1949 ANDRA KAMMAREN Nr 5 (Riksdagens protokoll 1949:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949 ANDRA KAMMAREN Nr 5

5—9 februari.

Debatter m. m.

Tisdagen den 8 februari.

Interpellationer av

herr Pettersson i Dahl ang. revision av fastighetsbildningsväsen det

på landet.........................................

herr Johnsson i Skoglösa ang. den av riksdagen begärda utredningen
av frågan rörande fördelning av kostnaderna för anordningar
vid korsning mellan järnväg och ägoväg ........

Sid.

Onsdagen den 9 februari.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena ................ 7

Statsbidrag till vissa kurser vid lantbruksundervisningsanstalter .. 80

Förlagslån åt hushållningssällskap............................ 83

Interpellation av herr Hansson i Skediga ang. viss ändring av

gällande skattebestämmelser ............................ 84

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 9 februari.

Statsutskottets utlåtande nr 13, ang. Utgifter å driftbudgeten, För
flera huvudtitlar gemensamma frågor...................... 79

— nr 14, ang. utgifter å tilläggsstat II (justitiedepartementet) .. 79

— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet) .... 79

— nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat II (finansdepartementet).... 80

— nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet) .. 80

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen

om tillfällig ökning av regeringsrådens antal................ 80

— nr 2, ang. fortsatt giltighet av lagen om användande av stats polispersonal

för vissa särskilda uppgifter.................. 80

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tilläggsstat II

(jordbruksärenden) .................................... 80

1 —Andra kammarens protokoll 1949. Nr 5.

Lördagen den 5 februari 1949.

Nr 5.

Lördagen den 5 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 29
nästlidna januari och den 1 innevarande
februari.

§ 2.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 18, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål
m. m.;

nr 19, angående avskrivning av visst
i flottledsfonden ingående belopp; och
nr 20, angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 12, angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; och

nr 14, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

15, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
9 september 1938 (nr 5(57) om handel
med preventivmedel; och

nr 1(5, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 1(5 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i
vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet in. in.; samt

till konstitutionsutskottet propositionen,
nr 17, med förslag till lag angå -

ende ändring i lagen den 20 juni 1924
(nr 349) om landsting.

§ 4.

Föredrogs den av herr Wiklund i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
framläggande för riksdagen av
förslag i anledning av vissa av ungdomsvårdskommittén
verkställda utredningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Håstad vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
statsrådet och chefen för folkliushållningsdepartementet
angående krisförvaltningens
successiva avveckling, m.m Kammaren

biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Nilsson i
Bästekille vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet angående
tilldelningen av hönsfoder för
jordbrukare och för innehavare av yrkeshönserier.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

Nr 5.

Tisdagen den 8 februari 1949.

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angå -

ende ändrad lydelse av 1 § lagen den
29 mars 1946 (nr 113) om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal; och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1946 (nr 408) om användande av
statspolispersonal för vissa särskilda
uppgifter; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1948/49 såvitt
propositionen avser jordbruksärendcn.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1949/50
under riksstatens första huvudtitel, avseende
anslagen till hov- och slottsstaterna.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 8 februari.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
februari.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr
Ryberg, som vid kammarens sammanträde
den 15 nästlidna januari med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara

hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 3.

Herr statsrådet Danielson avlämnade
Kungl. Maj :ts propositioner och skrivelse: nr

22, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 26

Tisdagen den 8 februari 1949.

Nr 5.

Interpellation ang. revision av fastighetsbildningsväsendet på landet.

juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor; nr

23, angående anslag till bidrag till
sjukkassor för budgetåret 1949/50 m. m.;

nr 24, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker; nr

25, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att föreskriva
ändrade grunder för fördelning av totalisatormedel;
samt

nr 30, angående muntligt meddelande
till riksdagen.

Propositionerna nr 22—25, bordlädes.

Av skrivelsen, nr 30, som föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Maj:t prövat lämpligt
att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordningen till riksdagen muntligen
gjordes meddelande av sådan beskaffenhet,
som i sagda paragraf avsåges,
ävensom förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren
av statsministern och i andra kammaren
av ministern för utrikes ärendena.

Härefter meddelade herr talmannen,
att det i skrivelsen omförmälda meddelandet
komme att lämnas vid morgondagens
plenum kl. 11 fm.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å kammarens hord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

behandling av lagutskott propositionen,
nr 18, med förslag till lag med
vissa bestämmelser om rättegång i
tryckfrihetsmål m. m.; samt

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

19, angående avskrivning av visst
i flottledsfonden ingående belopp; och
nr 20, angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 13, 14, 17, 19
och 22, första lagutskottets utlåtanden
nr 1 och 2 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 2.

§ 6.

Interpellation ang. revision av fastighetsbildningsväsendet
på landet.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr PETTERSSON i Dahl, som anförde:
Herr talman! År 1939 tillkallades
sakkunniga för utredning rörande revision
av fastighetsbildningsväsendet
på landet. I direktiven framhöll dåvarande
chefen för justitiedepartementet,
att det borde undersökas, hur olämplig
delning av fastigheter skulle kunna förhindras
mer än som vore möjligt enligt
gällande lagstiftning och genom vilka
åtgärder omdelning och sammanläggning
av fastigheter för ernående av
bättre fastighetsindelning skulle kunna
främjas. Det borde vidare eftersträvas
att förenkla förfarandet och göra det
billigare och snabbare. Härvid borde
uppmärksamhet ägnas frågan, huruvida
organisatoriska ändringar vore påkallade
för dessa syften och för att förrättningarna
skulle handläggas med
tillvaratagande av ekonomiska och speciellt
jordbruksekonomiska synpunkter.

Ännu efter nära tio års arbete ha fastighetsbildningssakkunniga
icke blivit
färdiga med sitt uppdrag, även om
vissa resultat föreligga. Detta är ägnat
att inge betänkligheter, då viktiga frågor
beträffande jordbrukets fastighetsförliållanden
äro vilande i avvaktan på
ändrad jorddelningslagstiftning. Det
gäller särskilt s. k. sämjedelade fastigheter,
vilka förekomma i betydande omfattning
inte minst i Halland. Stora olägenheter
uppstå som en följd härav vid
försäljningar och då det gäller att
åstadkomma en mera rationell fastig -

Nr 5.

Tisdagen den 8 februari 1949.

Interpellation ang. den av riksdagen begärda utredningen av frågan rörande fördelning
av kostnaderna för anordningar vid korsning mellan järnväg och ägoväg.

hetsbildning inom jordbruket. Det
måste vara ett allmänt intresse att med
det snaraste undanröja nämnda olägenheter.
Vidare är förrättningsförfarandet
enligt nu gällande lagregler i hög grad
invecklat och tidsödande, vilket medfört
en betydande eftersläpning av arbetet
inom lantmäteriorganisationen.
Detta är givetvis till allvarlig nackdel
för allmänheten, som får vänta oproportionerligt
länge, innan ett ärende
blivit slutbehandlat. Det framstår därför
som angeläget att de sakkunnigas
arbete påskyndas, så att riksdagen inom
cn inte alltför avlägsen framtid kan föreläggas
förslag om ny jorddelningslagstiftning.

Med stöd av vad ovan anförts får
jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
rikta följande frågor:

Har statsrådet observerat ifrågavarande
olägenheter och är statsrådet i
tillfälle att meddela, när Kungl. Maj:t
ämnar för riksdagen framlägga förslag
om revision rörande fastighetsbildningsväsendet
å landet?

Eller kan eventuellt, om dylikt förslag
inte framlägges inom avsevärd tid,
ett delförslag förväntas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Interpellation ang. den av riksdagen begärda
utredningen av frågan rörande
fördelning av kostnaderna för anordningar
vid korsning mellan järnväg och
ägoväg.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHNSSON i Skoglösa, som yttrade:
Herr talman! Till följd av användningen
av större och bredare maskiner
inom jordbruket ha grindar och
övergångar över järnvägarna mångenstädes
blivit alltför trånga. Då vederbörande
markägare sökt få till stånd en
ändring, har det visat sig att statens
järnvägar liksom de enskilda järnvä -

garna i allmänhet inte velat ordna övergångarna
och bredda grindhålen utan
ersättning. Markägaren får själv påtaga
sig kostnaderna för en breddning, varvid
arbetet skall utföras i järnvägens
regi. En sådan inställning hos företrädarna
för järnvägarna måste betraktas
som otillfredsställande, eftersom hänsyn
icke tages till markägarens berättigade
intressen.

Denna fråga blev föremål för riksdagens
uppmärksamhet genom år 1948
väckta motioner. I anledning härav
hemställde första lagutskottet, att riksdagen
måtte anhålla om utredning av
frågan rörande fördelning av kostnaderna
för anordningar vid korsning
mellan järnväg och ägoväg. I utlåtandet
framhöll utskottet, att utredningens
uppgift främst borde bliva att föreslå
lagregler, som på lämpligt sätt fördelade
kostnaderna för underhåll av grind
och övergångsanordningar vid korsning
av ägoväg och järnväg, ävensom de
kostnader, som uppstode då dessa anordningar
omändrades. Även frågan
om kostnaderna i samband med upptagande
av helt nya övergångsställen
borde närmare regleras liksom det
borde övervägas vilka krav som skulle
ställas på övergångsställenas beskaffenhet.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Vid debatten i andra kammaren
uttalades önskemål om att utredningen
skulle igångsättas och fullföljas så snart
som möjligt. I annat fall kunde man
befara att arbetet med att bredda järnvägsövergångar
skulle stagnera. Emellertid
har någon utredning av här berörda
förhållanden ännu icke igångsatts.
Detta är att beklaga, då ett dröjsmål
att lösa frågan om breddning av
övergångar mellan korsningar av ägoväg
och järnväg innebär avsevärda
olägenheter för jordbruket.

Med anledning av vad ovan anförts
vill jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för

Onsdagen den 9 februari 1949.

justitiedepartementet få rikta följande
fråga:

När ämnar regeringen sätta i gång
den av riksdagen begärda utredningen
av frågan rörande fördelning av kostnaderna
för anordningar vid korsning
mellan järnväg och ägoväg?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 5. 7

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.11 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 9 februari.

Kl. 11 fm.

§ K

Herr statsrådet Vougt avlämnade
Ivungl. Maj:ts propositioner:

nr 21, angående livränta till Anna
Söderkvist m. m.;

nr 26, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 4 förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank, in. m.;

nr 27, angående avvecklingen av 1941
och 1942 års krislån; och

nr 31, angående inrättande av en försöksgård
i Sunne socken, Värmlands
län.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Meddelande av ministern för utrikes
ärendena.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som framförde
det i Kungl. Maj :ts skrivelse nr 30 avsedda
meddelandet till riksdagen, så
lydande: Herr talman! I kommunikén
från mötet i Oslo den 29 och den 30
januari mellan representanter för Danmarks,
Norges och Sveriges regeringar
och riksdagar framhölls det att, även om
vid mötena i Karlstad och Köpenhamn
en vidsträckt enighet hade konstaterats,

det för närvarande icke vore möjligt
att uppnå erforderlig samstämmighet
om förutsättningarna för och konsekvenserna
av ett alliansfritt försvarsförbund
mellan de skandinaviska länderna.
Det tillfogades i kommunikén att
i dagens läge tillräcklig grundval icke
fanns för avslutandet av ett dylikt ömsesidigt
förpliktande försvarsförbund.
Då förhandlingarna alltså icke lett till
det positiva resultat, som varit den
svenska regeringens förhoppning, är
det regeringen angeläget att nu lämna
riksdagen en sammanhängande redogörelse
för behandlingen av denna för
Nordens folk så utomordentligt betydelsefulla
fråga.

Under en utrikespolitisk debatt i
riksdagen för nästan jämnt ett år sedan
hade regeringen tillfälle redogöra för
sina synpunkter på Sveriges utrikespolitik.
I ett anförande av mig framhölls
bl. a., att enligt regeringens övertygelse
en överväldigande majoritet av
det svenska folket icke önskar ansluta
sig till något stormaktsblock vare sig
genom ett uttryckligt alliansfördrag eller
genom ett tyst samförstånd om gemensamt
militärt uppträdande i händelse
av en konflikt. Ifall Förenta Nationerna
fungerar enligt sitt program,
sades det vidare, bestämdes Sveriges
hållning i sådana lägen under beaktande
av de förpliktelser, som medlemskapet
ålägger oss. Om den nya säkerhets -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

organisationen skulle förlamas genom
oförenliga motsättningar mellan de ledande
makter, på vilkas förmåga till
samverkan hela organisationen vilar,
och om till följd härav världen splittras
i mot varandra stående blockbildningar,
måste vårt land förbehålla sig
rätten att självt välja medlen att trygga
sin fred och sin nationella existens och
att, ifall krig skulle utbryta, ånyo pröva
neutralitetens väg.

Då ordet »stormaktsblock» användes
i detta sammanhang, var det i avsikt
att undantaga block av jämbördiga
mindre stater. Ett skandinaviskt försvarsförbund
är icke ett stormaktsblock.
Det nyss citerade uttalandet innebar
därför intet avståndstagande från
ett skandinaviskt förbund. Då emellertid
möjligheten av ett sådant försvarsförbund
icke särskilt omnämndes, var
orsaken den, att regeringen vid den tidpunkten
icke ansåg frågan aktuell. Det
var visserligen uppenbart att på längre
sikt en samverkan på försvarets område
framstod som en naturlig utbyggnad
av det skandinaviska samarbetet,
men dittills hade endast ett militärt
samarbete av mycket begränsad räckvidd
upptagits bland aktuella uppgifter
på det skandinaviska programmet.

Att frågan om ett skandinaviskt försvarsförbund
under våren 1948 aktualiserades,
får ses mot bakgrunden av den
internationella oro, spänning och diplomatiska
aktivitet, som kännetecknade
februari och mars månader förra året
sedan under den föregående tiden en
fortgående skärpning av motsättningarna
mellan öst och väst kunnat iakttas.
Under senare delen av februari kom
den tjeckoslovakiska revolutionen, som
gjorde slut på landets dittillsvarande
demokratiska statsskick och bragte en
s. k. »folkdemokratisk» regim till väldet
i Tjeckoslovakien. Upptakten kort efteråt
till de rysk-finska underhandlingarna
om ett försvarsavtal framkallade
också åtskillig oro i världen. Den 17
mars undertecknades i Bryssel ett avtal

om försvarsförbund mellan Storbritannien,
Frankrike, Belgien, Nederländerna
och Luxemburg. Samma dag höll
Förenta Staternas president ett tal, vari
han gav sitt lands stöd åt det västeuropeiska
konsolideringsverket. Han
meddelade, att Förenta Staterna med
lämpliga medel skulle ge de fria nationerna
det stöd situationen krävde och
att dessas beslutsamhet att skydda sig
själva skulle motsvaras av en liknande
beslutsamhet från amerikansk sida att
hjälpa dem att göra det.

Dessa och övriga händelser inom den
internationella politiken fingo helt naturligt
återverkningar också i våra länder.
Starkast kändes oron i Norge. Härom
vittnade den norske utrikesministern
i ett tal, som han höll den 20 april
och vari han gav en återblick på stämningar
och uppfattningar, som gjort sig
gällande i Norge efter februarihändelserna.
Han framhöll, att tilldragelserna
i Tjeckoslovakien och den ryska hänvändelsen
till Finland jämte inrapporterade
rykten från olika håll hade ställt
norska regeringen inför spörsmålet, om
det var nödvändigt att räkna med nya
riskmoment för Norge. Han berörde i
sitt anförande tillkomsten av det nyss
omnämnda Brysselavtalet och framhöll,
att parterna i detta avtal icke hade
några planer på att anmoda Norge att
ansluta sig till avtalet, om inte Norge
uttryckligen önskade detta. Han tilllade,
att han lade stark vikt på att om
möjligt nå fram till en politik, som de
tre nordiska länderna kunde enas om.
Det skulle vara tungt vägande skäl, som
förmådde Norge att välja en linje, som
kunde föra bort från Danmark och Sverige
eller från ett av dessa länder. Å
den andra sidan finge man vara på det
klara med, att de militär-politiska problem
och de säkerhetsproblem, som
vart och ett av de tre länderna stode
inför, icke vore identiska och att detta
faktum kunde skapa vissa svårigheter
vid försöken att finna en gemensam
lösning.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

Även i Danmark hade februarihändelserna
väckt oro. Denna stämning
återspeglas i ett tal av danske utrikesministern
i folketinget den 10 mars.
Angående Danmarks hållning i det uppkomna
läget uttalade utrikesministern,
att Danmark ämnade uppfylla sina förpliktelser
som medlem av Förenta Nationerna.
Men om det skulle inträffa, att
denna organisation bryter samman,
skulle ansträngningarna från dansk
sida gå ut på att skona landet för ett
framtida krigs olyckor.

Svenska regeringen upptog vid denna
tid till övervägande frågan om möjligheterna
att åstadkomma ett skandinaviskt
försvarsförbund såsom ägnat
att stärka de tre länderna utåt och att
sammanhålla dem på en gemensam huvudlinje
i utrikespolitiken. Våra tre
länder hade dittills efter krigets slut
intagit samma allmänna utrikespolitiska
hållning, även om självfallet vartdera
landet hade sina särskilda utrikespolitiska
problem att lösa. De hade
accepterat de förpliktelser, som följa
av medlemskapet i Förenta Nationerna.
Därutöver hade de inte räknat med internationella
engagemang, som kunde
föra dem in i något allianssystem. Då
nu en påtaglig tendens framträtt i Norge
att revidera den dittills följda utrikespolitiken,
föreföll det svenska regeringen
angeläget att pröva, om icke en utrikespolitisk
splittring i Skandinavien
kunde undvikas. Regeringen tänkte sig
möjligheten att våra länder förenade sig
i ett försvarsförbund och i förhållande
till andra makter framträdde såsom en
självständig grupp, utan alliansförbindelser
med någon utomstående makt.
Ett skandinaviskt försvarsförbund borde
enligt denna tankegång ha till program
att stärka de deltagande staternas
motståndskraft i händelse av anfall
mot någon av dem, att hålla dem utanför
en allmän konflikt och att i fredstid
stå utanför andra maktgrupper och
därigenom i möjligaste mån förebygga
att våra territorier indragas i stormak -

ternas militära kalkyler med därav följande
misstänksamhet och friktioner.
Möjligheten av ett försvarsförbund mellan
de tre skandinaviska länderna hade
tidigare visserligen åtskilligt debatterats
i tidningspressen och i broschyrer men
aldrig upptagits till mera ingående undersökning.
Enligt regeringens mening
borde det nu utrönas, huruvida i första
hand utrikesnämndens ledamöter, i
andra hand de norska och danska regeringarna
vore intresserade av att en
utredning av problemet komme till
stånd.

Ärendet behandlades i utrikesnämnden
den 22 april. Därvid lämnade militära
fackmän översikter över det militära
läget och de försvarspolitiska problemen.
Resultatet av rådplägningen
med nämnden blev positivt. Regeringen
hade utrikesnämndens stöd, när den
ville uppta överläggningar i saken med
de danska och norska regeringarna.
Från skilda håll i nämnden hade dock
betonats, att frågan nu gällde endast
företagandet av en objektiv utredning,
vars resultat i sinom tid finge prövas
fritt och obundet.

Den 3 maj besökte jag Oslo för att
inhämta norska regeringens synpunkter
i saken. En vecka senare sammanträffade
i Stockholm representanter för de
danska, norska och svenska regeringarna.
Under dessa konversationer framhölls
från svensk sida, att det inom
svenska regeringen och i riksdagens utrikesnämnd
fanns intresse för en gemensam
skandinavisk utredning av problemet
om ett försvarsförbund, varvid
emellertid förutsattes, att programmet
skulle vara att hålla de tre länderna
utanför krig. Det visade sig, att man
på norsk sida livligt uppskattade det
svenska initiativet och var intresserad
av en utredning. Men man hade invändningar
mot att godtaga vad man kallade
en ovillkorlig neutralitetspolitik såsom
grundval för det ifrågasatta skandinaviska
förbundets hållning i händelse av
krig. Spörsmålet diskuterades ingående.

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

Dessa första kontakter ledde icke till
resultat.

1 ett tal i Malmö den 4 juni yttrade
den norske utrikesministern, att det var
lika bra att konstatera, att det inte
fanns någon gemensam nordisk linje i
de utrikespolitiska huvudspörsmålen, i
varje fall på kort sikt. Han tilläde, att
det dock fanns så mycket som är gemensamt
i vår uppfattning, även bakom
skiljaktiga formuleringar av ståndpunkterna,
att vi inte borde uppge hoppet,
att det skulle vara möjligt för oss att
arbeta ihop oss.

På svensk sida fasthöll man vid att
det svenska intresset för utredningens
verkställande var knutet till den förutsättning,
som betecknades som neutralitetslinjen.
Det fanns ingen utsikt till
att de svenska statsmakterna skulle
godtaga ett avtal om försvarsförbund,
om syftet vore, att förbundet skulle ingå
såsom led i ett större säkerhetssystem
med karaktären av en stormaktsallians.
Den svenska riksdagen gav ett tydligt
uttryck för sin ståndpunkt härutinnan
genom godkännandet den 21 juni av
ett utskottsutlåtande rörande vissa försvarsfrågor,
vari utskottet uttalat sig
mot en anslutning till något stormaktsblock,
vare sig genom ett uttryckligt
alliansfördrag eller genom ett tyst samförstånd
om gemensamt militärt uppträdande
i händelse av en konflikt.

Under sommaren förhandlades ytterligare
mellan regeringarna om förutsättningarna
för en utredning, och
spörsmålet diskuterades därjämte i det
svenska utrikesutskottet. Resultatet
blev, att samförstånd nåddes därom, att
utredningen skulle begränsas till problemet
om en försvarssamverkan, sådant
detta problem tedde sig under förutsättning
att våra länder eftersträva
att i händelse av en konflikt hålla sig
utanför kriget. Vi utgingo vidare från
att våra länder under pågående utredning
icke skulle upptaga förhandlingar
med utomstående stater angående försvarssamverkan.
Skulle någotdera lan -

det på grund av inträffade händelser
anse sig nödgat att upptaga dylika förhandlingar,
borde meddelandet därom
lämnas de övriga, som då bleve i tillfälle
att taga ställning till det sålunda
uppkomna läget. Under sommaren
igångsattes dessutom i Sverige vissa interna
utredningar av militär natur, avsedda
att förbereda den blivande gemensamma
utredningen.

Vid utrikesministermöte i Stockholm
den 8—9 september bekräftades, att
enighet nåtts om utredningens igångsättande,
och ett meddelande härom gavs
i den kommuniké, som utfärdades. Under
ett skandinaviskt försvarsministermöte
i Oslo den 15 oktober utarbetades
närmare direktiv för utredningen, varjämte
man enades om utredningskommissionens
sammansättning.

I direktiven för den skandinaviska
försvarskommittén angavs, att kommittén
skulle utreda två alternativa former
av försvarssamverkan mellan de tre länderna,
nämligen dels ett försvarsförbund,
dels ett partiellt försvarssamarbete
i fred utan förbund. Som utgångspunkt
för utredningen av alternativet
försvarsförbund gällde enligt direktiven
bland annat, att länderna icke
skulle uppgiva någon del av sitt område
till en angripare utan väpnad strid och
att varje militärt angrepp skulle mötas
med väpnat motstånd. Som utgångspunkt
skulle vidare gälla, att länderna voro
eniga om att försöka hålla sig utanför
krig och icke på förhand hade ingått
några militära avtal med andra makter.

I sina huvuddrag förelåg kommitténs
betänkande färdigt redan vid årsskiftet,
och de tre regeringarna hade före
Karlstadsmötet orienterats om betänkandets
innehåll. Det är därför naturligt,
att samtalen i Karlstad knöto an
till de av kommittén framförda synpunkterna,
och av denna anledning kan
det också vara lämpligt, att jag här
nämner något om dessa.

Kommitténs ingående undersökningar
av de olika problem, som stå i samband

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.
Meddelande av

med ett gemensamt skandinaviskt försvar,
hade givit vid handen, att ett
samfällt uppträdande i icke ringa mån
skulle öka de tre ländernas motståndskraft.
De fördelar, som skulle kunna
vinnas, bestå bland annat i möjligheterna
till ett strategiskt utnyttjande av
det skandinaviska områdets större geografiska
utsträckning, gemensam planläggning,
standardisering av krigsmateriel
in. m. samt ökade möjligheter att
förhindra en avspärrning av tillförseln
utifrån. En direkt samverkan mellan de
tre ländernas militära styrkor skulle
också enligt kommitténs åsikt kunna inledas
inom vissa geografiska områden,
t. ex. Öresundsområdet, Kattegatt och
Skagerack samt vissa svensk-norska
gränsområden. Flygstridskrafterna skulle
genom sin rörlighet få viktiga uppgifter
att fylla inom ett gemensamt försvar.

Kommittén konstaterade, att den samverkan,
varom jag nu talat, skulle i
huvudsak kunna genomföras även inom
ramen för ett skandinaviskt försvarssamarbete
utan solidaritetsförpliktelser
men att den i sådant fall icke skulle
kunna drivas lika långt som inom ett
försvarsförbund och icke heller i krig
kunna utlösas lika snabbt och bli lika
effektiv. Även om således Skandinaviens
försvarsmöjligheter i viss utsträckning
skulle ökas genom gemensamma
förberedelser för samverkan,
skulle dock enligt kommitténs åsikt därmed
icke behovet bortfalla av viss
krigsmaterielimport för försvarets uppbyggnad
i fredstid liksom av väpnad
hjälp, om länderna skulle angripas.

Under sina diskussioner av Skandinaviens
försvarsmöjligheter tog kommittén
också upp frågan om de olikheter
i omfattning, som bestå mellan de
skandinaviska ländernas nuvarande
försvarsförbercdelser, och uttalade, att
den måste anse det rimligt, att ett avtal
om försvarsförbund innehölle bestämmelser
om att Danmarks och Norges
försvar skulle utbyggas, i första hand

ministern för utrikes ärendena.

för att de i förbundet deltagande länderna
skulle bli i stånd att lösa de strategiska
uppgifter, som borde åvila dem.
Därvid förutsatte kommittén, att de
ekonomiska bördor, som vart och ett av
de tre länderna skulle påtaga sig för
försvarsändamål, skulle stå i rimligt
förhållande till varandra och till ländernas
ekonomiska bärkraft. Kommittén
förutsatte vidare, att Sveriges försvar
skulle upprätthållas åtminstone
vid sin nuvarande styrka.

Vid sin allmänna bedömning av
Skandinaviens militärpolitiska läge kom
kommittén till det resultatet, att ehuru
det skandinaviska området otvivelaktigt
erbjuder ett betydande strategiskt
intresse, det dock icke vore givet, att
detta område under alla omständigheter
måste dragas in i en stormaktskonflikt.
Kommittén har självfallet icke haft möjlighet
att närmare angiva, hur pass
stor sannolikheten är för den ena eller
andra utvecklingen.

Vid ett sammanträffande mellan de
tre ländernas statsministrar i samband
med Uddevallas jubileum den 18 december
ägde ett ingående meningsutbyte
rum angående möjligheten att finna en
gemensam skandinavisk lösning av
trygghetsproblemet. Man var ense om
att överläggningarna skulle fortsättas,
så snart försvarskommitténs betänkande
förelåg. Ett möte mellan regeringsrepresentanter
borde för detta ändamål
sammankallas snarast möjligt efter mottagandet
av betänkandet.

Innan ännu försvarskommittén hade
avlämnat sitt betänkande, föreslog
norska regeringen ett ministermöte för
överläggning i dessa frågor. Mötet ägde
som bekant rum i Karlstad den 5 och 6
januari detta år. Den direkta anledningen
till mötet var, att man på norsk
sida ansåg det brådskande att komma
till ett resultat beträffande det ifrågasatta
skandinaviska försvarsförbundet
med hänsyn till att förhandlingarna i
Washington om en Atlantpakt hade
fortskridit snabbt och Norge och Dan -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

mark enligt mottagna informationer
kunde jämförelsevis snart vänta en förfrågan,
huruvida respektive regeringar
önskade deltaga i dessa överläggningar.
Det ansågs på norsk sida angeläget att,
om samförstånd icke kunde nås om ett
skandinaviskt förbund, Norge snarast
bereddes möjlighet att ta del i förhandlingarna
om den planerade Atlantpakten.

Vid mötet i Karlstad ansågo sig de
svenska representanterna kunna ställa
i utsikt, att den svenska riksdagen
skulle vara villig acceptera ett försvarsförbund
mellan de tre länderna på
grundvalen av den skandinaviska försvarskommitténs
utredning. Man förutsatte
därvid från svensk sida, att Danmark
och Norge åtoge sig att snarast
bygga upp sitt försvar, men avtalets
ikraftträdande skulle icke behöva uppskjutas
till den framtida tidpunkt, då
Norge och Danmark genomfört sin upprustning.
Detta meddelande mottogs
med livligt intresse av de danska och
norska representanterna.

Under överläggningarna framträdde
emellertid samma skiljaktigheter som
tidigare mellan svensk och norsk uppfattning.
Den principala norska ståndpunkten
var, att ett skandinaviskt försvarsförbund
inte kunde bli en tillfredsställande
lösning på Norges säkerhetsproblem,
om det icke infogades i
det större säkerhetssystem, som Atlantpakten
var avsedd att utgöra. Den
svenska ståndpunkten var liksom tidigare,
att ett skandinaviskt försvarsförbund
kunde bli en acceptabel lösning
på Sveriges trygghetsproblem endast
om det stod fristående i förhållande till
stormaktsblocken och inriktade sig på
neutralitet i händelse av konflikt. Den
danska uppfattningen överensstämde
närmast med den svenska.

En särskild fråga diskuterades ingående
under Karlstadsmötet. Förenta
staternas regering hade meddelat att,
med hänsyn till den starka efterfrågan
på krigsmateriel, regeringen måste till -

se, att sådan materiel i första hand
finge förvärvas av de länder, som vore
bundsförvanter eller gentemot vilka
Förenta staterna hade särskilda förpliktelser.
Både från norsk och dansk
sida framhölls, att ett försvarsförbund
mellan de skandinaviska länderna inte
kunde bli tillräckligt effektivt, om icke
Norge och Danmark bereddes möjlighet
att importera krigsmateriel från
Förenta staterna med prioritetsrätt och
på överkomliga finansiella villkor. Från
svensk sida medgavs det berättigade i
denna ståndpunkt. Samtidigt hävdades
att, ifall våra länder bleve eniga om att
bilda ett försvarsförbund med utfästelser
om ömsesidig hjälp, ett nytt läge
hade inträtt. Den amerikanska ståndpunkten
i fråga om försäljning av krigsmateriel
kunde inte antagas vara så
fixerad, att jämkningar däri i ett ändrat
läge vore uteslutna. I varje fall borde
man inte låta tanken på ett fristående
skandinaviskt förbund förfalla
utan att ha närmare undersökt krigsmaterielproblemet
och den amerikanska
inställningen till detsamma.

Ehuru åsikterna om det tilltänkta
försvarsförbundets program alltjämt
gingo isär, kunde vissa missuppfattningar
skingras under dessa öppenhjärtiga
och förtroliga samtal.

De i mötet deltagande ministrarna
kommo till den slutsatsen, att förhandlingarna
borde fullföljas. Man var enig
om att frågan om möjligheterna för
Danmark och Norge att anskaffa den
för upprustningen erforderliga krigsmaterielen
inte hade tillräckligt undersökts.
Tanken på ett fristående eller
»alliansfritt» skandinaviskt försvarsförbund
avvisades inte från norsk sida.
Det bör också erinras om att den skandinaviska
försvarskommitténs betänkande
ännu inte förelåg färdigt men
kunde väntas bli överlämnat före mitten
av månaden. Ett arbetsprogram för
den fortsatta behandlingen av frågan
blev antaget. Tanken var att, därest
enighet på övriga punkter kunde vin -

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

nas, de tre ländernas regeringar genom
sina sändebud i Washington och London
skulle närmare informera sig om
därvarande regeringars intresse för ett
fristående skandinaviskt försvarsförbund
och deras villighet att medge
förvärv av krigsmateriel med den nödvändiga
tidsprioriteten och på överkomliga
ekonomiska villkor.

När den nyssnämnda utredningen
överlämnats, skedde föredragningar av
ärendet inför utrikesnämnden, varjämte
nämnden erhöll redogörelse för
Karlstadsmötet. De i nämnden företrädda
riksdagspartierna informerades
därefter genom respektive partiledares
försorg, och vid förnyat sammanträde
med nämnden konstaterades, att samtliga
dessa partier i princip anslutit sig
till det i Karlstad överenskomna programmet.
I enlighet med den där samtidigt
avtalade planen för de fortsatta
förhandlingarna sammanträdde därefter
den 22 januari i Köpenhamn delegationer
för de tre länderna. I delegationerna
ingingo nu ej blott regeringsmedlemmar
utan också, i enlighet med
ett från dansk sida framställt förslag,
representanter för parlamenten.

Under Köpenhamnsmötet diskuterades
ingående hela problemet. Man kom
så småningom fram till en mera preciserad
utformning av de olika ståndpunkterna.
På norsk sida önskade man
att i samband med den planerade hänvändelsen
till Förenta staterna och
England i krigsmaterielfrågan upptaga
till överläggning med västmakterna
spörsmål om deras hållning till de
skandinaviska länderna i händelse av
en konflikt, om den hjälp som dessa
senare kunde påräkna m. in. Från
svensk sida hävdades, att försvarsförbundet
skulle vara ett i realiteten fristående,
alliansfritt förbund. Alliansfriheten
borde sålunda enligt svensk
uppfattning utesluta en militär samverkan
med utomstående stater och icke
endast ta sig uttryck diiri, att man undvek
ett ömsesidigt engagemang. Olik -

heterna i ståndpunkter voro alltför
markerade för att kunna jämkas ihop.
De gällde försvarsförbundets hela karaktär,
icke endast formuleringar.

Trots att det sålunda icke hade varit
möjligt att i Köpenhamn finna en
gemensam linje, beslöt man dock att
efter förnyad kontakt med de politiska
partierna i resp. land åter samlas till
ett möte, denna gång i Oslo. Vi hade
därigenom tillfälle att redogöra för vad
som förekommit dels i utrikesnämnden,
dels ock genom partiledarnas försorg i
de riksdagsgrupper, som äro företrädda
i utrikesnämnden.

När de tre delegationerna den 29 januari
möttes i Oslo, kunde vi blott
meddela, att den grundligt övervägda
svenska ståndpunkten icke hade ändrats.
Någon ingående debatt i själva
sakfrågan ägde inte rum i Oslo. Ståndpunkterna
stodo emot varandra väsentligen
på samma sätt som vid det förra
mötet, även om man från norsk sida
sökt ge en något annan utformning av
sin syn på de omstridda frågorna i
syfte att tillmötesgå svenska synpunkter.

Under Oslomötet överlämnades från
svensk sida ett utkast till avtal, utgörande
en omarbetning av ett tidigare
under hand överlämnat svenskt utkast.
Med den utgång förhandlingarna fingo
ifrågasattes ingen sakbehandling vare
sig av denna text eller av de utkast,
som tidigare överlämnats från dansk
och norsk sida. Jag vill emellertid ge
eu översikt över avtalsutkastets innehåll.

Enligt utkastet skulle ett angrepp mot
ettdera landet betraktas som ett angrepp
mot samtliga och omedelbart utlösa
den militära lijälpförpliktelsen.
Planer för gemensamt försvar skulle
utarbetas omedelbart efter avtalets
ikraftträdande. Parterna skulle i avtalet
förklara sig eftersträva att i händelse
av krig hålla sig utanför, såvida
de inte indragas däri genom väpnat
anfall mot någon av dem eller beslut

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

om sanktioner fattas av F. N:s säkerhetsråd.
Under ett krig, vari parterna,
ej deltaga, skulle de samråda i fråga
om neutralitetsreglernas tillämpning
och neutralitetens upprätthållande. Arten
ocli omfattningen av parternas försvarsanstalter
skulle tid efter annan
göras till föremål för gemensamma
överläggningar. Det förutsiittes i utkastet,
att försvarsanstalterna utformas i
anslutning till de uppgifter, som parterna
åtaga sig enligt planerna för gemensamt
försvar, och att parterna
inom skälig tid åstadkomma en sådan
proportion beträffande omfattningen
av respektive länders rustningar, som
svarar mot ländernas behov av rustningar
med beaktande tillika av deras
ekonomiska bärkraft. Ett gemensamt
försvarsråd skulle inrättas. Ett nära
samarbete inom utrikespolitiken skulle
äga rum. Ingen av parterna skulle under
avtalets giltighetstid äga sluta militärt
förbund med tredje makt. Avtalet
skulle gälla för en tioårsperiod. Envar
av parterna skulle ha rätt att,
därest enligt dess uppfattning väsentliga
förändringar inträtt i förutsättningarna
för avtalet, begära överläggningar
om dess fortsatta bestånd och
eventuellt uppsäga avtalet med en kortare
uppsägningstid. Avtalet skulle
vara tillämpligt inom en närmare angiven
zon, som icke omfattade de fjärranliggande
territorierna.

Planen på ett skandinaviskt försvarsförbund
innebar ur svensk synpunkt
visserligen ett avsteg från neutraliteten
och ett betydande avsteg. Men med
det program för försvarsförbundet, som
vi på svensk sida hela tiden hävdat,
skulle detta förbund såsom helhet betraktat
betyda en utsträckning av den
i förhållandet utåt alliansfria zonen till
att omfatta alla tre länderna. Därmed
skulle huvudtanken i den svenska politiken
bevaras. De skandinaviska länderna
skulle i försvarshänseende betrakta
sig som en enhet och solidariskt
värja sitt oberoende. I art. 51 av För -

enta Nationernas stadga är rätten till
sådant kollektivt självförsvar erkänd.
Förbundet var tänkt såsom eu regional
grupp av den typ som avses i art. 52—
54 i stadgan. Art. 52 förklarar uttryckligen,
att ingen bestämmelse i stadgan
utesluter regionala avtal rörande upprätthållande
av fred och säkerhet under
förutsättning att dessa avtal äro
förenliga med Förenta Nationernas ändamål
och grundsatser. Vi hade från
svensk sida varit beredda att, om samförstånd
därom nåddes, underställa säkerhetsrådet
det skandinaviska avtalet
i syfte att erhålla en förklaring att det
nämnda villkoret i art. 52 var uppfyllt.

Då neutraliteten angives som program
för försvarsförbundet enligt den
svenska uppfattningen, kan detta ord
misstydas. Meningen var inte, att avtalet
skulle i något hänseende strida
mot bestämmelserna i Förenta Nationernas
stadga. De begränsningar av
rätten till neutralitet, som däri stipuleras,
skulle givetvis respekteras, vilket
framgår av det nyss sagda. En vanlig
missuppfattning är också, att ett neutralitetsprogram
betyder någon skyldighet
till »andlig neutralitet». Det är
den nazistiska propagandan som drivit
satsen, att en nation, som vill hålla
sig utanför krig såsom neutral, därmed
ålägger sig »neutralitet» i ord och
åsikter. Neutralitet i politisk och folkrättslig
bemärkelse innebär ingalunda,
att en nation avstår från rätten för
dess medborgare att ta parti i debatterna
om internationella frågor eller
att föra demokratiens och frihetens talan.
För övrigt är neutralitet ett begrepp
som hänför sig till förhållanden
under krigstid. När man talar om neutralitet
under fredstid, kan man blott
mena, att en stat, som vill eftersträva
att under krig hålla sig utanför konflikten,
icke i fredstid binder sin handlingsfrihet
genom alliansfördrag, som
omöjliggöra neutralitet i krigstid. Över
huvud finns det i den offentliga debatten
tendenser att karikera neutralitets -

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

begreppet. Det är därför ordet ibland
undvikes och ersättes med alliansfrihet
eller andra omskrivningar. Under diskussionerna
med våra danska och norska
vänner ha vi sökt förebygga, att de
misstolka vår mening, när vi redogjort
för den svenska ståndpunkten.

Förhandlingarnas strandande innebär
för Sveriges del, att vi stå kvar på
den ståndpunkt vi hittills ha intagit.
Det svenska folket känner sig lika litet
nu som tidigare manat att ställa upp i
en frontställning som markerar, att vi
engagera oss i det »kalla krig» som pågår.
Det faktum, att Sverige kunnat bibehålla
freden i 135 år, har otvivelaktigt
en stark psykologisk verkan på
den svenska allmänhetens inställning
till säkerhetsproblemet. Under denna
långa period bär Europa skakats av
väldiga krig utan att vårt land blivit
invecklat. Förklaringen till att vi undgått
krigen må vara vilken som helst,
vårt folk kan i varje fall inte lätt övertygas
om att dess trygghet nu skulle
kräva att vi kasta bort neutraliteten
som en förfelad och förlegad politik.

På många håll betraktas visserligen
neutralitetspolitiken som en flykt från
verkligheten och som ett uttryck för en
obenägenhet hos ett folk att ta på sig
de försvarsbördor och solidaritetsförpliktelser,
som läget i världen fordrar.
När Sverige inte överväger anslutning
till en stormaktsallians, är det inte
därför att vi vilja undandra oss bördor
och förpliktelser. Tvärtom blir vårt
ansvar för det egna territoriet större.
Man talar om de mindre staternas skyldighet
att sluta upp på en frontlinje
och åtaga sig solidariska förpliktelser,
men glömmer då ofta, att dessa stater
redan på grund av sina begränsade resurser
måste se som sin huvudsakliga
plikt att försvara sitt eget territorium,
inte att bistå andra. Då Sverige varit
berett att åta sig solidaritetsförpliktelser
gentemot de andra skandinaviska
länderna, ha vi ansett att denna utsträckning
av vår ansvarighet är även

ur försvarspolitisk och militär synpunkt
berättigad.

När vi försöka lösa vårt trygghetsproblem
på vårt eget sätt, äro vi naturligtvis
medvetna om att det inte
finns någon lösning, som i nuvarande
läge skänker full tillfredsställelse. Problemet
innefattar många irrationella
och känslomässiga element. Statsmakterna
måste söka finna en ändamålsenlig
kombination av politik och försvar.
Politiken bör enligt vår mening
gå ut på att hålla vårt territorium pacificerat
i den mening att det inte ställes
till någon annan makts disposition för
militära förberedelser. Vi böra inte påtaga
oss sådana förpliktelser eller träffa
sådana avtal med den ena maktgruppen
att den andra maktgruppen
anser vårt territorium upplåtet för motpartens
framskjutna stödjepunkter.
Denna alliansfria politik ställer stora
krav på försvaret. Vi ha sannerligen
inte valt den för att komma billigare
undan i fråga om bördor.

Det är med djupt beklagande den
svenska regeringen måst komma till
den slutsatsen, att de svenska och norska
ståndpunkterna för närvarande
inte kunna förenas. Vi anse oss ha på
svensk sida sträckt oss långt, när vi
förklarat oss beredda att godtaga ett
automatiskt förpliktande skandinaviskt
försvarsavtal. Riksdagens ledamöter
känna väl till att detta anbud till en
början på sina håll i riksdagen och
hos allmänheten betraktades som en
alltför radikal ändring i vårt lands
ställning och att somliga också funnit
tiden för knapp för att bilda sig en
välgrundad uppfattning i en så invecklad
fråga. Men intresset för en utbyggnad
av det skandinaviska samarbetet
till att gälla också försvaret har varit
så levande och starkt, att betänkligheterna
på de flesta håll inom riksdagen
fått vika. Fn utrikespolitisk splittring
bland de skandinaviska länderna bar
dessutom uppfattats som ett svaghetstecken
och en fara för framtiden. Yt -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

terligare har beaktats, att den planerade
samverkan skulle ur militär synpunkt
erbjuda Sverige vissa direkta
fördelar.

När vi uttala vår besvikelse i anledning
av dessa förhandlingars misslyckande
böra vi dock tillägga, att dessa
förhandlingar fördes i en anda av uppriktighet,
saklighet och god vilja. Vi
respektera varandras ståndpunkter och
finna det naturligt, att varje land följer
de riktlinjer som det självt finner
svara mot dess syn på trygghetsproblemet.
Något avbräck i det skandinaviska
samarbetet på andra fält kommer
förhandlingarnas utgång säkerligen
icke att medföra. På svenskt håll känna
vi också tillfredsställelse över att
den svenska delegationen kunnat till
Danmark och Norge framföra ett anbud
om ett försvarsförbund, ett erbjudande
uppburet av en nästan enhällig
riksdag. Detta anbud är i och för sig
en insats i det nordiska samarbetet,
som kan få varaktig betydelse. För det
stöd, som riksdagens samtliga större
partier givit regeringen vid ställningstagandet
till försvarsförbundet och under
förhandlingarna i övrigt, känner
sig regeringen djupt tacksam.

Härpå yttrade:

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Under remissdebatten uttalades
från vårt håll, att vi alltjämt voro beredda
att stödja den neutralitetslinje,
som sedan åtskillig tid kännetecknar
den svenska utrikespolitiken. Att vid det
tillfället göra något uttalande om den
skandinaviska försvarssamverkan, varom
kort därefter förhandlingar skulle
föras med representanter för Norge och
Danmark, funno vi ej påkallat.

Sedan dessa förhandlingar numera
slutförts och regeringen här i dag lämnat
en redogörelse för dem, är det naturligt,
att även vi klargöra vår syn på
frågan om ett skandinaviskt försvarsförbund.

I detta sammanhang tar jag tillfället
i akt att uttala tillfredsställelse över att
de politiska partierna beretts möjlighet
att deltaga i förhandlingarna. Genom en
sådan ordning skapar man säkerligen
förutsättningar för största möjliga enighet
i fråga om de ömtåliga utrikespolitiska
problemen.

Vårt land är av den storleksordningen,
att redan den omständigheten bör
kunna befria oss från misstanken att
vilja föra en aggressiv politik. Vårt mål
kan icke vara eller bliva annat än att
bevara friheten och freden.

Sveriges läge är säkerligen sådant, att
det kan tänkas bli ett intresse för stormakter,
som till äventyrs råkat i konflikt
med varandra, att disponera över
vårt territorium för krigföring. På grund
härav får man utgå från att det också
kan bli ett intresse för den motsatta
parten att hindra ett sådant disponerande.
Kunna vi då själva vidtaga erforderliga
åtgärder för att säkerställa
att vårt land ej tas i anspråk för en
krigföring mellan stormakterna, minskas
deras intresse för vårt territorium.
Förvissningen om att vi både vilja och
kunna göra motstånd mot angrepp måste
därför begränsa våra risker.

Tanken på ett skandinaviskt försvarsförbund
utgår från att ett gemensamt
försvarat Norge, Danmark och Sverige
skall kunna bjuda ett hårdare motstånd.
Rustningsförhållandena i de två förstnämnda
länderna äro dock som bekant
icke för närvarande på samma nivå som
i Sverige. Men i båda dessa länder synes
man vara beredd att väsentligt stärka
sitt försvar och att för detta ändamål
söka erhålla erforderliga leveranser utifrån.
Efter en sådan upprustning anses
ett samordnat skandinaviskt försvar ha
större möjligheter än ett isolerat för
varje stat.

Ett sammankopplande av de tre ländernas
öden kan också väntas innebära
ökade förutsättningar för att rädda
Skandinavien från att dras in i krig.
Om ett angrepp på något av länderna

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för

innebär krig även med de övriga, bör
detta rimligen verka avhållande på
eventuella angripare. Risken för att angriparen
dras in i ett stormaktskrig kan
bli större, om han för strid med alla
tre skandinaviska länderna än med endast
ett av dem. Möjligheten för dessa
att hålla ut tills hjälp utifrån eventuellt
kommer bör också vara större, om alla
tre hjälpas åt. Vetskapen härom måste
verka i viss mån avhållande på den som
ämnar angripa Skandinavien.

Å andra sidan får man heller inte
blunda för att nackdelar av ett sådant
här samgående finnas, särskilt i början.
Innan Danmark och Norge hunnit förbättra
sitt försvar, kan belastningen på
Sverige bli tämligen stor.

Från dessa utgångspunkter har bondeförbundet
i likhet med samtliga övriga
i förhandlingarna deltagande partier
kommit fram till den uppfattningen, att
vi icke borde ställa oss avvisande till
tanken på ett skandinaviskt försvarsförbund.
Dock ställdes härvid vissa
oeftergivliga villkor. Det viktigaste av
villkoren var att Sveriges neutralitet
kunde bevaras eller, som det i det här
sammanhanget har uttryckts, att det blivande
förbundet vore fritt från andra
allianser. Det var som bekant på den
punkten som meningarna mellan de
olika ländernas representanter kommo
att gå isär i så hög grad, att det rätt
snart stod klart att förbundet icke i
varje fall för närvarande kunde komma
till stånd. Det var omöjligt för oss att
i fråga om kontakter med främmande
länder följa norrmännen längre än såvitt
angick frågan om vapenleveranser.
Förbundsavtalct måste nämligen enligt
vår mening i realiteten — och icke blott
formellt — vara förenligt med kravet på
alliansfrihet. Att ingå ett förbund, som
visserligen till formen men icke till innebörden
kunde betraktas som fristående,
skulle säkerligen ha inneburit risk
för förvecklingar. Från alla håll var
man överens om att det gällde att komma
fram till enighet i sak och icke blott

2— Andra kammarens protokoll 19^9.

utrikes ärendena.

i fråga om formuleringar, som alla parter
kunde godta.

När man nu måste konstatera, att förhandlingarna
inte lett till åsyftat resultat,
är det angeläget att betona, att detta
icke berott på bristande vilja från något
håll. Anledningen är i stället att söka
däri, att säkerhetsproblemen för de tre
länderna icke äro identiskt desamma
och att man kanske också — på grund
av skiljaktigheter i vad man upplevt —
bedömer samma förhållanden på något
olika sätt.

Av det sagda framgår att vi varit beredda
att diskutera ett förbund, som genom
sin försvarsstyrka och sin karaktär
kunde väntas bidraga till att värna
våra länders fred, frihet och oberoende.

Herr OHLIN: Herr talman! Grundtanken
i den svenska utrikespolitiken
har varit att söka hålla vårt land utanför
motsättningar och konflikter mellan
stormakterna. Den svenska utrikesledningen
har sedan länge avstått från försök
att spela en storpolitisk roll men
har inom Nationernas förbunds och
Förenta Nationernas ram sökt befrämja
förståelse och samverkan mellan nationerna.

Ett annat drag i den svenska utrikespolitiken
har varit en positiv ställning
till samförstånd och samarbete i Norden,
i främsta rummet med Danmark
och Norge sedan omständigheterna gjort
att Finland glidit ut ur denna krets vad
det politiska samarbetet beträffar. Vi
hoppas varmt att på det kulturella området
i ordets vidsträcktaste bemärkelse
kontakten även med Finland skall bli
allt livligare liksom för övrigt med Island,
vars medlemskap i den nordiska
kulturkretsen kanske borde ägnas större
uppmärksamhet än understundom sker.

Från de båda utgångspunkter för
svensk utrikespolitik, som jag här angivit,
är det naturligt att frågan om eu
skandinavisk militär samverkan skulle
aktualiseras i en tid, då de politiska

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

motsättningarna ha skärpts och spänningen
vuxit ute i världen. Det är lika
naturligt att det skulle gälla cn försvarssamverkan
utan anknytning till någon
större regional försvarspakt. lin så begränsad
samverkan står uppenbarligen
i god överensstämmelse med andan och
huvudtendensen i hittillsvarande .svensk
utrikespolitik.

När detta spörsmål aktualiserades
blev frågan, om en omedelbart ikraftträdande
försvarsallians, som i vissa
avseenden måste öka riskerna ur svensk
synpunkt, kunde tillräckligt starkt motiveras
ur militära synpunkter. Detta
tarvade i första hand en militär undersökning.
Det är beklagligt att denna icke
kunnat snabbare påbörjas och därigenom
också fortare slutföras än som
skedde. Jag hoppas att denna värdefulla
utredningsrapport till så stor del
som möjligt blir offentliggjord med det
snaraste. .lag vet att det finns sådana
avsikter på rcgeringshåll. Jag hoppas
att man skall sträva efter att publicera
så stor del av rapporten som möjligt.
Utredningen visade på ett övertygande
sätt att starka militära skäl tala för en
skandinavisk försvarsunion. Utrikesministerns
yttrande för cn stund sedan gör
kanske inte full rättvisa åt kommitténs
ståndpunkt därvidlag, eller också avsåg
han att markera en uppfattning, som i
någon mån avviker från kommitténs.
Han säger nämligen som skäl för den
svenska positiva ståndpunkten till tanken
på ett skandinaviskt försvarssamarbete,
att intresset för cn utbyggnad
av det skandinaviska samarbetet till att
gälla också försvaret har varit så levande
och starkt att betänkligheterna
på de flesta håll inom riksdagen fått
vika. »En utrikespolitisk splittring bland
de skandinaviska länderna har dessutom
uppfattats såsom ett svaghetstecken
och en fara för framtiden.» Sedan
kommer det: »Ytterligare har beaktats,
att den planerade samverkan
skulle ur militär synpunkt erbjuda
Sverige vissa direkta fördelar.»

Det är naturligtvis såvitt jag förstår
en i och för sig alldeles riktig framställning,
men den ger kanske ett intryck
av att de militära fördelarna hängas på
som sista argument och att dessa militära
fördelar inte äro så stora som de
faktiskt framstå i kommitténs rapport.
Det är klart att varje sådan samverkan
i viss män skulle öka riskerna för Sverige,
men den skulle å andra sidan öka
våra utsikter att icke bli angripna och
skapa större möjligheter till ett effektivt
försvar och därmed till att hjälp från
andra stater i händelse av ett stormaktsangrepp
skulle hinna fram innan hela
Skandinavien ockuperats.

Kommittén angav emellertid som en
avgörande förutsättning att en förstärkning
av Danmarks och Norges försvar
borde äga rum. Även här synes utrikesministerns
framställning ange innebörden
av kommitténs yttrande inte alldeles
så som jag har fattat det, även om
det kanske närmast är en nyansskillnad,
när han säger, att kommittén ansåg
det rimligt att en förstärkning av det
danska och norska försvaret ägde rum.
Såvitt jag har förstått var det något mer
iin att man ansåg det rimligt. Man fäste
i själva verket en ganska avgörande vikt
vid att eu sådan förstärkning skulle
äga rum.

Man konstaterade vidare, att snabba
leveranser av erforderlig materiel till
Danmark och Norge endast kunde ske
från västmakterna och att en förutsättning
var lämplig tidsprioritet i fråga
om dessa leveranser samt gynnsamma
ekonomiska villkor. Detta konstaterande
-— varom enighet rådde också mellan
förhandlingsdelegationerna — innebär
att en skandinavisk försvarsallians inte
ansågs kunna tillkomma eller fortleva
utan samförstånd med västmakterna.
Sveriges villighet att deltaga i en samverkan
av detta slag markerade alltså
en västorientering i vår utrikespolitik
likaväl som vårt deltagande i Marshallsamarbetet
utan tvivel gör det.

Den meningsriktning jag represente -

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

rar i riksdagen har givit ett bestämt
stöd åt regeringens försök att uppnå
överenskommelse om en skandinavisk
försvarsallians av detta slag. Jag vill
ge uttryck åt mitt erkännande för att
regeringen, när frågan i början av året
aktualiserades, inte tvekade att göra
våra grannländer ett bestämt anbud i
denna riktning.

För folkpartiets ställningstagande har
det varit av stor betydelse att västmaktsleveranser
av militär materiel
skulle bli möjliga, i främsta rummet
till Danmark och Norge, men vi ha
också fäst vikt vid den omständigheten
i och för sig, att en skandinavisk försvarsallians
förutsätter samförstånd
med västmakterna och att militära leveranser
till Danmark och Norge med erforderlig
tidsprioritet och på gynnsamma
villkor skulle vara ett bevis på
detta samförstånd. Såsom den världspolitiska
utvecklingen blivit kan Skandinavien
— och det gäller även Sverige
— enligt min mening icke föra en
politik, som leder oss i motsättning till
de stora demokratierna. Vårt säkerhetsproblem
är oupplösligt förknippat med
möjligheten att i händelse av krig upprätthålla
kontakt västerut.

Detta är den ena sidan av förutsättningarna
för en skandinavisk försvarssamverkan.
Å andra sidan ha vi i den
grupp jag representerar ansett det vara
av allra största betydelse att en sådan
allians icke ges en sådan innebörd, att
det skandinaviska territoriet ställes till
förfogande för någon stormakt. Vi
kunna inte vänta, att Sovjetryssland
och dess grannar skola sc på västmakterna
på samma sätt som vi göra. Fn
skandinavisk försvarsallians bör icke
ur östeuropeisk synpunkt te sig som
<un vårt territorium blivit i fred eller
krig disponibelt för västmakterna. Enligt
den mening jag företräder var och
iir det naturligt afl vi sträva efter att
Skandinavien blir ett område, där stormakternas
motsättningar icke aktualiseras,
ett slags mellanområde som skil -

jer de båda stormaktsblockens territorier
från varandra. Utsikterna härtill
ökas, om ingendera parten i förväg kan
disponera vårt område för militära dispositioner
eller räkna med att i händelse
av ett stormaktskrig förfoga däröver.
Ingendera parten har då särskilt
stor anledning att skrida till preventiva
aktioner eller att bedriva ett kallt
krig på våra redan förut kyliga breddgrader.

Det är högst sannolikt att en i förhållande
till stormakterna alliansfri
skandinavisk försvarsöverenskommelse
icke är den politik, som man i väst
eller öst helst skulle se att vi förde.
A andra sidan har det inte förefallit
uteslutet, att denna politik skulle vara
så pass acceptabel, att ingendera sidan
behövde ha anledning att aktualisera
motsättningarna i denna del av Europa.

Huruvida en skandinavisk enighet
om en sådan politik skulle kunna leda
till att alla de yttre förutsättningarna
härför skapades, veta vi icke. De negativt
präglade förklaringar rörande västmakternas
inställning i fråga om leverans
av krigsmateriel, som gjordes i
slutet av förra året, byggde på andra
förutsättningar än den skandinaviska
försvarsalliansen. Den omprövning av''
västmakternas ståndpunkt, som väl
skulle kommit till stånd för den händelse
Skandinavien hade intagit en bestämt
positiv hållning till försvarssamverkan,
kunde nu inte åstadkommas.
Frågan kunde och kan helt enkelt icke
ställas på det sätt som eljest hade skett,
eftersom Norge icke ansåg sig kunna
acceptera de uppdragna riktlinjerna för
försvarssamverkan. Skulle i sistnämnda
avseende förutsättningarna iindras, bör
Sverige enligt min mening fasthålla sin
villighet att förhandla med våra grannfolk
i samma anda som hittills.

Vad bedömningen i Östeuropa av en
skandinavisk försvarsallians beträffar
har man på sina håll hänvisat till den
sovjetryska propagandan i radio och
press mot varje form av skandinaviskt

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

samarbete. Man har därav velat draga
den slutsatsen, att Sovjetryssland skulle
ställa sig lika fientligt mot en skandinavisk
försvarsöverenskommelse som
t. ex. mot ett skandinaviskt deltagande
i en atlantpakt eller dylikt. För den
som anser ett sådant skandinaviskt deltagande
i en atlantpakt eller motsvarande
som det självklart riktiga, innebär
denna bedömning av Sovjetrysslands
hållning en bekväm ståndpunkt.
Om den vore riktig, skulle den befria
oss från varje anledning att beakta vår
skandinaviska politiks återverkan på
våra relationer österut. Mig synes denna
inställning innebära en schablonisering
och överdriven förenkling. En mera
realistisk bedömning leder till slutsatsen,
att de skandinaviska nationerna
lika litet som andra folk kunna underlåta
att taga hänsyn till att den politik
stormakterna föra mot oss påverkas av
den ställning vi själva intaga. Söka vi
göra det skandinaviska territoriet till
ett för stormakternas militära dispositioner
icke tillgängligt territorium, då
borde det finnas vissa utsikter för att
frestelserna till en mot oss aggressiv
politik skulle minskas.

Jag skall inte här närmare diskutera
de motiv, som gjorde, att Norges representanter
funno sig icke kunna acceptera
tanken på en i angiven mening
alliansfri skandinavisk försvarssamverkan,
fastän inte bara Sverige utan även
Danmark stod redo att pröva den möjligheten.
På norskt håll betonades, att
man inte har för avsikt att på norskt
territorium upplåta baser åt främmande
makt. Vilken ståndpunkt man på norsk
sida skulle komma att intaga, om västmakterna
som villkor för de av Norge
önskade garantierna uppställde krav på
baser eller därmed likvärdiga ting,
blev helt naturligt ej föremål för diskussion
vid de officiella förhandlingarna.

I det läge som uppkommit, sedan försöken
att åstadkomma en skandinavisk
försvarsöverenskommelse fått skrinläg -

gas på obestämd tid, vill jag gärna konstatera
som viktigt och värdefullt, att
förhandlingarna försiggått i en anda
av förtroende och utan att någon missstämning
framkallats. Det vittnar om
hur nära de skandinaviska folken stå
varandra och inger trots allt en viss
optimism rörande det framtida samarbetet
på andra områden. I begränsad
omfattning och utan politiska förpliktelser
bör för övrigt även under nuvarande
förutsättningar en viss militärteknisk
standardisering samt utbyte
av militärtekniska erfarenheter med
mera sådant kunna åstadkommas.

Under rådande förhållanden finns
det enligt min mening inte tillräckliga
skäl för Sverige att frångå den allmänna
inställning i utrikespolitiskt avseende,
som regering och riksdag intagit.
Vår strävan bör alltså för närvarande
vara att för Sveriges del så
långt möjligt realisera det som man
nyss hoppades åstadkomma för hela
Skandinavien. Jag vill emellertid varna
för varje tanke på det slag av neutralitetsståndpunkt
som underlåter att taga
hänsyn till den avgörande betydelsen
i fred och krig av att vår politik kan
vinna förståelse hos Västerns demokratier.
Vår strävan bör vara att hålla
vårt land utanför krig och samtidigt
skapa de väsentliga förutsättningarna
för att vi kunna få hjälp utifrån i händelse
av angrepp. Båda synpunkterna
förtjäna beaktande.

Utrikesminister Undén uttalade för
en stund sedan, att förhandlingarnas
strandande för Sveriges del innebär, att
vi stå kvar på den ståndpunkt vi hittills
intagit. Jag kan för min del instämma
i detta, om ordet »hittills» syftar
på den under de skandinaviska förhandlingarna
visade svenska beredvilligheten
att erkänna, att även en alliansfri
politik är tänkbar för vår del, endast
om vi uppnå ett visst mått av
samförstånd med västmakterna. Detta
gäller för Sverige i dag lika väl som
det skulle ha gällt för en skandinavisk

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

försvarsallians, om en sådan kommit
till stånd. Den grad av västorientering,
som svensk politik erhållit genom vår
anslutning till Marsliallsamarbetet och
genom den svenska ståndpunkten vid
de skandinaviska förhandlingarna, bör
vår politik behålla. En sådan ståndpunkt
är inte oförenlig med en strävan
att hålla vårt territorium utanför
stormakternas motsättningar och militära
dispositioner så länge vi inte bli
angripna. En tolkning av termen neutralitet
ger mindre vägledning för
svensk utrikespolitik än de överväganden
som i fjol och i år lett oss att
inta den ståndpunkt vi intagit. Bland
annat av hänsyn till vår ställning till
Danmark och Norge är det av vikt att
en försäkran ges, att svensk utrikespolitik
i dagens läge behåller sin prägel
av år 1949, även om det utslag
därav, som de skandinaviska försvarsförbundsplanerna
inneburo, tills vidare
sakna aktualitet.

Klart är att vår politik liksom andra
staters blir beroende av utvecklingen
runt ikring oss. Skulle det kalla kriget
intensifieras vid våra gränser, kunna
förutsättningarna för vårt handlande
ändras. Den politik Sovjetrvssland för
i Finland måste ur svensk synpunkt
tillmätas stor betydelse. Det bör framhållas
att Sovjetrvssland de senaste
åren i denna del av Europa hittills avstått
från en sådan politik och sådana
militära dispositioner, som från
svensk horisont skulle framstå som särskilt
oroande. Detta har varit och är
enligt min mening en av förutsättningarna
för den hittillsvarande svenska
politiken. .lag hoppas att den rvsknorska
notväxlingen inte varslar om
någon väsentlig förändring i Sovjetrysslands
inställning härvidlag.

Självklart kommer även utvecklingen
i väster och inte minst resultaten av
Norges förhandlingar med västmakterna
att få den allra största betydelse
för Sveriges läge. En förstärkning av
Norges och Danmarks försvar

är naturligtvis i och för sig ett viktigt
svenskt intresse. Även utan en
skandinavisk allians finns det en intressegemenskap,
som svensk politik
inte kan eller får tappa ur sikte och
som jag hoppas och tror att norsk och
dansk politik likaledes skall beakta.

Herr FAST: Herr talman! Även en
fredsoptimist måste nog erkänna, att
motsättningarna mellan de ledande staterna
inom de olika stormaktsgrupperna
ha ökats. Det har nu som tidigare visat
sig, att det är lättare att vinna ett
krig än att skapa en fred, som verkligen
gör skäl för namnet. Nu som tidigare
har det visat sig, att genom krig inga
tvister lösas utan endast material samlas
till nya och mera svårlösta problem.

Även om Förenta Nationernas arbete
ingalunda varit resultatlöst utan är värt
allt erkännande, har dock förbundet
hittills icke lyckats fylla den mest betydelsefulla
uppgiften att åstadkomma en
fredlig reglering av de stora tvistefrågorna.
Det tjänar icke mycket till att
söka efter orsakerna till det relativa
misslyckandet. Det är nog alltför enkelt
att endast skylla på ofullkomligheten i
förbundets stadgar. Tyvärr ligga nog
orsakerna djupare än så. Man kan peka
på bland annat kampen om råvarutillgångarna
och avsättningsmarknaderna,
kolonialproblemen och viljan att öka
den egna säkerheten genom att behärska
näraliggande nationer.

Det totalitära statssystemet försvann
icke med Hitlers och Mussolinis bortgång,
utan systemet existerar alltjämt.
I diktatoriskt styrda länder, även om
man kallar diktaturen för folkdemokrati,
har folket ringa möjligheter till
följd av bristande upplysning att göra
sin stämma börd till förmån för fredens
sak och ringa möjligheter till ett opartiskt
bedömande av vilken part som bär
den största skulden för en skärpning av
det utrikespolitiska läget.

Det är i en allmän känsla av fruktan

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

och otrygghet som man enligt mitt förmenande
har att söka nationernas nu så
framträdande strävan att söka öka sin
trygghet. Så har väl även varit fallet
bär i Norden, när förhandlingar förts
om ett nordiskt försvarsförbund. Utgångspunkten
för dessa förhandlingar,
vars program uppgjordes vid regeringsförhandlingar
i Karlstad, var att förbundet
skulle vara alliansfritt och att
man gemensamt skulle sträva till att
hålla de nordiska länderna utanför kriget,
om ett sådant skulle utbryta. Dessa
utgångspunkter sammanfalla ju med den
gamla svenska ståndpunkten om en väpnad
neutralitet, dock med den skillnaden
att hela Norden skulle med ett solidariskt
uppträdande staterna emellan
ersätta den av Sverige förda utrikesoch
försvarspolitiken.

Det visade sig vid senare förhandlingar
att man i Sverige och Norge hade
olika uppfattningar om vad som rymdes
i begreppet ett alliansfritt försvarsförbund.
Jag tror att det skulle ha varit
mycket olyckligt, om man genom skickliga
men oklara formuleringar försökt
brygga över motsättningar i sak, som
alltjämt skulle ha kvarstått. Det fanns
icke heller från något håll önskan om
att skapa formuleringar, som alltjämt
skulle ha rymt olika uppfattningar i
väsentliga ting.

Det fanns icke heller hos någon av de
deltagande länderna någon strävan att
göra propaganda för den egna ståndpunkten.
Här hade varje land att så
handla i sak, som överensstämde med
folkets ärliga övertygelse om hur trygghetsprobleinet
bäst borde lösas. Det var
denna olika syn på trygghetsproblemet
liksom olika erfarenheter från gångna
tider som blev det avgörande hindret
för en överenskommelse om ett fristående
nordiskt försvarsförbund.

Även om jag djupt beklagar, att förhandlingarna
icke nu kunnat leda fram
till en överenskommelse, utan att man
åtminstone tills vidare har att räkna
med ett splittrat Norden med därav föl -

jande svåröverskådliga konsekvenser, är
jag dock övertygad om att det svenska
folkets stora flertal står bakom regeringen
i den intagna svenska ståndpunkten,
liksom den socialdemokratiska
riksdagsgruppen står bakom denna politik.

Så långt företagna utredningar kunnat
förutse synes det som om de nordiska
ländernas territorier icke ovillkorligen
skulle behöva beträdas vid eu
eventuell konflikt mellan öst- och västmakterna.
Det närmaste intresset för de
båda stormaktsblocken är väl att förhindra
motståndare att komma först och
utnyttja dessa länders territorier för anläggande
av anfalls- och försvarsbaser.
Kanske det hade behövts mera tid än
som nu stod till buds för att uppnå en
dylik förståelse för det nordiska försvarsförbundet,
som man enligt mitt
förmenande borde ha kunnat vinna även
från öst- och västmakternas sida. Det
var emellertid icke Sveriges fel att förhandlingarna
måste forceras på sätt som
nu skedde. Skulle Nordens splittring
kunna avvärjas gällde det av väl kända
skäl att det handlades snabbt. Huruvida
ett återupptagande av förhandlingarna
skall kunna ske kan väl i dagens läge
icke bedömas. Det måste i så fall ske
förskjutningar i ståndpunktstagandet på
det håll, där den svenska ståndpunkten
icke nu kunde godtagas. Någon ändring
i sak av den svenska neutralitetsståndpunkten
är väl utesluten. Nu få vi för
vårt lands vidkommande försöka fullfölja
den svenska neutralitetslinjen med
de ökade svårigheter, som ett eventuellt
splittrat Norden kan komma att medföra.

Skulle man döma riskerna efter de
storas villighet att beskydda de små länderna,
då skulle tryggheten vara mycket
stor. Tyvärr vittnar nog historien
om att det snarare råder ett motsatt förhållande.
Jag tror inte det är lämpligt
och ej heller nödvändigt att här erinra
om kända fakta även från senare tid.

Den svenska neutralitetslinjen, som

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

innebär att vi skola söka hålla vårt land
utanför blockbildningar och stormaktskonflikter,
innebär givetvis också att vi
måste vara beredda att inom ramen för
våra resurser upprätthålla ett neutralitetsförsvar
och att vi måste vara beredda
att med tillgängliga medel värna vår
frihet och vårt oberoende. Det innebär
givetvis också att vi ha rättighet att om
vi bli angripna söka och mottaga hjälp
där sådan kan fås. Detsamma skulle givetvis
även ha varit fallet om ett nordiskt
försvarsförbund kommit till stånd.
Det måste också vara en neutral stats
rättighet att för sitt försvar inköpa erforderlig
krigsmateriel från annat land
liksom också att från den egna produktionen
försälja överskottsmateriel till
andra länder.

Herr talman! Jag uttalar min tillfredsställelse
över att vår utrikes- och försvarspolitik
i stort sett kunnat lyftas
över partipolitiken. Detta har varit och
är alltjämt en stor tillgång icke minst i
den ödesmättade tid, som vi nu leva i.
De nyansskillnader, som förefinnas även
i dagens läge och som framgingo av
herr Ohlins anförande, beröra icke de
stora huvudlinjerna, varom stor enighet
råder mellan de fyra demokratiska partierna.
Jag hoppas detta tillstånd skall
bestå även i fortsättningen. Icke minst i
nuvarande läge är en bred samling i
riksdagen och bland folket av den allra
största betydelse. En sådan samling
skänker de största möjligheterna till respekt
och förståelse för den svenska utrikes-
och försvarspolitiken. Den svenska
neutralitetsståndpunkten är icke
dikterad av likgiltighet för demokratiska
frihetsvärden eller intagen av ren
bekvämlighet, utan vi ha intagit den
emedan vi tro, att den politiken är bäst
ägnad att tjäna både fredens sak och
vår egen trygghet.

Jag vill även framhålla, att hur angelägna
vi än äro att upprätthålla ett
starkt försvar, kunna vi icke därför för
egen del eller för ett nordiskt försvarsförbund
åtaga oss sådana bördor, alt vi

riskera att misslyckas med vår ekonomiska
stabiliseringspolitik. Det ekonomiska
tillfrisknandet såväl hemma hos
oss som ute i Europa måste tillmätas
stor betydelse även såsom fredsbefrämjande
faktor. Ur den synpunkten tillmäter
jag en framgång för Marshallplanen
det allra högsta värde.

Det har, herr talman, framkommit
mycken tvekan inom den socialdemokratiska
riksdagsgruppen, när vi ha tagit
ställning till förslaget om förhand:
lingar angående ett nordiskt försvarsförbund.
Man tyckte det innebar ett
viktigt steg utan att man visste vilket
nästa steg skulle bli. Det visade sig emellertid
snart att denna tveksamhet kunde
övervinnas, och man fick en så gott som
fullständigt enig samling omkring regeringens
linje, och jag tror samlingen
inom det svenska folket varit lika stor.
Jag vill uttala min tillfredsställelse över
den fasthet och klarhet, varmed regeringen
fört Sveriges talan vid förhandlingarna.
Den har använt de fullmakter
den erhållit men icke gått utanför dem.
Man har kunnat bibehålla den gamla
svenska linjen, d. v. s. omskrivet från
neutralitet till ett annat språk, att man
skall hålla Norden alliansfritt och att
man gemensamt skall sträva att hålla
Norden utanför ett eventuellt kommande
krig.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
anser mig böra påtala den uppenbara
nonchalans regeringen visat mot riksdagen
i denna allvarliga utrikespolitiska
fråga. Förhandlingarna om den
skandinaviska militärpakten startades
utan att riksdagen fått taga ställning
till planen eller ens hållits å jour med
förhandlingarnas gång. Först sedan regeringen
konstaterat ett fiasko för förhandlingarna
fann den lämpligt att avge
en friserad rapport till riksdagen,
men även då sattes riksdagen i efterhand.
Redan för ett par dagar sedan,
således innan riksdagen fått redogörel -

“4 Nr 5- Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

sen, lät regeringen utrikesministern avlägga
rapport inför ett annat forum,
nämligen Stockholms socialdemokratiska
arbetarkommun. Så anser sig regeringen
kunna behandla riksdagen.
Detta tillvägagångssätt erinrar om det
bedrövliga skådespel som uppfördes
under krigsåren, då riksdagen ställdes
utanför varje viktigt utrikespolitiskt avgörande
och endast fick informationer
om redan fullbordade fakta. Ett sådant
smussel bakom riksdagens och det
.svenska folkets rygg förstärker intrycket
av att man här sysslar med ting
som inte i allt tåla dagens ljus.

Vi kommunister äro emellertid inte
överraskade. Vi ha hela tiden hävdat,
att deklarationerna i samband med det
planerade skandinaviska militärförbundet
stodo i motsättning till det verkliga
innehållet i ett sådant förbund. För oss
har det stått klart att det skandinaviska
militärförbundet skulle ha sin
spets riktad mot Sovjetunionen och därför
endast till graden skilja sig från
block av olika slag som redan bildats
eller äro under uppsegling.

Under diskussionerna kring den
skandinaviska paktfrågan har det tydligt
klargjorts att förbundet skulle baseras
på förutsättningen att det föreligger
angreppshot från Sovjetunionen.
Redan detta att man planerar ett militärförbund
under ideligt utpekande av
Sovjetunionen som den enda presumtive
angriparen river sönder frasen om
att det skulle vara fråga om ett försvarsförbund
på neutral grund, för att
använda hans excellens utrikesministerns
formulering. Ett militärförbund
som tillkommer under denna enda förutsättning
kan omöjligen betecknas
som annat än ett block, riktat mot Sovjetunionen.
Den logiska följden måste
bli att de skandinaviska blockbildarna
förr eller senare slå följe med andra
blockbildare som ha en liknande uppfattning.

Påståendet om angreppshot från Sovjetunionens
sida gentemot Skandina -

vien är emellertid en ren konstruktion.
Den för man fram för att maskera
den verkliga karaktären av blocksträvandena.
Ingen har hittills kunnat
prestera ett verkligt godtagbart bevis
för att Sovjetunionen hotar vare sig de
skandinaviska staternas eller andra staters
väl och säkerhet. Det är inte Sovjetunionen
som kräver att de skandinaviska
staterna skola inordnas i
aggressiva militärallianser. Det är inte
Sovjetunionen som är på jakt efter
baser i Norge. Det är inte Sovjetunionen
som framträtt med aspirationer och
krav i vare sig ena eller andra riktningen
gentemot de skandinaviska staterna.
Alla veta däremot att Sovjetunionen
omedelbart efter krigsslutet
utrymde Nordnorge och den danska
ön Bornholm, medan USA vägrar att
utrymma motsvarande baser på Grönland
och Island. Det var Sovjetunionens
insats som räddade Sveriges fred
och oberoende under den farligaste perioden
i Sveriges historia på 135 år.
Hade inte Sovjetunionen ingripit till
Sveriges förmån år 1940, så skulle också
Sverige ha mött sitt nionde april.

Hotet mot freden kommer inte från
östern. Blicken bör riktas åt annat håll.
I USA bedrives en tygellös krigspropaganda
med alla den moderna teknikens
hjälpmedel. USA har skaffat sig baser
runt hela jordklotet i klar och tydlig
avsikt att inringa Sovjetunionen. Medan
Sovjetunionen i jämförelse med år 1940,
som var Sovjets sista fredsår, minskat
sina utgifter för rustningsändamål med
fem miljarder rubel, ökar USA sina
rustningsutgifter i en fantastisk omfattning.
För närvarande äro de uppe i ett
belopp, som motsvarar 60 miljarder
svenska kronor, men ytterligare stegring
av detta belopp kan väntas. Men
varför talar man då om Sovjetunionen
som ett hot mot freden? Det råder intet
tvivel om att de som odla denna tes
tala mot bättre vetande.

Jag kan åberopa en i dessa dagar
högst aktuell personlighet, nämligen

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

den norske utrikesministern Lange. På
en presskonferens förra året, där naturligtvis
den kommunistiska pressen
var utesluten, förklarade herr Lange
beträffande möjligheterna till ett krig,
att det inte fanns något tecken som
tydde på det. Sovjetunionen önskade
icke krig, och västmakterna vore icke
på långt när färdiga för krig. Några
åtgärder för rysk offensiv i Centraleuropa
företoges icke. Däremot kunde
det bli en kritisk period under tiden
från det att Atlantpakten ingåtts till
dess Europas försvar utbyggts. Slutligen
sade herr Lange, och det ber jag
de ärade kammarledamöterna särskilt
lägga märke till: »Inför en så gigantisk
provokation — så måste Sovjetunionen
givetvis uppfatta en sådan
pakt — kan det tänkas, att Sovjetunionen
vill slå till innan västmakterna blivit
färdiga.»

Sovjetunionen önskar icke krig. Atlantpakten
är en gigantisk provokation
mot Sovjetunionen! Det är herr Langes
uppfattning om läget. Det är samme
herr Lange, som är primus motor i
den norska regeringens strävanden att
ansluta Norge till Atlantblocket, »denna
gigantiska provokation mot Sovjetunionen».
Herr Lange, som så kraftigt betonade,
att Sovjetunionen icke önskar
krig, befinner sig nu i Washington för
att resonera om de lämpligaste vägarna
till att med eller utan skandinaviskt
block snärja in de skandinaviska länderna
i jätteprovokationen mot Sovjetunionen.

Det är flera än den norske utrikesministern
som väl veta, att Sovjetunionen
inte bär några aggressiva avsikter.
De flesta av dem, som utpeka Sovjetunionen
som en angriparstat och acceptera
den farliga blockpolitiken mot
Sovjetunionen, göra det Irots medvetandet
om att Sovjetunionen icke hotar
någon stats fred och säkerhet. Drivfjädern
i deras kampanj mot Sovjetunionen
är hat och fruktan för socialismen
och arbetarklassen. Det är so -

cialismens framgångar i Sovjetunionen
och den socialistiska utvecklingen i
folkdemokratierna som oroa dem, icke
fruktan för angrepp från Sovjetunionen.
Går socialismens idé segrande
fram i Sovjetunionen, folkdemokratierna
och Kina, måste detta självfallet
återverka på folken i andra länder, så
att också de höja socialismens fana i
kamp mot sina förtryckare. Det iir
detta som är motivet till den rasande
krigshetsen mot Sovjetunionen. Finansmagnaterna
vid Wall Street och i London
City hesitera inte inför perspektivet
av ett tredje världskrig i syfte att
krossa socialismens krafter. Deras
fruktan för socialismen kunna vi emellertid
förstå. Fn seger för socialismen
betyder slutet på deras herravälde.

Däremot kan det synas märkligare
att socialdemokrater falla i panik inför
socialismens landvinningar och
lämna sin medverkan till krigshets och
blockbildning mot socialismens länder.
Men det är inte svårt att finna förklaringen.
I likhet med sina högersocialistiska
meningsfränder i andra länder
ha de avsvurit sig socialismens ideal
och förbundit sina öden med den kapitalistiska
samhällsordningen. De proklamera
sin gemenskap med de västliga
demokratierna, med deras »rättsuppfattning
och samhällsideal» och ta
avstånd från de länder som bygga socialismen.

Den norske utrikesministern jag
vill gärna citera honom ännu en gång

- gjorde för några dagar sedan ett uttalande,
som jag tror mycket väl uttrycker
den skandinaviska socialdemokratiens
uppfattning i detta stycke.
Herr Lange förklarade enligt Norsk
telegrambyrås referat: »Med vår geografiska
position, vår struktur och
orientering i näringslivet, när det gäller
samhällsidealen och inställningen
till grundläggande livsvärden, höra vi
hemma bland de västliga demokratierna.
» Så långt har det alltså gått,
att en av den skandinaviska social -

Nr ä.

Onsdagen den 9 februari 1919.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

demokratiens främste män, utrikesminister
Lange, utsträcker gemenskapen
med västmakterna till att omfatta
även orienteringen i näringslivet och
samhällsidealen. Under sådana förhållanden
är det ju inte så märkligt, att
den norske utrikesministern och hans
socialdemokratiska meningsfränder i
regeringen tillsammans med USA:s och
Västeuropas kapitalister bilda krigsblock
för att hejda socialismen. De
känna samhörighet med USA och dess
utpräglat kapitalistiska system, med
miljardärerna vid Wall Street. De ha
ju för all del samma orientering i näringslivet
och samma samhällsideal. De
förklara sig solidariska med en regim,
som tillåter ras- och åsiktsförföljelser
samt öppnar jiitteprocesser mot sin
kulturelit och det kommunistiska partiet,
tv de ha ju samma rättsuppfattning
och samma kultur som USA. De
sympatisera med USA, som underblåser
och understödjer de reaktionära
regimerna i Grekland och Kina i deras
krig mot folkmajoriteten, med England,
som för krig i Palestina och på Malacka,
med Frankrike, som söker kväva
Indokinas frihetskamp i blod, och med
Holland, som överfallit det indonesiska
folket för att hålla det kvar i imperialismens
hojor. De känna ingen samhörighet
med de länder, som i praktiken
omsätta de socialistiska idéer,
som åtminstone tidigare varit också
deras egendom. Högersocialdemokraterna
frukta socialismens kraft, och
denna fruktan ha de gemensam med
kapitalisterna. Det är därför de känna
samhörighet med socialismens motståndare
och medverka i militära blockbildningar
mot socialismens stater.

Med vetskap om den starka intressegemenskap,
som våra tre socialdemokratiska
regeringar i Skandinavien
känna gentemot det kapitalistiska västblocket
och som jag här sökt skildra,
är det uppenbart, att vi inte kunna anse
blockplanerna vara ur världen i och
med fiaskot i Oslo. Det lär väl inte

dröja så länge innan de på nytt dyka
upp i en eller annan form. Det är därför
säkert ingen överloppsgärning, om
jag här ägnar några ord åt dessa förhandlingar.
För den, som bara betraktar
skummet på ytan, kan det kanske
förefalla som om det funnes eu ganska
väsentlig skillnad mellan Sveriges och
Norges ståndpunkter i paktfrågan. I
verkligheten existerar det emellertid
ingen artskillnad utan bara en gradskillnad.
Det är inte så mycket eu
tvist om målet utan om vägarna och
metoderna att nå målet. Den norska regeringen
med sin amerikabitne utrikesminister
i spetsen tycks inte hysa några
större betänkligheter mot en direkt anslutning
till Atlantblocket. Om man inte
skulle våga sig på att förverkliga denna
tanke, beror det på motståndet från
den norska folkopinionen.

Den svenska regeringen däremot, som
måste ta stora hänsyn till det svenska
folkets traditionella uppfattning i dylika
frågor, vill skynda långsamt och
helst ta en omväg via ett skandinaviskt
militärförbund. Med andra ord, den
svenska regeringen spelar dubbelspel i
denna fråga, liksom den gjort i åtskilliga
andra utrikespolitiska frågor. En
granskning av svensk utrikespolitik under
senare tid ger belägg för riktigheten
av detta — jag medger det — mycket
drastiska omdöme. Anslutningen
till Marshallblocket var det första mera
markanta steget till ett övergivande av
den alliansfria linje regeringen tidigare
förklarat vara riktpunkt för sitt
utrikespolitiska handlande. Vid den
tidpunkten försäkrade regeringen gentemot
den kommunistiska kritiken, att
Marshallplanen endast fullföjde ekonomiska
och humanitära syftemål. Redan
då var det emellertid uppenbart, att
Marshallplanen också hade politiska
och militära syften. Vi kunde vid detta
tillfälle erinra om att i ingressen till
1948 års lag om Marshallhjälpen förklarades,
att med planen avsågs, att
främja USA:s nationella intressen och

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

dess utrikespolitik, och att den amerikanske
krigsministern Forrestall den 15
januari förra året förklarade, att
det amerikanska försvarsdepartementet
skulle samordna de 16 mottagarländernas
försvarskrafter. Senare har Förenta
staternas president givit order till samtliga
amerikanska departement och regeringsorgan
om en samordning av den
ekonomiska och militära hjälpen till
utlandet. Parisorganisationen slutligen
har krävt fundamentala förändringar i
regeringarnas politik. Marshallplanens
politiska och militära syften äro så
klart angivna, att det måste betecknas
som rent nonsens att tala om enbart
»ekonomiska och humanitära syften».
Det är ett försök till dubbel bokföring,
om man gör gällande, att inte landets
anslutning till Marshallblocket skulle
draga med sig utrikespolitiska konsekvenser.

Herr Ohlin har ju för övrigt här på
ett så tydligt sätt som det är möjligt
betygat, att Marshallplanen redan haft
en sådan konsekvens. Herr Rickard
Sandler, som ibland glömmer sin gamla
försiktighet från utrikesministertiden,
då han ju ofta talade så, att ingen människa
förstod honom, råkade helt nyligen
bekräfta vad alla torde veta förut,
nämligen att Marshallplanen utom sin
ekonomiska aspekt även har en politisk.
Herr Sandler kunde ha tillagt, att
Marshallplanen även har militärpolitiska
aspekter. Det är naturligtvis ingen
tillfällighet, att det är Marshallstaterna
som medverka i planerandet av militärblock
av olika slag, alla med spetsen
riktad mot Sovjetunionen. Det är nämligen
USA som håller i trådarna och
mer eller mindre dirigerar Marshallstaternas
politik.

Även för Sveriges del har anslutningen
till Marshallplanen, som jag tidigare
anfört, medfört en märkbar begränsning
av självständigheten i utrikespolitiska
frågor. Det var i samband
med anslutningen till Marshallblocket
som Sverige aktualiserade pla -

nerna på ett skandinaviskt militärförbund.
Detta betydde en eftergift för de
amerikanska krigspolitikernas påfund
att det föreligger ett hot mot Skandinavien
från Sovjetunionens sida. Förhandlingarna
om det skandinaviska
blocket ha också avslöjat, att följsamheten
i förhållande till USA har ökat.
I kommunikén från Köpenhamn förklarades,
att det rådde enighet om att det
måste hringas klarhet i om de i ett
skandinaviskt försvarsförbund deltagande
länderna komme att vara i stånd
att med nödig tidsprioritet och på överkomliga
ekonomiska villkor utifrån
skaffa sig den materiel, som är nödvändig
för utbyggnad och vidmakthållande
av deras försvar. Detta uttalande
skedde i fullt medvetande om att USA
endast levererade materiel på villkor,
som ställde ett skandinaviskt militärförbund
i mycket nära beroende av
USA. Den amerikanske utrikesministern
Acheson förklarade ju också för
någon tid sedan, att USA kommer att
sända militär hjälp och hjälp till utrustning
endast till nationer, som vilja
samarbeta med USA.

Samarbete med den amerikanska imperialismen
är alltså villkoret för vapenleveranser
till ett skandinaviskt militärförbund.
Hur kan man då tala om
ett försvarsförbund på neutralitetens
grund, samtidigt som man förutsätter
vapenleveranser från USA på villkor,
som syfta till att beröva förbundet dess
rörelsefrihet i händelse av en krigisk
uppgörelse?

Men låt oss även se på neutraliteten
i belysning av kommunikén från Oslo.
Där förklarar man, att utrikesministrarna
hade ett preliminärt meningsutbyte
rörande frågan om upprättande av
ett europeiskt konsultativt råd och församling,
sådan denna fråga för närvarande
diskuteras mellan en grupp
andra europeiska stater. Man var enig
om att i princip inta eu positiv hållning
till tanken men alt i övrigt invänta
förslag från de stater som tagit

N r 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

initiativet, innan man närmare definierade
sin ståndpunkt. Det är krigshetsaren
Churchills initiativ om Europas
förenta stater som här åsyftas. Detta
projekt är embryot till en ny politisk
blockbildning, denna gång under Englands
ledning. Det är ett försök att
säkra Englands inflytande över den
europeiska kontinenten. Även detta
block riktar sig mot staterna i östra
Europa. När nu Oslokonferensen fastställde
sitt misslyckande med att manövrera
in de skandinaviska staterna i
block under amerikansk ledning, rusade
de tre utrikesministrarna i väg
med ett uttalande till förmån för anslutning
till ett politiskt block under
Englands ledning. Tillåt mig fråga —
jag är glad för att hans excellens utrikesministern
just nu anlände; det rör
kort sagt frågan om anslutning till Europas
förenta stater: Vem har givit utrikesministern
fullmakt att på Sveriges
vägnar ta positiv ställning till ett projekt,
om vars innebörd Sveriges folk
har ringa eller ingen kännedom? Sveriges
riksdag har i varje fall inte givit
sitt medgivande.

Förhandlingarna om en skandinavisk
militärpakt ha nu brutit samman. Den
norska regeringen har dragit konsekvenserna
fullt ut av sin gemenskap
med blockbildarna i väster. Den är beredd
att öppna sitt land som bas- och
uppmarschområde för de imperialistiska
västmakterna. Detta mycket ödesdigra
steg av Norge hälsas av de aktivistiska
kretsarna här i landet som »ett
modigt steg». Herbert Napoleon Tingsten
går på händerna av förtjusning och
bedriver en vidrig propaganda för att
Sverige skall följa Norges exempel. Men
en anslutning från Norges sida till Atlantpakten
blir ett hugg i ryggen på
Sverige. Även om Atlantpakten inte innehåller
några förpliktelser för Norge
att upplåta baser, vet varje människa,
som litet känner till dessa ting, att frågan
om baser är ett tekniskt spörsmål,
som kommer att lösas utifrån rent mi -

litära skäl och oberoende av vad pakten
innehåller. Norges hållning är sådan,
att den borde fått ett annat svar än en
försäkran från Sveriges regering om
fortsatt vänskapligt samarbete.

Norrmännen voro som bekant under
det senaste kriget mycket förbittrade
över svenskarnas hållning under ockupationsåren,
och de gåvo denna sin förbittring
till känna i mycket kraftiga
ordalag. Deras förtrytelse var berättigad,
och vi kommunister tillhörde dem,
som reagerade mot vad norrmännen
kallat ett hugg i ryggen på sitt ockuperade
land. Men Norges anslutning till
Atlantpakten är mångdubbelt farligare
för Sverige än vad Sveriges eftergifter
för tyskarna på sin tid voro för Norge.
Den betyder, att Sverige konnner i ett
ytterst farligt läge i händelse av en
stormaktsuppgörelse. Den förvandlar
omedelbart Norge till krigsskådeplats,
och Sverige löper självfallet omedelbart
risk att bli indraget i krig. En sådan
handling av den norska regeringen borde
ha mötts av en öppen förklaring av
den svenska regeringen, att den betraktar
Norges anslutning till Atlantpakten
som ett hot mot Sveriges säkerhet. Men
i stället tycks regeringen finna sig i
saken utan särskild vånda och betygar
alltjämt sin högaktning och respekt för
Norges ståndpunktstagande.

I sin redogörelse förklarar utrikesministern,
att Sverige nu måste återgå
till sin tidigare linje samt stärka sitt
försvar, d. v. s. öka rustningarna. Det
är enligt vår mening en dålig politik i
nuvarande situation, en neutralitet som
betyder, att man är passiv eller, för att
använda ett mera drastiskt omdöme, att
man sitter och ser dum ut, medan
mordbrännare äro i farten. Det betyder
i längden självuppgivelse. Man kan inte
vara neutral i kampen för freden och
mot krigsmakarna, inte heller räddar
man freden bara genom att lägga nya
militärbördor på folket. Landets fred
kan endast säkras genom en radikal
omläggning av utrikespolitiken. En så -

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

dan omläggning måste innebära, att
man gör slut på understödet i Förenta
Nationerna åt de krafter, som vilja bevara
atombomben, hindra nedrustning
och utnyttja Förenta Nationerna som
eu plattform för sina ideologiska krigsförberedelser.
I stället måste allt stöd
lämnas åt de krafter inom och utom
Förenta Nationerna som kämpa för freden.
Blockpolitiken, sådan den framträtt
på senare tid, står i klar strid mot
Förenta Nationernas syften och måste
avvisas. Förenta Nationerna måste stärkas
och utvecklas till att bli ett verkligt
fredsorgan. Alla försök att undergräva
Förenta Nationernas existens
måste avvisas.

I detta sammanhang några ord om
det ryska förslaget till Norge om en
icke-angreppspakt. Detta har ju, som
väntat var, mötts av sura miner i den
svenska pressen. Fn sådan reaktion visar
emellertid ännu en gång, att hatet
mot Sovjetunionen tränger undan allt
förnuft. Det måste väl eljest vara uppenbart,
att det även ligger i Sveriges
intresse, att Norge accepterar det ryska
anbudet. Det skulle väl ändock innebära
en betydande lättnad i Sveriges
läge, om Norge slöte en icke-angreppspakt
med Sovjetunionen. Men det är
betecknande för situationen i dag, att
varje framstöt av Sovjetunionen i fredligt
syfte misstänkliggöres.

Herr talman! Även om situationen i
dag inte är sådan, att ett krig kan betraktas
som ett näraliggande perspektiv,
är den ändå så allvarlig, att den
största vaksamhet mot lcrigsmakarna är
på sin plats. De krafter, som vilja driva
fram ett tredje världskrig, äro starka
och farliga. Men det finns ingen tvekan
om att fredens krafter äro flerfaldigt
starkare. Om dessa krafter samordnas
och organiseras, kunna de lätt korsa
krigsmakarnas planer. I kampen mellan
krigets och fredens krafter borde Sveriges
plats vara given. Men Sverige är
i stället inne på vägar, som leda till
samverkan och blockbildning med dem,

som hota fred och oavhängighet. Fortsätta
vi på den inslagna vägen, bli vi
förr eller senare insnärjda i vad den
norske utrikesministern betecknade
som en gigantisk provokation mot Sovjetunionen.
Vi varna för denna politik
och kräva i fredens intresse, att den
likvideras. Sverige är i stånd att ge ett
kraftigt bidrag till säkrande av fred och
frihet i världen. Förutsättningen är
emellertid, att Marshallpolitiken och
blockbildningsplanerna överges. Att
fortsätta den nuvarande utrikespolitiken
är att spela hasard med svenska
folkets fred och frihet som insats.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Herr Senander har
här riktat en rad mycket hårda utfall
mot dem som företräda den uppfattningen,
att det vore önskvärt med ett
nordiskt försvarsförbund. Jag skall
inte omedelbart ta upp någon polemik
mot herr Senander, men jag lovar, herr
talman, att inte lämna denna plats utan
att till herr Senander och hans meningsfränder
ha framfört min uppfattning
om deras s. k. fredssträvanden.

Vi befinna oss i en tid av stor utrikespolitisk
aktivitet, och orsaken till
denna är ju inte svår att finna. Spänningen
mellan öst och väst består och
skapar en farlig internationell situation.
De små demokratiska folken känna
sig leva i farozonen, och det skapar
en tilltagande osäkerhetskänsla.
Det iir bakgrunden till de förhandlingar,
som förts i Köpenhamn och Oslo
om ett nordiskt försvarsförbund.

På .svensk sida var man med undantag
för kommunisterna i stort sett enig
om att ett samgående skulle stärka och
öka Nordens motståndskraft vid angrepp
och påtryckningar utifrån. Vi få
dock inte ett enda ögonblick glömma,
att själva grundorsaken till de skandinaviska
folkens beträngda läge består,
oavsett utgången av förhandlingarna

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

med Norge och Danmark. Jag understryker
detta med tanke på att de kanske
finnas, som draga en lättnadens
suck över att något resultat inte uppnåddes
och tro, att allt är bra med
detta. Sveriges försvarspolitiska läge
är ingalunda förbättrat och blir det ej
heller, om Norge väljer Atlantpakten.

Till regeringens i dag lämnade, jag
höll på att säga nästan tekniska redogörelse
för förhandlingarna om det
nordiska försvarssamarbete! är inte så
mycket att tillägga. Men vad man kan
beklaga är, att då frågan om ett nordiskt
försvarsförbund kom upp på våren
1948, man inte snabbare kom till
en undersökning om möjligheterna för
ett sådant och vidare att man icke i tid
lyckats sondera stämningen i Amerika
och England angående ett regionalt
skandinaviskt försvarsförbund. Förhandlingarna
koramo nu att föras i en
tidsnöd, som var ytterst besvärande.

Det är föga mening i att fördjupa sig
i själva proceduren vid konferenserna.
Det jag kanske dock får återge som ett
rent personligt intryck från överläggningarna
var, att man i så hög grad
frigjorde sig från stora ord och inte
heller sysslade med vad som under
gångna år kunnat verka skiljande, inte
på något sätt använde några svassande
talesätt utan helt koncentrerade sig på
dagens aktuella frågor. Regeringen och
icke minst statsministern gjorde allvarliga
ansträngningar för att nå ett positivt
resultat. Det svenska erbjudandet
om ett ömsesidigt försvarsförbund,
vilket vid angrepp omedelbart skulle
utlösa militära hjälpförpliktelser, måste
betraktas som ett mycket långt tillmötesgående,
icke minst sett mot bakgrunden
av regeringens tidigare uttalanden.
Sverige var berett till detta
åtagande icke för att tillspetsa situationen
här uppe i norr utan för att
främja freden. Det är endast att beklaga
att nödiga förutsättningar för ett
samgående icke förelågo. De skandinaviska
utrikesledningarna bedömde

de föreliggande problemställningarna
på skiljaktigt sätt.

När man fick klart för sig, att det
förefanns verkliga meningsskiljaktigheter
på ett par avgörande punkter, anser
jag — liksom ett par tidigare talare
här i dag -— att det var klokt, att man
icke sökte överbrygga med skickliga
formuleringar med risk för att sedermera
komma i tvist om vad man i
verkligheten förbundit sig till, utan tog
konsekvenserna av vad man konstaterat.
Fn sådan ärlighet torde i sig själv
skapa vilja till att förstå varandra i
fortsättningen.

Skulle förutsättningar för ett förpliktande
skandinaviskt försvarsförbund
trots allt till sist förefinnas, böra
vi vara beredda att upptaga frågan till
förnyad prövning. Min uppfattning är
att förhandlingarna i Köpenhamn och
Oslo fördes på ett sådant sätt, att inga
broar blevo rivna, och jag betraktar det
som lyckligt, att Sverige icke sökte påverka
Norge och Danmark att avstå
från ståndpunktstaganden, som de ansågo
välmotiverade.

Såväl regeringen som de fyra politiska
partiernas talesmän ha i Köpenhamn
och Oslo varit eniga om att Sverige
vill föra en i förhållande till stormaktsblocken
fristående politik och
med syfte att hålla Skandinavien utanför
krig. .lag tror dock inte att detta
får tydas så, att sedan Norge och kanske
Danmark eventuellt valt sin egen
handlingslinje, vi skulle önska föra
någon isoleringspolitik. Vi ha all anledning
att även i fortsättningen söka
samarbete med våra grannländer, och.
vi måste vara angelägna om att kontakterna
västerut bestå. Att vi i dagens;
läge kanske möta vissa svårigheter, då
det gäller att skapa förtroende och förståelse
för de svenska synpunkterna*
behöver säkerligen icke medföra några
bestående hinder. Vi höra andligt, kulturellt
och ekonomiskt samman med de
demokratiska folken i världen, och ett
realistiskt bedömande av våra egna sä -

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

kerhetsproblem på något längre sikt
lär oss, hur beroende vi äro av förbindelserna
med de stora nationerna och
att importmöjligheterna utifrån icke
spärras. Vår stora östra granne kan säkerligen
utöva ett inga ringa inflytande
på hur vår inriktning kan bli i
framtiden. Ökar trycket på Finland
och kommer Finland att förvandlas till
ett ryskt basområde, återverkar detta
givetvis i hög grad på den svenska
folkopinionen och framtvingar en omprövning
av den svenska utrikespolitiken
och då säkert i riktning västerut.

Om jag minns rätt slöt statsminister
Erlander sitt tal vid Köpenliamnskonferensens
avslutning med ungefär följande
kanske något pessimistiska ord:
»Det här är ett tillfälle, som kanske
endast återkommer för våra folk med
århundradens mellanrum. Tydligen är
uppgiften för stor för oss, som äro samlade
här i dag. Det kanske blir nästa
generations gärning att nå ett resultat.»
Statsministern kände starkt vilken stor
och betydelsefull händelse det varit,
om de skandinaviska folken enats om
en gemensam livsviktig förpliktelse för
varandra. Det blev inte så den gången,
ocli det tvingar svensk utrikesledning
(ill nya överväganden angående vår utrikespolitik
framöver.

Regeringens deklaration i dag sysslar
knappast alls med framtiden. Kanske
är förklaringen, att utrikesministern
hoppas, alt sikten om några dagar
skall bli klarare och att det då skall bli
lättare att sätta kursen. Vi få ju inte
utgå ifrån att »det tredje världskriget»
är något ödesbestämt och oundvikligt;
det vore med tanke på dagens fruktansvärda
förstörelsevapen alltför
ohyggligt. Att återigen utgå från motsatsen
och icke vilja se de hårda motsättningar
som råda i världen vore
fullständigt ansvarslöst.

Utrikesministern kommer till den
fullt riktiga slutsatsen att den proklamerade
alliansfria politiken ställer stora
krav på försvaret, .lag vet inte rik -

tigt hur det uttalandet är avsett att omsättas
i handling. Betyder det, att regeringen
anser situationen så allvarlig,
att regeringen är beredd att förstärka
vårt försvar? Försvarsministern brukar
stå till tjänst med välvilliga och
lugnande förklaringar om sitt försvarsintresse.
Det anser jag inte tillräckligt
i dagens läge. Våra grannfolk ha visat,
hur nordiska folk envetet och segt kunna
kämpa för sin frihet, när den hotas.
Jag tror det är av stort värde, att
det framstår klart, att vi svenskar
komma att göra sammaledes.

Vårt folk önskar fredligt samarbete
med övriga folk i världen; den saken
bör ingen ha rätt att betvivla. Vi ha
utan tvekan anslutit oss till Förenta
Nationerna, och vi samarbeta med övriga
fria stater på återuppbyggnaden
av Europa. Det har vidare, om jag fattat
rätt, under den senaste överläggningen
mellan utrikesministrarna i
Oslo tydligt utsagts från svensk sida,
att vi äro villiga att stödja den europeiska
samlingsrörelse, som kommit i
gång under beteckningen Europarörelsen.
Jag tror det är riktigt.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
till herr Senander. Vi ha hört herr Senander
här i dag. Kommunisternas tal
om krigsaktivism och hot från Sveriges
sida mot freden är — jag säger det rent
ut — ett oärligt tal. Kan man, herr
talman, med något annat ord beskriva
en agitation, som tar sig sådana uttryck,
som herr Senander här i dag använt
och som återkomma i den kommunistiska
pressen?

Ny Dag har ju, icke minst under de
senaste dagarna, haft en rad hårda utfall.
Jag har främst fäst mig vid artiklar
skrivna av förre ledamoten av denna
kammare herr Gustav Johansson —
förlåt mig, han sitter kvar här, han är
tyvärr inte så lätt att avskaffa som jag
önskar. Jag skall be att få citera vad
herr Johansson skrev i Ny Dag i går:
»Den skrävlande lystnaden efter massmord
och förintelse av hela folk över -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

träffar i råhet, vidrighet och sadism
Hitlers och Himmlers värsta förkunnelser.
Det är dessa krigsgalna råskinn
som vill låna vårt land till krigsskådeplats
och Sveriges ungdom till kanonmat.
»

I dag innehåller tidningen ett nytt
smakprov av samme författare. Det har
till rubrik »Inslapp för räven». Jag
skall bara göra ett kort utdrag ur detsamma.
Det är det vanliga talet om
den amerikanska skräckpropagandan,
som genom sin hets har berövat hundratals
skandinaver deras omdöme och
förnuft. Vi få veta att för 47 år sedan
läste herr Johansson en psalmvers. Jag
skulle önska att han läste litet oftare i
psalmboken. Så kommer psalmversen,
och sedan talar han om att svenskar,
norrmän och danskar betedde sig som
skrämda höns, kacklande om att de
måste krypa ihop och ta amerikanarna
till sina beskyddare. Och han kommer
sedan till slutsatsen, att den ledande
tesen i blockpropagandan är så dum,
att det förvånar, att man ens kan värva
höns med den, och han slutar med följande
ord: »Tror någon att man skapar
ökad trygghet i hönshuset om man ordnar
inslapp och inackordering för räven?»
Får jag fråga herr Johansson:
Vem ordnade insläppet och inackorderingen
för räven i de baltiska staterna,
i Polen, i Balkanländerna, i Ungern
och i Tjeckoslovakien och gjorde försöket
i Finland med Kuusinenregeringen? I

dag fortsätter man på ledarspalt i
Ny Dag angående icke-angreppspakter
och framhåller, hurusom Sovjetunionen
alltid respekterat sådana pakter. Jag
vill ogärna ta upp ett resonemang om
den saken och har icke haft för avsikt
att blanda in Sovjetunionen i detta resonemang,
men efter att ha åhört herr
Senander måste man väl ändå säga ifrån
på någon punkt. Den kommunistiske
ledarförfattaren i Ny Dag i dag anser
sig, efter att ha utfärdat de mera generella
betygen åt sin och Sovjetunio -

nens utrikesledning, kunna bevisa, att
Sovjetunionen icke brutit några pakter
med Polen, Finland eller Baltikum.

Beträffande Polen anser författaren,
att uppsägandet av nonaggressionspakten
gjordes för att hjälpa Tjeckoslovakien.
Nonaggressionspaktcn med
Polen uppsades den 16 september 1939
trots att den hade giltighet till och
med år 1945. Vid detta tillfälle förelåg
ett offentligt och ett hemligt avtal mellan
De socialistiska sovjetrepublikernas
förbund och den nazistiska tyska
regeringen, just den regering, som mot
alla högtidliga utfästelser våldtog Tjeckoslovakien.
Polackerna fingo den ryska
uppsägningen i ett förtvivlat ögonblick.
Den övermäktiga tyska krigsmaskinen
trängde fram över polskt territorium.
De fåtaliga och illa utrustade
polska trupperna slogos bokstavligen
för livet. Herr talman! I syfte att påminna
dessa kommunistiska »fredskämpar»
— jag erkänner att jag använder
uttrycket, men med citationstecken
— tillåter jag mig att ord för
ord föredraga det tillkännagivande,
som klockan 3 på morgonen den 17
september 1939 lämnades det kämpande
Polens ambassadör i det ryska utrikesministeriet.
Det lyder: »Det polsktyska
kriget har blottat den polska statens
inre upplösning. Under loppet av
tio dagars fientligheter har Polen förlorat
alla sina industriområden och
kulturcentra. Warszawa existerar inte
längre som Polens huvudstad. Den
polska regeringen har råkat i upplösningstillstånd
och visar icke längre
några livstecken. Detta innebär att
den polska staten och dess regering de
facto upphört att finnas till. Därför ha
de överenskommelser som avslutats
mellan USSR och Polen förlorat sin
giltighet. Överlämnat åt sig självt och
berövat all ledning har Polen blivit
skådeplatsen för alla slags oförutsedda
händelser, vilket kan innebära en fara
för Sovjetunionen. På denna grund kan
Sovjetregeringen, som hittills iakttagit

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

neutralitet, icke längre förhålla sig likgiltig
till dessa fakta.

Sovjetregeringen kan inte heller ställa
sig likgiltig till det faktum, att de
med Ryssland besläktade ukrajnska
och vitryska folken, som leva på polskt
område, äro utan försvar, lämnade åt
sitt öde.

Under dessa förhållanden har Sovjetregeringen
beordrat den röda armén
att överskrida gränsen och taga befolkningen
i Västra Ukrajna och Västra
Vitryssland under sitt beskydd.

Samtidigt ämnar Sovjetregeringen vidtaga
alla tänkbara åtgärder för att draga
det polska folket ut ur det olyckliga
krig, som den polska regeringens oförstånd
har tvingat på det, och sätta det
i stånd att leva ett liv i fred.»

Det enda som fattades var den sedvanliga
artighetsfrasen: »Mottag, herr
ambassadör, uttrycken för min mest utsökta
högaktning.»

Jag skulle kunna fortsätta med att
följa denna Ny Dags ledare, men jag
skall inte taga upp tiden med den saken.
Jag skall bara gör ett enda litet stickprov
rörande de baltiska staterna, som
ha råkat ut för samma öde i fråga om
sina avtal med Sovjetunionen, därför
att de varken kunde eller ville försvara
sina länder mot Tyskland, som det påstås
både i denna ledare och i andra
uttalanden av våra dagars kommunister,
som tydligen helt accepterat den
starkares rätt att regera över den svagare.
Denna tolkning är desto mera säregen
som de baltiska områdena enligt
det hemliga tilläggsavtal, som var fogat
till Ribbentrop-pakten, voro ryska intressesfärer,
där Tyskland enligt samma
överenskommelse icke hade några intressen.
Jag skall inte fortsätta med att
skildra allt vad som skedde därute —
det ligger oss så nära, att vi alla känna
till det. Jag vill endast, herr talman,
säga att denna stort upplagda s. k.
fredspropaganda från kommunistiskt
håll bör Sveriges folk taga med stor försiktighet.
Den kanske har syften, vilka

inte äro desamma som att bevara Sveriges
både frihet och fred.

Och när man i den artikel, som ligger
framför mig här i dag, inte bara lämnar
förvrängda framställningar rörande vårt
eget land utan också tillåter sig grova
uttryck och förolämpningar mot den
norska regeringen och det norska folket,
anser jag det vara all anledning att
reagera. Artikeln slutar med följande
uttalande: »Norges regering ämnar ansluta
sig till redan krigförande imperialistiska
makter. Det kan ske i alla möjliga
syften, utom ett enda: att försvara
freden och värna Norges självständighet.
» Vi ha ingen anledning och ingen
rätt att tro något sådant om Norges folk.
Herr talman! Med detta har jag sagt
vad jag ville säga till herr Senander.

Utrikesministern slöt med att uttala
en djup tacksamhet till de riksdagens
partier, vilka givit regeringen sitt stöd
vid förhandlingarna om försvarsförbund.
Regeringen kände tillfredsställelse
med att kunna framföra ett erbjudande
uppburet av en nästan enhällig
riksdag. Jag förstår detta. Jag hör till
dem som vid skilda tillfällen framfört
och jag står alltjämt vid den uppfattningen,
att ett folk av vår storleksordning
icke utan alldeles tvingande skäl
får söndra sig i utrikespolitiska frågor.
Jag vill dock tillägga som en alldeles
självklar sak: enigheten får dock aldrig
bli något självändamål.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! För
den som länge vistats eller varit bosatt
utomlands är det en självklar sak att
betrakta norrmän och danskar som sina
egna landsmän. Vi gå alla under namn
av skandinaver. Högst få i utlandet kunna
skilja på svenskar, norrmän och
danskar. Denna samhörighet har också
på andra sätt dokumenterats. 1850-talets
studentskandinavism var kanske bara
ett uttryck för eu spontan stämning, men
under senaste kriget sågo vi många uttryck
för samma önskan att hjälpa val -

3 Andra kammarens protokoll 19''dJ. Nr

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

andra. Vår klavbundenhet då att inte
mer effektivt kunna bringa våra nordiska
grannländer hjälp måste med sorg
accepteras av oss svenskar. Nu närma
sig kanske på nytt kritiska tider. Det
var därför med stor tillfredsställelse vi
fingo meddelandet om att hans excellens
statsministern hade tagit ett initiativ
till förhandlingar om en nordisk försvarspakt.

Det förslag, som från svensk sida
framlades, innebar efter vad jag förstår
en förpliktande försvarspakt mellan de
tre nordiska länderna, baserad på ömsesidig
hjälp vid anfall, men i övrigt
skulle det vara ett alliansfritt förbund
för att kunna hålla de tre små nordiska
länderna utanför en eventuellt kommande
stormaktskonflikt. Detta förslag —
åtminstone som jag uppfattat det av
lians excellens utrikesministerns redogörelse
i dag — skulle majoriteten av
.svenska folket gärna velat se förverkligat.
Genom en sådan pakt, som man
skulle kunna kalla Kattegattpakten efter
vårt nordiska innanhav, skulle de tre
nordiska ländernas gemensamma försvarskrafter
blivit på bästa sätt utnyttjade,
och i rustningshänseende skulle
vi ha kunnat hjälpa varandra för att
snabbt uppnå den maximala kraften av
våra försvarsmöjligheter. I ett sådant
försvarsförbunds natur ligger väl också,
att vi gemensamt skulle försöka få medel,
utifrån eller härhemma, till den
nödiga upprustningen. Efter vad vi nu
kunna förstå lågo meningsskiljaktigheterna
mellan Sverige och Norge däri,
att vi här i Sverige inte önskade binda
oss i förhållande till utländska pakter,
medan däremot norrmännen voro beredda
att gå ganska långt. Det var således
ett önsketänkande att åstadkomma
en Kattegattpakt i den bär nu skisserade
formen.

Förhandlingarna strandade således på
den norska regeringens önskan att ha
fria händer att för sin egen del kunna
göra närmanden till USA oberoende av
oss andra. Om detta är lyckligt för Nor -

den eller ej kunna vi i dag inte avgöra,
men vi hade nog önskat en annan utgång.

Men, herr talman, samtidigt som jag
ger mitt fulla erkännande åt förslaget
om Kattegattpakten, gör jag mig vissa
frågor, som jag inte vill underlåta att
framföra här.

Hade det inte gagnat saken, om diskussionerna
kring försvarspakten hade
kommit i gång på ett tidigare stadium?
Vi hörde ju av hans excellens utrikesministern,
att diskussioner i denna fråga
förekommo redan förra våren. Då
låg ju frågan om en Atlantpakt till på
ett helt annat sätt och förslaget hade
kanske varit lättare att genomföra.

Vad innehåller då egentligen Atlantpakten?
Vi ha ju hitintills inte fått reda
på någonting om den. Vi veta endast,
att en sådan pakt kommer att föreslås
och att Danmark och Norge eventuellt
komma att inbjudas att deltaga. Men vi
veta absolut intet om vilka fördelar denna
pakt kan bjuda de deltagande staterna
och vilka förpliktelser som i gengäld
krävas. Först i dessa dagar lär väl
den norske utrikesministern ha kunnat
få reda på dessa saker. Man frågar sig
då: Skulle det inte varit till fördel för
förhandlingarna, om en förfrågan på ett
tidigt stadium hade gjorts till Förenta
staternas regering i denna angelägenhet?
Hade man haft direkta upplysningar
på den punkten, så hade diskussionerna
mellan Sverige, Norge och
Danmark kunnat bli betydligt mycket
mer konkreta och inte blivit så svävande
som nu. 1 stället har man varit
hänvisad till idel gissningar om Atlantpaktens
innebörd. Jag vill inte anklaga
någon, endast beklaga resultatet av ett
utomordentligt initiativ.

Sveriges inställning till Amerikas förenta
stater synes mig fullkomligt klar.
Bortsett från kommunisterna givetvis
äro vi väl alla eniga om att den västerländska
demokratien är vårt ideal. Vi
se i Förenta staterna den starke försvararen
av de fria mänskliga rättig -

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

heterna, och i och med denna vår
åsiktsinställning ha vi de facto ställt oss
på Amerikas sida. Det komma vi inte
ifrån. Skulle en stormaktsstrid uppkomma
mellan vad jag kallar den fria demokratien
och proletariatets diktatur
—- att det är en diktatur veta vi alla —
stå vi helt på den makts sida som försvarar
demokratien. Men att vi i en sådan
strid mellan öst och väst inte ha
lust att ställa oss till förfogande som
något slags stöttrupper eller att på ett
tidigt stadium, innan man kan skönja
någon slutlig uppgörelse, utsätta Sverige
för en förödande ockupation, kan väl
ingen klandra oss svenskar för.

Hurudan blir vår ställning nu efter
Oslomötet? Den frågan är för närvarande
den viktigaste. Vi hoppas och räkna
med att inte bara Norge utan också
Danmark kommer att ansluta sig till
Atlantpakten, om de nu inte göra gemensam
sak med oss. Härigenom står
Sverige fullkomligt isolerat men dock
icke mer isolerat än förr.

Det är knappast troligt — åtminstone
iir det min uppfattning av läget — att
Ryssland kommer att börja ett krig. Jag
måste nog deklarera, att jag i det avseendet
har samma uppfattning som
herr Senander. .lag tror också, att det
ryska förslaget till Norge om en nonaggressionspakt
är ärligt menat och att
det återspeglar Rysslands uppfattning
just nu. Men vi ha ju tidigare sett att
en non-aggressionspakt med en totalitär
stat inte är av mycket värde. Detta framhöll
ju också herr andre vice talmannen.
Herr Senander glömde att säga,
varför inte Ryssland har intresse att
föra ett krig. Det är därför att riskerna
för Ryssland självt därvidlag iiro stora.
Ryssland har som vi sett andra vägar
att tillskansa sig makt i andras länder.
Alt skapa inre splittring, oenighet, strejker
och oroligheter i andras länder iiro
de ryska medlen alt bana viig för kommunismen.
Om sedan det slutliga avgörandet
uppnås genom eu revolution
eller genom ett fredligt övertagande av

makten från sovjetvänligt håll i vederbörande
land, som vi sett i Tjeckoslovakien,
beror på utvecklingen. Det ligger
också i Rysslands intresse att skapa
splittring mellan de nordiska länderna.

Vi ha emellertid sett, att när Ryssland
tidigare kände sig hotat, har det velat
framflytta sin säkerlietszon, som termen
lyder. För den sakens skull annekterades
östersjöprovinserna och börjades
kriget mot Finland. Man kan nu tänka
sig att ryssarna vilja förlägga sitt säkerhetsbälte
än längre västerut och skaffa
sig stödjepunkter och befästningar. Detta
berördes också av herr andre vice
talmannen. De komma därvid alltför
nära intill oss för att vi skola känna
det behagligt. Då kommer på nytt den
frågan upp för oss, vad vi kunna göra
för vår säkerhet. Konsekvensen av Danmarks
och Norges eventuella anslutning
till Atlantpakten kan då bli, att vi i vårt
beträngda läge måste följa deras viig.
Vi hoppas att det inte skall bli så, utan
att vi fortfarande skola kunna behålla
vårt oberoende och vår fria ställning
och naturligtvis vårt för närvarande
goda förhållande till vår store granne
i öster.

Emellertid måste vi nog se om vårt
hus, som termen lyder. Att nu låta vår
försvarsmakt stå stilla i sin utveckling,
när andra stater vidtaga förstiirkningsåtgärder,
är väl knappast välbetänkt.
Jag tror också att våra militärer mycket
uppmärksamt följa utvecklingen. Men
för att kunna vidtaga riktiga och effektiva
åtgärder fordras det pengar. Vi
veta ju att de militära myndigheterna
delvis redan ha medel till sitt förfogande
för en upprustning, om de bara få
använda dem. Vad som ytterligare behövs
måste väl uppbringas genom lån.
enär herr finansministern med socialdemokraternas
hjälp dragit åt skatteskruven
så till bristningsgränsen, att
.svenska folket nu inte kan orka med
några ytterligare skatter.

Förhållandet till Norge och Danmark
hoppas vi inte har grumlats genom de

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

avbrutna förhandlingarna. Jag tycker
mig kunna utläsa ur hans excellens utrikesministerns
uttalanden i början av
denna debatt, att så inte heller var fallet.
Vore det inte tänkbart att stärka
banden med våra nordiska broderländer
genom att taga upp ett samgående
på andra områden? Jag skulle kunna
tänka mig att vi t. ex. vid kommande
handelsavtalsförhandlingar med främmande
stater eventuellt föreslå att förhandlingarna
ske med de tre nordiska
länderna gemensamt, så att Sverige,
Norge och Danmark bilda en grupp. Vi
komma då bort från de ensidiga avtalen,
och härigenom skulle säkerligen de
tre nordiska länderna gemensamt kunna
uppnå förmåner i avtalen med utomskandinaviska
länder, som eljest inte
skulle ha nåtts. Strukturen av de nordiska
ländernas näringsliv är så olikartad,
att en uppdelning av export och
import våra länder emellan knappast
skulle vålla några större svårigheter.
Genom ett samgående i handelspolitiska
frågor skulle känslan av samhörighet
mellan de nordiska länderna förbli levande,
och intressesfären skulle säkert
lättare kunna utvidgas att omfatta också
det politiska området. De tre nordiska
ländernas folk äro mycket närbesläktade.
De tänka i samma tankebanor,
de leva samma liv och de ha alla
samma intressen. De kämpa alla för att
bibehålla de mänskliga fri- och rättigheterna
under verkligt demokratiska former.
De önska alla en varaktig fred. Jag
hoppas därför att vi tre broderfolk,
trots skiljaktigheter för närvarande,
skola kunna hålla tillsammans och gemensamt
kämpa för våra ideal.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
När jag begärde ordet hade jag tänkt
koncentrera mig på att polemiskt taga
upp några problem till skärskådande.
Jag hoppas att herr utrikesministern
icke anser sig illa behandlad, om jag
först säger ett par ord till herr andre

vice talmannen i anledning av hans polemik
i denna debatt. Han riktade sig
emot herr Senander men föredrog att
polemisera mot herr Gustav Johansson,
som han förutsatte icke tillhörde denna
kammare. Under sådana förhållanden
må det vara tillåtet att jag för min del
anser, att han därmed ville polemisera
mot det kommunistiska partiet som sådant,
och därför ber jag att få säga ett
par ord.

På hans första fråga, som gällde huru
vi värdera Sveriges handlingssätt i detta
sammanhang, vill jag svara, att vi inte
ha kunnat bortse ifrån det förhållandet,
att den politik man inledde i och med
att man började förhandlingar om en
skandinavisk försvarsallians, är en ny
politik. Detta sade ju också herr utrikesministern
i sin deklaration i dag.
Det är en ny politik, som man genomfört
inom loppet av en mycket kort tid
och för vars genomförande man angivit
vissa orsaker. Jag skall senare återkomma
till denna punkt. Därtill kominer att
Sveriges medverkan i Marshallorganisationen
uppenbarligen är en medverkan
i en politisk blockbildning, som står under
ledning av krafter, som utgöra ett
allvarligt hot mot freden. På denna
grundval karakterisera vi den politik,
som för närvarande föres och i vilken
vi vilja åstadkomma en förändring.

Man kan naturligtvis ha olika meningar
om krigsfaran. Herr Fast menade
ju nyss, att situationen har blivit
mycket allvarlig. Det är en försämring
av det allmänna politiska läget som gör,
att man får betrakta frågan om krigsfaran
på ett helt annat sätt än tidigare.
Detta kan ju ingen bestrida riktigheten
av i och för sig. Men som vi se saken
är frågan om krig eller fred ytterst en
fråga om vad Europas folk — det gäller
då Västeuropas folk — företaga sig.
Amerikanarna kunna tala om krig —
och de spara sig sannerligen inte när
det gäller att tala om krig — men deras
möjligheter att övergå från ord till
handling äro enligt vår mening ganska

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

små, såvida inte Västeuropas folk själva
ställa baser och — inte minst viktigt —
kanonmat till förfogande för ett sådant
krig. Det är ur den synpunkten vi bedöma
dessa så olikartade blockbildningssträvanden,
som framträda på olika
skådeplatser.

Men vi äro fullständigt på det klara
med att det drives en mycket öppen
krigspropaganda. Jag har från denna talarstol
tidigare erinrat om hur denna
krigspropaganda drives exempelvis i
Dagens Nyheter. Det är bara någon
vecka sedan denna tidnings chefredaktör
förklarade, att man nu kan med en
atombomb förinta flera medelstora svenska
landskap. I dag säger han, att de
atombomber som nu skapas äro tusen
gånger effektivare än den atombomb,
som kreverade över Hiroshima och som
enligt en Reuteruppgift förintade respektive
skadade 246 000 av Hiroshimas
250 000 invånare. Men herr Skoglund
tycker inte att det är någonting anmärkningsvärt
alls att en sådan krigspropaganda
bedrives. Herr Skoglund polemiserar
inte mot denna krigspropaganda,
utan mot Gustav Johansson, som har exemplifierat
den i en artikel där han karakteriserat
författarna bl. a. med uttrycket,
att de excellera i sadism och
råheter.

För att det hela skall bli riktigt klart,
skall jag be att få göra ett par utdrag
ur den artikel, varur Gustav Johansson
hämtat sina citat och som förorsakade
hans kommentar. Den står att läsa i tidskriften
Det Bästa, som ju är en av amerikanerna
startad och dirigerad tidskrift
här i Sverige. Där fastslås »att en
enormt hög procent av befolkningen i
Rysslands viktigaste städer, miljoner
människor alltså, kan dödas eller lemlästas
vid de första raiderna, att målen
redan äro fastställda, flygplanen startfärdiga
dygnet runt och besättningarna
i ständig alarmberedskap». Där säges
vidare: »Mången natt, när de flesta av
oss sova sin söta sömn, ligga bombplansbesättningarna
och kryssa på

bortåt 10 000 meters höjd över någon
stad i Amerika, Europa eller Fjärran
Östern för att lära sig känna igen landmärken
i radarapparatens fönster.» Jag
tycker det är motiverat att karakterisera
en sådan krigspropaganda på det
sätt, som Gustav Johansson gjort i Ny
Dag. Men det är betecknande, att när
högerns ledare i denna kammare går
upp och moraliserar, så vänder han sig
inte mot denna krigspropaganda utan
mot dem, som brännmärka densamma
och kalla den för vad den är.

Med anledning av vad herr Skoglund
sedan sade om icke-angreppspakterna
före det andra världskriget skall jag i
korthet erinra om ett par saker. Det var
inte så, att icke-angreppspakten med Polen
uppsades 1939. Det skedde 1938 i
samband med Miinchenuppgörelsen,
som utlämnade Tjeckoslovakien till Hitler-Tyskland.
Uppsägningen av denna
icke-angreppspakt ingick som ett led i
Sovjetunionens förklaring att den skulle
stå fast vid sin allians med Tjeckoslovakien.
Vad som sedan skedde efter det
att tyskarna på några veckor hade nedkämpat
den polska armén är ju redan
tillräckligt känt. Jag tror att man kan
säga: hade tyskarna segrat hade Polen
i dag icke varit ett självständigt land.
Men det faktum att Polen nu har uppstått
som en självständig stat, med vilken
vi upprätthålla mycket goda relationer,
är väl tillräckligt för att visa innebörden
i den politik, som herr Skoglund
försöker att misskreditera genom
att läsa upp den förklaring, som avgavs
1939.

Vad Finland beträffar kan det vara
tillräckligt att erinra om att detta land
trots ett olyckligt krig fullföljde den solidaritets-
och allianspolitik med Tyskland,
för vilken Finland hade anklagats
av Sovjetunionen. Det var denna politik
som var orsaken till de båda för Finland
olycksaliga krigen.

Härmed skulle jag vilja gå över till
att säga några ord om det meningsskifte,
som förekom i årets remissdebatt, i den

N r 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

mån som detta har samband med utrikespolitiska
frågor, även dem vi behandla
i (lag. Jag börjar med statsministern.
Jag hade i remissdebatten refererat
ett av statsministern själv tillrättalagt
uttalande för en amerikansk journalist,
där han dels utgått ifrån att
Skandinavien inte skulle bli primär
front, därför inte kunde motse någon
större s. k. hjälp västerifrån i händelse
av ett krig — han nämnde siffran
150 000 soldater — dels yttrat — jag gjorde
då ett direkt citat —: »Ingen svensk
döljer att han har alla sina sympatier
på västmaktshåll.» Utan att här ingå på
någon polemik om antalet soldater och
deras betydelse, skulle jag vilja fastslå
vad som var min mening då och vad
som är min mening fortfarande: det lönar
sig inte att resonera på det sättet,
eftersom vår politik måste gå ut på att
bygga upp en god grannsämja österut,
om vi vilja leva i fred. Det är min fullständiga
övertygelse att om det bleve ett
storkrig, skulle röda armén inte tillåta
vare sig 150 000 eller 5 miljoner amerikanska
soldater att föra krig mot Sovjetunionen
från svenskt territorium. Jag
tvivlar inte på att den skulle gå i land
med uppgiften. Statsministern försökte
reducera innebörden av det andra citatet
genom att säga, att vi betrakta de
ideal, som västmakterna gjort till sina,
som regler för den mänskliga sammanlevnaden,
som livsluft även för den
svenska demokratien. Det tycker jag inte
alls gör saken bättre. Herr Senander
har ju nyss karakteriserat dessa ideal,
bl. a. såsom de uttryckas av statsministens
åsiktsfrände, den norske utrikesministern
Lange, som den kapitalistiska
ordningens, eller bättre, oordningens
ideal.

Utrikesministern ger i sin förklaring
i dag till denna nya politik vissa skäl
till att man inte vidhöll den linje, som
man lade upp den 4 februari föregående
år. Dessa skäl äro för det första
den s. k. revolutionen i Tjeckoslovakien,
som skulle ha slagit sönder dess

konstitution och förvandlat landet från
en demokrati till vad han kallade en
folkdemokrati. Det lönar sig naturligtvis
inte att i detalj gå in på en behandling
av vad som skett därnere. Men man
kanske ändå böra erinra om det faktum,
att denna författning icke alls har förändrats,
att samma partier och i huvudsak
samma regering, som satt i Tjeckoslovakien
före februari 1948, fortfarande
sitta kvar, att det inte var kommunisterna,
som togo initiativ till en förändring,
utan att detta initiativ togs av
reaktionära element, som ville kasta ut
kommunisterna ur regeringen. Hade
man lyckats därmed, hade alltså ett viktigt
skäl för en .svensk utrikesminister
och en svensk regering att inleda förhandlingar
om en skandinavisk allians
följaktligen inte förelegat.

Det andra viktiga skälet som utrikesministern
nämnde var det rysk-finska
fördraget från föregående vår. Det har
sagts av herr Ohlin här i dag, att han
inte har funnit något oroande i den politik
Sovjetunionen hittills fört mot
Finland. Om jag förstod herr Skoglund
rätt hade han precis samma mening
men ville understryka, att om det skedde
en förändring i denna politik, skulle
det också påverka svensk utrikespolitik.
Jag har inte hört den svenska regeringen
uttrycka någon oro för det fördrag,
som den ryska regeringen träffade
med den finska regeringen föregående
vår. Däremot erinrar jag mig mycket
väl att finansministern i början av
april förra året förklarade sig ha mycket
svårt att förstå, att Skandinavien
kunde vara något sovjetryskt intresse.
Däremot kunde han lättare förstå om
västmakterna voro intresserade av Skandinavien
såsom basområde. Det är två
av de skäl som anföras för den förändring
av politiken som genomföres.

Ett tredje skäl som också nämnts är
Brysselalliansen. Jag kan hålla med om
att den försämrar det internationella
läget. Men det har inte från den svenska
regeringens, i varje fall inte från

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

utrikesministerns sida givits uttryck
för någon oro över Brysselalliansens
tillkomst. Tvärtom kunde man närmast
fatta herr utrikesministerns uttalande
den 4 februari 1948 så, att han var
tillfredsställd med Brysselalliansen och
förberedelserna för densamma.

Det fjärde huvudsakliga skäl jag
hörde var amerikanske presidentens
löfte den 17 mars i fjol att stödja de
stater, som Förenta staterna gilla.

Det iir ju klar tendens som framträder
i denna exemplifiering från utrikesministerns
sida av vad det var för
förändringar i den internationella situationen
som förorsakade denna nya politik,
som inledandet av skandinaviska
alliansförhandlingar innebar. Det finns
inte en tanke på att fara kunde hota
västerifrån eller att de åtgärder som
skulle vidtagas borde riktas åt olika
håll, utan hela den grundtanke som
ligger bakom argumentationen är, att
det är från väster vi söka hjälp och
att det är mot öster vi vidtaga olika
åtgärder för att »skydda» oss.

När herr Ohlin i dag förklarat, att
vår utrikespolitik aldrig får bli sådan,
att vi komma i motsättning till västmakterna,
så tror jag att han därmed
uttryckte, att han ur dessa förberedelser
och dessa alliansförhandlingar läst
ut den grundtanken, att vårt handlande
aldrig får föra oss därhän, att vi komma
i motsättning till västmakterna.

Herr talman! Efter detta vill jag övergå
till att något beröra en annan omständighet,
som väl måste tillmätas viss
betydelse, eftersom herr statsministern
särskilt framhållit den som skäl för den
politik han nu för. 1 den polemik han
utvecklade mot mig i årets remissdebatt
sade herr statsministern bl. a.
följande — jag citerar stycket ordagrant.
ty det är mycket upplysande:

»Han», d. v. s. Hagberg i Luleå, »sade,
att i Hyssland äta människorna som
här, de sjunga som här och de läsa dikter
som här. Nej, herr Hagberg, det iir
jusl det de inte göra. Genom sitt olyck -

ligt valda exempel har herr Hagberg
just tryckt på en sak, som vi anse vara
väsentlig. När jag njuter av min hemorts
skalder vill jag inte först undersöka,
om Gustaf Fröding var kontrarevolutionär
eller marxist. — Jag behöver
inte säga mer. Detta är vad jag
menar med regler för den mänskliga
sammanlevnaden, vilka vi vant oss att
förknippa med begreppet demokrati.
Detta finns det ingen tvekan om att vi
hundraprocentigt äro beredda att försvara.
»

Rent principiellt avser väl detta resonemang
att försvara all poesi, oavsett
om den prisar barbariet eller civilisationen,
nazismen eller socialismen,
brottet eller dess bekämpande.

Men om jag går över till det konkreta
exemplet, så blir uttrycket ännu mera
chockerande. Jag känner verkligen inte
till om Fröding är översatt till ryska.
Jag antar att han är mycket svår att
översätta, särskilt när han skrivit på
sitt landskapsmål, något som jag förstår
tjusar den, som är född vid Ransäters
kyrka. Även jag som lapp älskar
Fröding, åtminstone en del av vad han
skrivit. Däremot vet jag att Selma Lagerlöf,
också värmlänning, har blivit
översatt till ryska, liksom Harry Martinson
och åtskilliga andra av den nuvarande
författargenerationen. Jag vet
också att Balzac är älskad i Sovjetunionen
och att Strindberg, Ibsen och
Shakespeare samt många andra västeuropeiska
författare spelas på de ryska
teatrarna utan att någon bryr sig om
alt peta sig i näsan och fråga om de
varit marxister eller kontrarevolutionärer.
Men jag vet inga ryska vetenskapsmän
eller författare som fått nobelpris
i vårt land, sedan det började
regeras av socialdemokrater. Det kan
väl iindå inte bero på att det stora
ryska folket inte framfött några genier?
Jag anser därför att man bör sopa rent
för egen dörr, innan man begär att få
städa hos en granne.

När jag nu fått reda på vad som är

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

kärnpunkten i statsministerns uppfattning
om demokrati: att man skall få
läsa Fröding och andra skalder utan
att oroa sig över om de äro marxister
eller kontrarevolutionärer, så måste jag
beklaga att klarheten på denna punkt
kompletteras av en fullständig förvirring
på eu annan punkt, nämligen den
som rör våra relationer till Sovjetunionen.
Den är i alla fall mycket, mycket
viktigare än indiskretionerna om
statsministerns ideologiska förvirring.
Han har visserligen den trösten att han
inte är ensam. Många ha gått före honom
och upphöjt sina fördomar, sin
vidskepelse och sin okunnighet om
Sovjetunionen till politiska teser. Inte
ens när man kommit underfund med
att själva motiveringen för dessa teser
inte längre håller, drar man några
slutsatser av detta, utan då uppfinner
man bara nya förklaringar till att man
håller fast vid premisserna. Denna
antiryska inställning, som så bra illustreras
med statsministerns av mig citerade
uttalande och som framträder
även i många andra både viktiga och
mindre viktiga sammanhang, ger väl
en särskild relief åt debatten om orienteringen
till västmakterna.

Min partikamrat herr Senander har
ju redan belyst det sorgliga skådespelet
kring den skandinaviska alliansen, som,
det tycker jag i motsats till alla andra
som yttrat sig här i dag, avslöjat bristen
på samhörighet, förtroende och
öppenhet mellan de goda vännerna och
politiska åsiktsfränderna i de skandinaviska
ländernas regeringar. Det är
för mig obegripligt hur man kunnat
sätta i gång hela denna apparat inför
världsoffentligheten utan att i förväg
ha uppnått ett principiellt samförstånd.
De egendomliga kommunikéerna och
uttalandena kring förhandlingarna, där
statsministern ena veckan förklarar sig
vara så optimistisk och utrikesministern
veckan därpå förklarar, att han
är så pessimistisk, och där det försäkras
att nu skulle man åstadkomma vad

man hittills under 600 år icke kunnat
åstadkomma, tycker jag klart och tydligt
återspeglar en utpräglad valhänthet
och förvirring i behandlingen av en
viktig fråga.

Herr utrikesministern påpekade i sin
deklaration i dag, att den norske utrikesministern
Lange den 4 juni i fjol
förklarat, att det icke fanns någon gemensam
linje i de nordiska ländernas
utrikespolitik. Och ändå sätter man i
gång denna historia! Ändå fullföljde
man den, till dess det blir en sådan
blamage inför hela världsoffentligheten,
som ju alla måste konstatera har blivit
resultatet.

Men, herr utrikesminister, äro meningsskiljaktigheterna
verkligen så
stora? Jag undrar om statsministerns
uttalade optimism ändå inte berodde
på att han ansåg, att meningsskiljaktigheterna
mera rörde formen än saken.
Jag undrar om inte de socialdemokratiska
tidningar egentligen ha rätt
som före Oslomötet försäkrade, att skillnaden
i regeringarnas ståndpunkter är
obetydlig. Jag tycker det är mycket
oroande när regeringen nu försäkrar,
att de tre regeringarna egentligen bara
kommit varandra närmare och att samarbetet
skall effektiviseras därför att
man nu alldeles vet var man har varandra.
Jag kan inte låta bli att draga
den slutsatsen, att man inte i själ och
hjärta ogillar den norska regeringens
handlingssätt och att förhandlingsavbrottet
egentligen endast var en kringgående
rörelse.

Vad innebär nu Norges anslutning till
Atlantpakten? Enligt en av norska utrikesministern
godkänd definition vill
den norska regeringen vid anslutning
till Atlantpakten ha kontakt mellan försvarsstaberna
i Förenta staterna och
Norge, eventuellt även i det övriga
Skandinavien. Visserligen har den
norska regeringen nu förklarat, att den
inte vill ha amerikanska baser i Norge
förrän den blir hotad. Detta är emellertid
en diplomatisk fras. Norge kan

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

ju mycket snart känna sig hotat. Det
skulle inte alls förvåna mig, om Norges
regering kommer att deklarera detta
under vissa betingelser med tanke på
den mentalitet, som hittills framträtt
där.

Ännu tydligare är väl, tycker jag, att
om man kommer fram till gemensamma
stabsförhandlingar för att förbereda
vad man kallar hjälp o. s. v., då blir
ju frågan om baser mera en administrativ-teknisk
fråga än en politisk. Om
Norge t. ex. ställer i ordning hundra
flygfält för de amerikanska tunga
bombplanen, så behöver det ju inte
finnas någon amerikansk bombmaskin
i Norge förrän i det ögonblick krigssignalen
går. Alla veta dock, att det
de facto är amerikanska baser, som
gjorts i ordning.

Alla tyckas ju egentligen acceptera,
att Sovjetunionen känner sig obehagligt
berörd av att amerikanska atombombflygare
skola kunna starta omedelbart
bakom dess gräns för att angripa
dess vitala områden. Men, herr
utrikesminister, jag frågar om verkligen
Sverige kan känna sig lugnat av
att den amerikanska gränsen på detta
sätt flyttas 6 000 kilometer närmare oss,
i verkligheten alldeles bakom vår gräns!
Denna fråga tycker jag har mycket stor
grund när regeringen här nyss förklarat,
att vi återgå till den tidigare politiken,
d. v. s. att vi vid en storkonflikt
skola söka hålla vårt land neutralt.
Jag måste anta att amerikanerna, som
då ligga på språng bakom vår gräns,
komma att kräva att även det svenska
territoriet skall utnyttjas för deras operationer.
Tro de sig då inte, med hot
om att atombomba våra storstäder, av
den svenska regeringen kunna framtvinga
minst samma favörer som tyskarna
kunde framtvinga under andra
världskriget? Detta menar jag är frågor,
som norrmännens handlingssätt
omedelbart aktualiserat.

Herr Senander påpekade nyss, att
han har förståelse för norrmännens

sura inställning mot svenskarna. De ha
i minnet de tyska transporterna av
trupper genom det svenska territoriet
till olika delar av Norge. Detta är ju
intryck som inte lätt gå ur minnet.
Jag måste emellertid understryka, att
hur svårförsvarligt detta handlingssätt
än var, så är det i alla fall en bagatell
jämfört med den norska regeringens
handlingssätt, om den ingår allians och
placerar amerikanskt atombombflyg
bakom Sveriges gräns.

Jag tycker detta borde skapa oro hos
regeringen och regeringspressen. Dock
förefaller det mig som om motsatsen
vore fallet. I stället för att detta skulle
utlösa förbannelser över den norska
politiken verkar det, som om det nästan
svävade en välsignelse i luften vid
denna debatt. Därför måste jag, hur
ogärna det än sker, dra den slutsatsen,
att man i själ och hjärta är tillfredsställd
med den norska regeringens
handlingssätt.

Jag har redan tidigare erinrat riksdagen
om hur dåligt regeringens förklaring
att den vill föra en alliansfri
politik stämmer med dess försök att
skapa en skandinavisk allians. Detta intryck
förändras inte genom tillkomsten
av sådana terminologiska finurligheter
som att man skall kalla överenskommelsen
alliansfri. Allianser skapas för
krig, och detta gäller i högsta grad
om de av västmakterna inspirerade och
organiserade allianserna. När jag betraktar
denna skandinaviska allians kan
jag nämligen inte frikoppla den från
de allianssträvanden, som utvecklas på
olika områden. Förenta staterna ha skapat
ett allianssystem, som ju i verkligheten
gör dem till härskare över den
amerikanska kontinenten. De söka
även upprätta en Medelhavsallians, en
Främre östern-allians med stöd av västmaktsalliansen,
och de förbereda Nordatlantalliansen,
i vilken man även
söker draga in sådana »Nordatlantstater»
som Italien och Turkiet. Skillnaden
mellan dessa alliansprojekt och

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

det skandinaviska alliansprojektet tror
jag inte är så stor, när samma regissör
döljer sig bakom dem alla.

Jag skall här erinra om hur United
Press kommenterade de skandinaviska
utrikesministrarnas besök hos dåvarande
utrikesministern Marshall i Paris
i somras. Tidningens chefredaktör skrev
följande: »Man hoppas dock att en

skandinavisk allians skall åstadkommas,
en allians som så småningom kan
sammankopplas med västunionen.»

Nåja, nu ha glädjande nog dessa
alliansförhandlingar strandat, och skulle
det lyckas för regeringens motståndare
i Norge att hindra Norges anslutning
till Atlantpakten, så skulle ett stort slag
ha vunnits för fredens sak. Därmed
kommer man emellertid inte ifrån, att
dessa paktförhandlingar ökat oron både
i Norge och annorstädes. De krafter
som spekulera i krig ha fått ett handtag,
som de förstått att utnyttja.

Om den svenska regeringen verkligen
vill reparera skadan och hålla fast
vid de tidigare förklaringarna, då bör
man väl också säga ifrån, att man betraktar
amerikanska baser i Norge som
ett hot mot vårt land, och inte tala
om att vänskapen och samförståndet
äro lika stora som någonsin tidigare.
Regeringen bör därjämte, särskilt i
rustningsfrägor och när det gäller att
lösa leveransproblemen, föra en sådan
politik, att det blir klart för Förenta
staterna, att om de angripa Sverige,
så komma vi omedelbart att söka hjälp
hos Förenta staternas huvudmotståndare.
Regeringen borde vidare återställa
den självständighet, som kringskurits
genom anslutningen till Marshallorganisationen
och i enlighet med
Förenta Nationernas beslut ingripa mot
den krigsprovokatoriska propaganda,
som utvecklas i vårt land. Gör den inte
detta fruktar jag, att den sista chansen
för vårt land spelas bort att hålla kriget
— om ett sådant skulle komma —
borta från Skandinavien.

Jag skulle, herr talman, vilja gå in på

ett par andra saker, som inte direkt
ha samband med de skandinaviska alliansproblemen.
Eftersom regeringen
drog fram den skandinaviska alliansfrågan
vid eu debatt om Sveriges anslutning
till Marshallorganisationen antar
jag emellertid, att man i detta sammanhang
även kan diskutera dessa
frågor.

Jag tycker det är mycket egendomligt
att man vid en redogörelse för utrikespolitiken
inte talar om Sveriges
hållning till viktiga frågor i Förenta
Nationerna. Det är som om det inte anginge
den svenska riksdagen hur de
svenska representanterna handla där.
Spörsmålen ha visserligen berörts i
några repliker från utrikesministern,
där han försökt vifta bort våra invändningar
mot Sveriges ställningstagande
till förslagen att förbjuda atomkrigföringen
och att de segrande stormakterna
skulle reducera rustningarna. Utrikesministern
förklarade i en polemik
mot mig vid remissdebatten den 18 januari:
»Tvärtom, det ingick i det förslag
till resolution, som majoriteten voterade
igenom, att atombomben skulle
avvisas såsom stridsmedel. Men det ingick
också en viktig förutsättning för
detta slutstadium i det tänkta förfarandet,
nämligen att det skulle inrättas ett
mycket vittgående kontrollsystem. Nu
förhåller det sig så, att det för närvarande
är bara en stat i världen som förfogar
över atombomben, Förenta staterna.
» Utrikesministern tilläde också
att Förenta staterna gått med på att
avstå från monopolet på atombomben
och kunde gå med på ett förbud, om ett
kontrollsystem som tillfredsställer Förenta
staterna genomfördes. Sedan förklarade
utrikesministern i en senare
replik, att den svenska delegationens
hållning inte alls strider mot innebörden
i Förenta Nationernas beslut 1946
om atombomben.

År 1946 beslöto Förenta Nationerna
att tillsätta en kommission för att förbereda
förslag om förbud mot atomva -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

penkrig, förstöring av befintliga atomvapen
samt kontroll däröver. Under
fjolåret beslöt atomkommissionens majoritet
på förslag av Förenta staterna
att nedlägga sitt arbete. Samtidigt avvisades
förslagen att rekommendera förbud
mot atomvapenkrig och att alla
atomvapen skulle förstöras. Majoritctsförslaget
innebar, att ett internationellt
kontrollorgan skulle tillsättas, men att
frågan om förbud mot och förstöring
av atomvapen skulle skjutas på framtiden
och — såsom också utrikesministern
framhöll i remissdebatten i det citerade
uttalandet — bli ett slutstadium.

Om man granskar de olika punkterna
i detta s. k. kontrollförslag så finner
man, att det skulle dröja mycket
lång tid innan man uppnådde slutstadiet
— under förutsättning naturligtvis
att staterna godtoge förslaget, vilket
jag inte tror är möjligt om de vilja
bestå som självständiga stater. Man
skulle indela kontrollen i etapper, och
man skulle börja med råvaruutvinningen
för atombränslet. Men medan atombränslegruvorna
i första etappen skulle
ställas under kontroll, skulle den fortsatta
bearbetningen av uran- och toriumlagren
vara fri. Detta skulle dels
möjliggöra bearbetning av uran- och
toriumfvndigheterna under lång tid efter
det den första kontrollen införts,
dels skulle det möjliggöra en fortsatt
framställning av atomvapen och användning
av dem tills man någon gång
i framtiden uppnådde slutstadiet. Därtill
kommer, att detta kontrollorgan
jämväl skulle äga rättighet att framställa
atomvapen eller, som det heter,
bedriva forskningar för utvecklingen
av atomenergien »i förstörande syfte».

På längre sikt skulle detta kontrollorgan
få mycket vittgående befogenheter.
Det skulle övertaga äganderätten till
atombränslegruvorna och till alla industrigrenar,
som kunde förutsättas ha
betydelse för atomenergiens utveckling.
Därigenom skulle detta kontrollorgan få
ett grepp över de olika ländernas hus -

hållning, det skulle kontrollera och dirigera
ländernas ekonomiska liv och
även hela den universella atomvetenskapen.
Detta kontrollorgan skulle inte
underordnas Förenta Nationerna utan
vara fristående, d. v. s. det skulle i
verkligheten bli ett organ över världsorganisationen! Att

detta mitt påstående inte är någon
överdrift framgår ju av den svenska
delegationschefens, landshövding Sandler,
deklaration den 14 november i
fjol, att atomkontrollorganisationen kunde
betraktas som ett embryo till en
världsregering, och att man nu, som
han sade, måste acceptera vidsträckta
konsekvenser både vad beträffar FN:s
stadgar och de enskilda staternas suveränitet.
Herr Sandler tilläde — om
det var för att trösta sig själv, det
vet jag inte — att detta skulle bli ett
trappsteg mot internationell socialisering.
Foga nu till detta utrikesministerns
förklaring, att det måste bli en
sådan kontroll, som Förenta staterna
godkänna, om man skall kunna åstadkomma
något beslut. Eftersom alltså ett
sådant beslut skulle motsvara Förenta
staternas önskemål, så måste ju det innebära,
alt man skapar ett slags världsregering
över Förenta Nationerna och
över de enskilda staterna, vilken behärskas
av Förenta staterna. Även om
Sverige vore villigt att foga sig i något
sådant, så kunna naturligtvis inte stater
som hålla på sig själva medverka
därtill. Tror utrikesministern att exempelvis
Förenta staterna skulle godkänna
en världsregering, som kontrollerades
av Sovjetunionen? Det tror han naturligtvis
inte. Om han emellertid håller
på den svenska delegationens linje
måste han ju antingen tro, att Sovjetunionen,
som representerar ett principiellt
skiljaktigt ekonomiskt system,
skulle ställa sig under Förenta staternas
kontroll och ledning, eller också måste
han utgå från att hela denna s. k. kontrollplan
är en demonstration med syftet
att bevara möjligheterna afl föra ett

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

atomvapenkrig utan att världsorganisationen
gjort några uttalanden däremot.

Tidigare har jag erinrat om, att de
amerikanska stabscheferna utarbetat
planer för atomkrig under 50 år framåt
i tiden. Detta tycker jag är bevis för,
att de inte ha någon tanke på att kriminalisera
atomkrigföringen. Det är således,
herr utrikesminister, omöjligt att
upprätthålla påståendet, att när den
svenska delegationen röstade mot det
ryska förslaget att atomvapenkrig skulle
förbjudas och atomvapnen förstöras, då
röstade den för ett förbud mot atomvapenkrig.

Nu säger utrikesministern att man
måste intaga denna ståndpunkt dels därför
att Förenta staterna ha monopol på
atombomben, dels därför att ett beslut
utan Förenta staternas medverkan bleve
en tom demonstration. De ryska statsmännen
ha ju mycket bestämt bestritt,
att Förenta staterna numera ha monopol
på detta vapen. Churchill, som 1945
hävdade att utvecklade industriländer
redan om 4 å 5 år skulle förfoga över
atombomben, förklarade i höstas, att
Sovjetunionen redan förfogar över
atomvapnet. Det enda skäl utrikesministern
har för sin tes att Amerika har
monopol på atombomben är, att övriga
stater inte demonstrera vad de ha på
området. Ett sådant skäl är väl det
sämsta tänkbara. Det enda en åhörare
kunde utläsa ur utrikesministerns förklaring
är, att Sverige ännu inte förfogar
över några atomvapen.

Lika diskutabel är väl utrikesministerns
förklaring, att ett beslut i atomvapenfrågan,
som inte biträdes av Förenta
staterna, är ett slag i luften, en
meningslös demonstration. .lag tror att
det inte ens för Förenta staterna är så
enkelt att trotsa en världsopinion eller
ett beslut av Förenta Nationerna, om ett
sådant skulle fattas. Men är del inte
ynkligt att den svenska delegationen
skall motsätta sig ett riktigt förslag bara
därför att Förenta staterna motarbetar
ett sådant! Jag kan därför inte komma

till någon annan slutsats än att Sveriges
representanter med sitt uppträdande i
atomförbudsfrågan solidariserat sig
med en makt, som hotar världen med
ett atomvapenkrig.

Det lönar sig naturligtvis inte att för
dessa »realistiska» politiker framhålla
moraliska och humanitära skäl. De veta
lika bra som jag, att atomvapnet ekonomiskt
kan brukas endast mot storstäderna
och civilbefolkningen där samt
att den militära betydelsen av atomvapnet
är relativt ringa. Dessa politiker
veta mycket väl, att om atomvapnets
militära betydelse skulle ha motsvarat
propagandans beskrivningar, så skulle
Förenta staterna aldrig ha tillåtit den
nu inträffade katastrofen för den kinesiska
feodalfascistiska regimen, sedan
Förenta staterna redan satsat 27 miljarder
kronor på den samt utrustat och utbildat
700 000 Chiang Kaishek-soldater.

På principiellt samma plan ligger
den svenska delegationens avvisande
hållning till nedrustningsförslaget att
begränsa de fem ledande stormakternas
rustningar med en tredjedel. I sin replik
till mig i årets remissdebatt ville
utrikesministern hävda, att Sveriges representanter
röstat för ett förslag, som
bl. a. innebar 1) att man skulle införskaffa
upplysningar om det faktiska
läget i de olika länderna och 2) att
förutsättningen för en nedrustning var,
att man uppnådde ett förtroendefullt
förhållande i världen.

Förslaget om att minska stridskrafterna
och rustningarna med en tredjedel
inrymde i verkligheten det effektivast
möjliga förslag man kunde tänka
sig till kontroll över att nedrustningarna
verkligen genomfördes. Dessutom
skulle en dylik nedrustning i själva verket
utjämna skillnaden mellan de olika
länderna i fråga om graden och omfattningen
av deras militära beredskap. .In
större denna beredskap var desto större
skulle också reduktionen bli.

Det förhåller sig således icke på det
sättet, att den svenska delegationen

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

röstat mot nedrustning för att kunna få
en effektiv kontroll därav, utan den
svenska delegationen har röstat både
mot själva nedrustningen och mot kontrollen
av att den skulle genomföras.

Nu framgår det ganska tydligt av
utrikesministerns förklaring, att den
svenska delegationen icke önskade eu
sådan nedrustning. Utrikesministern säger
nämligen, att betingelsen för eu sådan
nedrustning är att man uppnår ett
förtroendefullt förhållande i världen.
Ett sådant förtroendefullt förhållande
lär det emellertid bli mycket svårt att
uppnå, så länge det finns mäktiga kapitalistiska
intressen, för vilka kriget
är industriens bästa kund. En engelsk
general uttryckte för några år sedan
detta på följande sätt: Man säger att
kriget behöver industrien, ja, men det
betydelsefulla i dag är att industrien
behöver kriget.

Man kan emellertid minska misstroendeanledningarna.
En viktig faktor
härvidlag är naturligtvis cn rustningsbegränsning.
Ingen lär med framgång
kunna bestrida, att ett beslut i en sådan
riktning skulle skapa en bättre politisk
atmosfär. Detta är enligt min mening
lika självklart som att en kapplöpning
i fråga om rustningar förr eller
senare måste leda till krig.

Herr talman! Det framgick av utrikesministerns
tidigare, här anförda polemik
mot mig, att han ansåg, att ett
beslut i atomfrågan, vilket Förenta staterna
motsatte sig, skulle vara demonstrationspolitik.
Jag har redan sagt, att
jag för min del inte tror, att någon
stat kan ignorera eu världsopinion, i
synnerhet om den opinionen fick stöd
av flertalet länder inom Förenta Nationerna.
Å andra sidan skulle jag emellertid
ändock föredraga en demonstration
från F''örenta Nationernas sida mot
atomvapenkrig och för att atomvapnen
skola förstöras framför eu demonstration
till förmån för atomkriget.

Utrikesministern uttryckte i slutet
av sitt anförande sin tacksamhet till

både sitt eget parti och de tre borgerliga
partierna för att de skänkt regeringen
sitt stöd under dessa förhandlingar
om en skandinavisk allians. Jag
skulle vilja sluta mitt inlägg med att
säga, att jag är tacksam över att det
parti jag representerar inte har någon
trasa i denna byk.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Sedan nu det parti inom riksdagen,
vilket såsom samlad grupp ensamt utgör
oppositionen i denna fråga, har
haft ordet och till på köpet genom
två ledamöter, ber jag att få säga några
ord.

Det var först herr Senander, som förde
kommunisternas talan, och han började
med att anföra klagomål i de tonfall, som
äro honom egna, över att riksdagen blivit
åsidosatt i denna fråga. Han ansåg
det vara upprörande vårdslöshet från
regeringens sida att inte låta riksdagen
taga ståndpunkt i denna fråga, innan
regeringen gick till förhandlingar. Herr
Senander representerar ju en grupp på
åtta ledamöter av denna kammares 230.
Hela den övriga delen av kammarens
ledamöter har haft tillfälle att i sina
resp. riksdagsgrupper få kännedom om
och uttala sin mening rörande de förhandlingar,
som voro påtänkta. Det är
ganska besynnerligt, att herr Senander,
som själv har en uppfattning om att
det riktiga statsskicket över huvud taget
icke tillåter något oppositionsparti
vid sidan om det allenahärskande partiet,
i spetsen för sin lilla åttamannagrupp
beklagar sig över att riksdagen
icke blivit hörd, när det gällt att fastställa
här ifrågavarande politik.

I övrigt skall jag inte säga mer om
herr Senander än att han i hög grad
frestade kammarens tålamod. Om jag
skall tillåta mig ett litet indiskret råd

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

i all vänlighet till den kommunistiska
gruppen, skulle det gå ut på att om
gruppen liar frihet att välja sin främste
talesman, så borde den behålla sin
gamle kände herr Hagberg i Luleå och
inte överlåta sitt förtroende på herr
Senander, när det gäller utrikespolitiska
frågor. Herr Hagberg har sina
sidor, men det är i alla fall ett ganska
långt avstånd mellan honom och herr
Senander.

Sedan vill jag säga några ord i anledning
av herr Hagbergs anförande.
Herr Hagberg gav först ett slags referat
över hur jag skulle ha motiverat
det förhållandet, att regeringen över
huvud tog upp frågan om ett skandinaviskt
försvarsförbund, som ju ansetts
innebära en ändring i den utrikespolitiska
ståndpunkten i förhållande
till tidigare uttalanden. Herr Hagberg
anförde en rad olika faktorer,
som han påstod, att jag skulle ha sagt
vara orsaken till den nya politiken.

Jag är alldeles övertygad om att herr
Hagberg mycket väl vet, att han gav ett
mycket förvanskat referat av min
framställning. Jag gav ju en skildring
av de händelser i februari och mars
förra året, som vållade en allmän oro.
Jag sade inte, att det var dessa händelser,
som föranlett Sverige att taga upp
denna fråga, utan jag sade, att dessa
händelser vållat en allmän oro. Som
tecken på den oron anförde jag sedan
de uttryck för diplomatisk aktivitet,
som manifesterades i Brysselpaktens
undertecknande och påskyndande och
i samband därmed ett anförande av
Förenta staternas president, där han
gav vissa garantier från Förenta staterna
åt fria nationer, som ville försvara
sig själva. Jag förklarade sedan
i min redogörelse, att vad som inträffat
hade i hög grad vållat oro särskilt
i Norge. Jag anförde den norske utrikesministerns
tal något senare, där
han redogjorde för denna oro. I det
sammanhanget förklarade jag att den
svenska regeringen stod inför det fak -

tum, att Norge eventuellt skulle revidera
sin utrikespolitik och att vi ansågo
det vara viktigt, att det inte skulle
uppkomma någon splittring i Skandinavien
i den frågan. Vi togo då detta
initiativ i fråga om ett gemensamt försvarsförbund
såsom en väg och kanske
den enda tänkbara väg, som skulle
kunna leda till resultatet, att Nordens
stater skulle hålla ihop om en gemensam
utrikespolitik och att vi på det viset
skulle förebygga de olägenheter av
en splittring, som skulle komma att
drabba oss alla här i Norden. — Jag
har känt mig tvungen att på detta sätt
ge en korrigering av herr Hagbergs referat
av min framställning.

Herr Hagberg ordade åtskilligt om
de allianser, som enligt vad han sade
äro skapade för krig. Han räknade då
in den tilltänkta skandinaviska alliansen
bland dessa farliga avtal, som äro
ägnade att framkalla oro och risker för
krig. Herr Hagberg gav en liten rundmålning
av olika alliansavtal, som förekomma
i världen. Han omnämnde
det panamerikanska avtalet och många
andra avtal rörande Medelhavet o. s. v.
Märkligt nog gick herr Hagberg förbi
hela Östeuropa, en region av världen,
som ju annars i så hög grad intresserar
honom och hans kommunistiska
parti. Det verkade, som om det var en
lucka i herr Hagbergs medvetande och
att han var okunnig om att det finns ett
helt nät av allianstraktater, som förbinda
de östeuropeiska staterna med varandra.

När herr Hagberg i sitt anförande
behandlade dessa alliansfrågor, undrade
jag, om han möjligen skulle rekommendera
Sverige att välja andra allianspartners
än de skandinaviska staterna
och att vi här i landet således skulle
vända blickarna österut för att till
äventyrs ingå någon allianspakt med
någon eller några av östblockets stater.
Herr Hagberg lämnade emellertid inte
någon sådan rekommendation, utan
lian ställde sig kritisk mot alla slags

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

allianser. Det vore intressant alt närmare
få reda på herr Hagbergs uppfattning
på den punkten. Ännu intressantare
vore det emellertid att veta om
han menade, att det finns vissa kategorier
av allianser, som enligt hans
uppfattning äro ägnade att befästa freden.
Det skulle vara intressant att i så
fall veta vilka dessa allianser äro och
om det skandinaviska avtalet möjligen
skulle kunna räknas dit. Herr Hagberg
är ju känd för att ha varit en gammal
anhängare av ett skandinaviskt försvarsförbund.
Visserligen lär detta ligga
tio år tillbaka i tiden, men det är
ändock av ett visst intresse att konstatera,
att han tidigare varit varm anhängare
av ett skandinaviskt försvarsförbund.

Herr Hagberg berörde i sitt anförande
även en fråga, som vi diskuterat tidigare
här i kammaren, nämligen frågan
om behandlingen i Förenta Nationerna
av dels atomkontrollfrågan och
dels nedrustningsfrågan. Jag skall inte
vid detta tillfälle upptaga kammarens
tid med att upprepa den redogörelse
härför, som jag lämnat vid ett tidigare
tillfälle. Herr Hagberg refererade för
övrigt åtminstone delvis vad jag yttrade
härom i remissdebatten. Jag vill
här endast framhålla ett par synpunkter.

Herr Hagberg påpekade, att jag för
min del skulle ha framhållit som önskvärt,
att man beaktade det reella läget
i fråga om atombomben, d. v. s. om
man skulle komma fram till en internationell
kontroll av detta vapen, vore
det rimligt att taga viss hänsyn till den
makt, som f. n. ensam har detta vapen
till sin disposition. Man kunde ju inte
vänta att det landet skulle avstå från
de förmåner, som innehavet av vapnet
i fråga gav, utan att man beaktade det
landets synpunkter på kontrollfrågan.

Herr Hagberg invände nu, att detta
var fullständigt felaktigt. Det är, sade
han, inte bara Förenta staterna, som
har atomvapnet till sin disposition.

Herr Hagberg kritiserade således på
denna grund den uppfattning, som jag
givit uttryck åt. Jag är inte så inne i
dessa djupa statshemligheter, att jag
vet, om något mer land än Förenta staterna
till äventyrs har atomvapnet utexperimenterat.
Detta känner herr
Hagberg säkerligen bättre till än jag.
Det råder emellertid en allmän uppfattning
om att det ännu så länge endast
är Förenta staterna, som har monopol
på detta vapen. Uppfattningen
härom har naturligtvis medfört, afl man
måste taga en viss hänsyn till de synpunkter
på kontrollproblemet, som anföras
från amerikanskt håll. Som jag
nyss framhöll, måste det nämligen innebära
en stor uppoffring ur rent militära
synpunkter för Förenta staterna
att avstå från att disponera över detta
vapen.

Beträffande sedan frågan om själva
kontrollen över atomvapnets användning
är det ju ingalunda på det sättet,
att de förslag, som skisserats, gå ut på
att Förenta staterna skulle ha denna
kontroll. Det har i stället varit fråga
om en internationell kontroll. Om man
från andra håll har några synpunkter
på hur kontrollen skall organiseras,
kunna dessa synpunkter självfallet bli
beaktade. Denna fråga har nämligen
ingalunda fastslagits, utan det återstår
att taga ståndpunkt därtill.

Även förslaget om nedrustningar har
jag tidigare behandlat här i kammaren.
Jag nöjer mig nu därför med alt hänvisa
till vad jag under remissdebatten
anförde om det verkliga innehållet i
det beslut, som fattades i Förenta Nationernas
församling.

Till slut vill jag säga, att det gladde
mig mycket att höra det prov på herr
Hagbergs polemiska konst, som han visade,
när han bemötte ett tidigare inlägg
från statsministerns sida. Statsministern
gjorde jo i remissdebatten en
något spydig antydan om att i de hinder,
som ha den västerländska uppfattningen
om frihet på olika områden,

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

där Jäser man sina skalder utan att
först få tillstånd därtill eller att först
efterhöra, om författarna äro kontrarevolutionära
eller ej. Statsministern
gjorde ju därmed en antydan om det
kända förhållandet, att politiska ingripanden
äga rum i de östeuropeiska
länderna gentemot både konst, musik,
litteratur o. s. v. Jag vill nu komplimentera
herr Hagberg för det lilla polemiska
blomster, som han lyckades
framräcka, när han sökte bemöta statsministern.
Han sade nämligen att både
Shakespeare, Balzac och Strindberg
in. fl. författare voro översatta till ryska.
Man har således enligt herr Hagberg
avstått från att inrangera dessa
författare bland antimarxister på det
sätt, som man annars brukar göra med
en del levande skalder. Ja, detta är naturligtvis
en hög grad av tolerans, som
man bör uppskatta mycket. Men åtminstone
beträffande Shakespeare vore
det väl mycket begärt, att han skulle
karakteriseras efter sin uppfattning rörande
marxismen.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Utrikesministerns
påpekande om att fyra riksdagsgrupper
tidigare fått vissa meddelanden rörande
de pågående förhandlingarna mellan
de nordiska länderna har ingen
bärkraft gentemot vår huvudinvändning
mot handläggningen av denna
fråga, nämligen att riksdagen såsom
sådan inte haft möjlighet att taga ställning
till dessa frågor i förväg. Att regeringen
gått till dem, som tänka på
samma sätt som regeringen i dessa frågor,
och inhämtat deras samtycke, ändrar
ju inte att regeringen gått förbi
riksdagen som institution.

Sedan vill jag lämna den upplysningen
till utrikesministern, att det inte
alls är någon kommunistisk uppfattning
att det i ett land bara skall finnas
ett enda parti.

Utrikesministern hävdade, att jag gi -

vit en felaktig framställning av hans
argumentation, när han räknade upp
4 olika punkter som motiv varför regeringen
ändrat sin hittillsvarande politik,
i och med att den inledde förhandlingar
om den skandinaviska försvarsalliansen.

Jag skall nu be att få citera vad utrikesministern
själv anfört härom i sin
i dag till riksdagen lämnade redogörelse.
I ifrågavarande avsnitt säger utrikesministern
följande: »Att frågan

om ett skandinaviskt försvarsförbund
under våren 1948 aktualiserades får ses
mot bakgrunden av den internationella
oro, spänning och diplomatiska aktivitet,
som kännetecknade februari och
mars månader förra året, sedan under
den föregående tiden en fortgående
skärpning av motsättningarna mellan
öst och väst kunnat iakttagas. Under
den senare delen av februari kom den
tjeckoslovakiska revolutionen, som gjorde
slut på landets dittillsvarande demokratiska
statsskick och bragte en s. k.
Tolkdemokratisk’ regim till väldet i
Tjeckoslovakien. Upptakten kort efteråt
till de rysk-finska underhandlingarna
om ett försvarsavtal framkallade
också åtskillig oro i världen. Den 17
mars undertecknades i Bryssel ett avtal
om försvarsförbund etc____» Och så

fortsätter denna uppräkning precis på
det sätt som jag här redogjort för. Jag
förstår mycket väl att herr utrikesministern,
när han så här efteråt hör detta
uttalande refereras, kanske finner
att hans motivering för den skandinaviska
alliansen inte var så lyckad.

Utrikesministern framhöll att jag
inte hade berört de allianser som finnas
i Östeuropa. Jag berörde de allianser,
som dirigeras och inspireras av
Förenta staterna, därför att dessa enligt
mitt förmenande ingå som ett led
i strävandena att behärska världen.
Det är icke samma karaktär på de fördrag,
som ha träffats mellan olika östeuropeiska
länder och Sovjet. Även om
i några fall flera länder än två äro be -

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

rörda, äro dessa överenskommelser
mellan Sovjet och olika länder i Östeuropa
i princip bilaterala.

Utrikesministern sade vidare att han
inte känner lika bra som jag, om även
andra länder än Förenta staterna äro
i besittning av atomvapen. Nej, det
kan hända att han inte känner detta
bättre än jag. Jag har inte heller påstått
att jag känner det bättre än han,
men jag har sagt att andra statsmän än
utrikesministern ha gjort det uttalandet,
att Förenta staterna inte längre ha
monopol på atombomben. Det är därför
anledning fråga: Varför påstår utrikesministern
då att Förenta staterna
är det land som har monopol på atombomben? -

Herr SENANDER (kort genmäle):
Herr talman! Utrikesministern sökte bagatellisera
vad jag påtalade i mitt förra
anförande, nämligen att riksdagen inte
blivit hörd vid de förhandlingar som
ägt rum i frågan om ett skandinaviskt
försvarsförbund. Jag undrar om herr
utrikesministern anser det vara västerländsk
demokrati att utestänga en grupp
på åtta man från behandlingen av en så
viktig fråga, och detta tydligen i den
avsikten att därmed också utestänga oppositionen.
Vidare föreligger det obestridliga
faktum, att man inte har låtit
riksdagen som institution taga ställning
till detta för hela svenska folket så viktiga
spörsmål.

Herr WEDÉN: Herr talman! Herr
Hagberg i Luleå och även herr Senander
äro tydligen beredda att fullt öppet
intaga samma position till Sovjet som de
olika nazistiska grupperna på sin tid
intogo till Hitlers Tyskland.

Jag inskränker mig beträffande kommunisterna
till detta konstaterande, och
jag vill i stället anknyta några reflexioner
till ett område, som utrikesministern
berörde, när han talade något om

neutralitetens moraliska motivering och
om skillnaden mellan andlig och politisk
neutralitet.

Varningar för känslotänkande och
äventyrlighet ha ju inte saknats i diskussionen
om Sveriges utrikespolitik.
Det är likväl lätt att iakttaga, att just
omkring neutraliteten förekommer ett
utpräglat känslotänkande. Neutraliteten
har på grund av sin karaktär av tradition
med hög ålder fått ett nästan romantiskt
egenvärde, oberoende av vårt
yttre läges förändringar. Visserligen har
under intrycket av händelserna ute i
världen under de sista åren en mera
realistisk syn på neutraliteten kommit
till uttryck även här i landet, men ännu
möter man alltför många, i andra avseenden
kloka och omdömesgilla personer
som fullt och fast synas tro, att ordet
neutralitet är ett slags trollformel, som
—• om man upprepar den tillräckligt
ofta — kan frälsa oss ifrån all världens
olyckor.

Till detta kommer en annan sak. Neutraliteten
synes för många ha fått ett
rent moraliskt värde. Den som säger sig
vara neutral känner sig också ofta därmed
stå på en i moraliskt avseende högre
nivå än den som inte kan eller vill
intaga en neutral position. Detta måste
väl sammanhänga med, att den neutrale,
i och med sin neutrala bekännelse, anser
sig ta avstånd från de makt- och intressesträvanden,
som han förutsätter
äro drivande för den icke neutrale. Men
om upplösningen av en konflikt eller
utgången av ett krig mellan stormakter
kommer att avgöra, om småstaternas
självständighet och frihet skall bestå eller
upphöra, då är det tydligt att någon
självfallen, principiell moralisk motivering
för en neutral hållning från småstaternas
sida inte kan presteras. Fn
neutral hållning från en eller annan
småstats sida kan då moraliskt motiveras
endast om denna småstats tillfälliga
läge är sådant, att en insats av dess resurser
på den demokratiska sidan med
stor sannolikhet skulle leda till att

4 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 5.

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

dessa resurser meningslöst uppoffrades
utan att den för de demokratiska folken
gemensamma saken därför gagnades.

Den nuvarande motsättningen mellan
väst och öst, mellan demokrati och
kommunism, är inte en vanlig imperialistisk
intressemotsättning i traditionell
bemärkelse, inför vilken neutralitet kan
för oss vara självfallet moraliskt motiverad.
Trots den ofta upprepade frasen
om vår ideologiska samhörighet
med västerns demokratier sitter emellertid
den uppfattningen djupt mångenstädes
hos vårt folk, att eftersom vi äro
en liten nation, behöva vi inte påtaga
oss något av det med denna demokratiska
samhörighet förknippade ansvaret.
Men en småstat är ju inte något gott
i sig endast därför att den är liten. Jag
tror att den måste, så långt den kan
göra en positiv insats ta sin andel av
bördan för en ordning, som tillåter små
nationer att leva sitt fria liv. Jag tror
inte heller att läget nu utvecklar sig på
sådant sätt, att positiva insatser från vår
sida måste bli uteslutna.

Neutralitetens rent moraliska motivering
synes mig därför vara ganska svag.
Inte heller dess rent egoistiska motivering
är enligt min mening särskilt stark.
Uppgiften måste här vara att ur praktiskt-egoistisk
synvinkel sakligt väga de
risker, som ett bibehållande av neutraliteten
obestridligen innebär, mot de
risker som dess uppgivande skulle medföra.
Neutralitetens fördelar måste också
vägas mot de fördelar som äro förknippade
med ett politiskt samarbete
med den mäktigaste stormakten. Enligt
min mening har man i den hittills förda
dikussionen sökt göra denna avvägning
alltför mycket med utgångspunkt från
de alternativ, som öppna sig, om det
blir ett nytt världskrig. I alltför liten
grad synes mig avvägningen ha skett
med hänsyn till att vi kunna ställas inför
ett isolerat hot utan sammanhang
med ett allmänt krig. Det finns många
skäl att antaga, att en angripare går så

långt han kan göra utan risk för ett
stort krig.

Jag tror att man inte kan förbigå allmänna
synpunkter av detta slag i det
läge, som har uppstått efter misslyckandet
i Oslo. Detta misslyckande berodde
ju på, att man från svensk sida inte
ville gå Norge till mötes i fråga om det
planerade nordiska försvarsförbundets
förankring västerut. Jag fruktar därför
att vi inför den demokratiska världsopinionen
kunna komma att framstå
som ett land, vilket i sin neutralitetsiver
har satt den demokratiska solidaritetstanken
inom ett betydelsefullt område
i fara. Regeringspartiet har här,
såvitt jag förstår, ett mycket stort ansvar.
Det måste frigöra sig från sådana
komplex som för dess del kunna uppstå
därigenom, att den stormakt, vars styrka
nu är den främsta garantien för frihetens
och demokratiens bestånd i världen,
bär mycket ringa förståelse för socialdemokratiska
idéer. Det gäller ju
dock här något ännu mera väsentligt än
motsättningen mellan liberala och socialdemokratiska
idéer om hur samhället
i en demokratisk stat bör ordnas.
Det gäller ytterst motsättningen mellan
frihet och förslavning. En neutral hållning
i ett sådant läge kan, vilken skillnad
man än försöker göra mellan andlig
och politisk neutralitet, i sig innesluta
fröet till en anpassning efter sådant som
för oss är odemokratiskt och oacceptabelt.

Ur den synpunkten blir det angeläget
att uppmärksamma, att den senaste händelseutvecklingen
har fört oss närmare
stormcentrum på ett sätt, som borde
göra det klart att bristerna i vårt försvar
måste ägnas större uppmärksamhet.
Jag instämmer på den punkten helt
med de föregående talare som varit inne
på saken, och jag skulle vilja tillägga,
att det är med stor tillfredsställelse
som vi tidigare ha tagit del av de tveklösa
och absolut förpliktande ord, som
uttalats av de nordiska ländernas ledande
män och vilkas innebörd är, att dessa

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

länder skola bruka alla sina resurser
för att till det yttersta försvara sin frihet
och sitt oberoende. När läget nu
skärpes, måste vi här i Sverige därför
också se till, att våra militära resurser
äro de bästa som vi kunna åstadkomma.
Jag tror inte, att detta är förhållandet
för närvarande. Särskilt försvarets materielförsörjning
uppvisar luckor, som
kunna bli till men för dess effektivitet,
om det sättes på det yttersta provet. Jag
är dock för min del övertygad om, att
nationen, om den får klart för sig de
risker som läget rymmer, de brister som
finnas i avseende på materielförsörjningen
och de krav som därför måste
ställas, skall vara beredd att med stor
enighet samlas omkring uppgiften att
ytterligare stärka vår värnkraft. För att
uppnå denna samling är det emellertid
enligt min mening nödvändigt att ha en
samlande personlighet som försvarets
politiska företrädare. Ävenså är det nödvändigt
att hos denna företrädare finna
en fast vilja till motstånd mot de tendenser
till anpassning efter yttre tryck
som på olika håll kunna framträda. Jag
skulle, herr talman, begå våld på mitt
samvete, om jag inte här uttryckte den
uppfattningen, att statsrådet Yougts placering
på försvarsministerns post strider
mot dessa förutsättningar.

Jag skulle också vilja med några ord
beröra en av de argumentationslinjer,
som ofla använts för att motivera neutralitetspolitiken
kontra solidaritetspolitiken.
Jag syftar på det resonemang,
som hävdar att västdemokratiernas förmåga
att i händelse av ett storkrig lämna
någon effektiv hjälp till de skandinaviska
länderna för närvarande är mycket
ringa. Den ryska militära överlägsenheten
i Europa är enligt denna uppfattning
förkrossande. Ett uppgivande
för Sveriges del av neutraliteten skulle
därför medföra ökade risker utan någon
egentlig kompensation.

Detta resonemang lider enligt min mening
av ett par svagheter. Kalkylerna
över den starka temporära Tyska över -

lägsenheten ha, efter vad jag kunnat
finna, endast i relativt ringa grad räknat
med existensen av det vapen, som
här förut talats en hel del om, jag syftar
givetvis på atomvapnet. Förekomsten
av detta vapen måste dock starkt
influera på alla kalkyler av det här slaget.
Om man utgår ifrån att Sovjet självt
betraktade sina samlade militära resurser
såsom för närvarande oemotståndligt
överlägsna, och om man samtidigt
utgår ifrån att också Sovjet måste vara
på det klara med att den anglosaxiska
upprustningen, även bortsett från atomvapnet,
är på väg att successivt utjämna
denna överlägsenhet, då är det ju anmärkningsvärt,
att inte Sovjet utnyttjar
denna temporära överlägsenhet för att
i ännu högre grad än som skett befästa
sina positioner. Sedan blir det ju för
sent. Nu är ju emellertid inte detta så
märkligt, ty det är just här som atomvapnets
betydelse kommer in. Det tjänar
enligt min mening inte mycket till
att rygga tillbaka för det erkännandet,
att vad som finns kvar av frihet och demokrati
i Västeuropa fortlever under
atomvapnets skydd. Det skyddet är inte
osvikligt, men jag tror dock att här finns
den väsentliga regulatorn på Sovjets politik.
Det måste nämligen, menar jag,
vara ett enormt betydelsefullt avgörande
även för en världsmakt att taga risken
av att detta vapen träder i funktion.

Ser man sakerna sfi, får man ett annat
perspektiv på de militära styrkeförhållandena
än det på mera traditionella
kalkyler grundade betraktelsesätt, som
jag här nyss flyktigt sökt teckna. Men
man får därmed också ett annat perspektiv
på de risker, som det ena eller
andra slaget av svensk politik medför.

Det förefaller mig — jag vill med ett
par ord återkomma till den saken —
som om vi läte vår nuvarande politik
i så hög grad domineras av vår
önskan att tillvarataga små chanser åtl
få stå utanför ett nytt världskrig, om
det blir något sådant, att vi alliför mycket
förbise risken av, att vi kunna ut -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

sättas för en isolerad aggression, som
inte har något sammanhang med ett allmänt
krig. Det har knappast gått tio år
sedan en aggressiv diktatur utnyttjade
ett dylikt misstag från en rad småstaters
sida för att föra en politik, som syftade
till att förtära småstaterna en efter
en, något som också lyckades, låt vara
att det stora kriget till slut bröt loss.
Sverige förefaller att vara en av de ytterligt
få småstater, som icke velat tillgodogöra
sig någon lärdom av detta.
Risken för att vi —• om vi stå kvar i ensamheten
— kunna utsättas för dylika
isolerade hot, synes mig vara väl så
stor som den ökade risk för engagemang
i en allmän konflikt, som vi eventuellt
ådraga oss genom att utträda ur
vår isolering. I det senare fallet blir ju
dock vårt land ett område, som inte kan
angripas utan att angriparen måste räkna
med risken av ett världskrig, där
atomvapnet kommer till användning.

I detta sammanhang går det väl inte
heller att helt bortse från den synpunkten,
att ju mera omfattande, ju enigare
och ju starkare den samlade demokratiska
fronten blir, desto större bli också
utsikterna att helt och hållet undgå
krig. Vårt tillägg i styrka till demokratiens
resurser kan inte vara stort.
Det bör dock å andra sidan kanske inte
undervärderas i den militära bild som
dagens Europa visar. Och om vi kunna
stödja vår egen styrka på de demokratiska
stormakternas nuvarande och potentiella
resurser, då ha vi åtminstone
så tillvida bidragit till en förstärkning
av fredsutsikterna, att vi inte längre
äro ett folk, som lätt kan hotas utan
alltför stor risk.

Låt mig til! slut, herr talman, göra
ett par reflexioner til! det av alla accepterade
faktum, att vi inte i längden,
och inte ens särskilt länge, ensamma
kunna försvara oss mot en stormakt.
Det säges ofta, att svenska folket vill
vara neutralt, och att därför en annan
politik aldrig kan vinna den eniga
anslutning, som i frågor av denna vikt

naturligtvis är av stort värde. Nu är
det min uppfattning, att bilden av den
svenska opinionens inställning till neutraliteten
inte är så alldeles klar och
entydig. Framför allt tror jag, att det
här i landet, inför den hotfulla värld
som omger oss, har uppstått en stark
önskan att få hjälp, om hjälp behöves.
Denna önskan är dock på många håll
förbunden med en ganska oreflekterad
tro på, att hjälpen i nödens stund skall
inställa sig och bli effektiv, alldeles oberoende
av vilken politik vi själva bedriva.
Yår utrikesledning kan ju emellertid
omöjligen ha en så sangvinisk
syn på detta problem, och därför förefaller
det mig, som om det vore en
ytterst angelägen uppgift för denna att
så långt det är praktiskt möjligt söka
säkra våra utsikter att få effektiv och
tillräcklig hjälp, om och när vi behöva
den. Den svenska militära sakkunskapen
är av allt att döma enig i sin uppfattning,
att denna hjälp bör — ur militär
synpunkt — i tid förberedas. Den
uppfattningen hävdades ju också, såvitt
jag förstår, starkt från norsk sida
under de nordiska förhandlingarna, och
det var väl det svenska nejet till tanken
på en under fred förberedd hjälp i händelse
av krig som främst bidrog till
att göra en överenskommelse omöjlig.
För min del beklagar jag detta.

Den oro som driver mig, herr talman,
grundas framför allt däri, att om vi
länge fortsätta att hävda, att vi vilja
vara för oss själva, då är det också
mycket möjligt att vi, om olyckans dag
kommer, lämnas lika ensamma. Om vi
värdesätta frihet, självständighet och
demokrati mer än något annat, måste
därav följa en redobogenhet att lämna
ett efter måttet av vår förmåga till
positiva insatser avpassat bidrag till
dessa värdens utsikter att överleva som
ledande principer för mänskligt liv.
Kunna vi inte som folk tillägna oss viljan
och förmågan att inse detta, då tror
jag att vi ha skäl att frukta framtiden.

Därmed, herr talman, vill jag tacka

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

kammaren för den uppmärksamhet den
har velat skänka en ny ledamot.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag vill
först med anledning av att den siste
ärade talaren framhöll vikten av en
förstärkt försvarsberedskap — vilket
han förvisso kan ha rätt i — och samtidigt
såvitt jag vet är känd för att
ivra för en stark beskärning av våra
skatter uttala den förhoppningen, att
han i ett annat välformulerat anförande
skall redogöra för hur dessa strävanden
skola kunna samordnas, så att vi
både kunna stärka vårt försvar och
ändå sänka våra allmänna utgifter. Men
det kanske ändå är klart.

Jag skulle sedan vilja framhålla, herr
talman, att jag tycker att det är en värdefull
behållning som vi fått av dagens
debatt, då såvitt jag kan förstå egentligen
ingen här gjort någon invändning
mot den solidaritetstanke som ligger
bakom idén om ett nordiskt försvarsförbund.
Det kunde ju lätt tänkas
att människor som driva, höll jag på
att säga, en egoistiskt betonad neutralitetslinje
skulle mena, att vi skulle gå
våra egna vägar och inte engagera oss
för våra svaga skandinaviska bröder.
Att intet uttryck härför egentligen hörts
i denna debatt tycker jag är ett plus
som riksdagen kan få tillgodoräkna sig.

.Tåg skulle vidare vilja säga, att det
inte är så svårt att förstå norrmännens
speciella särlinje och politik. Att de
vidare känna en viss kallsinnighet inför
anbudet om en nonaggressionspakt
är lika lätt att fatta. Vårt land har så
vitt jag vet icke fått någon antydan
om en sådan pakt. Skulle det verkligen
komma en sådan, tror jag väl att vi
då skulle vara ense om att betrakta ett
sådant anbud med ungefär samma grad
av kallsinnighet på grund av den erfarenhet
som vi från tidigare krig ha
om vad den egentligen är viird. Man

kan ju fråga sig, vad männen på Karelska
näset under det första finska vinterkriget
egentligen ansågo om den
nonaggressionspakt, som då skulle skydda
dem från ett ryskt anfall. Detsamma
gäller ju en hel rad andra länder som
haft sådana pakter. När kriget kom,
framför allt i sin s. k. globiala form,
då blevo sådana pakter fullständigt
värdelösa.

Det är över huvud taget tycker jag,
herr talman, något tragiskt i alla dessa
försök att komma överens på folkrättsliga
grunder med diktaturstater om
hur man skall kunna i fortsättningen
få leva i fred och frihet. Det är någonting
tragiskt och något omaka i hela
detta arbete, därför att man talar fullständigt
olika språk. När det är fråga
om stater som ha diktaturernas ideologi,
får man ju inte glömma att det
då gäller statsmän och politiker som
icke erkänna de i västerlandet gängse
normala rättsbegreppen. De anse, att
polisterror, tortyr mot politiskt oliktänkande
medborgare, strypande och
ödeläggande av den politiska friheten
över huvud taget, äro normala beteendemönster.
Att med sådana människor
göra upp bindande avtal på det internationella
området och förlita sig på
dem är alldeles hopplöst; det är meningslöst.
Det är, herr talman — om
det inte anses opassande att uttrycka
sig så — lika orimligt som att vi tänka
oss att vi skulle ställa till med en
socialvårdskonferens i Stockholm, till
vilken vi bland annat inbjöde huvudjägare
från Nya Guinea att deltaga. Det
låter kanske litet ohövligt att säga
detta, men det är här framför allt fråga
om att dessa människor ha helt olika
grunduppfattning om väsentliga ting,
och då kan man inte uträtta någonting.

Det är alltså lätt att förstå Norges
speciella ställning — jag återgår till
den — och varför är det så? Jo, jag
kommer här in på eu sak som den föregående
talaren vidrörde. Han menade
att här tala vi alldeles för mycket om

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

de risker som Skandinavien löper i händelse
av ett allmänt krig, och han ansåg
att vi väl också skulle räkna med
att vi kunde komma in i ett isolerat
krig. Javisst, herr talman, i denna onda
värld får man förvisso räkna med allting.
Men tror egentligen någon av oss,
att en stormakt, låt oss gärna säga
Ryssland, skulle för att fullständigt
kunna behärska Östersjön börja någon
aggression mot Sverige genom att besätta
Gotland eller något sådant och
att sedan den övriga världen skulle
sitta med armarna i kors och titta på
alldeles oberörd och mena, att det är
ju mycket tråkigt för de små svenskarna,
men de ha sig själva att skylla; då
de vilja gå ensamma så får det gå
med dem som det vill. Tror någon att
det blir ett sådant krigsfall? Jag tror
det inte alls, och jag vill säga för att
på den punkten försvara Ryssland, att
jag tror inte alls att Ryssland har
några speciella planer på Sverige och
svenskt område. Jag tror att man kan
alldeles fritaga det från sådana beskyllningar.
Frågan är väl, om inte läget
blir det, för den händelse det blir en
världskonflikt — jag stöder mig här på
en uppfattning som jag vet att en mycket
stor del av våra svenska militära
sakkunniga företräder — att Skandinavien
inte blir den primära krigsskådeplatsen
utan att man i stället skulle
kunna räkna med att framför allt Ryssland
med tanke på dess kroniska brist
på olja riktar den avgörande stöten
mot främre Orienten, vars rika och icke
minst på senare år allt kraftigare utnyttjade
oljefyndigheter det är en lijärteangelägenhet
för både Storbritannien
och Amerika att ha tillgång till. Det
är väl det allra troligaste, och den som
har en smula reda på det kommunistiska
infiltrationsarbete som pågår just
nu i främre Orienten och som för resten
väcker oro hos anglosaxerna, förstår
nog, att vi där kanske ha en
av de centrala sammandrabbningsplatserna.

Om ett krig skulle börja och kanske
koncentrera sig till denna del av världen,
förstår vem som helst, att det bara
är en tidsfråga, när denna tvekamp får
mondial eller globial natur och precis
som både det första och det andra
världskriget går fram över alla fronter,
över hela världen. Då, menar jag, kommer
den ödesstund för Skandinavien
som man på detta sätt knappast kan
undgå och där kanske inte Sverige är
mest utsatt utan Norge — just med tanke
på den norska atlantkusten med dess
möjligheter till ubåtsbaser och framför
allt basering för atomflottiljer, för
B29:or. Jag är övertygad om — utan
att våga uttala några sådana där förhandsomdömen
om hur vare sig amerikanarna
eller ryssarna komma att gå
till väga i en sådan situation — att det
blir helt enkelt en kapplöpning på
grund av att centrala värden stå på
spel. Vi veta att i samma stund som de
i norra Skottland baserade B29:orna
landa på de norska flygplatserna ligga
stora delar av Ryssland öppna för en
fruktansvärd ödeläggelse. Kunna å andra
sidan ryssarna förebygga detta genom
att själva ta hand om sådana flygplatser
och den norska atlantkusten, så
veta vi, vad det ryska raketflyget kan
innebära för hela den engelska industrien
och sjöfarten.

Jag menar att man behöver inte uttala
några kränkande misstankar mot
dessa stormakter utan bara se sanningen
i vitögat sådan den är. I en
sådan ny situation stryker man ett
streck över allting och ilar fram till de
centrala avgörande punkterna, och då
börjar tragiken. Vi kunna ju tänka
oss exempelvis att Sverige de första
dagarna eller veckorna är oberört av
detta, men om amerikanarna komma
fram till dessa platser och ryssarna
självfallet då måste begära att de skulle
få rätt att möta dem — de kanske begära
genommarsch genom Norrbotten
eller annat — då förvandlas Skandinavien
till en krigsskådeplats, vare sig vi

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

vilja det eller inte. Det kunna vi i så
fall inte undgå.

Nu menar jag att t. ex. ankomsten
av ett amerikanskt flyg icke kan uppfattas
såsom någon hjälp till Skandinavien
eller ett skandinaviskt försvarsförbund,
utan det sker mera, såsom
Mussolini på sin tid uttryckte det, på
grund av »il sacro egoismo». Det är
den nationella egennyttan, det är amerikanarnas
eget välförstådda intresse.
Att sedan vi finge nytta och hjälp är
liksom en sekundär sak. Att det inte är
de nordiska staternas frihet i och för
sig som är det väsentliga för amerikanarna
när de ingripa är väl ganska
uppenbart.

Då kan man fråga sig, herr talman:
varför skall Amerika envisas, om jag
så får uttrycka mig, med att försöka
tvinga de nordiska staterna in i en
atlantpakt? En atlantpakt skulle väl
förresten omfatta inte bara Canada
utan, om jag är rätt underrättad, även
Eire och förmodligen även Portugal.
Men vi få väl säga, att de nordiska staterna
icke kunna jämföras med dessa
stater som ligga på ett ganska betryggande
avstånd från Ryssland, vilket
man inte kan säga om oss, utan vi ha
i så fall ett mycket värre och mera utsatt
läge. Man måste väl också fråga
sig: har Amerika inte något hjärta och
någon förståelse för det öde som i detta
fall kommer att övergå Finland. Man
kan inte förtänka Ryssland, om det
inför ett sådant förbund, mer eller
mindre öppet stött med amerikansk
materiel och löften om framtida hjälp,
flyttar fram sina positioner och raserar
vad som finns av finskt självstyre.
På det sättet flyttas östblocket fram
till Haparanda. Man kan väl fråga sig,
om detta är en för Amerika alldeles
likgiltig och ovidkommande sak.

Jag skulle vilja sluta, herr talman,
med att uttrycka den förhoppningen,
att den norske utrikesministerns samtal
i Washington måtte till slut bibringa
både honom och den amerikanska ut -

rikesledningen den övertygelsen, att
Nordens staters anslutning till en atlantpakt
vore en handling som icke förtjänar
beteckningen politiskt klok.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag skall inte ta upp tiden med
att upprepa de skäl som från olika håll
anförts för den politik som följts vid
försvarsförbundsförhandlingarna. J ag
kan inskränka mig till att helt och fullt
instämma i vad herr Ohlin därom har
anfört. Särskilt vill jag understryka den
enligt min uppfattning mycket riktiga
nyansering han gav åt vår neutralitetspolitik.

Herr Hagberg i Luleå och andra talare
ha velat ge denna neutralitetspolitik
en annan innebörd. Herr Hagberg
har även skildrat det tänkta fall, att vi
i öster skulle kunna begära att få hjälp
mot ett anfall från väster — en situation
som förefaller mig alldeles overklig.
Utgående från denna situation har
herr Hagberg belyst det förhållande
som gör att vi måste räkna med vad
herr Ohlin karakteriserar som en västlig
orientering av vår utrikespolitik.
Det får inte återkomma ett sådant läge,
i och för sig nu osannolikt, att Sverige,
som det står att läsa i en norsk
tidskrift, skulle ligga som en neutral ö
i ett moskovitiskt maktområde, alltså
efter en ockupation av Danmark och
Norge, som icke direkt skulle beröra
Sverige — ett som sagt i och för sig
ganska osannolikt läge. Ett sådant läge
som vi kunde övervintra i under förra
kriget vore under nuvarande förhållanden
för oss en dödlig katastrof. De
tunga ekonomiska intressen som ha motiverat
vår anslutning till Marshallplanen
måste ha sina politiska konsekvenser.

Vi hörde i går kväll de senast tillgängliga
siffrorna för 1948 års handelsutbyte
i olika väderstreck anföras, och
de visade hur helt dominerande vår

5 G

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

västligt riktade handel är och hur relativt
litet vårt handelsutbyte är med
Sovjet och dess maktområde, ehuru vi
ju ha, kanske på bekostnad av våra
möjligheter att hjälpa våra nordiska
grannar, med det ryska kreditavtalet
gjort redliga ansträngningar i denna
riktning.

Det är alltså självklart att en avstängning
av Sverige västerifrån skulle i hög
grad försvåra eller omöjliggöra vår försörjning,
vårt ekonomiska liv. Den nödfallsutväg
som under det senaste kriget
stod oss till buds, nämligen att få en
nödtorftig försörjning söderifrån på
järnmalmsvalutans grund står icke
längre till förfogande, och därjämte sakna
vi i det nya läget den spänning mellan
två totalitära stormakter som under
sista kriget gav oss en viss rörelsefrihet
och därmed gav vår neutralitet
sitt värde.

Jag kan gå förbi den idémässiga och
kulturella samhörigheten med västerns
värld, av vilken vi äro en del. Det är
tillräckligt att här erinra om att vi stå
alldeles främmande för de kulturella,
mänskliga och politiska värderingar
som äro förhärskande i det östliga
maktområdet. Vi känna dem som en
fara för vårt eget samhälle, då de erfarenhetsmässigt
visat sig ha vissa allvarliga
inrikespolitiska konsekvenser,
som vi icke kunna få att stämma med
vad vi anse vara en demokratisk ordning.

Herr Hagberg tröstade oss med att
allianserna, avtalen inom östblocket
voro bilaterala — i vad mån detta nu
kan vara en tröst. Jag har sett en överblick
över dessa avtal, och jag har sett
även trilaterala och kvartolaterala avtal
— men det må nu vara att de i
övervägande grad voro bilaterala. Men
det finns en politisk makt därjämte,
vars mobilisering tillhör de händelser
under 1948 som konstituerat en faktor
som också måste vara bestämmande för
vår hållning, och det är tillkomsten av
den internationella kommunismens or -

gan Kominform. Det förhåller sig ju så,
att det har utbrutit en familj etvist inom
kommunismens värld i och med konflikten
mellan marskalk Tito och Kominform,
och det har haft den i och för
sig intressanta biverkan att jugoslaviska
tidningar ha offentliggjort en del av
korrespondensen mellan Stalin och Jugoslavien.
Den ger en inblick, denna
familjeträta, i de principer som äro
bestämmande för regimerna inom östblocket.
Jag skall tillåta mig att göra
några citat ur dessa Stalins brev, som
äro tryckta i den jugoslaviska tidningen
Borba. Det säges där bl. a., att genom
Kominforms organisering samtyckte
alla de kommunistiska partierna till den
oemotsägliga grundsatsen, att varje
kommunistiskt parti är ansvarigt inför
Kominform. Det heter vidare: »Kominform
är den partipolitiska grundvalen
för den förenade internationella fronten.
Varje politik som avviker härifrån
leder till förräderi.»

Detta kan ju vara tillräckligt. Det
kanske också är den fullt tillräckliga
förklaringen till att exempelvis revolutionen
i Tjeckoslovakien, som — enligt
vad herr Hagberg försäkrar oss —
lämnade den tjeckoslovakiska konstitutionen
och författningen orubbad, ändå
har medfört sådana märkliga maktförskjutningar
inom Tjeckoslovakiens offentliga
värld. Jag erinrar mig, att i en
av de myndigheter, som jag särskilt intresserar
mig för, nämligen stadsfullmäktige,
i Prag den kommunistiska minoriteten
hastigt förvandlats till en allt
dominerande majoritet genom uteslutning
av oliktänkande stadsfullmäktigeledamöter,
som inte ville underkasta sig
den åsiktslikriktning och tankelikriktning,
som var revolutionens innebörd.
Det är märkligt att trots detta oförändrade
statsskick tankefriheten och åsiktsfriheten,
den medborgerliga friheten
över huvud taget, förfryser i dessa länder.
Men det för ändå det goda med sig,
att många människor, som icke trivas i
detta statsskick och som nu i tusental fly

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

över de väl bevakade gränserna till länder
med mera verklig demokrati, där
kunna säga sin mening och ge oss de
rätta informationerna om hur det i
verkligheten förhåller sig.

Den ställning, som vi ha intagit hittills,
neutraliteten, om vilken en föregående
talare nyss yttrat sig ganska kritiskt,
är givetvis en arbetshypotes, som
vi finna värdefull för bevarandet av
vår fred och frihet. Vi vilja taga vara
på de möjligheter, som dock alltjämt
kunna finnas att stå utanför, att icke
från början dragas med i en eventuell
krigskatastrof och att förhindra att vårt
territorium ingår i ett stormaktsblocks
militära kalkyler. Det är klart att denna
politik är bestämd av det rådande
världspolitiska läget. Det är också klart
att spänningen kan bli så stark, att det
är omöjligt för oss att bevara denna
vår hittillsvarande hållning, att vi kunna
bli tvingade att lämna den och
träffa vårt val. Därav följer att neutraliteten
icke har något egenvärde utan
att den är en arbetshypotes.

Med Norden, med våra skandinaviska
grannar, förenas vi med starka band,
oberoende av alla diplomatiska episoder.
Kanske var det så, att våra skilda
öden under kriget också hotade att föra
de nordiska folken isär. Kanske trodde
man på ett eller annat håll i våra grannländer,
att de hållningslösa och anpassliga
politiker och journalister, som
sökte tolka den i sig nödvändiga neutraliteten,
därvid försökande övertyga
sig själva och det svenska folket, att
svensk demokrati, att den nordiska demokratien
kunde överleva i ett nyordnat
Europa under nazistisk ledning —
att dessa personer talade med det svenska
folkets stämma. Det misstaget rättades
snart, och bland folkens djupa lager
tror jag aldrig något missförstånd rådde
om hjärtelaget och sinnelaget — där
tonar evigt brödrasången, som Heidenstam
skaldade vid Björnsons grav.

Jag tror till och med, att de norska
och danska motståndsrörelserna gåvo

oss svenskar en djupare uppskattning
av de väsentliga värden, som förena oss
och på vilka våra samhällen äro byggda,
rättskulturen, den medborgerliga
friheten, den djupa mänskliga samhörigheten
mellan alla olika folkgrupper.
En sammanslutning som den, som här
har projekterats i det nordiska försvarsförbundets
form, men som nu icke
kunnat föras i hamn, är för envar som
känner denna nordiska gemenskap ytterst
tilltalande. Det är klart att varje
försök i den riktningen, även om det
misslyckas denna gång, skulle ha ett
varmt stöd i svensk folkmening.

Att Norge nu inte ville gå den svenska
vägen finner jag beklagligt, då jag tycker
att det svenska alternativet har varit
klokt och riktigt avvägt. Jag beklagar
dess avvisande. Men det borde inte
vara så svårt att förstå den norska hållningen.
Norge har ju sedan 1940 faktiskt
haft ett flerårigt vapenbrödraskap
med de anglosaxiska länderna; man
skulle kanske rent av kunna fråga, när
Norge egentligen slutade att tillhöra
krigets Allied Nations. Och för en norsk
regering, av vars medlemmar icke
mindre än sju kommit direkt till sina
ämbeten från tyska koncentrationsläger,
för en norsk regering, som alltjämt
deltar i ockupationen av Tyskland, är
den väg som den nu valt, att upptaga
nya alliansförhandlingar med sina forna
bundsförvanter, naturligare och lättare
än för en svensk regering med helt
andra traditioner och kanske också till
någon del med andra och mindre ärorika
krigsupplevelser. Norge har efter
vänskapliga förhandlingar valt sin väg,
och om vi också hade önskat den annorlunda,
ha vi inte rätt att klandra
den.

Men frågan gäller nu: Vad skall ske
härefter? Hur skall svensk politik orienteras
efter det nya läge, som kan uppstå,
om förhandlingarna skulle leda till
en norsk anslutning till västpakten eller
till någon annan form av norsk allians
med anglosaxarna? Jag kan inte fin -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

na, att detta nya läge förändrar de väsentliga
faktorer i svensk utrikespolitik,
som samhörigheten också i strategiskt
hänseende med våra grannländer
och vår allmänna västliga orientering
utgör. Alltjämt är det krigsfall, för vilket
vi militärt bereda oss och måste
bereda oss så långt vi orka, ett försvarskrig
mot öster, som med all sannolikhet
tillika omfattar våra skandinaviska
grannar. Om så är fallet och om
det tillika är så, som de militära utredningarna
lära ha visat, att försvaret av
halvön i ett modernt krig också för
Sveriges del föres effektivast, om det
kan föras med halvön som en enhetlig
krigsskådeplats, d. v. s. gemensamt, bör
väl också detta försvar gemensamt förberedas.

Vad jag här åsyftar är alltså rent militärtekniska
samråd och förberedelser
utan alla politiska förbindelser, för vilka
ju förutsättningarna visats vara icke
för handen. Ty om en sådan samverkan
i det krigsfall, vilket vi alla önska icke
skall inträffa, kunde bringa oss väsentliga
fördelar, böra vi väl inte avhålla
oss därifrån på grund av Norges politiska
västanslutning. Det förefaller mig
vara uttryck för en nästan fanatisk isolationism,
en renlevnadsmoral i neutralitetens
tecken, som ter sig orimlig i
den brutala värld vi nu leva i.

Herr von FRIESEN: Herr talman! Det
var med känslor av det djupaste beklagande,
som många av oss mottogo meddelandet
om sammanbrottet i Oslo för
försöken att skapa en nordisk försvarsallians.
Kanske också en och annan
har frågat sig, ifall det ändå inte hade
funnits en möjlighet att driva dessa
förhandlingar till ett lyckligt slut, om
man hade förfarit på ett annat sätt, om
man verkligen hade försökt att gå varandra
mera till mötes än vad man
gjorde. Så mycket är det ju ändå inte
som skiljer de svenska och de norska
ståndpunkterna från varandra.

Det kanske också är naturligt, om
man ett ögonblick frågar sig vem som
kan ha ansvaret för detta sammanbrott.
Jag skall emellertid knappast resa detta
spörsmål, allra minst sedan jag har
hört ett par av partiledarna uttala sig.
Jag fäste mig alldeles särskilt vid en
passus av herr andre vice talmannen
i hans av kammaren mycket högt uppskattade
anförande, där han gjorde gällande,
att man från den svenska delegationens
sida hade gjort vad som kunde
göras för att uppnå ett resultat.

Men, herr talman, det kan ofta vara
fråga om ganska svårvägbara faktorer,
när det gäller sådana förhandlingar
som dessa, och jag skall i någon liten
mån anknyta till vad herr Yngve Larsson
yttrade om vårt förhållande till
vårt norska broderfolk under de senast
förflutna åren. Det är ju alldeles uppenbart,
att den officiella svenska attityden
gentemot norrmännen präglades
av en anmärkningsvärd kylighet, där
den inte var direkt ovänlig. Det skrevs
också en hel del i svenska pressorgan,
som måste på det allra högsta ha upprört
våra norska vänner, när de kämpade
för sin frihet och sitt oberoende.
Jag kan inte låta bli att i det sammanhanget
i någon mån fullfölja en av herr
Wedén uttryckt tankegång, då jag säger,
att det onekligen är rätt förvånande
att man i den svenska regeringsdelegationen
i Oslo också hade en representant,
som kanske gjort sig skyldig
till de allra värsta och svåraste förlöpningarna
gentemot norrmännen under
de svåra åren. Det kan inte ha undgått
att verka nedstämmande på norska
vederbörande och på den norska
allmänheten, att en sådan person så
snart efter kriget uppträder som befullmäktigat
svenskt ombud.

Man frågar sig nu: Vad är att göra
i den situation, som har uppstått? Med
den starka uppskattning, som jag åtminstone
för min del har av regeringens
strävanden att åstadkomma denna
nordiska allians, är det naturligt att i

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

första hand ge rekommendationen, att
man bör försöka se till, huruvida det
icke finns någon möjlighet att återknyta
förhandlingarna och kanske nästa
gång nå ett bättre resultat. Vissa tidningsmeddelanden
utifrån ge vid handen,
att det icke torde vara alldeles
omöjligt, att en sådan situation uppstår,
att de olika delegationerna från
Sverige, Norge och Danmark kunna få
tillfälle att ännu en gång kontakta varandra.
Jag vill då uttrycka den bestämda
förhoppningen, att det skall bli
möjligt att ge norrmännen åtminstone
samma villkor, som de erbjödos i Köpenhamn
och Oslo, och att man inte i
något avseende försöker återgå till en
äldre ståndpunkt.

Av de alternativ, som återstå, synes
det farligaste vara det, som innebär
ett bevarande av det nuvarande tillståndet
med de nordiska staterna isolerade
och därför kanske desto lättare
byte för en aggressivt sinnad granne.
Den rekommendation, som av de båda
kommunistiska talarna, i all synnerhet
herr Hagberg i Luleå, har getts för ett
bevarande av denna linje, tycker jag
borde vara en tillräcklig tankeställare
för att vi skola inse vådan av ett bibehållande
av detta läge. Det synes mig
faktiskt vara ett mindre ont om Sverige
kvarstår i sin nuvarande isolering,
ehuru det i och för sig är beklagligt,
men Norge och kanske också Danmark
vinna den anslutning till ett större västerländskt
säkerhetssystem, som åtminstone
den norska regeringen uppenbarligen
avser att åstadkomma. Allra minst
åligger det oss att rikta någon som
helst kritik mot norrmännen för att de
ha intagit denna ståndpunkt, för att de
söka sin trygghet på andra vägar än
dem, som vi äro beredda att följa.

Man säger då: Ilur vore det om även
Sverige skulle ansluta sig till detta större
säkerhetssystem, som är under utarbetande,
till denna Atlantpakt, som
det har kallats för? Självfallet finns det,
i varje fall rent känslomässigt, många

skäl som tala för en sådan ståndpunkt.
Jag är inte beredd att alltför hårt kritisera
dem som hävdat detta, ehuru jag
tycker att de ha drivit den meningen
litet väl ensidigt. Det är, som av flera
talare här i eftermiddag har påpekats,
så många band som förbinda oss med
de stora anglosaxiska demokratierna.
Det är fullkomligt omöjligt för oss att
bibehålla någon andlig neutralitet i en
tvekamp mellan å ena sidan dessa makter
och å andra sidan en grupp totalitära
stater. Den överväldigande delen
av svenska folket kommer att ha sina
sympatier på de anglosaxiska makternas
sida.

Om jag emellertid beträffande denna
Atlantpakt i dag ställer mig avvaktande,
så beror det därpå, att vi ju knappast
veta, vad denna överenskommelse
innebär för Sveriges vidkommande
dels beträffande de förpliktelser, som
den kan ålägga oss, och dels beträffande
den verkliga trygghet, som en anslutning
till Atlantpakten kommer att
ge oss. Den är till hela sin karaktär
ännu så länge någonting ganska luftigt,
någonting nebulöst. Jag är säker
på att den under de närmaste månaderna
kommer att ta fastare och bestämdare
former. Må vi då försöka få
reda på vad den innebär och handla
därefter.

Någon av de i förhandlingarna deltagande
politikerna har velat göra uttrycket
»vänta och se» till en lösen för
Sverige under den närmast överskådliga
tiden. Andra åter ha kritiserat en
sådan ståndpunkt och menat, att den
är alldeles för passiv. Man anser på
det hållet, att den svenska utrikespolitiken
har varit för stel och osmidig och
att man många gånger har handlat för
sent. Jag tolkar det nyssnämnda uttrycket
så, att det innebär ett noggrant
aktgivande på vad som sker i tiden. Vi
få inte låta hindra oss av ett alltför
traditionalistiskt tänkande. Jag tror att
det är farligt att alltför mycket åberopa
vår historiska tradition, vår neutrali -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

tetstradition. Den svenska utrikespolitiken
bör väl i stället försöka att i möjligaste
mån anpassa sig efter skiftningarna
i världsläget. Det kan därför mycket
väl hända, ehuru jag inte vill uttala
något bestämt omdöme om den saken,
att en sådan ny omprövning av
vårt läge, vilken måste vara fördomsfri
och förutsättningslös, i framtiden
måste ske, att den dag kan komma, då
vi ändå mera radikalt än vad vi ha
gjort hittills få revidera vår gamla uppfattning
om neutraliteten, ja även om
detta som kallas alliansfriheten, ett
ord som ju är en omskrivning av ordet
neutralitet och bättre uttrycker innebörden
i detta ord. Det kan, såsom
det i debatten har påpekats, allra tydligast
av herr Skoglund i Doverstorp,
komma att inträffa sådana händelser
öster om oss, att en fortsatt isolering
ter sig farlig för oss och verkar alldeles
för otrygg. Det synes mig då ingalunda
orimligt — även om man nu
närmast vill betrakta det som ett tankeexperiment
— att man tänker sig att
kunna gå med i ett större säkerhetssystem
på sådana villkor, som ge oss
bättre trygghet än hittills men som
framför allt ha det huvudsakliga syftemålet
att förebygga ett krig. Därom äro
vi alla ense vare sig vi äro vänner av
alliansfriheten eller av en kraftigare
västmaktsorientering. Vi vilja försöka
stärka de västerländska demokratiernas
positioner, så att en eventuell aggressivt
sinnad motståndare drar sig för
att angripa oss.

Men allt detta, herr talman, är diskussioner
om vad som kan tänkas hända
i framtiden. Jag upprepar ännu en
gång, att för dagen synes det vara vår
mest angelägna uppgift att göra förnyade
undersökningar om huruvida
det inte i alla fall är möjligt att återknyta
kontakten med norrmän och
danskar och få till stånd detta nordiska
försvarsförbund med materieloch
vapenleveranser västerifrån, en
linje, som i alla fall har den stora för -

delen att den kan ena en mycket stor
del av vårt folk.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag vill
först erinra om ett uttalande från utrikesministerns
sida, där han framhöll,
att det ej gärna är möjligt för Sverige
att föra en annan politik i närvarande
stund än man gjorde vid de nordiska
försvarsförhandlingarna. Han hänvisade
därvid till att vårt folk icke vore
berett att uppgiva den hävdvunna neutraliteten.
Ja, den inställningen är kanske
icke så märkvärdig, när vår utrikespolitiska
ledning icke själv har bidragit
till att för vårt folk klargöra, att
läget nu är totalt förändrat och att vi,
om vi skola tala om neutralitet, nog få
göra ett tillägg och kalla den för riktad
neutralitet.

Vidare har det framhållits i dag från
flera håll, att en oundgänglig förutsättning
för att vi skola kunna bestå
som självständig stat är, att vi ha samförstånd
västerut. Om man har det
klart för sig, bör det också klargöras
för folket. Då har man ej anledning
längre att låta folk leva i den vanföreställningen,
att neutraliteten som sådan
är något slags besvärjelseformel, som
kan skydda landet. Vi måste då litet
var bidraga till att vårt folk får en
mera realitetsbetonad uppfattning.

Herr Hallén ville för sin del hävda,
att det inte vore någon fara för att
Ryssland skulle vilja göra eu säraktion
mot Sverige. Jag tror icke, sade han,
att Ryssland har några planer gentemot
Sverige. Man vill naturligtvis
gärna tro detta, men jag kan inte se,
att han gav några hållbara grunder för
denna fromma förhoppning. Vi veta
vad som hände 1939 och 1940, och jag
tycker att det är spår, som förskräcka.

Med anledning av herr Halléns påpekande,
att herr Wedén visserligen
krävde ett starkt försvar men att detta
yrkande icke stod i rätt samklang med
hans allmänna inställning till skattepo -

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

litiken, kanske det förtjänar påpekas,
att det dock finns en möjlighet att
stärka vårt försvar utan alltför stor belastning
av budgeten, nämligen om vi
skaffa oss vapenleveranser från väster
på billiga villkor. Det kommer säkerligen
att visa sig, att en sådan vapenanskaffning
är nödvändig, inte bara
därför att det tekniskt förhåller sig så,
att vi icke kunna fylla de luckor som
finnas, utan även därför att vår ekonomi
icke skall överansträngas. Jag tror
detta är en ganska viktig synpunkt.

Naturligtvis kan man tycka, att det
är synd att Amerika skall kräva, att
Norge ansluter sig till Atlantpakten.
Det förefaller ju som om detta skulle
vara ett krav från Amerikas sida. Jag
tror, att det var herr Hallén, som talade
om egoism härvidlag. Det ligger
givetvis i Amerikas eget intresse att
tillse, att det i fråga om Norge icke inträffar
en sådan situation som att den
norska Atlantkusten automatiskt faller
i Rysslands händer, om det skulle bli
krig. För närvarande ligga ryssarna
så till, att de ha närmare än amerika-.
narna till norska Atlantkusten. Det
måste under rådande förhållanden vara
naturligt, att Amerika och även England
fråga sig, om de icke böra göra
något för att förekomma en sådan situation,
att norska Atlantkusten faller
i ryska händer. Vi veta alla vad de
norska u-båtshamnarna kunna betyda
vid det hänsynslösa u-båtskrig, som
med säkerhet skulle följa, om det skulle
bli en ny sammandrabbning av världskrigets
art.

Beträffande Finland kan man givetvis
befara, att en anslutning från norsk sida
till Atlantpakten innebär motiv för Ryssland
att framflytta sina positioner, men
det är någonting, som vi icke kunna
råda över. Det är för övrigt icke alls
säkert att så behöver bli fallet, ty det
kan hända att Stalin söker finna en utjämning
för kanske åratal framåt, och
då blir Finland i alla fall en bricka i
spelet.

Neutraliteten är, kan man säga, en arbetshypotes.
Vi ha emellertid någonting
annat, som inte är bara en arbetshypotes
utan som är något vida starkare.
Enligt vad jag förut har sagt, måste vi
nämligen ovillkorligen ha samförstånd
västerut, och detta är ej bara en arbetshypotes
utan en reell verklighet. Om vi
nu »vänta och se» alltför länge, kan det
hända, när vi skola träffa vårt val, att
det redan är för sent.

Ja, herr talman, det har uttalats många
beklaganden i dag över att de nordiska
försvarsförhandlingarna ha misslyckats.
Det kan tänkas att någon på tal om detta
skulle vilja säga, att sorgens beklagande
undanbedes. Jag måste emellertid
själv instämma i detta beklagande.
Några ord falla mig härvid i minnet.
De fälldes av Karl Staaff för några årtionden
sedan i ett tal i ett utrikespolitiskt
sammanhang, som nära berörde
oss i Skandinavien. Han yttrade: ett
bårtäcke har lagts över många spirande
förhoppningar.

De orden passa också in på dagens
situation. Karlstadsmötena 1905 och
1949 kommo, herr talman, att blotta
djupa motsättningar mellan Sveriges och
Norges syn beträffande den utrikespolitiska
situationen. År 1905 var Norge sig
selv nok, medan Sverige var mera känsligt
för faran att stå ensam i en värld,
där våldet ensamt hade ordet, när det
gällde de slutliga avgörandena staterna
emellan. Men Norge lärde något 1940.
Det fick den fruktansvärda läxan om
den förberedda samverkans betydelse,
en samverkan som måste sträcka sig utöver
Skandinaviens trånga gränser. Vi
som den gången stodo utanför lärde
icke läxan så, att den blev en levande
verklighet för oss. Den oerhörda turen
vi hade år 1940 och därefter, varigenom
vi lyckades undgå en ockupation, den
turen kan nu vara till nackdel för oss
på det sättet, att vi äro böjda att falla
tillbaka på 1940 års politik, ehuru förutsättningarna
för att med framgång kunna
följa en sådan politik ej längre kun -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

na anses vara för handen. För att emellertid
förekomma att vi bliva utsatta
för ett isolerat överfall, vilken fara ingalunda
kan negligeras, måste vi söka
skydd genom samverkan, en samverkan
som kan avskräcka en potentiell angripare.
Detta var ju tanken bakom förslaget
till det nordiska försvarsförbundet
såsom det slutligen utformats. Yi
skulle därigenom få en, låt vara begränsad
samverkan och också få, som
redan herr Ohlin påpekade, en faktisk
garanti västerifrån. Det skulle nämligen
vara ganska otänkbart, att Amerika
skulle vilja leverera vapen i stor myckenhet
och på mycket billiga villkor
till de nordiska staterna utan att Amerika
också vore berett ingripa, om dessa
stater skulle bli utsatta för ett överfall.

Man kan emellertid också, herr talman,
tänka sig även en formell samverkan
av vidare mått. Så länge emellertid
dessa överläggningar om ett skandinaviskt
försvarsförbund pågingo,
fanns det icke anledning att mera officiellt
eller öppet uttala sina farhågor
för att ett sådant förbund icke skulle
kunna komma till stånd, därför att
Norge nog måste söka sig västerut för
att få det nödiga måttet av trygghet.
Man visste också, att den svenska opinionen,
såsom utrikesministern mycket
riktigt anmärkte, icke var förberedd på
ett så långt gående steg som en direkt
allians västerut. Man fick då vara glad
åt att ta ett steg i riktning mot en realitetspolitik.
Om det i remissdebatten
skulle ha fällts en serie kritiska uttalanden
med avseende å överläggningarna
om nordisk försvarssamverkan, skulle
man kanske ha sagt, att denna kritik
skulle ha försvårat ernåendet av en nordisk
överenskommelse. Säkerligen har
man att häri söka anledningen till att
remissdebatten blev i det närmaste
mörklagd i fråga om utrikespolitiken.
Nu däremot, när de nordiska överläggningarna
redan ha förevarit, föreligger
icke längre detta återhållande skäl.

Ja, herr talman, om de nordiska över -

läggningarna hade lyckats, skulle en
dylik lösning ha varit godtagbar även
för övertygade anhängare av intimare
förbindelser och mera bindande avtal
västerut. Men nu stå vi här med detta
misslyckande och måste taga hänsyn
till den nya situation, som har inträtt.
Denna kräver enligt min mening överläggningar
med Nordamerikas förenta
stater. Det är tyvärr beklagligt, att sådana
överläggningar kanske i någon
mån försvåras av att vår utrikesminister
vid ett par tillfällen gjort uttalanden,
som ingalunda ha varit ägnade att stärka
vår goodwill i förhållande till Nordamerikas
förenta stater. Jag tänker i
första hand på det uttalande, som fälldes
av honom på sin tid om den andra
Balkankommissionen. Excellensen Undén
ville nämligen ha en tredje kommission
tillsatt, ehuru man var allmänt övertygad
om att den andra kommissionen
kommit till ett riktigt resultat. Ännu
mera påfallande var det uttalande, som
excellensen Undén fällde för några månader
sedan om att Sverige ville vara
obesmittat ej endast av den ryska kommunismen
utan även av storkapitalismen,
varmed han ansågs åsyfta den
amerikanska storkapitalismen. Det är
klart, att sådana uttalanden icke äro
lämpliga, när vi skola vända oss til!
Amerika och be om bistånd. I fortsättningen
måste man därför vara försiktig
med sådana uttalanden. Vi ha ej råd att
stöta oss med den mäktigaste väststaten.
Vi äro som sagt i behov av hjälp från
väster på olika sätt. Skulle vi verkligen
isolera oss från väster, äro vi på nåd
och onåd utlämnade åt den stora tvångsstaten
i öster, och att leva på rysk nåd
blir ej nådigt i längden!

I detta sammanhang vill jag peka på
risken av att vi, sedan vi gjort den
krampartade ansträngningen att fånga
in Norge i en nordisk allians, sjunka
tillbaka i den rena isolationismen. Jag
anser det vara en oavvislig plikt för
vår ledning att hindra vårt land att på
det sättet återfalla i det förlegade neutra -

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

litetstänkandet. Vi skola inte invagga
oss i säkerhet bara därför att man från
viss sida gjort eu fredsinvit. Även om
det finns starka skäl antaga, att Ryssland
vill åstadkomma en utjämning, avser
man ej en utjämning för all framtid,
ty enligt den ryska ideologien, som kan
bevisas genom en mångfald uttalanden
från ledande kommunister, finns det en
oförenlig motsättning mellan öst och
väst, som ej kan överbryggas utan måste
sluta med att det ena eller andra systemet
går under.

Däremot är det sannolikt, att Ryssland
för närvarande vill ha en tillfällig
utjämning. Främsta skälet därför är
kanske det av herr Wedén anmärkta,
nämligen att Ryssland fruktar atombomben.
Herr Hagberg i Luleå har menat,
att vi icke alls behöva antaga, att
det bara är Amerika som har atombomben,
ty från flera håll har det sagts, att
det finns en annan stat som också äger
den, och det skulle då vara Ryssland.
Det är i alla fall egendomligt, att ehuru
Molotov vid flera tillfällen har påpekat,
att atombombshemligheten ej bara är
amerikanskt monopol, så har det på
annat håll aldrig anställts något atombombsprov
efter vad man vet. Ryssland
skulle nog icke ha försummat att på det
sättet injaga skräck i Västerlandet, nota
bene om Ryssland verkligen äger atombomben.

Det finns därför för närvarande icke
anledning tro annat än vad alla experter
anse, nämligen att det dröjer flera
år innan Ryssland kan få denna atombomb.

Ja, herr talman, om man nu skulle
rikta blicken också något framåt, och
det måste vi väl ändå göra, trots att
sikten skymmes av nuets svårigheter,
synas konturerna av framtiden avteckna
sig mot den molniga horisonten. Vi
kunna då knappast undgå att se, hur
hela Västeuropa befinner sig i smältdegeln.
Hålla vi ändå inte på att lära
något av gångna tiders missgrepp? Eller
ledas vi kanske av eu välvillig betrak -

tare på avstånd, som just genom att han
ser oss i ett hundramilsperspektiv, lättare
än vi själva kan se Europas konstitutiva
svaghet? En framstående amerikan
yttrade helt nyligen för att ge oss
en betecknande jämförelse, att om USA
i detta nu bestode av ett dussin suveräna
stater, bundna av gamla motsättningar,
detta stora land skulle vara fattigt
och svagt. Västeuropas enda räddning
ligger i att dess olika stater söka
göra de amerikanska lärdomarna och
även sina egna bittra erfarenheter levande
för sig. Då komma dessa länder
snart, mycket snart, alt finna att splittring
i denna den vanskligaste av alla
tider, som västerlandet upplevat, allt
sedan Attilas horder översvämmade
Europa, betyder undergång och död,
och att den enda räddningen ligger i
en fastare sammanslutning av Västeuropas
stater. Från öster söker man inbilla
oss, att de enskilda staternas suveränitet
är vår dyrbaraste arvedel. Men det är
just den oinskränkta suveräniteten, som
vållar vår livsfarliga splittring. Västeuropas
folk måste, om de vilja leva och
föra den högsta av alla kulturer vidare
genom seklen, avstå från en del av denna
redan föråldrade suveränitet för att
vinna det vida värdefullare: trygghet i
samverkan.

Det är, herr talman, strävandena i
denna riktning, som kunna betecknas
såsom det stora som sker i vad som synes
ske. Också vårt land ehuru beläget
i de två världarnas — österns och västerns
— brottyta, måste, det är min
fasta tro, inom relativt kort tid definitivt
sluta sig till det stora fredsblock,
som håller på att bildas på grundvalen
av Västunionen, Marshallhjälpcn, Europarådet
och Atlantpakten. Tiden anses
i dag nog ej mogen härför, men i längden
kunna vi inte undandraga oss att
intaga vår plats bland de solidariskt
samverkande och fredsälskande västerländska
staterna.

Beträffande dagens situation vill jag
endast anmärka, alt vi, såsom herr von

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

Friesen redan har framhållit, ännu inte
kunna exakt avgöra vad Atlantpakten
kommer att innehålla. Vi veta inte heller,
det vill jag särskilt framhålla, huruvida
Amerika är berett att taga någon
hänsyn till den särställning, som de
nordiska staterna kunna anses intaga.
Herr Lange har redan betonat för Amerika,
att Norge dock har gemensam
gräns med Ryssland. Sverige har, kan
man säga, en vida längre gemensam
gräns med Ryssland, enär Finland militärt
sett redan är ockuperat av Ryssland.
Om vi få klarhet i dessa avseenden,
bör väl tiden vara inne för den
omprövning av vår ställning, varom så
mycket har ordats. Jag beklagar att vi
inte långt tidigare, åtminstone redan i
höstas, ha försökt penetrera den amerikanska
ståndpunkten, ty då kanske vi
redan i dag hade haft en sådan klarhet
och man kanske rent av hade kommit
fram till ett hållbart resultat. Emellertid
få vi väl trots allt hoppas, att
möjligheterna till en lycklig lösning
fortfarande äro för handen. Måtte vi
under väntetiden inte behöva höra något
tal från ledande håll om vår fortsatta
neutralitet; det skulle vara oförenligt
med Sveriges dominerande livsintressen.

Herr EDBERG: Herr talman! Det finns
kanske inte så stor anledning för mig
att nu uppehålla mig vid dem, som
känna sig som företrädare för intressen,
som inte sammanfalla med de
svenska och skandinaviska. Jag skall
därför bara ägna ett par ord åt herr Senanders
historieskrivning.

Alla märkte hur skev och falsk den
var, ja, låt mig rent ut säga kominformerad.
Kanske illustrerades detta allra
starkast, när herr Senander, för att
teckna bakgrunden till Sovjetunionens
fredskärlek, med stor emfas nämnde
1940 som Sovjetunionens sista fredsår.
Herr Senanders intellektuella offervilja
tycks vara utan gräns. Han kan ju ändå

inte på allvar förutsätta, att det finns
någon i denna kammare, som har glömt
den 30 november 1939.

Man kan för övrigt inte underlåta att
något reflektera över frågan, hur det
skulle ha sett ut för Nordens del, om
de nordiska länderna före det andra
världskriget hade stått samlade i ett
försvarsförbund. Nog finns det mycket
som talar för att i så fall Finland skulle
ha undgått sitt 30 :e november och
Norge och Danmark sitt 9:e april. Jag
kan i detta sammanhang inte underlåta
att erinra om vad en talare i denna
kammare yttrade i remissdebatten 1939.
Han sade: »Sverige kan försvara sig,
men icke ensamt. I ett nordiskt försvarsförbund
kan Sverige och de övriga
nordiska staterna bli en respektabel
makt.» Det var utan tvivel en riktig
synpunkt, och synpunkten blir inte
mindre riktig därför att den som fällde
dessa ord var herr Hagberg i Luleå.
Herr Hagberg i Luleå utvecklade för
övrigt samma tankegång några dagar
senare i Norrskensflamman, där han
skrev: »Nu bör en regering, även med
risken att möta ett visst motstånd genom
efterblivenhet och illusioner, ha
det politiska modet att deklarera: vår
mening är, att ett nordiskt försvarsförbund
är ett väsentligt led i strävandena
att trygga Norden.»

Mycket litet har förändrats sedan
1939. Samma skäl, som den gången talade
för ett nordiskt försvarsförbund,
anmäla sig i dag med exakt samma
styrka. Det enda, som sedan den tiden
har inträffat, är att herr Hagberg i Luleå
uppenbarligen fått ändrade instruktioner.
Det ligger ingenting överraskande
i att kommunisterna i dag representera
det motstånd, som enligt herr
Hagberg i Luleå av årgång 1939 bottnar
i efterblivenhet och illusioner. Samspelet
mellan de svenska kommunisterna
och propagandacentralen i Moskva har
i detta fall varit perfekt. Vem som sedan
inspirerat den ene den andre tillkommer
inte mig att bedöma. I den

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

mån de svenska kommunisterna stå som
inspiratörer österut skulle de onekligen
ha gagnat sitt land bättre, om de inte
mot bättre vetande framställde ett
skandinaviskt försvarsförbund som något
med aggressivt syfte. Men omvänt
kanske man också har rätt att säga, att
om någon stormakt visar sig starkt intresserad
av en bestående splittring av
Norden, måste detta för de skandinaviska
länderna utgöra ett ytterligare
argument för samling.

I övrigt måste jag, herr talman, bekänna,
att jag, när jag har suttit och
lyssnat på vad utrikesministern rapporterat
och vad partiledarna deklarerat,
fått en känsla av att jag lyssnat
på gravtal. Allt har ju också fått, som
man på sista tiden väntat, en rakt motsatt
riktning till vad man hade hoppats
på. Karlstad hade väckt förväntningar,
redan Köpenhamn skingrade dem, och
för Oslo fanns bara misströstan kvar.
För den, som i idén om Nordens enande
sett en kungslinje för de nordiska
folkens historia och betraktat denna
idés förverkligande som den kanske
allra största uppgiften för vår generation,
känns det oändligt vemodigt att
se hur denna stora och inspirerade tanke
har skrinlagts. Den går nu till historiens
galleri av outnyttjade möjligheter,
där det finns så många upplagor
förut. Men aldrig har väl tanken under
de senaste (iOO åren stått så nära sitt
förverkligande som under den månad
vi lämnat bakom oss. Man hade trott att
Nordens gradvisa sönderfall i sina genuina
beståndsdelar, genom Norges
självständighetsgörande 1905, Finlands
1917 och Islands först i våra dagar,
skulle ha skapat en ny och starkare
grund för ett samgående. Det har inte
varit fråga om den enes hegemoni över
den andre. Man har för första gången
kunnat mötas som jämställda parter. Så
mycket bittrare känns det, då det misslyckats.

Och även om detta är en sak över
alla partigränser, må det kanske för eu

5 - Andra kammarens protokoll 19''it).

socialdemokrat vara tillåtet tillägga, att
saken inte blir mindre bitter, därför
att det är tre socialdemokratiska nordiska
arbetarregeringar, som ha tvingats
kapitulera inför uppgiften att här
finna en samlande linje. Kanske är det
så att man har varit ute en mansålder
för tidigt, innan tanken hunnit slå rot
riktigt. Men man kan inte heller frigöra
sig från den känslan, att man
kanske har varit ute sex månader för
sent. Under den tid, som åtgick för preliminärerna,
hade en betydande del av
grannlandsopinionen hunnit så många
dagsresor västerut, att, när hela frågan
sedan tvingades in i en olycklig forcering,
tiden inte räckte till för en återresa.
Det skred, som har inträffat inom
vissa delar i vart fall inom den norska
opinionen, sedan den svenska ståndpunkten
uppenbarligen först i och med
Karlstad blev klart och otvetydigt fastslagen,
tyder på att saken kanske hade
fått en annan och lyckosammare utgång,
om man hade kunnat handla under
mindre tidsnöd.

Men man kan också vända på resonemanget,
och då möter en fråga, som
inte har tillfredsställande besvarats och
som kanske inte heller i dag kan tillfredsställande
besvaras: Vad har varit
den innersta grunden till denna olyckliga
forcering? Varför måste den 1 februari
bli det datum, där spärrbommen
skulle fällas? Såvitt man kan döma har
det inte funnits några klara och objektiva
skäl för denna forcering. Hänsynen
till Atlantpakten kan vä! knappast
ha nödvändiggjort eu sådan brådska,
eftersom ju Atlantpakten alltjämt
knappast bär hunnit över nebulösastadiet.
Frågan står kvar. Ingenting
skulle säkerligen vara olyckligarc än
om man nu försökte arrangera en process
kring misslyckandet; den skulle
endast kunna täppa till de eventuella,
högst eventuella möjligheter, som alltjämt
stå öppna.

Men det kanske kan vara tillåtet att
erinra om att våra demokratier doek

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

inte äro mera öppna och fullkomliga
an att vi i sådana folkens livsfrågor
som denna i rätt hög grad bli beroende
av värderingar från enskilda diplomater,
värderingar, som kanske grundas
på deras egen intresseriktning och värdering,
vilken uppenbarligen kan verka
dubbelsidig. Jag kan inte frigöra mig
från det intrycket, att diplomatiska värderingar
från håll, där man redan förut
har stått kyligt inställd till det skandinaviska
samarbetet, har bidragit till
att påverka och påskynda utformningen
av den linje, som väl främst får sägas
ha lett fram till brytningen. Om den
tolkningen är riktig, förstår man kanske
också bättre varför vi inte under
dessa senvinterdagar ha fått se någon
»morgonstjärna» gå upp över ett samlat
Norden.

Nu står man uppenbarligen inför ett
fullbordat faktum. Men det kan inte
hjälpas att man åter och åter kommer
tillbaka till frågan, om det inte gives
någon återvändo. Jag vill säga, att jag
personligen inte är lika optimistisk
som herr von Friesen på den punkten.
Jag måste medge, att jag som lekman
har mycket svårt att inse, hur ens de
psykologiska förutsättningarna skola
kunna skapas för en ny omgång. Ett
misslyckande kan man ta, men två har
man knappast råd att riskera. Förhandlingarna
kunna väl knappast återupptagas
utan att man från början har
ganska säkra garantier för en positiv
utgång. Den enda chansen skulle väl
då vara att Washington kunde förmås
inse, att ett fristående och samlat Norden
skulle vara en bättre vaktman för
den västerländska kulturen än ett splittrat
Norden. Men även om så skulle ske,
blir väl utgångsläget delvis ett annat,
sedan förhandlingarna en gång ha brutits
och ett av länderna har hunnit med
en utflykt över Atlanten.

När jag ändå har tagit upp frågan,
har det skett därför att det på danskt
regeringshåll under de senaste dagarna
offentligen har gjorts gällande, att

något definitivt avgörande ännu inte
har träffats, utan att nya förhandlingar
skola upptagas, så snart större klarhet
om utlandets ställning föreligger,
medan det från den norska regeringen
närstående håll mera försiktigt har antytts,
att den dagen knappast är långt
borta, då frågan om en skandinavisk
försvarspakt åter får aktuellt intresse.
Är detta bara önskedrömmar, grundade
på att man tror vad man vill tro? Jag
skulle vara glad, om utrikesministern
eventuellt kunde ge den allra minsta
lilla antydan om huruvida det finns
någon grund för dylika förhoppningar.
Skulle, tvärt emot alla tecken, nya möjligheter
öppnas, är jag förvissad om
att den svenska regeringen inte skall
töva att tillvarata dem.

Fn sak, synes det, borde kunna bärgas
från skeppsbrottet i Oslo: idén med
vad man har kallat den lilla nordiska
riksdagen, av en engelsk tidning betecknad
som »det hittills längst gående
försöket att förverkliga ett europeiskt,
över nationerna stående parlament».
Denna form för parlamentarisk medverkan
har, såvitt en utomstående kunnat
bedöma, visat sig ytterst värdefull
under de nu slutförda förhandlingarna.
Den borde kunna fullföljas i andra sammanhang,
inte minst om och när frågan
om ett intimare ekonomiskt samgående
— bland annat med en tullunion
i blickfältet — inom kort kommer
upp på dagordningen, sedan de
nu pågående undersökningarna ha helt
slutförts. Kan den lilla nordiska riksdagen
i en eller annan form bevaras
och förankras, kanske ändå något av
bestående värde har kommit fram ur
januariöverläggningarna, även om vi
bittert måste säga, att vi ha misslyckats
med den stora uppgift, som erbjöds vår
generation, och vi kanhända måste låta
det budet gå vidare till nästa.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Ifall det endast gällde att ansluta
sig till en ståndpunkt eller anmäla

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

< n avvikande mening, kunde denna debatt
kanske vara slut. Men det är förklarligt,
om det på olika håll finns ett
visst intresse av att få säga något mera
än att bara deklarera den ståndpunkt
man för tillfället kan ansluta sig till.

Om man ser en liten smula över den
allmänna utvecklingen och ser tillbaka
litet grand på vad som har hänt och
eventuellt också försöker tänka litet
framåt på vad som kan hända — vilket
senare givetvis är litet värre än det förra
— så finner man, att vi befinna oss i
en världsomspännande omvandlingsprocess
av mycket djupgående art. På både
det moraliska, det ideella, det ekonomiska
och det tekniska området har en
förvandling pågått i världen under de
senare årtiondena. Man har kanske
ibland en smula svårt att sätta in dagens
händelser i de större sammanhangen.

När det gäller den ideella utvecklingen
så vill jag här säga vad jag har sagt
någon gång tidigare, att jag kan icke
finna, att det egentligen är någon skillnad
på den för tillfället nedslagna nazismen
och kommunismen: det är samma
andas barn i bägge fallen, det är
samma våldsmentalitet, samma förljugenhet,
samma förakt för enskilda människors
liv och rättigheter på bägge
hällen.

Även om man ibland kan känna en
viss frestelse att taga upp en polemik
mot kommunisterna här i kammaren, så
bjuder det å andra sidan emot, därför
att man knappast talar samma språk.
Det som kommunisterna kalla folkdemokrati
skulle jag närmast vilja kalla
folkförräderi. När man har så olika uppfattning
om ordens innebörd, är det
icke så lätt att diskutera saker och ting
med varandra.

I alla händelser ha vi en idékris, som
spränger igenom den nuvarande situationen,
där den på kristna grundvärden
uppvuxna västerländska demokratien
slår på ena sidan och eu av våldsmentalitct
präglad diktaturlinje står på den

andra sidan. I detta fall är den svenska
folkmajoritetens ställning klar. Vi ha
vår förankring, vår samhörighet med
den demokratiska västerländska kulturlinjen.

På de ekonomiska och tekniska områdena
kännetecknas utvecklingen av
att både motsättningar och samförståndslinjer
ha blivit alltmera världsomspännande.
Nog förefaller det, ifall
man ser det hela i litet perspektiv, som
om de gamla nationalstaternas tid hölle
på att ebba ut. Gång efter annan, på det
ena området efter det andra, inkräktas
de gamla suveräna nationalstaterna av
tvång till samarbete eller tvång till hänsyn
som efter gammal mening knappast
hörde samman med en fri stat.

Inom det västerländska området har
det engelska samväldet vuxit fram och
alltmera antagit sin fria form under de
sista decennierna. Och under det sista
årtiondet — eller man kan kanske säga
de sista årtiondena — har samarbetet
mellan de två anglosaxiska världsmakterna
blivit alltmera utvecklat. Hela utvecklingen
tycks tendera åt stora diktaturblock
å ena sidan och fria samvälden
av stor omfattning å andra sidan.

Den allmänna utvecklingen i världen
kommer, skulle jag tro, att påverka de
enskilda ländernas politik och hållning
mycket starkt. Ifall jag bortser från den
av dagshändelserna präglade situationen
och försöker se det hela på litet
längre sikt, så tror jag för min del, att
händelsernas inre logik kommer att
driva oss till ett allt längre gående samarbete
på både det ekonomiska, det handelspolitiska
och så småningom också
det militära området med de fria folken
i världen. Det är inte möjligt annat än
att vår samhörighet med den västerländska
kulturen småningom kommer
att allt starkare slå igenom även i den
svenska utrikespolitiken. Med denna
uppfattning om de drivande krafterna i
händelseutvecklingen får jag säga, att
jag ej har samma nervösa otålighet som
en del andra inför det faktum att fram -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

åtgripande grepp från statsledningens
sida i vissa sammanhang icke ha tagits.

Det är klart, att man kan försitta tillfällen;
det kan vara ödesdigert. Man
kan också gå händelserna i förväg; där
kan man också taga miste.

Jag tror emellertid, att denna inre
logik, som driver fram utvecklingen,
oberoende av hur vi formulera den
ståndpunkt, som vi i dag vilja taga och
som i den dynamiska värld vi leva i
med säkerhet måste bli tidsbegränsad,
tar sig ett av de allra starkaste uttrycken
på det vapentekniska området. Det
förefaller ibland, som om det i den
svenska debatten, när det gäller militära
ting, vore så att man ryggade tillbaka
för att tala om teknikens senaste
framsteg. Det förefaller ibland, som om
man klängde sig fast vid det gamla man
har utan att våga se framåt och draga
konsekvenserna ur teknikens utveckling.

Jag tycker nog att det vore skäl i att
erinra sig, att statsledningar och militärledningar
många gånger ha kapitalt
misslyckats, därför att man har handlat
efter det sista krigets lärdomar i
stället för med tanke på nästa krigs
möjligheter. Jag tror därför, att om det
är något som är angeläget, alldeles oberoende
av skiftningarna i dagens ståndpunkter
i övrigt, så är det att få största
möjliga klarhet över vårt lands läge
med hänsyn till den militärtekniska utvecklingen.

Om man ställer frågan framåt så
måste man väl ändå fråga sig: Finns det
över huvud taget någon möjlighet för
ett litet land att med egen forskning,
egen ekonomisk bärkraft och egen industriell
utrustning klara sitt försvar?
Om det ej är möjligt, när man ser saken
på litet längre sikt, så driver ju logiken
till allt längre gående samarbete.

Jag skulle därför alldeles särskilt vilja
understryka önskvärdheten av att man
på detta område skapar största möjliga
klarhet, oavsett vilka slutsatser den ene
eller den andre vill draga på grundval
av denna klarhet.

Jag skulle vidare vilja säga ett ord
om den s. k. neutraliteten, icke så mycket
om själva saken som fastmera om
ordet. Det är tydligt, att själva ordet
»neutralitet» genom händelsernas utveckling
har fått en känslobetoning,
som gör att det på en del håll uppväcker
häftig motreaktion och att det på
andra håll väcker lika häftig sympati.
Men bakom denna känslomässiga belastning
rymmer ju ordet icke längre någonting
entydigt. Jag tvivlar icke på att
en utrikesminister, svensk eller annan,
har ganska klart för sig vad neutraliteten
kan inrymma. Men i det allmänna
språkbruket har ordet på något sätt
kommit i misskredit å ena sidan och
blivit utsatt för övervärdering å andra
sidan, vilket gör att det i bägge fallen
kan vara problematiskt.

Det förefaller som om vi skulle ha behov
av ett annat uttryckssätt för vad vi
vilja vara och vad vi vilja åstadkomma.
Därför tror jag att det vore en fördel,
ifall man kunde finna andra formuleringar
för den svenska ståndpunkten,
där man icke så mycket behövde belasta
uttalandena med en terminologi,
som knappast längre svarar mot verkligheten.
Om man för övrigt skulle vilja
analysera, vad vår svenska neutralitetspolitik
har varit under de sista tio åren,
så skulle man få ett ganska skiftande
demonstrationsmaterial.

Trots dessa tämligen förutsättningslösa
reflexioner, herr talman, måste jag
nog säga, att jag ej kan se någon möjlighet
att för dagen gå längre än vad de
svenska statsmakterna ha gjort under
senare tid. Jag kan i likhet med andra
beklaga, att det nordiska försvarsförbundet
icke blev verklighet. Även om
det hade blivit ett skröpligt förbund i
början, så kunde det möjligen ha legat
framtid däri. Men man bör kanske å
andra sidan icke överdimensionera
detta misslyckande. Vi äro här i Sverige
så vana vid en statisk utrikespolitik,
att vi kanske lia lätt för att övervärdera
de rörelser, som förekomma och

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

som ju äro ganska små, ifall vi mäta
dem efter vad andra folk varit med om.

När det gäller västpakten stå vi inför
detta, att vi för dagen ej veta vad den
innebär. Det är många parter som skola
vara med i det sammanhanget. Det finns
knappast någon möjlighet att taga ståndpunkt
till ett alternativ, som man ej närmare
känner.

Jag tror därför, herr talman, att man
får nöja sig med den för dagen intagna
ståndpunkten, men att man å andra sidan
har anledning att med öppna ögon
so på vad som rör sig omkring oss och
förbehålla sig fritt val med hänsyn till
vad som inträffar under tiden.

Herr TALMANNEN: Jag har fem talare
antecknade, nämligen herrar Ståhl,
Rubbestad, Thapper, Olsson i Mellerud
och Johansson i Stockholm. De säga, att
de skola yttra sig ganska kort. Ärendena
på föredragningslistan se ut att
gå mycket fort; det är endast jordbruksärendet
som tar litet tid, men statsrådet
säger, att han tror att det skall gå på
några minuter.

Därför vill jag fråga kammaren, om
vi skola fortsätta, tills denna debatt är
siut och vi behandlat de återstående
ärendena?

Sedan kammaren enhälligt besvarat
herr talmannens fråga med ja, lämnade
herr talmannen ordet till

Herr STÅHL, som anförde: Herr talman!
Beträffande de allmänna riktlinjerna
kan jag helt och hållet, ja oreserverat
dela de känslor av allvarlig besvikelse,
som nyss så utmärkt tolkades
av herr Edberg på göteborgsbänken.
Även för mig innebär den sista månadens
händelser, att den månghundraåriga
drömmen om att Norden skulle
övergå från att vara en vältalighetens
samhörighet till en verklighetens samhörighet
har slagits i spillror. Det
måste ju fylla varje Nordens upprik -

tige vän med den djupaste besvikelse.

Herr talman! Jag skulle icke ha gott
samvete efter denna debatt, om jag
icke också finge beklaga, att de kommunistiska
ledamöterna i denna kammare
icke finna det ovärdigt att använda
en så allvarlig dag som denna
till att här i kammaren driva sitt gyckelspel
med ord och agitera för ett
land, vars politiska system och människouppfattning
äro skilda ifrån Nordens
genom en avgrund. Jag skall icke
använda andra ord, herr talman! Jag
vill verkligen beklaga, att vi ha ledamöter
av kammaren, som begagna ett
tillfälle som detta till en sådan agitation.

Liksom alla som tänka såsom jag i
denna fråga, kan jag icke annat än känna
oro för att icke från svensk sida har
gjorts allt, som varit möjligt att göra för
att åstadkomma den nordiska samling,
som man här eftesrträvar. Denna oro är
icke helt stillad. Men jag vill också
samtidigt tillägga, att de försäkringar,
som vi ha fått av regeringen här i dag
och tidigare under hand, synas vara
en garanti för att man i varje fall i
handling sträckt sig så långt som varit
möjligt utan att komma ifrån den linje,
som det stora flertalet av oss ansluter
sig till.

Jag har emellertid — och jag vill
också uppriktigt deklarera det — länge
haft en känsla, som även ett par tidigare
talare givit uttryck åt, att det icke
kan ha medfört någon förbättring av
den atmosfär, i vilken dessa förhandlingar
skulle föras, att statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet med
sitt förflutna varit en av de delegater,
som har företrätt svenska regeringen.
Jag tror att det finns en mycket vidsträckt
folkmening, som har samma
uppfattning och som beklagar, att ej
denna personfråga ordnats på annat
sätt.

Icke minst på grund av de telegram,
som kommit från Amerika de senaste
dagarna, hade man hoppats att det.

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

skulle bli möjligt att på något sätt återupptaga
dessa förhandlingar. Men sedan
man hört hans excellens herr statsministern
i första kammaren i dag är
det tyvärr plats kvar endast för mycket,
mycket svaga förhoppningar i den
riktningen. Han varnade ju bestämt
för att hänge sig åt illusioner, åt, som
han uttryckte det, dagdrömmerier. Men
samtidigt vill jag uttala min stora tillfredsställelse
över hans mycket energiska
deklaration, att det svenska anbudet
står fast, om det skulle yppa sig
möjligheter att återupptaga förhandlingarna.
Jag vill inregistrera det som
en av de mest värdefulla försäkringar
och garantier som givits under denna
debatt i dag.

Jag vill också, eftersom jag nu talar
om regeringens tillgångssida, registrera
det uttalande, som gjorts i regeringsförklaringen
om den bestämda skillnaden
mellan å ena sidan politisk neutralitet
och å andra sidan andlig neutralitet.
Det gläder mig ofantligt att
hans excellens utrikesministern läste
upp detta uttalande här i kammaren
utan att darra på rösten. Det är ju lätt
att säga detta i fredliga tider. Det är
som vi alla minnas svårare att förverkliga
det, när det börjar storma omkring
oss, och vi ha alla minne av att man
under kriget gjorde energiska ansträngningar
för att lägga folkets andliga
livsyttringar under statsmakternas lydno.
Jag tolkar uttalandet i dag som
en verklig utfästelse, om vi ännu en
gång skulle komma in i orostider, att
vad som här är sagt står fast, nämligen
den av statsmakterna och regeringen
åt alla håll klart hävdade skillnaden
mellan den politiska neutraliteten
och den andliga neutraliteten. Redan
därmed ha vi kommit, lierr talman,
ett gott stycke på väg.

Den oro, som fyller oss i dag, har
framför allt sin grund däri, att vi frukta
att komma in i en period av isolering,
när vi här uppe bli lämnade ensamma,
medan stater utanför oss sluta sig till -

sammans i regionala enheter under FN.
Jag ville därför — och det var egentligen
anledningen till att jag vågade
begära ordet — begagna detta tillfälle
att säga, att när vi nu ha glidit in i det
läge, där isolering hotar, har det samtidigt
öppnat sig en möjlighet även
för oss att få kontakt och samarbete
med Europas övriga demokratier genom
den organisation, som nu är på
väg att växa fram, nämligen europarörelsen.
Jag vill gärna i denna utrikesdebatt
fästa kammarens uppmärksamhet
på att under den sista veckan eu
uPPgörelse träffats efter långa och ingående
förhandlingar mellan den engelske
utrikesministern Bevin och utrikesministrarna
i Belgien, Holland och
Frankrike om formerna för ett sådant
västeuropeiskt .samarbete, icke i militär
anda utan på kulturell, ekonomisk
och i viss mån också politisk grund.
Denna europarörelse, som jag hade tillfälle
att i någon mån beröra i remissdebatten,
inkräktar ingalunda på andra
former för mellanfolkligt samarbete.
Den tangerar på intet sätt Interparlamentariska
Unionen, den står helt i
samförstånd med FN-stadgan och den
har självfallet inte det minsta att göra
med suspekta smårörelser som försöka
att utnyttja europarörelsens namn och
om vilka kammarens ledamöter senast
i dag ha fått en mycket pinsam påminnelse
i form av en liten tidning, som
distribuerats till oss under namnet
Europa. Europarörelsen är heller inte
avsedd att bli en folkrörelse, utan det
är meningen — och det har redan tagits
ett steg till förverkligande av den avsikten
genom den överenskommelse
mellan utrikesministrarna, som jag nyss
talade om — att skapa ett rådgivande
parlament mellan Europas demokratier,
som skall bli organ för det samarbete,
som man så livligt hoppas på.

Jag vill också som ytterligare ett bevis
för att man här inte rör sig med
blå drömmar utan med verklighet påminna
om att i ledningen för denna ro -

Onsdagen den 9 februari 1949. Nr 5. 71

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

reise stå statsmän sådana som Winston
Churchiil, Paul Henri Spaak, Léon
Rlum i Frankrike och de Gasperi i
Italien. Samtliga äro män av resning
från olika partier, och de manifestera,
att man här har att göra med en europeisk
rörelse över partipolitiska skiljaktigheter
och andra grupperingar.

Här i landet har för övrigt ganska
nyligen konstituerats ett europaråd,
som skall ha till syfte att föra detta
verk vidare till dess att formerna så ha
klarnat, att regeringen kan intressera
sig mera aktivt för det.

Det har invänts i den offentliga debatten,
att denna rörelse inte ännu har
nått fram till den klarhet, som behövs,
och jag är den förste att säga att det är
riktigt. Den klarheten är ännu inte skapad.
Men jag tror, herr talman, att om
man bland annat vid den konferens,
som de närmaste dagarna skall hållas
i Bryssel, kan arbeta vidare på denna
tanke, skall här skapas en betydelsefull
möjlighet till samarbete.

Jag ber också att med stor tillfredsställelse
få ta fasta på de ord, som yttrades
i den här angelägenheten i de
nordiska utrikesministrarnas Oslokommuniké
dagen innan förhandlingarna
började om det nordiska försvarsförbundet,
en kommuniké som väl antagligen
förbigått de flesta på grund av att
den undanskymdes av den stora frågan
om Norden. Där yttrade Nordens utrikesministrar
i denna fråga följande:
»Utrikesministrarna hade ett preliminärt
meningsutbyte om frågan rörande
upprättande av ett europeiskt konsultativt
råd och församling, sådan frågan
för närvarande diskuteras mellan en
grupp andra europeiska stater. Man var
enig om att i princip intaga en positiv
hållning till tanken, men att i övrigt
invänta förslag från de stater, som tagit
initiativet, innan man närmare definierar
sin ståndpunkt.»

Jag ber att få uttala som jag tror
mänga svenska medborgares livliga erkänsla
för den positiva inställning, som

här kommit till uttryck gent emot europarörelsen.

Bara ytterligare ett par ord, herr talman!
Själva känsloinställningen bakom
europatanken är ju det enkla faktum,
att Europas gamla auktoritativa ställning
i världen är mänskligt att döma
för all framtid förbi. Kommunismen
är på väg att hastigt tränga fram i Asien
och ta denna väldiga kontinent i besittning.
Även Afrika ligger i stöpsleven.
Men vi tro att det gamla söndrade
Europa ändå har stora resurser, som
äro värda att tillvaratagas, även om de
i första hand inte äro att söka på det
materiella området. Vi tro att den form
av kultur och politisk tradition, som
finns i detta Europa, är värd att föra
vidare, och det är för den skull som
vi aktivt ha anslutit oss till denna
rörelse.

Jag vill, herr talman, till sist upprepa,
att europatanken ingalunda är
verklighetsfrämmande. Den bygger på
säker grund och den öppnar en väg ur
det nuvarande trångmål, som vi befinna
oss i, sedan den nordiska planen
spolierats. Den öppnar en väg för Sverige
ut ur en hotande isolering. Det
bör vara ett intresse för oss alla alt
beträda denna väg. Samarbete mellan
Europas demokratier är även för oss
vägen mot framtiden.

Under detta anförande hade herr
andre vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Härefter yttrade:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
skall inte så värst länge förlänga debatten,
men då detta är det enda tillfälle,
som vi enskilda här i riksdagen ha att
säga vår mening om detta försvarsförbund,
så kan jag inte underlåta att säga
ett par ord.

Ute i bygderna har det litet varstans
under dessa förhandlingar rått en viss
ängslan, hur de skulle utfalla, en ängslan
som bär bottnat i att detta förbund,

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

som många här ha uttalat sig för,
skulle komma till stånd. Den nordiska
ianke, som här så ivrigt från flera håll
har deklarerats, tror jag är dagdröinmeri.
Det är i varje fall inte nu en
lämplig tid att försöka realisera en dylik.
Jag tror att vi alla kunna vara
eniga om, att om Norden kunde förenas
både politiskt och ekonomiskt,
skulle det vara önskvärt, förutsatt naturligtvis
att man har samma syfte
både på det ena och det andra området.
Men de förhandlingar, som nu
förts, visa att ännu är det oerhört stora
motsättningar mellan två av dessa
länder. Detta bör inte vara någon nyhet,
tv man har under en lång följd av
år kunnat konstatera att dessa förutsättningar
icke ha funnits.

Jag blev litet överraskad, när jag av
utrikesministern hörde, att då anbudet
skedde i Karlstad stodo samtliga borgerliga
partier och även regeringspartiet
eniga om att detta försvarsförbund
skulle komma till stånd. Jag vill säga
att i så fall har utrikesministern inte
fått de upplysningar han borde fått,
åtminstone från det parti som jag representerar,
tv där hade vi, när Karlstadsmötet
hölls, icke det ringaste diskuterat
denna fråga. Det gjorde vi
först inför det sammanträde, som skulle
hållas i Köpenhamn, då man var orienterad
om hur det egentligen låg till.
Därför väckte det min överraskning,
då jag i tidningarna och i radio på
trettondagen erfor, att man i Karlstad
haft dessa överläggningar, och jag är
säkerligen inte ensam om den saken.
I vår grupp finns det många, som på
samma sätt som jag ställa sig mycket
tveksamma till detta försvarsförbund.
En liten blick på kartan ger strax tillkänna,
att ett kommande krig mellan
väst och öst med stor sannolikhet icke
kommer att lämna våra grannländer i
oberördhet, varken Danmark eller Norge,
och ha vi ett försvarsförbund som
förpliktar oss att redan från krigets
början komma til! deras undsättning,

äro vi med redan från början. Om vi
icke äro med i detta förbund, kunna
vi kanske liksom under förra kriget få
visst anstånd, även om vi i det långa
loppet inte kunna hålla oss utanför.
Det är möjligt att det är en liten chans,
om vi stå utanför, men det är dock en
chans att möjligtvis liksom förut vårt
land skall kunna lämnas i fred under
ett kommande krig.

För oss är det därför viktigt enligt
min mening att deklarera, att vi alltjämt
stå på den grund, som höll oss
utanför de två världskrigen: den deklarerade
neutraliteten. Det finns de
som mena, att neutraliteten inte längre
skulle få existera. Ja, vi få se, mina
herrar, vem som i det långa loppet får
rätt. Jag tror i alla fall att vi, som stå
på den historiska grunden, som kunna
påvisa att det är denna neutralitet
som hittills hållit oss utanför två
världskrig, stå säkrare än de som förorda,
att man bör lämna neutraliteten
åsido.

Jag'' skall inte hålla på längre, men
jag vill med anledning av de önskemål,
som framkastats här ifrån åtskilliga talare
om att man med det snaraste skall
upptaga förhandlingar på nytt om
detta försvarsförbund, vädja till regeringen
att icke vidare upptaga dylika
förhandlingar. Jag tror inte att tidsläget
är lämpligt för det ändamålet och
jag kände en viss tillfredsställelse när
jag hörde herr Ståhl nämna om statsministerns
uttalande i första kammaren,
däri han uttalade att förutsättningar
knappast förelåge för dylika förhandlingar.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag har begärt ordet i anledning av en
uppgift av herr Rubbestad, som tydligen
berodde på en ren missuppfattning.
Han hade fått det intrycket av
mitt anförande, att regeringsrepresentanterna
vid Karlstadsmötet skulle ha

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

7.''?

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

sagt sig företräda en enhällig riksdag
eller de olika riksdagspartierna. Så var
inte fallet. Vad jag sade i mitt anförande
var, att regeringsrepresentanterna
ansågo sig kunna ställa i utsikt att
alla partier skulle vara med om ett
sådant förslag, men vi uttalade mycket
tydligt, att vi ännu inte hade några som
helst mandat från de olika riksdagspartierna
i denna fråga.

Då jag ändå begärt ordet kanske jag
får säga några ord i anledning av
några andra inlägg i den här debatten.
Vi ha fått lyssna till ett par inlägg från
ledamöter av folkpartiet, som ha framträtt
här såsom jungfrutalare. Kammaren
har säkerligen med mycket intresse
och stor sympati lyssnat till dessa
debutanföranden. Det har inträffat,
att de bägge två händelsevis ha befunnit
sig i opposition mot sin egen partiledning.
Deras roll har kanske inte varit
så lätt även ur den synpunkten, att
de fått mottaga många hejarop, om jag
lar uttrycka mig så vårdslöst, under de
senaste dagarna, att den ståndpunkt de
företräda skulle komma till ett ordentligt
uttryck i denna debatt. Vi äro alla
nöjda och tillfredsställda med att ha
fått uttryck även för oppositionella
ståndpunkter från andra håll än kommunisterna.

Herr Wedén fäste rätt stor vikt vid
den moraliska sidan av neutralitetspolitiken
och försökte för egen del att
formulera ett moralbud, som skulle
vara sådant att neutralitet i vissa lägen
var ursäktlig eller försvarlig ur moralisk
synpunkt, vid andra tillfällen
icke, och han satte det i förhållande
t ill det läge, vari respektive land befann
sig. Jag undrar om herr Wedén
händelsevis har läst en artikel i Tidens
första häfte för i år, som innehåller ett
återgivande av den franska senatens
diskussion om bland annat Sveriges
och Norges omoral under 1940, när
dessa bägge räddhågade länder vägrade
att störta sig in i kriget till Finlands
hjälp. Del föl! många hårda ord

i den franska senaten den gången. Protokollen
ha varit hemliga, de ha först
nyligen blivit offentliggjorda, och man
kan där läsa, hur den ena talaren efter
den andra steg upp och beskärmade
sig över att dessa bägge länder förde
en så ovärdig politik. Konseljpresidenten
Daladier hade samma synpunkt på
det hela taget men förklarade också
att han var beredd att skicka i väg en
expeditionskår från Frankrike och i
förening med England. Det stod 50 000
man redo, som skulle skickas tvärs
över Norge och Sverige för att ingripa
i kriget mot Finland. Jag erinrar om
att freden i Finland var den 13 mars.
Den 26 februari voro de franska trupperna
färdiga i franska hamnar, litet
senare i England, och vad som hindrade
dem var denna vägran från Norge
och Sverige att släppa igenom dessa
trupper. Han var av den övertygelsen,
att hade dessa 50 000 man fått tillfälle
att ingripa, hade de kunnat rädda Finland.
Han sade i förbigående, att man
kanske inte får vara alltför förvånad
över att Sverige hyste vissa farhågor,
ty det hade ju Tyskland nära sina
hamnar i söder och det var väl tänkbart
att om allierade trupper transiterades
genom Norrland, skulle tyskarna
angripa i Skåne. Det skulle ha tvingat
oss att skicka nya tusental trupper dit.
sade han, så han ansåg inte att det var
någon orsak för Sverige att vägra
Iransitering.

En annan talare i samma debatt, en
socialdemokratisk senator, hade också
många klagomål över de räddhågade,
omoraliska neutrala länderna Sverige
och Norge. Han serverade en liten
anekdot, som var i och för sig mycket
upplysande. Han erinrade sig ett tillfälle
vid NF:s råd i Geneve, då en delegat
hade gjort en teckning, som föreställde
ett lejon — det brittiska lejonet
— en varg — det var den elaka tyska
vargen — och en liten get — det var
Rumänien. Tecknaren hade skrivit under:
Att lejonet kommer alt uppsluka

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

vargen det är ju klart, men spörsmålet
är om det kommer att ske innan vargen
uppslukat geten eller efteråt. Då
sade Paul Boncour, att detta är just de
neutrala ländernas sinnestillstånd, men
han drog ingalunda den slutsatsen att
getens farhågor voro ganska legitima.

Även den andra debutanten från
folkpartiet, herr Häckner, var inne på
mera allmänna principiella reflexioner
rörande neutralitetspolitiken. Han hade
en anmärkning, som jag verkligen finner
föga befogad. Han sade, att vårt
folk hade inte genom tillräcklig upplysning
beretts tillfälle att inse eller
överväga, hur föråldrad neutraliteten
är i nuvarande tid. Skola vi verkligen
anse, att en representant för oppositionen
inom folkpartiet kan klaga över att
folkpartiets press inte bedrivit upplysning
i denna fråga? Vi känna i alla fall
till åtskilliga tidningar, som drivit en
ganska intensiv upplysningskampanj för
att förklara, hur föråldrad neutraliteten
är.

Herr Häckner hade också ett par anmärkningar
om några yttranden eller
någon ståndpunkt av mig, som skulle
ligga i vägen för ett gott förhållande
till Amerikas förenta stater. Dessa
händelser ligga nu ganska långt tillbaka
i tiden, och jag skulle inte vilja i
den här debatten gent emot en alldeles
ny talare i kammaren använda några
skarpa repliker, och därför ber jag att
få nöja mig med att föreslå herr Häckner
att han tar litet bättre reda på
fakta och läser de riksdagsprotokoll,
vari dessa bägge frågor tidigare ha
diskuterats.

Slutligen vill jag bara säga gent emot
herr Edberg, när han efterlyste från
min sida något uttalande, som kunde
ge någon som helst förhoppning om att
dessa förhandlingar inte hade definitivt
strandat, att när vi skildes åt i
Oslo och voro på det klara med att förhandlingarna
hade strandat, framkom
den tanken, att det är ju teoretiskt
möjligt att det kan uppstå en ny situa -

tion, och det är klart — det voro alla
överens om — att om något sådant
skulle inträffa, skall den situationen
prövas på nytt, och man skall inte avböja
att taga den i övervägande. Men
därmed är inte sagt att man skall sätta
tro till alla de tidningsrykten, som nu
virvla omkring, om att det nu håller
på att förhandlas, vilket skulle innebära
ett återupptagande av de nordiska
förhandlingarna. Man har anledning
att ställa sig mycket skeptisk gentemot
ryktesfloran, som just nu blommar
omkring våra länder, och man får
nog se den sanningen i ögonen, att det
är mycket osannolikt att för närvarande
förutsättningar skola inträda för ett
återupptagande av förhandlingarna.

Herr THAPPER: Herr talman! Då jag
lyssnat på debatten här i dag har jag
med tillfredsställelse konstaterat, att det
även i denna speciella fråga råder stor
enighet om den utrikespolitik, som regeringen
har företrätt. Jag bortser då
avsiktligt från den lilla kommunistiska
gruppen här i riksdagen, som inte ser
dessa ting från enbart svenska utgångspunkter.
När man hör t. ex. herr Senander
gnälla över att demokratien satts åt
sidan för att de åtta kommunisterna här
i kammaren tidigare inte fått tillräckliga
informationer, verkar ju detta närmast
galghumoristiskt med den inställning
som vi veta att även herr Senander
har till den s. k. folkdemokratien.

Man kanske också kan bortse ifrån de
båda folkpartitalare, som i debatten i
dag förordat en närmare anslutning från
vårt lands sida till västblocket. Det är
ju som utrikesministern redan konstaterat
så, att dessa båda folkpartitalare
tydligen stå i opposition till sitt eget
parti. Man skulle kunna säga, att de äro
några få ropandes röster i öknen både
i nationen och inom sitt eget parti.

Det var emellertid en sak som jag
fäste mig vid och som påstods av herr
Häckner närmast i en replik mot herr

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

Hallén, som jag tycker inte skall stå
oemotsagd. Han sade att vi icke behövde
liöja skatterna för vårt försvar, om
vi skaffade oss vapen från väster på
billiga villkor, .lag undrar om detta är
att se realistiskt på saken. Jag tyckte
faktiskt jag kände igen resonemanget.
.lag har hört det tidigare. Här råder eu
sådan uppfattning, som att det skulle
finnas hart när outtömliga resurser på
västkanten. Är det inte i stället så, att
man dör har stora problem att lösa för
att kunna rusta upp nationer av större
betydelse än vår och som kanske ligga
mera i brännpunkten än vad Skandinavien
otvivelaktigt kan sägas göra?

Jag läste i en tidning att den franske
politikern Paul Reynaud påstår, att
Frankrike på grund av materialbrist för
närvarande har en armé som är mindre
än Schweiz’. Jag föreställer mig att det
blir dylika nationer som komma i första
hand, och man bör inte dra allt för
stora växlar på möjligheten att få vapen
billigt västerifrån. Dessutom tror
jag det är ett farligt betraktelsesätt, tv
skulle man driva det fullt ut, skulle
man resonera på det sättet, att vi icke
behöva göra så mycket för vårt försvar,
därför att vi kunde få den saken ordnad
genom en anslutning västerut.

1 detta sammanhang skulle jag vilja
säga några ord om vår neutralitet. Jag
skall gärna ge dem rätt som påstå, att
man kanske i en så hård värld som den
närvarande inte hara skall lita till neutraliteten
som ett ord i dess betydelse
av good will. Det är väl ändå på det
sättet och därom äro väl de flesta
överens - - att när vi hålla oss till neutraliteten
eller en alliansfri politik,
måste vi där bakom ha ett så starkt försvar
som möjligt. Det är nog så med
herrar diktatorer, att de äro sig tämligen
lika. De respektera inte en neutralitet
i och för sig därför att den skulle
lia good will, utan det gäller att ha så
stora resurser som möjligt att sätta bakom
detta begrepp. Först då blir det realistiskt.

Även om jag tillhör dem som gärna
sett, att det varit möjligt att vid dessa
förhandlingar nå ett positivt resultat,
därför att ett enat Norden har större
möjligheter att stå utanför en stormaktskonflikt.
tror jag inte att vi bara skola
se det beklagliga i den situation som
uppstått. Jag hade tillfälle att deltaga i
den skandinaviska försvarskommitténs
arbete, och låt mig försäkra, att även om
vi icke kunde bli hundraprocentigt eniga
respekterade vi ändå i hög grad varandras
synpunkter, och jag tror det är i
den andan, som förhandlingarna i fortsättningen
ha fortskridit. Jag tycker det
är ett mycket gott löfte för framtiden
att representanter för olika riksdagspartier
i de tre nordiska länderna kunnat
träffas på detta sätt. Jag betraktar
det såsom enastående att vid förhandlingarna
i den skandinaviska försvarskommittén
representanter från tre olika
nationer kunna träffas och resonera på
detta sätt i denna goda anda och i detta
goda samförstånd, som trots allt varit
rådande, och detta till och med utan att
det ens behövde anlitas tolk. Detta är
för mig en borgen för att förhandlingarnas
misslyckande inte behöver betyda
att relationerna mellan våra länder skola
försämras. Det finns enligt min mening
stora förutsättningar att fortsätta
det nordiska samarbetet. Skulle det inte
bli möjligt, när det gäller försvar mot
angrepp, återstå i alla fall många andra
viktiga områden att fortsätta detta arbete
på.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Det var inte min avsikt att deltaga
i denna debatt. Förlängningen får
herr andre vice talmannen dela ansvaret
för, då han dels berörde min publicistiska
verksamhet, dels sökte beröva
mig mitt mandat. Genom att yttra mig
bidrar jag till att herr Skoglund växer
in i sin nya värdighet och lär sig känna

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

igen den kammare, vars förhandlingar
han skall leda.

Herr Hagberg i Luleå har redan tagit
upp ett av argumenten. Herr Skoglund
talade om ärlighet, och till ärlighet brukar
höra att man citerar korrekt. Om
man citerar ett omdöme, bör man också
säga, av vilken anledning detta omdöme
blivit fällt. Hr Skoglund låtsade som om
jag sagt detta i största allmänhet. Kanske
om dem i Sverige, som vilja ha ett
nordiskt block? Nej, det var sagt i anledning
av en mycket konkret sak, en
artikel i den amerikansk-svenska tidskriften
Det Bästa, där man fullkomligt
frossar i tanken på massutrotning och
lemlästning av Sovjetunionens befolkning,
där man sade, att amerikanska
flygare spökflyger varje natt över Europa
och Asien. Det kanske kan tyda en
del gåtor, som pressen sysslat med
ibland. Det var om den artikeln som
jag fällde yttrandet, att den vittnar om
en sådan sinnets råhet och innebar en
så vidrig krigspropaganda, att inte ens
Hitler och Goebbels på sin värsta tid
kunde ha överträffat den. Jag ber att
ytterligare få understryka detta inför
denna kammare.

Det andra exemplet är likadant. Ingen
har här kunnat utpeka någon fiende,
som vi skola bilda block emot. Det
skulle vara intressant att höra: Var har
ni den fiende, som hotar Sverige? Om
ni inte hittar honom i denna debatt, ber
jag om svar i nästa. Det var riktat mot
att vi låta Amerika skaffa oss en fiende,
som vi inte ha, och via norrmännen
släppa in honom i Norden. Jag vidhåller,
att det är dålig trygghet i hönshuset,
om man ger inslapp och inackordering
för räven. Vi lärde 1940 och följande
år, hur det kändes i Sverige att ha
en främmande stormakt bakom kölen,
och den norska regeringen tycks vilja
försätta oss i den situationen på nytt.

Det tredje exemplet, herr Skoglund,
gällde en ledare i Ny Dag om pakternas
värde. Jag skall barn kort komplettera
vad herr Hagberg sade. Han korrigerade

herr Skoglund beträffande själva datum
för uppsägningen av den polsk-ryska
pakten. Vad herr Skoglund läste upp
var en korrekt bild av hur det såg ui i
Polen just då. Det bör tilläggas att innan
dess hade år 1939 på sommaren just
Polen, som då hade en fascistisk regering,
varit den främsta vid Englands
sida, när det gällde att förhindra att det
bildades ett samlat block för att möta
ett tyskt angrepp. Polen ville inte ha
denna hjälp. Inmarschen i september
1939 skedde i ett område, där vid denna
tidpunkt bara två saker kunde hända,
nämligen att området i fråga besattes
av tyskarna eller av ryssarna. Jag
vet inte varför herr Skoglund anser att
det varit bättre om det besatts av Hitler.
Det var ju ett område, som till och
med enligt den engelska högerns dåvarande
utrikesminister lord Curzon borde
tillhört Sovjetunionen och som genom
ett anfallskrig år 1920 berövades
Sovjetunionen av Pilsudskis Polen.

Från detta skall jag helt kort övergå
till den av hans excellens utrikesministern
nämnda aktivistparaden av folkpartistiska
jungfrutalare och andra. Vi
ha sällan sett jungfrur så angelägna att
kasta sig in i farliga äventyr. Herr Wedén
från Eskilstuna började sin parlamentariska
bana med att ställa verkligheten
på huvudet. Herr Wedén sade, att
kommunisterna inta samma ställning
som nazisterna gentemot tyskarna. Herr
Wedén råkar förväxla sin egen falang
med vår. Sveriges kommunister förorda
en politik i denna fråga, som Sverige
har fört i 135 år, att icke ingå i några
block. Vilken politik förordar herr Wedén?
Den kanske konkretiseras bäst av
hans lärofader Tingsten. Dennes huvudtes
lyder så här: Sverige får på inga
villkor komma i krig på Sovjets sida.
Neutralitet betyder att vi försvara oss,
om amerikanarna angripa. Detta får
icke ske. Alltså, man intar på det hållet
precis samma ställning gentemot
amerikanarna som Vidkun Quisling intog
gentemot tyskarna i Norge! Jag kal -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

lar det klart landsförrädiskt, ty det är en
hållning som innebär, att man säger åt
Amerika: Var så god och stig på, vi stå
med korslagda armar. Här kan ni få en
krigsskådeplats, och ni kan själv välja
tidpunkten.

Herr Wedén talade vidare om Amerikas
tillfälliga »övermakt» — han använde
visst ett annat ord, men i varje
fall gällde det att Amerika hade en tillfällig
övermakt, »var temporärt överlägset»,
sade han. Om ryssarna hade
atombomben, skulle de utnyttja sin temporära
överlägsenhet, om de vore så
starka, som vissa blockfientliga tidningar
sagt. Kan inte herr Wedén tänka sig,
att ryssarna lät bli att utnyttja den, därför
att de helt enkelt vilja ha fred, sedan
de haft två världskrig på trettio år?
Om amerikanarna temporärt äro så
överlägsna, är det en större fara, ty där
finnas aggressiva krafter som förorda ett
preventivkrig. Men jag frågar herr Wedén:
Vore de så överlägsna, är det väl
egendomligt att de inte utnyttja sin
överlägsenhet i Kina och Grekland, där
de föra krig och anse att så mycket står
på spel för dem? Den propagandan är
släkt med den som Aftonbladet förde
den 22 juni 1941, när Aftonbladet förklarade,
att nu måste vi skynda oss, så
vi inte komma för sent till tåget till kriget
på Tysklands sida. Det är samma
sak bara med den skillnaden, att herrefolket
i drömmen flyttat till Washington.

Mitt löfte till talmannen hindrar mig
att ta itu med herr Hallén. Det skulle
annars vara intressant att punkt för
punkt jämföra vad han sagt när han talat
med adress till Sovjet och vad han
sagt när han talat med adress till andra
stater om vilka som brutit och vilka som
hållit mellanfolkliga överenskommelser.
Jag kan dock inte låta bli att erinra om
hans ord, att man inte skall till socialkonfercnser
bjuda in huvudjägare ifrån
Borneo och Nya Guinea. Herr Hallén
måtte inte följa med sin tid. Har han
verkligen inte observerat att hans egna
partivänner i England, Attlce och Bevin,

kallat in just Borneos huvudjägare som
hjälptrupper i kriget mot Malackas frihetsälskande
folk? Borneos huvudjägare
ha visserligen den ovanan att behänga
sig med torkade avhuggna människohuvuden,
men denna egenhet borde väl
inte ge herr Hallén anledning att underkänna
så nyvärvade vänner och bundsförvanter
i kampen för den sköna västerländska
demokratien.

Jag kan också instämma med herr
Edberg, att man inte bör spilla många
ord på dem som gå främmande makters
ärenden. Jag vill bara vända dem
som en bumerang mot honom själv, ty
det är, herr Edberg, inte vi som gått
med på Marshallplanen. Det är inte vi,
som lydigt säga ja, när man utifrån
kräver en fundamental förändring i
vår politik, och det är inte vi som ha
importerat den främmande fogden på
Strandvägen 7 B.

Herr Edberg nämnde, att vi i slutet
av 1930-talet voro anhängare av ett
nordiskt försvarsförbund. Ja, det voro
vi i den situationen. Det voro vi därför
att vi ansågo det som ett led i en kollektiv
säkerhetspolitik, som vid denna
tidpunkt skulle kunnat hejda Hitlers
anlopp och förhindrat det andra
världskriget. Den gången hotades Norden
verkligen av en fara, en nazistisk
fara, och då voro herr Edbergs partivänner
emot ett nordiskt förbund. Vi
ha bägge ändrat oss, herr Edberg. Vi
ville ha samverkan mot nazismen. Det
ville inte ni. Men nu vill dollarkapitalismen
ha samverkan mot socialismen,
och då äro ni med.

Löftet till talmannen hindrar mig vidare
alt ta upp hela problemet om Finland.
Bara två repliker. Finland var
ett mycket gott exempel på hur farligt
det är för en liten makt att gå in i
stämplingar med en aggressiv stormakt
mot en granne, som bara vill ha
fred. Det ger mig också anledning att
erinra om att Sovjet aldrig har hotat
Sverige, men Sverige har en gång hotat
Sovjetunionen. I det kriget skic -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Meddelande av ministern för utrikes ärendena.

kade vi inte bara 9 000 frivilliga och
en del av våra främsta officerare till
Finland. Vi tömde också, enligt Ny
Militär Tidskrift, Sveriges mobiliseringsförråd
till förmån för Finlands
krig så grundligt, att vi stodo tomhänta,
när tyskarna angrepo Norden. Då
var Sovjetunionen högsint nog att rädda
oss, som herr Undén en gång erkänt,
trots att vi varit så angelägna att
bekriga detta land.

En av herr Undéns företrädare, dåvarande
excellensen Sandler, var -—
vilket jag hörde för en vecka sedan —
vid ett fredsmöte i Kalix, till den grad
krigisk, att han vid ett möte i Kalix
kyrka förutsatte, att två svenska divisioner
tillsammans med finska armén
skulle vara nog för att krossa Sovjetunionens
hela krigsmakt. Den man,
som visat denna monumentala omdömeslöshet,
leder trots detta Sveriges
delegation i FN och är ordförande i
det svenska utrikesutskottet. Det är
alltså inte att undra på att Sverige givit
sig in på dessa farliga vägar. Men
vi känna, att även om vi bara äro åtta
i riksdagen, stå vi inte ensamma mot
denna blockbildning. Herr Rubbestad
talar i dag för många. Ni ha opposition
i edra egna partier. Aktivistflygeln är
mycket högröstad, men den har inte
många bakom sig bland svenska folket.
Vi skola värna vår fred och frihet, men
vi skola inte på förhand engagera oss
i ett kommande krig. Vi skola inte på
dollarimperialismens anstiftan engagera
oss i något krigsblock.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman! Jag
har ingen anledning att ta tillbaka vad
jag här tidigare sagt om att kommunisternas
ton är rå och deras uttryckssätt
vulgärt, när de yttra sig om Nordens
trygghetsproblem.

Herr Johansson i Stockholm påstod,
att jag inte har citerat alldeles riktigt.
Jag skall be kammarens ledamöter att

läsa artikeln och i övrigt följa med
vad herr Johansson har skrivit dag efter
dag i sin tidning, och jag tror att
de komma till samma slutsats som jag.
Är det egentligen något annat än en
oförsynthet utan like, när man kallar
Norges och Danmarks och Sveriges
folk för rädda, kacklande och obeslutsamma
höns, när de diskutera sina gemensamma
försvarsproblem? Det är
det mildaste uttryck jag kan erinra
mig att herr Johansson använt.

Vad sedan beträffar frågan om inslapp
för räven beror det ju alldeles
på hur man i detta fall uppfattar, att
räven uppträder. Jag fick i detta sammanhang
en idéassociation om att räven
är ett djur som är rött.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Herr Johansson i Stockholm
har låtit oss få en värdefull inblick i
de svenska kommunistiska politikernas
föreställningsvärld. Han förklarade, att
i slutet av 1930-talet kämpade kommunisterna
för ett skandinaviskt försvarsförbund,
för ett samgående mellan små
stater, som hotades av Hitlertyskland.

I dag bekämpar han tanken på ett
skandinaviskt försvarsförbund. Jag tror
att kammarens ledamöter ha anledning
att vara herr Johansson tacksamma för
att han så grundligt avslöjat sig själv
och kommunisterna.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag
skall be att få tacka utrikesministern
för hans stora vänlighet gentemot mig»
som missuppfattat honom på en punkt.
Men jag vill i alla fall säga, att trots
den förklaring som utrikesministern
tidigare har lämnat i ett uttalande här
i riksdagen, har ju ändå detta missförstånd
kvarlevat och kommit till uttryck
i pressen då och då. Det kan ju
bero på att uttalandet var så formulerat,
att det kunde missförstås, och det
var ju då olyckligt. Men om jag nu
missförstått utrikesministern, har han
också missförstått mig på en punkt.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

där jag yttrat mig så tydligt, jag kunde
göra. Jag sade, att jag beklagade,
att vår utrikesledning inte lämnat folket
några upplysningar om vårt lands
ändrade läge. Jag anser, att det inte
räcker med uttalanden i pressen. Så
länge utrikesledningen inte lämnat folket
nödig upplysning, kan man inte
vänta sig, att folket ändrar mening. Då
blir resultatet, att utrikesledningen
åberopar sig på folkets uppfattning,
och folkets uppfattning dikteras av utrikesministerns
tystnad. Det var det
jag ville vända mig emot. Vidare vill
jag vända mig emot påståendet, att jag
yttrat mig därför, att jag skulle ha blivit
påhejad av pressen. Det var verkligen
så, att jag ansåg det vara en samvetssak,
att min innersta uppfattning i
en mycket viktig fråga skulle komma
till uttryck, så att inte människor skulle
tro, att här råder fullkomlig enighet.
Jag hoppas, att min inställning på den
punkten respekteras.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott propositionen,
nr 22, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända
sjukkassor;

till statsutskottet propositionen, nr 23,
angående anslag till bidrag till sjukkassor
för budgetåret 1949/50 m. in.;
samt

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

24, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den 8
juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker;
och

nr 25, med hemställan om bemyndi -

gande för Kungl. Maj:t att föreskriva
ändrade grunder för fördelning av totalisatormedel.

§ 4.

Föredrogs den av herr Pettersson i
Dahl vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående revision av
fastighetsbildningsväsendet på landet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Johnsson i
Skoglösa vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående den
av riksdagen begärda utredningen av
frågan rörande fördelning av kostnaderna
för anordningar vid korsning
mellan järnväg och ägoväg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; -

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Statsbidrag till vissa kurser vid lantbruksundervisningsanstalter.

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;
och

första lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 29
mars 1946 (nr 113) om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal; och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den
29 juni 1946 (nr 408) om användande
av statspolispersonal för vissa särskilda
uppgifter.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Utgifter å tilläggsstat II (jordbruksärenden).

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Statsbidrag till vissa kurser vid lantbruksundervisningsanstalter.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag har på denna punkt varit
med om en reservation. Saken är den,
att i höstas startades nära 400 sådana
här kurser. Anslaget är ju förslagsanslag,
och människorna ute i bygderna
ha inte fått några uppgifter om att det
var ett begränsat anslag. De ha därför
räknat med att om de satte i gång sådana
kurser, som i övrigt fylla fordringarna,
skulle de få föreskrivna bidrag.
Enligt uppgifter, som vi fingo i
utskottet, ha inte alla kurser som anmälts
i höstas kunnat komma i gång,
men 350 sådana kurser skulle i alla fall
vara i gång. Vi reservanter ha inte ansett
rimligt, att sådana här stora studiecirklar,
som sättas i gång och fullföljas,
skulle bli utan det bidrag, som
man i dessa fall räknat med. Vi ha
därför i utskottet yrkat på att alla de
kurser, som ha satts i gång och som
fullföljas, skulle få bidrag på det sätt,
som man ifrån början räknat med.

I utskottet funnos nog sympatier för
denna linje, men underligt nog kunde
dessa sympatier inte ta sig uttryck i
en skrivning och en kläm som svarar
däremot, utan utskottet yrkar, att anslag
skall ges till omkring 200 kurser,
såsom Kungl. Maj:t har begärt. Hur det
skall vara möjligt att nu under vinterns
lopp börja att sortera upp dessa olika
kurser och ge bidrag åt en del och
vägra bidrag åt en annan del är rätt
svårt att förstå. En annan sak är, om
man till nästa år, såsom utskottet framhåller
som önskvärt, vill ange särskilda
riktlinjer för hur många kurser som
få anordnas. Men för det år som nu
löper ha vi reservanter ansett, att man
inte kan vägra bidrag till dem som
ha satt i gång. Det torde inte heller
röra sig om några större belopp. Enligt
upplysningar från lantbruksstyrelsen
skulle ett fullföljande av den nu igångsatta
studieverksamheten inte åsamka
statsverket större utgifter än som utbetalats
under förra året. Jag ber därför,

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Statsbidrag till vissa kurser vid lantbruksundervisningsanstalter.

herr talman, att få yrka bifall till den
av licrr Osvald, herr Johnsson i Kastanjegården
och mig vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Utskottets majoritet är ju fullt
överens med reservanterna om alt de
kurser det här är fråga om böra understödjas
av statsmakterna. Reservanterna
vilja emellertid gå ett steg längre
än utskottsmajoriteten på det sättet,
att reservanterna i klämmen ha angivit
det antal kurser, som man vill understödja,
till omkring 300, medan utskottets
majoritet i överensstämmelse
med den kungl. propositionen har angivit
antalet kurser till omkring 200.
Det stora intresse som finns i landet
för dessa kurser är ju enbart glädjande.
Man bör väl kanske inte förbise,
att det intresset nog i ganska hög grad
stimulerats av de relativt fördelaktiga
villkoren och det statsbidrag, som utgår.

När anmälan under förra hösten ingick
till lantbruksstyrelsen ifrån hushållningssällskapen
och de skolor, som
anordna dessa kurser, om vilket antal
kurser, som man ute i landet hade beräknat
skulle komma i gång, angavs
antalet till omkring 400. Man kunde
ifrån lantbruksstyrelsens sida då inte
ge besked om huruvida statsbidrag

skulle kunna utgå till kurserna eller
inte, men det oaktat satte man i gång
kurser ute i landet i ganska stor utsträckning,
alltså oberoende av att något
besked inte kunnat lämnas. Det

meddelas nu ifrån lantbruksstyrelsen,
att omkring 18 procent av dem som

anmält sig som deltagare i dessa kurser
ännu inte börjat sina studier. Hur
många som komma att fullfölja sina

studier är inte möjligt att i dagens
läge bedöma. Man torde väl kunna
utgå ifrån att det antal kurser, som ursprungligen
signalerats, kommer att yt -

terligare minska. Det är anledningen
till att utskottet för sin del inte har velat
ange något annat antal kurser än
propositionen upptog. Där angåvos omkring
200, och vilken siffra man än
anger måste den bli ungefärlig. Att
säga någonting exakt är inte möjligt.
Utskottet har emellertid uttryckligen
sagt ifrån, att man önskar, att det
största möjliga antal kurser, som äro
berättigade till anslag, böra kunna få
det.

Den ställning, som i propositionen
tagits till denna fråga, förutsätter väl
i någon mån en restriktivitet, då det
gäller bedömandet av de kurser, som
skola ha statsbidrag, och vilket bidrag
de skola ha. Det finns väl ingen annan
möjlighet än att man tittar närmare
på hur kurserna arbeta och ser till
att man inte utbetalar statsbidrag i
andra fall än då det föreligger verkliga
skäl för att understödja kurserna. Den
återhållsamhet i fråga om statsutgifter,
som signalerats vid detta års riksdag
och som väl alla som ha yttrat sig i
frågan gilla, bör väl åtminstone i någon
mån gälla även, då det är fråga om
anslag till sådana ändamål som här avses.
Jag tycker, att riksdagen med lugn
kan ansluta sig till utskottets förslag.
Jag är övertygad om att med den välvilja
gentemot denna verksamhet, som
är till finnandes såväl inom lantbruksstyrelsen
som inom departementet, förefinns
ingen risk för att inte de kurser,
som ha påbörjats och som komma
att fullfölja sina studier, komma att få
statsunderstöd i den utsträckning som
kan anses skäligt.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
(ill utskottets förslag.

Herr ROMAN i Stafsund: Herr talman!
Med anledning av att jag vid denna
punkt av jordbruksutskottets utlåtande
fogat en blank reservation ber jag
att få säga några ord.

Andra kammarens protokoll 19,d). Nr 5.

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Statsbidrag till vissa kurser vid lantbruksundervisningsanstalter.

I sin motivering till beslutet att tillstyrka
anslag till undervisning i maskinlära
m. in. har utskottet uttalat
dels att redan nu igångsatts kurser
till ett antal, som överstiger vad som
upptagits inte blott i 1948 års statsverksproposition
utan även i förevavarande
tilläggsstat, dels att Kungl.
Maj bör äga möjlighet att bevilja
statsbidrag i fall då så finnes påkallat
med hänsyn till vidtagna eller redan
planerade åtgärder. Det är uppenbart,
att ett effektuerande av vad utskottet
här sagt kan komma att medföra, att
antalet 200 kommer att avsevärt överskridas.
Angeläget vore att erhålla ett
uttalande av jordbruksministern, huruvida
han anser, att kurser böra anordnas
i den omfattning, som utskottet
i sin motivering förordat. Jag har intet
yrkande nu, herr talman.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag är den förste att understryka värdet
av den speciella form av kursverksamhet
som det här är fråga om.
Siffrorna i utskottsutlåtandet verifiera
ju också, hur populär denna form av
kurser blivit. Jag ber emellertid att få
erinra om att fjolårets riksdag skrev
fast sig vid ett antal av 75 kurser.
Riksdagen skrev alltså restriktivt i
detta avseende, vilket ju lett till att jag
blivit tvingad att begära ytterligare
anslag på tilläggsstat. Det gällde då en
avvägning mellan strävandena att
hålla den allmänna ekonomiska återhållsamhetslinje,
som varit kännetecknande
för årets budgetbehandling,
och önskan att verkligen gå till mötes,
där sakliga och reella skäl talade för
det. Av den anledningen har det skrivits
cirka 200 kurser. Visserligen voro
vid det tillfälle, då detta skrevs, närmare
400 kurser aviserade, men man
hade stark anledning att förmoda, att
en hel del kurser bara skulle stanna
vid en avisering. Jag förmenar således,

att det i och för sig är ganska likgiltigt,
om man skriver 200 eller om man skriver
cirka 300 kurser. Det avgörande är
vad utskottsmajoriteten bl. a. skrivit i
utlåtandet, nämligen, att Kungl. Maj:t
bör äga möjlighet att bevilja statsbidrag
i fall då så finnes påkallat just
med hänsyn till redan vidtagna eller
planerade åtgärder. Jag kan för min
del understryka, att jag har exakt samma
uppfattning som utskottsmajoriteten
i det avseendet.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Det är givetvis med en viss tillfredsställelse
man noterar vad jordbruksministern
här säger angående anslag
till kurserna. Men under utskottsbehandlingen
fingo vi en del uppgifter,
som ju inte alls återspeglas i betänkandet.
Därvid angavs en tämligen bestämd
siffra på antalet kurser, nämligen
att 350 sådana skulle vara i gång,
därav 313 i Lantbruksförbundets korrespondensskolas
regi och 37 i Hermods
regi. Utskottet skriver ju, att anslag
bör ges för åtgärder, som äro vidtagna
eller planerade. När man vet, att
350 kurser äro i gång, kan man väl
ha anledning anse, att det skulle varit
rimligare, om utskottet skrivit, att man
önskade anslag till cirka 300 kurser,
om det också bara blivit mellan 250
och 300, än att skriva 200. Men utskottsmajoriteten
ville ändå stanna vid
siffran 200. Om jordbruksministern
verkligen har den inställningen, att kurser,
som satts i gång och fullföljas, skola
ha anslag och inga sådana kurser förvägras
anslag, äro vi fullt överens. Men
är det hans mening, att man skall skilja
ut en del kurser, äro vi inte överens.
Det vore önskvärt, att man finge klart
besked om de kurser, som satts i gång
och fylla villkoren för bidrag, skola
få anslag, även om det blir 275 eller
325 sådana kurser.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Jag skulle kort och gott kunna svara,
att i de fall, då kurser satts i gång och
avancerat dithän, att det efter vanligt
rimligt bedömande skulle anses galet
att förvägra anslag, komma anslag att
lämnas.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Att man skulle gå längre än till
att ge anslag i sådana fall, där det vid
ett rimligt bedömande befinnes motiverat,
har jag inte heller ifrågasatt. Därför
tar jag tillbaka mitt yrkande i förhoppning
om att det i sak är bifallet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkterna 3—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12.

Förlagslån åt hushållningssällskap.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Under denna punkt föreslås
anslag till förlagslån åt hushållningssällskapen
eller rättare sagt åt
några ekonomiskt hårt ansträngda hushållningssällskap.
Det är med stor tacksamhet
som vi som representanter för
dessa hushållningssällskap notera, att
Kungl. Maj:t lagt fram ett sådant förslag
och även att det rått enighet inom
utskottet om att tillstyrka förslaget.

Kammaren har emellertid också att
besluta om amorteringstiden, som är
föreslagen till tio år. Tillsammans med
herr Rubbestad bar jag väckt en motion
om att amorteringstiden skulle utsträckas
till tjugu år. Jag skall inte
uppta kammarens tid med något långt
anförande. Jag vill bara i all korthet
motivera varför jag föreslagit en sådan
utsträckning av amorteringstiden.

Vissa hushållningssällskap ha en synnerligen
ansträngd ekonomi, beroende

Förlagslån åt hushållningssällskap.

på att kostnaderna i dessa tider ökat
avsevärt, och att man, sådant som tidsläget
varit, inte kunnat inskränka verksamheten,
då ju hushållningssällskapen
haft en viss betydelse för folkförsörjningen.
En del hushållningssällskap ha
därför fått använda sina egna kapital
och låst fast dessa, varigenom de kommit
i ett synnerligen brydsamt läge till
men för den fortsatta verksamheten.
Kostnaderna inom hushållningssällskapen
bestridas ju med statsanslag men
först i efterskott, beroende på att hushållningssällskapens
räkenskapsår inte
sammanfaller med budgetåret utan är
kalenderår. Det finns vissa lån, av vilka
först viss procent utbetalas i juli månad,
och sedan få hushållningssällskapen
inte resten förrän de komma in
med slutredovisning. Det finns även
vissa anslag som inte utgå i någon form
förrän året efter det år utgifterna som
de äro avsedda för skola bestridas och
rätteligen också ha betalats. Detta leder
till att man inom hushållningssällskapen
får mycket stora besvärligheter att
ordna sina finanser.

Nu skriver utskottet, att det anser,
att den föreslagna amorteringstiden av
tio år är till fyllest, och det kan väl
hända, att en del hushållningssällskap
mycket väl kunna klara saken på den
tiden, men det finns andra hushållningssällskap
som ha det besvärligare.
Emellertid har utskottet i sitt utlåtande
tillagt en mening av följande lydelse:
»Dock bör hinder ej möta för att amorteringstiden
utsträckes över denna tid,
därest så för särskilt fall finnes påkallat.
» Det är detta jag ville slå fast.
Jag hoppas, att Kungl. Maj:t lika välvilligt
skall i de fall, där det behöves,
utöka amorteringstiden, även om den
skulle gå upp till tjugu år. I så fall äro
vi ju tillfredsställda med det resultat,
vartill utskottet har kommit. Nu gick
statsrådet Sträng. Eljest skulle jag vädjat
till hans varma och goda hjärta.
Jag hoppas emellertid, att han i alla
fall tar del av vad jag sagt och tänker

Nr 5.

Onsdagen den 9 februari 1949.

Interpellation ang. viss ändring av gällande skattebestämmelser.

på de hårt beträngda mindre bemedlade
hushållningssällskapen.

I övrigt har jag, herr talman, intet
annat yrkande än bifall till vad utskottet
hemställt.

Vidare anfördes ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

§ 8.

Interpellation ang. viss ändring av gällande
skattebestämmelser.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HANSSON i Skediga, som anförde:
Herr talman! Systemet med källskatt
skall ju innebära, att skatten uttages
vid inkomstkällan samt att därmed
i huvudsak skattskyldigheten är
fullgjord. Erfarenheterna av den nya
skattereformen ha emellertid icke varit
sådana, att de motsvara vad folket i
gemen väntat sig och vad som även
ställts i utsikt beträffande denna reform.
Det skulle ju vara så, att då inkomståret
är slut, skulle också de olika
på denna inkomst belöpande skatterna
vara gäldade samt av det nya årets inkomst
endast uttagas de skatter, som
belöpte å denna nya inkomst.

Tyvärr har, såsom sagts, resultatet av
den nya skattereformen icke blivit sådant.
Tvärtom har ju utöver skatten på
innevarande års inkomst kommit ytterligare
en skattsedel å kvarstående skatt
från tidigare år, en skattsedel, som ofta
lyder på betydande skattebelopp. Härav
blir ju följden en skattebörda under
innevarande år, som ökats vida utöver
vad skattebetalarna kunnat förutse.
Man frågar sig, huru detta beklagliga
förhållande verkligen kunnat inträffa.
Resultatet har för många skattebetalare
faktiskt blivit, att skatterna enligt det
nya systemet drabba hårdare än förhållandet
var före skattereformen, som
dock skulle enligt uppgift medföra lättnader
för de skattskyldiga. Särskilt i
sådana fall, då en skattskyldig får sina

inkomster nedsatta under innevarande
år på grund av sjukdom eller missväxt
eller dylikt, kan ju resultatet av den
nya reformen rent av bliva katastrofalt
för den enskilde. Det är sant, att den
tid, varunder kvarstående skatt skall
erläggas, numera förlängts. Detta är
dock icke tillräckligt, och uppenbart är,
att den nya skattereformen icke har
resulterat i en sådan skatt vid källan,
som avsikten var och som det svenska
folket väntat sig.

Man kan icke underlåta att fråga sig,
om det verkligen för våra skatteexperter
är otänkbart att tillskapa en sådan
reform av källskatten, att äldre skatter
icke alltjämt behöva släpa efter till
kommande år. Jag vågar verkligen påstå,
att varje år har nog av sin skattebörda.
Det borde vara möjligt för myndigheterna
att ordna det så, att då inkomsten
under ett visst år blir högre än
väntat också en ny källskattesedel kan
utfärdas på motsvarande högre belopp,
detta naturligtvis särskilt när det gäller
självständiga företagare. De avdragstabeller,
som gälla för löntagare, giva
enligt vad som visat sig icke tillfredsställande
resultat. Särskilt är detta fallet
i fråga om äkta makar, vilka båda
hava inkomst. Det borde icke vara
omöjligt att här kunna skyndsamt åstadkomma
rättelse. En betänklig brist i
nu förevarande system är ju, att biinkomster
som regel icke drabbas av
källskatt. Det förefaller mig, som om
man här — jag har redan tidigare tilllåtit
mig framhålla detta i denna kammare
— snarast möjligt borde införa
ett system med skattemärken. Det är
med andra ord nödvändigt att så omlägga
systemet, att de skattskyldiga
kunna vara säkra på att då ett år är
slut, så är också skatten gäldad för det
årets inkomst.

Med anledning av det anförda vill jag
hemställa om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för kungl. finansdepartementet framställa
följande interpellation:

Onsdagen den 9 februari 1949.

Nr 5.

Interpellation ang. viss ändring av gällande skattebestämmelser

Har herr statsrådet för avsikt att
snarast möjligt framlägga förslag om
sådan ändring av bestämmelserna rörande
skatten vid källan, att denna
skatteform verkligen blir sådan som
namnet innebär, så att den på ett års
inkomst belöpande skatten i fortsättningen
verkligen blir uttagen under löpande
år?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.25 em.

In fidem
Gunnar Britth.