1949 ANDRA KAMMAREN Nr 30 (Riksdagens protokoll 1949:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949 ANDRA KAMMAREN Nr 30

2—3 december.

Debatter m. m.

Fredagen den 2 december.

Sid.

Svar på interpellation av herr Kristensson i Osby ang. åtgärder för
begränsning av rymningarna från ungdomsvårdsskolorna och på
fråga av herr Nilsson i Bästekille ang. differentiering av klientelet

på ungdomsvårdsskolorna ................................ 3

Svar på interpellationer av:

Herr Jonsson i Skedsbygd ang. viss ändring av direktiven för

statens bidrag till bostadsförbättringsverksamheten.......... 15

Herr Fröderberg ang. utredningen om utbyggnad av de särskilda

barnbidragen till änkors och invaliders barn .............. 22

Svar på fråga av herr Lager ang. viss utvidgning av de statliga
subventionerna.......................................... 24

1 Andra kammarens protokoll 19''i9. Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Nr 30.

Fredagen den 2 december.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 26
nästlidna november.

§ 2.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
begränsning av rymningarna från ungdomsvårdsskolorna
och på fråga ang.
differentiering av klientelet på ungdomsvårdsskolorna.

Ordet lämngdes på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som yttrade: Herr
talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation har
ledamoten herr Kristensson i Osby till
mig riktat följande fråga:

»Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga för att begränsa rymningarna
från ungdomsvårdsskolorna och
därmed förhindra att eleverna göra sig
skyldiga till nya brott?»

Vidare har herr Nilsson i Bästekille
till mig riktat frågan:

»Vill herr statsrådet medverka till en
strängare differentiering av klientelet
på ungdomsvårdsskolorna, så att de
svåraste elementen kunna omhändertagas
på slutna anstalter, och till att sådana
anstalter i erforderlig utsträckning
snarast komma till stånd?»

Då såväl interpellationen som den
enkla frågan rör samma problem inom
barna- och ungdomsvården har jag ansett
det lämpligt att de besvaras samtidigt.

Interpellanten har framhållit nödvändigheten
av att inom ungdomsvårdsskolorna
andra vårdformer än
helt öppna komma till användning och
därvid särskilt understrukit behovet av
ytterligare slutna avdelningar, varför
jag utgår från att vad interpellanten

önskar få veta är om jag avser att för
nästkommande riksdag framlägga förslag
om inrättande av slutna avdelningar
vid ett antal ungdomsvårdsskolor.

För närvarande finnas slutna avdelningar
i bruk på ungdomsvårdsskolorna
Långanäs och Skarvik-Tallåsen. Den
slutna avdelningen på Långanäs har
kommit till stånd främst med hänsyn
till behovet av speciella anordningar
för elever vilka omhändertagits först i
åldern 18—21 år. Detta klientel består
i stor utsträckning av vagabondnaturer
och psykiskt belastade. Vid nedläggandet
av Bonaanstalten överflyttades även
visst klientel därifrån till Långanäs,
som även i fortsättningen fått mottaga
elever av det slag, som tidigare placerats
på Bona. Genom den ändring av
5 kap. strafflagen som genomfördes den
1 januari 1946 ha ungdomsvårdsskolorna
tillförts ett antal elever som före
denna tidpunkt skulle ha straffriförklarats
och överlämnats till sinnessjukvården.
Med anledning härav användes
den tidigare observations- och intagningsavdelningen
vid Skarvik-Tallåsen
numera som sluten specialavdelning
för oroliga kvinnliga elever och
är närmast jämförbar med motsvarande
avdelningar på sinnessjukhusen. En
framställning om iordningställande av
en liknande avdelning för manliga elever
vid Lövsta-skolan är f. n. under
prövning i socialdepartementet. Det
bör observeras att de hittills inrättade
slutna avdelningarna sålunda främst
tillkommit med hänsyn till vården av
psykiskt abnorma elever.

I årets petita har socialstyrelsen
emellertid förutom övriga förslag till
förbättringar och effektivisering av
vården inom ungdomsvårdsskolorna
även framlagt förslag om anordnande

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Svar på interpellation ang. åtgärder för begränsning av rymningarna från ungdoms vårdsskolorna

och på fråga ang. differentiering av klientelet på ungdomsvårds skolorna.

av slutna avdelningar vid ytterligare
tre ungdomsvårdsskolor. Kostnaderna
för uppförandet av dessa slutna avdelningar
och erforderliga nya personalbostäder
ha beräknats till 1 129 000
kronor, vartill komma kostnader för
inventarier 10 000 kronor. De föreslagna
slutna avdelningarna kräva vidare
en personalökning med tolv nya
vårdare, vilket medför en årlig kostnadsökning
med omkring 70 000 kronor.
Slutligen beräknas de ytterligare
årliga omkostnaderna till omkring
30 000 kronor. Detta förslag är för
närvarande föremål för överväganden
inom socialdepartementet i samband
med årets budgetbehandling.

Frågan om införande av ytterligare
slutna avdelningar inom ungdomsvårdsskoleorganisationen
är av betydande
principiellt och läkepedagogiskt intresse
och aktualiserar även viktiga gränsdragningsspörsmål
mellan å ena sidan
barna- och ungdomsvården och å andra
sidan fångvården. Innan ställningstagande
till socialstyrelsens förslag kan
ske måste hela denna fråga grundligt
prövas vid gemensamma överläggningar
mellan social- och justitiedepartementen,
varvid hänsyn måste tagas till
alla de faktorer som här göra sig gällande.
Jag kan därför icke f. n. gå närmare
in på interpellantens fråga.

Med anledning av herr Nilssons i
Bästekille fråga vill jag slutligen påpeka
följande.

Differentieringen av ungdomsvårdsskolornas
klientel handhaves centralt
av skolbyråchefen. Klientelet fördelas
på olika anstalter med hänsyn till kön,
ålder, intellektuell utveckling och psykisk
särart, således icke efter vanartsgraden
eller antalet brott. Nagon skillnad
mellan lättare och svårare, bättre
och sämre element kan icke göras. Sådana
differentieringsprinciper framstå
som alltför schablonartade och ytliga.
Skulle till en sluten centralanstalt sam -

manföras de svåraste elementen, skulle
där samlas en heterogen skara elever i
alla åldrar, av alla begåvningsgrader
och med vitt skilda former av psykisk
särart. Detta skulle betyda en återgång
till det system, som med rätta fördömdes
och avskaffades i samband med
den av riksdagarna 1936 och 1937 beslutade
skyddshemsreformen. Till en
sådan utveckling anser jag mig icke
böra medverka.

Härefter anförde:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.

Utgångspunkten för min fråga ha
varit förhållandena vid Ljungaskogs
ungdomsskola i Kristianstads län. Där
har under omkring 40 år funnits ett
skyddshem för pojkar, och i stort sett
har det under denna tid rått ett gott
förhållande mellan å ena sidan skolan
och dess elever och å andra sidan kommunen
och allmänheten. Men under de
senaste åren ha förhållandena blivit
annorlunda. Det beror på att det intagna
ungdomsmaterialet har blivit
mera svårartat. Vid mitt besök i
Ljungaskog sade husmor där med en
glimt i ögonvrån, att hon ofta spörjer:
Var äro våra snälla vanartade barn nu
för tiden? De ungdomar som vistas vid
skolan äro till en del kriminellt betonade.
I Örkelljunga landsfiskalsdistrikt
finns förutom Ljungaskogs yrkesskola
för pojkar också en yrkesskola för flickor
och dessutom ett skolhem för yngre
pojkar. I detta distrikt ha under de
första nio månaderna i år anmälts 121
rymningar och vidare 74 tillgreppsbrott
av elever vid dessa skolor. Huvudsakligen
ha dessa rymningar och dessa
brott gjorts av ynglingar vid pojkhemmet
i Ljungaskog. För en tid sedan talades
det i pressen om en av dessa pojkar,
som hade mer än hundra bilstöl -

Fredagen den 2 december 1949.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. åtgärder för begränsning av rymningarna från ungdoms vårdsskolorna

och på fråga ang. differentiering av klientelet på ungdomsvårds skolorna.

der bakom sig. Vi få ofta i pressen
läsa om liknande förhållanden. Understundom
kan man få se rubriken »Dagens
rymning». Ofta går det ju så till,
att pojkarna ge sig av två eller flera i
sällskap. De ta en cykel och ge sig i
väg på den, sedan stjäla de en bil, bryta
sig in i en mack, köra bilen ned i ett
dike och taga en ny bil. Understundom
åstadkomma de vettlösa skadegörelser
på bohaget på de ställen där de bryta
sig in, det må vara i sportstugor eller
hos ensamboende gamla, som lätt nog
kunna få en chock. Efter sådana bravader
återvända de från sitt vikingatåg
till hemmet, stanna där en tid, och
ge sig sedan ut på nya rymningar. Karusellen
går, och under tiden växer
opinionen alltmer kring dessa hem,
kring dessa yrkesskolor.

Och denna opinion vänder sig emot
hela den öppna vårdformen. Man kan
ju förstå, att det måste kännas harmset
för en arbetare, som skall i väg till sitt
arbete på morgonen, att finna sin cykel
borta eller bilen borta. När detta upprepas
gång efter annan kan man lätt
förstå, att tålamodet till sist tryter. Och
så vänder sig denna opinion mot hela
den öppna vårdformen och ställer den
under debatt. Diskussionen kan bli så
häftig, att den öppna vårdformen kommer
i fara. För att inga missförstånd
här skola råda, vill jag öppet erkänna
alt jag i princip är anhängare av den
öppna vården. Jag är övertygad om att
den i många fall har bidragit till att
göra goda samhällsmedborgare av dessa
vanartiga ungdomar, och jag iir också
övertygad om att den liar en gagnerik
uppgift att fylla i framtiden. Men om
man i princip går in för den öppna
vården, är det uppenbart att man inte
helt kan undvika rymningar.

Understundom kunna dessa rymningar
vara av ganska ofarligt slag. Det
kan vara en pojke, som givit sig av därför
att han längtar hem. Hemmet är

måhända dåligt och eländigt, modern
slarvig, fadern måhända alkoholist.
Men ändå längtar pojken hem. I andra
fall äro rymningarna av mera allvarligt
slag. Då är det farliga ungdomar som
äro i farten — det finns också sådana
på dessa skolor. Det är för att i någon
mån skapa möjligheter att bemästra
detta problem eller i varje fall försöka
vinna klarhet kring detsamma som jag
har framfört denna interpellation.

Många av dessa ungdomar ha givetvis
redan före sin tid vid skolorna fört
ett kringflackande liv, och när de sedan
komma till skolorna fortsätta de
på samma trall. Rymningarna äro allvarliga,
tv därigenom lider anstaltens
arbete ett avbräck. Ofta skapa de oro
hos den anställda personalen därför
att denna inte vet, vad pojkarna taga
sig till under rymningsfärderna. Rymmarna
själva skadas genom dessa färder,
tv de känna sig ofta nog stå på
kant med samhället och bli avogt inställda
mot detta samhälle. Vidare påverkas
kamraterna. De läsa om dessa
rymningar, och när de höra berättas
om dessa härnadståg stimulerar det
dem många gånger till liknande färder
med åtföljande brott.

Det är också uppenbart att polisen
genom dessa rymningar får ett merarbete,
ett merarbete som man särskilt
klagar över i de kommuner, där dessa
anstalter ligga. Det blir ofta ett tröstlöst
arbete för polisen. Allra mest
måste man i detta sammanhang tänka
på allmänheten. Det gäller här en avvägningsfråga
mellan å ena sidan de
ungas frihetsbehov och å andra sidan
allmänhetens säkerhetskrav. Jag vill
alldeles särskilt understryka, att man
inte får undervärdera allmänhetens
säkerhetskrav. Allmänheten måste också
behandlas humant. De laglydiga
medborgare, som bo kring dessa skolhem,
måsle man tänka på i särskilt
hög grad.

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Svar på interpellation ang. åtgärder för begränsning av rymningarna från ungdoms vårdsskolorna

och på fråga ang. differentiering av klientelet på ungdomsvårds skolorna.

Jag finner därför, att det är en angelägen
samhällsfråga att söka begränsa
dessa rymningar med brott, och jag
måste säga, att jag därför känner mig
något förvånad över att herr statsrådets
svar är så föga positivt. Denna fråga
har ju varit föremål för allmän diskussion
i pressen och på olika möten. Man
har härvid från fackmannahåll sagt, att
behandlingsmetoderna böra kunna förbättras,
och man har i detta sammanhang
yrkat på att den läkepedagogiskt
utbildade personalen skulle förstärkas.
Man betonar att det tar lång tid att
komma dessa ungdomar inpå livet och
påverka dem i god riktning. Det gäller
ju inte blott att övervaka dem, det gäller
att bygga upp och stärka karaktären.

I samband med detta problem har
man också diskuterat skoltidens längd.
För min del tror jag att det är riktigt,
att man nu alltmera försöker bestämma
den normala tiden vid dessa skolor till
ett år. Det är klart att man inte kan
föreskriva, att vistelsen där skall vara
precis ett år eller två år. Det måste bli
beroende på hur var och en sköter sig.
Men jag tror att det är riktigt att man
försöker inskränka tiden till normalt
ett år. Därigenom skulle säkerligen
rymningsfrekvensen bli något mindre.
Det blir under sådana förhållanden inte
så tröstlöst för dessa ungdomar som
när de måste tänka sig, att de måste
vistas på skolan två år och kanske därefter
ha värnplikten att fullgöra.

Men min interpellation tog huvudsakligen
sikte på att man borde undvika
slutna avdelningar för en del av
detta klientel. Jag besökte för en tid
sedan Långanäs. Där har man en sluten
avdelning, som ingalunda är byggd
som ett fängelse. Fönstren äro inte försedda
med galler. När jag var där arbetade
fyra ungdomar utanför det höga
staketet under tillsyn av en vårdare.
På den slutna avdelningen var det plats

för nio elever. De voro underställda en
tillsyningsman, tre vårdare och en nattvakt.
Man ville isolera dessa ungdomar
för att man skulle få tid att liksom
tränga dem mera inpå livet och därigenom
bättre kunna hjälpa dem. Men
det framgick också av den diskussion
som jag hade med rektor vid skolan, att
i denna slutna avdelning låg ett avskräckande
moment. Pojkarna ville inte
dit. Vistelsetiden där var i regel sex
veckor och rektorns uppfattning var,
att detta avskräckande moment hade eu
viss betydelse. Han berättade vidare,
att mellan 30 och 40 elever voro anmälda
för intagning på denna slutna
avdelning. Jag kan alltså, herr statsråd,
för min del inte finna annat än att
socialstyrelsens förslag är välmotiverat.

Nu är jag givetvis inte, herr talman,
så optimistisk, att jag tror, att man lätt
nog kan komma bort från svårigheterna
och nå ett idealiskt tillstånd. Jag
tror att man får söka sig fram på olika
vägar, både vad gäller bättre behandlingsmetoder
och tekniska åtgärder.
Men jag vill betona, att det är nödvändigt
att man griper sig an på allvar
med dessa problem ifrån statsmakternas
sida. Tv man kan inte längre stå
till svars med att det nuvarande tillståndet
får råda på detta område.

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Även jag vill till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
framföra ett tack för att han varit vänlig
att svara på den fråga, som jag har
riktat till honom.

Jag hade frågat, om herr statsrådet
ville medverka till en strängare differentiering
av ungdomsvårdsskolornas
klientel. I det svar jag har fått anför
herr statsrådet, att detta av skilda skäl
inte skulle låta sig göra. Han anför
bland annat, att det skulle vara omöjligt,
eller åtminstone inte lämpligt att

Fredagen den 2 december 1949.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. åtgärder för begränsning av rymningarna från ungdoms vårdsskolorna

och på fråga ang. differentiering av klientelet på ungdomsvårds skolorna.

till en sluten centralanstalt sammanföra
de mest svårartade elementen vid de
olika skolorna, ty då skulle där samlas
en heterogen skala av elever av alla
åldrar, och till en sådan utveckling
ville icke herr statsrådet medverka.

Jag ställde denna fråga till herr statsrådet
därför att jag i likhet med den
föregående interpellanten, herr Kristensson,
har studerat denna fråga rätt
ingående i de orter, som beröras av
denna verksamhet — i mitt eget län
bör jag kanske tillägga för att inga
missförstånd skola uppstå.

Jag vet mycket väl vad folket i de
bygder, där dessa ungdomsvårdsskolor
äro förlagda, säger. Jag vill också från
början säga ifrån till kammarens ledamöter,
att min syn på denna fråga inte
har det minsta med politik att skaffa.
Det skall ingen tro, fastän man ibland i
tidningspressen kan få se politiska
aspekter anläggas på detta spörsmål
bara därför, att man försöker få rättelse
i sådana här förhållanden. Gå ut
och fråga människorna i de bygder, där
man har dessa ungdomsvårdsskolor, vad
de tycka. Det kvittar vilken yrkesgrupp
de tillhöra, det kvittar vilken politisk
uppfattning vederbörande har, det enda
svar man får är: som det nu går till kan
det inte fortsätta. Någonting måste göras
åt dessa förhållanden. Jag har givetvis
mindre erfarenhet om dessa ting
än herr statsrådet — det är jag fullt på
det klara med — men jag tror dock
inte, att det skulle vara alldeles omöjligt
att genomföra en differentiering av
de element det här gäller. Nog kan man
väl i alla fall räkna ut, att de som gång
på gång ställa sig i ledningen för dessa
rymningar måste vara mera svårartade
element än de som äro hyggliga och ordentliga.
Beträffande yrkesskolan i
Ljungaskog, som i höstas — om jag inte
minns fel — hade 4(i elever, fick man
utan vidare från folket i bygden, som
är mycket väl insatt i saken, det beske -

det, att av dess 4G elever kunde endast
tio hänföras till vad man kallar de svåraste
elementen och att det av dessa tio
endast var ett par tre stycken som kunde
räknas som rent kriminella element.
Som jag ser på dessa frågor ville jag
ha det ordnat så, att dessa 36 hyggliga
pojkar — jag säger hyggliga, ty även
den som gjort ett felsteg bör enligt min
bestämda uppfattning därför inte dömas
för hela sitt liv; att människor
begå felsteg beror många gånger på att
de äro alltför lättledda — skulle få en
möjlighet att återanpassa sig i samhället
och bli goda och dugliga medborgare.
Men vad jag starkt betvivlar och
vad folket i de bygder, som hysa dessa
skolor, starkt betvivlar är, att man av
dessa 36 hyggliga pojkar någon gång
skall få dugliga medborgare, när de
ställas under inflytande av dessa övriga
sämre element, som taga ledningen. Jag
är övertygad om — jag säger det ännu
en gång — att om vi kunde göra en sådan
uppdelning, skulle vi av dessa 36
pojkar utan vidare få goda och hyggliga
samhällsmedborgare. Bland dessa
finnas som sagt många gånger mycket
lättledda element, som det kan vara lika
lätt att leda tillbaka och fostra till dugliga
samhällsmedborgare, lika lätt som
för en ledare av sämre art att få dem
med på sina upptåg. Vi skulle på det
sättet kunna skapa något annat av dem
än man nästan kan kalla återfallsförbrytare.
Jag tycker inte att det är humant
och barmhärtigt att just dessa
skola utsättas för en påverkan från vad
jag kallade de svåraste elementen. Om
vi få dessa slutna anstalter, borde, tycker
jag i motsats till herr statsrådet, det
väl inte överstiga mänsklig förmåga att
ha de svåraste elementen på en sluten
anstalt och de övriga på en annan anstalt.
Det skulle väl kunna låta sig göra.

Vad man vidare i de bygder, där skolorna
äro belägna, starkt reagerat mot
iir den skadegörelse, som dessa element

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Svar på interpellation ang. åtgärder för begränsning av rymningarna från ungdoms vårdsskolorna

och på fråga ang. differentiering av klientelet på ungdomsvårds skolorna.

göra sig skyldiga till, och de många
gånger skrala ersättningar, som de som
tillfogats skadan erhålla. Rektorn för
skolan i Ljungaskog, herr Thulin, har
ju talat om, att man kan få ersättning i
den mån eleverna göra sig skyldiga till
skadegörelse. Det skall givetvis styrkas
att skadegörelse skett. Det råder inga
delade meningar om den saken. Men
sedan tillkommer, enligt vad herr Thulin
meddelade, en annan omständighet,
nämligen att man skall företaga en utredning
om de ekonomiska förhållandena
hos den som lidit skadegörelsen.
Om t. ex. en arbetare blir frånstulen en
bil — kanske en gammal sådan — som
han behöver för att bege sig till sin
längre bort från hemmet belägna arbetsplats,
skall han ha ersättning för
liden skadegörelse, därför att hans ekonomi
är sådan, att han inte tål förlusten.
Men skulle en annan människa,
vars ekonomi är litet bättre, få sin bil
stulen, skall man, fortfarande enligt
rektor Thulin, undersöka om det är behövligt
att han får ersättning. Skulle
detta inte visa sig vara fallet, är det
inte säkert att han får någon gottgörelse.
För min del måste jag säga, att
så länge vi skola ha dessa öppna anstalter,
som jag i likhet med herr Kristensson
anser att vi skola ha även i
framtiden, måste vi hävda, att samhället
skall lämna full gottgörelse för den
förstörelse och skadegörelse, som ungdomarna
där göra sig skyldiga till.

I örkelljunga, där man har dessa
brydsamma problem att brottas med,
hemställde i början av detta år kommunalnämnden
hos landsfiskalen i distriktet
om en uppgift på antalet rymningar
och antalet brott i övrigt av elever
från dessa skolhem. Då fick man
till svar från landsfiskalen, att under
1948 hade antalet rymningar från
Ljungaskogs yrkesskola varit 81 stycken,
från Sonestorps yrkesskola, alltså
flickhemmet, 11 stycken och från östra

Spångs skolhem 13 stycken, eller tillhopa
105 stycken. Inom Örkelljunga
landsfiskalsdistrikt förövades under
samma tid följande antal brott, nämligen
10 inbrottsstölder, 2 enkla stölder,
11 tillgrepp av bilar och motorcyklar,
33 tillgrepp av cyklar och 1 misshandelsbrott,
sammanlagt 57 brott. Beträffande
brott, som begåtts utom örkelljunga
landsfiskalsdistrikt, finnas ej
fullständiga uppgifter, enär rapporter
därom ej i alla fall gått in till distriktet.
Antalet anmälda brott är emellertid
26 inbrottsstölder, 4 enkla stölder,
7 tillgrepp av bilar och motorcyklar
och 13 tillgrepp av cyklar, sammanlagt
50 brott. Landsfiskalens skrivelse till
kommunalnämnden innehåller även
uppgifter för innevarande år. Ehuru
landsfiskalens skrivelse är dagtecknad
så tidigt som den 24 februari, har man
redan hunnit med sammanlagt 20 rymningar
från de tre skolorna, och av
rymmarna i dessa fall ha förövats 8 inbrottsstölder,
3 tillgrepp av automobiler,
därvid skadegörelse å den ena automobilen
beräknas till 1 600 kronor,
samt 6 tillgrepp av cyklar.

Jag har även tillgängligt ett utdrag
ur landsfiskalsdistriktets brottmålsjournal
för de första nio månaderna i
år. Under denna tid har antalet rymningar
varit följande, nämligen från
Ljungaskogs yrkesskola 70, från Sonestorps
hemskola 33 och från östra
Spångs skolhem 18. Antalet brott inom
distriktet var under samma tid 8 inbrottsstölder,
20 enkla stölder, 34 cykelstölder,
4 motorcykelsstölder och 8
bilstölder.

Det är ju rätt naturligt att man, när
man resonerar med människorna i bygden,
får höra att de inte alls ha någon
förståelse för att det skall behöva vara
på detta sätt. Det är ju ett abnormt förhållande,
att det får pågå så här, och
något måste naturligtvis till för att råda
bot på delta. Jag är fortfarande övertv -

Fredagen den 2 december 1949. Nr 30. 9

Svar på interpellation ang. åtgärder för begränsning av rymningarna från ungdomsvårdsskolorna
och på fråga ang. differentiering av klientelet på ungdomsvårds -

skolorna.

gad om att hade vi haft en del av dessa
besvärliga element i en sluten anstalt,
skulle en stor del av dessa brott aldrig
ha blivit begångna. Sedan jag ställde
min fråga till herr statsrådet, ha ytterligare
rymningar ägt rum. Det går
knappast en vecka utan att ett par stycken
elever rymma. Nu när vintern börjar
sätta in, kommer kanske antalet
rymningar att nedgå, men man måste i
alla fall räkna med att brotten och skadegörelsen
komma att fortgå. Sedan
jag ställde min fråga, har bland annat
förekommit att en yngling gjort sig
skyldig till billån, och skadegörelsen
efter den utfärden belöper sig till
10 000 kronor. Det är kanske någon av
kammarens ledamöter, som erinrar sig
att det för en tid sedan genom pressen
gick en notis om en episod från en militärövning
nere i dessa trakter. Det
kom en flott bil med hög hastighet, militärposterna
försökte stoppa den, men
det lyckades ej. Det var med knapp nöd
posterna lyckades klara livet genom att
kasta sig undan, och bilen försvann genom
spärren. Det var en av dessa ynglingar
från Ljungaskog som var ute på
en ny utfärd.

Jag vill i likhet med den föregående
interpellantcn säga, att min framställning
förestavats av intresse att få dessa
frågor lösta på ett hyggligt sätt. Jag
vill inte förorda några hårda och brutala
metoder, utan vi böra naturligtvis
försöka att så fort som möjligt göra
dessa människor till hyggliga medborgare.
Men jag vågar påstå att om inte
myndigheterna i högre grad än hittills
rikta sin uppmärksamhet på saken och
vidtaga kraftigare åtgärder, kan det
hända att människorna där ute komma
att reagera så starkt, att vi som här sedan
skola taga ställning till vårdformerna
inte kunna stå emot. Det kan
hända att reaktionen slår över på ett
sätt, som ingen av oss skulle önska.

Jag skal! sluta, herr talman, med att

rikta en vädjan till statsrådet att om
möjligt inte släppa saken ur sikte utan
se till att vi få bättre förhållanden på
detta område.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
skall inte ingå i något längre svaromål
igen. Vi ha frågan under omprövning i
departementet, och jag skall för min
del mycket noga granska motiven till
de förslag som föreligga och även, i den
mån jag är i stånd till det, tillsammans
med mina medarbetare undersöka vilken
effekt man kan vänta av dem. Jag
vill bara meddela kammaren, att det
finnes en punkt, där jag knappast kan
tänka mig att ändra min hållning. Jag
kan inte vara med om en utveckling,
som leder till att ungdomsvårdsskolorna
komma att i viss grad utvecklas till
fängelser. Om det finns en mängd ungdomar,
som man inte tror att man kan
så att säga hålla reda på utan fängelseåtgärder
eller fängelseliknande åtgärder,
tror jag att man måste gå till en
mera grundlig reform beträffande själva
rekryteringen till skolorna. Men jag
tror att det är av mycket stor vikt att
upprätthålla en absolut gränsskillnad
mellan fängelseväsendet och dessa ungdomsvårdsskolor.

I övrigt vill jag bara nämna att rektor
Thulins uppgifter beträffande ersättningsprinciperna
äro föråldrade.
Någon behovsprövning sker icke. Men
däremot förbehålla vi oss naturligtvis
att ganska noggrant kontrollera de räkningar
som skickas in till departementet
från personer, som fått sina ägodelar,
bilar och annat, skadade.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Det
är med en viss tvekan jag går upp i
en sådan här debatt. Ty som herr Nilsson
i Bästekille framhöll har rymningsfrekvensen
en stor benägenhet att stiga,
när man ger alltför stor offentlighet åt

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Svar på interpellation ang. åtgärder för begränsning av rymningarna från ungdoms vårdsskolorna

och pa fråga ang. differentiering av klientelet på ungdomsvårds skolorna.

rymningarna. Nu är det tyvärr så att
offentlighet är oundviklig. Vi måste därför
naturligtvis debattera frågan, och
det kan heller inte undvikas att det i
tidningarna kommer in drastiska beskrivningar
av de rymningar som ske.
Men jag nödgas säga, att samtliga styrelser
för dessa skolor ha erfarenhet av
att rymningsfrekvensen ökar efter varje
sådan mera livaktig beskrivning i tidningarna.
Klientelet reagerar inte så,
att det får något slags skamkänsla av
vad som inträffat, utan den som kunnat
göra en god bravad blir genom
dessa beskrivningar lätt en hjälte, som
de andra se upp till och söka efterlikna.
Men icke desto mindre är det
som sagt oundvikligt med denna offentlighet.
Jag skall därför och då jag har
den mindre angenäma uppgiften att
vara ordförande i styrelsen för en skola
av detta slag drista mig att säga några
ord.

Jag vill då först rikta en bestämd
gensaga mot herr Kristenssons antagande,
att myndigheterna inte skulle
ha tagit den här rymningsfrågan riktigt
på allvar. Jag tror att man med visshet
kan säga, att såväl styrelserna för hemmen
och deras personal som framför
allt den byrå i socialstyrelsen som. har
saken om hand sannerligen tar detta
på allvar. Och jag vågar påstå att det
är varje styrelses och varje anställds
verkliga ambition att med alla tänkbara
medel söka nedbringa rymningsfrekvensen
till den lägsta möjliga.

Det har vid detta resonemang även
talats om att vi borde ha slutna avdelningar
vid de öppna anstalter som
nu finnas. Jag har för min del också
varit inne på samma tankegång. Om en
yngling varit ute och gjort sig skyldigtill
en uppseendeväckande förseelse och
han får såsom straff att hållas avskild
från sina kamrater under tre dagar,
är ju det ett straff, om jag får kalla
det så, som inte står i någon propor -

tion till förseelsen. Förklaringen härtill
är ju emellertid, att det, som socialministern
påpekade, inte är meningen
att dessa anstalter skola ha fängelsekaraktär
och att sådana förseelser skola
bestraffas. Själva arbetshypotesen är att
man skall genom lämplig behandling
och genom uppfostran söka rätta utan
att anlita straffmetoder. Det är från
dessa utgångspunkter som man måste
bedöma de tillrättavisningar som äga
rum. Men icke desto mindre har jag
ingenting emot att man följer socialstyrelsens
förslag och inrättar smärre
slutna avdelningar vid de öppna hemmen.
Jag tror dock att man inte skall
tillmäta dessa slutna avdelningar alltför
stor betydelse. Rvmningsanledningarna
äro mycket mera komplicerade.
Rymningarna kunna icke elimineras
genom att ett par av de mera
svårhanterliga elementen tid efter annan
komma på en sluten avdelning ett
par veckor. Det är säkerligen mycket
mera djupgående åtgärder som krävas.
Dessutom kan icke kostnadsfrågan förbises
i detta sammanhang. Jag kan
erinra om att även på ungdomsvårdsskolor,
som drivas mycket ekonomiskt,
går årskostnaden per elev upp till 5 000
kronor. Det är klart att denna kostnad
stiger väsentligt, om man skall utbygga
hemmen och anställa mera personal.
Om man då inte är övertygad om att
vinsten blir sådan, att den motsvarar
kostnaderna, är det förklarligt, om en
viss betänksamhet gör sig gällande.
Frågan får väl vidare övervägas inom
socialdepartementet, och vi få vänta
och se vilket resultatet kan bli.

Jag har emellertid gjort mig en del
frågor, när jag sett vissa av de elever
som kommit till dessa skolor. Det kan,
som herr Nilsson i Bästekille sade, vara
snälla och trevliga pojkar, som gjort
sig skyldiga till någon liten oegentlighet
och hamnat på en ungdomsvårdsskola.
Varför är den här pojken egent -

Fredagen den 2 december 1949. Nr 30. 11

åtgärder för begränsning av rymningarna från ungdomsdifferentiering
av klientelet på ungdomsvårds -

Svar på interpellation ang.

vårdsskolorna och på fråga ang.

skolorna.

ligen här? bär jag frågat mig och undrat
om skolan verkligen varit den rätta
miljön. Det är ofta fysiskt klena och
psykiskt något efterblivna pojkar, lättrörliga,
lättledda och suggestiva. Av
förundersökningen framgår ofta att orsaken
till missanpassningen varit miljöskada
under uppväxttiden. Då måste
man ovillkorligen fråga sig, om det inte
vore lyckligare, om en stor del av dessa
elever kunde komma till fosterhem eller
yrkeshem, där de kunde få yrkesutbildning.
Jag tror att det skulle kunna
gå, om det utginge bättre ersättning
till den, som i sitt hem mottar sådana
ungdomar. Barnavårdsnämnderna kunna
ofta skaffa sådana hem, men statsverket
bidrager då inte med mer än
50 kronor i månaden. Och det är förklarligt,
att barnavårdsnämnden då söker
få in vederbörande på en yrkesskola
för att nedbringa kostnaderna.
När nu årskostnaderna vid dessa skolor
äro så höga som de för närvarande äro,
tycker man att det skulle vara en god
affär för statsverket att väsentligt höja
detta bidrag. Då vore det kanske möjligt
att få ut en hel del av dessa ungdomar
i fosterhem, och jag tror att
effekten skulle bli mycket större.

En annan sak, som herr Kristensson
också berörde och som jag skulle vilja
taga upp, är frågan om tidsbegränsningen.
Herr Kristensson nämnde, att
det skulle vara lämpligt med ett år. Jag
är av den uppfattningen att man bär
bör gå mycket radikalare fram. Man
bör ha möjlighet — något som man i
viss mån redan har — att säga till en
gosse, som kommer, att om han sköter
sig väl i sex månader, skall han få bli
villkorligt utskriven. Det finns pojkar
som komma och fråga, hur länge de
skola stanna, och då är det rektorn eller
styrelsen obetaget att säga till honom,
att frågan om hans utskrivning skall
tagas upp, om han sköter sig väl. Här
borde dock en bestämd tidpunkt an -

givas, t. ex. sex månader. Det skulle
vara ett starkt eggande moment, när
det gäller att sköta sig väl, mycket starkare
än sex månaders sejour på den
enskilda avdelningen. Viserligen föreligga
vissa risker för återfall, men sådant
får man räkna med även nu. Vid
det senaste sammanträdet hade vi att
behandla en tredje återintagning efter
villkorliga utskrivningar.

Man kan invända att ett sådant system
skulle försvåra den yrkesutbildning
som skall äga rum. På sex månader
kan man inte ge en sådan utbildning,
att eleven sedan kan ge sig ut i förvärvsarbete.
Men även den saken tror
jag man skulle kunna klara. Efter denna
villkorliga frigivning kunde eleven
betraktas såsom anställd vid skolan.
Jag skulle vilja vid det arbetshem, där
jag är med i styrelsen, gå så långt, att
jag låter anställa honom enligt lantarbetsavtalet.
Han får arbeta i jordbruket
och betala för kost, logi och kläder.
Det som blir över får han använda för
egen del. I den formen skulle han få
stanna kvar och få en grundlig utbildning
antingen i jordbruk eller i trädgårdsskötsel,
tyvärr de enda grenar vi
för närvarande ha att bjuda på. Men
den principen och idén går naturligtvis
att överföra till vilken yrkesgren
som helst.

Vidare vill jag också säga några ord
om herr Nilssons i Bästekille resonemang
att differentiera klientelet. På
den punkten vill jag bestämt ta avstånd
från de synpunkter, som han framförde.
Den differentiering, som nu företages
av klientelet efter nya metoder,
innebär nämligen ett mycket stort framsteg
på detta område. Jag tror att samtliga
styrelser och rektorer kunna vittna
om att den differentiering som här
sker centralt är i sällsynt hög grad lyckad.
Det är mycket sällan eu sådan
skola får mottaga elever, som sedan
måste överföras till annan anstalt där -

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Svar på interpellation ang. åtgärder för begränsning av rymningarna från ungdoms vårdsskolorna

och på fråga ang. differentiering av klientelet på ungdomsvårds skolorna.

för att vederbörande inte passa för den
organisationsram, det program och den
utrustning som de skolor ha, till vilka
eleverna först sändas. Jag hävdar därför
mycket bestämt att herr Nilssons i
Bästekille tanke, att man ur dessa på
psykologiska grunder differentierade
elever skall rycka ut tre, fyra eller fem
procent och placera dem i något slags
central anstalt, där de skola inburas
under förhållanden av fängelsekaraktär,
att den tanken skulle innebära en
tillbakagång, som vi icke kunna stå till
svars med.

Visserligen kan man framhålla, att de
under tiden inte kunna störa allmänheten
inom de områden, där skolorna
ligga, men jag vill i stället fråga: Vad
komma eleverna att ta sig till, sedan de
ha vistats en tid på en sådan centraliserad
anstalt med ett självklart oerhört
svårhanterligt klientel? Blir det inte då
en reaktion, så att de brott — inbrott,
bilstölder och andra förseelser — som
de därefter kunna komma att begå, bli
tiofalt värre än de nu trots allt äro, när
eleverna få vistas på öppna anstalter
och där behandlas efter de nu tillämpade
metoderna?

Jag vill bestämt avråda från ett sådant
förfarande.

Beträffande ersättningsfrågan vill jag
säga, att jag inte alls känner igen de
metoder, som herr Nilsson i Bästekille
här har beskrivit. Vi företa visserligen
utredningar om de uppkomna skadorna,
men vi ta ingen hänsyn till förmögenhetsförhållandena
hos den, som lidit
skadan. Vi värdera endast den uppkomna
skadan mycket noggrant och se
till att allting är riktigt och korrekt,
men därefter nekas ingen ersättning,
om kraven äro välmotiverade. Detta
tror jag också är en allmänt tillämpad
metod.

Beträffande allmänhetens reaktion
vill jag slutligen säga, att den är förklarlig
och jag vill säga i viss mån be -

klaglig. Jag förstår, att man har svårt
alt finna sig i att bli störd på detta
sätt av alla dessa olyckliga ungdomar,
som det är samhällets skyldighet att ta
hand om. Men vi skola ändå komma
ihåg, att ungdomsvårdsskolorna, hur
besvärande de än kunna vara, ändå
måste finnas. Det är nämligen inte säkert,
att förseelsernas antal skulle bli
mindre i detta land, om ungdomsvårdsskolornas
elever i stället lämnades vind
för våg. Jag är tvärtom övertygad om
att antalet brott skulle bli mycket större
då, om också mera fördelade på olika
delar av riket.

Men det är ju inte detta som är det
viktigaste. Vi ha ju här ett helt annat
huvudsyfte, nämligen att övervinna de
defekter, som vidlåda dessa ungdomar,
och att föra dem tillbaka till arbetslivet.
Och i detta arbete är det naturligtvis
utomordentligt viktigt att vi ha
allmänhetens stöd och förståelse för de
svårigheter, som vi ha att kämpa mot.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! Hem Sundström
gjorde gällande, att jag skulle ha
sagt att myndigheterna icke ha tagit
frågan om de många rymningarna från
ungdomsvårdsskolorna på allvar. Jag
sade i stället, att jag var förvånad över
att statsrådets svar var så föga positivt
i en så angelägen sak som denna.

Herr Sundström nämnde vidare i sitt
anförande, att jag hade gjort gällande,
att en vistelse på normalt två år vid
dessa skolor skulle vara lämplig. Jag
sade i stället, att det vore bättre, om
man med ett år förkortade den tid, som
man nu betraktar som normal, men jag
har ingenting emot att gå vidare på den
väg, som herr Sundström där anvisade.
Jag tror nämligen att det är bra att anstaltstiden
blir så kort som möjligt, eftersom
man därigenom kan nedbringa
antalet rymningar. Men det är klart att

Fredagen den 2 december 1949. Nr 30. 13

Svar på interpellation ang. åtgärder för begränsning av rymningarna från ungdomsvårdsskolorna
och på fråga ang. differentiering av klientelet på ungdomsvårds -

skolorna.

detta å andra sidan går ut över yrkesutbildningen.
Det är både herr Sundström
och jag fullt medvetna om.

I övrigt har jag ingen anledning att
här polemisera mot herr Sundström.
Vi äro ju nämligen båda två av den
uppfattningen, att det skulle vara lämpligt
att följa socialstyrelsens förslag om
att inrätta isoleringsavdelningar vid
ytterligare några ungdomsvårdsskolor.
Jag vill dock understryka, att man inte
skall gå längre i frihetsinskränkningar
för ifrågavarande ungdomar än som är
nödvändigt. Om man inrättar sådana
isoleringsavdelningar — vilka givetvis
inte få ha karaktären av fängelse — för
fem procent av de omhändertagna eleverna,
så menar jag att man därigenom
icke släpper tron på den öppna vårdformen.
Detta senare anser jag vara
väsentligt.

I fråga om ersättningarna har jag varit
förvånad över att man har måst
lämna uppgifter om vederbörandes förmögenhetsförhållanden.
Det enda jag nu
vill säga om ersättningarna är, att det
vore bra om de kunde ordnas under något
smidigare former.

Jag tror inte att man behöver svartmåla
förhållandena på detta område;
tavlan är tillräckligt mörk ändå. Fångvårdsstyrelsen
framhåller t. ex. i en till
Kungl. Maj:t ställd skrivelse i februari
månad innevarande år, att den rymningsfrekvens
från ungdomsvårdsskolor
och ungdomsfängelser, som förefinnes
i vårt land, icke skulle tolereras i
något annat land — och den förefinnes
inte heller i andra länder, säger samma
myndighet. Jag anser dessa rymningar
vara företeelser, som icke höra väl samman
med vårt .svenska folkhem. I varje
fall bilda de där inte någon uppbygglig
syn. Jag vill för min del tillstyrka eu
fastare hand från statsmakternas sida,
när det gäller att begränsa dessa rymningar,
vilka ofta iiro förenade med
brott.

Herr DICKSON: Herr talman! Den
som lyssnat till herrar Kristenssons i
Osby och Nilssons i Bästekille beskrivningar
om hur det går till i de trakter,
där ungdomsvårdsskolor äro belägna,
frestas kanske att tro, att de målade ut
förhållandena värre än de äro. Jag tror
dock att det sagda stämmer ganska väl
med verkligheten. Befolkningen i dessa
trakter kan jämföras med befolkningen
i gränsområdet mot ett fientligt land,
ett område vilket då och då härjas av
oberäkneliga element. Människorna där
gå i en ständig oro för att utsättas för
övergrepp från dessa ungdomars sida
— som här beskrivits — och jag tycker
att de båda talarna mycket träffande
skildrat förhållandena så som de i verkligheten
te sig. Inom min valkrets finnes
en dylik anstalt — Forsane i Dalsland
— och erfarenheterna därifrån äro
ungefär desamma som de här beskrivna.

Orsaken till att jag nu har begärt ordet
är emellertid, att statsrådet Möller
för ungefär ett år sedan besvarade en
fråga från mig beträffande just anstalten
Forsane, varvid herr statsrådet meddelade,
att socialstyrelsen övervägde inrättande
av särskilda observationsanstalter
för de svårare elementen bland
ifrågavarande klientel. Detta meddelande
från herr statsrådet väckte mycket
stor tillfredsställelse i den dalsländska
bygden, och jag skulle tro, att statsrådets
popularitet steg åtskilligt under de dagarna.
Nu har det emellertid gått ett år
sedan dess. Det var väl visserligen ingen
vettig människa som trodde, att ett
år skulle vara tillräckligt för att få allting
i ordning, men tillståndet har nog
tyvärr inte förbättrats alls utan snarare
försämrats — just som det här har
deklarerats av de båda föregående talarna.
Det vore tacknämligt om man nu
kunde ge befolkningen i denna trakt,
liksom också i andra, jämförliga trakter,
ett tröstens ord, så att människorna

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Svar på interpellation ang. åtgärder för begränsning av rymningarna från ungdoms vårdsskolorna

och på fråga ang. differentiering av klientelet på ungdomsvårds skolorna.

där kunde se fram emot någon förbättring
i fråga om de här förhållandena.
Jag undrar, om det ändå inle skulle
kunna låta sig göra att — man må kalla
det differentiering eller något annat —
skilja undan de allra svåraste elementen,
dem som dra de hyggligare ungdomarna
ut på rymmarfärd och lära dem
hur de skola bära sig åt och som på det
sättet förstöra ett klientel, som kanske
annars ganska lätt skulle kunna ledas
till rätta igen.

Detta är naturligtvis ytterligt svåra
bedömanden, och ju mera human man
därvidlag kan vara, desto bättre är det.
Men å andra sidan har den ordentliga
delen av allmänheten rätt att kräva, att
samhället ser till att den har trygghet
till egendom och, jag är nästan frestad
att säga till liv. Det har den inte nu, så
som förhållandena äro. Jag instämmer
därför i den vädjan, som tidigare har
riktats till chefen för socialdepartementet,
att åtgärder så fort som möjligt
måtte vidtagas för att de påtalade förhållandena
må kunna förbättras.

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Jag vill först tacka statsrådet Möller
för den upplysning han lämnade,
att man numera har frångått den gamla
metoden vid ersättning av uppkomna
skador. Men för att ingen av kammarens
ledamöter skall tro, att det är några
gamla saker som spöka, vill jag
uPPlysa om att här lämnade uppgifter
avgåvos av rektor Thulin i Ljungaskog
vid det stora mötet i Eket den 26 augusti
i år, då befolkningen i orten diskuterade,
huruvida man skulle bilda något
slags frivillig organisation för att
skydda sina ägodelar. Jag förstår att
rektor Thulin tydligen inte har kommit
ihåg att vi nu ha fått en ändring på
detta område, en ändring, som jag tycker
är bra.

Sedan vill jag säga, att jag känner
mig tilltalad av herr Sundströms tanke,

att vi borde kunna få tidsbestämd vård
för sådana ungdomar, som komma till
ungdomsvårdsskolorna. Det skulle säkerligen
vara bra om vi, som herr Sundström
sade, kunde säga till en pojke
eller flicka: Om du sköter dig bra här,
så har du möjlighet att efter sex månader
slippa härifrån. Jag tror att en
hel del ungdomar därigenom skulle bli
hjälpta och få litet styrka i karaktären,
om jag så får uttrycka det. Det kunde
kanske också något förminska rymningarnas
lockelse och reducera deras antal.
Ungdomarna visste då, att när de
sex månaderna hade gått till ända och
om de skött sig klanderfritt under den
tiden, så ha de också möjlighet att slippa
därifrån. Jag tycker att detta är en
mycket god tanke.

Även det andra förslaget, att ungdomarna
skulle kunna få anställning mot
vanlig lön, är bra. Vid Ljungaskog sysselsättas
eleverna med tre slags arbeten,
dels lantbruk, dels snickeriarbete och
dels arbete i mekanisk verkstad. Enligt
de uppgifter jag fått vilja de allra flesta
eleverna arbeta på den mekaniska verkstaden,
och detta ger kanske förklaringen
till den synnerligen stora skicklighet,
som dessa ungdomar besitta, när de sedan
äro ute och bila på våra vägar.

Däremot kan jag inte instämma med
herr Sundström när han säger, att den
differentiering som nu sker är så synnerligen
lyckad. Det kan jag inte med
bästa vilja i världen gå med på. Men
jag är ingalunda hårt bunden av formerna
därvidlag. Om det visar sig
olämpligt med det, som jag har tänkt
mig, nämligen slutna anstalter för de
ungdomar, som jag här har talat om,
och om det i stället visar sig vara bättre
med t. ex. isoleringsavdelningar på
de öppna ungdomsvårdsskolorna, så
gärna det! Huvudsaken är, att det blir
någon förbättring, till gagn inte bara
för de elever som komma dit, utan även
för allmänheten.

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Svar på interpellation ang. ändring av direktiven för statens bidrag till bostads förbättringsverksamheten.

Jag vill i likhet med herr Dickson
understryka, att på samma gång som
vi skola handla så humant vi kunna
mot dessa ungdomsvårdsskoleelever,
skola vi också tänka på att de människor,
som bo i orter, där dessa skolor
äro belägna, också ha rätt att kräva förståelse,
hänsynstagande och humanitet
från statsmakternas sida.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag råkar känna till de förhållanden
som här debatteras, och jag måste
säga, att jag tyvärr har fått det intrycket,
att statsrådet Möller tar litet lätt på
dessa saker. Det verkar som om statsrådet
inte ville försöka sätta sig in i
hur de människor känna det, som bo i
närheten av ifrågavarande anstalter.
Faktum är dock, att de leva i en ständig
känsla av otrygghet och oro. Det
kan inte vara riktigt att staten ordnar
så, att stora grupper av vår befolkning
skola behöva gå i en känsla av ständig
oro. Om det nu inte kan vidtagas åtgärder,
som förhindra rymningarna
från ungdomsvårdsanstalterna och den
skadegörelse, som i samband därmed
ständigt och jämt åstadkommes, så är
det väl rimligt att staten åtminstone visar
en smula generositet när det gäller
att ersätta de uppkomna skadorna. Men
det är tyvärr ytterst svårt för dem, som
råkat ut för skadegörelsen, att få ut någon
ersättning. Några få det, men andra
få ingenting alls. År det verkligen
rimligt att denna uppgift skötes på detta
sätt? När man inte kan skydda människornas
egendom, så bör man väl åtminstone
hålla dem något så när skadeslösa
på annat sätt. Det är väl orimligt
att människor, som fullgöra sina
uppgifter mot det allmänna, skola vara
tvungna att — utan skydd och utan ersättning
från statens sida — gå i denna
ständiga oro och därtill lida uppenbar
skada. Jag vill verkligen hemställa till
herr statsrådet att intaga en mera posi -

tiv ståndpunkt till ersättningsfrågan,
om det nu inte går att skydda människorna
från skadegörelse.

Jag kan berätta för herr statsrådet,
att jag så sent som i går fick en uppgift
om att befolkningen i trakten kring en
ungdomsvårdsskola just i dagarna håller
på att vidtaga åtgärder till skydd
mot skadegörelse om det blir en skyddskår
eller vad det nu kan bli. Om nämligen
inte staten kan skydda medborgarna,
så måste de enskilda människorna
försöka att skydda sig själva. Jag tror
inte att detta är en riktig och lämplig
åtgärd, men jag tror inte heller att man
kan- förhindra den, med mindre den
känslan bibringas människorna, att staten
försöker skydda dem mot den skadegörelse,
som de här äro utsatta för.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. ändring av
direktiven för statens bidrag till bostadsförbättringsverksamheten.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som yttrade: Herr
talman! Under åberopande av att bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna
för erhållande av statligt bidrag
till renovering av relativt nybyggda
fastigheter i en del fall föreskrivit sådana
villkor, att en så gott som fullständig
ombyggnad av hela inredningen
blivit nödvändig, har med kammarens
tillstånd herr Jonsson i Skedsbygd till
mig ställt följande frågor.

Ske de nu påtalade förhållandena i
enlighet med departementets och bostadsstyrelsens
direktiv?

Om så är fallet, är herr statsrådet
villig medverka till sådan ändring i
direktiven, att kraven på bostadsför -

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Svar på interpellation ang. ändring av direktiven för statens bidrag till bostads förbättringsverksamheten.

bättringen anpassas efter bostadens förhållanden
före ombyggnaden, utan att
bostadsstandarden därför behöver
nämnvärt sänkas?

Statligt stöd till enfamiljs- och tvåfamiljshus
lämnas i två olika former.
Dels kan för nybyggnad eller genomgripande
ombyggnad beviljas egnahemslån,
dels kan beträffande vissa
mindre förbättringar beviljas förbättringslån.

Syftet med egnahemslånet är sålunda
att främja nybyggnad och genomgripande
ombyggnad av äldre, otillfredsställande
hus, medan förbättringslånet
avser anordnande av vatten och avlopp
ävensom elektriska installationer eller
tillfällig förbättring av hus, som äro
särskilt bristfälliga. Stödet tar alltså
icke sikte på renovering av relativt nybyggda
hus. Bostadsstyrelsen har icke
funnit behov föreligga av särskilda direktiv
till länsbostadsnämnderna i
syfte att förebygga att sådana villkor
för lån uppställas, som kunna föranleda
omotiverad värdeförstöring. Det
må dock i detta sammanhang framhållas,
att ägare till relativt nybyggda hus
kunna ha ekonomiskt intresse av en
sådan mera omfattande ombyggnad,
som utgör förutsättning för erhållande
av familjebostadsbidrag och bränslebidrag.

Bostadsstyrelsen har frågat länsbostadsnämnderna
i vilken omfattning
nämnderna ansett ändamålsenligt föreskriva
åtgärd, som nödvändiggjort rivning
av nytt murverk eller nymonterad
värmeledning. Av svaren framgår,
att dylika villkor endast uppställts i
några enstaka fall, varvid särskilda skäl
förelegat.

För att belysa hur frågan kan ligga
till i dessa särskilda fall, vilka få antagas
vara de av interpellanten åsyftade,
vill jag anföra vissa uppgifter rörande
ett av länsbostadsnämnden i Kalmar
handlagt låneärende. Byggnaden,
som uppfördes År 1939, innehåller två

rum och kök med bristfällig köksinredning.
Källaren är delvis och vinden helt
oinredd. Uppvärmnings- samt vattenoch
avloppsanordningarna ha vid besiktning
befunnits vara undermåliga.
Värmepannan är en 0,8 in2 kölcspanna
med två radiatorer vid innervägg. Murstocken
är av kalksandsten. Fastighetens
ägare har låtit Lantbruksförbundets
byggnadsförening uppgöra förslag
till ombyggnad av huset, innebärande
bl. a. inredande av tre rum på vinden.
Tillbyggnaden förutsätter utbyte av
värmepannan, varjämte murstocken av
kalksandsten, vilken ansetts otillfredsställande
ur brandsäkerhetssynpunkt,
skall ersättas. Produktionskostnaden
för ombyggnadsföretaget har av sökanden
beräknats till 16 600 kronor. Länsbostadsnämnden
har lämnat företaget
utan erinran och preliminärt beviljat
egnahemslån med 6 640 kronor. Fastigheten
före ombyggnaden åvilande inteckningsskuld
utgör 4 000 kronor. Bostadsstyrelsen
har vid granskning av
ifrågavarande låneärende icke funnit
anledning till anmärkningar.

Läget på bostads- och byggnadsmarknaderna
är f. n. sådant, att statligt stöd
till förbättring av relativt nyuppförda
bostadshus endast kan ifrågakomma i
de särskilda fall byggnaden är behäftad
med allvarliga brister och en genomgripande
ombyggnad fördenskull framstår
som nödvändig. Länsbostadsnämndernas
prövning av frågan om lån och
bidrag till dylika ombyggnader torde
icke kunna regleras genom allmänna
direktiv utöver de i gällande kungörelser
intagna bestämmelserna. Av bostadsstyrelsens
undersökning synes vidare
framgå, att länsbostadsnämndernas
prövning av låneärenden avseende
ombyggnad av hus hittills givit sådana
resultat, att anledning saknas att verkställa
de av interpellanten åsyftade
jämkningarna i lånevillkoren.

Vidare anförde:

Fredagen den 2 december 1949.

Nr 30.

av direktiven för statens bidrag till bostads''

Svar på interpellation ang. ändring

förbättringsverksam heten.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet få
framföra mitt tack för de av honom
lämnade svaren på mina i interpellationen
framställda frågor.

Herr statsrådet säger i sitt svar, att
syftet med egnahemslånet är att främja
nybyggnad och genomgripande ombyggnad
av äldre otillfredsställande
hus, medan förbättringslånet avser anordnande
av vatten och avlopp. I det
fall jag närmast syftade på och som
tycks utgöra det herr statsrådet i sitt
svar refererat, gäller det emellertid
varken ombyggnad av äldre hus eller
nybyggnad av sådant. Bostadshuset i
fråga uppfördes nämligen för tio år sedan,
och det kan väl rimligtvis inte betecknas
som äldre hus, åtminstone inte
i den bemärkelse vi på landsbygden
innefatta i detta uttryck.

Vidare säger herr statsrådet, att bostadsstyrelsen
inte funnit behov föreligga
av särskilda direktiv till länsbostadsnämnderna.
Jag har inte anledning
att tvista med herr statsrådet om huruvida
de cirkulär med anvisningar, som
utgått från bostadsstyrelsen till länsbostadsnämnderna,
skola kallas anvisningar
eller cirkulär eller direktiv.
Tvärtom skulle jag vilja säga, att jag
anser att bostadsstyrelsen skött sig mycket
dåligt, om den inte genom att ge
riktiga anvisningar sökt befrämja den
verksamhet, som den har till uppgift
att leda, inte minst för att få likartad
tillämpning av gällande författningar
ute i de olika länen. .Tåg förmodar att
länsbostadsnämnderna och förmedlingsorganen
genom dessa erhållit ledning

1 sin verksamhet. .lag antar att föl-medlingsorganen
till stöd för sin verksamhet
kunna peka på t. cx. en sådan bestämmelse
som den, vilken återfinnes
på femte sidan i en länsbostadsnämnds
cirkulär nr 3, där det på ett ställe heter:
»Det bör framhållas att installation
av centralvärme, varmed ofta förhindes
sanitetsinstallation, i normala 2

2 -Andra kammarens protokoll 1049.

fall brukar medföra sådana ändringsarbeten,
att företaget måste betraktas
såsom ombyggnad; denna bör då utföras
på sådant sätt, att den till resultatet
blir likvärdig med nybyggnad, varvid
egnahemslån kan utgå.» Jag förmodar
att det är denna passus i anvisningarna
eller direktiven, vad man nu vill
kalla detta, som legat till grund för vederbörande
organ, när man föranstaltat
om byggnadshjälp i det ifrågavarande
fallet.

Jag vill redan nu säga ifrån, att jag
anser dessa egnahemslån, i den mån
man genom dem kan underlätta för så
många som möjligt att skaffa sig eget
hem, utgöra ett verksamt medel för
främjande av mindre bemedlade personers
möjligheter att skaffa sig ett eget
hem med alla de fördelar ur familjesynpunkt
och ur samhällets synpunkt,
som följa med tryggandet av bostadsförhållandena.
Enligt mitt förmenande
bör detta betraktelsesätt leda till alt
man söker åstadkomma så många sådana
egna hem som möjligt. Vi ha ju
haft och ha ännu en skrämmande bostadsbrist
med alla de skadeverkningar,
som därav följa. Jag ifrågasätter, om det
under sådana förhållanden kan vara
riktigt ur samhällsekonomisk synpunkt
att lägga ned alltför mycket kapital,
material och arbete på att i det enskilda
fallet åstadkomma en bostadsstandard,
som ligger på toppen av vad
som kan önskas och åstadkommas. Kan
det vara riktigt att riva ut och skrota
ned befintliga detaljer, som skulle kunna
tjänstgöra ännu mycket längre, under
det att ett mycket stort antal medborgare
nödgas bo i så dåliga bostäder,
att de inte ens inom ramen för gällande
bestämmelser kunna komma i åtnjutande
av något förbättringsbidrag?

Ett mycket stort antal bostäder, som
borde komma i åtanke när det gäller
att åstadkomma förbättringar, utestängas
på grund av gällande bestämmelser
helt från all statlig hjälp. Man

AV .10.

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Svar på interpellation ang. ändring av direktiven för statens bidrag till bostads förbättrings

verksam heten.

kan fråga sig om det inte vore riktigare
att vid dessa ombyggnader något
sänka standarden inom de gränser, som
medgivas av bostadens nuvarande utformning,
samt sprida hjälpen till flera.
I varje fall förefaller det inte vara riktigt
att riva ut och skrota ned en fullt
funktionsduglig värmeledning, när det
råder skriande brist på material och
många nybyggen få vänta på att erhålla
t. ex. radiatorer.

Häromdagen läste jag i en stockholmstidning
under rubriken »Bristen
på värmeelement försenar nybyggen i
hela landet», hur inflyttningen i många
nybyggda fastigheter försenades. Samma
tidningsartikel innehöll en intervju
med byggmästare, som verifierade
dessa uppgifter. »I regel komma radiatorerna
till nybyggena en månad eller
fjorton dagar före inflyttningen, om de
komma alls», slutar uttalandet.

I det refererade fallet anger herr
statsrådet såsom motiv för att murverket
måste rivas, att detsamma var uppfört
av kalksandsten. Det är mycket
möjligt att detta material inte är av
samma kvalitet som vanligt murtegel,
men skulle man utan vidare kassera
alla murverk, utförda av detta material,
skulle ytterligare många familjer bli
försatta i ett bekymmersamt läge. I det
föreliggande fallet fanns det ett upprättat
kostnadsförslag, med vilket ägaren
av bostadshuset var fullt tillfredsställd.
Detta slutade på 8 700 kronor.
För att utfå bostadstillägg och bränslebidrag
nödgades ägaren emellertid anlita
eu av länsbostadsnämnden anvisad
arkitekt. Då slutade kostnadsförslaget
på 16 600 kronor. Det har emellertid
visat sig att denna siffra inte kommer
att hålla; kostnaderna komma snarare
att över- än understiga 20 000 kronor.
Visserligen erhåller bostadsägaren bostads-
och bränslebidrag så länge barnen
inte fyllt 16 år, men efter denna
tid upphöra dessa bidrag. Han har då
att själv förränta och eventuellt amor -

tera den kvarvarande lånesumman. Jag
vågar ställa den frågan, om i detta fall
inte bostadsinnehavarcn skulle ha varit
betydligt mera gynnad av staten,
om han kunnat erhålla bidrag för att
utföra ombyggnaden enligt det första
förslaget och haft en skuldsumma, som
varit 10 å 12 000 kronor mindre.

Inte minst i nuvarande ekonomiska
läge bör det stå klart, att samhället saknar
resurser att inom överskådlig framtid
bringa upp bostadsstandarden till
den höjd, som nu kan uppnås i endast
mycket få fall. Jag undrar fortfarande,
om det inte är alla skäl att taga hela
vår statliga bostadspolitiska verksamhet
under förnyad omprövning. Jag
gör det med så mycket större rätt som
jag kan säga, att detta fall inte är enastående.
Vid samtal med kamrater har
jag funnit, att tillämpningen i länet i
många fall varit likartad. Jag vill också
påpeka, att när man på detta sätt offrar
statens pengar på några få byggen, under
det att ett mycket stort antal hjälpsökande
inte kunna komma i åtnjutande
av något stöd alls, då blir befolkningen
på de orter, där sådant förekommer,
missnöjd. Flera personer ur
skilda samhällsgrupper ha för mig omtalat,
att man ansåg att det för bostadsinnehavarna
själva vore ekonomiskt
klokare och lyckligare, om man kunde
få hjälpen något mer spridd, även om
hjälpen inte blev så omfattande och
bostadsstandarden bringades upp till
den topp, som man nu fordrar.

Herr PERSSON i Växjö: Jag känner
inte till så många detaljer i det fall,
som varit anledning till denna interpellation.
Men förhållandet är ju ändå det,
att den sökande här tydligen genom
förmedlingsorganet hos länsbostadsnämnden
sökt en ombyggnad, som enligt
det förslag som gjorts upp av — om
jag är rätt underrättad — I,BF skulle
kosta 16 000 kronor. När länshostads -

Fredagen den 2 december 1949.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. ändring av direktiven för statens bidrag till boslads förbättringsverksamheten.

nämnden sedan granskat detta förslag
och funnit det bra samt tillstyrkt det,
så kan jag för min del inte förstå att
man säger, att länsbostadsnämnden inte
skulle ha skött denna sak alldeles tillfredsställande.

Det var även mycket annat i den föregående
talarens anförande som man
skulle kunna ställa under diskussion.
Det är väl ändå alldeles felaktigt att
bär komma och påstå, att vi nu föra
en bostadspolitik som medför, att i
jämförelse med tidigare endast ett litet
fåtal människor kunna få ett bra
eget hem eller eu ordentlig lägenhet.
Visserligen förhåller det sig så — det
måste jag inskjuta — att vi inte kunnat
bygga så många bostäder vi önskat, eftersom
man måste hålla sig inom ramen
för investeringsmöjligheterna. Enligt
min uppfattning liar det emellertid
aldrig förut varit möjligt för så många
människor som nu — tack vare den
statliga bostadspolitiken — att skaffa
sig ett eget hem, som fyller de krav vi
nu ställa. Detta har varit möjligt just
under åren efter kriget. Under de tre
åren närmast efter kriget, åren 1945,
194(5 och 1947, byggde vi flera lägenheter
än någon gång förut. För endast
tio är sedan kunde många familjer
knappast drömma om att få möjligheter
att skaffa sig sådant eget hem, som vi
nu tack vare de statliga stöden kunna
giva dem. Den nya bostadspolitiken,
som vi beslutat om här under tre riksdagar
i följd, åren 1946, 1947 och 1918
jag nämner då särskilt beslutet om
egnahemslånet — innebär bostadsbidrag,
som giva större möjligheter för
dem som vilja skaffa sig eget hem. Även
eu del familjer med relativt små inkomster
kunna nämligen klara av detta,
eftersom de årliga bostadskostnaderna
bli lägre genom det stöd, som staten
bär ger.

Vidare är det klart, alt herr Jonssons
i Skedsbygd anförande även aktualiserade
frågan om själva principerna för

bostadspolitiken. Jag trodde att man var
tämligen enig bär i riksdagen om detta.
I varje fall restes det inte någon opposition
— såvitt jag kan minnas — mot
det förslag, som kom från departementet.
Det var ingen opposition eller kritik
mot förslaget, att man skulle föra
en bostadspolitik, som gick ut på en
standardhöjning. Huvudprincipen skulle
då vara att alla hus, som kunde byggas
om och sättas i samma skick som
nybyggda hus, skulle man också kosta
på en sådan ombyggnad. Dessutom innebar
beslutet, att man skulle förbättra
övriga en- och tvåfamiljslägenheter,
d. v. s. sådana som på grund av sin
konstruktion eller av annan anledning
voro av så dålig beskaffenhet, att de
inte kunde byggas om, så att de kunde
bli som nya. Vidare skulle man inte
heller lägga ned några kostnader, om
det av någon annan anledning — t. ex.
att huset inte skulle komma att bebos
mer än begränsad tid — skulle vara
ekonomiskt oförsvarligt. Principen var
alltså, att man skulle göra så många hus
man kunde likvärdiga med de nya. Jag
trodde, att man i alla fall skulle vara
enig om den huvudprincipen. Jag vill
fråga vart det skulle bära hän, om man
försökte gå andra vägar.

Bostadsförbättringsverksamlieten bedrives
ju huvudsakligen ute på landsbygden.
Om man nu ute på landsbygden
skulle hjälpa upp bostadsläget med
förbättringslån i stället för med egnahemslån
och underlåta att göra bostäderna
lika bra som nya i de fall detta
går, så skulle väl detta betyda, att man
för framtiden konserverar en lägre bostadsstandard
ute på landsbygden, och
detta strider direkt mot syftet med bostadspolitiken.
En av målsättningarna
för denna politik är jo, alt landsbygden
skall komma i paritet med tätorterna
när det gäller bostadsstandarden.
Jag kan därför inte förstå att man från
landsbygdshåll företräder eu linje, som
skulle innebära motsatsen.

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Svar på interpellation ang. ändring av direktiven för statens bidrag till bostads förbättringsverksamheten.

Jag vet också att erfarenheten visar,
att om man ger ett stöd åt en familj,
som vill ha ett eget hem, och detta inte
blir av alldeles tillfredsställande beskaffenhet,
då dröjer det inte länge tills
familjen klagar och säger, att den fått
ett stöd från statens sida, som inte på
något sätt kan jämställas med det stöd
en annan familj fått. En annan familj
har kanske fått flera rum och en bättre
utrustning. Hur kunna myndigheterna
handla på det sättet, frågar man. Ingen
skall tro att man med en bostadspolitik,
som på detta sätt konserverar en lägre
standard på landsbygden, i längden kan
vinna ens deras bifall och bevågenhet,
som skulle draga nytta av detta stöd.
Därför vill jag vid detta tillfälle bara
kort och gott understryka vikten av att
man inte viker från dessa huvudprinciper,
som innebära att man på bred
front går fram för en förbättring av bostadsstandarden,
eu förbättring varigenom
man får så många bostäder som
möjligt av sådan beskaffenhet, att de
fylla de krav man nu ställer i tätorterna
på en familjebostad.

Ilcrr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag vill bara bemöta den föregående
ärade talaren på ett par punkter.
Ilan säger att vederbörande sökt bidrag
och att det inte fanns någon anledning
för länsbostadsnämnden att vägra, utan
den lämnade sitt godkännande. .lag har
emellertid inte riktat kritiken mot länsbostadsnämnden.
Jag vill bara påpeka,
att personen i fråga ursprungligen sökte
med ett kostnadsförslag på 8 700 kronor.
För att få bostadstillägg nödgades
han emellertid anlita en av länsbostadsnämnden
anvisad arkitekt, och enligt
denne skulle kostnadsförslaget sluta på
10 600 kronor. I verkligheten komma
kostnaderna kanske att uppgå till något
över 20 000 kronor. Det är de ekonomiska
konsekvenserna för familjen i
fråga, som man här måste taga i be -

aktande. Hade familjen nu redan förut
skuld på huset och sedan belastades
ytterligare, så kommer den naturligtvis
i ett mycket svårt läge. Finns det barn
i familjen, så får man barnbidrag och
bränslebidrag, men så snart barnen bli
stora står man kvar med den stora
skuldsumman.

Vidare säger den föregående talaren,
att det aldrig byggts så mycket som under
de senaste åren. Detta är ju glädjande
och riktigt, men i det andragna
fallet gällde det inte att åstadkomma
något nytt hem. Här fanns det redan
ett hem, som man kostar på 20 000 kronor
för att förbättra. Man skapar således
ingenting nytt bär.

Talaren säger också, att det riktades
ingen kritik mot det förslag, som genomfördes.
Ja, det beror ju så mycket
på hur ett genomfört förslag tillämpas
ute i bygderna. Det är först när man
kommer och träffar på sådana här
exempel som kritiken gör sig gällande.
Man tycker då att det inte varit så bra,
som man skulle ha önskat.

Herr Persson i Växjö säger vidare,
att man inte vill konservera en lägre
bostadsstandard på landsbygden, och
därför tillämpar man detta system. Ja,
men om man bygger om, låt oss säga
en procent av dessa byggnader på
landsbygden och lyckas komma fram
till att bygga två procent av byggnaderna,
då konserverar man ju de återstående
byggnaderna så mycket längre.
Jag ifrågasätter om man någonsin hinner
komma så långt, att man kan få en
ordentlig bostadsstandard för alla medborgare,
och jag förutsätter, att när
man genomfört detta program till slut,
så kanske de först iordningställda bostäderna
för länge sedan äro utdömda.

Man skall inte vika från principerna,
säger den föregående ärade talaren. Jag
vill säga att det för mig — och många
med mig — inte framstår såsom riktigt
att i en tid med brist på material riva
ned ett murverk och taga bort en vär -

Fredagen den 2 december 1949. Nr 30. 21

Svar på interpellation ang. ändring av direktiven för statens bidrag till bostadsförbättringsverksamheten.

ineledning och skrota ned denna för
att sedan ersätta dessa saker med nya.
Detta kan man inte acceptera. Jag tycker
inte att detta handlande är riktigt
i en situation, där det är en sådan
skriande brist på sådana saker som det
är för närvarande.

Herr PERSSON i Växjö: Herr talman!
Om jag inte är fel underrättad, så gällde
det i här berörda fall värmeelement,
som var uppsatt på en innervägg,
d. v. s. de hängde tydligen på den mur,
som fanns där. Pannan var ju till dimensionerna
för liten. Man kunde inte
ha den i fortsättningen, om man skulle
bygga till huset. Jag känner inte till
detaljerna i fallet, men jag är inte alldeles
övertygad om att familjens bostadskostnader
bli så mycket högre därför
att man lägger ned litet mera
pengar på detta hus, ty det betyder ju
att ifrågavarande familj kan erhålla familjebostads-
och bränslebidrag. Och
vi ha ju ändå varit med om att besluta,
att förutsättningarna för familjebostadsoch
bränslebidrag skola vara, att lägenheten
i fråga skall vara godtagbar enligt
de krav, som vi uppställde. Därför
tror jag att vederbörande i detta fall
kanske fick precis lika låga bostadskostnader,
som om han gjort en förbättring
enligt de linjer som herr Jonsson
i Skedsbygd nu tycks gå in för.

Nu var det i verkligheten så att
denna fråga — angående gränsdragningen
mellan egnahemslån och förbättringslån
— redovisades i propositionen
nr 231 förra året. Man fann där
att bostadsförbättringsutredningen hade
ifrågasatt, huruvida man i en del fall
inte skulle kunna gå med på något enklare
förbättringar som inte medförde
alt husen blevo likvärdiga med ett nytt.
Men departementschefen gick i sitt resonemang
i denna proposition emot
detta förslag. Han drog upp dessa klara
linjer som sedan, när riksdagen fattade

sitt beslut, ingen gjorde nagon anmärkning
emot. Jag menar därför att det
kanske i detta fall inte är så farligt med
bostadskostnaderna.

Herr Jonsson i Skedsbygd sade inte
rent ut, men det liksom framskymtade
i hans anförande, att man borde ompröva
bostadspolitikens huvudprinciper,
då det gäller i huvudsak frågan om
husen skola göras likvärdiga med nya
i alla de fall där det är möjligt. 1 så
fall får väl denna fråga tas upp i något
annat sammanhang. Det var dock
inte längre sen än förra året som vi
fattade beslut om den nya bostadspolitiken
i fråga om enfamiljs- och tvåfamiljshusen.
För min del tror jag att
man skall hålla på de principer som
godkänts. Det skulle vara beklagligt, om
de nuvarande ekonomiska svårigheterna,
bristen på material och investeringssvårigheter
skulle medföra att man
avvek från den linje som ändå innebär
att man, såsom jag förut sade, går fram
på bred front för att söka få ett bostadsbestånd
som är fullt tillfredsställande
ur olika synpunkter. Jag anser
att det statliga stödet inte skall användas,
annat än där det är alldeles nödvändigt,
för att åstadkomma bostäder
som inte komma att vara tillfredsställande,
när man bott där några år, och
som inom en nära framtid komma att
anses undermåliga. Jag tror att det är
farligt att föra en sådan politik.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag vill bara göra ett par erinringar.
Den föregående ärade talaren
säger att man konstaterat, att värmepannan
var liten och värmeelementen
inte tillräckliga. Om man anlitar en arkitekt
för att få fram det bästa möjliga,
kasserar lian naturligtvis allt gammalt
som finns, den saken är klar. Annars
råder det mycket delade meningar —
jag är inte någon fackman på detta område
— huruvida denna panna skulle
ha kunnat duga i fortsättningen.

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Svar på interpellation ang. utredningen om utbyggnad av de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders barn.

Så säger talaren att sökanden hade
troligtvis inte fått lägre hyreskostnader,
därför att han fick barnbidrag.
Men jag sade ju, att om han kunnat få
detta barnbidrag och därtill en lägre
hyreskostnad, så hade han kommit i en
bättre ekonomisk ställning ocli sluppit
den stora skuldsumma som han nu
tvingas dragas med och som kan bli besvärlig
nog för vederbörande.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MöLLEIt: Herr talman! Jag
har själv tagit upp frågan om detta enskilda
fall, men det lär väl icke vara
möjligt för riksdagens ledamöter att
över huvud taget bilda sig någon uppfattning
om huruvida länsbostadsnämnden
eller herr Jonsson i Skedsbygd har
rätt i detta speciella fall. Jag tror inte
att det skulle gå, med mindre än att
man gjorde en inspektion på stället.
Jag medger att jag misstänkte, att herr
Jonssons verkliga mening var att familjebostadsbidrag
och barnbidrag skulle
lämnas ut även till folk med bostäder
som icke uppfylla de kvalitetsvillkor
som man nu en gång har ställt upp.
Vill herr Jonsson i Skedsbygd hävda
detta — och det framgick tydligt av
hans sista yttrande — så är det bäst att
återkomma till denna sak, när bostadsfrågan
i hela sin vidd skall behandlas
av nästkommande års riksdag, därför
att hör är det inte bara Kungl. Maj:t
som bestämmer utan här föreligga riksdagsdirektiv
för tillerkännande av familjebostads-
och barnbidrag. Det skall
då bli intressant att se, om riksdagens
andra kammare är villig att skruva ned
anspråken på kvaliteten hos de bostäder
för vilka familjebostadsbidrag skall
beviljas.

Jag tror att vi få uppskjuta diskussionen,
tills vi verkligen bli i tillfälle
att diskutera denna principfråga.

Härmed var överläggningen slutad.

S 4.

Svar på interpellation ang. utredningen
om utbyggnad av de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders barn.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Med
andra kammarens tillstånd har ledamoten
herr Fröderberg till mig riktat följande
fråga:

Är herr statsrådet i tillfälle att meddela,
när den av 1948 års riksdag i skrivelse
nr 177 begärda utredningen angående
utbyggnaden av de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders barn
väntas bli förelagd riksdagen?

I den av interpellanten åberopade
skrivelsen har riksdagen anhållit om
utredning av frågan i vilken utsträckning
för barn i åldern 16—18 år, som
på grund1 av fortsatt utbildning eller
sjukdom icke kunna bidraga till sitt
uppehälle, kompensation i form av stipendier
eller på annat sött erhållits för
barnavdragens bortfallande. Med anledning
av denna skrivelse uppdrog Kungl.
Maj :t den 30 juni 1948 åt socialstyrelsen
att verkställa den begärda utredningen.

Den 6 december 1946 hade emellertid
studielånenämnden fått i uppdrag
att verkställa en utredning rörande studiehjälpsverksamheten
vid de allmänna
läroverken och vissa andra statliga och
statsunderstödda läroanstalter. Då studielånenämndens
utredning kunde förväntas
innehålla förslag till åtgärder,
som kunde inverka på socialstyrelsens
uppdrag ansåg sig styrelsen böra avvakta
dennas slutförande. Sedan studielånenämnden
numera överlämnat sitt
betänkande har socialstyrelsen uppgivit
sig ha för avsikt att inom de närmaste
veckorna överlämna utredning
och förslag.

Då jag sålunda ännu icke varit i tillfälle
att taga del av utredningen, kan
jag f. n. icke närmare yttra mig om vid

Fredagen den 2 december 1949.

Nr 30.

Svar på interpellation ang. utredningen om utbyggnad av de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders barn.

vilken tidpunkt denna fråga kan föreläggas
riksdagen. Något förslag är emellertid
icke att förvänta till nästa års
riksdag.

Härpå anförde

Herr FRöDERBERG: Herr talman!
Jag ber att till chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min fråga. .lag vill också tacka statsrådet
för det intresse som han fortfarande
har för saken och för det löfte
han hiir gav att komma med en proposition
i denna fråga. Dock är jag inte
riktigt nöjd med hans angivande av tidpunkten
när det skulle ske. Han sade
ju, att han inte trodde att han skulle
kunna avlämna denna proposition till
nästa års riksdag.

■lag skall la en liten kort repetition
av denna frågas behandling. Före den
senaste skattereformen fick man ju avdrag
vid beskattningen för barn upp
till 18 år, som inte kunde försörja sig
själva på grund av studier osv. Denna
bestämmelse bortföll vid skattereformen.
Socialministern hade då föreslagit
att som ersättning härför skulle det
allmänna barnbidraget utgå för sådana
barn upp till 18 års ålder. Men utskottet
och riksdagen gick på en snävare
linje. De motiverade detta bland annat
med svårigheten att ta ställning till vilka
som kunde få bidrag och vilka som
inte kunde få det i dylika fall. Jag motionerade
då året efteråt och föreslog
att barnbidrag skulle utgå till änkors
och invaliders barn, som av nyssnämnda
ska! inte kunde försörja sig själva,
upp till 18 års ålder. Utskottet avstyrkte
förslaget och hänvisade som motivering
för ett avslag lill det skiil, som anfördes
då frågan om det allmänna barnbidraget
behandlades föregående år, alltså
svårigheten atl göra ell urval, .lag tycker
att det var en svag motivering -den anmärkningen riktar jag mot utskottet
och riksdagen och inte mot so -

cialministern — ty de barn, som det
här gäller, finnas redan i barnavårdsnämndernas
matriklar, då de ju erhållit
särskilt barnbidrag i 10 år. Vad det
gäller är egentligen att utsträcka bidragsgivningen
två år. Man ansåg emellertid
att en utredning borde ske, och
en sådan är redan begärd hos socialstyrelsen.

Herr statsrådet hänvisade här till den
utredning, som studiehjälpsnämnden
företagit och som blev tillgänglig för
fjorton dagar sedan. Även i fjol talades
det om att det möjligen i detta betänkande
skulle komma att tagas särskild
hänsyn till änkors och invaliders barn.
Jag har nu studerat betänkandet rätt
ingående, men till min besvikelse funnit
att något särskilt förslag rörande
dem inte är medtaget. Inom parentes
sagt är betänkandet i övrigt ett mycket
intressant aktstycke.

Men det var ju i alla fall meningen,
att frågan om bidrag till änkors och invaliders
barn skulle upptagas såsom ett
komplement till förslaget angående studiehjälpsverksamheten,
och jag vill därför
uttala den förhoppningen, att om
det från ecklesiastikdepartementets sida
framlägges ett förslag till nästa års riksdag
angående hjälpen till studieverksamheten,
socialministern då samtidigt ville
framlägga förslag rörande särskilt bidrag
och hjälp till änkors och invaliders
barn in. fl. Jag tror nämligen att
det skulle vara mycket bra, om vi finge
behandla dessa frågor samtidigt.

Det iir naturligtvis inte tänkbart att
det kommer någon proposition angående
bidrag till änkors och invaliders
barn redan vid nästa riksdags början,
men vi ha ju dock några månader på
oss under riksdagen, och jag hoppas
som sagt att propositionen skall komma
vid eu senare tidpunkt och helst då
samtidigt med förslaget rörande studiehjälpen.

Jag vill uttrycka min tacksamhet för
att ett sådant förslag, som jag här efter -

Nr 30.

Fredagen den 2 december 1949.

Svar på fråga ang. utvidgning av de statliga subventionerna.

lyst, kommer att framläggas, men ju
förr det sker, desto bättre.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på fråga ang. utvidgning av de statliga
subventionerna.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som yttrade: Herr
talman! Herr Lager har till mig riktat
följande enkla fråga:

Ämnar regeringen framlägga något
förslag till utvidgning av de statliga
subventionerna för nedbringande av
barnfamiljernas och de ensamstående
mödrarnas bostadskostnader, och i så
fall, vid vilken tidpunkt kommer detta
att ske?

Som svar på frågan vill jag framhålla
följande.

Vid utformningen av nu gällande bestämmelser
om bostadsrabattcrna, enligt
vilka familjebostadsbidrag som regel
endast utgår till barnfamiljer i hus,
som nybyggts eller ombyggts efter den
1 januari 1948, förutsattes att frågan
om utvidgning av bidragsgivningen
borde bli föremål för förnyad prövning,
så snart det statsfinansiella läget
ansåges medge det. Bostadsstyrelsen
undersöker för närvarande vilka kostnader
en utvidgning av bidragsgivningen
till att omfatta även familjer i
före den 1 januari 1948 uppförda eller
ombyggda bostadshus av godtagbar
standard skulle medföra. Frågan om
bostadsbidrag till ensamstående mödrar
med minderårigt barn torde även
få prövas i detta sammanhang.

.Tåg är för närvarande icke beredd
att säga, när slutliga förslag beträffande
den här berörda utvidgningen av bostadsrabatterna
skola kunna framläggas
för riksdagen. Jag anser det dock
uteslutet att förslag i ämnet kunna
framläggas för nästa års riksdag.

Härefter anförde

Herr LAGER: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet och chefen för
socialdepartementet för svaret på min
enkla fråga, samtidigt som jag beklagar
det negativa innehållet i framför allt
svarets senare del.

De nuvarande bestämmelserna för
familjebostadsbidrag äro ju inte tillfredsställande,
detta speciellt därigenom
att dels barnfamiljer, som bo i
fastigheter, hyggda före 1948 men av
en kvalitet som fyller de ställda anspråken,
och dels ensamstående mödrar
äro utestängda från bidrag. Såvitt
jag har kunnat finna, råder också i
stort sett allmän enighet om att bestämmelserna
böra ändras så, att de nu rårande
orättvisorna försvinna. Även
herr statsrådet medgav ju detta i sitt
svar här.

Det är alldeles uppenbart att behovet
av bostadsbidrag för dessa barnfamiljer
och ensamstående mödrar inte
avtar, utan snarare tilltar allt eftersom
tiden går. Desto mer anmärkningsvärt
är det därför enligt min mening, att
handläggningen av denna fråga och
reglerandet av berörda förhållanden
sker i mycket långsam takt. Efter vad
jag erfarit, utredes för närvarande frågan
om familjebostadsbidrag av bostadsstyrelsen,
och där väntar man i
sin tur på att få in en del material från
1945 års bostadsräkning som man behöver
för att kunna göra sin utredning
färdig. Det är nu snart fem år
sedan denna bostadsräkning ägde rum,
och det föreligger väl en viss risk för
att det primärmaterial, på vilket bostadsstyrelsen
skall stödja sig vid sin
utredning, hinner att bli så gammalt,
att man under hänvisning härtill kommer
att ytterligare uppskjuta framläggandet
av ett utredningsresultat.

Vad frågan om bidrag till ensamstående
mödrar beträffar, så är den inte
föremål för någon utredning, utan den
överväges endast hos Kungl. Maj:t.

Fredagen den 2 december 1949.

Nr 30.

Svar på fråga ang. utvidgning av de statliga subventionerna.

Detta övervägande liar nu pågått rätt
länge. I propositionen i bostadsfrågan
till 1947 års riksdag sades det, att
Kungl. Maj:t hade sin uppmärksamhet
riktad på saken men att frågan tarvade
ytterligare övervägande. I propositionen
till 1948 års riksdag meddelades
att formen för detta bidrag inte var
klar och att man därför inte kunde
framlägga något förslag till riksdagens
prövning. Inte heller i årets proposition
återfanns något förslag rörande
denna sak.

Däremot framburo vi från kommunistiskt
håll i en gruppmotion förslag
dels om en utvidgning av bostadssubventionerna
till att omfatta även barnfamiljer,
som bo i hus som äro färdigställda
tidigare än 1948, och dels om
bostadsbidrag till ensamstående mödrar.
Utskottet avstyrkte våra förslag
med hänvisning till att dessa frågor
voro föremål för övervägande av Kungl.
Maj:t, och riksdagen följde utskottet
och avslog motionen.

Den upplysning, som herr statsrådet
nu lämnat om att vi inte heller till
1950 års riksdag kunna förvänta ett förslag
i ärendet tyder på att övervägandena
fortsätta. Jag måste säga att den
långsamma takt, vari utredningen och
övervägandena när det gäller dessa frågor
ske, är mycket anmärkningsvärd.
Det är dock rätt många människor som
det här gäller. Om jag håller mig till
den kategori, som kanske är värst utsatt,
nämligen de mindre bemedlade
och obemedlade ogifta mödrarna, så
finns det vid den kommunala bostadsförmedlingen
här i Stockholm mellan
1 800 och 1 900 bostadssökande som
tillhöra denna kategori. En grov beräkning.
säger, att cirka 1 000 av dessa
sakna egna bostäder och följaktligen
måste leva skilda från sina barn, ett
förhållande som givetvis är mycket beklagligt
ur dn mängd olika synpunkter.

Jag kan inte godkänna det argumentet,
att det statsfinansiclla läget skulle
lägga hinder i vägen för att vidga bo -

stadssubventionerna till att omfatta de
båda grupper, som jag här berört, och
alldeles speciellt vill jag bestrida att
det skulle vara fallet beträffande de ensamstående
mödrarna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående regeringens inställning
till vissa försvarspolitiska
frågor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkande och memorial: nr

50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskilt anstånd med inbetalning av
kvarstående skatt på grund av 1949 års
taxering; och

nr 51, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av väckta
motioner angående sänkning av tillläggsskatten
å bensin och tilläggsskatten
å vissa för drivande av automobil
använda brännoljor.

g 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
389, till Konungen i anledning av väckta
motioner om avskaffande av dvrortssystemet
in. in-, -samt om slopande av
lägsta ©rtsgfupperi- i dyrortsindelningen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.55 era. ..... .....

In fidem
Gunnar Brittb.

Andra kammarens protokoll J9t9. Nr 30.

Nr 30.

Lördagen den 3 december 1949.

Lördagen den 3 december.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Ledamoten av andra kammaren, jur.
lic. Per Hjalmar Fagerholm är på grund
av influensa-sjukdom med hög feber
sängliggande och oförmögen att bevista
sammanträden under en tid framåt, intygar Stockholm

den 2 dec. 1949.

V. L. Lundberg
Leg. läk.

Kammaren beviljade herr Fagerholm
ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 2 innevarande december
tills vidare.

§ 2.

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 50.

§ 3.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 51, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av väckta
motioner angående sänkning av tilläggsskatten
å bensin och tilläggsskatten å
vissa för drivande av automobil använda
brännoljor.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter endast en
bordläggning. Kammaren biföll denna
hemställan och godkände den i memorialet
föreslagna voteringspropositionen.

Herr andre vice talmannen meddelade
härefter, att enligt överenskommelse
mellan kamrarnas talmän ifrågavaran -

de gemensamma omröstning komme att
äga rum vid plena den 7 innevarande
december.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande och memorial: nr

185, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående samförläggning
av Södra skånska infanteriregementet
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 186, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1949/50;

sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition angående
nya grunder för avlöningen av präster
in. in., dels ock i ämnet väckta motioner; första

lagutskottets utlåtande nr 54, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
tillämpning av lagen den 23 april
1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel, dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 5.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri. Esselte ab. Stockholm 194''.)

917390