1949 ANDRA KAMMAREN Nr 2 (Riksdagens protokoll 1949:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

IJÉJ

1949 ANDRA KAMMAREN Nr 2

18—19 januari.

Debatter m. m.

Sid.

Tisdagen den 18 januari fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts, se em) .... 3

Tisdagen den 18 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)............ 69

Onsdagen den 19 januari fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)............ 107

Onsdagen den 19 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)............ 168

1 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fn).

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 11
och den 12 innevarande januari.

§ 2.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition, nr 9, med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 29 juni 1946 (nr 408)
om användande av statspolispersonal
för vissa särskilda uppgifter.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen
in. m.

Föredrogos för remiss till utskott i
ett sammanhang Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande propositioner, nr
1, angående statsverkets tillstånd och
behov under budgetåret 1949/50 och,
nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1948/49.

Därvid anförde:

Ilerr OHLIN: Herr talman! Vi leva i
en ödesdigert händelserik tid. Världen
har svårt att falla till ro efter alla de
våldsamma förändringar, som det andra
världskriget medförde. Den ena konfliktsituationen
avlöser den andra med
eller utan krigshandlingar. Ur .svensk
synpunkt och kanske ur världssynpunkt
allvarligast är väl, att de politiska motsättningarna
mellan de demokratiska
västmakterna och stormakten i Östeuropa
snarare skärpts än mildrats. I
den mån dessa motsättningar bottna i
rysk misstänksamhet och rädsla för offensiva
krigiska avsikter hos demokratierna
— sådana avsikter omtalas dagligen
i rysk press och rysk radio —
framstå de från vår horisont som svår -

begripliga. I demokratierna med deras
yttrande- och tryckfrihet, deras rätt till
opposition mot de styrande, måste folkets
— de breda lagrens — fredsvilja
mer än annorstädes göra sig gällande.
De västeuropeiska kontinentalstaternas
svaga militära utrustning samt Storbritanniens
och Förenta staternas radikala
nedskärning av rustningarna och
de mobiliserade trupperna under de
första efterkrigsåren äro vittnesbörd
nog om en fredlig inställning. Det är
överraskande och tragiskt, att den östeuropeiska
statsgruppen icke sökt att
på denna grund bygga upp ett samarbete
med västmakterna utan föredragit
en politik av ett annat slag samt en
permanent mobilisering av väldiga miljonarméer.
Objektivt betraktat måste
naturligtvis de östeuropeiska truppstyrkorna
te sig som ett allvarligare hot än
de svaga arméerna i Västeuropa. Det
är därför naturligt, att i väster ett behov
av närmare samarbete mellan staterna
framträtt för att minska otryggheten
och att en förstärkning av de
militära försvarsåtgärderna blivit ofrånkomlig.
Något hot mot freden ligger
icke däri utan tvärtom ett skydd för
freden. Att saken ter sig på detta sätt
från svensk horisont bör enligt min mening
klart utsägas.

Man kan i ett internationellt läge,
präglat av sådana motsättningar, icke
förvånas över att Förenta Nationerna
år 1948 haft föga framgång i sitt arbete
på ctl biläggande av de storpolitiska
konflikterna. Så mycket mer glädjande
är det, att det internationella samarbetet
— låt vara i en mera begränsad krets
— lett till betydande resultat. Jag syftar
på Marshallplanen och samverkan
mellan de i Parisorganisationen deltagande
staterna, däribland Sverige. Fördelarna
därav för den ekonomiska ro -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

konstruktionen i denna del av världen
äro redan uppenbara.

Att, som jag redan anfört, en organiserad
militär och politisk samverkan
i väster är en naturlig följd av den internationella
politiska utvecklingen betyder
ingalunda i och för sig, att eu
uppdelning av världen i två motsatta
läger, där alla stater måste utan dröjsmål
fast ansluta sig till det ena eller det
andra blocket, skulle vara en utveckling
i världsfredens intresse. Förekomsten
av t. ex. en nordisk försvarsgrupp utan
sådana alliansförpliktelser, som i händelse
av stormaktskrig i Europa omedelbart
skulle draga oss in i kriget, kan
tvärtom ur båda de motsatta stormaktslägrens
synpunkt vara en fördel. Förutsättningen
är då, att de nordiska länderna
bygga upp ett tillräckligt militärt
och ekonomiskt försvar och företräda
en bestämd vilja att försvara sin frihet.
Det vore icke förvånande, om de demokratiska
västmakterna till slut skulle
visa förståelse för en nordisk hållning
av detta slag. Den närmaste tiden kommer
förmodligen att klargöra, vilka de
yttre förutsättningarna äro för en sådan
nordisk politik och hur man ser på
frågan i Danmark och Norge. Först i
samband därmed kunna de svenska
statsmakterna taga ställning och fatta
de allvarliga besluten. En sak synes mig
uppenbar: att undvika djupgående politisk
splittring mellan Danmark, Norge
och Sverige och i stället utbygga en
mångsidig samverkan samt befästa samhörighetskänslan
mellan våra folk är i
och för sig ett viktigt mål för .svensk
strävan.

Jag skall, herr talman, i dag icke närmare
behandla de försvarsproblem, som
tidsläget annars kan anses aktualisera.
Jag vill beträffande försvaret endast
erinra om att 1948 års riksdag i överensstämmelse
med en från vårt håll
väckt motion begärde sådana upplysningar
och informationer från försvarsministern,
att det skulle bli möjligt att
i år göra en avvägning mellan de krav,

som från de olika försvarsgrenarnas
sida kunna ställas och tillmötesgås. Så
vitt jag kunnat se, finns icke i statsverkspropositionen
ett material, som
tillåter en sådan avvägning och bedömning.
Jag hoppas, att riksdagen senare
under denna session skall kunna få mottaga
ett material av denna art. Jag skulle
vilja säga till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet, att detta är
en anhållan från riksdagens sida, som
är fullt berättigad och som jag tror att
han gör klokt i att tillmötesgå.

Jag skall be att få säga några ord om
ett annat problem, som blivit aktualiserat,
närmast måhända som ett överraskande
resultat av valutgången. Det
har visat sig, att efter 1948 års val såväl
hos socialdemokratien som bondeförbundet
— liksom något tidigare hos
högern — en villighet framträtt att överväga
en valreform och skapande av ett
valsystem, som bättre än det nuvarande
skulle ge rättvisa mellan meningsriktningarna
utan att man skulle behöva
använda politiska karteller. Det är en
glädjande sinnesändring, som bär tycks
ha ägt rum. Länge slogo ju dessa tre
partier i gemensam konservatism vakt
om den bestående ordningen, trots de
uppenbara olägenheter som voro förenade
därmed. Den som förvånats över
deras omedgörlighet att inte ens vilja
undersöka möjligheterna till andra lösningar
måste uttrycka sin glädje över
att det nu förefaller, som om ett förutsättningslöst
arbete här skulle kunna
upptagas.

Det är särskilt socialdemokratien,
som mycket hårt motsatt sig tanken på
en reform av valsystemet. Man kan naturligtvis
icke undgå att något intressera
sig för vad det är som skett och
åstadkommit denna sinnesändring. Har
icke socialdemokratien längre behov av
den överrepresentation, som det nuvarande
systemet har givit? Och har man
icke längre behov av att kunna slå tillsammans
de tre oppositionspartierna,
som av valsystemet tvingats till en kar -

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tell, till ett block, där det ena partiets
ståndpunkt understundom får gälla för
alla tres i den offentliga propagandan?
Icke vet jag. Men skulle det vara så, att
det fortfarande finns dessa tidigare dokumenterade
behov, finns det tydligen
nu ett ännu större behov av något annat,
nämligen en möjlighet till regeringssamverkan
med ettdera av de tre kartellpartierna,
t. ex. bondeförbundet, utan
att detta parti därför skulle vid ett val
utan kartell riskera att krossas av famntaget.

Det är också av intresse att konstatera,
att det socialdemokratiska partiet
nu tydligen räknar med möjligheten av
att ha en styrka något under de tre kartellpartiernas,
i vilket fall det nuvarande
valsystemet skulle riskera att missgynna
regeringspartiet såsom det svagare
av de båda stora blocken. Man kan
nämligen icke räkna med att det skulle
gå som det av eu slump gick vid 1948
års val.

Förklaringen må vara vilken som
helst: på vårt håll glädja vi oss åt att
detta spörsmål, som vi i flera årtionden
gjort vad vi kunnat för att aktualisera,
nu äntligen tycks glida framåt. Skall
man sätta i gång en utredning av problemet,
vilket jag hoppas — jag utgår
ifrån att hur värdefull än herr Skölds
utredning kan vara, regeringspartiet
icke anser den i och för sig uttömmande
— bör man enligt min mening eftersträva
att uppnå så stor rättvisa mellan
partierna som möjligt. Det är den synpunkten,
herr talman, som jag gärna
här vill betona, och det är orsaken til!
att jag vidrör hela problemet. Det må
vara sant, att del kan finnas skäl till
att icke uppmuntra uppkomsten av
mycket små partier. Man talar om hur
det skulle vara, om någon skulle starta
t. ex. de rödhårigas parti, och att man
icke bör underlätta uppkomsten av sådana
partier. I den mån hänsyn finnas,
som äro så viktiga att man bör tillmötesgå
dem, kan naturligtvis ett avsteg
från den matematiska rättvisan

vara befogat. Men i den mån man icke
kan anföra sådana skäl, finns det ingen
anledning att eftersträva att t. ex. ett
relativt stort parti skall gynnas på de
medelstoras bekostnad. Det kan knappast
i vårt land påstås, att sådana argument
som dem man anfört i England
till förmån för det största partiet alltid
skall gynnas av valsystemet ha någon
grund. Det måste framstå såsom mest
demokratiskt, att liksom varje man och
kvinna har en röst, skall varje röst så
vitt möjligt ha utsikt att få lika stort
inflytande på folkrepresentationens och
andra representationers sammansättning.

Med det jag nu sagt har jag icke tagit
någon ställning till vilka metoder som
kunna behöva prövas, utan jag har endast
velat säga några ord om själva målsättningen.
Jag vill uttrycka den förhoppningen,
att regeringen skall vara
villig att tillsätta en utredning, som får
taga upp hela problemet utan förutfattade
meningar. I det sammanhanget ber
jag att få efterlysa — liksom en ledamot
av första kammaren redan för
några dagar sedan gjorde — den utredning
rörande referendum, som riksdagen
anhöll om under fjolåret.

Jag övergår så, herr talman, till att
säga några ord om den ekonomiska
politiken. I rapporterna om det ekonomiska
läget ha vi både 1948 och
1947 först fått läsa, att det är en klyfta
mellan varutillgången och varuefterfrågan,
ett s. k. inflationsgap. Men vid
årets slut ha vi funnit, att denna klyfta
utjämnats, såsom den måste göra. I
prognosen har den på nytt stått upp,
frisk och kry som galten Särimner,
som varje kväll slaktades men nästa
dag var lika full av liv. I år har emellertid
den förändringen inträtt, att
prognosen utlovar, att balans skall
uppnås redan i förväg, alltså icke såsom
resultat av prisstegringar, minskning
av valutareserven och dylika ting,
vilka tidigare förklarat utjämningen.
.lag vill för min del först och främst

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

varna för överdrivna förhoppningar,
att en statistiskt balanserad prognos
på något sätt skulle innebära, att vårt
ekonomiska läge har förbättrats. Det
verkar, som om man på en del håll,
särskilt i regeringspressen, ansåge, att
svårigheterna nu till största delen vore
övervunna. Ånej, så lätt går det tyvärr
icke. En prognos, som balanserar, är
endast ett uttryck för en vilja att göra
de inskränkningar, som nu äro absolut
nödvändiga. Men bördan av dessa inskränkningar
och alla de svårigheter
de komma att medföra för näringslivet
och för folkförsörjningen uppträda
först under det kommande året och
därefter. Det är alltså ingalunda så, att
en balanserad prognos är uttryck för
att man redan har gjort det som behövs
utan för att man hoppas komma
att i framtiden göra det. Det vore oriktigt
att ingiva det svenska folket felaktiga
föreställningar härvidlag. Det siffermaterial,
som i statsverkspropositionen,
särskilt i bilagorna, redovisats till
belysning av detta problem, är i år fylligare
än förut, och jag vill gärna uttrycka
min tillfredsställelse över att
regeringen tydligen strävar efter att få
fram ett så rikhaltigt material som
möjligt som underlag för debatten. Det
är klart, att en stor del av dessa siffror
äro ganska osäkra och måste tagas
med en nypa salt, men det är dock
långt bättre att ha dem än att vara hänvisad
till rena gissningar. Jag har inte
för avsikt att diskutera balansen i
prognosen. Jag bara ber att få erinra
om att man kan sätta åtskilliga frågetecken.
Bland annat förefaller det mig,
som om arbetslösheten i byggnadsfacket
och dess verkan på produktionen
knappast till fullo beaktats.

Jag skall, herr talman, använda detta
siffermaterial, som för första gången
möjliggör en mera bestämt utformad
tillbakablick på de två senaste årens
utveckling, som grundval för ett par
reflexioner.

I januari 1947 ställde regeringen för

första gången på allvar problemet om
nödvändigheten att hushålla inom ramen
för våra resurser. Statsrådet
Ericsson framlade en investeringsbudget,
vari angavs en övre gräns för vad
som var ekonomiskt möjligt och klokt.
Man fick det tydliga intrycket, som regeringen
icke motsade, att avsikten var
att minska investeringarna med cirka
300 miljoner, eftersom de uppenbarligen
i det läget överstego det frivilliga
sparandet. Från mitt håll framhölls i
det sammanhanget, att en något större
beskärning troligen vore nödvändig.

Vad blev nu resultatet av regeringens
ekonomiska politik under detta år i
fråga om denna grundläggande samhällsekonomiska
balans? Jo, resultatet
blev, att byggnads- och anläggningsverksamheten,
som ju var den del av
investeringarna, som man kunde överblicka
och till stora delar kontrollera,
icke minskades med 300 miljoner utan
— om man räknar med ett konstant
penningvärde — ökades med 342 miljoner
eller med ungefär 9 procent.
Räknar man med de faktiska priserna,
blev ökningen något större. Alltså fick
man en utveckling rakt motsatt den regeringen
sade sig planera. Det kan enligt
min mening icke råda någon tvekan
om att den svenska högkonjunkturens
skärpning under 1947 till huvudsaklig
del berodde därpå, att regeringen
i stället för att åstadkomma den
erforderliga hushållning, som den själv
erkänt vara nödvändig, förfor på ett
rakt motsatt sätt. Hans excellens herr
statsministern sade för några veckor
sedan, att det icke var så stor skillnad
mellan vårt sätt att se på problemen
vid den tidpunkten. Jag skall avstå
från att upprepa något av den diskussion,
som tidigare därvidlag förts, men
jag skulle vilja säga till hans excellens
herr statsministern, att det naturligtvis
icke är prognoserna i och för sig som
verka, utan regeringens handlingar.

Hur finansierades då en byggnadsoch
anläggningsverksamhet, som med

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

600 å 700 miljoner översteg vad regeringen
själv trodde skulle vara möjlig
med bevarad eller återställd balans?
Jo den finansierades, som vi veta, genom
en i motsvarande mån skärpt reduktion
av vår guld- och valutareserv.
Med en annan politik skulle dessa reserver
i dag ha varit mycket större och
våra produktionsvillkor gynnsammare.

Nå, sedan kommo vi fram till 1948.
Då var ju lägets allvar till fullo klart
för alla parter, om det icke varit det
tidigare. Vad blev då under år 1948
resultatet av regeringens politik på detta
grundläggande område? Jag understryker
att den ekonomiska balansens
bevarande enligt alla samhällsåskådningar,
även den mest liberala, länge
ansetts vara den centrala punkten i
den ekonomiska politiken, ett statens
och samhällets ansvar och en sak som
ingen enskild kan klara. Resultatet blev
att de privata bruttoinvesteringarna
minskades kraftigt, i oförändrat penningvärde
från 4 660 000 000 kronor
till 3 970 000 000 kronor, en minskning
med nära 700 miljoner kronor, men i
gengäld ökades de offentliga bruttoinvesteringarna
från 1 790 000 000 kronor
till 2 150 000 000 kronor. Uttryckt i
procent minskades de privata investeringarna
med 15 procent, men de offentliga
investeringarna ökades med
19 procent. Som bevis på effektiviteten
i statlig planhushållning är detta kanske
inte i och för sig så särskilt uppmuntrande.
Den totala minskningen
blev emellertid 4 ä 5 procent eller ungefär
300 miljoner kronor, så att man
kom tillbaka till ungefär 1946 års investeringsvolym.

Det som nu föreslås för 1949 är en
ytterligare reduktion av investeringarna
med ungefär 300 miljoner kronor,
därav i fråga om byggnads- och anläggningsverksamheten
med 200 miljoner
kronor. Det betyder, att man skulle
komma tillbaka till ungefär den investeringsvolym,
som man redan i januari

1947 ansåg vara den högsta tänkbara
som vore förenlig med balans. I och
för sig är det mycket belysande och
mycket intressant, att man nu tydligen
eftersträvar att komma ned till den
inom ramen för våra resurser möjliga
nivån. Men man kan inte undgå att
observera att allt fortfarande hela
nettominskningen faller på det enskilda
området. Den kommunala investeringen
blir oförändrad och den statliga
något ökad. Mot bakgrunden av den
stora ökningen av de offentliga investeringarna
under 1948, som tydligen
skall äga bestånd, är ju detta intressanta
siffror. Även om det skett en
viss förskjutning genom att kommunerna
övertagit en del bostadsbyggande
från enskilda, ändrar det inte totalintrycket.

Mot bakgrunden av denna utveckling
måste man onekligen vänta med
alla omdömen om den nu planerade
politiken, tills man får se, hur den
faktiskt kommer att genomföras. Att
utvecklingen hittills visar en viss oförmåga
att i tid ta konsekvenserna och
hushålla inom ramen för landets resurser
förefaller obestridligt. Beträffande
fördelningen på olika investeringsområden
tycks det vara bostadsbyggandet,
som särskilt hårt drabbas
av regeringens investeringsbegränsning.
År 1948 hade bostadsbyggandet
reducerats med 18 procent från 1946,
men i år skulle minskningen från 1946
års nivå bli inte mindre än 21 procent,
en mycket hård reduktion, om man tar
i betraktande, att den genomsnittliga
reduktionen blir några få procent under
1946 års nivå. Nu har man på vårt
håll många gånger framhållit, att det
är nödvändigt att reducera på olika
områden, därför att sparandet tyvärr
inte är tillräckligt stort för att möjliggöra
något annat, och att detta naturligtvis
också måste drabba bostadsbyggandet.
Men jag vill uttrycka den meningen,
att det i varje fall inte är berättigat
att gå längre ned i fråga om

8 Nr 2. Tisdagen den 18

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

bostadsbyggande än som här planeras.
Det är av vikt att man här försöker
åstadkomma en klok avvägning mellan
beskärning av det ena eller andra
investeringsbehovet, den ena eller
andra investeringsverksamheten, även
om alla i och för sig äro mycket önskvärda.
Och naturligtvis avser inte regeringen
— det anser jag vara självklart
— att bostadsbyggandet vid den
investeringsregleringen skall bli en
strykpojke.

De svårigheter och inskränkningar
vi stå inför under de kommande åren
skulle naturligtvis kunnat bli mindre,
om man hushållat i tid. Nu har man
inte gjort det, förrän reserverna praktiskt
taget tagit slut och därmed beskärningar
i fråga om den totala förbrukningen
av varor blivit ofrånkomligt
nödvändig. Envar vet av egen erfarenhet,
hurusom enskilda personers
ekonomi blivit allvarligt försämrad,
därför att de inte velat hushålla i tid.
Detsamma gäller för samhällsekonomien.

Vad slags balans är det nu som regeringen
hoppas uppnå? Man erkänner
utan några som helst försök att dölja
det, att det är en balans, som måste
karakteriseras t. ex. med ordet restriktionsbalans.
Det är ingen verklig, naturlig
ekonomisk jämvikt. Det betyder,
att huvuduppgiften återstår, uppgiften
att skapa jämvikt i samhällsekonomien
utan onaturliga och i längden ohållbara
restriktioner, att skapa en ekonomisk
jämvikt, som ger mera frihet,
större produktivitet och ökad trivsel.
Därvidlag är det alldeles särskilt betalningsförhållandena
till utlandet som i
nuvarande läge äro den svaga punkten.
Den importplan som regeringen har
lagt upp visar nämligen utomordentligt
låga siffror för import av en lång rad
av viktiga råvaror och maskiner och
reservdelar, trots att Sverige under
detta år avser att förbruka en mycket
väsentlig del — jag tror att det är fråga
om större delen — av våra pundreser -

januari 1949 fm.

ver, av dessa pundreserver, som tidigare
varit bundna men i fjol frigjorts.

Låt mig bara ta ett exempel. Järnoch
stålimporten har redan förut minskats
med 20 procent. Den skall nu
minskas med 25 procent från 1947 års
nivå. Verkstäderna skola få 10 procent
mindre järn och stål än de hade i fjol,
och ändå förklaras det, att det är möjligt
att beskärningen får göras ännu
hårdare, detta samtidigt som verkstäderna
uppmanas och gärna vilja försöka
öka sin export. Beträffande bleckplåt
förklaras, att trots att man avser
att förtära lager av denna vara, skall
bleckemballageindustrien endast få 80
procent av behovet täckt, vilket måste
betyda svårigheter inte blott för den
industrien utan även för hela konservindustrien.
Vi veta, hur det förhåller
sig med bensinen. Hade vi kunnat importera
litet mera, hade ransoneringen
kunnat avskaffas. Det anser regeringen
nu inte möjligt. Där få vi dragas med
de svårigheter ransoneringen innebär.
Av automobiler och sammansättningsdelar
till bilar skall importen bli en
femtedel av vad den var för två år
sedan. Vad det betyder för motsvarande
industri och för landets transportväsen
är ju uppenbart.

Mot bakgrunden av sådana siffror
framstår det som ytterligt angeläget att
en ökning av exporten kan åstadkommas.
Nu ha ju månaderna oktober och
november 1948 visat gynnsamma siffror,
och jag skulle tro att decembersiffran,
inte minst på grund av det milda
klimatet, också kommer att visa sig
vara tillfredsställande vad exporten beträffar.
Jag vill emellertid för min del
varna för att man drar några långtgående
slutsatser av siffrorna för detta
kvartal. Allt fortfarande har man uppenbarligen
för liten exportvolym —
det visar regeringens egen importplan.
Under 1948 har den svenska exportvolymen
— såvitt jag kunnat se — inte
uppnått 80 procent av förkrigstidens
nivå. Enligt en rapport, som kom för

Tisdagen den 18 januari 1949 fm. Nr 2. 9

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

några dagar sedan, skulle flertalet
Marshallstater redan ha kommit tillbaka
till förkrigstidens exportvolym,
och en del av dem, t. ex. England, ligger
40 procent däröver. Sverige ligger
emellertid under förkrigstidens exportvolym,
trots att vårt land inte härjats
av kriget utan kunnat utbygga sin produktionsapparat.
Tyda inte dessa siffror
på att det är något i den svenska
samhällsekonomien som inte är välbalanserat?
Vi få inte glömma, att den
importbegränsning, som nu förefaller
nödvändig, om inte exporten kan ökas,
leder till en sådan beskärning av råvaruimporten,
att det medför en väsentlig
produktionssänkning inom det
svenska näringslivet. En ökad export
och en därigenom möjlig ökning av
importen av råvaror skulle möjliggöra
större produktivitet. — Utsikterna för
massaexporten 1949 synas tyvärr icke
vara gynnsamma. Jag skall inte här
tala om dem, även om det är en viktig
sida av detta problem. — Naturligtvis
bör tilläggas, att även en sådan svensk
produktion, som ersätter import, skulle
vara lika nyttig som exporten, om den
sker till konkurrenskraftiga priser. Det
är därför inte riktigt att inrikta uppmärksamheten
så mycket på exporten
som man i diskussionen ofta gör för
korthetens skull.

Såvitt jag kan förstå, finns ingen annan
väg att uppnå tillräckligt stor exportökning
än att det svenska näringslivets
konkurrensförmåga ökas, och jag
hänvisar härvidlag till den ståndpunkt
jag tidigare intagit i fråga om relationen
mellan dollarn och kronan. Jag
observerade att i det socialdemokratiska
27-punktsprogrammet — en läsning
som alltid erbjuder sitt intresse, för att
det ställer i blixtbelysning, hur olika
regeringspartiet såg på problemet 1944
och nu — talas om en naturlig anpassning
av växelkurserna, i fall det är
nödvändigt för att skapa den rätta konkurrensförmågan.
Där finnas naturligtvis
också de uppenbara reservationer -

na på detta område. Enligt min mening
är det klokt att lita till naturliga tendenser
även på utrikeshandelns område,
att i så stor utsträckning som
möjligt göra det lönande att exportera,
att lita till den uppmuntran som ligger
däri och inte uteslutande till sådana
saker som prioritet i fråga om byggande
av arbetarbostäder.

Ifall ökad export är den ena förutsättningen
för ett bättre och mera jämviktsbetonat
tillstånd är naturligtvis
ökat sparande en andra sådan förutsättning.
Som jag tidigare erinrat om, har
den socialistiska ståndpunkten till sparandet
länge varit en annan än nu, i
det att man knappast haft tillräckligt
sinne för sparandets grundläggande betydelse.
Det står i 27-punktsprogrammet
att det blir under efterkrigstiden ännu
nödvändigare än förr att den inhemska
konsumtionen ökas, om jämvikt skall
kunna nås i samhällsekonomien. Jag
tror att man kan säga, att erfarenheterna
visa, att vad som framför allt är
nödvändigt är, att sparandet ökas för
att jämvikt i samhällsekonomien skall
kunna uppnås. Skillnaden är kanske
inte så oväsentlig.

Det betonas i en bilaga till statsverkspropositionen,
att skall man uppmuntra
till sparande, bör man försöka kombinera
med sådana saker som ökning av
bostadstillgången, så att folk får klart
för sig att vi kunna bygga mer bostäder
i landet ju mera det sparas. Jag tror
att det är en viktig och riktig synpunkt.
Får jag begagna det till utgångspunkt
för att erinra bl. a. herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet om en
sak, nämligen att förr i tiden skedde
en mycket stor del av bostadsbyggandet
på det sättet, alt enskilda förvärvade
bostaden till stor del med användande
av kredit, nämligen amorteringslån, och
sedan amorterades dessa lån i relativt
hastig takt. Dessa amorteringar voro i
själva verket under mellankrigstiden
eu av de viktigaste källorna till enskilt
sparande i Sverige. Med den utvcck -

Nr 2.

Tisdagen den 18
Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ling, som nu ägt rum, då kommunerna
överta en växande del av byggnadsverksamheten,
förefaller det som om de
enskildas intresse att genom eget sparande
bidraga till en ökad bostadstillgång
inte alls på samma sätt som tidigare
skulle kopplas in. Kommunerna
låna ju 100 procent av staten. Och vad
gör staten? Jo, staten sparar genom
budgetöverskott och tvångssparande,
men den enskildes självsparande kopplas
ej in på det sätt som förut var fallet.
Hur man återigen skali kunna kombinera
den enskildes lust att få en bra
bostad med hans förmåga att spara är
enligt min mening ett verkligt problem,
som det är angeläget, att man söker
lösa. I viss mån finns ju en sådan sammankoppling
i hyresgäströrelsen men i
relativt mindre utsträckning än i en
del organisationsformer, som förut voro
vanliga.

När man diskuterar sparandet, kan
man naturligtvis inte underlåta att säga
några ord om skattetryckets hårdhet.
Enligt min mening visar utvecklingen
både i fråga om sparande och i övrigt,
att det nuvarande skattetrycket inte i
längden är hållbart, utan att det är nödvändigt
att inrikta vår ekonomiska politik
på en successiv reduktion av
skattetrycket. Därvid gäller det naturligtvis
att välja sådana punkter i skattesystemet,
där det föreligger en maximal
utsikt att en sådan reduktion medför
ökning av produktionen och av sparandet.
Det finns en del skatteformer,
som säkerligen inte alls bidraga till att
minska konsumtionen utan snarare
tvärtom. En reduktion på dessa områden
är ur denna balanssynpunkt synnerligen
naturlig. På andra områden
kanske en skattesänkning medför någon
ökning av konsumtionen, men om man
samtidigt får en ökning av produktionen,
behöver en sådan skattesänkning
likväl inte föranleda att sparandet nedgår.
Jag tror att om man verkligen utan
förutfattade meningar vill ta upp skattesystemet
ur denna synpunkt — inte ur

januari 1949 fm.

in.

alla andra tänkbara synpunkter — utan
just ur synpunkten, hur man skall kunna
stimulera till produktiva insatser av
olika slag, skulle det ge mycket värdefulla
resultat. Man skulle säkert kunna
tillmötesgå medborgarnas önskemål om
skattesänkning i viss utsträckning utan
att därmed i längden försämra den
samhällsekonomiska balansen. Det är
klart att det skulle innebära en viss
ökning av det enskilda sparandet och
en viss minskning av det statliga
tvångssparandet. Men det är ur den synpunkt
jag företräder en fördel. Ett stort
budgetöverskott som permanent huvudkälla
till en väsentlig del av sparandet
i landet är en socialistiskt betonad tanke,
som från liberala utgångspunkter
ingalunda är tilltalande som ett permanent
inslag i vår ekonomi. Vi sträva i
stället efter att den enskilde själv skall
få disponera över så stor del av sparandet
som möjligt.

Man kan fråga: Är det säkert att sparandet
här i landet under senare år har
ogynnsamt påverkats bland annat av
skattesystemet? Ja, siffermaterialet rörande
sparandet är ju ingalunda tillfredsställande,
men det finns i bilaga
till statsverkspropositionen en del mycket
intressanta siffror som belysa saken.
Hur osäkra de än äro, skall jag be
att få angiva ett par sammandrag. Om
man från de totala bruttoinvesteringarna
under 1947 och 1948 drager bort
det som med ledning av danska och
norska siffror kan uppskattas vara rena
avskrivningar och ersättning för förslitning
och vidare drager bort den
summa av 1,8 miljarder kronor, med
vilken vi minskat vår valutareserv, får
man kvar, att det årliga nysparandet
skulle ha varit mellan 2 och 2,5 miljarder
kronor. Det skulle alltså vara
ungefär 10 procent av nationalinkomsten.
Det förefaller som om under 1938,
året närmast före kriget, det totala nysparandet
också uppgick till ungefär
10 procent av nationalinkomsten. Men
sedan den tiden har det inträffat, att

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.
Vid

staten under 1947 och 1948 har sparat
mellan 2 och 3 procent av nationalinkomsten,
och under 1949 planeras en
motsvarande besparing av 3 procent.
Trots en stor ökning av det statliga
tvångssparandet, som var ytterst obetydligt
före kriget, har alltså det totala
sparandet i landet inte ökats. Dessa
siffror — så långt man vågar draga
slutsatser av dem — peka på att det
enskilda sparandet har minskat lika
mycket som det statliga sparandet har
ökat i procent av nationalinkomsten.
Då är det att märka, att försäkringsrörelsens
enskilda sparande har vuxit,
varför det enskilda sparande, som sker
så att säga hos den enskilde individen,
skulle ha minskat ännu mera. En sådan
tendens till reduktion av det enskilda
sparandet, säg av storleksordningen eu
tredjedel, är naturligtvis en ganska allvarlig
sak. Det är ju möjligt att senare
beräkningar kunna leda till modifikationer
i uppskattningen. Tills vidare
peka beräkningarna i den av mig angivna
riktningen. Observera att denna
minskning av sparandet ägt rum trots
att vi under dessa år ha haft en överfull
sysselsättning. Det är väl bekant från
olika länders samhällsekonomi, att sparkvoten
är relativt hög i landet, när man
har en överfull sysselsättning. Sparkvoten
skulle sannolikt vara lägre, ifall
man hade mindre full sysselsättning av
den art som vi hade år 1938. Beaktar
man detta framstår jämförelsen mellan
1938 och nu i en ännu allvarligare dager.
Jag undrar om inte finansministern
har anledning att överväga arten av det
samband, som kan finnas mellan denna
utveckling och nuvarande skattesystem
och skattenivå.

Herr talman! Innan jag slutar skall
jag be att få säga några ord om ett
annat spörsmål, som i viss mån sammanhänger
med det statsfinansiella läget.
Den ansträngda ekonomiska situationen
utesluter därom råder numera
allmän enighet sådana mera
kostnadskrävande sociala reformer, som

remiss av statsverkspropositionen m. m.

annars i och för sig skulle vara önskvärda
men nu få ställas på framtiden —
man kan bara hoppas, att det inte skall
behöva bli alltför länge. Men arbetet på
en reformering av samhället behöver
naturligtvis därför ingalunda avstanna.
Erfarenheten har dock visat att reformer,
som beslutas utan att tillräcklig
hänsyn tages till att man har erforderlig
arbetskraft med nödig utbildning till
förfogande, stanna på papperet. Man
kan inte förbättra sjukvården, om man
inte har läkare, sjuksköterskor och annan
sjukvårdspersonal och naturligtvis
också sjukhus. Man kan inte förbättra
folktandvården utan tandläkare, och
man kan inte förbättra skolväsendet
utan lärare och skolbyggnader. När stat
och kommuner nu planera och hoppas
att under kommande årtionde kunna
höja standarden såväl inom skolväsendet
och sjukvården som på andra
håll, är det naturligtvis nödvändigt att
man sörjer för att man får tillräcklig
tillgång på utbildad arbetskraft. Såvitt
jag kan se har man hittills icke ägnat
detta spörsmål tillräcklig uppmärksamhet,
även om det många gånger diskuterats
i allmänna ordalag. Det gäller
naturligtvis här att se till, att man inte
beslutar alla möjliga ting, som vart för
sig iiro möjliga nog att genomföra men
som när de kombineras till ett enda
stort reformprogram överstiga våra resurser.
Liksom beträffande pengarna
gäller det i fråga om arbetskraft och
arbetskraftsutbildning, att man inte
skall so till bara vad man önskar utan
även till vad som är möjligt att åstadkomma.
Det gäller att hålla sig inom
ramen för tillgängliga resurser även här.

Problemet kan ställas på följande
sätt: hur mycket lärare, läkare, tandläkare,
sjuksköterskor otc. kunna vi få
fram under var och en av de närmaste
fyra-, femårsperioderna? Vill man utbilda
mera av det ena slaget, får man
räkna med mindre av det andra slaget.
Utbildar man mer av nyssnämnda kategorier,
får man förmodligen mindre an -

VI Nr 2. Tisdagen den 18

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tal av t. ex. högt utbildade ingenjörer.
Alltså blir frågan: Hur mycket är det
rimligt att sikta till att utbilda av vartdera
slaget av dessa olika typer av
arbetskraft? Det förhåller sig i detta
avseende onekligen så, att det inte är
möjligt att uppnå allt som ur en viss
speciell synpunkt vore önskvärt. Den
mängd av arbetskraft, som man vill
och kan utbilda för vissa uppgifter, är
av naturliga skäl begränsad. Hur snävt
begränsad den blir under loppet av det
närmaste årtiondet beror bland annat
på utbyggandet av det liögre skolväsendet.
Det är det högre skolväsendet, som
ger den grundutbildning, på vilken specialutbildningen
bygger. Alltså blir en
grundläggande fråga: Hur skola vi under
de närmaste åren få fram tillräckligt
stort antal lärare, så att vi kunna
få tillräckligt många unga män och
kvinnor med i den grundläggande skolutbildning,
på vilken specialutbildningen
sedan kan läggas? Ha vi inte tillräckligt
antal lärare för denna högre utbildning,
kan hela det stolta programmet
i övrigt inte genomföras. Planerna på
en förbättrad social-, sjuk- och hälsovård
etc. få då i viss mån uppskjutas.

Jag har här berört bara en sida av
problemet. Det är lika väsentligt i fråga
om t. ex. yrkesutbildningen. Det gäller
att sörja för tillgången på yrkeslärare,
ett område som förefaller mig vara något
försummat. Ecklesiastikministern
svarade för några månader sedan på
eu interpellation i denna fråga, varvid
han egentligen bara hänvisade till —
för att uttrycka det populärt — att
finansministern tills vidare inte ville
ge honom några pengar för detta ändamål.
Jag undrar om det på detta område,
när det gäller utbildning av yrkeslärare,
är god hushållning att intaga
en sådan ståndpunkt.

Herr talman, dessa utbildningsfrågor
äro ett område, där samhället obestridligen
bär till uppgift att planera och
planera på lång sikt. Detta har mycket
ofta påpekats, och en rad utredningar

januari 1949 fm.

ha luktat litet på problemet, men någon
samlad översikt, någon samlad arbetskraftsprognos,
som fyller det behov jag
här talar om, har ännu icke upprättats.
Jag vet att det pågår eu hel del förberedande
arbeten, men det förefaller mig
angeläget att man ägnar mycket större
intresse åt detta problem än vad man
hittills har gjort. Enligt min uppfattning
är det en märkvärdig kortsynthet,
att just en socialistisk regering, som är
så intresserad av att samhället skall,
som det heter, planhushålla, i så relativt
ringa grad beaktat detta viktiga
samhällsproblem och inte gjort en sådan
utredning att man kunnat få en
verklig översikt av läget. I stället har
man under de här åren efter 1944, när
27-punktsprogrammet kom fram, spekulerat
i en socialistisk politik av olika
slag. Enligt min mening hade det varit
mycket klokare om man i stället för att
syssla med en socialistisk planering av
den arten, att samhället skall överta
industrigrenar eller dirigera näringslivet
på andra vägar — det första är
väl nu inte längre aktuellt, i vart fall
inte under de närmaste åren —- hade
försökt lösa det grundläggande utbildningsspörsmålet
för arbetskraften. Vi
behöva något som jag rentav skulle
vilja kalla för en samhällsbudget för
arbetskraften under kommande decennier.
Jag tror att det är betydligt viktigare
än socialiseringsfrågorna.

I den mån man genom den politik,
som nu annonseras, kan skapa en samhällsekonomisk
jämvikt i mera inskränkt
bemärkelse, i den mån man kan
åstadkomma tendenser till mera naturlig
jämvikt, skapas förutsättningar för
en avveckling av olika regleringar. Enligt
min uppfattning är det av den
största betydelse, att man under de närmaste
åren eller redan i år tar sikte
på att här ingenting underlåtes som är
möjligt att göra. Ur den synpunkten
kanske den socialistiska åskådningen är
en annan än vår, då man i den socialistiska
tankevärlden dock ännu har

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

en viss förkärlek för samhällelig reglering,
som vi inte företräda. Den nuvarande
politiken utmärkes allt fortfarande
av för mycken stelhet. Här finnas
snedvridna prisrelationer, som man
skulle kunna rätta till på ett sätt som
säkert skulle ge bättre försörjning för
folket. Vi ha en situation i fråga om
sparandet, som är i viss mån låst av
skattepolitikens utformning. Staten för
en politik i fråga om exporten, där man
har låst fast sig vid ett visst valutaläge
och därför anser sig förhindrad att
göra exporten lönande, där man alltså
inte vill lita till en god räntabilitet som
lockelse utan säger, att när vi har låst
oss på den punkten måste vi i stället
lita till dirigering. Intager man sådana
ståndpunkter, komma vi mycket sent ut
ur regleringsekonomien. Jag tror, som
jag förut anfört, att det också är nödvändigt
att man tar upp skattepolitiken
mera konsekvent och ur synpunkten av
att stimulera till enskilda insatser. Ja,
detta är några väsentliga sidor av denna
mera liberala och som jag tror mera
effektiva ekonomiska politik, som jag
tidigare kort antytt.

Det finns ett gammalt, ofta använt
ordspråk som säger: Skomakare, bliv
vid din läst! Jag tror att det gäller för
oss alla. Det gäller även för staten och
samhällets organ. Det är så oerhört
stora uppgifter som samhället och endast
samhället kan lösa, att det är klokt
att samhället verkligen försöker att
klara dem så bra som möjligt. Det gäller
socialvården, sjukvården, skolväsendet
och mycket annat. Det finns så
stora brister i handläggningen av dessa
ting allt fortfarande, att det är nästan
obegränsat utrymme för konstruktiva
insatser. Då är det klokt alt man inte
samtidigt på samhällsorganen lägger sådana
reglerande ocli dirigerande uppgifter,
som alltid ha varit väsentliga
sidor av den socialistiska målsättningen,
den socialistiska målsättning,
som det nya statsrådet Sven Andersson
för inte så förfärligt länge sedan för -

klarade vara alltjämt oförändrad — det
var i en partiskrift som kom ut för ett
och ett halvt år sedan, vill jag minnas.
Jag tror alltså att om samhället avstår
från ett sådant försök att utvidga sin
verksamhet efter socialistiska linjer och
i stället inriktar sig på att klara de
väldiga uppgifter, som enligt allas mening
tillkomma samhällsorganen, så
uppnår man ett bättre resultat. För oss
som företräda en mera liberal inställning
står det klart, att menar regeringen
allvar med talet om att man inte
vill permanenta krisregleringar o. d. —
och det säges ju ofta från socialdemokratiskt
håll — är det en orientering i
liberal och inte i socialistisk riktning
i vår politik som kräves.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Det är en till sin
sammansättning väsentligt ny riksdag,
som regeringen i dag möter. På riksdagens
bord ligger 1949 års statsverksproposition
och därtill fogade prognoser
över den ekonomiska utvecklingen. De
försvarspolitiska frågorna ha på ett helt
annat sätt än för några veckor sedan
kommit i förgrunden. Det finnes alltså,
herr talman, starka skäl för en debatt i
dag, även om det endast är få veckor
sedan riksdagen bröt upp från den ur
arbetssynpunkt ovanligt illa planerade
höstriksdagen. För egen del vill jag
dock gärna medverka till att vi skola
undslippa en tvådygnsdebatt, vilken,
som vi alla känna till, har sina nackdelar.
Men det kanske inte låter sig
göra.

Förhandlingarna om samordning av
de skandinaviska staternas militära försvar
ha följts med stort intresse, kanske
icke minst ute i världen. Det s. k. Karlstadsmötet,
där Sveriges, Norges och
Danmarks regeringschefer, utrikes- och
försvarsministrar personligen sammanträffade
för direkta överläggningar underrättade
på ett mera påtagligt sätt än
tidigare om att en för vårt folk ytterst

Nr 2.

Tisdagen den 18

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

viktig fråga hade kommit in i ett avgörande
skede. Ingen kan väl förbise de
stora svårigheter, som möta för ett militärt
samgående mellan de tre suveräna
nationerna. Ett första villkor måste ju
vara en likartad utrikespolitik och en i
allt väsentligt samstämmig uppfattning
i de strategiska frågorna. Därtill komma
de ansträngningar i fråga om utbildning
och militär upprustning, som
måste fordras över hela linjen, och
först och sist ett uppriktigt och förtroendefullt
samarbete.

Trots storleksordningen av de svårigheter,
det här gäller att komma till
rätta med, och väl medvetna om det ansvar
som följer med åtaganden de tre
länderna emellan, tillråda vi ifrån högern
att förhandlingarna fortsätta i positiv
riktning. Givetvis måste det av den
skandinaviska försvarskommittén hopbragta
utredningsresultatet tillmätas
stor betydelse och bli föremål för en
verklighetsbetonad prövning.

Jag är nästan övertygad om att herr
Hagberg i Luleå här om en stund kommer
att påstå att det är ren krigspolitik
som Sverige ger sig in i —-i motsats
till kommunisterna som — med sin
fredsvecka -— företräda en »fredspolitik».
Tillåt mig säga att en sådan förkunnelse
är fullständigt oriktig. Såväl
Sveriges deltagande i rådslagen som de
övriga kontakter som här ha skett har
inte föranletts av några aggressiva avsikter.
Det borde säga sig självt. För oss
iir det inte fråga om något annat än utbyggandet
av en fredspolitik i klart
fredsbevarande syfte.

Jag utgår ifrån som självklart och har
ingen anledning betvivla, att det är regeringens
avsikt att denna viktiga fråga
skall beredas i nära kontakt med riksdagen.
Regeringen vidhåller sin utrikespolitiska
uppfattning från i våras, men
den förefaller icke längre ha behov av
att yttra sig så dogmatiskt som då ibland
skedde. Detta underlättar givetvis resonemanget.
Såvitt jag förstår äro regeringen
och de politiska partierna i riks -

januari 1949 fm.

dagen, med undantag för kommunisterna,
i stort sett ense om den utrikespolitiska
linje som vi böra följa. Detta måste
vara eu huvudförutsättning för att vi
skola kunna fortsätta underhandlingarna
och komma till något resultat.

Vilken lösning de nordiska försvarsproblemen
än må få, måste vi göra klart
för oss, att Sverige i fortsättningen som
hittills i sista hand har att lita till sin
egen vilja och kraft, då det gäller att
tr>’gga friheten och freden, vare sig nu
resultatet blir en avtalad samverkan
med våra grannländer eller icke. I båda
fallen kommer den närmaste framtidens
utveckling på det utrikespolitiska området
att ställa stora anspråk på svensk
försvarsberedskap. Själva möjligheten
för oss att hävda nationens handlingsfrihet
i kritiska lägen kommer hädanefter
liksom tidigare att i hög grad bli
beroende på de reella maktmedel, som
vi kunna ställa bakom vår försvarsvilja.

Man kunde önska, att medvetandet om
denna bistra sanning komme till klarare
uttryck i statsmakternas hållning än vad
som skett i t. ex. försvarsministerns huvudtitel
i år. Försvarsministern har i
olika sammanhang varit mycket angelägen
att framhålla hur bra allt är ställt.
Ja, jag skulle nästan vilja säga att han
varit så angelägen, att det vill till om
han till alla delar skall bli trodd. Regeringen
har sitt särskilda ansvar. Den
måste för folket klargöra, att upprätthållandet
av en stark försvarsberedskap
och ett snabbt avhjälpande av bristerna
på försvarets område i dagens situation
är en väsentlig förpliktelse, en förpliktelse
som är lika stor, oavsett vilket resultat
det än må bli av förhandlingarna
om samordning med våra grannländer.

Vid debatten den 3 november förra
året frågade jag försvarsministern, i vilken
utsträckning befästnings- och
skyddsrumsarbeten utföras. Herr statsrådet
sade sig då icke vara beredd att
svara på den frågan. Jag vet inte om
detta besked från herr försvarsministern
fortfarande gäller. Jag begär givetvis

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte några avslöjanden av militära anordningar,
men då både försvarsministern
och jag, och flera med oss, alltför
väl veta vilket värde man på militärt
håll tillmäter just dessa arbeten, skulle
det i alla händelser vara önskvärt att
få ett besked, huruvida det händer något
på detta område eller inte.

Min andra fråga vid nämnda tillfälle
avsåg huvudsakligen efterutbildningen,
men den syftade också till att klargöra
frågan om de värnpliktigas stridsduglighet
i vidare mening. Det som intresserade
mig alldeles särskilt men inte
kom på tal den 3 november var frågan
om gruppchefernas utbildning. Inom det
särskilda utskott, som behandlade frågan
om de värnpliktigas utbildning,
tvivlade man starkt på möjligheterna
att kunna utbilda dugliga gruppchefer
på den tid, som ställdes till förfogande.
Gruppchefernas betydelse inom armén
voro alla överens om. Jag tror, att de
utredningar, som i det sammanhanget
verkställdes, nu börja bli mogna, och
jag skulle vara mycket glad om försvarsministern
så fort sig göra låter toge
upp denna fråga och försökte bringa
den till en lösning.

Beträffande min tredje fråga den 3
november, eftersläpningen av materielleveranserna
— vilken kunde avläsas i
fjärde huvudtitelns ökade reservationer
— synas tendenserna, av årets försvarshuvudtitel
att döma, alltjämt vara desamma.

Vad den ekonomiska debatten beträffar,
så har jag icke utan intresse, det
måste jag erkänna, följt med hur man
på socialdemokratiskt håll — jag tänker
då framför allt på de socialdemokratiska
tidningarna — starkt understrukit
huru diskussionen om de ekonomiska
frågorna kraftigt neddämpats efter
valet i höstas och att regeringen nu
i den avlämnade statsverkspropositionen
kan bevisa att ekonomisk stabilitet
uppnåtts. (Underförstått att »vi ha fått
rätt».) Det verkliga förhållandet är väl
annars, att det på det ekonomiska om -

rådet skett en viss avspänning — det
är otvivelaktigt — mellan regeringen
och oppositionen, åstadkommen genom
att regeringen efter valet — delvis
tvingad därtill av Paris-överenskommelsen
— på ett mycket mera beslutsamt
sätt än tidigare gripit sig an med återställandet
avsamhällsbalansen. Detta har
i flera hänseenden skett efter linjer, som
sedan många år tillbaka rekommenderats
av oppositionen men från regeringshåll
avvisats. Även om vi tycka att
det varit klokare att handla i tid, gäller
här ändå ordspråket: »Bättre sent än
aldrig.»

Utan att på något sätt förringa värdet
av så betydelsefulla resultat som exempelvis
uppgörelsen om avtalsförlängning
och inkomststabilisering m. in., så kvarstår
dock det intrycket, sedan man tagit
del av statsverkspropositionen och
läst finansministerns försiktiga uttalanden
i finansplanen, att vi ingalunda
kunna känna oss på den säkra sidan.
Man får snarast en känsla av att regeringen,
trots långt gående tvångsingripanden,
endast lyckats åstadkomma ett
vindskydd, och att vi, så fort vi vilja gå
vidare för att nå bättre terräng, ha hela
vindstyrkan över oss igen.

Jag utgår ifrån att vad regeringen vill
uppnå är följande tre ting: balans mellan
köpkraft och varor, balans mellan
export och import, bättre avvägning
mellan sparande och investeringar.

Det s. k. inflationsgapet, d. v. s. skillnaden
mellan tillgång och efterfrågan,
som uppskattats till 1 000 miljoner kronor,
har överbryggats till stor del genom
en prisstegring på konsumtionsvaror
på 6 å 7 procent, delvis framdriven
genom varubeskattning och taxehöjningar.
Jag förmodar att vi alla anse
detta som en nödlösning och att vi helst
skulle önska oss en avspänning genom
förbättrad varutillgång. I nationalbudgeten,
som återfinnes i Kungi. Maj:ts
proposition, räknar man inte med någon
ytterligare penningvärdesförsämring
under innevarande år. Kunna vi undgå

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m

detta få vi givetvis vara belåtna. Nationalbudgetdelegalionen
kommer dock till
det slutresultatet, att en viss försämring
av försörjningen är ofrånkomlig, om
importen skall skäras ned med 600 milj.
kronor och tillskottet av nya bostäder
minskas med 10 000 lägenheter. Den
yttre balansen åter, d. v. s. i förhållande
till utlandet, vilar helt på bristen på
främmande betalningsmedel och en rigorös
importreglering. Om framtiden
kan därför sammanfattningsvis sägas,
skriver delegationen, att den kännetecknas
av konstlad balans, höga skatter och
sämre försörjning. Finansministern säger
själv, att balansen i utrikeshandeln
kommer till stånd under en importreglering,
som i vissa delar av näringslivet
synes lägga hinder i vägen för ett fullt
utnyttjande av tillgängliga produktivkrafter.
När han sedan understryker
nödvändigheten av en ökad export, skapad
genom ökad produktion, så är detta
lika sant som det är sagt. Det nuvarande
tillståndet kan mycket fort övergå
till att stabilitetspolitiken i verkligheten
blir något helt annat, nämligen en stagnationspolitik.

För att nå en bättre jämvikt mellan
investeringar och tillgången på sparmedel
har regeringen nödgats tillgripa en
mycket hård reglering och begränsning
av både bostadsbygge och produktiva
anläggningar. Förlåt om jag här erinrar
om ett av herr statsministerns uttryck,
som jag tillät mig citera under höstriksdagen.
Herr statsministern använde sig
under valrörelsen av följande retoriska
valklyscha — om uttrycket tillåtes: »Är
det vanstyre att bygga bostäder?»

Jag skulle vilja svara: »Nej, herr statsminister,
det är det inte — om man har
nödigt sparkapital till förfogande.» Jag
vill inte heller påstå att det är vanstyre
att i dagens situation, som regeringen
gjort, tillgripa utvägen att begränsa byggenskapen.
Men däremot vågar jag bestämt
hävda att det är vanstyre, om man
inte noga överväger tänkbara utvägar
för att komma ifrån det nuvarande till -

in.

ståndet. Jag har tidigare försökt utfärda
den orlovssedeln till herr statsrådet
Sköld att han är en duktig karl. Jag
skall inte på något sätt ta tillbaka detta
omdöme nu, men jag tror att det överstiger
även en duktig karls krafter att
försöka göra byggnadsregleringen mindre
krånglig. Mitt råd blir därför: Sätt
inte in energien enbart på s. k. åtgärder
för att öka sparandet utan tänk även
på att undanröja sådana åtgärder, som
avskräcka den enskilde från att spara!

Finansplanen innehåller åtskilligt,
som man måste säga är intressant, bl. a.
de stora bilagorna. Först är det konjunkturinstitutets
i och för sig läsvärda
bilaga och vidare den s. k. nationalbudgeten.
Jag skall inte försöka diskutera
sannolikheten av de däri ställda prognoserna.
Det som jag särskilt fäst mig
vid är ett uttalande på en av de sista sidorna,
att den svenska efterkrigshögkonjunkturen
kunde antas ha nått eller
kanske passerat sin kulmen. Där gjorde
jag den reflexionen, att det kanske är
den utvägen regeringen sitter i »vindskyddet»
och väntar på för att få hjälp
med brytandet av en översysselsättningskonjunktur,
som utan tvekan avsevärt
förstorat inflationstendenserna.
Jag fördömer inte regeringens strategi.
Jag vill endast säga till regeringens propagandamän:
överansträng inte rösten!

Författarna av nationalbudgeten sluta
med att som målsättning ange produktionsökning,
ökning av exporten samt
ökat sparande. Det låter bra, och vi
instämma gärna från vårt håll. Men
jag återkommer till vad jag tidigare
sagt från denna plats och till vad jag i
en för några dagar sedan avlämnad
motion varit med om att framhålla,
nämligen att det nuvarande skattetrycket
är sådant, att det minskar ned
många människors vilja till såväl ökat
arbete — vilket har med produktionen
att göra — som sparande.

När jag säger detta, tycker jag mig
omedelbart höra ledarskribenten i
Morgon-Tidningen flåsande fråga: »Tala

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

då om vad ni vilja ta bort! Är det folkpensionerna
eller barnbidragen? Eller
vilja ni försämra sjukvården eller något
annat?»

Detta resonemang hör enligt mitt
förmenande samman med godtagandet
av ett stagnerande regleringssamhälle,
där man inte längre tror på möjligheten
av en produktions- och inkomstökning,
utan där det gäller att till det
yttersta fördela det som redan finns.
En översyn och justering av de nuvarande
skatteformerna kan medföra
samma verkan som ett avstående från
inköp av en ny maskin eller höjandet
av ackordsförtjänsten för utfört arbete.
1 båda fallen leder det oftast till ökat
produktionsresultat. »Skattetänkandet»
är inte förbehållet någon viss grupp,
vilket jag vill minnas att finansministern
också understrukit vid något tillfälle.
Det går igenom alla inkomstgrupper.
Kanske vi till och med kunna
spåra detta i typografernas vägran
att utföra en enda timmas övertid,
även om man i riksdagen eller Kungl.
Maj:ts kansli är aldrig så ställd för en
enda liten fattig trycksida.

Den föregående ärade talaren var
inne på regleringsproblemen och undrade
hur snart de skulle kunna lösas.
Låt mig i det sammanhanget få säga,
att avvecklingen av fodersäds- ocli vedransoneringarna
betyder eu lättnad för
jordbrukarna. Jag hade trott att flera
regleringar ganska snart skulle kunna
gå samma väg. Konjunkturinstitutet
säger i bilaga till statsverkspropositionen
att det är angeläget att åstadkomma
förutsättningar för avveckling av
priskontroll och regleringar, som för
närvarande måste användas på ett för
medborgarna kännbart och besvärande
sätt, t. ex. import- och byggnadsregleringarna.
Men när man sedan läser
tolfte huvudtiteln, finner man att folkhushållningsministern
i betydande utsträckning
tänker behålla de olika
kristidskommissionerna. Del vore av

värde att veta, om den nuvarande folkhushållningsministern
bekänner sig till
sin företrädares uppfattning. När generaldirektör
Gjöres var folkhushållningsminister,
förklarade han bestämt att
han, så fort försörjningsläget gav någon
möjlighet därtill, önskade avveckla
regleringarna. Jag tror att ett så uttryckligt
besked är nyttigt för kommissionerna
själva — de kanske i så fall
inte behöva tillmäta sig själva evig
livslängd — och det skulle också ge
allmänheten en liten förhoppning om
andra tider.

De sociala frågorna ha alltid intresserat
mig och göra så fortfarande. Jag
har med tillfredsställelse sett den förbättring
som kunnat ske på det sociala
områdets olika avsnitt. För närvarande
förefaller mig dock läget oklart och
svåröverskådligt. Investeringsbegränsningen
gör, att inte ens mycket nödvändiga
byggnadsarbeten för sjukvård,
sinnessjukvård, kroniskt sjuka, ålderdomshem
o. s. v. kunna utföras. Riksdagen
har i princip beslutat om nya
dyrbara socialreformer, vilkas genomförande
dock ha måst skjutas upp på
obestämd tid. Jag behöver endast erinra
om den fria sjukvården.

De totala offentliga socialvårdsutgifterna
inklusive bostadsstödet torde,
oavsett detta, vid mitten av 1950 ha
stigit till ca 2,c miljarder. I denna siffra
finns dock icke rum för den utgiftsökning,
som skulle bli följden, därest
en mera omfattande arbetslöshet skulle
inträffa. Som jämförelse må nämnas,
att statens totala utgifter å driftbudgeten
för budgetåret 1949/50 beräknats
till 4,4 miljarder.

Oaktat den utbyggnad av socialvården,
som redan genomförts, och de .sociala
åtgärder som i princip beslutats
men ännu icke hunnit verkställas äro
önskemålen om ytterligare påbyggnader
ännu långt ifrån tillfredsställda. På
dagordningen stå änkepensionering,
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, all -

Andra kammarens protokoll It)''it). Nr ?.

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

män pensionering av arbetare och anställda
i enskild tjänst samt småföretagare
och jordbrukare — alltså mycket
stora grupper — en reformerad
fattigvårdslagstiftning, en ytterligare
aktiviserad bostadspolitik, reformer i
frågan om kvinnornas ställning i hem
och yrkesarbete, kollektiv tvätt, utbyggnad
av barnhem och barnträdgårdar,
kollektiva anordningar för underlättande
av hemarbetet, definitiva regler
om ekonomiskt stöd vid havandeskap
och barnsbörd, förlossningsvårdens
utbyggnad, fria semesterresor för
ett större antal medborgare, anordningar
för mottagande av semesterfirande
familjer, subventioner för tillverkning
av kläder och skodon, om- eller nybyggnad
av praktiskt taget samtliga ålderdomshem,
barnhem och alkoholistanstalter,
förbättrad sinnessjukvård,
sinnesslövård och psykopatvård, utbyggnad
av kroppssjukhusen, översyn
av folktandvården, förbilligande av
läkemedel m. m.

Detta var en liten lista önskningar,
som jag plockat fram ur minnet och
som jag tror stå i förgrunden. Vad ett
förverkligande av dessa nya önskemål
skulle innebära i kostnadsliänseende
har icke beräknats. Det är ett omfattande
program som står på väntelistan,
och dess genomförande kommer att
kräva betydande uppoffringar av de
arbetsföra människorna.

Det är sant att människorna i vårt
land begära att det allmänna skall, i
större utsträckning än tidigare, hjälpa
till på snart sagt alla områden. Men
kvar finns dock en naturlig och djupt
rotad önskan hos den enskilda människan
att också ha en slant över, som
hon får bestämma över själv. Medborgaren
vill, sedan han betalt skatterna
och de omkostnader som sammanhänga
med det för livsuppehället nödvändigaste,
även ha litet nålpengar
över. Jag är rädd för att vi nu mycket
snart nå upp till den gräns, där vi
måste fråga människorna vilket de väl -

ja: en mycket långt utbyggd socialvård
eller att i någon utsträckning få
ordna för sig själva.

Men det är inte bara fråga om kostnader
för det allmänna i penningar.
Det är, som herr Ohlin nyss var inne
på, också en fråga om tillgång på människor.
Statskontoret har i sitt yttrande
över medicinalstyrelsens förslag angående
den öppna läkarvården i riket
sammanställt vissa aktuella personalbehov,
som skola fyllas ur de närmaste
årens minskade ungdomsskaror. Enbart
ett rekryteringsbehov av 5 300
sjuksköterske- och annan vårdpersonal
per år ger oss en tankeställare. Statskontoret
räknar med att per år ca
35 000 flickor komma att gå ut från
skolorna. Drygt en sjundedel av dessa
behövas alltså för ifrågavarande vårduppgifter.
Samtidigt skola vi hålla i
minnet den ofördelaktiga förskjutningen
i åldershänseende, som sker därigenom
att antalet åldringar efter hand
kommer att öka kraftigt.

Jag skall inte ytterligare fördjupa
mig i detta ämne. Redan vad jag här
sagt torde räcka som motivering för
det som jag vill föreslå socialministern.
Jag har haft otur, ty jag träffade honom
inte när vi diskuterade sjukvårdsfrågorna
härom dagen, och jag har tydligen
missat honom även i dag. Jag
önskar därför mycket starkt att jag
hade förmåga att framföra till honom
den förhoppningen, att han ville utnyttja
den nu inträffade »reformpausen»
— uttrycket har jag, inom parentes
sagt, lånat från den socialdemokratiska
pressen — till att utarbeta vad
jag i första hand skulle vilja kalla en
översiktsplan på det sociala området.
Vi behöva väga de olika reformförslagens
angelägenhetsgrad mot de resurser,
ekonomiska och personella, som
kunna ställas tillgängliga för sociala
ändamål. De mest angelägna måste
självfallet gå i förtur. Jag tror knappast
att så alltid sker för närvarande.
Vi gå mot en tid, då det, såvitt jag för -

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

står, blir allt angelägnare att anställa
folk som, om jag får uttrycka det litet
praktiskt, tar på sig en arbetsrock eller
ett förkläde, än ännu flera, vilka
endast gå eller numera oftast åka omkring
med portfölj. Vi ha inspektörer,
inspektriser, konsulenter, kuratorer,
instruktörer o. s. v. Säkerligen ha en
hel del av dessa eu nyttig uppgift att
fylla, men, herr socialminister, vi få
tänka på att åstadkomma en avvägning
av hur många vi ha råd att ha, och
hur många människor vi måste ha för
att utföra ett direkt, praktiskt arbete
— t. ex. i sjukvårdens tjänst.

Jag anser den här frågan vara av
den angelägenhetsgraden, att jag vågar
påkalla socialministerns särskilda uppmärksamhet
för den. Det är därför jag
har framfört den här i dag, och jag är
glad över att jag nu kan överlämna
den personligen till herr socialministern,
som ju har kommit tillstädes.

Årets statsverksproposition kännetecknas
av återhållsamhet i fråga om
nya utgifter och höjda anslag. Det är i
dagens läge säkerligen nödvändigt att
riksdagen noga prövar innan den beslutar
nya utgifter. Från vårt håll komma
vi att ålägga oss all möjlig vaksamhet
när det gäller att frångå Kungl.
Maj:ts utgiftsram. Detta betyder dock
att vi förbehålla oss rätten att välja
mellan olika förslag och giva andra
anslagskrav, som kanske äro mera angelägna,
företräde framför dem som föreslagits.
Jag vill dock uttrycka den
önskan, att riksdagen över huvud taget
ser till att den inte överskrider den utgiftsram,
som Kungl. Maj :t stannat
inför.

Det är angeläget att uppnå samhällsekonomisk
balans och ekonomisk stabilitet.
På den punkten vågar jag försäkra
herr statsministern, att vi äro
fullt överens. Vägarna att nå detta mål
kunna dock bedömas olika. Från högerns
sida anse vi, alt regeringen i alltför
hög grad bygger sin ekonomiska
politik på tvångsmässiga åtgärder och

statlig dirigering, en utveckling som,
om den blir bestående, snarare kommer
att hämma än främja den ekonomiska
utvecklingen.

Herr talman! Från sådana utgångspunkter
komma vi att gå till prövning
av Kungl. Maj:ts förslag.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Förvisso äro många av de inrikespolitiska
frågorna i år av en väsentlig
betydelse för hela vårt folk.
Strävandena att nå ekonomisk stabilitet
äro avgörande för vår ekonomiska
och sociala standard. Likväl kan man
på goda grunder antaga, att de inrikespolitiska
omsorgerna i år böra betraktas
såsom andrarangsfrågor. Efter allt
att döma stå vi nämligen inför nödvändigheten
att taga ställning till utrikespolitiska
angelägenheter av sådan vikt,
att fredens bevarande kan tänkas bli
beroende av de beslut som fattas.

Vårt förhållande till västdemokratierna
och till de nordiska grannarna har
kommit i förgrunden. Bondeförbundet
är alltjämt berett att medverka till upprätthållandet
av en gentemot stormakterna
alliansfri politik. Vad åter angår
det under den senaste tiden diskuterade
nordiska försvarssamarbetet så må det
i dag vara tillräckligt att konstatera, att
en betydande intressegemenskap finns
mellan Nordens folk och att dessa böra
samarbeta, såvitt möjligt även i utrikespolitiska
frågor och kanske också i försvarshänseende.
Emellertid är det för
tidigt att i dag taga ställning till dessa
problem. Medan förhandlingarna mellan
Nordens länder alltjämt äro högaktuella
är det kanske inte ens lämpligt
att i detta sammanhang mera ingående
diskutera de synpunkter man
skulle vilja lägga på frågan. I varje fall
avstå vi från vårt håll att i dag taga
någon ståndpunkt i ämnet.

Herr Ohlin uttryckte sin tillfredsställelse
över den sinnesändring han
ansåg sig kunna konstatera hos övriga

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in.

demokratiska partier i fråga om valmetoderna.
Han syftade på intresset för en
valreform för att få fram en valordning,
där man inte hade något behov av
de nuvarande valkartellerna. Även bondeförbundet
nämndes i det sammanhanget.
Vi känna oss emellertid knappast
träffade härav. Vi veta inte varpå
herr Ohlin stöder talet om denna sinnesändring.
Jag förmodar han syftar
på en motion från folkpartihåll under
1945 års riksdag och vårt ställningstagande
till denna. Vi gingo nämligen
emot den motionen, och anledningen
var att yrkandet enligt vår mening var
alltför enkelriktat. Man hemställde
nämligen om en förutsättningslös utredning
rörande införande av tilläggsmandat
vid val till riksdagens andra
kammare. Det finns emellertid flera lösningar
på problemet, och enligt välmening
finns det lösningar, som ligga
närmare till hands än just de av folkpartiet
då anvisade.

I samband med statsbudgeten presenterade
finansministern i år en nationalbudget.
Det är klart att beräkningar av
det slag, som ingå i denna budget, i
viss mån måste bli osäkra och att sådana
aktstycken därför i en helt annan
grad än en statsbudget bära prägel av
en prognos. Fasthåller man emellertid
vid denna karaktär hos en nationalbudget
så är det svårt att instämma med
dem som påminna om att finansministerns
uppgift i gamla goda tider begränsade
sig till en statsbudget vid
dessa tillfällen och att detta vore någonting
som man borde komma tillbaka
till. Jag tror tvärtom att en nationalbudget
fyller sin uppgift även sedan
man, för att citera en tidning, på nytt
kunnat överlämna samhällsbalansen åt
de automatiska krafter — den internationella
guldmyntfoten och den fria
prisbildningen — som tidigare reglerat
det ekonomiska livet såväl utåt som
inåt. Nu är nationalbudgeten alldeles
särskilt på sin plats, eftersom man varken
kan lita till den ena eller den

andra av dessa krafter. Men även om
så hade varit fallet, måste det väl ändå
betraktas som värdefullt att vid be
stämmande av statens utgifter och inkomster
ha en föreställning om vad
man har att vänta av näringslivet och
det svenska folkhushållet i dess helhet.
Låt oss därför även i fortsättningen
få en nationalbudget i samband med
statsbudgeten, åtminstone så länge vi
inte ansett oss kunna konstatera, att
beräkningar av delta slag lida av en så
stor osäkerhet, att de sakna allt värde
i sammanhanget.

Vad som framför allt tilldrager sig
uppmärksamhet i nationalbudgeten är,
att det s. k. inflationsgapet synes vara
på väg att försvinna. Frågan är naturligtvis
om beräkningarna verkligen
komma att hålla på denna punkt. Kunna
vi nå eu produktionsökning på 400
miljoner kronor under 1949, och kommer
verkligen exporten att ge det belopp,
som beräknats? I förstnämnda
hänseende är uppenbarligen skördens
storlek av stor vikt liksom tillgången
på erforderliga råvaror för vår industri.
Beträffande efterfrågan på våra varor
utomlands äro naturligtvis våra förhandlingar
i viss mån av betydelse. Det
är sannolikt att den exportnämnd, med
ledamöter från näringslivet, vilken nu
är under tillsättande, kan komma att
få betydelse för exportens främjande.
Rent psykologiskt bör nämndens tillsättande
även få en god verkan inom landet.
De tidigare beskyllningarna mot
regeringen för självtillräcklighet, vilka
inte få avvisas som obefogade, kunna
säkerligen väntas i någon mån bli avtrubbade,
om denna nämnd får ett
verkligt inflytande på frågorna. Exportmöjligheterna
äro naturligtvis också i
viss mån avhängiga av de priser, vartill
vi kunna sälja. Sänkningar av våra exportpriser
kunna skapa svårigheter för
vår produktion. I ett sådant läge får
man kanske inte utan vidare avvisa
tanken på en valutadevalvering. Visserligen
medför en sådan svårigheter i

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

andra hänseenden, men läget kan bli
sådant, att man blir tvungen att kryssa
mellan tvenne skär.

Om balans i samhällsekonomien verkligen
uppnås under 1949, vinns den naturligtvis
inte utan att vi måste betala
ett pris för den. Den enskilde medborgaren
kan måhända betrakta det som
ett offer att lian i det sammanhanget
inte får ökad arbetsförtjänst eller högre
betalning för sina varor. Men för folket
i dess helhet utgör detta uppenbarligen
ingen nackdel utan tvärtom. Svenska
folket kan inte leva upp mer än det
frambringar. Om löner och priser samtidigt
stiga, så blir ju ingen fetare på
det. En annan sak är, att meningarna
kunna vara delade om olika medborgargruppers
andel i vad folkhushållet frambringar
och att vissa kategorier med
fog kunna känna sig missgynnade. Jag
drar mig inte för att i detta sammanhang
nämna just mjölkproducenterna,
som av statsmakterna utan tvivel äro
satta i en strykklass.

Till de uppoffringar vi måste underkasta
oss för att åstadkomma stabilisering
hänför jag däremot naturligtvis
olägenheterna av och kostnaderna
för våra regleringar. Dessa kostnader
ha som bekant beräknats till ett tiosiffrigt
tal, och de uppgå alltså till
minst fyra procent av nationalproduktionen.
Olägenheterna av produktionens
hämmande och snedvridning samt de
personliga obehagen ligga utanför denna
kalkyl. Även om man håller i minnet,
att eu begränsning av lyxiinport
och investeringar påyrkats •— bl. a.
från vårt hål i — för att få statsskeppet
på rätt köl igen och att det i dagens
läge inte är så särskilt mycket att göra
beträffande regleringarnas avveckling,
så bör man ändå inte underlåta att
peka på regleringsväsendets avigsidor
detta inte för att klandra utan fastmer
för att hos alla och envar inskärpa
nödvändigheten av att man inte dröjer
en (lag längre än som behövs att efter

hand låta regleringarna gå till historien.

Hur paradoxalt det än låter få vi
komma ihåg, att begränsningen av import
på lyxvaror och begränsningen av
investeringar, således införandet av
dessa nya regleringar, ytterst syfta till
att skapa möjligheter att efter hand
avveckla hela regleringsväsendet. Vissa
regleringar ha vi nyligen blivit befriade
från. Brödet har blivit fritt, fodermedlen
och veden likaså. Hur går det nu
med tvättmedlen? Av pressen att döma
är det ju dessa varor, som närmast äro
i tur.

Återkommande till problemet om den
samhällsekonomiska balansen tillåter
jag mig efterlysa, hur regeringen nu
ser på frågan om de s. k. obligationsköpen.
Detta är visserligen närmast en
riksbanksangelägenhet, men det är i
alla fall någonting som man i det här
sammanhanget inte kan se bort från
på grund av dess inflationsdrivande
karaktär. Enighet tycks ha nåtts om att
dessa köp böra bromsas upp. Det vore
högst intressant om något uttalande i
ämnet kunde göras här.

Enligt vad som framgår av nationalbudgeten
synes läget inte oväsentligt
gynnsammare än vid motsvarande tid
i fjol. Ekonomisk stabilitet tycks ju i
alla fall vara inom räckhåll. Att importen
och exporten där väga jämnt säger
inte så förfärligt mycket. Det betyder
endast att man förklarar, att man inte
tänker tillåta en import som är större
än exporten. Något mera vittgående
slutsatser bör man i stället kunna draga
av det förhållandet, att vi tyckas kunna
åstadkomma en inre balans. Likväl frågar
man sig om det inte möjligen kan
vara så, att vi trots allt leva över våra
tillgångar. Hur är det med vissa av
våra varaktiga nyttigheter? Sker det
inte en viss nedslitning utan en motsvarande
förnyelse? I fråga om t. ex.
transportapparaten har man ju på känn,
att så kommer att ske. Detta gäller både

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

l id remiss av statsverkspropositionen m.

vägarna och bilparken. I den mån detta
är fallet och i den mån en tillräcklig
kompensation inte kommer till stånd genom
att det på andra områden investeras
mer än som förslits, så måste man
säga, att sådant inte är hållbart i längden.
Jag menar alltså att fråga är huruvida
en tillräcklig nettoinvestering verkligen
äger rum. Om så inte är fallet
vill det till en ökning av produktionen.
Alla ansträngningar måste inriktas på
en sådan, så att vi inte i stället nödgas
vidtaga något så motbjudande som
en ytterligare konsumtionsbegränsning.

I detta sammanhang skall jag tillåta
mig att göra ett par detaljerinringar i
fråga om sättet för balansens åvägabringande.
Jag syftar på investeringarna,
närmare bestämt på väg- och bostadsbyggandet.
Beträffande bostadsbyggandet
får man ett klart intryck av
att landsbygden drabbats ojämförligt
mycket hårdare vid begränsningarna.
Om man jämför förhållandena under
exempelvis 1947 och 1949 finner man,
att under 1949 iordningställdes cirka
39 000 lägenheter i tätorterna — de
s. k. kvotorterna — och omkring 17 000
på landsbygden. För år 1949 räknar
man med en sänkning till cirka 33 000
lägenheter för kvotorterna, d. v. s. en
reducering med omkring 15 procent.
För landsbygden räknar man blott med
10 000 lägenheter, d. v. s. en minskning
med cirka 40 procent. På denna
punkt — när det gäller bostadsproduktionen
för landsbygdens vidkommande
— kan jag inte instämma med herr Ohlin,
som ju ger ett indirekt godkännande
av vad som här föreslagits genom
att säga, att han inte vill att
regeringen skall gå längre än den redan
gjort i sitt förslag.

Jag förstår mycket väl alt man kommer
att bemöta dessa anmärkningar
med att framhålla nödvändigheten av
att dra folk till produktionen och att
industrien till övervägande del är lokaliserad
till tätorterna, varför dessa
måste gynnas med bostäder. Det kan

så vara. Men tänk på att vi i alla fall
ha omkring hälften av allt folket utanför
tätorterna och att en politik, som
går ut på att flytta över allt fler människor
till tätorterna, säkerligen kommer
att få mycket ogynnsamma verkningar
för vårt folk.

Man har även farit förhållandevis
ovarsamt fram med byggnadskvoten för
jordbruk, skogsbruk och fiske. Tillståndsgivningen
under 1947 var uppe i
ca 60 miljoner kronor, vartill kom ett
inte oväsentligt tillskott enligt den s. k.
familjebyggarregeln. Nu beräknar man
kvoten till 45 miljoner kronor och förbjuder
samtidigt byggen med stöd av
familjebyggarregeln. I förbigående tilllåter
jag mig framhålla, att en redovisning
av skälen för slopandet av denna
regel skulle vara av intresse.

Till sist vill jag i det här sammanhanget
uttala den meningen, att beskärningarna
även gått förhållandevis hårt
ut över vägbyggandet, varigenom de
väglösa och mycket fattiga bygdernas
folk fått uppleva ytterligare en besvikelse
i fråga om möjligheten att få en
dräglig tillvaro på sin nuvarande boningsort.
Man hejdar ir.te flykten från
landsbygden genom att lova de sämre
lottade rätt till bostäder och vägar om
ett par tre årtionden.

Innan jag övergår till att säga några
ord om enskilda poster i budgeten och
vad som kan ha samband med dem
skulle jag vilja understryka den uppfattning,
som framförts i den offentliga
debatten om olägenheterna av de stora
reservationerna. Dessa uppgå i runt tal
till 4 miljarder kronor, vilket ju inte
är så värst mycket mindre än hela årsbudgetens
summa. Utan riksdagens hörande
skulle alltså statens medelsförbrukning
för det kommande budgetåret
kunna nära nog fördubblas. Nu är
det ju ingen risk för detta. Finansministern
förklarar, att endast ca 10 procent
av reservationerna komma att tas i anspråk,
men nog är det oegentligt med
det nuvarande systemet. F.mellertid är

Nr 2.

Tisdagen den

Vid

det kanske ofrånkomligt för att man
skall kunna fullfölja det syfte, som
givit upphov till denna anslagstvp, nämligen
att undvika ett påskyndande av
medelsanvändningen mot budgetårets
slut för att pengarna inte skola frysa
inne. Säkert är emellertid, att frågan
om dessa anslags vara eller icke vara
i den nuvarande formen förtjänar att
allvarligt övervägas. De båda senaste
världskrigen ha lärt det svenska folket
inse betydelsen av att äga ett produktionskraftigt
jordbruk. Det hade, som
många gånger framhållits, under det
andra världskriget över huvud taget
icke varit möjligt att förse vårt folk
med livsmedel i ens tillnärmelsevis tillräcklig
omfattning, om vi icke hade
haft att tillgå vårt eget svenska jordbruk.
Även för våra strävanden att övervinna
den nu rådande ekonomiska krisen
spelar jordbruket en mycket väsentlig,
för att icke säga rent avgörande
roll. Vår valutareserv har starkt minskats,
vilket i hög grad nedsatt vår rörelsefrihet
inom utrikeshandeln. Om
vårt jordbruk kan öka sin produktion,
minskas härigenom anspråken på utländska
valutor för införsel av icke endast
livsmedel utan även av fodermedel
för jordbrukets eget behov. Den dåliga
skörden 1947 medförde anspråk på valutatillgången
för import av just dessa
varugrupper. Ju mer jordbruket kan
öka sin produktion, desto mer valuta
kan. ställas till förfogande för import
av sådana varor, som icke kunna frambringas
inom landet utan måste köpas
utifrån. Men även om vi valutamässigt
sett hade bättre möjligheter all importera
livsmedel, är det ingalunda säkert,
att vi kunde köpa allt vad vi önskade.
Världens livsmedelstillgångar äro nämligen
för knappa i förhållande till konsumtionsbehovet.

Den utveckling i riktning mot en
överproduktion inom landet, som bl. a.
27-mannakommitténs majoritet ansåg
sannolik, har ingalunda inställt sig.
Icke heller utlandet bär kommit att

18 januari 1949 fm.

remiss av statsverkspropositionen m. ni.

uppvisa en sådan bild, som denna kommittés
majoritet föreställde sig. Då krigets
skadegörelse tydligen har varit
större än man tidigare räknat med och
folkökningen fortsatt, har livsmedelsproduktionen
kommit att bli otillräcklig.

Under nionde huvudtiteln av årets
statsverksproposition har i jämförelse
med föregående budgetår föreslagits en
minskning med 40 milj. kronor i fråga
om anslaget till kostnader i samband
med det statliga företaget Svenska
spannmålsaktiebolagets verksamhet. Det
är mycket intressant att taga del av
bur denna minskning uppkommit. Saken
lär förhålla sig på följande sätt.

Spannmålsbolaget har under de senare
åren utifrån inköpt vissa spannmålspartier.
Priserna ha varit mycket
höga och eftersom det icke ansetts
lämpligt att låta dessa priser slå igenom
på den svenska marknaden, så har bolaget
varit tvunget att sälja den importerade
spannmålen till priser, som
legat under inköpspriset. Förlusten har
täckts av staten. Nu ha vi fått en god
skörd, och man behöver därför icke
importera spannmål till priser, som äro
förlustbringande för det allmänna.
Detta förhållande kan sannerligen vara
värt att uppmärksamma för dem som
tycka om att i olika sammanhang tala
om de, som man säger, stora subventionerna
till våra jordbrukare.

I det långtidsprogram för vår ekonomi,
som regeringen överlämnat till
Marshallorganisationen i Paris, kalkylerar
man med en ökning av jordbruksproduktionen
med 8,5 % fram till 1952.
Skall detta mål kunna uppnås — och
helst borde man försöka komma ännu
ett stycke längre — finns det nog skäl
att gå försiktigt fram med jordbrukets
s. k. yttre rationalisering. Det mindre
jordbruket svarar för en betydande del
av vår livsmedelsproduktion. Därför
borde det enligt min uppfattning läggas
stor vikt vid att intensifiera och rationalisera
produktionen, icke bara

Nr 2.

risdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

inom det större och medelstora jordbruket,
där dessa förbättringar redan
kommit långt, utan även inom det
mindre jordbruket. Det finns helt visst
många fler småbruk, som ekonomiskt
kunna stå på egna ben under de nämnda
förutsättningarna, än vad 27-mannakommitténs
majoritet och dåvarande
jordbruksministern räknade med, när
1947 års principbeslut om den framtida
jordbrukspolitiken tog form. Den
nuvarande jordbruksministern har också
som bekant tillsatt en särskild sakkunnigkommitté
för att utreda möjligheterna
att intensifiera jordbrukets produktion.
Man har kanske på sina håll
velat utdöma småbruket som produktionsform,
men det är säkert klokast
att något vänta med ett sådant domslut.
Småbruket kommer säkerligen att även
i framtiden kunna i stor utsträckning
hävda sin ställning.

Ett allvarligt problem inom vårt jordbruk
f. n. utgör övergången till kreaturslösa
jordbruk. 1 vissa delar av landet
har utslagningen av hela nötkreatursbesättningar
på gårdarna tagit en
oroväckande stor omfattning. Tills vidare
har dock mjölkproduktionen kunnat
hållas uppe något så när, därför
att avkastningen kunnat ökas bl. a.
genom djurmaterialets förbättring. Hur
det kommer att bli i framtiden i detta
avseende är emellertid en annan sak.
Mjölkproduktionen är icke lönsam, och
därför kan man befara, att övergången
till kreaturslösa jordbruk kommer att
fortsätta i ökad omfattning. I så fall
torde det icke dröja alltför länge, förrän
det inställer sig svårigheter att ordna
mjölkförsörjningen.

Jordbrukarnas egna organisationer ha
insett faran av en sådan utveckling och
beslutat undersöka omfattningen av
övergången till kreaturslösa jordbruk
samt därmed sammanhängande förhållanden.
Det skulle säkerligen vara klokt,
om statsmakterna, sedan denna undersökning
blivit färdig, ville medverka
till de åtgärder, som fordras för att

mjölkförsörjningen skall kunna säkerställas.
En förbättring av mjölkproduktionens
lönsamhet är ofrånkomlig. Den
stabilisering av priser och löner, som
nu håller på att upprättas, är i och för
sig nödvändig. Men den bör icke få
lägga hinder i vägen för en ekonomiskt
riktig avvägning av priserna inbördes
mellan olika varugrupper. Detta
galler för både jordbrukets och andra
näringsgrenars produkter.

Det är glädjande att konstatera, att
Kungl. Maj:t ansett vården om våra
skogar vara en så viktig angelägenhet
att, trots de ekonomiska svårigheterna,
en höjning av medelsanvisningen begärts
i syfte afl öka skogsvårdsarbetena.
Anslaget har föreslagits bli höjt
från vad som erfordrades för fjolåret
55 till 65 c/c av det s. k. normalprogrammet.
Sedan huggningarna av brännveden
numera så avsevärt beskurits, kan
man säkerligen räkna med att en del
s. k. dold arbetskraft under vissa tider
av aret skall stå till förfogande för
skogsvårdande åtgärder. Utökningen av
programmet torde därför ur arbetsmarknadssynpunkt
knappast komma att
medföra några större olägenheter.

I detta sammanhang kan det vara
lämpligt att uttala eu tillfredsställelse
över att den s. k. virkeskvoteringen i
Norrland numera hör til] en gången
tid och att även områdesindelningen i
landet i dess helhet fått ett grundskott,
sedan industrien i dagarna erhållit generellt
tillstånd att från vilken ort som
helst i landet förse sig med behövliga
råvaror. I den situation, som nu råder
med ojämnhet i råvarutillgångarna mellan
olika delar av landet, var detta säkerligen
en mycket välbetänkt åtgärd.
När de kinesiska murarna kring överskottsområdena
raserats, kan man nämligen
vänta en viss överflyttning till
bristområdena, vilket naturligtvis är
till gagn för produktionen i landet.

Tidigare i detta anförande bär jag i
korthet berört landsbygdens behov av
vägar. Jag vill nu säga ytterligare några

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ord härom för att framhålla, hur jag
ser på den behandling, som vägfrågorna
fått i årets 6:e huvudtitel. Åtminstone
för vissa slag av vägtyper verkar
det nästan, som orii det icke skulle bli
något vägbyggande alls. Under hänvisning
till att det finns betydande reservationer
har nämligen kommunikationsministern
hemställt endast om ett formellt
anslagsbelopp om 100 kronor. Vid
förfrågningar hos myndigheterna göra
dessa emellertid gällande, att medlen
äro förbrukade. Man förklarar detta på
så sätt, att så snart ett vägföretag igångsatts,
ha myndigheterna med hänsyn
till den nuvarande begränsade medelsanvisningen
ansett sig nödsakade att
reservera ett belopp, som är tillräckligt
stort för hela vägföretagets fullbordande.
Sedan några få större vägföretag
igångsatts, äro under sådana
förhållanden möjligheterna att igångsätta
nya vägföretag helt uteslutna. F. n.
äro inga medel tillgängliga för nya vägföretag
av denna typ, har man hävdat
från myndigheters sida. Här föreligger
således ett förhållande, som måste klaras
ut på något sätt.

När jag nu talar om vägarna, kan jag
icke underlåta att ställa en fråga beträffande
personalstocken i vägförvaltningarna.
Trots att arbetsuppgifterna
för vägförvaltningarna minskat sedan
förstatligandet, har personalstocken —
det råder en utbredd uppfattning härom
— hos vägförvaltningarna undergått
en förändring i motsatt riktning och således
väsentligt ökat. Jag tror, att det
vore angeläget att få utklarat, hur det
verkligen förhåller sig med den saken.

Att i tider, när en så stor överbalansering
av budgeten anses nödvändig, genomföra
mera betydelsefulla skattesänkningar
är väl knappast möjligt. Jag
tror emellertid, att det ändå har sin
betydelse, att man icke helt ignorerar
den olust över höga skatter, som otvivelaktigt
föreligger. Det skulle säkert vara
utomordentligt värdefullt att veta i vad
män skatterna verkligen begränsa pro -

duktionen och huruvida en förändring
av skattesystemet är möjlig i syfte att
avhjälpa dessa olägenheter utan att man
samtidigt förringar värdet av de sociala
välfärdsåtgärder, som vi varit med om
att bygga upp. Talet om skattelindring
för övertidsinkomster låter bestickande,
men hur skall saken ordnas i praktiken
för låt oss säga en snickare eller eu
jordbrukare. Frågan är om detta spörsmål
kan lösas på annat sätt än i form
av en generell skattesänkning. En dylik
förutsätter väl emellertid en produktionsökning.
Vi få hoppas att en sådan
inträder inom närmaste tiden och då
föranleder en skattesänkning.

Det är många som leka med dylika
tankar utan att ge några närmare anvisningar
om hur det hela skall ordnas.
Enligt uppgift i pressen lär herr
Ohlin vid ett sammanträde med folkpartiets
riksdagsgrupp ha uttalat, att
det är en viktig uppgift att se till att
det svenska folket får behålla en större
del av sina inkomster, än vad f. n. är
fallet, utan att detta behöver innebära,
att den sociala standarden försämras.
Det är säkert även andra än folkpartiets
ledamöter, som äro intresserade av
dylika åtgärder. Men hur skall man
ordna detta? År det möjligt att göra
något för dagen eller är det ett framtidsperspektiv,
som herr Ohlin sysslar
med i sina tal? För egen del tror jag,
att det här rör sig om ett s. k. långtidsprogram
på beskattningens område,
som man tyvärr icke kan tänka sig realiserat
i år utan först när man fått
en produktionsökning.

Herr talman! Den budget, som presenterats,
är trots allt en budget i
knapphetens tecken. Vi klandra icke
regeringen härför. Den nu föreliggande
budgeten är ett försök att rätta mun
efter matsäcken.

Herr FAST: Jag skall börja mitt anförande
med att säga några ord om ett
spörsmål, som herr Ohlin berörde här

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1919 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i dag. Herr Ohlin ansåg det vara ytterst
önskvärt att nu få till stånd en reform,
som fördelade mandaten i andra kammaren
på ett rättvisare sätt än det nuvarande
valsystemet. Jag lyssnade mycket
noga på herr Ohlins tonfall och på
vad han yttrade. Om jag uppfattade honom
rätt, betonade han mycket starkt,
att han var anhängare av en långt driven
rättvisa. Jag minns nu icke precis
hur hans ordalag föllo. Jag har här i
min hand en utredning — jag har icke
gjort den själv — men vars riktighet
jag icke har någon anledning att betvivla.
Denna utredning visar, att om vi
vid 1948 års val haft en riksvalkrets, så
skulle högern ha fått ytterligare fem
mandat och kommunisterna sex. Dessa
mandatvinster skulle ha fått betalas med
fyra mandat från folkpartiet, fem från
socialdemokraterna och två från bondeförbundet.

Jag vill emellertid redan nu säga ifrån
att jag icke vill vara med om ett valsystem,
som skall bygga på millimeterrättvisa
och således grundas på en riksvalkrets.
Jag hoppas, att de direktiv
som skola ges för den kommande utredningen
på detta område, skola bli
sådana, att man får söka sig fram på
andra och rimligare vägar.

Jag har tagit upp detta problem för
att starkt betona, att jag — liksom jag
tror icke heller den socialdemokratiska
riksdagsgruppen — icke är motståndare
till att en utredning kommer till slånd.
Vi önska emellertid, att denna utredning
skall vara förutsättningslös och att
partierna skola stå obundna för att pröva
de resultat, som man kommer fram
till när denna utredning är färdig.

Den ekonomiska politiken har ju under
en ganska kort tidrymd varit föremål
för stora debatter vid icke mindre
än två tillfällen. Dagens debatt torde
därför icke komma att ge anledning
till några särskilt nya synpunkter utöver
dem, som tidigare anförts. Man
kan naturligtvis beröra en del detaljsiffror
i budgeten. Jag har emellertid

ingen anledning att för mitt vidkommande
gå in på dylika detaljuppgifter.

Vad som hittills framkommit under
debatten har mest haft karaktären av
att man velat deklarera den känsla av
olust, som man känner inför regleringarna,
och en bestämd önskan att komma
tillbaka till ett samhälle utan regleringar
på det ekonomiska livets område.
Jag undrar emellertid, om man
icke överanstränger sig en smula i sina
olustdeklarationer. Jäg är nämligen
livligt övertygad om att, därest vi i dagens
läge haft eu regering från oppositionspartierna,
denna regering skulle
varit tvungen att behålla de allra flesta
av de nu gällande regleringarna. 1
varje fall gäller detta vissa kristidsrestriktioner.

Såvitt jag kan bedöma, står en strängt
liberal linje här hemma åtminstone i
viss motsatsställning till den politik,
som man nu tycks börja inleda i Förenta
staterna. Där har man ju prövat
på det totalt fria systemet. Men där är
man nu beredd att gå in på vissa regleringsåtgärder.
Hur långt man där
kommer att gå, vill jag emellertid icke
yttra mig om.

Det är i själva verket icke särskilt
anmärkningsvärt, att budgeten och finansplanen
blivit olika bedömda i tidningspressen
och på andra håll. På
vissa håll har man ansett, att finansplanen
är alltför optimistisk samt att
inre och yttre balans icke kunna uppnås
med de medel, som regeringen tilllämpat
och i fortsättningen avser att
tillämpa. På andra håll åter har man
ansett, att den kraftiga överbalanseringen
av budgeten icke skulle vara erforderlig,
utan att man i stället skulle
kunna genomföra betydande skattesänkningar.
Ja, här har man väl, liksom
så många gånger annars, att göra
med människors olika kynne, då det
gäller att göra pessimistiska och optimistiska
bedömanden både av dagens
och den närmaste framtidens läge. För
egen del tycker jag, att regeringen vid

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

uppgörandet av denna budget och finansplan
sannerligen icke liängett sig
åt några ljusblå bedömanden utan i
stället tagit hänsyn till föreliggande
fakta. Jag är emellertid angelägen betona,
att det givetvis är vanskligt att
speciellt i fråga om vår export kunna
göra några beräkningar för en så pass
lång tid, som budgeten omsluter. Det
är ett känt förhållande, att alla länder
vilja sälja allt vad de producera för
export, men köpa endast värdefulla
nyttovaror och svåråtkomliga råvaror.
Emellertid finns det inte, med tanke
på de handelsavtal för kommande period,
som på senaste tiden slutits, någonting
som jävar antagandet att regeringens
beräkningar skola hålla
streck och att det sålunda skall bli
möjligt för oss att köpa för vår försörjning
och produktion nödvändiga råvaror,
hel- och halvfabrikat, och att sålunda
den beräknade produktions- och
exportökningen skall kunna åstadkommas.

Nu är det klart att så ovisst som läget
för närvarande är i världen, kunna
störningar inträffa, som fullständigt
kullkasta alla beräkningar, men mot
sådana händelser är det alldeles omöjligt
att säkra sig. Jag är inte heller
blind för att prisutvecklingen i vissa
länder kan gå i sådan riktning, att vår
export utsattes för vissa svårigheter.
Jag tror emellertid att vi alla äro ganska
glada över den balans, som enligt
gjorda beräkningar kunnat vinnas i
ilen svenska utrikeshandeln och för
vilken ganska goda sannolikhetsskäl
tala.

Man har velat framställa regeringens
politik, när det gäller åtgärder mot krisen,
så som om regeringen först för
kort tid sedan upptäckt den brist på
balans, som förefunnits såväl inåt som
utåt, och att regeringen först nu företagit
åtgärder häremot. Detta är ju
inte med verkligheten överensstämmande.
Det är tvärtom så, att den
restriktiva politik, som förts under två

år, har lett fram till att vi för år 1949
icke behöva räkna med det inflationsgap
på 1 000 milj. kronor, som man
tidigare kalkylerat med —- så sent som
den 1 januari 1948 var ju detta fallet.
Men därmed äro vi givetvis ingalunda
ute ur farozonen, utan vi måste föra
en återhållsam och restriktiv politik
även under nästa budgetår. Framgångarna
visa emellertid enligt mitt förmenande,
att vi kunna utan nämnvärd
sänkning av levnadsstandarden arbeta
oss ut ur krisen och nå ett mera stabilt
jämviktsläge, där det blir möjligt
att avskaffa eller lätta på en del av de
nu befintliga restriktionerna och regleringarna,
som givetvis inte äro eller få
bli något självändamål.

Jag sade att vi inte nämnvärt ha behövt
sänka levnadsstandarden för vårt
folk. I verkligheten ligger det väl så
till att denna standard genomsnittligt
är cirka 10 procent högre än när kriget
bröt ut, och för vissa grupper,
nämligen de barnrika familjerna och
folkpensionärerna, ha vi kunnat åstadkomma
en betydligt högre standardökning.
Detta har givetvis medfört vissa
svårigheter genom den ökade efterfrågan
på varor, särskilt från dessa senare
stora befolkningsgrupper, vilka
tidigare haft en betydande underkonsumtion.
Men det är väl inte många i
denna kammare, som skulle vilja ha
denna standardutjämning ogjord, även
om den har lett till en ökad totalkonsumtion
och ett högt skattetryck. Alla
medborgare i ett kultursamhälle böra
enligt mitt förmenande kunna ställa
anspråk på en anständig utkomst och
eu relativ trygghet även under ålderdomens
(lagar och vid inträffande sociala
olyckor. Jag anser att man helt
enkelt inte kan avslå från att företaga
en dylik standardutjämning, även om
man därigenom skulle råka rubba förhållandena
för vissa privilegierade
grupper i samhället.

I såväl tidningsartiklar som politiska
föredrag har läget i vårt land ibland

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1919 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in.

framställts såsom om vårt folk levde
vid eller under svältgränsen eller som
om vi åtminstone måste avstå från sådant
som över huvud taget gör livet
värt att leva. Dessa uttalanden, tillkomna
som de varit i partipolitiskt
syfte, ha väl inte gjort så stort ohägn
inom landet, ty medborgarna ha ju
själva möjlighet att göra jämförelser
mellan förr och nu, men genom sitt
återgivande i en del av utlandspressen
ha uttalandena onekligen skadat vårt
land och dess anseende. Det kan väl
också knappast vara några fosterländska
syften, som man velat främja, när
man på detta sätt målat falska bilder
av förhållandena i vårt land.

I verkligheten är det ju så, att det
här i landet funnits en jämn sysselsättning
för alla som velat arbeta —
vi ha t. o. m. haft eu överfull sysselsättning
med de svårigheter som följa
därav. För det stora flertalet medborgare
här i landet har det skett en standardhöjning,
och vi ha också fått till
stånd en inkomstutjämning för eftersatta
folkgrupper, vilka, såsom jag nyss
nämnde, tidigare haft en betydande
underkonsumtion. Vi ha inte heller i
vårt land haft någon sådan varubrist,
att inte livsbehoven kunnat tillgodoses
i en utsträckning, som inte alltför mycket
avviker från människornas normala
livsföring.

.lag har, herr talman, haft ett behov
av att säga detta på grund av all den
kverulans, som förekommit, och det
myckna gnat, som man hört från vissa
håll över hur utomordentligt dåligt
ställt vi ha det i vårt land.

Den åtstramning, som har skett och
som måste fortsätta ännu någon tid
framåt — åtminstone under nästa budgetår
— bör enligt mitt förmenande
skapa förutsättningar för att vi skola
kunna hämta in vad som nu måst eftersättas
i fråga om sådant som är både
gagneligt och önskvärt. Jag är för min
del så optimistisk, att jag vågar tro att
de gjorda sociala framstegen skola

kunna vidmakthållas och att vi skola
kunna föra ut i levande livet de sociala
reformer, vilkas verkställighet nu måste
något uppskjutas. Ja, jag tror att
det skall vara möjligt att ta ytterligare
steg på reformernas väg. Detta borde
ju underlättas av att man nu även inom
de borgerliga oppositionspartierna, att
döma av bekännelserna från den senaste
valrörelsen, är besjälad av en
verklig reformvilja.

Jag vet mycket väl, herr talman, att
i vissa kretsar anses en skattesänkning
vara det allra angelägnaste av allt.
Några anvisningar, som enligt min mening
äro godtagbara, för hur cn sådan
mera betydande skattesänkning skall
kunna företagas har man emellertid
inte lämnat. Man har bara sagt: »Lämna
näringslivet fullständigt i fred. Låt
de fria krafternas spel få tillräckligt
utrymme. Minska skatterna för de stora
inkomsttagarna. Ge möjlighet till en
friare prisbildning, så att det lönar sig
att producera.»

Är detta, herr talman, verkligen ett
acceptabelt program i dagens läge med
det inflationshot, som vi där stå inför?
Ja, jag skulle vilja fråga, om det i dagens
läge över huvud taget finns någon
som tror att den väg, som sålunda anvisats,
är framkomlig. Jag underskattar
ingalunda de fria krafternas spel
på näringslivets område, men vi måste
ju också se till vad som i dagens läge
är möjligt, och gör man det, kan jag
inte finna annat än att en sänkning av
skatterna också måste medföra en
minskning av statsutgifterna. Ingen
har emellertid förklarat sig villig att
sänka den sociala standarden, och jag
förmodar att ingen heller vill vara
med om några nedprutningar på jordbrukets
område. Och vad försvarskostnaderna
beträffar, erinrar jag om
att det i andre vice talmannens anförande
här nyss klart lyste fram att man
från högerns sida kommer att kräva
ganska betydande förstärkningar av
det .svenska försvaret med därav föl -

Tisdagen den 18 januari 1949 fn).

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jande utgiftsökningar. De automatiska
utgiftsökningarna komma vi inte ifrån.
Våra vägar och kommunikationer
måste utbyggas, och bostadsbyggandet
kan enligt mitt förmenande icke klara
sig utan ett betydande stöd från samhället.

1 detta sammanhang vill jag säga
några ord till herr Ohlin, som framhöll
att förr i världen kunde ju bostadsbyggandet
ske utan att samhället
behövde uppträda som byggherre. De
enskilda byggde med hjälp av lån och
amorterade sedan lånen med sparmedel.
Ja, detta är visserligen sant i viss
utsträckning, men man får inte glömma,
att vi då egentligen byggde ganska
litet och att det, när samhället, d. v. s.
både staten och framför allt kommunerna,
inkopplades på denna verksamhet,
förelåg ett nödläge, där enskilda
inte längre ville ta riskerna och där
valet stod mellan att antingen låta allt
gä vind för våg eller att företaga ett
ingripande från samhällets sida. Emellertid
lägga ju inte vare sig de nuvarande
statliga bestämmelserna eller den
kommunala bostadspolitiken, så långt
jag känner till, några hinder i vägen
för egnahemsbyggarna, utan man gör
allt vad man kan för att uppmuntra
sådan verksamhet. Det finns sålunda
ett betydande utrymme för dem som
äro hågade att på detta sätt göra sparinsatser.

Jag såg i en tidning häromdagen ett
uttalande om alt tiden nu vore inne för
att tillsätta eu stor bcsparingskommitté
med uppgift att se efter om inte statens
utgifter kunde nedbringas. Det är ju
ett realistiskt resonemang, såtillvida att
man inser att om man skall kunna få
till stånd några större skattesänkningar,
måste det också ske besparingar i fråga
om utgifterna. Jag har inte heller något
emot tillsättandet av en sådan bcsparingskommitté,
men tillåt mig, herr talman,
säga att man inte bör hysa några
överdrivna förhoppningar om det resultat,
till vilket kommittén kan komma

fram. Vi ha tidigare haft sådana utredningar,
men resultaten ha blivit mycket
obetydliga. Vi ha också haft en utredning
med syfte att åstadkomma besparingar
inom kommittéväsendet, och vi
ha i anledning därav förpuppat och avskaffat
kommittéer, vilket haft till följd
att det nödvändiga utredningsarbetet
sedan fått drivas i ett forcerat tempo,
som varit till väsentligt ohägn för det
hela. Jag tror, herr talman, att i båda
dessa avseenden är en lugn och jämn
takt att föredraga och att det bästa alltså
är att vi själva här i riksdagen ta
vara på de möjligheter till besparingar
i fråga om statsutgifterna som kunna
föreligga.

När man talar om skattetrycket, glömmer
man så lätt bort det kommunala
skattetrycket. De kommunala skatterna
uttagas ju efter den proportionella metoden
och måste därför drabba de små
och medelstora inkomsttagarna tyngre
än andra skattebetalare. Jag tror inte
att man kan göra ett riktigt bedömande
av vår beskattning utan att ta i betraktande
också de kommunala skatterna,
och när det gäller de senare är jag, även
om jag är medveten om att man måste
gå fram med stor försiktighet, så att
man inte berövar kommunerna alla
möjligheter att i ett krisläge täcka sina
utgifter, fullt på det klara med att det
måste ske en reform och att ju fortare
den kommer, desto bättre.

1 övrigt vill jag, när det gäller den
skattereform som ännu inte kommit till
uttryck vid medborgarnas skattebetalning,
erinra om att samtliga partier
voro ganska ense därom. Den enda mor
väsentliga skiljaktighet, som förelåg,
var att de borgerliga oppositionspartierna
inte ville att kvarlåtenskapsskatten
skulle införas, men jag vågar nästan
göra gällande, att det hade varit
möjligt att åstadkomma en kompromiss
med åtminstone något av dessa partier
genom en skärpning av den vanliga
arvsbeskattningen. Vidare ville man
från folkpartiets sida ha eu något mju -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1919 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kare skatteskala för de större inkomsterna
och förmögenheterna — jag bortser
från de särskilda önskemål som
högern hade i detta sammanhang. Men
allt detta är dock inte av den storleksordning,
att man kan tala om att det
i ena fallet skulle bli ett mycket högt
skattetryck och i det andra fallet motsatsen.
Det är bara detta som jag har
velat framhålla.

Vi måste också ha klart för oss, att
det nuvarande skattesystemet omfattar
både indirekta och direkta skatter, och
eftersom staten ju måste ha en viss
summa till sitt förfogande, ifall det
inte lämnas anvisning om nedprutning
av utgifterna, måste staten vid en sänkning
av de direkta skatterna ta ut vad
som resterar i form av indirekta skatter.
Men även de indirekta skatterna
äro i många fall ganska höga, och det
finns ju också här en gräns, där de
indirekta skatterna motverka sitt eget
syfte och som man sålunda inte bör
överskrida.

Jag vill i detta sammanhang passa på
att säga, att det är verkligen tråkigt att
upplysningen här i landet skall vara så
dålig att man, såsom ibland har skett,
blandar ihop t. ex. källskattebetalningen
med skattetryckets höjd, två
saker som ju inte ha ett spår med varandra
att göra. Alla här i kammaren
veta, och jag tycker att hela svenska
folket borde veta det, att källskatten endast
är ett sätt att betala in skatt och
att denna uppbördsreform kommit till
för att gagna skattebetalarna. Jag erinrar
mig att jag, när frågan var aktuell, hade
ett samtal med finansministern och att
jag då frågade honom, om han trodde
alt staten skulle få några ökade inkomster
efter reformens genomförande. Han
trodde emellertid i likhet med mig att
det inte skulle bli tal om någon så betydande
ökning, att detta kunde vara
ett motiv för reformen, utan motivet
måste i stället vara att man ville undanröja
de olägenheter, som föranleddes av
att det skulle gå två år mellan inkomster -

nas förvärvande och skattens erläggande,
olägenheter som voro synnerligen
stora för vissa medborgargrupper.
Den upplysningsverksamhet, som senare
bedrivits beträffande denna reform, har
emellertid varit av sådan art, att den
inte skulle få någon vacker benämning.
om man närmare skulle karakterisera
den, och jag avstår därför, herr talman,
från att göra det.

Men det finns ju, har man sagt pa
tal om skattelättnader, 721 milj. kronor
i överbalansering av budgeten, och det
bör väl ge utrymme för betydande
skattesänkningar. Jag tror att i nuvarande
läge äro vi alla fullkomligt
överens om nödvändigheten av att överbalansera
budgeten med ett betydande
belopp. Men ingen vågar väl göra något
uttalande om huruvida i framtiden ett
liknande belopp kan stå till förfogande
för skattesänkningar. Vad vi veta är, att
beslutade men ännu icke genomförda
reformer tarva betydande utgiftsökningar.
Samma är förhållandet med
vissa både önskvärda och nödvändiga
ting, som vi nu under ett par års tid
måst avvara. Men om produktionsökningen
kan fortsätta och förhållandena
ute i världen gå mot en ekonomisk och
politisk stabilisering, då borde det val
finnas utrymme för en skattelättnad
och då föreligger ju inte heller behovet
av en överbalansering av budgeten.

Jag har, herr talman, en stark känsla
av att vi hålla på att arbeta oss ut ur
krisen. Naturligtvis få vi här som alltid
lov att vara en smula optimister, och
varför skulle vi inte vara det, ty annars
skulle ju livet i nuvarande tid knappast
kunna levas. Men om vi skola lyckas
i vårt arbete, tarvas det medverkan från
alla ansvariga medborgare och grupper
av medborgare, icke minst arbetsmarknadens
parter. Och i detta sammanhang
vill jag, herr talman, passa på att från
denna talarstol ge ett erkännande för
den villighet till medverkan, som i stort
sett präglat arbetare- och tjänstemannaorganisationernas
inställning till saken.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Den vittnar om god medborgaranda,
ansvarskänsla inför landet och kunskap
om de ekonomiska sammanhangen. Att
kommunisterna skulle försöka slå mynt
av de fackliga organisationernas ställningstagande
var ju på förhand fullständigt
klart. Där förordar man ju
lönestegringar. Visserligen har man sagt
att de prisökningar, som man samtidigt
också förordade, voro resultatet av ett
tryckfel, men detta lilla tryckfel kanske
ändå är en erinran om att man inte
heller på det hållet kunnat helt frigöra
sig från allt logiskt tänkande ■— åtminstone
vill jag för min del gärna tyda
det så. Dessa båda ting, lönestopp och
prisökningar, måste följas åt. Löneökningar
utan inflatoriska verkningar
kunna endast ske i samma takt som
produktionen ökar och detta, sedan
yttre och inre ekonomisk balans uppnåtts.
Det har ju alltid visat sig, att när
de inflatoriska krafterna icke kunna
hållas tillbaka eller hållas under fullständig
kontroll i samhället, då kunna
inte lönehöjningarna hålla jämna steg
med prisökningarna. Arbetarnas ökade
utarmning blir alltid resultatet av en
sådan inflatorisk utveckling. Detta tycks
emellertid inte bekymra kommunisterna,
som spekulera i den allmänna oro och
det kaos som uppstå i en dylik situation.
Dess bättre synas medlemmarna i
de fackliga organisationerna i allra
största utsträckning ha fullt klart för
sig vad resultatet för deras del blir av
en inflatorisk utveckling.

För att inga missförstånd skola uppstå
om vad jag menat, när jag talat om
möjligheten av att nu vidtaga någon
skattesänkning, vill jag betona att all
önskvärd sparsamhet både för statens,
kommunernas och landstingens del hör
iakttagas. Det är nödvändigt med en
samordning av den ekonomiska politiken,
så att inte kommunernas politik
kommer i motsättning till statens. Delta
betyder, herr talman, åt vi måste uppskjuta
eu del anläggningar för sjukvård
och socialvård, som det särskilt för inig

känns ganska smärtsamt att behöva
uppskjuta. Här är det emellertid nödvändigt,
att man ser till att det sättes
handling bakom ordet, så att det inte
bara blir allmänna talesätt. Jag har
emellertid den uppfattningen, att vi
snabbt skola kunna ta igen vad som nu
eftersättes.

Jag vill också understryka betydelsen
av det enskilda sparandet, och i detta
sammanhang vill jag passa på att säga,
att om man från regeringens sida kan
komma med några uppslag till att från
samhällets sida uppmuntra den enskilda
sparsamheten i olika sammanhang, så
tror jag att den svenska riksdagen kommer
att med mycken sympati behandla
förslag härom.

Jag vill i samband med den ekonomiska
politiken bara säga, herr talman,
att det skulle vara av oerhört stor betydelse,
om man inte bara finge deklarationer
utan handling i levande livet,
där man ser till att man handlar på ett
sätt som överensstämmer med vad vi
alla äro tändigen överens om. Jag tror
att vi alla äro överens om att det är
nödvändigt med en kraftig investeringsbegränsning,
att vi tyvärr måste göra
inskränkningar i byggandet både på
det sociala och det kulturella området,
att vi måste göra inskränkningar i fråga
om bostadsbyggandet osv. Men det
vore ju önskvärt, att man finge se detta
i bygderna och att man där inte drev
motsatt propaganda, inriktad mot samhällets
åtgärder, men det är detta som
så ofta sker. När vederbörande komma
med sina klagomål så säger man:
Ja, där ser ni resultatet av att vi ha en
oduglig regering och en därav följande
oduglig politik. Jag tror att man här
skulle kunna ur upplysningssynpunkt
kräva större objektivitet.

Ja, herr talman, det blir ju senare
tillfälle att här i riksdagen uttala sig
om den nordiska försvarssain verkan,
varom förhandlingar pågått och alltjämt
pågå. Vid detta tillfälle har man väl
också ett fylligare och bättre underlag

32 Nr 2. Tisdagen den 18

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

för bedömandet, än vad fallet är i dag.
Jag vill dock säga att det skulle givetvis
vara av värde, om de nordiska länderna
samverkade på en enig linje, och det
tror jag nog de flesta äro villiga att erkänna.
Det är emellertid ganska självklart
att för sådant samarbete måste
finnas vissa bestämda förutsättningar,
som jag i detta sammanhang inte har
någon anledning att gå in på.

På tal om den svenska ståndpunkten
har den, såvitt jag känner, icke genomgått
några sådana förändringar att det
berättigar till sådana uttalanden som
skett i den kommunistiska tidningspressen.
Där har man skildrat regeringens
ställningstagande. Man har framställt
saken, som om regeringen och sannolikt
även riksdagen äro anhängare av en
anslutning till atlantpakten men hållas
tillbaka av fruktan för folkopinionen,
för vilken den söker att dölja sina strävanden.
Lika sanningslösa äro uttalandena
om att svenska regeringen strävar
till att fängsla Sverige vid dollarimperialismens
politik. Är det så att kommunisterna
känna sig tvungna att föra
en dylik propaganda, ja, då har jag
endast att uttala mitt beklagande till
detta parti, som ändock vid så många
tillfällen deklarerat att det är ett svenskt
och uteslutande ett svenskt parti.

För dagen nöjer jag mig med att för
egen del uttala, att jag alltjämt anser
att Sverige skall fasthålla vid sin linje
att hålla sig utanför blockbildningar av
stormakter och i händelse av krig söka
hålla sig utanför detta. Om denna ståndpunkt
kan bli hela Nordens, så kan jag
inte se annat än att det skulle vara en
betydande fördel. Jag erinrar om att
vi, samtidigt som vi deklarerat neutralitet,
också tydligt sagt ifrån att vi ämna
efter måttet av våra krafter försvara
denna neutralitet. Denna ståndpunkt
komma vi helt visst att vidhålla, även
om Norden blir ett enhetligt begrepp
både i fråga om neutraliteten och försvaret
härav.

Jag vill till sist framhålla, att vi äro

januari 1949 fm.

ell folk som håller hårt fast vid friheten
och vid demokratien och anser all
diktatur oförenlig med våra ideal, och
därför äro vi beredda att offra mycket
för bevarandet av våra frihetsvärden.
Men jag vill också betona, att vi vilja
ha ett fredligt umgänge med alla våra
grannstater, och vi anse att det tillkommer
folket i varje land att självt sörja
för sin livsform och för sin stats
styrelse.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Ännu för ett år sedan försäkrade den
svenska regeringen att den ville föra
en alliansfri politik och i händelse av
en storkonflikt försöka hålla landet
utanför. Den 6 april i fjol säger exempelvis
utrikesministern att svensk medverkan
i en blockbildning bara skulle
öka friktionerna i världen. Samtidigt
förklara statsråden Wigforss och Vougt.
att om man skall tala om fara för Sverige,
så är den större från väster än
från öster. Herr Wigforss sade exempelvis,
att det var mycket svårt att
förstå, varför ryssarna skulle söka en
anfallslinje över Skandinavien, medan
det var lättare förstå att västmakterna
söka baser här.

Nu är läget radikalt förändrat. Några
månader efter de citerade uttalandena
hade regeringen som bekant tagit initiativet
till en skandinavisk militärallians.
Det skedde samtidigt med att
vårt land, i direkt strid mot de åsikter
regeringen tidigare företrädde, anslöt
sig till Marshallorganisationen och gjorde
upp det bilaterala avtalet med USA
som pålade oss stora förpliktelser och
installerade en amerikansk kontrollkommission
med vidsträckta befogenheter
i den svenska huvudstaden.

Herr Ohlin förklarade för en stund
sedan att de flesta av Marshallstaterna

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

ha i fråga om sin export redan överskridit
1938 års nivå. Men nu ha de
fått order om att ytterligare öka exporten
med 70 procent, samtidigt som de
skola minska importen med 25 procent.
En sådan order kan ju inte effektueras
annat än med svält, och kunde den helt
förverkligas, skulle man ändå enligt de
uppgjorda beräkningarna ha ett direkt
årligt underskott på ett par miljarder
dollar. Dessutom måste denna politik
bara öka svårigheterna. Den väldiga
stegringen av den engelska importen
måste tömma ut pundtillgångarna i Europa.
Då komma vi att vid sidan av
den tidigare dollarkrisen också få en
pundkris, och därför är perspektivet
av denna politik en ekonomisk kris.

I denna situation kräva amerikanarna
av regeringarna en radikal förändring
av deras politik. Om de inte kunna höja
produktiviteten med 15 procent, måste
de förlänga arbetstiden. Och för att riktigt
illustrera vårt lands nya lydnadsförhållande
inför husbondens krav
skyndar sig den svenske regeringschefen
att inför pressen försäkra att omedelbara
åtgärder skola vidtagas för att
justera de ekonomiska planerna i mån
av behov.

Sådana där kovändningar i politiken
göra ett mycket dåligt intryck och inge
den mest omisstänksamme funderingar
om att främmande intressen få fixera
huvudlinjerna för landets politik. Vi
ha därför, tycker jag, kommit i ett läge,
där vi till varje förslag av större betydelse
som regeringen framlägger måste
fråga oss: Komma amerikanarna att
godkänna det där?

Vi finna denna inblandning utifrån i
den svenska politiken orimlig, men det
finns regeringsanhöngare som tyckas
anse det hela vara i sin ordning — jag
skulle vilja erinra om vad regeringens
främste talesman vid Förenta Nationernas
höstsession i Paris förklarade.
Landshövding Sandler sade nämligen
på tal om atomkontrollen, att vi »måste
acceptera vidsträckta konsekvenser

3 — Andra kammarens protokoll 1949.

både vad beträffar FN:s stadga och de
enskilda staternas suveränitet». Vi tro
tvärtom att huvuduppmärksamheten
hör riktas på motsatsen: att försvara
FN:s stadga, som slår vakt om nationernas
suveränitet, och hävda självständigheten.

Nu har hela pressen varit full med
kannstöperier om Karlstadsmötet och
innebörden av de avgöranden som förberedas
på allianspolitikens område.
Den svenske överbefälhavaren har inskärpt
hos oss att det svenska försvaret
endast kan tänkas prestera ett fullvärdigt
försvar av de centrala delarna av
vårt land och att vi i en konflikt med
en stormakt måste räkna på att stora
områden av vårt territorium ganska
snart skulle ockuperas. Ingen har känt
sig tillräckligt stark för att ta upp eu
saklig debatt härom med överbefälhavaren.
Nu skola vi emellertid, om man
får tro vad som skrives och de uttalanden
som gjorts i remissdebatten i båda
kamrarna, med detta otillräckliga försvar
även åta oss att försvara våra
grannländer, Norge och Danmark —
det är ju ingen hemlighet, att de militärt
betraktas som ett tomrum. Det är
inte precis småsaker, och detta resonemang
är inte alls lugnande.

Herr Ohlin, som väl tillhör de invigda,
förklarade den 10 januari i år att
»den tid är förbi när vår utrikespolitik
med rätta kunde läggas efter passiva
linjer». Den »passiva linjen» var väl
som jag kan förstå neutraliteten och
alliansfriheten, och skola vi nu övergå
till en aktiv utrikespolitik, hetyder det
väl motsatsen till neutralitet och alliansfrihet.
Regeringen, som så länge
talat om neutralitet och alliansfrihet —
och det har ju också dess talesman i
kammaren delvis gjort här i dag
och som sagt att vi måste undvika alla
blockbildningar, eftersträvar nu en allians
med Norge och Danmark. Det är
en ny ståndpunkt vid jämförelse med
den ståndpunkt som regeringen intog
för ett år sedan.

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Norges och Danmarks regeringar ha
i olika sammanhang uttalat sig mot
neutraliteten i händelse av en storkonflikt.
Norges regering har uttalat sig för
anslutning till västblocket, medan Danmarks
regering har önskat militära garantier
från detta. Båda länderna ha
militärt utrustats av västmakterna, och
en del av det danska territoriet disponeras
som bekant som basområde för
amerikanarna.

Jag har erinrat om regeringens tidigare
försäkringar att den inte vill medverka
till någon blockbildning och
skärpa motsättningarna. Glidningen
från denna ståndpunkt har redan skett
genom anslutningen till Marshallorganisationen
och förberedelserna för en
skandinavisk allians. Däremot skulle
jag vilja i anledning av herr Fasts förklaringar
nyss säga att vi från kommunistiskt
håll aldrig påstått, att regeringen
uppgett talet om att vi skola försöka
hålla oss neutrala i händelse av
en storkonflikt. Det anmärkningsvärda
här är, att om man håller sig till utta-,
landen som gjorts från de olika skandinaviska
regeringarna, så föreligger
det en stor skiljaktighet i fråga om deras
målsättningar. Det gör, att dessa
planer på militärt samarbete äro ännu
svårare att förstå.

Det hemlighetsmakeri som har omgivit
dessa förhandlingar har ökat misstron.
Det har också som sagt utlöst en
rykteskampanj i hela pressen. Nu skall
emellertid riksdagen få vara med på
ett hörn åtminstone vid de sista förberedande
förhandlingarna. Alla partier
utom kommunisterna komma att
delta i de förhandlingar, som skola hållas
nere i Köpenhamn om några dagar.
Jag vet inte, om det skall vara en bestraffning
för oamerikansk verksamhet,
att representanter för en så pass stor
del av det svenska folket inte få möjlighet
att se vad som försiggår.

Den första viktiga fråga som man naturligtvis
ställer inför en sådan förberedelse
till en militär allians är den.

om vi hotas från något håll. Förra året
förklarade utrikesministern att han ansåg
ett tredje världskrig vara »en orimlighet»,
som han »inte ville tro på».
Har det skett någon ändring i uppfattningen,
så har i alla fall regeringen icke
på något sätt givit uttryck åt denna
ändring. Men det bör man inte glömma,
när man nu sysslar med frågan varför
den svenska utrikespolitiken skall nyorienteras,
att just de stater, som i dag
föra krig på olika delar av vår planet,
åtminstone i den offentliga propagandan
eller i presspropagandan rättare
sagt, utnämnas till våra beskyddare.
USA medverkar i kriget i Grekland
och Kina, Frankrike för krig i Vietnan.
Holland i Indonesien, England för krig
mot Malackas folk; och efter vad som
meddelas gör sig England också berett
att föra krig mot den nybildade staten
Israel. Det är inte Sovjetunionen utan
Förenta staterna som talar om världsherravälde
och kräver att staterna pruta
av på sin suveränitet. Sovjetunionen,
mot vilken man säger att vi måste
skydda oss, och som nyss, enligt vad
herr Ohlin påpekade, är särskilt farlig
för oss därför, att den är militärt starkare
än västmakterna, för inte krig
någonstans och har inte trupper någonstans
utanför sitt territorium med
undantag för de ännu ockuperade östra
delarna av Österrike och Tyskland.

Det är detta land som föreslagit nedrustning,
föreslagit stormakterna att
minska sina stridskrafter med en tredjedel
och har föreslagit att atombombkrigföringen
skall förbjudas och att de
atomvapen som finnas skola förstöras.
Det är detta land som nu utpekats som
faran för freden och som den yttersta
anledningen till att man nu så här hals
över huvud och i strid mot en tidigare
inställning skall genomföra en militärallians.

Herr statsministern förklarade för
några månader sedan, då han vände sig
mot en anslutning till Atlantblocket, att
eu motivering därför var att Förenta

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

staterna i ett krig Sverige—Sovjet aldrig
skulle kunna skicka mer in 150 000
soldater till vår hjälp.

Det kanske bör göras eu erinran om
ett historiskt faktum. Sedan Gustav
Vasa har Sverige varit i krig med Ryssland
sju gånger. Fem av dem voro
klara svenska angrepp. Den senaste
gången, 1809, var Sverige i allians med
England och invecklades på grund därav
i krig med Ryssland. Det blev som
bekant mycket ödesdigert för vårt land,
och för att reparera skadan anställde
man en fransk revolutionsgeneral som
kung här. Sedan dess ha vi i 140 år
haft fred med Ryssland, och vårt läge
bör ju vara åtskilligt bättre sedan socialismen
segrat här.

Det är, enligt vad vi kunna se, ingenting
annat än gammal sågfilarvidskepelse
när man försöker inrikta den
svenska utrikespolitiken på ett svensktryskt
krig. Om historien har något att
lfira vårt lilla land, bör det vara att
vi skola leva som en god granne med
Ryssland och icke söka någon återförsäkring
hos en aggressiv västmakt. I det
fallet skulle jag vilja instämma med
herr Fast, som sade, att vi böra eftersträva
att åstadkomma gott grannskap
med våra grannländer, men jag tror
inte att vi befordra detta syfte genom
den propaganda som föres i vårt land
och den politik som vill skapa en sådan
militärallians, som man nu genomför
och som upptar allas tankar.

Dessutom, herr statsminister, är det
alldeles betydelselöst om Förenta staterna
skulle garantera 150 000 eller en
miljon soldater för att få utnyttja vårt
land som basområde för ett krig mot
Sovjetunionen. Även militärerna bedöma
styrkeprohlemet på samma sätt.
Det är nämligen ett genomgående drag
hos våra politiserande officerare, som
på möten och i pressen agitera för
svensk medverkan i världsblocket, att
de äro eniga om alt röda armén inte
skulle behöva många veckor för att
kasta västmakterna i Atlanten. Även

överbefälhavaren förklarade i sin strategiska
studie 1945 att det som gör
Skandinavien åtråvärt för västmakterna
är, att de lättare skulle kunna bita
sig fast här än på den europeiska kontinenten.
Ville man ha en ytterligare
illustration till dessa uttalanden om
styrkeförhållanden, skulle man kunna
erinra om att amerikanarna motivera
sin fraternisering med Franco och hans
regering med att det kanske skulle gå
att bakom Pyrenéerna upprätta en hållbar
försvarsvall mot Sovjetunionen i
händelse av ett krig mellan västmakterna
och Sovjet.

Det är alltså inte för att få skydd
och garantier för freden och självständigheten
som man vill ställa skandinaviskt
territorium till västmakternas förfogande
— det är i stället för att få
medverka som stöttrupp i ett angreppskrig
mot Sovjetunionen. Och denna propaganda
— det är det märkliga — utvecklas,
som jag har sagt, under samtidigt
betonande av en påtaglig militär
underlägsenhet hos de krafter, som man
skulle söka skydd och garantier hos.
Sådant kan ju inte vara tapperhet, det
måste vara dårskap i allra högsta potens.
Men jag tror inte att svenska folket
är så dåraktigt, jag tror inte att
det kommer att låta sig missbrukas som
en amerikansk stöttrupp i det propagerade
kriget mot Sovjetunionen.

Om nu regeringen lyckas snickra ihop
en skandinavisk militärallians eller inte,
uppfattas i alla fall denna strävan som
ett stöd åt den aggressiva amerikanska
politiken. När det i dag gjorts sådana
försäkringar från olika talare om att
det inte kan vara något hot mot någon,
att de skandinaviska staterna skulle
svetsas samman i ett militärblock, skulle
jag vilja göra en liten påminnelse.

I mitten av 30-talet, när regeringen
också höll på att timra ihop något
slags nordiskt block och då Finlands
regering förklarade sig intresserad, uttolkades
detta så, att nu skulle man
kunna hålla ett väntat storkrig borta

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m

från Norden. 1937 framlade dåvarande
utrikesminister Sandler sin bekanta
plan för Ålands befästande och för Sveriges
medverkan därtill. Det var bara
representanter för det kommunistiska
partiet och några särlingar från andra
politiska partier som gingo emot detta
»försök» att »stänga Nordens dörrar
för kriget», för att påminna om ett
ryktbart uttalande som fälldes för några
månader sedan av en regeringsledamot.

Men redan 1937 skrev den amerikanske
Moskvaambassadören Davies att det
inte råder någon tvekan om att Finland
kommer att gå i krig på Tysklands sida
mot Sovjetunionen. När det sedan blev
allvar bekräftades detta, och dessutom
tvingades Sverige att bryta Ålandsuppgörelsen
för att inte bli direkt indraget
i kriget. Jag fruktar för att en skandinavisk
militärallians skulle bli ett medel
att dra in vårt land och hela Skandinavien
i ett anglosaxiskt krigsblock,
och därför gå vi också emot densamma.

Den norska regeringens upprepade
deklarationer om samhörigheten med
västmakterna är ju ingenting annat än
ett slags uttalad beredskap att utan
svärdslag upplåta sitt land till basområde.
Skulle det också vara ett uttryck
för skandinavisk sammanhållning? Äro
inte dessa uttalanden liktydiga med att
man uppmanar de tilltänkta antagonisterna
att göra upp sitt mellanhavande
på svensk mark? Inte annat än jag kan
förstå är en sådan politik ett grovt förräderi
mot de skandinaviska folkens
fred och självständighet.

Jag har redan berört Norges och Danmarks
beroende av västmakterna. Men
hur är det med vårt eget land? Marshallpolitiken
är en kovändning och
blockförhandlingarna en annan, jämfört
med den hållning regeringen intog
i början av förra året. Den 7 januari
förklarade landshövding Sandler att
Sveriges politik i Förenta Nationerna
denna gång varit »något streck mera
västorienterad än tidigare». Jag tänker
då särskilt på Sveriges ställningstagande

in.

till förslagen att minska stormakternas
stridskrafter med en tredjedel och att
förbjuda användandet av atombomben.
Förenta staterna ökar detta år sina militära
rustningar med åtminstone 25 procent;
man förbrukar nu halva budgeten
för utgifter som ha samband med krig
och krigsförberedelser. Det är ju förståeligt,
att man där motsätter sig ett
sådant förslag. Ett land, som satsar sin
framtid på ett nytt krig och därvid förklarar
sig främst lita på atomvapnen,
vill naturligtvis hindra beslut i den
riktning som Sovjetunionen föreslagit.

Men jag frågar: Vad hade Sverige för
anledning att rösta mot dessa förslag
och sanktionera upprustningen? Det råder
väl ingen oenighet om att atombombernas
förstörelsekraft endast kan
nå verklig effektivitet emot storstäder
och deras civilbefolkning. Men varför
röstade då Sverige emot att förbjuda
atombomben och att förstöra befintliga
atomvapen och tillsätta eu internationell
kontroll för att trygga verkställandet
av ett sådant beslut? Regeringen
har försökt att motivera detta uppträdande
med ta! om att det ryska kontrollförslaget
inte gick tillräckligt långt.
Jag tror inte, herr talman, att Sveriges
folk vill gå så långt att det sätter FNstadgan
ur funktion och avstår från
sin nationella suveränitet, som herr
Sandler rekommenderade i sin kritik
av det ryska förslaget till kontroll. Men
alldeles bortsett därifrån hade det väl
varit en bra sak, om FN beslutat förbjuda
användningen av atomvapen och
att atomvapnen skulle förstöras. Man
kan också fråga: Var det ett fel när
på sin tid Nationernas förbund, som ju
hade betydligt mindre antal medlemmar,
beslöt förbjuda gas- och bakteriekrig?
Jag kan aldrig tänka att detta
var ett fel, även om det beslutet inte
kompletterades med något beslut om
kontroll, vilket däremot, enligt det förslag
som nu ställdes, skulle genomföras.
Jag har verkligen mycket svårt att tro
att de svenska representanterna, när de

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
röstade för USA:s rätt att i lugn och

ro få förbereda ett atomvapenkrig,
trodde sig försvara svenska intressen.

Statsministern förklarade i september
i fjol: »Ingen svensk döljer att han har
alla sina sympatier på västmaktshåll.»
Högerledaren Domö tog ännu ett steg
när han den tionde januari förklarade:
»Sverige har särskilda förpliktelser mot
västerländsk civilisation.» I)ct är naturligtvis
mycket svårt att veta vad statsministern
finner så särskilt sympatiskt
i västmaki spolitiken. Det kan väl inte
vara atombombningen av Hiroshima
och Nagasaki eller brytandet av överenskommelserna
på Krim och i Potsdam,
de många nyheterna om förbättringar
av gas- och bakterievapen, upprustningen
och hotelserna om atomvapenkrig?
Det kan väl inte vara detta
som är så särskilt lockande i västmaktspolitiken?
Jag kan inte heller tro
att herr statsministern anser att Förenta
staterna för en klok och förutseende
politik. Det kan ju vara tillräckligt
att peka på Kina för att bedöma
värdet av denna politik. De miljarder,
som satts in i kriget där i form av
vapenleveranser och militära och politiska
dispositioner, ha säkerligen varit
en urusel kapitalplacering. Inte ens i
det lilla Grekland tycker jag att Förenta
staternas och Englands förenade
ansträngningar givit något lysande resultat
efter tre års inbördeskrig, såvida
man inte som ett resultat vill räkna att
partisangrupperna omvandlats till en
reguljär armé, som med både kraft och
framgång fullföljer kampen. Nej, jag
tror att denna demonstrerade felbedömning
av utrikespolitiken inte borde vara
mycket att tv sig till eller att sympatisera
med.

Vad herr Domös västerländska terminologi
beträffar säger den väl ingenting,
vare sig geografiskt eller politiskt.
För amerikanarna är ju Europa österland,
och för kineserna är Sovjetunionen
västerland. Åsyftar man religionen
som det speciellt västerländska, så är

den som bekant en österländsk uppfinning.

Jag tror att dessa dimmiga talesätt
om västerländsk civilisation och kultur
ändå ha ett politiskt syfte, det nämligen
att ställa det första socialistiska
landet utanför folkens gemenskap. Det
går naturligtvis inte. Ryssarna ha som
vi inte bara näsan mitt i ansiktet, de
bygga hus som vi, de bryta mark och
odla bygd som vi, de ge ut böcker som
vi, spela, måla och skulptera som vi, de
ha sina sorger och glädjeämnen som
vi. Den s. k. västerländska kulturen, som
man använder som ett slagord, har
många källsprång i det ryska riket, liksom
dess kultur har hämtat många
skatter västerifrån. Sovjetunionen utbildade
redan före kriget flera studenter
årligen än Europas övriga stormakter
tillsamman. Jag tycker det är ganska
löjligt att sätta sig på sina höga hästar
gent emot detta land i kulturfrågor.

Det som döljes bakom dessa fraser
är naturligtvis antipatierna mot socialismen
och solidaritet med kapitalismen.
Högern avskyr ju Sovjetunionen
därför att den genomför socialismen,
och den sympatiserar med västmakterna
därför att den betraktar dem som
kapitalismens fasta borg. Därför talar
man också om att man skall ge avkall
på den nationella självständigheten och
svärmar åtminstone litet smått för ett
atomkrig. Jag tror, herr talman, att
dessa spekulationer skola komma på
skam och att fredens krafter skola kunna
utnyttja sin stora överlägsenhet för
att trygga en trevlig utveckling. Jag
tror att svensk utrikespolitik bör bli
ett stöd för dessa fredskrafter i stället
för alt spännas för krigspolitikernas
vagn.

Om jag så går till den föreliggande
statsverkspropositionen, skulle jag först
vilja uttala min tillfredsställelse på en
punkt, nämligen att man änlligen uppgivit
talet om inflationsgapet, den förmenta
spänningen mellan varumängd
och köpkraft. Det var ingen dag för

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1919 fm.

^ id remiss av statsverkspropositionen in. m.

tidigt att detta tal, som spökat i ett
tiotal remissdebatter, som använts i
högkonjunktur och kris, i krig och fred,
äntligen upphör. I fjol ville herr Ohlin
uppskatta detta s. k. gap till ett par
miljarder kronor, medan regeringen
tyckte att det räckte med en miljard för
att motivera ett lönestopp. På kommunistiskt
håll ha vi redan tidigare kritiserat
beräkningsgrunderna, inte minst
det material, varpå man beräknat den
s. k. nationalbudgeten, och nu visar det
sig att det knappast är någon siffra som
stämmer, inte ens inom de områden,
som ändå borde ligga under statsmakternas
kontroll, och till dessa räknar
jag både utrikeshandel och prisbildning.
Men om man också uppgivit denna
tidigare motivering för lönestoppet,
klyftan mellan köpkraft och varumängd,
har man inte uppgivit resonemangets
konklusioner. Dessa konklusioner äro
lönestopp, reformpaus, byggbegränsning
och en standardsänkande indirekt
beskattning.

I åtta år av tio har regeringen talat
om lönestopp eller om en återhållsam
lönepolitik, och nästan lika länge har
man praktiserat ett reformstopp. Men
under samma tid har skatteutplundringen
ökat med 300 procent från 1,1 miljard
kronor 1939 till 4,a miljarder. Under
eftcrkrigsåren har regeringen varje år
tagit från skattedragarna betydligt mera
än vad som förbrukats — nästa budgetår
skola inkomsterna på driftbudgeten
överstiga utgifterna med 723 miljoner
kronor. Där kan man faktiskt tala om
konfiskation. I all synnerhet är det
anmärkningsvärt att regeringen dessutom
disponerar 4 miljarder kronor i
reservationer.

Detta borde enligt vår mening vara
ett mycket bra läge för att genomföra
trängande sociala reformer. Men alla
sådana ställas dock på framtiden, precis
som om man trodde att det skulle
bli lättare att realisera dem, när den
nya krisen kommer. Det gör ett både

komiskt och nedslående intryck, när
regeringen exempelvis skjuter undan
det trängande problemet om sjuksköterskeutbildningen
med tal om att staten
inte har råd att satsa 2,4 miljoner kronor
på en sådan reform.

Men regeringen inte bara skjuter ifrån
sig viktiga och fullt utredda reformprojekt,
den inleder en offensiv mot småfolkets
intressen, något som bland annat
framgår därav, att den på två år
skurit ned mödrahjälpen med 4 miljoner
kronor, d. v. s. med omkring 25 procent.
Den har slopat anslagen till bostadsbyggandets
främjande på landsbygden,
som i fjol utgingo med 2,5 miljoner
kronor, minskat anslagen till särskilda
barnbidragen från 9 miljoner kronor
till 5,5 miljoner kronor, och den
har vidare minskat bostadsbyggandet
med 12 000 lägenheter.

Vi ha den rakt motsatta uppfattningen,
nämligen att statsfinanserna och de
allmänna betingelserna äro gynnsamma
för en aktiv reformpolitik. Vi anse därjämte
att de mindre inkomsttagarnas
svårigheter göra det nödvändigt att
krafterna inriktas på att förbättra deras
läge.

Alldeles särskilt brännande är bostadsfrågan.
Det är väl det enda område,
där man kan tala om en verklig
brist, och den är särskilt kännbar för
storstäderna. Det finns allt som behövs
för att bygga, det finns material och arbetskraft.
Jag nämnde nyss storstäderna.
Om jag erinrar om att det under tioårsperioden
1938—1947 ingicks enbart
i Stockholm 85 576 äktenskap och att
inflyttningsöverskottet utgjorde nära
100 000 personer medan endast 63 000
nya lägenheter färdigställdes, visar
detta, tycker jag, mycket bra att läget
är prekärt. Att då ställa som en uppgift
att överföra ytterligare 10 000 byggnadsarbetare
till exportindustrien är enligt
vår mening oförsvarligt.

I höstas förklarade finansministern,
att det icke är lönerna utan investering -

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid

arna som är den avgörande prisstegrande
faktorn. Tyvärr behåller man samtidigt
lönestoppet. Finansministern förklarar
i statsverkspropositionen, att man
»måste finna sig i oriktigheter beträffande
fördelningsproblemet». Äro de
svenska arbetarnas löner så orimligt
höga? Det sades av herr Fast för en
stund sedan, att arbetarnas reallöner
jämfört med förkrigstiden ökat med tio
procent. Jag skulle vilja påminna herr
Fast om att LO-cliefen i förra årets remissdebatt
förklarade, att om arbetarna
återvunnit 1939 års reallöner, så hade
de i varje fall inte kommit längre. I
höstas sade statsministern, att löntagarna
i stort sett återvunnit vad som under
krigsåren förlorats i real levnadsstandard.
Det finnes ingen täckning i dessa
uttalanden för herr Fasts tio procents
reallöneökning.

Till år 1947 hade produktiviteten per
arbetstimme, jämfört med 1939, stigit
tio procent. Nu är denna produktivitet
ännu större. Den samlade produktionen
torde överskrida förkrigsnivån med
nära 40 procent, och för 1948—1949
räknar man med en ytterligare produktionsökning
å närmare en miljard kronor.
Produktionen går för fullt. Det råder
full sysselsättning med undantag
för bostadsproduktionen. Alla möjligheter
för en höjning av levnadsstandarden
föreligga. Man kan verkligen, som
LO-cliefen sade för ett år sedan i remissdebatten,
konstatera att nu föreligga
alla de strategiska betingelserna, som
man inom fackföreningsrörelsen räknat
med för att verkligen kunna driva upp
arbetarnas reallöner. Det blev dock inga
nämnvärda löneförbättringar under
fjolåret, och under detta år har regeringen
med användande av sitt inflytande
lyckats genomföra sitt lönestopp.
Men vem, herr statsminister, vinner på
denna politik? Man behöver bara studera
de stigande börskurserna i samband
med LO:s beslut om lönestopp för
att svara på den frågan.

remiss av statsverkspropositionen m. in.

Läget är alltså detta: arbetarna producera
nu mer än förut, hela folket skapar
mycket mer än förut, men arbetarnas
ekonomiska läge försämras både
absolut och relativt genom de indirekta
skatterna och genom prisstegringarna.
Här kan det verkligen vara motiverat
att i fråga om lönestoppsläran säga, att
en eländig filosofi skapar icke bara en
eländig politik utan också elände för
folket.

Ja, herr talman, jag vill påminna om
att denna lönestoppslära är mycket gammal.
Den har alltså icke upptäckts av
herr Erlander. Fabian Månsson erinrar
i sin bok om Dackefejden, att man
redan under Magnus Ladulås predikade
faran av allt för höga arbetslöner, medan
den första lagstiftningen däremot
kom till under Gustav Vasa. I England
antogs 1349 en lag som stadgade, att
den som betalade för höga löner kunde
dömas till tio dagars fängelse, medan
den som mottog denna högre lön dömdes
till 21 dagar. Man hade även bestämmelser
som möjliggjorde, att man
kunde skära öronen av och offentligt
brännmärka dem som propsade på högre
löner.

Det är icke så stor skillnad i betraktelsesätt
från 1350-talet och 600 år senare
hos dem som svara för den statliga
aktiviteten mot arbetarna. Visserligen
skär man inte längre av öronen
på folk, men i dagens Frankrike sänder
en socialdemokratisk polisminister
pansartrupper mot arbetare som söka
tillkämpa sig något bättre löner. Vi kunna
inte förslå denna politik. Vi anse,
atl man återigen liksom under kriget
måste ställa såsom en uppgift att bryta
detta lönestopp. Man har nu hela tiden
motiverat denna återhållsamma lönepolitik
med tal om faran för prisstegringar.
Men om regeringen vill hindra
prisstegringar, skulle den väl icke kunna
driva en skatte- och taxepolitik som
direkt fördyrar konsumtionsvarorna.
Fnder fjolåret ökade levnadskostnader -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

na omkring tio procent, och 1947 ökade
levnadskostnaderna nästan lika mycket.
Vill man sänka priserna är det
första naturliga steget att man slopar
de indirekta skatterna som bidragit att
driva priserna i höjden.

Vi ha ju nu fått ett slags monopolkontroll,
som levererat drastiska exempel
på monopolens oskäliga prispolitik,
men det stannar därvid. Inga åtgärder,
om jag undantar åtgärden 1946 att sänka
priserna på radioapparater, ha vidtagits
för att framtvinga möjliga prissänkningar
på oskäligt uppskruvade
monopolvaror. En monopolkontroll, som
nöjer sig bara med att statistiskt registrera
företeelserna inom kartellväsendet
utan att dra bestämda slutsatser
därav, är till ringa nytta för folket. Det
finns alltså möjligheter enligt vår mening
att pressa ned levnadskostnaderna
och förbättra massornas läge, om blott
viljan därtill funnes. Ett hinder för en
sådan politisk nyorientering som nu behövs
är tydligen den redan berörda
Marshallpolitiken. Enligt denna har ju
regeringen åtagit sig att skapa gynnsamma
betingelser för kapitalisterna.
Det är väl ett led i en sådan politik, där
regeringen hissar stoppsignal för alla
småfolkskrav. När man tänker på att
denna regering ännu i fjol hade ett program,
som lovade att skapa ett i grunden
nytt samhälle och utveckla produktionen
i socialistisk riktning, är det
mycket lätt att förstå den borgerliga belåtenhet
som kurrat från talarstolarna
i dag.

Herr Ohlin talade den 10 januari om
att man nu avvärjt faran för både socialiseringen
och skördetidspolitiken, och
han fann dessa segrar tillfredsställande
ur borgerlig synpunkt. En sådan politik
skulle dock icke, tror jag, ha kunnat
genomföras av en borgerlig regering
utan mycket hårt motstånd från arbetarnas
sida. Lika säkert tror jag också,
att dessa förr eller senare måste komma
underfund med att det är någonting
skevt i en stabiliseringspolitik som

ni.

innebär att folkets svårigheter öka i
stället för minska. Ett sådant slags samhällsekonomisk
balans, som man talat
om i så många år, dömer sig själv genom
sina negativa resultat.

En konsekvens av denna politik är,
att kapitalisternas vinster och förmögenheter
öka, men att samtidigt jakten
efter investeringsobjekt, den egentliga
inflationsfaktorn, också ökar. Å andra
sidan leder undergrävandet av massornas
köpkraft till ett stärkande av de
krafter som utlösa och skärpa en kris.
Många tecken peka redan på att en sådan
är i antågande, och den kommer
att bli någonting helt annat än det slags
kris, som man nu talar om.

Det finns även en grund för de borgerliga
anklagelserna i höstas mot regeringen
att denna lagt beslag på de
borgerligas program. Det finns anledning
tro — det har konstaterats av flera
talare från borgerligt håll — att förhållandet
mellan regeringen och dess borgerliga
opposition skall bli än mera
kärvänligt. Tyvärr — jag vet ej om jag
skall använda uttrycket, men det får ej
fattas annat än som rent retoriskt —
kunna vi icke vara med i en sådan samförståndsfront.
Vi äro mycket missnöjda
med den nj a inrikes- och utrikespolitiska
kursen. Vi kunna inte glömma,
att det finns socialistiska målsättningar
och att dessa, i den mån de uttrycktes i
det förra regeringsprogrammet, skulle,
om de varit vägledande för regeringspartiet,
peka på helt andra perspektiv
för det arbetande svenska folket.

Ja, herr talman, det som jag här har
sagt kan kanske förklara varför vi icke
kunna känna oss tillfredsställda, varför
vi icke som den borgerliga oppositionens
talesmän nöja oss med att ta upp
den ena detaljen här och den andra där
men förbigå själva huvudfrågorna, därför
att man i sak är överens om dem.
Vi äro icke eniga om denna politik, och
hela vår hållning i riksdagen kommer
också att bestämmas av den kritiska inställning,
som vi inta till det förslag

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som regeringen framlagt och till de planer
om utrikespolitiken man ännu hemligstämplat,
men vilka väl så småningom
skola delgivas riksdagen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Den föregående talaren framförde i
början av sitt anförande en del kritiska
anmärkningar mot regeringens utrikespolitik.
Jag skall ta upp ett par av de
frågor som han i detta sammanhang
berörde.

Herr Hagberg i Luleå vände sig först
mot den svenska delegationens röstning
vid ett par bekanta tillfällen vid Förenta
Nationernas församling i Paris. Det
gällde frågan om förbud mot atombomben
och förslaget om nedrustning. Vad
den första frågan beträffar förhåller
det sig inte så som herr Hagberg påstod,
att den svenska delegationen inte
önskade rösta för ett förbud mot atombomben.
Tvärtom, det ingick i det förslag
till resolution som majoriteten voterade
igenom, att atombomben skulle
avlysas såsom stridsmedel. Men det ingick
också en viktig förutsättning för
detta slutstadium i det tänkta förfarandet,
nämligen att det skulle inrättas ett
mycket vittgående kontrollsystem. Nu
förhåller det sig så, att det för närvarande
endast är en stat i världen
som förfogar över atombomben, Förenta
staterna. Ingen internationell församling
kan dekretera att atombomben
skall förbjudas eller icke förbjudas.
Skall man komma fram till ett förbud,
måste man ha ett internationellt avtal,
där respektive stater äro med som
signatärmakter. Så skedde för övrigt i
det fall herr Hagberg omnämnde från
mellankrigstiden. Herr Hagberg i Luleå
sade, att NF hade beslutat avskaffa giftgasen
som stridsmedel. Det blev en internationell
konvention, som de olika
staterna var för sig underskrevo och
ratificerade. Man måste alltså få till
stånd en internationell överenskom -

melse för att det över huvud taget skall
bli resultat. Nu ha Förenta staterna
förklarat sig villiga att avstå från detta
monopol på atombomben och att vara
med om förbud för dess användning
som stridsmedel, men under förutsättning
att man genomför en ingående internationell
kontroll. Om man nu hade
röstat så som herr Hagberg i Luleå ville
att den svenska delegationen skulle ha
röstat, nämligen på motförslaget, som
var oacceptabelt för Förenta staterna,
hade det omöjligen kunnat bli något resultat,
som lett till att atombomben avskaffats
som stridsmedel. Enda vägen.
om man vill nå positivt resultat, är att
acceptera ett så vittgående kontrollsystem,
att det någorlunda kan tillfredsställa
den stat som disponerar över
detta vapen. Det hade alltså varit en
demonstration, ett slag i luften, om den
svenska delegationen röstat för motförslaget
och alltså icke ett steg på vägen
till atombombens avlysande som stridsmedel.

Beträffande den andra frågan från
mötet i Paris, som herr Hagberg i
Luleå berörde, nedrustningsresolutionen,
förhöll det sig som bekant så, att
det från Sovjetunionens sida hade föreslagits
en resolution, som gick ut på
att stormakterna skulle uppmanas att
reducera rustningarna med en tredjedel
under loppet av ett år. Vi ha i Sverige
under lång tid sysslat med problem
rörande nedrustning och metoderna att
jämföra olika folks rustningar för att
få en basis för en nedrustning. Vi
ha varit med om sådana förhandlingar
under minst ett tiotal år, och vi
känna väl till de svårigheter som äro
förknippade därmed. Vi tro icke på
några patentlösningar, hur vackra de
än se ut. Man kommer ingen vart med
att bara dekretera, att rustningarna
skola minskas, utan att man närmare
angiver vad det rör sig om för rustningar
och hur utgångspunkten, d. v. s.
rustningarnas läge, är i de olika länderna.
Däremot antogs i Paris eu reso -

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

12 Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni.

lution som gick ut på, att man skulle
göra en undersökning om rustningarna.

I den resolution som den svenska delegationen
röstade för ingick bland andra
moment också, att man skulle införskaffa
faktiska upplysningar om det
rådande rustningsläget i de olika länderna
och att man sedan skulle arbeta
vidare på problemet på sätt som är
nödvändigt för att komma till konkreta
resultat. Vidare förutsattes i resolutionen,
att man skulle ha kommit fram
till ett så förtroendefullt förhållande i
världen, att det över huvud taget fanns
förutsättningar för att nå överenskommelse
om en nedrustning.

Det var emellertid en annan sak, där
herr Hagberg i Luleå hade mera rätt
i sina reflexioner och till vilken jag nu
skall komma. Han klagade litet över att
det lämnats så litet upplysningar om
det aktuella problemet angående det
skandinaviska samarbetet på försvarets
område. Jag finner det mycket naturligt
och rimligt att några upplysningar
härom lämnas till riksdagen, även om
upplysningarna på grund av sakens
läge på förhandlingsstadiet ej kunna
bli så fullständiga som i och för sig
vore önskvärt.

Kammarens ledamöter känna redan
från pressen till, att utredningen om
ett skandinaviskt försvarsförbund nu
har slutförts. Redan före det sista sammanträdet
i Oslo hade respektive regeringar
haft kontakt med utredningsmännen
och fått veta huvuddragen i
detta betänkande som då hade till
största delen utarbetats. Det var sålunda
möjligt med kännedom om resultatet
av kommitténs arbete att ha ett
interskandinaviskt meningsutbyte på regeringsplanet.
Ett sådant möte var synnerligen
önskvärt också av ett annat
skäl. De snabbt fortskridande underhandlingarna
i Washington om en
Atlantpakt kunna snart nog ställa
Norge och Danmark inför frågan, om
de föredra den möjlighet, som kan finnas
att sammansluta sig i ett skandina -

viskt försvarsförbund med Sverige
framför den andra möjligheten: att

vara med på förhandlingar om en
Atlantpakt. Då det här alltså gäller för
dessa två stater att träffa ett val mellan
två tänkbara vägar, har det både
för dem och Sverige varit angeläget att
snarast skaffa klarhet, huruvida det
skandinaviska alternativet över huvud
erbjuder en framkomlig väg eller inte.

Det har alltså brådskat med ett klargörande
av läget i vad det avser sistnämnda
alternativ. Vid det möte, som
hölls i Karlstad under trettondagshelgen,
hade vi öppna och ingående samtal
om hela problemet. Alla visste på
förhand, att synpunkterna på våra länders
säkerhetsproblem inte sammanfalla
i de tre länderna, men vi försökte
att inte förstora divergenserna utan
tvärtom fasthålla vid de synpunkter,
som äro gemensamma. I Sverige är
opinionen i alldeles övervägande grad
för ett fullföljande av neutralitetspolitiken,
naturligtvis med de modifikationer,
som följa av FN:s stadga. Men vi
ha varit beredda att allvarligt överväga
ett skandinaviskt försvarsförbund på
neutralitetens grund. Ett sådant förbund
är ur en synpunkt sett en avvikelse
från neutraliteten eftersom det skulle
medföra att Sverige vid angrepp mot
något av de andra ländernas territorium
invecklades i kriget. Från en annan
synpunkt kan det sägas, att ett
skandinaviskt försvarsförbund av denna
typ betyder, att hela Skandinavien
betraktas som en enhet i förhållande
till de krigförande.

Det är inte min avsikt att här söka
beskriva och precisera de meningsskiljaktigheter,
som framträtt mellan de
officiella ståndpunkterna i våra tre
länder. Dessa ståndpunkter äro alltjämt
icke definitivt fixerade. Vi ämna fortsätta
förhandlingarna för att komma
till klarhet om möjligheten att nå ett
positivt resultat.

Vad som nu skulle främst utrönas
på svensk sida är, huruvida det hos

Tisdagen den 18 januari 1919 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. in.

riksdagens olika grupper finns resonans
för ett förbindande försvarsförbund
med Norge och Danmark på
neutralitetens grund. Vi förutsätta att
våra grannländer i så fall bestämma sig
för en avsevärd militär upprustning, så
att större likställighet i försvarsväsen
åstadkommes mellan Sverige och de
bägge andra länderna. Men avtalets
ikraftträdande skulle inte gärna kunna
uppskjutas till den framtid, då ett rustningsprogram
hunnit genomföras, om
det skall finnas utsikter till en överenskommelse.
Om de svenska statsmakterna
acceptera tanken på ett skandinaviskt
försvarsförbund är ytterligare en
förutsättning den atl förbundet står
utanför de stora maktgrupperna i världen
och eftersträvar att, i händelse av
konflikt, icke indragas i kriget.

Om vi lyckas komma till enighet under
de förberedande förhandlingarna,
hoppas jag att detta skandinaviska försvarsförbund
skall så småningom överallt
i världen mottagas med gillande
och uppfattas såsom vad det avser att
vara: en insats för fredens bevarande
i världen. Förbundet skulle göra våra
länder starkare inåt och utåt genom
den inbördes solidariteten; det skulle
också undanröja anledningarna till misstänksamhet
och friktioner i samband
med våra territorier, det skulle vara ett
uttryck för vår önskan att föra våra
länder närmare varandra.

Å andra sidan, om divergenserna i
uppfattning visa sig vara alltför avsevärda
för att möjliggöra skapandet av
detta förbund, och om vi alltjämt skulle
nödgas konstatera att vi ha lång väg
kvar till det förbund vi just sett
skymta, då skall inte detta misslyckande
hindra oss från att respektera
varandras avgörande såsom uttryck för
våra nationers efter bästa övertygelse
träffade beslut. Det är min förhoppning
och min förvissning, att ett misslyckande
på detta område inte kommer
att för ett ögonblick stå i vägen för det
fortsatta skandinaviska samarbetet på

de många fält, där detta samarbete sedan
länge ägt rum och så livligt utvecklat
sig under de senare åren.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! De tre minuterna
för en replik räcka inte att ta upp de
frågor, som utrikesministern behandlat,
men jag vill beröra åtminstone den
första frågan.

Utrikesministern säger, att frågeställningen
inte var: förbud eller kontroll,
utan att vad regeringens talesmän röstade
för var ett slags kontroll, som
skulle leda till förbud. Han motiverade
denna ståndpunkt med att det är Förenta
staterna, som ha monopol på
atombomben. Men det vet väl ingen!
Han menade, att man måste ha deras
medverkan för att inte ett beslut skulle
bli en demonstration. Jag skulle vilja
erinra om att innebörden i det avslagna
förslaget var densamma som innebörden
av det beslut, som FN antog både
i januari och i december 1946. Men det
är också känt att det är Förenta staterna,
som ha använt sitt inflytande i den
tidigare tillsatta atomkommissionen för
att omöjliggöra realiserandet av det beslut
som FN i princip uttalade sig för

1946. Och nu säger man att eftersom
Förenta staterna sitta inne med nyckelställningen,
kan man inte genomföra
ett beslut mot deras vilja. Jag tror att
ett sådant slags demonstration denna
gång skulle varit någonting mycket
lyckligt. Men det var detta man ville
avstå ifrån, och därför röstade man för
ett slags kontroll, som kommer att ställa
frågan om ett förbud på en ganska avlägsen
framtid. Eftersom ju de amerikanska
militärerna utarbeta planer för
atomkrig 50 år framåt, förstår man att
det inte föreligger några tankar på ett
förbud mot atombomben, som skulle
kunna förverkligas inom eu näraliggande
framtid.

I spörsmålet om upprustningarna
skulle jag, när nu utrikesministern här

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

påstår, att man inte kommer någon vart
med dekret, vilja ställa frågan: Vilken
vart kommer man då med upplysningar
i stället för att ändå ge uttryck åt eu
opinionsyttring för nedrustning? Nu
går man in för att votera emot eu sådan
nedrustning och röstar samtidigt
för ett arrangemang, som skall ge upplysningar
om vad som i det avseendet
sker. Samtidigt höja emellertid Förenta
staterna, såsom jag nyss erinrat om,
sina rustningsutgifter detta år med
över 25 procent. Jag tror att dessa
fakta, ställda mot det handlingssätt, som
Sveriges representanter intogo i FN i
Paris, äro tillräckliga för att karakterisera
den reaktionära innebörden av
detta handlingssätt.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Hagberg i Luleå bekräftade med
sitt sista anförande, att en röstning till
förmån för det förslag, som han nu intresserade
sig för i fråga om atombomben,
skulle ha varit en demonstration.
Han förklarade vidare, att det skulle
ha varit en nyttig demonstration; jag
vet ju att kommunisterna äro inycket
intresserade av demonstrationspolitik.

Herr Hagberg i Luleå kom så in på
frågan, om avslaget på det framlagda
förslaget kunde stå i överensstämmelse
med i förbundet tidigare fattade resolutioner.
I det avseendet vill jag bara
nämna, att dessa tidigare resolutioner
voro mycket summariska och att de
följdes av mycket ingående undersökningar
av den s. k. atomkommissionen.
Nu kommer problemet fram i ett mera
bearbetat skick, då det gäller att taga
ståndpunkt till vissa huvudlinjer till
huvuddragen i ett kontrollsystem, som
inom atomkommissionen utformats. Det
går inte att driva den tesen, att redan
1945 eller 1946 hade i detta avseende
någonting accepterats, som man numera
gått ifrån.

Vad slutligen beträffar frågan om eu

reduktion av rustningarna tycker jag,
att man kan ha rätt att begära även av
herr Hagberg sinne för den frågan, att
om man föreslår att skära ned rustningen
i en stormakt med 25 procent,
det kan vara en värdefull utgångspunkt
alt veta, hur rustningarna i de olika
berörda länderna för närvarande
ställa sig.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman!
Som jag tillät mig i mitt första anförande
förutspå, kom herr Hagberg i
Luleå och framställde sig själv och den
politiska meningsriktning han företräder
som de största fredssträvarna, och
han ansåg att Sverige slog in på en
krigspolitik, när vi sökte samförstånd
med våra två nordiska grannländer.
Han varnade inte bara för ett västblock
utan även för ett försök att samordna
försvaret i Skandinavien. Såvitt jag
kan komma ihåg, har emellertid herr
Hagberg i Luleå i det här avseendet inte
tänkt lika renlärigt jämt. När vi höstriksdagen
1945 diskuterade den svenska
utrikespolitiken framöver, var herr
Hagbergs i Luleå partichef, herr Linderot
i första kammaren, uppe och förklarade
att han ansåg neutraliteten
diskutabel. Han ansåg det vara riktigare
att vi anslöto oss till ett eventuellt
östblock, och han förklarade att en
bättre defensivlinje än Atlanten knappast
kunde tänkas. Sedan återstod då
frågan var Sverige och Norge skulle befinna
sig, sedan denna ryska defensivlinje
dragits upp efter Atlanten. I denna
kammare var herr Hagberg i Luleå inte
heller främmande för tanken på en anslutning
till eu stormaktsallians, och
han ville inte utan vidare avvisa den.
En sådan blockbildning skulle vara fördelaktig
för bevarande av freden —
givetvis antar jag, att det även här var
fråga om en blockbildning österut.
Detta tycker jag är en mycket längre
gående bekännelse till blockbildning än

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vad här någonsin kan bli tal om beträffande
ett närmande mellan de tre
nordiska folken, som inte riktar sin
spets mot något håll. Däri ligger ingenting
aggressivt, det är snarare en åtgärd
för att hålla oss utanför ett krig till
skyddande och bevarande av freden
i Norden.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
•Tåg vill säga herr utrikesministern, att
jag inte själv erkände att det vara fråga
om en demonstration, utan jag refererade
utrikesministerns förklaring, att
det var en demonstration. Jag sade, att
om så vore, så tyckte jag att det var en
nyttig demonstration. Jag lägger nämligen
så stor vikt vid att en överväldigande
majoritet av FN:s medlemmar
uttalat sig för ett genomförande av
atomvapenförbud, att jag icke skulle karakterisera
det som en enkel demonstration.

Sedan skulle jag beträffande själva
den plan, som man tidigare utarbetat
för atomkontrollen, vilja erinra om vad
årets Nobelpristagare i fysik Blackett
sagt, då han karakteriserat denna plan
som alldeles ohållbar och som ett försök
av Amerika att kontrollera andra
länders folkhushållning och politik.
Herr Sandler har själv förklarat hur
han ser det hela, nämligen att man skall
skapa ett organ, som skall stå över FN,
ett organ som skall bli något slags universell
regering. Detta visar vad det
är för tanke som ligger bakom denna
kontrollplan, som han röstade för.

Sedan förstod jag inte riktigt utrikesministerns
polemik när han sade, att
man skall ha reda på rustningarnas
storlek. Frågan stod inte så, ty i det
förslag, som ställdes om att de ledande
stormakterna skulle minska sina rustningar
med en tredjedel, ingick att man
samtidigt skulle vidtaga nödvändiga åtgärder
för att säkra en kontroll av planens
genomförande. Under sådana förhållanden
är det ett slag i luften att

komma och polemisera mot mig och
säga, att jag inte tycker att det är så
viktigt att veta vad man har för rustningar.
Jag tror att det viktiga är att
minska rustningarna i stället för att
fatta ett beslut, som gör det möjligt för
Förenta staterna att öka sina rustningar
med 25 procent.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Om
vi nu skulle vända tillbaka från de
stora utrikespolitiska perspektiven till
frågan om vårt nuvarande ekonomiska
läge, som i den föregående debatten
inte blivit mycket berörd, bör det framhållas,
att det första spörsmålet på en
punkt bär ett visst samband med det
senare. Vi kunna i tämligen ringa grad
påverka vad som sker ute i världen. Vi
kunna delta i det återuppbyggnadsarbete,
som är en nödvändig förutsättning
för en bättre framtid, men vi få
finna oss i följderna av ett misslyckande,
likaväl som vi kunna dra nytta av
det, som lyckas i detta gemensamma
återuppbyggnadsarbete. Det som gör att
väl de flesta inte anse det mycket lönande
att spekulera över denna utveckling
utanför vårt lands gränser, är naturligtvis
den omständigheten, att de
praktiska konsekvenserna av vårt eget
handlande bli ungefär desamma, vare
sig vi se mer eller mindre ljust på möjligheterna
för planerna från Paris att
få balans i Västeuropas ekonomi; hur
som helst blir det ändå för oss ingenting
annat att göra än att vi få försöka
att såvitt möjligt förbättra vår egen ekonomi.
Och så mycket bär ju framgått
av de utredningar, som gjorts därnere,
att den mörka bild, åtminstone delvis
mörka bild, som tecknats av framtiden,
kanhända gäller i mindre grad vårt ekonomiska
liv än de flesta andra länders.
Jag menar sålunda, att vi kunna ta upp
diskussionen utifrån våra egna förutsättningar.
Jag vet mycket väl, alt för
vår egen politik inte minst frågan om

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

exporten spelar en väsentlig roll. Det är
också klart, att våra möjligheter att exportera
komma att bli beroende av läget
i andra länder.

Men om jag ifrån dessa allmänna reflexioner
om det yttre läget vänder tillbaka
till den diskussion, som förts här
i dag, kanske jag vågar säga, att det
lugn och den brist på obalanserade
överord, som man nog kunnat iaktta i
det nuvarande läget och som stämmer
väl med ett närmande till allmän balans,
som vi tyckas vara på väg emot,
gör att man med måhända något större
lust vill försöka sig på att komma till
större klarhet om vad det är som egentligen
skiljer de olika meningarna från
varandra.

Om jag tar min utgångspunkt i budgeten,
d. v. s. inte nationalbudgeten utan
statsbudgeten och frågan om dess utgifter
och inkomster, har man redan
därvidlag genom uttalanden från de tre
första talarna i dag ett intryck av var
svårigheterna ligga att kunna komma
till större klarhet om vad det är som
egentligen skiljer de olika meningarna
från varandra. Herr Hedlund i Rådom
yttrade om en statsverksproposition,
som går ut på en samlad inkomstsiffra
av över 5 000 miljoner kronor och som
har en samlad utgiftssumma av 4 400
miljoner kronor, att det är en budget i
knapphetens tecken. Jag förstår mycket
väl att detta talesätt kommer alldeles
naturligt från Hedlund i Rådom. Han
tänker inte på vilken ofantlig storlek
denna budget har. Han tänker kanske
inte ens på vilken procent den representerar
av hela svenska folkets utgifter.
Han har bara en känsla av att det
finns så mycket som man skulle kunna
önska att staten gåve ut till saker, som
man inte får i denna budget. Han talade
om behovet av flera vägar, och han
talade om mera bostäder på landsbygden—
tydligen med hjälp av statsmedel.

Herr Skoglund i Doverstorp var inne
på samma tema, fastän han uttryckte
sig med en viss varsamhet. Då han kom -

mer till frågan om vårt militära försvar,
finner han, att budgeten är en
budget i knapphetens tecken, att man
alltså borde öka utgifterna på den punkten.
Och även om herr Ohlin inte pekade
på några speciella ting, som han
skulle önska förverkligade, tror jag alt
den katalog han drog upp över vad
man borde förbereda nog gav intryck
av att även han tyckte att denna budget
är knappare än vi skulle kunna önska.

Budgeten är som vi veta, en av de
stora balansfaktorerna i den samhälleliga
ekonomien. Men samma missnöje
med att budgeten inte kan vara större
än den är kommer till uttryck på alla
de andra områdena. När det gäller importen
och exporten, som öro den andra
stora faktorn, äro klagomålen högljudda
över att vi inte kunna importera nier
än vi göra och att vi inte kunna exportera
mer än vi göra. Och när vi
komma till den tredje faktorn, investeringarna,
öro klagomålen likadana. Jag
behöver nu inte tala om, att även i
fråga om inkomstbildningen har det
klagats. Huruvida herr Hagberg i Luleå
talade om den vet jag inte, ty jag var
tyvärr ute under den delen av hans anförande.
Rörande nödvändigheten av
att hålla tillbaka inkomsterna sade ju
herr Hedlund i Rådom, att det finns
åtminstone en grupp medborgare, som
inte kan finna sig i det nuvarande inkomstläget;
jordbrukarna måste nämligen
ha mera betalt för sin mjölk. Detta
tal är helt naturligt, men jag undrar om
vi inte alla måste se alla dessa faktorer
i ett sammanhang. Envar av oss är ju
alltid missnöjd på någon punkt. Den
ene tycker att det borde ha bjudits mera
på en punkt och den andre på en annan.
Men det är alldeles uppenbart att
vi, om jag får använda den bilden, inte
kunna göra som barnet, som gärna ville
både äta upp sin kaka men också ha
den kvar. Redan barnet tvingas kompromissa
och gör det kanske genom alt
långsamt äta upp kakan. Jag tror att
hela samhället får lov att finna sig i

Tisdagen den 18 januari 1949 fin.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att vi inte ha mer än vissa bestämda
tillgångar, som inte räcka till allt som
vi skulle kunna önska oss. Om nu någon
här i dag hade sagt, att orsaken till att
vi inte ha mer än vi ha ligger däri, att
vi fört en felaktig politik, skulle man
ju kunna börja en diskussion om vilka
förutsättningar som finnas för en ökad
produktion —- jag skall om ett ögonblick
komma tillbaka till denna senare
fråga — men för närvarande ha vi väl
alla det intrycket, att vår sysselsättning
är fullständig och att vi producera allt
vad vi kunna, att vi investera allt vad
vi kunna, o. s. v. Det gör, att det icke
är så många som tro, att vi i en handvändning
skola kunna ändra detta
knapphetstillstånd till någonting helt
annat.

Då är frågan: vad är det då som man
förnuftigtvis kan vara missnöjd med?
Man kan icke förnuftigtvis vara missnöjd
med att det svenska folket ej är
rikare än det är. Då kan i grund och
botten diskussionen bara röra sig om,
huruvida dessa våra begränsade tillgångar
blivit och bli använda på ett
sätt, som ur hela landets synpunkt är
det bästa. Den som sålunda klagar över
att statsutgifterna icke äro tillräckligt
höga, måste tydligen mena, att om vi
hade tagit ut en del mera av medborgarnas
inkomster och använt det för
att göra vissa statsutgifter, så skulle det
såsom netto ha givit bättre resultat.
Den som klagar över att importen är
för låg, menar tydligen, att om vi hade
kunnat exportera mera och därigenom
haft möjlighet att importera mera, så
skulle hela vårt folk, i någon mån åtminstone,
ha haft det bättre.

Där kommer frågan fram: hur skall
det avgöras, och vem skall avgöra det?
Vi veta, att vi ha haft och ha fortfarande
en diskussion, huruvida vi skola exportera
mera av t. ex. papperspåsar,
kartonger och tidningspapper; om vi
gjorde det, skulle vi kunna få in mera
kaffe och bensin. .lag är icke säker att
alla äro ense om att vi böra exportera

mera papper för att få in mera kaffe
och bensin. Men man kan säga, att om
vi exportera mera papper, kunna vi få
in mera maskiner, och det ger oss bättre
försörjningsmöjligheter, icke i dag men
i framtiden. Den uppfattningen kanske
flera gilla. Ty där äro vi framme vid,
att om vi minska vår konsumtion och
öka våra produktionsmedel, så få vi det
småningom bättre.

Nu är det så, att det hela är en avvägningsfråga,
hur mycket vi skola exportera
och importera, hur mycket vi
skola investera, hur mycket vi skola
giva ut till sociala ändamål eller till
militära ändamål o. s. v. Allt detta kan
ordnas på flera olika sätt. Det kan, såsom
vi veta, i ett fritt, liberalt samhälle
ordnas utan några direkta ingripanden
från samhällets sida genom att man låter
priserna göra sitt verk på marknaden,
och när det gäller investeringar låter
man räntan röra sig och stiga för att
begränsa de investeringar, som man anser
ej vara tillräckligt nyttiga.

Jag vet icke om det är många som
skulle mena, att vi efter kriget i vårt
land borde ha gått in på den linjen.
Det finnes ett område, där vi i alla händelser
ganska länge prövade oss fram
efter den linjen: det gäller importen. Vi
voro helt ovilliga att göra en importreglering,
men till sist tvingades vi till
det; vi kunde icke underlåta det. Däremot
kan det mycket väl hända, att det
finnes folk, både sakkunniga och ansedda
personer, som säga, att om hela
Europa eller hela världen efter krigets
slut hade slagit in på den linjen och
slopat alla direkta kontroller, som under
kriget ansågos nödvändiga, samt
återvänt till fri prisbildning och räntan
som reglerande faktorer, så skulle
hela världen i detta ögonblick ha haft
del bättre.

Vi ha ett ganska stort exempel på att
man försökt gå den vägen; det är Förenta
staterna. Man har icke ens där vågat
gå vägen rätt ut, ty man har inte
vågat upphäva liyreskontrollen, vilken

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in.

är en av de mest påfrestande regleringarna
för alla fastighetsägare. Jag
skulle tro att den erfarenhet man där
gjort och som lett till att en om ock
ganska liten majoritet av det amerikanska
folket nu funnit det skäligt att
försöka gå en väg, där samhället gör
mera ingripanden, ganska tydligt säger,
att om det fattiga Europa gått samma
väg som man där gått, så är det mycket
osannolikt att vi haft det så pass bra
som vi nu ha.

Jag tror icke att jag behöver polemisera
på den punkten. De allra flesta
äro nog överens om att det strax efter
det kriget var slut och tills vidare var
nödvändigt att bibehålla regleringarna.
Det som man tyckes tvista om är, hur
hastigt och hur fullständigt man skall
kunna avveckla regleringarna. Vi veta,
att i slutet på finansplanen säges, att
en lättnad i detta läge, som där är karakteriserat
såsom spänt, kan man
bara vinna genom ökad effektivitet i
produktionen och genom ökad tillgång
på sparmedel. Någon kanske skulle
vilja föreställa sig, att man genom en
sådan ökad effektivitet i produktionen
och en dylik ökad tillgång på sparmedel
utan vidare skulle kunna komma
över till det ideala tillstånd, som herr
Ohlin till min överraskning föll tillbaka
på, när han talade om en »naturlig
hushållning». Jag säger »till min överraskning»,
ty jag trodde att herr Ohlin
åtminstone tidigare varit fri från vidskepelsen,
att det finnes någon »naturlig
hushållning». Men om någon skulle
tro, att man bara genom produktionsökning
och ökat sparande skulle kunna
komma till en sådan naturlig balans,
undrar jag, om det inte är skäl
att fundera ett ögonblick över vad balansen
beror på. Om det vore så, att
ökad produktion, ökad produktivitet
och ökat sparande vore ett säkert medel
att nå en balans, då frågar man
sig: Hur kan det komma sig, att rika
länder kunna befinna sig i ett inflationsartat
läge, under det att fattiga

länder kunna befinna sig i balans? Tvätt
det är så är ju ett faktum; det har
påpekats så många gånger.

Jag har inte sett så mycket på riksdagstrycket,
men när jag tittat igenom
det, har jag sett på vad som sagts vid
ett par föregående remissdebatter. Där
var just herr Ohlin inne på samma
linje och sade: Det är klart att ökad
produktion leder icke till balans, tv
om ökad produktion leder till ökade
inkomster, blir det samma spänning i
fråga om tillgången på pengar och på
varor. Det hjälper icke om jag talar
om, att det blir ökat sparande; det beror
fortfarande på hur mycket människorna
vilja göra. Även om vi öka
produktionen och sparandet ganska
väsentligt är det väl inte säkert, att
inte folk skulle vilja bygga något mera
än vad sparmedlen räckte till och köpa
mera än de hade råd till, helt enkelt
därför — och nu kommer jag till det
väsentliga — att det allmänna efter
kriget slagit in på den linje som heter
att föra den »fulla sysselsättningens»
politik. Den fulla sysselsättningens politik
betyder nämligen, att vi försöka
hålla våra inkomster, vår konsumtion
och vår investering så tätt intill våra
reala tillgångar som dét över huvud
taget är möjligt. Vi vilja icke lämna
några människor utan sysselsättning;
vi vilja icke lämna några av våra råvaror
utan användning; vi vilja icke
lämna några av våra produktiva verktyg
utan användning; vi vilja pressa
fram en produktion som ligger vid
maximum. Det måste väl ändå alla erkänna,
att vill man föra en sådan politik
är man ständigt på gränsen och
kan lätt gå över till ett tillstånd, som
måste kallas för mer eller mindre inflationsortat.

Jag säger detta därför att här har
diskussionen om det förflutna ganska
litet att betyda; diskussionen om framtiden
är det viktigaste. Vilja vi i fortsättningen
föra en politik, som håller
alla våra produktiva krafter intill grän -

Tisdagen den 38 januari 1919 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sen för vad de förmå, få vi också vara
beredda på att ha ett tryck på alla
punkter. Vi komma att ha ett tryck på
inkomsterna, ett tryck på våra kapitaltillgångar,
hur mycket vi än spara, ett
tryck på våra materiella resurser över
huvud taget. Vår uppmärksamhet måste
vara inriktad på hur man skall kunna
göra detta utan att gå över denna
gräns.

.lag skulle vilja be dem inom denna
församling som kalla sig socialliberaler
och som, såvitt jag förstår, ha
ganska mycket förståelse för den politik,
som väl antagligen kommer att föras
i Förenta staterna under den närmaste
tiden, att studera den stora budget,
som presidentens ekonomiska rådgivare
överlämnat till kongressen. Jag
vill icke kalla den för en nationalbudget,
fastän den närmast är en tillstymmelse
till en nationalbudget. Där ha
just dessa synpunkter, som vi så länge
fört fram, också framförts. Där framträda
just svårigheterna, när man icke
vill falla tillbaka på ett näringsliv, där
man tillåter en stor arbetslöshet och
därför har utrymme för variationer.
När man icke vill tillåta detta, utan
ständigt håller sig vid maximum för
att kunna investera och konsumera så
mycket som möjligt, göres del klart,
hur viktigt det är att ej släppa de nödvändiga
kontrollerna. På den punkten
säga dessa rådgivare, att en överbalansering
av budgeten i nuvarande läge i
Förenta staterna är en avgörande faktor
i arbetet att hålla balansen.

De säga också en annan sak, som jag
kom att tänka på, därför att herr Ohlin
erinrade om tjugusjupunktsprogrammet,
där vi varnade för alt vi efter
krigstiden skulle få för litet sysselsättning,
för mycket sparmedel ocli för
litet investeringar. Jag tror, att om
man vill föra denna politik, där man
skall hålla sig uppe vid gränsen för
vad de ekonomiska tillgångarna förmå
samt gång på gång måste fråga sig, om
man ej får slå till en spak eller draga

åt en skruv, får man också vara beredil
på att spaken går för långt eller att
skruven dragés åt för hårt. Man får
vara rädd för att komma i en nedåtgående
rörelse i stället. Det är alltså
inte någon motsättning, om man säger
att samtidigt som man måste ha uppmärksamheten
inriktad på alla krafter,
som leda i inflatorisk riktning, får
man icke heller vara blind för att detta
kan slå om i något, som kan kallas för
deflation och stagnation. -

Nu skall jag draga en slutsats, som
visserligen är politisk. .lag vill göra det
ändå. Det är, att den politik, som förts
här efter kriget, har just syftat till att
på detta sätt hålla den fulla sysselsättningen
och hålla våra produktiva resurser
i fullt arbete. Jag skall gärna
erkänna, att vi under de första efterkrigsåren
överskattade möjligheterna,
att vi väntade för länge med importregleringen
och att vi kunde ha något
hastigare reducerat investeringarna.

Utan att vilja uttala något omdöme
om andras förmåga har jag ibland frågat
mig, hur det skulle ha sett ut, om
vi 1945 icke hade avlöst samlingsregeringen
med en socialdemokratisk regering
utan fortsatt med en samlingsregering,
något som visserligen de flesta
då icke ville men som kanske efteråt
åtskilliga önskat sig tillbaka till. Om
jag frågar, hur mycket som skulle ha
varit annorlunda, så kan man bara uttala
gissningar. Men jag har rätt svårt
att tro, att eu sådan samlingsregering
skulle snabbare ha tillgripit importregleringen.
Även om jag inte delar herr
Ohlins mening, att vi socialdemokrater
äro kära i regleringar — ty det äro
vi inte — så är det alldeles riktigt, att
vi äro mindre ovilliga mot ingripanden
när vi finna dem nödvändiga. Jag
förmodar också, att i en samlingsregering
hade de krafter, som ville vänta
med importregleringcn, varit starkare.
Om man snabbare begränsat investeringarna,
det vågar jag icke yttra mig
om, men jag är icke säker på det. Det

I Andra kammarens protokoll It)''i9. Nr 2.

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stora socialpolitiska reformprogram,
som genomförts och som naturligtvis
är en av anledningarna till den stora
köpkraften, är något som vi praktiskt
taget enats om även när vi haft en helt
socialdemokratisk regering. Jag förmodar,
att det hade genomförts ungefär
på samma sätt även under en samlingsregering.
Skatterna hade säkerligen
reducerats såsom skedde. Jag förmodar,
att inom en sådan samlingsregering
motståndet mot att taga bort
omsättningsskatten icke varit tillräckligt
starkt för att hindra detta. Även
tror jag att en sänkning av inkomstskatten
för större delen av inkomsttagarna
hade skett. Jag förmodar, att det
som icke blivit alldeles lika hade gällt
skatten på de större förmögenheterna,
arven och de största inkomsterna. Jag
skulle tro att det blivit någon kompromiss
på den punkten.

Hur hade det gått med inkomstbildningen?
Hade man hållit den mera tillbaka?
Jag är icke säker på att i fråga
om jordbrukarnas inkomster eu samlingsregering
gått hårdare fram. Jag är
icke säker på att en samlingsregering
haft lättare att resonera med stora löntagargrupper
om återhållsamhet, snarare
tvärtom.

Det tjänar icke mycket till att tala
om det gamla. Jag skulle på en punkt
vilja replikera herr Ohlin. Jag vill icke
säga att jag skall söka rätta till vad
han sade, ty jag har kanske icke fullt
uppfattat hans yttrande. När det gällde
investeringarna räknade han tydligen
med att det sparande, som skulle
åstadkomma investeringar, var relativt
i underkant. Han nämnde, att om man
jämför tiden före kriget, år 1938, med
åren 1947 och 1948, så kom man till
att under 1947 hade man en större investeringsvolym
men att detta hängde
samman med att vi förbrukade en icke
oväsentlig del av våra valutareserver.
Det är alldeles riktigt. Men om jag
också tar hänsyn till förbrukningen av
valutareserver, är det, åtminstone i den

mån man kan bygga på de siffror, som
finnas i konjunkturinstitutets beräkningar,
så, att bruttoinvesteringarna
1938 samt 1947 och 1948 ligga på ungefär
samma nivå.

Därtill tillfogar herr Ohlin — vilket
är alldeles riktigt — att från 1947 till
1948 sänktes de enskilda investeringarna,
men de statliga stego. Det är
kanske icke så onaturligt. Den stora
importen var ju det, varpå de enskilda
näringsidkarna byggde en del av sina
investeringar. Och ökningen av de
samhälleliga investeringarna får man
väl ändå se i ljuset av att vi leva i ett
samhälle, där den större delen av investeringsverksamheten
ligger i enskildas
händer. Det är alltså endast eu
begränsad del av investeringsverksamheten
som kontrolleras av det allmänna.
Vad man än må mena om gränsen
mellan enskild och allmän verksamhet,
är det klart att i ett samhälle, där sådana
allmänna investeringar ha vuxit
till, så ha de vuxit till på de områden,
som enligt allmän uppfattning äro de
grundläggande. När vi se på vårt transportväsen,
våra järnvägar, telegrafen,
telefonen, våra vattenfall och deras utbyggnad
o. s. v., är det klart, att om
jag skulle söka ställa frågan, vilka av
dessa investeringar som i genomsnitt
representera det mest angelägna behovet,
får man säga, att det är det allmännas
investeringar som äro av den
grundläggande naturen, och det är alldeles
givet, att de i ett sådant läge
komma att växa starkare än de enskilda
investeringarna. Det är därför som
1947 och 1948 de enskilda investeringarna
fått gå tillbaka, enär många av
dem icke varit angelägna, under det
att de allmänna investeringarna fått
stiga.

Sedan bara ett ord om brutto- och
nettoinvesteringar. När man säger, att
vi ha gjort bruttoinvesteringar på 24—
25 procent av hela nationalbudget^!,
så kan man tycka att det ligger ganska
högt. Så kommer då den fråga som

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ro.

herr Ohlin tog upp: Hur mycket är
detta i netto, d. v. s. hur mycket är
verkligt nysparande, som leder till något
nytt och icke bara till vidmakthållande
av det gamla? Här har konjunkturinstitutet
hänvisat till beräkningar
som äro gjorda i Danmark och
Norge. Om vi våga antaga, att bruttoinvesteringarnas
förhållande till nettoinvesteringarna
i vårt land är detsamma
som i Danmark och Norge, får man
lov att sänka, låt mig säga, de ungefär
7 miljarderna i bruttoinvesteringar
1948 till 3,3 eller 2,s, beroende på vilken
siffra man använder.

Det är ju mycket upplysande — det
vill jag icke förneka — att få en sådan
jämförelse. Men om man vill använda
detta för att komma till noggranna resultat,
när man säger att vi spara för
litet, får man nog vara ganska försiktig.
Om jag också drar ifrån de 700 miljonerna
i överbalansering på budgeten
och kommer ned till 2,o eller 2,i miljarder
för sparande och nettoinvesteringar,
så är det inte mer än ungefär
10 procent. 10 procent var det före kriget.
Herr Ohlin tycker tydligen att det
är litet för litet nu efter kriget. Det
kan mycket väl hända, att man borde
ha litet mera. Men lägg märke til! att
detta bygger på att de antagna siffrorna
äro exakt riktiga och på en reducering
av bruttoinvesteringarna med 4
eller 3,5 miljarder. Vad som sedan
återstår är nettoinvesteringar. Jag har
gjort en liten beräkning. Om vi antaga
att 500 miljoner icke äro sådana rcinvesteringar,
d. v. s. bara vidmakthållande
av kapital, utan nya investeringar,
kommer jag i stället för till 10
procent till 14 procent. Man ser, liur
försiktig man får vara.

Om man frågar om detta är en hög
eller låg siffra, så kan jag påpeka, att
i Förenta staterna har man under de
senaste åren med den väldiga expansion,
som där rått, räknat med en nettonyinvestering
av 15 procent. De sakkunniga,
som jag nyss nämnde, anse

dock att detta i längden är för högt.
De tro, att det vore mera normalt för
en långtidsutveckling, om man höll sig
till ungefär 11 eller 12 procent. Vi äro
alltså inte så särskilt illa ställda även
i jämförelse med ett så utomordentligt
snabbt framåtskridande land som Förenta
staterna.

Därmed skulle jag komma fram till
en sak, som uppenbarligen intresserar
alla, och det är frågan om vårt sparande
och dess förhållande till investeringarna.
Jag har själv skrivit i finansplanen,
och det är min fulla övertygelse,
att i det nuvarande läget är
ett ökat sparande eu väg till lättnad.
Alltså är ett ökat sparande i hög grad
önskvärt. Men vi få komma ihåg, att
även i fråga om sparandet gäller det en
avvägning. Det gäller en avvägning mellan
hur mycket vi skola konsumera, hur
mycket vi anse önskvärt att göra för
dagen och hur stor vikt vi fästa vid
att efter ett antal år få det bättre.

Dessutom är det en annan avvägning,
som kanske har mera betydelse i denna
diskussion, och det är vem som skall
tillhandahålla sparandet. I diskussionen
om skatter och sparande kan man inte
komma till en gemensam grundval, om
man icke kan enas om vad man menar
om det önskvärda i fråga om de källor,
ur vilka sparandet skall komma. Jag är
fullständigt enig med herr Ohlin, när
han pekar på den värdefulla källa till
sådana besparingar, som alltid har legat
och fortfarande ligger hos människor,
som skaffa sig ett eget hem och
som på grund av både sina önskningar
och tvånget alt amortera tvingas till ett
i många fall ganska stort sparande. Men
lägg märke till att där äro vi inne på
ett område, där någon meningsskiljaktighet
mellan vad vi bruka kalla de
borgeriiga och socialdemokraterna inte
behöver inträda, ty om det är någonting
som vi socialdemokrater bruka
framhålla, så är det, att man önskar
all sparmedel i så stor omfattning som
möjligt skola komma just ifrån de kret -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sar, som ha begränsade inkomster. Men
ända hittills har jag snarast haft intrycket,
att när man tagit upp frågan om
sparandet och skatternas inverkan på
sparandet, har man icke talat om dessa
stora kretsar utan om de två procenten,
som ha fått ökad inkomstskatt, och de
kanske mindre än två procent, som ha
fått en höjd förmögenhetsskatt, för att
nu inte tala om kvarlåtenskapsskatten.
Det är när vi komma fram till detta,
som meningarna ha gått isär. De sista
månadernas livliga uppmärksamhet på
de s. k. kvarstående skatterna har haft
en besvärlig sida inte bara för skattebetalarna
utan också för dem, som ha
haft ansvaret för genomförandet av
detta uppbördssystem, men de ha haft
också en ljus sida, nämligen att inom
alla partier oberoende av den ekonomiska
uppfattning, som där härskar,
råder en enda gemensam uppfattning,
och det är att de små inkomsttagarnas
skatter i vårt land äro orimligt höga.
Kunna vi enas på den punkten, ha vi
en utgångspunkt, skulle jag vilja säga,
för ett nytt upptagande av hela skattefrågan
och frågan om statens utgifter,
där det inte alls är omöjligt att vi kunna
komma till ett resultat.

Jag är rädd för att om jag talar om
skattesänkning, så kan det ge intryck
av att jag anser att detta är en aktuell
diskussion. Jag anser mig därför skyldig
att i detta ögonblick säga, att när
regeringen skurit ned budgeten såsom
den gjort och icke kunnat gå med på
alla önskvärda utgifter, när den fått
göra denna stora överbalansering och
när den samtidigt har vänt sig till de
stora löntagargrupperna och sagt till
dem att ni skola inte begära ett öre
mera i lön — statstjänarna skola t. o. m.
avstå från det de ha rätt att kräva —
så är det alldeles klart att detta har
skett därför att vi betrakta läget såsom
fortfarande mycket allvarligt. Vad som
behövs är att fortfarande hålla igen
mot de inflationsdrivande krafterna.
Att i detta läge ställa i utsikt, att vi

skulle ganska snart kunna få en väsentlig
lättnad i beskattningen, tror jag
vore lättsinnigt. Men om vi se det på
längre sikt är det uppenbart, att alla
måste önska, att ilen stora massan av
människor finge mera att röra sig med
själva. På den punkten skall jag livligt
instämma med herr Skoglund i Doverstorp,
t. o. m. så långt att jag kan säga,
att det är ett allvarligt problem att avväga,
huruvida man skall använda ett
visst hundratal miljoner till vad vi kalla
för sociala utgifter eller om vi inte
hellre skola låta människorna använda
de pengarna själva. Var och en förstår,
att där ha vi en strid, låt mig säga för
de stora folkgrupperna mellan krav pa
högre lön för att själva få använda
pengarna och krav på att pengarna
skola gå till skatter, som kunna gå til!
.sociala utgifter. Det gäller här ett avvägningsproblem
lika väl som på andra
håll. Vi önska, att människorna skola
både ha mycket större inkomster än
de ha, det kan jag försäkra herr Skoglund,
och att de skola få använda eu
större del av dessa inkomster för sin
egen räkning.

Om vi äro eniga på den punkten är
det klart, att man kommer till frågan:
Vad skulle behövas för att en sänkning
av skatterna skulle kunna ske?
Jag har gjort en liten beräkning med
utgångspunkt från en utredning, som är
gjord av Skattebetalarnas förening och
framlagd i Sunt Förnuft. Den bygger
på ett års äldre siffror. Jag har tagit
också det senaste årets och sett efter
vad en skattesänkning skulle betyda.
Alla samlade skatter till stat och kommun
— jag talar nu bara om de direkta
skatterna — uppgå för det året till låt
mig säga 3 000 miljoner för enskilda.
Alla skattebetalare med en inkomst upp
till 3 000 kronor tyckas betala ungefär
125 miljoner av dessa i skatt. De sista
månadernas erfarenhet ger vid handen,
att alla tycka det är upprörande att
folk med så små inkomster skall ha
någon skatt att betala. Upp till en in -

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid

koinst av 3 000 kronor vore det rimligt
att man slapp al! skatt. Om man vidare
säger, att för inkomster mellan 3 000
och 5 000 kronor borde skatten sänkas
med 20 procent, både den statliga och
kommunala, för inkomster mellan 5 000
och 8 000 borde en sänkning ske med
15 procent, för inkomster mellan 8 000
och 12 000 med 10 procent och för inkomster
över 12 000 kronor med 5 procent.
Hur mycket skulle detta då beröva
oss i skatteinkomst? Jo, över 400
miljoner kronor. Var och en förstår
således vad även en sådan skattesänkning
betyder. 10 eller 15 procent på
hela skatten är inga stora siffror, för
att nu inte tala om dem, som skulle få
en sänkning på blott 5 procent. Här
rör det sig om så stora belopp, att när
vi samtidigt tänka på de statsutgifter,
som vi skulle vilja göra men inte nu
få göra, så fordras det en icke oväsentlig
höjning av produktionen i landet
för att en sådan skattesänkning skall
kunna genomföras.

Jag kommer så till frågan om sparandet.
Hur sparandet har utvecklats
hör till de allra svåraste frågorna att
avgöra. Herr Ohlins förmodan att sparandet
fortfarande är lägre än tidigare
är svårt afl säga någonting om. Vi veta
alla, att under kriget har man i alla
länder fått eu ökning av sparandet helt
enkelt därför att folk inte kunde köpa
det de ville. F.fter kriget bär man tvärtom
sett en hastig ökning av konsumtionen
och därför också en minskning av
sparandet och t. o. m. att sparmedel
i stor utsträckning ha använts för att
köpa konsumtionsvaror. Det är en utveckling,
som inte bara gäller ett land
tryckt av de svenska hårda skatterna
och den svenska politiken utan är ett
fenomen, som är likadant i Förenta
staterna, som ju fortfarande är den
största tillnärmelsen till det idealsamhälle,
som många tänka sig. Där har
man på samma sätt fått se sparandet
gå ned. Men det kan mycket väl hända,
att det håller på att vända, på samma

remiss av statsverkspropositionen m. ni.

sätt som det finns tecken till att det
vänder i vårt land.

Man får komma ihåg, att de otillfredsställda
behoven, när kriget var slut,
gällde inte bara investeringarna, som
därför drevos upp till en förut okänd
höjd, utan har också gällt konsumtionsvaror
av varaktigt slag, som folk
har skaffat sig och som, när de väl
fått dem, innebära en viss lättnad, som
gör att sparandet kan bli något större.
Jag tror att det kanske skulle kunna
vara möjligt att på den punkten komma
till större enighet, om vi kunde taga
som utgångspunkt, att en omprövning
skall gälla alla skatter.

Vi tillsatte under kriget en stor besparingskommitté,
som inte korn till
några stora resultat, om inte möjligen
det, att några av ledamöterna, som kanske
tidigare hade trott att det skulle
vara möjligt att skära ned mycket inom
förvaltningen, ha kommit till insikt om
att skola några stora besparingar ske,
får man ta dem på de stora utgiftsposterna;
socialutgifterna, försvaret, undervisningsväsendet
och möjligen jordbruket.
Jag tror inte att det är någon
majoritet i riksdagen som vill gå den
vägen. Under sådana förhållanden är
jag inte säker på att en utredning, som
sattes till för att granska alla statens
utgifter, skulle kunna komma till några
stora resultat. Men jag tror att den
skulle göra den nyttan, att om folk
med olika meningar, som från början
ha haft olika föreställningar om att det
slösades både här och där, komme tillsammans,
skulle de komma fram till det
resultatet, att även om man kunde göra
vissa besparingar, så ändrar det intet
i det stora utgiftsläget och ändrar icke
behovet i stort sett av de skatter, som
vi nu ha. Då skulle man där kunna
komma fram till en grundval för överväganden
också om skatternas fördelning.
Såsom skatterna nu äro fördelade,
särskilt efter de stora konsumtionsskatter,
som genomfördes förra året,
kan en översyn där vara befogad. Men

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in.

jag vet mycket va], att meningarna
kunna bli så delade, att man kanske inte
skall hänge sig åt alltför stora förhoppningar
om enighet.

Jag kan i detta sammanhang erinra
om att diskussionen om skatterna och
deras inverkan har två sidor. Den rör
sig dels med frågan om vad som är en
rättvis fördelning, dels också med frågan
om hur skatterna påverka sparandet
och företagsamheten. Även om man
skulle kunna komma till en kompromiss
i fråga om vad som är rättvisa, så är
det mycket osannolikt att man skulle
komma till en gemensam uppfattning
om hur skatterna verka. Där har nämligen
folk fördomar, som jag inte tror
genom någon undersökning kunna försvinna,
därför att det är så ytterligt
svårt att avgöra, hur skatterna verka.

•lag skall taga ett enda litet exempel,
därför att det är aktuellt efter den nya
motion, som har väckts av högern om
avskaffandet av kvarlåtenskapsskatten.
Man vill tydligen avskaffa den, därför
att man anser att den är särskilt skadlig
för det ekonomiska livet. Jag hittade
i den av mig ett par gånger förut citerade
ekonomiska översikten av president
Trumans ekonomiska rådgivare
ett uttalande också härom. Vi veta att
president Truman har tänkt sig, att
man skall kunna skaffa sig den nödvändiga
överbalanseringen av budgeten
genom att höja bolagsskatten, och den
diskuterar man för sig. Så kommer man
till frågan om inkomstskatten, och där
säger man, att för en överbalansering
skulle en viss höjning för de stora och
medelstora inkomsterna redan nu kunna
vara befogad. Om statens utgifter
skulle växa väsentligt — man tänker
tydligen på försvarsutgifter — torde
man inte kunna undgå att höja inkomstskatten
för alla inkomstskikt. Och
så kommer man till den tredje punkten,
den som handlar om presidentens tanke
att man skulle kunna få ut, om inte så
mycket så i alla fall något mera av
den kvarlåtenskaps- och gåvoskatt, som

man har i Förenta staterna. Då säga
dessa rådgivare följande ord, som för
en svensk borgerlig måste förefalla högst
överraskande: Beträffande arvs- och
gåvoskatterna kan det sägas att de äro
lättare att tillämpa än en inkomstskatt
med mycket höga marginalsatser, och
sådana skatter representera ett minimum
i fråga om ogynnsamma verkningar
på det ekonomiska livet.

Det är visserligen en Atlant, som skiljer
oss ifrån dessa rådgivare till presidenten,
men de representera den socialliberala
uppfattning, som vi också här
i denna kammare ha flera anhängare
av, och jag undrar om inte en överläggning
eller närmare kontakt mellan
dessa meningsriktningar kanske skulle
kunna leda till en sammanjämkning avåsikterna.

Den nya uppbördsreformen, avdragen
vid källan, har, som jag hade tillfälle
att säga i höstas, haft en effekt,
som alla anhängare av en rationell beskattning
alltid ha önskat sig, nämligen
att medborgarna, som betala skatterna,
skola bli klart medvetna om
hur höga de äro. Det var en man som
ringde upp mig för en tid sedan. Han
hade räknat ut, att om han på en timmes
extraarbete förtjänade en hel femma,
så gick 1: 50 till inkomstskatt.
Skulle han låta något av barnen gå på
bio, gick nästan en krona till skatt, och
om han därtill köpte en ask cigarretter,
så hade nästan hela femman gått åt till
skatt. Visserligen är den skatt, som tas
ut vid källan, mycket påtaglig. Men det
gäller också konsumtionsskatterna. Den
som köper för 500 kronor tobak om
året, och det tror jag inte behöver vara
någon storrökare, och därför får betala
400 kronor i skatt, och som kanske
konsumerar sprit, Öl och vin för 400
kronor och kanske betalar 300 kronor i
skatt, känner det kanske inte strax på
samma sätt fastän han nog vet om det.
Men när året är slut, har han betalat
700 kronor i skatt, nästan lika mycket
som han haft att betala i direkt skatt

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

5f»

Vid

på en inkomst av 8 000 kronor. Alltså,
frågan om konsumtionsskatterna kunna
vi icke gå förbi, när det gäller att avväga
skattebördorna mellan människorna.

Jag har talat längre än jag skulle,
och jag skall komma fram till det, som
för mig egentligen varit det väsentliga,
nämligen att svara så gott jag kan —
och det blir bara för min egen räkning

på frågan: Då det nu i finansplanen
står, att en lättnad kan vinnas genom
ökad effektivitet i produktionen och
genom ökat sparande, vad betyder då
detta? Betyder det att vi skulle kunna
avveckla alla regleringar? Åtminstone
tre av de föregående talarna ha talat om
detta såsom målet för vår strävan. När
jag nämnde, att en ökning av produktionen
inte i och för sig kan leda till
att man kan överlämna allt åt den fria
marknadens krafter, så bygger jag naturligtvis
på att vi alla vilja bevara den
fulla sysselsättningen och ett utnyttjande
av våra krafter till det yttersta. Om
man överlämnar åt den fria marknadens
krafter att skapa balans, tror jag
inte att man, med de erfarenheter vi ha
från gångna tider, kan komma ifrån att
det blir en balans, som icke hålles uppe
vid den högsta möjliga nivå. Det blir
visserligen en balans, som under kortare
tider kommer nära ett fullt utnyttjande
av produktionskrafterna, men
om jag inte missuppfattade herr Ohlin
sade lian, att vi inte ens hade ett fullständigt
utnyttjande år 1938, trots att
det då rådde högkonjunktur. Sedan
komma emellertid nedgångsperioder
med långvariga kriser o. s. v. Vilja
vi hålla uppe vår produktion vid maximum,
få vi enligt min mening finna
oss i att inte kunna överlämna åt den
fria marknadens krafter att skapa
balans.

Detta behöver emellertid såvitt jag
förstår inte betyda, att vi inte skulle
kunna avveckla de regleringar, som för
den stora massan människor måste förefalla
mest irriterande. Det är ju så

remiss av statsverkspropositionen m. m.

att om jag vill se tillgång och efterfrågan
som två stora odifferentierade
klumpar, kommer vid full sysselsättning
efterfrågan alltid på grund av den
samlade inkomsten i pengar att synas
så stor, att den vill rinna över kanterna
för tillgången och på så sätt leda oss
in i en inflationsartad utveckling. Om
jag emellertid i stället differentierar
vad vi eftersträva, förhåller det sig annorlunda.

Som vi alla veta ha vi nu i vårt samhälle
frihet så långt våra inkomster
räcka att köpa vad vi vilja på de flesta
områden utan någon ransonering. Lägg
märke till att alla regleringar med ett
gemensamt ord kunna kallas ransoneringar:
importregleringen är en ransonering
av utlandsvalutor, investeringskontrollen
är en ransonering av investeringsvaror,
och det förhåller sig
på samma sätt med konsumtionsvaror.
Om vi undersöka hur det ställer sig för
konsumtionsvarorna skola vi finna, att
när tillgången växer över eu viss gräns
följer inte efterfrågan med. Det är visserligen
ett extremt fall, men det belyser
ändå vad jag menar: det behövdes
inte någon .särskilt stor ökning av
spannmålstillgången för att brödransoneringen
skulle kunna upphävas. Vi
behöva heller inte någon särskilt stor
ökning av vår produktion och därmed
våra egna tillgångar för att vi utan
någon ransonering skola kunna köpa så
mycket socker, kaffe och bensin vi behöva.
Hela importregleringen kanske
skulle kunna avskaffas genom eu höjning
av våra svenska tillgångar, nämligen
om vi därigenom kunde öka exporten
tillräckligt mycket. .lag vill emellertid
till detta göra en reservation. Så
länge vi inte kunna byta oss till dollar
mot andra valutor kunna vi säkerligen
inte avveckla importregleringen. Så
länge förhållandena i världen äro sådana,
att vi måste vidmakthålla del
bilaterala utbytessystemet, tror jag inte
det kan bli tal om en fullständig avveckling.
Hn höjning av produktionen

Nr 2.

Tisdagen den 18

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

skulle emellertid leda till att den ena
efter den andra av de regleringar, som
aro mest irriterande för allmänheten,
kunna försvinna.

Investeringskontrollen är det emellertid
svårare att avskaffa. Alla investeringar
äro inte lika trängande, och vi
ha ett otillfredsställt behov på vissa
områden. Vi äro alla överens om att det
är önskvärt att bostadsstandarden höjes.
Jag tror vi också äro överens om
att om människorna fritt finge använda
sina pengar till att skaffa sig bättre
bostäder, skulle det bli en sådan fördelning
av köpkraften, att flera bostäder
behövde byggas. Jag vågar av den
anledningen inte hysa någon förhoppning
om att vi inom rimlig tid skola
kunna komma ifrån vare sig hyresregleringen
eller regleringen av byggnadsverksamheten.
Däremot förefaller det
inte alls omöjligt, att vi skola kunna
komma från en hel del av de mera irriterande
detaljregleringarna.

Därmed äro vi emellertid framme vid
hela frågan om investeringsverksamheten.
Jag skall inte dölja att de, som ha
den ekonomiska uppfattning jag representerar,
anse att samhället inte kan
ställa sig ointresserat till hur de knappa
tillgångarna på sparmedel användas
och att samhället därför inte kan avstå
från att öva ett inflytande på inriktningen
av kapitalets användning.

Jag kommer därmed till vad herr Ohlin
och även herr Skoglund i Doverstorp
sade om den mera liberala inställningen
till det fria näringslivet i jämförelse
med den socialdemokratiska inställningen.
Jag undrar om det inte är
möjligt att se utvecklingen i vårt land
i ljuset av vad som har skett och sker
i hela världen. Vad är det egentligen
som har utmärkt alla de samhällen, där
ett modernt produktionssystem har skapat
väldiga sammanslagningar av kapital
för storproduktion och där massor
av människor förtjäna sitt bröd som
anställda hos andra och där det har
funnits och fortfarande finns eu klyfta

januari 1919 fm.

inte bara mellan dem som äga mycket
och dem som äga litet eller intet, utan
också mellan dem som ha stort inflytande
över det ekonomiska livet och
medborgarnas dagliga liv och dem som
åtminstone förr hade ganska litet inflytande?
I dessa samhällen har det under
eu lång rad av årtionden försiggått eu
process, som inneburit att dessa breda
folklager på olika vägar försökt skaffa
sig själva ett större inflytande över sitt
dagliga liv.

Löntagarna ha försökt skaffa sig detta
inflytande genom sina fackliga sammanslutningar
men också genom att
skaffa sig politisk makt, och det gäller
inte bara löntagarna. När jordbrukarna
börjat organisera sig, ha de visserligen
delvis litat till sina organisationers styrka,
men de ha också vänt sig till samhället
och förklarat, att samhället har
skyldighet att se till att deras levnadsförhållanden
bli jämförbara med andra
samhällsgruppers. De söka få så stort
inflytande över det ekonomiska livet,
som behövs för att de skola kunna
hålla uppe sin standard eller höja den
till en i jämförelse med andra gruppers
standard rimlig nivå. Så mycket inflytande
vilja de att samhället skall utöva.
Jag talar nu bara om sådana samhällen,
där dessa förändringar inte ske
på revolutionär väg utan på grundval
av eu övertygelse om vikten av den enskildes
frihet och därmed av vad man
brukar kalla den politiska demokratien.
I alla dessa samhällen runt om i världen
finner man samma utveckling: de
breda folklagren söka även på den politiska
vägen skaffa sig ett större inflytande
över ekonomien. Det är denna
utveckling vi nu befinna oss mitt
uppe i.

Från socialdemokratisk sida ha vi
sedan länge sagt, att det stora problemet
för vårt samhälle är detta: Hur
skall man kunna organisera ett samarbete
mellan å ena sidan statsmakten
såsom uttryck för dessa breda folklagers
önskningar och å andra sidan

Tisdagen den 18 januari 1949 fin.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

dem, som sitta med det bestämmande
inflytandet över vårt enskilda näringsliv?
Alla känna vi till svårigheterna.
Vi veta alla hur det håller emot. Om
man är optimistisk kanske man kan
uttrycka det så, att det vi nu genomleva
är födslovåndorna för ett samhälle med
ett sådant samarbete, som i längden är
nödvändigt, om vi skola kunna gemensamt
bygga upp vårt samhälle med den
ökning i produktionens effektivitet, om
vilken vi alla tala. Säkert är att om en
sådan samverkan skall bli möjlig, få
dessa nya stora folkklassers villkor för
ett sådant samarbete inte avvisas såsom
liggande utanför gränsen för vad representanter
för andra meningsriktningar
anse vara sin uppfattning. Skall en sådan
sammanjämkning, som skall läggas
till grund för ett samarbete, kunna ske,
då får man inte göra som herr Ohlin
och kanske även herr Skoglund gjorde:
tala om dessa socialistiska strömningar
såsom någonting, som ligger utanför
vad man över huvud taget kan resonera
om. Vi veta alla att innebörden i ord
sådana som socialism, liberalism, konservatism
och socialliberalism är mycket
växlande. Det gäller därför att försöka
komma bort från orden och fram
till kärnan. Vilja vi försöka komma
fram till kärnan och äro vi villiga att
gå varandra till mötes, då kan det vara
möjligt att lägga grunden till eu sådan
utveckling, både av produktion och av
välstånd, som vi alla önska.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag kan givetvis inte i denna
replik ta upp alla finansministerns
många argument mot mig.

Tillåt mig beträffande hans sista passus
bara säga, att det är alldeles naturligt
att de stora löntagargrupperna och
de organiserade jordbrukarna få ett
ökat inflytande, men, herr finansminis -

ter, det är icke riktigt att a priori antaga,
att dessa grupper permanent eller
i dagens läge äro anhängare av det.
som finansministern nu vill kalla för
en socialistisk lösning. Vi tro att det
finns en annan .socialt tillfredsställande
väg, som bevarar mera av de enskildas
frihet, och det är därom striden står
mellan socialister och oss. Det är inte
riktigt att antaga som finansministern
gör att den socialistiska åskådningen
har vunnit kampen bland dessa stora
skaror av Sveriges folk — det har den
inte.

Herr Wigforss överraskade med att
åberopa den amerikanske presidentens
rådgivare som sina anhängare. Jag har
haft tillfälle att diskutera med några av
de herrarna, och jag tror att de skulle
ha blivit överraskade över att finna sig
använda på detta sätt i debatten. Låt
oss inte glömma, att Förenta staterna
ha ett helt annat skatteläge än vi. Frågan
gäller ju hur höga skatterna skola
vara. Har ett land ett högre skattetryck
både på inkomst och förmögenhet, ter
sig skatteproblemet annorlunda än om
man har ett lägre sådant.

Finansministern glömde att nämna,
att det i Förenta staterna för några år
sedan genomfördes en allmän skattereduktion
på både lägre och högre inkomster,
vilket som bekant icke har
skett i Sverige. Jag tycker finansministern
gör ganska ensidiga observationer
när han studerar utlandet. Han måtte
ha en mycket selektiv iakttagelseförmåga,
när han inte i F''örenta staterna
finner ett överväldigande stöd för en
ekonomisk uppfattning, som överensstämmer
bättre med den vi företräda på
folkpartihåll än med den man företräder
på socialistiskt håll. — Jag skall
gärna ta upp en detaljdiskussion med
finansministern på denna punkt.

Sedan vill jag beträffande skattefrågan
och frågan om vem skall tillhandahålla
sparandet säga att vi ha många
gånger talat om åtgärder för en ökning
av de breda lagrens sparande. Vi före -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

slogo höjningen av gränsen för skattefria
förmögenheter från 20 000 till
30 000 kronor. Finansministern frågar
om vi kunna enas om att de små inkomsttagarnas
skatter äro för höga. Jag
svarar: Ja, och vi höra kunna enas om
att alla inkomsttagares skatter äro för
höga. Det är naturligtvis endast fråga
om vad som kan ske steg för steg, men
jag måste beklaga, att finansministern
inte anser detta spörsmål vara aktuellt.
Vi mena tvärtom att om man ser sambandet
mellan skatter, produktivitet
och sparande, skall man finna, att problemet
även i dagens läge är och bör
vara aktuellt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
skall tillåta mig göra några reflexioner
på en speciell punkt, som har berörts
av såväl herr Ohlin som av herr Skoglund
i Doverstorp. Det gällde närmast
önskemålet att man skall få en prognos
beträffande dels behovet av personresurser,
framför allt inom socialvården
sedan denna har blivit utbyggd, och
dels möjligheterna att tillfredsställa
detta behov. Jag kan för min del bara
säga, att det är vår avsikt att undersöka,
hur det förhåller sig med detta,
men liksom jag gjorde under höstriksdagen
under debatten i samband med
beslutet om uppskov med den fria sjukhusvårdens
införande, vill jag understryka,
att vi böra akta oss för att skapa
panik på denna punkt.

För det första är det väl rimligt att
antaga, att sjukligheten i och för sig
inte kommer att stiga, därför att man
eventuellt får fri sjukhusvård. För det
andra skola vi inte glömma, att större
delen av svenska folket, sannolikt omkring
4 miljoner människor, redan i
dag ha fri sjukhusvård, visserligen inte
så att de slippa betala, men de betala
sina avgifter till sjukkassorna och behöva
inte erlägga någon extra avgift
om det blir aktuellt med sjukhusvård.

Jag skulle kunna draga fram även andra
omständigheter, men jag skall inte ingå
på någon närmare analys.

Den svagaste punkten är rekryteringen
av sjuksköterskor, men jag tror
dock att den svårigheten inte är större
hos oss än t. ex. i Storbritannien, där
man nu har infört inte bara fri sjukhusvård
utan över huvud taget fri sjukvård.
Man har under de senaste åren
vidtagit olika åtgärder för att öka det
antal sjuksköterskor, som kunna erhålla
utbildning i vårt land. Det finns emellertid
ett allvarligt krux beträffande tillgången
på sjuksköterskor, vilket jag har
berört för flera år sedan, när samma
problem var uppe till behandling, nämligen
att sjuksköterskorna ha en ovanligt
kraftig åtgång på äktenskapsmarknaden.
Efterfrågan på sjuksköterskor
där ligger nog betydligt högre än beträffande
någon annan yrkeskategori.

År 1947 blev det ett tillskott av nyutbildade
sjuksköterskor på 1 026, men
samma år avgingo 641. Nettotillskottet
var alltså bara 385. Det innebär visserligen
eu utökning av sjuksköterskekåren,
men den är mindre än som vore
önskvärt. Av dem som avgingo voro
icke mindre än 35 procent under 30 år
och 58 procent under 35 år. Detta är
relativt nya siffror, som jag gärna vill
ha spikade här i förhoppning om att
man på detta liksom på alla andra områden
inom socialvården skall låta sina
resonemang vila på lätt konstaterbara
fakta och inte bara framföra allmänna
deklamationer om personalbehovet och
personalresurserna.

Jag viil inte sluta mitt anförande
utan att ha sagt ett par ord i allmänhet
om socialbudgeten. Det är uppenbart
att detta väldiga belopp, nära 1 389 miljoner,
måste väcka stor uppmärksamhet.
Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att enbart folkpensionerna
representera 725 miljoner av detta och
barnbidragen 442 miljoner. Det vill med
andra ord säga, att 1 167 miljoner representeras
av två poster på socialbudge -

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ten. Till alla övriga poster blir det kvar
icke fullt 222 miljoner. Vill jag göra
en ytterligare uppdelning, finner jag att
hyres- och bostadsrabatter beräknas till
22,5 miljoner och att sjukkassorna få
50,0 miljoner i statsbidrag. Hela den
sociala administrationen — jag vet att
man även beträffande denna gör sig
överdrivna föreställningar om storleken
av i varje fall den personal som avlönas
centralt — går på omkring 49 miljoner
kronor, och då äro däri inberäknade
avgifter till postverket för utbetalandet
av barnbidrag och folkpensioner. Av
dessa 49 miljoner gå mer än 23 till arbetsmarknadsorganisationen
— det är
härvidlag angeläget att understryka, att
hela arbetsförmedlingen, som betyder så
kolossalt mycket, är förstatligad — och
följaktligen blir det för den övriga
sociala administrationen kvar något
mer än 25 miljoner kronor. Räknar jag
bort barnbidragen, folkpensionerna,
hyres- och bostadsrabatterna samt den
sociala administrationen, blir det sammanlagt
knappa 100 miljoner kvar till
alla övriga socialutgifter, till hemvårdarinnor,
fria resor, husmoderssemestrar,
särskilda bidrag till änkors och invaliders
barn o. s. v.

Sedan vill jag säga ytterligare en sak.
När vi på sin tid gjorde upp kalkylerna
för väntade socialutgifter, räknade vi
med nettoutgifterna och inte med bruttoutgifterna.
Jag vill erinra damerna
och herrarna därom, att i den kalkyl,
som låg till grund för riksdagens enhälliga
beslut om folkpensioneringen, förutsågos
redan för år 1948 statliga nettoutgifter
på 600 miljoner kronor. Ännu
i budgeten för nästa budgetår äro de
statliga nettoutgifterna för folkpensioneringen
inte på långt när uppe i det
beloppet utan stanna vid 558 miljoner
kronor. Bruttoutgifterna äro nämligen
725 miljoner kronor, och därifrån avgå
dels avgifter på 140 miljoner kronor,
dels räntor på den gamla pensionsfonden
på 27 miljoner kronor, alltså sammanlagt
167 miljoner kronor. Nettot

blir alltså 558 miljoner kronor, eu
siffra, som med 42 miljoner kronor understiger
vad man från början kalkylerade
med skulle bli statens nettoutgifter
redan år 1948.

Beträffande barnbidragen var det
också eu nettokalkyl. Man räknade
med att barnbidragen under de första
åren skulle förorsaka staten nettoutgifter
på omkring 200 miljoner kronor.
Man drog nämligen av de belopp staten
får in genom avskaffandet av de skattefria
barnavdragen, vilka den gången beräknades
till 140 miljoner kronor. Nu
har jag inga aktuella siffror, men det
skulle inte alls förvåna mig, om det
skulle visa sig, att en ordentlig undersökning
skulle ge vid handen, att de
skattefria barnavdragen i vår inkomsibudget,
om hänsyn tages till de väsentligt
ökade inkomster som nästan alla
människor fått, nu representera inemot
200 miljoner kronor. Man kan räkna
med — vi få ju åtminstone under några
år framåt fler och fler bidragsberättigade
barn — att statens nettoutgifter
för barnbidragen bli omkring 242 miljoner
kronor. Skall man göra jämförelser
med beaktande av våra utgångspunkter,
när beslutet fattades, är det
dessa siffror, som äro giltiga och som
ha någon verklig betydelse.

Frågan om en samordning av vår
socialvård — inte bara socialförsäkringar
utan också sådana utgifter, som
utgöra rena understöd — är en sak,
som under alla omständigheter måste
komma upp till behandling, även om
jag inte tror, att frågan blir mogen för
behandling vid 1949 års riksdag. Men
det är klart som dagen, att vi inte
komma ifrån att lösa det problemet. Det
var ett av de första problem socialvårdskommittén
tog upp. Vi skola komma
ihåg, att när socialvårdskommittén föreslog
inrättande av sociala nämnder,
ville varken regeringen eller riksdagen
acceptera det förslaget, som man betraktade
som irrationellt, utan man förordade
en ny kommunindelning, och

Nr 2.

Tisdagen den 18

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

denna nya kommunindelning träder
som bekant inte i kraft förrän 1951. Jag
kan i varje fall inte se, att det skulle
vara någon mening i att skapa den
kommunala samordningen på detta område
förrän ungefär vid den tidpunkt,
då man har den nya kommunindelningen
färdig. Vi ha sålunda säkert
ganska god tid på oss att grubbla över
hur vi lämpligen till slut skola lösa
detta samordningsproblem, som vi enligt
min mening måste komma fram till
en lösning av.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman!
Herr socialministern förefaller närmast
ha fäst sig vid vad jag sade om den
fria sjukvården. Den var jag nog mycket
litet inne på i mitt anförande. Jag
skall inte diskutera, huruvida den kommer
att kräva ökat antal vårdplatser.
Det jag närmast tänkte på var, att vi i
så stor omfattning påtaga oss nya sociala
uppgifter, vilka komma alt kräva
ökad personal, och att vi därutöver i
så betydande utsträckning flytta över
arbetsuppgifter från de kommunala förtroendemännen
och lägga över dem på
direkt anställda befattningshavare. Det
■sker i rask takt och är både till fördel
och till nackdel. Jag vill inte, att socialministern
skall ta det som någon kritik,
när jag säger, att jag fått det intrycket
— jag vill upprepa vad jag sagt
vid ett tidigare tillfälle, då socialministern
var frånvarande — att socialministern
de senaste åren varit så upptagen
av storartade reformprojekt, som närmast
ha avsett kontant utbetalning av
pengar för att ge en standardhöjning åt
vissa grupper, att socialministern inte
i samma utsträckning har kunnat beakta
behovet av och driva fram åtgärder
för hjälp åt de direkt vårdbehövande.
Till sådana grupper vilka måste ha
särskild omvårdnad räknar jag sjuklingar
och åldringar, som inte kunna
sköta sig själva, och vidare sinnessjuka.

januari 1949 fm.

Jag förmenar, att därvidlag ha vi den
stora uppgiften att både skapa vårdformer
och sörja för utbildning och anställning
av tillräckligt med personal,
så att vi kunna säga, att vi ge dessa
vårdbehövande en sådan omsorg och
tillsyn, som anstår ett kultursamhälle.
Det göra vi faktiskt icke för närvarande
på alla punkter.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
tror att herr Skoglund på denna sista
punkt i princip har rätt, men jag vill
fästa uppmärksamheten på att det är
enklare att genomföra en folkpensioneringsreform
eller införa barnbidrag än
att skapa sådana reformer, som kräva
eu hel rad nybyggnader för att de över
huvud taget skola kunna bli effektiva.
Detta gäller t. ex. sinnessjukhusen, och
det gäller också vad vi i princip beslutat
beträffande ålderdomshemmen. Därvidlag
krävas nybyggnader, och det är
det läge, som vi i det hänseendet befinna
oss i, som gör att dessa saker icke
ännu blivit lösta.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman!
Jag anser, att vi började försumma allt
detta redan under tiden före kriget medan
det ännu fanns möjligheter att bygga
och alt vi voro så upptagna av de
andra uppgifterna, att dessa ting fingo
släpa efter, fastän någon byggnadsreglering
då ännu icke lade hinder i vägen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Detta
kan vara fullkomligt riktigt, men da
skall också herr Skoglund lägga ansvaret
där det skall ligga. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att byggandet av
ålderdomshem har varit en kommunernas
och icke en statens uppgift. Det är
först genom det principbeslut, som fattades
för en eller två riksdagar sedan
om hur man för framtiden skall ordna
upp frågan om ålderdomshemmen i

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

svlte framför allt att få en differentiering
till stånd, som staten har åtagit sig
ett ökat ansvar för ordnandet av denna
vård. Det är en mycket ny reform, vilken
har föreslagits av socialvårdskommittén.

Vad sinnessjukhusen beträffar, kan
man nog därvidlag tala om underlåtenhetssynder,
men i det hänseendet gällde
det ju i regel byggnader, som icke
kunde genomföras för kostnader understigande
12 å 15 miljoner kronor. Det
var icke så lätt att utan vidare skaka
fram sådana summor, även när penningtillgången
var god.

Herr von SETH: Herr talman! Herr
Wigforss fick starkt bifall från sina anhängare
i kammaren efter sitt anförande.
Jag är den förste att erkänna, att
herr Wigforss är en utomordentligt
skicklig talare. Han är utan tvivel riksdagens
skickligaste debattör. Men jag
kan icke underlåta att säga, att under
det 64 minuter långa tal, som herr Wigforss
höll, fick svenska folket bra litet
reda på hur herr Wigforss tänker sig
framtiden gestaltad. En sak som jag
emellertid gärna vill kraftigt understryka
är vad finansministern sade och vad
vi alla äro med om, nämligen att om vi
skola kunna rida ut svårigheterna och
om produktionen i vårt samhälle skall
kunna ökas, måste vi få till stånd ett
samarbete inom alla grupper och alla
grenar av vårt näringsliv. Den saken behöver
man icke tveka om.

EU ögonblick var herr Wigforss på
tal om skatterna inne på att ge ett löfte
om skattesänkning, men han tog sedan
tillbaka detta. Statsrådet talade vidare
om sparandet, men när hans tal kommer
ut till den svenska allmänheten —
hans anförande kommer ju senare att i
valda delar återges i radio komma
nog många av dem, som just ha fått
sina restskattcsedlar, icke att helt tro
på herr Wigforss och under inga förhållanden
på hans teorier. .lag har förut

sagt, och jag säger det ännu en gång,
att herr Wigforss är en utomordentligt
skicklig politiker, men han står icke
med fotterna på jorden, och de teorier,
som han så skickligt förfäktar, kunna
icke anammas av de människor, som i
det hårda vardagslivet ha att taga hänsyn
till praktiska realiteter.

Herr Wigforss talade om att vi skola
öka produktionen och att vi måste öka
sparandet. Jag skall, herr talman, huvudsakligen
uppehålla mig vid det senare.
Men när det gäller frågan om att
öka produktionen kan jag icke underlåta
att säga, att man här drager åt olika
håll. Statsministern talar om ökad
produktion, herr Wigforss om ökade
skatter. I realiteten lägger man genom
herr Wigforss’ doktriner och teorier en
hämsko på produktionen genom att man
klavbinder det enskilda näringslivet,
hindrar företagsamheten och straffar
sparandet. Det är som att förena eld
och vatten. I detta land kunna vi icke
öka produktionen förrän hos det parti,
som herr Wigforss företräder, skapas
ökad förståelse för enskilda människors
insatser, för ett produktivt skapande
och för näringslivets frihet. Vi ha också
på vårt håll fel och brister,men skola
vi kunna mötas, måste vi slå av på våra
fordringar på båda hållen. Nu ha vi i
vårt samhälle i dag kommit i den situationen,
att det säkerligen är nödvändigt
för det socialdemokratiska partiet att
taga sig en tankeställare, huruvida icke
herr Wigforss, hur behaglig och skämtsam
han än kan vara, bär sådana teorier
i skölden, som i det långa loppet
äro förödande — jag använder med flit
det ordet — för näringsliv, produktion
och sparande.

Jag iir från den småländska landsändan.
Jag iir född och uppfödd där.
Det är känt, att smålänningarna i gemen
äro sparsamma och idoga. Men jag
måste säga, att jag blev mer än förvånad,
när jag i slutet av november besökte
ett par lantbrukare, som äro grannar
till mig, för att resonera om eu del

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m

angelägenheter. Den ene har ett åkerbruk
på 25 tunnland och de två andra
åkerbruk på cirka 22 tunnland. Gårdarna
ligga utefter en väg, och avståndet
från de längst bort belägna gårdarna är
högst 1 500 meter. Alla dessa tre jordbrukare
hade skaffat sig traktorer, den
ene förra året, de två andra nu i oktober.
Jag resonerade med dem om traktordriftens
välsignelser under många
omständigheter. De frågade mig, vad
jag ansåg att traktordriften kostade. Jag
kunde då icke annat än kraftigt understryka,
att en traktor blir ganska dyr,
om man icke använder den tillräckligt
antal arbetstimmar om året. När vi
kommo in på detta ekonomiska resonemang
visade sig dessa jordbrukare i
Byarums kommun av Jönköpings län,
som äro födda på sin torva och som ha
vuxit upp i tuktan och blivit lärda att
spara, ha den ekonomiska inställningen
av rädsla för att penningvärdet skulle
sjunka och av rädsla för den ekonomiska
politik som den nuvarande regeringen
för, att det var nödvändigt att
gå ifrån de kända maximerna om sparsamhet.
De menade, att om de köpte en
traktor nu, hade de dock fått något av
värde för sina pengar, även om penningvärdet
rasade utför. De 5 000 kronor
någon hade på sin sparbanksbok år
1939 ha icke längre samma köpkraft,
menade de. Därför resonerade de som
så: Vi skaffa oss traktorer, det må bära
eller brista för framtiden, men vi äro
beredda att köpa fördelarna ganska
dyrt, och vi ha övergivit de principer
om sparsamhet som vi ha haft.

Vi fortsatte resonemanget. Det blev
skymning och kväll. Ungdomarna kommo
in från sitt arbete, och när de deltogo
i resonemanget var det förbluffande
att höra, vilken omsvängning som
skett även i den svenska landsbygdsungdomens
inställning till pengar och
pengars värde och till dem, som ha
satts att vårda vårt penningväsende och
våra pengars framtid. Den svenska ungdomen
förtjänar ganska bra i dag. Vi

ha inom jordbruket haft den tillfredsställelsen
att kunna betala våra anställda
högre löner. Vad skulle då ligga närmare
till hands än att just denna ungdom
i dessa tider, när man för en sådan
sparpropaganda, satte en slant på
sin sparbanksbok för framtiden? Det
göra de unga ingalunda. Det kan vem
som helst, som ger sig ut en lördagseller
helgdagskväll, konstatera. Ungdomen
rör sig med alldeles för mycket
pengar. Jag vill icke alls göra mig till
tolk för den uppfattningen, att ungdomen
skall sitta hemma och rulla tummarna,
utan jag anser att den skall ha
sin förströelse, men ingen kan undgå
att göra den reflexionen, att de unga
lägga ut stora summor på onödiga saker,
nöjen etc., något som de icke skulle
göra, om de hade tilltro till våra styrandes
förmåga att se till att de få behålla
det de spara. Även i ganska välsituerade
familjer fingo ungdomarna förr i
världen en sparbössa, som skulle ha hedersplatsen
i hemmet, vare sig det var
ett godsägarhem eller ett torparhem.
Men nu sätta ungdomarna undan sparbössorna.
Det är icke längre hedersamt
att ha sådana. Pengarna skola rulla.
Trots det utomordentligt skickliga tal
herr Wigforss här höll måste jag dock
utan att använda överord säga att herr
Wigforss icke är vän av sparandet. Han
är fiende till sparandet i vårt svenska
samhälle.

Det är ganska underligt att resonera
med dessa ungdomar, som nu ha fått
en helt annan ekonomisk inställning.
Det är naturligt, att de icke känna den
oro för framtiden, som folk förr hade,
eftersom staten numera befriar individen
från så mycket. Från vaggan till
graven träder nu staten till. Detta har
naturligtvis mycket gott med sig, men
skall man dalta med medborgarna för
mycket och gå på understödslinjen under
alla förhållanden, kommer man till
det resultatet, att individens eget ansvar
för morgondagen blir avtrubbat och
därmed individens ansvar för samhället.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

(i 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Detta består av individer; sådana individerna
äro beskaffade, sådant blir
samhället.

Nu skall icke någon politisk motståndare
till mig ett ögonblick tro, att
jag på något sätt vill vända mig mot
de sociala reformer, som vi alla varit
med om att driva igenom. Vi ha en hög
levnadsstandard i vårt svenska samhälle,
och vi ha genomfört utomordentligt
nyttiga sociala reformer. Detta hade
dock kunnat ske på ett annat sätt. Man
skulle ha kunnat spara en hel del pengar,
om det hade skett under andra former
och icke forcerats fram. Vi kunna
aldrig komma ifrån att ett samhälle
dock vilar på individens ansvar, och
individerna måste i första hand känna
detta ansvar. Och här kommer jag, herr
talman, med en ganska grav anklagelse
just mot herr Wigforss, som varit den
drivande kraften i finanspolitiken under
de senare åren och som därigenom
också kommit att bli den drivande kraften,
när man har gått till storms mot
sparandet. Det är ganska konstigt att
man nu ger ut så mycket pengar på en
stor sparkampanj. På affischerna sätter
man upp hägrande framtidsmål för
medborgarna för att förmå dem att
spara. Men samtidigt måste medborgarna
konstatera, att både enligt 1947 års
skattesatser och innevarande års få personer
med även ganska låga inkomster
behålla i sin hand alltför litet. Den gamla
satsen, att den som spar han har
gäller tydligen icke längre. Om man
vill tillspetsa saken riktigt, skulle man
kunna säga, att från (ten som spar, staten
lar. Men så få människorna icke resonera.
De måste själva taga ansvar,
och framför allt måste ungdomen taga
ansvar. Den dådkraft och framåtanda,
(ten energi, som kännetecknat svenskarna
i gemen från norr till söder och som
gett till resultat, att vi nu ha ett högt
utvecklat folk, en högt utvecklad företagsamhet
på alla områden, vilar dock
ytterst på individens ansvar. Med den
politik, som har förts under de senare

åren, när individens ansvar alltmer avtrubbats,
när människorna endast blivit
brickor i ett spel, ha vi kommit in på
den vägen, att vi alltför mycket lita till
staten. Man känner intet ansvar för
morgondagen, intet ansvar för penningen.
Regeringen har inga möjligheter att
genomföra sitt ökade produktionsprogram,
om icke individen helhjärtat är
med. Och här har finansminister Wigforss
ett oerhört stort ansvar på sina
skuldror, då han har en sådan förmåga
att tala till det svenska folket.

Eu remissdebatt, herr talman, gäller
ju icke bara dessa saker. Det gäller att
taga ställning till Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, och när vi nu närma oss middagsrasten,
skall jag be att endast få
beröra en sak, som ligger mig ganska
varmt om hjärtat. Det är den del av
sjätte huvudtiteln, som berör vårt vägväsende.

Vi ha kommit i den lyckliga situationen,
att genom bil- och bensinskatten
bestridas kostnaderna för vägväsendet.
Man har emellertid i årets statsverksproposition
icke nöjt sig med att lägga
åt sidan de många miljoner, som tillläggsskatten
på bensin ger, utan finansministern
har dekreterat, att man också
skall taga av de vanliga bilskattemiljonerna,
som beräknas till 225 miljoner.
Av dessa ger kommunikationsministern
endast 210 miljoner till vägväsendets
stat. Jag måste därtill säga, att för alla
ägare av motorfordon, ägare av lastbilar
och större eller mindre personbilar,
måste det te sig som ett brott mot
givna löften att taga av bilskattemedlen,
som äro avsedda till vägarnas och kommunikationsväsendets
förbättring, och
lägga dessa medel i statskassan. Delta
kan man säkerligen icke utan knot från
bilismens sida finna sig i.

Vad sedan beträffar våra vägars tillstånd,
så är jag fullt beredd att ge kommunikationsministern
en eloge för det
siitt, varpå vägunderhållet förbättrats
under de senaste två åren. Under 1947
och 1948 har vägunderhållet avsevärt

6-1

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

förbättrats. Just under hösten 1948 har
man sett spår av den ökade intensitet
i vägunderhållet, som nya maskiner
och annat medfört. Detta kan noteras
med tacksamhet och tillfredsställelse
från alla medborgares sida. Man kan
även med tacksamhet konstatera, att de
25 miljoner, som under det gångna året
lagts ned, och den summa, som under
det kommande året kommer att läggas
ned på permanenta vägbeläggningar,
äro av utomordentligt stor nationalekonomisk
betydelse. Men nu tvingas kommunikationsministern
— jag säger tvingas,
ty jag är säker om att han icke gör
det med lätt hjärta — att endast anslå
15 miljoner till dessa permanenta vägbeläggningar.
Dessutom tvingas kommunikationsministern
att alltför mycket
pruta ned det anslag, som skall gå till
det ordinarie vägunderhållet. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har äskat 155
miljoner för detta ändamål. Det är en
ganska stor ökning i förhållande till
föregående år, men det beror på höjda
arbetslöner enligt 1948 års avtal, höjda
bensin- och oljekostnader etc. På detta
anslag har man prutat alltför många
miljoner.

.lag måste som intresserad vägman
bestämt varna mot att man vidtager
prutningar på detta område, icke minst
när det gäller vägarnas underhåll. Detta
har stor betydelse för vårt transportväsende
och för alla medborgare i vårt
land. Ett försämrat vägunderhåll kommer
ingalunda i längden att vara eu besparing.
Jag skulle vilja säga, att vi icke
ha råd att ha illa underhållna vägar.
Ett väl skött vägunderhåll är ett led i
den ökade, förbättrade och förbilligade
produktion, som vi alla önska.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Om man granskar den nu framlagda
statsverkspropositionen, finner
man, att såväl finansministern som departementscheferna
i övrigt ha försökt
att vidtaga avsevärda inskränkningar i

statens utgifter. Avsikten därmed är ju
dels att beskära investeringarna, dels
också att begränsa köpkraften och på
det sättet åstadkomma ekonomisk balans
inom näringslivet. Samtidigt syftar
man till att kunna överföra mera arbetskraft
till produktionen och därigenom
möjliggöra en utökning av vår export.
Att statsbudgeten likväl rör sig
om så pass stora belopp som betydligt
över 5 miljarder kronor, d. v. s. i runt
tal en fjärdedel av vår nationalinkomst,
bör val inge ganska allvarliga betänkligheter
mot att fortsätta expansionen
på detta område. Läget kan väl i korthet
sammanfattas så, att regeringen nu
måste överge sitt efterkrigsprogram, de
omtalade 27 punkterna, och i stället gå
in för ett motsatt program, där det gäller
att söka vidtaga nedskärningar och
iakttaga återhållsamhet på praktiskt taget
alla områden.

Givetvis måste man frän vårt häll,
där man har ställt sig betänksam mot
de prognoser som gång efter annan ha
lagts fram, tycka att det är relativt tillfredsställande,
att regeringen äntligen
börjat inse lägets allvar, även om man
beklagar att denna ändrade syn från
regeringens sida inte har kommit förr.
En skada är ju alltid lättare att reparera,
innan den har hunnit bli så stor, då
ju följderna också bli värre.

•lag har inte tänkt närmare beröra
regeringens ekonomiska politik de senaste
åren. Den har ju diskuterats till
leda. Jag kan emellertid inte underlåta
att säga, att jag för min personliga del
vid flera tillfällen har framfört en mot
regeringens avvikande åsikt. Det har
t. ex. skett i fråga om våra handelsavtal,
där vi gingo in för mångåriga
krediter, varigenom vi enligt mitt förmenande
förbundo oss till åtgärder, som
gingo utöver vår förmåga. Jag tror att
regeringen gjort flera missgrepp. Som
ett sådant räknar jag uppvärderingen
av den svenska kronan. Vidare tror jag,
att man med de erfarenheter man nu
har måste säga, att sänkningen av rån -

Tisdagen den 18 januari 1919 fm.

Nr 2.

C 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tan från 2»/, till 2 procent var en av
de åtgärder, som ha bidragit till den inflationistiska
utveckling, vilken vi nu
göra allt för att hejda, .lag har inte anledning
att plädera för högre räntor —
vårt jordbruk och näringsliv i allmänhet
är betjänat av att vi ha låga räntor
— men den stora frågan är: kan man i
det långa loppet utan alltför omfattande
restriktioner hålla priserna på en
vara nere under vad marknadsläget betingar?
Man kan göra det till en tid.
Det kan gå genom kreditrestriktioner
och på annat sätt, men det är fara värt,
att skadeverkningarna komma att bli
stora på det sättet. Jag hoppas, att regeringen
uppmärksamt följer utvecklingen
på detta område, som ju varit
föremål för mycken diskussion. Skall
jag ange några personliga synpunkter
på den saken, skulle jag vilja säga: hellre
en låg räntehöjning tidigare än en
större senare. Erfarenheterna från kriserna
på 1920-talet böra ha givit tillräcklig
erfarenhet och varning på det
området.

Om man granskar huvudtitlarna, tycker
jag mig finna, att de inskränkningar,
som nu föreslås på olika områden, i
mycket hög grad komma att drabba
landsbygden och dess folk. Jag skall ta
ett par exempel och först säga några
ord om vårt vägväsen. Vägbyggandet
har ju praktiskt taget legat nere sedan
krigets början, och vägunderhållet har
eftersatts i mycket stor utsträckning.
.lag kan inte vitsorda den erfarenhet,
som den föregående talaren hade på
området. Det måste vara inom en mindre
begränsad räjong, som han har gjort
dessa erfarenheter. Jag har helt andra
sådana. Kommunikationer äro ju någonting
för vårt samhälle nödvändigt. Utmärkta
kommunikationer gynna ju näringslivet
och gynna på det siittet den
ekonomiska utvecklingen i landet, men
landsbygdens vägnät har under dessa
ar blivit tillbakasatt på ett siitt, som har
bidragit till att landsbygden inte kunnat
fylla sill uppgift i vårt land och

att folket alltmer dragés ifrån landsbygden
till städerna.

Jag skulle kanske för att fatta mig
kort ta ett par exempel från trakter,
som jag mycket väl känner till. Man
påbörjade före kriget ett vägbygge i
mina trakter. Det blev sedan stopp,
och om man skulle återuppta arbetet
på denna vägbyggnad, finge man börja
med att avverka skog, som växt upp på
vägen i fråga. Jag skall ta ett annat
exempel från en annan ort. En väg,
som var klar för påbörjande redan före
kriget och som skulle byggas någon
gång 1939 eller 1940 eller kanske senast
1941, har ännu inte blivit påbörjad.
Man har inte fått arbetstillstånd.
Vägen löper genom tvenne samhällen,
som för sin utveckling äro absolut beroende
av att vägfrågan löses, så att
man kan åstadkomma en rimlig plan
för samhällena. Vägens beskaffenhet är
sådan, att oupphörliga dikeskörningar
med materielskador och med förlust av
människoliv ha inträffat, skador så
stora, att man praktiskt taget skulle ha
kunnat bygga om denna vägbit för de
pengar, som de materielskador kostat,
som skett på vägen, men man kan inte
få arbetstillstånd.

Det är med sådana exempel för ögonen,
som man blir mycket beklämd,
när man nu i kommunikationsministerns
huvudtitel får vetskap om att vi
inte få förbättra vårt vägväsen och inte
heller få tillräckliga medel för underhåll
av vår dyra trafikapparat. Bilarna
ta stor skada av att fara fram på dessa
vägar. Om det är någon planhushållning
i vad som skett — man har ju
ofta talat om att man måste ha planhushållning
— så får jag säga, att denna
plan gått ut på att ställa landsbygden
och dess intressen i efterhand. Jag
tror, att det vore skäl i att allvarligt
överväga att ändra på denna plan och
försöka åstadkomma förbättringar för
den svenska landsbygden, så att den
kan fylla sin uppgift i svenskt näringsliv.

A mint kammarens protokoll l!)''i!>. Nr 2.

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Även på det kulturella området möter
man samma företeelser. Vi ha här
i riksdagen vid skilda tillfällen påtalat
den fördelning av lotterimedel, som har
skett på det sättet, att städernas institutioner
fått inte bara huvudparten
utan den långt övervägande delen av
anslaget. Motionsvis ha vi påtalat denna
sak. Statsutskottet har år efter år
föreslagit höjda belopp att avsättas till
ifrågavarande fond, men beloppen ha
lika regelbundet absorberats av samhällenas
intressen. Under förra budgetåret
hade anslaget höjts från 4 miljoner
kronor, som det varit sedan några
år tillbaka, till 7 miljoner kronor.
Man tycker, att denna höjning skulle
ha lämnat rum för en litet större tilldelning
till landsbygden, men i stället
ha städerna fortfarande lagt beslag på
den långt övervägande delen av anslaget.
Så belöpa sig understöden till operan
och dramatiska teatern samt teaterverksamheten
i storstäderna, därav
operan ensamt nära 2*/■> miljoner kronor,
till över 5 miljoner kronor. Jag
skall ta också ett annat exempel. Det
är kanske överdrivet, men det visar i
varje fall, hur det ligger till på detta
område. Orkester- och konserthusföreningar
i storstäderna ha fått 800 000
kronor under förutvarande budgetår.
Dessa föreningar ha till uppgift att öva
sång och musik och på det sättet bereda
förströelse åt städernas befolkning.
En liknande organisation, som
driver en verksamhet, vars resultat
även kan komma landsbygden till
godo, nämligen Svenska kantorförbundet
m. fl. anslutna till en gemensam
förening, har däremot fått summa 4 000
kronor.

Mot bakgrunden av vad jag nu sagt
kan jag inte underlåta att påtala, att
när det gäller såväl materiellt som kulturellt
framåtskridande har vår svenska
landsbygd blivit satt på ekonomisk
och andlig svältkost, och det är en tendens,
som fortfarande gör sig gällande
i årets statsverksproposition.

Man bygger ju nu ut nya ämbetsverk,
och staten famnar allt vidare områden.
I fjol tillsattes de s. k. lantbruksnämnderna,
och man gick in för att påbörja
rationaliseringen av det svenska jordbruket.
Hela denna apparat är byggd
på 27-mannakommitténs långvariga arbete.
Den hade kommit fram till att
föreslå den organisation, som man nu
var färdig att genomföra. Jag tillät mig
att rösta för ett uppskov. Jag hade den
åsikten, att hela denna apparat, alla de
förslag, som man hade kommit med,
voro byggda på en felaktig prognos,
prognosen om överproduktion ute i
världen. I dag hör man lärda män i
olika delar av världen, som syssla med
dessa problem, tala om att det är en
annan fara som hotar, nämligen brist
på livsmedel för hela världens befolkning.
För denna rationalisering av
jordbruket har man en ganska kostnadskrävande
apparat. I år äro för
ändamålet anslagna ett 25-tal miljoner
kronor, varav endast en liten del blir
nyttig för praktiska åtgärder; resten
går åt till administration. Jag frågar,
om det inte varit klokt att uppskjuta
detta, tills man bättre hade kunnat
överblicka läget. Därmed vill jag inte
säga att jag är motståndare till en rationalisering
av jordbruket. En sådan
rationalisering har skett, sker och kommer
att ske, och den är värd allt statens
stöd och hjälp. Det betyder nationalekonomiskt
för oss — det ha vi
sett i år — ganska mycket med en god
skörd. När man talar om jordbruksstöd
— jag hörde, att finansministern
var inne på det problemet och tyckte,
att det var mycket stort — vill man
inte göra klart för sig, att jordbruksstödet
under dessa år varit ett stöd för
att hålla konsumentpriserna nere, ett
stöd åt konsumenterna. Så är det till
mycket stora delar.

Till slut skulle jag, herr talman, vilja
beröra ännu en sak i detta sammanhang.
Den förutvarande folkhushållningsministern
tillkännagav vid flera

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tillfällen, att han önskade att så fort
som möjligt avveckla de ransoneringsapparater,
kommissioner, som vi ha
här i landet. Efter statsrådet Wigforss’
anförande för en stund sedan, har man
ju nästan fått den uppfattningen, alt så
inte skall bli fallet. Han gjorde jämförelse
med Amerika, där man fortfarande
hade vissa inskränkningar. Men
jämförelsen haltar något. I vårt land
inför man nya maximeringar, nya regleringar
och nya beskärningar av verksamheten.
Svenska folket kan ju praktiskt
taget inte företa sig någonting,
kan inte ta ett enda steg utan att först
få springa och slita skosulor i trapporna
hos kommissionerna för att få tillstånd
även när det gäller de allra enklaste
åtgärder. Det gör, att det inte förefaller
uteslutet att den misstanke,
som man har hört ute i landet, att
förutvarande folkhusliållningsministern
lämnade sin post, därför att han inte
kunde följa med längre i denna utveckling,
är riktig. Jag vill inte påstå, att
så är fallet, men det är många skäl,
som tala för det.

Man borde göra klart för sig, att en
avveckling av kristidsapparaten skulle
frigöra produktiva krafter i ganska
stor utsträckning och bespara vårt
svenska folk utgifter, som av Kooperativa
förbundet — icke av mig — ha
beräknats till en miljard kronor, d. v. s.
5 procent av nationalinkomsten. Jag
tycker därför att man bör överväga
varje möjlighet till inskränkningar i
våra ransoneringar och vår tillståndsgivning
på många områden. Yppas en
sådan möjlighet, bör man genast gripa
den. .lag tror inte att resultatet skulle
bli så förskräckligt farligt, som man på
många håll föreställer sig.

Jag skall inte här närmare ingå på
skatterna. Otvivelaktigt är att största
delen av vårt svenska folk i dag anser
att skatterna äro för höga. Finns det
någon möjlighet att frigöra arbetskraft
och därigenom öka produktionen,
skulle man därigenom kunna sänka

skatterna. Det är farligt när människorna
ha fått den inställning, som
ofta kommer till uttryck i dessa dagar:
Vad tjänar det till att arbeta mera?
Skatten blir bara så mycket högre. —
Förut kunde det hända, att t. ex. hustrun
i en arbetarfamilj deltog i förvärvsarbetet
för att skaffa sig litet
extra inkomster. Nu förklarar hon
emellertid: Jag bryr mig inte om att
arbeta längre. Skatterna bli för höga.
— Många människor förklara öppet —
jag har personligen träffat sådana —
att de taga s. k. Wigforssdagar, emedan
de annars få för höga skatter. Innan
man går in för fortsatt expansion på
olika områden bör man därför ta under
allvarligt övervägande att söka få
ner skatterna. Jag tänker därvid inte
på någon bestämd samhällsgrupp. Skatterna
trycka säkerligen alla lika hårt.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
förevarande propositioner till kl. 7.30
em., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 4.

Avlämnades följande motioner, nämligen
:

nr 18, av herr Nilsson i Kristinehamn,
angående ändring av bestämmelserna
om val av kyrkofullmäktige;

nr 19, av herr Gavelin, angående förrådsmännen
A. L. Åbergs och F. A.
Hedströms tjänstårsberäkning för inplacering
i löneklass;

nr 20, av herr Jonsson i Järvsand,
angående ersättning till skogsarbetaren
O. E. Flink för skada, ådragen under
militärtjänstgöring;

nr 21, av herr Jonsson i Järvsand
in. fl., angående ändring av bestämmelserna
om kostnadsfri behandling av
tuberkulossjuka, m. in.;

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

nr 22, av herr Håstad och fru Sandström,
angående en rationell, efter tidens
krav anpassad arkivorganisation;

nr 23, av herr Allard m. fl., om ökat
anslag till avsättning till fonden för
idrottens främjande;

nr 24, av herr Hansson i Skediga
m. fl., angående statens övertagande av
byggande och underhåll av enskilda vägar,
m. in.;

nr 25, av herr Johnsson i Skoglösa
m. fl., angående skatt på s. k. kolorerad
veckopress;

nr 26, av herr Hagberg i Malmö, angående
beräkningen av dröjsmålsränta
enligt förordningen om kupongskatt;

nr 27, av herr Björklund, om understöd
från Vadstena krigsmanshuskassa
åt förre husaren Jöns Jönsson Hektor;

nr 28, av fru Nordgren in. fl., om
förbättrat skydd för skilsmiissobarn
m. fl.; och

nr 29, av fröken Vinge in. fl., om åtgärder
för att underlätta den hos krisorganen
anställda personalens övergång
till annan verksamhet.

Dessa motioner bordlädes.

§ 5.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen i riksdagens
andra kammare och de
kammarens ledamöter, som blivit
utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 12 januari 1949.

Sedan kammarens plenum denna dag
avslutats, sammanträdde med herr talmannen
de ledamöter av kammaren,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal.

Därvid beslöts till en början, att
kanslitjänstemännen vid innevarande
lagtima riksdag skulle utgöras av en
notarie, fyra förste stenografer, fjorton

stenografer, en förste kanslist och fem
kanslister.

Herrar deputerade antogo till
notarie:

e. o. hovrättsnotarien, jur. kand. Nils
G. H. Liliequist;

förste stenografer:

tullkontrollören Agnar Michal,
förste byråsekreteraren Erland N.
Dahlén,

byråchefen, fil. kand. Hans A. Heimburger
och

kammarrättsrådet, jur. kand. Gunnar
Lidbom;

stenografer:

f. d. aktuarien, fil. kand. E. P. Einar
Bergendal,

jur. kand. E. Albert Romare,
sekreteraren och ombudsmannen,
jur. kand. Anders Norrman,
jur. kand. Göte Fahlin,
kanslisten Vera Karlgren,
e. o. b3’råsckreteraren, jur. kand. John
W. I.öf,

redaktören G. O. Bertil Arborén,

A. Fritiof Klason,

byråsekreteraren, jur. kand. Gustaf
A. H. Titz,

hovrättsassessorn, jur. kand. Per G.
Bergsten,

fru Signhild Elfner,
sekreteraren, jur. kand. Bengt G.
E:son Lindahl,

Stig A. L. Ekerman och
pol. mag. Lars A. Nilsson;

förste kanslist:
fru Ebba Ihrman; samt

kanslister:

överkontrollören A. Helmer Gärdin,
e. o. byråsekreteraren, jur. kand. K.
Allan J. Löfgren,

Knut Nilson,

fru Eva Särnmark och

jur. stud. Brit-Marie Ericsson.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

Det skulle åligga de hos kammaren
anställda kanslisterna att vid behov
tjänstgöra jämväl vid diskussionsprolokollet.

Åt kanslisten Gärdin uppdrogs att
föra kammarens diarier.

Här skulle antecknas, att på särskild
anmodan följande tjänstemän redan
tidigare inträtt i tjänstgöring hos kammaren,
nämligen den 10 innevarande
januari Liliequist såsom notarie samt
Bergendal och Romare såsom stenografer,
den 7 januari fru Ihrman såsom
förste kanslist och fru Särnmark så -

som kanslist ävensom den 2 januari
Gärdin såsom kanslist.

Det skulle åligga de antagna tjänstemännen
att vid behov och i den mån så
ske kunna utföra jämväl annan tjänstgöring
hos riksdagen.

År och dag som ovan.

In fidem:

Gunnar Britlh.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.08 em.

In fidem:

Gunnar Britlh.

Tisdagen den 18 januari em.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m.

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande

Kungl. Maj :ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1949/50, och nr 2,
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1948/49 nu
komme att fortsättas; och lämnades därvid
enligt förut gjord anteckning ordet
till

Herr HAGBERG i Malmö, som yttrade:
Herr talman! Jag måste bekänna, att
jag alltid hyst stor beundran för författarna
av Kungl. Maj ds proposition nr 1,
särskilt i den del, som brukar kallas
statsverkspropositionens finansplan. Jag
tycker nämligen, att dessa herrar, kanske
också damer, ha en märklig för -

måga att säga de obehagligaste sanningar
på det mest charmerande sätt.
Jag undrar dock, om inte dessa finansplanens
författare i år i fråga om formuleringsskicklighet
nästan ha överträffat
sig själva. Där finns på s. 2
i finansplanen eu fras, som måhända är
smått unik i vårt riksdagstryck. Jag
syftar på den satsen, där man säger sig
ha »bilden klar av ett folkhushåll med
tendenser att utvidga sig upp till eller
över gränsen för sina varaktiga tillgångar».
Formuleringen är verkligen
så läcker, att den, bildligt talat, smälter
i mun. Men vad menar man med
denna fras, uttryckt på det språk, som
vi vanliga dödliga bruka använda oss
av? Jo, naturligtvis det, att svenska
folket på senare tid sträckt benen längre
än skinnfällen räcker.

Nu äro vi alltså där och nu skall
man försöka få en annan ordning på
tingen. Man tillgriper olika botemedel
såsom lönestopp — ja, man använder
inte detta eu smula bistra uttryck, utan
man har döpt om det till avtalsprolongation,
som ju låter litet bättre —
man tillgriper importplaner, av vilka

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1919 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

den ena reviderade upplagan följer på
den andra, samt vidare kreditrestriktioner
och investeringsbegränsningar. Man
försöker dessutom öka produktionen
och främja exporten o. s. v.

De mäktiga herrarna i kanslihuset
flytta pinnarna än hit än dit över hela
det väldiga regleringsfältet. Men hur
länge tror man sig om att kunna fortsätta
denna trafik? Om man ger sig tid
att läsa igenom propositionens allmänna
resonemang noga — jag föreställer
mig att alla kammarens ledamöter verkligen
gjort detla, tv det vore beklagligt,
om ett motsatt förhållande skulle vara
fallet — så finner man åtskilliga uttryck
för ett vaknande tvivel på möjligheten
att genom de s. k. fysiska kontrollerna
komma fram till den av oss alla
så livligt eftersträvade samhällsekonomiska
hälsan. »Det förhållandet, att
planerna gå ihop, får inte föranleda
alltför stor tillfredsställelse», säges sålunda
på ett ställe, och det tillägges
om den yttre balansen, att det är »en
balans på en på längre sikt alltför låg
importnivå». Man talar också om »sådana
regleringar, som för närvarande
måste användas på ett för medborgarna
kännbart och besvärande sätt». »En
så stram kontroll synes knappast kunna
upprätthållas på längre sikt», heter det
på ett annat ställe, och man anger
uppgiften vara att »åstadkomma förutsättningar
för dess avveckling».

Ja, ärade kammarledamöter, detta är,
såvitt jag förstår, mycket bra och mycket
riktigt. Men detta är ju — nästan
ord för ord — ingenting annat än vad
vi från vårt håll sedan länge predikat,
ehuru med rätt klent resultat. Sedan
emellertid nu även regeringen börjat
acceptera dylika tankegångar, kan man
måhända våga hoppas på en mera allmän
förståelse för dylika synpunkter.

»Balans i tvångströja» har man kallat
den nu presenterade balansen för.
Detta är självfallet riktigt. En dylik balans
är naturligtvis också ett slags balans
men sannolikt ingenting att bygga

på för framtiden. Det går nog inte att
i det långa loppet bemästra överkonjunkturens
problem genom tvångshushållning,
hur högt än regleringspyramiden
resor sig mot skyn. Och, som
sagt, jag tror, att regeringen själv håller
på att komma underfund med den
saken. Man ser nog i grund och botten
rätt mörkt på läget — trots de här och
där hoppfulla tonerna i det dokument,
som kammaren i dag har att diskutera,
ett dokument, som någon spirituell
herre kallat för herr Wigforss’ sjuttonde
symfoni.

Men för övrigt — och här skulle jag
vilja passa på att inskjuta en fråga till
statsrådet Sköld, som jag till min glädje
ser närvarande och lätt leende på statsrådsbänken.
Om och när vi ha nått
fram till den där punkten, där det inte
längre går att upprätthålla den strama
kontrollen, vad tänker man då göra?
Har man i ett dylikt läge något annat
remedium att rekommendera än just
ett tillgripande av räntevapnet? Jag
tror, att den frågan kanske kan vara
värd att ställa.

När jag lyssnade till finansministerns
anförande tidigare i dag, gjorde jag
en liten reflexion. Jag är säker på att
jag inte är alldeles ensam om den. Min
reflexion gick ut därpå, att det vill
förefalla, som om inom Kungl. Maj.ds
regering vissa nyanser äro för handen,
när frågan gäller avvecklandet av regleringssystemet.
Mitt intryck var, att
finansministern inte var så intresserad
av ett avancemang på den punkten,
som vissa uttalanden i statsverkspropositionen
möjligen skulle kunna ge
anledning till att förmoda. Finansministern
angav visserligen vissa områden,
som han kunde tänka sig komma
i betraktande härvidlag. Men hans allmänna
ståndpunktstagande var —- det
var i varje fall mitt intryck — tämligen
restriktivt. Han menade med andra
ord, att regleringsapparaten nog får
fungera en ganska lång tid framöver.
Jag undrar — kanske min observation

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i detta avseende är oriktig — om icke
finansministerns mera restriktiva hållning
sammanhänger med hans kända
ståndpunktstagande i räntefrågan. Det
är klart, att ju längre man kan upprätthålla
denna kontroll, som Kungl. Maj:t
själv förklarar vara stram, desto längre
slipper man naturligtvis detta en smula
obehagliga avgörande, som ett accepterande
av räntevapnet skulle innebära.

Uppgiften på några års sikt anges
som bekant i finansplanen vara trefaldig:
att åstadkomma en tillräcklig produktionsökning,
att öka exporten för
att därigenom vidga importutrymmet
och att öka sparandet, så att föreliggande
investeringsbehov bättre kunna
tillgodoses.

För att få hjälp med strävandena att
öka produktion och export har statsrådet
Sköld, som är en förtänksam man,
vid en ganska tidig tidpunkt vänt sig
även till näringslivet. Detta har beredvilligt
hörsammat kallelsen och ställt
till förfogande för det mycket omtalade
»stora rådet» några av sina allra
bästa mannar. Och nog behövs det
skickligt folk alltid för att komma till
rätta med dessa problem. Statsrådet
Sköld själv är säkerligen, som den realistiske
man han är, övertygad om att
uppgiften ingalunda är lätt. Statsrådet
Sköld måste säkerligen säga sig följande:
Vi stå ansikte mot ansikte med
en värld, där nästan alla vilja exportera
men nästan ingen vill importera. Den
förvirrade valutasituationen medför
därtill, att det nog inte kommer att
finnas så värst många dollars att förtjäna
i Europa. Det är en aspekt på
problemet, som kanske vore förtjänt av
någon belysning från statsrådsbänken.
•lag föreställer mig, att kammarens ledamöter
skulle vara statsrådet Sköld
mycket tacksamma, om han kunde finna
tillfälle att något uppehålla sig vid
denna helt säkert viktiga sida av problemet.

Sedan var det kapitlet om sparandet!
■lag har i all ringhet många gånger,

kanske alltför ofta, här i kammaren
varit inne på detta tema. Ledsamt nog
måste jag konstatera, att mitt och naturligtvis
även många andras ständiga
framhållande av sparandets fundamentala
betydelse för den nuvarande krisens
bemästrande icke vunnit någon
mera allmän anslutning. Jag har naturligtvis
inte kunnat undgå att observera
en svag tendens till förbättring
härvidlag. Finansministern var ju inne
på den saken tidigare i dag. Man har
kunnat konstatera, att insättningsöverskottet
exempelvis i sparbankerna var
något större under 1948 än under 1947.
Man har vidare kunnat se, att uttagningsöverskottet
i december förra året
var något litet mindre än uttagningsöverskottet
under december 1947. Detta
är enligt min uppfattning ett hoppfullt
tecken, som vi alla självfallet äro glada
över. Å andra sidan tror jag emellertid,
att vi göra klokt i att inte alltför
mycket fästa oss härvid utan i stället
konstatera vad vi inte så få gånger
tidigare ha konstaterat under de senare
åren, nämligen att sparandet alltjämt är
alldeles för litet i förhållande till investeringarna.

■lag antar, att åtskilliga av kammarens
ledamöter komma ihåg regeringens
åttapunktsprogram i höstas. Nu är det
ju så, att regeringen publicerat olika
punktprogram, men detta var alltså det
senaste och spelade en viss roll under
höstens ekonomiska diskussioner här
i kammaren. I detta program och i den
underliggande utredningen sökte man
förgäves det enskilda sparandet bland
de strategiska faktorer, som syfta till
jämviktens återställande. Jag skulle ha
funnit det vara naturligt, om till programmets
åtta punkter lagts en nionde,
som hade erinrat om att ett ökat enskilt
sparande skulle göra investeringsbegränsningen
mindre iin den som nu
framtvingas och därmed också åstadkomma
exempelvis ett större bostadsbyggande
än vad som nu nådigast tilllåtcs.

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Nå, nu har man på bestämmande håll
uppenbarligen insett sin blunder av i
höstas och, som jag redan påpekat,
nu finnes sparandet med bland de
ofrånkomliga förutsättningarna för att
patienten skall inom rimlig tid väntas
komma till hälsa. Med tacksamhet noterar
jag för egen del denna självkorrigering,
som regeringen företagit. Tacksamheten
är emellertid, om jag skall
vara uppriktig, nog till finnandes inte
bara på politiskt håll. Jag skulle föreställa
mig att exempelvis sparbanksfolket
känner viss tillfredsställelse, icke
minst sedan Svensk sparbankstidskrift,
som bekant sparbanksföreningens officiella
organ, i ett av sina senaste nummer
nödgats göra det ganska bittra
konstaterandet, att — som det hette —
»svensk sparpropaganda under de senaste
åren arbetat i motvind». Det är
ju dock ganska anmärkningsvärt, när
ett organ av denna karaktär och med
det ytterligt moderata framställningssätt,
som där är för handen, finner sig
föranlåtet att göra ett dylikt konstaterande.

Jag skulle vilja, då jag ser även andra
prominenta ledamöter av regeringen
här närvarande, säga ytterligare ett
par ord om sparandet och byggnadsverksamheten.
Såvitt jag kan läsa i
handlingarna, har man hittills endast
bestämt sig för att skära ned den kontrollerade
byggnadsverksamheten med
160 milj. kronor eller från 2 080 till
1 920 milj. kronor. Samtidigt hoppas
man emellertid att även den icke kontrollerade
byggnadsverksamheten skall
nedgå. Några siffror såsom belägg för
riktigheten för sin uppfattning att man
erhåller den avsedda balansen mellan
byggnadsverksamheten och sparandet
genom de föreslagna åtgärderna lämnas
dock icke, såvitt jag kan se.

Jag är å andra sidan fullt medveten
om svårigheterna att i detalj exakt visa
sambandet mellan sparandet och byggnationen.
Jag tror dock knappast, att
en minskning av den licensierade bvgg -

nadsverksamheten med dessa 160 milj.
kronor kan vara tillräcklig för att skapa
balans annat än under den förutsättningen,
att sparandet stiger högst avsevärt
och väsentligt mer än man räknar
med.

Detta sparande har blivit föremål för
rätt stort meningsutbyte tidigare här i
dag. Man har diskuterat hur stort sparandet
är, huruvida man kan fastställa
det i siffror o. s. v. Det hela är ett
svårt och komplicerat spörsmål. Jag
vill emellertid påpeka, att en aktuell
sammanställning om sparandet gjorts
av en av tjänstemännen i riksbanken.
Han har beräknat — det är ganska intressanta
siffror, han kommer fram till
— att försäkringsbolagen, sparbankerna,
postsparbanken, postgirot och pensionsstyrelsen
sammanlagt ökat sina
tillgångar under 1946 med 1 285 milj.
kronor, under 1947 med 950 milj. kronor
och under 1948 med 1 050 milj.
kronor.

Han beräknar vidare utlåningen mot
inteckningar av försäkringsbolagen,
sparbankerna och postsparbanken
postgirot och pensionsstyrelscn ha
praktiskt taget icke lånat ut något mot
inteckning — till under 1946 omkring
506 milj. kronor, under 1947 omkring
930 milj. kronor och under 1948 omkring
950 milj. kronor. Hur mycket som
har upplånats mot botteninteckningar
i andra institut iin hypoteksinstitutionerna,
kan ej beräknas.

Att någorlunda exakt ange hur stor
skillnaden mellan investeringar och
sparande varit år 1948, är nog icke möjligt.
Sannolikt rör sig dock denna siffra
om 500 å 600 milj. kronor, vilket är ett
ganska intressant tal, eftersom det svarar
mot det belopp, som riksbanken
under året fått övertaga i obligationer.

Hur mycket sparandet kan öka under
1949 är också svårt att bedöma, vilket
är helt naturligt. Om man emellertid
räknar med en stegring under 1949 på
150 milj. kronor eller 50 milj. kronor

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mer iin den av mig för ett ögonblick
sedan omnämnda sannolika ökningen
från 1947 till 1948, så skulle alltså genom
nedskärning med 160 milj. kronor
av den licensierade byggnadsverksamheten
och genom ökning av sparandet
med 150 milj. kronor bristen minskas
från 500 å 600 milj. kronor med cirka
300 milj. kronor till 200 å 300 milj.
kronor.

Vilka slutsatser skall man då draga
av dessa, kanske alltför många siffror,
som jag här har nämnt? Ja, för
egen del är min slutsats, att det inte
räcker med en nedskärning med 160
milj. kronor av byggnadstillstånden på
det sätt, som regeringen bär planerat.
Om statsrådet Sköld kan visa, att jag
härvidlag har fel, skulle jag naturligtvis
vara tacksam härför.

Emellertid, det må förhålla sig med
dessa kalkyler hur som helst. Kvar står
ett faktum, om vilket jag tror, att vi
alla här i kammaren numera äro tämligen
ense, nämligen att sparandet är
alldeles för litet. Det utgör ett ytterst
allvarligt konstaterande detta, om man
— som jag — har den uppfattningen
att sparandet just befinner sig i centrum
av det problem, som vi alla brottas
med och som ligger under allt det,
som diskuteras i denna kammare i dag,
nämligen återställandet av den så hårt
skakade samhällsekonomiska balansen.

Mot bakgrunden av de siffror, jag
här har anfört, skulle jag vilja direkt
till statsrådet Sköld ställa den frågan:
Vilka åtgärder planerar regeringen för
att åstadkomma ett i nuvarande ansträngda
läge mer än någonsin nödvändigt
sparande? Det räcker ju uppenbarligen
inte med den sparaktion, som
folkrörelserna och andra ha satt i scen.
Man måste naturligtvis ge denna aktion
allt möjligt erkännande, och man bör
hoppas, att den skall leda till resultat.
Men vad som hittills genom dylika åtgärder
har ävägabragts är uppenbarligen
icke tillräckligt. Ty vore det tillräckligt,
sä behövde inte regeringen

själv så starkt som fallet nu är understryka
nödvändigheten av ett intensifierat
sparande.

Jag skall för min del inte här ta upp
någon skattediskussion. Jag är övertygad
om, ja, jag kanske fruktar att det
blir åtskilliga sådana debatter under
denna riksdag. Men jag kan å andra
sidan inte underlåta att, särskilt mot
bakgrunden av finansministerns anförande
här tidigare i dag, erinra om de
snart sagt otaliga gånger vi från vårt
håll ha pekat på skattesystemets olyckliga
verkningar med hänsyn till sparandet.
Finansministern har som bekant
en annan mening, och jag tror tyvärr
inte, att han har ändrat sig på den
punkten. Jag liksom kanske åtskilliga
av kammarens ledamöter lyssnade med
stort intresse till hans sedvanliga budgetpresentation
i radio häromkvällen.
Jag fick nog det intrycket, att han
ingalunda hade släppt tanken på fortsatta
skattehöjningar ur sikte. Hans formulering
var ganska vag, tyckte jag,
när han framhöll att »några nya skatter
åtminstone tills vidare inte äro föreslagna».
Tanken på skattelättnader
däremot avfärdades i vida mera kategoriska
ordalag. Där var det icke fråga
om någon som helst tveksamhet.

När man jämför detta finansministerns
anförande i radio häromkvällen
med vad han tidigare här i dag har
andragit, måste man finna att dessa
tvenne framträdanden ligga fullständigt
i linje med varandra. Ja, finansministern
var i dag t. o. m. så ängslig, att
någon skulle komma på den befängda
idén alt tro att han var inne på skattesänkningslinjen,
att han särskilt lade
kammarens ledamöter på hjärtat, att
man icke skulle fatta hans anförande
såsom uttryck för någon ändrad inställning
i dessa hänseenden. Finansministern
menade ju att vad han här talat
om skattelättnader, översyn av skattesystemet
o. dyl., inte fick fattas så, att
dessa ting skulle vara aktuella, i den
mån han nu hade någon inverkan på

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

dem. Denna lians inverkan är enligt
min uppfattning dock mycket betydande.

Här i kammaren är intresset alltid
stort och levande för »sociala reformer».
Detta är ju bara bra, och vi ha
i stor enighet medverkat till många av
dessa reformer. Men för den i eminent
grad sociala reform, som heter en skattesänkning,
har man inom majoriteten
märkligt nog inte något vidare till
övers, vad det nu kan bero på.

Skatteuttaget är i år föreslaget till
det för våra förhållanden dock ganska
fantastiska talet av i det allra närmaste
fyra och en halv miljarder kronor.
Detta betyder att nära eu fjärdedel av
vår nationalinkomst går till skatter. Inkomst-
och förmögenhetsskatterna ha
på den senaste tioårsperioden ökat med
över 400 %.

Man skall inte tro, att människorna
inte lägga märke till och begrunda dylika
fakta. De äro nog tämligen på det
klara med hurusom man numera här i
landet beskattar bort avsevärda delar
av vad som annars skulle ha sparats.
Iakttagelser av det slaget stimulera
knappast arbetsviljan, och de komma
sannerligen inte människorna att
springa benen av sig, när det gäller att
komma fram t. ex. till sparbankernas
insättningsluckor.

Finansministern underströk i dag
med en ovanlig skärpa för att komma
från honom nödvändigheten av, som
han uttalade sig, att alla produktivkrafter
spännas till ett maximum. Jag
tror, att hans ord föllo ungefär på det
sättet. Jag kan inte undgå att observera
att det låg någon liten oro under finansministerns
uttalande i detta avseende.
Som ett belägg för att denna min observation
torde vara riktig, kan jag anföra
vad finansministern själv påpekar
i finansplanen. Han meddelar där, att
siffran 400 milj. kronor för produktionsökningen
är något lägre än motsvarande
siffra för 1948 och motsvarar
en produktionsstegring på endast

D/o Vc. Fn dylik produktionsökning är
ju, ärade kammarledamöter, inte så förfärligt
mycket att vifta med i en situation
av den beskaffenhet som den nuvarande.
Jag kan förstå, att regeringen
är ytterst intresserad att få till stånd
en produktionsstegring om möjligt av
en annan storleksordning än den nu
beräknade. Men när det gäller att skapa
en så viktig förutsättning för produktionsstegringen,
som en modifiering av
beskattningen över hela fältet skulle
innebära, är man inte så särskilt intresserad
på regeringshåll. Inom högerpartiet
ha vi den uppfattningen, att en
dylik anordning, d. v. s. en översyn av
skattesystemet med en eventuell modifikation
till följd, skulle vara ett av
de allra bästa medlen för att få till
stånd den av alla önskade produktionsökningen.
Yi inom högern mena kort
sagt, att en skattesänkning som medel
för produktionsökning är ett av de allra
bästa, som man kan tillgripa.

Förra året motionerade vi om en sådan
översyn av skattesystemet. Vi voro
då ganska ensamma om den saken. Vår
motion vann ingen vidare anklang här
i kammaren. I dag ha vi emellertid fått
uppleva, att folkpartiets ordförande,
herr Ohlin, här i ganska kategoriska
ordalag har gett uttryck åt samma mening,
som vi tillkännagåvo redan förra
året. Detta är mycket tacknämligt för
oss att konstatera, eftersom hans meningsfränder
vid förra riksdagen befunno
sig på den andra sidan. Vi hälsa
herr Ohlin och hans partivänner hjärtligt
välkomna i detta arbete att få till
stånd denna skattereduktion.

Det enskilda sparandet är — har det
med rätta sagts — en med produktiviteten
helt likställd faktor. Till sin natur
är sparandet liksom företagsamhet och
arbetsflit en individuell och spontan
kraft. Den kan övervinna många hinder.
Det är sant. Men bli barriärerna
för höga, orkar sparandet inte över.
Och, herr talman —- med detta vill jag
sluta — tyvärr måste man nog fråga

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

Vid

sig, om det inte är just där, som vi nu
befinna oss.

Vidare anförde:

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Före 1948
års val sades det många gånger, att det
skulle komma att visa sig betydligt lättare
att resonera om de allvarliga ting,
som vi ha att diskutera om i detta hus,
sedan väl den spänning och den nervositet,
som valet alstrade, hade lagt sig.
Jag tror, att var och en, som har lyssnat
till debatten i andra kammaren i
dag och jämför denna debatt med fjolårets
remissdebatt, måste konstatera att
de ha fått rätt, som trodde att det skulle
bli lättare att resonera i sak efter valet
än före. Det kanske, ärade kammarledamöter,
har blivit litet mindre av
fyrverkeri och upptåg i årets remissdebatt,
och uppriktigt sagt äro vi tacksamma
för den förändring, som har inträffat.
Det viktigaste är ju ändå att vi,
när vi träffas, få resonera i sak, och
detta tycker jag att vi i stort sett ha
gjort i dag.

Framför allt måste det glädja regeringen
att den samling omkring vår nations
livsfråga, som utrikespolitiken utgör
och som vi ha kunnat glädja oss
åt under de senaste åren, tycks bli bestående
även när vi nu ge oss in i förhandlingar
och avgöranden, som kanske
för åtskilliga av oss te sig mera riskabla
än de utrikespolitiska överväganden,
som vi äro vana vid. Jag gläder mig åt
att enigheten omkring den traditionella
svenska utrikespolitiken håller — så
långt man kunnat utläsa av inläggen i
dagens debatt. Särlingarna ha åtminstone
hittills inte kommit till tals i
detta hus, såvida man inte med särlingar
menar representanter för det
svenska kommunistiska partiet.

Herr Hagberg i I.uleå talade om det
ansvar, som för närvarande vilar på regeringen,
och det är riktigt. Det är riktigt
att det är ett betydande ansvar, som

remiss av statsverkspropositionen m. m.

vilar på var och en av oss. Men herr
Hagberg skall heller inte komma ifrån
sitt ansvar. I denna kammare är det
kanske inte så många, som fästa så stort
avseende vid vad han säger, ty vi kunna
själva kontrollera skillnaden mellan
hans tendentiösa målningar och den
faktiska verkligheten, men på andra
håll är man kanske mera böjd för att
tillmäta herr Hagbergs fantasimålningar
vittnesgillhet. I tider av spänning är
det ansvarslöst av en svensk medborgare
att mot bättre vetande —• ty det måste
det vara — tillmäta den svenska regeringen
avsikter, som skulle gå ut på att
förvandla detta land eller någon del
därav till uppmarschområde. Herr Hagberg
vet mycket väl, att det endast
finns eu vilja hos dem, som ha något
inflytande på den svenska utrikespolitiken,
och det är att bevara freden, friheten
och tryggheten i Norden. Herr
Hagberg skulle kunna fylla en viss politisk
uppgift, om han läte bli att låta sin
fantasi arbeta på det sätt den för närvarande
gör och i stället gav sina uppdragsgivare
en riktig information på
denna avgörande punkt.

För att visa var vi för närvarande
stå tillät sig herr Hagberg i Luleå att
använda en intervju, som statsministern
hade beviljat en journalist i New York
Herald Tribune. Herr Hagberg säger, att
enligt denna intervju skulle Sveriges
statsminister ha förklarat, att han grundar
sin strävan att föra en neutralitetspolitik
på den omständigheten, att Amerikas
maktresurser inte äro större än
att landet på sin höjd kan skicka oss
150 000 man. Hade resurserna varit
större skulle det ha varit en annan sak,
tv då hade vi haft ett skydd från Amerika,
som vore någonting att räkna
med.

Det finns inte ett ord, som här är riktigt
återgivet. Vad jag sagt är ingenting
annat än att Sverige och Norden av naturliga
skiil måste bli en .sekundär
krigsskådeplats. Jag illustrerade detta
med exempel från vinterkriget, då man

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

i ett kritiskt ögonblick föreslog sändandet
av 150 000 man, vilkas passage genom
.Sverige skulle ha fört oss i krig med
de två förbundna staterna Tyskland och
Ryssland. Jag sade detta för att illustrera,
att en sekundär krigsskådeplats inte
drar till sig truppstyrkor av större omlattning
och att det därför borde finnas
möjligheter för oss, om vi skaffa
oss ett något så när gott försvar, att
hålla oss utanför kriget, eftersom intresset
inte är större från stormakternas
sida. Jag har aldrig sagt att det inte
finns något stormaktsintresse av Skandinavien,
men jag har velat illustrera,
att detta intresse aldrig kan bli så dominerande,
att man blir beredd att offra
hur mycket som helst på att skaffa
sig insteg här. Det är väl ändå en kolossal
skillnad på detta uttalande och den
innebörd herr Hagberg lade i det, när
han vred det därhän, att jag skulle vara
beredd att sälja den svenska neutraliteten
till den, som kunde bjuda mig det
högsta antalet soldater. Jag tror att var
och en av kammarens ledamöter kan
se, hur falsariet är begånget.

Jag har inte haft tillfälle att kontrollera
det andra citatet. Herr Hagberg i
Luleå talade om att jag skulle ha gjort
ett uttalande om att jag hundraprocentigt
står på västmakternas sida. Jag kan
inte känna igen det citatet, men jag föreställer
mig att herr Hagberg kan visa
upp var det är hämtat ifrån. Det är däremot
mycket möjligt att jag har sagt, att
de ideal de västerländska demokratierna
ha gjort till sina som regler för den
mänskliga sammanlevnaden, de idealen
betrakta vi som livsluft även för den
svenska demokratien.

Åtminstone jag tyckte, att herr Hagberg
i Luleå valde ett olyckligt exempel,
när han skulle illustrera hur lika vi
i själva verket voro på ömse sidor om
strecket mellan demokrati och diktatur.
Han sade, att i Ryssland äta människorna
som här, de sjunga som här och de
läsa dikter som här. Nej, herr Hagberg,
det är just det de inte göra. Genom sitt

olyckligt valda exempel har herr Hagberg
just tryckt på en sak, som vi anse
vara väsentlig. När jag njuter av min
hemorts skalder vill jag inte först undersöka,
om Gustaf Fröding var kontrarevolutionär
eller marxist. — Jag behöver
inte säga mer. Detta är vad jag menar
med regler för den mänskliga sammanlevnaden,
vilka vi vant oss att förknippa
med begreppet demokrati. Detta
finns det ingen tvekan om att vi hundraprocentigt
äro beredda att försvara.

Den enighet som — frånsett herr
Hagberg i Luleå — har kommit till uttryck
i debatten beträffande vår utrikespolitik
har också, uppriktigt sagt, i
stor utsträckning gällt den inrikespolitiska
diskussionen. Herr Ohlin kunde ju
inte alldeles låta bli att föra fram den
där gamla spökparaden — jag kanske
får lov att använda det uttrycket — att
vi handlat för sent. Vi ha inte begränsat
investeringarna i tid o. s. v. Jag tror
emellertid, herr Ohlin, att det var rikligt
när herr Ohlin i alla fall — visserligen
med en viss saknad — lade ifrån
sig de där gamla argumenten. Vi ha
vid ändå så många gånger hört dessa
argument, och vi ha fört fram våra argument.
Det finns inte mycket att utvinna
ur en sådan diskussion. Det kanske
rent av förhåller sig så, att om denna
diskussion fortsätter, så slappnar det
otvivelaktigt växande politiska intresset
hos vårt folk. Vad man nu vill ha
reda på är, hur vi i fortsättningen vilja
driva politiken. Då får man kanske konstatera,
att det just nu ser tämligen
hyggligt ut, och det är kanske ett motiv
för att remissdebatten från oppositionens
sida har förts så lugnt som hittills.

Otvivelaktigt ser det ut, som om balans
skulle åstadkommas, och det till
och med fortare än vad vi ha vågat hoppas
på. Siffrorna för utrikeshandeln
voro gynnsamma i oktober och november,
och de voro ännu gynnsammare
under december månad, då vi sannolikt
hade ett exportöverskott på mellan
05 och 66 miljoner kronor. Vi ha alltså

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

Vid

inte endast haft exportöverskott en enstaka
månad utan under tre månader i
följd, och det är ju tillfredsställande.
Valutareserven har också upphört att
minska. Vi ha alltså en hyggligare situation
nu än vi hade för ett år sedan på
detta område. Vidare har det lättat på
arbetsmarknaden. Det verkar som om
arbetskraftens rörlighet skulle ha minskat
och som om produktionssiffrorna
skulle stiga.

Det är klart att vi alla — jag föreställer
mig även från oppositionens sida
— med den största tillfredsställelse notera
dessa faktiska ljuspunkter. Jag är
dock lika angelägen som någonsin oppositionens
talare att inskärpa, att vi
ha nått denna balans genom ett skattetryck,
som även jag betraktar såsom för
hårt för normala förhållanden. Vi ha
nätt denna situation genom en importreglering,
som hindrar oss från att köpa
där det är billigast att köpa och kanske
också hindrar oss från att sälja där det
är bäst att sälja. Vi ha också nått denna
situation tack vare en byggnadsreglering,
som icke kan uppfylla en mängd
viktiga och aktuella byggnadsbehov.
Härom har det ju även vittnats under
debatten.

Det är dessa metoder, dessa hårdhänta
metoder, vidtagna, ärade kammarledamöter,
icke efter valet utan vidtagna
under 1948 års riksdag och i stor
utsträckning med stöd av icke bara vårt
parti utan även andra grupper, det är
dessa åtgärder som ha skapat den ekonomiska
balans, som ligger inom räckhåll
och som kanske kommer snabbare
än vad vi ha vågat hoppas. Men det är
en ekonomisk balans, nådd genom medel
som ingen av oss tycker om. Vem
skulle inte vilja gå ut och säga, att nu
skola vi sänka skatterna? Vem skulle
inte vilja ta bort byggnadsregleringen
och släppa lös bostadsbyggande, vägbyggande,
sjukhusbyggande och allt det,
som vi längta efter att få sätta i gång?
Vein skulle inte vilja släppa utrikeshandeln
fri?

remiss av statsverkspropositionen in. m.

Men vi skola ha klart för oss, att om
vi mena allvar med att vi vilja uppnå
ekonomisk balans, så får man icke rubba
på de metoder, genom vilka balansen
har uppnåtts förrän man har ersatt
dem med någonting annat. Om vi i förtid
bryta sönder strävandena att uppnå
ekonomisk balans, om vi falla undan
för krav på mindre hård sparsamhet
med statens medel och säga, att nu är
ändå läget så pass gynnsamt, att nu
skulle vi väl ha råd till både det ena
och det andra, då åstadkomma vi en
skadegörelse, som är mycket större än
den, som ligger i att arbetet är ogjort
och att vi få börja om från början igen.
Ty det kommer inte att gå till så. Nu ha
vi nämligen en faktor, som gör det möjligt
för oss att fara fram med relativt
milda händer, nämligen att stabiliseringen
bäres upp av löntagargruppernas,
av LO:s och TCO:s förtroende. Om
vi skulle ha drivit denna politik i strid
mot LO och TCO, skulle det ha blivit
något helt annat än vad vi nu kalla för
en stram politik. Då hade vi fått gå
mycket hårdare fram. Då hade vi nämligen
fått inkomststegringar, som vi
hade fått försöka balansera t. ex. genom
en ännu hårdare överbalansering av
budgeten.

Nu ha vi en chans att visserligen med
impopulära metoder men ändå med en
moderat tillämpning av dessa impopulära
metoder nå en samhällsekonomisk
balans, därför att löntagargrupperna visat
det förtroende för stabiliseringspolitiken,
som de ha gjort. Men om Sveriges
riksdag slår sönder detta förtroende
och låter prisstegringen komma i
gång, tro ni då att det skulle gå att komma
tillbaka, att det över huvud taget
skulle gå att upprepa det försök som nu
görs? Därför tillåter jag mig att säga.
att det är en äventyrspolitik, som kan
vara ödesdiger, när man leker med tanken
att, när vi nu stå på fast grund,
börja fingra på någon av dessa metoder,
varigenom balans liar uppnåtts.
Det är eu äventyrspolitik, som jag hop -

78 Nr 2. Tisdagen den 18

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

pas att Sveriges riksdag kommer att avvisa,
och jag hoppas att den skall säga
sig, att nu skola vi föra det här igenom,
nu bärs stabiliseringspolitiken upp av
stora medborgargruppers förtroende och
det förtroendet få vi icke svika utan det
få vi försöka visa oss värda.

Jag skall icke säga mycket mera. Debatten
har som sagt icke gett anledning
till ny polemik. Jag vill bara säga en
sak till herr Ohlin och även en sak till
herr Hagberg i Malmö.

Herr Hagberg i Malmö sade att det
var en glädjande omvändelse, att regeringen
hade observerat sparandets betydelse.
Ja, herr Hagberg i Malmö, att
det icke fanns någon särskild punkt
om sparandet i åttapunktsprogrammet
berodde därpå, att vi tyckte att det var
så självklart, hur regeringens uppfattning
om sparandets betydelse låg till.
När vi skrevo ut i åttapunktsprogrammet,
att investeringarna skulle hålla
sig inom sparandets ram, så trodde jag,
att vi inte skulle behöva ytterligare utveckla,
att det är en fördel, om sparandet
ökas. Ty vi vilja ju alla försöka
öka investeringarna. Alla vilja bygga
mer bostäder, alla vilja bygga flera
sjukhus. Jag tycker att man över huvud
taget inte kan ge sparandet en
mera central ställning än när regeringen
fastslår, att ökat sparande betyder
ökat bostadsbyggande och ökad investeringsverksamhet
— och så står det
i åttapunktsprogrammet. Dessutom ha
vi ju så många gånger förut lagt ned
så stor energi på att övertyga folket om
sparandets välsignelse, att denna omvändelse
kanske inte är så mycket
värd, som herr Hagberg ville göra gällande.
Det är vår uppfattning att sparandet
i en situation sådan som den
nuvarande är av avgörande betydelse
för den ekonomiska balansens återställande.
Därmed är jag inne på vad jag
ville säga till herr Ohlin.

Herr Ohlin vill att vi skola göra regleringarna
så litet besvärande som möjligt.
Det är jag med på. Han vill att

januari 1949 em.

vi skola avveckla dem så fort som det
över huvud taget är möjligt. Jag tror
icke att man kan säga annat än att den
sittande regeringen bar i handling visat
sitt intresse för regleringarnas avvecklande.
Jag vill bara be kammarledamöterna
tänka på bur det skulle
ha låtit, om det blivit en borgerlig regering
efter den 19 september, som
hade avskaffat brödransoneringen, virkesregleringen
och spannmålsregleringen.
De hade framställts som kolossala
händelser i vårt ekonomiska liv, alla
tre. Vi söka få bort regleringar, i tur
och ordning, så fort vi hinna. Men vi
kanske försumma att utnyttja reklamvärdet
på det sätt, som kanske andra
skulle ha gjort, och det är väl det som
gör, att man tror att vi på något sätt
skulle vara intresserade av att behålla
för medborgarna irriterande konsumtionsdirigeringar
en enda dag längre
än som befinnes vara nödvändigt. Men
det problem, som finansministern ställde,
kommer man väl inte ifrån ens på
en treminutersreplik så enkelt som
herr Ohlin gjorde. Herr Ohlin sade:
Det beror väl på om finansministern
har en majoritet ibland befolkningen,
som ställer problemet på samma sätt
som han, och det är ju ännu icke avgjort.
Eftersom jag gärna vill uttrycka
mig i konkreta termer, skall jag helt
konkret tala om hur jag ser på detta
problem.

Herr Ohlin och jag äro överens om
att det är en fördel för vårt folk och
vårt näringsliv att vi ha låg ränta. Den
låga räntans politik vill alltså både
herr Ohlin och jag föra. Man kan enligt
herr Ohlins och min mening icke
uppnå den jämvikt mellan sparande
och investeringsverksamhet, som vi
gärna vilja uppnå, genom att höja priset
på pengar, höja räntan. Det vore
annars det naturliga sättet, det vill jag
icke förneka. Men om man alltså vill
behålla de billiga pengarnas politik,
den låga räntans politik, hur skall man
då möta ett våldsamt investeringsbe -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hov, sådant som dagens? När det finns
så oerhört mycket som man vill göra,
så oerhört mycket som alla kunna vara
överens om att vilja göra bara vi hade
resurser, hur skall man kunna möta
detta utan ingripanden, utan regleringar,
även sådana regleringar som gå så
i detalj som de, som statsrådet Sköld
för närvarande ansvarar för? Jag kan
inte förstå det, och jag skulle vilja säga
att jag kan inte förstå dem, som skapa
illusioner omkring den ekonomiska politiken
genom att säga, att det går att
göra vissa ting, som de ändå vid närmare
eftertanke måste säga ligga utanför
möjligheternas område. Om man
nämligen har klart för sig, att skola vi
föra de billiga pengarnas, den låga
räntans politik, så kan man inte släppa
lös investeringsverksamheten utan
ingripanden, då är det att skapa murar
av illusioner att låtsas som om man
ginge till anfall mot byggnadsregleringen.
På samma sätt tror jag, att
man skulle kunna på område efter område
komma till det resultatet, att hur
intensivt vi än önska en ökad rörlighet,
hur gärna vi än skulle vilja se ransoneringar
och regleringar försvinna,
så kan det inte ske, förrän vi äro övertygade
om att det icke skulle vålla en
större skadegörelse än regleringarnas
bibehållande.

Det är på denna punkt, som jag tror
att vi i den svenska riksdagen kunna ha
åtskilligt att lära oss av bland annat
det belgiska exemplet. I Belgien har
man genom att tillämpa en frihet på
detta område lyckats åstadkomma en
arbetslöshet, som Svenska Dagbladet
härom dagen uppskattade till att gälla
300 000 personer. Jag tror att siffran
är överdriven, ty jag tror att de korttidsarbetslösa
äro medräknade. Men
det är alldeles uppenbart, att man där
i betydande utsträckning icke utnyttjar
den viktigaste produktionsfaktorn.
Då säger jag liksom herr Wigforss, att
visserligen skulle vi kunna ta betydande
risker för friheten, men vi kunna

inte ta så stora risker för att återställa
den ekonomiska friheten, att det skulle
betyda nöd och bekymmer inte bara
för något tusentals hem utan för stora
delar av dem, som för närvarande dra
nytta och fördelar av den fulla sysselsättningens
politik. Den problematiken
komma vi ju inte förbi bara genom
att vifta bort den på det sätt, som
jag tyckte skedde i herr Ohlins anförande.
Men jag förstår att det var tidsknappheten
som inte gjorde det möjligt
för honom att utveckla problemet
närmare. Jag väntar med spänning på
att få höra hans vidare utläggningar.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag kanske kan på tre minuter ta
ett litet steg till upplysning.

Det föreföll mig som om hans excellens
statsministern gick förbi en mycket
väsentlig sak. Vi ha i flera år begärt,
att regeringen skulle föra en sådan
politik att man återställde den
samhällsekonomiska balansen, därför
att det uppenbarligen är så, att det är
frånvaron av en sådan balans, som bär
framtvingat regleringar på en hel del
områden, precis som t. ex. bristen på
balans i förhållande till utlandet har
framtvingat bensinransoneringen.

Denna samhällsekonomiska balans
kan återställas på olika sätt. Jag ger
statsministern alldeles rätt i att om
man inte vill lita till hög ränta, måste
man lita till en reglering av investeringar
i viss utsträckning, och jag för
min del har ej opponerat mig mot en
sådan reglering i ett läge av nuvarande
slag. Men om man hade använt de
olika metoderna att uppmuntra sparandet
och produktionen och reglera investeringarna,
så att man hade återställt
den ekonomiska balansen — inte,
som man nu hoppas göra, under 1949
utan för två år sedan — då skulle man
ha kunnat avskaffa en hel del andra
regleringar på ett tidigare stadium än
som nu varit möjligt och kommer att

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1919 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

bli möjligt. Det iir min övertygelse, och
den delas av många av kammarens ledamöter,
att hade icke regeringen varit,
får jag säga, så infekterad av sin
socialistiska åskådning utan avskytt
regleringssamhället lika mycket som vi
göra, så skulle regeringen ha ansett,
att det varit utomordentligt viktigt att
återställa den samhällsekonomiska balansen
för två år sedan, bland annat
för att snabbare kunna avveckla de
mera speciella regleringarna, men inte
investeringsregleringen.

Statsministern säger: Vi ha väl visat
hur intresserade vi äro för att avveckla
regleringar. Han åsyftade då kanske
bara konsumtionsregleringarna. Han
var försiktig i detta yttrande, men hela
innebörden av det var väl, att det gällde
regleringar i allmänhet. Men finansministern
har ju senast i dag på
ett, som åtminstone en del av kammarens
ledamöter tyckte, övertygande
sätt redogjort för att det enligt hans
mening är lämpligt att ha en mycket
ingående reglering av det ekonomiska
samhällslivet genom bland annat statsmakterna.
Jag tror att detta inte är en
slump utan att det beror på att herr
Wigforss är socialist, och han har bekräftat
det i dag. Det finns hos honom
en sympati för regleringar som vi icke
ha. Vi anse att det skulle ha varit motiverat
att föra en annan politik för
att återställa den samhällsekonomiska
balansen än den som förts under de
senaste två åren.

Till sist vill jag säga till herr statsministern
att om det blivit lättare att
diskutera nu än tidigare, så är väl den
närmaste förtjänsten därav regeringens,
ty regeringen har onekligen lagt om
sin politik. Från att under två år ha
vägrat följa våra råd att återställa den
ekonomiska balansen, har man nu gått
in för att göra det, och det är klart att
vi måste vara tacksamma härför. Låt
oss alltså icke beröva regeringen äran
av att i ett avseende ha lagt grunden
för en lugnare debatt, även om det

finns åtskilliga meningsskiljaktigheter
kvar.

För övrigt vill jag bara beträffande
utrikespolitiken säga, för att det icke
skall bli något missförstånd, att de utrikespolitiska
informationer rörande
den skandinaviska försvarskommitténs
arbete, som ha lämnats i går till utrikesnämnden,
skola lämnas riksdagsgrupperna
först på torsdagen. Den
grupp jag företräder kommer då att ta
närmare ställning till detta spörsmål,
vilket dock icke har hindrat mig att
göra det uttalande som jag här har
gjort.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Herr Ohlin
kunde icke riktigt låta bli spökparaden.
Han säger att regeringen har ändrat
sin politik och att det är det som
har gjort, att det är så mycket lättare
att tala med oss nu än det var förut.
Herr Ohlin! Det finns icke i regeringens
åttapunktsprogram en enda ny sak, som
icke från regeringspartiets sida förelädes
1948 års väljare. De åtgärder, som
ha återställt den samhällsekonomiska
balansen, kunna ju orimligen vara vidtagna
efter den 19 september. De måste
uppenbarligen ha beslutats av 1948 års
riksdag. Inför en valrörelse gör socialdemokratien
sig skyldig till att föreslå
och genomdriva en rad impopulära åtgärder.
Den enda alternativa politik,
som presenterades under valrörelsen,
var högerns krav på en högre ränta och
omsättningsskattens återinförande. Den
kärvare politik, som regeringen för närvarande
för, inrymmer varken räntestegring
eller omsättningsskatt. Vad tjänar
det under sådana förhållanden till
att fortsätta denna mytbildning, att det
har inträffat ett omslag i regeringens
politik?

Det fanns en gång en stor liberal
ledare som hette Karl Staaff. Hur betydelsefulla
vi tycka att våra yttranden
äro, den nuvarande statsministerns och

Tisdagen den 18 januari 1919 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den nuvarande oppositionsledarens, så
kan det inte hjälpas, att man ibland
tycker att det har sagts ännu klokare
saker i Sveriges riksdag än vad vi säga.
Karl Staaff sade en gång, att det finns
ingenting som är så betydelsefullt i
fråga om förtroendet för demokratien
som att vallöften äro realiteter. Så se
vi också på det inom det socialdemokratiska
partiet, och därför är det, som
jag nu tar upp en polemik mot dessa
anklagelser. Man berör nämligen någonting
väsentligt, om man försöker göra
gällande att vi fört en politik fram till
den 19 september och en annan efter
den 20 september. Visa upp att så har
varit fallet, visa upp en enda ny sak
som har förts in i den ekonomiska debatten
efter valet, så kanske vi kunna
klara upp det missförstånd, som föreligger
mellan herr Ohlin och mig.

Att regeringen behåller regleringarna
beror på att vi äro socialister, säger
iierr Ohlin. I så fall måtte det finnas
mycket gott om socialister ute i världen.
Jag har här i min hand president
Trumans budskap till kongressen av
den 5 januari 1949, i vilket Truman —
förresten i ett program på åtta punkter
— kräver fortsatt kontrollmakt över
konsumentkrediten och utbyggd kontroll
över bankkrediten, medgivande av
rätt atl reglera spekulationen i varuutbytet,
fortsatt exportkontroll och tillräckliga
tekniska hjälpmedel för dess
genomförande, fortsatt lämnande av
förhandsrätt och ersättning på transportens
område, prioritetsbestämmelser
för nyckelmateriel varav tillgången är
knapp, utvidgning och förstärkning av
hyreskontrollen, rätt att lägga pristak
på varor, varav tillgången är knapp och
som väsentligt påverka den industriella
produktionen och leveranskostnaderna,
rätt att begränsa omotiverade löneregleringar
som komme att slå hål på
uppbyggda pristak samt slutligen undersökning
av de rättsliga möjligheterna
att uppbygga en statlig stålindustri
för det fall att den privata före -

tagsamheten skulle misslyckas fylla det
behov som föreligger.

Herr Wigforss tycks ha fått alldeles
nya partivänner.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Statsministern erinrade
om den lättnad i spänningen
mellan varutillgång och varuefterfrågan,
som har inträtt, och menade, såsom
statsministern har gjort en gång
tidigare, att balansen är inom räckhåll.
Jag vill ingalunda bestrida, att en lättnad
i spänningen bär inträtt, men, herr
statsminister, omfattningen av denna
lättnad är ju också en omständighet av
ganska stor betydelse. Jag tror att den
nationalekonom har rätt, som härom
dagen förmenade att den nedgång i,
såsom han uttryckte det, inflationstemperaturen
här i landet, som har kunnat
konstateras, inskränker sig till någon
tiondedels grad. Sedan tillkommer eu
annan sak, som är ganska viktig, nämligen
att vi nog måste vara överens om
att den lättnad, som är för handen, tyvärr
med all sannolikhet kommer att
bli av ganska kortvarig natur. Jag erinrar
statsministern om att Konjunkturinstitutet
i den analys av läget, som vi
fingo vid förra årets höstriksdag, gav
till känna samma uppfattning, d. v. s.
att lättnaden nog komme att bli ganska
kortvarig.

Vad är det då för omständigheter,
som ha medverkat till den nuvarande
lättnaden? Ja, de ligga nog i mycket
begränsad omfattning på det politiska
fältet. Det är, såsom var och en förstår,
i första hand fråga om sådana omständigheter
som den goda skörden,
förbättringen av elkraftstillgången och
den gynnsamma utvecklingen i fråga
om våra exportpriser. Alla dessa faktorer
ha samverkat till alt dämpa inflationstrycket,
men det har naturligtvis
också varit av stor betydelse, att
förbättringen under år 1948 iivcn har
gällt vår import. Denna har ju hållits

f> Andra kammarens protokoll 1949. Nr 2.

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 cm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

uppe på en högre nivå än väntat, tyvärr
dock till priset av våra valutareservers
fortsatta sammansmältande.
Det är emellertid alldeles uppenbart, att
det under de närmaste åren kommer
att ske en mycket kraftig beskärning
av importen. Kammarens ledamöter ha
väl själva i statsverkspropositionen sett,
hur pass rigorösa ingrepp som där
ifrågasättas. Vidare måste man nog
räkna med — det är ett bekymmer som
statsrådet Sköld bär att ta ståndpunkt
till — att exportpriserna inte i fortsättningen
komma att utveckla sig lika
gynnsamt som i år. Och importbegränsningarna
måste uppenbarligen både genom
sina direkta och indirekta verkningar
på produktionen i allmänhet få
en hämmande effekt på varuförsörjningen
inom landet. Detta gör, att man
måste, såvitt jag kan se, räkna med att
inflationstrycket åter kan komma att
skärpas och att alltså den sänkning med
någon tiondedels grad, som nu har skett,
en vacker dag är borta och kvicksilverpelaren
åter börjar gå i höjden.

Tyvärr måste man nog, herr statsminister,
säga, att det även i detta avseende
är en ganska lång väg till Tipperary.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag hinner inte närmare beröra
president Trumans program, men jag
vill säga till statsministern, att om regeringen
under år 1949 kan komma
fram till ett lika litet antal regleringar,
som man nu har eller under året kommer
att ha i Amerika, så har regeringen
gjort ett storverk i fråga om regleringarnas
avveckling. Jag tror att jämförelser
med Trumans program kommer
att visa sig mycket farliga för statsministern
och hans regering. Vi få
väl se.

Statsministern talade återigen om den
19 september. Det föreligger nog här
liksom förra gången ett rent missförstånd,
men statsministern tycks, förlåt

att jag säger det, i någon mån ha fått
detta datum på hjärnan. Jag talade inte
alls om vad som skett före eller efter
den 19 september. Jag talade om att
regeringen i två år, 1917 och 1948, har
enligt de siffror, som regeringen själv
framlagt, fört en politik, som icke har
återställt balansen. Och när vi ha frågat
och frågat: »Vad tänker regeringen
göra för att återställa balansen?», ha
vi fått till svar, att vi finge vänta och
se, och i den stilen. Men nu kommer
regeringen, vilket mycket gläder oss,
med en prognos, enligt vilken det ser
ut att bli balans, och därvid säger statsministern
— vilket är anmärkningsvärt
och överraskande — att ingenting nytt
har inträffat. Så synd att inte statsministern
talat om det för den socialdemokratiska
pressen, som under eu
hel vecka varje dag skrivit om den nya
och sensationella händelsen: den återställda
balansen! Nu säger emellertid
statsministern, att ingenting nytt har
inträffat.

Och när statsministern sedan tillägger,
att han ju har talat om de och de
punkterna före valet, så vill jag säga,
att jag har verkligen inte här i debatten
intresserat mig för statsministerns
spökparad av argument. Jag har hållit
mig till handlingarna, ty det förefaller
mig, som om det avgörande vore, om
man verkligen har handlat för att återställa
balansen.

Jag förstår väl att statsministern inte
tycker att det är så roligt att höra talas
om de under de senaste två åren begångna
misstagen på den ekonomiska
politikens område. Regeringen vill
hellre tala om det förflutna på det sociala
området och allt som regeringen
därvidlag har uträttat. Det finns ett
talesätt, som på goda grunder lyder, att
»om de döda skall inte sägas annat än
gott». Det förefaller som om regeringen
begär, att en liknande regel skall tilllämpas,
d. v. s. att om regeringens förflutna
politik skall inte sägas annat än
gott. Men det lär rent av vara opposi -

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tionens plikt att kritiskt belysa regeringens
politik och dess resultat under
gångna år. Det läste jag t. o. m. för
ett par dagar sedan i Morgon-Tidningen,
och då måste det ju vara sant.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag tror att
det var en mycket nyttig replik, som
herr Ohlin här sist gjorde till mig. Det
får väl nu anses vara klart, att myten
om vår efter valet ändrade ställning är
dementerad av herr Ohlin själv, och
när han har sagt det, måste det ju vara
sant. Det är en stor vinning att få slut
på detta tal, inte bara för vårt parti
utan också med tanke på den allmänna
demokratiska anständigheten.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att de åtgärder, som leda till ekonomisk
balans, icke ha vidtagits under
den senaste veckan — då har, herr
Ohlin, alltså inte någonting särskilt inträffat
— utan den ekonomiska balans,
som nu börjar komma inom räckhåll,
är resultatet av en målmedveten politik,
vars huvudsakliga innehåll underställdes
1948 års riksdag. Det är verkningarna
av denna politik, som nu
spegla sig i de glädjande rapporter som
ha lämnats. Är det då så besynnerligt,
om man från regeringshåll framhåller,
att de rapporter, som nu strömma in
från olika håll, vittna om att de åtgärder,
som vidtogos under år 1948, börja
att leda till effekt? Det har alltså icke
hänt någonting på politikens område,
men däremot har det hänt åtskilligt på
det ekonomiska livets område — den
distinktionen tycker jag nog, att herr
Ohlin skulle kunna kosta på sig att
göra.

Vad ansvarsfrågan beträffar, är det
klart att det från regeringens sida kan
ha sagts ett och annat, som har givit
ett intryck av att vi ha velat avlasta
oss en del av ansvaret för den förda
politiken. Det går lätt så i en polemik,
där man tycker sig orättfärdigt an -

gripen. Men jag skall gärna säga, att
den ställning, som Sveriges socialdemokratiska
parti har haft under efterkrigstiden
och alltjämt innehar, gör det
omöjligt för oss att smita ifrån något
ansvar. Mot vår vilja har det icke kunnat
drivas någon politik i detta land.
Det lönar sig därför inte att söka
smita ifrån ansvaret för den förda politiken.
Men därifrån är det ett långt
steg till att göra gällande, att den politik,
som har drivits, har förts av majoritetspartiet
såsom en diktatur i liård
strid mot en minoritet, som hela tiden
har kämpat för något annat. Vad vi ha
försökt visa är just, att på de avgörande
punkterna har man i Sveriges
riksdag, oberoende av politisk färg,
stått enig. Det är denna del av ansvaret,
som jag tycker att även de små
partierna kunde förklara sig beredda
att ta på sig. Huvudansvaret för den
förda politiken ligger självfallet hos
majoritetspartiet.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Det är ett yttrande av statsministern
i hans första anförande, som
gör att jag gärna skulle vilja rent principiellt
säga ett par ord om riksdagens
ställning.

Statsministern framhöll att den samhällsekonomiska
balansen nu hade
återställts, och om man får tro tabellen
på s. 109 i bil. 1 till statsverkspropositionen,
så skulle ju också de
faktorer, som öka och minska efterfrågeöverskottet,
väga jämnt. Detta är,
säger statsministern, resultatet av mycket
långt gående åtgärder på en rad
områden, en sak som det ju inte finns
någon anledning att förneka. Men så
säger statsministern, att nu skall den
svenska riksdagen akta sig för att fingra
på något av vad regeringen har föreslagit,
ty att göra detta skulle innebära
en äventyrspolitik. Den svenska
folkvalda kammaren får alltså under
remissdebatten från regeringsbänken

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

höra, att vad regeringen föreslagit
måste till punkt och pricka respekteras,
ifall man vill vara en ansvarskännande
politisk representant för vårt
folk.

Detta är en attityd gentemot folkrepresentationen,
som jag anser vara
oriktig, och jag tror att det är lika
oriktigt, om folkrepresentationen å sin
sida accepterar en sådan ordning. Men
det finns ju knappast någonting mera
lojalt här i världen än en socialdemokratisk
riksdagsmajoritet. Den allmänna
utvecklingen kommer därför förvisso
att gå efter de anvisningar, som
statsministern sålunda har givit. Annars
var det ju så förr — och det lär
väl vara så alltjämt enligt Sveriges
grundlag — att riksdagen i ekonomiska
ting icke är ett regeringen underordnat
organ, knappast ens ett regeringen
sidoordnat organ, utan att den
i detta avseende är ett regeringen överordnat
organ i det svenska statslivet.
Sveriges riksdag har därför all möjlig
anledning att i princip hävda sin förstfödslorätt,
när det gäller att fritt pröva
och taga ställning till vad en regering
gör.

För att visa vad jag menar skall jag
ta några exempel, ty exempel illustrera
många gånger bättre en sak än principiella
resonemang. Jag tar exemplen
från jordbruksutskottet, då jag själv varit
med där och sett litet av vad som
bär hänt.

Förra året satt man i jordbruksutskottet
från socialdemokratiskt håll
och vaktade mycket noga på att ingenting
skulle rubbas i vad regeringen
hade föreslagit. Vid ett tillfälle voro
alla så gott som överens om att byta ut
ett visst anslag på 50 000 kronor mot
ett annat, men när de socialdemokratiska
representanterna hade hunnit besinna
sig och kanske också tala med
departementschefen, så gick inte ens
det. Men sedan man på detta sätt hade
sett till, att stort och smått av vad regeringen
föreslagit respekterades för

att inte cirklarna skulle rubbas, så föreslog
statsrådet Sträng ett anslag på
155 milj. kronor i prisregleringsbidrag,
ett anslag som inrymde stora subventioner
och som fullständigt förvandlade
huvudtiteln, trots all den vakthållning
som sålunda hade skett.

Jag kommer nu till det exempel som
jag ville nämna. Inom folkpartiet hade
vi, när jordbrukets rationaliseringsfråga
var före, reserverat oss mot ett anslag
på 10 milj. kronor till jordfonden.
Vi menade att i nuvarande läge vore
det inte någon aktuell eller angelägen
uppgift för de blivande lantbruksnämnderna
att köpa jord och driva jordbruk
i egen regi. Det finns ju varken byggnadsmaterial
eller arbetskraft, och det
saknas följaktligen förutsättningar för
någon större verksamhet på detta område.
Därtill kommer att det redan
fanns ungefär 4 milj. kronor i jordfonden.
Under de första åren på 1940-talet hade nämligen beviljats anslag på
sammanlagt 6,5 milj. kronor, och av
dessa medel hade under de följande
åtta åren endast förbrukats 2,7 milj.
kronor.

Nu förhåller det sig emellertid tydligen
så, att det inte bara är förbjudet
att yrka på höjning av ett anslag, utan
mån får inte heller yrka på minskning
av ett anslag, ty då rubbas också regeringens
cirklar. Statsrådet Sköld uppträdde
sålunda i kammaren och sade
ifrån, att det inte gick an att ta bort
ifrågavarande anslag på 10 milj. kronor.
Jag ringde i går till lantbruksstyrelsen
för att höra, hur det står till
med det anslag på mellan 14 och 15
milj. kronor som jordfonden alltså har,
och jag fick då, herr statsråd, veta följande.
Till lantbruksnämndernas förfogande
har ställts ett belopp av 7 milj.
kronor, och till lantbruksstyrelsens
disposition finns kvar mellan 7 och 8
milj. kronor. Av de 7 miljoner, som
lantbruksnämnderna blivit tilldelade,
hade den 31 januari i fjol förbrukats
307 381: 25 kronor, medan i övrigt de

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

14 miljonerna finnas kvar. Och under
de närmaste två månaderna ha ju lantbruksnämnderna
fullt att göra med att
sitta och räkna ut producentbidraget
på mjölk, också en fullständigt orimlig
tillställning som regeringen ordnat
med. Statsrådet Sträng säger emellertid
i den nu föreliggande statsverkspropositionen,
att det nuvarande anslaget
torde vara förbrukat vid budgetårets
slut — något som anslaget med
all säkerhet inte är, inte ens till hälften
eller till en fjärdedel, såvida inte
något alldeles oförutsett inträffar —■
och statsrådet Sträng föreslår därför
ett ytterligare anslag på 15 milj. kronor
till denna jordfond, som på åtta år
har förbrukat ca 3 milj. kronor och
har en behållning av över 14 milj.
kronor.

Sådan är den prövning av investeringsanslagen,
som i nuvarande hårt
trängda situation sker från regeringens
sida. Jag tänker, herr statsråd, väcka
motion om att ta bort en del av det
anslag som jag här har talat om, och
jag hoppas att det inte betraktas som
en alltför långt driven äventyrspolitik
eller som självsvåld från en riksdagsmans
sida.

Det finns andra exempel på liknande
saker. Vid förra riksdagen reserverade
jag mig tillsammans med några
kamrater för en minskning med 10 miljoner
av anslaget till Svenska spannmålsaktiebolaget,
men den socialdemokratiska
majoriteten i utskottet kunde
naturligtvis icke gå med på en sådan
äventyrlighet, fastän direktören i
Svenska spannmålsaktiebolaget inför
utskottet klart hade visat, att anslaget
var, lika säkert som att två gånger två
är fyra, för stort. Årets statsverksproposition
bekräftar också, att man
skulle utan minsta svårighet ha kunnat
minska anslaget med 10 miljoner.

Det iir genom eu sådan prövning av
investeringsfrågorna, som den nuvarande
finansledningen under en följd
av år har lyckats samla reservationer

på omkring 4 000 miljoner, med resultat
att den svenska riksdagen inte alls
har det grepp om de svenska statsfinanserna
som den grundlagsenligt borde
ha. Och nu förklarar statsministern
såsom en inledning till denna nya riksdag,
att det är äventyrspolitik, att det
är ansvarslöst att fingra på vad regeringen
föreslår. Jag tror att den svenska
riksdagen har anledning att göra
sig skyldig till litet mera av den sortens
ansvarslöshet än vad som under
de senaste åren har varit fallet.

Jag skall sedan, herr talman, be att
få säga ett par ord med anledning av
finansministerns yttrande här före
middagsrasten. Själva den centrala
punkten i den förda politiken var, enligt
vad finansministern angav, att man
vill pressa fram produktionen till ett
maximum, d. v. s. man vill styra alldeles
utefter den linje som skiljer en
ekonomisk situation med full sysselsättning
och balanserad ekonomi från
en situation med överfull sysselsättning
och inflationsläge. Precis på den
linjen skall man styra, och det kan vä)
hända, sade finansministern, att det
inte är så lätt att verkställa denna noggranna
inriktning av den ekonomiska
kursen. Man skall slå till en spak här
och dra åt en skruv där, men då kan
det hända, att man tar litet för hårt i
en spak eller drar åt en skruv för mycket,
så att man halkar över den där
linjen.

Jag har med intresse lyssnat till
finansministern den ena gången efter
den andra — jag her om ursäkt, herr
talman, om spökparaden kommer igen
— men jag vill giva några exempel på
vad jag vill ha fram. Den första gången
som detta problem var uppe i kammaren
för efterkrigstidens del var år
1944, då regeringen lade fram ett ekonomiskt
program för efterkrigstiden,
ett program som utarbetats inom den
efterkrigsplaneringskommission som
hade professor Myrdal till ordförande.
Där säger man om den politik som

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skulle föras, att penninginkomsterna
böra varken höjas eller sänkas, utan
man bör försöka hålla fast inkomsterna
och så småningom hämta in en stegrad
levnadsstandard via prissänkningar.
Tv det blir, påpekar man, mycket
riktigt en jämnare fördelning av stegringen
i levnadsstandarden, om den
får göra sig gällande via prissänkningar,
än om den skall göra sig gällande
via ojämnt förlöpande lönehöjningar.
Detta voro alla, både borgerliga och
socialdemokrater, med om och förmodligen
gick det lättare att komma överens
om det, därför att man skrev detta
med tanke på ett hypotetiskt läge som
icke var för handen. Intressemotsättningarna
hade alltså ännu icke krupit
in i frågan på sätt som skedde sedan.

När herr Wigforss lade fram frågan
för riksdagen, accepterade han detta
program, och han strök särskilt under
riskerna ur penningpolitisk synpunkt
av mera allmänna inkomstjusteringar
under ifrågavarande period. Men alla,
både finansministern, riksdagen och
det utredande organet, voro överens
om att denna grundsats skulle kompletteras
med en undantagsregel: att låglönade
grupper, missgynnade grupper
skulle tillgodoses, så att man fick en
jämnare inkomstfördelning efter hand.
Detta var 1944. På hösten 1946 voro
ju de här frågorna mycket aktuella,
inte med tanke på ett hypotetiskt läge
utan med tanke på den förhandenvarande
situationen.

Vad intog finansministern för ställning
till de inkomsthöjningar som han
i 1944 års program hade varnat för?
Jag skall inte läsa upp några långa citat
och belasta protokollet därmed, eljest
finnas handlingarna här, om de skulle
behövas. Men det centrala i finansministerns
uttalande var detta, att det fanns
utrymme för en lönestegring. Men hur
stort detta utrymme var måste anses
vara obestämt. Alltså finansministerns
ställning den gången, då den situation
som vi haft under två år grundlädes,

var, att lönerna kunna höjas ingen vet
med hur mycket. Den saken finge prövas
under förhandlingar, där arbetare
och arbetsgivare mätte sina krafter med
varandra. Ja, hur var det med greppet
i spakarna och fingrandet på skruvarna
den gången? Det var inte någon precisionsmätning
i inställningen, och uttalandet
härom svarade dåligt mot skildringen
av läget i dag.

När man ser på vad som hände år
1946, deprecieringen av valutan, nedpressningen
av massapriserna, den stora
lyximporten för att dämpa inflationen,
rysslandsavtalet o. s. v., förefaller det
mig som om herr Wigforss icke bara
tagit något för hårt i spakarna utan
tagit i fel spakar. När det därför sägs,
att man skall ha denna precisa inställning
av den ekonomiska politiken, att
man kan följa den där linjen som går
fram mellan full sysselsättning utan inflation
och överfull sysselsättning med
inflationsverkan, då förefaller det mig
nästan som om herr Wigforss av sig
själv kräver en så skicklig politik att
skickligheten inte räcker till och det
är ju också en slags brist på balans.

Nu ha vi fått en ny balansräkning.
Det är mycket stora siffror man rör sig
med. Jag har även hittat något som
heter försörjningsbalans i vårt riksdagstryck,
och där är omslutningssiffran
31 850 miljoner kronor, alltså över
30 miljarder kronor, fast det naturligtvis
finns en del dubbelföringar i den
balansräkningen. Den s. k. bruttonationalprodukten
stannar vid 25 miljarder
kronor och nettonationalprodukten mellan
21 och 22 miljarder kronor. Även
den som inte behärskar de olika detaljerna
i dessa uträkningar och ej heller
behärskar beräkningstekniken på alla
punkter, har ju ändå rätt lätt att förstå
att dylika beräkningar, särskilt när de
skola ske i form av prognoser för den
framtida utvecklingen, måste vara mycket
svåra att göra. Det rör sig ju om
ett helt folkhushåll, där ekonomiska och
psykologiska krafter göra sig gällande.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det är icke något klander utan endast
ett konstaterande av en självklar sak,
om man noterar att här måste finnas
rum för både många och stora felräkningar.
Det säges ju också sida upp och
sida ner i detta tryck, att ni skola icke
ta för hårt på dessa siffror, ty de kunna
vara felaktiga. Om investeringsbudgeten
säger man, att siffrorna måste omgivas
med »avsevärda osäkerhetsmarginaler».
Varje högkonjunktur, heter det, brukar
nå en punkt, där en sådan avmattning
av investeringsviljan gör sig gällande
och där ett omslag i den allmänna utvecklingen
kan utläsas. Och vissa tecken
tyda på att denna punkt är nådd
eller redan passerad. Alltså, denna investeringsbudget
på 6 680 miljoner kronor
kan mycket väl slå fel på ett eller
annat hundratal miljoner kronor och
ingen förutsätter något annat.

Finansministern säger att de ovissa
momenten, när det gäller prognoserna,
ha fått en praktisk belysning genom de
avvikelser som konstateras för 1948, och
det är rätt. I fråga om importen räknade
man fel på 700 miljoner kronor,
i fråga om lagerförändringarna på 300
miljoner kronor, på produktionsökningar
350 miljoner kronor, på bruttoinvesteringar
och exportökning vardera
100 miljoner kronor o. s. v. När
man därefter följer framställningen och
finner att inflationsgapet försvinner på
s. 109 i en tabell, blir man glatt överraskad.
De 60 miljoner kronor som fattas
för att räkningen skall gå precis ihop
kan man hämta ur den del av restskattehetalningen
på 680 miljoner kronor,
som skattebetalarna i varje fall måste
ta av löpande inkomster. Ja, så går det
som sagt precis jämnt ihop. Jag undrar,
hur det skulle sett ut om olika ekonomer
hade fått en uppgift var av dessa
huvudposter att beräkna och sedan
skickat resultatet till eu person som
bara hade att räkna ihop posterna. Det
hade varit mycket intressant att se, hur
den nationalbudgeten skulle sett ut. Var
och en som sysslat något med budgeter

vet, att man kan räkna dem både fram
och tillbaka hur länge man vill — man
kan justera litet här och där — men
när allt går jämnt ihop innebär det naturligtvis
icke någon garanti för att
landets ekonomiska status befinner sig i
en så preciserad balans som på s. 109.
Från pedagogisk synpunkt och särskilt
mot bakgrunden av statsministerns förmaningar
är denna exakta nationalbalans
mycket fördelaktig. Nu kan man
säga till riksdagsmännen, och det kan
upprepas i utskott och i pressen, att
rör för all del ingenting, ty då ändrar
ni nationalbalansen. Att den sedan
kan vara 500 miljoner kronor åt ena
eller andra hållet, utan att vare sig
statsministern eller nationalekonomer
kunna säga något mera preciserat om
detta, är tämligen klart.

Jag tror, herr talman, att frågan om
balansen i vårt ekonomiska liv för närvarande
måste vara en mycket dominerande
fråga för oss allesamman. Men
jag har litet svårt för att gå så långt
som till att säga att frågan kan anses
vara fullständigt »allenarådande». Nog
skulle man kunna ha rätt att hysa ett
eller annat önskemål i den ena eller
andra riktningen, trots alla siffror i
statsverkspropositionens bilaga. För att
ytterligare försvara mig, om jag skulle
råka komma med någon önskan, vill jag
åberopa ett högt föredöme från remissdebatten
1948. Då diskuterade man
också vad som kunde vara tillåtet eller
icke tillåtet med hänsyn till den ekonomiska
situationen. Då hade landsorganisationen
framfört vissa önskemål beträffande
kvinnolönerna, dyrortsgrupperingen
och låglönegrupper, och efter
ett resonemang här i kammaren säger
finansministern till slut i en replik följande:
»Enligt min mening stå de rekommendationer,
som landsorganisationen
har givit i fråga om kvinnolönerna,
dyrortsgrupperingen och vissa låglönegrupper
icke i strid med den uppfattning
om en väntan och vila i fråga om
den allmänna inkomststegringen, som

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

jag har förordat. Huruvida sådana mycket
begränsade inkomststegringar behöva
leda till prisökningar, kan ingen i
förväg säga.» Och så kominer följande:
»Om det skulle vara nödvändigt med
vissa prisstegringar för att genomföra
dessa önskvärda inkomststegringar, så
är jag åtminstone för min del villig att
ta dem». Alltså, bär ställer finansministern
vad han anser vara uppenbara rättvisekrav
emot dessa balanssynpunkter.
Det är en smula beklämmande ifall man
skulle komma så långt i svårigheterna
att icke uppenbara rättvisesynpunkter
betyda någonting gent emot balanseringskravet.

Jag skall be att få anföra ett enda
exempel och ställa en fråga till finansministern.
Jag interpellerade finansministern
den 14 juni 1947 angående reglering
av pensioner till folkhögskollärare.
Efter löneregleringen 1942 kom
denna pensionsreglering icke med och
pensionerna äro, särskilt familjepensionerna,
ytterligt låga, så att en hustru
till en rektor får något över 1 000 kronor
i pension. Finansministern svarade
den 27 juni följande: »Under förutsättning
att de sakkunnigas förslag kan
föreligga i tillräckligt god tid, torde, såvitt
nu kan bedömas, förslag till löneoch
pensionsreglering för ifrågavarande
lärarpersonal komma att framläggas till
1948 års riksdag». Men det kom inget
förslag. Nu har man hoppats, att det
skulle komma till denna riksdag. Men
denna fråga synes alltjämt svävande.
Jag skulle gärna vilja fråga finansministern,
liur detta ärende ligger till och
huruvida man kan vänta ett sådant
förslag beträffande folkhögskollärarna
även på löneregleringens område. Men
alldeles särskilt angeläget är det att
denna pensionsfråga blir ordnad. Det
är ju en fråga som ur statsfinansiell
synpunkt icke är stor, och jag tror, att
man kan säga, att uppenbara rättvisekrav
här kunna åberopas.

Jag skulle nog ha lust att dra ut detta
resonemang ett litet steg längre och

säga, att det finns all anledning att reflektera
över om icke en skattesänkning
kan genomföras. Restskatten belastar
skattebetalarna i år med 680 miljoner
kronor, detta förutom den löpande källskatten.
Kommunalskatterna stiga, och
med det fallande penningvärdet ha de
skattefria avdragen, särskilt vid kommunalskattetaxeringen,
blivit allt mindre
värda. Vi ha här ett skattetryck, det erkänna
alla, som är oerhört hårt och det
föreligger risk för att den stora allmänheten
tröttnar. Man kan inte gärna
tänka sig någonting mera olyckligt för
hela den svenska socialpolitiken, ja, för
hela det framtida folkhemsbygget, som
vi ju allesammans vilja vara med om,
än om en mera egoistisk uppfattning
skulle slå igenom bland de breda lagren,
när det gäller betalandet av skatterna.
Denna inkomstutjämnande, hjälpande
socialpolitik hör till de bästa och
värdefullaste anslagen i vår svenska
politik, som vi vilja allesamman vara
med om att föra vidare. Men själva
grundvalen för detta är, att man kan
fortsätta med en obestridligen rätt hård
beskattning och få gehör för solidariteten.
Det är därför en fara om skattetrycket
skall göras sd hårt att stämningen
slår om. Sådant kan inträffa,
och då ha vi skadat det svenska samhällsbygget
även på lång sikt.

Jag skall, herr talman, också säga
några få ord om jordbruket. Trots de
våldsamma omflyttningarna som pågå
i det svenska samhället är jordbruket
alltjämt en av de stora näringarna. Vi
crhöllo ett praktiskt exempel på detta,
när vi sågo vad skillnaden var mellan
den dåliga skörden 1947 och den relativt
goda skörden 1948. Det förefaller
också som om den folkvandring från
jordbruket som pågår åtminstone för
tillfället dämts upp en smula. Under
sista året ha 13 000 personer lämnat
jordbruket, och för löpande året räknar
man med 10 000. Det har påpekats förut
i debatten att det allmänna läget beträffande
vår livsmedelsproduktion är åt -

Tisdagen den 18 januari 1949 cm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skilligt annorlunda än det tedde sig när
27-mannakommittén sysslade med sina
framtidsprognoser; jag hade emellertid
tillfälle beröra den saken i våras och
skall inte upprepa vad jag då sade. Den
förändring i det allmänna läget beträffande
balansen ute i världen när det
gäller produktion och konsumtion av
livsmedel och även den långsamma återhämtningen
härhemma och vår växande
folkmängd göra att man har anledning
att se hela jordbrukspolitiken mot en
något annan bakgrund än den 27-mannakommittén
målade.

Till svårigheterna för närvarande hör
utan tvivel mjölkproduktionen. Finansministern
framhöll i olika vändningar
att det som skall hjälpa oss är en effektivare
och en större produktion. Jag
har sagt förut och jag vill upprepa det,
den politik som regeringen fört när det
gäller vår mjölkproduktion kan inte
sägas ha varit så särskilt lyckad. De inbördes
prisrelationerna äro sådana att
de större jordbruken på slättbygderna
gå ifrån mjölkproduktionen och ägna
sig åt vissa, mera lönande växtodlingar,
man minskar besättningarna eller säljer
dem. De medelstora gårdarna, med två
eller tre man anställda, ha drabbats
oerhört hårt av skärpningen av lantarbetstidslagen.
Där var det för övrigt
helt onödigt att genomföra denna skärpning
av den situation, vari vi befinna
oss. Därför är det särskilt svårt att ordna
mjölkproduktionen. Beträffande de
egentliga småbruken ha socialdemokraterna
och högern med förenade krafter
och med någon hjälp ifrån bondeförbundet
lyckats genomföra en form
av producentbidrag, som är direkt produktionsbegränsande.
Man släpper till
75 miljoner kronor men på sådant sätt
att man minskar produktionen i stället
för att öka den, man ransonerar matfett,
standardiserad mjölk och premierar
produktionsminskning! Detta är
icke en produktionsbcfrämjande politik.
Jag tror det hade varit riktigt om

man väntat med verkställigheten av det
beslut vi fattade i våras.

Jag skall bara säga ett par ord till.
Jag nämnde att jag har lust att väcka
eu motion för att begära en minskning
av anslaget till jordfonden. Jag har
redan skrivit på en motion om ökning
till anslaget av fonden för att främja
avsättningen av fiskets produkter. Det
finns mycket påtagliga tecken till att
en ny sillperiod håller på att börja. Den
där periodiciteten i sillens uppträdande
vid svenska kuster har ju pågått över
1 000 år nu, och senast i höstas voro
möjligheterna att fånga sill så stora att
det inte på långt när kunde utnyttjas.
Här kan det gälla mycket stora värden:
vi ha en fiskarbefolkning, vi ha båtarna
och redskapen.

Vi ha alltså det huvudsakliga av arbetskraft,
och kapitalinsatser äro redan
gjorda. Det skulle vara en svår misshushållning
ifall man inte i tid beredde sig
att ta vara på de värden som finnas
utanför våra kuster i detta avseende,
och därför tror jag att lika onödigt som
det är att nu anslå 15 miljoner till jordfonden
och låta lantbruksnämnderna
köpa gårdar och lägga på lager, lika befogat
är det att se till att sillprodukter
kunna tillvaratagas.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Herr Waldemar Svensson dristade sig
i sitt senaste anförande att göra det påståendet,
att de socialdemokratiska ledamöterna
av riksdagen och av jordbruksutskottet
voro till den grad osjälvständiga
individer, att det näppeligen
skulle falla någon av dem in att göra
någon ändring på vad eu socialdemokratisk
regering eller ett socialdemokratiskt
statsråd skulle ha föreslagit.
För att illustrera sin beskyllning om
osjälvständigheten hos mina partivän -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ner anförde herr Waldemar Svensson
två exempel. Det ena tog han från år

1947. Det andra exemplet var synnerligen
abstrakt, eftersom det byggde på
en förmodan hur de socialdemokratiska
ledamöterna skulle reagera längre fram,
när man i jordbruksutskottet skulle ta
ställning till bland annat kapitalanskaffningen
till jordfonden. Jag tyckte
nog att båda dessa exempel i och för
sig voro så pass bristfälliga att det inte
skulle behöva sägas så synnerligen mycket
om saken, och jag är inte heller av
den natur att jag är långsint och trivs
med att gräva i gamla historier. Men
jag tyckte att herr Svenssons historieskrivning
var så pass ofullständig, att
jag trots allt nödgats besvära kammaren
med att lyssna till en liten komplettering.

Det exempel ifrån 1947, som herr
Svensson anförde, och som han formulerade
på det sättet, att under behandlingen
i jordbruksutskottet kunde man
inie tänka sig att de socialdemokratiska
ledamöterna vågade tumma på
Kungl. Maj:ts förslag. Där voro följaktligen
förslagen sakrosankta, vilket emellertid
inte förhindrade statsrådet Sträng
att någon tid efteråt framlägga ett förslag,
som i grund kullkastade hela huvudtitelns
slutsumma. Detta kan låta
rätt chockerande, men om kammarens
ledamöter erinra sig vad som ligger
bakom är det inte alls så förskräckligt
oförklarligt eller chockerande. Vi hade
1947 en missväxt, och herr Svensson
såväl som riksdagens övriga ledamöter
hade på våren 1947 varit med om att
besluta, att därest vi skulle få missväxt
av den art att resultatet av jordbrukskalkylerna
skulle innebära en förlust
överstigande 4 procent av balanssumman,
skulle förlusten på ett eller annat
sätt kompenseras. Tyvärr blev det 1947
en missväxt, som resulterade i att jordbruket
led en förlust på 196 miljoner
kronor. 100 miljoner skulle jordbrukarna
bära själva — det var den s. k. självrisken
— 96 miljoner skulle de få till -

baka på ett eller annat sätt enligt riksdagens
tidigare beslut, som herr Svensson
själv varit med att konfirmera. Nu
fingo lantbrukarna 98 miljoner kronor,
eftersom de där två miljonerna behövdes
för att kunna träffa en om jag så
får säga förhandlingsmässig uppgörelse.
Men det var näppeligen dessa två miljoner
herr Svensson i Ljungskile tar
som bakgrund för sitt påstående om
statsrådets lättvindiga sätt att handla
med nionde huvudtitelns ekonomi och
slutsumma.

Nu kan man visserligen diskutera,
huruvida dessa 98 miljoner kronor skulle
utbetalas subventionsvägen av statsmedel
eller om man skulle låta konsumenterna
bära förlusten genom en prishöjning
-— att jordbruket skulle ha
pengarna var det ingen diskussion om.
Ja, vid ett övervägande inom regeringen,
där vi även hade adjungerat oss
med de olika partiernas mest prominenta
ledare —- beklagligtvis representerade
inte herr Svensson folkpartiet
vid detta tillfälle, men i varje fall var
hans partiledare eller vice partiledare
närvarande — diskuterade man huruvida
vi skulle ta en prishöjning eller
en statssubvention. Det blev, det måste
jag säga, en mycket bastant enighet om
att i detta ansträngda läge var det lämpligast
med statssubvention. Detta föranledde
sedermera, på våren 1948, en hel
del debatt i riksdagens båda kamrar i
samband med konstitutionsutskottets
anmärkning. Jag trodde vi klarat av den
saken då och att det inte var så stor
anledning att nu repetera den här. Jag
inskränker mig till att konstatera att
vid detta tillfälle voro inte de socialdemokratiska
ledamöterna ensamma om
att ge regeringen absolution för vad
som skett. Den uppfattningen delades
utav mycket vida kretsar även ifrån
annat partihåll.

Jag skall så ägna ett litet ögonblick
åt det andra, det som jag kallar det
mer abstrakta exemplet. Herr Svensson
i Ljungskile säger, när han tittar i jord -

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bruksdepartementets kapitalutgifter, att
här föreslår man nu 15 miljoner kronor
i kapitalanskaffning åt jordfonden. Förmodligen
— i varje fall fick jag det intrycket
att herr Svensson menade detta
— kommer väl de socialdemokratiska
ledamöterna att acceptera även detta,
men herr Svensson kommer inte att
göra det, därför att han har talat vid
lantbruksstyrelsen och konstaterat att
här finns så mycket pengar så här behövs
inte några nya kapitaltillskott!

Jag skall bara inskränka mig till att
citera ordagrant några rader ur lantbruksstyrelsens
petita, där man säger:
»Med hänsyn till den korta tid lantbruksnämnderna
ännu varit i verksamhet
är det svårt att bedöma i vilken utsträckning
jordfonden kommer att tagas
i anspråk under innevarande budgetår.
Lantbruksstyrelsen håller dock
för troligt att större delen av medlen
skall åtgå för fastighetsförvärv, särskilt
med hänsyn till redan pågående rationaliseringsföretag,
bland annat i Norrbottens,
Västerbottens, Västernorrlands,
Kopparbergs och Blekinge län, där redan
tidigare en relativt omfattande verksamhet
bedrivits. Sedan lantbruksnämnderna
vunnit ökad erfarenhet och rutin
torde denna verksamhet komma att öka.
För nästkommande budgetår beräknar
styrelsen att 20 000 000 kronor äro erforderliga
såsom kapitaltillskott till fonden.
»

Jag tog mig friheten att pruta detta
till 15 miljoner kronor, och nu talar
herr Svensson om att han är beredd att
motionera om en ytterligare prutning.
Ja, när den frågan blir aktuell skola vi
undersöka den. Komma vi till samma
uppfattning, att vi inte behöva 15 miljoner,
har jag ingen anledning att vägra
herr Svensson att föra fram den uppfattningen
eller att slåss för någon annan
uppfattning. Komma vi däremot
till den uppfattningen att 15 miljoner
kronor behövas, få väl herr Svensson
och jag nappas ett tag om detta vid tillfället
i fråga.

Jag skall inte ge mig in på att diskutera
herr Svenssons kommande motioner
beträffande sillfångsten. Jag tycker
det är att göra vissa försök att beta av
verksamhetsfältet för riksdagen litet
grand i förtid. Ja, när jag nu ändå har
ordet vill jag också göra några reflexioner
i anledning av ett par andra inlägg
som gjorts under dagens debatt.

Jag fäste mig vid att herr von Seth
i sitt inlägg — vari han för övrigt på
ett ganska djärvt sätt presenterade
finansministern såsom samhällsfarlig —
säger att numera har folk ledsnat på
att spara. De småländska jordbrukare
som herr von Seth talat med sätta nu
inte sina kronor på banken. De låta inte
ens pengarna stå kvar på banken utan
de ta ut pengarna och köpa traktorer
för dem. Det var en för mig ganska
överraskande deklaration. Jag har nämligen
haft den uppfattningen att sparande
och traktorköp inte behöva utesluta
varann. Och då olika jordbrukare och
jordbrukarrepresentanter hos mig och
andra regeringsledamöter ha gjort påpekanden
om huru nödvändigt det är
att se till, att man reserverar valutor
och importkvoter för att ge det svenska
jordbruket traktorer och andra maskiner,
har jag, kanske lättsinnigt nog,
trott på dem och förmenat att de haft
ett reellt underlag bakom dessa önskemål.
Nu talar herr von Seth om för oss
att i hans hemtrakt gäller i varje fall
inte detta argument. Det är inte det
primära behovet av traktorer som ligger
bakom jordbrukarnas önskemål,
utan det är i själva verket det att de
misstro penningens bestående värde
och därför vilja omsätta pengarna i
traktorer och maskiner.

Nu vill jag ge de övriga jordbrukarna
här i kammaren en chans att dementera
herr von Seth på Bratteborg. Han är
jordbrukare han också, men jag har en
bestämd känsla av att han här inte talar
för jordbrukare i allmänhet. Skulle
emellertid denna min förmodan vara
felaktig, så att herr von Seths uppfatt -

92 Nr 2. Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning är representativ för jordbrukarna
i avseende på traktorer, då kan jag försäkra
er att ingen kan vara mera glatt
överraskad än handelsministern, som
får tas med oss mera jordbruksbetonade
i regeringen och släppa till valutor
och kvoter för att traktorerna skola
kunna komma in i importbilden. För
ett dylikt meddelande kommer han att
bli utomordentligt tacksam, det är jag
övertygad om. Vi behöva ett klarläggande
på den punkten, och som jag
sade tycker jag att jag borde ge jordbrukarna
en chans att antingen dementera
eller verifiera vad jordbrukaren
von Seth på Bratteborg anser vara riktigt.

Jag vill också göra en reflexion med
anledning av herr Hedlunds i Rådom
inlägg rätt tidigt under dagen. .lag är
glad över att konstatera att herr Hedlund
rätt allmänt andades belåtenhet
med nionde huvudtitelns utformning.
Men vad som framför allt ger mig anledning
ställa en de] frågor till herr
Hedlund är att han kommer in på något
dunkelt uttryckta resonemang om behovet
av en mjölkprisstegring. Om jag
inte minns fel säger herr Hedlund ungefär
så här: Fn prisjustering på mjölken
är så nödvändig, att inte ens pris- och
lönestoppet får förhindra detta, och
han säger vidare att detta får väl ske
genom något slags utjämning. Som skäl
för denna sin åsikt anförde han den
tendens till övergång till kreaturslösa
jordbruk, som onekligen föreligger och
som herr Hedlund härleder från vad han
själv ansett vara en för dålig räntabilitet
för mjölkproduktionen.

Nu vill jag här, utan att på något sätt
nonchalera denna utveckling, ändå säga
att det härvidlag finns vissa förklaringsgrunder,
som herr Hedlund inte berörde.
Vi ha ungefär 1 800 000 mjölkkor
i detta land och från början av
september 1947 till början av september
1948 reducerades denna kostam
med ungefär 50 000 å 60 000 djur, d. v. s.
med 3 å 37a procent. Glädjande nog

sjönk inte mjölkproduktionen med samma
procenttal, mjölkproduktionens reduktion
stannade vid ungefär 2 procent.
Ty man har ju alltid motverkande
faktorer, nämligen en bättre utfodring,
ett bättre avelsarbete och eu
allmän kunnighet hos de svenska jordbrukarna,
som gör att kobeståndet avkastar
mera för vart år som går.

Nu finns det, såsom jag sade, vissa
synpunkter, som kunna förklara denna
reduktion. Vi hade en missväxt 1947.
som föranledde de svenska jordbrukarna
att företa en nedslaktning efter den
1 september 1947 i form av ett vad jag
skulle vilja kalla direkt kapitaluttag.
Man kunde inte ha sina produktionsbesättningar
kvar helt enkelt därför att
man inte hade foder i tillräcklig utsträckning.
I dessa båda jämförelsesiffror
jag använt från hösten 1947 till
hösten 1948 ligger också den nedslaktning
och kapitalförstöring, som var resultatet
av att vi fick en så utpräglad
missväxt på foderområdet år 1947. Jag
har också många gånger sagt mig, att
det förvånade mig att vi inte fått cn
större reduktion av den samlade rnjölkmängden
än i runt tal 2 procent, detta
med hänsyn till den utslaktning, som
skedde denna höst. Vår köttförsäljning
blev så omfattande att man på åtskilliga
håll och kanter fick den uppfattningen,
att vi kommit in i det framtidsland,
där i vart fall ingen köttransonering
behövdes.

Det är här jag kommer in på de frågor,
som jag i klarhetens intresse ville
ställa till herr Hedlund i Rådom. Jag
ber att få erinra om att jordbrukets
företrädare på sommaren 1948 anslöto
sig till den allmänna stabiliseringsöverenskommelse,
som regeringen då träffade
med olika intressegrupper i landet.
Man anförde vid dessa diskussioner
från jordbrukarhåll vid flera tillfällen,
att man inte hade något intresse
av en utveckling, där priser och
löner saxade varandra, utan i stället
var mycket angelägen om att få lugn

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

på lönefronten och därför kunde acceptera
ett fastlåst prisläge på den kanten.
Ja, nu ha lönerna blivit »stilla». Det
föreligger en prolongationsöverenskommelse
om lönerna till den 1 januari
1950, och i följd därav och i konsekvens
med jordbrukarnas deklarationer
vid diskussionerna med regeringen
skola självfallet även priserna ligga
stilla under 1949. .lag utgår ifrån att
herr Hedlund i Rådom och jag iiro
överens om den moraliska förpliktelse,
som ligger bakom överenskommelsen
mellan regeringen och jordbrukarna,
mellan regeringen och statstjänarna
samt mellan regeringen och löntagarna,
över huvud taget alla, som involverades
i denna stabiliseringsåtgiird. .lag utgår
från att herr Hedlund i Rådom och jag
äro överens därutinnan, och jag vågar
göra detta antagande med hänsyn till
herr Hedlunds i Rådom eget uttalande,
i vilket han säger, att denna justering
av mjölkpriset får väl ske genom någon
slags utjämning. Och där kommer jag
in på den för oss alla utomordentligt
intressanta frågan: Hur skall denna utjämning
ske, hur skall den gå till? Nu
vet jag inte vad herr Hedlund i Rådom
eftersträvar, när han talar om en nödvändig
prisförbättring på mjölken, men
om jag inte bedömer hans intentioner
allt för galet och med hänsyn till de
slutsatser jag kan dra genom att regelbundet
följa jordbrukarpressen, vågar
jag'' gissa, att herr Hedlund i Rådom
menar att 2 till 3 öre mera per liter
mjölk är vad som ur jordbrukarsynpunkt
kan anses rimligt och riktigt.
Men om nu detta antagande är något
så när riktigt, betyder det, att man skall
till mjölkproduktionen överflytta en
inkomst på i runt tal 100 miljoner kronor,
och den skall man överflytta, såvitt
jag kan förstå, från andra produktionsområden
inom jordbruket, .lag vågar
göra det antagandet med hänsyn till
den överenskommelse, som föreligger
mellan regeringen och de svenska jordbrukarna.
Men då uppkommer ju en

fråga, som framför allt för en jordbruksminister
måste vara av utomordentlig
vikt och värde att få någon
klarhet i: Var skola vi ta denna överflyttning?
Skola vi ta den från oljeväxterna?
Man brukar ju i allmänhet
säga, att oljeväxterna äro speciellt
räntabla och prisstimulerande, och det
är riktigt. Men det är därvidlag trots
allt fråga om en för liten gröda för
att man skall kunna skaffa fram dessa
100 miljoner kronor till mjölkproduktionen,
ty den svenska oljeviixtskördens
värde går inte upp till det beloppet.
Skola vi då ta ut det ur sockerbetorna?
Även de äro en relativt räntabel gröda
inom jordbruksproduktionen, ja, en av
de bättre grödorna. Men hela resultatet
av den svenska sockerbetsskörden är
ungefär de 100 miljonerna. Skola de dä
tagas från brödsäden? Ja, det kunna
vi göra, om vi roa oss med att säga,
att vi skola sänka priset på brödsäden
med hälften mot vad det är i dag. Då
få vi fram 100 miljoner kronor. Skola
vi ta summan ur äggproduktionen, den
speciella småbrukarinkomsten, eller ur
fläskproduktionen, som också i stor utsträckning
är ett småbrukar intresse?
Det är alla dessa frågor, som äro så
solklara enligt herr Hedlunds i Rådom
resonemang men som det är nödvändigt
att få konkretiserade. Att jag är angelägen
att få det beskedet i dag beror
närmast därpå att vi just denna vecka
hålla på att diskutera de nya oljeväxtpriserna
med oljeväxtodlarnas centralförbund;
vi komma under de närmaste
veckorna att bli i tillfälle att diskutera
också betpriserna med sockerbetsodlarnas
organisation. Om nu herr Hedlund
i Rådom i egenskap av norrlänning
— men inte bara som norrlänning
utan också som förste man för jordbrukarnas
politiska parti här i kammaren
— har den uppfattningen, att vi
skola försöka ta litet grand ur oljeväxtodlingen
och litet grand ur sockerbetsodlingen
och så föra över detta
på mjölkproduktionen, är det angelä -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

get att vi få reda på det nu, så att vi
inte sedan med vårt vanliga lättsinne
ge de skånska olje- och sockerbetsodlarna
alltför höga priser.

Ja, herr talman! Detta är de reflexioner
jag gjort när jag hört en del av
anförandena här på förmiddagen. Det
är ingen tvekan om det angelägna i att
vi få en konkretisering av vad herr
Hedlund i Rådom sagt och, efter vad
det sagts mig, hans partivänner i första
kammaren mera allmänt gått förbi, och
det har gjort att jag tillåtit mig ställa
dessa frågor.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall bara
be att få rätta till ett par missförstånd.

Exemplet från 1947, som herr statsrådet
talade om, är också ett bra exempel
på vad jag här påtalat. Men det var
inte det jag talade om utan det som
skedde 1948, då vi som sutto i jordbruksutskottet
fingo förmaning att inte
ändra någonting. Senare på våren kom
emellertid en proposition, som höjde
det hela med 100 miljoner kronor eller
mera; detta är ju vad vi gång på gång
framhållit.

Vad sedan gäller anslaget till jordfonden
så var ju lantbruksstyrelsens
skrivelse daterad den 25 augusti, men
då visste man givetvis inte så mycket
om utvecklingen. Jag förmodar att
statsrådets skrivning är av åtskilligt
senare datum, då man kanske kunde
fått veta något mera om utvecklingen.
Det var den saken. Vid årets slut voro
endast 300 000 kronor förbrukade. Det
visar, att även de fyra miljonerna tydligen
räckt i alla fall.

Vidare har jag inte sagt något om
hur de socialdemokratiska utskottsmedlemmarna
komma att ställa sig i år,
utan jag talade om hur de ställde sig
till den reservation, som vi hade i fjol.

Slutligen bara ett ord. Statsrådet säger,
att han ingen anledning har att
förmena mig att framföra en avvikande

mening beträffande dessa miljoner. I
all vänskap och med all möjlig personlig
respekt för statsrådet får jag säga,
att det skulle nog inte tjäna så mycket
till, även om statsrådet ansåg sig ha
anledning att göra det.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Jordbruksministern
ställde nyss vissa frågor till mig,
och jag skall försöka besvara dem.

Frågan om ändrade priser på jordbrukets
produkter är ju inte dagsaktuell.
En överenskommelse därvidlag är
träffad, som gäller fram till hösten
1949. När jag som argument för ett
höjt mjölkpris anförde, att allt fler och
fler av djurbesättningarna försvinna,
så förbisåg jag inte det förhållandet
beträffande mjölkproduktionen, soro
jordbruksministern pekade på. Men jag
har utgått från, att den nedslaktning
av boskap, som ägt rum, i första hand
har träffat andra djur än mjölkkorna
och att den undantagslöst inte har träffat
de goda mjölkkorna utan att i den
mån det varit fråga om kor har det
gällt sekunda sådana.

På vårt håll äro vi uppenbarligen
intresserade av regeringens stabiliseringssträvanden.
I det avseendet har
jordbruksministern fullkomligt rätt tolkat
vad jag tidigare här i dag har sagt,
men vi hoppas under alla förhållanden,
att regeringen inte är hågad att begära
att vi skola kasta överbord den kalkyl
för jordbruksprisernas beräknande, som
varit tillämpad sedan åtskilliga år tillbaka.
Vi anse oss med stöd av denna
berättigade till en del kostnadsökningar,
bland annat sådana, som stå i
samband dels med den ändrade lantarbetstidslag,
som föregående års riksdag
antog, och dels med de inte särskilt
stora men dock förbättringar i det lantarbetaravtal,
som nu håller på att träffas.
Även en mera verklighetsbetonad
beräkning av räntekostnaderna för
jordbrukets byggnader ingår i våra
önskemål.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m

Vi anse vidare, att vi äro berättigade
till en kompensation om och i den mån
man kan säga, att det i vissa priser
ingår vad som rätteligen borde benämnas
stimulansbidrag. Vi mena i det
fallet inte, att vi skulle vara skyldiga
att flytta över bidraget från den ena
inkomstgrenen till den andra, utan att
i den mån stimulansbidrag finnas, som
kunna anses vara givna i statens intresse,
dessa bidrag skola läggas utanför
kalkylen i dess helhet; på det sättet
skulle motsvarande belopp kunna komma
mjölkproduktionen tillgodo.

Jag kanske får tillfälle återkomma
senare.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Bara en mycket kort replik.

Jag måste till herr Waldemar Svensson
säga, att om lantbruksstyrelsens petita
voro daterade i augusti och statsverkspropositionen
några månader senare
vore det nog att inaugurera en alldeles
ny ordning i statsförvaltningen,
om varje departementschef när han
skriver sin proposition skulle sätta sig
ner och ringa upp respektive verk, som
avlämnat petitaskrivelser, och säga:
Menar ni vad ni säga här, eller menar
ni något annat? Jag tar detta bara såsom
ett exempel på att rent praktiskt
herr Waldemar Svenssons anvisningar
enligt min tro inte kunna leda till så
nämnvärt förändrade arbetsmetoder i
Kungl. Maj:ts kansli.

När herr Hedlund i Rådom ger mig
ett svar, så kan jag kanhända förstå, att
det är litet svårt att ge det svaret en
tillräckligt klar och koncis utformning.
.lag säger inte detta för att vara elak,
utan det är naturligt i ett stort upplagt
anförande, där man talar om de
stora politiska problemen så där i allmänna
ordalag, att säga, att det är önskvärt
och erforderligt att det blir prisstegring
på mjölken. .lag begär inte av
herr Hedlund i Rådom att han skall
ha någon speciell argumentering i bak -

fickan, men jag trodde att det fanns
vissa överväganden där bakom, eftersom
ju hela frågan onekligen har praktisk
politisk betydelse. Herr Hedlund i
Rådom säger —• och det gläder mig —
att man självfallet ingen tanke har på
att mäla sig ur den stabiliseringsöverenskommelse
som jordbrukarna också
givit sin anslutning, och som gäller,
efter vad jag kan förstå, till den 1 januari
1950, eftersom ju lönerna ligga
fastlagda till den dagen. Jag hoppas den
skall räcka ytterligare ett år, men det
är en sak vi få tala om då. Det är
möjligt att läget kan bli sådant att vissa
justeringar kunna tolereras, och då blir
detta självfallet giltigt även för det
svenska jordbruket. Det gladde mig
emellertid att få höra en så oreserverad
deklaration, som den herr Hedlund i
Rådom gjorde på denna punkt.

Men vidare säger herr Hedlund i
Rådom, att det under de senaste månaderna
tillkommit något, som kanske
ändå bör föranleda att man behöver
en speciell prisstegring för mjölkproduktionen.
Herr Hedlund i Rådom anförde
den omständigheten, att man träffat
ett nytt lantarbetaravtal. Nu innebär
emellertid det avtalet, efter vad jag
under hand blivit informerad om, ingenting
annat än en kompensation för den
arbetstidsminskning, som blivit en
följd av den nya lagens ikraftträdande
den 1 november 1948. Jag dristar mig
säga, att den efterjustering av jordbrukets
kalkyler, som gjordes på hösten
1948, visar ett annat resultat än vi kommo
till när vi diskuterade saken på
våren 1948. Då förklarade jordbrukarna,
al! som bidrag till stabiliseringsuppgörelsen
voro de beredda att offra
de 15 miljoner kronor, som erfordrades
för att få kalkylen i balans. Efterjusteringen
på hösten visar ju, att detta inte
var något offer. Det blev i stället några
liotal miljoner över. Jag förmenar att
detta faktiskt räcker till för att klara
denna lilla historia med lantarbetarlönerna.

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

9 ti

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag tror emellertid att den här diskussionen
har varit välgörande åtminstone
för mig, som ju kanske får
tillfälle att syssla rätt mycket med dessa
saker under de närmaste månaderna.
Diskussionen har givit mig den uppfattningen,
att man på jordbrukarhåll har
blicken öppen och sinnet klart för vad
stabiliseringslinjen verkligen betyder i
vårt politiska och ekonomiska liv i dag.

Hem SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Inte heller jag
tror att det vore lämpligt att statsrådet
ringde lantbruksstyrelsen eller andra
verk och frågade dem om de menade
vad de skrivit. Men härvidlag var det
ju fråga om en helt och hållet ny verksamhet,
ja, på sätt och vis ett nytt ämbetsverk,
låt vara att det gamla namnet
fanns kvar. Man hade gjort ett uttalande,
utan att det där bakom låg någon
längre erfarenhet. Det var någon månad
eller litet mera som man hade verkat,
och under sådana förhållanden
tycker jag, att det skulle ha varit rätt
naturligt om statsrådet frågat fram på
hösten: Hurudan är utvecklingen, och
har någonting hänt, som gör att man
kan företa en omprövning?

Men, herr talman, själva det centrala
i min tankegång var att riksdagen inte
skall vara så rädd för att självständigt
titta på vad regeringen föreslagit, och
det tycker jag att statsrådet med sitt
yttrande understrukit.

Herr STÅHL: Herr talman! Redan när
vi i höstriksdagens remissdebatt råkade
snudda vid frågan om den inre kongruensen
mellan regeringens tidigare
politik och den som nu kommit till synes,
visade det sig, att statsministern
blev mycket irriterad, och då vi i dag
kommit in på samma ämne, förefaller
det som om det hela skulle vara ännu
mera känsligt. Om jag inte missuppfattade
statsministern sade han, att påståendet
att hans parti fört en politik
före valet och en annan nu var att be -

skylla socialdemokraterna för att inte
ha fört en anständig politik. Jag skall i
anslutning till statsministerns reaktion
på denna punkt be att få säga, att ingen
av oppositionen — i vart fall ingen på
vårt håll — gjort gällande, att den 19
september 1918 var den stora vattendelaren.
Men vad vi sagt, och vad vi fortfarande
måste hålla på, är detta: hur
kan man visa upp för folket ute i landet
någon samstämmighet mellan å ena
sidan 1941 års 27-punktsprogram och å
andra sidan det program, som nu presenteras?
Folk måste fråga sig: när man
redan 1947 och 1948 visste att det rådde
brist på samhällsekonomisk balans,
varför företeddes inte redan då ett effektivt
program för att återställa denna
balans? Jag vill inte säga något, som
statsministern kan anse oanständigt
eller mindre anständigt, och vill inskränka
mig till att gratulera honom till
den dag, som hans anhängare ute i landet
inte undgå att gripas av en lätt yrsel,
när de jämföra statsbudgeten av januari
1949 med 27-punktsprogrammet
av 1944. Jag skulle också vilja göra en
liten randanteckning till talet om balansen.
Alldeles frånsett att statsministern
talade om balansen såsom om den
redan skulle vara uppnådd, tror jag ändå
att man måste säga sig, att om den
budget som här är framlagd och som
av alla talare betecknats såsom en
knapphetens budget — jag skall strax
be att få återkomma till den — betyder
att det är balans, så är det bra mycket
mera illa ställt, herr talman, än vad vi
hade fruktat. Och jag tror att man
måste säga sig att finansministerns små
illusionsnummer — om uttrycket tillätes
— här i dag på eftermiddagen icke
kunna på något sätt rubba den allvarliga
känsla, som det svenska folket
måste få, att vi kommit så långt ut, att
balans ej kan åvägabringas utan så fruktansvärt
hårdhänta åtgärder som måste
vidtagas.

Innan jag kommer in på det ämne,
som jag verkligen tänkt att få taga upp

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

litet närmare, skulle jag vilja säga ett
ord av oreserverad erkänsla till regeringen
i anslutning till budgeten, nämligen
för den kraft och framgång med
vilken stabiliseringspolitiken kunnat
vinna de stora berörda parternas medverkan.
Det bär tidigare berörts men
icke från vårt håll. Jag får säga, att det
vittnar gott om löntagargruppernas förtroende
till statsmakten, att vi kunnat
passera detta årsskifte utan några som
helst avtalsuppsägningar från näringslivets
organisationer. Det är en lojalitet,
som i första hand riktar sig mot samhället
som sådant men i icke ringa mån
gäller regeringen och riksdagen och
som därför är i hög grad förpliktande.

Anledningen till att jag begärt ordet har
redan berörts av herr Waldemar Svensson.
Den ligger på den konstitutionella
sidan av riksdagen och riksdagens arbetssätt.
Det är ett ärende som borde
intressera samtliga partier, när man
ställes inför en budget sådan som den
här framlagda och ett sådant resonemang
som statsministern och även finansministern
tidigare i dag presenterat.

Här har först herr Skoglund i Doverstorp,
kammarens andre vice talman,
och sedan herr Hedlund i Rådom på
middagen karakteriserat budgeten såsom
en knapphetens budget. Strax efteråt
kom finansministern och sade: »Här
ha vi framlagt en budget, som slutar
på 5 000 miljoner kronor, men ändå
stiga herrarna i de borgerliga partierna
upp och tala om knapphetens budget!»

Hur hänger det ihop? Såvitt jag förstår
ha båda parter rätt. Det finnes
ingen av oss — jag tror att socialdemokraterna
i kammaren äro i samma belägenhet
som vi andra — som kunnat
läsa denna budget utan en rent av förlamande
känsla av att det hela är fullständigt
fastlåst. Herr Ohlin använde
ordet »stelhet». Riksdagen är ekonomiskt
vanmäktig redan när den kommer
hit.

Jag skall icke diskutera, vem som
7 — Andra kammarens protokoll 1.94.9.

fört oss in i denna situation. Men vi ha
förts in i ett läge, där vi av statsministern
i dag fått höra, att det är ansvarslös
politik att yrka på några höjningar.
Av herr Fast få vi veta, att om vi vilja
höja på den ena kanten måste vi pruta
lika mycket på ett annat ställe. Det har
blivit nästan brott mot staten och folkhushållet
att under sådana förhållanden
framföra några önskemål utanför budgetens
ram. Den som gör det löper risk
att spränga denna. Men därmed har ju
också riksdagen, såsom herr Waldemar
Svensson med rätta påpekade, förlorat
den rörelsefrihet som grundlagsenligt
tillkommer riksdagen.

Då måste vi fråga oss, och jag skulle
verkligen vilja ställa den frågan till finansministern:
Skall det icke finnas

något annat sätt att konstruera en så
stor budget som på omkring 5 000 miljoner
kronor utan att man föres in i ett
sådant tvångsläge som det vi befinna
oss i? Det är viktigt ur konstitutionell
synpunkt, att åt riksdagen förbeliålles
eu ram där den har rörelsefrihet, eftersom
riksdagens ställning icke får trädas
för nära. Men det är viktigt även ur
praktiskt-ekonomiska synpunkter.

Jag vågar verkligen betvivla, att ämbetsvärlden,
byråkratien och regeringen
kunna ha samma känsla för de väldiga
behov som finnas ute i landet. Här har
i dag redan tidigare pekats på brister
inom sjukhusvården. Det gäller kronikerhem,
ålderdomshem och barnhem.
Det gäller de otillräckliga ökningar som
inrikesministern lyckats få igenom för
sinnessjukhusens utbyggnad. De äro
som var och en känner till alldeles otillräckliga.
Vi ha ett skriande behov av
skolor, och det är en rad andra sociala
behov och undervisningsbehov som äro
överhängande. Jag vill påpeka, att
idrottsanslaget fallit offer för nedskärningen
på ett så fruktansvärt sätt att
hela denna ungdomsfostrande folkrörelse
hotas till sitt bestånd. Den, som
ser sig omkring i landet, måste konstatera,
att det viixer upp en rad nya be Nr

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hov för ungdomsvården i vårt land.
Kommunerna lia en stark känsla för det
men kunna ingenting göra. När vi komma
hit äro vi stängda; vi ha icke heller
i riksdagen några möjligheter. Jag
pekar på, att därvidlag är ungdomsbrottsligheten,
som vi diskuterade i höstas,
en varningssignal som ej kan misstydas.
Den ideella verksamheten, där
ungdomsvården anmäler sig som det
kanske främsta ändamålet, upplever
sannerligen ingen högkonjunktur trots
den fulla sysselsättningen. Det finnes
andra behov av denna art. Låt mig ur
katalogen nämna ett fall som aktualiserades
härom dagen: händelsen i ungdomsfängelset
i Uppsala som det redan
interpellerats om! Den har också aktualiserat
bristen på och behovet av nya
vårdmöjligheter.

Vi ha dessutom en rad landsbygdsfrågor
som äro högst aktuella. Man blir
ganska beklämd, när man ser, hur finansministern
farit fram med blåpennan
i kommunikationsministerns äskanden
till broar och vägar icke minst i
det län jag har äran representera, där
25 procent av brobeståndet anses riskabelt
för trafiken men där man icke på
långa vägar kan åstadkomma vad som
behöves.

Jag tror, att riksdagsmännen, som
komma utifrån landet, ha en mera levande
känsla för de behov som finnas.
Därför menar jag, att budgeten skulle
vara principiellt så konstruerad, att
riksdagen hade någon möjlighet att föra
fram de levande behov som finnas och
alltid böra finnas i ett expansivt och
levande, dynamiskt samhälle.

Det är klart, att finansministern kan
svara, att han lika litet som någon annan
förmår att bemästra de automatiskt
växande utgifterna på olika områden.
Utgifterna ha ju redan skapats flera år
i förväg innan inkomsterna hinna i
kapp. Jag förstår en sådan invändning.
Var och en som ute i kommunerna följer,
hur de .statliga åtgärderna verka,
och ser, hur de yngla av sig i nya äm -

betsverk och funktionärer, måste förstå
detta resonemang. Även där gripes man
av en ganska olustig vanmakt. Jag skulle
vilja peka på hur kommunerna tvingats
inrätta dyra och tunga ämbetsverk bara
för den administrativa sidan av den
byggnadsverksamhet, som i allt större
utsträckning överföres i allmän regi.
Dessa ämbetsverk kosta skattebetalarna
väldiga pengar, som icke synas på hyresbeloppen
men som verka indirekt
tyngande på hela samhällsapparaten.
Man har en känsla av att de suga till
sig i hög grad de mera dugande tjänstemännen,
som behövdes i direkt produktiv
verksamhet.

Detsamma gäller vår socialvård. Jag
har roat mig, herr talman, med att i
meddelanden från ett antal kommuner
se efter, vart de avsedda höjda anslagen
till olika socialvårdsutgifter gått. Det
bär visat sig att en mycket ringa del
går till förbättrad vård, förbättrade anstalter
och förbättrad kost; huvudmassan
av utgifterna har åtgått till löneuppflvttningar
och inrättande av nya tjänster.

Jag är säker på att kammaren erinrar
sig, att när vi genomförde de förbättrade
folkpensionerna, som alla satte så
stort värde på, så sades det här, att fattigvårdskostnaderna
i kommunerna
automatiskt skulle komma att sjunka.
Jag har undersökt denna fråga i ett antal
kommuner men icke funnit en enda
kommun där fattigvårdskostnaderna
minskats genom detta. De ha i stället
fortsatt att stiga.

Vi skola icke diskutera, vem som bär
skulden till denna utveckling. Vi veta
alla, att det är en serie omständigheter.
Det är icke det frågan gäller. Frågan är
i stället, hur vi skola komma ut ur denna
trollcirkel och in i en sådan ekonomisk
politik, att vi få möjlighet att
nöjaktigt eller åtminstone något så när
tillgodose de nya uppgifter, som anmäla
sig i ett levande samhälle.

När man talar om att budgeten är
konstruerad för en statisk samhällstyp,

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

Vid

så är det klart, att tanken lätt glider
över till de krisregleringar, som i viss
utsträckning nu se ut att vara för mycket
lång tid permanentade. Vi ha tidigare
här i kammaren talat om att åtminstone
eu del av dessa krisregleringar
tär på själva rättsmedvetandet.
Statsrådet Kock och jag hade tillfälle
att resonera om detta i höstas. Jag tvekar
icke att säga, att en del av dessa
krisregleringar har en rent moralupplösande
verkan. Jag tror att statsrådet
Kock är villig giva mig rätt i detta. Vi
förde då ett stillsamt samtal om köttransoneringen.
Jag skulle vilja be fru
Kock att icke släppa den ur sina tankar.
Tv, med den utformning den för
närvarande har, för den — jag upprepar
det — farliga följder i släptåg.

Jag skall, icke som ett typexempel
utan mera som ett litet kuriosum för
att visa, vad det är som medborgare
drabbas av, be att få för kammaren
läsa upp och i protokollet få intaget
ett brev, som ganska kort tid före jul
anlände från livsmedelskommissionen
till en charkuterifirma i den norra delen
av landet. Jag utelämnar datum
och adressort. Brevet lyder så här: »Vid
en av kontrollant från livsmedelskommissionen
den 1948 verkställd un dersökning

av Eder charkuteriaffär har
i lokalen anträffats kropp av mindre
kalv, från vilken, i strid med bestämmelserna
i livsmedelskommissionens
cirkulär nr 8050 kap. 3 punkt 6, en
njure icke avlägsnats. Med anledning
härav får kommissionen anmoda Eder
att senast den 1948 inkomma med

förklaring i ärendet. Stockholm den

1948. Statens livsmedelskommission,
sektionen för administrativa uppdrag.
» Därefter namnet.

Vågar fru Kock eller någon annan av
oss tro, att en administrativ krisregleringsverksamhet,
som fungerar på detta
sätt, verkligen är till fördel och åtnjuter
det förtroende som den borde äga?
Jag tror, att man måste svara nej på
denna fråga. Ju längre man bibehåller

remiss av statsverkspropositionen m. m.

krisregleringar, som framstå som tvivelaktiga,
desto större blir påfrestningen
för samhället och samhällsauktoriteten.

En annan reglering, som också är
föremål för allmänhetens enhälliga tvivel,
är bensinransoneringen. Det dubbla
system av å ena sidan ransonering och
å andra sidan rent fiskaliska skatter,
för vilket bilismen i alla dess former
är utsatt, framstår som en anomali. Jag
tror, att för den som kör bil och verkligen
ser, hur bensinransoneringen fungerar,
måste bilden bli en annan än
den kan bli för den, som ser hela denna
apparat utifrån. Jag skulle ännu en
gång vilja fråga, om man ej kan vara
villig att göra en omprövning och därvidlag
använda sig av experter. Jag
tror för min del, att man därigenom
skulle kunna få bort åtminstone någon
av de dubbla avigsidorna. Jag har ibland
tänkt — och jag tror att flera ha den
uppfattningen — att med den investeringsnedskärning
man nu står inför
komma också transporterna att bli beskurna,
så att det skulle vara möjligt
att på denna väg få bort denna ransonering.
Den är en av de byråkratiska
pålagor, som verka fördyrande och irriterande
på hela näringslivet.

I samband med regleringarna skulle
jag också vilja säga ett ord beträffande
papperet. Jag har tidigare talat om detta
här, eftersom det ligger mig nära om
hjärtat. Jag har icke bara ett intryck
av utan jag vet, att vi ha kommit i det
läget, att för närvarande finnes finpapper
ej längre att uppbringa. Och
orsaken ligger i öppen dag: det har
förts en sådan prispolitik från priskontrollens
sida, att man icke kan —
eller i varje fall på producenthål] säger
sig icke kunna — producera denna
vara. Jag hörde i dag, att det börjat
uppstå en skriande brist på emballage
inom livsmedelsbranschen. .lag kan icke
kontrollera uppgiften, men jag fick
den från ytterst vederhäftigt håll. Skall
man ständigt och jämt behöva åter -

100

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

komma till dessa saker? Kan man icke
söka anpassa systemet så pass smidigt,
att man ej behöver komma in i sådana
stockningar, som verka i hög grad störande
på näringslivet?

Jag kan i detta sammanhang icke
undgå att påminna om att det var 1864
som de svenska bönderna och borgarne
vid de gamla ståndsriksdagarna lyckades
genomföra näringsfriheten här i
landet. Jag har, herr talman, den uppfattningen,
att det är en av vår generations
verkligt stora uppgifter att försöka
att åter göra näringsfriheten till
åtminstone något av vad den har varit.
Den har väl aldrig sedan dess varit
så inskränkt som den är nu. Finansministern
tycktes icke ha någon starkare
tro på att vi skola komma tillbaka
till ett friare system, men statsministern
deklarerade dess bättre en annan
mening. Jag vill hoppas, att vid spelet
på dessa båda strängar det blir statsministern
som spelar den riktiga
strängen och att vi kunna komma in i
ett friare system.

Till friheten hör också den fria
åsiktsbildningen, och jag skall be att
få säga ett kort ord om den. Det förefaller
som om folk ute i landet började
fundera på egen hand mera än de gjort
tidigare, och därifrån är steget inte
långt över till en rent individualistisk
åsiktsbildning, som bör ligga i allas
vårt intresse.

Att jag tar upp detta beror på att jag
skulle vilja säga ett par små ord av
kärlek till, jag höll på att säga gyckelmakarnas
konung här i kammaren, vår
rolighetsminister utan portfölj, herr
Dickson. Han fällde vid höstriksdagen
med den stillsamma sarkasm, som är
honom egen, ett yttrande om åsiktsfriheten
inom partierna, vilket sedermera,
såsom jag antar till herr Dicksons
glädje, sänts ut i radio vid flera tillfällen.
Jag tyckte det var roligt när
han på sitt lakoniska sätt konstaterade,
att tre folkpartister, som talat om valet
och dess innebörd, inte hade redovisat

mer än två olika meningar. Visserligen
råkade han felreferera de tre talarna —
det må vara tillåtet när man är ute i
syfte att skämta — och jag är den siste
att missunna herr Dickson att få ett
skratt i kammaren eller att bli citerad
i radio. Det är inte småsnål avundsjuka
som gör att jag tar upp denna sak.

Även roligheter kunna emellertid ha
sina biverkningar, ibland sådana som
man inte räknat med. Fråga är väl om
inte herr Dicksons ord rent av ha bidragit
att inpränta den föreställningen
hos mindre kritiska lyssnare, naturligtvis
inte här i kammaren utan vid högtalarna,
att det är någonting mindervärdigt
eller till och med föraktligt med
partier, vilkas talesmän även i en så
sekundär fråga som denna understå sig
att hysa åsikter som äro litet olika
nyanserade och turnerade. Det smyger
sig gärna ett drag av mindervärde över
ett sådant parti.

Jag kan inse, hur gamla socialister
på den tiden, när proletariatet måste
uppträda som en kämpande massa för
att bryta sig väg, måste mana och träna
sina skaror till likriktning, kollektivism
och masstänkande, men jag har svårare
att förstå att herr Dickson med sin
ställning och partitillhörighet kan ha
något intresse av att tala och tänka på
detta sätt. Möjligen skulle det kunna
förklaras med ett ganska djupsinnigt
ord, som den engelske liberale överhusledaren
yttrade vid en kongress i
Ziirich i somras. Han sade: »Konservatismen
såsom fasthållande vid allt det
hittills bestående torde ha de bästa förutsättningarna
för att bevara inre enighet,
tv det finns många vägar för framåtskridandet
men bara en på vilken
man lämpligen sitter stilla.»

Jag vet inte om detta träffar in på
herr Dickson, men jag skulle vilja säga
till honom och till alla andra, som äro
intresserade av det, som det ibland
förefaller, något pikanta ämne om folkpartiets
sammanhållning, att vi inte
minst här i riksdagen fått lära oss när

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vi skola hålla samman, men att vi också
ha klart för oss när vi skola ge utrymme
för en individualistisk åsiktsbildning
även inom partiet. För oss är
denna frihet en självklarhet och ett
värde som måste värnas. Om ett folk
skulle komma att bestå av några få
stora liktänkande klumpar med åsikter
som inpiskats av ett fåtal mäktiga partiledare,
då skulle det folket liksom det
tyska under Hitler ha förverkat rätten
att kalla sig kulturfolk. Det är just
nyanseringen och friheten till individualistisk
åsiktsbildning som konstituerar
ett kulturfolk. Vi få därför icke
vara obetänksamma när vi behandla
detta ämne, även om det ligger ett
skämt inom räckhåll. Vi få inte lättvindigt
leka med det för all demokrati
omistliga värde det här är fråga om. —
Jag hoppas herr Dickson uppfattat den
godmodiga men i alla fall bestämda
touchen i vad jag velat säga.

Jag skulle, herr talman, vidare vilja
säga, trots att jag självfallet efter den
ytterst kortfattade deklaration om den
nordiska politiken, som lämnats av
statsministern och utrikesministern,
inte känner mig mogen att närmare
beröra ämnet, att man hyser en spontan
sympati för den rörelse, som syftar
till ett fördjupat nordiskt samarbete.
Jag skulle vilja uttala den förhoppningen,
att om strävandena skulle leda
till resultat, utrymme skall kunna ges
för ökat samarbete inte bara på det
område som närmast är berört, utan
även i ekonomiskt och kulturellt avseende.

Tillåt mig även, herr talman, att som
jag tror för första gången i den svenska
riksdagen med några ord rikta perspektivet
ytterligare ut över världen, nämligen
till den fredliga samverkan, som
börjar växa fram ute i det demokratiska
västliga Europa. Det vore enligt min
tanke att beklaga om den Europarörelse,
som under 1948 tog sina första
mera betydelsefulla steg, skulle förväxlas
med block och pakter och därige -

nom få sken av att innebära en militär
samverkan. Ingenting kan vara felaktigare.
Jag vill begagna detta tillfälle
att säga, att den Europarörelse som
håller på att växa fram är fri från sådana
biavsikter. Den bygger helt på
fredlig samverkan i den insikten, att
om någonting nytt skall växa upp ur
ruinerna, måste den nya plantan från
början få sin näring i en atmosfär av
fred och ömsesidigt förtroende. Det
finns ute bland vårt folk ett intresse
för denna nya rörelse, som på allvar
trädde inför världens blickar genom
den kända kongressen i Haag i maj
förra året. Jag tror mig också veta, att
regeringen med intresse tagit del av
denna rörelses intentioner och praktiska
handlingsprogram, som naturligtvis
i dag måste vara mycket begränsat.
Det gäller emellertid en samverkan i
fred på lång sikt. Jag har ibland varit
rädd att man, icke minst här i riksdagen,
där vi syssla med praktiska ting,
skulle avfärda denna rörelse med att
säga, att den är så utopisk och blåögt
optimistisk, att det vore barnsligt att
befatta sig med den. Jag vill emellertid
säga, att rörelsen icke är verklighetsfrämmande,
utan tvärtom djupt realistisk.
Det är ingen tillfällighet att en rad
ledande politiker och statsmän i olika
partier, konservativa, liberala och socialdemokratiska,
tagit aktiv del i och
stå i spetsen för rörelsen.

Det gäller i korthet, herr talman, att
i förtroende söka bygga upp ett nytt
Europa. Att det är realistiskt att börja
på detta sätt framgår därav, att det
demokratiska Västeuropa till sin befolkning
är större än något av de mycket
omskrivna blocken och har en rikare
och mera mångförgrenad kultur.
Det har en tradition och erfarenhet,
inte minst politisk, som äro omistliga.
Det är en sådan sam arbetsam! a som
bör besjäla återuppbyggnaden i Europa,
och det är min livliga förhoppning,
herr talman, att även vår regering och
riksdag, när den dagen kommer, med

102

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

glädje skola, oavsett om det råder skilda
meningar i övrigt, göra den insats vi
kunna för återuppbyggnaden och för
den fred och blomstring, som vi tro att
även Europa går fram emot.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Herr andre vice talmannen riktade
till mig en fråga om min inställning''
till ransoneringarna. Jag skulle
ha kunnat nöja mig med att hänvisa
till de deklarationer, som statsministern
och finansministern tidigare gjort
angående regeringens inställning i detta
avseende. Eftersom frågan ställdes
direkt till mig, skall jag emellertid
gärna upprepa de uttalanden, jag gjort
offentligt såväl före som efter det jag
blev chef för folkliushållningsdepartementet,
nämligen att en ransonering
icke skall behållas längre än som är
nödvändigt med hänsyn till vår försörjning,
d. v. s. vår produktion och
våra importmöjligheter. Häri ligger att
man måste göra en bedömning av dessa
möjligheter. Vid varje avveckling av
en ransonering måste man ta vissa risker
och bedöma storleken av dessa.
Man kan aldrig vinna hundraprocentig
visshet om att upphävandet av en reglering
skall kunna ske utan friktioner
på marknaden.

Herr Ståhl kan vara övertygad om
att jag följer utvecklingen på de två
områden han särskilt nämnde, kött- och
bensinransoneringarna, och tar hänsyn
till allt nytt material som kommer
fram. Det finns dock icke någon anledning
för mig att vid denna sena
timme ta kammarens tid i anspråk för
att upprepa de argument och sifferuppgifter
jag hade tillfälle att framlägga
vid debatten för ungefär en månad
sedan vid besvarandet av interpellationer
i dessa frågor.

Herr Ståhl önskade att experter skola
få vara med om att lägga upp exempelvis
bensinransoneringen. Jag vill

härtill svara, att trafikkommissionen
ständigt står i kontakt med den expertis
som finns inom landet. Jag vill
bara upprepa vad jag sade i december,
att denna expertis, representanter för
motororganisationerna, näringsorganisationerna
och oljebolagen, praktiskt
taget enstämmigt uttalat, att ett upphävande
av bensinransoneringen sannolikt
skulle medföra en ökning av
konsumtionen, vilket man icke kan
tillåta med hänsyn till valutasituationen.
Om trafikintensiteten skulle gå
ned och efterfrågan på bensin därigenom
minska, finge man naturligtvis
taga under övervägande, huruvida man
bör göra cn justering på det ena eller
andra sättet.

Det hade kanske väntats att jag såsom
folkhushållningsminister skulle ha
gjort djärva uttalanden i statsverkspropositionen
om utvecklingen under det
kommande budgetåret och visat mig
optimistisk genom att föreslå väsentligt
lägre anslag till kristidskommissionerna
och därigenom ställa en mera
genomgripande avveckling i utsikt. För
min del har jag emellertid ansett det
mera realistiskt att räkna med en fortsatt
verksamhet, dock icke av samma
omfattning som under innevarande
budgetår.

Jag vill begagna detta tillfälle att
korrigera den, om jag skall uttrycka
mig vänligt, misstolkning av anslagen
under folkhushållningsdepartementets
huvudtitel, som kommit till synes. Man
har anklagat mig för att ha ökat anslagen
till kriskommissionerna. Förhållandet
är emellertid det motsatta. Under
innevarande budgetår har Kungl.
Maj :t anvisat ett belopp till kristidskommissionerna
på sammanlagt 25,3
miljoner kronor. Detta belopp är högre
än det av riksdagen beviljade anslaget,
ty när innevarande års budget gjordes
upp, räknade man med en viss avveckling,
vilken emellertid visat sig icke
kunna komma till stånd. I årets statsverksproposition
har man utgått från

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

103

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de verkliga utgifterna under detta år,
vilka som jag nyss nämnt uppskattas
till 25,3 miljoner. Detta belopp har reducerats
med icke mindre än 3,9 miljoner
eller närmare bestämt 3 882 000
kronor till 21,4 miljoner på grund av
de avvecklingar under det kommande
året, varom beslut nyligen fattats. Anslaget
har således icke ökats utan tvärtom
minskats, om man tar hänsyn till
de verkliga kostnaderna under detta
budgetår.

Det har sagts att regeringen icke vill
upphäva några regleringar, förrän den
blir därtill absolut nödd och tvungen,
och att kommissionerna hålla fast vid
regleringarna, emedan de äro rädda
om sin egen existens. Jag vill i anledning
härav erinra om att många regleringar
avvecklats inte bara under de
senaste månaderna, utan under hela
perioden efter kriget. Man behöver
bara påminna sig hur ransoneringskalendern
såg ut 1945 och hur den ser
ut i dag. Går man till de regleringar,
som inte direkt beröra konsumenterna,
skulle man kunna lägga fram långa listor
över sådana regleringar som avvecklats
inom exempelvis industrikommissionens
område. Det har i dag talats
mycket om att man inte fäster sig
vid argument och deklarationer utan
bara ser till handlingar, men minnet
är kort och man glömmer vad som har
skett.

Herr STÄHL (kort genmäle): Herr talman!
Det var statsrådet Kocks återkallande
i minnet av de avskaffade regleringarna
som föranledde mig att begära
ordet för att påminna henne om den effekt
som avskaffandet av i varje fall en
av ransoneringarna haft. Statsrådet Kock
säger, att man icke vågar upphäva bensinransoneringen,
emedan trafikkommissionen
och dess experter inte våga
förorda det. Hur var det innan brödransoneringen
avskaffades? Jag vill erinra
kammaren om åt! det, kort tid innan
brödransoneringen avskaffades,

framställdes en fråga angående denna,
och att svaret blev, att man inte vågade
göra någonting. När experimentet
sedan gjordes — låt vara att det
hade kommit en god skörd emellan —
visade det sig enligt sifferuppgifter
som lämnats allmänheten, att brödkonsumtionen
sjönk. Jag skulle därför
vilja säga: Tag risken, visa litet mod,
statsrådet Kock! Kanhända går det
lika bra den här gången.

Chefen för folkliushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Herr Stålil tog genom sin anmärkning
om skörden tillbaka vad han
sagt om tveksamheten inför avskaffandet
av brödransoneringen. Före det
definitiva beslutet ville man avvakta
skörderesultatet, eftersom det dåliga
vädret under sommarens senare del
innebar vissa risker för att skördens
kvantitet och kvalitet icke skulle bli
vad man tidigare väntat.

Herr Stålil uppgav, att konsumtionen
av brödsäd minskat efter ransoneringens
upphävande. Enligt vad jag har
mig bekant har det tvärtom blivit någon
ökning; livsmedelskommissionen
garderade sig också mot en ökning.
Jag har inga siffror till hands och kan
därför inte vederlägga herr Ståhl med
siffror. Att det varit en ökning, kanske
icke någon stor ökning men dock
en ökning, märker man bl. a. på inkomna
ansökningar om ökad tilldelning
av smör och socker för kaffebrödstill
verkning.

Som jag sade till herr Ståhl tidigare
måste man bedöma de risker man löper
vid en avveckling. I detta hänseende
ligger det olika till med bensinransoneringen
och brödransoneringen.

Herr DICKSON: Det är en stor glädje
för mig, herr talman, att efter all den
kritik, som har riktats mot regeringen,
kunna verka för balansens återställande
genom åt! bära fram en liten blomma,
främst till kommunikationsminis -

104 Nr 2. Tisdagen den 18

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tern; han kan behöva den med tanke
på de vedervärdigheter, som väl torde
komma över hans huvud längre fram
på våren. Jag syftar, då det gäller mitt
beröm, på hans avstående från att skapa
ett nytt ämbetsverk för trafiksäkerheten.
Inte så att förstå, att trafiksäkerheten
är något man skall nonchalera,
men jag tror att jag någon gång tidigare
vidrört här i kammaren, att det
alltid är en risk med ämbetsverk, som
stå på egna ben, därför att de vilja
gärna växa, och de ha en inneboende
kraft, som är rent förbluffande. Regeringen
har i denna knappa budget ansträngt
sig att hålla tillbaka ämbetsverkens
krav. Det är lovvärt, och jag
är glad att kunna nämna även detta.
Men trycket underifrån, från ämbetsverken,
är så stort, att man alltid kan
riskera att i ett obevakat ögonblick ett
par tre byråchefer slinka emellan regeringens
fingrar och bli anställda.

Administrationens växt har det klagats
över i hela landet. Alla ha klart
för sig, att administrationen som sådan
icke är produktiv. Här sättas begåvade
och talangfulla människor i administrationen,
folk som skulle kunna
göra bättre nytta för sig, och det är
därför som jag är så glad, och jag är
söker på att svenska folket, när det får
denna sak mera påpekad för sig, gläds
med oss här och gläds med regeringen
över att det har kommit denna stråle
av hopp, som sannerligen inte fanns
under den förra riksdagen, då vi fingo
3, 4 eller 5 nya ämbetsverk. Det gjordes
den gången ett litet försök att få
bort kungl. skogsstyrelsen; den ansågs
icke behövlig. Det misslyckades skändligen.
Den ekonomiske samordningsministern
bär kanske den största skulden
därför. Skrämda av hans argument
föllo då kammarens ledamöter
till föga, i många fall nog mot bättre
vetande. Den gången kom angreppet
för sent, men jag vill peka på de lärdomar,
som böra dragas av detta:
Skall man på någon punkt kunna hind -

januari 1949 em.

ra administrationens växt, så skall det
vara på ett mycket tidigt stadium, innan
detta embryo har nått med sina
rötter i jorden och har hunnit utveckla
en egen kraft. Då är det för sent,
ty till kniven tar tydligen inte den
svenska riksdagen, och det behövs, om
man skall få bort en sådan institution
som ett centralt ämbetsverk.

Jag skulle ju länge kunna tala om
dessa ting, men jag har två punkter
till, som jag tänkte taga upp, och så
har herr Ståhl skänkt mig en gratis
på köpet. Den första gäller kommunerna
ute på landet. Kommunsammanslagningen
gör ju att kommunerna bli få
och stora. Jag tror att det är många
värden som gå förlorade genom att de
små kommunerna försvinna, men allt
detta ha vi resonerat om förut, och jag
skall inte taga upp det på nytt. Jag
skall emellertid knyta en förhoppning
till utvecklingen sådan den nu blivit,
nämligen att när kommunerna nu blivit
stora och bärkraftiga, borde man
kunna ge dem större myndighet än vad
de haft förut. Den som är kommunalman
— och det finns väl många i detta
rum — vet hur litet en kommun har
kvar av självstyrelse. Det är att skriva
till länsstyrelsen, om man nu inte skall
besvära regeringen direkt, i varje stund,
och det finns kvar många rent teoretiska
självstyrelsemoment, som äro
nästan genanta. Det heter, att kommunen
beslutar, men länsstyrelsen skall
uttala sig först, och i verkligheten är
det ju länsstyrelsen som säger ifrån,
om kommunen får besluta på det ena
eller andra sättet. Jag skulle därför
vilja ha ett önskemål uttalat, och jag
tror att det önskemålet stödes av
många, nämligen att man skulle försöka
att anförtro folk ute i bygderna litet
mera ansvar. Det går ut över enhetligheten,
säger någon, och det gör det.
Men det tycker jag bara är bra, ty enhetlighet
— det har jag sagt förut —
är inkörsporten till likriktning, ett ord,
som inte är sympatiskt. Härtill kommer

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att Sverige är avlångt och har olikartad
befolkning på olika platser med
olika krav, olika vanor och olika önskemål.
Det gör ingenting, om kommunerna
bli litet olika varandra, om de ha
olika bestämmelser, bara folket trivs, tv
det är väl dit vi vilja komma.

Punkt 3 skulle handla om skolan. Jag
medger, att där är jag litet vag i mitt
ställningstagande, om jag skall kalla
det så. Jag har funderat över detta, att
medborgarna skola hålla på och utbilda
sig allt längre och längre tid för att
kvalificera sig bättre för det allmänna
livet. Det är nog bra med kunskap, men
det räcker inte att bara proppa in vetande
i skallen på människor. Man
skulle ju tro, att genom ett högt kvalificerat
vetande skulle människor också
komma till större klarhet beträffande
hur problemen skola lösas, klarhet i
hur samhället bör se ut o. s. v. Men
låtom oss göra ett tankeexperiment.
Hur skulle det se ut med enigheten och
endräkten och samförståndsmöjligheterna,
om vi — jag vågar knappast uttala
tanken — tänkte oss att vi alla här
i landet vore professorer. Det är ju
en ohygglig tanke. All erfarenhet säger
ju, att finns det några, som inte kunna
komma överens, så är det just de lärda
männen. Konsekvensen av detta, kommer
någon av mina vedersakare att
säga, vore att man inte skulle lära sig
någonting, ty då skulle man kunna
leva ett lugnare och bättre liv. Det är
inte så jag menar. Jag menar verkligen
allvarligt, att man skall nog visserligen
lära sig saker och ting, men det behövs
ett ytterligare element utöver den rena
lärdomen, som jag tror skulle kunna
betonas i skolan och vid uppfostran
över huvud taget av medborgarna. Jag
hörde i radio kl. 7 om vad som hade
tilldragit sig i första kammaren, och
där förkunnades att herr Gränebo hade
uttalat, att han ansåg alt allt inte är
som det borde vara. Det är ungefär det
jag skulle vilja säga beträffande skolutbildningen.
Den borde ju avse eu

uppfostran av medborgarna till människor,
som kunna leva tillsammans i
denna trånga värld utan att råka i ideliga
kollisioner med varandra.

Efter dessa lapidariska önskemål
skulle jag sedan komma till herr Ståhl.
Jag känner mig ganska smickrad över
att han observerat mitt lilla uttalande
här i riksdagen, som ju egentligen bara
var en sak som jag sade i förbigående
om något som alla visste förut. Nu har
herr Ståhl tyckt att detta var förargligt,
och han har talat om åsiktsfrihet.
Jag tror att herr Ståhl och jag äro av
fullkomligt samma mening på den
punkten. Jag skulle tro att jag kan tävla
med vilken som helst här i riksdagen
i fråga om att vilja ha individualismen
bred, att vi skola tillåta folk att göra
vadhelst de vilja ända intill den gräns,
då hänsynen för andra människor tar
emot. Frihet att tänka, göra och säga
— och skriva för den delen också —
vad som helst, det är inte det som jag
har tänkt på, när jag yttrade detta, utan
vad jag reagerar emot är det språkmissbruk,
som ibland förekommer även här
i riksdagen, när man kallar en sammanfattning
av flera diametralt motsatta
åsikter för en meningsriktning.
Det kan inte vara alldeles riktigt. Jag
har emellertid den största veneration
för folkpartiets ledning, som kan hålla
samman denna skara, och det är för
visso tacknämligt att människor med
olika åsikter kunna trivas inom en och
samma organisation. Jag vet ju inte
hur det är inom folkpartiet, men det
håller ju dock samman, och det vore
gott om det vore så litet mera allmänt
bland människorna. Men konsekvensen
kan bli besvärlig i den politiska utövningen.
Jag vet att det är många av
kamraterna här, som taga sitt riksdagsmannaskap
så, att de känna sig som representanter
för sina väljares åsikter
och att de därför, om de finna att de
komma i en situation, då en del av deras
väljare som, såsom man säger, givit
dem sitt förtroende, ha en annan

10G Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

åsikt, hellre avstå från att rösta. Jag
tror det är farligt, om man fattar riksdagsmannaskapet
så. Jag skulle helst
vilja se det på det sättet, att väljarna
utse en person, som de lita på, och
sedan får han i de situationer, som
kunna uppkomma, rösta såsom han för
gott finner utan att fundera på om väljarna
begripa det eller inte. Om de
finna att han bär sig dumt åt, få de
väl avskaffa honom vid nästa val.

Jag tror, herr talman, efter detta,
som ju knappast rörde dagens ämne och
efter att ha lovat herr Hall — med den
verkan att han strök sig från talarlistan
— att jag icke skulle tala om riksbanken,
att jag nu kan sluta.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill konstatera att herr
Dickson av i dag och jag ha samma
mening. Jag har därför inte mycket att
tillägga. Eftersom han tycker att det
skall finnas en så pass stor åsiktsfrihet
inom ett parti, att man kan tillåta sig
tycka på olika nyanserade sätt, så
skulle ju därmed hela syftet med hans
lilla replik den gången varit att ge
folkpartiet ett fläskben och ingenting
annat. Jag tycker att en högerman skall
ha full rätt till det.

Men sammanhanget är nog inte riktigt
så enkelt, herr talman. Om man
ser efter vad herr Dickson sade i det
anförande, där detta är hämtat, sade
han: »Det är dock ganska makabert att
tänka sig, att ett sådant val som detta
är resultatet av ett ställningstagande
från en massa människor, av vilka 94
procent inte ha en aning om vad det
hela gäller. Av de återstående 6 procenten
— jag har ändå huggit till den
siffran ganska hövligt, jag tror den är
mindre — är det bara 10 procent som
ha en mera klar bild av de svåra begrepp
som valet har rört sig om.»

Denna uppskattning hade herr Dick -

son av vad folket ville, när det röstade,
och vad herr Dickson nu sade är ett
försök att med hartassen släta över
vad han förut sagt.

Herr Dickson är rädd för att bli professor.
Jag tror att risken är ganska
liten. När jag hörde honom tala så inkonsekvent
som han gjorde här, kunde
jag, herr talman, inte underlåta att erinra
mig en gammal magister, som
fanns vid läroverket i Gustaf Nilssons
och min gamla hemstad och som brukade
säga till gossar, som utmärkt sig
på samma sätt som herr Dickson: Du
est en schebu, du yttrar dig dristeliga
om saker, dem du knappast känner till
namnet.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Enligt protokollet skulle jag
ha sagt -— och det står jag för — att
valet var resultatet av ett ställningstagande
från en massa människor, varav
94 procent inte hade en aning om
vad det hela rörde sig om. Det konstaterades
ju i den remissdebatt, som var
efter valet, att högern hade rest omkring
och pläderat för en kärvare linje,
samma linje som sedermera visade sig
vara socialdemokraternas program. Man
finner alltså, att högern har pläderat
för en linje, som är socialdemokraternas
program — och så springer väljarna
och röstar på folkpartiet! Kan man
tänka sig någonting mera huvudlöst?!

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.15 om.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2. 107

Onsdagen den 19 januari

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att
kammaren måtte besluta att för behandling
av sådana ärenden, som tillhöra tillfälligt
utskott, tillsätta tre tillfälliga utskott,
vart och ett bestående av tio ledamöter
och tio suppleanter, samt att val
till dessa utskott måtte företagas onsdagen
den 26 innevarande januari.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.).

Herr talmannen anmälde, att den från
gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl. Maj :ts
propositioner, nr 1, angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret
1949/50, och nr 2, angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49 nu komma att fortsättas;
och lämnades därvid enligt förut
gjord anteckning ordet till

Herr HJALMARSON, som anförde:
Herr talman! Som en av höjdpunkterna
i gårdagens debatt om statsverkspropositionen
får man väl beteckna finansministerns
inlägg, och det är till detta
inlägg som jag skall be att få knyta
några reflexioner.

Det är ju så, herr talman, att man kan
vinna den eftersträvade ekonomiska
balansen på två vägar: antingen genom
att öka friheten medelst en rörlig räntepolitik,
en modifiering av pris- och investcringskontrollen,
en revidering av
beskattningen i produktionsvänlig riktning
o. s. v. eller genom att draga åt

regleringsapparaten. Det är denna senare
väg regeringen gått. Frågan om vilken
väg man väljer beror väl i sista
hand på vilken typ av samhällsorganisation
man föredrager, den fria hushållningens
eller den statsdirigerade
ekonomiens.

Emellertid skulle jag med anledning
av ett avsnitt i finansministerns inlägg
i går vilja stryka under, att valet mellan
vilken väg man väljer icke beror
på meningsskiljaktigheter i fråga om
målsättningen: full sysselsättning. En
fri ekonomi, kompletterad med aktiv
socialpolitik och med en konjunkturvariabel
skatte-, finans- och penningpolitik
utgör enligt vår uppfattning
inom högern en starkare garanti, icke
för överfull men för hög, jämn och
effektiv sysselsättning, en starkare garanti
härför än de direkta statsregleringarna.
Det är just på grund av underlåtenheten
att driva en konjunkturanpassad
allmän ekonomisk politik,
som man nu tvingas skärpa regleringarna.
Risken för arbetslöshet och för depression
i vårt land sammanhänger ju
med vårt beroende av världsmarknaden.
Jag frågar mig då med anledning
av finansministerns uttalande på dessa
punkter: Vad är det för märkliga egenskaper
hos de statliga regleringsorganen,
som skulle göra dem särskilt
kvalificerade att leda våra dispositioner
på ett sådant sätt, att de smidigt utformas
med hänsyn till den kommande
internationella utvecklingen? Besitta de
.statliga organen en större förmåga av
ekonomiskt förutseende än yrkesmännen
inom näringslivet? Innerst inne är
det ju ändå tron härpå, som utgör regleringsekonomiens
grundval. Ännu har
det likväl icke presterats skymten av
bevis för alt denna tro är riktig. Icke
vill man i varje fall påstå, att man

108 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skulle kunna hämta något stöd för denna
uppfattning i utvecklingen efter det
senaste krigets slut?

Nu säger man visserligen i finansplanen,
att regleringspolitiken utgör ett
hinder för en i och för sig önskvärd
rörelsefrihet. Herr Fast framhöll också
i går, att visst vill man inom socialdemokratien,
att vi icke skola behålla de
statliga regleringarna eu dag längre än
det kan vara nödvändigt. Ja, detta har
ju nu sagts flera gånger varje år under
snart fyra års tid efter krigets slut, och
det sades upprepade gånger också under
den sista valrörelsen. Men herr
Fasts inlägg kom något före finansministerns
här i kammaren. Om man nu
sammanställer vad finansministern yttrade
med var herr Fast tidigare anförde,
förefaller det mig, herr talman,
som om det skulle vara en ganska god
illustration till vad finansministern
själv betecknade som socialismens växlande
innebörd. Tv på vilka punkter
kan man egentligen spåra någon verklig
vilja hos regeringen att hävda de
allmänna betingelser, som krävas för
den eftersträvade rörelsefriheten? Faktum
är ju, att vi hålla på att glida in i
det alltmer fullständiga regleringssamhället,
och för varje nytt steg vi taga
i den riktningen försvåras ytterligare
övergången till friare förhållanden.

Finansministern ställde problemet så,
att vad vi måste göra är att spänna våra
krafter till gränsen för våra aktuella
möjligheter. Det betyder alltså, att vi
icke komma att ha någon marginal. Det
betyder, att vi permanent komma att
befinna oss på gränsen till inflation.
Jag tror, herr talman, att det är en dålig
hushållning, icke bara med våra
materiella resurser utan även med våra
mänskliga tillgångar. Finansministern
gav en mycket vältalig skildring av svårigheterna
i framtiden. Han framhöll,
att statsmakterna, när man har denna
riktpunkt för sin politik, måste se till
att hålla ett tillräckligt starkt tryck på
varje punkt där jämvikten kan bringas

i fara. Det måste väl innebära, att man
måste ha ett starkt tryck även på arbetsmarknadens
organisationer. Jag vet
mycket väl, att finansministern brukar
svara att man icke eftersträvar några
tvångsåtgärder gentemot parterna på
arbetsmarknaden utan bara frivilliga
överenskommelser. Men vilket värde ha
dessa deklarationer, när vi alla hela
tiden veta, att det är statsmakternas
dispositioner, som i sista hand måste
bli utslagsgivande även för arbetsmarknadsparternas
rörelsefrihet? Om så icke
blir fallet, kommer nämligen icke finansministerns
ekonomiska ekvation att gå
ihop. Man måste naturligtvis också räkna
med — det framhöll också herr Wigforss
— att det kan vara risk för att trycket på
en punkt kan bli för hårt. Yad skall
man då göra? Jo, då skall man sätta in
en reglering i en ny riktning. Vilket
hopp kan denna inställning ge oss om
att vi någonsin skola kunna komma ur
den statliga regleringsekonomien? Det
är ett hopp som försvinner långt bort i
horisonten. Det var även ganska betecknande,
att finansministern endast kunde
låta oss räkna med att vi framdeles
skulle kunna avveckla konsumtionsransoneringarna,
medan man däremot
uppenbarligen inom regeringen kalkylerar
med att de stora produktionsregleringarna,
exempelvis investeringskontrollen,
alltjämt skola bliva bestående.
Det är precis detsamma som att säga,
att vi ha att räkna med en ständig statlig
regleringsekonomi i samhället. För
min del förvånar detta besked mig icke
alls. Jag har aldrig trott på att man
inom socialdemokratien, när det gällt
att förfäkta en socialistisk politik, skulle
ställa de direkta förstatligandeåtgärderna
i förgrunden. Jag har alltid räknat
med att man skulle skjuta de direkta
socialiseringsingreppen i bakgrunden
och att den nya melodien i socialismen
just skulle bli de statliga regleringarna,
detta helt enkelt därför att det är vida
mer praktiskt att på den vägen skaffa
sig ett fast grepp över hela näringslivet

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

109

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

än genom socialisering i den gamla
meningen.

Finansministerns oreserverade anslutning
till den permanenta regleringsekonomien
var emellertid ett utomordentligt
klargörande uttalande, ett uttalande
som väl finansministern själv omöjligen
kan tänka sig vara ägnat att befordra
det samarbete kring gemensamma uppgifter,
som han själv i ett annat sammanhang
pläderade för. Det är en klen
tröst, herr talman, att samma politik,
som vi slagit in på i vårt land, också
drives i en rad andra länder. Alla påstå
sig eftersträva ett vidgat ekonomiskt
samarbete på det internationella planet,
men ett av de främsta hindren för detta
samarbete är just den statliga regleringspolitiken,
ett hinder för övrigt som
är vida värre än den gamla protektionismen.

Finansministern framhöll, att man får
se denna utveckling i en rad olika länder
som ett uttryck för en strömning
hos de breda lagren att via statsmakten
skaffa sig ökat inflytande över det
ekonomiska livet. Man känner ju väl
igen tongångarna från andra sammanhang.
Herr Wigforss har brukat karakterisera
denna strömning så, att vi befinna
oss i en historisk process, som
de enskilda människorna ha mycket
små möjligheter att påverka, en process
vars slutresultat just skulle bli ett ökat
inflytande för de hreda folklagren över
det ekonomiska livet. Om man emellertid
ser till verkligheten, finner man här
att resultatet har blivit ett helt annat.
Resultatet har icke blivit ett vidgat inflytande
för de många människorna,
utan i stället en allt starkare maktkoncentration
i statens händer, en maktkoncentration
som även hav gått ut över
parlamenten. Man klagade här i går över
— det gjorde på ett mycket vältaligt
och skickligt sätt riksdagsman Ståhl —
att riksdagens möjligheter att idöva ett
reellt inflytande på vår ekonomi blivit
i så hög grad begränsat. Man måste då
se sanningen i ögonen: att detta är ett

direkt resultat av själva den statliga
regleringspolitiken och att vi icke
kunna räkna med någon verklig förändring
på denna punkt, så länge man fasthåller
vid denna politik.

Jag vill också här ställa den frågan:
Hur blir det med rättssäkerheten genom
det skärpta regleringsväsendet? Här i
kammaren ha under de senaste åren
dragits fram en mångfald exempel på
det godtycke och den rättsosäkerhet,
som florera i statsdirigeringens hägn.
Jag tror icke att exemplen bliva färre
i framtiden. Vi behöva bara tänka på de
konflikter, som uppstått t. ex. inom
byggnadsbranschen, där de privata
byggmästarna nu synas medvetet utträngas
från sin legitima näring, trots
att de på ett fullt tillfredsställande sätt
skött sina åligganden. Vi behöva bara
tänka på dessa konflikter för att förstå,
vilka risker för rättssäkerheten vi i fortsättningen
få räkna med.

Från mera principiella utgångspunkter
är det framför allt mot två saker
jag skulle vilja vända mig. Det ena är
den tendens, som stundom framträder
inom kommissionerna att tillämpa nya
principer innan ens Kungl. Maj:t lämnat
sitt bemyndigande härtill. Tillämpningen
av den s. k. effektivitetsprincipen
utgör ett exempel på detta. Det
andra är underlåtenheten hos Kungl.
Maj:t att tillse, att rättssynpunkterna bli
beaktade, när deras åsidosättande påtalas.
Jag erinrar om den händelse jag
nyligen såg refererad i en juridisk facktidskrift,
då en näringsorganisation begärde
utlåtande från fyra professorer,
huruvida priskontrollnämnden i ett visst
fall hade överskridit sina befogenheter.
Samtliga dessa vetenskapsmän kommo
till det resultatet, att så hade skett. I
anledning härav yttrade priskontrollnämnden,
att ett fastslående från statsmakternas
sida av riktigheten av nämndens
uppfattning contra de sakkunnigas
vore önskvärt. Kungl. Maj:t fann, att
vad i ärendet förevarit icke föranledde
någon åtgärd. Icke kan man vid tro, att

Ilo Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ett sådant ställningstagande stärker tilltron
till rättssäkerheten i samhället.

Risken för godtycke förefaller mig
större, när den statliga dirigeringen inspireras
av en socialistisk samhällsuppfattning.
På socialdemokratiskt håll brukar
man säga, att enskild företagsamhet
kan godtagas, om den icke innebär
misshushållning. Skillnaden mellan den
fria och den socialistiska ekonomien är
ju emellertid den, att i den förra är det
medborgarna själva, som genom sitt
sätt att uppskatta företagens prestationer
avgöra, om misshushållning föreligger
eller ej, medan det i den socialistiska
ekonomien är de statliga organen,
som på grundval av politisk värdering
ha sista ordet i den frågan. Vi tro att
det är på den förra vägen som man
tryggar det verkliga inflytandet för de
många människorna i samhället.

Finansministern vädjade i går till
den borgerliga oppositionen att hysa
förståelse för det krav på ökad ekonomisk
demokrati, som man ifrån socialistiskt
håll har rest. Vill man då inte
också från finansministerns och socialdemokratiens
sida visa någon förståelse
för vår uppfattning, att en utveckling
efter socialistiska linjer leder
till raka motsatsen till det tillstånd som
man vill beteckna som ekonomisk demokrati''?
Jag vill gärna vara med om
att man skall försöka finna gemensamma
utgångspunkter i debatten, men
det kan väl inte här vara fråga om att
förståelsen för vilka vägar man skall
gå skall ensidigt läggas på vår sida,
medan man på socialdemokratiskt håll
inte synes vilja på allvar ta hänsyn till
eller ta upp vår kritik gentemot de vägar
till ekonomisk demokrati, som
finansministern så ofta förfäktar.

När man nu likväl ställer stora krav
på effektiviteten hos den enskilda företagsamheten,
är det ganska naturligt
att ställa frågan, om också den statliga
verksamheten utformas på sådant sätt
att den främjar högsta möjliga utveck -

ling av våra resurser. I finansplanen
ställes problemet så, att det gäller både
att bedriva en restriktiv regleringspolitik
på olika områden och att öka
produktion och sparande. Men om det
första ledet visar sig allvarligt motverka
det senare ledet, är man då beredd
att lätta på regleringarna? Man
kan ta investeringskontrollen som
exempel. Man vill inte möjliggöra en
modifiering av denna genom att begagna
penningpolitiska medel. För min
del tror jag, att även om myndigheternas
goda vilja inte alls skall betvivlas
det ändå överstiger deras förmåga att
dirigera investeringarna på ett sådant
sätt, att vi få ut den maximala prestationen
av våra tillgångar. Det sägs i bilagan
till finansplanen, att investeringskontrollen
medför, »att högkonjunkturen
manglas ut i tiden». Jag befarar
för min del, att själva expansionskraften,
även på något längre sikt, kan bli
avsevärt reducerad, medan manglingen
pågår. Har man i så fall något annat
än nya regleringar att tillgripa?

Ett annat exempel utgör skattepolitiken.
I bilagan till finansplanen konstateras
det, att skäl tala för uppfattningen,
att sparbenägenheten minskat.
Den väldiga stegringen av penninginkomsterna
har alltså inte utlöst den
ökning av sparandet, som man borde
haft anledning räkna med. Det synes
då motiverat att ställa frågan: Hur vill
man med nuvarande beskattning tillgodose
behovet särskilt av riskvilligt
kapital för sådan självständig ny företagsamhet,
som för sin expansion ej
skall vara beroende av de redan bestående
stora och kapitalstarka företagen?
Man kan naturligtvis hoppas och
tro på bidrag från de många spararnas
sida. Det tror jag man kan göra til! en
del, särskilt om man söker finna nya
vägar för att sammanföra de många
spararnas prestationer med den riskvilliga
företagsamheten, men det måste
väl ändå vara tydligt, att man inte kan

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

räkna med att det kommer att ske i tillräcklig
utsträckning. Hur vill man då
lösa frågan?

Finansministern har berört problemet
i sin i fjol utkomna bok om ekonomisk
demokrati. Men han stannade
vid att uttala allmänna förhoppningar,
som i varje fall inte stödjas av den
hittillsvarande utvecklingen. Jag kan
för min del inte se, att man på socialdemokratiskt
håll, om man vidhåller sin
inställning till skattefrågan, har något
annat alternativ än att staten skall sköta
det sparande, som det här rör sig om.
Herr Wigforss har också själv varit inne
på denna tankegång, en tankegång som
ju får vittgående konsekvenser och som
i verkligheten inte betyder något annat
än ytterligare en linje i den moderna
socialiseringspolitiken.

Inom socialdemokratien synes man
alltjämt hålla fast vid det gamla resonemanget,
att en skatteminskning på
ett håll måste kompenseras av en
ökning på ett annat för att man skall
få samma slutsumma. Så sent som i
lördags utvecklades detta rent statiska
betraktelsesätt närmare i en stor artikel
i Morgon-Tidningen av en eljest så intelligent
kommentator som redaktör
Henning Thvlin. Måste det dock nu inte
ändå vara uppenbart för alla, att själva
avvägningen av skatterna påverkar produktion
och sparande och därmed även
skatteunderlaget? Finansministern sade,
att det är så svårt att avgöra, hur produktionen
påverkas. Det medger jag gärna,
men det är också därför vi inom
högern begärt en undersökning härav.
Redan nu ha vi emellertid en mångfald
konkreta exempel på de ogynnsamma
verkningarna, eu sådan mångfald
exempel, att de utgöra tillräcklig
motivering för framställningen från
vårt håll om eu förändring av den nuvarande
avvägningen inom skattesystemet.
Skattetryckets intensitet är så stor,
att en omläggning framstår som oeftergivlig.

Verkan av förmögenhetsskatten och
kvarlåtenskapsskatten var för sig och i
kombination med varandra och med
inkomstskatten har ju tidigare så många
gånger belysts, att jag inte skall draga
fram några nya exempel på den saken.
Med anledning av att finansministern
apropå kvarlåtenskapsskatten framhöll,
att en borgelig anglosaxisk nationalekonom
hade ansett, att skatteformer
av denna typ måste betecknas som
ganska ofarliga, skulle jag vilja säga,
att jag är tämligen övertygad om att
om denne anglosaxiske nationalekonom
finge se den svenska kvarlåtenskapsskatten
i kombination med våra
övriga skatteformer, skulle han inte
vidhålla det omdömet. Härtill kommer
ju, att det inte bara är de ekonomiska
synpunkterna, som dikterat vårt motstånd
mot kvarlåtenskapsskatten, utan
även rättssynpunkter, och jag vill i
det sammanhanget i förbigående erinra
om den nya utredning, som efter det
skattebeslutet fattades har verkställts
av professor Eberstein, en man med
anseende för stor vederhäftighet och
omfattande insikter och som också
gjort sig känd för moderation i sina
uttalanden. Denne framstående författare
anser sig ha på ett objektivt sätt
bestyrkt, att kvarlåtenskapsskatten utgör
ett nederlag för rättviseprincipen
genom att lika behandlas olika och att
den lägger alltför tunga bördor på både
lojala givare och rättstillämpningen.
Han kommer som allmän slutsats fram
till att här är det inte fråga om bara
enstaka anmärkningar utan anser att
skatten i sin helhet är ett juridiskt
missfoster utan motstycke i vår lagstiftning.

Konsekvenserna av utvecklingen i
fråga om enbart inkomstskatten ha kanske
förut inte tillräckligt uppmärksammats.
Här skall jag därför be att
få exemplifiera, .lag vill även göra det
därför att man på socialdemokratiskt
håll så ofta starkt tryckt på den skatte -

112

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sänkning som genomförts. Man skulle
kunna fråga sig vilka inkomstbelopp,
som år 1932 — »välfärdspolitikens»
startår — resp. år 1948 ge samma återstående
realinkomst efter det att statliga
och kommunala inkomstskatter
samt pensionsavgift frånräknats. Jag
väljer exemplen från en kommun i ortsgrupp
III med en sammanlagd kommunalskatt
av 10 kronor per skattekrona.
Man finner då, att gifta med två barn,
som 1932 hade 4 000 kronor i inkomst,
måste ha ökat denna med 65 % för att
nu ha samma realinkomst kvar, sedan
skatterna frånräknats -— detta trots att
de få barnbidrag med 520 kronor. Motsvarande
siffra för gifta utan barn
är 80 % och för ensamstående 86 %. I
6 000-kronorsgruppen äro enahanda
siffror för gifta med två barn 75 %,
för gifta utan barn 84 % och för ensamstående
95%. I 8 000-kronorsgruppen
äro siffrorna 81, 88 och 101 % och
i 10 000-kronorsgruppen 98, 95 och
109 c/o. Sedan 1932 ha levnadskostnaderna
stigit med 68 %. Detta betyder,
att skatterna i själva verket skärpts för
alla under denna tidrymd utom för
barnfamiljerna i de allra lägsta inkomstskikten.
Den ojämförligt största
delen av höjningen hänför sig till
statsbeskattningen. Inte minst betungande
måste skärpningen vara för de
stora mellangrupperna i samhället.

Finansministern framhöll, att om vi
någon gång i en oviss framtid skulle
kunna diskutera skattelindringar, måste
dessa i första hand reserveras enbart
för de allra lägsta inkomsttagarna.
Emellertid finns det väl ett samband
mellan den ersättning som lämnas för
en utförd arbetsprestation och kvaliteten
hos denna. Det måste, med hänsyn
till den tymgd skattetrycket nu erhållit,
ur samhällets synpunkt vara
viktigt, att man ger även de mera kvalificerade
arbetsinsatserna en tillräcklig
ekonomisk stimulans.

Kanske man gentemot de av mig
här förut anförda siffrorna framhåller,

att man även måste taga hänsyn till
de värden, som genom de sociala förmånerna
tillförts medborgarna. Barnbidragen
har jag redan räknat in, varför
det alltså gäller övriga förmåner.
.lag tror inte, herr talman, att det finns
någon i denna kammare, som underskattar
betydelsen av den sociala trygghet,
som det svenska samhället tillförsäkrar
sina medlemmar. Men lika tydligt
är väl, att stora folkgrupper i vårt
land anse, att de nu måste avstå en
orimligt stor andel av sina inkomster
åt det allmänna och att de därigenom
inte känna sig få det incitament till
att öka sina prestationer, som fordras
för att vi skola kunna arbeta oss fram
till en bättre ekonomisk ställning och
därmed även lägga en säkrare grund
för den sociala reformpolitiken. Jag
hoppas därför, herr talman, att riksdagen
i år skall ställa sig mera tillmötesgående
än i fjol till vår hemställan om
en utredning om skattesystemets verkningar
i syfte att få till stånd lindringar,
som effektivt kunna främja
produktion och sparande.

Vidare yttrade:

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
När man sitter och lyssnar på debatten,
gör man som alltid sina reflexioner,
och jag har funnit anledning att
delge kammarens ledamöter några av
de tankar som gingo igenom mitt huvud
under gårdagens debatt.

Jag kommer därvid icke att syssla
med framtidsfrågorna. Jag kommer
icke att tala om regleringssamhälle
och ekonomisk demokrati, som den
siste ärade talaren var inne på. Jag
vill bara, när han hävdar att den socialdemokratiska
linjen i fråga om ekonomisk
demokrati icke är de borgerligas,
svara: Det tror jag förvisso, ty
ännu har jag aldrig sett de borgerligas
linje i fråga om ekonomisk demokrati.
Jag föreställer mig att det icke finns
någon sådan. Och om det finns någon,

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

113

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

har den nog, när det gäller herr Hjalmarsons
parti, över huvud taget föga
med demokrati att skaffa. Jag tänker
icke heller här gå in på frågan om regleringarnas
betydelse för framtidspolitiken.
Jag har nämligen den erfarenheten
sedan många år tillbaka, att varje
tid skapar sina problem, vilka måste
lösas, antingen man tycker att utvecklingen
går åt det håll man vill eller ej,
och det brukar gå för sig här i Sverige
att i samarbete mellan regering och
riksdag i varje läge finna lösningar,
som en ganska bred opinion godkänner.

Jag tror icke att det är så mycket
bevänt med att nu taga upp den skattediskussion,
som vi hade för två år sedan.
Jag hade då liksom en känsla av
att, när den drevs som hårdast från de
borgerligas sida, man där upptäckte
att den var ett slag i luften. De borgerliga
synpunkterna vunno ingen terräng
utan tvärtom. Men jag lämnar
dessa ting åt en kommande diskussion.
Jag vill icke därmed ha sagt, att jag
har något emot att man diskuterar vilka
framtidsperspektiv som helst i en
remissdebatt. Det har man gjort under
alla de trettio år jag tillhört riksdagen,
och det kommer man att fortsätta
att göra. Den ene får väl säga
sitt och den andre sitt. Men jag kan
icke komma ifrån, att det som i alla
fall nu är, jag kanske icke skall säga
det viktigaste men det mest aktuella,
är frågan, hur vi skola komma i ekonomisk
balans, hur vi skola kunna upprätthålla
denna på lång sikt och steg
för steg komma fram till eu jämvikt,
som grundar sig på en ökad produktion
mera än på tvångsingripanden.
Det är dock detta problem, som 1949
års riksdag får fatta avgörande beslut
i, och icke om den ekonomiska demokratien
eller skattesystemet eller regleringarnas
framtidsvärde.

.lag kan icke förneka, att jag var litet
spänd på oppositionens spelöppning
och vilken linje man i år skulle följa

för sin opposition. Jag anade ju, att
man skulle komma med de gamla argumenten
om att regeringens politik
hade kommit för sent och att man
skulle ha följt de borgerligas råd. Detta
är ju ett uttröskat kapitel. Jag vill upprepa
vad jag förut flera gånger sagt,
att regeringen naturligtvis tycker, att
det hade varit bättre, ifall vi hade blivit
färdiga att gripa till dessa åtgärder,
som vi nu tillgripa, tidigare än vad vi
gjort. Emellertid vill jag inte säga, att
det finns någon beviskraft i det påstående
som framförts, att om vi hade
gjort det, så skulle vi ha sluppit undan
med mindre åtgärder. Det finns
inte någon grund för det påståendet.
Det är en ren konstruktion. Det veta
vi i grund och botten ingenting om.
Jag skulle vidare vilja säga, att även
om vi alltså tycka, att det hade varit
bra, om vi klippt till med importregleringen
något snabbare och även skruvat
åt investeringsskruven litet snabbare,
känna vi oss inte på något sätt
förkrossade av detta ständiga tal om
att om vi hade följt de borgerligas råd,
hade vi fått balans två år tidigare.

Här har till exempel högern nu en
linje som heter höjd ränta. Hur gammalt
är det kravet i högerns arsenal?
Ja, på sommaren 1947 var det några
stora näringsorganisationer som framställde
kravet i ett långt program, och
folkpartiet och bondeförbundet togo
avstånd från det kravet, medan högern
gjorde några kringgångsrörelser. Den
höll sig i snårskogen; man såg att det
var något som rörde sig där inne, som
nog gärna skulle vilja komma fram,
men det kom inte fram. Det kom fram
första gången på våren 1948 i en reservation
till bankoutskottets betänkande,
och då var kravet så diffust, att
den ene trodde, att det betydde ett, och
den andre trodde, att det betydde något
annat. .lag föreställer mig, att man
på högerhåll väl ändå inte anser, att
högerns räntelinjc är en linje, som man
skulle följt för två år sedan, ly då

8 — Andra kammarens protokoll 19iS. Nr 2.

114

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hade högern inte själv på något sätt
kommit till klarhet på den punkten.

Jag skulle också gärna vilja fråga,
från vilken tidpunkt den borgerliga oppositionen
begärde en starkare överbalansering
av budgeten. Jag kan inte
erinra mig att det på den punkten
framställts några yrkanden. Så komma
vi då fram till frågan om investeringsbegränsningen.
Det är visserligen
sant, att herr Ohlin 1946, kanske 1947
och 1948, gjorde några uttalanden i
Åmål, i Skövde och Tomelilla — jag
vet inte var — om dessa ting. Vi kunna
emellertid också söka fram i läggen
uttalanden av herr Ohlin på andra platser,
som kanske kunna tolkas på annat
sätt, och den diskussionen kan
fortgå hur länge som helst. Jag vill
fråga: När har den borgerliga oppositionen
ställt regeringspartiet inför
tvånget här i riksdagen att fatta beslut
om en starkare investeringsbegränsning,
om en större överbalansering av
budgeten? Herr Ohlin sade i går, att
det är inte orden utan handlingarna
som komma att tala. Ja förvisso, herr
Ohlin, blir det handlingarna som komma
att tala. Nu är detta kapitel inte
längre aktuellt. Folk bryr sig inte
längre om det, emedan det är andra
ting som nu stå i förgrunden. Men när
den tiden kommer, herr Ohlin, då
framtida historiekolleger börja syssla
med dessa ting, så finna de nog i riksdagens
protokoll kraftiga uttalanden
av herr Ohlin, t. ex. för den 18 januari
1949, om vad han krävde för två år sedan,
alltså 1947. Dessa historiska forskare
gå då tillbaka och se efter vad
som ligger bakom allt tal om oppositionens
varningar och råd. När de så,
t. ex. år 2049, kanske finna ett uttalande
som herr Ohlin gjort i Skövde,
Åmål eller Tomelilla, så rycka de på
axlarna och säga: »Tja, den politiska
reklamen var tydligen likadan år 1949
som den är nu.»

Jag tror inte, att oppositionen har
något att vinna på överdrivna påståen -

den om sin egen klokskap och skarpsynthet.
Kära vänner! Ni äro ju inga
främlingar för oss. Vi känna er alla,
liksom ni känna oss, och ni få förlåta
mig om jag säger, att vi inte ha den
uppfattningen att ni äro så förfärligt
mycket mera framsynta än vad vi
andra äro. Vi äro alla skröpliga människor,
som ha mycket liten förmåga
att se bakom framtidens ridå.

Ja, detta var en av de reflexioner,
som jag gjorde under gårdagens debatt.
Fn annan reflexion var den, att nu ha
vi tydligen i alla fall tillgripit tillräckligt
kraftiga åtgärder och tagit till ordentligt.
Jag hörde nämligen under
gårdagen inga krav resas på att vi
skulle gå vidare på den inslagna vägen
och vidtaga ännu hårdare åtgärder.
Tvärtom fingo vi uppleva hur det,
låt vara litet på omvägar, frågades om
det verkligen varit nödvändigt att tillgripa
så starka åtgärder som skett.
»Skulle vi inte kunna slippa en del av
dem?» frågade man. Det förekom också
en del små försök att kritisera nationalbudgetens
kalkyler — och beträffande
dem kan mycket sägas, ty de äro
osäkra — men den lilla kritiken gick
närmast ut på att få ett underlag för
frågan, huruvida man inte skulle kunna
vara mera frikostig och mindre
sträng.

Herr Svensson i Ljungskile hade en
lång utläggning om osäkerheten och
marginalerna i dessa kalkyler, och
man satt och undrade vad han skulle
komma till för resultat beträffande det
allmänna tillståndet. Han kom till slut
fram till att det hela var osäkert, men
att det nog ändå borde finnas utrymme
för en förbättrad familjepension
för folkhögskollärarna. Detta är mänskligt,
och jag säger ingenting om det,
men det blev ju inte precis någon större
smäll efter den stora uppladdningen.

Herr Hagberg i Malmö försökte sedan
framlägga en egen nationalbudget.
Han presenterade vissa uträkningar av
någon riksbankstjänsteman, baserade

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

115

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

på några privata kalkyler, och påstod
att det förelåg en disproportion på 600
miljoner kronor mellan sparande och
investeringar. Sparandet var, menade
han, 600 miljoner kronor för litet. Herr
Hagberg i Malmö fick detta bestyrkt
av den omständigheten, att riksbanken
i fjol köpte obligationer för mellan
500—600 miljoner kronor. Jag vill då
framhålla, att det finns många ekonomiska
företeelser i samhället, som det
inte är så lätt att klarlägga statistiskt,
och till dessa företeelser hör otvivelaktigt
sparandet. Vi ha därför inte försökt
komma åt sparandet rent statistiskt.
Nationalbudgetdelegationen har
inte heller försökt att direkt komma
fram till sparandets storlek. Som kammarens
ärade ledamöter kanske funnit,
har man i stället försökt utreda de
reella faktorerna: å ena sidan varutillgångens
storlek och å andra sidan storleken
på varuefterfrågan. Avvägningen
av dessa och andra kända omständigheter
bli sedan avgörande för uppfattningen,
huruvida sparandet har
ökat eller minskat.

Jag kan i all enkelhet åskådliggöra
detta genom att fästa uppmärksamheten
på den nationalbudgetkalkyl, som
gjordes upp under våren i fjol. Enligt
den kalkylen förefanns det en varuefterfrågan,
som med 1 000 miljoner
kronor översteg tillgången. Då hade
man räknat med de höjda indirekta
skatterna och tagit hänsyn till den
prisstegring, som inträffade våren
1948. Med den kalkylen i handen
måste man ju säga, att om den är riklig,
så måste det bli en prisstegring.
Ty ett inflationsgap kan aldrig vara
beständigt, utan i varje situation måste
det bli en balans, eftersom vi aldrig
kunna förbruka mera än vi ha. Om det
alltså i fjol fattades för 1 000 miljoner
kronor varor för att fylla vår efterfrågan,
så krävdes det ju en utjämning
genom en prisstegring för alt fylla gapet.
Men när man sedan vid årsslutet
fann, att det icke skett någon prissteg -

ring, satte sig vederbörande på konjunkturinstitutet
ned och räknade efter
hur det gått med vårkalkvlen. Det befanns
då, att den uteblivna prisstegringen
berodde på att våra tillgångar
hade ökat och en utjämning sålunda
skett. Denna utjämning berodde dels
på ökad produktion och dels på ökad
import, av vilken 440 miljoner kronor
bestod av överskottsimport, som vi betalat
med andra medel än löpande produktion
och export.

Men det återstod i alla fall några
hundra miljoner kronor, som man icke
fått någon förklaring på. Då drog man
den slutsatsen, att åtminstone större
delen av denna skillnad blivit utfylld
av ett ökat sparande under år 1948.
Jag ställer då den frågan: Hur kan
detta rimma med det faktum, att riksbanken
köpt obligationer för 550 miljoner
kronor? Jo, saken är den, att om
tillgång och efterfrågan på varor befinner
sig i balans inom landet, så blir
ett riksbankens obligationsköp egentligen
bara en kapitalrörelse inom den
givna ramen. Om riksbanken köper
obligationer, och om det efter detta
köp ändock finnes ett större sparande
än förut, så måste detta betyda, att det
på andra håll inom samhällsekonomien
finns ett sparande, som icke utlöst
någon efterfrågan ens i form av
investeringar. Sparandet har ju nämligen
så många olika former. Det uppkommer
icke endast genom att man
sätter in pengar på hanken, utan också
om man där hemma håller sig med en
handkassa, som är större än förut. Ja,
sparande kan också uppkomma på det
sättet, att företagare ha funnit sina inkomster
vara så pass goda, att de icke
ansett sig behöva sälja så mycket som
de förut trott och därför i stället ökat
sina lager, vilket naturligtvis innebär
att produktionen har varit större än
vad som förut beräknats.

Jag har med det sagda velat klargöra,
alt det är alldeles meningslöst att
av den omständigheten att riksbanken

116

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

köpt obligationer för 550 eller 600 miljoner
kronor dra den slutsatsen, att sparandet
bär varit precis så mycket för
litet i förhållande till investeringarna.
Det finns inte något sådant sammanhang.
I stället är det så, att sparandet i
fjol var större än vad man tidigare räknat
med att det skulle bli.

Herr Hagberg i Malmö medgav att
det förefunnits en svag tendens till sparande
under förra året. Men sedan kom
han över på ett annat resonemang, nämligen
det att läget på sparfronten, på
grund av den ekonomiska politiken
med höga beskattningar o. s. v., nu är
förtvivlat. Visserligen är sparandet en
spontan och individuell sak, men det
kan finnas vissa hinder som göra, att
något sparande icke kommer till stånd
— och där äro vi nu, sade herr Hagberg
i Malmö. Jag säger tvärtom: vi äro
icke där nu. Om herr Hagberg i Malmö
sagt detta år 1947, så skulle jag antagligen
inte ha opponerat mig, men vi äro
icke där i dag. Ty det är ett faktum att
sparandet nu befinner sig i tillväxt.
Hindren för detsamma ha alltså övervunnits,
åtminstone i någon mån. Detta
hänger naturligtvis samman med det
faktum, att sparandet mycket mindre
beror på yttre ekonomiska omständigheter
än på de enskilda individernas
bedömning av den framtida utvecklingen.
Det är alldeles påtagligt att det på
den punkten skett en förändring i uppfattningen.
Trots allt vad herr Hagberg
i Malmö här framhållit har sålunda
ändå denna allmänhetens ändrade syn
på framtidsutsikterna lett till en stegring
av sparandet.

När herr Hagberg i Malmö sedan
framhöll att man i sparbankernas tidskrift
sagt, att sparpropagandan aldrig
haft starkare motvind att kämpa mot
än nu, så undrar jag om han tänkt över
vad skribenten i den åberopade tidskriften
kan ha menat med detta uttryckssätt.
Innebörden torde nämligen
vara den, att den propaganda, som vissa
av företagarvärlden bekostade infor -

mationsbyråer sprida över landet i form
av annonser, har sått motvind för ett
ökat sparande. Men det är ju inte regeringen
som inrättat ifrågavarande informationsbyråer
i samhällsfrågor —
eller vad man kallar dem — och ger
dem medel för sin verksamhet. Jag förstår
att man på högerhåll gärna vill
visa att vi icke stå så nära en ekonomisk
balans som nationalbudgeten tyder
på, utan att vi behöva något annat,
nämligen räntestegring. Det var ungefär
samma resonemang i första kammaren,
så herr Hagberg i Malmö är därvidlag
inte någon ensam svala. Men jag undrar,
om man på högerhåll någonsin har
försökt tänka igenom vad en räntestegring
i alla sina olika aspekter innebär.
Jag förstår att en räntestegring kan vara
en broms på investeringarna och att den
kan ta köpkraft från folk. Jag förstår
också att den kan ha någon liten inverkan
på somliga människors lust att
spara. Men alla — även de största bankdirektörer
— äro eniga om att en halv
procents räntestegring icke har någon
märkbar verkan därvidlag.

Låt mig något litet ingå på frågan
huruvida en räntestegring möjligen kan
suga upp köpkraft. Det är klart att man
kan göra en räntestegring, som är likvärdig
med en överbalansering av budgeten.
Man kan med andra ord genom
cn räntestegring få allmänheten att betala
t. ex. 700 miljoner kronor mera
än vad den gjort förut och på det sättet
ge människorna 700 miljoner kronor
mindre att köpa för. Men vem får i så
fall dessa pengar? Jo, det få kapitalägarna,
alltså även enskilda personer
och enskilda företag. Den stora allmänheten,
som får betala dessa pengar,
måste då fråga sig om det system är riktigt,
som innebär att man måste avstå
från en del av sina inkomster till kapitalägarna.
Vi skola inte förvåna oss om
det i så fall är många människor, kanske
de flesta, som säga: »Ja, skola vi nu
betala 700 miljoner kronor mer än vad
vi annars skulle behöva, därför att det

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

117

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

föreligger ett inflationstryck, så betala
vi dem hellre till staten, ty då ökar staten
sin förmögenhet, och den är ju allas
vår förmögenhet.»

Jag vill här nämna, att när vi hade
omsättningsskatt i landet, så var den
ständiga frågan från de breda folklagren
: »Får verkligen staten allt det som
vi betala i omsättningsskatt, eller hur
slor del stannar i fickorna på handlandena?»
Tro alltså inte att allmänheten
inte har någon känsla för sådana saker.
Det är inte alltid så lätt att övervinna
folks misstro därvidlag.

Vad sedan beträffar frågan om räntestegringarnas
förmåga att bromsa upp
investeringarna så undrade herr Hjalmarson
om statens organ besitta större
förmåga att reglera den saken än enskilda
företagare. Det vill jag alls inte
påstå att de göra. Men hur gör räntestegringen
när den reglerar byggnadsverksamheten?
Jo, den reglerar så att
t. ex. en direktör med stora inkomster,
stor förmögenhet och stor kreditvärdighet
utan vidare kan få lov att bygga
vilken lyxvilla han vill, medan det för
en hårt skuldsatt jordbrukare, som varken
har pengar eller kredit, kan bli
oändligt svårt att få en ladugård uppförd.
Det sker visserligen en utgallring,
men ingen kan väl påstå att den utgallring
som sker genom en räntestegring
på alla punkter är så lämplig och rationell,
att den skall ha företräde framför
varje annat system.

Jag har redan tidigare i denna kammare
sagt, att jag för min del räknar
med att vi en gång skola komma fram
till en större rörlighet av räntan än
den vi nu ha. Jag menar också, att vi
så småningom skola komma fram till en
slörre rörlighet i priserna och, samtidigt
därmed, till en större rörlighet på
arbetsmarknaden. Men är det verkligen
någon som tror, att vi på en gång kunna
ha prolongerade arbetsavtal, fastlåsta
löner för statstjänstemannen samt
fri räntebildning och fri prisbildning?
Det kan hända alt man på löntagarsi -

dan på sina håll tycker, att det vore ett
idealiskt system att ha fri arbetsmarknad
och fastlåsta priser och räntor. Jag
förstår också att man på företagarsidan
kan tycka, att det vore en trevlig ordning
att ha fria priser och räntor, samtidigt
som man har bundna löner. Detta
är den bekanta tulipanarosen, som inte
finns och inte kan finnas, och det vore
väl också ganska orimligt att begära.

Skola vi ha en bindning, så få vi ha
den inom olika områden. Vi kunna icke
komma fram till rörligheten förrän vi
kunna låta den bli allmän över hela linjen.
De uppgifter, som i dagens situation
stå oss närmast, äro återställandet
av den samhällsekonomiska balansen
och, på litet längre sikt, frigörandet
från alla tvångsingripanden. Räntehöjningarna
och den fria prisbildningen få
i ett sådant läge icke skjutas i förgrunden,
utan vi få finna oss i att en tid
framåt dras med sådana bundenheter
som i det långa loppet icke kunna betraktas
som naturliga.

I diskussionen om dessa ting har man
också sagt att vi böra vidtaga en skattesänkning.
Då frågar jag hur detta önskemål
rimmar med hela vår nuvarande situation
och med nödvändigheten av att
återställa den samhällsekonomiska balansen
samt med vår önskan om att få
varutillgång och varuefterfrågan att balansera.
Då får man det svaret — inte
minst från folkpartiet — att det väl inte
vore så omöjligt att få ett sparande till
stånd hos enskilda, om man sänkte skatterna.
Finansministern var ju inne på
dessa problem i går, och jag skall därför
inte fördjupa mig i frågan. Men om
vi nu överbalansera budgeten med 700
miljoner kronor och sedan åter avhända
oss en del av dessa pengar i form av
skattelättnader, så är det uppenbart att
något — men långt ifrån allt — av det
som vi slippa släppa ifrån oss, blir
sparat.

Det är den första invändningen. Den
andra är: När komma verkningarna av
detta nya .sparande att göra sig gällan -

118

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de i det ekonomiska livet? Hur många
månader dröjer det innan vi på den vägen
nå ett resultat? Det är klart, att om
vi minska överbalanseringen genom en
skattesänkning, så få vi ett mindre belopp
att lägga till vid den samhällsekonomiska
balansens återställande. Inte
ens det större belopp, som vi på längre
sikt kunna få, kommer att bli effektivt.
Jag förstår inte hur någon kan anse, att
det är möjligt att gå den vägen — om
man inte har den uppfattningen, att
vårt läge helt plötsligt blivit sådant, att
vi nu ha större tillgång än efterfrågan
och att balansvågen alltså slagit om åt
alldeles motsatt håll. Jag vill understryka,
att vad vi här tala om är budgeten
för 1949/50. Det är den vi nu skola fastställa.
Vi ha ingen möjlighet nu att i
sak ta ståndpunkt till bur statsbudgeten
skall se ut för budgetåret 1950/51. Den
saken får bedömas nästa vår, och då få
vi se hurudant läget då är.

Herr Hagberg i Malmö frågade sedan:
»Om den nya, strama linje som regeringen
här följer icke skulle leda till
framgång, vad skola vi då göra? Tvingas
ni inte då att gå över till räntelinjen?»
På det vill jag svara, att om vi
inte lyckas med denna strama linje, så
är det synd inte bara om oss utan också
om oppositionen och hela svenska
folket. Om det skulle gå dithän, så är
det mycket möjligt att det uppstår rörlighet
både på ränta, priser och löner.
Det skulle nämligen bara betyda, att vi
råkat i ett mycket sämre läge än det,
vari vi nu befinna oss. Herr Hagberg i
Malmö hänger sig väl inte åt sådana
utopier att han tror, att han kan få ett
läge, där priser och räntor äro fria och
där lönerna och jordbrukspriserna hållas
bundna. Det går inte, och därför få
vi säga: Lyckas icke den linje regeringen
framför, äro vi tillbaka i ett läge
med en helt inflationistisk karaktär, såvida
det inte under tiden har blivit en
omvälvning ute i världen och världskonjunkturen
har kastats om från det hittillsvarande
tillståndet till ett alldeles

motsatt tillstånd. Men jag säger: Det
finns ingen anledning att nu diskutera
den frågan. Ty som vi kunna se läget
i dag finns det ju alla förutsättningar
för att lyckas. Det är uppenbart att vi
genom det framlagda förslaget kunna
nå en balans mellan — jag säger för enkelhetens
skull tillgång och efterfrågan.
Ha vi den grunden att bygga på skola
våra ansträngningar för att öka produktionen
och öka exporten leda till det
resultatet, att vårt läge förbättras steg
för steg och icke försämras. Då kunna
vi komma fram till en situation, där det
kan bli möjligt att låta de olika ekonomiska
faktorerna på nytt bli rörliga.
Det har i diskussionen, efter vad jag
har kunnat finna, inte sagts någonting
om att de beräkningar, som gjorts beträffande
produktionsstegring i vårt
land, skulle vara överdrivna. Och jag
måste säga, att med den erfarenhet jag
har av vad som sker just nu och av utvecklingen
i vårt ekonomiska liv finns
det inte någon anledning att på den
punkten vara pessimistisk.

Däremot berörde herr Hagberg i
Malmö i sitt yttrande en annan sak,
som jag vill dröja vid, nämligen frågan
om exportens framtid. Jag hörde precis
samma toner i första kammaren. Man
säger: Alla vilja exportera och ingen
vill importera. Det blir förfärligt svårt
att få en export till stånd. Jag vill säga:
Det är en förvanskning av läget. Det är
icke så, att alla vilja exportera och
ingen vill importera. Det är i själva
verket så, att alla vilja exportera för
att kunna importera. Det finns i Europa
inte något land, som i dag drömmer
om att kunna öka sin valutareserv i någon
omfattning av betydelse, utan vad
man eftersträvar är att få mera varor.
Det finns emellertid i den europeiska
handelspolitiken ett element, som i viss
mån försvårar samarbetet, och det är
att alla vilja exportera varor, som ha
nått ett så högt förädlingsvärde som
möjligt, och importera varor, som äro
så nära råvarustadiet som möjligt, för

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

119

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att på det sättet å ena sidan kunna få
betalt av utlandet för sin egen arbetskraft
och å andra sidan kunna få en
import av sådana varor, som göra det
möjligt att ytterligare öka produktionen.
Denna strävan leder till motsättningar.
Den leder till våldsamma slitningar
fram och tillbaka vid handelsförhandlingarnas
förande. Men det är
ju ingenting att göra åt saken. Människorna
måste ju försöka komma överens,
och det måste man göra även vid
dessa förhandlingar. När man hållit på
att draga fingerkrok med varandra
fram och tillbaka ett antal gånger,
måste man till slut komma i jämvikt.
Och så gör man ett avtal. Vi ha haft
förhandlingar med England. De slutade
inte med att vårt handelsutbyte med
England blev mindre än förra året. Vi
ha slutit ett avtal med Bizonien. Det
slutade inte heller med att vårt handelsutbyte
blev lägre utan tvärtom. Såvitt
man kan döma av de handelsavtal som
nu genomföras, blir resultatet av dem
en större varuomsättning för 1949 än
under 1948. De ‘avtal, som vi hittills
ha slutit, äro inte av sådan natur att
vi kunna säga, att vårt läge därigenom
har försämrats; tvärtom kan man säga,
att det i själva verket har förbättrats.
Därför menar jag, att det även på den
punkten i dag icke finnes någon anledning
att hysa misströstan.

Därmed kommer jag fram till det
som hela tiden har varit bakgrunden
för mitt anförande, och det är detta:
Låt oss nu icke förstöra möjligheterna
genom att riksdagen minskar överbalanseringen
av budgeten. Ty i samma
mån som man minskar den måste man
räkna med, åtminstone temporärt, ett
ökat tryck på varusidan. Jag är inte
heller på något sätt pessimist när det
gäller riksdagen, därför att jag av lång
erfarenhet vet, att riksdagen kommer
att omsorgsfullt granska Kungl. Maj:ts
förslag, .lag vet att vid granskningen i
utskottet spela de stora deklamationerna
i riksdagens kamrar eu förbålt liten

roll. Då kommer man till realia, och
då blir det också förslag från utskotten,
som hålla sig till det verkliga läget.
Därför är jag för min del övertygad om
att när vi komma fram till den dag,
då riksstaten skall fastställas för budgetåret
1949/50, riksdagen har följt de
linjer, som regeringen har uppdragit,
och givit den bakgrund till den ekonomiska
politiken som i detta ögonblick
är nödvändig att ha. Och så få vi, som
då är med och leva och ha hälsan,
nästa år bemästra den situation vi då
möta, och vi ha då nya möjligheter att
här tala om våra åsikter om den närmare
eller fjärmare framtiden, som
ändå kommer att lösa sina problem
oavsett våra åsikter av i dag.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Statsrådet Sköld frågade,
när högern upptäckte räntans betydelse.
Herr statsrådet sporde i lite ironiska
vändningar: Var det 1945 eller
var det 1946, eller var det inte först
på sommaren 1948? Jag vill i anledning
därav bara erinra herr statsrådet om
att högerns representant i bankofullmäktige
motsatte sig den sista diskontosänkningen,
alltså den sänkning från
3J/> till 3 procent som skedde 1945, och
att på hösten 1946 herr Bagge i denna
kammare närmare utvecklade den rörliga
räntans betydelse. Inte kunde väl
därför herr statsrådet tro, att det var
hos högern som socialdemokraterna
skulle ha saknat förståelse, om man
inom socialdemokratien 1945 och 1946
hade velat diskutera en annan räntepolitik.

Det var emellertid, herr talman, inte
för att säga detta som jag begärde ordet
utan på grund av ett annat yttrande av
herr statsrådet. Det var när herr statsrådet
sade, att inte hade väl högern
någon linje till ekonomisk demokrati.
Jag begär naturligtvis inte att herr
statsrådet skall ha läst högerns program.
Men jag skulle vilja säga, att just

120 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

herr statsrådets sätt att taga upp dessa
ting omöjliggör saklig diskussion och
skiljer herr statsrådet ifrån finansministern,
med vilken det onekligen är
intressantare att diskutera. Finansministern
strävar nämligen alltid efter att
få fram utgångspunkter, som kunna
möjliggöra en saklig debatt.

Jag skulle, herr statsråd, om jag bara
får koncentrera mig på två huvudpunkter
vilja säga, att vi ha samma inställning
i den ena men olika i den andra.
Vi tro inom högerpartiet, alt en fri ekonomi
med fri prisbildning ger ett större
inflytande för de många i samhället,
skapar en större ekonomisk demokrati
än vad man kan vinna på den statliga
regleringsväg, som herr finansministern
i går så vältaligt utvecklade. Däremot
ha vi uppenbarligen samma inställning
till de strävanden, som man brukar
sammanfatta under namnet Saltsjöbadsavtalet
med allt vad däri ligger av bemödanden
att skapa större trygghet i
anställningen och vidga samarbetet på
arbetsplatsen. Jag skulle, herr talman,
vilja säga, att var och en av oss, som
haft personlig kontakt med dessa strävanden,
fäster ett mycket stort avseende
vid dem och vågar tro mycket om
dem för framtiden — inte bara och
kanske inte ens främst när det är fråga
om att skapa större effektivitet inom
produktionen utan även när det gäller
att tillgodose en annan mycket viktig
angelägenhet inom det moderna näringslivet,
nämligen att vi skola försöka
få detta organiserat på det sättet, att
så många människor som möjligt känna
sig ha en verkligt personlig uppgift att
fylla i den gemensamma produktionsprocessen.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Herr statsrådet Sköld tycktes
anse att den politiska debatten här i
kammaren var tämligen överflödig.
Hans eget yttrande här i dag kunde
måhända ställa denna hans åsikt i in -

tressant belysning. Det föreföll som om
han menade, att det viktiga var att utskotten
skulle godkänna Kungl. Maj :ts
förslag, och därtill kunde riksdagen i
huvudsak begränsa sig. Men nu är det,
som herr Sköld mycket väl vet, så, att
stora delar av den ekonomiska politiken
behandlar riksdagen genom att
framföra sin åsikt här i debatterna och
icke genom att taga ställning till konkreta
förslag från Kungl. Maj :t. Detta
gäller just beträffande investeringsverksamhetens
omfattning.

Sedan säger herr Sköld: När har
oppositionen ställt Kungl. Maj:t inför
tvånget att handla för att skapa balans
mellan investeringar och sparande? Då
måste jag svara med vad herr Sköhl
också omnämnde: Genom en råd yttranden
från oppositionens sida, närmast
folkpartiet och bondeförbundet,
ända från 1946. Vi ha icke begärt en
högre överbalansering av budgeten från
vårt håll, vilket skulle kräva riksdagsbeslut,
därför att vi icke ha ansett
en större överbalansering vara lämplig.
Vi ha krävt åtgärder för att skapa
balans mellan investeringar och sparande
— och ha använt ungefär samma
uttryck som regeringen nu använder.
Vi ha gjort detta i kammardebatterna,
och statsrådet Sköld vet, att det
är en metod vi ha att ställa regeringen
inför tvånget att handla. När därför
statsrådet Sköld säger, att det inte är
tal som gäller utan handlingar, vill jag
säga att vi ha handlat på det sätt som
oppositionen haft till förfogande. Men
regeringen har underlåtit att handla.
Den har under flera år underlåtit att
skapa den balans, vars återställande
herr Sköld och hans kolleger göra till
det stora intresset i dag.

Till sist: herr Sköld söker tröst i att
vi alla äro skröpliga, vilket han har
rätt i. Han drar därav den slutsatsen,
att oppositionen skulle ha gjort lika
mycket misstag som regeringen har
gjort. — Det är jag alldeles säker på,
säger herr Sköld. De äro inte så märk -

Onsdagen den 19 januari 1919 fm.

Nr 2.

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

värdiga, herrarna i oppositionen. —
Ja, logiken är inte riktigt klar. Den bär
nog prägel av den person som framställer
den. Ty det saknas ju fakta för att
draga några sådana konklusioner. Man
kan aldrig veta hur andra skulle ha
handlat. Men det har en fördel detta
sätt att resonera, nämligen att det för
över debatten från vad regeringen har
gjort och resultatet av den politik, som
belyses i statsverkspropositionen, och
från den kritik, som kan riktas mot
denna politik. Det för i stället över
diskussionen till gissningar om vad
oppositionen skulle ha gjort. Skola vi
säga att det för över diskussionen från
saker, som kunna bli föremål för en
allvarlig politisk diskussion, till sådant
som herr Sköld talade om och som
man skulle kunna kalla för — propaganda.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Statsrådet Sköld
menade, såvitt jag fattade honom rätt,
att mitt beklagande av det alltför ringa
sparandet icke var fullt motiverat.
Statsrådet pekade på en viss tendens
till omslag och ansåg, att man därav
skulle kunna draga ganska långtgående
slutsatser i fråga om sparandet. Men,
herr statsråd, om man inom regeringen
har anledning till sådana slutsatser,
varför föreslår man då en så oerhört
stark investeringsbegränsning som den
som ifrågasattes i statsverkspropositionen?
År det så att tillgången på sparmedel
ökar i den utsträckning, som
herr statsrådet antydde, så behöver man
väl knappast dessa oerhört starka spärrar.
Och vore det så, herr statsråd, att
sparandet befunne sig i den utveckling,
som herr statsrådet ansåg vara fallet,
behöver man inte — det tycker i varje
fall jag — som regeringen har gjort,
just framföra sparandets intensifiering
som en av de tre pelare, på vilka den
ekonomiska politiken måste baseras i
fortsättningen och på vilka den sam -

hällsekonomiska balansen, om möjligt,
skall uppbyggas.

Den byggnadsreglering som vi nu ha
— därom var ju i alla fall herr statsrådet
ense med oss — är inte något
universalmedel för den av alla önskade
begränsningen av investeringsverksamheten.
Herr statsrådet liksom jag och
övriga kammarledamöter veta mer än
väl, att av de totala kapitalinvesteringarna
1947, inklusive maskinanskaffning
och lagerökningar, var det blott 45 procent
som föll under byggnadsregleringen.
I fråga om byggnadsregleringen
tror jag desslikes att man kan göra den
anmärkningen, att en reglering utan
tillhjälp av räntehöjningar nödvändigtvis
måste bli mera långvarig än behövligt.
Jag antar att det var fler än jag
som observerade, att statsrådet Sköld
vid sitt omnämnande av ränteproblemet
inte behandlade räntans inverkan
på hyrorna. Jag vet inte, om detta var
en tillfällighet eller om det var medvetet
från statsrådets sida. Jag skulle
gärna vilja se att det var medvetet, ty
just den sidan av saken har ju i den
allmänna debatten blivit behandlad på
ett förenklat och ytterligt förgrovande
sätt. Herr Sköld kan inte underlåta att
exempelvis observera socialstyrelsens
senaste statistik för ett antal fastigheter,
vilken visar, att en halv procents
räntehöjning inte skulle motsvara mer
än 4,2 procent av hyresbeloppet. Jag
skulle tänka mig, att, om den allmänna
debatten i räntefrågan tidigare hade
förts i en något mera lidelsefri form
och inte blivit föremål för en sådan
förenkling, som många gånger har varit
fallet, då skulle människorna ute i
landet ha fått en helt annan förståelse
för vad eif förnuftigt användande av
räntevapnet kunde betyda i nuvarande
situation.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag skall bara tillåta mig ett ringa antal
repliker.

122

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag får säga, att jag inte kan tillfredsställa
herr Hagberg i Malmö. Det är nu
så, att en räntestegring leder till en hyresstegring.
Hyresstegringen skulle inte
kunna genomföras på en gång, utan det
tar sin tid. Huruvida socialstyrelsens
statistik för ett antal fastigheter är representativ
undandrager sig mitt bedömande.
Jag vet, att det gjorts beräkningar
från mycket vederhäftigt håll.
Detta har också diskuterats vid de sammanträden,
som vi haft med representanter
för näringslivet. Där ha vi kommit
till den uppfattningen, att om man
försöker göra en allmän beräkning, så
kommer en halv procents räntestegring
snarare att leda till en hyresstegring
med 7 procent än till de 4,2 procent,
som socialstyrelsens statistik visar. Det
är klart att det har sin betydelse, om
verkan blir större eller mindre. Under
alla omständigheter skulle dock en hyresstegring
i det nuvarande läget med
avtalsprolongationer och ekonomiska
överenskommelser få betydelse.

Sedan vill jag bara ytterligare säga
till herr Hagberg i Malmö, att det är en
sak att konstatera att sparandet växer
och en annan sak om det räcker till. Vi
skola observera att herr Hagbergs resonemang
här i går gick ut på att bristen
på sparmedel spelade en mycket stor
roll. Dels medgav herr Hagberg, att det
varit en viss tendens till stegring, dels
kan herr Hagberg inte undgå att veta,
att det sker ett mycket stort tvångssparande
skattevägen. Dessutom skulle det
enligt herr Hagberg finnas en lucka på
600 miljoner kronor. Jag ville bara göra
herr Hagberg underkunnig om att man
inte kan räkna på det sättet, och jag
tror att han kommit underfund med det.

Till herr Ohlin vill jag säga, att jag
inte nu vill diskutera den ekonomiska
demokratien. Det skulle föra alldeles för
långt. Därför låter jag också herr Hjalmarsons
replik stå där den står. Till
herr Ohlin säger jag vidare, att jag talade
inte om att oppositionen skulle
ställa regeringen inför tvånget att be -

sluta. Jag sade, att oppositionen skulle
ha kunnat ställa förslag här i riksdagen
om investeringsbegränsning, vilket
skulle ha tvingat regeringspartiet att ta
ståndpunkt till saken. Detta är ingen
omöjlig sak. Jag har tillhört oppositionen
i denna kammare under många år,
och jag har varit med om många tillfällen,
när vi från oppositionens sida
genom formliga yrkanden i utskotten,
oftast i form av reservationer, ha tvingat
regeringsunderlaget att ta ståndpunkt
för eller emot en sak. Jag frågar: När
gjorde oppositionen något sådant under
de senast gångna åren?

Till sist vill jag bara säga, att det ju
är möjligt att mitt anförande här kan
stämplas som propaganda. Det berör
inte mig. Jag skulle vilja ge herr Ohlin
ett råd. Jag läste i morse i tidningarna,
att Radiotjänst tagit upp hela herr Ohlins
entimmestal på stålband. Tänk om
herr Ohlin skulle sätta sig ned och med
en smula kritisk begrundan avlyssna
sitt tal i går och försöka klara ut, vad
som var propaganda och vad som var
sak i det anförandet.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill erinra statsrådet Sköld
om att det var han, som för en stund
sedan antydde, att de mycket bestämt
utformade yrkandena från folkpartiets
sida om regeringens politik med krav
på en anpassning av investeringarna inom
ramen för sparandet voro att beteckna
mera som propaganda. Detta sätt,
att i något hårda ordalag karakterisera
debatten, får väl således statsrådet Sköld
själv stå som upphovsman till.

När statsrådet Sköld uppmanar mig
att åhöra mitt eget anförande med självkritiskt
sinne, skall jag gärna efterkomma
den uppmaningen. Men jag skall inte
uppmana statsrådet Sköld att höra sitt
eget yttrande här i dag på samma sätt.
Ty jag tror, att kammaren fått det intrycket,
att statsrådet Sköld nog är förhindrad
att applicera det kritiska sinne

Nr 2.

123

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

på eget yttrande, som skulle vara nödvändigt
för att detta åhörande skulle
löna sig.

Statsrådet Sköld försöker nu komma
ifrån, att vi ha ställt mycket bestämda
krav på en anpassning av investeringarna
efter sparandet, genom att säga till
oss: Ni ha visserligen sagt detta i debatten
gång efter annan, men ni ha inte
framställt något yrkande härom i några
utskottsutlåtanden eller i några reservationer
till utskottsutlåtanden. Jag vill då
framhålla för statsrådet Sköld, att enligt
svensk riksdagspraxis bruka utskottsutlåtandena,
t. ex. statsutskottets, syssla
med de konkreta spörsmål, som föreligga
till behandling inom utskotten. Det
sätt, på vilket tidigare statsrådet Ericsson
och nu statsrådet Sköld sköta investeringsbegränsningen,
är en fråga,
vilken, liksom fallet är med regeringens
ekonomiska politik i övrigt, enligt
svensk riksdagspraxis brukar behandlas
på det sätt, som här har tillämpats av
oss. Jag skall visst inte bestrida, att det
kanske skulle gå att behandla dessa frågor
på det sätt, som statsrådet Sköld
här förordar. Jag vill emellertid framhålla,
att när vi ha behandlat dessa frågor
på det sätt, som vi ha gjort, så ha
vi fört fram så tydliga yrkanden och
uttalanden, att hela den socialdemokratiska
pressen har förstått, hur det hela
var menat från vår sida. Om nu statsrådet
Sköld allena icke har förstått detta,
är det mycket beklagligt, men jag kan
inte göra något däråt.

Statsrådet SKÖLD: Herr talman! Gentemot
vad herr Ohlin nu sist anförde vill
jag bara framhålla, att det har förekommit
många tillfällen, då det hade funnits
full möjlighet för oppositionen att
i utskottsutlåtanden ange sin ståndpunkt
till t. ex. investeringspolitiken. Detta
gäller exempelvis, då riksdagen hade att
besluta om ändringar i den s. k. byggnadslagen.
Men även annars, när det har
gällt frågor om anslag till statliga in -

vesteringar, har det funnits otaliga tillfällen
för oppositionen att komma med
preciserade yrkanden.

Jag vill inte fortsätta denna diskussion
med herr Ohlin, tv om herr Ohlin
anser, att ett dylikt tillvägagångssätt
från oppositionens sida har varit omöjligt,
får han väl anse detta. Jag delar för
min del inte hans uppfattning.

Till slut vill jag något beröra herr
Ohlins påstående, att jag skulle ha karakteriserat
anförandena här i går som
propaganda. Ja, det kanske ligger någonting
i detta. Jag tänkte inte så mycket
på det, ty jag försökte i stället bara
fundera ut hur en historieprofessor om
100 år skulle komma att se på detta.

Herr förste vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Statsrådet Sköld
framhöll nyss i början av sitt sista längre
anförande, att det viktigaste nu är att
återställa den ekonomiska balansen. Jag
är fullt ense med honom på den punkten.
Med hänsyn till lägets allvar är jag
beredd att gå med på sådana saker, som
jag eljest icke skulle vilja stödja. En
förutsättning är emellertid, att syftet är,
att man snarast möjligt skall kunna få
till stånd en rättelse på detta område.

Herr Fast framhöll i går under debatten,
att finansplanen har blivit olika bedömd
från olika håll. Ja, detta är nog
det minsta man kan säga. Herr Fast menade
emellertid, att vi nu ha kommit
över de värsta svårigheterna. Köpkraftsöverskottet
är avverkat, och välståndsfördelningen
fortgår. Levnadsstandarden
har kunnat hållas utan nämnvärda
sänkningar o. s. v. Herr Fast menade
alltså, att det härmed skulle vara klarlagt,
att regeringens politik har varit
genomtänkt och riktig. Man skulle ha
kommit fram till det resultat, som man
från den sidan från början har strävat
efter.

Jag måste för min del säga, att även
jag med fullt fog kan framhålla, att mycket
av det som jag här i riksdagen har

124 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

påpekat vid åtskilliga tillfällen under
efterkrigsåren också har slagit in. Jag
har bl. a. framhållit, att med den politik
i ekonomiskt avseende, som vi ha
fört under dessa år, så måste vi komma
in i ett läge, som skulle bli ganska besvärligt.
I det läget ha vi kommit, och
nu gäller det att avverka dessa besvärligheter.

Jag kan vidare erinra om att jag åtminstone
vid ett par tre olika tillfällen
här i kammaren har påpekat, att det
inte skulle bli så lätt för oss här i landet
att erhålla någon »skördetid» och
uppnå bättre förhållanden på skilda områden
under en period, då världen runt
omkring oss var sönderslagen av kriget.

När regeringen nu på allvar tog itu
med att försöka få till stånd ett lönestopp,
vädjade LO-ordföranden i detta
sammanhang till arbetarna att gå med
på detta. LO-ordföranden framhöll
bl. a., att det icke var möjligt »att bygga
ut Sverige till en välståndsö mitt i ett
hav av politisk osäkerhet och ekonomisk
misär». LO-ordföranden kunde
faktiskt ha hämtat detta yttrande ur vad
jag redan tidigare har framhållit.

Jag vill för min del ge allt erkännande
åt regeringen för dess ansträngningar
att få till stånd ett lönestopp. Jag hoppas
bara, att detta lönestopp skall hålla.

Å andra sidan måste man fundera över
om det har varit en så särskilt genomtänkt
politik att först gå med på att
släppa ut pengar här i landet med påföljd
att vi ha fått ett köpkraftsöverskott,
som vi icke ha kunnat bemästra
ens genom att tillgripa de många extraskatter,
som vi i fjol beslöto om. Man
försöker nu vidare minska detta köpkraftsöverskott
genom att på skattebetalarnas
bekostnad höja överbalanseringen
av budgeten på ett sätt som eljest
kunnat undvikas. Man måste väl säga
sig, att det hade varit en mer förutseende
politik att i tid ha försökt ställa in
sig på motåtgärder i stället för att låta
det hela löpa till dess det nu blev
ofrånkomligt att ånyo tillgripa löne -

stoppet för att bemästra det besvärliga
lägel.

Herr Fast sade vidare i går, att det
inte finns någonting som jävar, att beräkningarna
i finansplanen skola stå
sig, och statsrådet Sköld har här i- olika
omgångar betygat, att det inte är någon
anledning att misströsta. Det hela skall
nog gå bra, menar man. Ja, det är självklart,
att vi alla vilja hoppas, att så
skall bli fallet. Men under den tid, som
har gått sedan krigsslutet, ha våra ekonomiska
resurser på olika sätt spolierats
i hög grad.

Herr Fast nämnde i går även, att det
var illa, att man här i landet från visst
håll inför utlandet framställde vårt ekonomiska
läge som så besvärligt. Sedan
regeringen i sin rapport till Parisorganisationen
nu i höstas deklarerat vår
ställning och sedan vi därigenom ställt
oss i kön bland dem som begära del av
Marshallhjälpen, behöver man väl inte
oroa sig för att utlandet inte känner till
hur läget är här i landet. Därför behöver
man väl utomlands inte taga så
starkt intryck av vad som från annat
Håll framhålles här i landet om det ekonomiska
läget. Man kan ju läsa regeringens
egna rapporter. Jag tror, att om
vi litet var tidigare hade försökt se sanningen
i ögonen, så skulle vi inte ha behövt
komma i det läge, där vi nu befinna
oss.

I denna remissdebatt har det talats
rätt mycket om vår skattepolitik. Om
man avlyssnar stämningen ute bland
skattebetalarna, får man det intrycket,
att det just nu råder en fruktansvärd
animositet mot de skatter, som tynga
inte bara de högre inkomsttagarna utan
på grund av penningvärdets fall även
arbetarna och tjänstemännen i de lägre
graderna. Dessa sistnämnda ha nämligen
genom penningvärdeförsämringen
kommit upp i sådana löner, att progressionen
verkar mycket starkt. Jag skall
i detta sammanhang inte beröra kvarskatten.
Det har ju redan varit så mycket
väsen om den skatten. Jag vill bara

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

125

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

säga, att det svenska folket naturligtvis
skall betala sina kvarskatter. Men jag
tror, att man aldrig tidigare från skattebetalarnas
sida har kommit till en sådan
klarhet som nu beträffande vilka bördor,
som ha lagts på deras axlar.

Jag skall inte här ge mig in på frågan
om skattesänkningar. Jag tror nämligen,
att det svenska folket kan ha gott
utav att känna på dessa höga skatter,
ty vi få säkert inga ändringar till stånd
i skattefrågan, förrän man utifrån folkets
breda lager kommer att på allvar
kräva detta efter de bittra erfarenheter
man nu kommer alt vinna. Så småningom
får nog riksdag och regering försöka
lyssna på dessa toner från folket.
Man kan nämligen riskera att gå för
långt, då det gäller skatterna, så att det
svenska folkets ryggrad så att säga inte
tål vid det. För närvarande finns det
ingen anledning för vissa arbetare och
tjänstemän att arbeta på övertid eller
tjäna något mer än vad den ordinarie
lönen ger. Marginalskatten tar nästan
hela förtjänsten, så att det inte blir någonting
kvar, sedan skatten har erlagts.

Statsrådet Sköld var inne på frågan
om sparsamheten. Han sade, att svenska
folket nu verkligen har börjat spara
igen. Ja, detta är mycket möjligt. Men
i så faller lägger man väl sparmedlen i
plånboken. Tv i min hemort har det
aldrig varit så ont om pengar i sparbanken
som det nu är. Affärsbankerna
äro vidare ganska återhållsamma i sin
utlåningspolitik. Jag vet inte om de ha
fått order uppifrån i detta avseende. Om
man får döma härav, har således sparandet
ännu inte avsatt några större
frukter.

Statsministern varnade i går kväll för
att röra vid statsverkspropositionens
olika poster. Jag tänker nu inte föreslå
några vidare justeringar här. Då man
läser om den åtstramning, som regeringen
har föreslagit på vissa punkter i
statsverkspropositionen, kan man inte
undgå att få en känsla av att regeringen
silar myggen. Kamelerna har man ju

alltid sväljt. Det är för övrigt ett gammalt
känt förhållande både här i riksdagen
och i kommunala församlingar, att
de stora anslagen beviljas utan vidare
gnissel, men sedan grälar man om småsummor,
som icke ha någon ekonomisk
betydelse, och på vissa punkter kan
man nog göra en del erinringar mot
regeringens prutningar. Jag har alltid
här i kammaren försökt att samvetsgrant
följa regeringens förslag, då det
har gällt att icke utöka budgetens olika
poster, och jag skall inte heller i år
synda nämnvärt mot denna princip,
även om det i några fall vore frestande
att gå med på ökade anslag.

Jag fäste mig vid att statsrådet Sköld
sade, att han kände oppositionen och,
som han sade, herrarnas klokskap på
den kanten. Ja, man kan nog säga, att
den kunskapen är rätt ömsesidig. Även
vi inom oppositionen känna klokskapen
på den andra sidan. Vi ha kanske
ibland våra funderingar, om denna
klokskap är så överväldigande stor, som
man tydligen på den kanten tycks tro.

Jag skall inte här hålla något längre
anförande. Jag har endast velat framhålla
dessa synpunkter om att vi nu
äro i ett läge, där regeringen verkligen
på allvar måste försöka rätta till den
bristande balansen genom att vidtaga
en del åtstramningar på skilda områden.
Om jag inte misstar mig, uttalade
finansminister Wigforss redan 1947 i
de kommentarer, som han då i radio
gjorde till det årets statsverksproposition,
att vi här i landet ha »försökt
göra mer än vad vi orkade med».
Finansministern talade då om den där
villan, som kunde iordningställas, när
det gällde den undre våningen, medan
däremot övervåningen tills vidare skulle
låta vänta på sig. Vore det inte klädsammare,
om man inom regeringen och
på socialdemokratiskt håll över huvud
taget ville erkänna lägets allvar. Vi
skulle då slippa sådana hejarop, som
nu vid statsverkspropositionens framläggande
förekommit i den socialdemo -

126 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kratiska pressen om att den nu framlagda
budgeten är utomordentligt väl
tillskapad och att det hela är synnerligen
bra o. s. v. Man har ju nu i den socialdemokratiska
pressen framhållit, att
alla, som ha kritiserat regeringen, nu
ha fått fel. Det skulle således vara på
regeringssidan, som man har fått rätt.
Jag har aldrig sällat mig till dem, som
mer högljutt ha utropat regeringens
missgrepp. Jag förstår mycket väl, att
svårigheterna i en tid som denna kunna
vara besvärliga att övervinna. Men när
man nu här ånyo från regeringshåll betygar,
hur väl allt är genomtänkt och
hur bra regeringen har skött sig, har
jag ändå en stark känsla av att huvudparten
av vårt folk i denna stund, särskilt
med tanke på skattetrycket, gör
sig den frågan: Ha vi råd med att ha
eu så utomordentligt bra regering?

Herr STAXÄNG: Herr talman! Debatten
har hittills, naturligt nog, i hög grad
kretsat omkring vårt lands samhällsekonomiska
balans. Jag har dock en
känsla av att en annan fråga, som i någon
mån har överskuggat dessa problem,
i viss mån har dämpat de lidelser,
som kanske existerade vid behandlingen
av dessa frågor förra året, inte
minst under valrörelsen. Jag syftar på
de utrikespolitiska spörsmålen, som på
ett allvarligt sätt börja beröra även vårt
land.

Jag skall dock inte här närmare beröra
de frågor jag bär snuddat vid,
alldenstund man under gårdagens debatt
och i viss mån även i de anföranden,
som ha hållits i dag, ganska utförligt
har gått in på dessa frågor. Jag
skulle i så fall närmast bli tvungen att
upprepa vad andra sagt. Jag skall därför
i stället något stanna vid vissa punkter
i huvudtitlarna.

Innan jag går in på dessa punkter
vill jag emellertid ta upp en fråga, som
herr Skoglund i Doverstorp något berörde
i går. Det gäller vårt lands social -

politik. Det är inte endast så — vilket
herr Skoglund mycket riktigt framhöll
— att den lilla ring, vari våra samhällsmedborgare
fritt få röra sig och reda
sig själva, blir allt snävare och snävare.
Utanför denna ring börjar statens »hjälpande
hand» alltmera att på olika sätt
sträcka sig fram emot den enskilde medborgaren.
Det börjar bli allt tydligare,
att allt detta, som ordnas så trevligt och
bra, skattevägen börjar bli ganska dyrbart
även för de minsta inkomsttagarna.
Det börjar bli klart för envar, att det
inte går att finansiera de stora sociala
reformerna med endast skatteintäkter
från stora inkomsttagare, utan man nödgas
nu gå ner ganska långt till de
mindre inkomsttagarna. Då tvingas man
ganska snart till det resonemanget —
det börjar bli allt vanligare — att vi
snart äro framme vid den gräns, då
medborgarna få göra följande val: Skola
vi försöka reda oss själva något mera,
eller skola vi fortsätta på den väg, som
leder till att staten skall ta hand om oss
vid alla möjliga tillfällen?

Jag vill här bara nämna ett exempel
inom ett annat område. Det gäller en
man, som jag mycket väl kände. Han
hade en fullkomlig mani att taga försäkringar
på allt möjligt, både till förmån
för sig själv och familjen samt i
andra syften. Till slut befann han sig
faktiskt i en sådan ekonomisk ställning,
att han vid ett telefonsamtal till en av
sina vänner framhöll, att om han skulle
komma från dessa bekymmer och ekonomiskt
rädda familjen, måste han
snart avlida. Jag tror att man här i
någon mån kan draga en parallell. Det
får inte gå så långt, att det sociala reformarbetet
blir så betungande även för
den enskilda individen, att han får undvara
andra saker, som han i övrigt mycket
väl behöver i sitt dagliga liv.

Vad jag här framhållit är inte på något
sätt någon deklaration från min
sida, som går ut på att jag skulle stå
främmande för sociala reformer. Jag
har säkert i andra avseenden tydligt

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

127

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

visat, att min inställning är ganska positiv
i detta hänseende. .lag har städse
hyllat den paroll, som talar om försvar
och reformer. I likhet med vad herr
Skoglund framhöll tror jag dock, att det
är nödvändigt att man nu försöker göra
en översyn över det sociala reformarbetet.
Jag hade en stark känsla av att
den socialvårdskommitté, som arbetat
under många år, alltför mycket arbetat
efter den metoden att bara göra speciella
utredningar inom olika avsnitt
av vår socialvård. Man har inte i tillräcklig
utsträckning sett det hela i stort,
och därför har man inte kunnat få den
ekonomiska överblick över arbetet, som
har varit önskvärd. Jag tror därför att
det är nödvändigt att få en översyn av
vårt sociala arbete i samhällslivet och
att de synpunkter, som inte minst herr
Skoglund framförde, bli beaktade.

Det är också ganska tydligt, att medan
man har kunnat konstatera ett tämligen
expansivt socialt reformarbete i vårt
samhälle, så ha andra områden inom
samhällslivet, som stå det sociala arbetet
ganska nära, blivit eftersatta, och
jag skall, herr talman, beröra just ett
sådant område. Det är vårt kommunikationsväsende.
Detta är en viktig faktor
inte endast när det gäller näringslivet,
utan den har även i mycket hög grad
en social karaktär. Jag skulle kunna
nämna exempel på en hel rad olika
sociala åtgärder från statens sida, som
faktiskt inte kunna komma till sin
fulla rätt, därför att kommunikationsväsendet
— inte minst gäller detta viigväsendet
— inte gör det möjligt för
medborgarna att utnyttja de sociala reformer,
som staten erbjuder. Det är därför
med beklämning man har konstaterat,
att en ganska betänklig stagnation
liar inträtt under de senaste åren, ja,
man kan nästan säga det senaste årtiondet,
särskilt i fråga om utbyggandet
av vårt vägväsende. Inte minst i årets
statsverksproposition har statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
gjort ganska starka beskärningar,

och det förefaller mig som om han hade
gjort detta alltför schablonmässigt. Det
är tydligt — det har framhållits på
olika sätt, inte minst från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sida — att det
föreligger mycket trängande behov när
det gäller vårt vägväsende. Det torde
vara obestridligt, att det nuvarande
väg- och brobeståndet lämnar mycket
övrigt att önska med hänsyn till den
trafik man för närvarande har att räkna
med. Vidare framhåller man, att vägarnas
och broarnas standard snabbt bör
förbättras, så att transportarbetet kan
effektiviseras och därmed underlätta en
särskilt i nuvarande läge betydelsefull
produktionsökning.

Jag förstår mycket väl statsrådets
ställningstagande till denna samhällsuppgift.
Jag förstår, att det ställer sig
svårt att begära nya anslag till vägbyggnader.
Det är beklämmande och
beklagligt att han inte har kunnat göra
detta utan tvärtom har måst vidtaga
kraftiga nedskärningar av anslaget såsom
till enskilda utfartsvägar, vilka ha
eu så starkt socialt betonad karaktär.

Om man emellertid ser bort från
detta, är det en annan sak man måste
anmärka på. Statsrådet har också prutat
av på de nödåtgärder, som skulle
ha varit nödvändiga att vidtaga, då
man inte kan bygga och förbättra vägar.
.lag tänker exempelvis på nödvändigheten
att förstärka vägbanorna, således
få fram en vägbeläggning, som
åtminstone under en kort tid skulle uthärda
den starka vägtrafik, som för
närvarande förekommer. Jag vill uttala
den förhoppningen, att utskottet vid
behandlingen av detta ärende noga
överväger, om inte en justering på den
punkten blir nödvändig, trots att man
måste gå fram efter mycket sparsamma
linjer.

Det är också att beklaga att dessa
besparingsåtgärder, som naturligtvis
äro nödvändiga, ha fått gå så hårt ut
över telegrafverkets stat. Där liar ju
statsrådet rent av måst föreslå en rån -

128

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sonering när det gäller att ta emot nya
abonnenter. Utan att vilja yrka på någon
anslagsökning vill jag i det sammanhanget
framhålla, att det är viktigt
att vid ransoneringen av telefonapparater
till nya abonnenter full rättvisa
sker, så att inte landsbygden på nytt
får sitta emellan, såsom den förut har
gjort.

Jag vill också ta upp ett par andra
avsnitt av vårt näringsliv. Det gäller
särskilt ett område, som ganska mycket
berör mitt hemlän. Här har vid
årets riksdag väckts en motion, där
man begär att vissa åtgärder i tid skola
vidtagas med hänsyn till det ökade
sillfiske, som man beräknar skall komma
till stånd med anledning av att man
väntar en ny sillperiod. Jag hade själv
material färdigt för en dylik motion,
vilken naturligtvis inte nu bör väckas,
eftersom frågan har tagits upp från annat
håll. Jag hälsar med tillfredsställelse
att denna fråga kommit fram för
riksdagen. Jag är inte så säker på att
man här kan dra upp några bestämda
riktlinjer, som visa på vad sätt denna
fråga skall förberedas. Jag tror tvärtom
att det blir ganska svårt att här få
fram åtgärder, som så att säga stå färdiga
att vidtagas vid en ansvällning av
sillfisket. Yad jag i detta sammanhang
har velat framhålla som nödvändigt är,
att med den erfarenhet vi ha av förutvarande
sillperioder, vilka ha kunnat
uppvisa oerhörda sillfångster, torde det
inte räcka med att till exempel staten
träder in och vidtager vissa åtgärder
eller att fiskets organisationer göra
stora ansträngningar och öka sitt arbete.
Det räcker inte. Det är nödvändigt
att stödåtgärder från statens sida
planeras så att det enskilda fria näringslivet
— inom affärslivet och olika
industrier — kan rycka in och delta
i det arbete, som säkert blir nödvändigt.

På ett par punkter vill jag här uttala
några bestämda önskemål. Då det
nu visar sig att detta fiske redan nu i

mycket hög grad ökar undan för undan,
har man från fiskarenas sida
framfört vissa önskemål, som jag här
vill beröra. Det gäller en sak som vi
förra året hade till behandling i riksdagen.
Jag syftar på hjälpen till fiskarena
att anskaffa ekolod, vilka användas
för sillkänning. Riksdagen beslöt
förra året att denna fråga skulle beaktas
vid utlämnandet av fiskerilån. Jag
tror inte att man kan vidga statens
hjälpverksamhet på den punkten trots
önskemål därom från fiskarenas sida.
Jag skulle dock härvidlag vilja anföra
en annan synpunkt. Det har visat sig,
att de ekolod man skaffat sig här i vårt
land numera inte ha den största effekten.
De äro för all del utmärkta, men
det har visat sig att man i Amerika
kunnat avsevärt förbättra detta instrument.
Förbättringarna äro så stora, att
man särskilt i Norge och Danmark i
hög grad har övergått till att inköpa
ekolod av amerikansk konstruktion.
Detta är emellertid en valutafråga. I
Norge har man varit mycket generös
när det gällt att stödja fiskarena härvidlag.
Man har givit dem en ökad valutatilldelning
för detta ändamål. Jag
vill uttala den förhoppningen, att man
även i vårt land måtte tillmötesgå fiskarena
i deras redan framställda begäran
om valutatilldelning för inköp av
dessa förbättrade ekolod från Amerika.

I samband med denna önskan om
valutatilldelning vill jag nämna en annan
sak, som också berör sillfisket.
Våra svenska fabriker, som väva garn
till fisket — det gäller här särskilt
storsillsnörpvadar — kunna inte fylla
behovet, utan vi måste importera från
Holland och även från England. Det
är nödvändigt att inte minst nu, när
man har börjat diskutera ett nytt handelsavtal
med England, ha detta i
åtanke och även härvidlag lämna dessa
inköp den nödvändiga valutatilldelningen.

Jag vill även taga upp en annan fråga
i samband med de synpunkter jag

Onsdagen den 19 januari 1949 till.

Nr 2.

129

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

här har framfört beträffande fisket.
Man har, särskilt inom västkustfiskarenas
krets, med en viss oro tagit del
av tidningsmeddelanden om underhandlingar,
som skulle pågå om leverans
av — jag tror det var ett 50-tal —
fiskebåtar, huvudsakligen av bohustyp,
till Sovjetunionen. Jag förstår mycket
val, att man vill få fram en ökning av
exporten, men man kan fråga sig om
denna export egentligen är så lycklig.
Tillgången på material för allt fartygsbygge
— och detta gäller även våra
fiskebåtsvarv — är inte så stor som
den borde vara. Tidvis råder t. ex. en
ganska kännbar plåtbrist samt brist på
ek. Även motorfabrikerna ha en ganska
lång leveranstid. Över huvud tagel
måste fiskarena inom vårt land, antingen
det gäller atl ersätta äldre båtar
med nya eller att få nya båtar till nybildade
fiskelag, vänta på leverans under
mycket lång tid. Det har meddelats
mig att det finns flera mindre västkustvarv,
som äro fulltecknade för
nära två år framåt. En stor order, som
på ett bräde skall verkställas till utlandet,
kan således bli ganska menlig
för vår egen fiskeflotta. Det har meddelats,
att när Danmark byggde båtar
för export — jag tror att det även i
detta fallet gällde leveranser till Sovjet
- lyckades man av beställaren utverka
leverans av vissa råmaterial för
att beställningarna skulle kunna utföras.
.lag vill bär starkt understryka,
alt skall denna affär med Sovjet kommu
till stånd, är det nödvändigt att
lickså beställaren får det villkoret sig
förelagt, att han måste leverera det råmaterial.
som vi lida brist på. 1 annat
fall skulle dessa leveranser hårt gå
åt över de nödvändiga beställningarna
för vår egen fiskeflottas räkning.

Jag vill nu beröra eu punkt, som hör
till nionde huvudtiteln. Det gäller anslaget
till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.
Här kan jag med en viss tillfredsställelse
konstatera, att statsrådet
givit dessa .styrelser ett gott handtag i

9 Andra kammarna; protokoll I!) ''it). Å r

deras arbete. Eftersom man vid skogsvårdsstyrelsernas
omorganisation ganska
bestämt utlovade, att ökat anslag
i framtiden skulle komma dem till
godo för afl härigenom kunna effektivisera
skogsvårdsarbetet, så bar det varit
ganska beklämmande att under senare
år konstatera, att anslaget i stället
i viss mån skurits ned. Först i år
kunna vi notera en välbehövlig ökning
av anslaget på denna punkt. Jag tror
att statsrådet Sträng är värd all tacksamhet
för att han medverkat till detta.
Jag vill emellertid endast på en
punkt rörande detta anslag uttala vissa
tvivelsinål. I samband med att man, såsom
vi ganska länge ha framfört önskemål
om, nu söker att komma fram till
(55 procent av normalprogrammet, som
ju varit nere i 55 procent, har statsrådet
uttalat, att skogsvårdsstyrelserna
genom böjning av taxorna skulle medverka
till en ökning av sina egna inkomster
med omkring 300 miljoner
kronor. På denna punkt vill jag uttala
mina starka tvivel. Jag minns mycket
väl, när man sist vidtog en höjning av
taxorna. Då hade man en stark känsla
av att om man ytterligare ökade taxorna
skulle skogsägarna sannolikt minska
sina rekvisitioner av stämplingsmän.
Dock var det under en tid, då det ålåg
skogsägarna att leverera ved, och man
kunde då från skogsvårdsstyrelsernas
sida via bränslekontoren stimulera
skogsägarna till att öka stämplingen på
sina skogar. Nu äro ju förhållandena
annorlunda, och därför är det mycket
tveksamt, om man nu genom taxehöjningar
kan uppnå den inkomstökning,
som skogsvårdsstyrelserna här skulle
ernå och som man har kalkylerat med
i Kungl. Maj ds förslag.

Sedan jag nu snuddat vid skogsvårdsarbetet,
vill jag något beröra en
sak som gäller jordbruket. Jag tror det
var herr Hedlund, som talade om övergången
till kreaturslöst jordbruk. Under
den replikväxling, som under gårdagen
ägde rum mellan statsrådet

130

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Striing och herr Hedlund, framförde
statsrådet Sträng vissa synpunkter,
som jag tycker att man har svårt att
komma förbi. Han framhöll bl. a. att
det var mycket svårt att i närvarande
läge söka få fram eu höjning av mjölkpriset,
om man skulle göra det på bekostnad
av andra produktionsgrenar
inom jordbruket. Jag menar, att hans
argumentering på denna punkt var besvärande,
men det hindrar inte att när
man nödgas konstatera en avsevärd
övergång från animalisk till vegetabilisk
produktion, ofta till ren kreaturslös
jordbruksdrift, kan man inte stå
likgiltig inför detta faktum hur länge
som helst. Även om det, såsom statsrådet
framhållit i vissa anföranden
både inom och utom riksdagen, är så,
att det än så länge är en ganska liten
procent av jordbruken där en omläggning
har skett, måste man i varje fall
vara på det klara med eu sak: skulle
det fortsätta, så kan det komma att inverka
inte bara på mjölkproduktionen
utan i mycket hög grad även på köttproduktionen
och även på fläskproduktionen.
Jag skulle därför vilja framhålla,
att om man här icke kan räkna
med en större höjning av mjölkpriset,
något som jag skulle finna önskvärt, så
måste man i alla fall försöka hejda den
utveckling som här sker. Jag tycker
därför, att det är nödvändigt att en undersökning
kommer till stånd. Denna
undersökning bör inte minst beröra
vår mjölkproduktions ekonomi. Jag
har, herr talman, velat begränsa mig
till detta uttalande, därför att denna
fråga har så utförligt berörts av de talare,
som jag här nyss har nämnt.

Jag satt en stund och lyssnade till
den replikväxling, som ägde rum mellan
statsrådet Sköld och herr Svensson
i Ljungskile, där man bland annat
var inne på en lönefråga —- jag tror
det gällde våra folkhögskollärare. Jag
skulle i detta sammanhang vilja framhålla
en annan grupp. Jag medger, att
det är oerhört svårt att kunna komma

fram med några lönekrav i närvarande
stund. Men det finns grupper, om vilka
man kan fråga sig, om dessa ständigt
skola sättas i efterhand. Herr
Svensson i Ljungskile berörde just en
sådan grupp. Jag skulle vilja nämna
en annan grupp, nämligen våra kyrkomusiker.
Det är ganska beklagligt att
när riksdagen för ett par år sedan har
fattat ett principbeslut och man har
signalerat ett förslag i lönefrågan vid
en kommande riksdag, så skall denna
kår, såsom nu här sker, ännu inte kunna
få den lönereglering, som man här
så länge har talat om. Jag vill nämna,
att man från kyrkomötets sida förra
året nödgades fatta ett beslut, som gick
i den riktningen, att den vakanssättning
som äger rum i fråga om dessa
befattningshavares tjänster måste uppmjukas,
så att församlingarna få möjlighet
att tillsätta nya innehavare av
dessa tjänster.

Jag vill till sist, herr talman, beröra
en fråga, som mycket litet har dryftats
i denna remissdebatt. Som jag framhöll
i början av mitt anförande, har
det varit de samhällsekonomiska spörsmålen
och de åtgärder som där vidtagits
för att ernå den nödvändiga balansen
samt vissa utrikespolitiska
spörsmål, som ha varit de stora frågorna
i årets remissdebatt. Några ord må
dock sägas i dagens remissdebatt om
en utveckling i samhällslivet, som på
ett annat sätt och inom ett annat område
ger anledning till djup oro.

När man från högerhåll redan 1938,
om jag inte minns fel, motionsledes
framförde krav på åtgärder gentemot
den stigande ungdomsbrottsligheten,
framhölls det frän flera häll att man
var ute i otid. Här har nu en sinnesändring
skett, det medger jag. Man förstår
nu att här föreligger en verklig
samhällsfara, och man finner till och
med intresse för denna sak på håll,
som man knappast hade tänkt sig skulle
vilja intressera sig för denna samhällsfråga.
Men diskussionen omkring denna

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

131

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fråga bär i hög grad hopplöshetens och
resignationens stämpel. Och varför gör
den det? Jo, jag är fast förvissad om
att det beror på att man inte vill se till
själva orsakerna, när det gäller detta
samhällsspörsmål. Man vill nämligen
inte se, att här förefinns en allvarlig
brist på god uppfostran i kristlig anda
i våra svenska hem. Hemmet, det är
samhället i miniatyr, och det är ett av
våra viktigaste samhällsintressen att
hemmen hållas ihop. De spricka och
falla sönder i alltför stor omfattning i
dessa tider. När det gäller barnens och
ungdomens fostran i skola och i hem
har man i närvarande tid och sedan
flera år tillbaka inte haft blicken öppen
för att denna fostran skall ske i en god
anda, och denna goda anda kan inte få
en verkligt bärande grund annat än
genom en god kristendomsundervisning.
Här har kristendomsundervisning
sin givna plats.

Man kan avfärda ett sådant påstående
till en tid, och det kommer man att
göra. Man kommer än så länge att uttala
sig hånfullt mot dem, som våga
framhålla att det är nödvändigt med
en kristendomsundervisning i skolan.
Man kommer att fortsätta därmed under
många år, men man kommer icke i
längden att kunna göra det, därför att
det kommer att bli ganska klart, att
skall man kunna hålla ihop samhället
och dess individer samt bibehålla vördnaden
inte bara för föräldrar och hem
utan också för samhället och dess lagar,
då måste man ha en undervisning, där
kristendomen har att öva sitt inflytande
inte minst när det gäller vördnaden
inför överheten.

Jag vet, herr talman, att det blir tillfälle
att återkomma till denna sak
bland annat när vi omsider skola ta
ställning till skolkommitténs förslag.
Jag har dock i denna remissdebatt, där
man ju har rätt att röra sig över ganska
stora områden i fråga om våra samhällsspörsmål,
velat framföra dessa synpunkter.
Jag tror, herr talman, att vi i

vad jag här sist varit inne på ha en av
samhällets allra viktigaste frågor.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HALLBERG: I berättelsen till
årets riksdag om vad i rikets styrelse
sig tilldragit meddelar justitieministern,
att omorganisationen av fångvårdens
anstaltsväsende har fortsatt. Det är
dock tydligt att denna omorganisation
går alldeles för långsamt, vilket man
måste livligt beklaga med hänsyn till
det starkt ökade behovet på grund av
den nya straffverkställighetsreformen.
Denna reform var ju ur mänsklig och
humanitär synpunkt en synnerligen
glädjande reform. Men tyvärr hade man
varken lokaler eller personal för att
nöjaktigt genomföra de nya och humaniserande
reformerna på fångvårdens
område. Och det brister tydligen åtskilligt
även i andra avseenden beträffande
organisationen.

De elakartade uppträdena vid en del
ungdomsfängelser och även vid slutna
anstalter vittna om att det inte är så
väl beställt. De svåra uppträdena nyligen
vid ungdomsfängelset i Uppsala
blottade bland annat, att vaktpersonalen
är alldeles för fåtalig. Proportionen
3 vaktare mot 35 interner säger ju en
hel del. Vid kronohäktet i Falun ägde
på juldagen ett liknande uppträde rum,
fast i mindre omfattning, men polishjälp
måste dock tillkallas. I denna anstalt
finns en vaktman tjänstgörande i
fängelsekorridoren mot 35 interner.
Den i och för sig sympatiska frihet, som
internerna numera ha fått även på de
slutna anstalterna alt under vissa tider
på dagen samlas till rökpauser och dylikt
samt att hålla celldörrarna öppna
under bestämda tider, medför emellertid
den risken alt vissa element få
tillfälle atl ta initiativ till eventuella
kupper och uppträden. Den fåtaliga
personalen känner sig också allt mer

132

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

pressad av det hot och de risker den
är utsatt för, just i känslan av att vara
så svårt handikappad, om något skulle
hända. Personalen uppger själv att dess
auktoritet i förhållande till fångarna
uppenbarligen har blivit avtrubbad genom
de bristfälliga förhållandena.

Ett bättre förhållande i här nämnda
avseenden kräver en förstärkt personal
samt en omsorgsfull differentiering av
klientelet på de olika anstalterna. Svåra
ligisttyper skola naturligtvis inte skickas
till mindre anstalter tillsammans
med hyggligare interner. Vid ungdomsfängelset
i Uppsala hade tattarynglingar
sammanförts med andra ungdomar,
och det har ju framgått av tidningsredogörelserna
för vad som hänt
i ungdomsfängelset i Uppsala vid
nämnda tillfälle, att just dylika ligistelement
varit inspirationskällan och
initiativtagarna till dessa beklagliga
uppträden. Det visade sig också att vid
det uppträde i Falufängelset på juldagen,
som jag nämnde nyss, var det
en stockholmsligist som var primus
motor. Han måste också på kvällen
samma dag omedelbart avföras till
Långholmen.

Jag vet att personalen vid anstalter,
både när det gäller ungdomsfängelser
och de slutna anstalterna, i dessa dagar
är mycket bekymrad över den bristande
differentieringen av klientelet på
de olika anstalterna. Jag anklagar inte
justitieministern eller justitiedepartementet
för den saken, utan det torde
väl närmast åligga vederbörande fångvårdsmyndighet
att ordna differentieringen
på ett mera tillfredsställande
sätt än som skett och nu sker.

Jag återkommer med ett par ord till
personalfrågan. Det har visat sig att
vaktkonstaplarna vid våra fångvårdsanstalter
ha fått gå ända upp till sex
år som extra anställda men i realiteten
fått fullgöra ordinarie vaktmanskaps
arbete. Det är ett förhållande som icke
minst verkar därhän, att rekryteringen
vid våra fångvårdsanstalter inte är till -

räckligt stor och ej heller kvalitativt
tillfredsställande.

Jag skulle med det sagda vilja ge uttryck
åt en önskan, att justitieministern
tar en titt på dessa problem -det kanske han gjort förut, det vet jag
ingenting om — och att fångvårdsmyndigheterna
söka ordna på ett mera tillfredsställande
sätt för den lägre personalen
vid våra fångvårdsanstalter.
Vad lokalerna beträffar äro de ofta
bristfälliga, och det kan konstateras
att bostäderna för personalen vid arbetskolonierna
— alltså de öppna kolonier
som numera äro en form för internering
av vissa straffade — äro
ganska dåliga.

I andra huvudtiteln omtalar justitieministern,
att fångvårdens omdaning i
straffverkställighetens anda fortgår. På
grund av läget på byggnadsmarknaden
kan någon nybyggnad av anstalter dock
ej ifrågakomma för närvarande. Förslag
framlägges emellertid om moderniseringsarbeten
inom den nuvarande
organisationens ram samt om utrustning
av nya verkstäder m. m. Fångvårdsstyrelsen
hade för sådana ändamål
begärt 225 000 kronor men får enligt
Kungl. Maj:ts förslag bara 125 000
kronor för moderniseringsarbeten.

Nu förstår jag mycket väl, att justitieministern
måste leva under samma
knapphetens kalla stjärna som andra
departementschefer få göra med hänsyn
till det ekonomiska läget — den
saken är ju ganska klar — och att han
därför har tvingats pruta på det anslag,
som har begärts av fångvårdsstyrelsen
och säkerligen inte varit tilltaget
i överkant. Men man måste i alla
fall uttala det önskemålet, att det vore
möjligt att vara en liten smula generösare
även i dessa tider, då det måste
knappas in och sparas på alla möjliga
områden i fråga om .statens utgifter -litet generösare när det gäller en sä
ytterst angelägen sak som att snabbare
än vad som sker åstadkomma eu
modernisering av lokaliteterna just

Onsdagen ilen 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

13:;

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med hänsyn till den fångvårdsreform,
som har blivit genomförd och som gör
sig gällande i olika avseenden. Detta
gäller dels i fråga om ungdomsfängelserna,
som iiro en god sak i sig själva,
dels i fråga om de öppna arbetskolonierna
och dels i fråga om de moderna
behandlingsmetoderna vid de slutna
anstalterna.

Det förefaller mig, som om det skulle
vara till stor skada för dessa behjärtansvärda,
humaniserande fångvårdsreformer,
om icke omorganisationen
kunde genomföras i en raskare takt än
hittills. Med att jag här påtalat bristerna
avser jag självklart icke någon
kritik av reformerna såsom sådana,
utan jag har bara velat peka på att
dessa reformer ha nog kommit över oss
något hastigt, så att vi inte ha haft
tillräckligt med lokaler, personal och
andra anordningar för att på ett tillfredsställande
sätt effektuera, om jag
så får uttrycka mig, dessa behjärtansvärda
reformer. Enligt mitt förmenande
måste således krafttag tas för att rätta
till vad som brister, så att icke reformerna
äventyras, vilket skulle vara till
svårbotlig skada.

Herr talman! Jag har bara i korthet
velat anföra dessa synpunkter på ett
aktuellt problem, som faktiskt har vållat
stora bekymmer inte bara inom
fångvårdsväsendet utan även ibland
den intresserade allmänheten.

Herr KYLING: Herr talman! Under
dessa två dagar har ju statsverkspropositionen
stötts och blötts, och det har
varit många olika omdömen om densamma.
De flesta talare ha nog ansett
att statsverkspropositionen sådan den
presenterats i år är ganska mager.
Men finansministern sade i går här i
kammaren, att man icke torde kunna
säga att statsverkspropositionen är mager,
då den omsluter anslag på åtskilliga
miljarder. Det är väl därför riktigt
att hålla med bägge parter och
siiga alt den är omfångsrik, rent av

fyllig, men trots detta synnerligen mager.
Det är en dyr budget men samtidigt
en mager budget. Budgeten sådan
den är utformad i år bevisar, att x*
under de tidigare åren säkerligen ha
levat över våra tillgångar. Vi ha i själva
verket inte haft råd att genomföra eu
hel del av vad som hlivit genomfört.
Nu komma konsekvenserna, och de
innebära bl. a. att anslag, som skulle
behöva vara med i budgeten, ha blivit
inhiberade. Jag skall stanna här inför
en av huvudtitlarna, nämligen den
åttonde, och skärskåda den något närmare.

Den åttonde huvudtiteln är faktiskt
i år utformad på sådant sätt att det
näppeligen kan sågas, att man i fortsättningen
med de anslag som där upptas
kan upprätthålla folkundervisningens
standard. Naturligtvis har den stora
nativitetsökningen spelat en ganska stor
roll när det gäller kostnadsstegringen
för våra skolor. Den har ju medfört
att allt flera nya klasser måste inrättas,
och detta medför i sin tur att allt flera
lärare måste anställas. Vi ha därför den
ställningen för närvarande, att elevantalet
i våra klasser är så stort, alt
man kan säga att det har nått upp til!
bristningsgränsen. Resultatet av den
undervisning som ges i de stora klasserna
blir naturligtvis sämre, och möjligheterna
att ge eleverna en individuell
fostran ha blivit mindre. När
man sedan tittar på anslagen under
åttonde huvudtiteln, finner man att
Kungl. Maj:t icke liar kunnat gå skolöverstyrelsen
till mötes när det gäller
anslaget till byggnader. Redan nu kan
man konstatera, att beståndet av skollokaler
icke minst ute på landsbygden
är sådant, att många utdömda skollokaler
fortfarande få användas.

Jag läste härom dagen i eu skånetidning
en redogörelse för en, såsom del
hette, sundhetsinspektion av lokalbeståndet
vid skolorna i ett inspektionsdistrikt
i Skåne. Denna inspektion visade,
alt vid över hundratalet skolor

134

Nr 2.

Onsdagen den 1!) januari 1919 fm.

Vid remiss av .statsverkspropositionen m.

voro lokalerna sådana att de, även om
de inte direkt behövde utdömas, dock
voro av den beskaffenheten, att skolorna
voro synnerligen bristfälliga och att
det var av nöden att snarast möjligt få
till stånd förbättringar. Den lilla byggnadskvot,
som tilldelats för skolbyggnader,
har emellertid nu blivit så blygsam,
att endast en bråkdel av de nödvändiga
förbättringarna kan komma
till utförande. Dessutom får man nog
utgå ifrån att större delen av det anslag,
som i statsverkspropositionen är
upptaget för byggnadsändamål, kommer
att gå till städer och tätorter, medan
landsbygden nästan helt blir utan
sådana medel. Det har nämligen visat
sig, att i städerna, där inflyttningen är
mycket stor och där nativitetsökningen
är större än på landsbygden, iir skolornas
lokalbestånd alltför litet. I inånga
skoldistrikt i städerna får man duplicera,
d. v. s. läsa med två avdelningar
i samma skolsal på en och samma dag,
ja, i vissa skoldistrikt står man kanske
inför den fataliteten att behöva läsa med
tre avdelningar i samma skolsal. Jag
förstår att det byggnadsstopp, som regeringen
har tvingats till på grund av
stabiliseringspolitiken, är en nödvändig
företeelse, men detta stopp kan dock,
mina damer och herrar, en gång i framtiden
även bli ett kulturstopp. Om det
inte kommer till stånd en ändring, kanske
det inte dröjer så många år, innan
vi få införa varannandagsläsning i de
större skolorna i städerna, och därmed
har man faktiskt fått ge avkall på den
kulturella standard vi nu ha och går
ett steg tillbaka i utvecklingen.

Skolöverstyrelsen hade för sin del
tiinkt begära ett byggnadsanslag på 40
milj. kronor, vilket skolöverstyrelsen
betraktar som ett minimum. Skolöverstyrelsen
säger nämligen själv i sina
petita, att om inte ett dylikt belopp tilldelas
för ändamålet, kommer läget att
bli fullständigt ohållbart en gång i framtiden.
För att vara på den säkra sidan
att få anslaget stannade emellertid skol -

överstyrelsen för att begära 30 milj.
kronor. Skall man nu pruta ytterligare
och endast lämna ett anslag av 22 milj.
kronor, som begärs i årets budget, vore
delta mycket olyckligt. Dessa 22 miljoner
komma, såsom jag nyss framhöll,
huvudsakligen att användas för bvggenskap
i städer och större tätorter, och
landsbygden får knappast något med
av dem. Det råder emellertid just bland
landsbygdens målsmän för närvarande
ett mycket stort intresse för den svenska
folkskolan. Det må vara alt det är ett
nyvaknat intresse, men det är dock ett
intresse som är mycket glädjande. Som
det nu är, kanske man emellertid inte
kan taga vara på detta intresse, då man
står inför utsikten att över huvud taget
inte kunna göra något åt byggnadsfrågorna.

Jag vill också peka på en annan sak,
som delvis hör hemma inom skolkommissionens
arbetsområde. Skolkommissionen
har ju framlagt ett stort principbetänkande.
.lag skall inte på något sätt
ta upp detta till debatt här i dag, tv
det blir nog tillfälle längre fram att
diskutera denna fråga. Jag vill bara
säga, att om man skall genomföra den
nya framtidsskolan — det må sedan bli
på det sätt, som skolkommissionen har
tänkt sig, eller på något annat sätt —
så är det nödvändigt att få i gång en
försöksundervisning. En försöksundervisning
kostar givetvis pengar, ty de
lärare som skola undervisa i de distrikt,
där försöksundervisning skall ske, måste
naturligtvis genom kurser få utbildning
för sitt arbete i den nya skolan. Skolöverstyrelsen
bär också beaktat denna
sak och föreslagit ett anslag på 107 000
kronor för att bereda möjlighet för lärare
att genomgå fortbildningskurser,
så att de skola vara utrustade på bästa
tänkbara sätt, när de en gång skola
rycka in i arbetet i den nya skolan.
Även beträffande detta anslag prutar
emellertid Kung). Maj:t och stannar vid
en siffra av 30 000 kronor eller samma
anslag, som tidigare har utgått.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

135

Vid

■lag skall inte närmare uppehålla mig
vid dessa saker, men jag vill med några
ord beröra en annan fråga, som har
varit uppe i riksdagen tidigare, nämligen
frågan om det statsbidrag som
skall utgå för byggande av tjänstebostäder.
För några år sedan fastställdes
det, att detta bidrag skulle utgå med
40 % av den tänkta byggnadskostnaden,
d. v. s. för en trerumslägenhet skulle
utgå ett statsbidrag på 12 000 kronor.
Det förelåg vid detta tillfälle en motion
här i riksdagen från en del landsbygdsrepresentanters
sida, i vilken motion
man begärde att statsbidraget skulle utgöra
50 %. Inom statsutskottet fanns det
i n stark reservation för denna motion,
och det såg faktiskt ut som om motionen
skulle segra. Då uppträdde här i kammaren
ecklesiastikminister Weijne och
höll ett anförande, där han lugnade ned
stämningen genom att säga: »När det
kommer att visa sig, att det är nödvändigt
med en höjning av bidraget, skall
jag vara den förste att föreslå en sådan
höjning.» Nu är nödvändigheten av en
sådan höjning klart visad, men i statsverkspropositionen
har man dock icke
kunnat tillmötesgå skolöverstyrelsens
önskemål på denna punkt, vilket också
är ett bevis för alt budgeten på sitt sätt
är mager.

Det är givet att en stabiliseringspolitik
måste drivas, och jag vill, herr talman,
än en gång understryka nödvändigheten
av att en stabilisering verkligen
kommer till stånd, .lag har dock
här velat peka på en del saker för att
visa, att vi komma i besvärliga lägen
till följd av de ekonomiska förhållanden,
vari vårt land för närvarande befinner
sig.

Jag vill också, herr talman, något beröra
det inre arbetet inom den skola,
som jag bär bär talat om. För närvarande
ha ju löntagarna både i privat
tjänst och i statlig eller kommunal
tjänst gått med på att ett lönestopp skall
i princip upprätthållas. Statsministern
sade i går, att han var glad över det

remiss av statsverkspropositionen m. m.

förtroende, som löntagarna i landet på
detta sätt ha visat för regeringens stabiliseringspolitik.
Jag är inte, herr statsminister,
säker på att det ställningstagande,
som tjänstemännen ha gjort, kan
tolkas såsom ett förtroende för regeringens
stabiliseringspolitik, men det kan
kanske tolkas som ett bevis för att tjänstemännen
nu räkna med att regeringen
verkligen försöker göra någonting. Inflationens
verkningar ha nämligen varit
så besvärliga inte minst för löntagarna
här i landet, att man nu helt enkelt är
tvingad att vara med. Vi hoppas att regeringens
stabiliseringspolitik skall lyckas,
men vi äro inte säkra på att regeringens
löfte om att lönestoppet bara
skall bestå under år 1949 kommer att
bli verklighet. Vi äro nog ganska övertygade
om att det lönestopp, som nu införts,
kommer att bli permanent under
några år framåt.

Det finns vissa grupper av statens
tjänstemän, för vilka detta lönestopp
kommer att bli mer besvärligt än för
andra grupper. Föregående års riksdag
beslöt i princip att lösa övningslärarnas
lönefråga, och det uttalades visserligen
bara som ett önskemål, att detta principbeslut
skulle träda i kraft tidigast
den 1 juli 1949, men man räknade nog
från övningslärarnas sida med att detta
var ett ganska bindande löfte. Nu har
emellertid lönestoppet kommit i vägen,
och det visar sig svårt att genomföra
beslutet för övningslärarnas del. Detta
är något, som inte bara kommer att
medföra olägenheter för de tjänstinnehavare,
som det gäller, utan som också
kommer att få organisatoriska vådor
ute i skoldistrikten. Jag skall bara ta ett
enda exempel på den saken.

Den som något litet känner till skolkökslärarinnornas
ambulerande undervisning
ute i landsbygdsdistrikten har
fullt klart för sig, att om icke det av
riksdagen i våras fattade principbeslutet
blir genomfört, kommer man helt
enkelt inte att kunna upprätthålla den
skolköksundervisning ute på landsbyg -

136

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

den, som nu har slagit igenom där och
blivit synnerligen populär. Man kan inte
begära att våra skolkökslärarinnor skola
gå för rena svältlönen, när det gäller
dessa sexveckorskurser.

En annan grupp, som också har blivit
utlovad en lönereglering men som
troligtvis inte heller nu får se denna
förverkligad, iir den stora gruppen av
organister här i landet. År 1947 beslöt
riksdagen i princip att lösa deras lönefråga,
men i år kunna organisterna, om
jag inte är fel underrättad, fira 50-årsjubileum
i sin kamp för en rättvis lönereglering.
Jag tror att det är fendio år
sedan denna fråga först togs upp i riksdagen,
men ännu har den inte kommit
nämnvärt närmare sin slutgiltiga
lösning.

Det är emellertid inte bara själva lönefrågan
som det här gäller, utan det hela
har trasslats till även på annat sätt,
som har vållat besvärligheter inte minst
för landsbygdskommunerna. I och med
att riksdagen år 1947 fattade sitt principbeslut,
så genomfördes också den
ändringen, att ordinarie förenade tjänster
skulle vid uppkommen ledighet endast
få vakansbesättas. Detta har bl. a.
medfört, att det numera i många fall är
icke kvalificerade befattningshavare,
som inneha dessa tjänster. Det är ganska
naturligt, att eu folkskollärare, som
har organistexamen, inte söker sig över
från sin nuvarande ordinarie tjänst till
en ordinarie tjänst på folkskolans område,
vilken är förenad med en vakanssatt
tjänst som organist. Ute i skoldistrikten
börjar man upptäcka vilka besvärligheter
de nuvarande bestämmelserna
medföra, och jag har här i min hand
ett prolokollsutdrag från eif sammanträde
strax före nyår med styrelsen för
en skolstyrelseförening i norra Jämtland,
av vilket framgår att styrelsen fattat
beslut om att hos Kungl. Maj:t begära
en ändring av förhållandena. Det
heter därvid: »Bestämmelsen om att ordinarie
organisttjänst icke får utannonseras
har berett en del distrikt oväntat

stora svårigheter och kommer att vålla
obotlig skada, om den bibehålies längre.»
Med exempel visar man sedan, hurusom
förfaringssättet har medfört besvärligheter
för olika distrikt.

Redan nu kan konstateras, att de vakanta
tjänsterna uppgå till över 10 °i<
av samtliga tjänster. Av 169 förenade
tjänster är det endast 54, som ha kunnat
besättas med kvalificerade personer.
Till övriga tjänster ha måst tagas
icke kvalificerade tjänstinnehavare.

Även när det gäller de självständiga
tjänsterna äro förhållandena ganska
olidliga. Det finns ingen pensionsmöjlighet
för dessa tjänstinnehavare, och
följden är att det i stor utsträckning
tjänstgör överåriga organister. Jag har
försökt skaffa mig en bild av hur det
för närvarande förhåller sig med den
saken, och denna bild ter sig som följer.
Av organister, tillhörande åldersgruppen
65—70 år, tjänstgöra för närvarande
26 stycken, i gruppen 70—80
år 50 stycken och i gruppen 80—90 år
8 stycken. Vidare finns det nere i Skåne
en tjänstgörande organist, som har fyllt
100 år. För att det inte skall bli något
missförstånd, vill jag säga att denne
hundraåring kan inte längre själv tjänstgöra,
men han uppbär lön som ordinarie
organist och får i sin tur anställa en
vikarie. För att han skall kunna något
så när hålla nöden från dörren, tvingas
han avlöna en icke examinerad organist
som vikarie och använda det överskjutande
beloppet för sitt eget livsuppehälle.
Det är alltså inte så underligt,
att förhållandena betecknas som
olidliga, och man undrar om det hela
verkligen skall kunna gå i fortsättningen.

Nu har, som sagt, denna grupp av
tjänstinnehavare råkat ut för lönestoppet
just som man skulle få en lönereglering.
Finansministern är visserligen inte
här närvarande, men jag vill ändå ställa
en direkt fråga till honom, i förhoppning
att han skall vara vänlig svara på
den och kanske även lämna ett positivt

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

197

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

besked, vilket skulle kunna lugna stämningen
ute i landet ganska mycket. Jag
vill fråga: »Är det inte tänkbart att
finansministern skulle kunna till årets
riksdag framlägga förslag om åtminstone
en partiell lösning av övningslärarnas
och kyrkomusikernas lönefråga?» Om
åtminstone pensionsförliållandena bleve
ordnade — lönerna iiro ju i princip
fastställda — skulle nog stämningen ute
i landet lugna sig något. Dessutom vore
det mycket värdefullt, om finansministern
kunde på något sätt avge ett löfte
om när lönefrågan slutgiltigt kommer
att lösas. Att detta inte kan ske vid årets
riksdag håller jag för troligt med tanke
på de förhållanden som ha inträtt, men
jag hoppas att den skall kunna lösas
under nästkommande riksdag.

Innan jag slutar, skall jag, herr talman,
be att få säga några ord om ännu
en grupp av tjänstinnehavare inom
samma huvudtitel, nämligen folkhögskolelärarna.
Folkhögskolan är väl en
av de allra förnämsta undervisningsinstitutioner,
som vi ha här i landet.
Inom den svenska folkhögskolan ha en
mängd kunniga kommunalmän och även
rikspolitiker fått sin huvudsakliga utbildning.
Och i dag strömmar det ungdom
till våra folkhögskolor på ett sådant
sätt, att folkhögskolorna inte kunna
ta emot alla som söka sig dit. Men
samtidigt som det alltså går en ström
av elever till folkhögskolorna, så tycks
det gå en ström av lärare från folkhögskolorna.
Detta sammanhänger med
att folkhögskolelärarna befinna sig i en
mycket besvärlig situation, som tydligen
inte bara är allvarlig för dem själva
utan som också kan bli mycket allvarlig
för hela den .svenska folkhögskolan.

Nu ligger ju denna fråga för närvarande
under utredning av 1941 års liirarlönesakkunniga.
Vid samtal med vederbörande
i kommittén har det sagts mig,
att det finns möjligheter att få fram
frågan redan på fjorton dagar, och det
vore ju värdefullt om även riksdagen

fick börja fundera litet på den här
saken.

Vad jag här framfört, herr talman,
kan av många kanske tolkas som ett
enda förespråkande för att lönerna till
tjänstinnehavarna i fråga skola höjas.
Men, herr talman, jag har själv inom
den tjänstemannaorganisation, som jag
tillhör, bidragit till att arbeta för att
detta lönestopp skall bli verklighet för
att vi med gemensamma krafter skola
kunna nå den ekonomiska stabilitet som
är nödvändig för att icke läget skall bli
ohållbart för framtiden. Men när vi
gjort detta, ha vi icke kunnat underlåta
att samtidigt peka på svårigheterna för
de olika kommunerna i landet när det
gäller de organisatoriska förhållandena,
åtminstone beträffande de grupper som
hittilldags ej fått sin lönefråga klarad.

Jag vill sluta, herr talman, med att
säga, att de frågor, som jag här har berört,
bara varit ett litet avsnitt ur statsverkspropositionen.
Men det är ett avsnitt
som inte innehåller de obetydligaste
frågorna. Jag började mitt anförande
med att säga, att budgeten, söm
vi ha att taga ställning till, är fyllig men
mager. Jag vill även sluta med att säga,
att det är en fyllig budget, men, herr
talman, den är t. o. in. så mager på sina
punkter, att det inte bara kan bli fråga
om ett lönestopp utan även om ett kulturstopp.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Jag skall icke giva mig in på
de stora problemen, framför allt icke
på de ekonomiska problem, som tidigare
så utförligt ventilerats i denna
remissdebatt, utan jag skall, som en de!
andra talare, hålla mig till mindre frågor,
som dock kunna ha sitt intresse.

Jag skall först berätta litet om en
ung mans väg, icke till ena pigo, utan
till den förnämliga ställningen alt få
kallas svensk bonde, något som icke
iir så lätt i dessa dagar. För en tid

138

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

sedan var jag ute på en längre resa.
Jag. vill påpeka att den resan icke företogs
inom mitt eget län. .lag träffade
på tåget en dam som jag kände förut.
Hon passade på, när hon nu träffade
en riksdagsman, att giva uttryck åt sin
förargelse och bitterhet över regering,
riksdag och myndigheter av olika slag
och över lagar och förordningar som
stiftas och som enligt hennes mening
främst utfärdats för att ställa till trassel
och svårigheter för personer, som äro
ute i de mest lovvärda och önskvärda
syften. Jag kan tala om att damen i fråga
är gift med en lantbrukare och fött
och fostrat en barnskara, bestående av
duktiga och mycket väluppfostrade
unga män och kvinnor. Anledningen
till hennes upprörda sinnesstämning
var följande.

En av hennes söner hade efter några
års arbete i hemmet börjat studera och
tagit en akademisk examen. Med stöd
av sina kunskaper hade han fått en välavlönad
anställning i en stad och bosatt
sig där och även gift sig. Efter
några år började han emellertid vantrivas
i staden och med sitt arbete. Han
längtade tillbaka till landsbygden och
jordbruket. Han ville bli bonde. Sonen
var nu 30 år och hade genom energi,
arbetsamhet, sparsamhet och med
hjälp, icke minst av en mycket duktig
hustru, lyckats skrapa ihop ett kapital
på omkring 15 000 kronor. Nu ville han
köpa ett jordbruk, en liten gård. Han
ville följa sin far och farfar och många
tidigare förfäder i spåren och bli ägare
och brukare av en liten bit av den
svenska jorden. Men nu började hans
törnestig. Man kunde annars tycka, att
det varit naturligt, om han blivit mottagen
med öppna armar. Det var ju eu
bondpojke som försökt sig på att arbeta
och leva i staden men som känt
en okuvlig längtan till jorden. Skulle
icke myndigheterna söka hjälpa och
stödja honom i stället för att vältra
stenar i hans väg? Hade icke detta
varit det naturligaste?

Alla ha vi väl hört talas om flykten
från landsbygden, om utarmningen av
landsbygden, om bristen på armar,
som vilja bruka jorden. Här kom det eu
eller rättare sagt tvä unga människor,
som ville sätta in hela sin energi och
det kapital de lyckats skrapa ihop för
att skapa eu framtid för sig och sina
barn som jordbrukare. Icke minst hade
de denna önskan för att barnen skulle
få tillfälle att växa upp ute på landsbygden
och vid jordbruket. Hur blev
den här bondpojken mottagen? Jo, med
misstänksamhet och misstroende, ja,
nära nog med ovilja. Det kunde väl
aldrig stå rätt till att en bondpojke vänder
åter från staden för att återgå till
jorden. Det måste vara något fel. Han
måste noga synas i sömmarna och om
möjligt hindras från att förvärva jordbruk.
Sådan var tydligen myndigheternas
inställning. Och det finnes ju
också numera stora möjligheter att
hindra en person från att köpa en jordbit.
Han gick emellertid med glatt mod
till verket och lyckades få tag i en gård
som var till salu och som han tyckte
skulle passa för sina behov och han
kom också överens med säljaren om
priset. Men då kände han inte så mycket
till alla de formaliteter som måste
iakttagas. Han fick dock snart klart för
sig, hur det förhöll sig härutinnan. Han
fick reda på, att han visst icke kunde
få köpa en gård om aldrig så liten, om
han inte först bett myndigheterna om
tillstånd. Han bad om tillstånd att få
bli bonde, men utan närmare motivering
fick han avslag. Och så stod han
där utan gård. Men han hade inte varit
den man som han är, om han hade givit
sig efter denna första motgång. Han
sökte på nytt och fick tag i en annan
gård och kom överens med säljaren
om priset och om köpevillkoren. Nu
visste han litet bättre, hur han skulle
förfara. Han visste, att det fanns en
myndighet, som hette lantbruksnämnden,
som hade avgörandet i sin hand
om bondpojken skulle få bli bonde eller

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

139

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

icke, och som han måste fråga om han
fick lov att köpa den där gården. Han
visste också att han måste ha intyg från
landsfiskalen. Han skickade sina papper
till landsfiskalen, bland annat intyg
om den utbildning han fått inom
jordbruket. Det intyget var utfärdat
av en i orten mycket välkänd person.
Det var vidare intyg om och försäkran
på heder och samvete, att han själv
skulle bebo och bruka den lilla gården
och intyg om det kapital som han lyckats
spara ihop. Men landsfiskalen nöjde
sig icke med detta utan tillkallade
mannen, som fick göra en ganska lång
resa, och anställde förhör med honom.
Som om han nästan vore en misstänkt
figur blev han förhörd om sina levnadsomständigheter,
om sin ekonomiska
ställning och sina möjligheter att
försörja sig, hustru och barn och om
mycket annat. Så fick han till slut sitt
intyg.

Alla papperen skickades nu till lantbruksnämnden.
En dag skickades emellertid
en av nämndens tjänstemän att
anställa förhör med den unge mannens
föräldrar. Är det verkligen riktigt
detta, frågade denne, att er son ämnar
flytta från staden och sluta med sitt
arbete och bosätta sig på den där lilla
gården som han tänker köpa och är det
också riktigt, att han sparat ett så stort
kapital som 15 000 kronor på så förhållandevis
kort tid? Vad kan han i fråga
om jordbruk och vilka förutsättningar
har han att försörja sig som bonde?
Många andra sådana ingående och närgångna
frågor riktades till föräldrarna.
Damen, som berättade detta för mig.
talade också om, att hon blev ganska
upprörd över förhöret, och när det var
slut ställde hon en motfråga till den
förhörande tjänstemannen. »Hur göra
ni med alla de unga män och kvinnor,
som överge landsbygden och jordbruket
och flytta in till städerna? Anställa
ni förhör med dem om de ha utbildning,
bostäder, arbete och trygghet för
sin försörjning, innan de få ge sig i väg.

och anställa ni förhör med deras föräldrar?
Göra ni inte det, är det ännu
långt kvar till likställighet inför lagen
och rättvisa i det svenska folkhemmet.»
Så sade, och enligt min mening med
rätta, denna duktiga och energiska
lantbrukarfru. Jag tyckte att vad denna
dam berättade för mig var så intressant,
att jag försökte undersöka, om hennes
skildring kunde vara riktig, och såvitt
jag har kunnat finna, är den i allt väsentligt
riktig. Huruvida det lyckats för
den unge mannen att få köpa ifrågavarande
gård, känner jag inte till, då jag
inte har några närmare förbindelser
med den lantbruksnämnd, som det här
är fråga om.

Detta är nu bara ett fall, men det
kanske finns eller kommer att finnas
hundratals eller tusentals liknande fall,
där vår nya jordbyråkrati med stöd av
krångliga lagar, förordningar och direktiv
på ett ganska godtyckligt sätt
kan trakassera de mest lojala och önskvärda
jordköpare och deras anhöriga.
Tv det kan väl ändå inte vara meningen,
att köpare av det slag det här
är fråga om, nämligen bondpojkar, som
för några år lämnat jordbruket och försökt
sig på andra utkomstmöjligheter,
skola, när de vilja vända åter till jordbruket,
bli satta i en särskild strykklass?
Jag känner dock till ganska drastiska
exempel på hur lätt det kan gå
för andra, som nog skulle kunna betraktas
som de minst lämpliga jordköparna,
att komma åt att få köpa jord.
Jag har på mycket nära håll sett, hur
en skådespelare och revycharmör efter
medgivande av Kungl. Maj:t, d. v. s. dåvarande
jordbruksministern, fick köpa
ett jordbruk för att, som det hette, han
skulle bli bonde. Han och hans anhöriga
blevo säkerligen inte utsatta för
förhör av det slag, som den bondpojke,
jag hiir talat om, blev.

Nu är det väl så att lagar och förordningar
och direktiv kunna tolkas
och tillämpas på olika sätt. Olika nämnder
och styrelser inom skilda delar av

140

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen nt.

landet förfara mer eller mindre restriktivt,
gå mer eller mindre grundligt tillväga.
Men nog är det väl önskvärt, att
inte lagar och förordningar och tilllämpningsföreskrifter
bli så utformade,
att de uppmuntra till trakasserier avpersoner,
som äro ute i de mest lojala
ärenden. Det förefaller emellertid, som
om våra nya jordlagar och ännu mera
föreskrifterna om deras tillämpning fått
just en sådan utformning. Jag tror för
min del, att det vore klokt med en översyn
av dessa nya lagar och föreskrifter
eller att direktiv utfärdades till de myndigheter,
som skola handhava dem, att
de på allt sätt böra undvika åtgärder
som kunna uppfattas som krångel och
trakasserier mot allmänheten.

Ett annat område, där krånglet nu
börjar bli sådant, att det inte är lätt
att få någonting uträttat, är bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden.
Där var man förut på mycket god väg
till förbättrade förhållanden. Egnahemsnämnderna,
som tidigare hade
hand om denna verksamhet, uträttade
ett mycket värdefullt arbete. En stor del
av landsbygdens många dåliga bostäder
blevo sanerade, förbättrade och moderniserade
under den tid egnahemsnämnderna
hade hand om verksamheten,
men ännu återstår det mycket att göra
i detta avseende. Nu bär det dock blivit
betydligt svårare, åtminstone när det
gäller bostäder för det mindre jordbruket.
Det är nog inte så mycket bvgguadsrestriktionerna
i allmänhet som
åstadkommit detta, ty här rör det sig
om förhållandevis små kostnader och
ringa materialåtgång, utan det är det
krångel, som följer av bestämmelserna
för ärendenas behandling och handläggning,
som sätter en käpp i hjulet.

Om en småbrukare behöver begära
att få utföra en bostadsförbättring, skall
hans ansökan behandlas först av det
kommunala förmedlingsorganet, som ju
i regel är kommunalnämnden, och sedan
av länsbostadsnämnden, av lantbruksnämnden
och länsarbetsnämnden

och så skali i regel ett arkitektkontor
kopplas in på ärendet. Hans ansökan
kommer att få företa eu rundvandring
mellan dessa olika nämnder, och alla
kunna ha några .särskilda synpunkter
att lägga på hans ansökan. De flesta behöva
nya uppgifter och upplysningar
om det ena och det andra, och det blir
en mångfald av frågor av olika slag, son»
sökanden skall besvara, och så går ärendet
från den ena till den andra lokala
nämnden och inte sällan till bostadsstyrelsen
i Stockholm. Den arme mannen
kan få vänta i åratal, innan han får
besked, om han får förbättra sin dåliga
bostad, eller om han får draga in vatten-
och avloppsledning för att lindra
sin utsläpade hustrus arbetsbörda.

Krånglet medför emellertid inte bara
att det är besvärligt för sökanden att
få besked. Hur oändligt mycket arbete
och tid måste inte genom denna anordning
offras på behandlingen av
dessa ansökningar? Eu hel mängd högt
kvalificerade personer inom ett flerla!
olika nämnder och styrelser måste nu
handlägga dessa ärenden och ägna sin
tid och sitt arbete åt varje sådant ärende.
Den nu rådande ordningen för behandling
av bostadsförbättringsärendena
vid jordbruket är ett skrämmande
bevis på hur det går, när byråkratiseringsdjävulen
— jag kan inte använda
bättre ord — får härja fritt och göra
sig bred i vart samhälle.

Vad jag här talat om är ett par bilder
från dagens läge i folkhemmet Sverige.
De kunna synas obetydliga i jämförelse
med så mycket annat, som upptar
vårt intresse och som har mycket
större betydelse för den stora allmänheten.
Men jag tycker, att detta bland
mycket annat understryker en sak, som
dock angår oss alla, nämligen att den
enskildes frihet och den enskildes rätt
att själv bestämma över sig och sitt blir
allt mera kringskuren. För min del ser
jag detta som eu mycket betänklig utveckling.
I en demokratisk stat som vår
svenska är dock den enskilde mcdbor -

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

141

Vid

garens frihet ett oförytterligt och oersättligt
värde, som vi alla borde slå
vakt omkring och som vi borde bevara
och skydda som en dyrbar klenod. Förlora
medborgarna i en demokrati sin
frihet inom det ena området efter det
andra, så förlorar också demokratien en
stor del av sitt värde. Däri ligger enligt
min mening en stor fara för framtiden.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! .lag
nödgas bekänna, att jag, när jag anmälde
mig till denna debatt, icke hade
något opus färdigskrivet som jag kunde
läsa upp. Det var nämligen min
förhoppning, att det under den debatt
som skulle föras här skulle givas mycket
starka hugg från oppositionens
sida och vara lätt att finna stoff för
ett anförande. Jag hade så mycket
större anledning att antaga detta, som
man i en stor morgontidning utgivit
den parollen, att det, även om man nu
signalerade den samhällsekonomiska
balansen, icke fanns anledning att förminska
hårdheten och skärpan i den
kritik och de angrepp som skulle riktas
mot regeringspartiet. Nu har emellertid
debatten förts i så lugna och
koncilianta former, att min skörd av
argument blivit mycket mager. Jag har
därför anledning yttra mig snällt och
jämförelsevis kort.

Herr Andersson i Dunker gav mig
emellertid ett gott uppslag, när han
kom med dessa sanna bilder ur levande
livet och gick in på frågan om bostadsförbättringarna
på landsbygden.
Den första delen av hans berättelse bär
jag ingen anledning att yttra mig om.
Men den senare anser jag mig kunna
säga några ord om. Det förhåller sig
icke sä, att den reform som genomförts
genom anordnandet av länsbostadsnämnder
och genom nya regler för bostadsförbättringar
sker för att öka byråkratien
och krånglet och fördröja möjligheten
att få besked från myndigheterna.
Tvärtom är det så, alt just denna
organisation i hög grad är ägnad

remiss av statsverkspropositionen in. m.

att underlätta för alla dem på landsbygden,
som söka bostadsförbättringsbidrag,
att få sina ärenden snabbare
avgjorda än tidigare. Herr Andersson
i Dunker, det är icke så, att det gick
snabbt tillväga under egnahemsnämndernas
tid. Orsaken till att det ännu
är eu viss eftersläpning i länsbostadsnämndernas
arbete och att vissa svårigheter
föreligga att få ärendena något
så när i den takt de avses att behandlas
i framtiden, är just att egnahemsnämnderna
gjort sig skyldiga till sådana
allvarliga eftersläpningar när det
gällt handläggningen av ärendena. Jag
kan nämna, att det finns egnahemsnämnder
som hade ärenden på lager
till ett antal som i vissa län gick upp
till 11 000. 1 de flesta län lågo egnahemsnämnderna
på ärenden, som voro
fyra, fem år gamla, och i vissa län funnos
600 å 700 sådana ärenden. I det
län jag tillhör var det relativt väl ställt,
ty där var det endast 300 å 400 ärenden,
som vi ärvde från egnahemsnämnden.
Det är helt enkelt detta som är
orsaken till eftersläpningen. De svårigheter
som därutöver nu förefinnas ligga
icke i en byråkratisk behandling av
ärendena. Proceduren att konsultera
lantbruksnämnderna i frågor rörande
husbyggnader på jordbrukets område
är ytterst enkel, därför att länsbostadsnämnden
i regel är förlagd på samma
ort som lantbruksnämnden och har sålunda
möjlighet att tack vare de goda
kommunikationerna få ett yttrande
och bedömande av ärendena ur jordpolitiska
synpunkter. Den saken behöver
sålunda ej vålla något dröjsmål.
Att man nödgas anlita en arkitekt är,
tror jag, Sill stor fördel för dem som
skola genomföra en förbättring av bostadsförhållandena.
ty en bostadsförbättring,
som ej iir planlagd fackmässigt,
får ingalunda det värde den bör
ha. Det är mycket oklokt att lägga ut
pengar pa projekt som äro illa planlagda.
Men allt detta betyder inte försening
utan rationalisering.

142

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Därmed kan jag övergå till några
andra punkter, som jag fäste mig vid
under debatten. Det har varit mycken
diskussion här om sparbehovet och
nödvändigheten av sparsamhet. Detta
har varit huvudtemat i de flesta inlägg.
Framför allt när det gäller den
individuella sparsamheten är det klart,
att den måste tillmätas stor betydelse
och måste ägnas all uppmärksamhet.
Jag tror emellertid, att fakta på detta
område från en del talares sida framställts
felaktigt på vissa punkter. Ära
den som äras bör, men jag nödgas ta
ett yttrande av herr Ohlin först. Han
sökte nämligen bevisa, att den nya bostadspolitiken
lett till att egnahemsbyggarna
sparade mindre enligt den
nya ordningen än tidigare, när de
köpte sina egnahem på kredit och sedan
började avbetalningarna. Jag vill
upplysa herr Ohlin om att med den
nya bostadspolitiken blir just sparandet
för egnahemsbyggarna kraftigare
än det någonsin tidigare varit. För att
få bygga ett eget hem med statsmedel
fordras först att man investerar 15 procent
kontant. Sedan skola 35 procent
amorteras under 25 år, så att efter 25
år har egnahemsbyggaren faktiskt sparat
50 procent av egnahemsbyggets anskaffningsvärde.
.lag tror inte, att det
någonsin förekommit ett kraftigare
.sparande från egnahemsbyggarnas sida
än som på detta sätt kommer att ske i
framtiden. Jag åhörde herr Ohlins
yttrande hör med stort intresse, men
skulle hans utläggningar om den individuella
sparsamheten vara lika illa
grundade som hans resonemang beträffande
bostadspolitiken, förlorar hans
utläggningar mycket av intresse. Herr
Hagberg i Malmö hade också ett resonemang
rörande sparsamhet, som jag
inte kan underlåta att ta upp. Han
framhöll naturligtvis skatternas fördärvlighet
för sparandet och yttrade
ungefär så här: Hädanefter kommer
ingen att springa benen av sig för att
nå fram till sparbankernas insättnings -

luckor med sina sparade slantar. Del
kan ju tänkas, att det är på det sättet,
men att sätta detta i samband med den
skattereform, som har genomförts
1947, är väl ändå att ställa saken på
huvudet, eftersom just de sparare, som
kunna tänkas stå framför sparbankernas
insättningsluckor, genom 1947 års
skattereform fingo en betydande skattelindring
för de sparmedel som de
hade.

Herr von Seth hade också en mycket
originell utläggning på detta område.
Han förklarade, att ungdomens
nöjesliv nu var mycket extravagant
och drog mycket stora kostnader, och
det skall jag inte alls polemisera emot.
Jag tror att ungdomen offrar alldeles
för mycket på nöjen. Det är inte tu
tal om den saken. Men när herr von
Seth gjorde gällande, att det var fruktan
för penningvärdets försämring, som
gjorde, att ungdomen nu kastade sig
in i ett dyrbart nöjesliv, så gav han
säkerligen en förklaring till detta fenomen,
som jag vågar säga är en av de
mest originella som gärna kan tänkas.
Det är väl ändå inte troligt, att ungdomen,
när den beslutar sig för att gå
på ett danshak eller en dansrestaurang,
blickar på kurvan över penningvärdets
nedgång och därav föranledes att bestämma
sig för att offra en större del
av sina pengar på nöjen. Jag tror, att
en sådan argumentering tjänar ganska
litet till, när det gäller så pass allvarliga
saker som det individuella sparandet.

För egen del skulle jag vilja säga, att
jag tror att det individuella sparandet
i hög grad är en vanesak. Jag skulle
t. o. m. kunna säga, att arvsanlag,
miljö och uppfostran därvidlag ha en
avgörande betydelse. Jag tror att man
bör söka skapa fram sådana betingelser,
som äro gynnsamma för ett sparande.
Det vore till samhällets och
framför allt till den enskilde individens
nytta.

Jag skulle också vilja ägna några ord

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

143

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

åt herr Hagberg i Luleå, som hade en
lång utläggning, vilken, som vi veta,
sönderföll i två avsnitt, ett utrikespolitiskt
och ett inrikespolitiskt. Det utrikespolitiska
avsnittet skall jag inte
befatta mig med, ty det var precis sådant
som man hade väntat. Det fanns
ingenting i detta avsnitt, som man inte
på förhand kunnat säga, att herr Hagberg
skulle yttra. Om jag skulle tillåta
mig en snabbkarakteristik, så skulle
jag vilja säga, att det utrikespolitiska
avsnittet i herr Hagbergs anförande
liknade en väl komponerad grammofonskiva
av märket »Husbondens röst».

I sin inrikespolitiska utläggning kom
emellertid herr Hagberg med några
mycket intressanta påståenden och resonemang.
Först och främst avfärdade
han ju det s. k. inflationsgapet genom
att helt enkelt förneka dess existens.
Men det är ju inte så vidare originellt.
Mera anmärkningsvärt var, att
herr Hagberg gjorde gällande, att regeringen
har 4 000 miljoner kronor i reserverade
medel liksom på hyllan, som
kunde tas ned och användas till socialpolitisk
upprustning. Det är förvånansvärt,
att en så erfaren ledamot av
kammaren kan ha sådana föreställningar
om reservationernas innebörd som
att det skulle vara möjligt för regeringen
att förfoga över 4 000 miljoner kronor
i reservationer utan att också tänka
på hur dessa medel skulle anskaffas.
Dessa medel stå ju inte på någon
sparbank eller nedstoppade i några
kassakistor, som man kan ta upp dem
ur, utan det är ju nödvändigt för regeringen
att söka täckning för dem, i den
mån de tagas i anspråk, antingen genom
lån eller genom att pålägga ytterligare
skatter.

Herr Hagberg rörde sig också med
några effektfulla statistiska jämförelser.
Han anförde, hur många äktenskap
som årligen ingås i Stockholm, och så
fick han eu effektfull jämförelse mellan
antalet äktenskap och antalet bostadslägenheter
och kunde därigenom

ge en skrämmande bild av bostadsnöden
i Stockholm. Det är alldeles otvivelaktigt,
att det är bostadsnöd i Stockholm
och att det behöver byggas mera,
men herr Hagbergs bild var väl i alla
fall ganska missvisande, tv det torde
väl inte vara herr Hagberg obekant,
att visserligen ingås många äktenskap,
men några upplösas också, och om
man inte drager bort antalet upplösta
äktenskap från antalet ingångna äktenskap,
får man eu fantastisk, skev bild
av verkligheten. Jag har anfört dessa
exempel, inte för att de i sak ha någon
betydelse, utan uteslutande därför att
de äro betecknande för herr Hagbergs
sätt att argumentera. Jag tror nämligen,
att om man närmare skulle granska
hela herr Hagbergs resonemang, skulle
man finna, att all hans bevisning är
av ungefär samma halt, och då kan
man onekligen fråga sig, vad det skall
tjäna till att driva ett så uppenbart
felaktigt och missvisande och mot
verkligheten stridande resonemang.
Det kan väl ändå inte tjäna något förnuftigt
syfte att på detta sätt försöka
förleda enfaldigt folk.

Som avslutning på detta något osammanhängande
anförande skulle jag vilja
beröra en sak, som inte har framkommit
i denna debatt men som vid tidigare
tillfällen har spökat ganska ofta.
nämligen att det i år inte alls talas om
något behov av att få en regering som
har förtroende. Vad hr anledningen
till detta? Ja, enligt mitt sätt att se
måste detta bero därpå, att den nuvarande
regeringen har visat sig ha verkligt
förtroende. Om vi skola vara ärliga,
måste vi medge, atl själva hörnpelaren
i hela stabiliseringsprogrammet,
utan vilken det skulle ha varit
otänkbart att ens kunna ställa i utsikt
möjligheten att uppnå den samhällsekonomiska
balansen, är helt enkelt,
att det har varit möjligt för regeringen
alt komma till eu uppgörelse om begränsning
av inkomsterna. Att regeringen
kunnat utföra konststycket atl

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

144

Vid remiss av statsverkspropositionen m. jo.

under en högkonjunktur förmå LO och
TCO att avstå från att utnyttja möjligheterna
till löneförbättringar är ett
tecken på att regeringen innehar ett
grundmurat förtroende inom de stora
lager av vårt folk, som ha avgörande
betydelse för hela stabiliseringspolitiken.
Från den synpunkten nödgas jag
säga, att det är vårt lands smala lycka,
att inte valutslaget i höstas gick i den
riktningen, att vi fingo en borgerlig regering.
Ty det är alldeles uppenbart,
att en borgerlig regering inte skulle ha
kunnat tillvinna sig det förtroende,
som varit nödvändigt för att kunna få
till stånd en inkomststabilisering. Utan
den hade försöket att uppnå balans varit
dömt att misslyckas. Varpå kan
man grunda detta påstående? Jo, helt
enkelt på den debatt som har förts bär.
Den har nämligen visat, att på alla
punkter, där det varit nödvändigt att
vidtaga åtgärder utöver inkomststabiliseringen,
råder det en fullständig förbistring
inom den borgerliga oppositionen.
Det finns ingen enhetlig linje
i fråga om räntan, det finns ingen enhetlig
linje i fråga om krondeprecieringen,
och man kan säkerligen inte
heller komma överens om priskontrollen.
Utan dessa kompletterande stödåtgärder
och utan dessa stabiliseringsfaktorcr
såsom en grund för inkomststabiliseringen
hade inte DO och TCO
kunnat gå med på att avstå från lönekravet.
Om en borgerlig regering föreslagit
detta, skulle det varit oriktigt av
LO och TCO att gå med på återhållsamhet
i fråga om lönerna, ty då skulle
deras uppoffringar, så värdefulla de
nu äro för hela stabiliseringsverket, ha
varit förgäves. Jag vill sålunda sammanfatta
mitt resonemang om denna
sak med att säga, att vi ha anledning
att uttrycka den största tillfredsställelse
över att det har lyckats för regeringen
att tillvinna sig det förtroende,
som har varit nödvändigt för att få
till stånd inkomststabilisering, och att
vi kunna vara lika tillfredsställda med

att regeringen har fasthållit vid sina
övriga programpunkter i fråga om krisens
övervinnande. Under sådana omständigheter
borde också det eventuella
misstroende, som har kunnat
komma till synes inom företagarvärlden,
nu kunna övervinnas och övergå
till ett förtroendefullt samarbete. Sker
detta, så ha sannerligen LO :s och
TCO:s uppoffringar inte varit förgäves.
Det är också min fulla övertygelse åt!
det skall bli möjligt att genomföra regeringens
stabiliseringsprogram och
därigenom lägga den verkliga grunden
för regleringarnas och ransoneringarnas
avskaffande.

Herr ANDERSSON i Dunker (kort
genmäle): Herr talman! Herr Sundström
ville göra gällande, att vad jag
sade om bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden inte skulle vara
riktigt. Jo, herr Sundström, det är det.
Jag har nämligen tillhört en egnahemsnämnd
i över 15 år och är nu med i
länsbostadsnämnd, så jag känner ganska
väl till vad jag talar om.

Det förhållandet att egnahemsnämnderna
hade en hel del ansökningar på
hög berodde, herr Sundström, på att de
inte hade några pengar att röra sig med.
Riksdagen hade beviljat anslag till
bostadsförbättringsverksamheten, men
dessa pengar betalades inte ut. Under
det sista halvåret hade vi i den egnahemsnämnd
jag tillhörde praktiskt taget
ingenting att röra oss med, utan vi
voro helt enkelt tvungna att lägga ärendena
på hög. Det var sådant som gjorde
att det fanns så många ärenden, som
inte voro klara när egnahemsnämnderna
den sista juni i fjol skulle överlämna
sin verksamhet till länsbostadsnämnderna.

Herr Sundström började sitt anförande
med att säga, att när han antecknade
sig på talarlistan hade han ingenting
att tala om. Ja, jag måste nog säga,
att när iag hörde herr Sundström kunde

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

14 f>

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

jag konstatera, att så var fallet. Det kan
ju hända att det är många som gjort på
samma sätt som han, och det är kanske
det som är anledning till att denna remissdebatt
nu drar ut på andra dagen.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Den omständigheten att
egnahemsnämnderna hade ont om
pengar 1948 kan väl rimligtvis inte ha
varit anledning till att man låg på
ärenden från 1944 och 1945, som rört
sig om en kostnad av 3- å 400 kronor.
Detta förhållande måste väl ändå bero
därpå, att egnahemsnämnderna inte
voro angelägna om ärendenas behandling
eller saknade den effektivitet i
organisationen, som gjorde det möjligt
för de sökande afl få besked; det är
bara detta jag har framhållit. Verkningarna
av länsbostadsnämndernas
verksamhet ha ännu icke fullt visat sig
just på grund av denna eftersläpning,
och vad beträffar svårigheterna med
pengarna så är detta ett hinder lika väl
för länsbostadsnämnderna som för lantbruksnämnderna.
Vi ha lika knappa
anslag och lika svårt att få pengarna
att räcka som egnahemsnämnderna någonsin
hade det, så den saken visar
ingenting.

Huruvida mitt anförande i övrigt var
intetsägande lämnar jag helt åt kammaren
att bedöma.

Herr MOSESSON: Herr talman! .lag
kommer för det första att uttala eu gratulation,
för det andra att framställa en
vädjan och för det tredje att ställa mig
vid klagomuren och peka på en hel del
missförhållanden. Jag skrev vid nyårsskiftet
en artikel om medborgarsinne,
som jag tar för givet statsministern och
regeringens medlemmar inte observerat.
Den gav uttryck åt vad jag kände, när
budskapet kom om omröstningssiffrorna
i de olika fackförbunden. Detta är min
lyckönskan till regeringen; den är välförtjänt.
Omröstningssiffrorna äro ett

10 Andra kammarens protokoll 1''.)''i!>.

bevis på det förtroende, som regeringen
åtnjuter i de kretsar om vilka det valfråga,
och betyda också ett erkännande
åt de personer, som tidigare fostrat de
folkgrupper, som det härvidlag gällde
och som nu stå i ledningen för de stora
kadrer, som det här är fråga om, och
till sist naturligtvis ett fullmyndighetsbetyg
åt de svenska män och kvinnor i
även ringa samhällsställning, som känna
solidaritet med fäderneslandet. Även vi
som tillhöra oppositionen vilja gärna
uttala vår glädje över att regeringen fick
vara med om detta.

Kommer jag så till min vädjan. Den
riktar jag till herr justitieministern. När
jag i måndags besökte centralfängelset
i Norrköping, fick jag återigen — jag
vet inte för vilken gång i ordningen -samtala med de där förvarade, vilka
frågade mig om ingenting kunde göras
för att tiden innan deras dom fälldes
inte skulle bli så lång. Ni, mina damer
och herrar, kunna väl allesammans
föreställa er hur det ter sig för dessa
människor i ett labilt känsloläge och
med spända nerver, som utan egen förskyllan
månad efter månad måste vänta
tills domen fällts, en ofta orimligt lång
väntan, därför att de inte ha möjlighet
att bli sinnesundersökta på sätt som
enligt författningen skall äga rum inom
sex veckor efter domstolens beslut om
sinnesundersökning. I dag är läget det
att de få vänta sex veckor innan de
ens kunna bli mottagna av vederbörande
läkare, och hur lång tid som då går
innan de blivit undersökta och deras
sak blir avgjord av domstol är svårt att
säga. .lag skulle tro att om inga särskilda
åtgärder vidtagas kominer det i
många fall att dröja både fyra, fem, ja
sex månader, ett förhållande, som måste
påkalla den allra största uppmärksamhet
från de rättsvårdande myndigheternas
sida. Min vädjan till herr justitieministern
lyder således: På grund av
det hotande läge, i vilket vi i dag befinna
oss i nu berörda avseende, gör,
herr statsråd, vad som kan göras för att

Nr !.».

146

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dessa olyckliga människor sä snart som
möjligt måtte bli undersökta! I fjol vid
den bär tiden var antalet sådana personer,
som voro föremål för sinnesundersökning,
endast hälften så stort som det
är i dag. I fjol var det nödvändigt att
anlita läkare utanför fångvården för sinnesundersökningar,
till antalet över etthundra.
Nu är behovet ännu mycket
större. Jag skall inte diskutera de ekonomiska
villkoren för dessa läkare, som
inte äro anställda i fångvården för utförandet
av undersökningar, men om
det är så — och det tror jag att det är
— att de skulle stimuleras att åta sig
detta arbete genom att ett något högre
arvode härför tillerkändes dem, är det
väl använda pengar. Dessa undersökningar
bli nämligen ändå billigare än
om ett större antal psykiatriker skulle
fast knytas till fångvårdsanstalterna.
Härtill kommer den omständigheten att
inom rimlig tid ett tillräckligt antal
dylika läkare inte kunna anställas.

Och nu, herr talman, tar jag plats vid
klagomuren. Denna vecka fira vi 100-årsminnet av August Strindbergs födelse.
Åtminstone vi äldre läste väl i vår
ungdom hans blodiga satir över den
statistik, som då frodades i ämbetsverken
och som han kallade knappologi.
Han talade om tjänstemän, som höllo
på med statistik och indelade exempelvis
knappar på följande sätt: knappar
med hål och knappar utan hål, knappar
med ett hål, knappar med två hål, knappar
med tre hål och knappar med fyra
hål. Vidare: knappar utan ett hål, knappar
utan två hål, knappar utan tre hål
och knappar utan fyra hål, etc.; jag
skall inte citera August Strindberg
längre. Var och en är väl färdig invända,
att det där var en karikatyr,
som inte på något sätt hade sin motsvarighet
i verkligheten då och ännu
mindre i dag. Men jag skall försöka ge
några exempel på sådant, som jag tilllåter
mig att i viss mån kalla knappologi.
Mycket av det arbete, som utföres
av våra statistiker, tjänar ju vetenskapen
och kan således inte få praktisk

betydelse för tillfället. Men det finns
också mycket statistikarbete, som nu
pågår och som enligt min mening borde
få praktisk betydelse men som är fullkomligt
improduktivt. Jag tillät mig
vid fjolårets riksdag, när socialministern
framlämnade en proposition om
ytterligare anslag, om jag minns rätt på
150 000 kronor, för bearbetning av förefintligt
material om bostadsräkning, att
säga följande. När vi i 1947 års statsrevision
frågade socialstyrelsen hur
långt man kommit med den statistiska
undersökning, som verkställdes i anledning
av den bostadsräkning, som företagits
sex å sju år tidigare, så svarade
vederbörande rätt generat, att man
ännu inte var färdig med detta arbete.
Sedan kom ytterligare en bostadsräkning,
och följaktligen behövdes ännu
mera pengar för arbetena i fråga. Där
sutto nu herrar och damer, som skulle
räkna ut hur många bostäder som funnos
vid den tidpunkt, då bostadsräkningen
företogs, och ange, hur de voro
beskaffade, hur många lägenheter det
fanns, där det rökte in i kakelugnar eller
kokspislar, och i hur många lägenheter
det fanns innanfönster eller inte, i
hur många det fanns skafferier, i hur
många det fanns korkmattor, och om
korkmattorna voro hela eller trasiga, vidare
om det fanns fruktträd, vinbärsbuskar
och krusbärsbuskar o. s. v. Och
åratal efter det att dessa undersökningar
skett sitter man nu och bearbetar
detta material, och det i en dynamisk
tid, när vi ju försöka sträva
framåt och få det bättre.

År detta det enda exemplet? Nej, låt
mig ta ett annat. Chefen för ett centralt
ämbetsverk kom — försvarsministern
är inte här närvarande, ty då skulle han
fastän oskyldig fått svara för vad jag
nu kommer att påtala — till ett etablissemang
där försvarsväsendets mannar
arbetade för att där undersöka en del
förhållanden. Han träffade två menige,
som, efter vad han sagt mig, sutto och
ritade krumelurer, och så en officer,
som fick bråttom att ta på sig rocken

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

147

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och lägga undan tidningen, som han
höll på att läsa. På frågan vad man
höll på med för arbete, fick han svaret
att man bearbetade testningsmatcrial,
som insamlats vid inskrivning av
värnpliktiga. Han bad att få se detta
material, och man förde honom då ner
i källaren, där hylla på hylla voro
fyllda med detsamma. På fråga vilket
av detta material man just höll på med
fick han svaret, att det var fyra år
gammalt. Testning skall ju verkställas
inte för att man skall få ett material,
som skall undersökas i framtiden angående
beskaffenheten hos det svenska
militärklientelet, utan skall väl tjäna
ett praktiskt syfte: det gäller att ta reda
på om den eller den ynglingen passar
för artilleriet eller bör placeras vid ingenjörstrupperna
etc. Men nej, sådant
var icke dessa militärers arbete, utan
där sutto officerare och andra och
höllo på med det där arbetet, som jag
nu talat om. Är det inte, Ers excellens,
nära nog lovligt att i detta sammanhang
också 1949 använda ordet knappologi?
Jag riktar en vördsam vädjan till
Ers excellens: försök att i detta avseende
komma till rätta med saker och
ting, som tyvärr förekomma och som
man har rätt att beklaga sig över.

Man kan tala om arbeten, som tillkomma
på enskilt initiativ, och sådant,
som tillkommer genom statliga beslut.
•lag skall givetvis inte trötta kammaren
med att diskutera värdet av det enskilda
i jämförelse med det offentliga,
men jag tror mig våga säga, att sådant
som tillkommer genom enskilt initiativ
åtminstone bär prägeln av att ett
konstaterat behov är normerande för
beslutet om åtgärden. När staten skal!
göra något stort är det i allmänhet så
att först tillsättes eu kommitté. Denna
kommitté gör upp sina ritningar t. ex.
till ett ämbetsverk, och så syr man till
en kostym åt detta verk, den skall vara
så och så stor. 1 spetsen för ämbetsverket
skall det sitta en generaldirektör eller
åtminstone en överdirektör, det skall

finnas så och så många byråchefer och
ett antal byråsekreterare och amanuenser
etc. Så skedde också för några år
sedan, då arbetsmarknadsstyrelsen inrättades,
under vilken som bekant länsarbetsnämnderna,
som ju handha arbetsförmedlingen,
sortera. Under den tid
jag varit med i statsrevisionen har jag
haft anledning att ingående titta på
arbetsförmedlingsanstalterna, och jag
måste säga, att efter min uppfattning
skars den kostymen till för en 15 å 20-åring i stället för en baby på 2 å 3 år.

Låt mig ge några exempel. Statsrevisorerna
kommo en dag till en stad,
naturligtvis utan att på förhand annonsera
sin ankomst. Vi gingo upp på arbetsförmedlingen,
som disponerade två
våningar. Lokalerna voro väldigt vackra
och präktiga, och jag skulle verkligen
gratulera våra ämbetsverk, om
de hade maken till dem. Där blev nu
ett väldigt springande. Föreståndaren
var icke närvarande och icke heller
hans närmaste man, och man sprang
för att få tag i någon, som kunde svara
på de herrars frågor, som så plötsligt
uppenbarat sig. Under väntetiden gick
jag runt och såg mig omkring. Där
funnos skyltar, som visade vilken avdelning
som höll till där och där och
vilka personer som sutto där. I 18
rum fanns det emellertid bara fyra personer.
Var de andra befunno sig vet
jag inte, om en eller annan var ute
på inspektion vet jag inte, men som
sagt funnos där inte flera än fyra. Och
ingen människa fanns där, som sökte
plats. Jag har frågat landshövdingar —
landshövdingen sitter ju i allmänhet
som ordförande i länsarbetsnämnden
- om deras uppfattning om dessa förhållanden.
.lag har givetvis inte frågat
alla, men de som jag talat vid ha sagt
mig, att de också frågat vederbörande,
om de hade något att göra, och då fått
till svar, att så hade de. Detta arbete
bestod väl åtminstone i att upprätta
statistik och skriva rapporter, .lag för
min del betraktar emellertid detta icke

148 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

såsom något produktivt arbete. Nog
hade det varit välbetänkt att vänta
med den stora utbyggnaden av detta
kostsamma företag, tills konstaterat behov
därav förelegat.

Låt mig ta ännu ett exempel. Det är
från en annan plats. Direktören där var
inte hemma vid vårt besök, och vi
frågade hans närmaste man, hur det
låg till med arbetet. Han svarade, att
det ibland kan inträffa att en byrå får
en tillfällig anhopning av arbetsuppgifter,
men andra ha få. Om inspektören
inte är tillstädes kan ingen av de sinsemellan
jämställda avdelningscheferna
anses kvalificerad nog att ge order åt
någon avdelning, där man inte har full
sysselsättning, att avstå en kraft. När
han framförde dessa sina bekymmer
sade jag: Ni menar väl inte att det
skall behövas någon ny befattningshavare,
som när chefen inte är tillstädes
skall sköta arbetsfördelningen på
en arbetsförmedling"?

Hur går det, Ers excellens, när vettigt
och ambitiöst folk känner sig vara
lik en kvarn, som mal i tomme? Det är
naturligtvis inte roligt för vederbörande,
och denne frågar sig helt naturligt,
om det inte skulle kunna gå att
vidtaga några förändringar i arbetssättet,
så att man finge något att
göra. Ty det är väl inte roligt att
sitta på en avdelning, exempelvis på en
kvinnlig avdelning och bara registrera,
att så och så många fruar ha varit där
och förgäves sökt arbetskraft. Man vill
givetvis känna, att man varit till nytta
och kunnat skaffa en fru ett hembiträde,
och givetvis önskar man, att det skall
komma arbetssökande. Men då ingen
anmäler sig, blir man ledsen. En befattningshavare
sade mig, att det hela
var en tråkig historia och att man var
rätt illa ställd. Det hade exempelvis
kommit en äldre präktig arbetare och
sagt att han var gammal nu, »men
tänk», hade han tillagt: »Jag har aldrig
behövt anlita arbetsförmedlingen förr i
hela mitt liv!» Vederbörande förkla -

rade: ni kan förstå hur ledsamt det är
med en sådan mentalitet, om vi bara
kunde övervinna den så, att arbetssökande
komme till oss och vi kunde visa
allmänheten att vi kunna erbjuda god
arbetskraft! Det kan ju hända, att min
hustru och andra fruar sinsemellan
tala om var den eller den präktiga
hjälpfrun, som de skulle kunna få til!
hjälp vid städning, kan finnas. Men
detta får vederbörande på arbetsförmedlingen
ej reda på. De ville nog ha
den där präktiga fru Eriksson registrerad.
Då ginge förstås anställningen officiellt
till. Det har hänt att sådana, som
varit föreståndare för ungdomsförmedlingen,
säga, att egentligen skulle föreståndare
för en yrkesbetonad fortsätl
ningsskola eller yrkesskola eller handelsskollärare
ej svara på frågan om
han har en bra elev; det skulle egentligen
gå genom arbetsförmedlingen alltihop.
Om jag vore köpman och ville
ha en ung människa till hjälp, så skulle
jag lita bra mycket mera på det omdöme,
som en lärare fäller om en elev,
som han haft under två, tre eller fyra
år, än på det omdöme, som någon hade
att giva, som varit och hållit en förtläsning
om, låt mig säga yrkesval och
som kom från arbetsförmedlingen.

Här är mycket att begråta och mycket
att förbättra än. Nog få de som äro
yngre än jag en uppgift i det samhälle,
som är oss så kärt!

.lag har hållit på alltför länge, herr
talman! Låt mig, fastän jag har mycket
på hjärtat, sluta med en enda sak!

Herr Skoglund i Doverstorp var i går
uppe och sade några vettiga ord om inspektörer
av alla de slag. Vi statsrevisorer
ha i år också haft litet grand att
säga om detta, vilket damerna och herrarna
kunna läsa. Det är mycket snällt
sagt. Men när vi i statsrevisionen frågade
oss, om här ej förelåge verkliga
missförhållanden och om här icke behövde
göras någonting, så voro vi fullständigt
eniga därom. Kunna herrarna
tänka sig, vad en bonde, som håller på

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2. 149

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med höbärgning, skall tänka, när en
person kommer till honom på inspektion
för att samtala med honom? Bonden
är en betrodd kommunalman, och
när han hälsar på inspektören, soin är
hans gode vän, säger han: Du är nummer
sex av dem som kommit hit i dag.

Jag brukar läsa Skriften. Där står det,
att man skall bedja för konung och all
överhet. Men om den där kommunalmannen
är en from man, skulle jag icke
banna honom så mycket, om han på
kvällen kände, att han i stället för bön
för överheten ville taga fram litanian,
ur vilken han kunde läsa önskan att
bliva förskonad från vissa hemsökelser.

När vi behandlade detta ärende i
statsrevisionen, sade jag — som i allmänhet
ju är rätt hygglig: »Kamrater!
Det är en så allvarlig sak som det gäller,
att det höves oss att lyfta ett manande
och varnande finger!» Min vän
Mårtensson i Uddevalla sade då: »Här
skall inte lyftas ett manande och varnande
finger utan en knytnäve.» Jag
har den uppfattningen, herr talman, att
herr Mårtenssons uttryck var mycket
mera väl valt än mitt.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag skall be att få lämna några upplysningar
i anledning av en av huvudpunkterna
i det anförande, som den
föregående, utomordentligt högt aktade
ialaren hållit. Jag skal! naturligtvis då
icke yttra mig vare sig om punkten 1
med de uppskattande ord, som närmast
voro riktade til! statsministern,
och icke heller om punkten 3, den statistiskt-byråkratiska
klagomuren, utan
vad jag vill uppehålla mig vid är hans
påpekande av förhållandena vid de
rättspsykiatriska undersökningarna.

Det är här fråga om sådana fall, då
eu person, som åtalats inför domstol
och i regel är häktad, av domstolen

remitterats till sinnesundersökning. Vad
saken gäller är att dessa undersökningar
hota att draga mycket långt ut
på tiden. Där sitter alltså en människa,
som ännu icke är dömd, inspärrad i
avvaktan på en undersökning, som
kanske ännu ej kunnat igångsättas.

Jag vill först oförbehållsamt deklarera,
att jag är fullständigt ense med
herr Mosesson om angelägenheten av
att på allt sätt försöka komma till rätta
med detta synnerligen allvarliga problem.
Det har också ganska länge varit
föremål för uppmärksamhet inom justitiedepartementet.
Redan för ett par år
sedan kom det till vår kännedom, att
det fanns en risk för att människor
kunde få sitta för länge i avbidan på
sinnesundersökning. Därefter har det
vidtagits vissa åtgärder, som jag nu
skall be att i korthet få redovisa.

Först föreskrevos i all hast — ty det
var brådskande — vissa mera provisoriska
åtgärder; det var den 30 maj
1947. Under den därefter följande sommaren
undersöktes problemet närmare,
och den 27 september 1947 utfärdade
Kungl. Maj:t en rad bestämmelser för
att komma till rätta med problemet. I
dessa bestämmelser, som i huvudsak
ännu äro gällande, stadgades bland annat
följande.

Vederbörande överläkare vid hithörande
sinnessjukavdelningar ålades att
snarast göra anmälan till fångvårdsstyrelsen,
om det kunde förutses, att undersökningar
ej skulle kunna äga rum
inom den lagstadgade tiden. Vidare
föreskrevs för fångvårdsstyrelsen, att
när en sådan anmälan inkommit, styrelsen
ofördröjligen skulle undersöka
läget och, om det icke blott gällde en
ren tillfällighet, vidtaga erforderliga åtgärder.
I detta hänseende anvisades
möjligheten att anlita extra läkarkrafter
för undersökningar eller att överflytta
under,sökningsklientcl från en
mera betungad undersökningsstation till
någon annan, mindre arbetsbelastad avdelning.
Därjämte ålades fångvårdssty -

1511

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

relsen att följa utvecklingen på detta
område samt att ofördröjligen göra anmälan
till justitiedepartementet, om
vidtagna åtgärder befunnits otillräckliga;
och förutom denna allmänna underrättelseskyldighet
har fångvårdsstyrelsen
anbefallts att ingiva fortlöpande
rapporter om läget till justitiedepartementet,
så att vi där ständigt kunna
följa utvecklingen.

Slutligen vidtogs, likaledes år 1947,
en sådan åtgärd som herr Mosesson nu
angav såsom hjälpmedel, nämligen en
höjning av arvodet till undersökningsläkarna
för att locka psykiatriker, som
ha annan huvudsaklig verksamhet, att
åtaga sig tillfälliga undersökningsuppdrag
och sålunda hjälpa till på de sinnessjukavdelningar,
som äro hårt arbetsbelastade.
Arvodet för en dylik sinnesundersökning
uppgick 1945 till 70
kronor. Det höjdes då till 125 kronor
och 1947, i samband med de åtgärder
jag nu omnämnt, till 150 kronor; alltså
mer än en fördubbling från 1945.

På grund av den rapporteringsskyldighet
som jag nyss berört har justitiedepartementet
kunnat fortlöpande följa
utvecklingen. Det gick bra till en början;
ungefär ett halvår efter det nämnda
åtgärder blivit vidtagna hade balansen
nedgått, så att läget vid årsskiftet
1947—1948 var ganska betryggande.

Men nu i höst visade de till justitiedepartementet
inkomna rapporterna
åter en stegring. Läget började, trots
att bestämmelserna om förhöjt arvode
m. m. fortfarande äro i kraft, att ånyo
bli hotande. Vi funno därför nödvändigt
att överväga vad som borde göras.

Det hjälpmedel, som från läkarhåll
föreslogs, var återigen detsamma, nämligen
höjning av arvodet; nu angavs
siffran 400 kronor per undersökning,
eventuellt nedprutat till 300 kronor.
Detta skulle alltså innebära mer än en
fyrdubbling av arvodet sedan 1945 och
minst en fördubbling av arvodet sedan
1947. Och en sådan förhöjning skulle
inträda just nu, då svenska folket i öv -

rigt i så stor utsträckning har frivilligt
ålagt sig en begränsning i sina inkomster
för allas gemensamma bästa.

.Tåg menade, att man ej utan vidare
kunde falla till föga för sådana krav,
och jag tog därför i höstas en överläggning
med styrelseledamöterna i de två
föreningar, som äro närmast berörda,
nämligen Psykiatriska föreningen och
Itättspsykiatriska föreningen. Jag framhöll
situationens allvar, och de ställde
sig vänligt förstående till att åtminstone
i avvaktan på en närmare utredning
vila på hanen. .Tåg har sålunda erhållit
en skrivelse från styrelsen för Rättspsykiatriska
föreningen, daterad den 30
november 1948, vari styrelsen i anledning
av våra överläggningar och med
hänsyn till det allvarliga läget i fråga
om uppskovstider för sinnesundersökningarna,
tills vidare under de närmaste
månaderna har avstått från de krav,
som tidigare framförts om arvodeshöjning.
Detta medgivande gjordes emellertid
endast som ett provisorium i avvaktan
på förbättringar i organisationen
och andra åtgärder. I anslutning
härtill har jag nu vid årsskiftet från
föreningen fått mottaga en skrivelse
med förslag till olika åtgärder och
denna skrivelse är nu under övervägande
i justitiedepartementet. Ännu anse
vi oss alltså ha en viss borgfred med
ifrågavarande läkare. Jag är icke beredd
att för ögonblicket angiva, vilka
åtgärder som böra vidtagas. Men jag vill
gärna försäkra — vilket kanske framgått
av denna redogörelse — att man
från justitiedepartementets sida fortlöpande
följer denna viktiga och allvarliga
fråga med största uppmärksamhet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! T
anledning av hem Mosessons anförande
nyss finner jag mig böra säga några
ord. Jag har icke något direkt ansvar
för den styrelse, om vilken herr Mosesson
mycket bestämt påstod, att den var

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

151

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

överorganiserad. Men eftersom socialministern
icke befinner sig här i kammaren,
tar jag mig friheten att med ledning
av den erfarenhet jag har fått under
ett par års tidigare verksamhet i
detta verk, som då visserligen ej var
ämbetsverk utan kommission, framhålla
som min bestämda uppfattning, att detta
verk, arbetsmarknadsstyrelsen, som herr
Mosesson talar om, fyller en mycket
slor uppgift. Det är en gammal institution;
den var först arbetslöslietskommissionen,
sedan arbetsmarknadskommissionen
och är numera arbetsmarknadsstyrelsen.
Efter kriget beslöt riksdagen,
att den skulle föras upp som ordinarie
verk och att personalen skulle
bli mera fast. Vid den tidpunkten granskades
ju personalstaterna av riksdagen.
Man hade nog en känsla av att de
tjänster, som tillsattes, voro nödvändiga
med hänsyn till de arbetsuppgifter som
lörelågo.

Helt allmänt måste man väl säga, att
ett arbetsmarknadsorgan är något som
vi tvingas att hålla oss med; vi måste
ha cn allmän service på arbetsmarknaden.

Herr Mosesson påstår, att verket är
överorganiserat och att det icke finnes
arbetsuppgifter till alla tjänstemännen.
Vad jag begärde ordet för var just för
att framhålla, att om detta är riktigt så
bör det naturligtvis föranleda, att man
från regeringens sida och från riksdagens
sida tar upp ärendet till allvarlig
prövning. Vi ha helt enkelt icke råd att
ha tjänstemän utöver dem, som äro absolut
nödvändiga för att fylla en arbetsuppgift.
.lag har funnit anledning betona,
att det råder inga delade meningar
om saken, för den händelse detta
blir bevisat.

Herr NILSSON i Kristinehamn: Herr
talman! I en svensk remissdebatt lär
man ju kunna tala om ungefär vad som
helst. Men det är vid också angeläget
att såvitt möjligt försöka att anknyta

till vad som redan sagts. Det ger i alla
fall litet större livaktighet åt debatten.
Innan jag därför ger mig in på vad jag
egentligen tänkt att säga, skall jag tilllåta
mig ett par repliker i anledning av
vad som sagts från några håll.

Vad jag icke minst fäst mig vid i denna
remissdebatt liksom även tidigare är
att herr Ohlin och med honom flera av
folkpartiets talare lägga ner stora ansträngningar
på att här i riksdagen
framhålla, Imf tidigt och med vilken
kraft man från folkpartiets sida hävdat
nödvändigheten av investeringsbegränsning.
Herr Ohlin har vid flera tillfällen
här i kammaren sökt framställa sig och
sitt parti som den part, som i detta
sammanhang har försökt att vara den
pådrivande.

Om man studerar den folkpartistiska
pressen, om man går till folkpartiets
programmatiska uttalanden på sistone
och om man exempelvis lyssnat på folkpartistiska
talare ute i landsorten, bl. a.
under den gångna valrörelsen, får man
en helt annan föreställning om folkpartiets
inställning till investeringsfrågorna.

.lag har roat mig med att söka upp
folkpartiets skrift från 1944 om efterkrigstidens
samhälle, en motsvarighet
till det s. k. tjugusjupunktsprogrammet.
Man kan icke där finna, att partiet vid
den tidpunkten hyste några farhågor ur
investeringssynpunkt för den närmaste
framtiden. Och om jag erinrar mig vad
som utspelades under fjolårets valrörelse,
så är det som jag allra livligast får i
minnet, hur systematiskt folkpartiets
talare strävade efter att ute i bygderna
söka reda på de fabrikanter och företagare
av olika slag, som icke hade kunnat
få importera just de ting de önskade
importera. På valmötena presenterades
förhållandena såsom ett resultat av
regeringspolitiken. Man kunde icke vid
något tillfälle spåra en ärlig strävan
från de folkpartistiska talarnas sida att
upplysa valmännen om vad det var man
syftade till med investeringsbegräns -

152 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

ningen. I stället sökte man i de rådande
förhållanden, som man här i riksdagen
säger att man är den främste att vilja
råda bot på, ett frö till den sådd av
missnöje, som man ville sprida över
landet. Resultatet av detta blev bland
annat det som herr Dickson så dråpligt
skildrade här i kammaren i går kväll.
Det är inte bara på denna punkt som
man märker att folkpartiets talare ena
dagen förkunna en sak och andra dagen
en annan. I går var herr Ståhl exempelvis
engagerad i en tvekamp med
statsrådet Kock om kommissionerna.
Herr Ståhl ville ha bort dem så fort som
möjligt, och han exemplifierade vilken
bedrövlig verksamhet kommissionsväsendet
utövade. Men som kammarens
ärade ledamöter erinra sig väckte herr
Ståhl i fjol en motion i andra kammaren,
som bär nr 334 och är rubricerad:
om inrättande av en kommission för
övervakning av kriskommissionerna.
Vid det tillfället hade inte herr Ståhl
en så deciderad uppfattning om att
kommissionsväscndet snarast möjligt
borde avlägsnas, som han sedermera
lagt sig till med.

Efter dessa reflexioner skall jag be
att få gå över till ett område, som jag
hade tänkt yttra mig något närmare om.
De ekonomiska frågorna ha ju dominerat
i denna remissdebatt, och det är ju
naturligt. Jag räknar då till de ekonomiska
frågorna även skattefrågorna och
vad som alldeles särskilt talats om, nämligen
skatternas förhållande till sparandet.
Av flera talare fingo vi under gårdagen
lektioner i, vilket sammanhang
skatterna ha med sparandet. Herr von
Seth uttryckte sig alldeles särskilt drastiskt.
Han sade bland annat: från den
som spar, staten tar. Det är uppenbart
för oss alla, att höga skatter minska
sparmöjligheterna, men vi skola inte
glömma bort att skattepolitiken, kombinerad
med den sociala politik, som förs
här i landet, ju syftar till att möjliggöra
för nya grupper av medborgare att
uppträda som sparare. Man försöker

röja väg för att även de förut fullständigt
obesuttna folklagren skola erhålla
möjlighet att åtminstone i mindre skala
kunna uppträda som sparare, och det är
inte utan att man kan finna stöd för att
denna strävan börjat bära frukt i olika
avseenden.

Herr Mosesson är arg på statistik, i
vart fall på dem, som arbeta med ati
framställa statistik, men den kan vara
nyttig allt emellanåt för att belysa olika
förhållanden. Jag satt i läsrummet för
bara en stund sedan och läste en tidning
från mitt eget län. Där föll mina
ögon på vissa statistiska uppgifter, som
lämnats i anslutning till de allra senaste
taxeringarna. Det visar sig nämligen, att
i detta relativt fattiga län har antalet
förmögenhetsägare med förmögenhet
över 20 000 vuxit med inte mindre äa
790 mellan de två senaste taxeringarna.
Antalet ägare av förmögenheter mellan
20 000 och 30 000 har ökat med 346, antalet
förmögenhetsägare med förmögenheter
mellan 30 000 och 40 000 har ökat
med 243. Ökningen fortsätter i alla förmögenhetsgrupper
ända upp till gruppen
mellan 300 000—500 000, där antalet
ökade från 61 till 81. Sedan går det
bakåt, det medger jag. Antalet hel- och
halvmiljonärer har minskat från 48 till
35. Det är möjligt att det är denna utveckling
herr von Seth finner alldeles
särskilt bedrövlig, i vart fall är det val
denna utveckling, som han har i tankarna,
när han framför sina klagomål
emot kvarlåtenskapsskatten.

Herr von Seth har även här i kammaren
gjort sig skyldig till vad som
har varit mycket vanligt vid det sista
årsskiftet, nämligen att blanda ihop
våra skatteförhållanden i allmänhet
med restskatterna från 1947. Herr von
Seth sade i går i samband med att han
betygsatte finansministern, att de som
ha fått skattsedlar på kvarstående skatt
lita icke längre på herr Wigforss. Förlåt
mig en fråga: Ha dessa människor
större anledning att lita på herr von
Seth? Såvitt jag kan erinra mig har

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

153

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ro.

herr von Seth varit med om att genomföra
kallskattereformen. Det var ju inte
herr Wigforss’ verk i annan mån än att
herr Wigforss framlade propositionen.
Den antogs av en praktiskt taget enhällig
riksdag, som endast i detaljer företog
ändringar i denna proposition. Om
riksdagen varit med om ett sådant verk
och gjort det i allra bästa mening, tycker
jag att det är mindre gentlemannamässigt
att ställa finansministern i
skottgluggen för denna reforms konsekvenser
vid dess första framförande
i livet. Vi veta nämligen vad det var
som gjorde, att källskatten kom att resultera
i dessa stora kvarstående skatter.
Det sammanhänger med att denna
reform fördes ut i livet under en uppåtgående
konjunktur, under en konjunktur,
då inkomsterna stego för människorna,
framför allt för rörelseidkare,
och då möjligheterna till extraförtjänst
voro mycket stora. Detta medförde stora
kvarstående skatter. Gör bara tankeexperimentet,
att källskattereformen
debuterat under en tid av vikande konjunktur
med mindre loretagarvinster
och med mindre möjlighet till extraförtjänster!
Vad hade resultatet då blivit?
Jo, det hade uppenbarligen blivit obetydliga
kvarstående skatter. Denna omständighet
måste ju alla här i riksdagen,
som ha varit med om att besluta
om denna reform, vara underkunniga
om. Därför tycker jag nog att man
borde kunna ställa det kravet att icke
i riksdagen få höra denna sammanblandning
av källskatten och restskattescdlarna
med skattereformen, denna
sammanblandning till eu enda röra.

För min del betraktar jag källskattereformen
som en av de största reformer
som genomförts här i landet på
mycket länge. Jag tror att den kan
jämställas i betydelse med den stora
kommunindelningsreform, som vi hålla
på att genomföra, och som även den
säkerligen i åtskilliga avseenden kommer
att gnissla, när den skall föras ut
i det levande livet. Nu har emellertid

finansministern utlovat, att det skall
ske en översyn av källskattesystemets
organisatoriska utformning i syfte att
få bort ting, som äro särskilt irriterande,
och i syfte att möjliggöra ett ännu
mjukare uppbördsförfarande. I detta
sammanhang har jag några önskmål att
framföra.

När vi genomförde källskattereformen
på hösten 1945, framlades samtidigt
en proposition om organiserandet
av det nya uppbördsväsendet. Därvid
lade man förutom hela landsbygden
städerna under landsrätt och ett antal
s. k. magistratstäder under fögderiförvaltning
och befriade alltså praktiskt
taget låt mig säga 5/o av landets kommuner
ifrån alla kostnader i samband med
uppbördsväsendet. De återstående magistratsstäderna,
sade man, få själva organisera
sitt uppbördsväsende, och de
få själva bekosta vad som hänger samman
med uppbördsväsendets organisation.
Man medgav att denna uppdelning
var orättvis, men man sade, att man
icke kunde förstatliga uppbördsväsendel
i dessa kvarvarande magistratsstäder
förrän man företagit en utredning
om städernas rättigheter och skyldigheter
över huvud taget. Statsutskottet
accepterade denna argumentering i propositionen,
men underströk, att denna
utredning om magistratsstädernas rättigheter
och skyldigheter borde företagas
så snart som möjligt. Man hade
nämligen på känn, att det annars skulle
bli ganska betydande ekonomiska orättvisor
kommunerna emellan.

Nu veta vi i magistratsstäderna vad
uppbördsväsendet kostar. Den stad jag
representerar får exempelvis betala
30 000 kronor per år till postverket för
dess medverkan vid uppbörden. Vi avlöna
vidare en personal på ett tiotal
personer, som handha uppbörden, under
det att motsvarande städer av samma
storleksordning och ännu större stäer
t. o. m., som äro lyckliga nog att
ligga under landsrätt eller äro hänförliga
till de magistratsstäder, som ladcs

154

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

\ id remiss av statsverkspropositionen m.

under fögderiförvaltningen, äro befriade
från sådant. Skall man vänta på en ändring
av dessa förhållanden till dess frågan
om städernas rättigheter och skyldigheter
blivit löst, lär man få vänta
mycket länge. Jag har gjort en undersökning,
hur det ligger till med denna
sak, och undersökningen öppnade verkligen
ganska oroväckande perspektiv.
Av vad jag hittills konstaterat framgår,
att frågan var aktuell senast år
1939, då herr Rubbestad ville ha bort
tolagsersättningen till vissa städer. Herr
Hubbestads framstöt avslogs med hänvisning
till att utredning borde företagas
om städernas rättigheter och
skyldigheter i sin helhet. Sedan får
man gå tillbaka till år 1921. Då framlade
nuvarande överståthållaren resultatet
av en enmansutredning om städernas
rättigheter och skyldigheter. Herr
Nothins utredning kom till efter en
skrivelse från Sveriges stadsdomare,
daterad 1914. Om man alltså ser denna
intervallserie: 1914—1921—1939—1945
måste man säga sig, att det onekligen
hinner bli ganska dryga kostnader för
magistratsstäderna, innan i en avlägsen
framtid frågan bringats till en lösning.
.lag vill alltså vädja till finansministern
att han undersöker, om det icke skulle
vara möjligt att i samband med den
utredning rörande uppbördsreformen,
som skall företagas, bryta loss denna
fråga om uppbördsväsendet i magistratsstäderna
från dess sammanhang
med frågan om städernas rättigheter
och skyldigheter i övrigt och få till
stånd en lösning som inom rimlig tid
tillförsäkrar dessa städer den rättvisa
som de onekligen ha rätt att fordra.

Härutöver är det bara ytterligare en
sak, som jag finner angeläget att säga
några ord om. Det är en sak som förunderligt
nog, så vitt jag kunnat avlyssna
debatten, icke förts på tal under
denna remissdebatt. Det förhåller sig
ju så, att vid årets riksdag till mycket
stor del de nya arbetsformer debutera,
som antogos av riksdagen såsom vilan -

ni.

de grundlagsändringar vid föregående
års riksdag. De nya arbetsformerna
skola tillämpas beträffande sessionstiderna
och beträffande en hel del annat,
i fråga om vilket det ligger i kamrarnas
hand att tillämpa de nya arbetsformerna.
I fråga om utskottsväsendet
är som bekant beslutets ikraftträdande
uppskjutet till nästa riksdag. Då jag
hade tillfälle att vara med i den utredning,
vars arbete resulterade i förslaget
om ändring av riksdagens arbetsformer,
måste jag säga, att jag är mycket
angelägen om att den debut, som kommer
att ske i år, sker under så goda
omständigheter som möjligt. Regeringen
fick i höstas uppbära mycket kritik för
den senaste höstriksdagen. Jag är övertygad
om att det framöver kommer att
bli en fruktansvärd kritik av de nya arbetsformerna,
därest det skulle visa
sig, att vad man räknat med såsom
möjligt i detta avseende icke kommer
att hålla streck. Jag måste tyvärr säga,
att ansvaret för en lycklig debut på
detta område i allra högsta grad vilar
på Kungl. Maj:t. Utskottet har om riksdagens
arbetsformer uttalat: »Inga än
så radikala åtgärder för att effektivisera
och påskynda riksdagens arbete
kunna förhindra den allmänna försening
av arbetet, som följer av att propositionerna
icke avlämnas inom
grundlagsstadgad tid. Varje reform av
riksdagens arbetsformer står och faller
med det sätt, på vilket den lyckas åstadkomma,
att riksdagen i god tid erhåller
arbetsmaterial.» .lag är övertygad om
att man inom Kungl. Maj:ts kansli har
klart för sig betydelsen av att det verkligen
göres det allra bästa möjliga för
att i år åstadkomma en lyckosam inledning
av den nya typ av riksdag som
skall följa. Vissa svårigheter komma
att föreligga i fråga om riksdagens arbete
i övrigt. Bland annat har statsutskottet
icke erhållit sin femte avdelning'',
och detta var en av förutsättningarna
för kortare sessionstid. Men
den saken kan kanske tänkas uppvägas

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

155

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

av att denna riksdag kommer att arbeta
i återhållsamhetens tecken. Redan har
ju varslats att antalet propositioner blir
avsevärt mindre än närmast föregående
riksdag. Även i övrigt torde det finnas
möjligheter att hålla de tider, som de
nya arbetsformerna förutsätta. Jag uttalar
den förhoppningen, att så måtte
visa sig bli fallet och att därmed riksdagen
skall komma in i arbetsförhållanden,
som så småningom utesluta den
ganska irriterande diskussion om riksdagens
arbetsförhållanden, som pågått
bär i landet under åtskilliga år.

Herr VIGELSBO: Herr talman! Det av
regeringen utarbetade långtidsprogrammet,
vilket presenterades riksdagen före
jul, innehåller tvivelsutan en hel del
mycket värdefulla synpunkter. Att detta
långtidsprogram gjorts så kort som det
är, torde helt säkert få räknas detta till
förtjänst. Med de rörliga förhållanden,
som nu råda på det ekonomiska livets
olika områden, både inom och utom
vart land, torde det för en regering
stöta på stora svårigheter att något så
när säkert bedöma utvecklingen på
längre sikt. Den säkraste beräkningsfaktor
regeringen haft att tillgå är vår
egen produktionsförmåga samt de möjligheter
som föreligga för dess ytterligare
utveckling. Med stöd av den utveckling
som ägt rum samt i kraft av
de erfarenheter som vunnits, anser man
sig kunna fastslå att en produktionsökning
av 8,s procent inom jordbruket
inte bör vara utesluten. Även om vi
jordbrukare äro mycket intresserade av
att denna produktionsökning uppnås,
äro vi emellertid av den uppfattningen,
att många faktorer kunna tänkas komma
att uppträda, som omöjliggöra ett
uppnående av det uppsatta målet. Vi
förstå också väl att även regeringen är
medveten om att sådana omständigheter
kunna uppstå.

Vid studiet av långtidsprogrammets
optimistiska innehåll är det en hd del

omständigheter som man åtminstone på
praktiskt bondehåll inte anser sig opåtalt
kunna förbigå. För en mellansvensk
bonde framställer sig omedelbart frågan:
på vilket håll, geografiskt sett,
ämnar man ta den beräknade produktionsökningen
och i vilken form önskar
man se den effektuerad? Frågan har
närmast sitt intresse av den anledningen
att under de senaste åren allt större
svårigheter yppat sig för det mellansvenska
jordbruket att få sitt konstgödselbehov
tillgodosett. Under det att
man i jordbrukets föreningspress från
södra Sverige annonserar sig vilja byta
bort kvävegödselmedel mot fodersäd, är
det i Mellansverige mycket svårt att erhålla
dessa gödningsmedel. Kristidsmyndigheterna
ha erhållit bestämda
direktiv om den tilldelning de äga rätt
att medgiva. Vi tro nog också att direktiven
följts, men hur se direktiven ut?
Har det utarbetats särskilda direktiv
för tilldelningen i södra Sverige, eller
har man medelst extra tilldelningar tillförsäkrats
de kvantiteter, vilka man nu
utbjuder som bytesobjekt för erhållande
av foderspannmål? Blir det därefter
fråga om produktionsökningen, så torde
väl också den få tas på det håll, där
man låter konstgödseln flöda i obegränsad
mängd. Vi i Mellansverige torde ha
mycket små utsikter att med hänsyn till
de tilldelningsgrunder som nu gälla
kunna lämna något bidrag till denna
produktionsökning. Skall produktionsökningen
läggas på oljeväxterna, torde
statsmakternas åtgärder beträffande fördelningen
av konstgödseln vara begriplig.
Men då vi alltjämt anse oss kunna
antaga, att även det mellansvenska
jordbrukets produktionsförmåga bör
tagas i anspråk, bör vid tilldelning av
konstgödsel eu något rättvisare grund
kunna utarbetas härför. .lag vädjar till
folkhushållningsministern att se till, att
tilldelningen regleras på sådant sätt, att
rättvisa skipas härutinnan.

Vi ha med tillfredsställelse uppmärksammat
att regeringen avser att resor -

156 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vera valutor för inköp av nödvändiga
maskiner, annan materiel samt råvaror
för den utvidgade produktionen. Man
uppger sig dessutom vilja åstadkomma
en effektiv förmedling eller skolning av
arbetskraft respektive en sådan lönebildning,
att området ifråga framstår
som attraktivt.

Vi utgå ifrän att även jordbruket är
medtaget i dessa avseenden. Man är
villig att lämna sin medverkan till en
mekanisk upprustning av jordbruket
samt effektivt medverka till skolning
av den arbetskraft som erfordras. Dessa
i det ekonomiska programmet lämnade
utfästelser synas i stora stycken redan
ha gått om intet. För en tid sedan meddelades
från lantbruksstyrelsen i cirkulär
till hushållningssällskap och lantmannaskolor,
att man måste vidtaga en
mycket kraftig nedskärning i sina kursplaner
i vad gäller kurser med kombinerad
muntlig och skriftlig undervisning.
Man hade från sådant håll ansökt
om 396 kurser men kunde, enligt vad
Kungl. Maj :t under hand meddelat lantbruksstyrelsen,
för innevarande läsår ej
erhålla statsbidrag till fler än 200. Lantmannaskolor
och hushållningssällskap
ha med anledning av detta meddelande
kommit i en synnerligen svår situation,
helst som flertalet av ifrågavarande
kurser redan pågå. Resultatet blir, att
man antingen måste avbryta kurserna,
eller, om man slutför dem, uppföra
halva kostnaden på nästa års stat samt
då erhålla statsbidrag. Detta innebär
emellertid att kursverksamheten för
nästa år helt kommer att av ekonomiska
skäl omöjliggöras, då statsbidraget för
nästa års verksamhet redan är förbrukat
på de kurser, som nu pågå och till
vilka statsbidrag ursprungligen ställts i
utsikt redan nu.

De kurser som här avses gälla framför
allt bokföring och maskinskötsel. Då
regeringen i programmet har förklarat
sig vilja medverka till anskaffande av
maskiner, förefaller det något egendomligt
att man samtidigt drar in anslagen

för utbildning av folk som skall sköta
dem. Av erfarenhet äro vi jordbrukare
medvetna om att skötseln av en maskin
i hög grad inverkar på dess livslängd.
Liksom maskinens livslängd är ett ekonomiskt
intresse för den enskilde ägaren,
måste det också vara det i nationalekonomiskt
avseende för samhället.
Mot bakgrunden av detta måste förslaget
om att stympa bidragsgivningen till
denna undervisningsform te sig synnerligen
egendomligt.

Jordbrukets bokföringsfråga har livligt
diskuterats både här i riksdagen
och annorstädes. Överallt har emellertid
en rörande enighet varit för handen
beträffande nödvändigheten av en lösning
av frågan. På kursverksamhetens
väg har man kommit ganska långt. Man
har lyckats att väcka ett förvånansvärt
stort intresse bland jordbrukarna för
frågan; enbart detta måste anses vara
eu stor vinst. Kursverksamhetens stora
förtjänst har varit, att det arbete, som
där utförts, och de resultat, som där
uppnåtts, ha tillkommit helt på frivillighetens
väg. Att nu strypa bidragsgivningen
till denna undervisning innebär
ett försvagande av de förutsättningar,
som eljest skulle ha varit för handen
den dag då jordbrukets bokföringsskyldighet
beslutas. I jordbrukets stora
rationaliseringsplan torde bokföringsfrågan
inta en framskjuten plats, till sin
natur av den beskaffenhet att den inte
bör sättas på svältkost. Jag hoppas att
medel kunna anvisas för verksamhetens
fortsatta bedrivande.

När riksdagen i fjol beslöt angående
organisationen för jordbrukets rationalisering,
var det ett flertal ledamöter av
det parti jag tillhör, som föreslogo ett
uppskov. Vi ansågo, att man med hänsyn
till tidsläget skulle skjuta på den
dyrbara organisationens tillskapande
tills man hade bättre möjligheter att
ekonomiskt överblicka konsekvenserna.
Motionen avslogs, organisationen tillkom,
och nu finns den där. Den kostar
stora pengar, så mycket att man nu

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

157

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nödgas draga in på andra anslag, som
vi tidigare ansett vara av utomordentlig
vikt.

Vad har inträffat sedan rationaliseringsorganet
tillsattes? För att fylla den
tjänstemannakader, som erfordrades
inom både den centrala organisationen
och länsorganen, har man nödgats anställa
en hel del folk som tidigare utbildats
för befattningar inom framför
allt den lägre lantbruksundervisningen.
När lantmannaskolorna nu skola anställa
lärare, bli de hänvisade till att
antaga sådana som ännu ej avlagt sina
examina. De flesta av dem som förut
stått till förfogande för dessa lärarbefaitningar
ha sugits upp av den nya
rationaliseringsorganisationen. Lantbruksundervisningen
kommer följaktligen
på detta sätt att bii lidande.

Men det är tyvärr icke enbart undervisningen
som kommit att få sitta emellan.
Vi ha visserligen med tillfredsställelse
noterat regeringens försök att hålla
utgifterna nere. När jag här närmast
kommer att röra mig på nionde huvudtitelns
område, är det förhållandena på
lantbruksnämndernas och skogsstyrelsens
verksamhetsfält jag skulle vilja beröra.
Det är riktigt, att regeringen ingalunda
utan vidare givit sitt bifall till
gjorda framställningar från berörda
verk. En del har bifallits, detta beträffande
både tillsättande av nya tjänster
och uppflyttande av tidigare tjänster i
högre lönegrupp, men en hel del har
avslägits, för vilket regeringen har vår
stora sympati. Men det ställes i utsikt
en välvilligare behandling när det ekonomiska
trycket lättar. Således kunna
vi redan nu antaga, att så fort ekonomiska
förutsättningar föreligga en ytterligare
utbyggnad av denna statliga byråkrati
kommer att äga rum.

t och med fjolårets beslut om jonlbruksrationaliseringens
organisation låstes
statsverket för betydande utgiftsökningar.
Det var anskaffandet av pengarna
för dessa utgifter, som vi på vårt
hål) ansågo kunna komma att medföra

besvärligheter, varför vi funno det klokast
att i rådande läge förorda uppskov.
Nu har organisationen arbetat ett halvt
år, och det är intet som bevisar, att
icke vår linje i fjol var riktig. Vi fingo
det stora ämbetsverket med stora och
fasta kostnader, vilka nu icke låta sig
rubbas. Utöver de olägenheter, som tidigare
omnämnts, genom att lantbruksundervisningens
lärarkrafter togos bort
och inordnades i ett ämbetsverk, där
full sysselsättning ännu ej kunnat beredas
dem och samtidigt som vissa undervisningsanslag
i brist på medel måste
nedprutas med nära nog 50 procent,
ha de reseanslag, som avsatts för den
nya rationaliseringsorganisationen, visat
sig vara alltför knappa. I vissa lantbruksnämnder
äro de nu helt förbrukade,
varför man icke ens kan resa ut
för att kontrollera ett fullgjort förbättringsarbete.
Här uppställa sig nu två
alternativ. Antingen måste tilläggsanslag
utanordnas, vilket kommer att förrycka
den planerade utgiftsbegränsningen,
eller också måste hela ämbetsverket i
brist på rörelsekapital bli tvingat till
sysslolöshet. Vi fråga oss alltjämt, om
det icke hade varit bättre att skjuta på
hela denna reform, tills man varit medveten
om att en fastare ekonomisk
grund förefunnits. En hel del av de
fasta kostnaderna skulle då ha kunnat
användas för produktionsfrämjande åtgärder,
som i nuvarande läge anses vara
starkt av behovet påkallade.

Samma varningens ord ha även uttalats
beträffande skogsstyrelsen. Denna
tillkom i avsikt att samordna de
skogsvårdande åtgärderna. Skogsvårdsstyrelscrna
hade emellertid tidigare i
bästa samförstånd med skogsägarna lyckats
komma ganska långt. Skogsägarna
vände sig som regel till länsskogvaktarna
och inhämtade deras råd i fråga
om de skogsvårdande åtgärderna. De
anlitades också för stämpling, gallring
och beståndsvård. Ett stort antal biträden
stodo vidare till förfogande för att
vara skogsägarna behjälpliga. Ett har -

158

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

moniskt och fruktbringande samarbete
hade på detta sätt uppkommit mellan
skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna
och deras tjänstemän. Men så kom
skogsstyrelsen, omorganisationen och
samordningen. Det resultat som åtminstone
för dagen framstår som den mest
påtagliga konsekvensen är, att man nu
skär ned den personaltillgång, som här
stått skogsägarna till buds. I vissa länsskogvaktardistrikt
äro samtliga stämplingsbiträden
indragna. Länskogvaktarna,
som tidigare också varit arbetande
befattningshavare, knytas nu mer
och mer till sina expeditioner för att
besvara de remisser som utsändas från
skogsstyrelsen. Samtidigt som statsmakterna
uppmana skogsägarna att intensifiera
skogsvården, skär man ned den
stab av skogligt utbildat folk, som skall
stå skogsägarna till tjänst. Vi måste uppriktigt
deklarera vår oförmåga att
kunna fatta innebörden i ett sådant förfaringssätt.
Samtidigt som man utökar
den administrativa personalen inom
skogsvårdens centrala organisation inskränker
man på de krafter, som tidigare
haft ledningen för det praktiska
fältarbetets organisation och planläggning.
Huruvida detta skall visa sig vara
till gagn för den framtida skogsvården
återstår att se.

Här ha vi nu under kort tid fått två
stora .statliga ämbetsverk, vilka för
framtiden skola reglera utvecklingen
inom vårt jordbruk och vårt skogsbruk.
Resultaten, sådana de nu framträda,
ge vid handen, att vi här erhållit statsorgan,
vilkas kostnader komma att belöpa
sig till sådana belopp, att kraftiga
inskränkningar i besparingssyfte måste
göras på sådana håll, varifrån skogsägarna
och jordbrukarna förväntat ledning
och handräckning i sitt realvärdeskapande
arbete. Vi äro tacksamma för
att regeringen gör besparingar. Vi
skulle emellertid ha varit ännu tacksammare,
om regeringen gjort detta på
ett så tidigt stadium, att man icke nu
nödgats spara på sådana håll, där en -

dast små belopp stå att erhålla och där
ingreppen leda till ofrånkomliga konsekvenser
för vårt näringsliv. Vi mena
att man icke borde ha skapat dessa
organ utan använt pengarna för rcalvärdeskapande
uppgifter. Det bör väl
ändå ur samhällets synpunkt vara fördelaktigare
att få en stor produktion
att fördela i ett bristfälligt planhushåll
iin att få ett starkt blankettbelamrat
planhushåll med en krympande produktionsvolym.

Utgående från trontalets antagande,
att »lättnad kan vinnas genom samfällda
ansträngningar från alla samhällsgruppers
sida att stegra produktionen
och öka tillgången på sparmedel»,
vill jag hoppas och tro, att den
byråkratisering av vårt näringsliv, som
under de senaste åren ägt rum, skall
bringas att upphöra. Åt de arbetande
och realvärdeskapande krafterna bör
från samhällets sida ägnas en sådan
uppskattning, att de befrias från den
misstro, övervakning och kontroll, som
visar sig bli det uppväxande planhushållets
fundamentala grundstomme. Det
är riktigt som finansministern har sagt,
att genom sparsamliet och arbete skola
våra besvärligheter övervinnas. Men
skola tänkta förutsättningar kunna infrias,
böra vi dock gå till verket med
en känsla av ömsesidigt förtroende,
icke i känslan av att varje genom produktivt
arbete förvärvat öre skall falla
i en kontrollerande statsbyråkratis bottenlösa
fickor.

Herr SENANDER: Herr talman! Vi ha
ju som bekant vid upprepade tillfällen
förklarat, att regeringens nya ekonomiska
politik endast gagnar kapitalet
och därför i motsvarande grad är till
nackdel för folkets stora massa. Framför
allt ha vi riktat oss mot resonemanget
om köpkraftsöverskott och
varubrist. Vi ha icke tvekat — vi ha
uttalat det vid ett par tidigare tillfällen
— att beteckna detta resonemang som

Onsdagen den lö januari 1949 fm.

Nr 2.

159

Vid

nationalekonomisk svindel i syfte att
förmå arbetarna och med dem jämställda
grupper att acceptera den nu
praktiserade ekonomiska politiken som
dén enda möjliga utvägen ur svårigheterna.
Denna vår ståndpunkt har icke
grundats på lösa antaganden eller beräkningar.
Spekulationernas och de
falska prognosernas metod överlämna
vi åt den borgerliga nationalekonomiens
apostlar att utnyttja. Vi ha tvärtom
kunnat hänvisa till en krass och
påtaglig verklighet, då det gällt bevisningen
för att vår karakteristik av den
ekonomiska politiken är riktig, en bevisning
som varit lättillgänglig och
handgriplig för var och en som icke
sålt sin förstfödslorätt till den svenska
kapitalismen. Medan den ekonomiska
visdomen i och utanför regeringen sökt
inbilla folk, att det existerar överflöd
på köpkraft och dålig varutillgång,
som inge allvarliga farhågor för en inflationisti.
sk
lätt att med exempel ur verkligheten
visa på motsatsen.

Under förra året ställde jag vid ett
par tillfällen en del frågor till anhängarna
av denna ekonomiska teori, men
fick aldrig något svar. Jag frågade
exempelvis, om man kunde uppvisa en
enda husmor i detta land, som gått
otillfredsställd ur en affär därför att
hon inte funnit de varor hon sökt, och
jag frågade vidare, om det var bristen
på varor som ingav henne bekymmer
och om det inte tvärtom var så, att det
fanns gott om varor men problemet
var, att innehållet i hennes portmonnä
var för magert. Det blev, som sagt, intet
svar på dessa frågor. Ett uppriktigt
svar på frågorna skulle nämligen inneburit
ett erkännande av att affärerna
hade överfullt med varor, så mycket
att de allt emellanåt måste tillgripa omfattande
realisationer för att kunna bli
av med dem, men att de små hushållens
ekonomi satte en bestämd gräns
för deras möjligheter att anskaffa mer
än det allra nödvändigaste för livets

remiss av statsverkspropositionen m. m.

uppehälle. Verkligheten talar sålunda
ett annat språk än nationalekonomerna.
Varenda arbetare eller arbetarhustru
i detta land kan konstatera, att
problemet för de små hushållen inte
var brist på varor utan brist på köpkraft.

Den yttersta avsikten med denna bedrägliga
propaganda var ju också, som
vi gång på gång avslöjat, att hålla tillbaka
arbetarnas och med dem jämställda
samhällsgruppers krav på höjda
reallöner. Tack vare ett väl utvecklat
samspel mellan statsmakterna, arbetsgivarna
och den reformistiska fackföreningsbyråkratien
nådde man också
slutligen målet, nämligen allmänt lönestopp.
Och när nu lönestoppet viil
förts i hamn och innan det på något
sätt ens har kunnat påverka det ekonomiska
läget, finner man det lämpligt
att kasta masken i fråga om resonemanget
beträffande köpkraftsöverskott
och varubrist. Nu avslöjas högst officiellt,
att det s. k. inflationsgapet har
försvunnit; den spänning mellan köpkraft
och varutillgång, som kommit
herrar nationalekonomer av olika slag
att lägga pannan i djupa veck och tala
om allvarliga farhågor för eu inflationistisk
utveckling, har helt plötsligt
trollats bort. 1948 års samhällsekonomiska
bokslut visade sig gå ihop. Balansen
är återerövrad. Prognosen för
1948 visade fel på den lilla nätta summan
av 1 miljard kronor, denna miljard,
som enligt nationalekonomerna
förorsakat våra husmödrar så mycket
bekymmer för att de inte kunnat omsätta
den i sakvärden på grund av
varubristen, har gått upp i rök.

Valrörelsens våldsamma larm och
vapengny kring köpkraftsöverskott och
varubrist var ett spegelfäkteri. Kvar
finns nu bara lönestoppet, men det
kan ju självfallet vara värt en mässa.
Det är inte lätt att finna ord för atl
karakterisera en sådan ekonomisk politik.
Men den är på intet sätt överraskande.
Så länge man tillåter stor -

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

i&9

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

finansen att dominera produktionslivet
och vägrar att ens kontrollera denna
verksamhet, blir den ekonomiska politiken
en politik i strid mot folkets intresse.
Det är bara helt naturligt, att
statsmakterna bli förda bakom ljuset
av storfinansens nationalekonomiska
apoiogeter genom falska prognoser och
förvrängda bilder av det ekonomiska
livet. Så länge man tillåter de storfinansiella
krafterna att driva sitt spel,
komma alla prognoser och beräkningar
att precis som hittills uppgöras med
utgångspunkt från kapitalets intresse
och med syfte att pressa de breda folklagren
till eftergifter. Det bär exempelvis
ännu aldrig hänt, att den ekonomiska
expertisen har räknat fel på en
miljard kronor till folkets favör, och
det är en händelse som ser ut som en
tanke, att felet i prognosen var lagom
stort för att skrämma svaga reformistiska
fackföreningsledare att acceptera
lönestoppet, och precis så stort som
erfordrades för att efter lönestoppets
genomförande återställa den samhällsekonomiska
balansen. Prognosen var
därför trots allt inte så dåligt uträknad.

Nu föreligger prognosen för innevarande
år. Den visar balans i ekonomien.
Det går jämnt ihop. Men hur
blir utfallet? Den frågan kan man ställa.
Redan nu börjar fruktan för en kris
att ge sig till känna. Konjunkturinstitutet
förklarar bekymrat i sin rapport,
att vissa tydliga avmattningstendenser
under loppet av 1948 kommit att bryta
sig mot de inflationsdrivande krafterna.
Institutet fortsätter: Man har inom
vida kretsar av näringslivet i långt
högre grad än tidigare blivit medveten
om möjligheten av att nuvarande inflationskonjunktur
inom en nära framtid
kan komma att följas av en kris
eller i varje fall av en konjunkturförsämring.
I anslutning härtill uttalar
konjunkturinstitutet: Liksom i eu del
andra länder har en icke oväsentlig
prisstegring sedan hösten 1947 träffat
inkomsttagarna och därigenom begrän -

sat deras reella köpkraft. Det tycks
vara på tok, hur man än vänder sig.
Man har inte väl hunnit återställa, som
uttrycket låter, den samhällsekonomiska
balansen förrän nya hotande krismoln
hopa sig vid horisonten.

Hur tänker man möta den eventuella
nya krisen? Jo, efterkrigsprogrammet,
som förutsatte ganska långtgående
ingripanden mot storfinansen och en
höjning av köpkraften hos de stora
massorna som ett väsentligt medel att
möta en ny kris, existerar inte längre
annat än på papperet. Efterkrigsprogrammet
har fått vika för en fyraårsplan,
som uttrycker inte bara den
svenska utan också den amerikanska
kapitalismens önskemål. Trots återställandet
av den samhällsekonomiska
balansen och trots perspektivet av en
annalkande kris skall detta program
fullföljas. Massornas läge försämras
genom fortsatt lönestopp, skatteutplundring
och prisstegringar. I stället
för att höja folkmassornas köpkraft för
att åtminstone bromsa krisen och mildra
dess verkningar, presenterar nu regeringen
en ekonomisk politik, som
sänker massornas köpkraft, stärker
storfinansens maktställning och skapar
alla övriga elementa för en framtida
kris. I stället för att lita till en socialistisk
målsättning och vidtaga åtgärder
för att med folkets stöd tygla de
inflationsdrivande och krisbefrämjande
krafterna stärker regeringen dessa krafter
och litar till den borgerliga nationalekonomiens
mer eller mindre misslyckade
prognoser som stöd för sin politik.
Det är därför att man vägrar att
ingripa mot den kapitalistiska speku
lationen och profithungern, som man
aldrig kan klara sig utan ett praktiskt
taget permanent kristillstånd. Samhället
vacklar från kris till kris. Man har
inte väl trott sig genom drastiska åtgärder
ha kommit ur en kris, förrän
man raglar fram mot en ny kris, och
varje gång har man bara ett recept, en
lösning att rekommendera: nedskär -

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2. 161

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning av de breda folklagrens levnadsstandard.
Det har varit fältropet i alla
situationer, och det kommer att så vara,
tills vi få en regim som dristar tänka
annorlunda än i kapitalistiska tankegångar.
Det tråkiga är, att vare sig vi
haft borgerlig eller socialdemokratisk
regering, har den ekonomiska politiken
genom tiderna oföränderligt rört sig
inom ramen för den kapitalistiska produktionsordningen.

I detta sammanhang är det intressant
att studera bankoutskottets ställningstagande
under de senaste årtiondena.
Bankoutskottet är ju som bekant ett
mycket troget eko av bankofullmäktige
och regeringen, enkannerligen regeringens
finansminister. Oavsett hur det ekonomiska
läget gestaltat sig, om det varit
högkonjunktur eller lågkonjunktur, så
nog har bankoutskottet i varje betänkande
yppat de allvarligaste farhågor
för den ekonomiska utvecklingen och
rekommenderat åtgärder för att bromsa
i främsta rummet löneutvecklingen. Det
rör sig här om ett så monotont upprepande
av gamla nationalekonomiska
fraser, att det snarast verkar skrattretande.
Under 1930-talskrisen var naturligtvis
bankoutskottet framme och varnade
för lönestegringar. I stället krävde
utskottet prisstegringar. De fingo bara
inte gå så långt, sade man, att det blev
inflation. År 1936 vidhöll utskottet sin
rekommendation av prisstegringar och
återhållsamhet i fråga om lönerna, trots
att krisen då redan var övervunnen. År
1937 fruktade utskottet inflation, naturligtvis
beroende på lönestegringar. År
1940 var utskottet riktigt på sin mammas
gata. Då viftade utskottet med inflationens
fågelskrämma, men, märk väl,
rekommenderade inte någon stel bindning
av prisnivån. Receptet var konsumtionsbegränsning,
lönestopp, nya
och höjda konsumtionsskatter, höjda direkta
skatter, ökad produktion och dispens
ifrån arbetstidslagen. 1941 krävde
utskottet begränsning av köpkraften och
stramare ekonomisk politik över huvud

taget. 1942 rekommenderades en skärpning
av löne- och prispolitiken, men
utskottet förutsatte ändå, att prisstegringar
inte skulle kunna hindras. Dessutom
rekommenderade man på nytt
lönestopp. 1943 dvker termen om köpkraftsöverskottet
upp i bankoutskottets
utlåtande. Nu räcker det inte längre
med lönestopp, säger utskottet. Ökat
sparande måste till, och man förklarar,
att ingen av de tidigare företagna åtgärderna
vore tillräcklig. 1944 upprepar
utskottet den gamla visan om att
arbetarnas kamp under dessa år mot
lönestoppet hade gjort utskottet betänksamt.
Nu rekommenderar man återhållsamhet
vid lönerörelser uppåt, och man
förklarade, att längre än till 1939 års
nivå fick det inte gå. Men 1945, alltså
redan året efter, blevo utskottsherrarna
oroliga på nytt. Nu varnar utskottet för
höjda löner. Den gamla klichén om allvarliga
farhågor för en inflationistisk
utveckling kommer på nytt till användning.
1946 konstaterar utskottet, att läget
blivit bättre, men det tycks inte
vara bra det heller, ty nu kör man på
nytt fram med spänningen mellan köpkraft
och varutillgång och varnar för
konsekvenserna av lönestegringar. 1947
är den samhällsekonomiska balansen i
allvarlig fara. Spänningen mellan köpkraft
och varutillgång är fruktansvärd,
och utskottet rekommenderar kraftiga
åtgärder. År 1948 spelas slutligen samma
skiva upp fast i forcerat tempo. Inkomsterna
måste begränsas, och budgeten
måste överbalanseras. Det är räddningen
undan katastrofen, anser utskottet.

Nu återstår det att se, vad utskottet
kommer alt skriva i år, sedan det visat
sig, att all dess indignation över köpkraftsöverskott
och varubrist var en ren
överloppsgärning. Men utskottet hämtar
sig säkerligen och kommer förmodligen
att larma om nödvändigheten att nu bevara
den samhällsekonomiska balansen
genom lönestopp och fortsatt överbalansering
av budgeten. Detta det lojalaste

11 Andra kammarens protokoll I9''i9. Nr 2.

162 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

av alla utskott kan inte gärna tänkas
komma med några för regeringen obehagliga
överraskningar. Det bör i detta
sammanhang anmärkas, att högvördiga
bankoutskottets ordförande sedan många
år tillbaka är herr Harald Åkerberg.

Den lilla återblick jag här gjort över
vad bankoutskottet sagt under årens
lopp om den ekonomiska situationen
synes mig vara mycket upplysande för
hur det är ställt i ett land med kapitalistisk
produktionsordning. Vare sig det
är högkonjunktur eller lågkonjunktur
målas situationen i svart. Det är helt
naturligt. Någon trygghet mot kriser
och nöd för de stora massorna kan inte
skapas, så länge ett fåtal profitörer tilllåtas
bestämma över produktionslivet.
Detta utesluter naturligtvis inte att man
även inom ramen för nuvarande produktionsordning
kan vidtaga vissa åtgärder,
som förbättra massornas läge.
Men regeringen har genom sin politik i
icke obetydlig utsträckning förminskat
även sina möjligheter och chanser i den
riktningen.

Anslutningen av landet till Marshallpolitiken
betyder, att landet förlorat sin
fulla rörelsefrihet beträffande den egna
ekonomien och fått en amerikansk kontrollkommission
på halsen, som handlar
utifrån Washingtons och Wall Streets
intressesynpunkter. Anslutningen till
Marshallpolitiken måste betyda ökade
svårigheter för landet att rida ut en
kris genom att vår handel i allt större
utsträckning dirigeras till marknader,
som komma att hårdast drabbas av den
världskris, man redan nu signalerar.
Från USA komma allt oftare rapporter
om begynnande krissvårigheter. Enligt
amerikanska handelsministeriets senaste
rapport har antalet arbetslösa i USA
från den 9 oktober till den 13 november
stigit med 200 000. Under samma tid
har antalet korttidsarbetare med 15 till
34 timmars arbetsvecka stigit från
7 200 000 till 10 400 000. Tar man de
övriga Marshalländerna, så visa alla
rapporter därifrån, att tendensen är

densamma. Det lilla Danmark har redan
nu 100 000 arbetslösa. I Frankrike, Italien
och Belgien noterar man också
stegrade siffror för arbetslösheten. Detta
bör kunna ge en antydan om djupet
i den ekonomiska visdom, som gjort
vårt lands ekonomi beroende av ekonomien
i USA och de andra mer eller
mindre krisbetonade Marshallstaterna.
Vi kommunister ha bekämpat och komma
att bekämpa denna regeringens nya
ekonomiska politik. Del är en politik,
som luckrar upp marken för en kris
och försvårar möjligheterna att övervinna
den på annat sätt än genom en
ökad utplundring av folkets stora massor.
Det är absolut uteslutet, och det
vill jag till sist framhålla, att arbetarna
och med dem jämställda samhällsgrupper
i längden skola finna sig i denna
politik. Vi komma också att göra allt för
att söka mobilisera arbetarmassorna till
kamp för att bryta lönestoppet och för
att åstadkomma en ekonomisk politik,
som förbättrar läget för folket och som
innebär, att storfinansens dominerande
inflytande över .svensk produktion och
politik brvtes.

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Jag har närmast begärt ordet för
att något utförligare än redan i denna
debatt har skett understryka de allvarliga
farhågor landsbygdens befolkning
hyser inför de i statsverkspropositionen
uppdragna riktlinjerna på det speciella
område, som byggnadsverksamheten utgör.
Landsbygden och övriga orter, som
inte äro kvotorter, bli i hög grad missgynnade,
om propositionens anvisningar
komma att följas.

Den utomordentligt välbehövliga förbättringen
av landsbygdens bostadsbestånd,
som kom i gång efter kriget,
stryptes så gott som fullständigt genom
restriktionerna 1947. Den byggnadsverksamhet,
som man nu avser att tillåta
utanför kvotorterna, är alldeles för låg
och har vidare kringskurits långt hår -

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

163

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dare än byggnadsverksamheten på kvotorterna
själva. Därest denna begränsning
av byggnadsverksamheten skall
fullföljas, innebär det ett mycket hårt
slag mot den svenska landsbygdens rätt
att leva sitt eget liv. Det innebär, att den
spirande och löftesrika småindustriföretagsamheten
i landsbygdens små samhällen
icke tillätes fortsätta och utvecklas
och att befolkningen dirigeras till
städer och kvotorter i övrigt. Jag kan
inte tänka mig annat än att landsbygden
kommer att opponera mycket kraftigt
mot en sådan utveckling, när följderna
bli mera påtagliga och för alla
uppenbara.

Som ett exempel på hur illa denna
byggnadsreglering rimmar med verkligheten
på många håll ber jag att få nämna,
att massor av landsbygdskommuner
under det senaste året ökat sin folkmängd.
I andra landsbygdskommuner
pågår en flyttning inom kommunen från
utkanterna till tätare bebyggda samhällen,
en befolkningsomflyttning, som
ingen statistik kan fånga in men som
ändå kräver åtskilliga bostäder och nya
utrymmen.

1 en tid då den svenska landsbygden
håller på att återfinna sig själv och då
ett differentierat näringsliv på landsbygden
skulle kunna lätta trycket på
hyresmarknaden i städerna, då leda de
statliga åtgärderna i stället till en ökad
inflyttning till städerna. Nu vet jag mycket
väl att situationen är utomordentligt
svår för dem som skola bedöma de
besvärliga avvägningsproblemen, men
jag tillåter mig ändå vädja till vederbörande
att beakta vad som håller på
att ske. Måhända sker det kanske främst
därför att landsbygden under en gången
tid inte med samma energi som städerna
fört fram sina byggnadskrav, kanske
också därför att de bristfälliga uppgifterna
om bostadsbeståndet på landsbygden,
som vissa kommuner levererat,
endast i mycket begränsad utsträckning
låtit sig fånga in av den offentliga byggstatistiken.

Herr talman! Jag skulle också vilja
säga ett par ord om ett problem på jordbrukets
område. När 1942 års jordbrukskommitté
framlade sitt stora betänkande
med långt gående funderingar
om hur vårt jordbruk skulle klara sig
i en överproducerande värld efter kriget,
kände jag mig inte alldeles övertygad
om att situationen bedömdes rätt.
Jag hade en känsla av att man byggde
för mycket på idéer, som visserligen
voro moderna för ögonblicket men som
kanske inte skulle få mycket större livslängd
än jordromantiken av modell
1910.

Jag tillåter mig påpeka, att jag redan
1946 väckte en motion, vari jag drog
upp konturerna för hur ett livskraftigt
småbruk skulle kunna utvecklas under
dåvarande och kommande betingelser.
I dag har jag tillfälle att konstatera, att
man till och med inom jordbruksdepartementet
inte är lika övertygad om småbrukens
omedelbart förestående avrättning
som man var så sent som i fjol.
Tillkomsten av den utredning, som nyligen
tillsatts och som jag hälsar med
stor tillfredsställelse, visar att man i
dag inte ser med alldeles samma ögon
på problemet som jordbrukskommissionens
majoritet gjorde. Jag hoppas att
utredningen också skall komma att visa,
att småbruket både är livsdugligt och
ur samhällssynpunkt nödvändigt även
i framtiden. Jag tror att småbruket
kommer att utvecklas liksom allt som
tror på sig själv och har kraft nog att
leva. Det är min fasta förvissning att
småbruket äger denna kraft att leva.
Det går lyckligtvis inte att stöpa om
det svenska jordbruket i en enda form.
Det vore att önska, att de som makten
ha på detta område ville rikta lantbruksnämndernas
uppmärksamhet mera
på att tänka på de uppgifter som höja
vårt lands produktion än på att med
nit och iver skapa om brukningsförhållandena
på den svenska landsbygden i
en riktning, som väl snarast leder till
en minskning av den svenska jordbruks -

164 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

produktionen i en tid, då alla äro överens
om att jordbruksproduktionen bör
ökas.

Herr NORUP: Herr talman! Vid årets
remissdebatt liksom vid de senaste
årens remissdebatter är det de ekonomiska
problemen som främst behandlats.
Huvudämnet har varit hur man
skall kunna åstadkomma balans mellan
varutillgång och penningtillgång. Detta
är ganska naturligt, eftersom statens ingrepp
i den enskilde medborgarens liv
medfört att dessa ting blivit särskilt aktuella,
inte bara för samhällets dirigerande
organ utan även för den enskilde
medborgaren.

Vi ha tidigare fått uppleva att goda
tider övergått i sämre. Vårt lands ekonomiska
läge är i dag betydligt sämre
än det var under krigsåren med deras
oroliga förhållanden. Jag tror emellertid
att tiderna åter skola bli bättre, om
goda krafter hjälpas åt för att åstadkomma
detta. Jag är inte övertygad om
att de debatter ha varit fruktbara, som
förts här angående möjligheterna att
åstadkomma bättre ekonomiska förhållanden
i vårt land. Jag tror det skulle
vara mera gagnande att man försökte
gemensamt lösa de olika problemen.

Finansministern nämnde i sitt anförande
i går, att det är nödvändigt för
oss att söka åstadkomma balans i samhällsekonomien.
Han är inte ensam om
att säga detta, ty det har flera gånger
förts fram även från oppositionen. Man
har sagt, att det är nödvändigt att öka
effektiviteten i arbetet och därmed produktionen
och att öka sparandet, om vi
skola nå denna balans. Jag vill helt instämma
i detta.

Regeringen bär under det senaste
halvåret förhört sig hos näringslivets
organisationer om möjligheterna att ta
upp diskussioner om detta spörsmål,
och svaret har väl inte blivit helt avvisande.
Även jordbruket har blivit tillfrågat
om det är villigt att vara med
om att söka åstadkomma balans på det

ekonomiska området. Representanter
för såväl den ekonomiska som den fackliga
föreningsrörelsen bland jordbrukarna
ha svarat, att jordbruket är berett
att göra vad det kan för att åstadkomma
detta, men givetvis ställa jordbrukarna
vissa villkor, när de gå att
delta i en dylik diskussion. Vi hävda
att det uttalande, som två riksdagar
gjort, om att klyftan mellan den ersättning,
som jordbrukarna erhålla för sin
arbetsinsats, och den som erbjudes övriga
grupper skall utjämnas. Vid varje
tillfälle då denna fråga varit uppe till
diskussion har det hävdats, att det just
då inte varit möjligt att utjämna denna
klyfta. Denna gång hävdas det, att det
inte går att utjämna klyftan just nu,
emedan övriga grupper gått med på ett
lönestopp och emedan man måste söka
åstadkomma en begränsning av inkomster
och köpkraft. Vi jordbrukare förstå
detta argument, men å andra sidan
måste vi framhålla, att jordbrukarna i
längden inte kunna nöja sig med att för
sin arbetsinsats få en lägre ersättning
än andra grupper.

Jag har tidigare sagt, att vi jordbrukare
äro beredda att göra allt vad vi
kunna för att åstadkomma en produktionsökning.
Man har uppmanat jordbrukarna
att söka stegra produktionen
med 8,5 procent under de närmaste fem
åren, och det finns väl vissa möjligheter
att göra detta. Regeringen har i sitt
femårsprogram förklarat sig beredd att
tillåta en ökning av importen av konstgödning,
kraftfoder och maskiner för
jordbrukets behov. För min del är jag
inte riktigt övertygad om att de kvantiteter
av dessa ting som upptagits i femårsprogrammet
äro tillräckliga för att
jordbruket skall kunna åstadkomma
denna produktionsökning.

En sak kunna vi emellertid vara överens
om, nämligen att det är nödvändigt
att öka produktionen. I den mån jordbruket
kan öka livsmedelsproduktionen
här hemma frigöras valutor, som kunna
användas för inköp av andra nödvän -

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

165

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dighetsvaror än livsmedel. Glädjande
nog har skörderesultatet det senaste
året varit gott, och denna förbättring
har verkat på det sätt jag nyss antydde.

Det fordras emellertid någonting mer
än råvaror till jordbruket. 1 samma mån
som jordbruksproduktionen skall ökas
måste tillgången till arbetskraft för jordbruket
ökas. Jag är övertygad om att
kammarens ledamöter väl känna til) de
svårigheter jordbruket haft under de
senare åren att skaffa arbetskraft. Det
har varit flera orsaker till detta. Jordbruksarbetet
har väl inte hört till de
allra mest populära arbetena, och dessutom
ha möjligheterna att betala arbetskraften
varit sämre inom jordbruket än
inom andra näringsgrenar — i synnerhet
har detta gällt kreatursskötare. Tyvärr
kan man konstatera, att statsmakterna
inte alltid visat något större intresse
för att tillsammans med jordbrukarna
lösa dessa problem. Hittills har
jordbruket med undantag för ett år fått
förskottera de ökningar av lantarbetarnas
löner, som varit så nödvändiga och
rättvisa, och inte fått kompensation
förrän efter 8 å 10 månader. Jordbruket
har dessutom måst föra en hård kamp
för att få upp priserna på sina produkter
till en sådan nivå, att det varit möjligt
att få de ständigt stegrade omkostnaderna
täckta.

Ingen vill väl påstå, att jordbruket
under de senaste åren dragit sig för att
söka åstadkomma så stor produktion
som möjligt. Att produktionen kunnat
upprätthållas under krigsåren, när en
stor del av arbetskraften antingen var
inkallad till beredskapstjänst eller dragits
åt andra håll, berodde på att de
självbrukande bönderna och deras familjer
gjort en storartad arbetsinsats.
Man har genom lagstiftning begränsat
arbetstiden för de anställda, men hur
är det för bönderna? De och deras familjer
ha fält finna sig i en oerhört
mycket längre arbetstid. När det inte
gått att anskaffa arbetskraft, ha de själva
fått öka sin arbetsbörda. Detta kan

emellertid inte fortgå i längden. Det
finns i dag vissa tendenser som tyda på
att jordbruket inte i längden kan vara
med om ett samarbete i denna form. Jag
tänker särskilt på mjölkproduktionen,
som har sin största betydelse för småbruket
och bondebruket. Man har där
börjat fundera över huruvida man har
råd att bibehålla kreatursbesättningarna,
när mjölkproduktionen är så litet
lönande. Finns det då ingen möjlighet
att bedriva jordbruket efter andra
linjer?

Statsrådet Sträng tog i gär upp
spörsmålet om mjölkproduktionen. Jag
var något förvånad över den lätthet
med vilken han tog på detta problem
och vilken rimmar illa med den nyårsöversikt
han tidigare lämnat och vari
han uttalat, att det är nödvändigt att ta
upp till granskning problemen om
mjölkproduktionen och om avvägningen
mellan de olika jordbruksprodukterna.

Inom Svenska mejeriernas riksförening
ha vi gjort en utredning om i vilken
mån jordbrukarna gjort sig av med
sina kreatursbesättningar. Bland de
270 000 anslutna jordbrukarna har man
företagit en stickprovsundersökning,
omfattande 50 000 jordbrukare, mellan
10 och 100 procent av hela antalet i
olika landsdelar. Av denna undersökning
framgår, att cirka 3 000 jordbrukare
i landet ha sålt sina besättningar
och numera bedriva kreaturslöst jordbruk.
Det är väl inte något så högt procenttal,
men tendensen är värd att observeras.

Antalet mjölkleverantörer bär minskat
även av en annan anledning, nämligen
att man i ganska stor utsträckning
övergått till äggproduktion. Tendensen
att övergå till kreaturslöst jordbruk har
varit störst i de bästa jordbruksområdena
men även i smålandslänen och,
egendomligt nog, på ett ställe i Norrland,
nämligen Hälsingland, där inte
mindre iin 5,in; procent av jordbrukarna
ha sålt sina kreatursbesättningar.

Det nämndes i går att injölkproduk -

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

10(5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tinnen har minskat med 2 procent från
1947 till 1948. Vi böra i detta sammanhang
komma ihåg, att 1947 var ett missväxtår,
och likväl var produktionen lägre
under 1948. Detta är ett observandum
som man måste ta hänsyn till, när
mjölkpriserna skola bestämmas.

Jag har tidigare sagt och jag vill nu
upprepa det, att jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse är beredd att
medverka till stabiliseringen, och vi
skola hålla den överenskommelse vi ingått
och som gäller till och med september
1949.

Man diskuterade i går mjölkprisfrågans
dagsaktuella läge, och det framgick,
att det inte för dagen är aktuellt
med en höjning av mjölkpriset. Jag
skulle emellertid tro, att jordbruket är
lika intresserat av att så tidigt som möjligt
få veta, vilka priser på jordbruksprodukterna
som skola gälla för det
kommande året, som jordbruksministern
var att få veta jordbrukets inställning
till prissättningen på vissa produkter.

Det är givetvis all anledning att uttala
önskemål om att jordbrukskalkylen
så tidigt som möjligt kommer under debatt,
så att jordbrukarna kunna planlägga
sin produktion. Många jordbrukare
sluta nu upp med mjölkproduktionen
och övergå till kreaturslöst jordbruk.
Detta slag av jordbruk har också
varit föremål för diskussion i tidningspressen.
Jag tror för min del inte att
man behöver hysa några farhågor för
mjölktillgången nu, utan att såväl behovet
av konsumentmjölk som en stor del
av matfettsförsörjningen skall kunna
tillgodoses. Men om det inte blir en förändring
av mjölkpriset till det bättre,
skulle jag tro att den dag kan komma,
när mjölkprisets höjd icke enbart är ett
jordbrukarintresse utan även ett konsumentintresse.
Jag skulle tro, att mjölken
som produkt betyder så mycket i vår
folkförsörjning, att man har anledning
att följa utvecklingen på detta område
med uppmärksamhet, .lag hoppas att vi

skola kunna diskutera detta problem under
ömsesidig förståelse, när den tiden
kommer. Det är först när jordbrukskalkylen
skall diskuteras som vi från jordbrukets
sida kunna ge besked om var
en förskjutning i prisnivån skall ske,
huruvida ett ökat mjölkpris skall uppnås
genom jämkningar i priset på andra
produkter eller om pengar för att göra
mjölkproduktionen räntabel skola tillföras
jordbruket från annat håll.

En av de faktorer som medverka till
balans är också sparandet. Jordbruksministern
berörde här ett av herr von
Seth anfört exempel rörande smålandsjordbrukarnas
inställning till traktorköp.
Jag kan för min del inte instämma
i det resonemang, som enligt jordbruksministerns
referat — jag hörde inte
herr von Seths yttrande — hade framförts
under diskussionen, nämligen att
jordbrukare i Småland köpte traktorer
på grund av att de inte litade på penningvärdet.
Jag anser att köp av såväl
traktorer som andra maskiner inte kan
vara ett brott mot sparandet inom jordbruket.
Många jordbrukare ha i dagens
läge inte råd att underlåta att skaffa sig
arbetsbesparande maskiner, även om de
icke skulle ha tillgång till banktillgodohavanden
utan måste låna upp pengar.
Det är ändå en klok politik. Man bör
hälsa med tillfredsställelse att de synpunkter,
som framförts ifrån bondeförbundshåll
i höstas, att mera pengar
skulle ställas till förfogande för samköp
av maskiner i år beaktats i jordbrukshuvudtiteln.
Vi äro tacksamma för den
mindre ökning av anslaget som skett
på detta område.

Vad gäller jordbrukarnas vilja till
sparande vill jag peka på att jordbrukarna
redan i våras vid diskussionen
om jordbrukskalkylen och prissättningen
på jordbrukets produkter visade, att
de voro beredda att pruta 15 miljoner
kronor på berättigade prishöjningar.
Följaktligen ha inte statstjänarna varit
ensamma om att visa vägen till sparande.

Onsdagen den 19 januari 1949 fm.

Nr 2.

107

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Beträffande nionde huvudtiteln har
man väl anledning att göra både glädjande
och mindre glädjande reflexioner.
Det med en miljon ökade anslaget
till hushållningssällskapen för att sätta
dessa i stånd att bättre kunna hjälpa till
vid saminköp av maskiner är ett glädjeämne.
Av nedslående natur är emellertid
att jordbrukets huvudtitel har fått
vidkännas en nedprutning på 66 miljoner
kronor, under det att andra huvudtitlar
ha bibehållits vid ungefär oförändrad
omfattning eller ökat. Det är
emellertid en tröst att konstatera, att
den åderlåtning, som nionde huvudtiteln
har fått vidkännas, inte går ut över
jordbrukarna. Det är det minskade anslaget
till spannmålsbolaget, som åstadkommit
reduceringen. Det var spannmålsbolagets
inköp av importerad
spannmål som möjliggjorde att konsumenterna
kunde få köpa mjöl och bröd
till ungefär oförändrade priser. Det har
alltså icke gällt en jordbrukssubvention
utan en indirekt konsumentsubvention,
som på grund av det förbättrade skördeläget
nu inte behöver förekomma.

Om man skulle uttala några önskemål,
skulle det väl vara, att anslaget till
jordbrukets undervisningsanstalter, till
jordbrukets forskning och lagringsförsök
hade fått litet större omfattning. Det
är en oerhörd skillnad i storlek mellan
de medel som anslås till jordbruksforskning
och de som anslås till vetenskaplig
eller teknisk forskning. Både den
tekniska och vetenskapliga forskningen
ha fått bortåt cn miljon kronor vardera,
om jag inte minns fel. Jordbruket har
fått nöja sig med 250 000 kronor. Det
skall dock med tacksamhet antecknas,
att vi i år fält 50 000 kronor mer iin i
fjol. Jag ber dock att få uttala den förhoppningen,
att ytterligare medel skola
ställas till förfogande för en ökad forskning
på lagringsområdet. Jag är övertygad
om att härigenom mycket av värde
skulle kunna vinnas för hela samhället.

Från mejeriorganisationens sida hade
vi hoppats, att i årets proposition för -

slag skulle ha upptagits om åstadkommande
av det försöksmejeri som vi så
väl behöva. Jag vädjar till jordbruksministern
att framlägga förslag därom
under året med hänsyn till detta för
mjölkproduktionen så brännande spörsmål.

Till slut vill jag säga att jordbrukets
folk vill vara med om att föra en stabiliseringspolitik
för att åstadkomma en
produktionsökning, som är till gagn för
alla, samt uttala en förhoppning om att
vi må kunna taga upp detta problem i
samarbete och under ömsesidig förståelse.
När nu jordbrukets huvudtitel remitteras
till utskott är det min förhoppning,
alt den där skall få sådan behandling,
att jordbrukarna skola få bättre
möjligheter till hjälp till självhjälp.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen rörande förevarande
propositioner till kl. 7.30 em.,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 3.

Avlämnades följande motioner, nämligen: nr

30, av herr Bladh in. fl., om ökat
anslag till bidrag till studieförbund för
administrations- och organisationskostnader; nr

31, av herr fl Astad om beredande
av ökat bidrag till soldathemsverksamheten; nr

32, av herr Lindberg in. fl. om
ökat anslag till det frivilliga skytteväseendets
befrämjande;

nr 33, av fru Gärde Widemar in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag för budgetåret 1949/50
till karolinska mediko-kirurgiska institutet; nr

34, av herrar Dickson och östlund,
om utredning rörande reglerna för cn -

168 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

skild vägs överförande till allmänt vägunderhåll; nr

35, av herr Dicksoti, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Kommunikationsdepartementet:
Avlöningar;

nr 36, av herr Mårtensson i Uddevalla
m. fl., angående en mellanriksbana över
gränsen i Bohuslän;

nr 37, av herr Huss m. fl., angående
intensifierad medicinsk undersökning
och forskning rörande folksjukdomarna;

nr 38, av herr Mårtensson i Smedstorp
in. fl., om viss ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser angående
fastighetstaxering;

nr 39, av herr Edström, angående
restitution av skatt på bensin, som användes
för framdrivande av tåg medelst
traktorer;

nr 40, av herr Sundström, om pension
eller understöd åt arrendatorn

J. A. Johansson;

nr 41, av herr Svensson i Alingsås,
om pension åt förre tillsyningsmannen

K. J. Hedén;

nr 42, av herr Andersson i Munkaljungby,
om förhöjd pension åt t. f. banbiträdet
M. Tengberg;

nr 43, av herr Christenson i Malmö,
angående utsträckt tillämpning av den
till arbetsrätten hörande skyddslagstiftningen; nr

44, av herr Edström, om ändrade
bestämmelser angående övertidsersättning
för sjöfolket;

nr 45, av herr Larsson i Karlstad
in. fl., om viss ändring av lantbruksnämndstaxan; nr

46, av herr Heeggblom m. fl., angående
viss ändring i villkoren för producentbidrag
å mjölk;

nr 47, av herr Heeggblom m. fl., angående
tidsenliga åtgärder för smådjursavelns
befrämjande; och

nr 48, av herr Staxång m. fl., om utredning
rörande mjölkproduktionens
ekonomi m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 19 januari.

Kl. 7.30 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.).

Herr förste vice talmannen anmälde,
att den från förmiddagens sammanträde
uppskjutna överläggningen rörande
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1,
angående statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1949/50, och nr 2,

angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1948/49, nu
komme att fortsättas; och lämnades därvid
enligt förut gjord anteckning ordet
till

Herr LARSSON i Stockholm, som yttrade:
Herr talman! Då jag nu har att
inför en naturligen glest besatt kammare
inleda sista akten av denna mastodontdebatt
och överblickar mina intryck
från dessa två dagar, så är det
förhärskande intrycket att vi här konstituerat
oss till ett rikets allmänna be -

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Nr 2.

169

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

svärsutskott, en klagomur där man från
olika grupper och olika landsändar
framför sina ogillanden — men också
gillanden och lovprisande skildringar
— av dagens svenska samhälle med alla
dess små och stora brister. Det är naturligt
att debatten då och då spetsar
till sig i spänningen mellan de båda
idémässiga motsättningarna i den
svenska politiken, den fria ekonomien
och regleringssamhället.

Jag har tidigare kommit att tänka på,
och även nu när jag lyssnade till flera
av de anföranden, som här hållits från
regeringens sida, vilket storartat uppsving
läkemedelsindustrien och medicinen
gjort under vår generation. Det
finns så många nya medel, det finns
hormoner och vitaminer, det finns mögelsvampar,
carbamider och sulfa och
alla möjliga nyttiga och kanske också
mindre nyttiga ting. I denna välskötta
medicinska kultur utvecklar sig lätt
något som man kan kalla den medicinerande
människan, den som måste
taga sömnpulver för att hon inte tror
att hon eljest kan sova, som måste taga
fenedrin för att hålla sig vaken, den
som måste taga särskilda droger för att
få aptit och särskilda droger för att
inte äta för mycket, den som efter läkekonstens
alla regler går igenom särskilda
kurer för att fetma eller magra.
Man tror allenast på konstgjorda hjälpmedel,
man tror inte därjämte på naturens
egen läkekraft utan alla kurer. Jag
kan inte undgå det intrycket, att de
som nu sköta samhällskroppen ofta i
all välmening falla offer för samma
vidskepelse. Man vågar inte, trots de
nu hundraåriga erfarenheterna efter
näringsfrihetens genomförande, lita på
den fria ekonomiens alla anpassningsmöjligheter,
man vågar inte lita på alla
de värden, som det fria initiativet och
de enskilda individernas produktionskraft
skapar, allt vad detta betytt för
det svenska samhället. Det ha vi ju så
inånga exempel på från förfluten tid
och även från våra dagar.

Om man t. ex. följer herr statsrådet
Strängs olika uttalanden i fråga om
brödransoneringens avskaffande från
våren 1948 över interpellationsdebalten
i juli och de olika uttalanden han hade
under augusti och september, då får
man ett mycket övertygande exempel
på hur denna alltför stora samvetsgrannhet,
hur detta krav på att fordra
hundraprocentig säkerhet otvivelaktigt
gjorde, att han med orimligt dröjande
steg äntligen den 2 oktober skred till
den reform, som var ett uttryck för den
allmänna meningen, brödransoneringens
slopande. Jag menar att man i behandlingen
av denna fråga så tydligt
ser den psykologiska inställning, den
mentalitet som behärskar dem som nu
ha till uppgift att sköta detta samhälles
alla spakar och skruvar. I behandlingen
av en sådan fråga ser man skillnaden
mellan vad vi kalla socialliberalismen,
vilken jag företräder, och den socialistiska
inställningen. Skillnaden består
inte däri, att vi skulle hylla ett
manchesterliberalt samhälle. Vi erkänna,
även vi, samhällets ansvar för en
socialt och ekonomiskt sett lycklig utveckling,
och vi vilja, i likhet med socialdemokraterna,
giva detta ansvar uttryck
i de socialpolitiska reformer, som
nu de sista åren enat alla huvudgrupperna.
Vi äro också övertygade om nödvändigheten
av generellt verkande medel
för att styra och lägga till rätta
utvecklingen i en socialt och ekonomiskt
önskvärd riktning. Jag pekar då
naturligen på konjunkturpolitiken och
nödvändigheten för samhället att med
statliga ingripanden styra konjunkturerna
och undvika de stora arbetslöshetskriserna.

Vår allmänna hållning är emellertid,
att när man prövar sådana åtgärder
skall man hellre fria än fälla. Man skall
främst lita till den fria människans förmåga
att av egen kraft klara samhällsproblemen.
Jag tror, att det stora deltagandet
i valet och den stora ökningen
av anslutningen till folkpartiet, som

170

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

detta val visade, är ett uttryck för en
allmän önskan hos de grupper, som vi
närmast representera, att så snart som
möjligt bli fria. Valet gav ett uttryck
för anslutningen till programmet om
frihet under självansvar, med den rätta
balansen mellan friheten och den kollektiva
samverkan.

Jag tror att det är en grundlig missuppfattning
av valresultatet om man
tror, vilket man ofta tycks göra på
socialdemokratiskt håll, att den stora
anslutningen till folkpartiet berodde
på en övergång från sådana grupper,
som eljest enligt sina intressen skulle
ha röstat med högern. Än mindre berodde
det på någon önskan från de
stora företagarnas sida att i folkpartiet
få ett redskap för sina, efter vad man
antar, mer eller mindre socialt reaktionära
planer. Tittar man nämligen närmare
på valsiffrorna och framför allt
jämför siffrorna i de valkretsar, där den
liberala framgången varit störst, då kan
man inte undgå att finna ett sammanhang
mellan dessa röstsiffror och den
omfattning, i vilken mellangrupperna
varit representerade, således alla små
och stora fria företagare i industri och
jordbruk, förvaltningspersonal, tjänstemannavärlden
i vidaste mening samt
kvinnorna, särskilt då de yrkesarbetande
kvinnorna. I de valkretsar där folkpartiets
valframgångar varit störst, finna
vi också den starkaste representationen
för alla dessa mellangrupper,
vilkas tillväxt sammanfaller med det
stigande välståndet i det svenska samhället.
Denna folkgrupp har, sociologiskt
sett, varit den expansiva sektorn i
det svenska samhället under de sista
årtiondena.

Mot denna vår inställning framhöll
herr finansministern i sitt ytterst fängslande
och, får jag kanske också säga,
charmerande anförande nödvändigheten
av alt dock alltjämt behålla en reglering
med spakar och skruvar, vilka
behövde användas för att hålla den
fulla sysselsättningens hårt ansträngda

in.

ekonomiska krafter i balans. Mot denna
bild har redan min vän herr Waldemar
Svensson erinrat, att man får det intrycket
att regeringen under de tre
sista åren inte alltid dragit åt de rätta
spakarna eller skruvat på de rätta skruvarna.
Man skulle härtill kunna lägga
den observationen, att vid en fri ekonomi
drabba sådana mänskliga missgrepp
allenast företagaren själv, den
enskilde, eller i varje fall en trängre
krets. I detta fall åter drabba missgreppens
följder det allmänna, hela folkets
ekonomi.

Den allmänna önskan att bli fri från
de regleringar, som på olika sätt binda
det ekonomiska livet, har ju också på
flera ställen kommit till uttryck i konjunkturinstitutets
rapporter och i finansplanen.
Jag kan emellertid inte
underlåta att mot detta sätta herr finansministerns
mycket trosvissa bekännelse
till nödvändigheten av en permanentning
— låt vara i andra former
— av regleringsekonomien.

Jag kan inte heller underlåta att
framhålla en annan mycket allvarlig
olägenhet, som ofta förutsagts i kritiken
av en socialistisk ordning, och som
vi nu mycket uppenbart ha framför
oss i den bilaga till statsverkspropositionen,
som följer finansplanen för
nästa budgetår. När jag läste denna bilaga
förnyades samma intryck, som jag
fått under de föregående år jag haft
äran att tillhöra denna kammare: man
blir imponerad, fängslad men framför
allt förskräckt över hur invecklat, uppriktigt
sagt hur svårfattligt detta dokument
är, där man söker skissera grundlinjerna
icke bara för statens finanser
utan för folkhushållningen över huvud
taget. Det måste enligt sakens natur
vara ett väldigt ekonomiskt kunskapsstoff
som här samlats och siffermässigt
fixerats, analyserats och grupperats
för att kunna tjäna som ett tillförlitligt
underlag för den tankebyggnad, som,
översatt till praktisk politik, gör anspråk
på att vara en. låt vara behövlig

Onsdagen den 19 januari 1949 cm. Nr 2. 171

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

men dock normerande plan för det
.svenska folkets ekonomiska liv och leverne
under det år som kommer. Med
all aktning för den sakkunskap, det
skarpsinne och gärna också den stilistiska
konst som präglar utredningarna
— för oss gemene man, som icke äro
några experter, är detta icke någon lätt
läsning. Ändå måste vi genomtränga
den för att kunna taga ställning till de
här föreliggande huvudproblemen. Man
måste läsa dessa utredningar både en
och två gånger under stilla och eftertänksamma
timmar, och måhända går
det då många av kammarens ledamöter
som det gått mig: man kan inte undertrycka
en suck över att finanspolitikens
i grund och botten mycket vitala
problem skola vara så krångliga. Det
ligger en fara i detta, som inte får förbises.
Faran är den, att den allmänna
demokratiska debatten, till förfång för
dessa frågor, blir ett fält reserverat för
experterna och naturligtvis även de
berörda intressegruppernas ombudsmän
och sekreterare. .lag menar icke härmed
att det är experterna som regera;
men endast experterna behärska den
metodik, som behövs för att regera ett
regleringssamhälle.

Detta är en klar och tydlig fara för
den levande demokratien, och jag kan
inte underlåta att framhålla, att den erfarenhet
dessa år givit oss också är
lärorik på längre sikt: ju längre man
sträcker ut det statliga inflytandet över
det ekonomiska livet, ju starkare socialistisk
prägel man ger samhället, desto
mer invecklad och svårbedömbar blir
styrandets och förvaltningens konst,
och desto mera otillgänglig är den för
de demokratiska arbetsmetoderna. Detta
skäl adderar sig för mig och många
till åtskilliga andra till förmån för ett
friare ekonomiskt system, där man begränsar
sig till generellt verkande åtgärder
för att styra utvecklingen i
önskvärd riktning.

Efter dessa allmänna reflexioner till
förmån för värdet av ökad rörelsefri -

het för den enskilde och ökad tilltro
till samhällets egen naturliga läkekraft
övergår jag, herr talman, till att säga
några ord i ett ämne, som står mig
nära, nämligen den kommunala hushållningen
och den icke oviktiga plats
den intar i resonemanget om nationaibudgeten.
Med all rätt framhålles såväl
i analysen av de förflutna åren efter
krigets slut som när det gäller planerna
för 1949, att den kommunala
konsumtionen enligt kommunernas
driftsbudget varit särdeles expansiv
och alltjämt tenderar att öka. Den
kommunala konsumtionen har under
de tre sista åren stigit med 50 procent
mot 10 procent för den statliga. Källskattereformen
har, såväl genom sättet
för själva övergången som i och för
sig, under dessa år av inflatoriskt stigande
skatteunderlag varit gynnsam
för kommunernas kassor och gjort det
möjligt att tillfredsställa många angelägna
behov, som under krigsåren fått
stå tillbaka. Man får inte heller, då
man bedömer de kommunala utgiftssiffrorna,
bortse från att de stora socialreformer,
som vi här i riksdagen
beslutat, medfört betydande och delvis
eftersläpande belastningar av de kommunala
budgeterna.

För att taga ett exempel från min
egen stad kan jag nämna, att folkpensionsreformen
och barnbespisningen
fört in nya utgiftsposter på Stockholms
stad, som för detta år sammanlagt stiga
till i runt tal 13 miljoner kronor. Att
kostnaderna för skolväsendet under
dessa år ökas med stora steg är ju också
klart, då nativitetsökningens stora
barnkullar börja komma upp i skolåldern
och då antalet skolpliktiga barn
i Stockholm ökats från 47 000 år 1945
till 01 000 år 1949 för att kulminera
år 1957 med beriikningsmässigt 104 000.
Dessa siffror ställa ju oerhörda anspråk
på såväl folkskolornas kapitalbudget,
investeringar i byggnader in. m. som
på driftsbudgeten. Det är ju uppenbart
för att nu göra en anmärkning i

172

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

marginalen — att vi i Stockholm med
största bekymmer konstaterat den exceptionellt
starka folkökningen under
de sista fem åren. Med ganska stor tillfredsställelse
ha vi kunnat konstatera,
att vi mot slutet av 1948 för första
gången på femton år kommit tillbaka
i det läget, att vi ha ett verkligt invandringsunderskott,
en större utflyttning
än inflyttning således. Det är
huvudsakligen blott med hjälp av vår
alltjämt höga nativitetssiffra, som rör
sig omkring 6 000 å 7 000 barn, som
Stockholm under 1948 uppvisat någon
folkökning.

Men det kan inte hjälpas: på de
många växande tätorterna läggas mycket
stora och viktiga kommunala uppgifter.
Jag tror det var någon som
sade under förmiddagens debatt, att
enligt själva den ekonomiska plan efter
vilken vi leva under dessa år, räknas
med en produktionsökning, som
framför allt måste ligga i en ökning
av vad man förr i tiden kallade stadsmannanäringarna
— industri, handel
och därmed jämförlig verksamhet.

Det är klart att kommunerna under
denna konjunktur ha måst taga på sig
ständigt växande bördor för den byggnadsmässiga
utvecklingen, för gator
och vägar, vatten och avlopp, bostäder,
barnrikehus och allt annat, som vi i
olika sammanhang behandla och uppmuntra
här i riksdagen. Vi beklaga
oss icke över dessa ökningar, vi kommunalmän.
Vi ha varit eniga om, att
man också inom den kommunala sektorn
av den offentliga hushållningen
skall söka hjälpa till med att genomföra
ett socialt rättvisare samhälle. Så
till vida och av dessa skäl ha vi alltså
också inom kommunerna medverkat
till den bild, som finansministern anför
i sin finansplan, då han talar om
ett folkhushåll, som strävar att vidga
sig upp till eller över gränsen för sina
tillgångar.

Det är emellertid klart, att den nödvändiga
stabiliseringspolitiken också

måste gälla den kommunala hushållningen.
På många håll ha vi sedan
åratal förfäktat nödvändigheten av en
strängare angelägenhetsprövning av utgifterna.
Det stagnerande skatteunderlag,
som vi nu kunna skönja, gör en
sådan restriktiv inställning än nödvändigare.
Den ökning av skattetrycket,
som man på många håll nödgats genomföra
redan i år, är ju en varning
för en fortsättning av denna expansiva
politik. Statsministern har också i ett
uttalande i december understrukit denna
varning. Det hade blott varit önskvärt
att detta auktoritativa omdöme om
den kommunala finanspolitiken hade
kommit innan de kommunala budgeterna
och skattesatserna redan voro
fastställda.

Jag tillåter mig vidare att ett ögonblick
dröja vid den kommunala förvaltningens
sorgebarn framför andra: investeringarna.
Jag har fullständigt
klart för mig vilken central betydelse
detta har i den plan, efter vilken vi nu
måste leva, då som tysken säger:
»Schmalhans ist Kiichenmeister.» Investeringarna
måste ju skäras ned
inom ramen för det verkliga sparandet.
Jag har ju tillhört dem, som förfäktat
nödvändigheten av att detta skulle ha
kunnat ske tidigare och kraftfullare.
Jag nödgas emellertid som kommunalman
säga, att jag delvis befinner mig
i samma läge som den bekante prästman,
som ständigt bad om en sparsam
hustru men nu måste bekänna, att han
blivit bönhörd över hövan.

Jag bortser i detta sammanhang från
bostadsbyggena, som ju äro en sak för
sig och vilka, genom att de flyttats över
från den privata till den kommunala
sektorn, i viss mån inflaterat de kommunala
siffrorna. Men bortsett därifrån
uppgå de kommunala investeringarna
under 1948 till i runt tal 750 milj.
kronor. En enquéte från konjunkturinstitutet
har gett en samlad summa
för planerade investeringar under 1949
av 1 100 milj. kronor, alltjämt bortsett

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Nr 2.

179

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

från bostadsbygget. Enligt den föreliggande
normerande nationalbudgeten
i denna avdelning få kommunerna
ingalunda genomföra denna ökning
med 350 milj. kronor — tvärtom blir
det en ytterligare minskning på några
tiotal miljoner kronor!

Jag måste acceptera de skäl, som
ligga till grund för denna uppskattning.
Men vid prövningen av investeringarna
är det dock vissa synpunkter,
vilka jag hemställer om att de inom
angiven ram i görligaste mån måtte beaktas.
Den minskning, som nu förestår
— och detta inför ökade behov! —
kommer att drabba byggen för skolor,
sjukhus och över huvud taget för sociala
ändamål. Jag tar som sagt inte
upp bostäderna, om vilka det säkert
blir tillfälle att tala en annan gång. Jag
berör inte heller de speciella lokala
bekymmer, som man kan ha på olika
håll. Som framgått av pressen, bär för
Stockholms vidkommande särskilt de
stora trafikbyggen, som vår extrema
utveckling under de sista årtiondena
gjort nödvändiga, berett oss särskilda
bekymmer.

Däremot tillåter jag mig att taga upp
den principiella frågan, om det verkligen
är klokt och samhällsnvttigt att
så strängt utesluta alla de nödvändiga
kompletteringar till bostäderna, som
behövas för att ett samhälle skall
fungera väl och kunna byggas ut på
ett socialt harmoniskt sätt. Jag tänker
då främst på alla dessa små och medelstora
industriorter, som under de
sistförflutna åren haft en ovanligt kraftig
invandring, kanske mest av unga
ogifta karlar. Här behövs det sannerligen
något mer än bostäder. Det behövs
något mer än de ungkarlshotell,
som kanske kommunerna och bruken
tillsammans låtit uppföra. Det behövs
vidare något mer än de provisoriska
bostäder i form av inredda baracker,
som här och där måste komplettera de
permanenta byggena. Det behövs sam -

lingsplatser för denna nya, lösryckta,
flyttande ungdoms fritid. Det behövs
lokaler för bildningsändamål, för studiecirklar,
för sammanträden och möten.
Det behövs butiker, tvättstugor,
idrottsanläggningar, och kanske framför
allt: det behövs ungdomsgårdar och
bygdegårdar, där ungdomen under
hyggliga former kan få samlas på sin
fritid. Många samhällen ha från förfluten
tid mer eller mindre ärvt sådana
lokaler. Men många av de samhällen,
som under 1940-talet vuxit ut till nära
nog medelstora städer efter gamla begrepp,
sakna det mesta av sådana samlingslokaler.

Jag föreställer mig, att de som ha
makten och som ha det föga avundsvärda
värvet att pröva dessa ansökningar
om byggnadstillstånd se på saken
som så, att det viktigaste ändå är
att folk får någonstans att bo. Allt det
andra, som jag här berört, tillhör då
knappast livets nödtorft, anser man
väl. Jag skulle vilja svara med ett citat
av en fransk nobelpristagare: Det
är ofta det överflödiga som- är det mest
nödvändiga. Ty vad får man i dessa
nya bygder med knappast möjliga utrustning
av butiker och andra gemensamhetsanordningar?
Man får från början
trasiga och otrivsamma stadsdelar,
vilket säkert inte är utan betydelse för
den överrörlighet på arbetsmarknaden,
som man under dessa år så ofta klagat
över.

En god stadsplanerare och en god
generalplanerare tänker igenom alla
dessa ting, och han vill bygga upp
samhället med tillräckliga reservationer
för alla dessa anordningar. Men
dessa reservationer bli liggande som
skräpiga och obebyggda tomter. Butikerna
få klara sig så gott det går i suterrängvåningar,
och de på papperet
existerande trivsamma centrumbildningar,
som man tänkt sig som samlingspunkter
för medborgerligt liv, de
måste utebli från början, då de bäst

174

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hade behövts. Det är inte så lätt alt i
framtiden bota de skador, som på det
sättet uppstå.

Jag tillåter mig nu att rikta en enträgen
vädjan till höga vederbörande
att söka beakta vad jag här anfört, och
att man skall se litet mer generöst på
dylika ansökningar om sådana gemensamma
anordningar, varom jag här
talat.

Slutligen, herr talman, tillåter jag
mig säga några ord i fråga om de utrikespolitiska
spörsmål, som berörts
här. Jag hade den föreställningen vid
debattens början, att då en utrikespolitisk
debatt ställts i utsikt till i början
av februari, så skulle meningen
vara att till det tillfället samla alla synpunkter
och alla de argument pro et
contra olika alternativ, som vi på
många håll förmenat tillhöra riksdagens
viktigaste uppgifter, att väga,
pröva och taga ställning till.

Efter de förklaringar, som i går avgivits
särskilt av utrikesministern, kan
jag icke underlåta att redan nu säga
några ord även i denna fråga. Jag ansluter
mig helt till det försök, som nu
göres att genom ett nordiskt försvarsförbund,
under vissa angivna militärtekniska
förutsättningar, söka stärka
grundvalarna för Nordens säkerhet och
fred utan alliansavtal med västblocket,
och följaktligen med bevarande av de
möjligheter, som ännu kunna finnas
att hålla Norden utanför ett krig mellan
öst och väst. Skulle, mot allas våra
förhoppningar, ett sådant krig utbryta
och vi indragas i detsamma, så skall
försvaret av Norden kunna föras gemensamt
och efter förut förberedda
planer.

Denna tanke om ett nordiskt försvarsförbund,
med alla de vittgående
förpliktelser detta skulle ålägga främst
Sverige som den militärt starkaste av
de tre parterna, vilar självfallet på insikten
om en djupgående intressegemenskap
och mycket betydande militära
fördelar jämväl för Sveriges för -

svar i det tänkta krigsfallet, om detta
försvar kan föras med Norden som en
enhet.

Den som erinrar sig den nuvarande
utrikesministerns ganska kritiska hållning
til! de planer på ett nordiski
statsförbund, de önskedrömmar på
guldgrund, som framkommo under
krigsåren med ockupationens splittring
som den dystra bakgrunden — den
förstår att det måste ha varit mycket
starka militära och utrikespolitiska
skäl, som nu förmått honom att intaga
denna hållning.

Men den fråga, som envar måste
ställa sig inför de bidrag till diskussionen
om det nordiska försvarsförbundet,
som dessa dagar lämnas utanför
Nordens gränser, den lyder: Vad
sedan? Vilken är vår väg, om detta försök
att ge uttryck för skandinavisk intressegemenskap
med västlig orientering
icke visar sig genomförbart?

Jag säger »västlig orientering», ty i
den angivna militärtekniska förutsättningen
för att Sverige skall kunna åtaga
sig försvarsförbundets förpliktelser,
nämligen tillräcklig tillgång från väster
på vapen och övriga förnödenheter,
däri ligger obestridligen en tydlig västlig
orientering, bortsett från den ofta
betygade rent idémässiga gemenskap vi
känna med de västliga demokratierna.

Det är för mig klart, och i klarhetens
intresse känner jag mig förpliktad att
säga det, att om den form, i vilken vi
nu söka ge uttryck åt och trygga våra
vitala intressen som en nordisk och
västeuropeisk stat, om denna form icke
skulle visa sig genomförbar, så bestå
de intressen och den intressegemenskap,
från vilka vi utgått, lika fullt och
oförändrade. Härav följer, att den väg
vi därefter ha att gå, icke kan eller får
leda oss bort från den av våra egna
vitala intressen betingade samverkan
med Nordens övriga folk och med Västern
till en isolationism, som väl
ändå, det hoppas jag, icke har många
sympatisörer i detta land efter krigs -

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

175

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

årens upplevelser. Vid en tilltagande
storpolitisk spänning och därav betingade
ökade faror för Nordens fred
måste också våra intressen ges nya former.
Det alternativ, som faktiskt skymtat
i den svenska pressdebatten, att
Sverige skulle vid ett nytt världskrig
finna sig i att eventuellt ligga som en
neutral ö i ett östligt maktområde, omfattande
jämväl ett erövrat Danmark
och Norge, detta alternativ är icke blott
praktiskt osannolikt, det är också oförenligt
med svensk frihet och nordisk
gemenskap.

Under inga förhållanden kan en politik,
som räknar med sådana alternativ,
anses godtagbar.

Vidare anförde:

Herr OHLIN: Herr talman! Från regeringsbänken
framhölls i går — jag
förmodar, att det var med en liten ton
av tillfredsställelse — att det hade rått
mer balans i årets remissdebatt än tidigare.
.lag kan därför inte undertrycka
en stilla reflexion av överraskning, att
vår nya balansminister Sköld i dagens
debatt framträtt med ett stort upplagt
yttrande, som inte föreföll mig vittna
om en djupare lust att bevara debattens
balanserade prägel. Som prov på balansförmåga
var nog statsrådet Skölds
ta! en besvikelse.

Jag skall nu inte närmare gå in på
statsrådet Skölds yttrande. Jag skall
bara till det han sade om investeringsfrågan
be att få hänvisa till kammarens
protokoll av den 10 mars 1948, där det
finns en tillbakablick på vad som sagts
i denna fråga under de två närmast
föregående åren. .lag vill alltså bespara
kammaren all närmare diskussion om
den saken.

Möjligen bör jag dock i detta sammanhang
erinra kammaren om följande.
Statsrådet Sköld framhöll i sin sista
replik till mig, att oppositionen icke
hade ställl något effektivt krav på en
tidigare anpassning av investeringarna

inom ramen för sparandet. Oppositionens
erinringar i detta avseende kunde
enligt statsrådet Skölds uppfattning icke
anses vara uttryck för ett bestämt och
positivt krav. Statsrådet Skölds sista
replik till mig i den frågan byggde på
att jag skulle ha sagt, att det icke fanns
någon annan metod att framställa våra
krav än den vi använt oss av. Statsrådet
Sköld påvisade, att vi hade kunnat
framföra vissa reservationer eller förslag
i utskottsutlåtandena. Jag hade
emellertid i mitt yttrande uttryckligen
sagt ifrån att jag visst inte vill bestrida,
att det kan ha funnits andra metoder
än dem vi använt oss av. Men vi använde
den metod, som är mest vanlig
när det gäller spörsmål, som röra den
ekonomisk lagstiftningen eller den
ekonomiska politik, som icke direkt beröres
av riksdagsbeslut. — Det måste
ha varit en känsla av att ha en mycket
svag position som gjorde, att statsrådet
Sköld byggde sin replik på att jag
skulle ha bestritt något, som jag faktiskt
sagt, att jag icke ville bestrida, nämligen
att man kunde ha använt statsrådet
Skölds metod eller någon annan.

Herr Hedlund i Rådom hade ett yttrande
i går, där han berörde vad jag
sagt rörande en eventuell reform av valsystemet.
Herr Hedlund sade, att bondeförbundet
icke kände sig träffat av
min antydan om att det även i det partiet
hade skett en glädjande omsvängning
i inställningen, så att ett mer positivt
intresse för en reform syntes ha
framkommit. Nej, sade herr Hedlund,
1945 års motion, som väcktes från folkpartihåll,
den röstade vi i bondeförbundet
emot, därför att den föreföll oss
vara väl inskränkt. Den motionen, menade
herr Hedlund, tog upp problemet
mest ur eu viss synpunkt. Detta betydde
emellertid inte alls, att vi i bondeförbundet
inte redan då voro intresserade
av en valreform. — Låt mig säga, att
om bondeförbundet har hyst ett sådant
intresse för ett nytt valsystem, som är
bättre än det nuvarande, så har man

170

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

då hittills lyckats dölja detta intresse
ganska väl.

Herr Hedlund i Rådom sade vidare,
att det fanns andra lösningar än de
som folkpartiet närmast antytt i sin
motion, vilka syntes bondeförbundet
ligga närmare till. Jag spetsade öronen,
när jag hörde detta och tänkte, att nu
kommer något intressant bidrag till
detta problems lösning. Men tyvärr bevarade
herr Hedlund som en hemlighet
vilka andra lösningar det är som bondeförbundet
anser ligga närmare till.
Jag undrar, om inte det positiva intresse,
som jag nu med stor glädje inregistrerar
tydligen finns även hos
bondeförbundet, kan taga sig det uttrycket,
att bondeförbundet för fram
dessa andra lösningar, så att vi få tillfälle
att diskutera dem.

Beträffande folkpartiet kan jag säga,
att vi ingalunda intagit eller intaga någon
doktrinär ståndpunkt eller ha bundit
oss för någon viss lösning. Vi äro
angelägna, att detta problem utredes
utan några förutfattade meningar rörande
metoden. Vi önska, att regeringen
ville sätta till en sådan utredning mycket
snart och därvid taga sikte på, naturligtvis
inte bara valen till andra
kammaren utan även valen till landstingen
samt valen till stadsfullmäktige
och kommunalfullmäktige.

Även herr Fast berörde frågan om
valreformen i sitt yttrande. Han sade,
att han för sin del icke var intresserad
av någon millimeterrättvisa, vad nu
detta uttryck månde betyda. Jag tillåter
mig fråga, vad det är för något, som
man skall eftersträva genom en valreform,
om inte att låta medborgarnas vid
valet deklarerade vilja så rättvist som
möjligt komma till uttryck i valet av
förtroendemän i de demokratiska församlingarna.

Herr Fast sade, att den kommande utredningen
skulle vara förutsättningslös.
Ja, naturligtvis skall utredningen
vara förutsättningslös i fråga om metoden
att vinna det resultat man vill upp -

nå. Men det måste finnas ett resultat,
som man önskar uppnå. Annars sätter
man ju över huvud taget icke i gång
någon utredning. Enligt min mening
måste man på något sätt .särskilt motivera,
om man vill ha ett system, som
leder till ett annat resultat än en så
rättvis fördelning av mandaten som
möjligt. Det kan med hänsyn till risken
för uppkomst av mycket små partier
anföras skäl för en modifikation av rättvisesynpunkten,
men vid en reform av
det nuvarande systemet bör huvudregeln
vara att åstadkomma rättvisa. Detta
är nämligen det främsta demokratiska
krav, som bör uppställas.

Av hänsyn till tiden skall jag inte gå
närmare in på de reflexioner, som hans
excellens statsministern gjorde och som
jag hade tillfälle att diskutera i ett par
repliker. Jag skall inte heller behandla
herr statsrådet Möllers yttrande i går,
vilket tycktes göra ett visst intryck på
kammaren, även om det inte innehöll
någon nyhet, kanske bortsett från upplysningen
om svårigheterna med sjuksköterskerekryteringen,
vilka äro ännu
större än jag trodde. Jag undrar om inte
dessa svårigheter ha något samband
med de villkor i fråga om arbetstiden,
som bjudas denna grupp. Detta
är emellertid en sak som det skulle föra
alltför långt att här närmare diskutera.

Jag hade tänkt, herr talman, att i
detta anförande huvudsakligen uppehålla
mig vid några synpunkter, som
finansministern framförde i går och
som föreföllo mig leda in till ett centralt
och väsentligt problem. Jag vill i
förbigående endast säga, att jag tror
hans siffror rörande sparandet inte
överensstämma med dem som framlagts
i statsverkspropositionen. Finansministern
talade om att sparandet uppgår till
10 å 14 procent av nationalinkomsten.
Såvitt jag har kunnat se har finansministern
glömt att dra ifrån antingen
det statliga tvångssparandet eller vad
vi tagit av valutareserven. Sparandet,
inklusive det statliga, kan beräknas upp -

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Nr 2.

177

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gå till 10 procent av nationalinkomsten,
och drar man ifrån budgetöverskottet
på 700 miljoner kronor, kommer man
till att det enskilda nettosparandet uppgår
till ungefär 7 procent. Även om
man tar hänsyn till felmarginalen,
måste man säga, att detta är en låg
siffra med tanke på — det är viktigt att
tillfoga — att vi ha hög sysselsättning,
tv när så är fallet, brukar man alltid
kunna räkna med att sparandet utgör
en större del av nationalinkomsten än
vid en lägre sysselsättningsgrad.

Beträffande herr Skölds optimistiska
tro, att sparandet är på kraftig uppgång,
vill jag säga, att det är försiktigt
att uppskjuta sitt omdöme på den punkten
och för tidigt att hysa optimism,
men jag hoppas innerligt att han har
rätt.

När finansministern talar om Förenta
staterna, förefaller det mig som han
inte tillräckligt beaktar, att de krav,
som presidentens rådgivare enligt hans
eget referat ha framfört, att man skulle
ha kvar vissa centrala kontroller, i
mycket överensstämmer med de krav
vi hävdat i diskussionen om förhållandet
mellan sparandet och investering.
För övrigt är det väl inte underligt om
sådana ting behövas i ett samhälle som
Förenta staterna, där man nu tack vare
stora leveranser mot Marshallkredit och
stora rustningsutgifter kommer in i ett
ekonomiskt system, som kan kallas till
tredjedelen en krigsekonomi. Det är väl
bekant att ju mer ett samhälle ekonomiskt
ställes på krigsfot, desto flera
regleringar erfordras. När man jämför
Sverige med Förenta staterna är det för
övrigt viktigt att man erinrar sig, att
Förenta staterna skulle behöva införa
och vi avskaffa eu lång rad regleringar
för att vi skola komma på någorlunda
lika höjd därvidlag.

Vad jag först vill uppehålla mig vid
beträffande finansministerns uttalande
om Förenta staterna är det han säger
om arvsbeskattningen. Finansministern
har, som jag nämnt i tidigare debatter,

en stor förmåga att blicka runt världen
och finna något land, där det finns någon
skatt, som är högre än motsvarande
svenska, eller där det anförts något argument
för en relativt hög skatt. Hans
skarpsynthet i detta avseende vill jag
ge en eloge. Det är karakteristiskt för
finansministern att när han ger sig ut
på dessa internationella färder, underlåter
han, såvitt jag har kunnat märka,
en sak, nämligen att försöka ge en samlad
bild av de olika skatter i ett och
samma land, vilka tillsammans bestämma
skattetryckets höjd. Han talar om
arvsskatten i ett land, om inkomstskatten
i ett annat och om förmögenhetskatten
i ett tredje, men han glömmer att
säga, att man i landet med hög arvsbeskattning
inte har någon förmögenhetsskatt
alls.

Låt mig nu se på Förenta staterna
och anföra några siffror. Det är naturligtvis
svårt att göra en jämförelse,
bland annat med tanke på kommunalskatten.
Jag skall ta några siffror, som
såvitt jag vet äro tillförlitliga, för staten
New York. Man får lägga samman
statlig och federal skatt. Makar utan
barn med 10 000 kronors inkomst ha
i Förenta staterna en skatt på 10 å 11
procent; i Sverige på 17 procent. I Förenta
staterna finns det i ett flertal stater
ingen förmögenhetsskatt, så att skillnaden
i skattetrycket på inkomst av
sparande i Sverige och Förenta staterna
är ännu mycket större. En person
som inte har någon arbetsinkomst men
äger ett kapital på 300 000 kronor, förräntat
efter 3 procent, och som således
bär en årlig inkomst av 9 000 kronor,
hur mycket tror kammaren han får
betala i skatt i Sverige respektive New
York State i Förenta staterna? I Sverige
får han betala ungefär 4 500 kronor,
således nära hälften av inkomsten,
och i Förenta staterna 870 kronor.
Även om siffran 870 inte skulle vara
alldeles exakt, utgör skatten i Förenta
staterna ungefär en femtedel av den
svenska.

12 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 2.

178 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Jag vid vidare fråga: Får man inte,
när man diskuterar arvsbeskattningen,
ta någon hänsyn till huruvida det
finns en årlig förmögenhetsskatt eller
ej? Måste inte regeringens resonemang
om att arvsskatten är en uppskjuten
förmögenhetsskatt i någon mån bero
på om man varje år betalat en hög förmögenhetsskatt?
I så fall har man väl
inte uppskjutit riktigt lika mycket som
om man inte hetalat någon förmögenhetsskatt
alls? Jag har många gånger,
inte minst i går, saknat den synpunkten
i finansministerns diskussionsinlägg.

Det förhåller sig så i både Förenta
staterna, England, Schweiz och vilka
länder det nu är som finansministern
brukar studera för att göra jämförelser
med vårt land, att man får en större
avkastning ju mera man sparar, men i
Sverige kommer man snart, vid ett
kapitalbelopp som inte är så förfärligt
stort, till en sådan punkt, att man inte
får en större behållen nettoinkomst i
ränta om man sparar mera. Detta
svenska system betraktar man i dessa
främmande länder som ett mycket egendomligt
tillstånd. Jag skulle önska att
finansministern ville fråga president
Trumans rådgivare vad de anse om
detta. Jag känner mig lugn för att svaret
skulle vara ett bättre argument för
mig än för finansministern.

I finansministerns anförande fanns
det en passus, som föreföll mig ännu
intressantare och som gav en värdefull
belysning av vad som kanske är det
centrala ekonomiskt-politiska problemet.
Finansministern berörde där ting
av väsentlig betydelse för åsiktsbildningen,
intressekonstellationerna och
samhällsutvecklingen beträffande ekonomiska
ting. Hans resonemang var ett
försvar för en permanent, mera detaljerad
samhällelig reglering med spakar
och skruvar, som tydligen inte skulle
vara så få och som man skulle sköta
så gott man kunde, även om man
ibland skulle dra åt för hårt och ibland

inte tillräckligt hart. Jag skall försöka
ange hur jag fattat finansministerns
resonemang på denna punkt.

När man diskuterar samhällets ekonomiska
organisation, får man se till
vad som sker i praktiskt taget alla länder.
Man konstaterar då, att löntagarnas
organisationer ha ökat och alltjämt
öka sitt politiska inflytande, emedan de
äro många och ha fått en annan makt
i samhället än de hade för några årtionden
sedan. Dessa stora löntagargrupper,
säger finansministern, använda
det ökade inflytandet till att utverka
att samhället får mera att säga
till om i det ekonomiska livet, emedan
de finna detta ligga i deras intresse.
De ta alltså ställning för ökad samhällelig
dirigering och kontroll över näringslivet,
därför att det motsvarar ett
verkligt behov inom dessa folkgrupper.
Kalla det socialism eller kalla det vad
ni vilja, säger finansministern, realiteten
komma ni ändå inte ifrån, och ni
kunna inte motsätta er denna utveckling
genom att påtrycka den stämpeln
av socialism och säga, att ni inte vilja
vara med om socialism. Alldeles korrekt
är väl inte mitt referat, men något
av tankegången har jag väl ändå fått
fram. — Det är för mig alltid en källa
till tillfredsställelse att jag har något
litet lättare att förstå finansministern
än att förstå statsministern.

Jag tycker detta statsrådet Wigforss''
uttalande ger en värdefull belysning
bland annat av spörsmålet om socialismens
innebörd. Om jag något förenklar
herr Wigforss’ yttrande — jag medger
att det är en förenkling — kan jag säga
att det innebär, att socialism är den
form för samhällets ekonomiska organisation,
som de stora löntagargrupperna
anse ligga i sitt intresse. Uppställer
man en sådan definition, kan
man naturligtvis gå vidare och säga,
att löntagarnas stora massa följaktligen
är för socialism och att det därför är
fåfängt att rida spärr mot socialismen.
Allt följer ju av sättet att beskriva so -

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Nr 2.

179

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

eialismen. Nu skall jag inte alls påstå
att finansministern på något sätt hemfaller
åt ett sådant cirkelresonemang,
som berövar hans ståndpunkt dess
värde, inen jag vill peka på att faran
för ett cirkelresonemang ligger ganska
nära.

Herr Wigforss och jag äro överens
om att löntagargrupperna komma att
ha ett relativt större inflytande både i
detta och i många andra samhällen än
de haft förr i tiden. De ha tidigare
inte haft de möjligheter att få sina
intressen tillgodosedda som andra
grupper ha åtnjutit. Av den anledningen
är denna fråga, som finansministern
tar upp, av central betydelse:
Vad är det för ekonomiskt system
som kan anses bäst motsvara kraven
från dessa stora grupper av anställda,
tjänstemän och arbetare inom
olika näringsgrenar? Kan man som svar
på den frågan ange två olika lösningar,
av vilka den ena kallas socialism och
den andra kanske socialliberalism och
mellan vilka det, även om det finns
gemensamma drag, råder en så stor
gradskillnad i fråga om uppfattningen
om samhällets inflytande, att denna
gradskillnad i verkligheten blir något
av en artskillnad? Låt mig, herr talman,
försöka framföra ett par synpunkter
på detta spörsmål.

Såvitt jag kan se är det främst tre
intressen som löntagargrupperna vilja
ha respekterade av samhällsorganisationen
och som direkt beröra formen
för samhällsorganisationen och det
centrala inflytandet över näringslivet.

Det första kravet är garanti för eu
rimlig fördelning av nationalinkomsten.
De vilja inte bara ha en rimlig fördelning,
utan också en garanti för alt den
blir bestående och inte bara varar tillfälligt
i en viss konjunktur. För en
sådan garanti fordras flera ting. Det
behövs en väl utbyggd socialförsäkring
och socialpolitik över huvud. Det behövs
en skattepolitik, som söker lägga
skatterna efter bärkraft, alltså en pro -

gressiv beskattning. Jag tror båda dessa
ting falla väl inom ramen för den samhällskonstruklion
jag tillåtit mig kalla
socialliberal — det har väl bevisats
under de senaste åren.

Vidare behövs det starka fackliga
organisationer. Herr Wigforss gick inte
närmare in på den saken, men jag är
säker på att han delar min uppfattning.
Det är uppenbart att starka fackliga
organisationer kunna arbeta inom
ett samhälle, som icke rätteligen kan
eller behöver betecknas som socialistiskt.
.lag tror de starka fackliga organisationerna
spela den största rollen,
men både socialpolitiken och skattepolitiken
äro naturligtvis mycket viktiga.
Det finns även andra politiska
ting, som jag emellertid här skall förbigå.

Det andra kravet från löntagargrupperna
gäller trygghet för dess medlemmar
att inte bli ställda utan inkomst.
De vilja ha trygghet för att få arbeta —
under de gångna årtiondena ha arbetsmöjligheterna
ofta varit mycket ovissa.
Detta trygghetskrav innehåller naturligtvis
mera, t. ex. frågan om löntagarnas
ställning i samhället, en ställning
av likaberättigande, som de endast
kunna få genom starka fackliga organisationer,
men det viktigaste är väl
denna känsla att man skall kunna få
arbete och därmed inkomst. Att man
inte vill ha ett system, som innebär
risk för långvariga och allvarliga arbetslöshetskriser,
är härvidlag det centrala.
Detta krav förutsätter tydligen en
politik som bevarar en hög och jämn
sysselsättning, och det förutsätter alltså
betydande samhälleliga initiativ. Detta
innebär såvitt jag kan förstå, att ett
sådant »manchesterliberalt» system som
vi hade för några årtionden sedan måste
komma till korta.

Statsrådet Wigforss har tidigare såväl
här i kammaren som annorstädes
sökt visa, att detta krav på cn hög och
jämn sysselsättning just på grund av
dess samband med relationen mellan

180 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sparande och investering sannolikt kräver
en betydande ökning av samhällets
äganderätt till produktionsmedlen och
möjligheter att öva inflytande på användningen
av dessa. Såvitt jag kunde
uppfatta nämnde statsrådet inte i sitt
anförande i går detta krav att samhället
skall äga produktionsmedlen. Det
tillhör visst inte »the new look» i socialiseringsdebatten
att tala om förstatligandesidan
av problemet, men jag litar
på att finansministern som så många
gånger förr visar att han inte ändrat
mening på den punkten. Såvitt jag kan
se finns det ingen grund för detta påstående,
att stat och kommun måste
äga väsentligt mer av produktionsmedlen
än de redan göra för att kunna
utöva tillräckligt inflytande på investeringsvolymen.
Jag tror att man redan
genom alla slags offentliga företag, inte
bara statliga utan även kommunala, har
ett betydande inflytande, och för övrigt
har man även till sitt förfogande bl. a.
det medel, som tidigare varit det centrala,
nämligen en aktiv kreditpolitik i
ordets vidsträckta bemärkelse, innefattande
dels centralbankspolitik och dels
vad man kan kalla »investeringskontroll».
Med dessa båda medel, vilka jag
— det ber jag hans excellens statsministern
observera — inte anser vara
lika efemära som somliga andra delar
av dagens regleringssamhälle, kan samhället
öva ett inflytande över den totala
investeringsvolymen, som skall
möjliggöra en långt bättre anpassning
än som varit möjligt för några årtionden
sedan, när man nästan bara litade
till vanlig centralbankspolitik och då
man dessutom hade ett statistiskt material,
i jämförelse med vilket det vi
nu ha, hur svagt det än må vara, är
himmelsvitt bättre.

Nu hoppas jag att ingen lägger in
mer än som är berättigat i mitt uttalande
om investeringsövervakningen.
Jag har visst inte därmed tagit ställning
för en permanent detaljreglering
av investeringsverksamheten utan en -

dast sagt, att samhällets organ i vissa
konjunkturlägen behöva vara med om
att diskutera omfattningen av vissa
delar även av den investeringsverksamhet,
som inte ligger helt inom samhällsorganens
bestämmanderätt, och
diskutera på ett sätt som ger resultat.

Det blir vid en sådan politik likaväl
som vid en mera socialistisk, detaljreglerande
politik en oerhört svår uppgift
att skapa en grund för en hög och
jämn sysselsättning med en sönderbruten
världshushållning. En av de viktigaste
uppgifterna är enligt min mening
att söka få till stånd ett internationellt
samarbete av den art, som
föreslagits särskilt från Australiens sida,
ty det är bra mycket lättare att skapa
en hög och jämn sysselsättning i ett
land om det inte är alltför allvarliga
kriser i andra länder.

Jag vill, herr talman, framhålla som
min mening att det är ett alltigenom
obevisat påstående, att det skall vara
nödvändigt eller lämpligt med ett detaljreglerat
ekonomiskt system för att
man skall kunna lösa detta problem så
bra eller så illa som det bästa man kan
komma till. Det finns ingen erfarenhet
som ger finansministern rätt att säga,
att man har försökt med ett system av
den art jag antyder men att det inte
gått. Man har nämligen aldrig prövat
detta system. Under 1920- och 1930-talen var det ett övergångsskede, då
man varken hade klarat ut begreppen
tillräckligt eller kommit överens om
metoderna.

Den mera socialistiska väg, som finansminister
Wigforss ansåg vara den
enda effektiva, har onekligen många fler
skruvar och spakar än den som i högre
grad litar till vad man kan kalla det
globala, mera på verksamhetens totala
omfattning syftande inflytandets väg.
Finansministerns system med dessa
många spakar och skruvar, som skola
dragas åt, blir därför mer svårskött,
och det kommer att ställa mycket stora
krav på de människor, som centralt

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Nr 2.

181

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skola handha det hela. Därav följer att
det blir risk för byråkratisering, stelhet
och bristande rörlighet. Jag hänvisar
till siffrorna i statsverkspropositionen,
varav framgår alt de offentliga
investeringarna ju inte under de båda
senaste åren utvecklat sig precis så som
man skulle tro vore naturligt inom ramen
för ett program, som avser att skapa
jämvikt mellan sparande och investeringar,
även om det finns goda skäl
varför de offentliga investeringarna blivit
relativt stora, vilket jag inte här behöver
upprepa. Det finns emellertid, när
man kommer in på detaljregleringar,
så många hämningar som hindra de
maktägande att fullt effektivt gripa till
spakarna i det rätta ögonblicket, hämningar
inte minst av politisk natur som
göra sig mindre gällande — det måste
väl alla erkänna — när inte själva maskineriet
i fråga om alla detaljer ligger,
om jag så får uttrycka mig, på det politiska
planet.

Jag kommer så till den sista av de
intressanta synpunkter finansministern
framförde, som jag här vill beröra. Det
är nog en synpunkt som jag ej tidigare
hört finansministern framhålla.

Finansministern säger att om man
skall kunna få en full sysselsättning,
som är någorlunda varaktig, får man
lov att ha så stor köpkraft i förhållande
till varutillgången, att det ofta blir risk
för att köpkraften rinner över. Då får
man bromsa, och sedan köpkraften sjunkit,
så fyller man på igen. Vill man hålla
sysselsättningen så nära taket som möjligt,
blir det alltså ibland litet för litet
köpkraft och ibland litet för mycket.
Med mindre detaljreglerande metoder,
som äro så att säga mera liberala, kan
man emellertid inte, säger finansministern,
hålla en sådan balans mellan sparande
och investeringar, att sysselsättningen
ligger lika nära taket som då
man tillämpar mer socialistiska metoder,
och därför får man ta de olägenheter,
som äro förenade med att köpkraften
mycket ofta hotar att vara litet

för stor. Detta är ett verkligt intressant
påpekande, vars konsekvenser jag tror
gå mycket långt.

Jag tror att statsrådet Wigforss har
rätt däri, om han med ful! sysselsättning
menar det som jag för min del vill
beteckna som överfull sysselsättning.
Det är väl ganska allmänt accepterat,
att vi t. ex. under fjolåret haft vad som
lämpligen kan kallas en överfull sysselsättning.
Jag vill definiera denna så,
att antalet obesatta arbetsplatser är väsentligt
större än antalet människor som
söka arbete. Men tyder inte erfarenheten
på att vi böra sträva efter, inte en sådan
överfull sysselsättning, där köpkraften
ständigt hotar att rinna över,
utan att vi böra sträva efter vad man
kan beteckna som full sysselsättning
eller vad efterkrigskommissionen kallade
en hög och jämn sysselsättning?
Ehuru herr Myrdal, kommissionens ordförande,
var och är socialist, tyckte han
nog liksom jag, att begreppet full sysselsättning
hade använts på så många
olika sätt, att det behövdes närmare bestämningar.
Om jag alltså får lov att
för full sysselsättning kalla en sysselsättningsgrad,
som ligger, låt mig säga
ett par procent under den finansministern
avser, så skulle jag vilja säga, att
en sådan full sysselsättning leder till
större samlad produktion än den överfulla
sysselsättningen. Man får nämligen
bl. a. minskad överrörlighet i fråga
om arbetskraften, något som jag
trodde att regeringen hade hoppats uppnå
i år genom beskärningen av investeringarna.
Den överfulla sysselsättningen
med en köpkraft, som ofta tenderar att
bli för stor, betyder flaskhalsar av besvärande
slag, som sänka produktiviteten
och medföra väntetid för produktionen
ibland här och ibland där. Den
överfulla sysselsättningen betyder en
permanent priskontroll, där man, för
att hindra att kontrollen på en punkt
leder till ökad produktion men på andra
viktigare till minskad produktion, måste
applicera eu lika hård kontroll över

182

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hela fältet, om man inte allteftersom
tiden går skall få en ökad snedvridning
av produktionen. Den överfulla sysselsättningen
betyder en permanent ransoneringshushållning
både inom produktionslivet
— framför allt där och
i viss mån, låt vara i mindre grad, även
inom konsumtionssfären.

Jag tror att en full sysselsättning,
d. v. s. hög och jämn sysselsättning, ger
en högre levnadsstandard. Och även om
det då inte blir samma oerhört låga arbetslöshet,
som vi nu haft, utan eu arbetslöshet
av den omfattning som jag
förmodar att regeringen räknar med
skall komma till stånd, låt mig säga
under loppet av 1949 och som även arbetsmarknadsorganisationerna
skulle beteckna
som ett mycket tillfredsställande
tillstånd, så får samhället råd att föra
en i viss mån generösare politik när
det gäller stödet åt de arbetslösa. Tv
genom att man på den fulla sysselsättningens
väg får större total produktion
och större nationalinkomst, har man
också möjlighet att gentemot det relativt
lilla antal, som drabbas av arbetslöshet
— utöver någon vecka eller så
vid övergång från ett jobb till ett annat
— intaga en rätt generös hållning.

Men det finns ännu ett — och det är
kanske det viktigaste — skäl mot den
överfulla sysselsättningen. Jag kan åtminstone
för min del inte förstå, hur
man i ett sådant läge skall kunna undgå
en fortskridande inflation. För det
första är det klart, att den höga köpkraften
i förhållande till varutillgången
ständigt tenderar att skapa prisstegring
på varor, i den mån inte priskontrollen
är hundraprocentigt effektiv. För det
andra måste löneutvecklingen i längden
påverkas av att man har en ständigt
eller relativt ofta och under långa perioder
förekommande akut brist på arbetskraft.
Vid en mycket utpräglad konjunktur
av det slag vi nu varit vana vid,
är det svårt att undgå att de fackliga
organisationerna reagera så som de brukat
göra, d. v. s. att de vid varje god

konjunktur ställa krav på mycket stora
löneökningar. Jag undrar därför om det
inte vid en mera varaktig överfull sysselsättning
med brist på arbetskraft
kommer att, trots alla goda avsikter på
ledande håll, visa sig omöjligt att förhindra
en fortskridande lönestegring,
som blir långt snabbare än produktivitetshöjningen
och som därför medför
allmän prisstegring. Man får också beakta,
att konkurrensen mellan arbetsgivarna
i detta läge väl snarast tenderar
att ytterligare höja lönerna på ett sätt,
som inte är förenligt med fasta priser.

Jag tror att de erfarenheter, som vi
haft senare år och som jag av hänsyn
till tiden här inte skall närmare diskutera
— jag vill bara säga att vi givetvis
äro glada åt de utsikter till lönestabilisering
som finnas — knappast ge grund
för tron, att det i längden skall vara
möjligt att vid en så hög grad av sysselsättning,
som det här är fråga om, uppnå
en lönestabilisering som anpassar
lönerna endast efter den fortskridande
produktivitetsstegringen. Eftersträvar
man en överfall sysselsättning, betyder
det enligt min mening inflation, och
inflation i ojämn takt i olika länder.
Det medför därför bristande balans
mellan produktionskostnaderna i olika
länder och därmed också svårigheter i
konkurrensavseende. Det betyder frestelse
till restriktioner i fråga om importen.
Det betyder tvång att anpassa
valutakurserna, inte en gång utan många
gånger. Det betyder dåliga förutsättningar
för världshandeln och även av
det skälet lägre produktivitet.

Därmed är jag framme vid det som
väl är löntagargruppernas kanske största
intresse — det är den tredje och sista
synpunkten som jag skall beröra i detta
sammanhang. Löntagargrupperna måste
ju liksom alla andra medborgargrupper
vara intresserade av att få sä hög levnadsstandard
som möjligt och därmed
också under förutsättning att fördelningsproblemen
kunna, såsom jag nyss
nämnde, i rimlig grad lösas, vara in -

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Nr 2.

183

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tresserade av att det sker en så snabb
ökning av produktiviteten som möjligt.
I den mån löntagargrupperna få klart
för sig, att deras intresse av en stark
produktivitetsstegring bäst tillgodoses,
om man försöker skapa ett ekonomiskt
system, som leder till full sysselsättning
med så litet detaljreglerande från samhällets
sida som möjligt, och inte genom
att man skapar en överfull sysselsättning
med detaljdirigering och en permanent
ransoneringshushållning, så
komma säkerligen dessa löntagargrupper
icke att handla så som finansministern
trodde, d. v. s. de komma icke att
stödja den senare lösningen. Kan rimlig
fördelning och rimlig trygghet uppnås
även med mer liberala metoder och
dessutom i längden högre produktivitet
skapas liksom även, låt mig tillägga det,
mera trivsel i samhället åstadkommas,
så kommer man i stället att föredraga
en sådan väg.

Såsom jag framhöll nyss, innebär finansministerns
uttalande om att med
hans system köpkraften då och då kominer
att visa tendens att rinna över,
därför att den är för stor, att man
måste tillgripa regleringar även inom
konsumtionssfären. Jag tror därför inte
att det är möjligt att säga, som statsminister
Erlander här tidigare under
debatten gjort, nämligen att man inom
regeringen är lika intresserad som någonsin
oppositionen av att avveckla
regleringarna. Åtminstone kan inte statsministern
göra gällande något dylikt,
om han accepterar finansministerns syn
på dessa ting, tv i själva den typ för
ekonomiskt system, som herr Wigforss
beskrev, ligger att det måste uppstå en
sådan relation mellan köpkraft och varutillgång,
att man i mycket högre grad
måste lita till kvantitativa regleringar
än när man har ett system av den mer
liberala typen.

Jag undrar det är ju inte möjligt
att göra mer om inte den åskådning,
som herr Wigforss här företräder,
även i viss män delas av andra inom

regeringen och om det inte är detta
som kanske förklarar mycket som annars
vore svårare att förstå, när det
gäller den ekonomiska politik som förts
under de senaste två åren. Kanske är
det det förhållandet att man har så stora
sympatier för ett läge, där köpkraften i
varje ögonblick hotar att bli litet för
stor, och att man inte tycker att det
är så stora olägenheter förenade med
att detta system leder till överfull sysselsättning
och till att regleringarna
måste bibehållas i större utsträckning
än som annars vore nödvändigt — kanske
är det detta som gör att man de
senaste åren funnit sig ha mindre anledning
att inskrida för att få en sådan
balans av mer liberal typ som jag
här angivit.

Herr Wigforss är alltså villig att betala
priset för att få de fördelar som
följa med den överfulla sysselsättningen.
Detta pris är eif regleringssamhåUe,
som enligt vårt sätt att se ger mindre
effektivitet och mindre trivsel. Inom
den grupp, som jag företräder, äro vi
inte villiga att betala detta pris. Vi tro
att i den mån erfarenheterna samla sig
och folk alltså kan få en klarare inställning
till dessa ting, så kommer det
att gå på samma sätt som det gått i
fråga om förstatligandesocialismen och
nationaliseringsfrågorna, d. v. s. att flera
och flera människor även bland löntagarna
komma att vända sig bort från
förstatligandemetoden såsom en lösning
av deras ekonomiska problem. I stället
komma allt fler människor att välja ett
socialt betryggande system som ger mer
frihet och högre levnadsstandard.

Jag har här talat om löntagargrupperna,
men jag vill tillägga, att det är
givet att även andra samhällsgrupper
ha sina intressen att tillgodose och böra
få göra sitt inflytande gällande i fråga
om dessa ting. Det gäller t. ex. jordbrukarna
och företagare inom alla andra
näringsgrenar. Jag har emellertid
svårt att förstå annat än att deras intressen
här i huvudsak löpa parallellt

184

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med löntagarnas. Alla dessa grupper äro
intresserade av att få ett så effektivt
system som möjligt med så litet tvång
som möjligt.

Det är detta som gör att vi på vårt
håll inte lia samma känsla av klyvning
i samhället mellan olika folkgrupper
som det socialdemokratiska partiet ännu
har som en av kvarlevorna från vad
jag vill kalla den marxistiska epoken i
dess utveckling. Och det är därför som
vi på vårt håll vilja — om jag får lov
att sluta mitt anförande på ett liknande
sätt som finansministern många gånger
har gjort, i det att han har uppmanat
oppositionen att inte tro, att man skall
kunna genomföra vissa åtgärder, när
starka krafter i samhället motsätta sig
detta — säga till socialdemokraterna:
Det stora problemet om samhällsorganens
anpassning efter de tekniska förutsättningarna
och efter människornas
inre krav och behov finner inte sin
lösning genom en permanent, strängt
genomförd centralisering av beslut och
inflytande, en sådan centralisering som,
såvitt jag vet, alla former av socialism
ha gemensamt, hur olika de i övrigt
kunna vara. Det finner inte heller sin
lösning genom ett helt självreglerande
system av 1800-talsmodell eller genom
ett sådant system som vi hade för en
del årtionden sedan. I den mån krigsekonomiens
efterverkningar mildras,
tror jag att det kommer att bli allt klarare
att människorna för fredligare tider
föredraga ett mer decentraliserat
system, som ger mer frihet och högre
effektivitet än det socialistiska systemet
och mer social trygghet och mer
jämställdhet än det system som vi haft
under senare årtionden.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle)
: Herr talman! Då jag för en stund
sedan kom in i kammaren, fick jag höra
herr Ohlin förebrå mig för att jag inte
i mitt inlägg i gårdagens debatt hade
redogjort för alla de möjligheter, som

kunna föreligga att skapa ett valsystem,
där man kan undgå karteller.

Visserligen brukar man ju i remissdebatterna
tala om likt och olikt, men
jag kunde ändå inte finna någon anledning
att i mitt anförande närmare
utveckla vilka möjligheter som kunde
finnas i ifrågavarande avsende. Motivet
till att jag över huvud taget kom att
röra vid ämnet var, att herr Ohlin en
stund tidigare hade riktat vissa beskyllningar
bl. a. mot bondeförbundet för
bristande intresse av en valreform i sådan
riktning, att karteller kunde undvikas.
Herr Ohlin grundade denna sin
uppfattning på vårt ställningstagande
till en motion, som hans parti för några
år sedan hade väckt och där man hemställde
om en utredning i syfte att införa
en ordning, innefattande tilläggsmandat.
Såsom både herr Ohlin och
jag veta, finns det andra möjligheter att
få bort kartellerna — det var detta jag
ville påpeka i mitt anförande i går —
och därför sade vi från vårt partis sida,
att eftersom motionen var så enkelriktad
att den endast tog sikte på ett system
med tilläggsmandat, så ville vi inte vara
med därom. År det däremot så att
herr Ohlins parti i år kommer med en
motion, där man kräver en förutsättningslös
utredning av hela spörsmålet,
så skall jag i varje fall rösta för denna
motion.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Herr Ohlin ställde till mig ett par
frågor, som jag nu skall försöka att
helt kort besvara.

Herr Ohlin frågade vad jag menade
med millimeterrättvisa. Eftersom jag
fällde detta uttryck, när jag var inne
på frågan om riksvalkrets och en utjämning
av mandaten inom denna, så
trodde jag att det var fullt klart, att jag
menade, att ett valsystem inte får bli
självändamål. Tiden medger inte att nu
utveckla alla skäl mot en utjämning av
mandaten på detta sätt, men jag tror att

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Nr 2.

185

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

herr Ohlin ger mig rätt på denna punkt.

Sedan frågade herr Ohlin, vart jag i
så fall syftade med en förutsättningslös
utredning. Vad skulle den egentligen
ha för ändamål? Jag svarar, att den
skulle givetvis ha till ändamål att söka
åstadkomma, om det nu låter sig göra,
en sådan utjämning av mandaten inom
ramen av valkretsarna, att man åtminstone
inte av ideella skäl skall behöva
ha valkarteller. Därmed tycker jag, att
jag lämnat ett tillräckligt tydligt svar.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFOUSS: Herr talman! Jag
begärde ordet för att ta upp en diskussion
med herr Ohlin, men jag får
säga, att åtminstone tre fjärdedelar avhans
anförande var sådant, att jag faktiskt
inte tidigare hade trott, att det
skulle finnas så mycket gemensamma
utgångspunkter. Om jag får ta hans yttrande
i stort sett som utgångspunkt för
vad han menar med sin socialliberalism,
tror jag, att det föreligger vissa gemensamma
önskemål, som visserligen kunna
leda till olika praktisk utformning men
som jag tror skulle kunna ge upphov till
en fruktbärande överläggning. Jag tror,
att herr Ohlin därvid mycket snart
skulle komma till insikt om att hans
kännedom om vad socialism är är något
begränsad. Han skulle finna, att det som
han finner självklart, nämligen att all
socialism måste leda till eller eftersträva
centralisering, är i strid mot hela
den socialistiska idéströmning, som vi
känna. Där har nämligen funnits, jag
skulle vilja säga, eu marginal mellan
den yttersta totalitära socialismen över
till sådana former av gemensamhctshushållning,
som man snarast skulle
vilja kalla för anarkism. Om sålunda
herr Ohlin inte kräver något annat än
att man skall vara öppen för argument
mot centralisering och för största möjliga
grad av decentralisering, kan han

finna det inom den socialistiska tankevärlden.

Vidare skulle jag gärna redan nu vilja
säga, att jag tror, att han borde avstå
från att försöka så att säga föra samman
alla socialistiska strävanden, som
leda till socialisering i betydelsen av
samhällsegendom och samhällsföretag,
som vad man skulle kunna kalla för ett
resultat av marxismen. Herr Ohlin känner
väl i alla händelser till den engelska
arbetarrörelsen och vet, hur litet
den över huvud taget någonsin varit påverkad
av marxistiska tänkesätt, men
det hindrar inte, förmodar jag, att den
engelska arbetarrörelsen såsom socialism
måste för herr Ohlin framstå som
ytterligt radikal t. o. in. i jämförelse
med den svenska.

Men det är ju bara en fråga om termer.
Själva utgångspunkten är ju, herr
Ohlin, om vi vilja se saken i stort i historiskt
sammanhang, att vi under lång
tid äro på väg mot ett samhälle, där de
löntagande grupperna uppta en allt
större del av den produktiva befolkningen.
Jag behöver inte erinra om att
enligt de senaste skattetaxeringarna ha
vi 2,5 miljoner anställda och endast 1/1
miljon företagare, och då äro bland företagarna
inräknade de hundratusentals
små jordbrukare och hantverkare,
som i grund och botten inte äro annat
än arbetare. Det är alltså naturligt att
ställa för sig den frågan, om det är så
självklart, att en organisation av samhällets
ekonomiska liv — vi veta ju
alla, hur den vuxit upp och hur bärarna
av denna ekonomi varit enskilda
ägare till produktionsmedlen — inte i
grundväsentliga hänseenden måste bli
förändrad, när dessa stora nya folkgrupper,
som tidigare haft mycket litet
inflytande över sitt eget liv och över
den ekonomiska kontrollen, få göra
sina önskningar gällande. Vilka dessa
önskningar äro, kan man diskutera, och
jag anser det vara fullt legitimt, när
herr Ohlin säger, att den frågan får
man ändå teoretiskt anse öppen, om

186

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

inte den stora massan av löntagare
skulle vilja bli socialliberaler i stället
för socialdemokrater. Jag kan bara säga,
att erfarenheten i Europa har ju inte
visat, att liberalismen ens i den socialpolitiska
form, som man närmast tänker
på. när man talar om socialliberalism,
har kunnat utöva tillräckligt stor
dragningskraft på de stora löntagande
massorna. Det kan vara så att säga kortsynthet
från deras sida, men det kan
bero på många historiska omständigheter.
Naturligtvis beror det framför allt
på att liberalismen i stort sett har ansett
sig mera lierad med den fria företagsamheten
och ansett sig lierad med
enskilda ägare och ansett deras intressen
såsom mera betydelsefulla för hela
samhällets utveckling. Men det hindrar
inte, att när man såsom herr Ohlin klargör
vad en löntagare rimligtvis bör önska
sig, kommer man fram till formuleringar,
som ligga så pass nära dem, som
vi socialdemokrater äro vana vid, att
ett resonemang om saken inte borde
vara omöjligt för oss.

För att nu emellertid inte glömma ett
par saker skall jag, innan jag går in på
det, kasta mig över från den frågan och
svara på en fråga, som har ställts av
herr Kyling.

Herr Kyling hörde till dem, som klagade
över att budgeten är för snål. Han
kom därvid in på vissa löneregleringsförslag,
däribland om övningslärarnas
lönereglering. Det är alldeles riktigt, att
inför tvånget att hålla nere statsutgifterna
för att inte skatterna skola stiga
ytterligare ha vi fått säga nej till alla
möjliga löneregleringar och även till
den lönereglering, som i princip är beslutad
rörande övningslärarna. Förra
riksdagen beslöt, att den skulle träda i
kraft tidigast den 1 juli 1949. Nu ha vi
sagt, att den inte kan träda i kraft den
1 juli 1949, och jag kan mycket väl förstå,
att många övningslärare undra, om
inte det uppskovet kan bli ett uppskov
på obestämd tid. Jag vill därför meddela.
att vid övervägande av både den -

na och andra löneregleringar ha vi ansett
det vara möjligt att direkt ta upp
frågan om pensioneringen, som också
bör ordnas i samband med löneregleringen.
Det kommer i detta fall, som jag
hoppas, en proposition om pensionsreglering
för dessa övningslärare, och
det förefaller mig som om det vore riktigt
att där tala om att den i princip beslutade
löneregleringen visserligen inte
kan träda i kraft nu den 1 juli 1949 men
bör träda i kraft den 1 juli 1950. Detsamma
kan väl då också gälla några
andra grupper, som i detta sammanhang
kunna ha intresse.

Sedan skulle jag kunna vända tillbaka
till diskussionen med herr Ohlin och
samtidigt också beröra anförandet av
herr Yngve Larsson, som var inne på
delvis samma tankegångar. Jag hade det
intrycket, att den sistnämnde representerade
en nyans inom socialliberalismen,
som låg ett stycke närmare den
gamla manchesterliberalismen, fastän
han avsvor sig denna. Han talade nämligen
med övertygelse om samhällets
självläkedom och framhöll en sak, som
vi äro vana vid att höra, nämligen att
vi skola låta bli att ingripa mot vissa
avigsidor i det ekonomiska livet.

Innan jag kommer in på den stora
frågan, kanske jag skulle säga ett ord
om de två detaljspörsmål, som herr Ohlin
omnämnde. I fråga om vad jag sade i
går om sparandet och konjunkturinstitutets
beräkning av sparandet i landet
har kanhända herr Ohlin missuppfattat
mig. .lag sade, att han hade rätt, när han
talade om att konjunkturinstitutets siffror
visade 10 %, när man tagit bort vad
man fått ifrån importen, alltså användningen
av valutareserven, och att däri
också ingå — vid en mera pessimistisk
beräkning — de 700 miljonerna. Om
man däremot tar den litet gynnsammare
beräkningen av det som kallas för
reinvesteringar, skulle man få den siffran
även med borttagande av de 700
miljonerna. Men det var inte egentligen
det utan det var mina 14 procent, som

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Nr 2.

187

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

herr Ohlin undrade över. Till den siffran
kom jag genom att säga, att beräkningarna
över hur mycket av de 7 miljarderna
i bruttoinvesteringar, som kunna
kallas för nya investeringar och hur
mycket som skall räknas som reparationer
och förbättringar för att hålla
det gamla produktionsmaskineriet vid
makt, äro mycket osäkra. De bygga på
siffror från Norge och Danmark, som i
sin tur äro osäkra, och att av dessa draga
slutsatser för Sveriges vidkommande
är ytterligt vanskligt och svårt. Jag sade
alt om man skulle ändra siffrorna något,
inte alltför mycket, t. ex. med 500
miljoner eller 1 000 miljoner, skulle man
komma till helt andra siffror. Men det
hindrar inte, att jag, även om jag delar
herr Skölds uppfattning, att vi kommit
till en vändpunkt i fråga om sparandet,
i nuvarande läge är överens med herr
Ohlin om att vi behöva mer sparande
just därför att vi inte äro nöjda med
den investeringsverksamhet vi för närvarande
ha.

Jag kanske också skall säga ett ord
om skatterna. Herr Ohlin tog upp mina
erinringar om de amerikanska rådgivarna
till presidenten. Jag trodde det
var självklart, att jag inte ville beteckna
dem som mina meningsfränder. Vi veta,
att av de tre, som undertecknat den rapport,
som presidenten har lagt fram,
kallas en, ordföranden, för konservativ
och de båda andra kalias för vänster.
Det anges därmed ingenting annat än
att det är fråga om ett uttryck för en
allmän, låt mig säga, inte liögeruppfattning
utan snarare kanske en centeruppfattning
inom amerikanska ekonomiska
kretsar, och det är klart, att jag inte har
någon anledning att tillskriva undertecknarna
några slags socialistiska uppfattningar.
Skälet till att jag citerade
dom var, att de visserligen starkt framhålla,
att de bygga på ett samhälle med
fri ekonomi, och understryka att det
amerikanska samhället vill ha fri ekonomi,
men samtidigt varna för att man
på grund av denna önskan om fri eko -

nomi skall hindras tillgripa de kontrollerande
samhällsåtgärder, som visa sig
vara nödvändiga.

Det jag citerade i fråga om deras uppfattning
om arvsbeskattningen tror jag
herr Ohlin har alldeles missuppfattat,
kanske också herr Hjalmarson, som enligt
det referat jag fått — jag hörde honom
tyvärr inte själv — lär ha sagt,
att de anglosaxiska ekonomerna inte
skulle yttra sig på det sättet om arvsbeskattningen,
om de också toge hänsyn
till t. ex. den svenska förmögenhetsbeskattningen.
Det har inte alls varit
min mening att ta upp en diskussion
om hur hög den amerikanska beskattningen
är. Var och en vet ju, att den
amerikanska inkomstbeskattningen ligger
långt under den svenska, ett långt
stycke upp på inkomstskalan, inte minst
beroende på att de amerikanska inkomsterna
över huvud taget i genomsnitt
äro så mycket högre — hur man sedan
skall beräkna förhållandet mellan kronan
och dollarn må vara en sak för sig.
Att det inte finns någon statlig förmögenhetsbeskattning
där, är också klart,
men, herr Ohlin, man får väl göra en
viss distinktion. Alldeles oberoende av
hur höga .skatter man har och vilka former
av skatter man har, kan man ha
en uppfattning om hur de olika skatterna
verka i fråga om människornas
önskan att vara företagsamma eller att
spara. Och då kan jag inte se annat än
att om dessa amerikaner säga — och
därmed avse de att hänvisa till en allmän
amerikansk uppfattning — att
skatterna på arv och gåva över huvud
taget äro de, som äro minst ogynnsamma
i fråga om verkningarna på det ekonomiska
livet, gäller det oberoende av
om man dessutom har någon förmögenhetsskatt
eller inte. Jag skulle tro, att
det är alldeles riktigt, som herr Ohlin
säger, att om vi frågade dem, hur de
se på den svenska förmögenhetsbeskattningen,
skulle de säga, att de tveka, att
den är mycket hård, och de skulle väl
säga till herr Ohlin och herr Hjalmar -

188 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1919 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

son: Varför vända ni er inte mot den
årliga förmögenhetsbeskattningen i stället
för mot arvsbeskattningen, som vi
tycka är en ofarlig form av beskattning? I

det sammanhanget skall jag tacka
herr Hjalmarson för den blomma han
gav mig, kanske inte för min skull utan
för att ställa det i relief till en elakhet
mot herr Sköld. Jag hoppas bara, att
det inte hänger samman med det jag
har sett i dagens tidningar, nämligen
att vad jag skulle ha sagt i går skulle
vara något politiskt testamente, och att
herr Hjalmarson tyckte, att han kunde
tillämpa regeln: om de döda ingenting
annat än gott.

Om jag sedan får vända tillbaka till
frågan om den reglerade eller inte reglerade
ekonomien, skulle jag först vilja
rätta eu missuppfattning av herr Ohlin,
nämligen att socialismen över huvud
taget måste vara inställd på regleringar
i detalj. Han kommer upprepade
gånger tillbaka till att det, som skiljer
vad han kallar för socialistiska tankegångar
ifrån det han kallar för socialliberala,
skulle vara, att den socialistiska
skulle vara mycket mera böjd för
detaljregleringar. Jag tror, att det är
någonting, som inte kan vara hämtat
ifrån låt mig säga erfarenheten om hur
socialister bruka se på samhället. På
den punkten skulle jag kanske kunna
åberopa vad herr Ohlin själv har sagt.
Han har nämligen ofta brukat säga, att
vad man än träffar på för socialister
ha de ett gemensamt, nämligen att de
vilja, att samhället skall överta produktionen.
Det är alldeles riktigt, att vissa
grupper av socialister ha just haft till
kännetecken, att de mena, att samhället
i mycket stor omfattning, kanske i alldeles
överväldigande omfattning, skulle
överta produktionsmedlen, men just
därför att de ha haft denna uppfattning,
ha de mycket litet brytt sig om att
syssla med frågan om detaljregleringar,
tv för denna form av socialism har
övertagandet av produktionsmedlen va -

rit det centrala hjälpmedlet, genom vilket
hela samhällets ekonomi skulle regleras.

Jag vill säga, att den frågan kommer
man inte undan. Jag kanske återigen
kan få åberopa en auktoritet, som står
herr Ohlin närmare än mig. För några
år sedan eller kanske bara ett par år
sedan hade den engelska tidskriften
Economist några mycket intressanta
artiklar, där det just talades om den
kommande utvecklingen. Där drog man
upp två visserligen grova alternativ,
där det talades om ett samhälle, som
dels var rött och dels var vitt, och ett
annat samhälle, som var skärt, d. v. s.
ljusrött, och det som var ljusrött var
ett sådant, som skulle reglera allt —
utan att bry sig om att samhället skulle
äga allt möjligt. Men i det röda och
vita samhället begränsade man samhällets
ingripanden genom att samhället
övertog äganderätten till en viss sektor
av det ekonomiska livet och lämnade
resten av detta ekonomiska liv åt de
fria krafternas spel. Allt detta hör till
problem, som enligt min mening efter
herr Ohlins anförande i dag skulle
kunna utgöra föremål för gemensamma
överläggningar.

Det som herr Ohlin framför allt byggde
upp sin polemik på är emellertid
den distinktion, som han gör mellan
vad han kallar för å ena sidan överfull
sysselsättning och å andra sidan
hög och jämn sysselsättning. Det är
alldeles klart, att en sådan skillnad
finns, men det är en gradskillnad, där
jag har mycket svårt att se, hur man
skall kunna komma fram till någon
principiell olikhet. Låt oss se, hur herr
Ohlin tänker sig, att man skall kunna
undvika att komma till vad han kallar
för den överfulla sysselsättningen
med dess vådor. Herr Ohlin menar ju,
att en av vådorna av den överfulla sysselsättningen
är just, att där finns en
ständig press mot vad vi kalla en inflatorisk
utveckling. Varför? Jo, därför
att i det fria samhälle herr Ohlin öns -

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Nr 2. 189

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kar skulle alla frågor om priserna avgöras
på den fria marknaden — jag
skall strax komma till de inskränkningar
i detta avseende, som herr Ohlin
i dag gjorde, vilka iiro mycket vittgående
— och lönerna skulle avgöras
genom frivilliga överenskommelser. Om
man i ett sådant samhälle hade överfull
sysselsättning, d. v. s. ett tillstånd
där tillgången på arbetstillfällen ständigt
överstiger tillgången på arbetskraft,
är det alldeles uppenbart, att
det finns en ständig tendens till att lönerna
skola stiga snabbare än produktionsresultatet.
Produktionskostnaderna
stiga, och priserna stiga på grund
av den stora efterfrågan. Det är den
ena avigsidan av denna fulla sysselsättning.

Den andra är överrörligheten, och
den ha vi alla en viss erfarenhet av,
och vi veta också vilka svårigheter,
som äro förbundna med en sådan. Man
skulle emellertid också kunna säga, att
den stora efterfrågan på arbetskraft
kan leda till eller med all säkerhet har
en tendens att leda till att det inte är
lätt att få arbetskraft till vissa yrken
och vissa produktioner, där man helst
skulle önska att få mer. Folk stannar
hellre där de äro, då de kunna få arbete
där, och gå då inte över till annat
arbete. Det är sålunda snarast en brist
på rörlighet. Nu veta vi allesammans,
att i det gamla liberala samhället, som
det tidigare tänktes, har man räknat
med att det skulle finnas en viss arbetslöshet.
Genom förefintligheten av
en viss arbetslöshet skulle människor
finnas tillgängliga att flytta över till
det område, diir de behövdes, vilket de
måste göra, emedan de annars inte kunde
leva. Likaså räknade man med att
det måste finnas en viss arbetslöshet,
säkerligen en numera mycket betydande
arbetslöshet, som hindrade arbetarna
att höja sina löner. De kunde inte
individuellt göra det, och man menade,
att även deras fackföreningar skulle
hindras att pressa upp lönerna.

Men hur ställer sig nu detta, om vi
inte tillåta denna arbetslöshet att göra
det, som den enligt den gamla liberala
ekonomien skulle göra, nämligen att
tvinga arbetarna att ta arbete där de
inte önska och hålla nere fackföreningarna?
Enligt den liberala ekonomien
skall jag inte hålla efterfrågan på arbetare
vid 100. Jag skall inte ha 100
eller fler än 100 arbetstillfällen, utan
jag skall i stället ha 98, en något lägre
procent alltså, som herr Ohlin sade.
Det är samma problem vi ha i fråga om
obligationsköp, då man säger att om
riksbanken inte köper för 100 utan för
98 procent, så låter folk bli att sälja. Då
är det sannolikt att det skulle vara
möjligt att under rådande förhållanden
få den rörlighet hos arbetskraften, som
man eftersträvar. Och då kan man, som
herr Ohlin sade, ha råd att försörja
dessa arbetslösa mycket hyggligt, d. v. s.
de få ungefär lika mycket som om de
hade haft arbete. De måste ju vara
högt värderade, eftersom de fylla en
nödvändig samhällsfunktion i den socialliberala
ekonomiska mekanismen.
Är det sannolikt att de i så fall vore
villiga att gå dit man ville skicka dem
i ett fritt samhälle? Och vidare: Är det
sannolikt, när fackföreningarna visserligen
inte ha alla medlemmar i arbete
men de som inte äro sysselsatta leva
i högönsklig välmåga utan att göra något,
är det sannolikt, frågar jag, att
man då skulle kunna hålla tillbaka fackföreningarna
i deras krav på högre
löner? .lag tror man här kommer till
problem, som kanske äro värda att
övervägas något mera än vi hittills ha
gjort.

Det mest intressanta i vad herr Ohlin
sade är att han tydligen är ett gott
stycke inne på den väg jag antydde i
går, när jag — tvärt emot vad jag ser
av tidningarnas löpsedlar, som säga
att jag skulle ha talat om permanentning
av regleringarna ■— drog upp bilden
av hur jag skulle kunna tänka mig
att regleringarna avskaffades, trots full

190 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sysselsättning och trots den stora köpkraften.
Jag erinrade om att när det
gäller konsumtionsvaror äro människornas
behov av det nödvändiga relativt
begränsade och att, när man alltså
kommer till en viss höjd av produktion
och inkomst, så att man kan tillfredsställa
alla i fråga om deras behov av
kött, bröd, smör, socker och kaffe, kanske
t. o. m. bensin, skulle man kunna
lämna marknaden inom landet fri —
t. o. in. i fråga om importen. Beträffande
alla områden, där det inte är
fråga om dessa nödvändiga ting, har
jag ingenting emot att priset, om det
finns fri konkurrens, får variera och
bestämma vad folk skall få betala i de
olika fallen.

Vad jag kommer tillbaka till är att
förutsättningen för att man ändå skulle
kunna hålla denna »vätska» inom dessa
gränser, så att den inte rann över kanterna,
är att man har sin hand över
investeringarna. Det var där jag kom
fram till att jag inte kunde tänka mig
någon fullständig avveckling, framför
allt inte av hyresregleringen. Det skulle
vara intressant att höra även av herr
Ohlin och andra, hur snart de anse att
man skulle kunna avveckla hyresregleringen,
som otvivelaktigt är en av de
mest tryckande regleringarna för vissa
grupper. Jag menar att inte bara hyresregleringen
måste finnas kvar utan också
i stora drag en påverkan på investeringarna.
På den punkten skall jag gå
tillbaka till vad herr Yngve Larsson
sade.

Herr Larsson fann det alldeles naturligt,
att även när det gällde så önskvärda
investeringar som kommunernas
kunde man inte underlåta att försöka
hålla dem inom de gränser, som angåvos
utav vad man kunde tänka sig i
fråga om sparande. Och det är väl lika
klart — det framgick också av herr
Ohlins yttrande — att vi äro överens
om att när det gäller de statliga investeringarna
kunna vi inte bara säga, att
vi tycka de äro nyttiga, och därför sätta

vi i gång. Där spelar inte räntan någon
roll, ty jag skulle tro att om staten
skulle anse det nödvändigt att exempelvis
bygga ut vattenfall eller skaffa
nya järnvägsvagnar o. s. v., kommer
inte vare sig en halv eller hel procents
ränta att spela någon avgörande roll
för en sådan utvidgning av investeringsverksamheten.
Äro vi då överens
om detta, få vi söka andra kriterier på
hur långt investeringsverksamheten
skall gå när det gäller statliga och kommunala
investeringar, som vi ändå alla
gemensamt måste anse minst lika angelägna
som stora mängder av enskilda
investeringar. Är det då så naturligt att
man säger, att de enskilda investeringarna
kunna vi lämna fria åt marknaden
utan att därför söka göra ett urval, åtminstone
i stora drag?

Det som var det nya hos herr Ohlin
i kväll var, såvitt jag förstår, att han
var med om, man behöver inte säga
centraldirigering, man kan börja med
att säga central övervakning över investeringarna
i stort sett. Jag skulle
tro, att om man kan hålla sig till de
stora investeringarna kan man lämna
den stora massan småinvesteringar åt
sitt öde och därigenom komma bort
ifrån de detaljregleringar, t. ex. vissa
delar av byggnadsregleringen, som vi
skulle önska komma bort ifrån. Är det
verkligen herr Ohlins mening att det
inom hans socialliberalism finns utrymme
för ett sådant resonemang om
investeringarna i stort sett i landet, så
att inte utan vidare en mycket stor investering
ifrån visst industrihåll skulle
kunna göras utan att man överväger,
huruvida man för tillfället har råd därtill,
och så att inte, när en sådan stor
investering göres, staten måste säga,
att då kunna vi inte ha råd att bygga
ut vattenfall, även om vi skulle anse att
en sådan utbyggnad borde gå före dessa
privata investeringar? Då ha vi, menar
jag, en gemensam grund för övervägande
om en, låt oss kalla det, reglering
på vissa mycket avgörande punkter av

Onsdagen den 19 januari 1949 cm.

Nr 2.

191

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det ekonomiska livet, där tydligen inte
skillnaden mellan socialdemokrati och
folkparti behöver vara principiell.

1 det sammanhanget vill jag emellertid
tillägga att jag vidhåller — herr
Ohlin väntade väl inte heller något
annat — vad jag sagt beträffande just
den frågan om det statliga inflytandet
över investeringarna, när man sätter
dem i samband med frågan om på vad
sätt man skall kunna hålla full sysselsättning.
Både herr Yngve Larsson och
herr Ohlin uttalade utan vidare sin anslutning
till en aktiv konjunkturpolitik,
och denna måste ju, när det gäller
att hålla uppe den höga och jämna
sysselsättningen, innebära att man ser
till att investeringarna hållas uppe under
vissa tider men däremot hållas nere
under andra tider. Jag har den personliga
uppfattningen — jag förmodar
att där kan ingenting annat än erfarenheterna
lämna besked — att om man
inom ett samhälle har en större sektor
av offentliga investeringar, kan man
inom det samhället lättare reglera konjunkturen
än man kan göra, om man
har en liten offentlig sektor. Det är
kanske det som gör, att herr Ohlin
kanske säger, att i Sverige ha vi en
tillräckligt stor offentlig sektor för att
vi genom att manipulera med ökningar
och minskningar därvidlag kunna utöva
tillräckligt stort inflytande. Om jag
har en annan mening och säger att vi
behöva en ännu större sektor, måste
detta inte innebära någon principiell
motsättning, även om herr Ohlin i kväll
har önskat få fram något sådant.

Varför jag anser att denna fråga om
löntagarna har sådan betydelse hänger
samman med deras ställning på arbetsmarknaden.
Jag tror vi kunna vara
överens om att arbetsmarknaden är det
sista område inom det ekonomiska
livet, som vi skulle önska att direkt
reglera. Det är många som inte ha
den uppfattningen, men enligt min mening
är det faktum avgörande att när
det gäller arbetsmarknaden gäller det

människorna själva. Man kan reglera
användningen utav kapital, ty det gäller
ju då döda ting; även om dessa ha
vuxit mycket intimt samman med ägaren
är det inte detsamma att dirigera
användningen av hans kapital som att
dirigera hans egen arbetskraft. Om vi
hålla på att det ekonomiska livet är till
för människornas skull, måste vi komma
överens om att varje tryck på människorna,
som skulle tvinga dem att
utföra ett arbete som de inte vilja utföra,
måste man försöka undvika. Detta
innebär att en reglering av arbetsmarknaden
och löntagarna genom lagstiftning
är något, som vi vilja undslippa,
men vi kunna säkerligen inte undslippa
det, om vi inte kunna uppnå frivilliga
överenskommelser. Varför jag anser att
denna fråga om lönerna och arbetsmarknaden
spelar eu sådan central
roll, är därför att jag för min del är
övertygad om att när man kommer till
frågan om hur stora lönerna skola vara,
skall man i ett givet ögonblick såsom
nu kunna säga, att nu skola ni vara
med om att prolongera cdra avtal.

Om vi komma fram till en sådan situation,
vilket vi hoppas på, att vi kunna
säga att nu medger produktionsökningen
att höja inkomsterna, då får
man söka sig fram till en avvägning
av både arbetarlönerna och andra samhällsgruppers
inkomster. Ni veta liur
frågan om lönerna är sammanknuten
t. ex. med jordbrukarnas intressen.
Jordbrukarna bevaka mycket noga
händelserna på arbetsmarknaden. Löntagarna
å sin sida titta noga efter vad
jordbrukarna få för sina produkter.
Alla äro intresserade av att de inte
skola lida någon orätt. Alla vilja ha en
rimlig andel av produktionsresultatet.
Jag tror emellertid inte del är möjligt
att i ett sådant samhälle, som jag nu
har skildrat, kunna draga någon gräns
mellan »överfull» och »hög och jämn»
sysselsättning. I ett sådant samhälle
kommer man fram till frågan, huruvida
man kan hålla inkomsterna bland

192

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m,

de breda folklagren — som i detta fall
äro den stora löntagargruppen plus
jordbrukarna — inom de gränser, som
medges av produktionsresultatet. Då
komma dessa stora grupper att inte
bara se på vad de själva ha utan fråga
sig också: Vad få de andra? Hela frågan
om inkomstfördelningen i samhället
dragés därmed upp.

Nu säger herr Ohlin: Ja, det är jag
medveten om, och därför äro socialliberalismen
och folkpartiet beredda att
med hjälp av både socialpolitiken och
en progressiv beskattning gå in för att
åstadkomma en utjämning. Ja, är folkpartiet
berett att säga, att progressiv
beskattning är till visserligen för att
skaffa pengar för nödvändiga ändamål
men också för att steg för steg jämna
ut de ekonomiska, sociala och kulturella
förhållandena i samhället, då ha
vi där återigen en gemensam utgångspunkt.
Det finns ett steg till. Herr
Ohlin talar åtminstone ibland som om
han trodde att all socialism kommit
från marxismen. Herr Ohlin vet nog
att socialismen ligger mycket djupare,
mycket djupt i den enkla reflexionen
hos stora grupper löntagare, som se
att de äro mycket fattiga men samtidigt
att de, som äga produktionsmedlen, ha
det mycket bättre. Skulle inte vi också,
fråga de, kunna få någon del av
produktionsmedlen?

En diskussion, som jag har fört med
herr Ohlin flera gånger, gäller huruvida
det är möjligt att ge den stora
massan av människor privat egendom.
Arbetarrörelsen, som den har utvecklat
sig i världen, har i regel gått på den
linjen, att man inte tror det vara möjligt
att komma fram till delaktighet i
egendomen annat än på mer kollektiva
vägar. Jag skall inte ta upp någon diskussion
härom, jag vill bara erinra
om att även när det gäller frågan om
fördelning av inkomsterna i samhället
är det ju så, att de inkomster som härröra
av egendom måste vara olika och
i hög grad olika, så länge egendomen

är mycket olika. Därför komma vi
inte undan frågan om egendomsfördelningen
annat än om man — vilket herr
Ohlin nu förefaller villig till — tar upp
hela spörsmålet, hur vi skola kunna
tänka oss ett framtida samhälle, som
är bättre än det nuvarande.

Till sist vill jag bara säga att det är
glädjande, om man på det sättet skulle
kunna försöka se våra dagsstrider i
ljuset av en historisk utveckling, som
vi naturligtvis var och en tolka efter
våra erfarenheter. Och det är alldeles
naturligt att vi på grund av olika erfarenheter
dra olika slutsatser. Men om
vi äro överens om att det, som vi alla
vilja, nämligen att för den stora massan
av människor eftersträva en ekonomisk
och därmed följande social
och kulturell utjämning, att dessutom
skapa trygghet genom att människorna
ständigt kunna vara säkra på att få
arbete och slutligen också komma fram
till att de skola ha en självständig ställning,
d. v. s. att de icke helt och hållet
eller kanske ens i någon större utsträckning
skola vara underkastade
vad vissa enskilda arbetsgivare bestämma,
då undrar jag om inte denna remissdebatt
kanske skulle kunna föra
oss ett steg närmare även det samarbete
på det politiska området, som hittills
inte har sett särskilt lovande ut. Jag
vill inte ge några råd, men jag är tillräckligt
gammal för att minnas den
tid, då visserligen inte folkpartiet men
de liberala ansågo sig ha en stor uppgift
att fylla, inte såsom principiella
försvarare utav det gamla samhället
utan i stället genom att vilja jämna vägen
för utvecklingen till ett nytt samhälle.
Kanske det inte vore omöjligt
att folkpartiet skulle kunna spela den
rollen i fortsättningen.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag måste avstå från att anknyta
till finansministerns mera vittsvävande
slutreflexioner för att kunna

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Nr 2.

193

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hålla mig inom treminutersramen; hastigheten
är begränsad, och därför kan
jag endast bemöta honom på några
punkter.

Finansministern har rätt i att min
kännedom om socialismen är begränsad.
Mitt yttrande i det avseendet gällde
emellertid socialismen såsom praktisk,
politisk företeelse, icke såsom idé,
tv därvidlag vet jag att socialism finns
av alla tänkbara slag. Jag tror, om jag
liksom statsministern får anspela på
en skald, att den ibland kan likna eu
vessla och ibland en kamel — och för
övrigt allt möjligt däremellan. Men
praktiskt, politiskt sett tror jag inte vi
kunna komma ifrån, att socialism har
visat sig utmärkas av en tendens till
centralisering. Tänk på vad som sker
på olika håll i utlandet! Jag behöver
inte säga mer.

Vad Sverige beträffar måste en sådan
detaljdirigering bli en konsekvens
av om man vill ha så överfull sysselsättning
som finansministern vill, att
köpkraften tenderar att svämma över.
Då blir detaljreglering den enda lösningen.
Om man läser 27-punktsprogrammet
finner man där beträffande
utrikeshandeln en sympati för centraldirigering,
som är ganska uppenbar.

Beträffande investeringen vill jag
bara säga, att eftersom balansen mellan
investering och sparande på kapitalmarknaden
är en förutsättning för
att man skall kunna hålla samhällsekonomisk
balans och undgå många av detaljregleringarna,
är det ur vår synpunkt
naturligt att acceptera det som
behövs, d. v. s. det minsta möjliga, för
att hålla denna balans och slippa allt
det andra. Men herr Wigforss föreföll
mig vilja sköta denna centrala jämviktsmekanism
så, att han dessutom
skulle behöva fingra på en massa spakar
och skruvar etc. Det var därvidlag
jag skulle vilja gå eu annan väg. Regeringens
handlingssätt under de senaste
två åren tyder inte på att man anser
att det är så viktigt som vi göra att upp -

rätthålla den centrala balansen för att
kunna undgå allt det andra.

Beträffande talet om att det är lättare
att reglera investeringarna, om de
offentliga investeringarna äro stora,
vill jag fråga: Ha inte erfarenheterna
under de senaste två åren visat, att politiseringen
av problemen har alldeles
specialla risker, som finansministern
inte här bär vidrört?

Vad den progressiva beskattningen
beträffar fyller den naturligtvis också
uppgiften att jämna ut inkomsterna
mellan folkgrupperna, men vi vilja
inte gå så långt i det avseendet, att det
blir en verklig sänkning av standarden
för de breda folklagren. Inte heller
vilja vi använda beskattningen som
metod att föra över produktionsmedlen
från den enskilda sektorn till den
allmänna. Vi anse att viktigare än utjämning
är standardhöjning för de breda
lagren.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Då statsrådet Wigforss var
vänlig att svara på den fråga, som jag
framställde på förmiddagen, vill jag
säga, att jag är belåten med det svar
han lämnade. Det kommer säkert att
lugna stämningen hos de grupper det
är fråga om. Nu sade visserligen finansministern,
att det gällde övningslärarna.
Min fråga avsåg emellertid
även organister och folkhögskollärare.
Jag tror emellertid, att jag kan tolka
finansministerns svar så, att även dessa
två grupper kunna inräknas, ty finansministern
slutade med att säga att
övningslärare och »vissa andra grupper»
böra få sin lönereglering år 1950.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag förstod faktiskt inte,
vart finansministern ville komma med
sitt resonemang om kvarlåtenskapsskatten.
Även om finansministern bär
den uppfattningen, att detta är eu
mycket ofarlig skatteform, så iir det etl
argument, som i varje fall icke vändor

4 in! ra kammarens protokoll I9ri!)

Xr ->

194 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sig mot vår inställning i denna fråga,
eftersom vi hela tiden ha sett denna
skatt i kombination med övriga skatteformer.
Kanske är det på det sättet, att
finansministern var inne på att lancera
en samförståndslinje i skattepolitiken
och försiktigt ville fråga oss, hur
vi skulle ställa oss, om man på socialdemokratiskt
håll tog under övervägande
att lägga en väsentlig del av förmögenhetsbeskattningens
tyngd på
kvarlåtenskapsskatten samt göra motsvarande
lättnader i fråga om gällande
förmögenhetsskatt. Om detta vore meningen,
så är jag ledsen att behöva
säga, att vi icke reflektera på den linjen,
eftersom förutom de ekonomiska
synpunkterna på den samlade förmögenhetsbeskattningens
verkningar tillkomma
de rent rättsliga synpunkter på
kvarlåtenskapsskatten, vilka jag här
på förmiddagen sökt utveckla, där jag
bl. a. citerade professor Ebersteins uttalande,
att denna skatt är ett juridiskt
missfoster utan motstycke i lagstiftningen.

Det var mycket intressant att lyssna
till finansministerns yttrande om arbetsmarknadsorganisationernas
ställning
i ett samhälle, där staten skall balansera
trycket på de olika nyckelpunkterna
i samhällsekonomien. I ett
sådant samhälle förutsättes, att staten
skall träffa uppgörelser med arbetsmarknadens
organisationer om deras
lönepolitik. Dessa uppgörelser skola
vara frivilliga; det är gott och väl. Men
vilket värde får den frivilligheten? Är
det någon annan frivillighet än den vi
se i riksdagen, när vi ha att taga ställning
till statliga regleringsplaner? Jag
kan icke se annat än att i finansministerns
framtidssamhälle komma arbetsmarknadens
organisationer realiter att
bli organ för statens ekonomiska politik.
Det är en utveckling, som jag icke
vill vara med om att främja.

Till sist, herr talman, var det med
stort intresse jag hörde herr Ohlin
säga, att han var anhängare av stän -

dig investeringskontroll, låt vara i stort
och icke i detalj. Det är väl en konsekvens
av socialliberalernas inställning
till räntepolitiken. Jag tror emellertid,
att det är mycket svårt att hålla denna
investeringskontroll inom den ram,
som herr Ohlin har tänkt sig. Jag tror,
att det är risk för att den utvidgas väsentligt
härutöver. Herr Wigforss’ inlägg
utgjorde en bekräftelse på dessa
farhågor. Det förefaller som om herr
Ohlins giv på denna punkt icke bör
betecknas som socialliberal utan snarare
som liberalsocialistisk.

Herr OHLIN (kort genmäle): Till herr
Hjalmarson vill jag säga, att det i den
ekonomiskt-politiska debatten alltid
funnits den attityden, att så snart man
ger samhället något att göra på det
ekonomiska området, är det väldigt
stor risk för att samhället tar mer och
mer: ger man samhället ett finger, tar
det snart hela handen och sedan armen.
Denna attityd leder många till att försvara
vad vi kalla den manchesterliberala
hållningen. Vill man icke göra
detta, ställes man inför de allvarliga
problem, som finansministern och jag
ha diskuterat, där finansministern går
mycket längre i interventionistisk riktning
än jag gör. Men vi komma icke
ifrån dessa problem. Det är icke bara
att taga avstånd från det ena eller
andra utan att själv angiva, hur man
vill lösa dessa problem, när uppenbarligen
den rent manchesterliberala vägen
icke är farbar.

Jag tror, att herr Hjalmarson vid närmare
bedömande skall finna, att det
är genom ett väl valt och lagom genomfört
samhällsinflytande på vissa centrala
punkter, som man kan lyckas att
undgå det snår, för att ej säga det träsk
av detaljregleringar, som man annars
hamnar i. Skulle man säga nej till det
positiva och väsentliga som samhället
kan göra, spelar man dem i händerna,
som vilja ha mer av detaljregleringar:

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Nr 2.

195

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

man hjälper i själva verket sina motståndare.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Jag vill bara svara herr Ohlin, att jag
är icke någon anhängare av manchesterliberalismen;
det ha vi aldrig varit
i den svenska högern. Men jag kan icke
se investeringskontrollen som ett nödvändigt
led i en politik för att trygga
jämn och hög sysselsättning. En skatte-,
finans- och penningpolitik, som är anpassad
efter konjunkturen, i förening
med sådan offentlig arbetsberedskap,
som man i riksdagen varit fullt ense
om, utgör för mig de åtgärder, som
äro erforderliga från samhällets sida.
Statlig investeringskontroll kommer enligt
min uppfattning att medföra risk
för sämre effektivitet inom produktionen.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Att jag icke försvunnit
från talarlistan under den
långa ideologiska diskussion, som har
förts, hänger samman med att jag gärna
vill komma med en replik till statsrådet
Sköld. Jag är icke särskilt road
av att syssla med förfluten tid; det
som ligger framför är i så fall mycket
mera väsentligt. Men det händer ibland,
att vad som förevarit beskrives på ett
sådant sätt att man ej kan låta det
stå oemotsagt, tv då kan det lätt uppfattas
såsom att man godtar det.

Jag tror, att jag skall kunna i mycket
få ordalag sammanföra vad jag tyckte
andemeningen var i herr Skölds anförande
i dag. Oppositionen vore sådan
att den ingenting ville, förstode mycket
litet ocli aldrig hade haft något eget
förslag. Regeringen däremot vore handlingskraftig,
toge ansvar och behärskade
situationen. Ingenting hade kunnat
göras tidigare än vad regeringen
har gjort.

Dagens aktuella problem kommer sedan
herr Sköld fram till. Han säger
att det är att återställa balansen mel -

lan efterfrågan och varor, och han vill
åstadkomma detta genom en höjd produktion
och ej genom tvångsmässigt ingripande.
Jag har alla skäl att instämma.
Vad herr Sköld yttrade är
precis de ord jag tillät mig säga i går;
vi äro fullständigt överens.

Sedan kommer statsrådet Sköld och
säger, att oppositionens tal om åtgärder
tidigare är en ren konstruktion.
Vid vilken tidpunkt, säger herr Sköld,
har man haft någon mening eller föreslagit
någonting? Möjligen har herr
Ohlin varit ute och hållit tal i Tomelilla,
Skövde eller någon annan mer
eller mindre bemärkt plats, men det
hör icke hit.

Nu vänder jag mig till statsrådet
Sköld för att svara och ber att få taga
statsministern till vittne. Under 1947,
alltså för ungefär två år sedan, fördes
förhandlingar med regeringen, och redan
då, vid de samtal i den studiegrupp,
som var samlad i kanslihuset
under Ers Excellens’ ledning, begärdes
åtgärder, som sedan ha godtagits av
Kungl. Maj:ts regering.

Jag har framför mig en promemoria,
där vi sökt att dels sätta upp de punkter,
som uppställdes vid detta tillfälle,
och dels några av de punkter, som regeringen
har funnit vara fyllda av effektivitet
och särskilt lämpliga. Jag behöver
bara taga den punkt, där man talar
om utrikeshandeln. Där framstod det
för oss som naturligt, att vid export de
priser få uttagas, som världsmarknadsläget
och företagens intresse på lång
sikt betinga. Men så lade vi från vårt
håll till följande: »Återhållsamhet bör
också utmärka förbrukningen av importvaror
av mindre väsentlig betydelse.
» Vi ifrågasatte att man med tullhöjningar
eller acciser o. d. på mer
eller mindre lyxbetonade utländska
konsumtionsvaror skulle kunna begränsa
importen. Här kommer regeringen
i sina åtta punkter ungefär två
år efteråt och talar om att jämvikt
måste skapas mellan import och export

N r 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

190

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

genom en nedskärning av importen till
exportens nuvarande nivå, så att balans
uppnås genom ökning av exporten,
och sedan diskuterar man ungefär
på samma sätt liur det skall tillgå.

I fråga om de andra punkterna ha
vi i detta fall varit ännu närmare. Vi
talade om produktionsbefrämjande åtgärder.
Vi ansågo, att man måste söka
förbättra läget på arbetsmarknaden genom
att uppmuntra till ökade insatser.

Jag blir kanske litet för långvarig,
och jag skall därför bara citera några
uttalanden här och var. »I främsta
rummet», sade vi vid detta tillfälle,
»måste vi sikta till att steg för steg
minska spänningen mellan varutillgång
och efterfrågan.» Syftet var, att en
successiv avveckling av krisregleringarna
skulle bli möjlig. Där säger regeringen:
»En fortsatt stegring och effektivisering
av hela produktionen måste
ske. Vederbörligt utrymme måste skapas
för investering på områden och i
företag med hög produktivitet. Produktionshämmande
moment i regleringssystemet
böra undanröjas.»

Ordvalet kanske är något annorlunda,
man jag förmodar, att vi ändå äro överens
om att syftet är detsamma.

•lag skulle kunna hålla på punkt efter
punkt. Jag finner, att vi ibland ha använt
något mildare uttryckssätt än vad
regeringen nu har använt. På andra
punkter ha vi varit mera bestämda än
vad regeringen har varit.

Något senare, alltså fram på höstsidan,
när vi också förde underhandlingar
med regeringen, förordade vi
hård återhållsamhet med statens egna
utgifter och sade, att en sådan återhållsamhet
måste vara en ledande princip
vid bestämmandet av alla utgifter,
som utan risk för rikets säkerhet kunde
hållas tillbaka. Om vi titta på punkten
7 i regeringsprogrammet, så talar man
om att det måste föras en politik, som
medför krav på stor återhållsamhet i
fråga om allmänna investeringar o. s. v.

Men det är den skillnaden, att när vi

vid olika tillfällen från vårt håll tillläto
oss att både inför regeringen och
ute i landet föra fram sådana synpunkter,
fingo vi framför allt från den
regeringen närstående pressen veta, att
det där vore ren PHM-propaganda, det
vore sådant, som man ej skulle taga på
allvar, talet om ett försämrat ekonomiskt
läge vore ett slagträ från oppositionens
sida att komma åt regeringen o. s. v.
Och i övrigt ville man göra det till ett
angrepp mot löntagarna för att de ej
skulle få ut sin rättmätiga del av de
ökade inkomsterna. Men när det nu
har gått så pass långt, att vi äro i ett
ytterligare försämrat läge och regeringen
måste söka handla, då är det
icke längre PHM-propaganda utan höjden
av klokhet och handlingskraft att
tillgripa dessa åtgärder, som vi förordat
!

Vad jag, herr talman, egentligen begärde
ordet för var att få säga, alt jag
tycker icke vi skola döma så där alldeles
olika; vi kunna hålla oss mera
till vad som är verklighet.

Sedan kommer jag till en fråga, som
jag har gjort mig själv. Jag vet icke,
om andra ha gjort den också. Är det
Kungl. Maj :ts regering som är handlingskraftig,
eller är det Landsorganisationen?
Jag har vid vissa tillfällen faktiskt
trott, att Landsorganisationen, som
onekligen har mycket duktigt folk och
är kunnig i ekonomien, snarast var
den, som först fick klart för sig, att
det hade blivit ett ohållbart läge, och
underrättade Kungl. Maj :ts regering om
detta, samt att regeringen, som alltid
tar stor hänsyn till Landsorganisationen,
då fann tidpunkten vara inne att
verkligen företaga sig någonting.

Sedan är statsrådet Sköld inne på
talet om räntan och säger, att vi kunna
givetvis taga ut 700 miljoner kronor
genom högre ränta. Alldeles som om
det vore någon, vilken önskade en så
drastisk åtgärd. Statsrådet bör veta, att
i varje sammanhang, som vi talat om
räntan här i kammaren, något som vi

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Nr 2.

197

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
ha gjort vid flera tillfällen, In» vi från

högern sagt, att vi trodde, att det var
felaktigt med de stora obligationsköpen,
som riksbanken verkställde. Vi
ville stoppa dessa även med risk för
viss räntehöjning.

Regeringen kom också så småningom
till den uppfattningen att obligationsköpen
måste upphöra, men den tillgrep då
en helt annan utväg, nämligen utvägen,
att den genom vad vi kunna kalla
hårt tryck — ty tvång kanske låter illa
— på sparbanker, försäkringsbolag och
liknande penningförvaltande organisationer
förmå dem att ej försälja obligationer.
Detta i sin tur medförde, att
när dessa kreditinstitutioner icke längre
kunde sälja obligationer och på den
vägen få in de pengar, som de behövde
för att kunna lämna ut krediter, måste
de på ett väsentligt hårdare sätt än
tidigare strypa krediten även för fullt
lojala affärer. Icke minst gällde detta
fastighetslån. De, som ha sökt sådan
kredit, ha fått gå ut och försöka få
den ordnad på den fria marknaden till
i många fall långt dyrare ränta och i
varje fall på ofördelaktigare villkor.
Även denna väg har således sina nackdelar.
Men det har herr Sköld i detta
sammanhang icke talat om.

Det blev en ännu hårdare byggnadsreglering.
.lag säger ej, att byggnadsreglering
kunnat undvikas, men det är
möjligt, att om människorna haft klart
för sig, att räntan dock icke under alla
förhållanden vore låst, hade de blivit
mera betänksamma och regleringen
hade icke behövt bli så rigorös.

Jag tror, att det var landshövding
Sandler, som vid Arosmässan yttrade
om räntan, all den hade den fördelen,
att den icke tog emot deputationer.
Det kan vara någonting att tänka på.
.lag vet ej hur statsrådet Sköld gör,
men jag vet, att statsrådet Ericsson tog
emot förfärligt många deputationer.
Även jag som kommunalman uppträdde
där såsom suppleant. Jag erkiinner, att
statsrådet Sköld ibland kan se litet

avvisande ut, men jag tror knappast
till den grad, att icke dessa människor,
som vilja bygga, i alla fall infinna
sig. Det är i alla händelser en
utveckling, som icke är rolig och som
man gärna önskar komma ifrån.

Statsrådet frågade, hur en lönebindning
och stigande priser gå ihop? Jag
tror icke att det går särdeles väl ihop.
Men regeringen själv var förra året med
och höjde priserna genom punktskatter,
taxor och på olika sätt. Det medförde
en prisstegring på bortåt en halv miljard.
Även då fanns i viss grad ett slags
bindning på statstjänarnas löner. Jag
erkänner gärna, att, sedan regeringen
har lyckats få de avtal, som nu ha kommit
till stånd med de stora löntagargrupperna
och med jordbrukarna, ligger
det något annorlunda till.

Statsrådet Skölds recept var tvångssparande.
Statsrådet framställde det på
det sättet, att människorna vilja hellre
överlämna pengar, om de ovillkorligen
skola skiljas vid dem, till staten än till
enskilda; de vilja icke överlämna dem
till enskilda kapitalägare. Jag förmodar,
att om det hade varit på ett stort folkmöte
och icke på en sådan stillsam
plats som här, så hade åhörarna omedelbart
tyckt sig se framför sig herrar
Wallenberg, Versteegh och de andra
stora kapitalägarna. I denna församling
vet man eller borde i vart fall veta, att
vi i vårt land ha tre eller fyra miljoner
kapitalägare, som utgöras av livförsäkringstagare
och sparbanksinsättare,
d. v. s. människor som i detta fall ha
sparat och sökt ordna för sina familjers
trygghet.

Här komma vi också fram till en
ganska stor skillnad i människornas
uppfattning. Om en person lyckas spara
för att exempelvis sätta in pengarna i
sparbank, känner han sig nog ganska tillfreds.
Han menar att det iir pengar, som
han vid tillfälle själv kan disponera
över, och han finner sig därför i att
avstå från att genast använda dem till
inköp av varor. Men med tvångsspa -

198

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ringsmetoden över skattsedlar eller genom
indirekta skatter kommer han nog
till ilen inställningen, att han vill ha
kompensation för sina minskade inkomster.
.lag tror att detta är ett förhållande,
som vi ingalunda kunna bortse
ifrån.

Statsrådet säger att vi få väl vänta
till nästa år och se, om det har gått bra
med denna hårdare och stramare linje.
Vad som skulle hända om det inte lyckades,
avböjde han att svara på, men
han lät förstå att om inte denna väg
går, går det säkerligen illa: höjda priser
och höjda löner och inflationen är
i gång. Herr Sköld tror dock att det
kommer att lyckas. Jag vill för min del
säga, att jag också skulle önska att det
lyckades, tv en prisskruv skulle säkerligen
medföra ganska allvarliga verkningar.
För egen del är jag emellertid
inte säker på att regeringen med de medel.
som den hitintills har tillgripit,
lyckas åstadkomma eu hållbar försvarslinje
om påfrestningarna bli stora. Jag
sade i går och jag vidhåller det, att jag
närmast har det intrycket, att regeringen
endast erhållit ett vindskydd och
försöker sitta över till den förändring
i konjunkturen inträffar, som nationalbudgetsakkunniga
ha spått skall komma.
Det är ju möjligt att regeringen på
den vägen kommer att få en avspänning,
som gör att trycket minskar.

Statsrådet avvisade mycket energiskt
varje propå att diskutera framtiden;
framtiden, sade han, löser själv sina
problem, dem skola inte vi syssla med
nu. Jag tänkte när jag hörde detta: är
det någon dålig erfarenhet av tidigare
program, att de inte räckt så förfärligt
länge, som här talar. Vi hörde ju talas
om, att när 27-punktsprogrammet kom
till så var det avsett för en mycket
lång tid. För min del har jag alltid trott,
att det var fördelaktigt att tänka en bit
framför sig.

Det som dock gjorde mig, jag höll på
att säga tillfreds, med statsrådet Skölds
inställning var den omständigheten, att

han hoppades, att man genom dessa
hårdare åtgärder skulle komma över svårigheterna
och nå fram till ett rörligare
och friare tillstånd; enligt mitt förmenande
var detta en ljuspunkt. Jag hörde
med uppmärksamhet på finansministerns
anförande i går, och det har jag
gjort i dag också, och jag hörde inte
samma önskan återgiven där. Ibland
tror jag att finansministern har samma
uppfattning som herr Sköld, men ibland
tror jag att finansminister Wigforss är
ute på andra linjer. Ja, jag ser att finansministern
skakar på huvudet, men
finansministern lever dock kvar i sin
vilja att hålla ett hårt grepp över vissa
väsentliga ting. Vissa oväsentliga regleringar
och ransoneringar vill han nog
släppa. Jag är sålunda övertygad om
att han exempelvis kommer att släppa
tvål och såpa o. s. v. fria. Men jag tror
inte att han kommer att släp]>a greppet
över kapital, råvaror, export och import.
Så snart herr Wigforss hårt håller
dessa nyckelpositioner behöver partiet
inte längre tala om förstatligande.
Där har man ett grepp, som är tillräckligt
starkt för att allt det talet skall
kanna läggas åsido.

Jag kommer alltså närmast fram till
den slutsatsen, att det knappast kan
vara vare sig ogrannlaga eller olämpligt
att fråga hurudan kursen kommer att bli.
Själv hör jag nog till dem som anse, att
det innebär en våda att en mycket begränsad
grupp av människor, som det
väl blir fråga om i det starkt centraldirigerade
samhället, sitter inne med en
oerhört stor makt, ty om dessa människor
ha felbedömt läget, ja, då kan
det gå illa. Men om vi färdas något
mera skilda åt och det är flera människor,
som bära ansvaret, är det väl
i alla fall något större utsikt att inte
alla råkar illa ut på samma gång.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det var ett referat i herr Skoglunds i
Doverstorp anförande av mitt här förut

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Nr 2.

199

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hiillna anförande, som föranledde mig
att begära ordet. Jag ber helt enkelt att
få bestrida riktigheten av herr Skoglunds
referat. .Tåg skall inte säga mera
om den saken utan hänvisar i det avseendet
till det protokoll, som så småningom
blir tillgängligt för envar. Herr
Skoglund kommer säkert vid ett nytt
begrundande av saken att finna, att
hans referat i väsentliga stycken var en
karikatyr.

Sedan talade herr Skoglund ofantligt
mycket om mina invändningar mot
oppositionens framställning av det
historiska förloppet, som ju var det att
oppositionen givit tydliga och goda råd
åt regeringen, råd som regeringen emellertid
alldeles för sent hade velat följa.
Herr Skoglunds invändning grundade
sig nu på en promemoria från några
överläggningar, som höllos i början av
1947. Jag vill fästa uppmärksamheten
på, att om innehållet i den promemorian
voro alla de deltagande, alltså även
regeringen, överens. Det fanns bara två
skiljaktigheter. Den ena var den, att vi
inte kunde ena oss om hur vi skulle
skriva om arbetslönerna, och den andra
var oppositionens krav på att det av
regeringen framlagda skatteförslaget
inte skulle godtagas. Men i övrigt var
man överens. Jag vill också fästa uppmärksamheten
på alt från den tidpunkten
och dessförinnan datera sig regeringens
förberedelser för den politik,
som har kommit till uttryck i årets
statsverksproposition och som också
kom til! uttryck i fjolårets statsverksproposition.
Redan vid jultiden 1940
hade förberedelserna för en importreglering
börjat. Redan på våren 1947
påbörjades förberedelserna dels för en
skärpt investeringsbegränsning och dels
på punktskatterna för eu överbalanscring
av budgeten. 1 det avseendet var
regeringen sålunda, om herr Skoglund
vill ha det erkännandet, liktidig mot
oppositionen. Om detta har jag här inte
talat, .lag har talat om de påståenden.

som från oppositionens sida ha gjorts
om de råd, som utöver denna politik
från oppositionens sida så tidigt skulle
ha ställts. Och där vidhåller jag fortfarande
min uppfattning, att det är ganska
liten ära som oppositionen i det avseendet
har i sitt bagage.

Sedan hade herr Skoglund några intressanta
uttalanden — han ville ju så
gärna hålla sig till verkligheten, men
vad är verklighet, herr Skoglund? Är
det inte det, om vilket vi ha kunskap?
Vad skall man då kalla den insinuation,
som herr Skoglund gjorde beträffande
frågan om det var Landsorganisationen
eller regeringen, som tog initiativet.
Håller månne herr Skoglund sig där på
verklighetens grund, om med verklighet
menas det som man vet något om? Jag
undrar om inte herr Skoglund i stället
i det avseendet förirrade sig ut på fantasiens
marker.

Herr Skoglund hade också en polemik
mot mig i räntefrågan, men jag
skall inte förlänga kammarens debattid
med att gå in på några detaljer därvidlag.
Jag vill endast säga, att jag konstaterade
eu psykologisk verkan på vida
folklager av en räntestegring, som herr
Skoglund med alla konster i världen
inte kan bortbevisa. Det visar sig ju
också från stenogrammet av mitt tal,
att jag inte betraktar detta som den
enda verkan av en räntestegring.

Vidare skulle jag vilja säga, att jag
så till vida är ense med herr Skoglund
att inte heller jag tycker om dcputationer
och det inte ens om herr Skoglund
är med i dem. Men för övrigt skulle jag
vilja säga: Skola vi fortsätta, herr Skoglund,
och sträcka enigheten mellan oss
ännu längre? Kan det inte räcka med
att han här i kväll på sitt sätt upprättat
en enhetsfront mellan herr Wigforss
och herr Ohlin? Skall man nu försöka
gräva eu grav mellan herr Wigforss och
mig för att i stället få en ny enhetsfront?
Blir det då inte för mycket cnhetsfronter
på det sättet?

200 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman! Om
finansministern inte blir för ledsen,
måste jag nog säga, att skall det bli
fråga om ett samförstånd och en sammanhållning
mellan någon socialdemokrat
och mig föredrar jag faktiskt att
ha med statsrådet Sköld att göra. Jag
har emellertid för mig, att det fortfarande
är ganska långt mellan oss. Jag
har här i kväll velat slå fast, att det
inte är bara fantasier att oppositionen
verkligen velat någonting. Vilja vi nämligen
skala av en hel del av det tal som
har förts här, så visar det sig att på
ett ganska tidigt stadium voro vi framme
vid och resonerade om mycket allvarliga
åtgärder. Men regeringen har
tagit sig en alldeles för lång betänketid,
innan den satt åtgärderna i verket.
Skälet härtill kan ju diskuteras. Jag
hade för min del till en början trott,
att det kanske inte var så mycket regeringens
egen obeslutsamhet som var
orsaken, snarare att den inte fått tillstånd
av Landsorganisationen. Men efter
de deklarationer, som jag har hört från
det hållet och som offentliggjorts i mitt
liv- och husorgan ÅT, som jag brukar
läsa, kom jag nog till den slutsatsen, att
Landsorganisationen var några hästlängder
framför regeringen. Det var ur den
synpunkten jag tillät mig ställa en fråga
till statsrådet Sköld.

Herr TALMANNEN: Nu äro ytterligare
åtta talare antecknade, men debatten
måste avslutas innan vi åtskiljas, därför
att under morgondagen äro partierna
kallade till viktiga sammanträden. Det
plenum, som är utsatt till kl. It i morgon,
är avsett för mottagande av motioner.

Herr LAGER: Herr talman! Jag begärde
ordet för att säga litet i en av
de frågor, som är av mycket stor betydelse
och mycket brännande och där
regeringen i den framlagda statsverks -

propositionen signalerar ytterligare åtstramningar,
nämligen bostadsfrågan.
Den allmänna önskan är ju dock, att
debatten skall avslutas så snart som
möjligt, och jag skall därför inskränka
mig till att meddela ett par fakta, ge
till känna ett par synpunkter och ge ett
par repliker.

Herr Hedlund i Rådom hävdade i
går, att landsbygden i fråga om bostadsbyggandet
är eftersatt och missgynnad
i förhållande till städerna och andra
tätorter. Jag skall inte ta upp någon
debatt med herr Hedlund i Rådom om
den saken. Bostadsförhållandena på
landsbygden voro både före och under
kriget och äro fortfarande så usla, att
allt stöd, som kan givas för att rätta
till missförhållandena, bör givas. Men
det är inte bara på landsbygden som
det finns usla bostäder. Förhållandena
äro inte bättre i storstäderna, och framför
allt äro de inte bättre i Stockholm.

Det är inte bara det, att de tillgängliga
bostäderna inte räcka till åt de
bostadsbehövande, utan det finns dessutom
överallt här i Stockholm, både i
centrum och i utkanterna, massor av
lägenheter, som inte borde få användas
som sådana. För närvarande finns
det t. ex. 300 bebodda lägenheter, som
redan före kriget av hälsovårdsmyndigheterna
voro utdömda som bostäder.
Mängder av dessa dåliga bostäder i staden
kräva sanering. I slutet av föregående
år funnos hos den kommunala
bostadsförmedlingen i Stockholm anmälda
32 000 bostadssökande. Det är
statistiskt klarlagt, att bakom varje bostadssökande
stå nära tre personer. Det
är sålunda 90 000 av huvudstadens befolkning,
som äro i behov av nya bostäder.
Cirka hälften av dessa äro i
avsaknad av egen bostad. Det är inte
stort bättre i Göteborg. Där fanns det
vid årsskiftet 8 796 bostadssökande, av
vilka närmare 5 000 saknade egen bostad.
I december månad hade man i
Göteborg 356 stycken ansökningar om
lägenhet, men förmedlingen dispone -

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Nr 2.

201

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

rade summa 18 stycken att fördela mellan
dessa 350.

Den ena synpunkten, som jag här
ville framföra, gäller de motiveringar,
som från regeringens sida vid olika
tider ha lämnats för en begränsning
av bostadsbyggandet. Dessa motiveringar
ha växlat under de senaste åren.
För ett par tre år sedan hette det, att
bostadsbyggandet inte kunde forceras
av den anledningen, att arbetskraft inte
stod till förfogande. Vid en annan tidpunkt
förklarade man från regeringens
sida, att materielbrist lade ett oöverstigligt
hinder i vägen för en bostadsproduktion,
som svarade emot behovet.
Nu har man, såvitt jag kan se, huvudsakligen
släppt dessa båda argument
och i stället anfört som det väsentligaste,
att man måste begränsa investeringarna
i bostäder.

Orsaken till att man växlat motivering
är ju rätt klar. Nu finns det nämligen
arbetskraft. I slutet av föregående
år, för ett par tre veckor sedan, redovisade
byggnadsfackföreningarna här
i staden 2 665 arbetslösa medlemmar
i fackföreningar, som sammanlagt räkna
18 000—19 000 medlemmar, och man
räknar med en ytterligare stegring under
de närmaste vintermånaderna.

Det är möjligt att regeringen med
den nu signalerade ytterligare inskränkningen
i bostadsbyggandet i
Stockholm avser att kasta ut ytterligare
några tusen byggnadsarbetare i arbetslöshet
för alt med arbetslösheten som
vapen tvångsdirigera dem till andra
sysselsättningar. Om detta är spekulationen
tror jag emellertid, att den är
misslyckad. Tv de byggnadsarbetare,
som nu avskedas, äro ju i allmänhet
yrkesutbildade vuxna män, och det är
väl rätt orimligt att begära, att de nu
skola söka sig till en ny verksamhet
och börja lära sig ett nytt yrke, om
vars framtid och möjligheter inga garantier
kunna utställas.

Argumentet om materielbristen har
också skjutits åt sidan, sannolikt be -

roende på att materielbristen inte längre
är så kännbar som den tidigare varit.
1 en översikt över vårt lands ekonomiska
läge, som lämnats i finansministerns
bidrag till statsverkspropositionen,
förklaras, att materieltillgången
i avsevärd grad har förbättrats och
att bristområdena nu äro begränsade.
Här skulle jag vilja ställa en fråga till
regeringen. Där materieltillgången fortfarande
är knapp gäller det vissa specialiteter.
Ligger måhända orsaken till
knappheten på vissa specialområden
däri, att de privata monopolen söka
skydda marknaden för »osund konkurrens»,
som det hrukar heta i kartellavtalen?
Skulle regeringen inte här på
något sätt kunna ingripa?

Det pågår en utredning om byggnadsmaterialindustriens
förstatligande.
Den kom till 1947 efter det att riksdagen
redan 1944 hade begärt en sådan
utredning. Är det alldeles omöjligt att
ge denna utredning, som pågår och
som har ett mycket stort och omfattande
arbete, i uppdrag att bryta ut
och snabbutreda orsakerna till den
brist, som finns på dessa specialområden,
där de »flaskhalsar» finnas som
fördröja bostadsproduktionen? Skulle
man inte efter en sådan snabbutredning
också kunna begära av regeringen,
att den snabbt utarbetade förslag till
åtgärder hur man skulle kunna bringa
dessa sektorer inom byggnadsmaterialproduktionen
att fungera i en takt, som
tillfredsställer det allmänna behovet av
byggnadsmaterial ?

Tidigare här i dag anförde herr
Sundström i Skövde i polemik mot herr
Hagberg i Luleå, att vissa statistiska
uppgifter, som herr Hagberg hade lämnat
angående de krav, som iiktenskapsbildandet
ställde på nya bostäder, voro
ofullständiga. Herr Sundström menade,
att herr Hagberg inte behärskade det
som han talade om. Nu var det ju inte
av herr Hagberg framräknade siffror,
som han återgav, utan siffror framräknade
av hyresgästorganisationerna,

202

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1919 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och 1. o. in. herr Sundström i Skövde
skulle val vilja tillmäta dem en smula
sakkunskap. Herr Sundström menade,
att man inte bara kan se saken så, att
äktenskap framkallar bostadsbehov.
Man måste samtidigt ta hänsyn till hur
skilsmässorna friställa bostäder och
lägenheter för den allmänna marknaden.
Jag undrar, om inte herr Sundström
här råkar ut för den lilla malören
att beskylla andra för den okunnighet,
som närmast karakteriserar honom
själv. Det är ju nämligen inte på
det sättet, enligt vad de som yrkesmässigt
syssla med bostadsmarknadens
problem hävda, att skilsmässorna friställa
bostäder för den allmänna marknaden.
I en utredning, som nyligen
iordningställts av experter i Stockholms
stads förvaltning, tillåter jag mig citera
några ord: »Tidigare har ansetts att
skilsmässorna inte medföra någon ökad
efterfrågan på bostäder. Man förutsatte
nämligen, att endera parten efter separationen
återgick till den bostadslösning,
som innehades före äktenskapet.
Så torde emellertid icke vara fallet.
Vanligen behåller den ena parten makarnas
gemensamma bostad. Den andra
parten, som måste anskaffa ny bostad,
söker nog som regel erhålla bostad, som
möjliggör eget hushåll. Under äktenskapet
ha vanorna nämligen ändrats.
Vederbörande har blivit mera självständig
och vill inte underordna sig det
förmynderskap, som det innebär att
ånyo bo i föräldrahemmet eller att hyra
bostad i andra hand. De ekonomiska
resurserna bli emellertid utslagsgivande
för det sätt. varpå vederbörande
kan ordna sin bostadsfråga. Även om
nuvarande läge på bostadsmarknaden
försvårar för ensamstående frånskild
person att anskaffa egen lägenhet, så
får man dock icke bortse från den lägenhetsefterfrågan.
vilken föranledes
av skilsmässor.»

Enligt dessa experter verka skilsmässorna
alltså rakt motsatt mot vad herr
Sundström inbillar sig att de göra. De

friställa inte lägenheter och bostäder
för den allmänna marknaden, utan de
öka i stället efterfrågan.

Det är inte bara äktenskapsfrekvensen
som har blivit föremål för studium
och som vittnar om att storstäderna äro
eftersatta i förhållande till andra städer
i landet. Tar man inflyttningssiffrorna
som grund, kommer man fram
till samma resultat. Ett par siffror
skulle kanske där kunna anföras. Per
tusen inflyttade under den senaste tioårsperioden
i städerna utom Stockholm
och Göteborg fick det byggas 1 385 lägenheter.
I Göteborg fick det byggas
1 123 medan Stockholm fick nöja sig
med 698. Mot detta kan man visserligen
anföra, att inflyttningen icke föranleder
något omedelbart krav på bostäder,
och det är riktigt, men behovet gör sig
i allmänhet gällande två eller tre år
efter det inflyttningen skett. Den inflyttning,
som alltså skedde till Stockholm
under hela detta decennium och
där en nedgång märkts först under senare
år, fortsätter att göra sig gällande
i en ökad efterfrågan på bostäder både
under år 1949 och 1950. Om Stockholms
stads myndigheter således framhärda
i sina krav på en ökad tilldelning
av byggnadstillstånd, så är detta
både naturligt och riktigt.

T statsverkspropositionen upprepar
regeringen sina tidigare förklaringar,
att den motsätter sig en räntehöjning.
En sådan skulle nämligen rätt omedelbart
slå igenom i hyrorna. Icke desto
mindre är det ett faktum, att under det
senaste året i vart fall den kommunala
upplåningen fått vidkännas räntehöjningar,
för kortfristiga lån med V* procent
och för långfristiga lån med 0,3
procent. Här är att märka, att det inte
bara är de privata kreditanstalterna,
som genomfört räntehöjning, utan också
vissa statliga penninginstitut såsom
postsparbanken och pensionsstyrelsen.
Mot regeringens klart angivna riktlinjer
för penningpolitiken operera således
de privata penninginstituten med

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Nr 2.

203

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

räntehöjningar, som väl ganska snart
komma att tagas som intäkt av fastighetsägarna
för begäran om att få höja
hyrorna. När grunderna för priskontrollen
i allmänhet äro sådana, att det
skäliga i prishöjningarna prövas efter
de kostnadskalkyler, som vederbörande
lägga fram, finns det risk för att även
krav från fastighetsägarna komma att
bifallas, .lag är klar över att en nationalisering
av de stora bankerna och
andra penninginstitut är den enda
möjliga utvägen för att staten skall få
en fast kontroll över penningpolitiken
och kunna eliminera det privatkapitalistiska
inflytandet på detta område.
Men till dess att så kan ske, borde väl
regeringen kunna genomföra en mera
begränsad åtgärd. Man kan genomföra
lönestopp, reformstopp, byggnadsstopp
och en rad andra stopp på olika områden.
Är det alldeles omöjligt att
komplettera dessa olika stoppar också
med ett räntestopp, som omöjliggjorde
för bankerna och andra kreditinstitut
att äventyra hyresregleringen?

En ytterligare åtgärd, som måhända
kan bli nödvändig för att temporärt
lätta på bostadsnöden i varje fall i huvudstaden,
är en bostadsransonering.
Det är naturligtvis inte någon lösning
av problemet, men det är ju upprörande
att samtidigt som det finns nära
3 000 s. k. katastroffall här i staden och
hundratals människor, folk som står i
arbete om dagarna, varje natt tvingas
att vandra på gatorna, sova på kajerna,
i vedstaplar eller var de nu kunna
hitta skydd för väder och vind, så stå
stora lägenheter praktiskt taget obebodda.
Av en utredning, som hyresgästorganisationerna
ha gjort, framgår
det att i 17 av de största städerna
fanns det 1945 37 000 lediga rum, och
då har man ändå räknat med att varje
familjemedlem skulle förfoga över ett
rum och att varje familj dessutom skulle
ha ett gemensamt vardagsrum.

Jag har, herr talman, velat anföra
dessa synpunkter i anslutning till de -

batten om statsverkspropositionen, och
de ha framkallats närmast av de signalerade
ytterligare restriktionerna. Låt
mig till sist göra några reflexioner
kring den deklaration, som finansministern
avgav i slutet av sitt anförande
i går. Han avslutade sitt anförande
med en högtidlig förklaring, att det nu
gäller att komma till samförstånd mellan
regeringen och dem som ha makten
över det enskilda näringslivet. Han
sade sig också tro, att ett sådant samarbete
skulle födas ur de våndor han
uppenbarligen hade känning av.

Denna deklaration av finansministern
är såvitt jag förstår en klar och
öppen bekännelse till klassamarbetet
och borgfreden och ett lika klart avsteg
från socialismen. Finansministern
bestrider med denna deklaration den
sanning, som socialismens teoretiker
klarlagt och som arbetarklassen i alla
länder har praktisk erfarenhet av,
nämligen att klasskampen mellan arbetarklass
och kapitalistklass är oupplösligt
förenad med det kapitalistiska
systemet och att arbetarklassen kan
rädda sig själv och mänskligheten endast
genom att föra denna klasskamp
till ett segerrikt slut.

Vid tidigare tillfällen har även finansministern
givit uttryck åt sådana
tankegångar och inte tvekat att bekänna
sig till uppfattningen, att statsmakten
i arbetarklassens händer skulle
kunna användas till att bryta storfinansens
välde och grepp över näringslivet.
Så sent som under den senaste valrörelsen
uttalade finansministern detta i
en radiodebatt. Han sade att näringslivet
i detta land har en tendens att utvecklas
till industriell feodalism, och
han fortsatte: »Man talar om .statens
överhöghet i teoretiskt hänseende, men
i praktiken vilar makten hos dem som
leda dessa väldiga kapital. Och då är
det kanske inte så underligt att de stora
folklager, som befinna sig i löntagarställning
där, vilja anlita statens makt
för att bryta detta feodalvälde på sam -

204

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ma sätt som tidigare frihetsälskande
grupper ur borgarklassen lia fått lov
att använda statens hjälp för att bryta
ett gammalt feodalvälde.»

Den tanke finansministern bär uttrycker,
att arbetarrörelsen, när den
erövrat statsmakten, skall använda denna
för att bryta storfinansens välde, är
jag helt överens om. Men storfinansens
välde kan inte brytas i samförstånd
mellan storfinans och statsmakt.
Storfinansen försvarar sitt, och den har
mäktiga medel till sitt förfogande.
Statsmakten i arbetarrörelsens händer
kan antingen tjäna storfinansen så som
det är uttryckt i regeringens rapport
till Marshallorganisationen, att regeringen
betraktar som sin uppgift att
skapa gynnsamma betingelser för det
enskilda initiativet, eller bekämpa den
och beröva den dess maktställning
över land och folk. Någon tredje framkomlig
väg finns inte.

Jag har velat säga detta närmast av
den anledningen, att finansministern
ibland påstås i nuvarande läge representera
en vänsterriktning inom socialdemokratien
eller, för att tala med
.Svenska Dagbladet i dag, vara riktrote
på vänsterflygeln. Hans tisdagsdeklaration
visar, att en sådan karakteristik
är helt och hållet missvisande.

Herr von SETH: Herr talman! .lag
brukar föregå med gott exempel och
stryka mig från talarlistan när en allt
för lång debatt närmar sig sitt slut.
Anledningen till att jag inte vill göra
det nu är att statsrådet Sträng hade ett
genmäle angående mitt anförande i går
men att jag inte hade tillfälle att vara
inne i kammaren då.

Jag skall på ett ögonblick rekapitulera
vad jag sade i mitt anförande. Jag
konstaterade att sparsamheten inte
längre sitter i högsätet bland de småländska
bönderna som den gjorde förr,
och jag nämnde såsom ett exempel, att

tre grannar till mig, den ene med 25
tunnland och de båda andra med vardera
22 tunnland, var och en hade
skaffat sig traktorer under hösten.
Dessa tre jordbruk ligga på ett avstånd
mindre än 2 000 meter från varandra.
Åtminstone två av dessa mina grannar
skulle säkerligen inte ha skaffat sig
traktorer, om de inte drivits därtill av
skattetänkandet. Därmed har jag på
intet vis sagt, att traktorer inte skulle
behövas inom jordbruket. De äro i hög
grad nödvändiga även på dessa tre
jordbruk, men jag står fast vid att saken
hade kunnat lösas bättre, om åtminstone
två av jordbrukarna i fråga
gemensamt köpt en traktor eller om de
bildat en maskinförening, som inte
bara hållit traktor, utan även andra
större och dyrbarare redskap.

Herr Sträng frågade jordbrukarna
här i kammaren, om de delade min
mening att traktorer äro onödiga, och
jag förstår fuller väl herr Norup som
sade, att jordbruket behöver traktorer.
Jag har emellertid aldrig sagt, att det
är onödigt med traktorer, utan jag
sade, att människorna, även sparsamma
småländska jordbrukare, tvingas
av regeringens nuvarande politik till
skattetänkande och att de som följd
därav skaffa sig både redskap och
andra förnödenheter som de eljest inte
skulle ha skaffat sig. Att hävda, såsom
herr Sträng gjorde, att man därför
skulle ransonera försäljningen av traktorer
och skära ned importen av dem,
det är att slå in öppna dörrar. Jag vill
protestera mot detta.

Det svenska jordbruket behöver förvisso
sina traktorer! Men det är detta
skattetänkande, som gör att medborgarna
från norr till söder, i stad och
på landsbygd, inköpa saker, som de
ingalunda skulle ha köpt, om de inte
därigenom velat placera sina pengar
när de känna, att penningvärdet fluktuerar.
Det är detta som gjort, herr talman,
att jag begärt ordet för att rikta
ett skarpt genmäle till statsrådet Sträng

Onsdagen den 19 januari 1949 em.

Nr 2.

205

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med anledning av lians tolkning av
mitt anförande.

Härmed var överläggningen slutad.
Propositionerna hänvisades till statsutskottet,
varjämte de i nedan angivna
delar remitterades till följande utskott,
nämligen

propositionen nr i:

i vad propositionen rörde pensionsväsendet
(trettonde huvudtiteln, dock
med undantag av anslagen under avdelning
C. Allmänna indragningsstaten)
samt riksdags- och rcvisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens hus
och riksdagens verk, till bankoutskottet; såvitt

propositionen angick det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften för
år 1949 skulle utgå, till bevillningsutskottet;
och

i vad propositionen avsåg jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet; samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen
nr 7 av herr Birke;

till statsutskottet motionen nr 8 av
herrar Vigelsbo och Pettersson i Ersbacken; till

bevillningsutskottet motionerna:

nr 9 av herr Bergström in. fl.; och

nr 10 och 11 av herr andre vice talmannen
Skoglund m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna
:

nr 12 av herr Dickson ni. fl.; och

nr 13 av fru Bomun;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 14 av herr Staxång in. fl.; och

nr 15 av herr Utbult m. fl.;

till tillfälligt utskott motionen nr 16
av herr Spångberg m. fl., samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 17 av fru Gärde Widemar och
herr Ståhl.

§ 3.

Föredrogs den av herr Kyling vid
kammarens sammanträde den 15 innevarande
januari gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet, angående arbetsförhållandena
för personalen vid
ungdomsfängelset i Uppsala.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Skoglund i
Umeå vid kammarens sammanträde den
15 innevarande januari gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet,
angående trafiken inom kustområdet
mellan Örnsköldsvik och Umeå.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
å kammarens hord vilande proposition,
nr 9, med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 29 juni 1946
(nr 408) om användande av statspolispersonal
för vissa särskilda uppgifter.

8 6.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

206 Nr 2.

Torsdagen den 20 januari 1949.

till konstitutionsutskottet motionen nr
18 av herr Nilsson i Kristinehamn;

till statsutskottet motionerna:
nr 19 av herr Gavelin;
nr 20 av herr Jonsson i Järvsand;
nr 21 av herr Jonsson i Järvsand
in. fl.;

nr 22 av herr Håstad och fru Sandström; nr

23 av herr Allard m. fl.; och
nr 24 av herr Hansson i Skediga
m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 25 av herr Johnsson i Skoglösa
m. fl.; och

nr 26 av herr Hagberg i Malmö;

till bankoutskottet motionen nr 27 av
herr Björklund;

till behandling av lagutskott motionen
nr 28 av fru Nordgren m. fl.; samt

till tillfälligt utskott motionen nr 29
av fröken Vinge m. fl.

§ 7.

Avlämnades följande motioner, nämligen: nr

49 av herrar Svensson i Ljungskile
och Ahlsten, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag om anvisande av investeringsanslag
till jordfonden;

nr 50 av herr Senander m. fl., om
förhöjt dyrtidstillägg på folkpensionerna;
och

nr 51 av herrar Severin och Lindberg,
angående utredning av de politiska
partiernas inkomstkällor.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.56 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 20 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
januari.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 30 av herr Bladh m. fl.;
nr 31 av herr Håstad;
nr 32 av herr Lindberg m. fl.; och
nr 33 av fru Gärde Widemar in. fl.;

till tillfälligt utskott motionen nr 34
av herrar Dickson och östlund;

till statsutskottet motionerna:
nr 35 av herr Dickson;

nr 36 av herr Mårtensson i Uddevalla
m. fl.; och

nr 37 av herr Huss m. fl.;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 38 av herr Mårtensson i Smedstorp
in. fl.; och

nr 39 av herr Edström;
till bankoutskottet motionerna:
nr 40 av herr Sundström;
nr 41 av herr Svensson i Alingsås;
och

nr 42 av herr Andersson i MunkaIjungby; till

behandling av lagutskott motionerna: nr

43 av herr Christenson i Malmö;
och

nr 44 av herr Edström;

Nr 2.

207

Torsdagen den 20 januari 1949.

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 45 av herr Larsson i Karlstad
m. fl.;

nr 46 och 47 av herr Hseggblom m. fl.;
nr 48 av herr Sta.väng m. fl.; och
nr 49 av herrar Svensson i Ljungskile
och Ahlsten; samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

50 av herr Senander m. fl.; och
nr 51 av herrar Severin och Lindberg.

§ 3.

Avlämnades följande motioner, nämligen: nr

52, av herr förste vice talmannen
Carlström m. fl., angående en rättvisare
mandatfördelning mellan partierna
vid val till riksdagen och vid kommunalval; nr

53, av herr Swedberg in. fl., angående
upphävande av gällande bestämmelser
om stads indelning i valkretsar
vid stadsfullmäktigval;

nr 54, av herr Lundberg m. fl., angående
ändrad handläggning av den kyrkliga
kommunens ekonomiska angelägenheter; nr

55, av herrar von Seth och Boman
i Kieryd, angående ökning av antalet
för försvarsändamål lämpade ridhästar
i landet;

nr 56, av herrar von Seth och Boman
i Kieryd, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till vägväsendet; nr

57, av herrar Nilsson i Bästekille
och Nilsson i Svalöv, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till byggande av broar;

nr 58, av herrar Nolin och Nilsson i
Bästekille, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till vägbeläggningar; nr

59, av herr Werner m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om
anslag till förstärkning och förbättring
av vägar;

nr 60, av herr Andersson i Mölndal
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds förslag
om uppflyttning i högre löneklass
av vissa befattningshavare vid fångvårdsanstalterna; nr

61, av herr Hedlund i Östersund
m. fl., angående effektivisering av den
fria kriminalvården;

nr 62, av herr Olsson i Mora m. fl.,
om höjning av anslaget för bidrag till
studieförbund för organisations- och
administrationskostnader;

nr 63, av herr Huss, angående anslag
för medicinsk publiceringsverksamhet;

nr 64, av herr Ståhl, angående utredning
av frågan om centralisering avtvätt-
och reparationstjänsten vid försvarsväsendet,
m. m.;

nr 65, av herr Andersson i Hyssna,
om ersättning till G. I. Lager för skada,
ådragen under militärtjänstgöring;

nr 66, av herr von Friesen, angående
särskilda övergångsbestämmelser i fråga
om befordringsgången för vissa biträden
vid statens järnvägar;

nr 67, av herr Lindahl, om livränta
åt f. d. stationskarlen A. I. Ståhlberg i
anledning av skada till följd av olycksfall
i arbete;

nr 68, av herr Lindahl, om anslag till
uppförande av nya kökslokaler m. m.
vid alkoholistanstalten Åsbrohemmet;

nr 69, av herr Birke, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag om uppdelning av
Södertörns domsaga i två domsagor;

nr 70, av herr Staxäng m. fl., angående
en effektivisering av kustbevakningsoch
livräddningstjänsten utefter våra
kuster;

nr 71, av herr Werner m. fl., angående
rätt att vid taxering åtnjuta avdrag
för i utlandet erlagda allmänna utskylder,
även om dessa icke uttagits såsom
källskatt;

nr 72, av herrar Persson i Landafors
och Dahlgren, om provisorisk höjning
av ortsavdragen i kommunalskattelagen;

nr 73, av herr andre vice talmannen
Skoglund in. fl., angående en översyn
av socialvården;

nr 74, av herr von Friesen, angående

208

Nr 2.

Torsdagen den 20 januari 1949.

viss ändring av 4 § 1 inom. lagen om
folkpensionering;

nr 75, av fru Ewerlöf och herr Kyling,
angående tvångskastrering av sedlighetsförbrytare; nr

76, av fru Ewerlöf och herr Fayerholtn,
angående ändrade bestämmelser
om underhållsbidrag till frånskild
make;

nr 77, av herr Utbult m. fl., angående
en obligatorisk olycksfallsförsäkring för
fiskare;

nr 78, av herrar Johnsson i ltastanjegården
och Jacobsson i Igelsbo, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till statens växtskyddsanstalt;

nr 79, av herr Johnsson i Kastanjegården
in. fl., angående viss ändring av
bestämmelserna om bidrag från jordbrukets
maskinlånefond;

nr 80, av herr Persson i Norrby
m. fl., angående visst förtydligande av
bestämmelserna om lån och bidrag från
jordbrukets maskinlånefond;

nr 81, av herrar Johnsson i Kastanjegården
och Rubbestad, angående förlängning
av amorteringstiden för förlagslån
åt hushållningssällskap;

nr 82, av herr Pettersson i Dahl m. fl.,
angående statlig kreditgaranti för lån
till förvärv av fiskefartyg;

nr 83, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
om höjning av vissa anslag till befrämjande
av fröodlingen in. in.;

nr 84, av herr Werner m. fl., angående
utökning av den svenska kväveproduktionen
under statlig medverkan;

nr 85, av herr von Seth, om nedsättning
av inträdesavgifterna för nya telefonabonnemang; nr

86, av herr Östlund m. fl., om bättre
tillgodoseende av landsbygdsbefolkningens
intressen beträffande postgång
och telefonförbindelser;

nr 87, av herr Nilson i Spånstad in. fl.,
om förlängd giltighetstid för tur- och
returbiljetter på statens järnvägar och
statliga busslinjer;

nr 88, av herr Pettersson i Dahl
in. fl., angående skyldigheten att utföra
skyddsanordningar vid korsningar mellan
stark- och svagströmsledningar, tillhörande
olika ägare; samt

nr 89, av herrar Hagård och andre
vice talmannen Skoglund, om vissa åtgärder
för att avskilja svårhanterliga
och störande element från de kommunala
ålderdomshemmen.

Dessa motioner bordlädes.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.10 fm.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1949

916173