1949 ANDRA KAMMAREN Nr 28 (Riksdagens protokoll 1949:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949 ANDRA KAMMAREN Nr 28

19—23 november.

Debatter m. m.

Onsdagen den 23 november.

Sid.

Svar på interpellation i anledning av företagen inskränkning av

Frejabolagets gruvdrift i Koskullskulle ...................... 4

Svar på fråga angående ändring av kaffetilldelningsperioderna .... 10
Interpellationer av:

Herr Hjalmarson ang. fiskexportens ordnande ................ 15

Herr Nilsson i Svalöv ang. utredningarna om ett effektivare upp bördssystem,

m. m..................................... 16

Herr Edström ang. effektivisering av skyddet för icke patenterade

yrkeshemligheter ...................................... 17

Herr Dahlgren ang. förhöjning av ersättningar och livräntor i

fråga om äldre olycksfall................................ 18

Fröken Liljedahl ang. avhjälpande av svårigheterna för ordblinda

barn, som söka inträde till vissa undervisningsanstalter...... 19

Herr Persson i Landafors ang. användningen av extravinster, som
uppkomma genom devalveringen.......................... 19

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 23 november.

Bankoutskottets utlåtande nr 49, ang. fortsatt giltighet under år 1950

av övergångsplan för riksbanken m. m..................... 14

Första lagutskottets utlåtande nr 50, ang. lag om pantlånerörelse .. 14
— nr 51, ang. förordning angående handel med skrot, lump och
begagnat gods m. m..................................... 15

1 —Andra kammarens protokoll 1949. Nr 28.

Lördagen den 19 november 1949.

Nr 28.

Lördagen den 19 november.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
november.

§ 2.

Föredrogs och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna dödsbevis: TJtdrag

av Död- och Begravningsbok.

Att civilingenjören Martin Samuel
Ljungberg från V. Promenaden 70 i S:t
Olai förs. i Norrköping, född den 6 december
1894, avled i Stockholm (S:t
Eriks sjukhus) den 12 november år
1949, dödsorsak: Tumor pulm. et metastas
enligt attest av dr Sven Paulsson,
blir här jordfäst den 19 november 1949
i Norrköping (Hedvigs kyrka), efterlevande
makas födelseår: 1904, den avlidnes
civilstånd: g., betygar: Norrköpings

S:t Olai församling i Östergötlands län
den 16 november år 1949.

Bertil Eidestedt.

Pastoratsadjunkt.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:
bankoutskottets utlåtande nr 49, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
förslag om fortsatt giltighet under år
1950 av gällande övergångsplan för
riksbanken m. m.; samt

första lagutskottets utlåtanden:
nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om pantlånerörelse, dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående handel med skrot, lump och
begagnat gods m. m.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.02 em.

In fidem

Gunnar Britth.

Tisdagen den 22 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 15 och
den 16 innevarande november.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets
utlåtande nr 49 samt första
lagutskottets utlåtanden nr 50 och 51.

§ 3.

Anmäldes och godkändes statsutskot -

tets förslag till riksdagens skrivelse, nr
384, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts i propositionen nr 132
framlagda förslag angående omreglering
av vissa avlöningsförmåner å indragnings-
eller disponibilitetsstat.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.02 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 28.

Onsdagen den 23 november 1949.

Onsdagen den 23 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Abel Andersson, lidande
av katarr i övre luftvägarna, är
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
under minst 2 veckor, intygas.

Stockholm den 21 nov. 1949.

Ivar Abrahamson,
leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Andersson
i Löbbo ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare från och med den 21
innevarande november.

§ 2.

Svar på interpellation i anledning av
företagen inskränkning av Frejabolagets
gruvdrift i Koskullskulle.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade: Herr
talman! I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Holmberg till mig riktat följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat att
avskedanden och permitteringar företagits
bland Frejabolagets arbetare i
Koskullskulle?

Överväger statsrådet några åtgärder
för att åstadkomma ökad avsättning av
järnmalm från Frejabolagets gruvor,
t. ex. till Tjeckoslovakien, som — enligt
uppgift av detta lands minister för utrikeshandel—
icke fått köpa den kvantitet
svensk malm som man önskat?

I anledning av interpellationen får
jag anföra följande. Interpellantens uppgift
att avskedanden och permitteringar
ägt rum vid Frejabolaget i Koskullskulle
kan jag bestyrka. De upplysningar som

inhämtats ge emellertid vid handen, att
det här i stort sett är fråga om en säsongmässig
inskränkning i arbetet. Mer
än hälften av de entledigade äro säsongarbetare,
vilka anställts endast över sommaren.
Blott fyra arbetare uppvisa en
anställningstid hos bolaget av över ett
år. Ungefär en tredjedel av de uppsagda
äro utlänningar. Av de permitterade arbetarna
har den offentliga arbetsförmedlingen
goda förhoppningar att kunna
placera över hälften, och man hyser
inga allvarliga farhågor för den övriga
arbetskraften.

Interpellanten har vidare gjort gällande,
att avsättningssvårigheter skulle
föreligga för Frejabolagets export av
järnmalm, i synnerhet såvitt angår Tjeckoslovakien.

Löpande svensk-tjeckoslovakiska avtal,
som avser perioden 1 februari 1949
—31 januari 1950, upptager en svensk
exportkontingent för järnmalm av
885 000 ton. Exporten av denna vara,
jämte vissa andra produkter, motsvaras
av en tjeckoslovakisk export till
Sverige av en del för vårt land försörjningsviktiga
varor.

På grund av vissa svårigheter å tjeckoslovakisk
sida att fullfölja sina avtalsåtaganden
nödgades man under en tidigare
del av avtalsperioden å svensk sida
iakttaga återhållsamhet i fråga om exporten
av produkter som ur handelspolitisk
synpunkt äro särskilt värdefulla.
Vad beträffar järnmalm gällde
detta emellertid endast mindre kvantiteter.

De svårigheter som jag åsyftat torde
numera ha övervunnits, och man har
därför å svensk sida redan omkring den
10 november helt infriat avtalets utfästelse
om exportlicenser för järnmalm.

Vad särskilt gäller Frejabolagets export
till Tjeckoslovakien kan nämnas,
att exportlicenser härför utställdes un -

Onsdagen den 23 november 1949. Nr 28.

Svar på interpellation i anledning av företagen inskränkning av Frejabolagets gruv
drift i Koskullskulle.

der en tidig del av avtalsperioden. De
inskränkningar i sysselsättningen som
interpellanten berört sammanhänga alltså
ej med exportlicensieringen på Tjeckoslovakien.

Frejabolagets export av järnmalm i
övrigt är koncentrerad till de tyska och
polska marknaderna. De avtal, som gällt
under den tidrymd som interpellationen
närmast avsett, torde ha väl tillgodosett
Frejabolagets exportönskemål. Av de
svenska licensgivande myndigheterna
har uppgivits, att inga hinder rests från
deras sida utan hithörande licensansökningar
ha beviljats. Däremot har man
på köparsidan ej alltid i vederbörlig
ordning fullföljt ingångna kontrakt; väsentliga
dröjsmål i järnmalsleveranserna
ha därigenom uppkommit. Detta
har medfört de i interpellationen omnämnda
svårigheterna beträffande lagerutrymmen
i utlastningshamnen.

Av bolagsledningen har bekräftats att
man icke hyser någon oro för avsättningen
av malmen. Några särskilda åtgärder
härför torde därför ej vara påkallade.

Härefter anförde:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få framföra
ett tack för svaret.

Jag vill först göra några kommentarer
till uppgiften, att det här skulle röra
sig om en säsongmässig inskränkning
av arbetet i gruvorna. Därmed måste
nämligen avses en varje år återkommande
förändring av arbetsstyrkan på
sätt som skett här. Men så iir det icke,
enligt uppgifter som lämnats av fackföreningsordföranden
på platsen. Inga
avskedanden ha skett sedan år 1945.
Förklaringen till att ändock en stor del
av arbetsstyrkan haft relativt kort anställningstid
i bolaget iir den, att det
har varit mycket stor fluktuation inom
arbetsstyrkan. Det uppgives att ett 100-

tal man kommit och farit bara under
det senaste året. Men nu har bolaget på
en gång minskat arbetsstyrkan med ett
00-tal man. Det iir en väl stor arbetskraftsminskning
för att vara av sedvanlig
karaktär. Utöver de 40 arbetare som
blevo uppsagda i november var det nämligen
ett 20-tal som fick gå redan i oktober.

Även om nu, som herr statsrådet säger,
den offentliga arbetsförmedlingen
uttalat förhoppning om att man skall
kunna placera hälften av de avskedade
arbetarna, giver vad som nu inträffat
anledning till berättigad oro i Norrbotten.
Därtill medverkar också den omständigheten
att det inom andra fack,
framför allt bland skogsarbetarna, gått
flera hundratal arbetslösa under de senaste
månaderna utan att den offentliga
arbetsförmedlingen kunnat göra något
nämnvärt åt saken. En del har fått
sysselsättning i beredskapsarbete och i
kommunala arbeten, men i huvudsak gå
alla dessa hundratal skogsarbetare arbetslösa.

Vad gruvorna beträffar fruktar man
också att avskedandena skulle vara varsel
om ännu större svårigheter. Här
handlar det ju om en industri som är
ytterligt känslig för förändringar i de
internationella konjunkturerna, för internationella
kriser. I norrbottensgruvorna
har man i minne hur det var vid
en liknande kris på 1930-talet, som föranledde
avskedanden av flera hundra
gruvarbetare och som ledde till att de
övriga gruvarbetarna i åratal fingo sin
arbetstid inskränkt till två och en halv
dag i veckan. Sådana katastrofer drabba
icke bara gruvsamhällena. Det ledde i
detta fall till svåra verkningar för stora
delar av Norrbotten i övrigt, för alla
dem som voro anställda vid malmbanan,
för Luleå stad och för landstinget
och kommunerna, som i hög grad äro
beroende av skatteinkomster från gruvorna.

Nu har det egendomliga läget upp -

Nr 28.

Onsdagen den 23 november 1949.

Svar på interpellation i anledning av företagen inskränknin;
drift i Koskullskulle.

stått att samtidigt som man avskedar en
betydande del av arbetsstyrkan i Koskullsktille
under hänvisning till att alla
lagerutrymmen i Luleå hamn tagits i anspråk
har regeringen i ett av de länder,
som sedan gammalt äro avnämare av
malm från denna gruva, meddelat, att
man vill köpa mera järnmalm men förgäves
underhandlat om en större kvot
järnmalm. Jag angav i min interpellation
att den tjeckoslovakiske ministern
för utrikeshandeln Antonin Gregor uttalat
önskemål om ett ökat svensktjeckiskt
handelsutbyte. Tjeckoslovakien
vill ha järnmalm, och enligt Gregors förklaring
erbjuder man i utbyte bilar,
kemiska produkter, gummivaror, porslin
o. s. v.

Det finns en passus i minister Gregors
uttalande som jag tror att man har anledning
att fästa avseende vid, framför
allt nu när en hotande kris i den kapitalistiska
världen kan komma att innebära
en åtstramning av vårt lands exportmöjligheter
åt det hållet. Minister
Gregor påvisar, att Tjeckoslovakien
måste skaffa sig ökad tillgång till järnmalm
på grund av den väldiga expansion
som landets industri uppvisar. Man
vill gärna ha malm från Sverige, men
om detta icke kan ske måste Tjeckoslovakien
vända sig till andra marknader,
vilket kan få långvariga verkningar
som den svenska järnmalmsexporten
knappast kan vara betjänt av.

Sedan jag framställde min interpellation
har detta ämne också behandlats
av en annan framstående representant
för den tjeckoslovakiska staten, nämligen
dr Ludvik Frejka, som är chef för
den ekonomiska avdelningen vid presidentens
kansli. Till honom bar ställts
frågan, om han anser att det finns möjlighet
till en kraftig utveckling av handeln
mellan Sverige och Tjeckoslovakien,
och han svarade följande, som jag
skall be att få citera:

»För att tala konkret skulle jag vilja
framhålla att handelsvolymen mellan

av Frejabolagets gruv våra

länder har minskat sedan 1947.
Huvudorsaken härtill är sannolikt det
faktum, att Sverige har strävat efter att
inskränka importen mer och mer till
det som blivit känt som ''nödvändighetsvaror’.
Men å andra sidan har Sverige
även inskränkt exporten av sådana nödvändighetsvaror
som järnmalm. Om sådana
restriktioner kunde bringas att
upphöra, skulle det bli tillräckligt utrymme
för en utveckling av handeln
mellan Sverige och Tjeckoslovakien.»

Nu meddelar emellertid handelsministern
att han inte anser några åtgärder
påkallade för att åstadkomma en ökad
avsättning av järnmalm. Flandelsministern
hänvisar såsom stöd för denna
ståndpunkt till Frejabolagets förklaring,
att det nuvarande handelsavtalet tillgodoser
bolagets exportönskemål.

Det måste väl dock vara något underligt
med dessa önskemål, eftersom bolaget
inte vill sälja mera malm trots att
alla lager äro fulla och hellre avskedar
en betydande del av arbetsstyrkan än
utvidgar affärerna. Handelsministern
har inte givit oss något svar på denna
gåta, och han vill som sagt inte ingripa.
Kvar står då bara det sorgliga faktum
att Norrbotten har fått flera arbetslösa
genom denna politik.

Det blev massor av arbetslösa, som
jag nyss erinrade, på grund av en åtstramning
på den utländska marknaden
för träindustrien. Men nu få vi dessutom
ett tillskott — låt vara tills vidare
inte så stort — till dessa arbetslösa därför
att Frejabolaget eller de svenska exportmyndigheterna
inte vilja sälja järnmalm
till de marknader, där den varan
är efterfrågad. Jag ifrågasätter om det
inte borde vara anledning ompröva en
ekonomisk politik som får sådana verkningar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Jag
har ingen särskild anledning att disku -

Onsdagen den 23 november 1949. Nr 28. 7

Svar på interpellation i anledning av företagen inskränkning av Frejabolagets gruvdrift
i Koskullskulle.

tera arbetsmarknadsförhållandena i
Norrbotten. Jag vill gärna bekräfta, att
varje gång avskedanden ske från en arbetsplats,
vållar detta olägenhet, icke
minst för de berörda arbetarna. Men
det kan kanske vara av värde för kammarens
ledamöter att få reda på att en
del av de arbetare som blivit permitterade
i Koskullskulle ha fått erbjudande
att flytta till andra platser och
att de som anmält sin önskan att komma
till annat arbete också fått ny anställning.

Herr Holmberg talade om de dystra
utsikterna för arbetstillgången inom
skogsindustrien. Härtill vill jag säga,
att jag icke delar hans uppfattning på
den punkten. Jag är väl medveten om
att det finnes en del arbetslösa skogsarbetare
i Norrbotten, men jag har en
bestämd känsla av att det kommer att
bli mycket god arbetstillgång i de svenska
skogarna under innevarande vinter.

Beträffande den handelspolitiska sidan
ligger saken så till som jag angivit
i mitt svar till herr Holmberg, nämligen
att vi varit nödsakade att bromsa
något på exportlicensgivningen, dock
minst i fråga om järnmalmsleveranser
till Tjeckoslovakien, detta med anledning
av att vår handelspartner icke
kunde få avtalet att löpa på förutsatt
sätt. Jag betvivlar icke möjligheten att
sälja malm till olika stater, om vi äro
beredda att ta emot vilka varor som
helst. Det var ju typiskt att herr Holmberg
föredrog att citera ett uttalande
om att man i Tjeckoslovakien hade exportönskemål
beträffande bilar, porslin
o. s. v. Vi måste dock se till att vi
få för vår försörjning nödvändiga varor.
Eftersom järnmalm är cn utomordentligt
begärlig vara — det ser ingalunda
ut som om man behövde befara någon
avsättningskris när det gäller järnmalmen,
ty skeppningarna ha ökat 15
procent mot förra årets skeppningar —
är det naturligt att vi vilja so till, att
om vi ingå ett handelsavtal skall det

uppfyllas, icke blott av den ena parten
utan av båda parterna. Vi äro intresserade
av handel med alla stater,
men därvid gälla de förutsättningar
varom jag nyss talat.

Herr GAVELIN: Herr talman! Jag kan
i allt väsentligt understryka interpellantens
påpekande, att det förekommer
cn spirande arbetslöshet, särskilt när
det gäller Gällivare kommun. Vi ha
glädjande nog under de sista åren varit
relativt gott ställda beträffande arbetsförhållandena.
Inom Gällivare kommun
ha vi nämligen icke haft en enda
arbetslös att redovisa. På sensommaren
och i höst har det emellertid uppstått
en del arbetslöshet som onekligen kan
innebära en viss fara.

Jag vill för min personliga del säga,
att jag ej ser så skeptiskt på den arbetslöshet
som råder i Koskullskulle, därför
att det endast rör sig om en mindre
grupp anställda. Herr statsrådet har ju
för övrigt här sagt, att dessa arbetslösa
erbjudits arbete i annan gruvdrift. Jag
vet att en del av dem tagit sådant arbete.
Och en del arbetare har bolaget
återtagit i tjänst.

Man har däremot här icke vidrört arbetslösheten
i allmänhet utan endast
den som råder bland skogsarbetarna,
detta därför att det på senaste tiden
uppstått en kår som saknar arbete där.
Detta förhållande gör att man bör
kunna förvänta att statsmakterna på
ett eller annat sätt söka påskynda de
arbeten som vänta — ty det saknas
icke arbeten i Norrbotten. Det finnes
tvärtom gott om arbeten, bara man kan
få i gång dem.

Jag vill i detta sammanhang påpeka
även en annan omständighet som ej
är oväsentlig när det gäller arbetslösheten,
nämligen oviljan från de arbetslösas
sida att anmäla sig till den offentliga
arbetsförmedlingen. Vi ha gång på
gång uppmanat arbetare som äro ar -

Nr 28.

Onsdagen den 23 november 1949.

Svar på interpellation i anledning av företagen inskränkning av Frejabolagets gruvdrift
i Koskullskulle.

betslösa att anmäla sig där, så att man
får ett grepp på det hela och statsmakterna
få vetskap om hur det ligger till.
Men det är svårt att få gehör för dessa
uppmaningar. Vi kunna få brev och
meddelanden om att man har ett 50-,
60-tal arbetslösa. Men när man frågar
arbetsförmedlingen förnekar den detta.
Arbetarna vilja ogärna anmäla sig till
det organ som vi ha på detta område.

Jag har velat peka på denna sak, därför
att jag hoppas att de som gå arbetslösa
skola förstå, att den nuvarande
arbetslöshetspolitiken måste ordnas så
som statsmakterna lagt upp den, alltså
genom ett särskilt organ, den officiella
arbetsförmedlingen.

Jag ber till slut få säga, att jag hoppas
att statsmakterna, när det gäller
den spirande arbetslösheten, se till att
det icke drar alltför långt ut på tiden,
innan vi kunna få i gång de arbeten
som äro nödvändiga för att bemästra
situationen.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Med
anledning av herr statsrådets uppfattning,
att arbetsmarknadsläget i Norrbotten
kommer att ljusna och att det
blir gott om arbetstillfällen, vill jag
säga, att jag också hoppas att så skall
bli förhållandet. Men jag har svårt att
tro det, ty i varje fall för Norrbottens
del råder allmänt —- även bland dem
som ha hand om den offentliga arbetsförmedlingen
—- en annan mening,
efter vad som sagts vid konferenser
under de senaste veckorna. Faktum är,
att under flera veckor har det gått
flera hundratal skogsarbetare arbetslösa.
Det har således ej ljusnat på den
fronten, tvärtom har det blivit värre.
Men jag vill gärna förena mig med herr
statsrådet i förhoppningen om att det
skall bli ett annat läge och att statsmakterna
skola göra allt vad de kunna
för att undanröja denna arbetslöshet.

Beträffande den fråga som diskute -

rades i svaret å interpellationen vill
jag påpeka, att vårt land vid handelsöverenskommelser
med andra länder
självfallet skall se till att vi få varor
som vi äro betjänta med. Jag tar för
givet, att det i den mycket rikt sorterade
förteckning som minister Gregor
uppgjort finns möjlighet att välja
för vårt land nödvändiga varor. Vi ha
dock behov av att sälja mera malm.
Det är nämligen ett faktum, att den åtstramning
i handeln med Tjeckoslovakien,
som skett sedan 1947, lett till avskedanden
i gruvindustrien. Då lagren
äro fulla, kan man även stå inför risken
av ytterligare avskedanden av samma
anledning. Det har skett en minskning
i exporten — statsrådet säger att det
har skett en ökning av de totala svenska
malmskeppningarna. Men någon ökning
har ej skett i fråga om malmskeppningarna
till Tjeckoslovakien. Det avtal
som 1947 slöts om export från Sverige
till Tjeckoslovakien fastställde en kvantitet
av 1 350 000 ton järnmalm, men
den är nu nere i 885 000 ton. Skillnaden
motsvarar ungefär den ökning av järnmalmsleveranserna,
som man, enligt uttalanden
från tjeckoslovakiskt regeringshåll,
önskar få. Det finnes därför,
menar jag, skäl för att ytterligare överväga
detta spörsmål och se till, om man
inte kan bereda bättre möjligheter för
norrlandsgruvornas arbetare att stå kvar
i sina sysselsättningar genom att utnyttja
alla de möjligheter som finnas
att sälja järnmalm.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Jagvill
poängtera för herr Holmberg, som
säger att han liksom jag har den uppfattningen
att vi måste se till att vi få
in försörjningsviktiga varor, att vi då
inte kunna låta vårt handelsutbyte med
Tjeckoslovakien få en utveckling som
innebär, dels att leveransen försenas
av de varor, som vi vilja köpa från

Onsdagen den 23 november 1949. Nr 28.

av företagen inskränkning av Frejabolagets gruv -

Svar på interpellation i anledning

drift i Koskullskulle.

Tjeckoslovakien och som äro av vitalt
intresse för oss, under det att vi så att
säga i förskott lämna exportlicenser på
varor, som vi anse vara värdefulla och
som också uppskattas i Tjeckoslovakien
— bl. a. malm — dels att våra
försök att få export till Tjeckoslovakien
av mindre nödvändiga varor hindras
på grund av att vi inte få importlicenser
där nere. Härav kan herr Holmberg
förstå att det inte är så lätt att ordna
denna fråga; det går inte bara genom
att säga att vi skola skicka mera malm!

Jag har ingen lust att stå här och
diskutera dessa ting närmare. Jag
trodde det skulle vara klart att det inte
förelegat bristande intresse i och för
sig för att få till stånd ett tillfredsställande
utbyte mellan de båda länderna.

Herr HOLMBERG: Statsrådet har skisserat
en bild, enligt vilken vi skulle få
varor av det för oss minst önskvärda
slaget, om utvecklingen blir den och
den. Jag har naturligtvis förutsatt att
i förhandlingar om handelsförbindelserna
mellan Sverige och Tjeckoslovakien
sådana överenskommelser kunde
utverkas som gynnade bägge de avtalsslutande
länderna.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Jag vill ytterligare
poängtera att leveranserna av de
varor, som vi skulle köpa från Tjeckoslovakien,
ha försenats. Alltså: Vi vilja
köpa, men tjeckerna ha inte levererat
i den omfattning som avtalet förutsåg
-— det är därför som det gått som det
gått.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Med anledning av det senaste yttrandet
vill jag erinra om att jag hade anledning
göra en intervju för Ny Dags räkning
med nuvarande tjeckoslovakiske
ministern för utrikeshandeln. Han framhöll
just de svårigheter som statsrådet

Ericsson berört. Men han tillskrev dem
rent tillfälliga orsaker, som man redan
vid den tidpunkten ansåg sig i huvudsak
ha bringat ur världen, och han trodde
inte att sådana svårigheter skulle uppstå
i fortsättningen.

Emellertid har väl detta knappast
att göra med den andra frågan, nämligen
de önskemål som framförts från
Tjeckoslovakien rörande ökade malmleveranser
vid förra avtalets uppgörande;
det är, såvitt jag förstår, en annan
del av detta spörsmål. Jag tror det
vore ur både Sveriges och Tjeckoslovakiens
synpunkt ett intresse, att vi
kunde ge tjeckerna de ökade kvantiteter
de önska.

Jag ser kanske på saken mindre med
hänsyn till dess betydelse för ögonblicket
än med tanke på hur känslig just
malmexporten är för förändringar i
konjunkturerna. När dessa förändringar,
som man nu måste räkna med,
inträffa, kommer ju järnmalmsexporten
i synnerligen hög grad att beröras
därav. Det är min uppfattning att det
då är önskvärt, att Sverige har inarbetat
en så stor exportmarknad för järnmalm
som möjligt, bl. a. i Tjeckoslovakien,
eftersom dess näringsliv är uppbyggt
efter en sådan princip att det
sannolikt kommer att träffas av en sådan
överproduktionskris, som redan
knackar på dörren. Det är den sidan
av saken som jag tror man skall fästa
ganska stort avseende vid under kommande
avtalsförhandlingar med detta
land.

Det är ytterligare en sak som jag
skulle vilja erinra om. Vid samma samtal
framhöll vederbörande minister
själv, när lian räknat upp varorna på
en lista, att denna lista var uppgjord
enbart på grundval av hittillsvarande
erfarenheter från handeln med Sverige.
Om båda parterna skulle penetrera
möjligheterna, trodde han för sin del,
att även om både Sverige och Tjeckoslovakien
iiro utpräglade industrilän -

Nr 28.

Onsdagen den 23 november 1949.

Svar pa fråga ang. ändring av kaffetilldelningsperioderna.

der och delvis leverera varor av samma
slag, skulle man likväl kunna finna åtskilliga
områden, där en ökning av handeln
vore möjlig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på fråga ang. ändring av kaffetilldelningsperioderna.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK, erhöll på
begäran ordet och uppläste följande i
stencilerad form bland kammarens ledamöter
utdelade svar på en av fru
Boman framställd fråga angående ändring
av kaffetilldelningsperioderna:
Herr talman! Ledamoten av denna kammare
fru Boman har frågat mig om jag
är villig medverka till en sådan disposition
av kaffetilldelningsperioderna,
att möjligheter ges till inköp på den
nya perioden i samband med husmödrarnas
julinköp.

Innan jag lämnar ett direkt svar på
fru Bomans fråga, vill jag ge några
uppgifter om läget på världsmarknaden
beträffande kaffe samt om de åtgärder
som föreslagits för att hindra
prisstegringar inom landet å denna
vara.

En allmän prisstegringstendens har
sedan någon tid gjort sig gällande, och
denna stegring har varit särskilt påtaglig
under senare delen av oktober
och under november. Sålunda har importpriset
å brasilianskt kaffe senaste
tiden legat i 6,47 kronor, d. v. s. omkring
200 procent högre än under september;
i dag har det sänkts till 5,''JO
kronor. I detta höga pris ingår även
till en mindre del den prisstegring, som
föranletts av kronans devalvering. Huruvida
detta pris kommer att bestå, är
mycket svårt att bedöma. Förmodligen
ligger det ett ej oväsentligt mått av
spekulation i det nuvarande priset,
även om reella skäl för en viss pris -

höjning föreligga, bland annat, i en
sämre kaffeskörd i Brasilien. Våra
kaffeinköp i fortsättningen skulle sålunda
komma att draga ungefär tre
gånger så stort belopp som hittills, om
det nuvarande exceptionellt höga priset
skulle komma att bestå. Då vid nuvarande
ransoner kaffeförbrukningen
uppgår till 35 000 ton orostat kaffe per
år, är det givet, att en sådan värdemässig
ökning av våra inköp i Brasilien
icke kan rymmas inom ramen för vårt
nuvarande handelsutbyte med detta
land. Det kan i detta sammanhang konstateras,
att swing-funden i vårt brasilianska
avtal uppgår till 72 miljoner
kronor, varav ca 50 miljoner kronor
voro utnyttjade i mitten av november.
Det är därför och av allmänna prispolitiska
skäl självfallet, att en försiktig
inköpspolitik är nödvändig i den
nuvarande situationen.

Som ett led i den bedrivna löne- och
prisstoppspolitiken har Kungl. Maj :t
i propositionen nr 217 till denna riksdag
föreslagit anvisande av olika anslag,
som alla syfta till att hålla levnadskostnaderna
nere. Bland dessa anslag
återfinnes ett å 17 miljoner kronor,
avsett att tillföras en clearingkassa för
kaffe, ur vilken subventioner skulle utgå
för att hålla kaffepriset för konsumenterna
oförändrat. Till kassan skulle
även föras de inkomster, som inflyta i
tull, tilläggstull och skatt för de kaffepartier,
som importeras under tiden
intill den 1 juli 1950. Inkomsterna för
kassan av dessa medel har för nämnda
tid beräknats till omkring 19 miljoner
kronor, varför för återstående del av
budgetåret skulle kunna disponeras
sammanlagt 36 miljoner kronor.

I propositionen har man vid anslagsberäkningen
utgått från ett kaffepris
av mera normal storleksordning. Den
senare inträdda prisstegringen har
emellertid medfört, att, om kaffepriset
skall hållas oförändrat, subventionsbeloppen
måste väsentligt ökas. Med en
uppskattad utleverans av omkring 8 700

Onsdagen den 23 november 1949. Nr 28.

Svar på fråga ang. ändring av kaffetilldelningsperioderna.

ton för tiden intill julhelgen, beräknar
priskontrollnämnden subventionsbeloppet
för denna period till omkring
21 miljoner kronor. Under samma tid
kan clearingkassan beräknas få tillskott
dels genom anslaget å 17 miljoner kronor
och dels genom tull, tilläggstull och
skatt å den kaffeimport, som äger rum
under tiden intill jul och som beräknas
ge cirka 6,4 miljoner kronor. För tiden
intill jul skuile således, om riksdagen
bifaller Kungl. Maj ds förslag, för subvention
av kaffe finnas tillgängligt omkring
23,4 miljoner kronor.

Jag övergår nu till fru Bomans fråga
om möjligheterna att avväga ransoneringsperioderna
så, att nya inköp
skulle kunna göras redan före jul. Den
nu löpande perioden omfattar tiden 11
november—24 december. Ny ransoneringsperiod
är avsedd att börja den 25
december, men inköp kan med hänsyn
till helgdagarna icke ske förrän den 27
december. Valet av detta datum var
betingat av att juldagarna och nyårshelgen
härigenom skulle falla inom två
skilda ransoneringsperioder.

Anordningen med en tilldelning, som
går ut på julaftonen, är icke någon
lycklig lösning. Man måste självfallet
räkna med att många konsumenter —
även om perioden förkortats i förhållande
till föregående och därigenom en
viss höjning av ransonen faktiskt skett
— komma att ha förbrukat sin ranson
före julhelgen. På grund av de svårigheter
detta bereder den enskilde kan
det komma att utlösa ett starkt tryck
från konsumenternas sida på detaljhandlarna
att lämna förskott å nästa
periods tilldelning. Svårigheter skulle
särskilt kunna uppstå för köpare, som
bo långt från samhällen och som planera
sina inköp före jul för såväl julsom
nyårshelg. Att en reaktion mot til 1-delningsbeslutet uppstått är därför förståeligt.
Livsmedelskommissionen hade
också ursprungligen ur sina synpunkler
i likhet med tidigare år föreslagit
er. saxning av perioderna, vilket emel -

lertid av skäl, som jag kommer att redovisa,
icke gick att förena med arrangemangen
för subventioneringen.

Allmänhetens önskemål skulle bli tillgodosedda,
om den nya ransoneringsperiodcn
kunde börja några dagar före
jul. Man skulle sålunda kunna tänka sig
att låta en ny tilldelning böria den 22
december med eller utan saxning av
perioderna.

En åtgärd av här antytt slag medför
emellertid vissa konsekvenser, som jag
nu skall försöka belysa. Den subvention,
som enligt vad jag nyss nämnde
är planerad, skulle enligt det godtagna
beräkningssättet för december månad
komma att utgöra 4 kronor 25 öre för
kilogram orostat kaffe. Om man låter
den nya tilidelningsperioden börja före
jul, måste man antingen binda sig för
ett oförändrat kaffepris för hela den
nya perioden, eller också måste man
finna sig i obehaget av en prisförhöjning
på kaffet dagarna före jul.

Vid överläggningar med företrädare
för handeln har framhållits, att väsentliga
olägenheter skulle uppstå, om prisförändringar
respektive förändringar i
subventionsbeloppen genomföras annat
än i samband med en ny period. Med
hänsyn härtill torde saxning av perioderna
icke vara lämplig i fortsättningen.
Vid övergång från en period till
en annan skulle däremot en prishöjning
rent tekniskt kunna genomföras.
Frånsett allmänhetens reaktion mot en
prisförhöjning just vid jul, föreligger
från grosshandelns sida emellertid ett
bestämt motstånd mot en dylik åtgärd.
Man kan nämligen icke bortse från risken
att, om prishöjningen inträffar mitt
i veckan, vissa detaljhandlare komma
att försöka förmå partihandeln att leverera
kaffe under de återstående dagarna
före jul till de gamla priserna, något
som mindre nogräknade grossister kunna
ha svårt att motstå. Dessa kunna
nämligen hålla sig skadeslösa genom
att åsätta fakturan tidigare datum än
leveransdagen och därigenom erhålla

Nr 28.

Onsdagen den 23 november 1949.

Svar på fråga ang. ändring av kaffetilldelningsperioderna.

en högre subvention än de skulle vara
berättigade till.

Bortsett från de allmänekonomiska
motiven för bibehållande av ett oförändrat
kaffepris synes man med hänsyn
till de anförda olägenheterna av en
prisförhöjning i julveckan böra räkna
med det alternativ, som innebär oförändrat
kaffepris även under nästa period,
som alltså skulle börja någon av
dagarna strax före jul. Ett beslut härom
innebär, att man redan nu måste binda
sig för att under hela nästa ransoneringsperiod
subventionera kaffet med
skillnaden mellan det pris, som motsvarar
det faktiska importpriset, och det
nu gällande, oavsett prisutvecklingen
i Brasilien, och att medel måste finnas
tillgängliga för detta ändamål. Hänsyn
måste också tagas till att tillräckliga
lager finnas i detaljhandeln. Man måste
nämligen räkna med att en mycket stor
del av tilldelningen för den nya perioden
kommer att köpas ut före helgen.
Detta kan i viss mån begränsas genom
att den nya perioden förkortas och endast
en kupong om 250 gram göres giltig
under densamma. Ett hundraprocentigt
uttag å de ordinarie inköpskorten
betyder en myckenhet av cirka
1 500 ton.

Härtill kommer tilldelningen å tillhiggskorten
till äldre personer och vissa
yrkeskategorier, vilken är hälften så
stor som tilldelningen å de ordinarie
korten per kort räknat. Då kupongerna
å tilläggskorten, i likhet med
kupongerna å de ordinarie korten, äro
utställda för 250 gram, kan man ej halvera
tilldelningen utan måste medge
inköpsrätt för hela kupongen under den
kortare period, som skulle börja strax
före jul. Därav följer att någon tilldelning
å tilläggskorten icke skulle kunna
ges under därpå följande period. Förbrukningen
å tilläggskorten kan beräknas
till omkring 400 ton för den period,
som börjar vid jul. Förbrukningen å
ordinarie och tilliiggskort skulle med
ledning av det nu anförda kunna upp -

skattas till 1 900 ton för ifrågavarande
period. Som förut antytts måste man
räkna med att större delen härav köpes
ut före jul, låt oss säga 1 500 ton. Detaljhandeln
anser sig emellertid icke
kunna möta konsumenternas ökade efterfrågan
inför julhelgen, om ny period
börjar dessförinnan, utan att erhålla
lagerökningslicenser. Den minsta lagerökning,
som kan komma i fråga för att
någorlunda friktionsfritt klara ett periodskifte
före julen, kan beräknas till
omkring 1 000 ton, på vilka subvention
måste utgå. Därtill kommer att en sådan
lagerökning även innebär ökade
anspråk på import till nuvarande höga
priser.

De anspråk, som skulle ställas på
statskassan för subventioner för kaffe
för nästa inköpsperiod, komma efter
ett subventionsbelopp av 4 kronor 25
öre för kilogram med ledning av nu
anförda beräkningar att uppgå till omkring
1214 miljoner kronor. Härvid
har man räknat med oförändrad tilldelning
under den förkortade nya inköpsperioden
med den justering, som
kan bli nödvändig med hänsyn till en
ytterligare avkortning av innevarande
period. Huruvida de nuvarande ransonerna
i fortsättningen skola kunna
bibehållas eller icke blir beroende på
prisutvecklingen och utvecklingen av
vår handel med Brasilien.

Med hänsyn till stabiliseringspolitiken
är det regeringens avsikt att hålla
levnadskostnaderna oförändrade. Med
denna utgångspunkt är det självfallet
önskvärt att, såvitt möjligt, priset å
kaffe icke tillätes stiga. De belopp som
äskats för detta ändamål hade beräknats
så, att detta skulle bli möjligt.
De senare inträdda prisförändringarna
ha emellertid avsevärt rubbat beräkningarna,
och de belopp som begärts
komma icke att förslå till täckande av
erforderliga subventioner för stort
längre tid än fram till jul. Det är därför
icke möjligt för Kungl. Maj :t att
redan nu, innan riksdagen tagit ställ -

Onsdagen den 23 november 1949. Nr 28.

Svar på fråga ang. ändring av kaffetilldelningsperioderna.

ning till hela subventionspolitiken, fatta
beslut, som enligt vad jag förut anfört
skulle binda statskassan för utgifter av
den betydande storlek varom här är
fråga. Sedan riksdagen fattat beslut
om subventionerna torde frågan om
den innevarande ransoneringsperiodens
längd böra tagas under omprövning,
och jag är därvid beredd att söka åstadkomma
en lösning, som i möjligaste
mån tillgodoser allmänhetens intressen.

Härpå anförde

Fru BOMAN: Herr talman! Jag vill till
statsrådet framföra mitt tack för det uttömmande
svaret, men jag vill gärna
deklarera för statsrådet att jag var mycket
frestad, när jag stod inför det skriftliga
svaret, att göra som man ofta gör
när man har en dryg historia framför
sig: se efter hur det går på slutet. .lag
gjorde inte det, jag har följt statsrådets
resonemang i denna fråga, där hon till
sist kommer fram till deklarationen att
sedan riksdagen fattat beslut i subventionsfrågan
är statsrådet beredd att lösa
denna fråga på ett sätt, som skulle tillgodose
allmänhetens intresse. Jag hoppas
att detta innebär ett jakande svar
på den fråga jag framställt.

Nu har statsrådet lagt upp saken litet
annorlunda, gått ifrån resonemanget om
perioderna och deras »saxning» eller
indelning, och det kan tänkas att man
når fram till ett resultat på andra vägar.
Gärna det. Den stora frågan har ju —
vilket statsrådet också berörde i sitt
svar — hela tiden för både konsumenter
och detaljhandlare varit: Skola vi
få kaffe till jul eller inte? Man brvr sig
inte så mycket om hurudan tilldelningen
blir, om den blir större eller mindre.
Ja, alldeles ovidkommande är det vid
inte, men vad som kommit mest till
synes är frågan: Skola vi få kaffe eller
inte? Det enda man fick veta var, att
den nuvarande kaffeperioden utgick den
24 december och den nya skulle börja
den 25 men att man saknade möjlighet

att köpa före den 27. Alla ha nog inte
den möjligheten ens, ty ute i avlägsna
bygder öppnar man säkerligen inte affärerna
tredjedag jul. Detta skulle i varje
fall innebära att man just under juldagarna
måste vara utan kaffe.

Det gäller, som sagt, både konsumenterna
och detaljhandlarna, och intresset
från båda parters sida har nog varit
lika stort. Man måste förutsätta, att löses
inte denna fråga så, att husmödrarna
eller konsumenterna över huvud taget
ha möjlighet att köpa kaffe före jul, blir
pressen på detaljhandlarna oerhört stor,
och jag undrar vem av dem som skulle
motstå den; på ena eller andra sättet
vill nog folk köpa sig kaffe, i all synnerhet
om handlarna ha kaffe att sälja.

Allt det övriga här, resonemanget om
importpriset och subventioner i anledning
av de höjda importpriserna, när
och hur dessa böra gripa in, kan nog
också klaras ut; jag tror det. Jag underskattar
ingalunda de svårigheter som
uppstått efter det nya läget på kaffemarknaden,
när både krondevalveringen
och missväxten i Brasilien göra sig
gällande, och jag förstår att planerandet
härigenom måste följa andra banor än
man tidigare tänkt sig. Jag tror ändock
att svårigheterna kunna övervinnas.

Jag kanske borde avstå från att resonera
om vad som egentligen framkommit
i svaret, ty jag tror jag vågar tolka
statsrådets svar på det sättet, att det allmänna
intresset skall bli tillgodosett.
Men skulle man inte beträffande kaffeperiodsindelningen
— nu är det ju för
all del lättare att vara efterklok — kunna
ha låtit den nuvarande perioden
sträcka sig fram med t. ex. motsvarande
en halv kupongs värde, så alt den i stället
för att börja den It november hade
flyttats fram och börjat vid ungefär
andra veckan i december? Då hade det
blivit ett bestämt avbrott efter två perioder,
och de svårigheter statsrådet
talade om i det sammanhanget kanske
kunnat överbyggas på ett eller annat
sätt.

Nr 28.

Onsdagen den 23 november 1949.

Lag om pantlånerörelse.

I statsrådets svar nämndes något om
partihandlarnas bestämda motstånd mot
att en prishöjning i samband med subventioneringen
skulle införas. Ja, om
det skedde under mitten av veckan omedelbart
före jul. Jag tror för övrigt att
meningarna i denna fråga varit tämligen
delade på partihandlarhåll. Jag
har också varit i kontakt med representanter
för partihandlarna, och när
jag läser statsrådets svar förstår jag att
meningarna äro delade.

Vad jag tycker är beklagligt är att vi
kommit därhän, att vi inte längre kunna
hysa oinskränkt förtroende för de
olika parternas handlande i en sådan
här situation utan måste hysa en misstanke
emot någon av parterna, att den
inte skulle handla juste, om man lämnade
en sådan möjlighet öppen. Om å
andra sidan det skulle inträffa som är
signalerat här, att partihandlarna skulle
göra en viss vinst genom det sätt på
vilket denna fråga löses, så vänta vi ju
i alla fall på den dag då priserna på
världsmarknaden skola falla och alla
våra nuvarande valuta- och prissvårigheter
avvecklas, och då måste handelns
folk åter vara beredda att ta den stöt
som kommer dem till del. Jag tror därför
att detta skulle ha gått ganska jämnt
ihop och att denna sak alltså icke skulle
ha skapat så stora svårigheter. Jag vet
att detaljhandlarna förklarat sig villiga
att taga på sig det extraarbete, som det
skulle innebära att kort tid före jul få
en särskilt hård belastning i och med
att möjlighet ordnades till inköp före
julen. De förutsätta härvid, att de skola
få en lagerökningslicens. Jag tror att
det skulle gå att klara detta också. Jag
har frågat representanter för detaljhandeln
om denna sak. De mena, att det i
landet finnes så pass stora kaffeförråd,
dels hos detaljhandlarna och dels hos
partihandlarna, att det bara skulle bli
fråga om en överflyttning från partihandlarna
till detaljhandlarna. Importfrågan
skulle man således kunna hålla

utanför härvidlag och ändå klara sig
till jul.

Om det är så skulle jag bara vilja uttala
den förhoppningen, att den beredvillighet,
som statsrådet här angav att
söka lösa frågan till allmänhetens bästa,
också skall ge det resultat som vi hoppats
och väntat, nämligen att vi kunna
få köpa kaffe till julen.

Jag vill ännu en gång uttala mitt tack
till statsrådet och understryka denna
min förhoppning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken förslag om fortsatt giltighet
under år 1950 av gällande övergångsplan
för riksbanken m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Lag om pantlånerörelse.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om pantlånerörelse, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr LINDAHL: Herr talman! Det har
ju rått enighet om denna lags behövlighet.
Därför är det i detta utlåtande icke
så mycket att orda om från utskottets
ledamöters sida. Det är emellertid på
en punkt som jag anser mig skyldig att
till protokollet avgiva en deklaration.
Det gäller en punkt där meningarna
mellan majoriteten i utskottet och några
i minoritet voro synnerligen delade.

Det är ingen tvekan om att denna lag
har sin betydelse. Men allteftersom välståndet
sprider sig bland massorna betyder
det givetvis, att pantlåneinrätt -

Onsdagen den 23 november 1949.

Nr 28.

ningarna komma att försvinna, över huvud
taget har ju utvecklingen gått dithän,
att under den fulla sysselsättningens
period ha pantlåneinrättningarnas
betydelse i ganska hög grad reducerats.

Det viktigaste i lagen är enligt mitt
sätt att se, att det allmänna har företräde
att erhålla dessa rättigheter till
drivande av pantlåneinrättningar. Detta
är ju av betydelse icke minst därför att
man har anledning tro, att de sociala
synpunkterna i högre grad bli tillgodosedda,
om det allmänna får hand om
dessa inrättningar, än om de ligga under
enskild förvaltning.

Men det var, herr talman, icke för
att säga detta som jag begärde ordet,
utan det var närmast för att något beröra
övergångsbestämmelserna. Enligt
Kungl. Maj :ts förslag skulle dessa övergångsbestämmelser
gälla under en tid
av fem år. Det kan väl anses tillräckligt
i olika avseenden, tycker man. Ty är
det så att en kommun eller en kommunal
stiftelse övertager en pantlåneinrättning
kan man väl antaga, att det blir
väl ordnat både för dem som använda
pantlåneinrättningen och för dennas
personal. Framför allt kan väl framtiden
för personalen anses någorlunda
tryggad. Man har emellertid från utskottets
sida ansett, att fem år vore en för
kort tid, och man har ökat tiden till
tio år. Men i många fall betyder formuleringen
av övergångsbestämmelserna,
att den lag som vi i dag antaga kanske
icke träder i tillämpning förrän om
tjugu år. Onekligen måste man säga, att
det är en ganska lång tid, en enligt mitt
sätt att se alldeles för lång tid. Men utskottet
har ju, såsom det står att läsa i
utlåtandets motivering, täckning för sin
uppfattning. Frågan hör naturligtvis
icke till de större; den saken är klar.
Man kan ju icke säga, att detta betyder
så mycket för så många människor, alldenstund
bestämmelserna formulerats
på det siittet, alt de endast gälla dem
som inneha pantlåneinriittning och skött

Interpellation ang. fiskexportens ordnande.

den på ett sätt som länsstyrelsen kan
godkänna. I annat fall bli de avkopplade.

Nu har emellertid icke avgivits någon
reservation. Då, såsom jag nyss sade,
frågan icke är av större omfattning,
ställer jag icke heller något yrkande
utan får för min del ansluta mig till det
utlåtande som här föreligger.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

§ C.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående handel med skrot,
lump och begagnat gods m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Interpellation ang. fiskexportens
ordnande.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HJALMARSON, som anförde:
Herr talman! I en interpellation den 2
mars 1949 ställdes vissa frågor till
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
rörande fiskexporten.
I sitt svar den 3 maj 1949 meddelade
statsrådet fru Kock, att statens
livsmedelskommission erhållit i uppdrag
att inkomma med utredning och
förslag rörande de lämpliga formerna
för exportens ordnande. Uppdraget
hade föranletts därav att samtliga berörda
parter icke på ett i allo tillfredsställande
sätt beretts möjlighet
att deltaga i exporten. Statsrådet framhöll
i svaret bl. a., att »i avvaktan på
resultatet av denna utredning komma
myndigheterna att meddela föreskrifter
som göra det möjligt för tidigare exportörer
alt i lämpliga former erhålla
tillfälle att fortsätta sin verksamhet».

Nr 28.

Onsdagen den 23 november 1949.

Interpellation ang. utredningarna om ett effektivare uppbordssystem, m. m.

Utvecklingen på här berörda exportområde
sedan statsrådets svar lämnades
förefaller tyvärr icke ha förlöpt helt
tillfredsställande. Flera fall ha inträffat,
vilkas lösning icke synes stå i överensstämmelse
med statsrådets uttalade
intentioner. Det rör sig här om frågor
av icke oväsentlig både principiell och
praktisk betydelse. Det vore säkerligen
av värde, om dessa frågor finge diskuteras
i samband med en klarläggande
redogörelse för de aktuella planerna
för ordnandet av fiskexporten.

I anledning härav anhåller jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet
få rikta följande fråga:

Vill statsrådet lämna riksdagen en
redogörelse för riktlinjerna för fiskexportens
ordnande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Interpellation ang. utredningarna om ett
effektivare uppbordssystem, m. m.

Herr NILSSON i Svalöv erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Enligt en utredning, som framlagts av
1949 års uppbördssakkunniga, kan man
räkna med att större delen av inkomsttagarna
under 1948 (ca 70 %) ha att
emotse samma ovälkomna julklapp under
december månad i år som motsvarande
tid i fjol. Kvarskattebeloppet beräknas
nämligen uppgå till ungefär 700
miljoner kronor mot 870 miljoner kronor
föregående år.

Enligt min mening visa dessa siffror,
att vårt uppbordssystem icke är tillfredsställande.
En betydande del av
den eftersläpning, vars undanröjande
väl var ett av de viktigaste motiven till
uppbördsreformen, kvarstår. I och för
sig skulle det väl kunna betecknas såsom
en vinst att genom uppbördsreformen
eftersläpningen över huvud taget
blivit mindre, om det icke vore så att
härför krävts en så oerhörd utvidgning

och belastning av den administrativa
apparaten. Därvid har man icke blott
att tänka på de statliga och kommunala
uppbördsorganen utan även på de enskilda
arbetsgivarna. Dessa äro nu
ålagda att utan någon som helst ersättning
fullgöra uppgifter, som tidigare
anförtrotts speciella statliga tjänstemän.
De få därigenom ett slags påbröd till
sin redan tidigare dryga skattebörda.
En beskattning in natura av den typ,
som tidigare förekommit men som efter
hand avskaffats, har nu återinförts för
dessa arbetsgivare, varvid det är att
märka att varken intresseprincipen eller
skatteförmågeprincipen nu får spela in
vid naturaskattens bestämmande.

Jag vill framhålla, att de besvärligheter
för de enskilda arbetsgivarna,
som jag här velat peka på, icke inskränka
sig till större arbetsgivare. Det
förefaller mig snarare som om svårigheterna
skulle relativt sett vara störst
för dem som endast ha ett fåtal anställda.
Jordbrukare, hantverkare och andra
mindre rörelseidkare ha redan i övrigt
en arbetsdag som är mycket lång,
särskilt om man i arbetstiden även inräknar
den tid, som åtgår för källskatteredovisning
och annat bokförings- och
skrivarbete som ålägges dessa företagare.
Den extra arbetsbörda staten ålägger
dem blir därför mycket tyngande.
Det skulle enligt min mening vara väl
motiverat att staten lämnade ersättning
för det arbete, som vissa skattskyldiga
måste utföra för statens räkning.

Kvarskatterna beräknas denna gång
bli 20 procent lägre än föregående år
men jnotsvara ändock ungefär en tredjedel
av totala beloppet direkta skatter.
Resultatet härav blir givetvis att de
skattskyldigas möjligheter att under
1950 komma i takt med sin skatteskuld
äro ganska begränsade — även om de
skattskyldiga i allmänhet skulle vara i
stånd att rätt beräkna denna skuld.
Ett stort antal skattskyldiga ha otvivelaktigt
också att gälda tidigare restskatter.
Någon mer avsevärd förbättring av

Onsdagen den 23 november 1949. Nr 28.

Interpellation ang. effektivisering av skyddet för icke

uppbördsresultatet till nästa år torde
man därför knappast kunna räkna med,
om icke en verklig effektivisering kommer
till stånd. Det synes mig angeläget
att denna effektivisering genomföres
mycket snart för att mildra påfrestningarna
vid eu eventuell omsvängning
av konjunkturerna.

Under åberopande av det här anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Beräknar herr statsrådet att 1949
års uppbördssakkunnigas utredningar
skola föreligga i så god tid att förslag
om ett effektivare uppbördssystem kan
föreläggas 1950 års riksdag?

2. Vill herr statsrådet överväga att
för arbetsgivarnas del föreslå ersättning
för det arbete dessa utföra i statens
tjänst?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Interpellation ang. effektivisering av
skyddet för icke patenterade yrkeshemligheter.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr EDSTRÖM, som anförde: Herr
talman! Den svenska lagstiftningen lämnar
icke fullständigt skydd för icke patenterade
yrkeshemligheter. De gällande
bestämmelserna om straff och skadestånd,
som ha avseende blott på vissa
tämligen snävt avgränsade situationer,
äro splittrade på flera lagar.

För att 1931 års lag mot illojal konkurrens
skall vara tillämplig fordras
sålunda, alt fråga är om förfarande av
någon, som är anställd i näringsverksamhet,
och att förfarandet äger rum
under den tid, då hans tjänsteavtal är
gällande, eller ock fordras det, att fråga
är om missbruk av ritning eller dylikt,

2 — Andra kammarens protokoll 19''i8.

patenterade yrkeshemligheter.

som någon för ett uppdrag eller affärsåndamål
fått sig anförtrodd. Bestämmelserna,
som finnas i 3 § i lagen, ha
oförändrade upptagits från 1919 års
lag i ämnet. Patentlagstiftningskommittén
— som i sitt förslag av år 1915 icke
fann anledning att upptaga bestämmelser
om här åsyftade förfaranden av
icke anställda personer — anförde till
motivering av sitt ställningstagande i
denna fråga bl. a. att här icke förelåge
den blottställda belägenhet, som en arbetsgivare
intager gentemot de anställda,
att missförhållanden icke i nämnvärd
omfattning förekommit och att, då
kännedom om en hemlighet förvärvats
genom en brottslig handling, denna i
och för sig medförde ansvar.

Det har emellertid visat sig, att stora
ekonomiska värden här faktiskt äro
oskyddade och att en icke-anställd ingalunda
alltid kan träffas av straffrättsligt
eller civilrättsligt ansvar för gärning,
genom vilken han spolierar t. o. m.
livsviktiga intressen för ett företag.

Detta problem har tydligen tangerats
av straffrättskommittén. Det heter nämligen
i Ekeberg-Strahl-Beekmans kommentar
till lagstiftningen om förmögenhetsbrott:
»Det är sålunda stöld att
sätta sig i besittning av en värdefull
yrkeshemlighet genom att olovligen tillgripa
en genomslagskopia av en ritning,
trots att själva kopian måhända icke
har något värde för ägaren. Att sätta sig
i besittning av hemligheten genom att
kopiera ritningen kan däremot aldrig
bliva stöld. Den förmögenhetsöverföring
som därigenom sker äger rum på
ett sätt som ännu icke blivit reglerat i
strafflagens bestämmelser om förmögenhetsbrott.
» Stöldansvar skall alltså
inträda endast under den förutsättningen
att förutom den värdefulla yrkeshemligheten
tillgripcs jämväl ett värdelöst
papper, där hemligheten finnes angiven.
Om denna gränsdragning är den
av lagstiftningen avsedda, så torde den
vara betingad mera av teoretiska eller

Nr 28.

Onsdagen den 23 november 1949.

Interpellation ang. förhöjning av ersättningar och livräntor i fråga om äldre
olycksfall.

straffprocessuella hänsynstaganden än
av praktiska skyddsbehovssynpunkter.

Även i 1919 års lag om rätt till litterära
och musikaliska verk finnas några
bestämmelser som avse rättsförhållanden
på ifrågavarande område.

Jag anhåller om kammarens tillstånd
att ställa följande fråga till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet:

Är herr statsrådet villig medverka
till eu effektivisering av skyddet för
icke patenterade yrkeshemligheter och
till att rättsreglerna på området sammanföras
till en överskådlig lagstiftning? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. förhöjning av ersättningar
och livräntor i fråga om äldre
olycksfall.

Herr DAHLGREN erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! 1948
års riksdag beslutade vissa ändringar i
lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete m. m., som ledde
till både betydande och önskvärda förbättringar
i nämnda lagstiftning. Ändringarna
trädde i kraft den 1 januari
1949 och blevo gällande enligt samma
praxis som tidigare varit rådande, således
endast för olycksfall som ägt rum
efter nämnda datum.

För livräntetagare och för dem som
få recidiv av tidigare olycksfall blev
det inga förbättringar, vilket innebar
att deras svåra ställning blev ytterligare
förvärrad. I proposition nr 109 (1949)
framhölls, att frågan om en reell höjning
av de äldre ersättningarna skulle
anstå i avvaktan på socialvårdskonimittén.
s förslag i ämnet. Samtidigt meddelades,
att förslaget från socialvårdskommittén
var färdigt och föremål för
remissbehandling.

Det är åtskilliga tusental människor
som skadats i arbetet, vilka med otålighet
avvakta denna remissbehandling
och regeringens samt riksdagens ställningstagande
till problemet. Enbart under
år 1948 var det 3 500 arbetare, som
genom skador tillfogats livslång invaliditet
med mellan 10—100 procent nedsatt
arbetsförmåga.

I fråga om recidivfallen innebar 1948
års beslut om förbättringar i olycksfallsförsäkringslagen,
att klyftan mellan
tidigare och nu gällande ersättningsbelopp
blev större än tidigare. Det är
ett onaturligt förhållande, att en arbetare,
som skadats så svårt att recidiv
uppstår, skall erhålla en lägre ersättning
endast därför att olyckan ägt
rum under en tid, då ersättningen var
lägre. Det har inträffat fall, då en arbetare
erhållit endast ungefär en tredjedel
i ersättning i jämförelse med en
annan arbetare, som skadats senare,
detta trots att båda haft samma förtiänstläge
och samma försörjningsskvld
i gli et.

Då de nu gällande bestämmelserna
för ersättnings- och livräntetagare äga
giltighet till och med den 30 juni 1950
väntar en stor del av vår befolkning,
som är beroende av denna lagstiftning,
att förslag om förbättringar komma att
framläggas under vårriksdagen.

Då spörsmålet måste betraktas som
synnerligen aktuellt för Sveriges arbetande
folk, hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få ställa
följande frågor:

Kan man förvänta att förbättringar
med avseende å ersättningar och livräntor
i fråga om äldre olycksfall
komma att föreslås under vårriksdagen
1950?

Kommer i så fall hänsyn att tagas
även till recidivfallen?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 23 november 1949. Nr 28. 19

Interpellation ang. avhjälpande av svårigheterna för ordblinda barn, som söka inträde
till vissa undervisningsanstalter. — Interpellation ang. användningen av
extravinster, som uppkomma genom devalveringen.

§ 11.

Interpellation ang. avhjälpande av svårigheterna
för ordblinda barn, som söka
inträde till vissa undervisningsanstalter.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fröken LILJEDAHL, som anförde:
Herr talman! Under senare år ha de
svårigheter ordblinda personer i olika
sammanhang utsättas för alltmera uppmärksammats.
Sålunda ha speciella åtgärder
vidtagits för ordblinda barn,
som undervisas i skilda skolor. Enligt
ett cirkulär från skolöverläkaren den
23 sept. 1948 påpekas det att hänsyn
bör tagas till de ordblinda barnens
svårigheter när det gäller betygsättningen
i modersmål och främmande
språk. I meddelandet omtalas även, att
man förbereder en speciell broschyr
rörande detta problem. Huruvida denna
broschyr utarbetats har jag icke kännedom
om.

Av vikt är emellertid att de ordblinda
barnens belägenhet uppmärksammas
icke endast vid betygsättningen i
undervisningsanstalterna utan även då
dessa barn undergå inträdesprov till en
skola. Det synes som om denna speciella
omständighet icke vid alla tillfällen
tillräckligt beaktats av vederbörande
skolmyndigheter, och det är
därför angeläget att påpeka förhållandet.
Självfallet böra nämligen de ordblinda
barnen icke heller i detta avseende
ställas sämre än övriga inträdessökande.

Med stöd av vad här anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
fråga:

Har statsrådet uppmärksammat de svårigheter,
som uppkomma för de ordblinda
barnen då dessa söka inträde till
vissa undervisningsanstalter, och vilka

åtgärder bär statsrådet i så fall vidtagit? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12.

Interpellation ang. användningen av
extravinster, som uppkomma genom devalveringen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Landafors, som yttrade:
Herr talman! Vid årets Arosmässa
i Västerås förklarade finansministern,
att devalveringen enligt beräkningar
kan väntas ge 400 å 500 miljoner
kronor i ökade inkomster på den
svenska exporten. Även om det inte utsädes
torde innebörden vara, att denna
merinkomst gäller på oförändrade exportkvantiteter.
Däremot har frågan om
dessa väldiga inkomstökningars användning
inte varit föremål för närmare
kommentarer från officiellt håll,
detta så långt jag kunnat se.

Däremot har meddelandet om vinstökningarna
utlöst en debatt bland allmänheten.
Då vinstökningarna särskilt
beröra trä- och massaexporten är det
självfallet, att de bönder, som sälja skog
och under detta år fått finna sig i en
stark reducering av rotvärdena, vilja
vara med och dela denna oväntade
vinstökning. Detsamma gäller de lågbetalda
arbetarna i sågverks- och massaindustrierna
liksom skogsarbetarna,
vilka i många fall fått vidkännas lönesänkningar
genom försämrade ackord.
Skogsarbetarna ha dessutom genom en
relativt betydande arbetslöshet drabbats
av kännbara inkomstminskningar.
Ett motsvarande intresse för de stora
vinstökningarna genom devalveringen
har även framträtt bland övriga arbetargrupper,
särskilt då i exportindustrien.

Regeringen har framlagt förslag om
väldiga subventionsbelopp till impor -

Nr 28.

Onsdagen den 23 november 1949.

Interpellation ang. användningen av extravinster, som uppkomma genom devalveringen.

törerna för att motverka att de genom
devalveringen ökade priserna för importen
omedelbart höja levnadskostnadsindex.
Det är orimligt att skattebetalarna
skola påföras hundratals
miljoner kronor i utgifter för denna
subventionering av genom devalveringen
fördyrad import, medan en liten
grupp enskilda kapitalister samtidigt
tillföres en halv miljard kronor i extravinster
genom samma devalvering.

Då jag förutsätter att regeringen hyser
samma uppfattning på denna punkt
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa
frågan:

Har regeringen övervägt särskilda
förslag och åtgärder, och i så fall vilka,
för att extravinsterna på devalveringen
skola användas till att motverka av devalveringen
föranledda stegringar av
levnadskostnaderna, eventuellt nedpres -

sa priserna, i enlighet med tidigare
löften, eller tillföras de berörda lågbetalda
arbetarna i exportindustrien
och de mindre skogsägarna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 383, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om förbud mot spridning
av vissa kartor m. m.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.09 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri. Esselte ab. Stockholm 1949
917355