1949 ANDRA KAMMAREN Nr 27
ProtokollRiksdagens protokoll 1949:27
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1949 ANDRA KAMMAREN Nr 27
12—16 november.
Debatter in. m.
Tisdagen den 15 november.
Minnesord över avliden ledamot...............
Sid.
4
Onsdagen den 16 november.
Svar på fråga ang. upplysning om vissa åtgärder, som vidtagits till
skydd för svenska sjömän i polska hamnar, in. m............. 4
Svar på interpellation i anledning av den ökande föroreningen av
våra sjöar och vattendrag ................................ 19
Oinreglering av vissa avlöningsförmåner å indragnings- eller dispo
nibilitetsstat
............................................ 29
Interpellation av herr Fröderberg ang. utredningen om utbyggnad
av de särskilda barnbidragen till änkors och invaliders barn . . 31
Samtliga avgjorda ärenden.
Onsdagen den 16 november.
Statsutskottets utlåtande nr 181, ang. oinreglering av vissa avlönings -
förmåner å indragnings- eller disponibilitetsstat .............. 29
— nr 182, ang. ökat anslag till avlöning av landsfiskaler........ 31
Första lagutskottets utlåtande nr 49, ang. lag om förbud mot spridning
av vissa kartor in. in............................... 31
1 Ami ro kammarens protokoll l!)it). Sr 27.
Lördagen den 12 november 1949.
Nr 27.
3
Lördagen den 12 november.
Kl. 12 middagen.
§ 1.
Föredrogs den av herr Andersson i
Björkäng vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet angående säkerställande
av en handelspolitik syftande
till att i första hand vinna avsättning
för varor, som produceras
inom landet.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 2.
Föredrogs den av herr Persson i
Svensköp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet angående
förfarandet vid markegångssättningen.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 3.
Föredrogs den av herr Hansson i
Skegrie vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
avhjälpande av de olägenheter för
landsvägstrafiken, vilka uppstått till
följd av olämplig belysningsanordning
på vissa bilar.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 4.
Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdeparte
-
mentet angående tillfällig förbättring av
statstjänarnas avlöningsförhållanden.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 5.
Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
i anledning av företagen inskränkning
av Frejabolagets gruvdrift
i Koskullskulle.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 6.
Föredrogs den av herr Stöld vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående viss ändring
av Svenska akademiens stadgar.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
i propositionen nr 132 framlagda förslag
angående omreglering av vissa avlöningsförmåner
å indragnings- eller
disponibilitetsstat; och
nr 182, i anledning av väckt motion
angående ökat anslag till avlöning av
landsfiskaler; samt
första lagutskottets utlåtande nr 49, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om förbud mot
spridning av vissa kartor m. in.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.03 em.
In fidem
Gunnar Britth.
4
Nr 27.
Tisdagen den 15 november 1949.
Tisdagen den 15 november.
Kl. 4 em.
§ 1.
Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord: Jag har i dag
den smärtsamma plikten tillkännagiva,
att vår aktade ledamot av denna kammare
civilingenjören Martin Ljungberg
avlidit. Ingen av oss kunde tro att slutet
på lians levnadsbana var så nära.
Hans intresse för vårt samhällsvårdande
arbete gjorde honom väl skickad
för de uppgifter, som föreläggas oss.
Det var första lagutskottet, som Ljungberg
på senare tid ägnade sin arbetskraft
under riksdagstiden. För alla dem,
som i sin dagliga gärning stodo honom
nära, känns hans bortgång som en svår
förlust. Med tacksamhet skola vi minnas
hans insats i riksdagsarbetet.
Vi lysa frid över lians minne.
Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.
§ 2.
Justerades protokollet för den 9 innevarande
november.
§ 3.
Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 181 och 182
samt första lagutskottets utlåtande
nr 49.
§ 4.
Anmäldes, att Kungl. Maj ds proposition
nr 218, med förslag till förordning
om särskilt anstånd med inbetalning av
kvarstående skatt på grund av 1949 års
taxering, tillställts kammaren.
Denna proposition bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.03 em.
In fidein
Gunnar Britlh.
Onsdagen den 16 november.
Kl. 2 em.
§ 1.
Herr talmannen meddelade, att herr
Sjölin, som vid kammarens sammanträde
den 22 nästlidna oktober med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.
§ 2.
Svar på fråga ang. upplysning om vilka
åtgärder, som vidtagits till skydd för
svenska sjömän i polska hamnar, m. m.
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Ohlin till mig riktat följande
fråga: »Kan Eders Excellens lämna upplysning
om vilka åtgärder regeringen
vidtagit för att förebygga polska övergrepp
mot svenska sjömän i polska
hamnar och för att trygga att svenska
medborgare, som blivit anhållna i Polen,
omedelbart få kontakt med lämplig
representant för de lokala svenska
myndigheterna?»
Till svar får jag meddela, att regeringens
åtgärder ha bestått i upprepade
diplomatiska démarcher och förhand
-
Onsdagen den 16 november 1949.
Nr 27.
5
»var pa fråga ang. upplysning om vilka åtgärder, som vidtagits till skydd för
svenska sjömän i polska hamnar, m. m.
lingar med polska vederbörande. I ett
interpellationssvar den 28 maj 1949 i
första kammaren lämnade jag upplysningar
om vad dittills förekommit och
tillåter mig hänvisa härtill.
Det svåra övergreppet nyligen mot
styrman Larsson ombord på fartyget
Rolf i Gdynia föranledde allvarliga föreställningar
från svensk sida. Det må
med tillfredsställelse konstateras att
överrätten snabbt ändrade underrättens
dom och frigav Larsson. På samma
gång bör understrykas att Larssons anhållande
var helt oberättigat. Incidenten
i Stettin ligger på ett annat plan,
och någon protest mot den polska polisens
hållning har ej varit motiverad.
Men jag hoppas att också detta fall
snart må kunna avvecklas.
I våra bemödanden att övertyga polska
vederbörande om nödvändigheten
av större rättssäkerhet för svenskt sjöfolk
i polska hamnar ha vi haft ett
värdefullt stöd av vederbörande personalorganisationer.
Det bör till slut
konstateras att våra synpunkter så småningom
torde ha vunnit ökad förståelse
hos polska utrikesministeriet.
Vidare anförde:
Herr OHLIN: Herr talman! .lag tackar
för excellensens svar; särskilt den sista
meningen var ju glädjande, nämligen
att utrikesministern har fått det intrycket,
att det polska utrikesministeriet
fått ökad förståelse för de svenska synpunkterna.
.lag tillåter mig uttrycka
den förhoppningen, att denna förståelse
måtte tränga igenom från det polska
utrikesdepartementet till de lokala
polska myndigheterna; det har ju
ibland förefallit som om där funnes ett
betydande avstånd.
.lag tillåter mig, herr talman, att i anslutning
till utrikesministerns påpekanden
göra endast några få allmänna reflexioner.
För det första förefaller det
inig vara naturligt, att man från svensk
sida mycket bestämt hävdar, att eu
.svensk medborgare vid anhållande i
främmande land, t. ex. i Polen, bör ha
rätt till omedelbar kontakt med konsulat
eller annan lokal svensk myndighet
och att det borde vara vederbörande
polismyndighets skyldighet att utan
dröjsmål underrätta de lokala svenska
myndigheterna. Det tycks inte vara
polsk praxis att förfara på detta sätt.
För det andra borde det vara självklart
att vederbörande, sedan han
ställts inför domstol, skall iiga rätt att
genom den lokala svenska myndighetens
försorg eller på annat sätt skaffa
sig advokat, som kan uppträda vid
hans sida under rättegångsförhandlingarna,
eftersom ju detta är enda möjligheten
att få trygghet för att verkligen
alla synpunkter bli beaktade, som
böra beaktas. Vidare förefaller det naturligt
att man inte håller en person
längslad under lång tid före domen
eller att man skjutsar honom från ett
fängelse till ett annat, så som skett i
ett av de senaste fallen, utan att man
över huvud taget ger de anhållna en
behandling, som uppfyller rimliga krav.
.lag tror därför att man måste konstatera
— - utan att gå in på några detaljer
i fråga om vad som förevarit i varje
särskilt fall — att det brustit åtskilligt
i alla dessa av mig nu berörda avseenden.
Man måste därför förstå, att
svenskt sjöfolk har känt och känner
ett mycket utpräglat missnöje. Från det
hållet kräver man ett uttalande från
polsk sida, som kan innebära något av
en garanti för att en verklig ändring
skall komma till stånd. Nu är det klart
att det är mycket svårt för vårt utrikesdepartement
att skaffa uttalanden av
sådan bindande karaktär; det som hittills
uppnåtts går väl inte så långt som
man skulle kunna önska. .lag hoppas
emellertid att det skall bli möjligt att i
framtiden få en bestämdare praxis i
detta avseende, .lag vill instämma i utrikesministerns
uttalande, att de be
-
6
Nr 27.
Onsdagen den 16 november 1919.
Svar på fråga ang. upplysning om vilka
svenska sjömän i polska hamnar, m. m
rörda sjöfolksorganisationernas aktivitet
gjort en betydande nytta. Hur pass
allvarligt man på det hållet tar på situationen
har ännu en gång bekräftats i
den i dag publicerade resolution, som
Sveriges fartygsbefälsförening antagit,
tydligen efter omsorgsfull prövning av
vad som förevarit. 1 denna resolution
säger man bland annat: »Många svenska
sjömän har under denna tid från
de polska myndigheternas sida varit utsatta
för godtycke, övergrepp och brutala
förhörsmetoder. Många har arresterats
av obekanta anledningar eller
dömts till fängelsestraff för obetydliga
ordningsbrott. Upprepade gånger har
de ombordanställdas organisationer
haft anledning att fästa den svenska
regeringens uppmärksamhet på den
långa raden av våldshandlingar mot
svenskt sjöfolk i de polska hamnarna.
De allvarliga erinringar, som regeringen
genom sitt sändebud låtit framföra,
och de direkta förhandlingar, som
för två år sedan fördes mellan den
polska och den svenska regeringen, har
emellertid icke medfört att rättsförhållandena
i de polska hamnarna bringats
till överensstämmelse med vad som internationellt
är gängse.» Man fortsätter
sedan och protesterar mot den dom,
som fällts över styrman Larsson och
som man betraktar som ett upprörande
bevis på osäkerhetstillståndet i de polska
hamnarna. Därefter tillägger man:
»Såframt de polska myndigheterna icke
kan hindra upprepning av övergrepp
mot svenska sjömän och skapa garantier
för att dessa behandlas på ett sätt,
som överensstämmer med internationell
rättspraxis, uppdrar föreningens medlemmar
åt styrelsen att överväga huruvida
fartygsbefälet längre skall medverka
till att upprätthålla sjötrafiken
på polska hamnar.» Jag tror att uttalanden
av denna art — och andra ha
ju kommit från andra sjöfolksorganisationer—
och den aktion, som förekommit
i svensk press, ävensom de utta
-
åtgärder, som vidtagits till skydd för
landen, som kommit från regeringshåll,
böra ha ökat effekten av de officiella
hänvändelser, som våra myndigheter i
Polen ha gjort, så att de polska myndigheterna
böra förstå, att ett fortsättande
av det hittillsvarande tillvägagångssättet
mycket allvarligt skulle
skada de vänskapliga förbindelserna
mellan Polen och Sverige.
Om man, herr talman, frågar vad som
kan göras utöver sådana bestämda föreställningar,
som jag är glad att kunna
konstatera att vår representation har
gjort i Polen och utrikesdepartementet
här i Stockholm, så är det väl inte lätt
att ge några specifika rekommendationer.
Utrikesministern ifrågasatte i våras
en revision av sjöfartstraktaten
mellan Polen och Sverige. Utrikesministern
var själv inte säker på om detta
var eu lämplig väg att uppnå största
trygghet mot Övergrepp. Tillåt mig
fråga, om utrikesministern har någon
upplysning att ge om detta tänkbara
tillvägagångssätt. Vidare nämnde utrikesministern
i våras, att reglementära
föreskrifter och tullbestämmelser skulle
översiktligt sammanställas av de polska
myndigheterna och sedan genom
svensk försorg tillställas de svenska
fartvgsbesättningarna, vilket skulle
kunna bidra till att undanröja vissa
konfliktanledningar. I våras hade man
ännu inte fått några, trots att de voro
utlovade från Polens sida sedan rätt
lång tid tillbaka. Tillåt mig också fråga,
om regeringen härvidlag har någon
upplysning att lämna.
Till sist, herr talman, vill jag bara
göra en allmän reflexion. Under en tid,
då individens rätt hävdades på ett mera
självklart sätt i de flesta länder i sådana
fall då det förekom övergrepp i
främmande land mot det egna landets
medborgare — och det skedde i snart
sagt alla länder — tog man mycket allvarligt
på spörsmål av den art jag här
berört. Nu har man i en del länder tydligen
förvärvat en annan syn på dessa
Onsdagen den 16 november 1949.
Nr 27.
7
Svar på fråga ang. upplysning om vilka åtgärder, som vidtagits till skydd för
svenska sjömän i polska hamnar, m.
spörsmål. Man tycker helt enkelt, att
det inte är så noga. Jag tycker, att det
är angeläget för ett land som vårt att
vårda goda internationella rättstraditioner.
Jag vill därför uppmana regeringen
att inte förtröttas på den väg den
vandrat när det gällt att hävda principer,
som förefalla oss mycket viktiga.
Att man i folkdemokratierna med deras
alltmera utpräglade polisstatsmetoder
har en annan syn på människorna än i
demokratierna är en sak för sig. Individen
har ju i sådana stater knappast
någon rätt, utan staten, eller man kanske
skulle kunna säga det med all makt
utrustade partiet, har ju all rätt. Det är
kanske därför begripligt men inte försvarligt,
att man i sådana samhällen har
svårt att förstå ett rättssamhälles krav
på att ingen skall få dömas ohörd eller
ställas utan rättegångsbiträde och att
godtycke och brutalitet vid anhållande
iiro oförenliga med rättstradition. Men
vi i Sverige, som ha mycket gamla rättstraditioner
av detta slag, ha all anledning
att betrakta det som en angelägenhet
av största vikt att våra förbindelser
med andra länder och våra medborgares
rättssäkerhet såvitt möjligt tryggas
och skyddas emot godtycke. Jag
vill för min del, herr talman, inte rikta
någon som helst kritik mot regeringen
för dess handläggning av dessa
spörsmål. Jag vill bara betona, att den
svenska opinionen — givetvis med undantag
för kommunisterna — står enig
bakom en önskan att regeringen skall
fortsätta med och, om det behövs, öka
sina ansträngningar att hävda dessa
rättsprinciper.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
I anledning av ett par frågor, som herr
Ohlin ställde till mig, vill jag säga att
vi ha mottagit ett förslag till sjöfartsavtal
från polsk sida. Det befinner sig
för närvarande under granskning hos
kommcrskollegium. Emellertid visar redan
ett flyktigt studium av förslaget, att
det inte i tillbörlig grad tillgodoser de
synpunkter, som man från svensk sida
måste anlägga på dessa frågor. Det tillförsäkrar
vårt sjöfolk »nationell behandling»
i Polen, men det ger inte de garantier,
som man måste önska från
svensk sida. Det är klart att vi skola
försöka få fram ett motförslag och så
småningom begynna förhandla i denna
fråga. Vad beträffar de reglementära
föreskrifter, som gälla ordningen i hamnarna,
ha vi trots flera påminnelser ännu
inte mottagit dem, men senast i samband
med diskussionerna om de nu
föreliggande fallen ha vi fått löfte om
att inom en snar framtid få en sammanfattning
av dessa regler.
Jag vill ytterligare tillfoga, att den
polska regeringen själv i våras i anledning
av en tilldragelse i en engelsk
hamn med avseende å ett polskt fartyg
— det gällde det mycket omskrivna fallet
Eisler, då engelsk polis arresterade
en passagerare på det polska fartyget —
riktade en note till den engelska regeringen,
i vilken uttalades synpunkter,
som i hög grad överensstämma med dem
vi i vår tur framfört till den polska
regeringen i anledning av sådana här
incidenter beträffande svenska fartyg.
I denna note förklarades bl. a., att de
brittiska myndigheternas ingripande på
polska fartyg i engelsk hamn vore ett
brott mot de internationella regler, som
bruka tillämpas beträffande handelsfartyg
i främmande hamn. Särskilt måste
den polska regeringen, förklarades det,
anse det vara ett uppenbart brott mot
dessa regler, att vederbörande myndigheter
inte, innan ingripande skedde,
träffade överenskommelse med fartygets
befälhavare och polske konsuln. Vidare
kunde den lokala myndighetens intervention
på det främmande fartyget endast
tillåtas, då fartygets befälhavare
eller representant för den nation, vars
flagga fartyget förde, begärt hjälp, eller
8
Nr 27.
Onsdagen den 16 november 1649.
upplysning om vilka åtgärder, som vidtagits till skydd för
m. m.
Svar på fråga ang.
svenska sjömän i polska hamnar,
den offentliga ordningen blivit satt i
fara. De brittiska myndigheterna hade
enligt noten fullständigt negligerat den
polske konsuln, trots att enligt allmänt
vedertaget bruk hamnstadens myndigheter
skola vända sig till respektive
konsuläre eller diplomatiske representant
för fartygets hemlandsstat och hemställa
om hans godkännande, innan en
aktion företages på ett främmande fartyg''-
Som
jag nyss nämnde ha vi i samband
med dessa föreliggande fall med
stor styrka understrukit just dessa synpunkter,
som den polska regeringen
själv givit sin anslutning till i fråga om
sedvanlig internationell praxis.
Herr TALMANNEN yttrade: I § 20
inom. 4 kammarens ordningsstadga föreskrives,
att vid besvarande av enkel
fråga endast den ledamot, som framställt
spörsmålet, och det statsråd, som
lämnat svaret, må deltaga i överläggningen.
Det är dock kammaren obetaget
att, då viss fråga besvaras, på förslag
av talmannen eller annan ledamot besluta
upphäva den sålunda stadgade inskränkningen
i yttranderätten. Sådant
beslut skall fattas utan föregående överläggning.
Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Johansson i Stockholm begärt
ordet, och framställde propositioner
dels på bifall till därmed gjort förslag
att beträffande denna fråga upphäva
den stadgade inskränkningen i yttranderätten,
dels ock på avslag därå; och
fann herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Johansson i Stockholm
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren avslår
förslaget att beträffande föreliggande
fråga upphäva den stadgade inskränkningen
i yttranderätten, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
berörda förslag.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Birke begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
56 ja och 104 nej, varjämte 28 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså beträffande
föreliggande fråga beslutat upphäva den
i § 20 mom. 4 kammarens ordningsstadga
stadgade inskränkningen i yttranderätten.
I enlighet härmed lämnade herr talmannen
ordet till
Herr JOHANSSON i Stockholm, som
anförde: Herr talman! Det tillkommer
väl mig att efter denna votering inleda
mitt anförande med ett tack till den
tveksamma majoriteten för dess insats
för yttranderätten. Jag skulle inte ha
proponerat på denna insats, om kammarens
föredragningslista varit diger
och ansträngd, men som bekant ha vi
hittills haft mycket god tid i denna riksdagsförlängning.
Här har tidigare från herr Ohlins sida
hävdats, att alla utom kommunisterna
stå på samma linje. Hela riksdagen,
även kommunisterna, står emellertid
ense om några väsentliga ting, nämligen
att svenska sjömän i främmande hamnar,
som anhållits eller åtalats för någon
Onsdagen den 16 november 1949.
Nr 27.
9
Svar på fråga ang. upplysning om vilka
svenska sjömän i polska hamnar, m. m.
förseelse, böra ha en självklar rätt att
vända sig till sitt lands konsulat, att få
advokat, hjälp att över huvud taget få
kontroll över att de behandlats riktigt i
den främmande hamnen — detta oavsett
om den ligger i Polen eller annorstädes
— och att samma rätt bör tillkomma
utländska sjömän i Sverige.
Sedan är frågan: Har denna rätt överträtts
i föreliggande fall? Jag vill försöka
göra boskillnad mellan vad som
faktiskt förekommit och den groteskt
överdrivna, uppförstorade debatt, som
förekommit i vissa delar av pressen.
Är det riktigt att övergrepp höra till
ordningen för dagen i de polska hamnarna?
Herr Undén besvarade i våras,
jag vill minnas i maj, eu interpellation
i samma fråga. Sedan dess har det ju
inte varit så mycket polsk sjöfart, varför
de siffror han då nämnde ännu kunna
ha ett visst vitsord. Han meddelade
då, att under den tid, då 20 000 svenska
sjömän besökt Polen, hade summa 22
stycken blivit anhållna- eller tagna i
fiingsligt förvar, alltså ungefär en på
tusen. Jag skulle nästan tro, att det är
en genomsnittsprocent för alla hamnar
i världen. Jag tror inte att det är något
speciellt för de polska. Politiska spekulanter
i pressen ha i mycket genomskinligt
syfte försökt förstora denna sak dels
för att störa de svenska förbindelserna
med Polen och dels av surhet över att
den svenska handelsdelegationcn försummade
att skriva under kolavtalet i
tid, varigenom vi förlorade några miljoner
kronor på devalveringen.
Tag nu de ifrågavarande fallen. Hela
tiden har man generaliserat undantagsfall,
vilket man inte bör göra. Tag först
fallet Whegst. Het står inte under debatt
längre. Det är nämligen obestritt,
att Whegst var berusad, att han slog
poliserna och kallade dem polska svin.
I)et iir, inom parentes sagt, ett tilltalsord,
som Hitlers SS-män brukade använda
till polackerna, llur går det f. ö.
med eu polsk sjöman, om han i .svensk
åtgärder, som vidtagits till skydd för
hamn slår svenska polismän och kallar
dem för svenska svin? Jag undrar, om
inte han straffas ganska summariskt
efter svensk lag -— utan att den polska
pressen startar någon larmkampanj och
upphöjer honom till nationalhjälte. Det
är mycket lättare att bli det i Sverige.
Fallet Larsson ligger litet annorlunda
till. Excellensen Undén har bär gjort
jämförelser mellan det fallet och fallet
Eisler i en engelsk hamn. Det kan tyckas
ligga nära till hands att göra det,
men jämförelsen stämmer inte. I fallet
Eisler gick engelska polisen på amerikanskt
uppdrag ombord utan att höra
fartygets kapten — och gick rätt våldsamt
fram — för att häkta en av båtens
passagerare. Gick polska polisen ombord
på den svenska båten på samma
sätt? Nej, tvärtom, den gick ombord för
att slippa häkta en svensk sjöman, som
hade anträffats utan papper. Det bör
här sägas, att en av de vanligaste metoderna
när det gäller att smuggla ut motståndare
till regimen är att utlänningarna
överlåta sina pass till polackerna och
sedan säga, att de ha tappat dem. Polisen
hade, för att slippa anhålla denne
man, ett legitimt intresse av att höra sig
för, huruvida han verkligen, som han
påstått, tillhörde fartygets besättning.
Han hade nämligen överlämnat sina
papper till en taxichaufför som pant för
en körning, som han inte kunde betala.
Om vad som sedan förekommit föreligger
det stridiga uppgifter från styrman
Larsson och de polska polismännen.
Så mycket är dock klart - - jag
citerar här styrman Larssons egna ord
i Dagens Nyheter - - att han instinktivt
tog åt pistolhölstret. Det har sagts i en
svensk tidning afl styrman Larsson lurades
att skriva under en bekännelse.
Detta är inte riktigt. De polska myndigheterna
kunna visa papperet där han
själv skrivit, att han inte minns någonting
av vad som hänt. därför att han
inte var nykter.
Jag sager inte detta för att på något
10
Nr 27.
Onsdagen den 16 november 1949.
Svar på fråga ang. upplysning om vilka åtgärder, som vidtagits till skydd för
svenska sjömän i polska hamnar, m. m.
sätt komma åt styrman Larsson. Det är
inte han, som förstorat upp denna affär.
Tvärtom har han förklarat, att man inte
bör göra sensation av fallet, och han har
undanbett sig alla överdrifter. Han har
sagt, att det värsta var, att han under
de första dagarna inte fick några cigarretter.
Tro riksdagens ledamöter, att
fångarna i svenska fängelser få cigarretter
utan vidare?
Den polska polisen ansåg, att styrman
Larsson hade gjort motstånd mot
polisen och myndigheterna och att han
hotat dem. Det är också vad de ha omvittnat
inför rätten. Men sedan är det
möjligt — jag känner inte till de detaljerna
närmare — att det också har förelegat
vissa försummelser från polsk
sida, när det gällt kontakten med konsuln
för att skaffa styrman Larsson en
advokat. Man hade räknat med att
konsul Lejon skulle ordna detta. Det
kom också advokathjälp senare. Konsul
Lejon hade för övrigt tid på sig att
ordna den saken. Jag har hört litet om
hur ömsesidiga missförstånd ha inverkat.
Det är sannolikt att det härvidlag
från polsk sida har begåtts ett fel, men
tro ni inte att polackerna i det fallet
ha någon moträkning på oss? Jag erinrar
här om polacken Bersjevski, som
söp sig kvar med en svensk sjöman på
en båt och kom hit i misshugg. Den
mannen kvarhölls i svenskt fängelse eu
hel månad, utan att anklagas för någonting
och utan att det polska konsulatet
blev underrättat. Hur fungerade herr
Ohlins traditionsrika rättssamhälle den
gången?
Jag erinrar också om att några polska
avhoppare tvingade tre polska fiskare
att frakta dem över Östersjön. Dessa
fiskare kvarhöllos, trots att de redan
första dagen sade, att de ville fara hem
igen. De kvarhöllos i Sverige i tio dagar,
utan att detta anmäldes till konsulatet.
Om vi skola göra jämförelser
om hur rättssamhällena fungera, är
herr Ohlin då alldeles säker på att jämförelsen
utfaller till Sveriges förmån?
Det har i polska hamnar förekommit
en hel del också från svenskt håll. Det
har t. ex. förekommit smuggling av varor
och människor. Det har också förekommit
en del saker och ting på andra
ställen än i hamnarna, t. ex. att en av
L''D:s svenska attachéer försökt smuggla
ut konstverk i diplomatbagage. Det
kan därför hända att en clearing inte
blir så fördelaktig för Sverige.
Under den fascistiska tiden, både den
polskfascistiska och den tyskfascistiska,
voro de polska hamnarna mycket
illa kända. Gdynia ansågs t. ex. då vara
ett av de värsta hålen i världen. Det
torde vara obestridligt, att den nya regimen
sedan dess har gjort allt för att
skapa ordning och reda i sådana hamnar
och att de nn förbättrats högst väsentligt.
I varje fall ha en mängd sjömän,
både besättningarna på berörda
båtar och andra, mycket bestämt protesterat
mot de överdrivna skildringarna
av förhållandena, som i detta avseende
förekommit.
Förr hände det ofta att sjömän råkade
illa ut, rånades, fängslades och kommo
bort. Ja, de blevo t. o. m. ihjälslagna.
Men då blev det bara tre petitrader
i Dagens Nyheter och ingen interpellation
från folkpartiet! Detta berodde
kanske på att de dåvarande regimerna
tedde sig mera sympatiska för folkpartiet
och dem, som stödja detsamma.
Samtidigt med här berörda händelser
i Polen hände det ett annat intermezzo
i Franco-Spanien. Det gällde där
inte någon sjöman utan en .svensk
ingenjör, Ivar Svensson. Han kunde
tala spanska, och han prövade sina
språkkunskaper på en polis. Bland annat
frågade han vad polisen hade i lön.
Den svenske turisten häktades och inslängdes
i en cell med iskallt golv. Man
hotade honom med tortyr och med att
man skulle skjuta eller slå ihjäl honom.
Nr 27.
11
Onsdagen den 16 november 1949.
Svar på fråga ang, upplysning om vilka åtgärder, som vidtagits till skydd för
svenska sjömän i polska hamnar, m. m.
Han anklagades för fullständigt uppdiktade
brott, bl. a. att lia kallat Franco
för »son av en hynda». Detta är ett typiskt
engelskt, kanske också spanskt,
okvädinsord, men svenskt är det inte.
Han anklagades, helt grundlöst, för att
vara kommunist och för att ha kämpat
i kriget på den ryska sidan. Han fick
dålig mat, och hans cell, som var mycket
trång, formligen kryllade av ohyra.
Men endast en borgerlig tidning här i
Sverige gjorde någon större sensation
av den saken. Folkpartiet underlät att
interpellera i den frågan! Berodde detta
måhända på att de kretsar i Sverige,
som vilja göra slut på våra handelsförbindelser
i öster, äro mera intresserade
av ökade handelsförbindelser med det
fascistiska Franco-Spanien?
Det som hänt i Polen — eller liknande
ting — händer överallt. Den stora
majoriteten av Sveriges sjöfolk sköter
sig utomordentligt bra. Sjöfolket vill ha
ordning och respekt i hamnarna. Ibland
inträffa dock en del intermezzon, och
det är sådana undantagsfall som här ha
generaliserats. Men sådant händer också
här i Sverige bland utländskt sjöfolk.
Se bara på göteborgspolisens .statistik.
Av den framgår hurudana förhållandena
liärutinnan äro i vår största
hamn. Hur gick det t. ex. för den engelske
sjöman, som i ett något kärleksfullt
sinnestillstånd omfamnade en staty
i Göteborg, så att den ramlade omkull?
Han fick en ganska långvarig kontakt
med göteborgspolisen.
Det är inte bara i Evert Taubes visor
utan också i verkligheten det händer
att sjömän, som blivit efterseglare, gå
och svälta och »få smörj av Antsverpens
poliser» — utan att någon för den skull
interpellerar i riksdagen. I Australien
kunna t. ex. efterseglare riskera att bli
ådömda flera månaders fängelse. Det
händer att sjömän komma bort — utan
att man bryr sig om den saken i svensk
press.
Sedan skall jag övergå till att säga
något om en annan form av övergrepp,
som inte väckt någon uppståndelse här
hemma. .lag tänker här på ett sådant
fall som Per Erikssons, den svenske sjöman
och fackförbundsfunktionär, som
visat så stort intresse för demokratien,
att han var beredd att offra sitt liv i
spanska inbördeskriget och där visade
så stor tapperhet, att han avancerade
till kapten i den spanska folkarmén.
Denne man har upprepade gånger anhållits
av polisen i Kalifornien, frigivits
mot borgen och hotats med skymflig
utvisning. Varför? Jo, han anklagades
för att under 1930-talet ha tillhört
Sveriges kommunistiska parti, som sades
sträva efter att störta den amerikanska
regeringen. Jag har ingen anledning
att värdera ned det parti, som
jag tillhör, men detta är väl ändå att en
aning överdriva våra insatser. På denna
anklagelsegrund har han anhållits
åtskilliga gånger för utvisning från
Amerika.
Försvarskommittén har ibland fått in
någon liten notis om saken, men annars
bär jag inte — möjligen med något undantag
— sett att någon tidning på ledaravdelningen
har tagit till orda för
att sjömannen Per Eriksson skulle få
komma tillbaka till Sverige utan att ha
blivit påsatt någon mindervärdesstämpel.
Eller ta fallen Erik Jansson och Knut
Mineur, vilka häktades i Tyskland och
fingo sitta flera år i Hitlers fängelser.
Vad fingo de för hjälp från Sverige?
Det enda som kom härifrån var ideliga
varningar till svenska sjömän att för
all del inte stöta sig med någon, när
de kommo till tyska hamnar.
Det finns också en svensk sjöman,
som bär ett i svensk riksdagshistoria
mycket känt namn, utan att vara släkt
med honom, som bar namnet hår i
riksdagen, nämligen Karl Staaf. Den
sjömannen satt i dödscell i Hitler-Tysk
-
12
Nr 27.
Onsdagen den 16 november 1949.
Svar på fråga ang. upplysning om vilka ålgärder, som vidtagits till skydd för
svenska sjömän i polska hamnar, m. m.
land, men domen hann inte gå i verkställighet.
Den mannens öde sågo vi
mycket litet om i svensk press, och
hans fall föranledde inte någon interpellation
i riksdagen.
Vidare kunna vi se på hur svenska
sjömän behandlas inte bara i utlandet
utan även här hemma. Det enda intresse
som riksdagen visat för våra sjömäns
öden i främmande hamnar har varit,
att riksdagen har berövat dem dispositionsrätten
till en del av deras intjänta.
lön för lång tid och satt dem under förmyndare.
Under en tid. då rederiernas vinster
voro så höga, att en nybyggd tiotusentonnare
i böckerna skrevs ned till en
kronas värde, innan den sattes i sjön,
förekom det en hel del olyckor, som
förorsakades av bristande säkerhetsanordningar.
När t. ex. ångaren Vänersborg
gick under i Blekinge skärgård,
fingo mänga besättningsmän sätta livet
till på grund av redarnas snikenhet.
Men den saken föranledde inga stora
rubriker i tidningarna och ingen interpellation
av herr Ohlin!
Vad är det nu som ligger bakom denna
sista aktion? Jag tänker inte här på
de legitima kraven, tv beträffande dem
äro vi alla av samma mening: att svenska
sjömän skola åtnjuta de rättigheter,
som tillkomma dem. Det ha sjöfolksorganisationerna
i .Sverige begärt och fått
gensvar från de polska sjöfartsorganisationerna.
Den saken behöver man
alltså inte diskutera. I de fall, där övergrepp
begås, skola de regleras i normal
ordning. Men vad jag har fäst mig vid
är, att denna presskampanj är ett direkt
led i de kretsars arbete, som vilja
flytta över den lilla handel vi ha i öster
och sydost til) väster. Den saken har
framgått mycket tydligt. För Sveriges
del kommer följden av denna strävan
att bli. att den kris. som den förda politiken
leder fram till, kommer att
drabba oss mycket hårdare än annars
hade blivit fallet.
Utrikesminister Undén och herr Ohlin
ha nyss talat om att Polen föreslagit
Sverige ett sjöfartsavtal. Det är väl
åtminstone några månader sedan det
hände. Om man nu i kommerskollegium
har granskat detta förslag och inte är
belåten med detsamma, sä är det ganska
underligt att de svenska myndigheterna
inte ens ha framlagt något motförslag,
vilket ju annars är det normala.
Detta kan väl inte bero på att det ligger
påtryckningar från annat håll — från
Amerika — bakom och att man från
det hållet icke tillåter några som helst
avtal med östländerna?
Det senkomna intresset för sjömännen
kunna vi lämna åt sitt värde. Här
är det andra intressen som ligga bakom,
intressen som gå stick i stäv med svenska
folkets önskan att få till stånd goda,
direkta handels- ocli andra förbindelser
även med länder, som ha ett annat
politiskt system än Sverige, och att
kunna reglera uppkommande skiljaktigheter
så, som bruket är vänskapliga
länder emellan. Jag tvekar inte att beteckna
denna antipolska presskampanj
som direkt skadegörelse mot Sveriges
intressen.
Vidare yttrade:
Herr HALLÉN: Herr talman! Det som
gjort att jag har tillåtit mig begära ordet
i denna debatt är, att jag jämte
några riksdagskamrater för en del år
sedan besökte Polen för att resonera
med de polska hamnmyndigheterna om
svenska sjömän och deras behandling.
Eljest skulle jag inte ha dristat mig att
ta till orda här.
Jag vill säga, att om kammaren var
eu smula tveksam om huruvida vi
skulle ge Gustav Johansson ordet eller
inte i denna debatt, så undrar jag om
denna tveksamhet har skingrats nu, sedan
vi ha fått följa honom på hans
fantasifyllda utflykter till Spanien,
London och andra platser.
Jag saknar förmåga att gå in på de -
Onsdagen den 16 november 1949.
Nr 27.
13
Svar på fråga ang. upplysning om vilka åtgärder, som vidtagits till skydd för
svenska sjömän i polska hamnar, m.
taljkritik av de hårresande fall, som
här ha rekapitulerats, och det göra förmodligen
också alla andra kammarledamöter.
Det var ju alldeles självklart, att
i en sådan här debatt antingen herr
Johansson eller någon av hans kamrater
skulle begära ordet. Var skulle sleven
vara om inte i grytan! Med den för
närvarande mycket konfiskatoriska och
fiskaliska omprövning av kommunisternas
lojalitet, som kominform satt i gång,
måste ju våra svenska kommunister
begagna varje tillfälle att betyga sin
lojalitet inte bara mot Sovjet utan mot
alla öststaterna. Det är inte tänkbart
med den tankevärld, i vilken de leva,
att det i dessa länder skulle kunna begås
något rättsövergrepp emot andra
medborgare. Det är som att förgripa
sig på den heliga stolen i Rom, allraminst,
att någon skulle våga hysa eu
sådan tanke! Vore jag kommunist,
skulle jag försöka gå betydligt listigare
till väga och erkänna, att naturligtvis
kan det tänkas att till och med i öststaterna
kunde någon underhuggare
bland myndigheterna göra sig skyldig
till ett beklagligt övergrepp. Det vore
säkert eu betydligt klokare kommunistisk
politik än att ideligen rusa upp och
bedyra, att allt är väl beställt och att
det bara är eu illvillig kampanj för att
överflytta den svenska handeln med kol
till Westfalen eller England - sådana
fantasier röra sig i herr Johanssons
huvud.
Herr Johansson gör vidare jämförelse
med hur eu polsk sjöman skulle behandlas
om han använde sådana kraftiga
uttryck i eu svensk hamn. Förmodligen
hade man inte fäst sig vid det.
1 värsta fall kanske han blivit stämd
för förargelseväckande beteende och
rätt böta 15 kronor, men han hade alldeles
säkert inte fraktats som ett koll i
mellan Härianda och Långholmen och
en del andra ställen utan behandlats
som andra medborgare. Det kan ju herr
Johansson dra sig till minnes.
Jag erinrar mig mycket väl ifrån var
resa i Polen och våra samtal med
svenskt sjöfolk där, hur alla — och det
var de lojala sjömännen, som inte deltogo
i människosmuggling, som jag inte
vill försvara — hyste rädsla för att råka
ut framför allt för hamnpolisen. Herr
Johansson tycker att det är ett majestätsbrott
att yttra sig så, men det
var det svenska sjöfolkets allmänna
uppfattning, och det kanske kan vitsordas
ytterligare i kammaren.
•lag skall sluta, herr talman, med att
säga att det är mycket intressant att se,
hur herr Johansson beter sig. Här utnyttjar
han med kammarens välvilliga
tillstånd medborgerliga rättigheter och
profiterar på dem, rättigheter som han
inte skulle tveka ett ögonblick att i
samma stund som han själv finge makten
förmena oss allesammans.
Herr DICKSON: Herr talman! Jag röstade
emot att herr Johansson i Stockholm
skulle få yttra sig. Det var inte
för att lägga band på yttrandefriheten
som sådan, utan det var för att jag såg
för min inre syn och hörde för min
inre hörsel, om jag får uttrycka mig så,
ungefär vad som skulle komma; efter
det att kammaren nu har givit herr Johansson
lov att tala är jag rädd att
den enkla frågan kommer att förfalla
till samma procedur som den som kännetecknar
eu interpellation.
Jag har lika litet som herr Johansson
personlig erfarenhet av vad det gäller
i det apostroferade fallet, ålen det
är väl ganska klart, att den mycket allmänna
uppmärksamhet, som de senast
passerade fallen ha väckt här i landet,
också ger vid handen att det måste
varit något särskilt, att förhållandena i
Polen ha blivit osäkrare. Man kan väl
också misstänka, att det är den nära
kontakten österut som har gjort, att
dessa förhållanden blivit för oss allt
mer främmande. Jag har själv varit i
14
Nr 27.
Onsdagen den 16 november 1949.
Svar på fråga ang. upplysning om vilka åtgärder, som vidtagits till skydd för
svenska sjömän i polska hamnar, m. m.
Sovjetunionen. Jag har blivit personligen
väl bemött och har för min egen
del ingenting att klaga över. Jag har
också sett en hel del intressant där ute,
men där finnas också företeelser, som
äro absolut omöjliga att förlika sig
med, när man uppfostrats i västerlandet.
Det är att hoppas att den tendens
att svänga över åt annat håll. som man
kan iakttaga bland dem, som hållit på
kommunismen här i landet, måtte fortsätta.
Jag håller sedan fullständigt med
herr Johansson om att de uttryck, som
styrman Larsson sägs ha fällt i den
polska hamnen, inte voro salongsmässiga
och inte heller lämpliga på den
plats, där de fälldes. Jag vet inte var
han kan ha lärt sig dessa ord, men
skulle man inte kunna tänka sig att han
vid något tillfälle har kommit i närmare
kontakt med den terminologi, som
man kan finna i en tidning, som står
herr Johansson i Stockholm nära?
Herr SVENSSON i Göteborg: Herr talman!
Jag vill först för att skingra eventuella
missförstånd dels å mina egna
och dels å den fackliga organisations
vägnar, som jag företräder, understryka
att vi för vårt vidkommande inte ha
något att erinra mot det sätt, varpå man
från officiellt svenskt håll handlagt de
incidenter, som tid efter annan inträffat
i de polska hamnarna. Tvärt om är
det mig angeläget att här framhålla, att
de svenska sjömän, som det i detta fall
rör sig om, alltid haft fullt och helhjärtat
stöd från den svenska utrikesledningens
sida.
Jag vill här passa på att inskjuta, att
detta stöd också har förefunnits i det
av herr Johansson omnämnda fallet Per
Eriksson.
Vad gäller det sist aktuella fallet —
jag syftar här på styrman Larsson — så
handlades det med berömvärd såväl
snabbhet som fasthet från svenskt håll,
och jag vill här passa på tillfället att
för vårt vidkommande taga avstånd från
den något syrliga kritik som i vissa tidningar
framförts emot utrikesdepartementets
handläggning av just detta fall.
Jag finner det också angeläget framhålla,
att vid de samtal, som jag på sin
tid hade i denna sak med Polens minister
i Stockholm, denne ställde sig fullt
förstående till de sakskäl, som framfördes
från min sida. Den polske ministern
var sålunda helt ense med mig om
att i den händelse en svensk medborgare
av en eller annan anledning anhålles
av de polska myndigheterna, skall han
ges möjlighet att omedelbart komma
i förbindelse med närmaste svenske
konsul, tolk skall ställas till hans förfogade,
och om anhållandet leder till
åtal skall den åtalade få tillgång till juridisk
hjälp. Jag har all anledning antaga,
att dessa synpunkter, om vilka vi
alltså voro helt överens, av ministern
bringats till det polska utrikesministeriets
kännedom.
Det kan måhända också vara av intresse
att fartygsbefälsföreningens direktör,
kapten Åkesson, som besökte
Polen i förra veckan och som jag hade
tillfälle tala med i går, vid samtal med
representanter för olika myndigheter
fick den bestämda uppfattningen, att
dessa äro inställda på en positiv medverkan
för att borteliminera irritationsanledningar
från polskt håll och ge de
svenska sjömännen det rättsskydd, som
de ha anledning kräva vid sina besök
i polska hamnar. Det finns enligt min
mening anledning förmoda, att hans excellens
utrikesministerns i dag gjorda
uttalande, att våra synpunkter så småningom
torde ha vunnit ökad förståelse
hos polska utrikesministeriet, har fullt
fog för sig.
De aktioner, som under den gångna
veckan företagits ifrån sjöfolksorganisationernas
sida, ha alltså såvitt man nu
kan bedöma medfört åsyftat resultat,
och jag skall därför inte ytterligare för
-
Onsdagen den 16 november 1949.
Nr 27.
15
Svar på fråga ang. upplysning om vilka åtgärder, som vidtagits till skydd för
svenska sjömän i polska hamnar, m. m.
länga denna diskussion. Jag skall inte
bemöta vare sig vad herr Johansson
eller herr Ohlin anfört, ehuru skäl kanske
funnes därtill på en del punkter.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag vill först korrigera en uppgift, som
herr Dickson hade. Han blandade ihop
två fall, då han trodde sig ha uppfattat
en föregående talare så, att styrman
Larsson skulle ha fällt några olämpliga
skällsord gent emot polismyndigheterna.
Det var den som var anklagad i
Stettin, som hade fällt dessa uttryck.
Styrman Larsson har ingalunda gjort
sig skyldig till någon sådan sak som
denna.
Jag begärde emellertid ordet för att
säga några ord i anledning av herr
Johanssons anförande. Han befann sig
uppenbarligen i ett stort dilemma. Han
kunde ju inte alldeles bortse ifrån de
intressen, som sjöfolket självt har. Han
kunde ju inte gå upp och säga, att de
svenska sjömännen inte röna annan behandling
än som är riktigt och rättvist.
De ha burit sig så illa åt och gjort så
många övergrepp å sin sida, och därför
är det ingenting att säga om saken.
Han kunde inte välja den positionen av
uppenbara skäl. Han fick lov att säga,
att de böra ha så bra rättsskydd som
möjligt, och han medgav att det kunde
ha begåtts handlingar emot dem, som
han inte var beredd att gilla. Å andra
sidan gällde det ju förhållandet till en
folkdemokrati, och följaktligen måste
herr Johansson också taga hänsyn till
den faktorn. För att få en egen position
försökte han göra något slags kvittning
mellan Övergrepp, som man på svensk
sida skulle begått, gent emot de eventuella
övergrepp, som de polska polismyndigheterna
gjort sig skyldiga till.
Han har då anfört en rad fall, som äro
alldeles obestyrkta. Jag känner inte till
dem. Ktt faktum är, att den polska be
-
skickningen inte har beivrat dessa av
honom nämnda fall, då polska medborgare
skulle ha blivit behandlade på ett
alltför rigoröst sätt i Sverige. Alltså,
hela den taktiken är inte mycket värd.
Förklaringen till att det förekommer
relativt ofta klagomål över sådana här
fall i de polska hamnarna kan ju inte
vara att de svenska sjömännen ha blivit
uppagiterade av tidningarnas uppgifter
och därför ha fått en felaktig föreställning
om vad som sker där borta. Herr
Johansson vill väl ändå inte påstå, att det
sjöfolk, som trafikerar de polska hamnarna,
inte har någon egen uppfattning
om vad som kan förekomma där. Men
en grundläggande orsak till de fall, som
inträffa, är uppenbarligen den, att man
i Polen liksom i en del andra länder
upprätthåller den allmänna regeln, att
medborgare inte få lämna landet utan
särskilt tillstånd och att alltså den som
söker att taga sig ut ur landet utan att
ha fått detta tillstånd begår ett grovt
brott. De som på ett eller annat sätt ha
bistått därvid, ha följaktligen gjort sig
skyldiga till delaktighet i ett grovt brott
och bli med fog åtalade och dömda.
Nu är det klart, att vi inte kunna blanda
oss i vad andra länder ha för principer
i fråga om förbud för medborgare
att lämna landet utan tillstånd, och vi
kunna naturligtvis inte heller annat än
uppmana våra svenska medborgare,
som tjänstgöra på svenska båtar, att
avstå från att hjälpa polska medborgare
att mot landets lagar fly ur landet. Men
man kan ju inte komma ifrån att hela
synen på de händelser, som inträffa,
blir olika allt efter den grundläggande
uppfattning man har. Anser man att det
iir en naturlig princip att förbjuda medborgarna
att lämna landet utan tillstånd
och att övertriidelse av den regeln är
ett grovt brott, följer allt det andra som
en konsekvens av denna grunduppfattning.
Anser man däremot att det är onaturligt
att på detta sätt söka kvarhålla
medborgarna, begränsa deras rörelsefri
-
16
Nr 27.
Onsdagen den 16 november 1949.
Svar på fråga ang. upplysning om vilka åtgärder, som vidtagits till skydd for
svenska sjömän i polska hamnar, m.
hot och infora drakoniska strafflagsbestämnielser,
då är det klart att överträdelser
av sådana bär lagbestämmelser
komma i en helt annan belysning. Nu
vore det intressant alt höra, vad herr
Johansson har för egen uppfattning. Är
det en normal och riktig regel, som
borde införas även i vårt land, att medborgarna
inte få lämna landet utan
regeringens eller myndigheternas tillstånd
?
Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Jag är angelägen att beklaga,
att det yttrande jag fällde kom att syfta
på styrman Larsson. Det berodde på eu
missuppfattning av mig. .lag är glad att
lians excellens utrikesministern gjorde
detta påpekande. Jag ville emellertid
själv också framföra detta beklagande.
Herr LAGER: Herr talman! Jag har
begärt ordet närmast med anledning av
det anförande som herr Hallén höll.
Han refererade till en resa till Polen för
ett par, tre år sedan, som han gjorde i
sällskap med några andra, och eftersom
jag var med i sällskapet, tillåter jag mig
göra ett par kommentarer.
Det starkaste intrycket herr Hallén
hade fått under denna resa var den
skräck svenska sjömän hyste för den
polska hamnpolisen. Såvitt jag kan erinra
mig — det ligger ju inte så förfärligt
långt tillbaka i tiden — voro vi
ganska litet i kontakt med svtmska sjömän.
Vi hade mera kontakt med polska
myndigheter och med de svenska konsulära
och diplomatiska representationerna
i Polen. Vi gjorde, såvitt jag kan
minnas, bara ett enda besök ombord på
ett svenskt fartyg, och dessutom voro
vi inbjudna till en middag tillsammans
med ett dussin sjömän, huvudsakligen
i befälsställning. Det är möjligt att herr
Halién bland dessa träffade någon som
levde i skräck för den polska hamnpolisen,
men det skulle i så fall inte vara
så underligt. En av dem anförtrodde
mig nämligen, att han ansåg det vara
demokratisk blödighet att man avskaffat
prygelstraffet ombord på fartyg, och
hans politiska uppfattning i övrigt var
väl i nivå med denna åsikt. Den enda
skräck jag kunde finna bland de svenska
sjömännen var rädslan för hamnpolisen
bland dem som smugglade apelsiner
och cigarretter för att byta till
sig vodka.
Däremot erkändes det från både polskt
och svenskt håll, att förhållandena framför
allt i Gdynia inte voro idealiska. Det
var bara ett och ett halvt år efter krigets
slut, och redan före kriget var ju
Gdynia inte den allra bästa hamnstaden.
Den hade en stark prägel av nybyggarsamhälle,
vilken sedan förstärktes efter
kriget med allt vad som följde i dess
spår. Både polska och svenska myndigheter
voro på det klara med att dessa
förhållanden uppmuntrade en del svenska
sjömän till diverse eskapader, som
de kanske inte skulle företa sig i andra
hamnar. Det erkändes också villigt, att
hamnpolisen bestod av nyrekryterat
folk, som ännu inte fått den skolning
och träning som behövdes för det många
gånger svåra polisarbetet i hamnarna.
Jag liar velat säga detta för att i någon
män ändra det intryck, som herr
Hallén, förmodligen med avsikt, vill
skapa här. Hur han fått den uppfattningen,
att svenska sjömän leva i skräck
för den polska hamnpolisen, vet jag inte,
men den måste väl ändå ha uppstått
efter det han kommit hem från denna
resa, ty under den kunde han inte gärna
ha bibringats eu sådan uppfattning.
Herr LINDHOLM: Herr talman! Då
även jag deltog i den resa till Polen,
varom herr Hallén och herr Lager ha
talat, må det tillåtas även mig att säga
ett par ord på denna punkt.
Det är ju så, herr Lager, att när man
gjort eu resa, har man kanske lätt att
glömma vissa saker, särskilt sådana ting
Onsdagen den 16 november 1949.
Nr 27.
17
Svar på fråga ang. upplysning om vilka åtgärder, som vidtagits till skydd för
svenska sjömän i polska hamnar, m. m.
som man vill glömma. Nog har jag en
stark känsla av att herr Lager i likhet
med oss andra borde ha gjort den iakttagelse,
som herr Hallén talade om.
Herr OHLIN: Herr talman! Jag tror
det är alldeles överflödigt att här i
kammaren ta upp någon närmare debatt
rörande herr Johanssons inlägg.
Jag nöjer mig, herr talman, med att
konstatera, att det visar, att herr Johansson
och hans kommunistiska vänner
äro säkra på att allting som sker i
det diktaturstyrda Östeuropa är idealiskt,
inte bara behandlingen av svenska
sjömän utan också, som vi veta från
andra tillfällen, det s. k. rättsväsendet
med dess terror och utrensningar. Allt
detta möter från kommunistiskt håll endast
applåder.
Jag tycker herr Johansson och hans
vänner borde betänka, när de ställa
sig bakom allt som görs i dessa länder,
att de kunna vakna en dag, kanske redan
i morgon, och finna, att de personer
förklaras vara historiens största förbrytare,
som nu få det betyget av kommunisterna,
att ingenting som de ha
ansvaret för kan kritiseras.
Herr Johanssons anförande innebär
kort sagt en enda sak: att de svenska
kommunisterna göra vad de kunna för
att försvaga effekten av de åtgärder,
som de svenska myndigheterna vidta
och som den svenska opinionen har
ställt sig bakom, för att skydda svenska
medborgares rättigheter, aktioner, bakom
vilka stå det svenska sjöfolkets egna
organisationer. Lyckligtvis, herr talman,
kunna de svenska kommunisterna
inte göra någonting väsentligt för att
skada den verksamhet, som bedrives
för att skydda svenska intressen. Alla
veta var vi ha kommunisterna när
svenska medborgares intressen kräva
kritik mot diktaturerna i öster.
Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Herr Ohlin gav en direkt
2 — Andra kammarens protokoll 19''i 9.
vrångbild av hela vårt framträdande
här. Jag har med den deklaration jag
gav i början av mitt första anförande
tydligt ställt mig bakom varje åtgärd
från Sjöfolksförbundet och utrikesdepartementet,
som avser att rätta missgrepp
mot reglerna om svenska sjömäns
rätt i främmande hamnar, oavsett
i vilket land de begås.
Vad jag gjorde var emellertid att
skilja mellan vad som verkligen förekommit
och de groteska överdrifter,
som pressen har givit, och de äro inte
de enda. En gång läto t. ex. de svenska
tidningarna en hel båt komma bort i
Polen utan att det var någon borta.
Dagens Nyheter serverade en gång en
historia om hur en svensk sjöman blivit
misshandlad i en polsk hamn med
beskrivning på hur misshandeln gått
till. En undersökning visade emellertid,
att sjömannen aldrig varit i Polen. Han
hade fått 15 kronor av Dagens Nyheter
för att berätta rövarhistorien. När sådant
förekommer måste man göra skillnad
mellan dikt och verklighet.
Jag behöver icke göra upp någon sådan
taktisk marschplan, som hans
excellens utrikesministern förutsatte.
Vad jag sade i början ha vi alltid sagt,
och det komma vi alltid att säga. Vi
ha samma uppfattning som sjöfolkets
organisationer, vilka företräda sjöfolkets
legitima intressen i alla länder.
Med anledning av att herr Dickson
meddelat, att han förväxlat Whegst och
styrman Larsson, vill jag påpeka, att
jag tillskrev dessa ord Whegst och icke
styrman Larsson.
Herr Undén ställde till mig en fråga,
huruvida vi anse det vara en normal
och riktig regel att folk inte skall få
fara utomlands. I normala tider bör det
inte vara så, men det kan förekomma
under en övergångstid i länder som varit
med i kriget, som blivit värre härjade
än de flesta andra och där det
har förekommit en trafik av det slag
vi ha givit exempel på. Men så ha vi
Nr 27.
18
Nr 27.
Onsdagen den 16 november 1949.
Svar på fråga ang. upplysning om vilka åtgärder, som vidtagits till skydd för
svenska sjömän i polska hamnar, m. m,
också haft det i Sverige under krigstiden,
herr Undén. Det har förekommit
att svenska medborgare inte fått
fara utomlands, och det förekom till
och med att ledamöter av den svenska
riksdagen inte fingo utlandspass under
krigsåren.
Herr Ohlins beskrivning av min ställning
är i detalj fullkomligt falsk. Jag har
försökt redogöra för vad som verkligen
har hänt, att dra fram fakta. Jag har
sagt, att av 20 000 sjömän ha 22 blivit
anhållna. Sådant händer också i alla
andra hamnar i världen. Jag tror inte
procenten är hög i de polska hamnarna
jämfört med Antwerpen, Marseille eller
till och med en så stillsam stad som
Köpenhamn. En jämförelse skulle säkert
vara ganska intressant.
Till slut vill jag i anledning av herr
Halléns anförande konstatera, att herr
Hallén inte med ett enda ord ens försökt
beröra det material jag lagt fram.
Han bara gled undan och talade om
någonting annat. Herr Hallén sade sig
tro, att om en polsk sjöman i en svensk
hamn handlat som Whegst, skulle han
få 15 kronors böter. Herr Hallén är
expert på grundlagen, men strafflagens
enklare paragrafer tycks han känna dåligt
till. Så billigt är det inte att slå en
svensk polis och kalla honom för svin.
Herr HALLÉN: Herr talman! Jag förmodar
kammaren håller mig räkning
för att jag inte försöker i detalj gå in
på denna detaljrika beskrivning av
övergrepp mot polska sjömän, med vilken
herr Johansson var laddad. Hans
excellens herr utrikesministern kunde
ju vitsorda, att det var okända saker,
som i varje fall inte beivrats från polska
utrikesministeriets sida. Det slags
bevismassa, som herr Johansson tillåter
sig föra till torgs här i riksdagen, är ju
för övrigt sådant, att det måste anses
höra till intellektuell hederlighet att
inte beröra det. Det är klart att man
inte tar upp t. ex. herr Johanssons upplysning
att Dagens Nyheter betalar 15
kronor för lögnaktiga rövarhistorier till
prövning här i riksdagen.
Han excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag konstaterar, att herr Johansson inte
vill uttala sitt gillande av allmänt utreseförbud
annat än under en övergångstid,
och vidare jämförde herr Johansson
de nuvarande förhållandena
med förhållandena under krigstiden,
vilket kunde tyda på att han anser den
nuvarande tiden jämställd med krigstid.
Han betraktade det emellertid inte som
något definitivt paradistillstånd att ett
land är omgärdat med dylikt stängsel.
Beträffande herr Johanssons jämförelse
med förhållandena i andra länder
vill jag säga, att sjöfolkets egen organisation
väl ändå har en viss uppfattning
om huruvida det är någon
olikhet eller inte. Organisationen har ju
rentav velat ifrågasätta om medlemmarna
kunna taga tjänst på fartyg i
polentrafik, om det inte blir en större
rättssäkerhet i de polska hamnarna.
Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag begär inte att herr Hallén
skall känna till detaljerna i fråga om
Dagens Nyheters artikel, men jag konstaterar
att Dagens Nyheter själv inte
försökt bestrida vårt återgivande av
sjömannens egen berättelse.
I övrigt skall man inte göra hårdragna
jämförelser mellan ett land som
haft fred i 135 år och länder som gått
igenom vad Polen har fått gå igenom.
Beträffande Polen finns det för övrigt
tiotusentals människor som resa den
andra vägen tillbaka.
Herr Hallén försöker liksom utrikesministern
att framhålla det som någonting
anmärkningsvärt, att polska legationen
inte påtalat de fall jag nämnde.
Nej, det har den inte gjort, därför att
polska regeringen inte använder den
19
Onsdagen den 16 november 1949. Nr 27.
Svar på interpellation i anledning av den ökande föroreningen av våra sjöar och
vattendrag.
svenska pressens metod att generalisera
undantagsfall. Det vore nyttigt om
svenskarna inte heller gjorde det i
fråga om Polen.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 3.
Svar på interpellation i anledning av den
ökande föroreningen av våra sjöar och
vattendrag.
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr von Seth till mig riktat
följande fråga:
Är statsrådet beredd att uppdraga åt
fiskeristyrelsen och medicinalstyrelsen
att dels företaga undersökningar om de
hygieniska vådorna av den ökande föroreningen
av våra sjöar och vattendrag,
dels framlägga förslag till praktiska
åtgärder häremot?
Med anledning härav får jag anföra
följande.
Jag skall här inte ta upp tiden med
att redogöra för de bestämmelser, som
nu gälla om skydd mot förorening av
vattendrag, eller för de organ, som ha
tillsynen över att dessa bestämmelser
efterlevas. Jag skall endast erinra om
att bestämmelserna i huvudsak grunda
sig på beslut, som fattades vid 1941 års
riksdag. Den nuvarande organisationen
av tillsynsverksamheten överenstämmer
likaså i huvudsak med vad som beslöts
vid 1941 års riksdag, med den
skillnaden att den ursprungligen självständiga
s. k. fisketillsynsmyndigheten
numera utgör en del av fiskeristyrelsen
och vidare erhållit en viss personalförstärkning.
Herr von Seth utgår i sin interpellation
från att föroreningen av våra vattendrag
och sjöar genom avledande av
kloakvatten och industriellt avlopps
-
vatten skulle ha ökat under de senare
åren. Jag måste ge herr von Seth rätt
i detta. När riksdagen år 1941 behandlade
frågan om åtgärder mot vattenföroreningar
uttalades visserligen, att sådana
åtgärder skulle genomföras först
efter hand. Man avsåg, enligt vad chefen
för justitiedepartementet framhöll,
att, i den mån så var möjligt och rimligt,
successivt avhjälpa förefintliga
missförhållanden samtidigt som uppkomsten
av nya olägenheter i görligaste
mån skulle förhindras. I själva verket
förefaller det emellertid vara så, att man
inte ens lyckats hindra en ökad förorening
av sjöarna och vattendragen.
Detta är enligt min mening mycket
otillfredsställande.
Anledningen till denna ogynnsamma
utveckling är inte den, att reningsproblemen
inte äro tillräckligt klarlagda
tekniskt och ekonomiskt sett. Dessa
problem ha nämligen behandlats ingående
i olika sammanhang. Likaså är
man säkerligen fullt på det klara med
vådorna av den ökade föroreningen.
Jag anser det därför inte nödvändigt
att sätta i gång någon särskild utredning
om dessa vådor. Däremot anser
jag självfallet — och det är väl också
den saken som herr von Seth egentligen
åsyftar — att det är angeläget att
man skall hindra att föroreningen av
sjöarna och vattendragen ökar ytterligare,
och likaså att man så snabbt
som möjligt skall kunna förbättra förhållandena
på detta område.
De lagbestämmelser, som finnas om
skyldighet att vidtaga åtgärder mot vattenförorening,
anses, enligt vad jag inhämtat,
i materiellt avseende vara på
det hela taget tillfredsställande. Orsaken
till den ogynnsamma utvecklingen
får nog i stället sökas på annat håll.
Den viktigaste anledningen är, såvitt
jag förstår, att byggrestriktionerna under
de senare åren hindrat ett anläggande
och förbättrande av reningsverk
i önskvärd omfattning. Investeringsbe
-
20 Nr 27. Onsdagen den 16
Svar på interpellation i anledning av den
vattendrag.
gränsningen under dessa år har inneburit
en ganska kraftig nedskärning av
de belopp, som fått användas för vatten-
och avloppsanläggningar. Inom den
disponibla ramen har man av naturliga
skäl måst sätta de nytillkomna tätbebyggelsernas
anspråk på vatten och avlopp
i främsta rummet. Uppförandet av
reningsanläggningar för avloppsvattnet
har däremot i stor utsträckning måst
ställas på framtiden. De hälsovårdande
myndigheterna, närmast länsstyrelserna,
ha i enlighet härmed i ett stort antal
fall måst avstå från att hävda de
krav på omedelbart utförande av reningsanordningar
för samhällenas avloppsvatten,
som de under normala förhållanden
jämlikt hälsovårdsstadgan
skulle ha framfört. En förbättring av
möjligheterna att få utföra reningsanläggningar
är helt beroende på i vad
mån det samhällsekonomiska läget ger
utrymme för större investeringar. En
lättnad i detta avseende är det mest
effektiva medlet att nå den erforderliga
saneringen. Vissa lättnader på investeringsfronten
ha ansetts möjliga för det
kommande året. Därvid bör även det
nu berörda området kunna räkna med
att bli föremål för prövning. Jag är
emellertid inte beredd att göra något
uttalande om möjligheterna till en ökning
eller om storleken av en sådan
ökning.
Det bör inte heller förbises, att den
personal, som står till förfogande för
tillsynen, är ganska knappt tillmätt.
Detta underströks redan av 1941 års
riksdag, fastän man i dåvarande läge
inte ansåg sig kunna förorda någon utvidgning
i förhållande till vad departementschefen
föreslagit. De utvidgningar,
som därefter företagits, ha inte
inneburit någon slutgiltig lösning.
Fiskeristyrelsen har emellertid i sina
förslag till anslagsäskanden för budgetåret
1950/51 upptagit vissa förstärkningar
av styrelsens tillsynsavdelning,
i fråga om både personal och utrust
-
november 1949.
ökande föroreningen av våra sjöar och
ning. Jag är inte heller på denna punkt
beredd att nu göra några bestämda uttalanden.
Jag vill emellertid uttala den
förhoppningen, att det skall visa sig
möjligt att få till stånd åtminstone en
del av dessa förbättringar.
Med det nu sagda anser jag mig ha
besvarat interpellationen.
Härefter yttrade:
Herr von SETH: Herr talman! Till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
skall jag anhålla att få
framföra mitt tack för detta utförliga
svar på min interpellation angående
vattenföroreningarna.
Sedan interpellationen lämnades, har
det inträffat flera händelser, som gjort
denna fråga angående förorening, av
våra vattendrag, sjöar och kuststräckor
kanske ännu mer aktuell, och jag vågar,
herr talman, påstå, att denna fråga i
dag i vårt samhälle är mycket aktuell.
Den berör inte bara våra större och
mindre städer, utan den berör vårt samhälle
över huvud taget. Den berör
landsbygden, den berör alla de människor,
som för sill rekreation söka
sig ut i naturen, den berör våra badmöjligheter
och dylikt. Jag skulle vilja
säga, att i vanliga fall brukar jag söka
fatta mig kort och koncentrerat här i
riksdagen, men på grund av detta ämnes
stora vikt hoppas jag att kammaren
tillåter att jag dröjer någon stund vid
en del synpunkter, som jag vill lägga
på denna fråga.
Det låter paradoxalt då man säger,
att samtidigt som hygienen i vårt samhälle
och våra bostäder förbättras, så
försämras vattnet allt mer i sjöar och
vattendrag, ja, till och med utmed våra
kuster. Statsrådet Sträng gav mig rätt
i att föroreningen har ökat under åren,
och statsrådet anser också, i den mån
jag tyder svaret rätt, att man inte lyckats
hindra ens att föroreningen av
sjöar och vattendrag ökas.
Statsrådet anser emellertid att nuva -
21
Onsdagen den 16 november 1949. Nr 27.
Svar på interpellation i anledning av den ökande föroreningen av våra sjöar och
vattendrag.
rande lagbestämmelser i stort sett äro
tillfredsställande. För min del har jag
mycket noggrant studerat dessa frågor,
och jag kommer då till samma resultat
som statsrådet, att om man tyder lagar
och förordningar på detta område —
jag kommer litet senare tillbaka till
detta — så är det nog tillfyllest med
vad som finns, men tillämpningen övervakas
inte tillräckligt, och säkerligen
behövs det på olika områden en del
kompletteringar. Statsrådet gav mig rätt
i att byggrestriktionerna ha utgjort ett
hinder för utförande av reningsanläggningar
och reningsverk, och statsrådet
pekar också på att fiskeristyrelsens tillsynsnämnd,
när det gäller anslagsäskanden
för budgetåret 1950/51, har upptagit
önskemål om förbättringar både i
fråga om personal och utrustning.
Om man går något tillbaka, skall
man finna att när det gäller fisket har
man sedan många år varit orolig för
de försämringar, som ägt rum av vattnet
i våra vattendrag, och för den fiskdöd,
som förekommit på många platser.
Det underliga är att även om man söker
rensa avlopp med grävskopor och dylikt,
som man exempelvis gjort i Kävlingeån
i Skåne, inträffar det förhållandet,
att trots detta blir inte vattnet
renat utan fiskdöden fortsätter ännu
mera. Man har nu kommit till insikt om
att det beror på att samtidigt som man
rensat och gjort rätningar och dylikt
har man tagit bort vegetationen vid
stränderna och under vattnet, och man
har även tagit bort en del av det liv,
som fanns i ån. Därigenom har vattnet
blivit mera sterilt, och den biologiska
reningen kan inte fortsätta. Om jag håller
mig till fisket, ha klagomål anförts
under många år och kanske fått sitt
starkaste uttryck genom intervjuer och
debattinlägg från ordföranden i Svenska
insjöfiskarenas centralförbund. Han
har uttalat, att total förstörelse hotar
Örebro läns alla vattendrag. Det är inte
bara fråga om Hjälmaren och andra
större sjöar, utan vattendragen i Örebro
län över huvud taget äro utsatta för vattenföroreningar,
varigenom fisket går
mot sin undergång.
Ser man vidare efter vad som har
hänt och går litet tillbaka i tiden, finner
man, att det höjts många klagomål
från Örebro och Västmanlands län.
Väringens fiskerivårdsförening vände
sig den 15 augusti 1948 till den avdelning
av fiskeristyrelsen, som har med
statens fiskeriförsök att göra, och begärde,
hjälp till en undersökning angående
föroreningar från ett pappersbruk,
som släppte ut sitt avfallsvatten
i sjön Väringen. Jag säger inte detta
för att klandra fiskeristyrelsen utan endast
för att visa att styrelsen, i synnerhet
tillsynsavdelningen och statens
fiskeriförsök, har sådan brist på personal
och materiella resurser, att den
endast i ytterst ringa utsträckning kan
tillgodose sådana önskemål. Byråchefen
Alm har också påpekat, att hästa sättet
att få en snabb ändring är att göra en
framställning till vattendomstolen om
skadestånd, men enligt min mening och
deras förmenande, som ha med denna
fiskerivårdsförening att göra, borde
fiskeristyrelsens tillsynsavdelning ges
sådana resurser, att den kan gripa in
snabbt och om möjligt träda hjälpande
emellan.
Under den gångna sommaren har
uppmärksamheten riktats inte bara på
olägenheterna för fisket av föroreningar
av vattendrag utan även på de skadliga
verkningarna på dricksvatten samt vatten,
som är avsett till disk, matlagning
och bad. Landshövding Thomson intervjuades
i en tidning den 11 januari
1949 och uttalade där, att man tidigare
tydligen inte haft uppmärksamheten
tillräckligt fäst på i hur stor utsträckning
vattenförorening verkligen förekommer.
Läser man vidare i denna intervju
med landshövding Thomson angående
tillståndet i Malmöhus län, finner man
22 Nr 27. Onsdagen den 16 november 1949.
Svar på interpellation i anledning av den ökande föroreningen av våra sjöar och
vattendrag.
att den ena sjön efter den andra, det
ena vattendraget efter det andra förorenats,
så att aven fisket blivit, om
icke totalt fördärvat så dock lidande
i hög grad. Dessa föroreningar ge därtill
upphov till spridande av epidemier
och sjukdomar. Jag skulle vilja erinra
om hur en ledamot av denna kammare,
som är stadsläkare i Malmö, måst med
allvar gripa in, när det gällt dricksvattnet
i Malmö, för att söka få bukt med
den elakartade barnförlamningsepidemi
som där utbrutit.
Ser man efter vad sakkunskapen säger
i hithörande spörsmål, finner man
bl. a. att professorn vid lantbrukshögskolan
Herman Flodkvist anser, att en
vetenskaplig forskning i ökad omfattning
bör igångsättas för klarläggande
av förloppen vid spillvattnets rening.
Vidare förordar han, att ökade anslag
ges för att man vid den ena eller den
andra institutionen skall kunna företaga
vidare forskningar i dessa avseenden.
Ett mera temperamentsfullt uttryck,
som säkerligen har en ganska
bister bakgrund, använde professor
Louis Backman enligt en tidning den
20 maj i år. Han gav saken en något
tillspetsad form då han uttalade, att
ungefär halva svenska folket dricker
kloakvatten. Professor Backman ansåg,
att man borde ordna laboratorier vid
våra vattenverk, men han efterlyste
framför allt ett centralt forskningsinstitut
med enbart vattenbehandlingsfrågor
på sitt program. Just i dagarna har statens
folkbadsutredning i skrivelse till
inrikesministern framhållit angelägenheten
av att vi i vårt land få till stånd
grundliga undersökningar beträffande
vattenföroreningarna och badvattnens
beskaffenhet och lämplighet. Vi ha flera
ledamöter i denna kammare som äro
ledamöter i folkbadsutredningen. Jag
är icke bara förvissad om utan vet, att
de med största intresse följa denna
skrivelses öden och taga del av hur
statsmakterna skola ställa sig, när det
gäller att på bred basis och på lång
sikt ordna med undersökningarna vid
våra förorenade vattendrag.
Statsrådet Sträng säger, att 1941 års
lagstiftning på det hela taget är tillfredsställande.
Jag förstår statsrådet
så tillvida, att om man ser på lagens
tekniska utformning, man icke har så
mycket att anmärka. De bestämmelser
som finnas äro intagna i hälsovårdsstadgan
och i vattenlagens 8:e kapitel,
där vissa paragrafer särskilt handla om
kloakvatten och industriellt avloppsvatten.
Men det är, som jag sade i början
av mitt anförande, i lagens tillämpning
det brister. Denna beror på hur
stort våld man vill använda. Ty det är
självklart, att anläggandet av dessa reningsverk
kräver stora summor och
ställer kommunernas ekonomi på hårda
prov. Och även om man icke går så
hårt fram mot kommunerna, ställes i
varje fall vissa industriers och nya företags
ekonomi på hårda prov. Jag
skulle vilja uttala den förhoppningen,
att möjlighet beredes de olika myndigheterna
att samarbeta vid lösandet av
dessa ytterst viktiga problem och att
man på regeringshåll tillser, att åtgärder
vidtagas så att lagen tillämpas i
rätt anda.
Jag har mycket noga läst igenom 1941
års lag och andra lagutskottets utlåtande
nr 12 vid 1941 års riksdag, och jag
kan icke annat än ge statsrådet Sträng
rätt i att man följt lagen, detta delvis
på grund av att man då var inne på så
att säga jungfrulig mark och icke ville
använda större våld än nöden krävde.
1 vissa fall äro lagens uttryck alltför
. vittomfattande, icke tillräckligt koncisa
och preciserade. Det gör att vissa provinsialläkare
enligt min mening ha en
ganska vid marginal, när de skola handha
dessa frågor. Det kan också många
gånger verka irriterande för kommunalmännen,
när de finna att vissa provinsialläkare
äro hårda och vilja tyda
lagen på ett sätt medan andra släppa
23
Onsdagen den 16 november 1949. Nr 27.
Svar på interpellation i anledning av den ökande föroreningen av våra sjöar och
vattendrag.
efter litet mer och icke lägga så stora
bördor på kommunerna.
Jag skulle också vilja peka på att
lagstiftningen i ett annat fall ingalunda
är tillfredsställande. Det är i fråga om
procenten för de föroreningar, som
man tillåter för dricksvatten och badvatten.
I England har man en procent
av 4 mg per liter, i Danmark 5 mg, procentsatser
som äro helt andra än dem
vi tillämpa i vårt land. Danmark har
för övrigt gått i täten när det gäller
dessa problem och insett nödvändigheten
av att ett organiserat forskningsarbete
igångsattes. Man håller där på att
bygga upp en fast organisation just för
hithörande ting. Föreståndaren för
limnologiska institutet i Lund, dr Sörensen,
har vid flera tillfällen pekat på
att det hos oss saknas en målmedveten
forskning på området och framför allt
ett målmedvetet samarbete. Han framhåller,
att det icke bara är för läkarna
utan också bakteriologerna och hygienikerna,
geologerna, limnologerna och
teknikerna som möjligheter böra beredas
att gemensamt utföra forskningar
och gemensamt föreslå åtgärder.
Jag är fullt medveten om att åtgärderna
kunna vara ganska kostsamma,
och jag är också på det klara med att
de ingalunda kunna genomföras ens
under de närmaste åren. Men jag skulle
ändå vilja understryka, att lagstiftningen
skulle kunna skärpas något och
att framför allt lagens tillämpning
skulle kunna göras effektivare. Vad
beträffar de åtgärder som skulle kunna
tänkas göras nu och som jag föreslagit
skulle hänskjutas till en utredning —
dock icke till nya utredningsmän utan
till medicinalstyrelsen eller fiskeristyrelsen
— vill jag säga, att vård sig denna
utredning kommer till stånd eller
ej uppdrag i saken bör ges åt någon
viss institution. Jag har för min del
tänkt mig alt statens institut för folkhälsan
skulle kunna ha en uppgift att
fylla härvidlag. Jag är medveten om att
detta institut är överhopat med ärenden,
framför allt med undersökningar
rörande prov som på privat väg sändas
in, och jag vill icke säga att det är det
allena saliggörande, att möjlighet beredes
just detta institut att igångsätta undersökningarna,
men jag vill ändå peka
på att i en eller annan form en eller
annan institution, där givetvis fiskeristyrelscns
tillsynsnämnd skall vara representerad,
ett samarbete mellan olika
teknici och experter bör igångsättas.
När vi, herr talman, i vårt land, som
anses ha en hög hygienisk standard,
vidtaga dyrbara anordningar för att få
till stånd sjukvårdsinrättningar av olika
slag, epidemisjukhus, sanatorier
o. s. v., när vi skaffa städerna luft genom
anläggande av öppna platser och
parker, som kallas för städernas lungor,
när vi hänvisa fabriker och industrier
till platser utanför samhällena
och vid sidan om allfarvägarna, då skapa
vi hygieniska förhållanden för vårt
svenska folk. Vi inse naturens betydelse
för människornas välbefinnande
och hälsa. Kanske icke minst nu, när
landsbygden avfolkas och allt fler människor
trängas ihop i städer och samhällen,
är en orörd och obesmittad natur
av största betydelse för människornas
rekreation och psykiska välbefinnande.
Vi behöva vatten både invändigt
och utvändigt. Och när nu genom
den utvecklade tekniken allt fler vatten
bli förorenade, borde väl också teknikens
framsteg göra det möjligt att
rena vattnen.
Det är många städer som brottas med
detta problem. Icke minst är detta fallet
i Malmö. Alldeles nyss hade jag ett
meddelande från staden Enköping, där
man ivrigt längtar efter den timme, då
man får byggnadstillstånd för det reningsverk,
som man så mycket väntat
på. Enköping genomflytes av eu å,
som är starkt förorenad och vid denna
lid av året sprider eu synnerligen dålig
lukt. Det har där gjorts en privat
24 Nr 27. Onsdagen den 16
Svar på interpellation i anledning av den
vattendrag.
gallupundersökning, och av samhällets
10 000 invånare jämte den kringliggande
landsbygdens är det icke mindre än
7 500 personer, som ha skrivit under en
pctitionslista med begäran om snabba
åtgärder. De kommunala myndigheterna
ha icke låtit något komma sig till
last. Allting är färdigt, pengar finnas
och ritningar finnas. Man väntar endast
på att man skall få byggnadstillstånd
för att kunna uppföra reningsverket.
Läkarna vid landstingets sjukvårdsinrättning
i Enköping förklara,
att de hygieniska förhållandena bli
olidliga, om man icke får det efterlängtade
byggnadstillståndet snart.
På detta för folkhälsan mycket viktiga
område kunna åtgärder vidtagas
på både kort sikt och lång sikt. Vad åtgärderna
på kort sikt beträffar, är jag
tacksam för statsrådet Strängs uttalande
om att han hoppas att antalet byggnadstillstånd
för reningsanläggningar
skall kunna utökas. Jag får uttrycka
den förhoppningen, att statsmakterna
måtte se till att byggnadstillstånden i
fråga om dessa viktiga anläggningar
icke bli för få och att de ges till samhällen
och städer, som verkligen äro i
stort behov av dylika anläggningar.
De åtgärder man redan nu gått in för
— statsbidrag till vatten och avlopp —
äro givetvis välbehövliga, och det är av
vikt att man fortsätter på den vägen.
Vidare vill jag varmt tillstyrka fiskeristyrelsens
äskanden för budgetåret
1950/51 när det gäller förstärkning av
styrelsens tillsynsavdelnings personal
och utrustning.
Detta är emellertid åtgärder på kort
sikt. I fråga om åtgärderna på lång
sikt anser jag att man kanske bör skärpa
lagen så hårt, att man i vissa fall
utfärdar förbud för industrianläggningar
att släppa ut avfallsvatten. Det är
möjligt, att man måste gå så hårt fram,
att man tänker sig rena förbud i detta
sammanhang. Jag vill peka på att man
redan före kriget i storstaden Berlin
november 1949.
ökande föroreningen av våra sjöar och
hade anordningar för tillgodogörande
av avfallsprodukterna. De tillvaratogos
alltså i stället för att släppas ut i vattendragen
och kommo jordbruket till
godo i form av konstgödsel. Det är stora
näringsvärden som på det sättet icke
behöva gå till spillo.
Jag vill till slut understryka vikten
av att anslag ges för detta forskningsarbete
och att det bedrives i samverkan
mellan olika institutioner, olika bakteriologer,
hygieniker, limnologer o. s. v.
Först då tror jag att man på lång sikt
kan komma tillrätta med detta för
samhället så ytterst viktiga problem.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Med hänsyn till att herr von Seth uppehöll
sig så ingående vid dessa frågor
— och det förvånar mig icke, då det
är utomordentligt intressanta och viktiga
frågor — har jag eif behov av att
något fylligare kommentera mitt mycket
korta interpellationssvar.
När det gäller frågan om föroreningar
i vatten är det — såsom alltid i
liknande frågor — två i och för sig förklarliga
intressen som stå mot varandra.
Det ena intresset representeras
av jordbruks- och över huvud taget
glesbygdsbefolkningen, den allmänna
hälsovårdens, rekreations- och friluftslivets
samt naturskyddets målsmän, som
vilja bevara vattnet från föroreningar.
Det andra representeras av tätorternas
och industriernas målsmän, som visserligen
principiellt kunna, även de, företräda
nyssnämnda intresse, men för
vilka alltid den frågan uppställer sig,
hur det skall vara möjligt att för rimliga
kostnader bli av med avloppsvattnet.
Försöket att få dessa intressemotsättningar
förenade till något ur samhällelig
synpunkt riktigt har, som man
finner om man följer ärendets gång
tillbaka i tiden, åsamkat en del huvudbry
både för regering och riksdag. Den
25
Onsdagen den 16 november 1949. Nr 27.
Svar på interpellation i anledning av den ökande föroreningen av våra sjöar och
vattendrag.
utredning som tillsattes 1935 och resulterade
i riksdagsbeslutet 1941, vilket
aven herr von Seth tangerade, fastställde
principiellt, lnir man rätteligen borde
gå fram för att ordna dessa frågor.
Man diskuterade bl. a. möjligheten att
upprätta ett centralt institut — något
som även föresvävade herr von Seth
— men kom så småningom fram till att
man borde utmönstra tanken, då ett
sådant institut kanske skulle bli litet
för stort och för omständligt. Man diskuterade
nödvändigheten att sammanföra
industriell-teknisk, vattenbiologisk
och vattenbakteriologisk vetenskap,
vattenkemi, fiskerikunskap m. in. till
.samarbete på området. Så stannade man
för att behålla den nu fungerande tillsynsmyndigheten
och göra en reformering
och effektivisering av vattenlagen,
framför allt dess åttonde kapitel.
Men såväl departementschefen som utskottet
och riksdagen voro angelägna
att understryka, att åtgärderna mot
vattenförorening skulle genomföras
först efter hand och lämpas efter de
rådande förhållandena. Man borde således
successivt avhjälpa befintliga
missförhållanden. Tillsynsmyndigheten
var kanske icke fullt effektiv,
menade man, men — som det hette på
den tiden liksom i dag — det rådande
samhällsekonomiska läget gav icke möjligheter
till den utbyggnad man skulle
ha önskat. Man underströk också, att
det gällde ett område, där det var anledning
att gå fram med en viss försiktighet.
Sedan dess har frågan icke alldeles
legat i lägervall. Statens institut för
folkhälsan, vilket herr von Seth ansåg
som ett lämpligt organ för hithörande
ärenden, är verkligen intresserat för
den, och sedan 1944 har institutet kontinuerligt
översynen över reningsbehovet
i fråga om avloppsvattnet. Vidare
arbetar 1946 års utredning rörande vatten
och avlopp även med dessa saker
och beräknas bli färdig med sitt betänkande
om några år.
Jag kommer således fram till att lagtekniskt
och utredningsmässigt allt är
gjort som göras kan på detta område.
Att trots detta förhållandena icke äro
som de borde vara beror på — såsom
jag försökte antyda i mitt svar — att
tillsynsmyndighetens personalorganisation
och resurser icke räcka till och
på den rådande byggnadsbegränsningen,
som spelar en avgörande roll härvidlag.
Herr von Seth anförde, och han har
sagt detsamma i sin interpellation, att
Sverige skulle ligga efter bl. a. England
och Danmark på detta område.
I dessa länder finnas bestämmelser,
icke om föroreningstoleransen av vattnet,
utan om den s. k. biokemiska syreförbrukningen.
När vi i departementet
försökt undersöka vad det skulle ha för
effekt att genomföra något liknande
här, har bl. a. följande framkommit. I
Danmark torde denna bestämmelse hitintills
bara ha karaktären av en allmän
rekommendation, och dessutom säger
man på sakkunnigt håll, att den biokemiska
syreförbrukningen, som i nämnda
båda länder är reglerad till viss
maximiprocent, säger ingenting om
en så viktig sak som vattnets bakteriehalt.
Det som föranleder, att vattnet är
infekterat och omöjligt att använda till
dricksvatten eller badvatten, får man
alltså ingen som helst upplysning om
med liknande bestämmelser. Man säger
vidare på sakkunnigt håll, att den biokemiska
syreförbrukningen i vissa fall
kan vara så låg, att allt organiskt liv
dödas genom giftverkningarna från föroreningarna.
Då håller vattnet rent biokemiskt
en tillfredsställande procentsats
men är i alla andra avseenden hur
ofördelaktigt och ohälsosamt som helst.
Herr von Seth frågar vidare, om regeringen
nu är beredd att vidtaga några
åtgärder för att vi skola få en bättre
Nr 27.
26
Onsdagen den 16 november 1949.
Svar på interpellation i anledning av den ökande föroreningen av våra sjöar och
vattendrag.
tingens ordning på detta område. Ja,
i den mån som man kan räkna med ett
större utrymme för investeringar, kunna
vi väl hoppas på och räkna med en
förbättring, men de kommunala myndigheterna
stå här i den ställningen,
att det gäller att välja mellan två nyttiga
och nödvändiga ting, där uppfattningen
om angelägenhetsgraden kanske
kan vara delad. De ha en viss kvot för
sina vatten- och avloppsanläggningar. I
kommunerna bildas nya områden av
bebyggelse och tätorter, och kommunerna
ställas då inför frågan, om den
kvot, de ha till sitt förfogande, skall användas
till att uppföra ett reningsverk
för de redan bebyggda äldre delarna
av en tätort i kommunen eller om kvoten
skall användas till att förse de nybyggda
husen med vatten- och avloppsledningar.
I den situationen, när man
har haft en liten kvot att röra sig med
och haft behov av att för de nybyggda
områdena anlägga vatten- och avloppsledningar
och dessutom behov av att
anlägga reningsverk, är det inte alltför
överraskande, om kommunalmännen
säga, att i detta predikament är det
nödvändigare att få in vatten- och avloppsledningar
i de nya fastigheterna
och att reningsverket får vänta något
år, tills det blir bättre utrymme för
detta.
Man kan naturligtvis diskutera, om
man skall gå hårdare fram än vad riksdagen
ansåg modellen skulle vara, när
man diskuterade detta 1941. Skall man
säga till de kommunala myndigheterna,
att förutsättningen för att de skola få
statsbidrag för vatten- och avloppsändamål
är, att de i första hand anlägga
reningsverk, och att de sedan få vänta
med att förse nybyggda fastigheter med
vatten- och avloppsledningar? Jag är
inte säker på att herr von Seth vill ta
den konsekvensen eller tycker, att det
vore lyckligt handlat att på det sättet
dirigera de kommunala myndigheternas
egen bedömning och prövning. Man kan
naturligtvis också komma till rätta med
industriella föroreningar genom att brutalt
och bestämt säga ifrån, att hädanefter
skall det vara förbud för slakterier
och mejerier att låta föroreningarna
gå ut i åar och bäckar och förorena
vattnet. Men därmed tar man också
vissa konsekvenser. Man kanske är
tvingad till detta, men jag får nog säga,
att regeringen måste fundera litet närmare
över detta, innan den är beredd
att utan vidare följa herr von Seths
rekommendation, att här skulle utfärdas
ett bestämt förbud, att här skall sålunda
det i och för sig prisvärda intresset,
att vattnet blir renare, gå före och sedan
få industriföretagens ekonomiska
kalkyleringar komma i andra hand.
Vågar herr von Seth hålla på det, borde
jag våga det, och det är tänkbart att
jag vid närmare eftertanke kommer
fram till detta resultat. Men jag vill
här säga, att jag ännu inte tänkt färdigt
utan för min del nog behöver ytterligare
tid för övervägande.
Jag har velat säga detta som komplettering
av mitt interpellationssvar.
Herr von Seth och jag äro överens om
att det är galet som det är, men hur
man än vrider och vänder på saken,
kommer man fram till att någon förbättring
vinna vi inte, förrän vi få
större utrymme i byggnads- och investeringskvoten
och förrän vi kunna
räkna med att ge fiskeristyrelsens tillsynsavdelning
bättre personaluppsättning.
Jag hoppas livligt, att det skall
bli möjligt. På den sista punkten, där
jag har större inflytande än på den
första punkten, hoppas jag herr von
Seth och jag tillsammans litet längre
fram under vårriksdagen 1950 skola få
glädjen att kunna göra någonting till
fromma för vad vi önska.
Herr HUSS: Herr talman! Som hygieniker
vill jag gärna bestyrka riktigheten
av den uppgift herr von Seth lämnade,
27
Onsdagen den 16 november 1949. Nr 27.
Svar på interpellation i anledning av den ökande föroreningen av våra sjöar och
vattendrag.
nämligen att frågan om vattenföroreningarna
är mycket brännande på
många håll och att vi där ha att göra
med ett av de största hälsovårdsproblemen
för närvarande. Att det dessutom
är fråga om ett problem, som i hög grad
intresserar fiske och andra näringar,
ligger ju också i sakens natur.
I Malmö ha vi, som herr von Setli
nämnde, haft speciella svårigheter. De
ha dock inte, ännu så länge åtminstone,
bottnat i svårighet att få byggnadstillstånd
för reningsverk. Vi ha nämligen
inte kunnat reglera våra avlopp till
Öresund på ett fullständigt sätt, innan
stadsplan för Malmö östra hamnområde
blivit godkänd, vilket nyligen inträffat.
Herr von Setli berörde den barnförlamningsepidemi,
som i år härjat i
Malmö, visserligen av relativt lindrig
natur men av rätt stor omfattning. Det
är alldeles riktigt, att man på senare år
alltmer uppmärksammat möjligheten,
att barnförlamningen kan spridas även
med vatten. Man tror för närvarande,
att sjukdomen kan spridas på många
olika sätt. Man måste därför i kampen
mot barnförlamningen söka ingripa på
alla de punkter, där det är sannolikt,
att förbättrad hygien kan medföra vissa
resultat. Det gjorde det till en plikt för
oss i Malmö att om möjligt försöka ingripa
i syfte att förbättra dricksvattnets
kvalitet genom att klorera vattnet —
tills vidare bara grundvattnet. Det är en
åtgärd, som kanske kunde förefalla
överflödig. Vidare ha vi måst intaga en
varning i dagspressen mot badning i
Öresund av den anledningen, att vi inte
kunnat garantera, att sjukdomen inte
möjligen skulle kunna överföras genom
badvattnet.
Det är otvivelaktigt här fråga om ett
stort problem även ekonomiskt, vilket
berörts av statsrådet och även av herr
von Setli. Redan före kriget gjorde doklor
Yllner eu utredning om vad det
skulle kosta atl draga fram avlopps- och
vattenledningar till de samhällen, som
då behövde det. Han kom fram till en
siffra på ungefär 150 miljoner kronor.
Justeras denna siffra med hänsyn till
penningvärdets fall och behovet av reningsverk,
kommer man säkerligen upp
till en siffra på flera hundra miljoner
kronor, och det är uppenbart, alt vi inte
under de allra närmaste åren kunna investera
så stora summor på detta område.
Jag delar därför den uppfattningen,
att vi böra om möjligt med något
ökade investeringsbelopp, med större
belopp än som för närvarande kunnat
utgå, söka under en relativt kort, inte
alltför lång följd av år avhjälpa de
värsta missförhållandena. Det har otvivelaktigt
gjorts en hel del på detta område.
Det måste erkännas. Vi ha fått särskilda
ingenjörer i länsstyrelserna, som
utarbetat planer för vatten och avlopp,
och flertalet länsstyrelser torde redan
nu ha planer färdiga för vad som behöver
göras.
När det talas om behovet av ökad personal
för tillsynsmyndigheterna, närmast
fiskeristyrelsens tillsynsavdelning,
vill jag inte underlåta att framhålla
önskvärdheten av att man även kunde i
någon mån utöka den personal som
inom hälsovårdsnämnderna har att göra
med dessa uppgifter. Hälsovårdsnämnderna
ha ju enligt hälsovårdsstadgan
skyldighet att övervaka vattnets kvalitet,
inte bara dricksvattnets utan enligt andra
författningar även badvattnets kvalitet,
och problemet om anställande av
hälsovårdsinspektörer, tillsyningsmän
inom hälsovårdsnämnderna på landsbygden,
är ännu långt ifrån sin lösning.
Här är det område, där jag tror att mycket
vore alt vinna genom alt bereda
kommunerna möjlighet att, eventuellt
med statsbidrag, anställa tillsyningsmän,
något som hittills vad beträffar landsbygden
endast de största landskommunerna
kunnat göra.
Man stöter även på ett annat problem,
nämligen hiilsovårdstillsyningsmännens
utbildning. Denna är för närvarande
28 Nr 27. Onsdagen den 16 november 1949.
Svar på interpellation i anledning av den ökande föroreningen av våra sjöar och
vattendrag.
alltför kort. Den består av en tre månaders
kurs vid statens institut för folkhälsan,
kombinerad med viss praktisk
tjänstgöring, men denna utbildning är
inte av tillfredsställande omfattning.
Jag vill sluta med att förena mig med
interpellanten i önskemålet, att det måtte
bli möjligt att investera ökade belopp
på detta område och att ett samarbete
också måtte kunna upptas mellan de
olika forskningsinstitut och vetenskapsmän,
som interpellanten nämnde.
Herr ANDERSSON i Björkäng: Herr
talman! Jag har ifrån många håll i mitt
hemlän blivit uppmanad att på något
sätt ytterligare fästa riksdagens uppmärksamhet
på vattenföroreningarna,
och när nu herr von Seth kom med sin
interpellation, kände jag mig nästan
skyldig att ta till orda.
Jag har ju inte samma erfarenhet som
han om vattenföroreningarna ifrån avloppsvattnet
i städer och samhällen,
men däremot känner jag mycket väl till
dessa föroreningar ifrån industriella
verk. Beträffande Örebro län har det
kanske kommit i förgrunden genom
Kvarntorp. Det är ju känt, att man där
fick åtskilliga föroreningar, inte bara
genom vattnet utan också en hel del
genom gaser. Där ha dock de skadelidande,
skulle jag tro, i rätt stor utsträckning
fått ersättning för de skador
de lidit, men jag är inte alls övertygad
om att de äro nöjda. I vilket fall som
helst ha vi i Bergslagen åtskilliga fabriker,
som släppa ut avloppsvatten, som
förgiftar våra vattendrag. När det blir
översvämning på våren, kan man vara
övertygad om att gräset på betesmarkerna
blir bortbränt. Det händer oftast, att
träd, som stå närmast vattendraget,
torka, för att inte tala om att fisket,
jämväl kräftfisket, är alldeles förstört
sedan många år. Inbyggarna i dessa
trakter ha fått finna sig i att deras möjligheter
att fiska helt och hållet tagits
bort utan att de fått den ringaste ersättning
för detta.
Jag fäste mig vid herr von Seths uppgift,
att Väringens fiskevårdförening
inte har kunnat få begärd hjälp, jag tror
det var hos fiskeritillsyningsmyndigheten,
utan att denna har hänvisat föreningen
att hos vattendomstol söka rätrelse.
Ja, herr talman, det är inte så
rasande gott för några strandägare att
ge sig i kast med uppgiften att försöka
slåss med en storindustri, som har möjligheter
att få de bästa advokater till
sitt förfogande, helst som dessa advokater
inte heller äro så särskilt snälla. Jag
har belägg för den saken. Vi voro några
stycken strandägare utefter Hörksälven,
som tyckte det var synnerligen orättvist,
att vi inte skulle ha möjlighet att
fånga kräftor och fisk i vår älv lika väl
som man i den älv, som går parallellt
några kilometer därifrån, hade den möjligheten.
De hade inga industrier utefter
sin älv under det att vi hade det.
Vi tyckte, att vi borde kunna få rättelse,
och vi passade på, när man från industrihåll
begärde att få släppa ut industriellt
avloppsvatten. Man begärde det
hos Österbygdens vattendomstol, och då
passade vi på att protestera. Vi sade,
att vi inte längre ville finna oss i att
vårt fiske skulle förstöras, och vi begärde
ersättning för förlusten av detta
fiske för tio år tillbaka och framåt i tiden,
tills denna industri återställt vattnet
i sådant skick, att fisk och kräftor
kunde trivas där. Vi blevo åtskilligt förlöjligade
vid den vattendomstolen av
bolagets advokat. Nu togo vi det inte så
hårt, men jag är övertygad om att det
stora flertalet av befolkningen på landsbygden
inte gärna tar risken att gå upp
mot en industri och söka sin rätt. Man
vågar inte. Man är rädd för de utgifter
det kan komma att medföra, och man
har inte möjligheter att själv föra sin
talan på det sätt den egentligen skulle
skötas.
Det var en annan sak jag fäste mig
29
Onsdagen den 16
Omreglering av vissa avlöningsförmåner
vid, nämligen att herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet, när
han talade om industrier, endast talade
om slakterier och mejerier. Jag tror,
herr talman, att den sortens industri
kanske gör minsta skadan i detta fall.
Däremot skulle jag i första hand vilja
vända mig mot sådana industrier som
pappersbruk och verk där man utvinner
metaller ur viss malm. Avfallet därifrån
förstör allt levande i vattendragen
som kommer i dess väg.
Jag ber om ursäkt, herr talman, för
att jag har tagit kammarens dyrbara tid
i anspråk, men jag tyckte, att jag borde
säga detta, därför att man begärt det på
flera håll i min landsända.
Herr von SETH: Herr talman! Jag
skall inte förlänga debatten. Jag vill
framföra mitt tack för att vi fingo debattera
denna enligt min åsikt mycket
viktiga och opolitiska fråga vid ett tillfälle,
då vi hade tid. För det andra skulle
jag vilja med tillfredsställelse notera
statsrådets förväntan, att fiskeristyrelsens
anslagsäskanden angående dess
tillsynsnämnd för nästa budgetår bli
beaktade, och jag hoppas, att den får
den förstärkning i fråga om personal
och utrustning som är nödvändig. Till
slut skulle jag vilja uttala den förhoppningen,
att statsrådet ville medverka till
att de, som nu stå i begrepp att bygga
reningsverk och endast invänta byggnadstillstånd,
skola, i den mån det låter
sig göra, få sådant tillstånd.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag begärde ordet med anledning av att
herr Andersson i Björkäng uttalade sin
förundran över att jag, niir jag talade
om industrierna, endast nämnde slakterier
och mejerier. Jag skulle naturligtvis
kunna stå till tjänst med att räkna
upp hela raden av alla ilo industrier det
bär kan bli fråga om, om så skulle önskas.
Men jag nämnde speciellt slakterier
och mejerier därför, att för dessa in
-
november 1949. Nr 27.
å indragnings- eller disponibilitetsstat.
dustrier är det särskilt besvärligt att i
en hast mobilisera det kapital, som är
erforderligt för att bygga de för industrierna
många gånger dyra reningsanläggningar,
som skulle bli nödvändiga,
ifall man helt enkelt dekreterade, att
från och med ett visst datum skall det
vara förbjudet att släppa ut avfallsprodukter
utan ha renat dem. Det var bara
det jag ville ha sagt.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 4.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 218,
med förslag till förordning om särskilt
anstånd med inbetalning av kvarstående
skatt på grund av 1949 års taxering.
§ 5.
Omreglering av vissa avlöningsförmåner
å indragnings- eller disponibilitetsstat.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
181, i anledning av Kungl. Maj :ts i propositionen
nr 132 framlagda förslag angående
omreglering av vissa avlöningsförmåner
å indragnings- eller disponibilitetsstat.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:
Herr DAHLGREN: Herr talman! Utskottets
hemställan innebär i vissa
fall ganska betydande löneförhöjningar
till tjänstemän, som egentligen ha ett
enda arbete, nämligen att utkvittera
den lön, som här föreslås bli reglerad.
Det är klart, att det måste för alla dem,
som äro ute i det produktiva livet och
för denna sin insats fått en i många
fall alldeles för knapp lön, förefalla
egendomligt, att nödgas samtidigt som
de trots eu ökad produktion inte ha
möjlighet att avtalsenligt öka sina löner
konstatera, att riksdagen i fråga om
tjänstemännen på indragningsstat är
Nr 27.
30
Onsdagen den 16 november 1949.
Omreglering av vissa avlöningsförmåner å indragnings- eller disponibilitetsstat.
beredd att ge löneökningar, t. o. m.
ganska betydande sådana. Det är ju här
fråga om löneökningar på ända upp till
3 800 kronor per år. Det sker samtidigt
som man inte bara rekommenderar
utan i praktiken också omsatt det vi
kalla lönestopp.
Den kommunistiska gruppen har ju
ej haft möjlighet att i utskottet följa
behandlingen av denna fråga, varför
det är omöjligt för mig att yttra mig,
huruvida dessa förhöjningar kunna anses
skäliga. Jag kan inte yttra mig om
den prövning, som utskottet verkställt,
och jag vet ej vilka utredningar utskottet
införskaffat. Jag kommer därför inte
att taga upp någon diskussion, huruvida
de föreslagna löneökningarna kunna
anses skäligt avvägda, som det brukar
heta. Lika litet kommer jag att diskutera,
huruvida löneökningarna kunna
anses utgöra ett hot mot den s. k.
samhällsekonomiska balansen, som man
åberopar, då arbetarna begära ökad lön.
Jag har begärt ordet endast för att
konstatera att de ekonomiska balanskonstnärer,
som vi ha här i vårt land,
inte äro konsekventa i sina handlingar.
Jag kan för min del inte anse det konsekvent,
att dåligt betalda arbetare alltid
skola vara dåligt betalda och att
bättre betalda grupper alltid skola vara
bättre betalda. Här har man ju genomfört
ett lönestopp. Man har gjort precis
på samma sätt som tidigare, d. v. s.
arbetarna, som frågan berör, ha ej fått
yttra sig. Det är de fackliga ledningarna
som gjort upp saken med de instanser,
som man kan betrakta såsom de
avgörande. Det innebär, att dåligt betalda
arbetargrupper, såsom sågverks-,
trä-, textil-, massa- och pappersarbetare,
som ha en genomsnittlig timpenning
av 2:10 å 2: 50 kronor, ställts inför ett
lönestopp, samtidigt som man nu är
redo att öka lönerna för vissa tjänstemän
utan arbete. Deras löner är man
nu beredd att öka med lägst 250 kronor
och högst 3 800 kronor per år. Jag
frågar mig, vad en arbetare, t. ex. en
arbetare inom sockerbruksindustrien,
som har 98 kronor 40 öre i veckan att
försöka försörja sin familj på, egentligen
tänker om denna ekonomiska politik.
Han och andra likställda kunna
icke förstå annat än att det är en politik
i det borgerliga samhällets intresse.
Det är en lönepolitik, som är solidarisk
med de borgerligas intressen, och inte
en sådan solidarisk lönepolitik, som
utlovats arbetarna. Jag har inte anledning
att i detta sammanhang taga upp
någon lönedebatt, eftersom vi rätt snart
komma att få en sådan i riksdagen.
Men jag tyckte ändå, när jag såg detta
utskottsutlåtande, att det var på sin
plats att göra en liten erinran.
Vid finansministerns senaste offentliga
framträdande, d. v. s. vid storfinansens
Västerås-mässa, nämnde han
bland annat, att exportprisstegringarna
beräknas röra sig om 400 å 500 miljoner
kronor. Jag funderade då över hur
stor den vinst skulle bli som lämnas ut
till kapitalisterna i vårt land. Samtidigt
fällde finansministern ett yttrande om
subventionerna, vilka vi snart ha att
taga ställning till. Han framhöll att
subventionerna givetvis inte kunde
trolla bort importprisstegringen på
nära 700 miljoner kronor. Men han tilllade
— och det är det som är anmärkningsvärt
— att det är vackert nog, om
vi tack vare subventionerna uppnå en
avtalsprolongering.
Jag tycker att det är ett ganska klart
besked, som ges Sveriges arbetande
folk, nämligen att dessa subventioner,
till vilka riksdagen sedan skall ta ställning,
lämnas för att bevara lönestoppet.
Det ges ingen möjlighet för de avtalsbundna
arbetarna — och detta är ju
fallet med de flesta — att öka sina löner.
Det finns inte ens möjlighet att i
avtalet skriva in någonting, som skulle
ställa de avtalsenliga lönerna i någotsånär
proportion till de utgående lönerna.
Inom exempelvis Metallindustriarbetarförbundet,
det största fackförbundet
i Sverige, utgöra de avtalsenliga
Onsdagen den 16 november 1949.
Nr 27.
31
Interpellation ang. utredningen om utbyggnad av de särskilda barnbidragen till
änkors och invaliders barn.
lönerna ungefär hälften av de i verkligheten
utgående lönerna. Detta är ett
förhållande som arbetsgivarna komma
att använda sig av ganska snart.
Det besked, som finansministern
lämnat, synes oss innebära en ganska
klar politik. Det är ett besked om att
de fattiga skola få möjligheter att bli
ännu fattigare genom att levnadsstandarden
sänkes. De rika skola ytterligare
berikas genom subventioner. Det
är en politik som vi ha lovat Sveriges
folk att bekämpa.
Jag har, herr talman, redan sagt, att
jag inte haft någon möjlighet att bedöma
de sakskäl, som kunna anföras
för de begärda löneökningarna. Jag
kommer således inte att ställa något yrkande.
Jag har begärt ordet för att i
samband med dessa löneökningar konstatera
den inkonsekvens som vidlåder
hela stabiliseringspolitiken. Jag konstaterar,
att man å ena sidan vägrar arbetarna
rätten till en ökning av lönerna,
vägrar dem att få del av det mervärde
de själva skapat, men å andra sidan
inte är rädd för att fatta beslut om ökning
av lönerna för folk, som icke utföra
något produktivt arbete. Detta är
för oss en ytterligare erinran om hur
nödvändigt det är att bekämpa en dylik
politik.
Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag skall inte ta upp någon debatt
i denna fråga med den föregående
talaren. Men jag vill erinra om att det
har rått ganska stor tveksamhet inom
utskottet beträffande det förslag, som
här ligger på riksdagens bord. Den proposition
det bär gäller framlämnades
redan under vårriksdagen, men utskottet
ville då ha en bättre undersökning
om omfattningen och innebörden av
det förslag som innefattades i propositionen.
Därför blev förslaget bordlagt
till höstriksdagen.
Vad gäller själva sakfrågan, så är det
i propositionen framlagda förslaget en
följd av den pensionsreform, som riksdagen
antog 1947. Genom denna reform
kommo en del av de tjänstemän, som
voro överförda på indragningsstat, att
erhålla betydligt lägre lön än vad de
skulle få i pension, när de uppnådde
pensionsåldern. Det föreliggande förslaget
går ut på att lönen för vissa
tjänstemän på indragningsstat skall utgå
med samma belopp som den pension,
som de komma att erhålla vid
uppnådd pensionsålder. Och det är på
grund härav som utskottet inte har kunnat
intaga någon annan ställning till
denna fråga än vad det har gjort. För
det skulle väl ändå vara ganska egendomligt
om vissa befattningshavare
skulle få mer i pension, när de vid 60
eller 65 år uppnå pensionsåldern, än
vad de tidigare haft i lön på indragningsstat.
Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
§ 6.
Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtande nr 182, i anledning
av väckt motion angående ökat
anslag till avlöning av landsfiskaler;
och
första lagutskottets utlåtande nr 49,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om förbud mot
spridning av vissa kartor m. m.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 7.
Interpellation ang. utredningen om utbyggnad
av de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders barn.
Herr FRÖDER15ERG erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! När
32
Nr 27.
Onsdagen den 16 november 1949.
Interpellation ang. utredningen om utbyggnad av de särskilda barnbidragen till
änkors och invaliders barn.
i samband med skattereformen år 1947
de skattefria familj eavdragen försvunno
vid taxeringen och i stället de allmänna
barnbidragen infördes, var det en
grupp som kom i ett sämre läge än tidigare,
barnen i åldern 16—18 år, vilka
på grund av studier eller av andra orsaker
inte kunde bidraga till sin egen
försörjning. Kungl. Maj:t hade dock
föreslagit följande: »För barn, som
fyllt 16 år och som kan antagas på
grund av fortsatt utbildning, sjukdom
eller av annan anledning icke kunna
genom eget arbete i mera avsevärd
mån bidraga till sitt uppehälle, må, om
barnet ej heller äger egna tillgångar av
betydenhet, allmänt barnbidrag utgå
jämväl för senare tid än i första stycket
sägs, dock längst till och med det kvartal,
varunder barnet fyller aderton år.»
Utskottet strök dock detta tillägg, och
riksdagen följde utskottet.
Jag skall inte nu ta upp till diskussion
den motivering, utskottet då anförde
för avstyrkandet, utan gå in på
en liknande frågas behandling 1948.
Detta år motionerade jag om att de
särskilda barnbidragen för samma kategori
barn i stället skulle utgå till 18-årsåldern. Då de särskilda barnbidragen
utgå med behovsprövning, skulle
detta också ställa sig billigare för staten
än utsträckning av tiden för de allmänna
barnbidragen.
Men även detta avslogs. Andra lagutskottet
anförde: »De betänkligheter,
som vid 1947 års riksdag framfördes
mot de föreslagna allmänna barnbidragen
till barn i åldern 16—18 år, gälla
även det i motionerna framlagda förslaget
om de särskilda barnbidragen.
Utskottet, som delar dessa betänkligheter,
kan därför icke biträda det i
motionerna framlagda förslaget.»
Utskottet fortsatte dock: »Det torde
emellertid vara tveksamt, huruvida redan
vidtagna stödåtgärder i form av
stipendier till studerande ungdom över
16 år och i annan form till sjuka barn
i åldern 16—18 år kunna anses utgöra
tillräcklig kompensation för barnavdragens
bortfallande. En utredning av
dessa förhållanden synes böra komma
till stånd. Skulle utredningen visa, att
redan vidtagna åtgärder i nu angivna
hänseenden icke äro tillräckliga, bör
förslag om utbyggnad av åtgärderna
föreläggas riksdagen.
På grund av vad sålunda anförts får
utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville föranstalta om utredning av frågan
i vilken utsträckning för barn i
åldern 16—18 år, som på grund av fortsatt
utbildning eller sjukdom icke kunna
bidraga till sitt uppehälle, kompensation
i form av stipendier eller på
annat sätt erhållits för barnavdragens
bortfallande samt att Kungl. Maj :t
måtte för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kan föranleda;»
Med
stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få rikta följande
fråga:
Är herr statsrådet i tillfälle att meddela,
när den av 1948 års riksdag i
skrivelse nr 177 begärda utredningen angående
utbyggnaden av de särskilda
barnbidragen till änkors och invaliders
barn väntas bli förelagd riksdagen?
Kammaren biföll denna hemställan.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.31 em.
In fidem
Gunnar Britth.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1918
917331