1949 ANDRA KAMMAREN Nr 26 (Riksdagens protokoll 1949:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

JÖ

1949 ANDRA KAMMAREN Nr 26

2—9 november.

Debatter m. m.

Onsdagen den 2 november.

Sid.

Interpellationer av:

Herr Persson i Norrby ang. beredande av tillfälle för innehavare

av bruksåbohemman att friköpa sina fastigheter............ 3

Fru Sjöstrand ang. bristen på såpa ........................ 4

Herr Edström ang. beredande av möjlighet för systembolagen att
hålla utminuteringsställen öppna även efter klockan fem eftermiddagen
............................................ 4

Herr Wiklund i Stockholm ang. inkallande av en konferens för
anstaltsnämn derna vid fång vårdsanstalterna för behandling av

aktuella behandlingsproblem ............................ 5

Herr Ohlin ang. redogörelse för regeringens politik för befrämjande
av en liberalisering av utrikeshandeln i Väst-Europa .. 6

Onsdagen den 9 november.

Interpellationer av:

Herr Andersson i Björkäng ang. säkerställande av en handelspolitik
syftande till att i första hand vinna avsättning för varor,

som produceras inom landet ............................ 10

Herr Persson i Svensköp ang. förfarandet vid markegångssätt ningen

.............................................. i0

Herr Hansson i Skegrie ang. avhjälpande av de olägenheter för
landsvägstrafiken, vilka uppstått till följd av olämplig belys ningsanordning

på vissa bilar............................ 11

Herr Senander ang. tillfällig förbättring av statstjänarnas avlöningsförhållanden
...................................... 12

Herr Holmberg i anledning av företagen inskränkning av Freja bolagets

gruvdrift i Koskullskulle ........................ 14

Herr Ståhl ang. viss ändring av Svenska akademiens stadgar .. 14

1 — Andra kammarens protokoll 19''t9. Nr 26.

'' j/jj

Onsdagen den 2 november 1949.

Nr 26.

Onsdagen den 2 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 24,
den 26 och den 27 nästlidna oktober.

§ 2.

Herr talmannen anmälde, att herrar
Andersson i Munkaljungby och Hedlund
i Östersund, vilka vid kammarens
sammanträde den 24 nästlidna oktober
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrade att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sina
platser i kammaren.

§ 3.

Interpellation ang. beredande av tillfälle
för innehavare av bruksåbohemman att
friköpa sina fastigheter.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr PERSSON i Norrby, som anförde:
Herr talman! Vid 1947 års riksdag
framfördes genom motioner i båda
kamrarna förslag om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran att Kungl.
Maj :t ville upptaga förhandlingar med
vederbörande bruksägare om förvärv
för kronans räkning av nu återstående
bruksåbohemman och, därest förhandlingarna
icke skulle leda till åsyftat
resultat, taga under övervägande på vad
sätt eljest ifrågavarande hemman måtte
kunna förvärvas av kronan. Syftet med
förslaget var att åborna skulle få tillfälle
att skatteköpa sina hemman på
samma sätt som tusentals andra åbor
redan fått göra.

I motionen erinrades därom att kronan
under 1700-talet tillät att kronohemman,
som innehades av åbor, finge
med förbigående av åbon skatteförsäljas
till vederbörande bruksägare för un -

derstöd av hans bruk. Om bruket nedlades,
skulle det försålda hemmanet
återfalla till kronan, varvid åbon kom
i tillfälle att skatteköpa detsamma. Under
bruk hade skatteköpts ungefär 1 000
fastigheter. Av dessa synas numera endast
8 hemman återstå, belägna i Uppsala,
Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs
län. Av dessa hemman äro de i
Gävleborgs län belägna hemmanen
Norrbobyn nr 2, nr 5, nr 8, nr 10, nr
18 och nr 19, skatteköpta under Strömbacka
och Hedvigsfors bruk, samt
Njupan nr 1, skatteköpt under Voxna
bruk, de värdefullaste. Åren 1936 och
1937 uppges taxeringsvärdet för Norrbobyns
bruksåbohemman ha utgjort för
inägor och hemskog 55 000 kronor
(åbons innehav) och för till hemmanen
hörande skog 94 360 kronor (brukets
innehav).

Att Norrbobyns bönder förlorade
äganderätten till sina hemman anses
ha berott på att byn utsatts för en
katastrof på 1650-talet. Orsaken torde
ha varit de långa krigen. Bönderna hade
blivit utskrivna till soldater och icke
kunnat betala skatten för sina hemman,
där endast åldringar och kvinnor hade
sin utkomst.

Jordbruksutskottet anslöt sig i sitt utlåtande,
nr 58, i princip till tanken
att åtgärder från statsmakternas sida
borde vidtagas för en avveckling till
förmån för åborna av brukens rättigheter
till ännu kvarstående bruksåbohemman.
Beträffande det sätt, på vilket
en sådan avveckling lämpligen
borde ske, hade i motionerna föreslagits
att kronan borde förvärva nämnda
hemman, varefter bruksåborna skulle
beredas tillfälle att skatteköpa dessa. I
avgivet utlåtande hade kammarkollegiet
antytt en annan möjlighet för frågans
lösande. Det kunde enligt kollegiets

Nr 26.

Onsdagen den 2 november 1949.

Interpellation ang. bristen på såpa. — Interpellation ang. beredande av möjlighet
för systembolagen att hålla utminuteringsställen öppna även efter klockan fem
eftermiddagen.

mening ifrågasättas, huruvida det icke
borde uppdragas åt lämplig myndighet,
exempelvis länsstyrelse, att söka åstadkomma
en överenskommelse med vederbörande
bruksägare om avveckling
av brukens särrättigheter till åbohemmanen,
vilka därefter skulle överlämnas
till åborna med full äganderätt. Enligt
utskottets mening syntes sistnämnda
lösning i första hand böra övervägas.
Då förevarande spörsmål redan vore
föremål för Kungl. Maj:ts prövning,
syntes något riksdagens initiativ icke
erforderligt men utskottet fann det
lämpligt, att vad utskottet anfört bragtes
till Kungl. Maj :ts kännedom.

Riksdagen beslöt i enlighet med
jordbruksutskottets förslag (skrivelse
nr 374). Enligt justitieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1949 års riksdag
är ifrågavarande riksdagsskrivelse fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Med hänvisning till det anförda får
jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
framställa följande fråga:

Kan man förvänta initiativ från regeringen
inom den närmaste tiden för att
bereda innehavarna av återstående
bruksåbohemman tillfälle att friköpa
sina fastigheter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4.

Interpellation ang. bristen på såpa.

Fru SJÖSTRAND erhöll på begäran
Ordet och yttrade: Herr talman! Sedan
en tid tillbaka har brist på såpa rått i
detaljhandeln, vilket har föranlett svårigheter
på skilda håll. Enligt tidningsuppgifter
lär anledningen härtill vara,
att tvist uppstått mellan priskontrollnämnden
och tillverkarna av tallolja.
Talloljan utgör en huvudråvara vid såptillverkningen.
Till den 30 juni i år

hade tillverkarna av tallolja rättighet
att uttaga ett pris av 85 öre per kg.
Efter denna tid skulle priset återgå till
det tidigare gällande, 75 öre. Nu hävda
tillverkarna av tallolja, att det inte finns
möjligheter att framställa oljan till det
lägre priset. Fabrikanterna ha därför
ansett det lämpligt att tills vidare inte
försälja oljan till såpfabrikanterna.

Det är omöjligt att bedöma riktigheten
av de anspråk, som talloljetillverkarna
framföra, men det vore önskvärt
att få frågan belyst. Den nuvarande
bristande tillverkningen av såpa medför
inte minst för landsbygdsbefolkningen
åtskilliga svårigheter. Man är
där självfallet inte intresserad av att
övergå till andra och dyrare rengöringsmedel.
Någon lösning synes ännu
icke vara nådd, men om konflikten
skulle fortsätta, komma givetvis de här
påpekade svårigheterna att skärpas.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
rikta följande
frågor:

1. Har statsrådet haft sin uppmärksamhet
riktad på det förhållandet, att
såpa nu på många håll icke finnes tillgänglig
i detaljhandeln?

2. Vilka åtgärder har statsrådet i så
fall vidtagit eller för avsikt att vidtaga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Interpellation ang. beredande av möjlighet
för systembolagen att hålla utminuteringsställen
öppna även efter klockan
fem eftermiddagen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr EDSTRÖM, som anförde: Herr
talman! I 4 kap. 13 § kungl. förordningen
den 18 juni 1937 angående försäljning
av rusdrycker stadgas bl. a.: »Försäljning
till avhämtning må äga rum

Onsdagen den 2 november 1949.

Nr 26.

Interpellation ang. inkallande av en konferens för anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalterna
för behandling av aktuella behandlingsproblem.

endast söckendagar mellan klockan nio
förmiddagen och klockan fem eftermiddagen;
dock må ej sådan försäljning å
dag före sön- eller helgdag fortgå längre
än till klockan fyra eftermiddagen». I
verkligheten torde i de flesta fall öppethållandet
vara något mindre, än vad
kungörelsen medgiver.

Dessa bestämmelser medföra, att endast
en mycket ringa del av svenska
folket har möjlighet att inköpa spritdrycker
under sin fritid. För det alldeles
övervägande antalet medborgare
måste arbetstiden tillgripas, eftersom
lunchrasten sällan ensam förslår och
köbildningen dessutom vid denna tid
är som störst. Eftersom varje inköp förutom
tid för köstående kräver tid för
förflyttning fram och åter, torde det
icke vara någon överdrift att påstå, att
årligen flera miljoner arbetstimmar gå
förlorade på grund av att fritiden sällan
kan användas för dessa inköp. Det
är från arbetsgivarhåll omvittnat, att en
icke ringa del av de anställdas frånvaro,
särskilt under dagar före sön- och
helgdagar, sammanhänger med besök å
systembolagen under arbetstiden. Inför
den av alla erkända önskvärdheten av
så hög produktion som möjligt synas
starka skäl tala för en ändring av dessa
förhållanden.

Butikstängningslagen har nyligen reviderats
i syfte att bl. a. bereda möjlighet
för vanliga butiker — som dock normalt
äro öppna till kl. 18 —■ att en kväll
i veckan hålla öppet med hänsyn till
de förvärvsarbetandes behov av sådan
inköpstid. Åtskilliga offentliga institutioner
— socialbyråer, sjukkassor, sparbanker,
pastorsexpeditioner — ha sedan
länge av motsvarande skäl öppet
någon kväll. Det kan ur nykterhetsskäl
knappast vara något att erinra mot att
denna ordning även införes för systembolagens
del.

Ehuru de väntade förslagen från 1944
års nykterhetskommitté kunna tänkas
komma att innebära omläggningar i nu -

varande ordning för inköp av spritdrycker,
synes den nu berörda frågan
vara av den beskaffenhet, att ett avvaktande
av kommitténs förslag icke är
nödvändigt. Fastmera torde ett införande
av kvällsöppethållande under till en
början en dag i veckan, exempelvis
klockan 18—20, kunna giva vissa erfarenheter
av värde vid riksdagens behandling
av kommittéförslagen, vilken
förutsättes i varje fall icke komma att
äga rum tidigare än vid 1950 års höstsession.

På grund av vad jag sålunda anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få rikta följande
fråga:

År herr statsrådet villig föreslå sådan
ändring i rusdrycksförordningen, att
möjlighet ges för systembolagen att en
kväll i veckan hålla utminuteringsställena
öppna senare än klockan 17?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Interpellation ang. inkallande av en konferens
för anstaltsnämnderna vid fång vårdsanstalterna

för behandling av
aktuella behandlingsproblem.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr WIKLUND i Stockholm, som yttrade:
Herr talman! Med anledning av
ett svårartat upplopp nyligen vid fångvårdens
ungdomsanstalt i Ystad har anstaltsnämnden
vid denna anstalt i framställning
till Kungl. Maj:t anhållit, att
detaljföreskrifter måtte utfärdas rörande
fångvårdstjänstemännens rättigheter
och skyldigheter vid händelser av detta
slag. Denna framställning riktar uppmärksamheten
på ett av de många problem
inom den slutna kriminalvården,
vilka på senare tid väckt allt större intresse,
i första hand bland fångvårds -

Nr 26.

Onsdagen den 2 november 1949.

Interpellation ang. redogörelse för regeringens politik för befrämjande av en libe

ralisering av utrikeshandeln i Väst-Europa.

personalen men även bland den breda
allmänheten. Dessa problem synas nu
vara av så trängande natur, att det säkerligen
vore av stort värde, om dessa
kunde upptagas till allsidig och förutsättningslös
diskussion i en sådan krets
av ansvarskännande medborgare som
ledamöterna i anstaltsnämnderna vid
fångvårdsanstalterna utgöra. En av justitiedepartementet
inkallad konferens för
samråd rörande hithörande spörsmål
mellan ledamöter i dessa nämnder synes
kunna giva värdefull belysning och
eventuellt också praktiska uppslag till
lösning av dessa problem vid fångvårdsanstalterna.
Anstaltsnämnderna torde
under sin hittillsvarande tillvaro ha
hunnit att göra vissa erfarenheter, som
behöva sammanföras ocli bearbetas.
Detta skulle också kunna ske vid och
genom en dylik konferens, som dessutom
torde kunna skänka ökad klarhet
över nämndernas arbetsuppgifter nu
och under kriminalvårdens fortsatta reformering.

Under hänvisning till vad som sålunda
anförts får jag härmed anhålla
om andra kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande frågor:

1. Delar herr statsrådet uppfattningen
att en konferens för anstaltsnämnderna
vid fångvårdsanstalterna vore av värde
för att i nuvarande kritiska läge inom
den slutna kriminalvården söka finna
vägar till de aktuella behandlingsproblemens
lösning?

2. Om så är fallet, har herr statsrådet
för avsikt att inkalla en dylik konferens?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Interpellation ang. redogörelse för regeringens
politik för befrämjande av en
liberalisering av utrikeshandeln i VästEuropa.

Herr OHLIN erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! De omfattan -

de restriktioner på utrikeshandeln, som
ännu fyra år efter krigsslutet förekomma
såväl i vårt land som i utlandet,
medföra ur det svenska folkhushållets
synpunkt allvarliga olägenheter. De försvåra
en produktiv inriktning av vårt
näringsliv och motverka en höjning av
vårt folks levnadsstandard. Om det önskvärda
i en utvidgning av den svenska
utrikeshandeln råder det därför knappast
några delade meningar. Enligt min
mening är det lika uppenbart att en sådan
expansion av det internationella
varuutbytet och dess mest effektiva inriktning
förutsätter en frigörelse av utrikeshandeln
från den statliga centraldirigeringen
av mera krisbetonat slag
lika väl som från den mera permanenta
dirigering som man på sina håll tänkt
sig att bibehålla. Erfarenheterna av de
senaste två årens försök till samordning
av de olika väst-europeiska staternas
dirigerande handelspolitik talar härvidlag
ett tydligt språk.

Ur svensk synpunkt är därför den
aktion som för närvarande pågår inom
den s. k. Marshallorganisationen och
som syftar till en liberalisering av de
handelspolitiska metoderna att hälsa
med största tillfredsställelse. Detta gäller
i första rummet överförandet av en rad
varor till frilistor, för vilka importtillstånd
beviljas automatiskt, men i andra
hand också de bilaterala kvoternas ersättande
med för importen från ett större
antal länder gällande s. k. globalkvoter.
Emellertid synes det förslag till
liberalisering av den svenska utrikeshandeln,
som regeringen nyligen offentliggjort,
icke innebära en så bestämd
aktion som man med hänsyn till Sveriges
intresse av den väst-europeiska handelns
frigörelse skulle kunna vänta.
Föga mer än 10 procent av varuimporten
från berörda länder synes ha placerats
på ovillkorligt gällande frilistor. Importen
av varor på de betingat gällande frilistorna
är också relativt liten. Av tillgängliga
tidningsuppgifter framgår att

Onsdagen den 2 november 1949.

Nr 26.

Interpellation ang. redogörelse för regeringens politik för befrämjande av en libe

ralisering av utrikeshandeln i Väst-Europa.

andra stater tänkt sig att tillämpa mera
omfattande frilistor. Från brittisk sida
har nyligen föreslagits att minst 50 procent
av importen från denna grupp av
stater skulle på detta sätt frigöras av
varje land. Det av svenska regeringen
föreslagna tillvägagångssättet att överföra
en rad varor till obetingat eller betingat
gällande listor med globalkvoter
är i och för sig välkommet men erbjuder
knappast någon fullgod ersättning
för en tillräcklig tillämpning av frilistorna.
Det förefaller som om vårt
land i stället för att tillhöra dem som
mest energiskt arbeta på utrikeshandelns
frigörelse snarast beträffande i utsikt
ställda egna åtgärder skulle stå tämligen
långt tillbaka i kön. I betraktande
av att Sverige undgått deltagande i kriget
och kunnat under senaste årtionde
stärka sitt näringsliv är det svårt att
förstå varför en sådan svensk återhållsamhet
skulle vara nödvändig eller välmotiverad.
Ju fler stater som »av försiktighetsskäl»
underlåta att energiskt
inskrida för en liberalisering av utrikeshandeln
desto mindre bli utsikterna till
den framgång för dessa strävanden som
ej minst ur svensk synpunkt är så betydelsefull.
Vid frågans bedömning bör
man ur svensk synpunkt beakta inte
blott de direkta fördelarna av utvidgad
utrikeshandel utan också de indirekta
gynnsamma verkningarna på Västeuropas
ekonomiska återuppbyggnad. Utsikterna
till fortsatt generöst stöd från
amerikansk sida till denna återuppbyggnad
synas också kunna i hög grad påverkas
av den energi med vilken de
väst-europeiska staterna, däribland Sverige,
bedriva detta arbete. Det synes
vara klart att om resultatet i fråga om
handelns frigörelse under den kommande
vintern inte sträcker sig längre än
som svarar till det offentliggjorda svenska
förslaget, så skulle detta resultat
med rätta i både Europa och Amerika
betraktas som otillfredsställande. Detta

skulle kunna få allvarliga psykologiska,
ekonomiska och politiska konsekvenser.

Med hänsyn till detta spörsmåls stora
vikt förefaller det önskvärt, att riksdagen
i en nära framtid får tillfälle att
dryfta detsamma.

Under hänvisning till vad jag här anfört
hemställer jag vördsamt om andra
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få rikta följande interpellation:

Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för den politik som
svenska regeringen för i avsikt att befrämja
en liberalisering av utrikeshandeln
i Västeuropa och därmed av vår
egen utrikeshandel för att på så sätt
skapa gynnsamma förutsättningar för
ekonomiskt framåtskridande och standardhöjning? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen:

nr 432, av herr Persson i Svensköp
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 215, angående bemyndigande
att till clearingkassa för kaffe
överföra tull, tilläggstull och skatt å
kaffe, in. in.;

nr 433, av herr Johnsson i Kastanjegården
in. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 217, angående
subventionering av vissa varor in. in.;
och

nr 434, av herr Christenson i Malmö
in. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 217.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.21 cm.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 26.

Fredagen den 4 november 1949.

Fredagen den 4 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen rir
432 av herr Persson i Svensköp m. fl.;
samt

till statsutskottet motionerna:

nr 433 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.; och

nr 434 av herr Christenson i Malmö
m. fl.

§ 2.

Föredrogs den av herr Persson i
Norrby vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående beredande
av tillfälle för innehavare av bruksåbohemman
att friköpa sina fastigheter.