1949 ANDRA KAMMAREN Nr 22 (Riksdagens protokoll 1949:22)

RIKSDAGENS tttt

PROTOKOLL

1949 ANDRA KAMMAREN Nr 22

27 maj.

Debatter m. m.

Sid.

Fredagen den 27 maj fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område (Forts, se em.)...... 3

Fredagen den 27 maj em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område (Forts.)............ 68

Bevillningarna för budgetåret 1949/50 ........................ 97

Samtliga avgjorda ärenden.

Fredagen den 27 maj fm.

Statsutskottets utlåtande nr 176, ang. anslag för budgetåret 1949/50 till

avskrivning av nya kapitalinvesteringar .................... 3

— nr 177, ang. anslag för budgetåret 1949/50 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster.............................. 3

— memorial nr 178, ang. tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret

1948/49 .............................................. 3

— nr 179, ang. uppskov med behandlingen av vissa till utskottet

hänvisade ärenden...................................... 3

Jordbruksutskottets utlåtande nr 53, ang. åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område (Forts, se em.)

Fredagen den 27 maj em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 53, ang. åtgärder i prisreglerande syfte

på jordbrukets område (Forts.)............................ 68

Bevillningsutskottets betänkande nr 44, ang. förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften........................................ 97

— nr 47, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1949/50,

m. .................................................. 97

1—Andra kammarens protokoll 19i9. Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Fredagen den 27 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
maj.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 6, bankoutskottets
utlåtande nr 46 samt första
lagutskottets memorial nr 46 och 47.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1949/50
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

177, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret 1949/50
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

178, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1948/49; och

nr 179, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 4.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i en till riksdagen
den 22 april 1949 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition,
nr 212, under åberopande av ett bilagt

utdrag av protokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit riksdagen
att

dels medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering
under nästkommande regleringsår av
produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
angivna riktlinjer;

dels å riksstaten för budgetåret
1949/50 under nionde huvudtiteln anvisa a)

till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 103 000 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
20 000 000 kronor;

dels ock antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
fortsatt giltighet av förordningen den
10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift å
mjölk, grädde och ost.

Enligt propositionen borde slutlig
ställning ej redan nu tagas till frågan
om prissättningen på jordbrukets produkter
för regleringsåret 1949/50.
Kungl. Maj :ts beslut i prisfrågan gällde
därför i första hand endast andra
produkter än mjölk och mejeriprodukter.
Frågan om en definitiv prisavvägning
för sistnämnda produktslag och
därmed den definitiva prisavvägningen
i dess helhet för jordbrukets produkter
hade ansetts böra upptagas först längre
fram. Kungl. Maj :ts beslut i prisfrågan
innebar i stort sett ingen förändring
i förut gällande priser.

1 detta sammanhang hade utskottet
därjämte behandlat ett antal till utskottet
hänvisade motioner.

I de likalydande motionerna I: 329

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

av herr Mannerskantz m. fl. och II: 415
av herr Norup m. fl. hade hemställts,

dels att vårprissättning å jordbrukets
produkter måtte företagas i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionen
angivna riktlinjer,

dels ock att å riksstaten för budgetåret
1949/50 under nionde huvudtiteln
måtte till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område anvisas ett reservationsanslag
av 141 500 000 kronor.

I motionen II: 416 av herr Svensson
i Ljungskile m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte uttala sig för ett bottenpris
på ägg av 2 kronor 25 öre samt
ett högsta pris av 3 kronor 25 öre per
kilogram.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 329 och II: 415 samt II: 416:

1) medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med de i propositionen
angivna riktlinjerna;

2) å riksstaten för budgetåret 1949/50
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 103 000 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
20 000 000 kronor;

II. antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående fortsatt
giltighet av förordningen den 10
juli 1947 (nr 378) om viss avgift å
mjölk, grädde och ost;

III. i anledning av motionerna 1:48
och II: 46, I: 174 och II: 225 samt I: 175
och 11:207 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville överlämna
motionerna till småbruksutredning -

en för att av utredningen tagas under
övervägande vid fullgörandet av dess
uppdrag;

B. att motionen 11:217 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna I: 124 och II: 145
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Tjällgren, Näslund, Aaby-Ericsson,
Svensson i Ljungskile, Norup, Johnsson
i Kastanjegården och Hseggblom,
vilka ansett, att utskottet i punkten A. I
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionen 11:416 samt med bifall till
motionerna 1:329 och 11:415,

2) å riksstaten för budgetåret 1949/50
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 141 500 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
20 000 000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr NORUP: Herr talman! I sammanfattningen
av det förslag som innefattar
prisreglerande åtgärder för jordbruket
under produktionsåret 1949/50
framhålles följande: »Med hänsyn till
det samband, som åtgärderna i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
ha med den allmänna ekonomiska stabiliseringspolitiken
har Kungl. Maj:t
ansett slutlig ställning ej redan nu böra
tagas till frågan om prissättningen på
jordbrukets produkter för regleringsåret
1949/50.» Detta uttalande att skjuta

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

på avgörandet om priser på jordbrukets
produkter till hösten har väckt en
hel del förvåning och undran hos jordbrukets
folk. Den kalkyl som varje år
uppgöres går ju ut på dels att klarlägga
skörderesultatet för det gångna
året, dels att ställa prognos för det år
som kommer. Följaktligen är jordbrukets
priskalkyl ingalunda en kalkyl
över jordbruksproduktionens bärighet,
utan man söker genom kalkylen konstatera
de förändringar i jordbrukets inkomster
och kostnader som skett sedan
basåret 1938/39. Man har dock genom
kalkylens resultat försökt skapa ett utgångsläge
för kommande års priser så
att jordbruket skall få täckning för ökade
kostnader och justering av priserna
i den mån förändringar skett som motivera
detta.

När en prissättning på jordbrukets
produkter skall ske, är det helt naturligt
att jordbrukarna vilja veta priset
på de olika produkterna så tidigt på
våren som möjligt för att kunna planlägga
sin odling och produktion. De få
härigenom möjlighet att företa de förändringar,
som de kunna vilja göra
på grund av prissättningen. Man har
också ända sedan 1943 försökt att fastställa
denna kalkyl så tidigt som möjligt.
Före 1943 fördes mycket segslitna
förhandlingar mellan regeringen och
jordbrukets organisationer, innan det
gick att få denna princip fastslagen.
Nu har man i många år tillämpat denna
princip, och bland jordbrukets folk
är det ett mycket starkt önskemål, att
man fasthåller vid denna princip att
prisbildningen skall fastställas redan
på våren. Det är ett berättigat krav från
jordbrukarna att i god tid få veta vilken
prisbildning som skall vara gällande.

Utskottsmajoriteten har också anslutit
sig till denna synpunkt, såsom framgår
av följande uttalande i utlåtandet:
»Obestridligen är det för jordbrukarna
en betydande fördel, att grunderna för
prisregleringen av jordbrukets produk -

ter fastställas redan på våren, innan
planering skett för den kommande produktionssäsongen,
varigenom möjlighet
skapas att beräkna lönsamheten för
olika produktionsgrenar och anpassa
produktionen därefter på lämpligt sätt.»
Reservanterna ha också kraftigt understrukit
önskvärdheten av vårprissättning.

Man frågar sig då: Vad är anledningen
till att vi i år inte få prissättning
i god tid utan att regeringen föreslår
att man skall uppskjuta prissättningen
till hösten av i synnerhet den
för jordbruket allra viktigaste produkten,
nämligen mjölken? Man säger från
regeringshåll att anledningen härtill är,
att om stabiliseringspolitiken skall kunna
genomföras måste överläggningar
först ske med olika grupper. Regeringen
kan dessförinnan inte ta ställning
till frågan om jordbruksprodukternas
prissättning. Jag vill uttala den förhoppningen
att detta uppskjutande till
hösten med denna fråga är något rent
tillfälligt. Det skulle givetvis vara av
värde, om man här i dag ifrån statsrådsbänken
kunde få fastslaget, att det
verkligen är en tillfällighet och att regeringen
inte här är inne på en ny
princip.

Jag nämnde att det ifrån regeringens
sida har sagts, att det är nödvändigt
att i år skjuta på fastställandet av jordbrukspriserna.
Det har vidare sagts, att
det är nödvändigt att till hösten sammankalla
representanter från LO, från
TCO och från jordbruket för att kunna
föra gemensamma överläggningar. Detta
gör, att jordbrukarna sc ännu mörkare
på situationen. När det från regeringens
sida talas om att skjuta på denna fråga
till hösten, frågar sig mången jordbrukare
vilken tidpunkt som avses: är
det på sensommaren, i augusti månad,
är det i september månad eller är det
först i oktober månad? Jag förmodar,
att frågan om vilken lönenivå man skall
underhandla om inte gör sig aktuell
vare sig för dem som äro anslutna till

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

LO eller till TCO förrän långt fram på
hösten. Jag är mycket angelägen att
här påpeka, att jordbruket inte kan
vänta på att underhandlingarna beträffande
jordbrukets prissättning uppskjutas
månad efter månad. Det skulle vara
att onödigt fresta tålamodet hos jordbrukarna.
Om underhandlingarna skulle
uppskjutas alltför länge, kan ingen
makt i världen hindra, att tålamodet
brister hos jordbrukarna.

Såväl jordbrukets prissättning som
stabiliseringspolitiken ha diskuterats,
när regeringen under vårens lopp kallat
representanter för lantbruksförbundet
och RLF, således jordbrukets organisationer,
till överläggningar med regeringen
om dessa ting. Jordbrukets
organisationer ha vid åtskilliga tillfällen
deklarerat, att de äro beredda att
stödja stabiliseringspolitiken. Jag vågar
hävda, att ingen grupp i samhället torde
vara mera angelägen om att stabiliseringspolitiken
fortsättes än jordbrukarna.
Detta beror på olika omständigheter.
Se vi det rent kalkylmässigt, får
ju jordbrukaren inte lägga en produktionskalkyl
till grund för prissättningen.
Det är först i efterskott, sedan man
har konstaterat skördeutfallet som en
prognos kan ställas, och detta medför
att jordbruket i efterhand får sin prisjustering.
Jag kan också konstatera att
under de år som gått, sedan allvarstider
och kristider inträtt i vårt land, har
det svenska jordbruket inte något år,
på ett eller två undantag när, kunnat
bidraga till en inflationistisk utveckling
i vårt land, eftersom jordbruket
fått sin prisbildning fastställd först i
efterskott.

När jag säger att vi inom jordbruket
äro villiga att stödja stabiliseringspolitiken
vågar jag tala för jordbrukets såväl
ekonomiska som fackliga föreningsrörelse.
Jag vågar också göra det på
det partis vägnar jag tillhör. Vi äro
till alla delar beredda att motarbeta att
vi komma in på en inflationistisk väg.
Regeringen är underkunnig om den sa -

ken. Vi ha framhållit detta vid olika
tillfällen. Jordbruket har också i handling
visat sig berett att gå den vägen.
Redan vid fjolårets underhandlingar
avstodo jordbrukarna 15 miljoner kronor
av det vi då hade att fordra enligt
kalkylen. Detta skedde dock under den
förutsättningen att det gick att bemästra
prisutvecklingen och hindra
lönekurvan att stiga. Glädjande nog har
ju detta gått någorlunda under detta år.

När det gäller jordbrukskalkylen har
man i huvudsak varit överens beträffande
beräkningen av utgifter och inkomster.
Beträffande inkomstsidan har
livsmedelskommissionen och livsmedelskommissionens
råd varit överens
med jordbrukarna om inkomsternas
storleksvolym. Däremot ha meningarna
gått isär om vad som skall räknas med
på kalkylens inkomstsida, vilket ju har
betydelse för prisbildningen. Från jordbrukshåll
har framhållits, att vissa inkomster,
t. ex. inkomster av oljeväxter,
endast tillfalla en del jordbrukare, och
därtill jordbrukare som bruka vårt
lands bästa jord och bo på slättbygderna.
Det kan då inte vara rätt, att de
jordbrukare som bo i de sämre delarna
av landet, t. ex. i skogsbygder, och som
i huvudsak äro hänvisade till mjölkproduktion,
skola avstå från sin rättmätiga
inkomst av mjölkproduktionen
för att därmed tillgodose anspråken på
att tillräckligt med matfett produceras
i detta land. Glädjande nog har ju matfettsproduktionen
ökats, så att man innevarande
år kunnat avveckla ransoneringen
av matfett. Detta har ju berott
dels på att mjölkproduktionen kunnat
någorlunda upprätthållas, dels att
vi haft en så pass stor oljeväxtodling.
På jordbrukarhåll ha vi varit av den
meningen, att vid beräkningen av inkomstkalkylen
bör man taga bort en
del merintäkter av oljeväxtodlingen, det
s. k. stimulanspriset, utöver de extra
kostnaderna för att framställa oljeväxter
vilka skola tilläggas på utgiftssidan.
Detsamma gäller producentbidraget.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Producentbidraget har ju tillkommit
för att tillgodose de ofullständiga jordbruken
i vårt land, eller sådana jordbrukare
som arbeta under sådana
förhållanden att de inte ha möjlighet
att på sina hemman få tillräckligt stor
inkomst för sig och sin familj. Även
om dessa ofullständiga jordbruk äro
små, producera de dock en hel del förnödenheter,
som äro så pass nödvändiga
för livsmedelsförsörjningen i vårt
land, att man inte kan draga ett streck
över dessa ofullständiga jordbruks produktion.
Det är därför nödvändigt att
tillse, att dessa jordbrukare även i fortsättningen
få existensmöjligheter. Men
även här kan man säga, att när det
gäller bidrag till en grupp jordbrukare,
som behövas i produktionen men som
inte av sina hemman kunna få tillräckligt
stora inkomster, skall detta inte betalas
enbart av andra jordbrukare utan
av samhället i dess helhet. Vi ha alltså
på jordbrukarhåll vågat hävda, att detta
bör vara en angelägenhet för hela samhället.

Vad beträffar jordbrukets utgifter
har det vid de överläggningar som fördes
inom livsmedelskommissionens råd
från lantarbetarförbundets ordförande
framförts den synpunkten att den utgiftspost,
som arbetskostnaden utgör,
är tilltagen för stor. Livsmedelskommissionens
prisdelegation, som har hand
om utredningen av kalkylen, har stött
sig på socialstyrelsens siffror, och det
har från jordbrukets sida framhållits,
att vi inte ha anledning att betvivla riktigheten
av dessa siffror. Det har på
lantarbetarhåll sagts, att om siffran
skulle bli godkänd, så skulle lantarbetarna
till hösten framställa krav på ytterligare
höjning av lönerna. Jag är
övertygad om att om man i detalj synar
socialstyrelsens uppgifter, vilket jag
inte skall göra här, så skall man finna,
att dessa äro de rätta. Om också inte
den kontanta timlönen är så hög, så
tillkommer övertidsersättning och framför
allt semesterersättning, varigenom

man kommer upp till det av socialstyrelsen
beräknade beloppet.

Vid beräkningen av jordbrukets arbetskostnader
har man använt en metod,
som förefaller något egendomlig,
om man skall hålla på med den i längden.
En hel del av kammarens ledamöter
veta ju, att man gått in för principen
att man minskar jordbrukets arbetskostnader
med 1% 9o om året. Visserligen
må erkännas att genom mekaniseringar
inom jordbruket ha många
jordbrukare kunnat minska arbetskostnaderna,
men samtidigt har det skett
löneökningar, och jag får säga, att på
mitt jordbruk har jag under de senaste
tio åren inte kunnat få arbetskostnaderna
att gå ned i kronor räknat, utan de
ha stigit mycket starkt. Följaktligen
måste vi på jordbrukarhåll reagera mot
att man fortsätter med detta system att
minska arbetskostnaderna med IY2 %
om året.

Fn annan sak, som också varit föremål
för diskussion, är räntekostnaden.
Vid beräkningen av den ersättning jordbruket
skall ha för sina kapitalinvesteringar
har man hittills tillämpat samma
ränta som var gällande för basåret.
I år har man gjort en noggrann undersökning
på den punkten och kommit
fram till tre olika förslag. Livsmedelskommissionens
prisdelegation är ju
sammansatt av ledamöter ifrån olika
grupper av samhället. Där äro både
producenter och konsumenter representerade
ävensom livsmedelskommissionen,
priskontrollnämnden och konjunkturinstitutet.
Även jordbrukarna ha
representanter där. Prisdelegationens
majoritet har kommit fram till ett A-alternativ,
enligt vilket räntekostnaden
för jordbruket skulle vara 283,9 miljoner
kronor för sistförflutna år. Enligt
B-alternativet, som bakom sig har lantbruksförbundets
representant direktör
Stensgård, har man kommit till 294,2
miljoner kronor, och enligt alternativ
C, som bakom sig har priskontroll nämndens
representant byråchefen Carbell

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

har man stannat vid 199,6 miljoner kronor.
Från majoritetens sida har sagts
att även om jordbruket är berättigat
att få denna ränta, kan man i år inte
tillstyrka att jordbruket får den, utan
man vill uppskjuta saken till en annan
tidpunkt. Följaktligen har man gått på
alternativ C och varit överens med
priskontrollnämndens representant om
att man inte nu skall ta upp räntekostnaden.
Skillnaden mellan de olika alternativen
grundar sig således på denna
olika uppfattning om räntan.

Vad beträffar det underskott som är
konstaterat har man kommit till det resultatet
att jordbruket skulle ha en kostnadsersättning
enligt prisdelegationens
majoritet av 235 miljoner kronor, enligt
direktör Stensgård av 236,o miljoner
kronor och enligt byråchefen Carbell
av 167 miljoner kronor. Skillnaden
mellan direktör Stensgårds ursprungliga
förslag och byråchef Carbells alternativ
är sålunda 69 miljoner kronor.
Det är följaktligen räntekostnaden som
åstadkommit detta.

Man har på olika håll varit överens
om att det statsbidrag som nu utgår till
jordbruket i form av subventioner,
nämligen 128 miljoner kronor, varav
90 miljoner kronor falla på mjölken
och 30 miljoner kronor på slaktprodukter,
skall utgå även under det år som
kommer. Det underskott som sedan
återstår, skulle enligt majoriteten inom
prisdelegationen stanna vid 47,0 miljoner
kronor, under det att direktör
Stensgård hävdar, att jordbrukets underskott
är 116,9 miljoner kronor. De
116,9 miljonerna motsvara i runt tal
tre öres höjning av priset på kg mjölk.
Egentligen bör jordbruket inte vara
tillfredsställt med tre öres höjning av
mjölkpriset. Det är god anledning
att föra fram rättvisekrav på att få ersättning
för följande saker: dels 69 miljoner
kronor i ökad räntekostnad, dels
att av inkomsten på oljeväxtodlingen
böra 35 miljoner kronor föras från inkomstsidan
och dels när det gäller pro -

ducentbidraget böra 39 miljoner kronor
föras bort från inkomstsidan. Man kommer
då upp till ett tillägg av 143 miljoner
kronor. Därtill återstår det av alla
konstaterade underskottet, 47,4 miljoner
kronor, vilket gör, att man ifrån
jordbrukets sida har anledning konstatera
ett underskott på sammanlagt 19U
miljoner kronor.

Nu ha jordbrukarna ingalunda tänkt
sig att kräva en prishöjning med hela
det belopp som vore nödvändigt för
att få de flesta produktionskostnaderna
täckta för mjölken. Nej, det begära vi
icke, men vi anse att de tre örenas
förhöjning bör kunna medgivas. Frågan
uppstår då: Kan denna prisförhöjning
rymmas inom stabiliseringspolitikens
ram? Ja, enligt vår mening kan
den det, och vi anse, att man icke då
bar någon anledning från statsmakternas
sida att skjuta på ett avgörande beträffande
jordbrukets prissättning till
hösten.

Jordbrukarna äro icke ensamma om
att anse det nödvändigt med en prishöjning
på mjölken. Man kan konstatera,
att kravet på 3-öreshöjningen mött
stor uppslutning. Samtliga tre borgerliga
partier ha enat sig om en motion,
vilken går ut på att jordbrukarna böra
få de 128 miljoner som de begära. Man
bar också i motionen framhållit nödvändigheten
av att mjölkproduktionen
stimuleras. Gör man icke det, kommer
det att ske saker och ting som nog
ingen önskar. Jordbrukarna komma att
tröttna på denna föga lönande produktion,
och uraktlåtenheten att redan nu
bestämma mjölkpriserna för 1949/50 kan
komma att förrycka sommarens normala
pålägg för mjölkkornas rekrytering,
vilket kan åstadkomma en del
svårigheter icke bara för kort tid utan
för långa tider framåt.

Det är ganska märkligt att se, att en
massa konsumenter icke reagera för en
skälig ökning av mjölkpriset. Dagens
Nyheter, som ingalunda är någon jordbrukarvänlig
tidning, har gjort en gal -

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

lupundersökning om saken, vars resultat
blivit, att 45 procent av dem som
tillfrågats icke ansett att 5 öres höjning
av mjölkpriset skulle vara orimlig. Vi
ha icke begärt 5 öre, vi ha endast begärt
3 öre. Vårt krav måste följaktligen anses
rimligt.

Om man ser på invägningssiffrorna
för mjölk för dagen, föreligger väl ingen
risk för att vi inom en snar framtid
skola stå utan mjölk. Det är dock vissa
tecken som tyda på att om man under
en längre tid icke ger jordbrukets förnämsta
produktionsgren bättre förhållanden
kommer mjölkproduktionen att
avtaga. Det är olika ting som tala härför.
Om vi se på befolkningsutvecklingen
på landsbygden, finna vi, att under
de senare åren har det skett en förflyttning
av människor från landsbygden
till tätorter och städer, detta säkerligen
på grund av jordbrukets dåliga
bärighet. Siffrorna äro på en hel del
håll verkligt skrämmande. I vissa landsortskommuner
kan man konstatera, att
det av personer i arbetsföra åldrar endast
finns 3 kvinnor mot 10 män. Detta
är så mycket mer bekymmersamt som
kvinnorna i stor utsträckning deltaga
i arbetet just när det gäller mjölkproduktionen,
vilken för såväl jordbruket
som övriga delar av samhället har så
stor betydelse. Många unga jordbrukare,
som skulle vilja bilda hem och
ingå äktenskap, kunna icke detta på
grund av svårigheterna för landsbygdens
folk. En annan sak är den tendens,
som tydligen gör sig gällande, att jordbrukarna
i allt större utsträckning sälja
sina kor för att i stället ha antingen
helt kreatursfria jordbruk eller jordbruk
med minskad djurbesättning. Enligt
gjorda undersökningar — jag skall
icke gå in i detalj på denna sak — ha
under de senaste tio åren icke mindre
än 20 000 jordbrukare, ja över 20 000,
övergått till kreaturslösa jordbruk eller
minskat sina djurbesättningar. Flnbart
under år 1948 ha icke mindre än (i 000
jordbrukare känt sig föranlåtna att av -

stå från att i större utsträckning ägna
sig åt mjölkproduktion. Man säger, att
denna minskning försiggår vid de jordbruk,
där man har anställd arbetskraft.
Nej, studerar man de gjorda utredningarna
skall man finna, att det sker oberoende
av jordbrukets storlek och att
tendensen skär igenom hela jordbrukarskiktet.
Därav kan man draga den
slutsatsen, att det måste finnas ett skäl
till en sådan utveckling, och skälet kan
icke vara något annat än att lönsamheten
för mjölkproduktionen är för dålig.

Vad prisbildningen på jordbrukets
produkter beträffar ha vi också framhållit
nödvändigheten av rörlighet i
priserna. Under det år som gått ha vi
kunnat bevittna prissänkningar på ägg
och potatis, och vi mena, att dylika prissänkningar
få lov att kompenseras genom
höjning av priset på andra produkter,
t. ex. mjölk. Den prissänkning som
skett har medfört eu sänkning av levnadskostnadsindex
och framför allt
livsmedelsindex. Sålunda har livsmedelsindex
sjunkit från september 1948
till mars 1949 med icke mindre än 4
enheter. Den höjning jordbrukarna här
begära skulle möjligen medföra en enhets
höjning av livsmedelsindex. Man
frågar sig då: Är det jordbrukets prisutveckling,
är det vad jordbruket begär,
som i dag är en fara för att stabiliseringspolitiken
icke skall kunna fullföljas?
Nej, enligt min mening icke. Däremot
har det förekommit höjningar av
levnadskostnadsindex beträffande ett
par saker. Levnadskostnadsindex har
beträffande kläder och skodon stigit
med cirka 2 enheter. Denna höjning, som
försiggått under några månader, har
ingen hört talas om. .lag har icke sett
att det för den skull i tidningarna talats
om att stabiliseringssträvandena äro i
fara. Men när det gäller jordbruket så
skulle en prishöjning, som medför eu
höjning av levnadskostnadsindex med
en enhet, föranleda all vi måste skjuta
på jordbruksprodukternas prissättning,
annars kan stabiliseringspolitiken kom -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ma i fara. När det talas om jordbrukets
prishöjningar tar man alltid till så
hårda ord, men när det talas om andra
grupper i samhället går det hela lugnt
och tyst och ingen människa säger något.
Det är ganska märkligt att icke
priskontrollnämnden har påpekat och
stoppat en utveckling, som medför en
höjning av levnadskostnadsindex med
2 enheter.

Trots att livsmedelskommissionens
delegation konstaterar, att jordbruket är
berättigat till en räntehöjning, förklarar
man att någon sådan icke får företagas,
eftersom man då riskerar så
mycket. Nog vilja jordbrukarna vara
med om en lugn samhällsutveckling och
försöka hjälpa till att skapa förståelse
mellan olika grupper, men man får
icke bli förvånad, om våra jordbrukare
hålla på att bli förtvivlade över att år
efter år få ha en längre arbetstid än
andra grupper mot en ersättning som är
betydligt lägre än andras.

Jag skulle tro att man här skulle
kunna gå jordbrukarna till mötes utan
att göra avsteg från stabiliseringspolitiken.
Jordbruket är berett att vid varje
tillfälle gå in i överläggningar om att
hålla vårt penningvärde uppe. Vi vilja
icke vara orsak till att det icke lyckas
att åstadkomma balans i samhällsekonomien.

Det är också ganska intressant att
konstatera, att trots att man under åtskilliga
riksdagar uttalat, att de som
arbeta vid jordbruket skola få samma
ersättning för sin insats i samhällsproduktionen
som andra grupper få, har
man, varje gång man ställes inför ett avgörande,
något skäl att skylla på. I
1947 års riksdagsbeslut om riktlinjerna
för jordbrukspolitikens utformning förklarades,
att jordbrukarna skola ha samma
ersättning för sitt arbete som andra
yrkesgrupper. Ja, vi begära inte att
vi skola få det bättre än andra. Men det
är märkligt hur vi gång på gång få erfara,
att detta är omöjligt att uppnå
för jordbrukarna.

Hur ligger det nu till med priserna
på de livsmedel, som komma från jordbruket?
Om priserna på jordbrukets
produkter höjas i enlighet med föreliggande
förslag, får då en svensk löntagare
i dag arbeta mera för att kunna
köpa de livsmedel han behöver än han
måste göra före kriget? Jag har här en
liten statistik som ger besked om den
saken.

En industriarbetare i Stockholm får
i dag, för att ta ett exempel, arbeta
sju minuter för att kunna köpa samma
kvantitet mjölk som han år 1939 fick
arbeta i nio minuter för att kunna köpa.
Om reservanternas här föreliggande förslag
skulle gå igenom, så medför det,
att denne industriarbetare i stället måste
arbeta i åtta minuter. När det gäller
mejerismör fick samme man arbeta 111
minuter år 1939 mot 201 minuter i dag.
För ost äro motsvarande arbetstider 77
minuter 1939 och 62 minuter i dag.
När det gäller ägg var 1939 års arbetstid
62 minuter mot 86 minuter under
det sist förflutna året, med då rådande
livsmedelsindex. Med dagens prisläge
behöver han dock bara arbeta i 64 minuter.
För potatis fick han arbeta 5
minuter 1939 och sex minuter förra
året. Med den prisbildning, som vi nu
ha på potatis, räcker det emellertid med
fyra minuter.

Jag skulle kunnat fortsätta att läsa
upp hela denna lista, varvid man skulle
finna, att en arbetare i dag icke behöver
arbeta så lång tid för att köpa
livsmedel, som han var tvungen att
göra före kriget. Följaktligen är det inte
att sätta stabiliseringspolitiken i fara,
när vi från jordbrukarhåll framställa
dessa krav, som vi anse vara mycket
berättigade.

Jag måste än en gång understryka, att
vi jordbrukare äro betänksamma när
man från regeringens sida vädjar till
oss att vi skola hjälpa till i stabiliseringspolitiken,
under det man samtidigt
underlåter att se till, att jordbruket får
sina berättigade krav tillgodosedda.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Men när man gjort det, skola vi vara
ännu mera beredda än nu att hjälpa till.

Beträffande förhållandena på jordbrukets
område nästa år har man tidigare
förutsatt, att de hittills utgående
statssubventionerna, 120 miljoner kronor,
skulle utgå även då. Det skedde
dock en förändring därvidlag i mars
månad i år. Då höjdes smörpriset med
40 öre per kilogram samtidigt som priset
på margarin sänktes med lika
mycket. I samband därmed bestämdes,
att jordbruket skulle få behålla hela
ökningen av smörpriset, men samtidigt
drog man in det statsbidrag, som dittills
utgått för smörmjölken. Vi mena,
att detta borde ändras tillbaka igen för
den kommande tiden. Efter den 1 september
i år, då bestämmelserna enligt
den nya prognosen börja tillämpas, bör
jordbruket kunna få ut även det fulla
statsbidraget för smörmjölk, 70 öre per
kilogram smörfett.

Sedan skall jag med några ord beröra
de synpunkter, som vi reservanter ha
framfört beträffande oljeväxtpriset. Vi
ha ansett, att det belopp på uppskattningsvis
35 miljoner kronor, som utgör
summan av stimulanspriset å oljeväxter
samt i kalkylen icke upptagna merkostnader
för denna odling, skall utbrytas
ur kalkylens inkomstsida. Det är nämligen
ett hela samhällets intresse att en
så stor mängd som möjligt av fettämnen
åstadkommes. Det måste då vara felaktigt
att de merpriser, som äro nödvändiga
för att åstadkomma denna
oljeväxtodling, skola avdragas på de
jordbrukares inkomster, som annars
äro hänvisade till mjölkproduktion.
Därför ha vi reservanter föreslagit, att
35 miljoner kronor utbrytas ur kalkylen.

Det är samma sak med producentbidraget.
Det har varit föremål för mycket
stora förändringar. Under basåret 1938/
39 utgick det med endast 3,f> miljoner
kronor, men för innevarande år beräknas
det till 75 miljoner kronor. Efter
den 1 juli 1948 utgår sådant bidrag endast
till jordbrukare, som ha högst tio

hektar jord, vilket medför, att sådana
jordbrukare som ha mellan 10 och 15
hektar jord som fingo bidrag i fjol, nu
få vidkännas en inkomstminskning på
icke mindre än cirka tio miljoner kronor.
Det är onekligen mycket begärt att
dessa jordbrukare skola bära en så stor
inkomstminskning, samtidigt som jordbrukare
med mindre än tio hektar jord
på grund av speciella förhållanden
erhålla en inkomstökning på något över
39 miljoner kronor. Vi reservanter anse
därför, att ett avdrag på 39 miljoner
kronor bör göras på kalkylens inkomstsida.

När det sedan gäller räntekostnadsstegringarna
ha vi reservanter den meningen,
att om vi också inte nu kunna
få de 69 miljonerna — man har ju förklarat
att det inte går — så bör det i
vart fall vara berättigat att den räntekostnadsökning
som har uppstått mellan
produktionsåren 1948/49 och 1949/
50, nämligen 7 miljoner kronor, uppföres
på kalkylens kostnadssida.

Om vi nu summera tillsammans de
olika poster, som jordbruket här har
begärt: 35 miljoner kronor till oljeväxtodlingen,
39 miljoner kronor till
producentbidrag och 7 miljoner kronor
till räntekostnadsökningar, så äro vi
uppe i 81 miljoner kronor. Om vi till
denna summa lägga det bidrag till täckande
av beräknat underskott, som alla
varit överens om, nämligen 47,4 miljoner
kronor, så komma vi fram till 128,4
miljoner kronor, vilket är det belopp
som reservanterna i dag begära.

Beträffande frågan om hur dessa bidrag
skola utgå ha reservanterna icke
velat framlägga något detaljerat förslag.
Vi ha i stället menat, att Kungl. Maj :t
genom överläggningar med livsmedelskommissionen
och jordbruksorganisationerna
bör bestämma detta och söka
åstadkomma en anpassning för att avtalsmiissigt
tillföra jordbruket vad vi
bär ha begärt. Vi ha dock i reservationen
föreslagit, att man genom en höjning
av konsumtionsmjölkprisct med

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tre öre och höjning av priset på ost och
grädde samt en del andra produkter
skall tillföra jordbruket 87 miljoner
kronor. Återstoden bör tillföras jordbruket
i form av statsbidrag. Därigenom
blir det nödvändigt att det av regeringen
föreslagna bidraget ökas från 103
miljoner kronor till 141,5 miljoner kronor.
På det sättet kan man ge jordbruket
vad det begärt, och det rymmes enligt
vår mening inom stabiliseringspolitikens
ram.

Till slut måste jag uttala min förundran
över att regeringen, när den vädjar
till jordbruket att öka sin produktion
för att hjälpa till att återställa balansen
i samhällsekonomien, låter denna vädjan
åtföljas av den här ådagalagda bristen
på förståelse för jordbrukarnas berättigade
krav. Jag ställer mig också
frågande till de jordbrukare, som i dag
icke vilja stödja jordbrukarnas eget förslag,
utan anse att våra krav bli tillgodosedda
genom regeringens förslag.
Det som vi jordbrukare här begära,
kommer ju ändå att medföra, att rättvisa
skipas för tusentals yrkesbröder.

Herr talman! Jag har här försökt
framlägga några av de synpunkter, som
vi jordbrukare ha på föreliggande fråga,
och jag skall be att få sluta med att
yrka bifall till den reservation, som är
avgiven av herr Tjällgren m. fl.

Häruti instämde herrar Persson i
Norrby, Boman i Stafsund och Carlsson
i Bakeröd.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Sedan nu oppositionens huvudtalare,
herr Norup, har haft ordet, anser jag
det vara på sin plats att deklarera regeringens
ståndpunkt och ställning till
denna fråga och ange orsakerna till att
vi tyvärr inte lyckats få till stånd en
förhandlingsmässig överenskommelse
av samma slag som fjolårets.

Herr Norup sade vid flera tillfällen i sitt
anförande, att man på jordbrukarhåll var

mycket angelägen om att stå på samma
linje som regeringen när det gäller själva
principen i stabiliseringspolitiken.
Herr Norup erinrade om att jordbrukarna
under fjolårets förhandlingar gåvo
bevis för detta, och menade, att man
J även under årets förhandlingar hade intagit
samma attityd. .Tåg är beredd att
verifiera, att de svenska jordbrukarna
under 1948 visade all den förståelse,
som kan begäras, för regeringens stabiliscringspolitik.
Att vi icke kommit
överens i år beror naturligtvis ytterst
på att regeringen i stabiliseringspolitiken
har en annan gradering än jordbrukarna.
De senare hävda, att det inom
ramen för stabiliseringspolitiken finns
större möjligheter än vad regeringen
anser.

Efter den samlade uppgörelsen med
olika grupper av löntagare: statstjänare,
jordbrukare och representanter för handel
och industri, kommo vi förra året
fram til! den stabiliseringspolitik, som
i dag gäller, och vi kunna så här i efterhand
glädjande nog konstatera att politiken
har lyckats, fastän kanske många
av oss icke voro så bergfast övertygade
om att den skulle göra det. Den prisstegringsvåg,
som varit på väg inom landet
sedan 1945 och fram till 1948, har hejdats.
Sedan stabiliseringspolitiken inaugurerades
och fram till den dag som är
ha vi i stort sett haft oförändrade levnadskostnader.
Jag menar därför, att
fjolårets stabiliseringsöverenskommelse
och allt vad som låg bakom den var något
av ett mogenhetsprov på det svenska
folkets samhällsekonomiska insikter
och realistiska verklighetssinne.
Bakom den överenskommelsen lågo
ställningstaganden, som onekligen inneburo
stora uppoffringar. Jordbrukarna
förklarade sig då, som herr Norup också
anförde, beredda att avstå från de 15
miljoner kronor, som erfordrades för
att fjolårets kalkyl skulle balanseras.
Stats- och kommunalanställda tjänstemän
avstodo från en summa, som man
brukar uppskatta till mellan 75 och 100

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

miljoner kronor. Fackföreningsfolket
följde den stabiliseringslinje, som statstjänarna
hade anslutit sig till, och prolongerade
praktiskt taget alla sina avtal.
Detta innebar naturligtvis utomordentliga
uppoffringar från de olika
fackförbundens sida. Jag ber att få erinra
om, att man 1947 gjorde en hel del
kollektivavtalsmässiga överenskommelser
av den karaktären, att man skulle
anpassa lönerna till den omlagda dyrortsgrupperingen.
Man kunde inte göra
detta på en gång, och därför skrev man
avtalsutfästelser, där man hade arbetsgivarnas
accept på, att man skulle gå
halva vägen 1947 och andra hälften
1948. Trots denna klara utfästelse på
förhand avstod fackförbundsfolket i stabiliseringens
stora och viktiga intresse
från att begära fullföljande av denna
anpassning. Hur många tiotals eller
hundratals miljoner kronor som de därmed
avstodo ifrån finns det ingen uppskattning
av, men det råder ingen tvekan
om att det uppgick till mycket stora
summor.

Stabiliseringspolitiken lyckades under
fjolåret helt enkelt därför, att man
genomförde den konsekvent. Det tolererades
inga undantag från stabiliseringslinjen,
ty om man skulle gjort undantag,
så skulle undantagen ha blivit regel.
Det fanns på så oändligt många
håll utomordentligt välmotiverade anspråk
på den eller den lilla justeringen,
men alla sådana anspråk avvisades hänsynslöst
i stabiliseringens intresse. Man
hörde inte på sakskäl, man tog inga sakskäl,
ty man visste, att om det sprack
på eu enda liten punkt i denna front,
så skulle hela aktionen misslyckas. Då
skulle fronten rullas upp i hela dess
vidd.

Denna politik har synts många människor
stel och kantig, och regeringen
har fått uppbära mycket klander för
stabiliseringspolitikens konsekvenser på
bl. a. prisområdet. Man har sagt att linjen
har varit stel, och att den har, som
man säger, försvårat den smidiga an -

passning, som i vissa lägen varit önskvärd.
Men jag ber att få erinra om, att
ett misslyckande i stabiliseringspolitiken
hade för oss alla inneburit så uppenbara
samhälleliga vådor, att jag inte
tror att någon ärlig människa hade varit
beredd att ta alla de konsekvenser,
som en ny giv i pris- och lönestegringsavseende
skulle ha inneburit. För att
hålla den linje som regeringen företrätt
ha vi haft den mycket bestämda uppfattningen,
att man får ta stabiliseringspolitikens
nackdelar, dess stelhet och
kantighet, därför att det är ett mindre
ont än dess alternativ.

Nu har regeringen, och jag kan också
säga fackföreningsfolk, jordbrukare,
löntagare och tjänstemän, icke tagit alla
dessa besvärligheter bara för att få ett
ögonblicks andrum, för att sedan fortsätta
jakten efter obefintliga värden,
mot ett ödelagt penningvärde. Inom regeringen
ha vi en mycket bestämd uppfattning
om att stabiliseringspolitiken i
och för sig icke är någon intressant parentes
i det samhällsekonomiska sammanhanget.
Den är i stället en gemensam,
nationell kraftansträngning långt
utöver det vanliga för att rädda framför
allt de breda lagrens levnadsstandard,
en kraftansträngning som får
hålla i så länge prisstegringstendenser
och inflationsfara äro dagsaktuella problem.

Från dessa premisser har regeringen
behandlat jordbrukets prisfrågor innevarande
år. När det under de hållna
överläggningarna visade sig, att man
från jordbrukarhåll icke ansåg sig kunna
träffa överenskommelser för nästa
regleringsår enbart genom att balansera
jordbrukets totalkalkyl efter hittills tilllämpade
grunder och regler — jag ber
att få understryka: efter de grunder
och regler, som ha gällt under de åtta
—nio år vi ha haft totalkalkylen såsom
rättesnöre för jordbrukarnas kompensationer
— då blev detta för regeringens
del icke en fråga enbart mellan jordbrukarna
och regeringen. Då blev det

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

en fråga, där alia de i stabiliseringspolitiken
involverade grupperna äro direkt
engagerade.

En balans enligt de gamla grunderna
skulle motsvara en kompensation till
jordbruket på 47 eller 48 miljoner kronor.
Kravet har nu från jordbrukarhåll
konkretiserats, dels i den gemensamma
borgerliga partimotionen och dels i den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen,
till en kompensationssumma på
128 miljoner kronor. Kravet konkretiserades
vidare till att också innebära tre
öres förhöjning på all konsumtionsmjölk
och — här säger jag något som
kanske inte framgick av herr Norups
anförande — fyra öres förhöjning på
den flaskmjölk, som säljes i Stockholm
och Göteborg. När jordbrukarna dessutom
krävde prishöjningar på ost, grädde
och kött och därutöver cirka 20—25
nya miljoner i statssubventioner — ja,
då kunde regeringen inte med bästa vilja
i världen få detta att passa in i den
stabiliseringspolitik, som nu föres.

Jag vill här passa på tillfället att ett
litet ögonblick uppehålla mig vid en detalj.
Man har nämligen från jordbrukarhåll
inte bara begärt, att de gamla subventionsmiljonerna
till smörmjölken
skulle fortsätta, utan man har också,
som jag sade, begärt 20—25 nya miljoner.
Arrangemanget med prishöjningar
på smör och prissänkningar på margarin
innebar nämligen, att staten sparade
38 å 40 miljoner kronor i mjölkpristillägg
till produktmjölken, men staten
förlorade samtidigt mellan 20—25 miljoner
i icke erlagda margarinacciser.
Följaktligen blev den verkliga besparingen
endast skillnaden mellan de
förstnämnda 38 å 40 miljonerna och de
20—25 miljoner, som vi förlorade i utebliven
margarinaccis. När jordbrukarna
därför nu begära hela beloppet, 40
miljoner kronor, så innebär det, att man
där måste sätta till nya subventionsmiljoner.
Jordbrukarnas krav, som preciserades
till dessa 128 miljoner kronor
och detaljpreciserades i dessa prishöj -

ningar och subventioner, följdes dessutom
av den deklarationen, att det här
är ett bud med visst förbehåll, ett bud
som gäller för nästa regleringsår under
en mycket bestämd förutsättning, nämligen
att stabiliseringspolitiken för alla
övriga grupper fortsätter även under
nästa år. Om det blir på det sättet, att
statstjänstemännen, fackföreningsfolk,
löntagarna över huvud taget, utnyttja
höstens diskussioner för att få någon
kompensation i höjda löner, ja, då ha
jordbrukarna förklarat att de icke stå
för detta bud på 128 miljoner för nästa
regleringsår. Då skola de vara med och
ha en ny priskompensation till jordbruket,
som följer parallellt med vad löntagarna
till äventyrs — detta är ju gissningar
— kunna utverka. Ja, jag vill
inte säga något illa principiellt sett om
själva denna attityd. Man kan naturligtvis
säga från jordbrukarhåll, att om det
brakar loss i höst, om det blir allmänna
löneökningar, då skola också vi vara
med för att inte komma i ett sämre läge.
Men det är ju angeläget att understryka,
att jordbrukets ställningstagande i
dag innebär en överenskommelse under
vissa bestämda förbehåll, nämligen att
de andra grupperna ligga stilla. Blir det
nu rörelser på den kanten är vad som
föreslagits i partimotionen och i reservationen
endast en partiell kompensation
till det svenska jordbruket.

När således budet fick karaktär av en
förhandsinteckning i den gemensamma
diskussion, som under alla förhållanden
måste äga rum i höst och där, efter
vad jag förstår, även jordbrukarna
måste kopplas in, framstår det så mycket
klarare, hoppas jag, för kammarens
ledamöter, att regeringen inte gärna
kunde vara beredd till denna partiella
uppgörelse under vissa förutsättningar.

Nu har man gjort gällande, att detta
regeringens handlingssätt kommer i
kollision med den av riksdagen 1947
uttalade principen om vårprissätlning
på jordbrukets produkter. Det måste betraktas
som ganska självklart att rege -

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ringen och riksdagen i särskilt motiverade
fall skola kunna göra avsteg från
principen om vårprissättning. Även reservanterna
ha ju klart ställt sig på den
ståndpunkten, att sådant avsteg skall
kunna ske om synnerliga skäl därtill
föreligga. Då kan man fråga sig: föreligga
dessa skäl? Jag hoppas att jag
med vad jag inledningsvis har anfört
även har motiverat att dessa skäl äro
mycket klart för handen innevarande
år. De vid många tillfällen uttalade farhågorna
för att ett uppskjutande av
prissättningen på mjölk till hösten kunde
medföra risker för vår mjölkförsörjning
och svårigheter för den enskilde
jordbrukarens produktionsplanering, betraktar
jag som mera känslomässigt än
sakligt grundade.

Jag har tidigare i kammaren i samband
med ett interpellationssvar till
herr Jansson i Aspeboda erinrat om att
den nedgång i siffrorna för mjölkproduktionen,
som vi bevittnat under senare
år nu glädjande nog ser ut att avlösas
av en uppgång. Att nedgången var
markant under 1948 var inte så överraskande
med hänsyn till 1947 års
utomordentligt dåliga foderskörd. Jag
erinrade vid nyssnämnda tillfälle om
att även när siffrorna för mjölkproduktionen
voro som lägst, voro de ändå
väsentligt högre än efter förra gången
vi hade missväxt, i början på 40-talet.
Invägningssiffran för första kvartalet i
år ligger 41/2 procent högre än för ett
år sedan. Storboskapsslakten är också
en mätare av utvecklingen på det här
området. Den ligger 17 procent lägre än
i fjol. Livdjurspriserna, en tredje mätare
av läget på området, äro högre i
dag än vad de någonsin varit tidigare.
Och om man försöker få en uppfattning
om fastighetsvärdenas utveckling
inom det svenska jordbruket, finner
man att tendensen är klar och otvetydig.
Den iir alltjämt absolut och markant
stigande, och intet undantag göres
för fastighetsvärden inom typiska
mjöl k produktion som råden.

Så mycket kunna väl ändå kammarens
praktiska jordbrukare vara ense
med mig om, att om det mjölkpris, som
kommer att fixeras när detta regleringsår
har gått till ända, dvs. den 1 september
i höst, blir ofördelaktigt ur jordbrukarnas
synpunkt, kanske så ofördelaktigt
att det föranleder jordbruket att
ändra sin produktionsplanering, så
framtvingar väl inte detta ett ställningstagande
för vederbörande jordbrukare
i dag, när djuren gå på bete, när han
har foder för dem praktiskt taget gratis,
när de gå och äta upp sig och öka i
vikt. Han kan uppskjuta detta ställningstagande
tills i höst, när han bedömer
sina foderresurser för kommande
år och betraktar dem i samband med
då gällande mjölkpris. Detta ställningstagande
komma de svenska jordbrukarna
att ställas inför i oktober månad i
år. Jag tillåter mig hysa den förhoppningen,
att vi då skola ha träffat uppgörelse
med jordbrukarna om det nya
mjölkpriset. Jag nämnde att nu gällande
avtal inte utgår förrän den 1 september.
Regeringen har meddelat jordbrukarnas
förhandlare, att regeringen har
för avsikt att i så god tid som möjligt
ta upp nya diskussioner med jordbrukarna,
för den händelse kammaren här
i dag följer regeringens förslag, nya diskussioner,
som ha annonserats till månadsskiftet
augusti—september. Regeringen
räknar då med att kunna koppla
tillsammans dessa diskussioner med de
ekonomiska diskussionerna med övriga
samhällsgrupper.

Jag skulle, herr talman, här kunna
sluta denna mera allmänna motivering
för regeringens ställningstagande. Jag
tänker inte upptaga kammarens dyrbara
tid med en detaljdiskussion om tillförlitligheten
och sanningsenligheten av
någon speciell post å jordbrukskalkylens
inkomst- eller utgiftssida. Jag tror
det lönar sig mycket litet. De jordbrukare,
som i likhet med mig haft tillfälle
att syssla med dessa frågor under
åtskilliga år, ge mig säkerligen rätt på

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

denna punkt. I den borgerliga reservationen
förekomma dock ett par uttalanden,
som jag finner anledning att ändå
i all korthet bemöta.

Jag vill först ett ögonblick uppehålla
mig vid de här ifrågasatta prisstegringarnas
indexmässiga verkan. Denna har
av jordbrukarna själva taxerats till en
enhet. Man har motiverat sin ståndpunkt
med att denna höjning bör kunna
tolereras, eftersom konsumenterna
genom prissänkningen på potatis och
ägg under det gångna året faktiskt ha
vunnit en enhet. En sådan diskussion
har ju alltid sitt teoretiska intresse. I
en skrivelse, som jordhrukarorganisationerna
ha ingivit till Kungl. Maj :t och
som finns återgiven i propositionen, är
man till och med så djärv att man säger:
i fjol räknade vi med att få ett pris
av 3:30 per kilogram ägg och i år ha vi
fått ett pris av 2: 50 per kilogram. Skillnaden
blir 80 öre per kilogram. Om vi
räkna med en kvantitet av 80 miljoner
kilogram, ha konsumenterna härigenom
faktiskt gjort en besparing på 64 miljoner
kronor. Jag ber att få understryka
att detta är en utomordentligt teoretisk
diskussion. Våra beräkningar i fjol vår
om vad priset skulle bli och våra beräkningar
i år äro dock intet annat än
gissningar, även om dessa för all del
kunna baseras på en mycket hög grad
av sannolikhet. Man kan ju bara för att
illustrera hur orimligt det är att bita
sig fast alltför hårt vid en sådan här
linje säga: skulle vi i fjol ha gissat, inte
på 3:30 utan på, vad skall jag säga, 4
eller 5 kronor per kilogram, hade skillnaden
blivit ett par gånger större. Då
hade man kunnat säga, att här ha konsumenterna
tjänat två å tre gånger mera,
som skulle ha kompenserats genom
högre priser på någonting annat. Nej,
här får man helt naturligt taga hänsyn
till vad priset blev och vad inkomsten
för jordbruket blev.

Innan jag går närmare in på detta
spörsmål vill jag bara för att understryka
hur regeringen ser på själva

prisstegringstendenserna slå fast, att vi
i dagens läge ha ett index på 166. Indextalet
är 169 eller närmare preciserat
168,51. Passeras denna siffra skola
som bekant statstjänare och andra, som
ha sina löner indexreglerade, ha de 75
—100 miljoner kronor, som de avstodo
under fjolåret, och därutöver en lönejustering.
Jag vet inte hur mycket denna
kan uppgå till, men den är väl ungefär
av samma storleksordning, kanske
något mera. Det är väl ingen som
tror, att det i en sådan situation blir
stilla på lönemarknaden i övrigt. Då
ha vi fått det hela i rullning, och därför
måste regeringen vara så utomordentligt
försiktig gentemot alla reella
stegringar av index. Ty den marginal
inom vilken vi kunna operera är mycket
liten. Ett genomförande av jordbrukets
prisförslag höjer index med en
enhet, från 166 till 167. Det kan ingen
jordbrukare förneka. Sedan kan man
naturligtvis säga, att om priserna skulle
blivit så höga som vi trodde i fjol,
skulle siffran varit ännu högre. Då
skulle denna höjning med en enhet ha
kommit någon gång under vintern. Men
vi måste ju utgå ifrån vad som är sakligt
och realistiskt i dag. Det är att index
genom de föreslagna prishöjningarna
stiger från 166 till 167, utan att
denna stegring balanseras av några
nedåtgående priser. Så är det reella läget
i dag.

Tåla vi denna prishöjning? Det kan
man fråga sig. I de undersökningar,
som vi ha försökt verkställa för att få
någon överblick över den troliga utvecklingen,
ingå vissa utredningar
ifrån priskontrollnämndens sida. Först
och främst måste man konstatera att
även om det är riktigt som herr Norup
säger, att levnadskostnadsindex har varit
oförändrat från september 1948 till
mars 1949, så har detta förhållande
inte gällt under april 1949. Livsmedelsindex
har stigit med en halv enhet under
april månad. Dessutom räknar priskontrollnämnden
med att man inte

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

kommer undan vissa andra stegringar,
betingade av förhållanden, som det
inte går att komma förbi. Det är bl. a.
den säsongmässiga prishöjningen på
ägg, en prishöjning som ligger fullt
inom ramen för regeringens förslag.
Det är vissa troliga prishöjningar på
fisk och grönsaker. Det är ju känt för
alla, att när de färska primörerna på
det området komma i marknaden, bli
de dyrare än de gamla grönsakerna
från fjolåret, vilka vi nu konsumera.
Även om dessa varor i och för sig äro
billiga, får denna prishöjning sin avspegling
i levnadskostnadsindex. Man
presumerar således att det föreligger
stark risk att vi på fisk, frukt och
grönsaker ha att vänta en prisstegring
inom de närmaste månaderna, som
sammantaget betyder en halv enhet.
Om vi skola avveckla köttransoneringen
och göra det i samförstånd med
dem som allra intensivast kräva köttransoneringens
avveckling, framför allt
affärsmännen och slaktarna, däribland
även jordbrukarnas slakteriförbund,
tror jag att det är klokt att räkna med
att denna avveckling kommer att höja
levnadskostnadsindex — och det gör
man också från de indexsakkunniga
myndigheternas sida —■ med ytterligare
en enhet.

Jag liar anfört detta som en illustration
till det ansträngda läget. Accepterar
man jordbrukets krav här i dag,
accepterar man handelns krav vid en
avveckling av köttransoneringen, får
man den antydda prisutvecklingen på
fisk och grönsaker och den säsongmässiga
prishöjningen på ägg, som ju är
odiskutabel — ja, då ha vi faktiskt passerat
indextalet med ungefär en halv
enhet. Och sedan föreställer jag mig
att ingen makt i världen kan hindra
växelvisa pris- och lönehöjningar i
snabb takt och med ett samlat resultat
som ingen i denna kammare önskar.

Men jag vill också betrakta dessa
problem ur en annan synpunkt. Så
länge man har uppgjort eu totalkalkyl

för jordbruket, så har den principen
gällt, att man gör en relativitetsberäkning
av jordbrukets inkomster och
kostnader och säger, att det förhållande
som rådde mellan dessa båda komponenter
i förkrigsläget skall vara detsamma
än i dag. Hur manövrerar man
en sådan utveckling? Jo, helt enkelt
därigenom att man räknar med kvantiteter
och priser. Jordbrukets inkomster
får man, som alla förstå, genom en
enkel multiplikation av priser och
kvantiteter. När jordbrukarna få dålig
skörd och så länge som riksdagen har
den uppfattningen, att jordbrukets
kostnader skola balanseras på inkomstsidan,
tvingas vi att ge jordbruket högre
priser eller mera inkomster per varje
kilo mjölk, per varje kilo smör och
per varje kilo kött för att det skall
komma upp till den erforderliga balansen.
När vi ha goda skördeår och få
stora kvantiteter, kan det till och med
bli diskussion om att sänka ett enskilt
ä-pris. Vi komma ändå totalt sett till
följd av de större kvantiteterna att
skaffa de täckningar som äro erforderliga.
Nu inför man från jordbrukarhåll
som ett stöd för sin argumentering ett
alldeles nytt moment i denna prisdiskussion.
Man gör gällande, att eftersom
äggpriset har sjunkit och eftersom
potatispriset har sjunkit, ha konsumenterna
ändå härigenom tillförts så och
så många miljoner, för vilka jordbrukarna
givetvis borde få kompensera sig
genom att höja mjölkpriset. Man har
som sagt i den skrivelse till Kungl.
Maj:t som är refererad i propositionen
uppskattat konsumenternas vinst på
äggprissänkningen till 64 miljoner kronor.
Av Kungl. Maj :ts proposition
framgår, att jordbrukarnas inkomster
på äggförsäljningen 1948 prognosmässigt
uppskattades till, jag vill minnas,
186,s miljoner. Sedan sjönko priserna
icke oväsentligt, men kvantiteterna stego
så avsevärt, att den reella inkomsten
blev dessa 186,0 miljoner kronor.
När vi taxera inkomsten av äggpro -

■i

Andra kammarens protokoll Nr 22.

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

duktionen för nästa år, räkna vi fortfarande
med en stor kvantitet och
komma fram till att inkomstminskningen
för äggproduktionen kan röra sig om
ett tiotal miljoner kronor. Jag tror att
det vore klokt av jordbrukarna att
vara konsekventa och hålla på totalkalkylens
principer. Skulle vi börja laborera
med hur man bedömer de enskilda
produkterna och skulle man
binda fast ett enskilt pris med bortseende
från vad jordbrukskalkylen totalt
ger för utslag, då kan det hända att
man från den andra sidan kommer och
säger: Ni ha fäst en så avgörande betydelse
vid å-prisets höjd, att ni få acceptera
detta å-pris, även om denna
kvantitet blir liten. Jag vill således i
jordbrukarnas eget intresse understryka,
att de böra acceptera jordbrukskalkylen
som den föreligger, d. v. s. som
en total kalkyl men med rätt för jordbrukarna
att få kompensation för den
kostnadsutveckling, som inträffar, om
man betraktar jordbruket som en enhet.

Jag vill även säga några ord om det
så mycket diskuterade stimulanspriset
på oljeväxter. Jordbrukarna ha begärt,
att man under innevarande år skall
lägga 35 miljoner kronor av oljeväxtinkomsterna
vid sidan om kalkylen.
Detta innebär, att man får en brist å
inkomstsidan, som skall täckas genom
prisstegringar på andra produkter.
Man vill lägga dessa 35 miljoner kronor
utanför kalkylen därför att det här
gäller, som man säger, en stimulansinkomst,
vilken tillfaller oljeväxtodlarna.
Herr Norup har här utvecklat
jordbrukarnas synpunkter på denna
fråga.

Om jag här får göra en kort historisk
återblick i denna fråga, kan jag
till en början nämna, att man 1945
blev överens om att det inte längre
skulle röra sig om någon stimulansinkomst
för oljeväxtpriserna. Man hade
sänkt dessa priser år från år och kommit
ned i ett läge, där jordbrukare och

andra voro eniga om att det inte längre
förelåg något stimulanspris. Sedermera
ha dessa priser höjts fram till 1948.
Att även kostnaderna under den tiden
höjts, vill jag icke bestrida.

Hur är det då i dag, ha vi stimulanspriser
på oljeväxterna eller ha vi det
icke? De svenska jordbrukarna äro
icke entydiga i sin uppfattning på denna
punkt. När livsmedelskommissionen
innevarande vår förde förhandlingar
med oljeväxtodlarnas centralförbund,
där alla oljeväxtodlande jordbrukare
äro samlade, då lät det inte fullt på
samma sätt i argumenteringen som fallet
varit här i partimotionen, i reservationen
och i riksdagsdebatten i denna
fråga. Jordbrukarnas förhandlare hävdade
mycket bestämt, att för de vårsådda
oljeväxterna — det gäller en
areal av 100 000 ha av den för oljeväxtodling
sammanlagda arealen om
130 000 ha — betydde det nu gällande
priset ingen som helst stimulans. Nu
kommer det om ett par månader att bli
nya förhandlingar med jordbrukarna
för att man skall fixera priset på den
höstraps, som skall sås hösten 1949.
Jag skall gärna associera mig med den
uppfattning, som jordbrukarna ha
gjort sig till tolk för i dag, och livligt
arbeta för en reduktion av höstrapspriset,
när nu den diskussionen om
några månader skall återupptagas med
jordbrukarna. Jag skall därvid använda
all den argumentering om stimulanspriserna,
som här kommit till uttryck.
Jag skall försöka göra klart för
herr Norup — det är möjligt att han
inte själv förhandlar utan gör detta via
någon annan — att det är utomordentligt
angeläget att taga en reduktion på
de höstsådda oljeväxterna och i stället
använda den inkomsten till mjölkproduktionen.
Jag är emellertid inte alldeles
övertygad om att det blir så lätt
att då få herr Norup och andra i deras
egenskap av oljeväxtodlare att acceptera
den argumenteringen, d. v. s. den

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

argumentering, som man använt här i
dag i sin egenskap av allmän prisförhandlare
gentemot regeringen.

Jag vill vidare säga några ord om
producentbidraget. Vi ha för närvarande
ett producentbidrag om 74 milj.
kronor. Reservanterna ha velat lägga
39 av dessa miljoner kronor utanför
totalkalkylen. Denna summa har man
ansett ha i viss mån social karaktär,
eftersom den kan betecknas som ett
speciellt småbrukarbidrag. Om man nu
skulle gå den vägen att lägga detta belopp
utanför kalkylen, skulle man få
ett ytterligare hål i totalkalkylens inkomster,
som skulle fyllas med prishöjningar
på andra varor.

Det nuvarande producentbidraget utgår
till jordbruk med en areal under
10 ha jord. Enligt statistiken berör
detta cirka hälften av alla svenska
jordbruk eller i runt tal 200 000 stycken.
Dessa småbruk äro av alla erkända
som minusvarianter, när man
gör jämförande räntabilitetsberäkningar
för jordbruket i olika inkomst- och
storlekslägen. Varför äro nu dessa småbruk
minusvarianter? Ja, orsaken härtill
är dessa småbruks tunga produktionsförutsättningar.
Dessa småbruk
kunna icke mekaniseras i samma utsträckning
som de större jordbruken.
De mindre jordbruken ha en mer kostsam
arbetsbelastning, de få sätta in
mera arbete för att producera en enhet
än vad fallet är vid de större jordbruken.
Allt detta är kända fakta. När
man nu med producentbidraget inkomstmässigt
favoriserar dessa småbruk,
d. v. s. 50 procent av de sämre
ställda svenska jordbruken, på bekostnad
av de andra 50 procenten, så är
detta ingenting annat än ett försök till
en inbördes clearing och utjämning av
inkomsterna mellan de olika jordbrukarna.

Vill man, som bär föreslagits, lägga
vissa inkomster vid sidan av kalkylerna
bara för att de i huvudsak gå till

småbrukarna, då bör man också beakta,
att småbrukets arbetskostnader
äro förhållandevis större per producerad
enhet och att dessa relativt större
arbetskostnader vägas in i jordbrukets
totala arbetskostnadsberäkning. På
den vägen har man ju fått fram en
högre arbetskostnad med åtföljande
krav på inkomstkompensation även till
de större jordbruken än vad som i annat
fall skulle ha gällt. Man bör således
enligt min mening bedöma denna
fråga ur både inkomst- och kostnadssynpunkt.
Om man i detta fall konstaterar,
att det här är fråga om en ersättning
till de sämst ställda inom
svenskt jordbruk, då tror jag nog, att
regeringen med lätthet kan bemöta erinringen
från reservanternas sida.

En balansering av kalkylen med
oförändrat beräkningssätt kräver i dag
en kompensation på 477* miljoner kronor.
Regeringen har erbjudit jordbrukarna
denna inkomstförbättring, men
detta erbjudande har avböjts. Jordbrukarna
ha preciserat sitt bud till 128
miljoner kronor med en indexstegring
på en enhet som en given och ofrånkomlig
följd. Jordbrukarna ha vidare
förklarat, att deras bud endast håller,
om det blir fortsatt stopp på alla andra
fronter. Rlir det någon rörelse på annat
håll i höst, då gälla dessa 128 miljoner
kronor endast som en partiell
kompensation med rätt för jordbrukarna
att i höst ställa nya krav. I det läget
har regeringen sagt sig, att jordbrukets
prissättning får placeras in i
de gemensamma höstdiskussioner, som
under alla förhållanden måste äga rum.

Herr talman! Jag skall sluta mitt anförande
med att citera ett uttalande av
Rertil Ohlin. Jag brukar i allmänhet
inte betrakta honom som mitt politiska
orakel, men icke förty kan han ibland
säga saker och ting, som jag gärna ansluter
mig till. Jag skall här be att få
referera ett yttrande från hans sida i
debatten i denna kammare lördagen

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 19-19 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

den 3 juli 1948. Jag utgår ifrån att herr
Ohlin talade å sitt partis vägnar, när
han då deklarerade följande: »Vi ha
understrukit detta på ett rätt tidigt stadium
och upprepat att det är lämpligt,
att man beträffande inkomstbildningen
försöker att få samtidiga uppgörelser
för 1949 för alla grupper för att se,
vad som är möjligt inom ramen av bevarat
penningvärde. Regeringen är
tydligen också inne på denna väg nu.»
Regeringen var inne på denna väg
1948 och lyckades. Regeringen är inne
på samma väg även nu, och jag tror
att det är den riktiga vägen i år på
samma sätt som det var den riktiga vägen
1948. Det skulle vara glädjande,
om herr Ohlin har samma uppfattning
i dag i dessa frågor som han hade för
ett år sedan rörande deras stora sammanhang.
Det är inte utan att jag med
en viss spänning kommer att följa hans
röstning senare här i dag.

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! Beträffande detta sista spörsmål,
som herr statsrådet var inne på,
vill jag säga, att även om vi på jordbrukarhåll
inte kunna ansluta oss till
den tankegången, att man nödvändigt
behöver göra upp priserna mellan olika
grupper på samma gång, så äro vi nog
till stora delar inom jordbruket ganska
eniga om att vädja till honom, att överläggningarna
rörande jordbrukets prisbildning
på olika produkter skola försiggå
på samma gång. I annat fall riskerar
man att först fastställa priserna på
en del produkter, och sedan får den
viktigaste produkten, nämligen mjölken,
taga vad som blir över. Det skulle
vara glädjande, om vi i det fallet kunde
komma varandra närmare, så att jordbrukets
priskalkyl kunde fastställas vid
en tidpunkt, som jordbrukarna kunna
acceptera.

Statsrådet var även inne på indexfrågan
och dess inverkan på kalkylen.
Statsrådet sade, att vi för dagen hade

ett levnadskostnadsindex på 166 enheter,
och att det på sista tiden stigit med
cn enhet. Detta är alldeles riktigt, men
detta har man inte observerat förrän
nu, när jordbrukarna skola få sina priser
fastställda. Tidigare har man alldeles
glömt bort att följa med utvecklingen
av index, när prisstegringar
skedde, som jag tidigare sagt, beträffande
kläder, skodon och andra förnödenheter.
Om man då från regeringens
och priskontrollnämndens sida hade
varit lika vaksam som man är i dag,
hade det säkert funnits utrymme att i
dag ge jordbruket de begärda priserna.
Att få till stånd en prishöjning på exempelvis
mjölken är ett lika stort intresse
på både konsument- och producentsidan
här i landet.

Statsrådet framhöll vidare, att vi under
april månad fått vara med om en
höjning av livsmedelsindex med en halv
enhet. Ja, detta är alldeles riktigt. Men
varför har detta fått förekomma? Jo,
på grund av regeringens egna åtgöranden
genom de förändringar i smör- och
margarinkonsumtionen, som åstadkommits.
Jordbrukarna ha således icke på
något som helst sätt medverkat till denna
höjning av livsmedelskostnadsindex.
Men här kunde regeringen redan under
april och inför risken av att stabiliseringspolitiken
skulle kunna äventyras
tillåta denna höjning. Det är bara när
det gäller jordbruket som man inte
vill vara med om några indexhöjningar.
Det är ganska underligt, att man kan
få bevittna dylik inkonsekvens.

Statsrådet Sträng framhöll också, att
det pris jordbrukarna begärt skulle
åstadkomma höjning med så oerhört
många miljoner kronor. Man skulle få
en höjning av priset på konsumtionsmjölk,
glasmjölk och grädde. Dessa
prishöjningar motsvara emellertid
knappast en indexenhet.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag tror att det är skäl att inledningsvis
erinra om vad vi äro över -

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ens om i denna fråga, så att man kan
inringa och fixera den meningsskiljaktighet,
som i själva verket råder.

Låt mig då säga, att man på alla
händer är överens om att jordbruket är
underkompenserat, när det gäller arbetslönen
och ersättningen för dess arbetskraft.
Detta har man i denna kammare
uttalat den ena gången efter den
andra under senare år. Bl. a. gjorde
man detta, när riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken fastställdes
1947. Jag skall be att här få läsa
upp det grundläggande uttalandet i
denna fråga. Utskottet framhöll då följande:
»Vad angår avvägningen av det
allmänna prisstödet åt jordbruket vill
utskottet erinra om att statsmakterna
vid olika tillfällen under senare år uttalat,
att jordbrukspolitiken bör syfta
till att bereda jordbruket, bedrivet efter
rationella förhållanden, full lönsamhet.
Riktpunkten för den önskade inkomstförbättringen
har även uttryckts så, att
reallönen för jordbrukets arbetskraft
principiellt bör vara likvärdig med
reallönen för jämförliga arbetargrupper.
»

Det kan alltså inte föreligga några delade
meningar om just den saken. Så
sent som förra året anfördes det med
ett visst beklagande, att man inte kunde
helt utjämna löneskillnaden mellan
jordbruk och industri på grund av den
prisstabilisering, som man då var i
färd med att inleda. Att man ännu inte
kunnat genomföra en sådan löneutjämning
framgår bl. a. av lönesiffrorna för
lantarbetare och industriarbetare på
landsbygden. Enligt socialstyrelsens
lönestatistik var timlönen 1948 i dyrortsgrupp
I kr. 2: 40 vid mekaniska
verkstäder, kr. 2:19 vid sågverk, kr.
2:28 vid möbelfabriker, kr. 2:01 vid
skoindustrien samt kr. 1: 85 för lantarbetare.
Jag undrar verkligen, hur
man skulle ha reagerat på det håll, där
man nu går så starkt emot reservanternas
resonemang, därest dessa siffror
hade varit omkastade.

Med vad jag nu har sagt vill jag inte
hävda, att man i nuvarande läge skall
göra anspråk på en utjämning av lönerna.
Det är riktigt, att vi allesamman äro
överens om att den pris- och lönestoppspolitik,
som vi tidigare anslutit
oss till, lägger hinder i vägen härför.
Så mycket tycker jag emellertid att
man med utgångspunkt från dessa siffror
kan säga, att om det är fråga om
endast att rucka på dessa siffror jämförelsevis
obetydligt åt det ena eller
andra hållet, så bör det väl i alla fall
vara rimligt, att en så låg lönegrupp
som lantarbetarnas åtminstone inte
åker tillbaka under prisstoppspolitiken.

En annan sak, som man i princip är
överens om är, att vårprissättning är
det riktiga, när det gäller jordbruket.
Där säger utskottsmajoriteten, att dét
för jordbrukarna obestridligen är en
fördel, att man sätter priserna på våren.
Eftersom riksdagen senast 1947
i princip enats om att detta är en obestridlig
fördel, bör det finnas ganska
starka skäl för att man skall göra en
avvikelse från den linjen.

Utskottsmajoriteten har vidare framhållit,
att den fråga, som föreligger till
bedömande, därför närmast synes vara,
huruvida olägenheterna av ett uppskov
med prisregleringen kunna anses vara
större än olägenheterna av en fristående
behandling av jordbruksbefolkningens
inkomstnivå. Längre vågar utskottsmajoriteten
således inte gå än
att den gör det till en bedömningsfråga,
vilken väg som medför de större olägenheterna.
Det är ju i den bedömningsfrågan
som utskottets majoritet
och dess reservanter ha kommit till
olika resultat.

Om man sedan försöker klara ut vilken
differens det i detta fall rent materiellt
rör sig om, så finner man, att utskottets
reservanter menat, att en justering
i producentpriserna, motsvarande
ungefär 128 miljoner kronor, nu borde
genomföras. Jordbruksministern har
tidigare här i dag verifierat, att han

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ingenting har att invända mot dessa
47 miljoner kronor. Ilan skulle utan vidare
ha varit beredd att ge jordbruket
denna summa. Dessa 47 miljoner kronor
äro således utom all diskussion, och
meningsskiljaktigheten gäller i stället
de återstående 81 miljoner kronorna.

Alla dessa resonemang om prisstegringar
och prisfall på här ifrågavarande
produkter äro så att säga bruttoresonemang,
som gälla kostnaden för hela
folket. Man vill ju här gärna ställa jordbrukare
och icke jordbrukare, de sistnämnda
såsom livsmedelkonsumenter,
emot varandra. Summorna inrymma
emellertid även jordbrukarna, som representera
en fjärdedel av landets befolkning.
Av dessa omstridda ca 80
miljoner kronor är det således endast

00 miljoner kronor som ha betydelse
för icke jordbrukare såsom livsmedelskonsumenter.
En fjärdedel av dessa
omstridda kostnader — d. v. s. 20 miljoner
kronor — bära jordbrukarna själva.
Även om man accepterar jordbruksministerns
utgångspunkt, blir det inte
mer än 60 miljoner kronor, varom tvisten
i detta fall rör sig. Jag anser, att
det är fullgoda skäl att observera detta
faktum.

Beträffande sedan frågan om hur de
begärda höjningarna komma att påverka
konsumentpriserna, ha reservanterna
föreslagit, att beloppen skola täckas
dels genom subvention och dels genom
höjda konsumentpriser. SubventionsbeIoppet
kommer naturligtvis att få bestridas
av oss allesamman, både jordbrukare
och andra. Av dessa 60 miljoner
kronor komma således inte alla
att taga sig uttryck i konsumentpriserna,
eftersom reservanternas förslag går
ut på att en del därav skall tagas ut
subventionsvägen. Jag tror, att det är

1 högsta grad nyttigt att på detta sätt
ringa in den fråga, varom man här
tvistar, så att man inte gör problemet
större än det i verkligheten är.

Man har nu här haft olika meningar
om vissa belopp i kalkylen. Som herr

Norup tidigare nämnde, föreligger en
utredning av särskilda sakkunniga av
stegringen i jordbrukets kapitalvolym
från basåret 1938/39 och fram till nu.
Sedan den tiden har man i kalkylen
räknat med en oförändrad kapitalvolym
med undantag av att man under 1940-talet lade till 10 miljoner kronor i
räntekompensation. Å andra sidan har
man minskat jordbrukets arbetskraft
med först 1 % och sedan med 1% %
per år. Sammanlagt har man minskat
arbetskraften från basåret och fram till
nu med 172 milj. manstimmar, motsvarande
ungefär 15 %. Förutsättningen
för att man på det sättet skall kunna
minska arbetskraften är givetvis en
teknisk rationalisering med ökad insats
av maskiner, förbättringar av byggnader
och införande av arbetsbesparande
anordningar av olika slag. Rent allmänt
taget finns det således starka motiv för
att man borde taga med räntan på den
ökade kapitalvolymen. Men detta har
man från jordbrukarnas sida inte begärt.
Visserligen skulle detta i och för
sig vara det riktiga med hänsyn till
basåret, men det skulle medföra en inkomstförbättring
jämfört med prisstabiliseringsåret,
och man har därför avstått
från detta och nöjt sig med att
begära 7 miljoner kronor för den ökning
av kapitalkostnaderna, som inträtt
efter prisstabiliseringens genomförande.

De två andra poster, som här diskuteras,
gälla oljeväxterna och producentbidraget.
Vad först oljeväxterna beträffar
så går det nog inte att förneka, att
det föreligger ett stimulanspris. Man
räknade med 45 000 ha i den förra vårkalkylen.
Det blev 79 000 ha. Man räknade
med 100 000 ha i år. Det blir
135 000 ha eller något mera. En sådan
våldsam ökning av oljeväxtodlingen
måste tyda på att det föreligger ett
stimulanspris. Enligt vad de framhålla,
som behärska alla detaljer i denna jordbrukskalkyl,
gäller även det förhållandet,
att en del av de extra kostnaderna

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

för oljeväxtodlingen icke medtagits på
omkostnadssidan.

Jordbruksutskottet har ju nyligen uttalat
sin betänlcsamhet mot denna prissättning
på oljeväxter. Denna prissättning
har emellertid statsrådet själv föreslagit.
Man vågade från jordbruksutskottets
sida inte direkt gå emot denna
prissättning med hänsyn till att dessa
oljeväxter spela en betydande roll för
vår fettförsörjning. Oljeväxtodlingen är
ju också till förmån för landet, när det
gäller att spara på valutor för import
av råvaror till margarinindustrien.
Jordbruksutskottet fick därför nöja sig
med att uppmana statsrådet att i fortsättningen
noga följa denna fråga och
se till att rimlig balans i fortsättningen
upprätthålles.

Men om det nu är på det sättet, att
man brutit ut denna prissättning och
gjort den till en sak för sig samt därvid
motiverat prissättningen på ett speciellt
sätt med hänsyn till folkhushållets allmänna
intresse, då kan man med goda
skäl säga, att det inte är rimligt, att det
stora flertalet av jordbrukare, som inte
odla oljeväxter, ensamma skola taga
hela konsekvensen av denna prissättning.
Jag skall gärna medge, att det
knappast finns något överläggningsämne
för oss här i kammaren, som bättre
passar för en ändlös diskussion än frågan
om jordbrukskalkylen. Det är självfallet
inte lätt att göra en kalkyl på
detta område, där kalkylen omfattar
omkring 3 000 miljoner kronor och avser
hela detta mångskiftande jordbruk.
Jag tror emellertid, att det finns goda
skäl för att den post, som reservanterna
här föreslagit att ställas vid sidan om
kalkylen, får bäras av folkhushållet i
dess helhet, vilket då givetvis innebär,
att den får bäras även av den fjärdedel
av befolkningen, som jordbrukarna representera.

När det sedan gäller producentbidraget,
skulle jag för min del gärna ha
accepterat jordbruksministerns resonemang,
om man hade bevarat detta pro -

ducentbidrag i den form, som föreslagits
från det håll som jag representerar.
Vi ha tidigare sagt, att producentbidraget
bör vara ett verkligt producentbidrag
och att det bör ingå som
en integrerande del i jordbruksregleringen.
Vi ville då, att man skulle ha
ett producentbidrag, som utgick med 6
öre i stället för med 12 öre per kilogram
men på dubbelt så stor mjölkmängd
i jämförelse med vad som beslöts.
Jag tror, att erfarenheten ute i
bygderna visar, att denna vår ståndpunkt
var den riktiga. Nu tog man i
stället och pressade ned detta producentbidrag
i botten. Man gav för mycket
per kilogram på för liten mjölkmängd.
Man har därigenom till stor del lagt
över detta producentbidrag även på sådana
arbetarsmåbrukare, som ha betydande
inkomster från annat håll. Under
sådana förhållanden innebär det
ingen inkonsekvens från vår sida, om
vi i nuvarande situation säga, att det,
på grund av att man på detta sätt snedvridit
hela detta producentbidrag och
pressat ned det alldeles för långt i botten,
kunde vara rimligt, att en del därav
lades vid sidan om kalkylen. Det är under
alla förhållanden rimligt, att denna
sak över huvud taget rättas till. Utskottet
har enat sig om att i föreliggande
situation så bör ske.

I fråga om båda dessa poster, d. v. s.
såväl oljeväxterna som producentbidraget,
är det fråga om att taga hänsyn till
belopp, som bra illa korrespondera med
den allmänna jordbrukskalkylen. Man
bör beakta dessa summor, när man i
fortsättningen utformar jordbrukspolitiken.

Jag vill här även säga, att 1947 års
beslut om jordbrukets priser innebar,
att man skulle lämna totalkalkylen och
i stället gå över på typjordbrukskalkylen.
Man skulle med andra ord låta
jordbruk med mellan 10 och 20 ha
åker bli i huvudsak avgörande för prissättningen.
Om man skulle förfara på
det sättet i dag, då hade båda dessa

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

poster spelat en mycket liten roll i kalkylens
slutsumma med hänsyn till det
principbeslut, som riksdagen fattade
1947. Detta beslut ha vi hittills inte
kunnat verkställa därför att det statistiska
materialet fattas. På grund härav
innebära de korrigeringar, som man
här begär, ingenting som i princip strider
mot en gång fattade beslut.

Sedan tror jag för egen del, vilket
jag även sade ifrån i min reservation
till 27-mannakommitténs betänkande,
att man aldrig kan göra stora politiska
avgöranden till en direkt funktion av
ett statistiskt material. Man måste taga
hänsyn till billighet och rättvisa, till
psykologiska faktorer och allmänna
förhållanden över huvud taget. I annat
fall blir det ju knappast politik.

Från utskottsmajoritetens sida har
sagts att man skulle söka undvika en
sänkning av reallönerna, som skulle
sätta in via prisstegringen. Reservanterna
ha menat, att om man lägger
samman de prisstegringar, som här föreslås,
och jämställer dem med de
prissänkningar, som i andra sammanhang
ägt rum, så uppkommer det ingen
stegring av index. Det är naturligtvis
klart, att det kan bli en stegring av
index genom att andra varor stiga, men
jordbruksprodukterna behöva inte orsaka
någon stegring av index.

Om det nu verkligen är på det sättet,
att jordbrukarna representera en
låglönegrupp, är det väl orimligt, att
man skall bevara index oförändrat genom
att låta jordbruksprodukterna
kompensera vad industriprodukterna
verka i prishöjande riktning. Ser man
efter vad de prishöjningar, som reservanterna
här föreslagit, verkligen innebära,
finner man, att de indexmässigt
sett endast göra något mindre än en
enhet. Om man tar hänsyn till vad potatis
och ägg fallit i pris sedan september
förra året fram till mars i år, gör
detta ungefär 1,2 enheter. Nu inryms
i prisfallet på ägg en viss säsongrörelse,
men räknar man ifrån den, skulle

jag tro, att det hela väger så jämnt, att
ingen här kan ställa sig upp och bevisa,
att reservanternas förslag i och för
sig innebär en stegring av livsmedelskostnaderna.
Under sådana förhållanden
ha ju jordbruket och dess representanter
inte orsakat någon sänkt reallön.
Om reallönen ändock kommer att
sänkas, beror detta på andra faktorer,
som inverka på levnadskostnadsindex.

Jag vill bär något beröra statsrådets
resonemang om index. Hans resonemang
innebar ju en rätt markerad uppvisning
i förmågan att se en del av problemet
och blunda för andra saker.
Sålunda sade statsrådet, att äggpriset
kr. 3:30, som man satte in i kalkylen
i augusti i fjol, grundades på en ren
gissning. Ja, det kan man ju säga, men
då kan man lika gärna säga att hela
jordbrukskalkylen är en ren gissning.
Detta äggpris ingick nämligen i jordbrukskalkylens
inkomstsumma på samma
sätt som fallet var med andra priser.
Detta pris, kr. 3:30, multiplicerade
man med äggproduktionen, och
då fick man fram den inkomstsumma,
som tillgodoräknades jordbruket. Om
detta var en ren gissning utan realitet,
innebär detta, att en del av de inkomster,
som man i fjol gav jordbruket,
grundade sig på rena bluffen. Något
annat resultat kan det inte bli av ett
sådant resonemang.

Statsrådet räknade i sitt anförande
upp de kommande prisstegringar, som
man förutser och som man tydligen accepterat
redan i förskott. Statsrådet
fick på det sättet fram prishöjningar,
som medförde, att man nu inte kunde
justera priset på mjölk och mjölkprodukter.
Han räknade bl. a. med att
priset på kött skulle stiga med en enhet.
Det har nu överallt från socialdemokratiskt
håll förkunnats, att framför
allt priset på kött inte skulle få stiga.
Men nu förutsätter tydligen statsrådet
Sträng, att priset på kött skall stiga lika
mycket som motsvarar alla de andra
justeringar, som man begärt från jord -

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

brukets sida. Dessa prisjusteringar representera
ju, som jag nyss framhöll,
inte mer än knappt en enhet.

Det är svårt att få ståndpunkter och
motiveringar i detta fall att löpa samman.
Vi veta alla, att primörer av
grönsaker och frukt äro speciellt dyra.
Således är ny potatis dyrare än gammal
potatis, och färska produkter äro
över huvud taget dyrare än produkter,
som lagrats från föregående år. Detta
känna vi alla till. Så har förhållandet
varit i alla år. Om man skall resonera
om levnadskostnader, bör man väl i
alla fall räkna med utjämnade medeltal
per år och inte bygga upp sitt resonemang
på så uppenbart ohållbara
konstruktioner som statsrådet Sträng i
detta fall försökt göra.

För säkerhets skull sade han ifrån
att detta resonemang var sakligt och
realistiskt. Jag tror nog att jordbruksministern
är tämligen ensam om den
åsikten. Såsom jag sagt förut, kan man
inte låta den politiska ståndpunkt, som
det här gäller att taga, enbart bli resultatet
av vissa matematiskt givna förhållanden,
utan det måste också ske ett
politiskt bedömande.

Jag tror att en mycket stor majoritet
av folket här i landet har utifrån
sådana allmänna överväganden kommit
till den uppfattningen, att en höjning
av mjölkpriset är rimlig och nödvändig.
Av Svenska mejeriernas riksförenings
årsberättelse för föregående år framgår,
att de svenska konsumenterna under
år 1948 köpte mera mjölk än någon
gång tidigare. Mjölkkonsumtionen
ökade från år 1947 till år 1948 med
2''h procent. Vad som här är avgörande
är hur husmödrarna, som ju bortse
från åsiktsmässiga och politiska spekulationer,
bedöma varans pris och värde,
och husmödrarna ha tydligen vid
denna bedömning funnit, att eu ökad
mjölkkonsumtion passar väl in i en
förståndig hushållning. I livsmedelsindex,
där totalsiffran nu är 181, har
socialstyrelsen upptagit mjölken till

155 enheter, vilket visar att socialstyrelsen
och husmödrarna ha ungefär
samma uppfattning om mjölkens relativt
låga pris i förhållande till andra
näringsmedel.

Mjölkproduktionen har däremot minskat
under förra året. 4 600 jordbrukare
upphörde då helt med sin mjölkproduktion.
Läget är alltså det, att konsumenterna
ökat sina inköp, medan
producenterna minskat sin produktion,
vilket är ett ganska gott vittnesbörd
om hur priset och kvaliteten på varan
bedömes av konsumenterna å ena sidan
och producenterna å andra sidan.

Det har ju, såsom här tidigare
nämnts, publicerats en gallupundersökning
om hur en höjning av mjölkpriset
med 5 öre — något som ju inte nu
har förutsatts — skulle uppfattas. 45
procent av de tillfrågade ansågo en sådan
höjning rimlig, medan 35 procent
tyckte att den inte var rimlig. 19 procent
hade inte någon åsikt om saken.
Inom TCO ansågo 45 procent att höjningen
var rimlig, medan 37 procent
inte gjorde det. Inom Landsorganisationen
t. o. in. ansågo så många som
31 procent 5-öreshöjningen rimlig.

Nu gäller det, som sagt, inte någon
5-öresliöjning, utan en höjning av brutto
3 öre. Dessa 3 öre skulle ju inte heller
i sin helhet läggas till konsumentpriset,
utan en del därav skulle tillföras
jordbrukarna subventionsvägen.
Det skulle emellertid ha varit rätt intressant
att få se resultatet av en gallupundersökning
om hur en höjning av
mjölkpriset med 3 öre betraktas. Det
är nog troligt, att även bland dem, som
tillhöra LO, skulle denna gång ett betydligt
större antal ha ansett höjningen
rimlig.

Det går inte att komma ifrån att det
ute bland jordbrukets folk börjar finnas
en viss kreaturströtthet. Den sociallagstiftning,
som företagits på senare
år och som i och för sig är tacknämlig,
har skapat svårigheter att hålla
tillräckligt med arbetskraft för dju -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

rens skötsel, och detta har inverkat
ganska starkt på mjölkproduktionen.
Att sedan mjölkproduktionen var högre
under första kvartalet i år än under
första kvartalet i fjol, är inte så underligt,
eftersom 1947 års skörd var dålig
och 1948 års skörd bra. Skördens kvalitet
återverkar nämligen mest på
mjölkproduktionen under det kommande
årets första kvartal.

Jordbruksministern framhöll här, att
jordbrukarnas ställningstagande till en
fortsättning av mjölkproduktionen inte
sker i vår utan i höst. Det kan vara
riktigt, i den mån det gäller försäljning
av vuxna djur, men icke i den
mån det är fråga om att lägga på kalvar
för den fortsatta produktionen, tv
då sker bedömningen lika mycket nu
på våren som i höst. Det hade därför
varit värdefullt att förutom statistiken
över siaktning av storboskap även få
en siffra för slakten av spädkalvar, ty
denna siffra säger i själva verket mera
om tendensen på litet längre sikt.

Det har vidare sagts, att vi nu inte
få vidtaga några åtgärder som innebära
att vissa grupper höja sina inkomster.
Men vårt samhälle är ju som sådant
dynamiskt, och det är inte möjligt att
ens inom det nuvarande pris- och lönestoppets
tidsgränser låsa fast utvecklingen,
utan man måste taga hänsyn till
vissa förhållanden. Lönestoppet har
nog inte heller blivit hundraprocentigt.
Enligt socialstyrelsens siffror har
industriarbetargruppen, tagen i vidsträckt
mening, under tiden från februari
1948 till februari 1949 ökat sina
inkomster med 5,4 procent, vilket i
pengar räknat utgör mellan 300 och
400 miljoner kronor. Det har alltså
inte beträffande denna grupp lyckats
att hålla något absolut lönestopp.

Det har man nog däremot gjort när
det gäller statstjänstemännen, frånsett
enstaka lågt avlönade grupper, som vi
nu i år ha beviljat höjda löner. För
jordbrukarnas del uppvisar den löpande
kalkylen, så långt den hunnit kont -

rolleras när propositionen skrevs, en
underbalans på 60 miljoner kronor.
Om man bortser från å ena sidan oljeväxtodlarna
och å andra sidan de
mindre småbrukare, som få producentbidrag
eller i varje fall en större del
därav, så tyder denna siffra på att för
det stora mellanskiktet av jordbrukare
har det skett en inkomstförsämring och
att med hänsyn därtill reservanternas
förslag säkerligen är mycket välmotiverat.

Jordbruksministern var även inne på
frågan om äggpriset och det fall som
förekommit i detta. Profetior om ett
ännu större prisfall ha ju inte saknats,
och om ett sådant skulle inträffa,
skulle det för många jordbrukare medföra
ett kännbart inkomstbortfall. Bortsett
från en liten grupp äggproducenter,
som driva det hela i större skala,
är det nämligen framför allt det stora
flertalet småbrukare som ägna sig åt
äggproduktion, och för dem har denna
inkomstkälla haft stor betydelse. Vi reservanter
ha ju inte satt i fråga, att
man skulle eftersträva ett högre medelpris
än det som finns upptaget i kalkylen,
d. v. s. kr. 2:50, och som ju
inte på något sätt innebär att äggproduktionen
skulle favoriseras, snarare
tvärtom. Men å andra sidan ha reservanterna
velat understryka, att man i
varje fall bör försöka hålla detta pris.

I denna församling skulle det kanske
också vara skäl i att något begrunda
den roll som riksdagen tilldelats i detta
sammanhang. Sedan jordbruksministern
tämligen ensidigt har beslutat,
att prissättningen i år inte skall ske nu
på våren, utan skjutas på framtiden,
begär han en fullmakt att själv klara
av den saken, varvid det heter att vad
jordbruksministern sålunda kommer
att besluta skall underställas riksdagen
så snart ske kan. Men när det kan ske,
veta vi ingenting om. Det har sagts att
prissättningen skall företagas i augusti
eller senare. Jag tvivlar emellertid på
att man blir färdig därmed i augusti.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

I varje fall lär man väl inte bli det, om
den sammankoppling med den övriga
diskussionen om inkomstbildningen
skall företagas, som nu säges vara huvudskälet
för ett uppskov, utan det
kommer nog då att dröja betydligt
längre, innan prissättningen för jordbruket
är klar.

Under alla förhållanden innebär
emellertid den väg, som jordbruksministern
har valt, att riksdagen i realiteten
inte har något att säga till om
beträffande den fortsatta utvecklingen
— d. v. s. vi få ju i efterhand tala om
vad vi tycka om det hela, men mera
blir det inte. Statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet tycks inte —
det har framskymtat även i andra sammanhang
-— tillmäta den saken någon
större vikt, men riksdagen själv borde
väl fästa ett visst avseende därvid.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning
till vad jag här anfört få yrka
bifall till reservationen.

I detta anförande, varunder herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde
herrar Gunnarsson, Sandberg,
Löfroth, Sjölin, Andersson i Långviksmon,
Widén, Stjärne och Mårtensson i
Smedstorp.

Herr H7EGGBLOM: Herr talman! Vi
ha ju på högerliåll varit med om både
trepartimotionen och den gemensamma
reservation, som de borgerliga representanterna
avgivit i utskottet, och
jag anser att det finns anledning att inför
kammaren deklarera skälen till detta
vårt ställningstagande.

I diskussionen här har, inte minst
genom statsrådet Strängs anförande,
frågan om jordbruksprisregleringen
ställts i ett bestämt samband med den
allmänna stabiliseringspolitiken. Jag
vill understryka att hänsynstagandet
till detta samband har i mycket hög
grad varit vägledande även för vårt
ståndpunktstagande. Vi acceptera i da -

gens läge, att stabiliseringssynpunkten
är den viktigaste, även om vi kanske
inte äro hågade att ge den fullt så dominerande
betydelse som regeringen
har velat göra.

Jordbrukets insats i produktionsstegrande
riktning skymtade ju i regeringens
fyraårsplan, där det kalkylerades
med en produktionsökning på 8,5 procent
för jordbruket. Det är självklart
av betydelse att produktionsökningen
inom jordbruket kan under ett så viktigt
år i denna fyraårsplan som det år,
som börjar den 1 september 1949 och
slutar den 31 augusti 1950, hålla den
beräknade takten. Men såväl inom
jordbruket som inom andra näringar
ha givetvis prisfrågorna mycket avgörande
inflytande på produktionsökningen,
och skulle nu den viktigaste produktionsgrenen
inom jordbruket, nämligen
mjölkhushållningen och nötkreatursskötseln,
som i inkomstkalkylen
svarar för mera än hälften av den totala
inkomsten, sättas i en sämre ställning
än tidigare, så riskeras i avsevärd
grad det bidrag till näringslivets
produktionsökning och stabiliseringsprogrammets
genomförande, som man
i regeringens fyraårsplan räknat med
för jordbrukets del.

Beredskapssynpunkten får inte heller
lämnas alldeles åsido, när det gäller
att bedöma hithörande frågor. Det
tycks som om man, sedan man konstaterat
att mjölkproduktionen under första
kvartalet i år är större än under
motsvarande tid förra året, ville skjuta
alla bekymmer ifrån sig. Men det är
ju ändå inte bara med mjölk, smörfett
och dylikt som nötkreatursskötseln förser
vårt folk utan också med andra
ting. Man kan inte upphöra att oroas
för framtiden därför att margarinfälten,
såsom de kallas ute i bygderna,
stå särskilt vackra och gula i år. Ty
av rapshahnen få vi inte, ärade kammarledamöter,
några kotletter, medan
vi ju få oxkött av utmjölkade kor.
Statsrådet Sträng har här meddelat, att

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

utslaktningen av storboskap under innevarande
år minskat med inte mindre
än 17 procent, och gå vi därtill fram
emot cn ytterligare åtstramning av
mjölkproduktionen, riskera vi att beredskapssituationen
i fråga om kött
blir försämrad.

Det finns, när vi resonera om dagens
fråga, även skäl att erinra om att
1947 års beslut om inkomstutjämning
mellan jordbrukarna och andra folkgrupper
icke är på något vis av riksdagen
upphävt. Men sedan 1947 har
det inte tagits något nytt steg i syfte
att minska klyftan i löneavseende mellan
i jordbruket arbetande och dem,
som arbeta inom andra näringsgrenar.
Under 1948 kommo verkningarna av
den dåliga foderskörden i vägen för ett
beslut i sådan riktning. Jag tycker
emellertid att vi böra erinra om det
löfte som en gång är givet. En annan
sak är, att jordbrukarna självklart äro,
med hänsyn till behovet av en stabilisering,
villiga att diskutera om anstånd
med löftets infriande.

Jag är dock inte riktigt säger på att
jordbruksministern mätte med rättvis
hand åt jordbruket, när han här talade
om de offer som olika folkgrupper
fått göra i samband med stabiliseringssträvandena.
Han nämnde att jordbrukarna,
när de skrevo under stabiliseringsprogrammet,
avstodo från en utjämning
av klyftan mellan inkomster
och utgifter med 15 miljoner kronor,
men han talade inte om att när kalkylen
räknades om, så visade det sig att
jordbrukarna fått avstå 61 miljoner
kronor. Statsrådet sade vidare, att de
löneökningar, som de till LO anslutna
arbetarna avstått för stabiliseringens
genomförande, rörde sig om flera
hundra miljoner. Jag misstänker att
statsrådet därvid räknade även med
sådana löneökningar, som inte kommit
till stånd därför att LO avstått
från att utnyttja läget på arbetsmarknaden
till att uttaga högsta möjliga löner
i den föreliggande situationen. Men

skall jämförelsen vara riktig, måste den
naturligtvis ske under hänsynstagande
även till de priser, som jordbrukarna
vid en fri prisbildning skulle ha kunnat
erhålla under de gångna åren, då
importerade livsmedel betingade två å
två och en halv gånger högre pris än
de svenska jordbrukarna erhöllo. När
jordbrukarna villigt avstodo från att
försöka ens tillnärmelsevis få ut t. ex.
världsmarknadspriset på brödsäd, så
måste det sägas att även de offer, som
gjorts av jordbrukarna, rört sig om betydande
belopp.

Frågan om hur en stabilisering skall
uppnås bör ju diskuteras endast ur sakliga
synpunkter, men beklagligt nog
tycks man alltmer hänge sig åt att diskutera
denna fråga ur politiska synpunkter.
Det har under de sista veckorna
av denna riksdag varit en tendens
hos regeringen att tillgripa det
argumentet, att en stabilisering är nödvändig,
så fort det varit fråga om att
ta ståndpunkt till en sak som regeringen
har funnit misshaglig. Till och med
hans excellens herr statsministern tilllät
sig under diskussionen om kommunisternas
innehav av förtroendeposter
antyda, att upphävandet av bestämmelsen
om slaktgodemän skulle kunna
inverka på stabiliseringspolitiken.

Men om man på detta sätt i tid och
otid kör fram med stabiliseringspolitiken,
går det kanske till sist så som för
pojken, som skrämde med vargen: det
är ingen som tror att det ligger fullt
allvar bakom det hela. Det kan gå inflation
också i ord.

När saken nu gäller, att jordbruket
begär en till sin storlek exakt känd prisökning
med hänsyn till en till sin storlek
exakt känd prissänkning på jordbrukets
produkter, som har skett sedan
stabiliseringspolitiken infördes, och när
vi veta, under vilka tidsperioder detta
har inträffat, finns det enligt min mening
sakligt stöd inte för hur många
åsikter som helst, utan för endast en
åsikt, åtminstone i sakfrågans avgöran -

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

de detaljer. Jag kan med mitt sätt att
resonera inte undgå att komma till att
det avgörande för bedömningen av hur
en förändring av jordbrukspriserna påverkar
stabiliseringen måste vara livsmedelskostnadsindex.
Det är vitsordat
och av ingen bestritt, att detta bar sjunkit
från 185 till 181 sedan den 1 september
i fjol. Minskningen kan delvis
ha berott på priset på importerade livsmedel
och på fisk, men den har alldeles
säkert också berott på ägg-, potatis- och
grönsakspriserna. I vilken utsträckning
dessa ha påverkat index är ju redan
omtalat.

Det har gjorts en saklig invändning
mot detta resonemang, nämligen att
sänkningen av livsmedelskostnadsindex
även beror på en säsongmässig sänkning
av äggpriset, vilket kan beräknas
åter stiga under instundande höst. Men
i så fall har man väl också rätt att räkna
med att den underbäddning för ett ännu
lägre äggpris när äggproduktionen ökar
fram i december, som sker genom riksdagsbeslutet
nu, kommer att innebära,
att det bottenpris, som staten garanterar,
sänkes från 2 kronor 50 öre till 2
kronor. Detta gör det mycket troligt,
att en prishöjning under höstmånadernas
lågproduktion kommer att följas av
en väsentlig prissänkning sedan.

Det har talats om att ett frigivande
av köttet skulle kunna öka livsmedelskostnadsindex
med en procent. Uppgiften
förefaller emellertid rätt egendomlig
med tanke på att fårköttet, som ju
nu har varit fritt, för dagen är ungefär
80 öre billigare än i fjol för vuxna djur
och ungefär 50 öre billigare för lamm.

Vi röra oss här på gissningarnas plan,
men i den mån man har någon hållpunkt
för sina gissningar gå dock dessa
icke i den riktning, som statsrådet
Sträng här utpekat. Livsmedelskostnadsindex
hotas inte av förslaget. Den
prissänkning, som har skett innevarande
år, går till 85 miljoner kronor;
den prishöjning, som här begiires, går
till 87 miljoner kronor — smörpriset

förutsättes oförändrat och kompenserat
av en prissänkning på margarin.

När statsrådet Sträng behandlade
denna sak, gjorde han sig skyldig till
en, som jag tycker, ganska egenartad
konstruktion. Han pekade på att sänkningen
av margarinaccisen hade förorsakat
en inkomstminskning för svenska
staten på 20 miljoner kronor, och
bums var han färdig att föra detta på
jordbrukets konto. Varje sänkning av
priset på ett livsmedel, som företages
för att livsmedlen skola bli billigare
och varigenom någon inkomstminskning
förorsakas staten, skall alltså föras
på jordbrukets konto.

Vi ha all anledning att nu liksom tidigare
bestämt opponera oss mot att livsmedelssubventionerna
förblandas med
någon sorts jordbrukssubvention. Livsmedelssubventionerna
kommo till i betydande
omfattning på 1940-talet. Under
1930-talet hade vi visserligen haft
statliga prisregleringsåtgärder, men då
hade medlen anskaffats huvudsakligast
av jordbruket självt genom acciser på
kli, kraftfoder och dylikt. Det var inte
förrän vi kommo fram till stabiliseringspolitiken
i krigets början som
man införde livsmedelssubventionerna
för att hålla priserna nere. I stället för
att ge jordbrukarna full och skälig ersättning
för deras bidrag till folkhushållet
tog man alltså skattemedel och
gav till jordbrukarna för att konsumenterna
inte skulle behöva betala så mycket,
emedan man befarade, att stabiliseringspolitiken
annars skulle komma
på sned.

Detta bar emellertid många gånger
uttolkats och uttolkas säkerligen av åtskilliga
i denna kammare så, att det
är jordbruket som skall ha dessa medel
från statskassan. Det är emellertid ingenting
annat än subvention till konsumenterna
för att deras levnadskostnader
inte skola stiga.

När nu ingen kan göra gällande annat
än att livsmedelskostnadsindex bar utvecklats
i sjunkande riktning, tycker

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

jag talet från regeringens, Landsorganisationens
och en del tjänstemannaorganisationers
sida om ett hot mot stabiliseringen
är obegripligt. För regeringen
är det tydligen en politisk argumentering.
Den vill inte vara med om
denna sak, och så är det tydligen med
de andra parterna. Även om inga sakskäl
förebringas för att dessa parter
skulle frånträda den överenskommelse,
som träffades förra året om lönestabiliseringen,
kan det naturligtvis vara så,
att man vill göra sig fri från det löfte
man gav förra året och som säkerligen
har medfört, att man inte fått in så
stora inkomster som man annars skulle
ba kunnat få. Nu vill man inte vara med
om det längre, och då söker man för
att komma ifrån löftet i fortsättningen
ange det svepskälet, att man inte vill
vara med om stabiliseringen, om jordbrukspriserna
ändras.

Jag tycker det i denna situation är
särskilt beklagligt att jordbrukarorganisationerna,
Landsorganisationen och
tjänstemannaorganisationerna inte redan
ha sammanförts. Regeringen visste
mycket väl, att avtalen för de olika
organisationerna inte slutade på samma
datum. Den bar inte haft någonting
emot och redovisar också tydligt i propositionen,
att avtalet med jordbrukarna
är slut den 31 augusti, medan de
andra grupperna äro bundna till och
med den 31 december. Jag finner det
högst egendomligt att man, trots att
man vet att det inte klaffar med data
för förbindelsernas upphörande, resonerar
som så, att de, vilkas kontrakt
utgå tidigast, skola få detta förlängt
utan deras hörande för att man skall
kunna bygga på det vid förhandlingarna
med dem, vilkas kontrakt utgå senare.
Rimligare hade väl varit, att man
tagit upp förhandlingar med alla parter
så tidigt, att saken hade kunnat klaras
upp innan jordbrukets avtal utgår.
Trots att man nu vet, att avtalet utgår
den 1 september och att det varit vanligt
med överläggningar redan på våren,

lovar man inte ens i propositionen att
avtalet skall vara färdigt till 1 september,
utan man talar om att jordbrukskalkylen
skall omräknas i augusti eller
senare. Det gör att man tycker, att
regeringen vid vägandet av de olika
folkgruppernas betydelse för den kommande
stabiliseringspolitiken i någon
mån undervärderat jordbruket, och den
bar kommit att framstå som mindre tillmötesgående
mot jordbrukarna än mot
andra folkgrupper.

Inkomstsidan av jordbrukskalkylen
visar en inkomstökning, som sammanhänger
med en ökning av produktionen
i förhållande till föregående år. Vi ha
väl räknat med att sådana inkomstökningar,
som stå i samband med produktionsökningar,
inte äro inflationsdrivande
och ur den synpunkten inte
farliga för stabiliseringen.

Så ha vi på inkomstsidan producentbidraget,
som är ett socialt bidrag sådant
det nu är utformat. Jag bör kanske
erinra om att vi alltid ha fört de
sociala bidragen vid sidan om stabiliseringen,
när vi diskuterat den ekonomiska
politiken. Vi ha räknat med
att de öka köpkraften, men det ha vi
låtit dem göra, emedan vi ba ansett
detta motiverat ur social synpunkt. Nu
råder emellertid det egendomliga förhållandet,
att dessa sociala bidrag, som
komma de minsta jordbrukarna till del
och som, därigenom att de tagas ut av
skattemedel, liksom alla andra sociala
subventioner bäras av hela folket, de
räknas in på jordbrukets inkomstsida.
Utöver att dessa bidrag täckas medelst
skattemedel skola de användas för att
minska övriga jordbrukargruppers möjlighet
att få täckning för de utgiftsökningar,
som ha inträtt.

På utgiftssidan i jordbrukskalkylen
förekomma också arbetslöner, och de
ha blivit rätt mycket diskuterade i samband
med kalkylens uppgörande. Det
redovisas i propositionen, att Lantarbetarförbundets
representant i livsmedelskommissionens
råd har anmält, att lant -

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

arbetarna komma att kräva löneökningar
i höst, om denna uträkning godkännes.

Jag ber att få erinra om att totalsumman,
arbetslöner, som upptages i
utgiftskalkylen, för nästa år är 26 miljoner
kronor mindre än i år. I årets
kalkyl är den 2 000 miljoner kronor,
och för nästa år är den beräknad till
1 974. Det är alltså en absolut minskning
i de arbetsutgifter, som beräknats
för jordbrukets del, och större delen
härav har tillkommit jordbrukarna själva.
Timlönen är höjd med 0,39 öre och
är alltså nästan exakt densamma som
den som fanns införd i kalkylen för
1948/49. När den kalkylen lämnades utan
anmärkning från lantarbetarna, är det
oförklarligt att de i år, då det är praktiskt
taget samma timlön men en mindre
total utgiftssumma för löner, begära
en justering. Jordbrukarna skola dock
inte anmärka på någon sådan justering,
om den står i förbindelse med justeringar
av andra arbetslöner och om
den kan täckas av höjda produktpriser.

Dagens Nyheter har slutit upp på
denna anmärkningslinje och har gjort
ganska egenartade konstruktioner. Man
har där sagt, att allt fler bli av den övertygelsen,
att vi inte borde taga med
löner för jordbrukarna och deras familjer
i jordbrukskalkylen, utan bara för
lantarbetarna. Jag vill säga, att om man
hade börjat med denna metod 1938/39
och fortsatt fram till nu, skulle vi nog
ha fått precis samma index för arbetslönerna
som vi nu ha, när vi även ha
tagit med jordbrukarna själva och deras
hemmavarande barn. Jag är emellertid
säker på att en sådan kalkyl kunde ha
åstadkommit rätt egenartade orättvisor
i många avseenden. Lönekostnaden
skulle då ha varit väsentligt lägre; jag
skulle misstänka, att den skulle vara
bara en tredjedel av den summa, varmed
den nu ingår i kalkylen. Det gör
att andra poster i kalkylen skulle ha
inverkat väsentligt mer.

I nästa års kalkyl ha t. ex. handels -

gödselmedlen ökats med 19 miljoner
kronor. De 19 miljoner kronorna utgöra
inte mer än 0,9 procent av de arbetslöner,
som nu stå i kalkylen. Hade vi däremot
bara haft de kollektivavtalsanställda
lantarbetarnas löner med i kalkylen,
skulle en sådan ökning av handelsgödselmedlen
ha inverkat med 4 procent.
Det har således inte alltid varit till jordbrukarnas
fördel att vi räknat med
denna stora lönesumma, men om en sådan
kalkyl skall stämma något så när
med verkligheten, är det nödvändigt att
man plockar med så mycket av både
utgifter och inkomster som över huvud
taget är möjligt. Om inte kalkylen omfattar
så många kostnadsposter som
möjligt, bli förskjutningarna på enstaka
punkter inte relativt riktiga i förhållande
till verkligheten.

Det är nödvändigt att säga om den
kalkyl, som nu är godkänd som rättesnöre
till dess typjordbrukskalkylen
föreligger, att vi måste taga den med
förstånd. Jordbruksministern har i dag
kraftigt understrukit, att vi måste taga
den sådan som den har varit och inte
ändra på någon siffra. Ja, ärade kammarledamöter,
det blir säkerligen allt
svårare att göra på så sätt ju längre vi
komma bort från den dag, då kalkylen
gjordes upp. De priser på både förnödenheter
och produkter, som ha satts
in i den första kalkylen, ha tillkommit
under fri prisbildning, och fördelningen
av olika kvantiteter i kalkylen har byggts
på förhållandena under en fri ekonomi.
Ju längre vi röra oss bort från 1938/39,
desto svårare blir det att ta denna
jordbrukskalkyl utan några som helst
justeringar.

Vi ha i år genom de undersökningar,
som gjorts av sakkunniga inom livsmedelskommissionen,
fått besked om att
man år eflcr år bar beräknat räntan på
i jordbruket investerat kapital utan att
öka detta kapital med de nyinvesteringar,
som undan för undan ha gjorts
från 1938 fram till 1945 och även senare.
Vi bli då från vår sida betänk -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

samma om huruvida en sådan kalkyl
trots de uppenbara misstagen skall vara
absolut avgörande utan någon som helst
justering. Vi måste taga hänsyn till
produktionsförändringar som ha inträffat,
och vi måste taga hänsyn till huruvida
några bestämda grupper bland
jordbrukarna ha fått förmåner som inga
andra grupper ha fått. Det vill statsrådet
Sträng nu förmena oss, och det
förefaller som om han även vid de förhandlingar,
som skola äga rum i höst
och vid vilka han kanske inte kommer
att ställa sig helt avvisande till en justering
av mjölkpriset, inte skulle kunna
tänka sig några justeringar utöver de
höjningar på 47 miljoner, som nu äro
uträknade men som kanske vid augustiuträkningen
skola visa sig gälla en något
högre eller lägre summa.

Men, mitt herrskap, tänk om man försökte
göra en sådan här kalkyl, inte för
jordbruket, utan för det svenska hantverket
med alla dess olika grenar. Låt
oss säga, att skomakarna hade fått särskilda
förmåner, emedan man ville hålla
skorna vid liv så länge som möjligt och
importera så litet läder som möjligt —
jag jämställer dem med oljeväxtodlarna,
som fått höga priser på sina produkter
emedan man vill att det skall produceras
så mycket margarinråvaror som
möjligt. Hade det då varit någon klok
människa som tyckt, att därför att skomakarnas
förtjänster tillåtits stiga skulle
skräddare och målare och bagare och
de andra hantverkarna avstå lika mycket,
så att inte hela gruppen får mera
än förut? Då är det väl ändå inte riktigt,
att när man i detta fall gjort upp
med en liten grupp av jordbrukare så
att deras inkomstsumma stiger, så skola
vi ta detta ifrån övriga jordbrukare.
Eller låt oss se på dessa producentbidrag,
som med 75 miljoner kronor komma
endast gruppen småbrukare till del.
Kan det vara rimligt, när man ger en
sådan social hjälp — som jag förut sagt
skattevägen — att de övriga jordbrukarna,
som inte genom den hjälpen få

sina utgifter på något sätt sänkta, skola
få vidkännas lägre priser än som annars
skulle varit fallet?

Det ser ut som om man från regeringens
sida är beredd att inom jordbruket
genomföra en punktförbättring
på samma sätt som man beträffande
skatterna givit sig på punktbeskattning.
Men vi veta att punktbeskattningen är
en orättvis beskattning — en punktförbättring,
som alltså bara kommer en
liten del jordbrukare till godo, är minst
lika orättvis. Det skulle vara intressant
om vi kunde göra upp en kalkyl, där vi
plockade bort oljeväxtodlarnas inkomster
och utgifter och småbrukarnas inkomster
och utgifter på mjölk och så
hade resten kvar, som inte påverkades
av förmåner åt dessa bägge grupper.
Då är jag för min del ganska övertygad
om att det för den stora massan av jordbrukare,
som stå mellan dessa grupper,
skulle framträda ett behov av en
väsentlig inkomstökning för att deras
kalkyl skulle gå jämnt i lås.

Vad här förut sagts om ränteposten
instämmer jag i, om behovet av mjölkprisförbättring
instämmer jag i liksom
i fråga om behovet av vårprissättning
och skall inte uppta tiden med att
ytterligare dröja därvid. Vad mjölkpriset
beträffar har jag sett kalkyler uppgjorda
med mycket rimliga förutsättningar
och av mycket sakkunnigt folk,
som kommit fram till produktionskostnadspriser,
vilka ligga mellan 40 och
50 öre. Jag har försökt granska dessa
kalkyler så kritiskt som det varit mig
möjligt men har inte kunnat finna något
anmärkningsvärt. Jag har för min ringa
del en serie ekonomiska analyser av
mjölkproduktionen i mitt eget jordbruk
ända från 1921, och de tala sitt tydliga
språk, att de senaste årens utveckling
lett mot en försämrad räntabilitet av
mjölkproduktionen. Och jag kanske får
erinra om hur experimentet uppe i
Bjärme — som dock gjordes under förhållandevis
gynnsamma betingelser —
resulterade i en betalning för grovfod -

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ret som ligger långt under produktionskostnaderna.

Så skall jag, herr talman, bara stanna
vid en enda sak till, nämligen subventionerna.
Vi ha från högerns sida accepterat,
att de subventioner som utgingo
föregående år och som utbetalades till
jordbrukarna, skola utgå också under
nästa produktionsår. Jag vill inte fördölja
att vi ur våra allmänna politiska
synpunkter varit mycket betänksamma
i fråga om ett sådant förord, och jag
vill också säga att man ur jordbrukets
synpunkt har all anledning att ställa
sig betänksam gentemot subventionerna
i fråga om livsmedlen.

När subventionerna hålla nere utvecklingen
av livsmedelsprisen i landet
behöva vi aldrig riskera, att löneaktioner
som vissa yrkesgrupper göra —
låt oss säga industriarbetare — medföra
att de, i den mån de öka priset på jordbruksförnödenheter,
leda fram till ökade
produktkostnader, utan då komma
subventionerna att hindra sådana prisfördyringar
att slå igenom. Vi ha dock
fr. o. m. 1940-talets stabilisering böjt
oss för subventionerna men vi vilja
markera, att det är för stabiliseringens
skull och inte för jordbrukets skull. Vi
ha ju en lädersubventionering, men
ingen i denna kammare beskyller väl
vår ledamot herr Åqvist för att ta emot
subventioner. Men dessa subventioner
för livsmedelskostnadernas nedpressande
torde bra många av kammarens ledamöter
betrakta såsom enbart en gåva
till jordbruket.

Blir det nya löneförhandlingar i höst
som följd av att avtalet om stabiliseringspolitiken
behöver justeras, vore
det oerhört värdefullt, om man vid
dessa löneförhandlingar toge upp frågan
om borttagande av den rest utav kristidshushållningen,
som ligger däri att
vi ha subventioner för att hålla livsmedelspriserna
nere. Men i den situation
som nu föreligger, herr talman, har jag
ingenting annat att göra än att ansluta
mig till det som reservanterna anfört i

3—Andra kammarens protokoll 1949.

fråga om subventionssumman liksom jag
också ansluter mig till reservationen för
övrigt.

Häruti instämde herrar östlund,
Larsson i Karlstad, Staxäng, Nolin,
Nilsson i Bästekille och Nilsson i
Svalöv.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
En av de föregående talarna, herr
Svensson i Ljungskile, sade att jordbrukskalkylen
är ett ämne lämpat för
ändlösa diskussioner. Jag tror att han
har rätt och vi ha ju erfarenhet därav
under de gångna åren. Jag har emellertid
en känsla av att man knappast genom
diskussioner om detaljer i jordbrukskalkylen
kan komma fram till en
lösning regeringen och jordbruksorganisationerna
emellan. Det är ett stort
spörsmål, särskilt i debatten i år, som
jag tror att man knappast kan komma
till rätta med inom jordbrukskalkylens
ram och som man därför i viss mån
måste behandla fristående, nämligen
frågan om mjölkproduktionen. Men
först, herr talman, ett par ord om kalkylen,
som den föregående talaren slutade
med.

Jordbrukets förhandlingsdelegerade
ha liksom motionärerna yrkat, att en
del av producentbidraget — 39 miljoner
kronor av sammanlagt 75 miljoner
— skulle dras av från kalkylens inkomstsida.
Motiveringen härför är som
bekant att jordbrukare med mindre än
10 hektar genom de av 1947 års riksdag
beslutade nya bestämmelserna om producentbidraget
erhållit en inkomstökning
med detta belopp. Man menar nu
att denna inkomstökning icke motsvaras
av någon kostadsökning och att vi
därför här ha en snedvridning av kalkylen.

Reservanterna karakterisera producentbidraget
som ett produktionskostnadsstöd
för det mindre jordbruket. Det
är svårt att veta vad reservanterna
egentligen mena med detta uttryck. Pro Nr

22.

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

duktionskostnadsstöd har ju utgått även
till andra grupper av jordbruk, och vid
1947 års riksdag beslöto vi i fråga om
riktlinjerna för den statliga jordbrukspolitiken
att skapa ett gränsskydd för
den inhemska jordbruksproduktionen
gent emot den utländska för att kunna
upprätthålla en prisnivå inom landet
som skulle kunna ge en självständig och
en i förhållande till jämförbara folkgrupper
likvärdig utkomst för jordbrukets
utövare. Läget på den internationella
livsmedelsmarknaden tenderar
snabbt att göra behovet av detta gränsskydd
aktuellt. Ett dylikt gränsskydd
är emellertid principiellt ingenting annat
än ett produktionskostnadsstöd till
hela det svenska jordbruket.

Enligt propositionen har RLF-ordföranden
Bernhard Ekström sagt vid livsmedelskommissionens
och priskontrollnämndens
råds gemensamma sammanträde
den 18 mars, att särskilda producent-
och kontantbidrag borde betraktas
såsom sociala bidrag och icke räknas
med i kalkylen. Herr Haeggblom använde
också uttrycket sociala bidrag.
Jag skulle vilja fråga de övriga reservanterna,
om man är överens om
denna terminologi. Då bör man säga
ifrån detta, tv man får ju med detta uttryck
klart för sig vilken tankegång som
ligger bakom. Är då producentbidraget
att betrakta som samhällelig fattigvård?
Jag anser att denna fråga har en viss
betydelse, och det kanske kan erinras
om hur det nuvarande producentbidraget
kom till.

27-mannakommittén föreslog, det är
riktigt, kontanta, behovsprövade bidrag
utan samband med en viss produktion.
Regeringen föreslog behovsprövade producentbidrag
på mjölk. Emellertid beslutade
riksdagen som bekant något annat.
Den biföll nämligen en kommunistisk
motion om producentbidrag på
mjölk till jordbruk under 10 hektar, att
utgå utan behovsprövning. För att inte
ta äran av herr Staxäng vill jag erinra
om att han hade en motion med lik -

artat innehåll. Det nuvarande producentbidraget
är, som jag ser det, ett tillläggspris
på mjölk, levererad från småbruk.
Vi ha här i landet 300 000 jordbruk
med över två hektars åker, och av
dem äro över 200 000 i gruppen 2—10
hektar. Producentbidragsberättigade äro
sålunda inte hälften av de svenska jordbruken,
som statsrådet Sträng förklarade,
utan två tredjedelar av alla egentliga
jordbruk. Skulle vi räkna dit alla
brukningsdelar i landet, alltså även de
med mindre jord än två hektar, bli tre
fjärdedelar bidragsberättigade.

Det rör sig här om ett pristillägg, motiverat
med hänsyn till produktionskostnaderna
vid det övervägande antalet
jordbruk i landet, som utgår på en
viss produktion. Att kalla detta socialt
bidrag är enligt min mening en förnärmelse
mot småbrukarna och avslöjar
också en ytterst osmaklig storbondeinställning.

Från vårt håll äro vi i princip med
om en differentierad prissättning på
jordbruksprodukter, dvs. en prissättning
som tar hänsyn till produktionskostnaderna
vid olika slag av jordbruk
och i det här fallet till produktionsförhållandena
vid den överväldigande majoriteten
av jordbruk. Och vi skulle för
vår del exempelvis inte ha något emot,
alt producentbidrag infördes jämväl på
kött och fläsk, om detta vore tekniskt
genomförbart. Vi skulle inte heller vända
oss emot ett visst producentbidrag
även till innehavare av jordbruk med
en areal av 10—15 hektar. Att producentbidragen
utgå av statsmedel har
inte med saken att skaffa — det gör
även pristillägget på kött och fläsk och
mycket annat av inkomsterna för jordbruket
och som i nuvarande läge, det
har herr Hseggblom rätt i, får betraktas
som en subvention till konsumenterna.
Jag anser emellertid att det är oriktigt,
att man utesluter producentbidraget
från inkomstsidan, i varje fall så länge
vi ha en totalkalkyl.

Med oljeväxtodlingen är det givetvis

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

en annan sak. Inkomsterna från den ha
en mycket liten spridning och det är
som reservanterna säga, att en större
ansvällning av inkomsterna från denna
produktionsgren hotar att pressa ned
priserna på andra produkter. Detta visar
emellertid bara hur olämpiig en totalkalkyl
i och för sig är som fundament
för prissättningen på jordbruksprodukterna.

Det väsentliga härvidlag är dock under
alla förhållanden frågan om mjölkproduktionens
dåliga lönsamhet. Övergången
till kreaturslös och kreaturssvag
jordbruksdrift visar en tilltagande
tendens, även om jag tror att man inte
skall övervärdera den. Vid den övervägande
delen av våra jordbruk, de små
och medelstora som svara för större delen
av vår animalieproduktion, kan man
nämligen inte lägga ned denna produktionsgren
och övergå till att odla spannmål,
sockerbetor och oljeväxter. Visserligen
skulle en sådan övergång innebära
en radikal minskning av innehavarnas
och deras familjemedlemmars
arbetsbörda, men den skulle också medföra
— trots fördelaktiga priser på vegetabilier
— en minskning av deras reella
inkomst. Fördelen av en sådan
övergång ligger egentligen i att man kan
minska arbetskraften, och den kan man
utan vidare skära ned vid ett storjordbruk,
om man slopar den animaliska
produktionen. Vid de mindre jordbruken
utvinner man därvidlag ingenting,
då man som regel inte har anställd arbetskraft
och naturligtvis inte kan avskeda
sig själv. Bibehållande av animalieproduktionen
är för småbrukens vidkommande
därför nödvändigt för att
bevara levnadsstandarden.

AU mjölkproduktionens lönsamhet är
dålig tror jag alt alla äro på det klara
med. övergången därifrån till annan
produktion vid de större jordbruken,
där man ändå har den mest rationella
mjölkproduktionen, bevisar detta och
bevisar det enligt min mening bättre än
vad varje utredning i saken kan göra.

Jag har också en känsla av att uppgången
av fläskproduktionen i någon mån
sammanhänger med att man även vid
de mindre jordbruken anser det fördelaktigare
att för närvarande använda
fodret till svinuppfödning än till mjölkproduktion.

Mjölkproduktionen är ju den största
av jordbrukets produktionsgrenar och
den avgörande. Den är både nationalekonomiskt
och för den överväldigande
delen av våra jordbrukare axeln i hela
produktionen. Den måste upprätthållas
och den måste ökas, det anser jag vara
ett nationellt intresse, ett intresse för
hela folket. Hur skulle det gå med vår
s. k. stabiliseringspolitik och särskilt
vår handelsbalans, om vi tvingades
övergå till import av kött och smör och
kondenserad mjölk i större mängder —
om nu dessa varor över huvud taget
kunna anskaffas på världsmarknaden?

Detta spörsmål är enligt vår mening
huvudfrågan i årets diskussion om jordbrukspriserna.
Om vår mjölkproduktion,
som är grundvalen för hela jordbruksproduktionen,
hotas av stagnation,
hotas därigenom utvecklingen av
hela jordbruksproduktionen och därmed
vår självförsörjning. För att motivera
åtgärder mot detta hot behöver
man väl inte, som motionärerna och
reservanterna göra, tillgripa diskutabla
sifferkonster, såsom att dra vissa summor
av producentbidraget och inkomsten
från oljeväxtodlingen från kalkylens
inkomstsida för att komma till det
resultatet, att mjölkpriset måste höjas
med 3 öre. Att mjölkproduktionen tenderar
att stagnera och gå tillbaka är ett
faktum, och att åtgärder måste vidtagas
tror jag icke någon på allvar kan ifrågasätta.

Till de av statsrådet Sträng lämnade
siffrorna om mjölkproduktionens storlek
vill jag göra en liten kommentar.
Det är riktigt, att man kan påvisa en
höjning av mjölkinvägningen under
första kvartalet i år jämfört med första
kvartalet i fjol. Men jag tror att en så -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

dan jämförelse är missvisande. Man bör
se hur mjölkinvägningen tett sig de senaste
åren, och först då, tror jag, får
man fram en rättvisande tendens. År
1946 invägdes sålunda enligt kungl. propositionen
3 520 000 ton, år 1947
3 422 000 ton och år 1948 3 361 000 ton.
Siffrorna för första kvartalet i år visa
att produktionen repat sig litet grand
efter den stora utslaktningen som skedde
efter missväxten. Vi ha fått en liten
höjning i förhållande till bottenläget.
Men jag tror att ingen skulle vilja påstå
att de ökade invägningssiffrorna för första
kvartalet komma att ge till resultat
att vi komma upp till toppunkten 1946,
troligen ej heller till 1947 års siffra.
Jag tror inte, att man får övervärdera
denna lilla återhämtningstendens, som
kunnat konstateras efter missväxten.

Jag tror att stagnationen är ett faktum
och att absolut tillbakagång är något
som måste tas med i synfältet. Då
det här tillika rör sig om en produktion
som det stora flertalet av våra
jordbrukare, dvs. småbönderna, äro beroende
av och av vilken de ha sin huvudsakliga
inkomst, äro åtgärder så
mycket mera motiverade.

Jag kanske kan förstå motiven till
motionärernas uppläggning av frågan.
Från jordbruksorganisationernas sida
har man beredvilligt givit sin anslutning
till den ekonomiska politik som
föres. Det innebär framför allt lönestopp
för arbetare och tjänstemän och
därför vill man ej nu begära någon direkt
inkomstförbättring för jordbrukets
del. Men då man ändå anser sig böra få
en sådan, måste man finna motiv för
att, som det heter, »inom den ekonomiska
stabiliseringens ram» ernå en
förbättring, varför man anser sig till
varje pris böra motivera sina förslag
rent kalkylmässigt. Jordbrukskalkylen
— och de som snickrar ihop den — i
all ära, men behöver man verkligen
krångla till denna sak som man gör?
Jag är av den uppfattningen att läget
beträffande vår mjölkproduktion är så -

dant, att den måste behandlas som
en särskild fråga, och därvidlag är det
för övrigt icke fråga om något undantag.
Jag erinrar mig sålunda vad som
under de gångna åren gjorts från statsmakternas
sida för att hålla byggnadsproduktionen
uppe och för att skogsavverkningarna
skulle bli så stora som
möjligt. För närvarande talar man om
åtgärder för ytterligare utveckling av
vår järnindustri och av hela vår exportindustri
— och är då mjölkproduktionen
mindre viktig?

Jag kan å min grupps vägnar deklarera,
att vi anse att åtgärder för en
ökad lönsamhet inom mjölkproduktionen
äro behövliga i nuvarande läge och
att vi även äro beredda att tillstyrka
bättre prisförhållanden för dem, som
producera dessa produkter.

Emellertid synas oss vissa skäl ändå
tala för regeringens linje i denna fråga,
vilken linje som bekant går ut på att
skjuta på avgörandet ett par tre månader.
Regeringens skäl för uppskov anges
ju vara dels att man vill avvakta
skördeutfallet, dels att frågan bör sammankopplas
med spörsmålet om lönestoppets
vara eller icke vara. Det förra
skälet kan väl icke tillmätas någon större
betydelse, då man ju förr om åren
fastställde priserna på livsmedel vid en
tidpunkt då man lika litet som nu hade
kännedom om skördeutfallet. Det andra
skälet är givetvis väsentligare: skall ett
högre mjölkpris t. ex. tillåtas slå igenom
i konsumentpriserna — vilket naturligtvis
icke nödvändigt måste bli fallet
— påverkar detta givetvis levnadsstandarden
för andra grupper. Det har
sagts att livsmedelsindex från september
till mars har sjunkit, men levnadskostnadsindex
som helhet har dock stätt
stilla på grund av att vi ha för dålig
priskontroll på kläder och skodon
m. m., för vilket vi icke kunna lasta
konsumenterna och givetvis icke heller
jordbrukarna. Lönestoppet förbands på
sin tid också med löfte om vissa prissänkningar,
som man skulle söka åstad -

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

komma. I vart fall har lönestoppet mig
veterligt aldrig förbundits med några
bestämmelser om att en prissänkning
på en vara skulle åtföljas av prishöjning
på en annan.

Det finnes enligt min mening vissa
skäl för att pröva livsmedelspriserna i
samband med avgörandet i lönepolitiken.
Men då anmäler sig givetvis också
en annan fråga: Skall då mjölkpriset
göras helt beroende av avgörandet i lönepolitiken?
Det anse vi icke, det ber
jag få understryka. Jag tror, att även
om det icke blir några lönejusteringar
måste vi ändå förbättra mjölkproduktionens
lönsamhet. Men det kan ju givetvis
ske, och det bör då enligt vår
mening ske, över statsbudgeten.

Det finns också ett annat skäl för uppskov,
som här har berörts, och det är
köttransoneringens upphävande, som är
aktuellt och som man räknar med
skall åtföljas av upphävandet av normalpriserna
på köttvaror. Reservanterna
vilja ha en prisförhöjning med 16
öre per kg, men frågan är, om prisförhöjningen
kommer att stanna därvid
om det blir fri prisbildning? Det vet
ingen, och i verkligheten tror nog ingen
att höjningen kommer att stanna där.
Enligt årets jordbrukskalkyl kommer
köttproduktionens värde under kommande
produktionsår att nå upp till en
summa av 230 miljoner kr. med nuvarande
normalpriser. Om ransoneringen
upphäves förutsätter livsmedelskommissionen
att priserna skola tillåtas svänga
mellan 15 procent över och 15 procent
under nuvarande normalpriser. Att de
komma att svänga över normalpriserna
med nuvarande tillgång på kött, betvivlar
jag icke. Men skulle de stiga 15
procent, skulle prisförhöjningen ej stanna
vid 17 miljoner kronor som reservanterna
förutsätta utan vid 37 miljoner.
Det finns skäl för att definitivt fastställa
jordbrukspriserna först i samband
med köttransoneringens upphävande.
.lag är också överens med principen om
vårprissättning ocli man bör icke utan

vägande skäl frångå denna princip. Men
då böra sådana förhållanden råda, att
man vet sig kunna ha priserna i sin
hand åtminstone under de närmaste
månaderna. Men här befarar man en
prisförhöjning, som man nog ej kan
klara av på det enkla sätt som Aftontidningen
propagerar för, nämligen att
man skulle låta bli att köpa och äta kött.
Det är, icke minst när det gäller de
kroppsarbetande, en metod som enligt
min mening vore föga tilltalande.

Olägenheten av ett uppskov synes
också vara oväsentlig. Motionärerna tala
om riskerna för minskat pålägg i
sommar, men vad skulle det vara för
mening med att slå ihjäl kalvarna nu,
när prisförhöjning på kött vinkar i en
nära framtid. För övrigt är icke mjölkproduktionens
problem något som är
plötsligt påkommet.

Detta gör, herr talman, att vi i valet
mellan reservationens och regeringens
förslag stannat för att stödja det senare.
Vi komma alltså att stödja utskottets
förslag även om vi inte i flera stycken
dela utskottets motivering. Vad vi icke
äro överens med utskottet om är det
som icke finnes i denna motivering. Vi
sakna främst ett positivt uttalande om
åtgärder för bättre lönsamhet för mjölkproduktionen
i landet, åtgärder som enligt
min åsikt icke böra få bli helt beroende
av lönestoppet och som man nog
måste vidtaga, även om de icke till alla
delar kunna passas in i jordbrukskalkvlen.

Jag skall till slut, herr talman, ta upp
till diskussion regeringens handläggning
av denna fråga eller rättare sagt
en detalj i denna handläggning. Då matfettsransoneringen
släpptes i mars, höjdes
smörpriset med 40 öre medan margarinpriset
sänktes. Jordbrukarna fingo
emellertid ingen del av prisförhöjningen,
då utgående mjölkpristillägg minskade
i samma mån som smörpriset höjdes.
Man kan säkert diskutera om inte
mjölkpristillägget bort utgå oförändrat,
och bönderna fått räkna sig smörpris -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

förhöjningen till godo. Saken är nämligen
den att enligt livsmedelskommissionens
beräkningar kommer kalkylen för
innevarande år att giva till resultat ett
underskott av 60 miljoner kronor. Även
om statsmakterna på grund av 4-procentsregeln
ej äro skyldiga kompensera
detta belopp, kan man diskutera,
om man inte med hänsyn till mjölkproduktionens
läge borde på något extra
sätt ha stött denna med de 20 miljoner
kronorna som fanns kvar av tillgängliga
medel för mjölkpristillägg, vilket
skulle betytt något mer än ett öre på
mjölkpriset. Men om regeringen icke ansåg
sig kunna avgöra denna sak utan
riksdagen, på grund av att man genom
margarinaccisens sänkning icke skulle
haft tillräckliga medel, borde ju den saken
snabbt ha kunnat ordnas, alldenstund
riksdagen var samlad vid tillfället.

Men även om man inte ville frångå
4-procentsregeln, borde åtgärden ändock
enligt min mening ha varit försvarlig.
Vid denna tid, alltså i slutet av
mars, var man redan klar med att underskott
skulle föreligga i kalkylen för
nästa år och de 20 miljoner kronorna
kunde i stil med vad man gjorde 1947
påförts kalkylen för nästa år. Ett oförändrat
mjölkpristillägg med nuvarande
smörpris skulle givit 60 miljoner kronor
nästa år eller mer än vad underskottet
i kalkylen utvisar, även om kravet
på 7 miljoner kronor i räntekostnader
hade tagits med. Icke minst med
hänsyn till producentbidragets bortfall
för jordbrukare med mellan 10 och 15
hektar hade denna åtgärd varit berättigad,
men framför allt skulle ett frångående
av vårprissättningens princip
givits en smidigare och acceptablare
form och givit regeringen ett bättre förhandlingsläge
gent emot jordbrukareorganisationerna.

Vad de nya beräkningsmetoderna för
jordbrukets räntekostnader beträffar,
skall jag ej ingå därpå. De synas mig i
stort sett vara rimliga. Redan vid 1947

års riksdag uttalade vi oss för en rättvisare
fördelning av jordbrukets bvggnadskostnader,
och denna fråga är ju
bra nära besläktad.

I propositionen vidrör jordbruksministern
1947 års riksdags beslut om utjämnande
av löneklyftan mellan jordbruk
och andra näringar. Takten i fråga
om utfyllandet av denna måste emellertid
bli beroende av de ekonomiska möjligheterna,
framhåller statsrådet. .lag
har ingenting att invända mot resonemanget
i och för sig, men det måste ju
ändå vara någon takt. Det synes mig
som om en rättvis beräkning av jordbrukets
räntekostnader vore något som
man under nästa produktionsår borde
kunna orka med som ett led i utjämningen.
Jag tycker för min del, att motionärerna
hellre bort använda detta
som motivering för sina krav.

Herr talman! Jag har med det sagda
sökt motivera vår ståndpunkt. Vi ha
icke väckt någon motion i denna fråga,
och man kan ju fråga sig varför vi icke
motionsledes föreslagit det som jag här
omnämnt i fråga om mjölkpristillägget.
Det är klart att ett förslag härom endast
skulle ha varit ett förslag till en
dellösning, som väl inte skulle ha resulterat
i en uppgörelse mellan regeringen
och jordbrukarnas organisationer. För
det andra ha vi, som jag nämnt, anslutit
oss till regeringens huvudlinje om uppskov,
då vi ansett att övervägande skäl
tala därför. För övrigt har vår representant
i priskontrollnämnden redan tidigare
utvecklat i huvudsak de synpunkter
i fråga om mjölkpriset jag här
anfört, och man har sålunda icke svävat
i okunnighet om den ståndpunkt vi
intagit.

Jag vill sluta med en förhoppning, att
de meningsskiljaktigheter som här förefinnas
skola kunna lösas på ett förhandlingsmässigt
sätt och att vi inom
ramen för de ekonomiska möjligheter
som finnas skola kunna bemästra ett av
de problem som den svenska jordbruksproduktionen
otvivelaktigt har att brot -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tas med, nämligen mjölkproduktionens
dåliga lönsamhet.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Efter den hittills förda debatten
äro motiven tämligen väl avbetade.
Statsrådet Sträng har tidigare utförligt
redogjort för den ståndpunkt regeringen
intagit till förevarande proposition
som av utskottsmajoriteten tillstyrkts.
De skilda talesmännen för reservationen
ha framlagt sina åsikter i skickligt
upplagda föreläsningar. Detta gör att
återstoden av debatten skulle kunna
inskränkas till att återstående talare
bara uppträda och instämma med statsrådet
Sträng eller med någon av oppositionens
företrädare. Jag har gjort
denna randanmärkning från början för
den händelse det skulle inträffa, att jag
som förste talesman för utskottet skulle
bli en aning mera kortfattad än någon
av oppositionens talesmän; det må väl
vara mig ursäktat.

Man har som bekant under innevarande
år inte kunnat nå någon överenskommelse
mellan regeringen och jordbrukets
förhandlingsdelegerade. Jag
säger att tyvärr någon sådan överenskommelse
inte kunnat uppnås, ty det
hade varit önskvärt att så kunnat bli
fallet. Orsaken till att detta resultat
inte kunnat ernås har tidigare klargjorts
av jordbruksministern, och jag
återkommer kanske till detta en aning
senare. Det har inte varit möjligt, trots
att skillnaden i buden mellan de förhandlande
parterna sett i förhållande
till storleken av jordbrukets totalkalkyl,
på omkring 3 miljarder kronor, inte har
varit så synnerligen stor. Förhandlingsdelegerade
från jordbrukets sida
ha i skrivelse den 13 april preciserat
sin ståndpunkt, som innebär täckande
av ett framräknat inkomstunderskott
på 128 miljoner kronor. Detta är beräknat
under förutsättning, att för kommande
skördeår samma statliga pristillägg
komma att utgå som för inneva -

rande år. Beloppet överstiger med omkring
82 miljoner kronor det inkomstunderskott
på 47 miljoner kronor, som
erhålles för den händelse att prognosen
upprättas efter hittills tillämpade beräkningsgrunder.
Utskottsreservanternas
förslag sammanfaller i huvudsak
med vad jordbruksdelegerade föreslagit.
För täckande av denna summa å
128 miljoner kronor önska reservanterna
en prisförhöjning på konsumtionsmjölk,
vissa mejeriprodukter och nötkött
med tillhopa 87 miljoner kronor.
Återstoden föreslås skola utgå av statsmedel
i form av pristillägg. För att nå
upp till nettokalkylens underskott ha
reservanterna använt sig huvudsakligen
av två räkneoperationer. Den ena är, att
de vilja borträkna 35 miljoner kronor
av inkomsterna på oljeväxtodlingen,
och den andra är, att de vilja borträkna
39 miljoner kronor av producent- och
kontantbidraget till mjölkproducenter.
Jag förmodar, att reservanterna, då de
tagit denna ståndpunkt, förutom vad
de anfört i sin reservation jämväl ha
utgått ifrån en viss princip, nämligen
den, att jordbrukets inkomster böra avpassas
så att skilda produktionsgrenar
och olika grupper av jordbrukare inte
höra vara alltför mycket skilda i inkomstavseende.
Ja, jag kan ge en sådan
princip mitt fulla erkännande, men när
jag gjort detta måste jag tillägga, att jag
har svårt att förstå hur detta vare sig
med användande av nuvarande totalkalkyl
eller systemet med typjordbrukskalkyler
mer än till viss begränsad omfattning
skall kunna åstadkommas. Producentbidraget
verkar i viss mån inkomstutjämnande
mellan små och stora
jordbrukare. De små jordbruken lämna
nämligen obestridligt en sämre räntabilitet
i jämförelse med de fullständiga
och större. Det förefaller mig därför
som om ett borträknande ur kalkylen
av producentbidraget måste vara något
i hög grad orimligt och dessutom verka
i motsatt riktning till den, som jag föreställer
mig ha varit den principiellt

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

rätta enligt reservanternas uppfattning.
Förändringarna i producentbidragets
konstruktion, som här av ett par talare
berörts, innebära ju ingenting annat
än att det skett en förskjutning, som
i än högre grad än tidigare gynnar de
mindre och minsta jordbrukarna. Prissättningen
på oljeväxterna verkar däremot
på ett helt annat sätt. De jordbrukare,
som bo i de gynnade trakter av
landet, där oljeväxtodling kan bedrivas,
få genom rådande stimulanspriser på
dessa växter en favör på andra jordbrukares
bekostnad. Småbrukarnas
möjligheter till en sådan odling äro
rätt begränsade; denna odling utföres
främst av de större odlarna. Då herr
Haeggblom här gjorde ett försök att
försvara reservanternas förslag att borträkna
en stor del av oljeväxtinkomsterna
från jordbrukskalkylen och därvid
tog exemplet med hantverket, så undrar
jag om herr Haeggblom tänkt den saken
till slut. Herr Haeggblom sade, att om
exempelvis hantverkets totala inkomster
skulle baseras på en totalkalkyl av
inkomster och kostnader och skomakaren
då skulle få hättre betalt för sina
skor skulle det medföra att skräddaren
finge sämre betalt för de kostymer han
sydde. Ja, det resonemanget skulle vara
i någon mån hållbart om det vore så,
att jordbrukets produktionsförhållanden
vore ensartade. Men nu är det ju så,
herr Haeggblom, att det finns knappast
något jordbruk i detta land, som producerar
enbart oljeväxter. Vi kunna sålunda
säga, att jordbrukarna, om man
nu vill använda jämförelsen med hantverkarna,
varken äro skomakare eller
skräddare utan båda delarna. Den som
producerar oljeväxter producerar även
andra produkter.

När vi allt fortfarande skola bestämma
jordbruksprodukternas prissättning
efter en totalkalkyl, som är avsedd att
medtaga alla inkomster och kostnader,
måste det enligt min mening bli högst
missvisande, om en betydande del av
en eller annan mera gynnad produk -

tionsgren utbrytes och uteslutes ur kalkylen.
Jag vill i detta sammanhang tilllåta
mig att ge uttryck åt en, kanske en
mera personlig uppfattning, och det är
att jag inte hoppas så värst mycket på
en övergång till ett system med typjordbrukskalkyler
som mätare av jordbrukets
inkomstbehov. Är det så att materialet
blir tillräckligt stort och dessutom
representativt medger jag, att det
borde givas förutsättningar för eu tillförlitligare
uppskattning av jordbrukets
alla inkomster och utgifter, och därutöver
borde det även vara möjligt att
bättre än hittills kunna beräkna lönsamheten
hos jordbruk av olika storleksordning.
Men när det däremot gäller
att avgöra hur stort brutto och netto,
som jordbruket haft å de skilda produktionsgrenarna,
blir det betydligt värre.
En uppdelning av omkostnaderna för
sädesodling, oljeväxtodling, sockerbetsodling,
mjölkproduktion, fläsk- och
köttproduktion, fjäderfäavel, skogsskötsel
o. s. v., blir alltid rätt vansklig. När
sådana omkostnadsposter som arbetskostnader,
maskinanvändning och åtskilligt
annat skola uppdelas på ett flertal
produktionsgrenar, stöter man på
rent av oöverstigliga svårigheter, därför
alt en sådan uppdelning alltid måste bli
en i viss mån mera godtycklig beräkning.
Dessa svårigheter sammanhänga
med, att jordbruket åtminstone ekonomiskt
sett torde vara en den mest komplicerade
verksamhet, som en medborgare
över huvud taget kan bedriva. Men
om det nu är på det sättet, att oljeväxterna
åtnjuta en onödigt stor stimulans,
och jag är för min del böjd att tro detta,
bör tiden nu vara mogen att härvidlag
göra en justering av priset på å ena
sidan oljeväxterna och å andra sidan
övriga produkter. Här stöta vi emellertid
på en mycket stor svårighet, nämligen
den att prissättningen på oljeväxterna,
i likhet med vad som sker beträffande
prissättningen på sockerbetorna,
sker separat och inte i samband med
den allmänna prissättningen; detta har

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tvivelsutan medfört en viss snedbelastning,
då man efteråt avvägt prisstödet
åt de andra jordbruksalstren. Jag vill i
detta avseende göra den rekommendationen
till jordbrukarnas ekonomiska
organisationer att söka rätta till dessa
missförhållanden. Det bör vara en uppgift
av betydande mått att söka ordna
det så att prissättningen på samtliga
jordbrukets produkter sker på en gång
och inte behandlas vid flera olika tillfällen.

Utskottet har tillstyrkt Kungl. Maj :ts
beslut att på grundval av den av livsmedelskommissionen
uppgjorda prognosen
tills vidare bibehålla prisläget
ungefär oförändrat, men att skjuta på
den definitiva prissättningen för jordbruksproduktionen
i dess helhet till den
tidjjunkt, då skörderesultatet kan överblickas.
Det blir då främst prissättningen
på mjölk och mejeriprodukter
som kommer att övervägas. Motivet för
att denna gång frångå vårprissättningen,
som inom parentes inte är någon
vårprissättning utan en sommarprissättning,
är att detta uppskov är önskvärt
för stabiliseringens fullföljande.
Reservanterna medgiva, att det är angeläget
att stabiliseringspolitiken fortsätter
och fullföljes, men de göra också
gällande, att den föreslagna prisförhöjningen
skulle kunna rymmas inom ramen
för en fortsatt prisstabilisering.
Detta påstående från reservanternas
sida måste väl ändå vara en ren konstruktion.
Jag medger för all del, att
den konstruktionen kan vara hållbar,
men reservanterna ha inte något som
helst belägg för att den är hållbar; därom
vet man intet, och det finns mycket
som tyder på att den inte är hållbar.
Jag erinrar om att levnadskostnadsindex
inte ligger så värst långt ifrån det
s. k. taket, d. v. s. den nivå, då tjänstemannalönerna
automatiskt komma att
stiga. Och när det sker, är det säkerligen
ofrånkomligt att lönerna över lag
komma att ökas. Och som ett brev på
posten kommer då en allmän prissteg -

ring på varor. Det kan hända att detta
för jordbrukarnas del kommer att bli
till betydligt större nackdel än ett tillfälligt
uppskjutande av den förhöjning
av mjölkpriset, som reservanterna nu
vilja genomföra.

Jag understryker i detta sammanhang
vad som här tidigare sagts, nämligen
att såväl den kungl. propositionen
som utskottsförslaget utgår ifrån att
ståndpunktstagandet till mjölkprissättningen
är bara ett tillfälligt uppskov.
Jag är för min del inte beredd att ta
den risk, som reservanterna tagit då de
göra konstruktionen, att en höjning av
mjölkpriset i nuvarande läge inte skulle
ha någon inverkan på stabiliseringspolitiken.
Jag är rädd för att den kommer
att få en sådan verkan. Olägenheten av
ett kortare uppskjutande av prissättningen
på mjölken har givits alltför
stora proportioner. Att det innebär en
viss olägenhet, vill jag för min del visst
inte bestrida, men jag tror att denna
olägenhet mer än väl uppväges därav,
att stabiliseringspolitiken säkras. Jag är
angelägen om att understryka utskottets
uttalande, att det definitiva beslutet angående
grunderna för prisregleringen
skall underställas riksdagen. Jag uttalar
samtidigt en förhoppning om att de
förhandlingar mellan regeringen och
jordbrukets organisationer, som snart
torde komma att upptagas, skola leda
till ett positivt resultat och att resultatet
skall bli acceptabelt ur såväl jordbrukarnas
som konsumenternas synpunkt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HAEGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Detta mycket försonliga
och koncilianta uttalande av jordbruksutskottets
aktade vice ordförande föranleder
självklart inte någon tillspetsad
replik från min sida.

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Enligt herr Andersson i Löbbo vore
det reservanternas mening, att producentbidraget
skulle borträknas för de
mindre jordbrukarnas vidkommande.
Det är emellertid självklart, att ett
borträknande ur kalkylen av detta producentbidrag
inte betyder, att de mindre
jordbrukarna inte skola ha något
tillägg för sin mjölkproduktion. Men
den frågan hör inte hit. Den diskussionen
kommer väl i annat sammanhang,
om man vill ha detta tillägg utformat
på annat sätt än det nuvarande
producentbidraget. Orsaken till att
man velat räkna bort en del av detta
producentbidrag ur kalkylen är att man
inte vill att detta belopp så att säga
skall gå ut över andra jordbrukares
möjligheter att få sin utgiftsökning
täckt genom en förbättring av produktionspriset.

Jag skall mycket gärna medge, att
mitt exempel från hantverket i någon
mån haltade, men det finns dock jordbrukare,
för närvarande till ett så betydande
antal som 20 000, som inte
syssla med mjölkproduktion och för
vilka mjölkpriset sålunda inte spelar
den ringaste roll. I den mån de äro
oljeväxtodlare skaffa de sig bättre inkomster
än dem som mjölken ger, och
producentbidragets intagande i dess
helhet i kalkylen betyder alltså, att
mjölkproducenterna få det i motsvarande
mån sämre. Om man jämför inkomstdeklarationer
från jordbrukare, som
huvudsakligen ägna sig åt mjölkproduktion,
och från jordbrukare, som endast
i mindre utsträckning eller kanske inte
alls ägna sig däråt, skall man nog få
belägg för detta påstående. Även om
mitt exempel haltar har det dock sålunda
en hel del att säga oss.

Den prissättning på en gång, som
herr Andersson i Löbbo uttalade sig
för på jordbruksprodukter, överensstämmer
helt med önskemål, som gjort
sig gällande inom jordbrukarorganisationerna.

Till sist, herr talman, några ord om

vår kalkyls hållbarhet. Herr Andersson
i Löbbo sade, att i en dylik fråga veta
vi ingenting. Självklart är, att så snart
vi röra oss med förhållandena i framtiden,
röra vi oss också med osäkra
moment. Vad vi veta är emellertid, att
den prissättning, som föreslagits i reservationen,
allt som allt inte påverkar
livsmedelskostnadsindex med mer än
en enhet. Men det är ju inte så tokigt
att veta det.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! I den mån herr
Anderssons i Löbbo anförande tangerade
vad jag förra gången sade har jag
ingenting att lägga till eller dra ifrån,
utan kan nöja mig med att hänvisa till
anförandet i fråga. Jag har begärt ordet
endast för att ställa en eller två frågor
till herr Andersson i Löbbo.

Herr Andersson sade i slutet av sitt
anförande, att man här har att väga
emot varandra ett avgörande nu enligt
reservanternas förslag och ett tillfälligt
uppskjutande av en förhöjning av
mjölkpriset. Nu ber jag att få fråga herr
Andersson, om han talar å regeringens
och det socialdemokratiska partiets
vägnar, när han säger, att det endast är
ett tillfälligt uppskjutande av mjölkprisets
höjning. Det är klart att det på
jordbrukarhåll är av betydande intresse
att veta, att denna höjning av mjölkpriset
står på lut och kommer i en nära
framtid. Kunde herr Andersson därtill
säga något om storleken av denna höjning,
vore tacksamheten så mycket
större.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber först att
till herr Hseggblom få säga, att jag inte
missförstått honom ett dugg; jag förstod
tvärtom mycket väl vad han avsåg
med sitt anförande. Men då herr Haeggblom
med anledning av sitt olyckligt
valda exempel nu söker slinka ut genom
en bakdörr, så kan jag inte tilllåta
detta, därför att av hans tal om de

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

20 000 jordbrukarne, som inte producera
mjölk, får man inte låta inbilla sig, att
dessa jordbrukare producera enbart
oljeväxter; de framställa otvivelaktigt
jämväl en hel del andra animalieprodukter.
Jag tror sålunda att herr
Hseggbloms exempel är lika orimligt
som jag i mitt första anförande gjorde
gällande.

Sedan kommer herr Svensson i
Ljungskile och ställer en eller två frågor
till mig. Han undrade, om jag talade
å egna eller regeringens eller det socialdemokratiska
partiets vägnar, då
jag uttalade mig om det föreslagna uppskovet
med prissättningen på mjölken.
Den här gången hade jag för säkerhets
skull — det vore nog säkrast att alltid
göra så — antecknat en del av mitt
första anförande, och därav framgår
det, att jag inte talat om ett direkt uppskjutande
av en förhöjning av mjölkpriset,
utan om ett kortare uppskjutande
av detta beslut. Men att jag sedan
yttrade mig i sådana ordalag att det
framgick, att jag för min personliga del
trodde, att en justering av mjölkpriset
uppåt var ofrånkomlig, torde nog herr
Svensson i Ljungskile ha kunnat läsa ut.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Vad som står i herr Anderssons
i Löbbo manuskript kan jag av
naturliga skäl icke veta något om. Men
hans yttrande gick ut på att det var
fråga om ett tillfälligt uppskjutande av
förhöjningen av mjölkpriset. Nu ha vi
fått veta, att det endast var ett uttryck
för herr Anderssons personliga mening
i frågan om det skall bli en höjning
eller ej. Det är alltså ingenting för
jordbrukarna att bygga på, niir det gäller
det socialdemokratiska partiets
hållning.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle)
: Jag tycker icke att vi skola behöva
diskutera detta så mycket, herr
Svensson i Ljungskile. Jag rekommenderar
bara herr Svensson att nog -

grant studera det yttrande som chefen
för jordbruksdepartementet statsrådet
Sträng hade i kammaren i dag. Ur det
skall säkerligen herr Svensson i Ljungskile
kunna läsa ut en hel del, om herr
Svensson bara vill.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö: Herr talman!
Tidigare om åren ha vi varit
vana att möta godsägare Liedberg som
förste opponent i disputationerna om
jordbrukets prisfrågor. Vi minnas alla,
hur han stred för glatta livet för sin
ståndpunkt, kunnigt och med gott humör.
De tre herrar, som bland andra
undertecknat reservationen och här i
kammaren talat för densamma, äro
också mycket kunniga män i denna
fråga. De äro väl bevandrade i jordbrukets
och jordbrukspolitikens heliga
skrifter. Det har visat sig, att de äro
skickliga uttolkare av desamma till
egen favör. Jag skall villigt erkänna,
att de veta mycket mer än jag om dessa
ting. De förkroppsliga jordbrukarorganisationens
ställning, villkor och
krav. Det vore förvisso mycket oklokt
av oss att icke med tillräckligt allvar
lyssna till vad de ha att säga.

Jag har gjort detta både i utskottet
och här i kammaren. De ha sagt vad
de kräva, och vad de icke direkt sagt
ut har man kunnat läsa sig till av tonfallen.
Vi sakna icke alldeles förmåga
att tyda halvkvädna visor. Det man
icke sagt ut har man i alla fall sörjt
för att herrarna närstående tidningar
givit uttryck åt. Det är t. ex. en ledare
i sista numret av RLF-Tidningen, som
jag kommer till litet längre fram.

Jag har icke begärt ordet för att gå
in i någon sorts närkamp om detaljerna
i våra skiljaktiga uppfattningar. De
sakerna ha jordbruksministern och
herr Andersson i Löbbo klarat av för
vår del. Jag har bara känt behov av
att få göra en personlig deklaration
som svar på de påståenden och de antydningar,
som upprepats vid skilda

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tillfällen och i olika sammanhang, t. ex.
i den nyss berörda artikeln i RLF-Tidningen,
och som gått ut på att de skäl,
som föranlett de socialdemokratiska
jordbrukarna och deras representanter
i utskottet att stödja propositionen,
icke kunna samordnas med jordbrukets
intressen samt att vi, som stött regeringens
linje i denna fråga, såsom organiserade
i de ekonomiska föreningarna,
därmed också skulle ha gjort oss
skyldiga till solidaritetsbrott. Det är
ungefär vad som framgår av den åsyftade
artikeln.

Det har i denna artikel också sagts,
att vårt ställningstagande skulle vara
en belastning för oss, när vi återvända
till hemorten. Jag hyser inga bedrägliga
förhoppningar om att kunna övertyga
herrarna, att vårt ställningstagande
ingalunda är uttryck för vare sig
ovilja eller likgiltighet för jordbrukets
berättigade intressen. Jag har bara begärt
ordet för att framhålla en som jag
tycker fullständigt självklar och ganska
enkel sak, nämligen att jordbrukets
problem liksom de allra flesta frågor
kan betraktas från två sidor. De båda
betraktelsesätt som här bryta sig mot
varandra kunna väl, herr Norup, både
det ena och det andra vara uttryck för
mycket väl genomtänkta uppfattningar
och åskådningar, som vi var på sitt
håll gentlemannamässigt kunna fordra
respekt för utan att vi skola bli förklarade
för fågelfria eller varg i veum.
Om jag och mina utskottskamrater
bakom utskottets utlåtande ha en annan
grundsyn i fråga om handläggningen
av jordbrukets prisfrågor än reservanterna,
kan ingen från det hållet
fordra, att jag och de som jämte mig
stå under utskottsutlåtandet skola uppgiva
eller ens moderera denna vår uppfattning.
Det är mycket beklagligt, om
vi svikit herrarnas förhoppning om att
vi skulle frondera mot regeringens förslag.
Men jag hoppas i alla fall, att ni
erkänna ärligheten och konsekvensen
i vår uppfattning, när jag går över till

att en liten smula redovisa motiven för
densamma.

Jag har för min del, i den mån jag
sysslat med dessa ting, alltid drivit den
tesen, att vi aldrig kunna tänka på att
lösa jordbrukets produktionsproblem i
vårt land utan att det sker i samarbete
och samförstånd med de stora konsumentgrupperna
i det svenska samhället.
Ingenting kan få mig att tro, att
vi exempelvis kunna nå den jämställdhet
med andra grupper, som uppställts
som mål för vår jordbrukspolitik, utan
att vi få medverkan från arbetare och
löneanställda. Det är heller ingen som
kan förneka, att vi marscherat ett stycke
på vägen fram mot denna jämställdhet.
Från jordbrukarhåll har man alltid
varit angelägen att framhålla, att
jordbruket under kriget gjorde sin
samhällsplikt och litet därtill; det är
riktigt. I sammanhang därmed kunna
vi också kosta på oss ett erkännande,
att konsumentgrupperna burit de högre
livsmedelskostnaderna med föredömligt
lugn. När samma grupper som
jag talat om, konsumentgrupperna, godtagit
grunderna för jordbrukspolitiken,
ha de också garanterat okränkbarheten
av likställighetsprincipen. Att det sedan
kommit samhällsekonomiska hinder
i vägen och stoppat takten kunna
icke dessa grupper lastas för.

Vi ha ju en fyraårsplan för stabilisering
av samhällsekonomien. Vi veta
vilka som stå bakom den och givit utfästelser.
Bland utfästelserna återfinna
vi t. ex. stopp för inkomsthöjningar och
för fördyrade levnadskostnader. Jag
vill icke förneka, att en inkomstsänkning
icke skulle kunna tänkas kompenserad
inom stabiliseringens ram. Men
jag har en bestämd uppfattning, att en
överenskommelse om detta säkrare än
nu kan träffas då samtliga parter mötas
i höst för att så att säga taga pulsen
på varandra och gemensamt lindra
varandras bekymmer under beaktande
av alla de omständigheter som kunna
inverka på denna prövning. Vid den

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tidpunkten ha vi väl ändå en säkrare
fixering av stabiliseringsläget och en
bättre överblick över skördeutfallet.

Jag tror att det var någon av herrar
reservanter som i utskottet ville göra
gällande, att vi på majoritetssidan skulle
vara fiender till tre öres höjning av
mjölken, såsom de uttryckte det. Jag
kan svara på samma sätt som herr Andersson
i Löbbo: Det är icke sant; men
vi kunna icke nu taga ställning till frågan
om en höjning och denna höjnings
storlek i ören, utan det kan säkrare
bedömas i höst. Det går icke att bara
hänvisa till indexfallet sedan september
i fjol med fyra enheter och säga,
att här ha vi utrymme för det krav
man från jordbrukarhåll ställt. Det är
nämligen så — vilket jag ej hört någon
påpeka under debatten — att index
steg mellan augusti och september i
fjol med jämnt fyra enheter efter att
ha legat oförändrat från maj till augusti
i fjol. Alltså, den siffra man jämför
med nu, nämligen 185 i septemberberäkningen
i fjol, var en toppsiffra, som
hade kommit till på grund av prishöjning
på ägg och kanske också i någon
mån på mjöl, bröd, potatis och det fria
fårköttet. Så sjönk index i fråga om
livsmedel från 185 till i december 182,0
och i januari 181,5. Då var det andra
varugrupper som i någon mån bidrogo.
För april föreligger en stegring till
182, närmast beroende på prisökningen
på nötkött, som det sänkta fläskpriset
ej förmått neutralisera.

Dessa siffror som jag anfört visa, att
det höga indextalet för september 1948
berodde på det höga äggpriset. Det visar
också att denna höjning var säsongmässigt
betonad. Det visar att de lägre
livsmedelspriser och de minskade inkomster
för producenterna, som man
kräver kompensation för, i icke ringa
grad äro förorsakade av en tillfällig
och säsongmässig prishöjning på ägg.
Hade denna icke inträffat hade man i
dag icke kunnat jämföra siffran 185
med 181 utan man hade i stället fått

jämföra dagens siffra 182 med augustisiffran
181.

Jag har bara velat erinra om detta.
Det har påpekats förut, att indextaket
är 169 och hur knapp den marginal är
som vi ha dit. Det är klart, att om vi
vända ut och in på våra fickor och
plocka rätt på alla växelpengar så
skulle vi till nöds kunna plocka in förhöjningen
på mjölken. Men herrarna
själva kalkylera ju med en förändring
uppåt av levnadskostnadsindex som en
icke osannolik följd av köttransoneringens
upphävande. Om man därtill
lägger märke till att det icke är enbart
jordbrukare, som äro i det predikamentet,
att de kunna göra anspråk
på kompensation, vill jag för min del
säga, att för mig har frågan framstått
så att vi befinna oss i en allvarlig riskzon.
Redan detta gör att jag ej kan
taga på mitt ansvar att medverka till
en lösning, som hotar att spränga
ramen.

Var det månne herr Hseggblom, som
i en annan debatt i annat sammanhang
fällde uttrycket, att man icke skall
sträcka tårna längre än skinnfällen
räcker? Nåja, jag skulle kunna påminna
om de orden, och jag skulle kunna
tillägga, att det beror också i någon
mån på hur långa benen äro. Den risk
jag nyss påvisat är så allvarlig, att den
för mig utgör en fullgod motivering för
mitt ställningstagande beträffande tiden
för kalkylens slutliga justering. Men
innan dess behöva vi en justering, en
avputsning av prognosen, och kontroll
av vissa poster, som ingalunda iiro
säkra eller ens godtagbara i de nuvarande
beräkningarna.

Om jag alltså ser på dessa jordbrukets
problem som integrerande delar
av samhällsekonomien kan jag icke
med gott samvete giva min anslutning
till en isolerad lösning av desamma. Vi
sitta, som det många gånger sagts, här
i riksdagen i samma båt, och vi äro
ense om tagen för att ro den i hamn.
De svenska jordbrukarna äro uppspal -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tade på samtliga partier som finnas
företrädda här i riksdagen. De flesta
finnas väl inom de partier, som representeras
av de tre herrar som bl. a. undertecknat
reservationen. Men vi skola
icke glömma, att även socialdemokratien
har ett icke föraktligt inslag av
både självständiga jordbrukare och
löneanställda arbetare inom jordbruket.
Som jag ser det måste det väl ändå
räknas som en favör för det svenska
jordbruket, att det finnes en stark
jordbrukarrepresentation inom socialdemokratien.

Vi misstänka icke ärligheten i andras
uppfattning, men vi kräva respekt
för vår egen, när vi välja vår linje och
rösta för den. Vi göra detta utan att
vi vilja betraktas som svikare mot de
ekonomiska organisationer, som vi naturligt
tillhöra och som vi lojalt medverka
i. Nu förmodar jag väl, herr
Norup, att det icke blir något kättarbål.
Skulle det bli det skall det bli en
lustiger dans.

Herr talman! Jag har ansett nödvändigt
att klargöra denna min uppfattning.
När jag yrkar bifall till utskottets
förslag, sker det utan självövervinnelse
och i känslan av att jag därmed
bäst tjänar den näring som jag utövar.

Häruti instämde herrar Andersson i
Hyssna och Lindström.

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! Jag förstår väl herr Gustafson
i Dädesjö, när han söker motivera sin
inställning, ty det behöves. Jag kan
däremot icke riktigt hålla med honom,
när han säger, att här har man från
den ekonomiska föreningsrörelsen förklarat
herr Gustafson som varg i veum
eller fågelfri. Det är nog att ganska
väsentligt överdriva. Det gör kanske
herr Gustafson för att klara sig.

Jag skulle vilja ställa en fråga till
herr Gustafson, när han talar om att vi
jordbrukare här begära alldeles för
mycket. Det är väl ändå så, att om vi

icke få en förändring på mjölkpriset
så erhåller jordbruket en sämre ställning
än vad det hade, när vi gingo in
i stabiliseringspolitiken. Vi ha icke velat
förbättra våra möjligheter, men vi
vilja heller icke vara med om en försämring.

Sedan vet jag ej om jag missförstod
herr Gustafson, när han talade om att
herr Hseggblom, herr Svensson i
Ljungskile och jag förkroppsligade
jordbruket. I den mån han vände sig
till mig, erkänner jag villigt, att jag
verkar betydligt mera välfödd än jordbrukare
i allmänhet äro. Därför har
jag mera tänkt på den typ herr Gustafson
i Dädesjö representerar, när jag
velat att de skola få det litet bättre.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Man möter tydligen
på socialdemokratiskt håll en del
svårigheter att klara reservanternas resonemang
angående inverkan på index.
Jag har tidigare klargjort, att jordbruksministern
nödgats arbeta med
flera konstruktioner för den sakens
skull.

Nu säger herr Gustafson i Dädesjö,
att denna rörelse i livsmedelsindex beror
huvudsakligen på säsongmässiga
rörelser i äggpriset. Om detta är icke
bara herr Gustafsons utan även socialdemokraternas
mening, varför har man
då i kalkylen accepterat ett med 80 öre
per kilo sänkt medelpris på ägg? Varför
sänker jordbruksministern bottenpriset
med 50 öre? Och varför säger
han ytterligare, att det är icke säkert
att detta pris kan hållas?

Jag får säga, att det går en liten
smula runt i argumenteringarna, då
man skall försöka klara sig ur dessa
svårigheter med att säga, att det är säsongmässiga
rörelser i priset.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (kort
genmäle): Jag skall bara göra ett citat
för att motivera de påståenden jag har
gjort om att man beskyllt oss för illo -

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

jalt uppträdande. Jag vill svara med
att läsa upp vad som står i den av mig
påpekade artikeln. Det heter: »Detta
så mycket mer som åtskilliga av dessa
riksdagsrepresentanter» — därmed menas
vi socialdemokrater — »torde vara
medlemmar av både den ekonomiska
och den fackliga föreningsrörelsen och
därför genom sina organisationers ställningstagande
äro direkt engagerade på
jordbrukarsidan.»

Alltså, det är ingenting annat än ett
konstaterande av ett osolidariskt uppträdande,
när vi intaga den ställning
vi i dag intaga till frågan om vid vilken
tid och på vilket sätt jordbrukets
prisfrågor skola handläggas.

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! Det är litet grand skillnad på
om en tidning förmanar en felande
broder att bättra sig eller förklarar honom
fågelfri. Jag tycker att i det fallet
var det icke något så farligt som lästes
upp. Det kom icke heller direkt från
den ekonomiska föreningsrörelsen. Jag
vill icke här ha sagt, att vi skulle på
något sätt mena att man handlat ovärdigt
mot jordbruket. Det är nog ingen
som säger något sådant. Men vad jag
vill ha sagt är att vi tycka ändå, att ni
som jordbrukare böra ha förståelse för
jordbrukets synpunkter och handla solidariskt
mot jordbruket.

Jordbruket har icke vid denna uppgörelse
velat kräva något som går utöver
de riktlinjer regeringen rekommenderat.
Men man har på motsidan
icke velat gå in i någon diskussion,
utan man går bara från början ut ifrån
att jordbruket begär för mycket.

När andra grupper begärt något,
t. ex. när det gällt industrien, har det
icke varit något resonemang om det,
utan då ha vi fått lov att höja priserna
så att levnadskostnadsindex har stigit.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Först några ord om vårprissättningen.
Starka skäl tala för att man sät -

ter priset på jordbruksprodukter före
vegetationsperioden. Det är naturligtvis
av stort värde både för den enskilde
jordbrukaren och för hela jordbruksproduktionen
om priserna äro klara
före vårbruket så att de kunna ligga till
grund för den planläggning, som är
nödvändig före varje säsong.

1947 års riksdag beslutade, att priserna
i fortsättningen skulle bestämmas
på våren, och det är att beklaga att
Kungl. Maj:t och utskottet nu vilja frångå
det beslutet. Med hänsyn till den
måttfullhet, som kännetecknar jordbruksrepresentanternas
krav i dag, finns
det enligt min mening inte tillräckliga
skäl att frångå 1947 års beslut om vårprissättningen.

Jordbruksministern inledde sitt anförande
med att teckna bakgrunden till
dagens läge. Jag skall tillåta mig att försöka
komplettera den bild han sålunda
gav kammarens ledamöter.

Jordbruksministern framhöll, att jordbrukarna
på våren 1948 hade visat en
berömvärd återhållsamhet. Han fortsatte
med att tala om hur statstjänstemännen
och övriga löntagargrupper velat
medverka till stabiliseringen. Jag
vill för min del göra gällande, att jordbrukarna
även i år visat prov på samhällsanda.
Det är ju allmänt bekant, att
det föreligger en inte oväsentlig inkomstklyfta
mellan dem som arbeta i
jordbruket och dem som arbeta i andra,
därmed jämförbara yrken. Statsmakterna
ha vid upprepade tillfällen förklarat,
att den klyftan efter hand bör
fyllas ut. Jordbrukarnas krav i år innebär
inte någon som helst begäran att
denna klyfta nu skall utjämnas.

När jag talar om de uppoffringar jordbrukarna
ha gjort, bar jag emellertid
inte framför allt den saken i tankarna,
utan närmast frågan om räntan på i
jordbruket investerat kapital. Förräntningen
av detta kapital har hittills uteslutande
beräknats på förkrigstidens
kostnader. Rättvisan kräver uppenbarligen
att dessa värden höjas, så att de

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

motsvara de belopp, som verkligen ha
blivit investerade. Om detta får ske,
skulle jordbruket redan av den anledningen
bli berättigat till en inkomst på
i runt tal G8 miljoner kronor. Det är att
märka, att livsmedelskommissionens delegation
för utarbetande av kalkylen enhälligt
har förklarat, att det får anses
riktigt ur företagsekonomisk synpunkt
att beräkna jordbrukets räntekostnader
på det sättet. Huruvida man redan nu
borde tillämpa den beräkningsmetoden
var emellertid en fråga, varom delegationen
med hänsyn till stabiliseringspolitiken
inte har nått fram till enighet.

Jordbruksministern å sin sida har
framhållit, att halva ränteposten hänför
sig till en uppräkning av värdet på
levande inventarier och att den uppräkningen
inte motsvarar någon verklig
kostnad för jordbruket. Samtidigt har
han emellertid gjort det uttalandet, att
man inte i år kan godta denna princip
för riinteberäkningen, oavsett det berättigade
eller oberättigade i kravet på att
den skall införas. Han motiverar sin
ståndpunkt med att en faktisk inkomstökning
för jordbruket i förhållande till
innevarande år skulle inträda, om detta
krav bifölles. Innebörden av denna motivering
för avslag är alltså den, att om
jordbrukarna tidigare ha avstått från
anspråk på en riktig ränteberäkning, får
detta anses ligga hindrande i vägen för
att man i år skall godta den riktiga
principen.

För att bryta udden av dessa invändningar
ha jordbrukets organisationer
och med dem motionärerna emellertid
jämkat sina anspråk på ökad räntegottgörelse
till att avse endast de belopp,
som ha investerats sedan förra året, och
därmed har man kommit fram, inte till
en summa av 68 miljoner, som den rätteligen
borde vara, ulan till den i detta
sammanhang relativt lilla summan 7
miljoner kronor.

När man gjort denna eftergift — det
är en eftergift — har man naturligtvis
haft i tankarna den stabiliseringspoli -

tik, som nu drives. Man har visat förståelse
för löne- och prisstoppspolitiken.
Men när man talar om det allmänna
lönestoppet skulle jag vilja göra en
liten erinran. Från företagarhåll gör
man gällande, att det i de fall där betalning
utgår efter ackord faktiskt inte
existerar något egentligt lönestopp på
många håll. Lönerna ha, menar man,
blivit uppjusterade genom ökning av
ackordpriserna. Motivet till en sådan
uppjustering anges vara det, att man
har velat skaffa sig en bättre ställning i
konkurrensen om arbetskraften. Så småningom
kommer det väl att föreligga
statistiskt material i denna fråga. Om
det då visar sig, att det verkligen har
inträtt någon betydande löneökning på
detta sätt, betyder det att andra grupper,
bland dem jordbrukarna, ha fått
sitta emellan vid fördelningen av den
gemensamma kakan.

Av den tidigare debatten här i dag
har det ju framgått, att det i huvudsak
är på tre poster i kalkylen som meningarna
bryta sig. Den första är ränteposten
på 7 miljoner kronor, och vidare ha
vi en post på 35 och en på 39 miljoner
kronor. 35-miljonerkronorsposten avser,
som vi alla ha hört, oljeväxtodlingen.
Man har från jordbrukets sida gjort gällande,
att det för oljeväxtodlingen utgår
ett visst stimulansbidrag. Man påstår vidare,
att denna stimulans är ofrånkomlig
med hänsyn till samhällets intresse:
det är endast tack vare denna stimulans
som vi ha kunnat slippa matfettsransoneringen.
Oljeväxtodlingen har
ökat starkt i förhållande till fjolåret,
och denna ökning har vunnits genom
detta stimulansbidrag. När myndigheterna
nu komma överens med odlarna
av dessa växter om vissa priser, i vilka
man med hänsyn till folkförsörjningen
låter ingå en viss stimulansersättning,
är det då rimligt, frågar man sig, att det
samlade jordbruket skall få betala kalaset
med påföljd att framför allt mjölkproducenterna
få sitt rättmätiga krav
reducerat?

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

I detta sammanhang får man komma
ihåg, att vi inte hade någon oljeväxtodiing
före kriget och att det därför inte
finns något jämförelsematerial från
1938/39. Någon anpassning av priset efter
produktionskostnaden har således
inte kunnat äga rum.

Den tredje posten gäller producentoch
kontantbidragen till de mindre jordbruken.
Man kan säkerligen med fog
hävda, att de nya grunder för bidragsgivningen,
som fastställdes år 1947, ha
medfört, att bidraget till en del har fått
en annan karaktär. Den ökning av kostnaderna
för dessa bidrag med 39 miljoner
kronor, som 1947 års beslut innebär,
motsvaras självfallet inte av någon
helt plötsligt inträffande kostnadsökning
för de jordbruk, som bli delaktiga
av det högre producentbidraget. Med
hänsyn härtill bör man med fog kunna
göra gällande, att de ökade kostnaderna
för detta bidrag böra läggas utanför
kalkylen.

Alla dessa utgifter, som jordbrukarna
begära kompensation för, falla enligt
min mening inom ramen för den kalkylmetod,
som tidigare har tillämpats.
Man kan inte undgå det intrycket, att
man, när försörjningsläget är bättre,
inte är lika angelägen som tidigare att
följa de gamla spelreglerna, utan då vill
man gärna gå litet utanför dem.

Det har nu från jordbrukets målsmän
sagts, att man fört fram detta anspråk
endast i avvaktan på de blivande löneoch
prisförhandlingarna. Man har förbehållit
sig rätt att komma tillbaka, om
det blir rubbningar i löneförhållandena.
Att man gjort denna reservation
beror naturligtvis på att jordbrukarna
anse sig inte bara ha framställt måttliga
krav utan också ha gjort vissa eftergifter
från vad som rättvisligcn borde komma
jordbruket till del. De ärade kammarledamöterna
inse naturligtvis, att
jag i det sammanhanget åsyftar posten
på 68 miljoner kronor.

Med dessa ord, herr talman, ber jag

att få yrka bifall till den av herr Tjällgren
m. fl. avgivna reservationen.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Den fråga som nu behandlas i
riksdagen berör såväl konsumenter som
producenter. Jag tror att den i första
hand berör producenterna, men den
blir säkerligen av mycket stor betydelse
även för konsumenterna om ingenting
göres. En sak som jag vill beröra
i detta sammanhang och som även beröres
i jordbruksutskottets utlåtande nr
49 är prisrelationerna mellan jordbrukets
produkter. Det råder inte alls något
riktigt förhållande mellan priserna.
Jag hoppas att den utredning om detta
som Lantbruksakademien har satt i
gång skall komma till rätta med dessa
förhållanden.

Vi ha fått höra i dag, att oljeväxtodlingen
ger ett överpris av inte så få miljoner.
Samtidigt få vi höra, att sänkningen
av äggpriset berövat i första
hand småbruken 60—70 miljoner. Nu
är det visserligen inte bara småbrukare
som producera ägg, men enligt statistiken
äro 70 procent av äggproducenterna
småbrukare, och vi förstå då att de
ha fått vidkännas en väsentlig inkomstminskning.

Vid sidan av detta ha småbrukare
med mellan 10 och 15 hektar jord också
mistat producentbidraget. När man
talar om stabilisering av löner och priser
borde man även ta hänsyn till alt
småbrukarna på detta sätt ha fått vidkännas
en väsentlig inkomstminskning.
Jag hade för en tid sedan besök av en
småbrukare med 21 tunnland mossjord.
Han bedriver äggproduktion, och han
sade, att han hade fått kännas vid förluster
på två håll. Samtidigt som priset
på ägg sänkts hade varor som gå till
äggproduktionen höjts med 6 kronor
per 100 kg, med 4: 50 i höstas och med
1: 50 i vår. För honom har det blivit en
väsentlig inkomstminskning, och vi förslå
hur del känns för honom.

4 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 22.

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

I samband med detta kan det vara av
intresse att dra upp en sak som hände
för många år sedan men som jag tror
är lika aktuell i dag. Det var en socialdemokratisk
före detta riksdagsman, en
framstående man på jordbrukets område
— jag skall inte nämna hans namn,
men han är ännu i verksamhet — som
återgav ett reportage från en norrlandstidning.
Jag skall be att få upprepa det
för att få det in i riksdagsprotokollet.
En medarbetare i tidningen följde mjölken
en morgon från ladugården, där
småbrukarhustrun började arbeta klockan
5. Sedan följde han med mjölken
när den lassades på bryggan till mejeriet
klockan 7 och såg när den tappades
upp i småflaskor i mejeriet och kördes
ut för att ställas upp utanför en bostad
i en av Norrlands städer. Klockan
9 öppnades dörren på glänt, och det
stack ut en pyjamasklädd arm och hämtade
mjölkflaskan.

Om man en smula försöker tänka på
det arbete som ligger bakom och på den
mejeriorganisation som erfordras, skall
man kanske förstå att värdesätta mjölken
litet mera. Då kanske vi inte ta
detta som en så förfärligt stor politisk
fråga utan förstå, att det samtidigt är en
betydelsefull näringsfråga.

Samme man sade för femton år sedan,
att om 10 år finns det inte en jungfru
att få för jordbrukarhemmen. Det
har slagit in. Han sade också, att om
20 år finns det ingen flicka, som vill bli
småbrukarhustru. Det är på väg att bli
så. Man vill inte ha det tunga arbete,
som följer med jordbruket, särskilt att
sköta kor och mjölka.

Jag har en statistisk uppgift på hur
många småbrukare vi ha i landet, och
jag har frågat min bänkkamrat, som är
statistiker, om denna siffra är felaktig,
men hon svarade, att den var riktig. Vi
ha 270 000 småbrukare, som ha mellan
två och tjugo hektar jord. De producera
2 755 miljoner liter mjölk. Vi skola förstå
vilket arbete, som dessa tusentals
småbrukare utföra för att producera

denna stora kvantitet. De måste producera
så mycket som möjligt, ty mjölken
är deras huvudsakliga inkomstkälla.
När vi i dag haft denna debatt i riksdagen,
komma säkert många tusentals
småbrukarhustrur att i kväll lyssna på
radio för att få veta, om de få något
mera betalt för det tunga arbete de uiföra.
Men riksdagen kommer att säga
nej. Första kammaren har redan avslagit
framställningen, och jag är säker på
att andra kammaren kommer att fatta
samma beslut. Men då kanske en dag
situationen är den, att det inte finns
några som vilja utföra småbrukarhustrurnas
arbete i vårt land.

Jag har hört det resonemanget, att
småbruken skulle bort. Försök den linjen!
Jag tror inte att det går. Det är ett
fantasifoster. Gårdarna ligga så till att
de måste brukas som enheter, och jag
tror att vi böra taga vara på den svenska
jorden.

Jag vill också nämna, att mjölkproduktionen
på gårdar från 20 hektar och
uppåt utgjorde 1 467 miljoner liter. Därav
se vi, att just småbruket har den
största mjölkproduktionen. Detta skola
vi hålla i minnet, då det gäller att förbättra
priset en smula. Vi skola hoppas,
att när jordbruksministern får utredningen
från Lantbruksakademien, det
blir en bättre relation mellan olika produktionsgrenar.
Vi kunna inte odla oljeväxter
i Norrland. Ej heller går det att
norrut odla vete, som ju ger bättre utbyte
än andra sädesslag. Vi skola inom
jordbrukets organisationer försöka få
bättre relation mellan priserna på olika
produkter, och vi skola hoppas, att det
parti, som har makten i riksdagen, skall
förstå småbrukarnas ställning. Tre öre
mera per liter för mjölken betyder för
konsumenterna inte så mycket, men det
betyder mera, om det inte finns någon
mjölk att köpa. Den ena efter den andra
drar sig från jordbruket, och det blir
ödehemman på många håll. Låt oss förstå
saken som den verkligen är. Om det
är ett för högt pris på oljeväxter, bör

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

det bli en prissänkning på detta växtslag,
men det bör inte ske någon
byteshandel med andra produktionsgrenar.
Vi böra se det såsom en nationell
sak för hela det svenska samhället.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Alla medborgare i vårt land äro ju som
vi veta inte i den lyckliga —■ eller om
man så vill olyckliga •— belägenheten
att få äga jord och bruka den. Med hänsyn
till den nu behandlade frågans
räckvidd och till den stabiliseringspolitik
vi nu föra är det väl ändå rätt
naturligt att det i en sådan här debatt
får framkomma andra synpunkter än
de som utvecklas av dem som företräda
dem, som äga och bruka den svenska
jorden.

Jag skulle inledningsvis vilja erinra
om den konferens inför regeringen med
företrädare för skilda grupper, som
hölls vid ungefär denna tid förra året
och där man diskuterade möjligheterna
att komma fram till en mera effektiv
stabilisering med medverkan från olika
håll. Jag skall nöja mig med att göra
några konstateranden i anslutning till
detta.

Alla som voro närvarande vid konferensen
— det var företrädare för enskild
och kooperativ industri och handel,
företrädare för löntagare och jordbrukare
— voro överens om det önskvärda
i att få en effektivare stabiliseringspolitik.
Alla voro också överens
om att en sådan inte skulle kunna föras
med mindre alla ville medverka. Jag
tror också att alla voro på det klara
med att detta inte bara skulle gälla
till årsskiftet 1948/49 utan också i vart
fall under 1949.

Det kan väl råda delade meningar
om under vilka förutsättningar de olika
grupperna gingo in i denna stabiliseringspolitik.
Min uppfattning är emellertid
den, att löntagarna voro i det

besvärligaste läget. Jag har i en tidigare
diskussion redogjort för löneläget och
löneutvecklingen för statstjänarna, och
jag skall inte upprepa det, men jag vill
hänvisa till att det inte bara är dessa
som inte fått någon lönejustering sedan
början eller mitten av 1947, utan det
gäller också sådana arbetargrupper,
som hade avtal gällande för två år och
som sålunda inte fått någonting med
av den inkomstökning, som utgick vid
årsskiftet 1947/48.

Jag vet att det här i kammaren kan
finnas de som anse, att det var andra
grupper än löntagarna som voro sämst
ställda. Jordbrukarnas representanter
säga, att jordbrukarna befunno sig i
den sämsta belägenheten och att man
får ta speciell hänsyn till detta när
man i år har att bestämma jordbrukets
priser. Jag tror emellertid inte det är
så nödvändigt i detta sammanhang att
få konstaterat, vilka grupper som voro
sämst ställda. Det är mera angeläget att
understryka, att alla voro överens om
att när denna stabiliseringspolitik infördes,
fick man gå ut ifrån att det inte
fick ske någon inkomstökning eller
prisökning, d. v. s. att man skulle konservera
vad som gällde med de orättvisor
som kunde följa. Det innebar att
man konserverade orättvisorna för
många löntagare, så att åtskilliga lågt
avlönade grupper icke kunde få någon
förbättring under en tid framåt. Naturligtvis
kunde det också innebära att
man konserverade en del orättvisa
prissättningar, men det var vad man
fick ge för att det över huvud taget
skulle bli möjligt att komma fram till
en politik, i vilken de olika grupperna
skulle vara villiga att medverka. Alldeles
klart är det väl också, att om någon
av dessa grupper bryter stabiliseringspolitiken,
vilja inte de övriga
grupperna fortsätta den. Det bör ju
vara så självklart, att det inte behöver
vidare sägas.

Nu framhålla jordbrukets borgerliga
representanter här i dag, 1. ex. herr

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Norup, att de icke vilja vara med om
att bryta stabiliseringspolitiken. Jordbrukarna
äro villiga att stödja den, och
herr Norup underströk särskilt att ingen
grupp kunde vara mera angelägen
att stödja stabiliseringspolitiken än
jordbrukarna. Ja, om det vore så, borde
man intagit en annan ställning till
denna fråga från de borgerliga partiernas
sida. Nu förefaller det mig, som
om det vore bra mycket tomt tal bakom
vad herr Norup underströk, om man
menar, att det skulle kunna gå att ge
jordbruket en inkomstökning på 128
miljoner och ändå säga, att den gruppen
är mest angelägen om en fortsatt
stabiliseringspolitik. Det är väl ganska
tydligt, att det inte kan vara möjligt
att fortsätta stabiliseringspolitiken på
det sätt den nu är upplagd, om man åt
en grupp i samhället skall ge denna inkomstökning.

Om jag sedan får stanna ett ögonblick
vid de konsekvenser, som detta
skulle få. Jag bortser då till en början
från den prisförhöjande effekt, som
skulle inträda, och accepterar sålunda
det resonemang, som kommer till uttryck
i motionen. Man säger där, »att
till att börja med torde det vara angeläget
att understryka nödvändigheten
av att man vid denna prisavvägning
håller fast vid den godkända stabiliseringspolitiken
och sålunda undviker en
prissättning, som skulle innebära en
höjning av de totala livsmedelskostnaderna».
Låt mig till en början utgå
ifrån att vad man där skrivit skulle
vara riktigt. Då skulle frågan begränsas
till en inkomstökning, som icke skulle
föra med sig någon prisökning. Kan en
sådan inkomstökning nu accepteras?
Kan den accepteras för jordbrukarnas
del, skulle den också kunna accepteras
för alla andra samhällsgrupper, där en
löneökning icke skulle föra med sig en
prisstegring. Det skulle kunna gälla för
den stora gruppen stats- och kommunalanställda
och för den ganska betydande
gruppen anställda inom indu -

strien, där en löneökning icke har en
direkt återverkan på priserna. Men vi
ha ju tidigare utgått ifrån att detta icke
skulle vara möjligt, och man har, från
de borgerligas sida i varje fall, inte
ännu sagt att det är möjligt att göra det
och ändå förena denna politik med den
stabiliseringspolitik, som man nu för.
Tydligt är att det inte är möjligt, ty
om man börjar gå in på inkomstökningar,
finns det ingen som kan garantera
att de stanna vid endast de områden,
där de inte få några återverkningar
på priserna. Vi ha vidare problemet
med efterfrågeöverskottet, som,
även om det under senare tid utvecklat
sig i gynnsam riktning, inte kan lämnas
alldeles åt sidan, när denna fråga är
under diskussion.

Nu är det emellertid, herr talman,
på det sättet att motionärernas utgångspunkt,
att inkomstökningen inte skulle
påverka de totala livsmedelskostnaderna,
inte är riktig. Herr Hseggblom sade
visserligen, att ingen gör gällande att
livsmedelskostnaderna ha annat än
sjunkit. Herr Gustafson i Dädesjö hävdade
en annan mening, och jag vill
mycket bestämt göra gällande en annan
mening. Det fäster man sig kanske inte
så mycket vid, men det är ju så att
socialstyrelsens livsmedelsindex visar
att herr Gustafsons och min uppfattning
är riktig, nämligen att det sedan
1948 vid sanuna tidpunkt som i år har
skett en uppgång på 2 enheter. Vill
man gå något längre tillbaka i tiden
— jag skall inte välja en godtycklig
tidpunkt, utan jag skall välja den tidpunkt,
då de statsanställdas löner fastställdes
till de nu utgående — så finner
man, att livsmedelsindex stigit med
ungefär 10 procent, nämligen från indextalet
16G och fram till det tal vi för
närvarande ha, 182. Det är alltså alldeles
tydligt, att det inte har varit så,
att livsmedelsindex har rört sig i nedåtgående
riktning annat än under den
allra sista tiden, beroende på att det
hade kommit upp till en topp under

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

förra hösten. Det kan inte vara rimligt
att utgå ifrån att alla toppar på prissidan
skola bevaras i evärdlig tid. Skulle
vi göra det, skulle vi aldrig kunna räkna
med att komma i ett bättre läge än
det vi för närvarande ha.

Det är vidare tydligt, att det som
det nu är fråga om — prisförändringar
på bl. a. mjölk och kött — kommer att
påverka livsmedelsindex ytterligare
ganska påtagligt. Man har då sagt, att
det finns löntagare, som ändå kunna
acceptera detta. Man har från herr
Svenssons i Ljungskile sida hänvisat
till en Gallupundersökning, som har
verkställts. Denna skulle utvisa, att det
i vårt land finns grupper bland löntagarna,
som skulle anse en höjning av
mjölkpriset rimlig. Ja, det är ingen
här i kammaren som, såvitt jag har
kunnat höra, har ansett att en höjning
av mjölkpriset skulle vara orimlig,
men frågan får ju placeras in i sitt
sammanhang. Går man ut till svenska
folket och frågar: Anser ni att en höjning
av mjölkpriset är rimlig? så förefaller
det mig mycket riktigt, om
många komma att svara: Ja, det är den.
Men på samma gång kan man ju gå ut
och fråga svenska folket: Skulle ni anse
en inkomstökning åt industriarbetarna
rimlig? Jag föreställer mig att den alldeles
övervägande delen av det svenska
folket skulle säga: Det anse vi. Den är
rimlig därför att de löner, som nu utgå,
icke äro tillfredsställande. För att man
skulle få ett något så när ordentligt
besked om vad svenska folket anser
på denna punkt, om man nu skall ha
något förtroende för Gallupundersökningar,
skulle ju frågan vara ställd på
det sättet: Anser ni, att det är rimligt
att höja jordbrukarnas inkomster och
att öka levnadskostnaderna utan att
detta skall föra med sig krav på kompensation
ifrån övriga samhällsgruppers
sida? Hade svaret på den frågan
blivit ja, skulle man ju kunnat åberopa
det i denna diskussion, men med
all säkerhet hade det inte kommit att

bli på det sättet, utan i stället hade man
kommit att svara: Nej, under de betingelserna
kunna vi inte vara med om
detta, lika litet som vi vilja vara med
om att öka en inkomst, som skulle taga
sig uttryck i fördyrade levnadskostnader
för någon annan grupps del.

De borgerliga partierna ha ju — det
har sagts tidigare här i kammaren —-vid olika tillfällen velat framstå såsom
de som särskilt skulle värna om stabiliseringspolitiken.
Man har från högerns
och även från folkpartiets sida,
kanske framför allt under valrörelsen,
velat framstå såsom partier som också
tillgodose löntagarnas intressen. Det
kan ju ha en viss betydelse att få noterat
vad som har skett under de sista
dagarna beträffande ställningstagandet
från de borgerliga partierna. Jag skall
nöja mig med att erinra om ett par ting,
som gälla folkpartiet. Herr Åqvist, folkpartiet,
ansåg häromdagen i en diskussion,
att man borde ta bort de importsubventioner,
som man nu har. Han
sade, att det skulle visserligen öka levnadskostnaderna,
men det skulle inte
komma att betyda så mycket. Folkpartisten
herr Fröderberg talade häromdagen
för en omedelbar valutadevalvering.
Det skulle också öka levnadskostnaderna,
men det skulle heller inte betyda
så mycket. I dag har folkpartisten
herr Svensson i Ljungskile sagt, att man
mycket väl kan höja jordbrukets priser,
det kommer heller inte att betyda så
mycket. Ja, ärade kammarledamöter!
Om man ställer tillsammans detta, kommer
man väl ändå upp i ganska betydande
levnadskostnadsökningar. Dessa
kan i varje fall inte jag vara med om
att acceptera för den grupp löntagare
jag företräder.

Jag skulle vilja ställa en fråga till
dem från folkpartiets sida som anse sig
företräda löntagarna. Jag förutsätter att
det finns sådana och att förra årets
valagitation ändå gav något resultat.
Jag skulle vilja ställa den frågan: Anse
ni, att det vore möjligt att öka levnads -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

kostnaderna i den utsträckning, som det
är förutsatt i de ställningstaganden, som
folkpartiet tidigare har tagit och som i
varje fall herr Svensson i Ljungskile
är beredd att taga i dag, och att detta
skall godkännas av löntagarna utan att
föra med sig några krav på ytterligare
inkomststegringar? Om så inte är fallet,
räknar man då med att det skulle
vara möjligt att föra stabiliseringspolitiken
på det sätt som man nu gör, eller
är man beredd att säga, att stabiliseringspolitiken
nu kan läggas åt sidan,
därför att vi äro i ett läge som är så
mycket bättre än det varit under de
gångna månaderna, då vi diskuterat
den ekonomiska politiken här i riksdagen? Med

detta som bakgrund skulle jag
också vilja i minnet återkalla en bild
från förra sommaren. Vi hade ju då en
valrörelse, och i den valrörelsen fanns
det många affischer. På en av dessa
affischer kunde man se, hur en svensk
arbetare, ensam men stark, steg ut ur
robotarnas led för att rösta på folkpartiet.
Jag har då och då funderat
över hur den arbetaren möjligen tänker
i dag, när han ser de riktlinjer,
efter vilka folkpartiet nu går fram. Jag
fick mina tankar besvarade i går, när
jag träffade den mannen. Han lät inte
alls längre så förtjust över socialliberalismen,
och det enda politiska glädjeämne
han egentligen hade kvar var att
det var ett så pass litet antal som voro
lika lättledda som han och gåvo ett borgerligt
parti sin röst vid förra valrörelsen.

Detta var en liten utvikning, herr
talman, och jag skulle vilja återvända
till frågan om prissättningen.

Jag anser, att det inte kan vara någonting
att förlora på att skjuta fram
denna fråga till hösten men att det
väl kan vara mycket att vinna på en
sådan åtgärd. Man vinner ett fullföljande
av det resonemang, som inleddes
med de olika grupperna under förra
sommaren. Man vinner den möjligheten

att då kunna diskutera i ett läge, som
kan vara annorlunda än det vi ha nu.
Vi ha sett, hur skördeutfallet har blivit,
vi ha sett hur händelserna i övrigt ha
utvecklat sig, och vi kunna då säkrare
än i dag bedöma, om det finns möjlighet
att göra några förändringar i den
ram för stabiliseringspolitiken, som hittills
varit uppdragen. Är det så att det
är möjligt att göra några förändringar,
bör det inte vara omöjligt att få de
olika grupperna att förstå varandras
synpunkter och komma fram till något
som kan accepteras av alla.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Jonsson
i Skutskär.

Herr H7EGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Jag tillät mig i mitt anförande
erinra om att denna fråga kan
bedömas ur sakliga synpunkter och ur
politiska synpunkter. När vi hörde
herr Henriksson upprepade gånger
hänvisa till vad som hänt under valrörelsen,
karakteriserar det i mycket
hög grad att för honom är det icke i
första hand sakliga utan politiska synpunkter,
som påverka vad han här
sagt.

Närmast begärde jag dock ordet för
att erinra om att herr Henriksson missminner
sig — i vart fall lämnade han
en felaktig upplysning — när han sade
att alla, som deltogo i dessa stabiliseringsöverläggningar,
voro med om att
stabiliseringen skulle gälla hela år
1949. Det är alldeles tillräckligt dokumenterat
i propositionen att för jordbrukarnas
del har det aldrig varit tal
om något annat datum än innevarande
regleringsårs utgång. Det kanske kan
i någon mån påverka uppfattningen
om huruvida man nu bör skrida till
ett beslut eller skjuta det till hösten,
om man har klart för sig, att den ena
parten inte haft samma avslutningsdatum
för sin överenskommelse som den
andra.

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Så talade herr Henriksson om att det
var tomt tal att en inkomstökning på
128 miljoner kronor inte skulle rubba
stabiliseringspolitiken, att över huvud
taget presentera det förslag, som här
kommit fram från reservanternas sida,
som enbart en inkomstökning, då man
mycket väl vet att oomstritt i alla kalkyluppställningar
föreligger en brist
på 47 miljoner kronor. Det strider man
över huvud taget inte om, och de 47
miljonerna skola vi alltså först och
främst räkna bort från de 128. Sedan
har herr Henriksson samma inställning
som alla de andra, att prissänkningar,
som ha varit och som vi dock
kunna räkna ut och som det är skäl att
nämna, ha gått upp till 85 miljoner
kronor för konsumenternas del och att
de 87 miljoner, som det är fråga om,
som inte täckas av den redan genomförda
smörprishöjningen, alltså äro i
mycket nära linje med de prissänkningar,
som ha varit. Vi böra komma
ihåg att om vi följa den linje, som här
förordas av utskottet, så betyder det,
att oljeväxtodlarna, så många de nu
äro, få en inkomstökning, att småbrukarna
få behålla samma inkomster för
mjölken som förut men att större delen
av jordbrukarna inte få någon inkomstökning
utan en inkomstförsämring
i förhållande till de förbättringar
som andra grupper ha fått.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Beträffande de
128 miljonerna har herr Hseggblom redan
svarat.

Herr Henriksson går ju en tredjedel
längre än jordbruksministern, när herr
Henriksson förklarar, att det är 128
miljoner kronors inkomstökning. Jag
tycker nog att herrarna skulle försöka
enas på den punkten, så att det verkade
litet mera trovärdigt.

Vidare säger herr Henriksson, att
det inte vore så farligt, om det kunde
ske utan prishöjningar. Skall man då

inte från jordbrukets sida ha rättighet
att kompensera prissänkningar och
prishöjningar med varandra utan vara
tvungen att bara finna sig i prissänkningar
och avstå från varje prisjustering
uppåt?

Slutligen gick herr Henriksson när
det gäller index tillbaka till maj 1948,
d. v. s. herr Henriksson plockar bort
ur index en del av de prishöjningar
som förra riksdagen beslöt och som ingingo
i den överenskommelse som herr
Henriksson själv påstår att man skall
uppehålla. Jag tror att detta kan vara
ungefär tillräckligt för att visa hur det
är med vederhäftigheten i det resonemanget.

Vad sedan gäller valutadiskussionen
tror jag att resonemang därom fördes
så pass ingående här i onsdags, att det
knappast är något att tillägga från vår
sida.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Om herr Hseggblom inte
anser att jag framförde sakliga argument
må det stå för hans räkning. Jag
tror emellertid inte att han skall försöka
övertyga Sveriges löntagare om
att det inte är en sakfråga, om man
höjer levnadskostnaderna och om man
ökar inkomsterna för andra grupper i
ett läge, där man dock har varit överens
om att det skulle råda inkomststabilisering
och prisstabilisering.

Jag vill beträffande de 128 miljoner
kronorna erinra om att det ju inte är
alldeles oomstritt, att det skulle vara
en brist på 47 miljoner kronor som
skulle täckas. Lantarbetarnas ordförande
har uttalat sig för att man borde ha
räknat annorlunda i jordbrukskalkylen,
och han har kommit fram till en
annan siffra.

Jag vill vidare erinra herr Hseggblom
om att jag i mitt anförande sade,
att när vi under förra året vid denna
tid diskuterade frågan om löne- och
prisstabiliseringen, så förmodade jag,

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

att det för alla stod klart, att det inte
skulle gälla enbart under andra halvåret
1948, utan att det skulle komma
att bli en ordning, som skulle komma
att gälla även under 1949. Jag har därmed
inte tagit ställning till frågan om
jordbrukarrepresentanterna vid den
tidpunkten voro på det klara med att
det skulle gälla hela 1949 eller om man
menade att det endast skulle gälla viss
tid under 1949. Nu menar jag, att med
hänsyn till den ovisshet, som alltjämt
karakteriserar läget, är det alldeles påtagligt,
att man inte kan bryta stabiliseringspolitiken
vid mitten av ett år
och att jordbrukets representanter därför
borde förstå, att man i allas intresse
borde vara med om att skjuta fram
överläggningarna till hösten. När frågan
var uppe förra året, förklarade de
statsanställdas organisationer sig villiga
att i stället för att få ett bestämt
avgörande om lönerna före den 1 juli
— tidigare hade man alltid haft lönerna
bestämda för helt budgetår — uppskjuta
saken tills man kom närmare
nyåret för att man skulle kunna diskutera
tillsammans med övriga grupper
och se, om det vore möjligt att
fortsätta stabiliseringspolitiken. Jag
tycker att det inte skulle vara så mycket
större offer för jordbruket att säga
ungefär detsamma som vi gjorde vid
det tillfället.

Herr H7EGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall bara be att få
erinra om hur många gånger det under
den tid prisregleringarna gällt inträffat,
att jordbrukspriserna bestämts den
1 september för att gälla ett år framåt
och att lantarbetarna den 1 november
och industriarbetarna den 1 januari
fått sina löner höjda, vilket ökat jordbrukets
omkostnader. Då har det emellertid
aldrig varit tal om att jordbruket
skulle erhålla kompensation förrän
nästa 1 september. Nu däremot när det
är klart och tydligt, att jordbruket ald -

område.

rig gått med på någon som helst överenskommelse
längre än till den 1 september,
så anses det tydligen, att jordbruket,
därför att andra grupper träffat
överenskommelse beträffande längre
tid, utan vidare skall vara skyldigt
att följa med.

För övrigt tycker jag att det är egendomligt,
att herr Henriksson när han
diskuterar levnadskostnaderna inte talar
om annat än jordbrukspriserna. Det
kan visserligen vara riktigt i detta
sammanhang, men det är dock även
andra priser, som ha inverkan härvidlag.
Det förefaller som om han levde
efter den gamla regeln, som Fritiof
och Björn tillämpade, när de sutto och
spelade schack. Är det något man skall
rädda, kan det »frälsas med en bonde,
den är gjord att offras opp», står det
visst i Fritiofs saga. Det är sådant som
stöter de svenska jordbrukarna i rätt
betydlig grad.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag har ingenting emot
att herr Haeggblom diskuterar alla andra
prisfrågor, om han liar intresse av
det, men jag utgick ifrån att i dag diskuterades
jordbrukets prisfråga och
att vi skulle försöka hålla oss vid det.
Jag kan kanske också nämna, vilket
Jag gjorde i mitt tidigare anförande,
att sedan juni 1947 — jag valde den tidpunkten,
enär det var då de statsanställdas
löner fastställdes vid nuvarande
nivå — har livsmedelsposten stigit
med 10 procent. Jag tror inte det är
någon annan post som stigit med samma
procenttal under denna tid. Därför
finns det enligt min mening anledning
att säga ifrån att det bör vara tillräckligt
med prisökningar på livsmedelsposten
under den kommande tiden, såvida
det inte är möjligt att bereda övriga
grupper kompensation för sådana
prisökningar. Det kan, såvitt jag förstår,
inte ske med mindre läget förbättras,
så att man kan föra en något

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

mindre stram stabiliseringspolitik än
man gjort tidigare. Är det detta man
önskar bör det sägas ifrån också från
högerns sida.

Herr ANDERSSON i Ryggestad: Herr
talman! Jag har begärt ordet med anledning
av två motioner från borgerligt
håll angående ändring av grunderna
för producent- och kontantbidrag,
och jag ber, herr talman, att få säga
några ord i anledning av dessa motioner.

I herr Hseggbloms m. fl. motion angående
ändring i villkoren för producentbidrag
sägs bl. a. att producentbidragen
vållat irritation ute bland jordbrukarna,
särskilt därför att endast
vissa jordbrukare erhållit dessa bidrag.
I motionen yrkas att riksdagen hos
Kungl. Maj :t ville begära omprövning
av villkoren för bidragens utdelning
till sådana mjölkproducenter som inte
ha jordbruk som huvudsakligt yrke.
Den irritation, som enligt vad som anförts
i motionen, uppstått ute bland
jordbrukarna, måste naturligtvis ha
uppstått därför att enbart de minsta
jordbrukarna erhållit dessa bidrag. Det
egendomliga är då, att endast producentbidragen
påtalats och icke kontantbidragen
som utgå till precis samma
grupper under förutsättning att de äro
innehavare av minst två kor.

Hur skulle det verka i praktiken, om
riksdagen skulle bifalla denna motion
och sålunda gå in för utestängning
från bidraget av innehavarna av de
allra minsta jordbruken? Det skulle
faktiskt betyda att alla innehavare av
stödjordbruk skulle gå förlustiga de nu
utgående bidragen till mjölkproducenter.
Antalet brukningsdelar i vårt land
är omkring 414 000. Av dessa är det
omkring en fjärdedel som inte överstiger
2 hektar. Det finns omkring 59 000
brukningsdelar med en åkerareal som
inte överstiger en hektar och ungefär
lika många med en åkerareal mellan

en och två hektar. Sammanlagt utgöra
dessa brukningsdelar, vilkas åkerareal
inte överstiger två hektar, 28 procent
av brukningsdelarna i Sverige. Dessa
innehavare av mindre jordbruk är det
som man vill ställa utanför när det gäller
bidraget till mjölkproducenter. Dit
höra ofantligt många småbrukare i detta
land, och dit höra alla de skogsarbetare,
som vid sidan av sitt egentliga
arbete nödgas ha ett mindre jordbruk
för att få ett bidrag till sin försörjning,
vilka jordbruk i de flesta fall
skötas av skogsarbetarnas hustrur.
Dessa kvinnor torde mer än många
andra i vårt land kunna räknas till de
verkliga proletärerna. Och dessa människor
vilja motionärerna ställa utan
det bidrag som nu utgår till de mindre
jordbrukarna i deras egenskap av
mjölkproducenter. Jag vill också peka
på att jag här endast räknar med
dessa innehavare av mindre jordbruk,
som ha en åkerareal, som inte överstiger
två hektar. Men även många jordbrukare
med större åkerareal torde
kunna räknas till den kategori, som
inte bär sin huvudsakliga inkomst av
jordbruket. Om motionärerna finge
riksdagen med på sin linje skulle antalet
av dem som skulle gå miste om
dessa bidrag bli ännu större än ovan
angivits.

I herr Waldemar Svenssons m. fl.
motion angående ändrade regler för
producentbidraget å mjölk till det
mindre jordbruket gör man gällande,
att de nuvarande reglerna skulle verka
produktionshindrande, enär bidraget
når sitt maximum vid en leverans av
4 000 kg mjölk per år men vid en leverans
som överstiger 7 000 kg minskas.
Det är klart att olika linjer för denna
bidragsverksamhet kunna diskuteras.
Vill man ha ändrade regler, så kan
man nog i fråga om nästan allting här
i världen göra gällande att ett annat
system skulle fungera bättre. Men huruvida
det system som föreslagits av
motionärerna skulle fungera bättre än

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

det nuvarande torde nog meningarna
vara mycket starkt delade om.

I motionen anföres att producentbidraget
skulle utgå efter 6 öre per kilogram
levererad mjölk. För att jag inte
skall missförstås vill jag säga, att detta
uttalande finns i motionens motivering.
Yrkandet däremot går ut på att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om att Kungl. Maj :t
ville uppdraga åt den nyligen tillsatta
småbrukarutredningen att överväga och
utreda denna fråga. Alltså kan man i
detta fall peka på att man begär en utredning,
men i motiveringen talas det
om ett bidrag av 6 öre per kilogram.

Motionärernas 6-öreslinje skulle, enligt
vad motionärerna själva tro, leda
fram till produktionsökning. Är nu
detta så säkert? Det är klart, att visst
kan det tänkas enstaka fall, då produktionsökning
skulle uppnås genom ett
annat system än det nuvarande, men
det kan också hända, att ett annat
system skulle leda till produktionsminskning.
En övergång till det av motionärerna
rekommenderade systemet
kan verka så, att produktionsminskning
uppstår just hos de mindre jordbrukarna
som skulle drabbas av det
system motionärerna rekommendera.
Om 6-öressystemet skulle tillämpas,
skulle det medföra betydande nackdelar
just för de mindre jordbrukarna,
de som leverera högst 7 000 kg mjölk
per år. Enligt nu gällande system utgår
till den som levererar högst 7 000
kg mjölk per år ett bidrag av 480 kronor.
Till denna kategori leverantörer
skulle bidraget sjunka till 420 kronor
enligt det system som motionärerna rekommendera.
Till de leverantörer som
leverera högst 4 000 kg mjölk per år
utgår högsta bidraget med 12 öre per
kilogram levererad mjölk eller med 480
kronor per år. Om motionärernas linje
skulle följas, skulle bidraget till dessa
mjölkproducenter sänkas till hälften
eller till 240 kronor per år. De jordbrukare
i vårt land som ha de minsta

åkerarealerna och minsta antalet kor
skulle få sina bidrag minskade till hälften
av de nuvarande. Det talas i motionen
om de nuvarande reglerna som
produktionshindrande. Kunna de inte
också verka produktionsfrämjande? Jo
visst. Beträffande alla dem som nu
inte nå upp till en årlig leverans av
4 000 kg mjölk torde man väl kunna
utgå ifrån att de nuvarande reglerna
verka så att de ta krafttag för att nå
åtminstone 4 000 kg-gränsen, och då
verka de nuvarande reglerna utan någon
som helst tvekan produktionsfrämjande.

Hur många jordbrukare i vårt land
som skulle få det sämre än nu, om
G-öreslinjen vunne riksdagens bifall,
skall jag inte gå in på, utan jag skall
inskränka mig till att med några ord
tala om verkningarna i Värmlands län.
Antalet brukningsdelar i Värmland är
omkring 28 800. Av dessa är det inte
mindre än 4 753 eller 16,5 procent, som
inte ha en åkerareal som överstiger en
hektar. 5 828 eller 20,2 procent av antalet
brukningsdelar ha en åkerareal av
1—2 hektar, 8 16G eller 28 procent ha
en åkerareal av 2—5 hektar och 5 722
eller 19,2 procent ha en åkerareal av
5—10 hektar. Sammanlagt finns det i
Värmland 24 469 brukningsdelar, vilkas
åkerareal inte överstiger 10 hektar.
I procent räknat utgöra dessa 24 4G9
brukningsdelar 84,G procent av Värmlands
28 800 brukningsdelar. Lägger
man därtill alla dem, som på grund av
särskilda förhållanden kunna få bidrag
även om åkerarealen överstiger 10 hektar,
så kommer man säkerligen upp i en
procentsats av bortemot 90. Alla dessa
äro enligt nu gällande bestämmelser
berättigade till bidrag i egenskap av
mjölkproducenter, såvida inte deras
leverans per år överstiger 22 000—
23 000 kg. Räknar man med att brukningsdelarna
upp till 5 hektar icke i
genomsnitt komma upp i en leverans
av över 7 000 kg per år, skulle en övergång
till det av motionärerna rekom -

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

menderade systemet medföra, att omkring
18 747 brukningsdelar eller cirka
65 procent av brukningsdelarna i Värmland
skulle få sina bidrag minskade
genom att man överginge till 6-öreslinjen,
detta naturligtvis under förutsättning
att vederbörande äro mjölkproducenter
och att man vid justering av
producentbidragen också nödgades vidtaga
justering av kontantbidragen, så
att dessa bleve i proportion till producentbidragen.

Räknar man med de allra minsta
brukningsdelarna, skogsarbetarnas och
med dem jämställda stödjordbrukares,
skulle det betyda för Värmlands del,
att 10 851 jordbrukare, vilka icke ha
en åkerareal överstigande 2 hektar och
icke mer än 2 eller 3 kor och följaktligen
knappast kunna leverera mer än
omkring 4 000 kg mjölk per år — d. v. s.
omkring 37 procent av Värmlands jordbrukare
— finge sina bidrag reducerade
till hälften.

Det är kanske någon som vill göra
gällande, att brukningsdelarnas antal
och storlek icke äro utslagsgivande när
det gäller produktion och leverans av
mjölk utan att det är de verkliga leveranssiffrorna,
som man skall taga hänsyn
till. Detta är nog rätt när det gäller
producentbidraget. Därför ber jag att
få anföra några siffror angående beviljade
producentbidrag inom Värmlands
län.

För andra halvåret 1948 har lantbruksnämnden
i Värmlands län beviljat
8 452 producentbidrag. Av dessa jordbrukare
ha 2 952 under andra halvåret
1948 kommit upp i en leverans av högst

2 000 kg mjölk. 3 059 ha en leverans av
mellan 2 000 och 3 500 kg under andra
halvåret 1948. Sammanlagt uppgår antalet
av dessa leverantörer, som under
andra halvåret 1948 ha levererat högst

3 500 kg, d. v. s. högst 7 000 kg per år,
till 0 044 av 8 452. 1 procent uttryckt
utgöra dessa 6 044 beviljade producentbidrag
71,5 procent av samtliga. Alla
de G 044 jordbrukarna skulle få det

sämre om 6-öreslinjen skulle komma att
tillämpas.

Antalet producentbidragsberättigade
i Värmland enligt nu beviljade bidrag
uppgår till, som jag förut nämnde,
8 452. Vi ha cirka 12 500 medlemmar i
mejeriföreningarna, varför de beviljade
producentbidragen utgå till omkring 68
procent av samtliga medlemmar. Att under
sådana förhållanden göra gällande,
såsom det gjorts på en del håll, att de
verkliga småbrukarna icke få sådana
bidrag, vittnar om att man icke satt
sig in i detta problem.

Nu förmodar jag att man kommer att
säga, att detta är förhållandet i Värmland
och att de värmländska förhållandena
icke få läggas till grund för hela
landet. Om man då undersöker brukningsdelarnas
storlek inom andra län,
finner man, att antalet brukningsdelar
icke överstigande 10 hektar i hela landet
utgör 320 834 av landets 414 441
brukningsdelar. I procent utgöra dessa
77,4 procent av landets samtliga brukningsdelar.
Alla dessa 320 834 äro berättigade
till producent- eller kontantbidrag
under förutsättning att vederbörande
äro mjölkproducenter och att
åkerarealen icke överstiger 10 hektar.

Ser man på brukningsdelarna i länen
norrut, torde man ganska lugnt kunna
utgå ifrån att antalet bidragsberättigade
där är ännu större än i Värmland.

Jag vill i detta sammanhang nämna,
att det gjorts vissa försök att räkna ut,
hur 6-öreslinjen skulle verka i kronor
räknat i Värmland för dem som få producent-
och kontantbidrag. Några tillförlitliga
siffror föreligga icke ännu,
men de komma väl så småningom att
framläggas. I varje fall torde man redan
nu kunna säga, att den förlust, som de
mindre jordbrukarna skulle göra i
Värmland, om man överginge till G-öreslinjen,
nog skulle kunna räknas i 7-siffriga tal.

Från bondeförbundshåll har man föreslagit,
att arealgränsen för rätt att
erhålla producent- och kontantbidrag

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

skulle höjas från nuvarande 10 hektar
till 15 hektar, men man föreslår däremot
ingen ändring av övriga bestämmelser.
Jag vill i det sammanhanget
erinra om att bestämmelserna fastställdes
så sent som vid 1947 och 1948 års
riksdagar, och det torde nu icke finnas
skäl att ändra bestämmelserna, då, om
så visar sig vara av behovet påkallat,
även en jordbrukare som innehar en
åkerareal som överstiger 10 hektar kan
få bidrag, ifall arronderings- och jordförhållandena
å hans fastighet äro sådana,
att han icke kan få större skördar
än å en 10-hektarsgård och under förutsättning
att hans ekonomi är sådan att
han är i behov av bidrag.

Herr talman! Det skulle i detta sammanhang
också vara rätt intressant att
säga några ord om de borgerliga partiernas
motion om höjning av mjölkpriset.
Den föreslagna höjningen måste
dock sättas i ett visst samband med den
föreslagna ändringen av reglerna för
producentbidragen.

Hur kommer det att verka i praktiken,
om mjölkpriset höjs med 3 öre och om
linjen med ändring av reglerna för producentbidragen
skulle komma att bifallas
av riksdagen?

Om man utgår från småbrukarnas syn
på frågan, skulle naturligtvis en höjning
av priset medföra en stegrad inkomst
även för dem, men om det samtidigt
blir ändrade regler för producentbidragen,
blir höjningen av mjölkpriset
fullkomligt utan verkan. Låt mig
taga ett par exempel. En småbrukare,
som levererar låt mig säga 4 000 kg
mjölk per år skulle genom en höjning
av priset å mjölk med 3 öre få en ökad
inkomst av 120 kronor om året. Om
man i detta fall skulle utgå från 6-öreslinjen,
skulle han förlora ett producentbidrag
på 240 kronor per år. Han
skulle alltså få vidkännas en nettoförlust
av 120 kronor per år. I det fallet
får man ju säga, att man ger 3 öre med
ena handen men tar 6 öre med den
andra. Vänder man däremot på proble -

met, skulle 6-öreslinjen betyda, att för
dem som nu icke äro berättigade till
producentbidrag en förhöjning av priset
på mjölk med 3 öre skulle medföra
att de finge producentbidrag och följaktligen
leda till en avsevärd förbättring.
En sådan politik kan minst av allt
kallas småbrukarvänlig.

Jag har, herr talman, med detta icke
velat göra något uttalande om skäligheten
av en höjning av priset på mjölk
med 3 öre, men då jag måste sätta höjningen
i samband med förslagen till
ändrade regler för producentbidragen,
har jag som småbrukarrepresentant velat
framhålla dessa synpunkter.

Utskottet har om icke helt avstyrkt
motionerna så dock icke föreslagit skrivelse
till Kungl. Maj:t om att Kungl.
Maj :t skall ge småbruksutredningen
direktiv att utreda dessa frågor utan
nöjt sig med att föreslå skrivelse till
Kungl. Maj :t med begäran att motionerna
skola överlämnas till småbruksutredningen.
Då detta kan ha det goda
med sig att framstötar enligt motionerna
icke med det snaraste komma på
riksdagens hord och då detta enligt
mitt förmenande enbart är till nytta
för Sveriges småbrukare och då jag i
övrigt delar utskottets synpunkter i föreliggande
fråga, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall inte
på något sätt upptaga något resonemang
om den långa framställning angående
producentbidraget som den föregående
talaren gjorde. Det föreföll mig emellertid
som om han råkat ut för missförstånd
på någon punkt. Han säger
att om reservanterna segra, skulle ännu
flera småbrukare ställas utanför möjligheten
att komma i åtnjutande av
detta bidrag. Det är ju så att pengar
till detta bidrag äro beviljade på nionde
huvudtiteln, och det har inte med små -

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

brukarnas delaktighet i detta att göra,
huruvida man räknar in det eller inte
i kalkylen bär, utan det är ju en annan
fråga. För övrigt förefaller det nästan
som om detta anförande vore skrivet
före utlåtandet, ty med det utlåtande,
som här föreligger, är ju anförandet
knappast aktuellt.

Herr ANDERSSON i Ryggestad (kort
genmäle): Herr talman! Herr Svensson
i Ljungskile säger, att jag har talat om
den reservation, som är fogad till utskottets
utlåtande. Jag har icke nämnt
reservationen utan endast pekat på att
om riksdagen skulle följa den linje, som
herr Svensson i Ljungskile förordar i
motionen i fråga om reglerna för producentbidraget,
skulle ett stort antal småbrukare
komma i ett sämre läge än nu.

Fru BOMAN: Herr talman! Jag skall
icke upprepa något av det som sagts
tidigare och icke heller belasta kammarens
protokoll med eller taga kammarens
middagstid i anspråk för några
siffror eller någon statistik. Det är endast
ett par synpunkter jag skulle vilja
framlägga på denna fråga.

Det är nog så, som herr Hansson i
Skediga sade för en stund sedan, att
många tankar äro med oss här i dag
och att många förhoppningar sträckas
hit och knytas till vad riksdagen i dag
har att syssla med. Man väntar kanske
ocli tror, att något skall ske.

Jag vill nöja mig med att tala om mitt
eget folk i samband med denna fråga.
Ty det är väl ändå så, att flertalet av
Norrbottens folk lever på mjölkproduktionen.
Vi äro hänvisade därtill alltjämt.
Man har nog talat med oss om att vi
borde ändra vår ensidiga produktion
och slå in på andra områden, som skulle
löna sig mera. En del kanske har gjort
detta, men det är ganska nödvändigt
alltjämt att vi uppehålla mjölkproduktionen
i så stor omfattning som möjligt.
Det är ändå vår bästa fiirskvara i
Norrbotten. De norrbottningar, som äro

med här, kunna säkerligen ge mig rätt
i att de flesta i Norrbotten hittills äro
uppfödda på mjölk och bröd. Det är
det bästa vi ha och det som ger mest
under den långa, mörka årstiden.

Men det är klart att icke ens i Norrbotten
kunna vi hålla på hur länge som
helst, om icke arbetet lönar sig. Vi fråga
icke i första hand efter lönsamhet i så
måtto, att vi räkna med att lägga av
och få över, när vi utfört arbetet och
täckt kostnaderna. Vi skulle vara tacksamma,
om det gick ihop för oss. Men
det gör det tyvärr icke.

År 1945 gjorde en av våra tjänstemän
i hushållningssällskapet en utredning
om förhållandet mellan kostnaderna och
inkomsterna och kom till det resultatet,
att det då kostade 46 öre att framställa
en liter mjölk. Arbetslönerna ha
icke sjunkit sedan 1945. Redskap och
maskiner ha heller icke blivit billigare.
Ingenting har skett på detta område,
som kunnat pressa ned kostnaderna.
Följaktligen kan icke vinsten
vara större i dag än den var då. Kvar
står samma faktum: det går aldrig ihop.

Jag hörde statsrådet Sträng säga:
»Men man håller ju ändå på med produktionen.
» Ja, man gör det. Även i
Norrbotten är det så, att våra förfäder
med möda ha förvärvat det mesta av
vad vi besitta i dag och det vi lägga
ned vårt arbete på. Men det visar sig
faktiskt, att när de gamla gå bort och
de unga skola taga vid, är det icke
längre så mycket att taga vid. Det är
svårt för de efterlevande ibland t. o. m.
att ge de gamla en hederlig begravning.
Det finns inga kontanter. Man har gården,
och man har jorden, ja, alla gånger
icke ens det, tv man har fått skuldsätta
sig. Vi måste komma ihåg, att i
Norrbotten ha vi de högsta skatterna
och få alltså minst kvar av våra inkomster.
Trots alla statliga skatteutjämningsmedel
ha vi ändå de högsta skattekostnaderna,
och vi komma ohjälpligt
efter i fråga om standard.

Norrbottningarna veta nog hur de

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

borde och ville ha det, men det går
långsamt med förbättringarna, ty det
måste till alla delar bero på i vad mån
de ha inkomster. De få försaka det andra
människor dock kunnat kosta på sig
under årens lopp. Och vi veta alla, att
på grund av den situation vi råkat in i
är det icke heller för staten så lätt att
bidraga och öka möjligheterna eller att
skaffa fram vad som kunde vara underlättande,
icke minst när det gäller kvinnornas
arbete där uppe. Kvar står då,
att skola norrbottningarna lyckas i någon
mån, måste de försöka själva. Men
det går givetvis bakåt mer och mer,
när resultatet av arbetet varken täcker
kostnaderna eller lämnar något därutöver.

Herr Karlsson i Stuvsta påminde om
att man konstaterat att invägningen av
mjölk varit större i år än i fjol. Ja, vi
äro tacksamma för den skördesonnnar
vi hade förra året. Det är faktiskt så, att
ha vi något att ge korna, ge de också
mjölk. Vi få icke mjölk utan att utfodra
dem. Ju mera och ju bättre foder vi
kunna ge dem, desto bättre blir resultatet.
Förra sommaren var för oss så
gynnsam, att vi kunde ordna utfodringen
bättre, och följaktligen ha vi fått
fram mera mjölk. I någon mån har det
hjälpt upp resultatet, men jag kan icke
hjälpa, att jag i det sammanhanget kommer
att tänka på gumman, som sålde
2-öresbullarna för 1 öre och sade, att
det var mängden som gjorde det. Man
säljer mer mjölk, men när det är underpris
på varje liter, blir resultatet ändå
detsamma.

Jag tror nog, att jordbrukarna över
hela landet, både i Norrbotten och i
andra landsdelar, försöka förstå, att när
de ha fått betala sina maskiner och
redskap med högre priser än tidigare
är detta en följd av den utveckling, som
vi ha gått igenom. Råvarupriserna ha
stigit, lönerna likaså, och som en följd
därav ha dessa varor blivit dyrare. Jag
tror att det skulle verka gott om man på
båda sidor, både på jordbrukarhåll och

på konsumenthåll, försökte förstå varandra.
Vi äro konsumenter på båda
sidorna, men om vi på båda hållen,
både jordbrukarna och de som i dag
icke riktigt kunna förstå att det är nödvändigt
och fullt berättigat med detta
tillägg på mjölkpriset, resonerade över
gränserna om vad det är som ställt oss
i den nuvarande situationen och vad
det är som ökat kostnaderna för oss,
skulle vi kanske kunna lösa frågan utan
så skarpa meningsmotsättningar.

Jag delar reservanternas synpunkter
och de talares uppfattning, som i dag
varit talesmän för reservationen. Jag
skall icke orda mer i denna fråga utan
vill sluta med att yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr von Seth.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag skulle kunna nöja mig med
att instämma i de synpunkter, som herr
Henriksson framförde i denna fråga,
men det är ett par av dessa synpunkter,
som jag skulle ytterligare vilja understryka.
Jag gör det även med risk
att bli beskylld för att företräda politiska
intressen.

När fackföreningsrörelsen på hösten
1948 gick att taga ställning till avtalsfrågorna,
gjorde man det under två
mycket bestämda förutsättningar och
villkor. Jag avslöjar ingen hemlighet,
om jag här säger att vissa grupper på
arbetarsidan med mycket stor tvekan
accepterade denna lönepolitiska linje,
men man gjorde det i solidaritetens och
i enighetens namn. Dessa två villkor
voro 1) att man skulle i största möjliga
utsträckning söka hålla en stabil prisnivå,
2) att inga andra grupper i samhället
skulle tillåtas att öka sina inkomster.
Industriarbetarna lämnade sin
medverkan till stabiliseringspolitiken
för att hejda den inflationistiska utvecklingen,
men vi gjorde det sannerligen
icke för att andra grupper i samhället
skulle ges tillfälle att profitera

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

på detta vårt ställningstagande. För
den händelse det skulle vara någon i
denna kammare som inte är medveten
om detta förut skall jag be att få erinra
om att det ändå i denna storstad Stockholm
med dess höga levnadsomkostnader
fortfarande finns tusentals för att
inte säga tiotusentals arbetare som äro
hänvisade till att leva på inkomster på
hundra eller under hundra kronor per
vecka. Även dessa arbetargrupper fingo
sina löner fastlåsta genom den överenskommelse
om allmän stabilisering,
som träffades under hösten i fjol, och
detta trots att det inom en del industrigrenar
— t. ex. den industrigren inom
vilken jag själv är anställd, nämligen
metallindustrien —■ ändå finnes utrymme
för väsentliga lönehöjningar inom
befintliga marginaler och utan att det
på något som helst sätt skulle påverka
kostnadsnivån.

Jag kan också erinra om att även
andra uppenbara orättvisor vid detta
tillfälle fingo bli bestående i samliällssolidaritetens
intresse. Vi ha tidigare
inom fackföreningsrörelsen vid avtalsregleringar
sökt anknyta de olika dyrortsgrupperna
till en viss 4-procentig
skala, vilken man dock inte har hunnit
med att genomföra inom alla fack.
Men även en sådan fullt naturlig sak
fick vid detta tillfälle stå tillbaka, därför
att det då sades att om vi skulle
föra fram sådana krav, skulle det innebära
att man inte kunde vinna den enhet
om en stabilisering som var en nödvändig
förutsättning för att genomföra
densamma.

Jag skulle vidare vilja säga några ord
om de jämförelser, som man inom jordbrukskalkylens
ram har gjort mellan
olika typer eller grupper av jordbrukare.
Man säger där, att om någon
grupp jordbrukare, beroende på vissa
omständigheter, har fått priserna på
sina produkter ökade, kan det inte vara
rimligt att detta går ut över andra grupper;
man menar att denna ökning skulle
läggas utanför totalkalkylen. Skulle man

driva denna principiella inställning
inom andra områden av det svenska
näringslivet, skulle man ju säga, att om
samtliga jordbrukargrupper skola ha
garantier för sina tidigare inkomster,
skulle väl i konsekvensens namn samtliga
arbetargrupper ha samma garanti.
Hur skulle de ärade förespråkarna för
reservanterna komma att reagera, om
exempelvis byggnadsarbetare, som, beroende
på investeringsbegränsningar
och andra ting, tvingats över till andra,
sämre betalade områden inom det
svenska näringslivet, skulle komma och
säga, att även vi skola ha garantier för
att vårt tidigare inkomstläge skall bibehållas.
Man kan inte driva en dylik
principiell linje när det gäller inkomster.

Herr Svensson i Ljungskile berörde
en fråga, som jag skall säga några ord
om. Han sade att från februari 1948
till februari 1949 ha industriarbetarna
ökat sina inkomster med 5,4 procent.
Hur har då denna inkomstökning skett?
En annan talare som berörde samma
fråga sade, att företagarna påstå, att de
tvingats att öka ackordspriserna och att
detta skulle vara anledningen till denna
inkomstökning. Det är inte helt på
det sättet. Även jag är medveten om
att enskilda ackordspriser i många fall
ökas, men det förekommer även sänkningar
av vissa ackordspriser. Anledningen
till ökningen av inkomsterna för
industriarbetarna på i runt tal 5 procent
är ingenting annat än att dessa
industriarbetare ha ökat sin arbetsintensitet.
Det finns ingenting som hindrar
herr Svensson i Ljungskile att, om
han vill, på ett intensivare sätt bruka
sin jord och därigenom få större avkastning
på jorden och ökade inkomster.

Jag tror att det vore olyckligt om
man skulle driva denna fråga om prissättningen
på jordbrukets produkter på
ett sådant sätt, att det skulle skapa
varaktiga och djupgående motsättningar
mellan arbetare och bönder. Jag

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tror inte att någon av dessa grupper
skulle tjäna på en dylik utveckling.
Men jag anser ändå att det kan vara
skäl att i någon mån påtala det gnäll,
som man ständigt får höra ifrån de borgerliga
företrädarna för böndernas intressen.
Det har varit på samma sätt
ända från 1920-talet och varje år framöver
tills nu. Man måste ändå fråga sig:
Hur länge tro dessa företrädare för de
borgerliga jordbrukarna, att industriarbetarna
med sitt i inånga fall betydligt
sämre läge skola finna sig i detta
utan att på ett eller annat sätt reagera?
Det har sagts att en höjning av mjölkpriset
med 3 öre per liter inte skulle
påverka levnadskostnadsindex på något
avgörande sätt. Ja, det må vara riktigt,
man man kan inte bortse från den psykologiska
inverkan som en prishöjning
har på arbetarna.

Herr Henriksson har tidigare påpekat
den prisstegring som pågått sedan 1947
och fram till nu. Jag skall inte uppehålla
mig vid denna omständighet, men
om det sker en ytterligare stegring av
livsmedelspriserna, så innebär ju detta,
att förutsättningar icke längre föreligga
att uppehålla den nuvarande stabiliseringspolitiken.
Industriarbetarna ha påtagit
sig de bördor, som denna politik
har inneburit. Även jordbrukarna deklarerade
vid höstens förhandlingar i
denna fråga sin anslutning till stabiliseringspolitiken.
När man nu ser deras
inställning till den i dag föreliggande
frågan och även ser de borgerliga partiernas
inställning i andra sammanhang,
en inställning som på ett avgörande
sätt skulle försvåra möjligheterna
att föra denna stabiliseringspolitik,
måste man fråga sig, om deras ställningstagande
under sommaren och hösten
i fjol var ett grovt skämt med Sveriges
arbetare. Jag tror inte att Sveriges
industriarbetare komma att finna
sig i att man driver detta skämt dithän,
att stabiliseringslinjen brytes. Om så
skulle ske komma vi att förbehålla oss
fria händer. En framflyttning av pris -

sättningen på livsviktiga livsmedel till
hösten skulle enligt mitt förmenande på
ett avgörande sätt underlätta avvägningen
mellan de olika samhällsgruppernas
intressen. Däremot skulle en höjning
av priserna nu obönhörligt komma
att utlösa krav på löneökningar, då
avtalsfrågorna om några få månader
skola avgöras. Det finns alla skäl för
kammarens ledamöter att ha denna sak
klar för sig, när man går att ta ställning
till den föreliggande frågan.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHNSSON i Skoglösa: Herr talman!
När jordbrukspriserna diskuterats
här i dag har man framför allt skjutit
stabiliseringsfrågan i förgrunden och
förmenat, att nödvändigheten att uppnå
denna stabilisering, till vilken jordbruket
för sin del anslutit sig fram till
den 31 augusti i år, skulle vara det
väsentliga hindret för att tillmötesgå
jordbrukets berättigade krav på att få
den prisjustering på mjölken som vi
ifrån jordbruksorganisationernas sida
ha begärt och som också påyrkats i reservationen
till jordbruksutskottets utlåtande.
Jag skall inte försöka att här
i detalj skissera upp hur hela denna
fråga ligger till, ty härom har ju diskuterats
tillräckligt förut i dag. Jag kan
emellertid inte underlåta att påpeka, att
man under hela denna diskussion ständigt
och jämt talat om att det skulle
vara fråga om en inkomstökning för
det svenska jordbruket, om jordbruket
skulle få en prishöjning av 3 öre på
mjölken. Det är väl rättare att påstå,
att om inte jordbruket får denna prishöjning
av 3 öre, blir det i stället en
inkomstminskning för det svenska jordbruket,
och det kan jag inte tänka mig
att man från något håll över huvud
taget vill vara med om. Det har faktiskt
inte från något håll bestritts, att levnadskostnaderna
genom den sänkning

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

av äggpriset och potatispriset, som genomförts
under det senaste året, ha
väsentligt förbilligats, och man har heller
inte på något sätt kunnat bevisa, att
den höjning av mjölkpriset som vi nu
begära skulle komma att höja levnadskostnaderna
utöver de normer och utöver
det indextal, som skulle gälla, om
inga andra faktorer medverka till att
höja levnadskostnadsindex. Från jordbrukarhåll
anse vi för den skull, att vi
på intet sätt gå emot stabiliseringslinjen,
när vi förfäkta den åsikt, som vi
i detta fall ha. Vi äro medvetna om att
det kanske från andra gruppers sida kan
anses att vi på något sätt komma i en förhandsställning,
om vi skulle få detta vårt
rättmätiga krav tillgodosett. Jag vill
dock för min del mycket starkt poängtera
att detta visst inte är fallet utan
att det snarare är på det sättet, att vi
inom jordbruket dragas med en eftersläpning
sedan åratal tillbaka, en eftersläpning
som även ingår såsom ett led
i stabiliseringspolitiken och som skulle
bli ännu större än vad den tidigare varit
om vi inte skulle få detta vårt önskemål
genomfört.

Jordbruksministern uttalade i sitt anförande
i dag det önskemålet, att man
skulle kunna sammanföra alla förhandlingar
om pris- och löneavtal till en gemensam
tidpunkt. Detta krav acceptera
vi mycket gärna från jordbrukarnas
sida. Men vi vilja inte för den skull vara
med om att jordbruket skall ligga ett
år efter med sina priser, vilket skulle
komma att bli fallet, om vi skulle få
våra priser bestämda för ett år, av vilket
7—8 månader redan förflutit, eller
rättare sagt för eu produktion, som under
7—8 månader är planerad och genomförd,
under det att alla andra grupper
skulle få sin prissättning så att säga
på förhand. Det är här som den egentliga
meningsskiljaktigheten föreligger.
Om man här gick med på vårt önskemål
och våra krav, så iir jag övertygad om
att man bara skulle skipa rättvisa åt
jordbruket.

Vidare har det i dag'' sagts, att det
skulle vara lättare att bedöma denna
kalkyl till hösten. Jag kan inte förstå
ett sådant resonemang. Tidigare har såväl
riksdagen som de sakkunniga som
sysslat med kalkylen ständigt och jämt
förfäktat, att vi skola ha en vårprissättning
eller en kalkyl, som göres upp
efter de gamla prognoserna och bestämmelserna.
Det torde inte finnas någon
rimlig anledning varför man i år skall
avvika från denna praxis.

Sedan sade jordbruksministern, att
man vid bedömningen av jordbruksprissättningen
skulle gå in för andra
linjer än de brukliga, om man inte följde
den av regeringen föreslagna vägen.
Om man flyttade en del av bidraget till
oljeväxtodlingen och en del av mjölkproduktionsbidraget
utanför den s. k.
ramen och om man även tog något av
räntekostnaderna — som den kungl. utredning
som har haft denna fråga om
hand har ansett rättmätigt — så skulle
man, menade statsrådet, gå ifrån de
gamla linjerna och komma in på nya.
Men dessa påståenden ha ju tidigare här
punkt för punkt bemötts, och det har
inte i något enda fall kunnat påvisas att
jordbrukets linje är oriktig. Jag skulle
också vilja tillägga, att om det i år
till äventyrs skulle ändras litet på kalkylen,
så vore det inte första gången.
Det har tidigare vidtagits ganska stora
förändringar i kalkylberäkningarna. Senast
i våras företog man en mycket
stor förändring, när man lyfte ut en
lagerkostnadspost på, om jag inte minns
fel, SO miljoner kronor. Den lyftes ut
ur kalkylen till nackdel för jordbruket.
När eu sådan operation kan göras det
ena året, så har man mycket svårt att
förstå att det inte också skulle kunna
göras något liknande ett annat år —
speciellt om det gäller poster, som icke
i något avseende medverka till den levnadskostnadsstegring,
som man är så
rädd för.

Efter allt som har ordats i debatten
förut i dag skulle jag kunna nöja mig

5 — Andra kammarens protokoll Nr 22.

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

med vad jag här sagt. Det är dock ytterligare
en sak som jag inte kan låta
stå oemotsagd, nämligen jordbruksministerns
påstående att jordbrukarna under
nästan hela sommaren ha kreatursfodret
ute på betesmarkerna praktiskt
taget gratis. Jag måste inlägga en bestämd
gensaga mot detta yttrande, som
jag inte kan förstå hur jordbruksministern
kunde komma med. Han brukar
annars inte tala mot bättre vetande på
detta sätt. Hans påstående här är enligt
min mening överord. Det är ord,
som, om de få stå oemotsagda, komma
att ute i debatten användas mot det
svenska jordbruket. Därför har jag velat
bemöta hans yttrande här. Var och
en som är något hemmastadd i dessa
frågor kan säkerligen lätt räkna ut och
visa med siffror, att betet visst inte är
så enkelt framställt, att man kan producera
det praktiskt taget utan kostnader.

Jordbruksministern nämnde sedan
också att de höga djur- och fastighetspriserna
talade emot en prishöjning på
mjölken. Han menade, att det var mjölkpriset
som sådant, som skapade dessa
höga kostnader. Men om vi skola vara
ärliga, måste vi väl medge, att det är
helt andra kostnader som äro grundläggande
för de nuvarande höga fastighetspriserna,
framför allt de höga byggnadskostnaderna.
Dem har det svenska
jordbruket under de senaste åren fått
dragas med utan att i någon nämnvärd
utsträckning få någon kompensation
därför. Vad de höga djurpriserna beträffar
äro vi väl här i kammaren ganska
medvetna om att större delen av de
svenska jordbrukarna äro beroende av
mjölkproduktionen. Om man måste ha
en mjölkproduktion, så är det otvivelaktigt
riktigt att försöka skaffa sig de
bästa djur som stå att uppbringa. De
jordbrukare däremot, som icke äro
tvungna att ha kreatur, slå ibland ut
sina besättningar och sälja djuren. Då
kan man förstå om de jordbrukare, som
äro nödsakade att ha kor, köpa de salu -

bjudna besättningarna, kanske ibland
till priser, som kunna anses höga.

Herr talman! Jag ville bara ha dessa
synpunkter framförda och skall inte
nu uppehålla tiden längre. Jag vill bara
än en gång poängtera vad vi från jordbrukets
fackliga organisationer och
den ekonomiska föreningsrörelsen redan
tidigare vid förhandlingar och i
andra sammanhang ha poängterat, nämligen
att vi alls icke vilja riva upp
stabiliseringslinjen. Vi äro beredda att
i år liksom i fjol slå vakt om den. Vi
anse det nämligen oriktigt, att det
svenska jordbruket skall vara den buffert,
som i viss utsträckning tar emot
stötarna och betalar mellanskillnaden,
när priserna på andra områden av en
eller annan anledning gå i höjden. Speciellt
oriktigt är det, när samtidigt våra
priser i stället sänkas och det svenska
jordbruket därmed får minskade inkomster.
Vi anse det riktigare att hålla
en jämn prislinje, så att vi ha rätt till
viss kompensation, om de varor som
vi producera utan vår förskyllan falla
i pris. Då böra vi få höja priset på andra
varor av sådant slag, som icke medföra
omkostnader, vilka kunna skada
stabiliseringslinjen. Detta är den linje,
som vi i jordbrukets organisationer ha
företrätt och som jag tror har kommit
till uttryck i motionen från jordbrukets
håll. Samma linje kommer också till
synes i reservationen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Herr Johnsson i Skoglösa talade
för rättvisesynpunkterna, helt naturligt
sedda ur hans egen synvinkel såsom
jordbrukare. Flera talare före honom
ha ordat om samma sak men från andra
utgångspunkter: tjänstemännens eller
industriarbetarnas. Det måste väl
dock stå klart, att frågan om mjölkpriset
inte bara är ett enkelt avvägnings -

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

spörsmål mellan olika grupper av inkomsttagare.
Det är nämligen ett faktum,
att mjölkproduktionen i landet visar
tendenser till inte bara stagnation
utan också tillbakagång. Jag har redan
förut poängterat, att de siffror som
statsrådet här har anfört icke ge en
riktig bild av läget. Mjölkproduktionen
går faktiskt tillbaka. Vi ha fortfarande
separerad, d. v. s. standardiserad,
mjölk. Likaså ha vi halvfet ost. När
matfettransoneringen upphävdes, måste
man också höja smörpriset med 40
öre för att avskräcka fattigt folk från
att köpa riktigt smör. Om utvecklingen
fortsätter som hittills, finns det mycket
som talar för att vi framdeles måste
höja smörpriset med 40 öre till, inte
bara en gång utan kanske flera gånger.
Då blir smöret en vara, som bara är
förbehållen de rika. Arbetare och
tjänstemän få övergå till margarin. Det
tillstånd, i vilket denna gren av jordbrukets
hushållning befinner sig, gör
att man här inte bara kan anlägga rättvisesynpunkter
och göra mjölkprisfrågan
till ett enkelt avvägningsspörsmål,
där det gäller att rättvist avväga inkomsterna
olika grupper emellan. Tyvärr
är problemet enligt min mening
inte så enkelt.

Herr JOHNSSON i Skoglösa (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall inte här
ge mig in i någon polemik med herr
Karlsson i Stuvsta, eftersom han tycks
acceptera den linje som jag förde fram.
Vi anse, att tre öres höjning av mjölkpriset
skulle kunna skapa ett jämviktsläge
mellan oss och andra grupper på
(ten nuvarande stabiliseringslinjen. Om
jag inte missförstod herr Karlsson i
Stuvsta, menade lian, att om nya avtalsförhandlingar,
t. ex. under höstens
lopp, komma till stånd, så skulle dessa
tre öre inte räcka. Då kunde vi ha
anledning att begära mera. Detta är
helt i linje med det resonemang, som
man från jordbrukarsidan fört, varför

jag kan acceptera och understryka det
sagda.

Men när herr Karlsson i Stuvsta sedan
säger, att detta icke är någon enkel
avvägningsfråga, så kan jag bara
hålla med honom om att den inte är
enkel. Den är synnerligen komplicerad
och svår. Men jag kan inte finna, att
herr Karlsson i Stuvsta har lagt fram
någon annan linje, efter vilken den
skulle kunna lösas bättre än på det
sätt, som jordbrukarorganisationerna
ha föreslagit. Därför tror jag inte det
finns någon anledning att vidare diskutera
denna sak.

Herr KARLSSON i Stuvsta (kort genmäle):
Herr talman! Jag har lagt fram
en linje när jag sagt, att en höjning av
mjölkpriset i nuvarande läge är ofrånkomlig.
Men det finns verkligen skäl
som tala för att vi icke böra avgöra
den frågan i dag. Man kan nämligen
inte bestrida, att det finns ett visst
samband mellan denna fråga och andra
gruppers avtalsfrågor. I varje fall
finns det sambandet, att om de nuvarande
avtalen skola bibehållas, så måste
man tänka på hur mjölkprisliöjningen
skall genomföras. Skall den slå igenom
i konsumentpriserna direkt, eller
skall förhöjningen ske via statsbudgeten?
Detta är en inte oväsentlig fråga,
som jag är övertygad om att regering
och myndigheter icke kunna komma
ifrån. Det är detta som gör, att jag inte
kan finna några avgörande skäl, som
tala mot att man skjuter på avgörandet
någon tid.

Herr JOHNSSON i Skoglösa (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Karlsson i
Stuvsta efterlyste de skäl, som tala mot
att man uppskjuter avgörandet av denna
fråga. Det kan väl inte finnas något
mera avgörande skäl än det, att de
svenska jordbrukarna äro den enda
grupp i vårt samhälle, som inte vet vilken
arbetslön man skall ha för sitt arbete
förrän över halva det år är gång -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

et, under vilket den produktion är
framställd, som skall avyttras.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
förevarande utlåtande ävensom hand -

läggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em.,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.32 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 27 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att handläggningen av jordbruksutskottets
utlåtande nr 53, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta
motioner, nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid enligt förut gjord anteckning
ordet till

Herr JOHANSSON i Norrfors, som anförde:
Herr talman! Efter de långa debatter
som förts här i dag om jordbrukets
prissättning skall jag be att få säga
några ord i anledning av en motion,
som vi lämnade i början av riksdagen
och där vi begärde att de s. k. typjordbrukskalkylerna
fortast möjligt
måtte upprättas.

Denna fråga diskuterades redan av
den s. k. 27-mannakommittén, därför
att vi redan då voro på det klara med
att den nuvarande stora jordbrukskalkylen
inrymmer en hel del orimliga

slutresultat. Jag vill göra gällande att
den kalkyl, som numera användes och
ligger till grund för jordbrukets prissättning
vid de årliga förhandlingarna,
verkar orättvist för stora grupper av
jordbrukare i olika landsdelar. Om
man närmare studerar jordbrukspropositionen
nr 212, s. 47, framgår det där
ganska tydligt, vilka mer eller mindre
orimliga resultat man kommer till med
ledning av den metod, som man använder
i denna kalkyl. För att få bättre
möjligheter att bedöma dessa förhållanden
uttalade sig redan 1942 års
jordbrukskommitté för att man skulle
låta framräkna s. k. typjordbrukskalkyler,
och detta blev också riksdagens beslut.

Utskottet, som nu behandlat denna
motion, anser att man skall vänta och
se tills man har inhämtat ytterligare
material som underlag för framräknandet
av dessa kalkyler. Vi fråga oss hur
många år man egentligen skall behöva
vänta för att få detta klart. 1942 års
jordbrukskommitté tillsattes i maj månad
1942. Nu ha vi maj månad 1949,
och ändå ha inga synliga resultat kunnat
skönjas. De undersökningar jag
och några kamrater sysslat med tyckas
tyda på att man först år 1953 — i
bästa fall 1952 — skall kunna få fram
dessa kalkyler. Vi tro emellertid att

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

det redan nu finns tillräckligt med material
för att det skall vara möjligt att
framräkna dessa kalkyler, och vi skulle
således inte behöva eu så orimligt
lång tid som tio år för att få fram detta.
Denna fråga anse vi vara mycket
viktig, då kalkylerna utgöra underlaget
för förhandlingarna rörande prissättningen
samt fördelningen av de miljoner,
som utgöra ersättning för det i
jordbruket nedlagda arbetet. Utskottet
har nu i alla fall ansett, att man skall
vänta ytterligare en tid, och jag skall
därför icke vid detta tillfälle yrka bifall
till motionen. Jag vill dock upprepa
att denna fråga är synnerligen
viktig, ty det gäller här att åstadkomma
större rättvisa vid jordbrukets prissättning.
Jag anser också att denna
fråga åter måste komma upp.

När jag nu i alla fall har ordet vill
jag, trots att detta ärende diskuterats
länge, säga några ord med anledning
av det nu föreliggande förslaget till
prissättning. De krav som framställts
vid de med regeringen förda förhandlingarna
ha väl ändå varit så måttliga,
att det borde ha varit möjligt att få en
uppgörelse till stånd, i synnerhet som
man har hållit sig inom ramen för kalkylen
samt även inom ramen för stabiliseringspolitiken.
Jag tror att konsumenterna
i stor utsträckning äro villiga
att betala något högre priser på
mjölk och mjölkprodukter. Vi ha oss
nämligen bekant, att Sverige faktiskt
är bland de länder som ha det billigaste
mjölkpriset i världen. Man kan
inte säga detsamma om produktionskostnaderna.
Det vore mycket skäligt
om man här kunde få till stånd en
prisförbättring på mjölken med ungefär
tre öre per kilo. Vi som känna till
förhållandena inom denna produktion
skulle kunna säga mycket om denna
sak. Det finns ingen rimlig anledning
alt hålla nere förtjänsterna på mjölkproduktionen
på en så låg nivå, som
producenterna numera måste finna
sig i.

Jag skall inte längre uppehålla mig
vid detta utan ber att med dessa korta
ord få instämma i vad reservanterna
här anfört. Jag yrkar således bifall till
reservationen.

Vidare yttrade:

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Herr Hseggblom framhöll tidigare
i dag i denna debatt, att jordbrukarna
inte gått med på att inkomststabiliseringen
skulle gälla under hela år
1949 utan endast till den 1 september
detta år. Jag förstår herr Hseggbloms
synpunkter med hänsyn till att jordbrukets
avtal — om jag får kalla det
så — utgår vid nämnda datum. Man
har väl dock rätt att ställa frågan om
jordbrukarna, när de träffade överenskommelsen
om stabiliseringen, räknade
med att man i dagens läge skulle
ha uppnått den ekonomiska balansen.
Det torde väl i stället förhålla sig på
det sättet, att även jordbrukarna räknade
med att man under år 1949 skulle
nödgas upptaga frågan om inkomststabiliseringen
och den ekonomiska politiken
till en förnyad prövning. Om så
är fallet — vilket jag förutsätter — kan
det givetvis inte vara rätt att göra en
ensidig prövning av detta problem, där
en grupp i förväg förstör möjligheterna
till ett samförstånd om en eventuell
förlängning av stahiliseringspolitiken;
i denna politik ingår ju inkomststabiliseringen
som den viktigaste beståndsdelen.
På detta sätt torde väl för övrigt
frågan ha uppfattats av bondeförbundet,
då vi diskuterade den ekonomiska
politiken i sammanhang med
bankoutskottets utlåtande nr 44, där
två bondeförbundare i eu reservation
bland annat säga följande: »Även om
inflationstendenserna numera bragts
under bättre kontroll, torde restriktiva
åtgärder inom det ekonomiska området
fortfarande vara nödvändiga. Å ena
sidan måste alltså ansträngningarna inriktas
på att öka produktion, export

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

och sparande, och å andra sidan måste
— i syfte att hålla efterfrågan inom
ramen för de tillgängliga resurserna —
investeringar, import samt statliga och
kommunala utgifter begränsas. Av särskild
vikt är att inkomststabilisering
och hudgetöverbalansering vidmakthållas.
»

Detta uttalande tar säkerligen inte
enbart sikte på dagens läge, utan det
skall också utgöra en rekommendation
till regeringen för den politik, som
man önskar att den skall föra under
den närmaste framtiden — i första
hand då under det kommande budgetåret.
Har man menat allvar med denna
rekommendation från bondeförbundets
sida, så framstår den i en egendomlig
dager med tanke på dagens debatt.
Man har väl ändå inte från bondeförbundets
sida utgått ifrån att denna
rekommendation endast är avsedd
att gälla andra grupper än jordbrukarna?
Det vore för resten mycket intressant
att få veta, hur jordbrukarna se
på sambandet mellan å ena sidan de
ovannämnda uttalandena rörande inkomststabiliseringen
och å andra sidan
de synpunkter de nu framföra,
därvid de föreslå ett brytande av denna
inkomststabilisering. Dessa synpunkter
strida ju emot bondeförbundets
av mig nyss återgivna rekommendation.

Det förvånar mig att bondeförbundet
— liksom övriga reservanter här —
håller så hårt på en vårprissättning på
mjölken. Vi skola allesamman ha klart
för oss, att de som ha en annan mening
härvidlag inte tagit ställning till
frågan huruvida mjölkpriset skall höjas.
Man har endast velat skjuta denna
frågas avgörande något fram i tiden,
för att även andra grupper skola ha
möjligheter att bedöma sina inkomster
i förhållande till de eventuella prisstegringar,
som kunna bli en följd av en
förändring i stabiliseringspolitiken i
framtiden.

Till skillnad från dem som önska en

förhöjning av mjölkpriset nu har jag
den uppfattningen, att en sådan åtgärd
skulle vara den första verkliga stöten
mot den förda stabiliseringspolitiken.
Jordbrukarna skola inte leva i den
tron, att industriens löntagare komma
att finna sig i att bli ställda i ett sådant
läge, att de förutsättningar under
vilka de lojalt anslöto sig till stabiliseringspolitiken
på detta ensidiga sätt
undanröjas. Själv representerar jag en
arbetargrupp, som säkerligen inte kan
sägas tillhöra de högre löntagarskikten.
Man kan väl inte inbilla sig att denna
grupp — och inte heller en rad andra
grupper, som befinna sig i samma ekonomiska
läge — lojalt skall kunna åse,
hur en annan grupp ensidigt försöker
förskaffa sig inkomstförmåner.

Jag tror inte det är riktigt av reservanterna
att handla på detta sätt, när
de tidigare själva företrätt den uppfattningen,
att det är nödvändigt med hårdare
tag från regeringens sida för att
skapa ekonomisk balans. Det är inte
riktigt att nu vara de första att sätta
käppar i hjulet för den politik, som
numera omfattas av det stora flertalet
löntagargrupper i vårt land och som
nu i stort sett har lyckats och varit till
fördel för hela vårt land och folk.

Det går inte heller att i denna debatt
framföra sådana argument, som herr
Norup gjorde i sitt första anförande i
förmiddags. Han sade att en industriarbetare
i Stockholm år 1939 behövde
arbeta i nio minuter för att kunna köpa
den mjölk, som han konsumerar under
en dag. I dagens läge skulle han endast
behöva arbeta i sju minuter för
samma kvantitet mjölk, och gick man
med på reservanternas förslag skulle
arbetstiden endast behöva utökas med
en minut. Detta resonemang kan man
emellertid föra vidare och använda på
andra områden. Om exempelvis en
jordbrukare -— jag utgår nu från lantarbetarnas
löner, och jag skulle tro att
jordbrukarna ha något högre ersättning
än lantarbetarna, trots att man i jord -

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

brukskalkylen räknar med att jordbrukarna
och lantarbetarna äro jämställda
i inkomsthänseende -— år 1939 fick arbeta
24,5 timmar för att kunna skaffa
sig ett par skor, så behöver han i dag
endast arbeta i 16 timmar. Om nu skopriserna
höjdes så att han i stället behövde
arbeta i 17 timmar, så skulle det
bli möjligt att höja lönerna för skoarbetarna
— man kan inte säga att lönerna
för arbetarna inom skoindustrien
äro bland de högre. Även skoarbetarna
behöva löneförbättring. Detta resonemang
kan man alltså föra inom
vida gränser, och det har således i realiteten
ingen betydelse vid behandlingen
av dagens fråga.

Två talare ha i denna debatt — det
var herr Hansson i Skediga och fru
Boman — erinrat oss om att hundratusentals
mödrar i lantbrukarhemmen
i dag sitta vid sina radioapparater och
vänta med spänning på om det beslut,
som riksdagen kommer att fatta, skall
betyda en förhöjning av mjölkpriset.
Jag skulle vilja säga till de båda talarna,
att i dag lyssna även — i städer
och industrisamhällen — hundratusentals
mödrar i industriarbetarhem, gifta
med arbetare som ha låga inkomster,
och de fråga sig om det skall bli en
höjning av mjölkpriset. Kommer detta
att ske — så fråga de sig — hur skola
vi då klara vår ekonomi? Vi ha redan
nu svårigheter att giva våra anhöriga
en hygglig försörjning.

Jag tror att detta senare argument
väger lika tungt som det av de här
nämnda talarna framförda. Jag tror
således att resonemanget inte har någon
betydelse för den fråga som vi nu
diskutera, eftersom samma argument
med samma rätt kunna framföras från
båda hållen.

När oppositionen tidigare anslutit
sig till stabiliseringslinjen så torde man
ha riitt att fordra, att oppositionen också
är villig alt hålla fast vid stabiliseringspolitiken
till dess en omprövning
av densamma kan ske gemensamt och

under medverkan av alla de olika grupper,
som varit med om att uppdraga
riktlinjerna för denna politik. Om så
blir fallet tror jag att det finns större
förutsättningar för att vi skola kunna
åstadkomma det för oss alla önskade
resultatet — ekonomisk balans inom
landet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr
Xilsson i Landskrona.

Fru NORDGREN: Herr talman! Den
fråga vi diskutera här i dag gäller inte,
enligt mitt förmenande, frågan huruvida
jordbruket skall få ett högre pris
på sin mjölk. Det gäller väl närmast tidpunkten
för prissättningen på de animaliska
produkterna.

Jordbruksministern har ju här i dag
starkt motiverat skälet till att regeringen
inte ansett sig kunna gå med
på prissättning av de animaliska produkterna
förrän till hösten. Jag skall
gärna medge, att en vårprissättning har
en viss betydelse för jordbruket. Detta
gäller väl dock närmast för vegetabilierna.
När man skall planera sådden
och beräkna, hur man skall disponera
sin produktion av vegetabilierna, då är
det givetvis viktigt att man får klart
för sig, hur priserna komma att ställa
sig på de olika produkterna. Anvisningar
på vad man har att räkna med
i detta fall föreligga ju här i dag. Vad
priserna på mjölk och de övriga animaliska
produkterna beträffar, är det ju
inte lika behövligt med en planering på
längre sikt, där kan ju en omläggning
ske mera successivt.

Vid flera tillfällen då man inom LK
och LK:s råd diskuterat jordbrukspriserna
har det framhållits önskvärdheten
av att löntagarnas avtalsuppgörelser
och avvägningen av jordbrukets inkomster
skulle äga rum samtidigt. Man
har från jordbrukarhåll anfört att på
grund av att det sker vid olika tid -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

punkter kommer jordbruket i efterhand
och får av det skälet sämre villkor.
Nu föreligger förslag om att båda grupperna
samtidigt skola taga upp till övervägande,
huruvida man skall fortsätta
på stabiliseringslinjen beträffande priser
och löner.

Det har framhållits här — och det
kanske finns skäl för detta påstående —
att det med hänsyn till betydelsen av
att mjölkproduktionen uppehälles är behövligt
att redan nu få besked om hur
mjölkpriserna komma att ställa sig.
Jag vill visst inte bestrida att det kan
vara behövligt med en viss höjning av
priset på mjölk, men jag anser att det
ur alla synpunkter är lyckligast om man
tar upp priserna på de olika animalierna
till avvägning i ett sammanhang.
Man har hänvisat till att eftersom mjölkproduktionen
löper fara att minskas
genom att man mer och mer övergår
till s. k. kreaturslösa jordbruk — man
har på sina håll anfört siffror på detta
— så är det av vikt att genom prisförbättringar
på mjölken hindra denna utveckling.
Det är dock ingalunda så att
alla de djur, som säljas på auktion, gå
till slakt — därom vittna de mycket
höga priserna på livdjur — utan de
komma ut i produktionen på andra håll.
Det är också betecknande att man enligt
de senaste siffrorna åtminstone inte
ännu kunnat konstatera, att produktionen
av mjölk minskat. Tvärtom har
mjölkinvägningen under första kvartalet
innevarande år ökat med 4,5 procent
i jämförelse med samma tid förra
året. Härtill kommer att produktionen
av torrmjölk ökat högst väsentligt. En
del av mjölken går alltså till torrmjölksproduktionen,
vilken produkt är av god
kvalitet, och det finns god marknad för
den i utlandet, varför en del av densamma
går till export. Man kan alltså
fastslå, att mjölkproduktionen inte har
minskat, och djuren tyckas heller inte
gå till slakt i någon större utsträckning,
därpå tyda ju de minskade slaktsiffrorna.

Ingen vill bestrida mjölkens stora betydelse
för folkbushållet och folkhälsan.
Jag vill framhålla, och det kan min
kammarkamrat herr Norup vitsorda, att
jag ställt mig välvillig när det gällt mjölkens
pris vid flera tillfällen då detta
diskuterats inom LK i samband med
prissättningen på jordbrukets produkter,
och jag har velat att mjölkproduktionen
skulle få det beaktande den är
värd. Å andra sidan måste man här
komma ihåg en sak, som man tycks
glömma bort. Genom standardiseringen
ha vi nu att räkna med en kvalitativt
sett betydligt sämre mjölk än tidigare.
Kanske några av herrarna i kammaren
erinra sig den starka kritik, som mötte
förslaget om standardisering, när vi
skulle genomföra detta, och som representant
för husmödrarna, både här i
riksdagen och i LK, fick jag personligen
rätt mycket kritik för den ståndpunkt,
som jag vid det tillfället intog.
Jag ansåg dock att standardiseringen
var nödvändig av två skäl. Dels för att
undvika en mjölkransonering, dels ville
man vid den tidpunkten förbättra matfettsförsörjningen,
och båda åtgärderna
voro ju nödvändiga. Jag vill emellertid
framhålla, att husmödrarna här i landet
hoppats att vi nu skulle kunna slippa
denna standardisering och att vi kunde
återfå den högvärdiga naturprodukt
som mjölken är, när den inte genomgår
en sådan behandling som nu.

Jag vet att man här invänder, att
mjölkens nuvarande fetthalt är ganska
god. Den kan man också öka, säger man.
Det är dock inte den nuvarande fetthalten,
man opponerat sig mot, utan
mot den försämring mjölken undergår
genom den uppblandning med skummjölk
som nu sker. När således husmödrarna
ingalunda äro tillfredsställda
med kvaliteten på mjölken, så är det
givet att man får svårt att göra klart
för dem, att den, sådan den nu är, bör
bli dyrare.

Förhållandet är detsamma med grädden,
som man också vill höja priset på.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Det är väl ingen — inte ens jordbrukarna
— som vill påstå, att den grädde
som nu försäljes har så mycket gemensamt
med det man inlägger i namnet;
i varje fall är skillnaden liögst väsentlig
mellan den nuvarande »grädden»
och den produkt, som man tidigare
kunde erhålla till ett billigare pris.

Det har sagts att indexhöjningen inte
skulle bli så stor genom en prishöjning
på mejeriprodukterna. Jag skall inte
gå närmare in på den saken. Förhållandet
är nog det, att husmödrarna —
av vilka det stora flertalet ha en mycket
begränsad hushållskassa — inte så
mycket bry sig om index; man fäster
sig mera vid de prisstegringar, som
med ganska korta mellanrum ske på de
olika varorna. Ibland heter det att man
endast jämkar på priserna mellan olika
produkter, exempelvis kött och fläsk,
men detta kanske inte allmänheten tänker
så mycket på, utan man räknar endast
med att den och den varan blivit
så och så mycket dyrare. Detta är särskilt
känsligt när det gäller livsmedel,
som tillhör en av de större posterna i
ett hushåll.

Det har här sagts — och det med full
rätt — att prissättningen har sammanhang
med de stabiliseringsåtgärder, som
man vidtagit och till vilka tjänstemän
och arbetare givit sin anslutning. Ja,
här kan även husmödrarnas inflytande
spela en viss roll. Det bör i varje fall
inte förvåna herrarna att, när i en
arbetarfamilj mannen av sin inkomst
betalt hyra, skatter, kläder, rökverk,
föreningsavgifter samt tidningar och dylikt
och det sedan inte blir mycket över
till hushållspengar, så att hustrun har
svårt att få det att räcka till, hustrun
då tycker att det inte var så klokt
av mannen att han gick med på lönestoppet.
Det kan då, om priserna stiga
på livsförnödenheterna, bli påtryckningar
från hustruns sida att mannen
skall begära löneförhöjning som kompensation
för de höjda priserna, och
detta kan i sin tur bidraga till all även -

tyra den stabilisering, som vi alla eftersträva.
Och då kommer inflationsapparaten
i gång till stor skada för hela
samhället.

Fru Boman gjorde sig till tolk för de
särskilda svårigheter man har i Norrland.
Det är känt att det finns fattiga
människor i Norrland, och orsaken till
fattigdomen där är jag kanske inte kapabel
att utröna. Jag har många gånger
i min okunnighet tyckt det vara märkvärdigt,
att ett landskap som Norrland,
med dess rikedom på malm och skog,
skulle behöva vara så fattigt. Vid ett
tillfälle för några år sedan, då jag för
första gången besökte Norrland, fick
jag kanske en skev uppfattning om orsaken
till detta förhållande. Jag tyckte
nämligen — det må vara mig förlåtet —
att man på sina håll inte precis offrade
några överflödiga krafter på jordbruket
där uppe. Jag fick den uppfattningen,
att man borde haft större möjligheter
att utnyttja jorden. Det är kanske fel —
jag bedömer måhända med utgångspunkt
från helt andra förhållanden —
men det var betecknande, att de prisbelönta
jordbruken i regel sköttes av
kvinnorna. Det var också betecknande,
att när man besåg en prima ladugård,
så befanns det nästan alltid att det antingen
var bondhustrun eller dottern,
som hade hand om djuren. Det föreföll
mig som om det fanns möjligheter till
förbättringar på jordbrukets område.

När fru Boman sedan gjorde en jämförelse
med gumman, som sålde pepparkakor
så billigt och ansåg att det var
mängden som gjorde det hela lönande,
då fick jag en egendomlig uppfattning
om hur fru Boman räknade. Hon sade
att mjölken kostade 46 öre per liter att
producera och att man fortsatte med
mjölkproduktionen inte av den orsaken
att det var lönande, utan därför att man
själv behövde mjölk. Det kan vara riktigt.
Sedan sade hon att produktionen
av mjölk ökat, men då skulle ju förlusten
bli ännu större. — Men ingen
vettig människa fortsätter väl all öka

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

en produktion som går med förlust. Det
har väl ändå varit en smula lönsamt —
och så har man haft förmånen att kunna
tillgodose den egna familjen med ifrågavarande
produkter. Jag skulle tro att
det i det fattiga Norrland -— man kallar
det ju ofta så — finnes många fattiga
arbetarhustrur som inte ens kunna
tillgodose familjens behov av mjölk;
ännu svårare komme det ju att bli för
dessa familjer att tillgodose detta behov
om det blir betydligt högre priser på
mjölk.

Nu har man sagt, att denna prisförhöjning
kan ske inom stabiliseringens
ram. Man har hänvisat till prissänkningen
på potatis och ägg. Jag vet inte
hur förhållandena äro på landsbygden
i detta fall, men jag har icke kunnat
konstatera att potatispriserna här i
Stockholm, eller i andra tätorter, varit
så särskilt låga. De ha hållit sig mellan
23 och 24 öre — kanske något högre —
per kilo. Detta kan man knappast kalla
för någon väsentlig sänkning av priserna
för konsumenternas vidkommande.
Potatispriserna ha heller icke hela
tiden varit så låga för producenterna,
som här anförts, utan de ha varierat.
I vilken grad prissänkningen på ägg
haft någon större betydelse för hushållen
vet jag inte. Antagligen har det
varit så, att när äggen varit som dyrast,
så har det stora flertalet mindre
bemedlade familjer i stor utsträckning
fått avstå från denna vara. Äggproduktionen
tycks trots allt vara lukrativ, ty
i annat fall skulle inte hönsstammen ha
utökats så oerhört som fallet varit under
de senaste åren. Priserna ha sedan
tvingats ner enligt lagen om tillgång
och efterfrågan. Under de senaste dagarna
ha husmödrarna fått litet rabatt
på äggen, men då staten får betala dessa
rabatter kommer detta i stället tillbaka
på debetsedlarna, så man har inte vunnit
så mycket på det.

Jag tror att man i prisfrågorna skulle
kunna komma till ett tillfredsställande
resultat om man inte anlade andra -—

jag höll på att säga politiska — synpunkter
på denna fråga. Jag tror nämligen
inte att jordbrukarna komma att
förlora någonting på att frågan om priser
och löner kommer upp till behandling
i ett sammanhang. Då har man
nämligen större möjligheter att bedöma
hur det hela kommer att verka.

Vi hoppas ju alla att köttransoneringen
snart skall avskaffas. Bli köttpriserna
fria medför ju detta ökade inkomster
för jordbruket. Måhända får
man lov att göra en jämkning på dessa
till förmån för mjölkpriset. När man
i höst har en klarare överblick över
det hela tror jag, att man skall kunna
komma fram till en lämplig prissättning
även på de animaliska produkterna.
Trots alla meningsskiljaktigheter
i en del frågor sitta vi ju alla i samma
båt, och med hänsyn till folket i dess
helhet ha vi mera att vinna på att var
och en på sitt sätt bidrager till att
komma fram till stabiliserade förhållanden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr andre
vice talman! Under överläggningarna i
denna fråga inom utskottet har det förekommit
vissa uttalanden, som åtminstone
på mig gjort ett ganska obehagligt
intryck. Dessa uttalanden ha inte gått
igen så mycket i debatten här. Det har
från utskottsminoritetens sida påståtts,
att de som företräda utskottsmajoriteten
i denna fråga inte varit inriktade på att
taga hänsyn till en saklig argumentation.
Detta skulle med andra ord betyda,
att majoriteten inom utskottet
skulle fungera i egenskap av ett s. k.
transportkompani åt regeringen och
inte taga hänsyn till den sakliga bevisföring,
som minoriteten presterat.

Jag har själv suttit i jordbruksutskottet
under en ganska lång tid och deltagit
i behandlingen av de propositioner,
som varje år komma med för -

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

slag till prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område. Visserligen har det
alltid kommit till uttryck ett ganska
stort missnöje, och så har det varit nästan
oavsett vilken som suttit som departementschef.
Man visade sig exempelvis
missnöjd även då herr PehrssonBramstorp
var jordbruksminister. Såvitt
jag kan erinra mig har det emellertid
aldrig tidigare förekommit, att man
uttalat sig på det sättet, att de som
företrätt en annan åsikt inte varit inriktade
på en saklig behandling av det
föreliggande ärendet. Det är ju ganska
obehagligt för mig att behöva konstatera
detta, och det måste även vara obehagligt
för de andra ledamöterna.

Nu har det emellertid här framförts
vissa krav från jordbrukarnas sida, vilka,
såvitt jag förstår, måste innebära
en reell inkomsthöjning för jordbrukarna.
När man samtidigt med andra
krav också begär en höjning av mjölkpriset
på ett eller annat öre, så måste
ju detta i alla fall innebära, att inkomsthöjningen
medför en för stor avvikelse
från den ursprungliga uppgörelsen.
Under sådana förhållanden är
det åtminstone min mening — och den
delas säkerligen av utskottsmajoriteten
— att man har goda sakskäl att godtaga
vad departementschefen föreslagit i
denna fråga och rent sakligt sett befinner
sig på säker grund om man gör
detta.

Är det över huvud taget någon som
inbillar sig att det utan vidare kommer
att godtagas av de andra yrkesgrupperna
— konsumenterna alltså —
om man skulle besluta i enlighet med
de krav, som nu ha blivit framställda?
Dessa yrkesgrupper ha ju, liksom
jordbrukarna, sagt sig vilja medverka
till upprätthållandet av den s. k.
stabiliseringspolitiken. För min del anser
jag att ett sådant godtagande är fullständigt
otänkbart. Vi ha ju också fått
en hum om den saken redan i dag, när
åtminstone tvenne representanter för
vissa fackliga organisationer i landet

här i riksdagen uttalat, att man inte så
där utan vidare kommer att godtaga
den prishöjning, som kommer att bli
följden av ett sådant beslut. Såvitt jag
förstår är det nödvändigt med förhandlingar
mellan de olika yrkesgrupperna
här i landet för att försöka åstadkomma
en överenskommelse så långt det
över huvud taget är möjligt. Det blir
alldeles säkert både långa och intensiva
förhandlingar, innan man kommer
fram till något resultat.

För min del vill jag inte här göra
något uttalande om huruvida en höjning
av mjölkpriset är berättigad eller oberättigad
om det så småningom blir en
uppgörelse, men jag anser mig dock
böra säga så mycket, att om det skall
bli en prishöjning på någon av jordbrukets
produkter måste det enligt min
mening bli på mjölken.

Under överläggningen har här sagts
något om att en av anledningarna till
att man bör gå in för en höjning av
priset på mjölk skulle vara, att det är
angeläget att försöka hindra övergången
till kreaturslösa jordbruk, vilken har
visat en avsevärd ökning under senare
tid, särskilt när det gäller småbruken.
Jag vill för min del gärna medge, att
om denna utveckling skall försiggå i
samma tempo även i fortsättningen
komma givetvis skadeverkningar att
uppstå, men i så fall förefaller det mig
som om konsumenterna egentligen borde
vara mera intresserade av detta
spörsmål än jordbrukarna.

Emellertid är det väl så, att några
öres höjning av mjölkpriset kan ju åtminstone
beträffande vissa områden
inom landet inte hindra övergången till
kreaturslösa jordbruk. Jag vet, att det
finns många jordbrukare exempelvis i
mina trakter, vilka under senare år ha
slutat med kreatursskötsel, men orsaken
härtill är ju i de flesta fall att de
inte ha någon arbetskraft till sitt förfogande.
De som ha haft jordbruket ha
blivit gamla, och även om de ha haft barn
kan man nästan säga att de ändå iiro

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

1’risreglerande åtgärder på jordbrukets område.

barnlösa därför att barnen ha givit sig
av till städerna och samhällena. Jag
menar, att i dylika fall finns det inte
någon möjlighet att hindra övergången
till kreaturslöst jordbruk, eftersom varje
medborgare ju är angelägen om att
försöka ordna för sig själv på det sätt
som ur ekonomiska synpunkter kan anses
ge den största valutan.

Med hänsyn till den begränsade tid
som en talare egentligen skulle ha till
sill förfogande skall jag inte säga mycket
mera. .lag vill endast slutligen framhålla,
att jag hoppas att det skall bli
möjligt att lösa de spörsmål vi här diskuterat
genom samarbete mellan de
olika parter som beröras härav och att
man på ömse håll är villig att visa den
tolerans och det hänsynstagande som
äro erforderliga för att man inte skall
äventyra den stabiliseringspolitik, som
vi dock alla säga oss vara villiga att
medverka till.

Herr andre vice talman! Jag ber att
med detta få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr JÖNSSON i ltossbol: Herr talman!
I motiveringen för tillbakavisandet
av jordbrukarnas önskemål i föreliggande
prisfrågor har levnadskostnadsindex
fått en mycket framskjuten
plats. Jordbruksministern och flera
med honom ha energiskt framhållit risken
av en sprängning av det s. k. indextaket.
I sin iver att motivera detta
påvisade jordbruksministern, hurusom
de förslag som reservanterna i utskottet
ha framlagt — bl. a. på en höjning
av priset på nötkött med 16 öre per
kilo jämte de övriga prishöjningarna
— skulle komma att medföra en
stegring på 1 Ve av levnadskostnadsindex.
Och jag lade märke till att jordbruksministern
där kanske omedvetet
kom att räkna med en prishöjning på
köttet på två olika sätt. Först talade han
sålunda om den del denna prishöjning
har i den ovannämnda stegringen. Se -

dan resonerar han om vilka verkningar
det skulle få om man släppte ransoneringen
och om de sannolika prishöjningar
på kött och köttvaror som skulle
följa därav, vilka skulle komma att
sammanlagt utgöra 0,5 enheter.

Man får väl ändå räkna med att om
en prishöjning på kött skulle ha genomförts
i överensstämmelse med vad reservanterna
ha föreslagit, det dessutom
inte hade varit påkallat att vid frisläppandet
av ransoneringarna ytterligare
höja köttpriset, så att det skulle
få nämnvärd betydelse för levnadskostnadsindex.
När man resonerar om levnadskostnadsindex
förefaller det underligt
i varje fall för en jordbrukare. Det
ser ut som om man skulle mena, att det
inte spelar någon roll om jordbrukarna
få betala kalaset; huvudsaken är
att man kan hålla sig under indextaket.
Så förefaller det verkligen, om man
läser socialstyrelsens levnadskostnadsindex
från september år 1948, då den
nuvarande prissättningen började gälla,
fram t. o. m. mars innevarande år. Under
hela denna tid har levnadskostnadsindex
stått lika i 166, men om man
ser på livsmedelsindex har det sjunkit
från 185 till 181, sålunda 4 enheter. Det
är vissa andra varor som ha stegrats,
t. ex. kläder och skor med 2 enheter.
Man har alldeles riktigt framhållit, att
livsmedelsindex stigit med 1 enhet under
april månad. Jag vet inte om det
är nämnt förut, men jag vill i varje
fall göra kammaren uppmärksam på att
jordbrukarna inte ha fått någonting av
den senaste stegringen, utan det är helt
enkelt så, att det är stegrade marginaler,
stegrade handelsomkostnader med
andra ord, som är anledningen till
detta, jämte de omjusterade priserna
på smör och margarin. Det är staten
som har tjänat på denna omjustering
och inte jordbrukarna, även om den
har höjt livsmedelsindex.

Det är beklagligt, att man inte nu
på samma sätt som tidigare har kunnat
träffa en uppgörelse om jordbruks -

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

priserna och att denna mycket känsliga
fråga skall bli föremål för ett politiskt
avgörande. Jordbrukets representanter
ha enligt mitt förmenande sträckt
sig så långt i sin redobogenhet att gå
regeringen till mötes, att det skulle ha
blivit mycket besvärligt att få dessa
utfästelser godkända särskilt av jordbrukarna
i Norrland. Då det nu enligt
reservanterna skulle ha blivit en kompromisslösning
i detta skede, förutsätter
jag att denna blivit godkänd, men
jag är däremot inte säker på att jordbrukarna
komma att nöja sig med att
de kanske skola få tre öre mera per liter
mjölk i ett senare skede. Regeringens
beslut att skjuta prisfrågan till ett senare
avgörande har nämligen i hög grad
irriterat jordbrukarna.

När riksdagen i dag som jag förutsätter
kommer att följa regeringen —
första kammaren har ju redan fattat
beslut därom, och det finns inte någon
anledning att tro annat än att även
andra kammaren följer regeringen —
är jag livligt förvissad om att detta
kommer att utlösa en mycket desperat
stämning bland jordbrukarna. Jag vill
inte nu tala om vilka verkningar en
dylik stämning kan få, men det olyckligaste
och det farligaste som skulle
kunna inträffa — med hänsyn såväl til!
stabiliseringspolitikens genomförande
som till försörjningen över huvud taget,
inte minst till vår beredskap, men jämväl
till skada även för jordbruket som
sådant — vore om den skulle ge anledning
till eu mera allmänt utbredd realisation
av kreatursbesättningarna.

Jordbruksministerns tal om ett uppskjutande
av prissättningen på mjölken
till ett senare tillfälle, till längre
fram på sommaren eller möjligen hösten,
låter enligt min mening oskyldigare
än det i verkligheten är med hänsyn
till att jordbrukarna ju samtidigt aviserats
om till vilken högsta gräns jordbruksministern
iir beredd att gå, nämligen
till dessa 17 miljoner kronor. Det
skulle ju då komma att motsvara en höj -

ning av cirka 1 V« öre per liter mjölk,
och jag vågar bestämt hävda, att jordbrukarna
inte komma att nöja sig med
detta. Hur man sedan skall överbrygga
den klyfta, som ovillkorligen måste
uppkomma, kan jag inte ge något besked
om, men jag tror bestämt, att det
hade varit lyckligare för både producenter
och konsumenter om vi hade
kunnat få en smidigare handläggning
av denna fråga på ett tidigare skede.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Vid det här laget är väl
det mesta som kan sägas i detta ärende
sagt. Jag är emellertid den ende av
reservanterna som ännu inte haft tillfälle
att säga något i debatten, och det
är i anledning därav jag begärt ordet.

Jag skall då be att till en början få
instämma med herrar Svensson i
Ljungskile, Norup och Haeggblom och
med de övriga som ha talat för reservationen
i att förslaget om denna lilla
höjning av mjölkpriset om något är berättigat.
Jag har en gång varit med om
att avråda från sådana åtgärder, som
jag för min del tycker äro motbjudande,
då det var tal om mjölkstrejk, och jag
skall inte heller nu taga så stora ord
som krav i min mun. Då jag vid detta
tidigare tillfälle varit med om att i ett
allvarligt läge avråda från sådant, fanns
ingen möjlighet till ökad produktion,
men i dag är läget inte alls likadant
som då. Nu kunna vi med förenade krafter
få fram mjölk och smör av prima
kvalitet, och om svenska folket får detta
tror jag att den övervägande delen av
folket gärna betalar kostnaderna för
produktionen.

Nu har ju svenska folket inte annat
än jag kan finna en underbar förmåga
att finna sig i vad som förekommer.
.lag vet inte, om någon förut har sagt
det i dag — i så fall ber jag om ursäkt,

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.
Frisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

men debatten har ju fortgått hela dagen,
och jag har tyvärr på grund av
andra viktiga göromål inte kunnat höra
allt som sagts — men vi äta här i vårt
land rätt stora kvantiteter margarin, och
vi dricka separerad mjölk. Under sådana
förhållanden har man ju hittills
kunnat klara sig nödtorftigt, och man
har t. o. in. sagt att mjölkproduktionen
inte har minskat, men det är alldeles
klart att om de relativt stora försäljningarna
av djur och de svaga påläggen
som nu förekomma fortsätta, komma vi
till slut in i ett sådant tillstånd att det
blir betydligt mindre mjölkproduktion,
och då får man väl taga upp saken
till behandling i ett annat sammanhang
som blir mera kostsamt. Jag tror emellertid,
att om riksdagen nu fattade ett
beslut som innebar åtminstone denna
föreslagna uppmuntran för jordbrukarna
skulle det vara mycket lyckligt.

Jag skall inte börja resonera om kalkyler.
Det har flera talare gjort, och
den saken är väl så utredd som den
över huvud taget kan bli. När man resonerade
om kalkylerna timme efter
timme erinrade jag mig emellertid en
gammal värmländsk riksdagsman, när
han en gång talade i ett ärende, där det
var fråga om hjälp och stöd till en del
värmländska småjordbrukare som hade
förlorat sina djur under en farsot men
där man inte ville gå med på att ge
dem någon hjälp för principens skull.
Han sade då — och det var det jag
tänkte på — att om man skulle binda
kalkylerna och principerna vid de tomma
båsen skulle det svenska folket inte
få vad det önskar ha, nämligen tillräckligt
med prima mjölk till barnen och
till hushållen i övrigt i stället för att ha
margarin och separerad mjölk.

För mig har det avgörande varit —
det har jag sagt både i utskottet och
i annat sammanhang — att index inte
stiger på grund av denna lilla prishöjning.
När man talar om att äggen
och potatisen fallit i pris tycker jag
att det säger tillräckligt, men jag skall

inte upprepa det där. Men när nu denna
föreslagna höjning av priset med
tre öre per liter inte höjer index tycker
jag att man inte borde vara så nogräknad,
när man vet att detta är ett område,
där jordbrukarna verkligen ha
det svårt, tv det är svårt att sköta kreatursbesättningarna
i dessa tider. Det är
mer än en småbrukare och hans hustru
som på grund av för lång arbetstid bli
tidigt utslitna, därom ha ju även en
del läkare vittnat. När det gäller medelstora
jordbruk är det samma förhållande.
Genom den nya lantarbetstidslagen
och semesterlagen få jordbrukarna
själva en avsevärd arbetstid med att
själva sköta djuren. Jag skulle vilja taga
de jordbrukare i hand som kunna komma
och säga, att mjölkproduktionen är
lönande.

Jag tror för min del att det sämsta
tänkbara är att draga växlar på framtiden
genom att slå ut besättningarna,
den nationaltillgång vi nu ha, och låta
bli att gödsla jorden. Jag tror, att det
i framtiden måste få verkningar som
vi inte önska.

Beträffande resonemanget om äggen
och potatisen fäste jag mig vid att jordbruksministern
ansåg, att om priset var
litet lägre hade vårt land så mycket
större produktion, men han talade inte
om i det sammanhanget att vi under
förra året hade 2 miljoner höns mera
än året förut och att fodret var dyrare.
Inte heller vidrörde han att t. ex. potatisen
är en arbetskrävande gröda, där
också mycket pengar nedlagts för att
man skulle få fram motsvarande kvantiteter.

Jag fäste mig också vid en annan sak
som jordbruksministern talade om i
samband med utsläppandet av korna på
bete just nu. Jag vet inte om det är
någon av dem som ha skrivit på reservationen
som har bemött honom på
den punkten. Han sade något om att
jordbrukarna hade fodret så gott som
gratis under sommaren. Antingen missförstod
jag jordbruksministern eller

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

också sade han fel, för jag kan aldrig
tänka mig, att han menade det. Om det
finns några jordbrukare som ha sin
jord och sina betesvallar skuldfria,
måste ju i varje fall mjölkningen förekomma,
och för övrigt är detta foder
inte så mycket billigare.

Jag har inte någon anledning att
upptaga tiden längre, herr talman. Det
har sagts så mycket som man kan säga
i denna fråga, men jag har inte velat
underlåta att säga kammaren min mening.
Jag har inte velat underlåta
att säga att jag tror, att om riksdagen
i dag fattade ett beslut i enlighet med
reservanternas förslag skulle detta även
på lång sikt vara klokt, och jag skall
med det, herr talman, be att få instämma
i yrkandet om bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr NORUP: Herr talman! Denna debatt
har nu pågått i många timmar,
men jag kan inte säga, att de synpunkter
jag lade fram i förmiddags när jag
påvisade att livsmedelsindex sjunkit
ha blivit vederlagda. Visserligen har
levnadskostnadsindex inte sjunkit, men
det är beroende på att man har tillåtit
en del varor att stiga i pris. Man undrar
hur det har kunnat få ske, när det
finns en priskontroll här i landet.

Sedan ha ett par talare — det var
herr Henriksson och herr Andersson
i Mölndal — i aggressiva toner gått
emot jordbruket och sagt, att jordbrukarna
begära prisförbättringar. Det är
fel. Jordbrukarna ha enligt min mening
inte begärt någon förbättring, utan
de ha begärt att de inte skola komma
i sämre ställning än den de voro i när
vi gingo in för stabiliseringspolitiken.
Dessa herrars påstående iir alldeles fel,
och t. o. in. jordbruksministern har i
dag sagt, att när det gäller ett underskott
på mellan 17 och 48 miljoner
kronor iir det klart, att jordbrukarna
skola ha kompensation därför. Följaktligen
är man nog litet kungligare än
kungligheten själv, och jag tycker att

när man diskuterar en så allvarlig fråga
som denna skall man inte skjuta
över målet. Jag har försökt att som
bevis lägga fram de synpunkter vi ha
från jordbrukets sida. Jag förstår, att
man givetvis kan se det ur andra synpunkter,
men jag väntar då på bevis
därom. Med anledning av att jordbrukarna
vilja ha mer betalt för den mjölk,
som de producera, så säger nu herr
Andersson i Mölndal — och även fru
Nordgren var inne på den saken — att
det finns väl inte någon anledning för
en jordbrukare, om han anser att en
produktion inte är lönande, att fortsätta
därmed. Ja, ärade kammarledamöter,
om man resonerar på det sättet,
kan man kanske driva det därhän,
att Sveriges jordbrukare, hur ogärna
de än vilja det, tvingas att sluta upp
med mjölkproduktionen. Som jordbrukare
vet jag, att det skall gå rätt långt
innan man fattar beslut om att sälja
bort sina kor. Jordbrukaren har dem
nog ganska kära, och det skall allt
mycket till — i synnerhet om den
jord, som han brukar, inte är så rik
på mineralier — innan han går in för
att driva sitt jordbruk kreaturslöst.
Även gödselfrågan har ju stor betydelse.

Men om nu jordbrukarna i alla fall
skulle i större utsträckning än beräknat
sluta upp med att ha kreatur och
mjölkproduktionen kanske skulle bli
mycket liten, så hoppas jag att man
inte på det håll, där det i dag har slagits
fast, att den jordbrukare, som säljer
bort sina djur när inte produktionen
betalar sig, handlar förnuftigt ur
ekonomisk synpunkt, kommer och säger,
att jordbrukarna ha visat brist på
samhällsanda och ansvar, då de upphört
alt producera ett födoämne, som
har så stor betydelse för svenska folket.
Såsom jag tidigare i dag har sagt,
föreligger det inte för närvarande någon
risk för att det skall bli brist på
mjölk, men den situationen kan ju
dock inträffa fortare än man kanske
anar.

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Vidare kritiserade herr Andersson i
Mölndal den utredning, som jag redogjorde
för här på förmiddagen och
som avsåg den arbetsprestation, som
en arbetare får göra för att kunna köpa
olika födoämnen. Jag förmodar att
herr Andersson i Möndal resonerade
som så, att det var fråga om någon
statistik som vi jordbrukare hade satt
ihop för att kunna bevisa riktigheten
av våra krav. Det förhåller sig emellertid
inte alls på det sättet, utan de
siffror, som jag anförde, äro sammanställda
av LO:s utredningsavdelning,
och om jag inte är fel underrättad,
skedde detta i slutet av år 1948, när
man hade att taga ställning till frågan
om en anslutning till stabiliseringspolitiken.

Jag anser för min del, att det är nödvändigt
att undvika att skärpa de motsättningar,
som finnas, och man bör
därför ha klart för sig, att vad vi jordbrukare
kräva är endast att få ersättning
för det direkta underskott som
uppstått. Därtill kommer att vi inte
anse oss behöva ensamma bära bördan
av det producentbidrag, som måste
finnas så länge man kräver att människor
skola stanna kvar på ofullständiga
jordbruk, utan att det enligt vår
mening är nödvändigt att hela samhället
gör detta. Jag tror att det är ett
resonemang, som måste accepteras av
var och en, som vill vara med om att
skapa förståelse mellan de olika samhällsgrupperna.

Av den kalkyl, som nu är upprättad,
framgår emellertid att det inkomstbortfall,
som uppstår genom att 39 milj.
kronor avföras från kalkylens inkomstsida,
till stor del träffar de jordbrukare,
som tidigare hade producentbidrag
men som på grund av riksdagens beslut
icke ha fått något sådant efter den
1 juli 1948. På detta sätt har man avhänt
jordbrukare, som bruka jord på
10—15 hektar, en inkomst på 10 milj.
kronor. År det någon som tror att det
här är fråga om en samhällsgrupp, som

bär så stora inkomster, att den kan tåla
en sådan ekonomisk åderlåtning? Jag
tror det för min del inte. Det är sannerligen
inte något orättmätigt krav
från jordbrukarnas sida, när man hävdar
att dessa mindre jordbrukare inte
böra försättas i en sämre situation än
tidigare.

Fru Nordgren tog här upp frågan
om potatispriset och framhöll, att konsumenterna
i Stockholm inte hade
märkt att det skett någon sänkning av
detta pris. Ja, det är beklagligt om så
är fallet. De jordbrukare, som sälja
matpotatis, ha emellertid i mycket hög
grad fått erfara, att potatisen har sjunkit
i pris. I fjolårets kalkyl räknades
det med ett potatispris av kr. 14:50
per deciton. Livsmedelskommissionens
utredningsdelegation kunde i februari
eller mars månad detta år, när efterkalkylen
gjordes, konstatera att priset
gått ned till kr. 10:30. Sedan dess har
potatispriset hela tiden fortsatt att
dala, och jag är övertygad om att
därest man i dag skulle räkna ut ett
medelpris, så skulle det bli 1 krona
lägre. Men om konsumenterna i Stockholm,
Göteborg och andra större städer
tydligen inte haft någon känning av att
potatisen fallit i pris, så får man nog
sätta ett frågetecken för hur priskontrollen
på detta område fungerar. Den
priskontroll, som vi ha här i landet,
har ju införts för att konsumenterna
inte skola bli uppkörda, men det verkar
som om det i det här fallet funnes
en del övrigt att önska härvidlag.

Det kan väl inte vara riktigt, i synnerhet
inte i tider som dessa då det
gäller att hålla levnadskostnaderna
inom stabiliseringspolitikens ram, att
ett visst skikt skall få ta för sig på det
sätt, som uppenbarligen har skett i
fråga om potatisen. I varje fall måste
vi jordbrukare protestera mot detta.
Om konsumenterna acceptera förhållandet,
är det ju deras ensak, men jag
måste dock säga att det är förvånansvärt.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Herr Ericsson i Sörsjön framhöll, att
om det är någon av jordbrukets produkter,
där det bör ske en höjning av
priset, så är det beträffande mjölken.
Det blir nu allt färre jordbrukare, som
vilja ha kreatur i sina ladugårdar, och
anledningen härtill är, sade herr Ericsson,
att jordbrukarna och deras hustrur
bli gamla och inte själva kunna
hålla på med en så arbetskrävande produktion.
Och någon hjälp står inte att
få, ty jordbrukarnas barn ha begett sig
till städer och tätorter, och främmande
arbetskraft är det mycket ont om. Det
är alldeles riktigt, herr Ericsson i Sörsjön.
Men varför är det på det sättet?
Har denna utveckling kommit till stånd,
trots att de, som äro sysselsatta inom
jordbruket, ha fått en sådan ersättning
för sitt arbete, att det ur den synpunkten
skulle vara motiverat att de stannade
kvar där? Nej, ingalunda. Det har
inte skett någon utjämning i löneavseende
mellan jordbrukarna och andra
grupper, fastän flera riksdagar uttalat
sig för att klyftan härvidlag skall försvinna.
Resultatet har, såsom jag
nämnde i mitt anförande på förmiddagen,
blivit att de, som befinna sig i arbetsför
ålder, i synnerhet då de unga
kvinnorna, ha övergivit jordbruket och
flyttat till tätorter och städer.

Det har från jordbrukets sida nu
inte begärts annat än att jordbrukarnas
inkomster skola förbli lika stora
som tidigare, och detta krav kunna vi
inte i dagens läge pruta av på, tv stabiliseringspolitiken
går väl just ut på
att olika samhällsgrupper skola få behålla
de inkomster som de tidigare
haft men att ingen skall få öka sina
inkomster. Enligt vår mening få inte
jordbrukarna, om våra önskemål bli
tillgodosedda, någon merinkomst, utan
resultatet blir endast att inkomstnivån
kommer att ligga på samma höjd som
den gjorde, när vi anslöto oss till stabil
i seringspolili ken.

Men, säger herr Andersson i Möndal,
det är ju ingen som har föreslagit att

priset på mjölk skall sänkas. Nej, jag
skulle nog tro att ingen har begärt det.
Men det kanske dock blir så här i Sverige
som i England, där man under
flera årtionden av brist på förståelse
för jordbruket har underlåtit att ge
detta sådana priser, att de engelska
jordbrukarna kunnat producera den
mjölk som behövs. Resultatet är att i
dag kostar i England konsumtionsmjölken,
omräknat i svenska pengar,
53 öre per liter. Det dröjer kanske litet,
innan vi få dylika priser här i landet,
men det verkar dock som om utvecklingen
skulle bli ungefär densamma
som i England.

På jordbrukarhåll anse vi, att det är
oriktigt handlat mot jordbruket att inte
fastställa jordbrukspriserna redan på
våren, en ordning som ju har vunnit
hävd. Vad jordbrukarna begärt innebär
ju inte någon fara för stabiliseringspolitiken,
och då borde jordbruket
ha kunnat få sina priser fastställda i
vanlig ordning, inte bara på vegetabilier,
kött och fläsk, utan även på mjölk.

Det är väl nu inte så stor idé att försöka
överbevisa varandra, ty alla ha
nog tagit en bestämd ståndpunkt i frågan.
Men då det säges att jordbrukarna
bara framställa krav och inte själva
vilja offra något, så har jag inte kunnat
underlåta att framhålla, att jordbrukarna
redan ha påtagit sig sin del
av bördorna och även i fortsättningen
äro beredda att deltaga i stabiliseringssträvandena.

Fru NORDGREN (kort genmäle): Herr
talman! Jag kanske uttryckte mig något
illa när jag talade om potatispriserna.
Vad jag ville ha sagt var, att den omständigheten
att priset till producenterna
sjunkit inte har så stor inverkan
på hushållsbudgeten för husmödrarna
i städer och tätorter. F''örst och främst
tillkommer det så pass stora kostnader
för frakt, förvaring, bortsortering och
sådant, att potatispriset ändå blir gans -

C — Andra kammarens protokoll Nr 22.

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ka högt, och vidare måste husmödrarna
köpa potatisen kilovis, därför att de
inte ha några utrymmen att förvara
större partier, och även av den anledningen
få de betala ett högre pris.

Jag tror nog att priskontrollnämnden
har gjort vad den kunnat, men det
är kanske inte så enkelt att fastställa
ett riktigt detaljpris. Potatispriset har
ju också varierat, men ett faktum är
— det kan vem som helst övertyga sig
om — att det i regel hållit sig mellan
22 och 24 öre och i varje fall inte gått
under 20 öre per kg. De flesta måste
ju köpa potatisen i små partier, och då
blir den givetvis relativt dyr i inköp.

För att sedan återgå till huvudfrågan,
måste jag säga, att jag är något
förvånad, när herr Norup och andra,
som här talat om behovet av högre
mjölkpris, argumentera som om det redan
vore avgjort, att det inte skall bli
någon höjning av mjölkpriset. Vad det
här gäller är ju endast frågan om tidpunkten
för fastställandet av priserna
på jordbrukets olika produkter, och det
är väl då opåkallat att framställa saken
så, som om det från en del talares sida
hade rests motstånd mot varje som
helst höjning av priset på mjölk. Såvitt
jag har kunnat finna, skall denna
prisfråga avgöras i samband med avvägningen
av priserna på övriga animalieprodukter,
och det kommer givetvis
då att sakligt prövas, hur man
bör förfara i fråga om mjölkpriset.

Herr ANDERSSON i Mölndal (kort
genmäle): Herr talman! Om herr Norup
hört bättre på mitt anförande,
skulle han ha kunnat bespara sig en
hel del av den kritik, som han nu riktade
mot vad jag haft att anföra.

Jag har inte uttalat mig om huruvida
det bör ske någon höjning av mjölkpriset
eller inte, utan jag har bara sagt
föl''ande: »Vi skola ha klart för oss att
man på det håll, som motsätter sig en
vårprissättning, inte tagit definitiv

ställning till om mjölkpriset skall höjas
eller inte. Vad man vill är att avgörandet
framflyttas för att alla andra
grupper, som ha varit med om stabiliseringspolitiken,
skola i detta sammanhang
ha möjlighet att även avgöra sina
inkomstfrågor.» Detta är ju något helt
annat än vad jag enligt herr Norups
referat skulle ha sagt.

Jag har inte heller, såsom herr Norup
ville göra gällande, sagt att »det är
ingen som har föreslagit någon sänkning
av priset på mjölk». Något sådant
har inte fallit ur min mun, och herr
Norup kan gärna få övertyga sig om
detta genom att läsa det koncept till
anförandet, som jag har här.

Vidare har jag inte bestritt riktigheten
av den statistik, som herr Norup
föredrog på förmiddagen, och jag vill
inte heller göra det nu. Men jag har
sagt, att man kan föra herr Norups resonemang
över på andra områden.
Herr Norup framhöll att medan en industriarbetare
i Stockholm år 1939
fick arbeta nio minuter för att kunna
betala sin dagliga konsumtion av mjölk,
så behöver han nu arbeta endast sju
minuter, och det skulle väl inte vara
orimligt begärt att mjölkpriset höjdes
på sätt, som jordbrukarna föreslå, när
detta endast skulle innebära att han behövde
arbeta åtta minuter. Jag påpekade
i anledning därav att om en jordbrukare
arbetar en timme mera, så
kunna skoarbetarna få bättre betalt.

Herr talman! Såsom jag sade i början,
skulle herr Norup, om han bättre
hört på mig, kunnat bespara sig en hel
del av sitt senaste anförande.

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! Jag begärde ordet, när fru
Nordgren talade om potatispriset. Jag
har ingalunda bestritt att konsumenterna
här i Stockholm få betala 22—24
öre kilot för potatisen, utan jag har
bara sagt, att det är ganslia märkligt,
att de skola behöva göra det, när pro -

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ducenterna i södra Sverige i dag endast
få 8 å 9 öre per kilo, och att kostnaderna
för frakt och försäljning alltså
skola behöva höja priset till det tredubbla
mot vad producenterna få. Vi
ha många gånger funnit det underligt
att konsumenterna t. ex. i Stockholm
skola behöva betala dubbelt så mycket
som producenten får, men här är det
ju fråga om en tredubbling av priset,
och då måste man verkligen fråga sig,
om det inte klickar någonstans i fråga
om priskontrollen.

Jag skulle emellertid inte, om man
inte i argumenteringen mot jordbrukarna
använt sig av det potatispris,
som konsumenterna få betala, ha lagt
mig i saken, ty det är ju egentligen på
konsumenterna som det ankommer att
här göra ett påpekande. Då hade jag
icke lagt mig i saken, men när man använder
sig av det här förhållandet att
konsumenterna fingo betala det och
det, måste jag säga ifrån, att om jordbrukarna
måst sänka sina priser med
nästan 50 procent, varför skulle inte
konsumenterna då få en förmån av det?

Till herr Andersson i Mölndal vill
jag säga, att jag hörde nog på honom.
Han upprepade endels men glömde
tala om vad han sade från början, att
vad jordbrukarna här begära är en
prisförbättring. Detta utskottets förslag
innebär icke någon prisförbättring.
Det övriga som han sade var ju
riktigt, men det var icke däremot jag
riktade mig.

Herr OHLIN: Herr talman! Det kan
förefalla överflödigt att förlänga denna
ganska utförliga debatt som ju belyst
spörsmålen ur så många synvinklar. Vi
veta ungefär luir det kommer att gå i
frågan efter det alt vi sett det samspel
mellan socialdemokrater och kommunister
som fanns i första kammarens
votering, ett samspel som vi väl ha afl
vänta även i denna kammare. Jag hoppas
att herrar Erlander, Adolv Olsson,

Fast och andra, som från sina verklighetsfrämmande
utgångspunkter häromdagen
diskuterade frågan om relationen
mellan partierna, observera det faktiska
läget här och glädja sig åt sina
egna tidigare misstag.

Men, herr talman, det som gjorde att
jag begärde ordet var, att jordbruksministern
tycktes lägga stor vikt vid
frågan om samtidigheten beträffande avgörandena
om inkomstbildningen för
olika folkgrupper, en omständighet som
mycket gläder mig. När vi i oppositionen
för tre år sedan började driva den
synpunkten funno vi mycket liten förståelse
därför inom regeringspartiet.
Regeringen har i dag visat mera intresse
för samtidigheten än tidigare.
Ingen har emellertid hittills gjort gällande
att vårprissättningen på jordbruksprodukterna
i överensstämmelse
med kalkylerna skulle vara stridande
mot den samtidighet man eftersträvar
från olika håll. Tvärtom har det hittills
varit ganska klart, att vårprissättningen
är väl förenlig med det väsentliga kravet
på samtidighet. Det är väl alltså
klart, att i den mån vissa justeringar
beträffande jordbrukets priser kunna
vara motiverade inom ramen för en allmän
stabiliseringspolitik, kunna de också
äga rum nu liksom hittills utan att detta
får anses stå i strid mot den ståndpunkt
rörande samtidigheten som jag har berört.
I enlighet med vad man bland utskottets
socialdemokratiska talesmän
deklarerat, tala produktionsekonomiska
skäl utan tvivel för att man nu fattar
beslut, längre gående beslut än som föreslås
i den kungl. propositionen. Dessa
skäl sammanhänga med att skördeåret
börjar den 1 september. Jag vet icke
om statsrådet Sträng, som den mäktige
man han är, möjligen kan ändra skördeårets
fördelning på kalenderåret, dvs.
förskjuta det sex månader i tiden och
göra sommar till vinter — endast då
skulle detta starka skäl bortfalla. Det
finnes dessutom psykologiska faktorer
som nära sammanhänga med dessa pro -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

duktionsekonomiska hänsyn. Frågan
blir då, hur mycket av anpassning som
kan äga rum inom ramen för kalkylen
med ledning av speciella omständigheter,
speciella hänsyn, utan att detta kan
anses strida mot önskemålet att de stora
avgörandena om inkomstbildningen
såvitt möjligt äga rum i ett sammanhang.

Jag skall icke laga upp tiden med att
diskutera oljeväxtodlingen. Jag upprepar,
att där finnes eit uppenbart överpris.
— Innebär nu inkomststabiliseringen,
så som man inom regeringen
fattar den, att de jordbrukare som icke
odla oljeväxter skola acceptera en direkt
inkomstsänkning tills vidare och att
de, om de icke dela denna uppfattning,
anses icke medverka i stabiliseringspolitiken? Antag,

vill jag säga till herr statsrådet
Sträng, att en grupp industriarbetare
fått en väsentlig löneförhöjning.
Skall man då resa det kravet mot en
annan grupp industriarbetare att de
skola acceptera en lönesänkning därför,
att om så icke sker, skulle industriarbetarklassen
i sin helhet icke gjort sin
plikt att stödja stabiliseringspolitiken?
Jag tror icke, att det är rimligt att ställa
det kravet mot andra grupper. Ej heller
tror jag att någon inom regeringen
skulle komma på den tanken.

Det är alldeles klart att det kan råda
delade meningar om hur mycket av anpassning
som kan äga rum inom ramen
för denna jordbrukskalkyl som vi alla
bygga på. Låt mig därför, för att bedöma
hur långt man skäligen och rimligen
kan gå med sådan anpassning med
ledning av speciella omständigheter, göra
en jämförelse. I vilken mån äga löneoch
inkomstförändringar rum för industriarbetarna
inom ramen för inkomststabiliseringspolitiken?
Det kan ju vara
av ett visst intresse att jämföra hur det
förhåller sig med en annan mycket stor
arbetargrupp, ty då kan man med ledning
därav bedöma hur sträng man bör
vara i sina krav mot jordbrukarna, när

det gäller anpassning motiverad av speciella
skäl. Här har redan av herr Svensson
i Ljungskile nämnts en siffra som
förtjänar understrykas. Från februari
1948 till februari 1949 steg timförtjänsten
för industriarbetare med 5,4 procent,
alltså en ganska betydande lönestegring
under en period, då kollektivavtalen
ju voro oförändrade. De förlängdes
ju som bekant på hösten 1948.
Denna höjning av timförtjänsterna berodde
delvis på en glädjande ökning av
produktionens effektivitet. Men man har
ail anledning tro att en sådan ökning
av effektiviteten också ägt rum inom
jordbruket.

Det förhåller sig nog så, att vissa
grupper av industriarbetare fält en relativt
betydande inkomstökning, medan
andra grupper av industriarbetare inte
fått någon alls eller blott en mycket liten
sådan. Man kan göra en jämförelse med
jordbrukarna. De som odla mycket
oljeväxter ha fått en betydande inkomststegring,
medan andra kanske icke ha
fått någon inkomststegring alls under
perioden. Om man söker på detta sätt
en smula realistiskt betrakta vad som
skett på olika områden inom samhällslivet,
kommer man till den slutsatsen
att en absolut fastlåsning, vare sig av
lönerna eller av kalkylmetoderna, icke
går att genomföra år efter år. Man måste
ha viss utveckling på industriarbetsmarknaden.
Man måste ha en viss anpassning
annorstädes också. Om den
äger rum inom industrien, kan man väl
knappast hävda, att det skall vara så
omotiverat med en viss rörelse även
inom jordbruket, särskilt när speciella
produktionsekonomiska skäl tala därför.

Å andra sidan, herr talman, skulle
det bli fråga om något annat än detta,
nämligen fråga om större förändringar
i nivån för penninginkomsterna, absolut
eller relativt, för den ena gruppen i
förhållande till den andra, då kommer
jag för min del att hålla fast vid kravet
på att man, så vitt det är möjligt, skall

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ha samtidighet i avgörandena, så att
varje grupp kan se vad dess krav kommer
att ha för konsekvenser på andra
gruppers ståndpunkt. Dessa avvägningar
komma val som vanligt att få iiga
rum på senhösten. Av skäl som jag redan
hävdat, kan det emellertid icke vara
vare sig lämpligt eller motiverat att till
dess uppskjuta den prissättning som i
dag är aktuell. Skulle det alltså bli fråga
om att väsentligt höja lantarbetarnas
löner och därigenom åvägabringa ökade
inkomster för jordbruksbefolkningen,
eller skulle det t. ex. bli fråga om
att öka industriarbetarnas lönenivå på
ett väsentligt sätt genom nya avtal, ja,
då anser jag att sådana frågor böra tagas
upp samtidigt under hösten. Om
jordbrukarorganisationernas representanter
i nuvarande läge skulle säga: Vi
mena verkligen att den s. k. inkomstklyftan
mellan jordbrukarna och andra
näringsgrenars inkomsttagare skall i
väsentlig mån fyllas, vi vilja icke bara
en anpassning inom kalkylens ram, vi
vilja ha en substantiell relativ förbättring
av våra inkomster i förhållande till
vad andra grupper fått under de senaste
åren — ja, då skulle jag åtminstone
inför ett sådant krav, det måste jag
säga, ställa mig avböjande. Jag vill emellertid
med glädje konstatera, att från
jordbrukets sida, som herr Norup och
herr Svensson i Ljungskile framhållit,
icke rests ett sådant krav.

Om det alltså vore fråga om en stor
anpassning av inkomstfördelningen i
jämförelse med lämpliga basperioder,
skulle jag vara den förste att hävda att
sådana frågor borde avgöras i ett sammanhang
och då lämpligen på hösten.
Men att om de justeringar som nu äro
aktuella säga, att de innebära något sådant,
torde vara omöjligt. I ljuset av de
lönesiffror som jag nyss nämnde kan
jag inte påstå att reservanternas linje
för jordbruksprisernas bestämmande
skulle medföra en relativ förbättring
för jordbrukarna i förhållande till industriarbetarna
under de senaste åren.

För resten, om det skulle vara någon
grupp som haft en mindre gynnsam inkomstutveckling
än andra, är det — jag
vill tillägga det för att icke bli missförstådd
— tjänstemännen, först och främst
de i offentlig tjänst men även vissa
grupper inom enskild tjänst. Om man
vidgar frågan på det sätt statsrådet
Strängs frågeställning onekligen gjorde,
så låt oss icke glömma att statstjänstemännen
ha fasta löner sedan sommaren
1947. Under denna period har timförtjänsten
för industriarbetarna stigit med
ungefär 10 procent. Och även jordbrukarna
få, om man följer reservationen,
från den tidpunkten en inkomstförbättring
som icke är oväsentlig. Den avvägning
rörande inkomsterna för tjänstemännens
del, som kan ifrågakomma,
tror jag att de själva vänta och önska
skall ske på hösten. Under sådana förhållanden
bör man utgå ifrån den faktiska
inkomstutvecklingen för olika
folkgrupper. Då hoppas och tror jag
att både jordbrukarnas och industriarbetarnas
representanter i det läget skola
visa förstående för tjänstemännens
speciella situation, sådan den ter sig i
ljuset av de senaste två årens utveckling.

Herr talman! Åtskilliga talare ha under
debatten i dag återkommit till ett
påstående, att om man följer reservationens
linje, kommer hela stabiliseringspolitiken
i fara. Låt mig därför bara
tillägga eu enda sak. Antag att någon
på hösten 1948, när man diskuterade
stabiliseringspolitiken, hade sagt bland
arbetare och tjänstemän: Antag att jordbrukarna
iiro så pretentiösa att de vilja
ha samma livsmedelskostnadsindex på
hösten 1949 som på hösten 1948 — det
är ju ungefär detta som jordbrukarnas
ståndpunkt och reservationen innebära
— då måste det innebära att de spränga
och sabotera stabiliseringspolitiken.
Varje arbetar- och tjänstemannarepresentant
skulle väl då tittat sig omkring
och sagt: Min herre! År ni galen? Om
jordbrukarna begära samma genom -

Sfi

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

snittspriser hösten 1949 som hösten
1948, då kunna vi inte rikta någon förebråelse
mot dem. Men skulle de komma
att begära en väsentlig prisstegring
på livsmedlen i genomsnitt, då vore det
naturligtvis en allvarlig fråga, herr
Sträng. Men om jordbrukarna på hösten
1948 skulle sagt — jordbruksministern
måste väl erkänna, att man kan resonera
så — att de önska ha samma priser
hösten 1949 som hösten 1948, kan
man då på allvar, herr talman, göra gällande
att denna ståndpunkt — inberäknat
de anpassningar som det här är fråga
om inom ramen för kalkylen och
oförändrad livsmedelsindex — är av
den arten att den hotar spränga stabiiiseringspolitiken?
Jag, herr talman, tror
icke att man med skäl kan göra detta
gällande, och därför kommer jag för
min del att rösta på reservationen.

I detta anförande, varunder herr talmannen
övertog ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herrar
Ståhl, Kristensson i Os hy och Bergstrand.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag är naturligtvis djupt smickrad och
nästan rörd av herr Ohlins både uppskattning
av mig personligen — han
ifrågasatte till och med att jag skulle
råda över väder och vind — och hans
av djup och äkta humor besjälade anförande.
Jag skall be att få återkomma
därtill litet längre fram i mitt anförande.
Men antagligen bjuder artigheten
att jag, när jag nu tar till orda för andra
gången i debatten, i första hand bör
med några korta ord söka bemöta vad
jag betraktar som oppositionens huvudtalare,
nämligen herr Norup.

Herr Norup har vid ett par tillfällen
återkommit — han har därvid haft instämmande
av flera jordbrukare av dagens
debattörer — till ett tema som
ungefär kan omsättas så här: Varför

skall regeringen vara så angelägen att
till varje pris hålla igen priserna för
jordbruksprodukterna? Bakom detta
har legat en underförstådd kritik och
icke bara underförstådd, tv den har
även öppet uttalats: Varför är icke regeringen
lika energisk, när det gäller
att hålla efter prisstegringstendensen på
andra områden? Herr Norup omnämnde
bland annat kläder och skor. Jag har
naturligtvis ingen anledning att göra
mig till speciell försvarsadvokat för
vare sig skoindustrien eller textilindustrien,
då det finns i kammaren en mycket
prominent representant för skoindustrien,
och han har möjlighet att
själv avgiva ett vittnesmål, om han betraktar
priskontrollnämnden som slö,
slapp och likgiltig när det gäller prissättningen
på svenska skor. Om herr
Åqvist här skulle säga vad han sagt till
mig tidigare och hans kolleger skulle
talat om vad de sagt till mig under den
tid, då jag hade uppdraget att vara folkliushållningsminister
och sysslade med
prissättning på skor, skulle det bli en
överraskning för herr Norup och de övriga
talarna i denna debatt. Jag förmenar,
att det finns vissa omständigheter
som ändå kunna förklara den prisstegring
som har ägt rum både på kläder
och på skor. Vi kunde tidigare köpa
bomull från Amerika och betalade då i
dollar och gåvo, vill jag minnas, 2: 60 å
2: 70 per kilogram. Vår dollarbrist föranledde
att vi måste gå till annan inköpsmarknad
för bomull, och vi köpte
bomull från Egypten till ett pris av
5: 80, 5: 90 till 6: 10 per kilogram. Jag
vill se den priskontrollnämnd som efter
100 procents stegring av priset på råvaran
ändå skulle säga till producenten:
Det här får icke föranleda högre anspråk
på priser. På samma sätt ha hudarna
på den internationella marknaden
blivit dyrare. Jag har ingen anledning
att mobilisera mig som försvarsadvokat
för dessa synpunkter, men jag
tycker att rättvisan kräver att jag ändå
omnämner detta, när man anför sådant

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

mot regeringens behandling av bland
annat livsmedelspriserna.

Vid flera tillfällen i dag, det skall jag
villigt erkänna, ha vi haft diskussioner
med mycket känslobetonade moment
från jordbrukarnas sida. Det är klart
att det alltid ligger nära till hands, när
sakskälen tryta, att ta till de mera känslobetonade
skälen. Alltid kanske man
kan få någon meningsfrände på den vägen.
Ett av de mera allmänt anförda argumenten
har ju varit att söka giva
åhörarna intryck av att det inte hänt
något på detta område i avseende på inkomstutvecklingen.
Vad här skett vill jag
beteckna som en inkomstutjämning mellan
jordbrukarna och lantarbetare å ena
sidan och många andra industrigrupper
å den andra sidan.

Herr talman! Jag ber att få föra in
något i debatten som säger mera än
många känslobetonade argument. Jag
syftar på att i årets totalkalkyl avräknats
varje arbetstimme, som lantarbetarna
och jordbrukarna utföra och vars
samlade resultat skall kompenseras på
inkomstsidan, efter en timlön av 1:85.
Detta är på lägsta dyrort, praktiskt taget
utan undantag. Jag är beredd att
utan någon som helst reservation taga
fram tre eller fyra industriarbetargrupper,
som ha en lägre timlön och som
äro avtalsbundna till årsskiftet. Jag ber
att få erinra om att glasbruksarbetare,
porslinsarbetare, många av sockerbruksarbetarna
och många timavlönade
metallarbetare på lägsta dyrort få finna
sig i ett inkomstläge som är lägre än
vail vi i nuvarande kalkyl tillerkänna
alla Sveriges jordbrukare och lantarbetare.

Jag har velat säga detta för att sätta
problemet i dess siffermässiga belysning,
och jag vore mycket tacksam, om
man i fortsättningen inte så där oreserverat
ifrån jordbrukarhåll placerade
in jordbrukarbefolkningen som några i
ekonomiskt avseende eftersatta grupper
i vårt samhälle, .lag har tidigare i denna
kammare sagl, och jag vill upprepa

det, att det är en propaganda som i
sista hand slår tillbaka på de svenska
jordbrukarna själva. Ni skola inte gå
omkring och i er egenskap av svenska
jordbrukare sprida ut, att det är sämre
lönsamhet inom jordbruket än vad det
i själva verket är. Detta kan nämligen
medföra, att lantarbetare och andra på
långt ifrån saklig grund få för sig, att
de kunna aldrig byta bort sig om de
lämna modernäringen; de måste under
alla förhållanden få det bättre ställt
bara de vända det svenska jordbruket
ryggen. Och det har ju visat sig, att har
man en gång lämnat det svenska jordbruket,
är det mycket av falsk stolthet
och andra irrationella moment som gör,
att man inte går tillbaka igen. Jag har
sagt detta tidigare, men jag tycker det
är på sin plats att säga det även nu.

Jag vill säga ytterligare något för att
bemöta en siffra, som dykt upp vid
olika tillfällen i debatten. Det har sagts,
att underskottet av innevarande års
jordbrukskalkyl är ungefär 60 miljoner
kronor. Jag vill minnas att denna siffra
också redovisas i det officiella riksdagstryck
vi ha på bordet här i dag.
Om jag för dessa beräkningar å jour —
de gjordes så sent som i mars månad —
visar det sig att ställningen blir bättre.
Mjölkproduktionen i dag visar ett bättre
resultat än vad man trodde i mars
månad, eller en inkomstförbättring på
6—7 miljoner kronor. Fläskproduktionen
i dag visar ett inkomsttillskott på
40 miljoner kronor jämfört med vad
man trodde på, när man gjorde de beräkningar,
som nu ligga på riksdagens
bord. Om jag därtill lägger jordbrukarnas
utfästelse att själva avstå 15 miljoner
kronor innevarande år, kommer
jag, herr talman, fram till att innevarande
års jordbrukskalkyl ger praktiskt
taget balans.

.lag skall sedan säga elt par ord till
herr Ohlin. Han började med att säga,
att denna fråga är viil praktiskt taget
avgjord efter den omröstning som gjorts
i första kammaren — han uttryckte det

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

på det här sättet: efter det nära samspelet
mellan socialdemokrater och
kommunister. Jag förstår herr Ohlins
missräkning. Jag förstår hans illa dolda
försök att hålla humöret uppe. Jag skall
be att få referera en artikel som jag
läste med mycket stort intresse i en
tidning, som heter Karlstads Tidning,
utgiven av en av herr Ohlins allra närmaste
partivänner och en av de mera
prominenta ledamöterna i denna kammare,
i varje fall sett ur folkpartistisk
synpunkt. Det är en icke signerad ledare,
men det brukar i regel vara huvudredaktören
som svarar för den. Är
det någon annan, ja, då ber jag om ursäkt
om jag här presumerat, att det är
riksdagsman Ståhl som svarar för denna
ledare i Karlstads Tidning. »Jordbrukarnas
oro» lyder rubriken till artikeln,
där det bl. a. heter: »Det är av
utomordentlig betydelse att folkpartiet,
som är vårt största parti näst socialdemokratien,
tagit denna ställning till
jordbrukets aktuella livsfråga. Sannolikt
kommer även högern att följa samma
väg. Vi få då i riksdagen presenterad
en samlad oppositionslinje, som
går emot regeringen i denna viktiga
fråga. Om kommunisterna — såsom
många tecken tyda på — skulle ansluta
sig till oppositionen, kommer det att
hänga på ett hår, huruvida regeringen
skall lyckas driva igenom sin linje. Det
blir en parlamentariskt intressant uppgörelse,
den mest spännande på mycket
länge.» Jag tror att vi allesamman förstå
herr Ohlins besvikelse.

Herr Ohlin försökte vidare i sitt anförande
argumentera utifrån den ståndpunkten,
att när det 1948 inte fanns något
hinder för att träffa överenskommelse
om vårprissättning och samtidigt
ha en stabiliseringsöverenskommelse, så
borde det i konsekvensens namn inte
heller föreligga något hinder därför innevarande
år. Jag vill erinra om att
1948 var det första år vi började med
denna gemensamma överenskommelse
om stabilisering. Det gick så till, att

först träffade man en vårprissättningsöverenskommelse,
och sedan träffade
man en kompletterande överenskommelse,
där även jordbrukarna voro med,
som innebar en allmän stabiliseringslinje.
I år går riksdagen att träffa en
vårprissättningsöverenskommelse, om
den följer regeringens förslag. Överenskommelsen
täcker alla punkter utom en,
som vi ha ansett ha den betydelsen, att
den får komma in under den kompletterande
överenskommelsen, vilken vi i
år liksom 1948 haft för avsikt att försöka
träffa.

Herr Ohlin talade vidare om oljeväxtodlingen
och stimulanspriset. Jag
bär bemött honom i mitt första anförande
och tycker att ett ytterligare bemötande
kan vara onödigt — jag komme
att upprepa mig själv — men jag
skall ändå göra ett par korta bemärkningar.
Herr Ohlin säger att oljeväxtodlarna
få i dag ett stimulanspris och
att detta försämrar läget för alla övriga
jordbrukare. Detta är orimligt därför
att oljeväxtodlarna äro de bäst ställda
inom näringen. Jag ber om ursäkt för
att jag inte kan följa herr Ohlin och
hans tankegång, men jag kanske inte
är alldeles ensam om det. Jag måste
ändå konstatera, att när herr Ohlin ansluter
sig till reservanterna och opponerar
emot stimulansbidraget, så sker
det på grund av de tankegångar reservanterna
göra sig till tolk för. De säga
ju bl. a. att man skall inte låta inkomsterna
från oljeväxtodlingen gå in i totalkalkylen,
eftersom däri ligger en klar
stimulans och följaktligen alla jordbrukare
få det sämre, när oljeväxtodlingen
ökar.

Nu är det så, ärade kammarledamöter,
att i regel har man oljeväxtodlare
och mjölkproducenter i en och samma
skepnad. Att oljeväxtodlingen framför
allt i år visat denna starka expansion
beror på att den trängt upp även här
i Mellansverige, där Mälardalens jordbrukare
numera odla oljelin och i fortsättningen
ha kvar sina kreatur och sin

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

mjölkproduktion. Är det då rimligt, frågar
jag, att man i fråga om dessa, som
äro både oljeväxtodlare och mjölkproducenter,
inte bara tolererar deras relativt
goda läge på grund av oljeväxtodlingens
lönsamhet, utan dessutom säger
att de skola ha en mjölkprishöjning
som påbröd på alltihop? Enligt tekniken
för kalkylen ha oljeväxtodlingens
inkomster helt förts in på inkomstsidan.
Man kan inte stjälpa över ända
den tekniken och föra in nya argument,
när läget är så pass låst, stabiliseringsmässigt,
som det är.

Herr Ohlin anförde slutligen: Vi ha
ju inte haft ett lönestopp, som varit
absolut över hela linjen. Jag kan ge
honom rätt i det. Vissa industriarbetare
ha vid sidan om sina prolongerade
avtal lyckats individuellt utverka en
del löneförbättringar. Men det är något
som inte har mycket att göra med den
sak, som vi behandla här i dag. Regeringen
har sett frågan så — jag redovisade
detta i mitt anförande på förmiddagen
-— att om man i dag släpper
fram dessa prisstegringar på olika områden,
framkallar man först och främst
en sådan reaktion på löntagarhåll, att
det utlöser krav på allmänna lönejusteringar.
I första hand är det statstjänarna
som stå närmast i tur. De ha
näppeligen kunnat tillskansa sig några
individuella lönehöjningar vid sidan om
sina av staten fixerade löner. De komma
att bli den första grupp som kräver
sin kompensation. Och man skall vara,
jag vågar nästan säga naiv, om man inbillar
sig att fackföreningsfolket skall
ligga stilla, sedan statstjänare och kommunalanställda
gått ut i en lönerörelse,
och trösta sig med den argumenteringen,
att vi ha ju ändå lyckats erhålla
vissa individuella löneförbättringar.

Den justering som här ifrågasatts för
med sig dessa klara och uppenbara risker.
Herr Ohlin tror inte på dem, och
lian har rätt att ta lätt på den frågan.
Han har över huvud taget rätt att ta lätt
på alla frågor, ty han befinner sig inte

i den situationen, att det gör så mycket
för landet, om han tar lätt på frågorna.
Men det är litet annorlunda för regeringen.
Vi måste se läget så pass ömtåligt
och besvärligt som det faktiskt
är. Och jag förmenar: Har inte riksdagen
anledning att lyssna en smula på
vad löntagarnas egna representanter här
omvittna i debatten? Jag vågar sluta
med att hålla före att Hans Gustafsson
är mera representativ för metallarbetarnas
reaktioner än herr Ohlin, att
Henriksson är mera representativ för
statstjänarnas reaktioner än herr Ohlin.
Så länge dessa gruppers egna representanter
avge de vittnesmål de ha avgivit
här i kammaren i dag, så länge
bör det väl inte vara någon tvekan om
att regeringens ståndpunkt, som innebär
att denna fråga skall lösas i ett
sammanhang, är den rätta och riktiga.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman
! Jordbruksministern var visst inte
närvarande i andra kammaren vid den
tidpunkt, då statsministern och herr
Fast och herr Olsson i Gävle diskuterade
relationerna mellan kommunisterna
och oppositionspartierna. I så fall
skulle herr Sträng, som inte brukar ha
särskilt svårt att fatta, det vet jag, ha
förstått att mitt yttrande nyss hade
den bakgrunden, att jag tillämpade på
förhållandet mellan socialdemokrater
och kommunister statsministerns eget
resonemang. Han uttalade ju att vid
alla viktiga ekonomiska avgöranden
brukade kommunisterna och oppositionspartierna
hålla ihop. Jag vet inte
om det kan vara så, att han möjligen
därvidlag har vilselett skribenten i
Karlstads Tidning — det kan jag lämna
därhän. Klart är i alla fall att vi
nu kunna konstatera, att den bild, som
målades med stora ansträngningar av
herrar Erlander, Fast och Olsson i
Gävle, är alldeles oriktig.

Sedan säger jordbruksministern att
det finns bara en punkt, där vi inte an -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

vända vårprissättning. Kunna vi inte
vara överens om i denna kammare, att
frågan om mjölkpriset är en så viktig
punkt, att man inte kan skjuta den åt
sidan på det sätt som statsrådet Sträng
gjorde, då han sade, att det är bara en
punkt som vi inte nu avgöra?

Vad oljeväxtodlarna beträffar föreföll
det som om jordbruksministern
gjorde sig skyldig till en halsbrytande
logik: Om jag inte menat att de voro
de bäst ställda, så måste jag ha menat
att de voro de sämst ställda! Längre
sträckte sig inte jordbruksministerns
logik, och det fanns en hel del sympatisörer
här i kammaren, vilkas underdånighet
gentemot regeringsbänken gick
så långt, att de tyckte att detta var ett
logiskt resonemang från jordbruksministerns
sida. Kunna vi inte konstatera,
att ett mera naturligt antagande är, att
många av oljeväxtodlarna, tagna såsom
en ekonomisk enhet bland jordbrukarna,
varken äro de bäst eller sämst ställda,
helt enkelt därför — som statsrådet
Sträng själv anförde — att de endast
representera en mindre del av mångas
produktion. Jag tror man kan säga att
flertalet av de svenska jordbrukarna
icke ha någon oljeväxtodling och därför
inte heller få någon glädje av den
stimulans som det höga oljeväxtpriset
innebär. Därför kan det kanske vara
riktigt att göra en jämförelse med vad
som skett beträffande andra odlingar.

När statsrådet Sträng säger, att den
inkomstförbättring på mellan 5 och 6
procent, som industriarbetarna åtnjutit
under de senaste tolv månaderna, inte
har att göra med den fråga, som vi här
i dag diskutera, så observerade säkert
kammaren, att han omsorgsfullt underlät
att nämna något skäl för att denna
fråga icke skulle ha med problemet att
skaffa. Är det verkligen möjligt, att
man från regeringsbänken kan hävda,
som herr Sträng gjorde i slutet av sitt
anförande, att vad herr Henriksson säger
och vad en annan talare på stockholmsbänken
säger om hur en viss

grupp reagerar, det är viktigt. Men när
jag påpekar hurudan inkomstutvecklingen
varit inom industriarbetargruppen
och anför detta till belysning av
den inkomstutveckling vi här tala om,
då säger herr Sträng att det har inte
med saken att skaffa. Jag undrar om
han på den punkten får en enda av
kammarens ledamöter att acceptera resonemanget.

Att göra en jämförelse mellan olika
gruppers inkomstutveckling, som jag
gjorde, och därvid taga med även tjänstemannalönerna,
det är sannerligen inte
att ta lätt på denna fråga. Det är ett
blygsamt försök att vara någorlunda objektiv,
någorlunda opartisk i avvägningen.
Det är ett försök, som vi i folkpartiet
alltid vilja göra, för att därigenom
få visst perspektiv på denna avvägningsfråga.
Vi känna oss inte manade
att, som statsrådet Sträng gjorde, bagatellisera
t. ex. den inkomsthöjning som
skett för industriarbetarna.

Till sist vill jag, herr talman, erinra
om att statsrådet Sträng inte försökte
att på något sätt bemöta min slutsats
när jag påpekade, att om någon sagt på
hösten 1948 — då stabiliseringspolitiken
beslöts — att om jordbrukarna begära
samma priser på hösten 1949, så
spränga de stabiliseringspolitiken, den
slutsatsen nämligen att ingen människa
då skulle ha begripit vad en sådan talare
menade. Man skulle tvärtom ha
ansett, om de begärde samma priser
som ett år tidigare, att jordbrukarna påtagit
sig sin del av vad som krävdes för
stabiliseringspolitiken.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr
talman! Eftersom statsrådet Sträng apostroferade
mig i sitt anförande nyss, tar
jag mig friheten, herr talman, att begagna
den nya rättighet som tillkommer
kammarledamöterna enligt den nya
arbetsordningen, att begära ordet utan
att ha deltagit i debatten för en omedelbar,
kort replik.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Jag skall gärna erkänna, att när statsrådet
Sträng nämnde namnet på den
tidning, vars redaktör jag är, spetsade
jäg öronen och undrade, vilket obehag
som nu skulle komma; en tidningsredaktör
är ju van vid obehagliga överraskningar
då och då. Emellertid skall
jag erkänna, att när statsrådet läste
upp citatet blev jag lättad och kände
mig enbart angenämt berörd att han
så noga studerar Karlstads Tidning.
Tv vad som sades i uttalandet i fråga
var ju bara vad hela svenska folket tänkt
inför denna diskussion, nämligen att
man var nyfiken på hur kommunisterna
skulle komma att ställa sig. Jag kan tala
om för statsrådet Sträng, att inte minst
en hel del av hans egna partivänner
senast i morse voro mycket nyfikna på
denna diskussion och konstaterade, när
lierr Karlsson i Stuvsta hade slutat sitt
anförande här före middagen: Ja, nu
kan debatten ta slut när som helst, tv
nu veta vi hur det går. Det tycks bara
vara herr Sträng som har så speciella
förbindelser åt kommunistiskt håll, att
han icke behövde vara nyfiken på den
punkten. När nu denna spänning upplösts,
vill jag bara gratulera samtliga
dem, som här tänka stödja reservationen,
till att vi slippa sällskapet med
kommunisterna.

Huruvida statsrådet Sträng vill ha
gratulationer för att han även denna
gång får kommunisternas stöd, därom
är jag givetvis inte förmäten nog att
vilja uttala någon mening.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Herr jordbruksministerns
argumentering gentemot
jordbrukarnas begäran att få lägga oljeväxtstimulanspriserna
utanför kalkylen
inbjuder mig omedelbart till ett genmäle.
Eftersom det här är en fråga om
ep mycket stor omkostnadspost och
denna fråga varit föremål för mycket
intensiva debatter här i dag, kan jag
inte underlåta att framföra mina in -

vändningar. Jordbruksministern sade,
att när det nu förhåller sig så, att oljeväxtodlarna
tjäna mycket bra på denna
sin produktion, skulle det väl ändå
vara ganska galet att komma med ett
mjölkpristillägg till just samma personer,
tv det är ju som regel så, att den
som odlar oljeväxter också producerar
mjölk, och detta menade jordbruksministern
var ett väsentligt skäl mot att
höja mjölkpriset. Ja, vad innebär egentligen
detta argument? Vi veta väl alla,
att det endast är en bråkdel av jordbrukarna,
som odlar oljeväxter. Skall
man då, för att dessa inte skola få ett
ytterligare tillskott, vägra alla andra
hundratusentals jordbrukare att få vad
de rättmätigt böra ha? Jag för min del
förstår inte jordbruksministerns inställning
i denna fråga.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag erkänner vid närmare eftertanke
villigt, att jag av herr Ohlins anförande
drog en slutsats, som jag inte borde ha
gjort. Herr Ohlin är inte i något avseende
en de klara ytterligheternas
man. Han säger sålunda inte, att oljeväxtodlarna
äro de sämst eller de bäst
ställda. Med den kännedom jag nu har
om honom efter att ha avlyssnat herr
Ohlin under några år, borde jag ha
sammanfattat min uppfattning i detta
avseende så, att herr Ohlin menade, att
antingen äro oljeväxtodlarna litet bättre
ställda eller litet sämre ställda. Jag lovar
emellertid herr Ohlin att inte vidare
göra mig skyldig till en sådan feltolkning.

Jag skall, herr talman, be att få bemöta
herr Ohlin på ytterligare en
punkt. Herr Ohlin frågar, hur regeringen
och framför allt då jordbruksministern
kan säga, att industriarbetarnas
individuella löneökningar inte ha med
dagens problem att skaffa. Jag trodde
verkligen, alt jag klarat ut detta i mitt
förra anförande. .lag är tyvärr tvingad

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

att för kammarens övriga ledamöter
upprepa mig själv. Jag ber om ursäkt
härför, men jag hoppas att med denna
upprepning kunna få även herr Ohlin
att förstå vad jag menade med mitt
förra anförande.

Jag menade därmed att kort och gott
säga, att om det nu blir en levnadskostnadsstegring,
så hryta vi därmed
igenom indextaket, och då skola tjänstemannagrupperna
ha inte bara de 75 å
100 miljoner, som de avstodo ifrån under
förra året, utan också en ytterligare
löneökning, som ingen människa kan
neka dem, i varje fall inte myndigheterna.
Om denna allmänna lönerörelse
kommer i gång på tjänstemannasidan,
skall det till en blåögd naivitet att tro,
att fackföreningsfolket skall låta sig
nöja med sina nuvarande löner och
trösta sig med de individuella löneökningar,
som de uppnått under det gångna
året.

Jag är vidare glad över att herr
Ohlin upprepade en fråga, som jag faktiskt
hade för avsikt att besvara redan
förra gången jag hade ordet, men som
jag då tyvärr glömde bort; jag skall
göra det nu i stället. Herr Ohlin frågar,
om det skulle ha väckt någon som helst
erinran på konsumenthåll föregående
höst, om man sagt, att livsmedelsindex
under det kommande året skulle vara
oförändrad. För egen del är jag beredd
att säga herr Ohlin, att detta inte skulle
ha väckt någon erinran, om man kompletterat
frågan med den förutsättningen,
att det skulle förbli oförändrad produktionskvantitet.
Skulle herr Ohlin
däremot ställa frågan till konsumenterna
hösten 1949: Är det riktigt, att livsmedelskostnadsindex
ligger där det ligger,
även om produktionsmängden
inom det svenska jordbruket ökat avsevärt?
Då är jag för min del övertygad
om att de komma att svara mycket bestämt,
att de inte alls äro på det klara
med att det är riktigt att livsmedelsindex
ligger där det ligger. Vi få nämligen
komma ihåg, att när vi diskutera -

de dessa frågor 1948, så gjorde vi det
under intrycket av 1947 års missväxt.
Vi sade oss emellertid, att denna missväxts
verkningar så småningom skulle
försvinna och att vi åter skulle få normala
skördekvantiteter, ett mera uppbyggt
djurbestånd och därmed också
mera fläsk och kött. Detta visade sig
ju också bli fallet. Jag är övertygad
därom, att om man betraktar problemet
så, så kommer man till det resultatet,
att det riktiga är att se det ekonomiska
utslaget för jordbruket som resultatet
av en multiplikation av priser och
kvantiteter, vilket kan innebära att
även ett lägre livsmedelsindex kan ge
jordbruket rättvis inkomst.

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! Statsrådet Sträng gjorde gällande,
att på vårt håll känsloskäl fått
tala alltför mycket. Jag tror inte, att
jag kan beskyllas för att ha stött mig
på känsloskäl. Kan det sägas, att jag i
någon mån hemfallit åt känsloskäl, så
har det skett på grund av att jag, som
det gamla skånska talesättet säger, sagt
precis som det är.

På tal om jordbrukets kostnader sade
jordbruksministern, att man i kalkylen
räknat med en timlön av 1 krona 85
öre. Jag vill emellertid påpeka, att den
siffran kommit inte från jordbruket
utan, såsom jag tidigare nämnt, från
en delegation inom livsmedelskommissionen,
som bestod av representanter
för olika intressen. Jag skulle tro, att
när man gått att fastlägga denna arbetskostnad,
denna siffra, vilken socialstyrelsen
också kommit till, anger jordbrukets
verkliga utgift. Statsrådet nämnde,
att vi ha en hel del industriarbetare,
som ha lägre timlön än den anförda,
och framhöll då särskilt sockerbruksarbetarna
och porslinsarbetarna.
Ja, det kan ju hända, att sockerbruksarbetarna
ha något lägre timlön än jordbruksarbetarna
— det känner jag inte
till — men jag vet, att de förra ha myc -

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ket ackordsarbete. För dem är alltså
timlönen en garanti att de skola få en
viss ersättning.

Jag noterade mig till minnes en passus
i statsrådets anförande här på förmiddagen.
Herr statsrådet sade, att i
höst när vi skola fastställa priset på
höstrapsen, skulle han nog se till, att
jag fick pruta på priset och att det
prutade skulle gå till mjölken i stället.
Jag noterar med tacksamhet, att i den
mån priset på höstrapsen sänks, motsvarande
summa skall läggas på mjölken.
Men jag vill tillägga, att frågan om
jag skall så höstraps eller inte blir helt
beroende på vilket pris, som vi därvidlag
kunna komma överens om. Jag
skulle nämligen tro, att det är ett intresse
både för jordbruksministern och
för folkhushållningsministern, att vi i
nuvarande läge odla raps här i landet,
så att folk kan få sitt behov av matfett
tillgodosett.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Herr jordbruksministern undrade,
om jag var intresserad av vad
som stod i Karlstads-Tidningen, och
då kan ju jag för min del få läsa upp
ett litet stycke i dagens ÅT om skattesänkningen
och jordbrukspriserna. Det
heter där: »Det måste sålunda i båda
fallen bli kommunisterna som avgör
frågan i andra kammaren. Hur de kommer
att rösta är tillsvidare deras hemlighet.
» Jag har tyvärr inte så goda förbindelser
med kommunisterna som
AT:s chefredaktör, men att jordbruksministern
studerar folkpartipressen ivrigare
än den socialdemokratiska kan
endast framkalla belåtenhet i våra
kretsar.

Vad beträffar oljeväxtodlingen vill
jag säga herr statsrådet, att vad jag
yttrade avsåg inte oljeväxtodlarna som
individer utan själva odlingen, dess
ekonomi och lönsamhet. Förklaringen
till att herr jordbruksministern inte
kan förstå den saken känna vi alla, och

den är, för att nu följa herr Sträng i
hans personkarakteristik, att herr
Sträng, som eljest är ett klart huvud,
lider av konstitutionell oförmåga att erkänna,
att han tagit fel, och därför invecklar
sig i orimliga resonemang, som
han eljest inte skulle göra.

Den individuella löneökningen för
industriarbetarna under dessa tolv månader
har i genomsnitt uppgått till 5,4
procent. Tror herr Sträng, att man trollar
bort detta genom att man kallar den
»individuell»? Ett genomsnitt på 5,4
procent är ett genomsnitt, även om man
kallar det individuellt. När herr jordbruksministern
frågar hur andra grupper
komma att ställa sig till en oförändrad
index även vid stigande livsmedelsproduktion
vill jag svara, att frågan
är fel ställd, herr statsråd. Om herr
statsrådet ställer den här frågan till
industriarbetarna: Om ni själva få en
löneförhöjning med nära 14 procent i
månaden, komma ni då att anse er
missgynnade, om jordbrukarna begära
oförändrade priser, även om det samtidigt
äger rum en viss mindre produktionsökning?
Skulle man inte kunna ha
så stor tilltro till den svenska arbetarklassens
omdöme, att man kan säga, att
de inte skulle ha någon allvarlig invändning
emot detta? Skulle regeringen
vilja förklara för industriarbetarna i
dag, att det förhåller sig på det sättet,
finns det nog utsikter att vinna förståelse
även i detta läge.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Bara eu replik! Jag vill ytterligare understryka,
att i de diskussioner, som
förts mellan regeringen och statstjänarna
i första band, ha statstjänarna på
sätt och vis visat sig mera aggressiva än
1,0:s medlemmar. Det är inte bara så,
att man bedömt om livsmedelsindex
kommer att ligga där det ligger eller
inte, utan man har också avgivit eu
deklaration, som redovisats av finans -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ministern inför riksdagen, att förutsättning
för statstjänarnas medverkan i den
ekonomiska stabiliseringen är, att ingen
annan grupp kan redovisa någon
merinkomst sedan stabiliseringspolitiken
begynte. Ett bifall till reservanternas
förslag här kommer onekligen att
innebära en sådan merinkomst, alldenstund
jordbrukarna deklarerat, att i en
kommande höstdiskussion skola de stå
i samma utgångsläge och på samma
startlinje som övriga grupper i samhället.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Herr Ohlin har i sina debattinlägg levt
högt på en siffra, som skulle innebära
att industriarbetarna under det gångna
året fått en inkomstförbättring på omkring
5,4 procent. Herr Ohlin sade, om
jag fattade honom rätt, att detta skulle
avse tiden från den 1 februari 1948 till
samma datum 1949. Om det är riktigt,
och det skulle jag föreställa mig att det
är, innebär det, att denna inkomstökning
är förorsakad av avtalsrörelser,
som fördes vid årsskiftet 1947/1948 och
vilkas resultat icke började verka omedelbart.
Det är så, när man har ett
system med ackordsarbete.

Vidare hade vi vissa avtalsrörelser,
som inte hunno avslutas under loppet
av första kvartalet 1948, och de inneburo
också vissa inkomstökningar, inkomstökningar
som emellertid kommit
före inträdet i den nuvarande inkomststabiliseringen
och därför inte nu kunna
åberopas som skäl för en höjning av
inkomsterna för jordbrukarna.

Fru VÄSTBERG: Herr talman! När fri!
Boman sade, att många människor i
Sveriges land skulle i sina tankar vara
med oss här i dag, tänkte hon väl närmast
på landsbygdens folk. Men det
är också så, att massor av människor
i städer och tätorter äro med oss i dag,
ty de veta att det beslut vi skola
fatta kan bevara eller rubba hemmens
ekonomi liksom myndigheternas möj -

ligheter att skapa balans i dagens läge.
Jag känner mig som representant för
stora grupper lojala medborgare och
arbetarklassens husmödrar. Jag har här
ett uttalande från en kongress, som det
socialdemokratiska kvinnoförbundet
höjt i fjol; den var besökt av ungefär 600
ombud, som representerade över 50 000
medlemmar. Jag skulle vilja tro att kanske
90 procent av dem voro arbetarhusmödrar.
Denna kongress gjorde följande
uttalande: »Trots att de svenska
priserna på nödvändighetsvaror ligga
avsevärt under andra länders, se våra
husmödrar med oro på den prisutveckling
som gjort sig gällande under sistlidna
år. Särskilt gäller detta varor som
mat, kläder, skodon m. in. Kongressen,
representerande arbetarklassens husmödrar,
är förvissad om att statsmakterna
göra sitt yttersta, när det gäller
den svåra uppgiften att balansera priser
och löner. Vi vilja ändå framhålla
önskvärdheten av att alla tänkbara utvägar
sökas för att stoppa den oroande
prisutvecklingen.»

Jag vill påpeka, att detta uttalande
gjordes för ett år sedan, alltså innan
det nuvarande pris- och lönebeslutet
kommit till stånd, och ett år före den
diskussion vi nu föra. Hela den utveckling
som nu råder har skapat en
berättigad oro ibland arbetarhusmödrarna.
Det har tagit sig uttryck i att
man vid konferenser och möten har
gjort uttalanden, därvid man har vädjat
till myndigheterna att bevara en
stabil och pålitlig prispolitik.

Man måste väl säga att husmödrarna
i Sverige ha varit lojala i den kristid
som vi ha kämpat oss igenom. Och deras
tro till statsmakternas förmåga att
hindra kriser på pris- och lönemarknaden
har varit stark. Jag hoppas att den
ej skall rubbas. Jag vet att husmödrarna
i vårt land äro mycket mera intresserade
av att priserna kunna hindras
att gå i höjden än att vissa ransoneringar
upphävas. Jag tycker, att det
märkliga i dagens läge just är att hus -

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

mödrarna, som ändå ha besvärligheter
med ransoneringarna och ofta beskyllas
för att vara de, som äro bittrast inställda
mot ransoneringarna, dock i
dessa uttalanden varnat för att man i
panik skall släppa på t. ex. köttransoneringen
utan att man har en garanti
för eu ordentlig tillgång av varan även
i tätorter men framför allt har garanti
för att icke priserna gå i höjden.

Skola arbetarklassen och löntagarna
vara lojala mot lönestoppet, måste också
prisstoppet hålla. Arbetarhusmödrarna
ha rätt, anser jag, att få säga detta
här i riksdagen. Jag skulle väl också
vilja tro, att det kan ha en viss moralisk
och politisk betydelse vad de stora skarorna
av husmödrar i Sverige tänka i
en fråga, som ändå är av särdeles stor
vikt- för familjerna. I varje fall bör ju
regeringen ha ett stort intresse av detta.

När jag hörde Märta Boman tala på
förmiddagen, tänkte jag, att jag kan icke
som hon lämna något bidrag till frågan,
om jordbruket lönar sig eller icke. Men
jag tror gärna vad fru Boman sagt, att
Norrbottens småbrukare ha det knappt,
så ytterligt små jordbruk som de i
regel ha. Däremot förstår jag icke det
fina i att det skulle bli sämre för dem
ju mera foder de ha fått och ju mera
produkter de kunna sälja. Fru Boman
illustrerade sin tes med att berätta historien
om gumman, som köpte bullar
för två öre och sålde dem för ett öre
och på fråga hur det skulle kunna gå
ihop, svarade: »Det är mängden som
gör susen.»

Apropå den där gamla historien vill
jag återgiva en alldeles dagsfärsk av
Nordens Karlsson i Morgon-Tidningen,
som på ett alldeles förträffligt sätt ställer
fru Bomans egen historia i blixtbelysning.
Nordens Karlsson berättar
alltså. När Karlsson i sin slitsamma
ungdom stod och bultade på hårdare
ting än pehåmiter, brukade mästaren
ofta komma och påskynda arbetet med
bekymrade huvudskakningar och en
allvarlig förmaning: »Det här måste gå

undan, det här förlora vi på.» Smeden
glodde efter honom och förklarade för
sin unge och nykomne hjälpare: »Bara
i min tid har han förlorat ihop till två
stenhus.»

Herr NILSSON i Varuträsk: Herr talman!
Jag skall vid denna sena timme
icke gå närmare in på hela spörsmålet.
Det finns icke så mycket nytt att
komma med. Jag vill bara ingå på en
del saker, som jag uppmärksammat när
jag suttit som åhörare här i min bänk.

En del talare ha i sina utsagor här
i dag framhållit, att jordbrukarna
knappast fått någon förbättring under
de senare åren. Detta är väl ändå icke
riktigt. Jag vill icke därmed ha sagt,
att de fått tillräcklig förbättring, en
sådan som uppväger den ökade produktionskostnaden.
Men man får nog
ändå lov att medgiva, att förbättringen
varit väsentlig under de senare åren.

Jag har här en liten statistik över
hur mjölkpriserna i genomsnitt och
med 3,5 procents fetthalt ha utformats
inom Västerbottens län under den senaste
tioårsperioden. Den börjar med
1939. Då fick man 16,48 öre per liter
mjölk, fritt levererad i mejeriet inklusive
producentbidraget. 1940 fick man
18,^0 öre per liter, 1941 22,52 öre, 1942
28,52 öre, 1943 29,oo öre, 1944 30,23
öre, 1945 31,04 öre, 1946 31,32 öre och
1947 31,07 öre. Under fjolåret, 1948,
fick man 32,24 öre, varvid producentbidraget
inräknats för förra halvåret
1948.

Det är väl en förbättring i alla fall.
Om jag får lov att säga min mening så
ha vi vid aldrig någonsin haft så bra
betalt för mjölken som vi nu ha. Det
går icke att bortresonera. Med blicken
öppen för omkostnadsstegringen som
inträffat så är höjningen väsentlig. Jag
vill särskilt nämna, att för 1949, alltså
det år vi nu ha, komma småbrukare
med under tio hektar åker, som ha rätt
lill producentbidrag, att i sin helhet

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

erhålla omkring 40 öre per liter för
mjölken. Det är väl ändå bra.

.lag skulle kanske icke ha nämnt detta,
men jag kom att tänka på det då
jag hörde fru Boman. Hon framställde
Norrbotten som ett säreget län och
sade, att jordbruket vore sämst lottat
inom Norrbotten. Det kan jag icke förstå.
Ty om vi gå ut ifrån de priser på
mjölken, som jag nämnt för Västerbotten,
är det så att dessa priser höjas
med 4—5 öre därutöver i Norrbotten.
Jag måste säga, att Norrbottens kustland,
som är ett mycket produktivt
och bra jordbruksområde, har minsann
icke så stort ekonomiskt trångmål som
fru Boman här påstod. Ute i bygderna
säga många, tillhörande både högern,
folkpartiet och bondeförbundet, att de
tycka att vi ha kommit ett ganska gott
steg framåt till vad vi önskat nå. Det
är till och med åtskilliga som påstå,
att vi kommit tillräckligt långt under
den sista tiden vad gäller priset på
mjölken, vilken uppfattning bevisas genom
den ganska stora produktionsökningen
av mjölk.

Därmed vill jag icke ha sagt, att jag
helt delar denna uppfattning. Jag vet
att produktionskostnaden är väldigt
hög, särskilt för oss där uppe i de övre
länen. Men jag vill icke heller, att någon
skall stå här och låta framskymta,
att vi icke ha fått förbättringar.

På grund av det ekonomiska läge,
vari vi nu befinna oss, kan jag, herr
talman, för närvarande icke göra annat
än yrka bifall till utskottets förslag
om ett uppskjutande av förhandlingarna
med jordbrukarna i nämnda fråga
till innevarande års höst.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Jag skall respektera
talmannens önskemål att få slut
på debatten genom att koncentrera mitt
anförande till ett par synpunkter.

Jag har så långt som möjligt sökt
följa dagens debatt, och det intryck,

som kvarstår efter den långa diskussion
som förts, är ungefär följande.

Ingen har, såvitt jag kunnat uppfatta
det, bestritt att läget är sådant, att vi
måste tänka oss en prisförhöjning på
mjölk. Frågan är bara när den skall
komma. Det som har invänts mot att
vi nu ginge till en prisförhöjning för
mjölk, är att en sådan skulle äventyra
prisstabiliseringen. Det förefaller dock
långt ifrån bevisat att så skulle bli fallet.
Jag har den uppfattningen att om
jordbruksministern fört förhandlingar
på samma sätt som tidigare år och lagt
ned all den energi han har — och den
är icke så liten — för att komma till
tals med jordbrukarna och kanske
samtidigt med de löntagargrupper, som
här åberopats, han kanske lyckats
åstadkomma ett resultat. Jag tror att
det hade varit lyckligt och verkat avspännande
i flera hänseenden.

Vad själva målsättningen för jordbrukets
produktion beträffar, så har ju
statsrådet på ett alldeles utmärkt sätt
beskrivit den i sitt departementschefsuttalande
i propositionen. Statsrådet
åberopar alla de skäl och, måste jag
säga, de ytterst starka skäl, som tala
för att vi skola ha en inhemsk jordbruksproduktion.
Denna målsättning
hade det gått väsentligt mycket lättare
att fullfölja, om man kommit till en sådan
uppgörelse, att man verkligen fått
jordbrukarna att göra sitt yttersta.

Statsrådet litar på att alla skola göra
sitt bästa i sommar och förmodar, att
det icke skall dröja så länge innan vi
skola komma till tals vid förhandlingar.
Jag är icke säker på att planläggningen
sker på alldeles samma sätt
som om en uppgörelse kommit till
stånd.

Nu kommer jag, herr talman, fram
till det som jag kanske närmast velat
säga och begärt ordet för. Det är en
fråga: Ämnar jordbruksministern sätta
i gång dessa förhandlingar så fort som
möjligt? Är det statsrådets avsikt att
försöka åstadkomma en uppgörelse i så

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

god tid, att den verkligen föreligger
till den 1 september?

Jag har på denna punkt icke av dagens
debatt fått alldeles klart för mig,
liur allvarligt man tar på den här frågan.
Mig förefaller det, jag upprepar
det, herr talman, som om man i år icke
haft samma intresse för att komma till
tals med jordbrukarna som tidigare.
Det beklagar jag. Det är detta som gör
att jag utan tvekan röstar för reservationen.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Norup begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring,
som föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 112 ja och
99 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 44, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 47, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1949/50,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

Jämlikt § 40 riksdagsordningen hade
bevillningsutskottet i förevarande betänkande
avgivit förslag till beräkning
av de särskilda bevillningarnas belopp
för budgetåret 1949/50 vid tillämpning
av gällande eller vid innevarande års
riksdag fastställda grunder.

På sätt framgår av det vid årets statsverksproposition
fogade utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
den 3 januari 1949 (Bilaga 1 till 1949
års statsverksproposition: Inkomster å
driftbudgeten) hade chefen för finansdepartementet
nämnda dag underställt
Kungl. Maj ds prövning finansplan och
beräkning av inkomster å driftbudgeten
för budgetåret 1949/50 jämte därmed
sammanhängande frågor.

I statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj:t bland annat föreslagit riksdagen
besluta, att skogsvårdsavgift enligt förordningen
om skogsvårdsavgift skulle
för år 1919 utgå med en och en halv
promille.

Statsverkspropositionen hade, såvitt
anginge det promilletal varmed skogsvårdsavgiften
för år 1949 skulle utgå,
hänvisats till bevillningsutskottet.

1 en den 1 april 1949 dagtecknad proposition
nr 181 angående komplettering

7 — Andra kammarens protokoll f.94.9. Nr 22.

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

av riksstatsförslaget för budgetåret
1949/50, in. in. hade Kungl. Maj:t framlagt
förslag angående grunderna för uttagande
av skatt å inkomst och förmögenhet
för sannna budgetår m. m. Kungl.
Maj:t hade därvid föreslagit riksdagen
att besluta, att statlig inkomstskatt för
skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för hela
budgetåret 1949/50 med 100 procent av
grundbeloppet.

Sistnämnda proposition hade, såvitt
anginge berörda procenttal, hänvisats
till bevillningsutskottet.

Till bevillningsutskottets behandling
hade överlämnats de i anledning av
propositionen nr 181 väckta likalydande
motionerna 1:298 av herr Bergvall
in. fl. och II: 379 av herr Ohlin m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldiga,
som avses i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skall
ingå i preliminär skatt för den del av
budgetåret 1949/50 som faller inom tiden
1 juli till 31 december med 100 %
av grundbeloppet samt för tiden 1 januari
till 30 juni med 90 % av grundbeloppet
samt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville hemställa att Kungl.
Maj :t måtte omedelbart vidtaga åtgärder
för bensinransoneringens avskaffande».

Det i motionerna framställda yrkandet
om skrivelse till Kungl. Maj :t rörande
åtgärder för bensinransoneringens
avskaffande hade utskottet upptagit till
behandling i sitt betänkande nr 38. I
nu förevarande betänkande hade motionerna
således behandlats, i vad desamma
avsåge procenttalet för uttagandet
av den statliga inkomstskatten.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts i propositionen nr 181
framlagda förslag angående skatteprocenten
och med avslag å de likalydande
motionerna I: 298 av herr Bergvall

in. fl. och II: 379 av herr Ohlin in. fl.,
i vad motionerna avsåge skatteprocenten,
besluta, att statlig inkomstskatt för
skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för hela
budgetåret 1949/50 med 100 procent av
grundbeloppet;

B) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående skogsvårdsavgiften
besluta, att skogsvårdsavgift enligt
förordningen om skogsvårdsavgift
skulle för år 1949 utgå med en och en
halv promille; samt

C) att bevillningarna för budgetåret
1949/50 måtte beräknas enligt en i utskottets
hemställan intagen uppställning.

Reservationer hade avgivits
I) av herrar Wehtje, Isaksson och
Hagberg i Malmö, vilka hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 181 icke kunnat oförändrad bifallas
— måtte besluta, att .statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avses
i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret
1949/50 med 100 procent av grundbeloppet
och för senare hälften av samma
budgetår med 90 procent av grundbeloppet
samt att de likalydande motionerna
1:298 och 11:379, i vad motionerna
avsåge skatteprocenten, måtte anses
besvarade genom vad sålunda hemställts;
ävensom

i anslutning därtill i skrivelse till
Kungl. Maj :t uttala,

att ett starkt behov av snara samordnade
lättnader i beskattningen förelåge,
att synnerlig hänsyn måste tagas härtill
i den statliga utgiftspolitiken, samt
att förslag om rationellt verkande bestående
skattelättnader, grundade på en
allmän översyn av nu gällande skattesystem
och avsedda att träda i kraft den

Fredagen den 27 maj 1949 em.

1 januari 1951, måtte framläggas för
1950 års riksdag vid dess vårsession;

B) (= utskottet);

C) att bevillningarna för budgetåret
1949/50 måtte beräknas på sätt dessa
reservanter angivit;

II) av herrar Petrén, Sandberg, Kristensson
i Osbv och Wedén, vilka hemställt,

A) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds i propositionen nr 181
framlagda förslag angående skatteprocenten
och med bifall till de likalydande
motionerna 1:298 av herr Bergvall
in. fl. och II: 379 av herr Ohlin m. fl., i
vad motionerna avsåge skatteprocenten,
besluta, att statlig inkomstskatt för
skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för förra
hälften av budgetåret 1949/50 med 100
procent av grundbeloppet och för senare
hälften av samma budgetår med
90 procent av grundbeloppet;

B) = (utskottet);

C) att bevillningarna för budgetåret
1949/50 måtte beräknas i enlighet med
vad i denna reservation angivits;

III) av herrar Xiklasson och Andersson
i Dunker, vilka hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj ds förevarande proposition
nr 181 icke kunnat oförändrad bifallas
— måtte besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avses
i 10 g 1 mom. förordningen om .statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret
1949/50 med 100 procent av grundbeloppet
och för senare hälften av samma
budgetår med 90 procent av grundbeloppet
samt att de likalydande motionerna
1:298 och 11:379, i vad motionerna
avsåge skatteprocenten, måtte anses
besvarade genom vad sålunda hemställts; B)

(= utskottet);

C.) att bevillningarna för budgetåret

Nr 22.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

1949/50 måtte beräknas efter grunder,
som dessa reservanter angivit.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr SANDBERG: Herr talman! Det
råder givetvis inga delade meningar
om det önskvärda eller man kan väl
säga nödvändiga i att söka åstadkomma
en skattesänkning. Riksdagen har
ju också redan givit uttryck för en sådan
tanke genom beslutet om en översyn
av skattesystemet, därvid man även
starkt betonat önskvärdheten av en
skattelindring. Meningsskiljaktigheterna
gälla sålunda närmast frågan, huruvida
riksdagen redan nu bör besluta om en
viss sänkning av inkomstskatten, som
skulle kunna träda i kraft den 1 januari
nästa år, eller om man bör vänta
på ett förslag från den tillsatta kommittén
för översyn av skattesystemet.

Ja, i allmänhet bruka vi ju ha stor
respekt för den ordningen, att man
väntar på vad som kan komma från en
utredning som satts i gång. Jag tror
emellertid ändå, att det finns skäl för
ett beslut, som skulle komma att innebära
ett visst steg på skattesänkningens
väg redan nu. Det skäl som i första
rummet anmäler sig för ett sådant
handlande är ju det förhållandet, att
det nuvarande skattetrycket börjat utöva
en alltmer påtaglig verkan i ogynnsam
riktning på arbetsprestationer och
sparande och att man kan förutse att
denna utveckling kommer att fortgå i
stegrad takt. De tunga skattebördor,
som lades på medborgarna under krigstiden,
ha icke kunnat mera avsevärt
lättas. Beslutet 1947 innebar visserligen
cn viss lättnad för de lägsta inkomstgrupperna.
Därom voro ju meningarna
icke delade. Men det skedde också
en skattehöjning för de större inkomsterna
och förmögenheterna. De
samhällsekonomiska verkningarna av
dessa höjningar iiro icke goda. Att
skattetrycket är hårt, ja, alltför hårt,
torde erkännas av alla. Genom den

Fredagen den 27 maj 1949 em.

100 Nr 22.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

höga progressionen blir den del av en
inkomstökning, som åtgår till att betala
skatten på denna ökning, mycket
stor, särskilt då inkomsten beskattas i
kombination med förmögenhet och inkomst
av denna. Marginalskatten har
blivit en fruktad realitet, vars hämmande
verkan inte kan bestridas. Man
kan ju också peka på att själva sättet
för skatteuppbörden — sättet är ju
för övrigt något som principiellt inte
kan klandras utan tvärtom — har gjort
att skattetryckets realitet framstår starkare
än tidigare. Allt detta tillsammans
har gjort, att läget blivit sådant att
skyndsamma åtgärder te sig som nödvändiga.

En tidning skrev härom dagen, att
människorna ha börjat tröttna på de
sugande och mattande skatterna, och
deras trötthet tar sig uttryck i ett passivt
motstånd, som inte gagnar landet
och som sätter stopp för den ur alla
synpunkter nödvändiga produktionsökningen.
Jag tror att det tyvärr ligger
åtskilligt i dessa ord. Man har talat
mycket om skattetänkandet, och den
saken är nog en realitet, framtvingad
av smärtsamma erfarenheter, och inte
bara en frukt av propagandan. Man
kan kanske också tala om skattetröttheten
som en lika verklig sak.

Nu kan man visserligen säga, att allt
detta bottnar i felaktiga eller överdrivna
föreställningar om skattetryckets
verkliga storlek, men detta skattetänkande
och denna skattetrötthet, som
nu vuxit fram, finnas där ändå. De sakna
inte reellt underlag, men de måste
snarast möjligt avlägsnas, annars bli
skadorna på det produktiva livet allvarliga.
Bästa sättet är nog då inte att
komma med paroller, hur riktiga dessa
annars i och för sig kunna vara, om
sparande och sådant, utan det rätta är
nog att statsmakterna i handling visa
avsikten att slå in på en annan väg,
även om första steget av naturliga skäl
inte kan bli så stort.

Från motståndarhåll pekar man just

nu på detta, att en sänkning av uttagningsprocenten
för den statliga inkomstskatten
till 90 är en mycket blygsam
lättnad, särskilt för de lägre inkomsttagarna.
Ja, det ligger ju i sakens
natur att med den starkt progressiva
skatteskala, som vi ha, gör en
sänkning på 10 procent över hela linjen
givetvis jämförelsevis små belopp i
de lägre inkomstlägena. Men den anmärkningen
träffar ju inte förslaget
som sådant utan systemet. Det bör
också här påpekas, att den kommitté,
som under ordförandeskap av finansministern
utarbetade de 1947 beslutade
skalorna för inkomstbeskattningen, räknade
med möjligheten att utan förändring
av skatteskalorna variera uttagningsprocenten
mellan 90 och 110. Att
skattelättnaden blir blygsam enligt det
förslag, som nu diskuteras, kan erkännas
men inte att den är betydelselös.
Att den är blygsam sammanhänger
med det allmänna ekonomiska läget.
Även för nästa budgetår torde en betydande
överbalansering av budgeten
vara nödvändig. Det ha vi även inom
folkpartiet erkänt och därför som bekant
inte ansett oss kunna gå med på
borttagande nu av den extra bensinskatten
eller pappersskatten, hur önskvärt
detta än i och för sig hade varit.
Dessa skatters bortfall hade nämligen,
mena vi, inneburit en alltför stark
minskning av det beräknade budgetöverskottet
och därmed risker för den
samhällsekonomiska balansen, men en
sänkning enligt vårt förslag av inkomstskatten
förmena vi ryms inom överbalanseringens
ram utan större risker.
Den innebär för nästa budgetår —
sänkningen kan ju, som jag nämnde,
endast gälla senare delen av detta budgetår
— ett inkomstbortfall av knappt
50 miljoner och för hela kalenderåret
1950 omkring 120 miljoner kronor.

I detta sammanhang bör framhållas,
att budgetöverskottet beräknades i den
proposition, som vi nu behandla, till
018 miljoner men har sedan kunnat

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

101

uppräknas till 670 miljoner, alltså med
cirka 50 miljoner kronor. Detta förhållande
ger ökat rum för en skattesänkning.
Det hade ju funnits ännu bättre
rum, om bensinransoneringens hävande
bifallits, varigenom ökade bensinskattemedel
tillförts statskassan. Men
lyckligtvis behöver utgången av bensinransoneringsfrågan
icke vara avgörande
för möjligheterna att genomföra
det föreliggande skattesiinkningsförslaget.
Denna skattesänkning bör i stället
rimligtvis, som jag redan framhållit,
ändå kunna rymmas inom det stora
budgetöverskottet. Det kan ju inte
påstås att detta skall vara precis 670
miljoner men väl att det bör vara ett
belopp av ungefär den storleksordningen.

Nu torde man, som också utskottet
framhåller, böra räkna med att en nedsättning
av uttagningsprocenten får sin
verkan även för senare hälften av kalenderåret
1950. Bestämmelserna för
uttagningsprocenten äro ju sådana, att
densamma skall gälla hela kalenderåret.
Men även om man räknar med
detta, att alltså det sammanlagda inkomstbortfallet
för statens del för 1950
blir omkring 120 miljoner, så är det ju
att märka att största delen av detta belopp
eller 70 miljoner faller inom det
nya budgetåret 1950/51. Under förutsättning
att under det närmaste året
en målmedveten politik bedrives för
återställande och befästande av den
samhällsekonomiska balansen, bör man
kunna räkna med en betydligt mindre
överbalansering av driftsbudgeten för
budgetåret 1950/51 än för 1949/50. Man
bör väl inte behålla eu hög överbalansering
längre än vad som är alldeles
nödvändigt. Vi anse det inte vara lämpligt
att staten utövar ett tvångssparande
och tar band om skattebehdarnas medel
utöver vad som är alldeles nödvändigt
på grund av önskvärdheten att
åstadkomma balans i samhällsekonomien.
.lag tror därför att det mycket
vid iir möjligt, iiven med beaktande av

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

den ekonomiska politiken, att genomföra
den skattesänkning det här är fråga
om.

Jag talade i början av mitt anförande
om angelägenheten av att redan nu besluta
en skattesänkning på grund av
den betydelse en sådan måste anses få
som stimulans för produktion, arbetsvilja
och sparande. Jag vill betona, att
man därvid inte får fästa sig bara vid
det belopp i form av sänkt skatt, som
det kan bli fråga om i kronor räknat
i det ena eller det andra fallet, utan
man får tänka också på den psykologiska
sidan av saken, och man bör infe
underskatta den. Kanske är den, då allt
kommer omkring, till och med den
viktigaste sidan av denna sak, nämligen
att människorna få en känsla av
att det börjar lätta en smula på skattebördorna,
och att utvecklingen börjar
gå i en annan riktning än hittills.

Men till detta, som jag nyss nämnde,
kommer ett annat viktigt skäl. De senare
årens inflation bar böjt den nuvarande
inkomstnivån, och med nuvarande
skatteskalor innebär detta en ej
oväsentlig skärpning av skattetrycket,
som inte var avsedd, när beslut om nuvarande
skattesystem fattades 1947. En
viss sänkning av inkomstskatten som
kompensation för denna oavsedda
skatteskiirpning måste därför anses
vara starkt motiverad. Det är ju så att
i verkligheten skulle för flertalet skattebetalare
ett beslut om 90 procents uttagning
nästa skatteår innebära en hårdare
beskattning än 100 procents uttagning
vid det för ett par år sedan
rådande penningvärdet. Jag tycker nu
att detta är en omständighet av mycket
stor vikt. Det iir alltså här bara
fråga om att rätta till en sak som blivit
skev, och eu sådan åtgärd bör man
ju inte dröja med liingre än nödvändigt
är.

Den skattesänkning det bär gäller är
naturligtvis av provisorisk art och av
den måttliga storleksordning i övrigt
afl den inte gärna kan anses föregripa

102

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

resultatet av den beslutade översynen
av skattesystemet. Även om man tar
bort de besvärligaste konsumtionsskatterna
— och det hoppas jag man skall
kunna göra snart nog — och därvid
uppstår ett betydande hål i statskassans
överskott, bör det ändå vara möjligt
att göra något också åt själva den
direkta inkomstskatten. I alla händelser
bör man kunna jämka den med
hänsyn till penningvärdeförsämringen,
och något annat är det egentligen inte
som vi här föreslå. Men det är ändå,
som vi förmena och som jag har sökt
att betona, en åtgärd av icke ringa betydelse
genom att den ger uttryck för
en tendens, som i nuvarande läge bör
vara av stort värde.

Vi ha ju haft att träffa ett val mellan
de olika skatter, som det kan bli
fråga om att sänka, mellan att göra något
för sänkning av den direkta skatten
eller av den indirekta skatten. Jag
har redan nämnt något om orsakerna
till att vi inte gått den senare vägen.
Det har inte varit budgetmässigt möjligt,
vilket vi däremot anse vara fallet,
då det gäller den direkta skatten. Det
blir inte ett större inkomstbortfall än
att man kan bära det. Till detta kommer
också — det vill jag betona — att
då man har i sikte den huvudsynpunkt,
som jag här tidigare berört, nämligen
att försöka vidtaga sådana åtgärder i
skattehänseende, att arbetsviljan och
viljan att öka sin inkomst stimuleras
så mycket som möjligt, måste man nog
göra gällande att en sänkning av den
direkta skatten har en bättre stimulerande
effekt än en sänkning av den indirekta
skatten. Jag skall inte upptaga
tiden med att närmare utveckla tankegången
i detta avseende. Jag var inne
på den frågan, då vi diskuterade skatterna
förra gången, och skall låta det
med detta nakna påstående för ögonblicket
bero.

Det är bara en sak till, som jag vill
understryka innan jag slutar, nämligen
att då vi ha kommit till det resultat,

som jag här nämnde, att man nu bör
göra något för att sänka den direkta
skatten, så innebär inte detta, att vi
inte vilja med all styrka understryka,
att konsumtionsbeskattningen är på
många punkter alldeles för hög och att
där måste ske någonting så fort som
möjligt. Enligt vår mening bör man
taga i sikte att om inte något alldeles
oförutsett inträffar söka avskaffa den
extra bensinskatten och pappersskatten,
för att nämna de mest framträdande
exemplen, redan nästa år.

Jag konstaterar med tillfredsställelse
att bakom det önskemål, som framförts
i reservationerna till utskottets betänkande,
stå alla de borgerliga partierna
eniga. Även om här kan föreligga vissa
skiftningar i motiveringarna, så äro
dock yrkandena i realiteten desamma,
och både motiveringarna och yrkandena
gå ut på att det är en högst nödvändig
åtgärd som här föreslås, en åtgärd,
som det också bör vara möjligt
att med god vilja genomföra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som fogats till
detta betänkande av herr Petrén in. fl.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Av vårt partis ställningstagande
till tilläggsskatten på bensin framgår
ju att vi ha den uppfattningen, att eu
viss skattelättnad är möjlig att nå. Vi
mena, att det budgetöverskott som finns
inte längre ovillkorligen behöver vara
av den storleksordning som det är. Vi
ha den uppfattningen, att de tal som
äro nämnda icke äro någonting, som
man nu ovillkorligen behöver hålla
fast vid, och vi tycka att vi i detta avseende
äro i tämligen gott sällskap. I
statsverkspropositionen räknade man
som bekarft med att budgetöverskottet
skulle bli 720 miljoner. Vid något tillfälle
senare i år har man ansett sig
kunna konstatera, att detta budgetöverskott
inte skulle bli mer än 618 miljoner,
alltså 100 miljoner kronor mindre.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

103

Om den saken säger finansministern i
propositionen nr 181, att visserligen
beräknas budgetöverskottet nu till cirka
100 miljoner kronor lägre belopp än i
statsverkspropositionen, men detta bör
icke föranleda att något förslag om
skatteskärpning framlägges, ty vad han
i statsverkspropositionen uttalade om
att det rådande läget i fråga om den
samhällsekonomiska balansen icke kan
utgöra tillräcklig motivering för att genom
skatteskärpning öka överbalanseringen,
syntes honom alltjämt äga giltighet.

Alltså, 100 miljoner fram och åter
spelar ingen avgörande roll. Jag vet
inte om 100 miljoner av finansministern
då betraktades som ett maximum
eller om man skulle kunna säga ungefär
detsamma, om det varit 150 eller
200 miljoner kronor. Alltnog, klart är
att 100 miljoner kronor i detta sammanhang
ansågs av finansministern icke
vara av någon avgörande betydelse för
stabiliseringen. Annars skulle han ansett
sig tvungen framlägga förslag om
skatteskärpning.

Man måste vidare konstatera, att i
dag kan det ändå inte vara fullt ut
samma behov av överbalansering som
låt oss säga vid årsskiftet. Inflationens
grepp tycks vara på väg att lossna. Jag
vill minnas att bevillningsutskottet i ett
utlåtande rörande den ekonomiska politiken,
som vi behandlade häromdagen,
gav uttryck för den meningen. Man
konstaterade då att varuefterfrågan
hade i viss mån avtagit. Jag tror att
man litet var kan konstatera, att den
stora varuknapphet som tidigare rått
existerar, åtminstone på ett flertal områden,
inte längre.

Vi ha alltså, som jag nämnde, den
uppfattningen att man kan använda eu
del av överbalanseringsmedlen för att
åstadkomma den skattelättnad, som jag
förmodar att alla människor här i .Sverige
intensivt längta efter. När det då
gäller att välja mellan olika skatter,
som kunna sänkas, kan naturligtvis me -

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

ningarna gå isär och ha ju också visat
sig göra det. Vi äro från vårt håll på
det klara med att den skatt, som först
bör ifrågakomma för sänkning, är bensinskatten,
och vi ha ju, som jag nämnt,
också framfört-ett yrkande här i riksdagen
om det men, som alla känna till,
utan framgång.

Jag behöver inte här upprepa skälen
till att vi äro synnerligen angelägna
om att tilläggsskatten på bensin skall
bort. Det räcker med att erinra om att
det är en konsumtionsskatt, vilken i
likhet med dylika skatter i allmänhet
hårdast drabbar de mindre skattedragarna,
och att det dessutom är en skatt,
som ojämförligt hårdast drabbar landsbygdens
folk.

Jag kan inte underlåta att i detta
sammanhang uttrycka min förvåning
över att folkpartiet, som också numera
tycks hysa den uppfattningen, att man
kan minska budgetens överbalansering
och i anslutning härtill genomföra en
skattesänkning, funnit det lämpligt att
låta denna skattesänkning i första hand
komma på den statliga inkomstbeskattningen.
Det innebär ju, att de större
skattedragarna få en väsentlig skattesänkning,
medan de små skattebetalarna
få en relativt liten nedsättning. För
oss har det varit uppenbart, att om det
finns pengar tillgängliga för en skattesänkning,
böra de användas för en
sänkning av konsumtionsbeskattningen.

När vi nu ha kommit i det läget, att
vår motion om borttagande av tilläggsskatten
på bensin har blivit avslagen
och vi ändå äro intresserade av att
få fram en skattesänkning eller i
varje fall söka manifestera viljan till
att driva fram en sänkning av skatterna,
har det för oss inte återstått annat än
att inrikta oss på en sänkning av den
statliga inkomstbeskattningen. Helst
skulle vi då ha sett, att det kunnat
ordnas så, att skattelättnaden denna
gång hade tillkommit endast de mindre
inkomsttagarna, medan de andra fått
vänta eu omgång, men av tekniska skäl

104

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

låter det sig ju inte göra. Det har inte
varit möjligt för oss att ställa ett sådant
yrkande här i kammaren, och därför ha
vi varit nödsakade att gå på en generell
sänkning av den statliga inkomstskatten.

Det förefaller som om vi inte kunde
få majoritet i kammaren för en sådan
skattesänkning, men om det mot förmodan
skulle lyckas, betrakta vi det
som ett provisorium i avvaktan på resultatet
av den skatteutredning, som nu
är tillsatt.

Med dessa ord, herr talman, skall jag
be att få yrka bifall till den reservation,
som har avgivits av herr Nicklasson
och herr Andersson i Dunker.

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Till bevillningsutskottets betänkande nr
47 har bland annat fogats en reservation
av herr Wehtje in. fl. Denna reservation
avser, att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 181 icke kunnat
oförändrat bifallas utan att inkomstskatten
för senare hälften av budgetåret
1949/50 skall utgå med endast 90
procent av grundbeloppet mot i propositionen
föreslagna 100 procent.

Denna utväg för en snabb skattelindring
har av högern ansetts som den nu
enda återstående möjligheten sedan högerns
andra yrkande, som avsett en
lindring av skatterna redan under nästa
budgetår, inte föranlett någon åtgärd
från riksdagens sida. Det är beklagligt
att så har blivit fallet. Jag erkänner, att
den nu föreslagna lösningen för en
sänkning av skatterna, som så gott som
hela svenska folket väntar på, icke är
i alla hänseenden tillfredsställande. Högern
hade önskat, att den första skattelättnaden
skulle ha berört de extra indirekta
skatter, som beslutades av
1948 års riksdag. Vi ha också i motioner
framfört, att såväl den 1948 beslutade
extra bensinskatten som pappersskatten
skulle upphöra att gälla från
och med innevarande budgetårs utgång.

Jag beklagar att det endast var bondeförbundet
som i år ville vara med om en
sänkning av bensinskatten medan folkpartiet
tydligen övergivit sin ståndpunkt
från i fjol. Vi anse nämligen, att en sänkning
av bensinskatten indirekt skulle
ha gynnat den stora massan av svenska
folket, både producenter och konsumenter.
Ett flertal producenter skulle
ha fått lägre produktionskostnader, och
en hel del konsumtionsvaror skulle ha
sänkts i pris. Jag kan som exempel
nämna att konsumtionsmjölken här i
Stockholm höjdes med ett öre per liter
i och med konsumtionsskattens tillkomst,
detta för att distributionsföretagen
skulle få sina ökade bensinkostnader
täckta.

Det tjänar emellertid ingenting till
att orda härom. Beslutet om att den
extra bensinskatten tills vidare skall
finnas kvar är fattat. Jag beklagar
detta, men jag skall inte upprepa vad
herr Hedlund nyss har framfört i denna
sak.

I högerns reservation framhålles, att
den föreslagna skattelättnaden får betraktas
som ett provisorium. Härmed
avse vi, såsom också framhålles i reservationen,
att vi snarast möjligt måste
se till att vi få mera samordnade och
bestående skattelättnader än vad en
sänkning av uttagningsprocenten kommer
att leda till. Det verkligt onda i vår
beskattning sammanhänger med den utformning,
som skatteskalorna på inkomst
och förmögenhet m. m. fingo vid
1947 års skattereform. Jag vill erinra
om att högerns ledamöter ensamma reserverade
sig till båda kamrarnas protokoll,
när 1947 års skattebeslut
kom till.

Vi ha inom högern stärkts i vår uppfattning
på denna punkt sedan dess och
anse oss nu ha belägg för att det år
1947 beslutade skattesystemet genom
sina återverkningar på arbetshåg, sparvilja
och företagarlust håller tillbaka
välståndsutvecklingen i vårt land till
skada för hela vårt folk. Högern begär -

Fredagen den 27 maj 1949 ein.

Nr 22. 105

de också så fort sig göra lät, nämligen
vid förra årets riksdag, att en översyn
av skattesystemet omedelbart skulle
företagas. Tyvärr var det då ingen som
ville höra på oss, och vår motion blev
avslagen. Vi ha kommit igen i år med
den, och nu har den av riksdagen glädjande
nog blivit bifallen. Tänk om den
hade blivit bifallen redan 1948! Då
hade vi kanske icke i dag behövt stå
inför dessa reservationer, som nu finnas
till utskottsmajoritetens förslag,
utan då hade möjligen här i dag i stället
kunnat ligga ett annat och bättre förslag
rörande en samordnad lättnad av
våra skatter. Kammarens ledamöter
hade då kanske mera enhälligt slutit
upp kring en skattelättnad. Jag är nämligen
ganska övertygad, liksom herr
Hedlund i Rådom, om att den borgerliga
samling, som här skett kring ett
förslag om en provisorisk skattelättnad,
icke gillas av majoritetspartiet och därför
inte heller blir någon verklighet.

Det framhålles, att när riksdagen gått
högern till mötes i den redan år 1948
framförda motionen om en skatteöversyn,
böra vi invänta resultaten av denna
översyn, men det framhålles också,
åtminstone i pressdiskussionerna, att vi
ännu icke på grund av det statsfinansiella
och penningpolitiska läget skulle
kunna införa en skattelättnad. Vi måste
ha en överbalansering av vår budget,
säges det. Ja, herr talman, högern har
nog varit ense med finansministern och
socialdemokraterna om att en viss överbalansering
av vår budget kan vara
ändamålsenlig. Vi kivas nog icke om
överbalanseringens vara eller icke vara
i och för sig under nästa budgetår, utan
det är om storleken och användningen
av överbalanseringen som striden står
och kanske också om hur länge överbalanseringen
skall stå kvar.

Då högern yrkade på bensin- och
pappersskatternas slopande och nu yrkar
på en sänkning av uttagningsprocenten,
sker detta bland annat med den
motiveringen, att även om den sam -

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

hällsekonomiska balansen icke är som
den borde vara, så anse vi att överbalanseringen
kan minskas. Detta framför
allt därför att en skattelindring, även
om den inte blir utformad på bästa
sätt, ändå måste påverka arbetsvilja
och företagarlust i gynnsam riktning.
Detta i sin tur bör öka produktionen
och kanske också det enskilda sparandet,
vilket då troligen i minst lika
hög grad bör påverka saneringen av
samhällsekonomien som vad den större
överbalanseringen gör. Jag är dessutom
i detta fall optimist och tror att en
skattelättnad genom den ökade produktionen
och den ökade arbetsviljan snart
nog skulle höja skatteunderlaget, så att
statens inkomster i stort sett skulle bli
oförändrade.

Jag har här i mitt anförande vid ett
par tillfällen framhållit, att högern ser
det nu i vårriksdagens sista timme
framförda kravet om en skattelättnad
som ett provisorium. Härmed mena vi,
att en bestående skattelättnad bör komma
i samband med en omändring av
1947 års skattelagar. Jag skall inte här
i dag ånyo draga upp till diskussion
vilka önskningar högern härvid har
utan vill endast framhålla, att en avgörande
betydelse för ett eventuellt nytt
skattesystem är marginalskattens höjd.
Den får inte ytterligare skärpas, utan
tvärtom måste den på ett eller annat
sätt minskas. Att jag här i dag framhåller
detta är beroende på att högerns
representanter i bevillningsutskottet
inte ha kunnat biträda de förslag, som
diir ha varit framförda till diskussion
och som gått ut på att man skall differentiera
uttagningsprocenten. En sådan
differentiering hade, om den varit möjlig
att genomföra, ytterligare skärpt
marginalskatterna till skada för arbetsvilja
och företagsamhet. Särskilt skulle
medelklasskikten av våra inkomsttagare
ha drabbats hårt av eu sådan åtgärd.

I högerns reservation ha vi framhållit,
att synnerlig hänsyn måste tagas till

106

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

den statliga utgiftspolitiken, när vi diskutera
bestående, samordnade skattelättnader.
Detta bär tidigare vid andra
tillfällen på denna plats framförts,
bland annat av herr Hagberg i Malmö.
Jag skall inte här upprepa vad han då
sade och vad andra ha sagt i denna
sak utan endast framhålla, att i den
politik, som högern rekommenderat under
innevarande års riksdag, ha vi strävat
efter att trots krav på höjda försvarsutgifter
hålla den samlade utgiftssumman
nere. Vi ha visserligen krävt
vissa anslagsökningar, framför allt till
produktiva ändamål, men samtidigt ha
vi också föreslagit och åtminstone i
viss mån lyckats få majoriteten med oss
om anslagssänkningar på annat håll. En
sänkning av uttagningsprocenten med
tio enheter skulle icke leda till underbalansering
av driftbudgeten.

Ja, herr talman, jag skall inte nu ytterligare
utveckla högerns synpunkter
på skattefrågan. Jag vill dock betona,
att under nuvarande konjunkturläge,
som kännetecknas av växande internationell
konkurrens, är den rådande samlade
beskattningen av sådan höjd, att
den håller tillbaka möjligheterna för
vårt land att hävda sig i konkurrensen.
Skulle konjunkturerna vika i mera utpräglad
grad, kan skattetrycket komma
att kännas ännu mera betungande och
kanhända direkt verka förlamande på
produktionen.

Till sist vill jag framhålla, att om
den svenska företagsamheten, arbetsviljan
och sparviljan icke skola skadas
i sin rot, måste folket få en känsla av
att skattetrycket någon gång kan lätta.
Skatterna uppgingo under det sista förkrigsåret
till 1 100 miljoner kronor,
budgetåret 1944/45 till 2 680 miljoner,
1947/48 till 3 900 miljoner, 1948/49 till
4 190 miljoner och beräknas för budgetåret
1949/50 komma att uppgå till 4 410
miljoner kronor. Det har varit och är
en ständig stegring. På denna korta tid
ha skatterna fvrdubblats, medan nationalinkomsten
i pengar räknat knappt

fördubblats och den reella nationalinkomsten
icke ökat mer än som svarar
mot befolkningsökningen. Det är en
reaktion mot detta ute i landet, en reaktion,
som inte bara finns hos borgerligt
sinnade personer, utan även hos dem
som i val stödja vårt nuvarande regeringsparti.
Vi måste, herr talman, lyssna
till den stora massan, som kräver
skattelättnader. Den får icke längre
nonchaleras, i synnerhet som kravet är
berättigat och bör och kan utan skadliga
verkningar tillmötesgås. Ja, snarare
tvärtom anser jag, att verkningarna
skulle bli gynnsamma, om det framförda
kravet tillgodosåges, och jag vill
därför, herr talman, be att få yrka bifall
till den av herr Wehtje m. fl. avgivna,
till utskottets betänkande fogade
reservationen.

Häruti instämde herrar Slaxång, Edström,
Hagård, Hjalmarson och Nolin.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Då bevillningsutskottet haft att fatta
ståndpunkt till inkomstberäkningen för
det kommande budgetåret, har det skett
i samma goda anda som övriga ärenden
ha behandlats av utskottet. De anföranden,
som här ha hållits av olika
talare, tyda ju på att bevillningsutskottets
behandling av dessa ting på intet
sätt motsvarar vad man kan läsa i tidningarnas
ledaravdelningar om hur det
gestaltat sig.

Jag tror, herr talman, att det är rimligt
att denna fråga behandlas med
samma lugn och i samma anda i kamrarna
som i bevillningsutskottet. Det
tjänar säkert intet förnuftigt ändamål
att tala om herr Wigforss’ lydiga redskap,
ty då skulle ju vi omedelbart kunna
säga, att högern och bondeförbundet
i denna fråga inte ha varit något
annat än folkpartiets lydiga redskap.
Sådana metoder att diskutera spörsmål
av denna art tycker jag man skulle kunna
vänja sig av med även i den svenska
pressen.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

107

Bevillningsutskottet har sin plikt likmätigt
varit försiktigt i sitt ståndpunktstagande.
Jag tror det är en klok
politik, vilken regering som än har ledningen
i detta land, att riksdagens
skatteutskott inte faller i farstun utan
behandlar propositionerna i lugn
och ro.

Från olika håll har här liksom under
den allmänna debatten hänvisats
till budgetöverskottet. Herr Sandberg
sade någonting om att en skattesänkning
är önskvärd, och det kunna vi säkerligen
alla instämma i. Herr Hedlund
talade om de 721, de 618 och de 670
miljoner kronorna, men, herr Hedlund,
de spela ingen annan roll i detta sammanhang
än att uttagningsprocenten
skulle ha fått ökas om man hade krävt
att den skulle ha nått upp till de 721
miljonerna. Då hade det inte kommit
att spela den roll som det nu tycks ha
gjort i debatten på sina håll. Men det
är ju ingen som har krävt och säkerligen
ingen heller som kommer att kräva
några heliga tal, som det så många
gånger har talats om i dessa sammanhang.
Det finns det ju över huvud taget
inte. Det är inte heller överbalanseringen
eller behovet av så många miljoner
mer eller mindre som spelar någon
roll i detta sammanhang. Vad det här
gäller är kort och gott spörsmålet: Hur
är detta budgetöverskott sammansatt?
Hur har det kommit till, och vad är det
som har skett i detta sammanhang? Jag
fäster kammarens uppmärksamhet vid
att då riksdagen i fjol fattade beslut
om de tillfälliga konsumtionsskatterna,
så förklarades det ifrån dem som tillhörde
utskottsmajoriteten vid genomförandet
av dessa reformer — de som
tillhörde minoriteten kunde ju inte ge
några löften; de hade ju inte något intresse
av det — att när dessa skatter
hade fyllt sitt ändamål skulle de avskaffas.
Jag skulle således anse, att om
man vill resonera objektivt i denna sak,
så skall man ifrån det budgetöverskott
som här föreligger ta undan de 500

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

miljoner kronorna, vilka måste betraktas
såsom intakta, intill dess den översyn
och omprövning har ägt rum, varom
riksdagen har beslutat. Det är möjligt
att riksdagen därvid kan komma
till ett ställningstagande, enligt vilket
man nöjer sig med den eller den summan.
Jag skall inte nämna någon summa
i detta sammanhang, men byggande
på alla de uttalanden som skedde 1948
betraktar bevillningsutskottets majoritet
dessa 500 miljoner kronor som intakta,
intill dess riksdagen fattar ståndpunkt
efter översynen.

Vad återstår då av de överbalanserade
medlen? Vi röra oss med en summa
av 670 miljoner kronor. Det är alltså
170 miljoner kronor mer än de 500
miljoner kronorna. Man är beredd att
för denna skattesänkning använda, en
del säga, 120 miljoner kronor. Tio procent
av vad som inflyter under alla
skatteterminer under ett helt budgetår
utgör emellertid i runt tal 140 miljoner
kronor. Jag har av högerns reservation
försökt finna ut vad högern har tänkt
sig för nästa år. Är det någon av damerna
och herrarna, som inbillar sig,
att det är möjligt, att om riksdagen fattat
beslut om inkomstskattens sänkning
till 90 r/c, nästa år återigen så att säga
flytta upp den till 100 %? Jag tror det
inte. Jag har varit med, herr talman,
alltför länge på det här gebitet för att
tro på sådana sagor.

Vi ha talat om att vi skola göra en
skatteöversyn. Den skatteöversynen
skall gå ut på att försöka nå fram till
ett resultat, som betyder cn skattesänkning.
.lag förutsätter att vi därvid skola
ompröva samtliga de 500 miljoner kronorna,
men i herr Sandbergs resonemang,
och även i någon mån i herr
Nilssons i Svalöv resonemang, vädrar
jag att man redan är klar i dag med att
man kan använda dessa pengar. Herr
Sandberg sade, att vi skola avskaffa de
besvärligaste av konsumtionsskatterna.
Ja, låt oss vara ärliga mot varandra
och säga, att ett beslut i överensstäm -

108

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

melse med de reservationer som här
föreligga om 90 rU förutsätter bibehållandet
av avsevärda delar av konsumtionsbeskattningen
utan någon översyn,
om man nämligen över huvud taget
skall kunna genomföra det skatteprogram,
som man här har talat om.

Herr talman! Det har sagts, att den
översyn av våra skatter som skall äga
rum skulle befrämja arbetsviljan och
produktionen i landet, och jag tror, att
herr Nilsson i Svalöv sade, att den
skulle öka företagarlusten. Jag är med
på allt detta, herr talman. Jag tänker
mig, att man i överensstämmelse med
riksdagens uttalade vilja vid skatteöversynen
skulle syssla med ej blott inkomstskatten
utan även med den årliga
förmögenhetsskatten och med bolagsbeskattningen,
och jag har också
hört att man ifrån motionärernas sida
och från alla de partier, som nu ha
reserverat sig, har krävt, att även kvarlåtenskapsskatten
skulle omprövas. Det
går ju inte. Låt oss vara ärliga och
säga, att om man disponerar ett överskott,
med undantag av det vi ha fått
in i konsumtionsskatter, av 170 miljoner
kronor, så finns det ju med hänsyn
till det lilla belopp som därefter
står till förfogande ingen möjlighet i
världen att ompröva alla de andra
skatteområdena. Mig synes det — och
samma ståndpunkt har bevillningsutskottets
majoritet — som om man i viss
utsträckning ville binda utredningen i
stället för att få till stånd en fri översyn
av det hela. Vi ha kommit till det
resultatet, att det är klokast att avvakta
vad översynen kan leda till, innan man
disponerar ett så avsevärt belopp som
det här är fråga om, såvida inte riksdagens
majoritet i dag är färdig att intaga
den ståndpunkten, att det inte är
meningen att konsumtionsskatterna
skola avvecklas mer än till en del. Har
man den uppfattningen, så är det naturligtvis
lätt att följa den linje, som
folkpartiet här har föreslagit.

Jag skall, herr talman, sluta med

detta. Annars skulle det säkert i såväl
bondeförbundets som än mer i högerns
reservation finnas ting, som skulle kunna
ge anledning till några ord om vad
man där kräver. Jag har nog den allmänna
känslan, att man nu kommit i
det läget, att man har ansett sig så att
säga därtill nödd och tvungen, och i ett
sådant läge är det naturligtvis inte roligt
att veta, att det finns någonting
som heter folkpartiet, och då skiljer
man ut sig på det sätt som skett i högerns
reservation. Jag kan, herr talman,
inte förstå, varför vi ännu en gång
skola skriva om översynen, när Kungl.
Maj:t har tillmötesgått riksdagens framställning
och tillsatt denna skatteutredningskommitté.
Vi ha ju de sista veckorna
diskuterat skatterna så mycket
här, att det väl inte tjänar någonting
till att försöka övertyga varandra. Jag
tror inte, att jag kan övertyga någon
folkpartist, och ingen folkpartist kan
heller övertyga mig i dessa ting.

Vi ha ju — jag understryker det
ännu en gång — behandlat detta ärende
i bevillningsutskottet i gott samförstånd
och i samma goda anda som vanligt,
och det har inte i vår debatt, och jag
hoppas att det inte heller skall ske här
i kammaren, talats om dem som iiro
redskap för den ena eller andra uppfattningen
och som bara äro Kungl.
Maj:ts lydiga tjänare. Det kan ju hända,
att det även bland majoritetspartiets
folk finnes de som vid utskottsarbetet
tänka en liten smula själva, och om de
inte äro beredda att följa oppositionen,
så är det ju inte precis något fel, ty
det är väl inte alltid säkert, att oppositionen
heller har rätt eller sitter inne
med den absoluta sanningen. Jag tror
således, herr talman, att det är klokt
att låta den översyn som vi beslutat bli
verkställd. Den kanske kan komma
fram med förslag, som möjliggöra en i
alla avseenden rättvisare och, om den
skall fylla de ändamål som det här är
fråga om, mera praktisk linje än den
som föreslås i dag. Jag tror över huvud

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

109

taget, att om man vill komma till ett
annat resultat i själva avvecklingsspörsmålet
än att avveckla alla de 500
miljoner kronorna, så är det klokt att
undersöka detta i lugn och ro och inte
åstadkomma ett hastverk, varmed man
binder sig för framtiden.

Herr talman! Med anförande av dessa
synpunkter hemställer jag om bifall till
vad bevillningsutskottet i sitt betänkande
har föreslagit.

Herr BRANDT: Herr talman! De reservationer
som föreligga från de borgerliga
— de ha ju var sin — innebära,
att skatten skall uttagas under andra
halvåret av budgetåret 1949/50 med
90 c/c på grundbeloppet. Det säger ju
i själva verket inte så mycket.

Herr Sandberg sade i sitt anförande
att den skattelättnad som föreslås är
ganska liten. Jag kan delvis hålla med
honom om det. Men det är en sanning
med modifikation, ty om man ser efter
vad de borgerligas skatteförslag innebär,
så finner man, att det är fråga
om en ganska ringa skattelättnad för
de lägre inkomsttagarna. Den är inte
alls så stor som man gör gällande i
folkpartiets tidningar, där man mångdubblar
skattelättnaden för de lägre
inkomsttagarna. Sålunda är skattelättnaden
för en familj utan barn — man
måste även vid uträknande av statsskatten
ta hänsyn till om det finns barn
i familjen, trots att skatteavdraget för
barn vid statsbeskattningen är avskaffat,
därför att sådant avdrag finns kvar
vid den kommunala beskattningen, och
när man räknar ut den statliga skatten,
skall avdrag göras för kommunalskatt
— i ortsgrupp V med 4 000 kronors
inkomst 0 kronor, med 5 000 kronors
inkomst 15 kronor och med 7 000 kronors
inkomst 37 kronor. Men om vi gå
vidare kan jag inte hålla med herr
Sandberg. Den som har 50 000 kronors
inkomst får en skattelättnad av 1 400
kronor per år, och kommer man till

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

en inkomst av 200 000 kronor, blir
skattelättnaden över 9 000 kronor. Först
vid en inkomst av 11 500 kronor blir
skattelättnaden 100 kronor.

Detta är den faktiska innebörden av
de skattelättnader som föreslås av de
borgerliga partierna. Om man roar sig
med att se efter vad det blir för skattelättnad,
om man tar hänsyn till den
skattelättnad, som inkomsttagarna fingo
vid 1947 års skattereform, finner man,
att vid 4 000 kronors inkomst blir det
med den skattelättnad man då fick och
den som nu föreslås av de borgerliga
150 kronor för ensamstående och vid
5 000 kronors inkomst blir det 154 kronor.
De som ha 50 000 kronors inkomst
skulle enligt de borgerligas förslag få
en skattelättnad av 1 560 kronor. Om
hänsyn tages till den skatteökning dessa
inkomsttagare fingo 1947, innebär de
borgerligas förslag, att dessa inkomsttagare
trots denna skatteökning skulle
få en skattelättnad som med cirka 350
kronor överstiger skattelättnaden för inkomsttagare
med 4 000—5 000 kronors
inkomst. På motsvarande sätt beräknad
skattelättnad blir för dem som ha
100 000 kronors inkomst 2 200 och för
dem med 200 000 kronors inkomst
8 250 kronor större än för nämnda lägre
inkomsttagare.

Jag erinrar om att 1947 föreslog högern
en provisorisk skattelättnad på,
vill jag minnas, 200 kronor för makar
och 130 kronor för ensamstående. Den
var sålunda annorlunda beskaffad än
den nu föreslagna skattelättnaden, och
enligt min mening var den mera sympatisk,
tv den gav jo lika skattelättnad
hela viigen. Riksdagen fann av budgetära
skäl inte anledning anta detta
förslag, men det var ju en annan sak.
Enligt nu föreliggande reservationer
är det däremot faktiskt de större inkomsttagarna,
som få en väsentlig
lättnad.

Folkpartiet säger i sin reservation,
att en sänkning av den direkta skatten
skulle stimulera produktionen. Alla la -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

lare från borgerligt håll ha ju varit
och tryckt på att det måste vara en
mycket väsentlig sak att genomföra
en skattelättnad, om den också är bara
psykologisk, för att man därigenom
skall åstadkomma en högre produktion.
Hur kan nu detta, som folkpartiet tänkt
sig, åstadkommas genom vad som föreslås
i de borgerligas reservation? Det
förslaget innebär ju, att man ger 5—10
procent av de största inkomsttagarna
en skattelättnad på 1 000—10 000 kronor
och därutöver om året, medan det
stora flertalet inkomsttagare får nöja
sig med 10 eller 20 eller allra högst
30 kronors skattelättnad. Det tycks alltså
enligt de borgerligas åsikt vara förstnämnda
grupp av de största inkomsttagarna,
som äro de verkligt produktionsskapande
krafterna i detta samhälle.

Jag hade tidigare fått det intrycket
av den borgerliga propagandan, att
man betraktade även de stora arbetande
grupperna som mycket produktionsskapande.
I skattediskussionerna har
man sålunda på borgerligt håll talat om
det skattetänkande, som börjat växa
fram hos dessa grupper. Men när man
nu vill företaga en aktion för att stimulera
arbetsintensiteten och produktiviteten,
så kommer man med detta förslag,
som inte innebär någon skattelättnad
i egentlig mening för de stora massorna,
som verkligen betyda något i
produktionsapparaten. Denna skattelättnad
betyder med andra ord, att ett
litet fåtal av de största inkomsttagarna
får 32 miljoner kronor av dessa 65 miljoner
kronor, som man beräknat skattelättnaden
till, medan det övervägande
flertalet får dela den andra delen av
dessa 65 miljoner kronor.

SLU-bladet skrev för några veckor
sedan om folkpartiets förslag, att »folkpartiets
giv i skattefrågan innebär, att
partiet först och främst slår vakt om
fåtalet stora inkomsttagare, under det
att de många lägre blott få en allmosa
utan reell betydelse». Det är, skrev

SLU-bladet, »ett försök att slå mynt av
skattetrycket i partipolitiskt syfte».
Men det bryr sig herr Hedlund i Rådom
inte om, utan han yrkar också bifall
till folkpartiets förslag om en skattelättnad
efter den princip, som enligt
SLU-bladet betyder rena allmosan åt
de lägre inkomsttagarna. Jag föreställer
mig, att SLU-bladet menar, att bondeförbundet
därmed också är ute i
partipolitiskt syfte i denna skatteaktion.

•lag vill denna gång ställa samma
fråga som jag ställde 1947, formulerad
på följande sätt: Vilka är det som i
första hand skulle behöva en skattelättnad,
är det de som ha 4 000—7 000
kronors inkomst som äro de stora massorna
och som ha 400-1 000 kronor i
skatt, eller är det de som ha 30 000,
50 000 eller 100 000 kronors inkomst
och som, när skatten är betald, ändå ha
resp. 21 000, 31 000 och 52 000 kronor i
rent netto, alltså flera gånger om vad
de andra få leva på och även betala
skatt av? Jag tror att svaret ger sig
självt.

Det beklagliga är att kommunalskatterna
trycka de lägre inkomstgrupperna
mest. För dem som ha 4 000, 5 000
och 7 000 kronors inkomst utgör kommunalskatten
omkring resp. 80. 70 och
60 % av den totala skatten. Vi finna det
därför givetvis mycket angeläget, att
det blir en skattelättnad i fråga om
kommunalskatten. Finansministern har
ju tillsatt en kommitté för utredning av
såväl den kommunala som den statliga
skatten. Jag föreställer mig, att skall
man kunna åstadkomma någon skattelättnad
beträffande kommunalskatten,
får staten ingripa på ett eller annat sätt,
och det bör man ta hänsyn till, när
man diskuterar frågan om en sänkning
av den direkta statliga beskattningen.

Jag vill inte med detta säga. att jag
inte förstår, att man i alla situationer
inte kan resonera på det sättet att man
inte får tillåta en högre skattelättnad
för de större inkomsttagarna. Det för -

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

står jag gott och väl, att man inte kan
undvika, när man har en progressiv beskattning,
men frågan gäller, om man
nu i detta spända ekonomiska läge skall
företa en sänkning av skatten för just
de högre inkomsttagarna. Så länge kampen
mot inflationen pågår och en naturlig
balans i det ekonomiska livet inte
kunnat skapas, finns det ingen anledning
att företa denna provisoriska
sänkning för de största inkomsttagarna.
För de andra inkomsttagarna spelar
ju den nu föreslagna skattesänkningen
inte någon nämnvärd roll. För min del
kan jag, herr talman, inte komma ifrån
att detta utom det propagandistiska är
helt enkelt ett sätt att på politisk väg
företaga en väsentlig inkomsthöjning för
de större inkomsttagarna, bland vilka
man faktiskt får en inkomstökning på
10 000 kronor och däröver i de allra
högsta skikten, medan de lägre inkomsttagarna
få nöja sig med 6 kronor, som
jag sagt. Man skall inte bortse ifrån att
arbetarna ha sina blickar riktade på
detta och att de för sin del inte kunna
förstå, hur man på allvar kan reflektera
på att vidtaga en sådan skatteaktion,
när man befinner sig i det läget, att
man tillgripit lönestopp och inkomststopp
och har denna svåra ekonomiska
situation att bemästra.

Herr Ohlin sade förra onsdagen i
bensindebatten, att det fortfarande behövs
en kraftig överbalansering av
budgeten och att folkpartiet diirför icke
vidhöll sin 10-öreslinje, vilken de gått
på förra året, utan nu anslöt sig till
socialdemokraternas 27-öreslinje. Ja,
man fick t. o. in. nöjet att höra herr
Ohlin uppmana herr Hagberg i Malmö
att hålla på den kärvare linjen. Nu läser
jag i tidningarna, att herr Domö
varit nere i Karlstad och talat om att
»staten bör köra med lösa tömmar».
Den kärva linjen har högern tydligen
helt och hållet gått ifrån. Men den
verkliga anledningen till folkpartiets
ställning i bensinskattefrågan var naturligtvis
den, att man måste se till att

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

man fick pengar till den tänkta skattelättnaden
på (55 miljoner. Nu försöker
man, när detta icke gick, tala om att
överbalanseringen av budgeten blivit
större än man ursprungligen räknat
med, att det icke är nödvändigt med
så stor överbalansering och att det
därför borde kunna vara möjligt att
klara denna sak. Jag måste säga, att
verkligt festlig är den mening i folkpartiets
reservation, där det heter:
»Under förutsättning att under det närmaste
året en målmedveten politik bedrives
för återställande och befästande
av den samhällsekonomiska balansen,
bör man emellertid kunna räkna med
en betydligt mindre överbalansering av
driftbudgeten budgetåret 1950/51 än
för 1949/50.» Ja, vem är det som försöker
motarbeta all målmedveten politik
för att återställa och befästa den
samhällsekonomiska balansen? Icke behöver
väl folkpartiet skriva och påpeka
sådant i en reservation för socialdemokraterna.
Den socialdemokratiska
regeringen och det socialdemokratiska
partiet ha ju fått slåss mot samtliga
borgerliga partier allt vad tygen håller
för att det skall bli möjligt att klara
den ekonomiska balansen. Skulle det
bero på oss, lär det väl icke bli så stora
svårigheter.

■lag kan icke komma ifrån känslan,
att de borgerliga partierna icke önska
att man skall kunna klara denna ekonomiska
balans, och jag förstår gott anledningen.
De stå faktiskt med tomma
händer. De hade ju i valrörelsen intet
annat att bjuda väljarna än talet om
vanstyre och Krångel-Sverige. När de
nu se, att den ena ransoneringen och
obehagliga regleringen efter den andra
kan avskaffas, när det börjar skapas
ekonomisk balans, när alltså även de
rent negativa elementen ryckas ur händerna
på dem, kan jag gott förstå att
de bli litet bekymrade och söka andra
medel att klara propagandan. Då är
det tydligt alt de icke ha samma intresse
som vi alt man skall klara den

112

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

ekonomiska balansen. Uppenbarligen
komme detta, om vi misslyckades, att
bli en belastning för oss i en kommande
valrörelse.

Det är givetvis tacksamt ur propagandasynpunkt
att tala om skattesänkning.
Lägre skatter vilja alla ha. Men
anständigheten fordrar ju ändå, att
man samtidigt som man kräver skattelättnad
talar om, hur en sänkning av
skatterna skall kunna ske. Det går icke
att komma ifrån, att det först och
främst måste finnas ekonomiska och
statsfinansiella möjligheter till en skattesänkning.
Detta förutsatt att man
icke vill företaga skattesänkning för en
viss grupp på andras bekostnad. Detta
gjorde riksdagen faktiskt 1947, men det
skedde på det sättet att man sänkte
skatten för de lägre inkomsttagarna på
de större inkomsttagarnas och förmögenhetsägarnas
bekostnad. Så vitt jag
fattat motionen och de borgerligas reservation
rätt, är det nu tvärtom.

När det klagas på de höga skatterna,
bör man också observera statsutgifternas
utveckling. Jag vill, herr talman,
bara erinra om att utgifterna för försvaret
sedan år 1939 ökats med 550
miljoner, att statens ränteskuld är 225
miljoner högre än då och att de sociala
utgifterna äro 1 200 miljoner högre
än före kriget. Det är en utgiftsstegring
sedan 1939 på i runt tal 2 miljarder.
Vem fordrar i dag, att man skall
sänka utgifterna för försvaret? Vem
kan säga att vi skola kunna undgå att
betala ränta på statsskulden, som uppkom
på grund av underbalanseringen
under kriget? Vem säger att han vill
rucka på de sociala reformer, som vi
beslutat? Man har bundit sig för dessa
utgifter och måste se till att de täckas.

Om vi studera de borgerligas motionerande
i riksdagen — damerna och
herrarna ha ju här fått en redovisning
— finna vi att de borgerliga partiernas
ledamöter ha motionerat om utgifter
på cirka 125 miljoner kronor. Samtidigt
som de tala så vackert om skatte -

lättnader, yrka de i praktiken på statsutgifter
som försvåra en sådan politik.
Det är ungefär detsamma som när kommunisterna
säga: lönerna upp och priserna
ned. Samma taktik följa de borgerliga,
när de hävda att skatterna
skola sänkas, samtidigt som de medverka
till att statsutgifterna stiga. Detta
är, herr talman, icke något annat än
politiskt kotknackeri, såvitt jag förstår.

Regeringen har tillsatt en utredning
rörande såväl den kommunala som den
statliga skatten, och i samband därmed
kommer man att undersöka också statsutgifternas
utveckling och möjligheterna
att öka produktionen, alltså alla faktorer
som kunna vara av betydelse för
ett ställningstagande i skattefrågan. Vi
befinna oss fortfarande i ett svårbemästrat
ekonomiskt läge, som kräver
en hård överbalansering av budgeten
och ett inkomststopp för att vi skola
kunna klara oss fram till ekonomisk
balans. I ett sådant läge är det, herr
talman, endast propaganda att kräva
lägre skatter.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr SANDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag tycker nog att det är
en smula onödigt av herr Brandt att
taga i så som han gjorde, särskilt mot
bakgrunden av den lugna debatt som
här förekommit tidigare. När herr
Brandt nu vill göra gällande, att folkpartiet
med sin skattemotion kommer
med något slags politiskt kvacksalveri
ber jag att få protestera mot en sådan
beskyllning. Sådana beskyllningar få
stå för herr Brandts egen räkning. Den
som vill sakligt och opartiskt granska
vad som förekommit och vad vi föreslagit
måste finna, att dylika uttalanden
äro obefogade.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

113

Herr Brandt började med att anföra
en del exempel som visade, hur ringa
skattelättnaderna skulle bli för de lägre
inkomstgrupperna. Detta hade jag redan
i mitt anförande påpekat. Det
exempel herr Brandt först tog rörde
sig om en person i femte ortsgruppen
med en inkomst av 4 000 kronor — det
avsåg makar utan barn om jag fattade
honom rätt. Detta var ett fall med
ovanligt låg inkomst. De flestas inkomstnivå
ligger betydligt högre då vederbörande
har familj och befinner sig
i femte dyrortsgruppen.

Tiden medgiver icke att jag går närmare
in på exemplen. Jag vill bara erinra
om att det icke gärna är möjligt
att åstadkomma en skattelättnad på annat
sätt än det vi förordat. Vi ha följt
de anvisningar som gåvos av den kommitté,
vars betänkande låg till grund
för 1947 års beslut, och ha därför föreslagit
att man skall ändra på uttagningsprocenten.
Detta menade också
kommittén skulle kunna ske inom gränserna
110—90, och det är detta vi nu
föreslå med en sänkning till 90 procent.
Det ligger, som jag sade, i sakens
natur att skattelättnaden då blir större
för de större inkomsttagarna och mindre
eller ganska obetydlig för de små
inkomsttagarna tack vare den starka
progressiviteten i skatteskalan. Men
detta hindrar icke att det kan vara riktigt
att så sker, då det nämligen måste
anses vara så, att skatten i de högre
inkomstlägena med skäl kan betraktas
som alltför hög. Därmed vill jag emellertid
icke ha sagt, att det icke är önskvärt
att man lindrar skatterna även för
de mindre inkomsttagarna.

Bara ytterligare en sak. Herr Brandt
talade om överbalanseringen av budgeten
i detta sammanhang och citerade
ett par rader ur folkpartiets reservation,
där det heter: »Under förutsättning
att under det närmaste året en
målmedveten politik bedrives för återställande
och befästande av den samhällsekonomiska
balansen, bör man

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

emellertid kunna räkna med en betydligt
mindre överbalansering av driftbudgeten
budgetåret 1950/51 än för
1949/50.» Herr Brandt tyckte, att detta
var en mycket kostlig sats och gjorde
gällande, att folkpartiet skulle ha motarbetat
strävandena att befästa och
stärka den samhällsekonomiska balansen.
Detta påstående måste väl ändå
vara orimligt. Vi ha alltid för vår del
krävt åtgärder, som skulle främja en
utveckling till bättre balans, och vi ha
just för att icke riskera att skada den
samhällsekonomiska balansen icke gått
så långt som vi eljest hade önskat göra
genom att taga ett så djupt grepp i
överbalanseringen, som skulle ha behövts
för avskaffande nu av de extra
konsumtionsskatterna. Vi ha sannerligen
visat intresse av att det skapas
samhällsekonomisk balans.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Herr Brandt sökte
göra gällande, att det skulle föreligga
någon motsättning mellan bondeförbundets
riksdagsgrupp och partiets ungdomsorganisation
i skattefrågan. Ungdomsorganisationen
skulle vara intresserad
av sänkning av de indirekta och
riksdagsgruppen av de direkta skatterna.
Ingenting är mera felaktigt. Som
herr Brandt mycket väl vet, var det
riksdagsgruppens önskan, liksom det
varit ungdomsförbundets, att det skulle
kunna bli en skattesänkning i fråga om
bensinskatten. Att vi icke fingo vår
vilja igenom i det hänseendet berodde
på motståndet från herr Brandts parti.
När då den saken var ur världen för
detta året, återstod för oss en enda
möjlighet att nå fram till en skattesänkning,
nämligen att gå på linjen om
sänkning av uttagningsprocenten för
den statliga inkomstskatten.

Herr Brandt säger vidare, att det
icke iir någon som vill stå upp och föreslå
minskade försvarsulgifter, minskade
utgifter för folkpensionerna o. s. v.

8 — Andra kammarens protokoll t4!)■ Nr 22.

114

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

— det var en hel rad sådana saker
herr Brandt räknade upp — för att
därigenom åstadkomma en skattelättnad.
Men, herr Brandt, det är väl ingen
här som har velat finansiera skattelättnaden
genom dylika utgiftsminskningar?
Alla talare som ha gått på reservationslinjen
ha ju menat, att budgetöverskottet
skulle kunna användas
för detta ändamål. Under sådana förhållanden
måste man väl konstatera,
att herr Brandt försöker slå in öppna
dörrar.

Herr BRANDT (kort genmäle): Herr
talman! Till herr Sandberg vill jag
säga, att de siffror jag anförde för att
visa hur skattelättnaden skulle verka
icke kunna vederläggas. För en familj
med 4 000 kronors inkomst blir den 6
kronor, för en familj med 5 000 kronors
inkomst 15 kronor och för en familj
med 7 000 kronors inkomst 37 kronor.
Det är lätt att gå till statistiken
och konstatera, att det överväldigande
flertalet inkomsttagare ha under 5 000
kronors inkomst och att 63 procent
fortfarande ligga under 7 000-kronorsgränsen.
Det är därför absolut bevisat,
att förslaget skulle få de konsekvenser
jag nämnde.

Vad det politiska kotknackeriet beträffar
så vill jag säga, att när man
från de borgerligas sida både i tidningspressen
och på möten kritiserar
framför allt finansministern och talar
om att det är socialdemokraterna som
bedriva denna hårda skattepolitik,
samtidigt som man i riksdagen medverkar
till att det blir ökade statsutgifter,
kan detta väl icke betecknas som något
annat än politiskt kotknackeri.
Däremot har jag icke i det sammanhanget
talat om reservationen. Vad jag
vänt mig mot är metoden att tala på
ett sätt men i praktiken handla på ett
annat.

Herr Sandberg sade, att folkpartiet
icke motsatt sig att det skall skapas

ekonomisk balans. Men, herr Sandberg,
vad betyda då dessa aktioner att
t. ex. försöka genomdriva en devalvering
av den svenska kronan, när man
uppenbarligen vet, att en sådan innebär
prisstegring och att lönearbetarna
och statstjänarna säga, att de i så fall
icke komma att finna sig i lönestoppet,
att i dag diskutera ökade statsutgifter,
när man från fackföreningshåll
säger att dessa skulle äventyra den
ekonomiska balansen, att tala om hyreshöjning,
om räntestegring och slopande
av priskontrollen o. s. v.? Bland
Sveriges arbetare råder intet tvivel om
vart de borgerliga vilja komma och
det var också anledningen till att
350 000 nya röster mönstrade upp i valet
förra hösten. Säkerligen kommer
man att se till att det sker en annan
gång också. Men även om så skulle ske,
vilja vi icke att den samhällsekonomiska
utvecklingen tager en sådan riktning.
Därför måste vi till varje pris
söka övertyga herrarna om det oriktiga
i att stjälpa den förda politiken och
det oriktiga i det förslag som framlagts.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman
! Herr Sandberg har förklarat, varför
folkpartiet går in för en sänkning
av inkomstskatten för enskilda personer
med 10 procent redan under nästa
år. Jag skall därför icke uppehålla
mig vid dessa motiv utan i stället gå
in på några av de invändningar, som
från det socialdemokratiska partiets
sida rests mot detta vårt önskemål.

Utskottets ärade ordförande, herr
Adolv Olsson i Gävle, förvånade mig
då han sade, att budgetöverskottets
storlek inte spelar någon roll. Detta
yttrande står inte i samklang med vad
bevillningsutskottet har skrivit. Utskottet
skriver nämligen, att det inte
finner det tillrådligt att besluta en
sänkning av den direkta skatten och
därigenom minska detta budgetöverskott.

Fredagen den 27 maj 1949 cm.

Nr 22. 115

Då vi i förra veckan diskuterade
dessa problem, tillkännagåvo vi folkpartirepresentanter,
att vi icke kunde
gå med på en så kraftig åderlåtning av
budgetöverskottet som hela 190 miljoner
kronor, vilket vi skulle ha gjort,
om vi hade anslutit oss till förslaget
att under nästa budgetår ta bort den
extra bensinskatten. Samtidigt sade vi
emellertid, att vi voro beredda att vidhålla
vårt krav på sänkning av den direkta
skatten. Denna skulle nämligen
för nästa budgetår medföra en sänkning
av budgetöverskottet med endast
50 miljoner kronor. Vi försökte också
den gången anvisa en väg, på vilken
man i huvudsak skulle kunna täcka
denna minskning i statens inkomster.
Den vägen hette fri bensinhandel. Den
blev dock, som bekant, avvisad av
kammaren. Men om bensinransoneringen
slopas under loppet av nästa
budgetår, vilket ju är mycket tänkbart,
kommer detta givetvis att medföra ökade
inkomster till statskassan för det
budgetåret.

Här har förut i dag talats om att finansministern
i propositionen nr 181
beräknat överskottet för nästa budgetår
till 618 miljoner kronor. Så vitt jag
vet ansågo socialdemokraterna vid den
tidpunkten att detta var tillräckligt. I
varje fall fanns det ingenting som tydde
på att man inom bevillningsutskottet
var missbelåten med den summan.
När man sedan räknat upp det och
kommit upp till 670 miljoner kronor
skulle jag vilja fråga, om det inträffat
några särskilda, ekonomiska händelser
sedan propositionen framlades, som
göra, att man måste hålla på ett högre
budgetöverskott? Enligt mina beräkningar
skulle det erforderliga budgetöverskottet,
om folkpartiet här hade
fått igenom sina förslag — jag inräknar
då de 45 miljoner kronor som en
fri bensinhandel beräknas ge — stanna
vid 643,2 miljoner kronor, alltså bra
nära utskottets senaste beräkning. .lag
tror för min del inte alt man skulle

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

äventyra den samhällsekonomiska balansen
under nästa budgetår, om man
reducerade det beräknade budgetöverskottet
med 50 miljoner kronor. Jag
vill tillägga, att vi inom folkpartiet äro
motståndare till ett permanent budgetöverskott.
I varje fall anse vi att budgetöverskottet
för närvarande icke skall
vara större än vad situationen kräver.

Man har från socialdemokratiskt håll
i detta sammanhang påpekat, att om
man här följer folkpartiets linje, kommer
detta att verka på statens inkomster
också under budgetåret
1950/51. Den invändningen är givetvis
riktig. Det är alltid mycket svårt att
säga när ett konjunkturförlopp har
kommit till det läge, där man står inför
en vändpunkt. Det tycks dock vara
många som mena, att vi nu stå inför
en sådan vändning i konjunkturförloppet,
och jag tror att detta är en riktig
bedömning av läget. I varje fall tror
jag man kan göra gällande, att vi under
nästa budgetår skola komma in i
en period, som blir övergången från
högkonjunktur till mera normala tider.
Man kan räkna med att det under det
därpå följande budgetåret bör finnas
plats för den skattelättnad, som vi här
ha föreslagit. Det bör också föreligga
möjligheter att avsevärt reducera budgetöverskottet
och därmed lämna plats
för lättnader i den indirekta beskattningen.

Bevillningsutskottets ärade ordförande
underströk med skärpa, att man
först måste ompröva de indirekta skatterna
och den skärpning av dem som
skedde under fjolåret, innan man företar
en sänkning av den direkta skatten.
Här stå vi alltså inför ett avvägningsproblem.
Jag medger gärna, att de
skärpta bensin- och pappersskatterna
genom att verka prisfördyrande i viss
mån hämma produktionen. Men man
kan då fråga: Vilket påverkar produktionsviljan
mest, en sänkning av den
direkta skatten eller ett borttagande av
den extra bensinskatten? Då tror jag

116 Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

för min del att man måste svara, att
produktionsviljan stimuleras mest av
en sänkning av den direkta skatten.

Jag vill vidare säga, att den omständigheten
att man inte nu kan ta det
stora steget, när det gäller lättnader på
de indirekta skatternas område, icke
bör utgöra hinder för att man tar det
lilla steg som är möjligt och sänker
den direkta skatten så måttligt, som vi
här ha föreslagit. Jag finner att detta
kan göras redan nu. Om man härvidlag
avvaktar resultatet av skattekommitténs
arbete, så kommer denna skattelättnad
att ske först 1951. Vi anse
dock att den bör ske redan 1950.

Herr Brandt vände sig framför allt
emot att vårt skattelättnadsprogram är
sådant, att det endast medför mycket
obetydliga lättnader för de små inkomsttagarna.
Jag medger gärna att vi
här röra oss inom mycket snäva gränser.
Jag tror dock att en enskild person
med en årsinkomst på 5 000 kronor,
som får en skattelättnad på 34
kronor, hälsar denna lättnad med tillfredsställelse.
Det är av vikt att man
härvidlag inte underskattar de små
talen.

Vidare ligger det i sakens natur, att
när man ändrar uttagningsprocenten,
så blir förändringen liten för de mindre
och stor för de större inkomsttagarna.
Detta gäller såväl vid en sänkning
som, märk väl, vid en höjning av procenten.
När man resonerar som herr
Brandt gör, förefaller det mig som om
man underkänner den skatteskala, som
gjordes upp 1947 och som man då ville
ha just så rörlig och progressiv som
den blev.

I detta sammanhang ber jag att särskilt
få betona att bevillningsutskottet
då skrev på sådant sätt att det förefaller
mig som utskottet föreställde sig
att uttagningsprocenten kunde sättas
20 procent högre eller lägre än 100,
men att vid större förändringar skalorna
skulle omarbetas. Vi hålla oss
alltså i vårt förslag inom en snävare

marginal än den, som bevillningsutskottet
antydde i sitt betänkande 1947.
Detta tycker jag bör uppmärksammas,
när man här vänder sig emot den föreslagna
skattelättnaden.

Vidare har herr Sandberg redan i
början av denna debatt påpekat, att ett
skäl, som talar starkt för en skattelättnad,
är den skärpning av skatten, som
uppstått genom penningvärdets fall.

Till sist vill jag också uttrycka min
tillfredsställelse över att bondeförbundet
och slutligen också högern i denna
fråga slutit upp vid folkpartiets sida.
Vi vilja säkerligen alla här i kammaren
sträva mot skattesänkningar, men jag
finner det synnerligen önskvärt och
angeläget att riksdagen nu också i
handling visar denna vilja. Jag är
övertygad om att detta skulle vara till
gagn för vårt folks produktiva krafter
och därmed till fördel för oss alla.

Herr talman! Ur de synpunkter jag
här har anfört ber jag att få yrka bifall
till den reservation som har avgivits
av herr Petrén m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill till herr Kristensson
i Osby säga, att jag aldrig har påstått
att budgetöverskottet inte spelade
någon roll. Jag har sagt att det inte spelar
någon stor roll i förhållande till vad
det här gäller, ty nog torde de 500 miljonerna
vara intakta.

Sedan kan man ju i delta sammanhang
tala om vad som kan inträffa nästa
år, och om jag skulle försöka vara
optimist, kunde jag tänka mig, att om
vi få en verklig förändring i konjunkturen
och en markerad stabilitet, så borde
det inte vara omöjligt att nästa år
vidtaga en skatteminskning på 300 å
400 miljoner kronor. Det är inte säkert
att den skulle kunna ske på det sätt, som
herr Kristensson i Osby föreställer sig,
men det bör i alla händelser vara möjligt.

Jag delar den uppfattningen, att man

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22. 117

naturligtvis inte skall ha en stor överbalansering
om det icke är nödvändigt.
I vad vi kalla normala tider kan man
visserligen ha en överbalansering, men
inte av denna omfattning, 670 miljoner
kronor. Det har ingen människa tänkt
sig.

Sedan vill jag säga, att om vi icke i
fjol hade befunnit oss i ett svårt ekonomiskt
läge, hade ingen av de skatter,
som vi då genomförde, nu funnits. Den
saken böra vi komma ihåg. När detta
står klart, bör man också bli en smula
försiktigare, så att man inte, innan det
har omprövats om någon av dessa skatter
skall vara kvar, utgår från såsom
självfallet att så skall vara fallet.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! .lag vill till

herr Olsson i Gävle säga ytterligare en
sak. Om man sänker den direkta skatten,
såsom folkpartiet föreslagit, måste
man, som också ofta har framhållits,
dock räkna med att detta i viss mån påverkar
produktion och sparande. Det är
i dagens läge en faktor av stor betydelse
för den samhällsekonomiska balansen.
Detta bör vara ytterligare ett
skäl, som talar för att man nu bör taga
det steg på skattelättnadens väg, som vi
från folkpartiets sida ha föreslagit.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Herr Kristensson i Osby
säger, att vi nu böra ta det första steget
på skattelättnadernas väg, därför att vi
böra kunna få igen det i form av ökad
produktion och ökat sparande. Men när
vi fattade beslutet om skatteöversynen
sades det klart och tydligt ifrån, att alla
de skatter, som utgå till staten, skola ingå
i denna översyn: inkomstskatten,
den årliga förmögenhetsskatten, bolagsskatten
och kvarlåtenskapsskatten. Men
vad blir det för mening i översynen, om
man förfar på det sätt, som herr Kristensson
här har föreslagit? Då är den
alldeles onödig. Då hur man ju klart för

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

sig redan på förhand hur man vill ordna
det hela.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! Vi ha, herr Olsson
i Gävle, många gånger betonat, att
vi föreslagit denna skattelättnad som ett
provisorium. I det ligger, att vi i övrigt
avvakta det resultat som utredningen
kan komina med. Men om vi nu utan att
avvakta utredningen skola vidta en
skattelättnad, vilket vi önska, så ligger
det närmast till hands att ta den lättnad,
som uppstår genom att uttagningsprocenten
ändras. Det är ju den vanliga
justeringen av skatterna, som vi
bruka tillämpa vid budgetberäkningarna.

Herr BLADH: Herr talman! Jag tror
inte det tjänar mycket till att här tvista
om vilket eller vilka partier som vilja
sänka skatterna mest. Sänkta skatter
önska väl alla, och om något parti skall
och bör ha intresse av den saken, så är
det det socialdemokratiska partiet. När
vi här diskutera frågan om skattesänkningarna
skola vi också ha klart för
oss, att i detta partis intresse också ligger
att skapa ett starkt och väl utvecklat
näringsliv. Alla försök att misstänkliggöra
partiet äro dömda att misslyckas.

Om en sak tycks dock nära nog hela
riksdagen vara enig, nämligen den, att
vi böra överbalansera budgeten ganska
väsentligt, i varje fall i år. Majoritet har
som bekant vunnits för att vi nu skola
ta ut en del indirekta skatter. Det beslöto
vi redan i fjol. I samband därmed
beslöts det också och sades mycket tydligt
ifrån, att dessa indirekta skatter
skulle få slå igenom i priserna. I verkligheten
betyder detta, att det är den
stora massan av svenska folket som,
jämte näringslivets utövare, få betala
dem. De verka nämligen proportionellt
förminskande på konsumtionen av de
varor, som öro skattebelagda. Vi böra
vidare komma ihåg, att om riksdagen
i dag antar förslaget att ta ut endast 90

118 Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

procent, så bli utan tvivel de små inkomsttagarna
här i landet särskilt missgynnade.
Ett sådant beslut skulle leda
till att de mindre inkomsttagarna få en,
två, tre, fem eller kanske tio kronor i
skattelättnad. De stora inkomsttagarna
få däremot tusentals gånger mera. Detta
kan väl knappast, lierr Kristensson, vara
ett bra system, inte ens som provisorium.
Det är väl ingenting att rekommendera.
Att ett sådant förslag har kunnat
komma fram bottnar väl ytterst i
den tron, att själva slagordet skattesänkning
skulle ha en så stark verkan, |itt
människor i allmänhet icke skulle reflektera
så mycket över sänkningens
storlek eller över hur mycket eller litet
den skulle komma att betyda i reda
pengar.

Nu har det i den föreliggande motionen
framförts ett alternativt förslag, som
går ut på att man eventuellt skulle kunna
medge skattelättnad endast åt vissa
grupper, alltefter årsinkomst. Såvitt jag
kan se skulle detta dock medföra en
skärpning av den marginalskatt, som
alla klandra och alla vilja komma ifrån.
Den marginalskatten skulle vi då med
berått mod öka och skärpa. Det är förkastligt.

Slutligen skulle jag vilja fråga: Är det
så farligt att till en överbalansering av
budgeten använda de pengar, som komma
in på inte bara den proportionella
skatten utan också på de progressivt uttagna
skatterna? Enligt mitt förmenande
är den andel, som bestrides av de
proportionella skatterna, alltför stor.
Den trycker småfolket alltför hårt. Den
bör icke få förstoras ytterligare. Såvitt
jag kan se skulle den komma att utökas,
om vi bifölle det föreliggande förslaget
att uttaga 94 procent. Den synpunkten
har icke tillräckligt beaktats i folkpartimotionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bevillningsutskottets förslag.

Herr FAST: Herr talman! Man måste
nästan be om ursäkt för att man tar till

orda vid denna sena tidpunkt, men eftersom
jag har avstått från att deltaga i
debatten tidigare har jag nu begärt
ordet.

Jag vill här erinra om, att när vi
häromdagen diskuterade penningpolitiken,
så tycktes man vara tämligen överens
om att arbetet på att stabilisera vår
ekonomi måste fortsätta, även om vi nu
ha nått fram till en balans — som jag
dock skulle vilja beteckna som enbart
formell, eftersom den upprätthålles tack
vare samhälleliga regleringsåtgärder av
olika slag. Om dessa regleringar plötsligt
skulle upphöra att gälla, kan man
vara tämligen viss om att vi snart finge
börja om stabiliseringsarbetet på nytt,
och vi veta av erfarenhet vilken tid det
tar, innan verkningarna av sådana regleringsåtgärder
bli synliga.

Jag tror också man kan säga, att vi
ha varit överens om att budgetens överbalansering
intager en framskjuten plats
bland åtgärderna för ekonomisk stabilisering
och mot inflation. Det är ganska
självklart att ett ökat sparande, låt vara
i tvångssparandets form, måste ha en
stabiliserande inverkan, eftersom det
minskar efterfrågan på varor och därmed
åstadkommer "bättre balans mellan
tillgången på pengar och tillgången på
varor. Men trots att partierna i stora
drag varit överens om detta har det ändå
kunnat konstateras, hurusom på borgerligt
håll kraftiga ansatser gjorts inte
bara till att öka statsutgifterna utan också
till att minska statens inkomster. Jag
behöver bara erinra om försöken för
några dagar sedan att avskaffa en del
av de extra indirekta skatterna och det
förslag till sänkning av skatteprocenten,
varom de borgerliga partierna nu
tyckas vara eniga, även om motiveringen
härför är ganska skiftande.

Nu skall jag gärna erkänna, att det
givetvis inte finns något för överbalansering
av budgeten heligt tal, som måste
till för att verkningarna av densamma
skola bli de avsedda. Men som enkel
lekman på detta område resonerar jag

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

119

ungefär så här. Om budgetens överbalansering
är ett viktigt led i stabiliseringsarbetet,
så måste det vara till fördel
att överbalanseringen blir så stor
som möjligt. I varje fall är det fördelaktigare,
att man ökar än att man minskar
den summa, varmed budgeten överbalanseras.
Jag tycker detta är ett ganska
rimligt resonemang. Det innebär också,
alt om vi nu kunna ena oss om att en
tid framåt taga krafttag, så skulle vi så
mycket fortare kunna avskaffa åtminstone
flertalet av de mest tyngande regleringarna
på näringslivets område, liksom
vi kunnat göra på de flesta konsumtionsområdena.
Mot dessa strävanden
är väl inte heller någonting att invända,
tycker jag, ty man borde väl
vara överens om nödvändigheten av
krafttag, som jag sade, för att så snart
som möjligt kunna komma fram till ett
annat tillstånd än det i ett regleringssamhälle.
För närvarande är ju läget sådant,
att man bör avstå från att teckna
den ekonomiska utvecklingen vare sig
ute i världen eller inom vårt land. Vi
äro alla väl medvetna om att vi i hög
grad äro beroende av den ekonomiska
utveckling, som sker ute i världen. Vad
gäller att förutspå denna ekonomiska
utveckling, tror jag försiktigheten är en
dygd — det har den i regel alltid varit.

Innan man går till en sänkning av
skatteprocenten bör man enligt min mening
bilda sig en uppfattning på något
längre sikt om huruvida det allmännas
utgifter komma att öka eller minska under
de närmast kommände åren. Vid
detta bedömande bör man inte bara
räkna med statens utgifter utan också
med de kommunala utgifterna, ty dessa
måste ju även bestridas av skattebetalarna.
.lag bar vid en översyn av dessa
utgifter, som jag själv bar försökt göra,
kommit till den uppfattningen, att utgifterna
framför allt för landstingen och
för våra primärkommuner komma att
väsentligt öka. Men om så iir förhållandet,
manar det ju till stor försiktighet
jämväl från statens sida, när det är frå -

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

ga om att minska skatteintäkterna. Det
kan nu inte gärna vara god politik att
sänka utdebiteringsprocenten ett år och
sedan till ett annat år böja den. På den
punkten vill jag säga ett varningens ord
till dem, som tyckas ha den inställningen,
att de nu blivit försatta i ett tvångsläge.
De ville ha de indirekta extra skatterna
sänkta, men det lyckades inte. Då
inriktade de sig på att nu sänka den direkta
beskattningen. Jag vill fråga: Om
man först sänker den direkta beskattningen,
är det då inte sannolikt, att man
har lagt hinder i vägen för förverkligandet
av de viktigaste önskemålen och
att man kanske sedermera får lov att
avstå från att fullfölja linjen att avskaffa
dessa indirekta extra skatter?

När jag här har nämnt att de samhälleliga
utgifterna sannolikt i sin helhet
komma att stiga, har jag räknat
med både de automatiska utgiftsstegringarna
och den samhälleliga utgiftsökning,
som betingas av nödvändigheten
att ta vård om ett ökat antal åldringar
och av de beslut som fattats av
staten, kommuner och landsting men
ännu inte verkställts. Utvecklingen har
ju stoppats upp på skilda områden. Jag
kan nämna sådana ting som den slutna
och öppna sjukvården, utbyggnaden av
våra ålderdomshem och våra övriga
vårdhem. Jag tänker på sinnessjukvårdens
ofrånkomliga behov, på behovet
av utbyggande, förbättrande och underhåll
av vägväsendet, som nu bar blivit
eftersatt, på andra kommunikationsmedel,
som behöva förbättras.

Nu är det ju så att dessa engångskostnader
inte i och för sig äro så farliga
— de »avbetas» ju ganska snart, men de
föra med sig årliga driftskostnader av
betydande storlek. För några dagar sedan
gjorde jag en översyn över bur stora
anslag mitt eget landsting hade beslutat
i fråga om utbyggnader, som ännu
inte ens voro påbörjade. Dessa utgifter
uppgingo till i det närmaste 11 miljoner
kronor. Landstinget godtog i fjol en
utbyggnadsplan, som för de närmast lig -

120

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

gande åren för sjukvårdens vidkommande
betingar en kostnad, som omräknad
efter dagens prisläge skulle närma
sig ungefär 15 miljoner kronor. När
en sådan utbyggnad har skett medför
den självfallet väsentligt ökade årliga
kostnader. Man har ju inte heller på
detta område kunnat visa på några besparingsmöjligheter,
vare sig i fråga om
statens utgifter eller kommunernas.

Jag har velat erinra om detta förhållande
för att så långt det är möjligt klargöra
att vad som nu egentligen trycker
och kommer att trycka medborgarna är
inte de direkta statliga skatterna utan
de kommunala skatterna. Det är de primära
kommunala skatterna och landstingsskatterna
som äro verkligen tryckande
på de små och till och med på
de medelstora inkomsttagarna. Det är
inte tu tal om den saken.

Vi ha emellertid nu i kommmunerna
kommit i ett gynnsamt läge. När människorna
nu få sin skattsedel, få de den
uppfattningen, att det är staten som är
roffaren och tar ifrån dem en stor del
av deras inkomster. Att de kommunala
skatterna äro med på skattsedeln tänker
man inte så noga på till följd av
den omläggning till skatt vid källan som
har ägt rum. Men då de kommunala
skatterna onekligen äro mest tryckande
för de små inkomsttagarna, måste det
vara en angelägenhet av första ordningen
att nedbringa dem.

Jag framhöll redan i årets remissdebatt
behovet av en lindring i det kommunala
skattetrycket för dem som ha
de små inkomsterna. Det kan i detta
sammanhang erinras om att dessa skatter
icke uttagas efter proportionella
grunder, utan att den som har exempelvis
endast 3 000 kronor i inkomst betalar
per skattekrona precis lika mycket
som miljonären. Men man talar inte så
värst mycket om det kommunala skattetrycket
ifrån de borgerligas sida; man
tycker tydligen att denna fördelning är
godtagbar. Jag måste säga: den är i nuvarande
stund icke godtagbar. Men om

man skulle sänka t. ex. det skattefria
avdraget så väsentligt, att denna sänkning
finge verklig betydelse, är jag ändå
inte säker på, att det inte skulle finnas
kommuner, där man inte kunde klara
sig, emedan fördelningen av inkomsttagarna
där är sådan, att denna sänkning
inte betyder någon lättnad, utan man
där helt enkelt får ökad utdebitering
och minskat skattekronotal. Staten får
här träda hjälpande till, och det kommer
att röra sig om i och för sig ganska
betydande belopp. I dagens läge varken
vill eller kan jag ingå på hur detta
skulle vara möjligt att åstadkomma. Men
att staten på ett eller arinat sätt måste
inskrida härvidlag är jag tämligen övertygad
om.

Det har i debatten erinrats om —
jag vill endast understryka det.— att
en sänkning av skatteprocenten i fråga
om de statliga skatterna betyder litet
för de små inkomsttagarna men mycket
för de större inkomsttagarna. Nu säger
man att detta är ingenting annat än en
följd av att man följer skattetabellen
och ökar uttagningsprocenten, om det
behövs, och sänker den, om man har
möjligheter därtill. Ett sådant resonemang
kan man givetvis föra. Men, mina
damer och herrar, om man redan beslutat
sig för att göra en översyn av det
nuvarande skattesystemet i dess helhet
och tillsatt en särskild utredningskommitté
för ändamålet, då handlar
man, det måste jag säga, på ett helt
annat sätt än riksdagen brukar göra,
om man i det ''läget säger: nu göra vi
såsom ett provisorium en sänkning av
den direkta skatten och sedan får utredningskommittén
försöka att reda ut
den här saken. Man handlar inte på det
sättet, ty då har riksdagen bundit sig
för en längre eller kortare period. Det
kommer man inte gärna ifrån. Ett sådant
handlingssätt skulle vara synnerligen
olägligt för dem som i likhet med
mig hade den uppfattningen, att nät
riksdagen gick in för dessa extra indirekta
skatter, så var det under moti -

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

121

vering, att det var ofrånkomligt, emedan
den direkta skatten inte räckte till.
Ty i annat fall skulle vi aldrig ha varit
med om att genomföra sådana skatter
i den utsträckning som verkligen blev
fallet. Om det sedermera har visat sig
att överbalanseringen av budgeten blev
något tiotal miljoner kronor högre än
väntat, kan man väl inte hälsa detta
annat än med tillfredsställelse. Ty det
kommer ju endast att påskynda stabiliseringsarbetet
och skapa det läge som
man på den borgerliga sidan förklarar
sig vara så varm anhängare av.

Herr Brandt talade litet om den strama
linjen. Jag skall inte uppehålla mig
vid den. Jag vill emellertid i detta samband
berätta en liten episod, som jag
upplevde i en stad, där jag häromdagen
befann mig. Bäst som jag gick på gatan
fick jag höra ett förskräckligt liv och
undrade vad som stod på. Man körde
runt med stora bilar, från vilka man
tutade i högtalare. När jag kom närmare
såg jag att bilarna voro försedda med
stora skyltar, på vilka det stod: högern
kräver lägre skatter. Besök högerns
möte i kväll och kräv skattesänkning!
Jag gjorde då den reflexionen: tänk
ändå vad det kan kasta om! Det var
ändå detta parti som under valrörelsen
klandrade alla andra partier för att de
inte i tillräckligt hög grad biträdde en
kärvare linje. När man nu haft tillfälle
att under detta år skärskåda vad denna
kärvare linje innebar, måste man konstatera,
att det låg ingenting i detta
tal, som för all del kan vara tillåtet att
föra men som man innerst inne, att
döma av vad man visar genom sitt handlande,
inte hade någon mening med. Det
kan ändå vara bra att veta detta till
en annan valrörelse.

Herr talman! Jag skall med hänsyn
till den sena timmen nöja mig med det
anförda. Jag har som sagt den uppfattningen,
att om man nu säger att det här
är fråga om ett provisorium, så kommer
man i varje fall inte ifrån, att man
helt enkelt i större eller mindre grad

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

bundit utredningen och lagt hinder i
vägen för en snabbare avveckling av
de extra indirekta skatterna. Riksdagen
har ändå gjort den utfästelsen, att dessa
skatter snabbast möjligt skola inte bara
sänkas utan även helt avskaffas. Förespråkarna
för denna sänkning av uttagningsprocenten
ha vidare enligt mitt
förmenande bidragit till att hela stabiliseringsprocessen
kommer att fortskrida
saktare och att vi få behålla en hel
del regleringsåtgärder längre än vad vi
under andra betingelser skulle behöva
göra. Dessa betingelser äro att man håller
fast vid den strama linjen, söker
hålla statens och kommunernas utgifter
nere, söker att öka inkomsterna och
överbalansera budgeten för att på så
sätt nå en verklig samklang mellan å
ena sidan tillgången på varor och å
andra sidan tillgången på pengar.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Hellbacken och Hallberg.

Herr OHLIN: Herr förste vice talman!
Vi ha här i kammaren från både herr
Brandts och andra talares sida fått lyssna
till samma visa, som har spelats upp
i den socialdemokratiska pressen under
den senaste tiden ända sedan finansministern
höjde taktpinnen i sitt uppsalatal
för ett par månader sedan. Visan
går på den melodien, att genom den
av folkpartiet föreslagna skattesänkningen
komma de stora inkomsttagarna
att få en relativt större sänkning av
skatten än de mindre inkomsttagarna.
Gentemot detta har ju påpekats många
gånger — och jag hade verkligen väntat
mig att en man som herr Brandt
skulle taga upp denna synpunkt — att
det är finansministerns egen skatteskala,
som folkpartiet använder. Både
finansministern i egenskap av kommittéledamot
och bevillningsutskottet ha
ju, som herr Kristensson påpekade, betygat,
att de mena, att denna skatte -

122

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

skala bör vara användbar inom de angivna
gränserna.

Jag måste däremot säga att jag inte
är förvånad över att bevillningsutskottets
ärade ordförande till skillnad från
herr Brandt avstod från att använda
denna argumentering, som har förekommit
så mycket i den socialdemokratiska
pressen. Men talare som herr
Brandt och andra förstå icke hur folkpartiet
nu kan föreslå en tioprocentig
skattesänkning. Till herr Brandt skulle
jag vilja säga: Skulle inte herr Brandt
kunna fråga finansministern vad det
var för motiv som gjorde att han föreslog
en tioprocentig skattesänkning, i
jämförelse med sitt eget kommittéförslag
1946, av uttaget i propositionen
1947? När herr Brandt tycker att det
är så förfärligt obegripligt att sänka
skatten procentuellt, att han till och
med kallar det för politiskt kotknackeri,
så utnämner han ju därmed finansministern
själv till politisk kotknackare.
Menar verkligen herr Brandt, att detta
är ett bidrag till en allvarlig diskussion
i detta .spörsmål? Ja, det får han väl
göra upp med finansministern bland
andra.

Nu vill jag emellertid göra ett påpekande.
Till skillnad från finansministerns
förslag år 1947 innebär folkpartiförslaget
i år icke någon skattesänkning
för de stora förmögenlietsinnehavarna.
För dem gjorde nämligen finansministern
1947 en särskild betydande sänkning.
Jag skulle gärna vilja höra herr
Brandt utveckla det oförklarliga i den
tankegång, som måste ligga bakom finansministerns
förslag att ge en särskilt
stor skattesänkning åt de stora förmögenhetsinnehavarna.
Jag kanske för att
belysa detta får ta ett exempel, som
säger mer än långa kommentarer. Orh
en av de mest förmögna personerna här
i landet har 200 000 kronor i arbetsinkomst
och 800 000 kronor i inkomst
från förmögenhet — vi kunna antaga
att han får så mycket som 4 procent på
sitt kapital — skulle den mannen, om

finansministern hade stått för tanken i
sitt kommittéförslag, ha fått betala en
skatt inte på en miljon kronor som hans
inkomst är utan på 1 091 500 kronor om
jag har räknat rätt. Men finansministern
tyckte nog: det där är ganska mycket;
jag får allt lindra skattebördan för
denne välsituerade man; det räcker
med 800 000 kronor i skatt. På ett bräde
fick denne »skattekraftige» man en skattelättnad
på 291 500 kronor. När vi ha
hört herr Brandt i likhet med många
redaktörer i regeringspartiet utveckla
det oförklarliga i folkpartiets metod att
använda finansministerns egen skatteskala
i stort sett men dock icke ge någon
lättnad alls till de stora förmögenhetsinnehavarna,
måste man fråga: Vilken
vältalighet skulle inte herr Brandt
och dessa tidningsredaktörer kunna utveckla,
ifall de skulle förklara det för
dem fullständigt obegripliga i finansministerns
ståndpunkt 1947 att ge en
särskild stor lättnad just åt dessa mångmiljonärer? Det

enkla förhållandet är alltså —
det vill jag säga till herr Brandt — att
eftersom finansministern givit denna
grupp så stor lättnad, så ha vi i folkpartiet
inte f. n. ansett oss behöva föreslå
någon lättnad alls till denna grupp.
Tyvärr tycks herr Brandt inte ha märkt
detta. Annars skulle det ha besparat
honom många kommentarer. Hans yttrande
skulle i så fall, såvitt jag förstår,
fått ett helt annat tonfall, under förutsättning
att han nu har någon respekt
för fakta. Ett par gånger under hans
inlägg undrade man verkligen, om han
hade någon dylik respekt. Jag skall
strax återkomma härtill.

Det är klart, att om man skall diskutera
vilka motiv, som voro avgörande
1946 och 1947 för finansministern, så
skulle herr Brandt kanske kunna komma
underfund med att det finns andra
hänsyn att taga i skattefrågorna än att
bara fråga sig: var ligger majoriteten
av de röstande? Det finns nämligen
många andra hänsyn att taga beträf -

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

123

fande just de indirekta verkningarna av
beskattningen, vilket man inte bör glömma
bort i detta sammanhang.

Inom regeringspartiet har man sagt,
att folkpartiets skattesiinkningsförslag
ger de breda lagren så förfärligt litet
av skattesänkning. Gentemot detta vill
jag säga, att jag finner det märkvärdigt
att höra detta resonemang just i kväll
efter den debatt, som föregått denna.
Vi kunna som exempel taga en person
med 6 000 kronors inkomst. Han skulle
enligt vårt förslag få en skattesänkning
på 36 kronor. Detta belopp motsvarar
mer än den prishöjning om 3 öre per
liter mjölk, räknat med tre liter om
dagen, som vi tidigare diskuterat. Men
när man talade om en höjning av mjölkpriset,
då fingo vi höra från regeringspartiet,
att just denna prishöjning, även
om den föregåtts av prissänkningar på
ägg och potatis, skulle bringa stabiliseringspolitiken
i fara. När vi emellertid
nu föreslå för samma inkomstgrupp
en skattelättnad, som mer än täcker den
utgift, som höjningen av mjölkpriset
skulle medföra, då säger man, att denna
skattesänkning är så obetydlig, att den
inte är någonting att tala om. Det brukar
inte krävas så stor politisk konsekvens
från regeringspartiets sida i
den ekonomiska debattens tvistefrågor,
men man hade väl kunnat begära, att
socialdemokraterna i varje fall inte
samma dag skulle intaga två så oförenliga
ståndpunkter.

Det är klart, att om man vill sänka
en skatteprocent, så betyder detta, vilket
framhållits från olika håll, en större
reduktion för större inkomsttagare än
för mindre. En dylik sänkning av uttagningsprocenten
betyder även, att den
som inte betalar någon skatt till staten
får ingen reduktion alls. Men kan nu
detta obestridligen riktiga förhållande
vara ett motiv för att man inte någonsin
skall kunna sänka den direkta beskattningen
med ledning av en given
skatteskala? Om jag drar ut konsekvenserna
av herr Brandts och andras ar -

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

gumenteringar, kommer jag egentligen
till den slutsatsen, att eftersom de som
icke ha någon statlig skatt icke få någon
sänkning alls, så kan man inte .använda
den metod, som vi föreslå från folkpartiets
sida. Själva absurditeten i denna
slutsats torde visa hur felaktigt detta
resonemang är. Herrar Kristensson och
Sandberg jämte andra talare ha här berört
det faktum, att de indirekta verkningarna
av en väl avvägd skattesänkning
bidraga till att höja produktiviteten
på lång sikt, vilket i själva verket
är till nytta för de breda lagren, alltså
även för dem som inte betala någon
skatt.

För min del vill jag gå så långt, att
jag påstår, att man kan indela alla
skattedebatter i två kategorier. Först
och främst finns det den skattedebatt,
där man försöker låtsas som om de indirekta
verkningarna på produktionen
äro av intet intresse. Man resonerar om
skatterna, som om det bara gällde en
fördelningsfråga. Fn sådan skattedebatt
får enligt min mening en alltför stark
demagogisk bismak. Sedan ha vi den
skattedebatt, där man erkänner att vi
kommit upp i ett så högt skattetryck,
att spörsmålet är hur man skall kunna
få till stånd en skattepolitik, som på
lång sikt leder till ökad produktivitet,
vilket blir till nytta inte minst för de
breda lagren.

Att kommunalbeskattningen är mycket
tryckande, därom äro vi alla ense.
Herr Fast slog på den punkten in öppna
dörrar. Han har tydligen glömt bort
de uppfattningar i denna fråga, som
deklarerats bl. a. från vårt håll både
här i riksdagen och utanför riksdagen.
Finligt TT-referat ha vi exempelvis understrukit,
att vi äro ense om att kommunalbeskattningen
bör minskas genom
en höjning av de skattefria avdragen.
Vi anse inte alls, som herr Fast
försökt pådyvla oss, att det för närvarande
råder ett godtagbart tillstånd på
den punkten. Låt mig emellertid erinra
honom om att det på en hel del håll

124

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

ute i landet förekommit, att man just
från oppositionshåll föreslagit sänkningar
i kommunal- och landstingsskatten.
Men^ man har på en del håll ute i
kommunerna funnit, att det finns en
ganska liten förståelse härför från socialdemokratisk
sida.

Det väntas ju ett förslag om ändrade
bestämmelser för dessa skattefria avdrag
vid kommunalbeskattningen. Man
kan åtminstone hoppas, att detta förslag
skall komma till nästa år. Under
sådana förhållanden får man väl ge sig
till tåls till dess. Vi äro således tämligen
överens om att en förändring här bör
ske. Hur denna ändring sedan skall
konstrueras och vilka meningsskiljaktigheter,
som där kunnat göra sig gällande,
kunna vi ju vänta med att diskutera
till nästa år.

Jag vill här beröra en synpunkt, som
bevillningsutskottets ordförande enligt
min mening inte alls beaktade eller i
varje fall förbigick alltför lätt. Herr
Olsson i Gävle har vid några tillfällen
här tidigare givit uttryck åt den uppfattningen
— jag tror att även finansministern
gjort detta — att eftersom
intet parti 1947 föreslog en höjning av
de indirekta skatterna för att kunna
sänka den direkta beskattningen och
eftersom finansministern senare infört
nya indirekta skatter, så måste sänkningen
av denna nya indirekta beskattning
komma först på programmet. Detta
resonemang finner jag för min del vara
helt och hållet oriktigt. Det viktiga som
inträffat på sista tiden är nämligen
icke bara att vi infört dessa nya indirekta
skatter, utan att den fortgående
inflationen från 1946 och ända till nu
medfört en skärpning av den direkta beskattningens
tryck. Man kan naturligtvis
säga, att denna skärpning inträffat
ungefär samtidigt med att den indirekta
skattehöjningen kommit till. Det är
svårt att närmare precisera en tidpunkt
för skärpningen av den direkta skattens
tryck. Så mycket är emellertid
klart, att sedan beslutet fattades om den

direkta skatteskalans höjd, har inflationen
medfört betydande skärpningar.
Inflationstrycket har medfört, att nu
en större del än tidigare av en oförändrad
realinkomst går åt till att betala
skatt till staten.

Jag kan här som exempel nämna, att
en person, som har 8 000 kronor i inkomst,
skulle 1946 med ett skatteuttag
på 100 procent ha betalat 542 kronor.
Med nuvarande penningvärde måste den
personen ha 8 800 kronor i inkomst för
alt få samma realinkomst. Nu får han
betala 657 kronor i stället för 542 kronor.
Det torde således inte kunna bestridas,
att en ganska väsentlig skatteskärpning
ägt rum.

I så fall måste det väl bli en ganska
naturlig slutsats, att det är berättigat att
söka reducera eller borttaga den skärpning
av skattetrycket, som ägt rum genom
inflationen. Denna skärpning av
skattetrycket har därjämte inte bara den
egenskapen, att den ägt ruin stegvis under
dessa år, utan här gäller dessutom
att skärpningen av skattetrycket inte varit
från någon sida avsedd. Skärpningen
har med andra ord uppstått som ett
icke önskat resultat av inflationen. Nu
vet jag inte om möjligen herr Olsson i
Gävle eller finansministern anser, att
sådana skatteskärpningar, som komma
till stånd, inte genom att regeringen
eller bevillningsutskottet ökar skatterna
utan genom inflationen, skola anses ha
något större inre berättigande än sådana
skatteskärpningar, som föreslås av
regeringen och godkännas av bevillningsutskottet.
Enligt min uppfattning
vore det naturligt, att man bedömde
detta på det rakt motsatta sättet och att
således de skatteskärpningar, som komma
till stånd utan att någon önskat dem,
inte bedömdes ha den höga grad av rationalitet,
som de föreslagna genomtänkta
skatterna få förutsättas ha, samt
att man på grund därav i första rummet
bör söka att åtminstone i någon
mån rätta till de icke avsedda, irrationella
skatteskärpningarna. Så mycket är

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

125

under alla förhållanden klart, att det
resonemang, som herr Olsson i Gävle
— och jag tror tidigare även finansministern
— fört om att logiken skulle
kräva att de partier, som intogo en viss
ståndpunkt 1946 och 1947, nu skulle begära
att sänkningen av de indirekta
skatterna skall komma först, inte är
hållbart.

Beträffande överbalanseringen av
budgeten fick man, när man lyssnade
till herr Fast, det intrycket, att han menade
inte bara att ju mer man överbalanserade
budgeten desto säkrare kunde
man bryta denna överkonjunktur, utan
att ju större budgetöverskottet var desto
bättre. Så ansåg tydligen herr Fast.
Detta betyder också: ju högre skatter
desto bättre. Men det kan väl ändå inte
herr Fast mena? Vi måste väl göra
en viss avvägning mellan behovet av
överbalanseringen samt önskvärdheten
av att icke ha ett för hårt skattetryck.
Jag vill här betona, att vi för vår del
ha en långt mer kritisk och skeptisk
inställning än vad herr Fast tycks ha
till överbalanseringen, särskilt om man
bedömer den på lång sikt. Därför mena
vi, att det på längre sikt är möjligt att
höja det skattefria avdraget för kommunalbeskattningen
samt att sänka både de
indirekta och direkta skatterna till
staten.

Beträffande läget i år är, som herr
Kristensson här påpekat, folkpartiets
linje, om man tar hänsyn till alla våra
ändringsförslag, att budgetöverskottet
blir 643 miljoner kronor i stället för regeringens
670 miljoner. Icke desto mindre
drog sig inte herr Brandt för att
säga, att det är tydligt, att de borgerliga
partierna inte önskade att den samhällsekonomiska
balansen skulle återställas.
Medan högerpartiets linje, om jag därvid
tar hänsyn till alla högerns förslag,
medför ett budgetöverskott på 330 miljoner
kronor, dvs. ungefär hälften avregeringens
förslag, innebär folkpartiets
förslag en överbalansering, som
motsvarar ungefär 96 procent av rege -

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

ringsförslaget. Detta hindrar emellertid
inte en så fördomsfri man som herr
Brandt att sammanslå de borgerliga partierna
och hävda att de icke önska, att
den samhällsekonomiska balansen återställes.
Med saklig debatt ha sådana påståenden
intet att göra. Det är alldeles
uppenbart, att dylika försök att tillskriva
den andra sidan mindre acceptabla
motiv avslöja den som gör dem.

När det gäller den samhällsekonomiska
balansen — jag syftar här både
på den inre och yttre balansens återställande
— är det inte möjligt att med
sakskäl bestrida, att man från vårt håll
på ett tidigare stadium än regeringen
förde fram dessa spörsmål till allmän
debatt.

Herr talman! Jag skall sluta detta
mitt inlägg med att något ytterligare beröra
det anförande, som herr Olsson i
Gävle höll. Han sade i största allmänhet,
att man borde behandla dessa spörsmål
i lugn och ro. Jag förmodar, att han då
hade i tankarna den skatteutredning,
där han är ordförande. Jag tror emellertid,
att det ligger en fara i att överdriva
betydelsen av denna synpunkt, om
man nämligen använder den som ett argument
mot några som helst provisoriska
lättnader. Skattebetalarna kunna
knappast till fullo uppskatta, att man
inte gör provisoriska lättnader, så
snart sådana äro ekonomiskt möjliga.
Det torde inte kunna bestridas, att, som
jag här förut framhållit, de senaste
årens inflation medfört, att den direkta
beskattningens tryck skärpts väsentligt.
Under sådana förhållanden är det naturligt
att man i avvaktan på resultatet
av det arbete, som bevillningsutskottets
ordförande och de andra kommittéledamöterna
skola utföra i lugn och ro, vidtager
provisoriska skattelättnader. Denna
stora skatteutredning får ju sedan
tillfälle att komma med sina värdefulla
resultat, vilka därefter skola leda till
värdefulla och riktiga riksdagsbeslut.
Under sådana förhållanden anser jag,
att det inte föreligger något annat alter -

126 Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

nativ än det som föreslagits från folkpartiets
håll.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den reservation, som avgivits av
herr Petrén m. fl.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr BRANDT (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle egentligen gå upp i
talarstolen för jag ämnar göra en bekännelse
för kammaren. Jag har alltid
beundrat professor Ohlin. Han har
skänkt mig mycket nöje och mycken lärdom.
Jag har alltid försökt att noga lyssna
på vad han säger. Jag har för min
del läst en hel del nationalekonomi. Nu
kan man naturligtvis säga, att jag inte
förstår vad jag läser. Men jag tror mig
kunna påstå, att jag inte funnit någon
nationalekonom som på ett så enkelt,
radikalt och genialt sätt löser svåra ekonomiska
problem som Bertil Ohlin.

När jag ser och hör professor Ohlin,
tänker jag . faktiskt alltid på Frödings
dikt »Alkibiades». Om denne Alkibiades
skrev Fröding att han var »mer rik
och stolt än andra evpatrider». Fröding
låter honom slå sig för sitt bröst och
säga — och här både ser och hör jag
Bertil Ohlin:

»Du känner icke mig som gör på lek
vad grubblets gubbar under djuptänkt

allvar

med väldig kraftansträngning ej förmått.
»

Jag kanske behöver något ytterligare
förklara, varför jag hyser denna min
beundran för professor Ohlin. Jag skall
taga ett par exempel. När vi kämpade
som värst med köpkraftsöverskottet här
i landet, föreslog herr Ohlin slopande
av omsättningsskatten, och han skapade
därmed 500 miljoner kronor, som
gingo över i det svenska folkets händer.
I onsdags framhöll herr Ohlin nödvändigheten
av en kraftig överbalansering,
och detta skulle då ske genom att man

skulle slopa bensinransoneringen. Att
man därmed riskerade att förlora några
tiotal miljoner kronor i hårdvaluta, det
klarade herr Ohlin av på ett genialt sätt.
När nu riksdagen inte antog hans förslag,
övergår han här i dag till att kräva
skattelättnader på 65 miljoner kronor,
trots att han samtidigt säger, att
det fordras en kraftig överbalansering
av budgeten. Man måste väl under sådana
förhållanden konstatera, att det är
en mycket framstående politikers sätt
att arbeta och att man i rimlighetens
och rättvisans namn bör beundra honom.
Nu gjorde herr Ohlin mig verkligt
ledsen i alla fall, när han i onsdags
förklarade, att han begått ett misstag.
Detta erkände han ju till finansminister
Wigforss.

Om tiden det medger skall jag även
försöka att något replikera herr Ohlin.
Han sade, att det var finansministerns
skatteskala som jag kritiserade, och att
det var ändring av uttagningsprocenten
på den som jag kallat för politiskt kotknackeri.
Jag begär inte, att herr Ohlin
skall lyssna på mig. Men andra, som
kanske gjorde det, fingo klart för sig,
att jag inte kritiserade skatteskalan,
utan jag kritiserade vad som står att
läsa i folkpartipressen. I denna press
begär man skattelättnader, men i riksdagen
uppträder man med motioner,
som resultera i ökade utgifter för staten.
Detta är i stället sannerligen ett politiskt
kotknackeri.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Jag skall komma med en kort replik.

Herr Ohlin har'' förebrått oss för att
vi inte falla för varje löst förslag, som
framställes i landsting och kommuner
om sänkning av skatterna. Jag torde
känna förhållandena inom landstingen
bättre än herr Ohlin. Jag tror även, att
jag vet mer än han om svensk kommunalpolitik.
Under de senaste åren har
det varit en rörande enighet mellan

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

127

partierna om att man skall ha en väl
balanserad och stark budget. I mitt eget
landsting har det under flera år inte
förekommit några skattedebatter annat
än för några år sedan, då en enskild
man tog upp en diskussion härom. Herr
Ohlin tycks emellertid redan på förhand
ge sin välsignelse till sådana förslag,
och han anser tydligen det vara
efterföljansvärt att ansluta sig till ett
eller annat hugskott, som kommer från
hans parti. I svensk kommunalpolitik
taga vi emellertid inte hänsyn till några
hugskott utan endast till väl övertänkta
förslag.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara säga ett par
ord. — Herr Ohlin förebrådde finansministern
för denna 80 procent-spärr.
Det förhåller sig visserligen på det sättet,
att bestämmelserna ändrades 1947
efter fleråriga borgerliga motioner. Bestämmelserna
infördes emellertid 1942
eller 1943 av den då sittande samlingsregeringen.
I det fallet är nog finansministern
tämligen oskyldig. I varje fall
delar han ansvaret med många andra.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att svara på några
anmärkningar som riktats mot högerns
ståndpunkt i denna fråga.

Herr Fast menade, att det var inkonsekvent
av högern att förorda en sänkning
av den direkta skatten. Nej, herr
Fast, det är det verkligen inte. Om herr
Fast hade läst högerns valprogram, hade
han funnit, att däri ingick även kravet
på lättnader i den direkta beskattningen.
Vi betraktade en dylik skattelättnad
som en åtgärd i svfle att få till
stånd en stegring av arbetsamhet och
sparsamhet, vilket ju utgör eu lnivudförutsättning
för att vi skola kunna
komma fram till balans i samhällsekonomien.
Det är således följdriktigt, all
vi fasthålla vid detta önskemål om sänkningar
av den direkta skatten.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

Jag vill även säga några ord till bevillningsutskottets
högt ärade ordförande.
Herr Olsson i Gävle underströk överbalanseringens
betydelse. Vi veta alla,
att vi fästa olika vikt vid denna sak.
Men även herr Olsson i Gävle höll med
om att man här inte behöver binda sig
för en viss bestämd gräns för överbalanseringen.
I fjol då inflationstrycket
var starkare än nu, ansågs en överbalansering
på 539 miljoner kronor tillräcklig.
I år däremot, då inflationstrycket
bedöms vara mindre än under
föregående år, har man uppställt krav
på överbalansering av budgeten med
650 å 700 milj. kronor. Jag kan för min
del inte anse, att denna höjning av överbalanseringen
är motiverad.

Herr Olsson i Gävle ville, att vi skulle
vänta med skattesänkningar, till dess
att den påbörjade översynen av skattesystemet
hunnit leda till förslag om erforderliga,
samordnade skattelättnader.
Men, herr Olsson i Gävle, det bästa behöver
väl inte vara det godas fiende?
Herr Olsson ville att vi skulle komma
fram till ett mer genomtänkt skattesänkningsförslag.
Jag har här delvis
blivit förekommen av herr Ohlin. Jag
vill emellertid tillägga, att det kan väl
ändå inte betecknas som otillräckligt
genomtänkt att förorda en sänkning av
uttagningsprocenten i det skattesystem,
som majoriteten för endast två år sedan
genomdrivit. Man behöver väl inte
därigenom på något sätt föregripa den
tillsatta skatteutredningens arbete. Meningen
med en varierande uttagningsprocent
är ju just att möjliggöra en anpassning
av skatteuttaget efter skiftande
behov.

Av flera socialdemokratiska talare har
starkt framhållits, att en sänkning av
uttagningsprocenten skulle medföra att
skattesänkningen blir mindre för de
lägre inkomsttagarna än för de större.
Detta är obestridligt. Så länge man fastliåller
vid en progressiv beskattning —
och det göra vi vid ändå alla — lär man
inte kunna undgå dessa följder av en

128 Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

sänkning av uttagningsprocenten. Men
skall progressiviteten bara gälla, då det
är fråga om höjningar i beskattningen
och inte när det är fråga om sänkningar? Då

man på socialdemokratiskt håll
starkt trycker på att den nti ifrågasatta
skattelättnaden växer med inkomsten,
måste man därav närmast draga den
slutsatsen, att det skattesystem, som
skulle kunna godtagas av majoriteten,
innefattar en ännu starkare progressivitet
och en ännu mer skärpt marginalskatt
än nu gällande skattesystem. Om
detta är avsikten, tycker jag det vore
av värde att få denna avsikt klart redovisad
så snart som möjligt. En dylik
avsikt skulle medföra en utveckling,
som är rakt motsatt vad som i den aktuella
skattedebatten ansetts önskvärt
inom skilda meningsriktningar och från
ganska skilda utgångspunkter.

Hur befogad denna ståndpunkt i frågan
om skattelättnader är, har belysts
på en mångfald olika sätt. Jag vill bara
som ett exempel peka på att minst 60
procent av alla skattebetalare till staten
ha en marginalskatt av lägst 23 procent.
Nog förefaller det mig som om en sådan
beskattning måste verka återhållande
på arbetsamheten och lusten att förtjäna
extra.

Jag tror att det är nödvändigt att ge
människorna en känsla av att skatterna
inte bara kunna stiga utan att de även
kunna sjunka. Under det budgetår, som
nu löper, beräknas skattebetalarna komma
att i preliminär skatt betala 1 900
miljoner kronor. I denna summa ingår
hela nettobeloppet av den kvarskatt,
som utdebiterades i december förra året
med avdrag för 100 miljoner kronor,
som i stället skall betalas i början av
nästa budgetår. I detta belopp ingår
även ett engångsbelopp av s. k. skatt på
inkomstökning med 100 miljoner kronor.
Under nästa budgetår beräknas, att
skattebetalarna skola inbetala 2 200 miljoner
kronor. Den ökade belastningen
på skattebetalarna i form av direkt skatt

skulle således utgöra 300 miljoner kronor
utan att skattesatserna ha höjts.

Herr Olsson i Gävle ville att vi skulle
behandla de direkta och indirekta skatterna
i ett sammanhang. Men detta kan
väl ändå knappast anföras som ett argument
mot den skattelättnad, som nu föreslås.
Om man bortser från automobilskattemedlen
och de extra konsumtionsskatterna,
vilkas speciella karaktär
vi alla äro överens om, utgöra de direkta
skatterna 64 procent och de indirekta
skatterna endast 36 procent av den
samlade skattebördan. En sänkning av
uttagningsprocenten med 10 enheter
skulle icke förskjuta skattebördan från
direkta till indirekta skatter med mer
än 2 procent. Fördelningssiffrorna i
procent mellan direkt och indirekt beskattning
skulle i så fall bli 62 respektive
38.

Herr talman! Jag har med dessa ord
bara velat ge en kort motivering för
min anslutning till den av herr Wehtje
m. fl. avgivna reservationen. Jag hemställer
om bifall till denna reservation.

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Jag skall endast med några ord
beröra motiveringen för vår ståndpunkt
i denna fråga.

Riksdagen har ju praktiskt taget beslutat
om den storlek överbalanseringen
av budgeten bör ha för det instundande
budgetåret 1949/50. Denna storlek
fastställdes, då riksdagen häromdagen
beslutade bibehålla de i fjol införda
skärpta konsumtionsskatterna
även under budgetåret 1949/50. Majoriteten
ansåg, att inga nedskärningar
kunde ske av dessa skatter och att man
ej heller kunde slopa dem, enär en
överbalansering av budgeten borde ske
med det belopp dessa skatter beräknades
väsentligen komma att ge, ca 670
miljoner kronor.

Det har starkt betonats, att dessa
skärpta konsumtionsskatter äro av tillfällig
karaktär. Frågan om deras slo -

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

129

pande kommer säkerligen i förgrunden
redan nästa år. Regeringen har av
riksdagen fått i uppdrag att verkställa
en allmän översyn av hela komplexet
av skatter. Denna utredning har ju redan
trätt i arbete, och resultatet av
densamma har beräknats delvis föreligga
redan i början av 1950.

Under sådana förhållanden torde
det kunna betraktas som en gest i den
politiska propagandans tjänst att från
de borgerliga partiernas representanter
här i riksdagen komma med krav
om att nu taga ut de statliga skatterna
å inkomst och förmögenhet m. m. efter
90 procent å grundbeloppet i stället för
nuvarande 100 procent.

Enligt beräkningarna skulle detta
skatteuttag till 90 procent av grundbeloppet
innebära en sänkning av dessa
skatter med 60—65 miljoner kronor
under budgetåret 1949/50. Enligt förordningen
den 26 juli 1947 kunna dessa
90 procent tillämpas på preliminärskatten
endast under senare halvåret
av budgetåret, men då är också första
halvåret av budgetåret 1950/51 fastlåst
vid ett sådant beslut. För ett helt beskattningsår
betyder sänkningen 120—
130 miljoner kronor.

Skatteintäkterna, såväl direkta som
indirekta, beräknas för budgetåret
1949/50 till 4 500 miljoner kronor. Utgifterna
å denna inkomsttitel utgöras
av utbetalning av kommunalskattemedel
med 1 900 miljoner kronor. Till
detta kommer restitution av preliminärskatt
med drygt 150 miljoner kronor
samt omföringar av pensionsavgifter,
olycksfallsförsäkringsavgifter,
skogsvårdsavgift^- m. in. till ett belopp
av ca 160 miljoner kronor. Utgifterna
å inkomsttiteln »Preliminärskatt å inkomst-
och förmögenhet in. in.» skulle
bli drygt 2 200 miljoner kronor. Den
behållna skatten för staten skulle bli
2 300 miljoner kronor. Detta nedräknar
departementschefen till 2 200 miljoner
kronor, då han synes förutsätta,
att kvarstående skatt kommer att över -

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

skjutas med 100 miljoner kronor till
budgetåret 1950/51. Det är nu detta belopp
å 2 200 miljoner kronor, som de
borgerliga partiernas representanter
och reservanterna vilja pruta ned med
50 miljoner kronor till 2 150 miljoner
kronor genom att föreslå skatteuttaget
efter 90 procent.

Att bibehålla dessa extra konsumtionsskatter
å ca 500 miljoner kronor
och att innan skatteatredningen kommit
med sitt betänkande söka sänka
inkomst- och förmögenhetsskatten
m. in., alltså de direkta statsskatterna,
med 60—65 miljoner kronor under
budgetåret 1949/50 kan inte vara riktigt.

Herr Ohlin talade för en stund sedan
om demagogisk bismak. Herr Olsson
i Gävle m. fl. använde häromdagen
i en replik till herr Ståhl uttrycket
»det glada Värmland». Jag undrar, om
det inte finns anledning att i dag tala
om det glada folkpartiets skattepolitik.

Folkpartiets reservation är ett uttryck
för denna glada skattepolitik.
Häromdagen godkände folkpartisterna
de 27 örena på den skärpta bensinskatten.
Folkpartiet förordade därvid bensinransoneringens
slopande. Den ökade
förbrukningen av bensin och de
därigenom ökade bensinskatterna skulle
utgöra kompensation för en sänkning
av skatteuttaget med 10 procent
på de direkta skatterna. Nu föreligger
reservationen för ett skatteuttag på
90 procent. Skulle folkpartiets riksdagsgrupp
fullfölja sin linje med att
i huvudvoteringen nedlägga sina röster,
därest deras reservation skulle bli
utslagen, så skulle i fråga om deras
skattelinje detta liksom vara pricken
över i.

Kommunisterna ha aktivt medverkat
till den senaste statsskattereformen. Vi
anse, att procenttalet för skatteuttaget
fortfarande bör vara 100 och att de
skärpta konsunitionsskatterna först
böra slopas, innan sänkning av de direkta
skatterna kan komma i fråga.

9- Andra kammarens protokoll 1.94.9. Nr 22.

130

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 era.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Jag
känner att jag nästan bör be kammaren
om ursäkt för att vid denna timme
fortsätta debatten. Men då det riktats
nästan direkta frågor till mig på vissa
punkter, skall jag be att få beröra ett
par saker, som det är lättare för mig
att förklara än för dem som själva inte
varit med om den tidigare skatteutvecklingen.
Jag skall först söka på
några minuter förklara, varför regeringen
inte anser det vara möjligt att
följa de borgerliga reservanterna i deras
önskan om en omedelbar sänkning
av skatteprocenten.

Det första skälet är, att vi inom regeringen
i nuvarande läge inte anse
det vara tillrådligt att minska på den
överbalansering, som vi fortfarande
inte finna vara för stor. Men om det
vore möjligt att minska på denna överbalansering
och när detta blir möjligt,
veta vi att det är konsumtionsskatterna
som först skola sänkas. När vi sedan
komma fram till den punkt, då
man kan överväga att även sänka inkomstskatterna,
mena vi att både den
statliga och den kommunala inkomstskatten
skola betraktas som en enhet i
form av direkt skatt, där man således
inte kan bestämma sig för en ändring
i det ena avseendet utan att ha en föreställning
om vad som skall ske i det
andra.

Till dessa tre huvudskäl för regeringens
ståndpunkt skall jag be att här
få lämna några kommentarer. — Jag
tror, att man fått en alldeles felaktig
syn på överbalanseringen, när man,
som skett här i diskussionen, talar om
det ena eller andra av dessa tal som
det enda riktiga. Man säger, att regeringen
först räknade fram över 700
miljoner kronor såsom en lämplig

överbalansering men att vi sedan kommo
till det resultatet, att det inte blev
mer än något över 600 miljoner kronor
och att vi då fingo acceptera den summan.
Sedan visade det sig på nytt, efter
en minskning av utgifterna och
med vissa nya inkomstberäkningar, att
vi kunde komma upp till en överbalansering
på 670 miljoner kronor. I anledning
härav bär man från oppositionens
sida ansett sig kunna draga den
slutsatsen, att det inte är så viktigt, om
det blir 50 eller 100 miljoner kronor
i överbalansering. Detta resonemang
vore riktigt, om regeringen hade kunnat
avväga överbalanseringen efter vad
man skulle kunna kalla objektiva grunder.
Man skulle med andra ord ha
sagt, att så och så mycket behöva vi i
investeringar och så och så mycket
kunna vi räkna med att det privata
sparandet utgör. Om sparandet sedan
skall räcka till investeringarna, måste
överbalanseringen bli så och så stor.
Nu vet var och en att möjligheter att
göra sådana exakta beräkningar ha vi
icke här i vårt land. Jag misstänker,
att man knappast har dem i något annat
land heller. Därför få vi handla
på känn. Vi ha även handlat på känn
så till vida att vi sagt, att vi i nuvarande
läge måste få så stor överbalansering
som möjligt, dock utan att för
närvarande gripa till den alltid tveksamma
åtgärden med ytterligare skattehöjningar.
Detta är själva kärnpunkten
i regeringens ståndpunktstagande.
Så mycket pengar som vi kunna få ut
i överbalansering med redan utgående
skatter anse vi att man måste få
in till staten. Men innan vi taga det
steget att vi, sedan vi höjde skatterna
förra året, vidtaga en ytterligare höjning
därav, skall man ha ännu klarare
tecken på att denna överbalansering är
alldeles otillräcklig. Sådana tecken ha
vi inte nu. Jag hoppas, att ledamöterna
av denna kammare liksom alla förnuftiga
människor förstå, att det föreligger
en skillnad mellan att säga, att

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

131

vi skola taga ut så mycket som det
finns möjlighet till med nuvarande
skatter, och att säga att vi skola höja
skatterna.

Om man utgår från de diskussioner
om det nuvarande ekonomiska läget,
som föras inte bara i vårt land utan
även i andra länder, tror jag nog att
det skulle verka ganska överraskande,
därest man i vårt land redan nu började
försöka gå skattesänkningsvägen,
samtidigt med att vi för de andra länder,
som samverka i den europeiska
återuppbyggnadsplanen, försöka förklara
hur vi med våra åtgärder nu synas
ha lyckats komma i balans i förhållande
till de inflationsdrivande
krafterna. Inte ens i USA, där man
har tydliga tecken på en stagnation
och kanske även en begynnande deflation
— i Europa ha vi ännu inte fått
några tecken härpå — har man vågat
sig på skattesänkningar. I USA talar
man tvärtom fortfarande om nödvändigheten
att kanske höja skatterna,
visserligen inte för en överbalansering
men för en balansering.

Var och en vet, att om vi sänka uttagningsprocenten
med 10 procent så
medför detta under ett budgetår en inkomstminskning
inte med 50 eller 65
miljoner kronor utan med ca 140 miljoner
kronor. Om vi nu i vårt land
i detta ögonblick ha möjlighet att använda
dessa 140 miljoner kronor, är
det då klokare att låta den summan
disponeras av enskilda, som uppenbarligen
komma att använda en väsentlig
del av dessa pengar till konsumtion,
än att låta staten använda dem för en
ytterligare utvidgning av den investeringsverksamhet,
som ju alla veta ändå
hålles i det allra knappaste laget? Är
det inte klokare att säga, att om vi ha
råd till något mera, så må det väl i
främsta rummet vara till att öka investeringsverksamheten.

.lag tror således, att det föreligger
tillriickliga skäl att säga, att för ögonblicket
är tiden inte inne att besluta

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

den här föreslagna sänkningen av skatterna.
Om det läge, som man här talat
om, skulle inträffa — jag tror att särskilt
herr Hedlund i Rådom var inne
härpå — kanske fortare än vi tänkt
oss, då ha vi möjlighet att på ett snabbare
sätt sänka skatterna än när det
blir fråga om att använda inkomstskatten.
Vi kunna nämligen, vilket bevillningsutskottet
erinrat om, taga bort
pappersskatten ganska smärtfritt, och
ingenting hindrar oss i ett sådant läge
att redan under det kommande budgetåret,
om det verkligen visar sig
önskvärt, taga bort även den extra
höjning på bensinskatten, som genomfördes
1948. Med vad jag nu sagt menar
jag emellertid inte, att man för
ögonblicket har anledning att minska
på budgetöverskottet. Men om det vore
möjligt att göra detta, kommer man
tillbaka till den punkt, som berörts här
i kväll så många gånger, nämligen vilka
skatter som i så fall först skola sänkas.
Bevillningsutskottets ordförande
och även herr Fast ha med stor skärpa
uttalat, att de extraordinära skatter,
som genomfördes år 1948, äro de som
i främsta rummet böra ifrågakomma.
Gentemot detta har anförts, särskilt nu
senast av herr Ohlin, att det inte är
ett avgörande argument, att vi genom
dessa nya skatter från år 1948 ha fått
en annan fördelning av skattetrycket
än 1947, då den nya skatteskalan för
den direkta skatten antogs. Det har inträffat
andra förändringar, särskilt genom
att penningvärdet har försämrats.
Det har inträtt en höjning av levnadskostnaderna
med 10 procent, men samtidigt
ha också inkomsterna blivit högre
— vi få väl anta, att de ha stigit i
minst samma grad. Diirigenom har
skatteprocenten blivit högre, fastän
levnadsstandarden inte bär förändrats.

Hur man skall väga dessa ting mot
varandra är inte lätt att säga, men jag
tror herr Ohlin alldeles glömmer, att
denna höjning av inkomsterna i pengar
utan en motsvarande höjning av den

132 Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

reala levnadsstandarden har lett till att
många människor med små inkomster
först genom denna skattehöjning ha
kommit över det skattefria minimum.
De ha på så sätt fått betala först kommunalskatt
och sedan kanske också inkomstskatt.
Man kan nu ställa den frågan,
om det för deras del är den riktiga
vägen att företa den föreslagna
sänkningen av inkomstskatten med 10
procent, om man på något sätt vill ge
dem kompensation för skatteskärpningen.
Först när man har gjort en sådan
undersökning, kan man svara på frågan,
om en förändring av hela skattetrycket
har inträtt, som bör föranleda
vissa ändringar av olika skatter.

Herr Ohlin nämnde som exempel en
man som haft 8 000 kronor i inkomst
och som nu skulle behöva 8 800 för att
ha samma reala inkomst. Jag satt då
och tänkte på hur det är för en man,
som har haft 4 000 och som nu behöver
4 400 för att behålla sin reala inkomst.
Jag tror att han i ren statsskatt skulle
få en ökning från 60 till 90 kronor.
Fastän han inte har kunnat öka sin
levnadsstandard, har han alltså fått 30
kronor mera i statsskatt. Om skatteuttaget
skall minskas med 10 procent, får
han 9 kronors sänkning av inkomstskatten.
Är det då inte skäl att överväga,
om man inte kan kompensera
honom på annat sätt än genom en
sänkning av inkomstskatten med 10
procent?

Men det väsentliga i deras invändning,
som ha sagt, att de extra skatterna
skola försvinna först, förskriver sig
såvitt jag förstår till vad jag skulle vilja
kalla ett löfte, som riksdagen har
givit. Jag har själv många gånger varit
med att tala om tillfälliga skatter.
Jag vet inte hur många gånger man
har sagt, då det varit tal om att höja
en skatt, att det skulle vara en övergående
skärpning. Det senaste exemplet
på detta är som vi alla minnas
värnskatten — utvecklingen har visat,
att den inte kunde bli en övergående

skatt, utan den fick inarbetas i skatteskalorna.
Om det är någon som tror,
att detta bara beror på att regimen under
de senaste 20 åren bär varit något
egendomlig för vårt land, vill jag erinra
om att samma utveckling har skett
i alla länder med stigande kultur och
stigande krav från medborgarna på åtgärder
från det allmännas sida. En sådan
höjning av beskattningen är alltså
regel.

När vi tidigare ha inarbetat de tillfälliga
skatterna i skattesystemet ha vi
alltid gjort det efter moget övervägande.
Vi ha gjort en utredning som visat,
att statens utgifter ha stigit på sådant
sätt, att vi inte längre kunnat reda
oss utan dessa skatter, och så har man
gjort en ny avvägning. Även de, som
inte vilja erkänna det argumentet, att
vi ha lovat att dessa krisskatter skola
försvinna först, kunna inte undgå att
böja sig för det argumentet, att vi, innan
vi avstå från att uppfylla detta
löfte, måste göra en översyn av hela
skattesystemet och se efter, hur vi bäst
kunna avväga skatterna i det nya läge,
som har inträtt på grund av höjningen
av statsutgifterna.

Det kan sålunda enligt min mening
inte vara riktigt att avskriva dessa löften,
innan en sådan översyn har gjorts.
Men om en översyn skall göras och vi
skulle komma till det resultatet, vilket
jag hoppas, att man bör ta bort åtminstone
den väsentliga delen av de
nya konsumtionsskatterna och dessutom
företa en sänkning av den direkta
skatten, då är det såvitt jag förstår inte
möjligt att från varandra isolera statsskatten
och kommunalskatten. Medborgarna
känna inte, att vi ha två skilda
skatteformer. För dem är den skatt de få
på debetsedeln och som dras av på deras
lön en enhetlig skatt. Det kan icke vara
rimligt att ta det steget att i nuvarande
läge sänka inkomstskatten med en summa
av 140 miljoner kronor på ett år.
Man måste fråga sig, om lättnaden bör
läggas på den statliga inkomstskatten

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

133

eller på kommunalskatten eller om den
på något sätt skall fördelas mellan
dessa.

I detta läge tror jag visst inte att
jag kan övertyga någon om att det är
riktigare att sänka kommunalskatten
mera, utan var och en får handla efter
sin övertygelse om vilken som är den
riktigaste skatteavvägningen, men det
är inte utan betydelse att man ser efter,
hur en sänkning av statsskatten verkar.

Herr Hjalmarson nämnde, att denna
fråga gäller 60 procent av alla skattebetalare.
Det är riktigt att det är 60
procent av de över 3 miljoner skattebetalarna,
således omkring 2 miljoner,
som det är tal om. De ungefär 2 miljoner
skattebetalare, som jag vid ett tidigare
tillfälle nämnde, torde enligt en
grov överslagsberäkning betala ungefär
180 miljoner kronor i skatt till staten.
Sänker man statsskatten med 10 procent,
få dessa 2 miljoner skattebetalare
en sänkning med 18 miljoner kronor.
Det finns vidare 5 400 personer, som
tillsammans betala 185 miljoner kronor
i skatt. En sänkning av skatten med 10
procent skulle ge dem 18,5 miljoner,
alltså den skulle ge de 5 400 lika mycket
som de 2 miljonerna.

Jag kan ta ett annat exempel. 82 000
inkomsttagare, 2,5 procent av samtliga,
skulle av hela denna samlade skattesänkning
på 140 miljoner få 38 procent,
och de återstående 97,5 procenten skulle
få dela på 62 procent.

•lag har gjort ännu en liten beräkning.
7 procent av skattebetalarna,
225 000, skulle få litet över hälften, medan
däremot 93 procent, omkring 3
miljoner, skulle få litet mindre än hälften
av hela skattesänkningen.

Nu kan man säga, att detta sammanhänger
med inkomstfördelningen i landet
och att vi inte kunna ändra den i
en hastig vändning, men nog är det
skäl att fråga, om vi ha råd att sänka
den direkta statsskatten på ett år med
140 miljoner. Tro ändå inte kammarens
ledamöter, att det skulle vara nyttigare

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

att lägga den sänkningen på låt mig
säga kommunalskatten? Det har här
sagts, att man inte skall underskatta de
små sänkningarna. Det har påpekats,
att en man som har 6 000 kronors inkomst
skulle få en skattelättnad på, om
jag inte minns fel, 34 kronor — jag
förmodar han är ogift; om han är gift
och utan barn, får han en skattesänkning
på 21 kronor. Jag föraktar visst
inte 21 kronor. Jag har själv sagt många
gånger, att den skattesänkning vi genomförde
1947 var mycket måttlig även
för den stora mängden av inkomsttagare,
men kammarens ledamöter kanske
minnas, hur stor den sänkningen
var. För den som inte hade mer än 10
kronors inkomstskatt kunde den inte
vara större än 10 kronor, och för den,
vars hela inkomstskatt var 75 kronor,
kunde den inte vara större än 75 kronor,
men det fanns de, som fingo en
skattesänkning på 150 eller 175 kronor.

Detta var den måttliga skattesänkning,
som genomfördes 1947. I jämförelse
med den är den föreslagna sänkningen
med 10 procent, även om den
för personer med 6 000 kronors inkomst
kan innebära en skattelättnad på 21 och
34 kronor, ganska liten. Om man däremot
skulle fördela 140 miljoner på
kommunalskatten, är det inte omöjligt
att man skulle kunna få en sänkning
på kanske 60, 70 och 80 kronor — jag
vågar inte nämna någon exakt siffra.
Detta är vad man har att välja på.

Kärnpunkten i herr Ohlins anförande
var väl att vi, när vi tala om hur
litet den lilla inkomsttagaren får och
luir mycket den stora inkomsttagaren
får av en skattesänkning, glömma att
vi inte bara kunna ta hänsyn till vad
som kan synas önskvärt med tanke på
bärkraften. Men gör man inte det även
på det borgerliga hållet? Man brukar
säga, att skattesänkningen skall främja
företagsamhet och sparsamhet. Nu är
det ju alldeles uppenbart, att sparsamheten
skulle främjas mycket mera, om
man lade skattelindringen på bolagen

134

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

1 stället för på enskilda, ty då skulle
praktiskt taget allting bli sparat, medan
man inte vet, hur mycket av de
140 miljonerna som skulle sparas, om
de lades i de enskildas händer. Är det
då inte tydligt att alla de borgerliga
partier, som nu kräva en sänkning av
de enskildas inkomstskatt i stället för
av bolagens, låta det argumentet väga
fjäderlätt, att sparandet skulle ökas,
om sänkningen lades på bolagsskatten?
Jag har inte hört någon här tala om
en sänkning av bolagsskatten som ett
alternativ till sänkningen av de enskildas
skatt. Skola vi inte vara uppriktiga
och säga, att vi, när allt kommer
till kritan, ta stor hänsyn till vad
vi anse önskvärt för den enskilde och
att det är den hänsynen som har fått
överväga? Men en sänkning av skatten
för ett i förhållande till den stora
mängden mycket litet antal skattebetalare
skulle leda till, som man säger,
ökad företagsamhet. Det är ingen som
tror, att en sänkning för de mindre inkomsttagarna
skulle leda till ökad flit
hos dem. Man tänker sig naturligtvis,
att om exempelvis företagare skulle få
en skattesänkning på 500, 1 000 eller

2 000 kronor, bli de uppmuntrade och
sätta med större mod i gång att främja
den svenska produktionen. Den som
tror att en skattesänkning har en sådan
verkan bör naturligtvis följa reservanterna.
Jag är övertygad om att
det lönar sig mycket litet att försöka
komma till någon enighet på dessa
punkter. Herr Sandberg sade ett sant
ord: Det gäller den psykologiska effekten.
Och jag vill säga detsamma. Det
gäller den psykologiska effekten. Om
man vill vinna en viss psykologisk
effekt, d. v. s. om man vill till den
stora mängden av de svenska medborgarna
säga: Nu tro vi ögonblicket vara
inne att skapa en lättnad i er beskattning,
på vad sätt tro ni då att man
framkallar den största villigheten att
göra ökade insatser, den största känslan
av att nu skola vi gemensamt för -

söka ta nya tag för att främja den
svenska produktionen och det svenska
välståndet? Tro ni verkligen att det
ute bland folkets breda lager verkar
mera gynnsamt om man säger: Den ene
får en femma, den andre en tia, den
tredje får 20 kronor, den fjärde 40,
den femte 500, den sjätte 1 000 kronor
och upp till 5 000 och 10 000 kronor
— tro ni verkligen att detta ger en
bättre psykologisk effekt än om vi i
stället säga: Nu ha vi låt mig säga 150
miljoner, som vi kunna lätta skatterna
med för alla och vi skola se till att vi
använda summan på det sätt, som gagnar
medborgarna bäst? Tro ni inte ändå
att de flesta människor skulle känna
sig mera uppmuntrade av statsmakternas
handlingar om de märkte, att denna
skattelättnad fördelades bland människorna
på ett något annorlunda sätt än
det, som från de borgerliga partiernas
sida här föreslås?

Jag skulle tro att det förslag som här
föreligger är upplysande i vissa hänseenden.
Vi ha i många fall märkt att
skillnaden i ståndpunkter inte alltid är
så stor, som man i stridens hetta gärna
givit intryck av. I många fall ha uppfattningarna
närmat sig varandra. Vi
veta, att vi ha gemensamma mål, vi veta
att vi alla sitta i samma båt, som det
brukar heta. Jag skulle därför tro att
det finns förutsättningar för ett gemensamt
arbete. Men var gång man kommer
fram till en sådan skiljelinje som här
märkes, var gång man kommer fram
till en punkt, där intressena uppenbarligen
stå emot varandra och där det
gäller att välja emellan att se fördelen
av att gagna det stora flertalet och fördelen
av att gagna mindretalet, så
märker man att den skiljelinjen existerar.
Jag säger inte detta i någon kritisk
bemärkelse, utan jag tror att de som
rösta för lättnader för de större inkomsttagarna
göra detta i den uppriktiga
övertygelsen, att detta är till gagn
inte bara för mindretalet utan också
för det stora flertalet. Men kvar står att

Nr 22.

135

Fredagen den 27 maj 1949 em.

då märker man att det trots allt är socialdemokratien,
som får föra talan för
det stora flertalet, hur mycket man än
ifrån den andra sidan säger, att man
talar för halva svenska folket. Det är
inte halva svenska folket som har intresse
av den skattesänkning, som man
ifrån borgerligt håll här föreslår. I detta
fall är det arbetarrörelsen och socialdemokratien,
som föra de breda lagrens
talan och jag är övertygad om att det
kommer att visa sig även i fortsättningen,
att det blir socialdemokratien
som på detta sätt får föra de breda
lagrens talan.

Det finns inte någon möjlighet att
övertyga varandra. Men man skulle i
alla händelser kunna komma så långt
att man erkänner, att innan man vill
binda sig fast vid den ena eller andra
linjen i fråga om skattesänkning, skall
man först ha en överblick både över
hur dessa skattesänkningar verka i fråga
om de enskilda medborgarnas levnadsstandard
och hur de kunna tänkas
verka i fråga om produktivitet, företagsamhet
och sparsamhet. Det avgörande
argumentet för att avvisa det förslag,
som nu väckes från borgerligt håll, är
att en sådan översyn ännu icke är
gjord, att det ännu inte är möjligt att
på saklig grundval ta ståndpunkt till
avvägningen. Och så länge detta inte är
möjligt, är det inte —■ som herr Fast
yttrade — i överensstämmelse med den
svenska riksdagens traditioner att ta ett
steg, som måste prejudicera det fortsatta
arbetet.

Tv det skall ingen dölja för sig: Ha
vi sänkt skatten med de tio enheterna,
då ha vi därigenom låst fast denna
skattehöjd för vissa delar av befolkningen.
Man skall inte tro — hur mycket
man än kallar det för ett provisorium
— att man kan ta tillhaka en sådan
skattesänkning. Man kommer helt
enkelt i det läget, att det antal miljoner
som här gå till en skattelättnad, som
man kanske senare skall anse onödig,
kommer att hindra oss att göra den

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

skattesänkning, vilken vi efter moget
övervägande skulle anse vara mera
riktig.

Under sådana förhållanden förefaller
det, herr talman, som om det funnes de
starkaste skälen för att •— trots allt tal
om det önskvärda i en omedelbar skattesänkning
— rösta för majoritetens
förslag.

Herr TALMANNEN: Innan jag lämnar
ordet till herr Ohlin vill jag säga, att
om inte debatten avslutas inom några
minuter så komma vi att åtskiljas och
fortsätta klockan 11 i morgon.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag skall
inte ta upp någon lång debatt med finansministern,
jag skall bara göra ett
par korta påpekanden.

Först vill jag säga till bevillningsutskottets
ordförande att om jag skulle
ha missförstått betänkandet av 1946 i
fråga om spärregeln, som där inte behandlades,
är det i alla fall obestridligt,
att den samlade verkan av att uttagningsprocenten
ändrades från 110 till
100 plus ändringen av spärregeln genom
att kommunalskatten togs in under
densamma, betydde en relativt större
skattelättnad för de största förmögenhetshavarna
än den som från folkpartiets
sida är föreslagen i dag och vilken
för de största förmögenlietshavarna är
ingen alls. Jag tror att om man håller
detta i minnet, komma åtskilliga av de
resonemang som förts i debatten att
behöva modifieras.

Till finansministern vill jag säga att
den inflation som ägt rum innebär en
skatteskärpning — vilket finansministern
nu medgav ■— vilken det är lika
angeläget att modifiera nedåt som de
indirekta skattehöjningar, vilka man
har lovat skola stå mycket högt upp på
programmet när vi kunna sänka skatten.
Finansministern talade om ett
»löfte» att dessa skattesänkningar skola
genomföras snarast möjligt. Ja, jag är
väl medveten om det, men å andra

13G

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

sidan finns de! skatteskärpningar, som
man inte kunnat lova att man skall vara
snar att ta bort igen, ty man har aldrig
velat dessa skatteskärpningar. Jag undrar
om inte den omständigheten, att
man beslöt sig för de indirekta skatteskärpningarna
men icke beslöt sådana
skatteskärpningar, som kommit vår vilja
förutan genom inflationen, ändå
måste anses innebära en mycket stark
motivering för att modifiera denna senare,
direkta beskattning. Det är klart
att den kommunala skattelindringen
också är ytterst angelägen, och det är
därför endast mot denna bakgrund och
inte minst med hänsyn till vår uppfattning
rörande ett stort budgetöverskott
på lång sikt, som man inom folkpartiet
intagit den ståndpunkt till bevillningsutskottets
förslag, som vi gjort.

När jag hör finansministern tala om
att det är märkvärdigt, att man inte
inom oppositionen föreslår en sänkning
av bolagsbeskattningen, vilket uppenbarligen
skulle öka sparandet, så är det
som om jag kunde urskilja en liten ton
av besvikelse över att inte oppositionen
föreslog en sänkt bolagsbeskattning.
Jag föreställer mig också, att den vältalighet
herr Brand! utvecklade i dag
är ringa mot vad han skulle ha varit
i stånd att prestera, om man från oppositionen
hade föreslagit sänkt bolagsskatt.
Jag vill erinra finansministern,
som nu ivrar för att bolagen skola spara,
att hans uttalande i fråga om valutaproblemet
i onsdags innebar en politik,
som måste medföra en mycket
långtgående reduktion av bolagens vinster
och därmed av deras sparande. De!
är uppenbart att man i olika lägen kan
ta många olika slag av hänsyn.

Det som gör att jag för min del —
jag anser att även bolagsbeskattningen
är för hög — bär satt en sänkning av
den direkta inkomstbeskattningen för
enskilda i främsta rummet är att jag
tror, att om man inte har en rimlig
sådan beskattning, kan man inte i längden
uppehålla ett näringsliv som är

byggt på enskild äganderätt, enskilt
initiativ och enskild företagsamhet. Det
är min bestämda uppfattning att finansministern
och många av hans meningsfränder,
som ha en annan inställning
än vi på den punkten, tänka som de
göra härvidlag därför att de äro mindre
känsliga för behovet av att behålla ett
näringsliv, byggt på enskild äganderätt
och enskild företagsamhet. Om man
sympatiserar med de mer kollektivistiska
formerna för ekonomisk verksamhet,
är det klart att man kommer att
ta lättare på de skador, som kunna
uppstå genom en för hård beskattning
av enskilda.

Jag tror det är detta som skiljer oss
åt. Det är inte så som finansministern
utan tvivel ärligt och uppriktigt menade,
då han i slutet av sitt anförande
framhöll att det här gäller olika syn
på frågan om det är den eller den gruppens
intressen, som skola anses viktigast.
Det är tvärtom så att med den
syn vi ha på beskattningens sammanhang
med ett på enskild äganderätt och
enskilt initiativ uppbyggt näringsliv,
måste vi komma till en annan slutsats
än finansministern gör, men alls inte
därför att han ser problemet ur de
breda lagrens synpunkt, medan vi skulle
se dessa spörsmål ur något privilegierat
fåtals synpunkt. Finansministern säger,
att varje gång man kommer fram till en
sådan skiljelinje som den som här föreligger,
måste envar ställa sig frågan,
om man vill gagna det stora flertalet
eller om man skall gagna mindretalet.
Jag kan då inte underlåta att upprepa,
att det dock här är fråga om en tilllämpning
av den av finansministern
själv föreslagna skatteskalan. År 1947
underströk även bevillningsutskottet att
man kunde tänka sig en svängning inom
dessa gränser. Om någon då sagt att
även om de indirekta skatterna skulle
bli något högre än nu, kunna vi i alla
fall tillämpa denna skala, ja, då skulle
detta inneburit just den ståndpunkt finansministern
nu vände sig emot. Men

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

137

jag tror knappast att han då skulle ha
vunnit stor förståelse för sin kritik.

Jag har det intrycket att alldeles samma
anförande som finansministern hållit
i dag skulle han ha kunnat hålla, om
skatteuttaget varit 110 procent och om
vi på vårt håll föreslagit en sänkning
till 100 procent. Vi äro ense om att ett
sådant resonemang i det läget icke
skulle ha varit berättigat. Enligt vår
mening är det heller icke berättigat i
dagens läge.

Det är till sist en fråga om psykologi,
som finansministern också sade, om
hur man genom en sänkning av skatten
på detta område kan få en psykologisk
reaktion som är fördelaktig, som på
lång sikt leder till en höjning av produktionen
och därigenom på lång sikt
förbättrar läget för hela folket. Där står
mening mot mening. Jag är överens med
finansministern om att vi kunna inte
övertyga varandra. Vi ha bara att ta
konsekvenserna av vår uppfattning. Jag
hälsar för min del med stor tillfredsställelse
att finansministern på detta
sätt — som jag för min del alltid uppskattat
honom för — har visat vilja
att förstå, att man på vårt håll kan bedöma
verkningarna på annat sätt än
han själv gör. Och vi ha på vårt håll
samma respekt för den uppfattning,
som finansministern här så vältaligt
företräder, även om vi inte kunna
dela den.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Petrén m. fl.
avgivna reservationen; 3:o) bifall till
den av herrar Niklasson och Andersson
i Dunker avgivna reservationen; samt
4:o) bifall till den av herr Wehtje m. fl.
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sandberg begärde emellertid
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontra 10—

Andra kammarens protokoll 1949.

Bevillningarna för budgetåret 1949/50.

propositionen ånyo upptog de tre återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskades
likväl votering av herr Hjalmarson,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
i den votering, som sålunda
skulle anställas för bestämmande av
kontraproposition i huvudvoteringen,
antagits den under 4:o) angivna propositionen,
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets förevarande
betänkande nr 47 antager den reservation,
som avgivits av herr Petrén m. fl.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Wehtje m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit bifall till den av herr Petrén
in. fl. avgivna reservationen.

I överensstämmelse härmed blev nu
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 47,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 22.

138

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Bevillnir.garna för budgetåret 1949/50.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Petrén m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Sandberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 113 ja och 83 nej, varjämte
18 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 289, angående val av fullmäktige
i riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank;

nr 299, angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret samt suppleanter för
fullmäktige i samma kontor; och

nr 310, angående val av två ledamöter
i styrelsen över riksdagsbiblioteket
och suppleanter för dem;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

290, för herr Carl Petrus Valdemar
Gränebo att vara fullmäktig i riksbanken; nr

291, för herr John Helmer Bergvall
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 292, för herr Olof Andersson att
vara fullmäktig i riksbanken;

nr 293, för herr Gunnar Hedlund att
vara suppleant för riksdagens fullmäktige
i riksbanken;

nr 294, för herr Waldemar Svensson
att vara suppleant för riksdagens fullmäktige
i riksbanken;

nr 295, för herr Sven Patrik Svensson
att vara suppleant för riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 296, för herr Ragnar Valdemar
Persson att vara suppleant för riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 297, för herr Otto Ragnar Sundén
att vara suppleant för riksdagens fullmäktige
i riksbanken;

nr 298, för herr Karl Emil Ahlkvist
att vara suppleant för riksdagens fullmäktige
i riksbanken;

nr 300, för herr Anders Emanuel örne
att vara ordförande i riksgäldskontoret;

nr 301, för herr Erik Rudolf Hagberg
alt vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 302, för herr Karl Artur Ryberg
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 303, för herr Anders Sven Hedqvist
att vara suppleant för ordföranden i
riksgäldskontoret;

nr 304, för herr Gustaf Emanuel Birke
att vara suppleant för fullmäktige i
riksgäldskontoret;

nr 305, för herr Gustav Hjalmar
Svensson att vara suppleant för fullmäktige
i riksgäldskontoret;

nr 306, för herr Per Sigurd Lindholm
att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret; nr

307, för herr Anselm Konrad Gillström
att vara suppleant för fullmäktige
i riksgäldskontoret;

nr 308, för herr Gustaf Filip Natan
Kristensson att vara suppleant för fullmäktige
i riksgäldskontoret;

nr 309, för herr Gustaf Valdemar
Nilsson att vara suppleant för fullmäktige
i riksgäldskontoret;

nr 311, för herr Åke Ernst Vilhelm
Holmbäck att vara ledamot i styrelsen
över riksdagsbiblioteket;

nr 312, för herr Frans Ferdinand Severin
att vara ledamot i styrelsen över
riksdagsbiblioteket;

nr 313, för herr Bror Adam Nilsson
att vara suppleant för en av riksdagen
utsedd ledamot i riksdagsbibliotekets
styrelse; och

Nr 22. 139

Fredagen den 27 maj 1949 em.

nr 314, för herr Elis Wilhelm Håstad
att vara suppleant för en av riksdagen
utsedd ledamot i riksdagsbibliotekets
styrelse.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

från första lagutskottet:

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i strafflagen; samt

från jordbruksutskottet:

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till lindring
i mindre bemedlades kostnader för
djursjukvård jämte i ämnet väckta motioner; nr

330, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk;

nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, såvitt angår jordbruksärenden; nr

332, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till statens

forskningskommitté för lantmannabyggnader
under budgetåret 1949/50;

nr 333, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition i fråga om Sveriges anslutning
till Förenta Nationernas livsmedels-
och jordbruksorganisation;

nr 334, i anledning av väckta motioner
angående anslag till stationerande
av bevakningsfartyg för sillfisket vid
Island;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till veterinärinrättningen
i Skara m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 336, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade grunder
för bekämpande av hönstvfus m. m.;
och

nr 337, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.12 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.