1949 ANDRA KAMMAREN Nr 21 (Riksdagens protokoll 1949:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949 ANDRA KAMMAREN Nr 21

25 maj.

Debatter m. m.

Onsdagen den 25 maj.

Fortsatt giltighet av valutalagen m. m.........

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.......

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga........

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 25 maj.

Bankoutskottets memorial nr 29, ang. pension åt assistenten hos riksdagens
revisorer K. J. Hedberg........................... 3

Statsutskottets memorial nr 147, ang. vissa anslag under elfte huvudtiteln
(inrikesdep.)..................................... 3

Bankoutskottets utlåtande nr 43, ang. förslag till lag om fortsatt

giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350), m. m....... 6

— nr 44, ang. förslag till lag om fortsatt tillämpning av lager, den
20 december 1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående

bankaktiebolags inlåning, m. m........................... 8

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. förslag
till förordning angående särskilda inskrivningsförrättningar under
år 1949 m. m......................................... 50

1—Andra kammarens protokoll 19^9. Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj.

Kl. 11 fm.

§ I Sedan

riksdagens båda kamrar förehaft
och godkänt nedan omförmälda,
uti bankoutskottets memorial nr 29 och
statsutskottets memorial nr 147 framlagda
voteringspropositioner rörande
frågor, i vilka kamrarna fattat stridiga
beslut, samt bestämt blivit, att vederbörliga
omröstningar över de olika besluten
skulle denna dag äga rum, så
anställdes nu omröstningar enligt nedan
intagna voteringspropositioner i
följande ordning, nämligen:

l:a omröstningen
(enligt bankoutskottets memorial
nr 29):

»Den som i likhet med första kammaren
vill bifalla vad bankoutskottet
i sitt utlåtande nr 23 hemställt, eller att
likalydande motionerna I: 107 och
II: 127 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda, röstar

Ja ;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen och
alltså i anledning av förevarande motioner
I: 107 och II: 127 medgivit, att
assistenten hos riksdagens revisorer
Karl Johan Hedberg må från och med
den 1 januari 1949 under sin återstående
livstid uppbära en årlig pension av
600 kronor, att utgå av det under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m. uppförda förslagsanslaget till
pensioner åt f. d. befattningshavare
in. fl.»

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt votcringspropositionen
blivit uppläst, företogs
omröstningen medelst omröst -

ningsapparat, och utföll densamma
med 51 Ja och 134 Nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 61 Ja och 55 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller ........ 51 Ja och 134 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 112 Ja och 189 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Nej-propositionens innehåll.

2:a omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 147
punkten 1 :o):

»Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag

a) godkänna följande avlöningsstat
för inrikesdepartementet, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1949/50:

Avlöningsstat.

1. Avlöning till departementschefen
.................. 27 600

2. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis .... 262 000

3. Avlöningar till icke-ordi narie

personal .......... 173 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 44 400

Summa förslagsanslag kronor 507 000;

b) till Inrikesdepartementet: Avlö ningar

för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 507 000 kronor,

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag

a) beslutat, att i personalförteckningen
för inrikesdepartementet skall upptagas
en befattning såsom byråchef i
lönegrad Cr 10 samt att en av de i samma
förteckning upptagna befattningarna
såsom förste kanslisekreterare i lönegrad
Ca 29 skall överföras till övergångsstat
;

b) godkänt följande avlöningsstat
för inrikesdepartementet, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1949/50:

Avlöningsstat.

1. Avlöning till departementschefen
.................. 27 600

2. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis 265 000

3. Avlöningar till icke-ordi narie

personal .......... 173 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 44 400

Summa förslagsanslag kronor 510 000;

c) till Inrikesdepartementet: Avlö ningar

för budgetåret 1949/50 anvisat ett
förslagsanslag av 510 000 kronor.»

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 80 Ja och 120 Nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 66 Ja och 62 Nej,
vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 80 Ja och 120 Nej,

sammanräkningen

visade 146 Ja och 182 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Nej-propositionens innehåll.

3:e omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 147
punkten 2:o):

»Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna följande avlöningsstat
för överståthållarämbetet, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1949/50:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till överståt hållaren

och underståthållaren,
förslagsvis 39 000

2. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis 1 646 000

3. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj:t, förslagsvis 10 200

4. Avlöningar till övrig icke ordinarie

personal, förslagsvis
................ 1 041 200

5. Rörligt tillägg, förslagsvis 283 600

Summa förslagsanslag kronor 3 020 000;

c) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
till Överståthållarämbetet: Avlöningar
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 3 020 000 kronor,

röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att
b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
godkänna följande avlöningsstat
för överståthållarämbetet, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1949/50:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till överståt hållaren

och underståthållaren,
förslagsvis ...... 39 000

2. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis . 1 646 000

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

3. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj:t, förslagsvis 10 200

4. Avlöningar till övrig icke ordinarie

personal, förslagsvis
................ 991 200

5. Rörligt tillägg, förslagsvis 283 600

Summa förslagsanslag kronor 2 970 000;

c) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
till överståthållarämbetet: Avlö ningar

för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 2 970 000 kronor.»

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 83 Ja och 119 Nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 51 Ja och 77 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller.......... 83 Ja och 119 Nej,

sammanräkningen

visade 134 Ja och 196 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Nej-propositionens innehåll.

4:e omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 147
punkten 3:o):

»Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna följande avlöningsstat
för länsstyrelserna, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1949/50:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till landshövdingarna,
förslagsvis 590 000

2. Avlöningar till övriga
tjänstemän å ordinarie

stat, förslagsvis 8 000 000

3. Avlöningar till tjänste män

å övergångsstat,
förslagsvis ............ 235 000

4. Arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t:

a. Ersättning till
sakkunniga för
biträde vid utredningar
m.m.,
förslagsvis . . 10 000

b. Ersättning till
militärassistenter,
förslagsvis 70 000

c. Ersättning till

inkvarteringschefer,
förslagsvis
........ 10 000 90 000

5. Avlöningar till övrig

icke-ordinarie personal,
förslagsvis ............ 11 050 000

6. Särskilda löneförmåner

till ordinarie tjänstemän
(representationsbidrag
till landshövdingarna),
förslagsvis ............ 127 000

7. Tilläggsförmåner åt befattningshavare
å äldre

stat, förslagsvis ...... 13 000

8. Rörligt tillägg, förslagsvis
.................. 2 145 000

Summa förslagsanslag'' kronor 22 250 000;

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Länsstyrelserna: Avlöningar

för budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 22 250 000 kronor,
röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att
b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
godkänna följande avlöningsstat
för länsstyrelserna, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1949/50:

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Fortsatt giltighet av valutalagen m. m.

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till landshövdingarna,
förslagsvis

2. Avlöningar till övriga

tjänstemän å ordinarie
stat, förslagsvis ......

3. Avlöningar till tjänste män

å övergångsstat,
förslagsvis ............

4. Arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t:

a. Ersättning till

sakkunniga för
biträde vid utredningar
m. in.,
förslagsvis 10 000

b. Ersättning till
militärassistenter,
förslagsvis 70 000

c. Ersättning till

inkvarteringschef
er, förslagsvis
........ 10 000

5. Avlöningar till övrig

icke-ordinarie personal,
förslagsvis ............

6. Särskilda löneförmåner

till ordinarie tjänstemän
(representationsbidrag
till landshövdingarna),
förslagsvis ............

7. Tilläggsförmåner åt be fattningshavare

å äldre
stat, förslagsvis ......

8. Rörligt tillägg, förslags -

Summa förslagsanslag kronor 22 050 000;

c) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Länsstyrelserna: Avlöningar

för budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 22 050 000 kronor.»

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 90 Ja och 118 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 04 Ja och 68 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller.......... 90 Ja och 118 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 154 Ja och 186 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Nej-propositionens innehåll.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter
statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 176—179, bevillningsutskottets betänkanden
nr 44 och 47, första lagutskottets
utlåtanden nr 44 och 45, andra
lagutskottets memorial nr 33 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 53.

§ 3.

Fortsatt giltighet av valutalagen m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 8 april 1949 dagtecknad
proposition nr 206, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen att dels antaga vid
propositionen fogat förslag till lag om
fortsatt giltighet av valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350), dels ock medgiva,
att Kungl. Maj:t finge meddela förordnande
som avsåges i 1 § valutalagen i
överensstämmelse med det förslag till

590 000

8 000 000

235 000

90 000

10 850 000

127 000

13 000

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

förordning om ändring i valutaförordningen
den 25 februari 1940 (nr 97),
som fogats vid statsrådsprotokollet den
1 april 1949.

Fortsatt giltighet av valutalagen m. m.

Enligt förslaget till förordning om
ändring i valutaförordningen den 25
februari 1940 skulle 1, 13 och 20 §§ erhålla
nedan angivna ändrade lydelse:

Gällande lydelse.

1 §■

I denna--- — svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt
denna förordning, i vad angår fysisk
person, svensk medborgare med fast
bostad i Sverige, så ock utlänning, som
haft fast bostad i Sverige sedan den 25
november 1939. Juridisk person skall
anses vara bosatt i det land, där styrelsen
har sitt säte eller, om styrelse
icke finnes, där huvudkontoret är beläget.

13 §.

Här i riket bosatt, som gentemot utlandet
äger rätt att kräva betalning
eller som ådragit sig betalningsskyldighet
gentemot utlandet, må ej medgiva
anstånd med eller uppskjuta betalningen
eller träffa avtal om betalning annorledes
än med vanliga betalningsmedel
med mindre det följer av handelsbruk
eller annan sedvänja eller eljest
betingas av omständigheterna.

20 §.

Lika med — — —■ försök därtill.

Föreslagen lydelse.

1 §•

I denna---svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt
denna förordning, i vad angår fysisk
person, svensk medborgare med fast
bostad i Sverige, så ock utlänning, som
haft fast bostad i Sverige sedan den
1 januari 1947. Juridisk person skall
anses vara bosatt i det land, där styrelsen
har sitt säte eller, om styrelse
icke finnes, där huvudkontoret är beläget.

13 §.

20 §.

Lika med —---försök därtill.

Vad i 19 § är stadgat angående straff
för den som uppsåtligen genom oriktig
uppgift förskaffar sig rätt eller tillstånd,
som avses i nämnda paragraf
under 3), skall äga tillämpning jämväl
beträffande den som uppsåtligen genom
oriktig uppgift försöker skaffa sig
sådan rätt eller sådant tillstånd.

I samband med förevarande proposition
hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
under nr 310 av herr Mannerskantz
och den andra inom andra kammaren
under nr 397 av herr Edström jämte
tre av kammarens övriga ledamöter. I

dessa motioner hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med avslag å motionerna I: 310 och
11:397, måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, dock att 24 §
förslaget till förordning om ändring i
valutaförordningen den 25 februari

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

1940 (nr 97) skulle hava annan, av utskottet
angiven lydelse.

Reservation hade avgivits av herrar
Wiberg och Nordenson, vilka hemställt,
att riksdagen måtte avslå de föreslagna
ändringarna i 1, 13 och 20 §§ valutaförordningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr WIBERG: Herr talman! Dagens
föredragningslista är, som vi veta, lång,
och nästa punkt torde komma att taga
åtskillig tid i anspråk. Då problemställningen
är klarlagd genom innehållet i
motionen resp. utskottets motivering
och i reservationen, anser jag icke erforderligt
att ingå på någon argumentering.
Jag ber därför, herr talman, att
med hänsyn till vad jag nu anfört endast
få hemställa om bifall till utskottets
förslag med den ändring däri som
yrkats av herr Nordenson och mig i
den till utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Munkaljungby:
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag oförändrat.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 4.

Den allmänna ekonomiska politiken
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 20 december
1946 (nr 766) med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 8 april 1949 dagtecknad

proposition nr 208, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om fortsatt tillämpning av lagen
den 20 december 1946 (nr 766)
med särskilda bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning;

2) lag angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv;
samt

3) lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning;

dels ock medgiva, att riksbanken
finge för tiden från och med den 1 juli
1949 till och med den 30 juni 1950 vara
fritagen från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för riksbanken att, om förhållandena
därtill gåve anledning, före
utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen av bankens sedlar.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
1 § lagen med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning erhålla
följande lydelse:

1 §■

Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst tretusenfemhundra
miljoner kronor.

I samband med förevarande proposition,
i vad densamma rörde den föreslagna
lagen om riksbankens sedelutgivning,
hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
under nr 311 av herrar Veländer och
Mannerskantz och den andra inom andra
kammaren under nr 398 av herrar
Hagberg i Malmö och Edström. I dessa
motioner hade hemställts, »att riksdagen
för sin del måtte antaga följande

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

lydelse av § 1 i Kungl. Maj:ts i proposition
nr 208 framförda förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning:

§ 1.

Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst tretusentvåhundra
miljoner kronor.»

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A) i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
tillkänna vad utskottet i sin motivering
anfört i fråga om utformningen av den
allmänna ekonomiska politiken;

B) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
i denna del antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om fortsatt tillämpning av lagen
den 20 december 1946 (nr 766)
med särskilda bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning; samt

2) lag angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv; C)

med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
i denna del samt med avslag
å likalydande motionerna 1:311 och
II: 398 antaga vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning; D)

medgiva, att riksbanken finge för
tiden från och med den 1 juli 1949 till
och med den 30 juni 1950 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock
för riksbanken att, om förhållandena
därtill gåve anledning, före utgången
av nämnda tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar.

Reservationer hade avgivits

I) Vid punkten A i utskottets hemställan
(ang. utformningen av den allmänna
ekonomiska politiken):

1) av herrar Andersson i Örnsköldsvik,
Fröderberg och Schmidt, vilka an -

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

sett, att utskottets yttrande bort hava
av reservanterna angiven lydelse;

2) av herrar Wiberg och Nordenson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
avfattas på sätt dessa reservanter angivit; 3)

av herrar Näsgård och Persson i
Norrby, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort givas den lydelse, som föreslagits
av nämnda reservanter;

II) Vid punkten C i utskottets hemställan
(ang. lagstiftningen rörande
riksbankens sedelutgivning):

av herrar Wiberg och Nordenson,
vilka yrkat, att riksdagen i anledning
av likalydande motionerna I: 311 och
11:398 måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag
till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning
med den ändringen, att 1 § skulle hava
följande lydelse:

i 1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst tretusentvåhundra miljoner
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
’ anförde därvid:

Herr WIBERG: Herr talman! Till

bankoutskottets utlåtande ha som bekant
fogats separata reservationer av
de borgerliga partiernas representan1
ter. Det är ganska naturligt att så har
skett. När det gäller den ekonomiska
1 politiken stå de borgerliga partierna ju
j i avgörande hänseenden på samma

s grundval. Naturligtvis utesluter detta

a ingalunda, att olika meningar kunna
göra sig gällande inom vissa sektioner
eller om vilka medel som i en given situation
böra tillämpas.

De ekonomiska motsatsställningarna
ha under årens lopp så grundligt ven!-
tilerats i riksdagen, i tidningspressen
1- och från talarstolarna ute i landet, att
det i dag inte kan vara behövligt att
i- göra en närmare analys av frågeställi-
ningarna och de olika partiernas ställ -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m.

ningstaganden till alla de problem som
man brukar hänföra under den allmänna
ekonomiska politiken. Jag vill givetvis
inte heller taga kammarens tid i anspråk
alltför länge. Jag skall därför
försöka undvika att alltför mycket fördjupa
mig i fullmäktiges yttrande, propositionen,
utskottsmajoritetens förslag
och reservationerna.

Vad som enligt min mening under
gångna tider utgjort något karakteristiskt
för den svenska politiken och vad
som jag uppfattar som ett av de bästa
och mest uppskattningsvärda dragen i
svensk politisk utveckling, har varit
strävandena att så vitt möjligt söka
överbrygga motsatser för att komma
fram till en gemensam praktisk lösning.
Så skedde i stor utsträckning före och
i viss mån under kriget. Före kriget betecknades
Sverige i andra länder som
medelvägens land. Meningarna bröto sig
givetvis mot varandra, men man försökte
att låta framåtskridandet fortsätta
i en naturlig takt. Efter krigets slut, då
ett enda parti hade den politiska makten,
anlade man emellertid helt andra
synpunkter. Man strävade inte längre
efter samförståndslösningar utan ville
realisera den socialistiska framtidsdrömmen.
I en omfattning som aldrig
tidigare sökte det socialdemokratiska
partiet föra ut en extrem ideologisk
uppfattning på det praktiska livets fält.
De gångna årens ekonomi kännetecknas
av en hel serie misstag och felbedömningar.
Hade man tillämpat — om jag
så får använda uttrycket —• det gamla
politiska spelsättet, skulle åtskilligt av
vad som nu icke är bra ha varit annorlunda
och bättre. Jag tror emellertid
inte att jag misstar mig, om jag säger,
att även bland de politiskt aktiva socialdemokraterna
ett mycket stort antal
minst sagt tvivlar på att den ekonomiska
socialismen leder till ett lyckligt
resultat när den konfronteras med
verkligheten. Endast den som är ohjälpligt
och fanatiskt fången i en ideologi
— på samma sätt som vissa kommunis -

ter på sitt område äro fångna av sin
olycksaliga ideologiska uppfattning -—
kan undgå att dagligen lägga märke till
vilken snedvridning och vilken skada
som blivit följden av de strävanden
som kännetecknat efterkrigsåren, eller
med andra ord som blivit konsekvenserna
av regeringspolitiken.

Jag hoppas att finansministern inte
tar illa upp, då han nu från motståndarhåll
får det erkännandet att han säkerligen
öppnade ögonen på många, när
han tidigare i år målade en mycket ärlig
bild av sina förhoppningar om det
framtida, renodlat socialistiska samhället.
Så länge det socialdemokratiska partiet
ställer upp för sig sådana framtidsmål,
tror jag för min del icke det är
möjligt att överbrygga den djupa klyfta
i de mest fundamentala frågorna, som
finns mellan regeringspartiet och de
borgerliga partierna. Det är två oförenliga
system som stå emot varandra. Jag
tror också att det i‘cke skadar, att detta
förhållande på nytt understrykes här i
riksdagen, i all synnerhet som ordet
samförstånd inte så sällan föres på
tungan av ledande politiker inom majoritetspartiet.

I högerreservationen ha vi gjort en
antydan om vissa förhållanden, som bli
aktuella på kort men framför allt på
lång sikt. En ansvarig ledning för ett
land får naturligtvis inte stirra sig
blind på endast den närmaste framtidens
problem. Vi ha berört den bekymmersamma
befolkningsutvecklingen. Vi
gå här i Sverige till mötes en period,
under vilken de arbetsföra åldrarna
minskas. Jag skall lämna därhän i vilken
omfattning vi alltför hårt tära på
vårt lands naturtillgångar. Säkert är att
det på många håll i världen äger rum
en exploateringsprocedur, av vilken vi
under kommande år icke kunna förbli
oberörda. Sverige är ett land med stor
import och stor export, det är ett land
som med andra ord är långt ifrån oberoende
av världsutvecklingen och
världsmarknaden. Vi ha också att kon -

Onsdagen den 25 maj iSia.

Nr 21.

kurrera med andra folk, vilka av olika
skäl äro inriktade på att under många
år framåt leva på en lägre standard än
den vårt folk nu har.

Det finns säkerligen inte någon som
kan förneka, att jag har tecknat en riktig
bild av dessa negativa faktorer när
det gäller en utveckling på längre sikt.
Det måste också för envar framstå såsom
ett obestridligt faktum, att om vi
vilja hålla och förbättra det svenska
folkets levnadsstandard trots den ökade
konkurrensen i framtiden, trots de
svårigheter i övrigt som kunna skönjas
vid horisonten, så måste vi till det yttersta
utnyttja alla maskinella, organisatoriska
och andra liknande hjälpmedel.

Men, herr talman, om man ger mig
rätt i detta mitt resonemang, får man
också en mycket god utgångspunkt för
ett uppdragande av de linjer, efter vilka
den ekonomiska politiken inte bara på
kort utan också på lång sikt bör föras.
Vi måste ge största möjliga utrymme åt
de produktiva krafterna, såsom det också
medgivits ifrån olika politiska partiers
sida. Men jag vill för min del
starkt poängtera att i det aktuella läget
behövs härvidlag ett vidgat utrymme.
Vi måste sträva efter att ersätta den
mänskliga arbetskraften med maskiner.
En maskin som inte längre är modern
kan inte längre godkännas. Så resonerade
man före kriget inom de företag
som ville göra anspråk på att vara moderna.
Vi måste frigöra oss ifrån den
föreställningen, att kapital är något mer
eller mindre suspekt. Det är ett samfällt
intresse att man allmänt i vårt land lär
sig förstå, att kapital i form av anläggningar,
kraftverk, maskiner och allt annat
sådant är något som är nyttigt för
hela folkhushållet och är en nödvändig
betingelse för en godtagbar levnadsstandard.

Hurudant är då vårt lands ekonomiska
utgångsläge? Ja, naturligtvis skall
man inte underskatta våra resurser och
vårt näringslivs inneboende styrka, men

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

säkert är att som en följd av de senaste
årens politik de allmänna förutsättningarna
nu äro betydligt sämre än vad som
är önskvärt. Jag skall inte ge mig in på
någon detaljerad analys. Vi ha förtärt
våra utlandsfordringar i den mån detta
varit möjligt. Vi ha levt över våra tillgångar.
Vår valutareserv är allt annat
än tillfredsställande, med alla de olägenheter,
som därav följa. Även i årets
planer ingår en ganska omfattande förtäring
av en väsentlig del av vår icke
alltför imponerande pundreserv. Vi ha
fört en politik, som har lett till statsingripanden
och fastlåsning på snart
sagt alla områden. Den enskilda människans
sunda initiativ har inte längre
tillräckligt spelrum. Vi ha också, under
motivering att staten behöver inkomster,
fört en skattepolitik, vars största
fara enligt min mening ligger däri, att
de unga inte känna samma sporre som
den äldre generationen att bemöda sig
att göra sitt allra bästa. Vad oss äldre
beträffar är det nu en gång så — det
skall jag villigt erkänna — att tröghetens
lag betyder åtskilligt och att man
! nog i regel fortsätter och arbetar vidare
på grund av ambition. Vi ha genomfört
investeringsbegränsningar, som blivit så
l omfattande att de också fått gå ut över
sådana anläggningar, som ur produktiv
i synpunkt borde ha varit välkomna. Vi
ha vid avvägningen mellan investet
ringar och konsumtion i alltför hög grad
fallit undan för kortsiktiga önskemål,
i Vi ha nu inte längre råd att rationalisera,
modernisera och utvidga vår mat
skinpark, för att nu nämna ett exempel
på sådant, som ur landets synpunkt
vore önskvärt. Härtill sakna vi pengar,
men ändå ha vi samtidigt, för att ta ett
drastiskt exempel, låtit sedelpressarna
; frambringa tusentals miljoner kronor i
nya sedlar.

Det är alltid bittert för vem det vara
månde att se en obehaglig sanning i
1 vitögat. Men det engelska folket hade
i tillräcklig karaktärsstyrka att göra
i detta, när kriget väl var slut. Det insåg,

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

att den egna konsumtionen en viss tid
framåt måste hållas tillbaka för att England
åter skulle kunna växa sig starkt.

Vi befinna oss i Sverige enligt min mening
i princip i samma läge, även om
vi naturligtvis inte skulle behöva gå så
hårt fram, som det var nödvändigt i
England och kanske fortfarande är.
Men det är min uppriktiga mening, att
vi också med ganska långtgående medel
måste hålla konsumtionen tillbaka
för att skapa förutsättningar för att välståndskurvan
åter skall komma att gå
uppåt. Detta är inte något populärt konstaterande,
men åtminstone från socialdemokratiskt
håll kan man väl rimligen
inte anmäla en avvikande mening. Jag
vill tillåta mig att i detta sammanhang
hänvisa till punkt 5 i det socialdemokratiska
8-punktsprogrammet, där det
heter: »Läget nödvändiggör emellertid
cn begränsning av den omedelbara konsumtionen.
» ]

Vi äro alla överens om att någon verklig
samhällsekonomisk balans f. n. inte
finnes och att det först när en dylik
uppnåtts blir möjligt att befria oss från ■
hela den nuvarande stora floran av krisingripanden.
Men det gäller då att söka
skapa balans på rimlig tid, och detta <
kan, såvitt jag kan finna, inte ske om
vi inte äro beredda att ta både olägen- i
heter och risker. Vi måste så snart som :
möjligt komma tillbaka till ett rörligt 1
system. Det går i längden inte heller att j
avhända sig de penningpolitiska vap- ;
nen. Vi måste komma ifrån låsta priser, i
låsta löner, hyror och räntor, investe- :
ringsbegränsningar och allt dylikt, så i
att de fria krafternas spel ånyo kan få 1
nödigt utrymme. Om en konsumtions- s
minskning kan uppnås genom frivilligt I

sparande är detta naturligtvis lyckligt. i

Varom icke återstår det säkerligen intet i

annat att göra än att gå ännu längre på j
konsumtionsbeskattningens väg. Detta i

innebär naturligtvis, att man bör vara <

mån om att välja sådana skatteformer, t

som icke få produktionshämmande (

verkan. t

Det är alldeles klart, att allmänna lönestegringar
i nuvarande läge inte skulle
vara önskvärda ur samhällets synpunkt,
men snarast möjligt måste fastlåsningen
elimineras; i längden kunna inte låsta
löner undgå att verka hindrande i produktionsavseende.

Det är, herr talman, beklagligt, att
man inte kan rekommendera att på en
gång stryka alla ingripanden och restriktioner.
Det vore emellertid felaktigt
att till exempel förorda, att sådana kvantitativa
regleringar inte skulle finnas,
som verka återhållande på konsumtionen
av varor av mer eller mindre utpräglad
lyxkaraktär — detta för att nu
nämna ett ytterlighetsfall. Man måste
emellertid hela tiden sikta på att efter
en kort övergångsperiod nå ett sådant
system, som före kriget ledde till en
obestridlig och relativt sett stark ökning
av nationalinkomsten. Med socialiserings-
och stelhetssystemen når man
inte detta mål.

Jag skall, herr talman, ägna endast
några få ord åt frågan om lagstiftningen
beträffande riksbankens sedelutgivning.
Naturligtvis skall jag inte uppta
kammarens tid med att utveckla de
olika uppfattningarna om sedelutgivningsreglernas
betydelse för prisnivån
och för landets ekonomi över huvud taget.
Det är uppenbart att man inte skall
hysa en överdriven tilltro till den magiska
förmågan hos regler, som begränsa
eller kanske temporärt medgiva
en ökning av sedelmängden. Men man
skall inte heller söka föreställa sig, att
det är betydelselöst vilka regler som
härvidlag finnas. I denna fråga föreligger
en enligt min mening mycket beaktansvärd
högermotion, och jag skall be
att få hänvisa i främsta rummet till innehållet
i denna motion. Jag finner läget
vara sådant, att framställningen om
ökad sedelutgivningsrätt bör avslås på
det att de penningvårdande myndigheterna
härigenom skola tvingas att föra
en annan och sundare ekonomisk politik.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Jag skall också med några få ord beröra
frågan om bankaktiebolags kassareserv.
På den punkten föreligger icke
någon reservation. Som bekant är det
fråga om en beredskapslag; den har enligt
mångas uppfattning fått en allt annat
än lycklig utformning. Jag föreställer
mig, att finansministern också är
beredd medgiva att så är fallet. Vi må
emellertid hoppas, att denna lag inte
skall behöva tillämpas och vidare att
vederbörande måtte beakta utskottets
påpekande, att det härvidlag är fråga
allenast om en provisorisk lagstiftning,
som kunnat förordas endast i avvaktan
på en, som utskottet säger, »ur principiell
synpunkt mera tillfredsställande
lösning».

Herr talman! Jag skall sluta mitt inlägg
i denna del med att något beröra
valutafrågan. Meningarna ha ju gått
starkt isär i frågan om en eventuell depreciering
av den svenska kronan. Utskottsmajoriteten
har i likhet med majoriteten
i bankofullmäktige och regeringen
ansett, att det inte ens bör vara
tal om någon depreciering. På annat
håll har man sagt, att Sverige för mycket
länge sedan borde ha företagit en
depreciering, även om övriga länder i
Europa inte vidtagit en sådan åtgärd.
När apprecieringen företogs i juli 1946
förutsatte denna åtgärd, att en sådan
politik skulle komma att föras som innebure
en samhällsekonomisk balans.
Denna förutsättning har inte uppfyllts,
och följden härav har blivit, att apprecieringen
medverkat till eu ur samhällets
synpunkt inte önskvärd för stor
konsumtion. Det är uppenbart att en
övervärdering och eu undervärdering
av en valuta äro felaktiga båda två. Det
råder knappast något tvivel om att den
svenska kronan för närvarande är övervärderad.
Jag skulle för min del också
tro, att det endast är eu tidsfråga, när
det blir nödvändigt att företa en justering.
Avgörandet i det avseendet beror
naturligtvis i första band på exportmöjligheterna.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

Jag lade i dag märke till en tidningsartikel
av professor Gårdlund, vilken i
detta sammanhang kan vara av ett visst
intresse. Jag skall tillåta mig att citera
några få rader. Professor Gårdlund säger:
»Och man kan slutligen säga, att
hela devalveringsfrågan för oss är en
fråga om de tendenser som den närmaste
framtiden rymmer. Om efterfrågan
på våra exportvaror och vårt kostnadsläge
fortsätter att utvecklas i
ogynnsam riktning, synes en devalvering
bli den minst olämpliga metoden.»
Tidigare i artikeln liar professor Gårdlund
utvecklat sina synpunkter på det
förhållandet, att en devalvering i och
för sig inte innebär någon patentlösning.
Jag skall i det avseendet anföra
ett kort citat: »Om den höga kursen via
en importprisstegring kommer att utlösa
stegrade inkomstanspråk från intresseorganisationerna,
uppstår ett ständigt
flyende jämviktsläge. Liksom fallet
varit i Frankrike både före och efter
kriget, upphäves devalveringens primära
fördelar av en prisstegring, som
snart medför ett behov av ny devalvering.
Häri ligger den viktigaste invändningen
mot en växelkursstegring i nuvarande
läge.» Det är alldeles klart att
det är fråga om en mycket betydelsefull
och mycket ingripande åtgärd. En devalvering
i dagens läge skulle medföra
både för- och nackdelar. Det är också
tydligt, att den enklaste utvägen, om
man vill vinna en temporär lättnad, är
att företa en depreciering. Men de beslutande
myndigheterna ha skyldighet
att bedöma en sådan här viktig fråga
ur de vidaste aspekter. I högerreservationen
ha vi också ställt valutaspörsmålet
mot bakgrunden av det dominerande
problemet, nämligen balansen och
den inre stabiliseringen.

Det kan måhända intressera kammaren
att höra, att någon dag efter det liögereservationen
avlämnats fick Sverige
besök av en mycket framstående amerikansk
nationalekonom, mr Erik Kjellström
i den amerikanska industriens

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

utredningsinstitut, som har i uppdrag
att göra en snabbutredning om det ekonomiska
läget i Västeuropa. Jag tillåter
mig citera några rader ur en intervju
med mr Kjellström: »Den 6 maj flög jag
från New York. Praktiskt taget varje
dag sedan jag satt min fot på europeisk
mark har jag varit invecklad i timslånga
diskussioner om valutaproblem. Devalvera
eller inte är den stora frågan. Jag
har hört många skäl för och emot. Alla
sitta nu och vänta på pundet.» Och så
slutar mr Kjellström med att säga: »För
egen del anser jag, att den inre stabiliseringen
måste komma i första hand,
annars tjänar en devalvering ingenting
till.»

Jag tror att det finns åtskilligt av
överensstämmelse mellan detta uttalande
och den tankegång, som vi givit uttryck
åt i högerreservationen.

I den praktiska politikens intresse
skulle jag emellertid vara beredd att
göra den jämkningen, att jag gärna förordar
en omedelbar devalvering, om
nämligen statsmakterna slutgiltigt och
bestämt besluta sig för att föra en effektiv
politik, som man kan se inom
rimlig tid bör leda till en inre stabilisering.
Fortsätta vi emellertid som hittills,
blir följden att vi en vacker dag,
därför att vi inte kunna sälja våra varor
utomlands, tvingas att devalvera
kronan utan att därmed ha vunnit den
fördel, som på längre sikt varit möjlig.

I så fall är det också långt ifrån uteslutet,
att en sådan situation skulle kunna
uppkomma, då man på nytt måste
överväga en devalvering.

Det skulle, herr talman, naturligtvis
kunna finnas åtskilligt att tillägga, men
jag vet att kammaren sätter värde på
om dagens anföranden inte bli alltför
långa. Jag skall därför sluta mitt anförande
med det nu anförda och ber,
herr talman, att få hemställa om bifall
till utskottets förslag med de ändringar
däri, som påyrkas i den reservation,
som avgivits av herr Nordenson och
mig.

Herr SCHMIDT: Herr talman! I anslutning
till den av herr Andersson i
Örnsköldsvik m. fl. avgivna reservationen
ber jag att få framföra några synpunkter
på den föreliggande frågan,
som inte direkt torde framgå av reservationen.

Jag erinrar då om att i remissdebatten
1947 framhöll, om jag minns rätt,
herr statsministern tre punkter såsom
väsentliga i vår ekonomiska politik,
nämligen skydd mot den utländska
prisstegringen, investeringskontrollen
och priskontrollen. Sedermera tillkom
ju 8-punktsprogrammet. Inledningsvis
skulle jag vilja beröra de två första
punkterna i ett sammanhang. Dessa frågor
spela en betydande roll i den allmänna
ekonomiska politiken, dock
kanske ej så, som man möjligen tror.
Beträffande priskontrollen vill jag förutskicka,
att jag ingalunda helt varit
motståndare till densamma; jag har
nämligen i cirka fem år varit ledamot
av och sektionschef i priskontrollnämnden.
Men läget i dag är ett annat än tidigare.
Jag skulle vilja förklara detta
med ett exempel. Under den tid jag satt
i priskontrollnämnden gällde det många
gånger att bestämma sig för om man
skulle följa de utländska varunoteringarna
och låta fabrikanterna basera sina
kalkyler på dessa, eller om man skulle
låsa prislägena för viss tid. För min del
höll jag på att man skulle följa noteringarna,
ty jag väntade mig, att den
tid skulle komma, då det skulle bli prissänkningar.
Nu har det inträffat att en
vara, som varit utsatt för ett mycket
starkt prisfall under den sista tiden, av
priskontrollnämnden åsatts en notering,
som ligger högre än den som fabrikanterna
i Sverige kunna inköpa samma
vara till. Senast i går hörde jag, att
priset var cirka 15 öre lägre än priskontrollnämndens.
Vad vill jag ha sagt
med detta exempel? Jo, att en priskontroll
verkar bromsande på prisändringar
i båda riktningarna. Den bromsar
prishöjningar, men den bromsar också

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

prissänkningar. Den kan i gynnsamma
fall stoppa en prishöjning, men den
kan också i ogynnsamma fall förhindra
en prissänkning. Beträffande konsumtionsvarorna
skulle jag vilia säga, att
frågan har i allra högsta grad en psykologisk
sida. Går jag in i en butik och
anmärker på en prishöjning på en vara
eller på att jag inte längre får kassarabatt,
så får jag genast till svar av
handlanden, att det är priskontrollnämnden,
som varit framme igen, och
så falla vi i varandras armar; både säljare
och köpare enas om hur galet det
hela är och, förlåt uttrycket, herr talman,
vi skälla på staten och på priskontrollnämnden
och på herr Wigforss,
som egentligen ingenting har med dessa
saker att göra.

Det har nu tillsatts en delegation,
som håller på att utreda priskontrollnämndens
direktiv. Jag skulle vilja
rikta en allvarlig vädjan till regeringen
att betänka dessa synpunkter. Vi ha under
dessa gångna år mer och mer vant
oss vid behovet av regleringar av olika
slag. Vi tro att priskontrollen skyddar
konsumenterna, särskilt de små inkomsttagarna.
Jag är av den uppfattningen
att priskontrollnämnden icke
kan ge dem det skydd som de väntat
sig. Jag är övertygad om att i fråga om
vissa konsumtionsvaror skulle våra husmödrar
ensamma — med pressens hjälp
— vara minst lika goda priskontrollanter
som priskontrollnämnden.

I vår reservation antyda vi, att överkonjunkturen
bör dämpas, om vi skola
få någon fart på vår export. Att härav
kunna följa vissa olägenheter äro vi ju
alla på det klara med. Det är också förutsatt
i åttapunktsprogrammet i punkterna
1, 3, 4, 5 och 8, vilkas innehåll jag
icke skall bekymra kammaren med nu.
Vad jag vill framhålla med det sagda
är, att det innehåller några faktorer,
som äro ägnade att bidraga till en
sänkning av produktionskostnaderna
och lämna en kompensation för den
fördyring av levnadskostnaderna, som

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

kan bli en följd av en sänkning av
kronan.

Därmed är jag inne på valutafrågan.
Att en sänkning av kronan befordrar
exporten äro vi väl alla övertygade om.
Men man fruktar en sprängning av stabiliseringspolitiken,
därför att vi skulle
kunna få höjda importpriser, särskilt
för konsumtionsvaror. Då vill jag ställa
frågan: Hur var det 1946 vid apprecieringen?
Motivet till apprecieringen var
ju att vi skulle skydda oss mot en väntad
allmän prisstegring. Den blev icke
riktigt den som vi hade tänkt oss. Men
det inträffade något annat efter apprecieringen.
Det var det att utländska exportörer
helt eller delvis höjde sina priser
så att vi icke hade den glädje vi
tänkt få av sänkta importpriser.

Är det nu en alltför vågad hypotes
att antaga, att vid en depreciering av
den svenska kronan och i en fallande
marknad de utländska exportörerna
också måste följa med, åtminstone delvis,
och sänka sina priser? Jag är ganska
övertygad om att så kan bli förhållandet.

Jag sade förut, att vi äro oroliga för
att stabiliseringspolitiken skall sprängas,
närmast genom att våra importerade
konsumtionsvaror skulle bli ogynnsamt
påverkade. Men jag skulle vilja
framhålla, att vi också ha andra varor
som äro viktiga, nämligen kapitalvarorna:
maskiner, transportmedel och
utrustning av olika slag. Här ligger frågan
till på ett helt annat sätt. För att
fatta mig kort skulle jag vilja säga, att
varje modern maskin, som ersätter en
gammal, icke blott har en fördelaktigt
produktionsstegrande inverkan som underlättar
för företagaren att sänka priser,
utan också en fördelaktig verkan
på inkomstbildningen för de i industrien
arbetande. Jag har under senare år
sett exempel på hur en dyr maskin
många gånger till landet tjänat in högre
belopp i hårdvaluta än vad utlägget för
maskinen i fråga gått till.

Ett merpris, som kan bli följden av

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

att hårdvalutaländerna icke skulle sänka
sina priser för kapitalvaror på samma
sätt som för konsumtionsvaror, spelar
icke så stor roll i detta sammanhang,
därför att maskinanskaffningskostnaden
avskrives under en följd av
år. Dessutom skulle jag vilja tillägga, att
under min tjugufemåriga industritid
har jag aldrig varit med om annat än
att arbetarna tjänat på en rationalisering.

Om dagens valutaställning är följande
att bemärka. Nettobehållningen av
våra hårdvalutor är i stort sett oförändrad,
och planen har i huvudsak följt
prognosen. Den är till och med något
bättre. Vi ha däremot fått en ökad
skuldsättning, icke bara för en del hårdvalutor
utan även för vissa mjukvalutor,
så att det inträtt en total sänkning
av vår behållning av valutor och guld
med cirka 177 miljoner kronor under
det första kvartalet i år. Nu skola vi icke
fästa oss så mycket vid den siffran, därför
att säsongmässiga företeelser kunna
spela sin roll. Men vad det visar oss är
att det blivit en ogynnsam förändring
särskilt i fråga om våra mjukvalutor.
Det innebär bl. a. att vi måst förskjuta
våra inköp till för oss i prisläge ogynnsammare
inköpsländer. Det har kanske
varit ogynnsamt icke bara i fråga om
priser utan även i fråga om kvaliteter.

Dessutom har man konstaterat, att
den amerikanska konkurrensen har börjat
göra sig bred på våra gamla marknader.
Det räcker icke med att tala om
att Amerika håller på att tömma sina
lager. Förhållandet är det att det håller
på att hälla ut sina lager och resultatet
av sin produktion över våra gamla
marknader. Sedan må vi icke glömma
bort två viktiga omständigheter.
Den ena är att den amerikanska exporten
i förhållande till det inhemska
saluvärdet är ganska ringa. Det rörde
sig före kriget, vill jag minnas, om något
under tio procent. Förmodligen är
det något lägre nu. Men den svenska exporten
i förhållande till det inhemska

saluvärdet eller nationalinkomsten är,
som vi veta, av annan storleksordning.
Amerikanarna äro mycket mindre beroende
av vissa uppoffringar för att säkerställa
sin export än vad vi äro. Sedan
få vi också komma ihåg, att i fråga
om en av våra viktigare stapelartiklar,
nämligen massan, har det skett en mycket
kraftig kapacitetsutvidgning i Amerika
under krigsåren och de efterkrigsår
som gått.

Meningarna om en depreciering gå i
sär i flera avseenden. Bland annat synes
man vilja avvakta, om icke kostnaderna
kunna nedbringas i sådan grad
att eu depreciering kan undvikas. För
min del tror jag, att båda operationerna
tyvärr bli nödvändiga och att en
stor fara i dröjsmål föreligger. Ute i
världen pågå nu handelsrörelser i olika
riktningar, många gånger icke märkliga
i första taget. Risken är att Sverige
en dag kan komma att upptäcka, att
andra intagit vår gamla plats eller kommit
före oss på nya marknader. En erfaren
affärsman anpassar sig snabbt vid
prisförändringar. Särskilt när det gäller
konjunkturomslag av depressiv karaktär
har det visat sig, att det är bättre
att hoppa i det kalla vattnet än att långsamt
krypa ner.

Vi få också komma ihåg en liten omständighet
till, som även berördes av
den föregående talaren. Det är att för
närvarande är man i enlighet med
Marshallplanen inställd på att en devalvering
kan vara i sin ordning. Men
skulle en depression sätta in på allvar
i Amerika, är det icke så säkert, att man
vågar hävda den uppfattningen på det
sätt som man nu gör. Det viktiga är att
det icke bara är fråga om huruvida vi
så småningom kunna bli konkurrenskraftiga,
utan det gäller fastmera att vi
snabbt kunna anpassa oss till våra köpares
prisidéer.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till den av herr Andersson
i Örnsköldsvik m. fl. avgivna reservationen.

Onsdagen den 25 maj 1919.

Nr 21.

Herr SKÖLDIN: Herr talman! I de reservationer,
som äro avgivna vid utskottets
utlåtande, är det två synpunkter
anförda, som icke ha kunnat delas
av utskottsmajoriteten. Den ena frågan
gäller växelkursen och den andra den
föreslagna höjningen med 300 miljoner
kronor av sedelutgivningsrätten.

Jag har begärt ordet, herr talman, för
att försöka motivera utskottsmajoritetens
synpunkter på dessa båda frågor. Jag
vill då först vidröra den fråga som gäller
utskottets förslag att åt riksbanken
ge rätt att utgiva sedlar till ett belopp
av 3 500 miljoner kronor, vilket innebär
en höjning av 300 miljoner kronor.
Herrar Wiberg och Nordenson, som på
denna punkt yrka avslag på utskottets
hemställan, ha som skäl för sitt ställningstagande
anfört, att ett dylikt beslut
skulle motverka den ekonomiska stabiliseringspolitiken.
Man anför i reservationen,
att om sedelcirkulationen fastlåses
vid nu gällande gräns skulle man
därigenom framtvinga åtgärder ägnade
att minska förutsättningarna för inflation.

Utskottsmajoriteten kan emellertid
icke dela denna uppfattning, att penningvärdet
skulle försämras genom att
sedelutgivningsrätten höjes till vad som
föreslagits i propositionen. Det är enligt
utskottets mening den ekonomiska
politiken över huvud taget som är avgörande
för huruvida vi skola lyckas i
våra stabiliseringssträvanden och icke
mängden av sedlar, som riksbanken får
rätt att utgiva. Enligt utskottets mening
utgör inkomststabilisering, fortsatt effektiv
priskontroll, budgetpolitiken samt
investcringsbegränsningen de betydelsefullaste
faktorerna i detta sammanhang.
Alldenstund de 3 200 miljoner kronor,
som sedelomslutningen nu utgör, visat
sig vara för knapp, har utskottet anslutit
sig till den i propositionen föreslagna
höjningen.

Vad så beträffar de skäl, som anförts

1 reservationerna angående växelkursen,
ha de framför allt gällt de svårig 2

— Andra kammarens protokoll 19)9.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

heter, som mött exporten från Sverige
sedan mitten av 1948. De hänföra sig
som bekant i första hand till skogsindustriens
produkter. Priset på pappersmassa
på den amerikanska marknaden
och i Bizonien har undergått en avsevärd
reduktion. Dessa prisfallstendenser
ha även spritt sig till andra marknader,
men de ha, hittills i varje fall,
icke på långt när framträtt med samma
styrka som i U. S. A. Sedan årsskiftet
ha vissa prisfall inträtt även för papper
och sågade trävaror. Nedgången härvidlag
är emellertid liten i jämförelse med
prisreduktionen på pappersmassa. Vad
det sistnämnda varuslaget beträffar är
det väl knappast möjligt att för närvarande
angiva ett definitivt prisläge på
den amerikanska marknaden, eftersom
praktiskt taget inga avslut ännu gjorts
och de amerikanska pappersbruken
uppskjutit sina inköp av svensk pappersmassa,
troligtvis i avvaktan på att
priset skall stabilisera sig. Nedgången i
de amerikanska pappersbrukens lager
lär emellertid tyda på att vissa affärer
i svensk massa kunna väntas i slutet av
innevarande eller början av nästa kvartal.

Även i fråga om andra svenska exportvaror
har prisläget varit vikande
utomlands. Detta kan dock icke hittills
sägas ha medfört några allvarliga svårigheter
för exportindustriens lönsamhet.
I fråga om exempelvis metall- och
verkstadsindustrien torde denna fortfarande
ligga på jämförelsevis tillfredsställande
nivå.

Vid ett bedömande av prisutvecklingen
utomlands bör man också hålla
i minnet, att skogsindustriens produkter
fram till mitten av 1948 voro föremål
för en stark prisstegring, som hittills
saknat sin motsvarighet inom andra
exportområden. Att prisfallet för
dessa produkter och framför allt massan
nu blivit så mycket starkare torde
under dessa förhållanden vara ganska
förklarligt.

Eu devalvering av den svenska kroNr
‘21.

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

nans värde, under förutsättning att andra
länder icke samtidigt vidtaga en liknande
åtgärd, skulle möjligen under dylika
förhållanden kunna medföra en
förbättring av skogsindustriens, framför
allt massaindustriens lönsamhet.
Jag måste emellertid understryka, att
en devalvering inom de gränser, som
nu äro praktiskt möjliga, icke skulle
kunna helt uppväga effekten av det prisfall
på massa, som inträffat på den amerikanska
marknaden. Emellertid kan
det knappast förnekas, att en devalvering
åtminstone tillfälligtvis skulle medföra
en lättnad för massaindustrien och
andra närbesläktade skogsindustrier,
exempelvis pappersindustrien. Det är å
andra sidan icke troligt, att vinsten för
dessa industrier av en devalvering
skulle bli så stor som reservanterna i
utskottet synas föreställa sig.

Viktigare är emellertid att något behov
av en sådan devalvering icke på
något sätt gör sig gällande med samma
styrka för andra exportindustrier. En
oinitierad iakttagare får i varje fall det
intrycket, att den svenska exportindustrien
ingalunda ställt sig bakom kravet
på en ensidig svensk devalvering i nuvarande
läge. Ett av skälen härtill är
naturligtvis, att importpriserna i motsvarande
grad skulle komma att stiga
och att därigenom många viktiga exportindustrier
skulle komma att förorsakas
höjda omkostnader för bränsle,
maskiner in. m.

Ett annat skäl som kan åberopas mot
reservanterna är ju att avsättningssvårigheterna,
i den mån de sammanhänga
med fallande priser, framför allt äro
begränsade till dollarområdet och hårdvalutaländerna
i allmänhet. Det skulle
ju tala för att man i varje fall, om man
över huvud skulle gå in för en devalvering
av den svenska kronan, borde begränsa
denna åtgärd att gälla kronans
värde i förhållande till dollar och icke
i förhållande till andra valutor.

De svårigheter, som svensk export
mött på andra icke-amerikanska mark -

nader, bero icke i första hand på fallande
priser utan sammanhänga närmast
med strävandena inom Marshallländerna
att nå ekonomisk balans, i
första omgången genom att begränsa importen.
Dessa svårigheter kunna därför
icke sägas utgöra en prisfråga och
skulle sålunda heller inte kunna undanröjas
genom några devalveringsåtgärder.
Sedan balans uppnåtts och återhämtningen
inom olika länder börjat
taga sig uttryck i stigande produktion
och ökat exportbehov, bör man väl
kunna räkna med att motståndet mot
import också kommer att vika. På längre
sikt tror jag inte att det är befogat
att anlägga en pessimistisk syn på de
svenska exportmöjligheterna. I förhållande
till Amerika är det intet tvivel om
alt de svenska exportindustriernas kostnadsnivå
drivits onormalt i höjden.
Detta gäller i främsta rummet skogsindustrien,
vilket de kraftigt stegrade vedpriserna
vittna om. Men ligger den
svenska exportindustriens kostnadsnivå
högt i förhållande till den amerikanska,
så gäller detta också flera andra europeiska
länder. Detta skäl kan således
knappast åberopas för en ensidig svensk
devalvering i förhållande till dollarn
men kan möjligen sägas utgöra en grund
för en allmän europeisk devalvering.
Skulle Sverige utan att avvakta de övriga
Marshalländernas åtgöranden besluta
sig för att ensamt vidtaga en devalvering,
måste detta uppkalla ovilja
och möta motstånd inom andra europeiska
länder, där vi ha betydande exportintressen
att bevaka. Att sänka den
svenska kronans värde, vilket på kort
sikt kanske gynnar exporten men framför
allt begränsar importen till Sverige,
måste väcka ett helt annat motstånd
från utlandets sida. Att vi 1946 sänkte
dollarkursen kan således icke åberopas
som ett argument för att vi nu ha samma
handlingsfrihet att höja kursen. Det
är förr troligt att en ensidig svensk devalvering
på grund av den reaktion, som
en sådan åtgärd skulle framkalla, skulle

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

kunna medföra betydande svårigheter
på den kanske viktigaste marknaden för
svensk export för närvarande, nämligen
England.

En ensidig svensk devalvering skulle
öka riskerna för transitoaffärer, trelandsaffärer.
Utländska industriföretag
skulle frestas att via Sverige få en gynnsam
export på Förenta staterna, och för
att förebygga att utländska företag
skulle kunna öka konkurrensen med
svenska företag på den amerikanska
marknaden skulle förmodligen en skärpning
av kontrollen över utrikeshandeln
bli nödvändig att införa som en motåtgärd.

En devalvering skulle, som reservanterna
själva anmärka, medföra en fördyring
av importen. Reservanterna anse
emellertid att man kan bortse från
denna verkan av en devalveringsåtgärd.
I reservationen från folkpartiets sida
uttalas bl. a. följande: »Det bör därför
icke vara omöjligt att lösa de problem
rörande inkomstbildningen i vårt land,
vilka kunna framkallas genom den relativt
obetydliga höjning av levnadskostnaderna,
som en fördyring av vissa
importvaror skulle kunna tänkas medföra.
Det på världsmarknaden pågående
prisfallet gör det för övrigt mycket
möjligt att ingen nämnvärd fördyring
av den svenska importen, jämfört med
fjolårets läge, skulle behöva inträda.»

Dessa påståenden äro ju helt obestyrkta.
Vad ha exempelvis reservanterna
för belägg för att höjningen av
levnadskostnaderna blir obetydlig eller
att ingen nämnvärd fördyring, jämfört
med fjolårets läge, skulle behöva inträda?
Faktum är ju att priserna på importvaror
från Amerika sjunkit relativt
löga under det sista året och i varje fall
inte på långt när tillräckligt för att uppväga
den fördyring, som en höjning av
dollarkursen till 1946 års nivå skulle
medföra.

.lag har sett någon uppgift om att importprisindex
fallit med 8 procent. Fn
höjning av dollarkursen till den under

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

första halvåret 1946 gällande kursen
skulle ju innebära en fördyring av importen
med omkring 15 procent. Att
detta skulle höja kostnaderna kännbart
för många svenska industriföretag, ja,
även för vissa exportindustrier, kan väl
knappast bestridas. Jag tror inte heller
alt man kan bortse från det inflytande,
som levnadskostnaderna skulle röna av
de stegrade importpriserna. Eftersom
det är tveksamt om exporten skulle draga
varaktig fördel av en devalvering,
medan importen med all säkerhet skulle
komma att fördyras, föreligger i varje
fall en allvarlig risk för antingen en ytterligare
begränsning av dollarimporten
eller en ökad påfrestning på våra valutareserver.

Alla skäl, herr talman, synas mig därför
tala för att vi inte nu böra förhasta
oss och vidtaga en ensidig devalveringsåtgärd,
vars verkningar synas högst tvivelaktiga
och i varje fall icke möjliga
att utan en grundligare utredning med
någon grad av säkerhet förutsäga. Problemet
är ett europeiskt samtidigt som
det är ett svenskt. Det vore väl därför
rätt naturligt, att frågan löstes i samförstånd
med andra länder såsom ett
led i det ekonomiska samarbetet.

Herr talman! Detta är de synpunkter
som utskottsmajoriteten har lagt på bedömandet
av den fråga, som här behandlas,
och jag hemställer om bifall
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON i Norrby: Herr talman!
I bankoutskottets utlåtande nr 44
angående valutaspörsmålet är ju utskottet
i stort sett enigt. Det är bara på en
punkt meningarna gå isär, nämligen i
vad gäller huruvida en depreciering av
den svenska kronan inom den närmaste
tiden bör företagas eller inte. Utskottet
säger i en passus: »En för vårt valutaläge
besvärande faktor äro de rykten
om eu förestående krondevalvering, som
vunnit en viss spridning såväl utomlands
som i Sverige.»

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

Jag kan bara hänvisa till vad som
skedde 1940, när Sverige ensamt uppskrev
sin valuta utan samverkan med
något annat land. Då väckte det mycket
uppmärksamhet i utlandet för att inte
säga uppseende, särskilt i Nordamerika.

Vi hade då ett exportläge, särskilt vad
gäller trämassa, som var bättre än vad
det väl någonsin har varit, men vi veta
ju hur det gick. Affärerna stoppade så
gott som och man hade långvariga resonemang
om en lösning. Regeringen företog
även den åtgärden att till en viss
del reducera de redan uppgjorda kontrakten
för att möjliggöra uppgörelse ■
med köparna. Massaexporten låg nere
en lång tid. Efteråt diskuterades, hur
mycket vårt land förlorade. Det fanns j
de som trodde, att vi förlorat upp till
ett par hundra miljoner på den stagnation,
som då förekom. En del trodde att |
vi ingenting alls förlorat. Från rege- ]
ringshåll medgavs, att vi kanske för- ]
lorat 175 000 kronor på detta. I varje i
fall har inte massaexporten kunnat :
komma upp till den omfattning som j

den tidigare hade, trots att det var myc- i

ket stor köplust i Amerika på den tiden.

Vi intogo ju en särställning därige- 1
nom att vi ensamma kunde bättre än 1
andra länder exportera och sälja. Nu :
har det gått så långt, att affärerna ha
kommit i baklås, och man har kört fast. i
Man anser nu att en mycket stor pris- 1
reducering måste ske på våra export- (
varor, om exporten skall kunna fort- <
sätta, och då har naturligtvis frågan 1
uppkommit, huruvida det inte skulle
vara klokt att återföra kronan till det j
värde den hade 1946 för att med cirka i
15 procent neutralisera den prisredu- 1
cering, som måste ske. <

Såsom i debatten påvisats kommer i
importen givetvis att i någon mån för- :
svåras. Men vi tro på vårt håll att det 1
kommer att bli prisfall på de flesta I
importvaror, och blir det så, behöva vi 1
inte räkna med stegrade priser för im- i
porten. Det är klart att vi skulle fått !
ändå lägre priser, om inte devalvering t

kommer till stånd, men vi behöva i
varje fall inte räkna med stegrade priser,
och detta skulle underlätta ett återförande
av den svenska kronan till dess
ursprungliga värde.

Det är i alla fall så, att vi kunna stå
inför utsikten att förlora marknader,
om det nu blir avbrott och vi inte få
fortsätta att sälja dit vi tidigare sålt.
Inom industrien, särskilt massaindustrien,
kommer det säkert att bli arbetslöshet,
om det inte blir möjligt att sälja.
Förråden äro fyllda, och om avsättning
uteblir kan man icke fortsätta att producera,
utan det kommer att bli arbetslöshet
inom dessa industrier. Det kommer
också att bli arbetslöshet i skogarna.
Det är våra skogsarbetare, som
i mycket hög grad få sitta emellan. Jag
vet att hemma i Norrland står man frågande
inför hur det skall bli med de
framtida avverkningarna. Tidigare år
har det varit förberedelser för avverkningar
för kommande vinter, men i år
ser man mycket litet av sådana förberedelser.
Vi ha säkert att påräkna en
domningstid på detta område.

Vi för vår del hålla före att alla möjligheter
böra undersökas, om ett återförande
av kronans värde till det ursprungliga
skulle vara att förorda. Därvid
böra fördelar vägas mot nackdelar.
I varje fall måste ett sådant återförande
bli till en mycket betydande fördel för
de landsändar, där skogsproduktionen
och skogsavverkningarna ha stor betydelse.

På en punkt har utskottet varit enigt
gent emot högerreservanterna, och det
är i fråga om sedelutgivningsrätten.
Där får jag deklarera, att vi från bondeförbundet
ha godkänt utskottets
ståndpunktstagande, att en utökning av
sedelutgivningen med 300 miljoner inte
kan medföra någon större skada. Jag
har hört från initierat håll i riksbanken,
att det är nödvändigt med denna
utökning, och därför vilja vi inte motsätta
oss den. Det var en tid som man
trodde, att pengarna minskade i värde

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

så snart man ökade sedelutgivningen,
men det är numera klart att andra faktorer
här äro bestämmande.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till den reservation, som är
anförd av herr Näsgård och undertecknad.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
När jag i dag tar till orda i denna sak
är det för att få svar på en fråga, som
jag tidigare framställt i utskottet vid
de föredragningar, som vi haft på senare
tid, men inte kunnat få besvarad.
Om jag i dag skulle transportera den
på statsrådet Ericsson, kanske det lyckas
något bättre. Han var här och han
kommer väl igen.

Som norrlänning måste jag i alldeles
särskild grad intressera mig för avsättningen
av skogens produkter och i synnerhet
då massan, men detta är också
ett hela landets intresse. Enligt statistiken
utgjorde inkomsterna av skogsprodukter
under år 1947 53 procent och
1948 51 procent av den samlade exporten,
det sista året över 2 miljarder kronor.
Det är också skogens produkter,
framför allt massan, som skaffa oss
eller ha skaffat oss dollar. Men nu är
ju exporten av massa på Amerika slut,
och ingen ljusning skönjes. I fjol blevo
vi tröstade med att den massa, som
inte fann köpare i Amerika, såldes på
andra marknader, så att produktionen
inte behövde minskas. I år kan man inte
säga det. Amerika har tills vidare självhushåll
med massa och konkurrerar
till och med med oss om den europeiska
marknaden. Vi äro alla ense om att vi
måste återerövra denna marknad. Det
är ett livsvillkor för vårt ekonomiska
liv. Men, huru sker det? som det stod
i katekesen förr. Räcker det med den
platoniska förklaring, som utskottsmajoriteten
formulerat sålunda: »Ett

övervinnande av de svårigheter, som
framträtt på utrikeshandelns område,
ställer stora krav på exportindustriens

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

förmåga till anpassning efter de ändrade
internationella konkurrens- och
marknadsförhållandena. De fortsatta
ansträngningarna att öka exporten och
bereda den de mest gynnsamma avsättningsmöjligheter
böra, såsom fullmäktige
framhållit, bedrivas med den utgångspunkten,
att någon förändring av
kronans yttre värde ej äger rum.»

Utskottsmajoriteten vill alltså att riksdagen
med beslut i dag skall låsa fast
riksbankens valutapolitik så hårt, att
det blir alldeles omöjligt för denna att
nedskriva kronans värde, hur svårt vårt
läge än blir. Då har man rätt att fråga:
Vilka andra vägar kan statsrådet Ericsson
eller utskottsmajoriteten peka på?
För mig finns det bara två vägar att
välja på: sänkning av kronans värde
eller en ytterligare minskning av priserna.
När den första vägen avvisas,
återstår endast den andra. En sänkning
av priserna måste dock räkna med tre
viktiga faktorer: arbetslönerna, bola gens

vinster och rotvärdet på skogen.
Arbetslönerna ha redan sjunkit, inte de
avtalsenliga, men de överpriser på arbetskraften,
som man måst räkna med
i skogarna de senaste åren. De ha försvunnit,
och någon ytterligare reducering
är otänkbar. Bolagens vinster äro
ju redan borträknade i de försäljningar,
som ske nu. Alltså är botten nådd även
där. Återstår då rotvärdet på skogen.
Någon sänkning, 4—8 procent, har redan
skett. Men allt detta tillsammans
räcker inte. Vilken ytterligare sänkning
räknar man med? Av herr Sköldins yttrande
nyss kunde man ju utläsa, att
han räknade med en avsevärd reducering
av rotvärdet. År detta hela majoritetens
tankegång, att återstående reducering
skall gå ut över rotvärdet?
Jag tror den vägen också är otänkbar.
Det återstår då endast den vägen, att
en sänkning av kronans värde måste
vidtagas.

För oss norrlänningar är detta inte
bara eu dollarfråga, det är också en
kamp emot den begynnande depres -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

sionen. Som vi alldeles nyss ha hört av
herr Persson i Norrby, själv skogsägare
i Norrland, har arbetslösheten i skogarna
redan börjat. Av den senaste vinterns
överavverkning är ännu mycket
osålt kvar i skogarna. Överavverkningen
berodde åtminstone i mitt landskap
mycket på snöskador, toppbrutna granar
i tusental. Men även inom trävaruindustrien
räknar man med längre eller
kortare driftstopp eller, som redan har
skett, med en viss reducering av arbetskraften
inom de stora trävaruindustrierna
i Norrland.

Man talar om skadan att föra en högljudd
diskussion om denna fråga, men
tro inte kammarens ledamöter, att man
i utlandet, antingen vi diskutera saken
i den svenska pressen och den svenska
riksdagen eller inte, genom att studera
vår statistik kan se, i vilket tvångsläge
vi allt mer pressas in. Jag kan i det
sammanhanget också hänvisa till yttranden
av den amerikanske nationalekonomen
Kjellström, som nyss har
varit här.

Jag skall inskränka mig till att bara
tala om dessa saker. De ligga mig närmast
såsom norrlänning, och eftersom
de beröra hela landet på grund av den
nyckelställning, som träindustrien intar,
har jag velat skjuta in dem i centrum
för diskussionen.

Jag hoppas nu att jag får svar av
statsrådet Ericsson eller någon annan
på de frågor jag här har presenterat.
Jag skall be att få repetera frågorna:
Skall riksdagen låsa fast riksbanken, så
att inte denna förr eller senare kan
företa en devalvering av kronan; är det
i så fall arbetslönerna, bolagens avans
eller rotvärdet som skall ta den största
törnen av en ytterligare reducering av
kostnaderna för att skogsindustrierna
skola bli konkurrenskraftiga igen?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Den
debatt, som här utspinner sig med an -

ledning av bankoutskottets betänkande,
är besvärlig därför att man både i vårt
land och i utlandet vet, att frågan om
de olika valutornas ställning aldrig kan
avgöras en gång för alla. I ett givet
läge kan man alltså både här och i andra
delar av Europa kräva, stå upp och
säga: Vi förutse att det kommer att bli
en ändring av vårt lands valuta.

Man brukar emellertid vara återhållsam
på olika håll, när man tager upp
denna fråga, såvida man inte anser
läget vara så akut, att det är nödvändigt
kräva omedelbar handling. Om man
inte gör det utan endast gör allmänna
och delvis ganska obestämda spekulationer
om vad som kan eller bör hända,
åstadkommer man ingenting annat än
alt läget för det egna landet försvåras.

Sverige utgör i detta hänseende i
ingen mån ett undantag. Den diskussion,
som här föres, är inte isolerad till
Sverige — det framhålles med all rätt
i reservationerna — utan det säges i
olika länder, att frågan om de europeiska
valutornas värde i förhållande till
dollarn är utomordentligt viktig. Det
hindrar emellertid inte att man utomlands
undviker, såvida man inte anser
att någonting bör göras omedelbart, att
bereda det egna landets näringsliv de
svårigheter, som uppstå, om den föreställningen
allmänt börjar växa inom
och utom landet, att valutakurserna
skola ändras.

I England har man nyligen med stor
styrka framfört det argumentet, att om
man utanför England tror, att det engelska
pundet skall devalveras, följer
därav att köpare av engelska varor
vänta med affärer till dess pundet blir
billigare och de alltså kunna köpa billigare.
Hur stränga restriktionerna mot
valutaflykt än äro — i England äro de
kanske strängare än på andra håll —
kan man inte förhindra, att valutor
som borde komma in i landet helt enkelt
inte komma in.

Jag säger inte detta som någon kritik
mot dem, som ha tagit upp frågan om

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

vår valutas läge, men jag säger det som
kritik mot dem, som gjort det utan att
kräva, att någonting skall ske omedelbart,
och det har såvitt jag förstår reservanterna
inte gjort.

Jag skall så något granska den argumentering,
som här har förts fram. I
högerns reservation säges det flera ting,
som vi alla kunna vara ense om. Man
säger särskilt en sak, som jag tror för
fram till kärnan av frågan, och det upprepades
av herr Wiberg. Man kan säga
det utan att behöva citera vare sig den
berömde mister Kjellström eller någon
annan nationalekonom, ty det är så att
säga den avgörande förutsättningen,
som man överallt där denna fråga diskuteras
anser måste föreligga, nämligen
att en balans i de inre ekonomiska
förhållandena måste föreligga för att
en devalvering inte bara skall leda till
nya jämviktsrubbningar, d. v. s. nya
höjningar av inkomster och krav på
nya devalveringar.

Den punkten har tydligen högerreservanterna
ansett så betydelsefull, att de
varit mera försiktiga än några av de
andra när det gällt att formulera slutsatsen.
Det var med en viss tillfredsställelse
jag märkte att även herr Wiberg
gjorde sådana förbehåll på den
punkten, att det såvitt jag förstår inte
ur hans yttrande kan utläsas, att han
skulle anse en devalvering av den svenska
kronan i detta ögonblick vara
lämplig.

Jag hoppas för övrigt att man ursäktar
om jag har svårt att se, vilken linje
för den ekonomiska politiken högerreservanterna
följa. Man säger nämligen
ting, som såvitt jag förstår inte
alls gå ihop. Man klagar över att den
svenska penningpolitiken inte har förts
med tillräcklig kärvhet, men man säger
inte, vad det är för penningpolitiska
åtgärder som skulle ha krävts.

Man förutsätter tydligen att det är
självklart att den enda penningpolitiska
åtgärd som kan diskuteras är eu höjning
av räntan. Jag skall inte här gå

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

in på alla våra gamla diskussioner om
den saken, men jag får säga, att om man
kräver kärvhet i penningpolitiken och
därmed menar, att man med hjälp av
räntepolitiken skall åstadkomma en
bättre balans, måste man väl avse —
åtminstone har jag aldrig kunnat förstå
någonting annat — att räntepolitiken
skall begränsa investeringarna till
det omfång, som är förenligt med det
föreliggande sparandet. Det hör ju till
elementerna i den ekonomiska diskussion
vi ha fört nu under många år, att
man måste försöka få balans mellan investeringar
och sparande, och om man
av någon anledning anser, att sparandet
inte är tillräckligt och vill se till att
investeringarna ändå hålla sig inom
sparandets ram, får man åstadkomma
det genom att höja räntan. Men hur
skall detta kunna förenas med vad herr
Wiberg och de övriga högerreservanterna
säga om att det nuvarande läget utmärkes
av att vi icke tillåta tillräckligt
stora investeringar? Vi ha inte möjligheter
att så snabbt rationalisera vår
produktion genom införande av maskiner
och nya, mera effektiva metoder
som om det funnes tillräckligt med
sparmedel för en snabbare teknisk utveckling.
Men om man därav drar den
slutsatsen, som tydligen högerreservanterna
göra och, om jag inte missminner
mig, herr Wiberg gjorde i sitt anförande,
att man bör lätta på kreditrestriktionerna,
d. v. s. släppa ut mera
pengar till företagen, så förstår jag inte
hur dessa krav över huvud taget kunna
förenas. Antingen är man kärv genom
en räntepolitik, som håller nere
investeringarna inom ramen för sparandet,
eller också släpper man ut mera
pengar för att möjliggöra större investeringar
än sparmedlen räcka till
för, men då är man inne på den inflatoriska
vägen, vilken å andra sidan högerreservanterna
skarpt avvisa, då de
förklara, att problemet i detta ögonblick
just är ett inflationsproblem.

Detta hör till de många dunkla ting,

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

som jag inte närmare skall gå in på,
fastän det vore frestande. Herr Wiberg
framhåller England såsom ett mönster
på grund av den kärva politik, som där
har förts efter kriget, och det är alldeles
riktigt, men, herr Wiberg, den
engelska politiken är inte någon liberal
politik. Den är tvärtom många strån
vassare än den svenska i fråga om regleringar
och därav följande återhållsamhet.
Herr Wiberg klagade över den
politik som förts efter kriget i Sverige,
och han kallade den med ett egendomligt
språkbruk för socialiseringspolitik.
Jag vet inte var herr Wiberg har sett
den i Sverige; däremot har han i någon
mån kunnat se den i England, som
i detta fall skulle vara ett mönsterland.

Detta vittnar om en felbedömning av
hela läget, och den felbedömningen
sträcker sig även tillbaka till tiden före
kriget. Herr Wiberg började med att
tala om den lyckliga tid vi hade före
och under kriget, då man sökte samförstånd
med varandra, medan tiden efter
kriget vore en tid av skärpta motsättningar,
som skulle ha resulterat i de
besvärligheter vi nu ha.

Jag minns tiden före kriget ganska
bra. Den samförståndstiden skulle väl
ha börjat 1933, då vi hade den häftigaste
strid om den ekonomiska politiken
som förekommit i vårt land, en
strid som i häftighet ganska väl kan
mäta sig med den vi upplevt under den
allra sista tiden. Man försökte att slå ned
den nya konjunkturpolitik, som då inaugurerades
och som då ansågs komma
att göra slut på det svenska välståndet.

Alt 1930-talet skulle ha varit en tid av
samförstånd tror jag inte de, som varit
med om den, vilja instämma i.

Efter kriget har det rått samförstånd
om de flesta inflatoriska åtgärderna,
om dessa anses bestå i beviljandet av
de stora socialpolitiska utgifterna och
bibehållandet av de stora militära utgifterna.
Om dessa ting har ju riksdagen
varit ganska enig. Om de inflatoriska
åtgärderna däremot ha bestått i

att vi inte tillräckligt tidigt ha genomfört
en importreglering, blir läget kanske
litet annorlunda. Jag vet inte att
vare sig herr Wiberg eller hans meningsfränder
krävde en importreglering
tidigare än i mars 1947. I fråga om
lönerna är det mycket möjligt att det
förelegat en dold motsättning, men jag
kan inte förstå hur högern kan klaga
över att lönerna tillätos stiga, om man
nu säger, att räddningen skall komma
genom att priser, räntor och löner släppas
fria. Jag fattade herr Wiberg så,
att han menade, att man inte kan hålla
priserna nere och hindra löntagarna att
höja sina löner. Då skall den fria marknaden
råda.

Jag har med detta velat påpeka, att
det i högerns hela framställning finns
en grundläggande tanke, som jag gillar
och vill hålla fast vid, nämligen att förutsättningen
för att man på ett fruktbart
sätt skall kunna diskutera en devalvering
är, att vi ha ekonomisk balans
och säkerhet för att inkomsterna
hållas stabila. Det övriga som högern
har fört fram förefaller mig att vara
utmålningar, som, även om de var för
sig kunna vara tilltalande och vackra,
ha det felet att de inte passa ihop med
varandra.

Förutsättningen för att man över huvud
taget skall våga sig på att diskutera
en ändring av valutakurserna är, att vi
skola ha en inre balans, och detta leder
till att man uttalar sig med den försiktighet,
som finns i högerns reservation.

Folkpartiets reservation utmärker
sig kanske för en litet större bestämdhet
så till vida som där uttalas, att
valutafrågan bör tagas upp till övervägande
och såvitt jag förstår till handling,
men även där inser man risken
av att en sådan devalvering bara leder
till nya krav från olika grupper på inkomsthöjningar.
Man försöker därför ge
intryck av att risken inte är så stor.
Man måtte ha känt behov att anlita
ganska svaga argument, eftersom man

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

i reservationen säger, att det inte är
säkert att det kommer att bli någon
prishöjning som följd av en devalvering,
emedan man kan konstatera ett
begynnande prisfall i Förenta staterna
och detta kanske skall leda till att höjningen
av vår prisnivå inte skall bli så
framträdande.

Det är väl ändå litet riskabelt att i
förväg diskontera en prisutveckling ute
i världen, om vilken vi veta mycket
litet, men i alla fall veta det, att den
ännu inte har sträckt sig till de europeiska
länderna, i förhållande till vilkas
valutor vår egen valuta också skulle
devalveras. Vi ha ju som väl alla veta
två skilda problem: frågan om en devalvering
gentemot de europeiska valutorna,
vilket ju skulle bli följden av
en allmän devalvering, och frågan om
en devalvering i förhållande till dollarn.

Även om man uttrycker sig försiktigt
beträffande den svenska kronans värde
i förhållande till de europeiska valutorna,
måste man säga, att några bevis
icke ha förebragts för att kostnadsnivån
i Sverige är sådan i förhållande till
andra länders, att en ändring av kronans
värde är nödvändig. Det har inte
gjorts några undersökningar som verkligen
tala för det. Lägg märke till att
de allmänna resonemang, även statistiska
sådana, som ha gjorts om de
svenska priserna, kostnaderna och lönerna,
äro sådana, att det inte är möjligt
att på dem bygga några verkliga
slutsatser. Vad man har att hålla sig
till är frågan om huruvida vår export
till andra länder än dollarländerna och
de områden, där vi konkurrera med
dessa, bär mött sådant motstånd, att det
är rimligt att av den anledningen diskutera
en så långtgående åtgärd som
det här är fråga om. Såvitt jag kan förstå
har det bara framförts allmänna
talesätt om att vi ha svårigheter med
vår export, men var och en vet, att
niir det inte är riktigt lika lätt att
siilja som förut, iir den första reaktio -

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

nen hos alla som ha någonting att sälja,
att man bör ändra valutakurserna. Men
om man gör det, vänder man upp och
ned på allt som tidigare har ansetts för
sund ekonomi. Men vi få framför allt
inte glömma, att en devalvering av den
svenska kronan gentemot andra europeiska
valutor skulle utan tvivel leda
till en sådan höjning av våra importpriser
och därigenom till eu höjning
av vår prisnivå, som skulle göra frågan
om de svenska inkomsterna både för
löntagare och andra till ett verkligt
akut problem. Jag tror man utan vidare
vågar påstå att en sådan devalvering
av den svenska kronan gentemot europeiska
valutor omedelbart skulle leda
till en höjning av våra priser, som
sloge igenom det tak som för ögonblicket
är satt för att den nuvarande stabiliseringen
av de statsanställdas löner
skall kunna bibehållas. Man får inte
glömma att vi här ha att göra med en
faktor som ingen kan låta bli att taga
med i beräkningen, då man skall av;
göra vad som är förnuftigt eller inte.

Om man skulle säga, att det är klart
1 att våra kostnader äro för höga och att
vi därför skola ändra kronans värde,

: och om man dessutom måste medge, att

om vi ändra kronans värde, komma vi
t inte att kunna hindra eu höjning av
den svenska pris- och inkomstnivån,

: så står man i det läget, att man måste

väga dessa saker mot varandra och
svara på frågan: Är det då, om man
i väger det ena mot det andra, den rik i

tiga vägen att devalvera, när det är

t ganska stor sannolikhet för att det le i

der till en högre prisnivå? Det är detta

1 jag kommer tillbaka till med hänsyn

t till vad som på högerhåll, särskilt av

herr Wiberg, med större skärpa än på
i något annat håll framhållits och som
jag menar, att man inte kan släppa, när
a vi diskutera denna fråga. Och jag får

1 säga, att den ställning som såväl högern

t och folkpartiet som även bondeförbun t

det inta i detta läge, när det är fråga

i- om höjningen av vissa gruppers in -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

komster, är av den art, att jag inte kan
se, att man där fasthåller vid tanken,
att förutsättningen för en fortsatt diskussion
om devalveringen måste vara
att man har detta läge i sin hand.

Så länge det alltså inte är visat, att
vi behöva en devalvering för att kunna
konkurrera med de europeiska länderna,
och så länge det är uppenbart, att
en sådan devalvering måste riskera för
att inte säga kanske omöjliggöra den
inre svenska stabiliseringen, så länge
förefaller det mig som om frågan om
denna allmänna devalvering borde avföras
och inte heller borde få tagas
upp, ty den är utan tvivel till skada
för vårt ekonomiska liv.

Vi skola inte glömma en annan synpunkt.
Här talar man om en svensk
devalvering som om det vore Sveriges
ensak. Jag skall inte tala om att vi ha
några skyldigheter, vi äro inte med
i internationella fonden, vi behöva inte
gå till någon för att få tillstånd. Det
är kanske inte detsamma som att säga, 1
att vi inte ändå få det, eftersom vi
höra till de västeuropeiska staterna,
äro med i Marshallorganisationen och c
äro med i Europarådet. Det förefaller 1
som om det skulle vara ganska egen- i
domligt att på fri hand själv ta ett 1
steg, som väl ändå måste betraktas som 1
ett steg av låt mig säga önskan att sköta 1
affärerna oberoende av vad andra 1
tycka. i

Jag skall inte säga något om den i
saken, utan jag skall peka på en annan 1
sak. Vem är det som ger oss en ga- 1
ranti för att inte de konkurrenter, som <
vi nu skulle vilja komma förbi genom i
att på detta sätt sänka den svenska c
kronans värde, säga, att det är en lek t
som kan lekas av flera? 5

Det är egentligen bekymmersamt att <
behöva ta upp en diskussion om dessa a
ting. Så långt jag minns torde det ha
ansetts höra till själva grundvalarna för ^
det ekonomiska samarbetet, att en de- 1
valvering för att konkurrera med andra j.
länder är någonting, som måste kräva s

utomordentliga omständigheter för att
kunna motiveras. Ett exempel härpå
var krisen 1931—32, då vi ju voro
ganska eniga om att det var viktigare
att hålla den inre ekonomien på fotter
än att hålla fixa växelkurser. Men
att fixa växelkurser eller i alla händelser
sådana, som inte det ena landet
ändrar från den ena veckan till den
andra, med påföljd att andra länder
göra likadant, är något för det internationella
samarbetet synnerligen önskvärt,
det få vi väl inte glömma, fastän
det hör till det ABC som man inte brukar
erinra om.

Jag har därför det intrycket, att man
i denna diskussion vänder ordningsföljden
emellan vad som skall göras upp
och ned. När man märker svårigheter
för landet att sälja sina varor, bör väl
den första frågan man ställer sig vara,
om det verkligen är omöjligt att sänka
sina kostnader på det sätt som i den
inre konkurrensen i ett land är det naturliga,
om en producent märker, att
han har svårt att sälja sina varor i konkurrens
med andra. En dylik producent
har ju inte ett sådant medel att
tillgripa som att säga, att det skall vara
ett annat värde på pengarna, utan han
får se efter, om han inte i denna konkurrens
kan pressa ned sina kostnader.
Det borde vara den första vägen även
för vårt folkhushåll att se efter, om det
inte är möjligt att på andra vägar komma
ned till mera rimliga kostnader, om
våra kostnader verkligen äro så höga i
förhållande till andra europeiska länders
att vi omöjligt kunna konkurrera.
Att ändra valutan är den sista utvägen
och inte den första. Man har det intrycket
av den diskussion i denna fråga
som förts i vårt land, att man i stället,
därför att det är den lättaste utvägen,
vill gripa till den i första hand.

Nu säger man kanske, att det ha vi
visst inte gjort. Vi ha ju, när det gäller
vår export på Förenta staterna, tagit
det ena steget efter det andra till
sänkning av priserna. Det är riktigt.

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Men därmed komma vi med detsamma
till den stora frågan: Är det sannolikt
att man genom den ytterligare prissänkning,
som en sådan åtgärd gentemot
dollarn skulle medföra, verkligen
i nuvarande läge med fallande marknad
skulle kunna få till stånd avsevärda
försäljningar? Därom vet man också
mycket litet.

Till sist kan jag på en punkt konstatera
en viss överensstämmelse mellan
min uppfattning och den som kommer
till uttryck i folkpartiets motion. När
man i denna motion kommer över från
tanken att göra en allmän devalvering
och går över till frågan om en devalvering
bara gentemot dollarn, erkänner
man nämligen, att en sådan särskild
devalvering är förbunden med så stora
olägenheter, att den måste inge betänkligheter.
Man vågar sålunda i detta läge
inte förorda en ensidig devalvering av
den svenska kronan gentemot dollarn.

Då återstår, såvitt jag förstår, frågan
om en devalvering gentemot alla andra
valutor. Några argument för att det i
nuvarande läge skulle vara den riktiga
vägen ha, vågar jag upprepa, inte blivit
framförda. Marshallorganisationen, som
vi äro delar av, har, som vi kanske veta,
tagit upp frågan om de europeiska kostnaderna
i jämförelse med kostnaderna
i dollarländerna, och jag förmodar, att
det kommer fram något resultat av
detta. När detta har skett, kan tiden
vara inne att i de europeiska länderna
gemensamt taga upp eu diskussion om
sitt eget läge gentemot dollarn. Det är
ju inte obekant att denna diskussion
föres även i andra länder om också inte
på samma sätt som här utan med mycket
större försiktighet av hänsyn till
det egna landets ekonomi. Men problemet
finns där, och ingen kan över huvud
taget dölja för sig, att det finns en
fråga om de europeiska ländernas kostnadsnivå
gentemot den amerikanska.
Men om vi nu äro inne på samarbetets
väg, inte bara samarbete tvärsöver Atlanten
utan också mellan de europeiska

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

länderna, är det inte då rimligt att
säga, att denna fråga bör tagas upp i
ett sådant gemensamt sammanhang, och
är det inte rimligt att säga, att kravet
på att göra någonting var för sig, innan
sådana allmänna överläggningar ha
kunnat komma till stånd, inte kan vara
till gagn. Det må man göra endast om
man anser läget vara så förtvivlat, att
man känner en moralisk skyldighet att
säga till regeringen och hela världen,
att Sveriges ekonomiska läge är sådant,
att vi inte kunna fortsätta att producera
och sälja utan att göra denna ändring.
Så länge man bara nöjer sig med
att komma med överväganden, som var
och en kan göra för sig själv och som
säkerligen var och en också gör för sig
själv, så länge kan denna diskussion
inte vara till gagn för det svenska näringslivet
utan endast till skada.

Herr WIBERG (kort genmäle): Herr
talman! Finansministern hävdade den
uppfattningen, att det inte skulle vara
lämpligt att ventilera deprecieringsfrågan
för den händelse man inte vore beredd
att förorda en omedelbar depreciering.
Jag tillåter mig hysa en motsatt
uppfattning. Jag vill erinra om, vilket
finansministern också vitsordade, att
valutafrågan är synnerligen aktuell i
praktiskt taget samtliga länder, givetvis
med undantag av dollarblocket. Man
för i alla dessa länder en mycket intensiv
diskussion, varvid man naturligtvis
framför de argument som tala för
och emot med hänsyn till det egna landets
intressen. Jag vågar mena, att det
skulle vara liktydigt med att sticka huvudet
i busken, om vi här i Sverige
skulle tro, att vi skulle vinna något genom
att skjuta undan eller tiga ihjäl en
för landet så betydelsefull fråga som
valutafrågan.

Finansministern tycktes vara av den
uppfattningen, att eu eventuell depreciering
inte borde ifrågakomma utom
i ett allmänt europeiskt sammanhang.

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

Det finns uppenbarligen skäl som tala
för detta. Men jag vill också betona, att
det finns starka skäl för antagandet, att
det kan bli nödvändigt med ett separat
ställningstagande från svensk sida. I
den reservation som -från högerns sida
avlämnats till bankoutskottets utlåtande
nr 11 framförde vi problemställningen
och underströko, att ett avgörande rörande
vilken väg man skulle kunna gå
respektive tidpunkten för en åtgärd
måste äga rum med hela svenska folkhushållets
intresse för ögonen.

Finansministern menade vidare, att i
högerreservationen fanns en viss oöverensstämmelse.
Jag behöver nog inte betona
för kammaren att jag har en motsatt
mening på denna punkt. Finans- i
ministern inriktade sig närmast på vårt i
framhållande av önskvärdheten av öka- 1
de investeringar i produktivt syfte. Det
är ju alldeles klart, att summan av in- i
vesteringar måste överensstämma med 1
sparandet för den händelse man inte i
vill komma in på en inflatorisk väg. i
Men uppenbart är, att ett avgörande 1
spörsmål är fördelningen av investe- i
ringarna. Man kan göra en avvägning 1
på annat sätt än hittills skett mellan 1
s. k. produktiva investeringar och andra.
Därtill kommer, att den andra faktorn,
sparandet, inte är en statisk faktor.
Den är tvärtom i hög grad be- t
roende på den allmänna politik som (
föres och kan inverka på omfattningen i
av investeringarna. ]

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr »

talman! Finansministern gjorde mig 1

inte äran att höra på mitt anförande i
i anslutning till vår reservation. Jag är 1
fullt medveten om den fara som ligger t
däri, att en diskussion om den svenska i
kronans devalvering drager ut på tiden. f
Därför framhöll jag, att det ligger vikt i
uppå att kronans anpassning i förhål- 5

lande till våra köpares prisidéer sker
snabbt. Det är inte fråga om att vi så f

småningom skola bli konkurrens- e

kraftiga. \

Finansministern sade, att det ju inte
kunde komma i fråga, att man tillgrepe
en devalvering för att, kort sagt, bättra
på sina affärer och underlätta sina exportmöjligheter.
Det kan ju vara riktigt,
att man sålunda är skyldig att tillgripa
andra åtgärder först. Men jag
vill ställa frågan: Är inte svenska kronans
läge i dag för högt? Vi få dock
inte glömma bort, att vi gjorde en appreciering
1946. Finansministern sade, när
han var inne på frågan om en depreciering,
att vi få komma ihåg, att en valutaförändring
inte är Sveriges ensak.
Men den gången, 1946, var det tydligen
Sveriges ensak. Då tillgrepo vi en ensidig
aktion. Jag undrar sålunda, om
det inte skulle kunna vara riktigt, att
man toge under övervägande att återgå
till de förhållanden, som rådde före
1946. Jag skall inte ge mig in på någon
diskussion — det medger inte tiden —
huruvida man skall göra devalveringen
allmänt eller endast i förhållande till
dollarn. På den punkten är jag själv
tveksam. Jag har tagit del av de promemorior
som äro skrivna i saken men
tiden medger ej att frågan tas upp till
behandling nu.

Herr NILSSON i Landskrona: Herr
talman! Det är egendomligt att så fort
den ekonomiska politiken är på tal bryr
man sig inte ett spår om det levande
livet utan försöker från oppositionens
sida att komma in på vetenskapliga resonemang,
ju mera vetenskap desto klokare.
Jag tror emellertid inte att detta
överensstämmer med det levande livets
krav, och det påminner mig också om
ett uttalande av en framstående ledamot
av denna kammare. Han sade: När Wigforss
och jag pratade gick det alltid,
men så kom det någon professor...
Sedan fortsatte han inte längre.

Redan i början av denna diskussion
fick man klart för sig att inga som helst
argument kunde vinna gehör, och man
var tydligen inom oppositionen på det

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

klara med att man måste inlämna en
reservation. I och för sig kan man ju
förstå, att reservanterna med detta vilja
försöka dölja, man skulle kunna kalla
det för sina misstag under den tid som
gått, ty det är ju ändå ofrånkomligt,
att under det sista året ha väsentliga
förbättringar på det ekonomiska området
inträtt. Det egendomligaste var
emellertid att man saknade andra ord
för vad som skett under dessa år än beteckningen
»skenbar jämvikt», och det
tyder säkerligen på att man från oppositionens
sida nära nog, kan man väl
säga, är litet bekymrad över att det
verkligen går i rätt riktning. Om så
verkligen är förhållandet, måste man
ju beklaga denna inställning.

I reservationen har också anförts,
att sparandet är otillräckligt, samtidigt
som konsumtionen ökats. På denna
punkt talar man alltså i helt allmänna
ordalag. Man nämner inte en enda siffra
för att bevisa detta sitt påstående. Alla
veta vi, att under kriget steg sparandet,
men den närmaste orsaken därtill var,
att det inte fanns något vidare att köpa
under denna tid. Sedan svenska folket
efter krigets slut kunnat tillgodose sig
och repat sig efter krigets verkningar
och man kommit fram till 1948, har det
visat sig, att sparandet åter ökat, kanske
närmast beroende på sparklubbrörelsen,
som i samråd med folkrörelserna
utfört ett storverk i detta hänseende.
På denna linje fortsätter man också
nu. Vid en medelstor bank t. ex. har
medlemsantalet i dessa sparklubbar
ökat inte mindre än från 4 000 till
8 000 eller med andra ord fördubblats.
1940 hade man 158 000 medlemmar i
dessa sparklubbar, 1947 170 000, och nu
torde man befinna sig vid nära 200 000
medlemmar. Det samlade insättningsöverskottet
var 1947 300 miljoner kronor
och tangerar nu nära nog en halv
miljard kronor. Det är väl ändå oriktigt
att säga, att svenska folket skulle
sakna ansvar inför framtiden eller med
andra ord skulle vara slösaktigt. Jag

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

tror inte att så är förhållandet, utan att
svenska folket även i framtiden kommer
att se om sitt hus. Utöver detta
skulle jag endast vilja säga, att man för
närvarande planlägger en ordning, där
sparklubbrörelsen i samråd med folkrörelserna
skall föras ut i varje vrå i
vårt land.

Jag skulle vilja sluta med att uppmana
riksdagens ledamöter att verkligen
följa denna fråga noga, då man
kanske inom en ganska snar framtid
kommér att vilja ha stöd för denna
verksamhet. Otvivelaktigt har denna
sparrörelse sidor, som äro av mycket
stor betydelse för hela vårt land och
folk. Således, låt oss observera denna
sparklubbrörelse i samråd med folkrörelserna,
när den kommer på tal i
riksdagen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr OHLIN: Herr talman! Finansministern
överraskade mig i åtskilliga
avseenden i dag. Han började med att
beklaga sig över att denna debatt fortsätter.
Ja, herr finansminister, hur skola
vi som äro övertygade om att regeringens
nuvarande politik är oklok, kunna
få en ändring till stånd om icke genom
att föra denna debatt, som dock icke
tycks ha varit alldeles utan betydelse,
om man får döma efter den alltmera
bestämda hållning, som växande delar
av opinionen intaga.

Finansministern sade sedan, att åren
1946 och 1947 var det ingen som offentligt
begärde importrestriktioner innan
regeringen genomförde dem. Finansministern
vill alltså nu göra gällande, att
i en så verkligt känslig sak som när
det gäller att införa importrestriktioner,
skulle oppositionen, medan importen
var relativt fri, ha kommit med offent -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

liga uttalanden, men att i eu situation
som den nuvarande, då valutatransaktionerna
äro under kontroll, skulle
oppositionen förmenas rätten och plikten
att offentligen kräva den ändring,
som den betraktar som en mycket viktig
sak för det svenska näringslivet.
Denna ståndpunkt är uppenbarligen inkonsekvent.
Det är möjligt att man kan
säga, att vi gjorde ett misstag, då vi
icke övervunno våra betänkligheter för
några år sedan, men man kan sannerligen
icke hävda, att det är ett misstag
att vi i denna viktiga fråga föra fram
de argument för en förändring, som vi
själva finna avgörande.

Eftersom finansministern så starkt
betonar, att debatten har vissa skadeverkningar,
vill jag erinra honom om
att den också har vissa nyttiga sidor.

De svenska exportörerna skulle kanske,
om icke debatten fördes, vara benägna
att fortsätta att i onödigt stor utsträckning
sälja sina varor i kronor. När den
dag kommer, då regeringen -— något
som jag är övertygad icke kommer att
dröja så länge — går till nedskrivning
av den svenska kronan, skulle exportörerna
alldeles i onödan få förluster,
om de icke vore varnade genom denna
debatt.

Finansministern torde väl icke ens
från sina egna utgångspunkter kunna
bestrida, att frågan om den svenska kronans
kurs i förhållande till en del andra
europeiska valutor ingalunda är självklart
avgjord på det sättet —■ även om
det skulle bli en allmän anpassning —
atl kronan kommer att behålla samma
relation till alla västeuropeiska valutor
som i dag. Det är alltså icke här
fråga endast om relationen till dollarn.
Alla veta vi ju — jag skall icke taga
upp tiden med att dokumentera det —
att den svenska exporten för närvarande
är otillräcklig, att detta hindrar oss
att importera varor av livsviktig betydelse
för vårt näringsliv, och att detta
icke gäller endast amerikanska varor.

Vad kan det bero på, detta uppenbar -

ligen otillfredsställande tillstånd, som,
såsom professor Svennilson i sitt radioföredrag
så starkt underströk, kommer
att medföra allt allvarligare verkningar
ju längre det varar? Det innebär
t. ex. att man inom landet producerar
reservdelar för tio gånger så
höga kostnader som importpriset. Det
beror på många omständigheter men
bl. a. — därom tror jag att de flesta experter
äro överens — på att de svenska
produktionskostnaderna äro relativt
höga. Vi veta att det är lönesiffrorna i
förhållande till produktionens effektivitet
som är den viktigaste enskilda
faktorn. Observera att jag säger i förhållande
till effektiviteten. Om man då
tager utgångspunkten från åren före kriget
och frågar, hur mycket lönerna stigit
i Sverige och i andra länder, och
sedan frågar om produktionens effektivitet
stigit mer i Sverige än i andra
länder, kan man väl på det enda sätt
som står till buds bedöma, om våra
konkurrensförhållanden utvecklats på
ett normalt eller ett naturligt sätt. Enligt
siffror som förekommit i pressen
under de senaste veckorna — de äro
icke bestridda på något håll och de
överensstämma i det stora hela med
uppskattningarna från konjunkturinstitutet
—• skulle lönestegringarna i olika
länder förhålla sig på det sätt jag nu
skall ange — siffrorna äro då reducerade
med hänsyn till inträffade förändringar
i valutornas värde, en löneindex,
kan man säga, beräknad i svenska
kronor. I Sverige skulle lönerna
inom industrien från perioden 1937—
39 till 1948 ha stigit från 100 till 209,
i Storbritannien till 164 -— observera
skillnaden mellan 209 och 164 — och i
Förenta staterna till 186. Nu veta vi
alla, att Förenta staterna lia större
möjligheter att införa moderna arbetsmaskiner,
och det är också andra omständigheter
som tala till Förenta staternas
förmån, vilket gör att man i och
för sig skulle finna det naturligt, att
stegringen i Amerika vore något högre

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

än i Europa. Enligt min mening är det
omöjligt att bestrida, att siffror sådana
som dessa klart peka på att kostnadsnivån
i Sverige stigit relativt mer än
i länder sådana som t. ex. Storbritannien
och Förenta staterna.

Man måste verkligen förvånas, när
finansministern är djärv nog att vid två
tillfällen i sitt anförande säga, att man
här icke har kommit med några argument
som stöd för uppfattningen att
det skulle vara något annat fel än den
bristande balansen i förhållande till
Förenta staterna. Men, herr finansminister,
de siffror jag nämnt här ha varit
föremål för offentlig diskussion. Vi ha
dessutom fått höra varje vecka i tidningspressen
vittnesbörd från näringsidkare
om att de ha svårighet att sälja
på den ena och den andra marknaden,
ingalunda bara i Förenta staterna, bl. a.
i konkurrens med brittiska produkter.
Inför detta överflöd på exempel är det
överraskande att finansministern kan
påstå, att det icke framförts några argument
alls. Nog vet väl ändå finansministern,
att svenska exportörer av
jiirn och stål ha stora svårigheter att
möta på en rad marknader. Beträffande
en del viktiga maskiner har det visat
sig, att vi äro utsatta för en mycket svår
konkurrens, t. ex. brittisk konkurrens,
som reducerar avsättningsmöjligheterna.
Det är klart att på andra marknader
har maskinexporten utvecklats mycket
gynnsamt, vilket är glädjande men —
det måste vi erkänna — till stor del
beror på att dessa andra länder liksom
Sverige sakna dollars och börja komma
i samma läge som Sverige när det gäller
tillgången på pund. En del av vår
maskinexport beror alltså på att vederbörande
liaft liittarc att skaffa svenska
kronor än andra valutor. Jag vill dock
icke säga, att detta är den enda orsaken.
I varje fall är den förbättring av maskinexporten
som skett ingalunda tillräcklig
som argument för uppfattningen att
vi skola kunna komma upp till en i
minsta mån tillräcklig exportvolym.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

Vad exporten till Förenta staterna beträffar
har det skett en försämring under
det senaste halvåret, som är så välbekant,
att jag icke skall uppehålla mig
vid den. Man kan också peka på att
den svenska betalningsbalansen i förhållande
till länder som t. ex. Belgien,
Storbritannien och Schweiz undergått
en ogynnsam utveckling. Medan man,
när man införde swingfunds, räknade
med att Sverige, som icke lidit av kriget
så mycket, skulle ha fordringar i
andra länder, har resultatet i stället blivit
att vi kommit i skuld till en del av
dessa andra länder, därför att vi icke
ha kunnat leverera tillräckligt. Ambassadören
Hägglöf gjorde ett uttalande för
några veckor sedan, vari han förklarade,
att trots att vi innevarande år använt
en stor del av våra tidigare uppsparade
pundreserver, ha vi dock en
brist på pund innevarande år, som det
är möjligt men ingalunda säkert att vi
kunna täppa till.

Jag tror att i ljuset av sådana fakta
är det omöjligt att bestrida, att detta
problem visserligen i första rummet är
en fråga om relationen till dollarn men
i andra rummet en fråga om relationen
mellan svenska och andra västeuropeiska
— i vissa fall andra amerikanska
— valutor. Jag måste nog i motsats till
finansministern hävda, att den utveckling
som ägt rum under de senaste månaderna
visar, hur riktigt det var att
man på vårt håll förde fram denna
fråga. Jag vill med tillfredsställelse konstatera,
att medan i höstas statsministern
kunde inkassera enighet mellan högern,
bondeförbundet och socialdemokraterna
mot ett ensamt folkparti, förhållandet
för närvarande är ett helt
annat.

Finansministern sade för en stund
sedan, att eu devalvering för att Sverige
skulle kunna konkurrera och för
att vårt lands export skulle förbättras
är något som icke bör förekomma. Det
vore en metod som icke borde förekomma.
Han talade t. o. in. om ABC i

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

ekonomien. Låt mig säga, finansministern:
ABC i ekonomien är utan tvivel,
att om ett lands valuta är för hög, bör
den rättas till. Kan finansministern,
trots att vi ha dessa exportsvårigheter,
trots att löne- och kostnadsindex är sådan
den iir, trots att alla indicier peka
i den riktningen, att kronan efter uppskrivningen
1946 har blivit för hög,
bara påstå: Jag tycker icke att kronan
är för hög, och ABC i ekonomien är,
att man icke skall ändra valutan? Tvärtom
vill jag säga att ABC är, att om
alla dessa statistiska siffror peka i en
viss riktning, måste man draga slutsatserna
därav och ändra valutakursen.
Man får icke glömma att i dagens läge
står den svenska kronan relativt högst
i världen, högre i förhållande till förkrigstiden
än dollarn. Är det någon av
kammarens ledamöter som verkligen
menar, att det är naturligt att tänka
sig, att vi här i Sverige skulle kunna
bära upp ett relativt högre värde på vår
valuta än något annat land? Är det
rimligt, när finansministern säger att
det är ABC att draga den slutsatsen, att
så skall det vara. Nej, herr finansminister,
ett resonemang om ABC i fråga om
relationen mellan valutakurserna måste
bygga på ett studium av kostnadsutvecklingen
inom olika länder. Och denna
kostnadsutveckling har uppenbarligen
varit sådan, att den stigit mer i
Sverige än i en rad andra länder. Därav
kan man icke undgå att draga sina slutsatser,
särskilt som detta bestyrkes av
de exportsvårigheter från näringslivet
som inrapporteras, där man talar om
att det icke bara är fråga om några få
procent i prisskillnad som skulle kunna i
avhjälpas genom en viss anpassning. i
Nu är jag angelägen att i likhet med ;
herr Schmidt och ett par andra talare
betona, att vi icke mena, att denna fråga ;
är bara ett spörsmål om ändring av
valutakursen. Vi ha mycket starkt un- i
derstrukit, att det primära är att man c
återställer den inre balansen, att man
får bort överkonjunkturen, att man icke ]

försöker inom landet för investeringsoch
konsumtionsändamål använda för
stor del av vad vi producera, så att
vi icke ha tillräckligt med varor att
exportera. Finansministern säger med
udden riktad mot oss, att man icke skall
börja med att ändra valutan. Jag vill
säga finansministern att sedan 1946
ha vi på vårt håll krävt att den inre
balansen skall återställas och överkonjunkturen
dämpas. Statsministern har
gjort, jag vågar säga misslyckade försök
att bestrida att det förhåller sig
så, men vi kunna nog anse det fastslaget
nu, att det är så. År 1948, två
år senare, när läget gjort det ofrånkomligt,
förde vi fram, att man utom den
inre balansens återställande och vidmakthållande
måste vidtaga särskilda
åtgärder för att få den yttre balansen
i stånd. Det är sannerligen icke att vilja
taga till det bekvämaste och det lättaste
först utan att rekommendera denna
åtgärd som ett naturligt led i en
politik, som måste börja och sluta med
att bevara jämvikten i den inre samhällsekonomien.
Utan den får man nämligen
icke exportörerna tillräckligt intresserade
av att exportera till utlandet.
Kunna de sälja hemma till högre priser,
kan man icke vänta att de skola gå ned
med priserna tillräckligt vid export —
andra omständigheter att förtiga.

Nu kan man fråga: Om det skulle
vara så, att det är riktigt att den svenska
kronans värde måste anpassas och
att det visat sig vara ett misstag att
man höjde kronans värde 1946, när man
icke kunnat styra kostnadsutvecklingen
i Sverige på motsvarande sätt, när är
då den lämpliga tidpunkten för en sådan
anpassning? Till det vill jag svara,
att om man vill öka sin export är det
väl lämpligt att göra denna valutaanpassning
medan konjunkturläget i utlandet
är sådant, att det går någorlunda
lätt att sälja och komma in på marknader,
vilka säkerligen i alla fall kunna
visa sig vara rätt svårbearbetade. En
konjunkturförsämring i Förenta sta -

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

terna kommer att göra det mycket svårare
att där sälja svenska varor. För
det andra: Är det icke av vikt, att man
sänker kostnaderna, så att man kan
hålla sig kvar på de marknader, som
äro utomordentligt viktiga, i stället för
att först bli utdrivna därifrån under
ett halvt års tid och sedan kämpa sig
tillbaka, vilket erfarenhetsmässigt är
svårare än att hålla sig kvar? För det
tredje: Är det icke lämpligt att göra en
valutaanpassning vid en tidpunkt då
man vet, att det inflytelserikaste landet
betraktar det som en rätt naturlig sak?
De informationer som finnas äro väl
delvis av konfidentiell natur, men det
torde väl icke från regeringsbänken bestridas,
att på många inflytelserika håll
i Förenta staterna visats förståelse för
tanken att en anpassning av den svenska
kronan i och för sig måste ske —
ehuru man icke där velat taga ställning
till frågan, om den skall ske isolerat
eller samtidigt med vissa andra
länders?

För min del kommer jag till den slutsatsen,
att dessa tre skäl rörande tidpunkten
tala mot ett uppskov och leda
till uppfattningen, att det tvärtom är
fara i dröjsmål.

Nu skall jag icke i detta anförande
taga upp frågan, varför man inom näringslivet
under viss tid varit tveksam
på en del håll. Om regeringen kommer
in på detta, ber jag att få återkomma.
Eljest lämnar jag den saken. Det har
hittills icke varit regeringens vana att
om en näringsidkare säger, att man
först måste tvinga regeringen att höja
räntan, eftersom det är eu stor fördel,
och att man därför vill vänta med devalveringen,
anse sådana argument så
särskilt bärkraftiga. Jag lämnar därför
som sagt den saken.

Herr talman! Om det icke kan bestridas
— och det har ju i alla fall från
regeringsbänken icke bestritts beträffande
förhållandet till Förenta staterna
— att den svenska kostnadsnivån är
alldeles för hög, och om man icke kan

3 Andra kammarens protokoll 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

anvisa några andra vägar till en mera
väsentlig reduktion, ifall man — något
som förefaller mig naturligt — vill utesluta
lönereduktioner, måste man väl
komma fram till att något bör göras
och att detta varit läget ända sedan i
höstas. Då finns det tre handlingslinjer
som stå öppna för regeringen. Den ena
är att säga: Vi vilja helst devalvera i
sällskap med en del västeuropeiska länder.
Men då blir slutsatsen, att man icke
borde ha suttit med händerna i kors
och väntat, utan att den svenska regeringen
borde energiskt ha arbetat för
att få till stånd den utredning som varit
erforderlig för att åstadkomma en
samlad devalvering. Nu vill nog icke
finansministern hävda, att de konversationer
han hade för några månader
sedan fylla det krav, som kan uppställas
i det hänseendet. Finansministern
sade att det var omöjligt att devalvera
innan några överläggningar kunnat
komma till stånd. Ja, det är just felet,
att regeringen, om den velat driva denna
linje, icke energiskt sagt ifrån, att
detta är en sak som brådskar och att
regeringen icke, såsom vi mena borde
ha skett, tagit upp frågan på internationellt
plan för länge sedan.

Den andra linje, som måste stå öppen
för regeringen, är att devalvera för
Sveriges del. Att vi genom vår isolerade
kronhöjning år 1940 med den då
avgivna förklaringen ha möjlighet till
isolerad anpassning på ett helt annat
sätt än flera andra länder kunna ha
torde vara uppenbart. Jag finner det
både oklokt — för att icke säga beklagligt
— att man på en del håll här hland
dem som tala för regeringens ståndpunkt
vill liksom spela hort detta argument.
Genom alt spela hort detta argument
har man gjort Sverige en
otjänst och försvagat vår förhandlingsposition
i ett framtida läge.

Den tredje möjligheten för regeringen
har varit att införa speciella certifikat
för dollar, eventuellt också för schweizerfranc.
Sådana certifikat skulle ha

Nr 27.

3-1

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m. in.

betytt en ensidig höjning av kursen
för dessa valutor. Det finns åtskilligt
som talar för en sådan väg. Det finns
dock å andra sidan även sådant, som
inger betänkligheter. För min del hyser
jag på den punkten något mindre
betänkligheter än folkpartireservanterna,
som göra ett kort uttalande, av vilket
graden av deras skepsis är svår att
mäta. Men jag är överens med dem om,
att man kan hysa allvarliga betänkligheter
mot denna åtgärd, enligt min mening
dock icke så stora, att denna tredje
möjlighet bör avföras utan diskussion,
om de båda andra vägarna skulle anses
t. v. stängda. Det är möjligt att folkpartireservanterna
äro ense med mig
på den punkten. Tvärtom måste man
vara mycket noga med att i så fall hålla
den möjligheten öppen.

Regeringen har valt att inte göra någonting
av allt detta. Den har deltagit
i den utredning, som påbörjades i Paris
för ett par månader sedan. För övrigt
har den, såvitt jag förstår, inte gjort
något särskilt.

När nu herr Sköldin och andra, som
talat för utskottet, anse, att vi icke skola
förhasta oss i Sverige, så vill jag säga:
Tvärtom! Det gäller att handla i tid!
Regeringen erkänner nu, bl. a. sade
statsrådet Sköld det för ett par dagar
sedan, att det var fel att man inskred så
sent för att begränsa investeringsvolymen
och dämpa överkonjunkturen. Jag
tror det kommer att visa sig, att även
när det gäller den yttre balansen har
det varit fel att man har väntat och
därför kommit att handla för sent. Under
mellantiden ha nämligen den svenska
exporten och det svenska näringslivet
lidit allvarligt men, som till väsentlig
del hade kunnat undvikas.

Nu invändes mot denna ståndpunkt,
att man måste ta hänsyn till arbetsmarknadens
parter och till på arbetsmarknaden
ingångna avtal. Då vill jag
svara, att det för landets regering och
för ledningen av landets ekonomiska
politik måste vara en primär uppgift

alt klargöra förutsättningarna för den
svenska samhällsekonomien. Villkoren
för den svenska utrikeshandeln ändras
inte, även om än aldrig så mäktiga organisationer
träffa avtal med finansministern.
Det måste vara en primär
uppgift för regeringen att få fram, att
vissa saker, som äro givna förutsättningar,
måste man respektera vid alla
avtal. Vår inre svenska politik måste
alltid utgå från detta.

Beträffande utrikeshandeln borde regeringen,
som jag redan tidigare framhållit,
redan 1948 ha räknat med vad
vi från vårt håll då framhöll, att man
ville ha bredare rörelsemarginaler. Om
man genomför en anpassning, som stimulerar
den svenska utrikeshandeln —
i stället för att hålla fast vid ett orimligt
läge, som betyder hårdare importrestriktioner
och sämre produktionsvillkor
för näringslivet — så få vi naturligtvis
därigenom en bättre folkförsörjning.
Och en bättre folkförsörjning
måste i längden vara till fördel för de
stora grupper av människor, som sluta
avtal bl. a. med regeringen och olika
företag, vilka avtal ligga till grund för
inkomststabiliseringen. Det måste vara
felaktigt att säga, att man kan skapa
en högre standard åt stora folkgrupper
genom att föra eu politik, som är till
skada för det svenska näringslivet. Det
behövs däremot inte något annat argument
för den motsatta ståndpunkten:
om man skapar bättre villkor för
svenskt näringsliv, så skapar man samtidigt
bättre villkor för de grupper, vilkas
levnadsstandard är beroende av
näringslivet.

Jag vill, herr förste vice talman, bara
konstatera, att om det i denna debatt
skall talas om en ståndpunkt, som inte
har närmare motiverats och för vilken
man nöjer sig med att framföra sådana
allmänna talesätt som finansministern
gjorde, så är det den ståndpunkt, som
utskottet bl. a. företräder på s. 7 i förevarande
utlåtande. Där säger utskottsmajoriteten,
att de svenska kostnaderna

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

visserligen äro höga, men att man ändå
skall utgå från att den svenska valutan
t. v. skall behålla sitt nuvarande värde.
Arbetet på att sänka kostnaderna och
öka avsättningsmöjligheterna skall bedrivas
från den utgångspunkten att någon
förändring av kronans värde inte
äger rum.

Här kan det verkligen sägas, att man
nöjer sig med ett allmänt talesätt. Herrar
Schmidt och Fröderberg och andra
ha nämligen frågat: »På vilka vägar
vilja ni söka åstadkomma en tillräcklig
sänkning av de svenska produktionskostnaderna
och en tillräcklig höjning
av den svenska konkurrensförmågan,
om ni inte vilja rekommendera lönereduktioner?»
På den frågan har det
inte givits något svar. Det är av vikt,
herr finansminister, att konstatera
detta. Frågan är obesvarad. Kan finansministern
besvara den, så vore det verkligen
ett gott stöd för den debatt, som
finansministern inte kommer undan
förrän han har vidtagit åtgärder, som
i väsentlig mån lösa detta problem. Jag
vill till utskottets talesmän säga, att det
finns ett spörsmål som utskottet, i likhet
med herr Sköldin och andra talare,
helt och hållet har gått förbi, nämligen
detta: Kan en valutas värde vara för
högt? Om eu valutas värde är för högt
och icke står i naturlig relation till
kostnads- och konkurrensförhållandena,
vad bör man då göra? Att en valutas
värde kan vara för högt torde vara
självklart. Det borde vara lika självklart
att man i ett sådant läge anpassar
det efter rådande förhållanden. Frågan
är här, vem som har förebragt det
bästa statistiska materialet för sin uppfattning:
de som i likhet med mig hävda
att den svenska kronans yttre viirdc
är för högt när det ligger relativt högre
än dollar- och andra valutor, eller de,
som säga att de icke önska ingå på
någon diskussion om pris- och löneindextal
o. s. v., och som endast upprepa
att den svenska kronan skall ligga
som den ligger. Det råder ingen tvekan

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

om att här icke har anförts några argument
till stöd för uppfattningen, att
den svenska kronan icke nu ligger för
högt i förhållande till vår kostnadsnivå.

För att nu inte bli missförstådd, herr
förste vice talman, skall jag sluta med
att än en gång betona, att vi anse den
inre konjunkturens dämpning och jämvikt
vara den grundläggande faktorn.
Den principen äro emellertid alla överens
om, åtminstone i huvudsak. Därför
spelar den en undanskymd roll i min
argumentering här i dag. Vad som nu
framför allt behövs är åtgärder för att
— på den grund, som en inre stabilisering
lägger — skapa förutsättningar för
den yttre jämvikten. Då tror jag inte
det går att bestrida, att om man skapar
naturliga förutsättningar för vår utrikeshandel
— i varje fall mera naturliga
än vi ha i dag — och om vi försöka
avlägsna de svårigheter som finnas på
såväl Förenta staternas som en hel rad
andra länders marknader, så kommer
detta att förbättra vårt försörjningsläge.
Det kommer också att öka våra möjligheter
att avskaffa de tyngande restriktionerna
och regleringarna.

Om vi alltså vilja nå en högre standard
för det svenska folket, och om vi
vilja avveckla restriktioner och regleringar,
så måste vi lösa detta problem,
till nytta inte bara för näringslivet utan
för hela folket.

Chefen för finansdepartementet, herr
stasrådet WIGFORSS: Herr talman! Jag
kan lika gärna genast ta upp några av
de ting, som herr Ohlin berörde, eftersom
han ju ändå ställde en direkt fråga
till mig.

■lag tror, att det i denna diskussion
är viktigt att vi hålla isär vissa allmänna
talesätt, som vi alla äro överens
om, och försöka koncentrera oss på de
punkter, där verklig oenighet råder.
Ilerr Ohlin anförde många ting, vilka
jag och förmodligen hela kammaren är
ense med honom om, t. ex. afl frågan

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

om valutapolitiken och kronans värde
skall bedömas ur synpunkten av vad
som är gagneligt för hela det svenska
näringslivet, att vi skola vidta åtgärder
för att såvitt möjligt höja vår levnadsstandard
o. s. v. Allt detta äro vi fullkomligt
överens om. Det är bara fråga
om vilken betydelse den punkt har,
som vi här diskutera, när det gäller att
gagna det svenska näringslivet.

Vi få då också komma ihåg — fastän
hem Ohlin inte alltid höll begreppen
i sär — att vi här ha att göra med två
problem, där vi kanske äro mycket
eniga om det ena och tydligen mycket
oeniga om det andra. Jag tror inte, att
det i vårt land — och inte heller i stora
delar av Europa — råder några delade
meningar om att den europeiska kostnadsnivån
för sådana stora handelsartiklar,
som ingå i den internationella
handeln, ligger högre än den amerikanska
och att alltså där finns anledning
att överväga, huruvida inte en allmän
ändring i de europeiska valutornas värde
jämförda med dollarn vore önskvärd.
Det är på den punkten som också
folkpartireservanterna — kanske med
något större skärpa än herr Ohlin
skulle önska — ha sagt, att betänkligheter
föreligga. Jag förmodar, att de
inte hade sagt detta, om de samtidigt
hade varit beredda att i detta ögonblick
kräva en ändring enbart i dollarkursen.
Det är den saken jag har framhållit
att man skall ta upp en diskussion
om och ge uttryck för: att man vill ha
eu viss linje. Om man angriper regeringen
och riksbankens ledning för att
de icke följa den linjen, så måste detta
innebära, att man själv är beredd att
ta konsekvenserna av densamma. Jag
drog den slutsatsen, att lika väl som
högerreservanterna voro tveksamma i
denna fråga voro folkpartiets representanter
så pass tveksamma i fråga om
den ensidiga devalveringen gentemot
dollarn, att de icke i detta läge ville
rekommendera den såsom en omedelbar
åtgärd från svensk sida.

Är det så, då få vi komma tillbaka
till den allmänna devalveringen. Jag
har inte sagt, att man har valt devalveringen
som den första utvägen för
alt slippa undan den inre bristen på
halans. På den punkten är jag fullkomligt
ense med herr Ohlin. Jag har kraftigt
understrukit, att förutsättningen för
att med någon uppriktighet kunna diskutera
frågan om den svenska valutans
värde är, att man är säker på att kunna
hålla den inre balansen.

När jag sade att ändringen i kronkursen
inte är det första utan det sista
ledet, så var det med tanke på vanliga
konkurrensförhållanden.

Jag anser inte att behovet av en ändring
av den svenska kronans värde
gentemot de europeiska valutorna är
bevisat bara därför, att våra exportörer
säga, att de stöta på svårigheter. Efter
en period, under vilken det har varit
utomordentligt lätt att sälja, tycka de
helt naturligt att varje mötande svårighet
som tvingar till anpassning och nedpressning
av kostnaderna är en obehaglig
process, som de helst vilja dra sig
undan.

Detta var det första ledet: anpassning
av kostnaderna för att om möjligt skapa
ett annat kostnadsläge och därmed ett
annat prisläge på de svenska exportvarorna.
Detta menade jag måste föregå,
innan man på allvar kan ta upp frågan
om en devalvering.

Herr Ohlin — som jag förutsätter
följer diskussionen i dessa frågor inte
bara i vårt land utan även utomlands
— vet, att man t. ex. i Förenta staterna
inte betraktar de första tecknen på prisfall
med någon större pessimism. Man
säger där, att under den amerikanska
industriens utomordentliga högkonjunktur
har det skapats »mycket fett»,
som gärna kan arbetas bort. Inom det
enskilda näringslivet finns det möjligheter
att åstadkomma ändringar utan
att omedelbart gripa till den utväg som
herr Ohlin, tydligen i pedagogiskt syfte,
förde fram, nämligen en sänkning av

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

arbetslönerna. Det finns många andra
kostnadsposter, som kunna angripas,
innan man griper till det grundläggande
för de människors levnadsstandard,
som arbeta i industrien. Där menar jag
att man vänder upp och ned på den
naturliga ordningsföljden.

När jag sade att vi icke kunna göra
något isolerat, gick herr Ohlin tillbaka
till vad vi gjorde 194C. Om vi nu beslutade
oss för att göra en isolerad ändring,
så förstår jag mycket väl att man
kan använda vårt handlingssätt 1946
som ett argument och säga, att vi gjorde
apprecieringen själva 1946, men att
vi nu befinna oss i ett annat läge än
andra länder. Ingen skall därför tycka
att vi skilja oss ur gemenskapen för
den skull.

Herr Ohlin vet dock att detta inte
är något argument. Om apprecieringen
1946 var, om jag minns rätt, herr Ohlin
ense med oss, fastän han ville ha en
något mindre appreciering än vi andra,
som ansågo den kurs, som fastställdes
då, svara mot den svenska kronans
verkliga värde gentemot utlandsvalutan.
Om vi sedan dess kommit i ett annat
läge, så skola vi inte genast säga att vi
nu behöva depreciera. Vi ha nämligen
kommit i vårt nuvarande läge på grund
av våra egna, låt mig kalla det inflatoriska
åtgärder, och där befinna vi oss
i samma läge som övriga länder.

Herr Ohlins argument för devalveringen
var, att vi på grund av att våra
kostnadsförhållanden blivit annorlunda
icke kunna hålla den svenska kursen.
På frågan hur man märker det svarar
herr Ohlin: »Vi märka det på att våra
exportörer ha svårare att sälja.» Men
vilket land kan inte säga detsamma —
speciellt om det råkar ut för den svenska
konkurrensen sedan vi ha deprecierat?
Det finns stor anledning för
dessa länder att då säga: »Om ni kunna
depreciera, så kunna vi det också!»
Följden blir en sådan konkurrens i depreciering,
som jag åsyftade, när jag
Inlade om milt ABO. De farhågor, som

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

man sedan gammalt hyst för en dylik
konkurrerande depreciering, ha lett till
att man nästan skapat en övertro på de
fixa växelkurserna.

Även om herr Ohlin är vngre än jag,
ha vi båda två ändå vuxit upp i den
atmosfären, att fixa växelkurser äro ett
grundvillkor för en sund internationell
handel. Jag medger också, att det skall
fordras alldeles bestämda skäl för att
gå ifrån dem, tv om man gör det, så
riskerar man att få en sådan tävling i
depreciering som jag här talat om. När
den monetära fonden bildades, sades
det visserligen, att man fick lov att göra
en ändring på tio procent, men alla
konstruktioner gingo ut på att undvika
sådana isolerade ändringar i de olika
länderna, som kunna leda till illojal
konkurrens, om jag så får kalla det. Jag
vill säga herr Schmidt, att en appreciering
av den egna valutan betraktas icke
som något försök till illojal konkurrens.

, Det enda som lockat till »syndafall»

; har varit deprecieringen. Appreciering;
en kan på sin höjd betraktas som över.
driven dygd. Man kan då fråga varför
: något land företar en appreciering. Ja,

i man kan le en smula åt hela saken och
i betrakta den som ett utslag av naivitet.

I Något avsteg från internationell solidaritet
är den i varje fall inte.

; Sedan kommer jag till två frågor,
som jag med några ord vill beröra. Den
första är denna: Är det sannolikt att de
» svenska kostnaderna i förhållande till
» exempelvis de engelska äro så höga, att
de motivera en depreciering?

Den andra frågan är: Om vi våga oss
i på en depreciering, som har till följd
i att balansen så att säga faller över åt
ena hållet, är det då sannolikt att vi
sedan kunna hålla den svenska inkomstnivån
konstant? Om så inte är
r fallet, komma vi nämligen in i den
i kända spiralen med i pengar stigande
.> inkomster och en därmed sammanhängande
ny brist på jämvikt, som kan
’ leda till en ny depreciering,
i Som svar på den första frågan vill

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m.

jag säga, att det inte finns några klara
skäl anförda för att vi nu befinna oss
i ett sådant kostnadsläge gentemot
andra länder. Jag har anfört ett praktiskt
skäl. Vi få se hur länge det håller.
Det har icke mött några oöverkomliga
svårigheter att i konkurrens med övriga
europeiska länder sälja på utländska
marknader. Det finns exempel på att vi,
åtminstone på vissa områden, t. o. m.
kunna konkurrera på den amerikanska
marknaden. Detta gäller t. ex. om vår
järnmalm. Trots vår svenska kronas
värde och trots arbetslöner på malmfälten,
som äro de högsta i Sverige,
kunna vi mycket väl konkurrera med
Förenta staternas malm. Jag säger inte
detta som ett bevis för att inte vår
krona är övervärderad i förhållande
till dollarn. Jag säger det för att bemöta
talet om svårigheterna att sälja på
utländska marknader. Särskilt beträffande
trämassan hör man ofta att det
är svårt att sälja den och att vi därför
måste devalvera. Men detta visar ingenting
i fråga om ställningen gentemot
europeiska valutor. Vid överläggningar
med exportindustriens representanter
har det framgått, att vi ha goda förutsättningar
att kunna konkurrera t. ex.
med England. Vi veta t. ex. att norrmännen
bygga båtar i Sverige. De göra
inte detta bara därför att vi äro svenskar.
Så mycket älska inte våra norska
bröder oss. De göra det helt enkelt därför,
att det är billigare att bygga båtarna
i Sverige än i England. Sådant
tyder inte på att våra konkurrensförhållanden
äro sämre än Englands.

Mot detta har herr Ohlin anfört en
del siffror över löne- och prisutvecklingen
i en del länder, men herr Ohlin
märkte kanske själv vid uppläsningen
hur bräckliga dylika argument äro. Enligt
herr Ohlin skulle den svenska lönenivån
ha stigit till 209, medan den engelska
var över 160 och den amerikanska
något över 180. Men, herr Ohlin, om
vi tillämpa dessa siffror, så visa de
ju att de engelska arbetslönerna ha

stigit mindre än de amerikanska. Alltså
borde den engelska valutan vara
undervärderad gentemot dollarn. Detta
kan inte vara riktigt. Man kan inte
rycka ut sådana siffror och tro, att
man genom att stryka under dem kan
komma fram till det verkliga konkurrensläget.
Jag drar sålunda slutsatsen
— jag vågar göra det fortfarande — att
det icke är, jag vill inte säga bevisat,
ty ingenting kan bevisas, men inte gjort
i någon grad sannolikt, att vårt konkurrensförhållande
till de andra europeiska
länderna skulle vara sådant, att det är,
jag vill inte använda ordet nödvändigt
men låt mig säga i hög grad önskvärt,
att vi skrida till en devalvering av den
svenska kronan gentemot dessa andra
valutor. Och när vi därtill lägga vad
jag skulle beteckna såsom mycket osannolikt,
nämligen att vi skulle kunna
hålla fast vid våra svenska stabiliseringssträvanden
om vi gå denna väg,
undrar jag om det inte tills vidare
måste väga avgjort tyngre att säga, att
vi inte skola göra någonting isolerat.

Jag kanske får lov att använda den
parallell som herr Wiberg drog upp,
nämligen de engelska förhållandena.
Jag skall gärna taga upp det engelska
läget, fastän jag själv anser att det sagts
tillräckligt mycket om detta. Jag menade
att en allmän europeisk devalvering
kunde övervägas. Fastän den meningen
nog torde finnas företrädd även
i England, så veta kammarens ledamöter
att den engelska regeringen bestämt
bär förklarat, att den inte vill devalvera.
Den engelska allmänna opinionen
går åt samma håll, i den mån den meningen
är företrädd inom denna allmänna
opinion, att man bör taga upp en
sådan här fråga till överläggning. Man
är rädd för de skadliga effekterna av
en sådan diskussion. Jag vill på nytt
erinra om att dylika diskussioner kunna
få ogynnsamma verkningar, ty jag
hämtade just mitt tidigare anförda
exempel ur den engelska diskussionen.
Å ena sidan säger man i denna diskus -

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

sion, att en engelsk devalvering leder
till att amerikaner och andra säga, att
vi skola vänta med att köpa tills pundet
blir billigare. Å andra sidan går
man på den linjen att man säger, att
vi veta inte var en hel del av våra dollar
bli av. Vi få inte in dem i landet.
Det finns så många kanaler genom
vilka de kunna försvinna, och de försvinna
så länge man kan räkna med att
få mer för dessa dollar senare. Det var
detta resonemang jag förut syftade på.
Det är inte nyttigt för ett land att man
skapar den föreställningen, att den
ståndpunkt landet intager i valutafrågan
är så vacklande, att när som helst
kan något inträffa. Nu kanske herr
Ohlin säger, att det är väl ingen utom
landet som kan tro, att oppositionen i
Sverige har något inflytande på regeringspolitiken,
men jag tror att det
skulle vara en ovanlig slutsats att draga
av herr Ohlins yttrande.

Men i England ligger saken till på nu
antytt sätt, och jag skulle tro, att även
de som innerst äro övertygade om att
den engelska prisnivån ligger för högt
i förhållande till den amerikanska, i
nuvarande läge säga: Vi driva en stabiliseringspolitik
som är förbunden
med väldiga svårigheter, en stabiliseringspolitik
som innebär, att lönerna
skola hållas konstanta till och med under
trycket av vissa prishöjningar, som
ha fått genomföras. Vi driva en skattepolitik,
som vad man än må säga är
ännu hårdare än den svenska. Allt
detta göra vi därför att vi tro, att vi
genom denna stabiliseringspolitik så
småningom skola komma i jämvikt. Om
vi nu ändrade det engelska pundets
värde, så bleve helt enkelt resultatet
eftersom England i stor utsträckning
betalar sin import med dollar — att
denna stabiliseringspolitik finge uppgivas.
Men stabiliseringspolitiken är
så värdefull, att vi få ta de svårigheter
som uppkomma på andra kanter, även i
fråga om exporten, hellre än att släppa
denna linje.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

Jag uttalar inte något omdöme om
huruvida detta till sist är en riktig avvägning
ifrån Englands sida. Vi som
leva under så pass mycket lättare förhållanden
känna alla till de svårigheter
vi ha med en fortsatt stabilisering. Jag
förstår att inte minst herr Ohlin och
hans meningsfränder, som nu med glatt
mod gå in för en höjning av levnadskostnaderna,
ha anledning fråga sig hur
detta stämmer överens med stabiliseringspolitiken.
Herr Ohlin var nyss ense
med oss om att högern driver en egendomlig
politik, när den avstår från
vissa delar av stabiliseringspolitiken
genom att vilja minska på överbalanseringen
av budgeten. Men vi som stå i
det läget, att vi måste anse att stabiliseringspolitiken
är den för oss riktiga
linjen, om än förbunden med stora
svårigheter — den tål inte stora stötar
— säga att vi inte ta riskerna av
en ny prisstegring. Det gäller inte dollarvaror,
ty de spela inte så stor roll
för vårt land. Det gäller de andra varorna.
Vi ta inte risken att ändra valutan.
Jag menar att man skall vara
mycket mera övertygad än man kan
vara på grundval av vissa statistiska
serier, som herr Ohlin anförde, att det
verkligen föreligger ett mycket ogynnsamt
läge för vår svenska export i förhållande
till de andra europeiska länderna,
för att vilja ta risken att omöjliggöra
den stabiliseringspolitik, om
vilken vi hittills varit åtminstone någorlunda
eniga.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Beträffande utlandets uppfattning
om den svenska oppositionens inflytande
vill jag säga, att det kan ju
hända, att utlandet i vissa fall rättar
sig efter den sidan, som har de bästa
argumenten, och det tycker jag spelar
eu viss roll.

När finansministern vill göra gällande
alt det är på något sätt landsskadligt,
att man framkallar den reaktionen,

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

alt folk inte vill ta hem sina dollar etc.,
som man tyckt sig finna i Storbritannien,
får jag erinra finansministern om
en sak. Ända sedan debatten i november
i höstas har ju regeringen själv antytt
att en anpassning av de västeuropeiska
valutorna i förhållande till dollarn
är mycket naturlig. Utlandet behöver
tydligen inte lita på oppositionen
och inte heller de svenska affärsmännen.
De kunna i fråga om dollarkursens
framtid lita på regeringen. Alla finansministerns
invändningar mot oppositionen
drabba ju honom själv, eftersom
regeringen har avgivit en förklaring,
som måste framkalla en förväntan,
att dollarkursen i framtiden måste ligga
högre än nu. Det förvånar mig att inte
finansministern observerat detta.

Sedan vill jag beträffande dollarkursen
bara säga, att det går inte att utan
vidare avfärda den frågan. Såvitt jag
förstår gäller det tvärtom, att om man
inom regeringen inte vill göra det som
enligt min mening är det mest naturliga,
så finns det en annan åtgärd, som
man i så fall bör tillgripa, nämligen att
införa dollarcertifikat och vad därtill
hörer. Man kan i detta fall gå på två
olika linjer. Det finns vissa skäl för
och emot i båda fallen. .Tåg sätter dollarcertifikatlinjen
i andra hand men
vill framhålla att den ingalunda saknar
praktisk betydelse.

Finansministern säger vidare att det
finns inget bevis eller någon antydan
till sannolikhet för att man behöver
ändra den svenska kronans värde i förhållande
till de västeueropeiska valutorna.
Får jag fråga finansministern:
Hur är det med våra tillgodohavanden
i en rad länder och hurudana äro våra
relationer med en rad länder nu jämfört
med 1947? Om vi ta Storbritannien, så
är den brittiska exporten ungefär 60
procent större än före kriget. Den svenska
exporten var i fjol mindre än före
kriget. Kan finansministern bagatellisera
detta och säga: Vilket annat land
kan inte säga detsamma som Sverige?

Vidare: de engelska levnadskostnaderna
ha sedan 1938 stigit med 42 procent,
de svenska med 59 procent. Men sedan
ha engelsmännen dessutom sänkt sin
valuta med 26 procent. Och så säger
finansministern att andra kunna säga
detsamma som Sverige! Nej, har man
sänkt sin valuta med 26 procent och
har lägre levnadskostnadsstegring och
inte högre lönestegring, kan man sannerligen
inte säga detsamma som Sverige,
när därtill kommer att de engelska
exportinkomsterna ha ökat så starkt
som fallet varit. Så säger finansministern:
Men lönesiffrorna visa i alla fall
att den amerikanska lönenivån har stigit
mer än den engelska. Ja, men herr
finansminister, det finns väl många
andra skäl till att den engelska betalningsbalansen
får anses vara relativt
svag. Jag tror att finansministern och
jag och alla ekonomer på två minuter
skulle kunna enas om att om ett lands betalningsbalans
försvagas såsom den engelska
är det naturligt att man får göra
en relativ sänkning av kostnadsnivån
för att klara sig i förhållande till Amerika.
Och det är vad man har gjort.
Men det är inte så, att vi i Sverige
ha kommit i ännu gynnsammare läge
än Amerika, så att vi kunna hålla oss
med högre kostnadsnivå i förhållande
till amerikanerna. Siffermaterialet talar
säkerligen till förmån för denna min
slutsats.

Finansministern säger att vi kunna
sälja på vissa marknader, även malm
till Amerika. Ja, men det gäller inte
bara att sälja en viss mängd utan en
någorlunda tillräcklig mängd varor,
och det är för att sälja den sista tredjedelen
eller fjärdedelen av varorna som
man måste ha konkurrenskraft. Det
typiska för ett land, som har en valuta
som är ur jämvikt och ligger högt, är
inte att man inte kan sälja alls utan att
man inte kan sälja tillräckligt mycket,
vilket är Sveriges läge i dag.

Så säger finansministern, att det finns
andra metoder att sänka kostnaderna.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Det är just vad vi ha framhållit från
vårt håll i samband med att vi betonat
vikten av överkonjunkturens dämpande.
Men jag undrar om finansministern
tror att det går att tillämpa dessa andra
metoder, även i de fall då vi ligga 20
å 25 procent för högt med priserna i
förhållande till engelsmännen.

Beträffande resonemanget om fasta
växelkurser som finansministern menade
vara det normala, vill jag påpeka
att den gamla guldmyntfotsprincipen
vilade på ett antagande om rörlig lönenivå,
en förutsättning som inte gäller
i dag. Men då får man draga vissa slutsatser
beträffande växelkurserna.

Beträffande apprecieringen 1946 finner
jag att det i ljuset av vad som skett
var ett misstag att höja kronans värde
då. Jag beklagar att jag hade för stort
förtroende för regeringen. Jag trodde
att om regeringen höjde kronans värde,
skulle man fullfölja den därmed inledda
politiken. Men det gjorde man
inte. Det misstag jag begick var emellertid
mindre än det som regeringen
begick, eftersom jag ville ha en dollarkurs
som låg över den gamla parikursen
och inte under densamma. Skillnaden
är alltså att mitt misstag var något
mindre än finansministerns, och jag
anser att har man gjort ett misstag så
skall man rätta till det.

Herr FRÖDERBERG (kort genmäle):
Herr talman! Om jag inte hörde fel,
trodde sig finansministern kunna läsa
ut ur folkpartireservationen till bankoutskottets
utlåtande nr 44 att vi reservanter
ha varit mera tveksamma än
herr Ohlin när det gäller att sänka kronans
värde. För min personliga del får
jag säga, att det förhåller sig tvärtom.
.lag är beredd att göra det. Jag anser,
att det skulle göras i morgon dag för att
vi så fort som möjligt skola få detta
verksamma medel i vår hand och kunna
uträtta någonting. För att klarlägga denna
reservanternas ståndpunkt behöver

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

jag bara läsa upp vad som står i den
nyssnämnda reservationen. Det säges
där: »Då den svenska kostnadsnivån för
närvarande i många branscher ligger
alltför högt, råder det intet tvivel om
att dessutom en reduktion av den svenska
kronans yttre värde, i främsta rummet
i förhållande till dollarn, blir erforderlig.
Skäl kunna anföras för att
en sådan anpassning av valutavärdet
sker samtidigt med motsvarande operationer
i en del andra västeuropeiska
länder. Men det finns å andra sidan
flera skäl till att en valutaanpassning
för vår del bör äga rum mycket snart.
I själva verket skulle det ha underlättat
ett bevarande av gamla marknader
och upparbetande av nya under det
senaste halvåret, om den svenska kronan
under denna tid — då konjunkturläget
på en rad utländska marknader
var relativt gynnsamt — haft ett med
hänsyn till kostnadsförhållandena anpassat
yttre värde. Skulle andra länder
i Europa, som redan förut devalverat,
av olika skäl dröja något längre, kan
detta i och för sig inte vara avgörande
för Sveriges val av tidpunkt.»

Där säga ju vi reservanter klart och
tydligt, att vi äro beredda på att denna
operation vidtages mycket snart,
även som en isolerad företeelse. Jag
skall inte nu komma med några nya
slutsatser eller påståenden. Jag vill bara
peka på att pundet nu står i 14: 50, under
det att kursen förut normalt var
19: 20.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
1 denna debatt om den allmänna
ekonomiska politiken iir det bara på eu
punkt, nämligen i fråga om valutadevalveringen,
som jag har några ord att
säga. Dessförinnan skall jag emellertid
göra några reflexioner i anledning
av finansministerns varning att över
huvud taget offentligt debattera sådana
här problem.

Av utskottets utlåtande framgår, alt

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.
m.

Den allmänna ekonomiska politiken m.

bondeförbundsreservanterna på denna
punkt företräda en mening, som är diametralt
motsatt den som förfäktas av
de socialdemokratiska representanterna.
Kan man under sådana förhållanden
tänka sig att bondeförbundsreservanterna
skulle ha instämt med socialdemokraterna
i utlåtandet, alltså underlåtit
att foga en reservation till detta utlåtande?
Och när nu reservationen föreligger
är det naturligtvis nödvändigt
att försvara den i kamrarna. .lag har
därför mycket svårt att förstå hur det
över huvud taget kan vara möjligt att
undgå att draga upp dylika problem till
debatt. Jag säger detta även om jag är
på det klara med att vad man här i
riksdagen i allmänhet kan komma med
inte är av den beskaffenhet, att det
tillför frågan några nya synpunkter av
vikt. Men vi få ju komma ihåg, att en
sådan här fråga har politiska aspekter
och att det därför — skulle jag föreställa
mig — är av värde även för finansministern
att få veta, vilken ståndpunkt
de olika partierna intaga.

Debatten om valutadeprecieringen
har ju aktualiserats av svårigheterna
att konkurrera på exportmarknaden,
framför allt på de marknader, som tillhöra
de s. k. dollarländerna. Det är ju
flera branscher som ha svårigheter på
dessa marknader. Vi veta att träförädlingsindustrien
har att dragas med
svårigheter, och vi få ju gång efter annan
höra att även andra branscher ha
så stora svårigheter, att det är nödvändigt
att antingen nedbringa kostnadsnivån
avsevärt eller också att
åstadkomma en valutadepreciering.

Det är möjligt att man på vissa områden,
kanske på flertalet, kan uppnå
en viss kostnadsnedpressning inom landet.
Man skulle i vissa fall kunna
minska företagarvinsterna och kanske
på något håll råvarukostnaderna. Men
när man kommer till en annan post,
nämligen arbetskostnaderna, föreställer
jag mig, att svårigheterna komma att
bli minst sagt betydande.

Att vi möta denna hårda konkurrens
på exportmarknaden beror säkerligen
till icke oväsentlig del på att vi ha ett
handikap på grund av den appreciering
av valutan som företogs för ett
par år sedan. Det är kanske riktigt vad
finansministern sade för en stund sedan,
att det i viss mån kan betraktas
som illojalt att man ändrar sin valuta
i syfte att kunna konkurrera bättre
på exportmarknaden. Men är inte situationen
något annorlunda, om man först
bar apprecierat och sedan deprecierar
för att komma tillbaka till den gamla
nivån? Betraktas även en sådan åtgärd
som illojal?

Det är uppenbart att en valutadevalvering
är förenad med nackdelar. Men
det är väl ganska få åtgärder inom det
politiska livet, som inte ha både en debet-
och en kreditsida. Man frågar sig
om inte nackdelarna av en depreciering
gentemot dollarn måste betraktas som
väsentligt mindre än ett bibehållande
av den nuvarande växelkursen. Risken
för inflation är ju en nackdel, som man
i ett sådant sammanhang naturligtvis
med rätta pekar på. Men vi äro väl
alla på det klara med att denna inflationsfara
inte är så allvarlig i dag som
den har varit tidigare. I utskottsutlåtandet
ha vi ett uttalande i den riktningen
av fullmäktige i riksbanken, och det
överensstämmer väl med de föreställningar
vi alla ha om läget.

Det är ju en känd sak att priserna
på varor i vissa länder, exempelvis i
Amerika, äro i sjunkande och man frågar
sig: År det inte tänkbart att den
situationen rätt snart inträder, när man
kan vidtaga en devalvering gentemot
dollarn utan risk för att priserna på
importvaror från Amerika komma att
bli högre än de varit under låt oss säga
1948? Det är någonting ditåt vi syftat
på i vår reservation till bankoutskottets
utlåtande; man skall följa utvecklingen
och vidtaga en devalvering så snart det
är möjligt utan att en mera väsentlig
kostnadsökning i förhållande till de

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

gångna åren inträder. Det är givet,
att om man kunde få till stånd en allmän
europeisk valutadevalvering gentemot
dollarn, så vore det att föredraga.
Jag vill här understryka vad herr Ohlin
sade för en stund sedan, nämligen att
det måste vara en mycket angelägen
uppgift för Sveriges finansminister att,
så långt vårt inflytande räcker, försöka
få till stånd en sådan allmän europeisk
valutakursändring. Skulle detta inte gå,
så mena vi att man ändå bör överväga
huruvida inte en isolerad valutadevalvering
gentemot dollarn vore lämplig.

Den ståndpunkt vårt parti intagit har
ju varit den, att hittills ingenting försummats
på detta område. Detta gåvo
vi uttryck för vid det tillfälle för några
veckor sedan, då vi här diskuterade
riksbankens förvaltning. Vi mena, att
tiden ännu inte är helt mogen; men
man bör, som jag nämnde, ha uppmärksamheten
fästad på saken och när tillfället
kommer vidtaga eu devalvering
av valutan.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att besvara ett
par frågor, som framställts under debatten.
Innan jag gör det vill jag emellertid
framhålla ett par synpunkter.

Alla känna ju till svårigheterna när
det gäller vår utrikeshandel, och de ha
varit föremål för överläggningar här i
dag. Framför allt har frågan om prisutvecklingen
på våra exportvaror trätt
i förgrunden. Det är kanske naturligt,
att man i första hand tänker på de priser
man får ut när man säljer; det ligger
kanske inte lika nära til) hands att
tänka på de förändringar som ske i
fråga om våra importvaror. Det väsentliga
är emellertid hur bytesrelationerna
förhålla sig för ett land.

Det har blivit kraftiga prisrcduktioner
på massan; detsamma är förhållandet
när det gäller papper -— inte i samma
grad men dock en betydande prisreduktion
— och likadant är det i fråga

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

om trävaror. Å andra sidan ha ju vissa
im-priser fallit; jag tänker då framför
allt på bränslepriserna. Detta är av
utomordentligt stor betydelse när det
gäller vår import. Våra kostnader för
samtliga slag av bränsle röra sig kanske
omkring 800 miljoner kronor per
år — jag har då medräknat både fasta
och flytande bränslen.

Jag vill sålunda betona vikten av
att man tar hänsyn till båda dessa faktorer.
Jag har en alldeles speciell anledning
att framhålla denna synpunkt,
när man talar om hur dyrt vi köpa
våra varor på vissa marknader. Man
glömmer då lätt bort, att vi där få ut
ett bättre pris när vi sälja. Det går inte
att endast jämföra de priser vi betala
för amerikanska varor med priserna på
varor från andra marknader; vi måste
även taga hänsyn till exportpriserna på
respektive marknader. Man skulle kunna
säga att det inte är utrett, på vilket
håll vi få det bästa utbytet. Som vi alla
veta är det vissa speciella varor inom
t. ex. dollarområdet, som det för oss
skulle vara en mycket god affär att
köpa mera av. Vissa omständigheter ha
emellertid under den sista tiden framträtt,
som peka på att den markanta
skillnaden mellan priserna i Amerika
och priserna i andra länder numera
inte är så stor. I varje fall när det gäller
en viss för oss mycket viktig importvara
är denna prisskillnad för närvarande
mycket obetydlig. Detta är ju
ur vår synpunkt glädjande, då vi inte
, ha möjlighet att köpa dollarvaror i den
utsträckning vi skulle önska.

Med tanke på våra möjligheter att
exportera och därmed också möjligheterna
att importera — vi måste ju nu
räkna med att betala löpande import
i med löpande export för att inte ytterligare
minska valutareserven — kan
det kanske ha ett visst intresse för
kammarens ledamöter om jag nämner
ett par siffror för utvecklingen under
sista kvartalet förra året och första
kvartalet innevarande år och jämför

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

dem med motsvarande tid under åren
1947—1948. Under fjärde kvartalet 1947
och första kvartalet 1948 uppgick vårt
sammanlagda exportvärde till ungefär

1 800 miljoner kronor. Motsvarande
värde för fjärde kvartalet förra året
och första kvartalet innevarande år är

2 100 miljoner kronor. Det blir således
en exportökning på sammanlagt 300
miljoner kronor. Det skulle ha varit
av intresse att ha volymsiffrorna till
hands, men det har jag tyvärr inte.
Eftersom pristendensen är nedåtgående
så borde man kunna draga den slutsatsen,
att dessa 300 miljoner kronor
som man beräknar exportökningen till
under sista halvåret, i verkligheten representera
en större volym än vad siffrorna
i och för sig ange.

Härmed vill jag inte ha sagt, att det
läge vi nu nått är tillfredsställande,
långt därifrån. Så länge vi tvingas ha
kvar denna importreglering — vi kunna
inte köpa allt vad vi önska utifrån
— visar detta att vår export är av otillfredsställande
omfattning.

Under debatten har jag tyckt mig
märka, att man bara talat om att det
inte går att sälja svenska varor i tillräckliga
mängder. Även herr Ohlin säger
att det är så. Jag erkänner gärna,
att det är den sista kvantiteten vi kunna
exportera, som är den avgörande, tv
det är den det hänger på om det skall
bli någon exportökning. Jag vill tillägga,
att jag är på det klara med, att när det
gäller den svenska cellulosaindustrien
så är det de sista hundratusentalen ton
vi kunna exportera som äro avgörande
för frågan, huruvida denna industri
skall kunna drivas för fullt. Beträffande
skogsprodukterna har jag fått en
uppgift om, att vår massaexport under
innevarande år är av ungefär samma
storleksordning som under motsvarande
tid i fjol. Även om så är förhållandet
är det dock ett faktum, att våra
skeppningar till Amerika minskat, och
att de försäljningar som ägt rum av
ännu inte levererade varor äro betyd -

ligt mindre än förra året. Vi veta således
ingenting om den amerikanska
marknadens utveckling och hur mycket
vi kunna sälja på Amerika. Om jag är
rätt underrättad lära emellertid våra
priser numera vara konkurrenskraftiga
även på den amerikanska marknaden.
Detta gäller även beträffande Bizonien,
där vi gjort försäljningar, men där vi
ännu inte kunnat sälja i den omfattning
man räknade med i det uppgjorda
handelsavtalet. Det förefaller alltså
som om vi skulle kunna sälja vår massa
på andra marknader än den amerikanska
— låt vara till reducerade priser.
När jag talar om reducerade priser
vill jag gärna erinra om, att vi lågo
upp till 40 dollar över den amerikanska
prisnivån, när vi noterade det högsta
priset. Ingen vågade väl tro, att den
prisskillnaden skulle kunna hållas.

Herr Fröderberg frågade vad vi ville
rekommendera när massalagren och
brädgårdarna blevo fyllda. Det är klart
att man kan ställa en sådan fråga, men
med ledning av vad jag här sagt om
massan, så är det inte'' troligt att vi stå
inför en avsättningskris av sådant slag,
att industrien skulle behöva läggas ned
därför att lagren bli fulla. I våra handelsavtal
äro betydande kontingenter
massa medräknade, och allt tyder på
att vi i stort sett också få avsättning
för dessa kvantiteter. Beträffande trävarorna
har jag den förhoppningen, att
vi inte bara skola kunna sälja ungefär
samma kvantitet som i fjol utan till och
med mera.

Eftersom herr Fröderberg talade om
de norrländska bekymren för trävarorna
vill jag säga det, att om sådana
bekymmer uppstå under innevarande
år, så beror det antagligen på att förbrukarna
inom landet inte få ut de
kvantiteter de önska. Dessa bekymmer
få vi väl dock bära med jämnmod. Att
jag vågar uttala mig så bestämt i den
frågan hänger samman med, att exportsågverken
i huvudsak ligga uppe i Norrland,
och allt tyder som sagt på att vi

Nr 21.

Onsdagen

kunna sälja hela vår trävaruproduktion
till hyggliga priser. Beträffande papperet
kan jag inte säga något annat än att
industrien sänkt priserna på exportmarknaden,
men man har goda förhoppningar
om att kunna sälja i ungefär
samma omfattning som förra året, då
exportsiffrorna uppgingo till omkring
GOD 000 ton.

Jag har tidigare betonat, att jag ingalunda
är nöjd med den situation vi
befinna oss i. Utvecklingen under åtminstone
det sista kvartalet visar emellertid
att produktionen ökar, och det
är ur våra synpunkter mycket glädjande
att människorna allt mer komma underfund
med, att det är nödvändigt för oss
att producera ökade mängder varor för
att kunna exportera. När vi framlade
vår importplan för innevarande år tillät
jag mig säga att jag hade den uppfattningen,
att det borde vara möjligt att
få en import av sådan storleksordning,
att det svenska näringslivet skulle
kunna arbeta under någorlunda ostörda
förhållanden. Råvaror och halvfabrikat
borde kunna importeras i tillräckliga
mängder. Jag har ingen anledning att
ändra på detta uttalande. Tvärtom har
det i vissa avseenden gått bättre än vi
vågade hoppas. Detta hänger samman
med det förhållandet, att halvfabrikat
och råvaror numera komma in med förtursrätt
och i större kvantiteter än under
tidigare år. Detta är i sin tur en effekt
av en bättre kontroll över utrikeshandeln
— framför allt importen —
som vi på senare tid lyckats få till
stånd. Detta innebär emellertid inte att
alla företagare och affärsmän, som komma
till myndigheterna och hemställa om
att få importera därför att de inte
ha tillräckligt med råvaror, kunna få
sina önskemål tillgodosedda. Vi få nämligen
räkna med nödvändigheten av att
i första hand tillgodose de delar av näringslivet,
som arbeta för export. Det
blir alltså en prioritering av vissa varor.
Detta ha vi nu tillämpat sedan rätt
många månader tillbaka och med god

den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken in. in.

resultat. Vi söka också att finna friare
former för dessa grupper av företag när
det gäller importen, och vi vilja gärna
på allt sätt understödja dessa företag i
deras strävanden att importera maskiner
och andra hjälpmedel, som bli direkt
produktionsdrivande faktorer.

Slutligen tror jag det kan vara skäl
att meddela kammaren, att utöver de åtgärder
riksdagen möjliggjort genom att
ställa högre anslag till förfogande till
marknadsundersökningar och för att
öka vår representation i utlandet, så
har regeringen för avsikt att disponera
ytterligare ett belopp av tillgängliga
medel för att underlätta för exportföreningen
att skaffa fram ett antal personer,
som skola vara verksamma på
olika marknader för att på så sätt tillgodose
vårt lands möjligheter att komma
ut med i första hand nya produkter.

Man får hoppas att alla de åtgärder,
som vi nu vidtaga, skola resultera i att
vi kunna fullfölja den utveckling, som
vi nu kunna skönja. Detta bör innebära
att vi undan för undan pressa upp vår
export, även om det temporärt går ut
över vissa hemmamarknadsönskemål.
Vi få trösta oss med att det inte blir
fråga om något varubortfall under lång
tid, utan denna export innebär endast
att varorna taga en omväg och det kommer
in andra varor i stället. Då kan
man med ett visst jämnmod bära de
besvärligheter, som otvivelaktigt komma
att framträda på vissa speciella områden.

Herr FRÖDERBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag får tacka statsrådet
Ericsson för det svar, som jag fick. Jag
är dock inte alldeles nöjd med beskedet.

Inför den minskade konkurrenskraften
och inför det förhållandet, att vi
blivit alldeles utslagna, när det gäller
massaexporlen på USA, hade jag frågat
handelsministern vad man tänkte
göra i stället, när vi inte devalvera kro -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m.

nan för att på så sätt ställa oss i ett
bättre läge. Om man i så fall måste räkna
med ytterligare prissänkningar, var
skulle då dessa sättas in, på arbetslöner,
bolagsvinster eller rotvärden? Arbetslönerna
och rotvärdena ha ju redan blivit
i viss mån reducerade, och samma
torde bli förhållandet med bolagsvinsterna.
Handelsministerns svar tycks gå
ut på att det inte är nödvändigt att göra
ytterligare prisreduceringar, utan med
de priser, som nu äro gällande, skulle
vi vara fullt konkurrenskraftiga. Statsrådet
erkänner dock, att när det gäller
USA, så ha vi ännu inte uppnått detta
läge. Handelsministern förklarade även,
att det var av det allra största värde att
vi snarast möjlligt skulle kunna komma
igång med massaexporten dit.

Statsrådet Ericsson nämnde, att han
hoppades på ökad produktion och ökad
export av trävaror. Den tillgängliga statistiken
visar, att vi under 1948 exporterade
för 450 milj. kronor trävaror och
för 1 573 milj. kronor massa. Massaexporten
var således mer än tre gånger
så stor som trävaruexporten.

När man hör de uppgifter, som lämnas
från norrländskt håll, kan man inte
gärna tro på en ökad produktion av
massa. Rykten gå tvärtom i motsatt riktning,
nämligen att man företagit vissa
permitteringar vid massafabrikerna. Det
talas också om driftstopp under en
eller annan månad. Jag vet inte om
man helt skall sätta tro till dessa uppgifter,
som stått att läsa i tidningspressen,
men det kan väl här inte bara vara
fråga om konstruktioner.

Jag har den bestämda uppfattningen,
att läget inte är så gott som statsrådet
Ericsson här skisserat. Jag kan därför
inte frånträda de tankar jag här tidigare
framfört, nämligen att det inte
hjälper med de prisreduceringar, som
nu genomförts, utan att man även måste
åsätta kronan ett lägre värde.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!

Jag ber om kammarens överseende för
att jag återkommer i debatten. Jag måste
emellertid säga några ord i anledning
av herr Fröderbergs inlägg.

Om läget nu skulle vara sådant, att vi
kunna utbjuda massa på den amerikanska
marknaden till priser, som motsvara
den amerikanska prisnivån, då skulle
det i och för sig inte behövas någon devalvering,
såvida vi inte — vilket herr
Fröderberg kanske menar — skulle gå
under de kanadensiska och amerikanska
priserna för att på det sättet slå oss
fram. Det skulle möjligen kunna vara
en utväg.

Herr Fröderberg nämnde något om
driftstopp vid massafabrikerna under
en eller annan månad. Frågan härom
har berörts i ett meddelande från Oslo,
där det sagts, att massaindustrien skulle
stanna under en tid motsvarande en månad,
och man hade från norskt håll frågat
den svenska cellulosaföreningen,
om den ville ansluta sig till ett liknande
förfarande. Jag var intresserad att få
närmare uppgifter om innebörden i
detta meddelande. Jag fick då besked,
att det ifrågasatta förfaringssättet inte
avsåg vad vi egentligen mena med massaindustri,
nämligen tillverkning av den
kemiska massan, utan meddelandet från
Norge avsåg den mekaniska massan eller
slipmassan. Det har alltid varit så att
man under vissa perioder inte bara i
Norge utan annorstädes haft svårigheter
med avsättningen av den mekaniska
massan. I övrigt fick jag det beskedet,
att det inte fanns någon svensk representant
med på den sammankomst i
Oslo, som rekommenderade det här berörda
förfarandet.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr FRÖDERBERG (kort genmäle):
Herr talman! Det kan inte bestridas, att
flera av de norrländska massaindustrierna
permitterat en hel del folk och att

Onsdagen den 25 maj 1949,

Nr 21.

man således reducerat arbetsstyrkan.
När det gäller våra handelsförbindelser
med U. S. A., är det framför allt nödvändigt,
att vi åter komma igång med
massaexporten dit.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Närmast
i anledning av finansministerns inlägg
vill jag yttra några ord. Jag skall då inte
komma med några teoretiska spekulationer
utan endast med praktiska erfarenheter.

Jag fäste mig särskilt vid finansministerns
yttrande om att industrien inte
hittills anmält några egentliga svårigheter,
när det gäller exporten. Jag känner
mig manad att här anmäla en avvikande
mening.

Jag kan som exempel nämna, att den
svenska lokomotivindustrien har betydande
svårigheter i fråga om export.
Det är synnerligen besvärligt att hävda
sig på världsmarknaden, antingen det
gäller Sydamerika, Asien eller Afrika.
Överallt är det konkurrens, inte bara
från U. S. A. utan även från europeiska
länder. Det är uppenbart, att vederbörande
företagare göra stora ansträngningar
för att få möjlighet att verkligen
kunna konkurrera på världsmarknaden.
Men det är inte så lätt som man
tycks tro, när man här talar om att öka
exporten och rekommenderar att industrien
skall sänka kostnaderna.

Hur skall man då egentligen kunna
sänka kostnaderna? Vad är det som
konstituerar priserna? Det är naturligtvis
materialkostnader, arbetskostnader
och omkostnader. Arbetskostnaderna
äro givna genom de löner, som gälla,
och man vill vät inte gärna tänka sig,
att man skulle behöva acceptera den
tanken, som högerns reservanter här
snuddat vid, nämligen att sänka lönerna.
Det måste väl bli ett verkligt
nödläge, innan man tillgriper en sådan
åtgärd. Även omkostnaderna äro givna.
Man måste se till att det finns möjligheter
till utveckling och forskning. Det

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

skali vidare finnas välfärdsanordningar
för de anställda osv., vilket allt gör, att
man har cn fix summa till utgångspunkt
för omkostnadsberäkningarna. Vad materialkostnaderna
beträffar, så påverkas
de av samma faktorer, som gälla för
själva tillverkningen. Att man vidare
skall ha en rimlig vinst vill väl ingen
förneka. Det finns således en nivå, under
vilken man inte har stora möjligheter
att komma, om man utgår från
gällande faktiska förutsättningar.

'' När man då konstaterat detta och
gång på gång misslyckats i sina strävanden
att få till stånd en ökad export,
är det inte så underligt, att man kommer
att tänka på att kronans värde 1946
skrevs upp med över 16 %. Jag skall
inte beröra detta problem i hela dess
vidd. Men jag har sett praktiska exempel
på de skador, som uppkommit genom
detta tidigare beslut om höjning
av kronans värde. Från industriens sida
hade man ingen möjlighet att motverka
de nackdelar, sont uppkommo därigenom,
utan man hade endast att acceptera
det faktum, att det svenska priset
på världsmarknaden blev 16 % högre
än om man räknade efter den gamla
kronkursen.

Finansministern sade att det var ett
alltför bekvämt sätt att proponera en
devalvering av kronans värde så fort
det tar emot det minsta i kalkyl- eller
prishänseende. Det förhåller sig emellertid
inte på det sättet, utan i varje fall
om man skall bedöma detta ur lokomotivfabrikanternas
synpunkt, bottna svårigheterna
ytterst i att regeringen tillät
sig att 1946 höja kronvärdet utan att
tillräckliga skäl därtill förelågo. Vad
jag här åsyftar är således ett återställande
av kronans värde till nivån före
apprecieringen för att industrien skall
få ökade möjligheter att hävda sig på
världsmarknaden.

Finansministern förklarade att man
från näringslivets sida inte hade uttalat
några bestämda önskemål om att få till
stånd en krondevalvering. I anledning

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

härav vill jag betyga, att det åtminstone
inom lokomotivindustrien finns en allmän
önskan om att kronans värde bör
devalveras. Lokomotivindustrien har
under årens lopp försökt att konkurrera
med utlandet. Den industrien känner
svårigheterna och vet också, att det
gjorts allt som göras kan för att få ned
de kalkylerade priserna så långt som
möjligt.

Vi måste också tänka på att avsättningar
för export ha en oerhört stor betydelse
inom denna industri, där man
inte endast kan lita till beställningar
inom landet. De inhemska beställningarna
äro nämligen alltför begränsade
och ett bortfall av de utländska marknaderna
leder till att man inte kan utnyttja
maskinparken på ett ekonomiskt
sätt. På grund härav söker man sig
inom lokomotivindustrien ut på världsmarknaden
för att tillförsäkra arbetarna
arbete och för att bättre kunna utnyttja
företagens resurser. En ökad exportmarknad
leder till bättre villkor
för arbetarna och är till båtnad för inte
bara företaget som sådant utan även för
hela landet.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
ber jag att varmt få rekommendera bifall
till folkpartiets reservation.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten A), nämligen på l:o)
bifall till utskottets hemställan i berörda
punkt; 2ro) bifall till nämnda hemställan
med den motivering, som föreslagits
i den av herr Andersson i Örnsköldsvik
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
3:o) bifall till nämnda hemställan
med den motivering, som föreslagits
i den av herrar Wiberg och Nordenson
vid punkten avgivna reservationen;
samt 4:o) bifall till samma
hemställan med den motivering, som
föreslagits i den av herrar Näsgård och
Persson i Norrby avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den

förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes
emellertid av herr Wiberg, i
anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Herr Wiberg äskade
emellertid votering jämväl beträffande
kontrapropositionen, vadan herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
i den votering, som skulle
företagas för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen, nu
återigen upptog de två återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
fann den under 3:o) angivna vara
med övervägande ja besvarad. Denna
herr talmannens uppfattning bestreds
emellertid av herr Persson i Norrby
medelst begäran om votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i den votering, som
kommer att företagas för bestämmande
av kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten A) i bankoutskottets
förevarande utlåtande nr 44, antager
bifall till utskottets hemställan med
den motivering, som föreslagits i den
av herrar Wiberg och Nordenson vid
denna punkt avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den motivering,
som föreslagits i den reservation,
som vid punkten avgivits av herrar
Näsgård och Persson i Norrby.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

sitioncn blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Persson i Norrby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 118 ja och 84 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit bifall
till utskottets hemställan med den motivering,
som föreslagits i den av herrar
Wiberg och Nordenson vid punkten
avgivna reservationen.

I överensstämmelse härmed blev nu
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten A) i bankoutskottets
förevarande utlåtande nr 44 antager bifall
till utskottets hemställan med den
motivering, som föreslagits i den av
herr Andersson i Örnsköldsvik m. fl.
vid denna punkt avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den motivering,
som föreslagits i den reservation,
som vid punkten avgivits av herrar
Wiberg och Nordenson.

Sedan kammarens ledamöter ånyo
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för nej-propositionen.
Rösträkning begärdes dock

4 — Andra kammarens protokoll Mbl).

Den allmänna ekonomiska politiken m. m.

av herr Schmidt, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 74 ja och 117 nej, varjämte
20 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit bifall
till utskottets hemställan i punkten
A) med den motivering, som föreslagits
i den av herrar Wiberg och Nordenson
vid punkten avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets förevarande utlåtande
nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda hemställan med den
motivering, som föreslagits i den av
herrar Wiberg och Nordenson vid denna
punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
åter intagit sina platser och sistberörda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Wiberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 112 ja och 29 nej, varjämte
69 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A).

På därå av herr talmannen given
proposition blev härefter utskottets
hemställan i punkten B) av kammaren
bifallen.

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga in.

Beträffande punkten C) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herrar Wiberg och Nordenson
vid denna punkt fogade reservationen;
och fann herr talmannen svaren
hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Herr Wiberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten
C) i utskottets förevarande utlåtande
nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som i fråga om denna
punkt avgivits av herrar Wiberg och
Nordenson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Wiberg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 164 ja och 18 nej, varjämte
20 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
ifrågavarande hemställan.

Slutligen blev, efter därå av herr talmannen
given proposition, utskottets
hemställan i punkten D) av kammaren
bifallen.

§ 5.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga
m. m.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts propo -

sition med förslag till förordning angående
särskilda inskrivningsförrättningar
under år 1949 m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 april 1949 dagtecknad
proposition, nr 194, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden, föreslagit
riksdagen att

1) antaga vid propositionen fogade
förslag till

a) förordning angående särskilda inskrivningsförrättningar
under år 1949,

b) förordning angående ändring av
förordningen den 30 juni 1948 (nr 514)
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga
samt

c) förordning med provisoriska bestämmelser
angående beredskapsövn
ing;

2) besluta att övergång till värnpliktstjänstgöring
redan vid 20 års ålder
för huvuddelen av de värnpliktiga
skulle ske successivt i den takt Kungl.
Maj :t bestämde.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland
annat bibehållande av den vid 1948 års
riksdag beslutade anordningen med
skördeuppehåll om 14 dagar för värnpliktiga
jordbrukare.

I anledning av propositionen hade
inom riksdagen väckts fyra motioner,
nämligen

inom första kammaren

nr 304 av herr Persson, Ivar, m. fl.
och

nr 313 av herrar Ewerlöf och Andersson,
Elon, samt

inom andra kammaren

nr 390 av herr Hansson i Skegrie
m. fl. och

nr 400 av herr Johansson i Mysinge.

I motionerna I: 304 och II: 390, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition nr 194 måtte besluta

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

att skördeuppehållet för de värnpliktiga
fastställes till tre veckor».

I likalydande motionerna 1:313 och
II: 400 hade hemställts, »att riksdagen
måtte

dels besluta att första tjänstgöringen
för de värnpliktiga, som under utbildningsåret
1949/50 skola utbildas till
värnpliktigt underbefäl vid armén, förlänges
med 60 dagar,

dels bevilja anslag

1. till deras underhåll och avlöning

under den förlängda tjänstgöringen med
3 906 000 kronor,

2. till deras premieförmåner med

1 500 000 kronor samt

3. till avlöning till civil handräck ningspersonal

med 1 260 000 kronor».

Propositionen och motionerna, vilka
hänvisats till lagutskott och tilldelats
andra lagutskottet, hade efter överenskommelse
mellan statsutskottet och
andra lagutskottet liänskjutits till behandling
av sammansatt stats- och
andra lagutskott.

Sammansatta utskottet hemställde,

A. att riksdagen -— med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom förevarande proposition,
nr 194, framlagda förslaget
till förordning angående särskilda inskrivningsförrättningar
under år 1949
— måtte för sin del antaga av utskottet
framlagt förslag till förordning angående
särskilda inskrivningsförrättningar
under år 1949;

B. att riksdagen — med förklaring
att det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till förordning angående
ändring av förordningen den
30 juni 1948 (nr 514) med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga icke kunnat i
oförändrat skick antagas — måtte, med
bifall till motionerna 1:313 och 11:400,
såvitt de avsåge yrkandet om förlängning
av tjänstgöringstiden för de värnpliktiga,
som under utbildningsåret
1949—50 skulle utbildas till värnplik -

tigt underbefäl vid armén, för sin del
antaga av utskottet framlagt förslag till
förordning angående ändring av förordningen
den 30 juni 1948 (nr 514)
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga; C.

att riksdagen måtte antaga det
genom förevarande proposition, nr 194,
framlagda förslaget till förordning med
provisoriska bestämmelser angående
beredskapsövning;

D. att riksdagen måtte besluta att
övergång till värnpliktstjänstgöring redan
vid 20 års ålder för huvuddelen
av de värnpliktiga skulle ske successivt
i den takt Kungl. Maj:t bestämde;

E. att motionerna I: 304 och II: 390
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

F. att motionerna I: 313 och II: 400,
såvitt de avsåge yrkandet om anvisande
av anslag för bestridande av kostnader
för fortsatt tjänstgöring för de
armén tilldelade värnpliktiga, som under
utbildningsåret 1949—50 skulle utbildas
till underbefäl, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herrar Norman, Gillström,
Lindholm, Thapper, Forslund och Hellbacken,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

A. (= utskottet);

B. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 313 och II: 400, såvitt de
avsåge yrkandet om förlängning av
tjänstgöringstiden för de värnpliktiga,
som under utbildningsåret 1949—50
skulle utbildas till värnpliktigt underbefäl
vid armén, oförändrat antaga det
genom förevarande proposition, nr 194,
framlagda förslaget till förordning angående
ändring av förordningen den
30 juni 1948 (nr 514) med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga;

C. —F. (= utskottet);

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m.

2 :o) av herrar Gränebo och Carlsson
i Bakeröd, vilka ansett, att utskottet i
punkten E hort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:304 och 11:390 besluta, att skördeuppehållet
för de värnpliktiga skulle
fastställas till tre veckor.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr LINDHOLM: Herr talman! I det
utskottsutlåtande, som här föreligger,
har även behandlats en i såväl första
som andra kammaren väckt motion angående
provisoriska bestämmelser för
gruppchefsutbildningen.

Jag måste för min personliga del
säga, att jag inte kan godta att man fattar
beslut i en fråga, som är föremål för
utredning. Det bär ju tidigare varit
praxis i riksdagen, att man, när en fråga
varit föremål för prövning inom en
kommitté, har avvaktat denna kommittés
förslag. Jag vill erinra om att föregående
års riksdag beslutade att i avbidan
på denna utrednings resultat uppskjuta
beslutet om gruppchefstjänstgöringens
längd. Det har sedan dess, såvitt
jag förstår, inte inträffat någonting
som motiverar att vi i år skola inta en
annan ståndpunkt än den kammaren
med stor majoritet intog föregående år.

Den värnpliktsutredning, som man
då tog hänsyn till, har arbetat sedan
dess, och jag kanske får nämna något
från densamma — det har skett i första
kammaren, och det kan vara skäl att
göra det även här. Inom kommittén
räknar man med att kunna hålla principdebatten
under juni månad. Det vore
enligt mitt sätt att se ganska olämpligt
om kammaren dessförinnan fattar ett
speciellt beslut om en förlängning av
utbildningstiden för dem som ha uttagits
till gruppchefselever. Man kalkylerar
även med att kommittén skall ha
sitt arbete slutfört i början av augusti
i år. Det ligger alltså ganska nära i tiden,
och även detta talar enligt min

mening mot att kammaren i dag fattar
något beslut i denna fråga.

Nu har det sagts i första kammaren,
och jag förmodar att det också kommer
alt sägas här, att vi inte kunna vänta
fram till 1951 med att förbättra gruppchefsutbildningen.
Jag vill då fråga, om
det är absolut fastslaget, att man genom
detta förslag kommer att få så mycket
bättre gruppchefer än dem man får genom
niomånadersutbildningen. Är det
fastslaget, att de närmare 7 miljoner
kronor, som skulle erfordras, inte kunna
betraktas som dåligt använda pengar
med hänsyn till utbildningsresultatet?
Jag för min del anser att det förslag,
som framföres i motionen och som ursprungligen
presenterades innan värnpliktskommittén
hunnit närmare studera
detta spörsmål, i många avseenden
är misslyckat. Det innehåller — det har
också erkänts under debatten i första
kammaren — många väsentliga brister.
Jag skall med hänsyn till den långt
framskridna tiden inte ta upp dem alla,
men jag kan peka på en sådan sak som
att de gruppchefselever, som skola utbildas
enligt det system motionen förordar,
icke komma att beredas tillfälle
att delta i den grupp de skola vara med
i under rekrytövningen. Det betyder att
man under rekrytutbildningen måste
använda andra som gruppchefer än de
som utbildas för ändamålet. Det är folk
som man inte beräknar skall vara vuxna
den uppgiften.

Enbart den omständigheten bör ju säga
oss, att vi med det system, som här
är upplagt, icke kunna få gruppcheferna
så väl utbildade, som de med hänsyn
till kostnaden borde kunna bli. Dessutom
kan man anföra en hel del andra
synpunkter på detta spörsmål. Detta
system innebär, att mellan 6 000 och
7 000 rekryter skola kvarhållas två månader
efter de övriga värnpliktigas hemförlovning,
och vi få väl därför räkna
med en betydande maskning, som givetvis
i hög grad kommer att inverka på
resultatet av utbildningen. Därtill kom -

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

mer, vilket också erkännes på militärt
håll, att det skulle skapa en kvarsittarkänsla
hos gruppchefseleverna, som,
sedd ur utbildningssynpunkt, är ganska
betänklig.

Rent personligt har jag den uppfattningen,
och jag skulle tro att viirnpliktskommitténs
övriga ledamöter dela
den, att om det skall vara någon mening
med att låta gruppchefseleverna
tjänstgöra längre tid än andra, måste de
uttas innan de värnpliktiga i allmänhet
rycka in för att göra sin rekryttjänst.

Då anmäler sig emellertid ytterligare
en fråga: är det absolut fastslaget att det
är nödvändigt med en längre utbildnigstid?
Har man faktiska bevis på den
saken? Jag är inte övertygad om att det
är så. Jag vill erinra om att man på militärt
håll icke har företagit några egentliga
åtgärder för att med niomånadersutbildningen
få fram en godtagbar
gruppchef.

Nu kan man gentemot detta säga, att
militären är övertygad om att tiden är
alltför kort, men det kan jag inte godta.
Om man nu är så övertygad om att tiden
är för kort, varför har man då inte
genom att utnyttja de möjligheter som
stått till buds ändå gjort ett försök med
niomånadersutbildning och därigenom
dokumenterat, alt den uppfattningen är
riktig? Den bevisföringen saknas. Jag
har själv varit ute och sett gruppchefer
som utbildats på nio månader. Jag kan
inte bedöma dem i alla avseenden, men
i den mån man kan se resultatet av deras
utbildning på de uppgifter de fingo,
erkändes det även på militärt håll, att
de skötte sig ganska bra. Sedan kan man
naturligtvis diskutera, huruvida de böra
vara ännu bättre.

Däremot tror jag det finns anledning
att något närmare studera de olika utbildningsmetoder
som tillämpas. Det
bär nu liksom tidigare framförts klagomål
över sättet alt utnyttja tiden. Hur
skulle det vara om man inom försvarsdepartementet
engagerade några framstående
pedagoger, som gjorde eu or -

dentlig översyn av de utbildningsmetoder,
som tillämpas? Jag är för min del
inte övertygad om att en sådan översyn
skulle vara resultatlös, utan jag tror
tvärtom att det skulle kunna komma
fram många ting, som skulle kunna leda
till bättre utbildningsresultat.

Man har i diskussionen om dessa saker
att välja mellan två huvudalternativ.
Man kan överväga att med tvång ta
ut gruppchefer och bestämma den längre
utbildningstiden för dem. Jag har
emellertid intresserat mig för en undersökning,
huruvida man inte på frivillighetens
väg skulle kunna få fram en tävlan
mellan rekryterna om att bli uttagna
till gruppchefer. En av grundförutsättningarna
för att man skall kunna
stimulera intresset är givetvis att man
tar bort den känsla som alltjämt finns
hos de värnpliktiga, att utbildningen är
ett nödvändigt ont, att det är någonting
som man är nödd och tvungen att gå
igenom. När man har fått dem att känna,
att det är en rättighet de ha och
man knyter an utbildningen till mera
moderna principer, tror jag man skall
kunna vinna väsentligt bättre resultat.
Det är alldeles uppenbart, att den som
måste ledas fram inte kommer att utveckla
sina bästa egenskaper, under det
att de värnpliktiga skulle spänna sig
för att nå topprestationer om man kunde
få bort den där tvångskänslan. Vi
måste nämligen vid alla diskussioner
om utbildningsfrågor räkna med den
mänskliga faktorn. Om vi bara besluta
utan hänsynstagande till denna faktor,
är jag rädd att vi inte få ut vad vi avsett
att få ut av utbildningen.

Här finns dessutom ett annat problem,
som man måste beakta i detta
sammanhang, och det är problemet om
dem som skola leda utbildningen. .Tåg
erkänner gärna, att det i den svenska
armén finns många alldeles utomordentliga
trupputbildare, men å andra sidan
är det nog så, att det på vissa avsnitt
behövs en förstärkning i detta avseende.
Om gruppchefseleverna komma

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

till ett regemente, där trupputbildarna
ligga under medelmåttan, spelar det ju
ingen roll om de ha två eller tre månaders
längre tjänstgöringstid, tv trupputbildarens
förmåga att meddela kunskaper
är begränsad. Det är ett avsnitt
som också måste kartläggas när man
diskuterar dessa problem.

Dessutom är det ju så, att den första
tjänstgöringen ingalunda är ett avslutat
helt, utan den skall ju enligt värnpliktslagen
följas av repetitionsövningar. Nu
föreligger ett förslag från värnpliktskommittén
att man skall övergå från åldersklassvisa
till krigsförbandsvisa övningar.
Detta innebär, att de värnpliktiga
bli placerade på den plats i krigsorganisationen,
där de skola vara i krig,
och det innebär alt officerskåren och
befälet på ett helt annat sätt än tidigare
får tillfälle till praktiska övningar och
en bättre utbildning. Jag för min del
räknar med att det är på dessa krigsförbandsvisa
repetitionsövningar som
utbildningen från rekryttiden avslipas,
och jag anser dem därför vara ett betydelsefullt
komplement till den tidigare
utbildningen. Man bör i diskussionen
om dess ting ha vederbörlig hänsyn till
detta. Dessa krigförbandsvisa övningar
bli av en utomordentlig betydelse inte
bara för manskapet, utan också för befälet.

När man nu vill göra gruppcheferna
till det betydelsefullaste ledet i vår försvarsmakt,
vill jag till slut erinra om
att det dock är det lägsta befälet. De ha
över sig folk som ge order om deras
uppgifter, och därför tror jag inte man
vinner så mycket om man här i debatten
överdimensionerar gruppchefernas
betydelse. Det är riktigare att hålla dem
på den punkt, där de rätteligen höra
hemma. Den argumentering som förekom
i första kammaren på den punkten
gav nästan ett intryck av att det befäl,
som står över gruppcheferna, skulle vara
av mindre betydelse för krigsorganisationen.
Det är dock så, att det är det

högre befälet som anger vilka operationer
som skola verkställas.

Om jag summerar ihop de rent ekonomiska
faktorerna, måste jag finna,
att vi ställas inför vissa kostnadsökningar.
I den nuvarande militärbudgeten
ingå inga kostnader för de sedvanliga
repetitionsövningarna. Skulle vi behålla
den gamla formen av repetitionsövningar
med vissa åldersklasser, skulle
det kosta ungefär 39,5 miljoner. Krigsförbandsvisa
övningar skulle kosta ungefär
41 miljoner. Om man därtill skall
lägga 7 miljoner för två månaders
gruppchefsutbildning, äro vi uppe i ett
aktningsvärt belopp, som jag förmodar
den nothinska kommittén får anledning
att syna litet närmare i sömmarna.

Jag vill på sakens nuvarande ståndpunkt
med hänvisning till att första
kammaren med stor majoritet har bifaliit
reservationen och till att det är tradition
att man avvaktar resultatet av en
pågående utredning innan man fattar
beslut i sakfrågan hemställa om bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Norman m. fl.

Häruti instämde herrar Hellbacken
och Hallberg.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Jag har fått det bestämda intrycket,
att såväl herr Lindholm som övriga
reservanter ha den uppfattningen, att
gruppchefsutbildningen inte är tillfredsställande
sådan den nu föreslås.
Det har framförts två huvudargument
mot utskottets förslag, nämligen dels
att man bör avvakta den pågående utredningen,
och dels att det skulle kosta
en hel del pengar.

Då det gäller gruppchefsutbildningen
ha de ledamöter av andra lagutskottet,
som stå bakom utskottets förslag,
kommit till den uppfattningen, att det
ej går att inom den nuvarande värnpliktstiden
av nio månader inrymma
en tillfredsställande utbildning av

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga ni. m.

gruppchefer. Detta förhållande har ju
också särskilt understrukits av såväl
överbefälhavaren som arméchefen, som
framhålla, att man, sedan värnpliktstiden
nu nedsatts till nio månader, måste
ge gruppcheferna en ytterligare utbildning,
om de tillfredsställande skola
kunna fylla sina betydelsefulla uppgifter.

En otillräckligt utbildad gruppchef
kan inte tillfredsställande lösa sina
uppgifter som ledare och föregångsman
för gruppen. Det förhållandet att
en gruppchef saknar tillräcklig utbildning
i min- och sprängtjänst, torde i
modern strid komma att förorsaka onödiga
förluster bland de värnpliktiga,
som han är satt att leda.

Utskottet framhåller också, att eu
tillfredsställande gruppchefsutbildning
är av allra största betydelse för krigsmaktens
funktionsduglighet. Av denna
anledning föreslår utskottet på grundval
av motioner av ledamöter i värnpliktskommittén,
att man från och med
utbildningsåret 1949/50 uttar värnpliktiga
för utbildning till underbefäl under
en tid av ytterligare G0 dagar.
Denna förlängning skall dock inte gälla
den sammanlagda tjänstgöringstiden för
värnpliktiga, som äro uttagna för utbildning
till officerare och underofficerare.

Utskottet har i likhet med motionärerna
den uppfattningen, att de värnpliktiga,
som uttas till denna gruppchefsutbildning,
böra erhålla skälig ersättning
för sina prestationer genom
att dagersättningen höjes till två kronor
per dag och en premie på 250 kronor
utbetalas.

Vi ge reservanterna rätt i att det kan
påvisas brister i detta förslag, men anledningen
till att vi trots detta förorda
det är att vi inte anse oss kunna vänta
till dess utredningen är färdig med sitt
förslag. Det skulle ju innebära, att någon
bättre gruppchefsutbildning enligt
vår mening inte kunde komma till

stånd tidigare än år 1951. Det är ett
förhållande, som vi anse ytterst betänkligt,
och vi ha därför anslutit oss
till detta provisorium.

Jag skulle tro, som jag sade i början
av mitt anförande, att värnpliktskommitténs
ledamöter ha den uppfattningen,
att gruppchefsutbildningen måste
bli mera tillfredsställande. Skillnaden
mellan våra uppfattningar ligger i att
vi anse, att vi måste införa ett provisorium
över dessa år.

Man har här betonat den ekonomiska
sidan av saken, och jag vill visst inte
förneka att det är en sak som man inte
kan gå förbi utan vidare, men vi inom
utskottet som stå bakom detta förslag
ha dock ansett, att vi måste ta kostnaderna
för att kunna få gruppcheferna
bättre utbildade.

Med dessa ord, herr talman, tillåter
jag mig yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
kan i allt väsentligt instämma i vad
den föregående talaren här anfört, och
jag skall därför med hänsyn till den
långt framskridna tiden försöka fatta
mig kort. Jag vill väsentligen ta upp
några av de invändningar, som herr
Lindholm här anfört mot sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande.

Först och främst vill jag, herr talman,
slå fast att allmän enighet råder
därom, att det inom den moderna arméorganisationen
måste finnas fullgoda
gruppchefer. Vidare tror jag inte att
det är någon överdrift att säga, att det
råder en betydande enighet om att det
icke är möjligt att tillgodose detta behov
av fullgoda gruppchefer inom den
nuvarande utbildningens ram. Jag tror
inte, herr Lindholm, att det behövs
någon ytterligare utredning för att påvisa
den saken. .Tåg vill erinra om att
det har företagits en serie olika försök
för att undersöka hur gruppchefsut -

5(>

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

bildningen lämpligast bör ordnas. År
1947 gjordes försök med en forcerad
gruppchefsutbildning. Inryckningen
skedde då den 1 juni, men tanken
var att gruppcheferna skulle i fråga
om vissa begränsade uppgifter kunna
användas på de vanliga förbanden i
oktober månad. Detta försök misslyckades.
År 1948 gjordes försök med vad
som har kallats en mera decentraliserad
gruppchefsutbildning. Inte heller
detta försök slog väl ut.

I god tid före inryckningen år 1948
lade arméchefen upp ett program för
prov av bl. a. gruppchefsutbildningen.
Dessa prov kontrollerades såväl i höstas
som nu i vår, och det visade sig
därvid att resultatet av utbildningen
hade blivit otillfredsställande. I den
rapport, som arméchefen för endast
några dagar sedan har avgivit, framliålles
det härom: »Det gäller nu att se,
i vad mån dessa förbättrade övningsvillkor
kunna leda till en påtaglig höjning
av utbildningsresultatet» — detta
syftar på den vanliga utbildningen av
värnpliktiga. Men så fortsätter arméchefen:
»I ett avseende — nämligen
gruppchefsutbildningen — är det dock
uppenbart, att åtgärder av antydd art
icke kunna medföra erforderlig tidsvinst.
Som en otvetydig erfarenhet
från värnpliktsutbildningen 1948—1949
kvarstår omöjligheten av att på 9 månader
utbilda ens något så när godtagbara
gruppchefer för fältförbanden.»

Det framgår vidare av arméchefens
yttrande, att varken mer och bättre materiel
kan avhjälpa bristerna i fråga om
utbildning. Det är inte möjligt att
inom niomånadersramen åstadkomma
fullgoda gruppchefer, som verkligen
kunna vara föregångsmän i fält och
som alltså kunna på ett riktigt sätt och
med tillräcklig auktoritet leda de minsta
enheterna inom armén.

Detta är en uppfattning, som har bestyrkts
även av uttalanden av representativa
civila instanser, som haft anledning
att ta ställning till frågan. Såväl

Landsorganisationen som arbetsmarknadsstyrelsen
ha i sina yttranden framhållit,
att gruppcheferna måste ha längre
utbildning än övriga värnpliktiga.

Såsom framgår av värnpliktskommitténs
betänkande har kommittén låtit
verkställa en i detalj gående undersökning
och kartläggning rörande målsättningen
för utbildning av gruppchefer
och därav betingad utbildningstid, och
det är efter denna detaljerade undersökning,
som man har kommit till det
resultatet, att utbildningstiden icke kan
pressas ned till 9 månader. Jag vill
därför, när herr Lindholm här säger,
att det vore fördelaktigt om försvarsdepartementet
kunde låta några erfarna
militära pedagoger göra en undersökning
om huruvida utbildningstiden
verkligen effektivt utnyttjas, invända
att det är just detta som har skett inom
värnpliktskommittén. Kommittén har
till sitt förfogande haft några, efter vad
jag kan förstå, framstående militära ledare
med erfarenhet just av den utbildning
som det här gäller, och det är
deras utredningar som bl. a. ha legat
till grund för kommitténs bedömning.

Herr Lindholm frågar vidare, om det
verkligen är absolut fastslaget att man
icke kan lösa problemet om gruppchefsutbildningen
inom niomånadersramen.
Jag vill svara herr Lindholm,
att såvitt jag förstår är det så fastslaget
som över huvud taget är möjligt
med de utredningsresurser som härvidlag
stå till buds.

Jag håller gärna med herr Lindholm,
när han säger att det måste tagas hänsyn
även till den mänskliga faktorn.
Men om vi skulle gå den väg, som väl
föresvävar herr Lindholm, nämligen att
försöka pressa in en tillfredsställande
gruppchefsutbildning inom niomånadersramen,
då undrar jag om det verkligen
kommer att tagas tillräcklig hänsyn
till den mänskliga faktorn. En sådan
sammanpressning måste ju medföra
en mycket stark forcering av utbildningsverksamheten,
och det har re -

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. nt.

dan nu av erfarna män på detta område
sagts, att varje ytterligare forcering
av gruppchefsutbildningen sannolikt
skulle föranleda överansträngning
av många värnpliktiga och därmed
också minska intresset för utbildningen.

Till sist framhöll herr Lindholm, att
det inte kan bestridas att vissa olägenheter
äro förenade med den provisoriska
lösning som nu har förordats av
utskottet. Det har man inte heller stuckit
under stol med, vare sig från motionärernas
eller utskottets sida. Dessa
olägenheter sammanhänga emellertid
huvudsakligen med att det nya inskrivningsförfarandet
och det nya befälsutbildningssystemet
inte kunna tillämpas
förrän tidigast år 1951. Den olägenhet,
som herr Lindholm här särskilt berörde,
nämligen risken för maskning, har
man däremot sökt väsentligt minska
genom förslaget om att gruppcheferna
skola tagas ut redan en månad efter
det inryckning har skett, och vidare
därigenom att man föreslagit att gruppcheferna
skola genom vissa ekonomiska
ersättningar kompenseras för den tid
som de skola kvarstanna i tjänst utöver
de vanliga värnpliktiga.

De olägenheter, som alltjämt kvarstå
när det gäller den nu föreslagna provisoriska
lösningen, får man väl också
väga mot de olägenheter, som uppstå
om den nuvarande gruppchefsutbildningen
bibehålies. Såsom herr Hedlund
i Rådom framhöll i dag under den
penningpolitiska debatten, ha nästan
alla förslag, som vi behandla här i riksdagen
en debetsida och en kreditsida,
och det gäller att väga dessa mot varandra,
när man skall fatta ett beslut.

Jag tror att de flesta sakskäl tala för
att olägenheterna av den provisoriska
lösning, som nu föreslås, äro mindre
än olägenheterna av att bibehålla det
nuvarande systemet. Om man går den
senare vägen, skulle inte mindre än tre
åldersklasser av gruppchefer få nöja
sig med den nuvarande otillräckliga utbildningen,
och eftersom ett svenskt

fältförband räknar 17 olika åldersklasser,
skulle alltså under en lång tidsperiod
nästan en femtedel av gruppcheferna
i fältförbanden ha eu otillräcklig
utbildning.

Herr talman! Riksdagen har ju redan
tidigare beslutat minska den första
tjänstgöringen för det stora flertalet
värnpliktiga. Vidare har man på ett
enligt vår uppfattning mycket olyckligt
sätt eftersatt behovet av repetitionsoch
efterutbildningsövningar. Den väg,
som herr Lindholm nu rekommenderar,
skulle innebära att vi även i fråga
om gruppcheferna skulle nöja oss med
en otillräcklig utbildning. Men vad
tjänar det till att vi försöka ge vår
krigsmakt den bästa utrustning i tekniskt
och materiellt hänseende, som
det över huvud taget är möjligt att
åstadkomma med våra ekonomiska resurser,
om vi inte samtidigt se till, att
de värnpliktiga äro i stånd att på ett
riktigt sätt begagna sig av denna nya
och moderna materiel? Att skicka otillräckligt
utbildade värnpliktiga i fält
under otillräckligt utbildat befäl är,
herr talman, detsamma som att med
öppna ögon ta risken av väsentligt
ökade förluster i en krigssituation. Den
risken vilja vi på högerhåll inte vara
med om att taga, och detta är det djupast
liggande skälet till att vi ha ställt
oss på samma ståndpunkt som utskottet
har stannat för.

Jag ber, herr talman, att få förena
mig med den föregående talaren i hans
yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Det råder nog ingen meningsskillnad
mellan herr Hjalmarson
och mig om att den svenska arméorganisationen
behöver fullgoda gruppchefer,
för att använda herr Hjalmarsons
uttryck. Men det är fråga om, hur
man tolkar begreppet gruppchef, herr
Hjalmarson. Jag kan inte finna att det

Nr 21.

Onsdagen den 25 mai 1949.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m.

på militärt håll anses absolut fastslaget,
att just 11-månadersalternativet
ger de bästa gruppcheferna. Det har
förekommit diskussioner, där man på
militärt håll hävdat att det går bra att
åstadkomma en utbildning på 9 månader,
men, säger man, för att få fram
gruppchefer, som kunna ersätta volontärinstitutionens
korpraler, är det nödvändigt
att utsträcka utbildningstiden
upp till 3 år. Frågan om utbildningstidens
längd blir alltså även beroende
av vilket slags gruppchefer det gäller.

Jag är inte, såsom jag redan framhållit,
övertygad om att det är fastslaget
och står utanför all diskussion, såsom
herr Hjalmarson säger, att det behövs
längre tid än nu för utbildning
av frivilliga till gruppchefer. Jag har
här i min hand ett exemplar av Svensk
Underbefälstidning, där en kapten Erhardt
i en artikel om utbildningsfrågor
gör bl. a. följande uttalande: »Om lång
utbildningstid i och för sig måste ge
bättre utbildningsresultat än en kortare
skulle väl den årsklass som först
hade ett års utbildning och därefter
ett halvt års beredskapstjänst vara den
bästa vi någonsin haft. I själva verket
var den väl en av de sämsta och sannolikt
endast i fysisk trim och möjligen
manöverförmåga överlägsen trettiotalets
tremånadersklasser.» Det är ju
ett ganska kraftigt underbetyg åt den
längre utbildningstiden från den trupputbildande
officerens sida, och det visar
att det inte kan anses vara under
alla förhållanden fastslaget, att man nu
behöver längre tid för gruppchefsutbildningen.

När jag talade om pedagoger, herr
Hjalmarson, sade jag inte militära pedagoger.
Jag känner också till det 17-månadersalternativ, som framlagts från
militärt sakkunnigt håll, och jag måste
säga att så långt en civil människa kan
bedöma, är detta alternativ behäftat
med många brister. Vad jag efterlyste
var därför en framstående civil pedagog,
som skulle kunna undersöka, hu -

ruvida det användes riktiga utbildningsmetoder
eller inte, och det är någonting
helt annat, herr Hjalmarson.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Om herr Lindholm säger
att meningarna på militärt håll äro delade,
när det gäller utbildningen av
gruppchefer, så skall jag gärna hålla
med om detta. Men såvitt jag vet, äro
de i så fall delade endast på det sättet,
att man i stor utsträckning anser
en utbildning på 11 månader vara otillräcklig,
medan inte någon enda representativ
militär instans har, efter vad
jag kunnat finna, uttalat den meningen,
att en hygglig gruppchefsutbildning
kan åstadkommas även om utbildningstiden
understiger 11 månader.

Herr Lindholm har ju själv suttit i
värnpliktskommittén och bör därför
bättre än jag känna till det material,
som utgjort grundvalen för kommitténs
bedömning. Jag har emellertid de sista
dagarna gått igenom detta material, och
jag har inte kunnat finna annat än att
det bland de erfarna trupputbildare,
som ha yttrat sig i frågan, råder eu
alldeles överväldigande mening om att
tiden för utbildningen omöjligen kan
pressas ihop på det sätt, som synes föresväva
herr Lindholm. Jag tycker att
detta är ett material, som väger tyngre
än vad som eventuellt kan ha framkommit
mera i periferien av debatten om
gruppchefsutbildningen.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Hjalmarson om att det är två väsentligt
skilda saker att tala om en förlängning
av gruppchefsutbildningen på
två månader eller att diskutera det förslag
som här föreligger. Jag har vitsord
från ett betydande antal trupputbildningsofficerare
på att det förslag,
som här föreligger, är ur praktiskt taget
alla synpunkter olämpligt. Vid en
konferens, som vi hade med så gott
som samtliga kaptener och löjtnanter

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

vid ett regemente, fanns det visserligen
delade meningar om huruvida man behövde
nio månader eller längre tid för
utbildning av gruppchefer, men det
var ingen som förordade det system,
som innefattas i det här framlagda förslaget.
Och för min personliga del fäster
jag, herr Hjalmarson, större avseende
vid vad den trupputbildande officeren
har att säga än vad staben
säger.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Det är väl ganska meningslöst
att i denna debatt åberopa
personliga samtal med olika officerare.
Även jag har haft en rad sådana samtal,
och de uttalanden, som därvid
gjorts från militärt håll, gå i rakt motsatt
riktning mot dem som herr Lindholm
här anfört.

Ingen kan väl heller bortse ifrån att
de ansvariga ledarna för den svenska
krigsorganisationen ha ansett, att olägenheterna
av det här framlagda förslaget
väga mindre än olägenheterna
av att bibehålla det nuvarande systemet
ytterligare flera år framåt.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet VOUGT: Herr talman! I
likhet med de ärade talare som tidigare
yttrat sig i denna debatt skall jag försöka
att tala ganska kort, men jag tror
det är ett par synpunkter som jag bör
delge kammaren, innan kammaren går
att fatta beslut i denna fråga.

Först vill jag säga att jag med mycket
stort intresse tagit del av det utredningsresultat,
som chefen för armén för
några dagar sedan framlade och vari
han redovisade resultatet av den utbildning,
som ägt rum under det första år
vi haft nio månaders utbildning av de
värnpliktiga i allmänhet. Denna rapport
rörande utredningsresultatet har ju diskuterats
i pressen och även berörts här,
och det är skälet till att jag tar upp
den en smula nu. Det kan hända att
när man först tog del av denna rap -

port, vilket för de flestas del skedde genom
tidningar, där rubrikerna i några
fall kanske voro ägnade att nedvärdera
utredningsresultatet, kunde man nog
få den känslan att resultatet av de första
nio månadernas utbildning icke var
särskilt gott.

Jag vill då till en början framhålla
att det ju är första gången vi tillämpat
ett sådant väl genomarbetat, jag tror
nästan man skulle kunna säga vetenskapligt
utarbetat system, att man kan
ta prov på varje soldat och varje förband
och få fram ett helhetsresultat: så
och så mycket kunna de soldater som
utbildats under denna period. Något
sådant ha vi aldrig tidigare haft och
ha följaktligen icke någon möjlighet
att göra jämförelser mellan niomånaderssoldaten
och elva- eller tolvmånaderssoldaten.
Med hänsyn därtill tycker
jag ändå man måste säga, att de
omdömen som nu fällts varit ganska
goda. Dessa omdömen ha varit positiva.
Jag tror jag skall tillägga, att om det
inte varit så att utbildningsresultatet
i södra Sverige, i första militärområdet,
visat sig vara jämförelsevis svagt, skulle
betygsmedeltalet för dessa soldater ha
legat så högt, att det skulle kunnat betecknas
såsom skäligen gott. Förklaringen
till att utbildningsresultatet i
södra Sverige inte varit gynnsamt undandrar
sig givetvis mitt bedömande.

Resultatet av denna prövning har lett
mig till den övertygelsen, att vi skola
försöka förbättra niomånadersutbildningen,
och det har stärkt mig i min
uppfattning, att det är möjligt att med
eu nio månaders första tjänst få fram
cn utbildning, som är en tillräckligt
god grund för den svenske soldaten,
som ju sammanlagt icke har nio månaders
utan tolv månaders tjänstgöring.
Jag har redan ett par gånger tidigare
haft tillfälle framhålla här i kammaren,
att jag allt mer kommit till den övertygelsen,
att när vi försöka skapa en
värnpliktsutbildning som fyller syftet,
skola vi icke endast ta sikte på den

Nr 21.

Onsdagen den

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m.

första tjänstgöringen, utan vi skola
också beakta, att i varje fall de två utav
tre månader som läggas därtill skola
kunna användas för att få fram en god
soldat.

.lag har också haft tillfredsställelsen
erfara, att denna tanke har tagits upp
av den nuvarande chefen för armén,
som förelagt den nu arbetande 1948
års värnpliktskommitté förslag till sådan
utformning av repetitionsövningarna
— repetitionsövning stridsförbandsvis
i stället för som nu årsklassvis —
att man därigenom på rätt sätt skulle
kunna komplettera den första niomånadersutbildningen.

Jag kommer därmed fram till frågan
om gruppcheferna. Det förefaller mig
nämligen som om användandet av de
ytterligare tre månader, som stå till
buds efter niomånadersutbildningen,
skulle vara särskilt aktuellt just när det
gäller gruppcheferna, i första hand därför
att en effektiv användning av repetitionsövningar
i stridsförband uppenbarligen
ger gruppcheferna, sedan
de fullgjort sin första tjänstgöring, tillfälle
att förkovra sig såsom det befäl
över trupp som gruppcheferna, låt vara
på en relativt blygsam post, ha till
uPPgift att utöva. I första hand menar
jag alltså att det gäller att undersöka,
på vilket sätt gruppcheferna särskilt
kunna tillgodogöra sig den ytterligare
utbildning, som kommer i fråga vid repetitionsövningarna.
Men därtill har
jag sagt mig: Om vi nu utöver de första
nio månaderna ha tre till vårt förfogande
och om vi konstatera, att det icke
är möjligt att utbilda gruppcheferna
på nio månader, varför då inte undersöka,
huruvida man inte skulle kunna
ta en utav dessa tre månader och använda
den till gruppchefsutbildning,
närmast då den månad som nu går till
omskolning, och jag tror inte att det
råder mycken tvekan därom, att om vi
skola försöka åstadkomma ett så effektivt
resultat som möjligt för gruppchefernas
del och följaktligen vilja till de

25 maj 1949.
m.

nio månaderna lägga en tionde, då
skulle man väl kunna utforma utbildningen
av gruppchefer för deras användning
i krigsorganisationen sedan
de upphört att vara gruppchefer i linjearmén
på sådant sätt, att de inte behöva
någon omskolning.

De militärer jag haft ganska många
tillfällen att diskutera med härom —
värnpliktskommittén har icke tagit
upp denna tanke — ha ansett att detta
är en framkomlig väg. I enlighet härmed
skulle utbildningen bli följande:
nio månader för de värnpliktiga i allmänhet,
en tionde för gruppcheferna
därutöver, vidare för de värnpliktiga
i allmänhet två repetitionsövningar,
som användas med största möjliga effektivitet,
plus en omskolningsmånad,
som emellertid icke tages i anspråk för
gruppcheferna.

Nåväl, när jag kommit så långt vill
jag säga att det förefaller mig ändå,
som om det skulle vara ytterligt betänkligt,
om riksdagen skulle slå sönder
våra möjligheter att pröva en lösning
exempelvis av detta slag genom att
nu fatta ett beslut som skulle innebära,
alt Kungl. Maj:t engagerades för att
till de nio månaderna för den årsklass,
som nu rycker in i slutet av maj, lägga
ytterligare två månader, och detta utan
närmare prövning av frågan, om det
är möjligt och om det är det effektivaste
sättet att nå bästa resultat beträffande
gruppcheferna. Jag har kommit
till den övertygelsen att det är ingalunda
någon effektiv användning av
gruppchefernas tid och det är inte någon
effektiv användning av statens medel,
som i detta fall rör sig om det betydande
beloppet av sju miljoner
kronor.

Jag har alltid velat ta till vägledning
för varje dryftande av vår värnpliktsutbildning,
att den värnpliktige skall
veta, att staten tar honom i anspråk under
sådana former, att staten icke kräver
mera av honom än som är oundgängligen
nödvändigt. Det är också

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga in. m.

självklart att statsverket måste säga sig,
att samtidigt som vi på detta sätt ta
hänsyn till den manliga ungdomen
måste vi skapa en värnpliktsutbildning,
som verkligen låter statens pengar komma
på rätt sätt till användning.

Jag tror att det förslag som här framlagts
från värnpliktskommittén inte på
något sätt svarar mot dessa fordringar,
och jag skall säga varför. Man har bl. a.
tänkt sig att när man förlänger tjänstgöringen
för gruppeheferna med två
månader, skulle de komma att gripas
av en viss olust, när de skola sitta kvar
dessa två månader. De komma följaktligen
att vara ganska ovilliga innan de
bli uttagna, de komma att vara ovilliga
under hela värnpliktstjänstgöringen,
därför att även om de tagas ut jämförelsevis
tidigt kan den enskilde göra
sig förhoppning om att ifall han inte
visar sig tillräckligt duglig slipper han
ifrån någon uttagning.

Vid slutet av de nio månaderna skulle
han emellertid få den premie som
värnpliktskommittén föreslagit — en
premie som skulle ta en hel del av de
nära sju miljoner kommittén anslagit.
Men är det verkligen säkert att man
med denna premie på några hundra
kronor i månaden skulle kunna övervinna
det motstånd, som man har skapat
hos dessa gruppchefer genom att
tvinga dem att sitta kvar? Jag tror inte
det, och därför anser jag att dessa
pengar äro illa använda.

Vidare finns i denna post på nära
sju miljoner en summa på 1 200 000
kronor, som värnpliktskommittén karakteriserat
som avlöning till handräckningspersonal.
.lag utgår ifrån att
man då syftar på kollektivanställd personal.
Sammanlagt föreligger ett behov
av arbetslöner på 1,2 miljoner, därför
alt man har denna trupp liggande inne
när det inte finns någon särskild liandräckningspersonal.
Den måste alltså betjänas
på ett särskilt sätt. Man måste
verkligen sätta ett frågetecken för eu
anordning, som kräver så mycket i nöd -

vändigt underlag, så att säga, för att
tjänsten skall kunna upprätthållas under
en jämförelsevis kort tid.

Därtill kommer slutligen det utomordentligt
stora felet i värnpliktskommitténs
förslag, som hänför sig till det
förhållandet att dessa gruppchefer, vilka
skola ligga kvar i två månader för
att lära sig att föra trupp, inte ha någon
trupp att föra. De sakna alltså den
trupp de skola kommendera över. Denna
brist är ju så allvarlig att värnpliktskommittén
också själv sagt, att egentligen
skulle vi vilja att gruppcheferna
ryckte in två månader före de andra
värnpliktiga. Och det är naturligtvis en
riktig tanke, ty därigenom skulle de
efter två månader vara färdiga att kommendera
över trupp. Men att låta dem
ligga kvar två månader utan trupp
måste väl anses vara en ytterst besynnerlig
ordning.

Härefter skulle jag vilja föra en sak
på tal med anledning av vad som yttrades
av herr Hjalmarson. Han sade att
värnpliktskommittén gjort en ytterst
metodisk undersökning av hur mycket
tid man behöver för att utbilda gruppchefer
och kommit till detta resultat:
17 å 17% månader — som egentligen
borde vara 18, tillägger man visst —
alltså 8% månader utöver de 9 månaderna,
således nära dubbelt så mycket
(2 gånger 9 månader) som de värnpliktiga
behöva. Värnpliktskommitténs
ärade ordförande skildrade, hur man
tänkte ta bort en del saker som det ej
fanns möjlighet att få in, och hur man
räknade med en lid av 72 dagar och
därifrån gick ned till 60 dagar och kom
till resultatet nio månader plus två
månader. Man hade emellertid icke
stiillts inför frågan, i vilken mån det
är möjligt att sedan vi väl slipat in de
nya utbildningsmetoderna, pressa in
ell bättre resultat, i första hand inom
de nio månaderna. Innan man börjar
lägga på något på de nio månaderna,
måste man veta, om man nått ett effektivt
resultat med dessa nio månader.

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

När man gjort det, kan det hända, att
det man behöver lägga på reduceras en
smula. Om de värnpliktiga i slutet av
de nio månaderna äro bättre utbildade
än de nu äro, behöva gruppcheferna
icke två månader, utan det räcker kanske
bara med en.

Jag hoppas, att jag med dessa betraktelser
har kunnat klargöra för de
av denna kammares ärade ledamöter
som velat lyssna till detta anförande,
att det bär finnes många problem värda
att undersökas och att det finns allt
skäl nu att undvika en åtgärd som
skulle sätta så att säga en käpp i hjulet
för den naturliga gången av utredningsarbetet
i frågan. Jag skall sluta med
just den frågan.

Jag sade nyss, att chefen för armén
hade förelagt 1948 års värnpliktskommitté
— jag hoppas att det förslaget
också skall komma fram till Kungl.
Maj:t — förslag till en förbättrad repetitionsövningsordning
som bättre än
den nuvarande kompletterar den första
tjänstgöringen. Alla äro på det klara
med, att en sådan bättre ordning i fråga
om repetitionsövningarna måste öka
kostnaderna. Jag vill då fästa uppmärksamheten
på, att de kostnader som riksdagen
i år och för nästa år haft att
laga ställning till, när det gäller försvarets
huvudtitel, allenast inbegripa en
begränsad del av kostnaderna för repetitionsövningarna.
Om statsmakterna
alltså skulle taga ställning till ett repetitionsövningssystem
som fyller de anspråk,
som vi anse att det skall ha, ha
vi i första hand att ta fram alla de
kostnader, som för närvarande äro
skjutna åt sidan för repetitions- och
efterutbildningsövningar i full omfattning.
Det var den situationen som herr
Lindholm nyss nämnde om. Därtill
komma de merkostnader, som de mera
effektiva repetitionsövningarna föra
med sig. Det framgick av den ärade
talarens på gävleborgsbänken yttrande,
att det här rör sig om ett par miljoner
kronor, med vilka vi måste öka de nu -

varande kostnaderna för repetitionsövningarna
för att få fram en bättre form
av dessa.

Jag har en ganska stark erfarenhet
— den har innevarande år tillspetsats
för mig — av hur svårt det kan vara
att få gehör för sådana kostnader på
försvarets huvudtitel som man kan
tänka sig undanskjutna för dagen. Jag
ser med en viss bävan fram mot den
dag, då jag skall utforma ett förslag
för riksdagen som skall innebära att
vi taga ut fulla kostnaderna för repetitions-
och efterutbildningsövningarna.
Var står jag om riksdagen då bundit
Kungl. Maj:ts handlande och engagerat
oss för en kostnad av 7 miljoner kronor?
Det betyder, att jag måste inräkna
ytterligare dessa 7 miljoner kronor,
vilka betyda ganska mycket för försvarets
huvudtitel. När jag hade anledning
lägga fram förslag i år om förstärkning
av flygvapnet, framgick detta
så klart att jag nu måste känna stor
betänksamhet mot att lägga fram förslag
om merkostnader på 7 miljoner
kronor, då jag vet att man icke tillnärmelsevis
kan få motsvarande nytta för
pengarna.

Herr talman! Det är ett argument till
som man kan anföra mot mig, nämligen
detta att om vi icke nu ta den provisoriska
övningstiden för gruppcheferna,
ha vi försummat tillse att dessa
gruppchefer av årgången 1948/49,

d. v. s. de som rycka in i maj 1949,
bli tillräckligt väl utbildade. På detta
svarar jag, att om jag har rätt i min
uppfattning, att man kan ta i anspråk
en av de återstående tre månaderna för
gruppchefernas ytterligare utbildning
och om man vidare kan tillgodogöra sig
de förbättrade repetitionsövningarna
för förbättrad utbildning av gruppcheferna,
äro vi ingalunda lottlösa, när det
gäller att 1950, 1951 och 1952 förbättra
vad som kan brista hos de gruppchefskategorier
som icke nu ha blivit tillräckligt
utbildade.

Dessa äro mina skäl, herr talman.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

Jag vill sluta med att icke endast uttala
en förhoppning att kammaren skall
följa vad Kungl. Maj:t här har föreslagit,
utan jag vill också vädja till kammarens
ärade ledamöter att icke följa
det förslag som sammansatta stats- och
andra lagutskottet stannat för, och som
i mycket väsentliga kostnadsavseenden
skulle binda Kungl. Maj:t och riksdagen
på ett sätt som riksdagen antagligen
själv skulle beklaga.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag har en helt annan
syn på saken än försvarsministern. Enligt
min uppfattning är det ett dåligt
sätt att disponera över försvarets medel,
om man icke ser till att de människor,
som skola begagna den materiel
som man här ställer till förfogande,
ha verkliga förutsättningar att på ett
effektivt sätt använda den.

Sedan skall jag, herr talman, bara ta
upp ett par punkter i statsrådets inlägg.
Försvarsministern talade om risken för
kvarsittartjänst. Ja, jag såg verkligen
uttrycket första gången i en artikel i
Dagens Nyheter. Jag tror, att det är cn
mycket väsentlig överdrift, om man säger,
att det är några större risker i det
hänseendet med de olika säkerhetsventiler
som tillskapats enligt kommitténs
förslag. Det är alldeles riktigt som försvarsministern
framhöll, att handräckningstjänsten
skulle dra en del av kostnaderna,
men detta hänger i sin tur
samman med önskvärdheten av att pressa
ned utbildningstiden till minsta möjliga.
Försvarsministern framhöll, att
dessa gruppchefer icke skulle få någon
möjlighet efter det att den vanliga värnpliktskontingenten
ryckte ut att få tillräcklig
övning, därför att det icke står
någon trupp till förfogande. Ja, men de
få väl göra så som man gjort i många
andra fall inom det svenska försvaret:
de få öva sig på varandra. För övrigt
veta vi, att det finns flera övningssko -

lor, där folket kan ställas till förfogande
för denna gruppchefsutbildning.

Herr CARLSSON i Bakeröd: Herr talman!
Av en reservation som är fogad
till utskottsutlåtandet framgår, att herr
Gränebo och jag inte ha kunnat dela utskottsmajoritetens
mening då det gäller
frågan om skördeuppeliållet för de värnpliktiga.
Såväl departementschefen som
majoriteten av 1948 års värnpliktskommitté
— för övrigt alla med undantag
av herr Johansson i Mysinge — ha liksom
utskottsmajoriteten föreslagit, att
man också i fortsättningen skall begränsa
denna ledighet till fjorton dagar, under
det att vi reservanter yrkat bifall
till motionen i andra kammaren nr 390,
av herr Hansson i Skegrie in. fl., vari
föreslås att skördeledigheten skall utsträckas
till tre veckor.

Utom de erfarenheter som man på
detta område vunnit stöda vi vår uppfattning
på uttalanden från en rad myndigheter
och organisationer, vilkas sakkunskap
inte gärna kan förnekas. Så ha
t. ex. arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna
framhållit, att »tiden
för uppehållet hade i allmänhet visat sig
vara för kort, såväl reellt som med hänsyn
till inträffade ogynnsamma förändringar
i väderleksförhållandena». Man
säger vidare, att om inte ett uppehåll
på två månader kan anses möjligt att
genomföra, uppehållet i varje fall bör
bestämmas till tre veckor. I samma riktning
uttala sig Svenska arbetsgivarföreningen,
Tjänstemännens centralorganisation,
Riksförbundet Landsbygdens
folk — som för övrigt föreslår fyra veckors
ledighet — Sveriges lantbruksförbund
och Sveriges lantarbetsgivareförening.

De som förorda att skördeuppehållet
skall begränsas till fjorton dagar äro
de militära myndigheterna och LO. Jag
vill naturligtvis inte förneka deras sakkunskap
också på jordbrukets område,
men jag kanske vågar ifrågasätta, om

(>4

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

inte militären huvudsakligen sett denna
fråga ur försvarsorganisationens synpunkt,
och LO har tydligen i ganska
stor utsträckning tagit hänsyn till övriga
värnpliktigas intressen.

.lag skall villigt erkänna att såväl militären
som LO kunna ha goda skäl för
sin inställning. Man står dock en smula
frågande inför de militära myndigheternas
uttalande, där man särskilt har understrukit,
att en utsträckning av skördeuppehållet
»komme att menligt inverka
på utbildningens resultat, då inlärda
kunskaper i stor utsträckning
fölle i glömska vid längre uppehåll än
14 dagar och åtskillig tid efter uppehållet
åtginge till repetition, vilket minskade
tiden för övrig utbildning i alltför
hög grad».

Detta uttalande, som återfinnes på s.
13 i propositionen, ger onekligen anledning
till en del reflexioner. Vill man
verkligen på militärt håll göra gällande,
att de värnpliktiga kunna hålla sina inlärda
kunskaper i minnet under en tid
av fjorton dagar men att detta också är
maximum? Skulle verkligen exempelvis
den tredje veckan bli så ödesdiger, att
de värnpliktiga just under den veckan
skulle glömma bort vad de lärt? Jag
tror att man på militärt håll underskattar
de värnpliktigas förmåga att komma
ihåg inlärda kunskaper och färdigheter.

Jag vågar i någon mån stödja detta
antagande på egna erfarenheter. Jag
var nämligen inkallad till mobilisering
1914, tre år efter det jag slutat min
värnpliktstjänstgöring, och jag kan
verkligen intyga, att det var ganska litet
man hade glömt, då man åter kom in i
det militära livet. Det skulle också vara
i hög grad olyckligt för vår försvarsberedskap
eljest, ty det skulle ju innebära
att de värnpliktiga, som fullgjort
sin värnplikt mer än fjorton dagar före
ett krigsutbrott eller före en skärpt beredskap,
skulle stå åtskilligt handfallna
inför de uppgifter som väntade dem, om
en del av vad de lärt under värnpliktstiden
redan var glömt. Jag tror inte,

att man så lätt glömmer vad man lärt
under sin värnpliktstjänstgöring, och
jag tror inte att tre veckors skördeledighet
för de värnpliktiga skulle betyda
någon nämnvärd reduktion av tidigare
inlärda kunskaper. Däremot
skulle en veckas ökad ledighet ha eu
mycket stor betydelse för jordbruket
och därmed också för folkhushållet,
förutsatt att ledigheten förlägges till
sådan tid som lämpar sig för skördearbetet.
Utskottet har visat på den möjlighet
till förlängd ledighet, som kan
beviljas i form av tjänstledighet i vanlig
ordning inom övningstidens ram.
Denna möjlighet finns visserligen, men
jag tror, att det blir rätt svårt att övertyga
en stor del av det militära befälet
om nödvändigheten av sådan tjänstledighet
för skördearbete.

Värnpliktskommittén har vid sina beräkningar
kommit till det resultatet, att
ett skördeuppehåll för värnpliktiga
jordbrukare under första tjänstgöringen
skulle öka jordbrukets fasta arbetskraft
med 1,5 procent. Man medger visserligen,
att det här gäller synnerligen värdefull
arbetskraft, varför siffran 1,5
procent kanske är tagen i underkant.
Även om man godtager detta resonemang,
då det gäller den fasta manliga
arbetskraften vid jordbruket, bör man
komma ihåg, att vid skördetid rör man
sig inom jordbruket inte bara med den
fasta arbetskraften, utan då utnyttjar
man också, i mån av tillgång, tillfällig
arbetskraft. Jag kan av egen erfarenhet
från förra året intyga, att de värnpliktiga
i stor utsträckning sökte sig ut till
skördearbete under denna ledighet.

Detta gäller inte bara de värnpliktiga,
som stodo inskrivna i militärrullorna
som jordbruksarbetare, utan också industriarbetare,
som tidigare arbetat vid
jordbruket och som sökte sig dit, även
om det skedde utan länsarbetsnämndernas
förmedling. De värnpliktiga ansågo
tydligen, att när de hade skördeledighet
förelåg för dem en viss skyldighet att
söka sig ut till skördearbete. Dessutom

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

behövde väl inånga av dem begagna
tillfället att tjäna en slant. Följden blev,
att de väl ofta sökte sig tillbaka till
tidigare arbetsgivare, där de voro mer
än välkomna.

Jag hade själv en värnpliktig industriarbetare
till hjälp i skörden och belåtenheten
var ömsesidig, men båda beklagade
vi, att ledigheten var för kort.
Samma var förhållandet på många gårdar
i min hembygd. Kommitténs beräkningar
om antalet jordbrukare som fullgjorde
sin första tjänstgöring, jämfört
med antalet brukningsdelar inom jordbruket,
äro naturligtvis riktiga. Men jag
vågar ifrågasätta, om den slutsats, som
kommittén kommit fram till, nämligen
att endast de cirka 7 600 jordbrukare,
som fullgjorde sin första tjänstgöring,
deltogo i skördearbete, kan vara riktig.
Jag har den uppfattningen, att den
siffra som uppgivits av de värnpliktiga,
nämligen att 50 procent av dem deltagit
i skördearbete, ligger sanningen betydligt
närmare.

I varje fall är bristen på arbetskraft
vid jordbruket nu så stor, att risken för
att skördearbetet skall bli försenat och
skörden därmed kanske skall bli mer
eller mindre fördärvad faktiskt föreligger.
Det är inte bara ett jordbruksintresse,
utan också ett samhällsintresse
att i görligaste mån säkerställa behovet
av arbetskraft, då det gäller skördearbetet.
Här finns ju en möjlighet att
utan några större olägenheter ställa nödig
arbetskraft till förfogande.

De olägenheter i fråga om värnpliktsutbildningen,
som reservanternas förslag
innebär, äro naturligtvis inte helt
obefintliga, men dessa olägenheter ha,
enligt min uppfattning, en ringa betydelse
vid jämförelse med de värden,
som kunna bärgas, om riksdagen genom
att besluta en med en vecka förlängd
skördeledighct medverkar till att erforderlig
arbetskraft kan ställas till förfogande
för skördearbetet.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den av herr Gränebo

5 Andra kammarens protokoll HIM.

och mig vid utskottsbetänkandet fogade
reservationen.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Det problem som den föregående
talaren berörde har förekommit
i åtskilliga diskussioner. Jag hade
själv trott att problemet var större, innan
vi fingo den här utredningen verkställd.
Vi konstaterade därvid, att det
finns inkallade ungefär 7 000 värnpliktiga
jordbrukare. Vi ha 93 000 brukningsdelar
över 10 hektar. Skulle vi gå
lägre ned, exempelvis till 5 hektar,
skulle vi få lägga till ytterligare 94 000
brukningsdelar, så att vi skulle komma
upp i 187 000 brukningsdelar, på vilka
dessa 7 000 skulle fördelas. Den utredning
som nu föreligger — den är mycket
bristfällig, och man har inga fasta
hållpunkter att gå efter — visar att 50
procent av de värnpliktiga fullgöra arbete
vid jordbruket. Jag vill peka på
att den rätt som regementscheferna ha
att bevilja viss ledighet utöver skördeuppehållet
på 14 dagar förutsättes skola
utnyttjas. Jag vill vidare peka på att
för 24 000 å 25 000 inkallade blir det ett
socialt problem om de ytterligare en
vecka skola gå hemma utan ersättning.
Det skulle bli en utgift på cirka 700 000
kronor, om de skulle få en ersättning
beräknad efter de vanliga ersättningsregler
som gälla för värnpliktiga.
Det är ett ekonomiskt och socialt problem
detta och har ej den stora betydelse
för jordbruket som man vill göra
gällande.

Jag hemställer på denna punkt om
bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! Då jag tillhör värnpliktskommittén
och dessutom är motionär skall
jag be att få säga ett par ord med anledning
av den fråga som nu diskuteras.
— Jag har uppmärksammat att
statsrådet i sin proposition har godtagit
eu hel del av de önskemål som kommittén
framlagt, medan däremot ett par

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

viktiga önskemål som jag särskilt varit
intresserad utav icke ha kunnat tillgodoses;
det gäller gruppchefsfrågan
och skördeuppehållei.

Jag tycker för min del det är riktigt
att lägga upp diskussionen på det sält
som statsrådet gjort, nämligen med utgångspunkt
ifrån arméchefens och militärbefälhavarnas
rapporter över resultatet
av värnpliktsutbildningen 1948/49.
Dessa akter andas icke, såvitt jag kan
se, någon alltför stor belåtenhet med resultaten.
Man framhåller där att våra
värnpliktiga pojkar med den nuvarande
niomånadersutbildningen inte kunna
betraktas såsom fältdugliga soldater
och att de inte behärska en hel del av
de uppgifter som de böra behärska. Men
som statsrådet framhöll har arméchefens
rapport också positiva sidor. Där
vitsordas bland annat, vilket jag tycker
är mycket glädjande, det stegrade intresse
för utbildningen hos de värnpliktiga,
som kommit till synes, och den enskilde
soldatens ambition och framåtanda.
Detta är ju faktorer som äro
mycket betydelsefulla, om man skall
kunna nå resultat av utbildningen. Man
tycker sig också märka, att pessimismen
i dessa rapporter inte är genomgående,
utan man kan spåra tongångar av
optimism, innebärande en tro på att utbildningen
under kommande år skall
bli väsentligt bättre under hänsynstagande
till de erfarenheter som vunnits
under det gångna året.

Herr Lindholm talade om bristen på
utbildningsdugligt befäl. Även därvidlag
tycks arméledningen vara inne på rätt
väg, då man söker förlägga kurser och
utbildning för officerare och underofficerare
till sådana tider, då de värnpliktiga
inte ligga inne, för att därigenom
i största möjliga utsträckning få
fram truppbefälet för instruktionsverksamhet.
Något mycket väsentligt i sammanhanget
är också de ökade anslagen
till ammunition och övningsmateriel,
som ju av årets riksdag ställts till förfogande.

Det är klart att för en lekman som
mig är det synnerligen svårt att bedöma
värdet av dessa rapporter, allra
helst som — vilket herr statsrådet mycket
riktigt framhöll — det icke finns
något jämförelsematerial från tidigare
år. Men trots de i vissa fall nedslående
resultaten av denna förkortade övningstid
delar jag statsrådets i propositionen
uttalade uppfattning, att någon ändring
av de år 1948 utfärdade bestämmelserna
om en provisorisk övningstid
på nio månader för de värnpliktiga för
närvarande inte bör göras utan bli föremål
för ytterligare prövning. Likaså tror
jag att hans uttalande att strävandena till
en energisk effektivisering av utbildningen
skall fullföljas. Det tror jag är
en riktig väg och säkerligen en mycket
förnuftig linje. Om man vill uppnå bästa
möjliga resultat, tror jag att övningstiden
inte skall vara längre än vad som
är oundgängligen nödvändigt. Den tid
som uttages av de värnpliktiga måste
utnyttjas effektivt, om man skall kunna
hålla intresset och förståelsen för de militära
kraven vid makt hos dem. Det
sammanfaller också med de civila behoven
och med önskemålen inom produktionen,
som också är en mycket
väsentlig del av vår försvarsberedskap.
Ett oavvisligt krav är då också, att man
utnyttjar allt tillgängligt befäl för instruktionsverksamhet
och, så långt som
möjlighet finnes därtill, ställer ammunition
och övningsmateriel till förfogande,
så att övningarna kunna bli så realistiska
och intressanta som det över
huvud taget är möjligt. Det är ingen
oväsentlig faktor i utbildningen. Se de
värnpliktiga att allt göres från statens
och de militära myndigheternas sida,
tror jag också att de göra sitt bästa för
att bästa möjliga resultat skall uppnås.

Om jag på denna punkt är helt överens
med de synpunkter som försvarsministern
uttalat i propositionen, har
jag dock ej kunnat följa med hans inställning
till gruppchefsutbildningen för
de kommande åren. Om man tar ut allt

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

vad man kan i utbildningsväg av de
värnpliktiga under de nio månaderna,
lär det ej bli mycket tid och krafter
över för de värnpliktiga som uttagas
till gruppchefer, att de på samma lid
förutom soldatskoleutbildning också
skola kunna trimmas till goda underbefäl.
På den punkten ha också meningarna
gått isär i kommittén, vars majoritet
intagit en ställning som är motsatt
reservanternas i kommittén, vilkas linje
statsrådet följt i propositionen.

Kommitténs majoritet har stannat för
att utbildningstiden för gruppcheferna
skulle vara 60 dagar utöver värnpliktstiden.
Det är, som statsrådet säger, så,
att praktiska truppofficerare, som satts
på uppgiften att undersöka behovet av
utbildningstid för gruppchefer, plutonchefer,
kompanichefer och bataljonschefer,
kommit fram till en siffra på
171/;, månader. Kommitténs majoritet är
klar på att det ej är realistiskt att tänka
sig att uppfylla dessa önskemål. Det
är icke praktiskt genomförbart vare sig
ur ekonomiska, sociala, psykologiska
eller andra synpunkter. Kommittén har
dock, som här framhållits, gjort en synnerligen
kraftig prutning på dessa önskemål
och kommit till 72 dagar, en siffra
som ytterligare prutats med 12 dagar
genom att man minskat liandräckningstjänsten.
Därigenom har man således
kommit ned till dessa 60 dagar.
Jag tror, att det är ett minimum för att
kunna utbilda en för sin uppgift något
så när duglig gruppchef.

Jag är för min del medveten om att
det provisorium som utskottet föreslår
är behäftat med vissa brister, dels därför
att uttagning av gruppchefer måste
äga rum sedan inryckningen skett och
icke vid inskrivningen, som vi hoppas
så småningom skall bli fallet. Det kan
naturligtvis vara en viss risk för maskning,
men jag tror att den har överdrivits.
Såvitt jag vet iir det de militära
myndigheternas samstämmiga uppfattning,
att om vederbörande uttagas inom
den första månaden av militär -

tjänstgöringen, är risken för maskning
icke särdeles stor. Jag tror i varje fall
att den därigenom kan avsevärt begränsas.

Värre är emellertid att på grund av
det nuvarande sambandet med den
övriga befälsutbildningen m. in. gruppchefseleverna
måste ligga inne två månader
efter övriga värnpliktiga. Härigenom
kan icke tiden utnyttjas i fullt den
utsträckning som kunde ske, om eleverna
kunde komma in två månader
tidigare. Trots dessa olägenheter och
nackdelar anser jag dock, att provisoriet
bör tagas. Något är dock bättre än
intet. Man kommer icke ifrån att om
föreliggande provisorium ej antages,
komma tre av de sjutton i fältförbanden
ingående årsklasserna att 1951 vara
utan gruppebefer, som kunna anses vara
kvalificerade eller åtminstone ha en
något så när lämplig utbildning. Det
ligger i öppen dag vad detta betyder,
då omkring en sjättedel av det i krigsorganisationen
ingående manskapet utgöres
av värnpliktigt underbefäl.

Herr statsrådet framställde här en
fråga som gällde kostnaderna. Här har
talats om mycket stora kostnader för
efterutbildningsövningar och repetitionsövningar
framdeles. Jag är fullt
medveten om dessa stora kostnader,
men jag anser en bedömning och en avvägning
nödvändig även i fråga om
kostnaderna på dessa områden. Jag har
en stark känsla av att de pengar, som
läggas ner på utbildning av gruppchefer,
äro bättre använda än de som man
lägger ned på vissa andra områden. Det
är ju icke möjligt att i en debatt sådan
som denna angiva, var man skulle kunna
göra besparingar för att få pengar
för detta ändamål. Det är jag fullt medveten
om. Samtidigt inser jag dock nödvändigheten
av att vår krigsorganisation,
vad gäller befälet, icke får <1 et alltför
dåligt ställt.

Jag skall dock villigt erkänna, att det
är icke roligt att vara med om att pålägga
20 å 25 procent av våra inryc -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

kande värnpliktiga ökade bördor i form
av längre övningstid för de bästa av
dem. Men som vårt utrikes- och militärpolitiska
läge är i dag och tyvärr ser
ut att bli så långt man kan se framåt,
har jag för min del icke vågat taga ansvaret
för någon annan ståndpunkt än
den jag intagit. Jag anser att man måste
nog göra vad som göras kan, sådant
som läget tyvärr är. Om man skulle ha
gått in för en annan linje än den kommittémajoriteten
och utskottet intagit
och vi skulle råka ut i krigiska förvecklingar,
är jag icke säker på att de gruppchefer,
som då kanske med ofullständig
utbildning skulle sättas till sina uppgifter,
skulle vara oss så särskilt tacksamma.
Den risken har jag icke vågat taga,
utan jag har tagit det säkra för det
osäkra i detta fall.

Jag medger, att det är kanske icke så
lämpligt att i dagens läge kräva högre
utgifter. Men å andra sidan får man väl
betrakta denna utgift för befälsutbildningen
såsom en skyddspremie över
oss och ett värn mot krigsfara. Det går
kanske i en krigsmakt att klara sig en
tid med mer eller mindre ofullständigt
utbildade soldater, men det blir kaos,
om man icke bär befäl som kan fullgöra
sina uppgifter i det svåra ögonblicket.

Herr talman! Jag övervärderar icke
gruppcheferna. Fråga är, om vi icke i
alla fall böra försöka göra vad vi kunna
för att gruppchefsutbildningen skall
bli den bästa möjliga. Vi måste ha värnpliktigt
underbefäl, som har auktoritet
och som de värnpliktiga kunna se upp
till. Vederbörande bör känna sin grupp,
dess vapen och materiel bättre än övriga
värnpliktiga samt ha förmåga att
leda gruppen genom terräng och minfält
i görligaste mån.

Det synes mig därför, herr talman,
önskvärt, att vi påtaga oss detta offer.
På denna punkt vill jag således yrka bifall
till sammansatta stats- och andra
lagutskottets förslag.

Det är en punkt till som jag vill be -

röra. Där är jag av skiljaktig uppfattning
mot utskottet. Det är i fråga om
skördeuppehållet. Jag anser att ett skördeuppehåll
för jordbruket har väsentligt
större betydelse än vad de lämnade
statistiska siffrorna utvisa. Dessutom
tror jag, herr talman, att man kan med
siffror och statistik bevisa litet vad som
helst. Det är sant att värnpliktskommittén
kommit till att vi ha 550 000 man
från 15 till 70 år som nu arbeta i jordbruket.
Därav skulle ju den årliga värnpliktskontingenten
bara utgöra en och
en halv procent. Men vi få också komma
ihåg, att jordbrukets brukningsdelar äro
ungefär 400 000; av dem utgöras ungefär
80 procent av sådana brukningsdelar
som brukas av ensambrukare. Den
ensamme brukaren är i regel icke värnpliktig
utan har hunnit över värnpliktsåldern.
De ensamma jordbrukarna kunna
således helt skjutas åt sidan i detta
fall. Då stå kvar omkring 100 000 jordbruk.
Det är på dessa jordbruk som de
värnpliktiga arbeta antingen som arbetare
eller som hemmasöner. Dessa
100 000 jordbruk är det som få släppa
till sin arbetskraft. De värnpliktiga utgöra
då, herr talman, omkring 7,0 procent.
Vill man använda dessa siffror,
tror jag att man kommer sanningen närmare;
då blir läget också litet annorlunda.

Jag beklagar givetvis, att den föregående
stora försvarsutredningens förslag
om ett tvåmånadersuppehåll icke kunnat
realiseras. Jag inser att med de inrvckningstider,
som gälla just nu, har
detta varit omöjligt ur militära och
andra synpunkter, icke minst därför att
de inkallade som tillhöra jordbrukets
arbetskraft endast till två tredjedelar
skulle få nytta därav. Men jag hoppas
dock att värnpliktskommittén skall kunna
komma fram till någon anordning,
som bättre låter anpassa sig till ett
lämpligare övningsuppehåll än det varom
här är fråga.

Jordbrukets organisationer och arbetsmarknadsstyrelsen
ha varit eniga

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

om önskvärdheten av tre veckors uppehåll.
Jag beklagar att icke statsrådet
och utskottet kunnat tillmötesgå detta
önskemål. Utskottet har dock varit relativt
välvilligt; det skriver bland annat
följande: »Framhållas må därjämte, att
viss möjlighet finnes att bevilja ytterligare
någon ledighet i anslutning till
skördeuppehållet, nämligen i form av
tjänstledighet i vanlig ordning inom övningstidens
ram. Denna möjlighet bör
komma till användning i fall, där särskilda
skäl föreligga för längre skördeledighet
än under 14 dagar.»

Jag är tacksam för att utskottet tagit
in detta. Dessutom vet jag, att i vad på
statsrådet personligen ankommer, så
kommer han att göra vad som kan göras
för att detta inte bara skall bli en
punkt på papperet utan också komma
ut i levande livet. Däremot är jag icke
säker på att alla regementschefer komma
att ha samma inställning. Därför
hoppas jag, att statsrådet kommer att
utöva den tillsyn över efterlevnaden
som kanske kan bli nödvändig i vissa
fall.

Herr talman! Med vad jag sagt vill
jag på denna punkt yrka bifall till den
av herrar Gränebo och Carlsson i Bakeröd
avgivna reservationen.

Herr THAPPER: Herr talman! Då jag
tillhör undertecknarna av lierr Normans
m. fl. reservation må det tillåtas
mig att med några ord motivera vårt
ställningstagande. Jag kan i likhet ined
reservanterna i den sittande värnpliktskommittén
icke finna bärande skäl för
riksdagen att gå kommitténs slutliga
ställningstagande i dessa spörsmål i
förväg. Reservanterna i värnpliktskommittén
måste ha rätt i att när den förlängda
tjänstgöringen för gruppchefseleverna
skall uttagas först efter det övriga
värnpliktiga fullgjort sin tjänstgöring,
så blir ju följden därav, att den
praktiska befälsutbildningen icke kan
samordnas med den teoretiska. Det

måste betyda, att en sådan där utbildning
i avsevärd grad försämras, vilket
också min ärade granne på östgötabänken
medgav.

Vidare anser jag att man icke heller
kan bortse från frågans ekonomiska betydelse.
Vad motionärerna här föreslå
och utskottsmajoriteten biträder rör sig
ju om ett så pass stort belopp som i
runt tal närmare sju miljoner kronor.
Nu kanske man kan säga, att i förhållande
till våra övriga försvarskostnader
är det ett rätt ringa belopp. Men
i vårt nuvarande ekonomiska läge är
beloppet ändå så stort, att man måste
allvarligt överväga lämpligheten av att
just nu, sedan de anslag som beröra
värnpliktsutbildningen budgetåret 1949/
50 redan varit föremål för riksdagens
prövning, ändra riksdagens beslut på
denna punkt. Även om man icke skall
se detta sista ur alltför formalistisk
synpunkt, är det ändå ett skäl, som
icke utan vidare kan avvisas. I varje
fall bör det enligt mitt förmenande vara
fullt tvingande orsaker, om riksdagen
skall förfara på sådant sätt, det må
gälla anslag som yrkats motionsledes
eller till och med i en kungl. proposition.
Jag kan icke se, att från motionärernas
och utskottets sida förebragts
sådana skäl vad gäller denna gruppchefsutbildning.

Jag vill säga ytterligare några ord om
frågans ekonomiska betydelse. När jag
hörde talas om att vi i nuvarande ekonomiska
läge skulle vara tvungna att
föra en kärvare ekonomisk politik, föreställde
jag mig, att detta måste innebära
återhållsamhet även i fråga om utgifter.
Jag måtte ha misstagit mig på
den punkten, enär som regel de, som
talat om en kärvare ekonomisk politik,
icke tyckas ha några större hämningar,
då det gäller utgiftsökningar av olika
slag. Jag tillhör icke dem som anse
att man slaviskt måste följa en förut
antagen plan, så att man icke skulle
kunna justera anslagsäskandena ens i
fråga om ringa belopp. Jag är medveten

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

om att jag varit med om sådana ökningar
även vid denna riksdag. Jag skyndar
mig emellertid att tillägga att det gällde
betydligt ringare belopp än vad det
nu är fråga om. Men de som fört talet
om en kärvare politik synas ha gjort
till regel att i stället yrka på utgiftsökningar.
Detta finner jag så mycket
mer anmärkningsvärt som man samtidigt
framställer yrkanden om skattesänkningar.
Mig förefaller ett sådant
förfaringssätt, att undan för undan ytterligare
stegra utgifterna men samtidigt
påyrka skattesänkningar, som en orimlig
och i praktiken ogenomförbar ståndpunkt.
För vanligt sunt bondförstånd
går sådant ekonomiskt tänkande och
handlingssätt icke ihop. Men det är
kanske icke meningen att det skall
göra så.

Herr talman! Jag kan icke finna att
från motionärernas och utskottsmajoritetens
sida förebragts bärande skäl för
att riksdagen skulle springa före utredningens
slutliga resultat. Därför ber jag
att få yrka bifall till herr Normans m. fl.
reservation.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Det skäl som anförts av herr Lindholm
och senast av herr Thapper, att
det pågår en utredning, vilken vi icke
skulle föregripa, bör icke vara avgörande
för denna frågas behandling. Jag ber
få säga, att denna regel ha vi tidigare
brutit mot. Vi ha gjort det under medverkan
av både herr Lindholm och herr
Thapper. Det bör således icke vara kammaren
förmenat att fatta beslut i denna
punkt.

Jag begärde ordet i anledning av ett
speciellt uttalande av herr Lindholm.
Han sade, att man får icke överdimensionera
gruppchefsutbildningens betydelse.
Ja, hade det gällt, som här framkastats,
en utbildning på 17 månader,
skulle jag ha varit med om att diskutera
en överdimensionering. Men när det
bara gäller två månader, tycker jag att

man knappast kan använda detta motiv
i sammanhanget. Jag menar, att
man får ändå icke bagatellisera den
risk som finns, att vi kunde få vissa
kategorier gruppchefer med otillräcklig
utbildning.

Jag förstår mycket väl herr statsrådets
resonemang om att man skulle
kunna reparera denna brist genom att
använda den ena repetitionsövningen.
Jag skall icke gå in på detta, men jag
vill säga, att det antagande, som här
kastats fram av departementschefen,
icke bör avhålla kammaren från att
fatta beslut i enlighet med utskottets
förslag.

Vi få nämligen icke glömma, att den
lilla militära enhet, som heter grupp,
är en i nutida fältförband mycket viktig
sådan. Många gånger blir ju en sådan
grupp lämnad att operera alldeles på
egen hand. Gruppchefen får uppgifter
sig förelagda av sin chef, men han får
själv på ort och ställe försöka träffa
de dispositioner, som han anser nödvändiga.
Den självsäkerhet och den militära
omdömesförmåga, som krävs av
en sådan gruppchef, behövs det längre
tid än nio eller tio månader för att inhämta.
Det behövs, menar jag, en grundlig
undervisning och en intensiv träning
för att verkligen komma fram till
den skicklighet som man bör kräva av
en nuvarande gruppchef. Utöver det
att en gruppchef skall, såsom det heter
i vissa militära rekommendationer, ha
bättre vapenutbildning än de värnpliktiga,
skall han ju dessutom ha övning
i befälsföring. Det är enligt min mening
en mycket viktig detalj, om han skall
kunna behålla det förtroende hos sin
grupp som är nödvändigt. Vi veta ju
allesammans, att i en strid bär gruppchefen
ansvaret för de övriga gruppmedlemmarnas
säkerhet till liv och lem.
Gruppmedlemmarna ha ju samma lydnadsplikt
gentemot sin gruppchef som
emot annat, högre befäl, och gruppchefen
har i sin tur rätt att kommendera
sin grupps medlemmar till alla

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

de uppgifter han finner nödvändiga.
Med hänsyn härtill anser jag, att man
tar på sig ett mycket stort ansvar, om
man tar risken av att skicka ut värnpliktiga
under befäl av en bristfälligt
utbildad gruppchef. Jag vill också gärna
instämma i vad herr Hjalmarson
sade, att den materiel vi offra mycket
pengar på och den ovärderliga människoinsatsen
komma inte till sin rätt, om
man inte ser till att befälet fått en så
god utbildning som möjligt. För egen
del skulle jag vilja säga, att jag hellre
skulle gå i fält med icke fullt modern
utrustning men med ett ypperligt befäl
än göra det under bristfälligt utbildat
befäl med ypperlig utrustning. I det
avseendet utgöra gruppcheferna inte
något undantag. När jag nu kommer att
rösta för utskottets hemställan i denna
punkt gör jag det inte minst av ansvarskänsla
mot de värnpliktiga, som komma
att ställas under dessa gruppchefers
befäl. Jag menar, att del innebär ett
stort ansvar att inte se till, att de värnpliktiga
komma att ställas under befäl
av folk, som kan sin uppgift till alla
delar.

Liksom herr Johansson i Mysinge
måste jag säga, att herr Lindholm litet
väl mycket bagatelliserade slcördeuppehållets
betydelse. Jag skall inte upprepa
de argument herr Johansson i Mysinge
i det avseendet anförde, utan ber
endast att helt kort få instämma i dem.
De argument åter, som herr Lindholm
framförde, voro ganska missvisande.
Jag beklagar emellertid, att inte utskottet
ansett sig kunna acceptera de skäl,
som de allra flesta remissinstanserna
anfört för ett längre uppehåll för skördearbete
än 14 dagar. Jag utgår nämligen
ifrån att, när ett skördeuppehåll
skall igångsättas vid ett regemente,
samtliga värnpliktiga på förbandet på
en enda gång få skördeledigt. Jag tror
emellertid inte, att det område, varifrån
ett sådant förband rekryteras, har
en för alla gemensam skördetid. Det

kan enligt min mening komma att inträffa,
att vissa värnpliktiga inte få full
sysselsättning i skördearbetet och att
deras skördepermission därför inte
kommer att fullt utnyttjas. Enligt min
mening torde det i många fall bli på
det sättet, att det viktigaste av allt
skördearbete, nämligen inbärgandet av
skörden, kommer att inträffa, när skördepermissionen
är slut. När vi nu dock
gå in för att besluta en viss skördepermission,
borde det väl också vara välbetänkt
att se till, att den får verklig
effekt för vårt lands försörjning.

De invändningar, som av de militära
cheferna och även remissinstansen LO
anförts emot en skördepermission, anser
jag väga ganska lätt emot de stora
värden, som stå på spel under den relativt
korta tid, då jordbrukarna skola
bärga sin skörd. Vi äro ju allesammans
medvetna om att det råder en ganska
markerad brist på arbetskraft i jordbruket,
särskilt under skördetiden. Och
vi ha allesammans — i vart fall de, som
tidigare suttit här i riksdagen — medverkat
till åtgärder, som syftat till att
jordbruket skall kunna frambringa sina
produkter med minsta möjliga arbetsinsats.
Med hänsyn härtill menar jag,
att det är angeläget att vi se till, att
frukten av allt jordbrukets arbete, nämligen
inbärgandet av skörden, såvitt
möjligt är underlättas genom att erforderlig
arbetskraft ställes till förfogande.

Jag ber även att få instämma i den
förhoppning, som herr Johansson i Mysinge
uttalade angående möjligheterna
att individuellt öka denna skördepermission,
nämligen att bestämmelserna
i detta avseende skola få en så tolerant
tolkning som möjligt av dem det vederbör.

Herr talman! Jag ber att i fråga om
gruppchefsutbildningen få yrka bifall
till utskottets förslag och hemställer
beträffande skördeuppehållet om bifall
till den av herrar Gräncbo och Carlsson
i Bakeröd avgivna reservationen.

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

Herr EDENMAN: Herr talman! Endast
ett par minuter. Om läget vore sådant,
när vi nu skola ta ställning till
denna fråga, att vi hade att välja mellan
en förlängning av det nuvarande
niomånadersprovisoriet och en på verkliga
utredningar och prov baserad elvamånaderslinje,
skulle jag för min personliga
del tvekat ganska länge, innan
jag stannat för niomånadersprovisoriet.
Men i dag är läget i stället det, att vi
ha att välja mellan nuvarande niomånadersprovisoriet
och ett annat provisorium
på elva månader, vilket i debatten
påvisats vara behäftat med betänkliga
brister. Jag behöver inte för
kammarens ledamöter upprepa den rad
av anmärkningar, som riktats mot elvamånadersprovisoriets
organisatoriska
utformning. Det räcker med att ännu
en gång erinra om att dessa unga pojkar,
som efter sina nio månader skola
få — för att använda deras eget språk
— två månaders påbackning för att
trimmas ytterligare som gruppchefer,
komma, märk väl, herr Hjalmarson,
inte att ha en enda trupp att arbeta
med.

Jag går förbi de ekonomiska synpunkter,
som här anförts, men vill ett
ögonblick stanna vid de militära instansernas
ställning i denna fråga. Det
är riktigt som herr Hjalmarson säger,
att om man går igenom remissvaren,
man inte kan finna så förfärligt många,
som ge stöd åt det nuvarande niomånadersprovisoriet.
Men det är att observera,
att vad som åstadkommits inom
ramen för gällande utbildningsprogram
har man förklarat sig ganska nöjd med,
och det är ju dock det, som är det väsentliga.
Det har sagts från olika håll,
att både förra årets värnpliktskontingent
och gruppchefskontingent fyllt
alla rimliga anspråk, om hänsyn tages
till det begränsade programmet. Jag
kan för min del inte finna annat än
att det beror på hur man driver utbildningen.
Jag har mina minnen från ett
kulsprutekompani, där vi utbildades

att hantera såväl kulsprutor som granatkastare,
pistoler och karbiner, men
det har man frångått för länge sedan,
ja, man är nu till och med på väg att
även inom gevärsgruppen driva fram
ytterligare specialisering. Jag menar
alltså, att med hänsyn tagen till det
program man haft framför sig är resultatet
tillfredsställande. Det gäller ju
dock här att få fram truppförare i krig.
Såsom redan sagts är det inte någon
orimlighet att räkna med att i en
svensk värnpliktskontingent de vaknaste,
de militärt sett mest lämpliga och
— för att använda ett slitet uttryck —
de som ha ledartalang skola kunna fylla
uppgiften som gruppchef, att vara
bas för ett gäng på 10 å 11 stycken och
att i händelse av mobilisering och krig
inte bara leda utan också vara föregångsman
för denna grupp. Det finns
dock åtskilliga här i kammaren som
borde kunna erinra sig erfarenheterna
från beredskapstiden. Jag föreställer
mig, att det finns många här som legat
som gruppchef både på fältförband och
landstormsförband; det var inte några
orimliga krav man ställde på oss i det
läget.

Till sist, herr talman, vill jag bara
erinra om att det finns ytterligare en
utredning, som sysslar med dessa
spörsmål, nämligen den s. k. befälsutredningen,
vilken jag har äran tillhöra.
Jag skall inte gå in på något av dess
resultat, som hittills äro ytterst preliminära.
Denna utredning har bland
annat till uppgift att undersöka, om
inte den nuvarande volontärinstitutionen
med stamanställda skulle kunna
ersättas med värnpliktigt underbefäl.
Jag tar ingen som helst ståndpunkt till
det resultat man kommit fram till, men
de preliminära utredningar, som den
militära expertisen presenterat oss, gå
ut på, att man under 141/-., månader,
under 10 4- 41/2 månader, skall kunna,
som det heter, utbilda värnpliktiga
gruppcliefsinstruktörer under förutsättning
att de få arbeta under ledning

Onsdagen den 25 maj 1949.

Nr 21.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

av ett väl kvalificerat plutonsbefäl. Där
har man sålunda sträckt kravet ända
till instruktörstjänst och ansett, att
man under vissa förutsättningar skulle
kunna klara även den uppgiften på
141/2 månader. Jag kan, herr talman,
inte förstå annat än att, då målet här
är väsentligt lägre, nio månaders utbildningstid
skulle kunna räcka.

Då jag nu yrkar bifall till reservationen,
kan jag ändå i princip fullt instämma
med herr Hjalmarson, att det
är ansvarslöst, ja, man kan till och med
använda starkare ord, att skicka dåligt
utbildat folk under dåligt befäl i fält.
På den punkten äro vi fullt ense.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Då
jag förra gången begärde ordet var det
inte min mening att komma in som
replikant, och jag fick därför inte tillfälle
att säga en sak till försvarsministern,
som berör själva huvudpunkten i
hans inlägg. Det var enligt mitt tycke
en mycket dimmig och lös konstruktion,
som försvarsministern presenterade
till frågans lösning. Försvarsministern
sade, att man skulle kunna tänka
sig att gruppcheferna skulle få tio
månaders utbildning genom att man
till de nio månaderna lade den månad,
som nu är anslagen till efterutbildning.
Denna konstruktion bygger på två fullkomligt
obevisade påståenden. Det
första är, att tiomånadersramen är tillräcklig
för ifrågavarande utbildning,
och det andra är, att denna kategori
av värnpliktiga inte skulle vara i behov
av någon efterutbildning. Utan att
på något sätt prestera ens skymten av
bevisning drar herr statsrådet ett
streck över de utredningar, som äro
verkställda beträffande de minimibehov,
som man måste räkna med i fråga
om utbildningstid för gruppcheferna,
och kalkylerar med att man kan klara
sig med tio månader.

6 — Andra kammarens protokoll 19U9.

När herr Edenman nyss åberopade
befälsutredningen, vill jag också nämna,
att värnpliktskommittén nyligen
haft ett sammanträde tillsammans med
ordföranden och representanter för befälsutredningen,
därvid kommittéernas
beräkningar rörande för gruppchefsutbildning
erforderlig tid i grund jämfördes.
Därvid konstaterades enligt
uppgift att befälsutredningen vid sina
beräkningar i fråga om utbildningen i
allt väsentligt kommit till samma resultat
som värnpliktskommittén.

Syftet med efterutbildningen är ju
som bekant, att de värnpliktiga skola
omskolas för krigsplacering i lokalförsvaret.
Inte annat än jag kan förstå
måste även gruppcheferna undergå en
sådan skolning, om de skola bli skickade
att klara sig i sin nya krigsplacering.
Under alla förhållanden blir resultatet
av den nya giv till alla de andra
statsrådet lämnat riksdagen, att man
måste vidta ytterligare undersökningar.
Men under tiden försämras kvaliteten
av våra personella resurser på en mycket
viktig punkt. Jag kan inte hjälpa
det, herr talman, men det förefaller
mig som om tolv månader på något
sätt blivit ett heligt tal. Inom denna
ram skall man till varje pris pressa in
all den utbildning, som kan komma i
fråga. Detta förefaller mig vara ett
orealistiskt betraktelsesätt, som försvårar
den riktiga lösningen av den mycket
vikliga frågan om gruppchefernas
utbildning.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Kammaren biföll till en början,
på därå av herr talmannen given
proposition, utskottets hemställan i
punkten A.

I fråga om punkten B gav herr talmannen
propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i denna punkt
dels ock på bifall till punkten B i den
av herr Norman m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med över Nr

21.

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.

vägande ja besvarad. Herr Lindholm
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten B i utskottets
förevarande utlåtande nr 1,
röstar

la ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
punkten B i den reservation, som avgivits
av herr Norman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropopositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Hjalmarson begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 76 ja och 115 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit punkten
B i den av herr Norman in. fl. avgivna
reservationen.

På särskilda av herr talmannen givna
propositioner bifölls härefter vad
utskottet hemställt i punkterna C och D.

Beträffande punkten E gav herr talmannen
propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den i fråga om denna punkt
av herrar Gränebo och Carlsson i Bakeröd
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Johansson i Mysinge
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten E i utskottets
förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som i fråga om denna
punkt avgivits av herrar Gränebo och
Carlsson i Bakeröd.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Johansson i Mysinge
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
128 ja och 54 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Slutligen blev, på därå given proposition,
utskottets hemställan i punkten
F av kammaren bifallen.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde: Herr talman! Jag hemställer,
att kammaren måtte besluta, att
på föredragningslistan för sammanträdet
om fredag skola bland två gånger
bordlagda ärenden främst uppföras
statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 176—179, jordbruksutskottets utlåtande
nr 53 samt bevillningsutskottets
betänkanden nr 44 och 47 i nu angiven
ordning, dock med iakttagande av
att första lagutskottets utlåtanden nr 44
och 45 samt andra lagutskottets memo -

Nr 21.

Onsdagen den 25 maj 1949.

rial nr 33 uppföras näst efter första
lagutskottets memorial nr 43.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av Sveriges anslutning
till Europarådet;

bankoutskottets utlåtande nr 46, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
framställning i fråga om förhöjt representationsbidrag
till direktören vid
riksbankens pappersbruk; samt

första lagutskottets memorial:

nr 46, med föranledande av kamrarnas
beslut beträffande utskottets utlåtande
nr 35 i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus, dels ock
i ämnet väckta motioner; och

nr 47, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande första
lagutskottets utlåtande nr 36 i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag ur kyrkofonden
för avlönande av präster m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

§ 8.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 338, till Konungen med förslag
till ändrad lydelse av § 10 instruktionen
för riksdagens revisorer av stats-,
banko- och riksgäldsverken.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.46 em.

In fidem
Gunnar Britth.