1949 ANDRA KAMMAREN Nr 20 (Riksdagens protokoll 1949:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

nyg

1949 ANDRA KAMMAREN Nr 20

24 maj.

Debatter m. m.

Sid.

Tisdagen den 24 maj fm.

Utgifter under riksstatens tolfte huvudtitel:

Om avveckling av bränsle- och trafikkommissionerna.......... 3

Anslag till bränslekommissionen............................ 6

Anslag till trafikkommissionen ............................ 7

Subventionering av införseln av vissa varor m. m............... 7

Främjande av bostadsförsörjningen m. m. (forts, se em.)........ 18

Tisdagen den 24 maj em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m. (forts.).............. 36

Ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente.............. 75

Organisationen av den lägre trädgårdsundervisningen m. m....... 81

Yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering.............. 88

Statsbidrag till lokal försöksverksamhet ...................... 92

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 24 maj fm.

Statsutskottets utlåtande nr 12, ang. utgifter under tolfte huvudtiteln
(folkhushållningsdepartementet)...................... 3

_ nr 168, ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m. 7

— nr 169, ang. statligt stöd åt aluminiumindustrien .......... 18

— nr 171, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m. 18

1—Andra kammarens protokoll 1949. Nr 20.

Nr 20.

Innehåll.

Sid.

Tisdagen den 24 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 171, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. (forts.).......................... 36

— nr 172, ang. vissa ändringar i statens allmänna avlöningsregle mente

m. m........................................... 75

Jordbruksutskottets utlåtande nr 44, ang. organisationen av forskning,
undervisning och försöksverksamhet på mejerinäringens
område samt av trädgårdsundervisning och trädgårdsförsök m. m. 81

— nr 45, ang. yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering 88

— nr 46, ang. anslag till lantbrukshögskolan och statens £ lant bruksförsök

.......................................... 92

— nr 52, ang. godkännande av Sveriges anslutning till ett internationellt
veteavtal .................................... 98

— nr 54, ang. anslag till Befrämjande av fröodlingen m. m.:

Statens linnämnd m. m................................. 98

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 18 innevarande
maj.

§ 2.

Utgifter under riksstatens tolfte
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
tolfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Inledningen.

Om avveckling av bränsle- och trafikkommissionerna.

I propositionen nr 1 under tolfte huvudtiteln
(s. 1—5) hade chefen för
folkhushållningsdepartementet hland annat
gjort vissa uttalanden angående
omfattningen av krisförvaltningen och
möjligheterna ti!) avveckling av densamma.

I motionerna 1:148 av herr Mannerskantz
in. fl. och II: 181 av herrar Östlund
och Edström hade, såvitt nu var
i fråga, hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära, att
statens bränslekommission och statens
trafikkommission måtte avvecklas under
budgetåret 1949/50.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i sin motivering anfört;

b) att motionerna 1:148 och 11:181
— i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t angående avveckling av bränslekommissionen
och trafikkommissionen

-— icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I en av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz och Staxäng
avgiven, med 1) betecknad reservation
hade yrkats, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 148 och
II: 181, såvitt nu vore i fråga, uttala
sig för att bränslekommissionen och
trafikkommissionen skulle avvecklas
under budgetåret 1949/50.

Efter föredragning av utskottets i inledningen
gjorda hemställan anförde:

Herr STAXÄNG: Herr talman! Då jag
jämte ett par andra ledamöter har fogat
en reservation till utskottets utlåtande
under denna rubrik, som berör
avvecklingen av vissa krisorgan, vill
jag anknyta några reflexioner och synpunkter
just till denna reservation.

Jag skulle hålla för troligt, att när
det gäller att avveckla krisregleringarna
och som en följd härav även de
krisorgan, som ha att göra med krisregleringarna,
föreligger det en ganska
enig uppfattning om att avvecklingen
bör ske så fort som möjligt. Den reservation,
som vi ha knutit till utskottets
utlåtande, bygger på ett par motioner,
som väcktes vid riksdagens början
och vari vi göra gällande, att särskilt
beträffande bränslekommissionen och
trafikkommissionen, vilkas arbetsuppgifter
i mycket hög grad minskats, borde
en mycket snar avveckling vara
möjlig. Vi ha även föreslagit, att anslagen
till respektive krisorgan skola
nedskäras, så att man får en garanti
för att en snabb avveckling av dessa
organ kan ske.

Utskottet har i mycket stor utsträckning
skrivit gynnsamt och tillmötesgått
de synpunkter, som framlagts i dessa

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Om avveckling av bränsle- och trafikkommissionerna.

motioner. Utskottet har bland annat
framhållit, att undersökningar för närvarande
pågå angående lättnader i de
återstående ransoneringarna eller deras
fullständiga upphörande. Lyckligtvis
har också en omräkning kunnat ske
av vad man ansåg vara erforderliga anslag
från det datum, då statsverkspropositionen
framlades, och man har efter
denna tid kunnat räkna med minskning
av anslagen till krisorganen med
omkring 5 miljoner kronor.

Man har inom utskottet framhållit
nödvändigheten av att en avveckling
bör ske, och undersökningar pågå härom.
För att få en garanti för att undersökningarna
gå i klart positiv riktning
är det emellertid enligt reservanternas
uppfattning nödvändigt att man
anknyter ett uttalande i saken till ett
krav på anslagsminskning.

Utskottet säger vidare: »I den mån
krisregleringarna upphöra böra vederbörande
krisorgan skyndsammast möjligt
avvecklas och eventuellt återstående
arbetsuppgifter — såsom departementschefen
antytt —- överflyttas på
andra organ.» Vi ha i motionerna framhållit,
att en överflyttning av arbetsuppgifterna
särskilt beträffande bränslekommissionen
och trafikkommissionen
borde vara möjlig. Jag skall icke
här lämna någon redovisning för de
arbetsuppgifter, som dessa krisorgan
för närvarande ha. De äro mycket få.
Detta medför, att en överflyttning av
arbetsuppgifterna på ett annat krisorgan,
t. ex. industrikommissionen, vore
naturlig. Reservanterna ha tänkt sig
att en avveckling kunde ske genom att
de två nyssnämnda krisorganens arbetsuppgifter
överfördes till industrikommissionen,
men därjämte ha reservanterna
velat begränsa det anslag,
som riksdagen lämnar till dessa två
krisorgan. Vid en sådan anslagsbegränsning
är det emellertid också nödvändigt
att anslagets karaktär ändras.
Anslaget har ju, som vi alla känna till,
förslagsanslags karaktär.

Man säger vidare i utskottsutlåtandet:
»Med den ståndpunkt utskottet

alltså ansett sig böra intaga i fråga om
anslagsbehovet för nästa budgetår ha
de i motionerna I: 148 och II: 181 gjorda
yrkandena beträffande anslagen till
bränslekommissionen och trafikkommissionen
i viss mån blivit tillgodosedda.
» Visserligen är detta uttalande
ganska positivt — det medger jag -—
men det saknar dock det som motionärerna
och reservanterna anslutit sig
till, nämligen att kraftigt skära ned
anslaget och samtidigt ändra anslagets
karaktär till ett obetecknat anslag.
Därmed tvingas man, när anslaget är
slut, att avveckla dessa krisorgan och
göra denna som vi anse naturliga överflyttning
under avvecklingsperioden.

Det är alltså på denna punkt, herr
talman, som utskottets förslag och reservanternas
skilja sig. Utskottet har
ansett att man genom dessa för all del
positiva uttalanden har fått en klar garanti
för att avvecklingen skall ske
snabbt, men vi reservanter ha ansett
att jämte dessa uttalanden man också
bör skära ned anslagen till bränslekommissionen
och trafikkommissionen.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som är
knuten till inledningen i detta utskottsutlåtande.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Redan i statsverkspropositionen
har förutsetts att exempelvis bränslekommissionen
skulle kunna avveckla
sina uppgifter under det kommande
året så långt att ett överförande av
själva efterarbetet och eventuellt kvarstående
uppgifter skulle kunna ske till
annat organ. Detsamma kan eventuellt
gälla även trafikkommissionen.

Det har påbörjats en inventering av
de kvarstående uppgifterna, och vid
denna inventering kommer man också
att försöka uppskatta den tid, som man

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Om avveckling av bränsle- och trafikkommissionerna.

behöver för själva avvecklingsarbetet
inom dessa två kommissioner. Denna
inventering, som jag hoppas blir avslutad
inom en mycket nära framtid, kan
sedan ligga till grund för överväganden,
hur man organisatoriskt bäst skall
lösa dessa problem.

Jag vill erinra om att det är ganska
olikartade uppgifter, som dessa kommissioner
ha, och det är inte så lätt
att utan en närmare undersökning avgöra,
till vilket eller vilka organ som
deras kvarstående uppgifter skola överföras.

Jag vill också erinra om att Kungl.
Maj :t anvisar medel till kommissionernas
verksamhet halvårsvis. Kungl.
Maj :t har sålunda medelsanvisningen i
sin hand och kan genom att följa de
kvarstående uppgifternas omfattning
begränsa de medel, som ställas till
kommissionernas förfogande, i händelse
arbetet så reduceras att de anslag,
som beviljats av riksdagen, icke behöva
tagas i anspråk.

llerr SVENSSON i Grönvik: Herr talman
! Herr Staxäng underströk ytterligare
det uttalande angående ransoneringarna
som framgår av reservanternas
hemställan.

Jag vill i anledning av det föreliggande
förslaget erinra om att när vi i
statsutskottets andra avdelning första
gången behandlade statsverkspropositionens
förslag angående denna huvudtitel,
voro vi från början rätt kritiskt
inställda till vad Kungl. Maj :t där hade
begärt. För att vi skulle få en klar
uppfattning om hur läget utvecklats sedan
denna huvudtitel skrevs, hade vi
fördelen att få meddelande härom av
en tjänsteman i departementet. Vi
fingo då klart för oss att man i departementet
höll på alt göra eu översyn
av anslagsbehovet och att det skulle
komma eu PM till avdelningen, när
detta arbete hade verkställts. Man lämnade
redan då upplysning om att vis -

sa beskärningar skulle kunna äga rum,
som föranledde minskning av det anslagsbehov
som man i huvudtiteln
hade räknat med, när statsverkspropositionen
skrevs. Av promemorian framgår,
att anslagsbehovet minskats från
i statsverkspropositionen begärda
21 440 000 till 16 095 000 kronor, alltså
en minskning med 5 345 000 kronor.

Promemorian gjorde, att vi fingo en
helt annan inställning än den vi från
början hade. Vi måste erkänna, att det
här från Kungl. Maj:ts sida hade gjorts
ett allvarligt försök att följa händelsernas
utveckling och minska anslagskraven.
Under sådana förhållanden hade
avdelningen vid granskningen av huvudtitelns
ursprungliga förslag att följa
departementspromemorian, och denna
ha vi också följt.

Nu ha reservanterna ansett, att man
skulle gå ännu längre än vad avdelningen
och utskottet gjort, när de följt
promemorians förslag. Det erkändes
från herr Staxängs sida, att utskottet
skrivit mycket restriktivt, och såvitt
jag fattade statsrådet rätt är det i full
överensstämmelse med den mening
man hyser inom folkhushållningsdepartementet.
Om denna min uppfattning
är riktig kan jag med den motivering,
som utskottet här presterat,
inte tänka mig annat än att det resultat,
som vi alla åsyfta, nämligen att
dessa regleringar snarast skola avvecklas,
kommer att uppnås lika snabbt
med utskottets förslag som med reservanternas.
Nej, säger reservanten
Staxäng, vi vilja ha ytterligare restriktioner.
Vi vilja ha anslagsminskning,
och vi vilja ändra anslagens karaktär.
I stället för att de såsom enligt Kungl.
Maj ds och utskottets förslag skola vara
av förslagsanslags natur, vilja reservanterna
ha obetecknade anslag, som inte
kunna överskridas, och begränsa anslagsbeloppen.
Detta låter ju vackert, i
betraktande av önskvärdheten av att
dessa regleringar snarast avvecklas,
men jag tror och det vill jag särskilt

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Anslag till bränslekommissionen.

understryka — att vi med hänsyn till
vad vi skrivit och under förutsättning
att Kungl. Maj:t i departementet kommer
att fullfölja sin undersökning i
den riktning, som statsrådet här antytt,
skola komma till samma resultat
och kunna avveckla dessa regleringar
så snart som det över huvud taget är
möjligt.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag på den nu föredragna punkten.
Jag vill redan nu säga, att jag kommer
att hemställa om bifall till utskottets
förslag i samtliga punkter.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
inledningen gjorda hemställan dels
ock på bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna,
med 1) betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja
för den förra propositionen. Herr Staxäng
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i inledningen
till utskottets förevarande utlåtande nr
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, med 1) betecknade
reservationen.

röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit vad utskottet hemställt.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Anslag till bränslekommissionen.

I propositionen nr 1 under tolfte huvudtiteln
(punkterna 9 och 10) hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att
för budgetåret 1949/50 anvisa till Statens
bränslekommission: Avlöningar

ett förslagsanslag av 1 800 000 kronor
och till Statens bränslekommission:
Omkostnader ett förslagsanslag av
800 000 kronor.

I ovanberörda motioner I: 148 och
II: 181 hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte för
budgetåret 1949/50 anvisa till Statens
bränslekommission: Avlöningar ett anslag
av 800 000 kronor och till Statens
bränslekommission: Omkostnader ett

förslagsanslag av 400 000 kronor.

Utskottet hemställde i ifrågavarande
punkt, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:148 och 11:181, såvitt de avsåge
förevarande anslag, för budgetåret
1949/50 anvisa

a) till Statens bränslekommission:
Avlöningar ett förslagsanslag av
1 500 000 kronor;

b) till Statens bränslekommission:
Omkostnader ett förslagsanslag av
700 000 kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz och Staxäng, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:148
och II: 181, såvitt de avsåge förevarande
anslag, för budgetåret 1949/50 anvisa a)

till Statens bränslekommission:
Avlöningar ett anslag av 800 000
kronor;

Tisdagen den 24 maj 1949 fm. Nr 20.

Anslag till trafikkommissionen. — Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

b) till Statens bränslekommission:
Omkostnader ett anslag av 400 000
kronor.

Sedan utskottets i punkten gjorda
hemställan föredragits, yttrade:

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag
skall be att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
den föredragna punkten dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 7—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Anslag till trafikkommissionen.

I propositionen nr 1 under tolfte huvudtiteln
(punkterna 16 och 17) hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att
för budgetåret 1949/50 anvisa till Statens
trafikkommission: Avlöningar ett
förslagsanslag av 750 000 kronor och
till Statens trafikkommission: Omkostnader
ett förslagsanslag av 440 000
kronor.

I förut berörda motioner 1:148 och
II: 181 hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte för budgetåret
1949/50 anvisa till Statens trafikkommission:
Avlöningar ett förslags anslag

av 350 000 kronor och till Statens
trafikkommission: Omkostnader

ett förslagsanslag av 240 000 kronor.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 148 och II: 181, såvitt de avsåge förevarande
anslag, för budgetåret 1949/50
anvisa

a) till Statens trafikkommission: Avlöningar
ett förslagsanslag av 700 000
kronor;

b) till Statens trafikkommission:
Omkostnader ett förslagsanslag av
425 000 kronor.

I en vid punkten fogad reservation
hade herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz och Staxäng förklarat
sig anse, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:148 och 11:181, såvitt de avsåge förevarande
anslag, för budgetåret 1949/50
anvisa

a) till Statens trafikkommission: Avlöningar
ett anslag av 350 000 kronor;

b) till Statens trafikkommission:
Omkostnader ett anslag av 240 000
kronor.

Sedan utskottets hemställan i denna
punkt föredragits, anförde:

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
förevarande punkt dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkterna 11—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3.

Subventionering av införseln av vissa
varor m. in.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående subventionering
av införseln av vissa varor m. in. jämte
i ämnet väckta motioner.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
172, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för den 18 mars
1949, föreslagit riksdagen att för budgetåret
1949/50 under tolfte huvudtiteln
anvisa dels till Subventionering av införseln
av vissa varor ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor, dels ock
till Subventionering av hushållens
bränslekostnader ett reservationsanslag
av 25 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bergvall in. fl. (I: 283) och den
andra inom andra kammaren av herr
Wedén m. fl. (11:359), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte med ändring
av de i propositionen nr 172
framlagda förslagen besluta avskaffa
de i nämnda proposition berörda subventionerna
från och med den 1 januari
1950 samt å riksstaten för budgetåret
1949/50 under tolfte huvudtiteln
anvisa till Subventionering av införseln
av vissa varor ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor och till
Subventionering av hushållens bränslekostnader
ett reservationsanslag av
12 500 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Domö m. fl. (I: 284) och den
andra inom andra kammaren av herr
andre vice talmannen Skoglund m. fl.
(11:360), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 172.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:283 och
II: 359 samt I: 284 och II: 360, till Subventionering
av införseln av vissa varor
för budgetåret 1949/50 under tolfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 17 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Ohlon, Boman i Kieryd,
Bergstrand och Widén, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag ävensom motionerna I: 283 och
II: 359 samt I: 284 och II: 360, till Subventionering
av införseln av vissa varor
för budgetåret 1949/50 under tolfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor;

2) av herrar Mannerskantz och Staxäng,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
1:283 och 11:359 samt 1:284
och 11:360, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anslag för budgetåret 1949/50 till
subventionering av införseln av vissa
varor;

3) av herr Johan Bernhard Johansson,
utan angivet yrkande;

4) av herr Onsjö, likaledes utan angivet
yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr WIDÉN: Herr talman! I detta
ärende föreligger en reservation, som
bl. a. jag har undertecknat.

Subventioneringen beträffande importvaror
genomfördes på grund av de
prisstegringar som inträdde på världsmarknaden
och för att förhindra, att
dessa skulle slå igenom på den inhemska
marknaden. Det betonades
också, när subventionerna infördes, att
de voro av tillfällig natur och endast
skulle tjäna till att utjämna en tillfällig
prisstegring.

Utskottsmajoriteten framhåller att
subventioneringar såsom sådana medföra
vissa vådor, och i princip äro tydligen
reservanterna och utskottsmajoriteten
ense.

Från folkpartihåll ha vi motionerat
om att dessa subventioner skulle avskaffas
den 1 januari 1950. Vi ha ansett
att under tiden för den nuvarande

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

överenskommelsen på lönemarknaden
åtgärder icke skola vidtagas, som verka
höjande på prisnivån. Inför det nya
avtalsåret borde man däremot kunna
gå in för att taga bort subventionerna
och låta världsmarknadspriset slå igenom
på hemmamarknaden.

Enligt departementet gör subventioneringen
för importen av bomull och
hudar 0,53 enheter på index. En faktor,
som man kan räkna med nu, är
tendensen på världsmarknaden till lägre
priser. Bomullspriset visar en tydlig
toppkurva under första halvåret
1949. Under andra halvåret har en
prissänkning beräknats av cirka 4 procent.
När det gäller hudar är samma
förhållande gällande på den amerikanska
marknaden. Tyvärr ha vi ju
icke möjligheter att köpa från det
hållet.

Vi reservanter anse att dels på grund
av den principiella inställning, som såväl
utskottsmajoriteten som riksdagen
i övrigt har till subventioneringen, dels
med hänsyn till den prisutveckling,
som föreligger på världsmarknaden,
borde denna subventionering kunna
avskaffas under kommande budgetår.
Det föreligger för närvarande en reservation
på 11 miljoner kronor. Departementet
har beräknat, att för subventioneringen
skulle under nästa budgetår
krävas 28 miljoner. Vid ett avskaffande
av subventionerna den 1 januari
1950 skulle alltså krävas 14 miljoner.
Eftersom det finns en reservation på
11 miljoner, ha vi beräknat anslaget
för kommande budgetår till 3 miljoner.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herrar Olilon
m. fl.

Herr ÅQVIST: Herr talman! Jag har
begärt ordet i denna fråga, då subventioneringen
av importen på de varor,
som det här är fråga om, berör den
bransch som står mig nära och det kan
vara av etl visst intresse — i varje

fall med hänsyn till den framtida behandlingen
av subventionsfrågan — om
jag lämnar några upplysningar.

Inom sko- och läderbranschen ha vi
alltid betraktat subventioneringen av
importen på hudar med synnerligen
olustiga blickar. Det är ju så, att när
en vara som användes i en viss tillverkning
subventioneras, kastar detta
en skugga över hela tillverkningen och
hela branschen, och man får ofta höra
talet, att det är branschen och tillverkningen
som sådan som är subventionerad.
I stället är det de konsumenter,
som köpa varan, som erhålla subvention,
ehuru formellt priset på själva
råvaran nedsatts för att prisfördyringen
icke skall slå igenom i färdiga varor
och därigenom påverka index.

Vi ha emellertid inom branschen varit
på det klara med att det icke går
att taga bort subventioneringen på importen
av hudar utan att det blir en
viss prisförhöjning på såväl skodon
som skoreparationsläder. Detta skulle
ju i någon mån förrycka de stabiliseringssträvanden,
som även vi på vårt
håll vilja vara med och bidraga till.

När man funderar på hur subventioneringen
av importen på hudar skall
kunna avvecklas, stöter man på ett
centralt problem. Man får nämligen
höra den invändningen, att om priset
på de importerade hudarna tillätes
stiga, detta med nödvändighet kommer
att medföra en höjning av priset även
på de inhemska hudarna. För min del
har jag svårt att ansluta mig till det
resonemanget. Så vitt jag kan förstå,
skulle det nämligen innebiira en viss
förryckning av den s. k. jordbrukskalkylen.
Hudarna inom landet utgöra
ju en biprodukt vid slakterierna, och
det är således av ett visst intresse att
undersöka, i vad mån priserna på hudar
av storboskap och större kalv förändrats
under åren. I propositionen nr
212, som handlar om prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, finns
på s. 200 en tabell, som anger pri -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

ser i öre per kilogram på vissa varuslag.
Ser man där på slakteriernas avräkningspriser
till jordbrukare å storboskap
1939, finner man, att priset var
114 öre per kg. I mars 1949 var motsvarande
siffra 224 öre, alltså i det närmaste
en fördubbling — och en klar
fördubbling jämfört med prisläget 1937
—1938, då krigsutbrottet ännu icke
hunnit verka. Ser man på priset på
större kalv, finner man att det år 1939
stod i 178 öre per kg, och i mars 1949
i 375 öre per kg — alltså en fördubbling.
Det är klart, att en sådan förhöjning
av priserna delvis måste anses
falla även på biprodukterna, alltså även
på priset på hudar, även om formellt
någon större prisförhöjning i gällande
hudavtal icke ägt rum — garverierna
ha nämligen ett hudavtal med de svenska
slakterierna sedan 1939, i vilket endast
smärre höjningar ägt rum.

Nu är det vidare så, att vid skotillverkningen
ungefär hälften av materialet
är svenska hudar, som användas
till bottenläder. Den andra hälften utgöres
av importerade hudar. I fråga om
skoreparationslädret är allt material av
importerade hudar. Vi ha vidare en
priskontroll, som är ordnad på det sättet
att en del skodon skola göras priskontrollerade,
till fixa priser alltså, under
det att eu annan del får göras till
något varierande priser, om också kalkylgrunderna
äro fastställda av priskontrollnämnden.
Den första gruppen,
de priskontrollerade skodonen, utgjorde
under 1948 och första halvåret 1949
ungefär 60 procent av den svenska tillverkningen.
40 procent utgjordes av vad
vi kalla »övriga skodon». Från och med
andra halvåret 1949 har procentsatsen
för de priskontrollerade skodonen nedsatts
till 50, och 50 procent av tillverkningen
utgöras således av »övriga skodon».
I beräkningen av levnadskostnadsindex
ingå huvudsakligen priskontrollerade
skodon men i någon mån
även »övriga skodon». .lag har för min
del räknat med att om man fasthåller

vid att någon prisförhöjning på priskontrollerade
skodon icke skall äga
rum utan lägger hela förhöjningen på
s. k. »övriga skodon», skulle detta betyda
en fördyring av i genomsnitt 82
öre per par. Om man räknar skoreparationerna,
kommer man till ungefär 36
öre per par. Jag hoppar här över alla
tekniska beräkningar. Det kan knappast
intressera kammarens ledamöter
att följa med dessa beräkningar som
ha mera tekniskt intresse. Denna prisförhöjning
i fråga om hälften av skotillverkningen
med 82 öre och med 36
öre på reparationerna skulle göra någonting
på mellan 0,15 och 0,20 av en
enhet i index. Det förefaller mig vara
en mycket låg siffra, och jag har den
uppfattningen att det icke är en större
förhöjning än att den kan bäras med
visst jämnmod. Men jag medgiver gärna
att jag icke vet — jag är icke någon
expert på området — hur mycket index
kan få stiga för att det skall nämnvärt
beröra lönestabiliseringen. Det är
ju i allmänhet så, att under en påtaglig
bristsituation, sådan som den vi hade
under kriget och de närmaste åren efteråt,
priserna rätta sig i stort sett
efter produktionskostnaderna eller kanske
stiga något därutöver. Men när det
blir bättre tillgång på varor äro icke
priserna på samma sätt bundna vid
produktionskostnaderna. Det är därför
ingalunda säkert, att man under alla
förhållanden behöver dogmatiskt räkna
med att det skall bli en prisförhöjning
med så och så mycket. I folkpartimotionen
har föreslagits, att man till en
början skulle anslå subventioner endast
fram till årsskiftet 1949/50. Under tiden
skulle man studera och förbereda de
tekniska och andra åtgärder, som äro
nödvändiga för att avveckla subventionerna.
Är man då rädd för att en för
hastig avveckling av subventionerna
skulle medföra en för hastig prisstegring
eller över huvud taget något som
man icke räknat med, skulle man, tycker
jag, kunna taga det hela steg för

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Subventionering av införsel!! av vissa varor m. m.

steg''. Man behöver icke resonera, att
det skall vara allt eller intet, utan man
kan tänka sig att taga en viss kvotdel.
Man kan exempelvis taga */s av subventionen
eller hälften eller något sådant
och se, hur ett borttagande av en sådan
del skulle komma att verka. Man kan
också beträffande en bransch förfara
på det sättet och lämna en annan
bransch helt och hållet utanför, tills
man kommer till ett visst resultat. Man
får då se, huruvida man icke skulle
kunna avveckla subventionerna med
mjuka övergångar och på det sättet undvika
äventyrligheter.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation,
som i detta ärende avgivits av herr
Ohlon m. fl.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Den fråga vi nu ha under behandling
har ju varje gång den återkommit
i kamrarna föranlett debatt.
Ingen har gått in för detta Kungl.
Maj:ts förslag om subventionering av
importen av vissa varor med någon
entusiasm. Man har alltid ställt sig
skeptisk mot sådan subventionering,
och man har alltid från utskottets sida
förordat en restriktiv tillämpning.

I Kungl. Maj :ts proposition i år har
man begärt 20 miljoner kronor för subventionering
av importen av bomull
och hudar. Den avdelning av statsutskottet,
som har behandlat detta ärende,
har inhämtat närmare upplysningar
i ärendet från departementet. Enligt
dessa har departementet självt räknat
med ett medelsbehov av 28 miljoner
kronor och då det finns en reservation
på 11 miljoner kronor, kvarstår ett behov
av 17 miljoner kronor i anslag.
Detta sistnämnda belopp bär avrundats
uppåt av Kungl. Maj:t, men avdelningen
har inte ansett, att det föreligger
något sådant oundgängligt behov
i detta fall, utan vi ha nöjt oss med
att föreslå ett anslagsbelopp av 17 miljoner
kronor.

Jag lyssnade med mycket stort intresse
till vad herr Åqvist, som ju representerar
den verkliga sakkunskapen
i fråga om hudar och skor, sade om
subventioneringen av införseln av hudar.
Jag vill inte i något avseende bestrida
hans kompetens att bedöma denna
fråga, men uppenbarligen har utgångspunkten
för hans beräkning av
prishöjningen varit en annan än departementets.
Om jag hörde rätt, ville
han ju göra gällande, att om man slopade
subventionerna, skulle det i det
hela bli en ökning av skopriset med
blott 82 öre per par. Departementet har
kommit till en helt annan uppfattning.
Enligt en promemoria, som vi fått från
departementet, skulle under vissa förutsättningar
den genomsnittliga prishöjningen
bli omkring 8 procent, vilket
för de s. k. fria skorna i prisläget
40—45 kronor skulle innebära en prishöjning
av omkring 3 kronor 50 öre
per par och för P-skor med 2 kronor
per par. Denna fråga har egentligen
inte så stor ekonomisk räckvidd, tv
prishöjningen skulle inte få någon större
betydelse för indexfamiljen, då den
enligt promemorian inte skulle motsvara
mer än en halv enhet och alltså
inte borde vara så skrämmande.

När vi betraktat denna fråga ha vi
emellertid mera sett på den med hänsyn
till dess psykologiska betydelse. Vi
stå ju inför utsikten att det skall bli
underhandlingar mellan statsmakterna
och de stora tjänstemannaorganisationerna,
och vid sådant förhållande är
varje tendens till prisökning ett mycket
känsligt moment, enär tjänstemännen
enligt deras egen uppfattning äro underkompenserade,
som de uttrycka sig.
De kunna därför inte under några förhållanden,
såvitt jag har förstått av
pressen — uppgifterna ha ju växlat —
om priserna stiga gå med på att bibehålla
sin nuvarande lönestandard, med
andra ord: de gilla stabiliseringslinjen.
Den uttryckliga förutsättningen för att
vi skola kunna få till stånd ett avtal

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

med statstjänstemännen, som möjliggör
ett fullföljande av stabiliseringslinjen,
är därför att inte ens den minsta tendens
till prisökning får göra sig gällande.

Även prishöjningen på bomull har
betydelse ur psykologisk synpunkt. Enligt
departementets promemoria skulle
ett slopande av subventioneringen av
införseln av bomull medföra en prishöjning
med 47 öre per kg, motsvarande
skillnaden mellan kalkylpriset 2:87
kronor och återanskaffningspriset 3: 34
kronor per kg. Detta betyder en prishöjning
med å exempelvis lakansväv
cirka 7 procent, domestik cirka 7 procent,
klänningstyg cirka 4 procent,
herrkalsonger cirka 3V2 procent, barnstrumpor
cirka 3 procent och herrskjortor
cirka 51/2 procent, overalls
cirka 8 procent och arbetsblusar cirka
7''Is procent. Höjningen är alltså störst
för sådant som arbetare använda. Jag
medger, att prishöjningen i och för sig
egentligen inte spelar någon stor roll
i det stora hela i en familjs budget.
Men det är det psykologiska momentet
som är betydelsefullt, det är tendensen
till prishöjning, som irriterar, och jag
har därför för min del inte ansett mig
böra motsätta mig Kungl. Maj:ts förslag
efter den reduktion, som utskottet
gjort, då det minskat anslagsbeloppet
från av Kungl. Maj:t begärda 20 miljoner
kronor till 17 miljoner kronor. De
som äro intresserade av att vi skola
kunna hålla stabiliseringslinjen böra
beakta, att man skall vara försiktig,
även om det gäller saker, som kunna
förefalla relativt obetydliga för individerna,
men som tillsammantagna kunna
få stor betydelse vid den slutliga uppgörelsen.

Till sist vill jag bara säga, att i propositionen
har också äskats anslag till
subventionering av hushållens bränslekostnader.
Utvecklingen på detta område
har emellertid under den senaste
tiden gått i den riktningen, att enligt
uppgifter som vi ha fått från departe -

mentet, anser man för närvarande inte
behov föreligga av anslag för detta ändamål.
På grund av dessa upplysningar
bär förslaget om subventionering av
bränslekostnaderna inte föranlett någon
utskottets åtgärd. Det begärs alltså
intet anslag härför.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Det var
med mycket stort intresse som jag i
likhet med herr Svensson i Grönvik
åhörde det anförande i denna fråga
som hölls av herr Åqvist. Det föreföll
mig som om han principiellt ställde sig
mycket tveksam till dessa subventioner,
för att inte säga att han tycktes vara
klar motståndare till dem. Ekonomiskt
insiktsfulla personer, såväl teoretiker
som det praktiska livets män, ha ju bestämt
och ofta framhållit nackdelarna
av att genom allmänna subventioner
åstadkomma och hålla en konstlad prisnivå.
Särskilt i tider som de nuvarande,
då penninginkomsterna visa tendens att
överstiga tillgången på varor i samhället,
måste ju en sådan politik medföra
mycket betänkliga konsekvenser. Från
den grupp jag representerar har ständigt
framhållits vådan av att subventionerna
bibehållas, och vi ha också stått
på avslagslinjen.

Som herr Åqvist nämnde, förekomma
ofta mycket stora felbedömningar från
allmänhetens sida, när det gäller dessa
subventioner. Först och främst tror allmänheten
ofta, att det är producenterna
och inte konsumenterna som komma
i åtnjutande av subventionerna. Vidare
ha konsumenterna, även om de
fått klart för sig, att det är fråga om
subventioner för deras räkning, i allmänhet
den uppfattningen, att subventionerna
äro mycket stora. Jag är t. ex.
alldeles övertygad om att konsumenterna
tro, att när det gäller skodon medför
subventioneringen betydligt större
prissänkning än den som angavs av

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

herr Åqvist. Det var rätt intressant att
höra, att han, som ju är sakkunnig på
detta område, meddelade, att i fråga
om vissa sortiment medför subventioneringen
en prissänkning av ungefär 82
öre per par. Det är ganska betecknande,
att man, enligt vad herr Svensson i
Grönvik meddelade, i departementet,
och jag förmodar även i utskottet, diskuterat
sig fram till en annan siffra.
Han talade om en prishöjning av 8 procent
och ett belopp av 3 kronor 50
öre resp. 2 kronor per par skor. Man
har diskuterat sig fram til! detta. Det
är sådana antaganden, som i dylika fall
äro ganska farliga och ofta bli missvisande.
Dessa subventioner betyda
ofta, när man undersöker deras inverkan
på de särskilda varornas pris, betydligt
mindre än man tror.

I den reservation, som avgivits av
herr Mannerskantz och undertecknad,
ha vi förklarat, att vi inte kunna gå
med på att släppa till nya pengar när
det gäller dessa importsubventioner. På
den punkten skilja vi oss från folkpartiets
reservation. Även enligt denna reservation
är man som herr Åqvist framhållit
principiellt emot att denna subventionering
fortsätter längre än till
årsskiftet 1949/50, men man vill ha en
mjuk övergång. Jag vill för min del deklarera,
att jag var ytterst tveksam, om
jag ens skulle kunna förorda, att här
förefintlig reservation av It miljoner
kronor skulle få användas för ändamålet,
ty om man verkligen ville ha en
avveckling av subventioneringen, borde
man egentligen inte ens medge det.
Det framhölls emellertid med stor styrka,
att med hänsyn till löneförhandlingarna
mellan staten och de stora
tjänstemannaorganisationerna borde en
avveckling ske smidigt. Jag vill dock i
detta sammanhang framhålla, att jag
ofta har hört från ganska inflytelserikt
tjänstemannahåll, att man även där ser
ganska skeptiskt på dessa subventioner,
dels därför att man där har ganska
klart för sig, hur litet subventionerna

betyda per capita, dels ock emedan
man ju vet, att dessa subventioner
måste betalas i form av skatt, vilket
innebär, att vad staten ger med ena
handen tar den tillbaka med den andra.

Av de anföranden som hållits här
förut framgår, att en prisökning på
t. ex. skor skulle inverka oerhört litet
på indextalet. Den skulle alltså inte behöva
åstadkomma de farliga konsekvenser
i lönehänseende eller prisstabiliseringshänseende
som man befarat. Jag
vill i detta sammanhang säga, att när
det gäller subventioneringen av i dag
av införseln av de varor det här är
fråga om, framför allt hudar och bomull,
är det att märka, att vi måste räkna
med fallande marknadspriser — ett
prisfall har förresten redan skett —
och då är väl tidpunkten knappast lämplig
för att fortsätta med subventionering.
Här har mycket litet talats om
bomullspriserna. Det är en sak vi inte
få glömma bort, nämligen att om vi hade
haft en rikligare tillgång på valutor, så
skulle vi kunnat ha en rörligare handel
och därigenom haft möjlighet att importera
till lägre priser, särskilt vissa
av de varor, som här berörts.

Jag skulle till slut återigen vilja beröra
vår ståndpunkt till folkpartiets
reservation, då vi i stor utsträckning
kanske ha samma uppfattning i denna
fråga som folkpartiet. Även om jag för
min del var tveksam, om jag skulle förorda,
att de It miljoner kronor, som
reserverats, skulle få användas, ha vi i
vår reservation gått med på det, för att
vi på så sätt skulle kunna få denna avveckling,
som herr Åqvist sade, litet
smidigare. Om man använde dessa 11 miljoner
kr. restriktivt, skulle man enligt
vår mening kunna göra denna avveckling
klar till årsskiftet 1949/50. Vad
som för oss är principiellt motbjudande
är att släppa till ytterligare nya
pengar för detta ändamål. Det är därför
vi inte ha kunnat gå med på det
anslag av ytterligare 3 miljoner kronor
till befintlig reservation, som man

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

i folkpartiets reservation föreslagit. Jag
har bara velat säga detta, då jag förmodar,
att vi rent principiellt hava
samma uppfattning i denna sak.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation,
som vid denna punkt är avlämnad av
herr Mannerskantz och undertecknad.

Herr ÅQVIST (kort genmäle): Herr
talman! Det föreligger en viss skillnad
i uppfattningen om hur ett bortfallande
av subventionerna skulle komma att inverka.
Jag hade i min beräkning kommit
till en prishöjning av 82 öre per
par för icke priskontrollerade skodon,
medan departementet kommit till någonting
sådant som 3 kronor 50 öre
för sådana skodon och till 2 kronor per
par för priskontrollerade skodon. Såvitt
jag kan förstå beror skillnaden på
att departementet räknar med en ovillkorlig
höjning av priset på de svenska
hudarna och givetvis med ungefär samma
belopp som subventionsbeloppet på
de utländska här. Jag har vid mina beräkningar
utgått ifrån att ingen sådan
höjning av priset på de svenska hudarna
skulle behöva äga rum, utan att man
skulle ha en högre prisnivå på de importerade
hudarna. Det är klart att det
kan innebära en viss spänning med en
sådan prisskillnad, men vi ha ju en sådan
spänning i prishänseende på andra
områden, och det bör inte vara omöjligt
att uppehålla ett sådant system och
därigenom begränsa prishöjningen så
mycket som möjligt.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Jag bär
till detta utskottsutlåtande fogat en
blank reservation, och jag skall be att
få säga några ord om vad som föranlett
det.

Jag har under tidigare år, när denna
fråga behandlats, röstat mot subventionerna.
Jag har nämligen aldrig riktigt
kunnat förstå det fina i att vi dels subventionerat
för att hålla priset på vissa
nödvändighetsvaror nere, vilket i och

för sig kan vara bra, dels samtidigt varit
tvingade att beskatta även vissa
nödvändighetsvaror. När denna subventionering
infördes 1946, underströks
det mycket starkt såväl av Kungl. Maj :t
som av utskottet och riksdagen, att
detta skulle vara en tillfällig sak. Man
betonade starkt vådorna av subventioneringen,
men man gick ändå in för
den, därför att man räknade med att
det endast var fråga om eu tillfällig
prisstegring i utlandet. Subventionen
infördes nämligen för att hindra, att
denna utländska prisstegring skulle slå
igenom inom landet.

Emellertid visade det sig, att den
prisstegring, som hade föranlett importsubventionerna,
ingalunda var tillfällig
utan har hållit i sig år efter år.
Även om införandet av subventionerna
under de förutsättningar man då gjorde
på sätt och vis kunde försvaras, så
bli de alltmer obegripliga ju längre de
finnas kvar.

Såvitt jag inte är fel underrättad, diskuterades
det allvarligt i den kommitté,
som föreslog införandet av konsumtionsskatterna
förra året, att man möjligen
skulle kunna ta ut en skatt på
skor. Nu blev det ingenting av med det,
men jag tycker det är anmärkningsvärt
att man över huvud taget kunnat diskutera
en sådan sak samtidigt som vi
ta pengar ur statskassan för att göra
skorna billigare. Vår skattepolitik och
ekonomiska politik över huvud taget
ha ju under de senaste åren tjänat det
syftet, att man skulle ta in pengar till
statskassan för att få bort det så kallade
inflationsgapet, men genom att
slunga ut pengar på detta sätt måste vi
ovillkorligen öka inflationsgapet.

Nu är det emellertid så, att när subventionerna
en gång ha införts, måste
det bli en avvecklingstid. Man får kanske
här akta sig att förbise de psykologiska
faktorerna. Som det tidigare här
har talats om är det ju så här i landet,
att många av de ekonomiska avgörandena
icke träffas här i riksdagen. På

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

punkt efter punkt få vi höra, att det
inte går att göra någonting på grund
av avtalen med TCO och LO. Vi kanske
få respektera även sådant, men jag förutsätter
för min del, att vi nu måste stå
inför en avveckling av denna subventionspolitik.

Sedan kan det naturligtvis diskuteras
hur mycket pengar som behövas för
denna avveckling. Folkpartiet kräver

— det är väl den socialliberala linjen

— 14 miljoner, men herr Staxäng säger,
att det är alldeles fel och att högern
inte kan gå med på mer än 11
miljoner. Jag kan inte säga, var sanningen
ligger: mitt emellan, över eller
under, men vad som gjort att jag denna
gång inte velat motsätta mig anslaget
till importsubventioner är att jag förutsätter,
att hela denna subventionspolitik
skall avvecklas under detta år.

Herr HOPPE: Herr talman! Det finns
anledning att understryka, att det
strängt taget råder enighet inom avdelning
och utskott och — jag tror —
också inom kammaren, i själva principfrågan
om subventionernas vara eller
icke vara. Jag tror vi äro eniga om att
det är klokt och önskvärt att snarast
möjligt avskaffa subventionerna, men
meningarna gå uppenbarligen isär i
fråga om den lämpliga tidpunkten. Att
utskottet och avdelningen menat allvar
när de talat om önskvärdheten av att
subventionerna snarast möjligt bli avskaffade
styrks väl hland annat av att
man prutat ned Kungl. Maj:ts förslag
med 3 miljoner kronor. Dessutom, och
det är jag angelägen att göra de närvarande
uppmärksamma på, har utskottet
skrivit, att det förutsätter, att subventioneringen
alltjämt tillämpas restriktivt
och att alla möjligheter till en
avveckling framdeles även av vissa
återstående subventionsåtgärder tillvaratagas.

Jag vill säga till herr Åqvist, att vad
han önskar, en successiv nedskrivning

av subventionerna, kan man lika väl
vinna på den linje, som utskottet här
har anvisat. Skillnaden mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna är väl
den, om det tillåtes mig att uttrycka saken
så, att reservanterna tilltro sig en
sällsam förmåga att skåda in i framtiden
och säga, vad den skall bära i
sitt sköte. De mena sig kunna garantera,
att dessa subventioner inte skola behövas,
medan utskottsmajoriteten är ödmjukare
och blygsammare på den punkten
och inte anser sig kunna säga något
med visshet om framtiden. Vi mena,
att det är klokast att ställa medel till
Kungl. Maj:ts förfogande att användas
endast om Kungl. Maj:t finner det absolut
nödvändigt.

Herr talman! Jag tycker att avdelningens
ärade ordförande, herr Svensson
i Grönvik, satte fingret på den
ömma punkten när han påpekade, att
underhandlingarna mellan löntagare
och arbetsgivarorganisationerna kunna
komma att väsentligt försvåras, om importsubventionerna
slopas. Han framhöll
den psykologiska aspekten på
denna fråga. Även om ett borttagande
av subventionerna inte skulle medföra
så väldiga fördyringar av varorna, är
det klart för var och eu, som försöker
ärligt sätta sig in i problemet, att en av
subventionernas borttagande föranledd
liten prishöjning kommer att verka irriterande
vid de förhandlingar, som skola
föras.

Jag har fått det bestämda intrycket,
inte här i kammaren, men i avdelningen
och i utskottet, att anledningen
till att reservanterna finna det angeläget
att slopa subventionerna och inte
bevilja de 17 miljonerna, som utskottsmajoriteten
föreslår, är att man vill
göra besparingar för att även på detta
sätt kunna möjliggöra en skattesänkning.

Jag vill i det sammanhanget deklarera,
att det torde vara precis på samma
siitt med förslaget till skattesänkningar
som med förslaget om borttagande av
subventionerna: vi önska det alla men

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

äro osäkra om tiden men också om sättet
för lindrande av skattebördan. Det
är väl inte farligt att säga, att det parti
jag har äran att representera inte känner
sig tilltalat av det förslag, som från
visst håll lagts fram, bland annat därför,
att det skulle innebära en mycket
liten skatteminskning för de små inkomsttagarna
men mycket stor för de
stora skattedragarna. Vi anse nog, herr
talman, att det knappast är den direkta
skatten som bör minskas i första hand,
utan när vi komma i den lyckliga situationen,
att vi på allvar kunna diskutera
frågan om en skattesänkning, bör denna
gälla den indirekta skatten.

Jag finner, herr talman, att hur man
än vänder på detta problem, kan det
anföras mycket starka skäl för att de
17 miljonerna ställas till Kungl. Maj:ts
förfogande såsom utskottet har föreslagit,
för att, om Kungl. Maj:t finner
det absolut nödvändigt, men endast i
sådant fall, användas för subventionering.
Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Herr Åqvist trodde, att förklaringen
till att han kommit till ett så
helt annat resultat än departementet är
att han i motsats mot departementet
räknar med att priset på de svenska
hudarna inte skulle behöva höjas, även
om det bleve en betydligt större spänning
än nu i prisläget mellan de svenska
och importerade hudarna.

Det är en annan sak, som jag vill
framhålla i detta sammanhang. När
man här på folkpartihåll är så sträng
när det gäller subventionerna, borde
man nog eu liten smula tänka på talet
om en devalvering av den svenska kronan.
Hur skall det gå, om man i det fallet
når det resultat man åsyftar? Det
måste väl påverka priserna på de importvaror
det här är fråga om. Jag tycker
det är skäl i att man tänker även
på den sidan av saken innan man tar

en så kritisk slutlig ståndpunkt mot det
föreliggande förslaget om subvention av
importen av vissa varor.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Jag skulle vilja påpeka ett par
saker som ha förekommit här i debatten.

Herr Åqvist tycktes räkna med att man
skulle kunna ha en prisnivå för importerat
och en annan för inhemskt läder.
Detta skulle dock förutsätta antingen
en fördelning efter mycket invecklade
grunder av olika slag av läder till fabrikanterna,
så att man därigenom
skulle kunna utjämna priset, eller en
prisclearing. Båda dessa vägar medföra
emellertid så stora administrativa svårigheter,
att man bör dra sig för att ge
sig in på en sådan affär.

Den andra saken jag vill beröra är
förslaget om en successiv avveckling av
subventionerna, vilket skulle betyda en
successiv prishöjning på skorna. Jag
undrar om man betänkt hur en sådan
successiv avveckling av subventionerna
och successiv höjning av skopriset,
även för inneliggande lager, skulle påverka
spekulationen. Jag tror inte det
skulle bli så lyckliga följder av en sådan
politik.

Herr WIDÉN: Herr talman! När det
här talas om de svenska hudarna, kanske
man också bör anlägga den synpunkten,
att om de svenska hudarna
skulle stiga i pris, skulle detta enligt
jordbrukskalkylen verka direkt sänkande
på köttpriset, eftersom jordbrukarna
skola få ut ett visst pris. Vad man tar
på ett ställe får man ge på ett annat
håll. Det skulle bara bli en sorts
clearing, som inte skulle behöva medföra
någon prishöjning.

Vi ha kommit till att det bör anslås
14 miljoner för kommande budgetår
och ha därvid räknat med en avveckling
av subventionerna till årsskiftet.
Högern säger däremot, att vi inte skola
göra så utan i stället ta de reserverade

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m.

medlen. Jag vill fråga herr Staxäng,
vad det egentligen finns för grund för
ett sådant resonemang. Skall man ta av
vad man har utan att först räkna ut vad
man behöver? Kanske det är för mycket
sagt att detta är ansvarslöst resonerat,
men det är inte statsfinansiellt resonerat,
och det är inte hållbart rent sakligt
sett.

Herr ÅQVIST: Herr talman! Beträffande
prisfrågan, som statsrådet Kock
förde på tal, skall jag gärna erkänna,
att jag icke skulle acceptera någotdera
alternativet med någon större förtjusning,
men jag kanske får erinra om att
vi här i Sverige ha ett pris på boxkalv
av ungefär 1: 50—1: 00 kronor per
kvadratfot, under det att den importerade
varan från Belgien betingar ett
pris av ungefär 3:50 kronor, alltså
väsentligt mer än dubbelt så mycket.
Det går fortfarande med detta system,
ehuru naturligtvis importen inte är stor
i förhållande till den inhemska tillverkningen.

Statsrådet Kock anmärkte vidare, att
den successiva avveckling av subventionerna,
som jag talade om, skulle medföra
vissa prisstegringar. Detta är delvis
en missuppfattning. Jag hade tänkt
mig att man skulle ta en viss kvotdel
till en början för att se, om det över
huvud taget blir någon prisstegring.
Redan nu finns det faktiskt på grund
av nedsättningen i tillverkningsskyldiglieten
av P-skor en viss möjlighet till
höjning. På grund av den tekniska konstruktionen
finns det vissa marginaler,
som kunna utnyttjas, och jag tror inte
det skulle behöva bli några större höjningar
om man går fram steg för steg.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Ohlon m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 3:o) bifall till
den av herrar Mannerskantz och Stax -

äng avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Herr Widén begärde
emellertid votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskades likväl votering av herr
Staxäng, vadan efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 168
antager den av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av
herrar Mannerskantz och Staxäng.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för nej-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl
av herr Widén, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 70 ja och 111 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta. Kammaren
hade alltså till kontraproposition
antagit bifall till den av herrar
Mannerskantz och Staxäng avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

I överensstämmelse härmed blev nu
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

•>

Andra kammarens protokoll 1,94.9. Nr 20.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 168, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Mannerskantz och Staxäng
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 4.

Herr TALMANNEN anförde:

Efter samråd med första kammarens
talman och talmanskonferensen får jag
beträffande arbetets ordnande under
återstoden av vårsessionen meddela, att,
såvitt nu kan bedömas, plena med kamrarna
komma att hållas alla vardagar
med början kl. 11 förmiddagen. I morgon
onsdag är det icke avsett att hålla
kvällsplena; övriga dagar komma sådana
plena att anordnas, i den mån
arbetet så kräver.

Tidigare var det meningen att plenum
på fredag skulle börja kl. 2 eftermiddagen.
Efter samråd med talmanskonferensen
har man kommit överens
om att vi måste börja kl. 11 även på
fredag.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statligt stöd åt
aluminiumindustrien.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till främjande av bostadsförsörjningen
m. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
153, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 11 mars 1949, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna av departementschefen
förordade ändringar i olika avseenden
fr. o. m. den 1 juli 1949 av grunderna
för den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen
;

dels medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka kunde komma
att beviljas under budgetåret 1949/50,
bestämdes till 3,25 procent;

dels för budgetåret 1949/50 anvisa
följande anslag, nämligen

å driftbudgeten under femte huvudtiteln: till

Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å tertiärlån för vissa bostadsbyggnadsföretag
ett förslagsanslag
av 400 000 kronor,
till Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer ett förslagsanslag
av 21 000 000 kronor,

till Särskilda bostadsrabatter ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor,
och

till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
6 000 000 kronor, samt
å kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd:

till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag
av 15 000 000 kronor,
till Lån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor,

till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett investeringsanslag av
2 000 000 kronor, och

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

till Lån till Aktiebolaget Elementhus
ett investeringsanslag av 1 000 000 kronor; dels

besluta, att å personalförteckningen
för bostadsstyrelsen antalet
kontorsbiträden i lönegrad Ca 8 skulle
ökas med sju samt antalet byrådirektörer
i lönegad Ce 31 med en;

dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1949/50;

dels besluta, att å personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna skulle
uppföras fem kontorsbiträdestjänster i
lönegrad Ca 8;

dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1949/50;

dels ock under femte huvudtiteln för
budgetåret 1949/50 anvisa såsom förslagsanslag
till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
2 300 000 kronor, till Bostadsstyrelsen:
Omkostnader 377 000 kronor,
till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
1 400 000 kronor och till Länsbostadsnämnderna:
Omkostnader 455 000
kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren

I: 80 av herr Lindblom m. fl.,

I: 81 av herr Lindblom m. fl.,

I: 181 av herrar Norling och Öhman,
I: 290 av herr Lindblom m. fl.,

1:291 av herr Gränebo m. fl.,

I: 294 av herr Domö m. fl.,

1:295 av herr Wehtje,

I: 296 av herr Carl Eric Ericsson
m. fl., samt

från andra kammaren
11: 150 av herr Stähl m. fl..

II: 157 av herr Stähl in. fl..

II: 166 av herr Hagberg i Luleå m. fl..

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

II: 366 av herr Wedén m. fl.,

II: 371 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

II: 372 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.,

II: 373 av herr Hjalmarson,

II: 374 av herr andre vice talmannen
Skoglund m. fl., samt

II: 375 av herrar Ljungberg och Hastad.

I de likalydande motionerna 1:80
(av herr Lindblom m. fl.) och II: 150
(av herr Ståhl m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande
av sådana direktiv beträffande
fördelningen av kvoterna för bostadsbyggandet,
att verkligt fri konkurrens
bleve möjlig mellan olika företagsformer
samt om att tydliga anvisningar
om överklagande av beslut om tillståndsgivning
och förtursrätt meddelades.

I de likalydande motionerna I: 81
(av herr Lindblom m. fl.) och II: 157
(av herr Ståhl m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte anhålla hos Kungl.
Maj :t om skyndsamma åtgärder för en
snabb ökning av antalet bostäder i enlighet
med de riktlihjer, som angivits
i motionerna.

I de likalydande motionerna I: 181
(av herrar Norling och Öhman) samt
II: 166 (av herr Hagberg i Luleå m. fl.)
hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om att förslag till genomförandet av
vissa i motionerna nämnda åtgärder, i
de stycken beslutanderätten tillkomme
Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt,
så skyndsamt som möjligt utarbetades
och förelädes riksdagen och att
övriga omnämnda åtgärder vidtoges av
Kungl. Maj:t.

I de likalydande motionerna 1:2.90
(av herr Lindblom in. fl.) och 11: 366
(av herr Wedén m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta dels att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

utredning om i vad mån villkoren för
den statliga långivningen behövde justeras
i enlighet med vad i motionerna
anförts, dels att i denna skrivelse även
framhålla önskvärdheten av att utredningen
sökte framlägga förslag till förenklingar
i de bostadspolitiska organens
organisation och arbetssätt, dels
att utvidga gränserna för det s. k. trekronorsbidraget
till att omfatta andra
fastigheter än kommunala och allmännyttiga
samt av industrier för anställda
uppförda, dels att för detta ändamål
utöka anslaget till särskilda bostadsrabatter
med 300 000 kronor till
4 800 000 kronor, dels ock att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
huruvida några mera betydande
fördelar kunde vinnas i form av ett
större antal lägenheter inom en given
investeringsram genom en relativ utökning
av bebyggelsen med flerfamiljshus.

I de likalydande motionerna 1:291
(av herr Gränebo m. fl.) och II: 372
(av herr Hedlund i Iiådom m. fl.) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels avslå i propositionen nr 153 föreslagna
ändringar i villkoren såväl beträffande
godkännande av bostadsföretag
såsom allmännyttigt som för lån
till bostadshus, uppförda av enskilda
företagare, dels upphäva bestämmelserna
om trekronorsbidrag, dels ock anvisa
ett reservationsanslag på 2,5 milj.
kr. för budgetåret 1949/50 till bidrag
till främjande av bostadsbyggandet på
landsbygden.

I de likalydande motionerna 1:294
(av herr Domö m. fl.) och II: 374 (av
herr andre vice talmannen Skoglund
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels beträffande tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamliet,
att en successiv avveckling av
dessa lån måtte inledas under budgetåret
1949/50, att bemyndigande för
Kungl. Maj :t att inrätta en femte subventioneringsgrupp
ej måtte lämnas,
att kostnaderna för anordnande av i

propositionen nr 153 föreslagna skyddsrum
icke måtte täckas genom tilläggslån
samt att anslaget för tilläggslånen
måtte upptagas till 10 000 000 kronor,
dels att familjebostadsbidrag skulle utgå
allenast till familjer med mer än två
hemmavarande barn under 16 år samt
att anslaget för detta ändamål beräknades
till 13 000 000 kronor, dels att
det äskade anslaget om 1 500 000 kronor
för särskilda bostadsrabatter måtte
avslås, dels ock att riksdagen även i
övrigt vid behandlingen av propositionen
måtte beakta vad i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna 1:295
(av herr Wehtje) och II: 373 (av herr
Hjalmarson) hade hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att bostadsrättsförening
för anställda inom viss industri
borde kunna erhålla lån på samma villkor
som allmännyttiga byggnadsföretag,
även om i propositionen nr 153 avsett
villkor skulle ha intagits i bostadsrättsföreningens
stadgar.

I de likalydande motionerna 1:296
(av herr Carl Eric Ericsson in. fl.) och
II: 375 (av herrar Ljungberg och Håstad)
hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att det s. k. trekronorsbidraget
skulle slopas, samt att i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en omprövning
från grunden av den statliga
bostadspolitiken, så att för alla företagarkategorier
rättvisa bedömningsgrunder
tillskapades.

I motionen II: 371 (av herr Johansson
i Stockholm in. fl.) hade föreslagits,
dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om

att förslag uppgjordes till sådan justering
av den totala investeringsbudgeten,
att bostadsbyggnadsverksamlieten
omedelbart ökades och att åtgärder
samtidigt vidtoges, som gynnade denna
byggnadsverksamhet på bekostnad av
mindre nödvändig produktion och
främjade produktionen inom de materialtillverkningens
sektorer, där brist eller
knapphet rådde eller befarades komma

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

att råda, samt att vid ökningen av bostadsproduktionen
de särskilt svåra bostadsförhållandena
i storstäderna beaktades
ävensom att den ändringen
vidtoges i fråga om bostadsbyggnadskvoterna,
att dessa gjordes fasta och
oberoende av tid för färdigställandet
av byggnaderna;

att förslag till sådan utvidgning av
expropriationslagstiftningen framlades,
att möjligheter skapades för stat och
kommun att utan att erlägga oskälig ersättning
i samhällets ägo överföra byggnader,
för bebyggelse erforderlig mark
samt för byggnadsmaterialproduktionen
erforderliga naturtillgångar;

att förslag till lagstiftning, avseende
skyldighet för städer och kommuner
att svara för bostadsförsörjningen, snarast
förelädes riksdagen;

dels ock att riksdagen måtte för sin
del besluta

a) att vidtaga sådana ändringar av
bestämmelserna om familjebostadsbidrag
och bränslebidrag,

att bidragsgivningen utsträcktes till
att avse jämväl barnfamiljer, som bebodde
lägenheter, färdigställda från och
med den 1 januari 1940 och fram till
den tidpunkt, som nu gällande bestämmelser
medgåve för utbetalande av sådana
bidrag;

att familjebostadsbidraget så höjdes,
att de hyresbelopp, som de subventionerade
barnrika familjerna hade att erlägga,
icke i några fall bleve högre än
vad de hade att erlägga enligt de bestämmelser,
som gällde före den 1 juli
1948;

att den inkomstgräns, som reglerade
rätten till familjebostadsbidrag, så uppmjukades,
att vid gränsfall familjebostadsbidraget
och bränslebidraget minskades
med det belopp, med vilket den
beskattningsbara inkomsten överstege
den fastställda inkomstgränsen;

att bidragsgivningen utsträcktes till
att avse även ensamstående mödrar med
ett minderårigt barn samt att sådana
bestämmelser infördes med avseende

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

på bidragens storlek och behörighet
till bidrag, att familjebostadsbidrag till
ensamstående mödrar med ett eller flera
barn låge två trappsteg över det normala
bidraget (d. v. s. att ensamstående
moder med ett barn erhölle samma bidrag
som trebarnsfamilj eller 390 kronor,
moder med två barn 520 kronor,
o. s. v.) och att den övre inkomstgränsen
förlädes ett trappsteg över det normala
fallet (d. v. s. för ensamstående
moder med ett barn en beskattningsbar
årsinkomst av högst 4 000 kronor, för
moder med två barn 5 000 kronor,
o. s. v.);

b) att avslå i propositionen framlagda
förslag angående dels ändrade
bestämmelser om minimistorlek av
egnahem, dels ändrade villkor för, dels
godkännande av bostadsföretag såsom
allmännyttigt, i vad föreslagen ändring
avsåge att främja tillkomsten av
flerfamiljshus, som uppfördes av industriföretag
i syfte att anordna tjänstebostäder,
dels ock tertiärlån till bostadshus,
som uppfördes av enskilda
företagare.

I fråga om innehållet i utskottets
hemställan, vilken uppdelats i punkterna
I—XXVI, redogöres närmare i det
följande i anslutning till de särskilda
punkterna.

Vid utlåtandet hade fogats ett flertal
i det följande närmare omförmälda reservationer.

Punkten I.

T denna punkt hemställde utskottet,
att riksdagen måtte besluta, att i motionerna
1: 290 och II: 300, I: 294 och
11:374 samt 1:296 och 11:375 framlagda
förslag beträffande utredning rörande
en allmän omprövning av den
statliga bostadspolitiken icke måtte till
någon riksdagens åtgiird föranleda;

Reservationer hade vid punkten avgivits
av

a) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, Sundelin, Boman i
Kieryd, Ståhl, fröken Elmén och herr

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Birke, vilka ansett, att utskottet i punkten
I bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:290 och
II: 306, 1: 294 och II: 374 samt 1: 296 och
11:375 hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande en allmän omprövning
av den statliga bostadspolitiken;
samt

b) av herrar Gustav Emil Andersson
och Rubbestad utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan
i denna punkt anförde:

Herr BIRKE: Herr talman! Det föreliggande
förslaget till bostadsförsörjning
innebär i stort sett ett fullföljande
av de beslut, som riksdagen redan tidigare
fattat, nämligen under åren 1946
och 1948. En debatt i denna fråga blir
därför lätt en upprepning av de argument,
som tidigare ha anförts, och jag
skall därför nöja mig med att helt kort
beröra den första punkten, där vi högerreservanter
ha intagit en annan
ståndpunkt än utskottets majoritet.

Den bostadspolitik, som statsmakterna
nu hålla på att genomföra, skall
ju finansieras med stora subventioner.
Vidare skall bostadsproduktionen helst
ske genom kommunernas försorg. Kommunerna
gå också in för att bilda egna
företag och att bygga i egen regi. Man
kan därför säga, att majoritetens målsättning
tycks vara att socialisera hela
byggnadsproduktionen. En sådan utveckling
kunna vi högerreservanter
gärna inte acceptera.

Det är också meningen att man skall
överföra förvaltningen av fastigheterna
på kommunerna. Vidare ger man kommunerna
bättre villkor än de enskilda
företagarna. Den enskilda företagsamheten
är inte rädd för konkurrens, men
den vill ha samma konkurrensmöjligheter
som de allmänna företagen. Jag
tycker det bör vara en grundläggande
rättsprincip, att alla företagare skola ha
samma möjligheter, att de skola behandlas
lika och kunna fritt konkurrera med
varandra.

Den enskilda bostadsproduktionen
står sig ganska väl i konkurrensen, tv
varför skulle man annars vara så angelägen
om att ge de kommunala och de
kooperativa bostadsföretagen förmåner
i form av bättre lånevillkor och bättre
kvottilldelning?

Vi högerreservanter ha i reservation
nr 1) föreslagit en utredning angående
bostadsbyggnadsverksamheten för att
på den vägen försöka tillrättalägga de
förhållanden, som vi nu anse vara oriktiga.
Vi vilja komma fram till att de
olika företagarkategorierna, allmänna
såväl som enskilda, skola kunna konkurrera
med varandra fritt och jämbördigt
och att de skola ha samma villkor
för att producera goda bostäder,
till gagn för hyresgästerna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 1)
av herr J. B. Johansson m. fl.

Herr WEDÉN: Herr talman! Då diskussionen
om bostadsfrågorna sker
punktvis, skall jag liksom den föregående
ärade talaren inskränka mig till
att beröra principfrågorna. Jag vill
dock, med talmannens tillåtelse, också
gå in på den i punkt XI berörda angelägenheten.

Jag kan instämma med den föregående
talaren däri, att när det gäller villkoren
för den statliga långivningen och
principerna för fördelning av byggnadstillstånd,
så fullföljes en politik,
som kan betecknas som en knappast
längre cainouflerad socialiseringssträvan.
Det säges visserligen numera ofta
från socialdemokratiskt håll, att socialiseringsspörsmålet
inte längre är en
princip- utan en lämplighetsfråga. Man
vill skrida till förstatligande eller kommunalisering
av en näringsgren endast
om densamma därigenom kan förväntas
bli mera effektivt och rationellt skött
och därigenom bättre ägnad att betjäna
konsumenternas breda lager. Men det
enda sättet att pröva effektiviteten hos
en företagsform är väl att låta den ut -

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

veckla sig under fri konkurrens på lika
villkor med andra. Denna förutsättning
bär jag svårt att anse, att det nuvarande
systemet för långivning och tillståndsgivning
uppfyller.

Diskussionen om de olika lånegränserna
har ju kammaren under tidigare
år hört upprepas, och jag skall därför
inte länge uppehålla mig vid den frågan.
Låt mig bara nämna, att det förhållandet,
att kommunerna icke behöva bekymra
sig om någon som helst egen
kapitalanskaffning för sina bostadsbyggen
på en del håll tydligen har lett till,
att kommunerna ibland ganska sangviniskt
ha givit sig in på byggnadsprojekt,
som icke stå i någon proportion vare
sig till de faktiskt förefintliga byggnadsmöjligheterna
eller till tillgången på förvaltningsteknisk
och byggnadsteknisk
sakkunskap inom de kommunala organen.
Jag har följt utvecklingen av ett
sådant mycket stort projekt inom min
egen hemkommun. Detta projekt beräknades
komma att omfatta ungefär 2 000
lägenheter för en sammanlagd kostnad
av ett halvt hundratal miljoner kronor.
Först räknade man med att det skulle
kunna färdigställas under tre eller fyra
år. Nu kommer det att ta mer än dubbelt
så lång tid, även om man för detta
enda kommunala projekt nästan intill
100 procent utnyttjar en denna kommun
tillkommande byggnadskvot av
samma storlek som den kommunen
fått i år.

Jag är ganska säker på att ett flertal
liknande exempel på överdimensionerade
kommunala byggnadsföretag skulle
kunna anföras från olika platser i landet.
Det förefaller inte orimligt att
tänka sig, att om kommunerna själva
finge ansvara för finansieringen av låt
mig säga tio procent av produktionskostnaderna
för de bostadsfastigheter,
som de önska bygga, så skulle detta
leda till att de kommunala projekten
skulle få en rimligare och mera praktisk
omfattning.

Det är synpunkter av detta slag som,

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tillsammans med en önskan att skapa
lika konkurrensvillkor, ha motiverat de
förslag från folkpartiets sida, som gått
ut på en översyn av villkoren för den
statliga långivningen. Den för närvarande
mest oroande utvecklingen på
bostadsbyggandets område äger dock
enligt min mening rum, när det gäller
fördelningen av tillgängliga byggnadstillstånd
på olika kategorier av företagare.
De kommunala förmedlingsorganen
ha på flera orter visat en mycket
tydlig vilja att begagna sin makt över
de s. k. turordningsförslagen, som ju
länsarbetsnämnderna utgå från, när
byggnadstillstånd beviljas, för att ibland
nästan fullständigt utestänga enskilda
företagare från möjligheterna att bygga
bostadshus.

På denna punkt ha vi motionärer
önskat, att sådana direktiv skola utfärdas,
att en dylik politik blir omöjlig.
Mot denna begäran har statsutskottets
majoritet riktat två invändningar. För
det första säger utskottet, att konkurrensen
mellan bvggnadsföretagarna inte
är avhängig av formerna för förvaltningen
av de färdiga bostadshusen.
Detta är, synes det mig, en ganska egendomlig
synpunkt. Den tycks vilja säga,
att konkurrens må förekomma när det
gäller byggande, men inte när det gäller
förvaltande av bostadshus. Bakom
utskottets uttalande tycks ligga den
uppfattningen, att förvaltningen av bostadshus
borde förbehållas det alll
männa och att detta självklart är den
billigaste och därmed för de bostadssö■
kande bästa förvaltningsformen. Denna
uppfattning tycks i varje fall icke delas
t av chefen för bostadsstyrelsen, generali
direktör Alf Johansson. Han gjorde för
l inte så länge sedan ett uttalande, som
även refererats i den av herr Ståhl och
, mig avgivna motionen, It: 150, och som
i var av följande lydelse:
i »Det är obestridligt att i avsikterna
- icke ingått att skapa något slags monopol
för någon företagsform. Det har
, tvärtom uttryckligen deklarerats, att

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

olika företagsformer, såväl när det gäller
byggande som förvaltning, böra stå
vid sidan av varandra och böra kunna
tävla och i fri konkurrens ådagalägga
sin eventuella överlägsenhet eller eventuella
underlägsenhet.»

När det nu gäller förnyelse av bostadsbeståndet
är emellertid tendensen
att helt undantränga den enskilda företagsamheten,
i varje fall från förvaltningsledet,
mycket tydlig. Detta innebär
enligt min mening — jag skall strax
återkomma till detta med ett par ord —
att den även successivt kommer att undanträngas
från produktionsledet.

I reservationen till punkt I i utskottets
utlåtande har det pekats på, hur
man helt nyligen i Stockholm lät en
opåräknad minskning av byggnadskvoten
helt och hållet bäras av den enskilda
företagsamheten. Detta är dock
på intet sätt enastående. Ett annat, relativt
uppmärksammat och ovanligt talande
fall har inträffat i Skövde. Där
beslöt det kommunala aktiebolaget
Skövde bostäder förra året att bygga
första etappen av ett större projekt.
Denna första etapp omfattade 133 lägenheter.
Hela den staden tillkommande
byggnadskvoten för den aktuella perioden
var 125 lägenheter. Huvudentreprenör
för det kommunala företaget blev
en byggnadsfirma i Norrland. Det blev
sålunda ingenting över av kvoten för i
Skövde verksamma byggmästare. Något
bostadsbyggande utöver det kommunala
skulle alltså där med en sådan ordning
över huvud taget icke kunna komma till
stånd.

1 min egen hemkommun har utvecklingen
varit ungefär likartad. Låt mig
i allra största korthet nämna några siffror.
Under år 1946 färdigställdes i
Eskilstuna för enskilda byggherrar
ungefär 600 lägenheter, under 1948 blev
antalet 180, och i år kommer det att bli
ungefär 60 å 70 lägenheter. Om förmedlingsorganet
i Eskilstuna bestämmer sig
för — vilket ingalunda är uteslutet —
att anslå hela den för innevarande pe -

riod avsedda kvoten till det stora kommunala
projekt, som jag förut talat om,
så komma under 1950 över huvud taget
inte några lägenheter att färdigställas
för enskilda byggherrar.

Det vore sannolikt inte svårt att komma
med ytterligare exempel av samma
karaktär. Det förefaller mig, herr talman,
som om dessa exempel med fog
skulle kunna sägas åskådliggöra en
stamping out-politik gentemot enskild
företagsamhet på detta område. Om
man summerar ihop utvecklingen för
hela landet, finner man, att den allmänna
tendensen pekar åt samma håll
som här anförda exempel. Det finns,
förefaller det mig, skäl att fråga utskottsmajoritetens
talesmän, om de
verkligen anse, att dessa exempel äro
tecken på en sund och riktig utveckling.

Invändningen att denna utveckling
endast har avseende på förvaltningen
och ägandet av bostadsfastigheter, under
det att fri konkurrens fortfarande
råder inom själva produktionsledet,
tror jag inte kommer att visa sig bärande.
Det pekas i reservationen till
punkt I på att det med nuvarande system
ligger nära till hands för en del
hel- och halvkommunala byggherrar att
skaffa sig egna produktionsföretag. I
själva verket är denna utveckling i
gång; kommunal företagsamhet i själva
produktionsledet befinner sig i tillväxt.
Och vidare förhåller det sig så att de
kommunala projekten varit av den storleksordning
att de icke kunnat tagas om
hand av alla företagare inom branschen.
Om jag får ta ett annat exempel från
min hemkommun — jag har följt utvecklingen
där på nära håll — så vet
jag, att i min hemstad ha av hela antalet
byggnadsfirmor endast fyra kunnat
anlitas av det kommunala företaget. De
övriga, ett tiotal eller något flera, komma
redan i höst att bli helt utan arbete,
om inte en ändring i det kommunala
förmedlingsorganets inställning kommer
till stånd.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Sådan är den nuvarande utvecklingens
rätta karaktär. Det är därför
svårt att förstå utskottsmajoritetens
åsikt, att den kanske rent av främjar
konkurrensen mellan byggnadsfirmorna.
Det är ej på detta område, lika litet
som på något annat, säkert, att just de
för tillfället största företagen, de som
kunna åtaga sig projekt av denna storleksordning,
också äro de effektivaste
och mest utvecklingsdugliga och därför
de som bygga bäst och billigast.

Av dessa skäl finner jag önskemålet
om bestämda direktiv, avsedda att förhindra
en fortskridande monopolisering
av bostadsbyggandet, starkt motiverat.
Utskottsmajoriteten kommer här
med sin andra invändning, som dock
förefaller mig något oklar. Dels sägs det
i utskottets utlåtande, att kommunalt
turordningsförslag icke synes vara ett
sådant kommunalt beslut, som kan överklagas,
men dels sägs det också, att i
den mån vederbörande länsarbetsnämnd
inte finner sig kunna tillstyrka
kommunens förslag, så underställes
frågan arbetsmarknadsstyrelsen. Om arbetsmarknadsstyrelsen
därvid inte lämmar
tillstånd för i turordningsförslaget
upptaget byggnadsprojekt, innebär ju
detta i praktiken att turordningsförslaget
ändras så, att ett längre ned på detsamma
stående projekt kan komma till
utförande i stället för det, för vilket
kommunalt förord avgivits. Såvitt jag
känner till företages emellertid icke av
länsarbetsnämnderna någon prövning
av turordningsförslagen, just ur den
synpunkten, att det är angeläget att
säkra möjligheterna för olika företagsformer
att existera och fritt konkurrera
med varandra. Motionärerna ha önskat
att direktiv för just en sådan prövning
skulle utfärdas. Utskottet anser däremot
ytterligare åtgärder icke erfoderliga.

.lag måste säga, herr talman, att det
förefaller mig som om detta utskottets
ställningstagande skulle innebära, att
man blundar för mycket välmotiverade
krav på hänsyn till objektivitet och

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rättvisa. Den nuvarande ordningen innebär
ju nämligen ofta, att kommunerna
döma så att säga i egen sak. Det
förekommer t. ex. att chefen för det
kommunala byggnadsföretaget på en
ort också är drätselkammarens ordförande.
Då drätselkammaren fungerar
som kommunalt förmedlingsorgan, skall
alltså en sådan person väga det kommunala
företags intressen, som han
själv har att företräda, mot andra enskilda
eller kooperativa företags ansökningar
om byggnadstillstånd. Man kan
knappast tänka sig en personlighetsklyvning
hos vederbörande så djupgående,
att han blir i stånd till en verkligt
objektiv prövning. Även när inte
kommunala uppdrag av detta slag
samlas i så hög grad på en hand, är
det svårt att tänka sig, att en drätselkammare
i sin egenskap av förmedlingsorgan
skall kunna undgå att i sin
bedömning av turordningsfrågorna influeras
av en särskild hänsyn till kommunens
egna företag. Utskottsmajoritetens
ställningstagande innebär emellertid,
såvitt jag förstår, att den finner
dessa förhållanden tillfredsställande.

Jag har, herr talman, sökt påvisa hur
den nuvarande bostadspolitiken i olika
avseenden särskilt favoriserar kommunalt
bostadsbyggande och därmed
enligt min mening verkar konkurrensinskränkande
samt tenderar att leda
fram till en kommunal monopolisering
av det nytillkommande bostadsbeståndet.
Detta rimmar naturligtvis illa
med förklaringarna — t. ex. den av
generaldirektör Alf Johansson, som jag
förut citerade — att man principiellt
vill ha en fri konkurrens. Det är svårt
att föreställa sig, att de verkningar av
den nuvarande bostadspolitiken, som
jag här påtalat, liksom en gång det
brittiska imperiet, ba uppstått utan att
det egentligen varit meningen. Men om
så skulle vara fallet och om dessa
ogynnsamma effekter verkligen betraktas
som icke avsedda biföreteelser, då
skulle man väl kunna vänta sig en viss

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

beredvillighet att vidtaga sådana korrigeringar
av bestämmelserna, att dessa
biföreteelser försvinna. Någon sådan
beredvillighet har emellertid statsutskottets
majoritet inte visat, och därför
har jag svårt, herr talman, att hålla
tillbaka den reflexionen, att det här
föres en konsekvent socialistisk politik,
som sträcker sig utöver det väsentliga
målet att höja bostadsstandarden. Det
är frågan om en politik, som följer en
doktrinär linje och som för övrigt, såvitt
jag kan finna, står i strid med den
förklaring, som avgavs av statsministern
under remissdebatten förra året
och som jag då åhörde från läktaren.
Statsministern uttalade då, att hans
parti, så länge krisförhållandena nödvändiggöra
ett ganska hårt grepp över
det ekonomiska livet, var berett att
skjuta undan de partiskiljande frågorna.
De mycket tydliga socialiseringstendenser,
som visat sig rymmas inom
ramen för den nuvarande bostadspolitiken,
stå icke i samklang med denna
förklaring. Jag har den uppfattningen
att det inte heller i längden går att
förena denna politik med önskemålet
att få fram goda bostäder till lägsta
möjliga kostnader.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr LAGER: Herr talman! Jag vill
bara framföra några allmänna anmärkningar
som motivering för ett yrkande
som jag kommer att ställa på denna
punkt av utskottets utlåtande.

Det är ju ett känt faktum att bostadsnöden
inte visar några tecken till att
lindras, i vart fall inte i de större städerna
och speciellt inte i Stockholm.
Orsakerna till att en sådan lindring av
den mångåriga bostadsbristen uteblir
äro att söka däri, att bostadsbyggandet
inte har hållit jämna steg med befolkningsökningen
och äktenskapsbild -

ningen. Jag fäster mig emellertid vid
att man ifrån statsmakternas sida väsentligt
har varierat motiven för denna
eftersläpning. På sin tid hette det,
att det var bristen på arbetskraft som
gjorde att man inte kunde bygga tillräckligt
med bostäder. Men sedan
byggnadsfackföreningarnas arbetslöshetssiffror
börjat stiga, ändrade man
motiveringen dithän, att det i huvudsak
var bristen på material som lade
hinder i vägen för en bostadsproduktion
som svarade mot behovet. Nu torde
väl denna materialbrist i stort sett
vara avhjälpt, och följaktligen ha vi i
år fått ett nytt motiv för stark återhållsamhet
när det gäller beviljande av
byggnadstillstånd. Det är en nödvändighet,
säger man, att begränsa investeringarna
i bostäder för att på detta sätt
—■ som det hette i ett radiotal av en
regeringsledamot för en tid sedan —
en större del av våra resurser skola
komma till användning för produktionen
av andra ting, som just nu äro
mera behövliga för vår ekonomi. Jag
vill bara här komma med en stillsam
undran, om det inte vore ändamålsenligt
att statsmakterna utökade sina undersökningar
beträffande vad som produceras
här i landet. Jag tror att man
vid en sådan noggrannare undersökning
skulle finna, att kapital, arbetskraft
och material i rätt väsentlig utsträckning
tagas i anspråk för produktion
av ting, som näppeligen kunna betraktas
som mera behövliga än bostäder
åt folket. En allmän omprövning
av bostadspolitiken utifrån bland annat
denna utgångspunkt anser jag vara
motiverad.

Jag har ytterligare en anmärkning
av allmän natur att göra i detta sammanhang.
För den som inte har vuxit
upp i byggnadsregleringen, ter sig ju
hela detta system av tillståndsgivningar,
för att inte tala om bidragsgivning
i olika former, oerhört invecklat. Det
förefaller mig som om även bostadsexperterna
och socialexperterna många

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

gånger hade svårt att själva hitta rätt
i den labyrint av paragrafer och bestämmelser
som tillkommit. Om man
kunde åstadkomma en förenkling av
den statliga bostadspolitikens mycket
invecklade maskineri, skulle, det är jag
övertygad om, detta hälsas med tillfredsställelse
i mycket vida kretsar.
Jag har emellertid intet konkret yrkande
att framföra i detta sammanhang.
Jag har bara velat ge uttryck åt detta
önskemål.

Likaså skulle det hälsas med stor
tillfredsställelse, om några väsentliga
åtgärder genomfördes för att främja
bostadsmaterialproduktionen och på
ett mera rationellt sätt fördela de bostäder
som äro tillgängliga. Jag vill erinra
om att det är åtskilliga år sedan
riksdagen beslöt att hos Kungl. Maj :t
begära en utredning beträffande statlig
produktion av byggnadsmaterial.
Denna utredning igångsattes efter mycket
stort dröjsmål. Vi ha i en motion,
nr 166 i denna kammare, föreslagit, att
man skulle låta byggnadsmaterialsakkunniga
bryta ut frågan om en statlig
produktion av byggnadsmaterial ur
hela sitt utredningskomplex och skyndsamt
framlägga ett speciellt förslag i
detta avseende. Utskottet avvisar emellertid
vårt förslag med hänvisning till
att detta skulle fördröja de sakkunnigas
arbete i övrigt. Jag undrar om inte
utskottet på den punkten hyst överdrivna
farhågor. Efter vad jag har erfarit
på välunderrättat håll är det inte
gärna möjligt att ytterligare reducera
tempot i de sakkunnigas arbete, så
långsamt som det redan är. Det är
ganska betecknande, att de kommunala
myndigheterna i Stockholm inte ha
ansett sig kunna invänta ett resultat
av den statliga utredningen utan helt
nyligen anslagit medel för att tillsätta
en specialutredning angående kommunal
produktion av byggnadsmateriel.

Ytterligare ett par åtgärder skulle
enligt min mening vara ägnade att i
varje fall skapa en smula förbättring

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i den svåra bostadssituationen här i
huvudstaden och i andra delar av landet.
Den ena är, att statsmakterna vidtoge
åtgärder för att stimulera kommunerna
till ökad produktion av bostäder.
Både högerns och folkpartiets talesmän
ha i denna debatt pläderat för
en inskränkning av den kommunala
bostadsproduktionen. Jag tror tvärtom
att den kommunala bostadsproduktionen
inte är för stor utan för liten. Det
är ju inte fråga om att de kommunala
organen skola ge sig ut i konkurrens
med byggmästarna när det gäller uppförande
av fastigheter. Om jag inte är
alldeles felunderrättad uppföres endast
tre fjärdedels procent av byggnaderna
i Stockholm i kommunens egen regi. I
övrigt anlitas entreprenörer, d. v. s.
privata byggmästare. Jag betraktar det
som ett mycket viktigt socialt spörsmål
att fastigheterna, bostäderna, förvaltas
av det allmänna och icke av enskilda
kapitalägare, som givetvis i första hand
lägga sina egna privata vinstintressen
till grund för förvaltningen.

En ytterligare åtgärd, som jag ville
uttala mig för, är att ge vidgade befogenheter
åt den kommunala bostadsförmedlingen.
Erfarenheterna av denna
förmedling i de orter man haft sådan,
i varje fall i Stockholm, äro ju
goda och mana till efterföljd. Jag kan
bara beklaga att riksdagen helt nyligen
intog en avvisande hållning i denna
fråga.

Tillåt mig så, herr talman, att med
några ord beröra den speciella bostadssituationen
i Stockholm. I bostadsstvrelsens
skrivelse av den 17 januari i år
framhålles såsom obestridligt, att de
bostadstillskott, som erhållits i Stockholm
och Göteborg sedan bostadskrisens
utbrott, varit långt mindre i förhållande
till hushållstillväxten än vad
som genomsnittligt gäller stadssamhällena
i övrigt. Bostadsstyrelsen söker
emellertid förklaringen till att Stockholm
på detta sätt har missgynnats i
en underproduktion före byggnadsreg -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

leringens tillkomst och ett underutnyttjande
av givna byggnadskvoter efter
byggnadsregleringens införande. Mot
vad bostadsstyrelsen har anfört beträffande
underproduktion innan byggnadsregleringen
trädde i kraft har jag
för min del ingenting att invända. Bostadsstyrelsen
har i det fallet alldeles
rätt. Till grund för denna underproduktion
ligger en ödesdiger felbedömning
hos de då för huvudstadens bostadsförhållanden
ansvariga och en
undfallenhet för privata fastighets- och
vinstintressen, en felbedömning för
vilken den stockholmska allmänheten
nu får lida. Men när det gäller underutnyttjande
av givna kvoter har bostadsstyrelsen
emellertid endast till en
del rätt. Det är riktigt att ett sådant
underutnyttjande har förekommit, men
orsaken till detta är inte att söka endast
hos de kommunala organen. Det
sätt, på vilket kvoten tidigare utportionerats
ifrån de statliga myndigheternas
sida, och systemet att stryka den
del av kvoten, som inte var utnyttjad
vid den fastställda terminens utgång,
ha å sin sida framkallat underutnyttjande.
De försök som helt nyligen
gjorts på regeringen mycket närstående
håll att kasta skulden för den outnyttjade
bostadskvoten i Stockholm på
de kommunala organen, visade ju att
man på detta håll levde i en föreställning,
som icke hade med verkligheten
att skaffa.

Jag har med dessa ord, herr talman,
bara velat lämna en kort motivering
för följande yrkande, som jag vill ställa
till utskottets utlåtande under punkt
I, nämligen att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om
att förslag uppgöres till sådan justering
av den totala investeringsbudgeten, att
bostadsbvggnadsverksamheten omedelbart
ökas och att åtgärder samtidigt
vidtagas, som gynna denna byggnadsverksamhet
på bekostnad av mindre
nödvändig produktion och främja produktionen
inom de materialtillverk -

ningens sektorer, där brist eller knapphet
råder eller befaras komma att råda,
samt att vid ökningen av bostadsproduktionen
de särskilt svåra bostadsförhållandena
i storstäderna beaktas.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag skall be att få säga några
ord om den allmänna bostadspolitiken.
Jag är fullt medveten om att det kan
råda delade meningar om vissa detaljer
i den nuvarande bostadspolitiken.
I den bristsituation, i vilken vi för närvarande
befinna oss på bostadsmarknaden,
är det ju ganska lätt att blåsa
under och förstora dessa meningsskiljaktigheter.
Men om vi försöka att se
denna fråga i stort, kan det väl ändå
konstateras att den förda bostadspolitiken
har slagit ganska väl ut. Det finns
väl knappast något land i Europa, där
man procentuellt sett har byggt tillnärmelsevis
så många förstklassiga bostäder
som vi ha gjort här i landet under
de senaste åren. Jag utgår ifrån att det
är ett allmänt önskemål, att detta bostadsbyggande
kunde ökas i betydlig
utsträckning, så att alla bostadsbehövande
i en snar framtid kunde erhålla
en lämplig bostad. Vi kunna ju tyvärr
konstatera att det ekonomiska läget inte
tillåter en forcering av bostadsbyggandet
för närvarande. Det går inte att
bygga mera än de ekonomiska tillgångarna
medgiva. Ett gammalt ordspråk
säger, att det går inte att lyfta sig själv
i håret. Jag tror att detta ordspråk i
viss mån kan passa in på dagens ekonomiska
läge på bostadsmarknaden.
Jag uttalar nog samtidigt ett allmänt
önskemål om jag hemställer till Kungl.
Maj :t, att så snart en lättnad på det
ekonomiska området börjar inträda,
göra en verklig kraftansträngning för
att få till stånd en mera omfattande bosladsbyggnadsverksamhet
här i landet.

Det skulle, herr talman, också varit
tacknämligt att ingå på de detaljspörsmål,
som upptagas i de olika reserva -

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

tionerna. Med den föredragningsordning
som är fastställd skall jag inte göra
detta. Men det bör kanhända i detta
sammanhang erinras om att grunderna
för den nuvarande bostadspolitiken blevo
fastställda så sent som vid 1948 års
riksdag. Det kan väl under sådana förhållanden
knappast vara lämpligt att
nu företaga några väsentliga ändringar
i dessa grunder. Det förhåller sig väl
på det sättet, att såväl kommunerna
som de statliga organen nu börjat upplägga
och inrikta sin verksamhet efter
de vid 1948 års riksdag fastställda allmänna
grunderna för bostadsbyggandet.
Skulle nu ytterligare ändringar genomföras,
så måste detta komma att
medföra olägenheter och avbräck i den
verksamhet som nu har börjat att komma
i gång. Detsamma skulle förhållandet
bli om ändringar skulle genomföras
i fråga om bostadsrabatterna m. m.
Jag skall i detta sammanhang inte närmare
ingå på denna punkt. Jag har den
uppfattningen, att de riktlinjer, som nu
ha uppdragits, icke böra ändras i någon
väsentlig män förrän erfarenheten
har visat att sådana ändringar verkligen
äro påkallade. Någon sådan erfarenhet
har enligt min mening ännu inte
kunnat uppvisas.

Jag skall sedan säga ett par ord beträffande
den första reservationen, som
återfinnes på s. 28 i utskottsutlåtandet.
Vad gäller de stora principfrågorna har
jag den bestämda uppfattningen, att en
god bostad är av så stor betydelse för
individen och för familjebildningen,
att samhället på detta område måste
ikläda sig ett stort ansvar och utöva en
långtgående kontroll. Här måste de fria
makternas spel i viss mån begränsas.
Reservanterna säga bland annat i sin
reservation, att inga oskäliga enskilda
vinster behöva befaras, om större frihet
lämnades åt de enskilda företagarna.
Till stöd därför påpeka de förefintligheten
av eu allmän hyresregleringslag.
Ja, det är alldeles riktigt, här finns
en hyresregleringslag, och här finns

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

även en prisregleringslag. Jag tillåter
mig dock ställa den frågan till de borgerliga
reservanterna: År det inte ett
önskemål från de borgerliga partiernas
sida att upphäva såväl hyresregleringslagen
som priskontrollen''? Om nu dessa
regleringar skulle upphävas, så kan
man ju göra sig den frågan, om inte det
enskilda vinstintresset skulle få ett allt
för stort spelrum, och om inte detta i
sin tur skulle vara till nackdel för hyresgästerna
och de bostadsbehövande
här i landet. Jag har den bestämda
uppfattningen, herr talman, att så skulle
bli fallet, och därför bör inte samhället
i alltför stor utsträckning släppa
efter på den kontroll av bostadsbyggandet
här i landet, som den har lyckats
skaffa sig under det senaste årtiondet.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
på denna punkt.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Talmannen har bett oss att inte
taga upp någon allmän debatt, som rör
hela frågekomplexet, utan att vi skola
koncentrera oss och debattera varje
punkt för sig. Jag hade tänkt försöka
rätta mig efter detta. Flera talare förut
ha dock behandlat hela frågekomplexet,
och jag kan kanske därför inte helt undgå
att beröra hela sammanhanget eu
smula.

Min närmaste föregångare här i talarstolen,
herr Mårtensson i Uddevalla,
började sitt anförande med att säga, att
om vi se denna fråga i stort, måste vi
konstatera, att den nuvarande ordningen
slagit ganska väl ut. Han fortsatte
med att säga, att intet land har kunnat
bygga så inånga bostäder som vårt land.
Jag vill dock för min del inte ställa mig
bakom ett sådant uttalande. Vill vi se
frågan i stort kunna vi kanske säga, att
samhället byggt så många bostäder som
det haft möjligheter till, men man måste
emellertid ställa sig ganska tvekande
inför frågan, om fördelningen av dessa

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bostäder alltid varit så lyckosam. Vi
komma till denna fråga på andra punkter,
men jag måste redan här säga att
på vårt håll ha vi den bestämda uppfattningen,
att man åstadkommer en
snedbelastning på hela samhällslivet
genom denna dirigering av bostadsbyggandet
till vissa orter och samhällen.

Herr Mårtensson säger, att bostaden
för den enskilde är av så stor betydelse,
att detta måste innebära att de som
skola bygga bostäder bli föremål för
en mycket ingående kontroll från samhällets
sida. Jag måste ju säga, att i
detta fall lämnar denna dirigering och
kontroll inte mycket övrigt att önska,
och för min del tycker jag att det vore
mycket önskvärt, att alla de lättnader
företoges, som äro möjliga på detta område.
Som bekant ha vi många gånger
gjort attacker här i riksdagen mot den
s. k. byggnadsregleringen, men de ha
inte lett till något vidare resultat. I dag
befinna vi oss i samma läge som förut,
och om man vill tillspetsa det hela,
skulle man kunna påstå, att själva byggnadsregleringens
väsentliga syftemål
tycks vara att dirigera bostadsbyggandet
till de olika orterna på ett sådant
sätt, att vissa platser och samhällen få
tillstånd att bygga mer än man får göra
på andra håll.

Som jag förut nämnde sade herr Mårtensson
också, att vårt land byggt fler
bostäder än andra länder. Jag vill emellertid
påpeka att vi ändå sluppit att
vara med i kriget. Vi ha sluppit mycket,
som andra länder fått vara med
om, och då är det helt naturligt att vi
ha större möjligheter än många andra
länder att bygga bostäder.

Herr Mårtensson sade även att eftersom
grunderna för byggnadsregleringcn
fastställdes så sent som 1948, så kan
man inte redan nu börja ändra på dem.
Från hela den tid jag varit med här
i riksdagen minns jag inte att vi något
enda år vid utformandet av principerna
för bostadsbyggandet underlåtit att företaga
vissa justeringar av de grunder

för bestämmelserna, som lades upp
året före. Man måste väl ändå säga,
att om de grunder och de regler vi förut
lagt upp inte äro bra, så bör det naturligtvis
vara riktigt att så snart som
möjligt företaga justering av dem. Man
får väl också säga, herr Mårtensson, att
vi dock i vissa fall ha en ganska stor
erfarenhet av dessa rabatter och andra
åtgärder, och på grund härav har man
nog anledning att företaga vissa ändringar.

Beträffande frågan huruvida den enskilde
byggnadsföretagaren skall ha
samma rätt att bygga som det allmänna,
eller, för att använda herr Birkes
ord, att alla skola få konkurrera fritt
och jämbördigt vid sidan av varandra
— herr Birke menar här de enskilda
byggnadsföretagarnas jämbördighet
gentemot kommuner och andra allmännyttiga
företag — så måste man säga
sig, att det naturligtvis ligger ganska
mycket i herr Birkes resonemang. Obestridligen
bör det vara så, att alla skola
vederfaras samma rätt. Nu ha emellertid
på bostadsverksamhetens område
de statliga subventionerna och förmånerna
undan för undan ökat. I och med
att byggnadskostnaderna stegrats har
också staten ökat på sina subventioner
och andra förmåner. Om jag inte minns
fel var det så att de enskilda företagarna
i början av denna verksamhet fick
låna upp till 75 procent av anskaffningskostnaden,
medan kommunerna
fingo låna högst 85 å 90 procent. Man
hade den uppfattningen, att de som
byggde även skulle prestera en egen
insats, vare sig det nu var fråga om enskilda
eller kommuner. Jag tycker nog
att denna princip är riktig, och enligt
min mening ha statsmakterna här gått
för fort fram. Det är väl nu alldeles
omöjligt att försöka skjuta tillbaka litet
på detta, men jag tror dock att principen
att man även skall prestera en egen
insats är den riktiga.

För kommunernas del har man nu
ökat lånen ända upp till 100 procent

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

av det godkända värdet, och för de enskilda
företagarna har man stannat för
85 procent, i vissa fall ända upp till
90 procent. Man menar, att de enskilda
skola göra en egen insats. I detta fall
har jag inte reserverat mig mot Kungl.
Maj:ts förslag, utan jag har samma uppfattning
som utskottsmajoriteten. Om
man än godkänner principen att alla
skola behandlas lika, måste man väl
ändå säga sig, att de kommunala organen
inte skola få bygga fler bostäder
än som anses oundgängligen nödvändigt.
Och de kommunala organen böra
inte bygga bostäder i syfte att förtjäna
pengar — de böra alltså inte bygga
bostäder i spekulationssyfte. Nu kan
man ju säga att inte heller den enskilde
företagaren bygger bostäder utan
att de behövas, ty det är ju åtgång på
dem. Det är väl ändå den skillnaden,
att den enskilde företagaren har en
viss tanke på att göra en förtjänst —
må vara att den många gånger är liten,
men ändå. Jag anser alltså att den principiella
skillnaden mellan de enskilda
byggnadsföretagarna å ena sidan samt
kommunerna och vissa som allmänna
godkända byggnadsföretag å den andra
är den, att de förra mera bygga i förtjänstsvfte.

När det sedan gäller förvaltandet av
fastigheter så får man väl i alla fall
inte tro, att sådant kan inträffa, när
det gäller bostad förvaltad i kommunal
regi, att en hyresgäst kan få sälja sin
bostadsrätt till en annan hyresgäst för
ett ganska högt pris. Förr i världen
förekom det vid lantbruket — och det
förekommer ännu — att en ny arrendator
vid tillträdet måste betala en viss
summa för att få rätt att arrendera
ifrågavarande fastighet. Vi måste nu
konstatera att denna praxis i vissa fall
förekommer när det gäller hyreslägenheter
i av enskilda förvaltade fastigheter.
.lag vill dock inte gärna tro, att
detta kan förekomma när det gäller av
kommuner förvaltade fastigheter.

•Tåg vill sedan beröra en annan dc -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

talj, som herr Wedén särskilt var inne
på och som är föremål för resonemang
i två reservationer. Det gäller dels reservationen
till punkt I, dels reservationen
till punkt XI. I den förstnämnda
reservationen talar man om att bostadsstyrelsen
skulle påverka de kommunala
organen. Det vore vidare värdefullt,
säger man, om tydliga anvisningar
lämnades om rätt till överklagande av
beslut om tillståndsgivning och förtur.

I reservationen till punkt XI heter det:
»Med hänsyn till det anförda anser utskottet
önskvärt, att anvisningar utfärdas
av Kungl. Maj:t beträffande grunderna
för den prövning av bostadsbyggnadskvoternas
fördelning på olika företagarkategorier,
som bör äga rum vid
kommunernas turordningsförslag.»

Jag måste säga att jag reagerar mycket
starkt emot detta resonemang. Man
vill ju å ena sidan försöka decentralisera
här, d. v. s. flytta över bestämmanderätten
från Kungl. Maj :t till länen
och kommunerna. Här gå emellertid
dessa reservanter en helt motsatt väg:
man vill taga bestämmanderätten från
kommunerna och lägga den på Kungl.
Maj:t och bostadsstyrelsen. Den som
haft litet med dylika frågor att göra
finner, att detta förfaringssätt är alldeles
orimligt. Jag kan inte förstå hur
man i en central myndighet skall ha
möjlighet att gå förbi de kommunala
organen. Om reservanternas tankegång
fullföljes, måste ju bostadsstyrelsen eller
Kungl. Maj:t — vilken myndighet det
nu är som skall bestämma denna turordning
— ovillkorligen taga del av de
lokala förhållandena. Jag kan inte förstå
att några andra än just de kommunala
organen kunna ha tillräckligt goda
möjligheter att bestämma turordningen
ute på de olika orterna. Detta har gjort,
att jag inte haft någon möjlighet att
ansluta mig till reservanternas uppfattning.
I dessa angelägenheter höra kommunerna
få tillfälle att säga sitt, och
de höra få göra det på ett sådant sätt,
att de som sedan skola bestämma i stör -

N r 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,
sta möjliga omfattning rätta sig efter
den av vederbörande kommun rekommenderade
turordningen.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
under punkt I.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att få framföra
några synpunkter på den föreliggande
frågan.

Det ser ut som om det aldrig skulle
bli lugnt på bostadsfronten. Det har
naturligtvis sin orsak i de rådande förhållandena
— investeringsbegränsningen
och allt vad därmed sammanhänger.
Kunde vi bara komma ifrån
dessa förhållanden, skulle det väl tämligen
snart bli åtskilligt lugnare både
ute i landet och i riksdagen. Det har
ju varit ett ryckande och ett slitande
i dessa bestämmelser under de senaste
åren, och snart finns det väl inte en
människa, som över huvud taget behärskar
alla dessa detaljer. Jag riktar
mig nu inte endast till motionärer av
olika slag, utan även till departementet.
När vi nu fingo allt detta omorganiserat
vid föregående års riksdag, fingo
nya bestämmelser och nya organ för
handhavande av dessa ting — organ
knutna till de olika länen o. s. v. —
skulle det då inte vara en klok politik,
att vi försökte vinna erfarenheter av
allt detta, innan vi började göra alltför
stora ändringar igen? Skola vi fortsätta
att ändra på dessa bestämmelser
för varje år, som vi gjorde under praktiskt
taget hela krigstiden, då äro vi
snart tillbaka i den gamla ordningen
igen, och vi ha då inte haft någon nytta
av hela denna organisation, som vi skapade
i syfte att ombesörja alla dessa
ting.

Herr talman! Jag skall villigt erkänna,
att de allmännyttiga företagen, som
kanske inte i dagens läge utgöra något
problem, dock kunna utveckla sig till
ett sådant. Det finns vissa tendenser
här och var. Det gäller nog inte i så

stor omfattning byggnadstillstånden,
som man föreställer sig, som åtskilliga
andra ting. Det är kanske framför allt
mindre kommuner, som tro sig kunna
lösa bostadsfrågan på detta sätt. Man
kommer dock upp till orimliga kostnader.
Ett av de allra senaste exempel
jag kommer ihåg gäller en kommun i
Värmland, som inte blott gjorde upp
ett förslag utan även började bygga och
hann ända till taket, innan man underställde
bostadsstyrelsen det hela. Resultatet
blev, att bostadsstyrelsen ur ekonomisk
synpunkt icke kunde godkänna
detta som ett allmännyttigt företag. Man
fick nöja sig med en 90-procentig lånegräns,
alltså den lånegräns, som bostadsstyrelsen
normalt beräknar. Detta
kan således mycket väl bli ett problem.
Men jag tror, att det är orimligt att
göra detta problem så stort som herr
Wedén här ville göra.

Jag har för egen del inte märkt några
mer omfattande socialiseringstendenser
på detta område. Jag tillät mig för
många år sedan att säga i denna kammare,
att innan socialiseringen blir
genomförd på detta område, så ha vi
kommit till en tidpunkt, då inte bara
vi utan även våra barn och barnbarn
äro försvunna. Jag tror således inte,
att man skall göra detta till något mera
vidlyftigt problem och säga, att man
här håller på med en socialisering. Jag
tänker närmast på att mina borgerliga
vänner i bostadsstyrelsen säkerligen
inte skulle gett sig ut på det äventyr,
som man enligt herr Wedéns uppfattning
här skulle ha slagit in på. Detta
problem är nog tillräckligt stort och
betydelsefullt ändå, utan att man skall
behöva föra in politik i det hela. Vi
behöva nämligen inte ha något politiskt
moment i denna fråga. Inga av dem,
som sitta i ledningen för vår bostadspolitik,
komma att ett ögonblick sträva
vare sig efter att göra politik av ett
eller annat slag i dessa frågor eller
efter att göra några monopol av mer
eller mindre stor omfattning.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Här bär nu diskuterats förhållandet
mellan de kommunala och enskilda företagen.
Nu liar det ju funnits olika
perioder i detta avseende. Vore jag
elak till naturen, skulle jag säga, att
den enskilda byggnadsverksamheten ju
hade haft möjligheter att visa vad den
förmådde i detta avseende under de
första krigsåren. Jag skall inte fälla
något bestämt omdöme i detta fall. Det
kan kanske finnas förmildrande omständigheter.
Jag vill gärna taga all
möjlig hänsyn till dessa förmildrande
omständigheter. Jag tror emellertid för
egen del, att om inte det allmänna vid
den tidpunkten trätt till på det sätt
som skedde, så hade nog en väsentlig
del av vårt folk i städerna och kanske
även på landsbygden nu fått bo i tält.
Vad som inträffade vid krigsutbrottet
1939 var, att hela den enskilda byggnadsverksamheten
plötsligt avstannade.
Vi böra således ha en liten smula förståelse
för att även kommunerna, som
ju blevo utsatta för just den enskilda
byggnadsverksamhetens katastrofala
stopp under dessa första krigsår, äro
ängsliga för framtiden. Vi böra ha förståelse
för att kommunerna i denna sin
ängslan kanske anse sig böra göra större
egna företag än vad de annars skulle
ha gjort. En stor stadskommun, som
själv försöker medverka till lösningen
av problemen på detta område, har då
kanske i minnet vad som ägde rum under
de första krigsåren med denna lamslagning
av byggnadsverksamheten.

Jag har här några siffror, som visa
att under budgetåret 1946/1947 utgjorde
ansökningar till det centrala organet
från enskilda byggherrar 44,n procent.
Motsvarande siffra för allmännyttiga
och kommunala företag var 16.
Under första kvartalet i år utgjorde
den enskilda byggnadsverksamheten
44,a procent, således praktiskt taget
samma siffra som budgetåret 1946/
1947. För de allmännyttiga bostadsföretagen
hade siffran stigit till 34.
Denna utveckling hade emellertid gått

3 - Andra kammarens protokoll 19M).

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ut icke över de enskilda byggherrarna
utan över bostadsrättsföretagen.
En förklaring till de allmännyttiga företagens
uppgång är även att på senare
tid dessa bostadsrättsföreningar sökt
samarbete med kommunerna och bildat
en enhet, som alltså hänförts under de
allmännyttiga företagen, då det gäller
att tillverka hyresbostäder.

Jag vill i detta sammanhang även
påpeka, att bostadsstyrelsen under det
senaste året och även året därförut i
mycket stor utsträckning använt den
fullmakt, som riksdagen lämnade för
två år sedan, nämligen att man i vissa
fall kunde öka lånegränsen för enskilda
byggherrar från 85 till 90 procent. Det
är möjligt, att bostadsstyrelsen härvid
har sträckt sig för långt. Jag har emellertid
den uppfattningen, att man bör
kunna gå till denna gräns utan att några
som helst faror hota utöver de vanliga
riskerna på detta område.

Enligt min uppfattning kan det i
detta fall inte bli fråga om att skapa
några monopol. Jag tror, att det över
huvud taget inte föreligger någon fara
i den riktningen. Från det centrala organets
sida gör man inga som helst
ansatser i det avseendet. Vi skola emellertid
inte glömma bort, att alldeles
oavsett om vi i första hand intressera
oss för allmännyttiga eller enskilda hus,
så måste husen dock byggas. Vidare
måste vi erinra oss att de allmännyttiga
produktionsföretag, som finnas här
i landet, inskränka sig till en obetydlighet.
Om vi bortse från Stockholm,
skulle jag tro, att det är en mycket liten
procent av städerna, som ha något eget
produktionsföretag på detta område.
Detta visar sig också vara rimligt, ty
om man skall lyckas skapa ett produktionsföretag,
så måste man även skapa
företag beträffande tillverkningen av
den materiel, som behövs för att byggnadsverksamheten
skall kunna utföras.
Det måste bli dyrt att starta sådana företag,
om byggnationen inte nått tillräcklig
storleksordning, vilket inte blir

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

fallet beträffande den bebyggelse, som
SKer i en normal svensk stad.

Jag har den bestämda uppfattningen,
att vi i detta fall inte kunna komma förbi
problemet om förvaltningen. Jag
skulle inte ha ett dugg emot, att de
enskilda fingo bygga hur många hus
som helst, om det fanns ett förbud för
dem att sälja dessa hus i den öppna
marknaden, så att man på det sättet
lade i samhällets hand att hålla spekulationsintresset
så att säga på mattan.
Då skulle ingen fara föreligga. Men innan
vi kommit dit, föreligger det en
faktisk fara på detta område. Det har
nämligen hänt och det händer ännu då
och då, att enskilda byggmästare plötsligt
avsäga sig alla de lån, som staten
lämnat dem och vilka använts som
byggnadskreditiv, för att beräkningarna
skola kunna utföras på ett annat sätt
och för att man skall ha friare händer
utan att bindas av några band. Det
måste i sådana fall ligga något speciellt
intresse bakom en dylik önskan att frigöra
sig från de uppställda normerna.

Jag är inte blind för att de problem,
som herr Wedén här fört fram, kunna
uppstå. Jag tror dock inte, att problemen
föreligga i dag. Med tanke på de
exempel, som jag här anfört och som
visa, att det finns vissa tendenser, föreligger
det utan tvivel risk för att utvecklingen
kan föra oss fram till ett
läge, där man även mot det allmännyttiga
företaget nödgas vidtaga sådana
åtgärder som bostadsstyrelsen i olika
fall vidtagit.

För att försöka slippa återkomma i
denna debatt skall jag nu även passa
på att säga några ord till herr Lager.
Jag vet, att herr Lager kanske mest är
intresserad av byggnadsmaterialsakkunniga.
Jag vet också, att han betraktar
detta problem som ett speciellt
stockholmsproblem. Men det är det inte,
herr Lager. Problemet gäller hela landet.
På grund härav ha byggnadsmaterialsakkunniga
inte kunnat lyssna på
kraven från Stockholms stad, att vi ur

vår utredning skulle bryta ut problemet
om tillskapande av kommunala
produktionsföretag och låta detta bli
det centrala av utredningens problem.
Jag vill som ordförande för byggnadsmaterialsakkunniga
säga, att den gången,
när produktionen, handeln och allt
vad därmed sammanhänger på detta
område är klarlagt — och det är detta
som vi hålla på med för närvarande —•
då är tidpunkten inne att föreslå de
åtgärder från samhällets sida, som bli
erforderliga på detta område. Men att
föreslå åtgärderna först och sedan göra
undersökningarna, det är en väg, som
jag för min del inte vill beträda.

Må det sedan tillåtas mig, herr talman,
att med några ord framföra ytterligare
en synpunkt i denna fråga. Jag
gör detta inte såsom ledamot av bostadsstyrelsen.
Jag höll på att säga att
jag mer gör detta som skatteöversynare.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 153
finns det överst på s. 59 en sats, där
socialministern uttalar, att det borde
prövas, »huruvida icke redan under
nästa budgetår beslutanderätten med
avseende å familjebostadsbidrag och
bränslebidrag helt eller delvis bör överföras
till vederbörande förmedlingsorgan
i städer med minst 10 000 invånare
och till vederbörande länsbostadsnämnd
vad gäller övriga kommuner».
Jag skulle vilja säga, att det naturligtvis
kan vara ett intressant experiment
att överlämna till ett kommunalt organ
att sitta och dela ut statsmedel. Men
skulle det inte vara gagneligt att man
tog sig ytterligare en funderare på den
saken, innan man handlade?

Jag har en viss erfarenhet på detta
område. Jag känner de flesta av landets
kommuner tämligen väl, både deras
goda sidor och deras dåliga sidor,
när det gäller att komma åt statsmedel.
Jag är därför inte helt övertygad om
att detta förslag skulle få det goda utfall,
som socialministern här tänkt sig.
Nu kan det naturligtvis sägas, att man
skulle kunna taga igen dessa medel.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Det är klart, att vi kunna revidera.
Men sedan vi väl gett kommunerna en
viss frihet i detta avseende, kunna vi
därefter plötsligt komma att befinna oss
i det läget, att vi skulle behöva återkräva
hundratusentals kronor av olika
städer i detta land. Jag skulle tro, att
man då snart kommer till att man måste
efterskänka vad som tidigare utgivits.
På denna punkt är jag således mycket
betänksam, tv såvitt jag förstår ha vi
för närvarande inte råd att vara så gentila
vare sig mot städer med över 10 000
invånare eller mot några andra kommuner
här i landet. Jag vill därför
vördsamt hemställa, att Kungl. Maj :ts
regering tar sig en funderare på denna
sak, innan man fortsätter marschen vidare
ut i det som kan bli en ödemark.

Herr BIRKE (kort genmäle): Herr talman!
Herr Olsson i Gävle försökte göra
gällande, att utvecklingen på bostadsproduktionens
område inte pekade hän
mot monopol och socialisering. Jag vill
då endast erinra om att kommunerna
bilda egna företag för att producera
fastigheter. Så har man gjort i Stockholm,
Göteborg och andra städer i landet.
De kommunala företagen ha, som
herr Olsson i Gävle mycket väl känner
till, stora förmåner framför enskilda
företag. De kommunala företagen ha
bättre möjligheter att få sina fastigheter
belånade, och det utgår även ett bidrag
på tre kronor till sådana, som bo
i av kommunerna uppförda bostadshus.
Även delta är en betydande förmån.
Kommunerna ha därjämte bättre möjligheter
att få kvottilldclning. Vi ha ju
]lär i Stockholm ett exempel på att en
minskning i kvottilldelningen fick gå
ut över de enskilda företagarna. De
kommunala företagen ha vidare bättre
möjligheter beträffande tomtanskaffning.
Det finnes en klar målsättning, att
man skall försöka överföra äganderätten
till byggnaderna och förvaltningen
av dem till det allmänna. Jag kallar

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

detta, herr talman, för att utvecklingen
pekar hän mot en monopolställning och
även mot en socialisering.

Herr LAGER (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara säga ett par ord
i anledning av att herr Olsson i Gävle
så bestämt uttalade sig för att byggnadsmaterialsakkunniga
inte hade för
avsikt att bryta ut frågan om statlig
byggnadsmaterielproduktion. Jag vill då
erinra om, att det är fem eller sex år
sedan riksdagen fattade detta beslut,
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en sådan utredning. Utredningen tillsattes
för ett par år sedan. Jag har för
egen del ingenting emot att denna fråga
ligger kvar hos byggnadsmaterialsakkunniga
och där utredes i samband med
utredningens uppdrag i övrigt. Villkoret
är emellertid, att denna utredning kan
fullföljas inom rimlig tid. Jag skulle
därför vilja fråga herr Olsson i Gävle,
när han såsom ordförande i denna sakkunnigkommitté
beräknar att kommittén
skall kunna lägga fram förslag till
åtgärder. Ett betänkande lär väl inte bli
framlagt under 1940-talet men hur långt
in på 1950-talet beräknar herr Olsson,
att det skall draga i väg, innan utredningsförslaget
föreligger?

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill svara på den
sista frågan först genom att säga, att
jag inte är beredd att ge något besked
om vilken dag denna utrednings betänkande
skall föreligga. Det är, som herr
Lager sade, fem eller sex år sedan riksdagen
beslöt denna utredning. Kommittén
tillsattes emellertid för endast
två år sedan. Jag kan i detta fall naturligtvis
bara utgå från den tid, då
utredningen fick sitt uppdrag att utföra
detta arbete. För vad som förevarit
dessförinnan kan jag naturligtvis
inte bära något ansvar. Detta få andra
svara för.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr Birke påpekade en sak, som jag
helt enkelt tappade bort i mitt anförande,
annars skulle jag i mitt första
anförande ha nämnt denna fråga om
trekronorsbidraget.

Frågan gäller här egentligen en försöksverksamhet.
Jag tillät mig att redan
i fjol framhålla, att denna försöksverksamhet
var på både gott och ont. Jag
vill uttala den förhoppningen, att vi i
år ha denna form för bidragsgivning
för sista gången. Under sådana förhållanden
skulle det få olyckliga konsekvenser,
om man nu utsträckte denna
bidragsform även till andra företag. Ju
fler företag man drar in i detta, desto
svårare blir övergången till andra förhållanden.
Man måste här söka sig fram
till andra former för subvention av de
lägenheter, som bebos av dem som ha
de allra minsta inkomsterna. Om man
inte kan finna sådana andra former,
kommer man ut på gungfly. Jag är för
min del inte övertygad om att man når
vad man avsett med det hela genom att
överlämna till kommunerna att använda
detta trekronorsbidrag på det
sätt som nu skett. Jag skulle önska att
man kunde kombinera detta trekronorsbidrag
med en prestation från kommu -

nernas sida, så att man här inte skulle
komma att röra sig med endast statsmedel.
Kommunerna skulle exempelvis
i stället få ge kanske ungefär lika mycket
som staten. Stat och kommun skulle
sedan gemensamt använda vissa belopp
till att förbilliga hyrorna för de människor,
som ha så små inkomster, att
de över huvud taget inte kunna bo i
en ordentlig lägenhet.

Herr talman! Detta är min uppfattning
om trekronorsbidraget. Jag har
under de två sista åren inte räknat
det som en förmån att vi fingo in detta
bidrag i vår bostadspolitik.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen i förevarande
ärende ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.59 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 24 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Främjande av bostadsförsörjningen
m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att handläggningen av punkten I i

statsutskottets utlåtande nr 171, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1949/50
till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid enligt förut gjord anteckning
ordet till

Herr PERSSON i Växjö, som anförde:
Herr talman! Jag begärde ordet med

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

anledning av de anföranden, som här
hållits av herr Wedén och herr Birke,
och jag skulle nu vilja något komplettera
den framställning som herr Olsson
i Gävle lämnat.

Då herr Birke tydligen vidhåller den
uppfattning, som både han och herr
Wedén gjort sig till tolk för, nämligen
att det håller på att skapas ett kommunalt
monopol på bostadsbyggandets
område, så vill jag erinra om en del
fakta. Först och främst har det, såsom
framhållits här tidigare, visat sig att
under första kvartalet 1944 svarade den
enskilda företagsamheten för 44,3 % av
de lägenheter, som skulle byggas enligt
till bostadsstyrelsen inkomna ansökningar
om lån. Till detta kommer att
icke alla enskilda byggnadsföretagare
söka lån hos statens organ; det bygges
alltså en hel del utan att man har statliga
lån. Härtill kommer ytterligare en
sak, nämligen att när det gäller så gott
som all byggnadsverksamhet, som bedrives
av allmännyttiga och kooperativa
företag, så är det i huvudsak privata
byggmästare som svara för själva
arbetet.

Man kan alltså konstatera, att om det
beträffande bostadsbyggandet föreligger
något monopol, så är det icke kommunerna
som ha ett sådant, utan det
är fortfarande de enskilda byggnadsföretagen.

Men i och med att de allmännyttiga
företagen svara för planläggning, projektering
och fastighetsförvaltning i 30 %
av'' de lägenheter, beträffande vilka ansökningar
föreligga hos bostadsstyrelsen,
har det kommit till stånd en viss
konkurrens med de privata företagarna,
något som väl talarna från borgerligt
håll inte borde ha något emot. Någon
monopolställning finns det däremot
inte anledning att tala om.

Den verksamhet, som sålunda bedrivits
av de allmännyttiga företagen, har
bidragit till att åstadkomma bra mycket
bättre planläggning och projektering
och till att bringa ned kostnader -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

na för fastighetsförvaltningen. Men på
folkpartihåll och högerhåll vill man
tydligen — om det nu skall vara någon
mening bakom attackerna därifrån —
avskaffa den nyttiga konkurrens från
det allmännas sida, som uppkommit
genom en ordning som man själv varit
med om att införa.

Vidare vill jag något beröra ett förslag,
som har gjorts av folkpartimotionärerna
och som även reservationsvis
har framförts av folkparti- och högerreservanterna
inom utskottet. I ifrågavarande
folkpartimotion talas det om
cn utredning beträffande lånegränserna
för de olika bostadsbyggnadsföretagen,
men man uttrycker sig därvid mycket
försiktigt i fråga om sina önskemål.
Det heter att lånegränsen bör något
höjas för enskilda företagare för åstadkommande
av mera likformiga konkurrensvillkor.
Det är emellertid, framhåller
man, många svårbedömbara faktorer,
som härvidlag inverka, och därför
bör det verkställas en utredning i fråga
om lånegränser och lånevillkor för
olika kategorier av företagare.

Som det nu är, kan ju ett kommunalt
eller allmännyttigt bostadsföretag få
lån upp till 100 % av avkastningsvärdet,
ett kooperativt företag upp till 95 %
och ett enskilt företag upp till 85 % —
i vissa fall kan även en enskild byggnadsföretagare
få låna upp till 90 %.
Lånegränserna för de olika kategorierna
ligga alltså så nära som vid 100,
95 och 85, resp. ibland 90 %, och jag
bär svårt att förstå, hur man skall kunna
åstadkomma en bättre ordning genom
att ändra på dessa siffror. På ett
ställe i folkpartimotionen säges också,
att det kanske kan vara motiverat att
kommunerna få låna till litet högre
gräns än enskilda företag få göra och
att även gränsen för de kooperativa bostadsföretagen
hör ligga något högre
än för de enskilda, men dock lägre än
för kommunerna.

Det kan ju inte vara något orimligt
krav att cn privat byggherre, som ge -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

nomför stora byggnadsprojekt, själv får
satsa 15 % av kostnaderna. Det finns
väl all anledning att kräva, att han själv
skall göra en så pass stor ekonomisk
insats i företaget, att det ger honom
ett verkligt intresse av att åstadkomma
ett så gott arbete som möjligt. Vidare
få ju kommunerna betala ränta på de
pengar, som de lånat, och en privat företagare
kan alltså räkna med 3 % ränta
på det kapital som han satsat. Detta
kan kanske anses vara en låg ränta för
den private företagaren — så kan det
anses att han hålles skadeslös för sin
insats.

I motionen säges vidare, att det bör
ske en översyn av låneverksamhetens
och rabattgivningens organisation för
att utröna, om icke vissa förenklingar
kunna uppnås. Jag kan inte finna, att
det nu föreligger anledning att göra
detta. Den nya bostadspolitiska organisationen
bör väl åtminstone vara genomförd
i sin helhet — något som den
ännu inte är — innan man företar en
översyn.

Jag har efter noggrann läsning av
motionen kommit till det resultatet, att
de ting, beträffande vilka man föreslår
en utredning, äro så små och betydelselösa,
att det inte lönar sig att företaga
någon utredning. Det kan tänkas att
man längre fram får göra en utredning
om huruvida organisationen skulle kunna
förbättras i de två avseenden, som
jag här senast berört, men att företaga
en sådan utredning nu, när man ännu
inte har någon verklig erfarenhet av
hur den nya ordningen verkar, måste
vara för tidigt. Egentligen skulle det
också behöva verkställas en utredning
om vad det i själva verket är som folkpartiet
här vill ha utrett.

Man har i motionen även tagit upp
frågan om trekronorsbidraget. Såsom
förut nämnts här, utgör systemet med
trekronorsbidrag endast en försöksverksamhet,
men jag tror nog att det
blir nödvändigt att hålla fast vid den

ordningen, att det skall finnas en kompletterande
bidragsgivning, när det
gäller de familjer, som på grund av
ekonomiska och andra skäl ha svårt
att själva klara av kostnaderna för en
ordentlig bostad. Att sedan systemet
med trekronorsbidrag kanske inte är
den lämpligaste formen för denna bidragsgivning
är en annan sak; det är
mycket möjligt att vi här få söka oss
fram på andra vägar. Men om så är
fallet, kan jag inte finna att det är någon
mening med att nu göra en sådan
utredning som motionärerna ifrågasätta.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
göra en liten kommentar till den passus
i motionen, där det talas om de
orättvisor som den nuvarande ordningen
med trekronorsbidrag medför. Man
tar i motionen det exemplet att en familj,
som bor i ett kommunalt hus, kan
få trekronorsbidrag, medan en annan
familj, som bor i ett hus intill och som
befinner sig i ungefär samma omständigheter
som den förra familjen, inte
kan få något bidrag, därför att huset
befinner sig i enskild ägo. Jag vill till
detta bara säga, att det klientel som får
trekronorsbidrag består av familjer,
som efter noggrann prövning av det
kommunala förmedlingsorganet ha ansetts
vara i sådana ekonomiska omständigheter
att de, trots att de fått kanske
både familjebostadsbidrag och bränslebidrag,
inte själva kunna bestrida sina
bostadskostnader.

Jag vill tillägga, att det kommer säkerligen
inte bland de enskilda ägarna
till nya flerfamiljshus att finnas någon
strävan att få familjer av här ifrågavarande
kategori till hyresgäster. Situationen
är ju sådan, att den, som har
lägenheter att hyra ut, i stort sett kan
— på något håll kanske det finns en
kommunal bostadsförmedling, som ingriper
— själv välja sina hyresgäster,
och jag skulle misstaga mig mycket,
om det kommer att bli någon strid för

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

att få det klientel, som det här gäller,
till hyresgäster i nya hus.

Jag skulle även vilja med några ord
kommentera den motion, som väckts av
högern och som i första kammaren
framförts av herr Domö m. fl. Det heter
i denna motion att vi böra söka genomföra
en dynamisk bostadspolitik.
Vad man menar med detta framgår
kanske i viss mån av det följande resonemanget
i motionen. Man säger där
bl. a., att på vissa håll har det varit en
strävan att förbehålla hel- och halvkommunala
organ ställningen som byggherre,
och den livgivande faktor, som
det enskilda initiativet utgör, har därigenom
avkopplats. Det blir en monopolställning
för kommunerna, som medför
att det inte finns någon lust att söka
nya vägar och taga risker osv. Och i
fortsättningen föreslår man faktiskt, att
tilläggslånen skola successivt minskas
— jag förmodar att man därmed också
avser kapitalsubventionerna för byggande
av en- och tvåfamiljshus — och
att det skall genomföras en sådan försämring
beträffande bostadsbidragen,
att endast familjer med tre barn och
därutöver skola i fortsättningen kunna
erhålla familj ebostadsbidrag och bränslebidrag.
Vi skulle alltså i det senare
avseendet återgå till det system som
gällde före den 1 juli förra året. Trekronorsbidraget
vill man helt avskaffa,
detta i motsats till folkpartiet som vill
att tillämpningsområdet skall utvidgas,
så att även familjer, som bo i andra
hus än dem som byggas av allmännyttiga
företag, skola kunna få sådant bidrag.

I detta sammanhang framhåller man
i högermotionen, att i det allmänna bostadsprogram,
som uppgjorts, räknas
det med en boendetäthet av två personer
per rumsenhet, köket oräknat, varav
bör följa att bostadsbidrag inte skall
utgå förrän en familj har tre barn. Jag
vill därför erinra om att bostadssociala
utredningen hade en målsättning för

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

den närmaste framtiden och en annan
målsättning, innefattande större utrymmen
för familjerna, för en längre fram
i tiden liggande period.

Jag har av motionen fått det intrycket,
att man på högerhåll gärna skulle
se, att den bostadspolitik som nu bedrives
här i landet inte längre skulle bedrivas.
Det verkar som om man önskade,
att vi antingen skulle helt och hållet
sluta upp med att bedriva bostadspolitik
från det allmännas sida eller
också skulle bedriva en bostadspolitik
av mycket sämre märke. Ur hela motionen
talar kritik mot det system på bostadsförsörjningens
område, som vi ha
försökt tillämpa under den senaste
tiden.

Om man sedan läser den reservation,
som beträffande de allmänna principerna
för den statliga bostadspolitiken har avgivits
inom utskottet av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl., så finner
man där en mening, som inte bör stå
oemotsagd. Det heter: »Om en helt annan
bostadspolitik förts under senare
år, hade dock sannolikt någon sådan
bristsituation» — alltså den bristsituation
som för närvarande föreligger -—
»icke behövt uppstå». I reservationen
lämnas emellertid inte någon antydan
om vilken bostadspolitik som rätteligen
skulle ha förts, och det finns därför all
anledning att till högerns talesmän
ställa frågan: Vilken bostadspolitik

skulle vi här i landet ha fört under de
senast gångna åren för att ha kunnat
undvika den bristsituation som vi nu
ha?

Menar man på högerhåll att det inte
skulle ha bedrivits någon bostadspolitik
från statens och kommunernas sida?
Anser man kanske att hyresregleringslagen
borde ha försvunnit för länge sedan
— en åtgärd som ju skulle ha medfört
att bostadskostnaderna stegrats
kraftigt och att alltså de ekonomiskt
sämst ställda och framför allt de barnrika
familjerna, som nu i stor utsträck -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ning ha fått nya goda lägenheter, skulle
till stor del ha fått bo kvar i de gamla
fastigheterna, medan de familjer, som
inte haft några barn och som befunnit
sig i en bättre ekonomisk situation,
skulle ha tagit även dessa nya lägenheter
i besittning? Är det en sådan bostadspolitik
som skulle ha förts? Eller
vad är över huvud taget meningen med
den kritik, som framföres från högerliåll,
och med detta underförstådda påstående
att det rent av är de statliga
och kommunala åtgärderna, som skulle
vara orsaken till den nuvarande bristsituationen? Menar

man på högerhåll kanske att
det enskilda initiativet skulle ha lämnats
samma möjligheter som under de
gångna åren och att vi alltså skulle ha
tagit risken av en ohejdad spekulation
på bostadsmarknaden i stil med vad
som förekom under 1920-talet, en spekulation
som i bostadssociala utredningens
betänkande beskrives på det
sättet, att man där talar om djungelfasonerna
på bostadsmarknaden? Eller
menar man att vi skulle ha låtit de fria
krafterna få spelrum för att kanske få
till stånd ett sådant bostadsbyggande
som under 1930-talet, då det byggdes
oproportionerligt många enrumslägenheter,
som inte passade som familjebostäder?
Menar man kanske att det skulle
ha bedrivits en bostadspolitik, som inneburit
att vi i en krissituation sådan
som 1940 års fått konstatera, att bostadsbyggandet
helt brutit samman? Det
skulle vara mycket intressant att få
höra vad högerns talesmän ha att säga
om detta.

Slutligen vill jag tillägga att jag är
mycket belåten över utskottets försiktiga
inställning, när det gäller strävandena
att ge ett bättre stöd åt bostadsbyggandet
på ur produktionssynpunkt
viktiga orter. Jag tror att man, när man
nu går in för en utvidgning i det avseendet,
måste vara mycket försiktig och
se till, att det inte sker alltför stora avvikelser
från de bostadspolitiska prin -

ciper, som legat bakom den verksamhet
som på senaste år har bedrivits ute i
landet.

Vidare yttrade:

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av det lilla referat,
som herr Persson i Växjö gav av
den motion, som väckts från vårt håll,
vill jag, för att det inte skall bli några
missförstånd —■ herr Persson tycktes
nämligen råka ut för en felläsning eller
felsägning — erinra om att vad vi i
motionen säga om den kooperativa bostadsbyggnadsverksamheten
endast är
följande: »I fråga om kooperativ bostadsbyggnadsverksamhet
tala en del
skäl för att medgiva en något högre
lånegräns än för annan sådan. Detta
gäller framför allt sådan kooperativ
företagsamhet, där åtminstone en mera
betydande del av de slutliga delägarna
i en bostadsrättsförening från början gå
samman om företaget. Mindre goda skäl
för en högre lånegräns föreligga, om det
kooperativa bostadsbyggandet sker i organiserad
stordrift, där bostadsrättsföreningarna
från början bildas av företrädare
för större byggnadsföretag och
sedan överlämnas till dem som skola
bebo respektive fastighet.»

Vad det kommunala bostadsbyggandet
beträffar framhöll jag redan i mitt
tidigare anförande, att om kommunerna
själva finge svara för finansieringen
av 10 % av produktionskostnaderna,
skulle detta kunna ge anledning till en
mera praktisk och rimlig utformning av
kommunala bostadsbyggnadsprojekt.

Herr Persson i Växjö liksom herr
Olsson i Gävle anförde vissa siffror beträffande
utvecklingen på bostadsbyggandets
område. Jag skall inte nu gå
närmare in på dessa siffror, men jag
vill framhålla, att det är oriktigt att
med stöd av dem göra gällande, att
läget nu är detsamma som för, låt mig
säga, tre år sedan. Jag är ganska övertygad
om, att en överslagsberäkning för

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

de tre sista åren skulle uppvisa en
ganska jämnt stigande kurva för de
låneansökningar, som komma från kommunala
och allmännyttiga företag, medan
ansökningarna från enskilda företag
skulle förete en sjunkande kurva.
Man bör nog här akta sig för att hänga
upp sig på siffrorna för ett visst kvartal.

Herr Persson byggde emellertid vidare
på dessa siffror för ett givet kvartal
och sade, att den enda slutsats som han
kunde dra av vår motion var, att vi
ville motarbeta den konkurrens, som
kommit till stånd och som herr Persson
ansåg vara enbart nyttig, när inte den
kommunala bostadsbyggnadsverksamheten
hunnit längre än den gjort. Men
är det inte så, herr Persson, att på en
del orter har konkurrensen praktiskt
taget upphört, därför att det faktiskt
uppstått ett kommunalt bostadsbyggnadsmonopol?
Vad vi med vår motion
syfta till är att i sådana fall återställa
konkurrensen.

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Jag skulle ha kunnat nöja mig med att
instämma i herr Birkes korta och sympatiska
anförande i denna fråga, men
han talade hela tiden om »vi högerreservanter»,
och då reservationen är
gemensam för högern och folkpartiet,
har jag nödgats begära ordet.

Jag vill stryka under, att herr Birke
och vi ha samma grundsyn, nämligen
att man skall göra det möjligt för olika
företagsformer att tävla på lika villkor;
det kommer i det långa loppet att bli
till hyresgästernas fromma.

Jag her att få yrka bifall till den
reservation, som vid denna punkt är
avgiven av herr Johan Bernhard Johansson
in. fl.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Herr
Wedén yttrade i sitt anförande, att den
nuvarande bostadspolitiken leder till
cn socialisering och monopolisering för
kommunernas räkning. Som särskilt av -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

skräckande exempel på detta anförde
herr Wedén AB Skövde Bostäder, som
skulle ha förbrutit sig i detta avseende.
Jag skall be att få belysa denna fråga
litet närmare och lämna en liten redogörelse
för den fjäder, som på sin tid
blev en stor fet gås i eu hel del tidningar,
bland annat i huvudstaden.

Byggnadsverksamheten i Skövde har
varit mycket livlig. Sedan 1941 har det
byggts så mycket, att ungefär eu tredjedel
av stadens befolkning nu bor i nya
bostäder. Det är under sådana förhållanden
alldeles uppenbart, att detta bolag,
som för närvarande inte bär en
enda lägenhet uthyrd, ehuru det har
varit i verksamhet sedan 1940, inte gärna
åtminstone hittills kan ha uppnått någon
monopolställning på hyresmarknaden
i Skövde. Vi ha visserligen 133 lägenheter
under byggnad, och ytterligare
167 äro planerade, men även sedan dessa
blivit färdigställda utgör bolagets
andel i den totala byggnadsverksamheten
efter kriget och framför allt i hela
bostadsbeståndet bara en ringa bråkdel.
Det kan sålunda inte vara tal om
att bolaget har någon monopolställning.

Vad är då anledningen till att bolaget
inte har varit så aktivt tidigare? Jo,
helt enkelt den att vi inte ha ansett det
vara nödvändigt att ingripa. Vi ha litat
till de bostadskooperativa byggnadsföretagen
och den enskilda byggnadsverksamheten.
De ha skött sig bra och
utvecklat en livlig verksamhet. När
byggnadskvoten var som störst, visade
det sig emellertid, att dessa företagare
icke kunde utnyttja kvoten, och bolaget
ansåg det därför vara nödvändigt att
även det försökte dra sitt strå till stacken
för att utnyttja hela kvoten, eftersom
stor bostadsbrist var för handen
trots den livliga byggnadsverksamheten.

Under tiden som detta planlades inträffade
emellertid någonting, som kunde
liknas vid en katastrof. Från att ha
omfattat 400 lägenheter minskades kvoten
plötsligt till 125 lägenheter. När
detta blev känt, hade bolaget tyvärr gjort

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sådana planeringar och förberedelser
och så grundliga utredningar, att det
var nödvändigt att söka sätta i gång
arbetet — annars skulle allt planeringsarbete
ha varit förgäves och stora värden
ha gått till spillo. Sannolikt skulle
heller inte andra företag vara planerade
och kunna utföras i stället för dem bolaget
hade projekterat.

Jag vill emellertid understryka, herr
Wedén, att även när bostadskvoten var
så låg som 125, stodo ändå 53 lägenheter
av denna kvot till den enskilda
byggnadsverksamhetens förfogande. Den
procentuella andelen för den enskilda
byggnadsverksamheten var lika stor när
kvoten var liten som när den var större,
och man kan därför inte säga, att nedgången
av kvottilldelningen på något
sätt har hårdare drabbat den enskilda
byggnadsverksamheten än den kooperativa
och kommunala, fastän den kommunala
byggnadsverksamheten då skulle
starta och givetvis måste utnyttja en
större del av kvoten. Vi gjorde detta
med smärta, tv det väcker naturligtvis
alltid en viss förstämning. Det var inte
alls önskvärt, men det var av förhållandenas
makt absolut ofrånkomligt att
handla på det sättet.

Nå, vad är då anledningen till att saken
har väckt så stor uppmärksamhet?
Jo, det var helt enkelt så, att när allt
skulle sättas i gång, fick drätselkammaren
en skrivelse från stadens byggmästareförening,
där byggmästarna från
sina utgångspunkter av helt naturliga
skäl sade, att denna byggnadsentreprenad
var för stor. De ville att vi skulle
slå sönder den i fem delar, så att de
kunde få vara med att räkna. Jag medger,
att det från deras utgångspunkter
är ganska naturligt — det är inte så
stora företag. Men, herr Wedén, om någon
skall bygga en sådan stor enhet
och har utlyst entreprenad och gjort
alla förberedelser, är det då rimligt att
man på uppmaning av en byggmästarförening
delar upp detta och gör om
hela den väldiga proceduren? Det vore

väl orimligt att begära. Hur är det för
övrigt med stordrift och företagsamhet
i övrigt: går man till väga på det sättet?
Är det inte tvärtom så, och det var
bolagets idé, att man bör försöka få
fram en relativt stor enhet för att därigenom
kunna nedbringa priserna på
lägenheterna till förmån för dem som
skola bo där. Hade man tagit hänsyn
till dessa byggmästares sämre kapacitet
i förhållande till andra byggmästares,
hade det fått ske på hyresgästernas bekostnad.
Anser herr Wedén ett sådant
förfaringssätt vara rätt och rimligt?
Skall man inte i all företagsamhet försöka
handla efter affärsmässiga grunder
och försöka få fram det bästa möjliga
resultatet?

Det var en annan sak som herr Wedén
också anmärkte på och som dessa hemmabyggmästare
inte tyckte om, nämligen
att man tog byggmästare från annat
håll. Det är naturligtvis en viktig
sak i detta sammanhang. Först och
främst vill jag säga, att det inte enbart
var byggmästare från annat håll, utan
det var tvärtom så, att en byggmästare
från orten stod på andra plats. Anbuden
skilde sig ganska litet, och hade han
bara kunnat gå ned litet, hade vi kanske
kunnat ordna det så, att han fått
bygga, men i den slutliga uppgörelsen
visade det sig, att han inte kom ned
med sitt anbud till tillnärmelsevis samma
belopp som en byggmästare från
annat håll. Anser herr Wedén, att en
hemmabyggmästare som är högre i sitt
anbud skall äga företräde framför en
som är från annan ort? Skulle man anlägga
sådana synpunkter, skulle entreprenadsystemet
undergrävas ännu mer
än det för närvarande är undergrävt på
grund av en hel del åtgärder som försvaga
den omutliga konkurrens, som
bör utmärka entreprenadsystemet.

Jag vet att det här i kammaren sitter
en framstående byggnadsföretagare, som
företräder en stor firma och som tillhör
herr Wedéns parti. Jag undrar vad man
skulle säga, om den firman inte finge

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

operera utanför Umeå stad, och således
inte t. ex. i Sundsvall, där den firma är
hemma, som vi ha anlitat i Skövde. Jag
tror den riktiga ordningen är att varje
byggnadsfirma, varifrån den än är, skall
ha möjlighet att konkurrera med andra.
Anlägger man andra synpunkter, avviker
man från sunda affärsmässiga och
byggnadsmässiga principer.

Jag har velat redogöra för detta fall,
emedan jag tror att herr Wedéns argumentation
när det gäller de kommunala
byggnadsföretagen vilar på en missuppfattning
av det verkliga läget. Kommunerna
äro inte angelägna att lägga
sig till med någon monopolställning.
Vad som har hänt i Skövde är att kommunen
av omständigheternas makt
tvingats företa en komplettering när
den enskilda och kooperativa byggnadsverksamheten
icke varit till fyllest. Jag
vill erinra om att även folkpartiet har
hävdat, att en statlig eller kommunal
verksamhet är berättigad i sådana fall,
och den kritik, som herr Wedén har
riktat, faller därför till marken som
ogrundad.

Herr Wedén anförde nyss, att det
innebär en favorisering av kommunerna
att dessa få låna till 100 procent och att
det skulle bli ett helt annat konkurrensförhållande
om kommunen skulle få
satsa 10 procent. Det kan ju låta säga
sig, men jag tror icke det har någon
praktisk betydelse, ty om exempelvis
Skövde stad finge låna bara till 90 procent
och själv skulle skjuta till de återstående
10 procenten, finge vi begära
Kungl. Maj:ts tillstånd att ta upp ett lån
för detta ändamål. Vi skulle då få ungefär
samma ränta som om vi toge ett
statslån, och det skulle inte inverka på
AB Skövde Bostäders finansiering av
bygget. Enda skillnaden vore att vi finge
två lånetransaktioner med två serier av
inteckningar. Det skulle bli svårare alt
förvalta och dra högre kostnader, men
i realiteten skulle det ingenting betyda.

Vad som är av avgörande betydelse,
herr Wedén, iir att man kräver, att dessa

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

företag, som drivas i kommunal regi
och med kommunala medel, äro affärsmässigt
grundade, så att hyrorna komma
att täcka alla kostnader och att man
inte behöver släppa till skattebetalarnas
medel. Det sker alldeles oavsett vem
som håller fastighetskrediten. Om fastigheten
inte skötes så, att kapitalet förräntas,
är det i yttersta hand kommunen
som får svara för det, men jag tror man
klarar denna sak bäst om man håller
på att företaget skall vara räntabelt och
skötas affärsmässigt. Jag vågar hävda,
att man i det omtalade fallet icke har
brustit i detta avseende. Jag finner således,
att herr Wedéns angrepp var fullkomligt
omotiverat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag har givetvis aldrig gjort
mig till tolk för den principen, att konkurrensen
inom byggnadsbranschen bör
vara inskränkt till företagare verksamma
inom samma ort. Beträffande skövdefallet
har jag emellertid tillåtit mig
påpeka, att man på grund av att det
kommunala företaget var upplagt i så
stora dimensioner fick en entreprenör
från annan ort, vilket givetvis hade
konsekvenser för Skövdes egna byggmästare.
Jag framställde detta just som
ett exempel på den överdimensionering
av kommunala företag, som den nuvarande
ordningen driver fram. Jag är
inte alls övertygad om att det skulle ha
blivit sämre resultat för Skövde stad
eller för dem som söka bostad där, om
detta projekt hade givits en rimligare
omfattning, så att även mindre företagare
kunnat vara med och räkna. Jag
är inte alls säker på att ett sådant tillvägagångssätt
leder till sämre resultat
än stordriften. Man skall inte låta leda
sig av den där stordriftsromantiken,
herr Sundström.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! .lag vil! bara fråga herr

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Wedén hur han kan bedöma, att detta
projekt var så stort, att det gick över
byggmästarnas möjligheter. Vet herr
Wedén om byggmästarna i Skövde hade
kunnat ta entreprenaden om den varit
hälften eller tredjedelen så stor? De
begärde att den skulle bli en femtedel
så stor. Det är väl ändå en storleksordning,
som inte inbjuder till en så rationell
uppläggning, att stordriftens fördelar
kunna vinnas.

Herr STÅHL: Herr talman! Som vanligt
lyssnade andra kammaren med
stort intresse till herr Olsson i Gävle.
Jag kom att tänka på vad herr Dickson
en gång sade, att det nästan är med
en känsla av vällust man lyssnar till
herr Olsson i Gävle. Jag skulle kunna
instämma i det i dag med hänsyn till
de stora och beaktansvärda modifikationer
han ensam bland talarna från
den socialdemokratiska sidan gjorde
beträffande den nuvarande bostadspolitiken,
säkerligen beroende på att
herr Olsson i Gävle är den mest sakkunnige
på den socialdemokratiska
sidan.

Emellertid var det en passus i herr
Olssons anförande, som i högsta grad
måste förvåna. Han kom in på orsakerna
till den kris på bostadsmarknaden,
som vi alltsedan andra världskrigets
utbrott lida under, och han sade,
att de enskilda bostadsproducenterna
då hade haft sitt tillfälle att visa vad
de duga till. Hade ingenting annat
gjorts än vad de då åstadkommo, sade
han, skulle sannolikt en stor del av
svenska folket nu ha fått bo i tält.

Ja, detta, herr talman, är en gammal
förkunnelse. Det är så gamla och slitna
byxor, att det förvånar mig att herr
Olsson i Gävle med de pretentioner
han har på klädsel, andligt talat, vill
uppträda i dem här. Det är bara några
år sedan det här fördes en stor diskussion
kring detta ämne — statsrådet
Möller var dess bättre inte sjuk den
gången utan deltog i debatten. Det på -

visades, att det var en serie olika omständigheter
som bidrogo till stoppet.
Det var naturligtvis framför allt att alla
ansträngningar måste inriktas på byggnationer
för militärt ändamål, men,
herr Olsson i Gävle, vi få icke glömma
bort vad som skedde vid krigsutbrottet
på hösten 1939. Då medgav den socialdemokratiska
regeringen — vi hade
ännu inte fått någon samlingsregering
— och riksbanken, att räntorna på bostadsmarknaden
höjdes med två procent
från 3 till 5 och — som jag fått
förklarat under middagsrasten — i
många fall upp till 5,u procent.

Först när man håller detta historiska
faktum i minnet — och det tycker jag
man måste göra i en så här viktig fråga
— får man den riktiga bakgrunden
till den kris vi alltjämt äro inne i. Det
är ju nämligen så, att bostadsproduktionen
i stort sett har fyllt det behov,
som uppstått genom folkökningen, medan
det är det vacuum, som därutöver
uppstod i början av kriget, som vi icke
ha kunnat fylla igen. Men då komma
vi också dithän, herr Olsson i Gävle,
att ansvaret för den nuvarande situationen
icke ligger på herrarnas älskade
strykpojke, den s. k. enskilda företagsamheten
på detta område, utan det
ligger på de valutapolitiskt avgörande
instanserna, nämligen regeringen och
riksbanken. Det är där vi främst ha
att söka roten och upphovet till det
onda.

Skola vi fortsätta historieskrivningen,
herr Olsson i Gävle, förhöll det sig
så, att det var oppositionen som månad
efter månad tjatade på denna punkt,
till dess man gav efter i början av
1942 och vi fingo den räntesänkning,
som var nödvändig. Det är nödvändigt
att påminna om detta, och jag vill slå
fast, att vem som helst kan gå till protokollet
för den diskussion, som fördes
med statsrådet Möller, och konstatera
vad som förekom.

Om jag sedan får gå över till frågan
om monopolställningen, som här dis -

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

kuteras, vill jag medge — jag skall
försöka vara lika resonlig som herr
Olsson i Gävle — att det ännu är för
tidigt att tala om någon monopolställning.
Vi veta ju, att enskilda företag
kunna konkurrera med både kommunala
och kooperativa. Däremot måste
jag bestämt protestera när herrarna
från bostadsstyrelsen, herr Olsson i
Gävle och herr Persson i Växjö, så
energiskt framhålla just siffran för
första kvartalet 1944. Herr Wedén har
redan replikerat på denna punkt, att
siffran kan bero på en godtycklig anhopning
just dessa månader av ansökningar
om byggnadstillstånd från de
enskilda företagarna. Allting tyder på
att så är förhållandet, herr Olsson i
Gävle, ty går man till statistiken för de
två senaste åren, budgetåren 1946/47
och 1947/48, skall man finna en annan
lyft. Siffran för de enskilda byggnadsföretagen
var uppe i hela 44,o procent
under budgetåret 1946/47, men den har
sedan herrarna genomförde den här
nya bostadspolitiken, som man talat
om flera gånger, på ett enda år sjunkit
ända ned till 32 procent. Under det
gångna budgetåret var den enskilda andelen
sålunda 32 procent, medan däremot
den kommunala byggnadsandelen
stigit från 1,9 till 8,s procent, de allmännyttiga
företagens andel från 14,1
till 27,2 procent och de kooperativa
företagens andel sjunkit från 39 till 32
procent.

Det är alldeles uppenbart, att mellan
de kommunala företagen och de
allmännyttiga företagen i praktiken
finnes endast en hårfin gräns, ty nybyggnaderna
ske i ena fallet direkt i
kommunal regi och i det andra fallet
i regel av stiftelser, för vilka kommunen
svarar. Det är just den omständigheten
att de fått taga för sig dessa
byggnadsföretag på de andras bekostnad
som oroar, men jag är tacksam,
om herrarna i bostadsstyrelsen vilja
sätta stopp för denna utveckling och
se till att de här refererade siffrorna

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

för första kvartalet i år bli bestående.
Men fortsätter denna utveckling — och
det är det som är det allvarliga — såsom
de av mig angivna siffrorna visa,
löpa vi risk att komma in i en situation,
där kommunerna och de allmännyttiga
företagen skaffa sig monopol
på byggnadsföretag. Den risken är ej
utesluten, eftersom de som sitta i byggnadsföretagen
ofta ha en nyckelposition.
Dels tillhöra de styrelserna för
dessa företag och dels sitta de i förmedlingsorganen,
där de ha stort inflytande.
Därigenom är det möjligt för
dem att göra sig hörda på ett sätt som
icke de enskilda företagarna kunna,
vilka senare därför ha större svårigheter
att göra sig gällande.

Nu säger herr Persson i Växjö — jag
hoppar upp och ned i graderna i bostadsstyrelsen,
men det kan inte hjälpas
— att det kan ej bli tal om monopol,
så länge byggmästarna få uppträda
såsom entreprenörer åt kommunala,
allmännyttiga och kooperativa företag.
Ja, men här rör man sig med två
olika saker. Den ena är att bygga en
fastighet och sköta den på eget ansvar,
den andra är att bygga en fastighet åt
en kommun eller annan byggherre och
sedan lämna ifrån sig ansvaret och
förvaltningen för det hela. Det är fråga
om att få fram en konkurrens både
i produktion och förvaltning, ty det är
först då som hyresgästernas intressen
kunna främjas.

I anslutning till det korta anförande,
som hölls av herr Birke, vill jag framhålla,
att det är mycket väsentligt att
vi tillvarataga rättssynpunkterna i detta
fall. Jag ger honom fullkomligt rätt
däri, att detta är en mycket väsentlig
synpunkt, och det är icke någon tvekan
om att icke hans farhågor äro berättigade,
att man genom de kommunala
och s. k. allmännyttiga företagen
formellt gör konkurrensen från de enskilda
rättvisa, men reellt tränger ut
den. Därigenom trädas rättssynpunkterna
för nära.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Men det finns även en annan synpunkt.
Här är ju fråga om att åstadkomma
den billigaste och bästa möjliga
byggnadsproduktion för hyresgästerna.
Gör man ett monopol, löper man
risk att det målet förfelas.

Jag skall icke nämna några namn,
men det finns i riksdagen en ledamot
som också är ledamot — det är ej jag
själv — i en hyresnämnd. Denne har
berättat för mig, icke bara i dag utan
även tidigare, att det slagit honom
många gånger, när han gått att i sin
stad avsyna fastigheter — uppförda i
olika regi — för att bestämma hyrorna
på de olika lägenheterna, vilken skillnad
som förefinnes på standarden i de
olika fastigheterna. De som uppförts i
enskild regi äro ofta påfallande bättre.
Jag vill ej gå i god för den utredning
som gjorts i Stockholm eller ta upp
den till diskussion. Men man ansåg sig
ju där kunna fastslå, att de byggnader
som uppförts i enskild regi hade kortare
tillverkningstid — vilket är en
viktig synpunkt — lägre anskaffningspris
och högre kvalitet. Nu bestrida
herrarna detta, och jag kan ej motbevisa
er. Men jag kan ställa frågan:
Varför har ej genom de statliga myndigheternas
försorg något som helst
försök gjorts att genom en utredning
vederlägga det resultat som den utredningen
kom till? Man får förlåta om vi
tycka, att underlåtenheten på den
punkten synes tyda på, att den utredning,
som gjorts genom fastighetsägareföreningens
försorg i Stockholm,
hade mera rätt än man från socialdemokratiskt
håll ville erkänna. De närliggande
praktiska erfarenheterna från
olika håll i landet bära också vittne
härom.

Jag skall be att få ta upp en annan
sak, som har diskuterats i detta sammanhang
både i utskottet och här,
dock utan att avslöja vad som hänt i
utskottet. När herr Wedén var inne på
frågan om socialismen i den här bostadspolitiken
— att socialism skulle

förekomma i det sammanhanget bestred
dock herr Adolv Olsson — vill
jag för min del omtala, att jag fäste
mig vid att man på socialdemokratiskt
håll i utskottet hade två olika sätt att
argumentera: på ena sidan bordet argumenterade
man så, att det var bäst
och billigast och det enda möjliga att
följa Kungl. Maj:ts förslag; på andra
sidan bordet sade man, att förslaget
innebar tillämpningen av en princip
som man gått in för inom det ledande
partiet. Det var den bostadspolitiken
som nu skulle fullföljas. När man från
oppositionens sida påpekade denna
olika argumentering, sade de som i det
längsta sökt hålla skenet uppe att vi
gå med på att det är den politik som
vi bestämt gått in för. Detta är, det vill
jag säga, en politik som ligger i linje
med 27-punktsprogrammet och dess
bättre det enda som är kvar därav, i
varje fall för närvarande. Men en sådan
politik kostar hyresgästerna ganska
stora pengar, och i valet mellan å
ena sidan att förverkliga ett dyrt partiprogram
och å den andra vad som i
praktiken är bäst för konsumenterna
finnes ur mina synpunkter inte den
ringaste tvekan.

När det sedan gäller lånegränsen,
frågade herr Persson i Växjö — han
läste ur folkpartimotionen och invecklade
sig i en utförlig polemik mot
den —: Är det orimligt att begära att
en enskild fastighetsägare skall satsa
15 procent i sitt byggnadsföretag? Jag
ber honom liksom kammarens övriga
ledamöter observera, att från vårt håll
ha vi i våra motioner — jag har varit
med om dessa motioner under rätt
många år och känner väl till dem —
aldrig sagt, att det icke är skäligt och
rimligt att den som skall bygga en fastighet
också skall satsa ett kapital; hur
stort detta skall vara, kan man alltid
diskutera. Vad vi ha sagt är: Är det
icke skäligt och rimligt att även kooperativa
företag och kommuner satsa ungefär
lika mycket? Tro ni inte, mina

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

damer och herrar, att vi skulle ha haft
en sundare och riktigare bostadsmarknad,
om man slagit in på folkpartivägen,
nämligen att kommunerna också
skola ta någon liten risk? Till en början
hade vi den i form av kommunandelen
i tilläggslånen. Jag vill vädja till
herr Olssons i Gävle sunda förnuft och
rättskänsla, om ej mycket talar för att
vi i så fall sluppit sådana historier,
som han berörde från en värmländsk
kommun. Kommunerna hade då inte
byggt så lättsinnigt som det enligt honom
har skett. För den händelse en
kommunal insats i toppen hade behållits
— om alla hade fått stå en viss risk
-— skulle inte kommunerna då ha uppträtt
på ett försiktigare sätt? Det är en
sund och riktig princip, herr Persson
i Växjö. Vår linje har ingalunda varit
att de enskilda producenterna skulle
slippa undan.

Jag kommer sedan in på frågan om
hyresbidragen, där vi oreserverat äro
på regeringens linje. När vi därtill föreslagit
en utvidgning av trekronorsbidraget,
kände vi icke till de speciella
bekymmer som herr Olsson i Gävle här
avslöjat, nämligen att kommunerna
vårdslösa — det är väl det herr Olsson
tydligen menar —- trekronorsbidragen
därigenom, att de delas ut även till sådana
familjer som ej böra ha dem. Vi
ha haft den grunduppfattningen i fråga
om dessa bidrag, att eftersom de
efter kommunernas prövning skola gå
till familjer, vilka icke ha möjlighet att
flytta in i människovärdiga bostäder
utan dessa trekronorsbidrag, äro dessa
de mest ömmande och — jag tvekar
inför ordet — de mest sociala, trots all
socialitet i detta fall, av bidrag som
staten lämnar.

Jag har själv, herr talman, varit med
att tillstyrka trekronorsbidrag för stora
familjer som bott i en brygghuskammare
i smällkalla vintern utan tillgång
till förstuga, där vinden och snön blåst
in i det bostadskök de disponerat över.
De hade ej haft möjlighet att komma in

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i en bekvämare och modernare lägenhet,
om ej dessa bidrag hade funnits.
Den sociala syftningen av dessa bidrag
har varit så värdefull, att den ej borde
ha begränsats till dem, som råkat få
lägenhet i kommunala hus, färdigställda
inom viss dag, såsom bestämmelserna
nu ange. Vi ha sagt, att varför skulle
icke de som kunna få lägenhet i privata
hus eller i kooperativa hus också
få denna hjälp, trots att huset har annan
ägare än en kommun?

Det finnes —- jag vågar säga det, herr
Olsson i Gävle — inga rättsgrunder för
den distinktionen. Det finns en social,
human grund, och då skall man också
dra konsekvenserna därav och ge bidrag
därefter. Jag vill speciellt understryka
landsbygdens behov, ty landsbygden
är i många stycken sämre ställd
än städerna, därför att landsbygden är
utestängd från trekronorsbidraget.

Nu säger herr Olsson i Gävle, att vi
måste ompröva och eventuellt ta bort
dessa bidrag. Det är möjligt, men då
måste det bli fattigvårdsbidrag eller bidrag
i annan form i stället. Jag vet ej
hur man tänker sig detta, men det måste
lämnas ett extra bidrag med hänsyn till
den höjd på hyrorna som vi nu ha.
Herrarna få ordna detaljerna hur ni vill
och kalla bidraget vad ni vill, men det
måste bli större rättvisa och rimligare
grund för tilldelningen än som för närvarande
gäller för trekronorsbidraget.
På den punkten borde man ej behöva
vädja förgäves.

Mera som ett kuriosum vill jag peka
på en detalj i utskottets utlåtande på
sidan 22. Det gäller vår motion om att
bygga ut vindar. Det är så, att i många
fastigheter finnas ganska stora vindsutrymmen,
där det bevisligen är möjligt
att inreda bra bostäder till billigare pris
än om man bygger nytt. Hittills har det
varit svårt att få dispens härför. Nu är
utskottet välvilligt inställt till detta förslag.
Kammarens ledamöter kunna
exempelvis läsa det stycket mitt på
sidan 22, som börjar med »Utskottet».

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 4949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

— Jag skall icke besvära protokollet
med det. — Jag vill fråga: Skall man,
herr Mårtensson, i utskottsavdelningen
vara så över sig konungslig, att man,
när man faktiskt har samma åsikt som
motionärerna, icke kan säga något annat
än att eftersom vi ha en kung som
ordnar allt, som besitter alla fullkomligheter,
bör man ej taga hänsyn till en
motion från folkpartiet, hur riktig den
än är. Vi överlämna den till Konungen,
och så avslå vi motionen. Detta är en
konungslighet, som så stiger över alla
rimliga bräddar, att den ej längre gör
något intryck, icke är riksdagen värdig.

När herr Persson i Växjö granskade
folkpartimotionen, hittade han en passus,
som han kunde ha läst, men som
jag vill läsa. Vi ha på sidan 3 på tal om
en utredning om krånglet och omöjligheten
för vanligt folk att komma underfund
med bostadspolitikens labyrinter
skrivit följande: »En sådan utredning
borde lämpligen även företaga en översyn
av låneverksamhetens och rabattgivningens
organisation för att utröna,
om icke förenklingar kunna uppnås beträffande
ansökningsförfaranden och
ärendenas handläggning inom de olika
bostadspolitiska organen. Trots redan
gjorda ansträngningar i denna riktning
är detta område fortfarande utomordentligt
svåröverskådligt för det stora antalet
medborgare, som i sina bemödanden
att lösa sin bostadsfråga måste
komma i kontakt därmed.» Detta ha vi
skrivit, men om detta säger herr Persson
i Växjö, som ändå är hel- eller halvtidsanställd
i bostadsstyrelsen och bör
ha detta till specialitet, att det behövs
en utredning för att komma underfund
med vad motionärerna mena. Jag hoppas,
att det icke är flera i styrelsen som
behöva utredning för att fatta så enkla
sammanhang. Förstår man inte det, kan
man inte komma till tals i denna för
folket och landet så viktiga fråga.

Herr Persson i Växjö borde för resten
ha hört på herr Olsson i Gävle,
eftersom denne började sitt anförande

med att vända sig till statsministern
och säga, att nästa år behöva vi en
översyn av hela denna labyrint, vilket
han har fullkomligt rätt i. Den som är
med i kommunernas angelägenheter
träffar hundratals människor som fråga,
hur de skola bete sig för att leta sig
fram i författningarna. Då kommer man
sannerligen underfund med att herr
Olsson i Gävle har rätt och att herr
Persson i Växjö kan författningarna
tydligen alltför bra för att veta hur
svårt det är att hitta dem man behöver.

Innan jag sätter mig ned, vill jag
poängtera, att vi här tvingas besluta
om en femte subventionsgrupp. Den
saken blir väl så småningom berörd i
debatten, och den förtjänar verkligen,
att man lägger märke till den. Vad innebär
detta, att vi nästan varje år nödgas
ta ett nytt kliv upp på hyresstegringens
trappa? Detta är vad som har inträffat.
Förlåt, herr Olsson i Gävle, men sedan
staten tog hand om bostadsproduktionen
— detta är kanske mer elakt sagt
än riktigt — ha vi i varje fall kommit
i ett läge, där ingen makt i världen,
inte ens bostadsstyrelsen, har kunnat få
stopp på prisstegringen. Det är en utveckling,
som icke kan fylla oss med
någon glädje, men som ej heller bör
kännas särskilt smickrande för dem
som ha ansvaret för bostadspolitiken.

Jag vill sluta med att säga, att de
grupper i riksdagen, som år efter år
motionerat om andra bostadspolitiska
utvägar än dem socialdemokraterna genomfört
och som konsekvent ha röstat
mot deras produktionspolitik, kunna ej
ha ansvar för denna politik och dess
konsekvenser. Det är viktigt att detta
slås fast. Jag vill för egen del ha sagt
ifrån att vi nu behöva en utredning för
att möjligen kunna klarlägga, huruvida
vi inte, innan det är för sent kunna slå
in på en ny politik, som leder till bättre
förhållanden, framför allt till billigare
hyror och drägligare villkor för allmänheten.
Ty det är väl den som ändå ska
tillfredsställas, även om vissa doktriner

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

och teorier och gamla och förlegade
program skulle få sitta emellan.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 1 a.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Om herr Ståhl avsåg att
vara vänlig mot mig måste jag tyvärr
säga, att det är mig omöjligt att vara det
tillbaka.

Herr Ståhl har tagit till på ett sätt
som enligt min mening är fullkomligt
orimligt när det gäller att skildra de
nuvarande förhållandena. Jag erinrar
mig väl den debatt som förekom mellan
herr Ohlin och herr Möller om räntan,
men det var ej det som jag syftade på,
ty räntan höjdes på hösten 1939, och
det var då man planlade 1940 års produktion.
Jag syftade på alla de hus som
siodo utan en och två våningar vid
krigsutbrottet 1939. Det var då staten
måste träda till, liksom staten måste
träda till 1933 vid Kreugerkraschen, och
det var då hela denna organisation
skapades som så småningom vuxit ut.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga att det är mycket lätt att anklaga:
Är det på detta sätt, utifrån rent ekonomiska
synpunkter, som bostadsstvrelsen
behandlar alla dessa ärenden? Ja, det
är föreskrivet i direktiven för de beslut
som riksdagen fattade härom, att
så skall ske. Man tar vid varje ärende
hänsyn till den standard som man avser
att bygga efter. Om den ledamot av
kammaren, som varit så vänlig att viska
till herr Ståhl om hur det står till, kan
visa att så inte sker, då synes det mig
vara hans skyldighet att bringa detta
till bostadsstyrelsens kännedom, så att
man får vidta undersökningar.

Jag skulle också vilja säga till herrar
Ståhl och Wedén att ifrågavarande
värmlandskommun — jag skall inte
nämna några namn, och jag vet inte om
herr Ståhl riktigt känner till hur det
förhåller sig på den punkten — hade
satt i gång bygget utan att över huvud

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

taget få vare sig ritningar eller något
annat prövade. Resultatet blev att denna
kommun fick bära 10 procent av de
överst liggande byggnadskostnaderna
plus sin andel av tilläggslånet. Vi skola
komma ihåg att bostadsstyrelsen i detta
fall utgick ifrån att ett företag, som åtnjöt
förmånen att få låna till 100 procent,
också skulle vara så organiserat
och så planlagt, att det var ett föredöme
i ekonomiskt avseende.

När herr Wedén understryker att
kommunerna inte ha någon känning av
detta, vill jag framhålla, att de ju alltid
känna utav fjärdedelen av tilläggslånet;
hur de än bära sig åt kunna de inte
komma ifrån detta. Jag tror att det inte
är mer än en eller två kommuner med
25 procents uttaxering, som befriats
från att erlägga denna andel. Alla andra
kommuner i landet få bära den andel,
som är föreskriven i författningarna,
så att nog få kommunerna i detta avseende
göra sin insats. Och vi skola komma
ihåg att riksdagen har antagit en
lag, i vilken kommunerna göras ansvariga
för bostadspolitiken. Så länge den
lagen existerar är det på det sättet, att
kommunerna tiro ansvariga för bostadspolitiken.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
När herr Olsson i Gävle tycker att
jag tagit till i överkant, ber jag få påminna
honom om vad jag sade, nämligen
att när det gäller subventionspolitiken,
så ha ju vi genom alla år understött
denna. Vad vi tagit avstånd ifrån
och där vi haft andra alternativ gäller
fördelningen av fördelarna till olika
kategorier av bostadsproducenter. Det
är på den punkten vi anse att den förda
politiken varit olycklig, och jag tror att
det är den som är orsaken till att läget
blivit så svårt som det faktiskt blivit.
Räntan som en orsak till krisen kom ju
inte heller herr Olsson ifrån i sitt anförande.
Jag bara konstaterar detta. Det
är ett sådant faktum som man inte ens

4 — Andra kammarens protokoll 19/i9. Nr ‘20.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m

med den största vältalighet kan trolla
sig ifrån.

Vad värmlandskommunen beträffar
är det riktigt, att den efteråt drabbades,
inte bara av »bannstrålen» utan även av
konsekvenserna av sitt handlingssätt.
Det är ju inte att begära att herr Olsson
i Gävle skall erkänna det, men nog kan
han väl förstå om vi andra tycka, att
det varit riktigare, om kommunen i förväg
vetat, att den skulle få bära vissa
procent av risken, och att den finge
bandia därefter. Att man under sådana
förhållanden handlar försiktigare och
klokare, det tror jag mycket talar för.

Vad slutligen beträffar den olika standarden
på de kommunala busen och de
enskilda skall jag icke på den punkten
fördjupa debatten, men jag tror jag kan
säga till herr Olsson, som sitter i det
centrala verket här i Stockholm, att det
händer mycket ute i landet som herrarna
där uppe inte ha en aning om.
Just detta är en av de stora svagheterna
i det centralistiska system, som ni med
sådan energi genomfört.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Sedan i fjol råder inte
längre något centralistiskt system. Då
flyttades ju större delen av den bostadsproduktion
som förekommer i detta
land ut till de olika länen med klar anknytning
till befolkningen. Jag tror, och
jag har erfarit detta från många av kamrarnas
ledamöter i år, att man börjat
på att undra om man inte gick litet för
långt därvidlag, därför att den reform
man genomförde i fjol blir så dyr.

Men, herr Ståhl, vare sig det tidigare
stått i författningarna vad herr Ståhl
nu syftade på angående denna värmlandskommun
eller man håller sig till
vad som nu står skrivet så hade förhållandet
icke blivit annorlunda, därför att
denna kommun satte sig själv i efterhand
i stället för att gå till bostadsstyrelsen
eller länsbostadsnämnden med
sina ritningar och förslag för att få

dem prövade — och få dem underkända!
Ty det hade de blivit av ekonomiska
skäl. Nu gjorde man ingenting
av det som författningen stadgar, innan
man satte i gång. Med det glada humör
som tydligen råder i Värmland, satte
man i gång att bygga och vände sig inte
till bostadsstyrelsen förrän man var
uppe vid skorstenarna. Naturligtvis
kunde man inte få någon hjälp i berörda
avseende, när man handlat efter
sådana normer.

Herr STÅHL (kort genmäle): Jag ber
om ursäkt, herr talman, att jag kommer
tillbaka, men det var det där
»glada humöret» som gjorde att jag
måste säga ett par ord.

Det är riktigt att man genomförde en
omorganisation i fjol av bostadsstyrelsen,
men den var ändå relativt begränsad.
Den avsåg inte hela vårt bostadsbyggande
och kanske inte ens de väsentligaste
delarna, som vi här tala om.
Men i princip ha vi hävdat, herr talman,
olika system, det kunna vi väl
ändå vara överens om. Det är just det
centralistiska systemet som kommit på
skam.

Beträffande det friska humöret i
Värmland är det väl ändå en sak för
sig. Här är det ju inte fråga om någon
detalj, utan det rör själva hjärtpunkten
i vad man talar om, nämligen att
vare sig det är en privat person eller
en kommun som är pigg på att bygga,
skola de veta att de verkligen måste ta
ekonomiska risker. Det är så jag vill
ha det. Herr Olsson i Gävle säger att
man får vara så god och läsa författningarna
i förväg. Det är herr Olssons
system, som allt mer och mer blir underkänt
av verkligheten. Tv vi få icke
en fullgod ordning förrän kommuner
och kooperativa och privata och alla
företag, som skola producera, få ta sin
risk och därmed också sin chans.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Som
jag vid denna första punkt av utskot -

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

tets utlåtande har avgivit en blank reservation,
skall jag säga några ord;
med hänsyn till den långa föredragningslistan
skall jag fatta mig mycket
kort.

Jag vill deklarera att i princip ansluter
jag mig till den reservation, som
vid denna punkt är avgiven av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. Jag
anser nämligen inte att det varit lyckligt
med den nuvarande bostadspolitiken
utan att det är nödvändigt med en
översyn av densamma. Vi ha sett år
från år, medan man fört denna bostadspolitik,
hur svårigheterna undan
för undan hopat sig. För varje år har
man haft att taga ställning till nya problem.
I det förslag som nu föreligger
rekommenderas åtgärder för att införa
en ny subventionsgrupp.

Det har visat sig bli svårare och svårare
ute i bygderna beträffande bostadsförsörjningen,
och det man syftar
till, nämligen att få billiga hyror, har
uteblivit. I stället visar det sig att hyrorna
i de nya kommunala husen
t. o. in. bli dyrare än i de av privata
byggmästare uppförda husen. Jag anser
därför att det är oriktigt att som
utskottet här gjort gå in för att tilllämpa
olika förmånsställning vid uppförandet
av enskilda och kommunala
byggnader. Enligt min mening skall
det vara på jämbördigt plan som de
kommunala och de av de privata byggmästarna
uppförda byggnaderna skola
konkurrera, detta anser jag vara det
väsentligaste. Enligt utskottets förslag
sättas de kommunala husen i förhandsställning,
särskilt blir detta fallet när
man vet att det är kommunala myndigheter
som förorda tillståndsgivningen
för de olika byggnaderna. Vet man att
det gäller kommunala byggnader komma
dessa i förband. Detta gör att de
enskilda även av den anledningen bli
sämre ställda än de kommunala företagen.

Jag tror det skulle vara värdefullt att
låta den privata företagsamheten i det -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ta hänseende konkurrera på jämbördig
grund med de kooperativa och kommunala
byggnadsföretagen. Då behöver
man inte riskera att statliga och
kommunala byggen bli monopolföretag,
utan det hela försiggår på ett mer
jämbördigt plan.

Jag vill dessutom säga att vi behöva
komma ifrån det regleringssystem, som
nu tillämpas genom bostadsstyrelsen
av de lokala byggnadsorganen ute i länen.
Det är speciellt på landsbygden
detta gör sig gällande. Jag har träffat
många ägare av gamla bostäder ute på
landsbygden, som funderat på att ta sig
ett bostadslån för att reparera sina bostäder.
Men då de fått ta ställning till
de krav, som framställts från dessa bostadsorgan
beträffande kvalifikationerna
och kostnaderna för omändringsarbetena
ha de funnit med sin fördel förenligt
att i stället reparera efter de linjer,
som de själva anse lämpligast. Detta
har för dem blivit billigare utan statsbidrag
till följd av att de kunnat iordningställa
bostäderna fullt efter sitt
eget tycke än om de erhållit statligt bidrag.

Jag tror därför det skulle vara värdefullt
med en omprövning av hela bostadspolitiken,
inte minst med hänsyn
till de bestämmelser som äro förenade
med bostadsregleringen, särskilt det
s. k. trekronorsbidraget. Herr Ståhl var
inne på detta, men jag vill säga att i
den punkten gillar jag inte herr Ståhls
synpunkt, att det är nödvändigt med
dessa trekronorsbidrag. I det fallet ansluter
jag mig i stället till herr Olsson
i Gävle, som ansåg att det i år bör vara
sista gången trekronorsbidragen utgå.
Från det parti, som jag representerar,
har man hela tiden reagerat emot dem.

Allt detta gör att jag anser det nödvändigt
med en översyn av hela detta
problem. Och därför, herr talman, yrkar
jag bifall till den reservation, som
på denna punkt iir avgiven av herr Johan
Bernhard Johansson in. fl.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr PERSSON i Växjö: Herr talman!
Jag skall först ta upp något av vad
herr Ståhl yttrade och sedan övergå
till att också bemöta de talare, som bemödat
sig om att tala i sak.

Jag har förut i mitt anförande refererat
något av folkpartimotionen för
att jag skulle få utgångspunkt för min
kritik av densamma. Nu gör herr Ståhl
på det sättet, att han inte bryr sig om
vad folkpartiet skrivit i sin motion i
år, utan han säger att folkpartiet år
efter år i motioner krävt, att de enskilda
företagarna skola ta risker och göra
insatser. Ja, man får underkasta sig
en hel del som riksdagsman, men att
man varje år skulle behöva gå igenom
alla motioner som folkpartiet väckt i
denna fråga, det kan väl ändå inte begäras.
Vad jag har kritiserat är den
motion som folkpartiet väckt i år.

När jag sade, att det väl är rimligt
att en ensam bostadsbyggnadsföretagare,
som bygger ett stort flerfamiljshus,
skall göra en ekonomisk insats på 15
procent för att han skall bli knuten till
företaget, få ansvar för det och utföra
ett så gott arbete som möjligt, tilläde
jag också, att på dessa 15 procents insats
får han ju 3 procents ränta, om
han bygger på samma sätt och lika billigt
som en kommun, som får låna upp
till 100 procent och betala ränta på
dessa pengar. Då genmäler herr Ståhl,
att år efter år ha vi ifrån folkpartihåll
krävt, att de enskilda företagarna skola
göra insatser; på den punkten kan inte
herr Persson i Växjö anklaga oss. Jag
har bara läst folkpartiets motion av i
år, och där står det att »vad det enskilda
bostadsbyggandet angår, anse vi
principiellt, att lånegränserna böra något
höjas för åstadkommande av mera
likformiga konkurrensvillkor». Om man
nu på enskilt håll får låna upp till
85 procent och sedan går in för att
höja procentsatsen — man måste då
höja till 90 procent för alla enskilda
bvggnadsföretagare, förmodar jag — så

blir inte längre denna insats för enskilda
företagare 15 procent.

För övrigt gjorde sig herr Ståhl skyldig
till många felcitat och feltolkningar.
Hade han inte gjort det, hade han
inte haft något att säga i denna fråga.
Han sade bland annat att jag hänvisat
till att de enskilda byggnadsföretagarna
här i landet bygga ändå inte bara
enskilda bostadshus utan också så gott
som alla de allmännyttiga och kooperativa.
Därefter påstår han att jag dragit
den slutsatsen, att därför är det
alls ingen fara här, därför kan man
vara övertygad om att någon monopolställning
för kommunerna inte kan förekomma.
Det har jag aldrig sagt och
har ingen anledning stå för ett sådant
uttalande heller. Men jag har sagt att
när det gäller själva byggandet, är det
inte kommunerna som ha monopolställning.
Är det någon som har det,
är det de enskilda byggnadsföretagen.

Under första kvartalet i år ha de
enskilda byggnadsföretagen sökt lån
för lägenheter, som representera 44,3
procent av i ansökningarna till bostadsstyrelsen
förekommande lägenheter.
Det har jag sagt. Dessutom bygga
de enskilda en hel del hus som inte
belånas statligt. Det har jag också sagt.
Detta betyder att när det gäller planering,
projektering och förvaltning av
bostadshus, har det åstadkommits en
viss konkurrens genom att kommunerna
fått inflytande. Detta bär medfört,
herr talman, ett mycket välgörande inflytande
på planläggningen, projekteringen
och fastighetsförvaltningen här
i landet. Om nu herr Ståhl skulle försöka
bemöta detta hade han väl inte
haft så mycket att säga, och han föredrog
att påstå något helt annat när
han talade om denna fråga.

I folkpartiets motion — det kan jag
också säga till herr Wedén — beröras
även de kommunala och allmännyttiga
företagen. Det står »de kommunala»,
men man avser väl också de allmän -

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

nyttiga. »Vi kunna såtillvida förstå de
skäl, som talat för den övre gränsen
av 100 procent för kommunala företag,
att en något lägre gräns väl skulle föranleda
de kommuner, som önska bygga,
att i annan form täcka det återstående
lånebehovet», heter det i motionen.
Man svävar hela tiden här på målet
och fortsätter: »Vi vilja emellertid
väcka frågan, om verkligen hittills
vunna erfarenheter tala för att tertiärlån
upp till 100 procent av avkastningsvärdet
äro rekommendabla?» Sedan
säger man att när det gäller de
kooperativa företagen talar mycket för
att de skola ha en något högre belåningsgräns
än de enskilda bostadsbyggnadsföretagen.

Till slut anför man att de enskilda
bostadsbyggnadsföretagen böra kunna
få en något högre lånegräns. Men man
törs inte föreslå några lånegränser
utan rekommenderar en utredning på
detta område, en utredning som emellertid
inte skulle ägnas det som herr
Ståhl här uppger, ty härvidlag kom
han också med ett påstående som var
åtminstone delvis oriktigt. Utredningen
skulle nämligen i första hand inte avse
att komma till rätta med krångel och
annat sådant, utan undersöka, om man
kan justera långivningen så att det blir
bättre konkurrensförhållanden inom
bostadsbyggnadsverksamheten. I motionen
säges emellertid också att man
lämpligen också borde företa en utredning
om låneverksamhetens och rabattgivningens
organisation för att uppnå
förenklingar beträffande ansökningsförfarandet
o. s. v.

Det var i det sammanhanget jag tilllät
mig påpeka, att vi ännu inte hunnit
helt genomföra den nya bostadspolitiska
organisationen. När vi fått
länsbostadsnämnderna utbyggda tror
jag det hela kommer att fungera mera
friktionsfritt. Då ha de kommunala
förmedlingsorganen och låntagarna ett
sakkunnigt statligt organ på nära håll.
Niir man nu inte hunnit längre, är det

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

väl ingen anledning att göra någon utredning,
utan man får väl vänta tills
man vunnit nödig erfarenhet. Det skulle
enligt herr Ståhls påstående strida
mot vad herr Adolv Olsson yttrat i frågan,
men jag vill erinra om vad herr
Olsson i Gävle i det avseendet sagt,
nämligen att han önskade att Kungl.
Maj:t inte rör vid dessa bestämmelser,
utan låter det hela fungera lugnt och
stilla åtminstone något år framåt, tills
man fått litet mera erfarenhet. Såvitt
jag kan förstå överensstämma sålunda
dessa uttalanden med varandra. Herr
Ståhls anklagelse att det finns riksdagsmän,
som läsa författningar innan de
gå upp i en debatt, tar jag med en viss
ro. Det glada humöret bör uppskattas,
men tager det sig sådana uttryck som
i herr Ståhls anförande föredrager i
varje fall jag, att han uppträder med
sin vanliga evigt sorgmodiga uppsyn
här i kammaren.

Jag vill bara tillägga ett par saker.
Herr Ståhl erkänner nu, att det för närvarande
icke föreligger någon fara för
monopol på detta område, men av herr
Wedéns anförande här i kammaren
fingo nog både jag och andra den uppfattningen,
att faran i det avseendet
var alldeles överhängande. Jag kan
nämligen inte fatta hans första anförande
här annat än som ett nödskri
över att de kommunala företagen hålla
på att erövra monopolställning i detta
avseende överallt eller åtminstone på
många håll här i landet. I detta sammanhang
vill jag emellertid framhålla,
att till och med här i Stockholm är det
så, att enligt den nu uppgjorda turordningen
skola de kommunala företagen
ha 30 procent av kvoten. I någon
kommun är kanske fördelningen
en annan och ofördelaktigare för de
enskilda företagarna, men i de flesta
är den fördelaktigare. Herr Wedén
ansåg, att monopolfaran är överhängande,
medan herr Ståhl ansåg, alt risken
i det avseendet för närvarande
inte är någonting att tala om. I mo -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tionen kräver man vissa justeringar av
lånegränsen men icke lika lånevillkor
för olika låntagarkategorier. Herr Boman
i Kieryd, en annan folkpartirepresentant,
kräver samma villkor för olika
låntagarkategorier. Detta, herr
Ståhl, erinrar mig om herr Dicksons
yttrande här en gång för inte så länge
sedan, nämligen att tre folkpartirepresentanter,
som yttrat sig i en fråga,
hade företrätt bara två olika meningar,
vilket han fann ovanligt. I det här fallet
förhåller det sig icke så, ty här ha
tre folkpartister varit uppe, och de ha
framfört åtminstone tre olika uppfattningar
i frågan, som här behandlas. I
detta avseende ha förhållandena alltså
återigen blivit normala.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Jag skulle vilja lugna den mycket
upprörde herr Persson i Växjö med att
säga, att folkpartiet inte spricker på
om jag råkar tycka att 85 procent härvidlag
är den riktiga siffran, herr Wedén
87,5 procent och herr Boman i Kieryd
90 procent. Om herr Perssons i
Växjö parti spricker på en sådan sak,
vet jag inte, men vårt gör det inte.

Jag förstår emellertid, att orsaken
till herr Perssons i Växjö oro och indignation
är att han råkat komma på en
annan linje i en icke oväsentlig sak än
sin äldre partikamrat herr Olsson i
Gävle. Jag skulle också, herr Persson i
Växjö, känna mig djupt olycklig, om
jag vore socialdemokrat och i en bostadspolitisk
fråga komme på en annan
linje än herr Olsson i Gävle. I varje fall
skulle jag göra det, om jag hette herr
Persson i Växjö.

Herr PERSSON i Växjö (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill i anledning
av herr Stålils replik konstatera,
att han icke hade ett ord att säga i
själva sakfrågan. Vidare vill jag slå fast,
att det inte råder något motsatsförhållande
mellan mig och herr Olsson i
Gävle. Jag vill tillägga att jag icke frå -

gar någon om vilken uppfattning jag
skall ha i en bostadspolitisk eller annan
fråga, utan jag förbehåller mig rätten
att själv ta ställning till den. Jag förutsätter,
att så gör varje riksdagsman,
öven de som tillhöra folkpartiet.

Herr WEDÉN: Herr talman! Jag har
begärt ordet med anledning av några
uttalanden, som herr Olsson i Gävle
gjorde strax före middagspausen.

Herr Olsson i Gävle var bekymrad
över att man en lång tid ryckt och slitit
i dessa bostadspolitiska frågor, och han
sade, att det därför behövdes litet lugn,
ty förhållandena hade blivit sådana, att
knappast ens den, som verkligen borde
vara initierad i dessa frågor, behärskade
alla detaljer. Jag kan knappast tänka
mig något argument, som starkare
än detta kan motivera den översyn, som
vi vilja ha och som syftar till enklare
och mera rättvisa förhållanden på detta
område. Herr Olsson i Gävle ville ha
lugn kring bostadspolitiken. Jag tror,
att en mycket väsentlig åtgärd för att
verkligen uppnå detta syfte, vore att
tillmötesgå motionärerna och reservanterna
åtminstone såtillvida, att man förklarade
sig villig anhålla om direktiv
av den arten, att rättvisa skipades vid
fördelningen av nya byggnadstillstånd
för olika företag.

Jag finner det anmärkningsvärt, att
herr Olsson i Gävle, när han berörde
trekronorsbidraget, framhöll som en
betänklig sak, att kommunerna i fråga
om dessa bidrag själva ha bestämmanderätten
och att detta kunde leda till
en del i och för sig inte önskvärda förhållanden.
Men trekronorsbidraget är
en relativt liten sak, och de kommunala
turordningsförslagen för beviljande av
bostadstillstånd en mycket stor sak. Men
därom hade herr Olsson i Gävle ingenting
att säga. Det mycket stora inflytande,
som kommunerna genom turordningsförslagen
utöva beträffande fördelningen
av byggnadstillstånd, är dub -

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

belt betänkligt, om man tar hänsyn till
det faktum, som jag påpekade i mitt
första anförande och som innebär, att
i de kommunala förmedlingsorganen
sitta ibland företrädare för just de kommunala
bostadsbyggnadsföretag, vilkas
ansökningar om byggnadstillstånd skola
behandlas inom dessa organ. Jag har
lyssnat efter några kommentarer till
mitt påpekande, men jag har inte hört
någon sådan, och jag kan inte fatta
detta annat än som ett tyst medgivande
från majoritetens sida, att man vill ha
detta ur rent objektiva synpunkter uppenbart
oriktiga förhållande kvar.

Dessa förhållanden bland andra ha
bidragit till att politisera debatten.
Herr Olsson i Gävle beklagade, att det
kommit in så mycket av politiska synpunkter
på bostadsfrågan, och han hänvisade
till att bostadsstyrelsens ledamöter
från oppositionssidan säkerligen
icke kände sig deltaga i någon socialiseringspolitik.
Jag tror inte heller att
bostadsstyrelsen bedriver någon sådan,
men däremot tror jag, att herr Olssons i
Gävle partivänner i många kommuner
ha en mycket bestämd önskan att verkligen
fullfölja den linje, som hans partis
efterkrigsprogram dragit upp för bostadsfrågan,
och alt detta kan komma
att leda till för de bostadssökande icke
önskvärda förhållanden.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Ju längre denna debatt
fortgår desto mer börjar jag fundera
över, om man inte i folkpartiet anordnat
någon särskild skolning för missförstående
av vad som sägs från motståndarhåll.
Gång på gång försöker man
nämligen där tolka in meningar, som
<>ver huvud laget inte ha något underlag
i verkligheten, åtminstone har det
varit så för mitt vidkommande.

Vidare skulle jag vilja säga herr Wedén,
att när jag talade om behovet av
lugn på bosladsfronten, så var det ur
den synpunkten att vi i många år, ja,

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

jag kan säga ända sedan 1930-talet, rört
oss på olika linjer. Vi ha haft egnahemsstyrelsen
och vi ha haft egnahemslånen,
och vi ha i de olika länen haft
olika organ, så att människorna till sist
inte vetat vart de skulle vända sig för
att få hjälp. Och i fjol nyorganiserades
det hela. Jag tror att vi nu iiro inne på
rätt väg, tv nu ha människorna att vända
sig till ett enda organ, när de vilja
ha stöd och hjälp i detta avseende. Jag
tillät mig därför säga till såväl herrar
motionärer som Kungl. Maj :ts vederbörande
departement, att nu borde det
väl kunna få vara lugn och ro så länge,
tills människorna lärt sig bostadsförfattningarna
och vad de handla om.
Detta är vad jag i det här sammanhanget
sagt, och den meningen vidhåller
jag.

Vidare yttrade jag mig inte om kommunernas
förtursrätt; det ligger utanför
bostadsstyrelsens arbetsuppgifter.
Bostadsstyrelsen har i det avseendet
ingen annan uppgift än att göra upp
förslag till kvoterna. Dessa kvoter fastställas
av byggnadsberedningen, och de
tillämpas av andra organ än de bostadspolitiska
organen. Jag tvivlar inte på
herr Wedéns uppgift, att det kan ha förekommit
något fel i eu eller annan
kommun och har ingen anledning att
bestrida hans uppgift, men det vore ju
också onaturligt, om det inte skulle förhålla
sig på det sättet.

Herr LAGER: Herr talman! När jag
hörde de borgerligas klagomål över att
de enskilda byggherrarna äro missgynnade
i förhållande till de kommunala
bostadsföretagen, kunde jag inte låta bli
alt begära ordet för att helt kort fästa
uppmärksamheten på ett förhållande,
som hittills inte skymtat i debatten. Jag
undrar om likställighet skulle uppnås
mellan enskilda byggherrar och kommunala
byggnadsföretag, om reglerna
gjordes likvärdiga för kommunala förelag
och enskilda byggherrar. De senare

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lia ju vissa vapen i sina händer, som
de förmå utnyttja till sitt gemensamma
hästa. Det finns en tendens till ringbildning
eller monopolbildning i avsikt
att göra bostadsproduktionen dyrare
för de kommunala bostadsföretagen än
för privata byggherrar. Detta har bl. a.
visat sig i Stockholm, och jag bestyrker
detta med ett uttalande som gjordes
av fastighetsborgarrådet i Stockholm i
debatten för en vecka sedan där han
förklarade, att »konkurrensen mellan
byggmästarna inte slår så väl ut för stadens
vidkommande. Staden får inte tillgång
till de hemliga rabatter, som de
enskilda storföretagarna få av byggnadsmatcrialleverantörerna.
Staden räknas
inte till släkten från dessa monopolherrars
sida — det göra bara storbyggmästarna.
Därtill består en ringbildning
mellan entreprenörerna, som
på den senare tiden under ny, målmedveten
ledning skärpts så att det märks
på anbudsgivningen.» Jag håller inte
alls för otroligt, med de erfarenheter vi
ha av privatkapitalisternas uppträdande
på andra områden, att byggnadsentreprenörerna
slå sig samman och komma
överens med varandra om vilka anbud
som skola avgivas, när de kommunala
byggnadsföretagen infordra sådana.
För att uppnå verklig likställighet
är det angeläget, att man inte minskar
stödet till kommunerna eller ökar stödet
från statens sida till de enskilda
byggherrarna. Jag tror snarare, att det
är ändamålsenligt att öka statens stöd
till kooperativa ocli kommunala bosladsföretagare
för att inte dessa skola
komma till korta i konkurrensen med
de privata.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan i punkten I; 2:o)
bifall till den av herr Jolian Bernhard
Johansson in. fl. i fråga om denna punkt
avgivna reservationen; samt 3:o) bifall
till det av herr Lager under över -

läggningen framställda yrkandet; och
fann herr andre vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Birke
begärde emellertid votering, i anledning
varav herr andre vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr andre
vice talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen begärdes
emellertid votering av herr Lager, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten I i statsutskottets
förevarande utlåtande nr 171, antager
den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av herr Johan Bernhard
Johansson in. fl., röstar

Ja;

Den det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Lager under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren till
kontraproposition antagit bifall till den
av herr Johan Bernhard Johansson
in. fl. i fråga om punkten avgivna reservationen.

I överensstämmelse härmed blev nu
efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I i

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

utskottets förevarande utlåtande nr 171,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som i fråga om denna
punkt avgivits av herr Johan Bernhard
Johansson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Birke
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 110 ja och
83 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten I.

Punkten II.

I denna punkt hemställde utskottet,
att riksdagen måtte, beträffande egnahemslån,
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionen
11:371, i vad den berörde denna fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 11 mars
1949 anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr LAGER: Herr talman! Jag her
att med hänvisning till den motivering,
som anförts i den av oss avgivna motionen
11:371, få yrka bifall till denna
motion i vad den berör i punkt II i utskottsutlåtandet
upptagna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på

bifall till motionen II: 371 i motsvarande
delar; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkten III.

Utskottet hemställde i förevarande
punkt, att riksdagen måtte, beträffande
villkoren såväl för godkännande av bostadsföretag
såsom allmännyttigt som
för lån till enskilda bostadsföretag, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:291 och
11:372 samt 11:371, i vad de berörde
denna fråga, godkänna vad utskottet
förordat.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustav Emil Andersson, Ivar Persson,
Rubbestad och Pettersson i Dahl, vilka
ansett, att utskottet i denna punkt bort
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
villkoren såväl för godkännande av
bostadsföretag såsom allmännyttigt som
för lån till enskilda bostadsföretag, med
bifall till motionerna 1:291 och 11:372
samt 11:371, i vad de berörde denna
fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag till
ändringar av nu gällande bestämmelser.

Efter föredragning av utskottets i
punkten gjorda hemställan anförde:

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Efter den långa debatten vid
punkt I skulle vi kanske icke yttra oss
så mycket på de olika punkterna.

I nu förevarande punkt gäller det en
ny princip, att man som allmännyttiga
skall godkänna företag, som förbehållas
vissa kategorier av befolkningen inom
vissa orter. Vid föregående riksdag
hade vi också denna fråga till behandling.
Då skrev riksdagen tydligt och
klart, att riksdagen icke godkände, att
man gåve förmånsrätt för vissa kategorier.
Bostadsstyrelsen har nu tagit upp
denna fråga och ansett att det kunde
vara motiverat, att sådana företag, som
hade en viss betydelse för orten, skulle
kunna få en förmånsställning. Kungl.
Maj :t har om detta sagt, att Kungl.
Maj:t visserligen finner den uppfatt -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ning, som riksdagen uttalade föregående
år, i princip vara riktig, men dock
anser, att praktiska skäl tala för vissa
undantag. Kungl. Maj:t menar sålunda,
att det föreligger skäl att låta försörjningsviktiga
orter få en förmånsrätt
härvidlag.

Detta är enligt min mening en mycket
viktig princip. Vad menar man
egentligen med försörjningsviktiga orter?
Här har man tagit upp den principen,
att man vill ställa vissa näringsföretag
i förmånsställning framför
andra. Enligt min mening är det mycket
vanskligt att säga, att vissa företag
äro sådana, att de måste betraktas såsom
på längre sikt särskilt förmånliga
för en viss ort.

Frågan är om man verkligen kan säga,
att en näring är försörjningsviktig
därför att den t. ex. utgöres av en exportindustri.
Är det verkligen riktigt att
låta en sådan industris arbetare få bostäder
framför andra? Kan man med
säkerhet påstå, att en viss industri på
längre sikt är mera förmånlig än andra?
Man har på många ställen ställt sig mycket
tveksam, när det gällt verkningarna
för de gamla företagens i en viss ort
arbetare. Dessa arbetare liksom den övriga
befolkningen på den ort det gäller
anse, att de ha precis samma rätt som
de nvinflj ttande, och de kunna icke
förstå, att de skola bliva eftersatta i förhållande
till dem som förut ej haft sin
utkomst där.

Nu kan man säga, att detta hänger
samman med hela principen för bostadsförsörjningen.
I mitt förra anförande
gav jag uttryck för meningen hos det
parti jag företräder, den nämligen, att
landsbygden hela tiden varit eftersatt.
Man har gynnat andra orter genom att
man delat upp samhällena i s. k. kvotorter
och icke-kvotorter. Bostadsstyrelsen
föreslår, Kungl. Maj:t fastställer.

Det ligger de facto till på följande
sätt. Riksdagen beslutar i dag, den 24
maj, om bostadsförsörjningen i riket. Vi
fingo en proposition från Kungl. Maj.-t,

som var dagtecknad den 11 mars och i
vilken riktlinjerna för bostadsförsörjningen
framlades. Här står också angivet
det antal bostäder, som man räknar
med att kunna bygga på de olika orterna.

Den 18 mars är Kungl. Maj:t färdig
att fatta beslut. Enligt ett meddelande,
som återgivits i »Från departement och
nämnder», innebar detta en fördelning
av bostadsbeståndet mellan orterna.
Statsrådet Sköld säger, att Kungl. Maj:t
fastställt de bostadslägenheter, för vilka
bySSnadstillstånd kommer att medgivas
under kalenderåret 1949.

Här ligger det alltså så till, att vi ha
att behandla någonting som Kungl.
Maj:t fastställt redan den 18 mars. Nu
har ju under många år detta ärende varit
närapå det allra sista under sessionen
som riksdagen haft att fatta ställning
till. Även i år är det först i riksdagens
elfte timme som riksdagen får
behandla propositionen i ärendet.

Man frågar sig verkligen, om det icke
skulle kunna bli en annan ordning.
Skulle det inte kunna tänkas, att Kungl.
Maj :t hade möjlighet att komma fram
med sin proposition i sådan tid, att riksdagen
kunde pröva denna innan Kungl.
Maj:t toge ställning? Här kommer nu
riksdagen drygt två månader efter det
Kungl. Maj:t fattat beslut och skall yttra
sig om något som redan är bestämt.
Man frågar sig verkligen, om det då har
någon betydelse att riksdagen sysslar
med detta.

När det gäller kvotfördelningen mellan
stad och landsbygd har det blivit
en försämring sedan föregående år.
Man har fastställt att det skall byggas i
runt tal 43 000 lägenheter, fördelade
med 33 000 på kvotorter och 10 000 på
icke-kvotorter. Enligt vad statsrådet
Sköld meddelat har man ansett, att eu
del av de förutvarande kvotorterna
skulle få en så liten kvot, att det ej vore
lämpligt att de hade egen kvot. Därför
har man lagt dessa orter till icke-kvotorter.
Enligt uppgift har man tagit bort

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

40 kvotorter och fört över dem till ickekvotorter.
Detta kan icke innebära annat
än en uppenbar försämring mot vad
det tidigare varit för landsbygdens del.

Det har tidigare i dag i fråga om bostadsförsörjningen
sagts, att det förhållandet
att man icke kan bygga så mycket
man vill beror på investeringsbegränsningen.
Herr Mårtensson i Uddevalla
har sagt, att man icke kan lyfta
sig själv i håret; man har helt enkelt
icke möjlighet att bygga mera. Men jag
menar, att man borde haft möjlighet till
att fördela kvoterna och byggnadstillstånden
på ett annat sätt.

När det gäller ifrågavarande punkt
III i utlåtandet, tycker jag att majoriteten
i utskottet verkar litet sur. Man
vill icke helt och hållet gå ifrån de
principer man hade föregående år.
Men man säger i alla fall från utskottets
sida, att man anser att de anförda
skälen för att i nuvarande situation
medgiva undantag i särskilda fall äro
bärande.

Jag kan knappast förstå hur man kan
påstå, att dessa skäl äro bärande. Man
kan icke gynna vissa kategorier bostadssökande
eller vissa industrier,
när man har ett begränsat antal bostäder
att fördela, såvitt man icke försämrar
förhållandena för andra, nämligen
för dem som förut bo på respektive
orter. Utskottet har sagt, att detta
skall man icke göra. Men det kan icke
hjälpas, att de, som tidigare haft sin
utkomst på en ort, på detta sätt måste
bli förbigångna till förmån för nyinflyttande.

Vad tänker man sig då för möjlighet
att fördela bostäderna på de olika orterna?
Om man delar ut de tillstånd
man har, när det gäller bostadslägenheter,
på landskommunerna, blir det i
vissa fall kanske ett eller två tillstånd
på varje kommun. Man kan kanske
tänka sig att på en större ort få åstadkomma
tjugu bostäder. Det är alltså
fråga om bostäder för den befolkning
som förut finnes på platsen. Men om

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det då är en särskild industri som kommer
dit som man vill gynna och får
förtursrätt att bygga bostäder för dem
som arbeta i detsamma, kan jag då
icke förstå annat än att det måste för
dem, som förut äro bosatta på platsen
samt arbeta och ha sin utkomst där,
ovillkorligen innebära att det blir omöjligt
att få bättre bostad för dem som
förut bott där.

Ja, så har det för resten varit sedan
flera år tillbaka. Myndigheterna ha
faktiskt strävat efter att plantera om
människor. De ha sökt påverka människorna
att flytta på sig och taga arbete
i de företag som man velat främja.
Man har då icke tänkt sig annat
än att de företag, man sålunda vill
gynna, skulle betyda särskilt mycket
för samhällets utveckling. Men är man
nu så alldeles säker på detta? Är man
så alldeles bergsäker på att vad man
nu anser vara så försörjningsviktigt
håller så värst länge? Är man så säker
på att det gynnsamma läge, som vissa
industrier haft och har när det gällt
att producera och exportera, kommer
att fortsätta? Kan det icke i stället hända,
att man drar ihop människor till
en viss ort och gynnar ett företag, men
att det efter ett par år visar sig, att
detta företag har ganska stora svårigheter
att försörja sin arbetarstam och
att exportera de varor det producerar?
Detta kan inträffa. Då har man från
samhällets sida påverkat utvecklingen,
dragit dit människor, byggt bostäder
etc., och så en vacker dag står företaget
där och måste permittera arbetare.
Samhället får då hjälpa arbetarna
till försörjning på annat sätt. Har man
då gjort utvecklingen någon tjänst? Är
det icke i stället så, att man genom
dessa åtgärder gjort samhället mycket
stort ohägn, medverkat till ett dåligt
resultat och hjälpt fram ett företag
som man egentligen icke bort gynna?

Det är detta som vi på vårt håll reagerat
mot. Vi vilja icke medverka till
att man utvidgar innebörden av vad

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

man kallar »allmännyttiga företag» till
att gälla också företag som jag här talat
om. Vi ha därför i utskottet yrkat
avslag på denna utvidgning.

Herr talman! Med denna motivering
tillåter jag mig yrka bifall till den reservation,
som i denna punkt är avgiven
av herr Gustav Emil Andersson
in. fl.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag skall icke taga upp någon
längre debatt på denna punkt. Den
långa debatt som förts på den första
punkten har rört snart sagt hela utskottsutlåtandet.

Jag delar fullständigt den uppfattning,
som riksdagen förra året uttalade,
att för att ett företag skall räknas
som allmännyttigt bostadsföretag, så
får det icke finnas några särskilda inskränkningar
i fråga om hyresavtalen
för dem som skola hyra i dessa fastigheter.
Men som kammarens ledamöter
känna till har under förra året och
även under innevarande år satts i gång
en omfattande kampanj för att vårt
land återigen så snart som möjligt skall
kunna uppnå ekonomisk balans. I dessa
åtgärder ingår bland annat, att vissa
större exportindustrier ha gått in
för en ökning av sin produktion. För
att åstadkomma denna ökning av produktionen
ha de måst anställa en hel
del nytt folk. Något så när tillfredsställande
bostäder måste ju beredas
dem.

Nu har Kungl. Maj:t på vissa orter
beviljat särskilda bostadskvoter. Men
för att kunna få i gång ett tillfredsställande
bostadsbyggande på dessa orter
ha företagarna och även kommunerna
begärt vissa undantag i fråga om de
bestämmelser som fastställdes av riksdagen
förra året. Det är dessa undantagsbestämmelser
som denna fråga
gäller.

I det läge, vari frågan för närvarande
befinner sig, kan jag icke finna annat
än att det är nödvändigt, att riksdagen
går med på de ändringar som
utskottet föreslagit på denna punkt.
Om dessa ändringsförslag skulle avslås
så kan det medföra, att intresset för
denna kampanj för ökad exporttillverkning
kommer att minskas, vilket i
sin tur kan leda till att det kommer
att fördröja uppnåendet av ekonomisk
balans här i landet.

Herr talman! Från dessa utgångspunkter
ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr LAGER: Herr talman! Den begränsning
som vissa industriföretag ha
i hyreskontrakten för hyresgäster i av
industrien ägda hus och varigenom
kräves, att de skola vara sysselsatta i
industriföretaget för att ha rätt att bo
kvar, leder ju ibland till rätt upprörande
historier. Det är inte alls länge sedan
vi hade ett sådant exempel strax
utanför Stockholm, där familjer vräktes
med stöd av sådana bestämmelser.

När nu utskottet visserligen i mycket
reserverade ordalag men i alla fall
slutligen i klämmen kommer fram till
att bostadsföretag med sådan inskränkning
och sådan begränsning i hyresavtalen
skola betraktas såsom allmännyttiga
företag och jämställas med dem,
så kunna vi icke vara med. Herr Fritz
Persson yttrade alldeles nyss i debatten,
att det är rimligt att privata byggherrar
få satsa 15 procent av byggnadskostnaderna.
Jag är överens med
honom om den saken. Jag är inte övertygad
av utskottets ärade ordförande
eller av utskottets skrivning att det föreligger
sådana alldeles speciella skäl
för att göra avsteg från denna uppfattning.

Nu säges i utskottets skrivning liksom
i Kungl. Majrts proposition, att
man måste befrämja bostadsbyggandet.
Det skulle innebära, att där bo -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

stadskvoten redan är tilldelad men tillgängliga
byggherrar icke kunna utnyttja
kvoten, vill man på detta sätt stimulera
industrien till att övertaga byggandet
av bostäder. Jag undrar i alla
fall om man inte med den apparat,
som för närvarande finns utbyggd, när
det gäller kommunalt och allmänt bostadsbygge,
skulle i stället inriktat sig
på att stimulera kommunerna på dessa
orter att bygga bostäder. Därmed sluppe
man begränsa hyresgästernas rörelsefrihet
med de här kontraktbestämmelserna,
och dessutom hade ju
dessa kommuner fullständig kontroll
över det nya bostadsbestånd, som kommer
till.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr Gustav
Emil Andersson in. fl. avgivna reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Herr Mårtensson i Uddevalla
hade praktiskt taget intet annat försvar
för utskottet än det argumentet, att om
inte detta skulle bifallas, så hade dessa
industriföretag inte möjlighet att anskaffa
bostäder åt sina arbetare.

Om vi studera propositionen och
vad statsrådet själv sagt, finna vi att
statsrådet uttalat, att under nuvarande
förhållanden ha en hel del av dessa
företag blivit gynnade när det gäller
bostäder. Detta har gått utan att vi
ändrat förordningen för dessa allmännyttiga
företag, och då förstår jag inte
vad det skall vara för risk att nu gå
emot den föreslagna ändringen. Kungl.
Maj:t har ju redan tillämpat detta förfarande
enligt den nuvarande ordningen.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Som försvar för Kungl. Maj:ts
förslag och vad utskottet sagt på denna
punkt kunde man bara hänvisa till
de olika motionerna. Den ena motionen
slår ju faktiskt ihjäl argumenteringen
i den andra. I den ena motio -

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

nen yrkas avslag, i en annan yrkas
längre gående krav än Kungl. Maj:ts,
och i båda anser man sig ha framlagt
fullgoda skäl. Det är emellertid med
anledning av ett visst uttalande i reservationen
under 2) på s. 30 som jag
har begärt ordet. Där säges: »De av departementschefen
anförda allmänna
skälen för att särskilt gynna industriföretag,
som uppför bostäder avsedda
för dess anställda, har utskottet icke
funnit övertygande; någon utredning,
som visar behovet av dylika undantagsbestämmelser,
har icke framlagts.»

Jag vill, herr talman, gent emot detta
rekommendera vad jiirnbruksutredningen
har skrivit på denna punkt till studium.
Det är tydligen järnbruksutredningen
som ligger till grund för Kungl.
Maj:ts ställningstagande att även industriföretag
skulle — om de bygga för
de anställda — få tillgodogöra sig trekronorsbidraget
och övriga förmåner
som tillkomma de s. k. allmännyttiga
byggena. Enligt den bostadskvot, som
är uppgjord, finns det massor av industriorter
som inte fått någon bostadskvot
sig tilldelad. Den bostadskvot de
fått har utgått ur de 3 000 lägenheter,
som speciellt äro avsedda för viktiga
industriorter. Skulle man följa reservanterna
på denna punkt, skulle det
betyda, att de som få bo i dessa bostäder
och äro anställda inom industriföretagen,
gå miste om den förmån
som trekronorsbidraget ger. Inom dessa
industriföretag ligger löneläget på
sådan nivå, att en stor del av dem som
äro anställda komma i den ställningen,
att de måste få tillgodogöra sig denna
förmån för att de över huvud taget
skola kunna hyra en bostad i dessa
hus.

1 motionen kritiseras också, att denna
åtgärd liksom den ökade tilldelningen
av bostäder som regeringen
fastställt för exportorterna är avsedd
att befordra tillgången på arbetskraft
för de dit förlagda företagen. Det innebär
på omvägar — enligt motionä -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rerna — en dirigering av arbetskraft
till vissa industrier, som ingår som ett
led i den nuvarande ekonomiska politiken.
Man behöver inte vara nationalekonom
för att säga, att när vi nu
veta att det ligger till på det sättet, att
vissa industrier, framför allt den tunga
industrien såsom trämasseindustrien,
järnbruken och verkstäderna — här
ligger ju vår hårdvaluta, kan man säga
— lida brist på arbetskraft, är det väl
ändå inte orimligt att säga, att de anställda
där böra komma före t. ex.
glassförsäljare och en del andra, som
äro anställda kanske inom leksaksindustrien,
när det gäller bostäder. Jag
anser att det icke är något fel på en
sådan politik, som gör det möjligt att
skaffa bostäder åt dem, som äro anställda
inom dessa mycket viktiga industrier.

Det är med denna utgångspunkt, herr
talman, som jag ber att få yrka bifall
till vad utskottet anfört på denna
punkt.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Herr Petterson i Degerfors nämnde
särskilt järnbruksorterna. Då ber
jag att få erinra herr Petterson i Degerfors
om att vi under denna riksdag
haft en annan proposition, där Kungl.
Maj:t begärt 3 miljoner kronor till vatten
och avlopp för särskilt järnbruksorterna.
Detta gick riksdagen enhälligt
emot på så sätt, att beloppet blev anvisat.
Det blev dock icke förbehållet
vissa orter, utan enligt riksdagens beslut
skulle det fördelas på vanligt sätt.
Här är precis samma princip, kan man
säga, då man här vill särskilt gynna
vissa orter med bostadsbyggande, och
då tycker jag att riksdagen kunde vara
konsekvent och intaga samma hållning
som när det gällde nyssnämnda fråga.

Sedan har herr Petterson i Degerfors
dragit in trekronorsbidraget i detta
sammanhang. Jag nämnde inte detta,
därför att det förekommer under

en annan punkt i detta utlåtande. Men
herr Petterson har rätt i att när det
gäller trekronorsbidraget skulle dessa
företag också särskilt gynnas. Trekronorsbidraget
skall emellertid enligt
herr Olsson i Gävle försvinna nästa år.

Herr LAGER: Herr talman! Till herr
Petterson i Degerfors vill jag bara säga,
•dt jag för min del icke är emot att
man bygger mera bostäder för sådana
industrier som kunna vara viktiga för
vår export. Vad jag vänder mig emot
är, att man inte kan hitta någon annan
utväg än att jämställa dessa med faktiska
slavkontrakt utrustade byggnadsföretag
med allmännyttiga företag. Jag
kan inte inse att det är allmännyttigt
att binda hyresgästerna med sådana
kontrakt som det här är fråga om.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall
till den av herr Gustav Emil Andersson
m. fl. i fråga om punkten avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i
Dahl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III
i utskottets förevarande utlåtande nr
171, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som i fråga om denna
punkt avgivits av herr Gustav Emil
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 130 ja och 46 nej, varjämte
21 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkten IV.

Utskottet hemställde i punkten IV, att
riksdagen måtte, beträffande villkoren
för belåning av hus, uppförda av bostadsrättsförening,
med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 295 och II: 373 i denna del, besluta,
att dylik belåning ej finge medgivas,
därest i sådan förenings stadgar
intoges i statsrådsprotokollet angivna
särbestämmelser.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz och Birke, vilka
ansett, att utskottet bort i punkten hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
villkoren för belåning av hus, uppförda
av bostadsrättsförening, med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna I: 295 och II: 373 i denna del,
besluta, att dylik belåning finge medgivas,
även om i sådan förenings stadgar intoges
i statsrådsprotokollet angivna särbestämmelser.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr BIRKE: Herr talman! Jag ber att
på denna punkt få yrka bifall till den
av herr Johan Bernhard Johansson
in. fl. avgivna reservationen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Härmed Var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till den
av herr Johan Bernhard Johansson
in. fl. beträffande punkten avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkten V.

I denna punkt hemställde utskottet,
att riksdagen måtte, beträffande antalet
subventionsgrupper vid tilläggslångivningen,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 294 och II: 374, i vad de berörde
detta ämne, godkänna vad i statsrådsprotokollet
föreslagits.

I en i avseende å punkten V avgiven
reservation hade herrar Johan Bernhard
Johansson, Mannerskantz, Gustav
Emil Andersson, Ivar Persson, Ruhhestad,
Pettersson i Dahl och Birke förklarat
sig anse, att utskottet i denna
punkt bort hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande antalet subventionsgrupper
vid tilläggslångivningen, med
avslag å Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 294 och II: 374,
i vad de berörde detta ämne, besluta att
icke bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta
en femte subventionsgrupp.

Utskottets hemställan i fråga om förevarande
punkt föredrogs; och anförde
därvid:

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Detta är ju den s. k. femte subventionsgruppen.
Den bär ju riksdagen
gått emot tidigare. Vi hörde i
debatten herr Stålil säga, att här nödgas
riksdagen godtaga en femte subventionsgrupp.
Riktigt så galet är det
egentligen inte, utan här har Kungl.
Maj :t begärt, att Kungl. Maj :t skulle få
fullmakt att om förhållandena så påkalla
inrätta en femte subventionsgrupp.
Vi reservanter ha ansett att detta
icke hör ske, och vi ha därför gått
emot detta förslag.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen på denna punkt.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets ifrågavarande
hemställan.

Punkten VI.

I punkten VI hemställde utskottet, att
riksdagen måtte, beträffande frågan om
visst barnantal såsom förutsättning för
familjebostadsbidrag, med avslag å motionerna
I: 294 och II: 374, i vad de avsåge
detta spörsmål, besluta att icke
vidtaga ändring i gällande bestämmelser.

I en av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz och Birke avgiven
reservation hade yrkats, att utskottets
hemställan i punkten VI skulle innefatta,
att riksdagen måtte, beträffande
frågan om visst barnantal såsom förutsättning
för familjebostadsbidrag, med
bifall till motionerna I: 294 och II: 374,
i vad de avsåge detta spörsmål, besluta,
att sådant bidrag skulle tillkomma familjer
med minst tre minderåriga barn.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr BIRKE: Herr talman! Vi som
äro reservanter på denna punkt vidhålla
den ståndpunkt vi tidigare intagit,
nämligen att bostadsbidrag skola
vara förbehållna familjer med tre eller
flera barn och inte som nu utgå till
familjer med endast två barn. Socialministern
har själv, när detta bidrag
på sin tid infördes, ansett att lägenheterna
borde vara så beskaffade, att det
inte behövde bo mer än två personer
i varje rum. Detta önskemål är alltså

beträffande tvåbarnsfamiljcrna uppfyllt.

I detta sammanhang kanske jag kan
få lämna ett svar till herr Persson i
Växjö som, när han talade om bostadsbidragen,
ställde frågan, vilken bostadspolitik
som högern är villig att
föra. Jag skall ge ett mycket kort svar.
Vi på högerhåll anse att man inte skall
utsträcka subventionerna ytterligare
utan försöka minska subventionerna
isynnerhet nu, när man har fallande
materialpriser. De enda subventioner,
som man kan acceptera i oförändrad
utsträckning, äro sådana som utgå till
pensionärshem och barnrika familjer,
men i övrigt bör man begränsa subventionerna.
Med det system, som för
närvarande är rådande, blir följden att
de, som få dessa subventioner, få skattevägen
vara med att betala dem. Det
blir således bara en omfördelning.
Detta är en utveckling som vi icke anse
lycklig. Med hänsyn till det ekonomiska
läget och förhållandena på byggnadsmarknaden
ha vi reservanter ansett,
att subventionerna på detta sätt
skulle kunna minskas med ungefär 6
miljoner kronor.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Johan Bernhard
Johansson in. fl.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag endast erinrar om att nu
gällande grunder för familjebidrag blevo
genomförda så sent som vid 1948
års riksdag. Det skulle se ganska egendomligt
ut inte minst för barnfamiljerna
här i landet, om riksdagen ett
år efter det den fattat nämnda beslut
skulle vara färdig att göra ändringar
och försämringar i dessa grunder.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets

Ni- 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

hemställan i den föredragna punkten
dels oek på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten VII.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte avslå i motionerna
1:181 och 11:166 samt 11:371 framställda
förslag om utvidgning av bidragsgivningen
för mindre bemedlade,
barnrika familjer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LAGER: Herr talman! Vi ha i de
av kommunistiska partiet väckta motionerna
föreslagit en viss utvidgning
av bestämmelserna om familjebostadsbidrag
och bränslebidrag. Jag skall i
detta sammanhang hänvisa till vad
som sägs i motiveringen i motionen.
Det är bara en av dessa specialfrågor,
som jag vill ägna ett par ord åt. Det
är den, där vi föreslå att bidragsgivningen
utsträckes till att avse även ensamstående
mödrar med ett minderårigt
barn och en mera generös behandling
av ensamstående mödrar med
minderåriga barn.

Jag vill inte upptaga tiden med att
framhålla, att ensamstående mödrar
med minderåriga barn ju ha en betydligt
hårdare kamp för tillvaron, när de
äro obemedlade, än vad andra ha. Att
det förhåller sig på det sättet torde
vara uppenbart för alla och envar. Vi
anse därför att det vore rimligt att favorisera
dessa. Det är inte bara enstaka
fall, som det här är fråga om. Antalet
sådana ensamstående mödrar med
minderåriga barn är större än vad man
kanske i allmänhet är böjd att tro. Så
sent som för någon vecka sedan redovisade
föreståndaren för den kommunala
bostadsförmedlingen i Stockholm
offentligen i en intervju, att bland de
34 000 bostadssökande, som voro anmälda
på förmedlingen, icke mindre
än 1 800 voro ensamstående mödrar

5 — Andra kammarens protokoll 19''t9.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

med ett eller flera minderåriga barn.
Man kan uppskatta att två tredjedelar
av dessa, alltså betydligt över 1 000,
sakna egen bostad, d. v. s. äro tvingade
att leva skilda från sina barn.

I sin motivering för yrkandet om avslag
på vår motion hänvisar utskottet
till att denna sak är föremål för övervägande
av regeringen. Nu är det emellertid
så, att myndigheterna redan år

1947 framhöllo angelägenheten av att
ordna det på bättre sätt med bostadsbidrag
för ensamstående mödrar med
ett barn. Det framhölls ytterligare år

1948 och upptogs då liksom 1947 mycket
välvilligt av de beslutande instanserna,
d. v. s. i ordalagen. När man
sedan skulle gå till beslut, blev det avböjande
både 1947 och 1948. Utskottet
har i år följt metoden från tidigare
år att göra en välvillig skrivning och
uttala sin sympati för en sådan utvidgning
men slutar med att motsätta sig
den.

Jag vill med dessa korta anmärkningar
yrka bifall till motion nr 371
i denna kammare i vad den avser
punkt VII.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag vill understryka vad herr
Lager har sagt om att de ensamstående
mödrarna med minderåriga barn i
många fall befinna sig i ett svårt ekonomiskt
läge. Men kanske även andra
grupper befinna sig i samma svårigheter
vid vissa tillfällen. En ensamstående
man, vars hustru har avlidit och
efterlämnat minderåriga barn, kommer,
tror jag, att befinna sig i en ännu
svårare ställning än den ensamstående
modern.

Sedan vill jag, herr talman, endast
erinra om att det fortfarande här i
landet finns en hel del barnrika familjer,
som på grund av vissa förhållanden
ännu inte ha kommit i åtnjutande
av familjebidrag. Dessa frågor äro föremål
för särskilda överläggningar, och

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

jag anser det lämpligast att samtliga
dessa frågor få prövas i ett sammanhang.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LAGER: Herr talman! Herr Mårtensson
anser, att ensamstående män
med minderåriga barn ha det lika svårt
som ensamstående mödrar med minderåriga
barn. Jag har en motsatt
uppfattning. Jag tror det är litet enklare
för en ensamstående man att få
vården av sina barn ordnad än för en
ensamstående kvinna.

Herr Mårtensson hänvisar till att det
finns andra grupper som också ha det
svårt, men det anser jag inte utgöra
något skäl för att inte göra någonting
i detta avseende. Man underlåter ju
inte att dra upp en som håller på att
drunkna, därför att det på ett annat
ställe möjligen också finns någon som
håller på att drunkna.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till motionen
11:371 i motsvarande delar; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vära med övervägande ja besvarad.
Herr Lager begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten VII
i utskottets förevarande utlåtande nr
171, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 371 i motsvarande delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Lager begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 185 ja och 7 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkten VIII.

I punkten VIII hemställde utskottet,
att riksdagen måtte, beträffande trekronorsbidraget
med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1:290 och 11:366, 1:291 och
11:372, 1:294 och 11:374 samt 1:296
och 11:375, i vad de avsåge denna bidragsform,
godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts.

I fråga om denna punkt hade reservationer
avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, Gustav Emil Andersson,
Ivar Persson, Boman i Kieryd,
Rubbestad, Pettersson i Dahl och Birke,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
trekronorsbidraget med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:290
och 11:366 samt med bifall till motionerna
1:291 och 11:372, 1:294 och
11:374 samt 1:296 och 11:375, i vad
motionerna avsåge denna bidragsform,
besluta, att bestämmelserna om sådana
bidrag skulle upphävas.

2) av herrar Sundelin, Ståhl och fröken
Elmén, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, beträffande
trekronorsbidraget i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna I: 290 och II: 366
samt med avslag å motionerna I: 291
och 11:372, 1:294 och 11:374 samt
I: 296 och II: 375, i vad motionerna av -

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

såge denna bidragsform, godkänna vad
reservanterna anfört.

Efter föredragning av utskottets i
punkten gjorda hemställan anförde:

Herr BIRKE: Herr talman! Systemet
med trekronorsbidraget synes medföra
godtycke och vissa orättvisor. När bidraget
infördes, sades det ifrån, att det
var av provisorisk karaktär och att åtgärden
skulle betraktas som ett experiment.
Kommunerna ha ju också använt
det efter olika grunder. Det är
huvudsakligen de större städerna som
ha utdelat detta bidrag, framför allt
Stockholm och Göteborg, och det är
ytterst små belopp som ha kommit
landskommunerna till del. I Stockholms
län gäller det endast Rimbo, som
fått ungefär 700 kronor i bidrag.

Om kommunerna mera allmänt införa
detta trekronorsbidrag, kan man
befara, att det så småningom kommer
att betraktas som ett permanent bidrag.
Vi högerreservanter anse på den
grunden, att man redan nu bör avveckla
denna bidragsform, då förutsättningar
för att kunna använda den
likformigt inte synas föreligga.

Jag ber att med detta få yrka bifall
till reservationen av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag skulle kunna delvis instämma
i herr Birkes anförande, men med
hänsyn till att herr Olsson i Gävle
här under debatten har deklarerat, att
det är sista året trekronorsbidraget
skall utgå, anser jag att frågan har
kommit i ett nytt läge.

Herr Olsson i Gävle tilläde, att man
måste söka eu annan form att kompensera
de allra lägsta inkomsttagarna för
de höga hyrorna. Jag är för min del
inte säker på att man kan säga, att
detta bara gäller de lägsta inkomsttagarna.
I de anvisningar för handhavandet
av denna bidragsgivning, som
bostadsstyrelsen har lämnat kommu -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nerna, står det tydligt och klart vilka
som egentligen skola ha bidraget. Trekronorsbidraget
skall i princip utgå
till samtliga typer av hushåll och alltså
inte förbehållas enbart de barnrika
familjerna. Gällande inkomststreck innebär,
att mannens och hustruns sammanlagda
beskattningsbara årsinkomst
får uppgå till högst 4 000 kronor för familj
med högst två barn, och sedan
ökas detta belopp med 1 000 kronor
för varje ytterligare barn. På det sättet
kan bidrag utgå även till familjer
med ganska hög inkomst. Det kan faktiskt
hända att familj med en beskattningsbar
inkomst på 10 000 kronor -—
i vissa fall ändå mera — får detta trekronorsbidrag,
och jag tycker inte man
kan säga, att en sådan familj hör till
dem som ha de lägsta inkomsterna.

Trekronorsbidraget är vidare förbehållet
vissa, nämligen dem som bo i
fullt iordningställda bostäder, s. k. hyreslägenheter.
Vid utlåtandet finns fogad
en reservation av herr Sundelin
m. fl., där det står mycket förrädiskt,
att trekronorsbidraget bör utsträckas
till alla hyresfastigheter, även på landsbygden.
Nu är det emellertid så, gudskelov
eller tyvärr, att vi inte ha så
många hyreslägenheter på landsbygden,
utan huvudsakligen fastigheter
som bebos av ägaren själv. De som
själva äga den fastighet de bo i och
vilja iordningställa den, ha ingen möjlighet
att få detta trekronorsbidrag.

Ser man hur trekronorsbidragen fördelats
under de senaste åren, framgår
det, att det under föregående budgetår
har utgått 714 369 kronor för ändamålet.
Nu är det ju så, att också landskommuner
kunna få detta bidrag, om
det där finns hyresbostäder. Det är 17
landskommuner som ha denna förmån,
och till dem bar utgått ett sammanlagt
belopp av 15 060 kronor. 1 runt tal ha
alltså 700 000 kronor gått till städerna
och 15 000 till landsbygden. Av det
som gått till städerna har Stockholm
tagit ungefär hälften eller 332 807 kro -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nor. Landsbygden har alltså nästan inte
fått något alls.

Jag tycker man har rätt att anse, att
detta är en belastning för vårt bostadsväsende
som aldrig borde ha uppstått.
Att döma av de uttalanden som gjorts
i dag är det sista gången vi ha att behandla
trekronorsbidraget. Det har
sagts tidigare, att det är ett provisorium.
Det är tillkommet för att ge
mindre bemedlade familjer möjlighet
att bo i fullt iordningställda bostäder.
Man har utgått från att det skall vara
lägenheter på 50 in2. Om man multiplicerar
50 med 3 kronor, får man 150
kronor. Jag vill ställa den frågan, om
dessa 150 kronor betyda så förfärligt
mycket för folk i de inkomstlagen, jag
nyss talade om, att man för den skull
behöver ha kvar bidraget.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till den reservation, som på denna
punkt är avgiven av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl.

Herr STÅHL: Herr talman! Herr Pettersson
i Dahl har rätt såtillvida som
frågan har kommit i ett nytt läge genom
herr Adolv Olssons yttrande, att
man måste söka en annan form för
dessa bidrag till nästa år, men det bör
observeras, att detta bara gäller formen
för bidraget. Jag tror herr Adolv
Olsson och jag äro ense om att det behövs
ett bidrag till de allra fattigaste
hyresgästerna för att hjälpa dem till
människovärdiga bostäder.

Jag vill understryka i anslutning till
vad jag tidigare haft tillfälle att säga,
att vi folkpartister ha opponerat oss
mot utskottsmajoriteten och regeringen,
såsom också framgår av vår reservation,
i fråga om principerna för bostadsproduktionens
fördelning mellan
de olika kategorierna av bostadsproducenter.
Däremot ha vi konsekvent stött
regeringen och majoriteten beträffande
den sociala sidan av denna politik. I
vår reservation ha vi gått ett steg läng -

re än regeringen och utskottsmajoriteten
såtillvida som vi ha yrkat en utökning
av trekronorsbidraget från 1,5
till 1,8 miljoner för att sätta flera av de
sämst ställda hyresgästerna, framför
allt på landsbygden, i tillfälle att komma
i åtnjutande av bidraget.

Vilket namn detta bidrag har när det
kommer tillbaka i kammaren, trekronorsbidrag
eller någonting annat, spelar
för oss ingen större roll, men jag
tror inte det kan utebli. För att manifestera
vår månhet om att detta bidrag
skall utgå även i fortsättningen ber jag
att på denna punkt få yrka bifall till
den reservation, som avgivits av herr
Sundelin, fröken Elmén och mig.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle):
Herr talman! Herr Ståhl måtte
röra sig i kretsar med mycket höga inkomster,
eftersom han kan säga, att
trekronorsbidraget utgår till de allra
fattigaste i samhället. Herr Ståhl bör
observera, att detta gäller dem som bo
i fullt iordningställda bostäder, s. k.
hyreshus. Jag tycker att i stället de,
som inte få bo i sådana utan få dras
med dåliga bostäder, borde få ersättning.
Att kalla dem för de fattigaste,
när de kunna ha inkomster på över
10 000 kronor, tycker jag är oriktigt.

Herr Ståhl sade, att det här gäller
den sociala sidan av saken. Jag är glad
att herr Ståhl inte säger som i utskottet,
att frågan om trekronorsbidraget
är en av våra allra största sociala
frågor.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag ber om ursäkt för att jag än en
gång nödgas ta till orda i denna debatt.

Jag tillät mig förut i dag att säga,
att jag hoppas detta är sista året ett
bidrag skall gå ut i trekronorsbidragets
form och att detta måste ersättas
med ett bidrag i en annan form. Jag
har sedan flera gånger fått höra herr
Pettersson i Dahl säga, att han hemställer
om bifall till den reservation,

Tisdagen den 24 maj 1949 ein.

Nr 20.

som yrkar att trekronorsbidraget skall
upphävas, eftersom jag liar sagt, att
detta är sista året trekronorsbidraget
utgår.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag. Om man nu
har möjlighet att göra om denna anordning
till nästa år, tycker jag inte
det är rimligt att utsträcka det hela
mer än som föreslås i den kungl. propositionen.
Sedan få vi se om det kan
finnas någon annan form. Gör det icke
det, har herr Pettersson i Dahl möjlighet
att nästa år ställa ett avslagsyrkande
här.

Herr LJUNGBERG: Herr talman! Motiveringen
till trekronorsbidraget har
från början varit dunkel. Än har det varit
önskemålet att bereda familjer med
begränsade inkomster möjlighet att utbyta
en dålig lägenhet mot, som det heter,
en modern hälsobostad. Än har det
varit att förmå kommunerna att bedriva
vad man kallar en aktiv bostadspolitik.
I dag har man varit inne på att
denna bidragsform alltjämt behövs som
ett komplement till familj ebostadsbidraget.
ålen när man ansättes litet närmare
och blir påvisad de orättvisa
verkningarna av bidragsformen, faller
man tillbaka på departementschefens
formel, att bidragsformen bara är provisorisk
och att vi skola behålla den endast
tills man får möjlighet att bättre se
vad som kan göras vid en sanering av
det äldre bostadsbeståndet.

Det föreligger sålunda en ganska hoppande
argumentering, och detta gör att
man blir misstänksam mot ifrågavarande
bidragsform. I dagens läge, då det
endast i undantagsfall lämnas tillstånd
Ull rivning av gamla bostadshus, även
om de äro bristfälliga, kan trekronorsbidraget
icke ha någon effekt när det
gäller att överflytta personer från gamla
och dåliga bostadshus till moderna
hälsobostiider. Lyckas en person någon
gång att få flytta från en dylik gammal

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lägenhet, intages hans plats omedelbart
av någon annan, som kanske står mindre
väl anskriven hos den tämligen allenarådande
kommunala instansen, vilken
gör urvalet. Som komplement till
familjebostadsbidraget synes mig betydelsen
av trekronorsbidraget vara betydligt
överdriven. Det råder nämligen
ingen tvekan om att familjebostadsbidraget
skulle kunna konstrueras så, att
det fyllde sitt syfte utan något speciellt
komplement. Man vunne då den fördelen,
att behovet bleve prövat med utgångspunkt
från fasta normer och bestämda
regler. På denna väg skulle man
slippa ifrån de uppenbara orättvisor,
som äro förenade med trekronorsbidraget.

Trekronorsbidraget skulle ha någon
mening, om det kunde bidraga till saneringen
av vissa äldre stadsdelar, så
att gammal och bristfällig bebyggelse
reves bort och nya bostadshus bleve
uppförda på deras plats. Tomtkostnaderna
i sådana gamla saneringsområden
äro i regel högre än på nyplanerade
områden. Därvidlag skulle trekronorsbidraget
kunna få en utjämnande betydelse.
Jag trodde, att detta var syftet
med trekronorsbidraget, när det en
gång infördes, men erfarenheten har
visat att så icke var fallet. Erfarenheten
går nämligen i alldeles motsatt riktning.
Trekronorsbidraget går till ojämförligt
största delen till byggnader på nyplanerade
områden. Byggnadsregleringen sätter
stopp för möjligheten att göra någonting
på äldre områden. Nog borde
man kunna komma överens om att, så
länge byggnadsregleringen består, trekronorsbidraget
ur den berörda synpunkten
är obehövligt.

Vidare har det talats om bidragets
effekt i fråga om aktiviseringen av den
kommunala bostadspolitiken. Denna effekt
är ju otvivelaktig. Men i skuggan
av aktiviseringen har växt upp en flora
av orättvisor och missförhållanden.
Diirom har talats tillräckligt mycket
förut i debatten. Jag skall avstå från alt

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gå vidare in på saken i detta sammanhang.

Jag ber, herr talman, att under hänvisning
till den motion, som herr Håstad
och jag väckt i ärendet, motionen
nr 375 i denna kammare, få yrka bifall
till den av herr Johan Bernhard Johansson
in. fl. vid punkten fogade reservationen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Det är möjligt att denna bidragsform
icke är så lämplig utan kanske
kan ersättas med något annat bidrag,
men jag kan icke underlåta att erinra
om vad orsaken är till att trekronorsbidraget
kommit till. Det avser i
första hand att hjälpa de familjer med
små inkomster, som icke kunna komma
i åtnjutande av familjebidrag, till en
något så när tillfredsställande bostad.
Om detta bidrag skulle upphöra att utgå,
förutsätter jag att det utarbetas någon
annan bidragsform, som kan vara
enklare men som ändå lämnar en effektiv
hjälp åt sådana familjer.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner på l:o)
bifall till utskottets hemställan i denna
punkt; 2ro) bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den av herr Sundelin
m. fl. i fråga om punkten avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i
Dahl begärde emellertid votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen, följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten VIII
i utskottets förvarande utlåtande nr
171, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som i fråga om denna
punkt avgivits av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 132 ja och
60 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
ifrågavarande hemställan.

Punkten IX.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten X.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte, beträffande fördelningen
av bostadsbyggandet på landsbygd
och stadssamhällen, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 291 och II: 372,
1:181 och 11:166 samt 11:371, i vad
de avsåge detta spörsmål, godkänna vad
utskottet anfört.

I en av herrar Gustav Emil Andersson,
Ivar Persson, Rubbestad och Pettersson
i Dahl avgiven reservation hade
i fråga om denna punkt uttalats, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande fördelningen av bostadsbyggandet
på landsbygd och stadssamhällen,
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna I: 291 och
11:372 samt med avslag å motionerna
1:181, II: 166 och II: 371, i vad de

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

avsåge detta spörsmål, godkänna vad
reservanterna anfört.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
När det gäller fördelningen av bostadsbyggandet
på landsbygd och stad
ha vi, som jag tidigare erinrat om, på
landsbygden kommit i efterhand. Kungl.
Maj:t bar fastställt kvoterna, och vi
kunna icke göra annat än protestera
mot vad som skett.

Det kan vara intressant alt taga del
av det material som härvidlag föreligger.
Om man går till den kungl. propositionen
och ser på bostadsstyrelsens
äskande — det är ju, som vi ha hört tidigare
på det sättet, att bostadsstyrclsen
föreslår och Kungl. Maj:t fastställer
kvoterna — finna vi då på sidan 12 i
propositionen att de stora städerna
Stockholm, Göteborg och Malmö icke
skulle vara så särskilt gynnade i fråga
om bostadstillskott. Man har kommit
fram till relationstalet 74,3 % för Stockholms
del, 88," % för Göteborg och
99,7 % för Malmö. Bostadsstyrelsen har
utgått ifrån nettoökningen av antalet bestående
äktenskap inom kommunen plus
en femtedel av nettoinflyttningen, varvid
40 % av inflyttade personer beräknas
utgöras av äkta makar. Denna beräkning
har blivit föremål för kritik. En
licentiat Rudenfeldt har företagit en vetenskaplig
granskning av materialet och
har kommit fram till att bostadsstyrelsen
utgått ifrån fullständigt felaktiga utgångspunkter.
Han har bearbetat materialet
och funnit, att icke mer än 10 rA
av de nyinflyttade utgöras av äkta makar,
och med den beräkningen kommer
han till att Stockholm bär fått ett bostadstillskott
av icke mindre än 157 7c,
att Göteborg har fått ett tillskott av
110 ''!< och Malmö ett tillskott av 129 %.
I stället för att Stockholm skulle vara
underkompcnserat är det överkompenserat,
säger han. Nu vill jag icke alls gå
i god för att hans siffror äro riktiga.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Man ställer sig frågande inför vilka uppgifter
man egentligen skall tro. Skall
man tro på bostadsstyrelsen, som får
ut att Stockholm är dåligt tillgodosett
i fråga om bostadstillskott, eller skall
man tro licentiaten Rudenfeldts uppgifter,
att Stockholm egentligen har fått
för mycket? Jag skulle''tänka mig, att
sanningen ligger någonstans mitt emellan.
Men det är dock en stor skillnad
mellan de ena siffrorna och de andra.
Troligen är det något fel på något håll.

I varje fall tror jag man kan säga, att
när det gäller tilldelning av byggnadskvoter
och möjligheten att åstadkomma
lägenheter äro vi mycket dåligt kompenserade
på landsbygden. Jag kan bara
nämna som ett exempel att vår länsbostadsnämnd
föregående år meddelade,
att den hade möjlighet att släppa
fram 24 tillstånd till Hallands landskommuner
— det var alltså inga kvotorter
— men hade ansökningar inne
med begäran att få bygga 500. Var och
en förstår, att den gest, som ligger i att
Kungl. Maj :t har givit länsarbetsnämnderna
rätt att fritt fördela kvoterna,
sannerligen icke är så mycket värd. Det
finns ett antal kvoter, som de få den
stora förmånen att fördela, på alla orterna
i länet, men mer än de kvoter de
i nåder fått av Kungl. Maj:t få de icke.

Härvidlag har Kungl. Maj:t, som jag
nämnde, gått före riksdagen. Jag tillåter
mig upprepa vad jag sagt tidigare i
dag, att jag tycker att denna fråga borde
ha behandlats så tidigt, att riksdagen
hade haft möjlighet att säga sin mening,
innan Kungl. Maj:t fastställt det hela.
Det är bara en chimär, att vi skola yttra
oss om kvottilldelningen i efterhand.

Nu ha vi fyra reservanter ansett, att
riksdagen bör uttala, att tilldelningen
, av kvoter till landsbygden icke är riktig
och vi protestera mot densamma. Vi
vilja icke ha någon ändring av själva
i siffran för byggnadskvoterna, 45 000,
utan det gäller bara fördelningen.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation, som

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

på denna punkt är avgiven av herr Gustav
Emil Andersson m. fl.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
i fråga om punkten avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i
Dahl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten X i
utskottets förevarande utlåtande nr
471, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som i fråga om denna
punkt avgivits av herr Gustav Emil Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 132 ja och 45
nej, varjämte 19 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkten XI.

Utskottet hemställde i punkten XI,
att riksdagen måtte beträffande frågan
om kommunal myndighets turordningsförslag
och överklagande av beslut angående
byggnadstillstånd avslå i motionerna
1:80 och 11:150 gjord framställning
om utfärdande av direktiv.

Reservation hade beträffande denna
punkt avgivits av herrar Johan Bernhard
Johansson, Mannerskantz, Sundelin,
Boman i Kieryd, Ståhl, fröken Elmén
och herr Birke, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande frågan om kommunal
myndighets turordningsförslag och
överklagande av beslut angående byggnadstillstånd,
med bifall till motionerna
I: 80 och II: 150 i denna del, besluta
hos Kungl. Maj :t göra framställning om
utfärdande av direktiv.

Utskottets i punkten gjorda hemställan
föredrogs; och anförde därvid:

Herr BIRKE: Herr talman! Under
hänvisning till vad jag tidigare anfört
ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som vid denna punkt är avgiven
av herr .1. B. Johansson m. fl.

Herr WEDÉN: Herr talman! Jag instämmer
i detta yrkande.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkten XII.

Efter föredragning av denna punkt
yttrade

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Herr BÄCKSTRÖM: Herr talman! Från
omkring sekelskiftet fram till 1920-talet
uppfördes större delen av såväl stensom
trähus i städer och tätorter med
s. k. mansardtak. Vindarna blevo därför
stora och efter nutida förhållanden
oekonomiska. Att vindarna gjordes så
stora herodde delvis på att byggnadskostnaderna
då voro låga och att ett
visst slöseri med utrymmen därför betydde
mindre. I det läge vi för dagen
ha kan man väl säga, att det är ekonomiskt
oklokt att inte tillvarataga de
möjligheter som finnas att utnyttja dessa
vindar, som väl numera mest användas
för lagring av olika slags bråte. Vindarna
kunna ofta med stor fördel inredas
till kontor och delvis även till bostäder,
vilket ju också i viss utsträckning skett
med dispens av Kungl. Maj :t. Ett utnyttjande
av dessa vindar är ju avsevärt
materialbesparande i förhållande
till den golvyta man utvinner vid nybyggnad
av bostadshus. Jag anser att
det vore felaktigt, om man inte i nuvarande
läge, då bostadsbristen är så stor,
utnyttjade de möjligheter som här förefinnas,
då man ju därigenom på ett relativt
billigt sätt kunde i någon män avhjälpa
bostadsbristen.

Trähusen få ju uppföras i två våningar
med inredd vindsvåning till en
tredjedel, men det kan väl ifrågasättas,
om det vore till någon nackdel, ifall
man inredde dem till två tredjedelar.
För min del tror jag knappast att det
skulle kunna anses olämpligt. Vad beträffar
stenhusen finns det ju vissa kvarter,
där stadsplanen för närvarande inte
lägger binder i vägen för ett utnyttjande
av vindsutrymmena i viss utsträckning.
Det kan emellertid tänkas, att faslighetsägarna
inte tänkt på detta, delvis
kanske beroende på att hyrorna i de
gamla hus det här gäller inte kunnat
komma upp i nivå med hyrorna i nya
hus utan iiro mycket låga per kvadratmeter
golvyta. Propaganda på detta område
skulle enligt min mening ej skada.
Samtidigt skulle jag vilja vädja till de

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

statliga myndigheterna att göra vad som
göras kan för att få fram en bebyggelse
av den art jag här berört. Vi ha ju i städer
speciellt med stenhus mycket stora
sådana vindsutrymmen. Om man skulle
göra en uppskattning av dessa, tror jag
säkert, att man skulle bli överraskad av
de möjligheter som i detta hänseende
förefinnas. Där stadsplan lägger hinder
i vägen för bebyggelse av vindar
vore det önskvärt att statsmakterna utredde
möjligheten av att genom ett enklare
dispensförfarande få dessa reserver
utnyttjade. Vid ett dispensförfarande
måste ju krävas, att gällande säkerhetsoch
brandföreskrifter inte få eftersättas,
men de åtgärder som därför måste
vidtagas, torde knappast bli så kostnadskrävande
att inte ifrågavarande utbyggande
av vindarna ändå skulle löna
sig. Jag har, herr talman, intet yrkande
utan jag vill endast vädja till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
att ägna denna fråga den
största uppmärksamhet, så att bästa
möjliga resultat kan ernås.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i den föredragna punkten bifölls.

Punkterna XIII—XVIII.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten XIX.

I punkten XIX hemställde utskottet,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:291 och 11:372, såvitt
nu var i fråga, besluta, att anslag till
bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden icke skulle anvisas
för budgetåret 1949/50.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustav Emil Andersson, Ivar Persson.
Ilubbcslud och Pettersson i Dahl, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:291 och 11:372, så vitt nu
vore i fråga, til! Bidrag till främjande

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

av bostadsbyggande på landsbygden för
budgetåret 1949/50 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
2 500 000 kronor.

Sedan utskottets hemställan i punkten
föredragits, anförde:

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
På denna punkt ber jag att få
yrka bifall till den reservation, som
är avgiven av herr Gustav Emil Andersson
m. fl.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag. Jag vill erinra om
att det finns ett anslag på 15 miljoner
kronor till detta ändamål, och då kan
det vara obehövligt att utöka detta anslag
ytterligare.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den förra propositionen.

Punkten XX.

I denna punkt hemställde utskottet,
att riksdagen måtte för budgetåret
1949/50 under fonden för låneunderstöd
anvisa

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:294 och 11:374, i vad de berörde
detta anslag, till Tilläggslån till viss bosladsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag
av 15 000 000 kronor;

2) till Lån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor;

3) till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett investeringsanslag av
2 000 000 kronor;

4) till Lån till Aktiebolaget Elementhus
ett investeringsanslag av 1 000 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz
och Birke, vilka ansett, att utskottet
i mom. 1) i den föredragna
punkten bort hemställa, att riksdagen
måtte för budgetåret 1949/50 under fonden
för låneunderstöd anvisa, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 294 och II: 374,
i vad de berörde detta anslag, till TillJäggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag av
10 000 000 kronor.

Utskottets i punkten gjorda hemställan
föredrogs; och yttrade därvid:

Herr BIRKE: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till reservationen av herr
J. B. Johansson m. fl.

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Jag vill i anslutning till vad utskottet
här har skrivit angående bidrag till
Aktiebolaget Elementhus för bostadsbyggande
endast understryka ett par
synpunkter. Beträffande bolagets verksamhet
meddelas i propositionen följande:
»Bolaget har till föremål för sin
verksamhet att framställa monteringsfärdiga
trähus enligt ett av Aktiebolaget
Bostadsforskning utarbetat system,
till vilket Elementhus förvärvat nyttjanderätt.
Systemet kan i korthet sägas
innebära tillverkningsmetoder, varigenom
beredes möjlighet till en besparing
i virkesåtgången med 35—40 procent,
jämfört med virkesåtgången för
nu vanliga monteringsfärdiga trähus.
Enligt grundliga kalkyler utgör den
häremot svarande kostnadsbesparingen
25—30 procent. Sålunda skulle ett
monteringsfärdigt egnahem, som består
av ett envåningshus om 75 m2 byggnadsyta
och nu kostar ca 28 500 kronor,
kunna enligt berörda system
framställas fullt färdigt för ca 20—
21 500 kronor. Som förut antytts, är
denna kostnadsbesparing avsedd att
komma bostadsbyggnadens blivande in -

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

nehavare till godo. Distributionen av
husen kommer att undandragas all
spekulation.» Bakom detta företag stå
en hel del av de stora koncernerna —
jag nämner Skånska Cement, Bofors,
Boliden o. s. v. — och detta har skapat
en viss oro bland småföretagarna.
Vi ha i mitt eget län ett företag, WSTlius,
som experimenterar med halm
som råvara och nedlagt kostnader på
experiment till ett belopp av ca
200 000—300 000 kronor och kommit
fram till ungefär samma resultat då det
gäller spara trä och kostnader. Inom
parentes kan jag säga, att det har uppfört
ett sådant provhus i Oslo, där
norska stortinget varit ute och sett på
detsamma, och att norska staten är intresserad
för detta. Man har också sålt
patenträtten till olika länder. I detta
fall har enskild företagare nedlagt stora
kostnader för att skapa bättre och
billigare byggnadsmaterial, alltså ungefär
samma sak som det här är fråga
om. När nu riksdagen gått in för ett
anslag på en miljon kronor till denna
koncern, AB Elementhus, så vill jag
understryka, att man också bör öppna
möjlighet för enskilda företagare som
gjort liknande uppfinningar att få bidrag
från det allmänna. Jag vill med
dessa ord, herr talman, endast understryka
denna synpunkt och har intet
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till
denna hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den i fråga om
punkten avgivna reservationen; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkterna XXI—XXVI.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

Ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 132 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 11 mars 1949, föreslagit
riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet förordats

a) vidtaga ändringar i de i statens
allmänna avlöningsreglemente meddelade
bestämmelserna rörande semesterersättning,
sjötillägg och begravningshjälp; b)

vidtaga ändringar i de i avlöningsreglementet
för folkskolan meddelade
bestämmelserna rörande begravningshjälp; c)

meddela vissa i propositionen angivna
beslut eller bestämmelser;

d) förordna angående omreglering i
vissa fall av avlöning till tjänsteman å
indragnings- eller disponibilitetsstat;

dels ock besluta, att det högsta antal
revir vid domänverket, som finge hänföras
till lönegrupp III, skulle utgöra 12.

I sammanhang härmed hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. avslå i motionerna I: 281 och II: 349
framlagt förslag, att förhöjning av sjötillägget
skulle utgå för personal tjänstgörande
å ubåt utrustad med s. k. snorkelanläggning
med 5 kronor per man
och dag under samma tid som sjötillägg
utgingc;

II. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente.

statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 11 mars 1949 förordats

a) vidtaga ändringar i de i statens
allmänna avlöningsreglemente meddelade
bestämmelserna rörande semesterersättning,
sjötillägg och begravningshjälp; b)

vidtaga ändringar i de i avlöningsreglementet
för folkskolan meddelade
bestämmelserna rörande begravningshjälp; c)

meddela beslut eller bestämmelser
lörande

förande över stat av pensionsberättigande
statlig tjänst, vilken förenades
med ordinarie, medelst förordnande
tills vidare tillsatt och ej pensionsberättigande
statlig tjänst,

vikariatslöneförordnande å rektorsbefattning
vid högre kommunal skola
samt

beredskapsersättning åt vissa tjänstemän
vid statens järnvägar och statens
vattenfallsverk;

III. besluta, att det högsta antal revir
vid domänverket, som finge hänföras
till lönegrupp III, skulle utgöra 12;

IV. besluta, att motionerna I: 280 och
11:348 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Enligt Kungl. Maj :ts och utskottets
förslag skulle befattningshavarnas begravningshjälp
höjas från 400 kronor
till 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz,
Gustav Emil Andersson, Ivar
Persson, Rubbestad, Pettersson i Dahl
och Birke, vilka ansett, att utskottet i
punkten II bort hemställa, att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 11 mars 1949 förordats

a) vidtaga ändringar i de i statens
allmänna avlöningsreglemente meddelade
bestämmelserna rörande semesterersättning
och sjötillägg;

b) meddela beslut eller bestämmelser
rörande

förande över stat av pensionsberättigande
statlig tjänst, vilken förenades
med ordinarie, medelst förordnande
tills vidare tillsatt och ej pensionsberättigande
statlig tjänst,

vikariatslöneförordnande å rektorsbefattning
vid högre kommunal skola
samt

beredskapsersättning åt vissa tjänstemän
vid statens järnvägar och statens
vattenfallsverk.

Enligt reservanternas mening hade
med den föreslagna höjningen av begravningshjälpen
bort tills vidare anstå.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
har begärt ordet på denna punkt med
anledning av att fröken Vinge och jag
ha väckt en motion om de partiellt
arbetsföra.

Alla äro ju överens om att de partiellt
arbetsföra måste såvitt möjligt
på olika sätt föras in i det normala
arbetslivet och att staten som arbetsgivare
därvid bör föregå med gott
exempel. I den proposition, över vilken
statsutskottet avgivit utlåtande nr
172, har Kungl. Maj:t redogjort för de
synpunkter och de regler, som regeringen
har för avsikt att tillämpa vid
anställning av partiellt arbetsföra i
statstjänst. I det kommittébetänkande,
som ligger till grund för regeringens
förslag, hade bl. a. föreslagits inrättande
av ett speciellt organ av rådgivande
natur, ett s. k. tjänsteråd. Detta
organ var enligt kommittéförslaget avsett
att bestå av åtta personer. Det var
tänkt att den medicinska sakkunskapen,
det centrala arbetsmarknadsorganct,
statsförvaltningen och de partiellt
arbetsföra skulle vardera företrädas av
en representant. Därutöver borde enligt
kommitténs mening staten i sin

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 ein.

Ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente.

egenskap av arbetsgivare representeras
av ytterligare två ledamöter, och som
statens motpart på arbetsmarknaden
borde fungera en representant för
tjänstemannaorganisationerna och en
företrädare för Landsorganisationen
(statstjänarkartellen).

Nu blev det inte regeringens beslut
att inrätta ett sådant tjänsteråd. Man
ansåg, att tiden inte var mogen för
detta. Flera remissinstanser hade mer
eller mindre klart avstyrkt förslaget.
Man ansåg att det tills vidare borde
kunna gå bra med nuvarande anordning,
att medicinalstyrelsen skulle i
dessa frågor avge utlåtande om de partiellt
arbetsföra och deras förhållande
till staten som arbetsgivare och deras
inordnande i statlig tjänst. Regeringen
ansåg emellertid, att i dessa frågor borde
arbetsmarknadsstyrelsen ha en representant,
som kunde samråda inom
medicinalstyrelsen och, om han hade
skiljaktig mening från medicinalstyrelsen,
anteckna denna till protokollet där.
Vi motionärer ha ansett, att det vore av
stor betydelse för de partiellt arbetsföra,
om även de kunde på något enkelt
och absolut inte kostnadskrävande
sätt komma med i detta samråd inom
medicinalstyrelsen rörande deras egna
angelägenheter, och vi ville endast att
utskottet skulle göra ett uttalande på
denna punkt till ledning för Kungl.
Maj :t. Vi ansågo det även vara av viss
psykologisk betydelse, att man gjorde
denna gest åt de partiellt arbetsföra, så
att de på detta mera direkta sätt skulle
kunna deltaga vid behandlingen av
dessa frågor inom medicinalstyrelsen.
Nu har utskottet avstyrkt denna motion
med den motiveringen, att de partiellt
arbetsföra därigenom skulle beredas
en viss särställning framför andra
arbetstagare.

•lag har, eftersom utskottet är enigt
i sitt avslagsyrkande, inte ansett mig
böra ställa något yrkande på denna
punkt, .lag har emellertid begärt ordet
närmast för att framhålla som min

uppfattning, att utskottets uttalande, att
man skulle bereda de partiellt arbetsföra
en särställning framför andra arbetstagare,
egentligen inte är riktigt.
Det framgår ju till att börja med av att
tjänsterådet, såsom kommittén hade
tänkt sig det sammansatt, skulle bestå
av å ena sidan statens representanter
plus representanter för partiellt arbetsföra
och å andra sidan arbetsmarknadens
parter, d. v. s. representanter
för tjänstemannaorganisationerna och
Landsorganisationen. Man kan också
göra gällande att de partiellt arbetsföra
inte alltid äro arbetstagare. Det förekommer
ju även egna företagare bland
dessa. Dessutom kan man säga, att när
Kungl. Maj :t anser det erforderligt att
genom ganska invecklade bestämmelser
försöka bredda möjligheten för de partiellt
arbetsföra att inneha statsanställning,
så har man därvid givit dessa
arbetstagare en särställning eller åtminstone
ansett att man bör särskilt
reglera deras förhållanden. Det skulle
alltså varit ganska naturligt, om man,
som vi motionärer ha velat, låtit en
representant för de partiellt arbetsföras
organisationer deltaga i överläggningar
i medicinalstyrelsen. Jag hoppas
att saken i alla fall ordnas på ett
enkelt och smärtfritt sätt. Det kan väl
knappast vara tänkbart att man skulle
förvägra talesmännen för de partiellt
arbetsföra att deltaga i dessa överläggningar
med medicinalstyrelsen. Man
kan väl därför säga att frågan trots utskottets
avslagsyrkande bör kunna lösas
på ett tillfredsställande sätt.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! .lag
har begärt ordet med anledning av
den reservation som är fogad till detta
utskottsutlåtande. Denna reservation
riktar sig mot det förslag i propositionen,
som syftar till att öka begravningshjälpen
för statstjänstemännen.
Det föreslås en höjning av denna begravningshjälp
från 400 kronor till

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente.

500 kronor. Vi som stå för reservationen
mena att detta är ett direkt avsteg
från den princip om lönestabilisering
som man annars velat hävda.
Så sent som 1947 fattade riksdagen beslut
angående statstjänstemannens löner
och samtidigt också beslut om denna
begravningshjälp. Jag finner det
därför oegentligt att man nu skulle öka
på detta belopp på det sätt som här
föreslås och ånyo luckra upp avlöningsreglem
entet.

Vi känna ju till, att om man höjer
lönerna eller ökar förmånerna på ett
område får delta återverkningar även
på andra områden. När riksdagen fattade
beslut om statstjänarnas löner
framställdes genast krav på likställighet
i lönehänseende från de landstingsanställda
och de kommunalanställda.
Går man nu även in för dessa
bestämmelser är det självklart att krav
på förbättringar komma att resas även
från andra grupper. Jag kan inte anse
att det är befogat att göra denna ändring,
och därför ber jag, herr talman
— även om detta inte är någon särskilt
stor fråga — av principiella skäl få
yrka avslag på Kungl. Maj:ts förslag i
denna del och i stället bifall till reservationen.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
vill till en början säga att jag är ense
med herr Rubbestad i ett avseende,
nämligen att detta inte är någon stor
fråga. Men längre sträcker sig inte
min enighet med herr Rubbestad. Det
säges i reservationen, att den föreslagna
höjningen innebär »ett avsteg från
eljest tillämpade principer för stabilisering
av lönenivån, vilket skulle kunna
medföra betänkliga konsekvenser i
fråga om andra löntagargrupper». Jag
tycker att reservanterna mycket grovt
ha överdrivit räckvidden av detta förslag.
Det rör sig i själva verket om
några få kronor per statstjänsteman
och år, och anledningen till den före -

slagna ändringen är ju att vissa bestämmelser
i olycksfallsförsäkringslagen
m. m. ha ändrats. Jag tycker, herr
Rubbestad, att det mot bakgrunden av
att statstjänstemännen frivilligt ha avstått
ifrån en juridisk rätt till löneförhöjningar,
som kanske i många fall
röra sig om hundra gånger det belopp
det här gäller, är något egendomligt
att man skall behöva ställa sig i vägen
för statstjänstemännen i detta avseende.

Jag skulle emellertid vilja föra det
resonemang som förekommer i reservationen
en smula vidare. Det säges
som sagt där, att förslaget innebär ett
avsteg från principerna för stabiliseringen
av lönenivån. Såvitt jag förstår
ingår frågan om stabilisering av lönenivån
endast som ett led i den allmänna
stabiliseringen av samhällsekonomien.
Man kan säga att denna lönestabilisering
är ett led i strävandena att
förhindra uppkomsten av ett köpkraftsöverskott
eller en ökning av det redan
befintliga köpkraftsöverskottet. Det
skall bli mycket intressant att se hur
herr Rubbestad ställer sig till de andra
frågeställningar, som röra steriliseringen
av köpkraftsöverskottet eller förhindrande
av ett stigande köpkraftsöverskott.
Såvitt jag är riktigt underrättad
stöder herr Rubbestad skattesänkningsförslaget,
och jag föreställer
mig att herr Rubbestad även stöder
bondeförbundets krav på ökade subventioner
till jordbruket. Jag vill säga
till herr Rubbestad, att skall man över
huvud taget tala om en stabilisering
av samhällsekonomien, går det inte att
rekommendera enbart lönestopp, utan
det måste vara en stabilisering på alla
håll. Det är villkoret för att dessa stabiliseringsåtgärder
skola kunna genomföras.

Herr talman! Jag skall inte vid denna
sena timme ta upp hela det samhällsekonomiska
resonemang, som reservanterna
ha fört in i diskussionen
genom att försöka göra denna fråga

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente.

till en stor principiell fråga. Jag vill
endast konstatera, att det här gäller en
helt naturlig och löpande justering av
en författning och att det inte finnes
någon anledning att i ett fall som detta
gå emot Kungl. Maj :ts förslag. Vi ha
ju kunnat konstatera hur utomordentligt
restriktiv Kungl. Maj :t har varit i
alla sådana här frågor i övrigt. Jag
tror inte att vi knäsätta någon farlig
princip genom att följa propositionen.

Herr talman! Jag yrkar därför bifall
till utskottets förslag på denna punkt.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag förstår mycket val herr
Fagerholms syn på saken. Såsom ombudsman
för tjänstemännen måste han
naturligtvis förfäkta deras intressen,
fastän han inom det parti, som han väl
ändå tillhör, är en ropandes röst i öknen,
eftersom samtliga högerledamöter
i utskottet ha undertecknat den reservation
som jag förordar.

Då herr Fagerholm vill göra gällande
att tjänstemännen i stabiliseringssyfte
ha gjort avkall på sina krav, vill jag bara
säga, att det har väl nästan alla i
hela samhället fått göra, inte minst jordbrukarna,
som ha fått ge efter på sina
rättmätiga anspråk på inkomstliöjningar.
På den punkten äro jordbrukare och
tjänstemän säkerligen jämställda. När
herr Fagerholm åberopar att det var
ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen
som voro orsaken till detta förslag, så
vill jag bara påpeka, att det här rör sig
om två skilda saker. När vi i fjol fattade
beslut om ändrade grunder för begravningsersättningen
i samband med
de nyssnämnda förordningarna, gällde
det ju alt utmäta ett visst skadestånd åt
en person, som hade förolyckats i militärtjänst
eller en statsanställd som förolyckats
i sitt arbete. Det var alltså
skadeersättningar som då utmättes.
Detta iir någonting helt annat, som berör
ändring i statstjänstemännens avlö -

ningsreglemente, vilket stadfästes så
sent som år 1947. Därför bör man enligt
min mening vara försiktig och på alla
områden försöka hålla igen när det gäller
löneökningar eller nya förmåner.
Speciellt i detta fall bör man se till att
man inte vidtager några åtgärder, som
medföra krav på motsvarande förmåner
från andra löntagargrupper.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag har inte tagit upp denna
fråga ur tjänstemannasynpunkt. Det
är naturligtvis en fråga av ringa omfattning.
Jag tror inte att det ur tjänstemannasynpunkt
fästes så stort avseende
vid hur den utfaller. Jag har emellertid
berört frågan därför att reservanterna
och nu herr Rubbestad i sin mun tagit
en hänvisning till lönestabiliseringen
eller stabiliseringen av samhällsekonomien.
Jag anser att man har missbrukat
denna hänvisning. Strävandena att
stabilisera samhällsekonomien kunna
icke innebära och ha icke från något
håll ansetts innebära ett förbud mot justeringar
av den typ som här föreslagits.
Det är ju generella lönehöjningar man
sätter sig emot. I det fallet vill jag ännu
en gång understryka att herr Rubbestad
sannerligen inte kan klaga på statstjänstemännen.
Om alla andra grupper
vore beredda att på motsvarande sätt
göra sin insats, skulle vi ha betydligt
lättare att bemästra de svårigheter, som
vi se torna upp sig för stabiliseringssträvandena.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!

Vad först gäller frågan om de partiellt
arbetsföra och deras möjligheter att
vinna anställning i statstjänst, ha ju både
departementschefen och utskottet
ådagalagt en mycket välvillig inställning.
Utskottet har emellertid i likhet
med flertalet av de remissinstanser, som
yttrat sig över frågan, inte ansett att det
föreligger något behov av ett nytt organ
för att pröva de anställningsfrågor, som

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente.

enligt utredningskommitténs förslag
skulle ankomma på ett dylikt organ att
pröva. Utskottet har inte heller ansett
att det skulle vara lämpligt alt bereda
de partiellt arbetsföra eu särställning i
ett visst avseende, nämligen att de
skulle få ha en representant närvarande
vid de överläggningar i medicinalstyrelsen
då dem berörande frågor prövas,
då man ju i övrigt söker få till stånd
likställighet mellan de partiellt arbetsföra
och annan arbetskraft. Utskottet
har därför ansett att den motion, som
väckts av herr Nihlfors m. fl., inte skall
föranleda någon riksdagens åtgärd. De
partiellt arbetsföra ha möjligheter atl
göra sin röst hörd genom de vanliga
fackliga organisationerna och kunna
därjämte genom sin speciella organisation
framföra sina synpunkter i medicinalstyrelsen,
om det är någon fråga
som speciellt berör dem.

Beträffande frågan om begravningshjälpen
har jag efter herr Fagerholms
yttrande inte mycket att tillägga. Jag
vill emellertid säga att detta är en fråga
av ringa betydelse, om man betraktar
den såsom en lönefråga. De ökningar
det här gäller uppgå inte ens till en å
två kronor per år, som herr Fagerholm
förmodade, utan begränsa sig till
högst en femtioöring per anställd. Om
vi nu utgå ifrån den i och för sig felaktiga
förutsättningen att det här skulle
gälla en lönefråga och räkna ut ökningen
på medelinkomsten, blir det en löneökning
på åtta hundradels promille, vilket
ju är ett mycket litet tal.

Jag vill därför, herr talman, sluta med
att uttala två förhoppningar, den ena
att kammaren måtte besluta i enlighet
med utskottets förslag, den andra att
herr Rubbestad måtte bibehålla den
uppfattning han i dag gett tillkänna i
fråga om stabiliseringspolitiken, när vi
komma till frågan om prissättningen på
jordbrukets produkter. Gör han det lovar
jag att så långt det är mig möjligt
stödja honom i hans strävanden att
åstadkomma en fullgod stabilisering.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
skulle bara vilja efterlysa konsekvensen
i herr Rubbestads ställningstagande
till den fråga i vilken han nyss yttrade
sig. Herr Rubbestad har suttit med i
den s. k. prästlönekommittén och utan
reservation varit med om att föreslå
mycket kraftiga löneförbättringar åt
prästerna. Om det skall finnas någon
konsekvens i galenskapen, så bör man
väl kunna förvänta att herr Rubbestad
är lika angelägen om att revidera sitt
tidigare ställningstagande i fråga om
prästernas löner, när vi nu till hösten
ha att avgöra den frågan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
tycker att vad herr Senander sade i sitt
anförande knappast hör hit. Men jag
vill säga till herr Senander att jag i
prästlönekommittén tillsammans med en
hel del andra, mycket lönesakkunniga
personer kommit till den uppfattningen,
att prästerna i jämförelse med övriga
statstjänstemän böra vara placerade
i den löneställning i vilken kommittén
har ställt dem. De ha inte kommit i någon
förmånsställning gent emot andra
statstjänstemän utan precis där de böra
vara ställda, om man vill göra en objektiv
jämförelse och taga hänsyn till
utbildning, arbetsuppgifter och ansvaret
i ämbetsutövningen. Att herr Senander
inte tycker att prästerna äro värda
någonting är en annan sak. Men det hör
inte hit, utan frågan får bedömas ur
andra synpunkter.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Organisationen av den lägre trädgårdsundervisningen m. m.

§ 3.

Organisationen av den lägre trädgårdsundervisningen
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående organisationen
av forskning, undervisning och
försöksverksamhet på mejerinäringens
område samt av trädgårdsundervisning
och trädgårdsförsök in. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i en till riksdagen
den 25 februari 1949 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition,
nr 79, under åberopande av ett bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen, bland annat, att godkänna
vissa riktlinjer för organisationen
av den lägre trädgårdsundervisningen
samt att å riksstaten för budgetåret
1949/50 under nionde huvudtiteln
anvisa vissa närmare angivna
anslag.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat en inom riksdagens andra
kammare av herr Andersson i Dunker
in. fl. väckt, till utskottet hänvisad
motion nr 325, i vilken hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av förevarande
proposition ville besluta

»att trädgårdsskolorna skola som hittills
i avvaktan på erfarenhet om lärlingsutbildningen
anordna praktiskteoretiska
tvååriga lärokurser;

att statsbidrag enligt nu gällande
grunder skall, i avvaktan på erfarenhet
om lärlingsutbildningen, tills vidare
utgå även till Adelsnäs trädgårdsskola;

att den tvååriga kursen vid Adelsnäs
och Söråker skall utgöras av en allmän
linje;

att den tvååriga kursen vid Alnarp
och Experimentalfältet skall, lika vid
bägge skolorna, uppdelas på en linje
med inriktning på frukt- och bärodling
med plantskoleskötsel och en linje med

inriktning på växthus- och bänkodling; att

det må ankomma på Kungl. Maj:t
att inom ramen för de lokal- och lärarresurser,
som enligt propositionen
komma att ställas till förfogande, besluta
om anordnande vid Alnarp och
Experimentalfältet av teoretiska lärokurser
vid sidan av tvåårig lärokurs;

att för vinnande av inträde vid trädgårdsskolas
tvååriga lärokurs skall, som
hittills, fordras, bland annat, minst tre
års väl vitsordad praktik;

att de regler, som gälla mellan parterna
på arbetsmarknaden, skola tilllämpas
jämväl vid trädgårdsskola med
tvåårig lärokurs i den mån praktiskt
arbete därvid förekommer;

att skyndsam utredning verkställes
angående förläggande till Bergianska
trädgården av en trädgårdsanläggarskola; att

utredning verkställes om förläggning
till Svartsjö av trädgårds- och
lantbruksundervisningsanstalter; samt

att i princip uttala sig för att en
trädgårdshögskola skall inrättas men
däremot icke taga ställning till en
framtida trädgårdshögskolas förläggning.
»

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds
framställning samt i anledning av motionen
II: 325,

1) godkänna, att den lägre trädgårdsundervisningen
organiserades efter
de riktlinjer, som Kungl. Maj:t uppdragit; 2)

fastställa i utskottets hemställan
intagen personalförteckning för Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut; 3)

godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1949/50;

4) å riksstaten för budgetåret 1949/50

6 -— Andra kammarens protokoll 19i9. Nr 20.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Organisationen av den lägre trädgårdsundervisningen m. m.

under nionde huvudtiteln anvisa vissa
under a)—k) närmare angivna anslag;

5) å kapitalbudgeten för budgetåret
1949/50 under statens allmänna fastigbetsfond
anvisa vissa under a) och b)
närmare angivna anslag.

Vid utlåtandet hade fogats reservation
av herr Boman i Stafsund, som ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning samt med bifall
till motionen II: 325,

1) godkänna, att den lägre trädgårdsundervisningen
organiserades efter
de riktlinjer, som reservanten uppdragit; 3)—5)

(= utskottet);

(i) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående förläggandet
av en trädgårdsanläggarskola
till Bergianska trädgården samt angående
förläggandet av trädgårdsoch
lantbruksundervisningsanstalter till
Svartsjö.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Det här föreliggande utskottsutlåtandet
behandlar ju två så väsentligt
olika frågekomplex som frågan om
forskning, undervisning och försöksverksamhet
på mejerinäringens område
samt trädgårdsundervisningen och trädgårdsförsöken.
För min del skall jag
inte säga någonting om det första avsnittet,
om mejerihanteringsfrågor. Jag
har i det avseendet ingenting att invända
mot utskottets förslag.

Däremot skall jag en liten smula förlänga
debatten genom att säga några ord
om trädgårdsundervisningen och vad
som i det avseendet föreslås.

Om man, herr talman, under någon
längre tid haft tillfälle att följa utvecklingen
inom trädgårdsnäringen i vårt
land, så blir man verkligen imponerad
av den kolossala utveckling som har
ägt rum på detta område. I proposi -

tionen omnämnes att det 1943 gjordes
en undersökning rörande vad trädgårdsnäringens
produktion kunde vara värd
under ett år, och man kom då fram till
det imponerande beloppet av 375 miljoner
kronor. Den utveckling som sedan
dess ägt rum gör det säkerligen berättigat
att antaga, att värdet av denna
produktion har ökat högst väsentligt sedan
1943. Det är säkert ingen överdrift
att säga, att detta värde nu torde ligga
ett bra stycke över 400 miljoner kronor;
kanske är värdet bortåt 500 miljoner.
Det är under sådana förhållanden uppenbart
att trädgårdsnäringen har en
mycket stor ekonomisk betydelse inte
bara för näringens egna utövare utan
för hela vårt folkhushåll. På få områden
inom vårt näringsliv kunna väl enskild
företagsamhet, energi, kunnighet,
erfarenhet och framåtanda på kort tid
åstadkomma så stora och märkliga resultat
som just inom trädgårdsnäringen.
Men det finns också här ett stort men.
Det finns väl knappast något område,
där misslyckandena varit så många och
så fullständiga som inom trädgårdsnäringen.
Där är det om någonsin så, att
kunnighet och skicklighet betyda oerhört
mycket för att man skall lyckas,
under det att bristande utbildning och
för liten kunnighet och erfarenhet
åstadkomma misslyckanden och kapitalförluster
av ganska betydande omfång.
Jag har sett många exempel härpå.
Jag skall här bara nämna ett enda exempel
på vilken skillnad det blir, när
man har tillräcklig kunnighet och erfarenhet
på ett område och när man inte
har det.

Under eftersommaren förra året gjorde
jag en resa på en av våra Mälaröar
och besåg bl. a. en del stora fruktodlingar.
Jag erinrar mig särskilt en mycket
stor odling, det kunde väl röra sig
om 3 000 å 4 000 fruktträd, där praktiskt
taget vartenda träd stod dignande
av fina, vackra, välbildade och friska
frukter. Så kom jag, bara en halv kilometer
därifrån, till en nästan lika stor

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Organisationen av den lägre trädgårdsundervisningen m. m.

fruktträdgård, där man hade precis
samma klimatiska betingelser och precis
samma jord som på den första trädgården.
På detta senare ställe fanns det
dock ytterst litet frukt på träden och
den frukt som fanns var mycket dålig,
skorvig och ful. över huvud taget såg
trädgården alls inte ut som den borde
göra. Jag hörde mig för om de båda
ägarna. Den förste, ägaren till den fina
trädgården med den stora fruktskörden,
hade genomgått en god och omfattande
utbildning i fruktodling. Den andre hade
ingen utbildning alls, eller i varje
fall mycket liten sådan. — Jag tror, att
man skulle kunna plocka fram en stor
mängd liknande exempel.

Sedan lång tid tillbaka bär man förstått,
att utbildningen i trädgårdsodling
är i stort behov av upprustning och förbättring
i olika avseenden. Alldeles särskilt
gäller detta vad jag skulle vilja
kalla den materiella upprustningen. Jag
blev därför glatt överraskad, när jag
fick se 1946 års trädgårdsundervisningskommittés
förslag, som, om de genomfördes,
skulle komma att betyda oerhört
mycket för trädgårdsundervisningen
och för trädgårdsnäringens framtid här
i landet. Förhoppningarna härvidlag
grusades emellertid i stor utsträckning,
när jag tog del av den föreliggande
kungl. propositionen. Enligt trädgårdsundervisningskommitténs
förslag skulle
de totala engångskostnaderna för undervisningsanstalterna
uppgå till inte
mindre än 3 370 000 kronor. För statens
trädgårdsförsök hade kommittén beräknat
engångskostnaderna till omkring
4 miljoner kronor. Tillsammans uppgingo
sålunda anläggningskostnaderna
till över 7 miljoner kronor. Beträffande
de årliga merutgifterna hade kommittén
beräknat dessa till lägst 423 000 kronor
och högst 500 000 kronor för trädgårdsundervisningen
och till lägst 353 000
och högst 423 000 kronor för statens
trädgårdsförsök.

Det gäller ju stora belopp både i engångskostnader
och i årliga kostnader,

men det föreligger så oerhört stort behov
härvidlag, att de föreslagna beloppen säkerligen
inte äro tilltagna i överkant. Men
vad kommer man till för resultat i den
kungl. propositionen, när man skall ta
ställning till dessa kommitténs förslag?
Ja, det är sannerligen inte några stora
summor man föreslår. Engångskostnaderna
för anlägningar och byggnader
av olika slag upptagas till 800 000 kronor
i stället för de 7 370 000 kronor,
som kommittén föreslagit, och beträffande
de ökade årskostnaderna har man
i propositionen stannat vid 300 000 kronor.
Såvitt jag förstår är det då inte
mycket kvar av vad kommittén har föreslagit.
Departementschefen kryper
bakom den numera så kända järnridån
och säger, att under nuvarande förhållanden
får byggenskapen anstå. Man kan
ingenting göra. Men jag är av den bestämda
uppfattningen, att när det gäller
att öka produktionen — som vi ju
alla äro överens om att vi skola försöka
göra — så är det säkert få områden, där
man så snabbt kan komma fram till en
ökad produktion som inom trädgårdsnäringen.
Jag tror därför, att det är
oklokt att ta till anslagen så snävt, som
utskottet gjort då utskottet följt departementschefens
förslag.

Vad man nu i utlåtandet föreslår är
inrättande av några nya tjänster, i viss
mån ökat statsbidrag till trädgårdsskolorna
och vissa ökningar av clevstipendierna.
Men vad jag tycker är
verkligt beklämmande är, att man såvitt
jag kan bedöma faktiskt föreslår
en försämring av undervisningen. Vi
ha vid trädgårdsskolorna haft en tvåårig,
kombinerad praktisk-teoretisk
undervisning. Nu skärs denna ned till
141 /-> månader, vilket man försöker motivera
med alt de rutin- och grovarbeten,
som trädgårdslärlingarna fingo utföra
under den tvååriga utbildningen,
nu tas bort, så att eleverna hela tiden
få ägna sig uteslutande åt teoretisk utbildning.

Jag undrar, om man riktigt har tänkt

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Organisationen av den lägre trädgårdsundervisningen m. m.

sig in i denna sak. Dessa elever ha
förut hållit på i tre å fyra år med grovoch
rutinarbete, och nu skola de sätta
sig på skolbänken för att under såväl
vinter- som sommarmånaderna uteslutande
ägna sig åt teoretisk undervisning.
Jag får säga, att jag tycker synd
om dessa elever! Det blir ytterligt svårt
för dem att helt koppla om från den
enbart praktiska verksamhet, som de
haft förut, till den enbart teoretiska
undervisning som här föreslås. Vid
den kombinerat praktisk-teoretiska undervisningen
under den tvååriga kursen
ha eleverna fått ägna sig åt båda
dessa undervisningsformer, och det
har inte varit så påfrestande som det
med säkerhet kommer att bli med enbart
teoretisk undervisning. Jag förstår
inte, hur man har kunnat föreslå
en dylik omläggning, när man har erfarenheterna
från vår lantmannaskoleundervisning
att bygga på. Där ha vi
en kort teoretisk kurs under fem månader
på vintern, och vid sidan av den
har man nu infört en kombinerad
praktisk-teoretisk undervisning, som
räcker ett år. Den praktiska och teoretiska
undervisningen pågår alltså
samtidigt i dessa kurser, och detta har
visat sig vara en utmärkt kurstyp för
våra lantmannaskolor. Jag är alldeles
övertygad om, att denna kurstyp skulle
vara den lämpligaste utbildningsformen
även för trädgårdsskolorna. Jag
menar därför, att den omläggning av
trädgårdsundervisningen, som här föreslås,
ingalunda innebär någon förbättring
utan tvärtom en försämring,
jämfört med den vi nu ha.

I den motion, som jag och några
kamrater ha avlämnat, II: 325, redovisa
vi även på en annan punkt en avvikande
mening mot den, som Kungl.
Maj :t och utskottet ha deklarerat, nämligen
när det gäller frågan om statsbidrag
till den enskilda trädgårdsskolan
vid Adelsnäs. Där ha kommittén och
Kungl. Maj :t föreslagit att statsbidraget
skall indragas, och det har utskot -

tet också anslutit sig till. Men nog är
det ganska märkligt att dra in statsbidraget
för just denna trädgårdsskola,
om vilken erfarna och kunniga trädgårdsmän
säga, att de anse den vara
den bästa av alla våra trädgårdsskolor,
när det gäller undervisning och undervisningsresultat.
När trädgårdsundervisningskommittén
föreslog, att statsbidraget
för Adelsnäs trädgårdsskola
skulle indragas, var det säkerligen under
den förutsättningen, att kommitténs
stora förslag till utbyggnad av de
andra trädgårdsskolorna skulle genomföras.
Så blev emellertid inte fallet
utan i stället skar man ned kommitténs
förslag till en obetydlighet. Det
skulle förvåna mig mycket, om trädgårdsundervisningskommittén
verkligen
skulle förordat, att statsbidraget till
Adelsnässkolan skulle indragas, därest
kommittén kunnat förutse hur det skulle
gå med dess förslag till utbyggnad
av andra trädgårdsskolor. Man skyller
på, att skolan är belägen på enskilt
område och att det är enskilda som
äga den. Men det är väl inte något fel
att eu enskild person äger en god undervisningsanstalt,
när undervisningen
dock bedrives under sådana former,
som staten föreskriver? Då behöver ju
inte staten investera så stort kapital
som om staten själv skulle bygga och
underhålla en undervisningsanstalt.

Man har också anfört, att Adelsnäs
trädgårdsskola inte är belägen på en
ur fruktodlingssynpunkt så synnerligen
lämplig plats. Tidigare har man dock
icke hört någon som helst anmärkning
framföras mot skolan. Tvärtom har
den ansetts vara utomordentligt bra.
Det förhållandet, att en trädgårdsskola
inte ligger på det ur fruktodlingssynpunkt
bästa tänkbara området utan på
en något kargare plats — jag kanske
inte skall använda det uttrycket om
Adelsnäs, men i alla fall på ett område,
som inte hör till de allra främsta
när det gäller fruktodling — kan väl
inte göra undervisningen därstädes

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Organisationen av den lägre trädgårdsundervisnmgen m. m.

sämre. Om man får lära sig att bedriva
fruktodling och trädgårdsskötsel på
ett område, som inte liör till de allra
bästa i landet, så bör man väl sedan
ha de allra bästa förutsättningar att
omsätta undervisningen i praktisk
handling, om man skulle råka bli placerad
på en för fruktodling tjänligare
mark än den på Adelsnäs.

Vi ha i vår motion, i likhet med reservanterna
i utskottet, yrkat på att
Adelsnäs även i fortsättningen skall erhålla
statsbidrag. Detta är, herr talman,
så mycket mera motiverat, som
den utbyggnad av de andra trädgårdsskolorna,
som kommittén har förutsatt,
inte nu kommer till stånd.

Sedan har det såväl i motionen som
i reservationen framhållits, att riksdagen
inte nu skall binda sig för att den
föreslagna trädgårdsanläggarskolan för
all framtid förlägges till Experimentalfältet.
Man vill i stället att det skall
företagas en utredning om lämpligheten
av att en sådan skola för Mellansverige
förlägges till Mälardalen. Där har man
siktat närmast på den stora kronoegendomen
Svartsjö, vilken som bekant
hittills har använts för annat ändamål.
Nu är emellertid avsikten att den inte
längre skall vara straffanstalt, och då
skulle man där kunna få till stånd en
anläggning för trädgårdsundervisning.

Vad sedan gäller den högre trädgårdsundervisningen
hade kommittén
föreslagit, att man borde anordna en
skola av högskoletyp. Detta förslag har
såväl departementschefen som utskottet
anslutit sig till. Det är säkerligen
riktigt att trädgårdsnäringen får en sådan
utbyggnad och överbyggnad. I såväl
motionen som reservationen föreslås
emellertid, att riksdagen inte nu
skall binda sig för att denna eventuella
högskola förlägges till Alnarp. Det föreligger
förslag om att förlägga den till
Bergianska trädgården utanför Stockholm
eller i anslutning till lantbrukshögskolan
i Ultuna. Orsaken till alt vi
rekommenderat en förläggning till

trakten av Stockholm är den, att högskolan
då lätt skulle kunna få anknytning
till andra högskolor, särskilt till
Tekniska Högskolan i Stockholm, som
man på trädgårdsmannahåll anser vara
synnerligen önskvärt. Om ifrågavarande
högskola förlädes till Ultuna, så har
man där anknytning till lantbrukshögskolan,
och tack vare närheten till
Uppsala kan man säkerligen få till
stånd ett mycket värdefullt samarbete
med den undervisning, som där bedrives.
Vid Alnarp finnas icke dessa förutsättningar,
i varje fall inte i samma
utsträckning som i Stockholm och vid
Ultuna.

När det nu inte kan sägas någonting
om när denna högskola kan komma till
stånd, så är det väl felaktigt att riksdagen
nu binder sig för att högskolan
förlägges till Alnarp. I såväl motionen
som i reservationen yrkas därför, att
riksdagen inte nu skall taga ställning
till var denna högskola skall förläggas.

Det är sålunda, herr talman, inga revolutionerande
förändringar, som vi
föreslå i samband med här föreliggande
förslag. Vi föreslå för det första att
undervisningen, i likhet med vad fallet
varit hittills, skall anordnas i tvååriga
kurser i stället för den här föreslagna,
beskurna kurstypen, och att
dessa tvååriga kurser skola upptaga såväl
praktisk som teoretisk undervisning.
Vi önska med andra ord att undervisningen
skall bedrivas på samma
sätt som hittills, i avvaktan på de resultat,
som den ändrade praktiska
elevutbildningen kan komma att ge. Vi
föreslå vidare, att Adelsnäs trädgårdsskola
även i fortsättningen skall erhålla
statsbidrag. Det finns mycket stora
och tungt vägande skäl för att så
sker, när inte den utbyggnad, som man
tänkt sig för de andra trädgårdsskolorna,
kan komma till stånd. Vi föreslå
också eu utredning om en trädgårdsskola
för Mälardalen, eventuellt förlagd
till Svartsjö, och så föreslå vi till
sist, att riksdagen icke måtte binda sig

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Organisationen av den lägre trädgårdsundervisningen m. m.

för att den blivande högskolan förlägges
till Alnarp.

Herr talman! Detta är de förslag,
som framförts såväl i motionen som i
reservationen, och jag ber med dessa
ord att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande, varunder herr
förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde
herr Johansson i Mysinge.

Herr BOMAN i Stafsund: Herr talman!
Med anledning av den sena timman,
och då kammarens ärade ledamöter
tyckas vara litet oroliga så här fram
på småtimmarna, skall jag nöja mig
med att bara säga några ord, med anledning
av att jag till det föreliggande
utskottsutlåtandet har fogat en reservation.
Jag kan fatta mig så kort, därför
att herr Andersson i Dunker i stort
sett har framfört de synpunkter, som
jag har på frågan om trädgårdsundervisningen.

Kommittén och departementschefen
ha beträffande trädgårdsförsöken i den
kommun, där jag bor, Nyckelby, sagt,
att jordmånen där är olämplig för de
försök, som ha bedrivits där nu i nio
år. Med den kännedom jag har om förhållandena
vågar jag dock påstå — och
däri instämma en stor del av Mälardalens
många duktiga fruktodlare —
att dessa försök, om de hade blivit förlagda
till annan plats på denna egendoms
mark, säkerligen skulle ha givit
bättre resultat än vad fallet blivit där
försöken nu bedrivas. Jag hoppas i
alla fall, att man i likhet med vad denna
kommitté sagt söker lägga vissa av
dessa trädgårdsförsök under glas, som
det heter på fackspråket. Departementschefen
har inte ansett sig kunna
föreslå något anslag till anläggande av
ett nytt försök, men han har förklarat,
att när frågan blir aktuell till nästa
budgetår, hänsyn skall tagas till dessa
synpunkter.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till den av mig vid
detta utlåtande fogade reservationen.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö: Herr talman!
Såsom brukligt är förekomma
jordbruksutskottets ärenden mycket
sent på dagordningen. Det ärende vi nu
behandla är emellertid liksom det ärende,
som kommer närmast efter på föredragningslistan,
inte av sådan art, att
det kan sätta känslorna i svallning på
samma sätt som tidigare här i dag behandlade
ärenden. Här ifrågavarande
spörsmål torde således inte föranleda
särdeles lång debatt. Därtill bidrar väl
också den relativa enighet, som förefunnits
inom utskottet beträffande detta
ärende.

Herr Andersson i Dunker har här talat
för sin motion och för den reservation,
som herr Boman i Stafsund avgivit.
Herr Andersson i Dunker verifierade
därvid vad departementschefen uttalade,
när han påpekade vilken stor
och växande roll trädgårdsnäringen representerar
i vårt näringsliv och det
starka och alltjämt växande behovet av
utbildning av arbetskraft inom denna näring.
En utredningskommitté har kommit
fram med vissa förslag, utmynnande
i ganska avsevärda krav på nyinvesteringar,
vilkas storleksordning enligt
vad herr Andersson i Dunker antydde,
slutade på 7 370 000 kronor. Det är alldeles
uppenbart, att i det läge, vari vi
nu befinna oss, har departementschefen
kunnat hänvisa till den stabiliseringsprocess,
som vi alla vilja stödja,
när han mycket starkt reducerat dessa
krav. Trots dessa nedskärningar måste
man erkänna, att de förslag, som framlagts
i denna proposition, äro av den
art, att man kan förvänta, att de komma
att medföra en mycket stark förbättring
av utbildningsmöjligheterna för trädgårdsnäringens
utövare.

Herr Andersson i Dunker anmärkte
på den undervisning, som här föreslå -

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Organisationen av den lägre trädgårdsundervisningen m. m.

gits vid trädgårdsskolorna, samt menade,
att undervisningen skulle försämras
därigenom att kurstiden föreslås minskad
från två år till 14 å 15 månader.
Man har nämligen föreslagit, att grovoeh
rutinarbetet i denna undervisning
skulle ersättas med instruktion och direkt
teoretisk undervisning. Herr Andersson
i Dunker talade emellertid inte
om varpå denna reducering berodde.
Det har nämligen hävdats, att trädgårdsskolorna
i mycket stor utsträckning på
ett olämpligt sätt använt elevernas arbetskraft
för ekonomisk vinnings skull
och att det undervisande och instruktiva
momentet därför blivit eftersatt.
Detta missförhållande har också vitsordats
i det yttrande, som avgivits av Skaraborgs
läns hushållningssällskap. Genom
att på sätt som nu föreslagits taga
bort rutinarbetsmomentet, kan man således
på en kortare tid komma fram till
ett utbildningsresultat av bättre art än
tidigare.

Vad sedan gäller den trädgårdsskola,
som finns i Adelsnäs och som med goda
vitsord bedrivit sin undervisning i
många år, har utredningen kommit till
den uppfattningen, att statsanslag i fortsättningen
icke bör utgå till denna
skola. I huvudsak följande skäl ha därvid
varit avgörande. Utredningen har
kommit fram till att det utbildningsbehov,
som man räknar med inom trädgårdsnäringen,
blir fullt tillgodosett genom
övriga föreslagna åtgärder på detta
område. Dessutom är det på det sättet,
som herr Andersson i Dunker här erinrade
om, att .skolan inte är belägen inom
ett specifikt trädgårdsodlingsområde.
Skolan är således ogynnsamt belägen
ur fruktodlingssynpunkt. Det finns
vidare andra olägenheter med denna
skola. Sålunda äro undervisningslokalerna
belägna på ett avsevärt avstånd
från växthusen. Sedan kan man säga,
att den inre organisationen av skolan
är otillfredsställande. Skolan är belägen
på enskild mark, och ägaren av marken
bär inte velat gå med på att göra den

organisatoriska ombildning, som krävts
för fortsatt statsbidrag. Skolan har således
inte kunnat inordnas i den allmänna
administrationen. Ägaren till
marken har inte heller varit intresserad
av att upplåta ett lämpligt område för
skolan. Man har således kommit till det
resultatet, vilket tillstyrkts av lantbruksstyrelsen,
att statsbidraget, i och
med att de pågående kurserna fullföljts,
icke längre bör utgå till denna skola.

Herr Andersson i Dunker kritiserade
propositionen för dess uppläggning av
den högre undervisningen på detta område
och ansåg det vara oriktigt, att vi
nu skulle fatta ett principbeslut att förlägga
denna undervisning till Alnarp.
Anledningen till att man önskade förlägga
denna undervisning til! Alnarp
är, att man där har vissa utrymmen,
som med investeringar av ganska måttligt
kapital kunna göras lämpliga för
den trädgårdshögskola, som vi med stor
förväntan se fram emot.

Herr talman! Med anförande av detta
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman
! Herr Gustafson i Dädesjö sade, att
undervisningen på detta område genom
vad som här föreslås skulle bli väsentligt
förbättrad. Det återstår emellertid
att bevisa detta. Ty när man skär ned
en undervisning, som hittills pågått i
tvååriga kurser till endast 14 å 15 månader,
kan man väl knappast tala om
en förbättring. Herr Gustafson i Diidesjö
anmärkte på att dessa trädgårdselever
utnyttjats vid trädgårdsskolorna för
grov- och rutinarbete. Detta har emellertid
varit nödvändigt för skolornas
ekonomi. Risken för att eleverna skola
utnyttjas på eif olämpligt sätt föreligger
emellertid inte längre, när man nu fått
vissa förbättrade anslag till trädgårdsskolorna.
Vidare ha ju avtal träffats om
ersättningen till eleverna för utfört arbete.
Dessa avtal komma ju alt slutas på

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.
Yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering.

vanligt sätt mellan arbetsmarknadens
parter.

Beträffande sedan skolan i Adelsnäs
kan jag inte annat än upprepa vad jag
sade förut, nämligen att den skolan av
sakkunskapen erkänts vara en utmärkt
bra skola. Denna skola har under alla
de år den arbetat fått de allra bästa
vitsord beträffande den där bedrivna
undervisningen. När man läser vad här
sägs om skolan i Adelsnäs, förefaller
det mig, som om det framför allt är den
omständigheten, att skolan ägs och drivs
av enskilda, som utgör felet med denna
skola. Som jag framhöll i mitt första anförande,
måste det väl ändå vara så, att
det blir billigare för staten att understödja
denna skola och att den får fortsätta
sin verksamhet, än om man skall
lägga ned .skolan och i stället bygga ut
vid andra skolor. När trädgårdsundervisningskommittén
uttalade sig för att
statsbidrag inte längre skulle utgå till
denna skola, skedde emellertid detta,
vilket jag påpekade i mitt förra anförande,
under den bestämda förutsättningen,
att det skulle ske en utbyggnad
vid de andra skolorna av den omfattning
som kommittén föreslagit. Kommittén
hade ju räknat med en utbyggnad
för denna undervisning på inte
mindre än 3 370 000 kronor samt för
trädgårdsförsök med dessutom 4 miljoner
kronor. Statsrådet har emellertid
stannat vid en sammanlagd utbyggnad
för 800 000 kronor. Det kan under sådana
förhållanden inte vara rimligt, att
man skär ned statsbidraget till just den
skola, som hittills faktiskt ansetts vara
den bästa undervisningsanstalten.

Beträffande sedan den högre undervisningen
ha vi ansett att då man inte
alls vet något om den tidpunkt, när
trädgårdshögskolan skulle kunna börja
sin verksamhet, är det inte nödvändigt
eller klokt att man redan nu binder sig
vid förläggningen av denna högskola
till Alnarp. Det finns säkert lika många
som anse att Alnarp inte är den lämpligaste
platsen, utan att högskolan i

stället bör förläggas antingen till Stockholm
eller till Ultuna.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
vidhåller jag mitt tidigare framställda
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Andersson
i Dunker begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 4.

Yrkesutbildning inom jordbruk och
skogshantering.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående yrkesutbildning
inom jordbruk och skogshantering
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i en till riksdagen
den 4 mars 1949 avlåten, till jordbruks -

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering.

utskottet hänvisad proposition, nr 124,
under åberopande av ett bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit riksdagen
att å riksstaten för budgetåret
1949/50 under nionde huvudtiteln anvisa
vissa anslag till lägre lantbruksundervisning
in. in.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat ett flertal inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

1) dels i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag ävensom motionerna 1:260 och
11:328, 1:266 och 11:334 samt 1:268
och II: 338 såvitt nu var i fråga, dels
ock med avslag å motionerna 1: 265
och II: 336, I: 267 ocli II: 337 samt
1:269 och 11:335, godkänna att den
lägre yrkesundervisningen inom jordbruket
och skogshanteringen organiserades
efter de riktlinjer som utskottet
i sin motivering uppdragit;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts därom
framställda förslag samt med avslag
å motionerna 1:268 och 11:338,
såvitt de berörde förevarande fråga, å
riksstaten för budgetåret 1949/50 under
nionde huvudtiteln anvisa vissa under
a)—k) närmare angivna anslag;

II. att motionerna 1:267 och 11:337,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under
punkten I, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
innebar, bland annat, att jordbrukets
yrkesskolor icke nu skulle inordnas
bland de övriga statsunderstödda fasta
lantbruksundervisningsanstalterna utan
bibehållas vid sin nuvarande organisationsform.

Reservation hade avgivits av herrar
Svedberg, Näslund, Hugo Sundberg,
Heeggblom och Jacobson i Vilhelmina,
vilka ansett, att jordbrukets yrkessko -

lor bort inordnas bland övriga statsunderstödda
fasta lantbruksundervisningsanstalter,
varvid förmånligare statsbidrag
borde utgå, ävensom att eleverna
vid dessa skolor bort få åtnjuta stipendier,
i följd varav utskottets motivering
bort erhålla annan, av reservanterna
angiven avfattning.

Efter föredragning av utskottets
hemställan anförde:

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
De flesta som sysslat med jordbrukarungdomens
utbildning blevo nog i någon
mån fundersamma, när utredningsmännen
för yrkesutbildning inom jordbruk
och skogshantering lade fram sitt
betänkande. Inom lärarkretsar tyckte vi
i allmänhet, att utredningsmännen i
alltför hög grad tryckt på den praktiska
utbildningen. Visserligen måste en jordbrukare
av i dag vara en god tekniker,
men han måste även —• och detta i långt
högre grad än tidigare — besitta en
stor kunnighet i teoretiska saker, som
äro grundläggande för en rationell jordbruksdrift.

Jordbruket av i dag är en tillämpning
av de forsknings- och försöksresultat,
som våra jordbruksforskare och försöksmän
kommit till. Den blivande jordbrukaren
måste komma i kontakt med
och förstå att utnyttja dessa resultat.
Detta kan icke ske med mindre än att
han får kännedom om de grundläggande
ämnen, varpå forskningen och försöken
bygga. Man måste därför vid en
lantmanna- eller lantbruksskola ge eleverna
ett underlag, så att de genom
självstudier o. d. kunna följa med utvecklingen
inom jordbruket. Det tjänar
icke mycket till att vi för stunden utbilda
eleverna till vad jag skulle vilja
kalla för goda jordbrukshantverkare,
som rent mekaniskt och på ett bra sätt
utnyttja de möjligheter, som just för dagen
stå till buds. Vad som i dag är bra
och rationellt blir oftast inom en snar
framtid föråldrat och omodernt. Utvecklingen
går snabbt, detta också in -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 cm.

Yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering.

om jordbruket. Jordbrukaren måste därför
följa med utvecklingen. Härtill fordras
ett teoretiskt underlag i de ämnen,
som jordbruksdriften är en tillämpning
av, och vår fasta lantbruksundervisning
— anser jag — har till huvuduppgift att
ge detta teoretiska underlag i såväl husdjurslära
som jördbrukslära och jordbruksekonomi.
Det praktisk-tekniska
kunnandet i hanterandet av jordbruksredskap
o. d. böra eleverna till största
delen besitta, innan de komma till en
lantmannaskola. Även en god underbyggnad
i rent allmänbildande ämnen
såsom svenska, räkning in. in. har jordbrukaren
av i dag behov utav. Dessa
ämnen böra därför stå kvar på schemat,
i motsats till vad de sakkunniga föreslagit.

Det är glädjande att statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet i
propositionen rörande yrkesutbildningen
inom jordbruk och skogshantering i
hög grad beaktat de synpunkter, som
jag här framfört, och gett skolorna frihet
att föreslå undervisningsplaner på
sätt som de finna bäst gynna undervisningen
i sin bygd. Jag tror att de flesta
som syssla med jordbrukarungdomens
yrkesutbildning äro tacksamma mot
statsrådet för det förslag, som lagts fram
rörande yrkesutbildningen inom jordbruket
och skogshanteringen. Vi äro lika
tacksamma mot utskottet för den behandling,
som man där gett förslaget.

Om förslaget sålunda i stort sett är
bra, är det dock vissa detaljer i detsamma
som föranlett att jag själv framburit
en motion och dessutom undertecknat
ett par andra sådana med förslag
om smärre ändringar i det framlagda
förslaget. Det är närmast med anledning
av detta, herr talman, som jag
begärt ordet.

Den motion, som jag burit fram, berör
bl. a. kurstidens längd vid lantmannaskolas
fortsättningskurs och längre
kurs. I propositionen har föreslagits en
förlängning av kurstiden. Många skolstyrelser,
för att icke säga de flesta, äro

av den uppfattningen, att en sådan förlängning
är svår att genomföra. Visserligen
kan en skola enligt förslaget erhålla
dispens från denna förlängning av
kurstiden. Jag är av den uppfattningen,
att ett mycket stort antal skolor, åtminstone
i södra Sverige, komma att begagna
sig härav. Många orsaker bidraga
härtill. Som utskottet redan framhållit,
behövas eleverna hemma vid den arbetsbråda
tiden på hösten, men dessutom
skulle förlängningen av kurstiden
i mycket hög grad aktualisera behovet
av semestervikarierande lärare vid skolorna,
vilket är svårt att få på grund av
bristen på lärare. Därjämte skulle ett sådant
förfarande höja kostnaderna för
lärarlönerna. Vidare behöva skollokalerna
och elevrummen, vilka alltid förslitas
hårt, varje år överses och repareras.
En förlängning av kurstiden gör att
det blir svårt att få lokalerna tillgängliga
för dessa underhållsarbeten. Jag
har intet yrkande i denna detalj, men
jag ifrågasätter, om det icke hade varit
bättre, att kurstiden hade bibehållits
vid nuvarande dagantal och möjlighet
getts för förlängning av kurserna vid
de skolor, som eventuellt hade önskat
detta. Jag tror att såväl skolstyrelserna
som kungl. lantbruksstyrelsen därigenom
skulle ha besparats en hel del arbete.
Jag hoppas emellertid, att stadgan
för skolorna kommer att utformas så,
att skolorna icke varje år behöva begära
dispens om förkortad kurstid för
årets kurser, utan att en en gång given
dispens gäller, till dess skolstyrelsen
eventuellt begär en ändring rörande
kurstiden.

Jag omnämnde, att förlängningen av
kurstiden kommer att aktualisera frågan
om semestervikarie vid skolorna.
Detta blir en svår sak att lösa, därför
att lärarbristen är stor. Jag kan inte
underlåta att i detta sammanhang trycka
på att skolorna i många fall ha svårt
för att få lärare. Orsakerna härtill äro
bl. a. bristen på agronomer. Lärarnas
löneförhållanden äro emellertid dess -

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering.

utom sådana, att de flesta dugande agronomerna
söka sig anställning på annat
håll, där lönevillkoren äro bättre.
För den fasta lantbruksundervisningens
utbyggnad är det därför av stor
vikt, att den lönereglering för lärarna
som är förebådad snart kommer till
stånd. I annat fall komma vi säkerligen
ganska snart att stå utan kompetenta
och dugande lärare vid våra
lantbruksundervisningsanstalter.

I den proposition, som vi nu behandla,
föreslås bl. a. att det anslag,
som utgår till den kombinerade muntliga
och skriftliga undervisningen,
överflyttas från lantbruksundervisningsanstalternas
anslag till anslaget
till »bidrag till hushållningssällskapens
undervisningsverksamhet». Jag hoppas
att detta icke kommer att försvåra möjligheterna
för de skolor, som även i
framtiden vilja anordna sådana kombinerade
kurser, att få göra detta. Jag
är tacksam för statsrådets uttalande i
propositionen, att med lantbruksstyrelsens
medgivande sådana kurser även
i framtiden få anordnas vid skolorna.
Vad gäller anslagsbehovet för dessa
kurser, så är det svårt att i förväg beräkna
detta. Dessa kurser planläggas
och ordnas på kort tid. De flesta kurser
bli planlagda och ordnade, när studiecirklar
och dylikt börja sitt arbete,
d. v. s. i september och oktober månader.
Det är alltså skillnad på dessa
kurser och skolorna. Dessa senare äro
till sitt antal fixerade, och anslagsbehovet
till dem kan därför ganska exakt
beräknas. I propositionen är anslagsbehovet
för de kombinerade kurserna
beräknat efter ett antal av 350. Jag
ifrågasätter om icke detta antal är för
lågt beräknat. Under det sista studieåret
var antalet sådana kurser cirka
400, och antalet hade säkerligen varit
större, om icke anmälningarna till denna
kursverksamhet måst begränsas.
Dessa kurser äro, såsom statsrådet
framhåller, av mycket stor betydelse,
icke minst för våra lantarbetare och

mindre jordbrukare. Det hade därför
säkerligen varit önskvärt att detta anslag
hade upptagits som ett förslagsanslag
och beräknats till ännu flera
kurser än till 350. Jag hoppas att en
ändring i denna riktning kan ske till
nästa år. Situationer kunna nämligen
uppkomma, då framför allt de mindre
jordbrukarna bli ännu mera intresserade
av denna kursverksamhet. Jag
tänker bl. a. på behovet av sådana kombinerade
kurser om exempelvis bokföringsplikt
kommer att införas vid jordbruket.

De sakkunniga ha i sitt betänkande
föreslagit att jordbrukets yrkesskolor
under benämningen jordbruksskolor
skulle inrangeras bland de övriga statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalterna.
Dessa jordbruksskolor synas
framför allt ha betydelse för Norrland.
Ändamålet med dessa skolor är att ungdomar
omedelbart efter den obligatoriska
skolgången skola kunna erhålla
utbildning i jordbruk. Detta är av vikt
för det norrländska småbruket men
också för sådana ungdomar, som icke
komma från jordbrukarhem men som
vilja ägna sig åt jordbruk i en eller annan
form. Statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet och likaså utskottets
majoritet motsätta sig emellertid
att dessa jordbruksskolor inordnas
under de övriga statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalterna.
Statsrådet
har som motiv härför bl. a. framhållit,
att de icke tillräckligt nära anknyta
till lantmanna- och lantbruksskolorna
på så sätt, att den för dessa
senare skolor stadgade inträdesåldern
uppnåtts, då eleverna slutat jordbruksskolan.
Jag vill i detta sammanhang
framhålla att det snarare måste vara
en fördel att denna ålder ej uppnåtts.
Härigenom tvingas nämligen vederbörande
att efter slutad kurs vid jordbruksskola
söka sig arbete vid ett jordbruk,
där han då dels får ytterligare
praktisk utbildning, som så väl behöves
innan han kommer til) lantmanna -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Statsbidrag till lokal försöksverksamhet.

eller lantbruksskolan, och dels får han
pröva på om han verkligen trivs med
jordbruksarbetet även sedan han kommit
från kamraterna på skolan. Man
kan nog icke komma ifrån, att det är
något annorlunda att arbeta ensam vid
ett jordbruk — möjligen tillsammans
med äldre arbetskamrater — jämfört
med jordbruksarbete vid en skola där
själva internatet, de jämnåriga kamraterna
o. s. v., sätter sin prägel på arbetet.
Jag menar därför att vad som i
denna sak framförts som skäl mot att
dessa jordbruksskolor icke upptagits
bland de övriga skolorna icke är tillräckligt
bärande.

Även andra skäl tala för att dessa
jordbruksskolor inrangeras bland de
övriga lantbruksundervisningsanstalterna.
Såsom sådana vill jag erinra om
stipendiemöjlighet för eleverna, bättre
ekonomiska resurser för själva skolan,
tryggare anställningsvillkor för lärarna
o. s. v.

Herr talman! I anslutning till vad
jag sålunda anfört i denna sak rörande
jordbruksskolorna yrkar jag bifall till
den reservation som i utskottsbetänkande!
framförts av herr Svedberg
in. fl.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö: Herr
talman! Jag skall inte vid denna sena
tidpunkt ingå på något närmare bemötande
av vad herr Nilsson i Svalöv här
anfört.

Vad beträffar yrkesskolorna, i fråga
om vilka han yrkade bifall till reservationen,
vill jag bara erinra om att
departementschefen, när han avgivit
sitt förslag, utgått ifrån att dessa skolor
skola bli föremål för fortsatta överväganden.
Anledningen till att de inte
nu inordnas i organisationen är framför
allt, att utbildningen vid dessa skolor
är utomordentligt kostsam. Den är
dyrbar, och det kan ifrågasättas, om
inte den utbildning, som den ungdom
det här gäller får vid dessa skolor, kan

meddelas på ett billigare sätt ute på
de enskilda gårdarna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
avseende å motiveringen, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den förra
propositionen.

§ 5.

Statsbidrag till lokal försöksverksamhet.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
för budgetåret 1949/50
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i en till riksdagen
den 28 januari 1949 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition,
nr 41, hemställt om, förutom godkännande
av avlöningsstat för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök,
att riksdagen för budgetåret 1949/50
måtte anvisa vissa närmare angivna
anslag till lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök.

Tillika hade Kungl. Maj :t i propositionen
anhållit bland annat om principbeslut
av riksdagen, att en försöksgård
skulle inrättas vid Röbäcksdalen
utanför Umeå och att viss forskningsverksamhet
på jordbrukets område
skulle förläggas dit.

I detta sammanhang hade utskottet
även behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) 1:236 av herr Tjällgren m. fl.,
likalydande med 11:304 av herr Jönsson
i Rossbol m. fl., vari hemställts,

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

att frågan om förläggningen av den i
propositionen föreslagna forskningsinstitutionen
för norrländska jordbruksfrågor
måtte göras till föremål för
fortsatt utredning;

2) 1:238 av herrar Osvald och Näsgård,
likalydande med 11:307 av herr
Kollberg; samt

3) 1:239 av herr Velander m. fl.,
likalydande med II: 306 av herr Jönsson
i Rossbol m. fl., i vilka sistnämnda
motioner hemställts, att riksdagen måtte
besluta,

»dels att anslaget till tillfällig arbetskraft
uppräknas till 30 000 kronor,

dels att under rubriken ''inredning
och utrustning’ upptages ett anslag på
20 000 kronor för den fortsatta upprustningen
av statens jordbruksförsöks kemiska
speciallaboratorium,

dels att under rubriken ''Bidrag till
lokal försöksverksamhet’ uppföres ett
med 225 000 kronor till 450 000 kronor
utökat belopp,

dels att under rubriken ''Bidrag till
fast försöksverksamhet’ uppföres ett
med 49 000 till 92 000 kronor utökat
belopp,

dels att under rubriken ''Omkostnader
för försöksgårdarna’ uppföres ett
belopp på 180 700 kronor (Wiad ej inberäknad)
,

dels ock att under rubriken ''Byggnadsarbeten
vid lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök’ upptages
ett anslag för statens jordbruksförsök
till försökslada 60 000 kronor, kärlförsöksgård
65 000 kronor samt bostad för
fältassistent 55 000 kronor eller tillhopa
180 000 kronor.»

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte,

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:238 och 11:307 samt 1:239 och
II: 306,

1) fastställa i utskottets hemställan
intagen personalförteckning för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök; -

Statsbidrag till lokal försöksverksamhet.

2) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1949/50;

3) å riksstaten för budgetåret 1949/50
under nionde huvudtiteln anvisa

j) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Bidrag till lokal
försöksverksamhet ett reservationsanslag
av 225 000 kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:236 och 11:304, fatta principbeslut
om att en försöksgård skulle inrättas
vid Röbäcksdalen utanför Umeå och att
viss forskningsverksamhet på jordbrukets
område skulle förläggas dit.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Näslund, IJeeggblom,
Ahlsten, Boman i Stafsund och Åhman,
vilka ansett, att utskottets hemställan i
nedan angiven del bort innefatta, att
riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:239 och
11:306 samt med avslag å motionerna
I: 238 och II: 307

j) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Bidrag till lokal
försöksverksamhet ett reservationsanslag
av 350 000 kronor.

2) av herr Ernst Hjalmar Nilsson,
såvitt anginge forsknings- och försöksverksamheten
på jordbrukets område i
Norrland; samt

3) av herrar Tjällgren och Boman i
Stafsund, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:236 och 11:304, såvitt nu vore i frå -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Statsbidrag till lokal försöksverksamhet.

ga, fatta principbeslut om att en försöksgård
skulle inrättas vid Röbäcksdalen
utanför Umeå ävensom att viss
forskningsverksamhet på jordbrukets
område skulle förläggas till Norrland;

III. med bifall till motionerna 1:236
och 11:304, i vad däri hemställts om
utredning, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att frågan om förläggningen
av institutionen för nämnda forskningsverksamhet
ävensom om verksamhetens
omfattning och organisation måtte
bliva föremål för ytterligare utredning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HJEGGBLOM: Herr talman! Även
vid detta utskottsutlåtande äro fogade
reservationer, och jag skall, fastän
timmen är sen, be kammaren beakta
vad som här är skrivet. Det är i själva
verket rätt betydelsefulla problem detta
utlåtande handlar om. Där föreslås
en mycket god förstärkning av lantbruksundervisningen
här i landet, och
det framgår av utskottsutlåtandet, att
utskottet i fråga om de sakerna helt
kan ansluta sig till departementschefens
förslag. Det var egentligen bara
på en liten punkt, där det var meningsbrytningar
i utskottet, och den kanske
jag bör erinra om.

Det förhöll sig nämligen så, att när
departementschefen föreskrev väsentliga
förstärkningar inom praktiskt taget
alla disciplinerna vid lantbrukshögskolan,
blevo de som sysslade med
husdjurslärans olika grenar bortglömda
i fråga om att få assistenter. Nu har
utskottet skrivit rätt tydligt på den
punkten, att det inte får betyda, att
denna sak skjutes på en oviss framtid,
utan att den bör beaktas så fort tillfälle
därtill ges.

I reservationen åsyftas en förstärkning
av den lokala försöksverksamheten,
alltså den försöksverksamhet, som
är förlagd till olika gårdar och i fråga
om vilken man kan räkna med att dess
resultat har omedelbar betydelse för

den gård där försöket pågår. Detta
måste vara själva grunden för försöksverksamheten.
Och när nu departementschefen
här har yrkat på en rätt
obetydlig uppskrivning av det anslag,
som utgår till dessa lokala försök, och
samtidigt omnämner, att anslaget varit
oförändrat under ett flertal år, innebär
det att denna grundläggande försöksverksamhet
kommer att få en alltför
svag ställning. Man kan ju tycka, att
det inte kan vara så farligt, då det väl
kan rättas till i framtiden medelst nya
anslag. Emellertid medför det risk för
att försöksverksamheten bygges upp så,
att den får så att säga stort huvud och
klenan stjälk. Det kan inte vara så
lämpligt, och reservanterna ha därför
föreslagit en uppskrivning som kommer
hushållningssällskapens verksamhet till
godo. I stället för av utskottet förordade
225 000 kronor, föreslå sålunda
reservanterna ett anslag på 350 000
kronor, och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till det förslaget.

Herr BOMAN i Stafsund: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till herr Tjällgrens
och min reservation.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Reservanterna ha föreslagit en
uppräkning av anslaget till försöksverksamheten
med 125 000 kronor. Utskottet
har i likhet med departementschefen
utgått ifrån att denna verksamhet
skall bibehållas vid den standard
som den har för närvarande. Det har
inte ansett sig kunna gå med på någon
uppräkning av anslaget utöver vad som
fordras härför. Man har därför ifrån
utskottets sida inte kunnat ansluta sig
till reservanternas förslag om en höjning
av anslaget till denna försöksverksamhet
till 350 000 kronor från de
225 000 kronor, som äro föreslagna i
propositionen. Då det i övrigt inte
framställts något yrkande, kan jag, herr
talman, nöja mig med att med dessa
ord yrka bifall till utskottets förslag.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Jag kan
instämma i det uttalande som departementschefen
har gjort, att det med
hänsyn till nuvarande ekonomiska läge
är nödvändigt att man håller denna
verksamhet inom den organisatoriska
ram, som den hittills har haft. Vissa
myndigheter ha ansett en utvidgning
av denna verksamhet önskvärd, men
med hänsyn till det ekonomiska läget
går det inte för sig.

Nu kunna vi inte se bort ifrån att på
detta område ha en hel del förändringar
skett under de senaste åren.
Jordbrukets mekanisering har satt sin
prägel på hela jordbruksdriften, och
det visar sig, att det för närvarande är
oerhört svårt att få försöksvärdar ute
bland jordbrukarna. Det är numera så
behändigt att köra över en åker med
en traktor och en harv och därefter
med en såmaskin. Man har icke tid att
på samma sätt som tidigare syssla med
dessa små försök. Följden har blivit,
att man inom hushållningssällskapen,
som ha hand om denna verksamhet,
har att brottas med stora svårigheter
dels för att få försöksvärdar och dels
för att kunna finansiera verksamheten.
Jag har av hushållningssällskapet i mitt
län fått den upplysningen att av de
150 försök som vi ha utlagda få vi
statsbidrag till ca 75. De andra försöken
får man försöka finansiera med
medel insamlade på frivillighetens väg.
Jag tror att det är nödvändigt för hushållningssällskapen
att också försöksverksamheten
mekaniseras. Det är numera
svårt att förmå jordbrukarna att
göra den insats på detta område, som
de tidigare gjorde, och hushållningssällskapen
måste utrustas med särskilda
patruller, som ta hand om både
sådd och skörd. Numera går också
vårbruket så fort, på grund av att mekaniseringen
satt in, att alltsammans
måste utföras på mycket kort tid, vilket
gör de olika problemen i denna sak
ännu svårare än tidigare att bemästra.

Denna försöksverksamhet utgör ju

Statsbidrag till lokal försöksverksamhet.

ett komplement till den verksamhet
som bedrives vid våra växtförädlingsanstalter
i Svalöv, Weibullsholm och
andra. De rön, som man har kommit
till där, måste föras ut i praktisk försöksverksamhet
i olika delar av landet,
så att man får klart för sig, huruvida
de sorter, som man har dragit upp,
verkligen passa för olika jordarter och
inom olika klimatiska förhållanden. Vi
ha säkerligen litet var minne av att det
under det första världskriget var ont
om bröd i landet, under det att vi under
det sista kriget haft det betydligt
bättre ställt i detta avseende. Jag vill
inte påstå, att den försöksverksamhet
eller förädlingsverksamhet, som utförts
vid våra växtförädlingsanstalter, varit
den huvudsakligaste anledningen härtill,
men jag vågar påstå, att den dock
varit en av de väsentligaste orsakerna
till att de svenska skördarna ha varit
av den storleksordningen, att vi haft
ett betydligt bättre försörjningsläge nu
än vi hade tidigare. Ser man saken
ifrån den synpunkten, blir det inte
bara ett intresse för jordbrukarna utan
det måste framstå som ett allmänt samhällsintresse,
att man försöker hålla
denna lokala försöksverksamhet vid
liv i hela den omfattning den för närvarande
har. Nu kan man säga, att
man kan samla pengar till detta från
annat håll och därför inte behöver öka
anslaget. Det kan man naturligtvis,
men jag vill påpeka en sak som enligt
min mening är litet tråkig i detta sammanhang,
och det är, att om man ger
ett dylikt anslag till hushållningssällskapet,
blir det en gåva på ett eller
annat sätt som man får skatta för. Om
centralföreningen exempelvis för det
ändamålet ger hushållningssällskapet
1 000 kronor, får man betala omkring
500 kronor i skatt för att man har givit
det anslaget, och det medför naturligtvis,
att det inte är så lätt att få styrelserna
att förstå det här. Pengarna
komma ju inte i full utsträckning försöksverksamheten
till fromma.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Statsbidrag till lokal försöksverksamhet.

Herr talman! Jag ber att med det jag
här sagt få yrka bifall till den reservation
av herr Näslund m. fl., som är
fogad till utskottets utlåtande.

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
Det var egentligen reservation nr 3 som
föranledde mig att begära ordet, och
detta med hänsyn till det förslag som
framkommit från norrlandskommittén
om att förlägga en forsknings- och försöksverksamhet
för det norrländska
jordbruket uppe i Norrland. Norrlandskommittén
har ju diskuterat den saken
och framlagt förslag därom i ett betänkande.
Den har inte kunnat ena sig om
förläggningsplats. Man hade inte mindre
än fyra förslag. Jordbruksministern
har tagit upp norrlandskommitténs förslag,
och vi äro givetvis tacksamma därför.
Men eftersom norrbottensrepresenlanterna
inom kommittén hade ett förslag
om att denna verksamhet skulle förläggas
till Öjebyn, och jag vet att det
finns många skäl som tala för detta, vill
jag förena mig med de tvenne representanter
i norrlandskommittén som föreslagit,
att den frågan skulle bli föremål
för en mera ingående prövning.

Det är ganska naturligt att jordbrukarna
i Norrbotten känna en viss oro
inför det förslag, som utskottet framlagt
om att förlägga denna verksamhet
så långt ner som i trakten av Umeå,
detta därför att kemisk-växtbiologiska
anstalten i Luleå sedan någon gång under
senare hälften av 1800-talet har bedrivit
en verksamhet på jordbrukets område,
som påminner om den här föreslagna.
Man är nu ängslig för att om
denna verksamhet förlägges till Umeå,
kemisk-växtbiologiska anstalten skulle
komma att läggas ned.

Nu har jag hört, att det vid utskottsbehandlingen
av detta ärende av majoriteten
har uttalats, att det inte är någon
fara för att kemisk-växtbiologiska
anstalten i Luleå skall läggas ned, utan
att majoritetens mening var att denna

skulle behållas. Den har ju tidigare under
en mångfald av år drivits av hushållningssällskapet
med anslag av Norrbottens
landsting. Först under de senaste
åren har den fått statsbidrag. Om
utskottsmajoriteten i dag kan betyga,
att denna verksamhet skall få fortbeslå
och att vi sålunda ha uppfattat majoritetens
mening rätt, när den säger att
det ingalunda är meningen att centralisera
även kemisk-växtbiologiska anstalten
i Luleå till Umeå, då skulle mycket
vara vunnet för det norrbottniska
jordbruket. Jag hoppas, att utskottets
talesman skall kunna avge en sådan deklaration.

Vad beträffar sakfrågan i övrigt,
måste jag säga, att jag har låtit mig
övertygas av den reservation som avgivits
av herrar Tjällgren och Boman i
Stafsund, i vilken man säger att det
brådskar med avgörandet om förläggningen
av institutionen. Det finns enligt
dessa herrars mening en rad frågor,
som inte äro klarlagda men som borde
klarläggas, innan man tar slutgiltig
ståndpunkt till institutionen och dess
förläggning, och det är av den anledningen
som jag i dag, herr talman, kommer
att ansluta mig till dessa reservanter.

Häruti instämde herrar Gavelin, Wiklund
i öjebyn, fru Boman och fru
Ericsson i Luleå.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Utskottet har liksom Kungl.
Maj:t ansett angeläget att det sker en
upprustning av försöksverksamheten i
Norrland. I samband därmed har det
också ansett, att en ny försöksgård bör
inrättas där. Som framgår av den siste
ärade talarens anförande har man från
norrlänningarnas sida inte varit riktigt
överens om var denna bör förläggas.
Flera av jordbruksutskottets ledamöter
ha varit och sett på de områden det här
är frågan om. Man har därvid stannat
för att den föreslagna försöksgården

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

skulle inrättas vid Röbäcksdalen. Den
anses ligga inom sådant område och ha
en sådan jordmån, att den kan bli representativ
för de områden som försöksgården
närmast har att betjäna. Att
man sedan från Norrbottens sida kommer
att ställa krav på att bli tillgodosedd
där, förstår jag mycket väl.

Jag anser för min del i likhet med
Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten,
att ett principbeslut om att förlägga en
försöksgård till Röbäcksdalen bör kunna
fattas i år. Starka skäl tala för att
det stora område, som denna försöksgård
skall betjäna, får sitt behov av en
dylik tillgodosett.

Vad detaljerna i övrigt och den vidare
utbyggnaden av försöksverksamheten
i Norrland beträffar, har utskottet
ansett att det inte nu bör träffas något
avgörande, utan att dessa saker böra
bli föremål för ytterligare överväganden
av Kungl. Maj:t.

Med dessa förklaringar rörande utskottsmajoritetens
inställning ber jag,
herr talman, att få vidhålla mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr SANDBERG: Herr talman! Jag
hade egentligen inte tänkt yttra mig i
denna fråga, och jag skall inte heller nu
bli mångordig eller ingå på några närmare
detaljer. Jag vill bara göra en liten
erinran i anledning av herr Janssons
uttalande här nyss, att det inte
brådskar med att fatta beslut i fråga om
jordbruksförsöksanstalten i övre Norrland.

Det förslag, som norrlandskommittén
härutinnan lämnat, har ju dock i över
tre års tid legat och väntat på avgörande,
och om riksdagen nu inte kommer
till ett positivt beslut i enlighet med
propositionens förslag, är det alldeles
uppenbart, att de planerade anordningarna
för främjande av forsknings- och
försöksverksamheten i Norrland komma
att ytterligare försenas. Det är visserligen
sant, att man nu icke är färdig

Statsbidrag till lokal försöksverksamhet.

att börja bygga, utan att det här endast
är fråga om ett principbeslut, men det
är dock viktigt, att detta principbeslut
fattas, ty åtskilliga betydelsefulla förarbeten
kunna då göras, och varje fördröjande
av saken är ur norrlandssynpunkt
till skada.

Att det här gäller en för Norrland
mycket viktig sak, nämligen främjandet
av forsknings- och försöksverksamheten
på jordbrukets område och att denna
sak icke bör vidare fördröjas, det
behöver jag väl inte upptaga tiden med
att ytterligare betona.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
Jag har ingen invändning att göra mot
att det fattas ett principbeslut om tillkomsten
av en forskningsinstitution för
Norrland. Vad jag ville framhålla med
mitt föregående anförande var, att jag
däremot inte ansåg det nödvändigt att
i dag avgöra frågan om denna institutions
förläggning.

Jag efterlyste vidare i mitt förra anförande
ett uttalande från utskottets
talesman om att det icke vore meningen
att göra någon attack mot den försöksverksamhet,
som har bedrivits vid
kemisk-biologiska växtanstalten i Luleå.
Jag beklagar att jag icke fått något
besked på den punkten, ty det skulle,
såsom jag förut här sagt, ha högst
väsentligt lugnat sinnena bland jordbrukarna
uppe i Norrbotten.

Herr AIILSTEN: Herr talman! Jag begärde
ordet därför att jag haft tillfälle
att tillsammans med jordbruksutskottets
övriga ledamöter studera den norrländska
försöksverksamheten och därvid
kommit till en annan uppfattning
än representanten för Norrbotten.

7 — Andra kammarens protokoll f.94.9. Nr 20.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Statsbidrag till lokal försöksverksamhet.

Jag tror att det i alldeles särskild
grad är ett norrländskt intresse att
även frågan om var försöksinstitutionen
skall förläggas blir avgjord vid
denna riksdag, ty om så inte sker, blir
det inte bara verksamheten i Öjebyn
och Röbäcksdalen som kommer att
ligga i stöpsleven, utan utbyggnaden av
den norrländska försöksverksamheten
blir över huvud taget förhalad. Det
skall ju inrättas filialer till olika vetenskapliga
riksinstitutioner, men om
vi nu inte bestämma platsen, där dessa
skola förläggas, blir nog resultatet, att
det inte blir någonting gjort åt saken,
vare sig på den ena platsen eller den
andra, då inte Kungl. Maj :t vet vad
riksdagen vill.

Beträffande försöksgården i Öjebyn
vill jag som min uppfattning deklarera,
att denna försöksgård bör moderniseras
så fort som möjligt, ty det är orimligt
att man på en gård med så stor
areal som 250 tunnland skall driva
jordbruket med sådana hjälpmedel som
förekomma i Öjebyn. Jag har fått den
upplysningen, att femton man äro anställda
vid detta jordbruk, medan det
borde räcka med hälften, om byggnaderna
vore moderna och väl utrustade
och man även i övrigt hade hjälpmedel,
som möjliggjorde en rationell drift.

Jag har velat säga detta för att ge
uttryck för den uppfattning, som vi representanter
för andra delar av landet
ha fått, när vi studerat den norrländska
försöksverksamheten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen till
en början propositioner beträffande utskottets
hemställan i punkten I, nämligen
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till den reservation, som i fråga om
denna punkt avgivits av herr Näslund
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervä -

gande ja besvarad. Herr Ahlsten begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
I i utskottets förevarande utlåtande
nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som i fråga om denna
punkt avgivits av herr Näslund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
beträffande omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 95 ja
och 92 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 1.

I fråga om utskottets hemställan i
punkten II gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
ifrågavarande hemställan dels ock på
bifall till den av herrar Tjällgren och
Boman i Stafsund avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till ett internationellt
veteavtal; och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under nionde

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

huvudtiteln gjorda framställning om anslag
till Befrämjande av fröodlingen
in. in.: Statens linnämnd m. in.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att bankoutskottets utlåtanden
nr 43 och 44 måtte i nu
nämnd ordning uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden å morgondagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

176, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1949/50
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

177, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1949/
50 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

178, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1948/49; och

nr 179, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
och

nr 47, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1949/50, in. in.,
jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till va -

penförordning, dels ock i ämnet väckta
motioner; och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om explosiva varor;

andra lagutskottets memorial nr 33,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation, in. m., dels ock
i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 53,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område jämte
i ämnet väckta motioner.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1949/50 till moderskapspenning;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1949/50 till civilförsvaret;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
civilförsvaret för budgetåret 1949/50
in. in.;

nr 272, i anledning av väckta motioner
om restitution av krigskonjunkturskatt
till Loss- och lastningsföreningen
Hamnarbete u. p. a. i Sundsvall;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Svenska skifferoljeaktiebolagets
framtida verksamhet
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av pensionsförhållandcna
för vissa befattningshavare
m. in., i vad propositionen
avser dyrtidstillägg å vissa livräntor
m. in. i anledning av olycksfall
eller yrkessjukdom;

100 Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

nr 275, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1949/50;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tillägsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

278, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under fjärde huvudtiteln
för budgetåret 1949/50 m. m.;

nr 279, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ordnande av
Södra skånska infanteriregementets förläggning
i Ystad;

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1949/50 till anskaffning av flygmateriel
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. ni.;

nr 282, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet förbudgetåret 1949/50;

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1949/50 till bidrag till restaurering
av Linköpings och Strängnäs domkyrkor; nr

285, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till Stockholms och Göteborgs
högskolor jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 286, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården in. in.;
från bankoutskottet:
nr 321, i anledning av fullmäktiges
i riksbanken förslag till vissa ändringar

i lagen den 30 juni 1934 (för Sveriges
riksbank och i bankoreglementet
m. in.);

nr 322, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag till vissa ändringar
i reglementet för riksgäldskontoret; nr

323, angående regleringen för
budgetåret 1949/50 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
in. m.; och

nr 324, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till ändring i
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
m. m.;

från andra lagutskottet:

nr 315, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag an gående

upphävande av 43 § 2 mom.
barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr
361);

nr 316, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om

fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303);

nr 317, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna
förfogandelagen den 22 juni

1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet
av samma lag;

nr 318, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag an gående

eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949
(nr 1);

nr 319, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264)
om erkända arbetslöshetskassor; och

nr 320, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om rätten
till arbetstagares uppfinningar;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 236, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för en mera produktiv
fiskodling i Kalix älv;

Tisdagen den 24 maj 1949 cm.

Nr 20. 101

nr 237, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i kungörelsen
angående statligt stöd till jordbrukets
yttre och inre rationalisering
m. in.;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till nötboskapsavelns
befrämjande under budgetåret
1949/50;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
sockernämnd för budgetåret 1949/50;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast
egendom, m. m.;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt hamp- och linodlingen
m. m.; och

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten å Bogesunds egendom
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 325, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till föräldrabalk,
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
straff för olovlig varuutförsel, m. m.;

nr 327, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående nya grunder
för kyrkomusikerorganisationen
in. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.11 på natten.

In fidem

Gunnar Britth.