1949 ANDRA KAMMAREN Nr 18 (Riksdagens protokoll 1949:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949 ANDRA KAMMAREN Nr 18

18—20 maj.

Debatter m. m.

Sid.

Onsdagen den 18 maj fm.

Prisutjämningsavgift m. m................................... 3

Pensionsreglering för befattningshavare hos clearingnämnden...... 6

Statlig affärsbank.......................................... 10

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker m. m........................... 28

Onsdagen den 18 maj em.

Förlängd giltighetstid för förordningen om pappersskatt m. m. .. 72

Skatt på s. k. kolorerad veckopress .......................... 77

Anslag till civilförsvaret.................................... 80

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet............ 87

Understöd åt lufttrafiken .................................. 107

Fredagen den 20 maj.

Ang. protokollet för den 11 maj .........................• 131

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 18 maj fm.

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, ang. prisutjämningsavgift . . 3

Bankoutskottets utlåtande nr 41, ang. pensionsförhållandena för vissa

befattningshavare ...................................... 6

Statsutskottets utlåtande nr 154, ang. en statlig affärsbank........ 10

Bevillningsutskottets betänkande nr 38, ang. fortsatt giltighet av förordningen
ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker 28

1 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 18.

Nr 18.

Innehåll.

Sid.

Onsdagen den 18 maj em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, ang. förlängd giltighetstid för
förordningen om pappersskatt m. m....................... 72

— nr 40, ang. skatt på s. k. kolorerad veckopress ............ 77

— nr 41, ang. nöjesskatten för biografföreställningar .......... 79

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25, ang. kommunindelningsrefor mens

ikraftträdande.................................... 79

Statsutskottets utlåtande nr 138, ang. anslag till moderskapspenning 79

— nr 139, ang. anslag till civilförsvaret...................... 79

— nr 140, ang. vissa anslag till civilförsvaret ................ 80

— nr 141, ang. restitution av krigskonjunkturskatt till Loss- och

lastningsföreningen Hamnarbete u. p. a..................... 87

— nr 142, ang. upplysningsverksamhet om reumatiska sjukdomar 87

— nr 148, ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet 87

— memorial nr 149, ang. nybyggnad för statens rättskemiska och

farmacevtiska laboratorier................................ 106

— utlåtande nr 150, ang. reglering av pensionsförhållandena för

vissa befattningshavare.................................. 106

— nr 151, ang. stat för riksgäldsfonden...................... 106

— nr 152, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II till avskrivning

av nya kapitalinvesteringar.............................. 106

— nr 153, ang. teckning av aktier i Aktiebolaget Aerotransport m. m. 107

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj.

Kl. 11 fm.

§ I Herr

talmannen meddelade, att enligt
överenskommelse mellan kamrarnas
talmän de gemensamma omröstningar,
för vilka voteringspropositioner blivit
av kamrarna godkända, komme att äga
rum vid plena onsdagen den 25 innevarande
maj.

§ 2.

Föredrogs den av herr Ekdahl vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående skador
på bisamhällen till följd av besprutning
av fruktträd och oljeväxtfält.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Föredrogs den av herr Staxäng vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i anledning av bestämmelserna
om förbud i vissa fall att
försälja islandssill.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Prisutjämningsavgift m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 43 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
in. in., järnte i ämnet väckta
motioner.

I en den 24 mars 1949 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 178, hade Kungl. Maj:t under

åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för samma dag
föreslagit riksdagen att lämna Kungl.
Maj :t fortsatt bemyndigande för tiden
till och med den 30 juni 1950 att, med
iakttagande av vad i propositionen anförts,
meddela föreskrifter om uttagande
av prisutjämningsavgift samt att
godkänna vad föredragande statsrådet
föreslagit beträffande dispositionen av
influtna prisutjämningsavgifter.

Till utskottets behandling hade överlämnats
de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna
I: 297 av herr Mannerskantz m. fl. samt
II: 376 av herrar Stattin och Nilsson i
Svalöv, vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
178 — med beaktande av vad i motionerna
anförts beträffande prisregleringen
på hemmamarknadens område
— måtte avslå Kungl. Maj:ts begärda
bemyndigande att för tiden t. o. m. den
30 juni 1950 meddela föreskrifter om
uttagande av prisutjämningsavgift.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 178,

1) med avslag å de likalydande motionerna
I: 297 av herr Mannerskantz
m. fl. samt II: 376 av herrar Stattin
och Nilsson i Svalöv lämna Kungl.
Maj:t fortsatt bemyndigande för tiden
till och med den 30 juni 1950 att, med
iakttagande av vad i propositionen anförts,
meddela föreskrifter om uttagande
av prisutjämningsavgift; samt

2) godkänna vad föredragande statsrådet
föreslagit beträffande dispositionen
av influtna prisutjämningsavgifter.

Reservation hade avgivits av herrar
Veländer, Wehtje och Hagberg i Malmö,

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Prisutjämningsavgift m. m.

vilka under hänvisning till de likalydande
motionerna I: 297 av herr Mannerskantz
m. fl. samt II: 376 av herrar
Stattin och Nilsson i Svalöv ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 178, såvitt den avsåge
fortsatt bemyndigande för Kungl. Maj:t
att för tiden till och med den 30 juni
1950 meddela föreskrifter om uttagande
av prisutjämningsavgift.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Som kammarens ledamöter erinra
sig, har riksdagen under de senaste fyra
åren beslutat bemyndiga Kungl. Maj:t
att, när behov därav ur prispolitiska
synpunkter prövats föreligga, uttaga
prisutjämningsavgift beträffande varor,
som utföras ur riket. Prisutjämningsavgift
har hittills kommit i betraktande
endast i fråga om pappersmassa samt
vissa trävaror. Avsikten med detta arrangemang
har varit, att man velat förhindra
att en spänning mellan höga utlandspriser
och mindre höga inlandspriser
skulle taga sig uttryck i att den
inhemska prisnivån i visst hänseende
skulle komma att dragas uppåt.

Frågan om prisutjämningsavgift på
pappersmassa har som bekant tilldragit
sig ett livligt intresse. Jag skall dock
icke här rekapitulera vad som i saken
tilldragit sig. Jag vill blott erinra om
att man från näringslivets sida vid en
viss tidpunkt ansåg sig kunna konstatera
ett markerat prisfall på världsmarknaden.
Man fann, att möjligheterna
att komma till uppgörelser med
framför allt amerikanarna voro ganska
ringa bl. a. med hänsyn till förefintligheten
av prisutjämningsavgiften. Denna,
ansåg man, skapade en irriterad stämning
bland köparna. Tyvärr ville man
icke på regeringshåll lyssna till påpekandena
härom förrän vid en relativt
sen tidpunkt. Historien utvecklade sig
ju på det sättet, att Kungl. Maj:t den 11

september i fjol omsider beslöt upphäva
prisutjämningsavgiften i fråga om pappersmassa.
Nu ha vi dylik avgift kvar
endast beträffande vissa sortiment trävaror.

Kungl. Maj:t begär nu förnyat bemyndigande
att uttaga prisutjämningsavgifter,
och detta bemyndigande skall enligt
Kungl. Maj:ts önskan vara generellt
och gälla för hela nästa budgetår.

Vi, som motionerat i denna fråga och
som ha reserverat oss mot utskottsmajoritetens
ståndpunktstagande, förmena,
att ett dylikt bemyndigande nu icke bör
ges. Vi anse nämligen, att erfarenheterna
av prisutjämningsavgifterna i fråga
om pappersmassa äro av den art, att vi
icke gärna vilja att vårt land skall råka
ut för samma dilemma även när det gäller
trävarorna.

Nu kan man naturligtvis invända —-och jag antager att utskottets talesman
kommer att göra det — att i och med
att riksdagen ger Kungl. Maj:t bemyndigande
har man icke därmed sagt, att
Kungl. Maj:t med nödvändighet skall
begagna sig av medgivandet på det sättet
att prisutjämningsavgifterna bibehållas
under hela nästa budgetår. Kungl.
Maj:t har naturligtvis full frihet att vid
vilken tidpunkt, Kungl. Maj:t finner
lämplig, taga bort denna avgift. Detta
är självfallet alldeles riktigt, men enligt
min och reservanternas mening
vore det tryggare att nu icke ge Kungl.
Maj:t bemyndigande. Ty skulle Kungl.
Maj:t borttaga prisutjämningsavgiften i
fråga om trävarorna för sent, råkar man
i samma prekära situation som när
Kungl. Maj:t tyvärr dröjde alltför
länge, när det gällde pappersmassan.

Detta har föranlett oss att inom bevillningsutskottet
reservera oss och tillstyrka
bifall till den hemställan om avslag,
som gjorts i en motion från högerhåll.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som är bifogad utskottets utlåtande och
undertecknad av herr Velander m. fl.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag skall icke diskutera med herr Hagberg
om pappersmassan och prisutjämningen
på den. Det gick ju åtskillig politik
i den frågan.

Det bemyndigande det här gäller har
utskottet emellertid icke ansett sig
kunna avstyrka. Detta betyder ingalunda,
att utskottet därmed har sagt, att
dessa prisutjämningsavgifter skola utgå.
Det betyder bara, att riksdagen skall i
Kungl. Maj:ts hand lägga möjligheten
att taga ut prisutjämningsavgifterna. Utskottet
har ytterligare velat understryka
detta genom att på sidan 8 yttra, att utskottet
»förväntar, att Kungl. Maj:t med
uppmärksamhet följer utvecklingen på
exportmarknaden och, därest prisutjämningsavgiftens
bibehållande skulle
visa sig medföra svårigheter för exporten,
vidtager de ändringar i fråga om
utgående prisutjämningsavgifter, som
kunna anses påkallade». Jag tror, herr
talman, att däri ligger — åtminstone
har utskottet med undantag av de tre
reservanterna betraktat saken på det
sättet — tillräckliga garantier för att
ingenting av det herr Hagberg fruktade
skall inträffa.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Som jag framhöll i mitt föregående
anförande, väntade jag, att utskottets
talesman skulle begagna sig av den
argumentering, han nu framfört. Det är
därför icke så mycket att säga om den
saken.

Emellertid skulle jag vilja komplettera
mitt förra anförande med ett litet
påpekande. Det som icke minst gjort
oss betänksamma är ju, att man otvivelaktigt
är i tillfälle att konstatera en vikande
marknad även i fråga om trävarorna.
Yi äro rädda, att Kungl. Maj:t
icke i tid drar konsekvenserna av detta
förhållande utan möjligen kan göra sig
skyldig till — om jag får använda det

Prisutjämningsavgift m. nU

uttrycket — samma förfarande som i
fråga om pappersmassan. Kammarens
ledamöter ha i dag i tidningarna kunnat
se, hur markerad denna vikande
marknad ter sig för våra skogsprodukter.
I dag har nämligen kommerskollegii
partiprisindextal och därmed sammanhängande
statistik offentliggjorts i
tidningarna. Av uppgifterna framgår
att generalindexet för exportvaror
sänkts med icke mindre än 10 enheter,
ända ned till 253, detta främst, som kollegium
själv konstaterar, beroende på
sänkta exportpriser på skogsindustriprodukter.
Vi mena, att tecknen på en
vikande marknad äro så markanta, att
riksdagen för sin del bör understryka
samma uppfattning genom att vägra
Kungl. Maj :t det begärda bemyndigandet.

Jag tillåter mig att vidhålla mitt yrkande.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Jag
tvingades begära ordet i anledning av
herr Hagbergs anförande, av vilket
kammaren lätt kunde få den föreställningen,
att det förekommit en del saker
och ting i samband med denna fullmakt,
som resulterat i att vi haft mindre
möjlighet att sälja de produkter det
här är fråga om på grund av fullmakten.

Jag tillåter mig påpeka, att dessa avgifter
voro konstruerade så, att det förelåg
ett avtal mellan industrien och staten,
att avgifterna skulle gå till företagen
själva. Samma förhållande föreligger
nu. Trävaruindustrien har träffat ett
avtal med bränslekommissionen, som
innebär att man avsätter till egna fonder
ett visst belopp, motsvarande ungefär
skillnaden mellan hemmamarknadspriset
och exportpriset. Man avstår sålunda
inga pengar till staten.

Efter att ha sagt detta vill jag påpeka,
att förhållandena hösten 1948 voro sådana,
att industrien mycket väl kunde

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Reglering av vissa pensionsförhållanden.

ha haft möjligheter att sänka sina priser
på vissa marknader, om industrien
själv haft intresse av en sådan sänkning.
Jag vill tillägga, att efter borttagande
av dessa avgifter, som industrien
och statsmakterna kommo överens om,
skedde inga försäljningar av pappersmassa
t. ex. till Amerika, och att de
sänkningar på pappersmassepriserna,
som kommo till stånd, voro väsentligt
mycket större än avgifternas storlek.

Jag har velat nämna detta, herr talman,
för att kammaren icke skall få den
uppfattningen, att Kungl. Maj:t använt
ett av riksdagen lämnat bemyndigande
på ett sådant sätt, att vi hindrat de
svenska exportföretagen att sälja sina
produkter.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Med anledning av statsrådets anförande
vill jag bara framhålla, att vad
han säger i och för sig är riktigt. Men
vad jag har velat påpeka är, att Kungl.
Maj :ts beslut att upphäva prisutjämningsavgiften
i fråga om pappersmassan
enligt min och mångas uppfattning
kom för sent.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hagberg i Malmö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 179 ja och 25 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5.

Reglering av vissa pensionsförhållanden.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av pensionsförhållandena
för vissa befattningshavare,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bankoutskottet, jämte en
i ämnet väckt motion.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Pcnsionsreglering för befattningshavare
hos clearingnämnden.

Under punkten 6 i propositionen nr
166 hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att,
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i propositionen förordats, meddela
pensionsbestämmelser för befattningshavare
hos clearingnämnden.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Reservation hade avgivits av herrar
Wiberg och Lundqvist, som ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

framställning med den jämkningen, att
tjänstetid, som infallit före pensionsrättens
inträde, finge helt tillgodoräknas
för pension.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr WIBERG: Herr talman! Till utskottets
utlåtande i punkten 5 av förevarande
ärende ha herr Lundqvist och
jag fogat en reservation. Vi ha varit
och äro fortfarande av den uppfattningen,
att clearingnämndens personal
i pensionshänseende behandlas väl
snävt enligt Kungl. Maj:ts proposition.
Vi ha hävdat, att clearingnämnden intagit
en särställning i förhållande till
övriga krisorgan. I viss mån har utskottet
också vitsordat, att detta är fallet,
då utskottet nämner, att man icke
plägat hänföra nämnden till de vanliga
krisorganen.

Jag skall givetvis icke upptaga kammarens
tid med att gå igenom propositionen
och utskottets utlåtande. De synpunkter
som framförts på ömse håll
återfinnas väsentligen i handlingarna.
Jag vill emellertid begagna tillfället att
något beröra clearingpersonalens framtid.
Det föreligger så mycket större anledning
härtill som det ämne, i vilket
riksdagen nu har att fatta ståndpunkt,
just avser pensionsspörsmålet.

Jag tänker då närmast på det administrativa
förfaringssättet i fråga om
fördelningen av de s. k. tyskmedlen.
Det är alldeles tydligt, att när detta
spörsmål kommer att aktualiseras, det
erfordras en erfaren och tränad personal.
Jag hyser den meningen, att statsmakterna
med fördel skulle kunna använda
clearingnämndens personal för
denna uppgift. Dess nuvarande personal
är väl upptränad, den är van att
handskas med arkivmaterial och har
över huvud taget ingående kännedom
om alla de olika problem, som uppkomma
i samband med clearingförfarande
och fördelningsförfarande över
huvud taget. Nämnden har också en in -

Reglering av vissa pensionsförhållanden.

gående kännedom om clearingens historiska
bakgrund och om skilda detaljproblem.

Av formella skäl är det mig inte möjligt
att yrka bifall till reservationen.
Däremot är jag så till vida oförhindrad
att yrka en förändring till det bättre för
clearingpersonalen, som jag är behörig
och befogad att anhålla, att ett stycke i
utskottets utlåtande måtte bortfalla. Det
stycke jag åsyftar är det som åerfinnes
mitt på sidan 5 och som börjar med orden
»I de fall» och slutar med orden
»innan pensionsrätt medgives». Då majoriteten
olyckligtvis inte vill gå så
långt som vi reservanter ha ansett rimligt,
borde den i varje fall kunna gå
med på att stryka denna inskränkande
föreskrift.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning
till de sakskäl, som framgå av
handlingarna, och till vad jag nu framhållit
i detta korta anförande få hemställa
om bifall till utskottets förslag
med den ändringen, att det stycke på
sidan 5, vilket börjar med orden »I de
fall» och slutar med orden »innan pensionsrätt
medgives», måtte utgå.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
skulle i denna relativt lilla fråga kunna
nöja mig med att instämma i det yrkande,
som herr Wiberg nyligen har
framställt. Jag har emellertid funnit
anledning att peka på några ganska
märkliga uttalanden av finansministern
i detta ärende.

Det förhåller sig så, att clearingnämndens
personal sedan lång tid tillbaka
har avsatt medel på personliga
sparkonton i postsparbanken. De ha
inte utan vidare kunnat disponera dessa
medel, men i vissa fall ha medel uttagits.
Man kan inte komma ifrån att
det är medel som endast befattningshavarna
själva kunna disponera över.
Icke förty har finansministern enligt
hans uttalande i propositionen varit
tveksam om han skulle låta tjänstemän -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Reglering av vissa pensionsförhållanden.

nen disponera över sparmedlen. Han
har till och med preliminärt tänkt sig
att pengarna skulle användas för de
anställdas pensionering, men han har
till slut funnit, att förfoganderätten
över ifrågavarande medel inte bör påverkas
av pensionsförmån enligt nu
ifrågasatta pensioneringsgrunder.

Det är märkligt att den tanken över
huvud taget har kunnat uppstå, att
man tvångsvis skulle indraga dessa medel,
som ha varit insatta på befattningshavarnas
personliga sparkonton,
för att ordna deras pensionering. Det
vore beklagligt om den sparpropaganda,
som nu bedrives så intensivt, skulle
lida avbräck av att sådana här funderingar
spridas. Det kunde tänkas att
folk som har avsatt sådana sparmedel
bleve mera betänksamma att fortsätta
på den vägen, om det skulle uppstå
tveksamhet, huruvida de skulle kunna
få disponera sina medel i framtiden.

Vad herr Wiberg antydde om löneläget
för clearingnämndens befattningshavare
vill jag komplettera med
några synpunkter och några fakta. Av
allt att döma tro många, att löneläget
i clearingnämnden skulle vara ovanligt
gynnsamt, särskilt för de kvinnliga
befattningshavarnas del. Man har tydligen
alldeles glömt bort, att det både
i privata företag och i statsförvaltningen
finns kvinnliga befattningshavare
som sysselsättas med kvalificerat arbete.
Man har tydligen trott, att kvinnor
endast kunna användas för biträdesgöromål
av mycket enkel beskaffenhet
och därför ansett att löneläget är alltför
bra i detta verk.

Jag kan nämna, att en kvinnlig utländsk
stenograf i clearingnämnden -—
hon kallas utländsk stenograf därför
att hon behärskar tre språk —• som delvis
för självständig korrespondens, har
en lön av 600 kronor i månaden efter
25 år i privat tjänst och 9 år i clearingnämnden.
Det kan inte rimligen
anses vara en alltför hög lönesättning.
Det är därför angeläget att det slås

fast, när vi skola besluta om dessa befattningshavares
pensionsrätt, att någon
nedsättning av lönerna inte bör
komma till stånd på grund av denna
pensionering.

Det är också så, väl att märka, att
det endast är två tredjedelar av dessa
befattningshavares tjänstetid i clearingnämnden
som få räknas dem till godo.
För dem som varit med sedan 1934 i
detta krisorgan, som har överlevt både
lågkonjunktur, kriser och högkonjunktur,
betyder två tredjedels tillgodoräknande
av tjänsteåren att de tappa fem
hela år. Det är en väsentlig sak, som
man får hålla i minnet, när pensionerna
skola räknas ut i framtiden.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i herr Wibergs yrkande.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
skall be att få fästa kammarens uppmärksamhet
på några speciella synpunkter
på föreliggande fråga.

I propositionen säges det, att Kungl.
Maj:t inte vill behandla clearingnämndens
personal vare sig förmånligare
eller ogynnsammare än vad som gäller
för befattningshavare vid krisorganen.
Rent reellt innebär emellertid detta
förslag att clearingnämndens personal
blir betydligt sämre behandlad än personalen
i krisförvaltningen i övrigt.
Det sammanhänger med följande förhållande:
Den personal, som nu är anställd
i krisförvaltningen, har väl i genomsnitt
en anställningstid på högst 5
å 6 år. Om en tredjedel av denna tid
räknas bort, blir det en ganska liten
minskning av pensionsrätten. Clearingnämndens
personal däremot är till
långt övervägande del fortlöpande anställd
sedan clearingnämndens inrättande
år 1934. Denna omständighet
gör att belastningen för clearingnämndens
personal när det gäller beräkning
av intjänt pensionsrätt blir större än
för krisförvaltningens personal i övrigt.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

Jag tror inte det på något sätt kan
anses överensstämmande med de principer
man tillämpar för pensionering,
i varje fall inte på den privata marknaden,
som jag känner till, att man på
detta sätt berövar kvalificerade och
sedan länge anställda befattningshavare
en tredjedel av deras pensionsrätt.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Wibergs yrkande.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman! Vi
ha inom bankoutskottet företagit en
mycket grundlig undersökning av dessa
förhållanden och även granskat en
hel del, som vi inte trodde skulle komma
fram under debatten i kammaren
men som vi väl måste ta upp nu.

När övriga krisorgan förra året fingo
sin pensionsfråga ordnad, gjordes det
undantag för clearingnämnden. Man
ansåg, att den möjligen borde sättas i
särställning och i varje fall att dess
förhållanden borde undersökas, innan
man fattade något beslut. Kungl. Maj:t
har i år i den föreliggande propositionen
föreslagit, att clearingnämnden i
detta hänseende skall behandlas som
andra krisorgan, och utskottet har inte
funnit bärande skäl att inta en annan
ståndpunkt.

Två talare ha här omnämnt, att clearingnämndens
befattningshavare ha
vissa medel placerade i sparbank på
egna konton. Detta förhållande har en
ganska egendomlig bakgrund. De avgifter,
som ha influtit till clearingnämnden,
ha överstigit vad som har
gått åt till avlöningar och omkostnader.
En del av denna skillnad och vissa
personliga tillskott från clearingnämndens
tjänstemän ha insatts på särskilda
sparkonton, .lag tror det rör sig om
30, 40 eller 50 kronor i månaden, men
jag är inte säker på att dessa siffror
äro riktiga. Samtidigt som nämnden
beslöt att avsätta dessa medel för personalens
pensionering, höjde den emellertid
själv lönerna med motsvarande

Reglering av vissa pensionsförhållanden.

belopp, och de anställda fingo därför
inte lägre kontant lön.

Nu har det rått en viss tvekan om
vem som äger dessa medel. Det har
ifrågasatts om de tillhöra befattningshavarna
själva. Inom utskottet ha vi
ansett, att eftersom medlen äro insatta
på de anställdas personliga konton,
tillhöra de juridiskt också dem. De,
som ha slutat i förtid, ha ju också fått
ut de pengar, som ha varit avsatta för
deras räkning, så att där har skipats
full rättvisa.

För att personalen inte skall komma
i alltför ofördelaktig dager vill jag
nämna, att de ha skattat som för inkomst
för de medel, som de ha avsatt
för sin egen pensionering — det har
till och med varit tal om de skulle ansluta
sig till SPP.

Vidare har personalen vid clearingnämnden
haft en förmån, som andra
tjänstemän i krisförvaltningen inte ha,
nämligen fri lunch.

Det har ytterligare framställts önskemål
om att de skulle få tillgodoräkna
sig hela sin föregående tjänstetid såsom
tjänstår för pension. Det finns en
del, som varit anställda hos clearingnämnden
i femton år, men det är ett
fåtal. Personalen vid andra krisorgan
får emellertid tillgodoräkna sig endast
två tredjedelar av tjänstetiden, och vi
ha inte ansett oss kunna göra något undantag
för clearingnämnden.

Det stycke, som herr Wiberg vill ha
struket, gäller den lön, som skall bilda
underlaget för pensionen. Vi säga där,
att en reglering av lönevillkoren bör
övervägas, innan man fattar bestämd
ståndpunkt i pensionsfrågan, och vi ha
därvidlag närmast tänkt på pensionsavgifterna
och den fria lunchen.

Sedan vi noga behandlat detta ärende
i bankoutskottet, har majoriteten
utan tvekan kommit till den slutsatsen,
att riksdagen bör bifalla förevarande
proposition.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Statlig affärsbank.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till det
av herr Wiberg under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wiberg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten
5:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring i motiveringen, som under
överläggningen föreslagits av herr Wiberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen
vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Statlig affärsbank.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av en
statlig affärsbank m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 151 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över fi -

nansärenden för den 18 mars 1949,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade allmänna
riktlinjer för inrättandet av en
statlig affärsbank, dels medgiva, att statens
aktieinnehav i aktiebolaget Göteborgs
handelsbank på de villkor och
under de förutsättningar, som angåves
i vid statsrådsprotokollet fogade avtal,
måtte avvecklas, dels ock å kapitalbudgeten
under rubrik Fonden för statens
aktier till Aktieteckning i aktiebolaget
Jordbrukarbanken m. m. för budgetåret
1949/50 anvisa ett investeringsanslag
av 15 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Domö (I: 285) och den andra inom
andra kammaren av herr andre vice
talmannen Skoglund (11:354),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bergvall m. fl. (I: 286) och den
andra inom andra kammaren av herr
Häckner m. fl. (11:355),

i vilka hemställts, att riksdagen måtte,
med bifall till vad Kungl. Maj:t i övrigt
föreslagit i förevarande proposition,
förklara sig icke kunna godkänna de i
propositionen antydda allmänna riktlinjerna
för en blivande statlig affärsbank.

Utskottet hemställde:

I. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna 1:285 och 11:354 samt
1:286 och 11:355 godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 18 mars
1949 förordade allmänna riktlinjerna
för inrättandet av en statlig affärsbank;

II. att riksdagen måtte

a) medgiva, att statens aktieinnehav
i aktiebolaget Göteborgs handelsbank
på de villkor och under de förutsättningar,
som angåves i vid nämnda

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

statsrådsprotokoll fogade avtal, avvecklades; b)

till Aktieteckning i aktiebolaget
Jordbrukarbanken m. m. för budgetåret
1949/50 under fonden för statens
aktier anvisa ett investeringsanslag av
15 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz,
Sundelin, Malmborg i Skövde,
Boman i Kieryd, Kollberg och Skoglund
i Doverstorp, vilka ansett, att utskottet
under I. bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:285
och II: 354 samt I: 286 och II: 355 avslå
Kungl. Maj:ts förslag att godkänna
de av departementschefen i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
18 mars 1949 förordade allmänna riktlinjerna
för inrättandet av en statlig
affärsbank.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
I föreliggande utskottsutlåtande
behandlas Kungl. Maj ds proposition
om inrättande av en statlig affärsbank.
Propositionen utmynnar i en hemställan,
omfattande tre punkter. I punkt

b) hemställes om riksdagens medgivande
att avveckla statens innehav av
aktier i Göteborgs handelsbank och i
punkt c) att riksdagen måtte medgiva
aktieteckning på 15,2 miljoner kronor
i Jordbrukarbanken. I fråga om dessa
punkter råder ingen som helst skiljaktig
mening inom utskottet. Den reservation,
som är fogad till utlåtandet och
till vilken jag har anslutit mig, berör
punkten a) i propositionens hemställan,
där Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att godkänna de i propositionen
anförda allmänna riktlinjerna för inrättandet
av en statlig affärsbank.

Propositionen bygger på 1945 års
bankkommittés betänkande och förslag.
I detta förordar kommittén, att ett
principbeslut om inrättande av en stat -

Statlig affärsbank.

lig affärsbank enligt de uppdragna
riktlinjerna först meddelas. På den blivande
bankens styrelse avses därefter
ankomma att utarbeta alla erforderliga
detaljer och att genomföra desamma.

I den föreliggande propositionen har
departementschefen enligt vår uppfattning
givit kommitténs betänkande en
mycket summarisk behandling. Anmärkningsvärt
är också, att betänkandet
inte varit föremål för någon som
helst remissbehandling före propositionens
avlämnande. Bankkommitténs,
åtminstone dess överväldigande majoritets,
grundtanke har varit, att den
statliga banken inte genom särlagstiftning
eller på annat sätt skall få några
särskilda förmåner i konkurrenshänseende,
att den skall få arbeta under
samma allmänna villkor som övriga affärsbanker.
Om denna väsentliga principfråga
saknas i propositionen varje
uttalande.

Bankkommitténs majoritet bygger vidare
på den uppfattningen, att den
statliga affärsbanken skall intaga samma
ställning till riksbanken som övriga
affärsbanker. På den punkten ha två
ledamöter av kommittén intagit en annan
ståndpunkt och reserverat sig. De
ha ansett, att den statliga banken, i
varje fall i en framtid, bör kunna organisatoriskt
sammanföras med riksbanken
samt att det i sådant syfte redan
från början bör sörjas för att denna
affärsbank bringas i intimt samarbete
med riksbanken. Inte heller till
denna viktiga principfråga tages någon
klar ståndpunkt i propositionen. Det
enda uttalande som göres är egentligen,
att riksbankens behov av kontaktorgan
för sina marknadsreglerande ingripanden
väl kan tillgodoses genom samarbete
mellan riksbanken och den statliga
affärsbanken. Departementschefen
förordar att erforderliga utredningar
rörande detta och andra viktiga spörsmål
skola verkställas gemensamt för
de båda bankerna.

Av det jag anfört synes det mig gans -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Statlig affärsbank.

ka klart framgå, att den framlagda
propositionen lämnar ett mycket bristfälligt
underlag för ett bedömande av
riktlinjerna för den tilltänkta statliga
affärsbankens ställning och verksamhet.
Det är, herr talman, på denna
punkt som vi reservanter vilja ha större
klarhet i enlighet med de förslag
som framställts i några motioner. I utskottets
redovisning för dessa motioner
heter det bl. a.: »Då däri yrkats avslag
på propositionen i vad den avser inrättandet
av en statlig affärsbank, synes
detta avslagsyrkande närmast taga
sikte på frågan om de principer, enligt
vilka den nya banken skall drivas.»
Ja, det är alldeles riktigt. Så fortsätter
utskottet: »I denna del vill utskottet
framhålla, att utskottet icke är berett
att f. n. taga ställning till spörsmålet.»
Men jag tillåter mig citera ännu en passus
i utskottets utlåtande, där det heter,
att ». . . frågan om eventuella särbestämmelser
rörande grunderna för
den nya affärsbankens rörelse jämte
övriga detaljspörsmål får behandlas av
nästa års riksdag.» Enligt vår uppfattning
är frågan om eventuella särbestämmelser
rörande grunderna för den
nya affärsbanken näppeligen några detaljspörsmål.
Att som nu avses lämna
dessa för den blivande affärsbanken
grundläggande frågor öppna till dess
banken en tid bedrivit sin verksamhet
och att med åsidosättande av bankutredningens
förslag lämna dem till en
utredning av riksbanken och den statliga
affärsbanken allena synes inte
vara motiverat. Enligt vår uppfattning
bör därför frågan efter vederbörligt
remissförfarande göras till föremål för
förnyat övervägande av Kungl. Maj:t
och först därefter med klart angivande
av regeringens ställning till riktlinjerna
för bankens rörelse på nytt föreläggas
riksdagen för bedömande. Det har
under utskottsbehandlingen anförts att
denna fråga kräver avgörande snarast.
Men den förlust i tid, som skulle bli
en följd av ett bifall till reservationen,

ter sig ringa i jämförelse med värdet
av att man enligt det förslag vi ha
framlagt skulle finna mycket större
möjligheter att få ett förbättrat underlag
för frågans bedömande i hela dess
räckvidd.

Jag ber därför, herr talman, att i anslutning
till det anförda få yrka bifall
till den reservation, som är avgiven av
herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Herr Malmborg
har framfört synpunkter som jag till
mycket väsentlig del kan instämma i.
Det må emellertid tillåtas mig, icke
minst i egenskap av motionär, att få
understryka den uppfattning som vi reservanter
ha haft i denna fråga.

Den roll, som bankväsendet har tilldelats
i den politiska agitationen, känna
väl de flesta. Jag behöver därför inte
närmare redogöra för den saken här i
kammaren. Affärsbankerna ha ofta utmålats
som utsugare och profitjägare,
vilka gjort sig obehöriga vinster på produktionens
bekostnad och därför borde
förstatligas. Det kanske därför inte är
alldeles utan betydelse att erinra om
de resultat, som 1945 års bankkommitté,
vilken sakligt har granskat argumenten
rörande de enskilda bankernas verksamhet,
synes ha kommit till. Bankkommittén
säger att »det i stort sett icke
kan anses styrkt, att bankerna vid sin
kreditgivning föreskrivit oskäliga villkor»,
under alla förhållanden icke »såvitt
angår de senaste 10 å 15 åren», att
det icke finnes »fog för ett påstående
om att bankerna skulle ha ådagalagt
brist på objektivitet i den meningen, att
icke affärsmässiga grunder fått fälla avgörandet
vid deras kreditprövning» och
att det »visserligen icke kunnat ådagaläggas»,
att de olika inbördes avtalen
mellan bankerna »i stort sett vållat
några olägenheter för den lånesökande
allmänheten», men att konkurrens från
en statlig affärsbank dock skulle vara

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

en motvikt mot tendensen till kartellbildning.
Slutsatsen blir att bankkommittén
i huvudsak anfört psykologiska
skäl för sitt förslag. Men till detta anknyter
kommittén sedan en önskan att
söka åstadkomma en bättre samordning
beträffande den statliga upplåningsverksamheten
och framhåller att en statsägd
bank bör kunna utnyttjas i det
sammanhanget.

Som herr Malmborg tidigare har
framhållit torde böra observeras, att
bankkommitténs betänkande icke varit
föremål för något remissförfarande.

Meningsskiljaktigheterna som finnas
beträffande det föreliggande förslaget,
avse dels spörsmålet huruvida behov
av en statens affärsbank föreligger, dels
riktlinjerna för en sådan banks verksamhet.
Det är närmast från dessa utgångspunkter
som jag här skall komma
med ett uttalande.

Vad först bankkommittén angår —
för att återgå till den — har den ju syftat
till en statlig affärsbank, som i fri
konkurrens med andra kreditinstitutioner
skulle verka på marknaden. Kommittén
yttrar på s. 52 i sitt betänkande:
»Den egentliga affärsbanksrörelsen bör
vidare —--vara i princip under kastad

samma regler, som gälla för det
privata bankväsendet. Av praktisk betydelse
är härvidlag särskilt, att den
statliga banken icke genom speciella
lagbestämmelser eller i administrativ
ordning erhåller förmåner i konkurrenshänseende
gentemot andra banker.»

Längre fram anför bankkommittén vidare:
»Som en konsekvens av vad kommittén
senast anfört bör för den statliga
banken — i vad avser den egentliga
affärsbanksrörelsen — gälla samma krav
i fråga om likviditet och solvens som
för de privata affärsbankerna.»

Och slutligen säger kommittén: »Bl. a.
för jämförelser mellan den statliga affärsbanken
och övriga affärsbanker,
t. ex. i fråga om räntabiliteten, böra enhetliga
regler i avseende å fondtäckningen
upprätthållas.»

Statlig affärsbank.

Bankkommittén gör därutöver ett påpekande.
Det heter: »Av den ståndpunkt,
som kommittén här genomgående
intagit i fråga om den statliga
bankens ställning i förhållande till de
privata affärsbankerna, följer till sist,
att anledning saknas att föreslå annat
organ än bank- och fondinspektionen
som övervakande myndighet för den
affärsbanksmässiga grenen av bankens
verksamhet.»

Det torde alltså vara fullständigt klart
att bankkommitterade i sin s. k. »principskiss
till en statlig affärsbank» endast
räknat med en på lika villkor arbetande
statlig bank utan förmåner av
olika slag eller ställd vid sidan om
den lagstiftning, som gäller för affärsbankerna.

Bankkommittén bestod av 14 ledamöter.
Av dessa reserverade sig en, herr
Ivar Anderson, emot tanken på en statlig
affärsbank, då han inte funnit att
tillräckliga skäl anförts för en sådan.
Av de återstående 13 ledamöterna ha
11 anslutit sig till linjen med en fri
konkurrerande affärsbank. Endast två
ledamöter av kommittén hade en däremot
avvikande mening och reserverade
sig på denna punkt. Det var herrar
Hall och Olof Andersson, som ansågo
det framstå »såsom en ren orimlighet
att en blivande statsbank skall söka
uppnå något slags jämförbarhet med
det privata kreditväsendet, mot vars
brister statsbanken skall utgöra ett korrektiv».

Därmed är jag framme vid propositionen.
Jag konstaterar då, att departementschefen
över huvud taget inte tar
ståndpunkt till frågan om grundprinciperna
för den statliga affärsbankens
rörelse, alltså inte till den fråga som
jag betraktar som en viktig principfråga,
nämligen om man skall följa kommitténs
majoritet eller om man skall
taga hänsyn till de båda av mig senast
nämnda reservanterna. Herr statsrådet
anför i detta avseende endast: »Problemet
synes böra beaktas vid de fortsatta

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Statlig affärsbank.

utredningarna, men i huvudsak torde
det icke vara möjligt att annorledes än
på grundval av erfarenheterna från bankens
rörelse taga ställning till spörsmålet.
» Hur departementschefen under
sådana förhållanden kan hemställa, att
riksdagen måtte »godkänna de av mig
i det föregående förordade allmänna
riktlinjerna för inrättandet av en statlig
affärsbank», framstår för mig som obegripligt.
Jag tycker närmast att Kungl.
Maj :ts förslag kan med skäl karakteriseras
som ett förslag till principbeslut
utan principer. Och utskottet är alldeles
ovanligt följsamt framför allt när det
gäller oklarhet.

Statsutskottet refererar 1945 års bankkommitté
med bl. a. följande ord: »Den
statliga banken föreslås skola arbeta i
aktiebolagsform i enlighet med de principer,
som gälla för övriga banker, och
sålunda bl. a. vara underkastad tillsyn
av bank- och fondinspektionen.» Efter
att ha argumenterat i anknytning till
detta är utskottet utan vidare färdigt
att föreslå ett principbeslut om en statsbank
utan att på något sätt ha tagit
ståndpunkt till denna så väsentliga principfråga.

Utskottet kommer sedan fram till motionerna
och säger, att det däri framställda
avslagsyrkandet närmast synes
taga sikte på frågan om de principer,
enligt vilka den nya banken skall drivas.
Ja, där hänvisar man till att frågan
för motionärerna huvudsakligen varit
en principfråga, och tillägger, att denna
principfråga kan man hålla öppen tills
banken fått en egen styrelse och utredningarna
om hur denna bank skall skötas
och startas fortskridit ytterligare.
Mig förefaller det långt riktigare, att
man först borde ha knäckt principfrågan
och låtit riksdagen taga ställning
till denna innan banken föres ut i livet.

Man kanske också i detta sammanhang
skulle kunna påpeka, att statsutskottet
inte helt kunnat förbigå frågan
om att förslaget icke varit ute på remiss
och, om än mera i förbigående,

dock framhåller, att sedvanlig remissbehandling
bör komma till stånd, innan
frågan nästa gång förelägges riksdagen.

Herr talman! Med detta har jag endast
velat understryka, hur föga utarbetad
propositionen förefaller mig vara,
hur litet ledning den ger i själva de
väsentliga principfrågorna, och på samma
gång hur skickligt statsutskottets
majoritet har undvikit att på något sätt
för egen del ta ställning till eller ha en
egen uppfattning i frågan. Jag kommer
då till den slutsatsen, att det vore oriktigt
om riksdagen i dag skulle bifalla
Kungl. Maj:ts proposition och fatta beslut
i princip angående den statliga affärsbanken.

Jag yrkar alltså, herr talman, under
punkten I bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Häruti instämde herrar Staxäng och
H agård.

Herr SEVERIN: Herr talman! Jag kan
naturligtvis inte svara för huruvida
statsutskottsmajoritetens samtliga medlemmar
ha en egen mening i denna
fråga, om det nu har varit herr andre
vice talmannen omöjligt att utläsa en
sådan ur utlåtandet. I den avdelning av
utskottet, som behandlade Kungl. Maj:ts
proposition i denna fråga, sutto emellertid
två ledamöter av bankkommittén,
vilka hade motsatta ståndpunkter i kommittén,
alltså en medlem av dess majoritet
och en av reservanterna. Eftersom
dessa tvenne ledamöter av utskottet i
alla händelser tidigare ha varit i tillfälle
att ge uttryck för en personlig
uppfattning i frågan, menar väl inte
herr andre vice talmannen, att man
även skulle frånkänna dem en uppfattning
i detta spörsmål.

Jag skall inte nu upprepa vad som
förekommit i bankkommittén. Det var
ett tämligen riktigt referat, som herr
andre vice talmannen gav. Jag skulle
dock vilja till herr andre vice talman -

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

nen säga, att man inte kan draga alltför
djärva slutsatser av kommitténs konstaterande,
att det icke är styrkt, att affärsbankerna
ha anlagt andra än affärsmässiga
synpunkter på sin kreditgivning
eller i övrigt låtit vad man kanske skulle
kunna kalla ovidkommande intressen
göra sig gällande vid kreditgivningen.
Kommittén säger, att detta inte är
styrkt men utfärdar inga garantier för
affärsbankerna. Ty så grundliga utredningar
kunde kommittén inte företaga.
Den räntemarginalutredning som föreligger
gav visserligen inte vid handen,
att någonting som vore värt att anmärka
på förekommit under den period
undersökningen omfattade. Men några
uttalanden därutöver har bankkommittén
naturligtvis inte kunnat göra.

Det är ändå rätt egendomligt, att reservanterna
inte ha ansett sig kunna
biträda Kungl. Maj:ts proposition. I propositionen
framlägges, som herr andre
vice talmannen sade, inga andra förslag
än dem, varom bankkommittén varit
praktiskt taget enig. Undantaget utgör
en enda reservant, som över huvud
taget yrkat avslag på förslaget om inrättandet
av en statlig affärsbank. Till
de andra spörsmål, rörande vilka olika
meningar förekommit i kommittén och
reservation förelegat, har Kungl. Maj:t
inte tagit ståndpunkt utan ansett att
dessa frågor böra göras till föremål för
fortsatt utredning. I själva verket är en
fortsatt utredning ofrånkomlig, ty bankkommittén
har icke tagit ställning till
en hel massa organisationsspörsmål eller
kunnat taga ställning till dem. En
utredning av dessa spörsmål förutsätter
en mycket närmare kontakt med den
organisation som skall upprättas än vad
bankkommittén själv kunde ha. Därför
måste kommittén nöja sig med att uttala
sin mening i princip och föreslå
inrättandet av en statlig affärsbank.

Att kommittén var så pass enig, att
13 av dess 14 ledamöter förenade sig
om detta förslag, behöver ju inte inne -

Statlig affärsbank.

bära, att riksdagen skall vara enig om
denna sak. Det anmärkningsvärda är
emellertid att reservanterna egentligen
inte göra någon invändning mot Kungl.
Maj:ts förslag om inrättande av en statlig
affärsbank. Det heter i stället i reservationen:
»Utskottet ansluter sig till
bankkommitténs grundtanke, att den
statliga banken icke genom särlagstiftning
eller på annat sätt skall få några
särskilda förmåner i konkurrenshänseende
och att den sålunda skall arbeta
under samma allmänna villkor som övriga
affärsbanker.» Häri ligger naturligtvis,
att reservanterna ansluta sig till
tanken på inrättandet av en statlig affärsbank,
ty annars vore det meningslöst
att tala om de allmänna villkor,
under vilka den statliga affärsbanken
skulle arbeta. Att man trots detta reserverar
sig beror på en fruktan för att
Kungl. Maj:t till nästa år eller när det
slutliga förslaget kan framläggas skall
framlägga förslag, som överensstämma
med den uppfattning som hyses av de
båda reservanterna i bankkommittén.
Något annat skäl till denna reservation
kan inte rimligen finnas, tv reservanterna
ha icke något att invända mot
principen om inrättande av en statlig
affärsbank. Det beter nämligen härom
i reservationen: »Enligt utskottets mening
kan över huvud taget icke principiell
ståndpunkt tagas till frågan om
den statliga affärsbanken, innan resultaten
av omförmälda utredningar föreligga.
Riksdagen måste ha möjlighet att
taga ställning till förevarande spörsmål
i ett sammanhang och på grundval av
klart utformade förslag. Ett ståndpunktstagande
redan nu synes däremot ägnat
att ingiva farhågor för» — det är litet
försiktigt uttryckt —• »att riksdagen
bindes i sin handlingsfrihet och betages
möjligheten att förutsättningslöst pröva
de förslag, vilka sedermera komma att
framläggas såsom en följd av det beslut,
som riksdagen föreslås skola fatta
i år.» Denna fruktan förefaller mig full -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Statlig affärsbank.

komligt omotiverad. Om riksdagen i år
fattar ett principbeslut om inrättande
av en statlig affärsbank — ett förslag,
om vilket man både i bankkommittén
och i statsutskottet har varit praktiskt
taget enig — så har naturligtvis riksdagen
inte därmed bundit sig för de
former, under vilka denna statliga affärsbank
skall arbeta, eftersom det inte
föreligger något förslag därom, och
eftersom utskottet förutsätter, att ingenting
skall bestämmas om den saken
förrän riksdagen varit i tillfälle att behandla
det förslag, som kommer att
framläggas. Riksdagen är följaktligen
fullständigt obunden av allting, med
undantag av detta, att en statlig affärsbank
skall inrättas — men mot det har
ju ingen invändning rests.

Om det över huvud taget hade förelegat
skäl att frukta, att riksdagen skulle
binda sig för den ståndpunkt, för
vilken reservanterna i kommittén ha
givit uttryck, så skulle också jag ha
varit motståndare till det föreliggande
förslaget, eftersom även jag tillhör den
majoritet, som anser att en statlig affärsbank
skall arbeta och konkurrera på
med övriga affärsbanker jämbördiga
villkor och icke inta någon förmånsställning.
Men denna kommitténs ståndpunkt
kan jag inte finna på något sätt
hindra mig att yrka bifall till Kungl.
Maj :ts förslag, eftersom detta inte tar
ställning till den saken. Den frågan får
jag tillfälle att ta ståndpunkt till, när
proposition i ämnet kommer, om jag
fortfarande är kvar i riksdagen då. Den
omständigheten att jag har en viss bestämd
uppfattning om under vilka förhållanden
en statlig affärsbank skall arbeta
kan icke utgöra motiv för mig att
yrka avslag på förslaget om inrättande
av en statlig affärsbank över huvud taget,
eftersom jag är anhängare därav.
Det är denna, enligt min mening mycket
motsägelsefulla ställning som reservanterna
inta, då de yrka avslag på någonting,
som de äro anhängare av. Det är
nämligen faktiskt vad som här sker.

Herr talman! Jag skall i motsats till
reservanterna be att få yrka bifall till
statsutskottets hemställen.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman!
Herr Severin påpekade, att kommittén
har funnit, att det inte kan anses styrkt,
alt bankerna vid sin kreditgivning föreskrivit
oskäliga villkor, men att detta
dock inte betyder, att utredningen därmed
garanterar att något sådant icke
har ägt rum. Jag vill säga, herr Severin,
att efter allt vad som förekommit
i den offentliga diskussionen •—• för att
inte säga agitationen — under gångna
år, så betraktar jag det som ett mycket,
mycket stort framsteg att man kommit
så långt, att man i alla händelser inte
funnit det styrkt att något obehörigt
har förekommit.

Herr talman! Jag begärde närmast
ordet för att säga en annan sak. Herr
Severin framhöll, att i och med att riksdagen
fattar ett beslut i dag har man
icke avhänt sig möjligheten att senare
ta ställning i principfrågan. Det får
man göra, när förslaget lägges fram
nästa år. Men är det inte så, herr Severin,
att det ändå har tillkommit ett försvårande
moment, om man i år fattar
beslut men först nästa år tar ställning
i princip? Det är väl meningen att den
styrelse, som skall tillsättas, under innevarande
år skall utföra en hel del
grundläggande arbeten? Och nog arbetar
man väl avsevärt säkrare och bättre,
om man har fasta riktlinjer att gå efter.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag kan inte finna, att utredningen
skulle arbeta med större osäkerhet
därför att riksdagen i år fattar ett
principbeslut, ty om riksdagen antar
det här föreliggande förslaget, så har
den endast uttalat sig för inrättandet
av en statlig affärsbank, vars grundval
skall vara Jordbrukarbanken och de
kontor i Göteborgs handelsbank, som
kunna förvärvas i samband med statens

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

försäljning av sitt aktieinnehav, samt
dessutom de kontor, som riksbanken
anser sig kunna avvara. Detta är den
grundval, på vilken utredningen skall
fortsätta, och om den föreligger det i
själva verket ingen tvist.

Sedan är frågan, huruvida det för
denna bank skall finnas en speciell lag,
eller om den skall underställas banklagen.
Det är en fråga, som nästa års riksdag
kan ta ställning till utan hinder av
dagens beslut och utan att den kommitté
och den styrelse, som skola göra den
fortsatta utredningen, bindas på något
sätt.

Herr HALL: Herr talman! Innan jag
går närmare in på den föreliggande
sakfrågan anser jag det vara angeläget
alt rätta till några av de missförstånd,
som herr andre vice talmannen uppenbarligen
gjorde sig skyldig till. En av
dessa punkter är frågan om vilken myndighet,
som skall handha överinseendet
över den nya bankens rörelse. Det
föreföll som om herr Skoglund fått den
uppfattningen, att det på den punkten
förefanns meningsskiljaktigheter inom
kommittén. Man skall visserligen inte
skvallra om vad som hänt i en kunglig
kommitté, men förslaget att bank- och
fondinspektionen skulle handha denna
inspektion har jag framställt i kommittén,
och det borde väl kanske säga tillräckligt
om att det på den punkten icke
rätt några meningsskiljaktigheter.

Vad sedan gäller herr Skoglunds tal
om att man bör klarlägga principerna
för banken, innan den sättes ut i
livet, så förstår jag inte riktigt vad herr
Skoglund menar. Det är ju just det som
förslaget innebär. Man vill ha principerna
för banken klarlagda, innan man
sätter ut den i livet. Det är det som
gör, att man måste företa en ny och
fortsatt utredning, eftersom den utredning
som bankkommittén gjort om bankens
verksamhet ju inte kan anses ha
klarlagt detta problem.

2—Andni kammarens protokoll 194!).

Statlig affärsbank.

Herr Skoglund sade vidare, att statsutskottet
inte har uttalat någon egen
mening om den saken. Jag vill fästa
herr Skoglunds uppmärksamhet på att
statsutskottet har uttalat en mycket bestämd
mening beträffande frågan om
ett principbeslut om inrättandet av en
statlig affärsbank genom sammanförande
av vissa delar av det kreditväsende,
som staten redan nu helt eller delvis
äger. Det är nämligen denna principfråga,
som nu föreligger till behandling.
Återstående frågor — det är tydligt
och klart angivet både i propositionen
och i utskottsutlåtandet — får riksdagen
återkomma till nästa år. Vi ha
följaktligen ingen anledning att nu intressera
oss särdeles mycket för de funderingar
kring det privata bankväsendets
funktion, som herr Skoglund av
någon anledning tagit upp här i dag.
Men eftersom saken ändå har kommit
på tal, så tror jag det är skäl i att även
på den punkten försöka klara upp vad
som hänt och vad det är som det råder
meningsskiljaktigheter om.

På sidan 46 i kommitténs utlåtande
slår det: »På grundval härav bär kommittén
kommit till den uppfattningen,
att — i vart fall såvitt angår de senaste
10 å 15 åren — det i stort sett icke
kan anses styrkt, att bankerna vid sin
kreditgivning föreskrivit oskäliga villkor.
»

Det är vad som står skrivet. Herr Olof
Andersson och jag ha reserverat oss
blott emot denna punkt i kommitténs
utlåtande, och detta av mycket naturliga
skäl. Vi anse nämligen att man inte
skall skriva på detta sätt, som ger både
herr Skoglund och andra människor,
som läsa det, en alldeles skev föreställning
om kommitténs egen mening. En
av kommittémajoritetens egna ledamöter
har också klart reagerat mot den
läsart, som jag gärna medger att kommitténs
dunkla formulering inbjuder
till. Såvitt jag förstår kan det nämligen
inle här vara tal om något friskrivande
för bankerna i detta avseende.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Statlig affärsbank.

I den av herr Olof Andersson och
mig avgivna reservationen ha vi anfört
några siffror och sagt, att det är tur
för kommittén att den inte har flyttat
tillbaka sin jämförelse bara ett par år
längre i tiden, ty då hade den fått se
eu räntemarginal hos bankerna, som
är större än hela den nuvarande utlåningsräntan.
Det hade kanske sedan
varit litet svårt att uttala något särskilt
beröm för bankernas hänsynsfullhet vid
räntesättningen. De siffror, som herr
Olof Andersson och jag ha anfört, äro
obestridda, och kommitténs utlåtande
är på den punkten inte på något sätt
bestyrkt. Jag konstaterar bara detta.
Därmed tror jag mig kunna lämna den
diskussionen för i dag. Vi få återkomma
till den sedermera. Jag tror, att reservanterna
på den punkten icke ha någon
anledning att hysa ängslan för
del resultat, som man där kan komma
fram till.

Den fråga, som här föreligger, är
emellertid hur staten skall kunna organisera
sitt mycket spridda kreditväsende,
så att det får en ändamålsenligare
utformning än för närvarande. Enligt
det här föreliggande förslaget skall staten
dels avhända sig de delar av Göteborgs
handelsbank — observera: inte
Göteborgsbanken; den har staten ingenting
med att göra, utan det är här fråga
om den mycket mindre Göteborgs handelsbank
— som staten inte anser sig
ha användning för. Dessa delar skall
staten avhända sig, och de återstående
delarna skola sammanföras med Jordbrukarbanken.
Man skall sedan ta under
övervägande att till denna bank
lägga större delen av riksbankens landsortsorganisation.
Frågan är nu om detta
är en praktisk lösning. Kommittén har
kommit till den uppfattningen att detta
är fallet. Det ha 13 av kommitténs 14
ledamöter varit eniga om. Det är också
ganska naturligt att man har enats om
en sådan uppfattning. Om vi erinra oss
hur statens kreditväsende nu fungerar
med riksbankens 25 avdelningskontor

i landsorten, med Jordbrukarbankens
40-tal kontor och med 59 utlåningsfonder,
vilkas verksamhet är splittrad på
sju olika statliga verk och myndigheter,
så borde det stå rätt klart, att det är
önskvärt att här åstadkomma en samordning.
Det kan nämligen inte vara
någon mening i att i längden uppehålla
bankkontor för både riksbanken och
Jordbrukarbanken på samma ort, när
ändå riksbankens avdelningskontor ute
i landsorten numera huvudsakligen
syssla med kreditgivning från vissa
statliga fonder.

Om det vore så, att dessa riksbankskontor
hörde direkt samman med centralbankens
uppgifter, och om de voro
nödvändiga för centralbankens arbete,
då vore det eu annan sak. Men utvecklingen
har gått därhän, att den organisation
som funnits har begagnats för
att fullgöra vissa funktioner, som icke
ha någonting med centralbankens uppgifter
att göra. Under sådana förhållanden
är det väl rimligare och naturligare
att man lägger riksbankens landsortsorganisation
i samma kreditinstitut
som staten i övrigt har organiserat ute
i landsorten i aktiebolagsform. Man
sparar därmed in vissa lokalkostnader,
styrelsearvoden och, i vissa fall, tjänstemannalöner.
Genom en sådan samordning
vinner man naturligtvis också
den stora fördelen, att man får en gemensam
bankorganisation, som representerar
staten och som kan företräda
staten på alla mera betydande bankplatser
i landet. Denna organisation kan
staten sedan anförtro olika kredituppgifter,
i den mån detta i framtiden anses
vara rimligt och lämpligt.

Kan det då vara någon risk förbunden
med att fatta ett sådant beslut, även
om man i övrigt icke har skapat full
klarhet om vad detta kreditinstitut skall
göra och efter vilka regler det skall
verka? Såvitt jag förstår föreligger det
inte någon sådan risk. Riksdagen är
fullkomligt oförhindrad att nästa år
fastställa de regler för bankens verk -

Onsdagen den 18 maj 1919 fm.

Nr 18.

samhet, som den finner vara påkallade.
Det beslut, som i dag skall fattas, hindrar
inte att man nästa år skriver precis
vilka regler man vill.

Vad är det nu reservanterna vilja?
Jo, deras ståndpunkt är mycket markerad.
Jag tror, att om man på 1800-talet
skulle ha framlagt ett förslag om att avrusta
riksbanken dess möjligheter att
lämna direkta krediter till allmänheten
och sedan säga, att man inte skulle göra
något vidare åt saken, så skulle människorna
ha blivit ganska förvånade. I
varje fall skulle riksdagen aldrig ha accepterat
ett sådant förslag. Det är emellertid
tyvärr sådana tankebanor reservanterna
nu äro inne på, och det är
väl det som ligger bakom det motstånd,
som de ha rest mot det föreliggande
förslaget. Reservanterna ha ingenting
att invända emot att staten avhänder
sig ett bankintresse, d. v. s. ungefär två
tredjedelar av Göteborgs handelsbank.
Det vilja reservanterna vara med om.
Men tro verkligen herrar reservanter,
att riksdagens majoritet, och särskilt
det parti som jag representerar, är villig
att sälja en bank, som till hälften
redan tillhör staten, utan att få något
annat i stället? På den punkten är naturligtvis
propositionen en enhet. Man
kan inte sälja Göteborgs handelsbank
utan att samtidigt fatta detta principbeslut,
tv staten skulle inte kunna behandla
sina egna och allmänhetens intressen
på ett sådant sätt.

Vidare bör det vara klart, att det
finns ett starkt behov för riksbankens
egen del att få besked på denna punkt.
Under hela 1930-talet diskuterades då
och då riksbankens organisation. Under
hela denna tid har riksbankens organisation
starkt påverkats av denna diskussion.
Man har nämligen försökt att
öka riksbankens organisation så litet
som möjligt. Man har hållit tillbaka
tjänstetillsättningar, och man har försökt
att över huvud taget vara sparsam
med byggnader och andra kostnadskrävande
anordningar. Man har nämligen

Statlig affärsbank.

inte vetat med säkerhet hur stora uppgifter
riksbanken skulle få i framtiden.

1941 års riksdag tog ställning till
denna fråga på det sättet, att man ville
ha eu utredning. Sedan dess har det
gått åtta år, av vilka bankkommittén
tagit 31/* år på sig för att åstadkomma
det förslag, som nu föreligger. Under
tiden har riksbankens organisation således
hållits på sträckbänken. Vi ha nu
kommit i ett sådant läge, alt detta tillstånd
inte längre är hållbart. Det måste
lämnas ett besked från riksdagens sida,
huruvida riksdagen över huvud taget
är intresserad av någon omorganisation
eller inte. Att bara blankt avslå på det
sätt som reservanterna bär föreslå, medI
för med nödvändighet att bankofullmäktige
omedelbart måste komma in
med ett förslag om en annan organisation
av riksbanken. I det avseendet
är det som sagt helt enkelt inte möjligt
att vänta längre. Man kan tåla olidliga
lokalförhållanden och svåra tjänstemannaförhållanden
på det sättet, att
tjänstemännen inte få befordran inom
den tid, som de anse sig vara berättigade
till. Man kan pressa tjänstemännen
långt men icke hur långt som helst.
Reservanterna behöva verkligen besinna
detta faktum.

Dessa diskussioner om riksbankens
organisation ha således blivit för långdragna.
Ett principbeslut är under sådana
förhållanden omedelbart påkallat.
Detta beslut, om det nu går i den riktning,
som statsutskottet här förordar,
kommer att föranleda bankofullmäktige
att till riksdagen insända en framställning
om förlängning av nu gällande
övergångsplan under ett år. Denna
fråga får sålunda höstriksdagen taga
ställning till. Under mellantiden får
man försöka överbrygga svårigheterna.
Men om man nu på nytt skulle kasta
ut denna fråga i det ovissa, då måste
bankofullmäktige vidtaga helt andra
anordningar och för staten mycket dyrbara
sådana. Jag vill därför fråga: äro
verkligen de skiil, som reservanterna

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Statlig affärsbank.

här anfört för ett uppskovsyrkande av
den tyngd, att man bör draga på sig
dylika svårigheter?

Herr talman! Jag yrkar bifall till
statsutskottets förslag. Samtidigt med
att jag gör detta vill jag fästa uppmärksamheten
vid att bankkommittén var
helt enig beträffande själva ordningen
för behandlingen av detta ärende. I det
avseendet fanns det således ingen oenighet
inom kommittén. Bankkommittén
föreslog att riksdagen först skulle fatta
ett principbeslut på det sätt, som Kungl.
Maj :t och statsutskottet nu förordat och
att ärendet i övrigt sedan skulle gå till
fortsatt behandling. Reservanterna kunna
således icke på denna punkt stödja
sig på bankkommittén eller dess majoritet.

Herr MALMBORG i Skövde (kort genmäle)
: Herr talman! Jag vill bara säga
ett par ord i anledning av de sista meningarna
i herr Halls anförande.

Herr Hall sade, att det förslag, som
nu framlagts i propositionen, stod i fullständig
överensstämmelse med bankkommitténs
hemställan. Jag kan emellertid
inte förstå, att så kan vara fallet.
I bankkommitténs hemställan heter det
nämligen, att ett principbeslut om inrättande
av en statlig affärsbank enligt
de av kommitténs majoritet uppdragna
riktlinjerna först skall meddelas. Sedan
skulle följa utarbetande av erforderliga
detaljförslag. Men under punkten a) i
propositionens hemställan begär Kungl.
Maj :t, att riksdagen skall godkänna de
i det föregående förordade allmänna
riktlinjerna för inrättandet av en statlig
affärsbank. Som jag sade tidigare
bär i dag, är det sannerligen svårt att
i propositionen finna vilka dessa angivna
riktlinjer äro.

Herr HALL (kort genmäle): Herr talman!
Jag skall som svar till herr Malmborg
bara be att få läsa upp vad kommittén
i fullständig enighet framhållit
i detta avseende. I kommittébetänkan -

det förklaras följande: »Innebörden av
bankkommitténs förslag synes föranleda,
att realiserandet av dem får ske
etappvis, varvid det första steget naturligen
blir att fatta ett principbeslut. Ett
sådant beslut bör icke vara för snävt
hållet utan endast uppdraga en viss ram
för verksamheten, så att exempelvis
kontorsorganisationens närmare utformning
kan bestämmas på grundval
av de förhandlingar och detaljundersökningar,
varom kommittén tidigare
talat.»

Herr OHLIN: Herr talman! Jag trodde
att det rådde ganska allmän enighet om
en sak i denna fråga, nämligen att en
statlig affärsbanks förnämsta funktion
skulle vara att utgöra garanti mot missbruk
inom enskilt bankväsende. Den
naturliga konsekvensen av en sådan
uppfattning är väl, att en statlig affärsbank
bör konkurrera med de enskilda
affärsbankerna på lika villkor. Kommittén
har velat fastslå detta, men i den
proposition, som regeringen framlagt,
lyser detta uttalande med sin frånvaro.
Man kan fråga: varför bar man från regeringens
sida inte velat fastslå, att den
statligt ägda affärsbanken bör konkurrera
med andra affärsbanker på lika
villkor?

Jag skall inte bär vidga diskussionen
till en socialiseringsdiskussion, något
som annars hade varit frestande att
göra. Jag vill dock konstatera, att just
när det gäller socialiseringsfrågan, möter
man ett mycket litet intresse från
regeringspartiets sida, när vi från vårt
håll försöka att föra in socialiseringsdebatten
på jämförelser i effektiviteten
mellan statlig och enskild företagsamhet.
Här har man nu ett tillfälle att på
ett område, där den socialistiska kritiken
varit utpräglad, samla erfarenheter,
i den mån man inte redan har sådana,
för att se om ett statligt företag på något
sätt har en inre överlägsenhet gentemot
andra företag. Nu verkar det emel -

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

lertid som om regeringen och utskottsmajoriteten
i motsats till bankkommittén
och väl även åtskilliga socialdemokratiska
ledamöter skulle vilja backa
ut från denna tankegång om konkurrens
på lika villkor mellan statlig och enskild
drift.

Jag kan inte underlåta att förvånas
över att herr Severin inte förstår hur
iögonenfallande denna lucka i verkligheten
är. Herr Severin har den meningen,
att det bör vara konkurrens på
lika villkor. Varför kan han då inte
säga ifrån detta på detta stadium, när
det i alla fall föreligger en proposition,
vars slutkläm dock innehåller en önskan
om godkännande av vissa riktlinjer?
Kan det finnas någon mer naturlig
sak än att på detta stadium av debatten
fastslå just detta förhållande om konkurrens
på lika villkor?

Nu har bankkommittén diskuterat
dessa och andra spörsmål samt framlagt
ett värdefullt betänkande. Normal
praxis här i Sverige i sådana fall är att
dylika utlåtanden skickas ut på remiss,
varigenom man får en ganska allsidig
belysning av problemet, vilket som vi
alla veta ofta varit till mycket stor nytta
för frågans senare behandling. För min
del tvekar jag inte att säga, att detta
remissförfarande är en av det svenska
samhällets bästa traditioner.

Jag undrar nu varför statsrådet och
chefen för finansdepartementet velat
bryta mot denna tradition och underlåtit
att skicka ut detta betänkande på
remiss. Finansministern kan i det avseendet
näppeligen hänvisa till några
tidsomständigheter o. d. Man kan inte,
om man vill vara uppriktig, frigöra sig
från det intrycket, att finansministern
skulle ha varit rädd för att låta detta
betänkande, bakom vilket stå åtskilliga
socialdemokrater, gå ut på remiss till
de många myndigheterna här i landet.
Även av personer med socialistisk
åskådning kunde nämligen betänkandets
principståndpunkt då ha blivit
godkänt som en lämplig grundval för

Statlig affärsbank.

det fortsatta arbetet. Om flertalet remissinstanser
skulle ha anslutit sig till
denna princip, så skulle frågan om konkurrens
på lika villkor ha varit låst och
Kungl. Maj :t skulle i det fortsätta arbetet
näppeligen kunna riva upp denna
princip. Jag tror därför, att om finansministern
hade skickat ut detta betänkande
på remiss på vanligt sätt, så hade
det förelegat stor risk för att det hela
skulle ha gått på detta ur finansministerns
synpunkt olyckliga sätt. Å andra
sidan är detta en risk, som finansministern
måste utsätta sig för, så snart han
tillsatt en kommitté, som sedan kommer
med ett visst utlåtande. Enligt min
bestämda mening skulle alltså det naturliga
ha varit, att finansministern avvaktat
den allmänna opinionen hos
myndigheter och andra remissinstanser.

Nu observerar man, att utskottsmajoriteten
vill, att de nya utredningar, som
väl f. ö. skola verkställas av den blivande
bankens ledning, i sinom tid skola
sändas på remiss. Man kan under sådana
förhållanden fråga, varför inte
bankkommitténs utlåtande först bör
skickas på remiss, så att man på detta
sätt får ett material, som är väl ägnat
att ligga till grund för specialutredningarna.

Till herr Hall vill jag i fråga om
denna punkt säga, att kommittén, såvitt
jag kunnat finna, inte gjort något
uttalande, som kan åberopas av herr
Hall för den uppfattningen, att man
inte bör skicka kommitténs utlåtande på
remiss på vanligt sätt, innan riksdagen
tar ställning på det mer allmänna sätt,
som kommittén tänkt sig bör ske före
specialutredningarnas utförande. Jag
tillåter mig därför alt ställa den direkta
frågan till finansministern, om han är
villig att såsom första åtgärd i det fortsatta
arbetet med denna fråga skicka ut
kommittébetänkandet på remiss samt
all därefter lägga det på detta sätt
framkomna materialet till grund för de
fortsatta specialutredningarna.

Den proposition, som ligger till grund

Nr 18.

Onsdagen den 18 inaj 1949 fm.

Statlig affärsbank.

för utskottets utlåtande och därmed
även dagens debatt, utmärker sig för en
relativt ovanlig oklarhet. Denna oklarhet
har satt sina spår även i utskottsutlåtandet
och måhända även på någon
punkt i reservationen. Propositionens
tankegång är ju den, att finansministern
håller en rad viktiga frågor rörande
riktlinjerna för bankens verksamhet
öppna. Men han konkluderar med att
begära riksdagens godkännande av dessa
allmänna riktlinjer. Jag har läst propositionen
flera gånger, men inte kunnat
begripa vilka allmänna riktlinjer
det är som på detta stadium skola godkännas.
Genom att lyssna till herrar Severin
och Hall har jag inte blivit klokare
på den punkten.

Från denna oklarhet kommer man
emellertid över till en annan. Vad betyder
ett principbeslut om inrättande
av en statlig affärsbank? Det är väl
detta som är själva ämnet för debatten.
Var och en som går att rösta i denna
fråga måste väl ha fullständigt klart för
sig vad han eller hon menar med denna
sak. Men om vi äro överens om en
sammanslagning av Jordbrukarbanken
såsom statligt ägd affärsbank med en
viss del av Göteborgs handelsbank, vad
är då en statlig affärsbank utöver att ha
en statligt ägd affärsbank? Vad är det
för något man lägger in i uttrycket »principbeslut
om inrättande av en statlig
affärsbank»? Kan kanske finansminister
Wigforss upplysa om denna distinktion
mellan .statligt ägd affärsbank och
statlig affärsbank? Om alla äro ense om
att en .statligt ägd affärsbank skall finnas
och vidare att riktlinjerna för dennas
verksamhet icke böra binda oss för
framtiden, då skulle man ju kunna begränsa
dagens beslut till att under allmän,
rörande enighet avse den utvidgning
av Jordbrukarbanken, som här är
på tal.

Om man från regeringens sida inte
vill vara med om en sådan uppläggning,
vore det bra om kammaren här
kunde få besked varför så icke är fal -

let och varför man från regeringens
sida insisterar på att kammaren skall
godkänna vissa riktlinjer, som, såsom
herr Severin och alla andra talesmän
för utskottet här sagt, ändock komma
att vara helt öppna. Herr Severin sade
mycket uttryckligt ifrån, att han för
framtiden ansåg sig obunden på alla
punkter i denna fråga. Men vad är det
då, herr Severin, man godkänner för
att därefter vara helt obunden?

Herr talman! Såvitt jag förstår, finns
det inlet behov av ett principbeslut i
dag om någonting som ingen hittills
kunnat upplysa om vad det är. Vi böra
väl i stället kunna nöja oss med att få
en utvidgad, statligt ägd affärsbank och
sedan behandla kommitténs betänkande
på normalt sätt. Finansministern skulle
i så fall skicka betänkandet på remiss.
Sedan skulle frågan om de allmänna
riktlinjerna föreläggas riksdagen på det
sätt som kommittén tänkt sig. Först därefter,
sedan riksdagen nästa år fattat
beslut om de principiella riktlinjerna,
skulle vissa specialutredningar tagas
upp. Ett sådant tillvägagångssätt är väl
det enda naturliga och rimliga, d. v. s.
att riksdagen nu beslutar om den konkreta
sak, som vi veta vad den är, nämligen
att vidga den statligt ägda affärsbanken,
Jordbrukarbanken. Sedan skulle
det andra läggas åt sidan t. v. Till
det resultatet kommer man genom att
stödja reservationen. Jag ber därför att
få yrka bifall till densamma.

I detta yttrande instämde herrar Sjölin,
Häckner och Bergstrand.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Jag
kan vara ense med herr Ohlin om att
den debatt, som uppstått om denna
proposition, krånglar till läget på ett
fullständigt onödigt sätt.

Vad som faktiskt föreslås från regeringens
sida är ingenting annat än att
det skall upprättas en statlig affärsbank,
som har en sådan omfattning,

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

att man kan anse att den täcker låt
mig säga hela landet. Men man har
knappast kunnat kalla Jordbrukarbanken
för en statlig affärsbank i gängse
mening. Utan tvivel är Jordbrukarbanken
dock en statsägd bank. Det
har vidare varit svårt att kalla Göteborgs
handelsbank för en statlig affärsbank,
fastän staten haft ett bestämmande
inflytande, även om staten
nu låtit den andra halvan av aktieägarna
styra banken. Men i samma
ögonblick vi besluta om en sammanslagning
av dessa båda banker eller delar
därav skulle man till denna gemensamma
bank kunna överföra kanske
den väsentligaste delen av riksbankens
avdelningskontor. Då har man tagit
ett steg, som enligt min uppfattning
gör att det även språkligt sett är riktigt
att säga, att man här fattar ett
principbéslut om inrättande av en statlig
affärsbank.

Herr Ohlin undvek ganska noga, när
lian talade om denna utvidgning av
Jordbrukarbanken, att säga någonting
om riksbankens avdelningskontor. Om
det liade varit fråga bara om att försälja
en del av Göteborgs handelsbanks
kontor och låta Jordbrukarbanken i
större omfattning fortsätta sin rörelse,
då hade det kanske inte varit anledning
att taga upp denna principdebatt.
Nu har det emellertid visat sig uppkomma
ett tillfälle, då man kan lösa
det tidigare som nära nog olösligt ansedda
problemet att slå samman de
båda av staten kontrollerade bankerna
till en enda bank. Jag har haft anledning
att under ganska många år följa
dessa bankers verksamhet. Därvid har
gång på gång framförts den tanken, att
dessa båda banker skulle sammanföras
för att man därigenom skulle vinna
ökat statligt inflytande på bankväsendets
område. Av tekniska skäl bar
detta emellertid visat sig svårt för att
inte säga omöjligt att genomföra.

Nu bar det emellertid uppkommit eu
möjlighet att genom en försäljning av

Statlig affärsbank.

Göteborgs handelsbank åstadkomma en
sådan bättre ordning, varigenom statsbanken
genom utbyte av kontor skulle
komma i ett mycket bättre läge än man
förut tänkt sig. På detta sätt har den
praktiska frågan om försäljning av
Göteborgs handelsbank kommit att
kombineras med frågan om inrättande
av denna statsbank. Därest vi inte i
dag fatta ett beslut om att riksbankens
avdelningskontor skola gå in i den nya
statliga banken, förefaller det mycket
tvivelaktigt, om det skulle vara riktigt
att sälja den del av Göteborgs handelsbank,
som vi här talat om. Det är i
grund och botten detta som ligger
bakom det förslag, som regeringen här
lagt fram inför riksdagen.

Detta utsäges också ganska tydligt i
utskottets utlåtande, där det heter:
»Enligt utskottets mening innebär det
av bankkommittén framlagda och av
departementschefen tillstyrkta förslaget
den bästa lösningen. Den fråga riksdagen
i detta sammanhang har att taga
ställning till gäller sålunda närmast ett
principbeslut om överförande till den
statliga affärsbanken av riksbankens
avdelningskontor, medan frågan om
eventuella särbestämmelser rörande
grunderna för den nya affärsbankens
rörelse jämte övriga detaljspörsmål får
behandlas av nästa års riksdag.»

Utskottet menar således — och det
är även Kungl. Maj:ts mening — att
detta beslut om att föra samman riksbankens
avdelningskontor med en del
av Göteborgs handelsbank och Jordbrukarbanken
just är det principbeslut
om inrättande av en statlig affärsbank,
som regeringen begärt.

Att bankkommitténs betänkande inte
skickats på remiss hänför sig helt enkelt
till det praktiska skälet, att eftersom
sammanslagningen skulle ske i
samband med den försäljning, som nu
skall försiggå, så var hela ärendet mycket
brådskande och att därför denna
fråga måste föras fram till ett riksdagsbeslut
redan nu. Vad däremot beträf -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Statlig affärsbank.

far de nya principerna för denna
banks verksamhet, så ha de helt enkelt
skjutits åt sidan. När ett kommittébetänkande
läggs fram, där visserligen
en ganska stor majoritet föreligger för
en viss åtgärd, men där kommittén
med hänsyn till de olika meningsriktningar
den representerar är så sammansatt,
att man inte bara får räkna
med rösternas fördelning, så undrar
jag om inte var och en förstår, att det
är ganska naturligt att inte regeringen
omedelbart avfärdar saken och säger,
att detta, trots att meningarna äro delade,
inte behöver närmare undersökas.

Jag vill öppet säga, att regeringen
haft varken tid eller anledning att ta
ståndpunkt till de olika meningarna i
fråga om den framtida skötseln av
statsbanken.

Såsom direkt svar på herr Ohlins
fråga, om det är regeringens mening
att det första steget beträffande den
fortsatta utredningen av denna fråga
bör vara att skicka bankkommitténs
utlåtande på remiss, skulle jag vilja
säga, att jag skulle finna det vara en
onödig dubblering att först skicka
bankkommitténs betänkande på remiss
och därefter eventuellt sända på remiss
de riktlinjer för bankens verksamhet,
som skulle utgöra resultatet av
regeringens överväganden på grundval
av bankkommitténs förslag. Om sådana
överväganden skulle leda till att vissa
riktlinjer dragas upp för bankens fortsatta
verksamhet så är det tydligt, att
de sändas på remiss. I det sammanhanget
kan mycket väl även bankkommitténs
betänkande bli utsatt för de
risker, om vilka herr Ohlin talade.
Herr Ohlin har kanske ändå en smula
erfarenhet av att regeringen inle är så
särskilt rädd att taga de risker, som
kunna vara förenade med att skicka ut
ett betänkande på remiss. Vi veta ju
mycket väl hur landet ligger i olika
hänseenden. Vi skulle kanske därför
inte bli överraskade av en viss kritik
även av bankkommitténs förslag. Jag

vill dock erinra om att de instanser,
som där närmast skulle komma att bli
berörda, redan uttalat sig. Riksbanken
bär varit starkt representerad i denna
kommitté. Likaså ha bankinspektionen
och affärsbankerna varit företrädda, de
senare av de mest framskjutna representanterna
för det privata bankväsendet,
vilka stå bakom majoritetens beslut.
Jag menar således att behovet av
en sådan remiss — i avsikt att få reda
på vad dessa olika institutioner ha att
komma med — kanske inte är så stort,
som herr Ohlin föreställer sig.

Det är emellertid inte detta som är
det avgörande. När herr Ohlin frågar
— jag förstår att det föreligger en viss
oklarhet på denna punkt — efter vilka
riktlinjer den nya banken skall arbeta,
när man inte uppdragit några sådana,
så blir mitt svar det enklaste möjliga.
Den nya banken kommer att arbeta efter
den nuvarande banklagens regler
ända tills ändringar bli föreslagna —
om sådana komma att föreslås.

Nu kommer jag till det som kanske
är det avgörande för mig. Jag nämnde
att regeringen inte haft tillfälle eller
anledning att överväga, huruvida den
nya banken skulle arbeta efter några
nya regler. Själv har jag inte haft anledning
att taga någon ståndpunkt till
de olika meningar, som framförts inom
kommittén. Detta beror såvitt jag förstår
därpå, att det icke är möjligt att
i förväg avgöra, huruvida några ändringar
i fråga om dessa regler böra genomföras
för den nya statsbanken.

Herr Ohlin frågar: Skulle man åtminstone
inte kunna sträcka sig så
långt, att man instämmer i förslaget
att denna bank skall arbeta på lika
villkor som andra? Ja, alla sådana allmänna
uttalanden ha den svagheten,
att de kunna tolkas på så många olika
sätt. Vad menas med att en statsbank
skall arbeta på lika villkor som eu enskild
bank? På en punkt har bankkommittén
funnit anledning påpeka lämpligheten
av att göra ett avsteg från gäl -

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

lande principer — antagligen för att
förebygga missförstånd eller därför att
majoriteten ansett, att där skall ett avsteg
göras. Med frångående av de principer
som nu tillämpas vid statens olika
verk, som ha pengar att placera —
verken placera sina pengar rätt likformigt
över hela området — anser nu
bankkommitténs majoritet det vara naturligt,
att sådana statliga insättningar
i alldeles övervägande grad skola komma
statsbanken till godo. Är icke detta
ett avsteg från »lika villkor»? Det ovannämnda
förfarandet blir icke beroende
på att de olika statsverken anse att de
få den eller den favören, när de koncentrera
sina insättningar till statsbanken.
Man skall blott anse det vara
rimligt att staten, i egenskap av ägare
till den nya banken, skall se till att
denna bank låt oss gärna säga gynnas,
när det finns möjlighet därtill.

Man får inte tro att förslaget i fråga
om den nya statsbanken och de regler
efter vilka den skall arbeta kommer att
bli definitivt fastställda såtillvida, att
riktlinjer där dragas upp för en obegränsad
framtid. Hela denna tanke är
ju ganska ny, och det är rimligt att ha
ett statligt bankinstitut som ser till, att
det enskilda bankväsendet inte missbrukar
sin maktställning. Det gäller
emellertid inte endast detta. Ändamålet
är också det, att staten får större
möjligheter än för närvarande att öva
inflytande på den ekonomiska politiken,
penningpolitiken, kreditmarknaden
o. s. v., och detta inte endast genom
riksbanken utan även genom en
affärsbank.

Det förefaller mycket rimligt att
siiga, att ingen i förväg vet huruvida
några nya regler behöva införas. Riksdagen
iir dock fullständigt på det klara
med att den har absolut frihet att
taga ståndpunkt IiII de nya regler, som
kunna komma att föreslås. Det kan
mycket väl hända — jag uttalar inte
alls några gissningar — att man finner
det naturligt, att denna nya affärsbank

Statlig affärsbank.

till en början skall arbeta precis som
en vanlig affärsbank utan några som
helst särbestämmelser. Det kan mycket
väl hända att det dröjer innan man fått
erfarenhet nog för att föreslå eventuella
ändringar. Under sådana förhållanden
faller herr Skoglunds invändning,
att riksdagen i förväg bör få reda
på efter vilka nya principer denna
statliga affärsbank skall skötas. I detta
ögonblick vet nämligen ingen, om några
sådana nya principer behöva genomföras.
Jag tror att det är riktigt att
i detta fall gå den empiriska vägen och
pröva oss fram på samma sätt som vi
få göra på andra områden. Majoriteten
i statsutskottet har gillat denna ståndpunkt.
Finns det någon annan mening
hos reservanterna, så är det i grund
och botten den, att man säger nej till
att man av erfarenheten skall lära sig
om inte några nya regler kunna behövas.

Herr OHLIN: Herr talman! .lag begärde
ordet endast för en kort replik. Finansministern
säger, att man får en
statlig affärsbank när banken i fråga
får »en tillräcklig omfattning». Om riksbankens
avdelningskontor förenas med
affärsbanken, så skulle den nya institutionen
få en tillräcklig omfattning. Det
var alltså detta vi skulle ha förstått av
oss själva, att skillnaden mellan en av
staten ägd affärsbank och en statlig affärsbank
är den, att riksdagens avdelningskontor
i förra fallet läggas till affärsbanken.
.lag undrar om man inte
måste konstatera, att detta är en ganska
artificiell distinktion.

■lag vill här peka på den praktiska
frågan: kan det påvisas att det skulle
följa några olägenheter av att vänta till
nästa års riksdag med att taga ställning
rörande avdelningskontoren, då frågan
skall komma upp igen i ett allmännare
sammanhang? För min del tror jag inte,
alt några praktiska olägenheter kunna
påvisas härvidlag.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Statlig affärsbank.

Finansministern hänvisar till att det
är naturligt att regeringen inte skickat
ut betänkandet på remiss, då kommittén
haft den sammansättning den haft.
Han säger att det är naturligt, att regeringen
inte snabbt tar ställning till
en hel del viktiga frågor, som äro berörda
i detta betänkande. Jag skulle
vilja säga att det tvärtom vore naturligt,
att en regering som inte vill skyndsamt
taga ställning, som inte i all hast
vill avfärda dessa spörsmål, skickar ut
betänkandet på remiss. Finansministern
säger då, att det bara skulle vara en
onödig dubblering att först skicka ut
betänkandet och sedan resultatet av regeringens
överväganden. Praxis är
emellertid inte att regeringen, efter det
en utredning verkställts, först bestämmer
sig för en viss ordning och sedan skickar
ut resultatet på remiss. Det naturliga
är väl att regeringen genom remissförfarandet
försöker att få frågan
så allsidigt belyst som möjligt och först
därefter tar ställning själv.

Jag måste således konstatera, att finansministern
uppenbarligen försöker
tillämpa en omvänd ordning i detta
fall. Det är svårt att komma ifrån det
intrycket, att finansministern vägrar
att skicka ut betänkandet på remiss av
den anledningen, att om detta betänkande
blir föremål för bedömanden —
inte endast på de håll som varit representerade
i kommittén och som kunna
tänkas godkänna utlåtandet, utan även
på andra håll — skulle vissa konklusioner
därav bli så fast förankrade, att
det senare skulle bli svårt att gå ifrån
dem.

Jag tror att det vore lyckligast om
finansministern på detta stadium ville
låta frågan behandlas genom ett vanligt
remissförfarande och att regering
och riksdag därefter fingo taga ställning
till saken.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Jag

vill förebygga eif missförstånd. Det
gällde svaret på en fråga av herr Ohlin,
där jag talade om dubblering. Herr
Ohlin frågade om regeringen, sedan beslut
fattats här i riksdagen — jag uppfattade
det som herr Ohlin utgick ifrån
att beslut skulle fattas i överensstämmelse
med majoritetens förslag — vore
villig att omedelbart sända ut bankkommitténs
betänkande på remiss. Det
var då jag förklarade, att det skulle bli
en dubblering, eftersom det vore naturligt
att regeringen efter riksdagsbeslutet
upptager till övervägande, huruvida
några andra regler än de vanliga skola
tillämpas, och sedan skickar ut resultatet
härav till remissmyndigheterna för
att höra dem på den punkten.

Frågan, varför remissen inte skett innan
beslut fattas, trodde jag att jag redan
förklarat när jag sade, att den
praktiska frågan att sälja en del av Göteborgs
handelsbank krävde sin lösning
redan nu. Frågan krävde enligt min
mening — den meningen tror jag är så
starkt grundad, att man inte kan komma
ifrån den — att man kunde vara
tveksam och kanske till och med måste
avböja en försäljning av en del av Göteborgs
handelsbank så länge man inte
visste, om riksdagen vore villig att inrätta
en mera omfattande affärsbank,
där även riksbankens avdelningskontor
skulle ingå. Av den orsaken fanns det
inte tid till denna remiss.

När nu regeringen tar det steget, att
den skjuter åt sidan alla de tvistefrågor
inom kommittén, som kunna föranleda
delade meningar, så borde det inte finnas
någon anledning för riksdagen att
inte ganska enigt följa propositionen
och majoriteten inom utskottet. Jag får
verkligen säga att jag blev ganska överraskad,
när dessa motioner om avslag
väcktes. Jag har mycket svårt att fatta
dem såsom uttryck för en verklig oro.
Snarare utgöra de en önskan att markera
en avvikande mening i en fråga,
som kanske ansetts höra till den mycket
omdebatterade socialiseringen.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Jag tror man kan
konstatera en mycket god överensstämmelse
mellan finansministerns yttrande
här i dag och propositionen. De präglades
av alldeles samma oklarhet beträffande
frågan hur denna bank en
gång i framtiden skall se ut. Trots detta
tror jag dock att finansministerns yttrande
här i dag givit oss en viss ledning.
Finansministern räknar upp all
den sakkunskap, som fanns företrädd
i bankkommittén och vilken ingår i majoriteten
till förmån för detta förslag.

Sen kom — om än litet försynt — en
erinran om de två reservanterna. Jag
uppfattade det som om finansministern
ville påminna om, att dessa i alla fall
företrädde en politisk maktfaktor, vilken
man måste taga hänsyn till och
som vid avgörandet väger tungt, kanske
tyngst.

Efter en sådan iakttagelse kommer
jag närmast till den slutsatsen, att det
nog var mera motiverat än vi kanske
trodde att väcka motioner, vari vi begärde
en mera preciserad ståndpunkt
av regeringen innan riksdagen fattade
beslut i denna fråga.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Det
finns ingen anledning att göra några
uttalanden, varken personliga eller från
regeringens sida, med anledning av
herr Skoglunds senaste anförande. Jag
vill dock inte låta hans yttrande stå
oemotsagt, då det kan tolkas så, att min
hänvisning till reservanterna inom kommittén
skulle betyda, att jag hade ungefär
samma mening som dessa. Jag reserverar
min uppfattning på alla de
punkter de tagit upp.

Herr OHLIN: Herr talman! Finansministern
förklarar nu att han inte tycker
det vara lämpligt alt skicka ut
bankkommitténs utlåtande på remiss,

Statlig affärsbank.

ifall riksdag och regering nu fatta beslut
rörande vissa punkter däri. Samtidigt
säger finansministern och herr
Severin samt utskottets övriga talesmän,
att ett riksdagsbeslut icke binder
på någon annan punkt än i fråga om
riksbankens avdelningskontor. Jag kan
inte förstå varför en dubblering eller
någon annan olägenhet skulle föreligga,
ifall det är så att alla övriga frågor
eller nio tiondelar av de frågor remissen
skulle omfatta fortfarande äro öppna.
Varför inte lika gärna omedelbart
skicka ut ärendet på remiss, även om
riksdagen fattat beslut på en enda speciell
punkt?

I finansministerns ståndpunktstagande
måste jag spåra en viss obenägenhet
att få den belysning av detta problem,
som man med tillämpande av de vanliga
metoderna skulle kunna uppnå.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Jag
beklagar att herr Ohlin ännu inte förstått
det svar som jag gav.

För den händelse regeringen skulle
komma till den uppfattningen, att några
slags modifikationer av de regler,
som gälla för affärsbanker i allmänhet,
äro önskvärda och regeringen sedan
vill lägga fram förslag till sådana för
riksdagen, då är det väl naturligt att
sådana förslag sändas ut på remiss innan
de föreläggas riksdagen. Att under
sådana förhållanden, som herr Ohlin
begärde, omedelbart skicka ut bankkommitténs
betänkande på remiss, för
att sedan efter någon tid även skicka
ut dessa nya förslag, det var detta förfarande
jag ville kalla en onödig dubblering.
.lag har ingenting att invända
emot att sådana eventuella förslag, som
kunna framkomma, samtidigt med kommitténs
utlåtande skickas på remiss.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatl giltighet av förordningen ang. omsättningsdrycker
m. m.

hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Malmborg i Skövde begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 154, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Malmborg i Skövde
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 136 ja och 74
nej, varjämte 5 ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7.

Fortsatt giltighet av förordningen ang.
omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 38, i anledning av Kung].
Maj:ts proposition med förslag till för -

och utskänkningsskatt å spritordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 28 januari 1949 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 24, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker.

Enligt föredragande departementschefens
uttalande till förevarande statsrådsprotokoll
borde år 1948 vidtagna
skärpningar i den indirekta beskattningen
i huvudsak bibehållas oförändrade
under nästkommande budgetår.

I samband härmed hade utskottet behandlat
ett flertal motioner.

I de likalydande motionerna 1:232
av herr Näsgård m. fl. och II: 295 av
herr Jonsson i Skedsbygd m. fl. hade
hemställts, »att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr
24 måtte besluta avskaffa tilläggsskatten
å bensin och brännoljor från och
med den 1 juli 1949»;

I de likalydande motionerna 1:233
av herr Carl Eric Ericsson m. fl. och
11:298 av herr Birke m. fl. hade hemställts,
»att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 24
måtte upphäva förordningarna om tillfällig
skatt å bensin och brännoljor för
drivande av automobil (SFS 1948:81—
83) från och med den 1 juli 1949»;

I motionen 11:297 av herrar Åhman
och Rosén hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, att fordonsskatten
å bensindrivna lastautomobiler sänkes
med 50 % under den tid, som den

Onsdagen den 18 maj 1949 fm. Nr 18.

Fortsatt “lltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit -

drycker m. m.

skärpta beskattningen å drivmedel uttages»; I

de likalydande motionerna 1: 298
av herr Bergvall in. fl. och II: 379 av
herr Ohlin m. fl., hade hemställts —
förutom om viss sänkning av den statliga
inkomstskatten — att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa
att Kungl. Maj :t måtte omedelbart
vidtaga åtgärder för bensinransoneringens
avskaffande.

I de likalydande motionerna 1:218
av herrar öhman och Norling samt
11:272 av herr Hagberg i Luleå m. fl.
hade hemställts, »att riksdagen måtte
besluta upphäva de vid 1948 års riksdag
antagna förordningarna om skatteskärpning
på tobaksvaror, spritdrycker,
vin, maltdrycker, läskedrycker, nöjen,
chokladvaror, kemisk-tekniska preparat
m. m., bensin, brännoljor, totalisatormedel,
tipsmedel, lottsedlar och papper».

I motionen II: 124 av herr Persson i
Landafors m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att uttaga en
engångsskatt på större förmögenheter i
enlighet med i motionen angivna riktlinjer
samt föranstalta om utarbetandet
av nödvändig författningstext.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med godkännande
av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 24,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 8
juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker,

2) förklara sig icke hava något att
erinra emot ett bibehållande under
nästkommande budgetår av de år 1948
vidtagna skärpningarna i den indirekta
beskattningen m. m., avseende, såvitt
nu var i fråga:

a) beskattningen av vin,

b) beskattningen av maltdrycker,

c) beskattningen av läskedrycker,

d) beskattningen av tobaksvaror,

e) nöjesskatten,

f) varuskatten,

g) beskattningen av bensin och
brännoljor,

h) statsverkets andel i totalisator-,
tips- och lotterimedel, i den mån annat
ej följde av vad innevarande års riksdag
beslutat i fråga om fördelningen av
totalisatormedlen; samt

B) att följande motioner, nämligen:
de likalydande motionerna I: 218 av
herrar Öhman och Norling samt II: 272
av herr Hagberg i Luleå m. fl., till de
delar motionerna upptagits till behandling
i utskottets betänkande,

de likalydande motionerna 1:232 av
herr Näsgård m. fl. och II: 295 av herr
Jonsson i Skedsbygd in. fl.,

de likalydande motionerna I: 233 av
herr Carl Eric Ericsson m. fl. och
II: 298 av herr Birke m. fl.,

de likalydande motionerna 1:298 av
herr Bergvall m. fl. och II: 379 av herr
Ohlin m. fl., till den del motionerna
upptagits till behandling i utskottets
betänkande,

motionen II: 297 av herrar Åhman
och Rosén samt

motionen II: 124 av herr Persson i
Landafors in. fl.

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits
I) av herrar Velander, Wehtje, Niklasson,
Jonsson i Skedsbygd och Hagberg
i Malmö, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 24 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit drycker

m. ni.

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 8 juni
1923 (nr 155) angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å spritdrycker,

2) med bifall till de likalydande motionerna
1: 232 av herr Näsgård m. fl.
och II: 295 av herr Jonsson i Skedsbygd
in. fl. samt de jämväl likalydande
motionerna 1:233 av herr Carl Eric
Ericsson in. fl. och II: 298 av herr Birke
m. fl. dels besluta, att den gällande
tilläggsbeskattningen av bensin och
brännoljor skall upphöra att gälla med
utgången av juni månad 1949 dels ock
i anslutning därtill antaga följande

Förslag

till

förordning angående upphävande av
förordningen den 5 mars 10)8 (nr 81)
om tilläggsskatt å bensin, m. m.

Härigenom förordnas, att dels förordningen
den 5 mars 1948 (nr 81) om
tilläggsskatt å bensin dels ock förordningen
samma dag (nr 83) om tilläggsskatt
å vissa för drivande av automobil
använda brännoljor skola upphöra att
gälla med utgången av juni månad 1949.

3) förklara sig icke hava något att
erinra emot ett bibehållande under
nästkommande budgetår av de år 1948
vidtagna skärpningarna i den indirekta
beskattningen in. m., avseende, såvitt
nu vore i fråga:

a) beskattningen av vin,

b) beskattningen av maltdrycker,

c) beskattningen av läskedrycker,

d) beskattningen av tobaksvaror,

e) nöjesskatten,

f) varuskatten,

g) statsverkets andel i totalisator-,
tips- och lotterimedel, i den mån annat
ej följer av vad innevarande års
riksdag beslutat i fråga om fördelningen
av totalisatormedlen; samt

B) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna I: 218 av

herrar Öhman och Norling samt II: 272
av herr Hagberg i Luleå in. fl., till de
delar motionerna upptagits till behandling
i utskottets betänkande,

de likalydande motionerna I: 298 av
herr Bergvall m. fl. och II: 379 av herr
Ohlin in. fl., till den del motionerna
upptagits till behandling i utskottets betänkande,

motionen II: 297 av herrar Åhman
och Rosén, samt

motionen 11:124 av herr Persson i
Landafors m. fl.

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd; II)

av herrar Petrén, Sandberg, Kristensson
i Osby och Persson i Svensköp,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte —- —- —

(= utskottet) ----— fördelningen av

totalisatormedlen;

B) att riksdagen med anledning av
de likalydande motionerna 1:298 av
herr Bergvall m. fl. samt II: 379 av herr
Ohlin in. fl. i skrivelse till Kungl. Maj:t
ville hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
omedelbart vidtaga åtgärder för bensinransoneringens
avskaffande; samt

C) att följande motioner — — —

(= utskottet) — --- 11:298 av herr

Birke m. fl.,

motionen 11:297 av herrar Åhman
--— (= utskottet)---utan åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
I det föreliggande betänkandet
har bevillningsutskottet haft att taga
ställning till de i fjol införda eller höjda
konsumtionsskatterna, då bl. a. skatterna
på spritdrycker, vin, maltdrycker,
läskedrycker, tobaksvaror, bensin
och andra drivmedel samt skatten på
totalisatorspel och nöjesskatten höjdes.
Redan vid denna frågas behandling vid

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit drycker

m. m.

fjolårets riksdag framfördes från vårt
håll starka betänkligheter mot denna
form av skattehöjning. Vi riktade oss
inte så mycket mot att en skattehöjning
företogs beträffande sådana varor,
som kunna betraktas som mer eller
mindre umbärliga, men däremot desto
mera emot införandet av bensinskatten.
Vi hävdade och hävda fortfarande den
åsikten, att en skatt, som är så utformad,
att den fördyrar produktionen,
åstadkommer svårigheter för vår produktionsapparat,
vilket motverkar sitt
syftemål.

Bensinskatten är ju till sin natur sådan,
att den i mycket stor utsträckning
verkar hämmande på produktionen, och
det torde vara obestridligt, att man har
att räkna med en hel del varuprishöjningar
som en följd av bensinskatten.
Dessa varuprishöjningar återverka i
sin tur på levnadskostnaderna och motverka
således strävandena att hålla
dessa nere. Erfarenheten har ju visat,
att man måst medge en ganska betydande
höjning av transportkostnaderna,
och dessa höjda kostnader ha naturligtvis
slagit igenom i varupriserna.
Trots den höjda betalningen för varutransporterna
klagar man på det håll,
där man för sin försörjning är beroende
av sådana transporter, över att
ställningen har blivit avsevärt sämre.
.lag har mottagit många bevis från personer,
som äro sysselsatta i distributionsapparaten,
vilka, jag tror med fog,
göra gällande, att deras villkor ha blivit
försämrade. Det är ju klart att om
transporterna fördyras, så verkar det
hämmande på transportkapaciteten.
Man undandrager sig, i den mån så är
möjligt, att använda sådana transporter.

Ett av de starkaste skälen mot den
form av skattehöjning, som vi införde
i fjol, står fortfarande och jag måste
säga oemotsagt kvar, nämligen att fördyringen
av dessa transporter i allra
största utsträckning drabbar den mera
glest bebyggda landsbygdens befolk -

ning. Det är denna befolkning, som har
de stora avstånden, som för att komma
fram till avsättningsorter och trafikcentra
nödgas använda transportmedel
av ett eller annat slag, och vi känna ju
allesammans till att bilarna numera så
gott som ensamma ha hand om transporterna
på våra landsvägar. Dessutom
drabba ju dessa fördyrade transportkostnader
i mycket hög grad den produktion,
som vi ha ute på landsbygden.

Visserligen har man som kompensation
medgivit vissa prisförhöjningar på
sådana saker som t. ex. mjölk- och kreaturstransporter,
men å andra sidan ha
vi de tunga virkes- och skogstransporterna,
som i mycket hög grad belastas
av dessa dyrare omkostnader. Någon
utredning om hur detta verkar eller hur
stor andel transportkostnaderna utgöra,
har man mig veterligt inte presterat.

Man motiverar fortfarande skatten
med nödvändigheten av att åstadkomma
en överbalansering av budgeten. Om
man i princip kan dela den åsikten, att
eu överbalansering av budgeten i vissa
lägen kan vara nödvändig och ofrånkomlig,
så kan man nu alltid tvista om
medlen, och jag återkommer här till vad
jag sagt förut, nämligen att jag anser,
att det inte kan vara lämpligt att genomföra
sådana åtgärder, som direkt
fördyra och därmed motverka produktionen,
även om man med dessa åtgärder
avser att indraga medel till staten.
När dessa medel dessutom inte så att
säga läggas på lager utan användas av
statsmakterna för kapitalbudgeten, så
komma de återigen ut i marknaden, och
den återhållande verkan, som man
skulle få genom att draga in dessa medel
till staten, upphäves genom att man
återigen tar dessa medel i anspråk.

Man har i olika sammanhang redan
i 1947 års konsumtionsskatteberedning,
som framlade det ursprungliga förslaget
om dessa skatter, uttalat, att restitution
av bensinskatt skulle äga rum, och

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt

drycker m. m.

jag minns, att man i utskottet under behandlingen
i fjol mycket hårt tryckte
på att en sådan restitution skulle komma
till stånd. Trots detta har man inte
lyckats åstadkomma något mera allmänt
restitutionsförfarande, och finansministern
konstaterar ju i årets proposition,
att det möter stora tekniska svårigheter
att åstadkomma ett sådant, varför han
tillsatt en kommitté i enlighet med riksdagens
beslut i fjol, som skall försöka
lösa denna fråga. Således har riksdagens
i fjol uttalade önskemål på denna
punkt inte kunnat tillgodoses, men
trots att restitution inte kan genomföras,
har regeringen i år förelagt riksdagen
förslag om att fortfarande uttaga
skatten. Jag tycker det hade varit
mera logiskt, när man i fjol såväl i utskottet
som i riksdagen betonade, att
denna skatt var av tillfällig natur och
avsedd att upphävas så fort förhållandena
det medgåve, och att restitution
skulle lämnas och det visat sig att man
inte kunnat genomföra detta riksdagens
beslut, att man då i år hade gått in för
slopande av denna extra belastning.

Man talar fortfarande om skattens
tillfälliga natur och även i år har utskottet
skrivit, att man förutsätter, att
denna skatt fortast möjligt skall avvecklas.
Det säges här i utskottets betänkande,
att vid de tillfällen, då 1948
års bevillningsutskott tog ställning till
de utav Kungl. Maj :t framlagda förslagen
om skärpt indirekt beskattning, underströks
från utskottets sida vad departementschefen
uttalat därom, att den
skärpta indirekta beskattningen — som
ju förordats i syfte att åstadkomma eu
överbalansering av budgeten och icke
för att täcka löpande statsutgifter —
borde vara endast av tillfällig natur.
Utskottet säger vidare, att det i likhet
med 1948 års bevillningsutskott vill särskilt
understryka, att de vid 1948 års
riksdag genomförda skärpningarna på
den indirekta beskattningens område
äro av endast tillfällig natur och åsyfta

ä sprit att

bidraga till en överbalansering av
budgeten. »Den omständigheten», tilllägger
utskottet, »att nu ifrågavarande
skatteskärpningar — därest utskottets
föreliggande förslag godkännes av riksdagen
— komma att erhålla en giltighetstid
av något mer än två år, torde
icke kunna föranleda att beskattningen
bör karakteriseras på annat sätt än
nyss angivits.»

Jag undrar: Vad kommer man att
skriva nästa år? Kommer man då kanske
att säga, att det förhållandet, att
skatten skall gälla ännu ett år, upphäver
inte giltigheten av den gamla framförda
åsikten, att skatten endast är av
tillfällig natur?

När vi i utskottet debatterat frågan
om åstadkommande av restitution av
skatten på vissa områden — jag tänker
närmast då på jordbruket och fisket —
så har man i utskottet stannat inför svårigheterna
att åstadkomma en sådan
rättvis kontrollerbar restitution. Jag
vill säga, att svårigheterna äro mycket
stora i det fallet, men de måste kunna
övervinnas. Det kan inte vara riktigt,
att t. ex. en fiskeriutövare skall betala
45 öre i skatt per liter för av honom
förbrukad bensin. Nu vet jag, att utskottet
och riksdagen säga, att detta
kan man få igen i efterhand och att en
viss restitution redan sker kollektivt
till fiskarena. Men för den enskilde
fiskaren blir det en mycket hård belastning
av hans omkostnader. Samma är
förhållandet när det gäller jordbruket.
Det restitutionsförfarande, som har tilllämpats,
bär ju inte — så blir det också
med det, som utskottet kommer att föreslå
— kunnat tillämpas på den långt
övervägande delen av jordbrukets maskinella
behov för dess drift. Man har
här, kan man säga, tagit av i toppen,
och resultatet har blivit, att endast de
stora förbrukarna ha kommit i åtnjutande
av en sådan restitution.

Vi ha i utskottet i år inte ansett oss
ha anledning att intaga någon annan

Onsdagen den 18 maj 1949 fm. Nr 18.

ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit -

Fortsatt giltighet av förordningen

drycker m. m.

ståndpunkt än den vi intogo i fjol. Vi
anse nämligen inte, att det här talet om
nödvändigheten av en överhalansering
av budgeten är riktigt, om man tar hänsyn
till vad dessa medel användas till.
Man kan enligt vår mening inte fastslå
någon viss summa såsom absolut nödvändig.

Vi anse inte vare sig 500, 600 eller
700 miljoner kronor såsom något absolut
heligt tal. Vi tro, att inte minst nu,
när t. ex. vår trävaruexport kämpar
med ganska stora svårigheter på vissa
områden, vi ha råd att hålla oss med
en skatt, som fördyrar omkostnaderna
och försvårar för oss att komma in på
exportmarknaden med våra produkter.
Det är skälet till att vi i år vidhålla
vår ståndpunkt från i fjol.

Vi ha blivit något förvånade, när vi
funnit, att folkpartiet, som i fjol energiskt
kämpade för endast 10 öres skattehöjning,
i år har släppt denna linje
och nu går in för att bibehålla den
höga 27-örestiIläggsskatten tills vidare.
Jag skall ju inte yttra mig om motiven
därför, men om det i fjol var oriktigt
att höja transportkostnaderna och därmed
höja omkostnaderna för produktionen,
måste det väl vara minst lika
oriktigt i år, med de vikande konjunkturer
som vi nu ha på detta område.

Det är endast en sak till jag i detta
sammanhang skulle vilja något beröra
— jag tror inte den varit nämnd i debatten
— nämligen transportkostnadernas
inverkan på de totala byggnadskostnaderna.
Vi känna väl allesammans
till att för närvarande utföras praktiskt
taget alla transporter till ett bygge medelst
automobil. Man får här inte bara
räkna med transporterna direkt till
hygget, utan man får börja med transporterna
av råvaran, sålunda av träden
från skogen fram till sågen och
upplagsplatsen, kanske fram till den
fabrik, som tillverkar huset, och därifrån
återigen till den plats, där huset
skall uppbyggas. Detsamma iir fallet

3 — Andra kammarens protokoll 19 i9.

med praktiskt taget alla olika saker,
som ingå i bygget. Staten ger subventioner
och lån till bostadsbyggandet,
men samtidigt vidtar staten åtgärder,
som fördyra denna produktion av bostäder
och naturligtvis påverka hyreskostnaderna.

Herr talman! Jag skall inte längre
uppehålla mig vid denna sak. Jag skall
endast säga, att för oss finns det ingen
anledning att frångå den ståndpunkt,
som vi i fjol intogo i denna fråga, och
därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den med I) betecknade, av
herr Velander m. fl. vid utskottets betänkande
fogade reservationen, som innefattar
avslag på Kungl. Maj :ts och utskottets
förslag beträffande de delar i
betänkandet, som röra bensinskatten.

I detta anförande, varunder herr förste
vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Norup, Andersson i Dunker, Johnsson
i Skoglösa och Ryberg.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag har på det hela taget ganska
litet att tillägga till vad herr Jonsson i
Skedsbygd här har yttrat. Jag skulle
emellertid finna det angeläget att kanske
på en eller annan punkt komplettera
hans framställning. Jag är medveten
om att det är svårt att presentera
någon ytterligare belysning av detta
problem, .lag vill diirför blott erinra
om att när vi på vårt håll förra året
hade att ta ståndpunkt till det komplex
av nya eller höjda konsumtionsskatter,
som då presenterades riksdagen, ansågo
vi oss höra skilja mellan två grupper av
konsumtionsskatter. Vi ansågo, att finansministern
hade fog för sin argumentering,
när det gällde höjningen av
sådana konsumtionsskatter som skatterna
på sprit, tobak, lottsedlar, tippning
o. d. Vi ansågo, att dessa skatte Nr

IS.

Nr 18.

Onsdagen den 18 inaj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit drycker

m. m.

höjningar fyllde det uppställda syftet,
nämligen att verka köpkraftsuppsugande,
som det hette. Det hela var ju ett
led i inflationsbekämpandet. Men vi
gåvo också bestämt till känna, att vi
inte kunde hysa samma mening, när
det gällde bensin- och pappersskatterna.
Vi ansågo inte syftet kunna fyllas
genom att höja dessa skatter, en
ståndpunkt, som även herr Jonsson i
Skedsbygd här givit uttryck åt.

Jag skall inte visa upp den fördyrande
inverkan som exempelvis bensinskatten
har. Men jag kan inte underlåta
att erinra om att man redan i konsumtionsskatteberedningen
var synnerligen
tveksam, huruvida man verkligen skulle
ta med bensinbeskattningen i detta sammanhang,
ty konsumtionsskatteberedningen
måste ju säga sig, att bensinen,
drivmedlen, ingalunda kunde räknas
till de umbärliga varor, som ju utgjorde
det främsta objektet för finansministerns
åtgöranden förra året, och på
samma sätt resonerade bevillningsutskottet.
Bevillningsutskottet kände sig
ingalunda särskilt övertygat om att
denna beskattning var så vidare lycklig,
och jag vill fästa kammarens ärade
ledamöters uppmärksamhet på att bevillningsutskottet
i sitt här föreliggande
betänkande alltjämt står kvar på sin
gamla linje och framhåller, att när man
skall gå till en avveckling av dessa konsumtionsskatter,
så bör bensinskatten
ligga i främsta planet. Därmed har man
ju givit till känna sin uppfattning i
saken.

Kammarens ledamöter ha under de
månader som gått gång på gång haft
tillfälle alt konstatera — kanske utan
att närmare tänka på det — just de
starkt kostnadsökande konsekvenserna
av den stegrade bensinbeskattningen.
Kammaren har i ärende efter ärende
under dessa månader måst besluta ökade
anslag enbart på grund av de fördyrade
drivmedelskostnaderna. Detta
gäller ju anslagen till försvaret. Där

finns ju i år ett komplex av kostnadsökningar,
föranledda av den dyrare
bensinen, en fördyring som ju hänför
sig till den tillfälligt höjda beskattningen.
Och detta gäller även de affärsdrivande
verken, postverket, telegrafverket,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och vad det nu kan vara.

Därav följer ju, herr talman, att den
siffra, som är upptagen för utfallet av
denna höjning av bensinskatten, är en
bruttosiffra. Det verkliga utfallet, nettoutfallet,
är ju en helt annan siffra, tv
från bruttosumman måste givetvis dragas
siffran för de statsverkets kostnader,
som äro föranledda av beslutet om
att bensinskatten skulle höjas med 27
öre. I utskottsutlåtandet finns denna
sida av saken nu redovisad. I och för
sig är det kanske inte så väsentliga ting
det här är fråga om, men det meddelas
dock här, att tilläggsskatten för statsverkets
vidkommande betyder ungefär
16 miljoner kronor. Om man sedan även
tar hänsyn till tilläggsskatten på hrännoljor,
finner man, att nettoutfallet inte
kan beräknas till mer än ungefär 190
miljoner kronor, och detta gäller statsverket.
Man kan då ha anledning att
fråga, vad tilläggsskatten kan betyda
för näringslivet och inte minst för
jordbruket i form av fördyring av
transportkostnaderna. Jag menar därför,
att den siffra, som man här får
fram såsom ett bidrag till överbalansering
av budgeten, djupare sett måhända
inte betyder någon verklig överbalansering
av budgeten, enär inkomsten helt
eller delvis neutraliseras av skadeverkningarna
på andra områden. Det är
klart, att siffran tar sig bra ut rent bokföringsmässigt,
men i praktiken torde
saken ligga till på ett annat sätt.

Nu vet jag inte, hur kammaren kommer
att förfara. Det är väl antagligt, att
den bifaller utskottets hemställan. Däremot
är jag ganska övertygad om att
man skulle göra en för produktionen,
inte minst för jordbruket och inte

Onsdagen den 18 maj 1949 fm. Nr 18.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
m. m.

minst för dem, som ha gott om mil,
som det brukar heta, en stor tjänst, om
man inte ginge denna väg utan i stället
följde reservanterna och beslöte, att
denna tillfälliga beskattning nu upphäves.

Med dessa få ord, herr talman, hemställer
jag i likhet med den föregående
ärade talaren om bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Velander

m. fl.

Häruti instämde herr Birke.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Det var en lång rad skärpningar
av de indirekta skatterna som genomfördes
i fjol. Skärpningarna kommo
liksom på löpande band, och syftet
med det hela var att binda köpkraften
och alltså därigenom bekämpa inflationen.
Och fortfarande är det ett dominerande
och angeläget intresse, gemensamt
för hela svenska folket, att kampen
mot inflationen verkligen lyckas.

Men om man i denna kamp trubbar
av det ena vapnet, så är det möjligt att
man måste skärpa det andra. Om man
låter budgetöverskottet dala mer avsevärt,
kan man löpa risken av att i ökad
skala få tillgripa investeringsbegränsningar,
och den risken vilja inte vi
inom folkpartiet taga. Jag är fullt medveten
om att på det ekonomiska livets
område är det en ständig rörelse och
att det är svårt att avgöra, när man
har så fast mark under fotterna, att
man kan ta hort de konstlade medel,
med vilka man för närvarande åstadkommit
något som synes vara en samhällsekonomisk
balans. Det förefaller
emellertid oss inom folkpartiet som om
det för närvarande inte vore möjligt att
mer avsevärt minska budgetöverskottet.
Vi beklaga givetvis att det ekonomiska
läget är sådant. Jag skall dock
inte här gå in på orsakerna till detta.
Det har redan många gånger från vårt
håll sagts, att regeringen ju får ta sin

.del av ansvaret härvidlag, och jag skall
inte nu föra diskussionen vidare efter
den linjen. Jag vill i stället uttala en
förhoppning om att läget skall bli sådant,
att det den 1 juli 1950 skall vara
möjligt att avskaffa den extra bensinskatten
och låta den bli bara ett minne,
för många dock ett ganska dystert
minne från den senaste kristiden.

De båda föregående talarna ha erinrat
om att den skärpta bensinbeskattningen
har sina nackdelar. Inom folkpartiet
förstå vi till fullo dessa olägenheter,
tv vi ha samma grundsyn när
det gäller denna sak. Vi äro medvetna
om att den skärpta bensinskatten innebär
en börda, som är tyngst för de
mest avlägset boende, och vi ha klart
för oss att den utgör en orättvis särbeskattning
av bilismen, liksom att det
också är mycket svårt att ordna med
en rättvis restitution för jordbrukets
och fiskets del, något som givetvis bör
eftersträvas. Vi äro vidare medvetna
om att den extra bensinskatten verkar
produktionshämmande. Jag tror emellertid
knappast att denna hämmande
inverkan på produktionen kan sägas
vara av en sådan storleksordning, att
den motsvarar den sänkning av budgetöverskottet
som skulle ske, därest
27-öresskatten borttoges, nämligen en
sänkning med 190 miljoner.

Det är också just med tanke på denna
inverkan på budgetöverskottet som
vi inom folkpartiet inte ha velat vara
med om att 27-öresskatten på bensin
borttages redan under kommande budgetår.
I fjol bekämpade vi som bekant
införandet av denna extra skatt på 27
öre och förde i stället fram en 10-öreslinje.
Herr Jonsson i Skedsbygd uttryckte
sin förvåning över att vi inte
i år hållit fast vid denna 10-öreslinje.
Vi ha givetvis övervägt att göra det,
men av olika anledningar ha vi ansett
det lämpligt att inte nu intaga samma
ståndpunkt som i fjol. En sänkning av
skatten med 17 öre skulle ju inte bara

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningss'';att å sprit drycker

m. m.

medföra en kraftig minskning av budgetöverskottet,
utan man får också ta
hänsyn till den omständigheten att priserna
i stort sett anpassat sig efter den
höjning av bensinpriset som bär skett,
och om man då tar bort 27-öresskatten
i två etapper, så rubbar man ju prisläget
två gånger. Vi anse därför att
det är bättre att ta sikte på den 1 juli
1950 såsom den dag, då skatten bör
tagas bort i sin helhet.

Men, sade herr Jonsson, vad som var
oriktigt i fjol, nämligen införandet av
27-öresskatten, bör väl också vara oriktigt
i år. Jag vill svara, att det är
skillnad mellan att införa en ny skatt
och att behålla en skatt, som redan införts.
Vi måste nu räkna med den omständigheten,
att det har skett en anpassning
av hela prisläget efter den
högre beskattningen.

Det blir givetvis alltid en avvägningsfråga
att avgöra, var skattelättnaderna
böra sättas in. Inom folkpartiet
ha vi vid denna avvägning stannat för
att i första hand förorda en sänkning
av den direkta skatten. Vidare ha vi
framfört förslag om att bensinransoneringen
utan dröjsmål måtte hävas.

Om man som i vårt land har ett högt
pris på bensin och dessutom ransonering
av bensinen, anser jag det vara
mest konsekvent, att man först tar bort
ransoneringen och sedan sänker priset,
när detta är möjligt. Går man den motsatta
vägen, låser man nog fast ransoneringen
för längre tid framåt. Det
bästa vore naturligtvis, om man på en
gång kunde avskaffa bägge dessa onda
ting, alltså både det höga priset och
ransoneringen, men det finns inte något
parti, representerat i bevillningsutskottet,
som i detta fall har velat
rida på båda hästarna. Jag är, när jag
säger detta, medveten om att bondeförbundet
i sin motion skrev någonting
om att bensinransoneringen kunde
anses överflödig, men vid ställningstagandet
i utskottet till denna fråga

gingo dock bondeförbundets representanter
emot folkpartiets förslag om ett
skyndsamt, slopande av ransoneringen.

Det är givet att en bensinransonering
alltid är förenad med olägenheter.
Bensinen är svår att ransonera. Det är
inte lätt att få en sådan ransonering
respekterad, och man kan knappast
undgå en svart marknad. Dessutom
medför det förhållandet, att behovsprövningen
inte kan frigöras från godtycke,
att även nyttotrafiken i viss mån
drabbas av ransoneringen, vilket verkar
produktionshämmande. När jag säger,
att ransoneringen inte helt kan
frigöras från godtycke, är detta inte
någon anmärkning mot myndigheterna,
tv det överstiger mänsklig förmåga att
göra en behovsprövning på detta område
rättvis. Det är ju till och med för
de enskilda bilägarna synnerligen svårt
att i en deklaration ange sin förbrukning
under den närmaste tiden.

Bensinransoneringen är också dyrbar.
Vi ha nyligen här i riksdagen anslagit
900 000 kronor till de utgifter,
som denna ransonering medför för
länsstyrelsernas vidkommande. I mars
månad i år uppgav trafikkommissionen,
att det vid länsstyrelserna fanns
190 personer som sysslade med bensinransoneringen,
och i ett interpellationssvar
under fjolåret lämnade statsrådet
Sträng den uppgiften, att 250 personer
inom offentliga organ voro sysselsatta
med uppgifter i samband med bensinransoneringen.
Dessutom vållar givetvis
ransoneringen merarbete för oljefirmorna,
för andra försäljare och i
viss mån också för konsumenterna. Ett
upphävande av bensinransoneringen
skulle alltså friställa arbetskraft för
andra, produktiva uppgifter.

I Västeuropa är det nu vid sidan av
Sverige endast Spanien, som, vid ett
så högt bensinpris som vårt, bär bensinransoneringen
kvar. Italien, där
man också har ett högt bensinpris, har
nyligen avskaffat sin ransonering. I

Onsdagen den 18 maj 1949 fm. Nr 18.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit -

drycker m. m.

Finland åberopades länge som ett skäl
för att bibehålla bensinransoneringen,
att Sverige hade en sådan ransonering,
men Finland kunde dock inte i detta
avseende vänta på Sverige, utan avskaffade
i februari månad detta år sin
bensinransonering.

När det gäller den merförbrukning,
som kan uppstå vid fri handel med
bensin, är det givetvis vanskligt att
nämna några siffror, och i varje fall
måste man göra denna bedömning med
försiktighet. Då vi i folkpartimotionen
ha uttalat en förmodan om att merförbrukningen
skulle bli cirka 100 000 in3,
ha vi stött oss på uppgifter, som lämnats
dels av myndigheterna, dels av
oljebolagen. Enligt myndigheternas
uppgifter skulle merförbrukningen kunna
beräknas uppgå till omkring
200 000 m3. De två ledande oljebolagen,
Standard och Shell, ha däremot givit
till känna den uppfattningen, att ett
frisläppande av bensinen inte skulle
medföra någon ökning av konsumtionen,
och skulle det mot förmodan bli
en ökning, så bedömer man den till 5
å 10 procent, vilket motsvarar ungefär
35 000 å 75 000 m3. Vi för vår del ha
stannat för ett medelvärde mellan de
beräkningar, som gjorts av myndigheterna
och av dem som arbeta i branschen.
Vid bedömandet av frågan om
den eventuella konsumtionsökningen
måste man nämligen ta hänsyn till att
det finns hämmande moment även vid
en fri handel. Först och främst utgör
priset en broms. Dessutom har det i
viss mån skett en övergång till körning
med dieselmotorer, och vidare utgör
givetvis dämpningen av konjunkturen
inom byggnadsbranschen en återhållande
faktor.

.lag skall inte fördölja att det, när
det gäller vårt förslag om bensinransoneringens
slopande, också finns en
baksida på medaljen, nämligen valutaproblemet,
som givetvis är ett allvarligt
problem.

Bensinen kostar för närvarande i
amerikansk hamn 9 öre per liter. Före
kriget var priset 6 öre. Det har sedan
skiftat, men ligger för närvarande på
den högsta punkt som det gjort under
perioden efter krigsutbrottet, nämligen

9 öre per liter. Frakten till svensk
hamn kostar ungefär 2Va öre per liter,
men i regel sker denna transport med
svenskt fartyg, och vi ha därför räknat
med att bensinen i svensk hamn
betingar en valutautgift av 10 öre per
liter. Med utgångspunkt från den bedömning
av merkonsumtionen, som
gjorts i folkpartimotionen, skulle det
alltså röra sig om en utgiftsökning av

10 miljoner kronor för importen.
Skulle man i stället som grundval använda
den siffra, som myndigheterna
ha lämnat, nämligen 200 000 in3, skulle
den merutgift, som måste bestridas
med främmande valutor, bli omkring
20 miljoner kronor.

Den utgift, som det här rör sig om,
måste i stort sett betalas i dollar, men
vi hålla före att man medelst exportbefrämjande
åtgärder skulle kunna öka
exporten till dollarområdet på ett sådant
sätt, att det bleve plats även för
den merimport av bensin som vi för
vår del ha räknat med. Och för övrigt
måste ju, mena vi, såväl bensinransoneringens
hävande som en sänkning
av den direkta skatten verka produktionsfrämjande,
vilket leder till en
förbättring av den inre balansen, något
som i sin tur återverkar förmånligt
även på den yttre balansen, på utrikeshandeln.

När det gäller att på längre sikt bedöma
dessa problem, får man också ta
hänsyn till det förhållandet, att i den
mån bensintillverkningen vid svenska
raffinaderier kan ytterligare ökas, så
lättar valutasituationen på detta område.
Under nästa budgetår beräknas det
nya raffinaderiet i Göteborg, Koppartrans,
kunna framställa 150 000 m3 bensin,
och jag kan tala om för kamma -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit drycker

m. m.

rens ärade ledamöter, att företaget i
fråga har ett nytt raffinaderi liggande
i Göteborgs frihamn. Om detta kan
uppsättas och produktionen där börjar,
så kan man förmoda att under loppet
av det budgetår, som följer efter det
nästa, ytterligare en kvantitet av
150 000 m3 bensin kan ställas till den
svenska marknadens förfogande av vederbörande
företag. Detta är fördelaktigt
ur valutasynpunkt, både därför att
råoljan är billigare än bensin och därför
att man har förhoppningar om att
kunna i stor utsträckning köpa råolja
i andra valutor än dollar.

Vi ha i folkpartimotionen framhållit
att ett frisläppande av bensinen skulle
medföra, att statens inkomster av bensinskatten
ökades, och att detta i sin
tur skulle underlätta en sänkning av den
direkta skatten. Jag förmodar att nästa
budgetår blir i ett övergångsskede mellan
en högkonjunktur och normala tider.
Vi våga icke inom folkpartiet ta
ansvaret för att under ett sådant övergångsskede
i allt för hög grad sänka
budgetöverskottet. Ett borttagande av
27-öresskatten på bensin skulle komma
att gå till ett belopp av hela 190 miljoner
kronor. Däremot ha vi vågat ta
ansvaret att yrka på en sänkning av
den direkta skatten, därför att detta
medför en mycket mindre sänkning av
budgetöverskottet. Vi ha vid avvägningar
av problemet, om man under
nästa budgetår bör sänka den indirekta
beskattningen eller den direkta, stannat
för en sänkning av den direkta beskattningen,
dels därför att en sådan
åtgärd mindre påverkar budgetöverskottet
men också därför att det ur
andra synpunkter förefaller synnerligen
angeläget. Jag tänker då i första
hand på den påverkan som därigenom
kommer att ske på sparandet och produktionen,
men också på den skärpning
av beskattningen som skett genom
ändrat penningvärde, en skärpning
som icke var påtänkt då vi 1947

fattade ståndpunkt till den direkta beskattningen.

När det gäller denna sänkning tror
jag det är angeläget framhålla, att man
inte bör förakta de små talen, när det
gäller vare sig en höjning eller en
sänkning av skatten. Jag tror för min
del, att det finns en stark motivering
för den ståndpunkt vi intaga, nämligen
att under senare delen av nästa
budgetår företaga en sänkning av den
direkta beskattningen genom att uttagningsprocenten
sättes till 90 i stället
för föreslagna 100.

Herr talman! Ur dessa synpunkter
ber jag få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Petrén
m. fl.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag avser icke att taga upp någon debatt
om vad som hände i fjol. Den bensinchock,
som man då räknade med och
som i viss mån också kom, är ju övervunnen.
Jag tror således inte, att det
tjänar mycket till att klaga och att säga
alt vi skola avveckla dessa skatter nu
omedelbart, därför att de hava de och
de följderna. Vi voro ju alla medvetna
om, när vi i fjol fattade dessa omfattande
beslut på detta område, att svårigheter
skulle möta. Under hela valrörelsen
i fjol höstas talades det om
någonting som hette »den kärva linjen».
Jag skall inte göra det nu, men jag
tänkte nästan fråga herr Hagberg i
Malmö, var högern gjort av herr Domös
kärva linje. År det bara omsättningsskatten?
Finns det ingenting i detta
land som duger mera än omsättningsskatten
så som den såg ut i gamla tider?
Är det så, att om man inte får den, så
finns det ingenting i detta sammanhang
att tala om?

Jag tror att chocken som sagt är
övervunnen. Jag erinrar om att jag i
fjol, när vi diskuterade denna sak här,
påtalade, att en ledamot av denna kammare
i ett föredrag i Göteborg hade

Onsdagen den 18 maj 1949 fm. Nr 18.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
m. m.

talat om att det skulle vara lämpligt
att kasta ut alla dem som röstat för den
högre bensinskatten ur andra kammaren.
När jag nu ser efter hur läget är
i år, misstänker jag, att detta är rakt
motsatt vad den talaren önskade i fjol.
Om jag inte förstår det hela fel, måste
majoriteten för bensinskattens bevarande
i denna kammare bli en helt annan
nu än vid fjolårets beslut.

För mig, herr talman, ha de där omtalade
500 miljonerna i detta sammanhang
aldrig varit något heligt tal. Jag
tillät mig i stället flera gånger i fjol
säga, att det ur mina synpunkter var
ett för lågt tal. Jag kom fram till den
slutsatsen den gången på grundval av
uppgifter som kommo fram från konjunkturinstitutet
och från flera andra
håll. Jag sade, att jag tror, att vi komma
att befinna oss i en väsentligt säkrare
ställning, om vi exempelvis säga att vi
böra ha ett budgetöverskott på ca 800
miljoner kronor. Nu talar man om de
500 miljoner kronorna. Jag hoppas, att
åtminstone för ingen av bevillningsutskottets
ledamöter gått förbi, att det i
propositionen nr 181 redovisas en av
riksräkenskapsverket gjord beräkning
av överskottet för nu löpande budgetår,
där man kommit till ett resultat
som åtminstone slog mig med häpnad.
Vi hade resonerat om, att vi under alla
förhållanden skulle skydda ett budgetöverskott
på 500 miljoner kronor. Men
det visar sig nu att riksräkenskapsverkel
räknar med, att det skall bli 300
miljoner kronor i budgetöverskott. Herr
Jonsson i Skedsbygd talade om att det
har vållat besvärligheter att lösa restitutionsfrågan
och att hela den historien
i runt tal kostat staten 20 miljoner kronor,
om man räknar med den bensin
staten använder på olika områden och
räknar med ransoneringsapparaten. Jag
vel inte, om han är villig plocka bort
210 miljoner kronor på en gång. Det är,
menar jag, precis detsamma som om vi
utifrån den ståndpunkten,

att det över huvud taget inte skall förekomma
någon överbalansering, att vi
alltså med stora steg äro på väg att
återvända till normala tider. Om vi äro
det, varför icke säga — om man nu
tror det — att staten icke behöver dra
in dessa medel för att överbalansera
budgeten.

Jag skulle i detta sammanhang också
vilja säga till min vän herr Hagberg
i Malmö, när han var så ömsint över
alt bensinskatten kom att beröra även
icke umbärliga varor, att jag kan icke
hjälpa, att jag tycker att den där ömsintheten
hos ett parti, som i årtionden
utan att blinka har lagt indirekta skatter
på det svenska folket, är något hastigt
påkommen.

Jag tror således, herr talman, att vi,
om vi resonera kallt och lugnt om dessa
ting, måste erkänna, att här finnes
ingen annan väg att gå än att sä långt
det står i vår förmåga dra in dessa
medel till statsverket. Det är det enda
sättet för tvångssparande som är tillgängligt
för statsmakterna i detta ögonblick.
Jag kommer således, herr talman,
till det resultatet, att jag yrkar
bifall till bevillningsutskottets förslag
angående alla de skatter vi antogo i fjol.

Nu finnes det även, herr talman, en
reservation fogad till bevillningsutskottets
betänkande ifrån folkpartihåll.
Man hemställer, att riksdagen måtte
hemställa till Kungl. Maj :t att vidtaga
omedelbara åtgärder för bensinransoneringens
upphävande. Ja, herr talman,
det finns väl ingen som tycker om bensinransoneringen
och ingen heller som
vill återgå till de där mer eller mindre
konstiga inskränkningarna som vi hade
strax förut. Det skulle naturligtvis vara
en nåd att stilla bedja om, därest vi
kunde sopa det hela över ända. Men,
herr talman, när bevillningsutskottet
haft att ta ställning i denna sak, då har
utskottet måst fråga sig: Är det möjligt
att genomföra en anordning sådan som
den folkpartiet har föreslagit?

resonera

40 Nr 18. Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
m. m.

Jag vill gärna vittna här i kammaren
om, att det fanns mer än en av utskottets
ledamöter utom folkpartisterna som
hade sympatier från början för det förslag
som här framlagts. Men när man
började se efter hur det förhöll sig,
kom man snabbt underfund med, att
det över huvud taget icke var en framkomlig
väg. Jag erkänner gärna, att allt
vad man här förutspår i visst avseende
är mer eller mindre gissningar. Man kan
gissa fel. Men det finns ju några ting
alt hålla sig till, som äro säkrare än
andra. Folkpartiet räknar med en höjning
av bensinåtgången med 100 000
kubikmeter. Bränslekommissionen har
räknat med 150 000 å 200 000 kubikmeter.
Trafikkommissionen har räknat
med 200 000 kubikmeter, och den undersökning
som har skett i vissa av näringslivets
organisationer har visat, att
man för närvarande anser sig ha fått
tillgodosett ungefär tre fjärdedelar av
sitt behov. Om man skulle tillfredsställa
hela behovet, skulle man komma upp i
ungefär 250 000 kubikmeter.

Men det är en fråga till, som det här
gäller att ställa. Före ransoneringens
införande fanns det redan omtalade
förbudet mot körning på lördagar och
söndagar och många andra restriktioner.
Det fanns många bilar, som stodo
uppallade och inte användes. Då var
bensinåtgången 915 000 kubikmeter.
Herr Kristensson har ju rätt i att det
höjda bensinpriset naturligtvis kommer
alt ha ett visst inflytande på denna
sak. Men jag tror ändå, att man kan
anse det kompenserat, om man icke
räknar med någon höjning för alla de
tusental och åter tusental bilar, som
kommit i rörelse sedan ransoneringen
tillkom. Utgångspunkten är då, att ransoneringen
nu kräver 750 000 kubikmeter
och det förra läget 915 000 kubikmeter.
I utskottet ha vi kommit till att
det minimum som man vid fri bensinhandel
har att räkna med i merförbrukning
är 165 000 kubikmeter eller

snarare 200 000 kubikmeter. Vi ha förhört
oss om möjligheterna att få valuta
för en bensinimport av denna omfattning,
och vi ha fått klart besked, att
sådan tilldelning icke är möjlig. Uttag
av hårdvaluta för bensin har skett till
sista öret.

Herr Kristensson i Osby kan ju säga:
Låt oss öka exporten till Amerika! Ja,
det är möjligt att det kan gå, men herr
Kristensson kan ju inte skriva ut någon
garanti i det avseendet. Upphävandet
av bensinransoneringen betyder 20 miljoner
kronor i hårdvaluta, och inför
den situationen har bevillningsutskottet
icke vågat ta det steg som folkpartiet
här har föreslagit.

Herr talman! Av herr Kristenssons i
Osby sista yttrande i sitt anförande
förstår jag, att denna motion, som ju
också framgår av innehållet i densamma,
är kombinerad med en sänkning
av uttagningsprocenten till 90 procent.
Men, herr talman, det tjänar ju
ingenting till att vi vänta en vecka och
diskutera denna sak. Vi kunna lika
gärna göra det i dag. Frågorna ha ju
samband med varandra, och här gäller
bara frågan, om man kan låtsas om att
det beslut, som vi fattade i fjol, icke
existerar. Jag återkommer till vad jag
sagt i denna kammare mer än en gång:
den väsentliga delen av det belopp som
vi nu räkna med som överbalans i budgelen
finnes. Det är ett belopp av sådan
karaktär, att det måste återbetalas, när
det fyllt sitt ändamål. Det har icke talats
så mycket om de överskott som vi
räkna med i detta sammanhang. Men
det har sagts hela tiden, att när dessa
konsumtionsskatter fyllt sitt ändamål,
skola de återbetalas. Det är möjligt,
att man vid en översyn kommer till
det resultatet, att så icke behöver ske i
varje detalj, att man där kanske kan
nå besparingar, som så att säga kunde
sättas in i de allmänna beräkningarna.

En skattesänkning med 10 procent
gör 140 miljoner kronor. Det må för -

Onsdagen den 18 maj 1949 fm. Nr 18.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
m. m.

låtas mig, herr Ohlin, men jag kan icke
förfara så, att jag säger, att en sådan
skattesänkning gör 65 miljoner kronor
på det kommande budgetåret, och sedan
säger, att vad som därefter sker intresserar
mig icke. Skola vi göra en skattesänkning,
måste det väl ändå vara från
den synpunkten, att den skall kunna
upprätthållas åtminstone under det påföljande
budgetåret. Annars är det ju
inte mycken glädje med det hela. Jag
måste således räkna med att det här
rör sig om 140 miljoner kronor. Jag
är mycket tacksam att folkpartiet följt
den linjen att skaffa ersättning. Jag
bugar mig för att man vill försöka kompensera
så långt det är möjligt. Det är
eu riktig linje om man vill dra en ram
både för statens inkomster och utgifter,
att man, när man vill göra förändringar
i ramen, visar upp var ersättningen
skall tas.

Nu har, herr talman, riksdagen alldeles
nyss beslutat en översyn av våra
skatter till staten, och statsskatteöversynen
har börjat sin verksamhet. När
vx fattade beslutet, var det ju, vare sig
vi tillhörde majoriteten eller minoriteten
av denna kammare, en gemensam
uppfattning hos oss alla, att man skulle
söka nå fram till ett resultat, där arbetsviljan
och sparsamheten icke kommo
att hindras, och där det produktiva
livet skulle främjas genom de åtgärder
som skulle vidtagas. Herr talman, jag
spörjer mig om detta, som var en gemensam
utgångspunkt för oss alla, på
något sätt kan nås genom att man av
de eventuellt disponibla miljonerna placerar
140 miljoner kronor på det sätt
som folkpartiet har föreslagit.

Jag vet icke vad det belopp kan röra
sig om, som slutligen kan stå till förfogande,
när det gäller våra skatter.
Jag vågar icke en gång i dag gissa vilken
storleksordning det kan ha. Men,
herr talman, jag skulle vilja säga, att
rör det sig om ett belopp sådant som
vi i dag ungefär kunna tänka oss, då

skulle jag icke kunna vara med om att
använda en så väsentlig del av detta
belopp till sänkning av inkomstskatten
som folkpartiet här har föreslagit. Jag
har haft den utgångspunkten, att det
här gällde icke minst det riskvilliga
kapitalet i landet och en omprövning
av ett par skatter. Det är ju inte populärt
att tala alltför mycket om dem,
det är riktigt, men det finnes icke någon
möjlighet att komma förbi dem.
Att man också skall överväga vilka
justeringar som kunna ske i inkomstskatterna
och vilken förändring som
kan ske i dess skalor är naturligt. Det
är för mig alldeles självfallet. Men därifrån,
herr talman, och till att följa den
linjen, att man vid detta års riksdag
skulle sänka inkomstprocenten till 90,
det skulle enligt min bestämda uppfattning
icke göra det möjligt att komma
till en tillfredsställande lösning, när
det gäller den översyn av skatterna
som riksdagen nu har beslutat.

Herr talman! Med anförande av dessa
synpunkter ber jag att få hemställa om
bifall till bevillningsutskottets förslag i
samtliga här upptagna punkter.

I detta anförande instämde herr

Bladh.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle)
: Herr talman! Jag skall icke taga
upp någon diskussion med herr Kristensson
i Osby rörande möjligheterna
att sänka den direkta beskattningen.
Det blir en fråga som vi få ta ställning
till sedan, .lag begärde ordet för replik,
bara för alt bemöta en del av vad herr
Kristensson i Osby yttrade i övrigt.

Herr Kristensson säger, att folkpartiet
är medvetet om att bensinskatten
orättvist drabbar landsbygdens folk och
dem som bo avlägset från tätorterna.
Han säger sedan, att nu har i alla fall
en anpassning skett efter skatterna. Vi
vilja inte, säger han, ta bort dessa skatter
i två repriser, utan vilja vänta och

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit drycker

m. m.

ta bort dem på en gång. Under tiden
vill man ta bort ransoneringarna. Den
enda spärr, som skulle stå kvar mot alltför
stor lyxförbrukning av bensin,
skulle då vara priset, och det skulle försvåra
möjligheterna i nuvarande läge
att sänka skatten. Trots att han är medveten
om att det leder till en fördyring
just för denna grupp av befolkning —
det är ju landsbygdens folk som drabbas
hårdast — yrkar han, att skatten
skall vara kvar.

Sedan kan jag inte underlåta att göra
en reflexion i anledning av min vän
herr Olssons i Gävle anförande. Han
säger att för honom äro inte 500 miljoner
kronor något heligt tal. Men strax
därefter frågar han: Vågar herr Jonsson
i Skedsbygd ta ansvaret för att ta
hort dessa 210 miljoner kronor? Nu är
det inte 210 miljoner det är fråga om,
ty staten får ju indirekt ge en hel del
av dessa pengar tillbaka, dels i form av
ökade kostnader, dels i form av subventioner.
Därpå säger herr Olsson:
När konsumentskatterna fyllt sitt ändamål
skola de bort. Jag läste i årets
statsverksproposition att nu var balans
uppnådd. Ja, är balans uppnådd tack
vare dessa konsumtionsskatter, är det
då meningen att för att i fortsättningen
upprätthålla balansen dessa skatter
skola vara kvar?

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Herr Olsson i

Gävle och jag ha olika uppfattningar
om den merförbrukning som uppstår
vid bensinförsäljning i fri handel. Herr
Olsson säger att myndigheterna ha
byggt på uttalanden ifrån olika organisationer.
Jag vill i sammanhanget påpeka
att i det frågeformulär, som var
utsänt ifrån trafikkommissionen i november
i fjol, lät man antyda att det
kunde bli fråga om att ytterligare spara
valutor. Man började alltså inom vissa
organisationer tro, att det var fråga

om en ytterligare skärpning, och man
hade måhända därför anledning lämna
uppgifterna i överkant. Herr Olsson i
Gävle bygger liksom myndigheterna på
siffrorna från tidigare år. Men man får
inte bygga för mycket på dem, ty det
kan mycket väl tänkas att det höga priset
utgör en större broms på efterfrågan
än som myndigheterna räkna med.

Jag vill tillägga att Sveriges bensinhandlares
riksförbund inte var tillfrågat
av trafikkommissionen i november
i fjol. På det hållet bedömer man situationen
så, att det inte skulle bli någon
ökning i förbrukningen — väl
skulle den öka sommartid men minska
under vintern. Det skulle således bli
en utjämning och inte någon ökning
per helt år. Bensinhandlarnas riksförbund
omfattar de större försäljarna i
vårt land.

Herr Olsson tillägger att det finns
inte plats för någon ökning av bensinimporten
på 10 eller 20 miljoner kronor
— om han eller jag har rätt beträffande
storleken är ovisst, men jag förmodar
att den lägre siffran är riktigare.
Den importplan som är uppgjord
ifrån Amerika lär vara försiktigt gjord,
och enligt den kunna vi, i den mån vi
kunna öka exporten av trävaror, få större
utrymme för import. Och i den mån
vi kunna öka exporten av pappersmassa
blir det också plats för ökad import.
Den 1 april i år hade vi ett lager av
pappersmassa på ca 450 000 ton. För
övrigt, herr Olsson i Gävle, när det gäller
att avskaffa en ransonering måste
man understundom ta vissa risker. Man
får inte bindas för mycket av ransoneringskonservatism
utan får på detta
område vara beredd att ta vissa risker.

Herr Olsson i Gävle yttrade att det
skattesänkningsförslag folkpartiet kommit
med innebar för år 1950 en inkomstminskning
på 140 miljoner kronor,
och så säger han: Detta kunna vi
inte vara med om. Men om man på den
punkten resonerar som herr Olsson, att

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang.
drycker m. m.

om man sänker uttaget för första delen
av budgetåret och därmed påverkar
den del av det nya budgetåret, som faller
under samma kalenderår, och därför
inte kan sänka skatten, då blir ju
en skattesänkning aldrig möjlig! Härvidlag
måste man tro en smula på framtiden
och också här ta vissa risker. Vi
räkna med att det skall bli plats för
denna skattesänkning under det kalenderår
som börjar nästa år.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall gärna tillmötesgå
herr Jonsson i Skedsbygd genom att
säga, att om man räknar ifrån statens
utgifter för vad som använts till bensin
är det 190 miljoner kronor i stället för
210 miljoner. Om detta på något sätt
tillfredsställer herr Jonsson, skall jag
gärna korrigera den uppgiften. Men om
det olyckligtvis nästa år skulle bli så,
som riksräkenskapsverket räknat ut för
det nu löpande budgetåret, spela de där
210 eller 190 miljonerna en mycket,
mycket betydelsefull roll. Det skall inte
herr Jonsson i Skedsbygd försöka komma
ifrån.

Jag sade till herr Kristensson i Osby
att åtminstone har vårt utskottsresonemang
på dessa punkter försiggått i, jag
höll på att säga frid och försoning och
utan att någon har försökt förolämpa
vare sig den ene eller den andre, och
något annat har inte heller varit min
avsikt — tvärtom bockade jag mig
djupt för herr Ohlin för att han hade
tänkt på att när man gjorde av med
pengar borde man försöka fylla i de
luckor som uppstå. Oftast sker ju inte
detta i det här huset, och därför kanske
vi äro där vi i dag befinna oss.

Jag erkänner villigt att hiir står uppgift
mot uppgift. Men om man kommer
ihåg att tidigare tusentals, för att inte
säga tiotusenals bilar stodo uppallade
som sedan satts i trafik, måste väl herrarna
ändå medge att om jag räknar

Nr 18.

omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit bort

alla dessa vid en reglering av skatten,
så är det en rimlig ståndpunkt, en
förnuftig ståndpunkt att i så fall räkna
med det utgångsläge som fanns före
ransoneringen.

Jag vet inte om herr Kristensson ansåg
att jag på något sätt lider av någon
ransoneringsmentalitet. Jag är så
litet gripen av något sådant, att jag till
på köpet är beredd att avskaffa den
ransonering, som ju är den verkligt
centrala här i landet — nämligen den
som gäller brännvinet!

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle):
Herr talman! Jag kan inte underlåta
att i anledning av herr Kristenssons
senaste anförande påpeka, att
han fullständigt undergräver motiveringen
för den skattesänkning som han
talar för, när han konstaterar att det
är möjligt att det inte skulle bli någon
ökad bensinförbrukning. Då har man
ju inte något att ersätta dessa medel
med, då faller ju hela motiveringen för
en skattesänkning. Men, som sagt, jag
har lovat att inte närmare gå in på
denna fråga.

Jag efterlyste de indirekta verkningarna
av denna skatt. Det har jag inte
fått svar på och kan inte heller vänta
att få från herr Olsson i Gävle. Det
är något som man vet finns men som
man inte kan uppskatta i något penningvärde.
För övrigt är det ju så att
vi förut finansierat kapitalbudgeten, åtminstone
i mycket stor utsträckning,
med lånemedel. Nu ha vi övergått till
att ta i anspråk medel, som egentligen
äro avsedda för byggande och underhåll
av vägar. Detta underhåll och detta
vägbyggande på landsbygden ha under
snart ett tiotal år fått stå helt tillhaka,
och medlen ha tagits i anspråk
för andra investeringsändamål. Detta
kan inte vara riktigt, och det är detta
som vi vända oss emot. Jag tror att om
man i stället försökte föra en sådan po -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit drycker

m. m.

Jitik, att man skapade bättre möjligheter
för landsbygden att existera och
inte lade ökade bördor på landsbygden,
skulle därmed en hel del av tätorternas
brännande problem få sin lösning,
i varje fall inte bli så pass framträdande
som de nu äro med den ständiga
anhopningen av människor till
samhällen och tätorter.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Till svar på de
frågor herr Jonsson i Skedsbygd framställde
till mig under sitt första anförande,
vill jag säga att alla grupper i
vårt svenska samhälle, också de som
leva på landsbygden, ha ett givet intresse
av att kampen mot inflationen
lyckas. Det är med hänsyn härtill vi
intagit vår ståndpunkt till bensinskatten.

Till herr Olsson i Gävle vill jag säga
att i fråga om förbrukningen måste
man nog räkna med att de som ha erfarenheter
på området, nämligen försäljarna
och oljeföretagen, i viss mån
böra kunna bedöma den merförbrukning
som kommer att uppstå efter en
fri handel. Beträffande valutorna skulle
jag vilja erinra om att handelsministern
i ett anförande för någon tid sedan
enligt ett tidningsreferat nämnde,
att han fram på hösten skulle kunna
ta ställning till frågan om bensinransoneringen
bör avskaffas eller inte. Detta
innebar alltså inte något löfte om slopande
av bensinransoneringen, men
jag förmodar att handelsministern då
var inne på den tanken att det fanns en
möjlighet att avskaffa den och även en
möjlighet att lösa valutaproblemen.

I fråga om skattesänkningen talade
herr Olsson i Gävle om nya skalor. Då
bevillningsutskottet 1947 skrev om dessa
saker, resonerade man om en uttagningsprocent
på 120 eller också en som
låg 20 procent under 100, och man sade
att det hela kunde tänkas svänga inom

denna ram. Utan att man hade gjort
några beräkningar ville man ändå säga,
att om det blev större förändringar
skulle skalorna behöva omarbetas, och
i ett förslag från den kommitté, där finansministern
var ordförande, vilket
förslag lades till grund för beslutet,
nämndes, att man mycket väl kunde
länka sig en svängning på dessa 10 procent,
som vi nu föreslagit.

Jag tror läget är sådant i vårt land
för närvarande, att det är av största
vikt efter denna period av stegrade
skatter att medborgarna åter kunna få
en känsla av en fallande tendens när
det gäller skattetrycket.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Då bensinransoneringen spelat en
så stor roll i diskussionen skall jag be
att få framlägga några synpunkter på
frågan om dess bibehållande.

Det är först och främst transportapparatens
utveckling under senare tid
som man har att ta hänsyn till. Det har
förekommit en mycket stark ökning av
bilparken; i fråga om personbilarna
äro vi nu uppe i förkrigsnivån. Den
1 januari 1947 hade vi endast 139 000
inregistrerade personbilar, nu ha vi
181 000 sådana bilar. Lastbilarna ha
under samma period ökats från 58 600
till 75 600. Omnibussarna uppgå inte
till ett så stort antal att det spelar någon
nämnvärd roll. Motorcyklarna ha
under samma period ökat från 121 600
till 164 800, men de dra inte mycket
bensin och ha därför inte samma betydelse
som personbilar och lastbilar.
Denna ökning av bilparken fortsätter
alltjämt; man kan räkna med en ytterligare
ökning under detta år efter den
1 april med ca 12 000 registrerade personbilar
och 6 000 å 7 000 lastbilar.
Detta är den första omständigheten man
har att beakta, när man skall försöka
bedöma utvecklingen av bensinförbrukningen
vid fri marknad.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang.

drycker m. m.

Den andra omständigheten man har
att ta hänsyn till är i vad mån en prishöjning
kan verka i återhållande riktning.
Där rör man sig på ett betydligt
mera osäkert fält. Vi ha erfarenheter
från vårt södra grannland, där man företog
en höjning av bensinpriset den
1 april 1948, samtidigt som här, från
58 till 78 danska ören. Detta åstadkom
icke någon minskning av bensinförbrukningen,
som visade en fortgående
ökning; denna har i år tagit större omfattning
i samband med en mindre
sänkning av bensinpriset. Denna betydande
höjning från 58 till 78 öre medförde
sålunda icke någon som helst
minskning av bensinförbrukningen i
Danmark.

Jag är medveten om att det är mycket
svårt att göra jämförelser mellan
olika länder, bl. a. beroende på olika
ekonomiska förhållanden, och det är
därför jag inte heller vågar dra den
jämförelse, som åberopades här tidigare
av herr Kristensson, angående bensinransoneringen
i andra länder och i vårt
land. Det är emellertid mycket sant
som han säger, att man i de flesta länder
som ha bensinransonering tillämpar
ett lägre pris än här i Sverige. I fråga
om Italien är emellertid enligt uppgifter
som i går lämnades av KAK bensinransoneringen
fortfarande kvar. Jag vet
icke om det skett någon ändring på
denna punkt, sedan dessa uppgifter inhämtades.

Det är mycket svårt att göra sådana
internationella jämförelser, beroende på
olikheter i förhållandena, bland annat
beträffande den bilpark man har till
sitt förfogande. Jag tror att i detta avseende
föreligga ganska stora skiljaktigheter
mellan exempelvis Finland och
Sverige. Med den växande bilpark vi
ha få vi räkna med en stigande efterfrågan
på bensin. Och denna bilpark
växer trots att bensinen är ransonerad
och trots det höga bensinpriset.

Då man skall göra en uppskattning

Nr 18.

omsättnings- och utskänkningsskatt å spritav
ökningen av efterfrågan på bensin
får man gå till de olika användningsområdena.
Under den tid jag hållit på
med bensinransoneringsärenden har
jag gjort den erfarenheten, att det föreligger
ett mycket stort behov av ökade
ransoner inom vissa grupper. Det gäller
främst de enskilda lastbilarna. Den
yrkesmässiga trafiken får däremot i
stort sett vad den behöver för att upprätthålla
sin verksamhet. Men firmalastbilarna
behöva mera, och det gäller nog
även en del andra lastbilar. Vidare är
det privatbilar av nyttokaraktär, bl. a.
inom handelsresandebranschen. För
vissa kategorier av dessa äro bestämmelserna
ganska snäva. I fråga om de rena
privatbilarna finnes det ju icke några
möjligheter till behovsransoner, därför
känner man icke till vilka behov som
finnas. Det är antagligt, att för dessa
priset icke spelar så stor återhållande
roll, att det ej skulle bli en väsentlig
ökning av dessa bilars konsumtion, om
bensinen bleve fri. Bilägaren har ju redan
bilen med alla dess fasta kostnader,
och den kostnadsökning som en
ökad körning skulle medföra är — även
vid nuvarande höga bensinpris — ringa
i förhållande till de kostnader som man
redan har iklätt sig.

I synnerhet framåt sommaren är det
naturligt, att vi ha att räkna med en
kraftig ökning av körningarna, om bensinen
blir fri. Detta vill väl ingen förneka.

Herr Kristensson talade om att en ökning
av den inhemska raffineringen
skulle lätta vår situation och giva oss
större möjlighet att släppa bensinransoneringen,
detta på den grund att råoljeimporten
betalas i pund. Inhemsk
raffinering innebär också cn mindre
kostnad än om man importerar bensin.
Vi stå inför cn ökning av den inhemska
produktionen, när Koppartrans börjar
sin tillverkning under sommarens lopp.
Men detta är redan inräknat i kalkylen.
Trafik- och bränslekommissionerna kal -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit drycker

m. m.

kylera sålunda med en betydande kvantitet
från Koppartrans. Huruvida hela
denna kvantitet kommer fram detta år
eller icke vill jag låta vara osagt. Det
föreligger dock viss risk, att vi icke ens
skola få den fulla täckning av vår bensinkonsumtion
som den inhemska tillverkningen
beräknas ge oss.

Om man i fråga om valutautgifterna
kalkylerar med den lägre konsumtionsökning,
som folkpartiet är villigt räkna
med, nämligen 100 000 kubikmeter, så
betyder det 10 000 000 kronor i utländsk
valuta och detta i dollars. Huruvida vi
skola kunna taga risken av att behöva
öka våra valutautgifter med 10 000 000
kronor i dollars är vanskligt att säga.
Enligt min mening ha vi så stor användning
av dessa tio miljoner på andra
mycket viktiga områden, att jag
t. o. in. skulle anse det vara mycket
tveksamt, huruvida en ökad dollartillgång
skulle i första hand få gå till ökade
bensininköp. Kommer man upp till
det större beloppet, 20 000 000 kronor,
som bränslekommissionen räknat med,
är det ännu mera tvivelaktigt. Att vi
skulle gå ner i våra lager tror jag icke
någon vill förorda.

Jag vill understryka att såsom situationen
nu är finnes det ej stora utsikter
för att vi skola kunna släppa bensinransoneringen.
Huruvida det skall
kunna ske senare under nästa budgetår
får valutautvecklingen giva vid handen.
Att därom uttala något säkert är omöjligt.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall icke diskutera
med herr Kristensson i Osby om det
finnes något som är viktigare än bensinen.
Men om man släpper lös bensinen,
följer därav automatiskt, att trafiken
ökas, och det uppstår större behov
av reservdelar och annat sådant.
Det blir alltså icke bara fråga om bensinen
utan även om åtskilligt annat.

Sedan är det ju riktigt, att svängningen
var avsedd att kunna ske från
90 till 120. Men herr Kristensson i Osby,
kom ihåg, att utgångspunkten för de
skalor, som 1947 års skattekommitté
gjorde upp, var att man tog bort den
till 400 miljoner kronor beräknade omsättningsskatten!
Det var skalan. Hade
vi icke haft dessa konsumtionsskatter,
som vi sedan dess fått och som utgöra
ett belopp, som är större än den gamla
omsättningsskattens ehuru det möjligen
är mera olikformigt fördelat än
omsättningsskatten var, så skulle jag
icke tveka att säga, att då vore utgångspunkten
riktig.

Jag gratulerar herr Kristensson, om
han i det slutliga upploppet, när skatteöversynen
är klar, kan få med sig sina
partivänner. Jag tillåter mig tvivla på
det därför att jag tror att det är ett par
förnuftiga karlar. Man vill nog icke av
de pengar som stå till förfogande offra
140 miljoner kronor på den rena inkomstskatten.
Jag tror, att detta skulle
göra det uteslutet för oss att genomföra
åtskilliga av de ting, som i fråga om
vårt beskattningsväsen äro absolut nödvändiga.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Statsrådet Kock
var inne på frågan om den merförbrukning,
som skulle uppstå om man slopar
bensinransoneringen. Som alla känna
till finnes det på marknaden såväl överskott
som brist. Frågan är närmast om
överskottet är av samma storlek som
bristen; då skulle en utjämning komma
till stånd. Den uppfattningen har åtskilliga
som arbeta i branschen. Här
slår uppfattning mot uppfattning.

När det gäller raffinaderierna bekräftade
statsrådet Kock, såvitt jag förstår,
mina uppgifter. •

Det är givet att det behöves annat än
bensin. Vi behöva en ökad mängd reservdelar.
Vi måste beräkna att en hel

Onsdagen den 18 maj 1949 fm. Nr 18.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit -

drycker m. m.

del av vår bilpark är av amerikanskt
ursprung. Det kan också gälla andra
nödvändighetsvaror. Just därför är det
så mycket mera angeläget att ordna
upp förhållandena med yttervärlden.
Där tycker jag nog att det i första hand
är regeringens uppgift att söka få till
stånd en lösning.

Vi ha i vår reservation framkastat
tanken att man ånyo bör överväga de
valutatekniska spörsmålen. Importpriserna
falla till viss del; priset på den
holländska koksen har sålunda gått ner
mycket. I den mån importpriserna falla
finns det möjlighet till en kurssänkning
av den svenska kronan utan att påverka
stabiliseringspolitiken.

Det är klart att dessa problem äro invecklade.
Vad vi från vårt håll ha velat
är att detta skall övervägas. Jag tror
att det icke kan sluta med mindre än
att den svenska kronans värde kommer
att falla i förhållande till utlandsvalutorna.

Till herr Olsson i Gävle vill jag säga,
att den skattelättnad som vi föreslagit
för första delen av nästa budgetår är
ett provisorium. Vi äro medvetna om
att konsumtionsskatterna måste sänkas.
I mitt förra anförande sade jag, att jag
hoppas att 27-öresskatten på bensin
skall försvinna den 1 juli nästa år och
göra sällskap med pappersskatten, om
det ej är möjligt att slopa denna skatt
tidigare.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Det är riktigt
att uppfattning står mot uppfattning.
Men den uppfattning som herr
Kristensson åberopade, enligt vilken
bensinkonsumtionen skulle bli oförändrad,
företrädes av bensinförsäljarna,
Svenska bensinhandlarnas riksförbund
samt Esso och Shell, som åberopas i
reservationen.

Den andra uppfattningen att man
skulle få eu ökning av konsumtionen

representeras av förbrukarna, d. v. s.
av de näringsorganisationer, som trafikkommissionen
vände sig till i vintras.
Alla med ett undantag uttalade då
som sin uppfattning, att trots bensinprisets
höjning skulle man få en konsumtionsökning
vid fri marknad.

Jag skall icke närmare gå in på det
åberopade enskilda företagets förhållanden.
Jag vill bara understryka vad
jag sade sist, att det är en rätt väsentlig
kvantitet av detta företags produktion,
som medräknats i våra planer för
det sista halvåret 1949. Man får avvakta
och se, om dessa planer komma att
hålla. Det är icke alltid så lätt att få
ett raffinaderi att arbeta med full kapacitet
från början.

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
I föreliggande betänkande från
bevillningsutskottet hänvisas till att de
skatteskärpningar, som i fjol genomfördes
i den indirekta beskattningen
för överbalansering av budgeten, skulle
vara av tillfällig natur och därför nu
böra omprövas av årets riksdag. I själva
verket har riksdagen att taga ställning
till frågan, huruvida för nästa budgetår
en överbalansering av budgeten av den
storleksordning som förutsatts i statsverkspropositionen
skall vara erforderlig.

Departementschefen bar ansett, att de
i fjol beslutade skatteskärpningarna
böra, med undantag för de redan beslutade
jämkningarna i fråga om totalisatormedlen,
oförändrade bestå även
under budgetåret 1949/50.

Vid 1948 års riksdag beräknades, att
statsverket skulle tillföras 500 miljoner
kronor genom skärpningen av ifrågavarande
indirekta skatter under budgetåret
1948/49. Detta skulle enligt utskottets
uttalande i fjol vara (let minimum,
som vore i högsta grad nödvändigt
för att suga upp köpkraftsöverskottet
i förhållande till varutillgången.
Dessa pengar skulle användas för över -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit drycker

m. m.

balansering av budgeten. överbalanseringen
av budgeten skulle vara en myckel
betydelsefull åtgärd för att uppnå
samhällsekonomisk balans.

Köpkraftsöverskottet ansågs ligga lios
de stora konsumentmassorna. De beskattningsobjekt,
som man här tog sikte
på, skulle sålunda icke höra till lyxkonsumtionen
eller till sådana varor som
helt kunde undvaras. Nu har hela denna
extra anordning verkat ett år och erfarenheter
vunnits. Vi opponerade oss
mot hela denna extra beskattning i fjol,
då den ställdes inför avgörande här i
riksdagen. Lika energiskt som vi i fjol
förnekade, att de breda konsumentlagren
hade något köpkraftsöverskott, lika
energiskt tillbakavisa vi även nu sådana
påståenden. Vi anse fortfarande, att det
spekulativa köpkraftsöverskott, som
uppträdde på marknaden, var vinstkapital
och förmögenheter som pockade
på investeringar och sakvärden och
som i hög grad utgjorde de drivande
inflationsfaktorerna. Nu har genom investeringsbegränsningarna
från statsmakternas
sida byggnadsverksamheten
drabbats mycket hårt, men i övrigt ha
dessa investeringar på andra områden
fortgått ganska ogenerat.

Ha nu regeringen och bevillningsutskottet
den uppfattningen, att dessa
extra konsumtionsskatter, som påfördes
i fjol, varit nödvändiga för att den
samhällsekonomiska balansen skulle bli
återställd? Det torde icke under några
förhållanden vara möjligt, att dessa
skatteskärpningar på så kort tid kunde
bli denna samhällsregulator för att
åstadkomma jämvikt i vårt ekonomiska
liv. Det synes tillhöra den inflationstcori
som utbildades under den skärpta
valutakrisen år 1947. Pengarna skulle
icke användas för att täcka utgifterna;
man tog dem av konsumenterna utan
att lämna något vederlag i stället. Beloppet,
som beräknades till 500 miljoner
kronor, utgjorde överskottet i budgeten.

Hur som helst, nu ha vi fått veta att
landet återvunnit sin ekonomiska balans.
Redan under fjärde kvartalet förra
året började man tala om detta. Har
man nu nått den balans, som avsågs med
uttaget av de skärpta konsumtionsskatterna,
som enligt regeringen nödvändigtvis
måste beslutas i fjol med stor
skyndsamhet och med endast några dagars
varsel, då bortfaller motiveringen
för dessa skatters bibehållande.

Departementschefen och utskottet föreslå
dock att dessa extra skatter bibehållas.
För budgetåret 1949/50 beräknas
dessa skatter giva 670 miljoner
kronor, med vilka budgeten sålunda
skall överbalanseras.

Vi yrkade i fjol avslag på alla dessa
skärpningar av indirekta skatter, och
de) göra vi även i år.

Förutom de skäl och motiveringar
som vi anförde i fjol har i år en betydande
standardförsämring inträtt genom
de väldiga belopp, som skola betalas
å de direkta skatterna som slutskatt
för år 1948, enligt uppgift över 800 miljoner
kronor. Det synes därför direkt
kunna betecknas som en hänsynslös
slandardförsämring för hela folket men
framför allt för de mindre inkomsttagarna
att skattevägen draga in så väldiga
summor utöver de tidigare löpande
direkta och indirekta skatterna.

Om det föreligger behov av att överbalansera
budgeten i fortsättningen,
böra andra vägar tillgripas än att taga
in dessa belopp av de breda konsumentmassorna
genom indirekt beskattning.
Vi ha därför yrkat avslag på
dessa skärpta indirekta skatter och föreslå
i stället engångsskatt på förmögenhet.
Detta skulle bli en direkt skatt,
som skulle tagas ut på förmögenhet över
40 000 kronor och inbringa i runt tal
1,5 miljarder kronor.

Det var herr Jonsson i Skedsbygd
som i den stora skattedebatten häromsistens
beskyllde den kommunistiska
gruppen för att icke bekymra sig om

Onsdagen den 18 maj 1949 fm. Nr 18.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
m. m.

varifrån pengar skulle tagas till statens
utgifter. Nog anser jag att vi kunna
mäta oss med t. ex. bondeförbundet,
när det gäller att se till att nödvändiga
utgifter måste täckas av motsvarande
inkomster.

Utskottet har yrkat avslag på vår
motion om engångsskatten, nämligen
motionen II: 124 av herr Persson i Landafors
in. fl. Likaledes avstyrker utskottet
de likalydande motionerna I: 218
av herrar öliman och Norling samt
11:272 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte
upphäva de vid 1948 års riksdag antagna
förordningarna om skatteskärpning
på tobaksvaror, spritdrycker, vin,
maltdrycker, läskedrycker, nöjen, chokladvaror,
kemisk-tekniska preparat
in. m., bensin, brännoljor, totalisatormedel,
tipsmedel, lottsedlar och papper.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen 11:272 av herr Hagberg
i Luleå m. fl., d. v. s. avslag på
utskottets hemställan om fortsatt giltighet
för de vid 1948 års riksdag vidtagna
skärpningarna i den indirekta beskattningen
för överbalansering av budgeten.
Detta yrkande ber jag få ställa
under punkten A.

Under punkten B ber jag få yrka bifall
till motionen 11:124 av herr Persson
i Landafors m. fl. om engångsskatt
å förmögenhet. För att göra detta formellt
möjligt anhåller jag att få göra
eu ändring av motionens kläm. Jag får
sålunda hemställa, att riksdagen i anledning
av motionen II: 124 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller, att förslag
till engångsskatt på större förmögenheter
i enlighet med i motionen angivna
riktlinjer måtte snarast möjligt framläggas
för riksdagen.

Skulle så vara att motionen 11:272
eventuellt avslås, komma vi att rösta för
reservationen nr 1, som är fogad vid
bevillningsutskottets betänkande nr 38.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

4 — Anilni kammarens protokoll 1949.

Herr SANDBERG: Herr talman! Jag
skulle strängt taget kunna nöja mig
med att instämma i vad herr Kristensson
i Osby tidigare anfört om folkpartiets
ställning i frågan om den extra
bensinbeskattningen. Jag vill emellertid
i det avseendet endast ytterligare
understryka vad som tidigare från vårt
håll betonats, nämligen att även om vi
för närvarande på skäl, som här anförts,
måste bibehålla den nuvarande
stora överbalanseringen av budgeten
och därför just nu inte kunna slopa den
extra bensinskatten, så äro vi dock inom
folkpartiet ytterst angelägna om att —
såsom utskottet också anser önskvärt —
de extra höga konsumtionsskatterna,
och vi tänka då närmast på bensinskatten
och pappersskatten, snarast möjligt
och helst redan nästa år måtte
kunna avskaffas.

Beträffande vårt yrkande att som ett
första steg till förbättring av förhållandena
på bensinhandelns område avskaffa
ransoneringen av bensinen har
det med all rätt påpekats, att en huvudpunkt
därvidlag är hur stor konsumtionsökningen
kommer att bli, om ransoneringen
slopas. Det har här redan
talats rätt mycket om den saken, och
jag skall inte för min del säga mera
därom än att jag har en bestämd känsla
av att då man här talar om att man
får räkna med en ökning av konsumtionen
upp till 250 000 kubikmeter per
år eller mer än så, har man svartmålat
läget i högre grad än det finns anledning
till. Den som talar med folk med
intresse och erfarenhet på detta område
får en annan uppfattning, nämligen att
man samfällt är av den meningen, att
den ökade bensinförbrukning, som
skulle komma att inträda, kommer att
hålla sig inom ganska måttliga gränser.
Någon ökning blir det naturligtvis i
alla händelser, och jag tror att vad vi
sagt i vår motion, håller sig ganska
väl inom det sannolikas gränser.

Jag vill särskilt betona det sammanNr
IS.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättningsdrycker
m. m.

hang, som finns mellan denna fråga om
bensinransoneringens hävande och det
yrkande vi ställt i en annan motion, som
senare kommer att behandlas, nämligen
om en viss sänkning av den direkta
skatten. Ett bifall till vår motion om
bensinransoneringens hävande skulle
komma att underlätta genomförandet av
en sänkning av den direkta skatten. Jag
vill beträffande den direkta inkomstbeskattningen
betona, att utvecklingen
undan för undan visat, att en sänkning
av denna beskattning framstår såsom
en av de för närvarande mest angelägna
uppgifterna. Det är också därför
som vi inom det parti jag tillhör vid
den avvägning vi försökt göra stannat
för att redan nu taga ett om än blygsamt
steg på den direkta skattesänkningens
väg. Därmed ha vi inte på något
sätt velat skjuta åt sidan det angelägna
i att de extra och mest betungande
konsumtionsskatterna falla bort. Vi förmena,
att det bör vara möjligt att göra
både det ena och det andra, om nämligen
utvecklingen fortsätter i den riktning,
som den synes hava slagit in på:
emot en förbättring av den ekonomiska
balansen, varvid en förutsättning för
fortsättningen är att allt som är möjligt
göres för att stimulera produktionen
och sparandet. Det är just ur den synpunkten
vi här trycka på behovet av
eu sänkning i den direkta beskattningen,
vilket enligt vår mening skulle
få en gynnsam effekt i nämnda hänseende.

Om man exempelvis frågar sig, hur
den höga bensinbeskattningen verkar så
måste det naturligtvis erkännas, att
denna skatt är ytterst besvärande och
fördyrande och på olika sätt medför
stora olägenheter, särskilt då för de
delar av vårt land, där avstånden äro
stora och där transporterna till stor del
måste ske med bensin- eller oljedrivna
fordon. Detta är en sak, som man lätt
kan konstatera. Men om man frågar,
om alla de svårigheter, som äro förknip -

oeh utskänkningsskatt å sprit pade

med den höga bensinbeskattningen,
avhålla enskilda och företagare
av olika slag från att försöka ytterligare
stegra produktionen och öka sina
inkomster, då är jag inte säker på att
man får ett obetingat ja på sin fråga.
Men just denna effekt att verka återhållande
på produktionen och sparandet
ha de höga direkta skatterna. Detta
har också gjort, att det s. k. skattetänkandet
tagit en betydande omfattning,
och att det därvidlag rör sig inte bara
om en uppagiterad historia utan om
verkliga realiteter, därpå finns det alltför
många belägg för att man skall
kunna negligera detta förhållande. Eftersom
vi numera kommit i det läget,
att de ogynnsamma verkningarna av
den mycket höga direkta beskattningen
framstå såsom mycket betänkliga mena
vi. att det blir en angelägenhet av första
ordningen att försöka att i någon mån
åtminstone och så fort som möjligt
åstadkomma en rättelse därvidlag.

Vi ha betonat, att vårt förslag går ut
på en provisorisk anordning, och jag
har för min del svårt att tro, att förslaget,
som herr Olsson i Gävle nyss
förmodade, behöver innebära att den
redan igångsatta utredningen om en
översyn av skatterna kommer att på
något sätt bindas. Jag har för min del
mycket svårt att tänka mig, att man
inte skall kunna komma till det resultatet,
att även på den direkta beskattningens
område något skall kunna göras för
lättandet av skattebördan. Jag är för
egen del den förste att vilja betona, att
man skall infria de löften, som gjorts
om en lättnad i de höga indirekta skatterna.
Det belopp, som skulle kunna
komma i fråga för skattesänkningar av
olika slag, d. v. s. det belopp varmed
driftbudgeten för nästa budgetår beräknas
bliva överbalanserad, har tidigare
angivits till 721 miljoner kronor
men i propositionen nr 181 till 618 miljoner.
Enligt uppgifter, som lämnats till
utskottet, kan man emellertid räkna med

Onsdagen den 18 maj 1949 fm. Nr 18.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit -

drycker m. m.

att överbalanseringen kommer att växa
ytterligare eller till omkring 670 miljoner
kronor. Därmed skulle ökat utrymme
givas för den skattesänkning vi
förorda.

Herr talman! .lag har på grund av
tillfällig heshet svårt att göra mig hörd,
och jag nöjer mig därför med vad jag
nu i all korthet anfört och ber, herr
talman, att få yrka bifall till den av
herr Petrén in. fl. avgivna reservationen.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Herr Jonsson i Skedsbygd ställde
för en stund sedan en som jag tyckte
i visst hänseende tämligen närgången
fråga till folkpartiet. Herr Kristensson
i Osbv försökte besvara den frågan;
enligt min mening var svaret inte
helt tillfredsställande. Jag skall därför
be att få ta upp saken ännu en
gång för att om möjligt därigenom få
något klarare besked om folkpartiets
verkliga ståndpunkt i det föreliggande
ämnet.

Herr Jonsson i Skedsbygd sporde
folkpartiet vad anledningen kunde
vara till att folkpartiet i år så benhårt
håller fast vid 27-öresskatten, under
det att folkpartiet i fjol med brinnande
entusiasm uttalade sig för den s. k. 10-öreslinjen. Herr Kristensson i Osbv
genmälde: Vi kunna inte ta på vårt ansvar
att i nuvarande samhällsekonomiska
läge medverka till en så stark
minskning av överbalanseringen, som
det skulle innebära, om man toge bort
27-örestillägget.

Vilken slutsats bör man dra av en
sådan deklaration? Jo, förmodligen
den, att folkpartiet nu, då man kräver
27-öreslinjen, måste anse den samhällsekonomiska
balansen vara ännu mera
betänklig än vad den var förra året,
då man ju nöjde sig med 10-öreslinjen,
att vi med andra ord skulle vara längre
från etl uppnående av den samhälls -

ekonomiska balansen än vi voro i fjol.
Jag skulle vara tacksam, om herr Kristensson
i Osby kunde finna tillfälle att
närmare utveckla sin syn på denna
angelägenhet.

I ett annat hänseende fingo vi emellertid
klart besked från folkpartiets
sida; det gällde den ingalunda ointressanta
frågan hur man kommit just till
siffran 100 000 kubikmeter såsom den
sannolika konsumtionsökningen som
följd av ransoneringens bortfallande.
Jo, sade herr Kristensson i Osby,
vi ha kommit fram till siffran 100 000
kubikmeter på följande sätt: Oljebolagen
ha förklarat som sin mening, att
det sannolikt inte blir någon ökning,
medan kommissionerna, trafikkommissionen
och bränslekommissionen, ha
förklarat, att det sannolikt blir en ökning
med 200 000 kubikmeter, och så
ha vi tagit medeltalet mellan dessa två
siffror. Den innebär ju ett enkelt tillvägagångssätt
denna medeltalspolitik,
och den praktiserades, som vi erinra
oss, inte utan framgång av folkpartiet
redan förra året. Jag vill erinra om
att folkpartiet då lanserade sin 10-öreslinje
i bensinbeskattningen. Vi voro
åtskilliga, som då funderade över hur
folkpartiet kommit fram till It) öre och
inte till 8 eller 12 öre utan 10 öre precis.
Till slut gick det upp ett ljus för
oss. Man hade uppenbarligen resonerat
som så: Regeringen har i propositionen
krävt 20 öres höjning, medan
högern och bondeförbundet inte ville
vara med om någon höjning alls, och
så slog folkpartiet mitt itu och fick
fram 10-öreslinjen. Man kan givetvis
ifrågasätta, om denna medeltalspolitik
inger särskild respekt. Jag för min del
känner mig inte särskilt imponerad av
sådana metoder.

Här bär även berörts den valutamässiga
sidan av saken, och det har från
folkpartihåll medgivits, all detta är något
mycket allvarligt. Ja, en av talarna,
jag tror det var herr Kristensson

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit drycker

m. m.

i Osby, sade, att detta var medaljens
baksida. Ja, förvisso är det så. I debatten
har bl. a. från statsrådsbänken
lämnats en del upplysningar i detta
hänseende, som fullt ut bestyrka herr
Kristenssons i Osby farhågor i den delen.
Jag kan inte underlåta att i visst
hänseende ytterligare försöka anföra
ett par synpunkter på den rent valutamässiga
sidan av saken. Folkpartiet
vill ju vidta sådana anordningar, att
det skall bli möjligt att importera, som
det sagts, ytterligare 100 000 kubikmeter,
om man nu vill ta risken för en
uttömning av valutorna för sådana ändamål.
Men jag undrar om man inte,
när det gäller ianspråktagande av valutorna,
det inom svensk motorism för
ögonblicket finns önskemål, som äro
väl så betydelsefulla som ytterligare inköp
av drivmedel. Jag ber att få erinra
kammarens ledamöter om följande
tämligen fundamentala fakta: Det
är alldeles riktigt som statsrådet för
en stund sedan erinrade om, nämligen
att det pågått en del import av bilar,
vilken import emellertid nu på grund
av valutaförhållandena praktiskt taget
stoppat. Den bilimport vi haft räcker
ingalunda till att kompensera den högst
väsentliga försämring av standarden på
det svenska motorbeståndet, som ägt
rum under dessa senare år. Här har
försiggått en avsevärd nedslitning av
materielen. Jag skall be att få lämna
ett par uppgifter, som äro färska och
som enligt min mening på ett ganska
intressant sätt belysa dessa spörsmål.

Jag vill då först erinra om den väsentliga
del i det svenska motorfordonsbeståndet,
som de amerikanska bilarna
utgöra. Den amerikanska delen
av den svenska bilparken utgjorde den
1 januari 1948 sammanlagt 128 000 bilar,
vilket betyder ungefär 50 procent.
Av dessa fordon voro 39 procent lastbilar.
Härtill kommer emellertid den
ganska betänkliga åldersfördelningen
inom den svenska bilparken; den är

för närvarande onormal. Enligt nyligen
av sakkunnigt folk gjord undersökning
äro 74 procent av personbilarna,
44 procent av lastbilarna och 55 procent
av bussarna äldre än tio år. Vad
betyder det att vi här i landet ha ett
relativt taget så pass ålderstiget fordonsbestånd?
Jo, naturligtvis att kravet
på reservdelar ökar med accelererad
hastighet år från år. Jag har påpekat,
att det är fråga om upp till 50 procent
amerikanska fordon, och alltså behövs
det i väsentlig grad amerikanska reservdelar
till dessa motorfordon. Då
kanske någon frågar: Är det inte möjligt
att skaffa europeiska reservdelar
till dessa amerikanska vagnar? Svaret
är, att det går för sig men endast i
mycket begränsad utsträckning. I allt
väsentligt måste man här lita till import
från bilarnas tillverkningsland,
nämligen Förenta staterna. Hur stor
är den importen tänkt att bli? Vilka
möjligheter ha vi att därvidlag operera
med? Ja, i gynnsammaste fall kan den
ersättning, som kan komma i fråga
från europeiska länder enligt automobilindustriföreningen,
beräknas uppgå
till mellan 10 och 15 procent. En inhemsk
tillverkning kan i bästa fall beräknas
ge ett tillskott av samma storleksordning.
En förutsättning är emellertid,
att priskontrollnämnden medger
erforderlig höjning av priserna, och
det är kanske ett krux, som det kommer
att bli litet svårt att komma förbi.
Men, herr talman, med angiven utgångspunkt
kan den minimiimport,
som under alla förhållanden erfordras
för att hålla fordonsparken funktionsduglig
och i någorlunda trafiksäkert
skick, värderas till cirka 17 miljoner
kronor. Jag undrar huruvida inte kammarens
ärade ledamöter liksom jag
hysa den meningen, att det nog är väsentligt
viktigare att försöka skaffa reservdelar
till den motorfordonspark vi
redan ha, så att den kan hållas i något
så när funktionsdugligt skick, än

Onsdagen den 18 maj 1949 fm. Nr 18.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit -

drycker m. m.

att skaffa mera bensin åt denna motorfordonspark.

Det finns ytterligare ett spörsmål i
detta sammanhang att beakta, och det
är våra vägars beskaffenhet. Det klagas
och klagas med full rätt från den
svenska motorismens sida på det mindre
tillfredsställande tillståndet hos våra
vägar. Det är många anledningar härtill.
Saken har tidigare diskuterats här
i riksdagen, och jag skall inte närmare
gå in på. den, men det finns anledning
att just i detta sammanhang erinra om
våra vägars dåliga beskaffenhet. Den
beror på brist på arbetskraft men också,
mina damer och herrar, på det förhållandet,
att vi inte haft dollarvaluta
för att kunna importera vägmaskiner i
erforderligt antal. Enligt min mening
bör det vara oss ganska angeläget att,
i den mån det över huvud taget är möjligt,
disponera valuta härför, köpa vägmaskiner
och därigenom hålla vägarna
i ordentligt skick i stället för att importera
mera bensin. Ty göra vi det
senare, riskera vi att förstöra vägarna
än mera och stå utan möjlighet att
hålla dem i ordentligt skick. Hur jag
än vrider och vänder på denna sak
kan jag för min del inte finna annat
än att reservdelsfrågan måste tillmätas
en väsentlig betydelse i detta sammanhang.
Jag vill också inom parentes påpeka,
att ur bcredskapssynpunkt synes
ganska angeläget att vårt motorfordonsbestånd
hålles i ordning. Det är
nog bra att vi ha stora drivmedelslager
till förfogande, men om motorfordonen
inte kunna köra på vägarna, ha
vi ju ingen glädje av denna bensin.

Jag observerade i herr Sandbergs
anförande, att han ifrågasatte, huruvida
de beräkningar myndigheterna
gjort i fråga om konsumtionsökningen
kunde vara riktiga. Han menade, att
det inte kan bli tal om några 200 000
kubikmeter, och om jag inte missuppfattade
honom gick han väsentligt under
även folkpartiets beräkning, 100 000

kubikmeter, och stannade med att, som
han yttrade: »Någon ökning blir det
naturligtvis.» Ja, herr Sandberg, är det
bara fråga om »någon ökning», så följer
ju därav automatiskt, att det inte
heller blir någon stegring i de inkomster
av bensinbeskattningen, som folkpartiet
räknat med såsom den finansiella
grundvalen för sitt skatteprogram.

Denna senare sida av saken komma
vi väl tillbaka till nästa vecka, men jag
har inte ansett det opåkallat att redan
nu fästa uppmärksamheten på detta.
Här är nog folkpartiet ställt inför ett
problem, vars lösning påkallar alldeles
ovanliga insikter i matematiken.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till den av herr Velander
in. fl. avgivna reservationen.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag vill erinra herr Hagberg i
Malmö om att vi inom folkpartiet anse
det värdefullt att ha ett budgetöverskott.
Man säger i högerns reservation, att
ett inkomstbortfall av angiven storleksordning
icke får bagatelliseras, dvs.
man erkänner där, att borttagande av
190 miljoner kronor betyder åtskilligt
i inflationskampen.

Jag har tidigare här i dag talat om
att folkpartiet har gjort en avvägning
mellan tänkbara skattelättnader och
därvid beslutat föreslå en lättnad i den
direkta beskattningen. Jag vill ställa en
fråga till herr Hagberg, såvida det inte
kan anses opassande att göra det i dag,
hur högern ställer sig till folkpartiets
önskemål om sänkning av den direkta
skatten under loppet av nästa år.

Herr Hagberg var något ironisk angående
folkpartiets bedömning av den
merförbrukning, som skulle uppstå vid
fri handel med bensin. Jag vet inte om
jag ytterligare skall betona, att vi tillmäta
dem som arbeta inom branschen
en viss förmåga att bedöma detta spörs -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit drycker

m. m.

mål lika väl som myndigheterna, och
herr Hagberg vill väl inte säga, att de
som arbeta inom branschen inte äga
en viss insikt på området?

När det gäller användningen av våra
valutor skall jag gärna medge, att vi
också behöva import av reservdelar.
Det har jag förut talat om, men jag
tror det är mer angeläget att säga att
det finns ett samband mellan yttre och
inre balans. En förutsättning för att vi
skola kunna skapa den yttre balansen
är alt den inre icke äventyras.

Jag vill slutligen fråga herr Hagberg
i Malmö: Vilket budgetöverskott vill
högern ha och vari består högerns
mycket omtalade kärva linje?

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Jag måste bedröva
herr Kristensson i Osby med att säga,
att jag under denna hans treminutersreplik
icke anser mig ha fått något svar
på min fråga. Jag hade sport herr Kristensson
vad anledningen är till att folkpartiet
i år går på 27-öreslinjen, medan
det i fjol gick på 10-öreslinjen, och jag
frågade om folkpartiet i år bedömer
den samhällsekonomiska balansen såsom
mera fjärran liggande än i fjol.
Jag beklagar, herr Kristensson, att jag
än en gång måste upprepa denna fråga.
Med hänsyn till folkpartiets ställning i
riksdagen numera vore det angeläget
att veta, hur detsamma ser på dessa
fundamentala ting.

Herr Kristensson riktade en fråga till
mig, hur högern komme att ställa sig
till folkpartiets krav på en skattesänkning.
Ja, herr Kristensson, hur kommer
folkpartiet självt att ställa sig till
sitt krav på en skattesänkning? Nu
skall kammaren om en stund votera.
Antag att kammaren då slår ut folkpartiets
förslag om ransoneringens borttagande!
Då faller ju därmed grunden
för folkpartiets finansieringsplan. Varifrån
skall man då få de pengar, me -

delst vilka man vill kompensera sänkningen
av den direkta beskattningen
med 67 miljoner kronor för halva budgetåret
och ca 130 miljoner för hela?
Jag skulle tänka mig att det för herr
Kristensson och hans meningsfränder
måhända förestår en eller annan dag
av ganska avsevärda tankemödor att
konstruera en ny ståndpunkt inför det
ytterligare betänkande i skattefrågan,
som bevillningsutskottet har att avge.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Jag har tidigare i
dag talat om varför vi icke återvänt
till fjolårets 10-öreslinje. Anledningen
är helt enkelt framför allt att priserna
nu ha anpassat sig efter det högre bensinpriset
och att vi inte gärna ta rubbningen
i två etapper utan i stället vilja
ha den rubbningen nästa år i samband
med slopandet av denna skatt.

Jag vill vidare säga till herr Hagberg
i Malmö, att vi aldrig, vare sig i denna
diskussion eller i motionen, ha knutit
vårt skattelättnadsyrkande ovillkorligt
till bensinransoneringen. Om herr Hagberg
läser motionen, skall han finna,
att vi skriva, att det är önskvärt eller
någonting liknande att man går den
vägen men att vi inte ovillkorligt ha
sammanbundit dessa ting.

Det är inte främmande för herr Hagberg
att regeringspartiet i början av
denna riksdag föreslog ett budgetöverskott
till nästa år av 721 miljoner kronor.
När proposition nr 181 avlämnades,
beräknades summan till 618 miljoner,
och sedan har bevillningsutskottet
iäknat upp den till 670 miljoner. Om
man då följer folkpartiets skattesänkningsprogram
utan att få igenom denna
bensinransonering, som vi på allvar
önska få igenom, betyder det i stort
sett, att man återvänder till det belopp
för budgetens överbalansering, som regeringen
själv räknade med, när den
avgav proposition nr 181.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm. Nr 18.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit -

drycker m. m.

Men jag har inte, herr Hagberg, fått
svar på mina två frågor: Vari består
högerns mycket omtalade kärva linje
och vilket budgetöverskott vill högern
ha? Jag vore tacksam att få svar av
herr Hagberg på dessa frågor.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Herr Kristensson
i Osby förklarade, att folkpartiet inte
ovillkorligt har bundit sig för en viss
linje. Nej, ärade ledamöter av denna
kammare, det är ju det som är det karakteristiska
för denna meningsriktning,
att den aldrig ovillkorligt binder
sig för en viss linje utan alltid har möjlighet
att acceptera en annan, därest så
skulle befinnas lämpligt.

Herr Kristensson frågade mig i det
sammanhanget vad högerns kärva linje
innebär. Jag antar, att han menar
den kärva linjen i denna fråga. Hiirpå
vill jag kort och gott svara följande:
Förra året sade vi nej till förslaget
om höjning av bensinbeskattningen.
Då var ju folkpartiet också med,
men visserligen bara på halva vägen.
Vi gjorde det, emedan vi hade den bestämda
meningen, att höjningen av
bensinskatten, som nu beräknas ge omkring
200 miljoner brutto om året, inte
medför ett verkligt bidrag till överbalanseringen
av budgeten på samma sätt
som de övriga skattehöjningarna göra.
De höjda skatterna på tobak, sprit, lottsedlar,
tipsmedel osv. syfta till att uppsuga
köpkraft, och de äro lagda på,
som det heter, umbärliga varor, men
det resonemanget kan, mena vi, icke
appliceras på bensinskatten. Vi anse
liksom herr Jonsson i Skedsbygd, alt
den är hindersam för produktionen,
inte minst för jordbruket. Därav följer,
att den siffra, som redovisas såsom ett
bidrag till budgetens överbalansering,
alltså omkring 200 miljoner, motsvaras
av avsevärda kostnader, dvs. utgiftsökningar
på andra områden, varav i

sin tur följer, att det i detta hänseende
i ganska väsentlig utsträckning bara
blir fråga om en formell överbalansering.

Men, herr Kristensson, vi skulle kanske
också kunna tänka på följande sida
av saken: I och med att man har lagt
dessa ett par hundra miljoner på produktionen,
företagsamheten och jordbruket,
ökar man dessa näringars kostnader,
minskar därmed deras lönsamhet
och minskar följaktligen också
skatteunderlaget. Staten får alltså mindre
i inkomst av direkta skatter med en
sådan transaktion än den skulle ha
fått under andra omständigheter.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Det
var ett par yttranden av herr Kristensson
och herr Sandberg som föranledde
mig att begära ordet. De talade om att
folkpartiets förslag skulle främja produktion
och sparande. Den produktionsfrämjande
effekten skulle väl antagligen
bestå däri, att sänkningen av
den direkta skatten skulle göra folk
mer angelägna att göra övertidsarbete
osv., såsom det vid otaliga tillfällen har
påståtts i diskussionerna. Visserligen
underskattar jag inte betydelsen av små
skattesänkningar utan anser tvärtom,
att varje sänkning av skatten i och för
sig är tacknämlig, men jag tvivlar på
att en sänkning av uttagningsprocenten
från 100 till 90 skulle få någon nämnvärd
effekt.

.lag tror inte det är av avgörande betydelse
för huruvida en person vill producera
mer och tjäna hundra kronor
extra, att han får betala 9: 90 kronor
i skatt i stället för It kronor för
varje nvförvärvad inkomst på hundra
kronor. När man kommer upp till de
allra högsta inkomsterna, kan det naturligtvis
te sig litet annorlunda, men
den överväldigande delen av de personer,
som kunna bidra till en produktionsökning
i detta land, befinna sig i

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit drycker

m. m.

sådana inkomstlagen, att en skattesänkning
skulle få den effekt jag här har
skildrat.

Den andra vägen, på vilken man till
äventyrs skulle kunna befrämja produktionen,
vidrörde herr Kristensson
när han talade om att ransoneringspersonalen
kostar 900 000 kronor om
året. Det är ju ett bestickande argument
att man skall skicka ut denna ransoneringspersonal
i produktivt arbete,
så att exporten kan öka och vad det
nu är för underliga ting, som kunna inträffa
om ransoneringspersonalen upphör
med sitt improduktiva arbete och
ägnar sig åt produktionen i stället.

Men låt oss tänka efter vilken effekten
skulle bli om man upphävde bensinransoneringen
och fick i gång en
ökad biltrafik. I synnerhet om man
väljer en så ytterst olämplig tidpunkt
som just nu, är det inte svårt att räkna
ut, att det kommer att bli en kolossal
rusning efter varje motorfordon som
kan röra sig, och det kommer att bli
en stark efterfrågan på reparationer för
att folk skall kunna utnyttja sina möjligheter
att köra bil den 1 juli, när ransoneringen
skulle upphävas. Naturligtvis
skulle de framför allt göra det i
syfte att få en trevlig semester, vilket
jag inte missunnar någon människa,
men den biltrafiken är ju inte av det
absolut oundgängliga slaget. Jag tror att
de kostnader detta skulle kräva bli av
en helt annan storleksordning än de
900 000 kronor, som ransoneringspersonalen
för närvarande kostar, och det
skulle dessutom dra mera personal.

Jag kan således inte undgå att ställa
mig skeptisk till tanken, att bensinransoneringens
avskaffande skulle medföra
en produktionsökning. Att avskaffa ransoneringen
och därigenom få i gång en
massa motorfordon, det är ungefär som
att operera bort liktornar men skaffa
sig skoskav i stället. Effekten av en sådan
åtgärd blir tämligen minimal.

Den ökning av sparandet, som mo -

tionen räknar med, skulle väl hänföra
sig både till sänkningen av den direkta
skatten och till den ökade inkomst
staten skulle få genom bensinskatten,
när förbrukningen ökas. Det är
väl tämligen svårt att med bestämdhet
yttra sig om den stimulans för sparandet,
som sänkningen av den direkta
skatten skulle åstadkomma. Det kan
tänkas att det blir någon ökning av sparandet,
men jag tror inte den skulle bli
så stor, att det är möjligt att uppskatta
den.

Jag måste också ställa mig skeptisk
till resonemanget om att man skulle
spara 45 miljoner på förbrukningen av
100 000 in3 bensin. Om vi anta, att bensinkonsumtionen
ökas med allenast
100 000 in3, vilket anses vara ett minimum,
skulle det köras ungefär 50 miljoner
mil mera med bil. Enligt tidningen
Motor kan kostnaden att köra bil
uppskattas till 4 kronor per mil. Konsumtionen
av dessa 100 000 in3 bensin
skulle alltså medföra en utgiftsökning
av i runt tal 200 miljoner kronor. Av
detta skulle naturligtvis ganska mycket
komma på nyttotrafik och sålunda vara
fullt berättigat, men vi skola väl inte
fördölja för oss, att om vi äro så okloka,
att vi upphäva ransoneringen just
nu, kommer en väsentlig del av dessa
50 miljoner körda mil att falla på sådan
motortrafik, som utan minsta olägenhet
kan avvaras. Jag kan sålunda ha skäl
att antaga att åtminstone hälften av
denna summa skulle innebära en direkt
utgiftsökning och användas för en konsumtion,
som mycket väl kan undvaras.
Vad blir då effekten? Jo, helt enkelt
den, att man för att tvångsspara 45
miljoner kronor, som det säges i folkpartimotionen,
lockar folkhushållet att
göra en fullkomligt onödig utgift på
minst hundra miljoner kronor. Hur
detta tillvägagångssätt skulle kunna
verka stimulerande på sparandet, är för
mig fullständigt obegripligt. Jag tycker
hela detta resonemang om att man

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang.

drycker m. m.

skail öka sparandet genom att öka bilkörningen
rätt mycket påminner om
Ebberöds bank. Denna bilkörning kostar
så otroligt mycket, att det man kan
spara genom bensinskatten ter sig ganska
betydelselöst.

Sedan vill jag såsom ett kuriosum
erinra om herr Kristenssons argumentering
beträffande den ökade bensinkonsumtionen.
Han är så ivrig att påvisa,
att det inte skulle bli någon konsumtionsökning,
att han därvid, såsom
herr Hagberg mycket riktigt har påpekat,
slår undan grunden för kravet
på en skattesänkning. Om konsumtionen
inte ökas, kommer det ju inte heller
in några nya skattemiljoner, varmed
man kunde täcka det inkomstbortfall,
som skulle uppstå genom sänkningen
av uttagningsprocenten för den
direkta skatten till 90.

Herr Kristensson hade också några
funderingar om valutorna och gjorde
gällande, att det förelåg en sådan tendens
till sänkning av priserna på importerade
varor, att han förutsatte att det
fanns vissa möjligheter att få rum med
de utgifter, som behövdes för den ökade
bensinimporten, men han medgav
att detta var ett invecklat problem, som
krävde övervägande. Jag måste säga att
ag på den punkten helt kan instämma
ned herr Kristensson, men då måste
man ju fråga sig, om det inte ändå är
ganska vågat att bygga ransoneringens
avskaffande på saker och ting som äro
föremål för och i behov av vidare övervägande.
Är det då inte ett riktigare tillvägagångssätt
att behålla ransoneringen
tills man får se effekten av de prissänkningar
på importvaror, som herr Kristensson
talade om, och när man har
klart för sig att man utan skada kan
taga i anspråk de valutasummor, som
behövas för att tillfredsställa bensinbehovet,
att då avskaffa bensinransoneringen.
Att göra det på förhand betecknade
herr Kristensson som ett djärvt
företag, som medförde vissa risker. .lag

Nr 18.

omsättnings- och utskänkningsskatt å spritmåste
säga att med hänsyn till det ändamål,
som detta skall tjäna, är det risker
som icke äro att rekommendera. De äro
icke försvarbara i detta läge.

Så har jag ett ord att säga till herr
Sandberg. Herr Sandberg säger, att den
angelägnaste uppgiften för närvarande
är att sänka den direkta skatten — och
det var herr Kristensson också inne på
— för att därigenom visa en tendens till
skattesänkning. Detta resonemang ha vi
hört flera gånger förut. Men, herr Sandberg,
vi måste väl vara överens om att
när vi ställa mot varandra den direkta
skattens sänkande och t. ex. bensinskattens
eller pappersskattens avskaffande,
är det väl ändå tillåtet att ha delade
meningar om vilken skattesänkning
som bör komma först i tiden, den
direkta skattesänkningen med 10 enheter
eller avskaffandet av de konsumtionsskatter,
som jag här har nämnt.
Det är väl ändå denna avvägning som
utgör en av den nya skatteberedningens
viktigaste uppgifter, och nog måste väl
herr Sandberg medge att ett följande
av folkpartiets linje måste vara ägnat
att föregripa den avvägning, som skatteberedningen
skall göra. Under sådana
förhållanden kan jag inte finna att det
kan vara tillrådligt att gå på den linjen.

Herr Persson i Landafors skall jag
inte alls kosta några ord på. Jag skall
bara kort och gott säga, att den uppläggning
han hade visar ju, att han inte
alls hade på minsta sätt ens försökt att
sätta sig in i den tankegång, som ligger
bakom hela det program för ekonomisk
balans, som vi arbeta efter, och därför
kan man knappast ingå på något allvarligt
resonemang med honom på den
punkten.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
jag är fullt på det klara med att alla
ransoneringar, således även bensinransoneringen,
böra avvecklas så fort som
förhållandena medge det. Det är klart
att det kan taga en viss tid, men jag
tror att det är riktigast att man inte

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit drycker

m. m.

avvecklar bensinransoneringen vid en
tidpunkt som den nuvarande. Bensinransoneringen
bör avvecklas när valutasituationen
blivit en annan och vid en
annan säsong än den nuvarande. Säkerligen
kommer ransoneringens upphävande
att ställa så starka krav på både
import, service och bilverkstäder, att
det är riktigast att välja en tidpunkt,
när trafiken av naturliga skäl ligger i
bottenläge. Jag tror att bensinransoneringen
lättast kan avvecklas någon gång
under höst- eller vintermånaderna. Men
alla dessa överväganden tror jag ligga
säkrast hos de myndigheter, som ha
hand om ransoneringarna och över huvud
taget av vår ekonomiska politik.

Om jag skall tillåta mig att till sist
uttala en uppfattning om lämpligheten
av att motionsvis framföra krav på ransoneringars
upphävande, så tror jag
mig kunna säga att jag anser detta tillvägagångssätt
mycket olämpligt. Det
bör vara de ansvariga myndigheternas
sak att lägga fram förslag om ransoneringars
upphävande, när förutsättningar
härför föreligga. Jag tror att
kammaren kan med tillförsikt överlämna
detta till dessa myndigheter,
alldenstund v;i kunna vara övertygade
om att de äro lika angelägna om ransoneringarnas
och regleringarnas avskaffande
som någon medlem av denna
kammare.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SANDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Herr Sundström nämnde
i första delen av sitt anförande, som
han dock icke riktade direkt till mig,
att effekten av en tioprocentig sänkning
av den direkta skatten i kronor
räknat skulle bli ganska obetydlig i
många fall, och det kan jag hålla med
honom om. Men han nämnde ingenting
om den sida av saken, som jag tror
man bör tillmäta ett betydande värde,

nämligen den psykologiska effekten av
att man slår in på en annan väg i fråga
om skatternas utveckling än den tidigare.

Han förmodade vidare — och det riktade
han särskilt till mig — att det var
ett olämpligt sätt att börja med den
direkta skatten. Man skulle ha tagit de
indirekta skatterna först. Jag vill då
erinra om vad både herr Kristensson
och jag tidigare framhållit, att vi vid
vår avvägning i denna fråga ha funnit
övervägande skäl tala för att redan nu
yrka på en sänkning av den direkta
skatten bland annat med tanke på den
goda verkan därav, som jag nyss antydde,
och med hänsyn också till vad
som ur budgetsynpunkt med tanke på
angelägenheten av en stor överbalansering
är möjligt att genomföra för närvarande.
Vi ha ju biträtt den uppfattning,
som utskottet framfört, att det
vore riskabelt att nu minska statens inkomster
så mycket som med 190 miljoner,
och då man inte kan avveckla
den höga bensinskatten i etapper ha vi
ansett att det icke vore möjligt att nu
borttaga den extra bensinskatten. Därför
ha vi sökt oss fram efter den andra
väg, som vi anse vara möjlig, riktig och
nödvändig.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara till herr
Sandberg säga, att jag icke framfört
den uppfattningen att man i dagens
läge skulle väga mot varandra en sänkning
av den direkta skatten och en nedsättning
av de indirekta skatterna. Jag
är tvärt om av den uppfattningen, att
om vi vilja fullfölja stabiliseringsprogrammet
är det nödvändigt att bibehålla
samtliga de indirekta skatter, som
bevillningsutskottet nu har tillstyrkt,
och dessutom att uttaga 100 procent av
grundbeloppet på den direkta skatten.
Jag är nämligen av den bestämda övertygelsen
att det budgetöverskott, som

Onsdagen den 18 maj 1949 fm. Nr 18.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
m. m.

på dessa vägar kan åstadkommas, i dagens
iäge icke på något sätt är för stort
utan att det väl behövs om vi skola med
gemensamma krafter återställa den
samhällsekonomiska balansen såväl inåt
som utåt.

Herr SANDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Min replik skall bli mycket
kort. Jag har mycket svårt att förstå
att inkomstbortfallet för statens del,
om den direkta skatten sänktes enligt
vårt yrkande, skulle omöjliggöra en tillräckligt
stor överbalansering av budgeten.

Herr ÅHMAN: Herr talman! När nu
debatten dragit så pass långt ut på liden
kanske det varit motiverat att jag avstått
från ordet, men då jag tidigare visat
synnerligen stor återhållsamhet skall
jag be att få taga kammarens tid i anspråk
för ett kort anförande.

Det är ju klart att alla äro överens om
att vi böra så snart det är möjligt avskaffa
både den skärpta bensinbeskattningen
och bensinransoneringen. Emot
avskaffandet av den skärpta bensinbeskattningen
anföres, att densamma
skulle minska överbalanseringen av
budgeten och därigenom försvåra möjligheten
att uppnå ekonomisk jämvikt.
Denna invändning kan nog från skilda
synpunkter diskuteras med skiftande
resultat. Dock synes det icke vara möjligt
att i nuvarande läge avskaffa den
skärpta bensin beskatt ningen.

Enligt min mening vore det emellertid
av stor betydelse, om man kunde
avskaffa bensinransoneringen redan nu.
Det skulle icke vara möjligt att samtidigt
slopa den skärpta bensinbeskattningen,
emedan förbrukningen, om bensinen
bleve billigare, givetvis skulle bli
oerhört stor, vilket i nuvarande läge
icke vore lämpligt. Däremot kan man
nog säga att det med bibehållande av
den höga bensinbeskattningen är möjligt
att avskaffa bensinransoneringen.

De skäl, som anförts emot bensinransoneringens
avskaffande, äro enligt min
mening icke bäriga. Man måste räkna
med att folk i allmänhet med de höga
bensinpriser, som nu råda, inte kommer
att köra mera med sina bilar än
vad som är nödvändigt. Här har framförts
skilda argument. Statsrådet Kock
anför i en statistik, intressant för dem
som inte känna till förhållandena, att
bilarnas antal har ökat; men enligt
min mening saknar det bevisvärde i
detta sammanhang. Det är ju inte avgörande
för bensinförbrukningen, hur
många bilar vi ha i landet. Avgörande
för bensinförbrukningen är ju hur stort
fraktbehov vi ha att tillfredsställa med
våra lastbilar. Det hade varit riktigare
om det här framförts en statistik från
motororganisationerna, hur stort detta
fraktbehov för närvarande är. En allmän
åsikt bland lastbilägarna är att
detta behov har minskat avsevärt under
det senaste året, och följaktligen skulle
det inte kunna tänkas en höjning av
förbrukningen för lastbilarna.

När det gäller personbilarna kan det
kanske tänkas, att en och annan förmögen
stockholmsgrosshandlare eller någon
annan person i god ekonomisk
ställning skulle köra åtskilligt mera,
om bensinen bleve fri, men jag tror inte
att det skulle höja bensinförbrukningen
mera än vad folkpartiet har räknat med
i sin motion. Jag tror tvärt om att förbrukningen
i verkligheten kommer att
visa sig vara lägre. Det är ju så ute
på landsbygden, där den mesta bensinen
förbrukas för detta ändamål, att
om bensinransonen inte räcker till för
den egna bilen och man har råd att åka
bil mera än vad ransonen räcker till, så
åker man droskbil med resultat, atl
droskbilen kör 3, 4, 5 eller kanske 10
mil och sedan kör tillbaka och utför
andra körningar, och därefter återvänder
och hämtar dem som tidigare skjutsats.
Bensinförbrukningen blir härigenom
jämnt dubbelt så stor, kanske mera.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit drycker

m. m.

Oftast är nämligen den egna bilen av
mindre format och kräver mindre
bensin.

Den som känner till förhållandena på
landsbygden är inte alls övertygad om
riktigheten av de siffror, som nämnts
här ifrån kommissionernas sida och
som så starkt understrukits av de socialdemokratiska
talarna och även av
herr Hagberg i Malmö. Han är förvissad
om att uppgifterna icke äro med
verkligheten överensstämmande. För
övrigt skulle det vara intressant att något
analysera herr Hagbergs i Malmö
advokatoriska försvar för bibehållandet
av bensinransoneringen. Det överlåter
jag emellertid till mera framstående talare.
För egen del kom jag till den slutsatsen
att han avsåg att avge en varm
kärleksförklaring till förmån för bensinransoneringen;
jag undrar om inte
hans kärlek till den ransonering delas
av högerpartiet i dess helhet.

Herr talman! Jag ber att få meddela,
att jag kommer att rösta för bensinransoneringens
avskaffande. Dessutom ber
jag att få yrka bifall till den av herr
Rosén och mig framförda motionen om
sänkning av fordonsskatten med 50
procent för bensindrivna lastbilar, om
den skärpta bensinbeskattningen skall
fortsätta.

Herr OHLIN: Herr talman! Debatten
har ju belyst den föreliggande frågan
ur så många synpunkter, att jag inte
skall förlänga den något väsentligt utan
bara tillåta mig ett par observationer
mera i förbigående.

Jag ber först att få instämma med
herr Åhman, när han uttalade sig till
förmån för en sänkning av fordonsskatten
för bensindrivna lastbilar. Det
går tydligen inte att få något beslut i
den riktningen här i dag, och jag tilllåter
mig därför att vädja till finansministern
att taga upp den frågan till
övervägande på nytt, såvida han inte

anser sig kunna ställa i utsikt ett relativt
snart avskaffande av den skärpta
bensinskatten.

Herr talman! Den fråga som väl
egentligen står i centrum för alla våra
skattedebatter för närvarande, är väl
behovet av en väsentlig överbalansering
av budgeten. Man kan beklaga att
det skall vara nödvändigt i detta läge
att ha ett statligt tvångssparande av
väsentlig omfattning, och man kan vara
mer eller mindre beredd att lägga
skulden för att vi kommit i ett sådant
läge på den ekonomiska politik, som
förts i första rummet av regeringen under
senare år. Men de sakerna ha vi ju
diskuterat, och det lönar sig inte att
upprepa dem i dag. Kvar står i alla fall
att vi ha ett ekonomiskt läge, där mycket
få människor skulle våga stå upp
och säga, att det går nog bra att utan
budgetöverskott få samhällsekonomisk
balans; det statliga tvångssparandet är
något ganska överflödigt.

Som jag ser saken gäller det i nuvarande
läge att definitivt få bukt med
överkonjunkturen. Jag tror att har man
väl fått bukt med den, så att konjunkturen
liksom vänt, kommer man att få
ett väsentligt mycket mindre behov av
en statlig överbalansering. Jag kan inte
känna mig övertygad om att vi ännu
ha kommit i det läge, där vi kunna avstå
från en mycket betydande överbalansering,
men jag vill reservera mig
för att vi redan nästa år kunna vara
i ett radikalt förändrat läge.

Om man nu frågar, vilken ställning
högern och bondeförbundet inta till
denna fråga, kan jag ju inte säga att jag
tycker att dagens debatt har varit så
klargörande. Man har inte fått något
riktigt grepp på frågan, vilka motiv det
är som göra att man inom högern och
bondeförbundet anser sig kunna vara
så generös att man kan reducera budgetöverskottet,
inte med några tiotal
miljoner utan med flera hundra miljoner
kronor. Mig, herr talman, förefaller

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang.

drycker m. m.

det ganska sannolikt, att om man genom
att reducera budgetöverskottet
just i detta känsliga läge med flera
hundra miljoner kronor skulle riskera
att åstadkomma att vi inte få verklig
bukt med överkonjunkturen, så att vi
ännu länge få behålla det tillstånd, där
varuefterfrågan är litet för stor i förhållande
till varutillgången, kan detta
betyda en konservering av regleringsekonomien
på skilda områden. Det betyder
olägenheter för näringslivet, ty i
samma mån som man bibehåller en
överkonjunktur, dvs. förbrukar för något
hundratal miljoner kronor för mycket
av varor för konsumtion eller investering,
blir vår export mindre än den
annars skulle vara och våra möjligheter
att importera minskas. Importregleringen
med alla dess olägenheter måste
bli hårdare än som eljest är behövligt.

När jag lyssnade till herr Hagberg
i Malmö kunde jag inte underlåta att
göra den reflexionen, att herr Hagberg
brukar vara en av de främsta när det
gäller att betyga sin brinnande önskan
att avskaffa regleringsekonomien. Men,
herr Hagberg, ifall vi skulle följa högerns
linje och resultatet därav blir en
bevarad överkonjunktur, så att vi få
dragas med regleringsekonomien en tid
framåt av oberäknelig längd, ha vi inte
då i själva verket gjort näringslivet en
björntjänst? Måste icke den som verkligen
på allvar anser, att han vill vara
med och arbeta för regleringsekonomiens
avveckling, också säga: det är
beklagligt, att jag måste acceptera en
del åtgärder, vilka äro så oangenäma
som jag tycker att t. ex. den extra bensinskatten
är, men jag måste acceptera
dem för en som jag hoppas relativt kort
period.

Man kan diskutera, hur stort budgetöverskottet
behöver vara och framför
allt hur stort budgetutfallet skall vara
det ena året i jämförelse med det andra.
Om det icke från regeringsbänken
görcs någon jämförelse mellan stånd -

Nr 18.

omsättnings- och utskänkningsskatt å spritpunkten
i år och ståndpunkten i fjol,
skall jag emellertid icke förlänga debatten
med att redogöra för hur vi se
på den saken.

Herr Hagberg i Malmö hade också i
övrigt några kritiska uttalanden mot
folkpartiet, emedan partiet föredrager
en viss linje. Vi vilja ha två saker, dels
inkomstskattesänkning, dels avskaffande
av bensinransoneringen. Men kunna
vi icke få båda delarna, få vi verka för
att uppnå endera. Vi arbeta för att få
båda två tillsammans, men går icke
detta, skola vi försöka få en av dem.
Herr Hagberg tröttnade icke att upprepa
det som upprepats jämt och ständigt
från högerhåll, detta att det är så
märkvärdigt att folkpartiet icke kan ha
någon bestämd linje utan har olika alternativ.
Är det konstigt, herr Hagberg,
att när man vill ha två saker och icke
kan få dem båda man försöker att få
den ena?

Tillåt mig en liten jämförelse med
högerns ståndpunkt i dessa skattefrågor.
Herr Hagberg talade om vad som
var typiskt för oss. Låt mig beröra vad
som sedan 194G varit typiskt för högerpartiet
i skattefrågorna. De senaste
åren liksom under de senaste månaderna
har dess ställning tett sig på följande
sätt. Utåt uppträder man och slår
sig för sitt bröst ocli säger, att högern
är den som säger folket sanningen och
företräder den kärva linjen. Men när vi
fråga, vari denna linje består, få vi intet
svar. Herr Hagberg kunde icke ge
något svar. När det kommer till ett
ställningstagande här i riksdagen förordar
högern vad den kallar de största
skattesänkningarna. Å ena sidan är högern
den kärvaste, den hårdaste, den
som säger sanningen, å andra sidan
kommer högern med de största och
mest populära lättnaderna. Jag har frågat
herr andre vice talmannen om högerns
linje, också utan att få svar. .lag
bär erbjudit mig alt vänta några månader,
men nu har det gått ett halvår, och

Nr 18.

(52

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit drycker

in. m.

jag har alltjämt icke fått svar. År 1946
— om jag får gå så långt tillbaka —
var högerns ståndpunkt: den största
skattesänkningen, de största utgifterna
och den strängaste budgetbalanseringen.
Jag skulle vilja fråga herr Hagberg,
om det ändå icke får lov att vara ett
minimum av konsekvens i de olika
ståndpunkterna när det gäller statens
utgifter och inkomster. Vad är det för
märkvärdig samhällsekonomi högerns
representanter företräda, då de kunna
skilja på utgiftssidan och inkomstsidan
och sedan t. o. m. när det gäller balanseringsprinciperna
behandla dem
som ett tredje problem? Om jag vore
herr Hagberg och en del av de andra
talarna inom högerpartiet, skulle jag
erinra mig det gamla talesättet att man
icke skall kasta sten när man sitter i
glashus. Då skulle kanske en del av inslaget
i skattedebatterna bli överflödigt.

Till herr Sundström i Skövde skall
jag icke säga mycket. Jag måste bekänna,
att en del av hans nationalekonomiska
utläggningar gingo över min horisont.
Har herr Kristensson i Osby förstått
dem, hoppas jag att han tager upp
dem till diskussion. Slutsatserna voro
mystiska. Men det är svårt att kritisera
när man icke förstår resonemanget.

Men en punkt skulle jag vilja beröra.
Om jag icke hörde fel, sade herr Sundström
att det var olämpligt att motionsvis
föreslå avveckling av regleringarna
och ransoneringarna. Detta
skulle man tydligen med fullt förtroende
låta myndigheterna avgöra, i
främsta rummet kommissioner och dylikt,
i sista rummet Kungl. Maj:t. Jag
förmodar, att med herr Sundströms
ståndpunkt kommer man därhän, att
icke heller tidningarna skola skriva
och föreslå avveckling av ransoneringarna.
De skola också ha förtroende för
kommissionerna och Kungl. Maj:t. Eller
vill herr Sundström möjligen ge tidningarna
större frihet än riksdagens

ledamöter? Det skulle i så fall vara en
märkvärdig ståndpunkt. Jag tror att
man måste konstatera, att om det icke
från oppositionens sida i riksdagen och
från oppositionspressens sida dag efter
dag förts fram kritik mot regleringsekonomien,
och om man där icke krävt
att den och den regleringen skulle avskaffas
så snart som möjligt, hade vi
fått behålla en del av de avskaffade
ransoneringarna längre än vi fått och
finge fortfarande behålla dem vi ha
kvar längre än nödvändigt. Den regleringskonservatism
som har talats om
förut i dag är sannerligen ingen myt.
Den finns utbredd litet här och där
och framträder närmast i ovilligheten
att taga några risker när det gäller regleringarnas
avskaffande.

Beträffande svårigheten att öka bensinimporten
skall jag bara tillåta mig
en enda reflexion, herr talman. Detta
att Sverige, som för ett par år sedan
hade en så stark valutaställning, nu
icke anser sig kunna öka bensinimporten
med ett måttligt antal miljoner, är
väl ett vittnesbörd om i vilket läge vi
kommit därför att vår export är otillräcklig.
Det är ett vittnesbörd om att
den centrala frågan för vår ekonomiska
politik för närvarande är, hur vi skola
kunna öka exporten. Jag tror, att även
om vi bevilja 1 miljon i propagandaanslag
och företaga oss en del annat
sådant, kunna vi ändå icke därigenom
vänta några mer betydande resultat.
Det tarvas att man här verkligen ser
situationen sådan den är och går in
för att åstadkomma den relativa kostnadssänkning,
utan vilken en ökningav
den svenska exporten i tillräcklig
omfattning säkert icke är möjlig.

Herr Olsson i Gävle, bevillningsutskottets
ärade ordförande, förklarade
att för honom var den väsentliga synpunkten,
att man genom att reducera
inkomstskatten med 10 % skulle beröva
statskassan 140 miljoner, även om endast
hälften av detta belopp skulle

Onsdagen den 18 maj 1949 fm. Nr 18.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
m. m.

gälla nästkommande budgetår. Om man
i likhet med herr Olsson i Gävle anser,
att det redan nu är klart att budgetåret
1950/51 en direkt beskattning och ett
budgetöverskott av ungefär samma höjd
som 1949/50 äro nödvändiga, har man
en mycket pessimistisk uppfattning.

Enligt min mening har man rätt för
närvarande att planera från den utgångspunkten,
att när vi fått bukt med
överkonjunkturen kommer behovet av
överskott i budgeten att vara väsentligt
reducerat, särskilt om denna utveckling
stödes av motsvarande konjunkturutveckling
i utlandet. Nu säger herr Olsson
i Gävle — han gör det t. o. in. med
en älskvärd bugning för bl. a. mig och
det parti jag företräder, för vilket jag
naturligtvis är tacksam — att man
måste visa, var man skall taga pengarna
när man föreslår skattesänkning eller
utgiftsökning. Det låter säga sig, det
vill jag säga till bevillningsutskottets
ordförande, men argumentet har i dagens
läge — jag är ledsen att behöva
konstatera det — icke alls samma kraft
som under vanliga förhållanden, när det
gäller att hålla budgeten i balans. Nu
är det ju fråga om huruvida budgetöverskottet
skall vara 700 miljoner eller
några tiotal miljoner större eller
mindre. Då kan man icke säga, att envar
under alla omständigheter måste
redovisa, var han skall taga pengarna,
om han föreslår den eller den skattesänkningen.
Ty sådant tal förutsätter
- och detta antagande är för herr Olsson
självklart — att man vill svära på
magisterns ord och acceptera finansministerns
ståndpunkt att budgetöverskottet
skall vara precis detsamma som
finansministern tänker sig. Nu tänkte
sig finanministern i januari ett budgetöverskott
på 721 miljoner. Hade han
stått kvar vid den siffran, veta vi att
herr Olsson i Gävle skulle ha sagt:
721 miljoner skall det vara. Sedan räknade
finansministern ned beloppet till
(il8 miljoner. .lag har icke observerat,

att herr Olsson i Gävle då framställde
något förslag om åtgärder för att bringa
upp budgetöverskottet. Sedan bär bevillningsutskottet
räknat upp summan
till 670 miljoner, och då säger herr Olsson,
att vi måste utgå från den siffran.
Den som icke accepterar detta tal och
föreslår skattesänkning, skall visa var
man skall taga pengarna, för alt vi
skola komma tillbaka till den siffran.
Jag tror ändå att man måste konstatera
att detta är att gå litet för långt i respekt
för just den siffra för budgetöverskottet,
som finansministern presenterar
i ett visst läge.

Men jag vil! å andra sidan, för att
icke bli missförstådd, säga att jag icke
hört något bärande argument mot uppfattningen,
att om man vill vara på den
säkra sidan, man måste ha ett budgetöverskott
av ungefärligen den storleksordning
det här är frågan om. Skulle
man t. ex. gå ned till hälften av detta
budgetöverskott, tror jag att det vore
risk för de konsekvenser, som jag förut
har berört.

Herr talman! Skälen för att vi inom
folkpartiet ha föreslagit en sänkning av
den direkta inkomstskatten redan i år
äro väl kända. Vi vilja ge folket känslan
redan nu, att skatten kan vända
nedåt, och vi tro att folkpsykologiskt
sett är inkomstskatten en av de viktigaste
punkterna. Det är därför betydelsefullt,
att man, om man vill ha en
gynnsam inverkan på produktion, arbete
och sparande, sätter in just på den
punkten.

Nu ha vi emellertid fått veta av bevillningsutskottets
ärade ordförande, att
han anser att man redan nu kan förklara,
all icke ens när budgetöverskottet
avvecklas kan man gå till en så stor
sänkning av den statliga inkomstbeskattningen
som med 140 miljoner. .lag
blev mycket överraskad över att höra
att bevillningsutskottets ordförande
kunde göra denna deklaration redan
nu, i betraktande av att han nyligen

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit drycker

m. m.

mottagit uppdrag att vara ordförande
i den av regeringen tillsatta skatteutredning,
som skall utreda dessa spörsmål
och göra en avvägning mellan olika
skattesänkningar, vilket väl hör ske på
grundval av ingående utredningar och
överväganden. Men jag vill gärna returnera
herr Olssons komplimang genom
att säga, att jag fått den uppfattningen
att han är en person som icke
lider av någon överdriven doktrinarism
utan är villig att taga ställning till
spörsmålen, låt vara understundom med
överdriven respekt för Kungl. Maj:t,
men utan att i övrigt ha några förutfattade
meningar. Därför tillåter jag mig
hysa den förhoppningen, att när bevillningsutskottets
ordförande kommer att
arbeta som ordförande i denna skatteutredning
och får tillfälle att där ingående
diskutera och utreda spörsmålen,
han skall komma till en slutsats,
som avviker från den han här antytt i
dag, en slutsats som är mera välvillig
gentemot skattebetalarna när det gäller
just den viktiga inkomstskatten.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag bugade mig i dag på
förmiddagen för herr Ohlin, men efter
hans anförande nu är jag, herr talman,
betänkt att taga tillbaka min artighet.
Herr Ohlin tolkade nämligen mitt anförande
ungefär som en viss potentat
tolkar bibeln. Jag tillät mig säga, att
jag erkände att folkpartiet här gjort ett
försök att fylla igen den lucka, som de
genom skatteprocentens sänkning skulle
åstadkomma. Detta tycker jag var ett
gott omdöme. Nu beskyller herr Ohlin
mig för att ha sagt, att man måste komma
upp till ett budgetöverskott av 721
miljoner. Jag har icke nämnt något om
dessa 721 miljoner i detta sammanhang.
Tvärtom har jag sagt, att den siffran
för mig icke är något heligt tal. Jag
skulle i detta fall, precis som jag gjorde
i fjol, vilja framhålla, att om vi kunde

taga ut 800 miljoner, skulle jag anse
att vi befunne oss på säkrare mark än
hittills.

Vad sedan min ställning i utredningen
beträffar skall jag icke yttra mig om
den saken. Jag skall säga herr Ohlin,
att jag säkerligen vore villig att till
skattebetalarna återbetala minst lika
mycket som han vill, om det kunde
styrkas, att det finns möjligheter i det
fallet. Men jag tror icke att det skall
ske på den punkt herr Ohlin motionerat
om. Därigenom främjar man nog
icke näringslivet, vilket man påstår var
syftet och drivkraften för någon månad
sedan när det gällde hela översynen av
skatterna.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Jag lyssnade icke
utan spänning till herr Ohlins anförande.
Jag trodde nämligen, att han
med den mondiala utblick han besitter
även skulle beröra den valutamässiga
sidan av den sak, vi diskutera. Tyvärr
gick han icke in på frågan, hur man
skall skaffa de dollars, som skulle behövas
för den ökade importen av drivmedel.
Jag är ledsen över detta. Saken
är nämligen den, att jag tillhör dem
som läsa herr Ohlins alla tal — det är
nog icke många som kunna säga det.
Jag läste ett tal av herr Ohlin härom
dagen, vari han underkastade valutasituationen
en ingående granskning.
Han karakteriserade den som kritisk.
Jag anser, att han har rätt därvidlag.
Jag anser jämväl, att vår valutasituation
är kritisk. Men då bör man väl
också av ett sådant konstaterande draga
de riktiga slutsatserna och icke tala
så lättvindigt om förbrukningen av dollarmiljoner,
som man på visst håll inom
herr Ohlins meningsriktning synes mig
ha gjort i dag.

Vidare nämnde herr Ohlin något om
regleringskonservatism. Detta är ett utmärkt
påhittat ord, som nog kommer

Onsdagen den 18 maj 1949 fm. Nr 18.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit
drycker m. m.

tillbaka många gånger i propagandan,
skulle jag tänka mig. Men var befunno
sig herr Ohlin och hans meningsfränder
för några timmar sedan, när det
gällde frågan om avskaffande av den
reglering, som benämnes prisutjämningsavgifterna,
som desslikes verka så
irriterande på de utländska köparna?
Herr Ohlin och hans parti ville ledsamt
nog icke vara med om att avskaffa avgifterna.
Men man kanske så småningom
ändrar sig i det hänseendet som i
så många andra.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):

Herr talman! Jag har icke försökt att
här i kammaren konkurrera med herr
Ohlin om att föra nationalekonomiska
resonemang. Mina aspirationer voro
mycket mera blygsamma. Min avsikt
var endast att hänvisa till faktiska förhållanden,
och jag sade, att det är osannolikt,
att man kan öka sparandet genom
att i onödan öka bilkörningen.
Om det är i överensstämmelse med
herr Ohlins nationalekonomiska uppfattning,
att sparandet kan främjas genom
sådana åtgärder, borde sparkampanjen
här i landet få en lätt uppgift
hädanefter.

Vidare ifrågasatte jag, om det var
särskilt befordrande för produktionen
att frigöra ransoneringspersonal för att
sysselsätta kanske det tredubbla antalet
med att iordningställa gamla bilar,
som skulle konsumera den ökade bensinimporten.
Om detta är till produktionens
fromma, är det ett alldeles nytt
sätt att främja produktionen.

•lag har icke ifrågasatt någon gång,
att det icke skall propageras i tidningar,
föredrag eller på annat sätt för
ransoneringarnas och regleringarnas
avskaffande, även om jag tror att detta
propagerande ofta skjuter över målet
och icke har den tyngd som det borde
ha med hänsyn till frågans vikt. Däremot
anser jag att det vore mycket

5 — Andra kammarens protokoll 1949.

oklokt om riksdagen skulle besluta
några ransoneringars slopande på
grund av enskilda motioner. Det kan
icke förutsättas, att enskilda motionärer
skola ha den överblick av läget,
som kräves för att man skall kunna
upphäva en ransonering — även om
motionen är undertecknad av herr
Ohlin.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Till herr Hagberg vill jag säga,
att herr Hagberg mycket väl känner till
min uppfattning rörande betydelsen av
att den svenska kronans yttre värde anpassas
efter dess inre värde. Jag tror
säkert icke att herr Hagberg vill bestrida,
att en sådan anpassning skulle
göra det möjligt att öka exporten icke
blott med det belopp vi här tala om
utan med belopp av en helt annan och
större storleksordning. Detta alltså som
svar på frågan om valutatillgången.

Beträffande regleringskonservatismen
vill jag säga, att det väsentliga är att
skapa sådana allmänna ekonomiska
förutsättningar i landet, att man kan
undvara de speciella restriktionerna.
Dessa allmänna ekonomiska förutsättningar
bero i främsta rummet på balansen
mellan den totala varutillgången
och den totala efterfrågan. Det är därför
som det är en faktor av sådan avgörande
betydelse för regleringsekonomiens
avveckling, att man i ett kritiskt
läge är på den säkra sidan, när det gäller
att få bort överkonjunkturen. Om
man som berr Hagberg och andra från
hans parti säger: vi kunna klara oss
med några hundra miljoner kronor
mindre, löper man risken att i verkligheten
bli företrädare för just regleringskonservatismen,
även om man sedan i
andra konkreta situationer talar för en
annan linje. Sedan konstaterar jag bara
till sist, herr talman, att vi fortfarande
inte ha fått någon antydan om vari den
kärva linjen består. .lag trodde att det

Nr 18.

66 Nr 18. Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
m. m.

skulle vara möjligt för högerns talesmän
att kort och kärnfullt eller skola
vi säga kärvt ange, vari den består.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Jag
skall följa talmannens uppmaning och
inte ta tiden mer än nödvändigt i anspråk.
Jag tror inte heller, att det är
nödvändigt efter den debatt, som här
förts. Det är sällan man från regeringsbänken
kan så helhjärtat uttala sin tillfredsställelse
med vad som framställts
från oppositionens sida, i en punkt från
det ena hållet inom oppositionen och
i en annan punkt från det andra.

Det är klart, att här gäller diskussionen
två olika ting. Det första är, om
man i detta läge skall våga släppa efter
på den politik gentemot överkonjunkturen,
som vi under de senare åren
ha fört. På den punkten tycks det föreligga
en mycket stor majoritet i denna
kammare gentemot det uppgivande
av denna politik, som i dag rekommenderas
av högern och bondeförbundet,
och jag får säga, att det var nästan med
rörelse som jag lyssnade till herr Ohlin
i detta ögonblick. Jag har i minnet, hur
han tidigare med både teoretiska och
praktiska argument vände sig mot högerns
alltför stora övertro på överbalanseringen
av budgeten och även gjorde
vissa antydningar om att detta, att
man på så sätt skulle öka statens sparande
i stället för det enskilda, knappast
vore en linje för bekämpande av
högkonjunkturen, som riktigt stämde
med en borgerlig uppfattning. Jag skall
emellertid gärna avstå från att närmare
gå in på herr Ohlins tidigare uttalanden
på grund av den tacksamhet jag
hyser för det sätt, på vilket herr Ohlin
förde vår gemensamma talan nu. Jag
vill bara på denna punkt säga, att innan
herr Hagberg i Malmö närmare utvecklat,
varför han anser, att den extra
bensinskatten inte kan anses vara

ett medel för en sådan överbalansering,
som vi nu behöva för att öka sparandet
och motverka den stora köpkraften
— om vilken uppfattning han,
såvitt jag förstår, torde vara synnerligen
ensam i den diskussion, som över
hela världen föres i denna sak — skall
jag inte gå in på det problemet.

Den andra frågan är uppenbarligen
frågan om avskaffande av bensinransoneringen.
Alla ha väl emellertid på
känn, att detta inte är något huvudsyfte
för folkpartiet, utan utgångspunkten för
folkpartiet är, förmodar jag, att man
velat sänka den direkta skatten. Det är
klart, att man gärna vill avskaffa ransoneringarna,
eftersom man vet, att folket
skulle glädja sig åt att bli kvitt ransoneringarna,
och man kanske menar,
att man här slår två flugor i en smäll,
om man avskaffar ransoneringen som
ett medel för att möjliggöra en sänkning
av den direkta skatten. Det skulle
ju vara mycket trevligt. Att man vill
sänka den direkta skatten skall jag inte
alls säga något ont om. Alla äro vi glada,
om vi kunna sänka skatten. Jag
skulle emellertid vilja säga, att det finns
argument för och emot och att det avgörande
är var man lägger tyngdpunkten.
Man kan lägga en sådan vikt vid
att i detta läge omedelbart kunna genomföra
10 °7c sänkning av den statliga
inkomstskatten, att man anser, att
det överväger många svårigheter. Men
svårigheterna få inte vara alltför stora.
Man får inte för att kunna nå ett önskvärt
resultat på denna punkt göra antaganden,
som så att säga staplas det
ena på det andra, ty ju flera sådana
antaganden man gör, desto osäkrare
blir i grund och botten slutsatsen.

För att nå fram till ståndpunkten att
kunna förorda en sänkning av inkomstskatten
ha både herr Ohlin och hans
partivänner väl först och främst fått
övervinna sin, såvitt jag förstår, mycket
naturliga ovilja mot att acceptera
den höga bensinskatten. Jag kan, trots

Onsdagen den 18 maj 1949 fm. Nr 18.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
m. m.

herr Ohlins vältalighet i fråga om nödvändigheten
av överbalanseringen, inte
tänka mig, att han varit riktigt glad,
när han fått besluta sig för att gå på
regeringens linje i fråga om 27-öresskatten
på bensin för att komma fram
till förslaget om skattesänkning. Detta
är emellertid ett argument, som bara
gäller folkpartiet. För det andra strider,
som alla veta, åsikten, att det är
alldeles självklart, att om vi i nuvarande
läge skola sänka en skatt, skall
det vara inkomstskatten, mot den uppfattningen,
som är mycket allmän även
i denna kammare och som, när vi införde
dessa extra skatter, allmänt omfattades,
nämligen att åtminstone en
väsentlig del av dessa skatter skulle avvecklas,
innan man kom fram till den
punkt, där inkomstskatten skulle kunna
sänkas. Det är ytterligare en belastning
på folkpartiets ståndpunkt.

Vidare måste folkpartiet anta, att för
att kunna föreslå skattesänkning räcker
det inte, att man bibehåller den
höga bensinskatten. Man måste också
avskaffa ransoneringen, och därmed
kommer man i ett besvärligt dilemma.
Om man avskaffar bensinransoneringen
och det leder till en mycket stark
ökning av konsumtionen, blir det en
sådan åtgång på dollars, att jag förmodar,
att folkpartiet skulle inse det
olämpliga i ransoneringens avskaffande.
Det framgår ju av hela diskussionen i
dag, att man fäster en mycket stor vikt
vid att den ökning av konsumtionen,
som man kan räkna med som en följd
av ransoneringens avskaffande, skulle
bli av relativt måttlig storleksordning;
annars skulle inte ens folkpartiet våga
sig på att säga, att man kan tillåta en
ökning av konsumtionen. Men å andra
sidan, lägg märke till det, kan folkpartiet
inte heller ställa sig på den ståndpunkten,
att det inte blir någon ökning
alls. Uttalandena av den sakkunskap,
som herr Kristensson i Osby åberopade,
bensinbolagen och andra, att det

kanske inte blir någon ökning alls, kan
man inte heller acceptera från folkpartiet,
ty då blir det inte den ökning
av statsinkomsterna, som är nödvändig
för att balansera sänkningen av inkomstskatten.
Det är ganska besvärligt,
och jag förstår mycket väl, att folkpartiet
går den medelväg, som herr
Hagberg talade om och som tillåter att
man säger både att det blir en ökning
av inkomsterna och att denna ökning
inte blir alltför stor.

Herr Hagberg gjorde ett mycket värdefullt
inlägg, när han ställde frågan:
När vi kommit i det läget, att vi anse
oss kunna släppa efter på importen och
tillåta import även av dollarvaror i
större utsträckning, är det alldeles klart,
att det är importen av bensin, som skall
gå före allt annat? Även om man ser
del från bilismens begränsade synpunkt
kanske det är andra ting som borde gå
före. Jag skall inte ta upp den gamla
synpunkt, som förr i världen spelade
en väldig roll inom folkpartiet eller
dess företrädare, nämligen att det fanns
eu sak som de breda lagren av svenska
folket framför allt behövde, och det
var obegränsad tillgång på kaffe. Skulle
väljarna få välja mellan fri kaffeimport
och fri bensinimport, kan herr Ohlin
vara övertygad om att de inte valde
bensin. Men vad jag vill komma fram
till var, att om man lägger den ena svårigheten
till den andra, skall det fordras
utomordentligt starka skäl för att
just nu våga sig på en skattesänkning.

Då är frågan vad en skattesänkning
omedelbart kan leda till. Man bar talat
rätt mycket om att den skulle främja
sparandet. Jag har sagt offentligt vid
ett annat tillfälle, och jag kan upprepa
det här, därför att jag bar blivit missförstådd,
att om man med en skattesänkning
bara åsyftar att öka sparandet
är det inte alls rimligt att sänka
skatten för enskilda inkomsttagare. Då
skall man i stället sänka skatten för
bolagen, ty varje skattelättnad för bola -

68 Nr 18. Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
m. m.

gen skulle i nuvarande läge medföra
att ett praktiskt taget lika stort belopp
bleve sparat som det belopp varmed
bolagens skatt sänktes.

Men det finns naturligtvis det som
kallas stimulerande till ökade arbetsinsatser.
Jag skall inte nu ta upp en
diskussion på den punkten. Den kommer
väl. .lag vill bara erinra om den
stimulansen. Vi ha ungefär 3 miljoner
skattebetalare, av vilka 2 miljoner ha
inkomster på upp till 5 000 kronor. Av
den utgiftsminskning för skattebetalarna
på 140 å 150 miljoner, som ifrågavarande
skattesänkning skulle medföra,
skulle kanske 18 å 20 miljoner kronor
falla på de två miljonerna skattebetalare.
Ungefär lika mycket skulle falla
på inkomsttagare över 50 000 kronors
inkomst, vilka äro ungefär 5 000 människor.
Jag skall inte ta upp diskussionen
på denna punkt nu, därför att —
det kan jag mycket väl förstå, det är
en uppfattning, som är mycket vanlig
på många håll i världen — den effekt,
som en sänkning av skatten på dessa
stora inkomsttagare har, är av en sådan
storleksordning, att den kan försvara
och förklara mycket, som man annars
inte skulle vilja vara med om. Men min
slutsats är, att motiveringen för en
omedelbar skattesänkning är under
dessa förutsättningar så pass tvivelaktig,
att man väl förstår, om riksdagen
skulle säga: i detta ögonblick, då vi
ha en beredning, som just skall överväga
alla de olika skatterna, jämföra
dessa och välja, vilka som skola gå
först och vilka som skola komma senare,
kan det inte anses, att folkpartiet
förebragt skäl, som göra det rimligt
att välja ut inkomstskatten och säga att,
oberoende av vilket resultat skattekommittén
kommer till, skola vi i dag besluta
i enlighet med folkpartiets förslag.
Jag tror, att man på den punkten
gör klokare i att på samma sätt som
herr Ohlin förordar, när det gäller balansen,
vänta och se och säga: Låt oss

komma på den säkra sidan, innan vi
våga oss på en skattesänkning. Det är
enligt min uppfattning klokt att vänta
och se, vilket resultat skattekommittén
kommer till i denna fråga, innan vi
välja just den form av skattesänkning,
folkpartiet föreslagit.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag begärde
ordet bara för att erinra finansministern
om att han missminner sig
rörande mitt uttalande om överbalanseringen.
Jag har hela tiden understrukit,
att jag är och förblir motståndare
till en permanent eller långvarig överbalansering,
som innebär, att staten
övertar en väsentlig andel av sparfunktionen.
Att man sedan i det speciella
läge, dit vi kommit, till inte ringa del
på grund av regeringens okloka politik,
kan vara tvungen att överbalansera
budgeten, är mycket beklagligt men
ingenting att göra åt. Men nästa år kanske
det blir tillfälle för finansministern
att konstatera, att jag vidhåller min
konsekventa uppfattning, att vi inte
vilja vara med om en överbalansering
av budgeten av den omfattningen och
arten att den innebär en långtidspolitilc.

Finansministern förbiser, att det
finns ett väsentligt skäl att välja inkomstskatten,
när det gäller att reducera
skatterna, och det är, att inflationen
under de sista åren betytt en skatteskärpning,
en icke önskad skärpning
av skatteskalorna. Det är bl. a. detta
som motiverar denna skattesänkning.

Finansministern sade, att när det gäller
att uppskatta, hur ransoneringens
avskaffande skall påverka bensinkonsumtionen,
ha vi i folkpartiet förklarat
oss kunna acceptera den uppskattningen,
att det blir en viss ökning av
konsumtionen. Vi kunna då inte i annat
sammanhang göra gällande att det inte
blir någon väsentlig ökning av konsumtionen.
Låt mig svara finansministern,
att socialdemokraterna kunna inte hel -

Onsdagen den 18 maj 1949 fm. Nr 18.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
m. m.

ler, som statsrådet gjort ibland, åberopa
mot folkpartiet, i ena ögonblicket att
det blir en stor importökning och i
andra ögonblicket att det inte blir någon
importökning. Så att därvidlag äro
vi nog i samma läge.

Beträffande skatteavvägningen vill
jag säga, att den skatteavvägning vi föreslagit
innebär inte någon lättnad för
de mest välsituerade i samhället, tv
dem gav finansministern plötsligt en
så stor lättnad, när han kastade in
åttioprocentsregeln som modifikation
till sitt tidigare förslag, att vi inte ansett
att det förelåge möjlighet till ytterligare
lättnad för dem för närvarande.

Beträffande den provisoriska skattelättnaden
säger finansministern, att det
behövs mycket starka skäl. Jag har också
nämnt ett mycket starkt skäl. Det
förefaller mig, som om det starkaste
skälet vore, att det finns ett behov av
att skattebetalarna få känna att skatterna
kunna börja gå ned, och skillnaden
mellan regeringspartiet och oss är
kanske att känslan av att detta är ett
starkt behov är något olika fördelad.

Herr KÄRRLANDER: Herr talman!
Jag skall försöka fatta mig mycket kort.
Jag kan sammanfattningsvis säga, att
när det gäller att ta ställning till fortbeståndet
av de extraordinära skatter,
som riksdagen genomförde i fjol, gäller
det ju frågan huruvida det är nödvändigt
med en fortsatt överbalansering.
Såvitt jag har kunnat döma av
den debatt, som förts hittills, och även
av den reservation, som avgivits av
herr Velander in. fl., måste man konstatera,
att det är nödvändigt av samhällsekonomiska
skäl att vi fortsätta att ha
en överbalansering. Att man, trots att
man konstaterar detta, ändå vill ta bort
en så avsevärd del av denna överbalansering
som ett slopande av den extra
bensinskatten skulle innebära, måste
jo förefalla något inkonsekvent.

Här har ju diskuterats frågan om hur
stor ökning av konsumtionen ett slopande
av bensinransoneringen, som
folkpartiet föreslagit, skulle medföra.
Här står uppgift mot uppgift, och man
säger, att det måste bli rena gissningen.
Om man känner till förhållandena något,
så kan man enligt min mening vara
ganska övertygad om att det blir en
väsentlig ökning. Det har förut erinrats
om, att innan ransoneringen infördes,
funnos ungefär 50 000 personbilar upppallade,
vilka inte hade körtillstånd.
Därtill kommer, att för närvarande finnas
ungefär 95 000 personbilar, som ha
den s. k. standardransonen mellan 40
och 60 liter, vilket i genomsnitt blir
ungefär 46 liter i månaden på dessa
95 000. Ingen vill väl ändå försöka
göra gällande, att en bilägare, som har
påtagit sig de fasta kostnaderna för att
ha eu bil, skulle fortsätta att köpa bara
46 liter i månaden, om bensinen vore
fri. Jag är övertygad om att det är en
låg taxering i det fallet att uppskatta
hans bensinförbrukning till minst det
dubbla. Det skulle ju alldeles säkert
betyda eu konsumtionsökning, som
skulle överskrida den av folkpartiet beräknade
100 000 in3. Om jag därtill erinrar
om att åtminstone inom vissa län
ha de, som ha behovsprövad ransonering,
försäkringsinspektörer och sådana,
under den senaste ransoneringsperioden
fått sin ranson sänkt, så betyder
väl också detta, att ett slopande
av bensinransoneringen skulle betyda
eu ytterligare utökad konsumtion. Jag
skulle dessutom, herr talman, vilja ställa
en fråga, som jag tror inte har stiillts
här, nämligen hur det skulle bli, om
riksdagen följde folkpartiets förslag om
att häva bensinransoneringen, men det
skulle visa sig, att det inte funnes tillräckligt
med medel ur valutasynpunkt
att tillgodose de ökade behoven, utan
att man därför skulle säga: Vi kunna
inte tillfredsställa det behov av valutor,
som föreligger, vi kunna inte lika

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
m. m.

bensinimporten utöver de i importplanen
beräknade 750 000 m3. Vilket läge
skulle då uppstå? Skulle de 750 000 m3
få köpas hur som helst utan någon som
helst fördelning, eller skulle man inte
bli tvungen att återinföra ransoneringen? Sedan

vill jag bara i korthet säga
några ord beträffande en fråga, som diskuterats
i detta sammanhang, nämligen
skattesänkningen. Jag tror att man kan
bedöma folkpartiets motion om sänkning
av uttagningsprocenten med tio
enheter som en omfördelning av skatterna
och inte egentligen som någon
skattesänkning, ty om man enligt beräkningarna
i folkpartiets motion sänker
statsskatten med 65 miljoner kronor
för de första sex månaderna och i
likhet med folkpartiet inte ens gör någon
ekonomisk planering längre fram,
och sedan tar in lika mycket dels genom
att släppa bensinen fri och få en
ökad konsumtion och dels genom att
ta bort vissa subventioner på importerade
varor, så kan jag, herr talman,
inte förstå, hur man skall kunna öka
sparandet och stimulera till ökade arbetsprestationer,
när man ändå totalt
sett tar in i skatt till staten precis
samma summa som den man sänker den
direkta skatten med. Jag vill slutligen,
herr talman, bara erinra om en sak till,
nämligen att om man skall diskutera
aktuella skattesänkningar, så finns det
skäl att ställa den frågan, om det, ifall
del ekonomiska läget skulle ge möjligheter
till skattesänkning nu, inte är angelägnare
att se till att man sänker de
kommunala skatterna, vilka äro de, som
trycka hårdast på de mindre inkomsttagarna.
Jag anser sålunda att om staten
kunde avvara dessa 140 miljoner
kronor, så skulle det vara en både nödvändigare
och aktuellare uppgift att
använda dem till en skatteutjämning,
som gjorde det möjligt för kommunerna
att sänka skatten.

Sedan vill jag bara stryka under en

enda sak, som inte framgår av den motion
om skattesänkning, som folkpartiet
väckt. Jag syftar på det besked som
herr Ohlin gav, nämligen att man skulle
använda de medel, varmed budgeten
överhalanserats genom det indirekta
skatteuttaget, till att sänka de direkta
slatsskatterna.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

flerr ÅHMAN: Herr talman! Jag ber
att få återtaga mitt yrkande om bifall
till motionen nr 297, då jag inte tror
alt denna motion har någon möjlighet
att vinna kammarens bifall.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande punkten A mom. 1), nämligen
dels på bifall till utskottets däri
gjorda hemställan dels ock på avslag
därå; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Beträffande punkten A mom. 2) gav
herr talmannen propositioner på l:o)
bifall till utskottets hemställan; 2:o)
bifall till vad som hemställts i punkten
A mom. 2 och 3 i den av herr Velander
m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade
reservationen; samt 3:o) avslag å
utskottets hemställan; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen,
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) mom. 2) i utskottets förevarande
betänkande nr 38, röstar

Ja;

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av förordningen ang.

drycker m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
vad som hemställts i punkten A) mom.
2) och 3) i den av herr Velander m. fl.
avgivna, vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 156 ja och 56 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A) mom 2).

I avseende å punkten B i utskottets
hemställan, utom i vad angick motionen
II: 124, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande del dels ock
på bifall till vad herr Petrén m. fl. hemställt
i punkterna B och C i den av dem
avgivna vid betänkandet fogade reservationen
utom i vad angick motionen
11:124; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristcnsson i
Osby begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets förevarande betänkande
nr 38, utom i vad angår motionen
II: 124, röstar

Ja;

Nr 18.

omsättnings- och utskänkningsskatt å sprit Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
vad som hemställts i punkterna B) och
C.) i den av herr Petrén m. fl. avgivna
reservationen, utom i vad angår motionen
II: 124.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Kristensson
i Osby begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 125
ja och 56 nej, varjämte 34 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande del.

Slutligen framställde herr talmannen
beträffande punken B, i vad punkten
angick motionen II: 124, propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i nämnda del dels ock på bifall till det
av herr Persson i Landafors under
överläggningen framställda yrkandet;
och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till klockan 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.14 em.

In fidem
Gunnar Rritth.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Onsdagen den 18 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen, varjämte på
grund av förfall för sekreteraren undertecknad
jämlikt herr andre vice talmannens
förordnande till en början
tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1.

Förlängd giltighetstid för förordningen
om pappersskatt m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 39, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 72, såvitt propositionen
avsåg förlängning av giltighetstiden
för förordningen den 11 juni 1948
(nr 283) om pappersskatt, samt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall
förordna om restitution av pappersskatt
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 25 februari 1949 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 72, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 11 juni 1948
(nr 283) om pappersskatt samt om fortsatt
giltighet av förordningen,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
i enlighet med de grunder som angivits
i propositionen förordna om restitution
av erlagd pappersskatt intill ett sammanlagt
belopp av fyra miljoner kronor.

Till utskottets behandling hade överlämnats
följande motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna 1:252
av herr Näsgård m. fl. samt II: 317 av
herrar Werner och Svensson i Grönvik,

vari hemställts, »att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 72 måtte
besluta dels att vid en eventuell förlängning
av giltighetstiden av kungl.
förordningen den 11 juni 1948 angående
pappersskatt till § 1 mom. 2 foga sådana
tillämpningsföreskrifter att den nyhetsförmedlande
tidningspressen, oavsett
dess nyhetsinnehåll eller vilken samhällsgrupp
som är läsare därav, icke
måtte beläggas med pappersskatt, dels
att redan påförd eller av; tidningarna i
fråga inbetald sådan skatt måtte till
dem restitueras, samt att vederbörande
utskott ville utarbeta förslag till härför
erforderliga författningsändringar»;

2) de likalydande motionerna I: 255
av herr Domö in. fl. och II: 320 av herrar
Hjalmarson och Staxäng, vari hemställts,
»att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 72 i vad den gäller
förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 11 juni 1948
(nr 283) om pappersskatt samt om fortsatt
giltighet av förordningen»; samt

3) de likalydande motionerna I: 218
av herrar öhman och Norling samt
II: 272 av herr Hagberg i Luleå m. fl.

Utskottet, som i betänkande nr 22
redan tagit ställning till de i propositionen
föreslagna detaljändringarna i
förordningen om pappersskatt, hade i
nu ifrågavarande betänkande upptagit
följande i propositionen nr 72 framlagda
förslag, nämligen dels förslaget
om förlängning av giltighetstiden för
förordningen om pappersskatt, dels ock
förslaget om bemyndigande för Kungl.
Maj.''t att i vissa fall förordna om restitution
av pappersskatt.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 72 — till de delar propositionen av

Onsdagen den 18 maj 1949 fin.

Nr 18.

Förlängd giltighetstid för förordningen om pappersskatt m. m.

utskottet upptagits till behandling i
detta betänkande — samt i anledning
av de likalydande motionerna I: 252 av
herr Näsgård in. fl. samt II: 317 av herrar
Werner och Svensson i Grönvik,

1) antaga följande Förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 §
2 inom. förordningen den 11 juni 19)8
(nr 283) om pappersskatt samt om fortsatt
giltighet av förordningen.

Härigenom förordnas, dels att i 1 §
2 mom. förordningen den 11 juni 1948
om pappersskatt, vilken förordning gäller
till och med den 30 juni 1949, skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives
dels oek att förordningen i sålunda
ändrat skick skall äga fortsatt giltighet
intill utgången av juni månad
1950.

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med de grunder som angivits i
propositionen nr 72 förordna om restitution
av erlagd pappersskatt intill ett
sammanlagt belopp av fyra miljoner
kronor;

B) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna I: 218 av
herrar Öhman och Norling samt II: 272
av herr Hagberg i Luleå m.- fl., till den
del motionerna avsåge frågan om
upphävande av pappersbeskattningen;
ävensom

de likalydande motionerna 1:255 av
herr Domö in. fl. samt II: 320 av herrar
Hjalmarson och Staxäng, i vad motionerna
avsåge de delar av propositionen
nr 72 som av utskottet upptagits till behandling
i betänkandet nr 39,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Velander, Wehtje och Ilagberg i Malmö,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) alt riksdagen måtte

1) med bifall till de likalydande motionerna
I: 255 av herr Domö m. fl. samt
11:320 av herrar Hjalmarson och
Staxäng avslå Kungl. Maj ds ifrågava -

rande proposition nr 72, i vad avser
förlängning av giltighetstiden för förordningen
den 11 juni 1948 om pappersskatt,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med de grunder som angivits i
propositionen förordna om restitution
av erlagd pappersskatt intill ett sammanlagt
belopp av fyra miljoner
kronor;

B) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna 1:252 av
herr Näsgård in. fl. samt II: 317 av herrar
Werner och Svensson i Grönvik
samt de likalydande motionerna 1:218
av herrar öhman och Norling samt
11:272 av herr Hagberg i Luleå m. fl.
måtte anses besvarade med vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Med hänvisning till den motivering
för avslag på förslaget om en fortsättning
av den skärpta konsumtionsbeskattningen,
som jag anförde till bevillningsutskottets
betänkande nr 38,
ber jag att beträffande denna fråga få
hemställa om bifall till den reservation,
som avgivits av herr Velander m. fl.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Med hänsyn till den långa skattedebatt,
som tidigare pågått här i dag,
förefaller det mig knappast vara anledning
att i större utsträckning fördjupa
sig i det skatteprojekt, som det här närmast
är fråga om. Anledningen till att
taga upp en större debatt är så mycket
mindre som utskottet onekligen skrivit
så nära motionerna och den avgivna reservationen,
som man över huvud taget
kan komma utan att direkt ansluta sig
till den linje, som motionärerna respektive
reservanterna tiinkt sig.

Kammarens ledamöter erinra sig helt
säkert den synnerliga tveksamhet, som
lades i dagen förra året, när vi beslu -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.
Förlängd giltighetstid för förordningen om pappersskatt m. m.

tade denna skatt. Inom utskottet liksom
inom kammaren var man på det klara
med att det var en otillfredsställande
anordning som knäsattes i och med
pappersskattens införande. Man var på
det klara med att konstruktionen av
skatten måste leda till en snedvridning
av produktionen. Då skatten är anordnad
på det sättet, att den utgår med 15
öre per kilogram, medför detta att billigare
papperssorter bli förhållandevis
väsentligt högre beskattade än dyrare
papperssorter. Följden av detta har blivit,
att produktionen så småningom i
viss utsträckning har glidit över till dyrare
papperssorter. Detta är en utveckling,
som ingen här i kammaren vill
anse som särskilt tilltalande. Denna enhetlighet
i beskattningen omöjliggör
som sagt en önskvärd jämlikhet med avseende
på skattebelastningen. I det ena
fallet kan skatten kanske uppgå till
75 procent av varans värde för att i
andra fall stanna vid blott 1 procent av
värdet.

Dessa av motionärerna framförda betänkligheter
ha nu ytterligare understrukits
av utskottsmajoriteten. Denna
vidgår att pappersskatten i större utsträckning
drabbar de billigare färdigprodukterna
än de dyrare. Dessutom
medger utskottsmajoriteten, att i vissa
fall svårigheter uppkomma vid gränsdragningen
mellan skattepliktiga och
skattefria produkter, vilket självfallet
måste innebära en nackdel.

När jag går vidare i utskottsmajoritetens
resonemang, har jag fäst mig vid,
att man ger till känna den meningen,
att denna beskattning ur olika synpunkter
är så otillfredsställande, att den bör
ifrågakomma bland de indirekta skatter,
som i första hand upphävas. För
att ytterligare markera sin mening gör
utskottsmajoriteten ett uttalande, som
man nog får säga är ganska ovanligt,
när det gäller våra utskottsbetänkanden
här i kammaren. Utskottet yttrar nämligen
följande: »Därest under nästkommande
budgetår ändrade förhållanden

skulle inträda, vilka motivera att lättnader
vidtagas i fråga om den indirekta
beskattningen, förväntar utskottet att
Kungl. Maj :t för riksdagen framlägger
förslag om upphävande av pappersskatten
snarast möjligt.» Man kan knappast
tänka sig en mer positiv form för en
anvisning från ett utskotts sida till
Kungl. Maj :t att taga de hänsyn, som
äro erforderliga i sammanhanget i
fråga.

Jag förstår väl den inställning, som
utskottsmajoriteten lagt i dagen. Majoriteten
har nämligen nödgats konstatera,
att redan i höstas, d. v. s. bara
några få månader efter det att skatten
trätt i tillämpning, betänkliga luckor i
lagstiftningen uppmärksammats. Det
var närmast kontrollstyrelsen som fäste
uppmärksamheten härpå. Detta konstaterande
gav i sin tur anledning till en
kungl. proposition i början av årets
riksdag, som föranledde ett riksdagsbeslut
för ett par månader sedan. Genom
detta beslut stoppade man till de hål i
lagstiftningen, som man tidigare hade
upptäckt. Men redan vid den tidpunkten
konstaterade ett par socialdemokratiska
reservanter inom bevillningsutskottet,
att det fanns anledning antaga
att man inom kort skulle upptäcka nya
luckor i denna lagstiftning. Dessa socialdemokratiska
reservanter saknade,
så vitt jag kan se, ingalunda fog för sin
uppfattning.

Det egendomliga har emellertid inträffat,
att utskottsmajoriteten, alldeles
oavsett att riksdagen för ett par månader
sedan beslöt ändring i denna lagstiftning,
nu rekommenderar riksdagen
att besluta nya ändringar i samma lagstiftning.
Dessa ändringar äro föranledda
av det säregna förhållande, som
man nu upptäckt, nämligen att pappersskatten
är så konstruerad, att den kommit
att träffa vissa objekt, som i varje
fall bevillningsutskottet aldrig tänkt sig
skulle träffas av pappersbeskattningen.
Det har nämligen inträffat, mina damer
och herrar, att avsevärda delar av bon -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Förlängd giltighetstid

deförbundspressen på grund av beskattningens
konstruktion kommit att beskattas
på ett annat sätt än den politiska
nyhetspressen i övrigt. Detta har
berott på den tolkning, som kontrollstyrelsen
och därefter regeringsrätten gjort
av vissa stadganden i lagen. Nu har
man på bondeförbundshåll påpekat
detta och krävt en ändring.

Inom utskottet voro alla överens om
att det var nödvändigt att göra denna
justering i lagen. Denna ändring presenteras
i utskottsutlåtandet. Det är således
två mycket väsentliga ändringar
man måst göra i en lagstiftning, som
ännu inte varit i kraft ens ett år. Detta
visar ju hur berättigad utskottsmajoritetens
tvekan är, då den nu trots allt
går att tillstyrka Kungl. Maj:ts proposition.

Herr talman! Liksom utskottsmajoriteten
förvänta reservanterna, att Kungl.
Maj:t beaktar vad som sagts i detta utskottsutlåtande
och att Kungl. Maj:t,
så snart ske kan, låter upphäva denna
ganska orimliga form för beskattning.
Då jag givetvis helst skulle se att riksdagen
fattade ett positivt beslut redan
nu och inte lade denna fråga i Kungl.
Maj :ts hand, även om man kanske kan
förvänta att Kungl. Maj:t redan till höstriksdagen
föreslår ett avskaffande av
pappersskatten, hemställer jag om bifall
till den reservation, som avgivits av1
herr Velander in. fl.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Vi behöva inte tvista om att denna skatt
har medfört svårigheter av olika art, på
sätt nyss skildrats av den föregående
talaren. Kort tid före påsk behandlade
vi en proposition, där det gällde att
täppa till ett par hål, som det kontrollerande
organet på detta område upptäckt.
Det är mycket möjligt — jag vill
inte ett enda ögonblick bestrida vad
herr Hagberg i Malmö anfört på den
punkten — att det kan tänkas att vi
komma att upptäcka ännu fler hål i

för förordningen om pappersskatt m. m.

denna lagstiftning, innan pappersskatten
blir bragt ur världen.

Det beslut, som utskottet nu fattat att
tillstyrka motionen från bondeförbundshåll,
är endast en följd av det beslut,
som vi fattade i fjol. Det fanns nämligen
ingen här i kammaren som då
tänkte sig att skatten skulle komma att
verka på det sätt, som skett. Utskottet
är ju också fullständigt enigt om att nu
vrida till rätta det som i detta fall blivit
felaktigt. Vi måste emellertid, när
vi behandla denna skatt, komma ihåg,
att den överbalanserar budgeten med
50 miljoner kronor. Vi måste vidare
erinra oss, att när vi i fjol hade att taga
ställning till om vi skulle taga denna,
om jag så får säga svåra skatt, så hade
vi att välja mellan om vi skulle taga
pappersskatten eller om vi skulle taga
en lyxskatt på damskor eller skatt på
glödlampor och annat sådant som så
att säga hör till livets nödtorft. Vi valde
pappersskatten, som vi nu haft ett
helt år.

Det är inte säkert, att vi komma att
ha denna skatt ett helt år till. Utskottet
har nämligen den uppfattningen, att om
Kungl. Maj :t skulle märka tendenser till
att denna skatt skulle på något sätt försvåra
våra möjligheter att konkurrera på
världsmarknaden — ett sådant argument
har anförts från oppositionens
sida — då förväntar utskottet, att Kungl.
Maj:t snarast lägger fram ett förslag om
skattens upphävande. Då finns det två
utvägar, antingen att Kungl. Maj:t framlägger
ett sådant förslag till höstriksdagen
eller också i början av! nästa års
riksdag. Även om intet av dessa två fall
skulle inträffa, blir riksdagen dock
tvungen att taga upp denna skatt till
omprövning för det därpå följande budgetåret.
Med den inställning, som här
deklarerats från alla sidor, kan man
utan vidare konstatera, att denna skatt
till hör de konsumtionsskatter, som komma
att försvinna så fort det finns någon
som helst möjlighet att göra sig av
med dem.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.
Förlängd giltighetstid för förordningen om pappersskatt m. m.

Herr talman! Med den motivering,
som jag här anfört, hemställer jag om
bifall till utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Om det intresserar kammarens
ledamöter, skulle jag vilja anföra ett
rätt kuriöst exempel på hur besynnerligt
denna beskattning i praktiken verkar.
Om damerna och herrarna taga
fram sina plånböcker föreställer jag
mig, att dessa innehålla ett större eller
mindre antal sedlar — jag hoppas livligt
ett större antal. För dessa sedlar
måste riksbanken betala 15 öre per kilo
i skatt, och detta alldeles oavsett om
det gäller fem-, tio-, hundra-, tuseneller
tiotusenkronorssedlar. Man har
från riksbankens sida försökt att hos
vederbörande myndigheter få en annan
inställning till stånd beträffande denna
skatt, men man förklarar att lagstiftningen
måste tolkas på detta sätt, och
riksbanken måste även i fortsättningen
betala 15 öre per kilo i skatt för de sedlar,
som tillverkas.

Jag skall be att få göra ett annat litet
påpekande. Som skatten nu är konstruerad,
utgår den med 15 öre per kilo
bl. a. för s. k. underhållsfri bvggnadspapp.
Detta är, som vi alla veta, ett ganska
viktigt material vid byggnadsproduktionen.
Råvaran för ett konkurrerande
material som asbesttakplattor kan
emellertid införas tullfritt. Man kan ju
ifrågasätta visheten i en lagstiftning, som
fungerar på det sättet. Byggnadspappen
är ju, som jag antytt, ett tämligen viktigt
byggnadsmaterial, som man nu på
detta sätt beskattar och därigenom självfallet
i någon liten mån påverkar byggnadskostnaderna
och hyrorna, på samma
sätt som den av kammaren för ett
par timmar sedan beslutade prolongeringen
av den höga bensinskatten gör
det genom att fördyra transporterna till
byggena.

Mot bakgrunden av den diskussion i
räntefrågan, som nyligen ägt rum, är
detta sätt att beskatta ganska anmärk -

ningsvärt. Man menade ju på sina håll,
att en räntehöjning vore något mycket
betänkligt, därför att den skulle påverka
hyresnivån. Det var då det. Nu däremot
har man inga invändningar att
göra mot skattehöjningar, som i annan
ordning kunna påverka byggnadskostnaderna
och därmed hyresnivån. Med
detta vill jag inte påstå, att exempelvis
beskattningen av bvggnadspapp eller
bensinskatten skulle ha samma inverkan
på byggnadskostnaderna och därmed
på hyreskostnaderna som en måttlig
räntehöjning. De förstnämnda skatterna
verka dock i samma riktning.

Efter det anförande bevillningsutskottets
ordförande just hållit har jag egentligen
ingenting att ytterligare andraga.
Jag vill bara uttrycka den förhoppningen,
att den förväntan han uttalade
— den adresserades direkt till statsrådsbänken
— av vederbörande statsråd
måtte skänkas allt det beaktande, den
är förtjänt av.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det kanske är farligt att bevisa för mycket,
herr Hagberg i Malmö. Nu hoppas
jag att herr Hagberg inte anser, att
riksbanken skulle ställas i en särställning
och slippa betala dessa 15 öre per
kilo under den tid, som skatten ännu
är kvar. Denna skatt kanske riksbanken
orkar med liksom alla andra i
detta land. Man får ju komma ihåg,
herr Hagberg, att varje tull och varje
skatt ha sina verkningar, och skall man
utgå ifrån att de tullar och skatter, som
på något sätt öka kostnaderna för
andra, skola avskaffas, då kanske vi
komma in i en prövning, som blir rätt
allvarlig. Denna skatt utmärkes ju i alla
fall av att den tillfaller det allmänna,
under det att åtskilliga andra tullar och
skatter icke göra det utan gå till enskilda.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Avsikten med denna skatt liksom
med alla andra tillfälliga konsumtions -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

skatter, som vi förra året införde, är att
begränsa konsumtionen. Ingen kan väl
dock göra gällande, att denna skatt begränsar
det antal sedlar, som äro i omlopp
här i landet. Det vär egentligen
detta jag ville ha sagt i mitt föregående
anförande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 2.

Skatt på s. k. kolorerad veckopress.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 40, i anledning av väckta
motioner angående skatt på s. k. kolorerad
veckopress.

I de vid riksdagens början väckta, till
bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:26 av herrar Gustaf
Elofsson och Karl Persson samt
II: 25 av herr Johnsson i Skoglösa
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam utredning angående införande
av skatt på s. k. kolorerad veckopress
samt att förslag därom förelägges
redan innevarande års riksdag».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1: 26 av herrar Gustaf
Elofsson och Karl Persson samt
II: 25 av herr Johnsson i Skoglösa in. fl.
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Niklasson och
Jonsson i Skedsbvgd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr JOHNSSON i Skoglösa: Herr talman!
Då jag nr en av motionärerna i
denna fråga skall jag be att få säga
några ord.

Skatt på s. k. kolorerad veckopress.

Vi väckte denna motion därför att
vi ansågo, att om man skall gå in för
en indirekt beskattning av det slag,
som i ganska stor utsträckning tillämpats
under de senaste åren, så bör man
i möjligaste mån försöka lägga dessa
skatter på sådana objekt, att skatterna
inte på det ena eller andra sättet skada
vårt näringsliv, fördyra levnadsomkostnaderna
och således föra med sig verkningar,
som kanske inte i allo äro så
lyckliga. Vi ansågo att den kolorerade
veckopressen som sådan kunde vara ett
ganska lämpligt objekt för en beskattning,
när man nu ändock tillgripit
denna skattelinje.

I vårt land produceras ju och försäljas
i denna stund ett mycket stort
antal tidningar och tidskrifter av detta
slag. Vi hade räknat med att om
man kunde beskatta dessa saker på ungefär
samma sätt som man beskattar
nöjen av olika slag, så skulle vi därmed
kanske möjliggöra en lättnad i
skattebördan på andra ting, där vi ha
en indirekt skatt. Det synes emellertid
som om bevillningsutskottets majoritet
skulle vilja se på denna fråga på ett
annat sätt, ty man har där ansett att
det inte skulle vara lämpligt att för
närvarande gå in för en sådan beskattning
av dessa s. k. förströelsetidskrifter.
Man har menat, att så länge den
nuvarande pappersbeskattningen kvarstår,
skulle det inte vara lämpligt, men
ställt i utsikt, att denna sak i framtiden
skulle kunna tagas upp till övervägande.
Jag anser för min del snarare, att
det hade varit lämpligare att i närvarande
stund, när man ändock beskattar
olika objekt på detta sätt, välja ett
sådant skatteobjekt, vars beskattning
inte på något sätt kan tänkas medföra
några olägenheter.

Jag vill inte gå in på en karakteristik
av den kolorerade veckopressen,
men jag kan inte underlåta att framföra
min mening, att den kolorerade
veckopressen inte i något avseende kan
anses vara av den betydelse eller ha

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Skatt på s. k. kolorerad veckopress.

en sådan uppgift att fylla, att man
skall behöva gå så skonsamt fram med
densamma. Man har dock i många
andra fall varit med om att beskatta
saker, som så att säga höra till livets
nödtorft. Man skulle inte skada vårt
näringsliv och inte heller i något annat
avseende åstadkomma någon som
helst skada om man vidtoge en åtgärd,
som på samma gång gav statsverket
ökade inkomster och sparade papper
samt dessutom kanske förde med sig,
att ungdomen och folk i allmänhet erhjödes
en förströelseläsning, stående på
ett något högre plan, än den som nu i
första hand serveras.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
tiden med att ytterligare tala för motionen.
Jag har velat föra fram dessa
synpunkter, och jag kan inte underlåta
att yrka bifall till motionen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag skulle kunna i allt väsentligt understryka
det som herr Johnsson i
Skoglösa här framhållit. De allra flesta
äro kanske överens med honom. Det
är emellertid lätt att säga tulipanaros,
har det sagts en gång, men det är svårare
att göra den. Det här är ju inte
ett nytt kapitel utan ett mycket gammalt,
som vi brottats med många gånger.
Svårigheten är att verkligen kunna
skilja ut det väsentliga.

Genom pappersskatten har det ju varit
en viss beskattning på den kolorerade
pressen. Det gjordes ett förtvivlat
motstånd från detta håll när pappersskatten
genomfördes. Man skulle kunna
tänka sig att när papperskatten en
gång skall avvecklas, Kungl. Maj :t sökte
lösa problemet om en skatt på den
kolorerade pressen. Det är detta utskottet
syftar till, och jag skulle således
tro att motionären och utskottet i
sak äro tämligen eniga. Skillnaden ligger
kanske däri, att motionären är beredd
att lägga en skatt ovanpå den nuvarande
skatten, vilket emellertid utskottet
inte vill vara med om.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr JOHNSSON i Skoglösa: Herr talman!
Jag är tacksam för deklarationen
från bevillningsutskottets ordförande,
där lian säger, att han i allt väsentligt
vill instämma med mig. Jag skulle dock
i detta sammanhang vilja ställa den
frågan, när bevillningsutskottets ordförande
säger att det är lätt att säga tulipanaros
men inte så lätt att göra den:
Vad skulle det egentligen ligga för svårigheter
i att acceptera denna skatt på
den kolorerade veckopressen, när man
kunnat genomföra den på så många
andra områden, där det enligt mitt förmenande
är oerhört mycket svårare att
acceptera och genomföra den?

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det är inte svårt att acceptera denna
skatt utan svårt att genomföra den, ty
det kommer alltid att stå strid om var
gränsen skall dragas. Det finns kolorerade
veckotidningar av sådant slag,
att herr Johnsson i Skoglösa och jag
säkert äro överens om att de icke höra
till den kategori, som skall beskattas
— organisationstidningar m. fl. — och
vidare finns det andra tidningar, som
vi på rak arm kunna säga att de skola
falla under denna skatt. Det är emellertid
just gränsdragningen i de tveksamma
fallen som utgör svårigheten.
Jag accepterar tankegången, om vi
bara kunna lösa svårigheterna. Det är
skillnad när man gör en skatt generell
med ett eller annat undantag. Då äro
alla skatteobjekten i saxen utom de få
undantagen. Det är således på det rent
tekniska planet som svårigheterna äro
att finna.

Nu hoppas jag att Kungl. Maj:t skall
ägna detta problem en smula uppmärksamhet,
så att vi den gången vi gå att
lösa hela pappersskatteproblemet eventuellt
skola lyckas med vad vi faktiskt
misslyckats med i ungefär 20 års tid.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Herr JOHNSSON i Skoglösa: Herr talman!
Bevillningsutskottets ordförande
sade att svårigheten huvudsakligen ligger
i en klassificering av tidningarna
för att utröna, vilka som skulle drabbas
av denna skatt. För en lekman förefaller
det emellertid inte så särskilt
svårt. Jag tycker att man ganska lätt
skulle kunna avgöra till vilken kategori
den ena eller andra tidningen i
detta avseende tillhör. Om jag inte är
fel underrättad har man ju redan klassificerat
tidningarna för att fastställa
den pappersmängd, som de skola erhålla.
Vissa tidningar få ju något mer
än andra.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Denna klassificering ha vi haft, men
den är nu upphävd. Svårigheten med
en klassificering känna vi alla till, som
suttit här i kammaren några år, och
den har diskuterats många, många
gånger. Vi ha till och med varit inne
på den tanken, att vi skulle anordna
en gemensam omröstning för att fastställa,
vilka tidningar i den kolorerade
pressen som det skulle utgå skatt på,
men det är ingen som vågat sig på det.
Jag tror nog att man får vara försiktig
i detta avseende. Man har också
varit inne på tanken att tillsätta en
nämnd för att pröva dessa ting, men
jag tror att man får vara försiktig i
sådana fall också. Det finns ju någonting
i detta land som heter tryckfrihet,
och den får man inte vid något tillfälle
trampa under fotterna.

Vi skola inte utgå ifrån att detta är
en sak som är lätt att lösa. Det är möjligt
att vi kunna lösa den på ett eller
annat sätt, men vi skola ha blickarna
öppna för alla de svårigheter, som här
resa sig.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr andre vice
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till de i ämnet väckta motionerna;

Skatt på s. k. kolorerad veckopress.

och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen hava med övervägande
ja besvarats. Herr Johnsson i
Skoglösa begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 40,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande nr
41, i anledning av väckta motioner angående
sänkning i vissa fall av nöjesskatten
för biografföreställningar,
in. in.;

konstitutionsutskottets utlåtande nr
25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med vissa bestämmelser
i avseende å kommunindelningsreformens
ikraftträdande, m. m.,
ävensom i iiinnet väckta motioner; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 138, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1949/50 till moderskapspenning; och

nr 139, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda fram -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

80 Nr 18.

Anslag till civilförsvaret.

ställningar om anslag för budgetåret
1949/50 till civilförsvaret.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 4.

Anslag till civilförsvaret.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
140, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående vissa anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1949/50 in. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
154, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 11 mars 1949, föreslagit
riksdagen att dels godkänna av departementschefen
föreslagna grunder
för civilförsvarsområdenas administration,
dels fastställa av departementschefen
förordad personalförteckning
för civilförsvarsområdenas administration,
dels godkänna av: departementschefen
förordad avlöningsstat för denna
administration, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1949/50, dels för
nämnda budgetår under elfte huvudtiteln
såsom förslagsanslag under rubriken
Civilförsvaret anvisa till Civilförsvarsområdenas
administration: Avlöningar
2 270 000 kronor, till Civilförsvarsområdenas
administration: Om kostnader

500 000 kronor samt till
Utbildnings- och övningsverksamhet
2 315 000 kronor, dels ock medgiva, att
det senast för budgetåret 1945/46 på
riksstaten uppförda reservationsanslaget
till Civilförsvaret: Bidrag till kommuner
för anskaffande av materiel
in. m. måtte få disponeras jämväl under
budgetåret 1949/50.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bl. a.,
att sedan enligt de av 1948 års riksdag
beslutade ändringarna i civilförsvarslagen,
vilka skulle träda i kraft den 1
juli 1949, kommunerna icke längre
hade att ansvara för civilförsvarets

administration i botteninstansen och
staten i stället fått att fastställa organisationen
och bestrida kostnaderna
för densamma, den nya statliga administrationen
skulle anknytas till nuvarande
civilförsvarsområden men viss
reduktion vidtagits i denna botteninstans’
personalbestånd.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft två
likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Lindström
m. fl. (I: 277) och den andra
inom andra kammaren av herr Thapper
m. fl. (II: 356), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att med bibehållande
av nuvarande bottenorganisation
till avlöningsstaten för civilförsvarsområdenas
administration för budgetåret
1949/50 bevilja ett förslagsanslag
av 2 800 000 kronor.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag a)

godkänna de grunder för civilförsvarsområdenas
administration, vilka
förordats av departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 11 mars 1949;

b) fastställa i utskottets hemställan
intagen personalförteckning för civilförsvarsområdenas
administration;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 277 och II: 356

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för civilförsvarsområdenas
administration, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1949/50;

b) till Civilförsvaret: Civilförsvarsområdenas
administration: Avlöningar
för budgetåret 1949/50 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 270 000 kronor;

III. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

a) för budgetåret 1949/50 under elfte
huvudtiteln anvisa

1) till Civilförsvaret: Civilförsvars områdenas

administration: Omkostnader
ett förslagsanslag av 500 000 kronor,

2) till Civilförsvaret: Utbildnings och

övningsverksamhet ett förslagsanslag
av 2 315 000 kronor;

b) medgiva, att det senast för budgetåret
1945/46 på riksstaten uppförda
reservationsanslaget till Civilförsvaret:
Bidrag till kommuner för anskaffande
av materiel m. m. finge disponeras
jämväl under budgetåret 1949/50.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Rickard
Lindström, Mannerskantz, Sundelin,
Ward, Boman i Ivieryd, Staxäng, Kollberg,
Thapper och fröken Elmén, vilka
ansett, att utskottet under II bort hemställa,
att riksdagen måtte

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna 1:277
och 11:356

a) godkänna av reservanterna angiven
avlöningsstat för civilförsvarsområdenas
administration, att tillämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret 1949/50;

b) till Civilförsvaret: Civilförsvars områdenas

administration: Avlöningar
för budgetåret 1949/50 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag å
2 800 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr THAPPER: Herr talman! Då jag
är undertecknare av den till detta utlåtande
fogade reservationen samt även
motionär, ber jag att med några ord få
motivera mitt ställningstagande.

.lag skulle först vilja framhålla, att
när det gäller civilförsvaret, så är det
nog fortfarande dess värre på det sättet,
att man i allmänhet inte inser behovet
av ett starkt civilförsvar lika bra
som man inser behovet av ett starkt

6 — Andra kammarens protokoll It)''/!).

Anslag till civilförsvaret.

militärt försvar. Att så är fallet är
egentligen ganska överraskande, ty om
det är några erfarenheter man kan dra
av det andra världskriget, så är det ju
framför allt de, att det just är civilbefolkningen
och hemorten, som kanske
till och med i större utsträckning än
männen vid fronterna få känna på de
moderna förstörelsemedlens hemska
verkningar. Egentligen borde det därför
vara eu förstahandsuppgift att söka
skydda civilbefolkningen och hemorten
genom ett så effektivt civilförsvar
som möjligt. Det vore därför logiskt,
när man bedömer försvarsfrågan, om
man från civilbefolkningens sida i
första hand krävde ett starkt civilförsvar
i stället för att, som nu ofta är
fallet, inte bara med likgiltighet se på
civilförsvaret, utan t. o. m. resa motstånd
mot det. Man betraktar det som
mer eller mindre onödigt.

Nu är jag inte blind för att även när
det gäller civilförsvaret, ha vi som ett
litet land samma besvärliga bedömande
som när det gäller försvarsfrågan i
övrigt. Vilka kostnader mäkta vi bära
under en längre tid, utan att de bli oss
övermäktiga? Vad vi därvidlag till sist
besluta oss för måste givetvis utnyttjas
så effektivt som möjligt.

Nu vill jag gärna erkänna att statsrådet
Mossberg visat ett mycket positivt
intresse för civilförsvaret samt
också vidtagit åtgärder för att effektivisera
detsamma. Dess värre måste jag
emellertid konstatera, att då det gäller
civilförsvarets organisation och administration
i botteninstansen, så måste
det förslag som nu föreligger i propositionen
nr 154 betraktas som en allvarlig
försvagning av vårt civilförsvar.

Som lekmannarepresentant i civilförsvarsstyrelsen
har jag haft tillfälle att
deltaga i behandlingen av civilförsvarsstyrelsens
förslag till organisation
av civilförsvarets botteninstans. Jag
anslöt mig därvid i princip till civilförsvarsstyrelsens
förslag om en minskning
av antalet civilförsvarsområden.

AV IS.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Anslag till civilförsvaret.

Dessa skulle bli större till omfånget
men mindre till antalet. Jag tror nämligen
att detta är en förutsättning för
att kunna dels utnyttja anställd personal
så rationellt som möjligt, dels få
den fasta personalorganisation, som
säkerligen är nödvändig, om den lägsta
instansen skall kunna lösa sina svåra
och för hela civilförsvaret så betydelsefulla
uppgifter.

Jag kunde emellertid inte helt ansluta
mig till civilförsvarsstyrelsens
förslag, enär jag ansåg, att det upptog
ett för stort antal heltidsanställda befattningshavare
och att man borde börja
försiktigare, när det gällde tillskapandet
av nya tjänster. Jag ansåg därför
att förslaget ur denna synpunkt
borde bli föremål för en översyn.

I den proposition, som kammaren nu
har att behandla, har departementschefen
bibehållit den gamla indelningen
i små civilförsvarsområden. Jag är
personligen övertygad om att detta är
irrationellt. Men ännu mer betänkligt
är, att den nu av Kungl. Maj:t föreslagna
personalorganisationen är otillräcklig.
Den 1 juli i fjol funnos i det kommunala
civilförsvaret 288 heltidsanställda
och 244 deltidsanställda befattningshavare.
I det nu föreliggande förslaget
föreslår Kungl. Maj :t endast 175
heltidsanställda. Av dessa avses inte
mindre än 79 kvalificerade befattningshavare
för Stockholms, Göteborgs och
Malmös behov. Därest minskningen för
storstädernas behov göres proportionell
för kvalificerade befattningshavare
och kontorsbiträden, skulle för landet
i övrigt av den förra kategorien
återstå omkring 55 befattningar och av
den senare kategorien omkring 35. Dividerar
man dessa siffror med 24, alltså
antalet län, blir resultatet, att det i
genomsnitt per län står till förfogande
två kvalificerade befattningshavare och
ett å två kontorsbiträden. Härtill kommer
att den arbetsbörda, som landsfiskalerna
på landsbygden redan ha,
gör det hart när omöjligt för dem att

i någon större utsträckning ägna sig
åt civilförsvaret, trots att de äro chefer
för detsamma. Deras uppgifter som
civilförsvarschefer utan biträden måste
bli olösta, om personalen skall bli så
otillräcklig. De hinna helt enkelt inte
med de uppgifterna. Det framstår därför
för mig som otvetydigt, att civilförsvarets
uppgifter i botteninstansen
helt enkelt inte gå att lösa på det sätt
som föreslagits.

Som vi ha framhållit i vår motion
ha i statsverkspropositionen för budgetåret
1949/50 för egentliga administrationsändamål
beräknats 3,3 miljoner
kronor. I den proposition, som kammaren
nu har att ta ställning till, har
summan sänkts till 2,77 miljoner kronor,
d. v. s. en minskning med 530 000
kronor. Alla äro vi väl glada åt att
kunna göra besparingar, men man
måste också ta hänsyn till vad som
därvid blir eftersatt. Vi reservanter
kunna inte finna tillrådligt att i nuvarande
läge så försvaga civilförsvarets
botteninstans, att den blir oförmögen
att lösa densamma åvilande uppgifter.
Vi anse att anslaget bör uppräknas
med 530 000 kronor till vad som ursprungligen
var beräknat i statsverkspropositionen,
så att civilförsvaret åtminstone
kan upprätthållas vid sin nuvarande
styrka i bottenorganisationen.
Den bör således enligt vår mening inte
nu försvagas. Men om man beslutar
att upprätthålla den nuvarande organisationen,
kan man enligt reservanternas
mening under tiden låta civilförsvarets
botteninstans bli föremål för
förnyad prövning, så att den kan rationaliseras
och effektiviseras, gärna
genom att göra civilförsvarsområdena
något större, så att arbetet därigenom
kan förenklas och bedrivas mera rationellt
än vad som kanske nu är
fallet.

Herr talman! Jag ber att med dessa
få ord få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Häruti instämde herrar Lindberg,
Boman i Kieryd och Staxäng.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Det har ända sedan civilförsvarets
tillkomst rått delade meningar
om denna organisations verksamhet,
men jag tror att uppfattningarna allt
mer ha stadgat sig för att civilförsvaret
har en viss uppgift att fylla, och så
länge vi ha ett militärt försvar måste
vi nog också ha ett civilförsvar.

Det förslag, som föreligger här i dag,
innebär en viss omorganisation av den
nuvarande verksamheten. Denna omorganisation
går inte så långt som civilförsvarsstyrelsen
hade önskat sig. Enligt
nuvarande organisation utgör i regel
varje landsfiskalsdistrikt och stad,
som inte ingår i landsfiskalsdistrikt, ett
civilförsvarsområde. Om jag inte missminner
mig finns det för närvarande
458 civilförsvarsområden i landet. Enligt
civilförsvarsstyrelsens förslag skola
civilförsvarsområdena göras betydligt
större än de för närvarande äro och
varje område indelas i distrikt under
ledning av en distriktschef.

Jag skall tillåta mig att ta ett enda
litet exempel som visar hur civilförsvarsstyrelsens
förslag skulle verka.
Enligt detta förslag skulle ett civilförsvarsområde
omfatta Jönköping, Huskvarna,
Mo, Nässjö, Gränna, Aneby och
Tranås civilförsvarsområden, och civilförsvarsbyrån
skulle vara förlagd till
Jönköping.

Departementschefen har inte kunnat
ansluta sig till detta omfattande omorganisationsförslag
utan föreslår, att
organisationen inom länen och även
inom de olika civilförsvarsområdena
inte skall undergå några mera väsentliga
förändringar; däremot förordas en
mera fast personalkader.

Om civilförsvarsstyrelsens förslag
kom att genomföras, skulle detta enligt
min mening medföra, att det bleve svårare
för civilförsvarscheferna att på

Anslag till civilförsvaret.

ett något så när tillfredsställande sätt
uppehålla kontakten med de civilförsvarspliktiga,
och detta skulle i realiteten
innebära, att pappersexercisen
komme att ökas. Detta kan enligt min
uppfattning inte vara tillfredsställande,
ty skriftväxlingarna ha redan alltför
stor omfattning.

Nu framhålla reservanterna, att den
föreslagna organisationen kommer att
försvaga civilförsvaret i dess lägsta instans,
och de ansluta sig i stort sett till
civilförsvarsstyrelsens förslag men kunna
vara med om vissa överarbetningar
av detsamma. Om man enbart tar hänsyn
till antalet anställda i bottenorganisationen,
som herr Thapper gjorde,
kan det förefalla, som om reservanternas
påstående kunde ha ett visst fog
för sig. Men nu är det att märka, att
del enligt Kungl. Maj :ts förslag skall
anställas 175 befattningshavare, som
skola ägna sitt arbete uteslutande åt
civilförsvaret. Dessa befattningshavare
skola sortera under länsstyrelserna. För
närvarande uppgå de mera fast anställda
inom botteninstansen till 288,
och dessutom finns det en del deltidsanställda.
Man vågar kanhända ställa
den frågan, om dessa 288 befattningshavare,
som nu äro anställda inom civilförsvarsoinrådena,
uteslutande ha ägnat
sitt arbete åt civilförsvaret. Jag är inte
alldeles övertygad om det, och skulle
infe så vara fallet, kan man nog utgå
från att den organisation med 175 fasta
befattningshavare, som föreslås i den
kungl. propositionen och som utskottet
tillstyrkt, blir lika effektiv som den nuvarande.

Sedan skola vi inte bortse från att det
förekommer ytterligare ett anslag på i
runt tal 600 000 kronor, som i första
hand skall användas för anställande av
befattningshavare inom de civilförsvarsområden,
som inte få några fasta
befattningar. Med en något så när förnuftig
och tillfredsställande organisation
kommer nog detta förslag i realiteten
inte att innebära en försvagning.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Anslag till civilförsvaret.

utan snarare en viss effektivisering av
civilförsvarets botteninstans.

Utskottet har vidare uttalat, att det
inte med säkerhet kan bedöma, huruvida
personalorganisationen i överinstans
och botteninstans är riktigt avvägd.
Utskottet uttalar, att departementschefen
bör följa denna fråga så
noggrant som möjligt, och anser att
det bör åstadkommas en lämplig avvägning
mellan överinstanserna och
botteninstansen. Om det skulle visa
sig, att civilförsvaret inte är tillräckligt
effektivt i botteninstansen, kunde
man tänka sig att göra nedskärningar i
topporganisationen för att därigenom
fä medel att anställa flera befattningshavare
inom civilförsvarsområdena. På
så sätt skulle man kunna förstärka civilförsvarets
botteninstans inom den föreslagna
kostnadsramen.

Jag tror, herr talman, att detta inte
skulle vara vara omöjligt, om arbetet
inom civilförsvaret bleve lagt efter
mera enkla och praktiska former än vad
som tidigare har varit fallet. Vi kunna
inte blunda för att det har förekommit
en pappersexercis av stor omfattning,
och jag är övertygad om att en ordentlig
undersökning skulle visa, att det är
möjligt att få bort en del av detta skriveri
och att mera enkla och praktiska
arbetsformer kunna införas. Därigenom
skulle man kunna minska kostnaderna
inom topporganisationen och förstärka
försvaret på de instanser, där en förstärkning
i en framtid kan visa sig erforderlig.
Det är under dessa förutsättningar
utskottet har anslutit sig till departementschefens
förslag, och jag ber
med dessa ord att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr THAPPER: Herr talman! Utskottets
ärade talesman påpekade en del
orimligheter, som skulle ha funnits i
civilförsvarsstyrelsens förslag när det
gällde civilförsvarsområden. Jag vill
inte bestrida att det finns orimligheter

i detta förslag, som har citerats bland
annat i propositionen" och utskottets
utlåtande, men å andra sidan är jag
övertygad, som jag förut sade, om att
den indelning med små områden, som
vi nu ha, inte är lyckad. Det är väl
möjligt att det i denna sak liksom i så
många andra är så, att sanningen ligger
någonstans mitt emellan och att det ur
den synpunkten hade varit nyttigt med
en översyn.

Nu kan man inte frigöra sig från den
tanken att det, trots att utskottets ärade
talesman påstår motsatsen, kommer att
bli synnerligen besvärligt ute i civilförsvarsområdena
med den lilla personal,
som här föreslås. Jag känner kanske
bäst till förhållandena i mitt eget
län. Av de 175 heltidsanställda befattningshavarna
komma, såsom jag tidigare
sade, 79 på Stockholm, Göteborg
och Malmö, och de övriga områdena få
dela på resten. Det blir två kvalificerade
befattningshavare per län plus
ett eller två kontorsbiträden, om det
skall vara samma proportion mellan
dessa kategorier som i storstäderna. Jag
förstår inte, hur vi skola klara civilförsvaret
inom vårt område; det går
helt enkelt inte. Vi ha tidigare hemma
i Finspång haft en heltidsanställd, men
om det bara skall bli två kvalificerade
befattningshavare i Östergötland, kunna
vi i varje fall inte få någon i Finspång.
Jag föreställer mig att Norrköping och
Linköping komma att ligga först i det
avseendet. Jag vill också försäkra, att
landsfiskalen inte har några möjligheter
att klara dessa uppgifter.

Nu säger herr Mårtensson, att det
finns över 600 000 kronor som skola
användas för tillfällig hjälp, men som
jag nämnde tidigare ha vi haft 288 heltidsanställda
och 244 deltidsanställda
befattningshavare. De 650 000 kronorna
skola väl till för att i någon mån rädda
den deltidshjälp, som tidigare har behövts.

Jag vill till slut understryka, att jag
inte är någon anhängare av alltför stor

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

personalorganisation — det visar bland
annat min reservation i civilförsvarsstyrelsen
— men jag är å andra sidan ärligt
och uppriktigt bekymrad över det
föreliggande förslaget. Jag tycker det
skulle ha varit en klok åtgärd att åtminstone
ställa det högre beloppet till
Ivungl. Maj ris förfogande för att rätta
till eventuella brister, t. ex. under ett
år, då man får tillfälle att se, hur den
nya organisationen verkar i praktiken.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman!

Herr Thapper fällde i sitt första anförande
ett yttrande om den vikt och
betydelse som enligt hans mening numera
borde tillmätas civilförsvaret, och
jag vill från början säga att i det avseendet
råder det inte någon skillnad
mellan herr Thapper och mig. Jag har
den uppfattningen, att om vi här i landet
skola upprätthålla ett allsidigt organiserat
försvar, så måste som ett led
i försvarsväsendet ingå ett civilförsvar,
som har god beredskap och tillräcklig
förmåga att möta påfrestningar och besvärliga
förhållanden.

Men sedan jag konstaterat detta, herr
talman, måste jag säga att jag på en del
andra punkter inte är av riktigt samma
uppfattning som herr Thapper, och jag
vill därvid först säga några ord om
själva den princip, efter vilken botteninstansen
skall organiseras.

Skola vi bygga civilförsvarsområdena
på polisdistrikten och alltså såsom för
närvarande ha landet indelat i 458 områden,
eller skola vi, såsom civilförsvarsstyrelsen
föreslagit, minska antalet
till 104 och alltså få mycket stora civilförsvarsområden?
Jag har arbetat inom
civilförsvaret under många år, och jag
har lärt mig, att om den form av försvarsförberedelse
som det bär gäller
skall kunna fungera på etl så hyggligt
och smidigt och så litet byråkratiskt
sätt som möjligt, så måste det hela skö -

Anslag till civilförsvaret.

tas under mycket nära kontakt med
befolkningen ute på de olika orterna.
Jag skall liksom herr Mårtensson anföra
ett exempel på vart civilförsvarsstyrelsens
förslag i fråga om civilförsvarsområdena
skulle leda — jag väljer
Värmland, eftersom det kanske är
det landskap som jag bäst känner till.

Enligt civilförsvarsstyrelsens förslag
skulle det placeras en assistent i Torsby,
och han skulle till sitt förfogande
ha ett kontorsbiträde. Denne assistent
skulle alltså vara den ende kvalificerade
befattningshavaren på civilförsvarsbyrån
i Torsby. Inom vilket område
skulle han då arbeta? Jo, han skulle
först och främst arbeta inom hela
Torsby landsfiskalsdistrikt, d. v. s. inom
hela Fryksdalen ända upp till norska
gränsen. Han skulle vidare arbeta inom
hela Ekshärads landsfiskalsdistrikt och
alltså få sitt verksamhetsområde utsträckt
bort mot Uddeholm och Hagfors.
Han skulle också arbeta i hela
Finnskoga landsfiskalsdistrikt, vilket
skulle innebära att hans område skulle
siräcka sig upp till Långflon i norra
spetsen på Värmland. Slutligen skulle
han arbeta i Rottne landsfiskalsdistrikt
och Sunne landsfiskalsdistrikt, vilket
skulle betyda att södra gränsen för
hans område förmodligen skulle gå någon
mil norr om Kils stationssamhälle.

När man ser hurudant arbetsområde
denne assistent skulle få, måste man ju
genast konstatera, att han skulle få vistas
på resor under en mycket stor del
av året, och han skulle säkerligen aldrig
kunna få den nära kontakt med befolkningen
som jag anser vara nödvändig.
Jag skulle från civilförsvarsstyrelsens
förslag kunna hämta exempel på
exempel på sådana stora och svåradministrerbara
civilförsvarsområden. Jag
tror därför att det för civilförsvarets
del skulle vara en mycket olycklig väg,
som man slog in på, om man accepterade
den lösning som civilförsvarsstyrelsen
från sina premisser har kommit
fram till.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Anslag till civilförsvaret.

När det gäller omfattningen av den
föreslagna personalorganisationen, skall
jag gärna medge att jag själv betraktar
denna organisation såsom en minimiorganisation.
Jag har emellertid, med
hänsyn till de tider i vilka vi leva ansett
det vara ytterst nödvändigt att
inte ta till den organisatoriska apparaten
för stor. Det är klart att vid allt
planläggningsarbete av detta slag äro
inte arbetsuppgifterna riktigt givna på
förhand. Det går att fylla också en
större organisation med arbete, även
om man i realiteten kanske skulle åstadkomma
detsamma, därest man klämde
ihop organisationen en smula.

Jag delar fullkomligt herr Mårtenssons
uppfattning, att man på civilförsvarets
område bör så långt det är möjligt
undvika att hamna i pappersexercis.
Jag har också mycket goda förhoppningar
om att det fortsatta organiseringsarbete,
som nu bedrives, skall
göra det möjligt att komma bort från
åtskilligt av den pappersexercis, som
det tidigare riktats anmärkningar mot.

Det har i tidningspressen och jag
förmodar även bland många här i riksdagen
spritt sig den uppfattningen, att
det förslag, som Kungl. Maj :t presenterat,
skulle innebära en stark nedskärning
av personalorganisationen i jämförelse
med civilförsvarsstyrelsens förslag.
Jag skulle vilja anföra en liten
gensaga på den punkten.

På sista sidan i propositionen finns
det en tabellarisk framställning, som
jag förmodar att kammarens ledamöter
ha tagit del av. Av den översta tabellen
framgår, att civilförsvarsstyrelsen
har föreslagit 323 tjänster, medan Kungl.
Maj:t har föreslagit 175 tjänster. Detta
kan ju förefalla vara en mycket hård
nedskärning av civilförsvarsstyrelsens
förslag. Men man måste komma ihåg,
att i det förslag, som innefattas i propositionen,
ingår både ett anslag på
650 000 kronor till deltidsbefattningar
och ett anslag på 150 000 kronor till
delavlöning för tekniskt kunnig perso -

nal. Om vi ta och räkna om dessa båda
belopp, 650 000 kronor och 150 000 kronor
i heltidsavlöningar, så finna vi att
del för 650 000 kronor är möjligt att
anställa 120 heltidsavlönade befattningshavare
i 11 :e och 14 :e lönegraderna,
medan man när det gäller den tekniska
personalen — det behöver inte vara
fråga om så högklassiga tekniker, och
jag förmodar att vi kunna räkna med
10 000 kronor åt dem vardera — skulle
kunna få 15 befattningar.

Om man på detta sätt evalverar de
båda penningbeloppen, kommer man
till det resultatet, att inom Kungl. Maj:ts
förslag skulle rymmas inte bara de 175
tjänster, som nu formellt stå upptagna
som heltidstjänster, utan ytterligare 135,
alltså sammanlagt 310 tjänster. Detta betyder
att, jämfört med civilförsvarsstyrelsens
förslag om 323 tjänster, den
prutning, som Kungl. Maj:t gjort, är relativt
begränsad.

Jag medger att det även efter genomförandet
av den nu föreslagna organisationen
kommer att finnas behov av
arbetskraft ute i civilförsvarsområdena,
men jag anser det klokt att inte från
början taga till den organisatoriska
apparaten större än vad som kan vara
alldeles nödvändigt.

Herr THAPPER: Herr talman! Jag vill
i anledning av vad utskottets ärade talesman
här sagt framhålla, att jag ju
inte på alla punkter försvarar civilförsvarsstyrelsens
förslag.

Man har på känn att den kraftiga
nedskärningen av antalet civilförsvarsområden
till 104 skulle ha inneburit eu
alltför långt gående åtgärd, men å andra
sidan är jag övertygad om att den nuvarande
indelningen med dess många
små områden inte är rationell ur arbetssynpunkt.
Jag har därför fortfarande
den uppfattningen, att en hel del skulle
vara att vinna genom en ändrad områdesindelning.

Det är mig fjärran att försvara något
slags pappersexercis, vare sig på detta

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

eller på något annat område, men jag
vill dock framhålla, att det nog har bättrat
sig mycket i detta avseende inom
civilförsvaret.

Statsrådet Mossberg har här påpekat,
att om man till Kungl. Maj:ts förslag
lägger det antal befattningar, som skulle
kunna finansieras med de anslag på
(150 000 och 150 000 kronor som Kungl.
Maj :t föreslagit, så skulle man komma
upp till nästan lika många heltidsbefatningar
som enligt civilförsvarsstyrelsens
förslag. Men vi få inte glömma, att
det för närvarande finns inte bara 288
heltidsanställda ute i kommunerna,
utan också 244 deltidsanställda, och jag
föreställer mig att anslaget på 650 000
kronor kommer, såsom jag förut här
sagt, att gå åt, om ett motsvarande arbete
även i fortsättningen skall utföras
av deltidsanställda.

Jag är också fortfarande mycket bekymrad
inför uppdelningen av de 175
befattningshavarna, vilken väl kan väntas
bli sådan, att de olika länen få vart
och ett endast två kvalificerade befattningshavare.
Jag kan inte förstå, hur
det då skall vara möjligt att klara arbetet
för civilförsvaret — i varje fall
kommer det att möta stora svårigheter
på min hemort, där den heltidsanställda
kraft, som vi nu haft, kommer att försvinna.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Thapper begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 140, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för japropositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 141, i anledning av väckta motioner
om restitution av krigskonjunkturskatt
till Loss- och lastningsföreningen
Hamnarbete u. p. a. i Sundsvall; och

nr 142, i anledning av väckta motioner
angående anslag för upplysningsverksamhet
rörande reumatiska sjukdomar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6.

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida
verksamhet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Svenska skifferoljeaktiebolagets
framtida verksamhet
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 143 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 18 mars 1949, föreslagit
riksdagen att

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

dels till Täckande av vissa kostnader
för Svenska skifferoljeaktiebolagets
verksamhet för budgetåret 1949/50 under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 750 000 kronor,

dels ock till Lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
för budgetåret 1949/50
under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd,
anvisa ett investeringsanslag
av 6 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Isaksson (1:282) och den andra
inom andra kammaren av herr Dickson
(11:353), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av förenämnda
proposition nr 143 måtte taga hänsyn
till i motionerna närmare angivna synpunkter; dels

en inom andra kammaren av
herr Svensson i Ljungskile väckt motion
(11:340), vari hemställts, att riksdagen
måtte

a) avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 143 om utbyggnad av skifferoljeverket
i Kvarntorp;

b) anvisa ett reservationsanslag av
2 000 000 kronor för täckande av driftförluster
och andra kostnader under
den närmaste tiden;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en skyndsam utredning av formerna
för oljeverkets avveckling eller
för dess läggande i beredskap;

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Åqvist och Olsson i Mora
väckt motion (11:347), vari hemställts,
att riksdagen

a) endast i så måtto bifölle Kungl.
Maj :ts proposition nr 143, att Svenska
skifferoljeaktiebolaget erhölle medel
till täckning av redan ingångna köpeavtal
och andra förpliktelser ävensom
vad som erfordrades för förhindrande
av att bolaget nödgades gå i likvidation; -

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle
om utredning angående kostnaderna
för nödiga underhållsarbeten vid
bolagets anläggningar vid ett upphörande
av verksamheten samt igångsättningskostnader
vid återupptagande av
densamma samt därefter för riksdagen
framlade förslag om den fortsatta
verksamheten vid Svenska skifferoljeaktiebolagets
anläggningar.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 11:340 och 11:347,

a) till Täckande av vissa kostnader
för Svenska skifferoljeaktiebolagets
verksamhet för budgetåret 1949/50 under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 750 000 kronor;

b) till Lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
för budgetåret 1949/50 under
fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 6 000 000 kronor;

2. att motionerna 1:282 och ll: 353,
i den mån de icke kunde anses besvarade
med vad utskottet i motiveringen
anfört, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Lundgren, Malmborg i
Skövde och Slåhl, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna I: 282 och
11:353 ävensom 11:340 och 11:347,

a) till Täckande av vissa kostnader
för Svenska skifferoljeaktiebolagets
verksamhet för budgetåret 1949/50 under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor;

b) till Lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
för budgetåret 1949/50 under
fonden för låneunderstöd anvisa ett
investeringsanslag av 800 000 kronor;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
undersökning i vad mån möjligheter
förefunnes att intressera enskil -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

da företag att inträda i Svenska skifferoljeaktiebolaget; 2)

av herr Karl Andersson, utan angivet
yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Den fråga angående Kvarntorpsverket,
som nu skall avgöras, är
egentligen samma fråga som avgjordes
år 1946. Riksdagen beslöt nämligen då
att bevilja 16 miljoner kronor til! verkställande
av den utbyggnad som alltjämt
återstår att utföra. Styrelsen för Kvarntorp
hade beräknat, att driften under
de följande åren skulle gå med ett underskott
av 2,3 miljoner, men underskottet
blev i stället 6,7 miljoner, och
det hela utvecklade sig över huvud
taget på ett sådant sätt, att riksdagen år
1948 måste dels bevilja ytterligare ett
stort anslag, dels besluta att utbyggnaden
av Kvarntorpsverket skulle tills vidare
anstå.

När riksdagen år 1946 ställdes inför
det stora anslagskravet från Kvarntorpsföretagets
sida, förklarade bolagets
styrelse, att om detta anslag på 16 miljoner
kronor beviljades, så skulle finansieringen
vara tillfredsställande ordnad
även på längre sikt. Såsom jag nämnt
gick det inte på det sättet, utan bolaget
körde fast tämligen omedelbart. Statsutskottet
konstaterade i fjol att »de faktiska
förhållandena icke bekräftat tillförlitligheten»
av de uttalanden som sålunda
gjorts. Statsutskottet framhöll vidare,
att »tillräcklig hänsyn icke tagits
till den mångfald obestämbara faktorer»,
som måste påverka utvecklingen.

Redan när frågan var uppe i riksdagen
förra året, hade det statsråd, som
då handlade ärendet, tillsatt en utredning.
Statsutskottet uttalade i anledning
härav bl. a.: »Utskottet förutsätter givetvis
att därvid särskild uppmärksamhet
iignas frågan huruvida och i vilken

grad fortsatt drift vid Kvarntorp kan
anses motiverad.» Riksdagens hemställan
föregående år gick alltså ut på att
utredningen alldeles särskilt skulle ta
sikte på frågan om huruvida och i vilken
grad fortsatt drift vid Kvarntorp
skulle anses motiverad. Därvid skulle
beaktas anläggningens beredskapsvärde
och en bedömning ske ur företagsekonomiska
synpunkter med särskilt beaktande
av oljeimporten och världsmarknadspriserna
på oljeprodukter.

Jag har givetvis inte förutsättningar
att bedöma de tekniska förhållandena,
men man får ju vissa allmänna intryck,
när man tar del av ett sådant material
som detta. Jag måste säga att jag inte
alls kan finna, att utredningsmännen ha
med något större allvar prövat den fråga,
som riksdagen i fjol särskilt ville
ha prövad, nämligen om hur alternativet
med en nedläggelse av driften vid
Kvarntorp skulle ta sig ut. Jag kommer
mycket väl ihåg, hurudan stämningen
var här i kammaren, när vi behandlade
ärendet. Under trycket av den
mycket ogynnsamma utvecklingen av
driften talade man från Kvarntorpsvännernas
sida med mycket små bokstäver,
och alla hade vi väl en känsla av att
det måste ske en allvarlig prövning av
hela frågan. Och det var nog endast
tack vare löftet om en sådan allvarlig
prövning som det över huvud taget gick
att få igenom förslaget om ett anslag.

Vad som nu framlägges för riksdagen
är emellertid endast några allmänna
formuleringar och ursäkter av olika
slag, och sedan heter det, att man har
godtagit det av skifferoljebolagets styrelse
år 1946 framförda och av samma
års riksdag behandlade förslaget till utbyggnad
av anläggningarna.

Jag tror att andra kammaren har anledning
att tänka sig för, innan den går
vidare på denna väg. Gång efter annan
har riksdagen beviljat nya anslag. Skifferoljeverket
kostar nu staten 87 miljoner
kronor, och det ställes icke i utsikt
någon som helst förräntning av detta

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

kapital. Man kan alltså inte räkna med
att de värden, som äro nedlagda i
Kvarntorp, lämna någon avkastning.

Det är verkligen rätt underligt, att
man under en sådan tid som dessa efterkrigsår
har fortsatt med driften i Kvarntorp.
Det har ju varit ont om arbetskraft
och om kapital. En mängd industrier
ha inte kunnat arbeta för fullt av
brist på arbetare, och man har sugit ut
landsbygden på arbetskraft för att få
folk till industrien. Men trots allt detta
och trots alla investeringsbegränsningar
och talet om vikten av att vara återhållsam
har oljeindustrien vid Kvarntorp
fått hållas i gång, och man tänker tydligen
fortsätta med att bevilja miljoner
till företaget — det är väl ingen som
tror, att den proposition, som vi nu behandla,
är den sista anslagsbegäran vad
Kvarntorpsverket beträffar.

Det är också tydligt att det måste bli
mycket svårare att avveckla företaget,
ju mer tiden går. Hade man beslutat sig
för en avveckling innan arbetskraften
var så hårt bunden i Kvarntorp och medan
det ännu fanns gott om arbetstillfällen
— det gör det för all del ännu,
men ingen vet hur länge — så hade det
hela varit betydligt lättare. Låter man
nu företaget fortsätta driften några år
till, så bli arbetarna hårdare bundna
både vid arbetet och vid bygden. Arbetarna
kunna naturligtivs inte i längden
hålla på med att resa från kringliggande
orter till Kvarntorp för att arbeta där,
utan frågan om byggandet av bostäder i
Kvarntorp måste alltmer aktualiseras.
En hel del komma väl att själva ordna
saken med hjälp av egnahemslån eller
andra kreditformer, och sedan blir det
ju nästan omöjligt att avveckla ett sådant
här företag. Man skapar cn hd
bygd utan någon ekonomisk grundval.
Hitintills har ju grundvalen egentligen
varit statsanslag och inte någon egen
bärkraft. Om detta får fortsätta, kommer
man längre fram att vända på argumentet
och säga, att det hela måste
upprätthållas, därför att så mycket

pengar investerats i bostäder och så
många människor bo där.

Riksdagen begärde i fjol, att man särskilt
skulle beakta beredskapssynpunkten.
Nu säger överbefälhavaren, att i
händelse av krigsfall är företaget ur beredskapssynpunkt
knappast värt någonting,
därför att det hela är så sårbart
från luften. Krigsberedskapen kan alltså
inte inrymmas som någon egentlig
faktor, utan det som skulle vara kvar av
beredskapsmotivet är, att om vi bli avspärrade
utan att komma i krig och
denna avspärrning blir långvarig, skulle
det vara av värde att kunna hålla dessa
oljeverk i gång. Det är naturligtvis inte
möjligt att ha någon egentlig uppfattning
om vad det där argumentet kan
vara värt. Jag tycker, att det är mycket
som talar för att dynamiken i händelseutvecklingen
är sådan, att det förefaller
föga troligt, att vi skulle kunna leva i
en mångårig blockad utan att dragas in
i krig, men det veta vi naturligtvis
ingenting om. Det alternativet kan i
varje fall tänkas, men jag tror inte att
det är så förfärligt mycket värt. I varje
fall — även om man vill tillmäta det
motivet ett avgörande värde — borde
man ju undersöka, om inte de där oljeverken
kunna läggas i beredskap och
inte hållas i gång år efter år. Det kan
ju för övrigt även från beredskapssynpunkt
diskuteras, om det är klokt att
bryta ut de bästa skifferfyndigheterna
i fredstid.

Vad beträffar den andra synpunkten,
som skulle beaktas, nämligen de företagsekonomiska
förhållandena, ha vi ju
fått veta av utredningen, att någon förräntning
av redan nedlagt kapital inte
påräknas. Men det som nu ställes till
förfogande i form av lånemedel skall
man förränta, säger man, och i slutet
av propositionen har man ju t. o. in. en
tabell, där förluster och vinster, årsresultaten,
för de närmaste tio åren stå
uppradade. Med hänsyn till de möjligheter,
som Kvarntorpsstyrelsen har haft
att beräkna de ekonomiska resultaten,

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

förefaller ju inte den tabellen vara så
förfärligt mycket värd. Jag tycker den
verkar närmast löjlig i detta sammanhang.

Det förefaller av handlingarna som
om man skulle ha övervunnit olägenheterna
för bygden, men de som bo i
trakten ha en helt annan uppfattning
om den saken. Man sprider ut den svavelhaltiga
röken över större områden
med hjälp av en hög skorsten, men man
har inte lyckats eliminera olägenheterna.
Över huvud taget håller man på att
förstöra ett mycket stort område.

Vidare är det ju bär inte bara fråga
om detta barn av 1940-talets statskonst,
utan man har även barnbarn. Dit får
man väl räkna aktiebolaget Kvarntorpkalk,
som har låtit tala om sig i detta
sammanhang. Där säljs dålig kalk till
dyrt pris och med en vilseledande reklam.
En ingenjör vid Kvarntorp har
skrivit en analysattest beträffande denna
kalk, och där framhålles såsom något
särskilt förmånligt, att kalken är
svralöslig — precis som om inte all
kalk vore svralöslig, om det över huvud
är kalk, men man skall tydligen lura i
jordbrukare, som inte läst kemi, att denna
kalk i Kvärntorp är syralöslig och
att detta skulle göra den litet mera värd
än annan kalk. Visserligen talas det i
denna analysattest om att på 400 kg
kalk finns det 15 kg 40-procentig kali.
och det vore väldigt bra, om det i dessa
15 kg funnes något som motsvarade det
lättlösliga 40-procentiga kalisaltet men
det är olösligt kali, som man har i denna
kalk, och olöslig kali ha vi i all gråsten
här i landet, så att det är ingenting
att ge ut pengar för. Sedan stryker bolaget
under vad ingenjören har funnit
och tillägger, att det kan antagas, att
kalken även innehåller vissa värdefulla
spårelement. Man vet inte det, men
jordbrukarna ha rätt att tro det, om
de vilja. Bakom Aktiebolaget Kvarntorpkalk
lär stå dels Kvarntorpbolaget och
dels föreningar i Mälarbygden.

Statens jordbruksförsöksanstalt har

ju i dagarna funnit sig föranlåten att
vända sig mot detta praktexempel på
vilseledande propaganda för en produkt,
som inte alls har den sammansättning,
som man söker ge sken av att den
har. Skall man döma av resultatet tycks
ju affärsledningen åtminstone hitintills
inte ha haft några större möjligheter att
bemästra förhållandena. Jag tror att det
också kunde vara av ett visst intresse,
om statsrådet ville se på bolagets exportaffärer
med t. ex. Norge och undersöka,
hur kunderna i det fallet ha skötts
o. s. v.

Jag har, herr talman, ända sedan
1943, då jag första gången hade anledning
att ta ståndpunkt till denna affär,
röstat emot anslaget, och jag ber att få
göra det också i dag. Jag har tillåtit mig
väcka en motion, i vilken hemställes 1)
om avslag på Kungl. Maj:ts proposition
nr 143, 2) om ett anslag av 2 000 000
kronor för täckande av driftförluster
och andra kostnader under den närmaste
tiden och 3) om en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om en skyndsam
utredning av formerna för oljeverkets
avveckling eller för dessas läggande
i beredskap, d. v. s. i själva verket den
utredning, som riksdagen begärde i fjol
och som vi inte sett så värst mycket av.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna motion II: 340.

Under detta anförande, i vilket herr
Onsjö instämde, övertog herr talmannen
ledningen av förhandlingarna.

Herr ÅQVIST: Herr talman! När man
studerar riksdagshandlingarna för efterkrigsåren
i Kvarntorpsfrågan är det
en sak, som frapperar. Till att börja
med är det en mängd motioner väckta
och en hel del reservationer fogade till
utskottets utlåtanden. Men allt eftersom
åren gå, bli motionerna färre och
färre, och reservationerna visa drag av
tilltagande hopplöshet. Vid 1948 års
riksdag fanns det eu enda reservation
i frågan, och den var blank. Man skul -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

le ju under sådana förhållanden kunna
tro, att en viss enighet uppnåtts i
Kvarntorpsfrågan. Vid ett närmare studium
av statsutskottets utlåtanden och
framför allt av riksdagsdebatterna finner
man emellertid, att utskottet blir,
om jag så får säga, surare och surare
och att debatten i riksdagen i de olika
kamrarna blir mer och mer resignerad.
Det förefaller som om den hoppfulla
håg och fantasi, som präglade regeringen
1945, när den beslöt att betrakta
Kvarntorpsföretaget såsom ett
normalt långtidsföretag, utbytts mot en
allt större besvikelse. Det dröjde ungefär
ett år efter det att detta beslut fattats
innan beräkningarna konimo över
vad långtidsföretaget skulle kosta. Enligt
dessa beräkningar skulle kostnaderna
uppgå till 16 miljoner kronor.
Man tycker ju, att det är litet underligt,
att man först fattar ett s. k. principbeslut
och sedan tar reda på vad
det hela kostar. För min del tycker
jag att det är att vända på det hela. Det
är onekligen ett rätt originellt sätt, men
det tycks ju stå i överensstämmelse
med teorien för de s. k. principbesluten.
De kalkyler, som ha presterats i
detta fall, ha visat sig inte hålla. Beräkningarna
ha slagit fel, och resultatet
har blivit, att Kvarntorpsverket har
dragit mer och mer pengar.

Man skulle ju kunna tycka, att den
utredning som tillsattes under föregående
riksdag hade bort inrikta sig på
att undersöka vad det skulle kosta att
lägga Kvarntorpsverket i beredskap såsom
ett realistiskt alternativ till en utbyggnad
av detsamma. Departementschefen
anförde också, att han förutsatte,
att denna utredning skulle vara
förutsättningslös, men utredningen har
inte fattat sin uppgift på det sättet.
Den har tydligen antingen känt sig
bunden av regeringens principbeslut
av 1945, eller också har den bara ansett,
att den hade att gå igenom och
kontrollera de beräkningar som ledningen
för Kvarntorpsbolaget hade ut -

fört 1946 och som då slutade på 16
miljoner kronor. Det enda rationella
alternativet till ett fortsättande av
Kvarntorpsrörelsen är, såvitt jag kan
se, att lägga den i beredskap. Det ligger
nog i sakens natur, att Kvarntorpsföretaget
inte gärna kan komma att
bära sig ekonomiskt, åtminstone inte
så länge denna oljeutvinning skall utgöra
huvuddelen av rörelsen. Om
Kvarntorpsföretaget, såsom det vill, får
bygga ut undan för undan för att ta
vara på de s. k. biprodukterna blir naturligtvis
rörelsen förr eller senare av
den omfattningen, att oljeutvinningen
blir bisak och rörelse av all möjlig annan
natur blir huvudsak. Då har nämligen
omslutningen på andra områden
än oljeutvinningen blivit tillräckligt
stor. Men innan vi komma dithän dröjer
det länge. Det räcker inte, såvitt
jag förstår, med vad som hittills föreslagits,
nämligen med utbyggnad till
ett belopp av 16 miljoner kronor, utan
därtill kräves åtskilligt mycket mera
pengar.

Det hade, tycker jag, legat nära till
hands att när Kinne-Klevaverket nedlagts
med ledning av erfarenheterna
därifrån göra en beräkning, hur det
hade ställt sig med en konservering
och läggande i beredskap av Kvarntorpsföretaget.
Det har nämligen påståtts,
att en sådan anläggning som
Kvarntorpsverket skulle mer eller
mindre förtära sig själv. Det skulle ske
en substansförlust på så sätt att ugnar
skulle förfalla och ledningar rosta igen,
och sedan skulle det kosta mycket
pengar och ta avsevärd tid, innan rörelsen
skulle kunna sättas i gång.
Kinne-Klevaverket skulle kunna ge ett
mycket praktiskt åskådningsexempel
på huruvida ett sådant förfall sker och
vad kostnaderna skulle bli för att sätta
det hela i gång igen.

Min och herr Olssons i Mora motion
överensstämmer till stora delar med
vad herr Svensson i Ljungskile yrkat,
och för att inte komplicera denna sak,

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

skall jag be att få i korthet ansluta mig
till det yrkande, som herr Svensson i
Ljungskile nyss framställt, och har alltså
inte något eget yrkande.

Herr WARD: Herr talman! Det förvånar
inte, att man på vissa håll ställer
sig undrande inför det förslag, som
nu ligger på riksdagens bord. Kvarntorpsverkets
ekonomiska historia, om
jag så får uttrycka mig, är ju inte på
något sätt lysande, utan den inrymmer
tvärtom många och djupa besvikelser.
Det äro vi samtliga överens om.

Men när man bedömer denna sak,
får man ju ta hänsyn till den motivering,
som anfördes för Kvarntorpsverkets
tillkomst, nämligen att det skulle
vara av stor betydelse ur militär beredskapssynpunkt
att få en egen oljeproduktion
inom landet. Jag tror, att
de erfarenheter vi gjorde under avstängningen
under det andra världskriget
säga oss, att det var lyckligt, att
vi då förfogade över denna anläggning.
Det är dock inte bagateller, som man
här rör sig med, när man kan konstatera,
att under Kvarntorpsverkets verksamhetstid
framställts 230 000 ton olja.
Det är alltså ett ganska gott resultat utvunnet
ur ett verk, som anlades i all
hast och som arbetat på ett område,
där man inte hade andra egna erfarenheter
än dem man hade fått under den
tid, som verket vid Kinne-Kleva var i
verksamhet.

Naturligtvis är det mycket lätt att
ensidigt och negativt kritisera, men jag
tycker verkligen, att eftersom riksdagen
nästan i sin helhet ställt sig bakom
tillkomsten av denna anläggning, skall
man inte nu efteråt komma med sådana
överdrifter som herr Svensson i
Ljungskile presterade i sitt anförande.
Han är mycket missbelåten med den
utredning, som har verkställts, och han
rent av påstår, att de som blivit anförtrodda
detta utredningsarbete ha
slarvat med sin uppgift och att de

över huvud taget inte begripa vad de
ha arbetat med. Jag kan försäkra herr
Svensson i Ljungskile, att utredningen
har anlitat den främsta expertis, som
kan uppbringas i detta land, både vad
det gäller brytningen av skiffer och i
fråga om den värmeekonomiska sidan;
och de uppgifter, som vi erhållit från
dessa visa män, ha bibringat oss den
uppfattningen, att här måhända finns
en framkomlig väg. Här kunna finnas
möjligheter för verket att vinna en
ställning som, låt vara att den inte
möjliggör förräntning av det nedlagda
kapitalet, i alla fall innebär, att verket
i någon mån kan bli självförsörjande i
ekonomiskt hänseende. Och då ha utredningsmännen
tyckt, liksom sedan
Kungl. Maj :t och statsutskottet, att
man bör göra detta försök. Det är
möjligt, att man har överskattat förutsättningarna
en smula, men det är lika
möjligt, att man har räknat så pass försiktigt,
att det verkliga resultatet en
gång kommer att bli bättre än man hitintills
har vågat räkna med.

Herr Svensson i Ljungskile anförde
en synpunkt, som man naturligtvis inte
kan komma ifrån, den nämligen att om
vi skulle råka i krig, torde Kvarntorpsverket
inte ha någon större betydelse,
därför att det är ett mycket sårbart
bombmål. Denna erinran är ju alldeles
befogad. Men när herr Svensson i
Ljungskile åberopade överbefälhavaren
beträffande denna sak, tycker jag att
herr Svensson också borde ha kunnat
fortsätta citeringen en smula och erinra
om, att överbefälhavaren framhållit,
att för den händelse vi råka ut för
en avspärrning utan att indragas i kriget,
har detta verk sin mycket stora
betydelse; och det tror jag varje människa,
som närmare tänker på saken,
bör vara villig att erkänna och förstå.

Som här sagts förut, har man ju
nedlagt ett mycket stort kapital i
Kvarntorpsverket, och det kapital, som
nu erfordras, är ju också mycket betydande.
Man kan måhända säga, att

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.
Svenska skifferoljeaktiebolagels framtida verksamhet.

man inte skall kasta goda pengar efter
dåliga, men jag tror inte att denna sats
gäller i detta fall. De pengar som äro
förbrukade ha dock tjänat landet i en
mycket svår situation, och om man
räknar med våra andra kostnader för
att upprätthålla en dräglig beredskap,
äro dessa pengar inte så ofantligt stora,
som man nu vill göra gällande.

Det är naturligtvis alltid vanskligt
att förutsäga, huru utvecklingen kommer
att te sig, men de uppslag som opponenterna
lämnat, dels att man skulle
lägga verket i beredskap och dels att
man skulle använda sig av ett belopp
på två miljoner kronor, som skulle kunna
räcka ett år framåt, dessa uppslag
äro nog inte så väl genomtänkta. Man
kan över huvud inte stoppa en sådan
här industri för att lägga den så att
säga öde och inte ägna minsta uppmärksamhet
åt anläggningarna, åt ugnar
och annat som finns inom verket.
Man måste underhålla det och säkerligen
också köra i gång emellanåt för
att hålla det hela i stånd, så att man
vid det tillfälle, då man skall ha mer
permanent drift, inte står där med en
fallfärdig anläggning. Inom kommittén
ansåg man att det i själva verket
skulle vara mycket dålig ekonomi att
förfara på det sättet, ty underhållsarbetena,
medan verket stode stilla, skulle
måhända bli ändå större än den förlust
man har anledning räkna med, om
driften hålles i gång.

Nu föreligger här en reservation,
byggd på herr Åqvists reservation, där
man, som jag nyss nämnde, anser att
anslaget nu bör begränsas till 2 miljoner
kronor för täckande av driftförlust
m. m. plus 800 000 kronor för annat
ändamål. Men ha herrarna tänkt igenom,
om det är möjligt över huvud att
reda ut den saken med det anslag som
föreslås i reservationen? Det är ju konstaterat
att utöver de två miljoner kronor,
som statsutskottet omnämner,
måste man räkna med en och en halv
miljon kronor för att vidmakthålla den

oundgängliga förnyelsen av verket och
dess anläggningar. Menar man alltså,
att man skall anslå pengar för att möta
ett driftsunderskott men samtidigt
vanvårda verket till den grad, att förlusterna
i framtiden bli ännu större?
Det måste, såvitt jag förstår, bli följden
av ett bifall till den reservation,
som herr Ståhl och andra ha avgivit
inom statsutskottet.

Jag tror därför, att jag kan säga, att
denna sak är mycket noga genomtänkt
och att den prövning som frågan ägnats
har varit mycket grundlig, så att
man här bygger på ganska säkra beräkningar
i både det ena och det andra
hänseendet. Det skulle vara åtskilligt
att tillägga, men jag nöjer mig nu, herr
talman, att med stöd av vad jag anfört
yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall inte
heller förlänga debatten. Jag tycker
inte att utskottets talesman här föreföll
att själv vara så förfärligt övertygad,
fastän han till sist lyckades komma
fram till slutsatsen att beräkningarna
voro i alla avseenden säkra. Det
få vi ju se, herr Ward, ifall vi leva och
ha hälsan.

Vad jag egentligen ville säga var
bara följande. Herr Ward säger, att
det alternativ som framförts och som
går ut på att verket skulle läggas i beredskap
är ett illa genomtänkt alternativ.
Det är ju detta alternativ som utskottet
med herr Ward i spetsen rekommenderade
1948, nämligen att man
skulle ordentligt undersöka saken, och
det är ju den undersökningen som vi
ännu inte ha fått till stånd. Eller tycker
verkligen herr Ward att riksdagens
beställning i fjol på den punkten har
blivit utförd?

Herr WARD (kort genmäle): Jag vill
bara säga herr Svensson i Ljungskile,

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

att utredningsmännen i överensstämmelse
med de direktiv de fingo naturligtvis
ha undersökt de alternativ,
som omnämndes i fjolårets proposition.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag skall
be att få ge herr Ward en komplimang
för att han såsom ledamot av utredningen
här i kammaren yttrat sig så
modest och försiktigt som han gjort
om vad utredningen kan ställa i utsikt
för framtiden. Det hedrar honom. Han
har inte garanterat de lysande resultat
av den föreslagna utbyggnaden, som
man fått höra ifrån andra representanter
för utredningen i denna inte alltigenom
angenäma affär.

Jag skall inte förlänga diskussionen
om ekonomien vid Kvarntorp, ty det får
väl sägas vara så vittnat att det nu är
bevisat, att man därvidlag inte skall
göra sig några illusioner. Det enda nya
moment som tillkommit i år är ju den
utredning som verkställts rörande planeringen
av utbyggnaderna. Jag ber att
få sammanfattningsvis konstatera, att
utredningen bygger kalkylen på två
faktorer, dels utbyggnaden av Berghugnarna
och dels startandet av gasoltillverkningen.
Emellertid är det ett
faktum att utredningsherrarna själva
äro tveksamma, huruvida gasolen skall
bli en hygglig affär; däremot tycks de
tro på Bergh-ugnarna. Jag skall inte
ta upp någon stor diskussion om detta
men vill säga — vilket jag tycker att
de av kammarens ledamöter som känna
en viss tveksamhet i detta fall verkligen
borde tänka på — att utredningen har
baserat sin kalkyl på ett oljepris, som
i sämsta fall ligger 20 procent under
del som gällde när utredningen arbetade.
För dagen är oljepriset i svensk
hamn, enligt uppgifter som stått i pressen
och som lämnades i första kammaren
och icke bestriddes, icke 20 utan
27 procent lägre och på amerikansk
hemmamarknad väsentligt mycket lägre.
Detta visar, menar jag, att utred -

ningens kalkyl är sönderskjuten redan
innan riksdagen går att ta ställning till
frågan.

Därtill kommer att kalkylen är felaktig
även när det gäller tillverkningskapaciteten.
Jag skall inte här tala om
att verket är kalkylerat för 80 000 m3
och för närvarande producerar i runt
tal 40 000 in3. Detta beror på att Ljungströmanläggningarna
måst läggas ner
och att det inte lönar sig med nuvarande
priser på elektrisk kraft att driva
denna tillverkning. Ehuru detta måste
i hög grad bidra till att göra verket
oekonomiskt och illustrerar hur beroende
det är av konjunkturerna, vill
jag konstatera att alldeles oavsett Ljungström-metodens
utvinningar sjunker
ändå tillverkningen. De produktionssiffror
som redovisas i årsberättelsen
för i fjol för Kvarntorpsverket äro lägre,
och rätt avsevärt mycket lägre, än
de siffror som utredningen anfört, vilket
visar att man icke kan — i varje
fall inte utan alldeles extraordinära
åtgärder — hålla produktionen uppe på
den nivå utredningen kalkylerat med.
Enligt verkets egna uppgifter var produktionen
av bensin i fjol 9 300 m3 och
av råolja 31 000 m3. Motsvarande siffror
ligga betydligt högre i utredningens
framställning.

Jag skall lämna därhän den argumentation
som här har anförts beträffande
de olika alternativ, som presenterats av
herr Svensson i Ljungskile. Jag vill i
stället bemöta herr Ward som säger,
att eftersom man bundit sig en gång
måste man nu gå vidare. Ja, vad blir
följden? Både i propositionen och i utredningen
framhölls: Man måste räkna
med att kring ett verk, som för närvarande
sysselsätter inemot 1 500 personer
och där det inte finns någon bostadsbebyggelse,
måste det växa upp
ett betydande samhälle. Blir driften i
Kvarntorp samtidigt allt mer och mer
ruinerande komma vi i ett läge, när
det hela inte som i dag är en relativt
lätt bemästrad ekonomisk fråga utan

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

där det dessutom är en social fråga
av mycket stora dimensioner.

Att vi reservanter inte kunnat gå på
alternativet att lägga det hela i beredskap
beror på att vi tyckte oss finna, att
utredningsalternativet med Bergh-ugnar
bör prövas. Det kan ju ändå tänkas att
det kommer att ge ett resultat, som är,
om inte bättre än man hoppas så i
varje fall något så när motsvarande de
förhoppningar utredningen hyser. Men
för de försiktiga ledamöterna av denna
kammare vill jag beträffande Berghugnarna
anföra — och detta vill jag
göra som ett litet genmäle mot herr
Ward — att vår uppfattning härvidlag
icke är byggd på herrar Åqvists och
Olssons i Mora motion, utan snarare
på det remissutlåtande som ingivits av
den mest sakkunniga instansen på området
i detta land, nämligen kommerskollegium.
Där säger man — jag citerar
ordagrant ur propositionen: »Kommerskollegium,
som granskat utredningens
förslag ur hland annat tekniska
synpunkter, framhåller beträffande den
förordade ombyggnaden av Berghugnarna,
att de framlagda kalkylerna
beträffande utfallet av denna ombyggnad
grunda sig på resultatet av en relativt
kort provdrift. Kollegium uttalar,
atl bättre klarhet rörande resultatet av
omkonstruktionen torde kunna vinnas
efter ombyggnaden av Bergh-ugn 1 och
framhåller såsom självklart, att för den
händelse någon allvarlig felbedömning
därvid skulle kunna konstateras, ombyggnaden
av de övriga Bergh-ugnarna
måste tagas under omprövning.»

Här säger alltså kommerskollegium
att man inte ens efter utredningen kan
vara säker på att det icke kan föreligga
en mycket allvarlig felbedömning och
rekommenderar, att man under någon
tid praktiskt bör pröva vad Bergh-ugn 1
kan ge, innan man gör de stora investeringarna.
Utskottsmajoriteten har inte
velat ta hänsyn till detta. På grundval
av en utredning som framlades, jag
vill minnas den 19 februari, och en pro -

position som skrevs inte fullt en månad
efteråt, vill man fota hela den stora investering
det här gäller. Vi ha ansett
att detta icke är ett så ansvarsmedvetet
begagnande utav pengarna i dessa tider

— statens och skattebetalarnas pengar

— som man måste fordra. Därför ha vi
sagt oss att det rekommendabla och
riktiga skulle vara, inte att kasta det
hela över bord, inte alt skrota ner det,
inte ens att lägga verket i beredskap,
men att praktiskt pröva sig fram och
inte bygga på en skrivbordskonstruktion,
som man inte vet om den håller.
Ingenting är förlorat om man går den
väg som reservanterna anvisa, men däremot
är därmed det stora vunnet, att
man efter denna prövotid vet vilka förhoppningar
Bergh-ugnarna komma att
infria.

Efter att ha försökt sätta mig in i
detta ärende så gott jag har kunnat har
jag sålunda inte, herr talman, kunnat
följa herr Waldemar Svensson eller herrar
Åqvist och Olsson i Mora. Jag har
måst säga mig att vi skola pröva oss
fram och se, om ändå inte de nykonstruktioner,
som nu föreslås vid Kvarntorp,
kanske kunna ge mer än man vågar
hoppas. Men detta kan visas endast
i praktiken, och en sådan provtid får
man endast om man följer reservationen.
Jag tillåter mig därför, herr talman,
att yrka bifall till den av herr
Lundgren in. fl. vid utlåtandet fogade
reservationen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! I
likhet med ett par föregående talare
inser jag mycket väl att riksdagen ställer
sig tveksam till dessa nya anslag
som begäras. Jag vill emellertid upplysa
om — jag tror det finns skäl till
det i anledning av herr Åqvists anförande
— att det inte är regeringen som
har bestämt, att Kvarntorp skall vara
ett långtidsföretag, utan det är riksdagen,
och det är en väsentlig skillnad.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

Riksdagen har sagt ifrån att vi böra betrakta
detta företag som ett långtidsföretag,
som man skall försöka få att
lämna ett så gott resultat som möjligt.

Den utredning som nu har verkställts
och som tillsattes förra året är nog —
det vågar jag säga efter vad jag kunnat
läsa in av detta ärende — så grundlig
som man över huvud taget kan begära
utav en utredning av detta slag. Jag vill
uttala ett tack till denna utredning för
utfört arbete. Man har använt sig av,
som herr Ward sade, den bästa sakkunskap
som finns att tillgå i landet. Som
en särskild merit för utredningen vill
jag anföra, att man redan har kunnat
föreslå konkreta åtgärder, vilka resulterat
i en rationellare drift.

Herr Svensson i Ljungskile vill göra
gällande, att regering och utredning
inte brytt sig om det beslut som riksdagen
fattade förra året, nämligen om
undersökning i vilken utsträckning man
skulle driva detta verk i fortsättningen.
Utredningen bar bär genom sin representant,
herr Ward, betygat, liksom herr
Petrén i första kammaren, att utredningen
helt naturligt måste ta ställning
till frågan, huruvida man skulle lägga
ned detta verk och hålla det i beredskap.
Man har emellertid kommit till
den uppfattningen, att ett sådant förfarande
skulle bli mera kostbart än det
driftsunderskott man nu kalkylerar
med. Det är detta som gjort att man ansett
sig böra fortsätta att driva verket
och få fram de produkter, som följa
med driften, kanske framför allt för att
den försöks- och forskningsverksamhet,
som där bedrives, skall kunna
fortgå.

När regeringen föreslagit en ytterligare
investering i Kvarntorpsvcrket
måste helt naturligt motivet för detta
vara, att man skall bringa ned förlusterna
i största möjliga utsträckning. Det
som nu äskas är dels täckning av förlusterna
under gångna år, dels att man
inför något som vi kalla förnyelsefond,
d. v. s. till Kungl. Maj:ts förfogande
7 - Andra kammarens protokoll 194!).

ställer pengar, som sedan efter särskilt
beslut kunna användas för att göra
smärre investeringar i företaget. Vidare
hemställer man om att få anskaffa maskiner
och vidtaga åtgärder som innebära
rationalisering av driften. Jag föreställer
mig att en företagare finner
det naturligt att man vill skapa denna
mera rationella drift. Det är egentligen
vad man hemställer om i propositionen.
Till detta kommer pengar för vattenrening.
Och så vill man göra en sak
som kostar mycket mera pengar än vad
jag nu nämnt: man vill börja produktionen
av en produkt som man kallar
för gasol.

De som förorda ett uppskov med
dessa investeringar förefalla icke ha
tänkt igenom denna sak. Det är helt
enkelt så, att riksdagen redan har satt
in goda pengar i denna gasolanläggning,
icke mindre än 7 000 000 kronor.
Det gäller för det första att söka färdigställa
en anläggning och taga vara
på den favör i marknadshänseende,
som det måste innebära att vi kunna
komma först ut med denna produkt.
Man kan diskutera huruvida det finnes
en marknad för denna vara. Men från
många håll har vitsordats, att gasolen
skall komma att fylla en mycket viktig
uppgift. Det är alltså enligt mitt sätt
att se angeläget, att man får till stånd
denna anläggning fortast möjligt, icke
minst med hänsyn till att vi redan gjort
stora uppoffringar för att få fram denna
anläggning.

.lag hyser nog den meningen, att om
man skall kunna få ett rimligt resultat
av detta företag så måste biprodukterna
spela en mycket väsentlig roll. Det
är välbekant, att de varor, som vi nu
få fram här, äro varor som annars
skulle kräva utländska valutor. Jag tänker
icke bara på oljan utan på produktionen
av svavel, eu vara som vi till
och med få köpa för dollar. Biprodukterna
komma alltså att spela en betydande
roll i framtiden, om företaget
skall kunna bli någorlunda räntabclt.

Nr DS.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

Nu har det sagts, att det är ingen
människa som kalkylerar med att man
skall kunna förränta de pengar som
staten lagt ner här. Jag tror icke heller
på att man skall kunna få ett så gott
resultat. Men jag vill å andra sidan
säga, att det väl ligger en viss motsägelse
i det förhållandet, att man motsätter
sig en försöks- och forskningsverksamhet
av det slag det är fråga
om. Man hör många gånger talas om
att enskilda företagare lägga ner stora
summor på forsknings- och försöksverksamhet;
det anses allmänt såsom varande
den enda framkomliga vägen.
Finns det månntro någon enskild företagare
som är beredd att bedriva en
försöks- och forskningsverksamhet av
liknande slag som sker vid Kvarntorp?
Jag frågar därför att de naturtillgångar
som finnas där måste vara av betydande
framtidsvärde.

Jag är icke sakkunnig på dessa ting.
Men så mycket tror jag mig förstå, att
när man över hela världen söker exploatera
skiffertillgångar med tanke på
framtiden så är det icke så särdeles
stora belopp som vi offra bär i Sverige,
om vi kunna få verket att lämna sådant
resultat, att vi icke behöva lägga
ut mera än någon miljon kronor om
året. Att det blev 6—7 miljoner kronor
i förlust 1946/47 förklaras av bolagsledningen
med, att det blev försening
av leveranser och liknande ting.
Utredningen har för sin del funnit, att
den kunnat acceptera de förklaringar
som bolagsledningen lämnat. Det är
alltså en tillfällighet att man förlorat
så stora belopp. Man räknar nu med
att det hädanefter skall kunna stanna
vid betydligt lägre belopp.

Om man nu lägger ner dessa nya
pengar så kan man naturligtvis säga
som herr Svensson i Ljungskile sade,
att det är bara att slänga in nya pengar
i ett företag, som uppenbarligen
bara måste lämna större eller mindre
förluster, och sedan följer det nya
komplikationer: det bygges upp ett

samhälle, och det blir sociala konsekvenser
av det hela. Men det är icke
riktigt så. Den bostadsbebyggelse, som
man tänker sig skall komma till stånd
vid Kvarntorp, behöver icke bli placerad
precis intill anläggningen. Man
måste få till stånd en viss bostadsbebyggelse
men blott för sådan personal,
som är oundgängligen nödvändig för
driften. Bostadsbebyggelsen i övrigt
kan man förlägga på annat håll. Det
är enligt mitt sätt att se ganska förnuftigt,
om man tänker på sårbarheten
hos denna anläggning ifall det blir oroliga
tider.

Dessa konsekvenser föreställer jag
mig emellertid att alla företagare få
bära. När har det hänt att enskilda
företagare sagt: Vi kunna icke bygga
upp detta och göra denna försöksverksamhet,
därför att det drar ihop
en viss mängd folk? Vi skola naturligtvis
beakta dessa synpunkter, men de
få icke vara avgörande i detta sammanhang.
Jag bar nog den uppfattningen,
att sedan riksdagen — märk
väl riksdagen — sagt ifrån att vi skola
driva detta företag, så gäller det nu att
göra det bästa möjliga av situationen.
Här bar investerats stora pengar; vi
ha gjort inköp av varor som nu ligga
i lager. Det vore enligt mitt sätt att se
orimligt att icke nu fullfölja det arbete
som vi planlagt och giva företaget en
chans.

Man har uppmanat regeringen att
den skall följa detta bolags verksamhet
med större noggrannhet. I första
hand ankommer det på styrelsen för
företaget att sköta om detta. Det går
icke gärna att tänka sig, att man ifrån
kanslihuset skall kunna mera i detalj
övervaka vad som förekommer. Man
har vidare sagt, att man bör se till själva
organisationen av företaget. Jag vill
gärna uttala den meningen, att icke
minst med hänsyn till det förhållandet,
att man måst gå till riksdagen
gång efter annan och begära pengar,
måste företaget följas med stor upp -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

märksamhet. Om det råder brister i
det ena eller andra avseendet så får
icke detta fortgå, utan man får försöka
att i görligaste mån rätta till vad
som sker. Detta gäller både själva styrelsen
för företaget, ledningen för detsamma,
själva organisationen och
driften.

Vilka former man skall använda vågar
jag icke uttala någon mening om.
Men jag vill gärna inför kammaren betyga,
att i den mån det ankommer på
Kungl. Maj :t att här handla efter de
uttalanden som statsutskottet gjort och,
efter vad jag föreställer mig, riksdagen
kommer att göra, så skola vi gärna följa
dessa råd och anvisningar, helt enkelt
därför att vi måste känna ansvar
inför detta företag och gärna se att vi
slippa komma och redovisa nya stora
förluster inför riksdagen, som icke är
angenämt. Det har under årens lopp
varit många chefer för handelsdepartementet,
tillhörande olika partier. Alla
ha vid prövning av ärendet funnit, att
de icke kunnat föreslå något annat än
att fortsätta driften. Det är icke därför
att man icke kan lägga ner det hela,
om man bortser från beredskapssvnpunkten.
Detta är icke avgörande, i
varje fall icke för mig. Avgörande för
mitt ståndpunktstagande och för regeringens
är att man hoppas på möjligheten
att få fram ett bättre resultat.
Det är denna förhoppning som man
tror skall bli infriad, om man nu sätter
in ytterligare pengar. Det är därför
som jag med gott samvete vill rekommendera
andra kammaren att följa
första kammarens beslut.

Herr BRANDT: Herr talman! Som
representant för Örebro län, där Kvarntorp
befinner sig, skulle jag vilja säga
några ord. Det kommer ju ej att sammanfalla
med min länskamrat herr
Åqvists tidigare yttrande här. .lag tror
icke all hans uppfattning är länsbcfolkningens,
åtminstone i stort sett.

Jag tror att det icke skadar att erinra
om att skifferoljetillverkningen i
vårt land började vid Kinne-Kleva. Det
var på privat initiativ. Det visade sig
att det icke kunde gå, och företaget
fick statligt stöd. År 1932 övertog staten
verket helt och hållet.

Det var på försörjningsmyndigheternas
initiativ som Kvarntorpsverket sedan
kom till. Det skedde i en för landets
försörjning med flytande bränslen
mycket kritisk tid, då det gällde att så
snabbt som möjligt få fram skifferolja
och skifferhensin till försvaret och
prioriterade civila behov. Motivet var
att under avspärrning säkra viss inhemsk
produktion av bensin och olja.

Jag vill alltså understryka, att vid
Kvarntorpsindustriens tillkomst förutsattes
aldrig, att tillverkningen skulle
bli privatekonomiskt räntabel. Man
hade ju, som jag nämnde, tidigare brutit
skiffer i landet, nämligen vid KinneKleva,
och försökt att framställa olja
och bensin ur svensk skiffer, men det
hade visat sig icke vara möjligt att få
det ekonomiskt bärande. Under avspärrningstiden
gällde det i främsta
rummet att få fram en viss önskvärd
produktion, bara den icke ställde sig
alltför dyrbar.

Man frågar sig: Vad har resultatet
blivit? Under det sista krigsåret 1944/45
producerades vid Kvarntorp 81 800
kubikmeter råolja. Det innebär att den
beräknade produktionskapaciteten har
överskridits under denna tid. Därtill
har man tillverkat 20 670 ton svavel
och 909 ton ammoniumsulfat ävensom
över 3 000 ton skifferoljeasfalt.

Om man avbrutit driften vid Kvarntorp
den 1 juli 1946 och om kvarstående
värden å anläggningar och lager
antagits icke vara högre än kostnaderna
för driftens avveckling samt den sålunda
antagna förlusten på anläggnings-
och lagervärdena jämte samtliga
driftkostnader slagits id på den producerade
oljemiingden, så hade den
under krisperioden framställda skiffer -

100

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

oljan betingat ett pris på omkring 50
öre per liter. Då man vet vilka kostnader
som övriga inom landet tillverkade
ersättningar för bensin, såsom
motorsprit, tjärdestillat in. in. betingat,
så framgår det att utgifterna för skifferoljetillverkningen
icke varit omotiverade.

Utredningen säger också: »Med hänsyn
till de svårigheter av olika slag,
som under krigstiden gjorde sig gällande
för anläggningsarbeten (materialsvårigheter,
de stränga vintrarna
1940—1941 etc.) kan utvecklingen av
skifferoljeverkets produktion utan tvekan
betecknas såsom snabb. De uppsatta
målen för produktionen synas ha
uppnåtts ungefär ett år efter respektive
riksdagsbeslut.» — »Man bör vid
bedömningen av företagets resultat»,
säger utredningen, »vidare taga hänsyn
till att några mera ingående erfarenheter
från skifferoljeproduktion av här
ifrågavarande omfattning i stort sett
saknades vid tiden för driftens igångsättande.
»

Detta företag var ett försök, det var
ett experiment. Vi förstå alla att det
var vad man kan kalla ett svårhanterligt
företag. Det byggdes ut i forcerat
tempo. Jag tror för min del, att om
man hade haft möjlighet att bygga ut
företaget i etapper allt efter det erfarenheten
växte, så skulle säkerligen
resultatet av verksamheten ha sett ut
på ett annat sätt. Man skall heller icke
bortse ifrån att man fick igångsätta
denna drift med ovant folk, icke bara
när det gällde skifferoljetillverkningen,
utan ovant arbetsfolk över huvud taget.

Till krigsslutet har Kvarntorp sålunda
varit av värde och fyllt sin uppgift.
Det är också anledning att antaga
att så blir fallet, om vi skulle råka in
i en ny avspärrningsperiod. Det understryker
även utredningen.

När kriget slutade ville bolagsledningen
ha besked, hur man skulle förfara
i framtiden. Hade verksamheten
varit värdefull och ekonomiskt motive -

rad under kriget, hade emellertid erfarenheten
visat, att med de anläggningar,
som vid krigets slut funnos vid
Kvarntorp, måste tillverkning av olja
på basis av den oljefattiga .svenska
skiffern bli förlustbringande i fredstid
vid fri konkurrens med öppna marknadens
priser. Man hade också från utländsk
skifferoljeindustri erfarenheter
som bekräftade detta. Jag vill meddela,
att i Skottland, där man haft skifferoljeindustri
i över 50 år, slipper
man ifrån att betala skatt till staten för
bensinen. Skifferoljeindustrien i Skottland
har följaktligen varje år en subvention
från staten på omkring tio miljoner
kronor. Det bevisar vilket värde
man där sätter på att ha en skifferoljeindustri,
bland annat ur beredskapssynpunkt.

Jag vill understryka, att det i såväl
Storbritannien som Frankrike visat sig
att det ej lönar sig att avbryta driften
i fred och igångsätta den i en beredskapssituation.
Man skulle i en hastigt
inträdande beredskapssituation icke
tillräckligt snabbt kunna göra anläggningarna
driftsfärdiga, anställa arbetare
och ingenjörer samt igångsätta
produktionen, så att man verkligen erhölle
ett maximalt utbyte av verket.
Därtill kommer att man icke skulle ha
tillgång till de forskningsrön och förbättringar
av fabrikationsmetoderna,
som eljest borde ha kommit fram under
fredstiden och som vid en så ny
industri som Kvarntorp kunna vara av
den största betydelse.

Här har tidigare forskningsverksamheten
framhållits. Denna bedrives under
chefskap av professor Schånberg.
Det utföres här ett utomordentligt betydelsefullt
forskningsarbete för den
svenska skifferoljetillverkningen.

Det står klart, att ur ekonomisk synpunkt
skulle ett nedläggande av driften
under fredstid med bibehållande av
verket i driftsdugligt skick medföra
större kostnader i form av underhållsarbeten
och värdeförlust på anlägg -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

101

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

ningarna än ett upprätthållande av
driften med de befintliga anläggningarna.

Flera talare ha kritiserat utredningen
därför att man icke undersökt vad det
skulle kosta att förpuppa anläggningen.
•lag vet icke hur mycket utredningen
sysslat med denna sak. Men bolagsledningen
och driftsledningen ha sökt att
skaffa sig en bild av detta. De säga,
att om man ladc ner driften i väntan
på den tid, då den skulle vara färdig
att åter igångsättas, så skulle det årligen
kosta mellan 2 500 000 och 3 500 000
kronor. Huruvida detta är vare sig för
litet eller för mycket kan jag icke uttala
mig om.

För bolagsstyrelsen gällde det emellertid
att av statsmakterna få svar på
frågan, hur det skulle bli när kriget
var slut. Skulle verket bestå även i
fredstid? Styrelsen anhöll i skrivelse
den 20 december 1944 om direktiv rörande
den fortsatta driften. Den 14
februari 1945 erhöll styrelsen från dåvarande
statsrådet Rubbestad besked,
att skifferoljeverket i Kvarntorp borde
betraktas som ett normalt långtidsföretag.

När styrelsen fått detta besked, beslöts
att vissa rationaliseringsåtgärder
skulle vidtagas i syfte att få ett förbättrat
driftsresultat. Problemet var
att tillvarataga en så stor del som möjligt
av gasens och skifferkoksens värmevärde
och att få så högt pris som
möjligt för detta. Man tänkte sig att
detta skulle ske genom att man skulle
producera gasol, som det här talats om
tidigare. Gasolen skulle därjämte utgöra
råmaterial för framställning av
högvärdiga tvätt- och lösningsmedel,
varigenom man skulle få ett ännu bättre
ekonomiskt utbyte av gasen. Bolagsledningen
studerade även frågan, huruvida
det fanns möjlighet att få en
marknad för avsättning av gasolen. De
undersökningar man gjorde gåvo det
resultatet, alt man bedömde utsikterna
som goda. Därför blev upptagandet av

gasoltillverkning en huvudpunkt på
fredstidsprogrammet.

Den andra punkten var omändring
av Bergh-ugnarna, varigenom deras
produktion skulle ökas med 150 procent.
Därigenom skulle möjliggöras till
att börja med en ökning av ångproduktionen
och kraftalstringen, så att
under normala förhållanden Ljungströmsanläggningens
kraftbehov skulle
kunna tillgodoses utan köp av kraft
utifrån. Herr Ståhl sade, att produktionen
sjunkit, vilket enligt herr Ståhl
inte stämde överens med det resultat
utredningen kommit till. Herr Ståhl
tog emellertid i det fallet inte hänsyn
till att Ljungströmsanläggningen legat
nere på grund av brist på elkraft, vilket
naturligtvis gjort att resultatet dragits
ner. 1 den mån man kan bygga
ut detta företag och tillgodogöra sig
värmen i skifferkoksen på ett helt annat
sätt än nu, kan man också alstra
egen elektrisk kraft och på så sätt åter
sätta i gång Ljungströmsanläggningen
och få en ökad produktion till stånd.
Vidare räknar man med, att en bredare
basis för gasolproduktionen skulle skapas,
och att genom ombyggnad av
Bergh-ugnarna svavelproduktionen automatiskt
skulle ökas. 1946 års fredstidsprogram
byggdes upp på dessa två
huvudprinciper. Men därtill måste ångcentralen
utbyggas och ytterligare en
kalkbränningsugn uppföras för att man
skall kunna tillvarataga hela mängden
av den kalk, som kan få avsättning.
Herr Svensson i Ljungskilc sade, att
den här kalken är bara sten, och visst
är att den inte är hundraprocentigt
bra. Men det beror på tekniska brister
i framställningen, och jag föreställer
mig att man snart nog skall kunna
klara av dem med det intensiva forskningsarbete,
som ledningen bedriver.
Fn anläggning för förbränning av skifferkoks
skulle också byggas för att få
bättre driftsekonomi, men även av sanitära
skiil. Tack vare eu sådan anläggning
skulle man kunna bränna den

102

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

skiffer, som nu går till slagghögarna
och där, även om den släcks med vatten,
snart självantändes och blir till
stor skada för vegetationen. En vattenledning
skulle vidare byggas från sjön
Tisaren till Kvarntorp och större skifferbrytning
bli nödvändig till Bergliugnarna.
Vidare skulle en grävmaskin
inköpas från Amerika och omläggning
av skiffertransporten ske från bildrift
till järnvägsdrift.

Nu frågar man sig: Vad har utförts
av hela detta program? Jo, koksförbränningsanläggningen,
grovkrossen, den
tredje kalkugnen och vattenledningen
från Tisaren ha färdigställts och kommit
i bruk under 1946/47. Den nya grävmaskinen
sattes i drift sommaren 1947,
och järnvägen i brottet kom till stånd
hösten 1948. Gasolanläggningen har
hämtats från Amerika men har inte
uppmonterats. Därtill har bolaget nämligen
inte haft möjlighet därför att riksdagen
inte medgivit detta. Det är emellertid
uppenbart, att ett så pass stort
kapital som 7 miljoner kronor, som ligger
så att säga i förråd, inte ger någon
avkastning. Man har företagit provdrift
med ett av de enligt de nya principerna
ombyggt ugnsfack i en av Berghugnarna,
och den har givit väntat gynnsamt
resultat. Ugnshuset beräknas vara
färdigt i sin helhet i slutet av 1949.

Det första året av utbyggnadstiden visade
emellertid ett avsevärt ogynnsammare
resultat än man räknat med, och
det var i det läget som Kvarntorpsutredningen
till bolagsstyrelsens glädje
tillsattes. Men vilka iiro nu orsakerna
till detta ogynnsamma resultat? Jo, dels
har det förorsakats av att driften vid
Ljungströmsanläggningen på grund av
den allmänna elkraftbristen måste successivt
inställas, vilket betytt minskad
produktion, och dels har den förorsakats
av med den allmänna krissituationen
sammanhängande förseningar av
nyanläggningar, ökade löner, ökade
kraftpriser och andra utgifter samt
slutligen en exceptionell sträng kyla
vintern 1947, allt med påföljd att det

blivit mindre svavel, olja och ammoniumsulfat
producerat. Gasolanläggningen
beställdes, som redan anförts, i
Amerika efter riksdagens beslut 1946,
men leveransen försenades över ett år,
och det fördyrade faktiskt den offererade
anläggningen med 40 procent. Men
det kan man väl knappast lasta bolagsledningen
för. Resultatet året därpå,
1947/48, visade en återhämtning i överensstämmelse
med kalkylerna i stort
sett, tack vare de rationaliseringsåtgärder,
som vidtagits. Jag vill understryka
att det är uppenbart, att om man skall
kunna få en ekonomiskt bärkraftig
drift vid Kvarntorp måste man kunna
tillvarata värdefulla biprodukter. Men
därtill kräves, dels att verket får en
viss storlek, som tillåter användande av
rationella och starkt mekaniserade arbetsförfaranden,
och dels nyanläggningar
av olika slag. De sakkunniga
framhålla också, att anläggningen aldrig
kan bli ekonomiskt bärande i sitt
nuvarande skick, utan att man därvidlag
får räkna med fortsatta årliga underskott.
I det avseendet säger utredningen:
»Vägen till förbättring av

driftsresultatet måste gå genom dels rationalisering
av såväl produktionsapparaten
som dess drift, dels ytterligare
utvecklande av biprodukttillverkningen
och ökning av hela företagets omslutning.
» Utredningen ansluter sig praktiskt
taget till vad bolagsledningen föreslog
i 1946 års skrivelse och framhåller,
att vid full utbyggnad 1959/60
skulle ett driftsöverskott nås på omkring
4 miljoner kronor och om Ljungströmsanläggningen
då har full kapacitet
4,5 miljoner kronor. Utredningen
säger vidare: »Bedömes frågan ur företags-
och nationalekonomisk synpunkt
finner man afl staten-företagaren här
har en möjlighet att med relativt måttliga
ytterligare insatser skapa en bärkraftig
industri baserad på svenska naturtillgångar
av stort värde för svenskt
näringsliv.»

Herr talman! Sammanfattningsvis
skulle jag vilja säga följande. I Kvarn -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18. 103

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

torp finns redan ett stort, ja, ett gigantiskt
företag. Det har, som det framhållits,
kostat stora pengar men har också
åstadkommit en icke föraktlig produktion
av för vårt land viktiga varor. Arbetarstammen
där uppgår till 960 man,
och med en tjänstemannastab på 230
personer blir det sammanlagt omkring
1 200 anställda. Där har ett samhälle
vuxit upp med folkets hus och marlcetenteri,
med bad- och tvättinrättning,
idrottsplats m. in. Man kan sålunda inte
komma ifrån att även sociala skäl tala
för att denna anläggning inte lägges
ned, vare sig helt eller så, som också
förordats, att den så att säga förpuppas.
Jag vill försäkra herr Åqvist, att i
vart fall ortsbefolkningens uppfattning
är den, att företaget varken bör förpuppas
eller läggas ned. Till alla andra
skäl, som anförts för en sådan uppfattning,
komma valutaskälen och framför
allt hänsynen till vår beredskap. I sistnämnda
avseende säger utredningen:
»Den med Sveriges allmänna politik —
neutralitetspolitiken — logiskt bäst sammanhörande
tanken synes sålunda vara
att hålla Kvarntorpsverket i sådant
skick, att det kan prestera mesta möjliga
i händelse av avspärrning.»

Herr talman! .lag har full förståelse
för alla de svårigheter, som komma att
möta detta företag och dess ledning i
framtiden, och att driftsresultatet måhända
också kommer att bli sämre än
vad utredningen kalkylerat med och de
mest förhoppningsfulla tro på, men
med hänvisning till vad jag här anfört,
särskilt då beträffande beredskapssynpunkten,
ber jag att ännu en gång få
understryka, att Kvarntorpsverket fortfarande
har sin stora betydelse för landet.
Jag har, herr talman, självfallet intet
annat yrkande än det, att utskottets
förslag måtte bifallas.

Protokollföringen övertogs nu av
kammarens sekreterare.

In fidein
Per Bert/sten.

Herr ÅQVIST (kort genmäle): Herr
talman! Statsrådet Ericsson nämnde, att
inte bara regeringen utan även riksdagen
givit sin anslutning till Kvarntorpsföretaget.
Detta är emellertid något,
som inte är fullt klart. Statsrådet Andersson,
som varit föredragande, har
inte vågat säga mera än att regeringen
betraktar Kvarntorp som ett normalt
långtidsföretag, och under sådana förhållanden
är det klart att jag inte vågar
säga något mera; statsrådet Andersson
känner säkerligen denna sak bättre
än jag som är ny i riksdagen. Det framgår
av propositionen, att den utbyggnad,
som skulle ha skett på grund av
beslutet 1946, är densamma som vi tala
om i dag och till vilken anslag då beviljades.
Detta anslag har inte räckt
till alla de projekt, som innefattades i
förslaget.

Jag vill vidare framhålla, att 1948
års beslut om en förutsättningslös omprövning
måste anses innebära att riksdagen
inte behöver känna sig bunden
av ett mycket eventuellt beslut att betrakta
Kvarntorp som ett normalt långtidsföretag.
En förutsättningslös omprövning
måste nämligen innebära, att
även den frågan ställes under debatt.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag skulle knappast behövt begära
ordet utan hade kunnat instämma
i herr Brandts anförande, men jag hörde
ju före honom herr Svensson i
Ljungskile och herr Åqvist och kom då
att tänka på hur Sveriges industri
skulle ha sett ut i dag, om den i sin begynnelse
måst vända sig till den
svenska riksdagen och där mötts av en
sådan negativ inställning, som kom till
uttryck i dessa båda talares anföranden.

Vi ha dock i vårt land en så värdefull
tillgång som Kvarntorp, där man
kan utvinna både bensin och olja och
det i rätt rikliga mängder. Man säger
emellertid, att driften inte lönar sig,
och må så vara, men det försiggår dock
en hastig utbyggnad och utveckling på

104

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

detta område. Jag var i somras uppe
i Kiruna och tittade på gruvorna där.
Jag är säker på att innan man började
bygga anläggningarna i Narvik och
Luleå voro inte heller de så mycket
värda. Men i dag utgöra de ett av vårt
lands största företag. Jag menar därför,
att om vi nu ha dessa tillgångar i
Kvarntorp, så böra vi naturligtvis ur
landets egen synpunkt göra vad som i
det avseendet göras kan.

Den förra debatten om bensinen rörde
frågan om den skulle släppas fri eller
inte. Den här debatten rör frågan
om vi skola ta vara på våra egna möjligheter
att tillverka bensin. Här uppstår
också frågan om våra valutaaffärer
och om vi ha pengar att köpa olja och
bensin för. Den som med berått mod
yrkar avslag på detta förslag bör väl
också kunna anvisa en väg att skaffa
valuta till köp av den bensin, som erfordras.
Låt vara att det inte är så
stora mängder bensin, som utvinnas vid
Kvarntorp, men de äro inte heller så
obetydliga. Vidare är det härvidlag fråga
om ett svenskt företag, och man
skulle enligt min mening vara bra hård,
om man inte skulle gå med på de sakkunnigas
förslag; olika vägar böra naturligtvis
prövas. Jag tycker att vi i
detta sammanhang också böra tänka litet
på vårt lands valutatillgångar och
ekonomiska ställning över huvud taget.
Det är fråga om ett svenskt företag, som
ger arbete åt svenska armar, och varför
skulle vi då inte stödja det och låta
det utveckla sig? Kanske är det om
några år ett stort företag även detta.

Jag minns den gången vi diskuterade
järnverket i Luleå. Jag tror ingen i dag
klandrar det beslutet, men det rönte ju
då ett oerhört motstånd. Det företaget
bär sig nu, det tål vid att man bygger
ut det, och det kommer säkerligen att
bli av mycket stor betydelse för vårt
land.

När jag ser sådana exempel som jag
här anfört, då frågar jag mig varför
man på sina håll ställer sig så negativ

till ett förslag som detta. Reservanterna
undra, om inte någon enskild skulle
kunna intresseras för att överta detta
företag, som då kanske skulle bära sig
— för min del tänker jag då i första
hand på en sådan storföretagare som
herr Åqvist.

Jag är av den uppfattningen, att vi
böra visa vilja att ta vara på de naturtillgångar
Skaparen givit Sveriges folk,
och sedan få vi hoppas på en god utveckling.
Jag tror på en sådan i detta
fall, fast det hela tar naturligtvis sin
tid. Jag tror nog, herr Åqvist, att inte
heller skoindustrien var så värst lukrativ
i början. Men nu går den ju bra,
och så kommer det säkerligen att gå
med denna också.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Vad som är värt att sägas i denna
fråga har redan sagts, men jag tillåter
mig ändå att ta kammarens tid i anspråk
för att understryka vissa synpunkter
på densamma.

Handlingarna som ligga på riksdagens
bord ge ju klart vid handen, att
Kvarntorp inte har varit något ekonomiskt
lönande företag, och den som till
äventyrs skulle tro, att företaget kommer
att bära sig i fortsättningen, blir
säkerligen mycket besviken. Vi få nämligen
räkna med att företaget alltjämt
kommer att gå med förlust. Men även
om jag är på det klara med att företaget
gått med betydande underskott under
den tid det funnits till, är jag av
den uppfattningen, att det skulle vara
synnerligen ovist att göra gällande, att
vad som här blivit gjort egentligen inte
bort komma till stånd. Vi fingo dock
under avspärrningstiden ganska betydande
mängder olja från Kvarntorp.
Visst kan man tycka, att framställningskostnaden
var rätt hög jämfört med det
pris, som vi betala i dag till exempel,
men vi skola komma ihåg, att den olja,
som utvanns till fram emot 1946, ändå
inte kostade mer än så där 50 å 60 öre
litern, och jämfört med vissa andra er -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

105

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

sättningsbränslen var det mycket billigt.
Det fanns till exempel något som
hette trädestillat, som användes i bildrift.
Det var väsentligt mindre effektivt
än den här bensinen men kostade
något på 1 krona 70 öre. Tar man hänsyn
till dylika förhållanden tror jag att
man måste säga sig, att det var klokt
den gången riksdagen fattade sitt beslut
om verkets tillkomst. Att nu utredningen
har föreslagit att man skall fortsätta
driften är, som jag nyss framhöll,
ingalunda beroende därpå, att man
skulle kunna tänka sig att företaget
kommer att ge någon vinst; det kommer
inte ens att bära sig utan kommer, som
utredningen ger vid handen, att lämna
en viss förlust varje år. När vi ändå ha
föreslagit, att verket alltjämt skall drivas
och därtill utvidgas, så har beredskapsskälet
varit den avgörande faktorn
härför. Visserligen äro vi på det klara
med att anläggningen är ett mycket sårbart
bombmål och att man därför i ett
krig, vari Sverige dras in, inte får räkna
så förfärligt mycket med detta verk
som beredskapsanläggning. Men vid en
långvarig avspärrning däremot kommer
det att få en rätt stor betydelse. Visserligen
kan någon med herr Svensson i
Tjungskile säga, att det väl knappast är
troligt att vi utan att dragas in i ett
krig kunna vara avspärrade under någon
längre tid, men jag tror att den
som säger detta får tillfoga, som herr
Svensson i Tjungskile gjorde: Men det
där veta vi ju förstås ingenting om. Ja,
det är just det, att man ingenting vet i
det avseendet, som föranlett oss att föreslå
att detta verk med hänsyn till beredskapen
alltjämt skall drivas. Utan
att på något sätt vara elak mot herr
Svensson i Tjungskile skulle jag vilja
säga honom, att när jag hörde hans anförande
just på den punkten kunde jag
inte låta bli att tänka på hans riksbekanta
motion om kryssarna. Denna motion
och uttalandena i dag äro samma
andas barn.

När vi inom utredningen kommit

till att anläggningen bör hållas i beredskap,
ha vi först haft att ta ställning
till huruvida det är möjligt att lägga ned
driften för att sedan återuppta den den
dag det skulle behövas. Vi kommo till
att man visserligen kan lägga ned driften
men att det dels naturligtvis måste
ta en viss tid att återuppta den, dels,
vilket iir värre, skulle bli dyrare att
lägga ned driften och underhålla anläggningen
än att driva verket i nu befintligt
skick.

Men vad utredningen har föreslagit
är inte att man skall driva anläggningen
i nu befintligt skick, utan vi ha tänkt
oss en viss utvidgning, och den ha vi
motiverat med ekonomiska hänsyn. De
beräkningar, riktiga eller oriktiga, som
vi läto göra genom de främsta experter
som stodo att uppbringa, visade nämligen,
att det skulle bli billigare att driva
verket med den utvidgning, som utredningen
har föreslagit. Jag kan alltså
inte följa reservanterna, när de visserligen
vilja att verket skall hållas i gång
men inte vilja att man skall göra den
investering, som utredningen har tänkt
sig. För det första är ju gasolanläggningen
redan till större delen anskaffad.
Det är stora belopp nedlagda i den,
och det gäller att få ut det mesta möjliga
av den anläggningen. För det
andra äro ju åtskilliga av de utgifter,
som utredningen har räknat med men
som reservanterna inte vilja vara med
om, avsedda för anläggningar, som väsentligt
skulle förbilliga driften.

Slutligen skulle jag till herr Ståhl
vilja säga, att den jämförelse han gjorde
mellan priserna på importbensin och
olja och bensin från Kvarntorp ingalunda
är riktig. Tvärtemot vad han
sade förhåller det sig så, att bensinen i
Kvarntorp har kalkylerats till ett något
lägre pris än vad importbensinen i dag
kostar. För eldningsoljan är förhållandet
omvänt, i det att utredningen bygger
på ett något högre pris än det nu
gällande, men det rör sig inte om mer
än ''/2 n 1 öre per kilogram.

106

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.
Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Herr statsrådet framhöll den
stora förlusten på 6,7 miljoner under
året 1946/47 såsom något exceptionellt,
men vi ha ju beviljat 87 miljoner, och
de måste förutsättas vara i sin helhet
avskrivna, om man i fortsättningen skall
kunna driva verket och förränta det nu
upplånade kapitalet. Såvitt jag förstår
har man alltså förlorat ungefär 10 miljoner
om året.

Det finns dock vissa förhoppningar
för framtiden, det medger jag, om man
får tro herr Brandt. Han påstår, att när
styrelsen blivit varm i kläderna, skall
man även ta itu med kalken, så att den
blir bättre än den har varit.

Jag tycker den höga visa, som nu
senast har framförts från bondeförbundet
av både herr Hansson i Skediga
och herr Hedlund i Rådom, närmast
tyder på ett behov att suggerera sig
själv. Även om det råder delade meningar
om hur man bör handla i dagens
situation, kan man väl vara överens
om att detta alltjämt är ett experiment,
och jag tror det är klokast att
låta bli att göra några garantiförsäkringar
från den svenska riksdagen.
Statsrådet är ju i det fallet fri. Han har
inte sagt så värst mycket, men från
annat håll säges det ju så mycket
mera. Det är som Gustaf Adolf en gång
sade, det är änden som allting prisar
och fördömer, och vi få väl se änden
så småningom om vi få leva och ha
hälsan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Lundgren
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 3:o) bifall till motionen
II: 340 av herr Svensson i
Ljungskile; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara

med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Ljungskile begärde emellertid
votering, i anledning varav, och
sedan till kontraproposition antagits
den under 3:o) angivna propositionen,
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 148, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 340 av herr Svensson i
Ljungskile.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
memorial och utlåtanden:

nr 149, i anledning av kamrarnas
återremiss av den under punkten 1 :o)
i statsutskottets utlåtande nr 48 behandlade
frågan angående anslag till
nybyggnad för statens rättskemiska
och farmacevtiska laboratorier jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av pensionsförhållandena
för vissa befattningshavare
m. m., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1949/50; och

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

107

budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 8.

Understöd åt lufttrafiken.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till teckning
av aktier i Aktiebolaget Aerotransport
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

1 propositionen nr 126 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 24 mars
1949, föreslagit riksdagen att under
punkten 4) till Understöd åt inrikes
lufttrafik under sjätte huvudtiteln för
budgetåret 1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 2 100 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Nilsson i Göteborg väckt motion
(11:369) hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag i vad
det avsåg understöd till inrikes lufttrafik.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 369,
till Understöd åt inrikes lufttrafik för
budgetåret 1949/50 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 2 100 000
kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Perlin;/ och Åkerström, vilka

Understöd åt inrikes lufttrafik.

ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionen
11:369, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anslag till understöd åt inrikes luftfart; 2)

av herrar Hesselbom, Mårtensson
i Uddevalla och Hall, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ÅKERSTRÖM: Herr talman! Som
kammarens ledamöter redan ha konstaterat
råder det inte några delade meningar
om propositionens innehåll i
vad det avser utrikesflyget. Kungl. Maj :t
har visserligen föreslagit, att luftfartslånefonden
skall ökas med 30 miljoner
kronor, och utskottet har i stället föreslagit
20 miljoner, men på den punkten
är utskottet enhälligt. Däremot råder
det delade meningar på punkt 4, där
Kungl. Maj:t har föreslagit ett högsta
subventionsbelopp på 2,1 miljoner kronor.
Som kammarens ledamöter också
redan ha konstaterat finns där en reservation,
och då jag är en av reservanterna,
har jag nu begärt ordet.

Luftfartsutredningen, som sysselsatte
sig med spörsmålet om en sammanslagning
av ABA och SILA, föreslog i sitt
betänkande, att en statlig subvention
skulle utgå för vissa inrikeslinjer av betydelse
ur kultursynpunkt. När utskottet
sedan avgav sitt betänkande och
riksdagen fattade beslut om detta förslag,
syftade nog varken utskottet eller
riksdagen till att man skulle förfara på
sätt som nu föreslagits, utan de ansågo,
att det först borde undersökas, huruvida
staten hade särskilt intresse av att
subventionera vissa inrikeslinjer.

Nu har man upprättat turlistor och
gjort förberedelser för inrikestrafiken,
och så säger man till regeringen, att
verksamheten kommer att gå med en
förlust på i runt tal 2,s miljoner och
att man helst vill ha en subvention med
detta belopp. Departementschefen vill

108 Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

inte förorda ett så stort belopp, men
han föreslår ett anslag på 2,1 miljoner
som högsta subventionsbelopp.

Om riksdagen nu följer reservanterna
och säger ifrån, att man inte kan ge
några subventioner för detta år, vad
inträffar då? Man har tydligen den uppfattningen,
att det nödvändigt måste
leda till att inrikesflyget upphör. Personligen
tror jag inte man med nödvändighet
måste räkna med det. Därmed
är man inne på frågan om vad det över
huvud taget är som skulle motivera en
subvention på högst 2,1 miljoner kronor
för de fyra flyglinjerna Stockholm—
Göteborg, Stockholm—Malmö, Stockholm—Visby
och Stockholm—Luleå.

När den förre ABA-chefen blev på sin
tid tillfrågad i statsutskottets fjärde avdelning,
om det kunde anses försvarligt
att driva detta inrikesflyg, trots att det
medför så stora förluster, svarade han,
att det visst vore försvarligt. Inrikesflyget
skola vi hålla i gång för att göra
det svenska folket flygsinnat, sade han.
Man skulle alltså kunna ge ut en bra
slant på att göra det svenska folket flygsinnat
och inrikesflyget skulle betraktas
som en förberedelse för utrikesflvget,
men då är heller inte kravet på subvention
särdeles starkt motiverat.

Om riksdagen följer reservanterna
och vägrar detta anslag, innebär det
inte att staten avstår från att göra utgifter
för flyget. Staten betalar ju ändå
betydande summor för flygfälten och
marktjänsten. Den utgift, som staten utöver
den här föreslagna subventionen
under alla förhållanden har att betala,
kan beräknas motsvara ungefär 25 kronor
per resande, och det blir ett ganska
stort belopp.

En fråga, som kanske inte har så stor
betydelse, men som ändå går in i bilden,
är om ABA betalar bensinskatt. Såvitt
vi ha kunnat finna betalar bolaget
inte någon bensinskatt och får därför
anses bli subventionerat även på den
vägen. Det gäller inte bara den bensin,
som förbrukas på inrikesflyget, utan

också den, som förbrukas på utrikesflvget.

Den samlade summan av de subventioner,
som staten lämnar alldeles vid
sidan av de föreslagna 2,1 miljonerna,
uppgår till väsentligt större belopp. Staten
understödjer sålunda flyget i tillräcklig
omfattning även om Kungl.
Maj :ts proposition inte blir bifallen.

Om nu den nya styrelsen för nya ABA
ändå beslutar sig för att driva inrikesflyg
i viss omfattning, kommer detta
naturligtvis att medföra förlust — om
den måste bli 2,8 miljoner som bolaget
självt räknar med, måste vi låta vara
osagt. Vem får då bära denna förlust?
Staten får som hälftendelägare bära
halva förlusten. Vi reservanter ha ingalunda
påyrkat, att inrikesflyget skall
stoppas, utan vi anse, att den nya styrelsen
själv skall få avgöra, om den
av de motiv, som den tidigare ABA-chefen
har framlagt, skall upprätthålla inrikesflyget.
Staten får då som hälftendelägare
bära halva förlusten, men
märk väl, och det kanske är den
springande punkten, de enskilda kapitalägarna
få betala den andra hälften
av förlusten.

Låt oss nu göra det antagandet, att
ABA:s flygverksamhet över huvud så
småningom kommer att ge vinst, vilket
jag inte betraktar som uteslutet och
ifrån mitt sätt att se på denna fråga anser
mig kunna stanna inför. Den gången
skola även de enskilda, kapitalägarna i
företaget vara med och dela vinsten.
Om det hade varit ifrågasatt, att de i
en sådan situation skulle göra återbetalning
till staten, skulle vi ha kunnat
överväga att följa Kungl. Maj:t, men så
är ingalunda förhållandet. Utskottsmajoriteten
har anfört en del synpunkter,
som vi inte kunna instämma i. Man
säger, att den dåliga ekonomien för inrikesflyget
har samband med den allmänna
kris för flyget, som råder ute
i världen. Det lär dock inte vara så alldeles
riktigt, utan det torde vara riktigare
att säga, att den inte har något

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

109

samband med den allmänna krisen på
flygets område.

Utskottsmajoriteten har dessutom
sagt någonting, som måste uppfattas så,
att eftersom staten årligen lägger ned
stora summor på marktjänst och flygfält,
skall därav följa en skyldighet för
staten att subventionera trafikflyget.
Det är ett betraktelsesätt, som vi reservanter
inte kunna dela.

Det är vidare utskottsmajoritetens
mening, att man inte skall ändra på
taxan efter den tioprocentiga höjning
— vilken i någon mån motverkas av
vissa rabatter — som har beslutats av
bolagsledningen — jag tror inte man
kan säga bolagsstyrelsen, tv den lär inte
ha haft något sammanträde. Man skall,
anser utskottsmajoriteten, vänta och se
effekten av denna enligt min mening
rätt blygsamma höjning av taxan.

Vi veta ju, att flygresorna på inrikeslinjerna
under fjolåret kostade mer än
som motsvaras av biljettintäkterna. Förlusten
per person och resa uppgick till,
om jag minns rätt, ungefär 50 kronor
Stockholm—Göteborg, ungefär lika
mycket Stockholm—Malmö, 24 kronor
Stockholm—Visby och 175 kronor
Stockholm—Luleå. Av de beräkningar,
som nu ha gjorts och vari förlusten på
inrikesflyget beräknas till 2,8 miljoner,
kan man inte dra den slutsatsen, att det
för 1949 skall behöva bli fullt så stor
subvention för varje resenär. Det torde
dock komma att bli rätt betydande belopp,
tv intäkterna från inrikestrafiken
beräknas bli 2,725 miljoner kronor och
totalkostnaderna 5,599 miljoner. Det
blir således en förlust på drygt 2,8 miljoner,
vilken enligt Kungl. Maj :ts proposition
till 2,1 miljoner skall betalas av
staten.

Det finns mycket mer att anföra, men
jag vill inte ta tiden i anspråk längre.
•lag vill dock säga, att reservanternas
uppfattning sammanfaller med den som
statskontoret har anfört i sitt remissyttrande
över detta förslag om subventionering.
Statskontoret har, efter att

Understöd åt inrikes lufttrafik.

inledningsvis ha erinrat om vad statsutskottet
vid 1948 års riksdag yttrat i
anledning av propositionen nr 176 angående
organisation och finansiering av
svensk reguljär lufttrafik in. in., för
egen del framhållit, att ämbetsverket
icke kunde finna, att ett bifall till föreliggande
framställning, som avser subventionering
av samtliga inrikes flyglinjer,
skulle stå i överensstämmelse
med vad utskottet uttalat och till vilket
riksdagen anslutit sig. Härvid har ämbetsverket
jämväl beaktat, att den inrikes
luftfarten hittills årligen redovisat
underskott och att i framställningen
icke ens ställts i utsikt, att trafiken
inom överskådlig tid kan bliva ekonomiskt
bärig.

Härtill kommer, att enligt ämbetsverkets
mening starka betänkligheter måste
möta mot att i nuvarande statsfinansiella
läge belasta skattebudgeten med
nya utgifter av den storleksordning,
varom här är fråga. I varje fall bör
det, innan så sker, vara tillfredsställande
utrett, att fördelarna för det allmänna
väl motsvara kostnaderna för
skattebetalarna. Statskontoret kan icke
finna, att detta är klarlagt i förevarande
fall. Tvärtom förefaller det ämbetsverket
mycket tvivelaktigt, att de inrikes
flyglinjernas uppehållande med hänsyn
till den utveckling, kommunikationsväsendet
i övrigt nått, kan vara av
större betydelse för landets näringsliv.
Särskilt framträder detta tvivel i fråga
om flyglinjerna till Göteborg och
Malmö.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda ber jag att få yrka bifall till
den reservation av herr Karl Andersson
in. fl., som är fogad till statsutskotlets
utlåtande nr 153.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Om jag nu kommer att hålla ett
kort anförande, beror det inte på att
jag vacklat i min ståndpunkt om det
obefogade och olämpliga i att driva den

Ilo Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

inrikes flygtrafiken med skattemedel.
Jag hade givetvis inte i mina vildaste
drömmar kunnat tänka mig, att min
motion skulle förmå kammaren att slå
omkull regeringens förslag i denna
fråga, men jag siktade till att göra klart
för ABA:s styrelse och för departementschefen,
att riksdagen icke är enig
i denna fråga och att det finns andra
meningar än dem som utskottsmajoriteten
anfört.

När jag skrev motionen hade jag i
tankarna, hur riksdagen under det
gångna året har behandlat och sett på
övriga frågor, framför allt lanttrafiken.
Jag har vid ett sådant tillfälle, dådet gällt
anslag till vägförbättringar och bättre
översyn av våra vägar, sagt att vi inte
i längden kunde hålla på med denna
långtgående sparsamhet, som man med
all rätt uttalat sig för. Även vid behandlingen
av andra spörsmål, som rört trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder, har
riksdagen ådagalagt en mycket stor
sparsamhet. Men när man nu kommer
till den inrikes flygtrafiken vänder
statsutskottet om i en tvär vändning.
Då märker man inte den sparsamhet,
som man förut ådagalagt, när det gällt
övriga trafikspörsmål, som vi här ha
behandlat.

Nu är det intet okänt förhållande, alt
vissa av våra kommunikationslinjer
och kommunikationsmedel subventioneras.
Det förekommer när det gäller
järnvägstrafik, och jag skulle förmoda
att vi ha omnibuslinjer i vissa glest befolkade
bygder, vilkas trafikkapacitet
inte är av den beskaffenhet, att de ekonomiskt
bära sig. Men detta beror på
att man anser att man vill bryta isoleringen,
och med hänsyn till befolkningens
intresse upprätthåller man ändock
trafiken. När det gäller den inrikes
flygtrafiken är förhållandet rakt
motsatt. Den inrikes flygtrafiken söker
sig endast till de folkrika bygderna,
och hittills är det främst i de större
städerna, som flygtrafiken har kunnat
göra allmänheten någon tjänst. Även där

är det emellertid ett mycket litet fåtal
som kan begagna sig av detta trafikmedel
dels på grund av de höga taxorna
och dels på grund av att flyget inte
har den mjukhet med avseende å dirigeringen,
som man kan säga att övriga
kommunikationsmedel ha. Härtill kommer
ett annat förhållande — och det är
det som är det väsentliga — nämligen
att den inrikes flygtrafiken sådan den
hittills gestaltat sig löper jämsides med
våra bäst utrustade statsbanelinjer. Om
den sökte sig jämsides med de järnvägslinjer,
där tåglägenheterna och tåghastigheterna
inte ha den höga utveckling,
som de ha på våra stora huvudlinjer
av statsbanorna, skulle jag förstå
det, ty då skulle den inrikes flygtrafiken
utgöra ett kommunikationsmedel,
som hastigare kunde befordra allmänheten,
men det sker ju ingalunda på det
sättet. Om jag undantar Gotland — det
är en linje, som jag vill göra ett undantag
för av de inrikes flyglinjerna — så
är det så, att flyget håller sig framme
där det egentligen minst behövs.

Det vore åtskilligt att tillägga, herr
talman, om de skäl som föranlett mig
att yrka avslag på denna subvention,
men det anförda må räcka.

Nu har riksdagen kommit i ett tvångsläge
genom att ABA:s styrelse har lagt
fram tidtabellen för sommartrafiken,
och man förmenar, att man nu inte
kan inställa denna, ifall riksdagen
skulle avslå framställningen om subvention.
Det är naturligtvis ett mycket enkelt
sätt för ett trafikföretags ledning
att på detta sätt dirigera sitt kommunikationsmedel
med tanke på att bakom
ryggen stå ändå statsmakterna, som
komma att skjuta till medel för den
händelse trafiken går med förlust. Det
skulle vara många trafikföretag som
skulle känna sig lyckliga, om de vore
i den privilegierade ställning som detta
företags trafikledning är. Emellertid stå
vi där vi stå, och man är väl nödsakad
att bevilja dessa subventioner, om man
inte skulle kunna tänka sig den utvägen

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

att riksdagen följer reservanterna, ty
då får ABA:s styrelse driva den trafik,
som den har lagt upp efter sommartabellen,
och sedan komma in nästa år
till statsmakterna för att begära täckning
av de eventuella förluster, som trafiken
kommer att redovisa.

Herr talman! Med dessa ord skall jag
be att få yrka bifall till reservationen.

Herr SEVERIN: Herr talman! När inrikesflyget
startade i den omfattning
som det nu har enligt sommartidtabellen,
var det ingen som föreställde sig
att inrikesflyget skulle kunna bära sina
kostnader. Man beräknade att de rörliga
kostnaderna skulle betalas och att
ett visst tillskott skulle lämnas till de
fasta, men för resten skulle förlusten
täckas av de vinster, som kunde göras
på Europaflyget. Detta var också vad
som skedde under 1945, 1946 och 1947.
I och med att trafiken 1947 började
nedgå, räckte vinsterna på Europaflyget
inte till för att täcka förlusterna på
inrikesflyget. För 1948 kan man inte
göra några jämförelser, ty då låg trafiken
nere under halva året. Inte heller
nu räknar man med att Europaflyget
skall kunna täcka förlusten på inrikesflyget.
Man vet inte med bestämdhet
hur det kommer att gå, men enligt den
budget som är uppgjord för 1949 skall
Europaflyget lämna en förlust på
800 000 kronor, som då skulle falla på
bolaget.

Då subvention emellertid nu begärts
av staten är det i alla händelser en
skillnad gent emot förr. Inrikesflyget
är delvis rätt gammalt. Den första linje
som flögs, var den till Gotland, och den
subventionerades av staten. För övrigt
utgick statssubvention då icke allenast
till inrikestrafiken, utan all flygtrafik
som ABA bedrev subventionerades av
staten enligt avtal, som träffats i olika
omgångar. Det senaste avtalet om subvention
träffades 1935, och enligt detta
hade ABA att per flygkilometer upp -

Understöd åt inrikes lufttrafik.

bära en viss ersättning av staten, som
till en början steg till något över en
miljon kronor sammanlagt för att så
småningom sjunka för varje år med
75 000 kronor. Nu begäres icke någon
subvention för Europaflyget utan endast
för inrikesflyget.

Jag vill fästa uppmärksamheten vid
att luftfartsutredningen liksom också
propositionen i fjol anförde, att staten
skulle åtaga sig att subventionera de
linjer, på vilka staten begärde att flygtrafik
skulle bedrivas. Nu anföres att
staten icke begärt att flygtrafik skall
bedrivas på dessa linjer, utan bolaget
har helt enkelt startat trafiken och
kommit till staten och begärt att den
skall täcka förlusten. Denna framställning,
som gjorts av herr Nilsson i Göteborg,
är inte alldeles riktig. Det är
inte så, att bolaget har, sedan luftfartsutredningen
framlagt sitt förslag och
riksdagen godkänt Kungl. Maj:ts proposition
i fjol, öppnat trafik på här ifrågavarande
linjer. Trafiken har pågått
sedan flera år tillbaka. Vad det är fråga
om är, om denna trafik skulle ha avbrutits
utan att riksdagen haft tillfälle
att taga frågan under behandling för
att eventuellt återupptagas om den begärda
subventionen beviljas. Vad som
har skett är ingenting annat än att innan
den trafik nedlägges, som bolaget
har bedrivit sedan 1945, riksdagen satts
i tillfälle att taga ståndpunkt till frågan,
huruvida staten skall subventionera
trafiken för dess fortsatta upprätthållande
eller om den skall nedläggas. Jag
måste anse att ett sådant handlingssätt
är inte bara honett, det är helt enkelt
en bolagets skyldighet mot riksdagen.
Jag skulle anse att bolaget och regeringen
handlat ojuste, därest i eu sådan
situation man hade avbrutit en
fyra år gammal trafik utan att riksdagen
blivit börd.

Nu har riksdagen naturligtvis frihet
att biträda utskottets och Kungl. Maj:ts
förslag eller avslå det. Om det avslås
kommer trafiken att nedläggas på in -

112

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

rikeslinjerna. Det är naturligtvis inte
märkvärdigare att nedlägga den nu än
nästa år, den saken är klar, men jag upprepar
att bolaget icke sedan riksdagen
lagit den ståndpunkt som den intog i
fjol, har startat dessa linjer. För övrigt
kan det mycket väl uppkomma en diskussion
om vem som egentligen har
startat inrikesflyget här i landet. Under
alla förhållanden har staten, med
riksdagens benägna medverkan alltid
gått före och byggt flygfält, och utan
flygfält drivs ingen flygtrafik. När riksdagen
anslagit medel till flygfält, exempelvis
vid Luleå och vid Sundsvall,
alltså Skeppsholmen, har väl ändå meningen
varit att de skulle beflygas. Jag
kan inte föreställa mig, att riksdagen
har tänkt sig, att det bara skulle byggas
ett flygfält, men att ingen trafik
skulle bedrivas där. Jag menar alltså,
att det mycket väl kan diskuteras vem
som har startat flyget.

Hur trafiken kommer att utveckla sig
är naturligtvis inte gott att säga. Så
snart det är tal om framtiden rör man
sig med gissningar. Jag vill visst inte
måla situationen ljusare än den kan se
ut; jag vill inte göra några utfästelser
rörande trafikens sannolika utveckling
och möjligheterna att i framtiden täcka
kostnaderna för densamma. Jag vill
dock säga, att en uppgång har ägt rum
i år, och att situationen sålunda har
blivit, framför allt jämfört med i fjol,
mycket väsentligt förbättrad. Denna
förbättring har egentligen märkts hela
året och enligt den sjuttonde veckans
trafikstatistik är beläggningen redan
relativt tillfredsställande. Om kurvan
under återstoden av detta år följer
samma förlopp som den gjort eljest under
åren, har man anledning att vänta,
att förlusten kan hli något mindre än
den nu är beräknad. Man har redan för
sjuttonde veckan i år på Malmölinjen
en beläggning av 44 procent, och på
Visbvlinjen en så hög beläggning som
64 procent. Under sommaren kommer
trafiken, om det skulle bli samma kur -

va som tidigare, att stiga mycket högt.
Beträffande Luleå och Göteborg finnas
däremot inga siffror för trafiken. Trafiken
på Luleå har nämligen varit nedlagd,
därför att hangaren där brunnit
ned, och trafiken på Göteborg gick ned
till nästan ingenting i vintras, varför
den då nedlades. Vidare är att märka,
att den skandinaviska och europeiska
trafiken nu går bättre. En betydande
förbättring kan konstateras beträffande
åtminstone ett stort antal europeiska
linjer, vilka för närvarande ha en
beläggning som är så pass tillfredsställande,
att de gå med vinst. Åtminstone
sex av de av bolaget beflugna linjerna
på Europa hade den sjuttonde veckan
en så stor beläggning, att de lämnade
ett överskott, medan under fjolåret
samtliga linjer gingo med förlust, detta
beroende på att trafiken låg nere nästan
halva året på grund av strejken.
Sedan hade den bara halva året att ta
upp sig på, ett halvår som inneslöt 4:e
kvartalet, som alltid är den sämsta flygtiden.
Det kan sålunda inte anses omöjligt,
att åtminstone den europeiska trafiken
inom relativt kort tid skall kunna
hära sig. Det är klart, att om man såsom
tidigare kan betrakta företaget som
en enhet och företaget som helhet bär
sig, så kan en del av vinsterna på annan
trafik användas för täckande av
förluster på inrikestrafiken. För närvarande
finns emellertid icke denna
möjlighet.

Jag vill sluta med att upprepa, att
här är fråga om en trafik, som har bedrivits
sedan fyra år tillbaka, och vad
riksdagen har att ta ställning till är
inte, huruvida staten skall subventionera
några sedan i fjol nystartade linjer,
som bolaget har startat i hopp om
att det halva löfte som riksdagen gav
genom sitt bifall till Kungl. Maj:ts proposition
i fjol, skulle infrias och subvention
sålunda beviljas, utan vad det
här är fråga om är, huruvida en sedan
fyra år bedriven trafik skall avbrytas.
Därtill föreligger intet skäl. Det anföres

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

113

i reservationen, att till skillnad mot statens
järnvägar, som äro skyldiga att
förränta i företaget investerat kapital,
skall flyget i stället ha subventioner.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att
statens järnvägar inte förränta i företaget
nedlagt kapital. Åtminstone 500
miljoner kronor av i statens järnvägar
investerat kapital är avskrivet eller har
aldrig varit uppfört utan har med detsamma
täckts av skattemedel, och statens
järnvägar ha ju inte allid förräntat
ens den del av kapitalet, som det
nu förräntar. Det har ju funnits tider,
när även .statens järnvägar gingo med
förlust. Statsmakterna hade inte då den
uppfattningen, att man därför att statens
järnvägar gingo med förlust, skulle
upphöra med utvecklingen av järnvägsnätet,
utan statsmakterna ansågo att
järnvägarna måhända så småningom
skulle komma att lämna vinst och verkligen
utgöra en av de faktorer, med
hjälp av vilka den ekonomiska utvecklingen
kunde drivas fram. Det var lyckligt,
att statsmakterna då voro så pass
framsynta. Jag vill hoppas, att statsmakterna
även i fråga om flyget kunna
visa en sådan framsynthet, och med
det, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HALL: Herr talman! När det här
ifrågasättes statssubventionering av
flygtrafiken är det kanske i och för sig
inte märkligt. Att staten har subventionerat
resetrafiken har ju hänt ända
sedan järnvägar började byggas i landet,
och beträffande vissa trafiksvaga
banor gäller ju den regeln än i dag, att
staten betalar en viss del av kostnaderna
för varje resa, som företages. Det
har ju också tidvis hänt, att båttrafik
och viss godstrafik subventionerats.

Det märkliga härvidlag är väl snarare,
att det här är fråga om en trafik,
som i alldeles särskilt hög grad
kräver utländska valutor. Det är den
ena märkliga sidan av ärendet. Den

Understöd åt inrikes lufttrafik.

andra är den, att det är en så liten trafik.
Den betjänar egentligen mycket
små intressen i förhållande till de väldiga
belopp den kostar. Och det är väl
främst ur denna synpunkt man har anledning
att ställa sig kritisk till fortsatt
subventionering av inlandstrafiken.
Det kan ju ändå inte vara rimligt,
att man hur länge som helst skall hålla
på att betala subventioner i mycket
stor omfattning till en mycket liten del
av svenska folket, som tycker, att det
är trevligare att flyga än att åka tåg
eller anlita andra kommunikationsmedel.
Det kan heller inte vara rimligt,
att man bara för de mycket begränsade
fördelar, som kunna uppnås genom
att uppehålla en inlandstrafik med flyget,
skall årligen offra så oerhörda
mängder av svåranskaffade dollar som
man här gör, ty det är ju inte bara
dessa 2 miljoner kronor i subvention
som dollarutgiften representerar en betydande
del av, utan dollarutgiften berör
ju hela den totalkostnad, som inlandsflyget
har. Jag är inte beredd att
ange något procenttal, med vilket dollar
ingå i flygets utgifter, men självfallet
är avgjort mer än hälften av kostnaderna
rena dollarutgifter. Om man
ser på hur snålt vi få hushålla med annan
dollarimport, som berör för landet
livsviktiga intressen, så antar jag, att
riksdagen så småningom kommer till
det resultatet, att det är omöjligt att
fortsätta med detta, såvida man vill ha
någon ordning i avvägningen mellan
olika intressen.

Den slutsats jag kommer till är sålunda,
alt det sannolikt är nödvändigt
att lägga ned hela inlandsflyget, så vida
man inte vill se fullkomligt orimliga
konsekvenser. Men om jag nu i dag
kommer att rösta för statsutskottets förslag,
så gör jag det därför att jag tycker,
att man inte i det läge vi nu ha
kan klippa av denna verksamhet. Det
är givet, att man kan resonera på det
sättet, att om riksdagen inte beviljar
dessa medel, kommer bolaget ändå inte

8--Andra kammarens protokoll 19''tO. Nr 18.

114

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

att omedelbart kunna nedlägga trafiken
och den förlust som uppstår får bäras
av staten och enskilda i gemenskap,
vilket blir något billigare för staten.
Just nu tycker jag emellertid, att det
resultatet inte är riktigt, vad skola vi
säga staten värdigt, eftersom det ju
ändå är ett helt statsägt företag som
har tagit upp denna trafik. Att man
då skulle just i sammanslagningsögonblicket
passa på att plocka över något
av den förlusten på de enskilda intressenterna
kanske inte är lämpligt ur
statens egna synpunkter. Man bör således
bereda ett visst andrum redan av
det skälet och låta inlandstrafiken
fortsätta någon tid med statssubventioner.

Det andra skälet är att det nya bolaget
ju faktiskt ännu inte har trätt i
funktion riktigt. Dess styrelse skall ju
ha sitt första sammanträde om någon
vecka, och innan dess har den självfallet
inte någonting gjort åt de kommande
planerna för bolagets verksamhet.
Det kan ju vara rimligt, att denna
nya styrelse får några månader på sig
för att se vad den själv kan göra för
att få en bättre ekonomisk ordning på
inlandstrafiken än den hittills har haft.
Det får väl ändå inte helt uteslutas, att
det kan vara möjligt att finna någon
medelväg, på vilken man kan bevara
något av inlandstrafiken, utan att det
behöver medföra orimliga ekonomiska
konsekvenser.

När jag nu röstar för statsutskottets
förslag gör jag det alltså med all möjlig
skepsis men ändå med den goda
viljan, att man här inte skall ställa bolaget
inför nödvändigheten av att just
nu i år inställa en verksamhet, som
den har börjat och tagit på sig vissa
kostnader för, utan att man skall bereda
tillräcklig tid för det nya bolaget
att planera denna verksamhet eller
eventuellt helt nedlägga den.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr SEN ANDER: Herr talman! Det
råder ju här i kammaren inte någon
tvekan om att ABA:s affärer befinna
sig i ett miserabelt tillstånd. Handlingarna
i saken visa, att företaget handhafts
på ett sådant sätt, att man kan
tala om misskötsel. Till och med den
mycket bristfälliga redovisning som
lämnats ger vid handen, att ett sådant
påstående inte är överdrivet. Jag tillhör
inte dem som tro, att ett så relativt
ungt trafikmedel som flyget under
alla förhållanden kan bära sig ekonomiskt.
Tvärtom har jag den uppfattningen,
att det kan ta en viss tid, innan
flyget blir ekonomiskt bärkraftigt.
Men i detta fall rör det sig om en uppenbart
dålig ledning av företaget med
ganska huvudlösa ekonomiska dispositioner
och beräkningar som följd. Jag
tror därför att en grundlig undersökning
är nödvändig och att mycket resoluta
åtgärder måste vidtagas för att
förhindra ett upprepande av vad som
har skett.

Emellertid kan man utan en sådan
undersökning redan nu fastslå, att ledningen
för ABA i ett mycket viktigt
fall visat en anmärkningsvärd brist på
omdöme. Jag syftar på strejken under
förra året, en strejk, som pågick i fem
månader och orsakade bolaget en direkt
förlust av nära 8 miljoner kronor.
Strejken omfattade som bekant 1 200
man. Personalens krav var inte större
än att en ledning med något litet förutseende
och beräkning borde ha kunnat
träffa en uppgörelse med personalen
i godo. I stället tjurhöll ABA:s ledning
vid sin oresonliga ståndpunkt under
fem månader och visade en mycket
ringa vilja att träffa en uppgörelse.
Den skötte inte ens förhandlingarna
själv, den överlämnade dem inte åt
statens avtalsnämnd, som borde ha varit
det naturligaste, om inte ledningen
ansåg sig själv kunna sköta dem. I stället
lät den en enskild arbetsgivarorganisation
handha förhandlingarna med
känt resultat. Under strejken slutade

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

115

flertalet av personalen och övergick
till annan verksamhet. Detta var så
mycket mer betänkligt, som denna personal
hade sin stora andel i det goda
internationella anseende ABA förvärvat
beträffande flygsäkerhet och god
service. Men ledningen och naturligtvis
då i första hand styrelsen, enkannerligen
dess ordförande, lät det hela
rulla med följd att den i dag själv
måste konstatera, att den direkta förlusten
genom strejken uppgick till nära
8 miljoner kronor.

Jag skulle emellertid tro, att de indirekta
förlusterna av strejken belöpa
sig till värden, som kanske äro ännu
större, och fråga är, om man inte i
strejken har att söka huvudorsaken till
dagens dåliga ekonomiska läge för företaget.
Det är uppenbart, att om hela
flygtrafiken ligger nere i fem månader,
så måste detta föra med sig en minskad
frekvens mycket lång tid efter det
strejken avblåsts. Flyget är, som jag
tidigare sagt, ett relativt ungt trafikmedel
och därför också mycket känsligt
i olika avseenden. Ännu finns det
många hinder att övervinna, innan flyget
får den popularitet som det behöver
för att kunna utvecklas till ett allmänt
utnyttjat trafikmedel. Om man
då under lång tid låter trafiken ligga
nere, vänjer man en hel del av trafikanterna
av med att flyga. De övergå
till och vänja sig på nytt vid andra
trafikmedel.

Dessutom måste ju de trafikerande få
en ganska kuslig känsla av osäkerhet,
då de få veta, att strejken fört med sig,
att största delen av en rutinerad, skicklig
och skötsam markpersonal lämnat
sina anställningar och övergått till annan
verksamhet. Innan strejken började,
var förtroendet till flygsäkerheten
i ABA:s regi synnerligen stort, men
det råder intet tvivel om alt detta förtroende
fick en allvarlig stöt genom
strejken och händelserna i samband
därmed. .lag får säga, att t. o. m. jag
blev rädd för att flyga, då jag fick

Understöd åt inrikes lufttrafik.

reda på att omkring 800 av den till
ungefär 1 200 uppgående strejkande
personalen hade slutat sina anställningar.
Denna absolut onödiga strejk
har förorsakat ABA så stora ekonomiska
förluster och så skadat dess
goodwill hos den trafikerande allmänheten,
att alla de i ABA:s ledning, som
ha ansvaret för, tillåt mig använda uttrycket
skandalen, omedelbart borde
avgå från sina befattningar.

Emellertid skulle jag också vilja
framhålla, att statsmakterna själva inte
kunna fria sig från ansvar för det tillstånd
vi nu ha på flygtrafikens område.
Om jag säger, att våra avgöranden
här i riksdagen beträffande luftfarten
ha skett på lösa boliner, tror jag
inte, att jag säger för mycket. Beslut
ha många gånger fattats, om vilkas innebörd
man haft en ganska otillräcklig
kännedom. Man har exempelvis tillsatt
en luftfartsstyrelse utan att vi
egentligen veta, om den över huvud taget
har något existensberättigande. Mig
förefaller det i varje fall som om den
vore överflödig. Det är enligt min mening
otroligt, att detta ämbetsverk kan
ha nyttig användning för alla sina omkring
140 anställda. Det bygges ett
stort komplex för dess räkning, vilket
tyder på att verket kommer att expandera
ytterligare, och detta kan inte
vara till gagn för flygtrafiken. Tvärtom
är det en belastning både ur ekonomiska
och andra synpunkter, och
det är klart, att en omfattande byråkrati
också följer i ett sådant ämbetsverks
släptåg.

Nu stå vi återigen i begrepp att fatta
beslut om miljonbelopp till företaget
utan alt vi egentligen veta så mycket
om vad det gäller. Det tycks vara oerhört
svårt alt få en verklig insyn i företagets
ekonomiska ställning. Det har
ju gått så långt denna gång, att statskontoret
blankt avstyrker förslaget om
lån och subventioner därför att det
inte föreligger någon fullständig utredning
av bolagets ekonomiska ställning.

116 Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

Jag måste säga, att detta bara förstärker
det intryck, som man länge haft,
nämligen att företaget är misskött i
ekonomiskt avseende. Den subventionering
av inrikestrafiken, som nu föreslås
och som rör sig om ett belopp av
2,1 miljoner kronor är anmärkningsvärd,
inte minst ur den synpunkten att
det här är fråga om en subventionering,
som också kommer de privata aktieägarna
till godo. Vi kunna för vår
del inte vara med om detta förslag. Vi
äro emot att man söker skydda privata
aktieägares intressen med statsmedel.
Ingenting visar för övrigt, att det
är inrikestrafiken, som går med förlust,
och därför tror jag, att hotet om
att nedlägga denna trafik inte behöver
tagas så allvarligt. Skulle det sättas i
verket av bolagets ledning, bör det bli
statsmakternas sak att sörja för trafikens
återupptagande på det sätt som
kan anses lämpligt.

Med vad jag har sagt har jag velat
markera, att vi för vår del icke längre
tänka medverka till subventionering av
ABA-SILA, innan företaget har klargjort
sin ekonomiska ställning på ett
tillfredsställande sätt och skaffat sig en
ledning, som sköter företaget bättre.
Denna vår inställning betyder icke alls,
att vi undervärdera flygets betydelse.
Vi tillhöra icke de »rälsbundna» själar,
som anse att flyget icke har någon
framtid. Vi betrakta striden mellan vad
vi kalla för de »rälsbundna» och de
»luftburna» som löjlig. Flyget har en
stor framtid, men skall det bli ett hela
folkets trafikmedel och icke bara som
nu vara förbehållet ett litet fåtal, måste
statsmakterna tillse, att det icke råkar
i rövarhänder och blir ett misskött
objekt för profit, vars existens staten
av och till får träda emellan för att
rädda.

Ur dessa synpunkter har jag också
ett par vänliga ord att säga om reservationen,
som vi eljest tänka ansluta
oss till. Den genomandas just av synpunkter,
som präglas av en viss efter -

bliven, om än försiktigt uttryckt avoghet
mot flyget. Om detta är av rädsla
för att de »luftburna» skola besegra
och krossa de »rälsbundna», är det ett
stort misstag. Flyget har framtiden för
sig, men det kan knappast ersätta järnvägarna,
åtminstone icke inom överskådlig
framtid. Det finns plats för
både flyg och järnväg i framtidens
transportsystem.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få instämma i det yrkande
som ställts om bifall till den av herr
Karl Andersson in. fl. avgivna reservationen.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle bara i anledning av
herr Senanders anförande vilja påpeka,
att det är riktigt, att strejken föranledde
stora förluster för bolaget.
Detta har också tidigare anförts. Däremot
är det icke riktigt, att bolaget
skulle ha kunnat träffa en uppgörelse,
som skulle ha besparat det förlusten.
Om en uppgörelse hade träffats på de
villkor, som bjödos då strejken bröt
ut, skulle det icke ha varit möjligt för
bolaget att fortsätta sin flygtrafik med
mindre staten subventionerat. Den samlade
kostnadssumman — jag skall bara
angiva några siffror för att ge en föreställning
om vad det var fråga om —
för arbetarstammen före strejken gick
upp till 7V* miljoner. Kraven på ökning
inneburo, då förhandlingarna började,
en kostnad av ytterligare 472 miljoner
och då strejken utbröt 3,1 miljoner.
Kostnaden skulle alltså ha ökats
från 772 miljoner till bortåt 11 miljoner,
och en sådan kostnad förmådde bolaget
icke bära. Det är dessutom fullständigt
felaktigt att säga, att bolaget skulle ha
varit omedgörligt. Det bud, på vilket
uppgörelse skedde, förelåg, på 2 öre
när, innan strejken bröt ut.

Herr SENANDER (kort genmäle):
Herr talman! Med anledning av herr

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

117

Severins yttrande vill jag understryka
vad jag sade tidigare, nämligen att de
indirekta förlusterna på grund av strejken
måste belöpa sig till kanske väsentligt
mycket mer än de direkta på grund
av att trafiken låg nere så länge.

Herr JOHANSSON i Torp: Herr talman!
Flera talare här i kväll ha påpekat
det inkonsekventa i att i nuvarande
ekonomiska läge å ena sidan ålägga oss
sträng återhållsamhet i fråga om investeringar,
å andra sidan subventionera
flyget på det sätt som här ifrågasättes.
Jag kan i det stycket instämma
med vad från dessa talares sida anförts
och skall icke ingå på någon upprepning
av deras synpunkter.

Men jag vill tillfoga, att jag vid ett
tillfälle i ett annat sammanhang har
som ensam motionär haft anledning att
efter min fattiga förmåga höja ett varnande
finger mot att riksdagen engagerar
sig så hårt i fråga om understöd
till flyget, att man sedan icke orkar
med att lösa andra kommunikationsfrågor
på ett tillfredsställande sätt. Betänkligheterna
vinkades då bort av de
flygbitna och de flvgsinnade kammarledamöterna.
Men det var ju också på
den tiden, då en stor del av riksdagens
ledamöter levde i den lyckliga övertygelsen,
att man hade möjlighet att kosta
på sig ungefär vad som helst i fråga om
kapitalinvesteringar. Åskådningen har
väl i någon mån svängt på den punkten
numera, och vi äro tämligen överens
om att vi röra oss inom en ganska begränsad
ram när det gäller möjligheter
till engagemang i kapitalinvesteringar.

Anledningen till att jag begärde ordet
var att jag ville påpeka ett par förhållanden
från min hemtrakt, föranledda
av vårt nuvarande ekonomiska
läge, och ställa dagens fråga i belysning
av de exempel jag kommer att
anföra.

Vi ha i Bohuslän på ett sliille en gam -

Understöd åt inrikes lufttrafik.

mal allmän väg. Den är smal, krokig
och backig. Under flera år har den
stått i tur att ombyggas, men det ekonomiska
läget har gjort, att man icke
har kunnat sätta i gång med detta. Den
är, skulle jag tro, ungefär 5 km lång.
I väntan på att man skulle kunna komma
fram till en ombyggnad har man
gått in för att anlägga mötesplatser.
Men icke ens detta ha statsmakterna
ansett sig kunna orka med. Resultatet
har blivit, att bygdens befolkning, beslående
av småbrukare och människor
i icke så lysande ekonomiska omständigheter,
dels gjort kontanta sammanskott
av pengar, dels utfört arbete in
natura, och på det sättet själva anordnat
de mötesplatser som behövts. Vägförvaltningen
har alltså fått dessa mötesplatser
till skänks av befolkningen,
en historia på, om jag minns rätt, 30 000
kronor. Det är naturligtvis icke för att
presentera en gåva till staten som man
gjort detta utan för att få fram den
busstrafik, som man så innerligt väl
behöver i dessa trakter.

Detta var det ena exemplet. Det andra
avser den förbindelse från Orust och
Tjörn till fastlandet, som vi väntat på
nu i många år. Om denna har det talats
sedan omkring 20 år tillbaka. Det
är snart sex år sedan länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län dömde i frågan,
vilken sedan, på grund av att befolkningen
icke kunde komma överens
om var den lämpliga platsen för broförbindelsen
skulle ligga, besvärsvägen
fördes till Stockholm. Här har den legat
nu under dessa sex år. Och efterlyser
man vad orsaken är, att icke avgörande
faller, siiges det att det icke är så
bråttom med saken, eftersom det under
det nuvarande ekonomiska läget
icke kan bli tal om att realisera planerna
på lång tid ännu. Under tiden
får dessa öars befolkning, uppgående
till ca 20 000 människor, nöja sig med
en färjförbindelse som är dimensionerad
för trafiken i början av 1920-talet.
Dagligdags går det en godstrafik över

118 Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

dessa färjor — jag har haft anledning
att tidigare påpeka det för kammaren
— med last överstigande den tillåtna
vikten för fordonen. Men färjmännen
ha icke möjlighet att stoppa trafiken.
Man måste köra till dess en vacker dag
risken för en katastrof blir rena rama
tragiska verkligheten. Jag hade senast
för ett par dagar sedan tillfälle att iakttaga
en gruslastad lastbil, som säkerligen
hade minst den dubbla tillåtna lasten
ombord. Det hela såg mycket ruskigt
ut. En vacker dag står man inför att
förtöjningarna brista, och är det då en
buss som skall på färjan och är fullsatt
med folk, komma vi att få uppleva en
historia i stil med den busskatastrof
som inträffade i Stockholm i höstas.

Det är med dessa exempel för ögonen,
som jag för min del icke kan,
fastän jag icke på något sätt vill förringa
värdet av flyget som sådant, vara
med om att votera miljoner i understöd
till en kommunikationsled, som i
stor utsträckning — såsom tidigare här
påpekats — konkurrerar med statens
järnvägars trafik.

Med dessa ord, herr talman, bär jag
velat motivera att jag vid omröstningen
kommer att rösta för herr Karl Anderssons
m. fl. reservation.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Först ett par ord till herr Senander.
Det är riktigt när han säger,
att strejken har stor del i den förlust,
som bolaget fick vidkännas förra året.
Jag vill emellertid icke vara med om
att nu göra någon avvägning av skuldbördan
när det gäller orsaken till strejken.
Vare det nog sagt, att man kan
tycka, att det är beklagligt att motsättningarna
skola bli så starka, att man
tvingas till dylika ytterligheter. Men det
är nog så, att ragg gärna reser sig mot
ragg, och då kan man komma i det läge
man befann sig i vid det tillfället.

Herr Senander anförde att det be -

hövs krafttag för att flyget skall kunna
stå på egna fötter på nytt. Det är just
sådana krafttag man gjort i det att personalstyrkan
bringats ned från 3 000 till
2 000. Herr Senander var nyss ängslig
för att detta skulle gå ut över säkerheten.
Men göras dessa krafttag, som han
själv önskade, hoppas jag att det icke
skall leda till att han och andra slutar
upp med att flyga.

Herr Senander säger, att han icke vet
hur luftfartsstvrelsen har kommit till.
Han vet icke om den har något existensberättigande.
Men då är det bra
lättsinnigt att sitta och fatta sådana beslut,
herr Senander. Mig veterligen har
herr Senander icke hittills vänt sig mot
luftfartsstyrelsens tillblivelse. Jag vill
berätta för honom, att luftfartsmyndigheter
har man i alla civiliserade länder,
där det finns civil luftfart. Kan
det vara till nytta för herr Senander,
kan jag vidare tala om, att luftfartsstyrelsens
uppgift bl. a. är att kontrollera
utländskt flyg i Sverige, amerikanskt
och engelskt flyg och annat flyg som
jag skulle tro att herr Senander på
grund av olika omständigheter önskar
att vi skola kontrollera i vårt land.

Ett par ströargument ytterligare, herr
talman.

Herr Åkerström nämnde i förbifarten,
att flyget subventionerades också
därigenom att det slapp betala bensinskatt.
Jag vill göra det lilla påpekandet,
att bensinskatten som bekant skall gå
till våra vägar och tages ut av de fordon
som begagna sig av vägarna. Alldenstund
flyget icke begagnar sig av
våra vägar utan använder luftigare farvägar,
utgår det icke någon skatt på
flygbensinen, lika litet som på den bensin
statens järnvägar använder för att
driva sina rälsbussar. Statens järnvägar
och ABA behandlas alltså på samma
sätt.

Mot herr Halls inlägg har jag kanske
ingen invändning att göra, allra helst
som herr Hall slutade med att om icke
yrka bifall så dock förklara, att han

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

119

komme att rösta för utskottets förslag.
.lag kan också förstå herr Halls synpunkter
när han kom in på valutaproblemet.
Inom parentes kan jag dock
nämna, att hela kostnaden för inrikestrafiken
i fråga om bensin i runt tal
belöper sig på 570 000 kronor.

Sedan vill jag slå fast, att jag ingalunda
vill undervärdera alla de argument,
som ha använts då man velat uttrycka
sin skepsis gentemot subventioneringen.
Jag själv och regeringen i övrigt
ha ställt oss tveksamma till denna
sak. Jag är fullt medveten om — och i
det avseendet kan jag instämma med
herr Johansson i Torp — att det finns
så många andra ändamål inom det verksamhetsområde,
där jag är sysselsatt,
i fråga om vilka man endast med den
allra största självövervinnelse vill vara
med om att besparingar skola göras,
besparingar som äro nödvändiga på
grund av det ekonomiska läge, vari vi
för närvarande befinna oss. Det är klart
att jag med utgångspunkt från dessa erfarenheter
har sagt mig, att man får
tänka sig för åtskilliga gånger, innan
man kan vara med om en subventionering
av det slag det här är fråga om.
När jag emellertid kommit fram till
den slutsats, som lett till att denna proposition
i dag ligger på riksdagens
bord, har det varit därför att vi ha haft
en inrikestrafik här alltsedan år 1945.
Skulle jag genom att underlåta att framlägga
en proposition medverka till att
man gjorde ett alexanderhugg och
klippte av denna inrikestrafik, innan
riksdagen hade fått möjlighet att taga
ställning till saken? Jag anser, att vi i
dag icke ha det sakliga material som
behövs för att kunna bedöma, om och
hur subventioner skola utgå och vilka
flyglinjer som skola drabbas, därest vi
minska subventionsvolymen. Jag hade
tänkt, att sedan den nya styrelsen kommit
i arbete, skulle genom departementets
försorg den utredning verkställas,
som såväl reservanterna som utskottsmajoriteten
egentligen önska få

Understöd åt inrikes lufttrafik.

till stånd. Vad man tvistar om är, huruvida
flygtrafiken skall inställas, till
dess att denna utredning har verkställts,
eller om man skall låta trafiken
fortsätta till dess att utredningen ligger
på bordet och man kan ta del av
det sakmaterial som behövs för att riksdagen
skall kunna ta definitiv ställning
till frågan.

Både herr Åkerström och herr Severin
äro av den uppfattningen, att man
i dag inte har det sakmaterial som behövs
för att slutgiltigt bestämma hur
man skall handla. Detta är sålunda, ärade
kammarledamöter, inte något annat
än ett försök från regeringens sida att
i en så viktig fråga som den föreliggande
ge riksdagen möjligheter att ta
ställning till problemen och icke vidtaga
en åtgärd, som kanske i viss mån
skulle ha föregripit riksdagens ståndpunktstagande.
I avvaktan på sakmaterialet
äro vi beredda att för innevarande
år bevilja ett belopp upp till 2,1
miljoner kronor. Jag är emellertid angelägen
att påpeka, att även jag har den
uppfattningen, att därest man kan minska
detta belopp, så skall man också
göra det.

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
Vi känna utan tvivel alla tvekan inför
förslaget om att subventionera inrikesflyget.
En sådan tvekan är helt naturlig,
och den blir desto mera markerad
om man tänker sig, att ett riksdagsbeslut
i sådan riktning som här är föreslaget
kunde komma att uppfattas som
ett löfte om fortsättning i framtiden.
Det är emellertid inte meningen all
det skall uppfattas så. Statsrådet har ju
nyss understrukit, att subventioneringen
är föreslagen i år för att ge regeringen
möjlighet att sedan undersöka
vilka utsikter flygets inrikestrafik i
framtiden kan ha. Jag menar, att det
vore oklokt att under sådana förhållanden
avslå den framställning om subventionering,
som ABA här har gjort.

120

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

Herr Åkerström, som förde reservanternas
talan, nämnde visserligen, att enligt
reservanternas mening skulle flygtrafiken
nog komma att upprätthållas,
även om riksdagen sade nej till subventioneringen.
Där kan jag för min
del inte följa herr Åkerströms tankegångar,
så mycket mindre som reservanterna
här ha understrukit, att linjen
Stockholm—Visby äro även reservanterna
beredda att lämna subventioner
till. De säga nämligen i sin reservation,
att frågan om understöd åt denna
linje borde bliva föremål för beslut från
statsmakternas sida.

Då uppstår frågan huruvida ABA
kommer att upprätthålla trafiken på
andra linjer, därest subventionen dras
in. Det finns givetvis mycket som talar
för att såväl linjen till Malmö som linjen
till Göteborg har så starka intressen
bakom sig, att de tvinga flygbolaget
att hålla trafiken i gång. Däremot är
det inte säkert att samma starka intressen
kunna mobiliseras fram, när det
gäller flyget på övre Norrland.

Jag beklagar livligt att jag måste dra
fram denna synpunkt. Även om man
säger att förbindelserna med Norrland
nu äro så snabba, att det endast går åt
en natt för resan ner till Stockholm och
att det alltså endast är natten, som man
försakar, så tar dock uppresan 17 och
nedresan 19 timmar — och det är tid,
som man får offra. Om det inte för mig
och många andra betyder så mycket
om vi ligga på tåget eller sitta hemma
i vår bostad och arbeta litet under nattens
timmar, så kan det ändock finnas
andra människor där uppe, som äro
betjänade av snabbare förbindelser än
de 17—19 timmar, som resan mellan
Stockholm och Norrbotten tar. Jag har
anledning att understryka detta, därför
att det är ganska vanligt att man, när
man talar med industrimän och andra
företagare om Norrland, får det svaret:
»Ja, om det inte vore så långt borta, och
om det inte vore så besvärligt att komma
dit, så vore det väl ingen sak.»

Detta uttryck möter man inte bara
från företagarhåll utan från strängt
upptagna människor över huvud taget.
Vi känna också igen det från våra försök
att få statsråden att resa dit upp.
De ha mycket svårt att komma loss för
en sådan resa, och de få betrakta den
som semester för att kunna offra ett
par tre dagar på ett besök hos oss.

Jag representerar här den synpunkten,
att vi skola flytta vår avlägsna
landsända närmare de centrala delarna
av landet och hos norrbottningarna —
oavsett om den enskilde norrbottningen
har möjlighet att använda sig av flyget
eller inte — skapa en känsla av att
flyget dock finns där och att vi därmed,
räknat i tid, komma 13 å 14 timmar
närmare huvudstaden än vi nu
göra med tåg. Att norrbottningarna ha
denna känsla är av en viss betydelse
för samhörigheten med landets övriga,
i många avseenden mera gynnade delar.
Detta gör att jag för min del, trots
den tveksamhet jag i övrigt känner, och
trots vetskapen om att den föreslagna
subventioneringen närmast avser ett år,
vill yrka bifall till utskottets förslag.
Jag gör det också under hänvisning till
att man från ABA:s sida har uttalat
önskemål om att få både ett sommarår
och ett vinterår på sig för att pröva
siffrorna ännu en gång och för att få
fram ekonomiskt bäriga kalkyler över
vad norrlandsflyget kan ge i framtiden.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ÅKERSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill först fråga herr
Severin hur han kan vara så säker på
att styrelsen, när den någon gång i
slutet av maj sammanträder, kommer
att fatta beslut om att flygets inrikestrafik
kommer att nedläggas, om det
inte beviljas någon subvention? Herr
Severin kan väl inte avgöra detta? Det
är väl styrelsen som skall avgöra den
saken!

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

121

Sedan vill jag fråga statsrådet, om vi
skola uppfatta statsrådets ord så, att
regeringen är beredd att biträda förslaget
att fiskarena skola erhålla restitution
av bensinskatten? Jag vet mycket
väl, att det för motorbåtarna i allmänhet
finns en särskild fond, till vilken
man samlar ihop litet pengar av
andra än dem, som betala bensinskatt,
vilka pengar sedan under vissa förutsättningar
kunna användas till anläggande
av motorbåtshamnar.-Men motorbåtsägarna
betala säkert sin bensinskatt,
så man följer nog inte den av
statsrådet redovisade principen så alldeles
konsekvent.

Till herr Jansson i Kalix vill jag sedan
säga, att jag inte kan förstå varför
lian nödvändigt skall göra detta till en
norrbottensfråga. Om man sade till
mig: »Här får du en eller ett par miljoner
kronor att använda till åtgärder,
syftande till att främja Norrlands näringsliv»,
så skulle jag sist av allt använda
pengarna på det sätt, som här
är föreslaget.

Herr JANSSON i Kalix (kort genmäle):
Herr talman! Om herr Åkerström kunde
garantera oss att vi få använda
dessa pengar på ett bättre och nyttigare
sätt — så som vi i Norrbotten skulle
önska använda dem — då skulle också
jag utan tvekan inta en annan ståndpunkt.
Men nu är det inte så, herr Åkerström,
att riksdagen kan besluta, att
dessa pengar i stället skola användas
till anläggande av vägar eller vattenledningar
eller andra angelägna företag,
och av den anledningen vidhåller jag
mitt yrkande.

Herr SENANDER (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall bara komma
med ett par korta repliker till kommunikationsministern.
Statsrådet tycktes
utgå från att jag hade kritiserat att regeringen
fört denna fråga inför riksdagen.
Det har jag naturligtvis aldrig
gjort. Jag anser det fullt riktigt att så

Understöd åt inrikes lufttrafik.

skett. Vad jag vänt mig mot är den
stora kostnaden, 2,1 miljoner kronor.
Den ha vi vänt oss emot, inte att frågan
dragits inför riksdagen. Vi anse det
vara en mycket vällovlig åtgärd från
regeringens sida att inte handla utan
riksdagens hörande.

Sedan förklarade statsrådet, att det
för närvarande inte finns tillräckligt
med sakmaterial för att avgöra frågan
om flygets framtid, speciellt vad beträffar
dess inrikestrafik. Det är just den
omständigheten att frågan inte är tillräckligt
utredd och att man inte har
det material som behövs för att bedöma
företagets framtida ekonomi som är ett
av skälen till att vi icke vilja vara med
om någon subventionering.

Herr ÅKERSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill till herr Jansson
i Kalix säga, att vi alltid måste resonera
så, att om vi ge ut så och så mycket
pengar på ett område, så kunna vi inte
ge ut lika mycket på andra områden.
Om vi ge ut mera på ett håll, så måste
vi avstå på ett annat. Detta gäller för
Norrland och därmed även Norrbotten
i dag, och det kommer också att gälla
i framtiden, när fråga blir om statsmakternas
insatser.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag begärde ordet med anledning
av en direkt fråga av herr Åkerström.
Det är i och för sig riktigt att
inte alla bensinskattepengar uteslutande
komma från vägfordon, men för
fiskarena finns det något som heter
gottgörelse för av fiskerinäringen erlagd
bensinskatt.

Vad motorbåtarna beträffar, så utgår
bidrag till byggande av smärre hamnar
och farleder. Till dylika anläggningar
använder man pengar, som influtit från
bensinskatten.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag vill inte förneka, att norr -

122

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

landsflyget kan vara till nytta för Norrland.
Det är jag den siste att göra. Men
vad jag måste reagera mot är den välvilja
och förståelse, som Kungl. Maj:t
visar, när det gäller flyget, tv det är
väl i alla fall en mycket begränsad
grupp i Norrland, som kan ha nytta av
detta kommunikationsmedel. Om jag
undantar herr Jansson i Kalix och
några andra, t. ex. industrichefer och
högre tjänstemän, vet jag inte någon där
uppe, som använder sig av flyget. När
man kan åka tåg från Stockholm på eftermiddagen
och vara i Luleå före klockan
tio dagen därpå, så tycker jag inte
att man kan klaga på kommunikationerna.

Jag har inte heller någon större förståelse
för de göteborgare, som vilja
ha restiden mellan Göteborg och Stockholm
ytterligare avkortad, när tågresan
nu kan göras på 4 timmar 50 minuter.
Vad jag här måste reagera mot är den
behandling, som norrlänningarna röna,
när det gäller framställningar om förbättrade
kommunikationer där uppe i
norr. Den 5 december 1946 överlämnades
en framställning från norrlandskommittén
angående vissa åtgärder för
att förbättra transportförhållandena i
Norrland. Däri föreslogs bland annat
samtrafik mellan järnvägen och postdiligenserna,
så att den fattiga ödebygdsbefolkningen
inte skall behöva
lösa biljett först från Saxnäs till Vilhelmina
järnvägsstation och betala 8 kronor
60 öre för den och sedan lösa biljett
från Vilhelmina till Stockholm till
ett pris av 39 kronor 60 öre. Om man
här i stället finge använda zontariff, så
skulle biljettpriset för sträckan Saxnäs
—Vilhelmina endast bli kronor 2:40
och för sträckan Dikanäs—Vilhelmina
— som är närmaste järnvägsstation, och
dit det är över 11 mil — endast kronor
3:—. Sådana saker finns det ingen förståelse
för.

Kungl. Maj:t visade sitt intresse för
denna norrlandskommitténs framställning
på det sättet, att kommunikations -

ministern tillsatte ytterligare en kommitté.
Det dög inte med den utredning,
som norrlandskommittén hade gjort,
utan saken hänsköts till en s. k. riksulredning.
Det är verkligen intressant
att se, vilka det är som skola bevaka
norrlänningarnas intressen i dessa frågor.
Den nya kommittén, som tillsattes
den 21 februari 1948, kom att bestå av
en direktör Sahlin, ordförande, en direktör
Cedercrantz, en direktör Degersledt,
en direktör C. A. Jacobsson — ja,
namnet är det ju ingenting i och för sig
att invända mot — och två experter,
nämligen byråchefen Berger i järnvägsstyrelsen
och professor Lindahl, nationalekonomen.
Så ha vi ytterligare en
direktör, nämligen Ivan Ohlson i Reso.
Till slut fanns det också en icke-direktör
med — det var väl han som skulle
bevaka norrlänningarnas intressen —
godsägare Lindström.

Jag menar, herr statsråd, att man
inte får något intryck av att intresset
för Norrland befinner sig på kokpunkten
precis, när sådana här utredningar
tillsättas!

Sedan vill jag säga till herrar Åkerström
och Jansson i Kalix, vilka kommit
i dispyt om huruvida man inte
skulle kunna använda subventioneringspengarna
bättre: När jag under de senaste
åren har försökt göra en del
framstötar för vägförbättringar i Norrland,
så har jag ibland funnit förhållandena
upprörande. Jag besökte t. ex.
i höstas en by i Sorsele socken. Där
fattades fyra kilometer väg för att binda
samman två stora vägföretag. Där
fanns bland annat en by, Råstrand, med
nära 300 invånare, som under höst och
vår inte hade någon annan möjlighet
att komma till landsvägen än att använda
färja — och där är Vindelälven
500 meter bred. Under en månad på
hösten och en månad på våren kunde
man där inte en gång frakta mjölken
till mejeriet. Jag gjorde då en framstöt
om att Kungl. Maj :t skulle tillskjuta medel
för anläggande av en väg, om inte

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

123

annat så med pengar, avsedda för oförutsedda
utgifter. Jag fick också länsstyrelsen
i Umeå att på det allra kraftigaste
vitsorda behovet och nyttan av
denna väg. Sedan var jag uppe i departementet,
och där fick jag också min
framställning tillstyrkt — under förutsättning
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gick med på saken. Departementet
tycktes inte ha mycket att säga
till om, utan man tycktes där ligga helt
i händerna på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Och där blev det avslag!

Vad det gäller vägarna i övrigt vill
jag nämna, att vi inom Vilhelmina socken,
som inom parentes sagt omfattar
87,0 kvadratmil och är tre gånger så
stor som Blekinge län, ha 223 stycken
enkronasvägar. Hur se då dessa vägar
ut? Ja, om kommunikationsministern
skulle fara dit upp och göra en inspektion
skulle han säga, att det måste
göras någonting för att hjälpa människorna
däruppe. Här ha bolagen och
domänverket under dessa år, då myndigheterna
varit angelägna att få fram
ved, kört sönder dessa vägar, så att de
allra flesta inte äro framkomliga. Men
man kan inte få medel att förbättra
dessa vägar — det finns inga tillgängliga
när det gäller dessa enkronasvägar.
Man blir förtvivlad när man ser hur
fruktlöst ens arbete är när det gäller
cn viss del av landet. Då finnas inga
pengar och inga möjligheter att göra
någonting. Men då det t. ex. gäller flyget
mellan Stockholm och Göteborg eller
Stockholm och Luleå, då är det inte
några svårigheter, då låta sig de ekonomiska
frågorna lösas. Det är just denna
tendens som jag måste reagera mot, och
jag gör det på det sättet, att jag för
min del kommer att biträda reservanternas
förslag som en protest mot Norrlands
behandling i vägfrågor. Tänk om
vi åtminstone kunde få det ordnat så,
att vi sluppe stiga ur bussarna när vi
passera vissa broar. Som det nu är säger
chauffören: Över den här bron vågar
jag inte köra. Och så kör han av

Understöd åt inrikes lufttrafik.

passagerarna som få stiga av och gå
över bron. Men bron lagas inte. Därtill
finns det inga pengar. Jag säger ännu
en gång: Det är inte roligt att vara representant
för denna trakt, när man
ser att man inte kan göra någonting.
Det ser hopplöst ut att f. n. kunna uträtta
någonting i riksdagen för den
mest eftersatta delen av landet.

Herr SVENSSON i Stenkyrka: Herr
talman! Jag skall inte länge upptaga
kammarens tid. Inte heller vill jag
blanda mig i den diskussion, som representanter
för Norrbottens och Västerbottens
län dragit upp. Jag vill bara
som representant för en landsända,
som har förmånen att ha reguljära lufttrafikförbindelser,
uttala ett tack till
statsutskottet för dess ståndpunktstagande
i denna fråga.

Jag skulle kunna utsträcka denna
tacksamhet även till utskottets reservanter.
Reservanterna säga nämligen:
»En viss särställning i nu berörda avseende
intager dock flyglinjen Stockholm—Visby.
Enligt utskottets mening
borde sålunda frågan om understöd åt
denna linje bliva föremål för närmare
utredning och beslut från statsmakternas
sida.» Jag har frågat mig vad denna
formulering innebär. Herr Åkerström
har tidigare sagt, att linjen skall
upprätthållas. Jag lyssnade till debatten
i första kammaren i denna fråga
och där menade en av herr Åkerströms
medreservanter, att Kungl. Maj:t till
nästa års riksdag kunde begära anslag
för denna linje. Jag anser för min del
att om reservanternas förslag kommer
att följas, kommer denna flyglinje till
Gotland alt läggas ner.

Jag vill gärna erkänna, att denna
flyglinje har varit till stor nytta för
Gotland, och jag tror alt denna kammares
ledamöter skola instämma i denna
uppfattning, om de en stormig höstdag,
då vågorna vredgas, företaga resan
till Gotland. Herr Jacobson i Vil -

124

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

helmina — om han ett ögonblick vill
lyssna till mig — sade om jag hörde
rätt att flyget endast användes av industrichefer
och direktörer. Det är
möjligt att så är förhållandet när det
gäller Norrland. Det kan inte jag bedöma.
Men jag har många gånger sett
vilka som trafikera flyglinjen Stockholm—Visby.
Det är som förresten
också sades i första kammaren bl. a.
mödrar med små barn och sjuklingar.
Vi ha ju inte på Gotland fått sjukvården
utbyggd i den utsträckning som vi
önska, och därför måste många sjuklingar,
därav en del svårt sjuka, resa
till andra sjukvårdsanstalter. Det är ju
alldeles uppenbart hur det skall kännas
för en sjukling att färdas över
sjön under svårt väder.

Den strävan som förefinnes att nedbringa
kostnaderna för subventionerna
till flyget finner jag ganska naturlig.
Men jag är ändå litet orolig för att den
tid kan komma då man förutsätter att
flyget inte kan ekonomiskt bära sig för
framtiden. Jag vill därför uttala den
livliga förhoppningen, att resefrekvensen
på flyget skall ökas. Jag vet mycket
väl att biljettpriserna äro så höga,
att flyget har svårt att konkurrera med
andra trafikmedel. Jag vill inte heller
att flyget skall utgöra en konkurrent
till andra trafikmöjligheter som järnväg
och båt. Man bör i stället samordna
dessa olika trafikföretag när det
gäller subventioner i allmänhet. En sådan
subvention från statsmakternas
sida har ju ägt rum under hundra år,
ända sedan den tid, när statsmakterna
togo initiativ till järnvägarnas utbyggande.
Jag skall emellertid inte inlåta
mig på detta problem nu.

Jag skall, herr talman, kort och gott
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Flera talare i denna nu rätt långa

debatt ha målat flygets framtid i mycket
mörka färger. Ingen vet emellertid
hur denna framtid kommer att gestalta
sig. Vi skola framför allt komma ihåg
att man inte skall bedöma framtiden
med hänsyn till förhållandena sådana
de nu te sig ute i världen, med nuvarande
valutasituation och ekonomiska
spärrar mellan länderna. Dylikt inverkar
naturligtvis även på flyget, inte
bara på utrikesflyget utan även på den
inrikes flygtrafiken. Det är detta som
gör att vi i dag stå inför en subventionering
av den svenska inrikestrafiken.

Jag har varit med åtskilliga gånger
förr då vi ha behandlat flygfrågor i
statsutskottet och i riksdagen. När vi
1948 togo ställning till en sammanslagning
av ABA och SILA och då även
diskuterade eventuella subventioner,
hade vi närmast den tanken att dessa
subventioner skulle gälla vissa linjer,
vilka man ansåg det vara ett samhällsintresse
att hålla i gång, och att vi ur
denna synpunkt skulle bedöma den
subvention som skulle ske. Det nya bolagets
ledning har emellertid i år stått
inför ett tvångsläge. Den nya styrelsen
har ännu inte trätt i verksamhet.
Ledningen för det nya bolaget ville
som förut här har anförts inte lägga
ner trafiken utan har fört frågan vidare
till riksdagen. Jag är inte för min
del beredd att taga ställning till under
vilka former och på vad sätt en eventuell
differentiering beträffande den
kommande subventioneringen skall genomföras.
Det material som på detta
område föreligger är otillräckligt för
ett bedömande av denna fråga. Härvidlag
inverka så många faktorer, som vi
måste ta hänsyn till, som vi nu inte
känna till men som vi måste ha klarhet
i nästa gång denna fråga behandlas.
Därför tror jag för min del i likhet
med departementschefen att det
bästa sättet är att bevilja detta anslag
i år och taga det under noggrann omprövning
nästa år, när vi bättre kun -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

125

na avgöra vilken ställning vi skola intaga
till en kommande subventionering.

Jag är övertygad om att ledningen
för det nya ABA kommer att göra allt
för att förbättra driften. Jag vet att
den kommer att lägga affärsmässiga
synpunkter på hela sin verksamhet.
Det är möjligt att man vid den rationalisering
som länge har pågått — jag
vet för resten att det är meningen att
den skall fortsätta — kan få fram mera
driftbilliga flygplan. Det skulle också
vara i hög grad önskligt om bolagsledningen
lyckades åstadkomma en större
frekvens på flyglinjerna än vad som
under senare tid förekommit. Det är
en väldig skillnad på ett flygföretags
inkomster, om flygplanen äro belagda
till 35—40 procent än om beläggningen
är 70—80 procent. I detta sammanhang
komma vi också in på spörsmålet
om hur taxorna skola avvägas för att
nå det bästa ekonomiska resultatet. Jag
är övertygad om att ledningen även på
detta område kommer att göra sitt
bästa för att få fram ett bra resultat.
Vi böra därför inte nu, herr talman,
lägga hinder i vägen för det nya bolaget
som står i början av sin verksamhet.
Jag vet att bolaget har föresatt sig
att göra det bästa möjliga för svenskt
flyg, inte bara ute i världen utan också
beträffande inrikestrafiken. Detta gör,
herr talman, att jag för min del helt
och fullt vill instämma i vad statsutskottets
majoritet bar uttalat, nämligen
att vi böra hjälpa bolaget nu och inte
hindra det i dess verksamhet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till
statsutskottets förslag.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Jag vill
instämma i det tack till herr statsrådet,
som uttalades av herr Svensson i Stenkyrka.
För oss gotlänningar är flyget
av mycket stort viirde, inte bara när
sjön vredgas och vågorna gå höga utan
också niir havet har frusit igen och det

Understöd åt inrikes lufttrafik.

helt enkelt inte finns några andra kommunikationsmedel
att tillgå.

Nu tycker jag att det är litet felaktigt
att man liksom låser fast den här
frågan på det sättet, att man ställer anslagen
för byggande av vägar ute i landet
i motsatsställning till det anslag det
här gäller. Att bygga vägar är en sak,
en annan sak är om ett flygbolag, en
kommunikationsled, skall ställas i en
sådan ekonomisk situation, att den inte
vidare kan fortsätta med sin verksamhet.
Hade inte detta initiativ tagits
från regeringshåll, hade bolaget faktiskt
kommit i den belägenheten, att
det inte hade kunnat fortsätta driften.
Ett bolag kan nämligen inte driva en
sådan kommunikationsled, om det har
mycket dålig ekonomi. Ty ställer man
ett företag i den ställningen, att det
inte har tillgång till pengar för att hålla
materielen i ordning, eftersätter
man ju säkerheten i mycket stor utsträckning,
särskilt när det gäller flyget.
Jag finner det därför angeläget att
man inte ställer detta vägbyggande i
motsatsförhållande till ett fortsättande
av den inrikes flygtrafiken. Det är två
skilda saker. Jag tror att detta är den
riktiga synen på denna fråga. När man
nu har fått till stånd ett nytt bolag med
ny styrelse — det är säkert riktigt vad
som sagts här ifrån kommunikationsministerns
sida, att det är meningen
att ett krafttag skall tagas för flyget;
det är ju den egentliga innebörden av
den kungl. propositionen — tycker jag
det vore underligt om kammarens ledamöter
skulle säga nej till en sådan
framställning. Om vi säga nej i kväll,
ställa vi faktiskt bolaget i en sådan
ställning, att det inte kan fortsätta sin
verksamhet eller får göra väsentliga eftergifter
när det gäller säkerheten.

Jag vill, herr talman, med vad jag
anfört framhålla, att vi på Gotland äro
livligt intresserade för att detta anslag
bifallcs av kammaren.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

126 Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Understöd åt inrikes lufttrafik.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag skall inte ytterligare ta
kammarens tid i anspråk med något
längre anförande. Det har talats tillräckligt
i den här frågan.

Men jag vill bara säga att om man
i olika delar av landet med anledning
av de missförhållanden, som råda på
olika områden beträffande kommunikationslederna,
drar den slutsatsen, att
man skall motsätta sig det förslag som
här föreligger, vore det väl ganska naturligt,
om icke resultatet skulle bli ett
blankt avslag. Dessa ting böra emellertid
inte vägas emot varandra. Jag
har som jag understrukit i mitt tidigare
anförande själv hyst stor tveksamhet
när det gäller denna fråga, då
jag i min egen verksamhet ständigt
tvingas till en sparsamhet, som jag i
och för sig anser vara allt annat än
önskvärd.

Sedan får jag ju säga till herr Uddo
Jacobson, att i den mån hans anförande
skall betraktas som en opinionsyttring
ifrån Västerbotten, skall jag lägga
den på minnet. Jag har sagt detta även
i första kammaren, därför att jag gång
efter annan har uppvaktats av västerbottningar,
som framfört önskemål om
en utbyggnad av flygfältet i Umeå.
Men skall man nu utgå ifrån att anslagen
till vägarna skola gå före anslag
till andra trafikändamål, skall jag i
varje fall komma ihåg det. Ty det
finns principiellt ingen skillnad mellan
förslaget om utbyggandet av flygfältet
i Umeå och det förslag, vi här ha att
taga ställning till, om man nämligen
skall betrakta flyget som ett enbart exklusivt
trafikmedel.

Herr SANDBERG: Herr talman! Jag
vill för min del framhålla att jag icke
kan betrakta denna fråga på det sättet,
att å ena sidan flyget och å andra sidan
exempelvis vägarna skola sättas i
motsatsställning till varandra. Jag ger

herr Jacobson rätt då han betonade,
att det är besvärligt med kommunikationerna
i Norrland och att vi där ha
många önskemål som vi inte fått uppfyllda.
Men jag tror inte att man främjar
den angelägna utvecklingen av
kommunikationerna i Norrland genom
att gå emot ett annat önskemål, om detta
i och för sig är berättigat, vilket jag
anser propositionens förslag vara.

Jag måste för min del ge utskottet
och kommunikationsministern rätt då
han betonar, att ett eventuellt beslut
om indragande av ifrågavarande subvention
bör fattas först sedan frågan
blivit grundligt utredd under noggrant
beaktande av alla därmed förenade
konsekvenser. Jag vill lika livligt och
ivrigt som andra talare från norrlandshåll
vara med om att främja utvecklingen
av kommunikationerna i Norrland,
då det gäller vägar och järnvägar
och allt sådant. Men jag tror som
jag nu försökt antyda inte att man
skall sätta dessa ting i motsats till den
fråga, som det här gäller och som också
angår Norrland. I det långa loppet
och i framtiden tror jag att vi få räkna
flyget som ett mycket viktigt kommunikationsmedel
icke minst för Norrlands
del, och vi skola inte nu ställa
oss urarva i det avseendet genom att
gå emot detta anslag.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed’ slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Karl Andersson m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åkerström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

Nr 18.

127

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

4 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 153, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Karl Andersson m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under fjärde huvudtiteln
för budgetåret 1949/50 m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ordnande av Södra
skånska infanteriregementets förläggning
i Ystad jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar om anslag för budgetåret
1949/50 till anskaffning av flygmateriel
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr ICO, i anledning av Kungl. Maj:ts

Understöd åt inrikes lufttrafik.

proposition angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1949/50;

nr 161, i anledning av väckta motioner
om ändrade lånevillkor för statens
låneverksamhet för den mindre skeppsfarten; nr

162, i anledning av väckta motioner
angående effektivisering av kustbevaknings-
och livräddningstjänsten
utefter våra kuster;

nr 163, i anledning av väckt motion
om anslag för budgetåret 1949/50 till
markförvärv för utvidgning av Remmene
skjutfält;

nr 164, i anledning av väckt motion
om ersättning till skogsarbetaren O. E.
Flink för skada, ådragen under militärtjänstgöring; nr

165, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1949/50 till bidrag till restaurering
av Linköpings och Strängnäs domkyrkor; nr

166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till Stockholms och Göteborgs
högskolor jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 167, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1949/50
till svenska dramatikers studio; och

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 188 med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna
om restitution i vissa fall av tillläggsskatt
å bensin, som användes vid
jordbrukets drift, jämte i anslutning
härtill väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden för avlönande av
präster m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner;

128 Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
straff för olovlig varuutförsel, m. m.;

nr 38, i anledning av väckt motion
om åtgärder för bättre tillgodoseende
av de enskildas rättsskyddsbehov;

nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående nya grunder
för kyrkomusikerorganisationen
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av
frihetsstraff in. in.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av 43 § 2 mom. barnavårdslagen
den 6 juni 1924 (nr 361);

nr 29, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§
allmänna förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet
av samma lag, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949
(nr 1), dels ock en i ämnet väckt
motion;

nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av
27 § förordningen den 15 juni 1934
(nr 264) om erkända arbetslöshetskassor,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om rätten till arbetstagares uppfinningar,
dels ock i ämnet väckt motion;

jordbruksutskottets utlåtande nr 40,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1949/50 till veterinärinrättningen i Ska -

ra in. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 8, i anledning av
väckt motion angående en allsidig utredning
i den s. k. Unmansaffären.

§ 10.

Anmäldes, att under sammanträdet
till herr talmannen avlämnats en motion,
nr 417, av herr Hagberg i Luleå
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 214, angående godkännande
av Sveriges anslutning till Europarådet.

Denna motion bordlädes.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
tredje huvudtiteln, avseende anslagen
inom utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

256, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till universiteten och
karolinska institutet m. m.;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till tekniska högskolan
i Stockholm;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till skolöverstyrelsen
m. m.;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till yrkesundervisningen; nr

260, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till Förenta Nationernas organisa -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18. 129

tion för uppfostran, vetenskap och kultur
(Unesco);

nr 261, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering
in. m.;

nr 262, i anledning av riksdagens år
1948 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden den 1 juli 1947—den 30 juni
1948 m. m.;

nr 263, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för förbättring av
kommunikationsförhållandena i Norrland;
och

nr 265, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av en
statlig affärsbank m. m.;

från första lagutskottet:
nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 kap. 4 § rättegångsbalken,
m. m.; och

nr 250, i anledning av väckt motion
om översyn av aktiebolagslagen m. m.;

från jordbruksutskottet:
nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.; och
nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
personlig professur vid statens skogsforskningsinstitut
för docenten Ludvig
Harald Mattsson Mårn; samt

från riksdagens kansli:
nr 248, angående rikets allmänna
flaggdagar; och

nr 251, om åtgärder för underlät -

tande av orienteringen i lagar och författningar.

Vidare anmäldes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker; nr

253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 72, såvitt propositionen
avser förlängning av giltighetstiden för
förordningen den 11 juni 1948 (nr 283)
om pappersskatt, samt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall förordna
om restitution av pappersskatt,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 254, i anledning av väckta motioner
angående sänkning i vissa fall av
nöjesskatten för biografföreställningar
m. m.; och

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.

Sistnämnda fyra skrivelseförslag godkändes
under förutsättning beträffande
vart och ett av dem att första kammaren
i avseende å motsvarande utskottsbetänkande
fattade samma beslut som
andra kammaren.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.47 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

9 — Andra kammarens protokoll 19b9. Nr IS.

130 Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Fredagen den 20 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 13 och
den 14 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
den på kammarens bord liggande
motionen nr 417 av herr Hagberg
i Luleå m. fl.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 155—167 och
170, bevillningsutskottets betänkande nr

42, första lagutskottets utlåtanden nr 36
—40, andra lagutskottets utlåtanden nr
22 och 29—32, jordbruksutskottets utlåtande
nr 40 samt andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att å morgondagens föredragningslista
två gånger bordlagda
ärenden måtte uppföras i följande ordning:
Främst statsutskottets utlåtanden
nr 155—167 och 170, därefter bevillningsutskottets
betänkande nr 42, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 13, 35—

43, första lagutskottets utlåtanden nr
33—40, andra lagutskottets utlåtanden
nr 22 och 28—32, bankoutskottets utlåtanden
nr 33—35 och 37—40, första
tillfälliga utskottets utlåtande nr 8, andra
tillfälliga utskottets utlåtande nr 10 samt
tredje tillfälliga utskottets utlåtanden
nr 8 och 9.

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående särskilda inskrivningsförrättningar
under år 1949 m. in.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet nr 234, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag med vissa bestämmelser
i avseende å kommunindelningsreformens
ikraftträdande, m. m.;

från statsutskottet:

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till nybyggnad
för statens rättskemiska och farmacevtiska
laboratorier jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till teckning
av aktier i Aktiebolaget Aerotransport
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

från bankoutskottet nr 266, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av pensionsförhållandena
för vissa befattningshavare m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bankoutskottet,
jämte en i ämnet väckt motion.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

131

§ 8.

Protokollet för den 11 maj.

Herr HELLBACKEN erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Vid justeringen onsdagen den 17 maj
av andra kammarens protokoll, avseende
anföranden hållna den 11 maj, framhöll
herr Edberg, att en ledamot av
kammaren ändrat meningen: »Framförallt
skola vi inte tvångsvis ålägga de
kommuner, som anse sig överhuvudtaget
icke behöva denna bostadsförmedling,
att införa den.» Detta hade ändrats
till: »Framförallt skola vi inte införa
obligatorisk kommunal bostadsförmedling,
som motionärerna föreslår.»
På ett annat ställe hade talaren enligt
referatet yttrat: »Andra städer och samhällen,
som ansett att de behöva införa
den, kunna göra det kommunalt, men
man skall icke ålägga kommunerna, ty
det föreligger inte sådana skäl att man
bör göra det.» Detta hade ändrats till:
»Andra städer och samhällen, som anse
att de behöva införa den, kunna göra

Protokollet för den 11 maj.

det kommunalt, men det föreligger inte
sådana skäl att man, såsom motionär
och reservant påkallat, inför obligatorisk
kommunal bostadsförmedling.»

Då den ledamot, som herr Edberg
hänsyftade på, var jag och då jag var
förhindrad att närvara vid protokollsjusteringen,
anhåller jag att till kammarens
protokoll få anföra följande.

Utan att vilja göra gällande att vederbörande
stenografer kunnat missuppfatta
vad jag yttrade vill jag erinra
om att i de fyra anföranden, som jag
höll i frågan, de strukna uttrycken icke
passa in i vad jag —- enligt mina anteckningar
— i sak anfört i ämnet.
Givetvis kan valören av orden »tvångsvis»
och »obligatorisk» diskuteras. Jag
har emellertid svårt att se, i vad mån
de av mig företagna justeringarna i sak
ändrat innehållet i anförandena.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri. Esselte ab. Stockholm 1940
916795