1949 ANDRA KAMMAREN Nr 17 (Riksdagens protokoll 1949:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949 ANDRA KAMMAREN Nr 17

13—17 maj.

Debatter m. m.

Fredagen den 13 maj.

Sid.

Svar på interpellation av herr Johansson i Stockholm ang. diplomatiska
förbindelser med staten Israel.......................... 5

Vid remiss av propositionen nr 314 ang. Sveriges anslutning till

Europarådet............................................ 11

Interpellation av herr Nilson i Spånstad ang. priskontrollnämndens
infordrande av uppgifter å företags tillverkningskostnader ...... 12

Lördagen den 14 maj fm.

Svar på interpellation av herr Ohlin ang. lämpligheten av att personer,
som äro kända för kommunistiska åsikter, fungera som ledamöter
av polisnämnd, civilförsvarsnämnd eller hemvärnsnämnd 13

Ändringar i förordningen om nöjesskatt ...................... 63

Översyn av aktiebolagslagen m. m........................... 69

Ändringar i militära rättegångslagen m. m. (forts, se em.)........ 72

Lördagen den 14 maj em.

Ändringar i militära rättegångslagen in. m. (forts, från fm.)...... 82

Legalisering av den chiropraktiska verksamheten .............. 95

Dyrtidstillägg å folkpensioner................................ 110

Landets indelning i bostadskostnadsgrupper in. m............... 113

Statens övertagande av Göta kanal m. m..................... 115

Utgifter under tredje huvudtiteln:

Diplomatisk och konsulär personal in. m................... 120

Upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige.......... 121

1—Andra kammarens protokoll ll)¥J. Nr 17.

Nr 17.

Innehåll.

Sid.

Intensifierad medicinsk undervisning och forskning rörande folksjukdomarna.
........................................... 122

Anslutning till Unesco .................................... 124

Arbetsmarknadens reglering m. m............................. 131

Norrbottens försörjningsproblem.............................. 135

Vägbygge Sädvaluspen—Graddis ............................ 139

Tisdagen den 17 maj.

Vid justering av kammarens protokoll för den 11 maj.......... 143

Interpellationer av:

Herr Ekdahl ang. skador på bisamhällen till följd av besprutning

av fruktträd och oljeväxter ............................ 144

Herr Staxäng ang. förbudet i vissa fall att sälja islandssill .... 145

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 14 maj fm.

Bevillningsutskottets betänkande nr 31, ang. ändringar i förordningen

om nöjesskatt.......................................... 63

— nr 32, ang. förlängd giltighetstid för vissa tilläggstullar...... 66

— nr 33, ang. avtal med Storbritannien mot dubbelbeskattning och

skatteflykt............................................ 66

— nr 34, ang. reglering av sockernäringen i riket m. m......... 66

— nr 35, ang. fortsatt bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva
varvsindustrirestitution.............................. 66

— nr 36, ang. ändrad lydelse av anvisningarna till kommunalskattelagen
................................................ 66

— nr 37, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva befrielse
från inkomstskatt vid fusion mellan försäkringsbolag .. 66

Bankoutskottets utlåtande nr 30, ang. pensionsunderlaget för rektorer
vid statens dövstumskolor .............................. 66

— nr 31, ang. sakregister till justitie- och militieombudsmännens

ämbetsberättelser ...................................... 66

—- nr 32, ang. register över kyrkomötets protokoll 1920 —1948 .. 66

— nr 36, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (trettonde huvudtiteln)
................................................ 69

Första lagutskottets utlåtande nr 30, ang. ändrad lydelse av rättegångsbalken,
m. m....................................... 69

— nr 31, ang. översyn av aktiebolagslagen m. m............... 69

— nr 32, ang. ändring i militära rättegångslagen m. m.......... 72

Innehåll.

Nr 17.

Sid.

Lördagen den 14 maj em.

Andra lagutskottets utlåtande nr 23, ang. legalisering av chiropraktisk
verksamhet............................................ 95

— nr 24, ang. fortsatt giltighet av förordningen ang. dyrtidstillägg

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, in. m....... 110

— nr 25, ang. dyrtidstillägg för år 1949 å folkpensioner........ 110

— nr 26, ang. ändrad indelning i bostadskostnadsgrupper för folk pensionärerna

m. m..................................... 113

— nr 27, ang. övertidsersättningen för sjöfolket................ 115

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, ang. stats övertagande

av Göta kanal m. m......................... 115

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna under tredje huvudtiteln 119

— nr 131, ang. intensifierad medicinsk undervisning och forskning

om folksjukdomarna.................................... 122

— nr 132, ang. anslag till universiteten m. m................. 124

— nr 133, ang. anslag till tekniska högskolan i Stockholm...... 124

— nr 134, ang. anslag till skolöverstyrelsen m. m............. 124

— nr 135, ang. anslag till yrkesundervisningen................ 124

— nr 136, ang. Sveriges anslutning till Unesco................ 124

— nr 137, ang. arbetsmarknadens reglering m. m............... 131

— nr 143, ang. granskning av statsverket 1 juli 1947—30 juni

1948 m. m............................................. 135

— nr 144, ang. förbättring av kommunikationerna i Norrland .. 135

— nr 145, ang. Norrbottens försörjningsproblem................ 135

— nr 146, ang. byggande av väg Sädvaluspen—Graddis........ 139

— memorial nr 147, ang. vissa anslag under elfte huvudtiteln

(propositioner för gemensam omröstning godkända).......... 140

Fredagen den 13 mai 1949.

Nr 17.

Fredagen den 13 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
maj.

§ 2.

Svar på interpellation ang. upptagande
av diplomatiska förbindelser med staten
Israel.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:
Herr talman! I en interpellation, framställd
den 23 januari, har ledamoten
av andra kammaren herr Gustav Johansson
till mig ställt frågan, huruvida regeringen
avser att inom den närmaste
tiden upptaga diplomatiska förbindelser
med staten Israel.

Ett partiellt svar på denna fråga gavs
därigenom, att en kommuniké från utrikesdepartementet,
publicerad i pressen
den 17 februari, meddelade, att Sveriges
minister i Kairo, envoyén Bagge,
tillika hittills generalkonsul för Palestina,
enligt instruktion från svenska
regeringen upptagit de-facto-förbindelser
med Israels regering i Tel Aviv.
Härmed gavs i sedvanlig form ett erkännande
de facto av staten Israel.

Man skiljer i diplomatisk och folkrättslig
praxis mellan erkännande av en
ny stat de facto och erkännande de jure.
Den förra åtgärden har en mera provisorisk
karaktär och är icke definitiv;
den innebär ej upptagandet av regelrätta
diplomatiska förbindelser. Att en
regering begränsar sig till ett erkännande
de facto av en ny statsbildning kan
bero diirpå, att den nya statsbildningen
ännu icke synes ha nått tillräcklig stabilitet
såsom stat eller icke fått sina
gränser fastställda eller alltjämt strider

för sin tillvaro. Ett annat skäl för den
avvaktande hållning, som ett enbart defacto-erkännande
utgör, kan vara, att
den nya staten icke visat sig beredd eller
i stånd att respektera andra staters
legitima rättigheter och intressen.

För Sveriges del ha flera av här antydda
skäl medverkat till att endast defacto-erkännande
hittills givits. Såsom
framgått av publicerade meddelanden
har svenska regeringen ansett, att Israels
myndigheter allvarligt brustit i
fråga om skyddsåtgärder för greve
Folke Bernadotte, trots att det inte var
obekant för myndigheterna, att terroristelement
stodo efter hans liv. Efterspaningarna
efter mördarna ha inte
verkställts med nödig energi. Först helt
nyligen, den 2 maj, mottog svenska regeringen
en skriftlig redogörelse från
Israels regering för utförda efterspaningar.
Det första intrycket av denna
redogörelse är att den ingalunda är uttömmande
eller tillfredsställande i vad
avser vidtagna åtgärder. Redogörelsen
är föremål för fortsatt granskning.

Vid sidan av dessa skäl för regeringens
avvaktande hållning, vilka speciellt
beröra förhållandet mellan Sverige och
Israel, ha funnits andra. I likhet med
många andra regeringar bar svenska regeringen
funnit det vara för tidigt att
erkänna Israel de jure, innan slutlig,
fredlig lösning av Palestina-frågan tett
sig tryggad.

Genom Israels ansökan om inträde i
Förenta Nationerna har frågan om dejure-erkännande
aktualiserats. Ifall den
svenska regeringen hade röstat för Israels
inträde, skulle nämligen denna
hållning ha varit liktydig med ett erkännande
de jure. Av nyss antydda orsaker
har svenska regeringen icke för
närvarande varit beredd att ge ett sådant
erkännande, varför delegationen i

Nr 17.

Fredagen den 13 maj 1949.

Svar på interpellation ang. upptagande av diplomatiska förbindelser med staten

Israel.

Lake Success instruerades att lägga ner
sin röst vid voteringen om Israels medlemskap.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag ber att till lians excellens
herr ministern för utrikes ärendena Undén
få framföra mitt tack för svaret på
interpellationen. Samtidigt vill jag dock
beklaga att detta svar, trots att det dröjde
i nära fyra månader, i det väsentliga
är negativt.

Sverige tillhörde som bekant de nationer,
tillsammans med bl. a. Grekland
och Turkiet, vilka för ett par dagar sedan
slogo följe med England, den hårdaste
motståndaren till den nya statsbildningen
Israel, och lade ned sin röst,
när det var frågan om Israels anslutning
till F. N. Utrikesministern har här
förklarat, att denna demonstration berodde
därpå att regeringen icke var beredd
att erkänna Israel de jure.

För denna hållning anger utrikesministern
två grupper av motiv. Det första
motivet är, att man ibland vägrar dejure-erkännande,
när en ny statsbildning
icke är tillräckligt stabil, icke fått sina
gränser fastställda eller alltjämt strider
för sin tillvaro. Nu är det emellertid så
att staten Israels gränser fastställdes av
Förenta Nationerna den 29 november
1947, därvid även Sveriges röst avgavs
för gränsdragningen i fråga.

Vad som hänt sedan dess är att denna
nya stat överfallits med krig av en rad
omgivande stater, vilka stått i tydligt
samförstånd med England. Denna nja
stat har dock kunnat hävda sin tillvaro,
trots att den från början befann sig i
vad man kunde anse vara ett hopplöst
militärt underläge. Omgiven av välbeväpnade
fiender, själv nästan vapenlös,
lyckades emellertid staten Israel mobilisera
sin ungdom och efter det engelska
mandatets slut skapa en administration
på rekordtid av nästan ingenting. Israel

lyckades slå angriparna tillbaka. Jag anser,
att detta om något vittnar om stabilitet
och om en stats livsduglighet, låt
vara att denna stat icke är så stor som
landskapet Uppland. Denna stat tar
emellertid dagligen emot tusen flyktingar
från den övriga världen.

Under sådana förhållanden frågar jag
mig: Har då Sveriges regering verkligen
anledning att på sådana grunder
som att denna stat kämpar för sin existens
och att den därför icke anses vara
tillräckligt stabil vägra de-jure-erkännande
av Israel, samtidigt som regeringen
har goda diplomatiska förbindelser
med Israels angripare? Den svenska
regeringen har ju för övrigt förordat
inträde i F. N. för Transjordanien, som
är en av angriparstaterna och gör anspråk
på en stor del av Palestinas territorium.

Jag vill till detta foga, att det numera,
sedan angriparna lidit nederlag, inte
längre föreligger några förslag om att
taga ifrån Israel några delar av dess
territorium. Genom att F. N. som bekant
aldrig gjort någonting åt förverkligandet
av den planerade palestinska arabstat,
som enligt ett en gång fattat beslut
skulle leva i tullunion med Israel, kommer
kanske Transjordanien att tilldelas
det mesta av de arabiska områdena i
Palestina. Det är möjligt, att staten Israel
under sådana förhållanden kommer
med motanspråk. Detta kan emellertid
inte tolkas på det sättet, att Israels i november
1947 fastställda territorium
skulle vara obestämt.

På grund härav anser jag, att det viktigaste
skälet för den svenska regeringens
hållning finns i den andra av utrikesministern
anförda motivgruppen.
Utrikesministern förklarade, att Israels
regering allvarligt brustit i fråga om
skyddsåtgärder för greve Folke Bernadotte
och icke drivit efterspaningarna
efter mördarna med nödig energi. Har
nu denna utrikesministerns anklagelse
verkligen fog för sig?

Fredagen den 13 maj 1949.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. upptagande

Israel.

Det parti jag tillhör har alltid fördömt
terroristaktioner. Det är icke någon
politik att en grupp genom ett politiskt
mord undanröjer en delegat för
F. N. Det finns ingen i kammaren, som
försvarar en sådan gärning. Den fördöms
av oss alla. Men ingen kan fördöma
denna gärning i hårdare ordalag
än Israels egen regering. I ett brev av
den 24 april i år från utrikesminister
Sharett till excellensen Undén har Israels
regering kallat detta mord för ett
brutalt brott, för ett fegt lönnmord, som
blivit en källa till smärta och stark grämelse
för Israels regering och folk.
Detta är också naturligt därför att Israels
regering själv lidit den största
skadan av detta attentat. Man antar, att
attentatet utförts av en av de judiska
extremistiska ligorna, troligen den s. k.
Sternligan. En utredning av en militärdomstol
har visat att brottets konspirativa
anläggning tyder på att det utförts
av en grupp, som var mycket väl förberedd
och som länge studerat greve
Bernadottes mått och steg i Israel.
Denna grupp förstod dessutom mycket
väl, hur den skulle dölja sin verksamhet.

Dessa extremistiska ligor äro som bekant
en följd av den behandling, som
det judiska folket fått utstå. Detta folk
har ju varit med om så många svikna
löften, varit med om så många besvikelser
i sina förhoppningar, speciellt vad
det gäller åtgärder från Englands sida.
Den judiska befolkningen i Palestina
har dessutom fått utstå så många arabiska
terrordåd, vilka utförts med stöd
från engelskt håll, att man måste förstå,
att det finns en psykologisk bakgrund
för dessa extremistiska organisationer.
Dessa organisationer kallas för
övrigt av sina motståndare för närmast
fascistiska. Extrem istorganisationerna
ha upptagit som sin lösen den gammaltestamentliga
tesen »öga för öga och
land för tand».

Det är emellertid välbekant att Is -

av diplomatiska förbindelser med staten

raels regering och alla de kretsar, som
från början samarbetat med den, stått
i mycket stark motsatsställning till dessa
extremistiska organisationer och förföljt
dem på den grund, att man ansett,
att dessa organisationer skadat Israels
sak. Därtill kommer att det till dags
dato faktiskt bara finns mycket starka
sannolikhetsskäl men icke några direkta
bevis för att Sternligan eller någon
annan extremistorganisation verkligen
utfört dådet mot greve Folke
Bernadotte.

Jag vill ställa en fråga till utrikesminister
Undén: Har Sveriges regering
något som helst stöd för att bestrida ärligheten
hos Israels regering i detta
fall? Det finns många ouppklarade
brottmål i historien. Detta brott ägde
rum under brinnande krig och under
ett mycket kaotiskt tillstånd i Palestina.
Israels regering och folk ha icke kunnat
skydda sig själva för massor av attentat
under denna tid. Jag vill här erinra
om sprängningen mitt på ljusa dagen
av ett helt kvarter vid Jerusalems
huvudgata. Detta kvarter har sedan av
judarna, på grund av att förövarna spårades
till de engelska militärkvarteren,
kallats för »Bevin Square». Genom detta
attentat dödades närmare ett hundratal
människor och sårades två hundra.
Inte heller förövarna av det attentatet
ha blivit gripna, detta även om också i
det fallet vissa sannolikhetsskäl pekade
i en bestämd riktning. Mordet på greve
Bernadotte begicks i Jerusalem och i
ett övergivet arabkvarter. Jerusalem
skall som bekant internationaliseras i
viss utsträckning och står icke under
judisk jurisdiktion.

Det kanske mest anmärkningsvärda i
den judiske utrikesministerns brev till
F. N. och till excellensen Undén är att
man där förklarar, att Israels regering
erbjöd greve Bernadotte skydd, men att
greven enligt den judiske utrikesministerns
uppgift avböjde detta skydd, därför
att han icke ansåg sig behöva någon

Nr 17.

Fredagen den 13 maj 1949.

Svar på interpellation ang. upptagande

Israel.

militär eskort. Enligt uppgift voro de
judiska förbindelsemännen hos greve
Bernadotte t. o. m. obeväpnade.

Det är klart, att det kan vara mycket
svårt att spåra upp förövarna till ett
dåd, som ägt rum under så extraordinära
omständigheter. Därför måste man
enligt min uppfattning vara mycket
försiktig med att bestrida förklaringen
från Israels regering om att den hittills
gjort och fortfarande gör sitt yttersta
för att spåra upp förövarna till detta
dåd, men att man ännu inte funnit
några direkta bevis för vilka förövarna
äro och att man därför ännu inte kunnat
gripa dem.

Jag vill avsluta mitt anförande med
att säga, att det även finns en tredje
aspekt på denna fråga. Det judiska folkets
tragedi genom tiderna och speciellt
under det andra världskriget har
upprört oss alla. C milj. judar, män,
kvinnor och barn, dödades i Hitlers
gaskamrar och förintelseläger. Även om
antisemitismens vidriga pest är tillbakaträngd
och utrotad i stora delar av
Europa, förvånar det oss inte, att de
överlevande judarna söka sig bort från
de trakter, där deras käraste ha utrotats
och där så många blodiga minnen
förfölja dem. Det är förklarligt, att i en
sådan situation det judiska folkets tvåtusenåriga
dröm om ett nationalhem i
Palestina har en så stark dragningskraft.
Förföljda spillror av ett jagat folk
ha dragit till Palestina från alla jordens
hörn. De ha fått öknarna och de kala
bergen i Palestina att blomma och bära
frukt. De ha arbetat fram sin lilla stat,
och de ha sökt leva i fred med den
arabiska befolkningen. De skulle ha
lyckats härmed, om inte starka imperialistiska
intressen jämte de arabiska
feodalfurstarnas klassintressen mot sitt
eget folk skapat de konflikter, som lett
till striderna mellan judar och araber.
Men Sverige har väl ändå inget intresse
med i den byken. Varför skall Sverige
följa England, som ju har en så svart

av diplomatiska förbindelser med staten

meritlista just i fråga om Palestina?
Engelsmännen ha ju svikit alla de löften,
som Bevin och Attlee avgåvo, innan
de ännu voro ministrar. Sverige har
inga oljeintressen och oljeledningar att
bevaka i Palestina. Vi behöva här inte
taga några hänsyn till imperialistiska
herrefolksintressen och samförståndsintressen
med de arabiska ledarna.
Vi ha här i landet endast att
taga ställning till sakfrågan om det judiska
folkets rätt att återförenas och
leva som en nation i Palestina.

Staten Israel har redan erkänts de
jure av en rad stater genom den omröstning,
som nyligen företagits i F. N.
Endast arabstaterna röstade emot Israels
intagning i F. N., och nio andra
slater, däribland England, Grekland,
Turkiet och några småstater, däri inräknat
Sverige, lade ned sina röster.

Det är i detta fall inte fråga om att
Sverige skall göra något som helst avkall
på sina naturliga krav att efterforskningarna
efter greve Bernadottes
mördare skola bedrivas med all kraft.
Detta är ett rimligt och riktigt krav.
Men det är inte det saken gäller. Det
hade varit liögsint av Sverige och i stil
med ett frihetsälskande folks traditioner,
om vi hade följt flertalet andra staters
exempel. Vi skulle med andra ord
ha röstat på samma sätt som USA, Sovjetunionen
och de andra öststaterna samt
Schweiz in. fl. länder. Frankrike har ju
inte rest liknande anspråk i detta fall,
trots att det var en fransman, som stupade
på samma gång som greve Folke
Bernadotte. Det hade varit bättre, om vi
följt dessa staters exempel och givit Israel
ett de-jure-erkännande och därigenom
erkänt det nationalhem, som det
judiska folkets jagade spillror skapat
kring Jordan och Jerusalem.

Herr talman! Jag beklagar ännu en
gång det negativa svar jag fått på min
interpellation, och jag hoppas på en
snar omprövning av frågan.

Fredagen den 13 maj 1949. Nr 17.

Svar på interpellation ang. upptagande av diplomatiska förbindelser med staten

Israel.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag skall givetvis inte gå in på de uttalanden
interpellanten gjorde angående
den engelska politiken i Palestina.
En dylik karikerande svartmålning av
denna politik tycks vara en av de dogmer,
som det kommunistiska partiet
en gång för alla gjort till sin. Jag skall
i stället be att få taga upp ett par uppgifter
i interpellantens anförande.

Herr Johansson i Stockholm förklarade,
att det inte fanns någon anledning
att dröja med erkännandet av staten
Israel av det skälet att statens gränser
inte vore bestämda. Statens gränser
skulle ha bestämts redan 1947 genom
Förenta Nationernas resolution i Palestinafrågan.
Ja, det är riktigt att Förenta
Nationernas församling fattade en resolution,
vari den för sin del rekommenderade
en lösning med vissa gränser.
Det torde dock inte vara interpellanten
obekant, att det ingalunda är
dessa gränser, som legat till grund för
de speciella uppgörelser, som sedermera
gjorts. I själva verket hade assemblén
inte tillräcklig befogenhet eller auktoritet
för att genomdriva de gränser,
som den rekommenderade. Under de
senaste månaderna har emellertid Israel
fört förhandlingar med var och en
av de särskilda arabstaterna och med
flertalet av dem slutit vapenstilleståndsfördrag.
I dessa fördrag ha provisoriska
gränser fastställts. Gränserna äro
således inte definitiva, eftersom det
bara är fråga om vapenstilleståndsfördrag
och inte fredsfördrag. Dessa gränser
anses emellertid för närvarande så
säkra, att de så småningom komma att
bli erkända på olika håll.

Först de allra sista månaderna ha
alltså sådana avtal ingåtts, och dessa
gränser överensstämma inte alls med
det förslag, som Förenta Nationernas
församling på sin tid antog. Detta visar
således, att hela frågan om dessa
gränser ingalunda varit klar under nå -

gon längre tid, utan den har börjat
klarna först under de allra senaste månaderna.
Inte heller i detta avseende
är emellertid allting klart; bland annat
har hela frågan om Jerusalem ännu icke
blivit löst. Detta är ju ett spörsmål,
som ju också kan sägas hänga samman
med den nya statens område, inom
vilket den skall ha suveränitet. — Det
var den frågan.

Interpellanten yttrade sig också om
den andra gruppen av motiv, och han
tog upp frågan om Sveriges speciella
klagomål i anledning av det bristande
skyddet för greve Bernadotte. Jag skall
inte närmare gå in på den frågan. Jag
vill bara säga det, att uppgiften i den
skrivelse, som Israels utrikesminister
avgav till svenska regeringen, att greve
Bernadotte hade avböjt erbjudandet om
särskilt skydd, hestrides av personer,
som från svensk sida varit med där
nere. Detta är en av de uppgifter, som
kommer att bli föremål för närmare
undersökning. Över huvud taget komma
alla de frågor, som berörts i rapporten
i sammanhang med domstolsförhandlingarna
rörande mordet, att ingående
prövas från svensk sida.

Slutligen framhöll interpellanten, att
det finns en tredje aspekt på denna
fråga. Han hänvisade till judarnas fruktansvärda
öde under kriget. Ja, just
den omständigheten att Sverige dock
varit i tillfälle att göra så pass värdefulla
insatser av humanitär art till förmån
för bland annat judarna — greve
Bernadotte har varit en bland dem, som
personligen inlagt stora förtjänster när
det gällt att rädda spillrorna av de judiska
folkelementen i Tyskland — gör
det så mycket mera överraskande och
smärtsamt, att greve Bernadotte skulle
vara föremål för så öppna attacker i
Israels press och inom de olika nationalistiska
och extremistiska organisationerna.
Detta motstånd fortgick ju
under lians verksamhet som medlare.
Myndigheterna visade sig sakna för -

Nr 17.

Fredagen den 13 maj 1949.

Svar på interpellation ang. upptagande av diplomatiska förbindelser med staten

Israel.

måga att bemästra och kontrollera dessa
oansvariga element, som sedan stodo
som ansvariga för mordet, trots att
greve Bernadottes namn både som
svensk och på grund av hans insatser
vid räddandet av judarna borde ha
gjort honom särskilt respekterad inom
staten Israel.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Det är inte, som excellensen
Undén säger, någon kommunistisk
dogm, att England handlat på ett upprörande
sätt beträffande Israel. Det
är inte bara kommunisterna i världen,
som konstaterat detta. Yi äro nog i
mycket liten minoritet bland dem, som
ha denna uppfattning. Det konstaterades
redan av Attlee och Bevin och hela
deras parti på den tiden, då de konservativa
ännu hade makten i England
och de förstnämnda stodo i opposition.
Detta hindrade dem emellertid inte att
i regeringsställning till punkt och pricka
fullfölja och till och med förvärra
Baldwins och Chamberlains politik.

Det är dock ett faktum, att tiotusentals
judar stupade för England vid
el Alamein och på öarna i Medelhavet.
De gjorde det i förvissning om att det
äntligen skulle bli allvar av tidigare
löften om att det judiska folket skulle
få sitt nationalhem. Ändå tror jag att
ingen kan bestrida, att Englands alla
åtgärder under den sista mandattiden
gingo ut på att stödja de arabiska angriparna,
som ville omöjliggöra skapandet
av den nya judiska staten. Detta
stod nämligen i nuvarande politiska
konstellation i strid med Englands oljeintressen
och Englands intressen i Arabien.
Det finns upprörande exempel
på hur engelsmännen tryggat arabernas
beväpning, samtidigt som judarna in i
det sista höllos vapenlösa. Våldsåtgärderna
underblåstes och fingo sitt stöd
av de engelska garnisonerna i Palestina.

Excellensen Undén säger vidare, att

de gränser som nu fastställts inte äro
riktigt desamma som beslötos den 29
november 1947 i FN, tv FN hade ingen
auktoritet att genomdriva sina rekommendationer.
Ja, men det faktum att
FN inte hade styrka och auktoritet nog
att genomföra sitt eget beslut kan väl
inte gärna gälla som en anklagelse mot
staten Israels regering, allra helst som
staten efteråt från nästan ingenting
skapat en administration och försvarsmakt,
som är tillräckligt stark att inom
sitt lilla territorium besegra angriparna
och slå tillbaka dem så grundligt, att de
nu gå med på en gränsdragning, som
i stort sett tillfredsställer det judiska
folket. Den argumenteringen håller inte.

Beträffande den tredje aspekten så
bär väl ingen tydligare än Israels utrikesminister
betonat greve Bernadottes
och svenskarnas tidigare insatser för
judarna i koncentrationslägren. Excellensen
Undén finner det ändå egendomligt,
att det funnits extremistiska
grupper, som stodo efter hans liv. Vi
skola emellertid komma ihåg vissa politiska
fakta. Man ansåg på judiskt håll
— och man hade även fog för detta
antagande — att greve Bernadottes medlingsaktion
i Palestina gick ut på att
från denna nya stat stycka av ett stort
område, som förut tillerkänts Israel genom
beslut av FN. Detta har jag inte
sagt som något försvar utan endast som
en förklaring till varför det fanns sådana
grupper. Jag har tidigare karakteriserat
dem; de hade genom tidigare
erfarenheter kommit att omfatta devisen
»öga för öga och tand för tand».

Om nu sådana grupper existera, är
då detta ett skäl för att anklaga Israels
regering, som så skarpt fördömt dessa
gruppers verksamhet och gjort sitt yttersta
för att finna förövarna?

Svenskar i greve Bernadottes sällskap
ha, säger utrikesministern, vissa
erinringar att göra i frågan huruvida
skydd erbjudits greve Bernadotte eller
inte. Det är möjligt att judarna i det

Fredagen den 13 maj 1949.

Nr 17.

fallet endast kunna åberopa ett vittne,
nämligen greve Bernadotte själv, som
inte längre kan vittna.

Jag tror att ingenting av vad som nu
framkommit kan förändra det jag sade
i mitt första anförande, att just hänsynen
till det judiska folkets sekellånga
tragedi, hänsynen till vad det
lidit samt troheten mot Sveriges traditioner
borde ha bjudit Sveriges regering
att -—• samtidigt som man hävdat
kravet på att mordet skall klaras upp —
förena sig med den majoritet av stater
i världen, som de jure erkänt staten
Israel.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Vid remiss av propositionen nr 214.

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
proposition nr 214, angående godkännande
av Sveriges anslutning till
Europarådet.

Därvid yttrade

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag vill bara beklaga, att frågan om
Sveriges anslutning till den organisation,
som startats av Brysselalliansen,
skall avgöras så här i riksdagens allra
sista skede. Det är omöjligt att taga
upp en remissdebatt om denna proposition,
bland annat av det enkla tekniska
skälet att — trots att regeringen
anmälde propositionen redan i onsdags
— den utdelades här i kammaren först
i dag mellan kl. 1 och 2. Detta, tycker
jag, är karakteristiskt för det sätt, på
vilket man går till väga när det gäller
att förbereda och förelägga riksdagen
en fråga med så vittgående konsekvenser,
som denna kommer att ha.

Vidare anfördes ej. Propositionen
hänvisades till utrikesutskottet, varjämte
till utskottet skulle överlämnas
det i anledning av propositionen nu
avgivna yttrandet.

Vid remiss av propositionen nr 214.

§ 4.

Föredrogos var för sig och remitterades
till jordbruksutskottet följande på
bordet liggande motioner, nämligen

nr 415 av herr Norup m. fl. och

nr 416 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
3 samt 131—137 och 143—147.

§ 6.

Föredrogs den av herr Ericsson i
Näs vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående ett närmare ekonomiskt
samarbete mellan de skandinaviska
länderna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Wiberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående Sveriges representation
i Colombia.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Larsson i Luttra
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
i anledning av de
statistiska uppgifter, som bostadsstyrelsen
infordrar angående bostadsbyggandet
i kommunerna.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 17.

Fredagen den 13 maj 1949.

§ 9.

Interpellation ang. av priskontrollnämnden
från företagarna infordrade uppgifter
rörande produktionskostnader m. m.

Herr NILSON i Spånstad erhöll på
begäran ordet och anförde: Herr talman!
Det rader icke delade meningar
om att priskontrollnämnden i sin verksamhet
har ett oundgängligt behov av
uppgifter från företagarna rörande produktionskostnader
m. m. I prisregleringslagen
föreskrives också skyldighet
för näringsidkare att lämna uppgifter,
som befinnas erforderliga för utövning
av den priskontrollerande verksamheten.
Ifrågavarande uppgifter avse ofta
förhallanden, som vederbörande företagare
särskilt med hänsyn till konkurrenterna
önska hålla hemliga. I prisregleringslagen
stadgas dessutom, att
dylika uppgifter, lämnade till priskontrollnämnden,
ej må yppas »i vidare
män än som erfordras för vinnande
av det med bestämmelserna avsedda
ändamål». Priskontrollnämnden är alltså
i princip förhindrad att vid prisförhandlingar
med näringsidkare eller
näringsorganisationer redovisa material
av sådan hemlig beskaffenhet. Var
gränsen i varje särskilt fall skall dragas
är emellertid svårt att avgöra. Uppenbart
är emellertid, att i den mån nämnden
vid sina förhandlingar eller ställningstaganden
i prisfrågor uttryckligen
åberopar det hemliga materialet, mycket
otillfredsställande konsekvenser
måste uppkomma ur rättssäkerhetens
synpunkt. I nämndens instruktioner
förutsättes, att prisfrågor skola av
nämnden avgöras efter förhandlingar
och överenskommelser med näringsorganisationer
och företagare. Vid nämndens
vägran att redovisa sitt interna
material komma förutsättningarna för
ett förhandlingsmässigt förfarande att
bortfalla, eftersom den enskilda parten
blir urståndsatt att bedöma eller sakligt
bemöta de faktiska argument, som
nämnden åberopar till grund för sitt

ställningstagande. Då en dylik förhandlingsordning
torde vara främmande för
svensk förvaltningspraxis, är det i hög
grad angeläget att den intressekonflikt,
som sålunda föreligger, på något sätt
finner sin lösning. Jag är för min del
icke beredd att framlägga något förslag
om hur detta bör ske, men det synes
mig -— särskilt med hänsyn till frågans
principiella betydelse — ofrånkomligt,
att denna upptages till omgående behandling
inom den förhandlingsdelegation,
som vid årsskiftet tillsatts för att
verkställa en översyn av priskontrollen.
För att icke detta skall uraktlåtas, har
jag med denna interpellation velat fästa
statsrådets uppmärksamhet på frågan.

Under åberopande av vad jag sålunda
anfört får jag därför hemställa om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet
rikta följande frågor:

1) Har statsrådet uppmärksammat
den kollision mellan intresset av rättssäkerhet
och nödvändigheten av att
iakttaga sekretess beträffande vissa
uppgifter, som föreligger i fråga om
priskontrollnämndens verksamhet ?

2) Om så är fallet, är statsrådet beredd
att tillse, att vid den pågående
översynen av prisregleringslagen även
detta spörsmål kommer att bli föremål
för behandling?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet, nr 227, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 81, angående godkännande av en
mellan Sverige och Frankrike träffad
handelsöverenskommelse;

från konstitutionsutskottet, nr 233, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98)
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

från statsutskottet:
nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till tandläkarliögskolorna; nr

218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar
vid kommunikationsverken m. m.;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1949/50 till oförutsedda utgifter;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till vattendomstolarna;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till utgivande
av lagsamling;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till hjälpverksamhet för
utlandssvenskar och flyktingar;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Ebba Eriksson i anledning av olycksfall
i arbete;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnads -

arbeten vid statens sinnessjukhus m. in.;
och

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till upplysningsarbete
avseende produktionsoch
exportfrågor; samt

från andra lagutskottet:

nr 230, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1948 vid dess
trettioförsta sammanträde fattade beslut,
m. m.; och

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o)
och 16 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

§ 11-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.38 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 14 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Svar på interpellation ang. lämpligheten
av att personer, som äro kända för kommunistiska
åsikter, fungera som ledamöter
av polisnämnd, civilförsvarsnämnd
eller hemvärnsnämnd.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll på begäran ordet för

att besvara herr Ohlins interpellation
angående lämpligheten av att personer,
som äro kända för kommunistiska åsikter,
fungera som ledamöter av polisnämnd,
civilförsvarsnämnd eller hemvärnsnämnd.
Svaret hade omedelbart
före sammanträdet i stencilcrad form
utdelats till kammarens ledamöter, och
hans excellens herr statsministern läm -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

nade endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det i kammaren utdelade svaret hade
följande lydelse:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Ohlin till mig ställt
följande fråga:

»Anser regeringen lämpligt att personer,
som äro kända för kommunistiska
åsikter, ja, rentav inta en förtroendeställning
i det kommunistiska partiet,
och därför kunna misstänkas för
oförstånd och opålitlighet i frågor rörande
den inre ordningen och landets
försvar, fungera som ledamöter av polisnämnd,
civilförsvarsnämnd eller
hemvärnsnämnd?»

Jag vill härtill svara, att regeringen
över huvud taget anser det olämpligt,
att personer, som kunna misstänkas för
oförstånd och opålitlighet, fungera som
ledamöter av kommunala nämnder eller
andra samhälleliga organ, icke endast
de av interpellanten anförda exemplen
utan även andra organ, som handlägga
för medborgarna viktiga frågor.

Den meningsriktning som regeringen
företräder och som klart hävdar, att
demokratien är ett av de största nationella
värdena, har fört och för alltjämt
en hård kamp mot odemokratiska företeelser
i samhällslivet, enkannerligen
mot kommunisterna. Dess kamp har
bl. a. tagit sikte på att reducera det
kommunistiska väljarunderlaget och att
hindra kommunisters val till förtroendeposter.
I dag ser denna strävan ut
att krönas med framgång. En enligt
regeringens och regeringspartiets mening
stor tillgång i detta vårt arbete är,
att det har kunnat bedrivas med demokratiska
medel. Detta har varit en taktisk
fördel, i det att motståndarna icke
kunnat framställa sig som förföljda,
utan undandragits en argumentering för
deras utestängning genom särlagstift -

ning e. d. Men fördelen är också av
principiell natur, i det att varje avsteg
från kravet på respekt för åsiktsfriheten
och på demokratisk metodik har
kunnat undvikas. För oss har det sålunda
varit lika angeläget att hålla det
kommunistiska inflytandet borta som
att i strävan därtill obrottsligt använda
oss av demokratiska metoder.

Även om interpellanten i detta fall
icke har ifrågasatt någon särlagstiftning
utan begränsat sig till kravet på
en opinionsyttring från de demokratiska
riksdagspartiernas sida, tror jag
det likväl vara befogat att erinra om
regeringens och riksdagens inställning
till frågan om en allmän eller partiell
förbudslagstiftning mot företeelser i
vårt folk som till äventyrs kunde stämplas
som samhällsfientliga. Jag vill då
först hänvisa till ett uttalande av min
företrädare från år 1943, vari statsministern
Hansson förklarade, »att förslag
till lag med förbud för befattningshavare
vid försvarsväsendet och polisväsendet
att tillhöra vissa sammanslutningar
kommer f. n. icke att framläggas
för riksdagen.. . Man vill t. v. söka
komma till rätta med opålitliga element
genom sträng uppsikt vid rekrytering,
placering och befordran.» Till detta yttrande
anknöt min kollega inrikesministern
så sent som för ett år sedan, då
han i sitt svar på en interpellation om
förekomsten av organiserade kommunister
inom poliskårerna i denna kammare
gjorde den av Hansson uttalade
meningen till sin. Vid bägge dessa tillfällen,
liksom också då den dåvarande
regeringen år 1936 avstod från att följa
de särskilt tillsatta sakkunnigas förslag
om en förbudslagstiftning av här nämnt
slag, var ett av huvudskälen till regeringens
negativa inställning misstron
till en dylik lagstiftnings effektivitet.
Men vid sidan härav förelåg utan tvivel
en olust inför åtgärder, som kunde tolkas
som oförenliga med åsiktsfriheten.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

Detsamma gällde debatten kring lagförslaget
om upplösning av vissa sammanslutningar
som av riksdagen antogs år
1940. Lagen tillkom under alldeles speciellt
besvärliga yttre förhållanden —-den gavs kort giltighetstid och tillämpa
des aldrig — och vid dess behandling i
riksdagen underströks det från regeringshåll,
»att man får icke låta sig så
påverkas av det tillfälliga läget, att
man icke beaktar det intresse, som man
i en demokratisk stat måste ha för att
bevara sina fri- och rättigheter».

I de anförda exemplen från 1943 och
1948 gällde önskemålen att utestänga
kommunister från vissa av det allmänna
tillsatta och avlönade befattningar.
Om regeringen i dessa fall avvisat tanken
på en speciell lagstiftning, måste
konsekvensen bli, att den också när det
gäller önskemål att utestänga kommunister
från valda förtroendeposter ställer
sig tveksam inför alla specialåtgärder.
Det är uppenbart, att även med den
principiella inställning som här deklarerats,
man kan ställas inför besvärliga
avgöranden, omdömes- och lämplighetsfrågor.
Det måste dock fastslås, att
de till samhällets representativa organ
valda kommunisterna böra ha sin på
lagliga grunder motiverade proportionella
andel av mandaten i de kommunala
styrelser och nämnder, för vilka
en sådan valordning gäller eller efter
vissa regler kan påfordras. Därom ha
alla partier varit ense.

Jag är ense med interpellanten om att
en större uppmärksamhet mot kommunisternas
verksamhet är påkallad i vårt
land efter kuppen i Tjeckoslovakien
och de uttalanden som våra hemmakommunister
därefter presterade, men
framför allt efter de deklarationer som
gjorts under debatten om den svenska
utrikespolitiken även i denna kammare,
t. ex. under remissdebatten och debatten
den 9 februari i år, då man från
kommunistiskt håll otvetydigt förklara -

de sin anslutning till en viss stormakts
politiska linje och sålunda demonstrerade
en eventuell illojalitet mot svensk
neutralitetspolitik. Det troliga är dock,
att just dessa deklarationer komma att
Mtgöra det bästa vapnet mot kommunismerna
själva, i det att de öppna människors
ögon för innebörden i den kommunistiska
verksamheten och undergräva
det förtroende som ännu kan återstå
därför hos väljarna.

I mitt här avgivna svar har jag sålunda
deklarerat såsom min uppfattning,
att i ett demokratiskt samhälle
kampen mot odemokratiska politiska
meningsriktningar i första hand måste
avse att minska dessas stöd hos väljarna.
Härigenom reduceras deras representation
i samhällets beslutande organ,
varigenom problemet om deras inval
i olika verkställande organ förlorar aktualitet.
Det har i kampen mot kommunisterna
visat sig vara en tillgång att
de icke placerats i särställning utan
behandlats som varje annan meningsriktning.
Väl kan detta tillvägagångssätt
vålla olägenheter i form av insyn i och
inflytande på ömtåliga områden. Under
normala fredliga förhållanden lära
emellertid dessa olägenheter kunna bäras.
I en tillspetsad yttre situation, ett
beredskapsläge, förbehåller sig emellertid
det demokratiska samhället att välja
de efter läget anpassade effektivaste metoderna
att värja sig för varje antidemokratiskt
inflytande.

Vidare anförde:

Herr OHLIN: Herr talman! Jag her att
till herr statsministern få framföra mitt
tack för svaret, men tyvärr måste jag
konstatera, att jag inte kan anse det tillfredsställande.

Jag vill dela mina kommentarer till
statsministerns svar i två delar, dels
det som gäller vad statsministern hade
att anföra beträffande den i interpella -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

tionen framställda frågan och dels det
som föranledes av vad statsministern
haft att säga i andra, mer eller mindre
angränsande spörsmål, som emellertid
inte berörts i interpellationen. Låt mig
börja med det senare för att vi under
debatten inte skola behöva spilla så
många ord på sådana saker, om vilka
det i förväg är klart att alla äro överens.

Statsministern hänvisar i sitt interpellationssvar
till att det socialdemokratiska
partiet söker reducera det
kommunistiska väljarunderlaget. Ja, det
göra vi ju inom alla de demokratiska
partierna. Jag har tidigare i denna kammare
kritiserat det socialdemokratiska
partiet för dess underlåtenhet att dra
cn skarp gräns mot kommunisterna och
jag har inte minst påtalat det samröre,
som bedrevs mellan socialdemokrater
och kommunister vid aktionen år 1947
för den s. k. arbetarpressen, en aktion
som ju avsåg att främja både socialdemokratiska
och kommunistiska tidningar
på bekostnad av den borgerliga
pressen. Jag är glad att kunna tillägga,
att jag tror att en sådan aktion vore
otänkbar i dag. Oppositionspartierna
bedrevo ju redan det året och även dessförinnan
en mycket energisk kamp mot
kommunismen, och jag vill också konstatera
att socialdemokratien, som under
år 1947 förhöll sig relativt passiv,
i varje fall på det politiska planet, under
år 1948 blev väsentligt mer energisk
i detta avseende.

Under sådana omständigheter saknar
jag, herr talman, anledning att göra
några ytterligare kommentarer på denna
punkt. Det räcker med konstaterandet
att vi äro överens om att föra en
så energisk kamp som möjligt mot kommunismen.
Jag tror att den tjeckoslovakiska
krisen och den upplysningsverksamhet,
som den svenska pressen, inte
minst den liberala, har bedrivit i anslutning
därtill, har öppnat ögonen på
Sveriges folk, och att detta är en hu -

vudorsak, för att inte säga den främsta
orsaken, till kommunismens glädjande
tillbakagång under de senaste åren.

Statsministern säger vidare i interpellationssvaret,
att kampen mot kommunismen
bör föras med demokratiska
medel, och påpekar att jag för min del
ju inte har ifrågasatt någon särlagstiftning.
Statsministern vet att det parti,
som jag representerar, härvidlag intar
en bestämd ståndpunkt. Vi vilja att
kampen mot kommunismen skall föras
med demokratiska metoder. Liberalismen
hävdar att åsiktsfriheten måste
respekteras och därmed även rätten att
hysa och med lagliga medel verka för
odemokratiska åsikter. Såtillvida förefaller
det mig vara en smula överflödigt
att statsministern ägnar mer än hälften
av interpellationssvaret åt denna fråga,
där han ju vet att i varje fall hans parti
och mitt äro överens. Om han gjort
detta tillägg till interpellationssvaret av
hänsyn till andra partier, vet jag inte,
och jag förstår inte heller, varför det i
så fall skulle ha skett. Man har svårt
att komma ifrån det intrycket, att statsministern
har lagt till en del saker, därför
att han har tyckt, att hans svar
på interpellationen annars skulle framstå
såsom mycket magert.

Med den uppfattning, som både statsministerns
parti och mitt parti ha rörande
olämpligheten av särlagstiftning
i detta avseende, är det självklart att vi
anse, att om gällande lag föreskriver
vissa valmetoder eller om proportionella
val kunna påfordras enligt gällande lag,
så bör också lagstiftningen respekteras
på denna punkt. Om det alltså stadgas
eller kan påfordras proportionella val,
böra också sådana äga rum.

Men det är inte, herr statsminister,
den saken som min interpellation avser,
utan den gäller sådana fall där
lagstiftningen inte stadgar något dylikt
och där de kommunala instanserna alltså
ha full rätt att inte ge kommunister -

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

na någon representation i en nämnd,
beträffande vilken det dessutom finns
särskilda skäl som tala för att kommunisterna,
just därför att de äro kommunister,
få anses vara mindre lämpliga
som ledamöter. Som exempel på sådana
nämnder har jag nämnt civilförsvarsnämnden,
hemvärnsnämnden och i viss
mån även polisnämnden.

Vad säger nu statsministern om denna
fråga? Jo, han gör först och främst
det tämligen självklara och platoniska
yttrandet, att olämpliga personer skola
inte utses till ledamöter någonstans där
de äro olämpliga. Hans ståndpunkt tycks
vara att alla människor, kommunister
eller inte, böra prövas med hänsyn till
allmän lämplighet. Statsministern avböjer
tydligen, trots de uppenbara skäl,
som tala för en annan hållning, att i
minsta mån diskvalificera kommunisterna
som sådana, när det gäller förtroendeposter
av det slag som jag här
talat om.

Motiveringen för denna ståndpunkt
är mycket knapphändig. Statsministern
säger att man måste ställa sig tveksam
till alla specialåtgärder, och att detta
icke syftar på en lagstiftning, framgår
av följande mening: »Det har i kampen
mot kommunisterna visat sig vara
en tillgång att de icke placerats i särställning
utan behandlats som varje annan
meningsriktning.» Och statsministern
tillägger, att olägenheterna härav
i form av insyn i och inflytande på ömtåliga
områden kunna bäras under nuvarande
fredliga förhållanden.

Detta betyder alltså att statsministern
tillråder att kommunisterna, även om
de icke på grund av lagstiftningens bestämmelser
om valmetoder och om val

1 övrigt ha rätt till placering i en kommunal
nämnd, skola ges en representation
i en sådan nämnd, alldeles oavsett
om där behandlas försvarsfrågor o. d.
eller ej. För min del måste jag beklaga
ett sådant ståndpunktstagande. .lag vet

2 — Andra kammarens protokoll 1949.

väl att det inom socialdemokratien finns
personer, som inte kunna frigöra sig
från en hållning, som går ännu längre
och som är relativt välvillig till kommunisterna,
men jag vet också att statsministern
inte delar denna senare uppfattning.
Jag har därför haft förhoppningar
om att han skulle intaga en annan
ställning än han här gjort.

Men i sista meningen av interpellationssvaret
säger statsministern: »I en
tillspetsad yttre situation, ett beredskapsläge,
förbehåller sig emellertid det
demokratiska samhället att välja de
efter läget anpassade effektivaste metoderna
att värja sig för varje antidemokratiskt
inflytande.» Statsministern är
alltså villig att inta en annan hållning,
om vårt yttre läge skulle bli allvarligt.
Låt oss antaga, att den situationen inträffar
att det utrikespolitiska läget tillspetsas.
Om man följer statsministerns
rekommendation här i dag, skulle det
alltså sitta kommunistiska ledamöter
t. ex. i civilförsvarsnämnderna under
perioden innan läget, enligt statsministerns
uppfattning, tillspetsas. I civilförsvarsnämndernas
uppgifter ingår
bl. a. följande: att behandla omfattningen
av utrustning och materiel för
civilförsvaret, att ordna centraler från
vilka civilförsvarets ledning under civilförsvarsberedskap
skall utövas, att
planera vilka områden som skola utrymmas
samt antalet och storleken av
de allmänna skyddsrummen, att planera
alarmeringsanordningar, radioanläggningar,
observationsplatser, brandberedskap,
att sörja för reservanordningar
för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen
samt ordna med förvaring
och underhåll av materiel för civilförsvarets
ordnings- och bevakningstjänst,
brandtjänst och reparationstjänst.

I civilförsvarsstyrelsens anvisningar
framhålles uttryckligen, att den organisationsplan,
som skall uppgöras av

Nr 11.

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

civilförsvarschefen i samråd med civilförsvarsnämnd,
i vissa delar icke får
bringas till allmänhetens kännedom. Det
anses alltså vara lämpligt att organisationsplanen
i viss mån hålles hemlig,
men enligt statsministerns uppfattning
skola kommunisterna i alla fall lämpligen
kunna tills vidare vara medlemmar
av civilförsvarsnämnd. Men antag
att vårt yttre läge tillspetsas och att man
vill försöka att få till stånd en ändring
med avseende på kommunisternas ställning
i dessa avseenden. Skall man då
plötsligt göra upp helt nya planer för
civilförsvaret? Är det inte så, att dessa
planer i väsentliga avseenden måste bli
oförändrade och att man alltså inte kan
komma ifrån de risker, som äro förenade
med att planerna äro kända på
kommunistiskt håll?

För min del tnor jag att det i praktiken
kommer att visa sig alldeles ogörligt
att ändra om dessa planer för civilförsvaret
och att därför den effektiva
metod, som regeringen enligt statsministerns
utsago är villig att tillgripa,
måste innebära att man redan nu sörjer
för att sådana nämnder, som behandla
försvarsfrågor, såvitt möjligt
icke rymma några kommunister.

Att risker uppkomma på grund av
kommunisternas speciella inställning
och därmed följande opålitlighet är
nämligen uppenbart. Det finns många
kommunister, som äro så »religiöst»
fångade av föreställningen om den internationella
kommunismens heliga sak,
vilken ju ibland även anknyter till vissa
länders förhållanden, att de måste anses
vara diskvalificerade, när det gäller
att fälla omdömen om frågor som röra
svenska demokratiska intressen. Det kan
mycket väl ligga ett drag av idealitet
bakom en kommunistisk inställning —
jag uttalar mig inte här om den saken
— men ur svensk demokratisk synpunkt
blir dock konsekvensen att det finns
risk för opålitlighet, kanske i vissa lä -

gen t. o. in. risk för sabotage. Under sådana
osmtändigheter förefaller det mig
omöjligt att undgå den slutsatsen, att
den enda effektiva metoden är att söka
sörja för att kommunisterna inte placeras
på sådana förtroendeposter, som nu
äro på tal.

Som en liten parentes vill jag framhålla,
att vi veta ju mycket väl, hur
kommunisterna å sin sida se på hithörande
spörsmål. Låt mig som exempel
ta en artikel som jag i går råkade
få tag i. Den är skriven av en rysk kommunist
vid namn Brandenburgskij —
namnet kunde ge anledning till vissa
reflexioner, som jag dock nu skall hoppa
över — och var införd i Sovjetunionens
Nyheter för ungefär ett år sedan.
»Är det verkligen demokrati att ge demokratiens
värsta fiender handlingsfrihet?»,
heter det i denna artikel, och
författaren besvarar själv frågan med
nej. Och vi veta ju, att det är på det
sättet som man förfar överallt i kommuniststyrda
länder.

Här i Sverige vilja vi emellertid, såsom
jag redan betonat — det gäller i
varje fall folkpartiet, men jag tror att
även andra demokratiska partier ha
samma uppfattning — ge även odemokratiska
partier demokratiska rättigheter.
Men det finns inte någon anledning
att gå så långt, att man väljer in odemokratiska
representanter med denna
speciella kommunistiska inställning i
nämnder, som behandla spörsmål rörande
rikets säkerhet, och att man gör det
även när vederbörande parti icke har
någon laglig rätt till representation. Att
avstå från ett sådant inval har ingenting
att skaffa med vare sig demokrati eller
icke demokrati. Att välja in kommunistiska
representanter i nämnder av det
slag, som jag här talat om, finner jag för
min del vara rätt och slätt oklokt. Jag
vet mycket väl att det på något håll i
landet har förekommit, att man även
inom folkpartiet har underlåtit att rea -

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

gera mot dylika inval, men det kan inte
i minsta mån ändra mitt omdöme.

Frågan om kommunisternas representation
är givetvis viktig i och för sig
på grund av de risker, som ett felaktigt
handlingssätt kan medföra ur säkerhetssynpunkt,
men den är betydelsefull även
i ett annat avseende, nämligen när det
gäller dess återverkan på den allmänna
opinionens ståndpunktstagande till kommunismen.
Vi på vårt håll vilja stämpla
det svenska kommunistiska partiet som
en riktning av helt annan art än de demokratiska
partierna, och vi vilja att
det kommunistiska partiet behandlas i
överensstämmelse därmed. Vi vilja alltså
ge det kommunistiska partiet i Sverige
en särställning, så snart det gäller frågan
om pålitlighet ur svensk synpunkt.

Statsministern å sin sida säger, att
det har varit en fördel att kommunisterna
inte placerats i någon särställning.
Enligt min mening är det just för
att kunna vägleda den allmänna opinionen
nödvändigt, att man intar en mycket
klar ståndpunkt, när det gäller kommunismen.
Och det sker inte genom att
förklara, att övervägande skäl tala för
att kommunisterna skola inväljas på förtroendeposter,
även när de inte ha laglig
rätt därtill, utan det sker tvärtom
genom att deklarera, att man anser kommunisterna
på grund av sin allmänna
inställning vara olämpliga för dessa förtroendeuppdrag.

Om vi inom de demokratiska partierna
vore överens om den saken, är jag
alldeles säker på att det skulle påverka
den allmänna opinionen. Det skulle mer
än som har skett klargöra den kommunismens
särställning, som jag är övertygad
om att statsministern i andra avsenden
har framhållit åtskilliga gånger.
Därigenom skulle också kommunismens
utsikter att vinna anhängare bland det
.svenska folket försämras.

Det är möjligt att det psykologiska
läget för några år sedan inte var sådant,

att man redan då borde ha intagit en
sådan ståndpunkt, men jag är övertygad
om att så som majoriteten av Sveriges
folk nu ser på kommunismen, skulle
ett markerande av det kommunistiska
partiets särställning icke undgå att ha
inflytande på de befolkningsskikt, som
kanske inte se fullt klart i denna fråga.

Herr talman! Enligt vår mening är
det viktigt, att man i svensk politik drar
en skarp gräns mellan demokratisk inställning
och antidemokratisk. Det är
också viktigt att man gör det på ett sådant
sätt, att hela vårt folk förstår denna
gränsdragning. Detta är alldeles särskilt
viktigt, när en underlåtenhet att
så förfara kan betyda, att kommunisterna
få insyn t. ex. i viktiga försvarsfrågor.

Jag måste beklaga att statsministern
här säger sig vilja behandla kommunisterna
på samma sätt som varje annan
meningsriktning. Tidsläget är redan nu
mycket allvarligt — det tror jag inte att
statsministern bestrider — och det kräver
att de demokratiska krafterna visa
fasthet och målmedvetenhet. Om krisläget
skärpes, så är det för sent att undgå
risker, som kunnat elimineras genom
handling i tid. Jag tvivlar ingalunda på
att statsministern och det stora flertalet
av hans meningsfränder äro lika ärligt
intresserade av demokratiens försvar
som någon annan, men jag beklagar att
det finns hämningar, som hindra statsministern
från att i denna sak hävda
den svenska demokratiens intressen
med fasthet och målmedvetenhet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Herr Ohlin
slutade med ett beklagande, och jag vill
också göra ett beklagande för alt åtminstone
på någon punkt följa honom.
Jag beklagar alt herr Ohlin, trots att
han har fått delta svar redan för två
dagar sedan, inte har lyckats tillgodogöra
sig dess innehåll. Jag tar inte nå -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

gon större hänsyn till de små felcitat,
som tyvärr förekomma i debatterna
mellan herr Ohlin och mig, men jag kan
inte föreställa mig, att herr Ohlin har
en annan upplaga av svaret än den jag
har i min hand. Herr Ohlin gjorde i
uppläsningen en liten förändring, som
är ganska avgörande. Mina slutord lödo:
»Under normala fredliga förhållanden
lära emellertid dessa olägenheter kunna
bäras.» I herr Ohlins uppläsning blev
detta: »Under nuvarande fredliga förhållanden
lära emellertid dessa olägenheter
kunna bäras.» Det är en liten förskjutning,
som emellertid icke saknar
sitt intresse som belägg för det sätt, på
vilket herr Ohlin, tydligen överhopad
av en massa annat arbete, har haft tillfälle
att läsa mitt interpellationssvar.
Trots att det var avsikten att man nu
skulle få korta interpellationssvar och
på det sättet göra debatterna livligare,
nödgas jag försöka sätta in denna fråga
i det sammanhang, dit jag trodde att
varje uppmärksam läsare själv skulle
förstå att den hör.

Detta är uppenbarligen en omdömesfråga,
i vilken man utifrån exakt samma
principiella inställning kan komma
till olika resultat. Jag vill att kammaren
skall ha klart för sig att herr Ohlins
och min grunduppfattning, vår demokratiska
åskådning, äro identiskt lika,
men även utifrån gemensamma eller
likartade demokratiska uppfattningar
kunna omdömena om hur man skall
handla i en viss situation växla i någon
mån, beroende på vilken vikt man tillmäter
den ena eller andra omständigheten.
Jag har inte sagt, att jag inte anser
det vara förenat med vissa olägenheter,
obehag och till och med risker
att på viktiga poster ha representanter
för ett parti, som visat sig till den grad
lyhört för röster inifrån eller utifrån —
man får tolka det hur man vill — men
i alla fall lyhört för annat än det som
vi andra bruka försöka avlyssna, när

vi skola ta ställning. Jag har icke i mitt
interpellationssvar bagatelliserat dessa
obehag, olägenheter eller risker, men
när man går att ta ställning till hur man
skall bli av med dessa obehag, olägenheter
eller risker, då säger jag, och det
trodde jag vi voro överens om, att man
icke skall låta kommunisterna få skuggan
av en chans att inför okunniga medborgare
låtsas som om deras argumentation
vore så stark, att man inte vågar
ge dem insyn på vissa områden i samhällslivet
eller att man icke vågar behandla
dem som andra politiska partier.

Här finnas två lika berättigade synpunkter.

Vilken är starkast? Ja, det beror på
i vilken situation man yttrar sig. Den
ståndpunkten, att man skall låta kommunisterna
blotta sig och låta dem bli
utsatta för den vanliga argumentationen
och ge dem det inflytande, som varje
annat politiskt parti har, men sätta in
krafterna på att reducera deras väljarunderlag,
den är enligt min mening
oklanderlig om man bedömer läget så
att man har tid på sig. Den andra
ståndpunkten är riktig i en situation,
då den tiden inte medges, då det gäller
att handla raskt.

Jag måste säga herr Ohlin, att jag är
överraskad över den formalistiska ståndpunkt
han intar. Han säger att han inte
vill ha någon lagstiftning riktad mot
kommunisterna, och han vill tydligen
bara ha en form av påtryckning eller
centraldirigering från partiordföranden.
Men, herr Ohlin, vad är en lagstiftning
annat än ett uttryck för den mentalitet,
som finns i riksdagens första och andra
kammare? Om herr Ohlin har den
uppfattningen, att kommunisterna böra
ställas i särklass, varför anser han då
att den uppfattning, som han menar
finns hos riksdagsmajoriteten, inte
skall komma till uttryck i lagstiftningen?
Det är en formalistisk ståndpunkt,
som jag inte kan förstå.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

Men låt oss gå tillbaka. Här finns en
metod: att släppa fram kommunisterna,
låta deras argument gälla för vad de
äro, möta dem i öppen diskussion och
låta dem få den insyn de tro sig behöva.
En annan metod är att slå ut dem,
sätta dem i särställning, ge dem chansen
att vara martyrer. I vanliga fall är
det svårt att vinna enighet mellan herr
Ohlin och mig, tv man kan inte experimentera
och på det sättet visa, vilken
riktning som har rätt, men här behövs
inget experiment. Den uppfattning, som
det socialdemokratiska partiet har företrätt,
har visat sig riktig. Kommunisterna
befinna sig för närvarande i ett katastrofläge.
De ha dessvärre åtta representanter
här, och jag tycker naturligtvis
inte det är roligt, eftersom de i
varje viktig ekonomisk fråga sluta upp
på den borgerliga fronten. Jag tror att
landets löntagare och konsumenter med
tiden skola konstatera, att det hade
varit bättre om de åtta kommunisterna
varit socialdemokrater i stället och också
för den delen att det hade varit till
fördel om några folkpartister ersatts
med socialdemokrater.

Det faromoment för den ekonomiska
politiken, som splittringen av löntagargrupperna
utgör, är emellertid en sak
som vi få klara upp för sig. Det är inte
på grund av den splittringen som vi
rikta kampen så hårt mot kommunisterna,
utan det som gör att vi betrakta
kommunisterna inte bara som borgerlighetens
främsta medhjälpare utan också
som eu allvarlig fara är deras antidemokratiska
åskådning. Om man då
bekämpar kommunisterna med sådana
metoder, att de kunna säga, att det är
de som företräda demokratien och andra
som företräda antidemokratien, skänker
man dem alldeles i onödan en goodwill,
och det skulle man göra i en situation
då vi äntligen ha kommit till resultat! Det

är synd att dagens föredragnings -

lista är så lång. .lag skulle annars ha
velat tala om för herr Ohlin, hur det
socialdemokratiska partiet redan från
början fick diskutera det problem, som
vi diskutera här i dag. Skulle man, trots
att rörelsen startade i ett centraldirigerat
fåmannavälde, som det tycktes hopplöst
att försöka bryta, välja demokratiska
metoder, och man valde att göra
detta, skulle man tillämpa dem så strikt,
att man avvisade varje tanke på att använda
antiparlamentariska medel? Skulle
man med andra ord ta upp en kamp
mot de rörelser, vilka som det säges
ville gå snabbare till väga?

Under alla de första 30 åren i det
socialdemokratiska partiets historia har
det förts en diskussion kring det problemet.
Under tiden grundmurades den
socialdemokratiska uppfattningen, att
man inte bara skall sikta mot ett samhälle
som är demokratiskt, utan att
man dessutom skall välja sådana demokratiska
metoder som att byta argument
mot argument och inte sätta någon
i särställning, även om det skulle medföra
vissa risker. Det skulle vara intressant
att följa den diskussion, ur vilken
det socialdemokratiska ungdomsförbundet
sprang fram år 1917 som en reaktion
mot den då överhandtagande viljan
hos arbetarungdomen att, såsom det
sades, under trycket av nöden och händelserna
utomlands gå snabbare fram.
Vi hade samma diskussion 1932, 1933
och 1934, då arbetslösheten härjade.
Vilka var det som höllo rent under alla
dessa år? Det var inte herr Ohlins parti,
utan det var det socialdemokratiska
partiet som gjorde det genom en klar
gränsdragning beträffande syftet och
metoderna. Nu befinna vi oss i ett läge,
då det vore orimligt att byta metod. Jag
beklagar återigen att tiden inte riicker
till för att visa upp, hur på punkt efter
punkt kommunisterna ha pressats tillbaka
sedan 194G och 1948. Vi ha kommunalval
i Stockholms stad 1950. Det

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

finns somliga i denna kammare som tagit
ut segrar i förskott, men jag skall
inte ta ut den nu. Det skulle dock förvåna
mig, om den fråga vi här diskutera
inte saknar varje spår av aktualitet
efter det kommunalvalet.

Sedan vill jag konstatera, herr Ohlin,
att det inte är så länge sedan man inom
borgerligheten stod på precis samma
linje som den jag till min överraskning
ensam företräder i dag. 1948 års hemvärnsnämnd
valdes i Stockholm enhälligt
av stadsfullmäktige. Då hade alltså
herr Ohlins upplysningsverksamhet ännu
icke haft någon verkan på hans
partivänner. I Göteborg består hemvärnsnämnden
av stadsfullmäktiges presidium.
Det har såvitt jag vet icke från
det borgerliga lägret frånsett högern
riktats någon anmärkning mot att man
även i år, 1949, fortsätter på samma
linje. Jag skulle kunna roa mig med att
liksom högerns Svenska Dagbladet gjorde
häromdagen räkna upp var folkpartiet
har stått vid olika tillfällen. Då skulle
väl herr Ohlin säga, att folkpartiet i
denna fråga liksom i alla andra frågor
har många olika meningar. Det är
en omdömessak vilken mening man skall
ha. Jag påstår inte, att den åsikt jag
företräder är den enda riktiga, men jag
konstaterar, att det finns två metoder
att här gå till väga. Den metod, som det
socialdemokratiska partiet rekommenderar,
har lett till resultat och bör
mänskligt att döma befria oss från denna
diskussion efter 1950 års kommunalval.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Om statsministern tar alla frågor
under ett och gör en statistik över
partiernas ställningstagande, tror jag
han skall finna, att kommunisterna oftare
sluta upp på regeringens sida än
på oppositionens. Det kan vara av intresse
för statsministern att observera
detta faktum.

Statsministern sade, att jag inte hade
förstått hans interpellationssvar, men
jag hoppas kammaren observerade, att
han avstod från varje försök att
dokumentera, att jag hade feltolkat honom.
Jag har sett efter i mitt manuskript,
och där står ordet »normala».
Om jag läste ett annat ord, är det beklagligt,
men det kan näppeligen ge anledning
till missförstånd.

Statsministern framhöll, att han inte
har sagt det och det, men jag har heller
inte påstått, att statsministern har
sagt dessa ting.

Statsministern säger, att det är formalistiskt
att inta den ställning jag intar,
att vilja ge kommunisterna en särställning
i svensk politik men ändå inte
vilja vara med om en särlagstiftning för
att inskränka de rättigheter, som ett
demokratiskt samhälle ger alla partier,
även de odemokratiska. Jag måste uttrycka
min överraskning över att statsministern
inte kan finna någonting annat
än formalism i detta. Jag hävdar att
det har stort värde att demokratien ger
demokratiska rättigheter, rätt att verka
för sina åsikter, åt alla meningsriktningar
men att detta ingålunda innebär,
att man i olika sammanhang, där det
finns starka praktiska skäl som tala
emot ett sådant förfarande, skulle inbjuda
alla riktningar efter vissa proportionella
principer att vara med. Jag
kanske får ta ett litet exempel. Vi ha
demokrati, men vi ha inte alla partier
proportionellt representerade i regeringen.
Det är inte klart varför vi skulle
behöva ha proportionell representation
i andra sammanhang, där inte lagstiftningen
stadgar detta. Frågan är:
Skall man inbjuda antidemokratiska
riktningar att vara med i en samverkan
till demokratiens försvar?

Om man bekämpar kommunisterna
med metoder, som ge dem en chans att
säga, att det är de som representera demokratien,
försvagar man sin egen

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

slällning, säger statsministern. Men
statsministern menar väl ändå inte på
allvar, att en underlåtenhet att välja in
kommunister t. ex. i en civilförsvarsnämnd
skulle vara en odemokratisk
handling, som skulle ge kommunisterna
en agitationsgrundval av denna art? Det
måste vara ett förfluget yttrande från
statsministerns sida.

Det som frågan gäller är detta: kommunisterna
äro på grund av sin anknytning
till den internationella kommunismen
ett parti, som ur demokratisk synpunkt
och ur svensk pålitlighetssynpunkt
intar en särställning. Vill statsministern
bestrida detta? Det är jag
övertygad om att han inte vill. Varför
skola då kommunisterna inbjudas att
vara med i samverkan i sådana nämnder,
där man handlägger även försvarsfrågor?
Varför skall man inte ta
konsekvensen och säga, att man fäster
stor vikt vid att det kommunistiska partiet
skall ha de allmänna demokratiska
rättigheterna men att man icke vill inbjuda
dem att samverka på punkter, där
man har anledning att räkna med att
de i vissa lägen skulle vara mindre pålitliga? Statsministern

frågar, varför man inte
skall våga behandla dem lika med
andra partier. Det är inte här fråga om
att våga eller inte våga. Det är fråga
om huruvida det är lämpligt att ta så
stora risker som man tar, om man inbjuder
kommunisterna till sådan samverkan.
Det kan lätt leda till missförstånd
ute bland folket, där det betraktas
som om kommunisterna fått ett kvalifikationsbevis,
när de siittas in på
dessa poster. Statsministern sade till
sist, att han räknade med att denna
fråga efter 1950 års kommunalval skulle
sakna betydelse. Jag instämmer i den
förhoppningen, .lag förstår, att han har
ganska lätt att tänka på den situation
som råder här i Stockholm med den
samverkan mellan socialdemokrater och

kommunister, som ännu förekommer
där på det kommunala fältet, en samverkan
som måhända i någon mån, åtminstone
när det gäller en del kretsar,
påverkar synen på dessa spörsmål.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag vill endast
konstatera, att när jag anmärkte på
att herr Ohlin icke uppfattat svaret, berodde
detta därpå, att han icke förstått,
att det finnes ett avvägningsproblem och
att man utifrån samma principiella
uppfattning om kommunisternas ställning
kan komma till olika resultat om
den lämpligaste metoden att få bort
dem ur nämnderna. Jag beklagar, att
det tycks vara omöjligt för herr Ohlin
att förstå den distinktionen. Men det
kan jag tyvärr inte göra något åt. Jag
hoppas emellertid att kammarens ledamöter
ha fullständigt klart för sig att
den likartade, principiella inställningen
till demokratien kan leda till olika bedömanden
av denna taktiska fråga.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Avsikten med den Ohlinska interpellationen
såsom jag har sökt leta ut den,
är tydligen att åstadkomma en antikommunistisk
manifestation här i dag. Vi
äro ju fortfarande så efterblivna här i
landet, att kommunistiska ledare ännu
icke berövats all medborgerlig rätt och
det måste ju kränka en så övertygad
anhängare av västerländsk kultur och
västerländska principer som herr Ohlin.
Hans ambition, såsom han uttryckt den
i interpellationen, är att få regeringen
och de borgerliga partierna, vilka han
kallar som »de demokratiska partierna»

— varför inte säga vad de i verkligheten
äro, nämligen kapitalistiska partier

— att genom antikommunistisk retorik
öva tryck på de kommunala församlingarna,
så att de i strid mot demokratisk
praxis och lagstiftning skola beröva
den del av folket som föredrar

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

kommunistiska förtroendemän möjlighet
att utöva inflytande på handläggningen
av viktiga samhällsuppgifter.
Han tror, att det skulle göra ett golt intryck
hos de barbarer, som skrämma
folken med atomkrig och krig med pesthakterier
och som föranstaltat om häxprocesser
mot oliktänkande, om den
svenska riksdagen skulle göra en sådan
manifestation. Dessutom hoppas herr
Ohlin naturligtvis, att han skall kunna
animera polis- och militärledningen till
ännu starkare antikommunistisk aktivitet.

Den av herr Ohlin förebragta motiveringen
åberopar några uttalanden om
kommunisternas ställning i ett tänkt
krigsfall liksom han åberopar den kommunistiska
idén som sådan. Det vore
en fördel om herr Ohlin konkretiserade
sina invändningar mot exempelvis vår
deklaration. Att han skulle göra det mot
kommunismen, innan han anklagade
den, vill jag inte begära. Det vore nämligen
att begära politisk anständighet,
och någon sådan finnes icke i den här
framstöten.

Jag förutsätter att herr Ohlin i varje
fall icke vill vända sig mot förklaringen
att vi skola försvara det svenska folkets
frihet och nationella oberoende
mot alla angrepp. Jag antar också, att
lian har svårt förneka att Förenta staterna
upprättat hundratals militära baser
utanför sitt territorium, söker svetsa
ihop block och allianser, bedriver en
våldsam upprustning och krigshets och
för krig på flera håll i världen, samt
motsätter sig förslag om nedrustning
och förbud mot atomkrig. Jag tror att
han har lika svårt att bestrida vårt påstående
i den omnämnda deklarationen,
att det var Sovjetunionen som främst
krossade den fascistiska koalitionen,
som räddade Sverige 1940 och som aldrig
hotat Sveriges fred och frihet och
ej företagit sig någonting som skulle
tyda på att det ville hota Sveriges obe -

roende. Vad kan det således vara i denna
deklaration, som kan anses vara komprometterande
ur oavhängighets- och
demokratisk synvinkel? År det kanske
det förhållandet att vi vända oss mot
de av amerikanarna organiserade krigsförberedelserna
eller är det kanske det,
att vi konstatera att om landet dras in

1 ett reaktionärt krig mot folkets vilja
måste varje patriot sätta in sina krafter
på att göra slut på kriget och återställa
den nationella oavhängigheten? Det är
tydligen detta sistnämnda i deklarationen
som satt herr Ohlins demokratiska
känslor i svallning. Men arbetarrörelsen
har alltid ansett sig vara motståndare
till reaktionens krig. 1905 hotade Hjalmar
Branting kungen med en kula ur
folkets djup om han kommenderade ut
svenska trupper mot norrmännen. Arbetarrörelsen
har också alltid vänt sig
mot krig som medel att slita tvister
mellan folken. Vi stå därför med denna
förklaring på den gamla arbetarrörelsens
fasta grund.

Står då detta i strid mot demokratien?
Är det icke tvärtom ett demokratiskt
axiom, att om folket mot sin vilja dras
in i ett reaktionärernas krig, måste det
försöka göra slut på kriget och återställa
det nationella oberoendet? Om
herr Ohlin kunde förmå sig att anlägga
ett demokratiskt betraktelsesätt på detta
problem, tror jag, att han skulle vara
tvungen att svara ja på den frågan.

Det finns ett gammalt ordstäv, herr
talman, som säger, att man inte skall
kasta sten om man själv sitter i glashus.
Jag vet, att den kommunistiska deklarationen
försvarar sig själv ur patriotiska
och demokratiska synpunkter. Men
det finnes en annan part som skall sitta
på de anklagades bänk, en part som
propagerar nationell självuppgivelse
och förräderi mot landets officiella politik
i nästa tänkta krig. Det är herr
Ohlin och en del av hans press. Den

2 maj förra året skrev den ledande folk -

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

partitidningen Dagens Nyheter på ledande
plats följande: »Är sålunda den
socialdemokratiska regeringen beredd
att under vissa förhållanden — t. ex. en
neutralitetskränkning från västsidan
bli Rysslands allierade och därmed
kämpa för ett system som anses innebära
den nationella frihetens och folkstyrelsens
undergång. Om svaret blir
nej, och bland demokrater måste det bli
nej, är hela neutralitetspolitiken en
bluff, och en bluff som inte lurar någon.
» Så långt Dagens Nyheter.

Tidningen har sedan dess gjort
många liknande, ja, ändå mera öppna
uttalanden på samma linje. Denna linje,
som innebär att vårt folk icke får försvara
sig mot amerikanska angrepp,
står i direkt strid mot regeringens förklaring,
att vi vid en stor konflikt skola
försvara neutraliteten mot alla angrepp.
Dagens Nyheter propagerar således för
nationell självuppgivelse och söker
bryta sönder det nödvändiga ideologiska
motståndet mot Förenta Staternas
expansionspolitik. Den säger åt våra
flygare, vårt luftvärn, vår flotta, våra
soldater: vägra lyda order, om ordern
bjuder att skjuta mot amerikanska angripare!
Rikta i stället edra vapen mot
dem som ge order att försvara landets
neutralitet!

Denna öppna, landsförrädiska propaganda
är icke någon hemlighet för någon.
Herr Ohlin känner den mycket väl.
■lag har tidigare läst upp liknande citat
ur Dagens Nyheter och bett honom taga
avstånd ifrån dem eller tala om, att han
är överens med Dagens Nyheter. Men
herr Ohlin, som har så svårt att hemlighålla
vad han tänker och vad han
iinnu ej hunnit tänka, har tigit på denna
punkt. Jag kan bara tolka denna tystnad
så, att han är överens med Dagens
Nyheter om att vi icke skola försvara
Sverige mot amerikanarna.

Men skulle hans tystnad eventuellt
ha ett annat skäl, då hemställer jag till

honom att han med klart ja eller nej
besvarar följande fråga: Är herr Ohlin
överens med Dagens Nyheter i fråga
om dess förut citerade och andra likartade
uttalanden?

Ett skäl varför herr Ohlin ej vill ha
kommunister i polis-, civilförsvars- och
hemvärnsnämnder är, säger han, att
dessa nämnder även ha att befatta sig
med åtgärder som skola hållas hemliga
för allmänheten. Det är möjligt, att de
av hans åsiktsfränder, som gilla Dagens
Nyheters linje, komma att bevara hemligheterna
gent emot allmänheten. Men
kan man vänta sig att de skola bevara
hemligheterna mot amerikanarna, när
de utgå ifrån att amerikanarna skola
kämpa i Sverige mot kommunisterna,
och att vi i varje fall icke skola försvara
oss mot amerikanarna?

Den amerikanska kongressen har nyligen
antagit en lag, som förser den
amerikanska regeringen med väldiga resurser
för köp av utländska politiker
och experter, allt som förberedelser för
ett kommande krig. Den verksamheten
skulle kanske kunna underlättas, om
herr Ohlin fick sin vilja igenom och
fick åsiktsfränder i nämnda samhällsorgan.

Om jag undantar de nämnda kommunistiska
deklarationerna, herr talman,
har herr Ohlin ej stött sin framställning
med några konkreta anmärkningar
i fråga om handlingar från kommunistiskt
håll. Det rör sig om åsikter
som han finner oriktiga. Även om han
därvid ej går så långt som det tidigare
Japan, som stipulerade dödsstraff även
för oriktiga tankar, så tar han ett stort
steg från den gamla liberalismens krav
på åsikts- och tankefrihet.

Kanske skulle jag komplettera detta
med att säga, att han i sin sista replik
talade om, att det var på grund av kommunisternas
internationella anknytning
som han skulle vilja vidtaga särskilda
åtgärder mot dem. Nyss var herr Ohlin

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

på en internationell liberal kongress,
och om tidningsuppgifterna ej berättade
fel, är hans parti anslutet till något slags
liberal international. Även socialdemokraterna
ha ju en international. Skillnaden
i detta konkreta fall ligger däri,
att medan både regeringspartiet — den
internationella organisation som det
partiet tillhör, är ju visserligen litet löslig
— och folkpartiet deltaga i internationella
organisationer såsom medlemmar,
tillhöra Sveriges kommunister ingen
international, helt enkelt därför att
det inte finns någon kommunistisk international.
Skall alltså internationell
anknytning anses motivera att man vidtar
särskilda diskriminerande åtgärder,
har herr Ohlin givit adressen på sitt
eget parti, om vilket man faktiskt kan
säga, att det har internationell anknytning
medan detta ej gäller för det parti
jag representerar.

För 17 år sedan var det den svenska
högern, som ledde anloppet mot kommunisterna.
Så sent som 1914 karakteriserades
herr Ohlins företrädare, Karl
Staaff, som ryssagent, ett smädeord som
man ej heller sparade på, när det gällde
Hjalmar Branting och hans kolleger.
Denna högerns aktivitet växte med Hitlers
makttillträde, den kulminerade under
de första krigsåren och som bekant
knäckte den nästan högerns rygg vid
krigsslutet. Det är verkligen ett tidens
tecken, att det nu är folkpartiet och
dess ledare som hissa dessa besudlade
fälttecken.

Man får ej heller glömma, att antikommunismen
var den rökridå bakom vilken
man förberedde det andra världskriget.
Och så är det även i dag. De värsta
antikommunistiska gaphalsarna, de
som satsa sin framtid på det nya världskriget,
de äro som mest högljudda i
Förenta staterna, ha övertagit den
Goebbelska vokabulären. Antistrejklagar,
rasförföljelser och upprustning ha
där blivit det dominerande draget i lan -

dets politiska fysionomi. Det är mycket
betecknande, att när herr Ohlin attackerar
kommunistiska förtroendemän, ställer
han det tänkta nya kriget som en naturlig
bakgrund.

Förklaringen därtill är den, att de
krigshetsande krafterna betrakta kommunisterna
som det allvarligaste hindret
mot det nya kriget liksom Hitler betraktade
kommunisterna som ett hinder
mot kriget och sökte undanrödja dem
genom mord och fängelse! Dagens krigsaktivister
söka sig icke fram på nya vägar:
samma anklagelser, samma argument
eller brist på argument gå igen,
och det är samma inspiration utifrån
som på 30-talet.

Men det finnes också en skillnad,
herr talman! Nu ha vi det andra
världskrigets erfarenheter, sex års polisstatsmetoder
mot kommunisterna och
sex års fiasko för försöken att bestyrka
dåtidens med dagens likalydande anklagelser
mot dem. Dessutom finnas sex
års krigserfarenheter för att pröva lödigheten
i de demokratiska och nationella
bekännelser, som gåvos från de
borgerliga riktningarnas sida. Det var
där Hitler rekryterade sina anpasslingar,
som böjde sig för nazismen och som
samarbetade och förrådde folket och
demokratien. Samtidigt var det överallt
i varje land kommunisterna som höjde
fanan mot fascismen. Det var överallt
kommunister som ordnade den nationella
försvarskampen mot nazismens
planer på världsherravälde. Därför är
det ej kommunisterna som avslöjas av
herr Ohlins framstöt. Däremot har han
givit ett mycket viktigt bidrag, när det
gäller att bevisa vems ärenden han går.
Han har också avslöjat, att han med
demokrati menar kapitalism och därtill
den sniknaste, mest aggressiva amerikanska
kapitalism. Han har förordat
receptet att försvara »demokratien» genom
att sätta den ur funktion för arbetarklassens
enda socialistiska parti.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

Det har dömt honom liksom alla ha
gjort som mena allvar med sin tro på
demokratien.

Ytterligare ett par ord, herr talman,
om det svar som givits från regeringsbänken.
Det var precis så veligt och
ryggradslöst som jag kunde vänta mig
av en regering som utestänger kommunisterna
från hemvärnet, och nu säger
sig vara motståndare till sådana åtgärder.
En regering som samtidigt försvarar
generalernas sätt att driva propaganda
i direkt motsättning mot regeringens
teser om utrikespolitiken och
Sveriges hållning vid ett tänkt stormaktskrig.
Det är rena ynkedomen, att
när herr Ohlin nu kräver att hundratusentals
fullmyndiga svenskar skola berövas
en del av medborgarrätten,svarar
regeringen med att instämma i dessa
utfall och berömmer sig av sina insatser
i kampen mot arbetarnas enda
socialistiska parti.

Herr talman! Anpassningen till reaktionen
har redan gått mycket långt och
genomförts av precis samma män som
för fyra år sedan satte in en kommunist
i försvarskommittén. Då bemödade man
sig om en demokratisk Ehrenrettung.
Då började man skämmas för antikommunismen
som för en hemlig sjukdom.
Det gav på många håll vissa förhoppningar
om ett tillfrisknande från socialdemokratiens
sida. Jag vill inte säga att
herr statsministerns förklaring i dag varit
ologisk. Ty det är ju klart att när
man kan ta initiativ till en ny utrikespolitik
därför att tjeckerna i demokratisk
ordning fullfölja den socialistiska
rekonstruktionen av sitt land, när man
kan föreslå riksdagen att träda in i en
utvidgad Brysselallians, när man kan
stödja Franco i Förenta Nationerna, när
man kan godkänna de portugisiska, grekiska
och turkiska regeringarna som
åsiktsfränder, så måste man naturligtvis
finna att kommunisterna inte passa
in i denna nya världsbild.

Jag kan göra samma konstaterande
beträffande den inre politiken och bör
väl göra det, eftersom herr statsministern
sagt, att kommunisterna stödja borgarna
därför att vi röstade mot slaktgodemännens
bibehållande. Gör man ett
regeringsprogram, som säger att man
skall skapa ett i grunden nytt samhälle
och utveckla produktionen i socialistisk
riktning, och sedan av hänsyn till
kapitalisterna springer ifrån detsamma,
då är det ju logiskt att man skärper
kampen mot kommunisterna.

Det var, herr statsminister, inte så
liten symbolik däri, att den bästa presenten
till socialdemokratiens sextioårsjubileum
— samtidigt som Nanking föll
— sades vara segern över kommunisterna
i Stockholms metall. Så kunde man
också inför 1 maj skryta med att produktionen
ifjol ökat med 450 miljoner
kronor — medan konsumtionen genom
lönestoppet var oförändrad — och nu
ligger 43 procent över 1938 års konsumtion
— medan arbetarna nätt och
jämnt återvunnit förkrigstidens reallöner.

Man brukar säga: zebran är ett randigt
djur, ränderna gå aldrig ur. Det
var nog inte bara miljöskador som vållades
socialdemokratiens ledning, när
samlingsregeringen under kriget anställde
arméer av tjallare och polisövervalcare
mot kommunisterna, när man
transportförbjöd vår press och gjorde
i ordning en partiförbudslagstiftning för
att vara hitlerismen till lags. Jag tror
det var i remissdebatten som statsministern,
som nyss försäkrat att hans
och herr Ohlins uppfattningar om demokratien
äro identiskt lika, förklarade att
det för honom innebär det väsentliga i
demokratien att han kunde läsa Fröding
och andra skalder utan att behöva bekymra
sig om huruvida de äro marxister
eller kontrarevolutionärer. Det finns
ingenting mera diffust än detta tal om
demokrati, som man använder sig utav.

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

Det har såvitt jag kan förstå hittills
bara funnits en fast punkt som är gemensam
för anhängarna av detta slags
demokrati och det är att det skall vara
kapitalism för att den skall kunna godkännas.

Herr statsministern har i dag gjort en
både intressant och pikant principdeklaration.
Han säger att socialdemokratien
gör allt för att hindra kommunisternas
val till förtroendeposter, men
man vill använda demokratiska medel,
därför att detta är en taktisk fördel. Jag
erinrade häromdagen om vilka demokratiska
medel man använder, när man
tvingar kommunistiska fackföreningsmän
att betala bortåt en miljon kronor
om året till den socialdemokratiska
pressen. Men det må nu vara. Dessutom
säger statsministern att det är en principiell
fördel. Men denna principiella
fördel är inte viktigare för dessa superdemokrater
än att man kan strunta i
den under ett skärpt läge. Statsministern
säger — jag citerar — att »demokratien
är ett av de största nationella värdena»,
men sedan säger man sig vara beredd
att offra ett utav dessa största nationella
värden i ett skärpt läge.

Apropå, utvecklade inte statsministern
detta i en polemik mot herr Ohlin
som svar på frågan om skillnaden mellan
ett normalt läge och nuvarande läge?
Enligt vad jag kunde förstå — jag drar
den slutsatsen bl. a. av de åtgärder man
vidtagit mot kommunisterna i hemvärnet
— avfärdade han saken med att
det nuvarande läget icke är det normala;
vi skulle alltså redan befinna oss
i ett läge där man åtminstone en bit
kunde gå^err Ohlin till mötes. Jag kan
inte beskylla statsministern för det han
beskyllt herr Ohlin för; att ha en formalistisk
syn på dessa angelägenheter.
Enligt min uppfattning tyda hans uttalanden
på en mycket ogenerad syn
på saken.

Det är också en mycket talande upp -

lysning statsministern ger om varför
man inte kriminaliserade kommunisterna
under Hitlers segerår. Man kände,
säger statsministern, »olust» inför åtgärder
som attackerade åsiktsfriheten
och dessutom tvivlade man på effekten.
Ja, det gjorde man verkligen med all rätt,
ty i intet land, även när man gick betydligt
längre än man då, 1941, kunde
tänka sig gå mot kommunisterna, lyckades
man med sådana åtgärder slå ned
den kommunistiska rörelsen. Att man
trots denna olust och detta tvivel dock
tillgrep en rad odemokratiska åtgärder
berodde, säger statsministern, på — jag
citerar— »speciella yttre förhållanden».
Det är ingen hemlighet att det berodde
på nazismens påtryckningar.

Ja, så var det med dessa demokrater.
Före Stalingrad kriminaliserades det
kommunistiska partiet, i varje fall var
man beredd därtill, eller såsom den
demokratiske borgmästaren Linder sade
i första kammaren: Man har skapat en
sådan beredskapslagstiftning som möjliggjorde
att Hitler skulle kunna genomföra
den nazistiska nyordningen utan
en enda ny lag. Så var det före Stalingrad,
och efter Stalingrad uppträdde socialdemokratien
— jag tänker då på herr
Allan Vougt i Arbetet och den förutvarande
statsministern Per Albin Hansson
— mot dem som krävde en rekonstruktion
av samlingsregeringen och sade,
att skall det vara en rekonstruerad samlingsregering
måste vi också ta kommunisterna
med. Det är principfasthet, eller
hur? Då hade man t. o. m. lärt sig
så mycket att man var beredd att ta in
kommunisterna i regeringen, därest man
skulle göra en rekonstruktion. Herr talman,
det är litet svårt att inför sådana
minnen ta detta tal om det gemensamma
sinnelaget och vakthållningen kring demokratien
och detta tal om viktiga principer
och allt annat riktigt på allvar.

Jag skulle vilja ställa två frågor till
statsministern i anledning av hans för -

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

klaringar. När försökte kommunisterna
under det andra världskriget sabotera
neutralitetspolitiken? Och den andra
frågan: När ha kommunisterna sagt —
eftersom statsministern gjorde detta gällande
— att de ville försvåra en svensk
neutralitet under en stormaktskonflikt?
Statsministern klagade nyss över att vi
ha ont om tid, men jag hoppas att han
i alla fall tar sig tid att försöka ge besked
på dessa punkter. Tv det kan ha
sin betydelse om han är angelägen om
att diskutera och skapa klarhet och är
angelägen om att låta kommunisterna
med lika medel komma inför folket och
framföra sina åsikter.

Herr talman! Jag finner inte så litet
parodiskt i vad som här förekommit.
Dagens Nyheter är lojal, som propagerar
för att vi inte få försvara oss mot
amerikansk aggression, våra generaler
äro lojala, som propagera för att vi inte
skola driva en politik som för oss i
motsättning till västmakterna. Men Set
Persson, som säger att vi skola försvara
oss mot alla angrepp, han är inte lojal.
Lojalitet mot folkets frihet och landets
oavhängighet är dock något självklart
för varje kommunist, medan nu illojaliteten
ropas ut genom våra allra största
tidningar med alla deras resurser — allt
medan krigstidens samlingspartier tiga.
Tigandet kan bara tolkas på ett
sätt: som ett samtycke. Men tänk ändå
ett ögonblick framåt, herr statsminister!
Den nuvarande hysterien är en episod,
historiskt sett. Antikommunismen
som metod för att förbereda ett nytt
krig, det är fascismens metod. Men dess
tillskyndare komma att göra grundligt
fiasko. Deras skräck för socialismen
kommer inte att rädda kapitalismens
system, helt enkelt därför att vi leva i
socialismens århundrade.

När det i statsministerns allra senaste
replik förekom ett avsnitt, vari han
ville betona att skillnaden mellan socialdemokratien
och kommunismen är kommunismens
större otålighet och strävan

att snabbt nå målet, skulle jag vilja erinra
om ett enkelt faktum. Det finns
länder där kommunisterna fått majoritet
bland arbetarklassen, en rad länder
där man beträtt vägen till socialismen.
Det finns en rad länder, ja, i dag äro de
ju inte så många — Sverige, Norge,
Danmark och några till, men knappast
England längre på grund av dess reaktionära
politik — men det har funnits
en massa länder, där socialdemokratien
haft samma möjligheter som kommunisterna
att genomföra sitt program. Men,
herr statsminister, nämn mig namnet på
ett enda sådant land, där socialdemokratien
försökt genomföra sitt program!

Jag vet att det är att begära det omöjliga,
ty något sådant namn kan inte
nämnas, helt enkelt därför att det finns
inget land där socialdemokratien, även
om den fått majoritet och fått folket
med sig, försökt genomföra sitt program.
Det är alltså inte bara fråga om
otålighet och att vi vill ha en snabbare
väg, utan det är helt enkelt så att det
bara är kommunismen som representerar
en framkomlig väg till socialismen.

Med detta tror jag att jag sagt vad jag
behöver säga. När det här ifrån statsministerns
sida talats om kommunistisk
lyhördhet för röster — han ville inte
ange om de konnno utifrån eller inifrån
— skulle jag vilja säga att om det finns
en inre röst, samvetets röst och sanningskärlekens
röst, tag då och försök
ett enda litet ögonblick, herr statsminister,
att lyssna på den rösten. Då kanske
han skall finna att dessa försäkringar
om den fullständiga åsiktsgemenskapen
med herr Ohlin inte är komprometterande
för det kommunistiska
partiet, men komprometterande för honom
själv.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag tror det
var av intresse för kammarens ledamöter
att få lyssna till detta anförande.

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

Det har säkerligen givit en bild av vilket
renliållningsarbete som det socialdemokratiska
partiet utför, när det i
fackföreningarna och på arbetsplatserna
håller rent från denna demagogi,
benar upp sådana här anföranden, visar
upp hur litet av reellt innehåll de ha.
Om inte det arbetet utfördes av tusentals
svenska arbetsplatsombud och representanter
inom fackföreningsvärlden
som ha en socialdemokratisk åskådning,
skulle t. o. m. ett sådant anförande
som herr Hagbergs ha en icke
obetydlig verkan. Jag tycker under sådana
omständigheter att orden skulle
stocka sig i halsen på dem som inbilla
sig att det är den borgerliga pressens
skriverier, som åstadkommit den strömkantring
inom den svenska arbetarvärlden
som inträffat under de senaste
åren.

Det var den ena reflexionen jag ville
göra. Detta var en nyttig demonstration,
jag tror den tål väl att begrundas.
Min andra reflexion är den, att så
lätt kommer inte herr Hagberg undan
och inte heller herr Ohlin, när de försöka
slingra sig ifrån det faktum, att
borgerlighet och kommunister bilda en
enhetsfront i avgörande ekonomiska
frågor, en enhetsfront som undergräver
stabiliseringspolitiken. Det gäller inte
bara slaktgodemännen, även om det var
ett intressant tecken på att man är beredd
att bryta en kontrollåtgärd för
att på det sättet komma åt ransoneringen.
Tänk efter, herrar Hagberg
och Ohlin, de båda vapenbröderna, och
se efter hur det stått till med balanseringen
av budgeten, med bensinskatten,
med de indirekta skatterna. Då kanske
man kan förstå när jag säger, att Sveriges
löntagare och Sveriges konsumenter
så småningom komma att få
klart för sig att denna enhetsfront är
riskabel för deras intressen.

Diskussionen om vad herr Tingsten
sagt och inte sagt behöva vi kanske inte

ta upp kammarens tid med; han har
väl ungefär samma politiska inflytande
som herr Hagberg. Beträffande generalerna
och deras yttranden skall jag säga
herr Hagberg att om det är så, att det
uppstår inom folket och utanför landet
den föreställningen, att exempelvis
den militära ledningen och utrikesdepartementet
ha en annan syn än den
ansvariga utrikesledningen på landets
utrikespolitik, då vill jag icke handla
som om jag levde i en folkdemokrati
och trycka ned dessa åskådningar under
jorden. Fram med dem! Fram med
dem ur anonymitetens dunkel! Då blir
det inte så märkvärdigt. När man kan
säga att det är utrikesministeriet eller
utrikesdepartementet som har en viss
uppfattning, då får man tillmäta den
betydelse, men om det är en sekreterare
vem som helst, så minskar den i betydelse.
På samma sätt med militärerna.
Jag har all respekt för våra militärer,
men när de börja politisera tror jag
nästan att herr Ohlin och jag och herr
Hedlund ha större förtroende hos det
svenska folket. Så fram med dem, som
ha en annan mening! Vi äro inte folkdemokrater,
herr Hagberg, missförstå
oss inte. Vi äro demokrater!

Sedan jag sagt detta vill jag säga att
det är inte, såvitt jag kan se, så förfärligt
farliga yttranden som fällts av generalerna.
Däremot har det förekommit
referat som, med den skicklighet
som för närvarande utmärker den svenska
pressen när det gäller att referera,
inte alltid varit fullt adekvata. Ur dessa
referat har det dragits slutsatser, som
inte alltid varit så lyckade. Jag tror
icke det föreligger någon spänning av
den art som herr Hagberg påstår, och
föreligger den spänningen, så fram
med den! Det är mycket bättre att få
en diskussion i öppna former, så få vi
låta argumenten tala precis på samma
sätt som vi mena att kommunisterna
skola behandlas.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, eivilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

Herr Hagberg säger: Det är väl skillnad,
statsministern utestänger ju oss
från hemvärnet men säger att man inte
skall förhindra oss genom lagstiftning
eller på annat sätt att sitta i hemvärnsnämnder.
Återigen denna oförmåga att
läsa interpellationssvaret, som också
utmärker herr Ohlin. Den representation
som kommer fram genom ett demokratiskt
val tar sig uttryck i representation
i vissa verkställande organ. Det
är där som jag är rädd för att trampa
de demokratiska principerna under
fotterna. Däremot har jag aldrig sagt
att man utan att kontrollera pålitligheten
hos människor skall släppa in
dem på mer eller mindre betydelsefulla
poster inom försvaret. Återigen samma
oförmåga hos båda oppositionsledarna
att förstå vad det är man talar om.

Varför jag begärt ordet var emellertid
för att säga följande. Herr Hagberg
tar ordet velighet, oklarhet och motsägelsefylldhet
i sin mun, icke för att
karakterisera sig själv, vilket legat närmast
till hands, utan för att karakterisera
en meningsmotståndare. Herr Hagberg,
som har suttit i detta kommunistiska
parti under hela karusellgången
ifrån parollen kamp klass mot klass,
ifrån kampen mot hitlerismen till försvar
för förbundet mellan Sovjetunionen
och nazismen 1939, herr Hagberg
som blev demokrat den 22 juni 1941
och som sedan under efterkrigstiden
anslöt sig till den socialdemokratiska
regeringens ekonomiska politik och som
i mars 1947 var beredd att skriva under
en lönestoppsdeklaration! Denne
man som blev rädd när han trodde
att vårt parti på grund av kafferansoneringen
råkat ut för en folkstorm
och som sedermera så lyhört lyssnat på
varje skiftning i tonfallet i husbondens
röst! Denne man begagnar ordet velighet,
icke som självkritik utan såsom
ett angrepp emot oss! Jag har sinne för
det humoristiska, men i vissa situa -

tioner föredrar jag, att man talar allvar.

Vidare skulle jag vilja säga till herr
Hagberg i Luleå: vi mena med demokrati
att folk skall ha rätt att tänka vad
de vilja, ha rätt att säga vad de vilja
och ha rätt att argumentera för sina
åsikter. Det är på den punkten som
Sveriges liberaler och Sveriges socialdemokrater
ha slagits mot en centraldirigerad
stat, innan den rätten blev
inskriven, och det är där jag tror att
det socialliberala partiet står på exakt
samma linje som den, som var den ideologiska
grunden för Karl Staaffs och
Hjalmar Branlings vapenbrödraskap.

Men så finns det en råd andra frågor,
där vi skilja oss åt. Att vi med demokrati
också mena, att folk skall ha
samma möjligheter till ekonomiskt inflytande,
och att det är ett problem,
som den nya generationen i första hand
är satt att lösa, är en sak för sig. I
detta stycke skiljer sig ännu så länge
herr Ohlin från ett som jag tycker
konsekvent hävdande av liberalismens
principer och liberalismens krav på
respekt för människovärdet. Men i den
politiska demokratien tror jag, att det
finns en ganska obruten linje: det är
inte fråga om velighet från vare sig
den ena eller den andra sidan. Vad vi
diskutera i dag är — jag betonar ännu
en gång, att jag beklagar, att herr Ohlin
inte insett detta — icke frågan om den
principiella inställningen till demokratiens
problem, utan frågan om man
inte för att hävda demokratiens principer
får vara beredd att ta vissa risker,
att låta 1950 års kommunalval åstadkomma
den utslagning, som jag för min
del är förvissad om skall komma.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr talman! Jag var naturligtvis
mycket spänd på att få höra herr
statsministern tala om, hur nödvändigt
renhållningsarbetet var, och verkligen

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av poljsnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

bena upp det kommunistiska anförandet
här, eftersom han ju förutsatte, att
det eljest skulle ha en icke obetydlig
verkan. Men när jag hörde detta »uppbenande»,
föll mig i minnet en gammal
strof: »Upp stiga orden, tanken stilla

står.» Ty jag måste fråga: Vad var det
i för punkter, där statsministern verkligen
försökte gendriva mitt anförande?
Jag ställde ett par enkla frågor till honom,
men med sin obegränsade taletid
uraktlåt han till och med att försöka
besvara dessa frågor, och ändå var åtminstone
den senare frågan direkt föranledd
av lians eget svar på interpellationen:
säga vad man vill, men någon
anspråkslöshet tyder denna attityd inte
på.

Statsministern sade, att kommunisterna
i avgörande ekonomiska frågor göra
enhetsfront med de borgerliga. Det avgörande
i ekonomiska frågor, ers excellens,
var vad som skrevs i regeringsprogrammet,
däri det sades, att man skulle
lägga den ekonomiska ledningen i samhällets
hand, men där man har gått de
borgerliga fullständigt till mötes i det
att man skrivit in i marshallprogrammet,
att uppgiften för regeringens politik
blir att skapa så gynnsamma betingelser
som möjligt för det privata initiativet.
Beträffande slaktgodemännen så
vet herr statsministern lika bra som jag,
att frågan om köttransoneringens vara
eller icke vara inte hänger samman med
frågan, om man skall bibehålla dessa
slaktgodemän eller icke. Han vet också,
att det från hans synpunkt sett är mycket
svårt att konstruera fram en åsiktsgemenskap
mellan kommunisterna och
de borgerliga partierna emot regeringen
beträffande de indirekta skatterna. Ty
där ha de borgerliga partierna både i
praktik och princip varit på samma
linje som regeringen. Att de sedan i fråga
om bensinskatten ansågo sig böra
göra en demagogisk manöver inför väljarna
är en bisak. Det är regeringen som

tagit initiativet till en politik, som syftar
till att sänka folkets levnadsstandard,
något som man för övrigt direkt
sagt ut.

Statsministern sade, att professor
Tingsten saknar inflytande, men jag
tror inte lians tidning gör det. Och det
är det som är huvudfrågan: att en stor
tidning, som säger sig vara landets
största, utan vidare kan propagera för
landsförräderi utan att statsministern
eller chefen för folkpartiet, för vilket
parti ju tidningen ändå skall vara ett
språkrör, anse sig med ett enda ord böra
fördöma en sådan propaganda. Detsamma
tror jag vi kunna säga om generalerna.
Det är inte någon folkdemokrati
här i landet, säger herr statsministern,
och han menar tydligen, att
folkdemokrati innebär exempelvis att
man inte skall tillåta general Jung och
generallöjtnant den och den att driva
sin propaganda. Jag skall bara ta ett citat,
som säkerligen inte är tillrättalagt
utan auktoriserat av general Jung själv.
Han säger: »Vårt behov av materialtillförsel
i fred under angiven förutsättning
av direkt hjälp i krig klarlägger att vår
alliansfrihet under inga förhållanden
får medföra Sveriges isolering från västmakterna.
» Det är ett uttalande, som
slår i direkt strid med den deklaration
regeringen avgivit, nämligen att vi skola
försvara neutraliteten emot varje angrepp
från vilket håll det än kommer,
och att vi skola ta hjälp från dem, som
äro motståndare till dem, som kränkt
landets neutralitet. Det finner han inte
alls farligt, men att kommunisterna avge
en deklaration, att vi skola försvara Sveriges
nationella frihet emot varje angrepp,
finner han farligt.

Sedan fäste jag mig vid, att, när statsministern
gick in på frågan om hemvärnet,
han inte med ett ord bestred
mitt konstaterande av att man redan nu
utestänger kommunisterna från hemvärnet.
Vad finns då kvar av den deklara -

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

tion, som han avgivit i dag, att man under
normala förhållanden skall försöka
tillämpa anständiga demokratiska metoder? I

dag fick jag ju i stället för nöjet
att höra Frödingexemplet en ny definition
på begreppet demokrati, som säger,
att demokrati inte är någon dogmatisk
marxism utan det förhållandet att
människorna skola ha rättighet att tänka
vad de vilja. Jag undrar vem som
skall kunna förbjuda någon att tänka
vad han vill?

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Herr statsministern
yttrade i sitt svar till herr Ohlin, att demokratien
är ett av våra största nationella
värden, och han underströk i ett
senare anförande, att Sverige är ett demokratiskt
land. Jag ber att livligt få
instämma i hans uttalande om värdet
av en demokrati. Jag vill dock tillägga,
att ehuru vi böra vara angelägna om att
låta alla partier och meningsriktningar,
som arbeta på demokratisk grund och
som ansluta sig till den svenska självstyrelsen,
få delta i samhällsarbetet, få
vi inte gå så långt i detta hänsynstagande
och i den viljan, att det hela övergår
till rena enfalden. Detta förefaller mig
dock bli förhållandet, om vi skulle tilllåta
företrädare för en ideologi, som
inte har något med demokrati att göra,
att få hand om viktiga poster inom försvar
och ordningsmakt. Att det kommunistiska
partiet är fullständigt fastknutet
och slaviskt underkastat en främmande
diktatur är väl ändå något, som
de flesta äro överens om och som på så
många olika sätt är bevisat. Därmed följer
också faran för att detta parti måste
lyda order från Moskva, och då kominer
det kanske mången gång i eu något
egendomlig ställning. Jag har här
framför mig ett klipp ur en tidning,

som meddelar att tidningen Arbeidets
i Oslo förre redaktör, Bugge Olsen,
dömts till sex månaders fängelse för
rättsstridigt uppträdande. Han var landssvikere
i en kritisk tid i vårt lands historia,
säger en norsk tidning, och domen
över honom var enhällig. Vad har
hänt? Jo, det framgår tydligt, att Olsen
var kommunist och att, när ockupationen
av Norge skedde och tyskarna satte
sig fast i Oslo och Bergen, så hade han
uppfattat den tysk-ryska pakten som ett
dokument, vilket slaviskt måste följas.
Och så blev han landssvikere. Det är
riktigt som herr Hagberg sagt, att kommunisterna
på många håll senare blevo
svåra motståndare till tyskarna, men
det visar sig tydligt, att det berodde
helt på vilka order de i det fallet hade
att följa. Vid det förra tillfället hade de
order att i stället mottaga tyskarna som
vänner — då var det västmakterna, som
voro den stora gemensamma fienden.
Vad annat skulle ha hänt i vårt land,
om det blivit satt i en sådan situation
som Norge, än att kommunisterna då
också nödgats följa de order, som kommit
utifrån? Det är detta förhållande
som gör att man på det allvarligaste
måste reagera mot att kommunisterna
skola återfinnas i nämnder och styrelser,
som ha med försvar och ordningsmakt
att göra. Vi skola komma ihåg, att
när det gäller kommunisterna och kommunismens
erövrande av makten, såsom
skett i en rad länder i Östeuropa,
gälla inte samma spelregler och arbetsmetoder
som i ett demokratiskt land.
Vår framtid som folk skulle vara hopplös,
om vi komme under kommunistisk
regim. Tv förutom att den mycket överväldigande
delen av svenska folket
skulle anse en kommunistisk regim
olycklig, ja, mycket mera, fullständigt
fruktansvärd, funnes det i en sådan situation
inte samma möjlighet att åstadkomma
en ändring som det gör i ett demokratiskt
styrt land. Jag skall, herr

Andni kammarens protokoll 19b9. Nr 17.

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

talman, inte bli långrandig, men jag har
dock velat betona detta. Herr Ohlin har
tidigare i dag påtalat statsministerns uttalande,
att därest läget skärps förbehåller
sig det demokratiska samhället
att välja sättet att värja sig. Jag vill
starkt understryka, att man i det avseendet
inte får ta hur stora risker som
helst; herr statsministern sade ju, att
man får ta vissa risker.

Vad herr Ohlin beträffar har jag uppfattat
hans interpellation och de uttalanden
han i dag gjort från denna talarstol
som något, som jag skulle vilja
kalla en förbättrad inställning ifrån
folkpartiets sida; jag tänker då kanske
närmast på vad som vid olika tillfällen
utspelats i Stockholms stadsfullmäktige
och även på uttalanden som gjorts här i
kammaren från folkpartihåll. Jag kan
försäkra herr Ohlin, att när han talar
om att de demokratiska partierna måste
komma överens om att hålla kommunismen
på avstånd, vi på vårt håll äro
fullt överens med honom på denna
punkt och ingalunda tänka svika i det
fallet. Herr Ohlin har stor möjlighet att
svara för sig själv, men jag vill ingalunda
underlåta att säga herr statsministern,
att jag reagerade våldsamt när
statsministern nyss nämnde herr Ohlin
och herr Hagberg i Luleå som vapenbröder.
Jag vill tro, att det var
en felsägning. När herr statsministern,
om än litet skämtsamt talade om att
kommunisterna i ekonomiska frågor
sluta upp tillsammans med de borgerliga
partierna uppfattade jag det närmast
som en avlastningsmanöver, ty
var det ämnat som en kvickhet måste
jag säga, att uttalandet var föga lyckat.
Till slut få vi väl vara överens både
herr statsministern, herr Ohlin och jag,
att kommunisterna inte företräda en
ideologi, som på något sätt hör ges rum
inom den svenska demokratien, och att
vi måste hålla samman för att se till, att
så inte blir fallet.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr talman! Jag vill bara kort
och gott konstatera likheten i motiveringen
från den tid, när talesmännen
för högerpartiet in i det sista försökte
hindra demokratiens genombrott här i
landet, och då man i dag motiverar att
åtgärder måste vidtagas mot kommunisterna.

Vidare vill jag bara konstatera, att
tidningen Arbeiderbladet, vars ansvarige
utgivare, Olsen, skulle ha dömts som
landssvikere, inte är en kommunistisk
utan en socialdemokratisk tidning, ja,
den norska socialdemokratiens huvudorgan.

Herr SEN ANDER: Herr talman! Jag
tycker att det är ganska tråkigt att de
partier, som eljest äro överens i alla
grundläggande och väsentliga spörsmål,
nu skola behöva råka i gräl för
vår skull. Det finns sannerligen ingen
anledning till det, då de ju även i fråga
om kommunisterna i allt väsentligt äro
överens. Vidare måste jag bestämt vända
mig emot herr statsministerns försök
att slå ihop oss med borgarna genom
förklaringen, att vi utgöra deras
stödtrupper emot regeringen, ty var
och en i denna kammare kan ju konstatera
det faktum, att det tvärtom är
så att regeringspartiet och de borgerliga
i allra största utsträckning äro
överens.

Det är svårt att finna ett parlamentariskt
uttryck för att karakterisera
herr Ohlins nya försök att hovera sig
som en demokratiens riddare utan
fruktan och tadel. Om jag emellertid
betecknar interpellationen som »Amerikas
röst» och interpellanten som en
alltid tjänstvillig reproducent av denna
röst, har jag därmed bara givit en mycket
blek bild av vad jag tänker om honom
och hans tilltag.

Som vi litet var känna till förklarade

Lördagen den 14 maj 1949 fn).

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av åt t personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

den amerikanske chefen för Marshallhjälpen
vid sin installation här i
landet, att hans uppgift bland annat var
»att genomföra demokrati». Herr Ohlin
har med den beskäftighet, som är honom
egen, anmält sig som villig hjälpare.
Han anser sig tydligen kallad att
begåva svenska folket med den art av
västerländsk demokrati, som i dessa
dagar praktiseras i USA. Jag är emellertid
övertygad om att han tagit sig
vatten över huvudet. Han kan omöjligen
förmå svenska folket att acceptera
en demokrati, som enligt känt föredöme
tillåter rasförföljelse i dess värsta
form, upphöjer den kapitalistiska utplundringen
till en helig och oantastbar
institution och som, med utnyttjande
av de gamla »korstågsparoilerna»,
försöker driva fram ett nytt världskrig.
Lika litet som han och hans vänner
i Stockholmstidningen och Kreugerlägret
i övrigt på sin tid kunde
förmå svenska folket att förlika sig med
tanken på underkastelse under den
tyska nazismen, lika litet kommer han
att lyckas manövrera in det under
USA:s fascistiska system.

Herr Ohlin tycks emellertid trots allt
besitta den förtjänsten, att han inser
svårigheterna i det avseendet. Denna
gång är han anmärkningsvärt blygsam,
ja, det handlar om så långt driven
blygsamhet, att det nära nog gränsar
till naivitet. Han kräver inte något ingripande
lagstiftningsvägen, och lian
upprepar inte ens sitt krav på att
kommunisterna skola berövas sina
fackliga positioner, vilket ju alltid varit
eu hjärtesak för denne »arbetarliberal».
Han nöjer sig med det enkla kravet,
att regeringschefen skail utnyttja sin
auktoritet för att hindra kommunisterna
från all bli ledamöter i vissa
nämnder. Skall man döma av den storordiga
motiveringen i interpellationen
blir detta blygsamma krav niistan överraskande;
berget föder en råtta. Inter -

pellationen låter emellertid ana, att
den har en dubbel mening. Naturligtvis
är den i främsta rummet att betrakta
som ett bidrag i hetsen mot
kommunisterna, men det förefaller mig
också som om »Amerikas röst» ännu
en gång önskar undersöka, om statsministern
och regeringen befinna sig
på den rätta våglängden i kampen mot
kommunisterna. Statsministern har också,
såsom han här demonstrerat, villigt
gått i herr Ohlins fälla och med
tillbörlig höviskhet deklarerat sin redobogenhet
att kämpa på samma front
som herr Ohlin mot kommunisterna
och för den västerländska s. k. demokratien.

Interpellationen baseras på det eviga
temat om kommunisternas opålitlighet
för landets försvar. Naturligtvis kunna
herr Ohlin och övriga antikommunister
här lika litet som de tidigare ivriga
spörjarna inom olika partier prestera
ett enda bevis för sina fördomsfria
tillvitelser mot oss kommunister.
Det måste betecknas som minst sagt
uppseendeväckande, att statsministern,
då han avkräves ett svar på tvenne frågor,
som just beröra denna bevisföring,
underlåter att svara, liksom också att
herr Ohlin icke kan anföra ett enda
bevis på att kommunisterna ha brustit
i lojalitet mot land och folk.

Så långt sträcker sig icke herr Ohlins
»västerländska rättsbegrepp» att
han anser sig behöva offra någon tankemöda
på ett försök att prestera bevis
för sina perfiditeter mot oss kommunister.
Svensk rätt hävdar som bekant,
att bevisskyldigheten åvilar den
sidan som framkastar en beskyllning.
Denna anständiga regel, som ju åtminstone
tills vidare bör gälla också
för amerikanska agenter här i landet,
spelar ingen roll för herr Ohlin. Han
upprepar om och om igen sina obevisade
och obevisbara påståenden i förhoppning
om att våra motståndares

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

övermäktiga propagandistiska resurser
skola leda till att folk så småningom
inbillas att det rör sig om fakta.

Jag skall emellertid icke irritera interpellanten
med några krav på anständighet
i detta avseende. Man kan ju
icke ställa alltför stora anspråk i den
vägen på en man, som stillatigande
finner sig i den »rättvisa» som utövas
i Grekland, Spanien och U. S. A. men
som däremot med suveränt förakt för
objektivitet och sanning låter sin indignation
spela över hela registret, då
det gäller förhållandena i sådana stater
som söka genomföra socialismen.

Jag skall i stället taga upp striden
mot herr Ohlin på det plan han själv
valt, nämligen frågan om den nationella
pålitligheten. Därvidlag tänker jag
emellertid icke alls diskutera med honom
om vår pålitlighet. Detta ämne
betraktar jag som utdiskuterat. Om herr
Ohlin icke vunnit klarhet om var vi
stå i detta avseende, finns det ingenting
att göra åt den saken. Det råder
ingen tvekan om att det i vårt land
finnes personer och grupper, som driva
en sådan landsskadlig och folkförrädisk
verksamhet, att den i vissa situationer
kan komma att resultera i
rena landsförräderiet. Men dessa personer
och grupper äro att söka på annat
håll än inom det kommunistiska
partiet. Icke minst äro de att finna i
det mest amerikaniserade partiet här
i landet, interpellantens eget parti. Jag
tänker därför inskränka mig till att
syna interpellantens och vissa av hans
meningsfränders pålitlighet ur nationell
och demokratisk synvinkel samt
visa, att de sakna den moraliska rätten
att ifrågasätta andras kvalifikationer i
detta fall.

Låt mig börja med interpellantens
hållning under den tid, då tvskeriet
hade sin högkonjunktur här i landet!
Då stod han i tjänst hos en herre, som
var en så väl sedd gäst hos Llitler, att

han ansåg sig kunna för denne presentera
ministerlistor för en kommande
quislingregering i Sverige. Herr Ohlin
var trägen medarbetare i en tidning,
som lindrigast sagt var kryptonazistisk.
Redaktören i denna tidning var
en herre, som vid den tidpunkten lade
ner de allra största ansträngningar på
att ena Hitlers svenska drängar och
därmed stärka nazismen i Sverige.
Herr Ohlin hade icke ett ord att säga
til! avståndstagande från sin principal
eller dennes nazianstuckne redaktör.
Samarbetet dem emellan flöt efter allt
att döma jämnt och friktionsfritt. Det
är sålunda knappast något tvivel om att
herr Ohlin haft sitt på det torra, om
Hitler landstigit på våra kuster. Hans
röst höjdes cj heller till avståndstagande
från alla de anslag, som, Hitler till
behag, riktades mot den svenska demokratien.
Han talade icke om polissamhälle,
då man satte i gång 3 000
poliser för en razzia mot det kommunistiska
partiet. Utan att anfäktas av
bekymmer för demokratien och rättsordningen
här i landet svalde han också
under fullständig tystnad förtreten
över att den stora härskaran av poliser
ej kunde finna ett enda bevis för
kommunisternas brottslighet. För herr
Ohlin var allt i sin ordning: Leve demokratien!
Han gillade transportförbudet
mot den kommunistiska pressen,
upplösningslagen mot det kommunistiska
partiet, cirkulär 3, avskedandet
av radikala arbetare, strafftransporterna
av statstjänstemän, de militära arbetslägren
o. s. v. Hans stämma höjdes
aldrig till protest mot det avskyvärda
Luleå-mordet, som krävde fem
människoliv. Mig veterligen tog han ej
ens till orda, då ledaren för hans eget
partis stockholmsorganisation visade
sig vara en av dem som finansierat
detta dåd. Medan andra av hans framtida
partivänner i riksdagen och annorstädes
kämpade mot tyskeriet,

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

tryckte herr Olilin i stubbåkern. Han
samarbetade med tyskvännerna i
Stockholms-Tidningen och godtog alla
eftergifter för Hitlers Tyskland. Herr
Ohlins nationella och demokratiska pålitlighet
bestod absolut icke provet under
denna tid.

Herr Ohlins hållning i dagens situation
visar, att det den gången icke
handlade om en tillfällig förvillelse.
Nu är han redo att främja det nya herrefolkets
syftemål. Han manövrerar
visserligen litet försiktigare än de mest
burdusa aktivisterna inom hans parti.
Men han aktar sig noga för att deklarera
ett avståndstagande från dessa
verkligt opålitliga element och presumtiva
landsförrädare. Herr Ohlin brukar
alltid, då han avkräves en förklaring,
ha ett standardargument till
hands. Om man anklagar honom för
tolerans mot dessa element, säger han
att folkpartiet icke har något inflytande
över folkpartipressen, då denna
press befinner sig i privata händer.
Naturligtvis är detta bara en undanflykt.
Det må emellertid vara hur som
helst med den saken: herr Ohlin slipper
ändå icke undan. Han har aldrig
tagit klart avstånd från den vidriga
propaganda, som bedrives i Dagens
Nyheter, Göteborgs Handelstidning och
Eskilstuna-Kuriren och som går ut på
att Sverige icke skall försvara sig vid
ett angrepp västerifrån, giva avkall på
vår nationella oavhängighet o. s. v.

Hur vill för övrigt herr Ohlin förklara,
att de herrar som svara för denna
landsförrädiska propaganda alltjämt
tolereras som medlemmar av herr
Ohlins parti och utnyttja folkpartiet
som plattform för sin propaganda? Om
herr Ohlin ogillar dessa elements
verksamhet, varför tar han då icke initial
iv i syfte att få dem avlägsnade ur
partiet? Del kan väl icke möjligen vara
så, att dessa krafter redan iiro så starka
inom folkpartiet att herr Ohlin ej

rår på dem? Jag tycker eljest, att herr
Ohlin, som är så brinnande i anden,
då det gäller frågan om andras nationella
och demokratiska pålitlighet,
borde börja med välgörenheten i sitt
eget parti. Men det tycks vara ganska
påkostande. Den beslutsamhetens hektiska
rodnad, som präglar hans uppsyn
så snart det gäller kommunisternas nationella
pålitlighet, förbytes i eftertankens
kranka blekhet, då det gäller att
hålla rent hus i hans eget parti. Då
förvandlas han till en tafatt och försiktig
partiledare. Tingsten och hans
meningsfränder få husera efter behag
och breda alltmer ut sitt inflytande
inom folkpartiet.

Vi kommunister känna oss emellertid
icke alls förvånade över herr Ohlins
hållning i detta fall. Det föreligger
nämligen bara en nyansskillnad i
hans och de krigsaktivistiska och
landsförrädiska kretsarnas uppfattning.

Jag tror att jag med detta har visat,
att man på goda grunder kan betvivla
herr Ohlins pålitlighet för demokratien
och den nationella friheten. De beskyllningar,
som han riktade mot kommunisterna,
återfalla på honom själv
och på vissa kretsar inom hans parti.
Vi ha utan omsvep förklarat, att vi vilja
försvara landet mot varje angrepp,
från vilket håll det än må komma. Men
kan herr Ohlin lika klart besvara frågan,
hur han ställer sig till ett angrepp
västerifrån mot vårt land? Jag är övertygad
att han antingen icke svarar eller
att han söker slingra sig undan.

Hetsen mot oss kommunister är ingenting
annat än en dimridå i syfte att
dölja vissa förehavanden mot land och
folk. Det är den vanliga tag-fast-tjuventaktiken
som här tillämpas. Det som
försiggår mot oss kommunister är
emellertid ingenting nytt. Alla maktägande
genom tidernas lopp ha alltid
beskyllt dem, som revolterat mot orättfärdighet
och förtryck, för att vara ute

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

i olagliga och ohemula ärenden, och
landsförrädarstämpeln har nyttjats som
ett av de viktigaste attributen i kampen
mot dem som kräva förändringar
i samhällsskicket. Allt har skett i syfte
att upprätthålla ett fåtal maktägandes
herravälde över folken.

Historien upprepar sig alltså i detta
avseende. År 1889 skrev Nya Dagligt
Allehanda inför anblicken av den framträngande
unga socialdemokratiska rörelsen
följande: »Man äger ej längre
rätt att blunda för denna lagstridiga
rörelse, av vilken farorna för varje dag
ökas och vilken, innan det blir för
sent, måste på lagstiftningens väg stävjas.
Vi äro också efter vad som hänt
övertygade om att regeringen skall låta
sig angeläget vara att omedelbart med
kraft gripa in för att göra slut på en
samhällsfientlig rörelse, som tyckes
sticka upp sitt huvud mot lag och religion
och som hotar att helt och hållet
undergräva hela samhällsordningen.»

Då var det socialdemokratien som
utsattes för den mest förstockade reaktionens
hat. Nu är det socialliberalen
Ohlin och socialdemokraten Erlander
jämte deras övriga samarbetsbröder
här i riksdagen som reproducera de
grövsta tillvitelserna och ärekränkningarna
av 1889 mot socialdemokratien
samt utnyttja dem mot kommunismen.
År 1889 kämpade liberaler och andra
framstegsvänner i den svenska riksdagen
— det var innan en enda socialdemokrat
placerats här — mot den
s. k. socialistlagen. I dag, 60 år senare,
sviker herr Ohlin de bästa liberala traditionerna
och företräder samma utvecklingsfientliga
och odemokratiska
linje som den stockkonservativa högern
gjorde till sin 1889. Det var icke
utan att man funderade på huruvida
statsministern verkligen menade allvar,
när han påstod, att herr Ohlin upprätthåller
»de bästa liberala traditionerna».
Herr Ohlin skulle ofelbart 1889 ha kas -

tats ut ur det dåvarande liberala partiet,
om han kommit med en sådan interpellation
som han framfört här. Den
stämmer icke alls med liberalismens
frihetstraditioner från den tiden.

Statsminister Erlander, som leder
det parti som år 1889 stämplades som
landsförrädiskt, sluter nu upp vid herr
Ohlins sida. Vi kommunister kunna
emellertid stolt förklara, att lika litet
som dåtidens makthavare kunde hindra
den unga socialdemokratien från att
bryta igenom, lika litet skall det lyckas
att hejda kommunisterna nu, sedan
socialdemokratien faktiskt kastat socialismen
över bord. Det är därför farligt
att liksom herr Erlander med flera
läsa gravtal över kommunismen. Det
har skett så många gånger tidigare,
men ännu har man icke lyckats likvidera
kommunisterna, och man kommer
ej heller att lyckas. Hitler försökte sig
på konststycket; alla veta hur det gick.
Hans amerikanska och engelska efterföljare
ha under snart fyra år sökt
krossa det grekiska folkets frihetskamp,
men i dag stå dessa utländska
inkräktare och deras grekiska quislingar
längre från målet än någonsin.
U. S. A. försökte ställa sina överlägsna
resurser till förfogande för Chiang Kaisheks
regering i Kina för att hindra
det kinesiska folkets kamp för friheten.
Men de ledande männen i U. S. A.
ha nu själva måst erkänna sitt kapitala
misslyckande. Det kommer att gå samma
väg med herr Ohlins försök att
imitera Hitler och de nya korstågsriddarna.
Det är blott dårarna som bygga
dammar av is om vårarna!

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Det är ett svalg befäst mellan de
demokratiska partierna och diktaturerna,
även i de fall där de senare önska
att kalla sig för folkdemokratier. Det
är något som jag utgår ifrån att alla

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

äro medvetna om. Jag vägrar alltså att
taga herr Hagberg på allvar, när han
förnekar, att det i fråga om frihetsidealen
och det demokratiska styrelsesättet
i och för sig finnes en vittgående
och oöverstiglig klyfta. Tankefrihet, yttrandefrihet,
pressfrihet, frihet att samlas
till möten och överläggningar, skyddet
för rösträtten o. s. v. äro ju värden,
som de demokratiska partierna skatta
nära nog högst av allt. Det är dessa
friheter som giva innehåll och fasthet
åt medborgarskyddet, hindra godtyckliga
arresteringar, förvisningar, deporteringar,
likvideringar o. s. v. Jag föreställer
mig att nära nog alla människor
här i landet måste säga sig, att utan
sådana garantier skulle livet vara bra
mycket mindre värt än det nu är och
att man sålunda kan konstatera att
enighet i stort sett råder om att vi
måste slå vakt kring det demokratiska
styrelsesättet. Att alla ansvarskännande
svenska medborgare vilja värna sig
mot sådana personer, som kunna misstänkas
för att gå andras ärenden, det
är väl också en uppenbar sak. I fråga
om de medel, med vilka man vill nå
fram till dessa mål, nämligen att bevara
det demokratiska statsskicket och
vårt lands frihet, kunna emellertid meningarna
gå isär. Detta är ju inte att
undra på, bland annat med hänsyn till
att i skilda situationer olika medel kunna
vara att förorda. I ett kritiskt läge
kan man ju faktiskt ha att välja mellan
landets frihet och självständighet
och den olägenhet, som följer av alt
temporärt i viss omfattning suspendera
garantierna för de demokratiska värdena.
Då kan valet vara tämligen lätt,
men i andra situationer kan det vara
betydligt svårare att fatta ståndpunkt.

Säkert är emellertid att det är klokt
att inte medverka till en ordning, som
gör att partier och människor, som företräda
en antidemokratisk meningsriktning,
kunna komma alt betraktas

som martyrer. Dess bättre måste man
säga, att i dag ser det faktiskt ut som
om vi skulle kunna klara av det kommunistiska
problemet här i landet utan
några som helst tvångslagar. Yi må
komma ihåg, att alla sådana tvångslagar
kunna bli en bumerang, och i
sig själva äro de f. ö. ägnade att uppluckra
just de demokratiska värdena.
Det är därför av den allra största vikt
att man inte tillgriper dem utan att en
tvingande situation föreligger. Men en
skärpt vaksamhet är nödvändig. Alla
demokratiska medel böra utnyttjas i
kampen emot demokratiens fiender.

När det gäller de kommunala organens
sammansättning, den fråga som
närmast förts på tal i interpellationen,
hyllar jag den uppfattningen att där
det är proportionellt valsätt bör man
genom en samverkan mellan de demokratiska
partierna söka förhindra att
kommunisterna få inflytande och insyn
på känsliga och ömtåliga områden i
förvaltningen. Det får betraktas som en
åtgärd syftande till att placera lämpliga
personer på olika poster i samhället
och inte som ett utslag av någon
vilja att beröva någon grupp dess medborgarrätt,
som man har sagt vid något
tillfälle här i dag. I en sådan situation
bör man emellertid just för att
understryka vad man har velat, nämligen
endast att förhindra att olämpliga
personer placeras på ömtåliga platser,
lämna en kompensation i någon annan
nämnd eller inrättning där invändning
mot vederbörandes placering icke kan
göras ur de synpunkter som här diskuteras.
Ungefär motsvarande resonemang
menar jag att man. bör kunna
föra, när del gäller val till nämnder
och institutioner, där valet inte sker
proportionellt. Man bör i princip tilldela
varje parti dess andel i dessa
nämnder. Men det är väl ganska onödigt
ändå att, om nu herr Set Persson
skall ha eu borgarrådsbefattning, pla -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

cera honom på ett ställe, där han har
att göra med polisen, låt vara att herr
Set Persson inte har någon kommandorätt
över polisen i Stockholm eller över
huvud taget kanske kan påverka den
polisiära verksamheten. Men det skulle
förvåna mig, om inte denna befattning
ger tillfälle till insyn på områden, där
ur de synpunkter jag nyss antydde endast
fullt pålitliga personer borde komma
i fråga. Jag har i och för sig ingen
anmärkning mot herr Set Persson, utan
det är endast ur dessa synpunkter,
som jag anser det vara oklokt att placera
herr Set Persson på just den borgarrådsbefattningen.
Samma resonemang
tycker jag man kan föra beträffande
hemvärnsnämnden i Göteborg,
där ju stadsfullmäktiges presidium, vari
en kommunist ingår, har kommit att
fungera som hemvärnsnämnd. Utan att
på något sätt beröva kommunisterna
deras anpart i den kommunala förvaltningen
föreställer jag mig att man kunde
ha ordnat på ett annat sätt med
hemvärnsnämnden.

Jag har alltså den uppfattningen, att
man med dessa medel, tills vidare i
varje fall, bör försöka att komma till
rätta med det kommunistiska problemet.

Herr FAST: Herr talman! Jag skall
fatta mig ganska kort. Jag tror inte att
det hittills har framkommit något nytt
i denna debatt, något som inte alla parter
visste förut, och jag skulle inte tro
att det heller är möjligt att i fortsättningen
utvinna någonting av större
värde.

Jag blev-ganska förvånad, när jag
fick se denna begäran att få besked
ifrån statsministern, och jag undrade
vad det var man egentligen ville komma
fram till. Jag har inte blivit på det
klara med detta. Det är åtskilligt som
ställer sig ganska dunkelt.

Jag erinrar emellertid om att denna

sak ingalunda är ny. Kampen mot kommunisterna
ha vi fört ända sedan det
kommunistiska partiet bildades och sedan
dess antidemokratiska karaktär blivit
fullständigt klar, men de metoder,
som man har velat tillråda inom de
olika partierna, ha varit mycket växlande.
Under krigsperioden ville man
ju åtminstone från ett av de borgerliga
partierna gå till långtgående lagstiftning,
tillskapande av undantagslagar.
Dessa kommo dess bättre icke till stånd
i någon större utsträckning, framför
allt av det skälet att man inte ville
göra dem liksidiga. Man ville att de
bara skulle slå åt det ena hållet, men
när det fanns motsvarande rörelser på
högerkanten ville man att de icke
skulle bli tillämpliga. Vi kunde givetvis
icke vara med om en sådan anordning.
När jag hört denna debatt här i
dag och erinrar mig vad som tidigare
förekommit, då man inte kunde tala
om fullständig demokratisk enighet
inom det borgerliga lägret, så framkallades
minnet av en man, som jag
tycker att jag i dag vill skänka en särskild
gärd av tacksamhet, nämligen
amiral Lindman, för den uppfostrargärning
i demokratiskt syfte, som han utförde
inom det svenska högerpartiet
genom den utrensning inom detta parti,
som ägde rum av demokratiskt opålitliga
element.

Såvitt jag nu förstår har man kommit
till klarhet om att man icke vill
genomföra en undantagslagstiftning
emot kommunisterna. Jag är glad åt att
man kommit fram till denna ståndpunkt.
På den punkten — det vill jag
säga till herr Ohlin — har jag möjlighet
att yttra mig. Jag har nämligen
levat större delen av mitt liv tillsammans
med industriarbetare. Jag känner
deras värld och tankebanor och
vet, att det är ingenting som är ägnat
att i så hög grad vara till gagn för
kommunisterna som att man i någon

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

mån gör dem till martyrer. Det är
ingen tvekan om den saken. På arbetsplatser
och dylikt, där vi äro tvungna
att hålla kontakt och driva agitation,
ser man detta utomordentligt tydligt.

Oaktat man sålunda är på det klara
med att man inte vill ha någon undantagslagstiftning
utan säger, att vi skola
tillämpa demokratiska metoder, så vill
herr Ohlin göra vissa inskränkningar
i de demokratiska metoder, som tilllämpas
i en del kommuner. Det är
häri jag tycker att jag finner en viss
motsättning. Man förpienar att man
inte skulle använda den proportionella
valmetoden annat än där den är i speciallagstiftning
alldeles särskilt föreskriven.
Men nu förhåller det sig så,
herr Ohlin, att mångenstädes ute i våra
kommuner ha vi en överenskommelse,
kanske sedan flera år tillbaka, om att
tillämpa den proportionella valmetoden
även vid val av nämnder, där man inte
är lagligen tvungen att använda den
proportionella metoden. Det är inte
minst folkpartiet som därvidlag har
varit utomordentligt angeläget om att
denna metod skulle komma till tillämpning.
Men har man en sådan överenskommelse
och man får kommunister i
en stadsfullmäktigeförsamling, går det
ju inte att därvidlag göra undantag för
kommunisterna utan att man tilldelar
dem ett visst martyrskap. Det tål nog
vid att därvidlag taga sig en tankeställare.

Vidare måste jag säga, alt det brister
litet grand också i logiken i övrigt.
Det är nämligen inte bara i de här påtalade
styrelserna, som man kan få insyn
i hemliga handlingar, mobiliseringsplaner
o. d., utan det har man
ju på en hel del andra områden. .Tåg
erinrar om inte bara rätten utan skyldigheten
att låta alla ärenden gå genom
drätselkammaren, även således
dessa hemligstämplade handlingar, som
röra en kommuns angelägenheter. Jag

erinrar om att landstingens förvaltningsutskott
få taga del av de hemliga
handlingar som beröra de olika länen.

Vi ha ju haft diskussioner tidigare i
år och även dessförinnan om huruvida
man skall ha ett valsystem, som gynnar
tillkomsten av småpartier och som
är särskilt ägnat att åt småpartierna
ge en ökad representation. När vi diskuterade
denna sak i år i konstitutionsutskottet,
ställde jag frågan direkt
till åtminstone en ledamot av folkpartiet,
huruvida man var beredd att taga
de konsekvenser, som ett sådant underlättande
för kommunisterna att erhålla
utökad representation i riksdagen,
landstingen och kommunerna skulle
medföra, och man sade att det var man
fullt beredd på. Jag invände, att då
hoppades jag att vi skulle slippa att ha
några kommunistdebatter vidare i våra
offentliga församlingar, tv det går inte
att intaga en ståndpunkt den ena dagen
och en annan den andra. Är man demokrat
och kräver att man skall få
millimeterrättvisa, när man delar ut
mandaten på det sätt som man gör gällande
är det enda riktiga, får man taga
konsekvenserna av detta. Det betyder,
att i hela raden av församlingar, där
man tidigare kunnat hålla kommunisterna
utanför, komma de med den vanliga
proportionella regeln att få ett
visst inflytande. Man skall ha klart för
sig vad man resonerar om, så att ens
handlande blir något så när konsekvent.

På tal om det samarbete, som statsministern
påtalade mellan kommunisterna
och de borgerliga, har man inte
velat kännas vid detta ifrån någondera
sidan. De äro inte alls några såta
vänner i dagens läge. Jag vid erinra
om att det dock rört sådana frågor som
haft inverkan på det ekonomiska stabiliseringsprogrammet.
Jag erinrar vidare
om att det inte är mer än en
eller två dagar sedan en av de borgerliga
kvällstidningarna framställde sa -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

ken så i fråga om t. ex. priset på mjölk,
att man sade, att det är nog möjligt
att åstadkomma en höjning därvidlag,
ty kommunisterna komma säkerligen
att följa de borgerliga. Och man liksom
läste mellan raderna vilken utomordentlig
förtjusning som detta utlöste.

Låt oss konstatera faktum, att det är
en angelägenhet för kommunisterna och
en angelägenhet för de borgerliga att
komma åt den socialdemokratiska regeringen.
Det är ingenting mer än deras
rätt, och jag säger ingenting därom,
men man skall ha detta klart för sig
och inte försöka göra några manövrer,
som skymma bort detta.

När man talar om att man skall hålla
rent för kommunister i våra kommunala
församlingar, har under det att denna
debatt pågått inte bara jag själv uppfriskat
mitt minne, utan även riksdagskamrater
ha viskat i mitt öra, hurusom
ute i kommunerna just de borgerliga
ha varit rätt angelägna om att låta kommunisterna
bli representerade och till
och med komma in på ganska ömtåliga
poster. Jag tror att man inte behöver
mer än gå till Stockholms stads omgivningar
för att få detta fastslaget. Det
tjänar ju inte mycket till att avge paroller
här i riksdagen när det sedan i
tillämpningen blir något helt annat.
Min ställning bör vara så pass klar i
fråga om kommunisterna, att jag inte
behöver här upprepa en deklaration,
som jag gjorde för inte länge sedan,
men låt mig säga, att jag tycker det
borde vara litet mera konsekvens i de
borgerliga partiernas handlande. När
man gör deklarationer och vänder sig
speciellt emot det socialdemokratiska
partiet och säger: Ni ha aldrig kunnat
göra er fria från kommunistiskt inflytande,
det är den kommunistiska svansen
som styr o. s. v. — det får man
ännu höra i bygderna vid åtskilliga tillfällen
— då skall man åtminstone göra

rent vid den egna dörren en liten
smula.

När jag sade, att man på arbetsplatserna
reagerar så snart som kommunister
eller andra bli utsatta för martyrskap,
så är det ingalunda på det sättet
— och det vill jag framhålla för de
borgerliga här — att samtliga de kommunistiska
väljarna äro dogmtrogna, att
de utan vidare äro beredda att taga
sina order från Moskva, utan det kan
konstateras, att många arbetare betrakta
kommunisterna uteslutande som
ett radikalt arbe.tarparti och därför röstar
därefter. Jag vill, herr talman, säga
att med den kännedom jag har om
herr Hagberg i Luleå har jag närmast
det intrycket, att han vid sitt tal här
kände sig eu liten smula besvärad. Jag
är inte riktigt övertygad om att ens
hela den kommunistiska ledningen känner
sig hundraprocentigt väl till mods
att ha den bundenhet, som man här
egentligen har.

Herr Hagberg i Luleå säger i sin slutdeklaration,
att kommunisterna komma
att kämpa emot att det svenska folket
dras in i ett reaktionärt krig mot folkets
vilja. Ja, detta är ju en fras utan
något som helst innehåll när man vet,
att man från den kommunistiska sidan
betraktar allting som reaktionärt som
inte har med Moskva att göra och som
är godtagbart därstädes, över huvud
taget är kommunisternas åberopande
och användande av demokratien närmast
att karakterisera på det sättet, att
man är Utomordentligt angelägen om
att i varje detalj ha demokratien tilllämpbar
i vårt nuvarande samhälle
men endast för att sedan kunna använda
sig av möjligheten att komma
till makten och avskaffa demokratien
för folket. Det ha vi så många exempel
på att det inte tjänar någonting till att
förneka det.

Herr talman! Jag har bara velat göra

Lördagen den 1-1 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

dessa understrykanden i den bär debatten,
som jag inte tror har egentligen
fyllt någon nämnvärd mission. Läget
var så pass klart förut, att man inte
behövde en längre debatt vid en, tidpunkt,
då riksdagen i övrigt är så pass
arbetstyngd som den är.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! När herr Fast talade
om samarbete mellan de borgerliga
och kommunisterna och i det sammanhanget
använde uttrycket »såta vänner»,
kände jag inte riktigt igen herr
Fast. Nog måste han väl vara på det
klara med att något sådant samarbete
inte föreligger. Det är väl ofrånkomligt
att det någon gång råkar bli så, att de
borgerliga och kommunisterna komma
fram till samma ståndpunkt i en fråga,
men jag tycker inte det skall få tas som
intäkt för någon beskyllning mot vare
sig kommunisterna eller de borgerliga.

Om man tittar litet närmare på vad
som tycks utgöra den omedelbara orsaken
till irritationen i detta sammanhang,
nämligen det förhållandet, att
kommunisterna och de borgerliga stodo
på samma linje häromdagen när det
gällde slaktgodemännen, får man väl
ändå säga, att det var cn sund reaktion
mot Krångel-Sverige. Jag förmodar att
det spelade en viss roll i det sammanhanget
att alla utom socialdemokraterna
kunde ta ställning till den frågan
utan att ta prestigehänsyn. 1 själva verket
var det val bara så, att man tog
bort eu institution, som uppenbarligen
var utan effekt men som samtidigt var
irriterande och kostade pengar. Det
var en åtgärd, ägnad att rätta til! vad
som var felaktigt, och det var ett beslut,
som syftade till att i en liten detalj
komma regleringssamhiillet till livs.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr talman! Jag anser att det
bör noteras, att det i den socialdemokratiske
talesmannens anförande icke
förekom ett principiellt avståndstagande
från tanken på en förbudslagstiftning
mot kommunisterna. Han fastslog
att det som varit för honom och, såvitt
jag kunde förstå, också för hans parti
avgörande för att man inte tillgrep kriminalisering
var, att de borgerliga partierna
inte samtidigt ville kriminalisera
dem som ansågos representera den rakt
motsatta uppfattningen. Därmed har
man ju principiellt upprivit hela gärdet
och hävdar att frågan om åsiktsfriheten,
om huruvida ett parti skall få verka
som ett legalt parti, uteslutande är en
taktisk fråga.

När herr Fast tror att varken jag eller
den kommunistiska ledningen känner
sig väl till mods med att vi skola vara
bundna utifrån av förpliktelser, vill jag
till sist bara säga, att det förvånar mig
att herr Fast kan säga någonting sådant
och ändå känna sig väl till mods. Vi
äro icke bundna av några förpliktelser
utifrån. Vi känna oss bundna av ansvaret
för den svenska arbetarklassen
och av ansvaret för den politiska idé,
socialismen, som vi kämpa för.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Det allra sista som herr Hagberg
i Luleå sade hinner jag inte gå in
på, men det är nödvändigt att jag svarar
på den första delen av hans anförande.

Herr Hagberg följde illa med mitt anförande,
om han ur detsamma kunde
dra sympatiska uttalanden för en klasslagstiftning.
Jag tar bestämt avstånd
från sådant, och det måste ha framgått
av att jag sade »tyvärr» i det sammanhanget.
Därmed är väl den myten avfärdad.

Sedan vill jag säga till herr Hedlund

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

i Rådom, att jag aldrig påstått, att det
funnits något organiserat samarbete
mellan kommunisterna och de borgerliga,
så att de ha träffat samman och
kommit överens om hur de skola uppträda.
Visst inte! Men det har faktiskt
förekommit ett reellt samarbete av någon
anledning — jag'' förmodar att det
inte varit på ideologiska grunder, utan
av de politiska skäl, som jag nyss antydde.
Det bär inte bara hänt vid onsdagens
plenum, utan det har förekommit
vid flera tillfällen. Men, herr Hedlund,
vi kanske kunna få fortsätta denna
diskussion om några dagar, då vi
komma fram till en punkt, där det också
kan bli fråga om att kommunisterna
och de borgerliga gå på samma linje.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle)
: Herr talman! Enligt min mening
kan man inte använda beteckningen
samarbete för enbart det förhållandet,
att två personer råka ha samma
uppfattning och eventuellt rösta på samma
sätt. Jag kommer därför inte heller
att anse det soir. något samarbete, om
socialdemokraterna inom kort med en
viss besvikelse finna, att de borgerliga
och kommunisterna skulle hamna på
samma sida vid voteringarna, när det
gäller jordbrukets priser.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Hans excellens statsministern
strök under i sitt svar, att hans parti
och folkpartiet stå på samma principiella
grund i denna fråga. Det är uppenbart
att det är på det sättet, och det
kan vara skäl att hålla fast den utgångspunkten.
Det har också fullständigt
klart framgått, att folkpartiet inte ifrågasatt
någon ändring av lagstiftningen,
utan det är endast fråga om hur man
skall uppträda och handla inom ramen
för den förefintliga lagstiftningen. Folkpartiet
och socialdemokraterna stå alltså
på samma principiella grund, och de

vilja operera inom samma legala ram.
Då är det riktigt som statsministern säger,
att det blir en omdömesfråga. När
man har den legala ramen klar, beror
det, på det personliga omdömet, hur
man skall handla i en viss situation.

Nu säger statsministern om sin ståndpunkt,
vilken alltså är ett uttryck för
en fri bedömning från angivna utgångspunkter,
att den är oklanderlig, om man
har tid på sig. Med den pedagogiska
förmåga som statsministern har att
hamra in ord i medvetandet upprepade
han två eller tre gånger, att den ståndpunkten
är oklanderlig, om man har tid
på sig. Men då hänger oklanderligheten
just på frågan: Har man tid på sig?

Statsministern säger i sitt interpellationssvar,
att det förhållandet, att man
har kommunister i vissa styrelser och
organ, kan vålla olägenheter i form av
insyn och inflytande på ömtåliga områden.
Här äro vi återigen överens. I
vissa lägen kan det vålla olägenheter
att kommunisterna ha insyn och inflytande.
Så fortsätter statsministern i
svaret: »Under normala fredliga förhållanden
lära emellertid dessa olägenheter
kunna bäras.» Statsministern angrep
rätt indignerat herr Ohlin, därför att
denne skulle ha läst: »under nuvarande
fredliga förhållanden». Själv följde jag
inte med så noga, att jag kan säga någonting
om den saken. Man får alltså
inte läsa »under nuvarande fredliga förhållanden»,
tv det är en grov missuppfattning
av svaret. Men då kan jag inte
förstå annat än att slutsatsen måste bli
att sådana normala förhållanden, under
vilka olägenheterna av insyn och inflytande
på ömtåliga områden kunna
bäras, inte äro för handen nu; i varje
fall får man inte säga, att statsministern
har påstått det.

I sitt svar åberopar statsministern
kuppen i Tjeckoslovakiet och de kommunistiska
deklarationerna, bland annat
den som gjordes bär i kammaren

Lördagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

den 9 februari, och det styrker ju uppfattningen,
att det för närvarande inte
råder normala förhållanden. Vidare
sade statsministern i en replik, att man
bör kunna ta risken att låta 1950 års
kommunalval slå ut kommunisterna.
Hans excellens förnekade alltså inte, att
det föreligger risk i ett sådant dröjsmål.

Nå, när man har dessa tredubbla reservationer
beträffande de normala förhållandena,
kan man då egentligen säga,
att vi ha tid på oss? Kan hans excellens
statsministern slå fast det lika kraftigt
som han slog fast, att hans ståndpunkt
är oklanderlig? Om vi inte ha
tid på oss, då är ju hans ståndpunkt
inte oklanderlig. Jag tycker här är en
balansgång, som i och för sig knappast
är oklanderlig när den presteras av herr
statsministern.

Hans excellens gör en annan distinktion
i en replik. Vad herr Ohlin har påyrkat
är ju ett auktoritativt uttalande
från statsministern, vilket skulle kunna
påverka utvecklingen ute i kommunerna.
— Jag kanske inom parentes får
bemöta herr Fasts påstående, att det
även från borgerligt håll kan föreligga
benägenhet att välja in kommunister.
Herr Fast frågar vad det då tjänar för
ändamål att ange paroller, men det är
att vända saken bak och fram, tv det
är ju detta som motiverar parollerna.
Det är från folkpartiets håll parollerna
äro givna; från socialdemokratiskt håll
efterlysas de men saknas ändå. — Vad
som här har begärts är alltså ett auktoritativt
uttalande. När hans excellens
statsministern skall motivera att han
inte vill göra ett sådant uttalande, säger
han, att en lagstiftning inte är någonting
annat än ett uttryck för den mentalitet,
som gäller i riksdagen. .lag kan
inte förstå att detta kan bli logiskt, såvida
man inte sätter likhetstecken mellan
lagstiftning och uttalanden från regeringen.
Lagstiftningen är ett uttryck

för vad som rör sig i riksdagen, det är
alldeles tydligt. Auktoritativa uttalanden
äro också uttryck för detta men av
en annan art, med andra konsekvenser
och i varje fall annat praktiskt innehåll.
Nu säger statsministern, att han
inte tycker det är någon större skillnad.
Det tycker jag är en onödig och oriktig
begränsning av statsledningens operationsmöjligheter
inom demokratiens
ram.

Låt mig ta ett exempel från ett annat
område! Socialdemokraterna ha ju hållit
styvt på att någon lagstiftning beträffande
lönesättningen icke bör ifrågakomma,
och det är en mening som vi
dela, men nog kan ett sådant läge uppkomma
i vår ekonomiska politik, att
auktoritativa uttalanden från statsledningens
sida för att vägleda och påverka
arbetsmarknadens parter äro befogade.
Skulle det alltså vara lika principiellt
oriktigt som en lagstiftning?
Jag anser det inte vara riktigt att på det
sättet begränsa operationsmöjligheterna.

Jag skall be att få ta upp en punkt
till i statsministerns framställning. Hans
excellens gör ju anspråk på att all ära
för kommunismens tillbakagång tillkommer
socialdemokraterna. Visserligen
trodde vi ju alla, ait det kommunistiska
partiet i rätt hög grad påverkas av de
internationella konjunkturerna — statsministern
har ju själv åberopat krisen
i Tjeckoslovakien — men de ha tydligen
inte gjort någonting. Den icke socialdemokratiska
pressen, som läses av de
flesta socialdemokrater, har tydligen intet
inflytande i det avseendet. Hela det
mångsidiga och starka folkpsykologiska
samspel, som vi ha haft under det senaste
året, betyder ingenting. Kommunismens
tillbakagång beror bara på socialdemokraternas
insatser, och de andra
partierna skulle tydligen göra bäst
i att hålla fingrarna borta — någon annan
slutsats kan man inte dra.

Jag skulle vilja viinda på den här

4<>

Nr 17.

Lördagen den 14 mai 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

frågan. Om det är så att all ära av kommunismens
tillbakagång tillkommer socialdemokraterna,
tillkommer då all
skuld för kommunismens frammarsch i
andra länder också socialdemokraterna?
Kunna icke andra partier inverka
på händelseutvecklingen, så att de gynna
en kommunistisk frammarsch? Det
bör väl i all rimlighets namn vara så,
att om de borgerliga partierna helt och
hållet stå utanför det kraftspel, som
påverkar kommunisternas ställning,
kunna de inte påverka vare sig deras
tillbakagång eller deras framgång.

Statsministern har gång efter annan
ända sedan han för första gången talade
i denna kammare som statsminister
framhållit, att det kommunistiska partiet
bör upplösas genom att kommunisterna
bli socialdemokrater. Det vore
för all del bättre än som det nu är, men
å andra sidan kan man ju inte säkert
veta, hur böljegången går. Läget i denna
värld är dock oerhört labilt. De dynamiska
krafterna äro fruktansvärda,
och kommunisternas kurs är som sagt
starkt påverkad av internationella förhållanden.
Man vet aldrig vad framtiden
bär i sitt sköte. Jag tycker därför inte
det skulle vara något socialdemokratiskt
intresse att i fortsättningen ensamma ta
ansvaret för den kommunistiska gruppen.

Herr LAGER: Herr talman! Herr

Svensson i Ljungskile försökte liksom
ursäkta folkpartiets aktion i dag med
att säga, att den icke avser att få någon
undantagslagstiftning genomförd
mot det kommunistiska partiet. Jag tror
emellertid att det yttersta syftet med
denna aktion nog är någonting i stil
med det som herr Svensson i Ljungskile
ville bestrida att det var, tv det
som mest slår en när man läser interpellationen
eller lyssnar på debatten är
att någon saklig bedömning icke kan
ligga till grund för aktionen.

Interpellanten säger i sin fråga till
statsministern, att kommunister inte
höra få delta i polisnämnd, civilförsvarsnämnd
eller hemvärnsnämnd av
den anledningen, att de kunna misstänkas
för oförstånd och opålitlighet i frågor
rörande den inre ordningen och
landets försvar. Vad det första beträffar,
oförstånd som skulle diskvalificera,
vill jag bara säga, att i det borgerliga
samhälle, som herr Ohlin representerar,
ha väl aldrig begränsade förståndsgåvor
ansetts diskvalificera för visst ämbete
— inte ens för vissa höga sådana. För
att skingra folks tvivel på den punkten
gjorde man i ordning ett standardargument,
som, om jag icke minns fel, lyder
på följande sätt: den Gud ger ett ämbete
ger han också förmågan att sköta
det. Argumentet att kommunisterna
skulle vara speciellt oförståndiga och
av denna anledning diskvalificerade att
sitta i hemvärnsnämnder, polisnämnder
och civilförsvarsnämnder tror jag därför
att man kan skjuta åt sidan.

Det återstår sålunda, att kommunisterna
skulle vara opålitliga i nationellt
hänseende. Detta förutsätter, att de
nämnda organen äro av mycket stor betydelse
för vårt nationella försvar. Även
om man nu skulle göra det orimliga antagandet,
att herr Ohlin tror på vad
lian skriver och säger, måste man finna,
om man ser efter vad dessa organ ha
att syssla med, att hela hans argumentering
hänger i luften. Polisnämnderna
ha mycket begränsade befogenheter. De
ha att avgiva vissa yttranden, men polisväsendet
i dess helhet skötes av statliga
myndigheter. Kommunerna ha också
mycket litet att säga till om i det
hänseendet. Nu tror jag emellertid, att
riär det gäller vissa polisnämnder och
i varje fall polisnämnden i Stockholm,
vilken varit utsatt för en speciell attack,
har det varit av värde att ha kommunister
med där. Det förekom för en
tid sedan, att en år 1945 häktad och

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr !7.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

dömd tysk agent, som hade varit polisman
här i staden, begärde att bli återtagen
i polistjänst. Han var dömd för
olovlig underrättelseverksamhet och
spioneri på norska flyktingar under
kriget. Hans återanställning tillstyrktes
av vederbörande kriminalkommissarie.
När saken kom till nämnden, restes
från kommunisternas sida motstånd
mot detta. Jag är icke säker på att om
exempelvis högerpartiets ledamot i polisnämnden
hade haft att fälla avgörandet,
denne tidigare nazistiske agent
icke skulle ha blivit återanställd, i synnerhet
som representanten för högerpartiet
under de många år hitlerismen
firade sina största triumfer var en av
de drivande krafterna i svensk-tyska
sällskapet i Sverige.

Civilförsvarsnämndernas uppgifter äro
mycket imponerande att döma av vad
herr Ohlin räknar upp av alla deras befogenheter.
Jag tror emellertid, att instruktionerna
icke riktigt överensstämma
med praktiken i det fallet. Vi hade
en diskussion om kommunisternas rätt
att sitta i civilförsvarsnämnd och hemvärnsnämnd
för någon tid sedan i
Stockholms stadsfullmäktige, också den
föranledd av en framstöt från folkpartiets
sida. En av de kommunistiska tidigare
ledamöterna i civilförsvarsnämnden
redogjorde där för vad civilförsvarsnämnden
hade att syssla med. Jag
tillåter mig att ur stadsfullmäktiges protokoll
från december 1948 läsa upp
några rader: »Utan att på något sätt
vilja förringa nämndens insatser kan
jag säga, att så vitt jag kommer ihåg bestod
ledamöternas medverkan i regel
diiri, åt! de nickade bifall till de förslag
som föredragande sekreteraren
framförde. Det gällde förvaring och
uppläggning av slangar, kliider och
skor, förflyttningar av latrinkärl, uthyrning
av vissa lokaler o. s. v.» Detta är
tydligen det triviala arbete och de praktiska
sysselsättningar, som civilförsvars -

nämnden har att sköta. Gjorde man en
undersökning rörande de ärenden, som
kunna betraktas som hemliga i civilförsvaret,
komme man säkerligen till resultatet
att de snarare skulle falla under
fastighetsnämnden, där också en kommunist
sitter som ordförande till herr
Ohlins stora förtret. Det är alltså icke
några militära eller andra hemligheter,
som stå på dessa kommunala organs
dagordning.

Det finns icke något sakligt underlag
för den framställda interpellationer
och när herr Ohlin försöker dubba sig
till den nationella vaksamhetens riddare
är det misslyckat. Hans framträdande
här måste snarare åsättas beteckningen
hyckleri. Om herr Ohlin hade
varit ärlig och uppriktig, skulle han ha
sagt: Vi äro motståndare till kommunisterna,
vi vilja likvidera både kommunismen
och kommunisterna, och därför
kräva vi detta och detta. Men det verkar
som sagt hyckleri att komma med
fullständigt orimliga motiveringar och
söka öppna vägen för hårdare åtgärder.
Syftet kan icke vara annat än att diskriminera
och så småningom kriminalisera
den kommunistiska rörelsen. Herr Ohlin
har för all del högt föredöme i Amerikas
förenta stater, vars president för
ett par år sedan formulerade den bekanta
Trumandoktrinen, som bl. a. innehåller,
att varhelst kommunister finnas
i regeringar i något land, utgöra
dessa ett hot mot Amerikas förenta
stater. Herr Ohlin har tydligen fattat
det hela så, att han måste slaviskt överföra
Trumandoktrinen till Sverige och
försöka göra — skola vi kalla det för
en Ohlindoktrin — all varhelst det finns
en kommunist i en hemvärnsnämnd,
en civilförsvarsnämnd eller en polisnämnd,
utgör denne ell hot mot herr
Ohlins borgerliga Sverige. För att undvika
alla missförstånd vill jag säga, att
i politiskt inflytande och politisk styrka
är herr Ohlin naturligtvis en lille -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

putt i jämförelse med Mr Truman, men
å andra sidan är en hemvärnsnämnd
icke heller jämförbar med en regering
i ett land. Och man tager vad man
haver.

Syftet är emellertid klart: man vill
göra en aktion för att söka diskriminera
och så småningom kriminalisera det
kommunistiska partiet. Det är inte första
gången så sker. En sådan aktion inleddes
på 1930-talet under påverkan av
utrikespolitiska händelser. Den kulminerade
sommaren 1941, då man mycket
allvarligt övervägde — man hade,
om jag icke är alltför fel underrättad,
t. o. m. lagtext färdigtryckt — att sätta
i kraft de undantagslagar, som skulle
medföra förbud mot det kommunistiska
partiet. Statsministern gav nyss för övrigt
en intressant belysning åt denna
lilla detalj i svensk politik, när han
sade att kommunisterna.blevo demokrater
den 22 juni 1941. Jag skulle gärna
vilja interpellera honom, huruvida detta
förhållande, att vi enligt hans mening
blevo demokrater den 22 juni 1941, var
motiveringen till att regeringen omedelbart
därefter hetsade hela den svenska
poliskåren på partiets ordförande
för att få fatt honom och att man just
då började plocka fram undantagslagarna
som avsågo att kriminalisera det
kommunistiska partiet. Aktionen kulminerade
som sagt 1941. Den kunde icke
gärna ha till orsak, att man väntade ett
angrepp från Sovjetunionen. Vid den
tidpunkten var Sovjetunionen nämligen
militärt sett på reträtt. Det måste således
föreligga några andra skäl. Och
det är ingen tvekan om att det kommunistiska
partiet skulle ha stått i främsta
frontlinjen i kampen mot det hot, som
det nazistiska Tyskland då utgjorde
mot den svenska nationella oavhängigheten.

Nu har en ny kampanj satts i gång,
även om den icke har kulminerat ännu
utan befinner sig i ständig stegring.

Denna kampanj utgår från det håll, där
världsreaktionen numera har sitt fäste.
Jag tror icke att det är fråga om att
man i Sverige i allmänhet går omkring
och känner sig ängslig för angrepp från
Sovjetunionen. Jag ser, att utrikesministern
är här. Han kan möjligen upplysa
oss om den svenska regeringen känner
sig hotad av Sovjetunionen just nu.
Däremot är det alldeles uppenbart, att
den amerikanska politiken är ganska
aggressiv gentemot Sverige. Detta sammanfallande
till tiden av båda dessa
antikommunistiska framstötar med aggressiv
politik från den ena gången
Hitlertyskland, den andra gången Amerika,
gör att jag drager slutsatsen, att
det icke är fruktan för att kommunisterna
skulle vara nationellt opålitliga,
som dikterar herr Ohlins framstöt, utan
att det snarare är fruktan för att de äro
nationellt pålitliga, som gör att han vill
utrensa dem ur vissa samhälleliga organ.
Det är detta som jag tycker karakteriserar
herr Ohlin och de flesta av
det parti han representerar. Det är ju
populärt numera på borgerligt håll att
säga, att den nationella oavhängigheten
är något som historien har gått förbi,
något som vi ha vuxit ifrån. Nu måste
vi inställa oss på universaliteten, nu
skola vi uppgiva den nationella oavhängigheten
och underordna oss det
mäktiga Amerika. Vi dela icke denna
uppfattning. Vi anse att det nationella
oberoendet fortfarande har ett mycket
stort värde och vilja försvara detta.

Så till sist bara en liten replik till
statsministern. Han menar i sitt interpellationssvar,
att det är befogat med
större vaksamhet gentemot kommunisterna,
därför att de skulle ha demonstrerat
eu »eventuell illojalitet mot
svensk neutralitetspolitik». Herr Hagberg
i Luleå har redan bett om ett svar
på frågan, när detta skulle ha skett. Ett
sådant svar har icke lämnats. Om nu
emellertid statsministern menar, att det

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

är befogat med skärpt vaksamhet gentemot
sådana, som man kan befara äro
illojala mot regeringens neutralitetspolitik,
ligger det då icke närmare till
bands, att regeringen ingriper mot sådana
element inom det socialdemokratiska
partiets egen riksdagsgrupp, som
öppet framträda mot regeringens neutralitetspolitik?
Är det icke mer befogat
att ingripa mot de generaler, som
framträda och deklarera en illojalitet
gentemot regeringens neutralitetspolitik?
Nu sade statsministern senare, att
om generaler äro ute och politisera och
företräda en annan uppfattning än regeringens
i utrikespolitiken, så låt dem i
all rimlighets namn diskutera och
si unga ut med vad de ha på hjärtat.
Detta skall alltså vara tillåtet för generaler.
Men det skulle tarvas skärpt vaksamhet,
om en kommunistisk ledamot
i en hemvärnsnämnd i landsorten uppträder
på samma sätt — vilket han dock
i allmänhet icke gör. Därav måste man
draga den slutsatsen, att just det förhållandet,
att kommunisterna förfäkta
en alliansfri utrikespolitik, gör att man
måste överväga skärpt övervakning av
dem. Jag menar, att om regeringen skall
börja tillämpa skärpt vaksamhet gentemot
sådana element, som kunna befaras
vara nationellt opålitliga, får den
vända sig åt annat håll, än mot kommunisterna,
om den vill ha framgång i
sina aktioner.

Herr HJALMARSON: Herr talman!

Herr Lager säger, att det icke finns någon
saklig grund för uppfattningen, att
kommunisterna representera ett oförståndigt
och opålitligt element i samhällslivet.
Det är väl ingen som begär
eu sådan självövervinnelse av herr
Lager, att han här skulle stå upp och
deklarera något sådant. I stället är det
vad man känner till om hur kommunisterna
i olika kritiska situationer ha

uppträtt, som dömer både herr Lager
och hans meningsfränder. Jag skall bo
att strax få komma tillbaka till den
saken.

Jag skall bara, herr talman, i korthet
taga upp några synpunkter.

Såvitt jag förstått har syftet med herr
Ohlins interpellation varit tvåfaldigt.
Han har velat klargöra folkpartiets egen
ställning och dessutom möjliggöra en
mera allmän överläggning kring dagens
diskussionsämne. Jag tycker att båda
dessa syften äro mycket lovvärda. Vi
veta allesammans — och man måste
vara medveten om det även inom folkpartiet
— att detta partis ställningstaganden
till dessa ting i hög grad har
gått än hit än dit. Folkpartiets förflutna
i fråga om hållningen till kommunisterna
företer minst sagt en synnerligen
brokig bild. Det är framför allt förhållandena
i Stockholms stadsfullmäktige,
som här ha väckt uppmärksamhet, och
jag vill bara i förbigående nämna, att
ännu för kort tid sedan, för bara något
år sedan, var det högerpartiet ensamt
som fick göra sig till tolk för de synpunkter,
som nu även ha framförts av
herr Ohlin. Jag tycker att det är mycket
glädjande, att vi ha kommit därhän,
att folkpartiet slutit upp på samma linje
som den högern redan tidigare har varit
inne på. Jag skulle bara, herr talman,
vilja fråga, om det icke vore tänkbart,
att denna större samstämmighet i ställningstagandet
från högerns och folkpartiets
sida skulle kunna utvidgas något
litet.

Det är ju kanske icke bara sammansättningen
inom dessa olika kommunala
nämnder, som har framkallat uppmärksamhet,
utan även besättningen av vissa
andra poster i den offentliga förvaltningen.
Jag tänker speciellt på presidieposterna
i de större kommunala församlingarna.
Säkerligen vilja vi väl alla i
vårt land se innehavarna av dessa poster
såsom företrädare icke bara för eu

4 — Andra kammarens protokoll 194.9. Nr 17.

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

viss meningsgrupp utan för ett allmänt
samhällsintresse, och jag tror, att det
hos mycket stora medborgargrupper i
detta land framkallar en stark känsla av
otillfredsställelse att på posterna i fråga
finna företrädare för det kommunistiska
partiet. Denna ståndpunkt gav högern
och folkpartiet uttryck åt när det gällde
valet av presidium i Stockholms stadsfullmäktige.
Däremot fick man icke
motsvarande enighet i en fråga av samma
innebörd i Göteborg. Nu skulle jag
vilja fråga herr Ohlin, om han icke här
skulle vilja avge en liten deklaration
om valen till presidieposterna, som
skulle underlätta för våra meningsfränder
i Göteborg att även få folkpartisterna
där nere över på samma linje som
folkpartisterna i Stockholm.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
rätta en missvisande uppgift, som statsministern
lämnade i en av sina repliker.
Statsministern nämnde, att vid valet
av medlemmar i hemvärnsnämnden
i Stockholm 1948 skulle ha rått enighet
mellan de olika partierna. Detta är icke
med verkligheten överensstämmande.
Saken låg till på det sättet, att i valnämnden
hade framkommit två förslag,
ett majoritetsförslag, som bl. a. upptog
en kommunist, och ett minoritetsförslag,
där det kommunistiska namnet var
ersatt av ett socialdemokratiskt. Endast
några timmar innan valet skulle äga
rum avsade sig denne socialdemokrat
kandidaturen. Detta blev emellertid för
minoriteten i fullmäktige icke bekant
förrän strax innan valet skulle förrättas.
Från högerpartiets sida yrkade man
då på att valet skulle bordläggas, vilket
socialdemokraterna och kommunisterna,
som i detta fall tydligen bildade
enhetsfront, icke ville vara med om. Det
fanns då icke någon annan teknisk möjlighet
för oppositionspartierna i detta
fall än att nedlägga sina röster och att
framföra sin uttryckliga protest mot
valet, och detta var vad som skedde.

Det svar statsministern lämnade på
iriterpellationen föreföll mig i stort sett
innebära en serie kringgående rörelser.
Det kanske mest anmärkningsvärda var,
att han i en diskussion, där det gäller
att demonstrera allmän enighet mot
antidemokratiska element, sökte framställa
saken så som om det skulle föreligga
en enhetsfront mellan de borgerliga
och kommunisterna. Jag tycker att
man hade väntat sig ett annat svar från
statsministerns sida, ett svar som på ett
tydligt sätt hade kunnat samla alla de
demokratiska meningsriktningarna i en
opinionsyttring, vilken hade visat vår
vilja att hålla de kommunistiska elementen
utanför sådana institutioner,
som främst ha till uppgift att skydda
vår demokrati. Precis samma skäl som
tala för att icke taga med några kommunister
i den nyligen tillsatta försvarsutredningen,
precis samma skäl finnas
för att icke insätta kommunister i de
kommunala organ, som det här är fråga
om. Vi kunna väl vänta och se, menade
statsministern, hur ett kommande val
kan utfalla. Det kan reducera den kommunistiska
representationen. Det önskar
vi alla, men de tillfälliga valkonjunkturerna
kunna icke få vara avgörande
för huruvida kommunisterna skola
släppas in i dessa kommunala organ
eller icke. Den moderna tekniska utvecklingen
har — tyvärr kan man ju
från denna synpunkt sett säga — givit
eventuella sabotörer helt andra möjligheter
än de någonsin tidigare ha
haft. Vi ha många erfarenheter ifrån
andra länder, som visa varthän det
leder, om man till följd av godtrogenhet
eller av andra skäl inte vill observera
denna utveckling. Är det något,
som dessa erfarenheter ha visat, så är
det väl, att det är av stor betydelse, att
insyn inte i förväg beredes åt potentiellt
landsförrädiska element. Om en
sådan insyn möjliggöres, kan det äventyra
den beredskap i ett kritiskt läge,

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

om vars nödvändighet vi här alla äro
överens.

Jag hade, herr talman, inte väntat
mig, att en så klok och erfaren socialdemokrat
som herr Fast skulle framföra
det gamla argumentet om att man
inte skall göra kommunisterna till martyrer.
Nu tror jag inte, att martyrrollen
sä särdeles väl passar det kommunistiska
partiet. Jag tror, att det är mycket
svårt att få människor att tro på att
kommunisterna bli martyrer, därför att
man inte sätter in dem i sådana samhällsorgan,
där de kunna få tillgång
till material, med vars hjälp de i ett
allvarligt läge kunna lamslå det demokratiska
samhället.

Vad till sist beträffar kommunisternas
egna deklarationer är det väl inte
många av oss, som fästa så mycket
avseende vid dem. Vi veta allesammans,
att sådana deklarationer, som
kommunisterna ha gjort här i dag, ha
de gjort i alla länder tidigare, inte
minst i sådana länder, som sedermera
ha utsatts för sovjetrysk aggresion.
Med anledning av att herr Hagberg i
Luleå ville göra gällande, att den norske
redaktör, som nyligen hade blivit
dömd till straffarbete för landsförräderi,
i själva verket skulle vara en socialdemokratisk
tidningsman, skall jag
be att få ta herr Hagberg ur den villfarelsen.
Det var en kommunistisk tidningsredaktör,
och domen över honom
har i det socialdemokratiska huvudorganet
i Norge kommenterats på följande
sätt: »Situasjonen burde etter
det nazistiske överfallet ha vsert tindrende
klar for alle. Sserlig for et parti
som sa seg å va;re antifascistisk i sitt
livssyn og i sill politikk. Men de ledende
kadrer i Kommunistpartiet sviktet
då det gjaldt som mest. De trodde
på den tysk-russiske pakt og hle av
den grunn fullstendig forvirret. Deres
presse ropte på fred med overfallsmannen,
advartc mot sabotasje og

franktirprvirksomhet, skjelte ut vår nye
allierte, Storbritannia, rakket ned på
myndigheter som sto i brodden for frihetskampen,
mistenkeliggjorde Landsorganisasjonen
og Arbeiderpartiets ledelse
midt foran fiendens 0yne.» Så
uppträda det kommunistiska partiets
spetsar i en kritisk situation för det
egna landet, och det är, tycker jag,
utomordentligt belysande.

Jag skulle, lierr talman, vilja sluta
med att citera några ord, som jag läste
härom dagen i en utomordentligt intressant
bok, som skrivits av en författare
vid namn Erik de Laval. Boken
heter Det polska dramat. I den får man
en sammanställning av alla de skändligheter,
som av den kommunistiska regimen
ha begåtts mot det fria Polen. I
boken har författaren också återgivit
några ord av herr Hagbergs och hans
meningsfränders högste andlige ledare
Stalin. Det är ord som jag tror att man
har anledning att komma ihåg både i
dagens debatt och i många andra debatter.
Stalin har nämligen yttrat följande:
»Ord få inte ha något samband
med handlingar — vad skulle då diplomati
ha för mening. Ord äro en sak,
handlingar en annan. Goda ord äro en
mask för att dölja dåliga gärningar.
Uppriktig diplomati är någonting lika
otänkbart som torrt vatten eller järn
av trä.»

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Jag skulle i anledning
av vad herr Hjalmarson sade,
när han ryckte till herr Skoglunds undsättning,
vilja säga, att jag har inte
ifrågasatt, att det inte har kunnat finnas
eu kommunist eller en, som åtminstone
har kallat sig för kommunist, som
blivit dömd för »landssvik». Vad jag
ifrågasatte var, att tidningen Arbeiderbladet
inte gärna, såsom herr Skoglund
gjorde gällande, kunde ha en

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

kommunist som ansvarig utgivare, och
det var på den punkten jag gjorde ett
tillrättaläggande. Om det sedan går att
komma med nya förklaringar är det
inte min sak utan herr Skoglunds, som
uttrycker sig så illa.

Med anledning av att man nämner
exempel från andra länder på att det
verkligen har funnits kommunister, åtminstone
till namnet, som ha svikit sitt
folk, vill jag erinra om att den franska
socialdemokratien fick kasta ut två
tredjedelar av sina riksdagsmän på
grund av sådant svek och att den
franska högerns ledare ju högtidligen
hängdes på grund av samma sak.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Det var ett hörfel av
herr Hagberg. Det var inte tidningen
Arbeiderbladet utan tidningen Arbeidet,
vilken lär vara en kommunistisk
tidning.

Vidare vill jag, herr talman, påpeka,
att det inte var några enstaka kommunister,
som uppträdde som landsförrädare
i Norge, utan det var sannerligen
herr Hagbergs meningsfränder
in corpore som gjorde det.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr talman! Det var inget parti
i Norge, som förlorade så många av
sina ledande män på grund av att tyskarna
sköto dem som det kommunistiska;
det var inget parti utom det
kommunistiska, i fråga om vilket tyskarna
satte ut höga pris på vederbörandes
huvuden.

Herr LAGER (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara säga till herr
Hjalmarson, att det är ganska oförsynt
att, som han gör, beskylla den kommunistiska
rörelsen runt om i Europa för
att den skulle ha förrått sina länder,
när de angrepos av den tyska nazismen.
Det ha kommunisterna inte gjort. Det

har funnits enstaka förrädare. Det
fanns en i Frankrike, som hette Gitton.
Han straffades av kommunisterna själva.
De kommunistiska partierna stodo
i förgrunden i den nationella försvarskampen
mot nazismen. För herr Hjalmarson
skulle det vara lättare att räkna
dem av hans partivänner, som höllo
fast vid den nationella fronten mot nazisterna,
än dem som sveko. För oss är
det tvärtom.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Det säges bär
från kommunistiskt håll, att i Norge
inget parti stod så i förgrunden i kampen
mot tyskarna som just det kommunistiska
och att inget parti förlorade
så många i denna kamp som just
kommunisterna. Jag upprepar vad jag
sade tidigare: kommunisterna voro visserligen
i ett senare skede med i kampen
mot tyskarna men vid tiden för
ockupationen då kommunisterna hade
erhållit order från Moskva att ta emot
tyskarna som vänner och bekämpa
västmakterna som fiender voro förhållandena
helt annorlunda. Det var detta
jag sade, det är detta jag upprepar, och
jag tror man måste medge, att herr
Hjalmarson hade fullständigt rätt, när
han sade, att vid den tidpunkten sveko
kommunisterna över hela linjen.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Skoglunds sista anförande
säga, att det är ju redan ett
framsteg, att herr Skoglund erkänner,
att kommunisterna någon gång kämpade
mot nazisterna. Jag konstaterar
emellertid samtidigt, att vid den tidpunkt,
då kommunisterna enligt hans
mening övergingo till aktiv kamp mot
nazismen, avsatte herr Skoglunds och
andra borgerliga och socialdemokratiska
partiers meningsfränder på den
tyska nazistiska ockupationsmaktens

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

önskan den norske kungen och den
norska Londonregeringen.

Herr OHLIN: Herr talman! Det är inte
ofta, som vi få lyssna till att herr Fast
framställer en hård kritik mot statsminister
Erlander, men det fingo vi ju
göra för en stund sedan, när herr Fast
slutade sitt anförande med att uttrycka
sitt missnöje över att denna debatt har
måst äga rum vid en tidpunkt, då kammaren
har så mycket annat att syssla
med. Med anledning därav her jag att
få erinra herr Fast om att min interpellation
väcktes för fem veckor sedan
och att statsministerns svar i dag inte
ens med den välvilligaste tolkning kan
anses ha tagit mer än en vecka att
sammanställa. Statsministern hade alltså
haft möjlighet att svara för fyra veckor
sedan, när kammarens plena voro
mindre arbetstyngda. Sedan vill jag
ha tillagt, att jag vet, att statsministern
gjort allvarliga ansträngningar för att
försöka få en annan tidpunkt för debatten,
som mindre skulle interferera
med det vanliga arbetet, men att detta
av vissa skäl visade sig omöjligt. Jag
tror för övrigt för min del, att om
kammaren kan ägna några timmar åt
att debattera slaktgodemännen, en i
och för sig viktig fråga, kan den nog
ägna några timmar åt denna fråga
också.

Om de kommunistiska talarna kommer
jag att fatta mig mycket kort. Herr
Lager valde att karakterisera civilförsvarsnämndens
uppgifter med att citera
vad en kommunistisk talare har sagt i
Stockholms stadsfullmäktige. Jag har
läst upp utdrag ur instruktionerna, vilka
torde vara mera auktoritativa än
vad det faller en kommunistisk talare
in att nämna som en liten interiör.

Herr Senander betvivlade min demokratiska
pålitlighet. Jag ber att få
framföra ett hjärtligt lack till herr Se -

nander för detta uttalande, ty i en
kommunists mun är uttrycket demokratisk
pålitlighet liksom allt annat
som gäller demokrati raka motsatsen
till vad vi på vårt håll mena med demokrati.
Jag är ej blott i herr Senanders
mening demokratiskt opålitlig.
Jag är en pålitlig motståndare till den
Senanderska formen av demokrati.

Till herr Hagberg i Luleå skulle jag
vilja säga, att det behövs väl ändå inte
så mycket konkretisering, ty det är ju
allmänt bekant, att den internationella
kommunismen enligt eu lång rad av uttalanden
av dess ledare arbetar med,
skola vi säga, en form av filialsystem
i olika länder och att det har visat sig
möjligt för denna rörelses ledning,
som inte är förlagd till Sverige, att
åstadkomma en disciplinering av de
kommunistiska partierna, som skulle
vara beundransvärd, om inte dess resultat
ur många synpunkter vore så
beklagliga. De svenska kommunisterna
ha på olika sätt klargjort, att de äro
villiga att foga sig i denna disciplin.
De ha gjort detta vid kovändningen
1941, som herr Skoglund påpekade. De
ha gjort det i fråga om Tito i Jugoslavien,
som ifrån att ha varit en stor
hjälte plötsligt blivit en förrädare enligt
kommunisternas uttalanden, detta
på grund av signal utifrån, att nu
skulle kommunisterna tycka på det
sättet.

Det kan inte annat än framkalla ett
småleende, när man hör herr Hagberg
säga, att i motsats till det liberala partiet
ha kommunisterna inte något sådant
internationellt samarbete, som
kan vara bindande. Det finns ingen
kommunistisk international, säger herr
Hagberg. Ja, det verkar som om han
ville inge oss det intrycket, att den förbindelse,
som finns mellan de svenska
kommunisterna och kommunisterna i
andra länder, saknar varje praktisk betydelse.
Det får emellertid herr Hag -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

berg inte någon enda av kammarledamöterna
att tro, inte ens de kommunistiska,
som veta motsatsen bättre än
andra. När herr Hagberg alltså tycks
vilja antyda, att man inte alls inom
den svenska kommunismen har någon
förbindelse t. ex. med Moskva, så undrar
man verkligen, om herr Hagberg
tänker gå så långt i vänlighet, att han
överlåter åt herr Norrman och andra
socialdemokrater att upprätthålla denna
kontakt.

Vad beträffar den kommunistiska
förklaringen för några månader sedan
skall jag, herr talman, inte ta upp tiden
med att diskutera den i detalj. I
den finnas många underfundiga formuleringar,
men totalintrycket av denna
förklaring är mot bakgrunden av vad
man vet om kommunistiskt ställningstagande
i Sverige och andra länder
klart nog. Det är ett totalintryck, som
till fullo överensstämmer med det som
man fick, när det kommunistiska partiets
ledare i Sverige herr Linderot så
tidigt som 1946 skrev en större hyllningsartikel
till den finske landsförrädaren
Kuusinen, som startade en regering
mot folkflertalet i samarbete med
en angripande utländsk makt. När ett
sådant förfaringssätt hyllas såsom en
frihetskamp, så förstår man, att det
kommunistiska sättet att tänka är ett,
som är oss andra främmande. Då behöva
vi inte granska de kommunistiska
förklaringarna ord för ord för
att förstå, att orden ha en annan mening
än enligt gängse terminologi.

Beträffande Dagens Nyheters utrikespolitiska
artiklar kan jag bara säga,
att, som herr Hagberg väl vet, min inställning
till dagens utrikespolitiska
frågor är en annan än Dagens Nyheters,
även om jag vill tillkännage min
fulla sympati för den hårda antikommunistiska
politik, som Dagens
Nyheter företräder. Min sympati går
mycket långt på de flesta andra punk -

ter också. Men förstår inte herr Hagberg,
att det är två skilda saker, å ena
sidan att med demokratiska medel verka
för en annan politik än den sittande
regeringens och å andra sidan att
gilla och hylla ett sådant politiskt uppträdande,
som det vilket t. ex. Kuusinen
står som sorglig representant för?
Om herr Hagberg inte kan fatta denna
distinktion, kan jag inte hjälpa honom.

Talet om att kommunisterna skulle
vara demokratiens förkämpar är
många gånger bemött. Det är inte demokrati,
när man vill, som Bucharin
har sagt vid något tillfälle, att ett parti
skall ha diktatorisk makt och de andra
partierna skola vara i fängelse. Herr
Hagberg och hans vänner kunna vara
tacksamma för att den svenska demokratien
är en äkta demokrati, som ger
dem helt andra rättigheter än de skulle
ha i ett land under folkdemokratiskt
styre, om man nämligen kunde tänka
sig, att ett annat parti än det kommunistiska
skulle fösöka sig på folkdemokratiskt
styre.

Jag måste säga, herr talman, att mitt
intryck av statsministerns replik i ett
avseende var rätt nedslående. Han försökte
göra gällande, att jag inte hade
förstått hans interpellationssvar. Jag
hade inte talat om den avvägning, som
det enligt hans mening gällde att göra.
Emellertid observerade nog kammaren,
att jag läste upp just den mening i
hans svar, där det talades om denna
avvägning. Statsministern har inte på
en enda punkt kunnat dokumentera,
att jag har misstolkat honom. Vad skall
det då tjäna till att gång efter annan
komma med detta, att man har blivit
missförstådd? Om jag råkade läsa ett
ord fel i mitt manuskript, men statsministern
inte kan bestrida, att även
det ord, som jag råkade läsa fel — jag
vet inte, om jag gjorde det — täcktes
av hans uppfattning, så frågar jag: Vad
har det för intresse att påpeka ett läs -

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

fel på ett ord, när statsministerns mening
även täckte detta andra ord? Som
Waldemar Svensson nyss påpekade
skulle man kunna draga vissa andra
slutsatser av statsministerns yttrande.
Jag hänvisar till herr Svenssons anförande
och instämmer på den punkten
med honom.

Kvintessensen av statsministerns
uppfattning är ju den, att om man inte
vill tillgripa tvångslagstiftning, så är
det mycket formalistiskt och märkvärdigt
att ändå vilja hävda att de demokratiska
riktningarna skola komma
överens om en viss attityd mot kommunisterna,
och att de inte skola släppa
in dem i vissa nämnder, som syssla
med försvars- och ordningsfrågor, eftersom
de inte ha demokratisk rättighet
därtill. Får jag då erinra statsministern
om att inrikesminister Mossberg
för ungefär ett år sedan på tal
om polisen förklarade, att medborgarna
måste kunna hysa ett obetingat förtroende
för samhällets ordningsmakt.
Förutsättningen härför vore bland annat,
att polismännen i allmänhet omfattade
samma demokratiska rättsprinciper
och grundsatser för samhällslivet
som folkets stora flertal. Han förklarade
sedan varför han å ena sidan
inte ville ha någon särlagstiftning mot
kommunisterna på detta område men
gav å andra sidan tydligt till känna,
alt han ville försöka hålla kommunisterna
utanför. Där har man en uppfattning,
som är precis densamma som
statsministern nu i dag vänder sig
emot. Man skall alltså inte ha någon
särlagstiftning men försöka att inom
demokratiens ram hålla kommunisterna
borta från de områden, där de uppenbarligen
icke ha de rätta kvalifikationerna.
Det är bara synd att herr
statsministern inte bär delgivit statsrådet
Mossberg den uppfattning, som
herr statsministern har företrätt här
i (lag.

Man kan fråga sig: Varför skola vi
försöka undgå kommunisterna i polisen
men ha dem kvar i polisnämnder
och civilförsvarsnämnder och på dylika
ställen, när de inte ha någon demokratisk
rättighet därtill? Jag undrar
om man verkligen såsom herr statsministern
gjorde på allvar kan hävda,
att om man håller kommunisterna ute
inte bara i de fall då herr Mossberg
ville göra det utan även från vissa
nämnder, så ger man dem en plattform
för propaganda. De få ingen
plattform för propaganda genom att bli
utestängda i de fall då regeringen vill
utestänga dem. Men på dessa andra
punkter, där det är så viktigt att de
inte få vara med, där skulle utestängandet
ge dem en plattform, från vilken
de kunna driva propaganda! En sådan
inställning förefaller mig alldeles orimlig.
När herr Fast och andra säga, att
kommunisterna genom att stängas ute
ha möjlighet att bli martyrer, ställer
jag mig frågande liksom herr Hjalmarson
gjorde.

Herr Fast säger, att vi i kommunerna
ha överenskommelser om att kommunisterna
skola ha representanter i
viss proportion. Jag får lov att säga,
herr Fast, att den överenskommelsen
i varje fall inte gäller i Stockholm.
Där har ju herr Z. Höglund givit kommunisterna
t. ex. förste ordförandeplatsen,
fastän kommunisterna är det
minsta partiet. Motiveringen är ganska
intressant. Den är, att socialdemokraterna
och kommunisterna tillsammans
bilda cn majoritet och betraktas som
ett block, vilket kan konstateras med
anledning av dagens debatt. Det skulle
verkligen vara ett uttryck för ett förvånande
gott hjärta hos Z. Höglund,
om kommunisterna skola ges befattningar,
som de inte ha rättighet till.
och detta för att de inte skola bli martyrer.

Till herr Hjalmarson skall jag be -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

träffande presidieposterna bara säga,
att jag tycker inte att det är nödvändigt
med några principdeklarationer
rörande dessa. De ha faktiskt inte
samma praktiska betydelse som de poster
jag här har diskuterat — om kommunisterna
skulle vara med och äta
några presidiemiddagar är kanske den
olyckan inte så förfärligt stor. Med
detta vill jag bara förklara, att jag inte
har tillkännagivit någon principiell
uppfattning vare sig av det ena eller
det andra slaget på denna punkt, som
förefaller mig mindre viktig. Men däremot
tycker jag det är ganska klart,
att kommunisterna icke böra ges sådana
poster långt utöver varje som
helst proportionellt räknesätt, ty då är
det en utmärkelse, som ges dem och
som naturligtvis är alldeles överflödig.

Herr statsministern hörde visst inte
herr Hjalmarsons anförande, vari denne
påtalade det av herr statsministern
med mycken bravur framförda påståendet,
att så sent som 1948 invaldes i
Stockholm i hemvärnsnämnden i full
enighet mellan partierna en kommunistisk
representant. Denna skildring,
herr statsminister, är alldeles oriktig.
Jag skall inte ta upp tiden med att redogöra
för hur det gick till, men alla
veta, att när man begärde bordläggning
av frågan på borgerligt håll för att
kunna föra fram en annan kandidat
än den socialdemokratiske kandidat,
som hade avsagt sig och med vilken
högern och folkpartiet hade velat ersätta
den kommunistiske kandidaten,
vägrades denna bordläggning av socialdemokraterna
och kommunisterna.

Såvitt jag kan förstå, herr förste
vice talman, är den uppfattningen, att
man skulle få större kraft i kampen
mot kommunismen genom att släppa
in dem i de här ifrågavarande nämnderna,
mycket svagt grundad. När demokratiska
partier samverka för att
skydda demokratien, böra de inte in -

bjuda odemokratiska riktningar att
vara med att lösa demokratiens säkerhetsproblem.
Att släppa in dem i sådant
sammanhang är ingalunda att
hävda några demokratiska principer,
lika litet som det skulle vara det att
intaga en annan ställning än statsrådet
Mossberg beträffande polisväsendet.

Jag vill beträffande den historiska
sidan av saken med hänsyn till tiden
inte säga någonting annat än att det är
uppenbart, att under de första åren efter
kriget har åsiktsbildningen på detta
område av många skäl inte varit
stadgad. Det har varit min förhoppning
att just denna debatt skulle kunna
bidraga till att skapa en klarare och
fastare opinion i denna sak. Debatten
skulle i så fall kunna bli ett led i opinionsbildningen
och därigenom få inflytande
även på de kommunala instanser,
som ju äro allena bestämmande
när det gäller dessa ting. Jag antecknar
med tillfredsställelse de deklarationer,
som ha kommit från ledamöter
av högern och bondeförbundet.

Men, herr förste vice talman, till sist
måste jag i alla fall, eftersom det har
talats så mycket om kampen mot kommunismen
och eftersom statsministern
har försökt att för sitt partis räkning
taga äran av kampanjen mot kommunisterna
och de framgångar som där ha
uppnåtts, tillägga ett par ord. Jag har
ingalunda bestritt, att den socialdemokratiska
agitationen ute på arbetsplatserna
under 1948 och naturligtvis även
i år säkert har haft en betydande kraft.
Jag bara beklagar, att den tydligen inte
drevs på det sättet under 1947, då ju
agitationen för socialdemokratiska och
kommunistiska tidningar närmast var
av rakt motsatt slag. Men när statsministern
på ett ganska nedlåtande sätt
säger, att den borgerliga pressens skriverier
inte ha haft någon vidare betydelse,
så måste jag säga att detta uttalande
är förbluffande. Alla kommenta -

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

rer till händelseutvecklingen i Tjeckoslovakien,
som ha förekommit i tidningspressen
— eftersom den liberala
pressen är mycket större än den socialdemokratiska
kanske jag får säga inte
minst i den liberala pressen — skulle
sålunda inte ha haft något inflytande
på opinionsbildningen på detta område,
i alla fall inte i någon som helst jämförelse
med den agitation som statsministern
talar om. Jag förstår nu, att statsministern
är en person, som inte tycker
att det som kommer fram i pressen har
någon väsentlig betydelse. Förut har jag
aldrig förstått gåtans lösning, t. ex. när
man kunde konstatera som jag gjorde
i en radiodebatt för ett år sedan, att
statsministern under hela 1947 i alla
sina många och långa TT-referat ägnade
en tredjedels procent, säger en
tredjedels procent av utrymmet åt kommunisterna.
Förklaringen är tydligen
den, att statsministern menar att det
spelar en relativt liten roll vad som står
i pressen och vilka av honom uttalade
åsikter som framföras i pressen. Det är
agitationen på arbetsplatserna som enligt
hans mening är allena avgörande.
Jag undrar om inte statsministern ändå
underskattar betydelsen av pressens
roll i detta sammanhang och även underskattar
den roll, som han i detta
samband hade kunnat spela och, det vill
jag gärna tillägga, på ett helt annat sätt
än tidigare har spelat under de senaste
lolv månaderna.

När emellertid statsministern försöker
att trolla fram någon sorts närmare
samverkan mellan den demokratiska
oppositionen och kommunisterna och
därvid nämner som exempel debatten
och beslutet om slaktgodemännen, så
kanske jag får erinra statsministern om
att det inte alls var på det sättet, att det
var de s. k. borgerliga partierna och
kommunisterna, som tillsammans skaffade
fram majoriteten i denna fråga i
första kammaren, som först fattade be -

slut i saken. Nej, det skedde med stöd
från framstående socialdemokratiska
ledamöter, herr Lindström, herr Schlyter,
herr Kriigel, herr Fritjof Ekman
och några till. Denna samverkan var
tydligen av ett speciellt slag och icke
ägnad som grundval för sådana slutsatser
som statsministern har dragit.
Men om det är så, att kommunisterna i
ett mycket större antal fall rösta med
regeringen än rösta med oppositionen
mot regeringen, skulle vi då ändå inte
kunna konstatera, att dessa små försök
att få fram någon sorts föreställning om
en koalition mellan oppositionen och
kommunisterna, ifall det någon gång
händer att vi rösta på samma sätt, äro
tämligen, misslyckade? Skola vi verkligen
tala allvar om den här saken, herr
statsminister, vilka partier som stå varandra
närmast, de icke socialistiska oppositionspartierna
och kommunisterna
eller socialdemokraterna och kommunisterna,
ja, då kan det väl inte råda
mer än en uppfattning, som jag är säker
om alt även statsministern nödgas
instämma i, om han tar till orda i dag
eller vid något senare tillfälle, nämligen
att det finns en åsiktsgemenskap mellan
socialdemokraterna och kommunisterna
på väsentliga punkter, vilken bottnar i
den gemensamma socialistiska grundvalen
för deras principiella åskådning,
låt vara alt de sedan skilja sig när det
gäller demokratien och andra väsentliga
ting. Jag tror att man inom socialdemokratien
begår en stor dumhet om man
tror, att man kan vända bort uppmärksamheten
från denna grundläggande
åsiktsgemenskap i socialiseringsfrågan,
inte i fråga om metoder utan allmänna
riktlinjer, genom sådana trollkonster,
som herr Fast och andra, även statsministern,
ha försökt här i dag.

Herr statsministern säger till sist, att
folkpartiet och socialdemokratien ha
samma inställning till demokratien.
Även jag har konstaterat detta. Men han

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

säger att vi skilja oss åt, när det gäller
att på det ekonomiska området ge människorna
samma möjligheter till inflytande
och likställighet eller vilka uttryck
han nu använde. Då ansåg han att
man hade att räkna med en annan inställning
— det framgick av sammanhanget
— ett motstånd från liberalt
håll. Nej, herr statsminister. Denna
skildring är icke riktig. Vi få väl tillfälle
att senare diskutera den saken.
Den socialistiska centraldirigeringen
ger icke människorna lika chanser och
lika möjligheter på det ekonomiska området.
Vi liberaler äro lika intresserade
som någonsin socialdemokratien, när
det gäller att bereda människorna samma
chanser och samma möjligheter i livet,
det må nu gälla ekonomiska eller
kulturella eller andra områden. Skillnaden
är, att vi anvisa en annan väg
till en mera fullständig demokratisering
av samhället, vad vi tro vara en bättre
väg.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill först säga till herr Ohlin,
att några trollkonster har jag aldrig försökt
mig på. Jag är inte tillräckligt
skicklig på det området. Det går nog
lättare för herr Ohlin än för mig att utföra
sådana.

Sedan vill jag bara fästa uppmärksamheten
vid att jag icke har vare sig
tagit avstånd ifrån eller gillat den kommunalpolitik,
som i Stockholm har förts
av den socialdemokratiska gruppen. Jag
har inte yttrat mig därom. Men jag vill
tillägga, att om det var denna politik
man avsåg med denna interpellation,
kunde man ju begära att få en bedömning
över hela fältet. Hade jag vetat
vad man syftat till skulle jag ha haft
material till mitt förfogande i dag, som
hade ådagalagt att vad som förekommit
i Stockholm inte varit någon sällsynt

företeelse utan att ute i landet —
vilket jag också påvisade — ha kommunisterna
haft samarbete med det
parti, som herr Ohlin representerar.
Under sådana förhållanden begär jag i
varje fall, att bedömandet blir sådant,
att det inte när denna debatt är slut
skall stå i tidningarna, att det har visat
sig att socialdemokraterna äro opålitliga
i demokratiskt hänseende.

Till sist vill jag bara säga till herr
Ohlin, att när jag fällde uttrycket martyrskap
var det inte i samband med en
sådan småsak som att man skulle kunna
avstänga kommunisterna ifrån vissa
val, för vilka den proportionella valmetoden
icke är i lag föreskriven. Jag avsåg
i detta sammanhang transportförbudet
och en undantagslagstiftning mot
kommunisterna. Jag tror att herr Ohlin
är ense med mig om att transportförbudet
var en dumhet. Tv aldrig någonsin
har den kommunistiska pressen haft så
lätt att vinna spridning som under
den tid då man vidtog sådana åtgärder.
Det var mot en fortsättning av en sådan
politik, som jag ansåg mig ha anledning
att varna, då jag talade om martyrskap.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag föreställer
mig att kammaren håller mig räkning
för att jag inte tar upp någon diskussion
med herr Ohlin med anledning
av hans sista uttalande. Låt mig bara
göra ett par påpekanden.

Det är ändå litet besynnerligt att presidievalet
i Stockholm tydligen är av
stor betydelse, under det att de borgerligas
godkännande av att en kommunist
valdes in i Göteborgs stadsfullmäktiges
presidium inte har någon annan betydelse
än att han kanske får deltaga i
middagsätande. Här föreligger dock den
skillnaden, att presidiet i Göteborgs
stadsfullmäktige samtidigt är hemvärnsnämnd.
Det kan kanske vara ett påpekande
att fundera på.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

Jag delar fullkomligt herr Mossbergs
uppfattning, att man inte skall släppa
in opålitliga element i handhavandet
exempelvis av polisens funktioner, element,
som kunna misstänkas för att utnyttja
sina informationer i ett kuppläge.
Polisnämnden har emellertid ingenstädes
mycket att säga till om på den
punkten.

Vad jag bär har sagt är, att det icke
är något annat än en omdömesfråga,
om den sammansättning, som förefinnes
i de beslutande organen, skall avspegla
sig i de förberedande organen, som
biand annat ha att bereda budgetfrågorna.
Anslaget till polisen och civilförsvarsanslaget
förberedas i viss utsträckning
av dessa verkställande organ. Det
måste väl ändå vara rimligt att säga, att
om ett parti har stort inflytande i den
beslutande församlingen, skall det också
ha möjligheter att taga reda på vart
de pengar gå som de bevilja. Det är inte
fråga om att utöva polisens funktioner.
Den som inte ser skillnaden kan jag för
att använda herr Ohlins älsklingsuttryck
inte göra något vid.

Trots att det förhåller sig, som bär
bar sagts, ha alla mina inlägg i denna
debatt präglats av den uppfattningen,
att det mycket väl kan tänkas situationer,
då man får draga ett streck över
principen, därför att ännu större värden
stå på spel. I en kritisk situation
kan det tänkas bli nödvändigt att
handla på annat sätt. Därvid spelar naturligtvis
kommunisternas eget uppträdande
i hög grad in. Det är klart — vilket
också framgår av interpellationssvaret
— att inställningen till kommunisterna
blir en annan, när de Öppet
deklarera, att de inte begripa vårt tal
om demokratien. Det var därför som
jag tillmätte den till synes betydelselösa
felläsningen en viss betydelse.

Vad jag säger är följande: Vi ha kommunala
val om ett År. Den metod som
bär använts för att bekämpa kommu -

nisterna har gått hyggligt. De slås ut
undan för undan, deras inflytande
minskas. Jag uttrycker då den förhoppningen,
att vi inte skola komma i svårigheter
under mellantiden, och då få
kommunisterna liksom andra politiska
partier sin chans att vara med om budgetbehandlingen
av dessa ärenden. Det
föreligger icke någon principiell skillnad
mellan vår uppfattning och de övriga
demokratiska partiernas om önskvärdheten
att få bort kommunisterna
ur nämnderna. Det gäller allenast en
fråga hur man skall gå till väga. Jag
tycker verkligen att det är litet konstigt,
att en sådan relativt liten fråga,
som gäller en ren omdömessak, skall
behöva ta så lång tid i anspråk att
klara upp.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag delar självfallet herr
Ohlins uppfattning att överläggningen i
dag syftar till att få till stånd en klar
och fast opinionsyttring till förmån för
de demokratiska krafterna. Det var därför
jag tillät mig hemställa till herr
Ohlin, att han också skulle göra ett uttalande
om presidieposternas besättning
i de stora kommunala församlingarna.
Jag måste säga, att det är en mycket
egendomlig uppfattning herr Ohlin har
om vad som tilldrar sig i presidierna,
om han anser att middagsätandet är
den främsta uppgiften för innehavarna
av dessa poster. Jag visste verkligen inte
om att presidiet i Göteborgs stadsfullmäktige
dessutom är hemvärnsnämnd,
vilket gör folkpartiets uppträdande där
nere ännu mera anmärkningsvärt. Men
alldeles oavsett detta måste väl ändå
licrr Ohlin förstå, att han har gjort
både sina egna meningsfränder och oss
inom högern en mycket stor björntjänst
genom att här förklara, att en fråga,
som man i varje fall i Stockholm fäster
mycket stort avseende vid, skulle vara
av relativt liten betydelse. Jag skulle

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

också verkligen vilja vädja till herr
Ohlin att han tar detta uttalande under
omprövning.

Herr Ohlin har uttryckt en önskan
om att statsministern skulle begagna sitt
inflytande för att nå en så bred opinion
som möjligt. Jag beklagar för min del
att statsministern inte har gjort ett sådant
uttalande, vilket skulle ha haft
den effekt på opinionen, som både herr
Ohlin och jag ha åstundat.

Men skulle åtminstone inte herr Ohlin
ändå vilja kosta på sig den lilla självövervinnelsen
att ge en liten signal till
sina meningsfränder i Göteborg, att de
skola sluta upp på samma linje som vi
här i Stockholm och säga ifrån, att på
framskjutna förtroendeposter, där man
många gånger skall tala å alla medborgarnas
vägnar — inte bara på middagar,
utan även i andra, viktiga sammanhang
— vilja vi icke ha representanter
för det kommunistiska partiet.
Ett sådant uttalande tycker jag skulle
göra dagens opinionsyttring litet mera
fulltonig.

Herr SENANDER (kort genmäle): Herr
talman! Jag sade i mitt förra anförande,
att herr Ohlin skulle krypa undan svaren
på de direkta frågor, som jag riktade
till honom, och det gjorde han
också. Men det kan ändå inte ta bort
det faktum, att han under krigsåren,
när den demokratiska lödighcten hos
våra politiker här i landet sattes på allvarligt
prov, visade sig icke hålla måttet.
Därom vittnar bland annat hans
medarbetarskap i den tidning, som väl
var det främsta organet här i landet för
dem, som propagerade för Sveriges anslutning
till det »nya Europa», som det
då så vackert hette.

Sedan måste jag säga, att det närmast
är skrattretande att se vilken möda
herr Ohlin lägger ned på att söka klargöra
skillnaden mellan vad han i detta

fall önskar och en direkt lagstiftning.
Till arten och karaktären är nämligen
det, som herr Ohlin föreslår, detsamma
som om han skulle rekommendera en
lagstiftning. Herr Ohlin söker här utnyttja
regeringschefens och regeringens
auktoritet, d. v. s. statsmaktens auktoritet,
för att förhindra kommunisternas
representation i vissa nämnder och styrelser.
Dessutom är det uppenbart, att
om man skulle beträda herr Ohlins
linje, så skulle detta leda till sådana
konsekvenser, att vi så småningom få
en undantagslagstiftning på detta område.
Att konsekvensen skulle bli just
den, det vet säkerligen herr Ohlin.

För övrigt är det löjligt att bara hålla
sig till de av herr Ohlin omnämnda institutionerna.
Om man drar ut konsekvenserna
av den motivering, som ligger
till grund för förslaget om kommunisternas
utestängande från ifrågavarande
institutioner, så måste en sådan
åtgärd också träffa en råd andra områden.
Hur skola vi exempelvis kunna
sitta här i riksdagen, om vi inte kunna
silta i en civilförsvarsnämnd? Här äro
vi ju ändå med om att besluta om våra
lagar. Det kan också förekomma hemliga
sammanträden här. Det skulle vara
intressant att veta hur herr Ohlin tänker
bete sig, för den händelse att vi
finge ett hemligt sammanträde i riksdagen.
Herr Ohlins linje måste väl fullföljas?
Det får väl vara någon konsekvens
i den! Och hur skall man förfara
med de kommunister, som äro ute i
militärtjänst?

Herr HÄCKNER: Herr talman! I motsats
till herr statsministern har jag
svårt att inse, alt den fråga, som i dag
behandlas, är en liten fråga. Den gäller
ju ändå om vi skola medverka till
att personer, som i vissa lägen på goda
grunder kunna misstänkas begå landsförräderi,
placeras på poster, där de

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

fil

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, eivilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

kunna missbruka sin ställning. Jag
tycker att detta är en stor fråga, som
det är farligt att bagatellisera. Att avfärda
denna fråga såsom av obetydlig
vikt kan — till stor skada — missförstås
av folket.

Jag har i en viktig punkt blivit förekommen
av herr Ohlin, nämligen i
fråga om kommunisternas landsförrädiska
deklaration här i riksdagen den
16 mars, och jag skall därför, med hänsyn
till att tiden är långt framskriden,
endast nöja mig med att på denna
punkt instämma med herr Ohlin.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag skall be att få göra några konstateranden,
nu när denna debatt börjar
lida mot sitt slut.

Jag vill först bemöta statsministerns
uttalande, att han ställer sig misstrogen
när en kommunist säger sig inte
begripa vad vederbörande menar med
sitt tal om demokrati. Vi begripa mycket
väl vad som menas med demokrati,
och vi ha aldrig förnekat att vi ha
förstått vad han har menat därmed.
Han har med demokrati tyvärr menat
en ordning med kapitalism — vilket
jag konstaterade i mitt första anförande
— medan den socialistiska ordningen
har framställts som motsatsen till
demokrati.

Sedan vill jag för herr Ohlin påpeka
— det var närmast han som uppkallade
mig här — att han i sitt resonemang
om kommunismens filialsystem blandade
ihop olika begrepp. Herr Ohlin
har i sin interpellation försökt göra
gällande alt kommunisterna, på grund
av sin bundenhet till krafter utanför
vårt land, i en viss situation kunna
komma att uppträda opålitligt. Gentemot
det påståendet har jag deklarerat,
att vi icke ha några organisatoriska
förbindelser utåt, medan däremot
berr Ohlins eget parti tillhör en

international och därför verkligen kan
sägas ha eu viss bundenhet utåt. Jag
skulle kunna exemplifiera vilka det är,
som nu införa främmande inflytande
i vårt land. Det är inte vi, som ha
skapat Marshalladministrationen här i
Stockholm o. s. v. Det är ett faktum
att folkpartiet tillhör en internationell
organisation, vilket däremot kommunisterna
icke göra.

Herr Ohlin vänder på det och säger,
att vi ha försökt förneka alla inflytelser
utifrån. Vi ha inte alls försökt det.
Vi stå inte likgiltiga för att det i den
internationella politiken finns en gruppering,
som arbetar för krig, och en
annan gruppering, som arbetar för
fred. Vi stå sannerligen inte likgiltiga
till dessa. Medan vi äro motståndare
till den förstnämnda riktningen äro vi
helt solidariska med den senare, som
arbetar för fred. Vi ha i vårt program
sagt ifrån, att vi äro helt solidariska
med socialismens förkämpar i alla länder.
En sådan ideologisk gemenskap
finns, men den skall man inte försöka
blanda ihop med den fråga, som vi här
diskutera. Jag konstaterar därför, att
herr Ohlin har brustit i bevisningen,
när det har gällt för honom att styrka
sitt påstående att kommunisterna, på
grund av att de skulle vara bundna,
icke äro pålitliga i den nationella
frågan.

Med anledning av vad herr Ohlin
sedan sade om den kommunistiska deklaration,
som han har åberopat i sin
interpellation, vill jag också rikta uppmärksamheten
på att jag punkt för
punkt har tagit upp denna deklaration
och frågat herr Ohlin: Vad är det man
angriper? Är det det eller det? Och
vad säger herr Ohlin, när han skall
gå i svaromål? Jo, han säger: »Tiden
tillåter mig inte att ingå på denna deklaration.
» Tiden tillåter honom inte
att försöka ge ett besked om vad det
är i deklarationen, som han anklagar

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att personer, som äro kända för kom munistiska

åsikter, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd

eller hemvärnsnämnd.

kommunisterna för. Det är ganska viktigt
att man håller detta i minnet! Nog
borde väl herr Ohlin, på den tid han
använde för sitt senaste anförande, ha
kunnat ägna åtminstone en halv minut
åt den saken och säga vilka punkter i
deklarationen, som äro förgripliga ur
nationell och demokratisk synpunkt!
Man kommer inte ifrån det bara genom
att tala om att vi ha sådana underfundiga
formuleringar, herr Ohlin!

När jag sedan frågade herr Ohlin om
han är solidarisk med och godkänner
Dagens Nyheters propaganda, som jag
citerade ett prov på, eller om han tar
avstånd från densamma, sade han, att
Dagens Nyheter för en annan utrikespolitik
än han själv gör. Det råder
ingen tvekan om det klart landsförrädiska
syftet med Dagens Nyheters propaganda.
Syftet är att uppmana de
svenska försvarskrafterna att icke försvara
Sveriges neutralitet, om vårt land
blir angripet av Amerika. Herr Ohlin
underlåter att ta avstånd från detta
och gör sig därmed solidarisk med
denna politik. Även om herr Ohlin säger,
att han för en annan utrikespolitik
än Dagens Nyheter — och dit kommer
jag nu — så kan man ändå fråga sig
om skillnaden mellan herr Ohlins och
Dagens Nyheters utrikespolitiska linje
är så stor. Den 9 februari sade han
nämligen följande:

»Såsom den världspolitiska utvecklingen
blivit kan Skandinavien — och
det gäller även Sverige — enligt min
mening icke föra en politik, som leder
oss i motsättning till de stora demokratierna.
»

Men dessa demokratier föra en politik,
som syftar till att förbereda krig —
herr Ohlin har inte gjort något försök
att bestrida våra konstateranden därvidlag
— och de blanda sig också i
andra länders inre angelägenheter. Jag
tänker här inte bara på Grekland och
Kina, utan jag tänker även på den

politik, som de föra genom Marshallorganisationen,
och på de offentliga
deklarationer, som den amerikanska
regeringen och presidenten ha gjort, i
vilka man har proklamerat, att man
inte kommer att tillåta att kommunismen
genomföres i något land. Jag tänker
på allt detta och på de konsekvenser,
som det måste leda till.

Herr Ohlin förklarar, att vår politik
aldrig får föra oss i motsättning till
de västliga »demokratierna». Men om
dessa länder komma och kräva baser
i Sverige, så blir ju konsekvensen av
hans uttalande fortfarande densamma,
nämligen att vi under inga förhållanden
få föra en politik, som ställer oss
i motsättning till dem — och var finns
då den faktiska skillnaden mellan Dagens
Nyheters och herr Ohlins ståndpunkter
i denna fråga?

Till slut, herr talman, sade herr
Ohlin att opinionsbildningen mot kommunisterna
inte har hunnit att stadga
sig efter det andra världskriget. Nej,
tänk att den inte har hunnit det! För
några år sedan skulle det aldrig ha
fallit herr Ohlin in att i Sveriges riksdag
hålla sådana anföranden och framställa
sådana interpellationer och resa
sådana krav på regeringen om hur
kommunisterna skola behandlas, som
han har gjort i dag. För några år sedan
hade han inte vågat göra det, men
nu, under trycket av de amerikanska
vindarna, tror han att dagen är inne
att upprepa den politik, som man förde
mellan första och andra världskriget.

Herr Ohlin sade, att kommunisterna
borde vara tacksamma för att de få
bedriva legal verksamhet. Där tror jag
att vi ha liberalen Ohlin i ett nötskal!
Man skall vara tacksam för att man får
bedriva en legal verksamhet, utge tidningar
och välja representanter i kommunalförsamlingar
och i riksdagen och,
tyvärr, kanske också får polemisera
mot herr Ohlin.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

(»3

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag hade inte tänkt att begära
ordet i denna fråga, men när man sitter
och lyssnar på debatten timma efter
timma och när man vet att det innerst
gäller en kommunal angelägenhet, så
kan man verkligen fråga sig, vad en
sådan debatt som denna tjänar till. Man
har i dag kunnat konstatera, att kommunisterna
äro mycket glada över
denna debatt. Man hörde på såväl herr
Lager som på herr Senander och herr
Hagberg i Luleå med vilken glädje de
togo upp debatten och verkligen fingo
tillfälle att vädra ut i dag. När så herr
Lager säger: »Den Herren ger ett ämbete,
den ger han ock förstånd», så
vill jag fråga om herr Ohlin har blivit
bortglömd — när han kan ta upp en
debatt sådan som denna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Föredrogs den av herr Nilson i
Spånstad vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet angående
av priskontrollnämnden från företagarna
infordrade uppgifter rörande
produktionskostnader m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Ändringar i förordningen om nöjesskatt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i
förordningen om nöjesskatt.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Bevillningsutskottets
här föreliggande betänkande
redovisar ett antal motioner,
i vilka påyrkas viss ändring av nöjcs -

Ändringar i förordningen om nöjesskatt.

skatteförordningen. Vad som särskilt
intresserar mig är det, som gäller 15 §,
ehuru självfallet också den motion, som
avser 9 §, är av ett visst intresse.

Bevillningsutskottet har här pekat på
att sedan motionerna väckts har det
inom finansdepartementet tillsatts en
utredning, som man väl får anse också
har att ta hänsyn till innehållet i den
promemoria, som upprättades inom finansdepartementet
redan den 8 december
1947.

Av utskottsutlåtandet framgår det
också vilka skäl vår motion grundar sig
på, speciellt när det gäller 15 § i nöjesskatteförordningen.
När denna nöjesskatteförordning
år 1945 antogs, hade
nog bevillningsutskottet och riksdagen
den meningen, att de föreningar, som
nu på grund av regeringsrättens utslag
icke ha kunnat medges rätt till nöjesskattelindring,
ändå borde ha fått komma
i åtnjutande av sådan lindring. Orsaken
till att dessa föreningar icke ha
fått rätt till nöjesskattelindring är den,
att deras stadgar ha blivit föråldrade,
och regeringsrätten har på grund av bestämmelserna
i dessa stadgar ansett sig
böra förklara, att föreningarna i fråga
enligt förordningen icke skola ha denna
rätt. Bevillningsutskottet har alldeles
säkert inte avsett att nöjesskatteförordningens
bestämmelser skulle tillämpas
på det sätt, som här har skett.

Emellertid är det ett faktum att utredningen
är tillsatt, och när nu riksräkenskapsverket
liar fått i uppdrag
att verkställa utredning om de i motionerna
framförda önskemålen, så
skulle det vara värdefullt om folketshusföreningarnas
riksorganisation och
Folkets parkers centralstyrelse hade
kunnat få någon representant med i en
dylik utredning. Utskottet har självt inte
ansett sig böra göra något uttalande om
denna sak eller tillkännage någon mening
om huruvida utskottet anser, att
det i denna paragraf kan ligga den
meningen att föreningar av här omnämnt
slag borde ha rätt till avkortad

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Ändringar i förordningen om nöjesskatt.

nöjesskatt. Det förefaller oss motionärer
som om det inte hade varit ur vägen
att bevillningsutskottet liade sagt
ifrån, att tillämpningen icke står i god
överensstämmelse med vad vi tänkte
oss, när vi år 1945 voro med om denna
lagstiftning. Jag hoppas att bevillningsutskottets
talesman här skall bli i tillfälle
att deklarera, att man i utskottet
har samma mening om dessa saker som
motionärerna ha.

Herr talman! Med detta ber jag endast
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Jag har ibland under sista tiden
försökt inrikta mig på att erhålla ändring
i eller att avskaffa vissa bestämmelser,
som riksdagen har antagit. Det
har varit bestämmelser, som jag funnit
vara onödiga och meningslösa och som
kanske också till sina verkningar ha
varit direkt orättvisa för enskilda medborgare.
Erfarenheten har emellertid
lärt mig, att det är ganska svårt att få
sådana ändringar till stånd. Ibland kan
det vara nästan lika svårt som att pressa
en kamel genom ett nålsöga — även om
bestämmelserna till sina verkningar
medföra uppenbara orättvisor.

I den av mig väckta motionen i denna
kammare, nr 268, har jag hemställt
om en utredning i syfte att åstadkomma
sådan ändring av bestämmelserna
i nöjesskatteförordningen, att en person,
som besöker en restaurang endast
för att intaga måltid och som inte alls
är intresserad av att deltaga i dans,
icke mot sin vilja skulle kunna tvingas
att erlägga avgift för dansbiljett. Sådan
tvångsavgiftsbeläggning förekommer nu
på skilda platser i landet. Det är just
detta förhållande som jag för min del
vill beteckna som orimligt och orättvist.
Detta är ett rättskränkande missförhållande,
som det bör vara angeläget
för riksdagen att få tillrättalägga. Jag
utgår ifrån att tillämpningen av be -

stämmelserna inte sker på samma sätt
inom olika landsdelar. På ett ställe,
föreställer jag mig, tillämpar man bestämmelserna
mera tolerant, under det
att man på andra ställen är mer restriktiv.

Nu har utskottet uttalat sig ganska
försiktigt rörande den ifrågavarande
motionen. Såvitt jag kan finna har utskottet
egentligen avstått från allt polemiserande
mot motionen. — Annars bör
enligt min mening ligga nära till hands
att fråga sig, varför en person, som
inte är intresserad av dans, icke undviker
att över huvud taget besöka en
restaurang, där dans anordnas. Om en
sådan person för intagande av måltid
besöker en dylik restaurang, utsätter
han sig ju för risken att påtvingas avgiften
för en dansbiljett. Rent teoretiskt
kan detta resonemang låta ganska bra.
Men i praktiken i de enskilda fallen
visar sig detta resonemang vara synnerligen
ohållbart. Jag föreställer mig,
att det i en sådan stad som Stockholm
nog går ganska bra att undvika dylika
dansrestauranger, såvida man inte är
alldeles obekant med de förhållanden,
som här råda. Här i Stockholm finns
det nämligen många matställen av enklare
beskaffenhet, vilka äro öppna ända
till inemot midnatt. Så är emellertid
inte förhållandet i andra städer och
större samhällen här i landet. Där
stänger man nämligen de enklare matställena
rätt tidigt, och där bli således
senkomna resande, vilka äro i behov
av en måltid, hänvisade till att besöka
en restaurang med spritservering och
där dans även förekommer.

Jag skall här draga fram ett litet
exempel, som illustrerar hur det kan
gå till på en sådan restaurang. På
grund av vissa omständigheter har jag
vunnit åtminstone någon personlig erfarenhet
på detta område. — Vid ett
tillfälle företog jag en resa tillsammans
med en del personer till en stad i Mellansverige,
dit vi anlände ungefärligen
vid niotiden på kvällen. Då vi kände

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

oss hungriga, försökte vi först finna
något enklare matställe för den måltid,
som vi ansågo oss vara i behov av.
Men tyvärr visade det sig, att serveringen
på dessa matställen hade upphört
vid den tiden på dagen. På grund
härav styrde vi kosan till en av stadens
mer lyxbetonade restauranger, där
vi placerades i en serveringslokal med
ett stort antal bord. Jag vill påpeka, att
det i samma lokal fanns ett antal andra
gäster, vilka liksom vi hade kommit dit
endast i avsikt att intaga en måltid.
Någon dans förekom icke i denna serveringslokal
men väl i en närliggande,
som hade förbindelse med vår serveringslokal
genom en dörr. När klockan
hade blivit vid pass elva på kvällen
och vi således hade hunnit mitt in i
intagandet av den beställda måltiden,
uppenbarade sig betjäningen och avkrävde
gästerna betalning för dansbiljett.
Det uppstod ett ganska högljutt
protesterande vid en del av borden i
lokalen. Och detta var ju inte heller
att undra på, då man ditkommit endast
för måltidens skull. Ingen av oss hade
det ringaste intresse för den dans, som
försiggick i den närliggande danslokalen.
Bland de gäster, som intogo måltid
i denna serveringslokal, var en 74
år gammal person, som jag var bekant
med sedan mycket lång tid tillbaka.
Denna person led av en mycket stark
åderförkalkning och befann sig både
psykiskt och fysiskt i en mycket dålig
kondition. Jag äger icke kännedom
om huruvida han någonsin i sitt liv
har dansat, möjligen för 40—50 år sedan.
Men även denna gamla person
måste vid detta tillfälle betala den honom
avkrävda avgiften för dansbiljett.

När man kan konstatera dylika verkningar
av den nuvarande nöjesskatteförordningen,
har man enligt min uppfattning
all anledning att reagera. Det
är också i anslutning till dylika personliga
iakttagelser jag väckt denna
motion i syfte att så småningom åstadkomma
en ändring på detta område.

5 — Andra kammarens protokoll 1049.

Ändringar i förordningen om nöjesskatt.

Till undvikande av allt missförstånd
vill jag framhålla, att jag för min personliga
del inte har någonting emot
dansen som sådan. Jag tolererar gärna
dansen såsom en förströelse liksom så
många andra rörelser i tiden.

När nu utskottet avstyrkt motionen
på grund av den översyn av nöjesskatteförordningen
i dess helhet, som skall
företagas, vill jag för min del framhålla,
att det inte är tillräckligt att
endast försöka åstadkomma enhetliga
regler. Ty därmed är det inte alls sagt
att man avskaffar de orättvisor i lagstiftningen,
som jag här tillåtit mig att
beröra. Ligger det faktiskt så till, att
det är omöjligt att åstadkomma någon
rättelse i det avseende, varom nu är
fråga, då menar jag, att det är bäst
att helt avskaffa dessa bestämmelser.

Herr talman! Jag har intet yrkande
att framställa, eftersom denna fråga,
liksom de andra vilka aktualiserats i
övriga motioner, skall bli föremål för
översyn av en utredning inom en nära
framtid.

Herr BJÖRKLUND: Herr talman! Då
det inte framställts något annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag,
skulle jag givetvis kunna avstå från att
här yttra mig. Jag har emellertid begärt
ordet därför att det råder en oklarhet
på en viss punkt beträffande vad
utskottet menat, när det talat om den
av Kungl. Maj :t igångsatta utredningen.

Utskottet — i varje fall dess första
avdelning, som förberedelsevis handlagt
detta ärende — har nog i likhet
med motionärerna den uppfattningen,
att den tolkning av 15 § i nöjesskatteförordningen,
som riksräkenskapsverket
här gjort, inte står i överensstämmelse
med vad bevillningsutskottet och
riksdagen avsågo när denna nöjesskatt
genomfördes. Denna paragraf gäller, i
den mån jag bär berör den, folketsliusoch
folketsparksföreningarna. Klago Nr

17.

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

mål häröver ha emellertid ingått till
Kungl. Maj :t. Kungl. Maj :t har på
grund av dessa klagomål igångsatt en
utredning. Jag kan inte säga vad direktiven
innebära i och för sig för
denna utredning. Det bör väl ändå stå
klart för var och en, att Kungl. Maj:t
här tydligen ansett att det behövs en
ny utredning i förevarande fall och att
på grund härav en utredning kommit
till.

Jag kan mycket väl förstå herr
Ericsson i Sörsjön och hans missbelåtenhet
med förordningens bestämmelser
rörande restaurangdans för en gäst,
som intar en måltid på en dansrestaurang
men inte på något sätt ämnar deltaga
i dansen. En sådan gäst får ju
inte endast betala nöjesskatt utan därtill
kanske ett oproportionerligt högt
pris på den måltid, som serveras i
samband med dans. Men även denna
fråga kommer ju på grund av Kungl.
Maj:ts beslut att utredas, och man får
väl under sådana förhållanden ge sig
till tåls till dess utredningen färdigställts.
Först då blir det möjligt att
konstatera, om denna utredningskommitté,
som ju egentligen är riksräkenskapsverket,
kan åstadkomma en ändring
till det bättre i ifrågavarande fall.

Herr talman! Jag skall inte längre
upptaga tiden med denna fråga. Jag
har emellertid ansett det vara angeläget
deklarera, att 15 § i nöjesskatteförordningen
av vederbörande ämbetsverk
icke tolkats på det sätt som riksdagen
och bevillningsutskottet förutsatte, när
skatten i fråga genomfördes.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet i det föredragna
utlåtandet hemställt.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängning av
giltighetstiden för vissa tilläggstullar;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Storbritannien
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomstskatter;

nr 34, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva
visst undantag från gällande villkor
för åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution; nr

36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 6 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370); och
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva befrielse
i vissa fall från skyldighet att erlägga
inkomstskatt vid fusion mellan försäkringsbolag;
samt

bankoutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av väckta motioner
angående tjänste- och familjepensionsunderlaget
för rektorsbefattningar
vid statens dövstumskolor; och

nr 31, i anledning av väckt motion
om upprättande av sakregister över
riksdagens justitie- och militieombudsmäns
ämbetsberättelser.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa betänkanden och utlåtanden hemställt.

§ 5.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utarbetande och
tryckning av register över kyrkomötets
protokoll jämte bihang för åren 1920—
1948.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

I en den 11 mars 1949 dagtecknad
proposition nr 149, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att a) uppdraga åt fullmäktige
i riksgäldskontoret att låta utarbeta
och i en upplaga av omkring 600
exemplar trycka register över kyrkomötets
protokoll jämte bihang för åren
1920—1948; b) besluta, att kostnaden
för registrets utarbetande och tryckning
skulle bestridas ur förslagsanslaget
till Allmänt kyrkomöte.

Utskottet hemställde, att förevarande
proposition icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Statsrådet QUENSEL: Herr talman!
Det nu föreliggande tryckta registret
över kyrkomötets protokoll omfattar tiden
från 1868, då det första kyrkomötet
hölls, fram till och med år 1918. I
propositionen äskas nu medel för att
tryckningsarbetet skall kunna fortsättas
för den därefter följande tiden.
Bankoutskottet har emellertid funnit,
att inga olägenheter föreligga av att
tryckningsarbetet uppskjutes.

Under den första perioden, som således
omfattar 50 år, liöllos 13 kyrkomöten.
Under de därpå följande 30
åren ha 11 hållits, varför en jämförelse
mellan 50 år och 30 år blir missvisande.
Det är tvärtom så, att under den
senare perioden ha långt flera och
större ärenden behandlats än under
den tidigare, varför behovet av tryckning
nu är större än det var förra
gången. Olägenheterna av frånvaron av
register erfaras naturligtvis av dem,
som ha att syssla med hithörande frågor,
och de bestå helt naturligt däri
att arbetet ökar, incn framför allt ock -

så däri, att risken för förbiseenden blir
betydligt större.

Jag vill också erinra om att riksdagen
i andra sammanhang alltid visat
sig mycket tillmötesgående när det
gällt att skaffa vederbörande behövlig
arbetshjälp, i detta fall en överskådlig
uppslagsbok.

Utskottet åberopar också ett annat
skäl och säger, att statsutgifter för närvarande
böra beviljas endast när det är
nödvändigt. Detta är naturligtvis ett
skäl, som alla måste böja sig för och
som ingen vare sig kan eller vill bestrida.
När man emellertid inom regeringen
■— och där har ju också finansministern
varit med — tillstyrkt framläggande
av denna proposition, så har det
berott därpå, att man ansett att en
ganska måttlig summa här skulle tillgodose
ett kännbart behov. Dessutom
är det en annan sak att lägga märke
till, vilken framhålles i propositionen.
Ett bifall till propositionen kommer
icke att innebära någon anslagsbelastning
för nästkommande budgetår, utan
kostnaderna komma att fördelas på
den därefter följande tiden. Men vad
man behöver göra nu är att igångsätta
arbetet för att det skall bli färdigt om
några år, och därtill behövs riksdagens
medgivande.

Jag kan således inte finna annat än
att mycket goda skäl äro anförda för
ett bifall till denna proposition.

Herr WIBEItG: Herr talman! Ett bifall
till propositionen skulle, som statsrådet
Quensel framhöll, innebära, att
ett register redan nu skulle börja utarbetas
för tiden 1920—1948, omfattande
elva kyrkomöten.

Kostnaderna för 600 exemplar av
ett register över dessa kyrkomötesprotokoll
beräknas uppgå till omkring
34 000 kronor, eller med andra ord till
omkring 60 kronor per exemplar. Någon
absolut säkerhet för att det angivna
beloppet skulle räcka, har man

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

emellertid icke. Det har ju också föreslagits,
att riksdagen skulle lämna ett
principbemyndigande, enligt vilket de
kostnader, som kunde komma att uppstå,
skulle bestridas ur förslagsanslaget
till allmänt kyrkomöte och belasta det
budgetår, som börjar den 1 juli 1950.

För undvikande av varje missförstånd
vill jag gärna understryka, att
man inom utskottet icke alls principiellt
ställt sig avvisande mot att ett
register så småningom upprättas. Yi
ha emellertid menat, att det vore fråga
om en utgift, som mycket väl skulle
kunna anstå. Det är ju vidare endast
fråga om protokoll för sammanlagt elva
kyrkomöten. Vi veta alla vilka hårda
nedskärningar som under denna riksdag
ha måst göras på alla anslagsområden.
Jag behöver t. ex. endast erinra
om en framställning, som riksdagen tidigare
haft att taga ställning till. Det
var chefen för nationalmuseum, som
hade hemställt om ett belopp på cirka
19 000 kronor för täckande av kostnader
för renovering av vissa värdefulla
konstverk, som skadats vid evakueringen
under kriget. Regeringen fann sig
inte kunna framlägga förslag till riksdagen.
Saken togs upp i en motion,
men riksdagen följde statsutskottet och
avslog motionen.

Om vi sålunda, vilket också framgår
av utskottets skrivning, i princip ställt
oss förstående för ändamålet som sådant,
så har utskottet som bekant enat
sig om att saken icke hade den angelägenhetsgrad,
att man inte skulle kunna
låta frågan anstå.

Jag vill göra det tillägget, att det
inom utskottet ingalunda berett oss någon
tillfredsställelse att behöva avstyrka
den föreliggande propån, som i regeringen
framförts av statsrådet Quensel
som föredragande. Tvärtom är det
säkerligen många inom utskottet och
även här i kammaren som med beklagande
funnit, att det varit nödvändigt
för oss i utskottet att intaga denna
ståndpunkt, trots att den föredragande

genom omständigheternas makt varit
statsrådet Quensel, vars oförvitliga ämbetsmannagärning
och stora insatser
inte minst på det kulturella och kyrkliga
planet vi akta mycket högt. Det
är emellertid nu en gång så, att det är
såväl utskottens som riksdagens skyldighet
och rättighet att förutsättningslöst
pröva de förslag till utgifter, som
framläggas — de må komma i den ena
eller den andra formen. Vi ha att på
objektiv grundval taga ställning till
förslag, vare sig de ha karaktären av
proposition eller av motion. Vi ha,
som jag nämnt, kommit till den uppfattningen
vid vårt övervägande, att
det inte skulle stå i överensstämmelse
med riktlinjerna för den ekonomiska
politik, som inte endast utskottet utan
även regeringen och i olika sammanhang
riksdagen har skisserat, om vi
förordade ett bifall till propositionen.

Jag ber därför, herr talman, att få
hemställa, att andra kammaren i likhet
med första kammaren måtte bifalla utskottets
hemställan.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr talman!
Jag begärde ordet endast för att
ställa ett formellt yrkande om bifall
till Kungl. Maj:ts förslag. Statsrådet
Quensel har så övertygande bevisat
nödvändigheten av att detta anslag får
användas, att jag inte vidare vill orda
om det. Jag förstår inte alls bankoutskottets
resonemang, eftersom de pengar
som behövas för detta ändamål inte
utgöra den minsta belastning för kommande
års budget.

Då inga principiella invändningar
gjorts från bankoutskottets sida och då
det här inte är fråga om en budgetär
sak — alla erkänna ju också att det är
önskvärt, att det register, varom det
bär är fråga, sättes i skick — ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.

Häruti instämde herrar Rylander och
Hoppe.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i ämnet; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hedlund i Östersund
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 32, röstar

3a,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, såvitt angår trettonde huvudtiteln;
och

första lagutskottets utlåtande nr 30,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 33 kap. 4 § rättegångsbalken,
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Översyn av aktiebolagslagen m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av väckt motion
om översyn av aktiebolagslagen
m. in.

I en inom andra kammaren väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 284,
vilken behandlats av första lagutskottet,
hade herr Wiberg hemställt, att
riksdagen ville besluta

dels att sista meningen i 30 § lagen
den 14 september 1944 om aktiebolag
måtte få följande lydelse: »Ej heller
må på grund av sådan förpliktelse talan,
sedan ett år förflutit från registreringen,
väckas mot dem, som handlat
å bolagets vägnar»,

dels att i 224 § samma lag till näst
sista stycket skulle fogas: »Där styrelse
består av endast en person eller endast
en likvidator finnes erfordras
emellertid icke att avskrift bestyrkes
av mer än en person av den kategori,
som nu nämnts»,

dels ock att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en översyn av aktiebolagslagen
dels i formellt avseende
för att göra densamma överskådligare
och lättbegripligare, dels ur saklig synpunkt
i förenklande syfte och för att
antingen genom komplettering av lagen
eller en särskild lagstiftning få till stånd
regler, som bättre än nuvarande lag
lämpade sig för sådan företagsamhet,
som för närvarande i allmänhet utövades
genom de mindre bolagen, samt
om framläggande för riksdagen av det
resultat, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte för sin del antaga
ett av utskottet framlagt förslag
till Lag om ändrad lydelse av 30 § lagen
den 14 september 1944 om aktiebolag; B.

att förevarande motion, 11:284, i
den mån den icke blivit besvarad ge -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Översyn av aktiebolagslagen m. m.

nom vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr WIBERG: Herr talman! Utskottet
har faktiskt helt och fullt instämt i
den kritik av den nya aktiebolagslagen,
som jag tillåtit mig framföra i motionen.
Utskottet har sålunda vitsordat
att lagen är svåröverskådlig och har
en alltför detaljerad utformning och att
avfattningen på många punkter är svårförståelig.
Vill man ha en komplettering
av denna nog så hårda karakteristik,
behöver man endast gå till remissutlåtandena.
Det framhålles sålunda
i Advokatsamfundets yttrande, att
lagen på grund av sina många formföreskrifter
medför onödigt arbete och
onödiga kostnader. De praktiska synpunkterna,
tillägger man, hade icke
tillräckligt beaktats vid lagens tillkomst,
och lagen hade utan tillräckliga
skäl i många avseenden blivit alltför
betungande.

Vid fjolårets riksdag gjordes ett tilllägg
till § 72. I år föreslås genom min
motion, med instämmande av utskottet,
en ändring av § 30. 1947 års insynskommitté
har föreslagit en ändrad
lydelse av § 103. I en inom justitiedepartementet
upprättad promemoria
ifrågasättas ändringar i bland annat
§ 223.

Advokatsamfundet har anfört, att det
icke varit möjligt för vederbörande att
under den korta remisstid, som stått
till buds, genomföra en fullständig och
systematisk sammanställning av de anmärkningar,
som enligt styrelsens mening
kunde riktas mot aktiebolagslagen.
Att en sådan sammanställning
skulle komma att leda till erinringar
mot ett säkerligen mycket stort antal
föreskrifter får man nog klart för sig,
bara man ser de exempel, som samfundsstyrelsen
anför och vilka återfinnas
å s. 11 och 12 i utskottets utlåtande.

Att en översyn av lagen förr eller
senare måste ske och att en sådan
också ur alla synpunkter skulle vara
till gagn, därom torde man vara allmänt
ense. Utskottet menar emellertid
att man ännu bör vänta något. Lagen
har endast varit i kraft ungefär D/2 år.
Utskottet syftar synbarligen på några
års tillämpning för att härigenom tillräcklig
erfarenhet, som man uttrycker
saken, skall ha vunnits för att en mera
genomgripande revision skall kunna
företagas.

Såväl Industriförbundet som Advokatsamfundet
tillstyrker emellertid att
redan nu en utredning igångsattes. Patent-
och registreringsverket, som ju
närmast har att göra med de rent formella
föreskrifterna, menar däremot
att man bör vänta.

Jag har för min del den uppfattningen,
att man inte vinner något på att
skjuta på frågan. När det ändå är ett
faktum, att en överarbetning inom kort
måste ske, kan det knappast vara annat
än riktigt att företaga operationen
så snart som möjligt.

Jag är icke fullt på det klara med
hur utskottet i praktiken tänkt sig utvecklingen
innan den tidrymd förflutit,
som faller under det av utskottet
använda begreppet »några års tillämpning».
Utskottet förklarar sig nämligen
icke nu berett att taga definitiv ställning
till sakliga ändringar i lagen utan
menar, att den sakändring som jag påyrkat
i ett avseende tills vidare skall
anstå. Man skall, enligt utskottet, först
ta ställning härtill i samband med att
förslag framlägges beträffande eventuella
ändringar av §§ 103 och 223. I
verkligheten skulle detta förmodligen
innebära, att utskottet vid nästa års
riksdag skulle vara berett att företaga
de sakliga ändringar, som då antagligen
motionsvis komma att yrkas. Nu
är det emellertid, som synes av den
exemplifiering jag förut berört, ett behov
av sakliga ändringar av en hel del
andra paragrafer. Menar utskottet så -

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

lunda, att man vid nästa års riksdag,
om det då väckes motioner, skall vara
böjd för att föreslå de sakliga förändringar
som man, i förbigående nämnt,
redan nu kan se äro befogade. Jag
tycker för min del icke att detta är
en rationell ordning. Man kan väl
knappast begära av Kungl. Maj :t att
förslag till ändring av ett antal paragrafer
skall framläggas genom proposition
utan att en utredning i någon
form företagits. Det riktigaste är enligt
min mening, att departementet i
lämplig form i samråd med de organisationer,
som ha erfarenheter på detta
område, gör en översyn för att se efter
vad som lämpligen kan förenklas
och förbättras.

Vad § 224 beträffar är det onekligen
ganska säreget att utskottet, som tydligen
medger att den nuvarande utformningen
icke är till fyllest, ansett
sig behöva peka på en omväg för att
på detta sätt finna en utväg. Jag är för
min del sedan mycket länge fullt på
det klara med denna utväg till en praktisk
lösning. Det är inte heller av denna
anledning, som jag berört paragrafen
i min motion. Att jag fäst uppmärksamheten
på saken beror snarare
på den omständigheten, att jag ansett
att det var en fråga av ett visst principiellt
intresse.

Jag har, herr talman, inte någonting
emot de förslag till omformulering av
§ 30, som utskottet framlagt i anledning
av motionen. Det första yrkandet
i min motion — den omfattar tre olika
yrkanden — kan jag sålunda frånträda
och nöja mig med utskottets förslag.
Däremot anser jag mig ha all anledning
att vidhålla de senare yrkandena.

Jag ber, herr talman, att få hemställa
om bifall till vad utskottet anfört
under punkt A samt om avslag på vad
utskottet anfört under punkt B, och att
riksdagen i stället måtte bifalla de tvenne
sista yrkandena i min motion, vilka
återgivas på s. 1 i utskottets utlåtande.

Översyn av aktiebolagslagen m. m.

Herr RYLANDER: Herr talman! Jag
saknar anledning att här gå in på de
delar av utskottsutlåtandet, som herr
V/iberg förklarade sig nöjd med. Herr
Wiberg har påyrkat ändring i sakligt
hänseende av 224 § i aktiebolagslagen.
Det är ju möjligt, att man inte bara på
denna punkt utan också på åtskilliga
andra punkter skulle kunna genomföra
vissa förenklingar. Utskottet har emellertid
inte ansett sig nu vilja gå in på
frågan om förenklingar av vissa olika
paragrafer i sakligt hänseende. Det
skulle säkerligen vara oklokt att göra
det, eftersom en saklig förenkling även
måste sammanhänga med den förenkling
i formellt hänseende som påyrkas.

Vad 224 § beträffar finns det så mycket
mindre anledning att där förorda
några förändringar, som patent- och
registreringsverket där anvisat en utväg,
som synes väl så enkel. Om nu herr
Wiberg vill kalla detta för en omväg,
så ha vi i utskottet ingenting att invända
däremot. Jag tycker att man kan
ta fasta på den utväg, som här anvisats.
Det är ganska förbluffande att man inte
tidigare tänkt på det.

Vad sedan beträffar yrkandet om en
översyn av aktiebolagslagen i formellt
hänseende, så synes det ganska uppenbart,
att man inte sätter i gång med en
vidlyftig formell översyn av en lag, som
gällt endast ett och ett halvt år och antagits
efter ett långvarigt lagstiftningsarbete.
En översyn synes så mycket
mindre lämplig som patent- och registreringsverket
— den myndighet som
haft att handha den formella tillsynen
av bestämmelsernas efterlevnad — anser
att lagen varit i kraft under alldeles
för kort tid för att en revidering av lagen
bör komma till stånd. Ett annat skäl
är, att det pågår andra utredningar —
särskilt då revisionen av den föreningsrättsliga
lagstiftningen — som kanske
kunna giva anledning till en del ändringar
i just denna lag, och dessa utredningar
bör man inte gärna föregripa.

Herr Wiberg begär slutligen en över -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

syn av aktiebolagslagen ur saklig synpunkt
i förenklande syfte, som skulle
gå ut på att införa särskilda bestämmelser
beträffande småbolagen. I detta hänseende
ha förekommit mycket vidlyftiga
utredningar i själva lagstiftningsärendet.
Särskilt under förarbetet hade man
vissa tankar på att mer eller mindre gå
efter de linjer, som man beträffande
dessa mindre bolag valt i vissa främmande
länder, t. ex. Tyskland. Efter ett
moget övervägande såväl inom lagberedningen
som inom lagrådet och slutligen
inom det särskilda utskott, som riksdagen
tillsatte för att förbereda aktiebolagslagen,
tog man emellertid avstånd
från detta. Såvitt utskottet kunnat finna
har här icke förebragts något nytt skäl,
som talar för stiftandet av en lag med
särskilda bestämmelser för småbolagen.

Nu har man, som sagt, så mycket mindre
anledning att gå in för denan sak,
som en revision av den föreningsrättsliga
lagstiftningen möjligen kan komma
att ge anledning till en viss omarbetning
och förenkling och framför allt skapandet
av nya organisationsformer för de
juridiska personer, som avses i denna

del.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i dess helhet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till vad utskottet hemställt
dels ock på bifall till det av herr Wiberg
under överläggningen framställda
yrkandet; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 8.

Ändringar i militära rättegångslagen
m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472), m. m., jämte
i ämnet väckt motion, dels ock

Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449)
om disciplinstraff för krigsmän och
lag angående ändrad lydelse av 66, 68
och 69 §§ militära rättegångslagen den
30 juni 1948 (nr 472).

Genom en den 18 februari 1949 dagtecknad
proposition, nr 98, hade
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);
samt

2) lag angående ändring i lagen den
30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig.

Vidare hade Kungl. Maj :t genom en
den 4 mars 1949 dagtecknad proposition,
nr 104, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen
att antaga vid denna proposition
fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449)
om disciplinstraff för krigsmän; och

2) lag angående ändrad lydelse av
66, 68 och 69 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472).

Båda propositionerna hade hänvisats
till lagutskott och behandlats av första
lagutskottet.

I samband härmed hade utskottet förehaft
en av herr Johansson i Stockholm
i anledning av propositionen nr
98 inom andra kammaren väckt motion,
nr 330.

I nämnda motion hade föreslagits,
»att riksdagen måtte besluta avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 98 i vad
den avser förslag till lag angående ändring
i lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig».

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen
.— med förklaring, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i de genom
propositionerna nr 98 och 104
framlagda lagförslagen, samt med avslag
å motionen II: 330 — måtte för
sin del antaga av utskottet framlagda
förslag till

1) lag om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);

2) lag angående ändring i lagen den
30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i
vissa fall då riket är i krig; samt

3) lag angående ändrad lydelse av
14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449)
om disciplinstraff för krigsmän.

I det under 2) upptagna lagförslaget
var 11 § av följande lydelse:

11 §•

Ståndrätt må meddela dom allenast
om den finner uppenbart

1. att den tilltalade förövat gärningen
och förskyller dödsstraff därför,
samt

2. att uppskov med dödsstraffets
verkställande skulle medföra synnerlig
fara för krigslydnadens eller motståndsviljans
upprätthållande eller eljest
för krigsföretags framgång, militäravdelnings
säkerhet eller rikets väl.

I vardera frågan skall verkställas
särskild omröstning, och erfordras för
den tilltalades dömande att ordföranden
och minst åtta av ledamöterna äro
ense samt besvarat båda frågorna jakande.

I domen skola antecknas namnen å
ståndrättens ordförande och ledamöter
samt angivas den gärning som den tilltalade
förövat och de lagrum varå domen
grundas ävensom hur omröstningen
utfallit i vardera frågan med angivande
av förekommande avvikande
mening.

Sedan ordföranden och de ledamöter
som jämte honom förenat sig om domen
underskrivit denna, skall rättens

avgörande offentligen avkunnas i den
dömdes närvaro. Därefter skall domen,
försedd med anteckning om dagen och
klockslaget för dess avkunnande, genast
överlämnas till högste militäre
chefen på stället.

Utfaller omröstningen så, att dom
icke kan meddelas, skall ordföranden
förklara ståndrätten upplöst och omedelbart
skriftligen underrätta nämnde
chef om förhållandet.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Lindblom, som hemställt,
att riksdagen icke måtte bifalla det genom
propositionen nr 98 framlagda
förslaget till lag angående ändring i
lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig;

2) av herr Olsson i Mellerud, som
hemställt, att 11 § förslaget till lag angående
ändring i lagen om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig måtte erhålla
följande lydelse:

11 §.

Ståndrätt må —--(= utskottet)

•—■ — — rikets väl.

I vardera frågan skall verkställas särskild
omröstning, och erfordras för
den tilltalades dömande att samtliga
ledamöter av ståndrätten besvarat båda
frågorna jakande.

I domen —- — -— (= utskottet)

■---om förhållandet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Man kan nog säga att många av
de frågor, som detta år legat på riksdagens
bord, ha gått förbi utan att bringa
så värst mycket oro i själ och sinne. Jag
kan för min del inte säga, att så är förhållandet
med den fråga som vi nu gå
att behandla. Den griper ganska djupt
och ger en rätt besk bismak i munnen.
Det är detta som gjort, att jag har dristat
mig att begära ordet för att framföra
några synpunkter.

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

Jag har med allra största intresse
lyssnat till den debatt, som har förts i
utskottet, och jag vill betyga, att man
där icke har tagit lätt på saken — jag
tycker att det är tillbörligt att nämna
detta. Jag har också satts i tillfälle att
taga del av alla de till ett 20-tal uppgående
remissyttranden som inkommit
i ärendet, och jag måste säga att studiet
av dessa har gjort mig än mer betänksam
inför lagstadgandet om ståndrätt.

Jag säger detta med all respekt för utskottets
strävan att söka tränga till botten
av problemet.

Jag tillåter mig nu, herr talman, att
anmäla några reflexioner som ha fört
mig till ett annat mål än det utskottet
har kommit fram till.

Att domstol kan tillsättas på sätt som
här föreslås, med befogenhet att döma
vederbörande till döden med omedelbar
verkan, måste anses som ett av de
allra viktigaste lagförslag som riksdagen
i år haft att ta ställning till. Extra
domstolar med den oerhörda maktbefogenhet
det här gäller kunna, såvitt
jag förstår, svårligen sägas vara förenliga
med principerna för vår rättsskipning.
Det synes vara uteslutet att man
alltid kan försäkra sig om att i ståndrätt
finnes lagfaren person, utan ståndrätten
kommer nog i vissa, kanske rätt
många fall att helt sakna juridiskt inslag.
Enbart denna möjlighet kommer
mig att bäva för rättens förmåga av
oväld. Man har i lagen visserligen framfört
mycket bestämda krav i fråga om
ledamöternas kvalifikationer, men i väsentliga
sammanhang har man dock
måst inskjuta ett »om möjligt», och det
är alldeles klart att detta tillägg lämnar
fältet ganska öppet.

Hovrätten för Västra Sverige anser
sig icke kunna tillstyrka, att ståndrätt
fungerar utan att åtminstone en lagfaren
person ingår i densamma. Kan
detta icke ske, finnas, erinrar hovrätten,
möjligheter att temporärt oskadliggöra
den misstänkte. Här möter alltså
en icke oväsentlig betänksamhet, men

man har dock icke ansett sig kunna i
det föreliggande lagförslaget taga hänsyn
till denna hovrättens betänksamhet.

Rörande sådant fall, att lagfaren ledamot
saknas i ståndrätt, uppstår frågan
om vem som skall anses vara kompetent
att tolka gällande lagrum så, att
ingen orätt sker. Hovrätten över Skåne
och Blekinge anser, att i ett sådant fall
åtminstone bör krävas, att för fällande
av dom rätten skall vara enhällig och
icke, såsom nu föreslås, att endast åtta
ledamöter plus ordföranden äro ense. I
denna synpunkt instämmer också riksåklagarämbetet.

Jag vet väl att häremot kan invändas,
att många andra remissinstanser ha tillstyrkt
förslaget utan ändringar. Men det
bör likväl framhållas, att de instanser,
som jag här nämnt, accentuera starkt
sin tveksamhet, om man nu skall använda
ett så milt ord.

Lagtextens ord om att den skyldige
»skall träffas på bar gärning» torde
knappast få anses så entydigt, att det
utan vidare kan förstås av juridiskt
oskolade personer, utan det torde komma
att bereda en hel del tolkningssvårigheter.
Försvarsstaben har påpekat
att det kan råda tveksamhet om vem
som skall ha träffat den misstänkte på
har gärning för att den i lagen angivna
förutsättningen skall anses föreligga.
Skall det vara en eller minst två personer
som göra det? Måste den eller de,
som upptäcka brottet, tillhöra förbandet
i fråga? Man torde få, såsom försvarsstaben
gör, förutsätta att det räcker
med en vittnesgill person, vare sig
denne tillhör krigsmakten eller polisväsendet
eller är civil. Men om så är
fallet, uppställer sig frågan: Vilka garantier
har man för att vederbörande
verkligen är vittnesgill och kan fälla
ett adekvat omdöme, som icke är influerat
av ovidkommande ting eller bristande
psykisk balans?

1945 års krigsdomstolsutredning avböjde
tanken på ståndrätt eller häremot
svarande extraordinära krigsdomstolar.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

Det vore säkerligen lyckligare, om man
alltfort ginge fram på den vägen.

Då ståndrätts tillsättande motiveras
med att det i vissa situationer måste
handlas snabbt, så är denna argumentering,
synes det mig, bärande ett gott
stycke, men knappast så långt, att den
med logisk nödvändighet för fram till
ståndrätten. Ståndrätt skall ju bestå av
tio ledamöter plus en ordförande, och
av dessa skola enligt lagförslaget åtta
plus ordföranden rösta för fällande
dom, om dödsstraff skall utmätas. Om
sju ledamöter äro för och tre emot, blir
den anklagade icke fälld, utan då skall
målet förvisas till behandling vid vederbörlig
krigsdomstol. Men den misstänkte
kan ju vara en högst farlig individ
och bör då, såsom starkt misstänkt,
tagas i förvar. Det synes mig att det
borde vara möjligt att tillämpa samma
förfaringssätt även i de övriga fallen.

Ståndrättens sammansättning och det
föreslagna förfarandet i övrigt kunna
enligt min mening icke sägas utgöra en
i allo tillfredsställande garanti för rättssäkerheten.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund
framhåller i sitt remissyttrande,
att ståndrätten icke skapar
trygghet för den tilltalades behov av
rättsskydd. Det kan, framhåller man, bli
så, att den rättegång, som bestämmer
över en människas liv, kan komma att
handläggas av en domstol, där en kapten
är ordförande och alla de övriga
äro militärer, samtliga utsedda av en
major. Denne äger även att utse åklagare
samt försvarare. Den misstänkte skulle
likväl få rätten att själv utse försvarare,
och detta skulle respekteras »om så är
möjligt» — jag vet inte för vilken gång
i ordningen man skjuter in dessa ord i
lagtexten.

Svårigheterna att utan dröjsmål anlita
de vanliga rättsinstanserna torde i vissa
situationer vara utomordentliga men
knappast så vägande, att de motivera
ett summariskt förfarande, då frågan är
om en så allvarlig påföljd som att beröva
en människa livet — något annat

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

straff än döden kan ju en ståndrätt ej
utdöma.

Motiveringen till att ståndrätt tillsättes
skulle även vara den, att militären
eljest skulle ta saken i egna händer och
skipa rätt på stående fot. Det ligger någonting
i detta argument, men det bygger
på ett antagande och är i varje fall
icke i minsta mån övertygande. Man
kan nog även ifrågasätta, om inte en
ståndrätt i ett psykiskt påfrestande läge
kan förfalla till att avkunna domslut
under inre och yttre tryck. De värnpliktiga
män i ledet, som anmanas eller
kanske kommenderas att inträda i
ståndrätt som domare, kunna de tänkas
så helt frigjorda från obehöriga inflytelser
som man kan kräva av människor,
vilka skola döma över liv och
död? Den frågan framställer sig, vilket
som är allvarligast: felaktig dödsdom i
statlig regi eller liknande dom av enskild
person. Det synes mig höra till de
primära kraven på en rättsstat, att den
icke på någon punkt kan ge efter på
kravet på oväld och sakkunskap vid
fällande av domar. Ger den efter på
dessa krav, har man beträtt farliga vägar.
Ståndrätt straffar ju endast med döden,
och dom skall verkställas inom 24
timmar, vilket utesluter varje tanke på
upprättelse.

Man kan inte heller undgå att fråga,
vilken även har skett: Vem dömer och
bestraffar den som tillsatt ståndrätt, då
sådan kanske ej bort tillsättas? Vem utmäter
straff över dem som dömt till döden
en misstänkt, när detta sedermera
visar sig ha varit oberättigat? Den maktbefogenhet,
som ståndrätten skall utrustas
med, är oerhörd, ty ingen står
ju över ståndrätten. Att misstag icke är
uteslutet kan man förutsätta, och dödsstraff
utan säkraste rättsliga skydd är
ett dystert perspektiv även med tanke
på krig.

Det är också märkligt att varken England
eller USA gått så långt i fråga om
domstols bemyndigande som enligt det
föreliggande förslaget, om vilket Sveri -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

ges riksdag nu har att besluta. Detta är
så mycket mera märkligt som båda dessa
stormakter ha en utomordentligt heterogen
befolkning i fråga om både ras
och livsåskådning med alla de problem
som detta för med sig. Nationalkänslan
kan där knappast ha så starka rötter
som den har hos Sveriges folk.

Engelsk lag kräver att fältkrigsrätts
fällande dom konfirmeras av en officer,
som särskilt bemyndigats till denna
uppgift, och dödsdom får icke verkställas
förrän efter konfirmation av vissa
högre chefer. Den dömde äger även att
hos den konfirmerande myndigheten
framställa begäran om att hans sak särskilt
granskas. Även i USA gäller den
ordningen, att dödsdom ej får verkställas
utan konfirmation av en kommenderande
general. — Alla desas ting ha
framkommit vid utredningen av denna
fråga.

Jag anser givetvis, herr talman, att
gällande lagar skola följas i såväl fredssom
krigstid och att straff skall utmätas
i enlighet med dessa lagar, så att den
brottslige får skörda sina gärningars
lön, och att straffet skall stå i proportion
till brottets omfång, men detta
straff får under inga förhållanden utdömas
och verkställas utan att fullt betryggande
rättsligt förfarande tillämpas.

Jag kan icke se, att ståndrätten garanterar
detta. Det är ej värdigt ett kultursamhälle
att stifta lagar, vilkas konsekvenser
man ej kan överblicka. Även
under extraordinära förhållanden bör
den misstänkte komma i åtnjutande av
det rättsskydd, som eljest gäller i en
kulturstat.

Med all tillbörlig respekt och aktning
för utskottet ber jag likväl, herr talman,
att få yrka bifall till herr Lindbloms reservation.

Häruti instämde herr Stjärne.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Dagens dagordning är av säregen
art. Den har börjat med långa
och vackra demokratiska deklarationer,

och den slutar med ståndrätt. Andra
kammaren står inför ett prov, och genom
utgången av det provet skola vi
bättre kunna skilja mellan de antidemokratiska
krafterna och de demokratiska.

Herr Gustafsson i Borås har i flera
avseenden föregripit mitt anförande
genom att ge exempel på hur godtyckligt
och farligt ett ståndrättsförfarande
kan bli. Själva motiveringen för utskottets
ställningstagande liksom för departementschefens
är också ganska säreget.
Det kan befaras, säger man, att
det ansvariga militärbefälet tar saken i
egna händer och låter skjuta den misstänkte.
Därför vill man i stället införa
en hastig procedur, som gör det möjligt
för befälet att skjuta den misstänkte
med stöd av lagen. Man skapar,
för att undvika godtycke, en lag som
legaliserar godtycket och sätter det i
system.

Hur barock denna motivering är,
framgår tydligt, om man vidgar den.
Det händer ju många saker i krig; det
företas många slags excesser, och det
kan också tänkas att det sker plundring
och brandstiftning. Men skall perfektionsraseriet
i fråga om vår lagstiftning
behöva ta sig sådana uttryck, att
man även när det gäller sådana förhållanden
under krig skall känna sig
pliktig att stifta regler för alla förekommande
fall? Såsom herr Gustafsson
i Borås har påvisat, saknas det regler
om bestraffning av den som har förordnat
om ståndrätt och frammanat
ståndrättsdom för en person, som sedan
visat sig vara oskyldig.

Departementschefen och utskottet
anse att man genom de föreslagna bestämmelserna
garderar sig mot godtycke.
Så är inte alls fallet. Herr Gustafsson
i Borås har redan visat det,
och jag skall göra det ytterligare.

Det heter att lagen endast får tillgripas
i samband med visst krigsföretag,
geografiskt begränsat, och om någon
kan tagas på bar gärning för brott,

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

som kan förskylla dödsstraff, men vanligt
rättegångsförfarande icke kan avvaktas
utan »synnerlig fara för krigslydnadens
eller motståndsviljans upprätthållande
eller eljest för krigsföretags
framgång, militäravdelnings säkerhet
eller rikets väl». Men, märk väl, på
nästan alla punkter lägges avgörandet
hos en enda man. Framför allt gäller
detta frågan om huruvida ståndrätt skall
tillgripas. Ståndrätt får t. ex. inte pröva
spörsmålet, huruvida brottslingen
tagits på bär gärning. Den officer, som
tillsätter ståndrätt, skall visserligen på
förhand samråda med tre andra personer,
nämligen med den äldste officeren,
den äldste underofficeren och
den äldste bland underbefälet. Men det
är att minnas, att alla dessa tre stå i
militärt lydnadsförhållande till honom,
och han skall bara samråda med dem.
Därefter tillsätter vederbörande officer
— sedan de tre andra tillfrågats —
alla elva medlemmarna av ståndrätten,
ja, han tillsätter t. o. m. den anklagades
advokat. Herr Gustafsson i Borås
har här visat, att även bestämmelsen
om att den anklagade har inflytande
över tillsättandet av sin advokat har
kringgärdats med en mängd undantag
som göra bestämmelsen värdelös. Och
vidare avgör samme major, överste
eller general, som tillsätter ståndrätten,
fullkomligt egenmäktigt, om ståndrättsförfarandet
skall vara offentligt
eller ej.

Redan genom att en man efter vissa
regler avgör, vilka som skola sitta i
rätten, kan han säkra en fällande dom,
ty han kan ju välja människor som
tänka som han. Det finns vissa rent
tekniska regler för hur ståndrätt skall
vara sammansatt, men den kan dock
mycket väl bli, såsom Sveriges advokatsamfund
bär framhållit, sammansatt
av en kapten som ordförande och tio
andra militärer som ledamöter.

Utskottet medger också att saken
egentligen är avgjord för den anklagades
del genom att beslut om ståndrätt

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

fattats. Ståndrättens medlemmar ha
bara att yttra sig om huruvida den anklagade
är skyldig och om arkebusering
skall ske genast. Och det räcker,
såsom har framhållits, om nio ledamöter
äro överens om detta. Herr Olsson
i Mellerud vill visserligen att antalet
skall vara elva, men jag förmenar
att den skillnaden inte har så stor betydelse.
Kan en major eller överste
eller vem det nu är få nio man, som
fälla den dom som han önskar, så kan
han också leta fram två till. Det fördröjer
inte heller avrättningen, om de
återstående ledamöterna — jag tänker
nu på utskottsförslaget — hävda att den
anklagade är oskyldig. Han blir i alla
fall skjuten inom 24 timmar.

Redan i 1700-talets lagstiftning var
det vanligt att hovrätt måste yttra sig,
innan någon kunde avrättas. Nu tillsätter
en enda man både rätt och advokat,
och allt går ut på att få den anklagade
skjuten så fort som möjligt, ty
efter 24 timmar är domen ur kraft.
Det finns ingen möjlighet att klandra
eller ändra en sådan dom, om det dagen
efter eller en vecka senare kanske
visar sig, att domen var obefogad
och att den anklagade var oskyldig.
Han har i alla fall tolv kulor genom
pannan och hjärtat och kan inte väckas
till liv igen.

Jag har i denna kammare tidigare
givit många exempel på de svaga och
i vissa fall löjliga grunder, varpå vanliga
domstolar under krigsåren kunde
döma människor till långa fängelsestraff.
Hur mycket större är inte den
faran under en spänd krigssituation, i
en uppjagad stämning vid en front, när
så mycket makt lägges i händerna på
en officer och på några av hans underlydande.

Det liar här redan framhållits, att
för ett par år sedan voro de sakkunniga
eniga om att ett ståndrättsförfarande
icke vore förenligt med nutida
lagstiftning. Men då pågick också ett
arbete med att humanisera lagstift -

Nr 17.

Lördagen den 14 mai 1949 fm.

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

ningen. Jag antar att den nya ordning,
som arméchefen här har begärt och
som den socialdemokratiske justitieministern
har fört fram genom sitt lagförslag,
utgör ett led i den våg av bru- i
talisering, som nu har satt in. ;

Jag förvånar mig över att en social- ;
demokratisk justitieminister har kunnat
framlägga en sådan lag som den
föreliggande. Vad skulle de veteraner,
som skapade det socialdemokratiska
partiet och vilkas minne man i april 1
firade, ha sagt om en socialdemokra- c
tisk justitieminister som nu 60 år se- 1
nare lägger fram en lag om ståndrätt? i
Jag vet av samtal med kammarens medlemmar,
att tveksamheten är stor bland
herr Zetterbergs partivänner, och den
tycks också vara minst lika stor ■— det ]
visar redan herr Gustafssons anföran- j
de — inom folkpartiet. 1

En av folkpartiets största tidningar, 1
Expressen, har rent av fört en kampanj 1

i frågan om ståndrätt. Det är inte så ]

ofta jag har anledning att instämma :

med Expressen, men jag måste säga att !

i denna fråga har den intagit en riktig i

ståndpunkt, vilket bekräftar det gamla <

ordet, att det kan komma något gott i

också från Kapernaum. Jag vill därför ]

citera en del av vad Expressen skriver. i

Expressen rubricerar sin första ar- :

tikel i frågan: »Nej till ståndrätten!», ;

och jag adresserar dess ord särskilt till
lagutskottets ordförande och den andre
folkpartisten som ha medverkat till 1

majoritetsförslaget. Det heter i artikeln i

att det är kuriöst »att man inrättar ett 1

ur allmän rättssynpunkt mycket tvivel- <

aktigt organ bara för att undvika direkt f

rättsstridande handlingar från vissa i :

ett givet ögonblick maktfullkomliga <

människor. Såsom sådan», heter det, I

»måste man nämligen betrakta en mili- i

tär chef i ett läge, där ståndrätt skulle <

kunna inrättas. I det läget hade det ]

onekligen förefallit naturligare att skapa :

ytterligare garantier mot rättsstridiga t

handlingar än att ge ett visst lagligt 1

utrymme för sådant som måste strida <

mot allmänt rättsmedvetande. — En av
de mera betänkliga delarna av det nu
föreliggande förslaget är att endast den
militäre chefen har rätt att avgöra om
en sådan situation föreligger, att ståndrätt
kan inrättas. Justitieministern säger
uttryckligen ifrån att ståndrätten
själv, i vilken dock i lyckligaste fall
skall sitta lagfarna ledamöter och civila
lekmän, icke har rätt att göra en sådan
prövning. Detta vittnar om en sådan
tilltro till militära myndigheters omdömen
i krigslägen från justitieministerns
sida, att den näppeligen kan delas
av så värst stor del av den civila opinionen.
»

I fortsättningen av artikeln framhåller
tidningen, att man tvärtom har mycket
tråkiga erfarenheter av de militära
myndigheternas maktbefogenhet, och
tillägger: »Att i detta läge ge de militära
cheferna denna rätt att utan möjlighet
till överklagande döma en människa
till döden genom en ''domstol’,
som kan bestå av enbart militärer, är
fullständigt oförenligt med principerna
för vår nuvarande rättsskipning.»
Och man slutar med att säga: »Nej, i
detta fall gäller utan vidare med en
lätt travestering regeln om att en dödsdom
är en alldeles för allvarlig sak för
att överlåtas åt generaler och majorer,
ja, åt militärer över huvud taget.»

När utskottsutlåtandet förelåg, skrev
Expressen: »Hade exakt samma lagförslag
lagts fram under tjugutalet förefaller
det otroligt att de socialdemokratiska
ledamöterna då gått med på
ett sådant här förslag, som innebär en
så kraftig eftergift till en militär rättsskipning
att den inte är förenlig med
det demokratiska rättsväsendets skydd
för den anklagades rätt, särskilt som
det här gäller avkunnandet av en dödsdom.
» Vidare heter det: »Även två folkpartiledamöter
ha sällat sig till utskottsmajoriteten.
Man hade i det längsta
hoppats på att folkpartirepresentanterna
i utskottet enigt skulle gå emot
detta verkligt antiliberala förslag. Så

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

skedde inte. Endast hr Lindblom höll
fast vid den enda riktiga liberala inställningen.
»

Det skall bli intressant att höra utskottets
ordförande freda sig mot denna
anklagelse från ett av hans egna
partiorgan.

Efter voteringen i första kammaren,
där yrkandet om rent avslag samlade
44 röster från olika partier, skrev samma
tidning som jag förut citerat, att
de som yttrat sig voro en del gamla
damer och herrar, som inte riskerade
att stå inför ståndrätt och som inte
ville tänka på den ungdom, som kan
komma att göra det. Tidningen säger
om ståndrätten: »Dess eventuella svarande
var icke representerad bland de
förnumstiga talare, som i går eftermiddag
ordade om fosterlandets farliga
lägen och dess rätt att ’skydda’ sig
genom att utan godtagbart rättegångsförfarande
bara skjuta ned en människa.
Den enskilde värnpliktige, som
en gång kanske kommer att stå inför
en ''domstol’ bestående av en kapten
och tio militärer, vilka begriper mycket
litet av syftet med och andemeningen
bakom de paragrafer med vilkas stöd
de skall döma honom till omedelbar
arkebusering, den enskilde värnpliktige,
som också skulle stå där utan
möjlighet att vädja till högre rätt och
utan hjälp av en enda lagfaren människa,
han kunde inte göra sin stämma
hörd i första kammarens debatt. Men
han kanske skulle ha kunnat sätta sig
in i och ge uttryck åt de förtvivlade
känslor som en anklagad inför ståndrätten
måste känna, när han — utan
det skydd och den hjälp samhället
annars ger varje brottsling, vilket brott
denne än begått — vet alt hans liv ligger
i händerna på elva militärer, som
uppjagade av krigspsykosen går att ta
ställning till om han är skyldig eller

ej, om han skall do eller inte. -— ---

Man erkänner indirekt att ståndrätten
inte är förenlig med demokratisk rättsskipning,
men den tillskapas iindå för

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

I att ge ett sken av rättvisa över ett
summariskt beslut om att skjuta ihjäl
en människa. Äro verkligen juristerna
så fångna i det juridiska perfektionsraseriet
att de inte märka hur de här
i tumma på grundprincipen för den
rättsskipning som de själva varit med
, om att skapa och som vi med rätta äro

; stolta över?---Så löst rotad var

alltså grundtanken i den demokratiska
t rättsskipningen i riksdagens första kami
mare! Vågar man då hoppas på dess

j andra kammare?»

; Jag instämmer. Vågar man hoppas

i att de, som i förmiddags talade så vacr
kert om demokratien, ha så mycket
demokratisk lödighet, att den håller nu
e när det gäller att införa ståndrätt?

Jag har här citerat en av folkpari
tiets tidningar. Jag tror man inom
* många partier i dag måste känna, att
man ger sig in på ett farligt område,
som man för något år sedan icke hade
i en tanke på att beträda,
r Det ligger någonting symboliskt i

i själva dagens datum. I dag är det den
t 14 maj. Det är i dag jämnt 18 år sedan
i fem arbetare stupade för militära kulor
i i Ådalen. Det skedde också enligt lagen,
r Den officer, som fällde den domen,
:- hade också en lag bakom sig, en lag
a om att militär får skjuta om upplopp
li eller uppror hotar. Är det någon i deni-
na kammare som i dag vill stiga upp
a och säga, att dessa fem människor eller
n någon annan i demonstrationståget till
g Lunde för 18 år sedan voro upprorse
män och att det var en riktig dom? Den
I- kritiserades med språkets starkaste ord
n av representanter för det parti, som
■t herr Zetterberg tillhör. Vill någon i dag
it säga, att den tyder på gott omdöme
<- hos den militär, som gav order om eld
n mot fredliga demonstranter? Hur myca
ket farligare är det då icke att sätta
r en sådan lag i händerna på folk under
- en krigssituation. Folk kunna dömas
n oskyldigt. Människor kunna bli skjutna
i- emedan officerare ta rättsskipningen i
r egna händer. Kammarens ledamöter

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

skulle bättre freda sina samveten om i
de icke ge någon sorts laglighet åt ett ]
uppenbart godtycke. Jag kan icke se j
att det finns några skäl att frångå den ]
uppfattning man allmänt hade för två 1
år sedan. <

I likhet med föregående talare yrkar 1
jag bifall till herr Lindbloms reser- i
vation.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr tal- ''
man! Jag är ledsen att vi på en punkt
i vår strävan för humanisering ha fått 1
stöd av en företrädare för ett parti, i
som sannerligen icke strävar mot en 1
humanisering. 1

Det är onekligen med en känsla av i
olust vi nu gå att besluta om införande
av ståndrätt. Jag tillhörde de sakkun- 1

niga, som skulle utreda det militära \
rättegångsväsendet. Vi voro där över- i
ens om att icke föreslå införande av i
ståndrätt utan sköto hela denna fråga i
på framtiden. Det kan måhända sägas, |
att det icke var särskilt karlaktigt att <
göra så, men bakom beslutet låg åt- i
minstone hos många av oss den tan- i
ken, att vi kanske skulle kunna slippa i
handlägga denna dystra angelägenhet. 1
Jag har under överläggningen i ut- i
skottet försökt komma till rätta med
mig själv på denna punkt, och jag får 1

erkänna, att jag inte är övertygad om <

att ståndrätt är någonting som vi ovill- 1
korligen behöva. Det har tidigare 1
framhållits, att åtskilliga av dem, som I
haft att yttra sig på denna punkt, ha i
uttalat tveksamhet. Vi ha ju i alla fall
möjlighet att utmäta dödsstraff under 1
de former bestämmelserna om krigs- ;
rätt och överprövning i hovrätt ange, i
och det för enligt min mening ganska 1
långt om man nu utöver detta skapar <
en rättsinstitution sådan som ståndrät- <
ten, vilken ju måste få alla tecken av i
primitivitet över sig. 1

När jag gått att ta slutgiltig stånd- i
punkt, har jag sagt mig, att jag tvivlar :

på att det behövs ståndrätt men att jag 1

inte vågar ta på mitt ansvar att avstyrka
införande av densamma. Men om
jag inte går så långt som till ett avstyrkande,
vill jag åtminstone att man vidtar
alla de försiktighetsåtgärder gentemot
misstag, som man kan vidta. Vi
få komma ihåg, att införandet av ståndrätt
medför ett ingrepp av högst allvarlig
innebörd. Ståndrätten är både
till sin konstruktion och till sin funktion
ett nödinstrument, möjligen nödvändigt
men dock skattande åt primitiviteten
på detta område, där grundlighet
och säkerhet icke kunna få det utrymme
de normalt ha inom den svenska
straffrätten. Inte minst i det knappa
tidsutrymmet ligger enligt min mening
en stor fara.

Misstag kunna såvitt jag förstår ingalunda
anses uteslutna. Det kan bära
till så, att som ordförande för ståndrätten
sitter en ung kapten, och ledamöterna
kunna bli uteslutande militärer
i underordnad ställning. Jag ifrågasätter
allvarligt, om man under sådana
förhållanden har skapat de garantier
för människolivet, som man har
rätt att kräva. Alla åtgärder för vinnande
av rättssäkerhet, som äro förenliga
med detta instrument, måste enligt
mitt förmenande ovillkorligen vidgas.
Jag har ansett, att man skulle vinna en
högre grad av säkerhet, om man krävde
enhällighet bland ståndrättens samtliga
ledamöter. Man kan givetvis kritisera
även detta förslag, men det medför
i alla fall större säkerhet än vad
utskottsmajoritetens förslag gör. Jag
vet att man i ett tidigare utkast hade
tänkt sig ståndrätten sammansatt av
åtta ledamöter och att man då hade
räknat med att det skulle fordras enhällighet
bland dessa åtta för fällande
dom. Av olika anledningar har man
övergivit denna ståndpunkt och byggt
ut rätten till elva ledamöter men samtidigt
släppt kravet på enighet, så att
nu ordföranden och åtta ledamöter
skola kunna fälla utslaget. Jag ber
kammarens ledamöter försöka förestäl -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 fm.

Nr 17.

la sig den situation med stor tidsnöd
och under ytterst primitiva förhållanden,
i vilken en ståndrätt skall fastställa,
med den stora grad av osäkerhet
som måste råda i en sådan situation,
vad som är rätt och vad som är
orätt, vad som är konstaterat och vad
som icke är konstaterat, och jag vill
för min del allvarligt mana kammarens
ledamöter att åtminstone sträcka sig så
långt som att kräva enhällighet bland
ståndrättens samtliga ledamöter för fällande
dom.

Förslaget om enighet är ingen torped
under lagförslaget. Det ökar rättssäkerheten,
det ger låt mig säga ökad
helgd åt kultursamhällets normala inställning
om människolivets okränkbarhet.
Jag har till min reservation fogat
ett lagförslag, som råkat att på ett par
punkter av förbiseende inte bli så särdeles
lämpligt avfattat. Jag har nu
med sekretariatets hjälp fått denna
lagtext översedd, och denna nya formulering
av § 11, som jag nu tillåter
mig föreslå, är också prövad och godkänd
av propositionens författare.

Herr talman! Jag klandrar ingen,
som i detta stycke har en annan mening
än jag. Jag beklagar att jag blivit
ensam i utskottet om min reservation,
men jag hoppas, att kammarens
ledamöter vid närmare eftersinnande
skola finna, att den väg jag föreslår
om enhällighet bland ståndrättens ledamöter
för fällande dom i detta avseende
är en framkomlig väg och ger
åtminstone det minimum av säkerhet,
som man i detta stycke enligt min mening
har rätt att kräva.

Herr talman! Jag yrkar sålunda bifall
till min reservation med följande
ändrade lydelse av 11 §:

Ståndrätt må meddela dom allenast
om den finner uppenbart

1. att den tilltalade förövat gärningen
och förskyller dödsstraff därför,
samt

2. att uppskov med dödsstraffets
verkställande skulle medföra synnerlig

(i — Andra kammarens protokoll I!)''/!).

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

fara för krigslydnadens eller motståndsviljans
upprätthållande eller eljest
för krigsföretags framgång, militäravdelnings
säkerhet eller rikets väl.

I vardera frågan skall verkställas särskild
omröstning, och erfordras för
den tilltalades dömande att båda frågorna
enhälligt besvarats jakande.

I domen skola antecknas namnen å
ståndrättens ordförande och ledamöter
samt angivas den gärning som den tilltalade
förövat och de lagrum varå domen
grundas.

Sedan ordföranden och ståndrättens
övriga ledamöter underskrivit domen,
skall rättens avgörande offentligen avkunnas
i den dömdes närvaro. Därefter
skall domen, försedd med anteckning
om dagen och klockslaget för
dess avkunnande, genast överlämnas
till högste militäre chefen på stället.

Utfaller omröstningen så, att dom
icke kan meddelas, skall ordföranden
förklara ståndrätten upplöst och omedelbart
skriftligen underrätta nämnde
chef om förhållandet.

Herr GUSTAFSSON i Borås (kort genmäle):
Herr talman! För att inte någon
skall tro, att jag influerats av herr Johanssons
i Stockholm tankegångar, kan
jag gärna bekänna inför kammaren, att
jag inte läst hans motion vare sig före
eller efter det jag utformade mitt anförande.
Vare sig det är en styrka eller
en svaghet, så är det likväl fallet.
Ha våra tankar i någon mån sammanfallit,
är det alltså inte mitt fel. Herr
Johansson tycks för övrigt inte vara
särskilt tilltalad av mitt sällskap, och
jag kan ärligt försäkra kammaren, att
känslan är i hög grad ömsesidig. Herr
Johansson har liten aktning för folkpartiet,
det förstår man så väl. Han
ansåg sig kunna vitsigt tillägga: »Kan
något gott komma från Kapernaum?»
Jag skulle vilja säga herr Johansson,
att känner han folkpartiet lika litet,
som han känner den heliga skrift, så

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

borde han gå hem och läsa på, innan
han yttrar sig. Det står nämligen inte:
»Kan något gott komma från Kapernaum?»
utan »Kan något gott komma
från Nasaret?» När man citerar, skall
man citera rätt.

Herr JOHANSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Jag vet inte
hur pass dåligt det hörs mellan talarstolen
och boråsbänken, men jag ber
att få betona, att jag på en rad punkter
instämde med herr Gustafsson i
Borås och inte på någon punkt tog avstånd.
Jag citerade tvärtom ett långt
avsnitt ur en av folkpartiets tidningar

som stöd för vår gemensamma uppfattning.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
förevarande utlåtande ävensom
handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ämnen till kl. 7.30
em., då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 14 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Ändringar i militära rättegångslagen
m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande första lagutskottets
utlåtande nr 32, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om ändring i militära
rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr
472), m. in., jämte i ämnet väckt motion,
dels ock Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 14 § lagen den 30 juni 1948
(nr 449) om disciplinstraff för krigsmän
och lag angående ändrad lydelse
av 66, 68 och 69 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472) nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid
enligt förut gjord anteckning ordet till

Herr RYLANDER, som yttrade: Herr
talman! Herr Johansson i Stockholm
har velat framställa utskottets utlåtande
rörande införande av ståndrätt, om vilket
alla ledamöter utom en varit ense, som
ett utslag av starka antidemokratiska
krafter, som här sökte att gå in för en
brutalare straffprocess och straffverkställighet.
Jag tror att det blir ganska
svårt för herr Johansson i Stockholm att
få kammaren att gå med på detta. Herr
Johansson har ansett, att här skulle
anställas ett prov på sant demokratiskt
tänkesätt. Jag tror att det nog kan ske.
Men hur skulle det ha gått för herr
Johansson i Stockholm, om han i stället
velat förlägga detta prov till något
av de länder, vilkas demokrati mera
överensstämmer med hans åsikter? Där
synes det mig som om det skulle varit
svårt att få ledamöterna av en församling
att yttra sig allt efter sin mening
och stå för den. Om man får tro vad
som berättas av personer, som från sådana
länder fått fly för sitt liv, är där

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

processen ganska kort, om det nu över
huvud blir någon process.

Det har synts utskottet som om erfarenheterna
från de senaste världskrigen
tydligt givit vid handen, att det
i krig kan uppstå sådana extraordinära
lägen, att den vanliga domstolsorganisationen
ej är i stånd att fungera.
Som vi veta kan man i krig enligt redan
nu gällande lag döma till dödsstraff
i vissa fall.

Då uppstår frågan, om man redan i
fredstid skall i lagstiftningen beakta
sådana situationer eller om man skall
vänta till dess behov av lagbestämmelser
för dessa fall uppstår i händelse
av krig.

Det är ju i så fall nödvändigt att på
betydelsefulla punkter uppgiva de garantier
för rättssäkerheten, som eljest
upprätthållas och som vi äro stolta över
att kunna upprätthålla i vårt land. Jag
behöver säkerligen icke säga för kammarens
ledamöter, att det ingalunda
har varit med glatt hjärta som utskottet
har gått in på prövning av denna
fråga. Kanske vågar jag säga, att ett sådant
avgörande ter sig tyngst och svårast
för den, som själv har sitt livskall
uti att tjäna detta rättsskydd och där
ser, huru alla de detaljerade bestämmelser
som finnas samverka till en hög
grad av rättssäkerhet.

Det finnes skäl som tala för att man
nu icke skulle giva sig in på en sådan
lagstiftning. Det viktigaste av dessa skäl
är att man i det längsta skulle vilja avvara
alla regler, som icke fylla högsta
måttet av vad man vill begära i fråga
om garantier för rättssäkerheten. Men
å andra sidan kan man icke frånkänna
det skälet stor betydelse, att det är
mycket viktigt att ett sådant här avgörande
kan fattas under fredsförliållanden
och icke i en farofylld tid, då
man icke kan komma ifrån att stämningar
som föranledas av de rådande
krigsförhållandena göra sig gällande
i fråga om själva lagstiftningsarbetet.
Det kan också bli så, att det över hu -

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

vud taget icke blir tid att stifta någon
lag. Vi ha under det senaste kriget
sett, hur händelserna kunna utveckla
sig så snabbt, att det över huvud taget
ej blir någon tid över för de lagstiftande
församlingar som finnas att träda
i funktion. Jag vill erinra om hurusom
ett par av våra nordiska grannländer
under den idylliska tid, som vi upplevde
under 1920-talet, då många av oss
kanske ännu levde i tron, att nu blir
det aldrig mera krig, gjorde sig av med
alla regler för krigsförhållanden. Jag
har anledning att särskilt påpeka detta,
eftersom herr Johansson i Stockholm
just sade, att det skulle vara roligt att
se, hur riksdagen skulle ha ställt sig
under 1920-talet, och att det vore otroligt,
att man då skulle ha gått in för
denna lag.

Ja, herr Johansson i Stockholm, det
är mycket möjligt, att det skulle ha varit
otroligt. Då levde människorna i
föreställningen att det icke skulle bli
något krig mera eller att det i allt fall
skulle dröja mycket länge. I våra grannländer
fick man aldrig tid att skaffa
sig några regler, med påföljd, att där,
under försöken att komma åt folkfiender
och förrädare, olika saker skedde
som ej tålde dagens ljus och som man
nu helst icke vill tala om. Det kallades
för likvidationer.

Det är inför utsikten att kunna förebygga,
att något sådant skulle inträffa
i vårt land, som utskottet efter moget
övervägande valt att nu förorda, att en
lagstiftning göres i detta ämne.

Det är klart att om man skall gå in
för alt över huvud taget någon gång ha
en straffprocess av den karaktär som
ståndrätten utgör, så har man att komma
över mycket av sådant som talar
däremot. Man vill icke gärna gå in för
en så summarisk process, i all synnerhet
inte när det gäller eu människas
liv. Men nar man bedömer denna sak
måste man göra klart för sig, att det
ej heller är under normala förhållanden
som man tillämpar detta förfa -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Ändringar i militära rättegångslagen m.

ringssätt. Icke ens livet liar för dem,
som dagligen och stundligen stå med
döden för ögonen, samma värde som
under normala förhållanden. Ståndrätten
är ju tänkt att skola komma i tilllämpning
lilott i vissa extraordinära
situationer. Det är situationer, då alla
samhällets medlemmar eller i varje fall
mycket stora grupper av samhällets
medlemmar så gott som varje stund
sväva i livsfara. Om då någon äventyrar
det gemensamma bästa genom ett
grovt brott mot de plikter som åligga
honom som medborgare, måste det föreligga
ett behov av att man snabbt skall
kunna på ett effektivt sätt dels oskadliggöra
en sådan person och dels statuera
de exempel, som erfordras under
detta oerhört skärpta läge, då det fordras
stora offer av alla medborgare och
då det verkligen betyder någonting, att
plikten utkräves för varje ögonblick.
Man kan då fråga sig, om en sådan
brottsling, som äventyrat kanske rikets
eller i varje fall flera medborgares säkerhet
och liv, skall åtnjuta större garantier
för sin frihet, sitt rättsskydd
och sitt liv än alla de andra, vilkas
säkerhet han äventyrat.

Jag vill gärna nämna ett exempel.
Jag vill säga, att det med flit väljes
ganska tillspetsat. Vi tänka oss att vårt
land hastigt blir anfallet av eu eller
flera främmande makter; stora delar
av landet bli ockuperade ganska snart,
men här och var hålla sig kvar motståndsgrupper,
större och mindre. Vi
kunna förstå hur små förutsättningarna
under sådana förhållanden måste vara
att över huvud taget sätta den normala
domstolsapparaten i gång eller att under
någon längre tid ens med erforderlig
trygghet bevaka en brottsling, som
blivit gripen och kan väntas hava förskyllt
dödsstraff för en förrädisk handling.
Kanske ha, när han gripes, många
redan fallit på grund av gärningar som
han begått, sabotage eller dylikt. Kanske
är det fara värt att han, om han
kommer lös, kan fortsätta sin brotts -

liga verksamhet till obotlig skada för
landet och för mångas liv. Under sådana
förhållanden är det ganska självfallet,
att det existerar något som heter
samhällets nödvärnsrätt, då samhället
eller något organ för samhället helt enkelt
tar och befriar sig från en sådan
brottsling. Det är emellertid mycket
litet tillfredsställande, om inskridandet
emot en sådan brottsling skulle vila i
en enda mans händer utan att det sker
någon annan dom än den som han må
avkunna i djupet av sitt hjärta, utan
att ens den tilltalade kan under betryggande
former höras, utan att denne ens
haft någon som försvarat honom och
utan att den, som utövar nödvärnsrätten,
fått rådgöra med någon annan. Det
är icke rimligt att man kräver detta.
Det är dock kanske just vad som kräves
i ett visst ögonblick av den, som är
satt att föra befälet över en militär
styrka, om några bestämmelser om hur
det skall gå till icke finnas.

Man får icke heller bortse från den
allmänpreventiva verkan, som under
dessa svåra förhållanden ligger i att det
redan finnes laga möjlighet att inrätta
en ståndrätt. Det måste ändå under sådana
förhållanden vara mycket svårt
att upprätthålla disciplinen, att kommendera
folk ut att kanske offra sina
liv, samtidigt som måhända någon, som
blivit gripen för ett sådant här brott,
åtminstone tills vidare sitter i den
största säkerhet som över huvud taget
kan erbjudas på platsen.

Dessa skäl för inrättande av en ståndrätt
har utskottet funnit övertygande.
Det är visserligen sant, att förutsättningarna
för ståndrättsförfarandets tillgripande
i lagtexten angivits ganska allmänt.
Men det ligger i sakens natur, att
det ej heller går att angiva dem på
annat sätt. Departementschefen synes
här ha föreslagit de preciseringar som
äro möjliga. Skulle man gå längre i detaljbestämmelser,
skulle lagstiftningen
helt visst icke kunna fylla sin uppgift.
Jag vet icke om jag var den ende

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

som blev oangenämt berörd, när jag
hörde herr Johansson i Stockholm tala
om den militäre chefens roll i ett sådant
här sammanhang. Jag tyckte, att
herr Johansson i Stockholm framställde
denna på ett — låt mig säga — cyniskt
sätt. Herr Johansson talade om den militäre
chefen, som nog skulle förstå att
säkra en dödsdom. Man fick det intrycket
icke blott att den militäre chefen,
när han bedömde en sådan här
allvarlig sak, a priori vore inställd på
att den brottslige mannen skulle skjutas,
utan även att alla, med vilka det
vore anbefallt att han skulle samråda,
skulle kujoneras av honom, så att de
icke skulle våga komma fram med sin
åsikt. Alla som skulle sitta i en ståndrätt
skulle också draga sig för att
komma med någon annan uppfattning
än den chefen lagt i dagen genom att
föreskriva ståndrätt.

Jag tror att herr Johansson i Stockholm
i detta hänseende totalt missräknat
sig på vårt folk och dess omdömesförmåga.
Det är möjligt att det mera
överensstämmer med herr Johanssons
i Stockholm uppfattning om åsiktsfrihet,
att det går till på detta enkla sätt.
En militär chef anbefaller ståndrätt.
Sedan komma alla de tre, med vilka
han skall rådgöra, in och bara jamsa
med vad chefen säger. Och alla de elva,
som skola utgöra ståndrätten, få icke
ha någon egen mening. Utskottet tror
icke detta. I valet mellan att här säkra
något mått av rättsskydd och att icke
gå in för något rättsskydd, vilket t. ex.
skulle kunna innebära att eu person av
någon halsstarrig befälhavare skulle
kunna nedskjutas som eu hund, har utskottet
icke haft några betänkligheter
att här verkligen söka skapa en så god
ordning som är möjligt under de extraordinära
förhållanden, det här gäller.
Ligger det icke något i bara detta, att
chefen, sedan man fått höra en sådan
här händelse, måste taga sig den betänketid,
som måste uppstå genom att
han nödgas rådgöra med tre personer

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

från olika kategorier av militärer? Och
ligger det icke något av rättssäkerhet
bara i den procedur, som måste föregå
innan ståndrätten är färdig med sin
dom? Jag för min del kan icke anse
annat än att det, i det läge då en ståndrätt
skall kunna komma till, är en betydande
grad av rättssäkerhet, även om
denna icke alls är av den storleksordning
som jag skulle ha önskat men som
man över huvud taget icke kan tänka
sig förverkligad under de onormala förhållanden,
som då råda.

Herr Johansson i Stockholm har i
motionen — jag vet icke om han även
här var inne på alla dessa saker — påtalat
att ordföranden ensam skall bestämma,
huruvida förhandlingarna i
ståndrätten skola vara offentliga eller
ej. Ja, det är naturligt att det måste
ske så, ty innan ståndrätten kommer
till, kunna ju ståndrättens ledamöter
omöjligen ha någon egentlig kännedom
om målet. Ledamöterna veta alltså icke
vad som där kommer i fråga. Det kanske
är saker och ting som icke kunna
yppas utan att riket eller den del av
krigsmakten det gäller skulle råka i
fara. Kanske är det någonting som
måste hemlighållas även för truppen.
Kanske är det någonting om förbandets
allvarliga läge, som det icke vore lämpligt
att omtala för de kämpande därför
alt det skulle nedslå deras mod. Allt
detta medför att man måste kunna göra
avsteg från offentlighetsprincipen. Men
det ligger i sakens natur, att det bör
vara angeläget för en militär chef, som
förordnar om ståndrätt, att om oavvisliga
hinder ej ligga i vägen bestämma
att rättegången skall vara offentlig.

Herr Johansson i Stockholm talade
om att det icke vore lyckligt, att den
militäre chefen skulle utse alla dessa
ledamöter av ståndrätten; det skulle
icke vara demokratiskt. Det är klart,
att det icke är demokratiskt. Man skulle
hellre ha önskat att ett val på något
sätt kunnat ske. Men jag tror att herr
Johansson ger mig rätt i att det är

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

omöjligt att, om man går in för detta
institut, ordna med något valförfarande
under sådana omständigheter som dem,
varunder ståndrätten skall verka.

Vad sedan beträffar frågan, om enhällighet
skall fordras för fällande dom,
så kan det väl vara olika meningar om
den saken. Utskottet har här ansett, att
departementschefen har gjort en skälig
avvägning, då han kommit till det resultat
som föreligger i propositionen.
Men självfallet kan man också välja
andra vägar. Jag för min del vill icke
ställa mig alldeles avvisande till att
man skulle välja en sådan väg som herr
Olsson i Mellerud föreslagit. Det synes
mig emellertid som om man i så fall
icke borde ha en så stor domstol som
elva ledamöter, utan att man borde gå
in för ett lägre antal. Att utskottet gått
den väg som utskottet har gjort har
föranletts av att utskottet anser, att
rättssäkerheten är större om man har
ett större antal ledamöter men därvid
medger möjlighet till någon skiljaktighet.
Lämpligheten av att ha ett större
antal ledamöter framgår av att ledamöterna
ju enligt 6 § andra stycket skola
utses på visst särskilt sätt från olika
kategorier. Jag får ju säga,, att när herr
Johansson i Stockholm här talar om att
ståndrätten skall kunna bestå av exempelvis
bara militärer, så tar han ju för
det första ett fall, som rimligen bör bli
ett undantagsfall. Man får ju tänka på
att det är ganska stora styrkor det
gäller. Chefen måste vara minst regementsofficer.
I krig är det en ganska
stor styrka som står under befäl av en
major. Om det är möjligt skola ju ledamöterna
utväljas på det sätt som står
i 6 §. Det bör alltså om möjligt ingå
även civila personer. Finns det civila
krigsrättsnämndemän, böra de anlitas.
Vidare är det ju sörjt för att olika kategorier
av militärer bli representerade.
Det är alltså icke bara befäl, utan det
skall vara fast anställda och värnpliktiga,
befäl och meniga.

Det förefaller mig alltså som om de,

som ej vilja godtaga Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag i denna del, ha bortsett
från att det ju dock fordras, att
ståndrättens ledamöter skola svara ja
på båda de frågor som äro upptagna i
11 §. Man kan alltså icke säga, att en
persons öde är beseglat bara därför, att
ståndrätten finner utrett att han förövat
den gärning det är fråga om och
att denna gärning förskyller dödsstraff.
Den måste också ha jakande besvarat,
att ett uppskov med dödsstraffets verkställande
skulle medföra synnerlig fara
för krigslydnaden eller motståndsviljans
upprätthållande eller eljest för
krigsföretags framgång, militäravdelnings
säkerhet eller rikets väl.

Jag tror att man, med den lugna besinning
som glädjande nog utmärker
vårt svenska folk, kan räkna med att
man i det längsta skall söka undvara
ståndrätter, även om bestämmelser därom
böra finnas för enstaka tillfällen,
då en del av krigsmakten befinner sig
i ett svårt läge.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anförde:

Herr JOHNSSON i Stockholm: Herr
talman! Här ha återgivits några utdrag
ur folkpartitidningar, i vilka de bägge
folkpartister angripits, som i utskottet
gått på utskottets linje. Jag finner det
därför nödvändigt att nu deklarera min
ståndpunkt i frågan.

Jag vill då först säga, att det nog är
överflödigt, att någon enda talare söker
undervisa dem av utskottets ledamöter,
som formulerat utskottets beslut, om
hur oerhört allvarlig denna fråga är.
Det ha vi alla varit medvetna om, och
jag kan gott instämma i herr Gustafssons
i Borås yttrande, att problemet
lämnar en besk bismak i munnen. Jag
sade också i utskottet att om jag bara
skulle följa mina känslor, skulle jag
ansluta mig till herr Lindbloms avslagsyrkande.
Mitt slutliga ställnings -

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

tagande beror på att jag efter mycket
övervägande ansåg mig ha kommit till
den övertygelsen, att den i propositionen
föreslagna möjligheten att hävda
samhällets nödvärnsrätt måste finnas.

Jag kan inte se denna fråga uteslutande
ur den enskilde individens synpunkt,
d. v. s. ur den människas synpunkt,
som skulle bli föremål för ståndrättsförfarandet.
Göra vi det, måste vi
anlägga precis samma synpunkter, som
reservanterna här göra sig till talesmän
för, på hela militärväsendet. Det är ju
egentligen lika fruktansvärt att vi öva
unga människor i vapnens bruk i den
klart uttalade avsikten, att de skola
döda och på order av en högste krigsbefälhavare
vara beredda att marschera
mot döden. I dylika lägen kan man
säga, att samhället dömer tusenden till
döden. Det är också något, som lämnar
en besk bismak i munnen. Varför kan
då ett civiliserat samhälle som vårt
göra något sådant? Jo, det sker därför
att vi som folk inte vilja uppge värden,
som vi anse dyrbarare än enskilda människoliv.
Kanske är detta en felsyn. Jag
är i själ och hjärta pacifist och skulle
ingenting hellre se än att vår ungdom
aldrig behövde övas i vapnens bruk för
att döda eller riskera att dödas. Men
mitt sinne för realiteter säger mig, att
världen av i dag ingalunda är sådan,
att vi kunna undandra oss den risken.
Vi måste säga oss, att när samhället är
i livsfara få enskildas öden, hur bittert
det än iir, underordnas det gemensammas
bästa. Jag har inte kunnat se annorlunda
på det här problemet. Jag tror,
att det är en felsyn då man menar, att
det inte i ett krig kan uppstå lägen, då
samhällets eller gruppens nödvärnsrätt
måste hävdas med utomordentliga medel.
Förutsätt bara, att eu soldat eller
en befälsperson ertappas med att ge
fienden upplysningar, som ofelbart, om
de följdes, skulle leda till alt en mängd
krigsfolk försattes i livsfara eller att
försvarsarbetet äventyrades, och att
detta skedde i ett läge, då ett normalt

Ändringar i militära rättegångslagen ni. m.

rättsförfarande inte kunde komma till
stånd. Är det någon som tror att om
detta bleve känt av dem, som varit föremål
för förräderiet, dessa skulle anse
rättfärdigheten tillfredsställd med att
den brottslige fördes bakom linjerna i
relativt lugn, medan de själva fingo
bära de genom förräderiet ökade riskerna.
Men vilket är i det läget bäst, att
riskera att den som ertappar den brottslige
i brist på andra möjligheter själv
gör processen kort med honom och
därigenom hindrar honom att fortsätta
sin landsskadliga gärning — att det kan
gå till på det sättet, om ingen annan
utväg finnes, fingo vi rikliga belägg för
under ockupationstiden — eller att det
finns laga föreskrifter om hur en sådan
brottsling skall behandlas? Ståndrättsförfarandet
avses ju endast skola
ifrågakomma i de, som vi få hoppas,
ytterst sällsynta fall, då inga möjligheter
förefinnas att ställa den brottslige inför
laga domstol. Jag upprepar: ytterst säll,
svnta fall; ty skulle det röra sig om
upprepade förseelser, är läget tydligen
; sådant, att befälhavaren inte har annat
val än att ge upp striden.

När jag anslutit mig till utskottets
förslag har det skett därför att jag ansett,
att ståndrättsförfarandet kringgärdats
med så många säkerhetsregler, att
, jag har svårt att tänka mig, att verkliga
risker därvidlag föreligga. Först ha vi
nämligen den omständigheten, att
brottslingen skall gripas på bar gärning.
Det heter visserligen, att det behövs
bara en person, som omvittnar den sa,
ken. Denna person måste emellertid
därefter tala därom med tre andra, som
skola pröva saken. Vidare skall den anhållne
få en försvarare. Jag kan inte
tiinka mig, att han skulle kunna dömas
mot sitt nekande, om icke hans skuld
ligger i absolut öppen dag, och jag finner
eu betryggande säkerhet i det avseendet
ligga däri, att det fordras nio
röster av elva för fällande dom. Jag
kan inte heller tänka mig, att om det
under handläggningen skulle bli klar -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

lagt, att vederbörande handlat av tvång,
i överilning, i oförstånd, eller om han i
klar insikt om vad han ställt till med
uppenbarligen ångrar sitt brott och om
ingenting kunde anses vara vunnet vare
sig ur samhällets eller annan synpunkt
med en dödsdom, att han då skulle dömas
till döden. Jag delar inte den misstro,
som här kommit fram i fråga om
militärens förmåga att bedöma sådana
här saker, för den händelse det skulle
bli så att hela rätten bestode av militärer.
Är det nämligen inte underligt,
att vi kunna anförtro hela vårt samhällsskydd
åt militären men inte skulle
kunna lita på militärens förmåga att
objektivt behandla en enskild människa?
I ett läge, där truppens eller försvarsmaktens
säkerhet är i fara, är det
väl militären, som bäst kan bedöma farans
och brottets vidd. Jag är för min
del övertygad om att våra officerare,
när det gäller livet för en av dem de
haft under sitt befäl, hellre skulle fria
än fälla, om de nämligen inte vore alldeles
.särskilt övertygade om hans skuld.

I varje fall kan väl militären uppfostras
till en sådan syn, innan det här med
ståndrätten behöver träda i funktion,
vilket vi väl alla hoppas aldrig skall behöva
ske. Det får väl ingå i militärutbildningen
vad en militärperson har
att iakttaga vid ståndrätts upprättande.

I ett krig få alla känna, att vad de företaga
sig göra de med livet som insats.
Det får den känna som strider för sitt
land; den som viger sig åt förrädarens
roll och strider mot sitt land får också
vara på det klara med detta. Det är väl
detta, lagen på ett alldeles särskilt sätt
vill inskärpa.

Herr talman! Jag skall naturligtvis
inte sörja alltför mycket, om detta lagförslag
faller. Men i förhoppning om att
denna lag aldrig skall behöva tillgripas
och i den tron, att den, med den utformning
den fått, likväl i ett farligt
läge skall kunna skydda väsentliga samhällsvärden,
yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Den
förste ärade talaren i denna debatt, herr
Gustafsson i Borås, trodde sig kunna
vittna om att utskottet har tagit mycket
allvarligt på denna fråga. Jag är
övertygad om att utskottet har gjort
det, men nog förefaller detta vara en
lag på beställning från håll med militärt
tänkande. Utskottet har liksom förslagsställaren
lyckats undertrycka all
rättssäkerhet. Herr Rylander ansåg, såvitt
jag inte missuppfattade honom, att
det senaste världskriget gav exempel på
behovet av ståndrätt, erfarenheter, som
vi nu skulle ta vara på. Men är det
inte så, herr Rylander, att den sakkunnigkommitté,
som tillsattes efter det
senaste världskriget, kom till den uppfattningen,
att en lagstiftning liknande
den vi nu gå att besluta icke ur någon
synpunkt är behövlig för vårt lands vidkommande?
Jag har det intrycket, att
svenska folket den dag som är ger sin
anslutning till en sådan uppfattning
och att en folkomröstning med mycket,
mycket stor majoritet skulle leda till
avslag på en lagstiftning om ståndrätt.
Krigsdomstolsutredningen ansåg, att det
icke fanns några skäl för genomförande
av en dylik lagstiftning. Vad är det då
som inträffat? Jo, chefen för armén
visade sig vara av en annan mening än
utredningen. När man följer alla uttalanden,
som göras om nödvändigheten att
införa ståndrätt, från utskott till proposition
och vidare till de sakkunniga,
stöter man till sist på chefen för armén,
som var den som ville ha ståndrätt.
Han ansåg nämligen, att ståndrätt
var nödvändig bland annat ur den synpunkten,
att militärbefälet inte skulle
gå vid sidan av lagen och självt låta
verkställa dödsstraff. Därför ville han
ha denna rätt åt militärbefälet att utföra
detta dödande av svenskt krigsmanskap
och därmed ha laglig sanktion
för något, som eljest skulle betecknas
som mord. Detta är innebörden i vad
vi nu gå att besluta om. Vad som ligger
där bakom är sålunda skrämsel från

Lördagen den 14 maj 1919 em.

Nr 17.

högsta militärledningen, en skrämsel,
som tycks ha förlamat utskottet i dess
mänskliga tänkande och sökande efter
rättsgrundsatser vid stiftandet av lagar
som gälla människors vara eller icke
vara.

Den senaste talaren, herr Johnsson i
Stockholm, ansåg, att han av erfarenheterna
från de nordiska länderna under
ockupationen kunde dra den slutsatsen,
att ståndrätt var nödvändig. Jag bodde
nära norska gränsen under kriget
och hade mycket god kontakt med den
norske hjemmefronten och kunde ganska
bra följa dess verksamhet; jag är
inte heller, fastän jag inte haft samma
kontakt med Danmark, alldeles ovetande
om hur ockupationen tedde sig där.
Men, herr Johnsson i Stockholm, är det
verkligen på det sättet, att förefintligheten
av ståndrätt varken i Danmark
eller i Norge under ockupationen skulle
ha kommit att gagna hemmafronten?
Det återstår att bevisa att det finns
någon som helst mening bakom ett sådant
tal. Blanda inte in de nordiska
ländernas ockupation i detta sammanhang!
Det finns ingen anledning att
göra det. Danmark var aldrig i krig,
och Danmark hade aldrig fått någon
användning för ståndrätt, vare sig man
haft aldrig så gott folk och aldrig så
rättsinnigt folk att sätta i ståndrätterna.
Danmark var aldrig i det läget, och då
vet jag inte varför man skall ta ett
exempel, som fullständigt saknar värde.
Och i Norge var det ju många bland
militärbefälet, som stodo på quislingarnas
linje. Det torde därför vara mycket
svårt, herr Johnsson i Stockholm, att
bevisa, att en ståndrätt i Norge skulle
ha lett till ett för hjemmefronten gott
resultat.

Jag har försökt sätta mig in i hur
en sådan här ståndrätt kan komma att
arbeta. Jag skall nu knyta an till vad
herr Olsson i Mcllerud sade, då han
skildrade nödsituationen, svårigheterna
och det upprörda tillstånd, som råda
då en ståndrätt skall träda i filnktion.

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

Jag skall bara hänvisa till den bilden
och icke uppta någon tid med att upprepa
herr Olssons i Mellerud illustration
av detta tillstånd. Det gäller sålunda en
del av den militära organisationen, som
skilts från den övriga delen och står
inte i någon förbindelse med vederbörande
krigsdomstol. Den kan vara isolerad
på en ö, vid eu avskild del av
gränsen, den kan vara instängd i en
fästning, eller den kan befinna sig ombord
på ett fartyg ute till havs. Enligt
förslaget skulle en militär i regementsofficers
grad ha att på eget initiativ,
om han anser det nödvändigt, tillsätta
ståndrätt att pröva och utmäta dödsstraff.
Någon annan uppgift har ju icke
ståndrätten: antingen döda eller också
fria. Det har sannerligen inte mycket
med rättssäkerhet att göra att lägga en
sådan uppgift i händerna på en officer
på platsen. Dennes meriter äro väl
ändå rent militära. Jag måste säga att
man får en känsla av otäckt obehag när
man läser dessa bestämmelser, och detta
obehag växer med antalet paragrafer i
förslaget. Jag tvekar inte att säga, att
detta är det ruskigaste papper jag haft
i mina händer under de 30 riksdagar
som jag bär varit med här i kammaren.

Jag skall erkänna, att det gjorts försök
att fernissa upp det hela, att ge de
olika paragraferna ett visst skimmer av
riittspatos och säkerhet. Men barbariet
och rättslösheten lyser igenom, och
dessa försök påminna mera om det camouflage
som militären skyddar sig
med i det tekniska utövandet av sin
uppgift. Om man skrapar litet grand
på fernissan, får man den bestämda
uppfattningen, att det är fernissa och
att det döljer sig något av rättslöshet
bakom det hela. Se på § 6! Det börjar
rätt bra. Det heter där, att till ordförande
i ståndrätt utses krigsdomare eller auditör
eller annan person inom eller utom
krigsmakten, som utövat domarämbete.
Det är sålunda en säkerhet alt få en
person till ordförande som antingen har
varit med i krigsrätt eller vid civil dom -

90 Nr 17. Lördagen den

Ändringar i militära rättegångslagen m.

stol såsom domare. Men vad värde har
egentligen detta? Det ser ganska bra ut.
då man börjar läsa denna paragraf, men
då man läst igenom förslaget i dess helhet
ordentligt, har man kommit ur den
villfarelsen. Jag hänvisar till vad exempelvis
justitierådet Geijer och regeringsrådet
Quensel samt justitieråden
Dahlman och Lech säga om värdet av
denna bestämmelse. De förra uttala, att
mot bestämmelserna i paragrafen kan
anmärkas att de i vissa fall lämna alltför
litet utrymme för och i varje fall
icke tillräckligt framhålla den hänsyn,
som bör tagas till lämpligheten hos den
person, som avses för uppdraget. Så
utgör den omständigheten, att en person
tidigare utövat domarämbete, näppeligen
någon säkerhet för att han vid
tiden för ståndrättens tillsättande är
lämplig att vara ordförande i ståndrätt,
liksom lagfarenheten icke under alla
förhållanden innefattar någon verklig
garanti för lämplighet att fungera såsom
ledamot. Ungefär på samma sätt uttrycka
sig justitieråden Dahlman och
Lech.

Men om man fortsätter och läser i
denna paragraf, finner man att även
denna lilla garanti tages bort. Garantien
var ju den, att det skall utses en krigsdomare
eller auditör som ordförande i
ståndrätten. Men så heter det vidare:
»Kan sådan ordförande icke erhållas,
må i stället förordnas annan befattningshavare
vid krigsmakten av lägst
kaptens grad eller tjänsteklass.» Där
går man helt och hållet från de kvalifikationer,
som ett deltagande i en domstol
utgör, och säger, att får man inte
fatt på en domare, må i stället förordnas
en kapten — en person som kanske
aldrig har bevistat en rättegång. Det
vet man ju inte om han gjort. Det är
väl många kaptener som aldrig ha gjort
det. Men honom, som aldrig har bevistat
en rättegång, skall man ta som ordförande,
ifall man saknar sådan som
först föreskrives! Man lämnar sålunda
all tanke på lämpligheten hos ordföran -

14 maj 1949 em.

den och lägger det hela helt på militära
kvalifikationer för ordförandeposten
i ståndrätten. Ja, mina damer och
herrar, går det, så går det, men nog
får man en vision — för att använda en
mild bild — av elefanten i glashus, när
man läser det här!

Så finna vi vidare, att av ledamöterna
i ståndrätten skall hälften vara civila
och hälften militära. Det civila inslaget
skall väl vara en garanti för att åtminstone
vissa ledamöter skola ha
undgått den förråande inverkan, som
givetvis kriget har på militären, och det
är ju alltid ett litet halmstrå — det
skall jag erkänna — att hålla i. Men,
herr talman, strået blir inte gammalt.
Halmstrået försvinner snart. Det heter
oinedelbart: »dock må i den mån till
uppdraget lämpliga civila personer ej
äro att tillgå i stället utses militära ledamöter».
Hela ståndrätten kan sålunda
komma att bestå av uteslutande militärer
med en kapten som ordförande,
cn kapten som är inriktad på att den
tilltalade och misstänkte skall dödas.

Nu säger herr Rylander i sitt anförande,
att man inte kan säga att denne
kapten är inriktad på att den tilltalade
skall dödas. Men chefen för armén säger
ju, att den här kaptenen skall ha
den makten, eljest kan han taga saken
i egna händer! Vad är det för dunkel
mening som finns i det pratet? Är det
den, att om ståndrätt inte får tillsättas,
så kan han själv skjuta den misstänkte?
Det kan inte finnas någon annan
mening bakom den redovisning, som
arméchefen har givit i beställningen av
den här lagen.

Det finns, förlåt mig, en bestämmelse
till, som skall lämna något slags garanti:
En av de militära ledamöterna
— en — skall i alla fall vara krigsrättsnämndeman.
Då åtta av de tio
kunna döma till döden, så betyder ju
inte den där ende så värst mycket, och
tydligen har utskottet resonerat precis
på samma sätt, ty utskottet säger omedelbart’
att han »om möjligt» skall

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

vara krigsrättsnämndeman. Har man
ingen sådan, så tar man det man har,
och då kan domstolen komma att bestå
av folk, där inte en enda har beklätt
ens denna befattning eller bevistat
en rättegång.

Denna lag kan icke tolkas på annat
sätt än jag här gjort. Om någon skulle
vara av den meningen, att jag överdrivit,
är jag mogen för den kritiken,
men det skall då visas att jag tolkat
denna lag fel. Ingen skulle vara tacksammare
för sådana upplysningar än
jag. Jag är rädd att ingen kan leverera

dem.

Så finna vi till sist uttalandena om
tillsättande av åklagare och försvarsadvokat,
nej förlåt, »försvarare» — en
advokat är det ju inte säkert att det
blir. Det är i stil med övriga vidunderligheter
i detta lagförslag, att den
som tillsätter ståndrätten skall tillika
förordna åklagare vid ståndrätten samt
försvarare för den misstänkte.

Nu ha vi kommit så långt att vi ha
domstolen fix och färdig med ledamöter,
ordförande, försvarare och åklagare.
Alla iiro tillsatta av den officer,
som från början anser att den tilltalade
skall dödas. Så återstår det att finna
ståndrätten i funktion. Den skall sammankallas
så fort som möjligt. Den
sammanrafsade ståndrätten skall sammanträda
så fort som möjligt — det
skall den upprörde kaptenen sköta om
— och förhandlingarna i ståndrätten
skola föras till slut utan uppskov. Allt
är utstakat som ett hastverk: hastigt
skall man döma till döden, avrättningen
skall ske så snart som möjligt. Och
pastor Johnsson i Stockholm gav detta
sin välsignelse! Jag kom verkligen att
tänka på någonting, jag, som närmast
är hedning. Jag läste den paragraf,
där man i denna karikatyr av rättsinstans
blandar in, som det står, Gud,
den allsmäktige. Jag hade väntat mig
att herr Johnsson i Stockholm skulle
ha tänkt på något av den lära han förkunnar
och den religion vars åbero -

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

pande så ohyggligt missbrukas av
många. Jag måste säga, att då jag läste
om Gud den allsmäktiges inblandning
i den här ståndrätten, tänkte jag: Blanda
inte in den här makten, tag hellre
den andra. Den hör mera hemma här.
Det är faktiskt mera upplagt, tycker
jag, för den andre potentaten. Gud får
ju i alla fall ingenting att säga till om.
Han skulle ju kunna säga: Du skall
icke dräpa. Skulle inte pastor Johnsson
kunna tänka litet på det, innan han
lägger sin röst för denna ståndrätt?

Nu betyder ju en röst ingenting, enligt
utskottets mening. De åtta ledamöterna,
som anse att den misstänkte
skall dödas, skola döma honom till dö den.

Det finns bara ett straff: döden.
Eller frikännande. Blir det döden -—
och det blir det väl gärna i en sådan
där ståndrätt, när den upprörde kaptenen
bestämmer vilka som skola sitta
där, från försvarare till åklagare och
ordförande — så skall domen överlämnas
till den högste militäre chefen på
stället att genast befordras till verkställighet.
Herr Rylander ansåg att det
kunde vara nödvändigt att verkställa
den, ty det skulle vara ett äventyr att
låta en sådan människa leva. Han
skulle kunna skapa eu sådan oreda,
att han äventyrade både den militära
truppens och landets säkerhet, och då
vore det en gudelig, preventiv åtgärd
att döda denna människa. Men hör nu,
lierr Rylander, och hör nu, herr Johnsson!
Ha herrarna inte tänkt på att det
finns något som man kan lägga sig till
med i krig som heter krigsfångar? Ha
herrarna tänkt på det? Ha herrarna
tänkt på att man till och med kan ta
många fångar? Men man får enligt internationella
överenskommelser icke
döda krigsfångar. Dem skall man bevara
och draga försorg om, och det är
riktigt, naturligtvis, att man inte får
döda dem. De som döda krigsfångar
iiro krigsförbrytare, och över dem kan
det falla hårda internationella domar.
Men kan man klara ett hundratal

Nr 17.

Lördagen den 14 inaj 1949 em.

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

krigsfångar, nog kan man klara en
misstänkt svensk krigsman och låta en
krigsdomstol döma honom i stället för
att ställa honom inför denna ståndrätt,
som saknar all kompetens att avgöra
om liv eller död för den tilltalade
krigsmannen.

Det är en otäck väg, herr talman, vi
äro inne på. Det är ett steg tillbaka
till barbariet. Vi trodde, när krigsdomstolarna
avskaffades i fredstid och man
uteslöt ståndrätten i krig, att vi hade
hunnit ett stycke fram i lyftning av
vårt folk på humanitetens väg, till en
human syn. Ståndrätten är ett främmande
inslag i vårt lands lagstiftning.
Herr talman! Mitt samvete och min
aktning för liv, rätt och människovärde
tvingar mig att avstå från att medverka
vid tillkomsten av denna lag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Lindblom avgivna
reservationen.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag har inte begärt ordet för
att polemisera mot herr Spångberg —
det är det mest hopplösa någon i kammaren
kan ta sig till — men hland alla
hans felaktiga påståenden bör dock
det, att riksdagen skulle ha avböjt all
lagstiftning på detta område tillbakavisas.
Tvärtom uttalade riksdagen i fjol,
att med lagstiftning för exceptionella
förhållanden finge tills vidare anstå.

Jag skulle förstå denna debatt, om
den rörde frågan, huruvida vi skola
lagstifta i år eller vänta tills vi se, om
en lagstiftning blir nödvändig. Jag
skulle också förstå dem som menade,
att med detta får anstå tills dess behov
av en sådan lag inställer sig. Eftersom
jag nu delar justitieministerns uppfattning,
att det är bättre att lagstifta under
lugna förhållanden än när krig råder,
föredrar jag att lagstiftningen genomföres
nu.

Det har här talats om humanitet. Vi
medge alla, att den lag om ståndrätt,

som här är föreslagen, inte på långt
när fyller de anspråk man har lov att
ställa på ett rättsförfarande under normala
tider. Ståndrätt kan aldrig mäta
sig med krigsdomstol eller underrätt,
men skola vi, därför att vi inte kunna
skapa en effektiv domstol, lämna detta
område oreglerat? Jag måste säga, att
den som anser, att vi skola lämna detta
område oreglerat, företräder en
mera inhuman uppfattning än den som
föreslår, att det skall regleras om än
med ett otillfredsställande rättsinstitut.
Antingen vi anse lagen om ståndrätt
riktig eller otillfredsställande, veta vi,
att i den situation, som råder när
ståndrätt skall konstitueras, har samhället
sin nödvärnsrätt. Man skjuter
förbrytare utan rannsakan och dom,
och i ett område som är isolerat är
även civilbefolkningen underkastad
krigslag. Är det då inte en aning tryggare
att få en dödsdom prövad av en,
låt vara icke så kvalificerad domstol,
än att låta den här av herr Spångberg
så fruktade kaptenen ta revolvern och
skjuta? Den som vill överlåta samhällets
nödvärnsrätt åt en enskild man
och gör det i humanitetens namn, den
begriper inte vad humanitet är. Den
däremot, som anser att vi skola skapa
ett rättsinstitut, varigenom mänskliga
intressen bli tillgodosedda, den bevakar
bättre de humanitära intressena.

Jag må för övrigt säga om denna debatt,
att det är orättfärdigt, att framställa
militären som de människor, vilka
sakna känsla för rättrådighet och
humanitet. Jag protesterar häremot
och bestrider att förslaget om ståndrätt
är ett påfund som militären själv av
kårintresse vill skapa. I den kommitté,
som har utrett denna fråga, har deltagit
ett justitieråd, en lagbyråchef, jag
och en militär, och inte märkte jag att
den militäre representanten var mindre
angelägen än vi civila ledamöter att
föreslå en lag, som tillgodoser humana''
och rättvisa krav.

Vi inse alla att ståndrätten är ett

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

bristfälligt rättsinstrument, men när
ingen kan presentera något bättre, ha
vi ingenting annat att göra, försåvitt
vi vilja reglera dessa förhållanden genom
lag, än att ta detta eller låta det
gå som det går. »Jag protesterar», säger
herr Spångberg, »mot att nödvärnsrätten
finns» — men den finns i
alla fall, herr Spångberg, så vitt vi ej
vilja taga bort den med ståndrätt.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Den
fråga vi här ha att avgöra är synnerligen
svår. Det finns ju ytterst starka
humanitära skäl som tala emot ett införande
av ståndrätt, men å andra sidan
måste man medge, att samhället
har en nödvärnsrätt. Vi veta att när
vi komma i en svår krigssituation, gäller
det gamla romarordet, att lagarna
få tiga. Man kan aldrig skapa tillräckliga
rättsliga garantier i krig, men å
andra sidan borde man försöka införa
bättre garantier än som finnas i det
föreliggande förslaget, om man nu skall
reflektera på att införa ståndrätt.

Det är dock ett faktum, att man i de
demokratiska länderna England och
USA, trots att man nyss varit med i ett
stort världskrig, har garantier i form
av en överprövning av högre myndighet.
Man kan ifrågasätta, varför inte
vi skulle kunna förfara på liknande
sätt i vårt land. Denna sak har tydligen
inte blivit prövad tillräckligt, och
jag har inte sett några vägande skäl
anföras mot det engelska och amerikanska
systemet.

Jag kan inte stå till svars med att
här förorda ett förslag, beträffande vilket
vi inte ha säkerhet för att alla de
garantier, som kunna erhållas, också
äro införda. Herr Olssons i Mellerud
reservation är ju något mera betryggande,
men där saknas eu överprövning,
och det anser jag vara en avgörande
sak. Denna fråga är inte så

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

brådskande, att vi inte böra kunna få
den prövad på nytt.

Ur dessa synpunkter ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till herr Lindbloms
reservation.

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Jag
vill rikta en replik till herr Hedlund i
Östersund. Herr Hedlund säger, tydligen
riktande sig mot mig, att de sakkunniga
inte tagit emot någon beställning
av chefen för armén, och inte heller
skulle det vara riktigt vad jag tidigare
sagt om riksdagens och 1945 års
krigsdomstolsutrednings förslag. Krigsdomstolsutredningen
säger i sitt betänkande,
att i en blivande lagstiftning synas
icke böra upptagas bestämmelser
om någon mot ståndrätt svarande extra
ordinär krigsdomstol. Detta uttalande
finnes återgivet i det betänkande som
jag här har i min hand — det är det
betänkande, som herr Hedlund varit
med om att utarbeta. I fortsättningen
säga de sakkunniga, att arméchefen
framhållit, att »det jämväl i sådana
fall, då förhållandena gjorde det omöjligt
att anlita krigsrätt, måste finnas
en laglig möjlighet att beivra brott mot
krigslydnaden, så att ej vederbörande
chef nödgades att för disciplinens upprätthållande
tillgripa åtgärder vid sidan
om lag».

Sedan kunna kammarens ledamöter
själva dra sina slutsatser av arméchefens
uttalande.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Innan denna debatt slutar vill jag
gärna rikta ett varningens ord till dem
som säga, att om man inte här lagstiftar
om ståndrätt, leder det bara till att
militären tar saken i egna händer. Sådant
får icke ske, och skulle det mot
förmodan ske, tillkommer det vederbörande
myndighet att se till, att saken
så fort ske kan blir prövad. Det
är enligt min mening omdömeslöst att
lagstiftare över huvud taget förutsätta,

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Ändringar i militära rättegångslagen m. m.

att tagande av människoliv får ske vid
sidan om lagen.

Härmed var överläggningen slutad.

På därå av herr andre vice talmannen
given proposition blev till en början utskottets
förslag till lag om ändring i
militära rättegångslagen den 30 juni
1948 av kammaren godkänt.

Beträffande utskottets förslag till lag
angående ändring i lagen den 30 juni
1948 om dödsstraff i vissa fall då riket
är i krig, utom i vad anginge lagförslagets
11 §, gav herr andre vice talmannen
propositioner dels på godkännande
av utskottets förslag till lagens
avfattning i dessa delar dels ock på bifall
till den av herr Lindblom avgivna
reservationen; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Spångberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
första lagutskottets föreliggande förslag
till lag om ändring i lagen om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig,
utom i vad angår lagförslagets 11 §,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Lindblom avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Spångberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 78 ja och 47

nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
ifrågavarande förslag.

I avseende å It § i nyssberörda lagförslag
gav herr andre vice talmannen
propositioner dels på godkännande av
utskottets förslag dels ock på godkännande
av den lydelse av paragrafen,
som under överläggningen föreslagits av
herr Olsson i Mellerud; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Olsson i Mellerud begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
första lagutskottets förslag till lydelse
av 11 § i utskottets förevarande förslag
till lag om ändring i lagen om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av ifrågavarande paragraf,
som under överläggningen föreslagits
av herr Olsson i Mellerud.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren godkänt
den av herr Olsson i Mellerud under
överläggningen föreslagna lydelsen
av paragrafen.

Slutligen blev på herr andre vice talmannens
därå givna proposition utskottets
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 14 § lagen den 30 juni 1948
om disciplinstraff för krigsmän av kammaren
godkänt.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

Legalisering av den chiropraktiska verksamheten.

§ 2.

Legalisering av den chiropraktiska
verksamheten.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående legalisering av den
chiropraktiska verksamheten.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
114 i första kammaren av herr Lindblom
m. fl. och nr 155 i andra kammaren
av herr Gustafsson i Bogla m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte
besluta anhålla hos Kungl. Maj:t om
skyndsam utredning angående legalisering
av den chiropraktiska verksamheten
samt att för riksdagen framlägga
de förslag, vartill denna utredning kan
föranleda».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner I: 114 och II: 155
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville med beaktande
av de synpunkter utskottet anfört
låta verkställa en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande den chiropraktiska
verksamheten samt att Kungl.
Maj:t måtte för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda;
samt

B. att motionerna 1:114 och 11:155,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet under A. hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits dels av
herrar Forslund, W istrand, Lundberg
och Huss, vilka hemställt att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd

dels ock av herr Hagård, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

llerr LUNDBERG: Herr talman! Andra
kammaren har i dag en märklig fråga

och ett säreget utskottsutlåtande sig
förelagda till behandling. Frågan kanske
ur en del synpunkter kan synas
löjeväckande, och måhända mena somliga,
att satiren skulle kunna fira triumfer
i dag. Jag anser dock att en sådan
behandling av denna fråga skulle vara
felaktig, tv själva bakgrunden är av så
allvarlig innebörd, att jag anser det
vara uteslutet.

Då jag tillhör reservanterna, som yrka
avslag på såväl motionen som utskottsutlåtandet,
är det måhända nödvändigt
att jag motiverar min ståndpunkt. Jag
är fullt medveten om att denna fråga
hör hemma på ett plan, där känslor och
mystik inta en framträdande plats. Det
är nödvändigt att fastslå, att utövandet
av läkarkonsten i vårt land i princip är
tillåtet även för lekmän. Undantagsbestämmelser
stadga straff endast om någon
utan behörighet behandlar veneriska
sjukdomar, tuberkulos, kräftsjukdomar
eller smittsamma sjukdomar.

Frågan om rätten för lekmän att utöva
viss läkarverksamhet är, såvitt jag
kan förstå, ingen dagsaktuell fråga, men
förhållandena ha medfört att vi fått alltför
många former av sjukdomsbehandling
i vårt land, och sjuka personer äro
i många fall utsatta för en hänsynslös
utpressning av folk, som utan skrupler
utnyttja de sjukas tillstånd för att bereda
sig egen vinning. Det är allmänt
känt, att sjuka personer ofta söka alla
till buds stående medel för att bli friska,
tv det mänskliga kynnet är sådant, att
ingen person, hur sjuk han än må vara,
släpper tron och hoppet på etl tillfrisknande
så länge det finns liv. Att de
sjuka under dessa förhållanden blivit
eu givande vingård för även mindre
nogräknade personer är självklart. Därtill
kommer att dessa personer ofta utnyttja
de primitiva instinkterna genom
att utge sig för att på ett mystiskt sätt
kunna hota olika sjukdomar. Vid sidan
av vara läkare, som vi genom en allsidig,
grundlig och därmed kostsam utbildning
sökt göra skickade för att bota
sjuka, har det därför växt fram en vild -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Legalisering av den chiropraktiska verksamheten.

flora av kvacksalvare, som äro medvetna
om att det primitiva hos människan
finns kvar. Därmed finns det även
plats för en för de sjuka kostsam och
ofta farlig verksamhet, som för kvacksalvarna
blivit en ekonomiskt givande
källa, varur de ösa.

Bland dessa s. k. läkekonster intar
chiropraktiken en uppmärksammad
plats. Dess metodik synes kunna ha en
viss botande inverkan på patienternas
nerv- och själsliv vid de åkommor, där
den s. k. överrumplingsterapien kan
komma till hjälp. Om det är en tillfällighet,
kroppens egen självläkeförmåga
eller chiropraktikern, som orsakar tillfrisknandet,
lär väl ingen kunna bevisa,
t}'' vad tro och övertygelse kan uträtta
i psykiskt avseende kan nog ingen mäta,
och det spelar mindre roll, de troende
komma alltid att tillskriva chiropraktikern
äran. Om chiropraktikerna begränsade
sin verksamhet till dessa sjukdomar,
skulle måhända deras verksamhet
vara mindre farlig. Men när man
läser om deras obegränsade verksamhetsfält,
där de mena, att praktiskt taget
alla sjukdomar kunna botas genom
knådning av ryggkotorna, så kan och
bör ingen ha rätt att blunda för den
oerhörda skadegörelse, som genom deras
verksamhet kan förorsakas både
sjuka människor och samhället. Att en
sjuk människa kanske icke själv inser
denna fara är förklarligt, tv en sjuk
människas psykiska tillstånd är ofta
nedbrutet, och hennes handlingsförmåga
och omdöme äro ofta nedsatta.
Men, ärade kammarledamöter, det skulle
vara nästan brottsligt, om riksdagen ens
skulle ge en antydan om att den ville
sanktionera en verksamhet, om vilken
den mest sakkunniga medicinska församling
sagt, att den utgör en allvarlig
farokälla. Förnufts- och sakskäl och
icke känsloskäl måste ligga till grund
för kammarens ställningstagande i denna
fråga.

Naturligtvis har ingen rätt att ifrågasätta
motionärernas goda tro, när de

kräva en skyndsam utredning angående
legalisering av den chiropraktiska verksamheten.
Jag iir även medveten om att
en del av utskotlsmajoritetens medlemmar
vilja ha en utredning endast därför
att de anse, att man genom en sådan
skulle kunna komma till rätta med
den mytbildning, som ligger till grund
för chiropraktikcrnas verksamhet. Även
om man kan säga, att detta syfte kan
vara vällovligt, så har jag likväl den
uppfattningen, att man inte på denna
väg har möjlighet att komma till rätta
med detta problem. Jag har alltså förståelse
för utskottsmajoritetens inställning
på denna punkt. Däremot måste
jag sätta ett mycket stort frågetecken,
när utskottsmajoriteten kräver en allsidig
och förutsättningslös utredning
och samtidigt förordar, att denna utredning
skall verkställas icke uteslutande
av läkare utan under medverkan
av chiropraktikcr och lekmän. Ty i och
med detta komma vi in på en fråga av
allra största och allvarligaste betydelse.

Visserligen har en chiropraktikcr föreslagit,
att legaliseringen av chiropraktikerna
skulle försiggå på det sättet, att
Kungl. Maj:t omedelbart skulle legalisera
alla yrkeskvacksalvare, som praktiserat
i tio år och kunna uppvisa en
petition med namnunderskrifter av ett
eller ett par tusen myndiga personer
bland hans patienter, vilka yrka på att
han hedras med legitimation. »Han är
ju då utvald av folket som synnerligen
skickad för sin uppgift, och det blir då
en verkligt demokratisk legitimation.»
Även om andra lagutskottet snuddat vid
något, som kan ha liknande karaktär,
så har jag emellertid mycket svårt att
föreställa mig, att 1949 års riksdag är
beredd att överlämna sjuka människor,
men framför allt vetenskapen till ett
omröstningsförfarande. Kärnpunkten i
detta sammanhang är, att det är fråga
om ett principiellt ställningstagande av
största betydelse. Om riksdagen följer
utskottet och motionärerna i denna
fråga, så innebär det nämligen, att vi

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

Legalisering av den chiropraktiska verksamheten.

ge oss ut på ett farligt gungfly och att
vi låta godtycke och primitivt känslotänkande
komma in på ett område, där
det borde vara självklart, att man måste
kräva exakthet och vetenskaplig noggrannhet.

Vi ha offrat miljarder på sjukhus och
utbildning av våra läkare. Vi ha inte
gjort det slumpartat och godtyckligt
utan därför att vi ansett, att vi skola
försöka få ned riskprocenten på sjukvårdens
område till den i mån av
mänsklig förmåga minsta möjliga. Vi
äro också medvetna om att trots att vi
utan självförhävelse kunna säga, att vi
ha en läkarkår, som måhända är den
bästa i världen, kunna ändock misstag
och feldiagnoser göras. Vi ha inte heller
sagt, att vi skulle låta allt vara som
det är på läkekonstens område, utan vi
ha försökt eliminera bristerna genom
att ge våra läkare grundligare utbildning
och på det sättet komma till rätta
med svårigheterna, och jag får säga, att
vi ha ernått goda resultat på den vägen.

Jag vill icke förneka, att det finns
lekmän, som kunna ha fallenhet och
sinne för sjukvård. De kunna givetvis
utöva gagnelig verksamhet, speciellt såsom
massörer, men detta bör icke föra
med sig, att kreti och pleti skola ha en
allmän legalisering. Vi skola komma
ihåg att verksamheten som sådan icke
är förbjuden.

Vi ha verkstadsarbetare i vårt land,
som fullt ut kunna mäta sig med ingenjörer
i praktisk kunnighet. Men ingen
kommer på den idén, att vi skola legalisera
dessa verkstadsarbetare och ge
dem titeln ingenjörer och samma förmåner
som ingenjörerna. Och ändå
måste man väl erkänna, att detta fall
vore mindre farligt än det förra. Jag
är också säker på att om vi på en arbetsplats
skulle företaga omröstning om
frågan, huruvida dessa verkstadsarbetare
skulle ha legalisering som ingenjörer
och därmed följande löneförbättring,
det skulle visa sig att den svenske
arbetaren hade en mycket sund syn på

dessa ting och icke skulle falla för frestelsen.

Men vi böra komma ihåg, att det här
gäller något annat och något viktigare.
Jag har den övertygelsen, att varken de
sjuka eller den vetenskapliga forskningen
inom en demokrati, som har respekt
för liv och människovärde, få bli föremål
för ett godtyckligt omröstningsförfarande.
En sådan primitiv demokrati
river sönder själva fundamentet
för sitt bestånd.

Den föreslagna utredningen kan enligt
mitt sätt att se föra till att hela
gärdet kan bli upprivet vad kvacksalveriet
beträffar, och jag hoppas, att
kammarens ledamöter be Gud bevara
oss från ett sådant elände. Ty det borde
ändå vara uteslutet, att riksdagen i stället
för att värja sig mot och sanera
detta underliga kärr, går in för att göra
dymarken än farligare och djungellik.

Vi äro väl alla på det klara med att
vi i kvacksalverifrågan röra oss på ett
känsloområde, där vi tyvärr tvingas gå
fram med en viss försiktighet. Den primitiva
mystiken har en förunderligt
stark förmåga att göra sig gällande.
Dessa krafter kunna endast successivt
drivas tillbaka, och det gäller för statsmakterna
att icke komma med en förbudslagstiftning
utan att söka genom
upplysning och åter upplysning skapa
ökad klarhet i dessa frågor.

Det kan givetvis anföras från utskottets
sida, att en begäran om en utredning
icke innebär ett ställningstagande
i frågan. Men alla som läst chiropraktisk
och liknande litteratur veta, att
dessa människor noggrant anteckna alla
uttalanden, som kunna tolkas som ett
erkännande av deras verksamhet, och
jag vågar säga, att om utskottets utlåtande
skulle godtagas, skulle det tolkas
på det sättet. När man tager del av listan
på alla de sjukdomar, som chiropraktikerna
anse sig kunna bota, får
man ett intryck av att riksdagen bör
akta sig för att på något sätt göra
reklam för en verksamhet, som skulle

— Andra kammarens protokoll 1949. Nr 11.

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Legalisering av den chiropraktiska verksamheten.

öka riskzonen för de hårt prövade som
träffas av sjukdom.

De som nu gå på utskottets linje komma
givetvis att anföra, att den medicinska
fakulteten i Uppsala begärt en
utredning, och de komma också att försäkra,
att det finns tusentals brev från
folk som blivit helbrägdagjorda och att
verksamheten är erkänd i olika länder.
Jag skall villigt erkänna, att medicinska
fakultetens i Uppsala uttalande genom
sin utformning har spritt en del förvirring,
och man kan väl beteckna detta
uttalande närmast som en slentrianmässig
blamage. Man kan också säga, att
det är ett varnande exempel på hur farligt
det är att avgiva utlåtanden, som
genom sin bristfällighet kunna förvirra
vid ett ställningstagande. Men även om
jag gör detta erkännande, vill jag i rättvisans
namn ändå tillägga, att fakulteten
icke begärt att utredningen skall
handhas av läkare, chiropraktiker och
lekmän. Fakulteten har tydligt och klart
sagt ifrån, att det skall vara en vetenskaplig
utredning. Man kan ju förstå,
att den kan ha haft en önskan att genom
en sådan utredning få fram vad
chiropraktiken är, om detta över huvud
taget är möjligt.

Då det gäller intyg och gränsdragning
mellan olika grenar av kvacksalveriet
vill jag icke tillmäta dylikt någon
större betydelse. Om vi skola ha diplomerade
eller odiplomerade kloka gummor,
chiropraktiker, handpåläggare etc.,
blir väl den ena villan större än den
andra, och jag vill se den riksdag eller
utredning, som skall bli överdomstol
för kvacksalveriet i vårt land. Jag tror
ju, att det kan vara en slump som kan
göra, att den ena eller den andra människan
börjar med en sådan verksamhet,
och jag har även den uppfattningen,
att därest riksdagen skulle gå in för
en utredning och man skulle ge vissa
chiropraktiker legalisering och diplom,
detta nog skulle medföra, att det klientel
som söker sig till chiropraktikerna
skulle gå till de icke diplomerade.

Själva grunden för kvacksalveriet är att
det måste ha något mystiskt över sig.
Vi kunna säkerligen icke komma till
rätta med detta problem på annat sätt
än genom att på upplysningens väg
skingra mörkret.

Reservanterna, till vilka jag hör, ha
icke — jag vill särskilt poängtera det
— föreslagit en förbudslagstiftning. Jag
är övertygad om att, som jag förut sagt,
det är nödvändigt att gå försiktigt fram
i denna fråga. Chiropraktikerfrågan
kommer givetvis att enligt inrikesministerns
uttalande i kammaren för någon
tid sedan underkastas prövning, när
frågan om läkekonstens utövning upptages
till omprövning inom en framtid.
Det behövs därför ur den synpunkten
ingen utredning nu. Då jag har den
uppfattningen, att de sjuka icke ha något
att vinna men mycket att förlora
på en sådan, vill jag säga att jag icke
kan vara med på densamma, och jag
har den uppfattningen, att den svenska
riksdagen och andra kammaren klart
och tydligt böra säga ifrån sin mening
i saken. Det är samtidigt angeläget, att
när vi fatta detta beslut, vi komma ihåg
att det är ett principiellt ställningstagande
till frågan, om vi skola utlämna
dylika viktiga frågor till ett allmänt omröstningsförfarande.
Jag vet mycket väl
att många äro kritiskt inställda mot vår
läkarvetenskap i olika avseenden, men
det skulle förvåna mig, om man skulle
låta dessa känslor bestämma härvidlag.

Jag har, herr talman, med detta velat
deklarera min ståndpunkt i frågan och
ber att få yrka bifall till reservationen,
vilket innebär yrkande om avslag på
både motionen och utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Wiberg.

Herr HUSS: Herr talman! Eftersom
herr Lundberg redan gjort sig till tolk
för reservanterna och eftersom denna
fråga i praktiken redan är avgjord,
kommer jag att fatta mig helt kort och

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

Legalisering av den chiropraktiska verksamheten.

skall endast anföra några praktiska synpunkter.

För det första är det ju så, att en
hemställan från riksdagen till Kungl.
Maj:t om utredning brukar ju förutsätta,
att inte Kungl. Maj:t håller på
med eller är i färd med att igångsätta
en utredning i ifrågavarande ärende.
Statsrådet Mossberg har den 16 februari
i år i denna kammare deklarerat, att
han ämnar uppta frågan om lagen om
behörighet att utöva läkarkonsten till
en revision. Utskottet erkänner i sitt
utlåtande detta och förklarar, att eftersom
Kungl. Maj :t alltså skall ta upp
hela denna fråga i hela dess vidd, saknar
utskottet anledning att begära utredning
om en sådan revision. Samtidigt
begär emellertid utskottet utredning
om en liten detalj i hela detta
frågekomplex. Den logiska slutsatsen
av detta måste ju bli, att utskottet betraktar
Kungl. Maj :t som kompetent att
revidera lagen i dess helhet, men när
det gäller en liten detalj av lagen tycks
man inte lita riktigt på Kungl. Maj:t,
utan i fråga om den vill man ha en speciell
utredning.

Innan man gör en hemställan till
Kungl. Maj:t om utredning brukar man
ju också fordra, att utredningen kan
väntas ge några resultat av praktiskt
värde. Hur förhåller det sig med den
saken i detta fall? Som alla veta, ha
ju chiropraktikerna för närvarande full
rätt att utöva sin konst; det finns bara
de inskränkningar, som man har infört
i behörighetslagen, som säger, att man
inte får behandla kräfta och smittsamma
sjukdomar, att man inte får använda
hypnos och att man inte får behandla
människor så att de skadas av behandlingen.
Jag skulle tro, att det knappast
finns någon ledamot i kammaren, som
vill stå upp och förklara, att han anser,
att chiropraktikerna böra få riitt att
också behandla kräfta och smittsamma
sjukdomar och använda hypnos.

Vad är det då som ligger bakom denna
framställning? Det är alltså inte syf -

tet att få utökad rätt att utöva yrket.
Det huvudargument som anföres är, att
det skulle föreligga en fara i att ofullständigt
utbildade chiropraktiker få tillfälle
att utöva sin konst till skada för
saken som sådan. De s. k. diplomerade
chiropraktikerna, som fått sin utbildning
i Förenta Staterna, anse, att de
allena äro riktigt utbildade, och de vilja
förmena övriga chiropraktiker här i
landet rätt att utöva chiropraktik. Man
begär uttryckligen, att endast de, som
gått igenom erkända skolor, skola få
tillstånd att utöva konsten; de övriga
skulle förbjudas. Det är en ståndpunkt,
som är alldeles främmande för den
svenska lagstiftningen.

Vi ha inte här i landet något monopol
vare sig på läkartiteln eller på läkarverksamheten
eller på någon särskild
behandlingsform som sådan, men
här begär man monopol på chiropraktikernamnet
och på rätten att utöva
chiropraktisk verksamhet. Det är givetvis
en amerikansk förebild, som ligger
bakom. I Amerika utfärdar man licens
för dem, som genomgått vissa skolor,
och den som utövar yrket och inte har
denna licens riskerar straff. Hur skulle
nu en legalisering av vissa chiropraktiker
te sig? Ja, det skulle bli så, som
det för närvarande är i fråga om sjukgymnasterna,
att man skulle ha exempelvis
i telefonkatalogen en rubrik, som
omfattar legitimerade chiropraktiker —
vi ha en som heter legitimerade sjukgymnaster
och en annan som heter övriga
utövare av sjukgymnastik och massage.
Det skulle med andra ord betyda,
att om vi finge legitimerade chiropraktiker,
skulle de som inte legitimeras tillhöra
den grupp, som visserligen finge
utöva sin verksamhet, men som inte
finge använda uttrycket legitimerade
chiropraktiker. Vidare skulle de patienter,
som vårdades av legitimerade chiropraktiker,
åtminstone i de fall då en
läkare skickat dem till chiropraktikern,
få ersättning av sjukkassa för behandlingen.
Summerar man allt, finner man,

100 Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Legalisering av den chiropraktiska verksamheten.

att det är mycket litet, som är att vänta
som resultat av en utredning.

Jag glömde ett par andra argument.
Det framhålles i motionen, att man sannolikt
kommer att kunna lösa frågan
om chiropraktikernas rätt att använda
röntgen, om vissa chiropraktiker legitimeras.
Detta är emellertid inte riktigt.
Rätten att utöva radiologiskt arbete är
en sak, som tillhör en speciallagstiftning,
och när 1937 en grupp sjukgymnaster
här i landet legitimerades, blev
på intet sätt rätten att använda röntgen
lättare åtkomlig för den legitime*
rade gruppen än den hade varit förut.

Vidare säger man, att en legalisering
skulle medföra ökad kontroll över verksamheten.
I själva verket är det redan
nu samma kontroll på läkare som på
icke legitimerade utövare av läkekonsten,
och i det avseendet skulle inte
någon förändring ske i händelse av en
legitimation.

Utskottet fann ju också, att man inte
kunde gå på motionärernas linje. Men
skälet var ett annat än vad jag nu har
nämnt. Man fann, att man inte gärna
kunde begära en utredning om legalisering,
enär detta skulle innebära en
rekommendation av kravet på legitimering.
Det skulle ligga något rekommenderande
i själva utredningsuppdraget.
Utskottet har därför valt att i stället
begära en utredning om en allsidig
undersökning av den chiropraktiska
verksamheten. Därmed har emellertid
utskottet faktiskt råkat ur askan i elden,
kan man säga. Om det kan anses vara
en uppgift för en parlamentarisk kommitté
att undersöka, om en verksamhet
bör legaliseras, är däremot en utredning
av hela den chiropraktiska verksamheten
en rent vetenskaplig fråga. Vi
böra betänka, att med denna fråga besläktade
problem dryftas och utredas
årligen vid hundratals kliniker världen
runt, och det är snarast förmätet att
tro, att en parlamentarisk kommitté
skulle kunna i all hast knäcka denna
fråga.

Den allvarligaste nackdelen av ett bifall
till utskottets förslag är emellertid
den prejudicerande effekten. Utskottet
har inte observerat denna risk. Utskottet
talar om den fara, som uppkommer
av att chiropraktiker, som inte äro tillräckligt
utbildade, få bedriva sin verksamhet,
och denna fara skulle särskilt
accentueras av att de inte kunna ställa
diagnos på ett riktigt sätt. Man glömmer
då alldeles, att samma fara, kanske förstärkt,
finns när det gäller all annan
inte legaliserad verksamhet. Vi ha att
vänta oss liknande framställningar från
homeopater m. fl., ifall riksdagen tillmötesgår,
vilket nu knappast kan ske,
denna framställning. År 1937 framfördes
i första kammaren en motion av
herr A. Bergström, som yrkade, att man
skulle hos Kungl. Maj:t begära en förutsättningslös
och vetenskaplig utredning
angående värdet av den homeopatiska
läkemetoden. Första kammarens första
tillfälliga utskott hemställde, att motionen
inte måtte till någon kammarens
åtgärd föranleda. Utskottet anförde
några satser, som jag anser vara gällande
ännu i dag för alla former av
icke legaliserad verksamhet. Det hette i
utskottets utlåtande: »Homeopatien är
en sedan länge känd och i vårt land
praktiserad form för sjukdomsbehandling.
Några hinder ha inte förelegat för
densamma att inom den medicinska vetenskapen
göra sig gällande efter måttet
av sitt värde. Den förutsättningslösa
och vetenskapliga utredning angående
värdet av den homeopatiska läkemetoden,
som av motionärerna blivit ifrågasatt,
torde vid sådant förhållande anses
opåkallad.»

Herr talman! Detta är några av de
rent praktiska argument som jag har att
anföra för att hemställa om bifall till
reservationen.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Fru JOHANSSON i Norrköping: Herr
talman! Jag tror att när det gäller att

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17. 101

Legalisering av den chiropraktiska verksamheten.

bedöma den chiropraktiska verksamheten
är det ingen egentlig skillnad mellan
reservanterna och utskottsmajoriteten.
Det är endast den skillnaden, att
reservanterna ha ansett, att det vore
bäst att bara helt och hållet avslå alltsammans,
medan utskottet i stället har
tyckt, att det kunde vara av ganska stor
betydelse att få denna fråga riktigt belyst,
så att man finge klarhet om verksamhetens
rätta värde.

När jag lyssnade till debatten i första
kammaren, hörde jag, att man där sade,
att man inte riktigt kunde förstå utskottsutlåtandet,
ty av detta kunde man
utläsa en viss välvilja mot chiropraktiken,
men samtidigt talades det där
om att det vore en fara, om den verksamheten
skulle fortsätta. Vad som skrivits
i utskottsutlåtandet är egentligen
ingenting annat än vad som har kommit
fram i en hel del av remissyttrandena.
Man har ifrån den medicinska
sakkunskapen sagt, att man inte kan
frånkänna den chiropraktiska verksamheten
en viss betydelse. Det har också
sagts av en läkare i utskottet, som i sitt
första anförande i utskottet ganska välvilligt
talade om chiropraktiken, så att
jag tror, att alla utskottets ledamöter
fingo den uppfattningen, att den läkaren
åtminstone hade ganska stora sympatier
för hela den chiropraktiska verksamheten.

När vi från utskottets sida ha gått in
för en utredning, har anledningen just
varit, att vi ha ansett, att det ligger en
så stor fara i hela denna vidskepliga inställning
inom stora delar av vårt folk,
att det vore nödvändigt att belysa frågan
riktigt ordentligt. Motionärerna ha
företett en massa intyg från personer,
som ha blivit botade av chiropraktiker.
Det bevisar ju, att man bär en tilltro till
den chiropraktiska verksamheten, som
inte kan vara nyttig. Hur skall man
komma till rätta med detta, om man
bara i riksdagen tycker, att detta iir en
fråga, som det inte är riksdagen värdigt
att ta hand om, och därför utan vidare

avslår kravet på att frågan skall utredas?
En utredning kan kanske göra
stor nytta. Den kan måhända bevisa, att
den chiropraktiska behandlingen kan
vara farlig inom vissa områden, nämligen
när chiropraktikerna ge sig in på
sådana sjukdomar, som de inte kunna
bota, så att de som lida av sådana sjukdomar
och tro på att chiropraktikerna
kunna bota dessa sjukdomar för sent
gå till läkare, som kanske kunnat ge
dem den bot, som de skulle behöva för
sitt onda. Det har varit denna inställning
som legat till grund för utskottets
yrkande. Vi ha sagt oss, att det väl ändå
är farligt, när man från chiropraktikerhåll
t. ex. talar om att en lungtuberkelbacill
icke är något annat än ett renhållningshjon,
som icke kommer till
lungan förrän lungan är sjuk och då
har samma uppgift att fylla som ett
vanligt renhållningshjon. När man hör
sådant förstår man, att det är fara å
färde. Om människor sätta tilltro till
dylikt, kan man göra större skada genom
att tiga ihjäl saken än genom att
söka få ordentlig upplysning genom en
utredning.

Man har gått till storms mot utskottet
därför att vi talat om att utredningen
borde göras av både medicinsk sakkunskap
och lekmän. Det kan hända, att
vi ha misstagit oss på den punkten, men
vi ha sett frågan så, att om bara den
medicinska sakkunskapen skulle utreda
frågan, skulle allmänheten säga sig, att
det är naturligt att alla läkare gå emot
den chiropraktiska verksamheten. Om
också lekmän komme med i utredningen,
tänkte vi oss att den stora allmänheten
lättare skulle sälta tilltro till densamma.

När herr Lundberg talade om utskottet,
satte han likhetstecken mellan utskottets
inställning och motionärernas.
Han menade att utskottet gått motionärernas
ärenden. Men det är detta vi icke
göra på något sätt. Tvärtom. Vi vilja i
stället bevisa, att vad motionärerna
kommit med icke håller streck.

102 Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Legalisering av den chiropraktiska verksamheten.

Herr Lundberg slutade med att säga,
att han hoppades att riksdagen icke
skulle räcka en hand åt chiropraktiken
genom att besluta en utredning. Jag
undrar, om man icke genom att med en
utredning sprida upplysning bland vidskepliga
människor gör större nytta än
genom att helt enkelt säga nej till alltsammans
och därmed visa, att man icke
vill taga hand om frågan och få konstaterat,
vad saken verkligen är värd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HUSS (kort genmäle): Herr talman!
Fru Johansson anförde — och jag
har även hört det tidigare — att jag
skulle i utskottet ha uttalat sympatier
för chiropraktiken under första behandlingen
av ärendet. Jag vill säga att
jag fann min uppgift vara den att ge
en fullt objektiv bild av den chiropraktiska
metoden. Jag uppehöll mig särskilt
vid huruvida man kunde vänta sig
något praktiskt resultat av en utredning
eller icke. Jag fann vid granskningen
av frågan, att något resultat av
praktiskt värde icke stod att vinna. Jag
underlät emellertid att själv uttala någon
personlig mening förrän vid sammanträdets
slut, då frågan ställdes, vilka
som omfattade förslaget och vilka
som reserverade sig. Därvid reste jag
mig tillsammans med två reservanter.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Skillnaden mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna är
ganska markant. Utskottsmajoriteten anser,
att en utredning av lekmän, läkare
och chiropraktiker skall kunna ge svaret
på om vi skola legalisera chiropraktikerverksamheten.
Motionerna som ligga
till grund för utskottsutlåtandet gå
ut på att man vill ha en utredning om
legalisering av cliiropraktikerna. Här
har jag två uttalanden, ett från Diplomerade
chiropraktorers förening u. p. a.
och ett från ordföranden i Svenska chiropraktikerföreningen.
De som ha di -

plom förorda en utredning, under det
att de andra, som utföra »samma gagneliga
verksamhet» som de diplomerade,
försäkra att de diplomerades utbildning
är mycket bristfällig och mekanisk
och att skillnaden mellan den
ena och den andra parten ligger i att
den ena kunnat köpa ett diplom. Tror
någon att de som gå till chiropraktiker
och kotknackare verkligen skola kunna
sätta tilltro till en utredning därför att
läkarna säga sitt, cliiropraktikerna sitt
och lekmännen sitt? Hur skall man då
genom en utredning få fram något som
kan skingra mörkret? Det behövs upplysning.

Men här ha vi också den andra frågan,
som jag påpekade, och det är det
principiella ställningstagandet till om
riksdagen skall utlämna vetenskapen
till ett omröstningsförfarande. För egen
del tror jag att den frågan är minst
lika viktig som den första.

Fru JOHANSSON i Norrköping (kort
genmäle): Herr talman! Till herr Huss
vill jag säga, att det är riktigt att han
reste sig upp och yrkade avslag tillsammans
med två andra ledamöter,
men detta var för oss andra i utskottet
en fullständig överraskning.

Sedan vill jag försäkra herr Lundberg,
att vi icke vilja ha en utredning
i motionens syfte. Detta var legalisering,
men vad vi begära är en förutsättningslös
utredning. Vi gå emot legalisering
i hela vår motivering.

Herr HALLBERG: Herr talman! Jag
skall icke taga upp någon lång stund
med att ägna andra lagutskottets utlåtande
kritik eller granskning. Jag tycker
att det är tillräckligt med vad som
sagts i detta avseende och de omdömen
som fällts om utskottets mycket motsägelsefulla
och egendomliga uttalanden
med anledning av den föreliggande motionen.
Andra lagutskottets talesman
här i kammaren må ursäkta, om man
icke har fått så värst stor respekt för

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

103

Legalisering av den chiropraktiska verksamheten.

utlåtandet, då utskottets representanter
söka övertyga riksdagen — det skedde
i första kammaren, och det sker nu i
andra kammaren — att utskottet i själva
verket icke har velat ge ett positivt stöd
åt motionärerna utan tvärtom velat genom
att föreslå en förutsättningslös utredning
upplysa allmänheten om att
chiropraktiken är en läkekonst som är
mera farlig än nyttig och att den icke
bör understödjas. Men är det icke så,
fru Johansson, — åtminstone har jag
fattat saken så — att när riksdagen beslutar
en utredning, ligger dock i beslutet,
även om man markerar att utredningen
skall vara förutsättningslös,
en positiv inställning till själva den sak
som skall utredas? Jag har tyckt mig
finna att i och med att riksdagen beslutar
en utredning i det ena eller det
andra ärendet har riksdagen förklarat
att den är intresserad för att det skall
bli ett positivt resultat av denna utredning.

I övrigt finner jag för min enkla del
och ur ren lekmannasynpunkt, att det
är uteslutet att läkarna i vårt land
skulle vara så okunniga om en enda
detalj i människokroppen, i det här fallet
kotorna och lederna och därmed
sammanhängande nerver, ischiasnervens
egenskaper o. s. v., som man har
velat göra gällande i detta sammanhang.
För övrigt kanske det förtjänar erinras
om att det här i landet pågår en översyn
av läkarutbildningen. Som bekant
satt det en läkarutbildningskommitté
under åren 1941—45, vilken lade fram
fyra olika betänkanden, och åtminstone
tre av dessa betänkanden befinna sig
ännu i dag på utredningsstadiet hos en
ny utredningskommitté, som på sin tid
tillsattes av ecklesiastikdepartementet.
Fn förutsättningslös utredning om läkarutbildningen
pågår alltså redan nu,
där alla olika synpunkter kunna komma
fram. Skulle den svenska läkarkåren
under sin utbildning hittills inte fått
någon som helst undervisning beträffande
de olika kotorna i människokrop -

pen, vilket jag anser vara orimligt, så
skulle väl den utredningskommitté, som
sysslar med översynen av läkarutbildningen,
kunna ta upp dessa ting. Själv
tvivlar jag på att okunnigheten kan
vara så stor på detta område. Ty särskilt
röntgendiagnostiken har ju gjort
så stora landvinningar och framsteg på
senare år och fått en allt rikare apparatur,
som står till förfogande för röntgenläkarna
och röntgenavdelningarna
vid sjukhusen, att jag finner det alldeles
uteslutet att man från läkarnas sida
och på sjukhusen skulle vara ur stånd
att bota de människor, som ha några
snedvridna kotor eller någon därmed
sammanhängande åkomma i sin kropp.

Från motionärernas sida ha ju presterats
en rad tacksamhetsskrivelser och
intyg från patienter som ha botats av
kotknackare, eller chiropraktiker för
att använda ett något mindre utmanande
namn. Till och med en av motionärerna
säger sig ha blivit botad på detta
sätt. Det skulle emellertid intressera
mig och jag förmodar även kammaren
nästan mera, om man kunde få fram
några skrivelser eller utlåtanden från
alla dem som dessa kotknackare ha
misslyckats med. Man vet nämligen inte
hur mycket av realiteter och verkligt
botande av dessa krämpor, som ligger
bakom dessa tacksamhetsskrivelser.

Vid landstingens centrala sjukhus går
ju utvecklingen sedan många år i den
riktningen, att man inrättar allt flera
specialavdelningar. Det är specialavdelningar
för ögonsjukdomar, hals- och
nässjukdomar, gynekologiska avdelningar
och en hd del annat. För att anknyta
till vad jag nyss sade föreställer
jag mig, att inrättandet av dessa avdelningar
på specialvårdens område måste
medföra att man även skall kunna ta
upp ett sådant problem som det här
gäller, ifall det därvid skulle brista någonting
hittills.

Men så säger andra lagutskottet, åtminstone
dess talesmän i riksdagen, att
om man finge en legalisering av denna

104 Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Legalisering av den chiropraktiska verksamheten.

verksamhet ungefär i den form som
motionärerna föreslå, skulle man därmed
avlägsna kvacksalveriet på området.
Är det någon människa som tror
på den saken? Jag tror det inte alls.
Ty om vi skulle göra det tankeexperimentet,
att vi skulle följa motionärerna
och andra lagutskottet, som i själva
verket ha givit motionärerna ett positivt
stöd med sitt utredningsförslag, och
genomföra en legalisering av chiropraktikerverksamlieten,
kunna vi vara absolut
förvissade om att kvacksalveriet på
området skulle fortsätta. F. d. brottare
och andra personer utan varje som helst
utbildning i läkaryrket skulle fortsätta
sin praktik i alla fall och tjäna grova
pengar på människors okunnighet på
det här området.

Jag säger som den förste reservanten,
som yttrade sig i debatten, att detta är
en mycket allvarlig sak. Det skulle vara
livligt att beklaga, om andra kammaren
nu ville ge ens ett finger åt en sådan
här verksamhet, som bör bekämpas
med en så allsidig upplysning som möjligt
ute bland allmänheten. Denna upplysning
bör icke bedrivas på det sätt
som andra lagutskottet tror att man kan
göra, d. v. s. genom att man verkställer
en utredning i den stil utskottet har
föreslagit.

Jag skulle vilja sluta detta lilla anförande
med att citera ett par rader ur
Svenska Dagbladet, som på ledande
plats häromdagen skrev följande: »Det
är och förblir en fatalitet, att en sådan
riksdagsfråga icke bara har kommit
upp utan också fått utskottsstöd.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Hellbacken och Burk.

Herr GUNNARSSON: Herr talman!
Anledningen till att jag stigit upp i denna
talarstol — det är för övrigt första
gången — är att jag under debatten i
denna fråga i första kammaren hörde
herr Rickard Lindström läsa upp ett

par satser ur någonting som han kallade
Chiropraktiska lexica. Jag får ju
förutsätta att vad han läste upp var riktigt.
Där talades det bland annat om
18 månaders utbildning för chiropraktiker.
I en annan mening sades det att
människan eller människokroppen är
en maskin. Jag har ingen anledning att
betvivla att uppgiften om d,enna 18 månaders
utbildning är riktig. Jag kan
också gå med på, inte bokstavligen men
som en liknelse, att människokroppen
är en maskin. Själv har jag ju litet kunskap
om maskiner — det var egentligen
därför jag begärde ordet.

Det skulle alltså räcka med 18 månaders
utbildning för att bli skötare av
den mest sinnrika maskin, som är konstruerad
i universum. Vi äro ju annars
så gammalmodiga att vi ha 9—11 års
utbildning för våra läkare. Som gammal
praktisk industriman börjar man på att
bli litet förvånad att omkring år 1950
en sådan sak skall kunna diskuteras i
riksdagen. I egenskap av industriman
skall jag anknyta till resonemanget om
maskinen. Man kan konstatera att det
finns massor av vanliga enkla arbetare,
reparatörer och montörer, med ingen
eller i varje fall mycket liten specialutbildning,
vilka i det praktiska livet
kunna bli mycket goda maskinreparatörer
och maskinskötare. Mången gång
kunna dessa, åtminstone när det gäller
enkla maskiner, gå långt utanpå ingenjören.
Det har jag för min del konstaterat,
och andra ha säkert samma erfarenhet.
Men varför ha de blivit så
duktiga att de kunna sköta denna maskin?
Jo, det ligger en lång praktik och
ett visst experimenterande bakom. Men
när det nu i alla fall gäller den finaste
maskinen som finns, människokroppen,
kan jag inte vara med om något praktiserande
eller experimenterande. Då
måste det ställas krav på utbildning.
Även när det gäller mera komplicerade
industrimaskiner måste ingenjören anlitas.
Det förstå dessa verkstadsarbetare,
montörer och reparatörer. Jag tyc -

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17. 105

Legalisering av den chiropraktiska verksamheten.

ker att min liknelse inte kan halta alltför
mycket. Jag tror inte på dessa 18-månadersutbildade reparatörer, när det
gäller den fina maskin som människokroppen
utgör.

För min del får jag säga att det aldrig
skulle falla mig in när jag skall beställa
en kostym — i den mån jag nu
inte köper konfektion — att gå till skomakaren
och inte till skräddaren, även
om någon god vän påstår att skomakaren
kan sy lika bra som skräddaren.
Det skulle heller aldrig falla mig in att
fara till en läkare för att få bilen reparerad,
även om läkaren i fråga förstår
sig på bilar. Jag far då givetvis till en
bilreparatör. Det tycker jag är en självklar
sak.

Vidare har det i detta sammanhang
sagts någonting om vidskepelse. Jag
skall inte närmare ge mig in på den frågan.
Jag vill bara spörja: Hur skall det
gå till att utreda vidskepelse? Jag skall
belysa detta med ett exempel. I våra
trakter vallfärda massor av människor
till en f. d. skjutspojke i en gästgivargård.
Jag skall inte nämna några namn.
Men hälsingarna veta var den ligger
någonstans. Enligt vad jag hört bar han
fullt av besökande hela dagarna. Till
och med min mor var dit en gång. Hon
hade magsår — det var något fel på
tolvfingertarmen tror jag — och kom
sedan till karolinska sjukhuset. Där
blev hon opererad och blev bra. Men
kotknackaren behandlade kotorna på
henne, och hon var lika sjuk när hon
kom hem från denne. Jag kan som sagt
inte tro på möjligheten av att utreda
vidskepelse.

Nu har i alla fall utskottet föreslagit
en utredning av denna fråga. Jag läste
i en aftontidning häromdagen, att om
det skulle bli en utredning är det alldeles
klart att inga läkare skulle deltaga
däri. Men hur skall man kunna tänka
sig en utredning som berör människan
och människokroppen ulan att läkare
äro med? Jag förutsätter givetvis att om
det skall bli en utredning måste både

läkare och chiropraktiker deltaga i densamma
— och så naturligtvis de på området
mer eller mindre troende riksdagsmännen.
Men resultatet av utredningen
blir helt beroende på vilka som
komma i majoritet vid tillsättningen av
utredningskommittén. Är det någon som
tror att läkarna kunna övertyga chiropraktikerna
eller tvärtom? Resultatet av
en sådan utredning blir väl helt beroende
på vilka riksdagsmän och vilka
lekmän som komma att sitta i utredningen.
Situationen blir då precis densamma
som den varit förut. Jag kan
därför inte finna annat än att en utredning
är fullkomligt lönlös. Men jag
skulle gärna vilja säga till de läkare
som finnas här i kammaren, och även
till dem som inte finnas här, att jag
naturligtvis inte kan bedöma huruvida
det vore önskvärt att någon av de metoder,
som dessa chiropraktiker begagna,
skulle komma till användning.
Jag frånsäger mig bestämt förmåga att
bedöma den saken. Men jag säger: Om
det skulle finnas någon sådan metod,
har man väl rätt att förvänta, att läkarvetenskapen
skall vara objektiv — det
bör väl i alla fall all vetenskap vara —
och taga reda på vad som möjligen
finns av värde i denna konst — om jag
får använda ordet konst om denna
verksamhet. Antagligen finns även där
någonting av värde.

Till chiropraktikerna själva skulle
jag vilja säga — jag vet inte om det
finns några sådana på läktaren; när
frågan behandlades i första kammaren
såg jag att åhörarläktaren var fullsatt —
att om jag vore chiropraktiker skulle
jag absolut motsätta mig en utredning
— jag förutsätter att det är ett yrke som
lönar sig. Tv om ni skulle bli legaliserade
och få någon sorts bildningsstämpel
på er, komme folk att vallfärda till
sådana som inte ha någonting sådant.
Den saken är ingenting att göra åt.

Med det lilla jag nu har sagt ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

106 Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Legalisering av den chiropraktiska verksamheten.

Herr GUSTAFSSON i Bogla: Herr talman!
Jag skall inte hålla något långt
anförande i denna fråga. Dels har ju
frågan fallit genom första kammarens
beslut att avslå andra lagutskottets hemställan,
alldeles oavsett vilket beslut
som andra kammaren än månde fatta,
dels är ju tiden långt framskriden. Jag
förmodar därför att intresset för denna
fråga inte är så över sig stort. Nu har
emellertid herr Gunnarssons anförande
påkallat en viss uppmärksamhet.

Jag skall inte polemisera vare sig
mot dem, som inte ansluta sig till utredningskravet,
alltså mot reservanterna,
eller i något annat avseende. Jag
vill endast säga, att alldenstund frågan
om chiropraktikerverksamheten är en
så omstridd fråga, där det råder så delade
meningar, så borde detta förhållande
i och för sig vara ett tillräckligt
skäl för en utredning. Till herr Hallberg,
som nyss från talarstolen talade
om att riksdagen då den beslutar utredningar
alltid förväntar ett positivt resultat
av desamma, vill jag säga, att det
dock inte alltid förhåller sig på det sättet.
Ty riksdagen beslutade för kort tid
sedan en utredning om partiernas vallcostnader,
och såvitt jag vet var det
knappast någon som förväntade att det
skulle framkomma något positivt resultat
av denna utredning. Jag föreställer
mig att frågan om chiropraktikerverksamheten
med hänsyn till att denna
fråga är så omstridd förtjänar att utredas
på samma sätt som den fråga jag
nyss nämnde.

Herr Lundberg talade om upplysning.
Ja, det skulle väl vara ett mycket bra
sätt att sprida upplysning, om man
finge en allsidig utredning, vilken enligt
vad vi föreställa oss skulle kunna
klarlägga, huruvida det finnes något
värdefullt i den chiropraktiska verksamheten.
Jag ansåg för min del det
väsentliga i motionen vara, att vi begärt
en utredning. Därför har jag ingenting
att invända mot utskottets motivering,

även om utskottet där anlägger litet
andra synpunkter på frågan.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till andra lagutskottets
förslag i förevarande fråga.

Herr BERGSTRAND: Herr talman!
När man läser utskottets utlåtande och
hör fru Johansson i Norrköping tala
för detsamma, kommer man ganska lätt
underfund med att utskottet tydligen
har befunnit sig i ett mycket svårt dilemma,
när det skulle formulera sitt
utlåtande över den här motionen. Det
är inte så särskilt svårt att förstå vari
detta dilemma har bestått. Utskottet har
fått in en hel del utlåtanden ifrån officiella
medicinska institutioner och vetenskapliga
institutioner och vid
granskningen av dessa otvivelaktigt
kunnat lägga märke till att praktiskt
taget alla instanser, som ha uttalat sig
i sakfrågan, ha avstyrkt förslaget och
sagt direkt ifrån att det för närvarande
veterligen inte finns någonting som kan
anses vara av värde i chiropraktisk
teori. Men å andra sidan har över utskottet
liksom över alla riksdagsmän
singlat ner en hel del intyg av olika
slag ifrån patienter, som ansett sig ha
blivit befriade ifrån sina sjukdomssymtom
genom behandling av ehiropraktiker.

Det är alltså tydligt att ett motsatsförhållande
föreligger. Jag är angelägen
betona, att jag inte tror att alla dessa
intyg bara äro ett uttryck för suggestion.
Jag tror att många människor
verkligen ha blivit förbättrade genom
chiropraktiska ingrepp. Läser man uttalanden
från de vetenskapliga instanserna
får man i viss mån även stöd
för denna uppfattning. Den avoga inställningen
gentemot chiropraktikerna
har förvisso inte alls med detta förhållande
att göra, ty vad man vänder sig
emot är inte att enstaka med ryggskott
eller med ischias behäftade personer

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

107

Legalisering av den chiropraktiska verksamheten.

ha kunnat bli bra genom sådana ingrepp.

Om man läser vad som finns skrivet
om chiropraktiken, så märker man, att
chiropraktorernas anspråk äro väsentligt
mera vittomfattande. Chiropraktorerna
göra anspråk på att ha en allmängiltig
teori för sjukdomar över huvud
taget. Den teorien känna vi till. Den
innebär, att praktiskt taget alla sjukdomar
äro orsakade av nervösa rubbningar,
vilka i sin tur bero på att de
nerver, som gå till de olika organen,
skadats vid sitt utträde ur ryggraden,
genom att ryggradens kotor blivit förskjutna
inbördes. Det är sjukliga förändringar
i ryggraden som gör det. På
det sättet anse sig cliiropraktorerna
kunna förklara praktiskt taget alla sjukdomar.
Detta är en bisarr idé för modernt,
medicinskt vetande.

Jag har försökt fundera ut varifrån
denna uppfattning kan ha kommit. Jag
var en gång tidigt i våras på ett offentligt
möte, som cliiropraktorerna hade
annonserat om och där de skulle agitera.
På det mötet var också en av dagens
motionärer närvarande, och han
sade: »Ni skola komma ihåg, att chiropraktiken
ingalunda är något nytt. Den
är tvärtom någonting, som har funnits
sedan långa, långa tider tillbaka. Den
emanerar från antiken.»

För mig, som var litet kritiskt inställd,
uppställde sig ögonblickligen den
frågan: Om denna metod har haft tillfälle
att göra sig gällande under så
lång tid, varför har den då inte lyckats
slå igenom bättre än den har gjort?

Jag gick i alla fall hem från föredraget
med föresatsen att försöka ta
reda på vad som kunde ligga bakom
den högst egendomliga teorien att en
skada i ryggraden skulle kunna vara
upphov till alla sjukdomar.

I antikens och medeltidens medicin
ända fram till 1000-talet är det eu idé,
som dominerar och som för resten kommer
tillbaka ideligen på många olika
områden. Det är den idén, att man skall

försöka få in alla olika fenomen under
en enda gemensam synpunkt. I den medicinska
historien betyder detta, att
man försöker förklara alla sjukdomar
från en enda orsak. Den teorien har
spelat en mycket, mycket stor roll i det
medicinska tänkandet, och det är otvivelaktigt
så, att den nuvarande chiropraktikens
teori är en sen utlöpare av
denna idéhistoriska linje. Det är inte
den enda. Vi kunna mycket lätt finna
många, många andra. Det finns t. ex.
många människor, som påstå att speciella
dietformer spela en likartad roll.
Vi ha en mycket påträngande lära för
närvarande, som direkt säger ifrån:
»Kom ihåg, att om ni bara äter så och
så, så försvinna alla sjukdomar.» Det
är en utlöpare av samma medicinska
tänkande. För den exakta medicinska
forskningen ter sig detta i våra dagar
som något bisarrt. Vi ha fått lära oss
att ta fenomenen var för sig sådana som
de uppträda utan att försöka tränga
ihop dem på detta sätt.

Om en människa får en tuberkulossjukdom
— för att komma tillbaka till
fru Johanssons i Norrköping exempel
— där vi kunna följa bacillerna från
den stund, då de komma in i kroppen,
och ända till dess de ge upphov till
en sjukdom, så tycka vi, att det vore
högst besynnerligt att säga, att förutsättningen
för att få en tuberkulos, där
tuberkelbacillerna slå sig ned i lungorna,
är att vi först måste ha en sjukdom
i ryggraden. Om vi — för att ta ett
exempel från ett annat område — få
»stenlunga», så tycka vi att det är
ganska lätt att förstå, att om vi ofta
andas in stendamm, så medför detta
direkta skador på lungan. Vi tänka oss
inte, och vi anse det fullständigt orimligt
att tänka så, att det först uppstår
eu skada på ryggraden, som orsakar
en nervös rubbning, och sedan kommer
stendammet in och gör skada. Detsamma
gäller för praktiskt taget alla sjukdomar.
.lag har bara tagit dessa som
exempel.

108 Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Legalisering av den chiropraktiska verksamheten.

Nu går naturligtvis inte modern medicin
till den direkt motsatta överdriften
och säger, att en sjukdom inte kan
komma från ryggraden. Tvärtom. Det
finns exakt avgränsade sjukdomsbilder,
där det är mycket klart och tydligt
och mycket påtagligt att sjukdomen står
i direkt samband med skador i ryggraden.
Dit höra bland annat vissa former
av ryggskott och ischias m. fl. Under
sådana omständigheter ha vi all anledning
i världen att angripa just dessa
sjukdomar genom att behandla ryggraden.

Vore det nu så, att chiropraktorerna
direkt sade ifrån, att de vilja ha rätt
att arbeta med dessa speciella saker, så
hade man ganska säkert inte haft så
förfärligt mycket att invända mot det.
De ha för övrigt strängt taget redan
nu den rätten. Att de nu vilja ha något
mera är ganska säkert. Där komma vi
tillbaka till vad herr Lundberg pekade
på och som jag också framhållit, nämligen
att den chiropraktiska läran kräver,
att alla sjukdomar skola behandlas
chiropraktiskt. När därför en chiropraktor
vill bli legitimerad, så är det
en undermening med det, nämligen den
att han vill ha legitimation att under
vissa omständigheter yrkesmässigt behandla
inte bara ischias och ryggskott
och sådant utan även andra sjukdomar.

Jag har svårt att tro, att kammaren
skulle kunna tänka sig att gå med på
detta, ty vad innebär en legitimation?
Jo, för det första innebär den rätt att
utöva läkaryrket. Inom vissa gränser
finns den rätten förut även för lekmän.
Vidare innebär den att chiropraktorerna
skulle få rätt att skriva ut sjukkasseintyg.
Äro vi verkligen beredda att
medge en sådan sak? Är det någon
inom denna kammare, som verkligen på
allvar vill förorda att vi låta i utlandet
utexaminerade personer få rättighet att
skriva ut intyg, vilka skulle kunna medföra
ganska dryga kostnader för våra
sjukkassor? Jag tvivlar på den saken.

I den mån det över huvud taget kan

tänkas, att de chiropraktiska metoderna
inte skulle vara tillräckligt observerade
inom den officiella medicinen — det
var herr Gunnarsson som rörde vid den
saken — är jag fullkomligt övertygad
om, med den kännedom jag har om intresset
hos våra läkare, att dessa utan
särskild anmodan komma att ta hand
om den saken. Dessa chiropraktiska metoder
äro närmast att hänföra till den
speciella sjukvård, som vi kalla för
liållningsgymnastik, och de höra sålunda
till sjukgymnastikens verksamhetsområde.

Det är klart, att sjukgymnastiska metoder
kunna utövas på olika sätt. Det
är också klart, att det under vissa omständigheter
kan tänkas, att den speciella
form av sjukgymnastikrörelser,
som chiropraktiken arbetar med, under
vissa betingelser kan vara till nytta. Jag
är också fullständigt övertygad om att
sjukgymnasterna och sjukgymnastiklärarna,
som äro läkare, ha sin uppmärksamhet
riktad på detta. Men jag kan inte
förstå att en utredning av det slag, som
utskottet här har gått i selen för, skulle
komma att ge något som helst resultat.

Av vad jag här sagt bör väl framgå
varför man aldrig kan tänka sig att
läkarna skola gå med på chiropraktikens
teorier. Man måste också å andra
sidan förstå, att en chiropraktor aldrig
kan ta avstånd från den teori, som han
har anslutit sig till, tv i samma stund
som han gör det är han inte längre
chiropraktor. Då är han bara sjukgymnast.

En utredning av det slag, som utskottet
här begärt, ger ingenting. Det är
klart av vad jag här sagt, att jag ansluter
mig till reservationen, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till densamma.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Det har redan sagts så mycket vettigt
här mot chiropraktiken, att jag inte
kan ge något ytterligare bidrag för att

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17. 109

Legalisering av den chiropraktiska verksamheten.

karakterisera densamma. Men eftersom
detta är en fråga, där jag tror att samtliga
riksdagspartier utom det kommunistiska
äro splittrade, skall jag ändå
med några ord säga varför vi för vår
del anse, att man härvidlag inte kan
följa utskottet.

Utskottets motivering är i verkligheten
en motivering mot en utredning,
när det konstaterar, dels att det är i
hög grad tveksamt, huruvida den chiropraktiska
metoden kan tillerkännas något
värde, och dels att ett fritt utövande
av den chiropraktiska verksamheten
kan bli farligt samt att allmänhetens
förtroende gör faran ännu större.

Vi se saken så, att ett positivt beslut
i enlighet med utskottets förslag rent
principiellt skulle innebära en bräsch
i ett gammalt, uppbyggt hälsosystem. Vi
anse också, att ett dylikt positivt beslut
skulle komma att av allmänheten uppfattas
som ett steg mot legalisering av
chiropraktikens metoder. Och vad man
än kan säga om chiropraktorerna, så
kan man inte förneka att de ha förmåga
att rent propagandistiskt utnyttja varje
liten möjlighet. Vi tro också, att de
skulle komma att utnyttja ett positivt
utredningsbeslut som en triumf för
sina idéer.

Utskottet har som motiv för en utredning
anfört, att det är många människor
som anlita chiropraktorerna och
tro på deras trollmetoder. Ja, de inbilla
sig till och med att de blivit hjälpta
genom desamma. Det var också många
som trodde på fru Iversen, och det har
funnits många, som trott på häxor och
på nödvändigheten av att bränna dem.
Vi kunna vidare, utan att gå långt tillbaka
i tiden, finna exempel på att
många människor trott på de galna nazistiska
rasteorierna.

Vi kommunister anse inte läkarvetenskapen
fullkomlig. Detta gäller särskilt
den medicinska läkarvetenskapen. Vi
förstå också mycket väl att en sjuk och
olycklig människa kan göra snart sagt
vad som helst för att bli botad och att

hon därför mycket lätt blir bedragares
byte. Jag tror inte, att jag kommer med
någon nyhet, om jag säger, att läkarvetenskapens
dagliga segrar i kampen
mot sjukdomarna i vissa människors
tankar och medvetande väga ganska
lätt, jämförda med enstaka förmenta
framgångar för chiropraktorerna. Vi
bestrida inte, att man kan vinna enstaka
framgångar med suggestion och,
inte minst, genom att exempelvis homeopater
och kloka gubbar och gummor
praktisera kanske hundraåriga erfarenheter,
och att sådant i ganska
många fall får väga tyngre än alla de
fiaskon, som dessa metoder att bota
krämpor ha resulterat i.

Vi tro inte, att det behövs någon vetenskaplig
utbildning för att konstatera,
att den teori måste vara falsk, som hävdar
att tuberkulos, syfilis och andra
smittosjukdomar föranledas av förskjutningar
av kotorna och som betraktar
bakterierna som bundsförvanter
i kampen mot sådana krämpor. Vi tro,
att man mycket väl kan förneka chiropraktorernas
idéer utan att därför bestrida
nyttan av sjukgymnastik och massage.
Jag tror också man kan förneka
dem utan att därför bestrida suggestionens
betydelse vid botandet av vissa
sjukdomar. Vi tro inte heller att man
behöver vara doktrinär eller att man
behöver svära på varje ord från läkarna,
ty läkarvetenskapen är icke något
fullkomligt. Den är ännu behäftad med
många brister, och den har ännu många
outforskade områden. Men det är en
väsentlig skillnad mellan å ena sidan
läkarvetenskapen och å andra sidan
chiropraktiken och andra liknande
idéer. Skillnaden är den, att läkarvetenskapen
bygger på vetenskapliga metoder
och på erfarenheter. Dessutom ha
läkekonstens utövare verkligen fått den
utbildning, som vetenskapens hittillsvarande
nivå har givit dem möjligheter
till.

Vi anse därför, att ett positivt beslut
i enlighet med utskottets förslag skulle

Ilo Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Dyrtidstillägg för år 1949 å folkpensioner.

bli ett votum för en behandlingsmetod,
som inte har vetenskapligt underlag,
som strider mot kända fakta och mot
det sunda förnuftets uppfattning om
smittosjukdomarna och vars utövande
slutligen är ett lukrativt geschäft, som
kan vålla sjuka människor mycken
skada.

Jag skulle kunna förstå utskottets resonemang
om att den utbredda positiva
inställningen till chiropraktiken skulle
kunna motivera en utredning, därest
icke frågan redan hade varit utredd.
Men den är utredd, och jag tycker att
utskottet, i stället för att tala om att
denna utredning icke är tillräckligt bekantgjord,
borde ha föreslagit åtgärder
för att verkligen bekantgöra det för chiropraktiken
så förkrossande resultatet
av den utredningen.

Vi gå därför, herr talman, mot utskottets
förslag, och vi komma att rösta
för reservationen. Vi vilja nämligen
försvara vetenskapen mot vidskepelsen.
Jag vet, att det bland anhängarna till
utskottets linje finns både människor,
som ha en avancerad uppfattning i vetenskapliga
ting, och sådana, som äro
mycket vidskepliga. Det finns också
människor, som ännu tro på djävulen
och helvetet och som anse att de inte
kunna tro på Gud, om de inte samtidigt
också tro på hans kontrahent.

Det kanske kan belysa det bisarra i
hela denna historia om jag erinrar om
att en av de ivrigaste förespråkarna för
chiropraktiken i Sveriges riksdag nyligen
har avgått ur riksdagen därför att
han, enligt vad jag erfarit, har reumatism.
Jag tror inte att man behöver
säga mer för att det skall bli uppenbart,
på vilken bräcklig grund de stå,
som företräda kravet på en utredning
av chiropraktiken.

Herr talman! Med det sagda skall jag
be att för min del få yrka bifall till reservationen.

Herr von FRIESEN: Herr talman!
Efter den grundliga och sakliga medi -

cinska utredning av detta ämne, som
herr Bergstrand presterat och vilken
jag till alla delar kan instämma i, skall
jag vid denna sena timme avstå från
att komma med något särskilt yrkande.
Frågan har ju redan fallit genom första
kammarens beslut. Jag tycker inte heller
att det finns någon anledning att
ge vare sig andra lagutskottet eller chiropraktikerna
något särskilt tröstpris
genom att låta dem få en voteringsseger
i denna kammare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Forslund
in. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den
senare propositionen.

§ 3.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449) angående
dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, in. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Dyrtidstillägg för år 1949 å folkpensioner.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om dyrtidstillägg för år 1949 å folkpensioner,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 4 mars 1949 dagtecknad
proposition, nr 170, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bi -

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

111

lagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om dyrtidstillägg för år 1949 å
folkpensioner.

I förslaget var 1 § av följande lydelse: 1

§■

Den som åtnjuter folkpension eller
uppbär hustrutillägg skall, under de
förutsättningar och i den ordning nedan
sägs, erhålla dyrtidstillägg därå för
år 1949 med belopp, utgörande

30 kronor för änkepensionsberättigad
och för den som uppbär hustrutillägg,

40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make jämväl åtnjuter folkpension
eller till vars hustru utgår hustrutillägg,
samt

50 kronor för annan pensionsberättigad.

Före propositionens avlämnande hade
vid innevarande års riksdag väckts en
motion angående dyrtidstillägg å folkpensioner,
nämligen motionen nr 50 i
andra kammaren av herr Senancler
m. fl. I denna motion hade hemställts,
»att riksdagen beslutar att dyrtidstilllägg
på folkpensionerna för innevarande
år måtte utgå med 20 procent, motsvarande
en förhöjning av folkpensionernas
generella belopp med 200 kronor
för ensamstående, 160 kronor för vardera
av två makar och 120 kronor för
änka».

I anledning av propositionen hade
vidare väckts två likalydande motioner,
nämligen motionerna nr 274 i första
kammaren av herr Emil Petersson m. fl.
och nr 343 i andra kammaren av herr
Fröderberg in. fl., i vilka motioner yrkats,
att riksdagen med ändring av det
i propositionen nr 170 framlagda förslaget
till lag om dyrtidstillägg för år
1949 å folkpensioner måtte besluta att
tilläggen skulle utgå efter en kompensationsgrad
av tio procent eller med
dubbelt så stora belopp som de i Kungl.

Dyrtidstillägg för år 1949 å folkpensioner.

Maj:ts förslag angivna och att det under
femte huvudtiteln, punkt 85, äskade förslagsanslaget
Bidrag till folkpensioner
m. m. måtte höjas till 760 miljoner
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte — med avslag å motionerna
I: 274, II: 50 och II: 343 — bifalla förevarande
proposition nr 170 oförändrad.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Sunne.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Jag har tillsammans med några andra
ledamöter väckt en motion om att tilllägget
på pensionerna skulle utgå med
10 procent i stället för 5 procent.

Jag ber att få yrka bifall till den
motionen.

Herr SENANDER: Herr talman! Det
har vid upprepade tillfällen deklarerats
från statsmakternas sida, att de
voro angelägna om att bevara folkpensionernas
realvärde. Redan då de nya
pensionerna fastställdes och vid varje
tillfälle då vi ha motionerat i frågan,
har man försäkrat, att man skulle se
till att folkpensionerna hlevo tryggade
mot en försämring i köpkraften •—• man
ville dock inte skriva in en regel direkt
i lagen om rörligt tillägg. Vad som har
skett på senare tid tycks emellertid tyda
på att man inte har menat så allvarligt
med dessa försäkringar. Det definitiva
förslag om indexreglerade pensioner,
som nu är ute på remiss, bevisar
riktigheten av vad jag här säger. Detta
förslag siktar nämligen på att skapa en
särskild index för folkpensionärerna,
och givetvis då en index som ger mindre
än den allmänna index. Detta jämte
en hel rad andra företeelser i samband
med frågan om folkpensionerna tyder
på, att man alltjämt handlar enligt småfuttiga
principer då det gäller folkpensionärerna.

112

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Dyrtidstillägg för år 1949 å folkpensioner.

När man konstruerar en särskild index
för folkpensionärerna, så sätter
man faktiskt dessa i en särklass i jämförelse
med andra folkgrupper. Denna
linje om en särskild index för folkpensionärerna
är ju — det anser jag mig
böra framhålla i detta sammanhang —
ursprungligen folkpartiets idé. Redan
då det gällde beslutet om en ny folkpensioneringslag
föreslogs det nämligen
från folkpartisternas sida en utredning
i syfte att skapa en särskild index för
folkpensionärerna. Jag säger detta därför
att folkpartiet alltid har sökt göra
ett stort nummer av att de haft en särskilt
god omtanke om folkpensionärerna.
Denna linje, som alltså har rekommenderats
av folkpartiet, tänker
man nu följa, och den ligger också till
grund för det provisoriska, mycket
snäva dyrtidstillägg, som nu föreslås
av utskottet efter proposition från regeringen.

Vi anse en sådan behandling av folkpensionärerna
vara orättvis och inkonsekvent,
ty skall man för folkpensionärerna
fastställa en speciell index med
hänsyn till deras levnadsförhållanden,
så bör man ju också göra det för praktiskt
taget varje samhällsgrupp. När
man icke har gjort detta utan ställer
folkpensionärerna i undantagsställning,
då måste jag ännu en gång understryka, ^

att de utfästelser statsmakterna tidigare
ha gjort om full kompensation åt
folkpensionärerna för prisstegringar
icke ha varit allvarligt menade.

Förra året motionerade vi om ett
dyrtidstillägg, som motsvarade 12 procent.
Riksdagen stannade vid 5 procent.
Därvidlag hävdade man, att förlusten
av livsmedelsrabatterna icke borde medräknas
vid ett bedömande av kompensationsgraden
för folkpensionärerna.
Man framhöll bland annat från social- \

demokraternas sida’ att det vid de nya
folkpensionernas fastställande hade förutsatts,
att livsmedelsrabatterna skulle j

försvinna. Jag har synnerligen noga
gått igenom den omfattande proposi- ;

tion, som låg till grund för den nya
folkpensionslagen, och i denna finns
icke ett ord, som kan tyda på att riksdagen
för sin del hade förutsatt, att
förlusten av livsmedelsrabatterna skulle
öva inflytande på ett eventuellt fastställande
av dyrtidstillägget på folkpensionerna
i syfte att bevara deras köpkraft
för framtiden. Vår motion förra
året om en 12-procentig kompensation
-—■ motionen grundade sig på en utredning,
som hade företagits av socialvårdskommittén
— var sålunda fullt befogad
för den händelse man verkligen
ville ge full kompensation åt folkpensionärerna.
Sedan dess har ju som bekant
en mycket betydande prisstegring
ägt rum, och jag överdriver inte om jag
säger, att denna prisstegring — räknat
från den tid då vi avgåvo vår motion —
belöper sig till omkring 12 procent. I
den motion vi ha avgivit i år ha vi
emellertid endast begärt 20 procent, och
jag skall, herr talman, med vad jag här
sagt be att få yrka bifall till denna
motion.

Herr HELLBACKEN: Herr talman! Vid
denna sena timme skall jag nöja mig
med att med hänvisning till vad Kungl.
Maj:t har anfört i propositionen, nr
170, samt med hänvisning till utskottets
motivering i denna fråga yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som följde av bifall till
motionerna I: 274 och II; 343; samt
3 :o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionen II: 50; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Senander begärde emellertid votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
3:o) angivna propositionen följande vo -

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

113

Landets indelning i bostadskostnadsgrupper.

teringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 50 av herr Senander
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Senander begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
103 ja och 7 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5.

Landets indelning i bostadskostnadsgrupper.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
dels om ändrad indelning av landet
i bostadskostnadsgrupper för folkpensionärerna,
dels ock angående viss ändring
av 5 § lagen om folkpensionering.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
de likalydande motionerna nr 111
i första kammaren av herr Ivar Persson
m. fl. och nr 130 i andra kammaren av

herr Hansson i Skegrie m. fl. samt motionen
nr 286 i andra kammaren av
herr Senander m. fl.

I motionerna I: 111 och II: 130 hade
hemställts, »att riksdagen måtte besluta,
att antalet bostadskostnadsgrupper med
avseende på bostadstilläggen till folkpensionärerna
minskas till fyra och att
orter, som för närvarande tillhöra den
lägsta gruppen, flyttas upp i närmast
högre från den 1 januari 1950 och erhålla
samma bostadstillägg, som utgå i
den nuvarande lägsta gruppen».

I motionen 11:286 hade hemställts,
att riksdagen för sin del måtte besluta,
att 5 § och 15 § 2 mom. lagen om folkpensionering
skulle erhålla ändrad lydelse
på sätt i motionen angivits.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner I: 111, II: 130 och II: 286 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hallagård och Carlsson i Bakeröd, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t
ville med beaktande av de synpunkter
reservanterna anfört låta verkställa utredning
om folkpensioneringslagens bestämmelser
om bostadstilläggen samt
för 1950 års riksdag framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda;
samt

B. att förevarande motioner I: 111,
II: 130 och II: 286, i den mån de icke
besvarats genom vad reservanterna under
A hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr CARLSSON i Bakeröd: Herr talman!
Vid detta utskottsutlåtande ha
herr Hallagård och jag fogat cn reservation,
där vi föreslå en framställning till
Kungl. Maj:t om en ytterligare utred -

8 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 17.

114

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Landets indelning i bostadskostnadsgrupper.

ning i syfte att få sådana bestämmelser
i folkpensioneringslagen, att folkpensionärerna
på samtliga orter i riket
kunna få ekonomiska möjligheter att
inneha bostad av ungefär lika standard.

Redan när denna fråga år 1946 behandlades
i riksdagen anmärkte vi på
att man räknade med folkpensionärernas
direkta bostadskostnader och icke
tog hänsyn till standardskillnaden på
de olika orterna. Det är ju en känd sak,
och det understrykes också i den senast
verkställda utredningen, att folkpensionärernas
bostadsstandard på landsbygden
är betydligt sämre än t. ex. i Stockholm.

Jag är naturligtvis medveten om att
en råd av de bekvämligheter, som folkpensionärerna
i en storstad kunna
skaffa sig — även då det gäller bostaden
— inte kunna erhållas på landsbygden.
Men nog kunde folkpensionärerna
på landsbygden få betydligt
bättre bostäder än de i allmänhet ha,
om de hade större ekonomiska resurser.
Den omständigheten att folkpensionärerna
på landsbygden måste bo
mera primitivt och nödgas försaka
många av de fördelar, som tätorten ger,
borde ju kompenseras genom möjligheten
till en något bättre levnadsstandard
i andra avseenden, helst som de
ofta långa avstånden draga med sig
dryga resekostnader då det gäller att
skaffa förnödenheter o. d. Detta är ju
kostnader, som folkpensionärerna i
tätorten icke behöva vidkännas.

Det finns givetvis ingen som bestrider,
att bostadskostnaderna äro högre
i en storstad än på landsbygden, även
om dessa kostnader variera ganska betydligt
också i storstaden. Bostadskostnaderna
på landsbygden och i ortsgrupp
II äro dock mycket ofta ganska
likartade såväl i fråga om standard som
i fråga om hyrespris. Det är därför ett
rättvisekrav, att också de fattiga gamla
på landsbygden få någon hjälp till sina
bostadskostnader. Vi ha i en motion
föreslagit, att samma belopp, som utgår

i bostadstillägg i ortsgrupp II, skulle —
efter samma inkomstprövning som gäller
i övriga ortsgrupper — också utgå
i ortsgrupp I.

Det förefaller som om man gärna
ville övervärdera de bostadsförmåner,
som folkpensionärerna på landsbygden
stundom ha. Det är riktigt, att många
folkpensionärer på landsbygden ha
egna bostäder, men ofta äro dessa i hög
grad bristfälliga, och dessutom bör
man ta hänsyn till reparations- och underhållskostnaderna.
Gör man detta, så
bli inte heller dessa bostäder så billiga.
De sakkunniga framhålla ju också
i sitt betänkande, att skillnaden i bostadskostnader
mellan dyra och billiga
orter till inte obetydlig del är en
skillnad i bostadsstandard. Detta är
också alldeles riktigt, och därför bör
det, enligt min uppfattning, vara en
mycket angelägen uppgift för riksdagen
att söka höja bostadsstandarden för
de i detta avseende sämst ställda folkpensionärerna.

Jag vill, för att inte bli missförstådd,
understryka, att jag inte alls anser bostadstilläggen
i de högre ortsgrupperna
vara för höga. De äro säkert välbehövliga.
Jag vill dock framhålla, att vi
måste sträva efter att förbättra bostadsförhållandena
även för landsbygdens
folkpensionärer. Härför erfordras, att
dessa folkpensionärer få ekonomiska resurser
att skaffa sig bättre bostäder.

Det hade naturligtvis varit önskvärt,
att en ändring i lagen hade skett redan
vid denna riksdag, då ju en inplacering
av de olika orterna i bostadsgrupper
skall göras i år. En sådan lagändring
går emellertid tydligen inte att
genomföra nu, och därför föreslå vi
att denna gruppering endast skall gälla
ett år. Jag vill hoppas, att frågan skall
komma att lösas vid nästa års riksdag.
Då emellertid denna fråga knappast
torde kunna lösas utan en förnyad utredning,
som tar sikte på just dessa
problem, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

115

I detta anförande instämde herr Bornan
i Stafsund.

Herr SENANDER: Herr talman! I vår
motion nr 28G ha vi ställt ett yrkande,
som går i samma riktning som det herr
Carlsson i Bakeröd talade för. För att
få största möjliga enighet mellan dem,
som företräda samma uppfattning,
skall jag kort och gott be att få instämma
i det yrkande, som ställdes av
herr Carlsson i Bakeröd.

Herr I1ELLBACKEN: Herr talman! Jag
skall endast med några ord erinra om
att det spörsmål, som här har påtalats
av motionärerna och reservanterna, är
föremål för uppmärksamhet från Kungl.
Maj ds sida. Vid behandlingen i utskottet
av denna fråga har utskottet för
sin del funnit, att det i nuvarande läge
icke fanns något annat att göra än att
bifalla Kungl. Maj ds förslag. Det vore
olämpligt att begära en ytterligare
skrivelse i den riktning, som reservanterna
här påkalla.

Jag ber med dessa ord att få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogode
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ G.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser angående
övertidsersättning för sjöfolket.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Statens övertagande av Göta kanal in. m.

Föredrogs andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, över
motion angående statens övertagande
av Göta kanal m. in.

Statens övertagande av Göta kanal m. m.

I motionen II: 232, vilken hänvisats
till andra kammarens andra tillfälliga
utskott, hade herr Lindberg hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville anhålla dels om utredning
i syfte att Göta kanal måtte övertagas
av staten, samt föreläggande för riksdagen
av de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning, och dels att
Kungl. Maj :t ville använda sitt inflytande
i kanalbolagets ledning så att
personalens anställnings- och bostadsförhållanden
förbättrades.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 232 icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LINDBERG: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att få vara med
om den högtidliga jordfästningen av
den motion, som jag har väckt i detta
ämne. Det är nästan alltid så, att klockan
börjar närma sig tolvslaget när de
frågor komma upp, som jag har något
att göra med. Det är då inte så värst
många av kammarens ledamöter, som
äro intresserade av dessa frågor. Det
var för övrigt inte mindre än 115 ledamöter
frånvarande vid den föregående
voteringen.

Den motion jag väckt om förstatligande
av Göta kanal synes av utskottet
närmast ha uppfattats som ett skämtsamt
förslag, jag kan kanske tillägga
som eu skämtsam åtgärd från min sida
för att få till stånd ett kollektivavtal
för den personal, som sysslar med arbetet
vid Göta kanal. Motionen har varit
utsänd till en rad institutioner, som
ha avgivit yttranden över densamma.
Statskontoret har bl. a. sagt: »Kontoret
förutsätter emellertid, att staten gör sitt
inflytande i kanalbolaget gällande, så
alt personalen tillförsäkras skäliga anställningsvillkor,
om något därutinnan
skulle visa sig brista.» Detta uttalande
har utskottet uppmärksammat och gjort

116

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Statens övertagande av Göta kanal m. m.

den kommentaren, att det är parternas
egen sak att göra upp om lönefrågor
o. d. I motionen har jag påpekat, att
anställnings- och löneförhållandena för
personalen inte äro huvudorsaken till
kravet på förstatligande av kanalleden
eller rättare sagt kravet på en undersökning
om huruvida ett förstatligande
skulle vara behövligt och om kanalleden
har något intresse ur samhällelig
synpunkt.

Om man nu stannar ett ögonblick vid
vad statskontoret har sagt och utskottet
har understrukit, så måste man ju
ställa frågan: Varför har inte styrelsen
för Göta kanal observerat personalens
beträngda läge under de 20 år som ha
gått, sedan sjöfolksförbundet började
organisera sluss- och brovakterna vid
Göta kanal? Styrelsen för Göta kanal
har haft många tillfällen att syssla med
den frågan, men man har inte brytt sig
om det förrän nu, när styrelsen sände
ut en av statens representanter för att
undersöka bostadsförhållandena för
personalen vid Göta kanal. Det är således
första gången man haft något intresse
för personalen. För övrigt har man inte
haft andra intressen än att följa bestämmelserna,
där det heter att styrelsen
skall tillse att kanalen hålles i trafikahelt
skick. Om personalen har man
således inte haft så värst stora bekymmer.

Vaktpersonalen, sluss- och brovakterna,
ha varit anställda enligt det
gamla systemet med kontrakt, ett system
som har tagits bort för landet i
övrigt för cirka 30 år sedan. Detta system
praktiseras allt fortfarande, och
så sent som i förrgår vägrade kanalbolagets
underhandlare att taga hort
dessa personliga kontrakt, dessa verkliga
slavkontrakt, vilkas innehåll daterar
sig från något datum i slutet på
1800-talet. De äro således inte ens moderniserade
till sin utformning.

Bostäderna utgöra en löneförmån för
kanalpersonalen, och det kan således
sägas, att dessa skola ingå i de för -

handlingar, som röra ett kollektivavtal.
Man har dock för länge sedan gått
ifrån bostäder som löneförmåner för
de sämst ställda grupperna, statarna
och statdrängarna. Dessa ha numera
inte bostäderna som löneförmåner. På
samma sätt är det med bruksarbeiarna.
Även de hade förut bostäderna som en
löneförmån, men det är nu borttaget.
Det är, såvitt jag vet, bara vid den av
staten ägda Göta kanal — jag påstår
detta trots alla andra uppgifter — där
man behåller detta gammalmodiga
system.

Vidare äro sluss- och brovakterna
skyldiga att bruka den jord, som tillhör
den åbyggnad de bebo. Detta anser
bolaget vara en så viktig skyldighet
för sluss- och brovakterna, att man till
och med förskotterar pengar till dem
som så önska för att hålla dragare eller
andra djur på egendomen. Genom att
man förskotterar på detta sätt har man
emellertid låst fast sluss- och brovakterna
vid denna sysselsättning för år
framåt. Deras lön är ju nämligen inte
sådan, att de i brådrasket kunna betala
av sådana lån. De äro således fastlåsta
vid stället.

Sluss- och brovakterna ha icke rätt
att försälja något av den gröda, som
växer på den brukade jorden, med
mindre kanalbolagets ledning går med
därpå. Skall en anställd sluta sitt arbete
vid kanalbolaget och anställningen skall
upphöra på höstkanten, så får han inte
sälja den gröda han bärgat in på hösten
med mindre bolaget ger sitt tillstånd.
Detta sker oftast i den formen,
att efterträdaren övertager den gröda,
som finns. Det är ganska lätt att förstå,
att den gröda, som inte kan fraktas
bort utan måste övertagas av nästa
ägare, inte betalas med så värst stora
pengar.

Det har i några fall gått så långt, att
kanalbolaget t. o. m. skall bestämma vilken
dam, som sluss- och brovaktaren
skall få lov att gifta sig med. Damen i
fråga skall nämligen granskas av bo -

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

117

lagsledningen i förväg för att man skall
vara säker på att kvinnan skall kunna
ersätta sluss- och brovaktaren, därest
han av någon anledning inte skulle kunna
klara öppnandet av slussarna. Man
kan tycka, att detta låter inte så litet löjligt,
men faktum är, att det förhåller sig
på detta sätt, och det tycks inte vara
någonting att göra åt det.

Nu är det som sagt inte lönefrågan
och därmed sammanhängande förhållanden,
som är huvudsaken i detta sammanhang.
I motionen har jag påvisat,
att staten har skänkt mesta delen av
den mark, som kanalen flyter igenom.
Staten har dessutom skänkt stora skogsegendomar
till kanalbolaget. Om dessa
gåvor ha ägt rum i den formen, att det
finns några möjligheter för staten att
taga tillbaka gåvorna i fråga, känner jag
inte till. Inte heller utskottet har klarat
ut detta. Det måste naturligtvis göras en
ganska ingående utredning för att få
klarhet på den punkten. Faktum är
emellertid, att staten tidigare har återtagit
gamla förläningar, som staten har
gjort både hit och dit, och det skulle
väl inte vara alldeles otänkbart att förfara
på samma sätt även här.

Det har ifrån trafikanternas sida
framförts rätt många klagomål emot
skötseln av själva kanalen. I vilken mån
dessa klagomål ha varit berättigade eller
ej, kan jag omöjligen avgöra. Men
även detta skulle naturligtvis en utredning
kunna klara ut. Utskottet har konstaterat,
att kanalen är bra så långt som
utskottets granskning har gett vid handen.
Vid tidigare tillfällen har det emellertid
framförts önskemål om dels
breddningar av kanalen och dels uträtningar
av den på cn del ställen för att
den skulle bli mer lättrafikabel än den
f. n. är. Dylika frågor kräva naturligtvis
en ganska ingående utredning av
sakkunniga personer.

Utskottet tycks ha funnit, alt kanalen
är ett så dåligt ekonomiskt företag, att
det skxdle bli ganska dyrt för staten att
övertaga kanalbolaget. Ja, det var ju den

Statens övertagande av Göta kanal m. m.

frågan, som skulle klaras ut genom en
utredning, dvs. huruvida det är ett statsintresse
att kanalen över huvud taget
finns till. Eftersom utskottet självt inte
har kunnat göra denna utredning och
eftersom de tillfrågade myndigheterna
inte ha brytt sig om att svara på den
frågan, hade det väl varit naturligt, om
utskottet hade förordat en utredning av
hela detta problem. Om det är ett statsintresse
att kanalen finns till, kan ju
inte den omständigheten, att ett övertagande
av kanalen skulle komma att
kosta en del pengar, få lägga hinder i
vägen för att kanalleden bibehålies. Vad
tror man från utskottets sida, att resultatet
blir, därest de av kronan överlämnade
skogarna inte skulle täcka förlusten
på kanaldriften? Vem kommer då
att få lov att betala underskottet? Jo, naturligtvis
staten som meddelägare i själva
kanalen. Staten har ju fått satsa rätt
mycket pengar vid flera tillfällen på
detta företag, och staten lär nog inte
komma ifrån detta i fortsättningen, om
det skulle visa sig, att kanaldriften inte
går ihop.

På den tiden, då kanalen byggdes, var
det ett stort intresse för hela landet, att
denna vattenväg kom till stånd. Det kanske
är ett stort intresse även nu, att denna
kanal bibehålies. Därom vet man inte
så värst mycket. Under alla förhållanden
är emellertid Göta kanal en turistled
av första klass. Det kan hända, att
det bara ur den synpunkten kan anses
vara ett intresse för landet, att kanalvägen
bibehålies.

Herr talman! Jag skulle kunna tillägga
åtskilligt mera i denna fråga. Jag
skall emellertid inte ytterligare uppehålla
kammarens tid. Jag vill därför avsluta
mitt anförande med att kort och
gott hemställa om bifall till den av mig
väckta motionen.

Herr SEHLSTEDT: Herr talman! .lag
skall be att i ail korthet få betyga för
motionären, att utskottet självfallet inte
har uppfattat det som någon skämtsam

118

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Statens övertagande av Göta kanal m. m.

åtgärd, att herr Lindberg har väckt denna
motion. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på — herr Lindberg underströk
själv detta starkt i sitt anförande
— att motionen i sin motivering
i hög grad pekar på de anställnings- och
bostadsförhållanden, som råda utefter
kanalen. I detta avseende äro vi inom
utskottet medvetna om att allt inte är
till fyllest. Vid den studieresa, som utskottet
har gjort i anledning av motionen
— vår resa omfattade sträckan mellan
Mem och Vreta Kloster — kunde
man notera, att bostäderna ömsom voro
tämligen hyggliga och ömsom ganska
dåliga. Jag tror inte man kan säga, att
egentligen någon bostad var alldeles
fullgod. Jag tror också, att vi utan vidare
i allt väsentligt kunna vitsorda
herr Lindbergs uppgifter om löne- och
anställningsförhållandena. Utskottet anser
det emellertid som ganska naturligt,
att dessa omständigheter i och för sig
inte kunna få vara avgörande för frågan
om Göta kanals eventuella förstatligande.
I detta hänseende måste det väl
till helt andra motiveringar för en utredning.

Ett eventuellt statens övertagande av
Göta kanal kan, såvitt utskottet förstår,
tänkas sakligt motiverat antingen av en
genomgripande ombyggnad — en ny
farled mellan Östersjön och Vänern
skulle i så fall anses påkallad — eller
också om det kan anses föreligga risk
för att kanalbolaget inte på ett tillfredsställande
sätt kan upprätthålla driften
vid kanalen. Utskottet har för sitt vidkommande
inte funnit, att Göta kanal
ur trafiksynpunkt inte fyller de krav,
som kunna ställas. Om det är så att det
brister i underhållet av kanalen, så kan
rättelse härutinnan uppenbarligen åstadkommas
efter hänvändelse till vederbörande
myndigheter. Villkoret för statsbidrag
vid kanalens byggande var ju,
att den skulle underhållas av bolaget.

Vissa representanter för redarna ha
enligt Redareföreningens remissvar i
ärendet gjort en del inte närmare spe -

cificerade anmärkningar mot kanalen.
Utskottet fann för sin del att de slussar,
som utskottet inspekterade, voro i ett
användbart och hyggligt skick. Ej heller
strandskoningen kunde ge någon anledning
till anmärkning. Däremot hade
vi ingen djupdykare med oss på vår inspektionsfärd.
Vi kunde därför inte se,
hur kanalen såg ut under vattenytan.
Jag tror emellertid, att man kan taga
fasta på vad kanalbolagets representant
yttrade härom, nämligen att bolaget årligen
utför ganska omfattande reparationsarbeten
utefter kanalen på de sträckor,
där sådana arbeten kunna anses
vara nödvändiga.

Den omständigheten, att staten har ett
ganska betydande inflytande i kanalbolagets
styrelse, gör, att staten har erhållit
betryggande möjligheter att gripa in
i företagets skötsel. Kungl. Maj:t utser
en representant i styrelsen, och en av
de fyra övriga styrelseledamöterna utses
av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret.
De markupplåtelser, som
staten har gjort till kanalen, gälla för
all framtid, och de anslag, som lämnades
redan under 1800-talet, när kanalen
byggdes, ha sedermera avskrivits. Som
villkor för dessa upplåtelser och anslag
gäller dock, att bolaget skall underhålla
kanalen på ett sådant sätt, att den befinner
sig i trafikdugligt skick.

Jag vet inte vilken betydelse kanalen
kan ha i trafiktekniskt avseende. Det
säger ganska mycket, att antalet båtar,
som trafikera kanalen, numera genomsnittligt
äro sju per dygn. Den omständigheten,
att trafiken sjunkit i så pass
stor utsträckning, sammanhänger självfallet
med alla de moderna trafikmedel,
som ha kommit till sedan kanalen färdigställdes
någon gång i mitten av 1800-talet.

Herr talman! Jag tror, att det räcker
med det anförda. Utskottet har inte funnit
att det i motionen eller på annat sätt
har förebragts tillräckliga motiveringar
för denna utredning. Jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Nr 17.

119

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Herr LINDBERG: Herr talman! Jag
vill i anledning av vad herr Sehlstedt
här har anfört hänvisa till vad som anföres
i min motion på s. 15. Jag citerar:
»Även om man bortser från personalens
ställning, vilken dock icke är oviktig i
sammanhanget, så förefaller det som om
statens intressen borde vara så stora,
att denna vattenväg med bikanaler borde
övergå i statens ägo.» Löneställningen
vid kanalen är således icke något huvudargument.
Vad den saken beträffar,
ha vi förresten bara för en kvart sedan
på förslag av andra lagutskottet beslutat
i en lönefråga, som rör anställda vid
sjöfarten och vilka äro organiserade i
Svenska sjöfolksförbundet.

Jag vill emellertid fråga, vad det kommer
att bli av utskottets uttalade önskemål
om vissa saker, som kanalbolagets
styrelse bör iakttaga osv., därest kammaren
nu bifaller vad utskottet har föreslagit,
dvs. avslår motionen? Jag tror
inte att dess styrelseledamöter under
sådana förhållanden komma att få reda
på vad som har stått i detta utskottsutlåtande,
såvida inte vederbörande ha ett
personligt intresse av att studera denna.
Dessa handlingar komma säkerligen att
läggas i papperskorgen på samma sätt
som fallet blir med de handlingar i
ärendet, som inte inflyta i riksdagstrycket.
Något annat blir det inte därav.
Det är bl. a. av denna anledning, som
jag är angelägen att motionen bifalles.

Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Jag
vill endast säga ett par ord. — Jag vill
då först erinra om, att därest staten
skulle övertaga Göta kanal, så är det
alldeles uppenbart, alt staten därigenom
skulle inveckla sig i ganska dyrbara
engagemang. Det är alldeles obestridligt,
att kanalen är en dålig affär,
vilket bl. a. beror därpå, att slussavgifterna
äro ganska låga. Dessa avgifter ha
sedan slutet av 1800-talet höjts med endast
35 %.

Herr Lindberg var orolig för att om

Statens övertagande av Göta kanal m. m.

riksdagen inte skulle bifalla hans motion,
så skulle hela denna fråga hamna
i papperskorgen. Ingen i bolagsledningen
skulle under sådana förhållanden
över huvud taget bry sig om de spörsmål,
som ha varit föremål för utskottets
uppmärksamhet. Men, herr Lindberg,
det finns väl ändå en genväg över Svenska
sjöfolksförbundet? Förbundet skulle
väl kunna tillställa kanalbolagets styrelse
samtliga riksdagshandlingar i detta
ärende.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lindberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra tillfälliga utskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

§ 8-

Utgifter under riksstatens tredje
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning av Kung]. Maj:ts fram -

120 Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Diplomatisk och konsulär personal m. m.

ställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Diplomatisk och konsulär personal m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIBERG, som yttrade: Herr talman!
I motion nr 241 har jag hemställt,
att riksdagen måtte besluta om
upprättande av en självständig diplomatisk
representation i Uruguay, och
jag ber att nu något få beröra det läge,
vari saken har kommit genom statsutskottets
utlåtande. Med hänsyn till den
sena timmen skall jag försöka fatta mig
kort.

Jag vill till en början konstatera, att
utskottet klart och otvetydigt har sagt
ifrån, att motionen är sakligt motiverad.
Utskottet skriver nämligen, att
utskottet beträffande det motionsvis
gjorda yrkandet vill framhålla, att det
jämväl enligt utskottets mening förefaller
befogat, att en självständig svensk
representation upprättas i Uruguay.

Utskottet har inte heller i år hänvisat
till statsfinansiella skäl som något
hinder. Utskottet har fastmer erinrat
om den sakkunnigberedning, som
Kungl. Maj:t tillsatte under hösten 1948
under ordförandeskap av förutvarande
statsrådet Gjöres. Givetvis möter det
inte något hinder för denna kommitté
att avge ett utlåtande. Jag är övertygad
om att de sakkunniga gärna skulle
komma med ett specialutlåtande, om
hans excellens utrikesministern så
skulle önska. Jag känner mig lika förvissad
om att de sakkunniga skulle förorda,
att en särskild diplomatisk representation
inrättas.

På punkt 4 är det som bekant fråga

om förslagsanslag. Även utrikesministern
har väl anledning att med tillfredsställelse
notera den ståndpunkt,
som statsutskottet har intagit. Sedan
de sakkunniga ha avgivit yttrande torde
det, om Kungl. Maj:t så skulle önska,
icke vara något hinder för handen
att, om så skulle erfordras, med överskridande
av anslaget inrätta den nu
ifrågavarande posten. Utskottet har
emellertid gått ännu längre. Man har
fullt riktigt sagt sig, att det vore tänkbart
att det, som man menar, väl motiverade
yrkandet i motionen skulle
kunna bifallas utan att detta skulle behöva
medföra någon ökad utgift under
kommande budgetår. Tänkbart är nämligen,
att det kan ske en omflyttning
av befattningshavare inom departementet,
varigenom en självständig
svensk representation i Uruguay skulle
kunna komma till stånd.

Jag har ingen anledning att närmare
ingå på arten av denna representation.
Jag vill endast för ordningens skull
understryka, att under begreppet
»självständig svensk representation»
näppeligen kan ingå en befattning som
chargé d’affaires ad interim. Jag föreställer
mig också att vad man inom utskottet
närmast har åsyftat är en
chargé d’affaires en pied med en ställning
svarande mot de svenska beskickningscliefernas
i Chile och Venezuela.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att man har anledning att vara
glad över den mycket välvilliga ståndpunkt,
som utskottet har intagit. Uruguay
är ett land, som vi allmänt uppskatta
i hög grad här i Sverige. Dess
näringsliv har en sådan konstruktion,
att det i viss mån kan sägas komplettera
vårt eget lands, och av allt att
döma bör i en framtid utbytet på det
kommersiella planet liksom säkerligen
också på det kulturella och andra plan
mellan de båda länderna kunna utvidgas.

Jag har, herr talman, ingen anledning
att framställa något säryrkande

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

121

Upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige.

utan hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 5—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Upplysningsverksamhet i utlandet angående
Sverige.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 1 under tredje huvudtiteln (punkt
22) föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1949/
50 anvisa ett anslag av 800 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nordenson (1:202) och
den andra inom andra kammaren av
herr Wiberg m. fl. (Il: 240), hemställts,
att riksdagen måtte till upplysningsverksamhet
i utlandet angående Sverige
anvisa ett anslag av 900 000 kronor,
varav såsom bidrag till Svenska institutet
för kulturellt utbyte med utlandet
500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
202 och 11:240, till Upplysningsverksamhet
i utlandet angående Sverige för
budgetåret 1949/50 anvisa ett anslag av
800 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr WIBEltC,: Herr talman! .lag är
ledsen att än en gång behöva ta kammarens
tid i anspråk vid denna sena
timme, men även på denna punkt föreligger
en motion, som i första kammaren
har väckts av herr Nordenson och
i andra kammaren har framförts av
mig. Saken gäller, såsom framgår av
handlingarna, en utökning av anslaget
till Svenska institutet med 100 000
kronor.

Jag skall endast göra en kort argumentering.
Jag vill först och främst
fästa uppmärksamheten på att statsutskottet
självt har vitsordat, att grunden
för denna motion är fullt befogad. Det
säger nämligen, att såväl i institutsstyrelsens
anslagsäskanden som i den föreliggande
motionen goda skäl ha anförts
til! stöd för en ytterligare höjning
av bidraget.

Jag vill vidare påminna om att man
kan finna ett verkligt starkt stöd för
motionen, om man går till departementschefens
uttalande i statsverkspropositionen.
Hans excellens utrikesministern
gör där starka uttalanden om
den gagnerika gärning, som Svenska
institutet utför. Det är alltså alldeles
klart att institutet har varit av stort
värde. Inte minst bär det genom sin
verksamhet åstadkommit en ganska omfattande
avlastning av det arbete, som
eljest skulle ha åvilat utrikesdepartementets
pressavdelning.

Intresset för Sverige på det kulturella
planet har under årens lopp vuxit
i påfallande grad i andra länder, något
som säkerligen delvis kan hänföras
til! institutets verksamhet. Men det är
uppenbart att i den mån intresset blir
större, bli arbetsuppgifterna också
mera krävande och omfattande. .Tåg
kan nämna, att enbart antalet in- och
utgående skrivelser, som föranleda en
särskild behandling, uppgår till ungefär
20 000 årligen. Det är min åsikt afl
man, även om man i nuvarande situation
måste iaktta stor återhållsamhet
med utgifter, har behandlat institutets
anslagsframställningar väl snävt.

Jag kan som en parallell nämna, att
man i Schweiz nyligen har inrättat en
motsvarighet till Svenska institutet
för övrigt efter mönster av detta —
och att man där omedelbart har anslagit
ett belopp av 600 000 schweizerfrancs.
Det kan kanske också intressera
kammaren att höra, att Englands
anslag till British council iir ungefär
sju gånger så stort som dess anslag till

122

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Intensifierad medicinsk undervisning och forskning rörande folksjukdomarna.

Unesco, under det att man här i Sverige
förordar ett anslag till Unesco,
som är ungefär dubbelt så stort som
det förordade anslaget till Svenska institutet.

Det skulle givetvis, herr talman, kunna
anföras åtskilliga skäl för bifall till
motionen. Jag skall emellertid med
hänsyn till den sena tidpunkten inskränka
mig till vad jag nu har sagt,
och jag ber med hänvisning härtill att
få hemställa om bifall till motionen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Det är klart att jag såsom departementschef
känner det tacknämligt, att
hem Wiberg visar så stort intresse för
denna liksom för andra anslagsfrågor
inom departementets huvudtitel, och
jag skall gärna vitsorda, att det skulle
finnas utrymme för större utgifter än
dem, som äro möjliga inom ramen för
den budget, som är föreslagen.

Man kanske bör tillägga, att när det
gäller upplysningsverksamhet om Sverige
i utlandet finns det nära nog obegränsade
möjligheter att använda medel
på ett sätt, som i och för sig är
nyttigt. Man behöver ju bara tänka sig
att man utvidgar denna upplysningsverksamhet
till nya länder, utövar den
i större omfattning än tidigare och
sträcker ut den till skilda områden,
film, nyhetsverksamhet, lektorat o. s. v.
Det är klart att det där finns stort utrymme
för anslag, som i och för sig
skulle vara nyttiga och önskvärda.

Å andra sidan är det givet, att man
måste göra en avvägning mot de statsfinansiella
synpunkterna. När Svenska
institutet för några år sedan grundades,
byggde man dess ekonomi på den
tankegången, att det skulle lämnas lika
mycket medel från enskilt håll som
från staten, men det har visat sig, att
den grunden för institutets budget inte
har kunnat vidhållas. De enskilda bidragen
ha inte influtit så som man be -

räknat. Man har därför fått mjuka upp
bestämmelserna och fått acceptera den
konsekvensen, att staten i sista hand
garanterar för utgifterna och åtar sig
att bestrida en del av de medel, som
annars skulle ha influtit från enskilt
håll.

Med detta har jag velat säga, att det
givetvis i och för sig är önskvärt med
högre anslag men att vi här liksom på
så många andra områden ha fått iaktta
en viss återhållsamhet och få nöja oss
med den ökning, som föreslås i årets
statsverksproposition.

Herr WARD: Herr talman! Jag har begärt
ordet för att blott i korthet yrka
bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Wiberg nämnde här, att han
hade motionerat om en ökning av anslaget
med 100 000 kronor, och det är
riktigt om man jämför motionen med
Kungl. Maj:ts förslag till årets riksdag,
men motionens förslag innebär en höjning
med 240 000 kronor i förhållande
till anslaget under nu löpande budgetår.
Kungl. Maj:t har föreslagit en höjning
med 140 000 kronor, och det tycker
jag är ganska generöst i de tider,
som vi nu leva i.

Jag yrkar bifall till statsutskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen;
och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

Punkterna 21—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9.

Intensifierad medicinsk undervisning och

forskning rörande folksjukdomarna.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
131, i anledning av väckta motioner an -

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

123

Intensifierad medicinsk undervisning

gående intensifierad medicinsk undervisning
och forskning rörande folksjukdomarna.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Kammaren hörde nyss, att utskottet
har föreslagit, att denna motion inte
skall föranleda någon åtgärd. Jag har
inte begärt ordet för att yrka någonting
annat utan för att be kammarens
ledamöter vara vänliga att titta, och
titta noggrant, på det utlåtande, som
utskottet här har framlagt. Läser man
igenom utlåtandet måste man säga sig,
att det egentligen borde leda till ett
tillstyrkande av motionen eller i varje
fall till ett förslag om utredning i motionens
syfte.

Nu kommer motionen som sådan tydligen
att falla, men jag hoppas den faller
med en så kraftig duns, att ecklesiastikministern
märker den, och jag
hoppas det betyder ett fall framåt och
att ecklesiastikministern så fort som
möjligt vidtar åtgärder i motionens
syfte.

Denna motion är ute i ett mycket angeläget
ärende. Den utgår från ett uttalande
från medicinska fakulteten i
Lund, där man pekar på våra folksjukdomars
alltmer stigande betydelse.
Man framhåller särskilt de reumatiska
sjukdomarna, ålderssjukdomarna, tumörsjukdomarna,
sinnessjukdomarna
och i viss mån tuberkulosen, och i motionen
begärs en utredning om hur
forskningen beträffande dessa sjukdomar
skall kunna intensifieras. Nu har
man sagt, att detta väl strängt taget är
något, som redan nu utforskas vid universiteten.
Ja, det är sant, men det är
en sanning med stor modifikation. Motionen
visar hur det förhåller sig med
den saken, och det framgår där, att det
finns en hel del brister.

Vad iir del egentligen för sjukdomar
det är fråga om här? Del är i väsentlig
mån sådana sjukdomar, som få

och forskning rörande folksjukdomarna.

sin stora betydelse med stigande ålder.
Eftersom nu genomsnittsåldern hos det
svenska folket stiger så tydligt som den
gör, är detta en fråga som kommer att
få allt större betydelse, eftersom dessa
sjukdomar framför allt drabba de äldre,
och vi ha bekymmersamt redan nu
att sköta om de gamla. Det skulle i
allra högsta grad vara önskvärt att vi
hade bättre möjligheter än vi nu ha
att ta hand om dem. Det skulle betyda
en avlastning av det svenska folkhushållet.

Av de utlåtanden, som ha kommit
från de olika fakulteterna, framgår
tydligt, att dessa fakulteter inse betydelsen
av en intensifierad verksamhet
på detta område. Fakulteterna inta
emellertid en mer avvaktande hållning
än vad medicinalstyrelsen gör, som ju
överallt i sitt yttrande uttalar sig klart
positivt. Vilken kan orsaken vara till
denna skillnad? Jo, den är ganska säkert
den, att vid universitetssjukhusen
vårdas för närvarande huvudsakligen
sådana, som äro akut sjuka; det finns
där inte plats för några kroniskt sjuka.
Men därför har man inte heller vid
universitetssjukhusen i samma höga
grad på känn hur stor betydelse de här
berörda sjukdomarna ha för den svenska
folkhälsan, vilket medicinalstyrelsen
däremot i allra högsta grad har.
Lundafalculteten har också framhållit,
att även om man tills vidare vet ganska
litet om dessa sjukdomars orsaker
och behandling, så finns det dock en
hel del angreppspunkter, och om det
bara skapades bättre möjligheter för
forskning genom inrättandet av specialkliniker
och anställandet av flera
forskare, så skulle man nog, kanske
både snabbare och säkrare än vad vi
nu tro, kunna komma fram till förebyggande
åtgärder.

Jag vill inskränka mig till detta. Jag
hoppas, som sagt, att motionen dock
faller framåt och att ecklesiastikministern
tänker mera på vad utskottet säger
i sitt utlåtande än i den egentliga

124

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Anslutning till Unesco.

klämmen. Jag hoppas också att det
inom en inte alltför avlägsen framtid
skall finnas möjligheter för ecklesiastikministern,
som jag vet är intresserad
av dessa frågor, att tillgodose de
krav, som ha framförts i motionen.

Jag skall, herr talman, sluta med att
egendomligt nog yrka bifall till utskottets
förslag. Jag gör det på begäran av
utskottets representant, som har sagt
att han annars måste ta till orda, något
som han gärna vill undvika så här
sent på kvällen.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogos vari efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 til! universiteten och
karolinska institutet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till tekniska högskolan
i Stockholm;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till skolöverstyrelsen
m. in.; och

nr 135, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till yrkesundervisningen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ IL

Anslutning till Unesco.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
136, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående Sveriges anslutning
till Förenta Nationernas organisation

för uppfostran, vetenskap och kultur
(Unesco) jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj d hade i propositionen nr
107, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 4 mars 1949, föreslagit
riksdagen att dels medgiva, att
Kungl. Maj d vidtoge de åtgärder, som
erfordrades för Sveriges anslutning den
1 januari 1950 till Förenta Nationernas
organisation för uppfostran, vetenskap
och kultur (Unesco), dels till Kostnader
för Sveriges medlemskap i Unesco
för budgetåret 1949/50 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
400 000 kronor, dels ock till Unescos
rörelsefond för budgetåret 1949/50 å
kapitalbudgeten under fonden för förlag
till statsverket anvisa ett investeringsanslag
av 90 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wistrand in. fl. (I: 262) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:331), dels ock två
likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Niklasson
m. fl. (I: 263) och den andra inom
andra kammaren av herr Onsjö m. fl.
(II: 333).

I motionerna hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 107.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:262 och 11:331 samt
I: 263 och II: 333,

a) medgiva, att Kungl. Maj:t vidtoge
de åtgärder, som erfordrades för Sveriges
anslutning den 1 januari 1950 till
Förenta Nationernas organisation för
uppfostran, vetenskap och kultur
(Unesco);

b) till Kostnader för Sveriges med -

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

125

lemskap i Unesco för budgetåret 1949,
50 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 400 000 kronor;

c) till Unescos rörelsefond för budgetåret
1949/50 under fonden för förlag
till statsverket anvisa ett investeringsanslag
av 90 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Ohlon, Heiding, Bergh, Svensson i Grönvik,
Boman i Kiervd, Hjalmarson, Kollberg
och Oitsjö, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 262 och
II: 331 samt I: 263 och II: 333, avslå
Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr ONSJö: Herr talman! Man måste
heklaga att ett arbetsplenum med en så
diger föredragningslista som dagens belägges
med en interpellationsdebatt under
den effektivaste arbetstiden — en
debatt som man för övrigt har svårt att
förstå, att den tjänade något förnuftigt
ändamål.

Vad beträffar frågan om anslag till
Unesco, är jag där både motionär och
reservant, och jag kan därför inte underlåta
att säga några ord, men jag hoppas
att jag skall kunna fatta mig kort.

När det gäller syftet med den internationella
organisation, som Unesco utgör,
äro vi alla, såvitt jag förstår, fullkomligt
eniga. .lag har velat understryka
detta, för att ingen skall behöva polemisera
mot mig på den punkten. Vem vill
inte verka för fred och gott samarbete
och understöd åt kulturella och vetenskapliga
ändamål osv.? I den trasiga
värld, vari vi leva, är det självklart, att
man bör göra allt vad man kan för att
gagna det goda syfte, som Unesco sålunda
har, och jag tror som sagt att vi
alla äro överens därom.

I detta sammanhang vill jag beröra
en sak, som kanske kommer att bär åbe -

Anslutning till Unesco.

ropas, nämligen att ungdomsorganisationerna
ha krävt anslutning till Unesco.
Att ungdomsorganisationerna ha gjort
detta beror väl just på det som vi alla
äro överens om, nämligen det goda syfte
som Unescos verksamhet skall tjäna. Något
annat ha säkerligen inte dessa organisationer
tänkt på.

Jag tror också att vi kunna vara eniga
i ett annat avseende, nämligen att
Unescos verksamhet hittills inte har blivit
vad man hade hoppats eller velat att
den skulle bli. Vi ha ju fått en del uppgifter
och redogörelser för verksamheten,
och för den, som är van att stå med
fotterna på marken, verkar det många
gånger nästan skrattretande att finna,
hur vittsvävande Unesco varit i sin
verksamhet.

Så långt tror jag att alla äro överens,
men sedan är nog enigheten slut.

De, som nu anse att vi skola ansluta
oss till Unesco, äro liksom man är i propositionen
av den uppfattningen, att
denna organisation har nu så att säga
börjat finna sin form. Den har fått en
ny chef, och man hoppas att han skall
kunna rätta till det hela. Vi, som ställa
oss på den andra sidan, anse att man
bör vänta och se vad som händer och
om organisationen verkligen kan begränsa
sina uppgifter, så att den fyller
det ändamål som är tänkt. Som det hittills
varit, har ju organisationen tagit
på sig arbetsuppgifter, som äro praktiskt
taget obegränsade. Jag skall emellertid
inte gå närmare in på den saken,
ty det skulle föra alltför långt.

.lag får också för min personliga del
säga, att tyvärr tror jag inte att organisationen
kan uträtta så värst mycket av
vad man har velat åstadkomma genom
inrättandet av densamma. Erfarenheten
visar att alla dessa stora församlingar,
som kosta så mycket pengar, bara bli
diskussionsklubbar, där man spekulerar
teoretiskt än hit och än dit. .lag hoppas
emellertid livligt att mina farhågor
i den vägen inte skola — ty som saken
ligger till blir det vid så att Sverige

126

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Anslutning (ill Unesco.

kommer att ansluta sig — gå i uppfyllelse.

Det finns emellertid också en annan
anledning till att vi reservanter ha
ställt oss betänksamma, och det är att
man inte heller i denna fråga kan undgå
att ta ekonomiska hänsyn. Inom
statsutskottets andra avdelning har jag
ofta fått vara med om att pruta på tusenlapparna
när det har gällt olika kulturanslag,
och man frågar sig då — det
var av den anledningen jag kom att
väcka min motion — om det verkligen
är rätt använda pengar att slänga ut en
miljon på en sådan sak som anslutningen
till Unesco. När vi behandlade åttonde
huvudtiteln, framhöll en aktad ledamot
av denna kammare, nämligen herr
Bladh, i anslutning till frågan om anslag
till det frivilliga folkbildningsarbetet,
att det är beklämmande att se, hur
det måste prutas på sådana anslag, när
man samtidigt vet, att riksdagen kommer
att bevilja 1 miljon kronor i anslag
till Unesco. Det är en uppfattning, som
jag tror att man hyser ganska allmänt.

Det finns ytterligare ett skäl av ekonomisk
art till att vi böra ställa oss litet
avvaktande, nämligen att Sveriges
andel i de totala kostnaderna för Unesco,
vilka komma att uppgå till i runt
tal 25 milj. kronor om året, är oproportionerligt
stor, något som också erkännes
i propositionen. Sverige kommer
nästan i stormaktsklass, kan man säga,
och i varje fall ligger inte alls bidraget
på samma nivå som för länder av motsvarande
storleksordning. Nu säges det
visserligen att man hoppas att få bidraget
nedsatt, men jag tror att det skulle
ha gått lättare att åstadkomma rimligare
proportioner, om man hade försökt få
beloppet sänkt innan vi hade anslutit
oss.

För min del är jag av den bestämda
uppfattningen, att om dessa pengar hade
använts till kulturella ändamål inom
vårt eget land, så skulle vi därigenom
bättre ha berikat kulturen inte bara i
Sverige utan också i världen i övrigt.

Det har åberopats ett argument, som
jag för min del kan ha respekt för i
detta sammanhang, nämligen den utrikespolitiska
aspekt som frågan har. Det
har sagts, att man ute i världen kommer
att undra var Sverige står. Det är också
någon, som har antytt, att om nu inte
Sverige ansluter sig till Unesco, kan
detta uppfattas på det sättet, att vi inte
vilja tillhöra den västerländska kulturkretsen.
Men om ståndpunktstagandet
till Unesco skulle innebära ett ståndpunktstagande
även när det gäller de
motsättningar, som nu finnas i världen,
så måste jag säga, att det finns dubbel
anledning för oss att icke gå med. Det
skulle ju i så fall ligga i full överensstämmelse
med den linje, som svensk
utrikespolitik följer, att vi icke ansluta
oss till Unesco.

Jag kan alltså inte finna att det för
närvarande finns någon anledning för
Sverige att nu gå med i Unesco, och det
händer säkerligen inte någon olycka,
om vi vänta ett år och se, om organisationen
verkligen får den stadga som
man hoppas. Det kan ju också hända,
att våra egna ekonomiska resurser då
äro bättre.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Häruti instämde herr Boman i Stafsund.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag vill liksom herr Onsjö börja med
att uttrycka mitt beklagande över att det
vid denna riksdag tycks vara ett oundvikligt
öde att viktiga frågor — och det
gäller särskilt sådana som falla under
ecklesiastikdepartementet — komma
upp till avgörande här i kammaren vid
midnattstid, vilket självfallet starkt minskar
möjligheterna att föra en ordnad
diskussion i de ämnen som det gäller.

Av det resonemang, som föres i reservationen,
och av det anförande, som
herr Onsjö här nyss har hållit, framgår
att det är i huvudsak två tankegångar,

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

127

som reservanterna stöda sitt avslagsyrkande
på. Den ena tankegången är den,
att Unesco är i själva verket en ineffektiv
organisation. Man säger att det brister
både i fråga om själva organisationen och
i fråga om planläggningen av verksamheten.
Det andra ledet i argumentationen
är det, att man skjuter fram rent
ekonomiska synpunkter och framhåller,
att vi själva ju få lov att dra in på utgifterna,
när det gäller en hel del ändamål,
som vi gärna skulle vilja tillgodose
men vilka inte rymmas inom ramen för
de medel vi kunna ställa till förfogande.
Yidare framhåller man också, att det
finns valutapolitiska hänsyn att taga.

Herr talman! Jag skall öppet erkänna,
att jag inte kan mobilisera någon
översvallande entusiasm för det föreliggande
förslaget, men jag kan ändå inte
gå med på något avslagsyrkande. Även
om det kan riktas kritik mot den verksamhet,
som tidigare har utövats av
Unesco, och även om det därvidlag har
förekommit saker och ting, som det går
ganska bra att ironisera över, så tycker
jag ändå att det är alltför lättvindigt att
bygga ett avslag på sådana grunder. Enligt
min uppfattning är det helt enkelt
inte värdigt ett kulturfolk som vårt, som
har att försvara gamla traditioner på det
kulturella planet och även i fråga om
det internationella samarbetet, att intaga
en sådan ståndpunkt.

Man säger nu från reservanternas sida,
att det inte har blivit så mycket av
allt det, som har planlagts inom Unesco.
Jag undrar om man inte måste se dessa
förhållanden mot bakgrunden av att vi
leva i en söndertrasad och sargad värld,
som på relativt kort tid har genomgått
två världskrig och där det måste vara
förenat med mycket stora svårigheter
att över huvud taget knyta ihop ett internationellt
samarbete. Och jag frågar
mig: Kunna vi i eu sådan situation underlåta
att söka så mycket som står i
vår förmåga befrämja ett internationellt
samarbete? Är det över huvud taget en
riktig position att i en fråga som den

Anslutning till Unesco.

föreliggande säga, att eftersom allt inte
är bra som det är, så vilja vi, som sitta
på första raden, förhålla oss avvaktande,
tills situationen har förbättrats? Är
det inte riktigare — om man nu har en
verklig internationell inställning — att
inta den ståndpunkten, att om det är något
som inte är bra, så skola vi försöka
hjälpa till att eliminera bristerna och få
verksamheten in i bättre banor? Så ser
i varje fall jag på denna fråga. Jag tror
dessutom att vi skola få nytta av att gå
med i denna organisation. Det har framhållits
av representanter för olika vetenskapliga
institutioner att just den
omständigheten att vi icke äro med i
Unesco skapat vissa svårigheter att knyta
internationella förbindelser. Jag tror
också, att man kan säga, att de framställningar,
som gjorts om anslutning
till Unesco, icke bara som herr Onsjö
gjorde gällande kommit från en rad ungdomsorganisationer
utan även från organisationer
som representera ekonomiskt
arbete, från organisationer som
representera folkbildningssträvanden,
från organisationer som representera
undervisningsuppgifter samt från organisationer
som representera jordbrukets
forskningsråd, medicinska forskningsrådet,
naturvetenskapliga forskningsrådet
och tekniska forskningsrådet. Jag
undrar, om vi icke där ha en råd framstötar,
som äro av den arten att vi måste
säga, att vi här ha påtagliga intressen
även för vårt eget land att bevaka.

Jag skall sedan be att få nämna några
ord om de ekonomiska skälen. Jag kan
icke finna, att det är en hållbar uppfattning
att säga, att vi av ekonomiska skäl
böra vänta tills tiderna bli annorlunda.
I utlandet tror jag, att man skulle få
mycket svårt att förstå en sådan motivering,
och jag är rädd för att man av
ett sådant ståndpunktstagande skulle
kunna draga helt felaktiga slutsatser om
vår vilja att medverka i det internationella
samarbetet. .Tåg tror ej heller, att
man kan resonera som herr Onsjö och
reservanterna, att vi först böra ta itu

128

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Anslutning till Unesco.

med de många frågor och önskemål beträffande
vårt inre arbete som vi hittills
fått skjuta undan. Jag tror icke, att
man kan föra ett sådant resonemang,
när det blir tal om frågor av den här
karaktären, utan man måste se den frågan
ur andra utgångspunkter.

Vad slutligen de rent valutapolitiska
skälen beträffar, skall jag icke ett ögonblick
förneka att där möta vissa svårigheter.
Men man bör då samtidigt upplysa
om att den avgift som vi skola betala
kan få erläggas, icke bara i amerikanska
dollar utan även i engelska pund
eller i franska francs. Vi skola ej här
inlåta oss på ett auktionerande i fråga
om storleken av den andel vi skola betala
i kostnader för Unesco. Vi ha ju
alla den uppfattningen, att vår andel är
för kraftigt tilltagen, och det har ju
gjorts framstötar för att få denna andel
reducerad till rimliga proportioner.
Denna strävan föreställer jag mig att
man från statsmakternas sida kommer
att fullfölja.

Om jag summerar alla de skäl för och
emot som kunna anföras i denna fråga,
kan jag ej komma till annan slutsats än
till att jag anser mig böra yrka bifall
till utskottets förslag på varje punkt.

I detta anförande instämde herr Fast.

Herr BERGSTRAND: Herr talman!

Även jag skulle kunna säga som herr
Wallentheim, att det finnes en massa
invändningar att göra mot Unescos
hittillsvarande verksamhet. Nästan allt
vad herr Onsjö därvidlag sagt är för
visso också riktigt, men jag tror icke,
att man får stanna därvid. Jag tror,
att det är fara å färde, om vi icke ansluta
oss så fort som möjligt. Det finnes
vissa tecken som tala därför.

Vi ha kanske icke för närvarande så
synnerligen stark känning av att vi
sannolikt redan nu äro på väg att bli
isolerade i väsentlig mån från den västerländska
kulturkretsen. Det finnes
emellertid i en tidskrift, som alldeles

nyss kommit i min hand, en del skäl
angivna för och emot en anknytning
till Unesco. Det finnes där en liten
anekdot som säger mig litet om förhållandena.
Det är ju som här tidigare
sagts mycket egendomliga arbetsmetoder
som Unesco arbetar med. Man ger
i tidskriften ett exempel på hur man
arbetar i en viss genre. Man har skickat
ut en massa frågeformulär, och ett
praktexempel är när vederbörande avdelning
inom världsorganisationen velat
göra sig underrättad om den svenska
kulturens ursprung och utveckling,
dess kontakt med andra kulturer och
resultatet av dess karakteristiska drag
och aktuella utvecklingslinjer etc. När
vi läsa sådant, kunna vi rycka på axlarna
och fråga oss: Är icke detta det
bästa beviset på hur ofruktbara problem
Unesco sysselsätter sig med? Nu
vet jag icke om den här frågan varit
utsänd till andra nationer, men under
alla omständigheter har den givit mig
en tankeställare. Är det så att man i
Unesco vet så litet om oss i Sverige,
att man anser sig på allvar behöva ta
reda på de här sakerna, då är det
verkligen fara å färde om vi även fortsättningsvis
hålla oss isolerade. Det är
ur den synpunkten som jag, trots alla
de skäl som hävdats, är böjd för att
tro, att det är riktigt — det är det också
ur andra synpunkter — och för vår
egen skull nyttigt att knyta internationella
kontakter där ute.

Jag skulle i det sammanhanget vilja
erinra om att Unesco ju icke arbetar
endast genom de avdelningar som finnas
där nere i Paris. De arbeta också
med de nationella råden i hemländerna.

Om det nu blir så, att vi gå in i organisationen,
böra vi icke göra det i
resignerad stämning.

När det väljs ledamöter för det svenska
Unescorådet, är det verkligen angeläget
och viktigt att vi få in personer
fyllda av intresse för uppgiften och
med förmåga att verkligen kunna göra
svenska intressen gällande. Det är kan -

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

129

ske förmätet att tro att det skall lyckas,
men det är i varje fall tillåtet att
önska det. Jag är övertygad om att
önskningarna äro olika från alla de
olika länder som anknyta sig till
Unesco. De europeiska staterna vänta
sig en sak, Amerika väntar sig kanske
en del andra saker. Om vi ej vänta
oss några fördelar för egen räkning,
så torde det dock vara tillåtet uttala
en önskan om att om vi skicka dit
duktiga personer, dessa i någon mån
skola kunna påverka Unescos verksamhet
i fortsättningen, så att det blir en
fruktbarare arbetsinställning än hittills.
Med detta vill jag yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HJALMARSON: Herr talman! De
båda föregående talarna som uttalat sig
till förmån för utskottsförslaget ha
sannerligen icke ådagalagt någon större
entusiasm för detsamma. Att Unescoorganisationen
tidigare lämnat mycket
övrigt att önska, förefalla alla vara
överens om. I många vetenskapliga
kretsar har man ju visat en mycket
kritisk inställning till Unesco. Under
utskottsbehandlingen upplystes det
exempelvis, att den största vetenskapliga
kongressen efter kriget, nämligen
den internationella geologkongressen,
avböjde samarbete med Unesco. Det
har sagts, att en förbättring nu skulle
ha inträtt. Därav har man emellertid
sett mycket litet i praktiken. Alltjämt
ägnar sig Unesco åt uppgifter av utomordentligt
vittfamnande karaktär. Man
saknar den konkretisering, som väl
ändå måste vara förutsättningen för
praktiska resultat. Man kan som exempel
härpå peka på det program som
framlagts för Unescos blivande kongress
i år. Ett av de huvudämnen, som
skall diskuteras vid denna kongress,
gäller förutsättningarna för uppkomsten
av eu världskultur, .lag har för
min del, herr talman, svårt att tro, att
man kan få ut något av reelll värde för

Anslutning till Unesco.

mänskligheten av dylika överläggningar.

Herr Wallentheim framhöll, att om
vi icke gå med på anslaget, skulle det
kunna tolkas så att vi ställa oss utanför
det internationella kultursamarbetet,
och herr Bergstrand var rädd för
att det kunde tolkas så att vi ville isolera
oss från den västerländska kulturkretsen.
Som bevis för önskvärdheten
av att vi ansluta oss till Unesco framhöll
han, att man från denna organisations
sida tycks vara mycket okunnig
om kulturförhållandena i vårt land.
Detta senare, herr Bergstrand, vore väl
snarare ett motiv för att ha yrkat högre
anslag i en föregående punkt som
vi i dag behandlat, nämligen när det
gällde frågan om upplysningsarbetet
om Sverige i utlandet. Däremot kan
väl det anförda motivet knappast tagas
till intäkt för förslaget om inträde i
Unesco.

Jag har här, herr talman, i min
hand en förteckning över de kostnader,
som vi räkna med att för nästa budgetår
anslå till internationellt samarbete
i olika former. Denna förteckning
upptager icke mindre än 18 olika
rubriker. Jag skall självfallet icke trötta
kammarens ledamöter med att läsa
upp dem. Om jag undantar anslaget
till Förenta Nationerna och till Marshallorganisationen
i Paris, sammanlagt
omkring 3 miljoner kronor, finner
man att för internationellt socialpolitiskt
samarbete anslagits 450 000 kronor;
till främjande av internationelltkulturellt
samarbete 225 000 kronor;
till främjande av nordiskt-kulturellt
samarbete 237 000 kronor; till internationella
kongresser i Sverige 75 000
kronor; till FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation
325 000 kronor och
till internationellt hälsovårdsarbete
300 000 kronor o. s. v. Därtill kommer
inom kort ett anslag på ett eller annat
hundratusental kronor till det s. k.
Europarådet. Mot denna bakgrund tror
jag, herr talman, alt det är svårt att

9 — Andra kammarens protokoll 19W. Å r 17.

130 Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Anslutning till Unesco.

påstå, att vi icke visat ett tillräckligt
intresse för internationellt samarbete.

Vad herr Onsjö anförde i kostnadsfrågan,
kan jag helt för min del stryka
under. Jag tror, herr talman, att det
är klokt att här intaga en avvaktande
hållning, och jag ber med dessa ord få
yrka bifall til! reservationen.

Herr von FRIESEN: Herr talman! Vid
föregående riksdag tog jag vid ett par
tillfällen upp frågan om Unesco, och
jag tillät mig rikta en kritik mot regeringen,
som icke vid det tillfället lagt
fram någon proposition om Sveriges
anknytning till denna kulturorganisation.
Vid det meningsskifte, som utspann
sig efter mitt inlägg, visade det
sig, att regeringen redan vid det tillfället
hade varit oenig. Utrikesministern
förklarade, att han vid den beredning
av ärendet som förekommit av,
som han uttryckte det, politiska skäl
för sin del redan då hade velat förorda
vår anslutning. Det blev emellertid
ingenting av saken vid det tillfället.

Då i år en proposition lagts fram,
hör jag i varje fall till dem som hälsa
densamma med den allra största tillfredsställelse,
ehuru denna anslutning
kommer senare än anslutningen från
de flesta andra länder. Jag delar den
uppfattning som utrikesministern då
gav uttryck åt om frågans allmänpolitiska
betydelse — den uppfattningen
har ju gått igen vid några tillfällen i
den här debatten. Detta får väl förstås
så, att ett fortsatt uteblivande från Sveriges
sida i denna mellanfolkliga organisation
skulle upptagas mycket ogynnsamt
ute i världen. I våra grannländer
skulle man ha ganska svårt att förstå
denna avvisande inställning, och för
iivrigt skulle man i flera andra kulturländer
fråga sig vad egentligen meningen
är med att Sverige håller sig
borta från ett samarbete som detta. Det
f r helt enkelt med hänsyn till Sveriges
allmänna good will i världen som jag

tror det är klokt och riktigt, om kammaren
nu bifaller vad Kungl. Maj:t
och utskottet föreslagit.

Herr Onsjö medgav också riktigheten
i dessa politiska synpunkter, men
han gjorde en liten invändning i sitt
anförande, som jag nog ändå måste betrakta
som rätt kuriös. Han sade nämligen
— om jag fattade honom rätt —
att om vi gå med i Unesco, innebär detta
ett utrikespolitiskt ställningstagande
som vi i själva verket skola vara rädda
för och som vi därför böra underlåta
att göra. Jag måste nog säga, att sällan
har jag väl hört — jag vågar säga —
så befängda uttryck för den s. k. neutralitetspolitiken
eller isolationismen
som detta uttalande av herr Onsjö.

Reservanterna fästa sig mycket vid
de brister som föreligga beträffande
Unesco. Man har en hel rad kritiska
anmärkningar att göra mot dess yviga
program och en del andra saker, och
herr Wallentheim har också, trots att
han förordat en anslutning, ej velat alldeles
förneka att förhållandena icke
äro som de borde vara. I likhet med
herr Wallentheim skulle jag vilja säga,
att just detta, att en internationell organisation
icke är alldeles perfekt och
fulländad, icke är anledning nog för
vårt land att rynka på näsan och ställa
oss utanför. I stället vore det naturligt
om vi skickade dit personer — gärna
en del av de herrar som varit så
utomordentligt kritiska mot Unesco - -för att med sitt lysande, klara förstånd
och djupa insikter i dessa frågor kunna
hjälpa organisationen till en bättre
utveckling och gripa sig an problemen
på ett bättre och riktigare sätt. .lag
kan inte underlåta, herr talman, att i
detta sammanhang något brännmärka
det drag av högdragen isolationism,
som präglar så många uttalanden, kanske
inte minst från akademiskt håll,
när det gäller ett arbete av detta slag.
Man lägger i dagen en självtillräcklighet
och självbelåtenhet med vad vi ha
uträttat och med hur vi ha det. Och

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

131

ju längre bort andra länder äro från
vårt land, desto mer är man benägen
att se ned på dem och betrakta dem
som på något sätt mindervärdiga. Jag
har mer än en gång hört den anmärkningen
mot det nuvarande Unesco:
Det kan väl inte vara något bevänt
med en organisation, i vars spets det
står en mexikanare! Ja, Mexiko är för
en hel del svenskar ett sådant där land
som ligger mycket långt bort, nedsjunket
i ett tillstånd av kulturell efterblivenhet.
Det där är tyvärr en mycket
vanlig inställning hos oss, och jag tror t
vi ha anledning att reagera mot den.

Herr Hjalmarson sade att ingen av
dem som yttrat sig ha lagt i dagen någon
större entusiasm för Unesco. Entusiasm
är kanske ett stort ord, och vi
svenskar vilja måhända inte gärna få
namn om oss att vara alltför entusiastiska.
Vi kanske många gånger bli rädda
att verka en smula löjliga. Jag skall
inte heller ta ordet i min mun i detta
sammanhang, men jag skulle vilja säga
till förmån för den internationella kulturorganisation
som Unesco är, att det
finns faktiskt arbetsuppgifter, skisserade
i organisationens program, som äro
väl värda att ta fasta på och värda att
även vårt lilla land är med om dem
och hjälper till på ett hörn.

Det finns exempelvis en hel rad länder
som ha det mycket besvärligt med
sin folkbildning och ha mycket svårt
att med egna krafter kunna få till stånd
den höjning av kunskaps- och bildningsnivån
bland folket, som de styrande
anse vara önskvärd. För dessa
länder är det av utomordentligt stor
betydelse att det finns just en internationell
organisation av denna typ, som
är beredd att rycka in och genom sina
betydande resurser också stödja dem
och hjälpa dem. Jag tycker sannerligen
att detta arbete för i detta avseende
en smula efterblivna länder också
skulle vara värdigt vårt eget land, jag
tycker det vore en hederssak för oss
alt delta i det arbetet.

Arbetsmarknadens reglering m. m.

Det skulle utan tvivel vara mycket
att tillägga, men jag skall nöja mig med
detta, så mycket som klockan är. Med
den motivering jag anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häruti instämde herrar Ohlin och
Håstad.

Herr ONSJö: Herr talman! Herr von
Friesen har tydligen hört mig illa när
han påstår att jag skulle ha sagt, att
denna fråga har utrikespolitisk betydelse.
Jag yttrade motsatsen. Men jag
sade att i den mån den har utrikespolitisk
betydelse — vilket jag tyckte att
också herr von Friesen själv sade —
tycker jag detta närmast talar för att
vi icke skola gå med. I den mån anslutningen
till Unesco uppfattas som ett
ståndpunktstagande när det gäller motsättningarna
i världen böra vi icke ansluta
oss.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

§ 12.

Arbetsmarknadens reglering in. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
116, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 11 mars 1949, föreslagit
riksdagen att under femte huvudtiteln
anvisa dels till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande in. in. å tilläggs -

132

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Arbetsmarknadens reglering m. m.

stat II till riksstaten för budgetåret 1948/
49 ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor, dels ock för budgetåret 1949/50
såsom reservationsanslag till Kostnader
för arbetslöshetens bekämpande m. m.
17 000 000 kronor, till Kostnader för
överflyttning av arbetskraft 100 kronor,
till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet 100 kronor
samt till Kostnader för främjande av
företagsverksamhet m. m. 1 500 000
kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
till behandling förehaft sex motioner.

I två likalydande i anledning av propositionen
nr 110 väckta motioner, den
ena inom första kammaren av herr
Gränebo m. fl. (1:292) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
i Rådom m. fl. (II: 368), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att beträffande
kontantunderstöden upphäva dyrortsgraderingen
av dagunderstöden, så
att understöden maximerades till de för
närvarande för ortsgrupp III gällande
beloppen, samt att i övrigt beakta vissa
i motionerna framförda synpunkter.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte under femte
huvudtiteln anvisa

a) till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1948/49 ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor;

b) för budgetåret 1949/50

1) till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande in. m. ett reservationsanslag
av 17 000 000 kronor;

2) till Kostnader för överflyttning av
arbetskraft ett reservationsanslag av
100 kronor;

3) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 100 kronor;

4) till Kostnader för främjande av
företagsverksamhet m. m. ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor;

II. att motionerna 1:292 och 11:368,
i vad de avsåge dyrortsgradering av
dagunderstöden, icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. att motionerna I: 292 och II: 368,
i den mån de icke behandlats under II,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

IV. att motionerna I: 131 och II: 152
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

V. att motionerna 1:134 och 11:228
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Heiding, Gustav Emil Andersson, Svensson
i Grönvik, Rubbestad och Staxång,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionerna I: 292 och II: 368,
i vad de avsåge dyrortsgradering av
dagunderstöden, samt att därför utskottets
hemställan under II. bort hava följande
lydelse:

»II. att riksdagen må i anledning av
motionerna I: 292 och II: 368 beträffande
kontantunderstöden besluta, att
dyrortsgraderingen av dagunderstöden
skall upphävas samt att dagunderstöden
skola maximeras till de för ortsgrupp
III gällande beloppen;».

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Till
detta utskottsutlåtande är fogad en reservation,
och jag skall be att få redogöra
för vad som ligger bakom densamma.
Den riktar sig mot den dyrortsgruppering
som ännu tillämpas när
del gäller kontantunderstöd vid arbetslöshet.

Här är det ju på det sättet att det
ligger annorlunda till med dyrortsgraderingen
än på andra områden. Vid sidan
om det kontanta bidraget utgår
nämligen också hyresbidrag, och detta
är avsett att täcka högre kostnader på
respektive dyrorter. Detta är ingen ny

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

133

fråga, vi lia diskuterat den vid flera
riksdagar. År 1947 uttalade riksdagen
att den förväntade, att denna dyrortsgradering
skulle avvecklas och att det
skulle bli en utredning om avvecklingen
av densamma. Kungl. Mai :t tillsatte också
en utredning, nämligen arbetsmarknadsstyrelsen,
som försökte syssla med
saken en tid. Men när det gått ett år
eller något mer meddelade arbetsmarknadsstyrelsen
att man inte ville fullgöra
detta uppdrag utan önskade befrias
därifrån. Kungl. Maj:t uppdrog
då i stället åt en byråchef Jerneman att
fortsätta denna utredning.

Han anför i sin utredning att när
det utanordnas särskilda hyresbidrag,
föreligger egentligen ingen anledning
att längre bibehålla denna dyrortsgradering.
I stort sett är han av den meningen,
att dyrortsgradering på detta
område icke borde förekomma. Men lian
går ändå inte in för att rekommendera
en avveckling, utan han försöker hänga
sig fast vid att en avveckling av dyror
tsgraderingen skulle medföra skadeverkningar
för vissa arbetslöshetskassor,
och han nämner som exempel fabriksarbetarnas
arbetslöshetskassa.

Där tillämpar man en utbetalning av
4 kronor i lägsta ortsklassen och sedan
varierande belopp med hänsyn till de
olika ortsklasserna. I de högsta dyrortsgrupperna
betalar kassan 7 kronor
och i de andra 5 å 6 kronor. Byråchefen
Jerneman vill nu göra gällande, att
om vi höja det statliga bidraget till
4 kronor, vilket är motionens yrkande,
skulle detta kunna medföra att arbetarna
inte bli intresserade av att tillhöra
arbetslöshetskassan, då beloppen
bli ungefär desamma. Men så torde inte
vara fallet, ty av de cirka (SO 000 som
äro anslutna till denna kassa hör endast
ungefär en tredjedel till denna
lägre klass, under det att två tredjedelar
höra till de högre klasserna, som
få 5, 6 och 7 kronor i understöd. Dessutom
föreskrives obligatorisk försäkring
så att ingen kan komma undan,

Arbetsmarknadens reglering m. m.

utan alla måste vara försäkrade, och
då är det självklart att en höjning av
statsbidraget till det belopp, som är
föreslaget i motionen, inte behöver inverka
på anslutningen till kassorna.

Jag finner det orimligt att man skall
bibehålla denna gradering, då hyresbidraget
utgår med hänsyn till de olika
hyreskostnaderna, och det är ju detta
som är det avgörande när det gäller
dyrortsgradering. Jag finner det därför
vara mest ändamålsenligt om man nu
toge steget fullt ut, såsom riksdagen
också menade 1947, vilket betyder att
det inte skall vara någon gradering av
de kontanta bidragen utöver hyresbeloppen,
utan att de fastställas lika för
alla dyrortsgrupperna.

Det är detta förslag som ligger bakom
reservationen, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till denna.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Det förhåller sig på det sätt
som herr Rubbestad framhållit, att riksdagen
tidigare hemställt om utredning
i denna fråga. Denna utredning har
verkställts av, skulle jag tro, den främste
expert som vi ha här i landet i fråga
om grunderna för arbetslöshetsunderstöd
och arbetslöshetskassornas verksamhet,
nämligen byråchefen Jerneman.
Han skulle undersöka, huruvida det
förefinnes någon möjlighet att höja
kontantunderstöden i de lägre dyrortsgrupperna
till samma nivå som i 3:e
ortsgruppen, utan att detta skulle få
någon menlig inverkan på de erkända
arbetslöshetskassornas verksamhet.

Utredningsmannen anser att detta
inte är möjligt — jag skall bara citera
ett par rader av vad lian framhåller.
Han lämnar en redogörelse för de dagunderstöd,
som för närvarande utgå
inom eu viss kassa, och säger: »Skulle
man nu höja nämndernas dagunderslödsbelopp
för ortsgrupp 1 till 4 kronor
skulle en stor del av nämndernas
klientel i denna dyrortsgrupp kunna

134

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Arbetsmarknadens reglering m. m.

erhålla samma understödsbelopp, som
på grund av avgiftsinbetalning tillkommer
medlemmarna i denna arbetslöshetskassas
daghjälpsklass I. Detta
förhållande skulle näppeligen stimulera
dessa medlemmar till fortsatt medlemskap
i kassan.» Det är således det resultat
som denne expert kommit till efter
den utredning som han företagit.

När det nu har lyckats fackförbunden
bär i landet att bygga upp erkända arbetslöshetskassor
i en ganska stor omfattning,
skulle det väl ändå vara, låt
mig säga minst sagt olämpligt att vidta
sådana åtgärder, att intresset för löntagarna
att tillhöra dessa kassor minskades.
Herr Rubbestad nämnde att försäkringarna
äro obligatoriska. Låt så
vara, men om ett stort antal medlemmar
inom dessa arbetslöshetskassor bli
missnöjda med kassornas verksamhet,
så förstår nog även herr Rubbestad att
detta kan förorsaka rätt stora svårigheter
för kassorna i framtiden. Och
det är av den anledningen, herr talman,
som utskottet ansett sig inte kunna
gå med på den framställning som bondeförbundarna
ha gjort.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
betonade i mitt anförande nyss, att det
kommer inte att medföra någon som
helst nackdel för någon, om man höjer
bidraget för alla till det som gäller
för ortsgrupp III, alltså det högsta belopp
som utgår. Jag skulle vilja fråga
herr Mårtensson om han tycker det är
riktigt, att ortsgrupp I skall ha betydligt
lägre belopp än ortsgrupp III. Alla
ha dessutom hyresbidrag, och det är
ju hyran som är utslagsgivande för
dyrortsgraderingen. T. o. m. utredningsmannen
säger, att när man ser bort
ifrån hyrorna finns det ingen anledning
alt ha ett dyrortsgraderat bidragssystem.

Som vi sett försöker man alltid finna
något stöd för att gå emot slopandet

av dyrortsgraderingen. Det finns ett intresse
härför hos vissa kretsar, särskilt
här i Stockholm, där man anstränger
sig allt vad man kan för att hitta på
skäl mot en dylik åtgärd av rättvisa.
Man har hängt sig fast vid denna dyrorlsgradering,
som man inte vill släppa
för något i världen, och därför hittar
man på än det ena, än det andra stödet
för att söka hindra ett slopande av
densamma. Den kommer nog därför att
existera ganska länge ännu, men jag
tycker att en gång bör man kunna göra
slut på detta motstånd. Ingen fara kommer
att uppstå om riksdagen bifaller
motionen i detta hänseende, ty beträffande
arbetslöshetsunderstöden blir det
ändå en viss gradering, då hyresbidrag
skall utgå med hänsyn till respektive
ortsgrupper.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr
talman.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag vill hänvisa herr Rubbestad
till vad utskottet har skrivit i sin
motivering. Utskottet säger bland annat:
»Med hänsyn till vad departe mentschefen

anfört, vill utskottet icke
motsätta sig, att dyrortsgraderingen av
dagunderstöden bibehålies under budgetåret
1949/50 under förutsättning, att
frågan om ett slopande av densamma
kommer att ytterligare prövas.»

Detta är ett ganska klart uttalande,
vilket går ut på att dyrortsgraderingen
om skäl därtill föreligger bör slopas.
Men utredningsmannen har framhållit
att det går inte att höja dagunderstöden
förrän staten lämnar ett större bidrag
till de erkända arbetslöshetskassorna.
Det finns emellertid ingen möjlighet
i nuvarande ekonomiska läge
att kunna lämna detta högre bidrag.
Men jag utgår ifrån att när det ekonomiska
läget förbättrats kommer Kungi.
Maj :t att uppta denna fråga till förnyad
prövning.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

135

Herr RUBBESTAD: Jag vill erinra
herr Mårtensson om att det skrivsätt
som utskottet i stort sett nu använder
är precis detsamma som användes
1947, då man också förväntade att dyrortsgraderingen
skulle avvecklas. Vi ha
sett resultatet. Hålla vi på med detta
skrivsätt blir resultatet detsamma även
i fortsättningen. Därför bör man göra
slag i saken en gång för alla och bifalla
reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rubbestad begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 137, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns att
flertalet röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 143, i anledning av riksdagens år
1948 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av

Norrbottens försörjningsproblem.

statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden den 1 juli 1947—den 30 juni
1948 m. m.

Punkterna 1, 4, 5, 7, .9, 12, l''i—17,
19, 21 och 25—27.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 144, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för förbättring av kommunikationsförhållandena
i Norrland.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Norrbottens försörjningsproblem.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 145, i anledning av väckt motion angående
Norrbottens försörjningsproblem.

I en inom andra kammaren av herr
Hagberg i Luleå m. fl. väckt motion
(II: 264) hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
en skyndsam utredning och förslag
till

1) en kustjärnväg för att möjliggöra
en manufakturindustri stödd på Norrbottens
järnverk,

2) en järnväg genom Tornedalen för
att möjliggöra exploatering av de rika
grafit- och malmtillgångarna därstädes,

3) en plan för utbyggnad av en manufakturindustri
i Norrbottens kustland,

4) ett nytt järnverk vid något av
malmfälten Kiruna eller Malmberget,

5) ett pappersbruk i Norrbotten,
samt

6) åtgärder för att trygga den norrbottniska
träförädlingsindustriens behov
av råvaror från Norrbottens skogar.

136 Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Norrbottens försörjningsproblem.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 264 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Utskottet
har beträffande den motion vi
väckt rörande en del försörjningsfrågor
i Norrbotten sagt, att det inte ansett sig
kunna tillstyrka bifall till densamma,
därför att den rör alltför vittfamnande
ämnen. Enligt min mening är detta inte
ett argument för ett avstyrkande, ty om
läget i en landsända blir sådant att det
krävs mycket omfattande åtgärder för
att man skall kunna undvika stora sociala
och ekonomiska skadeverkningar,
så kan väl inte själva ämnets omfattning
få utgöra ett skäl till att man lägger
armarna i kors.

I Norrbotten anser man, och det är
en praktiskt taget enhällig mening, att
det håller på att dra ihop till ett mycket
svårt läge i den nordligaste delen av
länet. Fjolårets landsting behandlade
detta ärende på grundval av en rapport
från landstingsdirektören, och det är
ingen överdrift att beteckna innehållet
i denna rapport såsom mycket alarmerande.
Landstingsskatten var redan förut
dubbelt så hög som genomsnittet i
landet, och i fjol måste man öka landstingets
utgifter mycket väsentligt. Och
ändå kunna vi i Norrbotten inte alls
kosta på oss sjukvårdsinrättningar och
annat, som i andra landsdelar anses
självklart. Orsaken till att alla dessa
problem äro mycket omfattande däruppe
är ensidigheten i näringslivet. Det
har föranlett att det för närvarande går
en jämn ström av ungdom från Norrbotten.
Varje år måste ca 2 500 ungdomar
flytta söder ut därför att de inte
kunna få sin försörjning inom länet.
Detta har redan visat sig medföra mycket
stora svårigheter för de industrier
och andra företag, som finnas i Norrbotten,
vilket bland annat framgår av
en skrivelse, som Kiruna stadsfullmäk -

tige skickat till utskottet men som inte
finns redovisad i det material vi fått.
Befolkningsstatistiken visar nämligen
en mycket hastig förskjutning från
yngre till äldre åldersgrupper. Man
förutser, att det inom några år inte
skall finnas på långt när tillräckligt
med arbetskraft i de åldrar, som krävs
i ett så tungt och påkostande arbete
som gruvarbetet är.

Det är den ena sidan av saken. Den
andra är den mycket berättigade fruktan,
som befolkningen i gruvsamhällena
hyser för att järnmalmskonjunkturerna
åter skola bli sämre och att dessa områden,
och stora delar av Norrbotten i övrigt,
skola försättas i det svåra läge, som
rått vid flera tillfällen tidigare, då det
varit nedgång i de internationella järnmalmskonjunkturerna.
Då ha flera
hundra gruvarbetare blivit avskedade
och de kvarvarande fått arbetstiden begränsad
till två och en halv dag i veckan.
Som medel häremot har Kiruna
stadsfullmäktige, något som också kommit
till uttryck i motionen, hemställt, att
man från statsmakternas sida skulle
åstadkomma en differentiering av näringslivet.
Och när det nu gäller en ytterligare
järnmalmsförädling är detta,
som vi visat i motionen, väl motiverat
därför att vårt land ju dock fortfarande
importerar ca 70 procent av vårt järnvarubehov.
Men utskottet har uppenbarligen
inte självt någon mening om
dessa saker och vill inte medverka till
att man får dem utredda.

Sedan är det ett annat avsnitt av motionen,
som gäller kustbygdens försörjningsfrågor
och som är minst lika livsviktigt.
När järnverket i Luleå efter
många om och men äntligen kom till,
knöts till detsamma allmänt den förhoppningen,
att det kring järnverket
också skulle gruppera sig en järnmanufaktur
av betydande omfattning. Man
skulle inte stanna bara vid tillverkningen
av halvfabrikat utan söka få till stånd
en förädlingsindustri av något slag. Hittills
finns det emellertid ingenting som

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

137

tyder på, att dessa förhoppningar komma
att bli verklighet. Det finns efter vad
jag tror ganska starkt fog för misstanken,
att privatföretagarna inte komma
att göra någon större insats för att dessa
önskemål skola bli förverkligade; men
kan man lämna åt sido, huruvida det
blir staten eller privatföretagarna, som
skola gripa in här.

Oavsett hur det går med den frågan,
så är tillkomsten av ytterligare förädlingsindustrier
nästan helt beroende av
att det blir bättre kommunikationer i
kustbygden. Bleve det en järnväg i kustbygden,
vilket vi anse behövligt, skulle
man också kunna sprida industrierna
till områden med god arbetskrafttillgång
och gynnsamma förutsättningar i övrigt
för industriell verksamhet. Och då skulle
man också kunna motverka, i väsentlig
mån åtminstone, den ödesdigra flykt
från landsbygden, som nu sker i Norrbotten.
Det är ett problem inte bara av
samma slag som i andra landsdelar utan
av mycket större omfattning. Till de
42 000 människor, som flyttade från
landsbygden till tätorterna i fjol, bidrog
det relativt folkfattiga Norrbotten med
inte mindre än 18 000. Om statsutskottet
hade tänkt några minuter på vilken
katastrof en sådan avflyttning från
landsbygden kan komma att innebära
bara inom loppet av några få år, så liade
det kanske inte avfärdat utredningsförslaget
så lättvindigt som det nu gjort.

När det gäller själva sysselsättningen
och möjligheten att leva över huvud taget
på den norrbottniska landsbygden,
blir det framför allt fråga om skogsbruket
och träindustrien. Vi ha i motionen
närmare angivit de synpunkter, som
kunna läggas på denna fråga. Jag erinrar
om att det finns ca 3 000 arbetare
anställda vid sågverk och pappersindustri
i Norrbotten. Om (let virke, som avverkas
i Norrbotten, också skulle förädlas
där, skulle det ge arbete åt minst 8 000
man. Men så långt behöver man inte
sträcka sig. Vi anse, att åtgärderna från
statens sida borde gå ut på att den stat -

Norrbottens försörjningsproblem.

liga industri, som redan finns i Norrbotten,
får sådan virkesförsörjning att
man kan köra för fullt. Vi mena att man
bör kunna utvidga den statliga träförädlingsindustrien
i stället för att man
som nu låter utreda frågan om det möjligen
går att begränsa träförädlingsindustriens
omfattning i Norrbotten. Vi
anse, att man kan driva förädlingen litet
längre bl. a. genom att äntligen sätta
igång det pappersbruk, som statens
skogsindustrier uppger sig haft planer
klara på i flera år.

Medan motionen legat hos utskottet
ha framtidsutsikterna mörknat ytterligare
för de arbetare i Norrbotten, som
äro beroende av arbete i skogarna och
inom pappersmasseindustrien. Den amerikanska
avsättningskrisen eller den
ökade konkurrensen, vilket man nu vill
kalla det, har redan föranlett varsel om
att en av pappersmassefabrikerna i
Norrbotten kommer att läggas ned om
några veckor. För skogsarbetarna ser
det också mörkt ut. Redan i fjol var avverkningen
sådan, att det blev miljontals
klampar kvar i älvarna, och i år har
det varit rekordavverkning, som redan
lett till en ganska omfattande arbetslöshet.
Så ytterligt känsligt är nämligen
näringslivet i Norrbotten, att det bara
behöver bli en tillfällig stockning inom
de få näringsgrenar som finnas, för att
det skall bli svåra återverkningar. Detta
skulle man som sagt kunna råda bot på
genom ingripanden från statsmakternas
sida. Att det måste bli ganska omfattande
åtgärder beror på att problemen i
Norrbotten över huvud taget äro mycket
omfattande.

Jag kan inte dela utskottets uppfattning
att det saknas skäl för en begäran
om utredning av dessa eller åtminstone
några av dessa problem, som berörts i
motionen. Vår uppfattning delas av alla
myndigheter i Norrbotten; länsstyrelse,
landsting och kommunala institutioner
äro helt av den meningen, som vi i motionen
företrätt beträffande vårt bins
näringsfrågor.

138

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Norrbottens försörjningsproblem.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till motionen II: 264.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman!

Kammaren har alldeles nyss bifallit ett
förslag från statsutskottet i anledning av
två likalydande motioner, som voro undertecknade
av praktiskt taget samtliga
norrländska riksdagsmän. Yi ha som
norrlänningar anledning att säga oss, att
vad som här beslutats är av den beskaffenhet,
att vi böra vara tillfredsställda.
Härvid kommer naturligtvis också
Norrbotten att beröras, i den mån man
kan komma till något resultat. I den
kläm, som finnes i utskottets utlåtande,
föreslås det, att riksdagen skall i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att de
i motionerna angivna, av norrlandskommittén
framställda förslagen om
nedsättning av järnvägstaxorna för
långa transporter och om tillämpning
av s. k. virtuella avstånd samt i fråga
om persontaxorna måtte upptagas till
behandling utan avvaktande av slutförandet
av järnvägstaxeutredningens undersökningar
i övrigt, ävensom att en
plan för anläggande av sådana stambillinjer,
som norrlandskommittén åsyftat,
måtte upprättas.

Förutsättningarna för Norrbottens
och dess näringslivs utveckling torde
främst ligga på kommunikationernas
område. Riksdagen har välvilligt behandlat
denna motion, och beslutet innebär,
att riksdagen önskar en närmare
undersökning rörande dessa saker. När
det gäller den speciella motion, som föreligger
under denna punkt; har herr
Holmberg i sitt yttrande nyss gjort gällande,
att utskottet icke tänkt tillräckligt
på dessa spörsmål. Jag vill erinra
om att avdelningen ägnat mycken tid åt
den förstnämnda motionen. Därför
fanns det icke samma anledning att tänka
på alla de sex speciella förslag som
förts fram i den nu behandlade motionen
av herr Hagberg i Luleå in. fl.

Herr Holmberg säger, att de stora
projekt som man fört fram icke behövde
särskilt motiveras. Han har själv redovisat
dem; jag vill redovisa dem på
nytt. Vad man vill ha är följande:

1) en kustjärnväg för att möjliggöra
en manufakturindustri stödd på Norrbottens
järnverk,

2) en järnväg genom Tornedalen för
att möjliggöra exploatering av de rika
grafit- och malmtillgångarna därstädes,

3) en plan för utbyggnad av en manufakturindustri
i Norrbottens kustland,

4) ett nytt järnverk vid något av
malmfälten Kiruna eller Malmberget,

5) ett pappersbruk i Norrbotten samt

6) åtgärder för att trygga den norrbottniska
träförädlingsindustriens behov
av råvaror från Norrbottens skogar.

Nog tyckte vi i avdelningen att det
var ganska vittomfattande projekt som
man sålunda fört fram. Skulle mycket
starka och tungt vägande skäl härför
kunna förebringas, kan man naturligtvis
tänka sig att utföra en utredning
speciellt för ett län. Men eftersom vi
nyss haft den stora och mångåriga norrlandsutredningen,
som också har sysselsatt
sig med dessa ting, så ha vi icke
ansett nödvändigt att begära en ny särskild
utredning för Norrbotten. Låt oss
arbeta på att först söka få realiserat så
mycket som möjligt av vad norrlandskommittén
rekommenderat! Då skulle
jag tro att vi ha tillräckligt att göra för
åtskilliga år framåt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Herr
Åkerström kan väl icke riktigt mena
allvar med sin hänvisning till att det
är nog med att norrlandsutredningen
sysslat med en del av dessa problem.
Det är icke alla. Han har själv redan

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

139

refererat, hur man i ett annat fall,
nämligen när det gällde taxefrågorna
för Norrland, förordat en särskild utredning.
Trots att norrlandskommittén
behandlat denna sak och trots att det
dessutom uppdragits åt eu särskild
taxekommitté att syssla med detta, har
i alla fall utskottet ansett, att riksdagen
bör ställa sig bakom kravet på en
särskild utredning.

Det är nämligen så, att många av de
projekt, som utretts av norrlandskommittén,
blivit liggande flera år utan
att någonting blivit åtgjort. Vi ha därför
ansett att man borde plocka ut
några av de viktigare sakerna och titta
litet närmare på dem. Även i andra
sammanhang har det ju ansetts vara
nödvändigt att ompröva en del av vad
norrlandskommittén föreslagit.

I övrigt vill jag säga, att det nyss
fattade beslutet om bifall till motionerna
om järnvägstaxorna naturligtvis är
mycket tacknämligt. Jag har självfallet
bara gott att säga om den saken.
Emellertid har den frågan en ganska
betecknande förhistoria. Vi behandlade
i fjol samma motioner eller i varje
fall motioner med precis samma motivering
och yrkande som dem vi behandlat
i år. Men i fjol avstyrktes motionerna
av ett enhälligt utskott; i år
ha de tillstyrkts av ett enhälligt utskott
utan att något särskilt inträffat under
mellantiden, förutom att möjligen behovet
blivit större än i fjol. Denna
olika behandling beror kanske på att
det i fjol var kommunistiska motionärer
men i år andra. Detta förfaringssätt
kan kanske också ge en förhoppning
om att den fråga som vi väckt i
år kommer att bli bättre behandlad,
om den ett annat år tages upp av andra
motionärer.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 16.

Vägbygge Sädvaluspen—Graddis.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 146, i anledning av väckt motion
angående utredning om byggande av
väg från Sädvaluspen till Graddis.

I en inom andra kammaren av herr
Holmberg m. fl. väckt motion (II: 107)
hade föreslagits, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning och förslag till
byggande av väg från Sädvaluspen till
Graddis.

Utskottet hemställde, att motionen
11:107 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HOLMBERG: Herr talman! I början
av innevarande år hölls i Norrbotten
en stor sammankomst, som tillkommit
på initiativ av länsstyrelsen
och landstingets förvaltningsutskott.
Till denna hade sammankallats en stor
del av länets institutioner och samtliga
länets riksdagsmän. Syftet var att diskutera
aktuella norrbottensproblem och
att få riksdagsmännens medverkan för
framstötar hos statsmakterna. Till de
frågor som därvid behandlades hörde
bland annat denna vägfråga. Den tillmätes
av alla norrbottningar, naturligtvis
främst av dem i socknarna vid
gränsen, Arvidsjaur och Arjeplog, en
mycket stor betydelse.

Vi ha vid upprepade tillfällen angivit
de skäl som tala för att denna väg
skall byggas. Dessa skäl ha närmare
utvecklats såväl i motioner tidigare
som ock i årets motion. Länsjägmästaren
har framhållit det stora värde som
denna väg skulle ha för utnyttjandet
av skog, som eljest icke kan utnyttjas.
Vägbygget betingar emellertid en sådan
kostnad att det icke kan inrangeras
under de vanliga väganslagen. Därför

140

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Vägbygge Sädvaluspen—Graddis.

ha vi ansett att riksdagen bör fatta ett
särskilt beslut.

I år ha vi begränsat oss till att begära
en utredning i saken. Och med
hänsyn till att detta projekt är av största
betydelse vill jag yrka bifall till motionen.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Under
hänvisning till utskottets motivering
skall jag bo att få yrka bifall till
dess hemställan.

Jag vill bara tillägga, att det här är
fråga om att bygga en väg till Norge,
som skulle kosta minst 6 000 000 kronor.
Det kan ifrågasättas om vi icke
ha andra investeringsobjekt, som tyvärr
måste komma bra långt före detta
vägbygge. Måhända finnas också i
Norrbotten sådana objekt.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 17.

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 147, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om vissa anslag
under elfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

De i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna
godkändes.

§ 18.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med vissa
bestämmelser i avseende å kommunindelningsreformens
ikraftträdande, m. m.
ävensom i ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1949/50 till moderskapspenning;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1949/50 till civilförsvaret;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
civilförsvaret för budgetåret 1949/50
in. in. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 141, i anledning av väckta motioner
om restitution av krigskonjunkturskatt
till Loss- och lastningsföreningen
Hamnarbete u. p. a. i Sundsvall;

nr 142, i anledning av väckta motioner
angående anslag för upplysningsverksamhet
rörande reumatiska
sjukdomar;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående Svenska skifferoljeaktiebolagets
framtida verksamhet
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 149, i anledning av kamrarnas
återremiss av den under punkten l:o)
i statsutskottets utlåtande nr 48 behandlade
frågan angående anslag till nybyggnad
för statens rättskemiska och farmacevtiska
laboratorier jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av pensionsförhållandena
för vissa befattningshavare
in. m., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1949/50;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; -

Lördagen den 14 maj 1949 em.

Nr 17.

141

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till teckning
av aktier i Aktiebolaget Aerotransport
m. in. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
statlig affärsbank in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande!!:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å
spritdrycker, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 72, såvitt propositionen
avser förlängning av giltighetstiden för
förordningen den 11 juni 1948 (nr 283)
om pappersskatt, samt bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i vissa fall förordna
om restitution av pappersskatt,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 40, i anledning av väckta motioner
angående skatt på s. k. kolorerad
veckopress;

nr 41, i anledning av väckta motioner
angående sänkning i vissa fall av
nöjesskatten för biografföreställningar,
in. in.; och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. in., jämte i ämnet väckta
motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

33, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken förslag till vissa ändringar
i lagen den 30 juni 1934 för Sveriges
riksbank och i bankoreglementet m. in.;

nr 34, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag till vissa ändringar
av reglementet för riksgäldskontoret
;

nr 35, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning i fråga
om arvoden till styrelsens suppleanter; -

nr 37, med förslag till ändrad lydelse
av § 10 instruktionen för riksdagens revisorer
av stats-, banko- och riksgäldsverken; nr

38, angående regleringen för budgetåret
1949/50 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
in. in.;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändring i
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
m. m.;

nr 40, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning i fråga
om viss ändring i 1947 års allmänna
tjänstepensionsreglemente för riksdagens
verk, in. m.; och

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av pensionsförliållandena
för vissa befattningshavare,
m. in., såvitt propositionen
hänvisats till bankoutskottet, jämte
en i ämnet väckt motion;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 33, i anledning av dels Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i strafflagen, dels ock en
i ämnet väckt motion;

nr 34, i anledning av dels Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till föräldrabalk,
m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 35, i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus, dels ock
i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 28,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303), dels ock i ämnet
väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till lindring
i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård jämte i ämnet väckta
motioner;

142

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949 em.

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, såvitt angår jordbruksärenden; nr

37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
forskningskommitté för lantmannabyggnader
under budgetåret 1949/50;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medgivande att
vidtaga de åtgärder, som erfordras för
Sveriges anslutning till Förenta Nationernas
livsmedels- och jordbruksorganisation
(FAO);

nr 39, i anledning av väckta motioner
angående anslag till stationerande
av bevakningsfartyg för sillfisket vid
Island;

nr 41, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående ändrade grunder
för bekämpandet av hönstyfus in. in.;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.; och
nr 43, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för tryggande av
vissa jordägares rätt till fiske;

andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 10 över motion
om vissa åtgärder för att avskilja svårhanterliga
och störande element från
de kommunala åldersdomshemmen;
samt

andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtanden:

nr 8 över väckt motion om översyn
av kristidsförvaltningen främst ur
rättssäkerhetens synpunkt; och

nr 9, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för effektivisering
och förenkling av förvaltningsarbetet.

§ 19.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 211, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående förlängning av
giltighetstiden för vissa tilläggstullar;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Storbritannien
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket in. m.;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva
visst undantag från gällande villkor
för åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution; nr

215, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 6 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370); och
nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva befrielse
i vissa fall från skyldighet att erlägga
inkomstskatt vid fusion mellan försäkringsbolag;
samt

från riksdagens kansli:
nr 235, angående upphävande av bestämmelserna
om slaktgodemän.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.11 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 17 maj 1949.

Nr 17.

143

Tisdagen den 17 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Protokollet för den 11 maj.

Upplästes för justering kammarens
protokoll för den 10 och 11 innevarande
maj. Därvid yttrade

Herr EDBERG: Herr talman! Vid
justeringen av protokollet från förra
onsdagen har en ledamot av denna kammare
gjort vissa ändringar i sitt anförande
från debatten om förlängning av
hyresregleringslagen, som kommit att
väsentligt förändra innehållet. Enligt
det stenografiska referatet yttrade talaren
bland annat: »Framför allt skola vi
inte tvångsvis ålägga de kommuner, som
anse sig över huvud taget icke behöva
denna bostadsförmedling, att införa
den.» Detta har ändrats till: »Framför
allt skola vi inte införa obligatorisk
kommunal bostadsförmedling, som motionärerna
föreslå.»

På ett annat ställe har talaren enligt
det stenografiska referatet yttrat: »Andra
städer och samhällen, som ansett att
de behöva införa den, kunna göra det
kommunalt, men man skall inte ålägga
kommunerna, ty det föreligger inte sådana
skäl att man bör göra det.» Detta
har ändrats till: »Andra städer och samhällen,
som anse att de behöva införa
den, kunna göra det kommunalt, men
det föreligger inte sådana skäl att man
såsom motionärer och reservant påkallat
inför obligatorisk kommunal bostadsförmedling.
»

Det är, herr talman, mycket ogärna
som jag påtalar detta, men jag är nödsakad
att göra det därför att dessa ändringar
ha lett till att de följande replikerna
kommit att sväva fullkomligt fritt
i luften.

Vidare anfördes ej. De upplästa protokollen
godkändes.1

1 Jfr § 8 i prot. för den 20 maj.

I 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Allan Andersson på
grund av infektionssjukdom tills vidare
under åtta dagar a dato är till tjänstgöring
oförmögen intygas härmed.

Västerhaninge den 14 maj 1949.

I. Wallerström.

Kammaren beviljade herr Andersson
i Tungelsta ledighet från riksdagsgöromålen
under åtta dagar från den 14
innevarande maj.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 25,
statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 138—142 och 148—154, bevillningsutskottets
betänkanden nr 38—41
och 43, bankoutskottets utlåtanden och
memorial nr 33—35 och 37—41, första
lagutskottets utlåtanden nr 33—35,
andra lagutskottets utlåtande nr 28,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 13 och
35—39 samt 41—43, andra kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr
10 samt andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande nr 8 och 9.

§ 4.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att bevillningsutskottets betänkande nr
43, bankoutskottets utlåtande nr 41,
statsutskottets utlåtande nr 154 samt bevillningsutskottets
betänkanden nr 38—
41 måtte i nu nämnd ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista
samt övriga ärenden i den ordning

Nr 17.

144

Tisdagen den 17 maj 1949.

Interpellation ang. skador på bisamhällen till följd av besprutning av fruktträd och
oljeväxtfält.

de förekomma å dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 5.

Interpellation ang. skador på bisamhällen
till följd av besprutning av fruktträd
och oljeväxtfält.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr EKDAHL, som yttrade: Herr talman!
Vid vårriksdagen i fjol — närmare
bestämt den 3 juli — fäste jag regeringens
uppmärksamhet på de massförgiftningar
av bin och humlor, som
förorsakats genom användning av vissa
preparat vid besprutning av fruktträd
och bepudring av oljeväxtodlingar. Interpellationen
hann icke besvaras, men
under hand har jag fått veta, att vissa
utredningar gjorts genom jordbruksdepartementet.

Allvaret i de problem, som jag för
närmare ett år sedan drog fram till regeringens
övervägande, fick jag bekräftelse
på genom alarmerande rapporter
i Skånska Social-Demokratens söndagsnummer
för den 15 dennes, vilka jag
senare fått understrukna genom samstämmiga
reportage i Helsingborgs Dagblad
samma dag och Nordvästra Skånes
Tidningar måndagen den 16. Av ca 650
bisamhällen inom Hälsingborgs stads
område ha ungefär 400 gått under på
några dagar, av allt att döma förgiftade
i samband med besprutning av fruktträd.
Liknande bidödar ha förekommit
i Malmötrakten och i trakterna kring
Klippan. — Jag hänvisar för övrigt till
de tre citerade tidningarna.

Det bär sig så att tre biodlarföreningar
hade sammanträden denna katastrofsöndag.
Nordvästra Skånes biodlareförening
i Hälsingborg, Bjäre biodlarförening
i Ängelholm och Norra Åsbo biodlareförening
i Klippan — även be -

träffande dessa hänvisar jag till de åberopade
ortstidningarna. -— Vid samtliga
dessa organisationers möten dryftades
det inträffade i en stämning, som förklarligt
nog förefaller ha varit mycket
mörk. Där till och med lanserades den
tanken, att man genom att flytta bigårdarna
ut i ljungtrakter, fjärran från
oljeväxtfält och större fruktodlingar,
skulle gardera sig mot nya katastrofer
av det här slaget. Man beklagade de risker,
detta måste innebära för fruktodlingen,
men man ifrågasatte, om annan
utväg fanns.

Just detta sista, givetvis av en viss
panikstämning färgade förslag till undvikande
av nya bikatastrofer sätter
fingret på en betydelsefull punkt i denna
fråga: förgiftningsdödens dubbelsidiga
verkan genom att dess skadeverkningar
drabba både biodlare och fruktodlare.
— Det är icke nog med att biodlarna
åsamkats förluster, av målsmän
för biodlingen taxerade till ca tio miljoner
bin samt därutöver förluster i
penningar om ca 16 000 kronor —märk
väl endast för biodlarna i Hälsingborgs
stad — någon samlad värdering av förlusterna
för biodlarna i Bjäre, Norra
Åsbo och Malmötrakten har jag icke sett.
— Det innebär också utan tvivel mycket
stora förluster för de fruktodlingar,
där den befruktande frömjölsöverföringen
äventyras genom massdöden
bland bin och humlor. En sakkunnig
röst anser — enligt referat i Helsingborgs
Dagblad — att det kan vara fråga
om förluster för fruktodlingen på hundratusentals
kronor.

Min obesvarade fjolårsinterpellation
har såsom av ovanstående framgår förlänats
en skrämmande dagsbetonad aktualitet.
Jag anhåller därför om kammarens
tillåtelse att till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få
framställa följande frågor:

Anser statsrådet möjligheter föreligga
för lagstiftningsåtgärder eller samhälleliga
ingripanden av annat slag till skydd

Tisdagen den 17 maj 1949.

Nr 17.

145

Interpellation ang. förbudet i vissa fall att försälja islandssill.

mot sådan ödeläggelse av våra bigårdar,
som hittills gängse metoder vid besprutning
av fruktträd och bepudring av
oljeväxtodlingar visat sig åstadkomma?

Anser statsrådet förutsättningar finnas
för beredande av ersättning åt biodlare
för skadegörelser av antytt slag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Interpellation ang. förbudet i vissa fall
att försälja islandssill.

Herr STAXÄNG erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Enligt
Kungl. Maj:ts kungörelse den G maj
1949 må ej kryddad salt eller sockersaltad
islandssill utan tillstånd av statens
livsmedelskommission säljas till
förbrukare under tiden från och med
den 1 augusti till och med den 30 november.

Även tidigare år har dylikt försäljningsförbud
tillämpats. Såväl inom
fisket som inom handeln hyser man
den uppfattningen, att förbudet avser
att underlätta försäljningen av den
svenska saltade fladensillen. Under
den tid försäljningsförbudet varar och
vilken tid omfattar varans egentliga
säsong, kan den saltade fladensillen
försäljas till konsumenterna utan konkurrens
av den importerade islandssillen.
Den svenska produkten kommer
därigenom i en gynnad ställning
gentemot dCn importerade.

Emellertid fångas islandssill även av
svenska fiskare. Också denna svenskfångade
islandssill synes tidigare ha
kommit att omfattas av förbudet. Självfallet
lider det svenska islandsfisket
ett väsentligt avbräck genom ett dylikt
försäljningsförbud. Varan som införes
i augusti måste lagras, förra året ända
till den 1 december. Kvaliteten försämras
påtagligt genom lagringen. Den
påtvungna lagringen förorsakar dessutom
icke oväsentliga kostnader, varjämte
varan blir tillgänglig för konsu -

menterna vid en tidpunkt, då dessas
intresse för densamma är betydligt
minskad. Dessa omständigheter påverka
i väsentlig grad det ekonomiska resultatet
av det svenska islandsfisket.

Därest försäljningsförbudet omfattar
även den svenskfångade islandssillen,
kommer alltså det stöd som gives åt
fladenfisket att i motsvarande grad
skada det svenska islandsfisket. Försäljningsförbudet,
som skall utgöra ett
skydd mot konkurrens av importerad
vara, drabbar alltså även en inhemsk
produkt, vilken därigenom kommer i
samma missgynnade ställning som den
importerade varan. Man torde kunna
ifrågasätta, om man icke — för att
undvika detta mindre önskvärda förhållande
— skulle kunna begränsa
ifrågavarande försäljningsförbud till
att gälla endast tiden 1 augusti till och
med 30 september.

Det svenska islandsfisket är av en
relativt stor betydelse. Man räknar
med att innevarande år komma minst
85 båtar med i genomsnitt 8 mans besättning
att deltaga i fisket. Fångsten
beräknas till 65 000 å 70 000 tunnor till
ett värde av omkring 7 miljoner kr.
Den vara som fångas är mycket begärlig
för konsumenterna.

Med stöd av vad sålunda anförts får
jag anliålla om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Är avsikten att försäljningsförbudet
skall omfatta även den svenskfångade
islandssillen?

2. Om så är fallet, vilka hänsyn
komma att tagas till de svenska islandsfiskarena? Denna

anhållan bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

10—• Andra kammarens protokoll 1949. Nr 17.

14G Nr 17.

Tisdagen den 17 maj 1949.

från bankoutskottet:
nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utarbetande och
tryckning av register över kyrkomötets
protokoll jämte bihang för åren 1920
-—1948; och

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, såvitt angår trettonde
huvudtiteln; samt

från andra lagutskottet:
nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

om fortsatt giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449) angående
dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, m. in.; och

nr 247, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om dyrtidstillägg för år 1949 å folkpensioner,
dels ock i ämnet väckta
motioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.10 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri. Esselte ab. Stockholm 1949
816778