1949 ANDRA KAMMAREN Nr 11 (Riksdagens protokoll 1949:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949 ANDRA KAMMAREN Nr 11

19—23 mars.

Debatter m. m.

Tisdagen den 22 mars.

Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Hansson i Skediga ang. viss ändring av gällande skattebe stämmelser

.......................................... 11

Herr Hedlund i Rådom ang. storleken av ortsavdragen vid statlig

och kommunal beskattning.............................. 12

Herr Svensson i Ljungskile ang. av Stockholm stads uppbördsverk
tillämpad praxis i fråga om existensminimum för skattebetalare 14

Herr Persson i Landafors ang. utredningen av frågan om kommu -

nalskattelagstiftningens utformning ...................... 21

Herr Persson i Landafors ang. beskattningen av förmånen av fritelefon
och tjänsteabonnemang för telegrafverkets personal .... 23

Herr von Friesen ang. framläggande av förslag till nybyggnad av

en thorax-kirurgisk klinik .............................. 25

Herr Holmberg ang. utredning av frågan om ett eventuellt norr landsuniversitet,

m. m................................. 31

Svar på fråga av herr Nilsson i Bästekille ang. användning av en del

av 1948 års potatisskörd för tillverkning av brännvin .......... 38

Interpellationer av:

Herr Ekdahl ang. beredande av tryggad besittningsrätt åt innehavarna
av arrendelägenhetcr under Ilerrevadskloster........ 43

Herr Hansson i Skegrie ang. landsbygdens postförhållanden...... 44

Herr Pettersson i Dahl ang. jämkning i grunderna för statsbidrag
till landsbygdens elektrifiering .......................... 46

Herr Pettersson i Dahl ang. beredande av lättnad i trafiktillståndsgivningen
för möjliggörande av ett bättre utnyttjande av bilparken 48

1—‘Andra kammarens protokoll 1!M9. Kr 11.

Nr 11.

Innehåll.

Sid.

Onsdagen den 23 mars fm.

Utgifter under riksstatens tionde huvudtitel:

Avsättning till fonden för idrottens främjande ................ 52

Avsättning till lotterimedelsfonden.......................... 79

Säkerställande av nylontillförsel vid handelsavtalsförhandlingar .... 83

Ändrad lydelse av § 72 regeringsformen........................ 92

Lagrådets granskning av lagförslag, m. m....................... 99

Beredande av större plats för s. k. personval vid allmänna val...... 105

Ändringar i grundlagarna .................................. 109

Interpellationer av:

Herr Werner ang. vissa spörsmål om rätt för krisorganen att vidtaga
bestraffningsåtgärder .............................. 118

Herr von Seth ang. av livsmedelskommissionen tillämpade principer
för fördelningen av fettämnen............................ 119

Onsdagen den 23 mars em.

Utgifter under riksstatens sjätte huvudtitel:

Kommunikationsdepartementet: Avlöningar .................. 120

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen............ 121

V ägunderhållet.......................................... 146

Förstärkning och förbättring av vägar ...................... 147

Bidrag till byggande av enskilda vägar ...................... 148

Vägbeläggningar........................................ 149

Undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m................. 150

Den kommunala beskattningen .............................. 162

Återbetalning av tjänstepensionsavgifter ...................... 164

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 23 mars fm.

Statsutskottets utlåtande nr 10, ang. utgifter under tionde huvudtiteln

(handelsdepartementet).................................. 52

■—- utlåtande nr 3, ang. säkerställande av största möjliga nylontillförsel
vid förhandlingar om handelsavtal.................... 83

— nr 4, ang. godkännande av överenskommelse om återbetalning av

statskrediter till Danmark................................ 92

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, ang. lagen om rikets vapen m. m. 92
—- nr 7, ang. ändrad lydelse av § 72 regeringsformen, m. m....... 92

— nr 8, ang. granskningen av lagförslag ...................... 99

•

Innehåll.

Nr 11.

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, ang. personval vid allmänna val 105

— memorial nr 10, ang. vilande förslag till ändring i grundlagarna .. 109

— nr 11, med förslag till riksdagsstadga ...................... 117

— nr 12, ang. upphävande av vissa valstadgor för riksdagen...... 117

Onsdagen den 23 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifter under sjätte huvudtiteln

(kommunikationsdepartementet) .......................... 120

— nr 39, ang. bidrag till sjukkassor .......................... 162

— nr 40, ang. ersättning för olycksfall i arbete eller yrkessjukdom .. 162

— nr 41, ang. vissa haverikostnader.......................... 162

— nr 42, ang. stat för försvarets fastighetsfond ................ 162

— nr 43, ang. ändring i bestämmelserna om disposition av krigsma terielverkets

rörelsekapital................................ 162

— nr 44, ang. fortsatt disposition av ett äldre reservationsanslag .. 162

— memorial nr 45, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut om anslag till

frivilliga skytteväsendet (proposition för gemensam votering godkänd)
................................................ 162

Bevillningsutskottets betänkande nr 13, ang. den kommunala beskattningen
.............................................. 162

— nr 14, ang. ändring av kommunalskattelagens bestämmelser om

fastighetstaxering ...................................... 164

— nr 15, ang. förordning om uppskov med allmän fastighetstaxering,

m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.... 164

Bankoutskoitets utlåtande nr 9, ang. återbetalning av tjänstepensions avgifter

.............................................. 164

— nr 10, ang. fortsatt disposition av ett reservationsanslag för riksdagsbiblioteket
........................................ 165

Lördagen den 19 mars 1949.

Nr 11.

Lördagen den 19 mars.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12
innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet Weijne avlämnade
Kung], Maj:ts propositioner:

nr 111, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. in.;

nr 133, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

nr 137, med förslag till förordning
angående handel med skrot, lump och
begagnat gods in. m.;

nr 144, angående ersättning till Ebba
Eriksson i anledning av olycksfall i
arbete;

nr 145, angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 147, angående anslag till ersättningar
för vissa läkarundersökningar
enligt arbetarskyddslagen m. m.;

nr 148, angående anslag för budgetåret
1949/50 till viss försöksverksamhet;

nr 149, angående utarbetande och
tryckning av register övér kyrkomötets
protokoll jämte bihang för åren 1920
—1948;

nr 150, angående anslag till statens
livsmedelskommission för budgetåret
1949/50;

nr 154, angående vissa anslag till
civilförsvaret för budgetåret 1949/50
in. in.; och

nr 157, angående anslag till sinnessjuknämnden
för budgetåret 1949/50.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Majtts å kammarens bord vilan -

de propositioner och skrivelse; och
hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 94, angående godkännande av avtal
mellan staten och Stockholms stad
rörande del av Mariebergsområdet, del
av Kampementsbacken å Ladugårdsgärdet
och tomten nr 1 i kvarteret
Atomena i Stockholm in. in.;

nr 107, angående Sveriges anslutning
till Förenta Nationernas organisation
för uppfostran, vetenskap och kultur
(Unesco);

nr 108, angående ersättning till Erik
Ask;

skrivelsen nr 114, med redogörelse
för de åtgärder som vidtagits på grund
av riksdagens skrivelse den 19 juni
1948, nr 332, i anledning av riksdagens
år 1947 församlade revisorers berättelse;
och

propositionen nr 118, angående bidrag
till restaurering av vissa domkyrkor; till

bevillningsutskottet propositionen
nr 120, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) angående
tillverkning och beskattning av
maltdrycker;

till statsutskottet propositionen nr
121, angående överlåtelse av vissa fastigheter
in. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 122, med förslag till förordning med
provisoriska bestämmelser om begränsning
i vissa fall av preliminär skatt;

till statsutskottet propositionen nr
123, angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka, m. m.;

Nr 11.

Lördagen den 19 mars 1949.

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

124, angående yrkesutbildning
inom jordbruk och skogshantering; och
nr 129, angående anslag till statens
forskningskommitté för lantmannabyggnader
under budgetåret 1949/50;
samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 130, angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.; och

nr 131, angående anslag till statens
skol- och vrkeshem på Salbohed och i
Vänersborg för budgetåret 1949/50
m. m.

§ 4.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till behandling av lagutskott de på
bordet liggande motionerna

nr 315 av herr Sjölin m. fl. och
nr 316 av herr Håstad m. fl.

§ 5.

Föredrogs den av herr Thapper vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående tidpunkten
för förstatligandet av vissa
järnvägar inom Östergötlands län.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckt motion angående
säkerställande av största möjliga
nylontillförsel till landet vid kommande
förhandlingar om handelsavtal;
och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Danmark träffad
överenskommelse angående återbetalning
av vissa under åren 1945 och 1946
lämnade svenska statskrediter till
Danmark;

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 6, i anledning av väckt motion om
revision av lagen om rikets vapen m. m.;

nr 7, i anledning av väckta motioner
med förslag till ändrad lydelse av § 72
regeringsformen, in. in.;

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående dels ändrade bestämmelser
för lagrådets granskning dels ock former
för sakkunnig granskning av lagar
och författningar;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om beredande av större plats för s. k.
personval vid allmänna val;

nr 10, med uppgift å vilande förslag
till ändring i grundlagarna;

nr 11, med förslag till riksdagsstadga;
och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om upphävande av vissa för riksdagen
gällande valstadgor;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till bidrag till sjukkassor; nr

40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1949/50;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring i bestämmelserna
om disposition av krigsmaterielverkets
rörelsekapital;

Lördagen den 19 mars 1949.

Nr 11.

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag; och
nr 45, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1949/50 till frivilliga skytteväsendets
befrämjande;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
rörande vissa frågor vid den kommunala
beskattningen;

nr 14, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser angående fastighetstaxering;
och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om uppskov med allmän fastighetstaxering
in. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

9, i anledning av väckt motion
angående återbetalning i vissa fall av
erlagda tjänstepensionsavgifter;

nr 10, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning angående
fortsatt disposition av ett reservationsanslag; nr

11, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning;

nr 12, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning;

nr 14, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer
in. fl.;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 256)
om Svenska bostadskreditkassan och
om bostadskreditföreningar, in. in.;

nr 16, angående anslag för bestridande
av kostnaderna för anordnande
i Stockholm av den trettioåttonde allmänna
interparlamcntariska konferensen; -

nr 17, i anledning av väckt motion
om en riksdagsresa till Norrland sommaren
1949;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om val
av borgmästare och rådman;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8 § lagen den
20 december 1946 (nr 879) om högsta
domstolens sammansättning och tjänstgöring; nr

13, i anledning av Kungl. Majds
proposition med förslag till lag angående
skyldighet att avlämna för bibliotek
avsedda exemplar av tryckt skrift;

nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål in. in., dels ock i
ämnet väckta motioner;

nr 15, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i instruktionen
för riksdagens justitieombudsman;

nr 16, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i instruktionen
för riksdagens militieombudsman;

nr 17, i anledning av väckt motion
angående ändrad ordning för biskopsval;
och

nr 18, i anledning av väckt motion
om åtgärder till förebyggande eller botande
av de skador, som skilsmässorna
förorsaka samhället och enskilda;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland den 17
februari 1949 avslutad överenskommelse
om flottningcn i Torne och
Muonio gränsälvar in. in.;

jordbruksutskottets utlåtande nr 10,
i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
beträffande jordbruksdepartementet
gjorda framställ -

Nr 11.

Lördagen den 19 mars 1949.

ningar om anslag till kapitalinvesteringar; andra

kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 4, i anledning av
väckt motion angående åtgärder i syfte
att främja tillkomsten och spridningen
av lämplig och prisbillig litteratur för
barn i skilda åldrar;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 3, över motion om
åtgärder för att underlätta den hos krisorganen
anställda personalens övergång
till annan verksamhet; och

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 4, i anledning av
väckt motion angående skyldigheten att
utföra skyddsanordningar vid korsningar
mellan stark- och svagströmsledningar,
tillhörande olika ägare.

§ 7.

Avlämnades följande motioner, nämligen: nr

317, av herrar Werner och Svensson
i Grönvik, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 72, med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283)
om pappersskatt samt om fortsatt giltighet
av förordningen, m. m.; och

nr 318, av fru Johansson i Norrköping
in. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 93, med förslag
till föräldrabalk, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
fjärde huvudtiteln, avseende anslagen
inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; -

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
femte huvudtiteln, avseende anslagen
inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

7, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för'' budgetåret 1949/50 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen
inom finansdepartementets verksamhetsområde; nr

77, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till lokaler i berg för försvarets
forskningsanstalt;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/49
till viss forskningsverksamhet vid försvarets
forskningsanstalt;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av
vissa medelsbrister, redovisade såsom
propriebalanser i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; och

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bankoutskottet, nr 72, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
livränta till Anna Söderkvist
in. in.;

från första lagutskottet, nr 81, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket;

från andra lagutskottet, nr 73, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 10 § 2 mom. lagen den 20
december 1940 (nr 1044) om vissa av

Tisdagen den 22 mars 1949.

Nr 11.

landsting eller kommun drivna sjukhus;
samt

från jordbruksutskottet:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
nionde huvudtiteln jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avskrivning av
visst i flottledsfonden ingående belopp;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till
kronan;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avvecklingen av
1941 och 1942 års krislån;

nr 66, i anledning av väckt motion
om användning av proportionell valmetod
vid landstingens val av ledamöter
och suppleanter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott; och

nr 67, i anledning av väckt motion
om viss utökning av fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Upplästes följande till kammaren inkomna
telegram:

request prolonged vacancies marcli
23rd edberg

Kammaren, som den 19 nästlidna
februari beviljat herr Edberg ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
från och med den 23 februari till och
med den 17 mars, beviljade honom fortsatt
ledighet från och med den 18 till
och med den 23 mars.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 22 mars.

Kl. 4 em.

§ K

Justerades protokollen för den 15
och den 16 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna läkarintyg: Att

ledamoten av riksdagens andra
kammare O. Rylander denna dag blivit
av mig undersökt, befunnits lida av
influensa och på grund härav är förhindrad
deltaga i riksdagsgöromålen

I. v. fr. o. m. 22—26 mars 1949, intygas.

Västerås den 21 mars 1949.

Carl Astor Sjöberg,
leg. liikare.

På begäran intygas härmed, att fru
Ragnhild Sandström till följd av gallstenssjukdom
(operation avses) är förhindrad
fullgöra sitt arbete som riksdagsledamot
fr. o. m. den 16 mars 1949
under ca 6 veckor framåt.

Umeå den 18 mars 1949.

Evert Schildt,
med. dr, lasarettsläkare.

Kammaren beviljade fru Sandström
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 16 innevarande mars tills
vidare.

§ 3.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj ds propositioner:

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

nr 115, angående anslag till centraldepån
för blindas arbeten;

nr 116, angående anslag för budgetåret
1949/50 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.;

nr 117, angående anslag till avlöningar
vid beskickningar och konsulat;

nr 119, angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m.;

nr 125, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49;

nr 127, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.;

nr 128, angående anslag till fångvårdsstyrelsen
m. m.;

nr 132, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente,
m. m.;

nr 134, angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer;

nr 135, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1949/50 m. m.;

nr 136, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.;

nr 138, angående ordnande av Södra
skånska infanteriregementets förläggning
i Ystad;

nr 139, angående anslag till vattendomstolarna; nr

140, angående fortsatt disposition
av investeringsanslaget till lån till uppförande
i Stockholm av en byggnad för
blinda;

nr 141, angående anslag till upplysningsarbete
avseende produktions- och
exportfrågor;

nr 142, angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer in. fl.;

nr 143, angående Svenska skifferoljeaktiebolagets
framtida verksamhet;

nr 146, angående anslag för budgetåret
1949/50 till hjälpverksamhet för
utlandssvenskar och flyktingar;

nr 151, angående inrättande av en
statlig affärsbank m. m.;

nr 152, angående anslag till byggnadsforskning
och standardiseringsverksamhet
för budgetåret 1949/50;

nr 153, angående anslag till främjande
av bostadsförsörjningen för budgetåret
1949/50 m. m.;

nr 155, angående medgivande att
vidtaga de åtgärder, som erfordras för
Sveriges anslutning till Förenta Nationernas
livsmedels- och jordbruksorganisation
(FAO);

nr 156, angående ändrade grunder
för bekämpandet av hönstyfus m. m.;

nr 158, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 159, angående särskilt anslag för
budgetåret 1949/50 till verksamheten
vid statsunderstödda privatläroverk;

nr 160, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
20 juni 1935 (nr 395) om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel m. m.;

nr 161, angående ersättning i vissa
fall enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar
m. m.;

nr 162, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1948 vid dess trettioförsta
sammanträde fattade beslut, m. m.;

nr 163, angående anslag för budgetåret
1949/50 till Stockholms och Göteborgs
högskolor;

nr 164, angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till tekniska högskolan
i Stockholm;

nr 165, angående anslag till Flygtekniska
försöksanstalten: Projekteringsoch
konstruktionskostnader;

nr 166, angående reglering av pensionsförhållandena
för vissa befattningshavare,
m. m.;

nr 167, angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till yrkesundervisningen; -

Tisdagen den 22 mars 1949.

Nr 11.

Svar på interpellation ang. viss ändring av gällande skattebestämmelser.

nr 168, angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till universiteten och
karolinska institutet in. m.;

nr 169, angående vissa anslag ur
kyrkofonden för avlönande av präster
m. m.;

nr 170, med förslag till lag om dyrtidstillägg
för år 1949 å folkpensioner;

nr 171, angående bidrag till utgivande
av lagsamling;

nr 172, angående subventionering av
införseln av vissa varor m. m.; och

nr 173, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Svar på interpellation ang. viss ändring
av gällande skattebestämmelser.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Hansson i Skediga till mig
framställt följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att
snarast möjligt framlägga förslag om
sådan ändring av bestämmelserna rörande
skatten vid källan, att denna
skatteform verkligen blir sådan som
namnet innebär, så att den på ett års
inkomst belöpande skatten i fortsättningen
verkligen blir uttagen under löpande
år?

I anledning av interpellationen får
jag erinra om att Kungl. Maj:t genom
beslut den 25 februari i år bemyndigat
mig att tillkalla särskilda sakkunniga
med uppdrag att verkställa en allmän
översyn av gällande uppbördssystcm
och att de sakkunniga numera tillkallats.

Enligt de för utredningsarbetet meddelade
direktiven skall arbetet särskilt

inriktas på frågan vilka åtgärder som
kunna vidtagas för att vinna närmare
överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt. Enligt direktiven bör
samtidigt eftersträvas att i största möjliga
utsträckning göra förfarandet oberoende
av den skattskyldiges medverkan.

Förutom de nyssnämnda allmänna
riktlinjerna för utredningsarbetet anges
i direktiven åtskilliga detaljfrågor
— däribland just de frågor som berörts
i interpellationen — där förbättringar
böra eftersträvas. Sålunda framhålles
i direktiven, att man bör överväga att
utsträcka skyldigheten att gälda preliminär
A-skatt till att avse även andra
inkomstslag än som nu komma i fråga.
Enligt direktiven åsyftas därvid i första
hand lön vid kortare anställning än en
vecka samt biinkomst av tjänst ävensom
annan inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
än realisationsvinst
och lotterivinst. I fråga om sammanlevande
äkta makar bör vidare undersökas,
huruvida det är möjligt att vid
uttagande av preliminär A-skatt nå bättre
överensstämmelse med den slutliga
skatten än för närvarande är fallet. För
att komma fram till ett riktigare skatteuttag
enligt tabell bör enligt direktiven
vidare övervägas, om det lämpligen låter
sig göra att upprätta ett mera differentierat
tabellmaterial än som nu
står till förfogande.

De frågor, som berörts i interpellationen,
komma alltså att av de sakkunniga
upptagas till närmare prövning.
Det är min förhoppning att de sakkunnigas
arbete skall leda till att vårt uppbördssystem
ytterligare förbättras. Avsikten
är att utredningsarbetet skall bedrivas
så skyndsamt, att av utredningen
föranledda förslag skola kunna föreläggas
nästa års riksdag.

Vidare yttrade

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Enär interpellanten på grund av

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Svar på interpellation ang. storleken av ortsavdragen vid statlig och kommunal
beskattning.

tillfällig sjukdom inte har möjlighet att
närvara, har jag fått i uppdrag att å
hans vägnar frambära ett tack till statsrådet
för det lämnade svaret.

Såsom framgår av svaret har interpellanten
fått sin önskan uppfylld. Det
har tillsatts en kommitté, som skall utreda
just de spörsmål som interpellanten
berört. Jag hoppas att interpellanten
är nöjd med svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. storleken av
ortsavdragen vid statlig och kommunal
beskattning.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Hedlund i Rådom till mig riktat
följande frågor:

1. Anser statsrådet att tillräckliga
skäl föreligga för att taga under övervägande
huruvida ortsavdragen vid
taxering böra till storleken överensstämma
med de skattefria existensminimibelopp,
som komma i fråga vid skattens
betalande?

2. Anser statsrådet, att en bättre överensstämmelse
i detta avseende bör åvägabringas
bland annat genom en höjning
av de kommunala ortsavdragen?

3. I händelse någon av dessa två
frågor besvaras jakande, finner statsrådet
då att en utredning av hela problemet
om kommunalbeskattningen aktualiseras? I

anledning härav får jag anföra följande.

De statliga ortsavdragen voro föremål
för översyn så sent som vid 1947
års riksdag. Därvid genomfördes en reform
av innebörd att grundavdragen

kraftigt höjdes medan familjeavdragen
avskaffades. Det senare möjliggjordes
genom ett samtidigt införande av särskilda
barnbidrag. Höjningen av grundavdragen
skedde med utgångspunkt
från att man skulle i görligaste mån
undvika att påföra statlig inkomstskatt
för inkomster, som voro så låga, att
de måste antagas åtgå till bestridande
av nödvändiga levnadskostnader.

Någon motsvarande reform har ännu
icke genomförts beträffande de kommunala
ortsavdragen. Dessa avdrag,
som redan från början voro förhållandevis
låga, ha sålunda varit oförändrade
sedan år 1928. Detta innebär, att
icke ens den sedan nämnda år inträdda
försämringen av penningvärdet beaktats
med avseende å de kommunala
ortsavdragen.

Enligt uppbördsförordningen tillkommer
det lokal skattemyndighet att på
ansökan av den skattskyldige besluta
om sådan jämkning av löneavdrag för
skatt, att erforderligt belopp förbehålles
den skattskyldige för hans egen och
lians familjs försörjning. Vid införsel
för skatt skall utmätningsmannen på
liknande sätt förbehålla den skattskvldige
erforderligt belopp för hans och
hans familjs uppehälle.

Med den ordning, som sålunda för
närvarande gäller, har det icke kunnat
undvikas att i ett mycket stort antal
fall den skattskyldige påföres skatt,
som han saknar förmåga att erlägga och
som icke kan uttagas genom löneavdrag
eller införsel.

I interpellationen har framhållits, att
de myndigheter, som ha att besluta om
jämkning av löneavdrag eller om införsel,
understundom tillämpa normer,
vilka innebära att icke ens de statliga
ortsavdragen godtagas som uttryck för
ett skäligt existensminimum. Enligt
min mening kan det emellertid icke för
närvarande komma i fråga att i anledning
härav höja de statliga ortsavdragen,
vilka som jag redan framhållit

Nr 11.

Tisdagen den

Svar på interpellation ang. storleken av
beskattning.

fastställdes så sent som år 1947. Däremot
har det länge stått klart för mig,
att man i samband med en översyn av
källskatten måste taga upp frågan om
höjning av de kommunala ortsavdragen.
I enlighet härmed har jag, med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande,
numera tillkallat särskilda sakkunniga
dels för översyn av gällande uppbördssystem
och dels för utredning av frågan
om de kommunala ortsavdragen.
Av direktiven för sistnämnda sakkunniga
framgår, att jag anser en väsentlig
höjning av de kommunala ortsavdragen
önskvärd. I direktiven har jag vidare
uttalat, att jag för min del förutsätter
att — därest den tilltänkta höjningen
av ortsavdragen kommer till stånd —
befrielse från löneavdrag icke vidare
skall medgivas efter schablonmässiga
grunder utan endast i de fall, då särskild
anledning därtill finnes föreligga.
.lag förutsätter med andra ord att —
sedan de kommunala ortsavdragen
höjts så mycket som över huvud är
möjligt i dagens läge — de lokala skattemyndigheterna
icke vidare skola få
meddela sådana generella beslut om
nedsättning av löneavdrag, varom interpellanten
talar.

Vad slutligen angår interpellantens
fråga, om jag anser att spörsmålet om
de kommunala ortsavdragen aktualiserar
hela problemet om kommunalbeskattningen,
vill jag erinra om att då
man tidigare diskuterat de kommunala
ortsavdragen, man utgått från att detta
spörsmål borde upptagas till prövning
i samband med bland annat frågan om
den kommunala fastighetsbeskattningen.
Då sistnämnda fråga emellertid är
av svårlöst natur och knappast kan
lösas inom den närmaste tiden, medan
frågan om de kommunala ortsavdragen
är av brådskande art, liar jag ansett
att man nu borde upptaga spörsmålet
om ortsavdragen till behandling
särskilt för sig. Detta synes nödvändigt
snabbt skall kunna komma

22 mars 1949.
ortsavdragen vid statlig och kommunal

fram till en lösning av frågan om de
kommunala ortsavdragen.

Härpå yttrade

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag tackar finansministern för
svaret. I huvudsak måste det anses tillfredsställande.

Det är ju allom bekant att uppbördsmyndigheterna
åtminstone på sina håll
ha tillämpat generella existensminima
som ligga avsevärt över det existensminimum
som genom ortsavdragen
kommer till synes i samband med taxeringen.
Mig förefaller det uppenbart,
att man måste söka sig fram till en
överensstämmelse i detta avseende, och
en nödvändig åtgärd för att nå detta
syfte är uppenbarligen att väsentligt
höja de kommunala ortsavdragen. En
sådan höjning kommer väl också, efter
vad vi här fått veta, att företagas i
sinom tid.

När det gäller de statliga ortsavdragen
påpekar finansministern, att en
väsentlig höjning av dessa avdrag nyligen
skett och att därför en ytterligare
höjning för närvarande knappast kan
komma i fråga. Det är möjligt att det
är riktigt, och då har man ju att söka
nå den åsyftade överensstämmelsen
med de statliga ortsavdragen på den
andra vägen, nämligen genom att anpassa
uppbördsmyndigheternas befogenheter
på ett sådant sätt, att av dem
tillämpade existensminima överensstämma
med de statliga ortsavdragen
vid taxering. Jag tänker då naturligtvis
endast på de generella bestämmelser,
som uppbördsmyndigheterna utfärda.
Det kan givetvis förekomma speciella
fall — och sådana kunna inträffa ofta
— då man måste frångå de generella
bestämmelserna om existensminimum
och företaga en höjning. Det kan vara
ömmande omständigheter av skilda
slag, som kunna föranleda härtill.

För min del har jag emellertid ut -

om man

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Svar på interpellation ang. av Stockholms stads uppbördsverk tillämpad praxis i

fråga om existensminimum för skattebetalare.

gått ifrån såsom tämligen givet, att en
mera väsentlig höjning av ortsavdragen
vid den kommunala beskattningen
skulle nödvändiggöra en omprövning
av hela kommunalskattefrågan. Finansministern
framhåller, att man tidigare
ansett så vara förhållandet, men han
säger samtidigt, att en sådan utredning
tar lång tid och att en ändring av
de kommunala ortsavdragen bör ske
snabbt, varför det igångsatts en specialutredning
på det senare området.
Om man därvid lyckas komma fram
till en lösning återstår att se. Jag hoppas
att man gör det, så att det skall bli
möjligt att snarast rätta till nu föreliggande
oegentligheter beträffande de
kommunala ortsavdragen. Om man
kommer fram till ett resultat, föreställer
jag mig emellertid, att det kommer
att bli av mera provisorisk natur.
Jag skulle därför vilja rikta en hemställan
till finansministern att inte dröja
alltför länge med att sätta i gång en
utredning av hela kommunalskatteproblemet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. av Stockholms
stads uppbördsverk tillämpad praxis i
fråga om existensminimum för skattebetalare.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! I en
med andra kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Svensson
i Ljungskile till mig riktat följande frågor: 1.

Är den praxis i fråga om existensminimum,
som nu tillämpas i Stockholm,
förenlig med gällande lag?

2. Om så är fallet, anser statsrådet
att en dylik anordning allmänt tillämpad
kan bibehållas?

3. Om så ej är fallet, när kan förslag
om ändrade bestämmelser emotses?

I anledning av interpellationen får
jag anföra följande.

Som jag framhållit i mitt nyss avgivna
svar å herr Hedlunds i Rådom interpellation,
äger lokal skattemyndighet
efter ansökan av den skattskyldige
förordna om jämkning av löneavdrag.
Sådan jämkning må beviljas om det belopp,
som skulle återstå sedan löneavdrag
i vanlig ordning verkställts,
skulle komma att understiga vad den
skattskyldige kan anses behöva till underhåll
för sig och sin familj. Liknande
bestämmelser återfinnas i införsellagen,
därvid tillämpningen av bestämmelserna
dock ankommer å exekutiv myndighet.

Av det sagda framgår, att myndigheterna
tillagts befogenhet att fatta beslut,
som innebär att den skatt, som
enligt skatte- och uppbördsförfattningarna
normalt skolat utgå, med hänsyn
till den skattskyldiges ekonomiska förhållanden
icke skall uttagas vare sig
genom löneavdrag eller genom införsel.
Denna befogenhet har både i Stockholm
och å andra orter utnyttjats så,
att skattebefrielse medges enligt vissa
schablonmässigt uppställda regler, från
vilka avsteg dock göres i de fall då omständigheterna
därtill föranleda. Mot en
dylik praxis torde under nu rådande
förhållanden intet vara att erinra.

Vad särskilt angår Stockholm ha
myndigheterna därstädes nyligen genomfört
en icke oväsentlig höjning av
de belopp, som lämnas fria från löneavdrag
respektive från, införsel. Huruvida
de sålunda fastställda beloppen
äro med hänsyn till levnadskostnaderna
i Stockholm riktigt avvägda eller ej,
torde icke kunna bliva föremål för bedömande
i detta sammanhang.

Den egentliga orsaken till de rådande
förhållandena på området är att
söka i de otillräckliga kommunala ortsavdragen.
Som jag framhållit i mitt

Tisdagen den 22 mars 1949.

Nr 11.

Svar på interpellation ang. av Stockholms stads uppbördsverk tillämpad praxis i

fråga om existensminimum för skattebetalare.

svar å herr Hedlunds i Rådom interpellation,
har jag emellertid numera tillkallat
särskilda sakkunniga med uppdrag
att utreda frågan om de kommunala
ortsavdragen. Enligt direktiven
för denna utredning bör utredningsarbetet
bedrivas så skyndsamt, att av utredningen
föranledda förslag kunna
föreläggas nästa års riksdag. Därest den
ifrågavarande utredningen resulterar i
en väsentlig höjning av de kommunala
ortsavdragen förutsätter jag — såsom
jag anmärkte i mitt nyssnämnda interpellationssvar
— att befrielse från
löneavdrag icke vidare skall medgivas
efter schablonmässiga grunder utan endast
i de fall, då särskild anledning därtill
finnes föreligga. Därest lagstiftningen
kommer att ändras på nu antytt
sätt, torde följaktligen de olägenheter,
som interpellanten påtalat, bliva
i huvudsak undanröjda.

Vidare yttrade:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag ber att till statsrådet och
chefen för finansdepartementet få framföra
mitt tack för att han svarat på interpellationen.

Den första fråga, som jag ställde, var
följande: Är den praxis i fråga om
existensminimum, som nu tillämpas i
Stockholm, förenlig med gällande lag?
Sedan jag framfört min interpellation
har jag haft tillfälle att taga del av
ytterligare material i denna fråga. Jag
skall därför, herr talman, be att få nämna
några fakta utöver dem som jag
lämnat i interpellationen.

Jag har bär en promemoria angående
existensminimum vid införsel och löneavdrag
enligt uppbördsförordningen
från indrivningsverket i Stockholm, daterad
den 30 december 1948. Enligt denna
promemoria skola följande grundbelopp
räknas såsom existensminimum:
för ensamstående 280 kr. i månaden,
för makar 390 kr. i månaden, för första
barnet 45 kr. i månaden och för vart

och ett av följande barn 35 kr. i månaden.
Sedan tillägges det såsom en anmärkning:
»För hemmavarande barn
med egen inkomst, hembiträden och
därmed jämförliga, som åtnjuta fritt
vivre, beräknas grundbeloppet till 180
kr. i månaden, varvid fritt vivre värderas
till 120 kronor.»

Jag anförde dessa siffror i min interpellation
och påpekade, att denna regel
innebär för en trebarnsfamilj, att existensminimum
beräknas till 6 060 kronor
exklusive barnbidrag. Men sedan
heter det i dessa regler för Stockholm:
»Vid fastställande av existensminimum
bör grundbeloppet ökas med hyreskostnad
utöver nu angivet belopp, dock
att inkomst av rumsuthyrning skall avräknas.
» Det kan alltså mycket väl bli
låt oss säga 300 kronor till på den
posten. Vidare kan det bli en ökning
med kostnader till följd av .sjukdom och
ålderdom med i regel samma belopp
som kan påräknas som extra avdrag vid
taxeringen, 400 kronor, och för resor
med belopp som kan påräknas som avdrag
för taxering. Detta kan mycket
väl göra ytterligare 1 000 kronor i vissa
fall, så att man kommer upp till ett beräknat
existensminimum på över 7 000
kronor. Men det är naturligtvis undantagsfall.
Huvudregeln är ju 6 060 kronor
för en trebarnsfamilj.

Sedan framhålles det i en anmärkning:
»Vid införsel för underhållsbidrag
tillämpas med hänsyn till att den
eller de underhållsberättigade ofta befinna
sig i ekonomiskt nödläge merendels
ett lägre existensminimum. Över
huvud tages här större hänsyn till de
omständigheter, som böra föranleda en
sänkning.»

•lag tror det kan vara av intresse för
kammarens ledamöter att även få del
av motiveringen för vissa delar av den
utredning, som exekutionsdirektör
Lundberg gjort, en utredning som tydligen
ligger till grund för det beslut,
som Stockholms uppbördsverk fattat.

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Svar på interpellation ang. av Stockholms stads uppbördsverk tillämpad praxis i

fråga om existensminimum för skattebetalare.

Det heter i denna utredning, »att ehuru
grunderna för beräkning av existensminimum
fastställdes så sent som hösten
1947, har frågan om en höjning av
desamma aktualiserats genom de stora
kvarstående skatterna för år 1947». Jag
tycker att detta är en rätt egendomlig
motivering för att höja existensminimum,
ty det är väl höjda levnadskostnader
och inte ökade skatteskulder som
skola motivera ökat existensminimum.
I annat fall är det ju bara för svenska
folket att skaffa sig tillräckligt med
skatteskulder, så hissas existensminimum
upp i skyarna.

För övrigt skall jag be att få anföra
ett litet sammanhängande stycke ur
Lundbergs motivering. Det heter: »Visserligen
har sagts att fattigdomen är
lättare att hära, om den delas av alla.
Men det torde i längden icke vara försvarligt
eller förenligt med strävandena
att bereda ekonomisk trygghet och
största möjliga lycka åt största möjliga
antal medborgare att stora medborgargrupper
—- som dock göra full arbetsinsats
i produktionslivet och i många
fall själva icke kunna lastas för att de
råkat i skuld till staten — skola för lång
tid framåt pressas ned till samma nivå
som socialvårdstagare» — existensminimum
för dem beräknas i Stockholm
till 5 050 kronor för en trebarnsfamilj
— »med allt vad detta innebär i fråga
om sociala vådor och svåra påfrestningar
för familjelivet, som ekonomiska
bekymmer ofelbart föra med sig. Detta
kommer nämligen ovillkorligen att bli
följden, om indrivningsmyndigheterna
skola driva in skatteskulderna enligt
hittills tillämpade normer. Problemet
har även en annan sida. Visserligen kan
det sägas ligga i sakens natur, att vid
all indrivningsverksamhet konflikter
med restskyldiga någon gång måste
uppstå. Absolut förkastligt måste dock
det skattesystem vara, där normaltillståndet
är att snart sagt varje ärende
medför svåra slitningar med de skatt -

skyldiga. Detsamma kan ock sägas om
varje skattesystem som i sin praktiska
tillämpning är ägnat att föda olust för
arbete och avtrubba den enskilde medborgarens
intresse för förkovran. Som
förut påpekats tillämpas för närvarande
samma existensminimum av respektive
myndigheter såväl vid all införsel
som vid löneavdrag.

Med hänsyn till de vittgående konsekvenser,
som en höjning av dessa
minima skulle få för införsel för underhållsbidrag,
kan emellertid ifrågasättas,
om icke för sistnämnda slag av införsel
undantag bör göras. Vid införsel för
underhållsbidrag är merendels fråga
om en borgenär — frånskild hustru,
oförsörjda barn eller bådadera — som
befinner sig i ekonomiskt nödläge. Här
kan det sålunda icke anses oskäligt att
den underhållsskyldige, om omständigheterna
så kräva, tvingas att fullgöra
sin betalningsskyldighet ända ned till
sitt verkliga existensminimum.»

Så långt citatet ur denna utredning.

Det framgår av detta citat, att Lundberg
räknat med olika slag av existensminima,
beroende på till vem pengarna
skola utgå. Är det fråga om underhållsbidrag,
laborerar Lundberg med
något som han kallar verkligt existensminimum.
I socialvården räknar, som
jag förut nämnde, Stockholms stad med
ett existensminimum för en trebarnsfamilj,
som ligger 1 000 kronor under
existensminimum vid indrivning av
skatt. Jag måste nog sätta i fråga, om
detta är en riktig tillämpning av gällande
lag.

Enligt 70 § 2 mom. uppbördsförordningen
skola utsökningslagens föreskrifter
om verkställighet av utmätning och
vad därvid skall undantagas lända till
efterrättelse, men i utsökningslagen talas
icke om några olika slag av existensminima.
Enligt utsökningslagen är det,
såvitt jag kan se, så att vid utmätning
för utskylder icke får undantagas mer
än som får undantagas vid utmätning

Tisdagen den 22 mars 1949.

Nr 11.

Svar på interpellation ang. av Stockholms stads uppbördsverk tillämpad praxis i

fråga om existensminimum för skattebetalare.

för annan skuld. Att man här rör sig
vid sidan om lagen synes Lundberg
själv vitsorda, då han skriver: »Den i
lagen förutsatta behovsprincipen kommer
till uttryck i de fall, där särskilda
omständigheter kunna åberopas för en
avvikelse från schablonen.»

Detta innebär såvitt jag förstår, att
det som är lagens huvudregel, för att
inte säga dess enda regel, har av Stockholms
stad gjorts till en sekundär undantagsbestämmelse,
som endast tilllämpas
i speciella fall.

Statsrådet säger i sitt interpellationssvar,
att under rådande förhållande intet
torde vara att erinra mot Stockholms
stads praxis att tillämpa schablonmässiga
regler för fastställande av existensminimum.
Beträffande de belopp, som
lämnas fria från skatteavdrag och införsel,
heter det: »Huruvida de sålunda
fastställda beloppen äro med hänsyn till
levnadskostnaderna i Stockholm riktigt
avvägda eller ej, torde icke kunna bliva
föremål för bedömande i detta sammanhang.
» Jag beklagar att de inte kunna
bliva föremål för bedömande i detta
sammanhang. Finansministern intar en
hållning som jag tror det stora flertalet
av dem som nödgas syssla med dessa
frågor ute i landet kommer att finna
otillfredsställande.

Jag ber, herr talman, att i detta sammanhang
få erinra om tre skrivelser,
som utgått till länsstyrelserna. Den ena
utgick från finansdepartementet den 23
december 1946, och däri redogjordes för
hur man förfor i Stockholm. Den var
föranledd av att källskattesystemet
skulle börja tillämpas, och det säges
där: »Avdraget för i beslutet angiven
avlöningsperiod skall sänkas till hälften
av det i beslutet föreskrivna beloppet.
Den angivna generella nedsättningen
utesluter emellertid inte att, då omständigheterna
därtill giva anledning, i det
enskilda fallet annat beslut i fråga om
beviljande av införsel kan komma alt
meddelas.» Sedan heter det: »Vidare

har, såvitt angår Stockholm, en mindre
höjning från och med den 1 januari 1947
av de införselfria minimibeloppen medgivits.
» Så citerar jag ett litet sammanfattande
stycke i skrivelsen: »Det är angeläget
att inom ramen för gällande lagstiftning
åtgärder vidtagas i syfte att
åstadkomma en lindring i betalningsskyldigheten
för restförda skatteskyldiga
och att övergången till det nya uppbördssystemet
såvitt möjligt underlättas.
De i Stockholm härutinnan genomförda
åtgärderna synas i stort sett väl
avpassade och ägnade att utan att otillbörligt
åsidosätta de fiskaliska intressena
i betydande grad undanröja de med
övergången till det nya uppbördssystemet
förenade olägenheterna. Liknande
åtgärder synas därför lämpligen böra
genomföras i övriga delar av riket.» Att
döma av denna skrivelse har finansministern
vid 1947 års ingång varit väl införstådd
med det system som tillämpades
i Stockholm.

Den 23 november i höstas utgick ett
brev från riksräkenskapsverket till länsstyrelserna,
där verket beklagar det dåliga
resultatet av indrivningen av äldre
skatter. Jag citerar det sista stycket i
brevet: »Riksräkenskapsverket anhåller
att Ni ville, efter att hava tagit del av
tablån, infordra vederbörandes inom
Edert län förklaring i sådana fall, då
indrivningsresultatet, sett i samband
med övriga välkända förhållanden, icke
kan anses tillfredsställande eller Ni eljest
anser det påkallat, samt före innevarande
års utgång inkomma till riksräkenskapsverket
med dessa förklaringar
jämte Edert eget utlåtande. Härjämte får
riksräkenskapsverket anhålla att Ni,
därest Ni i förekommande fall har för
avsikt att vidtaga åtgärder i syfte att
förbättra indrivningsresultatet, även
ville redogöra härför.»

Det är förklarligt om indrivningsmyndigheterna
känna sig en smula desorienterade
när å ena sidan finansministern
i upprepade skrivelser manar till för -

2 — Andra kammarens protokoll ll)''i!l. Nr 11.

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Svar på interpellation ang. av Stockholms stads uppbördsverk tillämpad praxis i

fråga om existensminimum för skattebetalare.

siktighet med skatteindrivningen, å
andra sidan riksräkenskapsverket skriver
och frågar, dels varför resultatet av
indrivningen är så dåligt och dels vilka
åtgärder man avser att vidta för att förbättra
detta resultat.

Två månader efter riksräkenskapsverkets
skrivelse fingo länsstyrelserna ett
nytt kungl. brev, daterat den 21 januari
i år. I detta brev heter det avslutningsvis:
»Vidare vill Kungl. Maj:t beträffande
indrivningen av restförd skatt, som
förfallit till betalning före den 1 januari
1947, fästa vederbörande myndigheters
uppmärksamhet på att utmätning för
dylikt ändamål av belopp, som enligt
89 § 1 mom. uppbördsförordningen skall
restitueras till skattskyldig, icke bör anses
påkallad med mindre den skattskyldige
visat tredska vid fullgörandet av
sina skyldigheter eller det belopp, som
skall restitueras, är mer betydande,
minst 100 kronor, eller den skattskvldige
själv anvisat den ifrågavarande tillgången
för utmätning.»

Jag tror att det förut varit en allmän
uppfattning bland de människor, som
syssla med skatteindrivning, att om en
person har en fordran på staten genom
att han betalat för mycket skatt, men
samtidigt häftar i skuld för en äldre
skatt, beloppen böra kvittas. Enligt finansministerns
mening bör så inte ske,
därest vedcrbörandes fordran är mindre
än 100. kronor. Efter vilka principer
denna hundrakronorsgräns är fastställd
är förborgat för en icke initierad läsare.
Enligt min mening kan man diskutera
huruvida det är riktigt att först ge tillbaka
dessa pengar för att sedan driva
in dem igen i annan ordning.

Min interpellation har väckt ett visst
intresse ute i landet, enligt vad jag kan
förstå av de skrivelser jag fått från olika
håll, material som jag dock icke i dess
helhet kan använda här. En häradsskrivare
i västra Sverige har påpekat, att en
tillämpning på landsbygden av ett system,
motsvarande det som tillämpas i
Stockholm, skulle leda till en överflytt -

ning av skatten till fastighetsägare, näringsidkare,
industriföretagare och inte
minst jordbrukare. En av de större arbetsgivarna
och källskatteindrivarna i
skogsbruks- och flottningsbranschen har
påpekat, att enligt det system som tilllämpas
i Stockholm skulle praktiskt taget
alla skogs- och flottningsarbetare
som inte ha fastighet bli skattefria.

Över huvud taget skulle en tillämpning
i landet av existensminima som stå
i proportion till existensminima i Stockholm
leda till en fullständig upplösning
av den nuvarande ordningen utan att
någon annan rimlig ordning kunde sättas
i stället. Jag ber att få påpeka att
om man tillämpar samma inbördes läge
för olika orters levnadskostnader som
riksdagen har fastställt beträffande de
statliga skatteavdragen, skulle en trebarnsfamilj
i dyrortsgrupp 1 ha ett existensminimum
av 5 050 kronor. En häradsskrivare
hemma har påpekat, att i
hans fögderi 82 procent skulle bli helt
skattefria enligt detta system.

Nu förmodar jag att vi på landsbygden
ha precis samma rättighet som man
har i Stockholm att fastställa schablonmässiga
existensminima, eftersom ju de
lagar riksdagen stiftar inte bara gälla
Stockholms stad, utan även det övriga
landet. Men där finns den lilla haken,
att om man börjar tillämpa detta system
ute på landsbygden, vältras skatten över
på dem som ha utmätningsbara tillgångar.
Och det har ju en större del av
befolkningen på landsbygden.

Jag vill också erinra om hur det ställer
sig med bostadskostnaderna. I Stockholms
existensminimum har man inräknat
uppvärmd bostad, och man har, såsom
framgick av den promemoria jag
återgav, även gått så långt, att därest bostadskostnaden
är högre än den som inräknats
i schablonen, skall existensminimum
höjas med mellanskillnaden.
Men om en människa på landsbygden
äger ett litet hus med ett hyresvärde på
kanske tjugo kronor i månaden, har
skuld för husets hela värde och tjänar

Tisdagen den 22 mars 1949.

Nr 11.

Svar på interpellation ang. av Stockholms stads uppbördsverk tillämpad praxis i

fråga om existensminimum för skattebetalare.

ett par tusen kronor om året, kan vederbörande
inte bli fri från skatt, eftersom
huset är en utmätningsbar tillgång.
Det går alltså inte att tillämpa detta system
ute på landsbygden.

Statsrådet hänvisar i sitt svar till utredningen
angående ändring av avdragen
vid den kommunala beskattningen.
Det torde dock förhålla sig så, att det
beslut, som skall fattas på grundval av
denna utrednings förslag, inte gärna kan
tillämpas under 1950, tv även om vi
skulle fatta beslut i början av nästa års
riksdag, måste skattemyndigheterna ändå
tillämpa den gamla existensminimumlinjen
under 1950. Det är heller
inte alldeles säkert att det går att ändra
systemet ens till 1951, ty då måste beslutet
vara fattat i så god tid, att taxeringsmyndigheterna
kunna tillämpa den
nya ordningen på våren 1950, och det
är väl osäkert om så kan ske.

Det kommer alltså att dröja åtminstone
närmare två år, och kanske tre år,
innan de kommunala ortsavdragen kunna
ändras och de ändrade grunderna
börja tillämpas. Om den ordning Stockholms
stad har infört skall få stå kvar
i ett par, tre år och få smitta av sig,
blir nog resultatet ödesdigert.

Jag tror för övrigt inte det är riktigt
som finansministern säger, att
den egentliga orsaken till de rådande
förhållandena är att de kommunala
ortsavdragen äro otillräckliga. Detta är
enligt min mening bara en bidragande
orsak. Finansministern nämnde i sitt
svar till herr Hedlund, att de statliga
avdragen prövats så sent som år 1947
och att de då höjdes kraftigt, och han
framhöll vidare, att det inte gärna kan
komma i fråga att man på nytt höjer
dessa avdrag vid statsbeskattningen.
Men nu är det existensminimum, som
tillämpas i Stockholm, dubbelt så högt,
och då det alltså enligt finansministerns
egen slutsats är fullkomligt uteslutet att
höja avdragen och nå upp (ill detta existensminimum,
löser inte en höjning av

de kommunala avdragen problemet. Det
minskar dess omfattning men avskaffar
det inte, och det är naturligtvis otänkbart,
att man nu skulle kunna införa sådana
skattefria avdrag, som motsvara
existensminimumbeloppet i Stockholm.

Jag nödgas sålunda konstatera, att det
problem, som berörts i min interpellation,
står kvar lika olöst efter statsrådets
svar och att det icke restlöst kan
lösas genom en ändring av de kommunala
avdragen. Jag tror att följderna av
denna ordning komma att bli ogynnsamma
och att det därför finns fullgod
anledning för statsrådet och chefen för
finansdepartementet att ta denna sak
under förnyad omprövning.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det kan hälsas med tillfredsställelse att
finansministern har förebådat, att därest
man kan lösa frågan om avdragen, skall
möjligheten att slippa ifrån skatt prövas
på det sätt som man tillämpar ute
i landsorten och som man tidigare tilllämpat
också här i Stockholm, nämligen
individuellt och icke generellt. Visserligen
var det läge, vari vi befunno oss
i höstas, en smula säreget, men det var
det inte bara i Stockholm, utan det var
säreget runt om i landet.

Herr Svensson i Ljungskile har naturligtvis
rätt i att det inte är Stockholms
stads medel som skänkas bort, utan statens
medel, och Sveriges riksdag har
inte givit Stockholms stad rättighet att
skänka bort statens skattemedel.

När uppbördssystemet genomfördes
var det eu stridsfråga, huruvida staten
skulle garantera kommunernas inkomster.
För att slippa alltför invecklade
former kommo vi slutligen överens om
att staten för enkelhetens skull skulle
åta sig restantierna och garantera att
den uttaxerade kommunalskatten hel
och odelad t i 11 f ö 11 c kommunen. Hur
Stockholm än gör med indrivningen,
får alltså staden precis samma inkomst.

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Svar på interpellation ang. av Stockholms stads uppbördsverk tillämpad praxis i

fråga om existensminimum för skattebetalare.

Det är staten som får känning av de åtgärder,
som på detta område vidtagas.

Om landets alla kommuner på en gång
skulle börja följa Stockholms politik,
skulle detta bli ett allvarligt problem
även för finansministern, men jag hoppas
att det inte skall gå på det sättet.
Skulle det visa sig att Stockholms stad
har ett särskilt behov att vara generös,
tycker jag man skall granska hela uppbördssystemet,
och det kan vara skäl
att ifrågasätta, huruvida inte en kommun
som vill skänka bort skattemedel
skall få betala dem själv. Det är ingen
konst att vara flott med andras pengar,
det bör man även i denna stad kunna
lära sig.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Jag
vill bara säga ett par ord i anledning
av interpellantens yttrande.

Vi skola inte glömma att denna sak
har två sidor. Herr Svensson i Ljungskile
erinrade om en skrivelse från finansdepartementet
på hösten 1946, vari
vi rekommenderade kommunerna — vi
kunna inte göra annat än rekommendera
— att tillämpa det system som
Stockholm då hade valt. Jag är fortfarande
övertygad om att det var ett
riktigt förfaringssätt. Vi få komma ihåg
att man då hade börjat göra källskatteavdrag
samtidigt som man hade alla de
gamla restantierna. Under kriget hade
många människor blivit efter med skatterna
på grund av inkallelser, och när
man gick över till ett nytt uppbördssystem,
hade man naturligtvis anledning
att överväga, hur man skulle göra
med de då restförda skatterna. Vad som
åsyftades med denna skrivelse var
ingenting annat än att man menade, att
man vid fastställandet av avdragen skulle
ta hänsyn till att folk dels fick betala
den nya skatten och dels fick betala
av på den gamla skatten, och att
avbetalningarna därför borde göras så

lindriga som det över huvud taget vgr
möjligt.

Det är något helt annat än det som
nu har skett i Stockholm. Jag sade i
mitt interpellationssvar, att det såvitt
jag kan förstå inte finns något formellt
hinder för uppbördsmyndigheterna att
på detta sätt i viss mån sätta skattelagarna
ur kraft. Jag får säga, att detta
är en ny situation för mig. Jag har under
tjugofem års tid ständigt fått höra,
hur hårt de fiskala myndigheterna gått
fram. Detta är första gången under min
riksdagstid som diskussionen rört sig
om att skattemyndigheterna äro alltför
milda gentemot skattebetalarna. Vi ha
inte förutsett att man skulle behöva
ålägga skattemyndigheterna att till den
sista skärven utkräva allt som enligt
skattelagarna kan utkrävas. Mitt interpellationssvar
innebär dock faktiskt,
fastän herr Svensson i Ljungskile förefaller
att ha missuppfattat det, att sedan
vi lyckats åstadkomma en lindring av
skatterna på de punkter, där vi anse
dem vara för hårda, skola vederbörande
kunna befrias från att betala skatt endast
efter individuell prövning och de
schablonmässiga bestämmelserna skola
icke längre tillämpas. Det förefaller mig
som om man på det viset skulle komma
fram till den enda möjliga lösningen av
problemet.

Man får inte heller glömma att lockelsen
att schablonmässigt medge befrielse
från betalning av restförd skatt är särskilt
stark när de belopp som skola utkrävas
förefalla mycket höga i jämförelse
med de skattskyldigas inkomster. När
den kvarstående skatten på grund av en
rad omständigheter, som jag inte här
skall gå närmare in på, blivit så stor
som den är, har lockelsen att medge
stora generella avdrag varit stark. I den
mån som skatterna för dessa inkomsttagare
bli lindrigare och därmed de icke
betalda skatterna komma att uppgå till
mera blygsamma belopp, torde emellertid
lockelsen att avskriva dessa inte bli

Tisdagen den 22 mars 1949. Nr 11.

Svar på interpellation ang. utredningen

ningens utformning.

så stark. Även där förefaller det mig
som om man skulle kunna hoppas på en
förändring, som gör att detta problem,
som uppenbarligen är mycket besvärligt,
så småningom skall få en lösning.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Med anledning av vad herr Olsson
i Gävle yttrade — jag är tacksam
för det huvudsakliga av vad han sade
— vill jag säga, att även om man ginge
tillbaka till den ordningen, att kommunen
själv finge svara för avskriven kommunalskatt,
så skulle ju problemet om
Stockholms avskrivna statsskatt kvarstå.
Det är ju där också fråga om mycket
pengar. Problemet skulle alltså inte
vara restlöst klarat genom att man ginge
tillbaka till den av herr Olsson antydda
ordningen.

Finansministern säger, att det är något
annat, som nu sker i Stockholm, än
det som skedde vid ingången av 1947.
Det är naturligtvis riktigt. Finansministern
tycks gilla den ordning, som då
gällde i Stockholm, såvitt jag förstår.
Däremot får man ju inte något egentligt
svar på frågan, hur det står till nu i
nämnda avseende.

Här är ju fastslaget, att Stockholm
tillämpar en schablonmässig regel, som
innebär, att ungefär dubbelt så stora
avdrag som de för statsskatt fastställda
medgivas. Exekutionsdirektör Lundberg
rör sig ju med olika existensminima.
Man har ett existensminimum i fråga
om socialvård, när Stockholms stad
skal! fylla ut en inkomst. Man har ett
annat existensminimum, när man skall
ta ut skatt, vilket ligger 1 000 kronor
högre. Man har väl ett tredje existensminimum,
när man skall ta ut underhållsbidrag
av fattiga människor. Men
allt detta kan väl ändå inte vara lagligt.
Det kan väl inte vara lagligt att på det
sättet hur generöst som helst laborera
med olika slag av delvis oerhört höga
existensminima. När jag säger, att de

av frågan om kommunalskattelagstift äro

höga, menar jag, att de äro det i
jämförelse med landet i övrigt. Det är
väl ingen svårighet att bevisa, att en
trebarnsfamilj i Stockholm behöver
6 000 kronor och mer till, men det är
inte den saken det här gäller, utan det
är fråga om rättvisa människor emellan,
och hur långt man bör kunna gå i
detta avseende. Jag tror, att det är mycket
ogynnsamt för den fortsatta utvecklingen
på detta område, att finansministern
här säger, att såvitt han kan
förstå, har Stockholms stad formell rätt
att göra som staden gör. Jag undrar
verkligen, om det kan vara en riktig
lagtolkning av Stockholms stad. Har staden
formell rätt till detta, måste saken
väl ordnas på kortare tid än tre år, ty
det kan ju inte gärna få fortsätta på
detta sätt.

Nu säger finansministern, att det är
en alldeles ny aspekt på problemet att
göra gällande, att skattemyndigheterna
skulle vara för snälla. De ha alltid varit
för hårda. Ja, som jag nämnde, vil! jag
inte diskutera vad som i och för sig
kan vara ett riktigt existensminimum,
utan här är det ju fråga om rättvisa
medborgare emellan, och jag tror, att
medborgarna i detta land äro ganska
känsliga på den punkten. Jag tror därför,
att det är alldeles nödvändigt, att
statsrådet tar upp denna sak i annat
sammanhang och inte bara skjuter över
den till utredningen om de kommunala
avdragen, tv dels dröjer det länge, innan
den utredningen blir färdig, dels
löser den inte problemet.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. utredningen
av frågan om kommunalskattelagstiftningens
utformning.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Svar på interpellation ang. utredningen av frågan om kommunalskattelagstift ningens

utformning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Persson i Landafors till mig
riktat följande frågor:

1. När ämnar statsrådet igångsätta
den av riksdagen begärda nya utredningen
om kommunalskattelagstiftningens
utformning?

2. Kan utredningen förväntas komma
att fastställa vad som är att anse som
skäligt existensminimum och att skydd
skapas för detsamma mot beskattning
och införsel i lön?

3. Hur lång tid beräknas den ifrågavarande
utredningen behöva för sitt arbete? I

anledning härav får jag anföra följande.

Såsom jag framhållit i mina förut i
dag avgivna interpellationssvar, har jag
jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallat
särskilda sakkunniga med uppdrag
att utreda frågan om de kommunala
ortsavdragen.

Den nu igångsatta utredningen har sålunda
begränsats till att avse endast
frågan om de kommunala ortsavdragen.
Anledningen härtill är, att denna fråga
ansetts vara av brådskande natur och
därför bör upptagas särskilt för sig, för
att man på så sätt snabbare skulle nå
resultat. Som jag redan i de tidigare
svaren anmärkt, skall enligt de för utredningen
gällande direktiven arbetet
bedrivas så skyndsamt, att av utredningen
föranledda förslag kunna föreläggas
nästa års riksdag.

Interpellanten har särskilt berört frågan
om fastställande av existensminimum
och skapande av skydd härför
mot beskattning och införsel. I anledning
härav vill jag framhålla, att de
sakkunnigas uppdrag just avser att pröva
till vilka belopp man — under hänsynstagande
till alla på frågan inverkande
omständigheter — högst kan fastställa
de kommunala ortsavdragen. Det

ligger i sakens natur att önskemålet därvid
är att nå fram till ortsavdrag, som
motsvara ett skäligt existensminimum.

Därest utredningen resulterar i en
mera väsentlig höjning av de kommunala
ortsavdragen, har skydd mot beskattning
därigenom skapats för ett belopp,
som täcker de nödvändigaste levnadskostnaderna.
I det fall att vederbörande
emellertid inte betalar den
skatt, som med tillämpning av de eventuella
nya reglerna om ortsavdrag skall
erläggas, utan det sålunda blir fråga om
indrivning, regleras förfarandet inte av
skatte- och uppbördsförfattningarna
vitan av införsellagen. De i denna lag
givna föreskrifterna reglera icke blott
indrivningsförfarandet beträffande skatter
utan även förfarandet vid indrivning
av familjerättsliga underhållsbidrag
in. in. En eventuell översyn av införsellagens
bestämmelser torde därför knappast
böra företagas i detta sammanhang.
Enligt mitt förmenande kan detta icke
heller anses nödvändigt, under förutsättning
att en tillfredsställande utformning
vinnes av reglerna om de kommunala
ortsavdragen.

Härefter yttrade

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på interpellationen.

Då jag framställde min interpellation
den 14 januari, voro icke några utredningsmän
tillsatta för översyn av kommunalskattelagstiftningen.
Bevillningsutskottet
begärde i fjol, att utredning
skulle igångsättas snarast möjligt, enär
det kunde förutses, att en sådan utredning
skulle komma att kräva avsevärd
tid. Ortsavdragen stå icke i rimlig
överensstämmelse med de förändringar,
som utvecklingen inneburit framför
allt under senaste årtiondet. Därför
ansåg jag det angeläget att få ett auktoritativt
besked, vid vilken tidpunkt
man kunde beräkna att den nya kom -

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Svar på interpellation ang. beskattningen av förmånen av fritelefon och tjänsteabonnemang
för telegrafverkets personal.

munala skattelagstiftningen skulle bli
föremål för riksdagens behandling. Under
alla förhållanden räknade jag med
att det skulle draga ut på tiden med
den begärda utredningen, och då behovet
av att ortsavdragen omedelbart förbättrades
stigit undan för undan och
föranlett allt starkare krav i sådan
riktning, bar jag jämsides med denna
interpellation väckt en motion om provisorisk
höjning av ortsavdragen vid
den kommunala beskattningen, i avvaktan
på vad en blivande utredning
skulle komma att föreslå. Motionen
kommer i morgon upp till behandling
här i riksdagen.

När nu finansministern brutit ut ur
utredningen om den kommunala skattelagstiftningen
frågan om ortsavdragen
såsom särskilt brådskande och tillsatt
en sakkunnigutredning för att separat
utreda denna och inkomma med
förslag, så att frågan kan föreläggas
nästa års riksdag, har det hela kommit
i åtskilligt gynnsammare läge.
Snabbare fart kan man icke begära,
och jag är nöjd med detta. Det är sålunda
att hoppas, att de kommunala
ortsavdragen nu få den storleken och
utformningen, att de någorlunda svara
mot ett skäligt existensminimum, som
blir skyddat mot beskattning. Löses
frågan om ortsavdragen, kan en blivande
utredning om kommunalskattelagstiftningen
i övrigt få mera tid på
sig för sitt arbete.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. beskattningen
av förmånen av fritelefon och tjänsteabonnemang
för telegrafverkets personal.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som anförde:
Herr talman! 1 en med andra kamma -

rens tillstånd framställd interpellation
liar herr Persson i Landafors till mig
framställt följande frågor:

Anser statsrådet att den vid telegrafverket
anställda personalens tjänstetelefoner
i deras bostäder icke äro att
anse som skattepliktig förmån eller intäkt? Om

så är fallet, ämnar statsrådet utfärda
klara bestämmelser härom till
taxeringsmyndigheterna?

I anledning av interpellationen får
jag anföra följande.

Vissa vid telegrafverket anställda ha
i och för tjänsten avgiftsfri telefon i
bostaden, s. k. fritelefon. Andra anställda
ha telefonabonnemang mot nedsatt
avgift, s. k. tjänsteabonnemang.
Även vissa pensionärer ha tjänsteabonnemang.
Enligt vad telegrafstyrelsen i
annat sammanhang upplyst, erhålla sådana
befattningshavare fritelefon, vilka
när som helst skola kunna anträffas i
tjänsten och vilka även under tjänstefri
tid skola öva kontroll och allmän tillsyn
över sina tjänsteområden. Tjänsteabonnemang
ifrågakomma för vissa
andra personalgrupper, beträffande
vilka det är ett verkets intresse att vederbörande
har tillgång till telefon för
att snabbt kunna inkallas till tjänstgöring
t. ex. vid opåräknad arbetsanhopning
eller vid inträffade sjukdomsfall.

Såsom interpellanten framhållit, anges
i 19 § av statens allmänna avlöningsreglemente,
att därest tjänsteman
vid telegrafverket erhåller abonnemang
å rikstelefon mot nedsatt avgift, rätten
härtill icke skall anses såsom avlöningsförmån
eller föranleda avdrag å
lönen.

Denna bestämmelse reglerar emellertid
inte frågan om förmånen skall anses
skattepliktig eller ej. Bestämmelsen
har i stället till huvudsakligt syfte
att klargöra, att förmånen icke skall indragas
vid ledighet för egna angelägenheter
och att förmånen icke skall avräknas
mot den kontanta lönen.

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Svar på interpellation ang. beskattningen av förmånen av fritelefon och tjänste abonnemang

för telegrafverkets personal.

Frågan om skatteplikt föreligger eller
icke regleras däremot av skatteförfattningarna.
Den bestämmelse, som härvid
är av intresse, är punkt 3 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen.
I detta lagrum stadgas, att såsom
intäkt av tjänst skall upptagas värdet
av förmåner som den skattskyldige
åtnjutit, därest han icke skulle varit
berättigad till avdrag för utgifterna för
förmånernas förvärvande för den händelse,
att han själv förskaffat sig dem.

Frågan om förmånen av fritelefon
eller tjänsteabonnemang enligt nyssnämnda
bestämmelse skall bedömas
som skattepliktig intäkt eller ej, har
för icke så länge sedan varit föremål
för regeringsrättens prövning. Genom
utslag den 24 januari 1947 har regeringsrätten
sålunda på besvär av en
skattskyldig, vars årsinkomst uppgick
till omkring 14 000 kronor, förklarat
vederbörande skattskvldig för förmånen
av fri telefon. Såsom motivering
anförde regeringsrätten, att »det med
hänsyn till i målet upplysta förhållanden
måste hållas för visst, att klaganden,
därest han icke erhållit ifrågavarande
förmån, själv under beskattningsåret
skulle hava abonnerat på telefon».
Samma utgång blev det i ett
annat, samma dag avgjort mål, dar den
skattskyldiges årsinkomst var omkring
10 000 kronor, medan utgången blev
den motsatta i ett mål, där vederbörandes
årsinkomst utgjorde cirka 6 000
kronor.

Jag vill i detta sammanhang nämna,
att i anslutning till de nyssnämnda regeringsrättsutslagen
frågan om skatteplikt
för fritelefon eller tjänsteabonnemang
tagits upp till behandling i de
av Stockholms stads prövningsnämnd
till ledning för årets taxeringsarbete
fastställda anvisningarna. I dessa anvisningar
framhålles, att med hänsyn
till svårigheterna att avgöra när skatteplikt
i det särskilda fallet skall anses
föreligga och då frågan har mycket

ringa fiskalisk betydelse, skattefrihet
för förmånens värde borde kunna medgivas
ganska långt upp i inkomstskikten.
I enlighet härmed syntes förmånen
kunna lämnas skattefri vid inkomstlägen
intill 8 000 kronor. Viss
hänsyn borde dock, enligt anvisningarna,
tagas till förekomst av större förmögenhet
och de inkomster, som åtnjötes
av hemmavarande familjemedlemmar.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen
har frågan i vad mån förmånen
av fritelefon eller tjänsteabonnemang
är skattepliktig numera avgjorts
genom regeringsrättens utslag.
Vidare har för Stockholms del prövningsnämnden
anvisat vissa riktlinjer
för den praktiska tillämpningen av den
genom regeringsrättsutslagen fastställda
principen.

Då tillämpningen av skattelagarna
helt ankommer på beskattningsnämnderna
och skattedomstolarna, kan en
eventuell ändring i den av praxis intagna
ståndpunkten icke nu genomföras
annat än genom lagändring. Då den
av regeringsrätten intagna ståndpunkten
synes ligga helt i linje med den
praxis, som allmänt tillämpas i likartade
frågor, är jag emellertid icke beredd
att nu taga något initiativ till en
sådan lagändring.

Till slut vill jag nämna, att jag tidigare
ägnat uppmärksamhet åt den av
interpellanten berörda frågan. Jag vill
också nämna, att jag redan den 3 februari
i år föranstaltade om att de av
Stockholms stads prövningsnämnd
fastställda anvisningarna bringades till
telegrafstyrelsens kännedom. Min avsikt
var därvid att telegrafstyrelsen
skulle underrätta vederbörande befattningshavare
om praxis’ ståndpunkt, så
att befattningshavarna kunde i förekommande
fall bevaka sina intressen.

Vidare yttrade

Tisdagen den 22 mars 1949. Nr 11.

Svar på interpellation ang. framläggande av förslag till nybyggnad av en thoraxkirurgisk
klinik.

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Jag ber att få tacka finansministern
för svaret.

Den vid telegrafverket anställda personalen
är missnöjd över att deras
tjänstetelefoner skola vara föremål för
beskattning. Tjänstetelefoner förekomma
som fritelefon eller tjänsteabonnemang,
det senare mot nedsatt avgift.
Vid ansökan om tjänsteabonnemang å
telefon har den anställde att lämna
noggranna uppgifter om hemmavarande
anhöriga och försäkra, att icke någon
driver affärsrörelse av något slag
m. m. Ansökningarna granskas noga
och beviljas till synes endast i sådana
fall, då det kan antagas, att telefonen
får sin användning endast i anslutning
till tjänsteanställningen. Eljest avslås
ansökningen. Det borde under sådana
förhållanden, synes det mig, sedan ansökan
beviljats, vara en skattefri tjänstetelefon.

Taxeringsmyndigheterna i Stockholm
ha sedan några år tillbaka förklarat
tjänstetelefoner i bostaden hos vid telegrafverket
anställd personal vara
skattepliktig intäkt, avfordrat telegrafverket
uppgift å samtliga innehavare
av fritelefon och tjänsteabonnemang
inom Stockholms stad och taxerat desamma.
Hos regeringsrätten har fullföljts
klagan över denna taxering i ett
antal fall. I vissa fall har taxeringen
upphävts, i andra fall har den fastställts.
I telegrafverkets meddelande
till taxeringsmyndigheterna säges i anslutning
härtill följande: »Utslagen ge
icke telegrafverket tillräckligt underlag
för bedömning av huruvida i de enskilda
fallen skatteplikt skall anses föreligga
eller icke. Det torde få ankomma
på skattemyndigheterna att efter
prövning i varje särskilt fall avgöra
detta. Telegrafstyrelsen har därför föreskrivit
att uppgift skall i samband
med taxeringsuppgifterna lämnas för
en var innehavare av fritelefon eller
tjänsteabonnemang med angivande av

penningvärdet under beskattningsåret
av ifrågavarande förmån.»

Av interpellationssvaret framgår att
Stockholms stads prövningsnämnd tagit
upp regeringsrättens utslag till behandling
i de för årets taxeringsarbete
fastställda anvisningarna. Här framhålles
»att med hänsyn till svårigheterna
att avgöra när skatteplikt föreligger
i det särskilda fallet och då frågan har
mycket ringa fiskalisk betydelse, skattefrihet
för förmånens värde borde
kunna medgivas ganska långt upp i inkomstskikten.
I enlighet härmed syntes
förmånen kunna lämnas skattefri
vid inkomstlägen intill 8 000 kronor.»

Finansministern meddelar i sitt svar,
att han den 3 februari föranstaltat om
att de av Stockholms stads prövningsnämnd
fastställda anvisningarna bringades
till telegrafstyrelsens kännedom.
Avsikten var därvid att telegrafstyrelsen
skulle underrätta vederbörande befattningshavare
om praxis’ ståndpunkt,
så att befattningshavarna kunde i förekommande
fall bevaka sina intressen.

Det håller sålunda på att utbildas
vissa regler för denna beskattning, så
att man som regel skulle vara skattefri
för tjänstetelefon, om man har en årsinkomst
understigande 8 000 kronor.
Detta rättar ju till åtskilligt i den anarki
som hittills rått. Men nog tycker
jag, att det verkar småaktigt och snålt
att beskatta telegrafverkets personal
för deras tjänste-bostadstelefoner, då
det icke, mig veterligt, förekommer hos
andra befattningshavare, kommunala
förtroendemän, riksdagsmän, skogvaktare
och andra.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9.

Svar på interpellation ang. framläggande
av förslag till nybyggnad av en thoraxkirurgi.
sk

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG erhöll på begäran

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Svar på interpellation ang. framläggande av förslag till nybyggnad av en thorax kirurgisk

klinik.

ordet och anförde: Herr talman! Med
kammarens tillstånd har herr von
Friesen frågat mig, om jag är beredd att
redan innevarande år för riksdagen
framlägga förslag till nybyggnad av en
thorax-kirurgisk klinik.

Som svar får jag anföra följande:

Även om det icke är direkt utsagt i
interpellationen förutsätter jag, att det
är den planerade thorax-kirurgiska kliniken
vid karolinska sjukhuset, som
herr von Friesen avser. Jag är helt
överens med den ärade interpellanten
om vikten av att den specialitet, som
thoraxkirurgien utgör, inom en nära
framtid bör få både ett ökat antal
vårdplatser och ökade möjligheter till
en intensifierad forskning och undervisning.

I en för några dagar sedan framlagd
proposition (nr 130) angående anslag
till universitetssjukhusen m. in. har jag
berört de av kommittén för karolinska
sjukhusets fortsatta utbyggande framlagda
förslagen om anvisande av medel
för uppförande av dels en reumatologisk
klinik, och dels en klinikbyggnad,
som skulle inrymma en medicinsk
tuberkulosklinik och en tlioraxkirurgisk
klinik. Samtliga de remissmyndigheter,
som yttrat sig över
kommitténs förslag, ha ansett det vara
angeläget, att en allmän dispositionsplan
för karolinska sjukhusets område
upprättas innan definitivt beslut fattas
om dessa kliniker. Även jag anser det
vara rationellt att nu söka erhålla en
överblick över hur de nu aktuella klinikerna
och under den närmaste framtiden
ytterligare ifrågakommande nybyggnader
lämpligen böra placeras
inom sjukhusområdet. På min föredragning
har därför Kungl. Maj :t genom
beslut den 25 februari i år uppdragit
åt kommittén för karolinska
sjukhusets fortsatta utbyggande att efter
samråd med karolinska sjukhusets
direktion och representanter för karolinska
institutets lärarkollegium upp -

göra och inkomma med förslag till
dispositionsplan för sjukhusområdet.
Kommittén skall därvid även avgiva
förslag rörande den ordning, i vilken
byggnadsföretagen med hänsyn till behovet
av vårdplatser, den vid sjukhuset
bedrivna undervisningen och forskningen
samt den byggnadstekniska organisationen
lämpligen böra komma
till utförande. Kommittén har anmodats
bedriva denna utredning med sådan
skyndsamhet, att dess förslag kan
lämnas före den 1 januari 1950.

Så snart denna utredning föreligger
är det min avsikt att ta hithörande frågor
under förnyat övervägande. Som
interpellanten själv framhåller är det
dock »f. n. tyvärr så att man inbördes
måste väga olika viktiga nybyggnadsprojekt
mot varandra». Huruvida den
nu diskuterade kliniken vid fördelningen
av den för hälso- och sjukvården
under år 1950 disponibla byggnadskvoten
då kan få plats inom den
ram, vi röra oss med, vågar jag icke
nu yttra mig om.

Med detta, herr talman, anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Härefter yttrade:

Herr von FRIESEN: Herr talman! Jag
ber att få framföra ett tack till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för att han har svarat på den
av mig framställda frågan. Jag skulle
emellertid ha varit glad, om jag hade
varit i tillfälle att uttrycka mera tillfredsställelse
med det avlämnade svaret
än det faktiskt i närvarande stund är
mig möjligt att göra. Jag hade nämligen
närt den förhoppningen, att det
skulle vara möjligt för herr statsrådet
att redan till 1949 års riksdag lägga
fram ett förslag om inrättande av denna
bröstkirurgiska klinik, om vars nödvändighet
både statsrådet och jag tyckas
vara ense.

Jag kan icke värja mig för intrycket,

Tisdagen den 22 mars 1949. Nr 11.

Svar på interpellation ang. framläggande av förslag till nybyggnad av en thoraxkirurgisk
klinik.

att en ganska anmärkningsvärd försening
ägt rum när det gäller handläggningen
av detta ärende. Redan i mars
1948 var, tror jag, den under generaldirektör
Björcks ledning arbetande byggnadskommittén
färdig med sitt förslag
till nybyggnad av denna avdelning.
Förslaget gick sedan ut på den vanliga
remissrundvandringen. En bidragande
orsak till dröjsmålet var kanhända, att
överflyttningen av dessa sjukhusärenden
ifrån ecklesiastikdepartementet till
inrikesdepartementet ägde rum i mitten
av förra året. Det var ju ganska naturligt,
att ecklesiastikdepartementet under
första halvåret 1948 fann sig sakna
intresse för en närmare handläggning
av denna fråga, och det blev först i
slutet av förra året möjligt för inrikesministern
att ta ställning till spörsmålet.

Nu förefaller det mig som om den
dispösitionsplan, som statsrådet omtalar
i sitt svar, skulle kunna uppgöras i
något snabbare takt än som tydligen
avsetts. Det förefaller mig inte vara
en så konstig fråga att avgöra, att man
skulle behöva vänta ända till den 1
januari 1950, innan departementschefen
får ta ställning i frågan och mot
varandra väga angelägenhetsgraden av
de olika klinikerna.

Redan den gamla byggnadskommittén,
d. v. s. den kommitté, som hade
till uppgift att se till att det huvudsakliga
antalet kliniker vid karolinska
sjukhuset kommo till uppförande, anvisade
en plats för denna thorax-kirurgiska
klinik och avdelning för medicinsk
tuberkulos. Jag vågar påstå, att
ingenting har inträffat, som ger anledning
afl ändra de dispositioner beträffande
utrymmet, som föreslogos för så
länge sedan. Jag vill i det sammanhanget
fästa uppmärksamheten på att
den thorax-kirurgiska klinikens byggnadsfråga
kan och bör lösas oberoende
av övriga eventuella nybyggnadsföretag,
för den rcumatologiska eller andra

kliniker. Det torde nämligen vara mycket
svårt för den thorax-kirurgiska kliniken
att disponera andra utrymmen
som laboratorielokaler än dem, som
finnas anvisade inom byggnaden. Något
hälftenbruk med andra institutioner
torde, enligt vad sakkunniga upplysa
om, inte vara möjligt.

Sedan är det också en annan sak.
Det kom till min kännedom häromdagen,
att det tycks ha träffats en överenskommelse
mellan Stockholms stad
och statens representanter, här väl närmast
representerade av byggnadskommittén,
innebärande, att det gamla serafimerlasarettet
med sina i många avseenden
ålderdomliga lokaler vid nästa
decenniumskifte, omkring år 1960,
skulle vara fullständigt utrymt, och att
Sabbatsbergs sjukhus sedan skulle få
överta dess lokaler. Jag förmodar, att
det rör sig om någon kirurgisk avdelning,
kanske den neurologiska och den
neurokirurgiska avdelningen, möjligen
också andra. Det måste då vara mycket
önskvärt, att den thorax-kirurgiska klinikens
byggnadsfråga löses i så god
tid, att det blir tillfälle dels för vederbörande
att utrymma de nuvarande
gamla och för ändamålet mycket otidsenliga
lokalerna, dels också för dem
som sedan skola disponera dessa lokaler
att få göra de omändringar av lokalerna,
som bli erforderliga för det nya
ändamålet.

Om angelägenhetsgraden av anspråken
från företrädarna för olika medicinska
ämnesområden behöver jag kanske
inte yttra så mycket, särskilt som
statsrådet i sitt svar, som nämnt, uttrycker
sig mycket uppskattande om
nödvändigheten av denna thorax-kirurgiska
klinik. 1 någon mån framskymtar
emellertid i interpellationssvaret, att
man får väga behovet av åtminstone ett
par kliniker. Jag förmodar, alt statsrådet
då har tänkt att mot varandra
väga å ena sidan den thorax-kirurgiska
kliniken och å andra sidan den rciinia -

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Svar på interpellation ang. framläggande av förslag till nybyggnad av en thorax kirurgisk

klinik.

tologiska kliniken. Med allt erkännande
även av det arbete, som kan utföras på
en reumatologisk klinik — jag vill inte
alls underskatta betydelsen av den sjukvårdande
verksamhet, som där bedrives
— står det i varje fall för mig mycket
klart, att det knappast torde råda någon
tvekan om att den thorax-kirurgiska
kliniken bör ha ett bestämt företräde,
detta därför att på den kliniken finnas
de personella resurser, som äro så betydelsefulla
och som sannerligen inte
alltid äro till finnandes, när det gäller
sjukvård. Där ha vi en grupp, som står
beredd att omedelbart kasta sig in i
detta arbete, och där ha vi också högt
kvalificerat folk, som verkligen kan uträtta
någonting. Vad det andra området
beträffar måste jag säga, att hur viktigt
det än är för vederbörande sjuka att
få god och lämplig vård, har jag ändå
eif intryck av att man där inte alls på
samma sätt har tillgång till vare sig
de särskilt kvalificerade krafterna eller
de andra tekniska eller vetenskapliga
resurser, som skulle vara önskvärda,
för att man skulle nå så gott resultat
som möjligt.

Emellertid skall jag, herr talman, till
slut försöka, efter den lilla kritik jag
här tillåtit mig ge uttryck åt, ta fasta
på det positiva intresse, som statsrådet
givit uttryck för, när det gäller denna
verksamhet. Och då det nu synes oundgängligt
med ett uppskov ända till
nästa års riksdag, uttalar jag bara den
förhoppningen, att det avgörande, som
han då har att träffa — om det nu blir
ett avgörande mellan olika alternativ,
vilket väl torde vara sannolikt — skall
utfalla till förmån för denna thoraxkirurgiska
avdelning.

På grund av förfall för undertecknad
övertogs nu protokollsföringen, jämlikt
herr talmannens förordnande, av tjänstemannen
hos kammaren Per Bergsten.

In fidern
Gunnar Britth.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
vågar hävda den meningen, att jag är
fullt lika angelägen om att denna klinik
skall komma till stånd som den ärade
interpellanten. Jag betraktar över huvud
taget åstadkommandet av bättre resurser
på detta område som en av de mera
angelägna uppgifterna inom sjukvården
för närvarande. Jag är alltså beredd
att ge tillkomsten av denna klinik
en mycket hög prioritet. Det är flera
skäl, som medverka till denna min
ståndpunkt. På detta område äro vårdresurserna
för närvarande mycket begränsade.
Väntetiden för att komma in
på den klinik, som nu arbetar på Sabbatsberg,
är mycket lång. Därtill kommer
— och det är sannerligen för mig
inte det minst viktiga — att just på
detta område ha vi i vårt land till förfogande
en vetenskapsman, som gör
en banbrytande insats, när det gäller
att åstadkomma en bättre och effektivare
terapi. Enligt min mening är det
ur denna synpunkt ett, jag höll på att
säga, inte bara nationellt intresse utan
även ett intresse för vetenskap och
forskning i allmänhet, att vi kunna
bereda denne framstående vetenskapsman
möjligheter att bedriva sin forskningsverksamhet
med så stor kraft och
intensitet som möjligt. Förutsättningen
för detta är, att vi kunna få till stånd
den nya thorax-kirurgiska klinik, som
skall uppföras å karolinska sjukhusets
tomt.

Herr von Friesen sade i slutet av sitt
anförande, att jag hade visat en viss
tveksamhet i denna fråga. Jag förmodar
att han då syftade på vad jag i mitt
interpellationssvar yttrat därom, att jag
för närvarande icke ville ge något bindande
löfte om huruvida det skulle
finnas möjligheter att få denna klinikbyggnad
uppförd inom ramen för 1950
års kvot. På detta vill jag svara, att
det icke i främsta rummet var frågan
om prioriteten mellan den thoräx-kirur -

Tisdagen den 22 mars 1919.

Nr 11.

Svar på interpellation ang. framläggande
kirurgisk klinik.

giska kliniken och den reumatologiska
kliniken vid karolinska sjukhuset, som
föresvävade mig. Det var i stäilet en
reservation, som jag ansåg mig böra
göra med hänsyn till den begränsade
byggnadsram för sjukvårdens behov,
som jag förutser även för år 1950.

Vi ha för innevarande år för hela
sjukvården, alltså för den öppna och
slutna sjukvården, kropps- och sinnessjukvården
tillsammans, en byggnadsram
på sammanlagt 35 miijonér kronor.
Här ifrågavarande nya klinik kommer
enligt kostnadsberäkningarna att kosta
sex miljoner kronor. Under det år som
byggnadstillståndet ges kommer den
alltså att ta i anspråk i runt tal en
sjättedel av hela den för sjukvården
tillgängliga kvoten i riket, därest vi
icke ett kommande år kunna få denna
kvot höjd. Därför ansåg jag ärligheten
kräva, att jag gjorde en reservation,
eftersom jag icke kan garantera något
för nästa år. Men jag kan betyga herr
von Friesen, att det för mig personligen
skulle vara en källa till mycket stor
tillfredsställelse, om någonting kunde
göras på detta område redan nästa år.

Sedan nämnde herr von Friesen någonting
om att detta ärende skulle ha
blivit försenat. På den punkten måste
jag be att få inlägga en liten stillsam
protest emot den uppfattning, som herr
von Friesen förde till torgs. Jag uppfattade
mycket väl att herr von Friesen
ville lägga över större delen av
ansvaret för dröjsmålet på ecklesiastikministern,
men jag tycker icke förty
att herr von Friesens ord voro något
orättvisa. Förslaget till den nya klinikens
utformning kom in i början av
mars 1948 och måste därefter skickas
ut på remiss. Detta remissförfarande
igångsattes av ecklesiastikministern, och
remissvaren kommo sedan icke in förrän
på hösten samma år. Centrala sjukvårdsberedningens
remissvar är daterat
den 28 oktober och byggnadsstyrelsens
den 4 november 1948. Innan

av förslag till nybyggnad av en thorax detta

remissförfarande var slutfört
fanns det icke någon möjlighet att taga
ståndpunkt till frågan.

Samtliga de hörda sakkunniga myndigheterna,
nämligen centrala sjukvårdsberedningen,
medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen, voro i sina remissvar
överens om att en dispositionsplan
borde uppgöras för hur karolinska
sjukhusets tomt i framtiden skulle utnyttjas
innan man tog definitiv ställning
till varest på sjukhusets tomt denna
mycket stora byggnad skulle placeras.
Karolinska sjukhuset är nämligen
ingalunda färdigbyggt, utan man räknar
tvärtom med flera nya kliniker där
i framtiden. Vidare är sjukhustomten
mycket trång. Om man skall få en ändamålsenlig
disposition till stånd måste
man därför se sig väl för, så att man
inte placerar en byggnad på fel plats,
till men för en ändamålsenlig utbyggnad
av sjukhuset i framtiden. Det är
alltså inte fråga om huruvida här ifrågavarande
klinik har ett nödvändigt
driftsmässigt sammanhang med andra
delar av sjukhuset, som för mig har
varit det avgörande, utan det avgörande
har varit önskemålet att se till att
denna nya stora byggnad kommer på
en plats, som kan anses vara riktig med
hänsyn till förhållandena i framtiden.

Det dröjsmål, som föranletts av denna
utredning om en ny dispositionsplan,
är naturligtvis beklagligt, men vi
skola icke överdriva följderna av detsamma.
Även om vi till årets riksdag
hade kunnat gå fram med ett förslag
om att riksdagen skulle bevilja medel
till uppförande av denna nya klinik,
så hade vi ändå inte haft rum för kliniken
inom årets byggnadskvot. Vi hade
alltså icke kunnat igångsätta arbetet på
kliniken förrän i början av 1950. Nu
skall först den omnämnda dispositionsplanen
uppgöras. Förslag till densamma
skall vara inne hos Kungl. Maj:t före
den 1 januari 1950. Vi kunna alltså,
om möjlighet diirtill finnes, för 1950

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Svar på interpellation ang. framläggande av förslag till nybyggnad av en thorax kirurgisk

klinik.

års riksdag lägga fram förslag och begära
pengar. Om riksdagen bifaller
detta förslag och om vi få plats med
kliniken inom byggnadskvoten, kunna
vi börja bygga densamma någon gång
på sommaren 1950. Det dröjsmål, som
uppstått på grund av den nödvändiga
ytterligare utredningen, behöver därför
icke bli större än sex månader.

Herr SWEDBERG: Herr talman! Alldeles
särskilda förhållanden ha under
den senaste tiden fört mig i personlig
kontakt med en annan klinik här
i huvudstaden, vars lokalförhållanden
också äro sådana, alt de påkalla uppmärksamhet
snarast möjligt. Jag har
därför inte velat försumma tillfället att
i detta sammanhang med några ord
aktualisera också den saken.

Jag syftar här på den neurologiskmedicinska
kliniken å serafimerlasarettet,
som arbetar under professor
Antonis ledning. Arbetsförhållandena
därstädes äro ytterst otillfredsställande.
Man vågar nog påstå, att de i flera avseenden
äro närmast oförsvarliga. Utrymmet
i de gamla lokalerna är ytterst
knappt. Kliniken i fråga är som bekant
ännu den enda i sitt slag i vårt land,
och talrika vårdsökande från landets
skilda delar få därför gå mycket långa
tider — omkring ett år lär vara ganska
vanligt — i väntan på vårdplats. Bristen
på väntrum och konsultationsrum
är allvarlig. Vidare äro undersökningsoch
behandlingslokalerna för få och
för trånga. I de stora sjuksalarna med
14—16 bäddar, som alltid äro fullbelagda,
är man tvingad att lägga gamla
människor och små barn, mycket svårt
sjuka och relativt friska patienter sida
vid sida, vilket gör ett mycket beklämmande
intryck, i varje fall på den tillfällige
besökaren. Avsaknaden av isoleringsrum
— det finns bara ett enda sådant
på varje stor avdelning — medför
också mycket stora svårigheter, då

mycket svåra och smärtsamma undersökningar
och behandlingar höra till
ordningen för dagen. Det är självfallet
att detta för med sig stora svårigheter
och olägenheter för såväl patienter som
läkare och övrig personal. Att t. ex. en
nyopererad och mycket svårt sjuk patient
i brist på isoleringsrum måste
läggas in på en sal av den storlek, som
jag här nyss nämnt, ter sig i varje fall
för en utomstående som närmast upprörande.
.

Till alla andra olägenheter kommer
sedan också den, att det vetenskapliga
arbetet vid institutionen i hög grad
måste försvåras av de otillfredsställande
lokalförhållandena. Det synes mig alldeles
uppenbart vara eu angelägenhet
av största vikt för samhället att bereda
de högt förtjänta vetenskapsmän, som
här arbeta, gynnsammast möjliga betingelser
för den betydelsefulla uppgift,
åt vilken de vigt sina liv.

Jag har, herr talman, icke velat försumma
tillfället att i detta sammanhang
säga några ord också om denna sak.
Jag kan självfallet icke vänta något
svar, knappast heller något uttalande,
från herr statsrådet så här på rak arm,
men jag skulle vara ytterst tacksam om
herr statsrådet kunde lova att med välvillig
uppmärksamhet följa också detta
ärende.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr von FRIESEN: Herr talman!
Hela den första delen av lierr statsrådets
anförande gladde mig mycket, därför
att det helt överensstämde med de
intentioner som jag har haft, då jag
skrev min interpellation, och för det
är jag angelägen att få tacka. Herr statsrådets
intresse för denna frågas lösning
förefaller klar och uppenbar.

Herr statsrådet kom med en liten
stillsam erinran mot mig, men jag vill

Tisdagen den 22 mars 1949. Nr 11.

Svar på interpellation ang. utredning av frågan om ett eventuellt norrlandsuniver
sitet, m. m.

ändå i all stillhet vidhålla min uppfattning
om ärendets försening. Jag har
nämligen den uppfattningen, att om nu
remissinstanserna ansett det vara så
nödvändigt med ifrågavarande dispositionsplan,
så kunde denna bli färdig
tidigare än vad herr statsrådet har förutsatt
enligt det konseljbemyndigande
som omnämnes i interpellationssvaret.
Det kanske bara rör sig om en försening
på sex månader — jag tror dock
afl statsrådet räknade för optimistiskt
där — men det är i alla fall ganska
lång tid, då man vet med vilka oerhörda
svårigheter den nuvarande
thorax-kirurgiska kliniken arbetar.
Dessa svårigheter, som också herr statsrådet
vitsordar, äro särskilt betydande
med hänsyn till väntetiden för det
stora klientel, som kommer utifrån
landet.

Jag tror dock inte att vi behöva ta
upp denna fråga. Där kan ju mening
stå mot mening. Jag vidhåller i alla
fall min uppfattning att det hade varit
önskvärt om dispositionspianen kunde
gjorts upp på kortare tid än den föreslagna,
så att det varit möjligt för herr
statsrådet att lägga fram förslag redan
vid innevarande års riksdag. Men jag
förklarar mig fullt nöjd om herr statsrådets
här dokumenterade intresse för
frågans lösning nästa år tar sig uttryck
i ett förslag till en nybyggnad, som jag
hoppas kan påbörjas så snart som herr
statsrådet här förutsatt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10.

Svar på interpellation ang. utredning av
frågan om ett eventuellt norrlandsuniversitet,
ni. in.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE, som anförde:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Holmberg berört frågan om en
högskola i Norrland. Interpellanten
slutar med att framställa följande
spörsmål:

Avser statsrådet att vidtaga åtgärder
i syfte att få frågan om ett eventuellt
norrlandsuniversitet — och i samband
därmed frågan om det planerade storbiblioteket
i Norrland — utredd, så alt
lokala intitiativ i dessa frågor icke föregripa
statsmakternas bedömande och
förorsaka onödiga kostnader och
besvär?

Med anledning härav får jag inledningsvis
framhålla, att jag anser det i
hög grad önskvärt att även Norrland
får tillgång till vetenskaplig undervisning
och forskning. Jag betraktar det
därför som ett framtidsmål att få ett
universitet eller en högskola i Norrland.
Hur denna lärdomsanstalt skall
organiseras och var den bör förläggas
är enligt min mening en besvärlig fråga
att ta ställning till. Norrland är i detta
hänseende intet enhetligt begrepp. En
högskola i exempelvis nedre Norrland
skulle säkerligen i mycket ringa utsträckning
få studerande från Norrbottens
och Västerbottens län. Å andra
sidan torde en högskola förlagd till
exempelvis Umeå knappast dra till sig
studerande ungdom från den södra delen
av Norrland. För närvarande är det
i hög grad angeläget att öka antalet
akademiskt utbildade, och det är därför
för högskolefrågans bedömande väsentligt,
vilka delar av Norrland som hysa
det största antalet studenter, som nu inte
få akademisk utbildning men som skulle
skaffa sig sådan, om en utbildningsanstalt
funnes på närmare håll än nu är
fallet. För min del tror jag nog, att det
är i Norrbottens och Västerbottens län
som dessa ungdomar framför allt höra
hemma.

Emellertid anser jag mig för närvarande
inte kunna utan vidare ta initia -

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Svar på interpellation ang. utredning av frågan om ett eventuellt norrlandsuniver sitet,

m. m.

tiv till en utredning i Norrlands högskolefråga.
Jag kan nämligen inte ställa
i utsikt, att staten inom en nära liggande
framtid skulle kunna lämna ekonomiskt
stöd för förverkligandet av
dessa planer. Jag vill erinra om att riksdagen
1946 påbörjade en upprustning
av de statliga universiteten och högskolorna.
Denna är ännu inte till fullo genomförd.
Förra årets riksdag påtog sig
huvudansvaret för högskolorna i Stockholm
och Göteborg. Upprustningen av
dessa högskolor kommer att kräva engångsanslag
på åtskilliga miljoner kronor
och dessutom ökning av de årliga
utgifterna med miljonbelopp. Om jag
därtill lägger att enligt riksdagens beslut
en medicinsk högskola skall upprättas
i Göteborg från nästa läsår, är
det ganska tydligt att staten i nuvarande
läge knappast kan påtaga sig
det ekonomiska ansvaret för flera högskolor.

Emellertid kommer frågan om en
högskola i Norrland sannolikt att aktualiseras
genom ett initiativ i Umeå. Enligt
beslut av Umeå stadsfullmäktige i
fredags synes en eventuell framställning
till Kungl. Maj:t komma att gå ut
på att staden och Västerbottens läns
landsting skulle påtaga sig utgifterna
för en humanistisk fakultet i Umeå under
fem år, medan man räknade med
att staten efter denna tidpunkt skulle
helt eller delvis övertaga det ekonomiska
ansvaret för högskolans vidare
utveckling. Om en sådan framställning
verkligen kommer till Kungl. Maj:t, är
det givet att den i första hand kommer
att remitteras till berörda myndigheter.
På grundval av dessas yttranden får
man bedöma om en utredning skall ske.
Kommer en sådan utredning till stånd,
måste den givetvis omfatta inte bara
frågan om en eventuell högskola i
Umeå utan hela det problem interpellationen
avser. Skulle Kungl. Maj :t
efter verkställd utredning anse sig
kunna tillmötesgå framställningen från

Umeå, måste frågan underställas riksdagen,
även om det inte gäller omedelbara
krav på statsmedel. Kungl. Maj:t
kan och bör icke binda riksdagen för
framtida utgifter. I sista hand blir det
alltså riksdagen som får ta ställning till
en eventuell ansökan från Umeå.

Vad slutligen beträffar frågan om ett
vetenskapligt bibliotek i Norrland vill
jag meddela, att folkbibliotekssakkunniga
förklarat sig ämna ta upp frågan
om det s. k. 5:e biblioteksexemplaret.
Deras förslag i detta hänseende kommer
att bli föremål för vanligt remissförfarande.
Vad därefter kommer att
ske är det ännu för tidigt att yttra
sig om.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat herr Holmbergs interpellation.

Vidare yttrade:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Samtidigt
som jag framför mitt tack till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation
måste jag beklaga, att det
även efter detta svar är mycket ovisst
om någon utredning om norrlandsuniversitetet
över huvud taget skall komma
till stånd. Den frågan göres ju nämligen
nu helt beroende av om de lokala initiativen
för en högskola i Umeå komma
att fullföljas eller icke.

Jag kan för min del inte förstå en sådan
inställning. Nu finns det ju nämligen
flera olika förslag om förläggningen
och utformningen av tilltänkta, vetenskapliga
institutioner i Norrland.
Man må ha vilken uppfattning som
helst om lämpligheten av det ena eller
andra av dessa förslag, men det är dock
ganska anmärkningsvärt att regeringen
låter sina åtgärder i så hög grad bestämmas
av vad lokala myndigheter
komma att företaga i fråga om ett av de
förslag som nu föreligga.

På ungefär samma sätt förhåller det
sig med riksdagens möjligheter att prö -

Tisdagen den 22 mars 1949. Nr 11.

Svar på interpellation ang. utredning av frågan om ett eventuellt norrlandsuniversitet,
m. m.

va denna fråga, såvitt den kommer att
vara beroende av regeringens initiativ.
Om Umeå stad fullföljer sin framstöt
för tillskapandet av en humanistisk fakultet
i Umeå, så utlovar statsrådet att
det, visserligen även då under vissa förutsättningar,
skall företagas en utredning
om hela det problem, som min interpellation
gäller. Men konsekvenserna
av en sådan utredning, om den nu kommer
till stånd, talar herr statsrådet om
endast i ett fall, nämligen för den händelse
att utredningen skulle ge Kungl.
Maj :t skäl att »tillmötesgå framställningen
från Umeå». Det är alltså endast
i detta särskilda fall, i den mån det blir
beroende av regeringens initiativ, som
riksdagen får ta ställning till frågan.
Detta är icke vad man brukar kalla för
en helt förutsättningslös prövning.

Eftersom jag nu redan nämnt Umeåprojektet
flera gånger vill jag undanröja
eventuella missförstånd rörande
min ställning till denna fråga genom
förklaringen att jag personligen skulle
önska att universitetet förlädes till något
av de två nordligaste länen. Jag tror
också att mycket starka skäl kunna anföras
till stöd för en sådan anordning,
bland annat de skäl som herr statsrådet
anförde i interpellationssvaret. Men
om allt detta kan man inte veta någonting
bestämt förrän en utredning har
kommit till stånd och alla de fakta ha
blivit fastställda, på vilka man kan
grunda bedömningen i fortsättningen.
När delta har skett, visar det sig kanske
också att den kritik kan ha rätt, som
anser att det mest angelägna icke är alt
fä en humanistisk fakultet utan att norrlandsuniversitets
utformning i stället
bör ske med tyngdpunkten lagd på helt
andra områden.

På den punkten skulle jag vilja understryka
vad jag sagt i min interpellation,
nämligen att det är olämpligt att
alla möjliga lokala föranstaltningar nu
ske, innan hela frågan blivit ordentligt
utredd. Nu försäkrar man sig på olika

3—Andra kammarens protokoll 1949.

håll om lokaler, dels för det tilltänkta
storbiblioteket och dels för universitetet.
Man beslutar om anslag i stadsfullmäktige
och landsting, och man gör
kostnadsberäkningar, utverkar examensrätt
o. s. v., innan man över huvud
taget har någonting att hålla sig till beträffande
den framtida förläggningsorten
och universitetets utformning. Ja,
man bestämmer till och med vilken fakultet
man skall börja med, utan att behovet
dessförinnan har prövats på något
sätt. Såvitt jag vet är det ingen som
förnekar att utbyggandet av vår vetenskapliga
arsenal först och främst bör
ske på det naturvetenskapliga området,
men initiativtagarna i Umeå ha velat
börja med en humanistisk fakultet därför
att detta är billigast.

Vad kostnadsfrågorna beträffar vill
jag även göra en kommentar till några
synpunkter i herr statsrådets svar.
Statsrådet erinrade om att riksdagen
bär bundit sig vid utgifter på några miljoner
kronor för upprustning av redan
förefintliga universitet, och efter denna
erinran konkluderar statsrådet att det
därför är »ganska tydligt att staten i
nuvarande läge knappast kan påtaga sig
det ekonomiska ansvaret för flera högskolor».

.lag kan inte inse att den slutsatsen är
självklar. Det ligger nämligen enligt min
mening närmare till hands att fråga, om
vi i längden ha råd att avstå från utbyggandet
av våra forskningsanstalter,
bl. a. på det sätt som föreslagits, genom
inrättandet av ett norrlandsuniversitet.
Ty lika litet som riksdagens beslut i
fråga om förbättringen av de nuvarande
högskolornas resurser var förestavat
av formella skäl eller prestigesynpunkter,
lika litet är detta fallet när det är
fråga om ett norrlandsuniversitet. Det
är ingenting som vi skola kosta på oss
för improduktiva uppgifter. Det är inte
något som vi skola skaffa oss uteslutande
för vår kulturella standard i mera
begränsad mening, utan det är också eu

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Svar på interpellation ang. utredning av frågan om ett eventuellt norrlandsuniver

sitet, m. m.

investering med syfte att skapa större
materiella tillgångar.

Under de senaste årens debatter om
norrlandsuniversitet ha flera vetenskapsmän
med mycket stor skärpa framhållit,
att vårt land åsamkas oerhörda
förluster genom att vår vetenskapliga
forskning, bl. a. cellulosakemien, är så
efterbliven, jämfört med ett stort antal
andra länders. Och här, förmena dessa
vetenskapsmän, kan mångdubbel ersättning
erhållas för de investeringar, som
man skulle göra, bl. a. i norrlandsuniversitetet.

För sin ståndpunkt att inte nu ta något
initiativ till en utredning kunde
herr statsrådet åberopa sig på att riksdagen
vid två tillfällen under de senaste
åren behandlat förslag om utredning
men avvisat desamma. Under den
tiden har det emellertid skett en påtaglig
omsvängning i opinionen till förmån
för ett norrlandsuniversitet. När de
kommunistiska norrlandsrepresentanterna
första gången under senare tid
lade fram ett förslag om utredning rörande
ett norrlandsuniversitet och närmare
motiverade tillkomsten av detsamma,
var det också många norrländska
riksdagsrepresentanter som intogo
en avvisande hållning. Det dröjde emellertid
inte länge förrän tanken på ett
norrlandsuniversitet väckte mycket stor
anklang. Ett stort antal vetenskapsmän
gåvo offentligt stöd åt denna tanke, och
bland andra voro alla dåvarande landshövdingar
i Norrland positivt inställda
till förslaget. När vi upprepade motionen
1948 hade vi dessutom nöjet att notera
förekomsten av en socialdemokratisk
motion i samma ämne, även den
med en hemställan om utredning.

Fortfarande råda mycket stora motsättningar
i Norrland om var storbiblioteket
och universitetet skola förläggas.
Men i ett avseende är man fullständigt
ense, nämligen när det gäller kravet på
en utredning rörande hela det föreliggande
problemet, innan det får avan -

cera vidare på de olika lokala fronterna.
Denna enhällighet kring en
väsentlig punkt i denna diskussion har
under de senaste veckorna framför allt
manifesterats genom en rad stora konferenser,
där frågan har behandlats, genom
uppvaktning hos statsmakterna i
flera fall, och genom en praktiskt taget
enhällig press, i varje fall en enhällig
norrlandspress. Jag tror man nu kan
säga att alla myndigheter i Norrland,
alla prominenta företrädare för ekonomiskt
och kulturellt liv i Norrland och
alla politiska riktningar som finnas företrädda
i denna landsända äro ense
på den punkten, att en utredning bör
komma till stånd snarast, utan någon
påverkan av de mycket skiftande lokala
intressen som göra sig gällande rörande
förläggningsorten och utformningen i
övrigt av förslaget. Det är med hänyn
till detta jag trots allt vill hoppas att
statsrådet skall finna skälen för en utredning,
och en snar sådan så starka,
att han i alla fall sätter i gång denna
utredning utan att avvakta några ytterligare
lokala initiativ.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Den ärade interpellanten tycker sig ha
märkt en påtaglig svängning i opinionen,
sedan riksdagen förra året avslog
en motion om utredning av denna fråga.
Om det verkligen är på det sättet, tycker
jag att det naturliga hade varit att
komma med en motion i frågan till riksdagen.
Det borde då vara relativt lätt
att vinna bifall för en sådan motion. På
den tid då jag själv var ledamot av denna
kammare talade man rätt ofta om
interpellationsinstitutet som en ersättning
för försenade motioner. Jag vet
inte, om interpellanten i detta fall velat
begagna interpellationsformen, därför
att han i år uraktlåtit att motionera
eller därför att man vid besvarandet av
en interpellation inte får någon tillför -

Tisdagen den 22 mars 1949. Nr 11.

Svar på interpellation ang. utredning av frågan om ett eventuellt norrlandsuniversitet,
m. m.

litlig uppfattning om meningsriktningarna
inom riksdagen.

Alltnog konstaterar jag, att till dess
riksdagen har tagit en annan ställning
till en motion i ämnet, så befinner sig
Kungl. Maj :t i synnerligen gott sällskap.
För övrigt tycker jag att det är en rätt
naturlig sak att om man har påtagit sig
stora förpliktelser på det vetenskapliga
området, man försöker att fullgöra
dessa, innan man åtar sig nya uppgifter
utan att veta när man blir mäktig
att fullgöra dem. Det är så oerhört lätt
för en interpellant att säga, att norrlandsuniversitetet
betalar sig självt. Interpellanten
använde inte det uttrycket,
men innebörden i hans uttalande var,
att man helt enkelt inte hade råd att
undvara en högskola i Norrland. Det är
litet annorlunda när man sitter som
chef för ett departement och skall försöka
få pengar till den huvudtitel som
man bär ansvaret för. Då lyssnar inte
finansministern till sådana argument.
Och om han gjorde det, så skulle man
säkerligen få än större anledning att
klaga över skatterna än vad man för
närvarande anser sig ha. Jag tycker det
är en ganska naturlig ståndpunkt att
man säger, att när staten för närvarande
icke kan påtaga sig några ekonomiska
förpliktelser utöver vad den redan
har gjort, så sätter man inte i gång en
utredning och inger folk falska förhoppningar.

Om det däremot från vissa intressenters
sida kommer en framställning,
där dessa förklara, att de vilja upprätthålla
en enskild högskola och räkna
med att staten längre fram skall stödja
denna, är väl detta eu naturlig anledning
att på allvar pröva hela problemet.
Eller menar herr Holmberg att
man i ett sådant fall skulle kunna avslå
framställningen utan vidare eller bifalla
den utan vidare? Eller iir det bara
det, att han är så naturligt inriktad på
en utredning, att lian inte själv beaktar
de olika lägen, som frågan kan befinna

sig i under de olika omständigheter som
jag har berört?

Jag har för min del det största intresse
av att Norrland får utbildningsresurser
för sin ungdom, och i den mån som
jag får med saken att göra i framtiden,
skall jag också sträva i den riktningen.
Men jag vill inte genom en utredning
utan underlag skapa en felaktig uppfattning
om vilka resurser staten har att
förverkliga ett sådant förslag just för
ögonblicket och för de närmaste åren.

Herr HOLMBERG (kort genmäle):
Herr talman! Det kan väl inte råda någon
tvekan om min inställning vare sig
till utredningsfrågan eller till Umeåprojektet.
Den har jag tydligt klargjort.
Jag önskar att man skall företaga en
utredning om alla föreliggande lokala
initiativ så att det skapas klarhet om
under vilka förutsättningar en högskola
eller ett universitet i Norrland kan inrättas.

Det kan inte heller bli tal om något
försenat motionerande från min sida,
eftersom det nu är tre år sedan jag
första gången motionerade om en utredning
i denna fråga. Om utredningen
då hade vidtagits, hade man ju sluppit
ifrån hela denna villervalla som för närvarande
råder i Norrland på denna
punkt.

Jag kan inte heller acceptera den
ståndpunkten att vi nödvändigtvis måste
vänta i Norrland till dess att alla förpliktelser
som statsmakterna ha påtagit
sig gentemot andra högskolor och vetenskapliga
institutioner äro uppfyllda.
Som jag nyss sagt anser jag inte att
detta är någon investering för syns skull
och följaktligen inte är någon uppoffring
i egentlig mening. Ty genom en
investering på detta område finnas de
allra största förutsättningar att mångdubbelt
få pengarna tillbaka.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WE1JNE: Herr talman!

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Svar på interpellation ang. utredning av frågan om ett eventuellt norrlandsuniver

sitet, m. m.

Min uppfattning är ingalunda att Norrland
skall vänta. Min uppfattning kan
enklast uttryckas så, att har man börjat
att bygga ett hus så bygger man detta
färdigt innan man lägger ner pengar
på ett nytt bus. Man kanske eljest riskerar
att inte kunna bygga någotdera huset
färdigt.

Herr SKOGLUND i Umeå: Herr talman!
Frågan om en högskola för Norrland
har ju vid tidigare tillfällen diskuterats.
I de motioner som väckts i denna
fråga har Umeå nämnts som förläggningsort.
Härnösand har också nämnts,
får man väl tillägga, om man skall vara
absolut rättvis och redovisa hela fögderiet.
Avsikten med de motioner som
väcktes 1946 och 1948 var ju närmast
att få en utredning i frågan till stånd,
en utredning som skulle gälla dels förutsättningarna
för en högskola för Norrland,
dels huruvida det förelåg behov
av en sådan och dels vilken organisation
en sådan högskola lämpligen skulle
få. Här har redan sagts att motionerna
vid båda tillfällena ha avslagits, närmast
av ekonomiska skäl men i viss
mån också under hänvisning till den
kulturella upprustning, som herr statsrådet
tidigare i dag har omvittnat.

Även pa ett annat sätt har emellertid
frågan om eu högskola för Norrland
förts fram. Det bär skett i artiklar och
tal av framlidne landshövdingen i
Härnösand Arthur Engberg. Jag tror
ocksåv att frågan har aktualiserats i andra
sammanhang och av andra personer.
Att ingenting har åtgjorts under mellantiden
är säkerligen en bidragande orsak
till att man på en del håll har börjat
diskutera, om man inte genom lokala
initiativ, liksom det skett på andra håll,
skulle kunna söka få fram ett förslag
till lösning av problemet. Det initiativ
som man har tagit i Umeå stad och
Västerbottens läns landsting är, såvitt
jag kan förstå, ett uttryck för en önskan

att få börja litet smått aktualisera frågan.
Av den anledningen har man föreslagit
att man i Umeå skulle få inrätta
en humanistisk fakultet.

Mot detta s. k. Umeåinitiativ ha nu
anförts ett par erinringar, inte från
statsrådsbänken utan i andra sammanhang.
Man har sagt att en humanistisk
fakultet inte är vad Norrland i första
hand behöver. Det är inte det mest matnyttiga
i det fallet. Ja, jag är inte tillräckligt
kompetent att avgöra den saken.
Jag har emellertid tagit del av en
hel del utredningar, låt vara korta sådana,
som tala för att det nog ändå
finns skäl att resonera om en humanistisk
fakultet. Men jag vill, som sagt, icke
avge något bestämt uttalande på den
punkten.

Man har vidare sagt att det initiativ
som staden och landstinget ha tagit innebär
eller skulle komma att innebära,
att man ställer statsmakterna inför ett
fullbordat faktum. Jag har synnerligen
svårt att förstå ett sådant resonemang,
tv när man där resonerat om saken, har
man gått ut ifrån och förutsatt, att samtidigt
med att man anhöll om examensrätt,
så skulle det klargöras att högskolan
skulle startas endast under den
förutsättningen, att det från statens sida
under hand kunde ställas i utsikt statsbidrag
om förslagsvis fem år. Kungi.
Maj:t skulle alltså få tillfälle att redan
på det förberedande stadiet taga ställning
till anslagsfrågan. Jag måste säga
att jag är övertygad om att Kungl. Maj:t
där skulle komma att handla på ett ekonomiskt
ansvarigt sätt. Jag tror följaktligen,
att den anmärkning, som man riktat
mot Umeå stad på denna punkt icke
har fog för sig.

Vad nu lokala initiativ beträffar är
det ju heller inte i och för sig något
ovanligt att sådana förekomma. Jag
skulle tänka mig att både Stockholms
högskola och Göteborgs högskola ha tillkommit
genom sådana lokala initiativ.
Jag påminner mig att Göteborgs stad

Tisdagen den 22 mars 1949. Nr 11.

Svar på interpellation ang. utredning av frågan om ett eventuellt norrlandsuniversitet,
m. m.

och Göteborgs representanter i riksdagen
gång efter annan gjort gällande, att
man behöver en medicinsk fakultet vid
Göteborgs högskola. Jag betraktar deras
initiativ på denna punkt som ett riktigt
uttryck för ett på platsen förefintligt
behov. Provinsen känner detsamma,
och det vill också provinsen ge till känna.
På enahanda sätt får man enligt
min mening tolka den framstöt, som här
har gjorts från Umeå stad och från
Västerbottens läns landsting. Den förberedande
diskussion, som där har förekommit,
är följaktligen ett uttryck för
en önskan att få det hela att börja röra
sig i rätt riktning. Man bör ju ge saken
dess riktiga innehåll. Det har den tyvärr
inte fått i den diskussion, som
förts på en hel del håll. .lag har därför,
herr talman, velat använda detta tillfälle
att sprida litet klarhet omkring de
avsikter och förutsättningar, som man
utgått ifrån där uppe när man haft denna
fråga till prövning.

Till sist vill jag uttrycka den förhoppningen,
att om nu herr statsrådet, som
han själv uttryckte saken i interpellationssvaret,
får en framställning från de
berörda parterna, han då skall finna
skäl för att vidtaga den utredning, som
han trots allt på något sätt aviserade i
det nyss lämnade interpellationssvaret.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag begärde inte ordet för att
på något sätt polemisera mot vad Umeå
stad liar företagit. Jag har betraktat
umcåförslaget som ett hugskott, som
initiativtagarna själva knappast ha haft
anledning att tänka på ur annan synpunkt
än att få en diskussion i gång omkring
sig själva.

Anledningen till att jag begärde ordet
var att min uppfattning skiljer sig
från vad som tidigare har yttrats här i
denna fråga. Jag anser det givetvis vara
av värde för Norrland att få ett universitet
eller en högskola dit upp. Men sist

på önskelistan ställer jag i varje fall en
högskola eller ett universitet, ty Norrland
behöver först så mycket annat, innan
frågan om en högskola eller ett
universitet behöver diskuteras. Jag vill
inte förringa värdet av att en högskola
finns i Norrland. Men vad är det som
gör, att Norrland har kommit så mycket
efter det övriga landet? Det är den
isolering vi ha befunnit oss i och fortfarande
befinna oss i där uppe. En högskola
eller ett universitet förlagt låt
mig säga till Umeå blir till hjälp för de
pojkar och flickor i Umeå, som tagit
studenten. Genom att fortsätta vid universitetet
i hemstaden och bli färdiga
där bidraga de endast till att isolera sig
själva. Jag tror att det är till större
nytta och utbyte såväl för de flickor
och pojkar i Norrland, som efter studentexamen
vilja fortsätta studierna,
som för Norrland självt om de ge sig
i väg till en universitetsstad och få impulser
utifrån till båtnad för sin isolerade
landsända. Det tror jag har högre
värde än att landsändan isolerar sig ytterligare
genom att bygga en Epa-högskola
eller ett Epa-universitet.

Nu är det ju det bedrövliga med mig,
att jag inte begriper mig på dessa saker
riktigt. Men skulle eu gång frågan om
en högskola eller ett universitet komma
på tal för Norrlands del, så måste jag
säga, att nog säger mig mitt lekmannaförstånd,
att en humanistisk fakultet är
det sista man skulle inrätta vid ett universitet
i Norrland. Jag begriper inte,
varför man just kör fram den humanistiska
fakulteten såsom för Norrland så
betydelsefull.

För egen del vore jag glad, om riksdagen
och statsmakterna i övrigt ville
beakta alla andra stora krav och framställningar
beträffande Norrland, som
ha gjorts. När alla dessa önskemål blivit
tillgodosedda, skule man slutligen som
pricken över i:et få ge oss eu högskola
eller ett universitet. Detta är min uppfattning
i denna fråga, men jag vet, att

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Svar på fråga ang. användning av en del av 1948 års potatisskörd för tillverkning

av brännvin.

jag är ganska ensam därom på norrlandsbänken
i riksdagen.

Herr talman! Detta är min syn, i varje
fall för dagen, på universitets- och högskolefrågan
för Norrland.

Herr SKOGLUND i Umeå: Herr talman!
Gentemot herr Hedlund i Östersund
vill jag framhålla, att jag inte uttalat
mig som part i målet, ty jag har
ingenting med Umeå stad och dess beslut
att skaffa. Jag har bara velat redovisa
de skäl och förutsättningar, som i
varje fall från landstingets sida diskuterats,
när man där varit beredd att ge
sitt stöd åt tanken på en norrländsk
högskola. Jag tror f. ö., att herr Hedlund
i Östersund är något för snabb i
vändningarna, när han redan nu är klar
med det resultat, till vilket en utredning
skulle komma. Jag tror för egen del, att
det är klokt att först avvakta en eventuell
sådan innan man uttalar sig alltför
bestämt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11.

Svar på fråga ang. användning av en del
av 1948 års potatisskörd för tillverkning
av brännvin.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK, som anförde:
Herr talman! Herr Nilsson i
Bästekille har frågat statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, om
denne vore villig att medverka till att
ökad bränning kommer till stånd för
att säkerställa avsättningen av 1948 års
potatisskörd.

Med hänsyn till frågans innehåll torde
det ankomma på mig att besvara
densamma. Till svar härå får jag anföra
följande.

Livsmedelskommissionen lämnade
hösten 1948 tillstånd till brännerierna

att tillverka 20 miljoner liter potatisbrännvin.
Denna kvantitet har sedermera
genom särskilda tilläggsmedgivanden
höjts, så att tillverkningskvantiteten
i dag är omkring 21 miljoner
liter.

Sveriges potatisodlares riksförbund
har därefter i en till folkhushållningsdepartementet
den 11 mars i år inkommen
skrivelse hemställt, att ytterligare''
5 miljoner liter brännvin måtte få tillverkas.
Skrivelsen remitterades omedelbart
till livsmedelskommissionen för
skyndsamt yttrande. Jag avser att underställa
ärendet Kungl. Maj :ts prövning,
så snart kommissionens utlåtande
inkommit.

Härpå yttrade:

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på min
fråga. —- Då jag vet att frågan om ökad
brännvinsbränning är en synnerligen,
vad jag skulle vilja kalla kitslig fråga
här i riksdagen, skall jag be att med
några ord få motivera varför jag framställt
denna fråga.

Under den senaste tiden bär jag rest
rätt mycket i mitt hemlän. Under dessa
resor har jag varit i kontakt med ett
stort antal jordbrukare från olika håll.
Dessa jordbrukare ha talat om för mig,
att de ha att dragas med ett stort
potatisöverskott, för vilket de inte fått
någon avsättning. Jag vet mycket väl
att statsmakterna, såsom statsrådet Kock
här påpekade, redan beviljat en bränning
av något över 20 milj. liter. Men
det måste vidtagas även andra åtgärder,
eftersom det finns ett så stort överskott
på potatis. Detta överskott uppgår
enligt uppgift till över 90 000 ton.
Därtill kommer att man i dag inte kan
mottaga hela detta överskott i stärkelsefabrikerna.
Vid mina resor i länet har
jag även fått reda på att hållbarheten

Tisdagen den 22 mars 1949. Nr 11.

Svar på fråga ang. användning av en del av 1948 års potatisskörd för tillverkning
av brännvin.

hos en stor del av denna överskottspotatis
är sämre än normalt. Var och
en som sysslat med praktiskt jordbruk
vet, att när potatisens hållbarhet börjar
minska, så är enda utvägen att hänvisa
denna potatis till brännerierna.
Detta är över huvud taget det enda sätt,
varpå potatisen i så fall kan användas.

Med kännedom om dessa förhållanden
ansåg jag det vara min plikt såsom
länets representant att bringa
denna fråga under regeringens prövning.
Jag är synnerligen tacksam för
att statsrådet Kock har meddelat, att
livsmedelskommissionen fått i uppdrag
att snabbt behandla denna fråga. Jag
hoppas bara att resultatet blir, att jordbrukarna
verkligen kunna få avsättning
för detta stora potatisöverskott.

Jag vill tillägga, att när man diskuterar
detta spörsmål, så är det inte
fråga om att få fram en ökad mängd
sprit här i landet. Frågan gäller endast,
huruvida vi skola framställa cellulosasprit
och samtidigt låta potatisen ruttna
bort eller om vi för bränning skola
använda den potatis, som inte behövs
vare sig för stärkelsetillverkning eller
som matpotatis. Det är således inte
fråga om att undandraga stärkelsetillverkningen
eller matkonsumtionen någon
potatis. Frågan gäller endast att
säkerställa avsättning för det överskott
på potatis, som f. n. finns.

Jag är övertygad om att om den ytterligare
brännvinsbränning kunde komma
till stånd, som man hemställt om från
potatisodlarnas riksförbund, så skulle
man därigenom eliminera en hel del
av de bekymmer, som dessa jordbrukare
i dag hysa för avsättningen av
sin potatisskörd. — Jag vill i detta
sammanhang tillägga en sak, som är
känd för alla praktiska jordbrukare,
nämligen att det framför allt är brukarna
av den sämre jorden, sand- och
grusjorden, som hänvisats till potatisodling.
Då måste man anse, att det är
statsmakternas skyldighet att se till att

även denna produktion kommer till användning.

Herr talman! Jag ber att ännu en
gång till statsrådet Kock få framföra
mitt tack för svaret på min fråga.

Herr JOHNSSON i Ivastanjegården:
Herr talman! Det är intet nytt problem,
som herr Nilsson i Bästekille här
berört med sin fråga om brännvinsbränningen.
Ända från krigsutbrottet
har det varit stora rubbningar i avsättningen
av potatisskörden. Man kan
emellertid inte gärna diskutera den
fråga, som herr Nilsson i Bästekille
här väckt, utan att samtidigt resonera
även om potatismjölstillverkningen, som
ju har ett intimt samband med brännvinsbränningen,
då dessa industrier
äro belägna i samma trakt. Det är för
övrigt ganska säreget att både stärkelsetillverkningen
och brännvinsbränningen
äro koncentrerade till en så förhållandevis
liten del av vårt land.

Enligt min uppfattning har egentligen
ingenting märkvärdigt inträffat på
detta område. Under den nu pågående
kampanjen ha under tidigare år vid
flera tillfällen statsmakterna begränsat
stärkelsetillverkningen och potatismjölstillverkningen
i mycket stor utsträckning,
och man har låtit odlarna
ligga med potatis till långt fram på
våren. Mitt påstående att ingenting särskilt
inträffat i år på detta område
grundar jag därpå, att vi i år i motsats
till många tidigare år fått bränna en
nästan full kampanj. Fn kvantitet av
2OV2 milj. liter brännvin kan ju räknas
som eu nära nog normal kampanj. Därtill
kommer det förhållandet, att vi i
år haft en enastående stor tillverkning
av potatismjöl. Vi komma om några
veckor upp i en tillverkning av 390 000
dcciton. Den högsta tillverkning vi haft
tidigare har varit 332—333 000 dcciton.
Det är klart att läget är bekymmersamt,
men det är inte lika allvarligt i just

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Svar på fråga ang. användning av en del av 1948 års
av brännvin.

de delar av Skåne herr Nilsson i Bästekille
talar om som det är i t. ex. södra
Kalmar län och i södra Halland. Där
ligga nu stora potatisöverskott, vilka
äro ämnade att brukas som matpotatis,
men som inte kunna finna köpare.
Denna potatis är också av mycket hög
kvalitet som matpotatis betraktad, men
den innehåller otroligt litet stärkelse
och är följaktligen mycket litet värd
vid avsättning till industrierna. Då nu
inte staten betalar någon fraktersättning,
måste även kostnaderna för frakten
dragas ifrån de fastställda priserna,
varför det slutgiltiga priset blir mycket
lågt för den händelse potatisen skall
fraktas ned till stärkelsefabriker och
brännerier i Skåne och Blekinge.

Nu ha emellertid herr Elofsson i Vä
och jag sysslat med dessa frågor tillsammans
under flera år, och vi arbeta
nu varje dag på att lösa dessa avsättningssvårigheter.
.Tåg tror att jag utan
överdrift kan säga, att vi äro herrar
över situationen när det gäller Skåne
och Blekinge; det vore roligt om vi
kunde säga detsamma beträffande Kalmar
län och Hallands län, men det
kunna vi tyvärr inte. Nu tror jag emellertid
att vi få statsmakternas stöd även
i fortsättningen. Det har ju varit på
det sättet, att man till stor del för landets
försörjning av matpotatis hållit
potatisodlingen så pass högt uppe i
Skåne och Blekinge. Man har haft
denna extra potatis i reserv när det
varit för besvärligt för statsmakterna
att klara av saken på annat sätt, och
dessa reserver ha snabbt kommit fram
då man begränsat potatismjölstillverkningen
och bränningen. Jag tror nog
att statsmakterna hålla oss räkning för
detta så att vi, i den mån vi tillverka
potatismjöl utöver avsättningen, få
statsmakternas stöd vid lagringen, då
vi absolut inte kunna göra oss av med
detta väldiga överskott, som blir ett
resultat av kampanjen. Jag hoppas att
staten, i den mån det skall tillverkas

potatisskörd för tillverkning

mera brännvin, hjälper potatisodlarna
och industriidkarna till rätta, så att
de slippa lägga ut pengar för drivande
av dessa industrier. Detta kan ju faktiskt
inte undgås nu, eftersom statsmakterna
gjort upp med bränneriidkarföreningen
om leveranser, som äro baserade
på eu tillverkning av 20,r, miljoner
liter potatisbrännvin. Skulle nu under
denna kampanj en utökad bränning
tillåtas, måste nya förhandlingar tagas
upp. Detta är emellertid mycket besvärligt,
ty dessa förhandlingar kunna inte
uppskjutas, eftersom man då riskerar
att potatisen ruttnar. Den håller sig
som bekant inte så länge.

Jag bär precis samma uppfattning i
denna fråga som herr Nilsson i Bästekille.
Han sade visserligen först, att
detta är en kitslig fråga, men så är
ingalunda fallet. Det har ju bestämts
att en viss mängd sprit skall tillverkas
i landet, och här är det endast fråga
om huruvida denna sprit skall tillverkas
av trä eller av potatis.

Det var egentligen med anledning av
eu annan sak, som jag begärde ordet. Vi
skola nu snart börja bereda marken för
nyodlingar. Genom livsmedelskommissionens
ständiga uppmaning till oss att
odla potatis har denna odling ökat alldeles
oerhört. Produktionen inom stärkelsedistrikten
har i år ökat med 75 %
av den normala. Normalt räkna vi med
en produktion av 225 000 deciton potatismjöl,
och nu är man uppe i 390 000
deciton, vilket blir en ungefärlig ökning
av 75 % av den normala produktionen.
Nu ha många jordbrukare där
nere potatisodling som sin specialitet.
Det finnes jordbrukare där nere, som
under normala förhållanden ha en
licens på 100 deciton potatismjöl men
som i år genom tilläggslicenser komma
upp till 300 dt. Om det till nästa år
inte finns möjlighet att bevilja några
tilläggslicenser på grund av de stora
lagren, så kan det hända att det där
nere finns jordbrukare, som nästa år

Tisdagen den 22 mars 1949.

Nr 11.

Svar på fråga ang. användning av en del av 1948 års potatisskörd för tillverkning
av brännvin.

vid denna tid komina att ha lager till
ett värde av tiotusentals kronor. Då
blir situationen mycket besvärlig, för
att inte säga hopplös. Man har i denna
del av landet levat i den känslan, att
man gjort statsmakterna till viljes genom
att odla mycket potatis. Nu blir
det emellertid en vändpunkt, och man
frågar sig, om det göres någonting från
statsmakternas sida för att potatisodlingen
och industriens behov skola anpassas
efter varandra, så att det inte
behöver uppstå några större svårigheter.

Jag har velat begagna tillfället att
säga detta till statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet, eftersom
detta problem alldeles säkert
kommer att dyka upp inom den närmaste
tiden.

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Utöver vad jag sade förra gången
vill jag ytterligare säga, att herr Johnssons
i Kastanjegården påpekande att
vi i år ha i stort sett normal brännvinsbränning
håller streck. Vi böra också
komma ihåg en sak till, nämligen att
1948 års potatisskörd kanske var den
största vi någonsin haft i detta land,
och därför uppstå givetvis bekymmer
för avsättningen, som måste bli större
än förut. Jag är mycket tacksam för att
herrar Johnsson i Kastanjegården och
Elofsson i Vä anse sig ha situationen i
sin hand när det gäller Skåne och Blekinge.
Från Blekinge har jag icke hört
några särskilda klagomål, men varje
gång jag kommer ut i bygderna i mina
trakter tala jordbrukarna om att de
trots allt ännu inte fått avsättning för
sin potatis. Det återstår således eu del
arbete på dessa platser.

När jag ställde denna fråga avsåg jag
inte endast förhållandena i Kristianstads
län, utan huvudorsaken var kanske
att jag fick den upplysningen, att

man från Hallands län till en plats i
Kristianstads län sänt en offert på
20 000 hektoliter potatis på ett enda
bräde. Under sådana förhållanden tycker
jag sannerligen, att förhållandena
äro dystra i denna landsända. Någonting
måste göras. Jag vill alltså tillägga,
att denna fråga gäller inte endast mitt
eget län utan hela landet.

Sedan vill jag också understryka herr
Johnssons i Kastanjegården uttalande,
att det med hänsyn till 1949 års potatisodling
är synnerligen viktigt att
vi få avsättning för den skörd, som nu
ligger i lager. Få vi inte detta, kan jag
garantera kammarens ledamöter att
1949 års potatisodling kommer att bli
betydligt mindre än fjolårets. Vad detta
betyder skall jag inte skissera upp i
något längre anförande. Var och en vet,
att det under de gångna krigsåren varit
till en oerhörd nytta, att vi hade en
stor potatisodling. Vi hade därigenom
en betydande livsmedelsreserv att tillgripa.
Det kan också utan överdrift sägas,
att det under vissa år hade varit
oerhört svårt för statsmakterna att över
huvud taget klara folkets livsmedelsförsörjning
utan denna reserv.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

statsutskottet propositionen nr
111, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus in. in.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 133, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 137, med förslag till förord -

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

ning angående handel med skrot, lump
och begagnat gods m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 144, angående ersättning till Ebba
Eriksson i anledning av olycksfall i
arbete;

nr 145, angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 147, angående anslag till ersättningar
för vissa läkarundersökningar
enligt arbetarskyddslagen m. m.; och

nr 148, angående anslag för budgetåret
1949/50 till viss försöksverksamhet;

till bankoutskottet propositionen nr
149, angående utarbetande och tryckning
av register över kyrkomötets protokoll
jämte bihang för åren 1920—
1948; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 150, angående anslag till statens
livsmedelskommission för budgetåret
1949/50;

nr 154, angående vissa anslag till
civilförsvaret för budgetåret 1949/50
m. m.; och

nr 157, angående anslag till sinnessjuknämnden
för budgetåret 1949/50.

§ 13.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
317 av herrar Werner och Svensson i
Grönvik; samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 318 av fru Johansson i Norrköping
m. fl.

§ 14.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 3 och 4,
konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial nr 6—12, statsutskottets utlåtanden
och memorial nr 6 och 39—45,
bevillningsutskottets betänkanden nr

13—15, bankoutskottets utlåtanden och
memorial nr 9—12 och 14—17, första
lagutskottets utlåtanden nr 11—18, andra
lagutskottets utlåtanden nr 7 och 8,
jordbruksutskottets utlåtande nr 10,
andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 4, andra kammarens
andra tillfälliga- utskotts utlåtande nr
3 samt andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande nr 4.

§ 15.

Avlämnades följande motioner, nämligen: nr

319, av herr Olsson i Mellerud, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 92, angående vissa anslag till tandläkarhögskolorna; nr

320, av herrar Hjalmarson och
Staxäng, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 72, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283) om
pappersskatt samt om fortsatt giltighet
av förordningen, in. m.;

nr 321, av fru Gärde Widemar m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 93, med förslag till föräldrabalk,
m. in.;

nr 322, av fru Johansson i Norrköping
m. fl., likaledes i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 93;

nr 323, av herrar Ericsson i Sörsjön
och Nilsson i Varuträsk, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 95, med
förslag till vapenförordning;

nr 324, av herrar Persson i Norrby
och Pettersson i Dahl, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
95; samt

nr 325, av herr Andersson i Dunker
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 79, angående organisationen
av forskning, undervisning och försöksverksamhet
på mejerinäringens område
samt av trädgårdsundervisning
och trädgårdsförsök.

Dessa motioner bordlädes.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Nr 11.

Interpellation ang. beredande av tryggad besittningsrätt åt innehavarna av arrendelägenheter
under Herrevadskloster.

§ 16.

Interpellation ang. beredande av tryggad
besittningsrätt åt innehavarna av arrendelägenheter
under Herrevadskloster.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr EKDAHL, som anförde: Herr talman!
Kungliga fortifikationsförvaltningen
har i dagarna låtit säga upp de
arrendekontrakt, som f. n. gälla för
arrendatorerna under Herrevadskloster.
Uppsägningen siktar mot den 1 mars
1950. Vissa arrendatorer ha fått eller
komma omedelbart att få meddelande,
att deras arrendekontrakt icke komma
att förnyas. Beträffande åsyftade arrendatorer
är det således meningen att —
i samtliga fall mot deras egen önskan
— tvinga dem bort från deras arrendelägenheter
senast den 1 mars nästa år.
Av de återstående ha ett par sagt upp
sig själva. Beträffande resten av arrendatorerna
lär det vara meningen, att
deras arrendekontrakt skola underkastas
»viss revidering». Denna lär innebära,
att arrendeavgifterna skola justeras
uppåt, att den hittills tillämpade
fria betesrätten skall upphöra och att i
vissa fall omreglering av ägorna kommer
att äga rum, dels avseende tillskottsjord
till vissa arrendelägenheter,
dels utökning av remontdepåns betesmarker.

Samtliga kvarvarande arrendatorer
under Herrevadskloster voro i går samlade
till ett möte för att dryfta den uppkomna
situationen. Det framhölls där
såsom de närvarandes enhälliga uppfattning: 1)

att de nuvarande arrendelägenheterna
äro tillräckligt stora för beredande
åt innehavaren av en tryggad
bärgning, antingen såsom bärkraftiga
småbruk eller såsom stödjordbruk, allt
dock under förutsättning av nu tillämpad
betesrätt;

2) att i varje fall ingen av de nuvarande
arrendatorerna vill ha någon tillskottsjord
på annan arrendators bekostnad; 3)

att — om icke friköp, då sådant
begäres, kan beviljas — tryggad besittningsrätt
bör beredas åt nuvarande innehavare
av arrendelägenhet under
Herrevadskloster och hans närskylda,
det sistnämnda begreppet tillämpat
i enlighet med principerna för den
statliga förköpsrätten i samband med
riktlinjerna för jordbrukets yttre rationalisering; 4)

att arrendatorerna — i den mån
formella hinder föreligga för statlig
byggnadshjälp — äro beredda att själva
svara för ny-, om- eller tillbyggnad på
sina lägenheter ävensom förbättringsarbeten
beträffande därvarande byggnadsbestånd,
om de kunna känna sig
säkra på att de sitta trygga vid arrendet; 5)

att det vore önskvärt med en undersökning
rörande lämpliga former
för överlåtelse till arrendator av staten
tillhöriga, på hans lägenhet befintliga
byggnader, givetvis med skyldighet för
arrendatorn att i enlighet med fortifikationsförvaltningens
anvisningar svara
för byggnadsbeståndets nödiga underhåll.

Fortifikationsförvaltningen lär ha
bakom sig statens forskningskommitté
för lantmannabyggnader, när förvaltningen
föreslår omläggning av arrendelägenheterna
till större enheter. Här
synes föreligga ett av de beklagliga fall,
då det bästa blir det godas fiende.
Arrendatorerna äro nöjda med vad de
ha. De klara sig bra, samt och synnerligen,
med nuvarande ägovidder. Från
deras små jordbruk levereras årligen
till Ljungbyheds mejeri ca 160 000 kg
mjölk av god kvalitet. Mejeriets ledning
har i en skrivelse, som jag tillåter mig
bifoga denna interpellation, framhållit

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Interpellation ang. landsbygdens postförhållanden.

betydelsen av att denna leveransmängd
icke bringas upphöra eller avsevärt
minskas med hänsyn till mjölkförsörjningen
å Ljungbyhed och bl. a. även
till de svårigheter beträffande mjölkskjutsarna,
som en utveckling i denna
riktning skulle medföra. Riseberga
sockens ombud för statens lantbruksnämnd
har — i ett likaledes till interpellationen
bifogat yttrande -— betygat,
att de arrendelägenheter, som fortifikationsförvaltningen
nu vill i vissa fall
minska eller ta bort, ge sina innehavare
en mycket tillfredsställande bärgning
och att de äro mönstergillt skötta.

Den 14 juni 1920 tillsattes, av allt att
döma på dåvarande krigsminister Per
Albin Hanssons föredragning, en kommission
för ordnande av förhållandena
på Herrevadskloster. Kommissionen,
som bestod av Herrevadsklosters dåvarande
chef, friherre Thott, samt domänintendenten
Nils Larsson i Klagstorp
jämte arrendatorn under Herrevadskloster
Robert Pettersson, fick
bl. a. direktiv att föreslå vissa åtgärder
för förnuftig gränsreglering beträffande
arrendelägenheterna under Herrevadskloster.
Enligt referat i Skånska Socialdemokraten
skall krigsminister Per
Albin Hansson i detta sammanhang ha
yttrat, att »nästa åtgärd torde bli att
upprätta nya kontrakt med torparna,
som trygga deras besittningsrätt». —
Detta löfte har levat i Herrevadsklostersarrendatorernas
medvetande under
nu mer än ett kvarts sekel, och de ha
hoppats och hoppas fortfarande, att
den tryggade besittningsrätt, som en
gång ställdes i utsikt, skall för dem
bliva verklighet.

Med stöd av det ovan anförda tillåter
jag mig att till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet rikta följande
frågor:

1) Anser statsrådet sig kunna ställa
i utsikt en snar utredning angående
möjligheterna för en tryggad besittningsrätt
åt innehavarna av arrende -

lägenheter under Herrevadskloster och
deras närskylda med begreppet närskylda
fixerat i enlighet med principerna
i lagstiftningen om den statliga förköpsrätten
?

2) Om statsrådets svar på föregående
fråga blir jakande, är statsrådet i så
fall beredd medverka till att de nu
uppsagda arrendekontrakten mellan
kronan och arrendatorerna på Herrevadskloster
få fortsätta att gälla — bortsett
från skäliga justeringar av arrendeavgifterna
-— intill dess att resultatet
av antydda utredning kan föreligga och
eventuella åtgärder i anledning av denna
utredning hunnit verka?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17.

Interpellation ang. landsbygdens postförhållanden.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HANSSON i Skegrie, som yttrade:
Herr talman! Vid flera tillfällen
ha landsbygdens postförhållanden påtalats
i riksdagen, varvid framhållits
behovet av förbättring i den service,
som postverket består landsbygden. Givetvis
innebär glesbebyggelsen därstädes
en faktor, som vållar svårigheter
och även ökade kostnader. I många
fall måste emellertid de ekonomiska
konsekvenserna för postverkets del få
underordnas den sociala och ekonomiska
betydelse som eu god postservice
innebär för landsbygdsfolket. I nuvarande
läge föreligger måhända risk för
att de ekonomiska konsekvenserna tillmätas
en alltför dominerande betydelse.
Generalpoststyrelsen har själv i remissyttrande
över motionen nr 11:369
vid 1945 års riksdag gjort ett beaktansvärt
uttalande, vari framhålles bl. a.
följande: »Det kan således icke råda
någon tvekan om att postverket skulle

Tisdagen den 22 mars 1949.

Nr 11.

Interpellation ang. landsbygdens postförhållanden.

kunna bereda landsbygdens befolkning
väsentligt bättre postgång än vad för
närvarande är fallet utan att verkets
ekonomi därigenom på något sätt äventyrades.
Vad som erfordras är endast
att statsmakternas nu mycket stora anspråk
på leverans av överskottsmedel
från postverket till statskassan i någon
ringa mån nedsättes.»

Naturligtvis måste för postverket liksom
för andra affärsdrivande verk de
ekonomiska kalkylerna vara vägledande
vid genomförandet av förbättringar
och rationaliseringar. Men på samma
gång måste noga tillses, att dessa besparingssträvanden
och de därav föranledda
rationaliseringsåtgärderna ej
åstadkomma en försämring i redan befintliga
postförhållanden. Förmodligen
innebär nedläggandet av vissa mindre
poststationer och dessas utbytande mot
lantbrevbäringslinjer ett led i postverkets
rationaliseringssträvanden. Man
har förklarat åtgärden med att lantbrevbäraren
lika bra som ett fast postkontor
betjänar allmänheten. Han är,
framhålles det, ett vandrande postkontor,
som kommer hem till vederbörande
kund. Resonemanget är knappast
godtagbart under alla omständigheter.
För vissa orter kan måhända en sådan
åtgärd betyda någon förbättring, i andra
däremot en klar försämring. Sådan
förändring i postförhållandena bör i
varje fall ej få företagas emot en övervägande
opinion inom den bygd som
beröres. Indragning av ett postkontor
innebär att befolkningen i denna ort
från att tidigare ha kunnat bli betjänad
vid viss bestämd tid å sitt postkontor
i stället måste vid sin postlåda invänta
lantbrevbäraren. Dennes ankomsttid
är emellertid mycket varierande,
varför sådana angelägenheter
kunna bli synnerligen tidsödande för
vederbörande postkund och även ganska
påfrestande vid dålig väderlek. I
nuvarande tid, då allmänheten i ganska
stor utsträckning anlitar postverket i

affärsangelägenheter, för skatteinbetalningar
etc., är den tidsförlust som
åsamkas ganska kännbar, inte minst
med hänsyn till den brist på arbetskraft
som kännetecknar landsbygden.
Den utgiftsminskning som eventuellt
kan inräknas för postverkets del erhålles
genom att värdefull arbetstid förloras
för landsbygdens postkunder. Å
orter där tidningarna utkomma även
med söndagsnummer betyder nedläggandet
av ett postkontor att vederbörande
prenumeranter antingen få sin
söndagstidning först på måndagen eller
också nödgas färdas en ofta lång
väg till annan poststation för att avhämta
densamma därstädes. Förhållandet
bryter ganska avsevärt av mot
den service, som lämnas tätortsbefolkningen
i samma avseende, önskvärt
vore att daglig postgång anordnades
där söndagsupplaga finns av de mest
spridda tidningarna.

I många fall är poststationen inrymd
i samma lägenhet som en järnvägsstation,
och den verkliga kostnaden för
bibehållandet även av en relativt liten
postanstalt torde vara överkomlig för
staten.

Ett observandum bör också resas
mot en alltför långt gående strävan att
i rationaliseringssyfte sammanslå
mindre lantbrevbäringslinjer. Detta betyder
i allmänhet att en stor del av
postkunderna erhålla sin post alldeles
för sent på dagen och därigenom i
många fall gå miste om möjligheten att
t. ex. i god tid kunna besvara eventuella
annonser i fråga om exempelvis
affärsangelägenheter eller arbetsanställningar.
Vid svårframkomligt väglag
blir förseningen av postdistributionen
ännu större.

Med det sagda vill jag framhålla
nödvändigheten av att man vid eventuella
rationaliseringar inom landsbygdens
postväsende ser till, alt dessa ej
komma att innebära en försämring för
dem som skola betjänas. Dylika ingri -

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Interpellation ang. jämkning i grunderna för statsbidrag till landsbygdens elektrifiering.

panden få ej försvaras med att det
ännu finnes många orter där postgången
är mindre väl tillgodosedd. Förbättringen
av landsbygdens postväsende är
en social fråga av mycket stor räckvidd
för en betydande del av det
svenska folket, och den bör därför försiggå
i så snabb takt som över huvud
taget är möjligt.

Med hänvisning till det anförda får
jag hemställa om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Har statsrådet observerat att rationaliseringar
inom landsbygdens
postväsende kunna medföra försämringar
i förut befintliga postförhållanden? 2)

Är statsrådet villig medverka till
att dylika här påtalade missförhållanden
undvikas samt att vid genomförande
av rationaliseringar hänsyn i
största möjliga utsträckning tages till
ortsbefolkningens önskemål?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18.

Interpellation ang. jämkning i grunderna
för statsbidrag till landsbygdens elektrifiering.

Herr PETTERSSON i Dahl erhöll på
begäran ordet och anförde: Herr talman!
Till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering har riksdagen från och
med hösten 1940 anvisat reservationsanslag
under jordbrukets huvudtitel
med för olika budgetår varierande belopp
beroende på den beräknade tillgången
av elektrisk materiel. Bidrag
från anslagen för utförande av kraftstationer
och ledningsnät ha hittills beviljats
intill ett belopp av i runt tal 45 miljoner
kronor, fördelade på de olika
budgetåren i enlighet med nedanstående
tabell.

Budgetår	Anslag milj. kr.	Bidrag milj. kr.
1940/41 . .	. . . . 5,0	3,0
1941/42 . . .	. . . . 5,0	2,8
1942/43 . . .	... 2,0	5,5
1943/44 . .	. . . . 4,0	4,7
1944/45 . . .	... 7,0	7,0
1945/46 . .	... 9,0	7,8
1946/47 . . .	... 7,0	6,2
1947/48 . . .	... 7,0	4,8
1948/49 . . .	... 3,o	ca 1,2
1949/50 . .	... 3,o	—
	52,0	ca 43,0

Beslutanderätten beträffande statsbidrag
från ovannämnda reservationsanslag
ävensom beträffande ändring av
bidragsvillkoren tillkommer en särskilt
inrättad elektrifieringsberedning, utsedd
av Kungl. Maj :t, bestående av fem
personer.

Bidragen utlämnas i enlighet med av
Kungl. Maj:t fastställda allmänna riktlinjer
och beräknas per s. k. centralblocksenhet,
CB-enhet, enligt ett inom
statens vattenfallsverks mellansvenska
avsättningsområde, centralblocket, använt
tariffenhetssystem, det s. k. CBsystemet.

Enligt CB-systemet pålägges varje lägenhet
först 2 grundenheter, vartill lägges
1 enhet för varje rum eller kök inom
lägenheten. En bostad om 3 rum och
kök motsvarar sålunda 2 + 4 = 6 CB-enheter.
För jordbruksfastigheter tillämpas
en tariffenhetsberäkning, som grundar
sig icke endast på bostadens utan
även på åkerarealens storlek. I CB-systemet
räknas sålunda med 1 enhet per
hektar.

Som grund för statsbidrag gäller i huvudsak
att lokalintresset (kraftleverantören,
distributionsföretaget, konsumenterna,
kommunerna etc.) skall tillskjuta
lägst 90 kronor per CB-enhet. Till täckande
av överskjutande anläggningskostnad
kan statsbidrag beviljas, dock i
regel med högst 90 kronor per CB-enhet.
För den del av anläggningskostnaden,

Tisdagen den 22 mars 1949. Nr 11.

Interpellation ang. jämkning i grunderna för statsbidrag till landsbygdens elektrifiering.

som överstiger 90 -f 90 = 180 kronor per
GB-enhet, beviljas sålunda ej bidrag. För
projekt med en anläggningskostnad
överstigande 240 kronor per GB-enhet
(300 kr. per normaltariffenhet) beviljas
i regel ej något statsbidrag. Vidare gäller
den inskränkningen, att projekt med
anläggningskostnader under 120 kronor
per CB-enhet ej äro bidragsberättigade.

År 1940 uppskattades antalet oelektrifierade
men elektrifierbara hushåll på
landsbygden till 215 000 och kostnaderna
för dessas elektrifiering inklusive
inre installationer till 275 miljoner kronor.
För närvarande beräknas hela antalet
oelektrifierade hushåll till 80 000
eller 8 % av totala antalet hushåll på
landsbygden, vilka äro i runt tal
1 000 000. Vid nuvarande pris- och materielläge
torde kostnaderna för elektrifiering
av dessa 80 000 hushåll vara av
storleksordningen 100 miljoner kronor.
De bygder som återstå att elektrifiera
äro emellertid vanligen avlägset belägna
eller glest befolkade, varav följer att
de draga högre kostnader och mera materiel
per enhet räknat än hittills utförda
elektrifieringar. Oftast överstiga därför
kostnaderna de 240 kr./CB-enhet
som fastställts som maximum för att
statsbidrag över huvud taget skall komma
i fråga. De flesta icke elektrifierade
hushållen, vilka med hänsyn till de höga
kostnaderna icke kunna komma i åtnjutande
av statsbidrag, återfinnas givetvis
i de norra delarna av landet, men även
i södra Sverige finnas exempel på jordbruksbygder,
vilka med nuvarande regler
icke kunna få statsbidrag och därför
icke kunna elektrifieras även om
gårdsägarna skulle vara villiga påtaga
sig förhållandevis höga kostnader för
att få en elektrifiering genomförd. Sålunda
ha t. ex. 20 fastigheter vid Svarteborg
i Göteborgs och Bohus län, belägna
inom ett område om ca 7 x 2,r> km, i
enlighet med ett meddelande från
kungl. vattenfallsstyrelsen hittills inte
kunnat komma i åtnjutande av statsbi -

drag, enär anläggningskostnaderna enligt
styrelsens beräkningar uppgå till
335 kr./CB-enhet. Å andra sidan finnas
exempel på att kapitalstarka intressenter
genomfört elektrifieringar trots att
anläggningskostnaderna uppgått ända
till 900 kr./CB, även om sådana elektrifieringar
icke alltid varit lika angelägna
ur samhällets synpunkt.

Om det med hänsyn till materielläget
etc. icke nu kan anses möjligt eller
lämpligt att höja det högsta bidragsbeloppet
90 kr./GB, borde det dock kunna
tagas under övervägande att uppmjuka
reglerna för statsbidrag såtillvida att bidrag
bör kunna utgå till elektrifieringar
även om kostnaderna överskrida 240
kr./CB.

I statsverkspropositionen, jordbrukets
huvudtitel, punkt 79. Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering, har departementschefen
bland annat anfört:
»Jag vill till slut anmärka, att det enligt
min uppfattning är lämpligt att
vid behandlingen av ansökningar om
statsbidrag för här ifrågavarande ändamål
en viss prövning sker av angelägenhetsgraden
hos de olika företagen.
Härigenom torde det bliva möjligt att i
någon mån eliminera olägenheterna av
den av omständigheterna framtvungna
begränsningen av bidragsverksamheten.
»

Vidare har enligt kungl. brev till elektrifieringsberedningen
den 30 december
1947 uttalats att »beredningen äger
därvid till prövning upptaga jämväl
fråga om att ändra av Kungl. Maj:t eller
beredningen fastställda villkor för åtnjutande
och lyftande av beviljat bidrag».

Jag vill gärna tolka departementschefens
uttalande och det kungl. brevets
lydelse så, att en viss jämkning av bestämmelserna
är möjlig. Enligt min mening
kan det ej vara rättvist att vissa
bygder på grund av denna begränsning
i bidragsmöjligheterna skola vara helt
utestängda från statlig hjälp.

Nr 11.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Interpellation ang. beredande av lättnad i trafiktillståndsgivningen för möjliggörande
av ett bättre utnyttjande av bilparken.

Som det nu är blir det endast kapitalstarka
företag, vilka inte behöva ta
hänsyn till kostnader och eventuella
statsbidrag, som kunna elektrifiera. Däremot
måste en mindre gårdsägare, som
icke kan bära hela kostnaden av en
elektrifiering, ofta helt avstå från densamma,
enär han icke kan få statsbidrag,
då kostnaderna överstiga 240 kr./
CB-enhet. Detta gäller även om han
själv vill bestrida alla kostnader som
överskrida 90 + 90 = 180 kr./CB-enhet.

Med stöd av det anförda tillåter jag
mig att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet rikta följande
frågor:

Har statsrådet observerat här åberopade
förhållanden?

Vill statsrådet med hänsyn till den
möjlighet, anförda uttalanden i kungl.
proposition och kungl. brev synas öppna,
medverka till en jämkning i grunderna
för statsbidrag till landsbygdens
elektrifiering, så att bidrag må utgå,
även om kostnaderna överstiga 240 kr./
CB-enhet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19.

Interpellation ang. beredande av lättnad
i trafiktillståndsgivningen för möjliggörande
av ett bättre utnyttjande av bilparken.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr PETTERSSON i Dahl, som yttrade:
Herr talman! Hösten 1947 avlämnade
1944 års trafikutredning sitt betänkande
angående vissa frågor avseende
det inrikes trafikväsendet. Utredningens
förslag innebar i jämförelse
med gällande bestämmelser avsevärda
lättnader i fråga om möjligheterna att
erhålla tillstånd att ombesörja transporter
med last- och personbilar. Vad beträffar
lastbilstrafiken föreslog utred -

ningen att sådana transportkonsumenter,
som för att tillgodose gemensamma
transportbehov bildat särskilda företag,
skulle efter ett relativt enkelt anmälningsförfarande
få utföra transporter
för egen räkning. Speciellt för jordbrukarnas
ekonomiska föreningar, som
tillsammans svara för en utomordentligt
stor transportmängd, skulle de föreslagna
lättnaderna i biltrafikregleringen
medföra betydande fördelar.

Emellertid framgår av svaret på en
interpellation vid föregående års riksdag
angående här berörda frågor, att
det kommer att dröja länge, innan förslag
till lättnader i regleringen av den
yrkesmässiga biltrafiken framlägges för
riksdagen. Kommunikationsministern
deklarerade i denna interpellationsdebatt
att han för det dåvarande icke
vore beredd att upptaga dessa spörsmål
till slutligt avgörande. 1 den efterföljande
debatten uttalade dock kommunikationsministern
att han vore villig
medverka till alla erforderliga lättnader,
där möjligheter funnos, i regleringen
av biltrafiken.

De nuvarande snäva bestämmelserna
om trafiktillstånd för transporter leda
i betydande omfattning till dubbelkörningar
med åtföljande fördyring av
frakterna. Vissa slag av jordbrukets och
skogsbrukets produkter få utan trafiktillstånd
fraktas från producenterna.
Däremot få de bilar som användas för
dessa transporter inte utan vidare ta
varor i retur från konsumentorterna.
Detta måste betecknas som i hög grad irrationellt
med hänsyn till rådande brist
på bilar och drivmedel. Vad beträffar
mjölkbilar som följa en bestämd körlinje
kunna dessa få s. k. sörmlandstillstånd,
som innebär en begränsad
trafikrättighet för att frakta varor tillbaka
till producenterna. Medgivandet
av dylika tillstånd har betytt en rationalisering
och ett förbilligande av
landsbygdens transporter, som varit av
stort värde.

Tisdagen den 22 mars 1949.

Nr 11.

Interpellation ang. beredande av lättnad i trafiktillståndsgivningen för möjliggörande
av ett bättre utnyttjande av bilparken.

Det synes lämpligt att utsträcka sörmlandstillstånden
att avse även andra
bilar än sådana som frakta mjölk till
mejerierna. Transporterna av skogsprodukter
kunna med fördel kombineras
med returfrakter av förnödenheter till
jordbruket. Under senare år ha på
många platser i landet bildats s. k.
maskinföreningar. I föreningarnas utrustning
ingår ofta lastbil för att forsla
maskinerna från den ena gården till
den andra. Bilen är sålunda i främsta
rummet avsedd för transporter mellan
medlemmarna under den tid av året då
arbeten pågå vid jordbruket. Det är
emellertid givet att föreningens medlemmar
önska utnyttja bilen för andra
transporter såsom av ved, kalk, torv
m. m. Man vet inte säkert, om en användning
av bilen för sådana ändamål
överensstämmer med gällande bestämmelser
om trafiktillstånd. Det förefaller
emellertid, som om denna sak skulle
kunna ordnas genom att sörmlandstillstånd
medgåves även för här nämnda
slag av transporter. Några större betänkligheter
borde inte behöva hysas
gentemot en sådan anordning, då en
lättnad i biltrafikregleringen är väl motiverad.
En ökad användning av sörmlandstillstånden
skulle även ligga i linje
med den uppfattning som kommunikationsministern
i den ovan nämnda interpellationsdebatten
för ett år sedan
gav uttryck åt.

Med stöd av det anförda får jag hemställa
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
rikta följande fråga:

Kunde inte statsrådet vara beredd att
pröva här ovan berörda spörsmål och

medverka till en sådan lättnad i trafiktillståndsgivningen,
att ett bättre utnyttjande
av bilparken möjliggöres?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

§ 21.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Andra Kammaren.

Undertecknad, som av Kungl. Maj:t
den 18 mars 1949 utsetts till en av Sveriges
delegerade vid Förenta Nationernas
instundande generalförsamling i
New York, får med hänsyn härtill anhålla
om ledighet från riksdagsgöromålen
från och med i morgon, onsdagen
den 23 mars 1949, då jag anträder
resan till Amerika.

I fråga om ledighetens längd kan jag
f. n. blott hänvisa till att Sveriges representant
vid Förenta Nationerna ansett
sig hava grund att antaga, att sessionen
skall taga en tid ej överstigande
fem veckor.

Stockholm den 22 mars 1949.

Yngve Larsson.

Kammaren beviljade herr Larsson i
Stockholm ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 23 innevarande
mars tills vidare.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.54 em.

In fidem
Per Bergsten.

4 — Andra kammarens protokoll 1.94.9. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Onsdagen den 23 mars.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner:

nr 115, angående anslag till centraldepån
för blindas arbeten;

nr 116, angående anslag för budgetåret
1949/50 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.;

nr 117, angående anslag till avlöningar
vid beskickningar och konsulat; och
nr 119, angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 125, angående
ytterligare utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/49,
hänvisades propositionen, såvitt angick
jordbruksärenden till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogos var för sig följande
på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 127, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av
frihetsstraff m. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 128, angående anslag till fångvårdsstyrelsen
m. m.; och

nr 132, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente,
m. m.;

till bankoutskottet propositionen nr

134, angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer;

till statsutskottet propositionen nr

135, angående vissa avlönings- m. fl.

anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1949/50 m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 136, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 138, angående ordnande av Södra
skånska infanteriregementets förläggning
i Ystad;

nr 139, angående anslag till vattendomstolarna; nr

140, angående fortsatt disposition
av investeringsanslaget till lån till uppförande
i Stockholm av en byggnad för
blinda; och

nr 141, angående anslag till upplysningsarbete
avseende produktions- och
exportfrågor;

till bankoutskottet propositionen nr
142, angående pension åt vissa i statens
tjänst anställda personer m. fl.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 143, angående Svenska skifferoljeaktiebolagets
framtida verksamhet;

nr 146, angående anslag för budgetåret
1949/50 till hjälpverksamhet för
utlandssvenskar och flyktingar;

nr 151, angående inrättande av en
statlig affärsbank m. m.;

nr 152, angående anslag till byggnadsforskning
och standardiseringsverksamhet
för budgetåret 1949/50; och
nr 153, angående anslag till främjande
av bostadsförsörjningen för budgetåret
1949/50 m. m.;

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

155, angående medgivande att vidtaga
de åtgärder, som erfordras för Sveriges
anslutning till Förenta Nationernas
livsmedels- och jordbruksorganisation
(FAO); och

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

nr 156, angående ändrade grunder för
bekämpandet av hönstyfus in. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 158, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 159, angående särskilt anslag för
budgetåret 1949/50 till verksamheten vid
statsunderstödda privatläroverk;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 160, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 20 juni 1935 (nr 395) om kontroll
över tillverkningen av krigsmateriel
m. m.;

till bankoutskottet propositionen nr
161, angående ersättning i vissa fall enligt
1909 och 1927 års militärersättningsförordningar
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 162, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1948 vid dess trettioförsta
sammanträde fattade beslut,
m. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 163, angående anslag för budgetåret
1949/50 till Stockholms och Göteborgs
högskolor;

nr 164, angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till tekniska högskolan
i Stockholm; och

nr 165, angående anslag till Flygtekniska
försöksanstalten: Projekteringsoch
konstruktionskostnader.

Vid härefter skedd föredragning av
propositionen nr 166, angående reglering
av pensionsförhållandena för vissa
befattningshavare, m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick punkt l:o
till statsutskottet, och i övrigt till bankoutskottet.

Härefter föredrogos följande på bordet
liggande propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 167, angående vissa anslag för

budgetåret 1949/50 till yrkesundervisningen;
och

nr 168, angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till universiteten och
karolinska institutet m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

169, angående vissa anslag ur
kyrkofonden för avlönande av präster
m. m.; och

nr 170, med förslag till lag om dyrtidstillägg
för år 1949 å folkpensioner;

till statsutskottet propositionerna:

nr 171, angående bidrag till utgivande
av lagsamling; och

nr 172, angående subventionering av
införseln av vissa varor m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 173, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionen nr 319 av
herr Olsson i Mellerud;

till bevillningsutskottet motionen nr
320 av herrar Hjalmarson och Staxång;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

321 av fru Gärde Widemar m. fl.;

nr 322 av fru Johansson i Norrköping
m. fl.;

nr 323 av herrar Ericsson i Sörsjön
och Nilsson i Varuträsk; och

nr 324 av herrar Persson i Norrby
och Pettersson i Dahl; samt

till jordbruksutskottet motionen nr
325 av herr Andersson i Dunker m. fl.

§ 3.

Föredrogs den av herr Ekdahl vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående beredande av
tryggad besittningsrätt åt innehavarna
av arrendelägenheter under Herrevadskloster.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Hansson i
Skegrie vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
landsbygdens postförhållanden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Pettersson i
Dahl vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående jämkning
i grpnderna för statsbidrag till
landsbygdens elektrifiering.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Pettersson i
Dahl vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
beredande av lättnad i trafiktillståndsgivningen
för möjliggörande av ett
bättre utnyttjande av bilparken.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
som anförde: Herr talman! Med hänsyn
till ärendenas omfattning får jag hem -

ställa, att motionstiden i anledning av
Kungl. Maj:ts propositioner nr 116, 153
och 154 måtte utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter 15
dagar efter propositionernas avlämnande.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 8.

Utgifter under riksstatens tionde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—65.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66.

Avsättning till fonden för idrottens
främjande.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 under tionde huvudtiteln, punkten
93, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1949/
50 anvisa ett anslag av 3 500 000 kronor.

Utskottet hade i samband härmed behandlat
fyra inom riksdagen väckta
motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Emil Petersson m. fl. (I: 23) och den
andra inom andra kammaren av herr
Allard m. fl. (11:23), hade hemställts,
att riksdagen måtte lämna sitt bifall till
en av Sveriges riksidrottsförbund den
28 september 1948 gjord framställning
om avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1949/50 med
6 925 000 kronor.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

I: 23 och II: 23, till Avsättning till fonden
för idrottens främjande för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av
4 000 000 kronor;

b) att motionerna 1:211 och 11:256
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

A. av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, Hjalmarson och
Ståhl, vilka ansett, att utskottet under
mom. a) bort hemställa att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:23 och 11:23,
till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1949/50 anvisa
ett anslag av 4 975 000 kronor;

B. av herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Johan Eric Ericson, Edin,
Bergström, Mårtensson i Uddevalla,
Lindholm och Åkerström, vilka ansett,
att utskottet under mom. a) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:23 och 11:23, till
Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1949/50 anvisa
ett anslag av 3 500 000 kronor;

C. av herr Rubbestad, utan angivet
yrkande.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Bakgrunden till den diskussion, som
har förts om idrottsanslaget, är såsom
alla veta den väldiga expansion, som
idrottsrörelsen har undergått på senare
tid. Jag skall inte trötta med att söka
belysa denna utveckling med siffror,
då jag förmodar att den är känd för
flertalet av kammarens ledamöter. Jag
vill bara för att ge en liten antydan om
denna utveckling erinra om att riksidrottsförbundet
sedan ett flertal år
tillbaka växer med netto cirka 300 föreningar
om året. Det är denna utveckling,
som helt enkelt hotar att fullständigt
spränga rörelsens nuvarande
organisatoriska resurser.

Det är framför allt på tre områden,
som det framstår såsom oundgängligen
nödvändigt att något bättre tillgodose
idrottsrörelsens behov av medel än vad
som är möjligt inom den av Kungl.
Maj:t uppdragna ramen, nämligen i fråga
om idrottsanläggningarna, idrottsmaterielen
och utbildningen av ledare
och instruktörer. I detta sammanhang
måste hänsyn också tagas till att idrottsrörelsen
lika väl som andra liknande
sammanslutningar har i hög grad fått
känning av prisstegringarna. Dessa ha
inskränkt rörelsens möjligheter att tillgodose
olika idrottsändamål.

Jag vill, herr talman, något beröra
de tre huvudpunkter, där idrottsrörelsen
måste beredas möjlighet att göra en
större insats, och jag vill därvid börja
med frågan om idrottsanläggningarna.

I fråga om idrottsanläggningar syftar
man ju inte alls till att skapa några
nya stora och dyrbara idrottsplatser,
utan det är framför allt de många små
föreningarnas behov, som man vill tillgodose.
En väsentlig del av det arbete,
som här kommer i fråga, är sådant arbete,
som kan utföras av medlemmarna
själva, och materielåtgången är mycket
ringa. Vad det gäller är helt enkelt att
ge ungdomen det handtag, som den
måste ha för att kunna genomföra projekt,
som var för sig äro mycket blygsamma.

Att utskottsmajoriteten på denna
punkt har velat justera Kungl. Maj:ts
förslag uppåt är mycket glädjande,
men det är, herr talman, inte mindre
viktigt att tillgodose behovet av materiel
och av utbildning av ledare och
instruktörer. I den mån det på grund
av nuvarande bvggnadsrestriktioner kan
vara svårt alt få tillstånd till utförande
av nya idrottsanläggningar, så framstår
ju såsom ännu viktigare, att bestående
idrottsanläggningar kunna utnyttjas
på ett effektivt sätt, och för att
så skall kunna ske, måste tillgången på
materiel bli bättre och det måste finnas
flera instruktörer.

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

Vad materielfrågan beträffar, vill jag
också erinra om att under liela förra
året måste riksidrottsförbundet införa
ett totalt stopp för utdelningen av medel
till inköp av övningsmateriel, då
man över huvud taget icke hade några
pengar för detta ändamål till sin disposition.

Vad slutligen ledarfrågan angår, är
det icke möjligt för idrottsrörelsen att
bemästra situationen, såvida man icke
får utbilda flera ledare och instruktörer.
Jag vill särskilt understryka, att
det här inte alls är fråga om att tillskapa
en rad välavlönade befattningar
eller att utdela rikliga arvoden av olika
slag, utan vad det framför allt gäller
är att få till stånd en planmässig kursverksamhet
i syfte att skaffa fram lämpliga
ledare. Det förutsättes därvid, att
kursdeltagarna endast kunna räkna på
ersättning för resekostnaderna och för
kost och logi.

Man har ibland talat om att det kommit
till synes mindre lyckliga utvecklingstendenser
inom idrottsrörelsen, och
man man har pekat på vissa avarter,
som ha förekommit inom denna rörelse.
Jag tror att alla, som äro intresserade
av idrottsrörelsen, djupt beklaga dessa
tendenser, och jag är övertygad om att
även den ansvariga ledningen för
idrottsrörelsen i allra högsta grad beklagar
förekomsten därav. Men alla
måste väl erkänna, att det är omöjligt
för idrottsrörelsens ledning att ensam
klara av dessa problem och att utbildandet
av kunniga ledare och instruktörer
alltså är av grundläggande betydelse
för att idrottsrörelsen skall kunna
hållas på sunda och riktiga banor.

Det har, herr talman, på sistone talats
rätt mycket om behovet av en aktiv
ungdomsvård. Jag har för min del ställt
mig ganska skeptisk till åtskilliga av
de förslag, som i detta sammanhang ha
diskuterats, men jag anser att just när
det gäller idrottsanslaget har man möjlighet
att göra en insats, som är av
oomtvistlig praktisk betydelse för lan -

dets ungdom. Det är i första hand ungdomen
på landsbygden och i småsamhällena,
som här skulle få sina intressen
bättre tillgodosedda än vad som
nu är möjligt, ty det är just ute i landet,
som man återfinner de många små
idrottsföreningar, vilkas egna ekonomiska
resurser äro alldeles otillräckliga.
Och för alla dem, som anse det
vara mindre lyckligt och sunt att en
allt större ström av ungdom söker sig
till de större städerna, måste det ju
framstå som väsentligt, att det skapas
så goda trivselmöjligheter som görligt
är för landsbygdens ungdom. Att genom
hjälp till självhjälp på idrottsområdet
ge denna ungdom ett stöd är enligt
min mening en av de bästa utvägar,
som därvidlag stå till buds.

Vad jag här sagt skulle kanske närmast
kunna anföras som skäl för att
yrka bifall till den motion, som har
väckts om ökat anslag åt idrottsrörelsen,
och jag erkänner också att jag för
min del varmt sympatiserar med hela
uppläggningen av denna motion. Att
vi reservanter, som här ha föreslagit
ett högre anslag, emellertid inte ha ansett
oss kunna biträda motionens yrkande
i dess helhet, beror på hänsynstagandet
till det statsfinansiella läget.
Men vi ha å andra sidan inte ansett det
vara möjligt att gå så långt i fråga om
nedskärning av de framkomna önskemålen
som utskottsmajoriteten har
tänkt sig, ty det skulle därigenom uppstå
mycket allvarliga skadeverkningar
för den svenska idrottsrörelsen. Det har
ju många gånger på sistone framhållits
här i kammaren, att man från riksdagens
sida måste respektera den av regeringen
utformade budgetpolitiken.
Jag tror också att alla här känna respekt
för denna budgetpolitik, men en
annan sak är att detta krav på respekt
inte får drivas in absurdum. Det måste,
herr talman, finnas en marginal för
prövning både uppåt och nedåt av
Kungl. Maj :ts förslag. Om inte en sådan
marginal finns, så kommer riksdags -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

arbetet att till väsentlig del framstå
som ganska meningslöst.

Jag tror inte att vi reservanter kunna
sägas ha överskridit den rimliga marginal,
som sålunda bör finnas för riksdagens
rörelsefrihet vid prövningen av
de olika anslagen. Jag vill emellertid
betona, att denna marginal inte bara
bör avse en prövning uppåt utan även
nedåt, och om man skulle anse att den
böjning av här ifrågavarande anslag,
som reservanterna föreslå, bör föranleda
en sänkning av ett annat anslag,
så vill jag för min personliga del deklarera,
att jag gärna byter ut anslaget
till Unesco mot den föreslagna höjningen
av idrottsanslaget — utslaget
på ett år motsvarar anslaget till Unesco
ungefär vad vi reservanter ha begärt
utöver utskottsmajoritetens förslag. För
min del vill jag, herr talman, hellre
ge de pengar, som det här är fråga
om, till den svenska idrottsungdomen
än till den internationella Unesco-organisationen.

Jag tror nog också, att vi alla äro
överens om att anslaget till idrottsrörelseta
utgör en god investering, ty vad
det här gäller är ju att fostra den svenska
ungdomen till gott kamratskap och
till ett gentlemannamässigt uppträdande
och att söka göra hela vårt folk
till ett i både fysisk och själslig mening
sunt och friskt och spänstigt
släkte.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som under denna punkt avgivits av licrr
J. B. Johansson m. fl.

Häruti instämde herrar Ilagurd och
Ljungberg.

Herr ALLARD: Herr talman! .Tåg

kan instämma i de flesta av de synpunkter,
som ha kommit fram i herr
Hjalmarsons anförande, men jag vill
ändå såsom medlem av idrottsrörelsen
säga några ord i denna debatt.

Såsom herr Hjalmarson framhöll,

har frågan om idrottsrörelsens anslag
varit föremål för en ganska omfattande
diskussion. Det är inte heller att
förvåna sig över att frågor, som ha
med idrotten att göra, livligt diskuteras,
ty praktiskt taget hela svenska folket
är ju numera intresserat av idrott,
och många äro också direkt engagerade
inom idrottsrörelsen. Idrottsrörelsen är
sålunda en stor folkrörelse. Det finns
över 8 700 föreningar anslutna till riksidrottsförbundet
och dessa föreningar
ha sammanlagt över 675 000 medlemmar.
Idrottsrörelsen har vunnit anslutning
från alla folkläger och grupper.
Idrottsföreningar finnas nu på alla orter
i vårt land, även i de mest avlägsna
bygder.

Den stora anslutning, som idrottsrörelsen
har i dag, har den redan fått
framför allt under de senaste två årtiondena.
Förr var idrotten mera en
hobby för ett litet fåtal människor, som
hade tid och råd att ägna sig åt idrott.
Så sent som i början av 1900-talet fanns
det knappt ett hundratal idrottsföreningar
här i landet. Genom de förändringar
i samhällslivet, som sedan
dess ha ägt rum, ha emellertid allt
flera människor fått möjlighet att ägna
sig åt idrott och friluftsliv. Allt flera
ha nu fått tid och råd att ägna sig åt
det, som förr var en hobby för ett litet
fåtal.

Herr Hjalmarson berörde också den
utveckling, som har ägt rum för
idrottsrörelsens del, men ansåg det
onödigt att här lämna några siffror,
som belyste denna utveckling. .lag tror
emellertid att det kan vara av vikt att
ge kammarens ledamöter en bild av
utvecklingen genom att anföra några
siffror.

Så sent som år 1930 hade idrottsrörelsen
185 000 medlemmar. Fem år senare
hade antalet stigit till 290 000 för
att år 1940 vara uppe i 405 000 medlemmar.
År 1945 fanns det 555 000
medlemmar inom idrottsrörelsen och
för närvarande är, såsom jag nyss

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

nämnde, medlemsantalet 675 000. Detta
sammanhänger med att människorna
nu i större utsträckning ha tid och råd
att ägna sig åt idrott, och det, som förr
var en hobby för ett fåtal, har nu blivit
ett behov för den stora massan av
människor här i landet. Ingen kan och
ingen vill heller förneka, att de som
äro anställda inom industrien, handeln
eller någon annan gren av näringslivet
och som kanske ha ett hårt och pressande
arbete, ha behov av rekreation
och avkoppling. Många ha då funnit
att de just genom att idka idrott eller
att ägna sig åt friluftsliv få den bästa
rekreationen och avkopplingen och att
detta tillsammans med den fysiska träningen
ger möjlighet till värdefulla insatser
på de platser inom produktionen,
där de äro ställda.

Särskilt är det ungdomen som har
sökt sig till idrotten under de senaste
åren, och det är .ganska naturligt att
den gör det. Inom idrotten finna ungdomarna,
pojkar och flickor, den spänning,
som de många gånger söka. Man
får möjlighet till den fysiska träning,
som man vill ha, och man finner inom
idrotten vissa kampmoment, som tilltala
och alltid ha tilltalat ungdomen.

Det är givet att det ställs stora krav
på en sådan rörelse som idrottsrörelsen,
vilken så många numera söka sig
till, och särskilt äro dessa krav stora,
när denna rörelse vill försöka att fostra
ungdomen. Vi vilja göra en insats på
detta område och fostra ungdomen så,
att den en dag kan stå på egna ben och
göra en betydelsefull insats i samhället.
Vi äro inom idrottsrörelsen väl
medvetna om att vi inte ensamma kunna
åstadkomma detta, men vi vilja
göra denna fostrargärning i samarbete
med hem och skola samt med andra
folkrörelser och då framför allt med
ungdomsorganisationerna.

Med den stora anslutning idrottsrörelsen
fått och med de stora krav som
ställas på densamma -—- kanske många
gånger av människor som stå utanför

rörelsen — följer att utgifterna ha stegrats
och att idrottsrörelsen är i behov
av samhällets stöd. Idrotten är i behov
av stöd från staten och från kommunerna.
När det gäller det statliga
stödet äro väl alla i princip eniga om
att samhället skall ge idrottsrörelsen en
hjälp. Vid skilda tillfällen har riksdagen
haft möjlighet att ta ställning till
frågan om stödet åt idrotten, och i
princip är man enig. Senast när frågan
om principerna för detta stöd var
uppe — det var väl så sent som 1939
— beslöt riksdagen att hälften av tipsmedlen,
d. v. s. tipstjänstvinsten, skulle
gå till idrottsrörelsen. Det blev inte så.
Tiderna förändrades efter 1939. Statens
ekonomi blev hårt ansträngd, och
det fanns inga möjligheter att fullfölja
det beslut, som fattades av 1939 års
lagtima riksdag. Idrottsrörelsen har
inte någon gång fått det belopp som
den enligt 1939 års beslut rätteligen
borde ha haft, men rörelsen har lojalt
funnit sig däri. Man har ansett att, när
tiderna ha varit svåra och det ekonomiska
läget varit pressat, har man inte
kunnat ställa så stora krav, utan''man
har frivilligt -— jag betonar än en gång
frivilligt — skurit ned sina anslagsäskanden.

När det gäller det kommande budgetåret
har inte heller riksidrottsförbundet
begärt att få det belopp, som
förbundet rätteligen enligt 1939 års beslut
borde ha. Enligt beräkningar
skulle tipsinkomsterna tillföra statskassan
30 miljoner kronor. 10 miljoner
av dem äro extra inkomster, som ha
tillkommit genom att riksdagen förra
året höjde avgifterna för tippning, men
av de 20 miljoner kronor som återstå
borde idrotten få 10 miljoner. Riksidrottsförbundet
har icke sträckt sig
så långt. Det har begärt att få 6 925 000
kronor. Det förefaller vara en mycket
stor summa, när man först ser den,
men jag vill nämna att det är beräknat
att av denna stora summa 2 miljoner
skulle gå till idrottsanläggningar. Jag

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

förstår väl att det är svårt att få pengar
till idrottsanläggningar under sådana
tider, när man inte kan bygga inom
andra områden, där det förefaller oss
att vara ännu mer angeläget. Jag vill
emellertid påpeka, att behovet av pengar
till idrottsanläggningar är stort.
Riksidrottsförbundets idrottsplatskommitté
får nästan dagliga besök av representanter
från kommuner, som begära
hjälp och råd när det gäller
idrottsanläggningar. Inte minst är det
riksdagsmän, som gärna komma upp
och tala om de behov, som deras hemkommuner
ha i fråga om idrottsplatser.

Vidare vill jag framhålla att det är
beräknat, att av denna stora summa på
över 6 miljoner skulle 913 000 kronor
gå till andra organisationer, som stå
utanför riksidrottsförbundet. Vi inom
idrottsrörelsen ha ett gott samarbete
med andra folkrörelser, och vi ha bl. a.
förmånen att få arrangera kurser för
andra folkrörelser, som ha tagit upp
idrotten som ett komplement till den
verksamhet de i övrigt ha. Jag vill
nämna att vi under detta år ha bidragit
med'' hjälp till sådana organisationer
som exempelvis JUF, frisksportarna
och IOGT för att nämna några. Av den
totala summan skulle vidare 175 000
kronor gå till kostnader för Lingiaden,
vilket är en engångsutgift. Lingiaden
kommer, såsom jag hoppas alla känna
till, att äga rum under sommaren, och
jag skulle tro att den blir en god affär
för vårt land.

Om man lägger samman dessa siffror
som jag nämnt, kommer man upp
till i runt tal 3 miljoner kronor, som
man kanske kan dra ifrån det totala
beloppet. Av det som blir kvar var
det avsett att 540 000 kronor skulle gå
till vissa reparationsarbeten på idrottsanläggningar
och simanläggningar och
075 000 till materiel. Det gör ytterligare
en miljon kronor, som böra dragas
av. Det som blir kvar skall man
använda för organisationsarbete och
instruktionsarbetc. Det skall delas på

de 27 specialförbund och de 23 distriktsförbund,
som äro anslutna till
riksidrottsförbundet, och vidare skola
dessa 8 700 föreningar ha del därav.
Alla förstå kanske av dessa siffror, att
det inte blir så mycket till var och en,
när man skall fördela pengarna.

Om idrotten skall kunna klara den
uppgift som den har här i landet, en
uppgift som idrottsfolket och de som
äro i ledningen för idrottsrörelsen gärna
vill utföra och alla människor kräva
att idrottsrörelsen skall fylla, så är
man i behov av pengar. Vad man begär
för nästa budgetår är det belopp,
som man anser sig behöva för att på
ett något så när tillfredsställande sätt
kunna klara verksamheten.

Nu har emellertid Kungl. Maj :t icke
kunnat följa riksidrottsförbundet. Regeringen
föreslår, att 31/2 miljoner kronor
skola ställas till idrottens förfogande
för det kommande budgetåret. Det
är 500 000 kronor mindre än vad
Kungl. Maj :t föreslog föregående år.
Jag vill försöka att förstå regeringen,
när regeringen icke har kunnat öka
anslaget något väsentligt. Det är säkert
inte så lätt att klara en budget under
sådana tider som de nuvarande. Men
jag hoppas också, att man inom regeringen
förstår idrottsfolket, när det säger,
att skola vi klara vår uppgift, så
behöva vi mera pengar. Jag vill också
här säga, att vi inom idrottsrörelsen
inte betrakta regeringens ställningstagande
som en aktion riktad mot
idrottsrörelsen. Vi veta i stället, att
man allmänt inom regeringen är påtagligt
intresserad av idrottsrörelsen och
att man anser att den fyller en uppgift
här i landet. Jag vill också förstå de
reservanter, som ha anslutit sig till
Kungl. Maj:ts förslag. Dessa reservanter
äro konsekventa i sin inställning,
när de inte vilja gå med på anslagsökningar
på någon punkt. Jag respekterar
deras inställning, och det iir en
tillfredsställelse för oss inom idrottsrörelsen
att notera det betyg, som re -

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

servanterna ha givit idrotten, då man
säger att man i framtiden gärna vill
vara med om att ge den mera pengar.
Jag förstår givetvis också utskottets inställning
och är mera tillfredsställd
med det resultat, som utskottet har
kommit till, än med det, som regeringen
och reservanterna ha kommit till.
Utskottet föreslår ju en ökning av anslaget
med 500 000 kronor. Det är en
vacker slant som idrottsrörelsen väl behöver,
men jag anser den icke vara tillräcklig,
och fördenskull kan jag inte
helt ansluta mig till det resultat som
utskottet har kommit till.

När man talar om de uppgifter, som
idrottsrörelsen har, och när man talar
om att idrotten måste göra en insats
för människorna i vårt land och då
särskilt ungdomen, så är det nog så,
att en del människor ibland rikta ett
visst klander mot idrottsrörelsen och
säga att det inte är bra som det är på
alla områden. Jag skall för min del
villigt erkänna, att det är det tyvärr
inte. Det är inte riktigt bra inom alla
områden. Men om några äro medvetna
om det, så är det framför allt de,
som stå i ledningen för svensk idrott,
och alla inom idrottsrörelsen äro också
beredda att här göra en insats för
att få rörelsen att bli sådan, som vi
vilja ha den och som man allmänt anser,
att den skall vara. Men för att vi
skola kunna lyckas med det behöva vi
mera medel. Vi behöva pengar i den
utsträckning, som riksidrottsförbundet
har begärt. Det var också fördenskull,
som vi i år ha väckt en motion, som
slutar med ett yrkande på samma summa
som riksidrottsförbundet har begärt.

Det skulle nu vara helt naturligt för
mig, efter det resonemang jag här har
fört, att yrka bifall till den motion jag
varit med om att väcka här i kammaren.
Att jag inte gör det, beror på att
jag anser, att det inte är lämpligt att
komma med ytterligare ett yrkande
utom de tre, som redan finnas. Jag

vill fördenskull, herr talman, ansluta
mig till det yrkande, som har framställts
av herr Hjalmarson. Det är det,
som närmast ansluter sig till det yrkande,
som har framkommit i motionen.
När jag ställer det yrkandet, vill
jag också uttala en förhoppning, att
man till kommande år skall finna möjlighet
att bättre tillgodose idrottens behov
av pengar än man har funnit möjlighet
till nu.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som är
avlämnad av herr J. B. Johansson m. fl.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag var
erbjuden att skriva på den motion, som
fick så många namnunderskrifter, men
jag ville då inte göra det. Jag tror att
den linje med så stor återhållsamhet
söm möjligt i fråga om utgifterna, som
regeringen här följer för att försöka
föra i land sin politik, är den riktiga,
och jag vill inte lägga sten på börda.
Nu har jag emellertid kommit att fundera
mera på saken, och jag kommer
att göra samma yrkande som herr Hjalmarson
och herr Allard, och det beror
på följande.

Låt oss tänka på hur det går till vid
skola vi säga en längdhoppstävling. Då
är det ett antal ynglingar, eller om det
är en kvinnlig tävling, så är det ett
antal flickor, som tävla inbördes efter
lång förberedelse och träning och resultatet
blir, att en kommer först och
så kommer en tvåa och en trea, och
jag kanske inte behöver fortsätta längre
med uppräkningen. Allmänt erkänns,
att den som kommer längst är duktigast,
och han får också första priset.
Han blir beundrad av alla sina kamrater,
men — och där kommer det viktiga,
herr talman — han blir inte avundad,
utan hans resultat är så självklart,
att det är med ganska ädla känslor,
som hans överlägsenhet över andra bedöms
av hans omgivning.

Nu är ju svenska folket ett avund -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

sjukt folk — jag tror nästan jag har
sagt det här förut — och på andra områden
tänker man inte lika ädelt som
när det gäller idrotten. Jag skulle vilja
säga, att idrotten är ett av de få områden
här i livet, där det är tillåtet
att lyckas, utan att en massa människor
skola stå upp och vilja klubba ned
den, som har haft förmånen att komma
först. Jag skulle tro, att det är betydelsefullt,
att man tar vara på detta, att
man lär sig att inse, vilket de andra
längdhopparna få göra, sin egen begränsning
och att finna sig i den tillbakaskjutna
ställningen att bli nummer
fem eller nummer åtta i tävlingen. På
andra områden är det inte på det sättet,
i varje fall inte på många av dem,
utan där skall den som sticker upp på
något sätt om möjligt klubbas ner, så
att han får veta vad hans frid tillhörer,
och så att han inte framstår som något
särskilt märkvärdigt. Denna allmänna
nivelleringstendens, som slår ihjäl företagsamhet,
arbetsglädje och många
gånger också livsglädje, den del av
denna mentalitet, som bottnar i avundsjuka
och missunnsamhet, har intet
hemvist inom idrotten. Och jag tror,
att medan den vintertid råder, då
dessa känslor få breda ut sig här i vårt
land, är det bra, om en övervintring
av de ädla känslorna och motiven kan
ske på idrottens område.

Jag skall inte förlänga denna debatt
ytterligare, herr talman. Det är möjligt,
att jag har uttryckt mig dunkelt,
och att många komma att missuppfatta
vad jag här har sagt, men jag tror inte
det är oväsentligt, och den som verkligen
vill se till andemeningen i mina
ord kanske också kommer att finna, att
det ligger en viss sanning i dem.

Jag skall endast, herr talman, härmed
be att få instämma i det yrkande,
som redan förut har ställts av herrar
Hjalmarson och Allard, nämligen om
bifall till den reservation, som är avgiven
av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
har tillsammans med några andra ledamöter
av statsutskottet låtit anteckna
en reservation vid denna punkt och jag
skall be att med några ord få motivera
mitt ståndpunktstagande. Jag tänker
inte alls ta upp någon som helst diskussion
om idrottsrörelsens betydelse för
medborgarna. Jag tror kort och gott,
att den har en viss uppgift att fylla som
fysisk fostrare. Jag tror inte heller, att
det tjänar mycket till att ta upp en diskussion
om den saken, ty vi torde nog
ganska allmänt vara eniga om att den
har en plats i samhället.

Vad jag däremot anser att vi ha anledning
att diskutera är anslagets storleksordning,
och då bör man väl se
detta anslag mot bakgrunden av den
ekonomiska politik, som nu bedrives.
Det är mot den bakgrunden, som man
får se den reservation, som har avgivits
av herr Karl Andersson m. fl.
Vi äro samtliga mycket angelägna om
att man skall lyckas med de stabiliseringssträvanden
som bedrivas. En av
huvudförutsättningarna för att det skall
lyckas är, att man visar den återhållsamhet
på alla områden, som det så
ofta talas om. Det har ju såväl i kammaren
som under höstens valrörelse
predikats rätt mycket om kärvare tag
och kärvare linjer på det ekonomiska
området. Nu ha vi ett tillfälle, då vi
praktiskt kunna tillämpa vad vi i agitationen
och på annat sätt ha talat om,
ty det måste ju i alla fall vara så, att
det finns ett samband mellan vad vi
säga och vad vi göra på det ekonomiska
området. Vi lösa nämligen inte
de ekonomiska problemen bara genom
deklarationer.

Den vädjan, som på denna punkt har
riktats till det svenska folket, har ju
också vunnit anslutning i vida kretsar.
Landsorganisationen, Tjänstemännens
centralorganisation och en hel del andra
ha i praktisk gärning bevisat, att
de vilja medverka till stabiliseringspolitiken,
och ha pålagt sig en frivil -

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

lig återhållsamhet. Det är mot bakgrunden
härav jag frågar mig: Skulle man
inte inom den svenska idrottsrörelsen
kunna få fram den sportsmannaanda,
som behövs för att ta upp kampen emot
den brist på stabilitet, som förefunnits
på det ekonomiska området? Skulle
det inte vara en idrottsmannagärning
av minst samma betydelse som om Andersson
eller Pettersson hoppar 1 dm
längre än Lundström? Ty det är dock
så, att den ekonomiska stabiliteten är
ett väsentligt fundament, som vi alla
måste bygga på. Därför tror jag för min
del, att idrottsmännen där ha en uppgift
att fylla.

Nu säger man, att idrottsrörelsen
ovillkorligen måste ha dessa stora anslag.
Vad är det då man motiverar
detta med? Herr Hjalmarson nämnde,
att man vill ha dessa medel till anläggandet
av idrottsplatser, till ledare och
instruktörer. Ja, det är ju så, att vi i
vårt land ha ett begränsat investeringsprogram,
herr Hjalmarson. Det är ju
också så, att man kan diskutera vad
det programmet skall innehålla, men
det är väl i alla fall ett obestridligt
faktum, att vi på många områden få
avstå från att verkställa investeringar,
när det gäller ting, som äro av väsentligt
större betydelse för människornas
livsföring än anläggandet av idrottsplatser.

Jag tror det är ur den synpunkten
man får lov att se hela detta spörsmål.
Det är fråga om en avvägning mellan
de olika intressen som finnas. Det är
likadant, när det gäller anställandet av
ledare och instruktörer. Här föreligger
en motion om att bildningsorganisationerna
skulle få ytterligare anslag till
instruktörer. Här föreligga krav på en
hel rad andra områden. Vi behandlade
i går i statsutskottet frågan om anslag
till riksarkivet, där man ställde krav
på ytterligare tjänstemän för att man
skulle kunna fullgöra sina uppgifter.
De argument, som här anföras från
idrottsrörelsens sida, äro precis samma

argument som man möter på praktiskt
taget alla övriga områden i samhället,
och det är därför man får lov att göra
en avvägning mellan olika intressen.
Skulle vi bara bevilja anslag allt efter
som vi anse, att ett ändamål är behjärtansvärt,
skulle vi förlora den ekonomiska
balansen, den stabilitet, som vi
alla tala om att vi vilja förverkliga.

Jag tror således, herr talman, att det
är ur denna synpunkt, som man måste
se hela detta spörsmål. Det kan emot
bakgrunden av statsbudgeten anses vara
ett litet belopp det är fråga om. Det
är dock så, att det är de många små
beloppen, som tillsammans bilda de
stora summorna, och skulle riksdagen
på punkt efter punkt luckra upp på
detta avsnitt skulle vi komma till ett
resultat, som vi med all sannolikhet
inte skulle ha önskat oss. Det är därför,
herr talman, jag yrkar bifall till den
av herr Karl Andersson m. fl. vid utlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Åkerström och Fast, fru Johansson i
Norrköping samt herrar Wallentheim
och Gustafsson i Bogla.

Herr ALLARD (kort genmäle): Herr
talman! Det var en punkt av herr Lindholms
anförande, som jag gärna skulle
vilja replikera. Herr Lindholm frågar,
om man inte inom idrottsrörelsen skulle
kunna visa prov på en frivillig återhållsamhet.
Jag vill på den punkten
säga, att vi ha inom idrottsrörelsen
under en följd av år visat just sådana
prov på frivillig återhållsamhet, men
på grund av rörelsens expansion innebär
ett oförändrat anslag till idrottsrörelsen
ett väsentligt sänkt anslag, eftersom
det blir flera, som skola dela
det anslaget. Det- blir en frivillig återhållsamhet,
som går alltför långt.

Jag vill vidare peka på att de an—
slagskrav, som hade ställts till riksidrottsförbundet
från olika specialförbund,
voro vida högre än det anslags -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

äskande, som riksidrottsförbundet lämnade
fram till Kungl. Maj :t. Riksidrottsförbundet
hade alltså redan i sitt anslagsäskande
visat prov på återhållsamhet.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag tillhör
de numera säkerligen många i denna
kammare, som ha ägnat åtskilliga år
av ungdomen åt idrottsarbete och som
tagit mycket starka intryck av detta
och inte kunnat undgå att låta dessa intryck
vara i någon mån bestämmande
för ställningstagandet i dag. Man kan
tryggt hävda, att det finns ingen ungdomsrörelse
eller ingen ungdomlig folkrörelse
i vårt land, som vunnit en sådan
makt över sinnena och betytt så mycket
för ungdomens fostran som idrottsrörelsen.

På grund av förhållanden, som här
ha berörts av framför allt herr Hjalmarson,
har idrotten i realiteten måst inställa
sig på att leva på indragningsstat
till följd av krisen. Jag undrar dock,
om det finns någon annan stor folkrörelse
i vårt land, som verkligen fått
avstå så mycket under krisen som just
idrottsrörelsen. Här har nyss erinrats
om att idrottsrörelsen enligt tidigare
beslut egentligen skulle få 50 % av tipsmedlen
och att det i dagens läge skulle
betyda 10 å 15 miljoner kronor. I stället
får idrottsrörelsen 3,5 eller 4 eller
4,o miljoner kronor enligt de förslag
som här föreligga. Det innebär ju, att
idrottsrörelsen får ungefär en tredjedel
eller en fjärdedel av vad den eljest
skulle få. Jag vill verkligen ställa det
spörsmålet till kammarens ledamöter:
Känna ni till någon social rörelse av
den omfattningen, som har fått påta sig
så stora krisbördor som idrottsrörelsen
ännu långt efter krigets slut får göra
genom denna inskränkning?

Ytterligare ett skäl gör, att jag här
i dag kommer att rösta för den reservation
som ger mest, nämligen att nästan
allt vad man efter utredningar före -

slagit till förmån för ungdomen och
dess fritid hittills måst skrinläggas. Jag
tänker här på de många ungdomsgårdarna
och annat, som det ofta talats
om men som till följd av svårigheterna
på byggnadsmarknaden måst skjutas på
framtiden. När det gäller idrotten är
det endast frågan om ett relativt obetydligt
meranslag, och jag skulle verkligen
vilja fråga: Är det många gånger,
som riksdagen sättes i tillfälle att för
så relativt litet i pengar få ut så mycket
praktiskt av ideellt värde, vilket
man har utsikt till genom att höja anslaget?
Ty märk väl — jag vill säga
detta till herr Lindholm framför allt
— när man påstår att idrottsrörelsen
har byråkratiserats och att anslaget
skulle gå till instruktörer och tjänstemän,
förhåller det väl sig ändå så, att
få av våra folkrörelser ha levat på så
knapp stat som idrotten, ty inom denna
har man i hög grad måst lita till frivillighet
och idealitet.

Y''tterligare har naturligtvis herr
Lindholm — och jag förstår med all
rätt — dragit fram riksdagens moraliska
förpliktelse att stödja den s. k.
strävare linjen, att visa respekt för
regeringens restriktiva ekonomiska politik.
Det är alldeles riktigt att göra det,
men i stort sett ha vi alla varit besjälade
av en vilja att stödja denna regeringens
politik. Men att göra detta kan
väl ändå aldrig innebära, att vi inte på
enstaka punkter skola ha fri vilja. Inte
kan regeringens återhållsamhets- eller
restriktiva politik stå och falla med om
riksdagen låt oss säga inom en ram av
fyra eller fem miljoner kronor skulle
göra förändringar i den ena eller andra
riktningen? Ty märk väl, det skulle
endast betyda en promille av hela den
föreliggande budgeten. Det skulle alltså
inte ens betyda mer än ungefär en tiondels
procent, och det finns väl ingen
ekonom, som kan stiga fram och säga,
att vår ekonomiska politik hänger just
på denna tusendel av budgeten.

Sedan, herr talman, kommer jag till

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

det, som närmast har givit mig anledning
att begära ordet. Jag har väckt en
motion om Skid- och friluftsfrämjandet,
och jag skulle bara till sist vilja säga
ett par ord om detta. Denna rörelse är
av utomordentligt väsentligt värde just
därför att den siktar till att bereda
andra än just ungdomarna ett sunt och
stärkande fritids- och friluftsliv. Vi behöva
organisationer av denna art för
att i vår jäktade tid få till stånd den
nödvändiga rekreationen för människorna.
Skid- och friluftsfrämjandet
fyller samma uppgift som Turistföreningen,
som organisationerna för husmodersemester,
som scoutrörelsen och
som Reso. Som en av ledamöterna i
statens fritidsnämnd vill jag verkligen
vitsorda den enorma betydelsen av
Skidfrämjandets verksamhet på detta
område. Jag undrar om alla kammarens
ledamöter varit i tillfälle att ta del av
den verksamhet, som är föremål för
min motion. Vi ha här fått en helt ny
organisation, som samlar människor i
massor. Vi ha det stora exemplet, Frostavallen,
som besökes av 70 000—80 000
personer varje år. Folkskolorna i
Malmö åka dit och vistas där en vecka
då och en vecka då, och andra folkgrupper
samlas där. Liknande organisationer
ha byggts upp runt om i landet
i den mån byggnadstillstånd beviljats.
Jag kan hänvisa till Mullsjö, Lövhultsanläggningen
utanför Nässjö etc.

De som byggt dessa anläggningar
— även om de delvis tillkommit med
statens stöd — ha varit oförvägna människor,
som inte ha skytt några ansträngningar
eller offer utan som byggt
med verklig optimism. Följden har
emellertid blivit, att Skidfrämjandet
har fått en mycket ansträngd ekonomi.
Organisationen har inte möjlighet att
få några egentliga inkomster av sin
verksamhet, som ju inte är en publikdragande
verksamhet i idrottslig mening.
Den är nödsakad att iakttaga
återhållsamhet i fråga om priserna på
hotellrörelsen. Den har priskontrollen

och annan kontroll över sig. Men samtidigt
måste den stora ideella verksamheten
organisatoriskt och administrativt
sammanhållas. Jag tror därför att det är
nödvändigt, att man behjärtar framställningen
om anvisande av medel till
dess organisationskostnader. Det är
möjligt att man i så fall också får ta
hänsyn till andra organisationer.

I den mån utskottet positivt besvarat
denna min motion, dvs. har tillstyrkt
en utredning på denna punkt även om
detta ej skett i skrivelsens form, är jag
uteslutande tacksam. Egentligen förefaller
det orimligt att avslå motionen,
då utskottet såvitt jag förstått faktiskt
helt har ställt sig bakom dess syfte. Det
skulle kunna ha räckt med att motionen
ansetts besvarad med vad utskottet
anfört.

Jag fäster emellertid inte något större
avseende därvid och skall inte här
framställa något yrkande om ett korrektiv
på denna punkt. Jag nöjer mig
med det sakliga resultatet och har alltså
i denna del ingen invändning att
göra emot utskottets utlåtande. Däremot
ber jag i den förra delen att få yrka
bifall till den reservation, som har avgivits
av herr J. B. Johansson m. fl.

Herr WARD: Herr talman! Såsom
företrädare för den mening, som här
redovisas som statsutskottets, befinner
jag mig i den lyckliga ställningen att
kunna instämma med båda reservantgrupperna.
Jag instämmer av fullaste
hjärta med herrar Hjalmarson och
Allard, när de prisa idrottsrörelsen och
framhålla dess stora betydelse. Jag är
helt på deras linje i det hänseendet,
men jag kan inte underkänna det berättigade
i de synpunkter, som ha anförts
av den andra reservantgruppen,
för vilken herr Lindholm har gjort sig
till tolk.

Vi ha emellertid inom statsutskottet
gjort ett försök att finna en enande
linje genom att framlägga förslag om

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

en medelsanvisning av 4 miljoner kronor.
Tyvärr rönte inte detta försök den
uppmuntran inom utskottet som jag anser
att det förtjänade, och resultatet
kan måhända bli att idrotten därigenom
får mindre än den skulle ha
fått, om man på ömse håll låtit tala med
sig litet mer. Jag håller före att man
hör behandla denna fråga övervägande
som en budgetfråga, men jag kan inte
anse, att man skall vara så stängd av
vad som föreslagits ifrån Kungl. Maj:t,
att man inte på en enda punkt skulle
kunna förorda en höjning av ett anslag.
Jag finner således för min del, att det
förslag som vi ha framlagt är mycket
motiverat.

Jag förstår också herr Håstads resonemang
till förmån för Skidfrämjandet
och delar helt hans uppfattning i själva
saken. Men vi inom statsutskottet ha
ansett, att det inte skulle vara tjänligt
att offentligen företa en viss uppspaltning
av anslagen till den eller den organisationen.
Skulle vi ha gjort ett uttalande
om att Skidfrämjandet skulle ha
det föreslagna beloppet, kanske vi nästa
år finge framställning från än den ena,
än den andra specialorganisationen,
och då skulle vi inom statsutskottet och
riksdagen nödgas handha denna fördelningsfråga.
Det gå vi inte i land med.
Vi anse att Kungl. Maj :t skall ha rätt
att fälla avgörandet i sådana stycken,
i den mån frågan verkligen påkallar ett
beslut ifrån Kungl. Maj:ts sida.

Herr talman! Med detta korta inlägg
ber jag få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr LINDHOLM: Herr Ward anförde
att man inte skulle så strängt och obönhörligt
hålla på Kungl. Maj :ts förslag i
alla punkter utan att kunna göra någon
som helst uppluckring. Jag vill gärna
hålla med herr Ward om att Kungl.
Maj:ts förslag ingalunda äro sakrosankta.
Dock vill jag erinra om att det
finns andra punkter, där vi ha varit

mycket återhållsamma, punkter av väsentligt
större betydelse för medborgarnas
livsföring. Jag anser att skall en
sådan uppluckring göras, bör det vara
på sådana områden i första hand.

Herr STÅHL: Herr talman! Här ha
sagts så många riktiga och vackra saker
om idrottsrörelsens betydelse, att
jag inte behöver komma in på den
delen av diskussionen. I stället skall
jag uppehålla mig något vid de ekonomiska
synpunkter, som ha skjutits i
förgrunden.

Jag kan instämma med herr Lindholm
i hans kritik mot herr Ward, då
han säger att det är en inkonsekvens
av herr Ward att först skjuta fram de
budgetära synpunkterna men sedan
ändå ge över en halv miljon mer än
Kungl. Maj:t velat. Herr Lindholm och
hans medreservanter äro, det måste
man erkänna, de verkligt ståndaktiga
tennsoldaterna; de rubba sig icke en
millimeter ifrån vad Kungl. Maj :t har
ansett möjligt.

Då är frågan: Är den hårda budgetsynpunkt,
som herr Lindholm rekommenderar,
riktig och är den hållbar?
När herr Lindholm för en stund sedan
talade, frågade han: Kan man stå till
svars med investeringar i idrottsplatser,
när en rad andra angelägna objekt
få stå tillbaka, t. ex. sjukhusbyggen, bostadsbyggen
och dylikt? Jag skall be
att få påminna herr Lindholm om en
sak, som han säkert vet men som kanske
inte är bekant för kammarens alla
övriga medlemmar, nämligen det förbållandet
att sedan idrottsrörelsen bär
erhållit sitt investeringsanslag, får den
ingalunda verkställa investeringar i den
ordning och den omfattning som den
själv vill. Man får endast göra investeringar
från fall till fall efter av Kungl.
Maj:t beslutade och beviljade tillstånd.
Därför är risken ingen, om man går
på detta anslag, att man därigenom
inleder en investeringspolitik, som

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

spränger den ram, som Kungl. Maj:t
anser möjlig.

Man har här talat om publikidrott,
och det är klart att det finns sport,
som är i hög grad publikidrott. Man
kan som exempel nämna fotbollsidrotten,
som spelar in mycket stora pengar.
Varför användas inte sådana pengar
för de mindre klubbarna och de olika
distrikten? Jag skall till svar härpå be
att få påpeka, att det här i landet finns
omkring 2 500 fotbollsföreningar, som
säkert utföra — det vet herr Lindholm
och det har herr Ward intygat — ett
betydande arbete när det gäller ungdomsvården.
2 500! Men hur många av
dessa är det som spela in pengar i
verklig mening? Jo, det är ett 30-tal.
Jag kan påpeka att 1947 kanaliserades
ifrån storklubbarna, som vi kunna kalla
dem, till de mindre klubbarna inte
mindre än 238 000 kronor; 1948 var
summan 247 000 kronor. Det är sannerligen
inga små pengar, som idrotten
på detta sätt försöker att skaffa sig
själv, herr Lindholm. Och detta i en tid
när den är satt på ransonering — för
att inte använda ett ännu hårdare ord
— utav statsmakterna.

Det finns emellertid ett par andra
synpunkter på idrottens ekonomiska
verkningar, som inte ha kommit fram
här och som jag gärna vill understryka.
Jag har, herr talman, försökt att få en
uppfattning om hur mycket pengar
som stat och kommun i detta land tillföras
enbart i nöjesskattemedel genom
idrotten. Jag har inte kunnat få någon
exakt uppgift, men om man utgår ifrån
att för det nu löpande budgetåret de
sammanlagda nöjesskattemedlen uppgå
till i runt tal 60 miljoner kronor, torde
det icke vara för lågt att säga, att 20
av dessa miljoner äro en present från
idrottsrörelsen till stat och kommun i
form av nöjesskattemedel. Jag kan naturligtvis
inte gå i god för siffran, då
någon uppdelning av nöjesskattemedlen
inte finns, men jag tror att uppskattningen
är ganska riktig.

Går man sedan till tipsmedlen, som
herr Håstad som hastigast berörde, kan
man konstatera, herr talman, att de
för närvarande ge ca 20 miljoner kronor.
Det är klart att man kan invända,
att det är inte idrottsfolk som satsar
dessa pengar. Nej, men utan idrotten
skulle dessa pengar inte bli satsade!
Där kommer alltså ytterligare en post
på 20 miljoner, som tillföres statskassan
från idrottsrörelsen. Det hör också
till saken, att fram till 1939 fick idrotten
av tipsmedel inemot 6 miljoner
kronor. Det var då, som staten tog ifrån
idrotten dessa pengar, och därför är
det sannerligen, herr talman, ingen nådegåva
som det här gäller till idrotten
utan en mycket blygsam och mycket
skälig andel.

Det har också på sina håll uttalats
en viss tveksamhet om idrottens sätt
att handha sina pengar. Jag vill begagna
detta tillfälle, herr talman, att
säga, att vid medelsförvaltningen har
Kungl. Maj:t ett ombud, som deltar i
all ekonomisk handläggning; under senare
år har för övrigt statsrådet Danielsson,
som nu är ordförande i fotbollsförbundet,
fungerat som ombud.
Vidare har handelsdepartementet revisorer,
som noggrant granska riksdrottsförbundets
räkenskaper, och jag tycker
det bör tilläggas här, att i revisionsberättelsen
för 1948 uttala handelsdepartementets
revisorer, herrar Stennert
och Sandberg, följande: »Den fullgjorda
granskningen har givit revisorerna
det bestämda intrycket, att de beviljade
anslagsmedlen blivit ändamålsenligt utnyttjade
samt på ett föredömligt sätt
redovisade i årets räkenskaper.»

Vidare får jag tillägga att idrotten
ingalunda får använda sina pengar
efter behag. Det finns mycket noggranna
direktiv utfärdade av Kungl.
Maj :t, hur dessa pengar skola användas,
och det sägs bestämt ifrån, att
understöden företrädesvis böra tillkomma
sådana idrottsgrenar, som kunna
anses särskilt ägnade att främja en sund

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

kroppslig utveckling. Vidare heter det
i en annan punkt, att »särskilt landsbygdens
befolkning bör komma i åtanke
vid understödens utdelning». Jag
tror därför att man får säga, att det
är ett blygsamt belopp, som vi i reservationen
ha begärt utöver utskottets
förslag, och att man har all garanti för
att dessa pengar tillgodose det ändamål,
för vilket de äro avsedda.

Får jag ytterligare påpeka, att särskilt
under senare år har idrottsrörelsen
svällt i omfattning i oanad grad.
Det är inte så, herr talman, att det
numera är bara pojkar som äro idrottsintresserade
— det är vi dess bättre
alla. Och det är så, som herr Dickson
sade, att idrotten stimulerar vissa goda
moraliska gentlemannainstinkter hos
människorna på ett sätt som kanske
ingen annan rörelse. Därtill kommer
att väl ingen annan rörelse bar sådan
förmåga att utjämna klassmotsättningar
och sammanföra folk ifrån olika samhällsgrupper
som just idrotten.

Det nya idrottsintresse som växt
fram omspänner folk ifrån äldre årsgrupper,
som delta i korporationsidrott
och gymnastik och andra sådana grenar,
till långt ner i årskullarna. Får jag
meddela kammarens ledamöter, att de
idrottsföreningar vi för närvarande ha
i de svenska skolorna omfatta 155 000
medlemmar, som betala avgift. Därtill
komma alla de, som få idrottsövningar
genom dessa föreningar utan att betala
avgift och som säkert kunna uppskattas
till ett lika stort antal. Skolidrottsmärkena
ha också intresserat i mycket
hög grad och under de senaste trettio
åren har det tagits inte mindre än
750 000 sådana märken, vilket innebär
att det avlagts prov till det femdubbla
antalet, eftersom märket omfattar fem
olika grenar.

Härmed har jag velat understryka
idrottens betydelse. Beträffande sedan
investeringsspörsmålet vill jag fråga de
herrar, som anse att de av regeringen
förordade beloppen inte på någon

5 — Andra kammarens protokoll 1949.

punkt få överskridas, om de verkligen
på allvar vilja göra gällande, att det
överbalanserade beloppet på 721 miljoner
är så sakrosankt, att det inte
får rubbas ens till någon liten del.
Varje eftertanke måste dock säga, att
vad det här gäller är storleksordningen,
varför en mindre justering för vissa
mycket angelägna ändamål icke kan
äventyra regeringens stabiliseringspolitik.
Jag vill därför ganska bestämt
hävda att det argument som här har
förts fram, nämligen att den anslagshöjning
på någon miljon, som vi begära,
skulle vara en fara för regeringens
stabiliseringspolitik, är ett överargument,
som slår ut öppna dörrar.
Detta argument är inte möjligt, det är
inte hållbart, det kan icke drivas med
verkligt allvar.

Dessutom måste riksdagen, om ledamöterna
finna ett anslag befogat, förbehålla
sig frihet att göra vissa justeringar.
Vart skulle det ta vägen, herr
talman, med den svenska riksdagens
urgamla självbestämmanderätt, om den
komme hit endast för att i varje detalj
expediera de förslag som äro framlagda?
Jag har all respekt för regeringens
ekonomiska program sådant
som det är framlagt i år, och jag är
den förste att vilja medverka till ekonomisk
stabilisering, men man kan icke
få driva den till rena vidskepelsen,
vilket man är på väg att göra om man
säger att förslagen icke kunna få rubbas
ens i små detaljer.

Det finns för övrigt, herr talman,
andra synpunkter på en investering än
de rent ekonomiska, nämligen vad man
använder för ett uppbyggande arbete
bland vår svenska ungdom. Man kan
diskutera orsakerna men man måste
konstatera faktum, att idrottsrörelsen
har större möjlighet än någon annan
ungdomsrörelse att fängsla och fostra
svensk ungdom ifrån mycket tidig ålder.
Jag tror därför, herr talman, att
de pengar, som reservanterna vilja anvisa,
även ur investeringssynpunkt både

AV 11.

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

i trängre och vidsträcktare mening äro
ytterst väl använda.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till den reservation, som
begär det högre anslaget och som är
avgiven av herr J. B. Johansson m. fl.

I detta yttrande instämde herr Fröderberg,
fröken Liljedahl samt herrar
Gunnarsson, Christenson i Malmö, Wedén,
Sjölin och .4hman.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara helt kort
tacka herr Ståhl för den upplysning
han lämnade om att investeringsmedgivande
skall lämnas av Kungl. Maj:t.
Jag nödgas emellertid meddela, att jag
råkade känna till den saken, men att
jag inte ansåg mig behöva tala om
det här.

Men, herr Ståhl, är det inte spegelfäkteri
att säga, att riksdagen beviljar
ett anslag, som regeringen sedan får
pröva, om det skall komma till användning.
Är inte detta en falsk förespegling
för idrottsmännen, ^ när nu regeringen
redan bedömt läget så, att det inte finns
utrymme för någon investering i detta
hänseende. Ty så får man väl tolka
propositionen.

När herr Ståhl frågar om de 700 miljonerna
äro någonting sakrosankt, svarar
jag honom: Ingalunda! Men däremot
är det ganska angeläget att vi få
till stånd den samhällsekonomiska balansen.
Men, herr Ståhl, om man nu
på olika avsnitt får sitt hjärtas önskan
tillfredsställd, försvåras ju utsikten till
en sådan balans. Och vad blir då resultatet? Herr

STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Till herr Lindholm vill jag bara
säga, att om han visste det han nu
sade, varför upplyste han inte kammaren
om den saken? Det är väl ändå
all right att tala om hela sammanhanget.

Vad beträffar de 500 000 kronorna

för utförande huvudsakligen av idrottsanläggningar,
förhåller det sig ju så,
att man därvidlag ingalunda förespeglar
idrottsfolket någonting falskt; man
ger bara möjlighet till ett ekonomiskt
utrymme, inom vilket Kungl. Maj :t får
möjlighet att bestämma från fall till
fall. Jag vill vidare påpeka, att Kungl.
Maj :t själv i sin mycket knappa anslagsram
föreslagit en halv miljon kronor
till investeringar. Jag tror att man
inte heller på den punkten skall ge en
annan innebörd åt frågeställningen än
den har.

Herr talman! Jag tror man vågar
säga, att investeringsprogrammet i
detta sammanhang kan avföras från
diskussionen och det tror jag herr
Lindholm måste ge mig rätt i. Ty det
kan ju inte bli fråga om några investeringar
i en annan takt än den, som
medgives från högsta ort. Vad det här
nu gäller är att ge idrotten möjlighet
att leva och fortsätta sin verksamhet
bland svensk ungdom.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Den omständigheten att
jag i mitt första anförande inte sade
att investeringarna skola prövas av
Kungl. Maj:t, har samband med det förhållandet
att jag förutsatte, att samtliga
ledamöter av denna kammare hade
kännedom om detta rätt allmänt bekanta
faktum.

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! Alla äro vi väl mer eller
mindre överens om idrottens betydelse
för samhället och för ungdomen och om
att idrotten i stort sett väl ryktat sitt
värv. Emellertid kunna vi inte bortse
ifrån att det har förekommit — kanske
måste det så vara — en viss stjärnkult,
en viss stjärndyrkan med en hel del avarter
i släptåg. Vi ha ju t. ex. i friskt
minne vad som för en tid sedan hände
på Stadion, något som givetvis inte var
uppbyggligt. Jag i vart fall tillhör inte
dem som vilja lägga sådan händelser

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

idrotten till last. Det är svårt att döma,
och det förhåller sig väl så att man
därvidlag inte kan avgöra om det är
publiken .eller idrotten som bär skulden.
I varje fall finns det ingen anledning
att döma alltför hårt. Men klart
är dessutom, att om det på vissa håll,
i vissa storstäder o. s. v. har utvecklat
sig en stjärnkult, en stjärndyrkan
med en hel del avarter, så förekommer
sådant inte på landsbygden; där är
man i stort sett fri från dylika företeelser.
Den anslagshöjning vi i dag
diskutera skall ju till huvudsaklig del
tillföras landsbygden. Jag är då särskilt
angelägen framhålla, att detta anslag
verkligen kommer landsbygden till
godo. Jag har emellertid en mycket
stark känsla av att de regler, som ge
möjlighet för landsbygden att komma
i åtnjutande av dessa bidrag och andra
understöd, äro så restriktiva att det är
svårt för landsbygden att verkligen få
ut vad man önskar att landsbygden
skall ha. Det ställs alltför stora krav
både på idrottsplatsernas standard och
framtida underhåll, vilka de små
idrottsföreningarna inte kunna uppfylla.
De måste följaktligen avsäga sig möjligheterna
att utnyttja anslag, som äro
direkt hänförda till landsbygden. Jag
har också, herr talman, egentligen begärt
ordet för att rikta en vädjan till
handelsministern, att han noga ville
överväga dessa saker och söka finna
sådana former för landsbygdens möjligheter
att få del av dessa anslag att utskottets
mycket positiva skrivning i
detta hänseende verkligen blir en realitet.
Då kommer det förhöjda anslag
på 500 000 kronor, som vi här diskutera
och som jag anslutit mig till, att
fylla sin uppgift på ett riktigt sätt.

Man har också i denna debatt dragit
in frågan om investeringarna och (lärvi
cl framhållit risken av att ett förhöjt
anslag inverkar på investeringspolitiken.
Jag delar den uppfattningen, att
man bör vara mycket försiktig med att
höja av Kungi. Maj:t begärda anslag,

då det kan få återverkningar på andra
lika nödvändiga anslag av materiell och
kulturell art för ungdomen. Tv vi få
ju dock komma ihåg, att det finns
många andra områden där landsbygdskommunerna,
som äro rädda om sin
ungdom, också söka tillmötesgå dess
krav. Jag tänker på möjligheten att
bygga bygdegårdar och möjligheten att
få bidrag till andra kulturella åtgärder
etc. Det hela är emellertid som jag sade
en ren avvägningsfråga. Jag förstår
dem, som av hänsyn till investeringsfrågan
ställa sig tveksamma, men jag
undrar, herr talman, om det inte kommer
att gå så att landsbygdens kommuner
av rädsla för att förlora sin ungdom
själva komma att investera kapital för
att hjälpa den tillrätta inte minst då
vad beträffar idrottsanläggningar. Om
detta blir fallet menar jag, att det inte
är av någon praktisk betydelse i det
stora hela, om i allt fall investeringsplanen
kommer på glid genom kommunernas
åtgöranden.

Herr talman! Jag skulle som sagt
vilja vädja till handelsministern, att han
för landsbygdens del verkligen tittar på
föreskrifter, som finnas i hithörande
avseende, och ser efter om de äro
ändamålsenliga med hänsyn till den positiva
skrivning, som utskottet använt.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
kan ju i stort sett instämma i de synpunkter,
som framförts här av herr
Allard och andra talare, på frågan om
idrottens betydelse och idrottsrörelsens
behov av anslag, låt vara att jag känner
mig besviken över att samma uppfattning
inte har utmynnat i ett yrkande
om bifall till här ifrågavarande motion,
som samlat så många namnunderskrifter.
Jag har svårt att föreställa mig, att
samtliga dessa motionärer i dagens
situation skulle vilja ändra på vad de

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

en gång skrivit, ty jag kan inte finna
något sakligt skäl för ett annat ställningstagande
i dag.

Jag är också i viss mån glad över
att det inte framförts något väsentligt
argument emot idrottsrörelsen, låt vara
att någon varit inne på spörsmålet om
inte idrottsrörelsen, speciellt då en
idrott, fotbollen, skulle kunna försörja
sig själv, vara en penningidrott, som
det här har sagts. Herr Ståhl berörde
detta problem och nämnde då, att antalet
föreningar, som vi skulle kunna placera
inom denna ram av föreningar
som spela in pengar, skulle uppgå till
30 stycken. Jag vet inte riktigt vad herr
Ståhl menade med denna uppgift, men
jag har en känsla av — utan att dock
ha några exakta siffror att tillgå —
att antalet är betydligt mindre, om man
nu verkligen med detta tal menar sådana
föreningar, som verkligen kunna
tjäna pengar. Den stad jag själv är ifrån
kallades ju, åtminstone tidigare, Fotbollshuvudstaden,
men jag vet faktiskt
inte mer än ett enda fotbollslag i denna
stad, som har möjlighet att tjäna in
några kronor utöver utgifterna. De
andra ligga som idrottsorganisationerna
i allmänhet i underkant.

Jag har inte tänkt ingå på några detaljer
utan fäster mig vid att man, när
man här för fram det argument, som
alltid anföres på tal om anslag — och
då särskilt när det gäller en höjning av
ett av regeringen begärt anslag — alltid
kommer med den där välsignade
samhällsekonomiska balansen; då åberopar
man återhållsamhetspolitiken, något
som herr Lindholm speciellt fört
fram. Jag känner mig fri i detta avseende,
ty vår grupp har aldrig godkänt
denna teori, att återhållsamhetspolitiken
skulle vara en politik till det
allmännas bästa. Men jag kan väl ändå
få fråga, om det finns någonting som
garanterar att regering eller riksdag bedömt
frågan om den samhällsekonomiska
balansen bättre än idrottsförbundet?
Tv idrottsförbundet har ju inte

ställt några krav, som kunna betecknas
som övedrivna, utan det förefaller mig
som om idrottsförbundets vädjan till
riksdagen är synnerligen blygsam. Här
har ju tidigare framhållits skillnaden
mellan det krav, som nu reses, och det
krav, som skulle kunna resas om man
följt det ursprungliga beslut, som riksdagen
en gång fattat i detta avseende.
Jag kommer då att tänka på något, som
en av regeringens medlemmar yttrade
under debatten för tio år sedan i denna
kammare. Det var dåvarande försvarsministern,
statsrådet Sköld, som också
sitter med i den nuvarande regeringen,
som då yttrade bl. a.: »Man bör hellre
vara frikostig med understöd åt de
rörelser, som syfta till att främja dessa
områden av den mänskliga verksamheten,
än att vara njugg.» Och han sade
vidare: »Låt oss icke bli förskräckta
över att idrottsrörelsen eller gymnastikrörelsen
eller friluftslivet får för stora
anslag». Jag har velat göra denna erinran
för att visa, att skillnaden i ställningstagandet
1939 och 1949 är ganska
väsentlig i många olika avseenden.
1939 hade idrottsorganisationerna
405 000 medlemmar, nu ha de i runt
tal 675 000 medlemmar, alltså en ganska
väsentlig skillnad. Härtill kommer, som
alla veta, att penningvärdet under årens
lopp blivit väsentligt försämrat. Men
den väsentligaste skillnaden i detta
ställningstagande är dock den omständigheten,
att medan man 1939 från
Kungl. Maj :ts sida framlade ett förslag
om avsättning till fonden för idrottens
främjande av ett belopp av 7,5 miljoner
kronor, kommer man i dag, tio år
efteråt, med ett förslag till anslag, som
inte är 50 procent så stort, och det trots
att idrottsrörelsen växt så väsentligt
ifråga om såväl organisationer som
medlemmar. Då föreslog man ett anslag
till fonden för friluftslivets främjande
på 3 miljoner kronor, i dag nöjer
man sig med att föreslå 1 miljon kronor.
Jag anser att det är på sin plats
med en sådan erinran, och den skulle

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

kunna kompletteras med många andra
uppgifter, ägnade att visa inte bara hur
det ekonomiska läget förändras utan
också själva tänkesättet.

Jag hade för min del räknat med att
nu, då vi ha en regering, som synbarligen
intresserar sig för idrottsrörelsen
lite mera än som förr i världen var fallet
— regeringens ledamöter delta om
också inte aktivt så dock på ett passivt
sätt i idrottslivet genom att öppna vissa
större tävlingar o. s. v., och det har ju
t. o. m. gått så långt att en regeringsledamot
blivit ordförande i ett av våra
största idrottsförbund — idrottsorganisationerna
skulle mötas med större välvilja.
Vi stå i dag i den situationen att
idrottsförbundets högsta ledning säger
ifrån, att om man inte får det anslag,
som begärts och som ligger i underkant,
innebär detta en katastrof för
idrottsrörelsen; jag har ingen anledning
tro, att man överdriver i det avseendet.
•lag hade som sagt var räknat med att
idrottsrörelsen skulle mötas av större
förståelse. Så har inte skett, utan regeringen
har föreslagit ett anslag, som
är endast ungefär hälften av vad
idrottsförbundet begärt. Utskottet har
föreslagit en ökning med 1I2 miljon kronor,
och vidare föreligger en reservation
om ytterligare ökning med nära en
miljon kronor. För mitt partis del vill
jag säga, att vi inte funnit anledning
ändra den ståndpunkt vi intagit i motionen.
Jag yrkar därför bifall till motionen
11:23, men jag förklarar samtidigt,
att därest detta yrkande inte
kommer att av riksdagen bifallas, komma
vi att stödja den reservation, som
går ut på det större anslaget.

Herr THAPPER: Herr talman! Då jag
i statsutskottets första avdelning tillhör
dem, som varit anhängare av det kompromissförslag,
som blivit utskottsmajoritetens
beslut, må det tillåtas mig att
siiga några få ord i denna debatt.

1 fråga om uppfattningen om idrotts -

rörelsens betydelsefulla verksamhet liksom
därom, att denna verksamhet bör
erhålla stöd av statsmakterna, är man
enig på alla tre hållen, alltså både där
man yrkar på ett anslag på 3,5 miljoner
kronor, och där man yrkar på det högsta
anslaget och även på utskottsmajoritetens
sida. Vad beträffar själva anslagsbeloppets
storlek gå emellertid meningarna
isär. Det må väl i rättvisans
intresse erkännas, att samtliga de tre
förslag, som föreligga till riksdagens avgörande,
både utskottets förslag och de
båda reservationerna, präglats av en
viss återhållsamhet av hänsyn till vårt
ekonomiska läge. Jag tror att det är
nödvändigt att betona detta med hänsyn
till vad som förekommit i debatten.
Trots att jag anslutit mig till utskottskompromissens
förslag om fyra miljoner
kronor, vill jag förklara, att jag också
har stor respekt för regeringens återhållsamhetslinje.
Men även om man har
en dylik respekt, bör väl detta inte kunna
betaga statsutskottet och riksdagen
rätten att göra en kompromiss på någon
enstaka punkt. Det har sagts tidigare,
men jag tror att det är riktigt att understryka
det ännu en gång, att man här
inte skall säga, att man på den eller den
punkten gjort den bästa möjliga avvägningen,
jag tror att det är svårt att säga
vilken som är den lyckligaste och riktigaste
avvägningen. När nu här framkommit
ett kompromissförslag, en enande
linje, har detta för mig varit så värdefullt
och tilltalande, att jag velat ansluta
mig till denna kompromisslinje.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till vad statsutskottet
föreslagit.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Det iir riktigt att man i nuvarande
läge måste vara försiktig med statsutgifterna,
och jag hyser full respekt för dem
som föra sparsamhetens talan. Det är
emellertid naturligt att folk kan ha olika
uppfattningar om angelägenhetsgraden

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Avsättning (ill fonden för idrottens främjande.

hos de olika utgifterna. För min del anser
jag idrotten så värdefull att jag ansluter
mig till dem, som yrka på det
största anslaget.

Det har redan sagts så mycket i denna
fråga att jag kan fatta mig synnerligen
kort. Jag vill erinra om idrottens
uppfostrande betydelse. Då det i våra
(lagar talas så mycket om ungdomsbrottslighet
och om de mörka sidorna
hos vår tids ungdom är det angeläget
att man slår vakt om sådant, som verkar
i god riktning bland vår ungdom.
Idrotten ger ungdomen hållning och
hyfsning. Dessutom bidrar idrotten i
viss mån till att stärka vår beredskap i
en allvarlig tid genom den fysiska
spänst den skänker.

Jag vill i likhet med flera tidigare
talare också framhålla det stora behovet
av idrottsplatser inte minst på landsbygden.
Idrottsrörelsen växer allt mera,
och behovet av idrottsplatser blir allt
större.

Herr talman! För befrämjandet av en
sund idrottsrörelse ber jag att få yrka
bifall till den reservation, som avgivits
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Det
har här gentemot herr Stålils yttrande
anmärkts, att det ej funnes någon anledning
att bevilja ett anslag, som sedan
kanske ej skulle kunna effektueras
på grund av bristande byggnadstillstånd.
Emellertid förhåller det sig ju så,
att det för idrottsrörelsen ingalunda är
likgiltigt, om ett anslag beviljas eller
icke. Det är nämligen så att själva vetskapen
om att det finnes erforderliga
medel reserverade utgör en stark stimulans
för idrottsrörelsen. Den kommer
då att lättare finna sig i att icke nu kunna
få så mycket i fråga om byggnadstillstånd
som man skulle behöva. Får
man på detta sätt en årlig avsättning,
kan idrottsrörelsen sedan räkna med
att kunna, när tiderna förändrats, sätta
igång byggnadsverksamheten på bred

front. Det är därför icke något spegelfäkteri,
om man här yrkar på anslag.
Kungl. Maj:t får givetvis pröva, i vad
mån de kunna användas för utförande
av byggnader och andra anläggningar.

Här har redan från olika håll talats
om att den svenska ungdomen icke fått
sitt. Jag vill peka på att ungdomsvårdskommittén
icke har fått sina många
vittsyftande förslag igenom. Då finnes
det särskild anledning att åtminstone på
en punkt göra vad man kan för den
svenska ungdomen. Det kan man göra
nu genom att bifalla reservationen. Då
får man i alla fall de väsentligaste behoven
fyllda.

Det är nämligen så att idrotten verkar
på olika sätt till fromma främst för
ungdomen. Det är icke bara så som här
anförts i dag, att vi ha cirka 675 000
idrottsmän, som det gäller att hjälpa,
utan det är också så, att det finnes
hundratusentals andra människor i vårt
land, som genom idrottsrörelsens förmedling
få tillfälle att utöva idrott eller
leva friluftsliv. Idrottens betydelse är
alltså oerhörd; den betyder ofantligt
mycket för folkhälsans höjande. Jag
skulle för min del tro, att när den stora
sjukvårdsreformen nog får ställas på
framtiden så är det alldeles särskilt betydelsefullt,
att man söker att minska
tillströmningen till våra överfyllda sjukhus.
Det finnes här ett medel som vi ha
i den svenska idrotten: den minskar
sjukligheten och den stärker motståndskraften
mot svåra, invalidiserande sjukdomar.

Det är också så att idrotten verkar
för det andliga livets stärkande i vårt
land. Den fostrar ungdomen genom sina
stränga, av praktiskt taget alla idrottsmän
iakttagna regler. Det är en ytterst
viktig synpunkt, att man regelbinder
den naturliga kampviljan just hos ungdomen;
det gör man genom idrotten.

Det finnes i våra dagar krafter som
verka i rent nihilistisk riktning: de
skapa ångest och olust hos ungdomen.
Men det finnes också krafter som verka

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

i motsatt riktning. Det finnes, såsom
förut här i dag antytts, icke någon kraft
som har större förmåga att inverka på
ungdomens inställning än just idrotten.

Jag kan också peka på att när vi gått
in för en så kort övningstid för våra
värnpliktiga är det av särskilt stor betydelse,
att vi ge de värnpliktiga den
utbildning, som idrotten kan giva, för
att på detta sätt motverka den förkortning
av utbildningstiden som vi fått.
Jag skulle tro, att det enbart är tack
vare den svenska idrotten som vi över
huvud taget kunna tänka oss att med
framgång realisera den kortare övningstiden.

Det bar också talats om flykten från
landsbygden. Jag tror ej att det för närvarande
finnes något bättre sätt att binda
landsbygdens ungdom vid hemorten
än genom ökad idrott på landsbygden.
Härför behövs propaganda. Det är icke
så att vad som sagts om stjärndyrkan är
något som står i strid mot landsbygdens
intressen. Även landsbygdens ungdom
hämtar impulser av stjärnidrottsmännen.
Propagandan kan ske på två fronter.
Dels kan man låta ungdomen se
stjärnidrottsmännen på de stora tävlingarna.
Dels kan man vända sig till
ungdomen direkt genom konsulenter
och dylikt. Det är två olika strävanden
mot samma mål; det ena förskjuter icke
det andra.

Vad sedan beträffar tipsmedlen komma
de att stiga till icke mindre än 30
miljoner kronor. Vad som föreslås i herr
Johan Bernhard Johanssons in. fl. reservation
är alltså ett belopp, som endast
uppgår till ungefär en sjättedel av
vad som kan inflyta genom tipsmedel.

Det är sant att dessa tipsmedel icke
tillföras direkt genom idrottsmännen.
Det är dock idrotten som är eu förutsättning
för att tipsmedel skola kunna
utgå.

Idrotten bär vidare eu produktionshöjande
effekt, som säkerligen vida
överstiger vad vi nedlägga på idrotten.
Det är alltså ingalunda så att det är en

osund investering, utan det är en sund
sådan. Jag tror för min del, att när det
här i dag sagts, att vi ej skola giva idrotten
mera än vad som föreslagits av regeringen,
så beror det på att man gjort
en felaktig avvägning. Om man gör en
riktig avvägning skall man finna, att
idrotten bör få de medel som den skulle
få genom herr Johanssons in. fl. reservation,
därför att idrottsrörelsen har
vuxit så oerhört, att den ej kan bemästra
sina problem, om den icke får ett
höjt anslag någorlunda i förhållande till
den utökning av medlemsstocken, som
skett under de senaste tio åren.

Herr talman! Jag yrkar bifall till herr
Johan Bernhard Johanssons in. fl. reservation.

Fru JOHANSSON i Skövde: Herr talman!
I sanningens intresse måste jag
erkänna, att jag icke har ägnat idrotten
så värst stort intresse. Jag säger som
det berättas om ett par män, som stodo
och samtalade med varandra. Så uttryckte
den ene sin begeistring över det
senaste resultatet av en idrottstävling;
det var fråga om någon löpning. Då svarade
den andre mannen: »År det så
konstigt, att den ene springer fortare
än den andre?» Jag tycker faktiskt att
det ligger någonting i det.

Jag vet, att det hör icke till god ton,
och jag vet, att man anses omodern, om
man ej i likhet med alla andra helt och
fullt faller till föga för idrotten. Men
jag erkänner idrottens stora betydelse,
i den mån den håller sig inom rimliga
gränser. Jag är övertygad om att idrottsrörelsen
har en stor uppgift att fylla,
då det gäller att stärka människorna
både till kropp och själ. En annan sak
som jag respekterar och beundrar är
den goda kamratanda, som jag vet är
rådande bland idrottsmännen. Bara detta
är värt allt stöd.

Men stjärnkulten är osmaklig i högsta
grad. Det är dock eu annan sida som
jag fiist mig vid i motionärernas hem -

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

ställan om ett ökat anslag till fonden
för idrottens främjande. Man framhåller
idrottsrörelsens stora betydelse för
fysisk och andlig fostran. Kunde Riksidrottsförbundet
genom ett högre anslag
verkligen åstadkomma en högre andlig
och kulturell fostran bland den idrottsintresserade
ungdomen, vore det värt
allt det stöd som ett högre anslag kunde
giva det. Man tycker sig ibland bemärka,
att det brister mycket i detta avseende.
Det som hände på Stadion för
en tid sedan kanske kan vara någonting,
värt att tänka på. Reser man på
tåg och hamnar i en kupé, där det kommer
in ett fotbollslag med ty åtföljande
idrottens svans, kan man icke undgå
att reflektera över om det icke här vore
på sin plats med litet kulturell och
andlig påverkan.

Idrotten är för närvarande det allt
förhärskande intresset hos de flesta av
vår ungdom. Det har tagit sådana former,
att man i alla olika sammanhang
och i nästan alla olika organisationer
— kanske icke alltid av brinnande intresse
för idrotten som sådan men för
att icke alldeles förlora ungdomen i den
hårda konkurrensen — har på allt sätt
omhuldat idrottsrörelsen. Jag kan icke
hjälpa, att jag ser en fara i detta faktum.
Man glömmer tyvärr alltför ofta
för idrottens skull det som kanske har
ännu mera vikt i vårt samhälle i dag.
I våra ideella, religiösa och politiska
organisationer klagar man över att ungdomen
uteblir och uttalar farhågor för
bristen på tillväxt inom dessa organisationer.

Det är därför av stor vikt, att de som
ha kontakt med ungdomen verkligen
ha ekonomisk möjlighet att utöva ett
gott inflytande. Men det räcker tyvärr
icke med detta, utan det beliöves också
ett brinnande intresse för att söka
fostra och utveckla ungdomen till goda
och ansvarskännande samhällsmedborgare.
Det är därför av stor betydelse, att
Riksidrottsförbundet vid utövandet av
sitt inflytande på klubbarna ute i lan -

det kanske mera än hittills understryker
och betonar vikten av ett mera allsidigt
intresse bland idrottens folk. Om
man visade större intresse för även andra
områden i livet än idrottens skulle
säkerligen ett mera fullödigt resultat
just på det kulturella och andliga området
kunna skönjas.

Av de skäl som jag bär anfört har jag
kommit till den uppfattningen, att Riksidrottsförbundet
vore värt den förhöjning
av anslaget som motionärerna föreslagit.
Det gladde mig när jag hörde
herr Allard just vara vaken beträffande
de synpunkter, som jag i min ringa mån
försökt framföra. Jag är övertygad, att
den meningen kommer att göra sitt yttersta
för att bättra de eventuella brister
som finnas. Men för egen del måste
jag, herr talman, med tanke på att vi i
dessa tider gång efter annan nödgas säga
nej till förslag om anslag till olika ändamål,
som äro ännu mera viktiga än
detta, yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr KYLING: Herr talman! Numera
är ju idrottsrörelsen erkänd som en av
de stora folkrörelserna i landet. Idrottens
betydelse diskuteras ibland. Men de
som ställa sig kritiska ha många gånger
fallit för frestelsen att se avarterna inom
idrottslivet och bedöma idrotten efter
dem. Men vi ha anledning att se det från
en helt annan sida. Jag tänker t. ex.
bara på Sverige såsom idrottsnation och
den roll, som denna idrottsnation spelat,
t. ex. vid de olympiska spelen i
somras. Jag tror att det är av ganska
stor betydelse för vårt lands goodwill,
att Sverige hävdade sig i Olympiaden på
sådant sätt som det gjorde.

Emellertid dömer man, som jag sade
tidigare, många gånger efter idrottens
svans. Fru Johansson i Skövde var inne
på detta. Jag delar fru Johanssons uppfattning
helt, när det gäller att kritisera
den delen. Jag har själv varit vittne till
hur supporters till återvändande fot -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

bollslag kunnat, uppriktigt sagt, svina
ner i kupéer och annat. Det finnes ingen
vettig människa i detta land som på
något vis vill taga sådant i försvar. Det
är icke detta vi skola diskutera i detta
sammanhang. Det är en beklaglig företeelse
att sådant förekommer. Men det
är idrotten och dess betydelse som vi ha
att taga ställning till i detta sammanhang.

När man ser den breda bas, på vilken
idrotten numera vilar, har man en känsla
av tillfredsställelse. Jag kan deklarera,
herr talman, att jag själv varit aktiv
idrottsman och kanske av denna anledning
fått större kärlek till idrotten
som sådan. Det är därför jag har intresse
av att få dessa frågor belysta och
få förbättringar genomförda när det gäller
hjälp till idrotten.

Här skulle jag vilja understryka en
sak som tidigare påpekats av flera talare,
nämligen behovet av att landsbygden
blir bättre tillgodosedd, när det
gäller den hjälp man behöver där ute
för att behålla ungdomen. Jag skall icke
alls upptaga tiden med att ytterligare
vidröra dessa synpunkter, tv de ha
framförts av så många talare tidigare.

En sak vill jag emellertid understryka
•— det var herr Allard som först var
inne på den — nämligen att riksdagen
en gång fattat beslut om hjälp till idrotten
av tipsmedel. Den hjälp som skall gå
till idrotten kommer nämligen ej från
de ordinarie skatterna, utan den kommer
från de tillgångar som inflyta genom
tipsmedel.

Jag skulle också vilja peka på en annan
sak. Det blev ett ordförandeskiftc
härom dagen i en av de större idrottsorganisationerna,
nämligen Fotbollförbundet,
då en av regeringens ledamöter
blev vald till ordförande. Vid detta tillfälle,
då statsrådet Danielson övertog
klubban av disponenten Elof Ericsson,
höll statsrådet Danielson ett mycket bejublat
och applåderat tal. I vad han yttrade
vill jag till alla delar instämma.
Enligt tidningsreferatet började statsrå -

det med att ställa en fråga: »År intresset
för idrotten motiverat?» Han fortsätter
med att svara på frågan och säger:
»Ja, utan tvivel. Idrotten ger livslust,
energi, framåtanda, behärskning,
egenskaper som konstituera goda svenska
medborgare över huvud taget. Idrotten
måste ha ett ekonomiskt stöd av stat
och kommun. Jag tror, att idrotten går
en mycket ljus framtid till mötes.» Därmed
slutar citatet från statsrådets så
högt bejublade tal.

Som jag sade tidigare instämmer jag
i vad som sagts i detta tal. Jag delar den
uppfattning, som statsrådet Danielson
gjort sig till tolk för. Måhända inlägger
jag en liten reservation i fråga om den
sista meningen, som statsrådet kom
med, nämligen den mening som lyder:
»Jag tror, att idrotten går en mycket
ljus framtid till mötes.»

Ja, herr talman, i dag kan andra kammaren
genom sitt beslut stödja regeringsrepresentanten
Danielson genom att
rösta för det anslag, som föreslagits i
reservationen av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. och därmed också förhjälpa
regeringsrepresentanten till att
det avgivna Brage-löftet blir uppfyllt av
riksdagen, nämligen »Jag tror att idrotten
går en mycket ljus framtid till
mötes».

Innan jag yrkar bifall till den reservation
jag vidrört skulle jag bara med
ett par ord vilja stanna inför den motion
som väckts i denna kammare av
herr Håstad m. fl. och i medkammaren
av herr Norman m. fl. I denna motion begäres
ett anslag till Föreningen för skidlöpningens
och friluftslivets främjande
i Sverige som bidrag till det arbete som
denna organisation nedlagt och fortfarande
nedlägger. Den som något litet
har följt denna organisations verksamhet
måste giva det allra varmaste erkännande
åt organisationens arbete. Där
har man åtminstone ingenting av vad
man kallar stjärnkult eller annat sådant.
Där har man lagt det hela på bred basis.
Där har man ingenting av tävlingsverk -

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

samhet, utan man har endast ett intresse,
nämligen att locka svensk ungdom
och över huvud taget svenskar ut i
naturen.

Nu kunde emellertid utskottet i år
icke föreslå bifall till denna motion.
Men i likhet med herr Håstad har jag
utläst, att statsutskottet för sin del har
tagit mycket välvilligt på denna motion,
och utskottet förväntar till och med, att
Kungl. Maj:t snarast skall utreda denna
fråga. Därför hoppas jag att vi, kanske
redan nästa år, skola få tillfälle att här
i riksdagen vara med och bevilja ett
stöd till denna organisation, som målmedvetet
och skickligt velat arbeta efter
de linjer som uppdragits för friluftsfrämjandet
här i landet.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Den diskussion, som ägt rum både i denna
kammare och i första kammaren, är
i stor utsträckning att slå in öppna dörrar.
Såvitt jag förstår finns det redan i
Kungl. Maj:ts förslag en mycket tydlig
förklaring om intresse för och uppskattning
av idrottens verkningar. Detsamma
gäller både utskottsutlåtandet och, jag
tror jag vågar säga båda de reservationer,
som äro fogade därtill. Diskussionen
kan sålunda inte rimligtvis röra sig
om denna uppskattning av idrotten,
utan vad det gäller är på visst sätt en
mycket enklare, kanske också en mycket
svårare fråga, nämligen att avgöra
just hur mycket man i nuvarande ögonblick
anser att vi rimligtvis böra ge ut
av statens inkomster för denna verksamhet.

Jag tror att det nog är riktigt som har
nämnts, att från början räknade man
med att tipsmedlen kanske skulle utgöra
en lämplig ram för sådana utgifter,
men såsom tipsmedlen utvecklat sig i

fråga om storlek är det väl knappast någon
som på allvar vill hävda, att det är
en förnuftig grund för användningen
av skattebetalarnas medel — tv lägg
märke till att det är ingenting annat än
skattebetalarnas medel även om man
kallar dem för tipsmedel — att man säger
att alla inkomster som komma från
en viss källa, skola användas för detta
ändamål.

Jag vågar också erinra om att den
diskussion, som här förts om idrottens
betydelse, skulle ju lika bra ha kunnat
föras under de föregående tio åren, men
ni kanske minnas vad vi trots denna
uppskattning av idrotten under krigsåren
ha ansett för skäligt att ge ut för
detta ändamål. Jag har här en liten lista
som visar, att budgetåret 1940/41 vågade
man sig inte på att ge mer än 2 miljoner.
Sedan blev det 1, 1,5 1,3, 1,8 och
1,8 miljoner. Först budgetåret 1946/47,
alltså efter krigets slut, var man uppe i
något över 2 miljoner. Det är väl ingen
som vill påstå, att riksdagen genom
dessa sina beslut gav en antydan om att
man inte skulle till fullo uppskatta värdet
av idrottsrörelsen. Man menade helt
enkelt att de ekonomiska förhållandena
voro sådana, att vid en skälig avvägning
av statens utgifter tyckte man att man
inte hade råd till mera. Sedan ha vi de
senaste åren rört oss med 4 eller 3%
miljoner, och jag vågar verkligen ställa
den frågan, om det är någon som menar
att just i år är det ett lämpligt tillfälle
att säga, att vi ha bättre råd än
tidigare.

Jag skulle för min del inte vilja på
något sätt påstå, att en sådan avvägning
som den här av regeringen gjorda
är den enda rimliga. Det är alldeles
uppenbart att här kunna råda delacTe
meningar. Jag skulle dessutom kunna
tillägga, att hela frågan inte har så stor
betydelse som kanske många tro. Utskottet
har uttryckligen skrivit, att
fastän det anser att frågan om dessa
medels användning också till förvaltningsbidrag
bör kunna på nytt över -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

vägas, så är utskottet inte berett att
nu giva sin anslutning till detta, utan
anser att medlen skola användas för
fasta anläggningar. Var och en vet att
när man kommer till frågan, hur mycket
av sådana som skall få plats inom
den mycket begränsade kvot för byggnadsarbeten,
som vi ur hela landets
synpunkt anse oss ha råd till, är det
nog mycket tvivelaktigt om idrottsplatser
på landsbygden, även om det är
mycket behjärtansvärt, att sådana komma
till stånd, skola kunna undantränga
en del av kvoten för bostäder och skolor.
Man kan sålunda antagligen räkna
med att dessa medel icke komma till
användning. Under sådana förhållanden
kunna ju anhängarna av ett högre
anslag säga, att då spelar det bra liten
roll, om vi bevilja anslaget eller ej, och
det är i viss mening sant, men då är
allt tal om det större intresse för
idrotten, som skulle ligga däri att man
röstade för det större anslaget, inte
mycket värt. När regeringen med denna
väldiga budget, som pressar vår
förmåga som nog alla förstå i mycket
hög grad och som är så stor sammanlagt
att vi bara för låt oss gärna säga tio
år sedan inte tänkt oss möjligheten att
ha en sådan utgiftsbudget, när regeringen
trots de stora utgifterna inte
har ansett sig kunna få plats med mer
än V/2 miljoner skulle det göra ett egendomligt
intryck om riksdagen skulle
säga: Det är inte farligt, vi ha så pass
god råd att vi gärna kunna offra litet
mer.

Jag skall inte nu taga upp någon
diskussion om sparsamhet. Vi veta hur
lätt det är att spara på områden, där
andra ha intressen och inte man sjiilv.
Men sparsamheten, som ju alla i princip
gilla, är inte mycket värd om den
bara inriktar sig på sådana områden,
där man inte har intresse. Dygden
visar sig i att stå emot frestelser, har
jag lärt, och jag skulle tro att vill man
visa sparsamhet, kan man bara göra
det genom att hålla igen på de om -

råden, där man skulle önska göra större
utgifter. Jag skulle tro att det finns en
mycket stor majoritet både i denna
kammare och i första kammaren som
gärna önskar göra så stora utgifter
som möjligt för idrotten, men som just
med tanke på att dygden visar sig i att
kunna hålla igen röstar för Kungl.
Maj :ts förslag.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Det är just på grund av
vad finansministern anförde om utvecklingen
av denna anslagsfråga under
krigsåren som man kommit fram
till att det föreligger en så stor eftersläpning,
att vi med hänsyn till idrottsrörelsens
väldiga expansion måste sträcka
oss något litet längre än vad Kungl.
Maj :t har gjort.

Jag vill erinra herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet om att
även vi reservanter, som gå på den högre
linjen, avsevärt ha prutat ned det
yrkande, som ställdes i motionen.

Finansministern säger vidare, att när
det gäller idrottsanläggningar kan man
verkligen ifrågasätta om det är rimligt,
att sådana anläggningar skola komma
till utförande på bekostnad av t. ex.
viktiga skolhusbyggen. Detta är knappast
en riktig problemställning. En
idrottsanläggning i en landsbygdskommun
kräver mycket obetydlig materialåtgång,
och det mesta av arbetet kan
utföras av medlemmarna själva. Inte
kan man få någon människa där ute
att tro, att en sådan idrottsanläggning
skulle på något sätt kunna äventyra
t. ex. ett skolhusbygge!

Till sist, herr talman, måste jag säga,
att finansministern uppträder här med
den stora skicklighet som han brukar
visa varje gång det är fråga om en
jämkning på någon punkt i statsverkspropositionen.
Finansministern kräver,
att regeringens förslag skall på varenda
punkt oförändrat gå igenom.
Måste ändå inte finansministern för -

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

stå, att detta är en orimlig ståndpunkt,
Man kan inte kräva av riksdagen att
det icke skall finnas möjlighet att i någon
enda liten detalj kunna diskutera
jämkningar i statsbudgeten såväl uppåt
som nedåt. Jag betonar, herr finansminister,
även nedåt. Det måste finnas
ett sådant utrymme, om inte annat så
— och det är inte alldeles oviktigt —
för att det skall finnas någon mening
med det arbete, som riksdagsmännen
själva prestera. I annat fall kunde vi
ju högst avsevärt förenkla arbetsordningen
här i riksdagen.

Finansministern citerade ett ordspråk,
som, om jag inte missminner
mig, har formulerats en gång av en
fransman. Jag erinrar mig, herr talman,
att det var för inte så länge sedan en
fransman, som besökte Sverige och då
sade: Sverige är ett bra land, men ni
ha för mycket av den ordning som är
så nyttig för kroppen och för litet av
den oordning, som är så nyttig för själen.
Jag tror, herr talman, att det även
i kammaren behövs litet av denna oordning
bland själarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Det
var en alldeles ny motivering för den
halva miljonen! Jag hade verkligen inte
trott att den skulle bidraga till oordning
i samhället.

Jag begärde ordet för att erinra herr
Hjalmarson om att vi ha en investeringsbudget
som handhas av en investeringsminister,
och avgörandena komma
att gälla de stora klumpsummorna, hur
mycket som skall gå till detta och annat,
och så länge det finns detta oerhörda
behov av ändå mera trängande
investeringar är jag för min del ganska
övertygad om att det icke kommer att
finnas sådan plats att denna halva
miljon kommer till användning. Är det
ett misstag från min sida, blir ju argumenteringen
för att hålla igen så mycket
starkare.

Det låter kanske jag vill inte säga
tilltalande, men det anslås ju vissa
strängar hos varje parlamentarisk församling,
när man talar om att det kan
ändå inte vara rimligt att vi inte skola
få lov att rubba på Kungl. Maj:ts förslag
uppåt och nedåt. Herr Hjalmarson
vet lika bra som jag att det finns gamla
parlament där det är uteslutet för parlamentet
att gå utöver regeringens förslag.
Det anses icke vara nedsättande
för sådana parlaments anseende. Det
finns andra parlament, där det anses
riktigt att varje gång man föreslår en
höjning på en punkt skall man föreslå
en sänkning på en annan. Det finns
verkligen ett fall då statsutskottet för
en tid sedan föreslog prutning på ett
Kungl. Maj:ts förslag. Jag gjorde icke
någon invändning. Jag anser mig därför
ha rätt att även här hålla på Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman
! Anläggandet av nya idrottsplatser
är så litet material- och arbetskrävande,
att detta säkerligen går bättre
än vad statsrådet tror när han säger,
att man inte kan påräkna tillstånd till
sådana investeringar. Jag skulle emellertid
vilja understryka: När Kungl.
Maj:t har möjlighet att pröva från fall
till fall, varför är man då så rädd för
att nu bevilja det högre anslaget?

En andra punkt, där jag skulle vilja
replikera finansministern, gäller hans
utdrag ur tabellen över de belopp, som
anslagits till idrotten under senare år.
Statsrådets siffror äro fullkomligt riktiga.
Men, herr talman, de få eu annan
belysning om man ställer dem emot vad
tipsmedlen givit under motsvarande år.
Budgetåret 1939/40, när idrotten fick
2,5 miljoner, eller 1940/41, när idrotten
fick 2 miljoner, gåvo tipsmedlen 7 miljoner,
men nu, när idrotten har fått som
i år 3,5 miljoner, ha tipsmedlen givit
19,0 miljoner. Under kommande budgetår
vill man hålla idrottsanslaget lika

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

lågt som nu, oaktat att tipsmedlen då
beräknas inbringa 20 miljoner, kanske
30.

Det är här icke, såsom herr statsrådet
säger, fråga om att spara. Frågan
är, om man skall löpa risk att strypa en
stor del av den svenska idrottens livsbetingelser,
om man skall beröva idrotten
möjligheten att hålla sitt arbete i
gång.

Finansministern säger, att dygden
främst visar sig däri, att man är i stånd
säga nej till frestelser. Då ha verkligen
vi visat dygd, eftersom vi gått ifrån
motionens 7 miljoner till reservationens
5. Men jag skulle verkligen med all reverens
för herr Wigforss våga betvivla,
att han visat något prov på dygd. Jag
misstänker att han inte gjort det, eftersom,
om jag känner honom rätt, han
i detta fall icke haft några frestelser
att övervinna.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Statsrådet Wigforss sade, att
tipsmedlen nu ha fått en sådan storlek,
att idrottsrörelsen inte kan påräkna att
få allt av detta. Däri har naturligtvis
statsrådet rätt, men jag vill säga till
statsrådet, fastän han just nu är inne i
första kammaren och voterar, att det
skulle vara svårt att finna en form att
skattebelägga svenska folket på frivillighetens
grund, om inte idrottsrörelsen
funnes här i landet. Idrotten bör
därför enligt min mening ha sin beskärda
del av tipsmedlen. Det var någon
som viskade i mitt öra nyss, att
om idrotten skall ha högre anslag därför
att tipsmedlen ge så mycket pengar,
skall det också utgå anslag till dem som
dricka Öl. Nej, herr talman, detta torde
vara den enda form som finansministern
kan finna att frivilligt beskatta det
svenska folket utan några som helst
skadeverkningar för individen, vilket
däremot inte kan sägas beträffande
exempelvis sprit- och tobaksskatt.

Herr HÄCKNER (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara säga några ord
med anledning av finansministerns yttrande.
Finansministern menar att man
kan vara säker på att de medel, som
skulle komma idrotten till godo genom
de föreslagna höjningarna av anslaget,
inte kunna komma till användning för
närvarande. Man kan emellertid ändå
uppmuntra svensk idrott genom att reservera
dessa medel för tider, då de
kunna komma till användning.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! När jag suttit och lyssnat till
debatten, har jag kommit till ungefär
samma resultat som finansministern
har gjort. Nästan samtliga de som förordat
högre anslag ha bara pekat på en
sida av denna sak, nämligen på vad
idrottsorganisationerna betyda för landet,
deras uppfostrande gärning och
deras möjligheter att ta in pengar. På
den punkten ha vi inte tvistat. Alla
anse att det är nödvändigt att understödja
idrottsföreningarna. Både de reservanter
som förordat det högre anslaget,
utskottets majoritet, och de reservanter
som förordat det lägre anslaget
äro fullkomligt eniga härom, och
det råder således inga delade meningar
om önskvärdheten att understödja
idrottsverksamheten, och det föreligger
inga delade meningar om idrottsrörelsens
nytta för samhället, även om det
finns avigsidor, som vi försökt undvika
att föra på tal här.

Denna fråga är egentligen en avvägningsfråga.
När jag fattat ståndpunkt
har den viktigaste frågan för mig varit
hur mycket pengar vi kunna anslå för
olika investeringsändamål. Jag var i
det fallet så tveksam, att jag uraktlåt
att sitta på avdelningen i utskottet när
denna fråga behandlades, därför att
jag visserligen gärna ville ge idrottsrörelsen
mitt stöd men å andra sidan
inte ville bryta sönder stabiliseringsprogrammet.
Vi böra ägna en tanke åt

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

hur det ser ut på andra områden, jag
tänker närmast på sjukhus, fängelser
och vanföreanstalter. Sedan vi behandlat
detta ärende i utskottet har tredje
avdelningen varit ute och tittat litet
på vanföreanstalterna. När det finns
människor som ha behov av att få en
protes för en arm eller ett ben och som
få vänta i fyra och ända upp till sex
månader, innan de kunna bli hjälpta,
men man måste vägra det minsta lilla
handtag för att inte bryta finansplanen,
då kan man ställa sig frågan, om
man bör dra fram denna sak nu, när
man är tvingad att gå på avslagslinjen.

Herr Ståhl säger visserligen, att denna
lilla anslagshöjning inte kommer att
bryta sönder finansplanen, och det är
klart att den inte kommer att göra det,
men en sådan anslagshöjning kan ge
upphov till en uppluckring av hela
finansplanen och man kan därför fråga
sig om det är klokt att göra på det sättet.
Jag vill gärna vara med om att
hjälpa idrottsrörelsen, och jag kommer
att rösta för utskottets förslag, ty
det innebär ändå en höjning med en
halv miljon kronor. Jag anser det är
det längsta jag kan sträcka mig med
bibehållen fattning inför de andra
stora problemen. Skulle utskottets förslag
falla, kommer jag att rösta för
Kungl. Maj :ts förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ALLARD: Herr talman! Jag hade
inte tänkt förlänga denna debatt, men
det anförande fru Johansson höll har
föranlett mig att begära ordet.

Fru Johansson efterlyste större förståelse
för andliga och kulturella värden
bland idrottsfolket. Hon sade att
det inte var trevligt att på en tågresa
behöva fara tillsammans med ett fotbollslag.
Jag skäll villigt erkänna, att
idrottsrörelsen tyvärr inte lyckats i
den utsträckning som vi önska att
vinna förståelse för andliga och kultu -

rella värden bland allt idrottsfolk, och
jag vet väl att det är många av den
s. k. idrottens svans som kanske inte
uppträda på lämpligt sätt på resor eller
vid idrottstävlingar. Tyvärr är det mycket
svårt att få ett ordentligt grepp
om detta problem, men jag vill peka
på att när någon uppträder på ett
mindre lämpligt sätt, basuneras det
ofta ut att det är idrottsfolk, och därigenom
får idrottsfolket oförtjänt dåligt
rykte. Jag brukar reagera när en
medlem av en folkrörelse, det må vara
vilken folkrörelse som helst, inte håller
måttet och man lastar folkrörelsen för
vederbörandes förargelse. Jag erkänner
alltså, att det brister på vissa områden
i detta fall inom idrotten, men vi äro
väl medvetna om det inom idrottens
ledning och försöka skapa ett bättre
förhållande. Ett bevis på den saken är
att det tillsatts en samarbetskommitté,
genom vilken vi ha kontakt med ett
flertal organisationer, bland annat nykterlietsorganisationer,
ABF, de kyrkliga
ungdomsorganisationerna och JUF.
Detta samarbetsorgan skall söka nå
de syften som fru Johansson önskar.

Jag vill slutligen säga, att konsekvensen
av ett sådant önskemål är ju inte
att man skall rösta för ett mindre anslag,
utan för ett större anslag, så att
idrottsrörelsen får större möjligheter
att bedriva t. ex. sådan verksamhet, som
bedrives av samarbetskommittén.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan; 2:o) bifall till den
reservation, som vid punkten avgivits
av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl.; 3:o) bifall till den av herr Karl
Andersson m. fl. avgivna, vid punkten
fogade reservationen; samt 4:o) bifall
till motionen II: 23 av herr Allard
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Lindholm
begärde emellertid votering, i an -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

ledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition upptog
de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den
under 3:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärdes emellertid votering
av herr Hjalmarson, i anledning varav
och sedan till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
antagits den under 2:o)
angivna propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 66 :o) i statsutskottets
förevarande utlåtande nr 10 antager
den av herr Karl Andersson m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som vid punkten avgivits
av herr Johan Bernhard Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 107 ja
och 88 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit bifall
till den av herr Karl Andersson
m. fl. avgivna reservationen vid denna
punkt.

I enlighet härmed blev nu efter given

Avsättning till lotterimedelsfonden.

varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
66:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Karl Andersson m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han även nu funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
109 ja och 87 nej, varjämte 2 ledamöter
av kammaren förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
i punkten hemställt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Punkten 67.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 68.

Avsättning till lotterimedelsfonden.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under tionde huvudtiteln, punkten 95,
föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1949/50 anvisa
ett anslag av 7 000 000 kronor.

Vidare hade i två Iikalvdande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nordenson (1:206) och
den andra inom andra kammaren av
herr Wiberg (11:253), hemställts, att
riksdagen måtte besluta att för avsätt*

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Avsättning till lotterimedelsfonden.

ning till lotterimedelsfonden för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av
10 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 206 och II: 253,
till Avsättning till lotterimedelsfonden
för hudgetåret 1949/50 anvisa ett anslag
av 7 500 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Karl Andersson,
Gustaf Karlsson, Edin och Mårtensson
i Uddevalla.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

WIBERG: Herr talman! För budgetåret
1947/48 uppgick avsättningen
till lotterimedelsfonden till 7 500 000
kronor. I 1948 års statsverksproposition
hemställde Kungl. Maj :t emellertid endast
om ett belopp av 6 750 000 kronor,
vilket sålunda innebär en minskning
med 750 000 kronor.

Departementschefen framhåller i år,
att en kraftig höjning av anslaget till
avsättning till lotterimedelsfonden vore
behövlig närmast med tanke på de
mera tillfälliga bidragsbehoven, bland
annat sådana som beröra landsbvgdsintressena,
och han tillägger att en väsentlig
höjning av anslaget till nästa
budgetår vore önskvärd. Emellertid slutar
departementschefens framställning
med en hemställan om en höjning med
endast 250 000 kronor till 7 miljoner.
När departementschefen samtidigt vitsordar,
att det föreligger ett behov av
mellan 6,5 och 7 miljoner kronor till
årligen återkommande ändamål, förstår
man, att departementschefen, om endast
ett belopp av 7 miljoner skulle anvisas,
skulle komma i en synnerligen besvärlig
ställning vid fördelningen av
medlen.

Statsutskottet har som bekant också
i anledning av motioner, som väckts
av herr Nordenson och mig, föreslagit
en höjning med 500 000 kronor. Natur -

ligtvis ha vi som motionärer anledning
att uttala vår tillfredsställelse över att
en höjning med ett så stort belopp som
en halv miljon föreslås för ett anslag
som avser kulturella ändamål. En alldeles
särskild anledning till uppskattning
ha vi naturligtvis också så till
vida, som utskottet framhållit att syftet
med höjningen är att man i högre
grad än hittills skall kunna tillgodose
ändamål, som avse att främja den allmänna
kulturella verksamheten på
landsbygden. Utskottet har därmed sagt
ifrån att det skall vara en verklig anslagshöjning
och inte någon bokföringsmässig
åtgärd.

Jag måste emellertid, herr talman,
säga, att jag trots den ökning som utskottet
föreslår inte kan vara helt nöjd.
Det förhåller sig nämligen så, att departementschefen
sedan flera år tillbaka
har till sitt förfogande haft medel
i så ringa omfattning, att han måst
välja mellan att antingen avslå verkligt
befogade framställningar eller att
bifalla dem men i så fall disponera medel
i förskott. Detta vitsordas också i
utskottsutlåtandet, där det heter, att
anslaget tillmätts mycket knappt i förhållande
till behovet av bidrag till fonden,
vilket bland annat haft till följd
att det varit nödvändigt att under löpande
budgetår besluta om disposition
av medel, som först under ett påföljande
år skulle tillföras fonden.

Det är alldeles uppenbart att ett sådant
system icke kan anses vara riktigt
och rimligt. Det överensstämmer
icke i någon mån med vad jag skulle
vilja beteckna som god affärssed. Jag
föreställer mig att det för handelsministern
skulle innebära en mycket stor
lättnad om riksdagen här gjorde en korrigering.
Jag tycker mig spåra finansministerns
rödpenna i statsverkspropositionen
på denna punkt. Nu är det
också så, att om riksdagen skulle bifalla
motionen, i den omfattning att
några bokföringsmanipulationer inte
behövas i fortsättningen, skulle detta

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

icke leda till någon verklig merutgift.
Visserligen skulle det skenbara budgetöverskottet
komma att minskas i motsvarande
mån, men detta är ju en olägenhet
endast på papperet. Jag kan inte
föreställa mig annat än att handelsministerns
mycket besvärliga uppgift
när det gäller handläggningen av lotterimedlen
skulle komma att underlättas
och att det för handelsministern också
skulle vara uppskattningsvärt om det
nuvarande osympatiska systemet toges
bort, ett system som handelsministern
tvingas fortsätta med, därest utskottsförslaget
bifalles, trots den ökning utskottet
har förordat.

.lag ber, herr talman, att få hemställa
om bifall till motionen, vilket innebär
en ökning av anslaget till 10,5 miljoner.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Detta ärende hör till dem som
årligen bruka återkomma i debatten i
andra kammaren. Jag har tillsammans
med andra kamrater år efter år tillåtit
mig motionera om högre anslag i avsikt
att på det sättet främja kulturella
ändamål på landsbygden. Riksdagen
har på statsutskottets förslag år efter
är höjt detta anslag från 4 miljoner för
några år sedan till 7,5 miljoner.

Om man granskar dessa medels användning,
finner man att landsbygden
fortfarande får lika litet som förut.
Vad som mest frapperar är att kungl.
operans anslag år efter år skall behöva
höjas i den takt som sker. Anslaget
under förevarande budgetår till
kungl. operan uppgår till inte mindre
än 2 407 000 kronor i runt tal. Man
frågar sig hur denna organisation fungerar,
som skall behöva ett så stort
statsbidrag årligen.

Går man vidare i siffrorna skall man
finna, att städerna ha annekterat inte
bara brorslotten, utan så gott som hela
anslaget för kulturella ändamål. Om jag
summerar och bortser från några
smärre poster till lantmannaskolor,

Avsättning till lotterimedelsfonden.

folkhögskolor på landsbygden o. s. v.,
finner jag att för ren teaterverksamhet
har disponerats ett anslag av 4 750 000
kronor i runt tal, och vidare ha orkester-
och dylika föreningar fått nära
800 000 kronor. Riksteatern, som ju i
någon mån har sin verksamhet förlagd
till landsbygden, har fått en halv miljon,
och jag kommer fram till att av
dessa medel ha inte mindre än över 6
miljoner kronor använts till ändamål,
som till långt övervägande del äro avsedda
att främja städernas kulturella
liv och nöjesliv.

Jag har i år underlåtit att motionera,
därför att riksdagen i fjol beslöt en
skrivelse till Kungl. Maj:t om en utredning
i dessa frågor, och denna utredning
är nu tillsatt. Det hade varit att
förvänta, att man någon gång skulle
komma fram till sådana förhållanden,
att även landsbygden kunde få sin beskärda
del av detta anslag. Jag skall
inte upprepa vad jag vid flera tillfällen
har framhållit om det stora behovet
av understöd åt den kulturella verksamheten
på landsbygden, där dessa ungdomar
ofta få offra både tid och krafter
och göra ekonomiska uppoffringar för
att kunna åstadkomma vad de anse
vara nödvändigt för att kunna trivas
där, under det att man i storstäderna
skall ha lotterimedel att tillgå i så stor
utsträckning, som fallet är. Det är bara
att hoppas, att när denna utredning en
gång blir klar, man får litet bättre
ordning på detta, så att inte som nu
de största städerna absorbera huvudparten
av anslaget. Om jag räknar ned
vad Stockholm och Göteborg fått, finner
jag, att de gemensamt fått över
4miljoner kronor av dessa medel.

1 år har statsutskottet återigen yttrat
sig välvilligt om landsbygden, och
återigen har det skrivit, att det är nödvändigt,
att mera pengar anvisas, om
landsbygdens intressen skola tillgodoses,
och man har tillstyrkt en höjning
av anslaget med 500 000 kronor. Nu
får jag siiga alt jag inte är så stor opti -

<i — Andra kammarens protokoll 1!)''i!l. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Avsättning till lotterimedelsfonden.

mist, att jag ett enda ögonblick tror,
att denna anslagshöjning denna gång,
i motsats till vad förut varit fallet,
kommer att gynna landsbygden. Jag är
nästan övertygad om att när vi nästa
år få läsa berättelsen över vad sig i
riket tilldragit, komma vi att finna, att
fördelningsgrunderna varit ungefär desamma
som förut. Så har det nämligen
alltid varit.

Jag vill emellertid i detta sammanhang
vädja till handelsministern — jag
kan med glädje konstatera, att han tillsatt
en utredning, som skall undersöka
möjligheterna att begränsa anslaget till
operan — att försöka vid fördelningen
av de begränsade medel, som stå till
förfogande, i större utsträckning tänka
på landsbygdens behov i detta avseende.

Jag har givetvis i detta sammanhang
intet annat yrkande än om bifall till
vad utskottet här har föreslagit. Jag anser
nämligen, att även om man bifaller
motionen och i detta läge anslår mera
medel, blir resultatet precis detsamma
för landsbygdens del.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WIBERG: Herr talman! Jag har
inte begärt ordet för att polemisera mot
min vän herr Jonsson i Skedsbygd.
Tvärtom vill jag gärna instämma i att
landsbygdens anslag äro otillräckliga.
Men jag tror inte, att det går att vinna
en lösning av det problemet genom att
göra en nedskärning i anslagen till skilda
ändamål avseende städerna. Vad sålunda
kungl. teatern angår borde jag i
någon mån känna till den saken. Jag
kan därför nämna, att operans väsentliga
utgifter bestå av löner, och det är
klart, att man kan göra åtskilliga besparingar,
om man vill sätta ned den konstnärliga
nivån och avskeda en mängd
personal. Emellertid är ju riksdagen
inte inne på den tankegången att man

skulle gå så hårt fram i besparingssträvandena,
att följden skulle bliva en
kulturell standardsänkning. En utredning
pågår, och det är mycket sannolikt,
att den leder till vissa resultat.
Men jag skulle knappast våga ställa i
utsikt, att de bli av en så betydande
storleksordning, att man kan bygga alltför
mycket därpå. Jag har en känsla
av att utskottet kanske hyst alltför stora
förhoppningar beträffande möjligheterna
av en nedskärning av detta anslag.

Det enda möjliga är, om man vill hålla
kulturen uppe, att vi också finna oss
i att lämna de anslag som erfordras och
göra de anslagsökningar som blivit en
följd inte minst av penningvärdets fall.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Det
har här tidigare erinrats om att dessa
lotterimedels användning är föremål för
speciell utredning, och det kunde därför
varit anledning att inte nu yttra sig
i ämnet. Men jag tror att det är angeläget
att hänvisa till ett par förhållanden,
som inverka på det sättet, att rörelsefriheten
är mycket begränsad, när
det gäller att fördela dessa medel. Det
är alldeles uppenbart, att om man tar
bort anslaget till de kungl. teatrarna
och orkesterföreningarna o. s. v., de
s. k. tunga posterna, blir det relativt
blygsamma summor kvar. Om man dessutom
år efter år har tvingats tillämpa
den metoden, att man ger anslag till
speciella ändamål under en följd av år,
kanske två, tre år i följd, intecknar man
också på det sättet de medel, som äro
tillgängliga. Jag har emellertid i likhet
med herr Wiberg och herr Jonsson i
Skedsbygd den uppfattningen, att man,
i den mån det är möjligt, bör fördela
dessa medel på sådant sätt, att landsbygden
får sin rimliga andel.

Nu kan man emellertid diskutera,
huruvida den uppdelning herr Jonsson
i Skedsbygd försökte sig på kan vara
riktig. Jag har siffror framför mig, som

Onsdagen den 23 mars 1949 fm. Nr 11. 83

Säkerställande av nylontillförsel vid handelsavtalsförhandlingar.

tyda på att om man lägger ihop de
mindre städernas och landsbygdens andel,
kommer man upp till relativt respektabla
belopp. Men det tjänar ju
knappast något till att diskutera dessa
ting nu, när denna utredning håller på
att arbeta. Det är min förhoppning, att
man skall komma fram till grunder som
kunna anses rimliga och som lösa denna
fördelningsfråga mellan landsbygd
och stad.

Herr WARB: Herr talman! Jag tror
man kan säga, att om man skulle hålla
sig inom den gamla ramen för detta
anslag, skulle man inte kunna genomföra
en sådan omfördelning, att landsbygdens
företrädare kunde förklara sig
nöjda. Vi äro tacksamma för att handelsministern
tillsatt en utredning, varigenom
man skall söka sig fram till en
rimligare fördelning. Det som utskottet
här föreslår, tro vi är mycket starkt
motiverat, och utan att upprepa de skäl
som här tidigare anförts, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Herr statsrådet har ju i dag liksom
tidigare chefer för handelsdepartementet
deklarerat, att han anser, alt
landsbygden bör ha medel, men tyvärr
brukar det stanna därvid. I handling
har det aldrig blivit resultat. Det är
därför som jag, när nu en utredning är
tillsatt, skulle vilja skicka med en vädjan
till denna, att en uppdelning måtte
ske, icke på samma sätt som nu, utan
efter den ungefärliga folkmängden, så
att landsbygden, som ännu i dag har
största delen av landets befolkning,
finge huvudparten av dessa lottcrimedel.
Jag tror att behovet på landsbygden är
så pass stort, att man borde gå mycket
längre och ställa ännu längre gående
krav, så att landsbygden verkligen finge
övervägande delen och därmed ett riktigt
handtag för att kunna komma i fatt
vad som blivit eftersatt under alla
dessa år.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som följde av
bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 69 och 70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71.

Lades till handlingarna.

§ 9-

Säkerställande av nylontillförsel vid
handelsavtalsförhandlingar.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckt motion angående
säkerställande av största möjliga
nylontillförsel till landet vid kommande
förhandlingar om handelsavtal.

Uti en inom andra kammaren väckt,
till utrikesutskottet hänvisad motion, nr
162, hade herr Kollberg och fru Gärde
Widemar hemställt »att riksdagen ville
tillskriva Kungl. Maj:t med anhållan att
vid kommande förhandlingar om handelsavtal
sådana instruktioner måtte
givas utredningsinstanser och förhandlare
att alla tillfällen iakttagas att säkerställa
den största möjliga nylontillförsel
till vårt land».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 162 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr KOLLBERG: Ilerr talman! Före
kriget var det en självklar sak att importen
av handelsvaror ombesörjdes av
handelns män, och åtminstone i vårt
land ansåg man knappast den tanken
rimlig, att det någonsin skulle kunna
bli statens uppgift att bestämma vad
den enskilde köpmannen skulle köpa

Nr 11.

Onsdagen den 23 niars 1949 fm.

Säkerställande av nylontillförsel vid handelsavtalsförhandlingar.

eller inte och därmed också bestämma
vad som skulle tillhandahållas de svenska
hushållen.

Men tiderna ha förändrats. Efterkrigstidens
värld är i många och betydelsefulla
avseenden en annan än för- och
mellankrigstidens. Till det nytillkomna
hör bl. a. den statsreglerade utrikeshandeln,
och den är ju en företeelse inte
bara i vårt land utan i största delen av
världen. Statsledningarna ha övertagit
ansvaret för folkens förseende med råmaterial
och förbrukningsvaror; de
träffa sins emellan överenskommelser
om hur världshandeln skall löpa, antingen
nu dessa överenskommelser ha
det bilaterala handelsavtalets uppgift
att reglera handeln för viss period mellan
två länder, eller än vidare spännande
syftemål, som exempelvis Marshallorganisationen
eller Havannaavtalet.

När vi nu ha den strängt statsreglerade
utrikeshandeln, så är det ju ganska
naturligt, att statsmakterna stundom
måste befatta sig inte bara med de stora
linjerna utan även med detaljer, i all
synnerhet om dessa detaljer äro av sådan
vikt att ett ställningstagande till
dem kan bli av större betydelse för ett
avsevärt avsnitt av folkförsörjningen
eller ha inverkan på landets valutaställning.
Det är i linje med detta resonemang
som fru Gärde Widemar och jag
här i kammaren motionerat om en skrivelse
till Kungl. Maj :t i fråga om nvlonimporten.

Fackmännen ha för länge sedan kommit
till insikt om att det syntetiska ämnet
nylon är en nyttoprodukt, som tack
vare sin hållbarhet, sina övriga egenskaper
som textilämne och sin i förhållande
till slitstyrkan stora prisbillighet
kommer att bli en framtidsvara för
de svenska hushållen. Uppskattningen
av nylonet har också börjat bli allmänt
spridd bland förbrukarna.

Jag kanske bör understryka, att nylonet
finns i två huvudformer, dels nylonsilke
och dels nylonull. Det är nylonsilket
som Sverige först fick bekantskap

med, då denna vara framträdde i konkurrens
med natursilkc och konstsilke.
Nylonsilket är mest känt som utgångsmaterial
för tillverkning av nylonstrumpor
för damer, och det var i den formen
nylonet först presenterades på den
svenska marknaden. Nylonullen är den
tvp av spånadsämne, som är av största
intresse för bomulls- och ylleindustrierna
och för de industrier, som vidarebearbeta
bomulls- och ylleindustriernas
produkter, såsom ylletrikåfabriker och
konfektionsfabriker. Nylonullen kan
blandas med andra textilfibrer. En vara
av hundraprocentig nylon blir givetvis
oerhört stark, men stora krav på styrka
kunna tillgodoses genom inblandning
av nylon, varvid redan en låg inblandningsprocent
ger anmärkningsvärt gott
resultat. I prishänseende är nylonullen
likställd med ull av bästa kvalitet, och
den har därtill en slitstyrka, som av
sakkunskapen anses vata minst två och
en halv gånger naturullens.

Naturligtvis kan varken jag eller min
medmotionär uttala någon vetenskapligt
grundad egen mening om dessa nvlonets
egenskaper, men jag är övertygad
om att man tryggt kan lita på vad sakkunskapen
uttalat därom. Någon gensägelse
mot dessa uttalanden har inte
framkommit. Under alla förhållanden
står det klart för oss, att det här gäller
en vara som har framtiden för sig, och
att dess användning skulle betyda mycket
stora arbetsbesparingar såväl i hemmen
som i industrien, varjämte redan
på ganska kort sikt avsevärda valutabesparingar
skulle åstadkommas. Nylonproduktionen
i världen befinner sig i
utveckling, och det är att antaga, att
den för närvarande knappa .tillgången
inom mycket kort tid skall öka därhän,
att man icke skall behöva frukta svårigheter
ur denna synpunkt att tillgodose
vårt folks behov. Då det synes oss
motionärer att nylon hittills inte kommit
in i Sverige i den utsträckning, som
med hänsyn till vad jag nyss anfört vore
önskvärt, ha vi föreslagit, att riksdagen

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Säkerställande av nylontillförsel vid handelsavtalsförhandlingar.

ville tillskriva Kungl. Maj :t med anhållan
att vid kommande handelsförhandlingar
utredningsinstanser och förhandlare
måtte uppmanas att iakttaga alla
tillfällen att säkerställa den största möjliga
nylontillförsel till vårt land.

Glädjande nog har nu också utrikesutskottet
i sitt utlåtande förklarat sig
erkänna riktigheten av motionens synpunkter
i fråga om nylonets mångsidiga
användbarhet och särskilt nylonullens
betydelse, men utskottet säger sig dock
icke kunna ansluta sig till tanken att
särskilda instruktioner av det ifrågasatta
innehållet skulle utfärdas för utredningsinstanser
och förhandlare.

Med anledning därav vill jag först
särskilt understryka, att det icke motionerats
om instruktioner från riksdagen
direkt till utredningsmännen utan om
en begäran hos Kungl. Maj:t om allmänna
direktiv av närmast principiell
innebörd från Kungl. Maj:ts egen sida.
Redan här föreligger ju möjlighet för
Kungl. Maj :t att själv med sin närmare
kontakt med dem som närmast stå för
handelsförhandlingarna och deras förberedande
pröva i vad mån ett efterkommande
av riksdagens önskan är
lämpligt i det ena eller andra fallet. Och
slutligen kommer det an på förhandlarna
själva att under förhandlingarnas
gång bedöma vad som verkligen är ett
tillfälle att bereda möjligheter för nylonimport.
Det är nämligen vid sådana
förhandlingar många detaljer att beakta,
och det är ingalunda sagt att vid närmare
beseende tillfälle ges till köp, bara
därför att partnern vid förhandlingsbordet
har nylon till salu och kanske
rent av mycket gärna vill sälja därav.
Naturligtvis ha vi motionärer inte alls
menat, att ett uttalande skulle göras till
förmån för inköp av nylon utan hänsyn
till allmänna förutsättningar vid
underhandlingarna och till varje pris.
Men med de synpunkter på nylonets
värde, som jag nu framfört, kan jag inte
komma ifrån, att det skulle vara lyckligt,
om riksdagen kunde dela grund -

tanken däri och även ge uttryck för
denna sin mening.

Jag kan icke värja mig för det intrycket,
att en sådan opinionsyttring är
av behovet starkt påkallad. Uppfattningen
om nylonet som nyttovara har
icke slagit igenom. Den kommer, och
den måste komma, men det vore nog
gott för vårt land, om den komme i tid
och på ett sådant sätt, att den bleve
grundläggande för handlandet. Den
väg, på vilken uppskattningen av en
vara med framtidskaraktär växer fram,
kan ingalunda sägas vara betydelselös.
Tvärtom — den vägen är de rön, som
ett dagligen växande antal samhällsmedlemmar
trots allt har tillfälle att
göra.

Men i nu rådande ordning i världshandeln
går utvecklingen från insikt
till handling för sakta på den vägen.
Det fordras också, att de som närmast
ha hand om vår utrikeshandel snarast
möjligt komma till samma insikt, och
en titt i handelsavtalens varulistor säger,
att en maning till omprövning av vederbörandes
hittillsvarande direktiv är
av behovet påkallad.

Om världshandeln vore fri och initiativet
på hithörande område låge hos
den enskilda handeln, skulle det icke
behövas något ordande i saken inför
detta forum. Konsumenternas omsorg
om sitt eget bästa och handelns naturliga
strävan att fylla konsumenternas
tillkännagivna behov skulle snart nog
åstadkomma den tillförsel till vårt land
av nylon, som stode i rätt förhållande
till varans verkliga viirde. Men när det
nu är så, att statsmakterna åtagit sig att
till gemene mans bästa dirigera vår utrikeshandel,
blir det också nödvändigt
att en detaljfråga sådan som den här
ifrågavarande i nödig mån uppmärksammas
av riksdagen.

.lag skall, åtminstone för ögonblicket,
icke gå närmare in på de ekonomiska
och sociala fördelar, som en vidgad användning
av nylon och särskilt nylonii11
skulle innebära. Dels tycks utskottet

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Säkerställande av nylontillförsel vid handelsavtalsförhandhngar.

för sin del vara övertygat om dessa fördelars
verklighet — och de ha mig veterligen
icke bestritts från något håll —
dels tror jag mig veta, att min medmotionär
har för avsikt att något understryka
denna sida av saken. Men jag
skulle vilja peka på att utskottet icke
anfört någon motivering för sitt ställningstagande.

En grundtanke i hela den nuvarande
handelsordningen är ju, att statsmakternas
ingrepp skola vara av valutavårdande
karaktär. Det är riksbankens valutainnehav
som skall vårdas, och riksbanken
är riksdagens bank. Att riksdagen
skulle principiellt ställa sig utanför
frågor berörande handelsavtal med
främmande land bör alltså vara otänkbart.
Och om nu riksdagen gör ett uttalande
eller en framställning i en detaljfråga,
under det att denna detaljfråga
ännu befinner sig på det förberedande
stadiet, är ju detta endast i full konsekvens
med att riksdagen slutligen
godkänner ett helt handelsavtal, sedan
det under Kungl. Maj ds överinseende
fått sin definitiva utformning. I sak
gäller det endast en opinionsyttring
från riksdagens sida. Om uppfattningen
om önskvärdheten av tillförandet till
vårt land av en viss vara börjar växa
sig stark hos gemene man, är det väl
en ganska naturlig väg, att gemene man
låter sina önskemål framföras av sina
valda ombud.

Den fråga som väckts här är ingalunda
av någon politisk karaktär. Den
är icke ens vad man kallar handelspolitisk.
Den rör endast en försörjningsdeialj,
men en mycket viktig sådan.

En framställning till Kungl. Majd sådan
som den i motionen föreslagna
skulle också ligga helt i konsekvens
med riksdagens tidigare strävanden till
statlig medverkan till omsorg om kvaliteten
hos saluförda varor, strävanden
som tagit sig uttryck i utredningar, rådgivning,
lagstiftning, varuprovning och
en omfattande kontrollapparat på åtskilliga
områden. Det är då bara följd -

riktigt, att de icke utebli heller då det
gäller en varuanskaffning, vars verkställighet
staten numera lagt helt under
sitt eget bedömande. I fråga om nylonet
rör det sig för konsumenten främst
om en kvalitetsfråga, och riksdagen
skulle bryta linjen i sina hittills konsekventa
kvalitetsvårdande strävanden,
om den gåve avkall på dessa i fråga
om den statsdirigcrade varuanskaffningen
genom utrikeshandeln.

Jag ber därför, herr talman, med
åberopande både av vad jag nu anfört
och av det erkännande, som utskottet i
sitt yttrande givit riktigheten i motionärernas
synpunkter i fråga om nylonets
och särskilt nylonullens mångsidiga
användbarhet, att få yrka bifall till
motionen.

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Först och främst vill jag understryka
herr Kollbergs handelspolitiska synpunkter
och vad han anfört om nylon
som kvalitetsvara. Också jag har mycket
svårt att förstå den ställning utrikesutskottet
här intagit. Å ena sidan erkänner
man nämligen till fullo riktigheten
av de synpunkter, som framförts
i motionen i fråga om nylonets mångsidiga
användbarhet, särskilt nylonullens
betydelse, därvid man dock söker
göra gällande, att dessa synpunkter
redan beaktats. Å andra sidan yrkar
man utan närmare motivering avslag på
motionen, därför att man inte anser, att
riksdagen bör utfärda särskilda instruktioner
av det slag vi ha begärt. Till den
som till äventyrs fått den uppfattningen,
att motionens synpunkter redan
beaktats, vill jag säga, att vår nylonimport
för närvarande är ytterligt
begränsad, och att det inte förekommer
någon import alls av nylonull, som
kanske är den nylonprodukt, som för
vårt land skulle ha den allra största betydelsen.
Så länge det alltså inte kan
spåras något resultat, det vill säga så
länge vi stå utan nylon, tycker jag, att

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Säkerställande av nylontillförsel vid handelsavtalsförhandlingar.

det finns all anledning att driva saken
vidare. Trots utskottets välvilliga uttalande
om nylonet i och för sig, misstänker
jag nämligen starkt, att anledningen
till att importen av nylon stoppats
är, att vederbörande ännu inte ha
samma uppfattning som vi motionärer
om nylonets användning och betydelse.
Jag vill därför med några ord beröra
dessa frågor.

Nylonet gjorde sitt framträdande på
världsmarknaden kort före det senaste
krigets början. Under kriget fick nylonet
en otroligt mångsidig användning
och dess hållfasthet sattes på hårda
prov. Man tillverkade bland annat fallskärmar,
tält, tågvirke och flygplanslinor
av nylon. Efter kriget började nylonet
mera allmänt användas för civilt bruk,
och numera har nylonet helt erövrat i
varje fall den amerikanska marknaden.
Förutom till strumpor och klädespersedlar
av de mest skilda slag användes det
till en mängd andra saker, möbeltyger,
filtar, bilklädsel, fisklinor, tågvirke,
cord till bildäck och sytråd för att
nämna några exempel. Jag kan tillägga
att på de amerikanska sjukhusen ha
sjuksköterskorna numera dräkter av
nylontrikå, vilket medfört stora besparingar
av material och arbete.

För de allra flesta av oss kanske nylon
alltjämt betyder detsamma som de
tunnaste tunna damstrumpor, som ge de
mer eller mindre vackra kvinnobenen ett
skimmer av lyx. Om vi nu lyckats få
fram en vara, som förutom att den har
en sådan underbar egenskap som slitstyrka,
är lätt att tvätta och stryka m. m.
och dessutom är vacker, så kunna vi
väl ändå inte tycka att det är en nackdel.
Skönheten i och för sig är väl
ingen lyx. Nylonstrumpor ha blivit i
hög grad uppskattade framför allt av de
kvinnor som i sitt arbete äro beroende
av att gå mycket: arbeterskor, sjuksköterskor,
butiksbiträden, servitriser och
husmödrar. Genom att använda nylonstrumpor
spara alla dessa en liten
stoppstund varje dag, som de i stället

kunna använda till annat. Det är dock
icke bara damstrumpor det här gäller.
Det är minst lika viktigt med herr- och
barnstrumpor, som bli oerhört mycket
hållbarare även vid en relativt liten
blandning av nylon i naturullen. En
barnstrumpa med 35 % nyloninblandning
håller enligt sakkunskapen minst
dubbelt så länge som en helyllestrumpa.
En ren nylonprodukt är dessutom malsäker,
krympfri och kan till och med
kokas. Om svenska herrar använde nylonstrumpor
i stället för de mycket arbetskrävande
yllestrumporna, tror jag,
att det skulle bidraga till att skapa en
gladare stämning i många svenska hem.
Häromdagen träffade jag en man, vars
hustru tidigare haft mycket bekymmer
med hans strumpstoppning. Sedan han
lyckats komma över nylonstrumpor,
hade hans fru blivit mycket snällare
mot honom, försäkrade han.

En annan mycket stor användning har
nylonullen vid tillverkning av tyger,
som äro utsatta för särskilt stark nötning.
Man har gjort försök med pojkbyxor,
som tillverkats av tyg med och
ytan nyloninblandning. De ha sedan
delats ut i skolklasser, och byxorna
med nyloninblandning ha visat sig
oerhört mycket slitstarkare än de
andra. Dessutom vitsordas från textilindustrien,
att inblandning av nylonull
kan medföra väsentliga besparingar av
arbetskraft inom denna industri.

Jag tror icke, att jag här behöver förklara,
hur viktigt det är, att husmödrarna
besparas onödigt arbete med
stoppning och lagning i hemmet. Hela
arbetskraftssituationen har utvecklats
därhän, att vi alla äro medvetna om att
varje timma vi kunna spara in i hemmen
eller annorstädes kan komma produktionen
och därmed samhället tillgodo
på olika sätt. De svenska husmödrarna
äro arbetsamma, och det finns
ingen anledning att tro, att de skola
lägga sig på latsidan, om de genom nylonet
skulle kunna göra en arbetsbesparing.

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Säkerställande av nylontillförsel vid handelsavtalsförhandlingar.

Nylonets införande i det svenska
folkhushållet kommer att tjäna samma
syfte som all annan rationalisering av
hemmen. Det fanns en tid, då man
tyckte, att vi hade gott om kvinnlig arbetskraft
både i hemmen och i förvärvslivet
och då man fördenskull ansåg
den kvinnliga arbetskraften mindre
värdefull. Det gjordes gällande, att de
hemarbetande hustrurna hade överloppstid
till sitt förfogande, som icke
kunde utnyttjas på annat sätt, och att
det därför icke lönade sig med rationalisering.
I dag är det ingen som tror,
att det finns någon överloppstid någonstans.
Tvärtom är husmödrarnas dag
så fylld av arbete, att många av dem
förete symptom på överansträngning.
Alla inse numera betydelsen av att vi
lyckats utrusta våra kök med diskbänkar
av en lämplig konstruktion. Lika
självklart kommer det antagligen att synas
oss om tio år, att vi använda nylon.
Förutom alla sina övriga goda egenskaper
har nylonet även den, att det är
billigt. Jag kan i det sammanhanget
icke underlåta den lilla reflexionen, att
om de svenska herrarna själva stoppade
sina strumpor, vi nog skulle få till
stånd den nylonimport som vi nu eftersträva.

Jag har känt mig manad att på detta
sätt framlägga mina synpunkter på nylonfrågan,
ty den har väckt ett mycket
starkt intresse ute i landet. Jag vet att
det finns ett starkt behov av denna vara,
och jag vet, att jag här har en mycket
stor del av de svenska hushållen
bakom mig.

Jag ber därför att få yrka bifall till
motionen, därvid jag icke kan underlåta
att påpeka, att ett bifall till densamma
— till skillnad från de flesta
övriga motioner — icke kostar någonting
annat än god vilja.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! De båda motionärerna
ha, tror jag man kan säga, både
vidlyftigt och mångordigt talat för sin

motion, och det tillkommer mig att med
några ord redovisa utskottets ställningstagande.

Först och främst ber jag att få försäkra
den senaste talaren, att det är
utskottet alldeles främmande att på något
sätt vilja motverka vare sig en gladare
stämning i många svenska hem
eller att de äkta männen skola bli
snälla. Kunde vi bidraga till ett sådant
resultat skulle det vara oss kärt.

Utskottet har emellertid vid ärendets
föredragning och genom de upplysningar
det kunnat inhämta kommit
till den uppfattningen, att de svenska
förhandlarna redan mycket väl känna
till nylonets lämplighet och användbarhet.
Enligt vad inte minst industrikommissionen
meddelat, har man vid
förhandlingarna sökt bevaka de möjligheter
som funnits i importhänseende.

Vad sedan beträffar motionärernas
yrkande att riksdagen skulle skriva till
Kungl. Maj:t och hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte giva utredningsinstanser
och förhandlare särskilda instruktioner,
så har utskottet varit fullständigt enigt
om att man inte bör tillstyrka detta.
Om riksdagen började efter en enskild
motion taga upp vissa detaljfrågor i
fråga om import och kräva att de skulle
gå med förtursrätt, bleve det säkerligen
en icke liten grupp företagsamma affärsmän
och handelsagenter som sökte
att via riksdagen pressa fram sina speciella
önskemål.

Så vitt jag förstår ha motionärerna
nog ändå vunnit något av vad de önska
genom sin framstöt. Saken har kommit
under diskussion, och även utskottet
har ju på sitt sätt uttalat sig välvilligt
särskilt om nylonullens betydelse.

Jag ber, herr talman, att kort och
gott få yrka bifall till utskottets hemställan,
vilket innebär avslag på motionen.

Herr KOLLBERG (kort genmäle):
Herr talman! Herr andre vice talmannen
sade, att motionärerna varit ganska

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Säkerställande av nylontillförsel vid handelsavtalsförhandlingar.

mångordiga. .lag tror att om utrikesutskottet
i sitt utlåtande varit litet mer
mångordigt, hade vi icke behövt vara
mångordiga nu. Utskottet har, som de
ärade kammarledamöterna finna, avfärdat
det hela mycket kort.

Andre vice talmannens invändning,
att man icke kan taga upp och göra
uttalande i en detaljfråga som denna,
då det skulle kunna verka prejudicerande,
kan på sätt och vis vara riktig.
Det är ingalunda min mening att vi
här skulle taga ställning till alla dylika
frågor. Men här gäller det en framtidsvara
av oerhört stor betydelse för de
svenska hushållen, en framtidsvara som
vi icke i de nuvarande handelsavtalen
fått fram i tillräcklig utsträckning. Det
framskymtade i herr andre vice talmannens
yttrande, att han ansåg att vi
vunnit ett visst resultat med motionen.
Det är ju möjligt, men hittills ha vi
icke sett något resultat. Det är ett sådant
vi efterlysa på konsumenternas
vägnar. När vi ha en statsdirigerad utrikeshandel,
ha vi ingen annan möjlighet
att komma till rätta med en fråga
som denna än genom riksdagen. Jag
tycker, att riksdagen icke bör avhända
sig möjligheten att göra ett uttalande
i sådana fall. Jag skall, herr talman,
för att icke bli alltför mångordig, sluta
med detta.

Herr KRISTENSSON i Osbv: Herr talman
! Motionärerna ha givetvis rätt
däri, att nylonet är av stort värde för
vårt folkhushåll. Det har öppnat möjligheter
för starkare textilprodukter,
icke minst för starkare vardagsvara.
Herr Kollberg talade med rätta om att
också en ganska liten inblandning av
nylon gör textilprodukterna hållbarare.
Och givetvis är det av vikt, att vi få
icke minst starkare tyger för barnkläder
och starkare herr- och barnstrumpor
liksom annat som hör till livets
nödtorft. Nylonet har ett stort användningsområde.
Industrikommissionen

framhåller i sitt utlåtande, att man i
vårt land gjort maskinfilt med nyloninblandning,
och att den därigenom blivit
betydligt starkare, så att man icke behöver
stanna pappersmaskinerna så
ofta för filtbyte.

Herr Skoglund har redan erinrat om
att industriens talesmän såväl som industrikommissionen
redan framhållit
nylonets värde vid förberedelserna till
upprättande av gällande handelsavtal.
Men jag tror att motionen ändå kan ha
en viss betydelse. Att i riksdagen framhållits
betydelsen av ökad nylonimport
kan vara av visst värde för kommande
handelsavtal.

Denna debatt påminner oss ånyo om
att valutabristen är ett hinder för framåtskridande
och framsteg. Den blir en
påminnelse om vikten av att vi komma
bort från den nuvarande bristsituationen.

Men även om jag varit angelägen att
betona nylonets värde, vill jag ändå
icke instämma i det yrkande motionärerna
ställt. Detta går ut på att riksdagen
skulle skriva till Kungl. Maj:t
med anhållan att vid kommande förhandlingar
om handelsavtal sådana instruktioner
måtte givas utredningsinstanser
och förhandlare, att alla tillfällen
iakttagas att säkerställa den
största möjliga nylontillförsel till vårt
land. Min negativa inställning till motionärernas
yrkande bottnar icke i konstitutionella
betänkligheter och knappast
ens i principiella skäl, men jag
finner, att det föreligger praktiska svårigheter
att bär avgöra angeliigenhetsgraden
i fråga om olika varor i importplanen,
där trängseln fiir närvarande
är mycket stor. Fru Gärde Widemar
framhöll, att nylonullcn är den värdefullaste
av dessa produkter. Den få vi
uteslutande från Amerika. För min del
vill jag icke sätta denna vara på önskelistan
niir det gäller vår knappa import
av dollarvaror framför så väsentliga
varor som flytande bränsle och vissa
maskiner. Det är ur den synpunkten,

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.
Säkerställande av nylontillförsel vid handelsavtalsförhandlingar.

herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WIBERG: Herr talman! Eftersom
jag varit ordförande i den branschorganisation
inom textilindustrien, vars
medlemmar mest sysslat med och varit
intresserade av nylon, har jag naturligtvis
all anledning att till de ärade
motionärerna framföra industriens
tacksamhet för den reklam de givit
denna vara. Särskilt till fru Gärde Widemar
skulle jag vilja överlämna en
liten blomma å den svenska strumpindustriens
vägnar för de mycket vackra
ord hon sade om nylonstrumporna.
Det är också så, att vi inom industrien
gärna skulle vilja ha mera nylon än vi
i dag kunna få. Med nylon menar jag
då — jag kanske får lämna den lilla
tekniska upplysningen — icke bara
nylongarn och nylonull utan även nylonwaste,
d. v. s. nylonavfall. Men jag
skall öppet tillstå, att vi av tekniska
skäl icke kunna använda obegränsade
mängder, utan att vi måste låta utvecklingen
fortlöpa någorlunda naturligt.
Jag försöker givetvis se objektivt på
saken och bemödar mig om att icke
påverkas av andra synpunkter. Jag har
kommit till att om jag skall tala efter
bästa samvete, vilket jag naturligtvis
vill och vilket ju också är min skyldighet,
jag icke kan förorda bifall till motionen.
Skälen härtill äro mångahanda.
Jag ber så t. ex. motionärerna vara förvissade
om att industrien till förhandlarna
och till olika myndigheter på ett
effektivt sätt framför sina önskemål.

Beträffande nylonwasten kanske jag
som komplettering till motionärernas
upplysningar kan nämna, att i engelska
handelsavtalet har inryckts en klausul,
medförande en importmöjlighet av 80
ton, till ett värde av 700 000 kronor.

Det är inte så lätt att få nylonråvaror
från utlandet. Jag bortser därvid
ifrån Amerikas förenta stater. Näringslivets
olika organisationer komma

att med yttersta uppmärksamhet följa
utvecklingen och komma säkerligen
inte att ge vederbörande myndigheter
någon ro, för den händelse dessa skulle
förfara på ett sätt som anses vara
olämpligt.

Fru Gärde Widemar slutade med att
säga, att ett förverkligande av de önskemål,
som motionärerna framfört inte
kostade någonting annat än god vilja.
På den punkten tror jag nog att jag
måste anmäla en något avvikande mening.
När man känner till leveransmöjligheterna
från olika länder, kan man
inte komma ifrån att en utökad nylonvaruimport
utöver god vilja skulle kosta
en hel del dollar. Men jag är inte beredd
att tillstyrka, att vi i den bristsituation
som för närvarande råder
ägna dollar åt en sådan import.

Vi hade inom utrikesutskottet en föredragning
även av industrikommissionens
textilävdelning. Jag är naturligtvis
oförhindrad att läsa upp ett par
rader ur ett yttrande av textilavdelningen.
Det står där: »Om det däremot
blir frågan om en reguljär import av
nylon mot dollarbetalning, måste textilavdelningen
i dagens läge avstyrka
en dylik, då det måste anses, att annan
import för textilindustrien är av ännu
större värde, t. ex. import av textilmaskiner.
» Det råder ett mycket brännande
och ytterst allvarligt behov av
textilmaskiner, vilka endast kunna fås
ifrån Förenta staterna. Jag tror det ligger
i landets intresse att man i första
hand försöker tillgodose ett sådant ändamål.

Vad sedan principfrågan angår önska
motionärerna, att riksdagen skall skriva
till Kungl. Maj:t med anhållan om vidtagande
av vissa åtgärder, så att förhandlarna
förfara på ett sådant sätt,
att alla tillfällen iakttas att säkerställa
största möjliga nylontillförsel till vårt
land. Om vi ge ett sådant direktiv måste
det rimligen anses inkludera en order
att använda även dollar till sådan införsel.
Och det kunna vi inte gärna

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

Säkerställande av nylontillförsel vid handelsavtalsförhandlingar.

göra. Däremot är det klart att utrikesutskottet
principiellt inte är förhindrat
att ge direktiv, även om det skulle gälla
en särskild artikel. Men om man skulle
gå så långt som att förorda, att riksdagen
skulle avlåta en särskild skrivelse
till Kungl. Maj :t, vilken åsyftade att
speciella direktiv i ett visst konkret fall
skulle ges traktatförhandlarna, måste
det vara fråga om ett undantagsfall,
förenat med alldeles utomordentliga
förutsättningar. I detta fall kan det inte
påstås, vilket jag är beredd att vitsorda,
att myndigheterna inte ha tillvaratagit
de allmänna intressena så
långt som varit möjligt, och därför kan
jag inte på nuvarande stadium göra
någon anmärkning.

Jag hoppas att det blir möjligt att få
en import av nylonull, som är den viktigaste
nylonprodukten. Jag instämmer
livligt i önskemålet att det skall bli
möjligt att öka importen även av nylongarner
och nylonwaste. Jag tycker
emellertid att motionärerna kunde vara
nöjda med de få men i sak mycket
uppmuntrande ord, som utskottet har
ägnat icke blott motionärerna utan även
saken som sådan och icke minst industriens
önskemål på detta område.

Jag instämmer, herr talman, i yrkandet
om bifall till utskottets förslag.

Herr KOLLBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag är naturligtvis mycket
nöjd med herr Wibergs uppmuntrande
ord, men jag är däremot icke
nöjd med eu del av den sakframställning
som herr Wiberg lämnade. Herr
Wiberg ställde vårt förslag om nylonimport
i motsats till import av exempelvis
textilmaskiner. Någon sådan
motsättning föreligger icke. Vi ha icke
yrkat på en utökad valutatilldelning för
import av nylon. Vad vi ha sagt iir, att
man inom ramen för den nuvarande
valutatilldelningcn för textilvaror skall
försöka att ge större utrymme för nylonimporten.
Det iir möjligt att detta

innebär, att man kommer att få lov att
minska på annan textilimport, och
detta uppskattas inte på vissa håll. Det
har jag klart för mig. .lag har också,
som herr Wiberg har sig bekant, ifrån
de största textilindustrierna i landet
fått en förklaring, att de inte ha blivit
tillgodosedda genom de nuvarande handelsavtalen.
Om de bli tillgodosedda
på ett bättre sätt, komma de att för det
svenska folkhushållets räkning kunna
prestera bättre och slitstarkare varor.

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Jag vill till herr Kristensson i Osbv
säga att jag förstår, att han inte anser
importen av nylon vara av samma angelägenhetsgrad
som import av flytande
bränsle och maskiner. Detta har inte
heller varit min uppfattning. Då motionärerna
ha yrkat att våra handelsförhandlare
skola få instruktioner att
söka åstadkomma en ökad nylonimport,
så är det, som herr Kollberg nyss
påpekade, meningen att de skola söka
att inom ramen för tillåten textilimport
få till stånd import av nylon. Det
kommer alltså inte att kosta några
extra dollar utan det är faktiskt bara
fråga om god vilja. Denna skulle taga
sig uttryck i ett opinionsuttalande från
riksdagens sida, att nylon är en så viktig
vara för det svenska folkhushållet,
att vi vilja ha in den i största möjliga
utsträckning.

Gentemot herr Wiberg skulle jag
vilja säga, att jag har fått ett uttalande
ifrån landets största textilfabrik, där
man säger så här — jag citerar ordagrant:
»Utvecklingen har emellertid

fått hållas tillbaka, då företaget ej kunnat
anskaffa tillräckliga kvantiteter nylonull.
Ställas sådana till förfogande,
kommer företaget att intensifiera förbättringen
av sina produkter.» Vi
måste vid i alla fall göra allt vad vi
kunna för att få fram kvalitetsvaror
och se till, att våra textilfabriker kunna
fabricera så fullödiga produkter

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fn!.

Ändrad lydelse av § 72 regeringsformen.

som möjligt. Jag vill, herr talman, ytterligare
understryka kravet i vår motion
och yrka bifall till densamma.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en mellan
Sverige och Danmark träffad överenskommelse
angående återbetalning av
vissa under åren 1945 och 1946 lämnade
svenska statskrediter till Danmark;
och

konstitutionsutskottets utlåtande nr 6,
i anledning av väckt motion om revision
av lagen om rikets vapen in. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Ändrad lydelse av § 72 regeringsformen.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
med förslag till ändrad lydelse
av § 72 regeringsformen, in. in.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna, nr 132
i första kammaren av herr Wistrand
m. fl. och nr 158 i andra kammaren av
herr Hjalmarson m. fl., hade hemställts:

»I. att riksdagen ville såsom vilande
antaga följande grundlagsändring:

Regeringsformen

§ 72.

Riksbanken förbliver — — — stiftad
lag.

Fullmäktige för riksbanken skola
vara nio, av vilka Konungen för tre
år i sänder förordnar en jämte en

suppleant, sex jämte tre suppleanter
väljas av riksdagen för tid och på sätt
i riksdagsordningen sägs och de övriga
två jämte en suppleant väljas av den av
Konungen förordnade och de av riksdagen
valde fullmäktige för tre år på
sätt i ovan nämnda av Konungen och
riksdagen gemensamt stiftade lag sägs.
De av fullmäktige i nämnd ordning valda
ledamöterna skola vara väl förtrogna
med det enskilda näringslivets förhållanden,
äga praktisk erfarenhet av afjärslivet
och anseende för ekonomisk
och finansiell sakkunskap. Den av Konungen
förordnade ordinarie ledamoten
vare fullmäktiges ordförande, men
må ej utöva annan befattning inom riksbankens
styrelse. Av fullmäktige våld
ordinarie ledamot eller suppleant för
sådan må ej utses till deputerad eller
uppehålla befattning i , riksbankens
tjänst. Fullmäktig, som av riksdagen
vägrats ansvarsfrihet, skall avgå från
sin befattning. De av Konungen för
fullmäktig eller suppleant meddelade
förordnanden må återkallas, när Konungen
så prövar skäligt.

Fullmäktige utse inom---hans

ställe.

Riksbanken allena---till efter rättelse.

H. att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag angående de förändringar av
övriga lagar och reglementen rörande
riksbankens organisation, som påkallas
av ovan föreslagna grundlagsändring.
»

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner 1:132 och 11:158 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Herlitz, von Friesen, Nordkvist, Håstad
och Häckner, vilka inom utskottet yrkat,
att riksdagen med anledning av
motionerna 1:132 och 11:158 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj:t ville företaga en utredning
angående beredande av vidgat utrym -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

me i riksbanksledningen för den ekonomiska
sakkunskapen rörande (Jet enskilda
näringslivets förhållanden samt
före andrakammarperiodens utgång förelägga
riksdagen de förslag till grundlagsändringar,
vartill utredningen kunde
föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HÅSTAD: Herr talman! Trots att
föredragningslistan är mycket diger
och trots att utsikterna att vinna bifall
till denna motion inte kunna bedömas
som stora, vill jag ändå säga ett par
ord i denna fråga. De som ha läst motionen
ha sett, att det är två frågor
som där tagas upp till dryftande. Den
första berör förhållandet emellan riksbanken,
alltså riksdagens eget organ, å
ena sidan och regeringen å den andra.
Den andra frågan, som har satts i direkt
sammanhang med den första, berör
sammansättningen av riksbanksledningen,
d. v. s. av riksbanksfullmäktige.

Frågan om riksbankens förhållande
till regeringsmakten har ju under
många år under olika förhållanden varit
brännande. Såsom i denna motion
erinras, togs detta problem upp bl. a.
i sammanhang med Kreugerkrisen
ifrån det perspektiv, som då kunde anläggas,
och under de senaste åren, under
ett helt annat perspektiv, har samma
diskussion förts. För 1(> å 17 år
sedan hade vi en minoritetsregering,
som hade mycket liten möjlighet att utöva
något inflytande på riksbanken. I
(lag är förhållandet det rakt motsatta.
I dag ha vi en majoritetsregering eller
i varje fall en regering, som har majoritet
i första och ett mycket starkt underlag
i denna kammare, jämte en mycket
målmedveten finansminister, som
vetat alt skaffa sig mycket starkt gehör
för sina uppfattningar om penningpolitiken.
.lag tror att vi ännu inte
ha kommit till den jämvikt i förhållan -

Ändrad lydelse av § 72 regeringsformen.

det mellan regeringen och riksbanken,
vilken skulle vara önsklig. Jag vill
dock inte ta upp hela detta stora problem
i detta sammanhang. Jag föreställer
mig att frågan kommer att bli
föremål för en mycket ingående debatt,
antingen sent i natt eller nästa onsdag,
när bankoutskottets utlåtande angående
riksbankens förvaltning under det
gångna året skall tagas upp till behandling.

Så mycket är väl ändå klart, att ingenting
i den nuvarande utvecklingen
har rubbat den grundsats, som är inskriven
i vår svenska författning, nämligen
att riksbanken skall stå under
riksdagens garanti och att riksdagen
och dess representanter uti riksbanken
i konsekvens därmed skola utöva
huvudledningen av banken. Inte ens
på den tid när det var tal om införande
av parlamentarismen i dess mest
doktrinära form ville man frånfalla
denna regel. Jag vet att en så deciderad
företrädare för parlamentarismen
som Karl Staaff inte någonsin ville ge
avkall på den riksdagens rättighet i
avseende på penningpolitiken, som ligger
inkluderad i grundlagens bestämmelser
om riksdagens garanti för penningpolitiken.

I detta sammanhang har riksdagen
ett direkt intresse med hänsyn till
sammansättningen av bankofullmäktige.
För närvarande väljas som bekant
sex av dessa av riksdagen, inte genom
proportionella val men faktiskt med
beaktande av partiställningen i riksdagen,
och den sjunde, ordföranden, utses
av regeringen. Vad vi vilja uppställa
som ett bestämt önskemål är, att
i riksbanksledningen ernås en förening
av å ena sidan allmänpolitisk sakkunskap
och å andra sidan av direkt
ekonomisk sakkunskap. Som framgår
av utskottsutlåtandet — och det skulle
framstå med ännu större klarhet om
man följer riksbankens historia — är
detta en angelägenhet som ofta har diskuterats.

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ändrad lydelse av § 72 regeringsformen.

Hittills har man inte kommit fram
till någon enhetlig uppfattning i denna
fråga, men i det nuvarande läget ter
sig i varje fall för oss detta problem
mycket aktuellare än tidigare. Ty utan
att här vilja gå in på hela det stora
problemet om riksbankens sätt att
handha penningpolitiken under åren
efter det senaste världskriget, kunna
vi för det första konstatera, att denna
skötsel av penningpolitiken hela tiden
stått i centrum av en intensiv offentlig
debatt, och för det andra fastslå, att
riksbanken inte har kunnat förhindra
att vår valutareserv har länsats, att en
viss inflation har inträffat och att en
balans i vårt ekonomiska liv endast på
konstlad väg kunnat åstadkommas. Just
detta leder enligt min uppfattning till
att hela denna problemställning för oss
måste framträda med så mycket större
aktualitet än eljest och att det just nu
måste vara mycket mera motiverat än
tidigare att undersöka huruvida man
utan att rubba huvudgrunderna för
riksbanksledningens sammansättning
och tillsättning ändå kan förskaffa
riksbanksledningen en större auktoritet
dels gentemot regeringen och dels
gentemot allmänheten. Ty penningpolitiken
har — det är en truism att behöva
säga det — just under dessa år
mer än någonsin blivit den axel, kring
vilken hela vårt samhällsliv, näringslivet,
exporten och importen, lönepolitiken
röra sig. Utan att alltså vilja inskränka
på de nuvarande riksbanksfullmäktiges
antal eller befogenheter
ha vi lagt fram ett i grundlagstext skisserat
förslag till en förstärkning av
sakkunskapen framför allt när det gäller
det praktiska enskilda näringslivet.
Vi ha å andra sidan därmed inte velat
binda oss på något sätt för en intresserepresentation.
Tvärtom ha vi uttryckligen
i vår motion tagit avstånd
ifrån en sådan tankegång.

Nu har man i konstitutionsutskottets
utlåtande velat framhålla, att vårt syftemål
ändå borde kunna nås genom att

riksbanken inkallar experter och att
ett sgmråd etableras mellan fullmäktige
och dessa. Ja, detta är självfallet i
och för sig lämpligt och önskligt och
behöver inte vara uteslutet även efter
en ändring i den riktning som vi här
ha skisserat. Men det avgörande måste
vara, att experter, tillkallade endast för
ögonblicket, aldrig kunna få samma
inflytande och framför allt aldrig kunna
känna sig inneha samma ansvar för
hela riksbankspolitiken som om de direkt
vore knutna till riksbanken.

Såsom vi utformat motionen ligger
det fortfarande i bankofullmäktiges
majoritets händer att utse de två särskilda
sakkunnige, som skulle tjänstgöra
såsom fullmäktige. Någon rubbning
av de partipolitiska förhållandena,
någon inskränkning i riksdagens
ställning i detta avseende behöver alltså
inte i och för sig inträffa.

Självfallet kunna även andra vägar
här vara tänkbara, och eftersom en
grundlagsändring, för såvitt inte upplösning
av andra kammaren skulle påbjudas,
inte kan definitivt genomföras
förrän vid 1953 års riksdag, ha vi ansett
det vara lämpligast att hänskjuta
denna fråga till en undersökning. Jag
beklagar endast att utskottet inte velat
ägna tillräcklig tid åt denna angelägenhet.
När en liknande motion väcktes
för 17 år sedan, sammanträdde konstitutionsutskottet
och bankoutskottet gemensamt.
Man hade då tillfälle att taga
del både av vad man skulle kunna
kalla de konstitutionella synpunkterna
och den praktiska sakkunskap, som
finns inom bankoutskottet. Den här
gången var man inom konstitutionsutskottet
så angelägen att avfärda denna
bland allmänheten dock så mycket diskuterade
fråga om riksbanksledningen,
att något dylikt gemensamt sammanträde
eller någon konferens mellan utskotten
inte fick etableras.

Jag vill till slut, herr talman, säga,
att det måste vara ett fullständigt misstag,
om någon här i kammaren före -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

ställer sig, att vi här uteslutande vilja
göra oss till talesmän för vissa grupper.
Förhållandet är, som jag nyss sade,
det att riksbankspolitiken, penningväsendets
handhavande, berör oss alla
vare sig vi nu äro företagare, tjänstemän,
kroppsarbetare, jordbrukare eller
tillhöra andra grupper. Alla svenska
medborgare äro faktiskt aktieägare i
riksbanken, och därför är frågan om
riksbankens ledning ett problem, som
har ett mycket vidare perspektiv och
borde påfordra ett större intresse än
om man skulle vilja bedöma denna fråga
uteslutande som ett näringslivets
speciella problem och vifta bort den
som ett företagarintresse. Inte minst,
herr talman, med hänsyn till den sist
framförda synpunkten ber jag att få
yrka bifall till den reservation, som är
fogad till detta utskottsutlåtande.

Häruti instämde herr Wiberg.

Herr HALL: Herr talman! Händelserna
ha gjort att den motion, som berör
riksbankens styrelse, kommer upp till
behandling samma dag som dechargeutlåtandet
står på kammarens föredragningslista.
Jag förmodar att detta är anledningen
till att motionären inte har
gått djupare in i det ämne som han behandlat.
Jag skall inte heller göra det
utan spara mina synpunkter på huruvida
riksbanken har drivit en riktig politik
eller inte till den något senare tidpunkt,
då bankoutskottets utlåtande nr
11 skall behandlas.

Det finns emellertid i den diskussion,
som motionärerna föra, en synpunkt —
och den kom även till uttryck i herr Håstads
anförande — som är så egendomlig,
att jag tror att det är anledning för
både motionärerna och andra riksdagens
ledamöter att fundera litet närmare
på densamma. Det är den som
framkommer niir det sägs, alt Kungl.
Maj:t med tiden har fält ett allt starkare
inflytande över riksbanken och att riks -

Ändrad lydelse av § 72 regeringsformen.

banken inte längre har en oberoende
ställning på samma sätt som man förmenar
att den tidigare hade. Jag tror att
hela denna föreställning är alldeles
oriktig. Av ålder är riksbanken ett riksdagens
verk. Riksbanken skall följa av
riksdagen givna direktiv för sin förvaltning,
självfallet med iakttagande av att
varje styrelse har att ta många ting på
sitt eget ansvar, som direktivgivaren
inte har kunnat förutse. Riksbanken har
därför i alla tider följt den politik som
riksdagen har ålagt riksbanken att följa.
Några undantag av betydelse från den
regeln ha aldrig förekommit. Om man
tror att riksbanken kan driva en politik
emot riksdagens vilja, är man inne på
alldeles verklighetsfrämmande tankebanor.
En sådan politik medför endast att
riksdagen skaffar sig en fullmäktigeinstitution
som är villig att fullfölja den
penning- och valutapolitik, som riksdagens
majoritet företräder. Vid de tillfällen
då man har en majoritetsregering
eller då en stor majoritet i riksdagen
står bakom regeringen just när det gäller
penning- och valutapolitiken, är det
ganska klart, att riksbankens och regeringens
politik komma att sammanfalla,
därför att båda företräda den mening
som är övervägande i parlamentet. Men
det betyder inte att riksbanken har
släppt kontakten med riksdagens majoritet
och endast följer regeringens vilja.
Det betyder bara att riksbanken intar
den enda ståndpunkt, den kan inta,
nämligen att effektuera den politik, som
riksdagens majoritet ålägger den att
föra.

Om man vill ha en annan fullmäktigeinstitution,
får man lov att ge den en
helt annan utformning än den svenska
riksdagen har givit bankofullmäktigeinstitutionen.
Den ena vägen är att man
ger den samma ställning som domstol,
d. v. s. att man tillsätter bankofullmäktige
på livstid, gör dem oavsäittliga. På
det sättet få de en alldeles oberoende
ställning. Den andra vägen är att man
här förfar som vissa privata institutio -

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ändrad lydelse av § 72 regeringsformen.

ner; man låter fullmäktigeinstitutionen
förnya sig själv, alltså bli självväljande,
på ungefär samma sätt som huvudmannainstitutionen
i sparbankerna. Men jag
antar, att om någon skulle väcka ett sådant
förslag i Sveriges riksdag, så skulle
ingenting vara säkrare än att det skulle
bli avslaget. Riksdagen har icke velat
avstå från sin makt att ensam bestämma
över riksbanken. Det är däri konflikten
ligger, om man nu i detta sammanhang
kan tala om en konflikt.

Jag skall inte gå djupare in på detta
ämne, ehuru det i och för sig kunde
vara intressant. När det gäller den här
motionen tror jag dock att rent partipolitiska
synpunkter äro avgörande. Motionärerna
föreställa sig att man skulle
få ett sakkunnigare och starkare inflytande
för det de kalla näringslivet, om
man läte fullmäktige välja två ledamöter
efter särskilda direktiv. Nu är det ju
alltid mycket svårt att skriva in kompetensfordringar
i lagen. Om man gör det
misslyckas man nästan alltid. Tv det beror
ju ändå på den väljande institutionens
omdöme om vederbörandes sakkunskap
och lämplighet, om de skola
bli valda eller inte. Någon kungsväg till
att förse fullmäktige med alldeles särskilt
sakkunniga representanter innebär
väl knappast detta förslag. Ingen kan
väl bestrida, att t. ex. det svenska privata
bankväsendet inrymmer mycket insiktsfullt
och duktigt folk, framför allt
när det gäller ekonomiska ting. Men
ingen kan väl heller bestrida, att alla de
banker som kullbytterat ha styrts uteslutande
av sådana personer, som man
skulle kunna karakterisera såsom innehavare
av all möjlig sakkunskap och erfarenhet
på det ekonomiska området. Att
man alltså skriver in sådana fordringar
i bestämmelserna eller uppehåller sådana
fordringar vid val av dessa representanter
är i och för sig inte någon garanti
för att det sedan skall gå bra i
praktiken. Omdöme och en sund balans,
som inte kan komma till uttryck i någon
lagtext, är ändå bra mycket vikti -

gare än allt detta som man försöker att
skriva sig fast vid.

Dessa två representanter skulle alltså
tagas ifrån näringslivet. Jag vill fästa
motionärernas uppmärksamhet vid att
de själva få mycket svårt att klara ut
vad som är det svenska näringslivet. Är
det exportindustrien med dess alldeles
speciella intresse? Är det importhandeln
med dess ofta rakt motsatta intressen?
Eller är det liemmamarknadsindustrien,
som har ett ofta från båda de
andra grupperna helt avvikande intresse?
Varifrån man än toge representanterna
för näringslivet, skulle man få
klart intressebetonade representanter.
Den enda metod som finns att undvika
detta och ändå få folk, som representera
vad man väl ändå skulle kunna kalla
för näringslivet, är faktiskt att taga några
av de främsta privatbanksmännen
och sätta in dem i riksbankens ledning.
De ha tillräcklig översikt över läget, de
ha nödig sakkunskap på praktiskt taget
alla näringslivets områden och representera
på grund av sin mellanställning
en avvägning mellan olika intressen,
som i och för sig är mycket acceptabel,
när det gäller ärenden som bankofullmäktige
ha att handlägga. Men i stället
har ju riksdagen skrivit in i riksbankslagen,
att en person som tillhör en privatbanks
styrelse inte får tillhöra bankofullmäktige.
På den punkten är sålunda
riksdagens vilja klart och tydligt angiven.
I det avseendet ha ju motionärerna
icke heller yrkat någon förändring. I
övrigt finns det naturligtvis många skäl
att anföra mot en sådan anordning, att
man skulle flytta in ett par av de främsta
privatbanksmännen i landet i riksbanksledningen.
Jag skall inte gå ytterligare
in på saken, men jag fäster uppmärksamheten
på detta såvitt jag vet
enda sätt att ur det svenska näringslivets
ledning hämta personer, som inte
äro ensidigt betonade i någondera riktningen.

Om någon tror, att riksbanksledningen
lever i ett lufttomt rum alldeles av -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

skild från det svenska näringslivet, synes
det mig vara angeläget för vederbörande
att revidera denna sin uppfattning.
Praktiskt taget varje dag har riksbanken
kontakt med detta näringsliv på
ett eller annat sätt. De konferenser med
det enskilda näringslivets män, som
riksbanken brukar anordna, äro numera
mycket talrika, och vid dessa tagas
olika sidor av näringslivets intressen
vid behov upp till behandling. Det
är inte på det sättet, att riksbanken isolerar
sig och inte tar hänsyn till de behov
som finnas inom näringslivet. För
att ytterligare stärka detta samarbete ha
fullmäktige sedan någon tid tillbaka infört
en ordning med regelbundna månatligen
återkommande konferenser med
bankerna, där vilka frågor som helst
kunna tagas upp till behandling, där
alltså alla parter ha obegränsade möjligheter
att föra näringslivets frågor inför
fullmäktige. Jag tror att möjligheterna
att för riksbanken lägga fram näringslivets
intressen och behov därigenom
äro så väl tillgodosedda som de
över huvud taget kunna bli.

Med detta vill jag emellertid inte ha
sagt, att den nuvarande fullmäktigeinstitutionen
skall leva oförändrad för all
framtid. Det finns skäl att antaga, att vi
ganska snart komma fram till en omprövning
av riksbankens arbetsuppgifter.
I går avlämnades en proposition till
riksdagen med förslag om inrättandet
av en statlig affärsbank. Detta förslag
förutsätter att riksbanken avstår betydande
delar av sin organisation och sin
rörelse och att denna organisation och
denna rörelse i stället sammanföras i ett
statligt affärsbanksinstitut. Propositionen
bär icke närmare tagit ställning till
organisationsfrågorna. Det iir dock ganska
klart att den föreslagna förändringen,
om riksdagen kommer att bifalla
propositionen, är så betydelsefull, att
man i det sammanhanget — eller i varje
fall omedelbart efter det att riksdagen
nästa år fattat avgörande beslut i frågan
— måste ta upp till granskning inte

Ändrad lydelse av § 72 regeringsformen,
bara riksbanksfullmäktiges utan också
riksgäldsfullmäktiges sammansättning
och arbetsuppgifter. Men det är då inte
de synpunkter, som motionärerna här
ha framfört, som i första hand måste
beaktas. Motionärerna ha talat en hel del
om förmågan att föra en fast och konsekvent
penningpolitik. Det skulle vara
mycket att säga om det kapitlet, kanske
framför allt om riksdagens och lagstiftningens
egen ställning till penningpolitiken.
Jag vill fästa uppmärksamheten
på att så som vi nu ha dessa förhållanden
ordnade i vårt land det icke är
bankofullmäktige ensamma som alltid
ha den formella möjligheten att företaga
avgöranden. Med nu gällande ordning
och lagstiftning på olika områden tillkommer
det såväl riksgäldsfullmäktige
som vissa hypoteksinstitut att emittera
obligationer. Obligationsmarknadens inriktning,
som är så avgörande för alla
andra penningpolitiska åtgärder, kan sålunda,
i varje fall rent formellt sett, bestämmas
av även andra institutioner än
riksbanken. Det är därför alldeles uppenbart,
att om man på riksbanken skall
ställa det kravet, att den för varje månad
eller t. o. in. för varje vecka eller
varje dag skall kunna vidtaga exakt den
åtgärd, som svarar mot läget, så får
man befria riksbanken från skyldigheten
att ta hänsyn till att andra institutioner
genom sina åtgärder kunna upphäva
vad fullmäktige ha beslutat.

Nu vill jag inte säga att några sådana
olyckor ha inträffat. Vi komma till den
saken litet senare i dag, när vi få dechargen
till behandling. Men enbart den
omständigheten, att den formella möjligheten
att styra vårt lands obligationsmarknad
hittills är förvägrad riksbanken,
är i och för sig avgörande för tidpunkten
för fattande av en hel mängd
av de beslut, som fullmäktige måste
fatta. Här får man tillgripa ett vidlyftigt
och tidskrävande förhandlingsmaskincri
i stiillet för att fatta ett beslut,
som skulle kunna effektueras i morgon.
Fn sådan ordning är inte riktigt lycklig

7 — Andra kammarens protokoll 194!). Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Ändrad lydelse av § 72 regeringsformen.

i en värld, där det gäller att fatta snabba
beslut.

Det är mot denna bakgrund man får
se såväl på fullmäktiges sammansättning
som på dess befogenheter. Man får
göra en översikt över vilka möjligheter
vi ha att skapa en starkare ställning för
den institution, som skall vårda penningvärdet.
Om vi då komma till det resultatet
— vilket jag betraktar som ganska
sannolikt — att fullmäktigeinstitutionen
skall utökas, så skall jag inte göra
någon invändning på den punkten.

Vad så valsättet beträffar skulle jag
knappast tro, att riksdagen är villig att
släppa ifrån sig valrätten, men om den
saken får man väl föra en diskussion
då. Det avgörande är att riksdagen icke
genom att bifalla här föreliggande motion
hugger in på ett ställe i problemet,
där den med all säkerhet skulle komma
att gå vilse, därför att man startat från
fel utgångspunkt. Det är utan tvivel riktigare
att spara den avgörande delen av
diskussionen till dess att riksdagen tagit
ställning till den proposition, som
Kungl. Maj :t i går avlämnade. Sedan får
man en riktigare överblick över läget,
och man kan då också säkrare bedöma
vilka åtgärder som på detta område
kunna vara erforderliga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag väntade
omedelbart den invändningen av
bankofullmäktiges vice ordförande, att
bankofullmäktiges nuvarande majoritet
förde en absolut självständig bankpolitik,
och jag har som outsider icke möjlighet
att gentemot honom komma med
någon bevisning. Jag vill emellertid
framhålla det mycket egendomliga i
att det under alla dessa år — såvitt
vi utomstående ha kunnat bedöma —
rått en fullständigt harmonisk överensstämmelse
i penningpolitiskt hänseende
mellan finansministern och bankofullmäktige.
Med kännedom om att herr

Wigforss sällan brukar låta underordna
sig andra eller bortse från sin egen mening,
ha vi därav givetvis med rätta
dragit den slutsatsen, att herr Wigforss
även här utövar ett avsevärt inflytande.
Ä andra sidan ligger det i sakens natur
att vi aldrig ha vänt oss emot att ett
samarbete mellan regeringen och riksbanken
äger rum. Vad jag uppställt
som önskemål är att åstadkomma en
jämvikt, som står bättre i överensstämmelse
såväl med författningens anda
som med svenska traditioner än vad
herr Hall tycks utgå ifrån.

För övrigt vill jag betona, att föreliggande
motion endast — alldeles oavsett
vilka synpunkter man anlägger —
syftar till en förstärkning av bankofullmäktige
i ett visst hänseende. Detta
önskemål har 1''örefunnits länge. Det
framkom redan under den tid, då det
fanns en borgerlig majoritet i bankofullmäktige,
vilket framgår av 1917 års
bankkommittés förslag till Kungl. Maj:t
1919. Det är naturligtvis inte underligt,
om detta krav nu har vuxit sig starkare,
då det politiska elementet på
grund av partilivets utveckling har blivit
mera framträdande än tidigare.

Skulle det sedan förhålla sig så, som
herr Hall tycks utgå ifrån, att man från
andra utgångspunkter kan ta upp detta
problem under denna period, desto
bättre! Jag har här bara velat framhålla
hur angeläget vi ha ansett det
vara med en omedelbar utredning i
denna fråga.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HALL: Herr talman! Herr Håstad
har utan vidare utgått ifrån att i alla
sammanhang, där vår nuvarande finansminister
är inblandad, han ensam måste
bestämma hur frågorna skola avgöras.
Jag skall inte alls ge mig in i den
diskussionen. Jag bara konstaterar, att
i så fall bestämmer vår nuvarande finansminister
inte bara över det social -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

demokratiska partiet utan iiven över
bondeförbundet och folkpartiet. De ha
ju nämligen hela tiden i stort sett —
liksom den överväldigande majoriteten
i riksdagen — stött den förda penningpolitiken.
Huruvida det är riksdagen
som påverkar finansministern eller om
det är finansministerns starka ande
som i så hög grad påverkar riksdagen,
det kunna i varje fall icke bankofullmäktige
svara på.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 12.

Lagrådets granskning av lagförslag,
m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående dels ändrade bestämmelser
för lagrådets granskning dels
ock former för sakkunnig granskning
av lagar och författningar.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft två
inom första kammaren väckta motioner,
nr 19 av herr Holmbäck och nr 159
av herr Herlitz.

1 motionen I: 19 hemställdes, att riksdagen
ville genom konstitutionsutskottet
företaga en omarbetning av bestämmelserna
för lagrådets granskning av
lagförslag efter linjer, som i motionen
angivits, eller ock hos Kungl. Maj:t anhålla
om verkställande av en utredning
i denna riktning.

Motionen 1:159 utmynnade i yrkande,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj.-t
anhålla om utredning angående former
för sakkunnig granskning, i större omfattning
än nu skedde, av lagar och författningar
och om framläggande för

Lagrådets granskning av lagförslag, m. m.

riksdagen av det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att 1) motionen
I: 19; samt

2) motionen I: 159

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Jones Erik Andersson, Herlitz, Arrhén,
Holmbäck, Håstad och Häckner, som
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
1:19 av herr Holmbäck och 1:159 av
herr Herlitz ville hos Kungl. Maj :t anhålla
om utredning angående åtgärder
för sakkunnig granskning, i större omfattning
än nu skedde, av lagar och
författningar samt om framläggande för
riksdagen av de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag trodde
att herr Häckner skulle på avtalat
vis yttra sig vid denna punkt, eftersom
han nyss var här. Jag hade tänkt avstå
men skall nu inte bli långrandig.
Jag vill bara i hans ställe uttala en
liten — eller rättare icke liten — förvåning
över att konstitutionsutskottets
majoritet ställt sig avvisande til! tanken
att försöka få lagarna så tydliga, klara
och pregnanta som möjligt. Jag förstår
inte riktigt vad det är för intresse man
slår vakt om, när man här är så angelägen
att hindra ett uttalande till förmån
för en mera ingående teknisk laggranskning.
Jag vill betona, att det nu
inte rör sig om lagarnas materiella innehåll
utan blott om deras tekniska utformning.

Såsom elt par exempel vill jag här
bara peka på dels skattelagstiftningen,
dels lönereglementena. År det någon i
denna kammare som verkligen vill göra
gällande, alt skattelagstiftningen till sin
utformning är idealisk eller inte skulle
kunna utformas åtskilligt bättre? År

100 Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Lagrådets granskning av lagförslag, m. m.

det inte stor sannolikhet för att resultatet
ur formell synpunkt skulle ha blivit
förmånligare, om denna lagstiftning
genomgått samma sorgfälliga tekniska
granskning som nu sker med vår civillagstiftning,
strafflagstiftning eller processlagstiftning?
Bara den omständigheten,
att vederbörande som ha att
skriva lagarna veta, att dessa komma
att genomgå en verklig skärseld hos experterna,
betyder avsevärt. Om vi tänka
på lönereglementena, så förhöll det
sig så, att alla de myndigheter som
hade med dem att göra med en mun
förklarade, att 1947 och 1948 års lönereglementen
rent tekniskt sett äro
horribla.

Nu kan man ju invända — och jag
antar, att någon som vill fortsätta denna
debatt kommer att göra det — att vi
ha möjlighet att genom yttrandena erhålla
en garanti för att även denna
lagstiftning blir väl utformad. Det förhåller
sig emellertid på det sättet, att
vi alla, som varit med i den ena eller
andra instansen för att avgiva yttranden,
inte töras taga på vårt ansvar att
i lagtext utforma vad vi materiellt föreslå.
Vi framhålla endast hur lagen borde
se ut men överlåta åt de juridiska
experterna att verkställa utformningen.
Det är ju inte alls säkert att man i departementen
har tid att ägna sig åt
detta eller att man förfogar över de
organ eller sakkunniga som behövas
vid slutredigeringen.

Eftersom de bägge motionärerna i
första kammaren äro juristprofessorer,
förutsätter jag att denna sak grundligt
genomdiskuteras där. Jag skulle bara
vilja tillfoga ytterligare en synpunkt.

I en av motionerna har antytts, att
frågan delvis skulle kunna lösas så att
två lagråd förordnas under forceringen
av lagarbetet under vintern och våren.
Då har man genast mött den invändningen,
att vi inte ha tillräckligt med
folk i högsta domstolen härför. Två lagråd
skulle, har man sagt, vålla för stora
avbräck i högsta domstolens arbete. Så -

vitt jag är rätt underrättad tycks det
emellertid förhålla sig så, att högsta
domstolen till följd av .processreformen
inte kommer att få lika mycket arbete
som tidigare. Högsta domstolen är för
övrigt herre över sitt eget arbete genom
den tremannaprövning, som införts
för fullföljd till högsta instans.
Redan detta skulle öppna möjlighet till
att under en kortare tid på vintern
och våren förordna ytterligare ett lagråd
för att deltaga i granskningen. När
det gäller den administrativa lagstiftningen
liksom den skattefiskaliska lagstiftningen
föreligger dock inte så starkt
behov av justitierådets deltagande. Desto
större behov är det i dessa komplex
av regeringsrådens eller andra just på
detta område förfarna juristers granskning.

Jag skall inte här gå in på den rent
stilistiska utformningen. Det är ett problem
för sig. Skattelagstiftningens sammanhang
med stilistik — tag konjunkturskattelagstiftningen
t. ex. — är kanske
ett alltför groteskt problem för att
diskuteras här.

Eftersom jag ser att herr Häckner
kommit nu och jag från början inte
begärt ordet vill jag till sist blott framhålla,
att det synes mig som om just
riksdagen har en uppgift att säga
ifrån, att allt bör göras för att lagstiftningen
skall göras både tekniskt bättre
och begripligare för gemene man. Det
är en händelse som ser ut som en tanke
att det just i dag står att läsa i tidningarna,
att överståthållare Nothin
skall utge en popularisering av den
svenska lagen för 150 000 kronor. Jag
tror att ett första steg i denna riktning
skulle vara att riksdagen sade ifrån, att
den själv var beredd att på allt sätt
medverka härtill vid lagarnas stiftande.

Jag yrkar bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr HALLÉN: Herr talman! Det är
på tiden att man hjälper till att skingra

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11. 101

den dimridå, som hotar att lägra sig
över vissa ärenden här i riksdagen i
dag. För mig ter det sig som om det
vore ett visst samband mellan denna
fråga och den motion, som vi alldeles
nyss avlivade. Det finns visserligen intet
sakligt sammanhang, men det är en
viss tendens, som genomgår båda dessa
motioner.

Vid den förra punkten diskuterade vi
frågan om det enskilda näringslivet och
dess större eller mindre inflytande på
riksbankens politik. Jag vill, herr talman,
inte ett ögonblick insinuera, att
min högt uppskattade och värderade
vän herr Håstad på något sätt är representant
för några ovidkommande intressen,
långt därifrån. Det finns dock
intressen, som i sitt missnöje med riksbankens
politik velat få fram andra
möjligheter. På samma sätt förhåller
det sig med denna motion. Jag vill dock
inte heller påstå att motionärerna själva
ha några baktankar, men jag är övertygad
om att det finns många intressen
i vårt land som med nöje skulle se att
man här, för att tala rent ut, kunde använda
lagrådet som ett slagträ mot en
allmän politisk utveckling, som man
inte gillar. Jag vill inte ett ögonblick
insinuera att herr Håstad — som nu
åter begärt ordet — är talesman för sådana
syften, men det råder inget tvivel
om att sådan krafter äro i rörelse. Nu
säges det visserligen att det endast är
en teknisk och formellt juridisk granskning,
som lagrådet skall företaga. Gränsen
mellan en sådan granskning och en
prövning ur juridisk-politiska synpunkter
är dock ganska svår att draga.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att lagrådet för närvarande är till
den grad överbelastat, att just förseningen
av de kungl. propositionerna,
som man klagat över och som senast i
dag behandlats i första kammaren, har
sin grund i den stora arbetsbördan där.
Det är ju alldeles uppenbart, att om
t. ex. skattelagstiftningen skulle läggas
under lagrådets domvärjo, så skulle det

Lagrådets granskning av lagförslag, m. m.

bli formligt stopp med en hel del av
vårt lagstiftningsarbete. Man invänder
då att man får organisera det på ett
annat sätt eller låta högsta domstolen
övertaga dessa ärenden. Jag vill då säga
det, att vi i utskottet anvisat en annan
väg, vilken vi dock inte kunna rekommendera,
eftersom detta faller under
statsutskottets domvärjo. I Kungl. Maj :ts
kansli ha de konsultativa statsråden till
uppgift att ur lagteknisk synpunkt
granska föreliggande förslag och se till,
att det råder en viss juridisk samstämmighet
i den allmänna lagstiftningen.
De äro emellertid för överbelastade för
att hinna med detta. Vi ha då visat på
den utvägen, att man vid sidan av de
skilda departementens personal borde
ställa för uppgiften särskilt kvalificerade,
juridiskt utbildade tjänstemän till
de konsultativa statsrådens förfogande.
Detta är emellertid en fråga, som Kungl.
Maj:t själv får lösa samt i den mån inrättandet
av nya tjänster erfordras göra
framställning till riksdagen därom. Att
i nuvarande läge reflektera på att överflytta
en hel del av dessa ärenden till
lagrådet vill emellertid utskottet inte
vara med om.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Bakom
de motioner och den reservation, som
här föreligga, ligger ju den tanken, att
det område av lagstiftningen som lagrådet
hittills haft att granska inte är
rationellt avvägt.

Alla som följt med lagrådets verksamhet
kunna nog vara ense om att
dess granskningsarbete varit till stort
gagn för lagstiftningsarbetet. Man frågar
sig då, varför inte också andra lagstiftningsområden
på liknande sött
kunna ha nytta av lagrådets verksamhet.
Man skulle då kunna vinna enhetlighet,
tydlighet och koncentration, vilka
egenskaper böra utmärka all god
lagstiftning. .lag har inte sett något va -

102

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Lagrådets granskning av lagförslag, m. m.

gande skäl för att exempelvis sådan
lagstiftning som hör under riksdagens
domvärjo inte skall vara lika god och
lika väl avvägd, lika konsekvent och
lika koncentrerad som annan lagstiftning
av motsvarande vikt. Såvitt jag
förstår är det alltså enbart för att främja
syftet att vinna en god lagstiftning
på alla centrala områden, som reservationen
kommit till.

Som herr Hallén anmärkte, är det
ganska svårt att draga en fix gräns
mellan den lagtekniska granskningen
och en materiell granskning. Denna i
sakens natur liggande svårighet borde
väl emellertid inte verka avskräckande
i detta fall, ty om vi erkänna att lagrådets
verksamhet hittills varit av godo,
så får man väl ändå tänka sig att den
skulle ha samma nytta även i fråga om
de andra lagstiftningsområden, som det
här är fråga om. Jag kan därför inte
finna annat än att lika väl som det är
berättigat att från lagrådets verksamhet
avsöndra detaljspörsmål, som inte stå i
proportion till lagrådets kompetens, bör
man när det gäller andra och viktigare
lagar, som för närvarande inte omedelbart
komma under lagrådets granskning,
hänföra dessa dit. Medborgarna
här i landet ha väl ändå samma intresse
av att även sådana lagar som tryckfrihetsförordningen,
kommunallagarna
samt skattelagstiftningen, vilka intimt
beröra medborgarnas intressen, bli så
goda, koncentrerade och tydliga som
möjligt. Några som helst andra — mer
eller mindre fula — motiv, som herr
Hallén antog ligga bakom reservationen,
finnas ju inte. Riksdagen skall väl ändå
inte fatta beslut endast med ledning av
allmänna farhågor; man hör ha några
konkreta anmärkningar att falla tillbaka
på, men några sådana ha inte
framkommit här i dag. Skulle så vara
att lagrådet i någon fråga som rör det
materiella skulle komma till en slutsats,
som exempelvis inte passar ihop med
riksdagens önskemål, då har detta endast
varit en tankeställare, och riksda -

gen har ju full frihet att besluta som
den vill.

Jag kan, herr talman, inte finna annat
än att de anmärkningar, som riktats
emot de syften, som ligga bakom
motionerna och reservationen, inte äro
bärkraftiga. Jag säger som herr Håstad,
att det för närvarande torde finnas
möjlighet att utöka lagrådets verksamhetsområde
genom att eventuellt låta
lagrådet arbeta i två avdelningar. Det
tycks vara en lycklig tillfällighet, att
högsta domstolen inte är så belastad
med arbete, att detta kan verka hindrande.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen.

Herr FAST: Herr talman! Spörsmålet
angående lagrådet är en gammal stridsfråga
bär i riksdagen. Tidigare ha
framstötarna kommit från det håll, där
man vill ha bort lagrådets granskning
av de områden, som nu äro underkastade
rådets prövning. Defta har jag för
mitt Vidkommande motsatt mig. Jag
gjorde det även under den tid, då det
kanske fanns skäl att göra anmärkningar
— man ansåg att lagrådet åtminstone
vid ett speciellt tillfälle gått
in på en materiell och politisk
granskning.

Om jag alltså intagit denna ståndpunkt,
så vore det mig främmande att
nu gå på en alldeles motsatt linje och
säga, att eftersom vi haft lagrådets
granskning på vissa områden av vår
lagstiftning, så skola vi nu utsträcka
den till så gott som alla områden. Mina
damer och herrar! Vad kommer att ske,
om vi utsträcka lagrådets granskning
på det sätt, som här föreslagits? Jo, lagrådet
kommer då helt enkelt inte att
förbli det sakkunniginstitut, som det
för närvarande verkligen är. Nu är det
nämligen inom ett begränsat område
som lagrådet konsekvent granskar vår
lagstiftning'', där man följaktligen har
erfarenheter från gångna tider att

bygga På -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

103

Om man nu t. ex. skulle utsträcka lagrådets
granskning till skattelagstiftningens
område så bleve, så vitt jag
förstår, följden inte endast den, att
man måste sätta in flera ledamöter från
regeringsrätten. Jag antar att man även
måste sätta in skatteexperter, för att det
skulle bli någon mening med denna
granskning i lagrådet. Detta skulle
emellertid — speciellt i vissa situationer
— leda till att lagrådet bleve den
flaskhals, som skulle bli den faktiskt
bestämmande för reformtakten i detta
land. Detta vill jag inte vara med om.
Reformtakten skall bestämmas av andra
faktorer — de föreliggande behoven
och våra ekonomiska möjligheter. De
sistnämnda torde för närvarande vara
av den art, att vi inte behöva någon
extra broms på utvecklingen. Jag skall
villigt erkänna att det undantagsvis inträffat,
att vi fått lagar som inte varit
tillräckligt översedda. Jag vill emellertid
tillägga, att detta måhända även
förekommit i de fall lagrådet haft lagarna
under granskning. Därmed vill
jag inte förneka, att det varit en väsentligt
större trygghet mot dessa risker i
de fall då lagrådets granskning satt in.

Hur tillkomma nu våra lagar? Jo,
man tillsätter parlamentariska kommittéer
och andra sakkunnigkommittéer,
där det sitter juridiskt utomordentligt
väl utbildade personer som sekreterare
— justitieråd, revisionssekreterare
o. s. v. Dessutom tillkallar man den
förnämsta expertisen på respektive områden
vid utformningen av lagtexten.
Fortsätter man sålunda på denna väg,
kommer man till ungefär samma resultat,
såvida man vill begränsa sig till att
lagens innehåll bestämmes av kommittén,
och dess granskning och utformning
sker med hjälp av verkligt sakkunniga.
.lag tror att man även i fortsättningen
bör följa denna väg.

Det är inte att undra på att det förekommit
överansträngningar under det
forcerade reformarbete vi haft i Kungl.
Maj ds kansli och i de fall, då juridiskt

Lagrådets granskning av lagförslag, m. ni.

utbildade krafter ej i tillräcklig utsträckning
stått till förfogande vid utredningar
o. d. Det hade varit totalt
omöjligt att inom de områden motionärerna
här visat på få en granskning
till stånd via lagrådet under den korta
tid det här varit fråga om.

Det är inte bara på skattelagstiftningens
område, som jag har en bestämd
och motsatt mening mot motionärerna.
Även när det gäller kommunallagstiftningen
tror jag det är bäst, om inte
lagrådet kopplas in. Därmed har jag
ingalunda sagt, att lagrådet inte skulle
kunna verkställa granskning även av
kommunallagarna. Men med tanke på
de ständiga ändringar, som denna kammare
ibland mot min inrådan gjort i
lagtexter — man har sagt att detta ändå
är så enkelt, att vi kunna klara ut det
själva — tror jag vi skulle bli ganska
besvikna över de resultat lagrådet i
dessa fall skulle komma till.

Vid den revision av kommunallagarna
som för närvarande pågår och
där även jag har ett visst ansvar försöker
man att få den bästa möjliga
expertis som hjälp vid granskningsarbetet.
Vi skola emellertid komma ihåg,
att våra möjligheter här äro starkt begränsade.
Det är i dagens läge mycket
svårt att få tag i kunnigt och i lagtekniska
spörsmål väl utbildat folk till
våra kommittéer, och det är lika svårt
att få sådant folk till Kungl. Maj ds
kansli. Det är alltså här inte endast
fråga om att ge Kungl. Maj d ökat anslag,
utan det är också fråga om att få
tillgänglig arbetskraft. Att man emellertid
därvidlag kan nå fram till förbättringar
är obestridligt, och man kan
göra det på ett betydligt enklare siitt
än via lagrådet.

Sedan vill jag framhålla att man
här uttalar sig ganska dunkelt då man
säger, att man från lagrådet kan avföra
en del av de lagar, som det för
närvarande prövar. Jag undrar om
detta är så riktigt. Niir man en smula
börjar syna dessa problem i sömmarna

104 Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Lagrådets granskning av lagförslag, m. m,

skall man kanske finna, att dessa lagar
äro delar av hela komplex, som för närvarande
ligga under lagrådets granskning.
Utesluter man dessa lagar från
lagrådets granskning, så tar man också
bort möjligheterna till den stora översikten
på ifrågavarande områdeskomplex.
Jag tror inte att denna väg är
framkomlig.

Jag har sålunda, herr talman, för mitt
vidkommande inte funnit tillräckliga
skäl tala för en ändring i detta hänseende
— jag deltog i diskussionen i
ämnet vid utskottsbehandlingen, men
jag var inte närvarande då klubban föll.

Innan jag slutar vill jag också säga,
att Kung]. Maj:t dock är fullständigt
oförhindrad att öka antalet lagar som
insändas till lagrådet för granskning.
Därvidlag finns det ju ingen gräns. Antalet
remitterade lagar blir naturligtvis
i väsentlig grad beroende på lagrådets
möjligheter att taga emot sådana liksom
av utvecklingen i övrigt.

Herr HÄCKNEK (kort genmäle): Herr
talman! Herr Fast talade om den flaskhals
i lagstiftningsarbetet, som lagrådet
skulle utgöra för den händelse dess
granskningsarbete skulle utsträckas.
Detta skulle emellertid den föreslagna
utredningen söka avhjälpa. Vi kunna
inte på förhand säga, om denna olägenhet
med nödvändighet skulle bli följden.
Finns det några utvägar att slippa en
sådan flaskhals är det bra, och det är
mycket möjligt att man skulle kunna organisatoriskt
förstärka lagrådet på ett
sådant sätt, att även den nuvarande
stockningen skulle kunna avhjälpas.
Även detta måste väl anses vara ett gott
resultat, som man skulle kunna vinna.

När nu herr Fast talar om att det
på kommunallagstiftningens område
eventuellt skulle kunna vara av värde
med någon lagrådsgranskning — i varje
fall tycktes mig hans uttalande ge vid
handen att han menade detta -— finns
det ju här i alla fall ett område, där det

ligger nära till hands att ge lagrådet
någon granskningsrätt. I och med detta
medgivande har man kommit fram till
att det åtminstone kan sättas i fråga,
om inte lagrådets granskningsområde
på något sätt bör utvidgas. Att vi här
på förhand skola dekretera att detta
är olämpligt eller orimligt, det tycker
jag inte är riktigt.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag begärde
ordet närmast för att gentemot
herr Hallén verkligen försäkra, att det
inte alls förelegat några tankar på att
sätta käppar i hjulet för lagstiftningen.
Jag har verkligen haft det intrycket,
att den diskussion om lagrådet, som tidigare
förts, är ett passerat stadium i
Sveriges riksdag. Sedan tjugu år tillbaka
har det knappast förekommit någon
verklig diskussion om principerna
för lagrådets granskning. På detta område
har man numera kommit fram till
en praxis, som alla accepterat.

Herr Fast sade, att om nu detta system
med lagrådets granskning fungerade
bra på detta område, så är det
inte säkert, att det skulle fungera bra
på andra områden. Likaväl skulle man
kunna säga, att det är troligt, att detta
system just därför skulle fungera bra
även på ett annat område.

Herr Fast anförde i detta sammanhang
en mycket riktig och väsentlig
synpunkt, nämligen att lagrådet naturligtvis
inte får bli en flaskhals i utvecklingen.
Detta skulle enligt min uppfattning
kunna avhjälpas genom att man
tillfälligtvis, åtminstone under vintern
och våren, lät lagrådet arbeta på två
avdelningar. Alldeles oavsett detta vill
jag emellertid framhålla, liksom jag
gjorde i utskottet, att man inte uteslutande
skall i detta sammanhang koncentrera
diskussionen på lagrådet. Det
är viktigast, att man får en bättre formell
reda i skattelagstiftningen och viss
administrativ lagstiftning. På det området
är lagrådet med dess nuvarande

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

105

Beredande av större plats för s. k. personval vid allmänna val.

sammansättning knappast den instans,
som i första hand bör komma i fråga.
För min egen del lutar jag närmast åt
den tanken, att man för granskningen
av denna lagstiftning skulle tillskapa
en särskild instans.

Jag hoppas, att herr Fast ändå inte
bestrider, att det just på skattelagstiftningens
område ännu finns mycket övrigt
att önska. Speciellt med hänsyn till
denna lagstiftnings oerhörda makt över
och betydelse för de enskilda medborgarna
bör man söka komma fram till
en större pregnans, klarhet och enhetlighet
än som nu, delvis till följd av
de dåliga vanorna från brådskan under
kriget, kommit att prägla denna lagstiftning.

Herr FAST: Herr talman! Herr Häckner
måste ha missförstått mitt yttrande.
Jag har inte alls tillrått att man skulle
lägga den kommunala lagstiftningen under
lagrådets granskning, utan jag avrådde
tvärtom därifrån, inte minst
med hänvisning till den ståndpunkt,
som denna kammare många gånger
förut intagit till kommunallagfrågor.

Jag vill än en gång betona, att man
kan nå en bättre granskning och översyn
av exempelvis skattelagstiftningen
på betydligt enklare vägar än via lagrådet,
nämligen genom en förstärkning
av de sakkunniga krafterna i Kungl.
Maj :ts kansli och i de kommittéer, som
handha dessa skatteutredningar. På det
sättet skulle denna granskning kunna
komma till stånd under betydligt enklare
och smidigare former. Jag har således
för egen del ingenting emot att
en reform kommer till stånd på detta
område. Jag tror, att en ändring härvidlag
vore mycket väl befogad. Jag
hoppas därför att, om Kungl. Maj:t begär
förstärkning av anslaget till departementen,
riksdagen skall visa sig tillmötesgående
och bevilja anslag till
nödvändiga förstärkningar.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13.

Beredande av större plats för s. k. personval
vid allmänna val.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 9, i anledning av väckta motioner
om beredande av större plats för
s. k. personval vid allmänna val.

Uti de likalvdande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 191
i första kammaren av herr Wahlund och
nr 237 i andra kammaren av herr Ericsson
i Näs hade hemställts, »att riksdagen
ville hos Kungl. Maj :t anhålla om
en förutsättningslös utredning av det
nuvarande valsystemet i syfte att bereda
större plats för s. k. personval».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:191 och 11:237 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Med beklagande konstaterar jag att konstitutionsutskottet
avstyrkt den begäran
om utredning, som framställts i min
motion. Motionen åsyftade endast en
förutsättningslös utredning angående
möjligheterna att inom vårt nuvarande
valsystem bereda plats för större möjligheter
till personval.

I sin motivering för avstyrkandet av
motionen framhåller utskottet, att sakkunniga
redan 1921 tillerkände en personmetod
bestämda ideella företräden
framför en partimetod. Jag tror för min
del att båda dessa metoder skulle kunna
sammanföras.

Innan jag. hade hunnit läsa utskottsutlåtandet,
frågade jag en värderad ledamot
av utskottet om hur det hade

106

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Beredande av större plats för s. k. personval vid allmänna val.

gått med min motion. Denne ledamot
svarade då, att eftersom denna fråga
var uppe under förra årets riksdag och
då avstyrktes av konstitutionsutskottet,
så skulle det antagligen bli på det sättet
även i år. Man kan också läsa mellan
raderna i utlåtandet, att man varit
inne på en liknande motivering. Ett
sådant ställningstagande måste väl ändå
innebära, att det för en avsevärd tid
framöver är nära nog meningslöst att
taga upp en sådan här fråga. Det måste
tydligen bli ett helt nytt konstitutionsutskott,
som inte har något förflutet på
denna punkt, som skall kunna tillstyrka
en motion med begäran om utredning i
detta ärende. Det skulle också vara
mycket beklagligt, om man på något
håll i detta land skulle komma på den
tanken, att andra kammarens ledamöter,
sedan de väl fått respektive partiorganisationers
välsignelse, inte våga
utsätta sig för ett personligt bedömande
av valmanskåren.

I utskottsutlåtande! framhålles nu, att
partiet skall vara det grundläggande
momentet i valet. Detta skulle väl kunna
vara fallet också i framtiden, även om
vi förbättrade möjligheterna att inom
partiets ram kunna företaga ett personval.
Så är förhållandet i Finland och
Danmark. I den finska lagen angående
riksdagsmannaval stadgas i § 45 följande:
»Vid valet äge varje valrnan rätt
att rösta antingen på kandidatlista i
valsedeln för den valkrets, där han är
antecknad såsom valberättigad, eller på
en person.» Ingen vill väl påstå, att
partierna på grund av denna lagstiftnings
karaktär inte skulle vara det
grundläggande elementet vid de finska
valen. Det är naturligtvis partierna, som
avgöra vilka som skola stå på valsedlarna.

Även i Danmark har man ett system
med personval på ett helt annat sätt
än bär i Sverige inom det proportionella
valsystemets ram. Ungefär i genomsnitt
60 c/o av de avgivna rösterna

i det senaste folketingsvalet voro personliga
röster. Det socialdemokratiska
partiet utnyttjade denna möjlighet till
personval mest. För det partiet voro
68 % av de avgivna rösterna personliga
röster. För det konservativa folkpartiet
var motsvarande siffra 54 %,
vilket var den lägsta siffran bland partierna.
Därtill kommer att man i Danmark
kan använda numrerade listor,
vilket medför att partierna kunna bestämma
i vilken ordning de olika kandidaterna
skola komma in. Socialdemokraterna
och kommunisterna använde
sig av det systemet. Tillämpningen av
detta system med numrerade listor leder
emellertid enligt min uppfattning i
praktiken till ganska felaktiga resultat.
Man får väl utgå ifrån att de personer,
som de olika partierna uppfört på dessa
listor, skola bedömas efter det antal
röster de erhållit. Om man närmare
granskar det danska valresultatet, finner
man dock att åtta av de nuvarande
57 socialdemokraterna i det danska folketinget
i verkligheten inte fått så
många röster som de av deras konkurrenter,
vilka på grund av detta valsystem
måst stanna utanför folketinget.
Jag tycker för min del, att detta är
ganska odemokratiskt.

Jag kan här nämna några siffror från
valresultatet i Köpenhamn. Man finner
av dem, att Hans Hedtoft kommit in
som förste man med 46 849 röster, varav
37 415 personliga. Som andre man
kom Frode Jacobsen med 27 643 röster,
varav 14 507 personliga. På tredje plats
kom sekreterare Olsen, som emellertid
kom in därför att han av partiorganisationen
uppförts som nummer tre.
Sekreterare Olsen fick 9 276 röster, varav
4 613 personliga. Utanför folketinget
stannade emellertid sekreterare Nina
Andersen trots 15 063 höster, varav
11 846 personliga. Hon fick alltså mer
än dubbelt så många personliga röster
som den kandidat, som kom in som den
tredje representanten.

Nr 11.

107

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Beredande av större plats för s. k. personval vid allmänna val.

Det är naturligtvis svårt att göra något
bedömande av hur valresultatet
skulle komma att te sig här i landet vid
en tillämpning av ett personvalsystem.
Vi ha ju inga siffror att gå efter. Jag
tror emellertid att mycket vore vunnet,
om man här kunde komma ifrån detta
månglistsystem, som hittills tillämpats
för att försöka få fram personliga kandidater,
och gå över till ett ordentligt
personval i en eller annan form.

Det finns en del tidningar — speciellt
är det väl folkpartitidningar — som
skrivit om denna fråga och framhållit,
att det är omöjligt att genomföra ett
sådant system, i varje fall i Stockholm.
För min del kan jag inte förstå, varför
det skulle vara mera omöjligt att tilllämpa
ett sådant system här i Stockholm
än i Köpenhamn. Det är inte alls
nödvändigt att Stockholm vid en tilllämpning
av ett personvalsystem skulle
behöva bestå av en enda valkrets.

Beträffande vad konstitutionsutskottet
skrivit om röstsammanräkning och
svårigheterna att överblicka valet vill
jag inskränka mig till att påpeka vad
jag i den vägen anfört i motionen, nämligen
att de danska valresultaten och
även de finska i vissa fall bli tillkännagivna
nära nog lika fort som våra
egna valresultat. De danska valresultaten
bli offentliga absolut lika snabbt
som de svenska.

Herr talman! Det är omöjligt att i en
motion närmare ange vilka vägar, som
rätteligen böra beträdas i detta fall.
För den skull har jag begärt en utredning
i frågan. Med stöd av vad jag här
sagt ber jag alt få yrka bifall till motionen.

Herr D1CKSON: Herr Kriesson i Näs
är så ny i kammaren, att det är ursäktligt,
om han ännu har den föreställningen
att riksdagen skulle antaga ett
förslag bara därför att det är förnuftigt.

Det förhåller sig väl ändå på det sättet,
att om man kunde finna en anordning
för riksdagsval och kommunala
val, där det personliga mer kom till
sin rätt, så vore väl de flesta ense om
att man skulle gå den vägen. Såsom
utvecklingen försiggått, framför allt i
det kommunala livet och där ända ner
i dess minsta förgreningar, har det
partipolitiska momentet kommit att
göra sig gällande i alltför stor utsträckning.
Olägenheterna av detta system
äro uppenbara. Det finns ett ganska
otrevligt uttryck, som heter »kandidatnöd».
Denna kandidatnöd manifesterar
sig, då ett parti skall utse en medlem
i en viss nämnd eller styrelse men förgäves
ser sig om efter en lämplig kandidat.
Det är avvita förhållande, a''tt
man prompt skall ha in en människa,
som är olämplig eller i varje fall icke
positivt lämplig. Enligt min bestämda
uppfattning har man på detta område
gått alldeles för långt.

Nu är frågan naturligtvis förfallen för
denna gång, men jag tycker, att konstitutionsutskottet
hade kunnat ägna litet
mer omsorg åt frågan om möjligheterna
att lösa problemet. För egen del kan
jag inte betrakta frågan som olöslig.
Det kan emellertid hända, att det svenska
folket och mänskligheten över huvud
kanske ännu inte äro mogna för
ett personvalsystem, utan att man måste
gå i stora klumpar och partier för att
samhällsmaskineriet skall kunna fungera.
Men man måste väl dock ha som
mål att man i samhällslivet mera skall
se efter verkliga kvalifikationer och
taga mindre hänsyn till rena partipolitiska
konstruktioner. För att tillspetsa
min uppfattning i denna fråga skall jag
bekänna, att jag vill ha ett sådant valsystem,
att jag hellre kan* få rösta på
en bra folkpartist än på en dålig högerman.

Herr talman! Jag har intet yrkande,
men jag har velat framföra dessa synpunkten''.
Jag tror, att när det tusen -

108 Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Beredande av större plats för s. k. personval vid allmänna val.

åriga riket börjar närma sig, så har
man kanske fått personval även här i
Sverige.

Herr HALLÉN: Herr talman! Den
ärade motionären började med något
vemodiga och bittra betraktelser över
konstitutionsutskottets enhällighet att
avliva hans motion. Motionären antydde
något om att konstitutionsutskottet bestod
av gamla förhärdade motionsslaktare,
som inte togo någon hänsyn
till sådana här goda uppslag. Motionären
hoppades, att det i en framtid
skulle bli ett annat konstitutionsutskott
utan något förpliktande förflutet.

Jag vill säga motionären, att konstitutionsutskottet
inte bara, som han
tror, består av gamla motionsslaktare. I
utskottet finnas så färska ledamöter här
i riksdagen som herrar Nordkvist och
Häckner. I varje fall dessa ledamöter ha
intet komprometterande förflutet, åtminstone
inte i konstitutionsutskottet. I
konstitutionsutskottet finnas sålunda
flera generationer företrädda. Om jag
nämner mig själv, så har jag varit med
i konstitutionsutskottet ända sedan
1914, och vi ha vidare flera ledamöter
från 1930- och 1940-talen, där de senaste
ledamöterna, som sagt, äro herrar
Häckner och Nordkvist. Man kan
således säga, att det i detta fall varit
flera generationer, som här enats om att
avliva den föreliggande motionen.

Man kan naturligtvis liksom herr
Dickson uttala sin sympati för att man
bör ha personval. Det är klart att man
som valman helst vill rösta på en person,
som man har speciellt förtroende
för. Det är möjligt, att detta system är
genomförbart, om man styckar upp
landet i enmansvalkretsar. Jag minns
som barn här i Stockholm, när man då
hade ett sådant valsystem. Jag kommer
tydligt ihåg med vilken spänning man
emotsåg resultatet av ett val, som stod
mellan två personer. Vi veta emellertid
alla vilka svårigheter, som äro för -

knippade med ett sådant valsystem. Det
är utomordentligt svårt att på detta sätt
få en proportionell avspegling av valmanskåren.
Man bör inte bagatellisera
de svårigheter, som skulle uppstå exempelvis
här i Stockholm, för att nu taga
ett enda exempel. Tänk bara vilka svårigheter
man måste kämpa sig igenom
för att få dessa 24 riksdagsmän från
Stockholm utsedda. I folkpartiet exempelvis
har man ju redan nu ett par listor.
Det kan naturligtvis tänkas, att det
partiet skulle gå fram med ännu fler
listor, för både frikyrkliga och mer
världsligt sinnade medborgare. Sedan
skulle väljarna pricka av på listorna
vilken eller vilka de helst ville ha valda.
Tänk vilket snickeri och besvär det
skulle bli för att få fram valresultatet.
Jag vet inte hur många veckor man
skulle behöva för att räkna ut det
exakta resultatet. Därjämte skulle naturligtvis
många mer eller mindre
slumpartade effekter komma att inverka.
Ingen kan garantera rättvisa med ett
sådant valsystem. Då finns det ett betydligt
enklare sätt att ge till känna att
man vill ha en speciell kandidat utsedd
före alla andra. Man kan då såsom
enligt det nu tillämpade systemet välja
ut den partibeteckning man vill rösta
på och sedan sätter man ut namnet på
den person, som man vill ha vald först
av alla. Denna metod praktiseras ju
redan nu vid nästan varje val.

Herr talman! De s. k. proportionsvalssakkunniga
ha tidigare påvisat, att
det är tekniskt omöjligt att genomföra
ett personvalsystem. Man kan på den
■vägen nå ett resultat alldeles motsatt
det man åsyftar. — Under hänvisning
till vad jag nu anfört yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Sedan herr talmannen framställt propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Nr 11.

109

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

§ 14.

Andringar i grundlagarna.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 10, med uppgift å vilande förslag
till ändring i grundlagarna.

Till grundlagsenlig behandling hade
konstitutionsutskottet för riksdagen anmält
under sistförflutna fyraårsperiod
jämlikt § 64 riksdagsordningen såsom
vilande antagna förslag till ändring i rikets
grundlagar.

Efter anmälan av ärendet till handläggning
anförde herr TALMANNEN:

Såsom kammaren behagade finna, är
detta memorial uppdelat i tretton olika
punkter. Vissa av dessa punkter äro i
sin tur uppdelade i moment. Varje sådan
punkt resp. moment innehåller ett
vilande grundlagsändringsförslag, som
det enligt § 64 riksdagsordningen nu ankommer
på kammaren att slutligt pröva.
Kammaren äger därvid att antaga eller
förkasta varje förslag särskilt för sig.
Däremot kan på grund av bestämmelse
i nyssnämnda § 64 icke någon ändring
göras i förslagen. Jag kommer således
nu att framställa propositioner beträffande
varje förslag särskilt för sig såsom
ett helt betraktat. När vi komma
till det förslag till tryckfrihetsförordning,
som återfinnes under punkten 12
mom. a, är att märka, att för vissa däri
ingående paragrafer vid den tidigare behandlingen
antagits två olika alternativ.
För avgörandet beträffande tryckfrihetsförordningen
erfordras därför en
särskild propositionsordning, till vilken
jag ämnar återkomma, när vi hinna till
punkten 12 mom. a.

Punkterna 1—11.

De under dessa punkter upptagna, såsom
vilande antagna grundlagsändringsförslagen
blevo av kammaren antagna.

Punkten 12 mom. a.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Sedan punkten föredragits, yttrade
herr TALMANNEN:

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Såsom jag antydde, då vi började behandlingen
av detta memorial, finnas i
detta förslag på vissa punkter olika alternativ.

Så är fallet vid 2 kap. 10 §, 7 kap. 3 §,
12 kap. 5 § och 13 kap. 5 §. Av dessa
äro 2 kap. 10 § och 12 kap. 5 § av de
andra oberoende, medan däremot vid 7
kap. 3 § och 13 kap. 5 § alternativen stå
i sådant samband, att, därest alt. I antages
i fråga om den ena av dessa paragrafer,
samma alternativ rimligen bör
godkännas även beträffande den andra
paragrafen, och vice versa.

Enligt min uppfattning är i föreliggande
situation den lämpligaste propositionsordningen,
att kammaren först
genom preliminära beslut i fråga om
var och en av de fyra paragrafer, där
alternativ föreligga, fastställer, vilketdera
alternativet som bör ingå i den nya
tryckfrihetsförordningen under förutsättning
att en sådan kommer att antagas.
Sedan lydelsen av 2 kap. 10 §, 7
kap. 3 §, 12 kap. 5 § och 13 kap. 5 §
blivit på detta sätt preliminärt fastställd,
framställas propositioner på
tryckfrihetsförordningen i dess helhet
med den lydelse, den genom de först
fattade besluten erhållit.

Den sålunda föreslagna föredragningsordningen
blev av kammaren godkänd.

Herr talmannen framställde härefter
till en början propositioner angående
de två i fråga om 2 kap. 10 § i förslaget
till tryckfrihetsförordning upptagna
alternativen; och antog kammaren det
såsom alternativ I betecknade förslaget
till avfattning av paragrafen.

Beträffande 7 kap. 3 § antog kammaren
efter givna propositioner det såsom
alternativ II betecknade förslaget.

I avseende å 12 kap. 5 § gav herr talmannen
propositioner på antagande
dels av alternativ I dels ock av alternativ
II; och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagberg i

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Förslag till ändrad lydelse av § 49 m. fl. paragrafer i regeringsformen och § 2 in. fl.

paragrafer i riksdagsordningen, avseende ändringar i riksdagens arbetsformer.

Malmö begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som, under förutsättning att ny
tryckfrihetsförordning antages, vill, att
12 kap. 5 § skall hava den lydelse, som
i konstitutionsutskottets memorial nr 10
under denna paragraf betecknats som
alternativ II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren under angivna
förutsättning godkänt den i memorialet
som alternativ I betecknade lydelsen
av ifrågavarande paragraf.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså antagit det såsom
alternativ II betecknade förslaget
till lydelse av 12 kap. 5 §.

I fråga om 13 kup. 5 § antog kammaren
efter givna propositioner det såsom
alternativ II betecknade förslaget.

Sedan kammaren sålunda genom förberedande
beslut godkänt den lydelse
av 2 kap. 10 §, 7 kap. 3 §, 12 kap. 5 §
och 13 kap. 5 §, som betecknats, beträffande
2 kap. 10 § såsom alternativ I och
i fråga om de tre övriga paragraferna
såsom alternativ II, antog kammaren på
därå av herr talmannen given proposition
det vilande förslaget till tryckfrihetsförordning
med den sålunda fastställda
lydelsen av nämnda paragrafer.

Punkten 12 mom. b.

De härunder upptagna vilande grundlagsändringsförslagen
antogos av kammaren.

Punkten 13.

Förslag till ändrad lydelse av § 49 m. fl.
paragrafer i regeringsformen och § 2
m. fl. paragrafer i riksdagsordningen,
avseende ändringar i riksdagens arbetsformer.

Efter föredragning av punkten anförde: Herr

HÅSTAD: Herr talman! Jag antar
att kammarens ledamöter inte bli
överraskade, om från vårt håll någonting
säges med anledning av det mycket
viktiga beslut som vi här gå att
fatta.

Det förslag till arbetsformer för riksdagen,
som nu föreligger, är ju att betrakta
som en samlingsprodukt. Alla
partier ha medverkat i detta arbete
med olika uppslag. Dessa ha vägts och
separerats och delvis lagts åt sidan,
men kvar står i alla fall ett förslag som
i långa stycken är uttryck för en gemensam
uppfattning. Endast på en
punkt har det varit omöjligt att sammanjämka
de skilda meningarna, nämligen
när det gäller sessionsindelningen.
Innan jag något går in på den saken,
vill jag emellertid erinra om de
vinster, som förslaget enligt min mening
innefattar.

Det blir en utvidgning och rationalisering
av utskotten, något som enligt
min mening bör möjliggöra, att riksdagsarbetet
både kan bli grundligare i
de utskott, som beröras av reformen,
och samtidigt påskyndas. Åtminstone
för andra kammarens del innebär förslaget
en partiell lösning av det s. k.
sysselsättningsproblemet. Riksdagsmännen
komma att få helårsarvode, om den
proposition antages, som helt nyligen
har avlämnats. Det har vidare framlagts
åtskilliga »råd och anvisningar»
om ett bättre anordnande av riksdagens
arbete under veckan. Talmanskonferensen
skall utöva en starkare ledning
av förhandlingarna. Dessutom har ett

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

111

Förslag till ändrad lydelse av § 49 m. fl. paragrafer i regeringsformen och § 2 m. fl.

paragrafer i riksdagsordningen, avseende ändringar i riksdagens arbetsformer.

länge närt önskemål realiserats genom
den uppskovsrätt som införts för vissa
propositioner och motioner.

Men när det gäller det spörsmål, som
i alla fall hela tiden stått i förgrunden
i debatten om riksdagens arbetsformer,
nämligen sessionsindelningen, har man
inte kunnat uppnå enighet. Det har av
någon för mig obegriplig anledning
kommit att gå politik i frågan, som såvitt
jag förstår inte har någonting alls
med politik att skaffa. Vad det här gäller
är helt enkelt att försöka förlägga
sessionen eller sessionerna så, att riksdagsarbetet
kan ordnas så förnuftigt
och rationellt som möjligt. Det är kort
sagt fråga om ett rationaliseringsproblem
och ingenting annat.

Jag skall inte, herr talman, upprepa
vad jag hade tillfälle framhålla i denna
kammare för ett år sedan, men jag vill
i alla fall, innan kammaren går att
fatta sitt beslut, fastslå vissa uppenbara
svagheter eller olägenheter med det föreliggande
förslaget till sessionsindelning.

För det första är det inte alls uppvisat,
att det i vårt land behövs eu höstriksdag
såsom normal institution. Den
motsatta meningen har förfäktats inte
uteslutande av oss, som voro reservanter
inom särskilda utskottet, utan företräddes
av hela 1943 års sakkunnigkommitté,
sammansatt av framstående representanter
för alla partier. Ingen
egentlig ändring i fråga om riksdagens
arbetsuppgifter eller ökning av dessa
har skett sedan dess. Det program, som
framlades av den nyssnämnda kommittén,
gick tvärtom ut på att det i
första hand skulle företagas en rationalisering
av själva riksdagsarbetet, och
därefter, i andra hand, skulle om så
visade sig nödvändigt frågan om en
sessionsuppdelning tagas upp. .lag
måste konstatera, alt man inte har försökt
att följa detta program. Man har
i stiillet hoppat över den första etappen

och gått direkt på den senare uppgiften.

För det andra utgör det nya sättet
att reglera budgetarbetet en uppenbar
svaghet i det föreliggande förslaget.
Såsom framgår av grundlagstexten
skall budgeten normalt vara reglerad
den 31 maj, samtidigt som riksdagen
skall såsom hittills börja den 10 januari.
Naturligtvis kan detta gå för sig.
Men det förutsätter att regeringen i en
helt annan utsträckning än hittills lägger
fram propositioner i rätt tid, så
att inte vederbörande utskott behöva bereda
dessa propositioner under forcerat
tryck. Men ha vi verkligen i och med
antagandet av reformförslaget någon
garanti för att regeringen skall vara i
stånd att vid riksdagens början leverera
hela det stora material som innefattas
i statsregleringen? Jag tror det knappast.
Resultatet av den nya ordningen
kommer helt visst att bli en enorm forcering
av arbetet under maj månad,
till förfång för ärendenas sakliga behandling.
Redan nu, då riksdagen
ibland inte slutat förrän i början eller
mitten av juli månad, har behandlingen
av viktiga propositioner rörande anslags-
eller skattefrågor ibland måst
drivas på ett sätt, som gjort att vederbörande
utskott saknat möjlighet att
företa någon mer ingående eller noggrann
granskning av propositionerna.

Och hur skulle man reagera, därest
oppositionen — den må nu vara konservativ
eller kanske i ett annat läge
socialdemokratisk — skulle kräva längre
tid för behandlingen av ett ärende?
Skulle det inte då komma att sägas,
alt oppositionen bedrev sabotage eller
obstruktion och ville föra riksdagens
förhandlingar över den 31 maj? Jag
tror att vi mycket snart kunna komma
i en sådan situation; men det är ett
läge som den svenska riksdagen aldrig
någonsin tidigare ställts inför, därför
att det inte funnits några sådana

112

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Förslag till ändrad lydelse av § 49 m. fl. paragrafer i regeringsformen och § 2 m. fl.

paragrafer i riksdagsordningen, avseende ändringar i riksdagens arbetsformer.

frister för avslutandet av riksdagsarbetet
som nu inskrivas i riksdagsordningen.

Ytterligare står fast •— såvitt jag förstår
lika evident som någonsin — att
den höstriksdag som kommer att anordnas
blir lika irrationell som höstriksdagarna
hitintills varit. Vissa utskott
komma att ha arbetsuppgifter,
andra inte. En stor del av riksdagens
ledamöter kommer att bli mer eller
mindre arbetslös, men samtidigt äro
alla dock bundna av riksdagsarbetet.
Budgetfrågor skola ju inte få uppskjutas
till höstriksdagen. Regeringen kan
visserligen lägga fram nya budgetfrågor,
men det skall där endast fattas
s. k. preliminära beslut om anslag eller
skatter, och dessa beslut skola inte inverka
på den redan fastställda budgeten.
Det är emellertid mycket litet
troligt, att en regering på ett så tidigt
stadium av arbetet med nästa års budget
som på hösten bryter ut vissa frågor
och framlägger dem separat för
höstriksdagen.

Vidare skola vi få ett uppskovsinstitut.
Hur detta kommer att verka, kunna
vi inte i dag avgöra. Själv är jag
anhängare av tanken på ett uppskovsinstitut,
tv jag tror att det kommer att
behövas en sådan säkerhetsventil i vissa
situationer. Men jag tvivlar i högsta
grad på att någon regering kommer att
vara trakterad av att riksdagen i någon
större utsträckning beslutar om
uppskov med behandlingen av propositioner
ens från vår till höst. Prestigeskäl
stå inte på spel, om det sker någon
enstaka gång beträffande ett lagförslag
som inte skall träda i kraft
förrän nästföljande år, men när det gäller
andra lagar, t. ex. på det sociala
området, där en viss skyndsam handläggning
anses vara av värde, kommer
regeringen säkerligen ofta att med all
gevalt motsätta sig ett uppskov.

Härtill kommer att majoriteten har
i författningen inskrivit visserligen

inte ett absolut hinder men dock praktiskt
taget ett förbud för regeringen att
annat än i trängande fall förelägga
höstriksdagen nya propositioner. Jag
förstår motivet. Man har velat ge regeringen
andrum och tid att förbereda
propositionerna till vårriksdagen, så
att dessa inte skola lämnas alltför sent
och då leda till försening av riksdagsarbetet.
Men å andra sidan har man
genom denna bestämmelse kringskurit
regeringens möjligheter att göra höstriksdagen
mindre snedbelastad, mera
rationell än hittills. Över huvud taget
ter det sig åtminstone för mig ytterst
egendomligt, att man på detta sätt skall
i en författning skriva Kungl. Maj:t på
näsan vad Kungl. Maj:t skall göra eller
inte göra. Det kan vara rimligt, när
det gäller fristen på våren, men det är
enligt mitt förmenande alls inte lika
naturligt i fråga om propositionsavlämnandet
vid höstriksdagen. Man har
svårt att i någon annan författning
hitta ett motstycke till denna egenartade
och irrationella bestämmelse. Under
utredningsarbetet har jag dock
varnat för denna förbudsregel.

Över huvud taget är hela denna giljotin
den 31 maj, som i och för sig
skulle kunna inbjuda till mycken diskussion
ur formella synpunkter, ett
unieum bland de parlamentariska arbetsordningarna
världen runt. Jag har
inte funnit något exempel på att det i
någon författning fixerats en viss dag,
när ett visst arbete skall vara avslutat.
Den som försöker tränga in i de bestämmelser
som nu föreslås kan också
endast med största svårighet skapa sig
en konkret bild av hur det skulle gå till
i verkligheten, därest riksdagen den
31 maj eller alternativt den 15 juni inte
har hunnit diskutera igenom frågorna
och slutföra nödiga beslut.

Vidare står, herr talman, kvar vad
som tidigare har sagts om att det måste
vara principiellt förkastligt att såsom
en normal institution ha höstriksdag

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

113

Förslag till ändrad lydelse av § 49 m. fl. paragrafer i regeringsformen och § 2 m. fl.

paragrafer i riksdagsordningen, avseende ändringar i riksdagens arbetsformer.

de år, då andrakammarval äger rum
och riksdagens sammansättning kan ha
avsevärt ändrats. Det hölls en sådan
riksdag i höstas. Man kan naturligtvis
till nöds i en kritisk situation tillgripa
en höstriksdag av denna typ, men att
göra den till en reguljär företeelse kan
inte innebära hel och full respekt för
folkviljan.

Slutligen ligger det i sakens natur att
om riksdagen på detta sätt och utan
att trängande skäl därför ha anförts
kommer att dragas ut på längden, försvåras
rekryteringen till riksdagen och
motverkas det syfte, som väl bäres upp
av en enig uppfattning här, nämligen
att det i riksdagen skall samlas så mycken
sakkunskap som möjligt.

Herr talman! Härmed har jag berört
de frågor som jag inte har kunnat undgå
att taga upp vid detta tillfälle. Efter
de erfarenheter, som vi hittills efter
beslutet i fjol gjort, är jag mer än någonsin
övertygad om att den enda riktiga
reformen är såsom det normala
forma en sammanhängande riksdag
och att därutöver höstriksdag endast
hålles i de speciella fall, då det blir
nödvändigt. Om man som sig bör vill
sluta tidigare på försommaren måste
riksdagssessionen dock börja tidigare
än den 10 januari, d. v. s. den måste
börja någon gång på höstsidan. Vi på
högerhåll lade tidigt i en motion fram
förslag härom. Jag fullföljde tankegången
i sakkunnigkommittén, och i
utskottet reserverade sig högerrepresentanterna
till förmån för en sammanhängande
sessionstid med början den
1 december. Vi ha emellertid ingalunda
ståndaktigt bundit oss för den 1 december;
om vi möta förståelse för vår
tanke på eu sammanhängande riksdag,
äro vi beredda, om och närhelst det
visar sig behövligt eller sakligt motiverat,
att jämka på tidpunkten.

Jag tror att det i dag finns större
sympatier för vår linje än det fanns
tidigare. Jag vågar därför, herr tal -

man, ställa den prognosen, att tiden
arbetar för en ny reform av arbetsformerna,
en reform som enligt min mening
endast kan, om den skall vara
förnuftig och rationell, gå i den riktningen,
att det blir en sammanhängande
riksdagssession, som börjar på hösten
och slutar någon gång i maj eller
möjligen i början av juni, så att lantbrukarna
hinna hem till sitt jordbruk.
Men vi måste tydligen först gå igenom
den eklut, som antagandet av det nu
föreliggande förslaget om riksdagens
arbetsformer innebär. Vi få då en
konstlad höstsession, och vi få också
erfarenheter av hur det ter sig med en
komprimerad, tvångsavslutad vårsession.
Jag är dock inte säker på att vi
redan i år få tillräckligt material för
att grunda några säkra omdömen på.
Riksdagen har ju i år ovanligt litet
budgetmaterial att behandla, och statsutskottet
har nu i dessa indragningstider
faktiskt måst tjänstgöra som ett
slags slakthus för motioner; utan större
processer ha ju de allra flesta anslagsmotioner
avvisats. Ett annat år,
då tiderna te sig gynnsammare, blir
det säkerligen besvärligare för statsutskottet
och andra budgetutskott att
utan pressning och liafs hinna med arbetet.

Det är ju inte, herr talman, möjligt
att i dag komma med något säryrkande.
Riksdagen avvisade i fjol det alternativ,
som från högerhåll då presenterades.
Det återstår därför inte för mig något
annat än att för min egen del — och
jag tror också för mina meningsfränders
räkning — frånsäga oss ansvaret
för den del av reformen som berör sessionsindelningen.
Detta ansvar måste
påvila dem, som i fjol alltför förhastat
och utan att tillräckligt diskutera igenom
frågan åstadkomnio det riksdagsbeslut,
som vi nu ba att fatta ståndpunkt
till.

.Tåg är emellertid — jag vill till sist
betona detta — övertygad om att åt -

8 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 11.

114

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Förslag till ändrad lydelse av § 49 m. fl. paragrafer i regeringsformen och § 2 m. fl.

paragrafer i riksdagsordningen, avseende ändringar i riksdagens arbetsformer.

skilliga av dem, som i fjol stödde majoriteten
inom särskilda utskottet, i år
betvivla ändamålsenligheten av den
lösning som då presterades eller i varje
fall äro mindre övertygade om riktigheten
av denna lösning än som i fjol
var fallet. Men därest riksdagen nu
antager förslaget i dess helhet, är det
möjligt att med ledning av erfarenheterna
från den innevarande riksdagsperioden
återkomma i slutet av denna
period med ett nytt förslag. Jag hoppas,
herr talman, att vi då skulle kunna
taga upp en diskussion, som leder
till att enighet även i denna del skall
kunna vinnas om den mest förnuftiga
lösningen.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag tycker
att det inte tjänar mycket till att
nu upprepa den debatt som vi hade i
fjol med de skäl och motskäl mot reformen
som då anfördes. Jag skall för
min del bespara kammaren en tidsutdräkt
i detta avseende. Jag vill inte
heller taga upp all den klagan som herr
Håstad framförde. Bara i förbigående
vill jag säga, att när herr Håstad t. ex.
talar om att det blir en fruktansvärd
forcering i maj, så resonerar han ungefär
som om regeringen inte skulle ha
en aning om allt detta. Det är klart att
den planerar sitt arbete, framför allt
med de budgetpropositioner som måste
behandlas före maj månads utgång. Regeringen
vet detta, och redan på hösten
måste den beräkna skälig tid till
arbetet härmed och till statsutskottets
behandling av dessa propositioner.

Det andra som herr Håstad framhöll
var att vi skulle i fortsättningsn få lika
irrationella riksdagar som nu, där kanske
bara ett eller ett par utskott skulle
vara sysselsatta och medlemmarna av
de andra utskotten skulle gå och driva
sysslolösa. Vi skola dock komma ihåg
att vi fått den nye riksdagsdirektör,
som framlidne Per Albin Hansson ef -

terlyste, i form av den nya talmanskonferensen
med beslutanderätt och
annat som innefattas i det beslut som
vi nu skola fatta, där det alltså är avsett
att man liksom skall dirigera fram
det material som inte kan medhinnas
utan som bör behandlas på hösten. Då
bör man se till att genom samverkan
mellan talmanskonferensen och utskotten
riksdagen får ett tillräckligt arbetsmaterial,
då den ändå skall samlas.
Dessutom veta vi att regeringen under
vissa villkor kan lägga fram propositioner
på hösten.

Jag skall inte ta upp denna detaljkritik
ytterligare, utan jag slutar med att
framhålla, att jag tycker att herr Håstad
har ett mycket underligt sätt att
resonera, då han säger att han och
hans meningsfränder frånsäga sig allt
ansvar för det beslut som kommer att
fattas. Mig veterligt finns det intet annat
sätt att frånsäga sig ansvar än att
man reserverar sig i ett utskott och yrkar
bifall till reservationen i kammaren
eller att man i kammaren ställer
annat yrkande än utskottet gjort. Men
den som inte gör ett sådant yrkande
måste ju anses ha biträtt det fattade
beslutet. Det är visserligen möjligt —
det veta vi ju inte nu — att en del svårigheter
kunna under denna fyraårsperiod
visa sig vara så pass allvarliga
att det kan erfordras en revision av bestämmelserna.
Det får framtiden utvisa.
Det är klart att vi i så fall vilja
medverka allesamman.

Det har ju höjts röster på en del håll
att vi skulle försöka få anstånd med
allt detta och förklara förslaget vilande.
Hur skulle det se ut utåt i landet,
om sedan först den ena sakkunniggruppen
efter den andra behandlat
frågan och till slut särskilda sakkunniga
fått fram ett förslag, som särskilda
utskottet har grundligt behandlat och
riksdagen likaså, vi i sista minuten skulle
hesitera och rygga tillbaka? Vad skulle
hela nationen säga om en sådan riks -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11. 115

Förslag till ändrad lydelse av § 49 m. fl. paragrafer i regeringsformen och § 2 m. fl

paragrafer i riksdagsordningen, avseende ändringar i riksdagens arbetsformer.

dag som kan lagstifta för andra men
inte för sig själv? Det vore egentligen
konsekvensen, om man skulle följa
herr Håstad i hans sätt att resonera.
Men herr Håstad är en klok man, så
att han förstår nog att det klokaste naturligtvis
är att låta det föreliggande
förslaget nu gå igenom och sedan hoppas
på att framtiden blir mindre bekymmersam
än vad den ärade talaren
förmodade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till det föreliggande förslaget.

Herr HÅSTAD (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall bara beröra frågan om
ansvaret. Den som varit med om att väcka
motion i en viss riktning och sedan
i en kommitté lagt fram ett utarbetat
förslag i samma riktning, därefter varit
reservant i vederbörande utskott
och ytterligare talat för detta förslag
i kammaren, han kan knappast bära
ansvaret, om motsatsen mot vad han
föreslagit beslutas. När man nu i år
ställes inför grundlagsändringarna en
bloc, så ställes man inför att välja mellan
att avslå allt — även det värdefulla
— eller att frånsäga sig ansvaret
för den del, som man ogillar. Det är
inte första gången som en riksdagsledamot
försatts i samma predikament
som jag. Jag vill erinra herr Hallén om
att 1909 ställdes det liberala och det
socialdemokratiska partiet i ungefär
samma dilemma när det gällde frågan
om allmän rösträtt och den proportionella
valmetoden. Då föredrogo herr
Staaff och herr Herman Lindqvist att
på sina partiers vägnar frånsäga sig
ansvaret för proportionalismen. Man
ville icke hindra att den stora rösträttsreformen
gick i verkställighet.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! När det nu vilande
grundlagsförslaget till ny arbetsordning
för riksdagen i fjol behandlades av riksdagen,
anmälde vi från högerns sida,

såsom herr Håstad här anfört, på många
betydelsefulla punkter en avvikande
mening. Vi yrkade i en motion, för att
nämna en mycket väsentlig punkt, att
vi skulle få en sammanhängande riksdag
som skulle börja omkring den 1
december. Vår motion avslogs. Jag tror
att efter den erfarenhet man gjort under
denna riksdag både regeringen och
riksdagen är på det klara med vilka
svårigheter som skola visa sig om den
nya ordningen skall följas. Vi anse på
vår sida, att det har blivit ytterligare
befäst att högerns linje hade varit att
föredra. Men det hör till saken att det
förslag som föreligger icke har enbart
nackdelar. På vissa punkter kommer
förslaget säkerligen att medföra förbättringar
i arbetsmetoderna. Till väsentlig
del är det dock sådant, att jag inte anser
det böra godtagas.

Då det inte går att yrka bifall till
endast en del av det föreliggande grundlagsförslaget
och avslag på andra delar,
nödgas jag, herr talman, framställa det
yrkandet, att konstitutionsutskottets förslag
på det avsnitt vi nu behandla måtte
avslås.

Herr MOSESSON: Herr talman! Jag
bär förut här i kammaren nämnt, att
när vi på sin tid i konstitutionsutskottet
behandlade detta förslag, önskade vi innerligt,
att vi skulle få en sammanhängande
riksdagssession. Men det har visat
sig inte vara möjligt att åstadkomma
något sådant. Sedan vi nu hållit på att
behandla delta ärende så länge, så få
väl de som än i det sista fasthålla vid
den tanken dock lov att resignera.

Alla som ha sysslat med frågan om
riksdagens arbetsformer veta, att den
svaga punkten är den, att vi hittills inte
lyckats få fram propositionerna i den
tid och i den ordning som vi önskat.
Jag iir ful 11 övertygad om att såväl den
nuvarande regeringen som de regeringar
som funnits förut ingenting högre skulle

116

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Förslag till ändrad lydelse av § 49 m. fl. paragrafer i regeringsformen och § 2 m. fl.

paragrafer i riksdagsordningen, avseende ändringar i riksdagens arbetsformer.

önskat än att de kunnat mata riksdagen
med propositioner i rätt tid, så att arbetet
kunnat gå i sin ordning. Varför
har denna regering eller tidigare regeringar
inte lyckats i detta avseende?
Jag ber, herr talman, kammarkamrat erna
besinna en omständighet, och det är
den: här fatta vi beslut i riksdagen för
den ena kåren efter den andra om avkortning
av deras arbetstid, så att till
och med om en bonde har hö ute som
han gärna vill ta in, så får han inte in
det på en kväll, tv då är den timme
inne, då arbetarna gå ifrån arbetet. Så
är det ordnat i hela samhället alltigenom.
Är det någon som tror att en av
de högsta och mest kvalificerade kårer
som vi ha i riket, nämligen ämbetsmannakåren
i Kungl. Maj ds kansli, i längden
skall arbeta som den gjort förr i
världen, 10, 12, 14 timmar om dygnet?
Jag minns, när ett statsråd här sade:
vi kunna ju inte arbeta mer än 18 timmar
om dygnet i kansliet för att få fram
våra propositioner. Så bör det sannerligen
inte vara. Det är min mening att
intet brister i fråga om god vilja. Men
det kommer medvetet eller omedvetet
att bli så, att man arbetar mera intensivt
under de tider då man är pliktig
att arbeta och att det blir allenast ett
litet antal departementschefer, statssekreterare
och dylika som arbeta längre.
Jag fruktar att riksdagen så småningom
kommer att få erfara, att våra
avlöningsstater komma att ökas ordentligt
på grund av nödvändigheten att utöka
kadrerna av dessa ämbetsmän, om
arbetet verkligen skall kunna utföras i
rätt tid.

Som frågan nu ligger till, har jag blott
en mening, herr talman, och det är att
vi skola ta det förslag som nu är vilande.

Herr FAST: Herr talman! I en tidigare
fråga i dag har jag sagt att jag hoppas
att riksdagen visar vänlighet, om Kungl.
Maj :t begär större anslag för att för -

stärka personalen på sitt kansli. Jag
tror att detta är nödvändigt alldeles
bortsett från förändringar i riksdagens
arbetsformer och dylikt. Jag tror inte
att detta behov har något samband med
vad herr Mosesson anförde, med frågan
om en förkortning av arbetstiden, tv
med den ytliga kännedom jag har om
arbetet i Kungl. Maj ds kansli måste jag
säga, att åtminstone på statssekreteraravdelningen
finns det inte någon begränsad
arbetstid, och jag vet inte att
det över huvud taget förekommer någon
begränsning av arbetstiden i Kungl.
Maj ds kansli. Tjänsterna där betraktar
man nog i allmänhet som ett språngbräde
till andra tjänster, och man räknar
med att där ha en mycket hård
tjänstgöring. Men jag tror inte att man
står ut med att arbeta hur länge som
helst. Jag anser emellertid att detta
skola vi alldeles se bort ifrån i detta
sammanhang.

I många stycken kan jag, herr talman,
instämma i den kritik av detta
förslag som framfördes av herr Håstad.
På några punkter har jag dock en mening
som avviker från hans uppfattning.
Vad som inger mig bekymmer är det
sätt varpå man har uttryckt sig här när
det gäller frågan om begränsningen av
framläggandet av propositioner och då
jämväl framläggandet av sådana till
höstriksdagen. Jag tror faktiskt, att det
blir nödvändigt, att man inte tar denna
skrivning alltför högtidligt, ty då är jag
rädd för att det kommer att spricka
ganska snart med de föreslagna bestämmelserna.

Jag tror inte heller, att man har lyckats
finna den lämpligaste formen i
fråga om utskottsorganisationen. Det går
inte att få en fullödig utskottsorganisation,
som å ena sidan är lagom för sysselsättning
av första kammarens ledamöter
och å andra sidan ger andra kammarens
ledamöter full sysselsättning.
Det är 80 ledamöter som skiljer, och
det måste således å ena sidan bli över -

Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Nr 11.

117

Förslag till ändrad lydelse av § 49 m. fl. paragrafer i regeringsformen och § 2 m. fl.

paragrafer i riksdagsordningen, avseende ändringar i riksdagens arbetsformer.

ansträngning och å andra sidan undersysselsättning.
Det är ett problem, som
riksdagen helt enkelt har vägrat att ta
upp ordentligt, och det hade varit önskvärt,
att det hade tagits upp först, ty
då hade man säkerligen fått en helt
annan utskottsorganisation. Jag är mycket
tveksam om huruvida det verkligen
för framtiden föreligger behov av ett
tredje lagutskott.

Det är också en hel del andra ting,
som jag ställer mig tveksam till. Jag ber
emellertid att få understryka vad utskottets
ärade ordförande här har sagt.
Vi ha ju under hela den tid jag suttit
i riksdagen, och det är en ganska lång
följd av år, behandlat frågan om förbättrande
i den ena eller andra riktningen
av riksdagens arbetsformer.
Under de senare åren ha suttit tvenne
utredningar, vilka såvitt man förstår
ha utfört ett mycket grundligt arbete.
I ena fallet ledde det till följd av riksdagens
motstånd inte till framläggande
av något förslag, och i andra fallet tillråddes
Kungl. Maj :t av riksdagspartierna
att lägga fram nu förevarande förslag.
Riksdagen antog det. Ja, då säger
man, att detta är inte något sakskäl.
Jag medger detta, herr talman, men jag
tror inte riksdagens anseende tål vid att
man handlar på det sättet, att man slår
alltsamman i spillror och börjar på
nytt. Det må vara ett psykologiskt skäl,
men det är tillräckligt starkt för mig
att, även om jag långt ifrån är nöjd med
det föreliggande förslaget, yrka bifall
till detsamma.

Det blir en uppgift för oss att komma
till rätta med de punkter, där det kan
brista. Det är svårt att lösa problemet
i teorien. Innan vi praktiskt ha prövat
saken kunna vi inte vara så benhårda
att vi säga, att nu ha vi fattat ett beslut,
som är oryggligt oavsett erfarenheterna
i framtiden. Låt oss diirför laga med
hänsyn till vunna erfarenheter och vara
beredda att även vidta de ytterligare
åtgärder till förbättrande av riksdagens

arbetsformer, som kunna vara påkallade.

I förhoppning om att riksdagen handlar
på detta förnuftiga sätt ber jag få
yrka bifall till memorialet.

Överläggningen var härmed slutad.
Iierr talmannen gav propositioner dels
på antagande av de i punkten upptagna
vilande grundlagsändringsförslagen dels
ock på förkastande därav; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat konstitutionsutskottets
memorial och utlåtande:

nr 11, med förslag till riksdagsstadga;
och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om upphävande av vissa för riksdagen
gällande valstadgor.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 16.

Avlämnades följande motioner, nämligen: nr

326, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
123, angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka, m. m.;

nr 327, av herr Onsjö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
90, angående anslag för budgetåret 1949/
50 till veterinärinrättningen i Skara
m. m.; och

nr 328, av herrar Pettersson i Dahl
och Nilson i Spånstad, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition, nr 124, angående
yrkesutbildning inom jordbruk
och skogshantering.

Dessa motioner bordlädes.

118 Nr 11. Onsdagen den 23 mars 1949 fm.

Interpellation ang. vissa spörsmål om rätt för krisorganen att vidtaga bestraffningsåtgärder.

§ 17.

Interpellation ang. vissa spörsmål om
rätt för krisorganen att vidtaga bestraffningsåtgärder.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr WERNER, som yttrade: Herr talman!
I tidningspressen har under de
senaste veckorna återgivits en kontrovers,
som uppstått emellan statens livsmedelskommission
och Jönköpings läns
slakteriförening avseende vissa förhållanden
vid driften av dess omfattande
slakterirörelse.

I detta sammanhang är det icke avsikten
att nu upptaga till granskning
själva orsakerna till konflikten och de
omständigheter, på vilka ett eventuellt
straffansvar kunna grundas. Dessa omständigheter
synas ännu vara outredda,
uppgift står mot uppgift, och kunna icke
fastställas förrän den anmälan, genom
vilken livsmedelskommissionen i skrivelse
av den 21 februari 1949 till stadsfiskalen
i Jönköping påtalat vissa påstådda
av slakteriföreningen begångna
förseelser, blivit prövad inför domstol.
Det kunde givas anledning att ifrågasätta
lämpligheten i och för sig av livsmedelskommissionens
beslut om en
eventuell indragning av slakteritillstånden
vid föreningens samtliga slakterier,
sett mot bakgrunden av den omständigheten,
att föreningen själv för över ett
år sedan genom sin disponent anmält
det underskott i redovisningen, som nu
utgör tvisteämnet. Indragningsbeslutet
har icke heller kunnat grundas därpå,
att föreningen eller dess verkställande
organ medvetet medverkat till det uppkomna
underskottet eller sökt undanhålla
bevis eller dölja förhållandet.

Det synes sålunda outrett, om sådant
straffansvar föreligger gentemot föreningen,
som kan grundas på den så
kallade straffkungörelsen av den 17 juni
1943, vilken av kommissionen åberopas.

Detta kan dock tills vidare lämnas
därhän, men vad som i den allmänna
rättsvårdens intresse väcker allvarliga
betänkligheter är däremot det krav, som
livsmedelskommissionen såväl vid muntliga
förhandlingar med slakteriföreningens
styrelse som sedermera i skrivelse
till föreningen den 1 mars 1949 uppställt
såsom villkor för fortsatt slakteritillstånd,
nämligen att slakteriföreningens
verkställande direktör G. Linderholm
skulle såsom påstådd ansvarig
omedelbart avskedas från sin tjänst hos
företaget.

Kommissionens åtgärd att använda
sin administrativa maktställning med
hot om mycket allvarliga restriktiva åtgärder
mot föreningen kan såsom förut
antytts under förhandenvarande omständigheter
i och för sig starkt ifrågasättas.
Långt allvarligare ställer sig
dock kommissionens åtgärd sedd mot
syftemålet att såmedelst framtvinga en
straffåtgärd emot enskild person, vars
straffbarhet icke vore utredd och vilken
icke vore lagligen domfälld. Då personen
i fråga redan förut genom föreningens
beslut beviljats en tids tjänstledighet,
så kan kommissionens krav på hans
avträdande från sin befattning icke motiveras
därmed, att bevis eljest kunnat
undanröjas eller att ett eventuellt fortsatt
vårdslösande av skötseln vore att
befara. Det krav, som livsmedelskommissionen
här uppställt, ett krav som
för övrigt synes ligga utanför dess rättsliga
befogenhet och sakna stöd i allmän
lag, är dock av så oroande innebörd, att
åtgärden icke kan undgå att underkastas
de rättsvårdande myndigheternas
särskilda uppmärksamhet och bli föremål
för den offentliga diskussionen.
Medborgarskyddets legitima okränkbarhet
mot administrativa ingrepp och
medborgarens rätt att kräva att eventuella
straffåtgärder eller samhällsreaktioner,
som beröra hans person, försörjning
eller hans egendom, skola följa för
rättstillämpningen givna regler, som äro

119

Onsdagen den 23 mars 1949 fm. Nr 11.

Interpellation ang. av livsmedelskommissionen tillämpade principer för fördelningen
av fettämnen.

fastställda i allmän lag, äro så oförytterliga
värden, att de icke böra trädas
för nära.

Tyvärr ha dock under senaste åren
framträtt vissa tendenser, som, om de
få fortsätta att fritt utveckla sig, kunna
leda till en viss rättsosäkerhet för individen
och en godtycklighet i rättstilllämpningen,
vilka icke äro önskvärda.

Livsmedelskommissionens här påtalade
åtgärd är en tydlig exponent för
dessa oroande tendenser.

Med anledning av det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framställa följande
frågor:

1) Anser herr statsrådet, att livsmedelskommissionens
krav på Jönköpings
läns slakteriförening att föreningen såsom
villkor för att få behålla sitt slakteritillstånd
skulle avskeda sin verkställande
direktör, innan denne i laga ordning
vore förvunnen till brott, äger stöd
i allmän lag eller i gällande krisförordning? 2)

Anser herr statsrådet, att straffåtgärder
eller strafförelägganden av denna
eller annan vittgående art över huvud
taget böra utmätas av eller eljest tillkomma
krisorgan i administrativ ordning? 3)

Om så icke är förhållandet, ämnar
då herr statsrådet vidtaga någon åtgärd
för att begränsa krisorganens tendens
att självständigt föreskriva straff?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18.

Interpellation ang. av livsmedelskommissionen
tillämpade principer för fördelningen
av fettämnen.

Herr von SETH erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Stora
kvantiteter isterflott och talg ha efter
att livsmedelskommissionen beviljat vederbörlig
licens levererats från Jiinkö -

pings läns slakteriförening till tvättmedelsfabriken
Sunlight i Nyköping. Med
hänsyn till att bagerier och konditorier
icke haft någon tilldelning av sådant
fett sedan matfettsransoneringen infördes
förefaller LK:s åtgärd anmärkningsvärd.

Att landets bagerier och konditorier
kämpa med stora svårigheter på grund
av knapp tilldelning av fettämnen illustreras
på ett drastiskt sätt av de nyligen
inträffade skandalerna inom dessa
branscher, varvid det framkommit att i
åtskilliga fall vaselin och andra i sammanhanget
förkastliga ingredienser använts
vid bakning. För närvarande utgöres
den huvudsakliga tilldelningen till
dessa branscher av s. k. bagerimargarin
och en mindre kvantitet smör. Med tanke
på att isterflott är en fullt användbar
ingrediens vid bakning av vetebröd
samt med beaktande av att även visst
slag av talg kan användas vid bakning
efter vederbörlig rening, synes det
mindre välbetänkt att tilldela så stora
kvantiteter av dessa animaliska fettämnen
för tvättmedelstillverkning som här
varit fallet så länge som bagerier och
konditorier ha en synnerligen knapp
fettilldelning.

Det tycks finnas gott om tvål och
tvättmedel i landet nu, sedan ransoneringen
av dessa varor upphört. Med god
vilja skulle man säkert kunna trygga
försörjningen med dessa viktiga varor
utan alt uppmuntra användandet av de
animaliska fettämnena isterflott och talg
inom tvättmedelsindustrierna. Livsmedelskommissionens
licensgivning i här
berörda fall synes därför synnerligen
anmärkningsvärd.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få rikta följande
fråga:

Är statsrådet villig att i anslutning till
här berörda fall lämna en redogörelse
för de principer, som för närvarande

120 Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Kommunikationsdepartementet: Avlöningar.

tillämpas inom livsmedelskommissionen
vid fördelningen av inom landet tillgängliga
fettämnen, lämpliga såsom
matfett?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.13 em.

In fidem:

Onsdagen den 23 mars.

Kl. 7.30 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Utgifter under riksstatens sjätte
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
6, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Kommunikationsdepartementet:

Avlöningar.

Punkten föredrogs, och anförde därvid: Herr

ÅKERSTRÖM: Herr talman! Som
kammarens ledamöter ha observerat
har utskottet inte ansett sig i denna
punkt kunna följa Kungl. Maj:ts förslag,
som innebär att man skall genomföra
en omorganisation av statssekreterareavdelningen
i kommunikationsdepartementet
för att göra den bättre
skickad att möta utvecklingens krav.

Vi torde väl kunna vara överens om
att det är nödvändigt att anlägga de
synpunkter på detta spörsmål, som ha
varit Kungl. Maj:ts. Utskottet har emel -

lertid sagt, att det finner det »tveksamt,
huruvida den föreslagna omorganisationen
bör komma till stånd i nuvarande
läge, då av olika anledningar
en mycket långtgående begränsning av
den statliga investeringsverksamheten
visat sig nödvändig». Personligen har
jag ju den uppfattningen, att man måhända
med större fog skulle kunna anföra
just detta argument som skäl för
en omorganisation. Måste man nämligen
mycket noga gnugga slantarna och
vända på dem flera gånger innan man
ger ut dem, måste man också offra
mera tid på ifrågavarande avvägningsproblem.
Kommunikationsdepartementet
har som bekant hand om det allra
mesta av den samlade statliga investeringsverksamheten.
Det är önskvärt
att man i detta departement inte tillstyrker
sådana investeringar, som kunna
förorsaka rubbningar i landets näringsliv,
utan att sådant i möjligaste
mån undvikes, liksom att de statliga
investeringarna göras inom ramen för
en långfristig plan och att tillbörlig
uppmärksamhet ägnas de spörsmål,
som ha samband med den allmänna investeringsverksamheten
och den ekonomiska
utvecklingen i övrigt. Det är
detta resonemang, som har legat till
grund för den kungl. propositionen.

I en del andra departement ha framställningar
gjorts om inrättandet av
nya tjänster i syfte att förstärka arbetskrafterna
och göra dem bättre
skickade att möta de ökade arbetsupp -

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

121

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

gifterna. Men här säger utskottet nej,
vilket enligt min mening är anmärkningsvärt;
jag har för min del velat gå
på bifall till Kungl. Maj :ts förslag. Vi
få emellertid förutsätta, att om förslag
i nu ifrågavarande riktning lägges
fram för nästa års riksdag, skall Kungl.
Maj:t få riksdagen med på en omorganisation.
Utifrån detta antagande skall
jag nöja mig med denna deklaration.

Utskottets ställningstagande är nog
att betrakta som en kompromiss, vilket
måhända är förklaringen till det något
underliga skrivsättet. Därom kanske
vi kunna få upplysning av utskottets
talesman, och att sålunda de, som stå
för utskottets utlåtande, inte ha menat
så illa som det låter med det, som jag
nyss citerade.

Motionärerna, som ha yrkat avslag
på Kungl. Maj :ts förslag, ha ansett, att
det belopp, varom här är fråga, 7 800
kronor, bör gå till vägväsendet. Men
vi skola väl ändå inte i all framtid
ha en statssekreteraravdelning i kommunikationsdepartementet,
som inte
motsvarar tidens krav, bara därför att
det hela kostar 7 800 kronor.

I förhoppning om att Kungl. Maj:t
kommer att framlägga ett nytt förslag
i ärendet för nästa års riksdag, skall
jag nöja mig med det anförda och med
hänsyn till dagens läge inte göra något
yrkande.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Jag har i stort sett samma uppfattning
som den föregående ärade talaren,
herr Åkerström. Utskottets beslut
är, som han förmodade, eu kompromiss.
Utskottet har sålunda funnit,
att tidpunkten inte var lämplig för den
föreslagna åtgärden, och eftersom man
på alla håll skall försöka göra besparingar
har utskottet inte funnit sig böra
tillstyrka regeringens förslag. Det är
också därför, herr talman, som jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bi -

föll kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkterna 2—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Allmänna riktlinjer för beräkningen av
väganslagen.

I propositionen nr 1 under sjätte huvudtiteln
hade förordats, att den totala
medelsanvisningen å väganslagen samt
å övriga anslag, till den del de skulle
avräknas mot autoinobilskattemedlen,
för budgetåret 1949/50 begränsades ”till
i huvudsak samma belopp, som utgjorde
ramen för motsvarande anslagsberäkning
i 1948 års statsverksproposition,
nämligen 210 miljoner kronor.

I en inom andra kammaren av herrar
von Seth och Boman i Kieryd väckt
motion (II: 56) hade hemställts, att
riksdagen måtte för budgetåret 1949/50
anvisa anslag att avräknas mot automobilskattemedel
med sammanlagt 225
miljoner kronor och att därvid det i
statsverkspropositionen äskade anslaget
138 miljoner kronor till vägunderhållet
höjdes till 153 miljoner kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Svensson i Ljungskile väckt motion
(II: 247) hade hemställts, att de i motionen
till 229 miljoner kronor beräknade
bilskattemedlen skulle anvisas för
landets vägväsende, att de å väg- och
vattenbyggnadsverket belöpande, till 4
miljoner kronor beräknade ökade utgifterna
för extra bensinskatt ytterligare
anvisades till väg- och vattenbyggnadsverket
samt att de 23 miljoner kronor,
som, om motionen bifölles av riksdagen,
tillfördes vägväsendet utöver de medel,
som föreslagits i .statsverkspropositionen,
disponeras på följande sätt, nämligen
5 miljoner kronor till vägunderhållet,
8,4 miljoner kronor till förstärkning
och förbättring av vägar, 5 miljoner
kronor till vägbeläggningar, 4 miljoner
kronor till broförstärkningar och

122

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

0,6 miljoner kronor till bidrag till byggande
av enskilda vägar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte — med avslag å motionerna II: 56
och II: 247, i vad de avsåge det sammanlagda
beloppet av de anslag under
sjätte huvudtiteln, som skulle avräknas
mot automobilskattemedlen — i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Mannerskantz, Heiding, Sundelin, Svensson
i Grönvik, Boman i Kieryd, Larsson
i Slockholm, Rnbbeslad och Staxäng,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte — i anledning
av vad departementschefen under
förevarande punkt anfört samt motionerna
II: 56 och II: 247, i vad de avsåge
det sammanlagda beloppet av de
anslag under sjätte huvudtiteln, som
skulle avräknas mot automobilskattemedlen
— i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört.

Reservanterna hade i sin motivering
förordat, att ramen för de anslag, som
enligt gällande principer skulle avräknas
mot automobilskattemedlen, höjdes
från i runda tal 210 till 225 miljoner
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

STAXÄNG: Herr talman! En effektiv
stabiliseringspolitik är i dagens
läge säkerligen nödvändig för ernåendet
av samhällsekonomisk balans. Vi
äro väl alla medvetna om att en åtstramning
på många håll är ofrånkomlig,
ej minst när det gäller investeringar
av olika slag såväl inom det enskilda
näringslivet som inom den statliga
och kommunala verksamheten. Men
dessa inskränkningar få inte göras alltför
schablonmässiga, ty i så fall riskerar
man att den nedskärning, som sker
och som man syftar till beträffande

vissa utgifter, kanske i själva verket
blir en chimär och att de kommande
utgifterna i stället kunna bli större än
nödvändigt.

Det förefaller oss reservanter, som
om statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
när det gällt
att tillgodose det mycket viktiga förvaltningsområde,
som vårt vägväsende
är, har stått alltför mycket i vasallförhållande
till finansministern. Vi förutsätta
givetvis, att kommunikationsministern
inte givit upp utan strid, men
för vissa anslagsposter under denna
huvudtitel är kommunikationsministerns
kapitulation ytterst betänklig, och
därför hade det varit önskvärt att vår,
jag vill gärna säga personligen sympatiske
kommunikationsminister hade
haft litet mera råg i ryggen.

Det är av synnerlig vikt, att man vid
dessa frågors behandling beaktar vårt
vägväsendes nuvarande tillstånd och
standard ävensom dess betydelse för
samhället. Man får inte heller förbise,
att en på detta område för hårt beskuren
budget kan ställa inte minst det
statliga verk, nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som har detta arbete
om hand, inför oöverstigliga svårigheter.

Jag vill först, herr talman, framhålla,
att vägväsendets standard under det
senaste årtiondet har betänkligt försämrats
och att alltså stor försiktighet
bör råda när det gäller att skära ner
anslagen på denna huvudtitel. Detta
har berott på orsaker, som vi inte ha
kunnat komma ifrån. Reservanterna
ha berört detta i sin reservation på
denna punkt, där de säga: »Till en
början hämmades vägarbetena dels av
brist på anslagsmedel — automobilskattemedlen
undergingo under senaste
världskrig en betydande minskning —-dels förelågo svårigheter att erhålla arbetskraft
och material till de arbeten
som inom ramen för tillgängliga medel
skulle kunnat utföras. Sedan medelstillgången
inom automobilskattemed -

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

123

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

lens ram så småningom ökat, satte regleringen
inom investeringsverksamheten
in, vilket för vägväsendets del medförde
en begränsning av framför allt
nybyggnadsverksamheten. Denna utveckling
innebar icke blott en stagnation
av nybyggnads- och underhållsarbetena
på vägväsendets område utan
även en tillbakagång i förhållande till
tiden närmast före kriget, i varje fall
om hänsyn tages till inträffade prisstegringar.
Numera beräknas landets
motorfordonsstock vara större än under
förkrigstiden. Dess rationella utnyttjande
ställer större krav på våra
vägar, icke minst med hänsyn till att
den tekniska utvecklingen mot större
lastbilar och bussar också medför krav
på större slitstyrka å vägbanorna och
större bärighet å landsvägsbroarna.»

Det finns alltså ett flertal orsaker
till att vi inte ha kunnat hålla vägarna
i stånd som vi ha önskat, överrevisorerna
ha också berört detta i sitt yttrande,
men jag skall inte tynga debatten
med att citera vad de på denna
punkt ha sagt. Men det är tillika viktigt,
att nedskärningarna av anslagsposterna
göras på ett sådant sätt, att de
inte motverka det man åsyftar, nämligen
att det hela skall vara en del av
stabiliseringspolitiken.

För våra vägbyggen har man ju i
årets statsverksproposition inte kunnat
begära några nya större anslag, och
där ha reservanterna inte heller begärt
någon ökning av departementschefens
äskanden — dock på ett undantag när
—• vilket berott på att departementschefen
har kunnat redovisa att på dessa
poster stå till förfogande rätt stora
reservationer.

Jag kan inte underlåta att något beröra
dessa reservationer. Faktum är
ju, att vi till vårt förfogande ha dylika
reservationer på mer än 100 miljoner
kronor. Men det är inte den saken i
och för sig, som jag vill påtala, utan
det förhållandet att vi sedan vi här i
riksdagen efter noggranna övervägan -

den och efter att på statsutskottets
fjärde avdelning ganska länge ha arbetat
med att göra omfördelningar och
omflyttningar av anslagen — exempelvis
till bygdevägar, för att nu ta ett
exempel — och därmed trott oss ha
bestämt det hela, så finna vi sedan, att
det är myndigheter utanför riksdagen,
som ha avgjort om arbetena skola få
utföras eller inte, d. v. s. om arbetstillstånd
skall beviljas eller inte. Därvidlag
har naturligtvis också regeringen
sitt ansvar. Det hela förklaras naturligtvis
av rådande abnorma förhållanden,
men jag har dock inte kunnat underlåta
att påtala saken.

Reservanterna ha emellertid som jag
nyss nämnde och på de skäl jag anfört
försökt undvika anslagsökningar på
dessa punkter, men däremot anse vi
det ofrånkomligt med ökade anslag för
sådana arbeten inom vårt vägväsende,
som avse att möjliggöra en önskvärd
rationellare utveckling av transportväsendet
på våra vägar. Eftersom detta
är i hög grad nödvändigt inte minst
med hänsyn till landets näringsliv, särskilt
då vår exportindustri, som i närvarande
stund fyller en livsviktig uppgift,
måste en dylik åtgärd också vara
ett led i vår stabiliseringspolitik. Från
denna utgångspunkt ha också reservanterna
föreslagit ökningar av vissa anslag,
nämligen till vägunderhållet med
2,0 miljoner kronor, till förstärkning
och förbättring av vägar med fi,4 miljoner
kronor och till vägbeläggningar
med 5 miljoner kronor. Av andra skäl,
som jag senare skall komma till, ha reservanterna
föreslagit eu höjning av
anslaget till byggande av enskilda utfartsvägar
med en miljon kronor.

Jag skall nu något beröra de punkter,
som jag nyss nämnde, och där reservanterna
föreslagit höjning av de
anslag, som departementschefen har
äskat.

Beträffande anslaget till vägunderhållet
hade som bekant väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sina petita hem -

124

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

ställt om ett belopp av 155 miljoner
kronor. Styrelsen hade därvid utgått
ifrån nuvarande anslag på 134 miljoner
kronor och därtill lagt dels 17 miljoner
kronor för inträdd kostnadsstegring,
dels 4 miljoner kronor för utförande
av slitbanor på redan befintliga
vägbeläggningar. Då innevarande års
anslag på 134 miljoner kronor inte har
räckt till, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
dessutom nödgats hemställa
om ett fyllnadsanslag på tilläggsstat
med 15 miljoner kronor. När nu departementschefen
skär ner det av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen äskade anslaget,
155 miljoner kronor till 138 miljoner,
betyder det bildligt talat, att
detta anslag ställts på svältkost. Departementschefen
resonerar som så, att
stora sträckor starkt trafikerade vägar
ha blivit eller under den närmaste tiden
komma att bli permanentbelagda,
varför man kan räkna med en kostnadsminskning
för underhållet, och
han räknar dessutom med att en väsentlig
del av dessa 15 miljoner kronor
på tilläggsstat kan reserveras för
underhållsarbeten under senare halvåret
1949.

Naturligtvis ha de permanentbeläggningar,
som hittills blivit utförda, underlättat
underhållsarbetet, liksom vi
också måste erkänna, att vägunderhållet
därigenom har förbilligats, men det
är å andra sidan synnerligen nödvändigt
att vägunderhållet på icke-permanentbelagda
vägsträckor kan förbättras
mera än som nu sker. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhåller också,
att den lilla förbättring, som härvidlag
har skett och som har ernåtts inte
minst tack vare gynnsamma väderleksförhållanden
under år 1948, inte får
stagnera.

När statsrådet nu menar, att av det
beviljade tilläggsanslaget en del skall
tillgodoföras vägunderhållet för nästa
budgetår, misstänker jag, att detta
måste bero på ett önsketänkande. Jag
förmodar för min del, att hela belop -

pet iir erforderligt, om man på ett nöjaktigt
sätt skall kunna sköta vägunderhållet
under den återstående delen av
året. Men om man skulle göra en sådan
överflyttning till nästa budgetår,
måste ju med anledning härav en uppmaning
i detta avseende utgå från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen till vägförvaltningarna.
Jag förmodar emellertid,
att den uppmaningen knappast
kan få bindande karaktär, då ju arbetet
i hög grad är beroende av väderleksförhållandena.
Därför kan man
inte direkt tvinga vägförvaltningarna,
om dessa medel absolut behövas redan
i vår.

Jag kan inte underlåta att i detta
sammanhang också beröra det förhållandet,
att man tycks räkna med ett
alltför litet anslag till grusning av vägar.
Dammbindningsmedel i all ära,
men jag tror inte att vi kunna underhålla
våra vägar med bara dammbindningsmedel,
utan vägarna måste grusas
upp, och först därefter kan dammbindningsmedlet
göra verkan. Det förefaller
mig, som om anslaget till grusning har
beräknats alldeles för lågt.

Jag kan inte underlåta att i detta
sammanhang erinra kammaren om att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sin
hemställan om anslag till förstärkning
och förbättring av vägar — det gäller
alltså en kommande punkt — har framhållit,
att därest anslaget inte beviljades
på denna punkt till det av styrelsen
angivna beloppet måste enligt styrelsens
uppfattning anslaget till vägunderhållet
i motsvarande grad uppräknas.
Denna hemställan, som jag förmodar
gjorts under ämbetsmannaansvar inför
den arbetsuppgift, som detta ämbetsverk
har sig förelagt, har departementschefen
besvarat med att skära ned både
anslaget till förstärkning och förbättring
av vägar och anslaget till vägunderhållet
från respektive 20 miljoner
kronor till omkring It miljoner och
från 155 miljoner kronor till 138 miljoner.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

125

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

Eftersom jag redan nu har snuddat
vid anslaget till förstärkning och förbättring
av vägar, vill jag ytterligare
beröra just denna anslagspunkt. De arbeten,
som åsyftas med detta anslag,
kunna uppdelas i tvenne grupper. Den
ena avser att sätta vägarna i skick för
att sedan permanentbelägga dem och
där har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för sin del räknat med ett anslag
på omkring 12 miljoner kronor. Den
andra avser att förbättra och förstärka
övriga vägar, som inte nu äro avsedda
att permanentbeläggas.

När det gäller den första sak, som
jag nyss nämnde, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som sagt beräknat
medelsbehovet till omkring 12 miljoner
kronor. I fråga om de andra förbättringarna
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhållit, att det föreligger
behov av en genomgående standardförbättring.
Genom utförande av makadamiseringar,
isoleringar, dräneringar,
provisoriska förstärkningar av vissa
mindre broar, anläggande av mötesplatser
in. in. torde med relativt små
medel väsentliga förbättringar för vägtrafiken
kunna ernås. Det är alltså det
andra ändamålet med detta anslag, att
man skall söka förbättra vägarna.

Den nedprutning av detta anslag, som
nu har vidtagits av departementschefen,
måste leda till att endast arbeten för
förberedning av vägarna för permanentbeläggning
kunna få plats inom anslaget,
medan det knappast kan räcka
till att förbättra och förstärka de vägar,
som ej äro avsedda att permanentbeläggas.
Detta är ganska beklagligt, därför
att här äro vi inne på ett område, där
stora vinster kunna ernås redan genom
att förstärka och förbättra de nuvarande
vägarna. Jag skall endast nämna
ett enda exempel på sådana vinster.
Ett större industriföretag i Norrland,
som har sina transporter utlämnade på
entreprenad, har genom att förstärka en
bro på transportvägen och öka hjultrycket
från 1 ,r» till 3,25 ton lyckats

minska transportpriset från 23 till 10
öre per tonkilometer eller med 57 %.

Man skulle kunna framdraga en rad
sådana exempel på hur man skulle
kunna få en tyngre trafik att gå fram
där sådan icke nu är möjlig utan att
vägarna bli föremål för nödig förbättring
och förstärkning. Det kan icke
vara uppbyggligt, när det t. ex. vid
våra busslinjer förekommer, att passagerarna
få gå av bussen, när man skall
över en bro, som icke håller.

Reservanterna ha på denna punkt begärt
en ökning av anslaget med 6,4 miljoner
kronor. Vi ha alltså tänkt oss ett
anslag på 18 miljoner kronor.

Det är vidare en annan punkt, herr
talman, där reservanterna ha begärt en
ökning av anslaget, nämligen i fråga om
vägbeläggningar. Även där föreligga
starka skäl för att öka anslaget. Jag
tror icke att vi här skola behöva diskutera
nödvändigheten av dessa vägbeläggningar.
Departementschefen har
själv erkänt nödvändigheten därav. Jag
skulle kunna återgiva vad han har sagt
härom i propositionen, men jag skall
avstå från detta och skall endast påpeka
vad överrevisorerna ha anfört på
denna punkt. Det är så pass viktigt, att
det bör komma till protokollet. De
säga: »Överrevisorerna finna det därför
angeläget, att utförandet av vägbeläggningar,
vilket ur ekonomiska synpunkter
anses befogat på icke mindre
än 25 000 å 30 000 km av de allmänna
vägarna, fortsättes i oförminskad takt.
Ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i dess petita för budgetåret 1948/49
framlagt och av Kung!. Maj:t och riksdagen
godkänt förslag om utökning av
beläggningsanslagets område till att omfatta,
förutom nya beläggningar på
landsbygden, jämväl visst underhåll av
äldre beläggningar samt nya beläggningar
i städerna har tyvärr —• sedan
anslaget fastställdes till 25 miljoner kronor
även för budgetåret 1948/49 —
kommit att verka så, att under detta
budgetår avsevärt lägre belopp stå till

126

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

förfogande för nja beläggningar på
landsbygden. Ehuru Kungl. Maj :t vidtagit
vissa åtgärder till förhindrande
av en sådan utveckling, sjnes det likväl
bliva nödvändigt att under kommande
år öka anslaget till vägbeläggningar, om
icke den avsedda takten i beläggningsprogrammets
genomförande skall
minskas.»

Det är ett mjrcket starkt uttalande
från överrevisorernas sida. Det är bara
en sak som jag icke kan underlåta att
påpeka. Det är ju rätt egendomligt, att
en av dessa överrevisorer först kan
göra ett så starkt uttalande, som enligt
vad jag förmodar i hög grad har blivit
ett stöd för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att begära ett högre belopp,
men sedan trots detta kan gå på departementschefens
och utskottets förslag
om en väsentlig nedskärning av detta
anslag. Men detta förhållande, herr talman,
hör väl till de riksdagsarbetets
mysterier, som icke gå att förklara.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
här begärt ett anslag på 25 miljoner
kronor. Reservanterna ha på denna
punkt icke kunnat följa väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
äskande utan ha
stannat vid ett belopp på 20 miljoner
kronor, medan departementschefen har
ansett sig icke kunna äska högre belopp
än 15 miljoner kronor.

Det är just på denna punkt, herr talman,
som man med starka skäl kan
framhålla, att om man här vill göra en
investering, så är det en lönande investering.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har sålunda framhållit, att beträffande
de vägbeläggningar, som ha utförts
under 1948 för 25 miljoner kronor,
kan man räkna med en årlig vinst
på 24,5 % av anläggningskostnaden. Det
måste ju innebära, att om man här nedlägger
en ganska stor summa, så ger
det trafikanterna en i samma mån ökad
vinst.

Jag nämnde för en stund sedan att
det på en punkt finns en anslagsreservation,
men att reservanterna trots

detta nödgats begära en ökning av anslaget.
Det gäller byggandet av enskilda
vägar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade här äskat ett anslag på
3 000 000 kronor, medan däremot departementschefen
ansett sig ej kunna gå
med på mera än 1 500 000 kronor.
Dessa vägar ha en i alldeles särskild
grad social betydelse. Jag tror därför
att det i närvarande stund, då man nödgas
i mycket hög grad beskära anslagen
till bj’ggande av andra vägtyper,
bygdevägar etc., är klokt att låta byggandet
av dessa enskilda utfartsvägar
fortsätta. Det är också därför, som reservanterna
ha begärt en höjning av anslaget
med 1 000 000 kronor. Detta gäller
desto mera som man på detta område
dels kan räkna med arbetskraft
från jordägarna själva och dels mera än
på andra punkter kan mobilisera den
dolda arbetskraften för utförande av
dessa vägbj''ggen.

De av reservanterna begärda anslagsökningarna
uppgå till sammanlagt omkring
15 miljoner kronor. De uppgå
alltså till samma belopp, som departementschefen
föreslår skola tagas från
de ordinarie bilskattemedelsinkomsterna
och tillföras budgetutjämningsfonden.
Statsutskottet har alltid under senare
år försökt att hålla en kostnadsram
för dessa utgifter, som har varit
lika med de inkomster, som man haft
att påräkna genom inflytande ordinarie
bilskattemedel. Vi ha i detta fall
icke velat resa något krav på att de
extra bilskattemedlen nu skola tagas i
användning för vårt vägväsen. Trots att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under
sommaren, när den gjorde upp sin
kalkyl, räknade med att ett avsevärt belopp
även av den extra bilskatten skulle
tillföras vägväsendet, ha vi från reservanternas
sida icke velat föreslå detta.
Men vad vi bestämt ha begärt är, att vi
för vårt vägväsen skola få behålla det
belopp, som man beräknar skall inflyta
genom den ordinarie bilskatten.

När departementschefen gång på

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

127

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

gång hänvisar till behovet av en
strängare hushållning med produktionskrafterna
och av en överbalansering av
budgeten, så vill jag framhålla, att på
de punkter, där vi ha begärt höjning av
anslagen, har, såvitt angår arbetskraftssynpunkten,
arbetsmarknadskommissionen
icke haft något att erinra, och vad
beträffar materialåtgången har man
från industrikommissionens sida gjort
erinran endast i fråga om handelsjärn,
en anmärkning som dock berör andra
anslag inom vägväsendet än dem, där
vi ha begärt höjning.

T fråga om kravet att detta belopp
på 15 miljoner kronor skall tillföras budgetutjämningsfonden
och alltså tjäna till
överbalansering av statsbudgeten, så
måste ju sägas att detta i hög grad blir
camouflage, enär dessa besparingar i
själva verket genom försämrad standard
på våra vägar kunna förorsaka ökade
kostnader på annat håll och även inom
andra områden av vårt samhälle. I de
utredningar, som ha gjorts och som nu
stå oss i någon mån till buds, har man
faktiskt kunnat påvisa, att genom en
förbättring av vårt vägväsende särskilt
på de punkter, där reservanterna ha begärt
anslagshöjningar, stå betydande
vinster att ernå. Dessa vinster kunna
hänföras till minskad import av reservdelar
till bilar, minskad import av bensin,
olja och gummi, minskad arbetskraft
för bilreparationer och därmed
ökad arbetskraft för exportindustrien,
minskade underhållskostnader samt,
framför allt, direkt trafikekonomisk
vinst.

Herr talman! När man så starkt sökt
göra gällande, att det är i stabiliseringssyfte
som man tar dessa 15 miljoner
kronor från inkomsten av de ordinarie
bilskattemedlen och undandrar dem
vägväsendet, så måste jag säga att detta
skäl ej kan vara vägande. Därför ha vi
också från reservanternas sida ansett,
att hela den inkomst, som vi ha från
de ordinarie bilskattemedlen, skall tillföras
vårt vägväsen. Vi ha därför, herr

talman, med anlitande av detta belopp
gjort en viss omfördelning, som jag sedan
kommer att yrka bifall till på de
olika punkterna.

Tills vidare yrkar jag bifall till den
reservation, som har framförts i anknytning
till punkten 9:o).

Herr von SETH: Herr talman! Det
fanns en tid, då det inom vägväsendet
icke räckte med bilskattemedlen utan
då staten fick träda till med skatter för
att kunna finansiera utgifterna på vägväsendets
område. När vägväsendet förstatligades
förutsatte ju också det särskilda
utskott, som hade att behandla
denna sak, att så även i fortsättningen
skulle vara fallet. Särskilda utskottet
sade i sitt utlåtande, att det ansåge
lämpligt, att statens ökade utgifter för
vägväsendet under normala tider i första
hand finansierades genom bensinoch
fordonsskatterna och att därutöver
eventuellt förefintliga behov täcktes genom
skattemedel i vanlig ordning. Numera
har biltrafiken ökats till större
omfattning, och skatten på bensin har
ökats så, att vi i dag befinna oss i den
situationen, att finansministern kan
räkna in 435 miljoner kronor. Då belöper
sig den största posten härvidlag på
den s. k. extraskatten på bensin, mot
vilken ju mycken kritik har riktats, vilken
jag dock icke anser att detta ärende
ger rum för att upptaga till bemötande.

Jag skall emellertid erinra om att det
funnits en tid, då till och med finansministern
visade sig tämligen välvillig
mot vägväsendet. Jag har bläddrat litet
grand i akterna angående finansministerns
uttalanden i dessa saker. I tidningen
Motors julnummer 1944 hade
herr Wigforss ett uttalande. Nu finnes
det en sentens som säger, att man skall
icke förlita sig på höga herrars löften.
I detta fall gäller sannerligen denna
sentens mera än någonsin, därför att
herr Wigforss vill tydligen icke hålla sitt
löfte till motorismens förespråkare. .lag

128 Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

kanske också skall säga, att herr Wigforss
kanske var litet extra välvillig.
Det var ju ett julnummer av tidningen,
och det var väl hans mening, att han
ville komma med en extra julklapp i december
1944. Han sade nämligen: »Bensinen
får inte bli ett öre dyrare än nödvändigt.
Bensinpriset skall stå i direkt
proportion till vägkostnaderna.» Så
kommer den mening, som jag fäster särskild
vikt vid nu, när vi ha att behandla
vägväsendets anslagsäskanden: »Bilis men

får inte belastas för att ge staten
extrainkomster.»

Men hur man än vänder på det, stå vi
i dag i den situationen, att herr Wigforss
tar 15 miljoner kronor av de ordinarie
bilskattemedlen, och av den extra
bensinskatten tar herr Wigforss hela
potten. För min del finner jag, att herr
Wigforss dåligt infriat det löfte han gav
i intervjun i tidningen Motors julnummer
år 1944.

Herr Staxäng har mycket utförligt behandlat
de farhågor man hyser, att
prutningarna i anslagen för olika vägändamål
skola föra med sig försvårade
transporter. För min del skall jag nöja
mig med att något dröja vid anslaget till
det rena vägunderhållet.

Redan under budgetåret 1946/47 utgick
ju ett anslag på 138 miljoner kronor
till vägunderhållet. Jag har tagit
just detta år som exempel, därför att då
voro klagomålen på vägunderhållet ganska
kraftiga. De framfördes från bilisterna,
icke minst lastbilisterna. Det riktades
över huvud taget en stark kritik
mot att vägunderhållet icke var tillräckligt
kraftigt, överrevisorerna för vägoch
vattenbyggnadsväsendet ansågo, att
denna kritik var berättigad. Herr Wigforss’
partivän i denna kammare, herr
Olof Andersson i Malmö, har alltså som
överrevisor för kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansett, att kritiken, i
den mån den riktade sig mot vägunderhållet,
var berättigad.

Nu har biltrafiken ökats. Slitningen
på vägarna blir alltså större än den va -

rit förut, men kommunikationsministern
är beredd att giva ett mindre anslag till
vägunderhållet än på den tiden, då man
icke kunde hålla vägarna i sådant skick
som ansågs vara nödvändigt.

Man kan naturligtvis se på dessa saker
med olika ögon. Det gäller för chefen
för kommunikationsdepartementet
att tillgodose finansministerns önskningar
att beskära anslagen så mycket
som möjligt och att i detta fall begränsa
dem så mycket, att man kan inleverera
15 miljoner kronor av bilskattemedlen
till statskassan.

Jag erinrar mig en historia från jordbrukets
svåra år i början av 1930-talet.
Jag besökte en av mina grannar, en
mindre jordbrukare. Det hade varit en
ganska kraftig storm, som hade ödelagt
taket på hans uthus. Han gjorde en gest
och sade: »Mina fickor äro tomma; jag
har dålig ekonomi, men icke förty har
jag icke råd att låta bli att reparera
mitt tak.» Jag skulle vilja överföra detta
till vägväsendet och ställa frågan, om vi
ha råd att låta bli att underhålla våra
vägar. Ha vi råd att hålla vägarna i dåligt
skick? Svaret från all den sakkunskap
som ha yttrat sig — dit räknar jag
mig inte själv — är att vi inte ha råd
med det. Den föregående ärade talaren,
förespråkaren för reservanterna, antydde
också vilka konsekvenser det skulle
ha för bilbeståndet, för gummiringarna,
för bensinåtgången o. s. v. Det man sparar
med ena handen får man i viss mån
ge ut med den andra till ökad import av
bilar, av reservdelar och av bensin.

Man har således anledning att ifrågasätta,
om vi ha råd att fördyra biltransporterna,
när vårt transportväsen är så
komplicerat och intar en nyckelposition
i samhällslivet. Att eftersätta vägunderhållet
blir säkerligen dyrare än de
15 miljoner, som herr Wigforss hoppas
kunna se inlevererade till statskassan.
Det blir ytterligare dyrare att i efterhand
reparera vägarna, som bli allt
sämre på grund av slitningen och en
ogynnsam väderleks inverkan.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

129

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

Herr talman! Det är många talare anmälda
i debatten om denna utomordentligt
viktiga fråga. Jag skall inte förlänga
debatten mera utan vill bara vädja till
kammarens ledamöter att bär följa reservanterna.
Visserligen innebär ett bifall
till reservationerna, att vägväsendet
får 15 miljoner kronor mera, men jag
vill understryka att dessa 15 miljoner
inte tas av skattemedel, utan det är vad
bilisterna ha betalat in i form av fordonsskatt
och bensinskatt, och det är de
medel, som herr Wigforss år 1944 lovade
skulle komma vägväsendet till godo.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid punkt 9 fogade reservationen
av herr J. B. Johansson m. fl.

Herr SANDBERG: Herr talman! När
riksdagen skall avgöra hur mycket
pengar som skola anslås till vägväsendet,
till nybyggnader av olika slag, till
underhåll och förbättring, möta vi liksom
på så många andra områden en
svår avvägningsfråga. Å ena sidan föreligger
nödvändigheten av en sträng återhållsamhet
i fråga om investeringsverksamheten
även beträffande vägbyggnader
för att om möjligt uppnå en förbättring
av den samhällsekonomiska balansen;
å andra sidan föreligger en verkligt
trängande nödvändighet av att vägväsendets
intressen inte eftersättas så,
att det uppstår allvarliga olägenheter
och ökade kostnader för framtiden eller
trafiksäkerheten vedervågas. Vid den
avvägning jag talar om gäller det också
att söka laga så, att det produktiva livet
inte blir lidande genom att transporterna
försenas och fördyras — i så fall
skulle sparsamheten motverka sitt syfte
att verka förbättrande på den samhällsekonomiska
balansen.

Nu har emellertid, det tror jag vi
måste konstatera, eftersläpningen i fråga
om byggnad, underhåll och förbättring
av vägarna blivit så stor, att den
inte gärna kan tillåtas bli ännu större,
vilket faktiskt skulle ske, om riksdagen

9 — Andra kammarens protokoll 1949.

i allt följde departementschefens förslag.
Blir denna eftersläpning större, lider
det ekonomiska livet en skada, som
säkerligen är större än den fördel som
vinnes genom en stram investeringspolitik.
Utskottet konstaterar ju också, »att
med den av departementschefen utmätta
ramen vägarbetena —- särskilt vägunderhållet
och vägbeläggningsverksamheten
— under nästa budgetår icke
komma att kunna bedrivas ens i samma
utsträckning som under innevarande
budgetår». Den försämring som vårt
vägväsen undergår skulle alltså ytterligare
ökas, och det är en mycket betänklig
sak.

En annan betänklig sak är den stora
eftersläpningen i fråga om brobyggnader.
Jag skall strax återkomma till den.

Jag kommer sålunda för min del till
det resultatet, att de för vägväsendet
tillgängliga medlen måste ökas trots
nödvändigheten att visa återhållsamhet
med hänsyn till den ekonomiska situationen.
Det minsta, som i det fallet kan
komma i fråga, är enligt min mening att
hela det belopp, som inflyter genom de
vanliga bilskatterna eller 225 miljoner
kronor, få tagas i anspråk, d. v. s. 15
miljoner mer än vad departementschefen
har föreslagit. Av dessa skäl tillstyrker
jag för min del reservanternas yrkande
på den nu ifrågavarande punkten.

Reservanterna föreslå att de 15 miljonerna
skola användas till att öka anslagen
på vissa punkter, nämligen anslaget
till vägunderhållet med 2,<; miljoner,
anslaget till förstärkning och förbättring
av vägar med 6,4 miljoner, anslaget
till vägbeläggningar med 5 miljoner
och anslaget till byggande av enskilda
vägar med 1 miljon. Jagskall inte
gå närmare in på dessa punkter, och de
ha ju också behandlats rätt utförligt av
den förste talaren i detta ämne.

Alla dessa anslagshöjningar iiro väl
motiverade, och som jag nyss framhöll
vill jag tillstyrka reservationerna. Jag
vill dock anmäla, att jag är en smula
missbelåten med att reservanterna inte

Nr 11.

130

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

ha ansett sig kunna tilldela brobyggnaderna
någon del av dessa 15 miljoner.
Brobyggandet behandlas visserligen
under en annan punkt, men jag anhåller
att för tids vinnande få säga några
ord om den saken redan i detta sammanhang,
så mycket mer som under
denna punkt redovisas en motion, underskriven
av samtliga ledamöter från
de fyra nordligaste länen, vari även frågan
om en förstärkning av broarna behandlas.
Motionen kommer i vad den
avser andra yrkanden att behandlas vid
något senare tillfälle.

I den del, vari motionen behandlar
de föreliggande frågorna, betonas det,
att en förbättring av broarna är en
trängande nödvändighet för att trafikförbindelserna
i Norrland skola kunna
förbättras. Detta är ett mycket besvärligt
problem över hela landet och kanske
alldeles särskilt i Norrland. Man kan
icke utnyttja transportmedlens fulla kapacitet
på grund av den begränsning
man måste ålägga sig i fråga om hjultrycket,
emedan broarna äro alltför
svaga.

Vi ha i den nämnda motionen yrkat,
att anslaget för brobyggnader skulle
höjas med 3 miljoner eller att man möjligen
skulle överföra en del av medlen
för vägbeläggningar till brobyggnadsanslaget.
Nu ha reservanterna enat sig
om att föreslå, att anslaget för vägbeläggningar
skall ökas med 5 miljoner
från 15 till 20 miljoner kronor. Detta
är nog i och för sig välbehövligt och
riktigt, men med hänsyn till det särskilt
trängande behovet av förbättring
av broarna och till de allvarliga förhållanden
som råda på detta område
tycker jag det skulle ha varit berättigat
att öka anslaget till vägbeläggningar
med ett lämpligt belopp för att i stället
möjliggöra en snabbare förbättring av
broarna.

Det gäller här inte bara att förbättra
trafikekonomien, utan det gäller i hög
grad också att bevara trafiksäkerheten.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför

om eftersläpningen i brobyggnadsverksamheten:
»Förhållandena ha blivit sådana,
att antingen en kraftig upprustning
av broväsendet omedelbart måste
påbörjas eller avsevärda trafikinskränkningar
påbjudas.» — Redan gälla besvärande
trafikinskränkningar, och vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen menar, att
de måste bli ännu strängare, om det
icke sker en kraftig upprustning. —
»Det tredje alternativet — att låta trafiken
fortgå som hittills men på de vägfarandes
egen risk — är enligt styrelsens
uppfattning ohållbart.» — Det kan
man med allt skäl hålla med om.

Förhållandena på detta område kunna
också belysas av ett par siffror. Enligt
propositionen nedlades på 1930-talet omräknat i nuvarande penningvärde
omkring 85 miljoner kronor om
året på väg- och brobyggnader. Nu beräknar
departementschefen, att medelsförbrukningen
på anslaget till byggande
av broar för åren 1949 och 1950 skall
bli 16 respektive 13 miljoner kronor,
och han nöjer sig med dessa belopp.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen räknar
i stället med såsom önskvärt och
nödvändigt, att 30 miljoner skola användas
till vägbyggnader från och med
arbetsåret 1949 och att 20 miljoner kronär
böra beräknas till brobyggnader för
vart och ett av åren 1949 och 1950.
Dessa senare belopp borde väl egentligen
utgöra ett minimum.

Det torde inte vara alldeles uteslutet
att man för denna verksamhet skall
kunna utnyttja mera arbetskraft och
material än vad departementschefen
har föreslagit. Materialförbrukningen är
ju i detta fall den mest kritiska faktorn.
Jag hänvisar emellertid till att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har uttalat sig
ganska optimistiskt på denna punkt.
Den förmenar att vi även utan import
kunna tillgodose en större förbrukning
av material för brobyggnader.

Jag nämnde nyss att den fråga vi här
diskutera inte bara gäller trafikekonomien
utan också trafiksäkerheten. In -

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

131

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

nan jag slutar vill jag ytterligare understryka
den saken. Jag kan lämna ett
exempel från det län, där jag är hemma.
Vid en bro i Västerbotten, som för länge
sedan skulle ha behövt byggas om på
grund av sin olämpliga placering och
konstruktion, inträffade under fjolåret
en svår olycka, varvid en person dödades
och flera skadades, och det har tidigare
inträffat flera olyckor och olyckstillbud
på samma plats. Det var bara
ett exempel. Man bävar inför tanken på
vad som kan inträffa, om en fullastad
buss med sin last störtar i vattnet, därför
att bron är för svag. Frestelsen att
ta alltför stora risker när man kör över
eu bro är naturligtvis stor under nuvarande
förhållanden, och det är en
mycket allvarlig sak.

Som saken nu ligger till skulle väl
emellertid ett särskilt yrkande angående
broanslaget bara förhindra, att reservanternas
förslag till anslagshöjningar
vinna största möjliga anslutning. Reservationen
innebär dock, som jag tidigare
betonat, en förbättring i allmänhet, ja,
kanske till och med vissa möjligheter
till en förbättring och förstärkning av
broarna på grund av ökningen av anslaget
till förstärkning och förbättring
av vägar.

Jag ber, herr talman, att på dessa skäl
få yrka bifall till den reservation, som
på denna punkt har avgivits av herr
J. B. Johansson m. fl.

Herr PERSSON i Norrby: Herr talman!
När kriget bröt ut år 1939, hade
vägstyrelser och vägdistrikt planerat
vägbyggen i den omfattning, som då
kunde anses normal. Länsstyrelserna
hade dömt en hel del vägar till utförande,
och många av arbetena skulle just
påbörjas.

När kriget hade brutit ut, kom det
emellertid order från högsta ort, att det
skulle företas inskränkningar i vägbyggandet,
dels av kostnadsskäl och dels
på grund av arbetsmarknadsläget. Vi

hade så mycket folk inkallade, att det
inte gick att utföra arbetena i normal
omfattning. De arbeten som voro påbörjade
skulle få göras färdiga, men inga
nya fingo sättas i gång. Det var nog en
hel del vägomläggningar och nybyggnader
av bygdevägar och ödebygdsvägar,
för att inte tala om enskilda vägar,
som voro planerade men som då fingo
anstå. Man fann sig naturligtvis i detta
förhållande, och det var ju ingenting
att göra åt det under den tiden. Det sades
emellertid, att vi hade att motse en
större eller mindre arbetslöshet så snart
kriget var slut, och då skulle de vägarbeten,
som blivit fördröjda, få sättas
i gång, och man skulle då ta igen allt
som släpade efter.

Nu har det gått tio år, och samma
stopporder gäller i stort sett ännu. Det
är i första hand arbetsmarknadsläget,
som hindrar en utvidgning av vägbyggandet.
Eftersläpningen har nu blivit så
stor, att det kanske kommer att dröja
15—20 år, innan vi kunna hämta in
den. Om vi skola kunna göra det, fordras
det emellertid så oerhört stora anslag,
att det knappast är tänkbart att vi
kunna komma dithän, men vi skulle
nog kunna öka omfattningen av planerade
vägbyggnader åtskilligt.

Man räknar nu med att kunna öka omfattningen
av nybyggnadsprogrammet
för enskilda vägar och ödebygdsvägar
under den närmaste tiden, och jag vill
säga, att det fordras verkliga krafttag
för att inte folket i Norrland, särskilt i
skogs- och ödebygderna, skall börja
tappa modet. I mina trakter i södra
Norrland är en väg dömd till utförande
redan i slutet av 1930-talet, men man
har ännu inte kunnat skönja, när arbetet
skall kunna taga sin början. Folk
börjar tappa modet. .lag har varit kallad
till opinionsmöten särskilt i eu bygd,
där en väg är dömd sedan länge, men
det tycks sitta hårt — i varje fall då
man talar med vägförvaltningen — och
det ställs på framtiden, när vägen skall
komma till utförande. Jag har varit kal -

132 Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

lad till stora opinionsmöten — man kan
verkligen kalla det för »skriet från vildmarken»
— i dessa trakter. Man säger
att man givit sig till tåls i det längsta,
men nu går det inte längre. All ungdom
flyttar ut, och det blir snart bara de
gamla kvar, och de måste ge upp.

Dessa vägar i skogsbygden ha stor betydelse
även i det avseendet, att om
man skall anlägga planerade skogsbilvägar
för att underlätta virkestransporterna
från de trakter, där det förut
varit svårt att få ut virket med någon
behållning, måste det finnas väg som
man kan ansluta dessa bilvägar till.

Vad gäller vägunderhållet vill jag
understryka vad de föregående talarna
lia sagt, att det fattas mycket för att
återhämta den eftersläpning, som har
skett de senare åren.

När vi äro inne på frågan om bygdevägar
och ödebygdsvägar i skogstrakterna
vill jag framhålla, att det finns
en dold arbetskraft i dessa trakter, som
vissa tider av året kan komma till användning.
Folk som bor i dessa trakter
vill ingenting hellre än att på de tider,
som kunna bli till förfogande, arbeta
på sina egna vägar. Det är många bygder,
som fullkomligt sakna väg och där
man måste ta sig fram med släpbårar
bäst man kan. Det kan alldeles säkert
frigöras arbetskraft till just vägbyggnadsarbete.
Riksdagen uttalade ju i fjol
på grund av en motion, att särskilt vad
gäller vägarbete i skogstrakter borde
s. k. dold arbetskraft kunna tagas i användning,
och även överrevisorerna för
vägväsendet ha gjort samma uttalande.

Vad gäller broar ber jag att helt få
understryka vad herr Sandberg nyss
yttrade, att det blivit så, att bristfälligheterna
på en hel del broar äro så stora,
att man måst begränsa trafikkapaciteten
betydligt. Man kan inte köra med tunga
lass, och många broar kunna inte alls
trafikeras med bilar. Jag kan som ett
exempel nämna, att i vår kommun ha vi
en bro, som sedan flera år tillbaka har
varit avlyst för all trafik med såväl

bilar som hästar. Den får komma i fråga
endast för gångtrafik. Nu ligger det så
till, att det finns en bro nedanför denna
inte så värst långt ifrån, men man beräknar
att mjölkskjutsen, som i normala
fall har brukat använda den nu
avlysta bron, måste göra en omväg, som
fördyrar transporten med 2 000 kronor
per år bara för mjölkskjutsen.

Man håller på att bygga en bro över
Voxna älv i min hemtrakt i stället för
en som är så bristfällig, att det är livsfarligt
att fara över den. Den är avlyst
för lastbilar. Lättare bilar få fara över,
men det sker med stora risker. Nu blir
den nya bron färdig till nästa sommar,
men det finns oerhört mycket att göra
för att få vägarna trafikabla genom att
sätta broarna i stånd.

Jag vill helt understryka vad herr
Sandberg yttrade i denija fråga. Jag
bara påminner om vad landshövding
Lövgren i Luleå yttrade i fjol vid en
debatt angående vägarna. Han framhöll
liksom herr Sandberg här gjorde, att
det måste göras krafttag för att komma
någon vart inte bara med vägbyggandet
i Norrland utan även vad gäller brobyggnader.

Nu är det så, att vi icke kunna förvänta
så mycket i år. I det läge frågan
nu ligger för dagen är det icke så mycket
att göra. Det spelar inte så stor roll,
om man väljer utskottets förslag, propositionen
eller reservationerna. Alla
äro alldeles otillräckliga, om man skall
tänka sig att göra det krafttag, som är
nödvändigt för att komma ifatt den
eftersläpning som skett. Men jag vill uttala
den förhoppningen, att vi från och
med nästa år skola komma in på en
annan bog och ge särskilt de väglösa
bygderna de vägar, som de i tiotals för
att inte säga hundratals år ha väntat på.
Det är inte värdigt att låta folk leva
under de förhållanden som de på många
håll få göra, utan vi måste ta krafttag.
Jag uttalar den förhoppningen, att vi
nästa år skola börja med ett större program
för att man skall komma någon

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11. 133

Allmänna

vart inte bara med vägunderhållet utan
även vad gäller vägbyggnader.

Jag vill, herr talman, närmast yrka
bifall till reservationen trots att jag anser
att den i den mening jag inlägger i
detta spörsmål inte alls är tillfyllest.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Det kanske anses obefogat att jag
blandar mig i denna krets av vägsakkunniga,
i synnerhet som jag inte ämnar
göra något attentat mot Kungl.
Maj :ts eller utskottets förslag.

Jag vill bekänna, att jag inte har någon
större sympati för utskottets eller
Kungl. Maj :ts förslag, men det är respekten
för den ekonomiska politik
som vi kommit överens om som gör,
att jag ändock kommer att rösta för
utskottet.

Jag begärde ordet för att erinra kommunikationsministern
och de av kammarens
ledamöter, som voro med här
1946, om ett beslut, som innebar att vi
ökade det tillåtna hjultrycket på motorfordon
från 2 000 till 2 500 kilogram
och ökade fordonsbredden från 2,20
till 2,45 meter. Man hade så bråttom
med denna åtgärd att den kommitté,
som behandlade vägtrafikstadgan, ansåg
det nödvändigt att bryta ut detta
förslag för att släppa fram det till riksdagen
innan kommittén blev färdig med
sitt huvudförslag, vilket för övrigt ännu
ligger i Kungl. Maj:ts kansli för bearbetning
till en proposition — man
vet inte när den kommer. Vid detta
tillfälle erinrade jag om att både Kungl.
Maj:t och riksdagen voro inne på en
motsatt väg mot vad trafiksäkerheten
krävde. Jag såg frågan liksom jag även
ser den fråga, som vi nu diskutera, ur
trafiksäkerhetssynpunkt.

Under kriget förmådde vi icke underhålla
vägarna på ett tillfredsställande
sätt, och vi göra det inte heller nu.
Jag ansåg vid detta tillfälle, att det var
orimligt och innebar stora risker för
trafiksäkerheten att ytterligare belasta

riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

fordonen och därigenom även vägarna,
innan man hade hunnit att ordentligt
upprusta desamma. Man såg emellertid
frågan uteslutande ut trafikekonomiska
synpunkter, och det gör man
än i dag, när man här diskuterar frågan
om anslagen till vägarna. För övrigt
har herr Sandberg påpekat, att
denna anslagsfråga är mycket betydelsefull
för trafiksäkerheten. Man synes
sålunda allt fortfarande bortse ifrån
att genom att riksdagen hade så bråttom
1946 i fråga om att vidtaga åtgärder
för att öka fordonsbelastningen, har
riksdagen nu förpliktelse att anpassa
vägväsendet efter denna ökade belastning.
De som voro med vid detta tillfälle
borde kanske erinra sig, att de
ha vissa skyldigheter i anslagsfrågor
särskilt med hänsyn till trafiksäkerheten.

Sedan vi genomförde denna ändring
av vägtrafikstadgans bestämmelser har
på trafikmedlens område försiggått en
väldig ökning av antalet motorfordon.
Vi hade i mitten av 1945 omkring
145 000 motorfordon. I slutet av 1946
voro vi uppe i 320 000, och i dag ha vi
i trafik över 400 000 motorfordon, av
vilka de stora lastbilarna ökat i mycket
betydande grad. Vi ha omkring 145 000
motorcyklar i trafik, och vi ha nära
3 miljoner cyklar här i landet, som begagnas
av trafikanterna. Detta måste
innebära, att det föreligger betydande
risker för att trafikolyckorna skola
öka. I varje fall kan jag intyga, att enligt
min erfarenhet på andra områden
av trafiksäkerheten, där jag arbetar, är
det ofantligt svårt att hålla trafikolyckorna
nere så som önskligt vore.

Jag förmodar att kammarens ledamöter
liksom jag har fått en skrivelse
från Svenska kirurgförbundet, där läkarna
i ett annat ärende, som vi komma
till längre fram i kviill, kanske med
alltför stora ord taga upp en enligt
min mening liten men betydelsefull detalj,
som rör eu anslagsfråga för trafiksäkerheten.
Jag begär inte att Sven -

134

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

ska kirurgförbundet skall kunna överblicka
hela det område, där trafikriskerna
gripa in, men jag vill säga, att
om denna läkarorganisation hade observerat
att vi här i dag behandla anslaget
till vägarna, hade man säkerligen
insett, att vi där ha större möjligheter
och att där större nödvändighet
föreligger att i tid se upp, så att inte
alltför många olyckor inträffa.

Jag vill ha sagt detta såsom ett varsel
om att man icke skall förleda sig
att spara så att den eventuella vinst,
som man kan tänka sig erhålla, går tillbaka
eller förbytes i förlust på andra
områden, förluster av mycket allvarlig
karaktär. Det är endast detta, herr talman,
som jag har velat anföra, och jag
gör det i trafiksäkerhetens intresse. Jag
vill tillägga ytterligare, att sedan jag
mottagit denna skrivelse från en läkarorganisation,
som är så väl insatt i dessa
spörsmål, skulle jag vilja ännu en gång
poängtera, att det är på detta område,
som riksdagen både nu och framdeles
bör se upp och i tid vidtaga åtgärder,
så att vägtrafikolyckorna åtminstone
inte komma att öka.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Förespråkarna för de till utskottets
utlåtande fogade reservationerna
ha här tidigare detaljbehandlat de skilda
väganslagen och skildrat vägväsendets
brister. För egen del tänker jag
huvudsakligen mera allmänt principiellt
beröra dessa problem inte minst
ur synpunkten av de nu aktuella strävandena
att ernå samhällsekonomisk
balans.

Det kan, herr talman, kanske vara
lämpligt att först erinra om den enighet,
som råder mellan reservanterna
och utskottet. Utskottet är nämligen
ense med reservanterna därom, att med
den av departementschefen utmätta ramen
vägarbetena under nästa budgetår
icke komma att kunna bedrivas ens i
samma utsträckning som under det in -

nevarande. Mot bakgrunden av den eftersläpning,
som är och har varit rådande
under en följd av år, finner utskottet
det givetvis önskvärt att arbetena
få ett större omfång, ett omfång
som motsvaras av den ökade trafiken.

Det har här tidigare under debatten
citerats uttalanden i överrevisorernas
för väg- och vattenbyggnadsväsendet
berättelse. Jag kan också göra ett par
citat ifrån denna, överrevisorerna betona
särskilt kraftigt den svåra eftersläpning,
som råder i fråga om brobyggandet.
De säga vidare, att skall
den nuvarande eftersläpningen kunna
återhämtas, måste under de kommande
åren väsentligt mer än 200 broar årligen
byggas om. Det anföres, att under
budgetåret 1947/48 torde byggnadstillstånd
inte ha meddelats för mer än 75
å 80 broar, vilket uppenbart är otillräckligt.

Situationen just på detta område är
onekligen högst allvarlig. Då medel här
finnas tillgängliga, rör det sig inte så
mycket om krav på ökade anslag, och
det framgår ju också av den redovisning,
som är lämnad i vederbörande
proposition.

Herr Staxäng citerade i sitt anförande
en passus ur överrevisorernas berättelse.
Det gällde vägbeläggningarna.
Han anförde de krav, som överrevisorerna
framställa på fortsatt vägbeläggning
i oförminskad takt. Jag tänkte,
herr talman, att det kunde vara motiverat
att också erinra om en passus i
revisionsberättelsen, som ger en liten
ljusglimt i det nu rådande mörkret över
vägväsendet. Så här säga överrevisorerna
angående den vägbeläggning, som
har utförts under 1948: »Det har sålunda
tillkommit omkring 755 kilometer
nya asfaltbeläggningar, varjämte äldre
beläggningar i stor utsträckning försetts
med nya slitlager. Tillkomsten av dessa
nya beläggningar är enligt överrevisorernas
uppfattning så mycket mer glädjande
som vägbeläggningar enligt vad
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid

Onsdagen den 23 mars 1949 ein.

Nr 11. 135

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

flera tillfällen påvisat inte endast medföra
lägre kostnader för vägunderhållet
och för vägtrafiken utan jämväl
minska behovet av arbetskraft.»

Jag måste erkänna, herr talman, att
just på denna punkt har det varit påfrestande
att följa begränsningslinjen
med hänsyn till det ekonomiskt gynnsamma
utfallet av de nya vägbeläggningarna.
Som utskottet erinrar om har
t. o. m. budgetåret 1947/48 de ordinarie
bilskattemedlen helt disponerats för
vägutgifterna och övriga hithörande anslagsändamål.
Under de första krigsåren
räckte inte bilskattemedlen till,
utan vägutgifterna fingo då finansieras
delvis av andra skattemedel. Denna
princip, att vägutgifterna skola bestridas
med ordinarie bilskattemedel, gäller
ju också för innevarande budgetår,
men i Kungl. Maj :ts förslag har just
på den punkten nu skett ett avsteg.
Det innebär, som vi tidigare blivit erinrade
om, att 15 miljoner av de till
225 miljoner uppgående ordinarie bilskattemedlen
skola överföras till budgetutjämningsfonden,
men meningen är
att dessa medel framdeles skola komma
vägväsendct till godo.

I detta sammanhang ber jag att få
erinra om utskottets och riksdagens
ställningstagande vid behandlingen av
investeringarna för kommunikationsverken.
I den i bilaga 1 till årets statsverksproposition
framlagda finansplanen
har räknats med en investeringsbegränsning
under 1949 för landet i
dess helhet på 300 miljoner kronor i
förhållande till år 1948. Den av departementschefen
förordade begränsningen
av kommunikationsverkets investeringar
för nästa budgetår uppgår till omkring
35 miljoner kronor. Enligt utskottets
i det sammanhanget uttalade
uppfattning måste en begränsning av
investeringarna på kommunikationsområdet
i förhållande till vad myndigheterna
föreslagit i och för sig inge betänkligheter.
Under det att en tillfällig
begränsning av investeringsverksamhe -

ten i ett större sammanhang kunde anses
försvarlig, kan nämligen en under
en längre tidsperiod utsträckt begränsning
inverka hämmande på strävandena
att till ernående av samhällsekonomisk
balans öka den för hemma- och
exportmarknaden avsedda produktionen.
Och här möta som utskottet då
anförde avvägningsproblem, som äro
värda den allra största uppmärksamhet.
I det dåvarande läget ansåg sig emellertid
utskottet inte vilja förorda ett
frångående av departementschefens investeringsplan
för kommunikationsverken.
Under framhållande av den betydelse
ett väl utvecklat kommunikationsväsende
har för samhället och särskilt
produktionsapparaten uttalade utskottet
sin förhoppning, att det även
framdeles skulle bli möjligt att undvika
långtgående begränsningar av investeringarna
på kommunikationsväsendets
område. Detta utlåtande blev
också enhälligt antaget av riksdagen.

Utskottet har nu på samma anförda
grunder beslutat ansluta sig till departementschefens
uppfattning, att det nu
ter sig nödvändigt att i möjligaste mån
begränsa utgifterna även på vägväsendets
område, och utskottet tillstyrker
alltså, att anslaget här får röra sig
inom ramen 210 miljoner kronor samt
att överskjutande ordinarie bilskattemedel
få överföras till budgetutjämningsfonden.
Jag vill emellertid här
kraftigt understryka vad utskottet i det
sammanhanget uttalar, nämligen att
dessa medel, som sålunda överföras till
budgetutjämningsfonden, framdeles skola
komma vägväsendct till godo.

Vid vårt arbete på vägfrågorna inom
statsutskottets fjärde avdelning de senare
åren ha vi sökt hålla utgifterna
inom automobilskattemedlens ram. Tidigare
ha vi, som herr Staxäng här
förut erinrat om, gjort vissa förändringar
i Kungl Maj ds förslag på skilda
punkter i syfte att bättre än vad Kungl.
Maj ds förslag inneburit söka tillgodose
behov, som vi funnit ännu mera träng -

136

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

ande. Det har denna gång inte varit
möjligt att tillämpa detta förfaringssätt.

Departementschefens förslag att nedskära
investeringarna med 15 miljoner
kronor av de ordinarie bilskattemedlen
har vållat oss mycket svåra bekymmer.
Jag har dock, herr talman, för min egen
del funnit mig böra biträda detsamma.
I vår strävan att ernå en samhällsekonomisk
balans utgör dock begränsningen
av investeringarna ett viktigt led.
Som jag förut har erinrat om, anslöt
sig utskottet enhälligt till begränsningslinjen,
när det gällde kapitalbudgeten,
varvid hänsynen till nödvändigheten
att i nuvarande läge söka öka exporten
spelade en ganska väsentlig roll. Även
om nu denna synpunkt i detta sammanhang
inte kan ha samma betydelse,
så ter det sig så för mig, att
själva kravet på investeringsbegränsning
ej heller på detta område kan förbises.
Man står här, som jag tidigare
nämnt, inför mycket svåra avvägningsproblem.
Det är fråga om en tillfällig
begränsning av investeringsverksamheten
som i större sammanhang ter sig
som försvarlig, och det är den synpunkten,
som för mig varit utslagsgivande
vid mitt ställningstagande till
de här föreliggande problemen. Jag vill
också till sist betona, att det får anses
ofrånkomligt, att denna begränsning är
tillfällig.

Jag ber, herr talman, att i anslutning
till vad jag här anfört få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr LINDAHL: Herr talman! Här ha
de svenska landsvägarna och det läge
vägväsendet befinner sig i skildrats i
så mörka färger, att det kan vara på
sin plats att man drager fram några
förmildrande omständigheter. Det är
ju inte någon obekant, att under de
allra sista åren en upprustning av hu -

vudvägarna faktiskt ägt rum. Jag vill
erinra om de långa vägsträckor som
blivit försedda med beläggningar. Det
är en välsignelse både ur den synppnkten
att kostnaderna för vägunderhållet
därigenom nedbringas och med
hänsyn till att slitaget på bilarna minskas.
Man kan ju nu åka mycket långa
vägar på riksvägarna, så gott som 10
å 15 mil i följd, och finna, att riksvägen
är belagd. Jag är övertygad om att
den forcering av vägbeläggningarna
som ägt rum under 1947 och 1948 faktiskt
räddat riksvägarna från rena katastrofen
med anledning av den intensiva
trafik som nu pågår. Det är kanske
mest denna trafik som är anledningen
till att jag vid detta tillfälle begärt
ordet.

Det torde för de allra flesta av riksdagens
ledamöter vara bekant, att den
vinter vi nu snart ha genomlevat varit
för vägväsendets vidkommande synnerligen
besvärlig. Det har varit ideliga
tjällossningar — jag kan säga, att det
varit sju till nio tjällossningar under
denna vinter. Hur skulle huvudvägarna
sett ut med den tunga trafik som
går fram där, inte minst den tunga
trafik som betecknas som långtradare,
om inte ovannämnda forcering av vägbeläggningarna
ägt rum?

Man måste fråga sig, om inte läget
just nu är sådant, att frågan om fördelningen
av transporterna mellan järnväg
och landsväg åter får anses aktuell.
Här dundra långtradarna fram natt och
dag på de svenska vägarna och de köra
i åtminstone ganska stor utsträckning
produkter, som skulle kunna transporteras
på järnväg. Kan det vara riktigt,
att samtidigt som vi måste snåla på
vägunderhållet, äga transporter rum på
landsvägarna, som med fördel skulle
kunna ombesörjas av landets järnvägar?
Det inträffar allt emellanåt — jag
har själv sett det — att det kommer
bilar, som fara igenom halva landet
med cementlass. Nog vore det väl till
fördel, om dessa cementlass placerades

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

137

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

på järnvägarna, dessa järnvägar, på
vilkas elektrifiering och förseende med
dubbelspår, vi lägga ned så mycket
pengar, järnvägar, som under alla förhållanden
måste lia sitt underhåll, även
om deras kapacitet inte utnyttjas. Jag
menar, att frågan om vilka uppgifter
landsvägarna böra ha och vilka uppgifter
järnvägarna böra ha är mycket
aktuell. Det är ett problem som vi haft
att brottas med sedan många år tillbaka
och som ännu är olöst. Jag anser
för min del, att frågan om hur man
skall få fram den riktiga fördelningen
i detta hänseende bör tagas under allvarlig
omprövning.

Jag är ingalunda ovänligt inställd
mot motorismen. Tvärtom anser jag,
att motorismen har ofantligt stora uppgifter,
men när vi ändå ha järnvägarna,
skola vi väl inte få fram samma
situation, som vi hade här under mellankrigsåren.
Hur var det då? Jo, då
höllo bilarna genom en skärpt konkurrens
faktiskt på att lägga en rad järnvägar
på sotsängen. Järnvägarna blevo
i viss mån rehabiliterade under sista
kriget, men den faran föreligger ju, att
historien ifrån mellankrigsåren skall
upprepas. Jag anser för min del, att
det borde göras någonting på den
punkten. I vart fall borde man ta initiativ
till att härvidlag skapa en annan
och bättre ordning. Bil och järnväg
skola samarbeta. Men det är inte riktigt,
att under det att man inte utnyttjar
de dyra järnvägarnas kapacitet,
man samtidigt skall släppa fram transporter
på landsvägarna, som med allra
största fördel skulle kunna äga rum på
järnvägarna.

Jag säger, att det var tacknämligt
med de beläggningsarbeten som utförts.
Det är intet tvivel om att det är
dessa som lett till att åtminstone de
stora vägarna befinna sig på en ganska
god standard, i vart fall i Mellansverige.
Men diirför är det ju inte sagt,
att andra viigar må så bra av den tunga
trafiken. Vi ha många vägar, som

måste hållas öppna för tung trafik, oaktat
de inte äro byggda för denna trafik,
och följden blir, att vid tjällossningarna
se dessa vägar ut som dåligt
plöjda åkrar. Jag har många gånger
frågat mig — jag sysslar i alla fall litet
med vägar; jag är ordförande i en av
landets många vägnämnder — om det
ur underhållssynpunkt inte vore riktigt,
att man avstängde vissa vägar för
tung trafik, när tjällossningen pågår.
Jag vet, att ett dylikt förfaringssätt är
dubbeleggat. Det betyder å ena sidan
minskade underhållskostnader för vägarna,
men det betyder ju å andra sidan
besvär för näringslivet, för vilket
det är obekvämt och kanske också kan
medföra förluster. Man förstår därför
vägförvaltningarna, när de som egentligen
allra sista åtgärd fatta beslut om
att avstänga vägar för viss trafik.

Jag kan, medan jag har ordet, ändå
inte uraktlåta att nämna en tilldragelse
inom vårt län för inte så länge sedan.
Det var en avdelning inom försvaret,
som hade några övningar, till vilka
man hade mycket tunga vagnar. Denna
militäravdelning drog fram utefter en
väg, som ingalunda var byggd för så
tung trafik, med påföljd, att man, när
den hade kört fram, fick avstänga vägen
för all trafik, och innan vägsträckan
blivit iordninggjord, kostade det
vägförvaltningen mellan 2 000 och
3 000 kronor. Man tycker, att det borde
funnits möjlighet för de militära befälhavare,
som bestämma över ifrågavarande
fälttjänstövningar, att söka
kontakt med vägförvaltningarna och få
klart för sig, på vilka vägar man kan
fara fram utan att skada desamma.

Ja, herr talman, det var i stort sett
detta jag ville säga. Jag sticker inte
under stol med att jag givetvis har stora
sympatier för reservanternas ståndpunkt.
Det är klart, att våra vägar behöva
få ett bättre underhåll och att arbetet
med viigbcläggningar helst borde
forceras. Det är också givet, att vi alla
önska komma fram till den tidpunkt,

138 Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

då man får börja bygga nya vägar. Det
betyder ju så ofantligt mycket, att man
kan komma ifrån gamla krokiga vägar
och komma fram till raka vägar, som
leda till avsevärd minskning av avståndet
emellan resp. punkter. Jag menar,
att här är önskelistan ofantligt
lång. Men jag har sagt mig, att lika väl
som vi inom alla andra områden få
ålägga oss en strikt återhållsamhet, få
vi väl förfara på samma sätt när det
gäller vägarna och hoppas på bättre
tider. Det är därför som jag, oaktat
jag hyser sympati för reservationen,
ändå för min del får ge min anslutning
till utskottets förslag.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
tillhör dem, som komma att rösta för
utskottets linje i denna fråga, och jag
skulle vilja anföra några av de synpunkter
som föranlett mig att fatta den
ståndpunkten.

Jag är själv bilist, en mycket intresserad
bilist. Jag är övertygad om att
det ytterligare anslag på 15 miljoner
kronor som begäres är välbehövligt.
Jag är också övertygad om att det
skulle behövas mycket mer, lika väl
som jag är övertygad om att en höjning
är motiverad i fråga om rader av
olika anslag, både sådana som vi hittills
behandlat och sådana som vi komma
att behandla senare. Men, herr talman,
det är inte den synpunkten, som
jag i detta sammanhang anser vara avgörande
utan det är helt andra.

Det är synpunkter som i varje fall
i viss mån psykologiskt sammanhänga
med den nu ganska uttjatade frågan om
den samhällsekonomiska balansen. Det
är ju alldeles klart, att jag för min del
inte anser, att 15 miljoner kronors anslagsökning
i och för sig äventyrar
denna balans, lika litet som den anslagsökning
för idrottsändamål som
krävdes i morse. Men jag ser saken på
följande sätt. Här har den socialdemokratiska
regeringen under en följd

av år drivit ett låtgåsystem. Man har
låtit utvecklingen i olika avseenden gå
snabbare än vi haft råd med. Man har
varit för generös med statsutgifterna
och för litet beaktat samhällsekonomiens
möjligheter. Nu har regeringen
äntligen valt en annan linje och går in
för en bestämd återhållsamhet, som
här dokumenteras i denna anslagsfråga
och som har dokumenterats i en rad
andra sammanhang. Jag kan för min
del under sådana förhållanden inte
medverka till att försvåra regeringens
stabiliseringsarbete, när den nu till
slut förmått sig till att gå in på en under
nuvarande förhållanden nödvändig,
restriktiv linje. Jag har velat säga
detta som en rent principiell bakgrund.

Det kanske finns ytterligare en omständighet
som gör, att jag är särskilt
känslig på denna punkt. Jag tillhör
dem, som inom arbetsmarknadsorganisationerna
medverkat till den lönestabilisering,
den överenskommelse om
mycket strikt återhållsamhet, som där
har träffats med regeringen. Jag vill
fästa mina ärade kammarkollegers uppmärksamhet
på att det är utomordentligt
starka begränsningar vi där ha
ålagt oss. På den privata arbetsmarknaden
ha vi låtit avtalen prolongeras.
Vi ha inom alla områden grupper, som
äro utomordentligt eftersatta, och där
endast ett mycket strikt hållande på
samhällsekonomiska synpunkter kan
motivera en återhållsamhet. Vare sig
frågan om budgetens överbalansering
och investeringsbegränsningen spelar
större eller mindre roll ur stabiliseringssynpunkt
— det är jag inte nationalekonom
nog för att kunna uttala
mig om — anser jag, att man inte bör
äventyra fullföljandet av de utfästelser,
som regeringen enligt min mening
moraliskt åtog sig gentemot löntagarorganisationerna.
Överenskommelsen
har bl. a. medfört, att statstjänstemännen
avstått från en löneförmån som de
voro författningsenligt tillförsäkrade,
och detta även för de lägst avlönade,

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11. 139

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

vilkas löneläge är mycket pressat i nuvarande
dyrtid.

Jag skall inte gå in längre på dessa
frågor. Jag skall inte heller ingå i någon
polemik mot de tidigare talarna.
Jag kan bara inte underlåta att helt
allmänt säga, att jag under inga förhållanden
delar de synpunkter som
herr Lindahl anförde beträffande konkurrensen
mellan järnvägarna och
landsvägstrafiken. Detta vill jag endast
ha sagt för att man inte skall tro, att
de synpunkterna skulle ha påverkat
mitt ståndpunktstagande. Jag vill till
slut, herr talman, understryka att jag
har sett saken så, att man inte bör
medverka till att försvåra den återhållsamhetslinje,
som regeringen har gått
in för, även om ett anslag i och för sig
skulle vara välmotiverat.

Herr ANDERSSON i Malmö: Det har
av många talare här omvittnats, att det
föreligger väldiga behov av förbättring
av våra vägar, behov av förstärkningar,
förbättringar, nybyggnader o. s. v. För
min del vill jag gärna understryka, att
dessa behov finnas. Överrevisorerna ha
varje år understrukit detta och framhållit
vikten av att vägarna i vårt land
förbättras. Jag har heller ingenting att
taga tillbaka av vad jag sagt såsom överrevisor.
Men vi befinna oss, såsom den
föregående talaren sade, i en tvingande
situation med hänsyn till att vi alla
sträva efter ekonomisk stabilisering i
landet. Detta innebär en hård begränsning
av investeringarna, både när det
gäller den enskilde och det allmänna.
Vi ha här i riksdagen gång på gång
stått inför nödvändigheten av nedskärningar
ocli prutningar på olika anslag
för investeringar. För några dagar sedan
behandlade vi kommunikationsverkens
kapitalbudget, där jag gärna skulle
sett, att ökningar hade fått ske på olika
punkter. Men just med hänsyn till de
synpunkter jag nyss nämnde kunde vi
icke vara med om några ökningar. Situa -

tionen är icke trevlig — det medgiver
jag gärna. Det hade varit betydligt angenämare,
om vi kunnat visa vårt intresse
för vägfrågorna genom att besluta
höja anslaget. Vi som stå för utskottets
och regeringens förslag hysa säkerligen
samma intresse för vägfrågor som de
motionärer och reservanter, som här ha
haft ordet, men vi vilja icke vara med
om handlingar, som utgöra hinder för
stabiliseringsprogrammets genomförande.
Det kan kanske sägas om varje enskild
detalj, att den är så ringa till sin
volym, att ett bifall till en höjning icke
skulle betyda någon rubbning av stabiliseringsplanen.
Men det kan vara farligt
att luckra upp på ett håll. Det manar
snart till efterföljd, och så kan hela
gärdet bli upprivet.

Det är dessa synpunkter som varit
bestämmande för mitt — och jag tror
även utskottsmajoritetens i övrigt —
ställningstagande. Vi ha utgått ifrån, att
vi skola hålla oss till det förslag, som
regeringen framlagt, till de 210 miljonerna
av automobilskattemedel. Men vi
ha också ventilerat frågan, om det finns
någon möjlighet till omfördelning av
summorna inom denna ram. Då ha vi
emellertid icke ansett oss kunna göra
en rättvisare fördelning än den som innefattas
i departementschefens förslag.
Det finns nämligen stora behov överallt.

Det är också på det sättet, att det icke
är anslagsbeloppet som är bestämmande
för hur mycket arbete som blir utfört.
Detta visa de många reservationer som
bär och där finnas på denna budget.
Jag vill peka på en punkt, som både
motionärer och reservanter behandlat,
nämligen bidraget till byggande av enskilda
vägar. Där föreslår departementschefen
ett anslag på 1 V-, miljon. Motioner
föreligga med förslag om 3 miljoner,
och reservanterna föreslå 2''h miljoner.
Emellertid beräknar man, att det
skall finnas reserverade medel tillgängliga
den 1 juli i år på 8,4 miljoner. Medelsförbrukningen
innevarande år beräknas
bli cirka 4 miljoner på denna

140 Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

punkt, och det finns alltså reserverade
medel här i en sådan omfattning, att
arbeten kunna utföras för att tillfredsställa
alla rimliga behov.

Det är ytterligare en sak i detta sammanhang,
som jag skulle vilja framhålla
innan jag slutar. Jag vill understryka
vad som förut sagts att det finns många
eftersatta arbeten när det gäller våra
vägar, och jag hoppas, att, om förhållandena
skulle medgiva — vi veta icke hur
utvecklingen kommer att te sig — en
ökning av medelsförbrukningen, kommunikationsministern,
som jag vet har
intresse för alla dessa frågor, vidtager
härför behövliga åtgärder. Även arbetsmarknadspolitiska
skäl kunna motivera
dylika åtgärder. Den arbetskraft som
finns att tillgå och som av olika skäl
icke kan beredas annan sysselsättning
bör utnyttjas. Det är bättre för såväl arbetarna
som det allmänna, att det ordnas
arbetsmöjligheter så att arbetarna
slippa att gå arbetslösa. Skulle det då
komma att gälla områden, där inga reservationer
äro tillgängliga, bör framställning
om anslag på tilläggsstat övervägas.

Vi hysa alla — det tror jag mig kunna
säga — förhoppningar om att det
snart skall bli möjligt att på alla punkter
kraftigt utöka arbetena på landets
vägnät. Vi hoppas, att den ekonomiska
stabiliseringen inom en snar framtid
skall medgiva detta.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
När jag motionerat i detta ärende och
biträtt reservationen har det varit framförallt
av principiella skäl. Jag är nämligen
rädd för att man nu berövar vägväsendet
en del av de ordinarie bilskattemedlen,
medan man tidigare alltid
hävdat den principen, att dessa medel
skola gå oavkortade till vägväsendet.
Visserligen har departementschefen
skrivit i propositionen — och jag för -

står mycket väl, att han känner sig illa
till mods — att han har tvingats att vidtaga
denna åtgärd. Men jag kan icke
underlåta att känna mig skeptisk gentemot
formuleringen. Departementschefen
säger nämligen: »Jag anser mig därför
nödsakad föreslå, att även viss del
av de ordinarie automobilskattemedlen,
i likhet med tilläggsskatten, tills vidare
icke sl^all fördelas på väganslagen utan
tillföras budgetutjämningsfonden. Jag
vill emellertid erinra om att sålunda
överförda medel enligt av bevillningsutskottet
gjort uttalande, mot vilket riksdagen
ej haft någon erinran, dock böra
framdeles komma vägväsendet till godo.
» Detta uttryck: »böra framdeles

komma vägväsendet till godo» är, synes
det mig, en litet väl vag formulering.
Det är icke klart utsagt, att dessa pengar
i framtiden skola komma vägväsendet
till godo. Men jag vill understryka vikten
av att så sker, och jag hoppas att
departementschefen uttryckligen här
säger ifrån, att dessa medel helt skola
stå till vägväsendets förfogande.

Jag har även den känslan, att man
lagt allt för stor skattebörda på bilismen.
Den får nu sammanlagt betala 435
miljoner kronor, varav 210 miljoner utgör
den extra bensinskatten, som utan
vidare går till budgetutjämningsfonden,
den kvarstående ordinarie bilskatten
utgör 225 miljoner kronor av vilken man
skall nu ytterligare taga bort 15 miljoner.
Vad blir följden av detta i praktiken?
Jag har här en skrivelse från
mitt eget läns vägförvaltning, vars anslag
blivit nedskuret med 785 000 kronor
för kommande budgetår. Man beklagar
där, att så skett, och säger: »Anslagsminskningen
kommer att i första
hand gå ut över dammbindning, i andra
hand över reparation av beläggningar,
grustillverkning och arbeten i vägkroppen.
Minskad dammbindning medför
förutom sämre vägar mer manuellt underhållningsarbete,
varför vinsten härav
blir ringa eller ingen. Reparation av
beläggningar måste som regel ske till

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

141

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

varje pris för hindrande av ännu större
skador, varför sannolikt den verkliga
minskningen kommer att gå ut över arbeten
med dikning, grusning, grundförstärkningar,
siktförbättringar m. m.»
Och man är rädd för att upprustningen
av vägarna kommer att avstanna genom
att anslaget på detta sätt minskas och
att man kommer in i ett läge då man
måste minska den anställda arbetsstyrkan.
Icke heller kan man fullt utnyttja
den maskinpark, som vägförvaltningen
har till sitt förfogande.

Om vi spara 15 miljoner i år på väganslaget
är det säkerligen ingen sparsamhet,
då förslitningen på vägarna
blir hårdare och det kommer att kosta
betydligt mera att sätta vägarna i stånd
efter något år. Bilismen har, såsom tidigare
framhållits, genomgått den utvecklingen,
att man fått allt tyngre fordon.
Dessa slita givetvis vägarna hårdare
och ställa ökade krav på underhållet.
Det är ju dessutom så att bilismens folk
får investera betydligt mera kapital i
motorparken nu än tidigare. En personbil
är dyrare än förr. Lastbilarna ha
blivit större och tyngre och kosta 25 000
å 35 000 kronor och mera. En buss kostar
70 000 å 90 000 kronor. Det är stora
kapitalinvesteringar vederbörande få
göra, och fordonen slitas mycket fortare,
om man icke samtidigt ser till att
ha ett fullgott vägunderhåll, det är ett
samhälleligt intresse alt spara på detta
dyrbara investerade material. Detta så
mycket mera nu då praktiskt taget hela
denna investering utgöres av import
från dollarländer.

Näringslivet är i stor utsträckning
beroende av snabba transporter, och
man har därvidlag alltmer gått över till
transport på landsvägarna. Man vill så
långt som möjligt ha en transport direkt
från producent till konsument.
•lag tror icke som herr Lindahl, att
del blir möjligt att hindra den tunga
trafiken på landsvägarna och föra över
den till järnvägarna, men då måste man
hålla vägarna i sådant skick, alt de tåla

den tunga trafiken. Herr Lindahl nämnde
en sak som icke är oväsentlig i detta
sammanhang, nämligen militärtransporterna
och det slitage som framkallas
därigenom. Det är därför också en beredskapsåtgärd,
som man icke helt får
bortse ifrån i dagens läge, att man håller
vägväsendet i någorlunda trafikabelt
skick.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen, och detta av de
skäl jag antytt. Jag har den bestämda
uppfattningen, att denna investering av
15 miljoner, som det här är fråga om,
är mycket väl använda pengar. Det är
ingen sparsamhet — även ur investeringssynpunkt
— att för tillfället spara
pengarna och därigenom försämra vägunderhållet,
och sedan sätta in dem vid
en tidpunkt längre fram.

Till slut vill jag endast ytterligare
understryka, att det är den principiella
frågan som är avgörande för mig, detta
att man nu börjar draga undan en del
av de ordinarie bilskattemedlen så att
dessa icke gå odelade till vägväsendet
för vilket de varit avsedda.

Häruti instämde herrar Kollbevy,
Stjärne och Johnsson i Kastanjegården.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Herr Staxäng dubbade mig
i sitt anförande till finansministerns
vasall. Han tycktes emellertid något
senare ha den uppfattningen, att jag
ändå varit en upprorisk väpnare, eftersom
han utgick ifrån, att en strid
utkämpats men att jag slutligen kapitulerat.
Det har icke varit fullt så
enkelt. Herr Staxäng framhöll också i
sitt anförande — liksom, tror jag, samtliga
oppositionens talare — önskvärdheten
av vad han kallade en sträng hushållning,
nödvändigheten av en effektiv
slabiliseringspolitik och begränsning av
investeringarna. Men, sade herr Staxäng,
denna begränsning får icke ske
schablonmässigt. Efter vad jag förstår
menade han, att vad beträffar sjätte

142

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

huvudtiteln skulle vi ha gjort oss skyldiga
till en schablonmässighet, som från
hans synpunkt sett borde kritiseras.

Det är nu en gång så, när man skall
driva stabiliseringspolitik, att man ofta
frågar sig, huruvida det skall vara nödvändigt
att tillämpa den på de objekt,
som man för tillfället sysslar med. Jag
har varit i den situationen åtskilliga
gånger. Allt är ju i och för sig så önskvärt
för att icke säga nödvändigt. Herr
von Seths dramatiska fråga, om vi ha
råd att ha dåliga vägar, kan naturligtvis
i och för sig tarva beaktande. Men med
precis samma skäl kan man fråga: Ha
vi råd alt icke ha tillräckligt antal telefoner,
ha vi råd att icke genomföra den
automatisering av telefonnätet, som
skulle spara in tusentals telefonister i
detta land? Jag vill minnas att herr
Staxäng tidigare framställt frågan, om
vi ha råd att icke genomföra elektrifieringen
av våra järnvägar, eftersom
en sådan otvivelaktigt skulle leda till
besparingar. På samma sätt kan man
anföra det ena exemplet efter det andra
inom samhällslivets skilda områden.
Tager man varje objekt för sig, kunna
fullgoda skäl mobiliseras för att man
just på det området icke skall verkställa
några inskränkningar.

Och dock tvingas vi att vidtaga beskärningar,
detta icke minst om vi
skola acceptera den kärva linje, som
jämför allt högern framställt önskemål
om. Vi kunna icke bygga de sjukhus
och de bostäder vi nu skulle behöva,
vi kunna icke bygga de skolor vi skulle
önska o. s. v. Jag såg i en tidning häromdagen,
hur det fastslogs, att skolor
och vägar äro grundförutsättningen för
allt framåtskridande kulturellt och materiellt
i ett land. Följaktligen måste vi
ha goda skolor och rejäla vägar. I och
för sig har jag intet att invända mot
påståendet, och vad jag vill ha sagt är,
att det icke brister i insikten om önskvärdheten
av vägarnas förbättring eller
i insikten om vägarnas betydelse, men
att vi i nuvarande läge tvingas att av -

stå från en del av det som många av
oss anse höra till det samhälleliga livets
nödvändigheter.

Alla de nyss framförda argumenten
i fråga om önskvärdheten av ett förbättrat
vägväsende framstå därför för mig
som något av en skuggboxning — för
att tala med herr Staxäng, en sympatisk
skuggboxning — i det att de på det
hela taget anslöto sig till de allmänna
meningar, som jag själv uttalat och som
jag därför ingenting väsentligt har att
erinra emot.

Hans skildring av anslaget till vägunderhållet
och dess eventuella följdverkningar
tarvar dock en kommentar.
Det är alldeles riktigt, att vi räkna med
en besparing på ett par miljoner kronor
genom de nya vägbeläggningarna.
Vi räkna vidare med att vi, tack vare
att städer och stadsliknande samhällen
ha övertagit underhållet för en del vägsträckor,
skola kunna göra en inbesparing
på mellan 700 000 och 1 miljon
kronor. Slutligen räkna vi med, att av
de anslag'' som uppförts på tilläggsstat
skola 5 miljoner kronor kunna reserveras
för budgetåret 1949/50. Därmed
skulle vi hjälpligt kunna klara av det
nuvarande läget, även om jag är fullt
medveten om att det kan vara förenat
med stora svårigheter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

När herr Staxäng här tecknade läget
så svart, att han liknade förslaget om
138 miljoner kronor vid ett par kryckor,
så måste jag dock säga, att det inte
är så stor skillnad på vad reservanterna
föreslagit och på det, som föreslagits av
Kungl. Maj :t och utskottet. Det är nämligen
endast 2,6 miljoner kronor som
skilja. Jag undrar, herr Staxäng, om
han tror att man kan kasta kryckorna
för de 2,6 miljonerna — om man nu
skall acceptera herr Staxängs liknelse.

Som ett exempel på vad man med
hjälp av goda vägar och broar kan
spara har i dagens debatt bland annat
framförts det som upptagits i Svenska
vägföreningens redogörelse, nämligen

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11. 143

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

fallet Boliden. Ingen förnekar, att åtskilliga
broar finnas i detta land, vilkas
förstärkning kan medföra stora trafikekonomiska
besparingar. Det är också
därför som man från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och departementets
sida har varit inriktad på att strikt
angelägenhetsgradera de broar som böra
förstärkas eller byggas om och att ta
de broar först, vilka förorsaka de
minsta byggkostnaderna och ge de
största trafikekonomiska fördelarna.
Men det framföres många exempel,
där man genom att bygga broar kan
göra stora inbesparingar. Jag kan bara
nämna ett, som framförts vid olika tillfällen,
nämligen den beslutade bron vid
Bergnäset. Biksdagen har redan beviljat
anslag, men byggnadstillstånd har
icke kunnat beviljas. Man har räknat
ut, att på grustransporternas konto
skulle man spara in 500 000 kronor per
år. Vidare drar färjdriften 120 000 kronor
per år. Man skulle alltså enbart på
dessa två poster kunna spara in
G20 000 kronor om året. Vi ha dock
tyvärr samtidigt funnit, att den föreslagna
bron skulle medföra en järnåtgång,
som motsvarar behovet för 1 260
bostäder.

Jag nämner detta som ett exempel på
vilka avvägningar man kan komma att
ställas inför. Det är därför inte alltid
självklart att det eller det arbetet skall
utföras. Man kan inte heller fråga som
herr von Setli gjorde, om vi ha råd att
undvara det ena eller andra utan att
samtidigt fråga sig, om vi under nuvarande
omständigheter verkligen ha möjligheter
att satsa erforderliga medel
eller om materiel och arbetskraft räcka
till. Vi måste överväga om inte uppnåendet
av samhällsekonomisk balans
får anses vara så pass viktigt, att det
går före allting annat, eftersom ju samhället
och näringslivet tack vare den
kunna beredas en ny plattform, från
vilken man så småningom kan klättra
vidare. Detta gäller också för vägväsendets
vidkommande.

Herr Staxäng fastslog, att beträffande
vägbeläggningarna ha vi i departementet
tidigare mycket kraftigt motiverat
dem utifrån trafikekonomiska synpunkter.
Det är alldeles riktigt att vi
pekat härpå, eftersom vi ansett det vara
nödvändigt att, i den tävlan som man
måstse räkna med från andra i och för
sig mycket önskvärda arbetsobjekt,
kunna motivera anslagen för vägändamål.
Det är också därför som vi i
första hand inriktat oss på vägbeläggningar.
Jag säger mig nämligen, att
eftersom vi ha begränsade resurser till
vårt förfogande, så gäller det att använda
dessa på effektivast möjliga sätt,
och det är just vad som har skett under
de senare åren.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
hänvisa till det anförande, som nyss
hölls av herr Lindahl, i vilket han påpekade,
att något i alla fall har skett
på väghållningens område. Vi ha nämligen
under åren 1947, 1948 och vid utgången
av år 1949 permanentbelagt
1 600 km vägar. Man får en bild av vad
detta innebär, när man erinrar sig, att
endast 4 000—5 000 km vägar i landet
blivit permanentbelagda tidigare. Här
har sålunda någonting inträffat, som
utan tvivel har medfört trafikekonomiska
fördelar — även om jag är fullt
medveten om att mycket härvidlag
ännu återstår. Jag har icke med detta
påpekande velat teckna läget ljusare än
det är. Jag är nämligen fullt medveten
om alla de svårigheter, som vi ha att
brottas med i fortsättningen.

Med detta mitt anförande har jag velat
säga, att mycket förvisso behöver
uträttas och mycket övrigt finnes att
önska på vägväsendets område. De 15
miljoner kronor, som utgöra skillnaden
mellan utskottsmajoritetens och reservanternas
förslag, kunna dock icke ha
någon avgörande betydelse för vägväsendet.
Vi måste i nuvarande läge iaktta
den allra största sparsamhet. Sedan kan
man kanske, som herr Olof Andersson
antydde, räkna med att läget i fram -

144

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

tiden skall bli sådant, att man verkligen
kan ta de krafttag, som ur många synpunkter
både äro önskvärda och nödvändiga.

Herr MOSESSON: Herr talman! Om
det är någon fråga, som man ständigt
kommer i kontakt med vare sig man
kommer till Bohuslän eller Norrbotten,
så är det ju frågan om vad som kan
göras för att få bättre vägar. Man finner
kanske att den och den vägbiten,
som påbörjades för så och så många
år sedan, alltjämt ligger halvfärdig, och
inget vet när man kan få den ordnad.

Det är således inte på något sätt angenämt
att gå upp och säga de få ord,
som jag måste säga här. Men äro vi
ense om det mål, som regeringen har
satt sig före i den situation, som nu är
rådande, nämligen att försöka åstadkomma
balans i det ekonomiska livet
— och jag skulle tro att vi allesamman
här i kammaren äro fullständigt
eniga därom — frågar jag mig: Finns
det någon annan väg att nå detta mål
än att försöka så strikt som möjligt
hålla sig till den anvisning, som härvidlag
har givits, nämligen att begränsa
investeringarna?

Nu säger någon att man givetvis kan
diskutera huruvida det och det anslaget
på några tiotusentals eller kanske något
hundratusentals kronor verkligen kan
vara ett hinder på den väg som man
skall vandra för att nå det utstakade
målet. Men efter min uppfattning kan
den siffra, det här är fråga om, 15 miljoner
kronor, inte anses vara en liten
sten, som egentligen inte kan hindra
trafiken utan måste jämföras med en
sten av sådan storleksordning, att det
verkligen är en bjudande plikt att se
till, att vi inte rulla den i vägbanan.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
skall inte så mycket förlänga debatten.
Men då denna fråga är av särskild vikt

för landsbygden, och inte bara för
landsbygden utan också för städer och
större samhällen, nödgas jag ändå säga
några ord.

Jag är fullt medveten om att man
skall försöka att åstadkomma samhällsekonomisk
balans. Vi skola dock inte
stirra oss blinda på denna samhällsekonomiska
balans och tro, att det
skulle vara omöjligt att hålla samhällsekonomisk
balans, även om man gör
åtskilliga avvikelser, som inte stanna
vid några tusental eller några miljoner
kronor utan till och med kunna röra
sig om 10—20—30 miljoner kronor. Så
helig är inte den plan, som av regeringen
skisserats. Man bör kunna nå
balans i alla fall, även om man gör
vissa förskjutningar i planen.

Man måste väl ändå konstatera, att
det här gäller en fråga, som spelar en
oerhört stor roll för hela samhällslivet.
När man åker på vägarna ute i bygderna
kan man fastslå, att det de senaste
åren har blivit en försämring på
vägarna, som inte kan fortgå i det långa
loppet, såvida man vill att transportmedlen
skola fungera. Det är detta som
jag vill ge tillkänna här. Jag förmodar
att de som åka ute på vägarna kunna
konstatera detta förhållande litet varstans.

Det har ifrån ett par socialdemokratiska
ledamöter, herrar Lindahl och
Nilsson i Göteborg, betonats hur farligt
det är att försöka att spara på denna
väg. Det är många faror som därigenom
kunna uppstå. Vi hörde i utskottet
avskräckande exempel anföras på
olyckor, som varit nära att inträffa och
endast genom en slump kunnat avvärjas.
Det kan ha rört sig om broar, som
äro bristfälliga och behöva lagas. Reservanterna
anse det därför synnerligen
nödvändigt att man nu går in för att
begära en ökning av anslaget för förstärkning
och förbättring av vägar med
6,4 miljoner kronor.

Av samma skäl föreslå reservanterna
en höjning av anslaget till byggande

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

145

Allmänna riktlinjer för beräkningen av väganslagen.

av enskilda vägar till 2,5 miljoner kronor.
Det är ju en synnerligen ömmande
angelägenhet ute i de vida bygderna,
där det är så gott som omöjligt att ta sig
fram till allmän landsväg. Den höjning
av anslaget med en miljon kronor som
reservanterna föreslå tror jag är synnerligen
välbefogad. För den samhällsekonomiska
balansen torde den sakna
nämnvärd betydelse. Ur investeringssynpunkt
förhåller det sig nämligen på
det sättet, att bygdernas folk, dessa
småbrukare och lantbrukare, som äro
beroende av dessa enskilda utfartsvägar,
under mellantider kunna utföra
dessa arbeten utan den ringaste risk
för att arbetsbalansen rubbas. Detta är
således en sak, som kan ordnas utan
vidare. Jag tror därför att riksdagen
i detta fall bör stödja reservationen.
De pengar som man offrar genom att
öka anslagen till vägväsendet med 15
miljoner äro säkerligen väl använda ur
hela samhällets synpunkt.

Med dessa korta ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag har
ingen anledning att utförligt beröra de
anföranden, som här ha hållits. Ty de
flesta av dem ha till allra största delen
bestått av ursäkter för att man inte har
kunnat gå med på en anslagsökning.
.lag kan inte frigöra mig från tanken,
att departementschefen väl måste ha
fått det intrycket, att man i nästan varje
anförande som hållits, även från den
grupps sida som han själv representerar,
har tydligt velat fastslå, att hit intill
kan man gå men inte vidare. Det är
alltså bara för dagen som man går med
på den nedprutning som här skett.
Bland andra talade herr Lindahl om
permancntbeläggning på riksvägarna,
men det framskymtade ju mycket starkt
i hans anförande, att när det gällde de
mindre vägarna var vägunderhållet icke
nöjaktigt utan tvärtom ganska misera 10

— Andra kammarens protokoll 19t9.

belt. Han rekommenderade t. o. in. sådana
åtgärder som en avstängning av
vissa vägar under våren eller en dirigering
av trafiken ifrån vägarna och
in på järnvägarna. Jag tror att dessa
uttalanden klart röja hurudant det nuvarande
läget är.

Till herr Mosesson vill jag säga, att
det skulle varit önskligt att herr Mosesson
hade hört det anförande som herr
Yngve Larsson höll i statsutskottet och
som jag beklagar att han inte har tillfälle
att hålla här i kammaren i dag,
eftersom han är på resa i utlandet. Av
detta anförande framgick det klart, att
det belopp på 15 miljoner kronor, som
man här tar ifrån vägväsendet, inte som
man försöker göra gällande tjänar något
stabiliseringssyfte.

Sedan ber jag att få säga några ord
med anledning av herr statsrådets erinringar.
Herr statsrådet framhöll att
man måste ha frihet att göra riktiga
avvägningar mellan det ena och det
andra kravet och nämnde därvid att
önskemål framförts om att få t. ex.
flera telefonapparater och flera skolhus.
Ja, men dessa önskemål ligga väl
på ett helt annat plan och där måste
man väl ta hänsyn till helt andra synpunkter.
Där är det materialfrågorna
som stå hindrande i vägen, inte minst
när det gäller byggnadsverksamheten.
Det gäller ju att få fram så mycket trävaror
som möjligt för export. I fråga om
vägarna föreligga inga synpunkter av
sådan natur.

Sedan vill jag bara rätta till en missuppfattning
som herr statsrådet i viss
mån gjorde sig skyldig till. Det var när
jag ironiserade litet grand över t. ex.
anslaget till vägunderhållet och framhöll,
att herr statsrådet liksom fått
stötta upp det av honom begärda anslaget
på 138 miljoner kronor på kryckor.
Det var inte de 138 miljonerna som jag
därmed åsyftade, långt därifrån. Men
vad har herr statsrådet gjort? Jo, han
är medveten om att 138 miljoner kronor
är för litet, men han anser att en vä Nr

11.

140

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Vägunderhållet.

sentlig del av det belopp som riksdagen
anvisat på tilläggsstat skall användas
för vägunderhållet under det kommande
budgetåret. Det var detta jag åsyftade
när jag talade om att han stöttat
upp förslaget på kryckor.

Jag nämnde i detta sammanhang att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade
framhållit, att om anslaget till förstärkning
och förbättring av vägar nedskäres,
måste en motsvarande uppräkning
av anslaget till vägunderhållet ske. Herr
statsrådet svarar emellertid, att han
nedskurit bägge anslagen.

Herr statsrådet sade, att skillnaden
mellan honom och oss när det gällde
anslaget till vägunderhållet bara uppgick
till något över 2 miljoner kronor.
Detta måste emellertid ses i ljuset av
att vi också ha begärt en ökning av
anslaget till förstärkning och förbättring
av vägar.

Jag skulle vilja tillägga ännu några
ord för att ytterligare belysa den karakteristik
jag lämnade, att man stöttat
upp de olika anslagen med kryckor.
Herr statsrådet har gjort sammaledes
även beträffande ett annat anslag, nämligen
anslaget till förstärkning och förbättring
av vägar. Detta anslag är uppenbart
för litet. Herr statsrådet säger
emellertid i detta sammanhang att det
då är möjligt att för samma ändamål
ta i anspråk det på tilläggsstat för budgetåret
1943/44 anvisade anslaget till
vissa vägbyggnadsarbeten. Vad är då
detta för anslag? Jo, det är ett anslag
som har kommit till för att lindra arbetslösheten.
Det ligger alltså på ett helt
annat plan. Herr statsrådet försöker
härvid göra gällande, att de vägförbättringar
det här gäller skulle vara att
jämföra med säsongutjämnande arbeten.
Även det kallar jag att stötta upp
ett alldeles för litet anslag med kryckor.

Jag vill slutligen, herr talman, framhålla,
att när reservanterna ha begärt,
att ytterligare 15 miljoner kronor skola
tas ifrån de ordinarie bilskattemedlen,
ha vi lagt dem på sådana punkter, där

vi klart kunna påvisa, att den besparing,
som ernås genom nedskärning av
ett anslag, medför en fördyring på ett
annat håll, och då har vi ansett att
Kungl. Maj :ts förslag icke kan vara ett
led i en stabiliseringspolitik.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
9:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Staxäng begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
97 ja och 73 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammar»1" norip bifallit utskot tets

i punkten gjorda hemställan.

Punkten 10.

Vägunderhållet.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under denna huvudtitel, punkt
10, föreslagit riksdagen att till Vägun -

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

147

derhållet för budgetåret 1949/50 anvisa
ett reservationsanslag av 138 000 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I motionerna 11:50 och 11:247 hade,
på sätt anmärkts här ovan under punkten
9, yrkats, att ifrågavarande anslag
skulle uppföras med 153 resp. 143 miljoner
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte — med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionerna
11:56 samt 11:247, i vad de avsåge nu
ifrågavarande anslag — till Vägunderhållet
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
reservationsanslag av 138 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Mannerskantz, Heiding, Sundelin, Svensson
i Grönvik, Boman i Kieryd, Larsson
i Stockholm, Rubbestad och Staxäng,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
11:56 och 11:247, i vad de avsåge
nu ifrågavarande anslag till Vägunderhållet
för budgetåret 1949/50 anvisa
ett reservationsanslag av 140 600000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr STAXÄNG: Herr talman! .lag ber
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Förstärkning och förbättring av vägar.

Punkterna 11—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16.

Förstärkning och förbättring av vägar.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 under sjätte huvudtiteln, punkt 16,
föreslagit riksdagen att till Förstärkning
och förbättring av vägar för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 11 600 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna I: 54 av
herr Heiding in. fl. och 11:59 av herr
Werner m. fl. samt — på sätt anmärkts
här ovan under punkten 9 — i motionen
II: 247 hade yrkats, att anslaget
skulle höjas till 20 miljoner kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte — med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionerna
1:54 och 11:59 samt 11:247, sistnämnda
motion i vad avsåge nu ifrågavarande
anslag — till Förstärkning och
förbättring av vägar för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
11 600 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Mannerskantz, Heiding, Sundelin, Svensson
i Grönvik, Boman i Kieryd, Larsson
i Stockholm, Rubbestad och Staxäng,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 54 och II: 59 samt II: 247, sistnämnda
motion i vad avser nu förevarande
anslag — till Förstärkning och
förbättring av vägar för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
18 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

148 Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Bidrag till byggande av enskilda vägar.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid denna punkt gjorda reservationen,
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
16 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 17—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Bidrag till byggande av enskilda vägar.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under denna huvudtitel, punkt
21, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till byggande av enskilda vägar för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

1 de likalydande motionerna I: 85 av
herr Lars Andersson m. fl. och II: 101
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl. samt
— i enlighet med vad anmärkts här

ovan under punkten 9 •—-i motionen
11:247 hade yrkats, att ifrågavarande
anslag skulle höjas till 3 respektive 2,1
miljoner kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte — med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionerna
I: 85 och II: 101 samt II: 247, sistnämnda
motion i vad avser nu ifrågavarande
anslag — till Bidrag till byggande av
enskilda vägar för budgetåret 1949/50
anvisa ett reservationsanslag av 1 500 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Mannerskantz, Heiding, Sundelin, Svensson
i Grönvik, Boman i Kieryd, Larsson
i Stockholm, Rubbestad och Staxäng,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:85 och 11:101 samt 11:247,
sistnämnda motion i vad avser nu ifrågavarande
anslag — till Bidrag till byggande
av enskilda vägar för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
2 500 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STAXÄNG: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
förevarande hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Staxäng, i an -

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

149

ledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
21 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Staxäng
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 93 ja och
67 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkten 22.

Vägbeläggningar.

Kungl. Maj :t hade under punkt 22
i propositionen nr 1 beträffande sjätte
huvudtiteln föreslagit riksdagen att till
Vägbeläggningar för budgetåret 1949/50
anvisa ett reservationsanslag av
15 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna 1:56 av
herr Lundqvist m. fl. och II: 58 av herrar
Nolin och Nilsson i Bästekille hade
yrkats på en sådan omgruppering av
de olika anslagen under sjätte huvudtiteln
att ifrågavarande anslag skulle
kunna anvisas med 20 miljoner kronor.
I motionen II: 247 hade ock — en -

Vägbeläggningar.

ligt vad här ovan under punkten 9 anmärkts
— yrkats, att anslaget skulle anvisas
med likaledes 20 miljoner kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte -— med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionerna
1:56 och 11:58 samt 11:247, sistnämnda
motion i vad avsåge nu ifrågavarande
anslag — till Vägbeläggningar
för budgetåret 1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 15 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Mannerskantz, Heiding, Sundelin, Svensson
i Grönvik, Boman i Kieryd, Larsson
i Stockholm, Rubbestad och Staxäng,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte — i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 56 och II: 58 samt med bifall till motionen
II: 247, sistnämnda motion i
vad avser nu ifrågavarande anslag
•— till Vägbeläggningar för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
20 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid densamma fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkterna 23—3.9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

150

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m.

Punkten 40.

Undersökningar rörande vägtrafikolyckor
m. m.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under sjätte huvudtiteln, punkt 41,
föreslagit riksdagen att till Undersökningar
rörande vägtrafikolyckor m. m.
för budgetåret 1949/50 anvisa ett anslag
av 75 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två motioner.
I en inom andra kammaren av
herr Håstad m.fl. väckt motion (11:167)
hade hemställts, att riksdagen måtte vid
behandlingen av punkten föreskriva,
att det tilltänkta statliga organet inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gåves
en självständigare ställning än enligt
Kungl. Maj :ts förslag, att det föreslagna
rådet förändrades till en trafiksäkerhetsnämnd,
att denna gåves en sammansättning,
som i motionen skisserats,
att nämnden i stället för en sekreterare
utrustades med en kvalificerad kanslichef
med ett tillfälligt arvode samt att
anslaget höjdes till 100 000 kronor, att
på samma sätt som enligt propositionen
avräknas mot automobilskattemedel.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen II: 167, i vad den avsåge
medelsanvisningen, till Undersökningar
rörande vägtrafikolyckor m. m. för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av
75 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen
;

II. att motionen II: 167, i den mån
den icke behandlats under I., icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

III. att motionen I: 199 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Rickard Lindström, Boman i Kieryd
och Staxäng, vilka ansett, att utskottet
under II. bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionen II: 167,

i den mån den icke behandlats under
I., i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad reservanterna anfört. I motiveringen
hade reservanterna förordat,
att det tilltänkta statliga organet inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gåves
en självständigare ställning än enligt
Kungl. Maj :ts förslag, att det föreslagna
rådet förändrades till en trafiksäkerhetsnämnd
och att denna finge den
sammansättning, som i motionen skisserats.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag ber
kammarens ärade ledamöter om överseende
att jag än en gång måste uppträda
i dag, men jag kan sannerligen inte hjälpa,
att föredragningslistan fått en sådan
sammansättning, att några av de frågor,
som intressera mig särskilt, kommit upp
just i dag.

Den fråga som vi nu skola gå att behandla
kan i sig själv synas mycket liten,
och jag vill inte på något sätt göra
den större än den är. Den har dock
stora perspektiv. Vi stå här inför slutresultatet
av den trafiksäkerhetsutredning,
som pågått under tre hela år och
i vilken riktlinjer uppdragits för det
fortsatta arbetet för trafiksäkerhetens
främjande.

Som det så många gånger har sagts
förut kunna vi inte bortse ifrån, att vi
i trafikolyckorna ha mött en ny farsot.
Minst 15—20 000 människor skadas varje
år genom olycksfall med motorfordon.
Antalet dödade uppskattas till 500
ä 600 per år. Dödsfallen äro uppenbarligen
flera än när det gäller olycksfall
i arbete. Oerhört stora materiella lidanden
och förluster tillskyndas härigenom
vårt samhälle. Kommittén har beräknat
—- låt vara på ganska lösa grunder, eftersom
det inte finns någon statistik att
tillgå — att 100 å 150 miljoner kronor
årligen skulle förloras genom dessa
olyckor. Därtill kommer mänskligt lidande
i form av sorg för familjen, slitna
familjeband, fängelsestraff o. s. v. Allt

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

151

Undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m.

detta gör att det måste vara ett helt enkelt
oundgängligt krav att riksdagen så
långt det på den ankommer gör allt vad
som kan göras för att nedbringa olycksfallens
antal och därmed verkningarna
av dessa.

Jag har i denna fråga jämte herr von
Friesen och herr Hedlund i Östersund
väckt en motion rörande en organisationsfråga.
Vi ha alla tre accepterat själva
utgångspunkten för den lösning, som
föreslås av kommunikationsministern,
nämligen en provisorisk anordning av
det organ, som närmast skall ha att bevaka
och kontrollera trafiksäkerheten.
Men om man rätt läser propositionen,
märker man att det finns en klar tendens
i regeringsförslaget, nämligen att
så småningom helt förlägga detta arbete
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Jag kan i varje fall själv inte tolka det
på annat sätt. Jag tvekar inte att kategoriskt
säga, att jag finner en sådan utveckling
icke på något sätt lycklig. Trafiksäkerhetens
problem ha alltför stora
dimensioner för att kunna läggas hos ett
verk. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
är själv part i denna sak.

En annan fråga är, hur man provisoriskt
skall ordna organisationen i vägoeh
valtenbvggnadsstyrelsen. Det gäller
frågan om ett råd eller en nämnd. När
man velat ge denna institution namnet
av råd, befarar jag att man därmed gjort
för litet. Det kan ju hända att någon
tycker, att detta är en diskussion om
ord. Men jag tror att det finns stora
både psykologiska och administrativa
realiteter bakom skillnaden emellan råd
och nämnd — det sista motionärernas
förslag.

Om vi undersöka och studera tendensen
i den svenska administrationen under
de senaste tio tjugu åren har den
praktiskt taget med ett ocli annat undantag
gått i en ocli samma riktning,
nämligen att man bär velat komma ifrån
rådsinstitutionen utom möjligen i de
fall, där man direkt eftersträvat alt ha
en organisation av uteslutande rådgi -

vande karaktär. Ha statsmakterna velat
ha någonting gjort och vill man se en
reell ansvarskänsla hos vederbörande
ledamöter, har man föredragit att organisera
institutionen för nämnd. Gå vi
igenom vår statskalender är det mycket
lätt att finna organ, som under namn av
nämnd med större eller mindre självständighet
ha att handlägga vissa speciella
frågor. Jag erinrar t. ex. om sjukkassenämnden
i pensionsstyrelsen, arbetslöshetsförsäkringsnämnden,
indexnämnden
och husmodershjälpsnämnden
i socialstyrelsen och vissa nämnder i
medicinalstyrelsen. Det är framför allt
ansvaret som här synes mig vara av
utomordentlig för att inte säga central
betydelse; det kan väl inte råda mer än
en mening om att den som går in i en
nämnd har en starkare känsla av sina
förpliktelser än den som bara tagit emot
ett rådsuppdrag, d. v. s. endast känner
sig skyldig att meddela vissa råd i förelagda
frågor. Rådet får i detta fall faktiskt
karaktären av en fortsatt utredning
i en oändlig rad av utredningar.

Ytterligare har i propositionen berörts
frågan om detta råds självständighet.
Departementschefen har anfört att
rådets förslag till trafiksäkerhetsåtgärder
böra inges till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som därvid har att i den
mån förslaget är av beskaffenhet att påkalla
beslut av Kungl. Maj:t eller annan
myndighet vidarebefordra detsamma
med eget yttrande. Alltså: detta råd
skall i varje trafiksäkerhetsfråga i den
mån det vill göra en framställning gå
den långa vägen över väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Enligt min mening
är det självfallet att det skall råda en
direkt och som man hoppas mycket förtroendefull
kontakt emellan detta organ
och väg- och vatten byggnadsstyrelsen i
just de frågor, som falla inom ämbetsverkets
kompetens, d. v. s. rörande vägen
och fordonet. Men hur många iiro
dessa frågor? Är det ens det övervägande
antalet? Ilär ha vi frågor som röra
polisväsendet, trafikundervisningen, det

152 Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m.

medicinska området, statistiken, psykologien,
teknisk forskning över huvud taget
och frågor om annan lagstiftning än
som berör vägen och kanske fordonet.
Alla dessa frågor — jag skulle förmoda
att de lika lätt kan bli i majoritet som
i minoritet — måste passera denna
långa väg över väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Jag kan inte förstå varför vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen med dess
övervägande tekniska personal, ingenjörspersonal,
skall behöva yttra sig i
dessa ting, om vilka den rimligen inte
kan ha någon speciell sakkunskap. Jag
kan inte heller se något skäl till att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens ledning
skall betungas med dessa ärenden, helst
som man så många gånger här i riksdagen
har anfört att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
är ett av de i fråga om arbete
mest överbelastade verken och således
behöver få sin arbetsbörda lättad.
Jag kan följaktligen inte finna, att denna
tågordning kan bli annat än en inkörsport
till en onödig byråkratisering.

Slutligen ha vi i motionen berört själva
kanslifrågan. Nu ha reservanterna
inte velat ta upp denna fråga. Det måste
emellertid vara åtskilligt att vinna, om
man under tiden för detta provisorium
kunde såsom handläggande få en högt
kvalificerad person i stället för en sekreterare,
som kanske i detta arbete blir
en nybörjare. Om jag inte är fel underrättad,
ha dock några organisationer
förklarat sig beredda att ställa erforderliga
belopp till Kungl. Maj:ts och vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens förfogande,
därest man skulle önska att under
tiden för detta provisorium få en bättre
utrustning av kansliet. Reservanternas
strykning av anslagshöjningen behöver
därför ej betyda så mycket.

Herr talman! Härmed har jag genomgått
skillnaderna mellan motionen och
regeringsförslaget. Jag vill ytterligare
endast erinra om att man i reservationen,
såvitt jag förstår, stannat för en
nämnd och vidare gått på samma linje
som motionen rörande denna nämnds

självständighet men däremot frångått
motionens förslag i fråga om kanslichefen.
För egen del accepterar jag i enighetens
namn reservationen.

Jag vill bara till sist, herr talman,
framhålla, att det är många som just nu
ha ögonen riktade på riksdagen, inte så
att man överdriver den faktiska skillnaden
mellan regeringsförslaget och motionen
men därför att man ser någonting
symptomatiskt i riksdagens hållning
vid det beslut, som riksdagen skall fatta.
Att olika organisationer under de senaste
dagarna ha visat sitt intresse för
en som jag vill påstå rationellare organisering
av denna verksamhet, att t. ex.
läkarna spontant ha tagit till orda, finner
jag även tala till förmån för motionen.
Inte minst måste man här fästa avseende
vid den lika sakkunniga som objektiva
insikt vilken läkarna på detta
område representera. .lag fruktar — och
jag tror att många av mina kamrater i
trafiksäkerhetsutredningen också göra
det — att ett råd endast betyder ett
fortsatt utredningsarbete, eller i varje
fall att det blir mindre handlat än som
eljest skulle kunna ske och borde ske.

Man skulle kunna sätta upp en plan
på trafiksäkerhetsarbetet. Låt oss t. ex.
försöka minska olyckornas antal med
It) procent. Jag anser att en sådan
minskning vore möjlig. Vad skulle icke
detta betyda för folkhushållet? Det skulle
per år betyda en vinst för produktionen
på flera miljoner kronor. Det skulle betyda
2 000 å 3 000 färre olycksfall. —
Detta är dock icke något högt mål att
sikta på.

Såsom frågan ligger till vill jag fästa
kammarens uppmärksamhet på, att det
inte blir någon skillnad i pengar om man
väljer utskottets linje eller reservationens.
Det finns heller ingen politik i
denna fråga; bakom motionen stå representanter
för olika partier. Dessutom
äro vi alla, vilket parti vi än tillhöra,
antingen objekt eller subjekt i dessa trafikolyckor.
Det är endast den rena ändamålsenligheten
som här varit avgö -

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

153

Undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m.

rande för mig, när jag skrivit denna motion,
och jag vill vädja till kammaren
att se rent praktiskt på denna fråga.

Jag slutar, herr talman, med att yrka
bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Staxäng.

Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Självklart kan jag ansluta mig till mycket
av det herr Håstad nyss sade.

Riksdagens alla ledamöter ha ju just
i dagarna tagit emot ett uttalande, som
gjorts av landets kirurger i samband
med deras diskussion i söndags om
just trafikolyckorna. Åtskilliga av kammarens
ledamöter ha väl också läst
detta uttalande, och jag förmodar, att
de inte gärna ha kunnat undgå att få
ett djupt intryck av den verkligt dystra
tidsbild, som där manats fram. Uttalandet
har ju aktualiserat frågan om våra
vägars trafikosäkerhet och i sammanträngd
form givit uttryck åt de många
mänskliga tragedier, som uppstå genom
dessa olyckor. Uttalandet pekar
också på en annan sak, som vi ideligen
komma tillbaka till. Senast för några
dagar sedan påpekades just den belastning,
som trafikolyckorna medföra för
våra redan förut så hårt ansträngda
sjukhusresurser. Herr Håstad har även
nyss visat, att detta också är en rent
ekonomisk fråga av stor betydelse för
landet och för de enskilda.

Det tycks mig som om den allmänna
opinionens inställning till frågan om
våra vägars trafiksäkerhet ofta karakteriseras
av en viss dubbelhet. Å ena
sidan röras vi djupt av de olyckor vi
allt oftare läsa om i tidningarna, och
tack och lov för det, skulle jag vilja
säga, att vi ännu inte blivit avtrubbade
i detta hänseende. Strax efteråt
ropa vi på åtgärder och fråga oss, varför
ingenting blivit gjort; speciellt sker
detta i sådana fall, där det åtminstone
i efterhand kan synas ganska uppenbart
vad orsaken till olyckan varit.
Men å andra sidan lägger sig vanligen
indignationen snart nog igen, beseg -

rad, inte minst av en viss känsla av
rådvillhet, ibland även av resignation,
den känsla av resignation som självfallet
vill göra sig gällande i alla de
talrika fall, där problemet åtminstone
ytligt kan te sig och rätteligen också
är mycket invecklat.

Visst är det ofta mycket svårt att få
ett riktigt grepp om orsakerna. Det är
i dessa fall vi så gärna vilja skylla på
slumpen, på oturen eller på »kulturens
— d. v. s. i detta fall trafikväsendets —-offerväsen». Jag vill då energiskt betona,
att vi alldeles för ofta skylla på
slumpen. Inte så sällan ger nämligen
en närmare analys av alla dessa trafikolyckor
vägledning om att det i alla
fall finns ett bestämt orsakssammanhang.
Och finns det ett orsakssammanhang,
så finns det också möjligheter att
förebygga ett upprepande av dylika
olyckor.

Jämförelsevis klart ter sig detta orsakssammanhang,
när det är fråga om
mer eller mindre kvalificerade former
av rattfylleri. Men det finns också
många andra mänskliga faktorer och
svagheter som spela sin viktiga roll.
Jag vill bara erinra om uttröttningsfaktorernas
betydelse, om distraktionerna,
om synfelen och om fortkörningen, om
allt det vi förbinda med begreppet »fartens
tjusning». Det är väl emellertid
inte alltid så, att motorförarna ensamma
äro orsak till att en olycka
sker. Trafikskador som bero på oförsiktiga
cyklister eller oförsiktiga gående
äro även de alltjämt ganska talrika.

Allt detta kunna vi kalla den mänskliga
faktorn i fråga om olyckorna. Vi
skola dock inte glömma, att det finns
många faktorer även på andra områden,
framför allt de faktorer som betingas
av vägarnas karaktär och av
motorfordonens egen beskaffenhet.

1 sitt uttalande sticker kirurgförlnindet
inte alls under stol med sin uppfattning,
att de korslagda armarnas politik
i denna fråga inte längre är försvarlig.
1 själva verket är det sannolikt möj -

154

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Undersökningar rörande vägtrafikolyckor

ligt att med ofta mycket enkla medel
kunna skapa fram en vad man skulle
kunna kalla säkerhetstjänst också för
landsvägarnas trafik. När det gäller
järnvägstrafiken är det för oss alla en
självklar sak med en sådan i detalj
genomarbetad säkerhetstjänst, men när
det gäller landsvägarna är det däremot
ännu långt ifrån på det sättet. Det är
uppenbart att sannolikt ganska mycket
skulle vara att vinna på ett likartat
tillvägagångssätt här.

Som herr Håstad påpekade är det
1945 års trafiksäkerhetskommitté som
i väsentlig grad kan tillgodoräkna sig
förtjänsten av att ha riktat uppmärksamheten
på dessa utvägar. Delvis är
det fråga om att bygga upp ett skydd
med hjälp av välkända fakla, erfarenheter
och medel, vilka endast behöva
ställas in i sitt rätta sammanhang och
systematiseras för att de skola kunna
ge avsedd effekt. Delvis gäller det naturligtvis
också att skapa fram nya instrument
till skydd för de vägfarande i
trafiken. Då få vi naturligtvis många
gånger tänka oss ganska dyrbara anläggningar,
och vi förstå väl allesammans
att detta är saker som i nuvarande
läge måste ställas på framtiden.
De böra emellertid ändå kominas ihåg
i detta sammanhang. Vi veta hur trafiksäkerhetskommittén
leddes fram till
det resultatet, att det krävdes ett särskilt
statligt organ för att ge effektivitet
åt de åtgärder, som behövas för
att våra vägar skola bli i största möjliga
grad trafiksäkra. Departementschefen
har ju också godtagit ett förslag
om detta, även om det är ett i mångahanda
delar begränsat förslag. Han har,
liksom de flesta remissmyndigheter som
uttalat sig i frågan, funnit det naturligt
att åtminstone för närvarande anknyta
detta organ till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i form av någonting
som han kallar för trafiksäkerhetsråd.
Statsutskottet har följt departementschefens
förslag.

Till statsutskottets utlåtande är fogad

m. m.

den reservation, som herr Håstad här
berört. Ytligt sett skiljer den sig faktiskt
inte mycket från utskottets förslag.
Men i anslutning till herr Håstads
motion trycker reservationen dock bestämt
på ett par saker, som man inte
har funnit utformade på ett tillfredsställande
sätt i Kungl. Maj ds förslag,
ett par saker, som säkert inte äro så
betydelselösa. Reservanterna peka på
att det kan befaras, att det nya rådet
genom anknytningen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kan komma att
förlora en del — i vissa situationer kanske
rent av en väsentlig del — av sin
självständighet. I kommitténs förslag
ingick det nära nog som ett axiom, att
trafiksäkerhetsorganet skulle ha en så
fri ställning som möjligt. Rätten till
fria initiativ, möjligheten att snabbt
och obundet kunna knyta kontakter
med andra myndigheter och med enskilda
borde så fullständigt som möjligt
vara garanterad.

Det finns otvivelaktigt mycket som
talar för denna ståndpunkt. Jag vill
bara erinra om att det naturligtvis kan
hända, att dessa utredningar kunna
komma i konflikt med myndigheternas
— t. ex. de vägvårdande myndigheternas
— intressen. Då är det naturligtvis
mycket angeläget, att rådet genom statsmakternas
försorg fått en självständig
ställning, så att det med vederbörlig
tyngd verkligen skall kunna förfäkta
trafiksäkerhetens krav. Att rådets ställning
dessutom måste bäras upp av eu
auktoritet, som endast en mycket hög
kompetens hos rådets ledamöter kan
skänka, faller väl av sig själv.

För att vinna ändamålet med rådet
har reservationen också pekat på att
åt detta borde ges ett annat namn. Det
borde få namnet »nämnd», tv man räknar
med att detta skulle betyda att en
fastare struktur gåves åt det hela. Med
mer eller mindre rätt förbinds ordet
»råd» med en lösligare struktur. Förhåller
det sig så, borde förvisso ordet
»nämnd» få komma till användning.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

155

Undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m.

Det viktiga är emellertid enligt mitt
förmenande icke namnet utan saken,
betoningen av att organet får en så
fri ställning som möjligt för att kunna
vinna bästa möjliga arbetsresultat.

Det är ännu en punkt i trafiksäkerhetsorganets
organisation som reservanterna
önska en närmare precisering
av, och det gäller just ställningen för
rådets blivande sekreterare. Trafiksäkerhetsproblemen
gripa in på många
samhälleliga områden, och därför är
det av mycket stor vikt att den sekreterare,
som ställs till rådets förfogande,
verkligen är i besittning av mycket
stor förfarenhet i dessa frågor. Därför
är det otvivelaktigt en mycket viktig
sak att lönen — eller arvodet, om det
eventuellt blir fråga om detta — sättes
så högt, att man har garanti för att
bästa möjliga kraft kan erhållas.

Herr talman! Av vad jag här sagt
framgår, att jag finner det angeläget
att det trafiksäkerhetsorgan, som nu
skall upprättas och som man må hoppas
skall komma att bli till verkligt
gagn för landet, får en så god sammansättning
som möjligt. Reservationen ger
ett bättre uttryck för denna inställning
än utskottsutlåtandet, och därför ber
också jag att i likhet med herr Håstad
få yrka bifall till de i reservationen på
denna punkt gjorda yrkandena om en
ändrad formulering av vissa delar av
utskottets förslag samt om en annan
lydelse av andra stycket i klämmen.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Anledningen till att jag lägger
mig i denna debatt är närmast den, att
jag var ledamot i 1945 års trafiksäkerhetskommitté.
.lag vill till denna debatt
förmedla några av de synpunkter på
organisationsformerna för detta trafiksäkerhetsråd,
som framkommo under
diskussionen i kommittén.

År 1945 motionerade jag och några
kamrater här i kammaren om en centralorganisation
för ledningen av trafiksäkerhetsarbetet
här i landet. Resul -

tatet av den motionen blev, att Kungl.
Maj:t tillsatte denna kommitté, som fick
namnet 1945 års trafiksäkerhetskommitté.

För den som i denna kommitté under
några år strävat och arbetat för att
få en koncentration av trafiksäkerhetsfrämjandet,
strävat för att åstadkomma
en tryggare trafik, är det ett i princip
välkommet och betydelsefullt förslag
som nu lagts fram till trafiksäkerhetens
främjande. Om nu riksdagen bifaller
Kungl. Maj:ts och utskottets förslag, så
har denna verksamhet nått den första
etappen till en självständig organisation,
och det avdelas särskild arbetskraft
som ställes till organisationens
förfogande. Jag anser detta första steg
till en särskild och central trafiksäkerhetsorganisation
så betydelsefullt, att
jag tycker att det i och för sig är av
underordnad betydelse att här två olika
förslag föreligga.

1945 års trafiksäkerhetskommitté
kom enligt mitt förmenande med en hel
rad mycket betydelsefulla och värdefulla
förslag. Retänkandet presenterar
en hel katalog av åtgärder, som statsmakterna
och de frivilliga krafterna
kunna upptaga, för att trygga trafiksäkerheten.
Kommittén missade dock
kapitalt på en punkt, och det var när
det gällde att förorda denna centralorganisation,
som i kommitténs betänkande
framföres som ett verkligt åbäke
till ämbetsverk. Emot detta förslag har
jag en reservation, och jag vill här
konstatera att så gott som alla remissinstanser
skyggat för detta ämbetsverk
och anslutit sig till min ståndpunkt,
som går ut på att en byrå för dessa
ärenden borde inrättas och läggas inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

•lag vill nu säga till herr Håstad, att
hade herr Håstad följt mitt råd i kommittén
och skrivit på två olika fiirslag
— dels förslaget om denna organisation
av större omfattning, som blev
kommitténs förslag, dels ock med hänsyn
till det ekonomiska liiget och alla
andra synpunkter förslaget om en or -

15G

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m.

ganisation med en blygsammare utformning
— då är det tänkbart att
kommittén blivit tagen mera på allvar
och att kommunikationsministern här
skulle ha kunnat presentera en organisationsform,
som sett annorlunda ut
och kanske också haft en något vidare
utformning, än vad nu blivit fallet. Det
faktiska förhållandet är, att det i dessa
tider, när vi måste gå in för att spara
— det säges ju att vi skola hindra ämbetsverkens
fortsatta utökning och tillväxt
— hade varit otänkbart att riksdagen
skulle svälja ett helt ämbetsverk.
Det hade varit angeläget att komma
överens tidigare, så att vi hade kunnat
få fram en annan organisation. Jag
håller gärna med om att jag nog skulle
ha önskat en vidare utbyggnad, men å
andra sidan kan jag inte klandra kommunikationsministern
att organisationen
fått denna blygsamma form, ty
kommittén har inte givit honom någon
ledning till att utforma en annan, efter
ekonomiska förhållanden mera lämpad
organisation.

Nu har herr Håstad i sin motion sökt
reparera något av kommittémajoritetens
brister. Herr Håstad kommer i sin motion
fram med förslaget, att denna organisation
skall kallas nämnd. Herr
Håstad menar att denna nämnd skall
få en mera självständig ställning än om
trafiksäkerhetsrådet skulle inordnas i
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Jag
har svårt att se, att det ligger någon
saklig skillnad i detta. I stället vill jag
gärna anknyta till vad den senaste ärade
talaren sade, nämligen att namnet
ingenting betyder i detta sammanhang.
Huvudsaken är att denna nya organisation
kan prestera ett effektivt arbete.

Enligt mitt sätt att se innebär herr
Håstads förslag, att samverkan mellan
denna nämnd och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
om inte direkt hindras
så i varje fall försvåras. Anledningen
till att jag som en begynnelse till den -

na särskilda, centrala trafiksäkerhetsorganisation
tänkt mig en byrå inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är,
att detta verk redan nu har att sköta
en hel rad av trafiksäkerhetsuppgifter.
Enligt instruktionen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
åligger det styrelsen
att verka för största möjliga trafiksäkerhet.
Styrelsen har bl. a. att
följa utvecklingen av vägtrafiken och
anordningarna härför samt att ägna
uppmärksamhet åt behovet av nya eller
ändrade bestämmelser rörande säkerhetsanordningar,
vägmärken o. s. v.

Detta betyder således, att om herr
Håstads förslag godkännes så kommer
denna nämnd, som man kanske placerar
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
lokaler, att på egen hand penetrera
trafiksäkerhetsspörsmålen från
sina utgångspunkter för att sedan gå
direkt till Ivungl. Maj:t med sina förslag.
Enligt min uppfattning bör detta
trafiksäkerhetsråd i stället i förening
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
söka penetrera dessa spörsmål. De förslag
till åtgärder, som detta trafiksäkerhetsråd
ämnar framlägga, skola gå
till Kungl. Maj:t över väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
På så sätt åstadkommer
man en värdefull samverkan,
och man kopplar in detta trafiksäkerhetsråd
i ett befintligt ämbetsverk, som
redan har en hel rad av sådana här
uppgifter sig förelagda.

En sådan anordning förefaller mig
vara den mest naturliga. Även om den
av herr Håstad nu föreslagna nämnden
härvidlag skulle få en självständig ställning
och således äga möjlighet att gå
direkt till Kungl. Maj :t med sina förslag,
kommer Kungl. Maj:t naturligtvis
att för yttrande remittera dessa ärenden
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen och andra
myndigheter, som beröras av förslagen
i fråga. På detta sätt uppstår i varje
fall beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
en onödig omgång i frå -

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11. 157

Undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m.

ga om frågornas utredning, vilket inte
på något sätt främjar fortgången i arbetet,
som ju dock är det väsentliga.

Även i trafiksäkerhetskommitténs betänkande
har denna fråga berörts. Det
har där framhållits, att det ligger i öppen
dag, att trafiksäkerhetssynpunkten
är oupplösligt förenad med styrelsens
verksamhet bl. a. som väghållare.
— Den av herr Håstad föreslagna uppläggningen
blir således mycket tillkrånglad.
För att använda ett slitet uttryck,
så medför hans förslag en ytterligare
ökning av byråkratiseringen här
i landet genom att en ny, självständig
organisation i så fall skulle inrättas.

Det väsentligaste i denna fråga är
emellertid — jag vill här särskilt rikta
mig till kommunikationsministern —
det intresse och den intensitet, som ledamöterna
i detta råd komma att ådagalägga
för sina uppgifter. Trafiksäkerhetens
befrämjande beror således
på vilka personer man väljer in i detta
råd. Det är ju meningen, att man skall
få ledamöter, som ha tid att ägna sig
åt denna uppgift och som ha intresse
för denna sak. Avsikten är att dessa
ledamöter skola driva på och ge råd
åt de tjänstemän inom väg- och vattenbyggnadsstvrelsen,
som herr Håstad
fruktar skola fördröja trafiksäkerhetsrådets
arbete.

Jag har här förut i dag påpekat den
skrivelse i frågan, som kommit från
läkarhåll. I trafiksäkerhetskommittén
hade vi en mycket betydelsefull och
god hjälp av det intresse, som läkarkåren
på olika sätt visat för att få till
stånd en ökad trafiksäkerhet. Jag vågar
emellertid utan vidare säga, att det
är i hög grad överdrivet att mobilisera
upp läkarkåren till förmån för herr
Håstads nämnd, under framhållande
av att den nämnden skulle vara ett
särskilt effektivt medel att begränsa
trafikolyckorna. Kampen mot trafikolyckorna
måste nämligen försiggå på
en hel rad olika områden. Det är na -

turligtvis en hel rad faktorer, som ha
sin givna betydelse, då vi skola söka
hindra olycksfall och dödsfall i trafiken.
Bland dessa faktorer märkas vägarna,
som jag förut påpekat här i
kväll i ett annat sammanhang. Fordonen
äro vidare en viktig faktor liksom
människan i trafiken. Det är alltså
som sagt en hel rad omständigheter,
som äro bidragande härvidlag. Ingen
kan därför inbilla mig, att om riksdagen
skulle godtaga herr Håstads organisation,
man därmed skulle ha börjat
en verkligt effektiv kamp för trafiksäkerheten,
under det att om riksdagen
skulle gå på den linje, som jag här förordat
och vilken jag tycker är ur praktiska
synpunkter mest tilltalande, man
därigenom skulle förminska effekten av
trafiksäkerhetsåtgärderna.

Trots den jämförelsevis utförliga diskussion,
som här förts, äro skiljaktigheterna
mellan de olika ståndpunkterna
ganska betydelselösa. Jag har för egen
del sett frågan mest ur praktiska synpunkter.
Jag erkänner gärna, att herr
Håstad med sina förvaltningsrättsliga
insikter och kunskaper är oss andra
överlägsen, då det gäller att rita upp
byråkratien här i samhället. Jag är
emellertid rädd för denna byråkrati.
Liksom inom trafiksäkerhetskommittén
vill jag här deklarera, att det viktigaste
i denna fråga är att mobilisera
fram de praktiska åtgärderna, som ju
böra vara normerande. Vi kunna inte
bygga upp denna organisation omedelbart
och i ett sammanhang. Jag har
den uppfattningen, att vi måste börja
så smått och sedan sträva oss fram. Det
nya rådet får därefter rikta in sig på
sin verksamhet och samla erfarenheter
och rön samt på grundval härav så
småningom bygga ut sin organisation.
Allteftersom uppgifterna växa kan man
nämligen tänka sig att ge detta råd en
vidare ram.

Herr talman! De skäl, som jag här
anfört till förmån för utskottets för -

158

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m.

slag, äro enligt min mening minst lika
hållbara som de skäl, vilka herr Håstad
här presenterat för reservationen.
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herr Andersson
i Malmö.

Herr HASTAD (kort genmäle): Herr
talman! Herr Nilsson i Göteborg kom
att i hela sitt anförande adressera sig
till mig, varför jag känner mig nödgad
att svara. Jag ämnar emellertid inte
nu vid denna sena tidpunkt ta upp någon
sakdiskussion med honom, utan
jag nöjer mig med att lämna ett par
upplysningar.

Trafiksäkerhetskommitténs majoritet
— kommittén hade tolv ledamöter —
ansåg som det naturligaste och riktigaste
att trafiktillsynen ålåg ett självständigt,
även gentemot väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
oberoende verk.
Herr Nilsson i Göteborg var ensam
inom kommittén att varna oss för de
politiska konsekvenserna av detta vårt
ställningstagande. Han hänvisade därvid
till att tillskapandet av nya ämbetsverk,
stora eller små, inte var populärt
här i landet. Vi resonerade då
på följande sätt inom kommittén. Skola
vi som kommitté avstå från att tillkännage
en, som vi anse, riktig uppfattning,
bara därför att den för tillfället
inte är politiskt gångbar? Nej, det
avgörandet får den politiska instansen
träffa. Regeringen får taga ansvaret
härför i sin hand. Det är kommitténs
skyldighet att ange hur saken enligt
dess mening i princip skall lösas.

Om kommittén däremot skulle ha gått
den väg, som herr Nilsson här anvisat,
d. v. s. att som något slags övergångsform
förlägga det nya verket inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, då tror
jag mig kunna å hela kommitténs vägnar
förklara, att vi inte hade inrättat
den byrå, som herr Nilsson i sin reservation
föreslagit — en sådan byrå

skulle ha varit det mest byråkratiska
av allt — utan i så fall hade vi föreslagit
just den nämnd, som jag här
gjort mig till talesman för. Denna
nämnd skulle nämligen ha fått en utformning,
som i det närmaste skulle
ha motsvarat det av mig här förordade
oavhängiga organet.

I princip vidhåller jag den uppfattningen,
att vi sannolikt inte kunna få
någon rätsida på dessa problem, förrän
vi erhålla ett oberoende trafiksäkerhetsorgan,
som skall kunna tjänstgöra
som något slags trafikens JO. Dit kunna
vi emellertid inte komma i dag,
utan vi måste tydligen först avvakta erfarenheterna
från den organisation,
som här föreligger i olika versioner.
Och dessa rön böra självfallet iakttagas
utan förutfattade meningar från något
håll.

Det är beklämmande, att många av
dessa stora olyckor, såsom Edsvallaolyckan,
Essingekatastrofen och andra
allvarliga trafikolyckor, hade kunnat
undvikas, om alla trafiksäkerhetskrav
hade varit fyllda. Jag tror att åtskilliga
av våra myndigheter ha sin skuld
till att inte allt gjorts som hade kunnat
göras för att förebygga olyckor av
detta slag. Man bör därför sträva efter
att införa en sådan organisation,
att de personer, som äro mest kompetenta
att handlägga dessa frågor, få
största möjliga oavhängighet i sitt arbete
samt fullt ansvar för sina åtgärder
eller förslag.

Herr talman! Detta resonemang leder
mig till att ännu en gång framhålla angelägenheten
av att den nämnd inrättas,
som förordas i reservationen.

Herr HUSS: Herr talman! Jag skall
tillåta mig att försöka gjuta litet olja
på de vågor, som här uppkommit. Jag
skall också försöka ställa in denna
fråga i ett vidare sammanhang.

Om man studerar orsakerna till
våldsam död, skall man finna, att fyra

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11. 159

Undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m.

orsaker äro särskilt framträdande,
nämligen, förutom dessa trafikolyckor,
olycksfall i arbete, självmord och
drunkning. Ser man nu efter hur staten
ingripit mot dessa olika slag av
orsaker till våldsam död — vilka i förbigående
sagt var för sig skörda mellan
500 och 1 000 människoliv per år
här i landet — så finner man, att staten
ingripit på ett mycket ojämnt sätt.

Kampen mot självmorden är ju till
stor del en detalj i den allmänna kamp
mot sinnessjukdomarna, som samhället
för. Man har nämligen kunnat visa,
att minst 85 procent av självmorden
sammanhänga med latent eller uppenbar
nerv- eller sinnessjukdom. Vad
olycksfallen i arbete beträffar, har man
ju offrat många miljoner kronor per år
för bekämpandet därav. Vi ha ju här
i landet som bekant en särskild organisation
för yrkesinspektion och arbetarskydd.

När det däremot gäller åtgärder till
motverkande av drunkning och trafikolyckor,
måste man erkänna, att samhället
sviktat. I dessa avseenden har
man praktiskt taget icke gjort någonting.
Jag har i dag tagit reda på att
Simfrämjandet och Svenska livräddningssällskapet
knappast uppbära något
statsbidrag alls. Den smula, som
nu erbjudes kampen mot trafikolyckorna,
måste väl sägas vara i magraste
laget.

Jag skall gärna erkänna, att Kungl.
Maj:t försökt göra sitt bästa i detta
sammanhang. Men om man studerar
vad som skiljer reservationen från
Kungl. Maj :ts och statsutskottets förslag,
skall man finna, att det i huvudsak
bara är två formsaker. Den ena
formsaken är ju, att reservanterna vilja
att man skall tala om en nämnd och
inte om ett råd. Den andra formsaken
gäller att reservanterna visserligen,
liksom Kungl. Maj:t och statsutskottet,
anse, att detta råd eller denna nämnd
skall vara infogad i viig- och vattenbyggnadsstyrelsen,
men reservanterna

vilja att denna nämnd skall vara så
pass självständig, att den inte behöver
rådfråga väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
i andra fall än då det gäller styrelsens
kompetensområde. Detta sistnämnda
är ju för övrigt en ganska naturlig
begränsning. Utskottet däremot
vill liksom Kungl. Maj:t att alla förslag
från detta råd skola gå till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, utom i de
fall, då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
stannar vid en annan uppfattning
än rådets. Då skola ärendena gå vidare
till Kungl. Maj:t.

Herr talman! Ett bifall till reservationen
skulle således icke medföra några
ökade kostnader. Frågan gäller här
bara ett par formella skiljaktigheter
gentemot Kungl. Maj :ts och utskottets
förslag. Med hänsyn härtill tycker jag,
att det vore ganska rimligt, att andra
kammaren ville kosta på sig den gest
till förmån för trafiksäkerheten, som
ett bifall till reservationen innebär.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Det
råder ju inga delade meningar i fråga
om åtgärderna för en effektivisering av
trafiksäkerhetsarbetet. Tvisten gäller ju
i detta fall, om vi skola ha en nämnd
eller ett råd.

Inom utskottet ha vi kommit till den
slutsatsen, att den reella skillnaden mellan
de föreliggande förslagen knappast
är någon alls. Om det ifrågavarande organet
skulle tillsättas i form av en
nämnd, skulle denna nämnd ha möjlighet
att framlägga sina förslag direkt
inför Kungl. Maj:t. Men, som herr Nilsson
i Göteborg redan antytt, då måste
Kungl. Maj:t inhämta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
uppfattning och
ärendet således återförvisas dit. Frågan
är då, om det inte är en rationellare
anordning att först låta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
taga ställning till
de eventuella förslag, som föras fram
av detta råd, innan förslagen gå vidare
till Kungl. Maj:t.

160 Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m.

Bakom reservanternas uppfattning
ligger nog den tanken, att deras nämnd
skulle bli en begynnelse till ett ämbetsverk.
När reservanterna förklara, att ett
bifall till deras förslag inte skulle medföra
några merkostnader, har man således
anledning fråga sig, vart reservanterna
egentligen syfta. Reservanterna
ha ju förklarat, att man i det nya
organet skall ha en verkställande ledamot,
som skall vara en högt kvalificerad
kanslichef. Det är tydligt, att Kungl.
Maj :t för sin del inte uppställt sådana
fordringar, och inte heller utskottet har
den uppfattningen, att man i varje fall
från början behöver tänka sig att ha
så stora anspråk på vederbörande.

Enligt min uppfattning går således
reservanternas förslag i verkligheten ut
på att man skall gå fram på »de successiva
reformernas väg» för att till slut
nå det stora målet, nämligen ett självständigt
ämbetsverk. Jag kan för egen
del deklarera, att om vi i framtiden
skulle finna att detta organ för att fylla
sin uppgift att verksamt bidraga till att
nedbringa trafikolyckorna behöver byggas
ut, så få vi väl taga den frågan under
övervägande. Yi kunna emellertid
ställa oss avvaktande härmed till dess
att erfarenheten säger oss, att det är
absolut nödvändigt med en sådan påbyggnad
av rådet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag befinner mig bland motionärerna.
Jag hade visserligen inte tänkt
att säga någonting i denna fråga här i
kväll, men debatten har gett mig anledning
att här deklarera varför jag ansluter
mig till reservationen.

Det ligger enligt min uppfattning i
öppen dag — jag bortser här från själva
namnfrågan -—• att den organisation,
som reservanterna vilja skapa, kommer
att gagna trafiksäkerheten på ett mer
effektivt sätt än den av utskottet förordade
organisationen.

Det nu föreslagna rådgivande organet
skall ju vara sammansatt av högt kvalificerade
personer: läkare, psykologer
samt representanter för polis- och kommunikationsväsendet
m. fl. Denna
nämnd eller detta råd skall vidare utrustas
med de allra förnämsta experterna
på området. Dessa personer skola
sedan enligt Kungl. Maj:ts förslag arbeta
som rådgivare åt ett ämbetsverk,
som endast till en mycket ringa del
inom sitt kompetensområde behandlar
de ärenden, som detta nya organ kommer
att syssla med. Jag kan inte förstå
varför man här motsätter sig att ge
detta organ namn av nämnd samt tillförsäkrar
det de befogenheter, som reservanterna
här föreslå. Jag kan inte
heller förstå varför detta organ i exempelvis
en medicinsk fråga skall behöva
inhämta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
medgivande innan en framställning
i ämnet skall kunna avlåtas till
Kungl. Maj:t. Det är självfallet alldeles
naturligt, att Kungl. Maj:t sedan remitterar
ett sådant ärende till medicinalstyrelsen.
Det är vidare på sin plats,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får
yttra sig direkt till Kungl. Maj :t i de
ärenden från detta organ, som beröra
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens kompetensområde.
Men detta bör väl ändå
inte hindra att det nya trafiksäkerhetsorganet
utrustas med befogenhet att
utan några mellanhänder gå direkt till
Kungl. Maj:t med sina förslag. Nog är
det väl ändå märkvärdigt, att man, när
det som i detta fall gäller så utomordentligt
viktiga saker, med nu föreslagna
75 000 kronor inte skall kunna skapa
en organisation, som ger största möjliga
utbyte för de pengar man offrar. Ett
beviljande av detta anslag medför väl
för övrigt endast att man delvis kommer
det nu rådande eländet till livs.

Jag väntade med att begära ordet till
dess att jag fick höra representanterna
för statsutskottet yttra sig. Jag anade,
att utskottets talesmän skulle komma
med det argumentet, att reservanternas

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

161

Undersökningar rörande vägtrafikolyckor m. m.

förslag är början till ett ämbetsverk.
Jag kan inte se, att reservanternas förslag
öppnar större möjligheter än utskottets
förslag till inrättande i framtiden
av ett ämbetsverk på detta område.
Om emellertid erfarenheterna
skulle visa, att vi på ett effektivare sätt
kunna bekämpa trafikolyckorna, om vi
skapa ett ämbetsverk, skall då riksdagen
rygga tillbaka inför det steget,
när man vet, vilka oerhörda värden
som här stå på spel? Jag tror att inte
ens herr Åkerström skulle tveka i det
fallet.

Herr talman! Med vad jag nu yttrat
hemställer jag om bifall till reservationen.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Ett huvudskäl
för mig att förorda reservationen
är att jag inte gärna kan tro, att
trafiksäkerhetsrådet kommer att intaga
en självständig ställning. Det förekommer
fall, då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
måste sägas vara part i målet,
vilket medför att man inte alltid kan
ha det förtroende för den inställning,
som ett gentemot styrelsen ej fullt självständigt
råd enligt sitt viktiga syfte
bör ha. Det är då vida bättre med en
självständig nämnd. En viktig faktor
för främjande av trafiksäkerheten är
ju propaganda, och det är knappast
lämpligt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall på något sätt dirigera
denna. Ett lämpligt samarbete kan däremot
komma till stånd mellan en
nämnd och Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande. .lag tror, alt
om man beaktar även den synpunkten,
kommer nämnden att framstå som det
lämpligaste organet. .lag ber därför att
få yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Den föregående talaren påpekade,
att ett gott och verkningsfullt samarbete
skulle kunna åstadkommas mellan
NTF och en trafiksäkerhetsnämnd. .lag
är ledamot av NTF:s styrelse, och jag

11—Andra kammarens i>rolokoll 1949.

kan sannerligen inte se något hinder för
ett samarbete även med ett trafiksäkerhetsråd.
NTF måste ju kunna samarbeta
med alla organisationer av vad slag de
vara må, som äro intresserade av trafiksäkerhetens
främjande.

Jag vill till slut också påpeka, att
det är en villfarelse, när man tror, att
trafiksäkerhetsrådet skulle bli särskilt
bundet genom att läggas under väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Kommunikationsministern
har ju i propositionen
uttryckligen uttalat, att så inte blir fallet.
Han säger där: »Med hänsyn till arten
av de uppgifter, som skulle ankomma
på det föreslagna trafiksäkerhetsrådet,
synes detsamma böra få en
tämligen självständig ställning i förhållande
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Tjänstemän tillhörande styrelsen
böra sålunda icke deltaga i rådets beslut.
» Jag ber att än en gång få yrka
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Håstad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
40 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres Nr

11.

162

Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Den kommunala beskattningen.

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Håstad
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 94 ja och 57
nej, varjämte 7 ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt i denna punkt.

Punkterna 47—73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74.

Lades till handlingarna.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till bidrag till sjukkassor; nr

40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1949/50;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändring i bestämmelserna
om disposition av krigsmaterielverkets
rörelsekapital; och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 45, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för

budgetåret 1949/50 till frivilliga skvtteväsendets
befrämjande.

Den i detta memorial framlagda voteringspropositionen
godkändes.

§ 4.

Den kommunala beskattningen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 13, i anledning av väckta
motioner rörande vissa frågor vid den
kommunala beskattningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr PERSSON i I.andafors: Herr talman!
Situationen har ju nu blivit en
helt annan än den var, då vi väckte
vår motion, nr 72. Finansministern har
brutit ut frågan om ortsavdragen ur
den kommunala skattelagstiftningen och
i dagarna tillsatt sakkunniga för att
göra en utredning, som skall framlägga
förslag om vilken storlek avdragen
skola ha och hur de skola utformas.
Utredningen skall bedrivas skyndsamt,
så att nästa års riksdag kan få taga
ställning till saken. Efter gårdagens
interpellationsdebatt är frågan ytterligare
klarlagd. Motionens krav på en
snabb höjning av ortsavdragen kommer
därigenom att bli tillgodosett, och vårt
yrkande på en omedelbar provisorisk
lösning faller därmed. Herr talman, jag
har alltså inte något yrkande.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! I)å
jag tycker, att bevillningsutskottet har
behandlat min motion i detta ärende litet
hårdhänt, kan jag inte underlåta att
säga några ord. Motionen går ut på att
begära en utredning om avskaffande av
fastighetsskatten. Utskottet hänvisar nu
till att en dylik motion var före i fjol
och till att utskottet då skrev om utredning
i saken. Det visste jag också, men
jag har även konstaterat, att Kungl.
Maj:t, såvitt jag vet, ännu inte gjort något
däråt, utan att ärendet fortfarande
ligger i Kungl. Maj :ts kansli. För min

Onsdagen den 23 mars 1949 om.

Nr 11.

163

del anser jag, att denna fråga är så viktig,
att utskottet, som är väl insatt i
detta, borde i sitt utlåtande ha påpekat
det angelägna i att denna utredning sättes
i gång så snart som möjligt. Så mycket
mer angeläget torde detta vara, som
man nu har fått reda på att finansministern
har tillsatt eu utredning, som
åsyftar att höja de skattefria avdragen i
kommunalbeskattningen, och det är
självklart att detta har ett synnerligen
intimt samband med garantiskattens
vara eller inte vara. Det påpekade även
bevillningsutskottet i fjol. Det skrev då:
»Det förhåller sig så, att fastighetsskatten
på grund av dess karaktär av garantiskatt
är av stor betydelse även vid
den kommunala inkomstbeskattningen.
I olika sammanhang ha uppmärksammats
de svårigheter, som med det gällande
garantiskattesystemet uppkomma
vid en ifrågasatt höjning av de kommunala
ortsavdragen. Även vid en ganska
ringa höjning av dessa avdrag uppstår
lätt en övervältring av skattebördan å
ägare av fastighet.»

Jag tycker att en konsekvens av detta
uttalande borde ha varit att utskottet
nu, när den nya utredningen blivit tillsatt,
pekat på det nära samband som
finns mellan garantiskatten och de kommunala
ortsavdragen. Statsrådet har ju
i direktiven för utredningen sagt, att
frågan om de kommunala ortsavdragen
hör prövas utan att frågan om garantiskattens
avskaffande upptages. För min
del har jag den bestämda meningen, att
det inte kommer att låta sig göra, utan
all de sakkunniga måste ta ställning
även till den senare frågan.

Såsom saken nu ligger till, har jag
inte anledning att göra något yrkande.
.lag tror som sagt alt de sakkunniga under
alla förhållanden måste taga upp
även frågan om garantiskatten till prövning.

Iierr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag tycker för min del — och jag tror
all även kammarens övriga ledamöter

Den kommunala beskattningen.

göra det — att det uttalande av bevillningsutskottet
i fjol, som herr Rubbestad
här läste upp, är så bra, med hänsyn
tagen till herr Rubbestads önskemål,
att han skulle kunna vara tillfredsställd,
något som han också föreföll alt
vara.

Vad som nu har skett är, att finansministern
har gjort ett försök att tudela
frågan om de kommunala skattefria avdragen
och givit särskilda sakkunniga i
uppdrag att utreda endast spörsmålet
om de kommunala ortsavdragen. Det är
kanske klokt att ställa sig avvaktande
till huruvida en sådan tudelning är möjlig
att genomföra. För min personliga
del hyser jag nog samma uppfattning
som herr Rubbestad, att de sakkunniga
komma på grund av de verkningar, som
ett höjande av de kommunala ortsavdragen
får, att tvingas in även på frågan
om garantiskatten. Utskottet har
emellertid ansett, att innan man konstaterat
detta, finns det inte någon anledning
att i år skicka ett brev till Kung].
Maj :t om samma'' sak som man skrev om
i fjol.

Jag tror alltså att det är klokt, att
man ställer sig avvaktande, i all synnerhet
som ju garantiskatten för ögonblicket
inte spelar så stor roll.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD: Det glädjer mig
att även herr Olsson i Gävle är av den
uppfattningen, att de sakkunniga i sitt
arbete knappast kunna komma förbi frågan
om fastighetsskatten. Även om herr
Olsson inte själv tillhör de sakkunniga,
så måste ett sådant uttalande av en så
betydande man som bevillningsutskottets
ordförande innebära, att man kan
vänta en hel del av utredningen, när det
gäller de önskemål som jag har framställt.

Herr WERNER: Herr talman! Jag begärde
egentligen ordet för att även för
min del ge uttryck åt

164 Nr 11.

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Återbetalning av tjänstepensionsavgifter.

över det uttalande, som här nyss gjordes
av bevillningsutskottets ordförande.
Jag är övertygad om att man vid de undersökningar,
som sakkunniga ha att
verkställa rörande de kommunala ortsavdragen,
inte kan komma förbi frågan
om fastighetsskattens vara eller icke
vara. Varje rubbning av det kommunala
inkomstskatteunderlaget måste ovillkorligen
medföra en övervältring av skattebördor
på fastighetsägarna, och genom
fastighetsskattens nuvarande konstruktion
kommer denna övervältring att
träffa just de fastighetsägare, som ha
den minsta bärkraften, nämligen de som
på grund av ålder, sjukdom, skuldsättning
eller andra orsaker inte kunna utnyttja
garantiavdraget å den av fastigheten
härflytande inkomsten.

Jag har härmed bara velat ge till känna,
att enligt min mening hela detta
problem är så komplicerat, att det knappast
blir möjligt att skilja frågan om de
kommunala ortsavdragen från frågan
om fastighetsskatten. Jag vill också än
en gång uttrycka min tillfredsställelse
över att bevillningsutskottets mångbeprövade
ordförande inte anser denna
tudelning av problemet vara möjlig.

Häruti instämde herr andre vice talmannen
Skoglund.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Om jag inte minns fel, tillhör herr Werner
de sakkunniga, och jag tycker inte
att han, med hänsyn till det anförande
som han själv hållit och vad som i övrigt
här förekommit i saken, skall ha så
svårt att övertyga sina kamrater i kommittén
om det svåra i att göra en tudelning,
om finansministerns väg inte är
framkomlig.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 14, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser angående
fastighetstaxering; och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om uppskov med allmän fastighetstaxering,
in. in., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 6.

Återbetalning av tjänstepensionsavgifter.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckt motion angående
återbetalning i vissa fall av
erlagda tjänstepensionsavgifter.

I en inom första kammaren under
nr 157 av herr Landquist väckt motion,
som hänvisats till bankoutskottets förberedande
handläggning, hade hemställts,
»att riksdagen måtte medgiva,
att återbetalning av erlagda tjänstepensionsavgifter
må äga rum i sådana fall,
då befattningshavare vid avgång ur statens
tjänst icke erhållit vederlag för
avgifterna, vare sig genom inbetalning
till pensionsstvrelsen för beredande av
pension därifrån eller i form av uppskjuten
livränta, dock under förutsättning
att befattningshavaren under sammanlagt
minst tre år före avgången haft
anställning, som vid nämnda tillfälle
varit förenad med tjänstepensionsrätt».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion I: 157 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Lundqvist, som hemställt, att riksdagen,
i anledning av motionen I: 157, måtte

1) medgiva, att återbetalning av erlagda
tjänstepensionsavgifter måtte få
äga rum i sådana fall, då befattningshavare
vid avgång ur statens tjänst icke
erhållit vederlag för avgifterna vare
sig genom inbetalning till pensionssty -

Onsdagen den 23 mars 1949 em.

Nr 11.

165

relsen för beredande av pension därifrån
eller i form av uppskjuten livränta,
dock under förutsättning att befattningshavaren
under sammanlagt
minst tio år erlagt sådana avgifter; samt

2) besluta, att för ändamålet erforderliga
medel skulle bestridas av det
under trettonde huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till diverse pensioner
och understöd in. in.

Utskottets hemställan föredrogs. Därefter
anförde:

Herr von SETH: Herr talman! För
min del sympatiserar jag i hög grad
med den motion som här avgivits av
herr Lundqvist. Vid denna sena timme
skall jag emellertid inte genom något
längre anförande bidraga till att kammarledamöterna
kanske inte hinna med
de ordinarie spårvagnarna.

Jag vill alltså inskränka mig till att
erinra om att det förslag som framställts
endast avser sådana pensionsavgifter,
som en befattningshavare erlagt
under sammanlagt minst tio års tid.
Dessutom skulle återbetalning endast
ske under förutsättning att vederbörande
icke erhållit något vederlag i form
av pension eller i form av s. k. uppskjuten
livränta.

.lag anhåller med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som av herr Lundqvist fogats till
utskottets betänkande.

Herr WIBERG: Herr talman! Bankoutskottet
har som bekant funnit sig icke
kunna förorda bifall till motionen. Med
hänvisning till den motivering bankout■skottet
åberopar ber jag att få anhålla
om bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall till den

Återbetalning av tjänstepensionsavgifter.

vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning angående
fortsatt disposition av ett reservationsanslag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Avlämnades följande motioner, nämligen nr

329; av herr Birke m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
150, angående anslag till statens livsmedelskommission
för budgetåret 1949/50;
och

nr 330, av herr Johansson i Stockholm,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 98, med förslag till lag
om ändring i militära rättegångsbalken
den 30 juni 1948 (nr 472) m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9-

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 76, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om uppskov med
allmän fastighetstaxering, in. in., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.47 cm.

In fidem
Gunnar Britth.