1949 ANDRA KAMMAREN Nr 10 (Riksdagens protokoll 1949:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

t*#

g i-sSiB

1949 ANDRA KAMMAREN Nr 10

12—16 mars.

Debatter m. m.

Sid.

Lördagen den 12 mars.

Svar på interpellation av herr Ahlsten ang. betryggande försäkringsformer
för fiskebåtar ................................ 5

Interpellationer av:

Fröken Vinge ang. förfarandet i fråga om val av nämnder och

styrelser, då en kommun erhåller stadsrättigheter.......... 9

Herr Nihlfors ang. användningen av staten tillhöriga motorfordon 10

Tisdagen den 15 mars.

Svar på fråga av herr Ohlin ang. handläggningen av ansökningar

från balter om svenskt medborgarskap...................... 13

Interpellationer av:

Herr Wedén ang. avstående i vissa fall av kronans yrkanden på
förmånsrätt i fråga om fordringar på av arbetsgivare uppburna,
men ej redovisade källskattemedel ................ 26

Herr Lindahl ang. beredande av sysselsättning åt permitterade

vägarbetare.......................................... 28

Herr Onsjö ang. avveckling av vid domstolarna inskrivna godmanskap
för små arvslotter ............................ 30

Onsdagen den 16 mars fm.

Riksdagens påskferier...................................... 31

Utgifter under riksstatens nionde huvudtitel:

Planeringskommittéer.................................... 33

Lagringsforskning......................................... 44

Sveriges utsädesförening.................................. 48

Verksamheten å Weibullsholm ............................ 50

Föreningen för växtförädling av fruktträd .................. 59

1—Andra kammarens protokoll 10''i''J. Nr 10.

Nr 10.

Innehåll.

Sid.

Statens avdikningsanslag.................................. 63

Fiskefyrar.............................................. 66

Betesanläggningar i Norrland.............................. 68

Grunderna för mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till

riksdagen.............................................. 71

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel:

Vissa beredskapsfrågor (forts, se em.)...................... 74

Interpellation av herr Thapper ang. tidpunkten för förstatligandet
av vissa järnvägar i Östergötland.......................... 91

Onsdagen den 16 mars em.

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel:

Vissa beredskapsfrågor (forts.) ............................ 92

Avlöningar till värnpliktiga................................ 133

Anskaffning av tygmateriel .............................. 135

Frivilliga skytteväsendets befrämjande...................... 138

Försvarets forskningsanstalt:

Avlöningar .......................................... 141

Omkostnader ........................................ 143

Viss forskningsverksamhet.............................. 143

Utrustning .......................................... 145

Utgifter under riksstatens sjunde huvudtitel:

Löneklassuppflyttning för tullvakter........................ 146

Lokaler i berg för försvarets forskningsanstalt ................ 147

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 16 mars fm.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. nionde huvudtiteln...... 33

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, ang. handels- och betalningsavtal

med Argentina ........................................ 71

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, ang. ändring i grunderna för

mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen 71
Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. fjärde huvudtiteln ............ 74

Onsdagen den 16 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. fjärde huvudtiteln (forts.) ...... 92

— nr 5, ang. femte huvudtiteln.............................. 145

— nr 7, ang. sjunde huvudtiteln ............................ 145

— nr 34, ang. lokaler i berg för försvarets forskningsanstalt ...... 147

Innehåll.

Nr 10.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 35, ang. forskningsverksamhet vid försvarets
forskningsanstalt.................................... 148

— nr 36, ang. propriebalanser i försvarets civilförvaltnings räkenskaper 148

— nr 37, ang. disposition av vissa äldre reservationsanslag........ 148

— nr 38, ang. säkerhetsanstalter för sjöfarten.................. 148

Bevillningsutskottets betänkande nr 11, ang. höjd tull på ostron m. m. 148

— nr 12, ang. ändringar i tulltaxan, m. m..................... 148

Bankoulskotlets utlåtande nr 7, ang. livränta till Anna Söderkvist m. m. 148

— nr 8, ang. förteckning över bondeståndet 1600—1697 .......... 148

Första lagutskottets utlåtande nr 9, ang. översyn av skadeståndsreglerna

för ideell skada och hinder eller brist i näring................ 148

— nr 10, ang. ersättning från kyrkofonden för övertalig personal

vid domänverket ...................................... 148

Andra lagutskottets utlåtande nr 6, ang. ändrad lydelse av lagen om

vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.............. 148

Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 3, ang. rikets allmänna flaggdagar
................................................ 148

Andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 1, ang. frågan om 40 timmars

arbetsvecka för alla .................................... 148

— nr 2, ang. fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m....... 149

Tredje tillfälliga utskottets utlåtande nr 3, ang. landsbygdens intressen

beträffande post och telefon.............................. 149

Lördagen den 12 mars 1949.

Nr 10.

Lördagen den 12 mars.

Kl. 2 em.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad jämlikt herr
talmannens förordnande vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
mars.

§ 2.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 95, med förslag till vapenförordning; nr

97, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207);

nr 98, med förslag till lag om ändring
i militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472) m. m.;

nr 99, med förslag till lag om straff
för olovlig varuutförsel, m. m.; och

nr 106, angående vissa ersättningar
av statsmedel till arbetstagare som
drabbats av silikos (stendammslunga).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Svar på interpellation ang. betryggande
försäkringsformer för fiskebåtar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd bar herr Ahlsten frågat mig,
om jag med anledning av de förlisningar,
som under den senaste tiden
intriiffat för gotländska fiskebåtar, är
villig att tillsätta en utredning, som får
i uppdrag att skyndsamt undersöka
möjligheterna att bereda fiskarena

kring Östersjöns kuster betryggande
försäkringsformer för sina fiskebåtar.
Jag ber nu att få besvara denna fråga.

Som antyds i interpellationen förhåller
det sig otvivelaktigt så, att svårigheterna
att ordna försäkringsfrågan
till stor del bero på att normer saknas
beträffande båtarnas konstruktion m. m.
och att dessa svårigheter blivit särskilt
besvärande sedan fisket i allt större
utsträckning måst omläggas till havsfiske.
Efter framställning av Gotlands
läns hushållningssällskap har Kungl.
Maj:t nyligen beviljat statsbidrag med
4 500 kronor för byggande av en fiskebåt,
som skulle kunna tjänstgöra som
mönster för båtar, avsedda för vissa
fisken i Östersjön långt från land. Om
en sådan båt befinnes lämplig och tas
till förebild, bör detta kunna underlätta
lösningen av försäkringsfrågan.

Problemet att finna normer, som
kunna användas vid bedömande av båtarnas
sjöduglighet och deras försäkringsvärde,
är emellertid bara en av de
svårigheter, som resa sig i detta sammanhang.
Med hänsyn till den betydelse,
som möjligheten att få ett tillfredsställande
försäkringsskydd har för
hela ostkustens fiskarbefolkning, anser
jag det angeläget, att man här skall
komma fram till en för fiskarena tillfredsställande
lösning, och är också beredd
att medverka härtill. Enligt vad
jag inhämtat är emellertid frågan för
närvarande föremål för utredning inom
Ostkustfiskarenas Centralförbund och
kommer att tagas upp till diskussion där
inom den närmaste tiden. Jag anser
det lämpligt, att man från statsmakternas
sida avvaktar resultatet av denna
diskussion, innan några åtgärder vidtagas.
Skulle det därefter visa sig, att
en av statsmakterna igångsatt utredning
kan bidraga till att lösa frågan, ämnar
jag hos Kungl. Maj:t begära bemyndi -

Nr 10.

Lördagen den 12 mars 1949.

Svar på interpellation ang. betryggande försäkringsformer för fiskebåtar.

gande att igångsätta en sådan utredning.

Härpå yttrade

Herr AHLSTEN: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.

Med hänsyn till att i interpellationssvaret
hänvisats till att Gotlands läns
hushållningssällskap erhållit ett anslag
på 4 500 kronor för byggande av en
försöksbåt såsom mönster för båtar,
som skulle användas vid fiske längre
ut till havs, vill jag begagna tillfället
att till statsrådet uttala eu försäkran,
att det hos hushållningssällskapet väckt
både tacksamhet och tillfredsställelse,
att den frågan vunnit en så snabb och
god lösning.

Statsrådets svar är också i övrigt så
tillmötesgående och positivt, att kommentarer
från min sida egentligen äro
onödiga. Jag ber dock att få anföra
ett par allmänna synpunkter på frågan.

Försöksbåten skulle, såsom statsrådet
säger, i viss mån kunna bereda vägen
för möjligheter till försäkring av nybyggda
båtar. Kvar står dock, att hela
den nuvarande fiskeflottan i Östersjön
knappast kan bli föremål för försäkring
på grund av de förhållanden, vilka
jag berört i min interpellation. Jag
tror att det är ganska svårt för fiskarena
själva att komma fram till en lösning
av frågan med hänsyn till dennas
stora ekonomiska räckvidd. Att läget
är synnerligen otillfredsställande gav
en notis vid handen, som stod att läsa
i Gotlandstidningen någon dag efter
det att jag framställt min interpellation,
en notis som meddelade, att en
trålare från Karlshamn förlist vid Gotlandskusten.
Denna trålare var värd
40 000 å 50 000 kronor. I notisen tilllades
utan kommentarer: »Den var helt
oförsäkrad.» Detta visar, att det är illa
ställt med försäkringsfrågan när det

gäller båtarna i Östersjön. Det är icke
bara vederbörande familjeförsörjare
som drabbas av olyckan, utan all den
egendom han äger går förlorad vid
olyckstillfället, och de hemmavarande
bli så gott som blottställda.

Jag delar statsrådets uppfattning, att
fiskarena själva först böra undersöka
möjligheterna att komma fram till ett
resultat på detta område, men man
måste ställa sig den frågan, om man
skall behöva vänta en längre tid, innan
den utredning statsrådet har ställt
i utsikt kan komma till stånd. Det är
ju ett gammalt ordspråk som säger, att
medan gräset växer dör kon. Medan
vi hålla på och diskutera sker den ena
olyckan efter den andra, och frågan
är därför av den karaktären, att den
bör vinna en mycket snabb lösning.
Om jag ser denna fråga ur gotländsk
synpunkt är jag angelägen framhålla,
att för oss där ute på ön, som ligger
mitt ute i havet och där ju möjlighet
finns till fiske runt om längs öns kuster,
är det av synnerlig vikt, att frågan
blir löst på sådant sätt, att man kan
skapa trygghet för vår fiskarbefolkning.
Vi sträva efter att uppnå ett differentierat
näringsliv såsom utgörande
en av de viktigaste förutsättningarna
för att vi skola kunna få befolkningen
att kvarstanna på ön. 1947 lämnade
inte mindre än 1 500 personer i de arbetsföra
åldrarna ön, och det är ju bekymmersamt,
när så sker. Nu ser jag
saken så, att om man kunde bereda
fiskarena större trygghet skulle därigenom
möjligheterna till ökat fiske längs
de gotländska kusterna uppnås, vilket
i mycket hög grad skulle medverka till
att skapa ett differentierat näringsliv
där nere. Det är ju egentligen bara
från jordbruket, som man kan utvinna
någon industri. I övrigt lämnar ju den
gotländska jorden inte mycket av råmaterial
för industriell verksamhet.
Därför är det synnerligen önskvärt att
denna fråga får sin lösning.

Ja, herr talman, jag kan inte annat

Lördagen den 12 mars 1949.

Nr 10.

Svar på interpellation ang. betryggande försäkringsformer för fiskebåtar.

än önska, att de som hålla på med den
nu pågående diskussionen och de som
eventuellt få hand om den kommande
utredningen, då och då skola uppleva
en mardröm, att de gå omkring i sin
fattigdom och be om borgen för byggande
av en båt, som de icke kunna få
försäkring för, eller att de gripas av
den skräck, som den känner, vilken
befinner sig i en liten redlös båt långt
ifrån land och i 25 sekundmeters storm.
Då tror jag denna fråga skulle finna
en skälig och lycklig lösning. Med hänsyn
till det mycket välvilliga svaret på
min fråga vill jag dock inte önska, att
statsrådet skall få sådana mardrömmar.
Det är kanske litet illa gjort att uttala
en dylik önskan för sina medmänniskors
del, men det är ju inte annat än
vad våra fiskare dagligen möta vid utövande
av sin gärning i folkhushållningens
tjänst.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

bankoutskottet propositionen nr
77, angående pension åt vissa i statens
tjänst anställda personer;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 79, angående organisationen av
forskning, undervisning och försöksverksamhet
på mejerinäringens område
samt av trädgårdsundervisning och
trädgårdsförsök, m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 84, angående befrielse från tull för
vissa från Finland införda kreatur;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 87, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
88, angående garnisonssjukhusets i Sollefteå
framtida ställning;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 89, angående anslag till nötboskapsavelns
befrämjande under budgetåret
1949/50;

till statsutskottet propositionerna:

nr 91, angående förstärkning av tionde
huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga;
och

nr 92, angående vissa anslag till tandläkarhögskolorna;
samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

93, med förslag till föräldrabalk,
m. m.; och

nr 96, med förslag till förordning angående
fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779) om
kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.

§ 5.

Föredrogs och remitterades till jordbruksutskottet
den på bordet liggande
motionen nr 309 av herr Pettersson i
Dahl m. fl.

§ 6.

Föredrogs den av herr Staxäng vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående förbättring
av hamnförhållandena i HönöKlova.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Staxäng vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående ersättning
för intrång på jordbruks- och skogsfastigheter
vid framdragande av vissa
ledningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 10.

Lördagen den 12 mars 1949.

§ 8.

Föredrogs den av herr Andersson i
Ronneby vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet angående
redogörelse för åtgärder, som vidtagits
för att öka flygsäkerheten inom
flygvapnet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs den av herr Hansson i
Skediga vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående åtgärder
för ökad användning av vissa
läkemedel mot tuberkulösa sjukdomar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Föredrogs den av herr Johnsson i
Kastanjegården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr
statsministern angående befolkningsoch
näringsförhållandena i Blekinge
län.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av ett mellan
svenska regeringen och argentinska
regeringen träffat handels- och betalningsavtal; konstitutionsutskottets

utlåtande nr
5, i anledning av väckt motion angående
viss ändring i grunderna för mandatfördelningen
mellan valkretsarna
vid val till riksdagen;

statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
femte huvudtiteln, avseende anslagen
inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till lokaler i berg för försvarets
forskningsanstalt;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/49
till viss forskningsverksamhet vid försvarets
forskningsanstalt;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;
och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

Lördagen den 12 mars 1949.

Nr 10.

Interpellation ang. förfarandet i fråga om val av nämnder och styrelser, då en kommun
erhåller stadsrättigheter.

ställning angående anslag för budgetåret
1949/50 till säkerhetsanstalter för
sjöfarten;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner
om höjning av tullen på ostron
m. m.; och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. in.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till Anna
Söderkvist m. in.; och

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående tryckning av en förteckning
över bondeståndets ledamöter under
tiden 1600—1697;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckt motion
om en översyn av nuvarande skadeståndsregler
avseende ideell skada och
hinder eller brist i den skadades näring;
och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket;

andra lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 10 § 2 mom. lagen den 20
december 1940 (nr 1044) om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus; jordbruksutskottets

utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar jämte i ämnet
väckta motioner;

andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 3, i anledning av
väckt motion angående rikets allmänna
flaggdagar;

andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtanden:

nr 1, över motion om direktiv till
arbetstidsutredningen att utreda frågan
om 40 timmars arbetsvecka för alla arbetstagare;
och

nr 2, över motion angående användningen
av fonden för reglering av läkemedelsprisen
m. m.; samt

andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande nr 3, i anledning
av väckt motion angående bättre tillgodoseende
av landsbygdsbefolkningens
intressen beträffande postgång och
telefonförbindelser.

§ 12.

Avlämnades följande motioner, nämligen: nr

310, av herrar Kollberg och Kristensson
i Osby, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 65, angående lån
till Svenska lastbilaktiebolaget;

nr 311, av fröken Höjer och fröken
Vinge, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 75, angående vissa anslag
till barnmorskeläroanstalterna;

nr 312, av herr Hedlund i Rådom
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 78, angående anslag till
bidrag till vissa anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp; och

nr 313, av herr Hedlund i Rådom
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 62, med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13.

Interpellation ang. förfarandet i fråga
om val av nämnder och styrelser, då en
kommun erhåller stadsrättigheter.

Fröken VINGE erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Tvekan
och oklarhet ha i praxis yppats, hur
det skall förfaras i fråga om val av

Nr 10.

Lördagen den 12 mars 1949.

Interpellation ang. användningen av staten tillhöriga motorfordon m. m.

nämnder och styrelser, då en kommun
erhåller stadsrättigheter.

Om stadsblivandet är förenat med
en ändring av kommunens område,
gälla indelningslagens bestämmelser.
Dessa synas innebära, att nyval av såväl
drätselkammare som samtliga övriga
styrelser skall förrättas av den nyvalda
stadsfullmäktigeförsamlingen.

Blir en kommun stad utan att dess
område ändras, ha skilda meningar
framförts, huru det skall förfaras. En
sakkunnig har menat, att indelningslagen
gäller eller rimligen bör analogivis
tillämpas. Andra åter äro av den meningen,
att nyval endast skall ske av
drätselkammare och andra nämnder,
som icke tidigare funnits inom kommunen
eller för vilkas sammansättning
andra regler gälla för stad än för
landskommun. Praxis har varit skiftande.

I Solna förrättade de nyvalda stadsfullmäktige
val till samtliga nämnder
och styrelser. Beslutet överklagades
hos länsstyrelsen, som inte fann skäl
undanröja beslutet. Ärendet fullföljdes
inte till högsta instans. I Kiruna
förrättades nyval till nämnder och styrelser
endast i den utsträckning som
direkt betingades av stadsbildningen.
Stadens myndigheter hade dessförinnan
inhämtat yttrande från Svenska
stadsförbundet, som tillrått ett sådant
förfaringssätt. I Nacka väcktes vid de
nyvalda stadsfullmäktiges första sammanträde,
sedan vissa nyval förrättats,
förslag om att fullmäktige skulle besluta
företaga nyval även av övriga
nämnder och styrelser, som skola utses
av stadsfullmäktige. Förslaget avslogs.

Diskussionen av den rättsliga sidan
av denna fråga har icke lett till önskvärd
klarhet. Ser man emellertid saken
ur praktisk kommunal synpunkt,
är detta förhållande högst otillfredsställande.
Hur i sådant fall som här
påtalats skall förfaras bör nämligen
icke bero på den skiftande uppfattningen
i olika kommuner. Regeln bör

enligt min mening vara, att fullständigt
nyval skall äga rum. Det kan nämligen
icke ur demokratisk synpunkt anses
riktigt, att efter ett nyval av kommunalrepresentationen,
som kan ha medfört
stora förskjutningar i dess sammansättning,
endast vissa av de verkställande
organen nyväljas, medan andra
kvarstå i oförändrad sammansättning.

Detta spörsmål synes böra klarläggas
genom uttryckliga lagbestämmelser. I
avvaktan härpå synes det önskvärt, att
Kungl. Maj :t i samband med förordnandet
om stadsrättigheter lämnar fullständiga
föreskrifter i varje särskilt
fall av innebörd, att nyval över hela
linjen skall äga rum.

Med hänvisning härtill hemställer
jag om andra kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
fråga:

Är statsrådet villig att medverka till
denna frågas lösning i enlighet med
vad jag här anfört?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Interpellation ang. användningen av staten
tillhöriga motorfordon m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NIHLFORS, som yttrade: Herr
talman! I Kungl. Maj ds kungörelse nr
339 år 1931 stadgas, att staten tillhörigt
motorfordon allenast må användas
vid färd eller transport i tjänsten samt
undantagsvis utom tjänsten mot ersättning
enligt grunder, som bestämmas av
vederbörande centrala myndighet, där
det påkallas med hänsyn till sjukdomseller
olycksfall eller av annan särskild
omständighet.

De olika myndigheterna ha utfärdat
skilda tillämpningsföreskrifter till ovannämnda
kungörelse i avsikt att klarlägga,
när tjänstebil får användas utom
tjänsten. Kungörelsens uttryckssätt »el -

Lördagen den 12 mars 1949.

Nr 10.

Interpellation ang. användningen

ler av annan särskild omständighet»
har givit anledning till skilda och
många gånger synnerligen restriktiva
tolkningar av myndigheterna.

Genom beslut den 26 april 1946 uppdrog
Kungl. Maj:t åt statens sakrevision
att verkställa utredning angående
rätt för statsanställd att använda tjänstebil
för resor, som icke äro uteslutande
föranledda av tjänsten, samt att i
tjänstebil medföra passagerare.

Sakrevisionen slutförde sin utredning
i november 1946 och uttalade därvid,
att förhållandena voro så olikartade
inom skilda förvaltningsgrenar, att generella
föreskrifter icke lämpligen kunde
utfärdas, samt förklarade, att det
borde vara tillräckligt »att Kungl.
Maj :t angiver de allmänna förutsättningar,
under vilka medgivande må av
vederbörande myndighet lämnas till
användande av staten tillhörigt motorfordon
för annat än tjänstebruk». Såsom
allmänt villkor för dylikt medgivande
borde gälla, att icke statens intressen
åsidosattes eller statsverket
åsamkades extra kostnader. Vederbörande
myndighet borde få utfärda närmare
tillämpningsföreskrifter under
beaktande av de speciella behov och
synpunkter, som för resp. förvaltningsgrenar
göra sig gällande. Dylika tilllämpningsföreskrifter
borde för kontrollens
skull enligt sakrevisionen insändas
till Kungl. Maj:t för att finnas
centralt tillgängliga i t. ex. finansdepartementet.

I fråga om innehållet av blivande
tillämpningsföreskrifter framhölls bl. a.,
att hinder icke syntes böra föreligga
att i begränsad utsträckning och mot
erläggande av fastställd ersättning låta
personal på ensligt belägna tjänstgöringsställen
använda tillgängliga tjänstebilar
för provianteringsresor, läkarbesök
och liknande enskilda angelägenheter
av vikt för egen eller familjens
del, dock under förutsättning att missbruk
ej förekomme och att den som
disponerade bilen iklädde sig full ersättningsskyldighet
för skada eller för -

av staten tillhöriga motorfordon m. m.

lust, som genom hans förvållande kunde
drabba statsverket till följd av bilens
utlånande.

Sakrevisionen ansåg även att en befattningshavare
i chefsställning borde
kunna begagna tjänstebil, då fråga vore
om representation, som utövades på
grund av vederbörandes befattning. Efter
eget bedömande borde han vid dylikt
tillfälle äga rätt medtaga passagerare.
I utredningen redogöres även för
resultatet av en på privat initiativ år
1939 företagen undersökning rörande
kostnadsökningen vid ökat passagerarantal.
Det enda praktiskt mätbara
kostnadselementet vore drivmedelsförbrukningen.
För en Volvo personvagn
skulle merförbrukningen vid normal
landsvägskörning med fyra i stället för
en passagerare och en genomsnittshastighet
av 60 km/tim. uppgå till endast
0,02 liter bensin per mil. En så liten
ökning saknar tydligen praktisk-ekonomisk
betydelse.

En annan faktor anser utredningen
däremot icke böra lämnas obeaktad.
Enär statens bilar i allmänhet icke äro
försäkrade, kan, om passagerare till
följd av olyckshändelse under färden
skadas, statsverket åsamkas dryga skadeståndskostnader.
Föreskrift borde
därför uttryckligen lämnas, att, därest
någon privatperson erhölle tillstånd att
som passagerare medfölja tjänstebil,
detta endast måtte ske på vederbörandes
egen risk.

Det borde ankomma på respektive
myndigheters eget bedömande, när passagerare
må kunna medfölja tjänstebil.
Inom vissa förvaltningsgrenar kunde
det enligt utredningen vara till direkt
fördel om en passagerare finge medfölja
och därvid skulle kunna avlösa
förrättningsmannen som förare av bilen
under vissa sträckor, varigenom
förrättningsmannen mera odelat kunde
ägna sig åt fullgörande av det tjänsteuppdrag,
som föranlett resan. Inför uh
redningen hade verksrepresentanterna
särskilt påpekat, att man genom en dylik
anordning i vissa fall kunde åt stats -

Nr 10.

Lördagen den 12 mars 1949.

Interpellation ang. användningen av staten tillhöriga motorfordon m. m.

verket inbespara kostnaderna för särskild
chaufför.

Ett spörsmål som sakrevisionen icke
hade att i sin utredning taga upp
till prövning var frågan, huruvida
tjänstebil bör tillhandahållas av staten
eller om staten i den ena eller andra
formen bör lämna bidrag till bilkostnadernas
täckande. Sakrevisionen uttalade
dock att en närmare utredning av
detta frågekomplex föreföll vara motiverad.

På många håll bland statsanställda,
som ofta använda bil för resor i tjänsten,
finnes ett utbrett önskemål att få
använda egen bil för dessa resor, givetvis
mot särskild ersättning.

I detta sammanhang vill jag slutligen
framhålla en omständighet, som åtskilliga
statliga befattningshavare, vilka
mera regelbundet föra tjänstebil, anse
borde föranleda ändring. Jag syftar på
det förhållandet, att ingen kompensation
medgives för själva bilförandet.
Om i särskild instruktion för vederbörande
befattningshavare eller grupp av
befattningshavare föreskrives, att det
åligger dem att föra tjänstebil, torde
man kanske kunna utgå från — ehuru
det ej alltid är säkert — att deras löneställning
blivit avvägd med hänsyn till
detta åliggande. Emellertid föreligger
icke dylik formell skyldighet på alla
håll, utan i stället förutsättes att den
tjänsteman, som innehar körkort, själv
skall föra tjänstebilen. Det kan bli
mycket långa vägsträckor som vederbörande
har att köra med ty åtföljande
extra arbete för tjänstebilens skötsel.
Det är icke att undra på att man
bland dessa tjänstemän anser, att en
mindre ersättning borde kunna utgå,
då vederbörande själv för tjänstebil.

På grund av vad ovan anförts får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. Har herr statsrådet för avsikt att

inom den närmaste framtiden framlägga
förslag till nya föreskrifter angående
användning av staten tillhöriga motorfordon
i enlighet med statens sakrevisions
förslag?

2. Är herr statsrådet beredd att låta
verkställa utredning rörande vidgad
rätt för statstjänsteman till användning
av egen bil i tjänsten mot skälig ersättning? 3.

Kan det förväntas, att frågan om
särskild gottgörelse för tjänstemans förande
av tjänstebil tages upp till välvilligt
övervägande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet, nr 68, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
allmänt kyrkomöte (kyrkomötesförordning); från

statsutskottet, nr 59, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående upptagande
å riksstaten för budgetåret
1949/50 av ett underskott för luftfartsfonden; från

andra lagutskottet, nr 61, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 26 juni 1931
(nr 280) om erkända sjukkassor; samt

från jordbruksutskottet, nr 62, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående inrättande av en försöksgård
i Sunne socken, Värmlands län.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.28 em.

In fidem
Per Bergsten.

Tisdagen den 15 mars 1949.

Nr 10.

Tisdagen den 15 mars.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 8 och
den 9 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Till riksdagens 2:a kammare.

Härmed får jag intyga, att riksdagsmannen,
agronom Eric Nilsson, Svalöv,
på grund av febersjukdom (influensa
ac. epid. c. bronchopneumonia dx) är
förhindrad infinna sig under en tid
av 2—3 veckor framåt.

Svalöv den 14 mars 1949.

Bengt Berggren.

Kammaren beviljade herr Nilsson i
Svalöv ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 14 innevarande
mars tills vidare.

§ 3.

Herr statsrådet Andersson avlämnade
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 90, angående anslag för budgetåret
1949/50 till veterinärinrättningen
i Skara m. m.;

nr 100, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
m. m.;

nr 101, med förslag till lag om rätten
till arbetstagares uppfinningar;

nr 102, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr
286) om sparbanker;

nr 103, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret;

nr 104, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 § lagen den 30
juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän och lag angående ändrad
lydelse av 66, 68 och 69 §§ militära
rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr
472);

nr 105, angående anslag till statens
sockernämnd för budgetåret 1949/50;

nr 109, med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449) angående
dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, m. m.;

nr 110, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. m.;

nr 112, angående anslag till viss lagerhållning
inom väg- och vattenbyggnadsverket;
och

nr 113, angående inrättande av en
personlig professur vid statens skogsforskningsinstitut
för docenten Ludvig
Harald Mattsson Mårn.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Svar på fråga ang. handläggningen av
ansökningar från balter om svenskt medborgarskap.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Ohlin har till
chefen för justitiedepartementet riktat
en fråga, huruvida denne avsåge att
vidtaga ytterligare åtgärder för att möjliggöra
att balter, som ansökt om
svenskt medborgarskap, skola kunna erhålla
detta snabbare än som med hittills -

Nr 10.

Tisdagen den 15 mars 1949.

Svar på fråga ang. handläggningen av ansökningar från balter om svenskt med borgarskap.

varande praxis ifråga om sådana ärendens
handläggning blir möjligt.

Då medborgarskapsärendena numera
ankomma på min föredragning, tillåter
jag mig att i justitieministerns ställe
besvara frågan.

Jag vill först i korthet redogöra för
lagbestämmelser och praxis beträffande
naturalisation. Enligt medborgarskapslagen
äger Konungen till svensk medborgare
upptaga utlänning, som sedan
fem år har hemvist i riket och som
uppfyller vissa andra i lagen uppställda
fordringar. Finnes sökandens
upptagande till svensk medborgare
medföra gagn för riket, eller har sökanden
förut ägt svenskt medborgarskap,
eller föreligga eljest med hänsyn till
sökandens förhållanden synnerliga skäl
för hans upptagande till svensk medborgare,
må svenskt medborgarskap beviljas
honom utan hinder av att han
icke uppfyller villkoret om viss tids
hemvist i riket. Denna s. k. förtidsnaturalisation
har fått sin huvudsakliga
användning i fråga om till Sverige återflyttade
före detta svenska medborgare.
Dispensskälet »gagn för riket» tillämpas
mycket restriktivt och vanligen beträffande
personer, som genom utmärkt
kunnighet och skicklighet anses vara
av särskilt värde för svensk vetenskap
eller svenskt näringsliv. Dispensskälet
har aldrig använts kollektivt på viss
grupp av utlänningar. Under den mera
allmänt formulerade dispensgrunden
»föreligga eljest med hänsyn till sökandens
förhållanden synnerliga skäl för
hans upptagande till svensk medborgare»
falla exempelvis styv- och adoptivbarn
till svensk medborgare, personer
som genom andra släktskapsförhållanden
äro nära knutna till Sverige
och personer, som under föregående
tidsperioder vistats avsevärd tid i
Sverige.

I förarbetena till medborgarskapslagen
framhölls klart, att den föreslagna
tiden av fem år vore en minimitid, som

i regel borde förbehållas för tillämpning
allenast å utlänningar, tillhörande
med Sverige närbesläktade nationer,
främst de båda skandinaviska staterna
samt den svensktalande befolkningen i
Finland, under det en längre tid borde
fordras för personer, tillhörande oss
mera fjärrstående folk. Alltsedan lagens
ikraftträdande har stadgandet även tilllämpats
så, att endast norrmän, danskar
och islänningar samt svenskfinnar
och svenskester naturaliserats efter en
hemvisttid å fem år. För övriga utlänningar
har i praxis uppställts fordran
på längre vistelsetid. Tidigare krävde
man beträffande dessa i regel minst
sju år, men efter krigsutbrottet 1939
höjdes tiden till minst tio år. För omkring
ett år sedan ansågs tidpunkten
vara inne för en uppmjukning av
praxis, och minimitiden sänktes till nio
år. Nyligen har en ytterligare nedsättning
skett till åtta år. Avsikten är att
efter någon tid återgå till förkrigspraxis
med krav å minst sju års oavbrutet
hemvist i Sverige. Undantag från fordringen
på den längre tiden i praxis göres
stundom, men då efter samma grunder
som vid dispens från lagens minimitid.

Avgörande för frågan om minimitiden
för naturalisation bör självfallet
vara, hur lång tid det regelmässigt kan
beräknas ta, innan en i Sverige bosatt
utlänning vuxit in i det svenska samhälls-
och kulturlivet. Det torde därför
finnas fog för den meningen, att en
ganska stor skillnad bör upprätthållas
mellan å ena sidan de förut nämnda
med oss närmast besläktade nationaliteterna
och å andra sidan övriga europeiska
och utomeuropeiska folk. Det är
uppenbart, att exempelvis finländare
med svenskt ursprung och språk samt
övriga skandinaver som regel ha helt
andra förutsättningar att snabbt leva
sig in i svenska förhållanden än utlänningar
från andra länder.

Generellt undantag från den lagliga

Tisdagen den 15 mars 1949. Nr 10.

Svar på fråga ang. handläggningen av ansökningar från balter om svenskt med

borgarskap.

minimitiden har skett endast för två
grupper av utlänningar, nämligen för
de hitförda gammalsvenskbyborna samt
estlandssvenskarna. Och även då det
gällt de sistnämnda har favören begränsats
till personer, som före hitkomsten
större delen av sitt liv vistats i de utpräglade
svenskbygderna i Estland.

Man torde knappast kunna göra gällande,
att sådan särskild anknytning till
Sverige eller sådana synnerliga skäl till
förtidsnaturalisation, som jag nyss
exemplifierat, föreligga för de balter
som avses med herr Ohlins fråga. Vi
ha i landet även andra stora flyktinggrupper,
som skulle kunna påyrka särbehandling
av det skälet, att de icke
vilja eller kunna återvända till det land
de lämnat. Var skulle man bär dra
gränsen? Det är enligt min mening av
vikt, att Kungl. Maj:t på detta område
söker hålla en såvitt möjligt jämn och
sakligt grundad praxis. Och skulle avvikelse
ske för dylika stora utlänningsgrupper,
komme man nära nog att
göra undantagen till regel. Jag kan därför
icke beträffande balterna ställa i
utsikt något frångående av den praxis,
som för övriga utlänningar av jämförbara
kategorier kommer att tillämpas
vid den tidpunkt, då ansökningarna behandlas.
Däremot ämnar jag vidtaga på
mig ankommande åtgärder för att justitiedepartementets
medborgarskapsbyrå,
då denna stora massa av ansökningar
är att vänta, erhåller sådan förstärkt
organisation, att balans och försening
av ärendenas avgörande kan undvikas.
Den tidigare förefintliga balansen är
avarbetad, och nu inkommande ärenden
upptagas omedelbart till behandling.

Jag vill i detta sammanhang understryka
den självklara saken, att de härvarande
balterna äro tillförsäkrade
samma rättsskydd som varje annan utlänning
i Sverige och att de äga full
frihet att stanna i landet. Med den Drist
på arbetskraft, som råder inom industri

och andra näringar, utgör deras arbetsinsats
ett värdefullt tillskott, då det gäller
att uppehålla och höja den svenska
produktionen.

Härefter anförde:

Herr OHLIN: Herr talman! Jag ber att
till herr statsrådet få framföra mitt
tack för det lämnade svaret. Jag delar
herr statsrådets mening att det är viktigt
med en så vitt möjligt jämn och
sakligt grundad praxis vid handläggning
av dessa frågor. Jag vill också uttrycka
den meningen, att det är ett väsentligt
framsteg att den tid, som en
balt nu behöver ha sin hemvist i Sverige
för att bli svensk medborgare har
reducerats till åtta år och att man har
kommit så långt att en sådan fråga kan
tagas upp till behandling utan något
väsentligt dröjsmål, att alltså den tidigare
balansen i fråga om sådana ärenden
har försvunnit. Herr statsrådet säger
att avsikten är att efter någon tid
ändra praxis, så att sju års oavbruten
hemvist i Sverige skall vara tillräcklig
för erhållande av medborgarskap. Jag
tillåter mig fråga, om det inte skulle
vara möjligt för myndigheterna att
omedelbart övergå till en praxis av
denna art och således endast kräva sju
års hemvist för vinnande av svenskt
medborgarskap? Ifall balansen redan
är avarbetad och man har möjligheter
att hålla myndigheterna i funktion i
erforderlig omfattning, skulle det väl
förefalla möjligt att redan nu förverkliga
det som regeringen har för avsikt
att göra »efter någon tid».

En särskild fråga, som jag skall be
att få beröra i förbigående, gäller barnen
till eu i Sverige bosatt balt och en
svensk moder. De balter, som inkommit
till Sverige före augusti 1940, betraktas
här som statslösa. Barnen till
en sådan baltisk fader och en svensk
moder Idi också .statslösa. Under fjolårets
riksdag väckte herr Holmbäck en

16 Nr 10. Tisdagen den 15 mars 1949.

Svar på fråga ang. handläggningen av ansökningar från balter om svenskt medborgarskap.

motion i denna fråga, och riksdagen
uttalade sig med anledning därav till
förmån för en utredning rörande möjligheterna
för sådana barn att snabbare
erhålla svenskt medborgarskap, att
man således inte skulle behöva avvakta
att fadern blev svensk medborgare.
Jag vet inte om denna utredning är
igångsatt eller om man möjligen i regeringen
menar, att detta spörsmål inte
längre har någon större betydelse, eftersom
de balter det här är fråga om
väl i allmänhet vid detta laget redan
hunnit bli svenska medborgare. Men
kvar står ju frågan om barn till baltisk
fader och svensk moder i sådana fall,
då fadern bar inkommit till Sverige
efter augusti 1940. De redovisas sålunda
här i Sverige såsom sovjetryska medborgare,
en fråga som jag här inte på
nytt skall ta upp till behandling, då
den ju har dryftats senast i fjol. Jag
förstår mycket väl att behandlingen av
dessa barn, framförallt om man vill behandla
dem annorlunda än barn till
annan utländsk fader och svensk moder,
får ses som en prejudikatsfråga.
Men jag tillåter mig i alla fall att hemställa,
att regeringen ville överväga
vilka möjligheter som dock kunna finnas
att åstadkomma ändrade bestämmelser
i fråga om sådana barns medborgarskap,
så att det blir möjligt för
de föräldrar som fästa vikt därvid att
uppnå en förändring. Jag vill erinra
därom, att åtskilliga länder ha en sådan
lagstiftning, att barn som födas
inom landet i fråga, även av två utländska
föräldrar, omedelbart erhålla
medborgarskap i detta land. Om något
av den inställningen kunde sätta sin
prägel på svensk praxis vid behandlingen
av det av mig nu berörda spörsmålet,
skulle kanske vissa resultat
kunna uppnås. Frågan om mödrarnas
möjligheter att återfå sitt svenska medborgarskap
är i och för sig en stor fråga,
som jag inte här skall ingå på.

Jag återvänder till spörsmålet om de

vuxna balterna. För deras vidkommande
reser sig naturligtvis den frågan,
huruvida inte en reduktion av den tid
för hemvist i Sverige som kräves för
medborgarskap skulle kunna i praxis
reduceras till det som lagen stadgar
som minimivillkor, nämligen fem år.
För närvarande råder ju som herr
statsrådet angav denna praxis i fråga
om norrmän, danskar, islänningar, finlandssvenskar
och svenskester. Statsrådet
påpekar för det första att det
måste föreligga synnerliga skäl för att
någon skall få medborgarskap efter
mindre tids vistelse här i landet än
fem år, och för det andra menar herr
statsrådet att det även tarvas synnerliga
skäl för att någon skall kunna få
svenskt medborgarskap efter mindre
tid än sju år, om han eller hon icke
tillhör den nyssnämnda nordiska gruppen.
Jag vill dock understryka, att det
här inte blir fråga om någon förtidsnaturalisation
i lagens mening, om man
håller på femårsgränsen och inte vill
gå under denna. Herr statsrådets ståndpunkt
är nu den, att det för balterna
inte finns några sådana synnerliga skäl
till att man skulle kunna tänka sig att
gå lägre än sju år. Var skall man draga
gränsen mellan balterna och andra
icke svenska medborgare? frågar han.
Det är egentligen kvintessensen av herr
statsrådets och regeringens ställning,
såvitt jag förstår.

Om man är överens om att det inte
kan komma i fråga att utom i alldeles
speciella undantagsfall kräva en kortare
tids hemvist i Sverige än fem år,
blir frågan alltså: finns det för den
baltiska gruppens del några sådana
speciella skäl, som skulle kunna motivera
att man avstode ifrån sjuårsgränsen
och tillämpade den lagligen stadgade
minimigränsen på fem år? Enligt
min mening, herr talman, finns det sådana
speciella skäl. Jag tänker då särskilt
på att det här gäller en grupp
människor, som lever i Sverige under

Tisdagen den 15 mars 1949. Nr 10.

Svar på fråga ang. handläggningen av ansökningar från balter om svenskt medborgarskap.

delvis andra omständigheter än andra
utlänningar. De leva här under trycket
av den verksamhet, som utövas av
anställda vid sovjetryska ambassaden,
eu verksamhet som uppenbarligen avser
att pressa dessa balter att återvända
till Sovjetryssland och som såsom
alla veta av de närmast berörda uppfattas
som ett hot. Den känsla av ängslan
och otrygghet, som därigenom
framkallas, har naturligtvis stärkts genom
de noter, som Sovjetrysslands ambassad
har överlämnat, den senaste under
gårdagen. Dessa noters utformning
och grundlösa påståenden visa ju, att
avsikten är att skrämma dels balterna
och dels måhända även regeringen och
opinionen i Sverige. Jag är förvissad
om att regeringen i det svar, som kommer
att ges på denna nya not, kommer
att liksom i sitt svar på den föregående
noten intaga en fast hållning och
hävda de svenska rättssynpunkter, som
för oss äro självklara, fastän de måhända
i polisstater äro svårare att förstå.
På det sättet hoppas man att det
så småningom blir klart för de sovjetryska
myndigheterna, att de genom
aktioner av detta slag uppnå motsatsen
till vad de eftersträva. Jag utgår då
ifrån att syftet med noterna inte bara
varit att i hemlandet förklara, varför
så många flyktingar inte tycks ha lust
att lämna ett land, där de leva under
kapitalismens slaveri, för att återvända
till det kommunistiska paradiset.
Det är uppenbarligen en hederssak för
vårt land att ge skydd åt de baltiska
flyktingarna samtidigt som vi lämna
full frihet åt den som vill resa härifrån.
Det förutsätter naturligtvis, att han eller
hon inte är åtalad för brott.

Som alla veta är balternas oro för
närvarande stor och inte oförklarlig,
även om den kan framstå som överdriven.
Den gör åtskilliga av dem benägna
att utvandra till andra länder längre
i väster. Kunde den tid, under vilken
hemvist kräves i Sverige för erhållan -

de av medborgarskap, reduceras till
fem år och kunde omedelbart en utvidgning
av den personal, som handlägger
sådana ärenden, åstadkommas,
skulle större delen av det stora antalet
balter, som flydde hit under åren 1944
—45, kunna erhålla svenskt medborgarskap
under loppet av åren 1949,
1950 och 1951. Man skulle då kunna
se fram emot att hela denna fråga avvecklades
under loppet av ett par år.
Vore det inte en fördel detta, inte bara
för balterna utan även för vårt land?
Jag förstår mycket väl att vissa betänkligheter
resa sig juridiskt sett med
hänsyn till konsekvenserna ur prejudikatssynpunkt,
då utlänningar i allmänhet
fortfarande skulle få vistas sju
år här före medborgarskaps erhållande.
Men jag är förvissad om att svenska
folkets rättsmedvetande inte skulle
bli sårat av en sådan olikhet i behandlingen
utan att man tvärtom skulle finna
den ganska naturlig. Balternas speciella
ställning här i landet är tillräckligt
olika flertalet andra utlänningars
för att motivera en sådan skillnad. Jag
förbiser då inte, att herr statsrådet utan
tvivel har lätt att ange en del gränsfall.
Sådana finnas ju alltid att peka på.

Tillåt mig, herr talman, innan jag slutar,
att endast i förbigående beröra en
annan fråga av mindre räckvidd. En
del balter i Sverige ha nära anförvanter
t. ex. bröder och systrar i VästTyskland;
dessa önska gärna komma
hit för att träda in i svenskt arbete,
och deras i Sverige varande släktingar
äro mycket intresserade av att få dem
hit. Det lär förhålla sig så, att inreseoch
arbetstillstånd i dylika fall i regel
inte medgivits. Skulle detta vara fallet,
undrar jag om man inte här skulle
kunna överväga någon uppmjukning av
praxis. Men det är klart att det i varje
särskilt fall tarvas en mycket noggrann
undersökning.

Till sist, herr talman, vill jag uttala
min glädje över att herr statsrådet ger

2 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 10.

Nr 10.

Tisdagen den 15 mars 1949.

Svar på fråga ang. handläggningen av ansökningar från balter om svenskt med

borgarskap.

uttryck åt uppfattningen, att den folkgrupp,
det här är fråga om, utgör ett
värdefullt tillskott till svenskt arbetsliv.
Jag tror att herr statsrådet därvid
uttrycker eu allmän mening.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Herr Ohlins anförande ger mig
anledning att i korthet påpeka ett par
ting i samband med mitt föregående
svar.

Beträffande den svenska lagstiftningen
i det fall, som herr Ohlin tog upp,
nämligen rörande barn som födas i
blandäktenskap, där fadern är balt, vill
jag endast påpeka, att den utredning
som herr Ohlin i detta sammanhang efterhörde,
pågår. Den svenska lagstiftningen
på detta område är 25 år gammal
och — det erkännes — inte riktigt
i takt med utvecklingen. Utredningen är
sysselsatt med revidering av denna lagstiftning.
Jag vågar inte nu säga när
riksdagen får tillfälle att taga ställning
till förslag i frågan, men utredningen
pågår för fullt.

Herr Ohlin gjorde tiden för balternas
vistelse här i landet innan de kunna erhålla
svenskt medborgarskap till den
stora frågan och menade att regeringen
borde taga under omprövning, om det
inte vore möjligt att låta balterna redan
efter fem års vistelse i Sverige bli
upptagna som svenska medborgare. Jag
vill då erinra om att det antal balter det
här gäller uppgår till 28 000, barnen inräknade.
Den stora massan av dem kom
till vårt land under hösten 1944. Inte
mindre än 2 000 ha utrest, därav cirka
200 till Ryssland. Den ståndpunkt som
regeringen i detta fall intagit bygger såsom
i svaret angavs på den förutsättningen,
att det måste ta längre tid för
balterna att anpassa sig efter svenska
förhållanden än för t. ex. skandinaver
och finlandssvenskar. Jag tror att man
har anledning att hålla fast vid detta. Vi
känna alla till att det bland balterna

finns en strävan att komma längre västerut.
Många av våra balter i Sverige ha
säkerligen, oavsett om man kan vinka
med ett svenskt medborgarskap, för avsikt
att fara vidare till annat land. I
varje fall får man den uppfattningen.
Jag tror att det måste vara klart utrönt
om balternas vilja att stanna kvar i Sverige
verkligen existerar. Detta gäller
självfallet alla andra utlänningar. Vi få
inte glömma att Sverige är betydligt generösare
än de allra flesta länder när
det gäller att bevilja medborgarskap.
Jag skulle kunna anföra exempel från
utlandet, som visa, att Sverige faktiskt
i detta fall intar en särställning. Det kan
i detta sammanhang även vara anledning
att peka på att den stora folkström,
som kom från Tyskland under 1930-talet, i stort sett har fått vänta nio till
tio år, innan man tagit upp frågan om
deras svenska medborgarskap till prövning.

Vid vilken tidpunkt praxis kan komma
att ändras till sju år kan jag inte bestämt
ange. Meningen är att gå ner till
denna tid, när man inte riskerar någon
större anhopning av ärenden. Det är alldeles
klart att man har kommit ner till
denna tid, innan den stora gruppen av
balter om cirka två år skall prövas för
vinnande av svenskt medborgarskap.

Det är riktigt att det bland balterna
råder en viss oro och ängslan och en
uppbrottsstämning. Att denna osäkerhet
sammanhänger med de förhållanden
som herr Ohlin här angav är alldeles
klart. Men jag tror också att den sammanhänger
med det förhållandet, att
Sverige ligger där det ligger, i ett utsatt
läge i det kalla krig som pågår mellan
öst och väst. Man kan förstå denna oro.
Men jag vill upprepa vad jag sade tidigare
och vad regeringen vid andra tillfällen
har deklarerat, nämligen att balterna
äro tillförsäkrade samma rättsskydd
som andra utlänningar och att
inte någon balt mot sin vilja kommer att
behöva återvända till sitt forna land.

Tisdagen den 15 mars 1949. Nr 10.

Svar på fråga ang. handläggningen av ansökningar från balter om svenskt med

borgarskap.

Jag tror inte heller att balterna på den
punkten hysa någon ängslan. Det gäller
väl närmast en ängslan över huvud taget
för att ett nytt krig skall bryta ut.
I det fallet stå balterna inte på något
sätt i särställning. Det finns många andra
flyktingsgrupper, som kunna hysa
samma osäkerhetskänsla. Det gäller väl
för övrigt oss alla.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag har
självfallet inte haft tillfälle att i förväg
taga del av herr statsrådets svar, och
mina korta kommentarer anknyta därför
till vad jag trott mig uppfatta vid
det muntliga framförandet av detsamma.

Jag vill först för att varje missförstånd
skall undvikas betona, att det enligt
min mening vare sig det gäller balter
eller andra folk blir nödvändigt att
företaga en ganska noggrann individuell
prövning av medborgarrättsärenden. Ty
det är ju alldeles uppenbart, att det finns
åtskilliga element, som inte äro särskilt
önskvärda här i landet, även om de
ojämförligt största grupperna som det
redan sagts under debatten utgöra mycket
värdefulla tillskott till vår arbetskraft.

Om jag uppfattade herr statsrådet rätt,
ville han särskilt trycka på att det egentligen
inte nu föreligger några sådana
omständigheter, att man skulle behöva
gå ned till den i lagen stadgade minimigränsen,
alltså till fem år, vid beviljande
av svenskt medborgarskap. Ja, men
det är väl därom man i alla fall kan disputera.
Faktum är att man vid diskussionen
om de tyska flyktingar, som
kommo bit efter 1933, särskilt vid tiden
omkring 1940 inte visste hur det skulle
gå för Tyskland i kriget. De tyska flyktingarna
hade ju förhoppningar om att
kriget skulle öppna möjligheter för dem
att snart återvända till det egna landet.
Men när det gäller Baltikum, torde det
dock stå klart, all halternas förhopp -

ningar att kunna återvända äro mycket
svagare än de tyska flyktingarnas och
att vi synas snarare nu gå mot en tid,
då gränserna ha stabiliserats, d. v. s. då
de baltiska staterna tills vidare införlivats
i den stora ryska unionen. Detta är
en omständighet, som i detta sammanhang
inte kan alldeles förbigås. Den säger
enligt min mening ganska mycket.

Vidare anförde herr statsrådet att man
måste göra skillnad mellan, om jag så
får uttrycka mig, eminent nordiska
medborgare, alltså finlandssvenskar,
norrmän och danskar, och andra, fjärrstående
folk. Jag fäste mig vid att enligt
statsrådets uppdelning finnar av
finsk härkomst uppenbarligen skulle
räknas för »utomnordiska», att vi alltså
i det nordiska samarbetet skulle ställa
dem i sämre klass än norrmän och
danskar, trots att vi under 600 år delat
ljuvt och lett med Finland. Jag undrar
om inte detta är en orimlig uppdelning
och om vi inte, inte minst i nuvarande
läge, böra fasthålla vid en nordisk politik
i detta avseende. Och när man sedan
för över resonemanget till ester, letter
och litauer, kan det väl ändå inte vara
alldeles ur vägen att erinra om att dessa
stått oss närmare än exempelvis folk
ifrån Balkanstaterna eller en del länder
i Centraleuropa. Estland har ju dock
hört tillsammans med oss under ett och
ett halvt århundrade, och vi ha under
alla tider ända fram till 1940 haft utomordentligt
livliga kommersiella och
kulturella förbindelser med dessa folk.
Fn gränsdragning är naturligtvis alltid
svår att göra men hör i alla fall inte
vara omöjlig att genomföra.

Jag begärde emellertid, herr talman,
främst ordet för att försöka klarlägga
vad som kan vara ett reellt svenskt intresse
i medborgarskapsfrågan, alldeles
oavsett de renl formella rättssynpunkterna
och hänsynen till administrativ
praxis. Som herr Ohlin redan har framhållit,
råder för närvarande en stor oro
hland halterna, och denna oro står np -

Nr 10.

Tisdagen den 15 mars 1949.

Svar på fråga ang. handläggningen av ansökningar från balter om svenskt med borgarskap.

penbarligen i hög grad i sammanhang
med att Sverige — som någon i ett annat
sammanhang har sagt — befinner
sig under kulbanan i ett framtida krig.
Så långt har herr statsrådet uppenbarligen
rätt. Men det vore oriktigt att fördölja,
att denna oro har sammanhang
med balternas egen syn på sin tillvaro
och sin trygghet. Vare sig deras oro är
befogad och rättmätig eller inte, så ha
de i vissa hänseenden inte betraktat sig
lika säkra här som svenska medborgare
och kanske också som en del andra härvarande
utlänningar. Jag behöver inte
gå tillhaka till 1945 och 1946 års sorg-''
liga utlämningar för att belysa detta.
Jag tänker endast på frågan om kyrkobokföringen.
Det är inte tu tal om att
det sätt, på vilket denna hastigt kom att
heslutas för nio år sedan och sedan dess
tillämpats, har vållat inte bara mycket
administrativt besvär utan också stor
oro bland de berörda. Jag vill i detta
sammanhang endast fästa kammarens
uppmärksamhet på att högsta domstolen
nyligen i ett mycket uppmärksammat
mål ansett sig nödsakad att frångå
den princip, som ligger till grund för
1940 års regeringsbeslut, nämligen när
det gäller hemskillnad mellan två balter.
Där har man alltså helt enkelt ansett
att den praxis, som utgestaltat sig,
har varit orimlig.

Jag vill därutöver endast fästa uppmärksamheten
på att det spritts rykten
— jag vet inte på vilket sätt — i baltiska
kretsar, att balterna i händelse av
ett krig skulle bli föremål för internering.
Sedan jag försökt taga reda på
myndigheternas inställning har jag varit
mycket angelägen att genom de förbindelser
jag har och så långt mitt ringa
ord kunnat nå dementera dessa uppgifter.
Det har ju alltid stridit emot svenska
principer att internera folkslag.
Dessa rykten äro ju fullkomligt orimliga.
Men det har ännu inte gjorts någonting
ifrån officiellt håll här i Sverige
för att verkligen lugna ner den

stämning som, om än något uppjagad,
har uppkommit på baltiskt håll.

Självfallet bör icke något hinder resas
för de balter, som vilja återvända
till Sovjetunionen. Inte heller vill någon
här i Sverige lägga hinder i vägen för
de balter, som vilja utnyttja Sverige
som transmigrationsland, d. v. s. resa
vidare västerut. Men jag tror i alla fall
att det är ett svenskt intresse att skapa
största möjliga trygghet för dem, som
vilja stanna här, som äro oförvitliga och
som gjort en insats inom svenskt arbetsliv.
Det är också ett svenskt intresse att
så fort som möjligt lösa de mycket
stora administrativa problem, som sammanhänga
med att ha här i vårt land
flera tiotusental människor, som äro flyktingar
utan utsikt att kunna återvända
till ett fritt hemland men som arbeta
precis som vanliga medborgare och som
utan alltför långt dröjsmål kunna ställa
samma anspråk på rättsskydd som övriga
arbetande. Sålunda behöver ej blott
kyrkobokföringen redas ut utan även
frågan hur de i socialvårdshänseende
skola behandlas.

Ja, herr talman, detta är vad jag har
velat anföra. Själva tendensen i mitt anförande
är givetvis klar. Jag önskar att
det meddelande, som herr statsrådet
lämnat, inte skall betraktas såsom en
fastlåsning av regeringens politik utan
att regeringen skall fästa större avseende
än hittills skett vid de svenska intressen,
som på detta område föreligga
speciellt i fråga om balterna.

Herr OHLIN: Herr talman! Endast ett
par mycket korta reflexioner. Herr
statsrådet sade, att från Tyskland under
1930-talet kommande flyktingar ha fått
vänta tio år innan de blivit svenska
medborgare. Detta förefaller mig vara
ett ganska svagt skäl varför man nu
skall hålla på ett icke allt för mycket
avvikande antal år, när det gäller balterna.

Tisdagen den 15 mars 1949. Nr 10.

Svar på fråga ang. handläggningen av ansökningar från balter om svenskt medborgarskap.

Herr statsrådet sade också att många
balter ha för avsikt att resa vidare västerut
och att man, innan man beviljar
svenskt medborgarskap, bör utröna deras
vilja att stanna kvar här i landet.
Ja, det är utan tvivel önskvärt att man
utröner detta så långt sig göra låter.
Men svårigheterna med den saken har
man väl kvar vare sig frågan om det
stora antalet balter tas upp 1949 eller
1951 — såvida inte herr statsrådet räknar
med att antalet balter skall vara
väsentligt mindre år 1951.

Herr statsrådet sade sig tyvärr icke
kunna ange den tidpunkt, då regeringen
har för avsikt att övergå till vad jag
för korthetens skull kallar för sjuårspraxis.
Herr statsrådet upplyste emellertid
inte om varför inte denna övergång
skulle kunna ske tämligen snart.
Herr statsrådet sade, att man måste ta
hänsyn till antalet flyktingar. Men är
det verkligen så, att antalet flyktingar
från Baltikum under åren 1941 och 1942
var så stort, att man inte rent praktiskt
skulle kunna klara av behandlingen av
dem innevarande år? Om så inte är fallet
— den stora anhopningen kom under
åren 1944 och 1945 — så måste
man ju fortfarande efterlysa orsakerna
till att man skall behöva vänta med att
införa denna sjuårspraxis.

Men, herr talman, den stora frågan är
naturligtvis om regeringen skall inrikta
sig på att så snart som möjligt skaffa
de arbetsresurser som behövas, om man
vill övergå till femårspraxis. Där resor
sig en fråga, i vilken jag har samma
uppfattning som herr Håstad, nämligen
denna: Är det ett svenskt intresse att
detta spörsmål hålles levande och brännande
under 4 å 5 år framåt i tiden,
när vi i stället kunde försöka avveckla
det på 2 å 3 år? Det är klart, att om
spörsmålet hålles vid liv under ett
större antal år, så kan det uppstå en
lång och livlig notväxling mellan Sovjetunionen
och Sverige, men det är väl
icke i och för sig något att eftertrakta.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Herrar Ohlin och Håstad ha i
debatten endast fäst avseende vid frågan
om balternas naturalisation, men
vi ha ju också ett mycket stort antal
flyktingar från andra länder, vilka resa
samma anspråk som balterna på att bli
svenska medborgare. Vi ha bl. a. polacker,
som väl intaga ungefär samma
ställning som balterna, och vi ha flyktinggrupper
från Östeuropa, t. ex. från
Tjeckoslovakien och andra länder. Vi
kunna inte tänka oss att behandla balterna
på annat sätt än polackerna och
de andra flyktinggrupper som jag här
nämnt. Därför är detta problem icke
begränsat till enbart balterna, utan samma
problem måste ställas för samtliga
utlänningar som finnas i landet, tillsammans
överstigande hundratusentalet.
Vi ha t. ex. i runda tal 7 500 polacker
i landet, och antalet flyktingar i de
övriga grupperna, icke närmare specificerade,
utgör 138 000. De flesta av
dem komma, föreställer jag mig, från de
skandinaviska länderna.

Det är alltså här fråga om huruvida
nuvarande praxis för naturalisation
över huvud taget skall ändras, och då
få vi icke glömma att vi alltid ha ställt
och väl alltid måste ställa vissa anspråk
på dem, som vi taga upp i den svenska
folkfamiljen. Sålunda böra vi ställa det
kravet att vederbörande skall kunna
tala vårt språk och något så när känna
till svenska lagar. Vid den individuella
prövning som självfallet skall göras med
alla som söka svenskt medborgarskap
bör man också undersöka om vederbörande
uppfyller de absoluta krav på
hedrande liv och vandel i vårt land,
som vi måste ställa på dem vi göra
till svenska medborgare. Allt detta
måste vi noggrant beakta.

När den nu gällande lagen kom till,
rådde också allmän enighet om att vi
skulle förfara efter ungefär den praxis,
som vi nu tillämpa. Jag har redan förut
sagt att denna praxis är mycket gene -

Nr 10.

Tisdagen den 15 mars 1949.

Svar på fråga ang. handläggningen av ansökningar från balter om svenskt med borgarskap.

rös i förhållande till andra länders.
Om en flykting t. ex. kommer till Danmark,
så måste han leva där minst 15
år, innan han kan bli dansk medborgare,
och frågan avgöres inte sedan helt
lättvindigt av Kungl. Maj:t, utan den
danska riksdagen skall själv pröva om
någon får bli dansk medborgare.

Jag tror att vi skola akta oss för att
härvidlag allt för mycket glida ifrån
gamla bestämmelser, som visat sig vara
och alltjämt äro mycket hållbara. Jag
har tidigare berört den oro som balterna
i gemen hysa i nuvarande läge.
Jag tror icke att den grupp det här gäller
kommer att i någon nämnvärd grad
ändra sinnesstämning, om vi skulle
upptaga dem samtliga till svenska medborgare.
Dessa människor hysa stor
ängslan och oro för rysk aggression.
De ha erfarenheter, som vi inte ha, och
detta bidrar naturligtvis till att öka deras
oro. I det avseendet tror jag icke
att själva medborgarskapet har någon
avgörande betydelse.

De lugnande försäkringar som gång
efter annan lämnats från regeringens
sida äro ett faktiskt uttryck för de svenska
myndigheternas inställning till balterna.
Balterna äro skyddade här i landet,
och det finns således icke någon
reell anledning till den panik, som
ibland griper omkring sig bland balterna.
Jag är emellertid rädd för att vi
icke i alla avseenden gjort tillräckligt
för att lugna balterna. Det finns anledning
framför allt för tidningspressen att
lägga nyhetsförmedlingen beträffande
balterna på ett sådant sätt, att man icke
i onödan skapar en alltför stark oro
bland dem.

Herr Ohlin berörde även en praktisk
fråga rörande dessa ärendens behandling.
Jag kan försäkra herr Ohlin att
man inom justitiedepartementet kommer
att göra allt vad på departementet
ankommer för att få till stånd en så
snabb behandling av dessa ärenden som
möjligt. Man får emellertid inte glömma

bort att dessa ärenden kräva en tidsödande
och omfattande handläggning
även ute hos länsstyrelserna.

Herr talman! Jag har i övrigt icke
något att tillägga utöver vad jag tidigare
anfört.

Herr HÅSTAD (kort genmäle): Herr
talman! Jag är angelägen att än en gång
understryka, att jag inte tror att naturaliseringen
av balterna eller av över
huvud taget några utlänningar är möjlig
utan en mycket ingående granskning.
Så långt är jag således helt på statsrådet
Anderssons linje. Jag tror emellertid
att statsrådet Andersson är alltför
angelägen att se på konsekvenserna
i den ena eller andra riktningen. Det
föreligger dock en stor skillnad mellan
den här ifrågavarande flyktinggruppen
av balter och övriga flyktinggrupper,
som här kunna komma i fråga. I den
mån vi till vårt land fått in relativt betydande
flyktinggrupper från Polen,
Tjeckoslovakien och andra liknande
länder, gäller det personer som kommit
hit under de allra senaste åren, och deras
svenska medborgarskapsfråga blir
således inte aktuell förrän om fyra å
fem år. För övrigt ha flyktingar från
dessa länder inte kommit in i samma
antal till vårt land som balterna. Den
enda grupp från dessa länder som
skulle kunna tänkas bli satt på samma
plan som balterna är de flyktingar, vilka
restera från den s. k. Bernadotte-expeditionen.

Jag vill även ytterligare understryka,
att de flyktingar som kommit från Polen,
Tjeckoslovakien, Tyskland eller
Ungern ändock ha vissa utsikter —
dessa utsikter må sedan bedömas som
stora eller små — att förhållandena i
deras respektive hemländer skola kunna
ändras under de närmaste åren. Framför
allt vad Tyskland beträffar ha flyktingarna
därifrån flera zoner att välja
på. I dessa hänseenden stå emellertid

Tisdagen den 15 mars 1949. Nr 10.

Svar på fråga ang. handläggningen av ansökningar från balter om svenskt medborgarskap.

balterna i en olycklig särställning
mänskligt att döma.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag har inte kunnat lyssna på denna
debatt utan att här komma med ett par
kommentarer.

Herr Ohlin visade en viss omsorg om
att man skulle få bort ett friktionselement
mellan den svenska och den ryska
regeringen. Jag skulle tro att den väg,
som herr Ohlin här rekommenderat,
näppeligen skulle vara lämplig, om man
vill betjäna ett sådant syfte. Jag vill påstå
att om syftet verkligen varit att få
bort ett friktionselement mellan dessa
båda regeringar, så har herr Ohlin valt
en ganska olämplig metod. Jag kan för
egen del inte draga någon annan slutsats
av denna framstöt än att bakom
denna ligger en vilja att utnyttja de
meningsskiljaktigheter mellan de båda
regeringarna i baltfrågan, som kommit
till uttryck i notväxlingen. Det förefaller
mig, som om herr Ohlin med sin
framstöt skulle åsyfta att ytterligare
skärpa dessa meningsskiljaktigheter och
förstärka de krafter, som nu försöka att
på alla möjliga sätt skapa ökade friktioner
mellan Sverige och Sovjetunionen.

Jag vill i denna fråga även anknyta
till en mycket anmärkningsvärd kommentar.
De människor som det här gäller
kan man nog dela upp i två huvudgrupper.
Den ena gruppen består av
hyggliga personer som, när kriget återigen
närmade sig deras hemland genom
röda arméns framryckning, sökte en fristad
här i Sverige. Det råder emellertid
ingen tvekan om att det å andra sidan
även finns eu grupp bland dessa flyktingar,
som trivdes mycket bra, så länge
tyskarna hade ockuperat Baltikum. Dessa
människor, som således understödde
tyskarna, sökte sig till Sverige för att
därigenom undkomma bestraffning för
sitt uppträdande under den tyska ockupationen.
Det råder vidare ingen tvekan

om att den sistnämnda gruppen av flyktingar
fick ett mycket livligt bistånd
från svensk sida i sin flyktingstrafik.
Det skulle över huvud taget inte ha varit
möjligt att genomföra denna sensationellt
stora folkförflyttning på denna
jämförelsevis korta tid, om vederbörande
inte hade fått hjälp från svenskt håll.
Allt detta är emellertid gamla och kända
fakta, som jag inte behöver uppehålla
mig vid här.

Jag skulle vilja ställa den frågan, om
det verkligen på något sätt är stridande
mot den mellan Sverige och Sovjetunionen
träffade överenskommelsen att
sovjetregeringen här försöker repatriera
sovjetryska medborgare. Såvitt jag förstår
är den verksamheten helt i överensstämmelse
med den träffade uppgörelsen
och strider icke mot praxis på
området. Å andra sidan är det uppenbart
att starka krafter här i Sverige
vilja hindra en sådan repatriering. Det
är ingen hemlighet, att dessa balter ha
bildat särskilda organisationer och att
där mycket reaktionära och aggressivt
sovjetfientliga krafter spela en bestämmande
roll i fråga om denna verksamhet
bland balterna för att få dem att
avstå från att resa tillbaka till sina hemländer.
De ge t. o. m. ut tidningar i
Sverige, och det är känt, att ingen av
dessa tidningar försöker skapa någon
förståelse hos dessa flyktingar för att
återvända till sina hemländer. Jag undrar
emellertid, om man tjänar något
svenskt intresse, när man understödjer
denna verksamhet och på olika sätt försöker
utnyttja de friktioner som kunna
uppstå, när repatrieringsmyndigheterna
försöka komma till tals med balterna.
Utan att ta ställning till vem som har
rätt eller orätt i de tvistefrågor, som
uppstått mellan de båda regeringarna,
skulle jag vilja säga, att man dock inte
kommer ifrån att berörda människor
själva ha förklarat, att de utsatts för
påtryckning i Sverige. Jag tror inte att
det går att alldeles bagatellisera detta

24 Nr 10. Tisdagen den 15 mars 1949.

Svar på fråga ang. handläggningen av ansökningar från balter om svenskt medborgarskap.

och bara slå sig för sitt bröst och säga,
att här tillämpa vi så stränga rättsregler,
att ingen kan trakasseras av polisen
o. s. v. Vi ha alltför goda minnen från
andra världskriget, hur pass stor garanti
för den personliga friheten dessa rättsregler
kunde utgöra, för att vi skola ta
dessa förklaringar alldeles kontant. Nu
är läget det, att dessa balter på många
sätt utgöra ett irritationsmoment på arbetsplatserna,
och det har inte alls särskilt
varit för de kommunistiska arbetarna.
Det har uppkommit många konflikter
och friktioner genom balterna.
Många av dem ha kommit i konflikt
med rättvisan, såsom statsrådet Andersson
också påpekat. Det finns därför,
såvitt jag förstår, ingen anledning till
annat än att man mycket sakligt och
mycket lugnt tar ställning till dessa frågor
och inte försöker göra extra svårigheter
för sovjetmyndigheterna, när de
försöka repatriera så många ryska medborgare
som önska resa tillbaka.

Mot vad statsrådet i sitt svar uttalade
angående de principer regeringen önskar
följa vid naturaliseringsfrågornas
behandling har jag för min del ingen
särskild anmärkning att göra.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Eftersom denna debatt i viss mån har
utvidgats till en diskussion om vår utlänningspolitik
i allmänhet gentemot
de baltiska flyktingarna, kanske det må
ursäktas mig, om jag avrundar denna
debatt med ett litet inlägg. Det förhåller
sig nämligen så, att jag väl får anses
vara en av dem inom regeringen som
bära ansvaret för den politik, som vi här
i landet föra mot flyktingar, så länge
de ännu inte vunnit svenskt medborgarskap.
Jag vill då helt allmänt endast
slå fast, att varje försök att göra gällande,
att vi från svensk sida skulle föra
en ogin och snål politik gentemot denna
eller andra grupper av flyktingar,

är dömt att misslyckas. Jag vågar stå
för det omdömet om svensk flyktingspolitik
i allmänhet, att det kanske inte
finns något annat land i världen, som
under det sista decenniet fört en lika
vidsynt och humanitär politik gentemot
de utlänningar, som där sökt sin tillflykt.

Balterna, den grupp vi nu resonera
om, leva här i Sverige som fullkomligt
jämställda med svenska medborgare.
De ha samma frihet på arbetsmarknaden
som svenska medborgare. De åtnjuta
praktiskt taget samma sociala förmåner
som svenska medborgare. De äro
i fråga om fattigvård, socialvård, barnbidrag
och en hel rad andra förmåner
fullkomligt likaberättigade med svenska
medborgare. Balterna ha i allmänhet
gjort en god arbetsinsats här i landet.
Inom vissa grupper av industrien ha
balterna faktiskt spelat en betydande
roll, när det gällt att lätta efterkrigstidens
arbetskraftssvårigheter. Det finns
visserligen inom denna stora folkgrupp
lika väl som inom alla andra grupper
vissa personer, som inte äro önskvärda,
människor, som ha svårt att socialt anpassa
sig i vårt land, men det gäller icke
huvuddelen av den baltiska flyktinggruppen.

Herr Håstad påtalade den oro, som
sprilt sig bland balterna, och ansåg sig
kunna göra det påståendet, att ingenting
har gjorts från de svenska myndigheternas
sida för att lugna ned stämningen
bland balterna. Jag skulle gentemot
det vilja säga, att jag anser, att
hela den politik, som vi ha fört och
föra gentemot de baltiska flyktingarna,
borde vara ägnad att inge dem en känsla
av trygghet. Jag tror inte att de i något
annat land skulle kunna leva på så
jämställd fot med landets befolkning
som de få göra här.

Sedan skulle jag vilja göra en replik
till herr Hagberg. Jag skall inte gå in
på den allmänna inställning till baltflyktingarna,
som kom till uttryck i hans

Tisdagen den 15 mars 1949. Nr 10.

Svar på fråga ang. handläggningen av ansökningar från balter om svenskt med''
borgarskap.

yttrande. Jag skall bara inskränka mig
till att konstatera det faktum, att sedan
vårt flyktingsproblem till huvudsaklig
del kommit att gälla flyktingar från länder
i östra Europa, har det svenska
kommunistiska partiet visat sig vara det
enda parti i landet, som vill föra en
principiellt flyktingsfientlig politik. Jag
skulle därutöver till sist vilja ställa en
fråga till herr Hagberg: Varför är det
egentligen så svårt att få balterna att
resa tillbaka till sina hemländer?

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag tror, att det kanske vore lättare
för herr inrikesministern att bilda sig
eu bestämd uppfattning i den frågan,
om man en tid skulle avstå från att
utöva det psykologiska tryck som nu
övas mot balterna, och inte minst om
man skulle kunna göra slut på den
systematiska propaganda som nu bedrives.
Den kan visserligen inte regeringen
på något sätt lastas för, men
den är ju ett av alla känt faktum.
Om den upphörde, skulle kanske många
av balterna ganska snart vara färdiga
att söka sig tillbaka. Å andra sidan är
det ingen som inbillar sig, att alla balterna
någonsin skulle vilja tillbaka, ty
det är uppenbart, att den grupp, som
understödde nazisterna under ockupationen,
inte vill komma tillbaka.

Sedan ligger kanske redan i ett faktum
som här omnämnts något av förklaringen
till att de andra partierna,
som tidigare voro så snåla och ogina,
när det gällde politiska flyktingar, nu
plötsligt blivit så ömsinta. Det har redan
omvittnats, att de flyktingar, som
flydde undan den nazistiska terrorn,
fingo vänta tio år på att få svenskt
medborgarskap. Vi kommunister förde
ju en väldig kampanj för dessa flyktingar,
och vi interpellerade i riksdagen
och påtalade många gånger den
ogina behandlingen av dem, ty då
kunde man verkligen många gånger

med starkt fog tala om att de behandlades
illa. Då fanns det intet intresse
bland de borgerliga partierna för dessa
flyktingar. Det fanns för all del enstaka
rättsinniga välvilliga människor,
men generellt sett fanns icke något intresse,
som motsvarade det intresse,
som man för närvarande har för balterna
och andra flyktingar från de länder,
som nu genomföra en socialistisk
samhällsordning.

Vi kommunister intaga inte en principiellt
flyktingsfientlig hållning. Tvärtom
anse vi, att man skall försöka följa
folkrättens regler och handla på ett
sådant sätt, att det inte med skäl skall
kunna sägas, att man favoriserar någon,
när det gäller behandlingen av
flyktingfrågor. Men vi kunna inte komma
ifrån att konstatera, att man faktiskt,
bakom den humanitära fasad, som
man försökt resa upp här, understött
en massa element, som utöva en verksamhet,
som det icke kan vara ett intresse
på längre sikt, att man fortsätter
att stödja.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

95, med förslag till vapenförordning; nr

97, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207);

nr 98, med förslag till lag om ändring
i militära rättegångslagen den 30 juni
1918 (nr 472) m. in.; och
nr 99, med förslag till lag om straff
för olovlig varuutförsel, m. in.; samt
till statsutskottet propositionen nr
100, angående vissa ersättningar av
statsmedel till arbetstagare som drabbats
av silikos (stendammslunga).

Nr 10.

Tisdagen den 15 mars 1949.

Interpellation ang. avstående i vissa fall av kronans yrkanden på förmånsrätt i fråga
om fordringar på av arbetsgivare uppburna, men ej redovisade källskattemedel.

§ 6.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 310 av herrar Kollberg och Kristensson
i Osby;

nr 311 av fröken Höjer och fröken
Vinge; och

nr 312 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 313 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 2, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 4, 5, 7 och 10
samt 34—38, bevillningsutskottets betänkanden
nr 11 och 12, bankoutskottets
utlåtanden nr 7 och 8, första lagutskottets
utlåtanden nr 9 och 10, andra
lagutskottets utlåtande nr 6, jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 3, andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtanden nr 1 och
2 samt andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande nr 3.

§ 8.

Föredrogs den av fröken Vinge vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående förfarandet i fråga
om val av nämnder och styrelser, då
en kommun erhåller stadsrättigheter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs den av herr Nihlfors vid
kammarens nästföregående sammanträ -

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående användningen av
staten tillhöriga motorfordon m. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att
kammaren måtte besluta, att å morgondagens
föredragningslista jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 skall uppföras
främst och statsutskottets utlåtande nr
10 sist bland två gånger bordlagda
ärenden.

Denna hemställan bifölls.

§ 11.

Herr Kristensson i Osby avlämnade
en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 314, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 10, med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om
försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Denna motion bordlädes.

§ 12.

Interpellation ang. avstående i vissa fall
av kronans yrkanden på förmånsrätt i
fråga om fordringar på av arbetsgivare
uppburna, men ej redovisade källskattemedel.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr WEDÉN, som anförde: Herr talman!
Genom ett beslut av högsta domstolen
i mitten på februari i år, beträffande
kronans möjligheter att i konkurser
bevaka med förmånsrätt fordringar
för av arbetsgivare oredovisade
källskattemedel, har gällande lags tolk -

Tisdagen den 15 mars 1949.

Nr 10.

Interpellation ang. avstående i vissa fall av kronans yrkanden på förmånsrätt i fråga
om fordringar på av arbetsgivare uppburna, men ej redovisade källskattemedel.

ning fastslagits på en punkt av stor
betydelse för många konkursmål.

Arbetstagare åtnjuta ju för lönefordringar
i konkurser första prioritet. Sedan
uppbördsreformen genomfördes ha
kronans ombud emellertid gjort gällande,
att fordringar på oredovisade
av arbetsgivare från löntagare uppburna
källskattemedel vid konkurser i fråga
om förmånsrätt till utdelning skola
jämställas med lönefordringar. Vissa
konkursförvaltare ha anfört jäv mot
kronans krav i detta avseende, men
underrätter såväl som hovrätter ha bifallit
kronans yrkanden. Efter hovrätternas
utslag ha säkerligen konkursförvaltare
avstått från att göra jäv mot
kronans krav eller avstått från att
efter underrätts utslag föra fortsatt
talan. Ett antal domar, genom vilka
första förmånsrätt tillerkänts kronan
för fordringar på oredovisade källskattemedel,
torde därför ha vunnit laga
kraft.

Genom högsta domstolens ovannämnda
beslut har emellertid nu förklarats,
att kronans krav på sådan förmånsrätt
saknar fog. Detta beslut torde också
stå i överensstämmelse med lekmannens
rättskänsla. De av underrätter och
hovrätter fällda domarna måste nämligen
i praktiken i stor utsträckning ha
inneburit, att arbetare och andra anställda
hos företagare, som gått i konkurs,
tvingats betala en viss del av sin
skatt två gånger, dels i form av löneavdrag
och dels, på grund av kronans
krav, i form av reducerad utdelning i
konkurser.

Efter högsta domstolens beslut komma
givetvis dylika yrkanden om förmånsrätt
ej längre att ställas från kronans
sida. Beträffande de konkurser,
som redan avvecklats på basis av den
nu av högsta domstolen underkända
lagtolkningen, är det naturligtvis svårt
att tänka sig att något skall kunna
göras. Men ett antal fall torde finnas,
där kronans krav på lika förmånsrätt

med lönefordringar av förut nämnda
skäl vunnit laga kraft men utdelningsförslag
ej upprättats eller avveckling
ej skett. Hur stort detta antal är, har
jag icke kunnat bedöma, men med hänsyn
till det ökade antalet konkurser,
t. ex. inom byggnadsbranschen, är det
möjligen relativt betydande. Kronan
har ju i dessa fall formell rätt att fullfölja
sina krav. Detta skulle emellertid
i stor utsträckning gå ut över arbetare
och andra löntagare, vilka självklart
ha svårare än kronan att bära i samband
med en konkurs uppstående förluster.
Det skulle också framstå som
sårande för rättskänslan, om kronan
av formella skäl fullföljde krav, som
högsta rätt förklarat sakna fog. Då
högsta domstolens beslut, som jag nyss
framhållit, också torde stå i överensstämmelse
med lekmannamässig uppfattning
om vad som är rätt och billigt
i detta hänseende, skulle det även vara
beklagligt, om Kungl. Maj:t med anledning
av högsta domstolens utslag
skulle överväga en ändring av ifrågavarande
lagrum.

Av uppgifter i pressen synes framgå,
att kronans ombud i något fall med anledning
av det skedda förklarat sig
ämna avstå från att fullfölja bevakning
av särskild förmånsrätt. I andra fall
har emellertid kronans ombud icke ansett
sig kunna avstå från detta. Beträffande
några konkurser har framställning
gjorts till Kungl. Maj :t att bemyndiga
sina ombud att avstå från yrkande
om förmånsrätt. Då det kan antagas,
att en viss oklarhet här är rådande och
att icke alla konkursförvaltare i de
berörda fallen skola genom särskilda
framställningar söka möjliggöra respektive
konkursers avveckling i överensstämmelse
med högsta domstolens beslut,
anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få rikta
följande frågor:

1) Avser statsrådet att gcnerelll be -

Nr 10.

Tisdagen den 15 mars 1949.

Interpellation ang. beredande av sysselsättning åt permitterade vägarbetare.

myndiga kronans ombud i de ovan berörda
konkursmålen, som avgjorts efter
annan lagtolkning än den av högsta
domstolen nu fastställda, men beträffande
vilka utdelningsförslag icke uppgjorts
eller avveckling ej påbörjats, att
avstå från sina yrkanden att fordringar
på av arbetsgivare uppburna men oredovisade
källskattemedel skola åtnjuta
samma förmånsrätt som lönefordringar?

2) Överväger statsrådet med anledning
av det inträffade att föreslå någon
ändring av ifrågavarande lagrum?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Interpellation ang. beredande av sysselsättning
åt permitterade vägarbetare.

Herr LINDAHL erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Under
innevarande vinter ha omfattande permitteringar
företagits inom vägförvaltningarna.
Beträffande de nordligaste
förvaltningsområdena äro ju vinterpermitteringar
inte ovanliga, men de ha i
år tagit hårdare former än tidigare.
Särskilt framträdande ha dessa permitteringar
varit i Norrbottens och Västernorrlands
men också Örebro län. Arbetsmarknadsstyrelsen
hade sålunda
angett att den högsta tillåtna styrkan
av arbetare vid underhållet i Norrbottens
län skulle vara 1 000 man. För närvarande
sysselsättas i runt tal 470 man.
I Västernorrlands län, där arbetsmarknadsstyrelsen
medgivit en högsta arbetsstyrka
av 900, äro nu 450 man sysselsatta.
Inom Örebro län, där en högsta
styrka av 320 man tillåtits, finnas för
närvarande 210 anställda. Vägförvaltningarna
ha således icke — ehuru de
haft arbetsmarknadsmyndigheternas
medgivande att erhålla erforderlig arbetskraft
— kunnat i behövlig omfattning
bedriva vägunderhållsarbeten.
Under de sistförflutna vintersäsongerna
ha vägförvaltningarna kunnat bedriva
arbetena så att alla s. k. p-arbetare, var -

med avses arbetare som blivit underställda
tjänstepensionsreglementet för
arbetare, beretts sysselsättning vid vägbyggnadsföretag
eller vid förstärknings-
och förbättringsarbeten i den
mån de friställts från underhållet.
Denna för såväl arbetare som verket
värdefulla praxis har i år icke kunnat
fullföljas, då förvaltningarna sakna erforderliga
ekonomiska medel. Den tidigare
av arbetsmarknadsstyrelsen och
även i visst sammanhang av departementschefen
angivna uppfattningen har
ändå varit att p-arbetarna borde beredas
sysselsättning även under vintern.
Arbetarna komma ju under pensionsreglementet
först efter att ha varit anställda
antingen 21 månader i följd eller
7 månader under vart och ett av 3 på
varandra följande kalenderår eller också
30 månader under 5 på varandra
följande kalenderår. P-arbetarna ansågos
följaktligen som stadigvarande vägarbetare.
Under innevarande vinter har
det i Norrbottens län fastställts, att endast
arbetare med 10 års anställning
inom verket skola beredas sysselsättning
vintertid. Den ekonomiska politiken
kräver utan tvekan sparsamhet
och restriktiv investeringsverksamhet,
även då det gäller de statliga verken.

Den saken står klar, men frågan kan
ställas om inte sparsamheten på det
område jag här berört har drivits för
långt och inte heller ger avsett resultat.
Avsikten med minskade investeringar
på vissa områden är ju, att arbetskraften
skall söka sig över till de
delar av arbetsmarknaden, som behöva
öka produktionen men icke ha full arbetsstyrka.
Självfallet finns det väl också
bland vägarbetarna de som vid permittering
från vägarbetet kunna gå
över i annan verksamhet. Det gäller
främst de yngre, men för de medelålders
och äldre vägarbetarna finns vid
permittering inte mycket att välja på.
Det är grovarbete, som främst kan sökas,
och just nu är det ont om grovarbete.
De anmäla sig på arbetsförmed -

Tisdagen den 15 mars 1949.

Nr 10.

Interpellation ang. beredande av sysselsättning åt permitterade vägarbetare.

lingen men ha icke kunnat erhålla
lämpligt arbete utan bli följaktligen berättigade
till arbetslöshetsunderstöd.
Väg- och vattenbyggnadsarbetarförbundets
arbetslöshetskassa har sålunda till
dem som entledigats inom Västernorrlands
län under januari månad 1949 utbetalat
40 000 kronor mot 70 000 under
liela året 1948. I Örebro län ha under
januari månad 1949 utbetalats 3 500
kronor mot 7 000 kronor under hela
1948. Siffrorna väntas bli betydligt
högre under februari månad. Det kan
ju då ställas frågan om det inte vore
ur alla synpunkter förnuftigare, att vederbörande
arbetare i stället för att
kvittera ut arbetslöshetsunderstöd finge
sysselsättning vid vägunderhåll eller,
då inte sådant kan erhållas, vid förbättrings-
och förstärkningsarbeten.
Massor av dylika arbeten vänta på att
bli utförda, lika väl som underhållsarbetet
kräver betydande insatser. Jag
vill sålunda framhålla, att det för verkets
eget vidkommande vore tacknämligt,
att medel ställdes till verkets förfogande
i den utsträckning att de s. k.
p-arbetarna även nu liksom under tidigare
vintersäsonger beredas arbete. I
detta sammanhang bör ju också framhållas
betydelsen av att gamla vana vägarbetare
bibehållas inom yrket. Ty även
vägarbete, det må gälla underhåll eller
nybyggnad, är ett yrke som kräver erfarenhet,
om arbetet skall bli utfört på
det riktigaste och för verket billigaste
sättet.

Beredandet av sysselsättning åt de
friställda vägarbetarna under ett par
månader kräver inga stora belopp. För
Västernorrlands län skulle för att deras
GO-tal permitterade vägarbetare finge
arbete endast erfordras 150 000 kronor,
och för Örebro län erhölles sysselsättning
åt de permitterade för 145 000
kronor. Detta som exempel. Vad som
erfordras är emellertid inte nya anslag,
utan att möjligheter skapas för utnyttjande
av redan nu befintliga medel.

Under budgetåret 1943—44 beviljades

ett särskilt anslag under sjätte huvudtiteln
— det s. k. 15 milj .-anslaget, vilket
var avsett att tagas i anspråk för
beredande av sysselsättning av permitterade
s. k. stadigvarande underhållsarbetare.
Arbeten under detta anslag
skulle utgöras av exempelvis smärre
kurvrätningar, bortsprängning av backkrön,
borttagande av för sikten skymmande
föremål etc. Det överenskoms
med dåvarande arbetsmarknadskommissionen
att arbetare, som voro underställda
tjänstepensionsreglementet, skulle
få sysselsättning i säsongutjämnande
syfte vid de arbeten, som utfördes med
anlitande av 15 milj.-anslaget. Detta anslag
har varit värdefullt och verkat utjämnande
på arbetstillgången. Av 15
milj.-anslaget finnas enligt uppgift ännu
9 milj. kvar. Ett stort belopp om hänsyn
tages till de relativt små summor,
som erfordras för att ge de permitterade
p-arbetarna sysselsättning.

I årets statsverksproposition under
sjätte huvudtiteln, s. 3G, under anslaget
»Förstärkning och förbättring av
vägar» synes departementschefen ha
förutsett att en viss permittering skulle
bliva följden på grund av det minskade
medelsanslaget och medlens disposition.

Departementschefen har uttalat:

»Förstärknings- och förbättringsarbetena
utföras i nära anslutning till vägunderhållsarbeten
med anlitande huvudsakligen
av samma arbetskraft, som
disponeras för detta ändamål. Fn del
av ifrågavarande arbeten, såsom dränerings-
och sprängningsarbeten samt
makadamkrossning, kan i allmänhet
utan större olägenhet utföras även under
vintermånaderna och har därför
särskild betydelse såsom säsongutjämnande
sysselsättningsobjekt för underhållsarbetarna.
»

Vidare har departementschefen framhållit: ».

lag föreslår, att anslaget till förstärkning
och förbättring av vägar för
budgetåret 1949—50 anvisas med 11,0
milj. kronor, vilket innebär en minsk -

Nr 10.

Tisdagen den 15 mars 1949.

Interpellation ang. avveckling av vid domstolarna inskrivna godmanskap för små
arvslotter.

ning, i förhållande till det av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen äskade beloppet,
med 8,4 milj. kronor.

I den mån den sålunda förordade begränsningen
av anslaget skulle visa sig
medföra ökade svårigheter i fråga om
sysselsättningen vintertid av den fast
anställda arbetskraften vid verket,
torde det på tilläggsstat för budgetåret
1943/44 anvisade anslaget till vissa
vägbyggnadsarbeten få tagas i anspråk
för utförande av förstärknings- och förbättringsarbeten
i säsongutjämnande
syfte.» Så långt departementschefen.

Med stöd av vad sålunda anförts får
undertecknad anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande fråga:

Kan statsrådet under nuvarande
situation finna det möjligt att sysselsättning
beredes de permitterade vägarbetarna,
i främsta rummet p-arbetarna,
genom att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för arbeten i säsongutjämnande
syfte nu får använda medel ur
det 15 milj.-anslag, som riksdagen för
detta ändamål beslutade?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Interpellation ang. avveckling av vid
domstolarna inskrivna godmanskap för
små arvslotter.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ONSJö, som anförde: Herr talman!
Finnes i dödsbo arvinge som vistas
å okänd ort förordnar domstolen
en god man för den bortovarande.
Godemannen skall bevaka den bortovarandes
rätt under boutredningen och
förvalta arvslotten till dess att denne
ger sig till känna eller till dess att denne
kan dödförklaras och arvslotten kan
överlämnas till arvingarna. Under den
tid godemannen förvaltar arvslotten

skall han årligen till överförmyndaren
avge årsräkning över förvaltningen,
och överförmyndaren i sin tur har att
likaledes årligen till rätten lämna uppgift
rörande de förmynderskap och
godemanskap som stå under hans tillsyn.
Godemännen sträva i allmänhet
efter att så snart som möjligt bli av
med sitt uppdrag, som medför en hel
del besvär utan möjlighet till nämnvärd
ersättning.

Under årens lopp har det inom de
olika överförmyndardistrikten hopat
sig en hel del godemanskap, som det
knappast finns någon möjlighet att få
ett slut på. Det rör sig ofta om så små
arvslotter, ibland kanske endast några
tiotal kronor, att arvslotten kanske ej
ens räcker till för att efterforska den
bortovarande eller få honom dödförklarad.
Beloppen spela ingen roll för
arvingen och äro så små, att de inte
stå i rimlig proportion till det arbete
och besvär, de förorsaka godemän och
överförmyndare. Dessa arvslotter kunna
ej rimligen förvaltas under all framtid.
Förr eller senare blir det nödvändigt
att söka finna en möjlighet att få
dem avvecklade. En tänkbar lösning
vore, att arvslotter upp till ett visst belopp,
som förvaltats vissa år, kunde
överlämnas till allmänna arvsfonden,
som då kunde hålla arvslotten tillgänglig,
ifall den bortovarande gåve sig till
känna och begärde att få sin arvslott.
Ett av allmänna arvsfonden på så sätt
övertaget godemanskap bör kunna avskrivas,
utan att den bortovarande behöver
dödförklaras. Hur här berörda
spörsmål än skall lösas, bör det ske så,
att godemän och överförmyndare befrias
från besväret av förvaltningen av
arvslotter, som äro så små, att de sakna
betydelse för de bortovarande arvingarna.

Med stöd av ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande frågor:

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Har herr statsrådet observerat, att
det vid domstolarna finnes inskrivna
en hel del godemanskap avseende arvslotter,
som äro så små, att de sakna betydelse
för de bortovarande arvingarna? Vill

herr statsrådet vidtaga åtgärder,
som göra det möjligt att dessa godemanskap
på ett enkelt och praktiskt
sätt kunna avvecklas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 70, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av
g 4 förordningen den 16 maj 1890 (nr
21 s. 1) angående Sveriges allmänna
hypoteksbank, in. m.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

§ 17.

Föredrogs följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet 16 dagar
från och med den 16 till och med den
31 mars för enskilda angelägenheters
ordnande.

Hildur Humla.

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.23 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 16 mars.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med talmannen i första kammaren
och talmanskonferensen får jag med
avseende å riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela kammaren, att, såvitt nu
kan bedömas, sista arbetsplenum före
påsk blir onsdagen den 6 april eller,
om så erfordras, torsdagen den 7 april.
Efter påsk återupptages riksdagsarbetet
torsdagen den 21 april. Såvida voteringspropositioner
för gemensamma
omröstningar dessförinnan blivit godkända,
sammanträda kamrarna sistnämnda
dag, torsdagen den 21 april
kl. 2 eftermiddagen, varvid gemensamma
omröstningar anstiillas. Samma dag
återupptages utskottsarbetet, och bordläggningsplena
komma att hållas lördagen
den 23 april. Allt detta under

förutsättning att intet oförutsett inträffar,
som påkallar annan ordning.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1949 den 16 mars sammanträdde
de av riksdagens kamrar utsedda valmän
för att — sedan hovrättsrådet S. E.
Romanus, som den 29 januari 1948 utsetts
till ställföreträdare för riksdagens
justitieombudsman, avsagt sig detta
förtroendeuppdrag — utse ny ställföreträdare
för justitieombudsmannen; och
befunnos efter valförrättningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

herr lagmannen Tor Alfred Bexelius
med 41 röster; i följd varav herr lagmannen
Tor Alfred Bexelius blivit ut -

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

sedd till justitieombudsmannens ställföreträdare.

Verner Hedlund. Olov Rylander.
Axel Mannerskantz. Gunnar Lodenius.

Protokollet lades till handlingarna;
och beslöt kammaren tillika, att riksdagens
kanslideputerade genom utdrag
av kammarens protokoll skulle underrättas
om detta val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna avgiva förslag
dels till förordnande för den valde
dels ock till skrivelse till Konungen med
anmälan om valet.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

jordbruksutskottet propositionen
nr 90, angående anslag för budgetåret
1949/50 till veterinärinrättningen i Skara
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

100, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
m. m.; och

nr 101, med förslag till lag om rätten
till arbetstagares uppfinningar;

till bankoutskottet propositionen nr
102, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
om sparbanker;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

103, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret; och

nr 104, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 § lagen den 30
juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän och lag angående ändrad

lydelse av 66, 68 och 69 §§ militära
rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr
472);

till jordbruksutskottet propositionen
nr 105, angående anslag till statens sockernämnd
för budgetåret 1949/50;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 109, med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449) angående
dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 110, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
112, angående anslag till viss lagerhållning
inom väg- och vattenbyggnadsverket;
samt

till jordbruksutskottet propositionen
nr 113, angående inrättande av en personlig
professur vid statens skogsforskningsinstitut
för docenten Ludvig Harald
Mattsson Mårn.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den på bordet
liggande motionen nr 314 av herr Kristensson
i Osby in. fl.

§ 5.

Föredrogs den av herr Wedén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående avstående i vissa
fall av kronans yrkanden på förmånsrätt
i fråga om fordringar på av arbetsgivare
uppburna, men ej redovisade
källskattemedel.

Kammaren biföll denna anhållan.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer.
§6. § 9.

Föredrogs den av herr Lindahl vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående beredande
av sysselsättning åt permitterade vägarbetare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Onsjö vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående avveckling av vid
domstolarna inskrivna godmanskap för
små arvslotter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj :ts skrivelse och propositioner: nr

114, med redogörelse för de åtgärder
som vidtagits på grund av riksdagens
skrivelse den 19 juni 1948, nr 332,
i anledning av riksdagens år 1947 försandade
revisorers berättelse;

nr 120, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) angående
tillverkning och beskattning av
maltdrycker; och

nr 122, med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om begränsning
i vissa fall av preliminär
skatt.

Nämnda skrivelse och propositioner
bordlädes.

Utgifter under riksstatens nionde
huvudtitel.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under nionde huvudtiteln, punkten 11,
föreslagit riksdagen att för nästa budgetår
till ändamålet anvisa oförändrat
belopp av 400 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
likalydande motioner, nämligen I: 116
av herr Aaby-Ericsson m. fl. och II: 138
av herr Nolin m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds
förevarande framställning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds
framställning samt med avslag å de
likalydande motionerna I: 116 och
II: 138, till Lantbruksnämnderna: Kostnader
för planeringskommittéer för
budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 400 000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herrar Hjalmar Nilsson, Osvald,
Hieggblom och Allmän, vilka hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 116 och
11:138, avslå Kungl. Maj ds framställning
om anvisande av ett förslagsanslag
av 400 000 kronor till Lantbruksnämnderna:
Kostnader för planeringskommittéer.

3 — Andra kammarens protokoll 19h9. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

HéEGGBLOM: Herr talman! Eftersom
jag blev den förste som fick ordet
av dem, som här antecknat reservation
till utskottsutlåtandet, så kanske jag
även får anlägga en del principiella
synpunkter på de reservationer och
motioner, som äro avgivna, i förhoppning
om att det sedan inte skall vara
nödvändigt att i detalj upprepa dessa
synpunkter. Jag vill dock trösta kammaren
med att det stora dokument, som
jag har med mig här i talarstolen, inte
utgör manuskript till vad jag nu kommer
att säga, utan det är endast åskådningsmaterial
beträffande den sak som
vi närmast behandla — det är nämligen
en regionalplanering för fem stycken
små jordbrukssocknar.

Vad man kanske främst, när man
ser på resultatet av jordbruksutskottets
granskning av äskandena under nionde
huvudtiteln, har anledning att göra är
att framföra en gratulation till jordbruksministern,
som fått igenom alla
sina förslag nästan helt orörda. Den
enda ändring, som är vidtagen, är en
anslagshöjning på 32 000 kronor, varmed
avses inrättande av fyra nya veterinärdistrikt,
men vi hoppas att jordbruksministern
inte har några svårigheter
att acceptera denna ändring.
Noga räknat innebär den en förändring
av den totala anslagssumman med
0,008 procent, och det måste väl sägas
vara praktiskt taget detsamma som att
en huvudtitel gått helt oskadad genom
utskottskvarnen.

Jag vill inte fördölja, att åtskilliga
av motionärerna hade närt en förhoppning
om att den högaktningsfullhet,
varmed jordbruksutskottet behandlade
det nuvarande statsrådets företrädare,
nu skulle i någon mån försvinna, men
därav vart ju intet. Den främsta anledningen
därtill är nog — det måste
vi reservanter också vara villiga att erkänna
— det sätt, på vilket nionde hu -

vudtiteln är uppgjord. Det har ju där
skett mycket stora tillmötesgåenden
gentemot jordbrukarna, när det gäller
önskemål som för dem äro hjärtesaker.
Att t. ex. anslagen till skogsvården ha
förts upp till den tidigare standarden
för skogsvårdande åtgärder är självklart
mycket tacknämligt. Och hela den
upprustning av den vetenskapliga
forskningen och av undervisningen,
som statsrådet har genomfört med hjälp
av rätt betydande anslagshöjningar,
måste ju också mottagas med tacksamhet.

Det framgår även mycket tydligt av
utskottets behandling av huvudtiteln,
alt åtminstone utskottet för sin del inte
mindre välvilligt annoterat det sätt, på
vilket statsrådet behandlat de mycket
stora anspråk på inrättande av nya
tjänster, som kommit från praktiskt taget
alla institutioner som sortera under
departementet. Med den föredömliga
ingressen att departementet självt har
indragit två tjänster har ju statsrådet
med mycket gott samvete kunnat avvisa
en mängd dylika förslag, och av
det förhållandet att inte utskottet företagit
någon ändring beträffande dessa
avvisade förslag om tjänstetillsättningar
och att inte heller reservanterna ha
begärt några nya tjänster, framgår att
det råder full enighet härvidlag. Det
kan nog också sägas, att det i varje fall
inte verkar särskilt tilltalande ur riksdagens
synpunkt, när nyorganiserade
ämbetsverk året efter det att de blivit
satta i funktion komma med rätt vittgående
anspråk på utökning av personalen.
Den stramhet, som statsrådet
härvidlag visat, är fullt motiverad.

Men det är klart att när det gäller en
så stor huvudtitel som den nionde huvudtiteln
med anslag på över 400 miljoner
kronor, så kan det inte gärna i
en sådan församling som riksdagen
råda fullkomlig enighet om det lämpligaste
sättet för medlens fördelning.
Vad beträffar motionärerna och reservanterna
från högerhåll, ha vi dock in -

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer.

tagit den ställningen, att själva utgiftsramen
inte bör på något sätt rubbas.
De särskilda önskningar, som vi liaft,
ha vi begränsat till att avse mycket
blygsamma belopp, och för att det inte
ens därigenom skall ske någon rubbning
av själva ramen, ha vi under nu
förevarande punkt 11 yrkat avslag på
Kung]. Maj :ts äskande om ett anslag
på 400 000 kronor. De anslagsökningar,
som vi föreslagit på andra punkter, gå
emellertid inte alls upp till detta belopp,
och om kammaren på alla punkter
följer reservanterna, skulle resultatet
bli något lägre utgifter under nionde
huvudtiteln än vad Kungl. Maj :t
föreslagit.

Såsom framgår av reservationerna är
det inte några stora och partiskiljande
frågor det gäller, även om reservanterna
helt och hållet äro tagna utanför
regeringspartiet. Vad högermotionärerna
beträffar, ha vi framför allt önskat
— även med erkännande av att i
fråga om skogsvården har statsrådet
klart gått på linjen med produktionsbefrämjande
åtgärder — att man beträffande
själva jordbruket borde varit
litet mera rundhänt med anslag till de
produktionsbefrämjande åtgärder som
kunna ligga i en utvidgning av verksamheten
vid växtförädlingsanstalterna.
Om vi t. ex. jämföra de anslag som
i nionde huvudtiteln äskas för kontroll
över utsädessorters renhet, grobarhet
o. d., så skola vi finna att det är fråga
om ett nära dubbelt så stort belopp
som det som föreslås när det gäller
framställande av de nya utsädessorterna
genom växtförädling. Och även om
frökontrollanstalten kan redovisa vissa
inkomster, så att nettoutgiften för kontrollverksamheten
inte utgör 1,5 miljoner,
vilket är det anslag som återfinnes
i huvudtiteln, finns det ändå visst fog
för att säga, att det ur produktionsbefrämjandc
synpunkt vore bättre, om de
medel som finnas tillgängliga kunde i
högre grad än som skett dirigeras till
sådant som är produktionsbefrämjande,

för tillfället då främst upprätthållandet
av en högre standard för växtförädlingen
än som kunnat ske under de senaste
åren och som skulle bli fallet under
det kommande året, ifall Kungl.
Maj :ts förslag nu godtages.

För att alltså inte önskvärda anslagshöjningar
på andra punkter skola leda
till en ökning av den totala anslagssumman
under nionde huvudtiteln ha
motionärerna yrkat, att anslaget under
punkt 11 till kostnader för planeringskommittéer
måtte utgå för nästkommande
budgetår, alltså avslag på den
posten. Men det är inte bara därför
att man vill ha pengar till andra ändamål
som motionärerna för sin del ha
ställt sig betänksamma inför denna utgiftspost,
utan också av andra skäl.

Det är självklart att de åtgärder,
som lantbruksnämnderna skola vidtaga,
måste planeras •—• om den saken står
det inte någon strid. Men det förefaller
som om den regionalplanering, som
det här gäller att understödja, inte
vore tillräckligt genomtänkt. Den följer
av allt att döma en försöksplanering
för vissa områden som gjordes för
1942 års jordbrukskommitté och som
nog måste sägas vara ett ganska dåligt
mönster. Planeringen blir för stort
upplagd och spänner om alltför mycket
för att ge tillräcklig insyn beträffande
sådana detaljer som man behöver
ha kännedom om. Med utgångspunkt
från det antal brukningsdelar,
som behandlas i den lunta jag har här,
kommer jag fram till att det måste produceras
något över 1 000 liknande avhandlingar,
innan det har skett en regionalplanering
för hela det svenska
jordbruket.

Jag tror därför att det vore nyttigt
att hela arbetet med regionalplaneringar
bleve föremål för översyn. Vi ha ju
i dagarna varit vittne till hurusom 1942
års jordbrukskommittés förslag råkat
ut för ett kraftigt biåsväder när det gäller
ståndpunktstagandet till eu annan
fråga, nämligen den blivande jord -

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.
Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer.

bruksnämnden, ocli jag misstänker att
om det bleve tillfälle för jordbrukarna
att säga sin mening om regionalplaneringarna,
så skulle inte kritiken bli
mindre stark. Med hänsyn till det ändamål
som en regionalplanering skall
tjäna, är den knappast behövlig förrän
rationaliseringsarbetet befinner sig i ett
sådant skede, att de omskiften i byarna,
som äro en förutsättning för rationaliseringsplanen,
skola genomföras.
Men vi ha ju inte ännu fått någon lagstiftning
om omskiftet, och vad lantbruksnämnderna
under de närmaste
åren ha att göra är att taga ståndpunkt
till vad som skall ske, när en fastighet
blir till salu. För att avgöra om lantbruksnämnden
i ett visst fall i en viss
by skall använda sin förköpsrätt eller
inte, har man emellertid ingen glädje
av en regionalplanering för flera socknar,
som kanske i själva verket lämnar
mycket liten upplysning om förhållandena
i den enskilda byn.

Detta är ett av de skäl som gör, att
det för de närmaste åren inte kan anses
nödvändigt med en så stor årlig utgift
som 400 000 kronor till regionalplaneringar.

Det andra skälet är att det nog finns
anledning befara, att jordbrukarna
komma att betrakta regionalplaneringen
som ett intrång från överhetens
sida, och som alla veta, är förhållandet
mellan lantbruksnämnderna och
jordbrukarna i viss mån ömtåligt för
närvarande. Det har — saken har ju
uppmärksammats i pressen även om
det hela där inte alltid skildrats fullt
sakligt och riktigt — uppstått en viss
irritation genom att lantbruksnämnderna
tränga sig på jordbrukarna med förfrågningar
om huruvida de tänka sälja
sina gårdar eller sammanslå dem med
andra o. s. v.

Det särskilda utskott, som behandlade
rationaliseringsfrågan, framhöll att
rationaliseringen främst skulle vara en
jordbrukets egen verksamhet. Det är

emellertid rätt svårt att placera in regionalplaneringarna
i en sådan jordbrukets
egen verksamhet. I varje fall
skulle det förutsätta, att jordbrukarna
själva påkallade regionalplaneringar
och att inte lantbruksnämnderna, sedan
man utsett vissa ombud för jordbrukarna,
skulle kunna pressa på socknarna
sådana regionalplaneringar. Men om
regionalplaneringen på detta sätt begränsades
till vad jordbrukarna själva
påkallade, är jag övertygad om att de
stora anslag, som ha äskats, inte på
långa vägar komma att bli använda.

Till sist finns det, herr talman, en
annan omständighet som på ett rätt avgörande
sätt talar emot att vi, när vi
ha så begränsade ekonomiska resurser,
för nästa år anvisa ett stort anslag till
regionalplaneringar, och det är den
brist på tjänstemän som enligt lantbruksstyrelsens
uppgift föreligger för
lantbruksnämndernas del. Såvitt jag
kunnat finna, har lantbruksstyrelsen
begärt att lantbruksnämnderna, för att
de skola kunna fullgöra sina skyldigheter,
skola få 58 nya tjänstemän, medan
statsrådet endast har föreslagit inrättande
av två nya befattningar, nämligen
två skrivbiträdestjänster, något
som jag tycker är riktigt och klokt.
Men när alltså lantbruksnämnderna
inte äro utrustade så som de själva
önska i fråga om arbetskraft, bör man
väl inte lassa på dem flera arbetsuppgifter
än som är oundgängligen nödvändigt.
Redan nu klaga många lantbrukare
över att det förhållandet, att
handläggningen av ärenden rörande
den inre rationaliseringen som överförts
från hushållningssällskapen till
lantbruksnämnderna, har lett till att det
går långsammare och sämre att få planer
för den inre rationaliseringen utarbetade.
Detta talar väl också för att
man i nuvarande svåra läge bör koncentrera
lantbruksnämndernas arbete
på sådant, som jordbrukarna främst
önska få gjort, och att man inte skall

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer.

tvinga dem att syssla med sådant, som
en betydande del av jordbrukarna inte
äro särskilt intresserade för.

Med anledning av vad jag bär anfört
ber jag, herr talman, att i fråga om
punkt 11 få yrka bifall till den reservation
som fogats till utskottsutlåtandet
av herr Hjalmar Nilsson m. fl.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Med anledning av vad herr
Hseggblom först yttrade beträffande reservanternas
ställning till anslagsfrågorna
under nionde huvudtiteln över
huvud taget skall jag be att få säga
några ord.

Utskottsmajoriteten har liksom herr
Hseggblom fått den uppfattningen, att
departementschefen har försökt att
inom ramen för den återhållsamma politik,
som vi alla äro ense om skall
föras, tillgodose de trängande behov av
ökade anslag och ökad personal som ha
ansetts föreligga. Om reservanterna
anse att man bör gå längre, så kan det
givetvis på många punkter framföras
starka skäl för att så sker. Men vi som
representera majoriteten ha dock ansett,
att den stramhet och den återhållsamhet
som präglar huvudtiteln i övrigt
också böra genomgående iakttagas
av utskottet. Vi ha alltså inte ansett oss
kunna gå med på de höjningar av anslagen
i en rad fall som reservanterna
föreslagit, och majoriteten har inte velat
gå med på en utökning av personalen
utöver vad departementschefen har
föreslagit.

Med anledning av den reservation
som herr Hseggblom talade om och det
anförande som han höll skulle jag vilja
yttra några ord mera principiellt. Det
har i reservationen sagts att för genomförande
av det tidigare antagna rationaliseringsprogrammet
region al planering
enligt nu bedrivna linjer icke
torde vara av någon större betydelse.
Detta yttrande har gjort alt jag bär
skaffat mig några upplysningar beträf -

fande det sätt varpå denna planering
hittills har bedrivits. Innan jag talar
om detta, skall jag erinra något om
vad riksdagen tidigare har beslutat.

Den verksamhet det här gäller utformades
av 1947 års centrala lantbrukskommitté.
Beträffande den investering
som skulle företagas anförde kommittén
bl. a., att den förberedande inventeringen
avser systematisering av sådant
redan tillgängligt material som
lämpligen bör sammanställas för länet
i dess helhet eller för större del därav.
Det gäller alltså en inventering av uppgifter
som föreligga mera i stort. Beträffande
sedan specialinventeringen,
d. v. s. de särskilda undersökningar —
ofta av fältkaraktär — som erfordras
för det aktuella planeringsobjektet, har
det föreskrivits på vad sätt de skola
tillgå. Enligt det beslut som fattades av
1947 års riksdag, varvid kommitténs
förslag beträffande den regionala planeringen
godkändes, bestämdes bl. a.,
att regionalplaneringen skulle ge en allmän
uppfattning om föreliggande brister
i jordbruket och de lämpligaste åtgärderna
för att avhjälpa dessa. Regionalplaneringen
borde ge svar på bland
annat följande frågor, nämligen dels
vilka jordbrukstvper som böra anses
önskvärda inom planeringsområdet,
dels vilka möjligheter som finnas ait
förbättra lantbrukarnas inkomstförhållanden
genom arbete utanför den egna
brukningsdelen i ökad utsträckning,
dels behovet av mera genomgripande
omarronderingsåtgärder samt dels möjligheter
att genom speciella åtgärder,
exempelvis planering av nya industriföretag,
åstadkomma balans mellan tillgång
och efterfrågan på arbetskraft
inom området.

Den förberedande inventering som
jag nyss nämnde skulle enligt centralkommittén
närmast syfta till en allmän
näringsgeografisk och socialgeografisk
överblick över länet, särskilt befolkningsförhållanden,
arbetskraft.sfrågor,
vägnät och kommunikationer, jordbru -

38 Nr 10. Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer.

kets struktur, planområden inom byggnadsplanen
o. s. v. Vad den centrala
jordbrukskommittén på detta sätt angav
som riktlinjer för planeringsverksamheten
godkändes som sagt av 1947
års riksdag, och varken riksdagen eller
departementschefen hade någon erinran
att göra mot dessa riktlinjer.

Vad är det då som har skett? Hur
har denna planering satts igång och
hur har den fullföljts? Herr Iheggblom
hade ett häfte som han, om jag inte
missuppfattade honom, angav vara någon
planering som hade utförts 1942
av någon kommitté som då arbetade.
Jag kan för min del inte fatta, vad
denna planering har med dagens diskussion
att göra. Vad vi i dag skola diskutera
är väl de riktlinjer efter vilka
planeringen enligt 1947 års riksdags beslut
skall ske och på vad sätt denna planering
har påbörjats. Med anledning
härav skall jag bara nämna några uppgifter
om det sätt varpå denna verksamhet
hittills har kunnat sättas igång.

Den typområdesplanering som i någon
utsträckning hade förberetts av de
1947 och 1948 fungerande lantbrukskommittéerna
har fortsatts, ehuru med
stor återhållsamhet och försiktighet, av
lantbruksnämnderna. Det inledande
skedet, alltså den förberedande inventering,
som jag talade om i början av
mitt anförande, kan uppenbarligen inte
verkställas av lantbruksnämndernas
planeringskommittéer för sig, utan den
bör lämpligen utföras på annat sätt, och
den bör icke heller tynga lantbruksnämndernas
arbete i alltför hög grad.
Den kan lämpligen utföras för större
områden och för mindre typområden.
Eftersom den avser att kartlägga viktiga
faktorer inom ett helt län eller större
del därav, måste den ordnas på ett sådant
sätt att dubbelarbete förebygges.

Vad gäller inventeringen inom typområden
bedrives denna inventering
parallellt med länsutredningen. Typområdesplaneringen
syftar till att få
fram ett konkret förbättringsprogram

för ett begränsat område. Man vill nu
även, som nämndes om de allmänna
syftemålen med regionalplaneringen,
åstadkomma en överblick över alla de
olika förbättringsåtgärder som man
önskar få till stånd i bygden och som
äro möjliga att genomföra.

Lantbruksstyrelsen fann redan i slutet
av 1948 skäl att väcka frågan om eu
länsutredning i varje län. Eu sådan
länsutredning borde inriktas på att på
enklast möjliga sätt kartlägga viktiga
faktorer, och den borde i sig inrymma
vad som hänförts till den förberedande
inventeringen. I de län, där länsutredning
påbörjats eller är under förberedelse,
har som regel vederbörande
länsstyrelse tagit ledningen. Lantbruksnämnderna
medverka endast i de delar
som röra jord- och skogsbruket.

Planeringsverksamheten liar hittills
som sagt bedrivits med största återhållsamhet.
Detta har betingats av önskemålet
att tillgodogöra sig erfarenheter
från den praktiska verksamheten på
området, innan man sätter igång en
verksamhet i full omfattning. Härjämte
ha lantbruksnämnderna varit pressade
av olika arbetsuppgifter vid sidan av
deras egentliga arbetsuppgifter, såsom
handläggning av bostadsförbättringsärenden
i avvaktan på bostadsnämndernas
tillkomst. Det anslag på 400 000
kronor som för innevarande budgetår
står till förfogande för detta ändamål
lämnar ju icke heller utrymme för en
mera omfattande planeringsverksamhet.

Som sammanfattning av vad jag
nämnt om den pågående planeringsverksamheten
vill jag säga, att lantbruksorganisationen
igångsatt planeringsverksamheten
i enlighet med de
av statsmakterna givna direktiven och
att verksamheten nu omfattar dels medverkan
i länsutredningar, varigenom
lantbruksnämnderna bli befriade från
det inledande momentet i regionalplanering,
dels typområdesplanering och
dels i vissa fall individualplanering där
det anses erforderligt. Lantbruksstyrel -

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer.

sen har inriktat verksamheten så, att
regionalplanering nu utföres endast i
den mån sådan erfordras för alt lösa
aktuella problem i den praktiska verksamheten.
Verksamheten har av berörda
skäl ännu icke kunnat föras fram
så långt, att några utarbetade exempel
på planeringsresultat kunna framläggas.
Det torde därför icke vara möjligt för
någon att bedöma resultaten av verksamheten
på detta område. Jag tror att
det är allt skäl att detta understrykes i
denna diskussion med hänsyn framför
allt till vad herr Hajggblom nyss anförde.
Den verksamhet, som igångsatts
i överensstämmelse med riksdagens beslut
och de riktlinjer som ha angivits
för verksamheten, har ännu inte kunnat
drivas så långt, att det på något håll
föreligger något färdigt arbete, på vilket
ett omdöme som det som reservanterna
avgivit och som herr Hseggblom
här avgav kan byggas.

Frågan om jordbruksplanering bör
ses icke minst ur jordbrukarnas synpunkt.
Ur deras synpunkt sett vore det
beklagligt, om lantbruksnämnderna
icke vore skyldiga att lägga vederhäftig
utredning och planering till grund
för sitt handlande. Det är för jordbrukarna
värdefullt och angeläget att lantbruksnämnderna
lägga papperen på
bordet, konkret ange sina syftemål och
redovisa motivering för beslut om åtgärder.
Genom att planeringsresultaten
utformas tillsammans med jordbrukarrepresentanter
och framläggas till diskussion
och kritik få jordbrukarna god
insyn i verksamheten och möjligheter
att påverka densamma.

F.tt bifall till reservationen skulle enligt
min mening innebära alt planeringsverksamheten
under nästa budgetår
måste läggas ned. Att detta skulle
vara till skada för den verksamhet som
lantbruksnämnderna ha att utföra torde
väl ligga i öppen dag. Det är väl också
intet tvivel om att ett bifall till reservationen
skulle vara till skada för
jordbruksnäringen i dess helhet.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag på denna punkt.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Till vad herr Andersson
i Tungelsta sagt har jag inte mycket att
tillägga. Jag vill bara deklarera, att jag
har samma uppfattning som han givit
tillkänna i sitt anförande och att jag
inte med bästa vilja i världen kan följa
reservanterna, trots att två av mina
mycket värderade partivänner ha anslutit
sig till dem.

Det är ett gammalt spörsmål det här
gäller och ett gammalt krav, inte minst
från jordbrukarhåll och inte minst från
det partis sida som här reserverat sig,
högern. Jag tänker närmast på herr
Liedberg i Assmåsa, hur varmt han på
sin tid talade om att staten borde anslå
pengar till dessa regionalundersökningar.
Jag menar, att när Kungl. Maj:t
har varit så vänlig att föreslå ett belopp
för detta ändamål, skola jordbrukarna
med tacksamhet ta emot det. Det gäller
ju att göra försök i vissa bygder för
att komma igång med det stora arbete
det här är fråga om och vilka försök
äro erforderliga för en framtida ordentlig
planläggning av brukningsdelar och
andra områden.

Jag skall nu, herr talman, inskränka
mig till att be att få yrka bifall till vad
utskottet föreslagit.

Herr HJEGGBLOM: Herr talman! Herr
Andersson i Tungelsta anförde att han
inte förstod sambandet mellan den försöksplanering,
som gjorts av 1942 års
jordbrukskommitté, och den planering,
som nu skall ske. Jag vill till detta påpeka,
att den tidigare planeringen är ett
föredöme för den planering som nu
görs, och för de tjänstemän som syssla
med detta arbete stå tydligen inga andra
direktiv till buds än att de skola följa
detta föredöme.

Jag vill också påpeka, och det skall
jag be även herr Johnsson i Kastanjegården
beakta, hur fort dessa planering -

40 Nr 10. Onsdagen den 10 mars 1949 fm.

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer.

ar bli för gamla. Om jag inte minns fel
var det en socken i Blekinge som blev
föremål för försöksplanering, och det är
mycket nyttigt att nu några år efteråt
studera de resultat man då kom till. Redan
när materialet framlades gjorde
man den reflexionen, att åtminstone
varje jordbrukare inom orten redan
visste det som där sades. Vad regionalplaneringen
än kan tjäna till är det ingenting
för jordbrukarna att vara tacksamma
för, tv den medför inga nyheter
för dem. De tjänstemän, som i en framtid
skola göra upp det stora rationaliseringsprogrammet,
när det blir fråga
om omskiftning av byarna, kunna visserligen
ha en del nytta av undersökningen,
men det ligger så långt fram i
tiden, att man ett år, då man måste vara
särskilt sparsam, bör uppskjuta verksamheten.

Sedan är jag inte alldeles övertygad
om att den historieskrivning herr Andersson
i Tungelsta gav oss är riktig.
Han sade att det var på grund av ett
förslag från 1947 års centrala lantbrukskommitté
som vi äro bundna vid de regionala
planeringarna sådana de nu utformas.
Det är riktigt att 1947 års centrala
lantbrukskommitté hade föreslagit
allt det som herr Andersson läste upp,
men statsrådet föreslog en väsentlig begränsning
av de arbetsuppgifter som
kommittén hade föreslagit, och detta
accepterades utan erinran av riksdagen.
För dagen ha vi ju all anledning att undersöka,
på vilka punkter man kan företa
beskärningar av anslagen, och jag
tycker att just detta kunde vara en lämplig
sådan punkt.

Vad herr Andersson i Tungelsta sade
om regionalplaneringens omfattning är
enligt min mening ett gott bevis för hur
utmärkt den regionala planeringen passar
i ett samhälle med ett statsreglerat
jordbruk, ett jordbruk som skall regleras
i all framtid.

Att herr Johnsson i Kastanjegårdcn
anslutit sig till utskottsmajoriteten
skulle väl betyda att den ramhushåll -

ning, som skymtar i folkpartiets ideologi,
också skulle kunna acceptera en
sådan reglering. Jag kan dock med glädje
konstatera, att bland reservanterna
befinner sig herr Osvald, som väl också
har sinne för ramhushållningen men
som inte varit tilltalad av att få den tilllämpad
på det sätt som här föreslagits.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Herr Hoeggblom anförde i sitt första
anförande att det planeringsarbete
som nu pågått ute i länen kommer att
betraktas som ett intrång i jordbrukarnas
handlingsfrihet. Jag har inte märkt
någon sådan inställning i mitt eget län,
men det är möjligt att det kan ligga litet
annorlunda till i andra län, där man
kommit längre med planeringsarbetet.
Men om nu planeringsarbetet uppfattas
som ett intrång, tycker jag det är angeläget
och nödvändigt att tala om för
den jordbrukande befolkningen, att man
inte syftar vare sig till att utöva någon
kontroll eller till att förorsaka jordbrukarna
någon skada, utan i stället till att
hjälpa dem. I detta arbete kunde också
herr Haeggblom delta — det kanske han
gör, men av vad han yttrat här i dag
skulle man kunna få den uppfattningen,
att han inte gör det.

Enligt min mening skulle det se ganska
egendomligt ut, om man så snart efter
det lantbruksnämnderna kommit i
gång med rationaliseringsarbetet skulle
inställa medelsanvisningen till det arbete,
som är avsett att utföras av planeringskommittéerna.
Det finns väl knappast
någon lantbruksnämnd i landet
som inte satt i gång åtminstone något
planeringsarbete, och det skulle vara
egendomligt om de nu på grund av bristande
medelsanvisning skulle behöva inställa
sitt arbete. Det skulle också enligt
min mening kunna uppfattas som om
de, som besluta här i riksdagen, inte
riktigt ha klart för sig vad de besluta
om vid det ena eller andra tillfället.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den IG mars 1919 fm.

Nr 10.

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STIIÄNG: Herr talman!
Jag vill till en början framföra mitt
djupt kända tack till herr Haeggblom för
de ampla lovord han slösade på mig
när han inledde denna debatt. Jag blev
litet konfunderad och frågade mig själv
om jag gjort någonting galet, eftersom
det lät så bra, men efter herr Hmggbloms
senaste anförande kom jag på
nytt till den uppfattningen, att allt är
som det bör vara.

Jag har inte så mycket att säga i själva
sakfrågan utöver vad herr Allan Andersson
yttrade — han motiverade ju
utförligt varför detta anslag behövs —
men herr Haeggblom gjorde ett inpass,
som jag inte kan låta stå utan replik.
Herr Haeggblom säger, att vi ha tillsatt
en kommitté för att speciellt utreda
småbrukets produktionsförhållanden och
att man därför inte skall behöva satsa
pengar på denna regionalplaneringskommitté.
Jag för min del har den bestämda
uppfattningen, att de regionala
planeringskommittéerna och den tillsatta
småbruksutredningen komplettera
varandra på ett eklatant sätt.

Jag skall ge ett litet exempel på detta.
Utredningen om småbrukets produktionsproblem
har genom sina direktiv
fått i uppdrag att undersöka i vad mån
man genom en intensifierad odling,
t. ex. genom övergång till trädgårdsproduktion,
skall kunna inrangera vissa
ofullständiga jordbruk i kretsen av bestående
småbruk. De ha alldeles för liten
areal för att kunna klara sig med
den normala jordbruksproduktionen,
men om produktionen kan intensifieras
ba de möjlighet att leva vidare. Man
kan ju inte göra ett sådant bedömande
med mindre man beaktar även den andra
sidan av problemet, nämligen avsättningsförhållandena.
Herr Haeggblom vet
ju mycket väl, att just för den speciella
art av intensiv odling som trädgårdsskötseln
är närheten till de stora avsättningscentra
har en utomordentligt
Klor betydelse. Kommunikationsförhål -

landena föranleda att denna typ av
jordbruksdrift har sin bestämda begränsning
till vissa lokala områden. Innan
man slutgiltigt kan avgöra, huruvida
det är lämpligt att i en viss trakt stimulera
till intensiv trädgårdsodling, bör
man ha reda på om själva avsättningscentra
äro sådana till sin konstruktion,
att man kan räkna med en industriell
expansion eller en befolkningsökning på
avsättningsorten eller om man kanske
kan befara en motsatt utveckling. Jag
föreställer mig att ett avgörande på den
punkten blir avgörande även för vad
småbruksutredningen skall rekommendera
i ena eller andra fallet. På en hel
del av dessa avsnitt kommer man således
fram till att det inte räcker med
blott det ena eller det andra utan att det
behövs båda delarna om man skall vinna
ett önskat resultat.

Det kan kanske vara populärt att rent
allmänt fördöma planeringsarbetet genom
att säga, att det bara är teoretiserande
och att det inte är någonting som
ligger väl till för en praktisk och klok
och vanlig svensk jordbrukare, men jag
tror inte heller herr Haeggblom vid närmare
eftertanke kan bortse ifrån att det
är bäst med en utveckling på längre
sikt, som inte kännetecknas av kastningar
åt ena eller andra hållet och där
vi ha en produktionsplanering ena dagen
för att nästa dag komma underfund
med att den inte varit så klok, emedan
utanför jordbruket stående faktorer ba
verkat så, att jordbruksplaneringen visat
sig inte hålla måttet i det långa loppet.
Om i stället några praktiskt och
teoretiskt kunniga män tillsammans fundera
över dessa problem och försöka
pejla den troliga utvecklingen, då har
man väsentligt större anledning att räkna
med att planeringen för jordbruket
kommer att föranleda en jämnare och
för alla parter bättre utveckling.

Herr H/EGGI1I.OM (kort genmäle):
Ilerr talman! Om man delar statsrådets

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer.

uppfattning, att det är risk för att vi
ena dagen planera på ett sätt för att
nästa dag planera på ett annat sätt, då
tycker jag den logiska slutsatsen är att
man bör akta sig för att planera så värst
mycket i tider som äro så oklara som
de nuvarande. Även det som statsrådet
anförde om svårigheten att överblicka
småbrukets ställning dels på grund av
de tekniska problemen, t. ex. om vilka
växter som passa för småbruket, och
dels på grund av problemen om dessa
produkters saluförande, talar enligt min
mening för att man i denna oklara situation
inte bör så ivrigt föra fram denna
planeringsverksamhet.

Sedan får jag kanske rätta ett minnesfel
från statsrådets sida. Jag har i
dag inte med ett ord herört småbruksutredningen,
men den nämnes i motionen.
Det är fullt riktigt att reservanterna
ställas till ansvar även för de synpunkter
som däri föras fram, men dessa
ha dock inte varit slutgiltigt avgörande
för vårt ställningstagande.

Ingen av dem som ha uppträtt här i
debatten tycks ha ägnat en tanke åt att
vi befinna oss i en sådan situation, att
på punkt efter punkt välmotiverade anslagskrav,
i många fall till mera angelägna
uppgifter än denna, ha avvisats
med hänvisning till det statsfinansiella
läget. Kan så inte ske även på denna
punkt?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Det kan naturligtvis finnas skilda uppfattningar
om när betingelserna för en
planering äro för handen. Herr Hseggblom
anser att man, när allting är osäkert,
inte bör sätta sig ned och tänka
över framtiden, men jag har en diametralt
motsatt uppfattning. När allt
är osäkert bör man enligt min mening
för att få någon trygghet sätta sig ned
och tänka igenom alla faktorer och
komponenter, men om man på förhand
vet hur framtiden kommer att te sig,

då får planeringen en mera underordnad
betydelse. Meningarna på den
punkten äro som sagt delade, och vi
ha självfallet rätt att ha våra egna meningar
om själva principproblemet.

Jag glömde att säga i mitt första anförande,
att vi under innevarande budgetår
ha 400 000 kronor att röra oss
med för denna* verksamhet. Det finns
33 planeringskommittéer tillsatta, och
det har beräknats ett arbetsanslag på
10 000 kronor för var och en, varför
330 000 kronor skulle vara disponerade
för de redan tillsatta kommittéerna.
Det är riktigt som herr Andersson i
Tungelsta sade, att man avsiktligt hållit
igen när det gällt att tillsätta nya kommittéer,
och det latenta behovet torde
därför vara större.

Ett tiotal kommittéer ha redan bedrivit
sitt arbete under någon tid, och
det skulle väl vara orimligt, att de
efter den 1 juli 1949 skulle nödgas lägga
ned det arbete de påbörjat för att sätta
sig och vänta på att de i en oviss framtid
skola få pengar att på nytt ta upp
sin verksamhet. Detta är ytterligare ett
starkt skäl att följa utskottets förslag
på denna punkt, om man vill ha en
jämn och riktig utveckling.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag har vid tidigare tillfällen
varit av den uppfattningen, att
rationaliseringstakten varit i hastigaste
laget, men jag har aldrig tänkt mig,
att alla undersökningar, som skulle
kunna främja framåtskridandet på jordbrukets
område, skulle läggas ned. Nu
ifrågavarande försöksverksamhet eller
verksamhet för att regionalplanera ligger
enligt min mening i viss mån utanför
rationaliseringssträvandena. Detta
arbete måste ju ses på mycket lång
sikt, och om man inte börjar, kommer
man ingen vart. I vissa landsändar är
det nödvändigt att så snart som möjligt
något göres för att åstadkomma en
annan planering av jordbruket än vi

Onsdagen den 10 mars 1949 fm.

Nr 10.

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer.

nu ha. Det kan i alla fall inte ske under
denna generation, men om lantbruksnämnderna,
som väl ha tid att syssla
med detta, inte skulle få fortsätta med
den verksamhet de påbörjat, vet man
ju inte hur lång tid det kan komma
att taga, innan man åter kommer i gång
med detta arbete.

Jag har aldrig sett denna anslagsfråga
som någon storpolitisk fråga och
icke väntat, att en sådan skulle tagas
upp till debatt vid detta tillfälle. Jag
skall inte heller för min del bidraga
till en sådan utveckling. Jag fick emellertid,
när herr Hseggblom höll sitt
näst föregående anförande, en bestämd
känsla av att han var på god väg in i
en partipolitisk diskussion. Jag anser
det onödigt, att jag vidare utvecklar
de synpunkter, som framförts både av
herr Andersson i Tungelsta och av
statsrådet, vilka synpunkter jag delar.
Jag skulle bara vilja slutligen säga, att
det enda riktiga är, såvitt jag kan se,
att följa utskottet.

Herr NORUP: Herr talman! Olika
åsikter kunna naturligtvis framföras om
lantbruksnämndernas möjligheter att
genomföra den gigantiska uppgift de
fått sig ålagd. Jag får dock säga, att
man redan är på väg att begränsa deras
möjligheter i detta hänseende. Om man
vill förhindra, att de skola få undersöka,
hur jordbruket skall utformas, så
tycker jag nog, att man är inne på litet
felaktiga vägar. I synnerhet tycker jag,
att de, som äro kritiskt inställda till
möjligheten att det skall kunna bli
något resultat av lantbruksnämndernas
verksamhet, böra vara angelägna om
att lantbruksnämnderna verkligen skola
få sätta i gång, så att man får se vilket
resultat planeringskommittéerna kunna
komma till. Därför skulle det enligt
min mening vara oklokt att yrka på
begränsning av lantbruksnämndernas
verksamhet för närvarande. Först när
man fått en del erfarenhet om hur

detta kommer att utveckla sig, vart det
kommer att leda hän, skall man sätta
in kritiken.

Om vi se på vad lantbruksstyrelsen
säger, som dock har nära kontakt med
lantbruksnämnderna, så finna vi, att
styrelsen i sina petita begärt 500 000
kronors förhöjning av ifrågavarande
anslag, och det har den säkerligen gjort
av den anledningen, att det ifrån olika
lantbruksnämnder kommit in '' ansökningar
— jag vet inte, hur det ligger
till, men jag skulle förmoda, att lantbruksstyrelsen
inte gått alla lantbruksnämnderna
till mötes utan kanske redan
prutat av något på vad dessa begärt.
Den erfarenhet jag har från arbetet
i lantbruksnämnderna är av den
karaktären, att jag vet, att om man
skall kunna göra något, så måste man
ha medel. Chefen för jordbruksdepartementet
har inte föreslagit så mycket
som lantbruksstyrelsen begärt. Han har
föreslagit en begränsning här liksom
på eu del andra punkter i huvudtiteln,
men jag kan inte se, att man för dagen
liar någon anledning att begära någon
minskning av detta anslag.

Herr talman! Jag skall för min del
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag begärde ordet med anledning
av vad herr Hseggblom sade i slutet
av ett av sina anföranden. Han ansåg,
att man i dagens läge borde inhibera
denna verksamhet helt och hållet.
Till vad som beträffande den saken
sagts av de talare som yrkat bifall till
utskottets förslag har jag ingenting att
tillägga, och jag skall därför inte förlänga
debatten med att upprepa vad
som sagts. Emellertid försökte jag i
mitt anförande i själva verket att visa
- och därvid stödde jag mig på faktiska
uppgifter — att vad som i dag
förekommer är just, att man med ledning
av de direktiv som givits även
från riksdagen nu till att börja med

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Främjande av forskning på jordbrukets område m. m.

bedriver denna planeringsverksamhet
endast i begränsad omfattning och vad
gäller regionalplaneringen endast för
att genomföra vissa konkreta uppgifter.

Herr Hseggblom slutade med att falla
in i en agitationsjargong, som jag inte
hade väntat av honom. Han sade: Här
ser man typen av ett reglerat samhälle,
så ser det ut, så skall det regleras genom
kommittéer och på annat sätt,
och det blir ingen frihet kvar för medborgarna.
Jag erinrar om att vad som
här sker är, att man i begränsad omfattning
börjat genomföra de beslut
som riksdagen fattade 1947 och 1948.
Då ansågs inte minst angeläget, att lantbruksnämnderna
i god tid planerade
verksamheten och skaffade sig en överblick
över de problem man hade att
lösa. I det avseendet var herr Hseggbloms
företrädare i jordbruksutskottet
från högerns sida av en uppfattning
diametralt motsatt herr Haeggbloms,
och jag kan inte annat än beklaga, att
den nye representanten för högern i
jordbruksutskottet har kommit att stå
på en så förlegad och enligt min mening
omöjlig ståndpunkt i dagens läge
som den herr Hseggblom företräder.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hseggblom begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
11 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hseggblom begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 149 ja och 41 nej, varjämte
C av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 12—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Främjande av forskning på jordbrukets
område m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 under nionde huvudtiteln, punkten
17, föreslagit riksdagen att för ändamålet
anvisa 250 000 kronor, innebärande
en ökning med 50 000 kronor i
förhållande till anvisningen för budgetåret
1948/49.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
likalydande motioner, nämligen I: 119
av herr Etofsson, Gustaf, m. fl., och
II: 139 av herr Nilson i Spånstad m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att till jordbrukets forskningsråd
för budgetåret 1949/50 utöver av
Kungl. Maj:t föreslagna medel anvisa
ett reservationsanslag å 100 000 kronor
för Främjande av lagringsforskning.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte till Främjande
av forskning på jordbrukets område
m. m. för budgetåret 1949/50 anvisa ett
reservationsanslag av 250 000 kronor;

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Främjande av forskning på jordbrukets område m. m.

B. att de likalydande motionerna
I: 119 och II: 139 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade vid punkten avgivits a)

av herr Tjållgren utan avgivet yrkande;
samt

b) av herrar Hjalmar Nilsson, Osvald,
Norup, Hxggblom och Åman, vilka ansett,
att utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:

A. att riksdagen — — — 250 000
kronor;

B. att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna I: 119 och
II: 139, måtte till Främjande av lagerforskning
för budgetåret 1949/50 anvisa
ett reservationsanslag av 100 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr NORUP: Herr talman! När det
gäller nionde huvudtiteln har man anledning
att göra vissa reflexioner. På
grund av det allmänna ekonomiska läget
präglas ju statsverkspropositionen
för budgetåret 1949/50 av strävanden
att iakttaga sparsamhet. Jag vill ur de
synpunkter jag företräder deklarera, att
vi äro beredda att stödja sparsamhetsåtgärder.
Vi anse sålunda, att man i
nuvarande läge inte skall ge ut några
medel i onödan.

Emellertid blir man litet förvånad,
när man finner, att de andra huvudtitlarna
i regel svällt ut, medan jordbrukets
huvudtitel minskat. I den fyraårsplan,
som presenterades av regeringen
i höstas, förutsättes ju, att jordbruket
skulle öka sin produktion med
cirka 80 procent. För att jordbruket
skall kunna göra det, är det enligt min
mening nödvändigt, att jordbruket får
hjälp till självhjälp. Detta sker, som
jag ser saken, i alldeles särskilt hög
grad genom att man understödjer forskning
på jordbrukets område. Av resul -

tatet av denna forskning äro jordbrukets
möjligheter att öka produktionen
väsentligen beroende.

När man går igenom de olika punkterna
i nionde huvudtiteln, finner man
ett anslag till jordbrukets forskningsråd,
vilket behandlas i punkten 17.
Under denna punkt har jag anslutit
mig till en reservation mot utskottets
förslag där. Den reservationen bygger
inte på den framställning om anslag,
som gjorts av jordbrukets forskningsråd
för främjande av dess verksamhet,
utan på en motion i ämnet. I denna
fråga har jag den meningen, att även
om chefen för jordbruksdepartementet
har visat stor välvillighet emot jordbrukets
forskningsråd därigenom, att
anslaget i år föreslås höjt med 50 000
kronor, rimmar det ingalunda med
forskningsrådets utgiftsbehov, om det
skall kunna fylla den uppgift det fått
sig pålagd.

Från början var det meningen, att det
skulle upprättas en forskningsavdelning
för jordbruket och en lagringsavdelning.
Vid den praktiska utformningen
stannade man emellertid vid att
föreslå och riksdagen beslutade, att
jordbrukets forskningsråd också skulle
ta hand om lagringsforskningen. Den
utredning, som företogs 1944, hade föreslagit
att en särskild lagringskommitté
skulle handha lagringsforskningen.
Jordbrukets forskningsråds uppgift har
vuxit oerhört. Under de år, som ha gått,
ha de anslag, som ställts till forskningsrådets
förfogande, varit av den
storleksordningen, att det jämt och ständigt
varit ganska illa ställt, när man
skulle tillgodose de önskemål om anslag,
som framställts i ansökningar från
olika forskare. När jordbrukets forskningsråd
i augusti 1948 avlät sin skrivelse
till Kungl. Maj:t om medelsbehoven
för det kommande budgetåret, återstodo
av de 200 000 kronor, som voro
anslagna för innevarande budgetår, endast
15 394 kronor, och vid årsskiftet
var det inte mer än C 694 kronor som

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Främjande av forskning på jordbrukets område m. m.

forskningsrådet hade att fördela. Var
och en förstår, att det - är ett oerhört
begränsat statsanslag som ges för ifrågavarande
ändamål. Detta framträder
så mycket starkare, om man jämför det
med de anslag, som statens medicinska,
naturvetenskapliga och tekniska forskningsråd
ha fått, där det rör sig om
miljonanslag, under det att jordbrukets
forskningsråd fått nöja sig med 200 000
kronor. För nästa budgetår hade forskningsrådet
begärt 500 000 kronor. Herr
statsrådet har föreslagit en höjning av
anslaget från 200 000 kronor till 250 000
kronor, och det äro vi, som jag sade,
givetvis tacksamma för, men vi anse
inom forskningsrådet, att det är alldeles
för litet, för att vi skola kunna fylla den
uppgift, som är oss pålagd.

Vad lagringsforskningen beträffar har
den säkerligen en mycket stor uppgift
att fylla. Det är stora värden, som årligen
gå till spillo på grund av att man
inte har den erfarenhet och den forskning
på lagringsområdet, som äro nödvändiga.
Vi skulle säkerligen kunna tillföra
vårt samhälle en hel del av värde,
om man hade tillräcklig erfarenhet och
tillräcklig forskning på detta område.
Det är därför, som jag motionsvis fört
fram tanken, att jämte det anslag på
250 000 kronor, som är föreslaget i
statsverkspropositionen och som utskottet
tillstyrker, skulle anvisas 100 000
kronor till jordbrukets forskningsråd
att i huvudsak användas till lagringsforskning.
Statsmakterna ha också visat,
att de anse, att detta är en stor uppgift.
Beslut har sålunda fattats om att
det skall upprättas ett särskilt institut
för konserverings- och lagringsforskning,
men det har på grund av olika
omständigheter inte kunnat sättas i
gång. Hade detta institut varit igångsatt,
hade säkerligen de utgifter, som
staten har fått ikläda sig härför, varit
oerhört stora i jämförelse med den lilla
summa på 100 000 kronor, som man nu
begär för lagringsforskning. Därför borde
man kunna visa förståelse för ett

så litet krav på hjälp här som denna
framställning om ett anslag till lagringsforskning
på 100 000 kronor. Jag
är övertygad om att denna lagringsforskning
och dessa undersökningar —
det gäller potatis, det gäller grönsaker
och trädgårdsprodukter av olika slag
— skulle ge jordbruket möjlighet att
åstadkomma en större produktion och
därmed också medföra en avlastning av
en del av den import, som nu får företagas,
inte minst av frukt, och det bör
väl ändå vara angeläget att man i en
tid, då vi ha ont om utländsk valuta,
försöker ta till vara de inhemska tillgångarna
så mycket som möjligt.

Vad gäller forskning på jordbrukets
område har man skrivit mycket välvilligt
i den saken i utskottsutlåtandet.
Utskottet säger nämligen där, att forskningen
på jordbrukets område är av
stor vikt för produktionen och folkförsörjningen
och är därför förtjänt av
statsmakternas intresse och bistånd.
Men så säger utskottet sedan, att det
dock med hänsyn till det ekonomiska
läget synes nödvändigt, att verksamheten
för närvarande bedrives på ett begränsat
sätt. Även om vi äro i ett svårt
ekonomiskt läge, är enligt min mening
ett tillmötesgående av utskottets
hemställan här en oklok sparsamhet. Jag
är övertygad om att de 100 000 kronorna
vore väl använda pengar. Med anledning
härav och med hänsyn till den
sparsamhet, som annars gjort sig gällande
på nionde huvudtiteln, om man
jämför den med andra huvudtitlar, som
i det svåra ekonomiska läge vi nu befinna
oss i, dock ha varit föremål för
höjning och där, om jag inte tar fel,
man trots detta i vissa utskott har tillstyrkt
och riksdagen gått med på ökade
anslag, tycker jag nog, att det borde
kunna vara befogat, att man här givit
jordbrukets lagringsforskning det stöd,
som i motionerna I: 119 och II: 139 har
begärts. Jag har i utskottet varit av den
meningen, att man här borde ge jordbruket
detta stöd, och, herr talman, jag

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Främjande av forskning på jordbrukets område m. m.

vill med dessa ord yrka bifall till den
reservation, som är framställd av herr
Hjalmar Nilsson m. fl.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! I regel begär ju en styrelse,
som har att främja en verksamhet, vilken
åtnjuter anslag av statsmedel, mera
pengar än som av Kungl. Maj :t och
riksdagen anses kunna beviljas för ändamålet.
Så har ju också jordbrukets
forskningsråd gjort. Forskningsrådet begärde
hos Kungl. Maj:t att få anslaget,
som för innevarande budgetår är upptaget
till 200 000 kronor, höjt till 500 000
kronor. Kungl. Maj :t har föreslagit en
höjning av anslaget med 50 000 kronor
till 250 000 kronor. Nu är det naturligtvis
riktigt, att det i detta fall som i
så många andra vore önskvärt, att man
kunde tillgodose denna verksamhet på
ett mera frikostigt sätt än som föreslås
i den kungl. propositionen. Men det
torde nog kunna sägas på de flesta av
de punkter, som här komma att bli
föremål för diskussion på grund av att
motioner om höjda anslag föreligga
från deras sida, som äro särskilt intresserade
av ifrågavarande verksamhetsgrenar
och ha med dem att göra.
Av dem kunna mycket goda skäl anföras
för att man skall ge mera pengar
för ändamålet och sålunda understödja
verksamheten i fråga på ett frikostigare
sätt.

Utskottsmajoriteten har emellertid för
sin del ej ansett sig kunna följa motionärerna
i någon större utsträckning vid
behandlingen av denna huvudtitel. Det
skulle ju ha inneburit, att man i eu rad
fall hade intagit en annan ställning beträffande
stramhet, när det gäller utgifter,
än vad Kungl. Maj:t gjort, .lag
tror ej att det finnes så starka skäl för
att gå utöver vad Kungl. Maj :t har föreslagit
vare sig på denna punkt eller på
en rad andra punkter, där motionärerna
velat göra gällande, att det vore
oundgängligen nödvändigt att sträcka

sig längre än Kungl. Maj :t gjort. I detta
fall innebär anslagsgivningen, att verksamheten
kan fortsätta under nästa
budgetår i minst samma omfattning som
under innevarande år. Med detta tycker
jag att man bör kunna nöja sig så
länge.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr NORUP: Herr talman! Jag är
ganska förvånad över att herr Andersson
i Tungelsta säger, att detta är ett
intresse för de särskilt intresserade. Jag
skulle tro att denna fråga bör vara av
intresse för långt flera. Det intresset har
också riksdagen visat, när den tidigare,
för att få klarhet i dessa frågor, fattat
principbeslut om att upprätta det svenska
institutet för konserveringsforskning.
Föreståndare för detta är ju redan
anställd, men på grund av föreliggande
svårigheter på byggnadsområdet
har byggnadstillstånd ej beviljats. Men
principbeslutet är, som jag nämnde, fattat.
När riksdagen fattat detta beslut,
har det säkerligen förelegat ett intresse,
som sträckt sig längre än till några få
särskilt intresserade.

Detta är en fråga av vital betydelse
för vårt land, där man säkerligen skulle
kunna taga till vara åtskilligt. Jag medger
gärna, att dessa 100 000 kronor icke
rädda så förfärligt mycket; med 100 000
kronor ställda till forskningens tjänst
kan man icke uträtta så mycket. Dock
tror jag, att de 100 000 kronorna äro val
använda pengar även i ett svårt ekonomiskt
läge. Det är detta som gör att
man enligt min mening borde kunna
tillmötesgå de synpunkter, som äro framförda
i motionen. Därmed går man icke
utöver de gränser som måste iakttagas,
om man vill göra anspråk på att föra en
förnuftig sparsamhetspolitik. Jag menar
att det viil rimmar samman med ett anslag
på 100 000 kronor.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, framställde herr tal -

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Bidrag till Sveriges utsädesförening.

mannen propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i denna punkt
dels ock på bifall till den av herr
Hjalmar Nilsson m. fl. avgivna, vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes emellertid av
herr Norup, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
17:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Hjalmar Nilsson m. fl. vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Norup begärde emellertid rösträkning,
i anledning varav votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
108 ja och 82 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet i den föredragna punkten
hemställt.

Punkterna 18—55.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Bidrag
till Sveriges utsädesförening.

I statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj:t under nionde huvudtiteln, punkten
67, föreslagit riksdagen att för nästa

budgetår för ändamålet anvisa ett med
28 000 kronor till 515 300 kronor förhöjt
belopp.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fem inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner. I motionerna I: 63 av herr
Mannerskantz m. fl., likalydande med
II: 83 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
samt II: 224 av herr Andersson i Dunker
m. fl. hade — såvitt nu är i fråga
— hemställts, att riksdagen måtte till
Befrämjande av fröodlingen m. m.: Bidrag
till Sveriges utsädesförening för
budgetåret 1949/50 anvisa ett anslag av
558 600 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag i förevarande
del å motionerna 1:63 och
11:83, likalydande, 11:224 samt 1:166
och 11:218, de båda sistnämnda även
likalydande, till Befrämjande av fröodlingen
in. m.: Bidrag till Sveriges utsädesförening
för budgetåret 1949/50
anvisa ett anslag av 515 300 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Hjalmar Nilsson, Ilseggblom
och Svensson i Vä, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och med bifall såvitt
nu vore i fråga till motionerna 1:63
och 11:83, likalydande, samt 11:224,
till Befrämjande av fröodlingen m. in.:
Bidrag till Sveriges utsädesförening för
budgetåret 1949/50 anvisa ett anslag
av 558 600 kronor;

b) av herr Osvald, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HJEGGBLOM: Herr talman! Vi
komma här till en punkt, där jag redan
antytt att det fanns reservanter som
ville ha ett något större anslag. Det gäller
växtförädlingen. Här finns väl icke

Onsdagen den 10 mars 1949 fm.

Nr 10.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Bidrag till Sveriges utsädesförening.

anledning att draga upp någon större
diskussion om dess betydelse. Tv allt
som därom är skrivet, både i utlåtandena
över Sveriges utsädesförenings ansökan
om anslag och i departementschefens
uttalande, röjer ju på allt sätt
förståelse för vad denna verksamhet betyder.
Det är till sist endast fråga om
med vilket belopp man i dagens situation
vill stödja denna verksamhet. Där
ha reservanterna velat göra sig till tolk
för dem som önska en något rundhäntare
behandling.

Det kan just i dagens läge talas om
en viss eftersläpning mellan vad jordbrukarna
önska av växtförädlingen och
vad denna växtförädling kan prestera
med de resurser den för närvarande
bar. Det händer ju så mycket inom växtförädlingens
område. Utvecklingen av
skördetröskandet t. ex. ställer ju alldeles
nya krav på sorterna, att de skola
mogna jämnt och samtidigt o. s. v. Tidigare
synpunkter på halmens längd eller
att den måste vara så lång att den gick
i bindarna, en sak som kunde vara till
stort besvär vid kornförädlingen, spela
numera i vissa fall icke samma roll, då
man vid skördetröskningen icke tager
vara på halmen.

Allt detta gör att man önskar, att denna
växtförädling ej skall hejdas av brist
på medel. Men i fjol hände det ju att
det anslag, som beviljades Svenska utsädesföreningen,
av departementschefen
angavs vara otillräckligt, och han räknade
med att utsädesföreningen icke
skulle kunna fortsätta sin förutvarande
verksamhet i den omfattning den ägt.
Nu föreslår emellertid det nuvarande
statsrådet en ökning av 28 000 kronor
med hänvisning till alt omkostnaderna
stigit. Huruvida man därmed kan komma
upp till att bevara förra årets verksamhet
eller eventuellt nå tillbaka till
den större verksamhet, som tidigare
förekom, har jag icke kunnat med säkerhet
läsa ut.

1 övrigt avvakta jordbrukarna, med
spänt intresse de praktiska resultaten

4 — Andra kammarens protokoll 19''t9.

av den kromosomforskning, som Sveriges
utsädesförening varit i tillfälle att
bedriva. Det skymtar i tidningsreportage,
att här kommer att hända någonting.
Ju förr detta kunde föras ut till de
praktiska jordbrukarna, dess bättre
vore det.

Vidare kan det påpekas, att växtförädlingen,
om den har tillräckliga resurser,
numera har möjlighet att arbeta
betydligt snabbare än förr, bland annat
genom att man icke behöver gå och
vänta på stränga vintrar för att få vinterhärdigheten
prövad. Tidigare skulle
ett sådant år som detta ha varit ett fullständigt
resultatlöst år ur den synpunkten.
Numera kan man genom frysanläggningar
på laboratoriet klara av den saken.
Här finns det möjligheter för växtförädlingen
att i större omfattning än
för närvarande tillgodose de svenska
jordbrukarnas behov. Att gå efter den
plan, som i 1930-talets början gjordes
upp i fråga om fördelningen av anslag
mellan staten och mera privata företag
tycker jag är väl motiverat.

Jag ber, herr talman, att i denna
punkt få yrka bifall till den av herr
Hjalmar Nilsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Det råder ju icke några delade
meningar om betydelsen för jordbruket
av den verksamhet, som bedrives vid
fröodlingsanstalten. Men vi ha ifrån utskottsmajoritetens
sida ansett, att man
på denna punkt borde stanna vid den
förbättring som föreslagits av Kungl.
Maj:t och som innebär eu ökning av anslaget
med 28 000 kronor, jämfört med
vad som gäller under innevarande budgetår.
Det torde innebära, att verksamheten
kan bedrivas i ungefär samma
omfattning under nästa budgetår som
under innevarande budgetår.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag på denna
punkt.

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade, av herr Hjalmar
Nilsson m. fl. avgivna reservationen;
och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

Punkten 57.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 58.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande
av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 1 under nionde huvudtiteln, punkten
69, hemställt, att riksdagen för
nästa budgetår måtte för ändamålet anvisa
ett med 15 000 kronor till 175 000
kronor förhöjt belopp.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 63 av herr Mannerskantz m. fl.,
likalydande med II: 83 av herr Nilsson
i Svalöv m. fl.,

2) II: 224 av herr Andersson i Dunker
m. fl. samt

3) 1:166 av herr Osvald, likalydande
med 11:218 av herr Svensson i
Ljungskile.

I samtliga dessa motioner hade —
såvitt nu är i fråga — hemställts, att
riksdagen måtte till Befrämjande av
fröodlingen in. m.: Understödjande av
den praktiskt vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av 230 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag såvitt
nu vore i fråga å motionerna I: 63 och
11:83, likalydande, 11:224 samt 1:166

och 11:218, de båda sistnämnda även
likalydande, till Befrämjande av fröodlingen
m. in.: Understödjande av den
praktiskt vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm för budgetåret 1949/50
anvisa ett anslag av 175 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Hjalmar Nilsson, Osvald och Hseggblom,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall såvitt nu vore i fråga till motionerna
1:63 och 11:83, 11:224 samt
1:166 och 11:218, till Befrämjande av
fröodlingen in. in.: Understödjande av
den praktiskt vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm för budgetåret
1949/50 anvisa anslag av 230 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr H7EGGBLOM: Herr talman! Jag
ber om ursäkt för att jag kommer tillbaka
så ofta. Men motionären, som haft
detta som en liten hjärtesak, ligger sjuk.
Jag ber att i hans ställe få anföra de
synpunkter som ligga bakom reservationen.

Det gäller också här växtförädling.
Frågan, som är besvärlig, gäller bara
med vilka belopp man skall stödja å
ena sidan den växtförädling, som bedrives
av Sveriges utsädesförening i
Svalöv och som vi nyss behandlat, samt
å andra sidan den växtförädling, som
bedrives vid Weibullsholm i den växtförädlingsinstitution
som där är anordnad.

Sedan 1924 har denna institution fått
statsbidrag med olika stora belopp. När
den utredning, som jag i mitt förra anförande
hänvisade till, verkställdes rörande
på vad vis staten skulle stödja
växtförädlingen, gjordes det icke något
som helst undantag för Weibullsholm,
utan den del av detta företags verksamhet,
som är direkt inriktad på växtförädling,
föreslogs skola få ett stöd motsvarande
ungefär 50 procent av de av

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

företaget bestridda omkostnaderna. Det
har emellertid endast varit fromma
önskningar, och undan för undan har
det uppstått en rätt betydande eftersläpning.
Av den framställning, som
Weibullsholmsanstalten gjort om statsanslag,
framgår, att företaget under de
gångna åren betalat sammanräknat
600 000 kronor mera för växtförädlingen
än det belopp staten bidragit med.

Nu föreligger ju inom detta område
den nya situationen, att även Weibullsholm
lyder under statens lantbruksförsök.
Statens lantbruksförsök har ju
granskat den framställning om anslag,
som givits in till regeringen, och har
funnit sig kunna förorda den anslagshöjning
till 230 000 kronor som företaget
begärt och som reservanterna tillstyrka.
Man har väl anledning att räkna
med att denna jordbrukets forskningsanstalt
gjort upp sina planer rörande
vad som skall bearbetas inom de olika
växtförädlingsanstalterna under det
kommande året och därvid sörjt för att
det ej skall bli parallellarbete och dylikt
utan att var och en skall arbeta
inom sitt område. Genom att nu på detta
sätt anslaget blir mycket starkt reducerat
för Weibullsholmsanstalten måste
här på något sätt uppstå en snedvridning
av förädlingsverksamheten. Den
verksamhet, som statens lantbruksförsök
beräknat för Weibullsholm, kan
icke gärna komma till stånd, när det
blir eu så pass stor skillnad mellan vad
anstalten begärt och det som Kungl.
Maj:t beviljat.

När denna fråga tidigare diskuterats
här i kammaren har det framförts, att
det icke vore så påkallat att stödja växtförädlingen
vid ett företag av denna
karaktär, därför att det vore privat
verksamhet bakom, nämligen själva utsädesfirman
Weibull. Man menade, att
växtförädlingen genom de nya sorterna
gåve en så pass god ekonomisk utdelning,
att stöd i detta fall icke vore lika
motiverat som för Sveriges utsädesför -

ening. Det ligger ju dock till så, att en
ny sort som framställes vid ett växtförädlingsföretag
kan företaget icke
länge draga ekonomisk nytta av. Ty i
och med att sorten har utskickats i
marknaden blir det tusentals jordbrukare
som odla den och kunna sälja den
till sina grannar. Det är endast ett fåtal
år som den ursprunglige förädlaren kan
draga nytta av vad han framskapat. Det
måste man alltid räkna med. Det är väl
också detta som varit avgörande för
statsunderstödet.

Om det skulle finnas något skäl att
behandla den ena växtförädlingsanstalten
olika i förhållande till den andra,
såsom nu under en lång följd av år
skett, så borde det väl vara det skälet,
att den ena anstalten i fråga om resultaten
låge långt under den andra. I ett
sådant fall vore det kanske svårt att
jämföra. Men i fråga om Weibullsholms
insatser har det i motionen framhållits,
att det dock betyder något, att av den
svenska veteareal, som för närvarande
besås, är det ungefär 75 procent som
besåtts med vetesorter, vilka framställts
vid Weibullsholm. Detta säger ju ändå,
att i fråga om en av de viktigaste kulturväxterna
kan insatsen från Weibullsholms
sida i varje fall icke placeras på
lägre plan än andra växtförädlingsanstalters.

För min egen ringa del har jag som
praktisk jordbrukare under en följd av
år haft sortförsök med rotfruktsfröer
från olika företag samt genomgående
konstaterat, att Weibulls stammar legat
över de andras. I fråga om köksväxter
skall i sanningens namn pekas på, att
vad som säges i motionen om att Weibull
skulle ligga absolut i toppen icke håller
streck. En annan firma, Olsens Enke,
har protesterat mot detta påstående,
och det bör komma in i protokollet att
denna protest iir avgiven. Men i varje
fall har i fråga om förädlingen av köksväxter
Weibullsholm spelat en mycket
stor roll.

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

Man kan fundera över vad som är
klokast att göra. Man kan säga, att om
vi giva detta företag mindre så tvinga
vi det att släppa till mera och det skulle
tyckas vara en klok snålhet från statens
sida. Jag tror emellertid, att situationen
är den, att om vi understödja den vetenskapliga
verksamheten vid denna institution,
så medför det ej att det ställes
mindre medel till förfogande från
företagets egen sida. Det har ju för resten
träffats överenskommelse om noggrann
granskning, bokföring och dylikt
av vad som går till växtförädlingen. Yi
ha väl skäl att räkna med att växtförädlingen
kan bedrivas intensivare och
med lika goda resultat som nåtts tidigare.
Jag är därför övertygad om att
det skulle vara mycket väl placerade
pengar att kraftigare understödja verksamheten
vid denna hittills mycket
framgångsrika växtförädlingsanstalt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag har beträffande denna
punkt väckt en motion, vars yrkande
sammanfaller med den reservation som
här föreligger. Jag skall icke upptaga
kammarens tid med någon lång motivering
för min ståndpunkt, då den föregående
talaren redan sagt vad som i
detta sammanhang kan och bör sägas.
Man har tidigare ställt i utsikt, att Weibullsholm
skulle få 50 procent av kostnaderna
för sin forskningsverksamhet
ersatta. Jag tror, att det i det långa
loppet är riktigt, att statsmakterna
hålla sig till den förutsättningen.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag är den förste att vilja ge ett erkännande
åt Weibullsholmsanstaltens prisvärda
insatser för en bättre växtföräd -

ling, men jag tycker nog att samma erkännande
redan kommit till uttryck i
det sätt varpå anslaget till anstalten
utvecklat sig under årens lopp. Budgetåret
1945/46 gav man ett anslag på
100 000 kronor, 1946/47 höjde man det
till 160 000 kronor, och nu föreslås
riksdagen en ytterligare förhöjning till
175 000 kronor. Jag tror att det är från
denna utgångspunkt man skall bedöma
den föreliggande frågan.

Det har här av både herr Haeggblom
och herr Waldemar Svensson anförts,
att det skulle föreligga såsom något
slags given förutsättning att staten skall
bidra med 50 procent av omkostnaderna
till denna växtförädling. Jag finner
det ganska angeläget deklarera, att den
förutsättningen inte är så där utan vidare
given. Det var i början av 1930-talet — jag vill minnas det var 1931 —
som en kommitté rent utredningsmässigt
sysslade med detta spörsmål och i
sitt betänkande då kom fram till att det
var önskvärt att staten understödde
verksamheten å Weibullsholm med hälften
av omkostnaderna. Ifrågavarande
förslag blev emellertid aldrig föremål
för behandling inför Kungl. Maj:t och
har aldrig förelagts riksdagen för behandling.
Det är ju en ganska väsentlig
nyans i hela problemet att den förutsättning,
som härvidlag uttalats såsom
varande ganska given, endast föreligger
i ett betänkande och ett förslag, som
inte varit föremål för riksdagens prövning.

Jag tror, att frågan tarvar ytterligare
en liten kommentar. Det är riktigt att
utsädesföreningen i Svalöv har ett statligt
bidrag av här ifrågavarande art,
vilket belöper sig till cirka 60 procent
av kostnaderna, medan Weibullsholm
får nöja sig med omkring 30 procent.
Jag vill emellertid framhålla, att utsädesföreningen
därvid måste underkasta
sig den statliga kontroll av sina utsädesfröer,
som verkställes av statens
centrala frökontrollanstalt. Jag är gans -

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

ka övertygad om, att ifall herrar reservanter
talade med firman Weibull och
sade som så, att en förutsättning för att
man går med på ett lika stort anslag
även till Weibullsholm kanske skulle
föra med sig vad bland annat lantbrukshögskolan
föreslagit, nämligen att verksamheten
lägges under den statliga
kontrollen, firman Weibull skulle bli
mindre entusiastisk för den föreslagna
höjningen.

Båda dessa nyanser av den föreliggande
frågan, vilka inte redovisats i den
tidigare förda diskussionen, böra enligt
min mening också komma fram här.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Den tidpunkt ligger ju långt
tillbaka, då det här i riksdagen rådde
delade meningar om Weibullsholm över
huvud taget skulle ha något anslag av
statsmedel eller inte. Det var nu som
sagt längesedan, och under de senaste
åren har det inte stått någon strid om
den saken. Riksdagen har ju varit enig
om, att Weibullsholm skulle ha sitt anslag,
men själva avvägningen i fråga
om storleken av det anslag företaget
bör ha är givetvis en svår bedömningsfråga
för en utomstående, exempelvis
för den som i ett riksdagsutskott skall ta
ställning därtill. Det torde inte vara
möjligt för utskottets medlemmar att
med någon större säkerhet säga, att det
anslag, som Kungl. Maj:t föreslagit, är
för litet, och att det större anslag, som
föreslagits från motionärernas sida, är
det som lämpligen hör utgå. Denna avvägningsfråga
tror jag som sagt är mycket
svår att avgöra.

Inom utskottet har man fäst sig vid
vad statsrådet Striing nyss nämnde,
nämligen att erkännandet till Weibullsholm
för dess insatser på det vetenskapliga
området i här ifrågavarande avseende
tagit sig uttryck i ett år från år
ökat anslag. Även i årets statsverksproposition
har sålunda, jämfört med inne -

varande budgetår, föreslagits en höjning
av anslaget; detta bör väl få anses
vara ett uttryck för erkännande från
statsmakternas sida och uppskattning
av de insatser, som företaget gjort på
det område, varom här är fråga.

Beträffande motionärernas starka
framhävande av att Weibullsholm varit
så avgjort överlägset då det gällt att
frambringa överlägsna sorter särskilt på
köksväxtodlingens område har det ju
här redan erinrats om, att i det avseendet
åtminstone framförts mycket starka
protester av en annan firma, som inte
fått något statsbidrag.

Jag hemställer herr talman, om bifall
till jordbruksutskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag kan för min del inte annat
än livligt beklaga, att den nuvarande
vad jag skulle vilja kalla sparsamhetspsykosen
går ut över ett anslag som det
nu ifrågavarande, som ju är avsett att
främja en verksamhet, som väl mer än
de flesta verkar i produktionsfrämjande
riktning. Jag undrar hur vi skulle ha
stått oss här i landet i fråga om livsmedelsförsörjningen,
om vi inte under
de avspärrningstider vi varit utsatta för
i sammanhang med de båda världskrigen
haft vår växtförädling, som så att
säga satt i jordbrukarnas händer ett av
de främsta medlen att kunna klara produktionen
och därmed också livsmedelsförsörjningen.

Jag kan för min del inte finna, att
det härvidlag är fråga om ett anslag till
Weibullsholm i och för sig utan om ett
anslag till höjande av jordbrukets kapacitet.
Tv det är ju jordbrukarna som
tack vare detta anslag få möjlighet att
omsätta vad växtförädlingen som sådan
kunnat åstadkomma i praktiskt arbete
och därmed skapa en i olika avseenden
ökad produktion. Jag tror för min del,
att en ökad bidragsgivning just till växtförädlingen
här gäller det ju den

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

speciella anstalten å Weibullsholm —
kommer att inte bara för jordbrukarna
utan för hela staten och statskassan
medföra verkligt stora ekonomiska resultat.
Jag kan därför inte finna annat
än att det är en oklok sparsamhet man
driver, när man inte vill tillmötesgå
föreliggande förslag om ökat anslag till
växtförädlingsanstalten å Weibullsholm.

Herr Hseggblom har här tidigare mera
utförligt redogjort för de arbetsuppgifter,
som såväl denna anstalt som Svalövsanstaltcn
har. Av vad herr Hsegghlom
anförde vill jag särskilt understryka
det omedelbara behovet av åtgärder
för att få fram utsädessorter,
som bättre än de nuvarande passa för
skördetröskning. Denna skördemetod
med samtidig tröskning sprider sig ju
med oerhörd hastighet till hela det
svenska jordbruket, men det finns vissa
brister hos sädesslagen, som våra växtförädlare
skulle behöva avhjälpa. För
det ändamålet fordras självfallet ytterligare
förbättrade ekonomiska resurser.
Åtgärderna i detta avseende brådska
emellertid, varför jag ännu en gång
måste säga, att jag livligt beklagar att
utskottet här inte kunnat sträcka sig så
pass långt som motionärerna föreslagit.

Herr statsrådet framhåller, att om
man skulle vända sig till firman Weibull
och säga, att villkoret för att anstalten
å Weibullsholm skall få ett proportionellt
lika stort anslag som Svalövsanstalten
måste bli att firman ställer
sig under statlig kontroll. Jag är
för min del inte övertygad om att det
för växtförädlingen och för växtproduktionen
skulle vara till gagn, om även
Weibullsholm ställdes under en speciell
statlig kontroll, ty jag tror att den friare
forskningsform och den friare verksamhet
under vilken Weibullsholm arbetar
är oss till gagn i samma grad
som det arbete, som under statlig kontroll
utföres vid Svalövsanstaltcn. Vi
jordbrukare veta ju nämligen, såsom

tidigare framhållits av herr Haeggblom,
hurusom just Weibullsholms utsädessorter
fått en användning, som är väsentligt
större än de sorters, som kommit
fram på andra håll. Jag är inte övertygad
om att, därest Weibullsholm under
de gångna åren hade stått under
den statliga kontroll som herr statsrådet
talade om, denna anstalt skulle
ha lyckats med sitt arbete i samma utsträckning
som fallet varit. Jag tror
därför att det ur jordbruksforskningens
och jordbrukets egen synpunkt inte
vore önskvärt att man på något sätt försökte
tvinga in Weibullsholm under en
statlig kontroll av annan omfattning än
den som nu är för handen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
För alt inte något missförstånd skall
behöva råda vill jag säga, att jag hoppas
att kammaren inte uppfattade mitt
anförande på det sättet att avsikten
därmed var att sätta Weibullsholm under
kontroll i fråga om förvaltningen.
Kontrollen i fråga skulle inskränkas till
endast en statlig kontroll av fröernas
kvalitet, äkthet, groningsförmåga o. s. v.
Vi ha en utsädesförening, som till 61
procent understödjes av statliga medel,
och då är det väl ganska naturligt att
man också säger att, eftersom vi ha en
statlig central frökontrollanstalt, utsädesföreningens
fröer skola kontrolleras
av denna statliga frökontrollanstalt. Tv
de svenska jordbrukarna ha dock anspråk
på att det på det frö de köpa skall
finnas ett statligt signum, att det är av
god kvalitet. Om man nu tänker sig att
föra upp en privat firma som Weibulls
i samma bidragsgrupp som den mera
statligt orienterade utsädesföreningen i
Svalöv, ja, då förefaller det väl inte så
orimligt med denna uppfattning, som
lantbrukshögskolan har givit till känna,

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

nämligen att om även Weibullsholm
skall understödjas med statsmedel upp
till 60 procent så är det befogat att den
statliga frökontrollanstalt, som riksdagen
inrättat, också är med och tittar
på Weibullsholms fröer och lämnar ett
signum på att det är god kvalitet på
firmans produkter. Jag föreställer mig
sålunda, att det finns vissa skäl för detta
lantbrukshögskolans yrkande.

Beträffande den praktiska frågan här
har jag en bestämd känsla av, att om
det begäres att Weibullsholm skall underkasta
sina fröer samma statliga
kontroll som övriga bolag, blir man
mindre entusiastisk på det hållet för ett
förhöjt bidrag; jag har fått denna uppfattning
vid mina samtal med firman
Weibull. Därvidlag kan det ju sägas, att
det problemet inte behöver ställas —
man vet att Weibullsholms fröer äro så
kvalitativt goda att man inte gör några
som helst anspråk från jordbrukarkårens
sida på att den statliga frökontrollanstalten
där skall gå in med sina undersökningar.
Men det finns ju också
andra privata fröfirmor, och det kan
väl uppstå nya privata fröfirmor; och
man måste väl i sitt handlande ha vissa
enhetliga linjer att gå efter. Är man beredd
att lämna den ena privata firmans
fröer utanför den .statliga kontrollen,
får man kanske också ta konsekvensen
beträffande en annan firmas fröer. Det
må vara hänt; men skola dessa firmor
understödjas med statliga medel, finns
del vissa argument för att de också underkastas
samma frökvalitetskontroll
som de mera statligt betonade företagen.

Herr H/EGGBLOM: Herr talman! .lag
anser det angeläget att få rätta till den
skildring av vad jag sagt, som herr
Andersson i Tungelsta gav, nämligen
att vi på reservanternas sida skulle ha
sagt. att Weibullsholm vore avgjort
överlägset de andra växtförädlingsfö -

retagen. Jag sade, med noga aktgivande
på orden, att man av det föreliggande
läget inte kunde sluta till att Weibullsholm
på något sätt vore underlägset
de andra; det är ju ändå en viss
skillnad.

Beträffande andra växter som råg,
lin, oljeväxter m. fl. och hela denna
grundforskning, som rör kromosomerna
o. d., är man ju beredd att giva
Svalövsanstalten ett mycket stort erkännande.
I fråga om våra vårsädessorter
är det än Svalöv och än Weibullsholm
som är bäst. Jag har sålunda inte
fällt något generellt omdöme om en avgjord
överlägsenhet för Weibullsholm
vid förädlingen av vissa växter.

Herr statsrådet sade i sitt anförande,
att denna utredning från 1930-talets
början aldrig lett till något riksdagsbeslut,
vilket jag visste förut. Man har
dock anledning konstatera, att situationen
för de personer med vetenskaplig
kapacitet, som äro anställda vid växtförädlingsanstalten,
är mycket orolig
och osäker. Företaget är beroende av
statsbidraget och kan inte göra upp
planer på längre sikt, ty man vet inte
för mer än ett år i taget, hur stort
bidrag som skall utgå till anstalten. Det
skulle ur denna synpunkt vara av stort
värde om man kunde komma fram till
några principer för understödjande av
företag av mera privat karaktär såsom
Weibullsholm.

Vad sedan beträffar antydningarna
att Weibullsholm inte skulle vara lika
intresserat av ett höjt statsbidrag, om
anstalten tvingades göra sina fröundersökningar
vid statens frökontrollanstalt,
är jag inte beredd att ange skälen för
detta ståndpunktstagande, tv man kan
inte läsa ut någonting härom ur huvudtiteln.
Emellertid kan det ju tänkas
att det finns en nära till hands liggande
anledning, nämligen att denna statliga
kontroll kostar firman Weibull så mycket
mer än den kontroll den nu för eu
billig penning kan ordna på den plats,

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

där företaget är beläget, att vad staten
med ena handen ger skulle den möjligen
ta tillbaka med den andra handen
genom att frökontrollen bleve dyrare
för firman. När de svenska jordbrukarna
anse den kontroll firman utövar
vara fullt betryggande och den
kan vara billigare än den statliga, kan
det väl inte finnas så stora skäl att
acceptera en ordning, varigenom anstalten
får högre bidrag men samtidigt
större utgifter och inte får mer pengar
för den vetenskapliga verksamheten.
Jag har emellertid i minnet att denna
fråga förts på tal av chefen för statens
frökontrollanstalt, och sådana påpekanden
måste ha förelegat när styrelsen
för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
tog ställning till Weibulls
ansökan, och styrelsen tycks inte ha
ansett det vara skäl att gå den väg som
herr statsrådet har antytt. Mer kan jag
inte säga, okunnig som jag är om dessa
förhållanden.

Nog vore det väl, oavsett utgången
av dagens ställningstagande i riksdagen,
synnerligen värdefullt om företaget för
framtiden kunde få några principiella
linjer att rätta sig efter, så att de människor,
som syssla med vetenskaplig
verksamhet vid anstalten och som gjort
och göra det svenska jordbruket stora
tjänster, kunna få en tryggad ställning.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Bara ett litet påpekande. Det står i
nionde huvudtiteln: »Styrelsen» — styrelsen
för lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök — »förutsätter
dock att frågan om genomförandet av
jämställdhet i kontrollliänseende mellan
bolaget och Sveriges utsädesförening
snarast göres till föremål för utredning,
varvid de ekonomiska konsekvenserna
av en dylik åtgärd böra
ägnas särskild uppmärksamhet. Utredningen
torde böra slutföras, innan sty -

relsen yttrar sig över bolagets anslagsäskanden
för budgetåret 1950/51.»

Nog har styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök varit
tillgänglig för de synpunkter, som
chefen för frökontrollanstalten här anfört.
Det kommer rätt klart till uttryck
i dess skrivelse till Kungl. Maj:t.

Herr H^EGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Det framgår lika tydligt,
att den dock inte ansett detta vara ett
skäl för att för budgetåret 1949/50 yrka
nedsättning av anslagsäskandet.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag vill bara ge den repliken
till herr Haeggblom, att jag i mitt yttrande
liänsyftade på vad motionärerna
ha skrivit. Såvitt jag inte minns fel
slår det i motionen, att Weibullsholms
fröer för köksväxtodling äro överlägsna
alla andra.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ÅHMAN: Herr talman! Jag vill
endast meddela, att jag och herr Mårtensson
i Smedstorp anmält vår reservation
men att detta av misstag inte
blivit angivet. Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Herr Haeggblom sade nyss, att han
inte velat påstå, att Weibullsholms
forskningsverksamhet är överlägsen
alla andra växtförädlingsanstalters. Det
skulle ju ha varit orimligt om han hade
gjort ett sådant påstående, och han
ändrade det dithän, att Weibullsholms
verksamhet inte är underlägsen andras.
''Jag förstår inte riktigt skillnaden i uttrycken
— någon nyansskillnad kan
det kanske vara — men jag anser att
även det senare yttrandet ger belägg
för att herr Hseggblom inte ser riktigt
objektivt på denna fråga.

Det förhåller sig ju så, att Svalöv
bedriver en långt mera omfattande

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

forskningsverksamhet i egentlig mening.
Det är ju en helt annan stab avvetenskapliga
medarbetare som äro
knutna till den anstalten än vid Weibullsholm.
Till detta kommer även en
annaii omständighet som inte får förbises,
nämligen att Svalöv har utvecklat
ett omfattande filialsystem, som är av
stor betydelse för jordbruksnäringen i
olika delar av landet. Att utan vidare
jämställa dessa båda växtförädlingsanstalter
kan därför inte vara riktigt.

Man bör vidare komma ihåg, att Svalövs
och Weibullsholms ställning till
andra statliga organ är synnerligen
olika. Styrelsen i Svalöv tillsättes till
sin majoritet av Kungl. Maj :t, men så
är inte fallet med styrelsen för Weibullsholms
växtförädlingsanstalt. Beträffande
verksamheten i allmänhet
måste man säga, att denna vid Weibullsholm
mera omedelbart är inriktad
på att tillgodose firman Weibulls kommersiella
intressen och helt är upplagd
i enlighet med denna firmas intressen.

Man måste ta ståndpunkt till de här
föreliggande kraven utifrån dessa omständigheter.
Jag skulle utan vidare ha
anslutit mig till reservanterna om de
krävt att denna anslagshöjning skulle
gå till Svalöv, och jag ber att i förevarande
fall, herr talman, få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag vill bara rikta en fråga
till herr Hseggblom. Vad är det man
skall rätta sig efter, är det vad herr
Hseggblom skriver i sina motioner eller
de yttranden han fäller här i kammaren?
I den motion som herr Hseggblom
undertecknat står det: »Inom köksväxtodlingen
har Weibullsholm frambragt
resultat, som icke ha sin motsvarighet
på annat håll i vårt land och soin varit
av utomordentligt stor betydelse för
vår folkförsörjning.» Är det detta vi
skola rätta oss efter eller är det herr

Hseggbloms avståndstagande från detta
yttrande, där han säger, att fröerna
inte äro underlägsna andra? För framtiden
vore det synnerligen angeläget att
få veta, om man skall ta herr Hseggblom
på allvar.

Herr HSEGGBLOM: Herr talman! Jag
hörde inte riktigt vad herr Jacobson i
Vilhelmina sade i slutet av sitt anförande,
men jag förstår inte hur han över
huvud taget kan hysa någon tvekan om
vad jag avser. Jag har ju redovisat, att
75 procent av den svenska vetearealen
odlas med sorter från Weibullsholm och
vidare att enligt min egen erfarenhet
Weibullsholms rotfruktsstammar visat
sig överlägsna. Däremot gjorde jag en
rättelse i fråga om köksväxterna. Det är
väl endast den omständigheten, att jag
skiljer mellan rotfrukter som odlas på
åker och köksväxter, medan herr Jacobson
i Vilhelmina tycks sammanblanda
dem, som gör att herr Jacobson inte
är på det klara med vad jag talar om,
eller också är det kanske frånvaro från
kammaren som förklarar denna oväntade
fråga. Vi ha ju tydligt och klart redovisat
i vilka avseenden Weibull ligger
före, men jag talade också i min replik
om vad jag ansåg vara Svalövs
största förtjänster.

Medan jag har ordet skulle jag vilja
för herr Karlsson i Stuvsta, som lät
framskymta möjligheten till privat vinning
på detta område, föredra vad som
står i Kungl. Maj :ts föreskrifter för åtnjutande
av anslag: »...att bolaget underkastar
sig den kontroll och inspektion
angående medlens användning, som
må finnas erforderlig; och åligger det
bolaget ej mindre att, i den mån så erfordras
för verkställande av nämnda
kontroll och inspektion, ställa till förfogande
bolagets räkenskaper, priskalkyler
och övriga handlingar ävensom
lör inspektion upplåta laboratorier, försöksfält
och dylikt, än även att tillhan -

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm.

dahålla räkenskaperna i sådant skick,
att utgifterna för växtförädlingsverksamheten
utan svårighet kunna särskiljas
från bolagets övriga utgifter ...» Då
jag läst upp detta kanske jag också får
peka på vilka föreskrifter som finnas i
fråga om den andra kontroll, som också
förts på tal här: . .. »att kontroll över
bolagets försäljningar av utsädesvaror
av åkerbruksväxter under den tid, anslaget
avser, utövas av statens centrala
frökontrollanstalt enligt i huvudsak
samma bestämmelser som de, vilka äro
intagna i den mellan anstalten och bolaget
i ämnet ingångna överenskommelsen
den 16 augusti 1933...»

Det är naturligtvis rätt, som statsrådet
här sade, att fröerna inte skickas till
centrala frökontrollanstalten, men centrala
frökontrollanstalten har år 1933
träffat ett avtal om i vilka former kontrollen
skall ske, och här i Kungl. Maj ds
föreskrift står det, att den skall utövas
av statens frökontrollanstalt.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Det går inte så lätt för herr
Hseggblom att komma undan vad han
har sagt. Herr Hseggblom säger här i
kammaren, att han sagt att Weibullsholms
fröer visserligen inte äro överlägsna
men i varje fall inte underlägsna
andra, men i motionen säger han: »Inom
köksväxtodlingen har Weibullsholm
frambragt resultat, som icke ha sin motsvarighet
på annat håll.» Vad är det
man skall rätta sig efter, herr Haeggblom,
det ni motionerar om eller det
ni står här i kammaren och pratar om?

Herr HSEGGBLOM: Herr talman! Jag
tycker det skulle kunna räcka med att
jag i mitt första anförande tagit avstånd
från den felaktighet, som där påpekats.
Skall jag behöva göra det flera gånger
för att herr Jacobson i Vilhelmina skall
fatta att det är gjort? Jag sade att jag i
sanningens intresse ville medge, att det
påpekande, som kom från Olsens Enke,

ställer detta uttalande i motionen, vilken
jag för övrigt inte själv har skrivit,
i en felaktig dager. Har jag i sanningens
intresse påpekat detta, skall det väl
räcka med eu gång. Nu har jag fått tillfälle
att göra det två gånger.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Herr Hseggblom sade i polemik
mot mig, att det finns kontroll över hur
statsmedlen till Weibullsholm användas
och att växtförädlingsanstalten vid
Weibullsholm har särskild bokföring,
skild från firmans bokföring i övrigt.
Allt det där vet jag mycket väl, men jag
talade om en annan sak, nämligen om
den vetenskapliga forskningsverksamhetens
allmänna inriktning vid Weibullsholm.
Det är en helt annan sak, vilken
herr Hseggblom tydligen inte lagt
märke till.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hseggblom begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
58 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flerta -

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Bidrag till Föreningen för växtförädling av fruktträd.

let av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i denna
punkt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Punkterna 59—66.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67.

Bidrag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd.

I statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj:t under nionde huvudtiteln, punkten
78, föreslagit riksdagen att för
nästa budgetår för ändamålet anvisa
ett anslag av 25 000 kronor, innebärande
oförändrad medelsanvisning.

1 detta sammanhang hade utskottet
jämväl behandlat två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 120 av
herr Gustaf Elof sson m. fl. och II: 144
av herr Nilsson i Bästekille m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte till Bidrag
till Föreningen för växtförädling
av fruktträd för budgetåret 1949/50 anvisa
ett anslag av 60 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å de
likalydande motionerna 1:120 och
II: 144, till Bidrag till Föreningen för
växtförädling av fruktträd för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av
25 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Tjällgren, Hjalmar Nilsson, Osvald,
Haggblom, Svensson i Vä, Mårtensson
i Smedstorp och Allmän, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, all riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt de likalydande motionerna
I: 120 och II: 144, till Bidrag
till Föreningen för växtförädling av
fruktträd för budgetåret 1949/50 anvisa
ett anslag av 35 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Då jag är huvudmotionär i denna
fråga och tillika kanske en av de få i
kammaren, som praktiskt sysslar med
den verksamhet det här gäller, nämligen
fruktodling, skall jag be att få säga
några ord.

När jag jämte några andra ledamöter
av denna kammare väckte motionen,
hoppades vi givetvis att den skulle bifallas,
särskilt med hänsyn till det låga
belopp som begärdes. Den, som något
följt med den verksamhet, som bedrives
på Balsgård, vet att den har avgörande
betydelse, inte bara för det län
jag representerar utan också för övriga
delar av vårt land. När man därtill vet,
att detta institut har tillkommit genom
anslag från enskilda, framför allt från
Wallenbergska stiftelsen, som inom parentes
sagt bidragit med 1 miljon kronor
till detta institut, och att Wallenbergska
stiftelsen i princip icke beviljar
anslag för drift av ett företag utan
endast för dess igångsättande, tycker
man att staten borde, särskilt när det
gäller en så liten summa, kunna gå oss
till mötes.

För en månad sedan hade jag tillfälle
att besöka Balsgård och fick under föreståndarens
ledning genomgå alla institutets
byggnader och laboratorier
och även bese anläggningarna ute på
marken, d. v. s. de fruktodlingar, som
man där sysslade med. Bland de förnämliga
laboratorierna fäste jag mig
särskilt vid kyllaboratoriet, som borde
vara av intresse inte bara för oss i
Skåne utan framför allt för dem som bo
i norra Sverige. Man sysslade där med
praktisk försöksverksamhet för att få
fram köldhärdiga stammar. .lag kan
nämna, alt man frös ned materialet till
35 minusgrader, och de exemplar som
överlevde denna kyla, planterades ut på
sommaren. Man hade vid dessa försök
kommit ganska långt i att få fram köldhärdigt
material. .lag föreställer mig, att

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Bidrag till Föreningen för växtförädling av fruktträd.

det inte minst för Norrlands vidkommande
skulle vara av utomordentlig betydelse
att få fram köldhärdiga stammar,
så att man även där uppe skulle
kunna odla fruktträd och därigenom få
njuta av prima svensk frukt, som man
där så sällan får se och ännu mera sällan
smaka.

När jag under hand fick veta, att man
inte kunde tillstyrka motionen i sin helhet,
som avsåg en anslagshöjning med
35 000 kronor, men att det framskymtade
möjligheten av en kompromiss, innebärande
en höjning av anslaget med
10 000 kronor, trodde jag att detta skulle
bli utskottets beslut. Jag blev därför så
mycket mera besviken när jag fann, att
samtliga socialdemokratiska ledamöter
gått emot detta. Jag vill emellertid uttala
min glädje över att utskottets samtliga
borgerliga ledamöter i reservation
yrkat på 10 000 kronor i anslagshöjning.

Utskottet erkänner i sin motivering,
att motionärerna ha rätt i sak men anser
att man med hänsyn till det ekonomiska
läget icke har möjlighet att tillmötesgå
motionen. Jag måste, herr talman,
säga att har man en budget, vars
inkomstsumma slutar på 5 miljarder,
och som därtill är överbalanserad med
mer än 400 miljoner, tycker jag det är
att pressa dessa ekonomiska synpunkter
litet väl hårt när man säger, att vi
inte ha råd med en anslagshöjning på
10 000 kronor.

Jag skulle för min del önska, att samtliga
kammarledamöter hade fått tillfälle
att besöka Balsgård och dess förnämliga
institutioner och få reda på vad
man hittills gjort och vad man syftar
till i framtiden. Jag kan utan att förråda
någonting säga, att Wallenbergska
stiftelsen förklarat sig villig att när om
ett par år ytterligare 15 tunnland jord
bli fria för inköp, ställa medel till förfogande
även för detta jordförvärv. Således
kan man säga att från enskild
sida gör man mycket för denna institution,
och då tycker jag att vi här i
riksdagen skulle kunna enas om att ge

denna lilla anslagshöjning. Det är, som
jag sade, en mycket liten summa, men
det är en höjning som dock har stor betydelse
för den framtida utvecklingen
på detta område.

Visserligen kan man invända, att det
inte betyder så mycket, om vi vänta ett
år eller två. Det kan man säga om mycket,
men jag tror också, att om vi vilja
att detta skall föras fram inom något så
Bär rimlig tid, är det inte anledning att
vänta för länge. Jag skulle, herr talman,
vilja taga mig friheten att vädja till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
att hjälpa mig att förmå
kammaren att bevilja detta lilla anslag.
Vi skulle bli djupt tacksamma inte bara
från det län jag representerar utan —
det är jag övertygad om — från hela
Sverige. Jag för min del har oerhört
svårt att förklara för människorna ute i
bygderna, att just dessa 10 000 kronor
ha sådan avgörande betydelse ekonomiskt
sett, att de inte kunde beviljas.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Tjällgren m. fl.

Herr SVENSSON i Vä: Herr talman!
Det är inte så mycket att tillägga utöver
vad motionären redan har anfört,
men då jag vid denna punkt har biträtt
reservationen skulle jag vilja
framföra några synpunkter.

Fruktodlingens stora betydelse för
hela vårt land råder väl ingen som helst
tvekan om. De allra flesta äro införstådda
med att den har rätt stora möjligheter
att utveckla sig även i vårt
land, och att det kan bli en betydande
produktion inom framför allt det svdoch
mellansvenska småbruket. Stora
delar av mitt hemlän, särskilt trakterna
omkring Vättern och andra sjöar,
äro mycket lämpliga för fruktodling,
och fruktodlingen utgör ett mycket kärkommet
tillskott för i synnerhet småbruket.
Vårt land kan inte bara frambringa
olika sorters frukt, utan det har

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Bidrag till Föreningen för växtförädling av fruktträd.

även visat sig möjligt att i Sverige
frambringa frukt av högvärdig kvalitet.
Den för närvarande ganska stora
importen av frukt skulle, om den inhemska
fruktodlingen gynnades i något
större utsträckning än hittills, under
vissa förutsättningar kunna ersättas
med inhemsk frukt.

En förutsättning för ökad svensk
fruktodling är, som också motionären
framhöll, att för våra klimat- och jordförhållanden
lämpliga fruktsorter och
stammaterial kunna frambringas. På
detta område har utan tvivel en inhemsk,
rationellt bedriven växtförädling
en betydelsefull uppgift att fylla.
Växtförädlingsföreningen har ett gott
utgångsmaterial för förädlingar i riktning
emot ökad frosthärdighet, ökad
lagringsduglighet och ökad vitaminhalt.
Ökad lagringsduglighet medför en mera
jämn fördelning av frukttillförseln över
hela konsumtionsåret, och häri brister
för närvarande åtskilligt inom svensk
fruktodling.

När det gäller mera frosthärdiga
stammar minnas vi, hur det var under
de hårda vintrarna i början av 1940-talet. Massor av fruktträd förstördes på
grund av den starka kylan — Pomologiska
föreningen räknar med ungefär
20 procent. Man förstår, vilka stora förluster
detta innebar för många av våra
små fruktodlare. Om man nu kunde
få fram mera vinterhärdiga stammar,
skulle det innebära minskade förluster
på detta område.

Även en annan sak skulle frambringandet
av mera frosthärdiga stammar
innebära: vi skulle kunna flytta odlingsgränsen
längre norrut, som också
motionären har framhållit.

Växtförädlingsföreningen har begärt
ett anslag av 60 000 kronor. Den har
för närvarande 25 000 kronor men har
begärt ytterligare 35 000, så att anslaget
skulle utgå med sammanlagt 60 000
kronor. Utskottet har skrivit som man
säger välvilligt, när det gällt denna sak.
Det erkänner, att föreningens verksam -

het är till stort gagn för fruktodlingen
i allmänhet och att den verksamhet,
som man nu bedriver på Balsgård, är
så pass nyttig att den bör vara förtjänt
av samma intresse från statsmakternas
sida som en motsvarande vetenskaplig
verksamhet på andra områden
av jordbruket. Men utskottet kommer
till den slutsatsen, att på grund av det
nu rådande svåra ekonomiska läget är
det icke möjligt att offra ytterligare
35 000 kronor. Ej heller reservanterna
ha ansett, att man skulle sträcka sig
så långt som till en höjning med 35 000
kronor, men för att man om möjligt
skulle kunna nå något resultat och ge
denna växtförädlingsförening något litet
ökat stöd, prutade vi ned våra anspråk
så långt som till en höjning avanslaget
med 10 000 kronor.

Vi hörde i början av debatten av herr
Hseggblom, att den sammanlagda ökning,
som utskottet förut vidtagit på
denna huvudtitel, hade han beräknat
vara så liten som, om jag inte minns
fel, 0,oos procent. Om vi skulle till
dessa 0,oos procent lägga ytterligare
0,ooi procent eller hur mycket nu dessa
10 000 kronor procentuellt skulle utgöra,
tror jag inte att det skulle åstadkomma
någon olycka i den svenska
riksbudgeten.

Herr talman! Jag har inte något att
tillägga utan ber att få yrka bifall till
den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Utskottet har framhållit som
sin mening beträffande denna verksamhet,
att den är förtjänt av statens stöd.
När man inte velat gå längre än Kungl.
Maj :t har det närmast berott på att
denna förening senast under föregående
år erhöll ett högre anslag än vad
som utgått året dessförinnan. Att även
i år höja detta anslag ansåg utskottets
majoritet icke vara nödvändigt.

Den förste ärade talaren hade en

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Bidrag; till Föreningen för växtförädling av fruktträd.

motivering som, om man vill lägga den
till grund för bifall till anslagsyrkandena,
skulle innebära att en mängd
krav på ökade anslag var för sig utgöra
en så liten del av den stora budget,
som vi ha att besluta om, att det inte
skulle lia någon ekonomisk betydelse
om man bifölle dem. Om man lägger
denna synpunkt på anslagskrav, blir
följden den, att man skulle tillgodose
det ena kravet efter det andra, och då
komme väl den sammanlagda summan
att bli av en viss ekonomisk betydelse.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag även på denna
punkt.

Herr EKDAHL: Herr talman! Jag hade
knappast begärt ordet i denna fråga,
om inte min länskamrat, herr Nilsson
i Bästekille, så kraftigt understrukit
den borgerliga samling mot socialdemokraterna,
som ligger bakom denna
reservation. Jag tycker inte det är
lämpligt att göra sådana partipolitiska
apostroferingar här. För min del blev
jag liksom andra representanter för
Kristianstads län uppvaktad av vederbörande
målsmän för denna anstalt på
Balsgård, när denna motion kom upp.
Det framhölls då från deras sida, att
ytterligare 35 000 kronor var vad man
behövde för att man över huvud taget
skulle kunna fortsätta på rimliga villkor
med denna förädlingsverksamhet
för fruktträd. Jag har litet svårt att
förstå, vad den av reservanterna föreslagna
höjningen på 10 000 kronor
egentligen har att betyda. Jag vill för
herr Nilsson i Bästekille uttryckligen
tala om, att vi socialdemokrater på
Kristianstadslänsbänken ha ett sinne
för den fråga, som här föreligger, som
jag tror är lika starkt utvecklat som
hos herr Nilsson. Vi ha emellertid ansett
oss nödsakade att avstyrka anslagshöjning
icke minst med hänsyn till det
bestämda föreläggande, som föreningen

fick 1947, när budgeten då skulle göras
upp, att försöka att under de närmaste
åren planlägga sin verksamhet
så, att ingen förhöjning skulle behövas.
Vi ha ansett att dessa direktiv få tjänstgöra
såsom en motivering för den avvisande
hållning, som vi tyvärr anse
oss nödsakade att intaga. Vi ge anstalten
lika rätt i sak som reservanterna,
men vi måste följa den kärva linje,
som regeringen har lagt upp och som
herr Andersson i Dunker försökte avvisa
såsom sparsamhetspsykos. Det är ingen
sparsamhetspsykos att vara konsekvent
när det gäller de besparingar, som regeringen
anser sig nödsakad att gå
in för.

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Herr Ekdahl beklagade, att jag
talat om borgerlig samling mot socialdemokraterna
på denna punkt. Det
tyckte han inte riktigt om. Jag kan
emellertid inte hjälpa det. Jag har blott
konstaterat faktum, som var och en av
kammarens ledamöter kan utläsa ur betänkandet.

Herr Ekdahl säger vidare, att det
krävs ytterligare 35 000 kronor för att
institutet skulle kunna fortsätta sin
verksamhet och att en höjning med
10 000 kronor därför inte hade så stor
betydelse. Herr Ekdahl vet emellertid
att Kristianstads läns hushållningssällskap
har ställt en dispositionsfond till
förfogande, men det är inte meningen
att denna skall förbrukas på så kort
tid, och det är därför som det är behövligt
med ett högre anslag.

Herr Ekdahl betonade vidare den
kärva linjen. Jag anser emellertid, att
om vi till en budget på 5 miljarder,
som därjämte är överbalanserad, lägga
detta anslag på 10 000 kronor, behöver
man icke råka ut för något ekonomiskt
debacle. Göra vi det skola vi sluta upp
med att bevilja anslag över huvud taget,
ty då går det galet i alla fall.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Gru

Herr EKDAHL: Herr talman! Resultatet
av herr Nilssons i Bästekille senaste
resonemang är, att ingen vet var
det skall stoppa, om man på detta sätt
skall motivera en ökning med 10 000
kronor här och 10 000 kronor där.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid densamma fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Bästekille begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
67 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

•la,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Bästekille begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 102 ja
och 82 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Punkterna (iti—91.

Vad utskottet hemställt bifölls.

dförbättringar: Statens avdikningsanslag.

Punkten 92.

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under nionde huvudtiteln, punkten
108, föreslagit riksdagen att medgiva,
att under budgetåret 1949/50 finge beviljas
statsbidrag från statens avdikningsanslag
å tillhopa 4 000 000 kronor,
ävensom att till ändamålet anvisa ett
förslagsanslag av 3 600 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 123 av herr Sundelin
och II: 147 av herr Stjärne m. fl., i vilka
motioner hemställts att under budgetåret
1949/50 måtte dels beviljas
statsbidrag från statens avdikningsanslag
å tillhopa 5 000 000 kronor, dels
till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag
anvisas ett förslagsanslag
av 4 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall til! Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å de likalydande
motionerna 1: 123 och II: 147

1) medgiva, att under budgetåret
1949/50 finge beviljas statsbidrag från
.statens avdikningsanslag å tillhopa

4 000 000 kronor;

2) till Grundförbättringar: Statens

avdikningsanslag för budgetåret 1949/50
anvisa ett förslagsanslag av 3 600 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Mårtensson i Smedstorp och
Ähman, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till de likalydande motionerna
1: 123 och II: 147

1) medgiva, att under budgetåret
1949/50 finge beviljas statsbidrag från
statens avdikningsanslag å tillhopa

5 000 000 kronor;

2) till Grundförbättringar: Statens

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag.

avdikningsanslag för budgetåret 1949/50
anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000
kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr MÅRTENSSON i Smedstorp: Herr
talman! Då jag vid utskottsbehandlingen
av nionde huvudtiteln var en av
dem, som på denna punkt reserverade
sig för det högre anslag, varom herr
Stjärne m. fl. ha motionerat, torde det
vara på sin plats att något närmare angiva
de skäl, som enligt reservanternas
mening tala för beviljandet av detta
högre anslag.

Såsom redan av lantbruksstyrelsens
skrivelse i ärendet framgår, är den nuvarande
medelstilldelningen för ifrågavarande
ändamål otillräcklig, vilket
förhållande av styrelsen anses vara till
allvarlig olägenhet för avdikningsverksamheten.
Vad denna verksamhet betytt
— och alltjämt betyder — för höjandet
av vårt jordbruks produktionsförmåga
ligger i så öppen dag, att ett
längre ordande härom synes mig överflödigt.
Det torde endast böra erinras
om att en tillfredsställande avdikning
är en av de väsentligaste grundförutsättningarna
för att ett jordbruk skall
kunna skötas rationellt och därigenom
göras ekonomiskt bärigt. Varje praktisk
jordbrukare vet ju av erfarenhet,
att på mark, där grundvattnet står för
högt, bli övriga åtgärder till höjandet
av jordens produktionsförmåga — såsom
användandet av bättre utsäde,
ökad tillförsel av gödselmedel och dylikt
— av ringa värde, så länge icke
en bättre avdikning har kommit till
stånd.

Motionärerna ha fullt riktigt anfört,
att avdikningsföretagen numera ej utgöra
en arbetskraftsfråga i samma utsträckning
som tidigare, därför att
grävningsmaskiner i de flesta fall kunna
komma till användning, vilket i hög
grad reducerar behovet av mänsklig arbetskraft.
Knappheten på arbetskraft
bör därför ej på detta område utgöra

något avgörande hinder för en något
utökad verksamhet. Lantbruksstyrelsen
har i sin förut omnämnda skrivelse
även framhållit, att ansökningarna om
statsbidrag — på grund av brist på medel
— hopas i lantbruksstyrelsen och
bliva avgjorda först efter flera års
väntan.

Jag fick ett påtagligt bevis för riktigheten
härav, när en lantbrukare i
min hemort för ungefär en månad sedan
skrev till mig just med anledning
av denna eftersläpning i utanordnandet
av statsbidrag till dikningsföretag.
Han var ordförande i styrelsen för ett
dylikt företag, som sedan länge varit
färdigställt och i vederbörlig ordning
insynat och godkänt. Under arbetets
gång hade styrelsen i bank upplånat
erforderliga medel — det rörde sig om
cirka 60 000 kronor. På grund av dröjsmålet
med utbetalandet av statsbidraget
hade han nödgats utdebitera upplupen
ränta på delägarna i företaget.
Bland dessa, som i viss utsträckning
utgjordes av småbrukare med starkt
begränsade ekonomiska resurser, hade
denna utdebitering vållat irritation
och missnöje. Att nödgas tillgripa ett
dylikt förfarande, endast därför att
statsbidraget i brist på medel ej utbetalas,
synes mig icke rimligt.

Nn delar även jag den uppfattningen,
att riksdagen — med tanke på det
nuvarande ekonomiska läget — måste
iakttaga varsamhet, när det gäller anslagsökningar,
men jag tror inte, att det
är ekonomiskt försvarbart att driva
sparsamhetskravet så långt, att det blir
till förfång för den produktionsökning,
som alla anse önskvärd, och som enligt
mitt förmenande är en av förutsättningarna
för att vi skola finna en
väg ut ur de nuvarande svårigheterna.

Herr talman! Det är från dessa synpunkter
jag ber att få yrka bifall till
reservationen.

Herr STJÄRNE: Herr talman! Den
föregående ärade talaren har utvecklat

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag.

de skal, som varit vägledande för reservanterna
i detta fall.

Då jag tillsammans med ett tiotal av
kammarens ledamöter har väckt en
motion på denna punkt, ber jag att få
yttra några ord, trots att det i dag är
alldeles särskilt otacksamt att tala för
förhöjningar av några anslag under
ifrågavarande huvudtitel. Emellertid
är det icke utan en viss förvåning man
konstaterar, hur lätt departementschefen
och utskottet ha avfärdat ifrågavarande
anslagspost. Departementschefen
säger, att han icke kan förorda någon
höjning i nuvarande läge, och detta
trots att anslaget i fråga är nedpressat
från budgetåret 1947/48 med 1 000 000
kronor i vad avser maximibeloppet för
bidragstilldelningen och med 400 000
kronor i nytt anslag. Härom vore kanske
icke så mycket att säga, om icke,
såsom vi hörde förut, eftersläpningen
av ansökningarnas behandling i brist
på medel varit så oroväckande stor.
Med hänsyn till det föreliggande behovet
och för att ansökningarna ej skola
ytterligare hopas anser lantbruksstyrelsen
sig behöva minst 7 miljoner för
nästa budgetår. Samtidigt konstaterar
styrelsen, att gamla ansökningar om 8
miljoner komma att bli överförda till
budgetåret 1949/50, vartill kommer att
under detta budgetår väntas ytterligare
ansökningar om 4 ''/-> miljoner. Man
måste därför anse, att lantbruksstyrelsens
begäran är synnerligen moderat.
Det har upplysts, att med nuvarande
anslagstilldelning inga ansökningar
kunna behandlas, de må vara aldrig så
angelägna, förrän tidigast två år efter
det de kommit in till styrelsen. Lägger
man till denna tid den tid lantbrukarna
i allmänhet få vänta på att lantbruksingenjören
skall komma och utreda,
planlägga samt kostnadsberäkna ett
ärende, kan det dröja flera år, innan
statsbidrag och lån kunna erhållas och
arbetet igångsättas. I allmänhet ha de
lantbrukare, som ha del i sådana marker
som det här närmast giiller, näm 5

— Andni kammarens protokoll 19''dl. !

ligen torvjordar, icke ekonomisk möjlighet
att utan lån och bidrag igångsätta
dylika företag. Den som vet att
dylika jordar vid god torrläggning
kunna ge mycket goda skördar men i
brist på sådan nästan ingenting måste
förstå, att ett dröjsmål med torrläggning
i flera år kan betyda stora ekonomiska
förluster för vederbörande.

Nedpressningen av ifrågavarande anslag
är så mycket egendomligare, som
det här gäller en åtgärd för produktionsökning
med stor och oftast nästan
ögonblicklig verkan. Detta gäller framför
allt äldre torvjordar under kultur,
som äro i behov av ny och fördjupad
torrläggning. Ett flerårigt dröjsmål
med ny torrläggning av dessa marker
kan betyda katastrof för innehavarna
och minskning av produktionen i dess
helhet.

Reservationens yrkande gäller icke
mer än en liten blygsam ökning av bidragstilldelningen
från detta anslag,
icke, såsom lantbruksstyrelsen föreslagit,
till 7 miljoner utan endast till 4
miljoner, alltså till samma belopp som
gällde för budgetåret 1947/48, vilket
skulle förutsätta en ökning av anslaget
med 400 000 kronor. Jag kan, herr talman,
icke förstå annat än att de allra
starkaste skäl tala för denna lilla höjning
av anslaget. Utskottet erkänner,
att behovet är stort och att det är angeläget
att ansökningarna kunna avgöras
utan större dröjsmål. Men så skyller
utskottet på det statsfinansiella läget.
Ja, detta är ju också en angelägen
synpunkt, men jag frågar: Skall den
också vara utslagsgivande när det giiller
åtgärder, som i allra högsta grad
äro produktionsbefrämjande? Från alla
håll omvittnas hur viktigt det är med
åtgärder i produktionsfrämjande riktning.
Det förefaller därför märkvärdigt,
att man säger nej till denna relativt
blygsamma höjning.

Alldeles nyss har riksdagen bifallil ett
anslag till jordbrukets rationalisering på
18 miljoner kronor. Detta är gotl och

fr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg.

väl. Det gällde ett nyss påbörjat storartat
program för jordbrukets upprustning.
Men fördenskull böra väl icke
gamla beprövade åtgärder till jordbrukets
fromma alltför styvmoderligt behandlas.
Detta vore enligt min mening
olyckligt. Risk föreligger för att det
goda man vill uppnå med det stora ra(ionaliseringsprogrammet
i viss grad
neutraliseras, om man med alltför
njugg hand tillmäter anslagen till åtgärder
i de gamla formerna.

Alla tänkbara sakskäl tala enligt min
mening för bifall till reservationen och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till densamma.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Det är i dagens läge angeläget
att begränsa eller i varje fall icke öka
den investeringsverksamhet, som har
pågått under de senaste åren. För nästa
budgetår har i huvudtiteln föreslagits
samma belopp som det som utgår innevarande
år. Förslaget innebär alltså
icke någon beskärning av anslaget
jämfört med budgetåret 1948/49 utan
endast en begränsning till samma belopp
som det för innevarande budgetår
utgående.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen förklarats härmed
avslutad, framställde herr förste
vice talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Mårtensson i
Smedstorp begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
92: o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes
emellertid av herr Mårtensson i Smedstorp,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
114 ja och 64 nej, varjämte 10 ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 93 och 94.

Lades till handlingarna.

Punkterna 95—ill.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 112.

Säkerhetsanordningar till ledning för
fiskefartyg.

Under nionde huvudtiteln i propositionen
nr 1, punkten 129, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att för nästa
budgetåret till ändamålet anvisa ett anslag
av 33 100 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
likalydande motioner, nämligen I: 172
av herr Hällgren och 11:215 av herr
Skoglund i Umeå in. fl., vari hemställts
att riksdagen vid prövning av frågan
om medelsanvisningen under ifrågavavarande
anslag måtte beakta vad i motionerna
anförts om nödvändigheten av
en ökad medelsanvisning för ändamålet.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg''.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å de
likalydande motionerna I: 172 och
11:215, till Säkerhetsanordningar till
ledning för fiskefartyg för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
33 100 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Vtbull, som ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 172 och
11:215, till Säkerhetsanordningar till
ledning för fiskefartyg för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
92 400 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid:

Herr UTBULT: Herr talman! När det
gäller anslag till säkerhetsanordningar
för fiskarena var ju ordningen före
1946 den, att fiskarena själva eller deras
organisationer fingo stå för huvudparten
av de fiskefyrar, som funnos. 1946
års riksdag beslöt med anledning av en
motion att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa
utredning rörande i vilken utsträckning
och på vilka villkor lotsstyrelsen
borde övertaga vården och förvaltningen
av sådana säkerhetsanstalter
till ledning för fiskefartyg, vilka handhades
av fiskareorganisationerna eller
stode under lantbruksstyrelsens förvaltning,
samt i samband därmed stående
spörsmål. Detta riksdagens beslut
resulterade i en utredning, som redan
samma år var klar med sitt förslag, och
riksdagen beslöt år 1947 i enlighet med
utredningens förslag, att lotsverket hl. a.
skulle övertaga ett 30-tal fiskefyrar, som
förut hade skötts och bekostats av fiskarena
själva eller deras organisationer.

Under krigsåren blev det ganska små
belopp, som ställdes till förfogande för
utbyggande av fiskefyrar och dylikt.
Men under åren 1944—1947 blevo be -

loppen större, ja ganska stora. Men budgetåret
1948/49 blev olyckligtvis anslaget
så litet som 25 700 kronor mot
122 500 kronor förut. Det är denna låga
siffra, som departementschefen har gått
efter vid beräkning av anslaget för
nästa budgetår. Fiskeristyrelsen hade
föreslagit 85 500 kronor till nybyggnader
och dylikt. Det är att beklaga, att
icke departementschefen kunnat gå med
på detta fiskeristyrelsens ganska blygsamma
äskande, när det gäller att ordna
med fyrbelysningen för fisket och en del
av sjöfarten. Det föreligger härvidlag ett
stort behov. Departementschefen anser
själv, att fiskeristyrelsens summa är
rimlig. Det blir säkert icke gott för
fiskeristyrelsen att fördela nu föreslagna
26 000 kronor på alla de beställningar,
som ligga inne om anslag till
nya fyrar och sådant. Var och en förstår,
att det är nödvändigt att säkerhetsanordningarna
för fisket och kustsjöfarten
byggas ut på ett bättre sätt
än förut. Om icke kammaren kan gå
med på de 85 500 kronor, som äro äskade,
hoppas jag att departementschefen
till nästa års riksdag kommer med förslag
om ett anslag på ett belopp som
motsvarar behovet.

Jag har, herr talman, reserverat mig
för ett större anslag enligt fiskeristyrelsens
förslag och ber därför att få yrka
bifall till reservationen.

Herr SKOGLUND i Umeå: Herr talman!
Jag vill också understryka angelägenheten
av en ökning av det på denna
punkt föreslagna beloppet. Jag vill
framhålla, att fiskeristyrelsen i sina pelita
anhållit om ett anslag för ändamålet
på i runt tal 85 000 kronor. Detta
förslag var baserat på framställningar
från de olika fiskareorganisationerna
kusten runt. Departementschefen har
stannat vid ett åtskilligt lägre belopp,
nämligen ungefär 33 000 kronor. Detta
är ungefär samma belopp som i nu löpande
budgetårs stal.

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Skogsvård m. m.: Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

Vi ha här att göra med mycket växlande
behov. Det för det nu löpande
budgetåret upptagna beloppet är det
lägsta på många år, beroende på att
man från fiskareorganisationernas sida
inte hann med att få fram utarbetade
förslag om inrättande av fyrbelysningar
för fiskets vidkommande. Det måste ju
göras vissa undersökningar, varjämte
viss kontakt med lotsstyrelsen kräves,
och det tar sin tid. Det finns liksom ett
lagrat behov av anslag till fyrar till
nästa budgetår, vilket är anledningen
till att ovannämnda högre anslag har
äskats.

Vi skola också komma ihåg, att numera
föreligger ett mera markant behov
av förbättrad fyrbelysning på detta
område, därför att även i fråga om vår
fiskeflotta på ostkusten har skett och
sker en väldig utveckling mot större
och mera djupgående båtar. Man kräver
därför bättre och säkrare fyrbelysning
nu än man gjort tidigare.

Jag har, herr talman, velat säga detta
för att understryka allvaret i de önskemål,
som ha framförts ifrån fiskeristyrelsens
sida på denna punkt, vilka
önskemål äro baserade på motiverade
framställningar från fiskareorganisationernas
sida. Med dessa ord ber jag att
få ansluta mig till det yrkande, som
framställdes av herr Utbult.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Det råder inga delade meningar
om att statsmakterna böra understödja
denna verksamhet, som innebär, att
man åstadkommer förbättrade säkerhetsanordningar
till ledning för fiskefartygen.
Det belopp som i årets statsverksproposition
är upptaget som anslag
för detta ändamål, är ju, som redan
anmärkts, 33 100 kronor, och det överstiger
dock med 7 400 kronor det belopp
som är upptaget för innevarande
budgetår. Jag har för min del samma
uppfattning som de båda föregående
talarna, nämligen att denna verksam -

het bör understödjas av statsmakterna
i den omfattning, som anses nödvändig.
För dagen anser jag dock, att man bör
.stanna vid vad Kungl. Maj:t har föreslagit,
och hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och blev utskottets berörda
hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 113—141.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 142.

Skogsvård m. m.: Åtgärder för ökad

skogsproduktion i Norrland m. m.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 1 under nionde huvudtiteln, punkten
159, föreslagit riksdagen att för nästa
budgetår till ändamålet anvisa ett anslag
med oförändrat belopp av 1 000 000
kronor. Departementschefen hade erinrat
om att enligt beslut av 1948 års
riksdag den betesförbättringsverksamhet,
som bedrivits av skogsvårdsstyrelserna
i Norrland och Kopparbergs län
med stöd av norrländska skogsproduktionsanslaget,
skulle — utom såvitt avsåge
lappmarken — övertagas av lantbruksnämnderna.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
likalydande motioner, nämligen I: 179
av herr Pålsson m. fl. och II: 221 av
herr Sandberg in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att bidrag till
betesanläggningar, som komme till stånd
i anslutning till bildande av skogsvårdsområden,
fortfarande skulle inom
Norrland utanför lappmarkerna beviljas
med tillämpning av motsvarande bestämmelser,
som gällde för det norrländska
skogsproduktionsanslaget.

Utskottet hemställde,

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Skogsvård m. m.: Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

1) att riksdagen måtte till Skogsvård
in. in.: Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor;

2) alt motionerna I: 179 och II: 221
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Punkten föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr SANDBERG: Herr talman! I den
fråga, som det här gäller, ha vi, ett antal
motionärer i båda kamrarna, riktat
uppmärksamheten på det förhållandet,
att genom ett beslut av 1948 års riksdag
ha villkoren för en viktig del av betesförbättringsverksamheten
inom Norrland
blivit betydligt sämre än tidigare.
Det förhåller sig nämligen i korthet så,
att anslaget för ökad skogsproduktion
i Norrland, som infördes 1940, avsåg i
början endast lappmarkerna, men anslagets
användningsområde utsträcktes
genom beslut av 1945 års riksdag till
att avse hela Norrland. Vid det tillfället
yttrade jordbruksutskottet bl. a. följande:
»När verksamheten för befordrande
av ökad skogsproduktion i Norrland påbörjades
år 1940, ansågs den böra få
törsökskaraktär och med hänsyn härtill
begränsas till att avse i huvudsak de
enskilda lappmarksskogarna samt vissa
skogar av skyddsskogsnatur. Under de
nu gångna åren synas goda erfarenheter
ha vunnits av de vidtagna åtgärderna,
och då de skäl som ansågos påkalla
verksamhetens igångsättande synas
fortfarande stå kvar med oförminskad
styrka inom övriga områden i
Norrland, har frågan om att låta verksamheten
omfatta även dessa landsdelar
ånyo aktualiserats.» Till grund för
riksdagens beslut låg också ett förslag
av norrlandskommittén, att nämnda anslag
skulle avse hela Norrland.

Från detta anslag till ökad skogsproduktion
i Norrland utgår även bidrag

till betesanläggningar som komma till
stånd i samband med bildandet av
skogsvårdsområden. Enligt beslutet av
fjolårets riksdag skall emellertid från
1 juli i år all betesförbättringsverksamhet
handhavas av lantbruksnämnderna.
Därmed kommer också de villkor, som
nu gälla för ifrågavarande betesförbättringsverksamhet
och som äro fördelaktigare,
då bidrag utgår från skogsproduktionsanslaget
än annars, att gälla endast
lappmarkerna, och Norrland i övrigt
får därigenom en försämrad ställning.

Alltså, år 1945 beslöt riksdagen, att
om betesanläggningar utfördes i samband
med skogsvårdsåtgärder, skulle bidraget
till dessa betesanläggningar kunna
utgå med 60 %, och möjlighet fanns
dessutom till tilläggsbidrag med hälften
av överskjutande kostnad. Det var
gynnsamma villkor för betesförbättringsverksamheten,
och därmed avsågs
ju att främja både fredandet av skogen
från bete och en ökad betesanläggning
i Norrland. Men tre år därefter, 1948,
beslöt riksdagen, att anslagets användningsområde
skulle begränsas som jag
nyss nämnde till att gälla endast lappmarkerna,
och resultatet blev då, att
denna för Norrland så viktiga verksamhet,
som avser utvidgning av betesmöjligheterna,
får ett mycket sämre
stöd än tidigare. Det förefaller som
om detta skulle ha skett i en något hastig
vändning och som om man kanske
inte riktigt hade tänkt på konsekvenserna
av beslutet.

Nu har som nämnts all bidragsverkverksamhet
för betesförbättringar överförts
till lantbruksnämnderna, och därmed
gälla de villkor för denna verksamhet,
som av dessa skola tillämpas,
nämligen att bidrag utgår med 40 % av
kostnaderna, visserligen med viss möjlighet
att i särskilda fall öka denna bidragsprocent.
Man måste emellertid
säga, alt dessa möjligheter till viss
jämkning uppåt av bidragsprocenten

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Skogsvård m. in.: Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland in. m.

icke kunna tänkas komma att motsvara
vad som hittills gällt beträffande bidraget
ur det norrländska skogsproduktionsanslaget.

•Tåg kan inte se, att någonting har
inträffat, som kan utgöra motiv för att
man nu fr. o. m. den 1 juli i år, om
riksdagens beslut av i fjol skall stå fast,
skulle genomföra en försämring av de
villkor för betesförbättringsverksamheten,
som 1945 års riksdag ansåg böra
tillämpas i Norrland. Fortfarande kvarstår
nämligen utomordentligt starkt
önskemålet att rationella kulturbeten
komma till stånd och att skogsbetet i
möjligaste mån avlyses i Norrland. Det
är mycket stora uppgifter det här är
fråga om. Inom norrlandskommittén
har man beräknat, att det fortfarande
är högst betydande arealer kulturbetesmark
— sannolikt 75 000 å 100 000 hektar
— som erfordras, om man vill tillgodose
den nuvarande norrländska
djurstammens behov av sommarfoder,
utöver vad slåttervallarna kunna ge,
helt med kulturbete.

Det är, herr talman, en ganska allvarlig
sak att försämra villkoren för bidragen
till ifrågavarande ändamål och därmed
ställa denna för Norrland mycket
viktiga del av produktionen i mindre
gynnsam ställning än förut. Jag tror
inte, att det skulle vara omöjligt att
tillämpa den ordningen, att lantbruksnämnderna
finge, i den mån det vore
fråga om beten, som ordnades i samband
med skogsvårdsåtgärder, tillämpa
samma villkor som tidigare, alltså samma
som de som beslötos 1945. Det är
därför som vi i vår motion ha yrkat,
att riksdagen måtte besluta, att bidrag
till betesanläggningar, som komma till
stånd i anslutning till bildande av
skogsvårdsområden, fortfarande skola
inom Norrland (utanför lappmarkerna)
beviljas med tillämpning av motsvarande
bestämmelser, som nu gälla för det
norrländska skogsproduktionsanslaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna I: 179 och II: 221.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag vill för min del bara hänvisa
till att riksdagen så sent som förra
året fattade beslut i denna fråga. Det kan
väl då knappast vara rimligt att nu på
nytt skriva till Kungl. Maj :t och begära
ändring av det beslut, som har fattats
så nyligen.

Jag skall inte gå in på någon diskussion
med herr Sandberg beträffande
lämpligheten av den ordning, som nu
gäller på här ifrågavarande område.
Jag föreställer mig, att om de bidragsregler
som nu gälla visa sig vara orimliga
och orättfärdiga, så kommer detta
att bli uppenbart så småningom, och
då kan man förvänta förslag om ändrade
riktlinjer. Men tills vidare får man
väl avvakta något år innan riksdagen
på nytt begär ändring av dessa bestämmelser.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr SANDBERG: Herr talman! Det
är alldeles riktigt som herr Andersson
i Tungelsta säger, och jag har också erkänt
det, att beslutet om den nya ordningen
tillkom så sent som 1948, och
riksdagen brukar ju inte vilja ändra på
ett beslut redan efter ett år. Men jag
har pekat på två omständigheter, som
jag här vill ytterligare understryka.
Den ena är, att jag tror det gick litet
för hastigt med beslutets fattande 1948.
Man tänkte nog inte riktigt på konsekvenserna
av detsamma den gången.
Den andra är att beslutet i fråga ännu
inte bar trätt i kraft. Detta skall ske
först den 1 juli i år. Om man därför
vill göra en ändring och rätta till ett
begånget misstag, så finns det möjligheter
att göra detta nu utan större
olägenheter. Det blir svårare, sedan
man har satt i gång verksamheten efter
nya grunder.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock

Onsdagen den IG mars 1949 fm.

Nr 10.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 743—187.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 188.

Lades till handlingarna.

§ 10.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av ett
mellan svenska regeringen och argentinska
regeringen träffat handels- och
betalningsavtal.

Utskottets hemställan bifölis.

§ 11.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 129, angående
anslag till statens forskningskommitté
för lantmannabyggnader under
budgetåret 1949/50.

Denna proposition bordlädes.

§ 12.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid val till riksdagen.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckt motion
angående viss ändring i grunderna
för mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid val till riksdagen.

Uti en inom första kammaren väckt,
till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 189, av herr Näsgärd ni. fl.
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om utredning och förslag i syfte att endast
-svenska medborgare inräknas i
den folkmängd, som ligger till grund
för fördelningen av mandat mellan
valkretsarna för val till riksdagens
första såväl som andra kammare».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Jones Erik Andersson och Pettersson
i Norregård, som inom utskottet yrkat,
att utskottet måtte tillstyrka den föreliggande
motionen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Den fråga, som här har varit
föremål för konstitutionsutskottets behandling,
nämligen att endast antalet
svenska medborgare skulle vara grundläggande
för mandatfördelningen, förekom
ju även vid förra årets riksdag,
och jag skall inte nu med många ord
uppta tiden med den saken.

Konstitutionsutskottet har i sitt föreliggande
utlåtande fallit tillbaka på vad
det skrev förra året och menar, att
några skäl av beskaffenhet att motivera
en ändring i den ståndpunkt, som utskottet
då intog, inte ha tillkommit.
Även om jag får medge att behandlingen
av ifrågavarande motion har
varit grundlig, så har det dock förekommit
en del ting, som gör det befogat
att företa en utredning på detta
område.

För det första har antalet utlänningar
i landet stigit kraftigt under det sist
förflutna året, nämligen från 69 848 år
1947 till 87 196 år 1948. Detta är ju en
ganska kraftig stegring. Enligt Sociala
meddelanden skola vi nu ha 160 000 utlänningar
i riket. Det är givet att om
dessa utlänningar skola inräknas i den
folkmängd, som ligger till grund för
mandatfördelningen, så kan det spela
en viss roll.

För det andra har det vid motionens
behandling i utskottet framkommit, att
det inte skulle vara någon besvärlig
procedur att vidtaga den åtgärd, som
motionärerna förorda. Meningen är alt
uppgifterna om antalet utlänningar

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

skola meddelas av pastorsexpeditionerna.
Detta kan ske om man på den
vanliga statistikblankett, som nu ifylles
på pastorsexpeditionerna, lade till ytterligare
en kolumn, som pastorn hade
att fylla i. Det skulle alltså inte vara
något större besvär med att få in dessa
uppgifter, och det kan för övrigt tänkas
att uppgifterna i fråga kunde bli
värdefulla även ur andra statistiska
synpunkter.

Det framgick också klart och tydligt
av den information, som vi fingo i utskottet,
att utlänningarnas medräknande
kunde inverka på mandatfördelningen,
när det gäller tilldelning av
kvoter till de olika valkretsarna. Det
kan inverka bl. a. om siffran rör sig
mellan 7 000 och 14 000 invånare. Då
kan en valkrets få ett mandat mer än
den skulle vara berättigad till, om endast
antalet svenska medborgare hade
utgjort grunden för mandattilldelningen.
Därför mena vi reservanter, att
det vore riktigt med en utredning på
detta område.

Nu finns det väl de som mena, att om
ett mandat faller på den ena eller andra
valkretsen spelar det ingen roll, men
det är ändå stötande för rättskänslan,
att det inte blir en riktig fördelning
av mandaten. Man kan nog inte heller
komma ifrån att t. ex. Stockholm har
fått ett extra mandat tack vare den
mandatfördelningsberäkning, som nu
tillämpas. I Stockholm voro nämligen
19 338 utlänningar kyrkobokförda år
1948, och då har man ändå inte inräknat
de barn under 16 år, som också
ingå i den kvot, som utgör grunden för
mandatfördelningen.

Motionärerna ha här endast yrkat på
en utredning, som icke skulle draga
några större kostnader. Den är ganska
lätt gjord genom införskaffande av statistik
från de olika pastorsexpeditionerna.
Med den statistikens hjälp kan
man sedan lätt räkna ut, huruvida utlänningarna
inverka i större eller
mindre grad på mandatfördelningen.

Därför anse jag och min medreservant,
att man borde tillmötesgå motionärerna
i detta avseende. Det var för övrigt inte
endast vi reservanter, som voro av den
meningen. Även flera andra inom utskottet
röstade i detta avseende för bifall
till motionen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen, som är
lika med det yrkande, som gjorts i motionen
I: 189.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag anser
att kammaren har lika liten anledning
i år som i fjol att reflektera på ett
bifall till denna motion.

Jag kan upplysa om att vi i utskottet
i år ha anlitat en representant för statistiska
centralbyrån vid behandlingen
av denna fråga, och denne visade med
hjälp av statistiskt material upp, att det,
inte statistiskt kan fastslås, att mandatfördelningen
påverkas av att de kyrkobokförda
utlänningarna medräknas i
befolkningssiffrorna.

Den ärade motionären påstår att det
här gäller en mycket enkel historia och
inte alls någon besvärlig procedur. Det
är bara att sätta dit en kolumn till på
de blanketter med statistiska uppgifter
över antalet kyrkoskrivna inom varje
kommun, vilka pastorsexpeditionen skall
avlämna före den 15 februari varje år
till statistiska centralbyrån. Precis så
enkelt är det inte. Visserligen kan man
trycka om dessa blanketter som redan
utgått i stora upplagor — och sätta in
ytterligare en kolumn. Men det räcker
inte med detta utan man måste även
ta reda på vilka av dessa kyrkoskrivna
utlänningar som äro mantalsskrivna i
kommunen. Därom finnes inga uppgifter
å pastorsexpeditionen utan man får
vända sig till häradsskrivarkontoret
och sätta igång hela papperskvarnen
för att få fram dessa uppgifter.

Vad blir då resultatet? Jo, det visar
sig att antalet kyrkobokförda utlän -

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

ningar är så litet att de, ehuru man
ingenting bestämt kan bevisa, sannolikt
inte inverka ett enda dugg på den
befolkningssiffra, som ligger till grund
för mandatfördelningen. Vi röra oss
ofta med siffror på 180 000 till 200 000
utlänningar och glömma därvid bort,
att det stora flertalet av dessa äro skandinaver,
som vistas här halvårsvis men
varken äro mantalsskrivna eller kyrkoskrivna
här i landet. De övriga utlänningarna
äro så pass fåtaliga, att det
knappast finns någon valkrets, där valkvoten
ökas genom närvaron av dessa
utlänningar. Under sådana förhållanden
anse vi inom utskottet, att det inte
tjänar någonting till att sätta i gång
en stor utredningsapparat. Resultatet
skulle säkert bli plus minus noll.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Jag vill bara med några ord
bemöta utskottets ärade ordförande,
när han säger, att det icke är statistiskt
bevisat att utlänningarnas medräknande
liar inverkat på mandatfördelningen.
Statistiska kontoret har dock upplyst
om att det, på grund av det bristfälliga
material som för närvarande finns, icke
kan med bestämdhet sägas om utlänningarna
ha inverkat vid mandatfördelningen,
men man håller för mycket
troligt att så kan ha varit fallet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson
i Norregård begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Norregård begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 136 ja och 35 nej, varjämte
7 ledamöter av kammaren förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13.

Avlämnades följande propositioner;
nämligen

av herr statsrådet Weijnc propositionerna: nr

107, angående Sveriges anslutning
till Förenta Nationernas organisation
för uppfostran, vetenskap och kultur
(Unesco); och

nr 118, angående bidrag till restaurering
av vissa domkyrkor; samt

av herr statsrådet Mossberg propositionerna: nr

108, angående ersättning till Erik
Ask;

nr 123, angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka, m. m.;

nr 124, angående yrkesutbildning inom
jordbruk och skogshantering;

Nr JO.

Onsdagen den IG mars 1949 fm.

Vissa beredskapsfrågor.

nr 130, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.; och

nr 131, angående anslag till statens
skol- och yrkeshem på Salbohed och i
Vänersborg för budgetåret 1949/50 m. in.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 14.

Utgifter under riksstatens fjärde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Vissa beredskapsfrågor.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under fjärde huvudtiteln (punkten
1 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3
januari 1949) föreslagit riksdagen att
jämväl för budgetåret 1949/50 medgiva,
att, därest av beredskapsskäl värnpliktiga
komme att inkallas till repetitionsövning
av större omfattning eller beredskapsövning
eller ock av samma skäl
andra särskilda åtgärder måste vidtagas,
följande under riksstatens fjärde
huvudtitel uppförda reservationsanslag,
nämligen Armén: övningar m. m., Armén:
Underhåll av tygmateriel m. m.,
Marinen: övningar m. in., Marinen: Underhåll
av fartyg m. in., Flygvapnet: Övningar
m. in. samt Flygvapnet: Drift
och underhåll av flygmateriel m. m.
måtte enligt Kungl. Maj :ts bestämmande
få överskridas.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motoner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Wistrand m. fl. (I: 194)
och den andra inom andra kammaren

av herr Hjalmarson in. fl. (11:245), i
vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte besluta dels att i lag
förutsatta repetitions- och efterutbildningsövningar
skulle anordnas i av chefen
för armén föreslagen omfattning,
dels att till dessa övningar, utöver vad
av Kungl. Maj:t föreslagits, anvisa till i
motionerna angiven fördelning å i desamma
närmare angivna anslag 21 833 000
kronor, dels ock att till övningsammunition
för dessa övningar anvisa å Armén:
Anskaffning av tygmateriel m. m.
ett anslag av 6 950 000 kronor.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte jämväl för
budgetåret 1949/50 medgiva, att, därest
av beredskapsskäl värnpliktiga inkallades
till repetitionsövning av större omfattning
eller beredskapsövning eller
ock av samma skäl andra särskilda åtgärder
måste vidtagas, följande under
riksstatens fjärde huvudtitel uppförda
reservationsanslag, nämligen Armén:
övningar m. in., Armén: Underhåll av
tygmateriel in. in., Marinen: övningar
in. m., Marinen: Underhåll av fartyg
in. in., Flygvapnet: Övningar m. m. samt
Flygvapnet: Drift och underhåll av flygmateriel
in. in. finge enligt Kungl. Maj :ts
bestämmande överskridas;

b) att motionerna 1:194 och 11:245,
i vad de avsåge anordnande av repetitions-
och efterutbildningsövningar, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade vid punkten avgivits: A.

av herrar Johan Bernhard Johansson,
Lundgren och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottets hemställan i mom.
b) bort innefatta, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 194 och
II: 245, såvitt nu vore i fråga, besluta att
i lag förutsatta repetitions- och efterutbildningsövningar
skulle anordnas i den
omfattning, som föreslagits av reservanterna; -

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

B. av herrar Ohlon, Malmborg i Skövde,
Boman i Kieryd och Ståhl, vilka ansett,
att utskottet i mom. b) bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 194 och II: 245, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att repetitionsövningar
under budgetåret 1949/50
skulle anordnas i minst samma utsträckning
som under budgetåret 1948/
49;

C. av herr von Heland, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

IIJALMARSON: Herr talman!

Tillåt mig först att göra några allmänna
reflexioner kring det föreliggande förslaget.

Vi leva på den fria världens ytterkant.
Utgången av ett eventuellt krig
mellan öst och väst blir bestämmande
också för vår egen existens. Vid krigiska
förvecklingar före andra världskriget
var aldrig vår egen ställning på
detta sätt äventyrad. Höllo vi oss utanför
kunde vi hoppas på att efter krigets
slut få fortsätta vår tillvaro i de
livsformer, som vi själva valde. Så är
det inte längre. Ett krig mellan västmakterna
och sovjetväldet avgör, om
vi skola framsläpa vår tillvaro i den
kommunistiska slavstaten eller om vi
skola kunna leva vidare som fria människor
med fria nationella institutioner.
Den kommunistiska regimen betraktar
uppenbarligen varje fritt och
självständigt folk i grannskapet som ett
potentiellt hot mot sin egen säkerhet,
hur litet och fredsälskande detta folk
än må vara. En sådan frihet kan inte
tolereras i en av kommunismen behärskad
värld.

Insikten härom har för många skapat
ett moraliskt problem. Om det blir
krig mellan öst och väst, ha vi då rätt
att hålla oss utanför, när vår egen
existens kan stå på spel? När man besvarar
den frågan jakande synes det

Vissa beredskapsfrågor.

mig främst bero på följande skäl. Dras
vi in i kriget, särskilt om det sker i
början, måste vi räkna med att vårt
land på grund av sitt geografiska läge
utsättes för en fruktansvärd ödeläggelse
—■ detta även om hjälp utifrån varit
förberedd. Från militärt håll har vidare
påpekats, att tillgången till baser
i Skandinavien inte synes ha tillmätts
någon utslagsgivande betydelse av västmakterna.
De förfoga redan nu t. ex.
i östra Medelhavsområdet över ett bassystem,
som ger ungefär likvärdiga
möjligheter med de skandinaviska ländernas.
En önskan från vår sida att
stå utanför kan slutligen — som det
tidigare i denna kammare framhållits
— utgöra ett bidrag, kanske sekundärt
men dock ett bidrag till att stärka Finlands
ställning. Detta kan inte vara betydelselöst
för oss.

Den andra frågan är: ha vi någon
praktisk möjlighet att stå utanför en
storkonflikt? .Tåg kan för min del inte
se att den möjligheten utan vidare kan
avvisas, trots att man påstått motsatsen.
Mycket kommer ändå att bero på
vad som sker i det inledande krigsskedet.
Att våra utsikter allvarligt försämras,
om Atlantpakten ålägger Danmark
och Norge att omedelbart gå med i
händelse av krig, måste dock ligga i
öppen dag, i synnerhet så länge dessa
länder så gott som helt sakna egna
stridskrafter för sitt försvar.

Risken för krig över huvud mellan
öst och väst liksom frågan om risken
är större under den närmaste framtiden
eller större först längre fram bedömes
ytterligt olika. Man rör sig här
med så osäkra faktorer, att de inte
kunna få väsentligt påverka lösningen
av våra egna försvarsproblem. Vi måste
redan nu se till, att vi få till stånd en
så effektiv och vältrimmad försvarsapparat
som möjligt är.

Detta förutsätter, att vi få köpa viss
materiel utifrån och alt vi få tillgång
till de militärvetenskapliga forskningsrön
utomlands, som äro av särskild

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Vissa beredskapsfrågor.

vikt för en defensiv krigföring. Jag tror
för min del inte, att vi behöva bedöma
möjligheterna härtill alltför pessimistiskt.
Aktuella händelser bestyrka den
saken.

Om vi angripas av en stormakt, som
sätter in sina överlägsna resurser mot
oss, veta vi, att vi i längden inte kunna
klara oss utan hjälp utifrån och att
denna hjälp blir väsentligt effektivare,
om den har förberetts i tid. Det behöver
inte råda något motsatsförhållande
mellan önskemålet att om möjligt stå
utanför en konflikt och önskemålet att
ha förberett understöd för det fall vi
dras in i konflikten. Att det skulle
vara en utopi att tro att vissa utsikter
kunna föreligga att vinna gehör för
bägge önskemålen är en uppfattning,
som jag för min del inte kan dela.

Möjligheterna för vårt land att reda
sig vid en konflikt bero emellertid
självfallet i första hand och i avgörande
grad på vår egen kraft. Ett starkt
och modernt försvar ökar våra chanser
att stå utanför, stärker skyddet för
Skandinavien i sin helhet och utgör
förutsättningen för att vi överhuvud
skola kunna påräkna något understöd
utifrån. Ett sådant försvar ökar även
vår motståndskraft mot sådana isolerade
påtryckningar österifrån, som inte
kunna anses otänkbara i ett spänt utrikespolitiskt
läge.

Vad särskilt beträffar betydelsen för
den närmaste tiden av hög kvalitet hos
våra personella resurser belyses den av
att England och Förenta staterna tillsammans
för omedelbar lantmilitär
hjälp åt Europa för närvarande inte
anses förfoga över en så stor styrka
som den svenska fälthären ensam.

Vårt försvarsproblem kräver koordinerade
kraftansträngningar på olika
områden. Vi måste bedriva ett intensivt
planerings- och forskningsarbete
på längre sikt. Den kanske viktigaste
planeringsuppgiften, frågan om flygvapnets
utformning i förhållande till
de andra försvarsgrenarna, få vi inom

kort diskutera, då proposition härom
kommer. För alla som ivra för ett tidsenligt
svenskt försvar måste det vidare
stå klart, att den militärvetenskapliga
forskningen i vårt land bör få helt
andra resurser än de nuvarande. Det
är glädjande att statsutskottet bifallit
motionen från vårt håll om 1,5 miljoner
i beställningsbemyndigande åt
försvarets forskningsanstalt. Härigenom
får anstalten ha kvar den rörelsefrihet,
som den tidigare har haft. Det är nämligen
närmast detta som det är fråga
om. Men det fordras väsentligt mera.
Det behövs en snabb upprustning av
forskningsanstalten i både personellt
och materiellt hänseende. Vi måste vidare
se till, att dess arbete inte spolieras
redan vid ett krigsutbrott på
grund av otillräckliga skyddsanordningar.
Kungl. Maj :ts förslag är från
dessa synpunkter mycket otillfredsställande.
Dess genomförande skulle
enligt de uppgifter jag erhållit leda till
minskning av den nuvarande personalen,
om inte anstalten tillföres medel
på annat sätt. Arbetet bedrives nu i föga
ändamålsenliga träbaracker, lättillgängliga
mål för fientligt flyg. Det skulle ta
många år att få erforderliga berglokaler,
om man bygger i den takt som
Kungl. Maj :t nu planerar.

Detta är bakgrunden till högerns yrkanden
i denna punkt om olika anslagsförstärkningar
på sammanlagt cirka
4 miljoner kronor utöver utskottets
förslag. Det är med glädje som vi ha
inregistrerat folkpartiets stöd för en
mindre del av denna anslagshöjning.
Folkpartiet vill nämligen vara med om
personalförstärkningen och den ökade
engångsanskaffningen av viss utrustning.
Men varför vill man inte understödja
det högre anslaget till själva
forskningsverksamheten? Meningen med
personalförstärkningen är ju nämligen
bland annat just att möjliggöra en utvidgning
av forskningsarbetet. Att säga
ja till personalutökningen men nej till
ökningen av arbetsprogrammet före -

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

faller i varje fall inte mig vara riktigt
konsekvent. Jag vill bara tillägga, att
forskningsverksamheten inte endast avser
att ge oss moderna, effektiva vapen.
Den skall även skapa skydd åt civilbefolkningen
mot de raffinerade förstörelsemedel,
som på sistone ha framkommit
utomlands.

Det framträder ofta en benägenhet
att skjuta ifrån sig även trängande aktuella
försvarsuppgifter under hänvisning
till mera långsiktigt planeringsarbete.
Man kan inte stå till svars härmed.
Om jag bortser från flygvapnet
krävas nu omedelbart större och bättre
insatser framför allt på tre områden:
beträffande befästningarna, arméns materiel
och de värnpliktigas utbildning,
detta, herr talman, oavsett vilken uppfattning
vi än må ha om försvarsgrenarnas
avvägning i förhållande till varandra.

Under rubriken befästningar dölja
sig som bekant inte bara befästningar
enligt gängse språkbruk. Dit höra flygfältsanläggningar,
bergstunnlar för
krigsfartyg, skyddade oljecisterner och
mycket annat.

Vad de egentliga befästningarna angår
skola de ju främst vara ett stöd
åt truppen för att undvika onödiga förluster
under den första tidens svåra
påfrestningar, innan stridsvana hunnit
förvärvas. För befästningsändamål finnas
betydande belopp reserverade och
fullständiga planer ha utarbetats. Ansvaret
för att dessa planer inte genomförts
faller inte enbart, kanske inte ens
främst, på försvarsministern utan på
regeringen i sin helhet. Det är nödvändigt
att planerna nu omedelbart sättas
i verket. Byggandet av befästningar kan
inte uppskjutas till det ögonblick, då
fara för krig hotar.

I fråga om arméns tvgmateriel har
det styrkts, att mycket angelägna behov
— t. ex. av stridsvagnsminor och
närpansarvapen — inte skulle kunna
tillgodoses inom rimlig tid enligt Kungl.
Maj ds förslag. Detta upptog ett beställ -

Vissa beredskapsfrågor.

ningsbemyndigande på 100 miljoner
kronor, medan vi från högern velat
vidga ramen till 140 miljoner, ett belopp,
som givetvis inte varit en löst
tillyxad klumpsumma. Socialdemokraterna
förklarade sig beredda att medverka
till en kompromiss, men endast
under förutsättning att enighet kunde
uppnås. Enighet nåddes om ett beställningsbemyndigande
på 125 miljoner.
Inom högern ansågo vi oss gagna försvarets
sak genom att biträda denna
uppgörelse. Den är ett steg i rätt riktning
men inte det enda steg som måste
tas. I högermotionen har särskilt pekats
på behovet av radarmateriel. Möjligheten
att köpa sådan materiel från
andra länder har nu plötsligt yppats.
Denna chans bör givetvis gripas. Men
kostnaderna härför böra inte få inverka
på arméns materielanskaffning i
övrigt utan regleras på annat sätt.

När det gäller materielanskaffningen
har det med rätta sagts, att det inte
bara är fråga om att bevilja anslag. Det
gäller även att tillse, att pengarna komma
till användning. Industrien har leveranssvårigheter.
Självfallet är det
bäst, om frivilliga överenskommelser
kunna träffas med företagen om leveranser
i den takt, som läget kräver.
Men där detta inte går, bör enligt vårt
förmenande försvaret erhålla förtursrätt
vid utläggande av beställningar.

I detta sammanhang skulle jag vilja
stryka under följande. Även om redovisningen
av de många reservationerna
nu förbättrats, är det alltjämt myckel
svårt att få en ordentlig överblick över
det verkliga läget. Man får bedriva
jämförande forskningar i de senaste
årens statsverkspropositioner för att
skaffa sig någon klarhet. Icke ens då
känner man sig på den säkra sidan.
Som nykomling i statsutskottet trodde
jag, att äldre och mera erfarna kolleger
hade lättare att bena ut förhållandena.
Men även de känna sig tydligen
ganska osäkra. Jag misstänker, att det
bara är berr David Hall, som ju tidigare

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Vissa beredskapsfrågor.

har undersökt denna sak närmare, och
kanske några till i denna kammare,
som behärska dessa ting. Detta är verkligen
inte tillfredsställande. Man övergår
nu till den nya formen med beställningsbemyndigande.
Man vill därmed
ge försvaret något av samma rörelsefrihet,
som ett enskilt företag har
i fråga om sina ekonomiska dispositioner.
Detta är mycket värdefullt. Men
låt oss samtidigt se till, att också redovisningen
av och överblicken över det
ekonomiska förloppet blir lika effektiv
som hos välskötta enskilda företag.
Man skall inte behöva bedriva ett slags
detektivarbete för att kunna spåra upp
de reella sammanhangen.

Jag kommer så, herr talman, över till
utbildningsfrågorna. Jag hör till dem,
som djupt beklaga fjolårsbeslutet om
tre månaders avkortning av den första
tjänstgöringen. Arméchefen uttalade så
sent som i förrgår, att utbildningstiden
för denna tjänstgöring nu måste ytterligare
sänkas. Detta var väl dock inte meningen.
Utbildningen skulle ju tvärtom
förbättras. Förutsättningen för fjolårsbeslutet
är ju därmed inte längre för
handen. Arméchefen framhöll vidare,
att den för stridsdugligheten avgörande
förbandsutbildningen måste förläggas
till repetitionsövningarna. Men dessa
övningar skola ju endast i högst begränsad
utsträckning komma till stånd.

Jag har, herr talman, inte någon doktrinär
inställning till frågan om utbildningstiden.
Man kan tänka sig två olika
vägar, den ena vägen med en kortare
första utbildning, åtföljd av ett stort antal
efterövningar, den andra vägen med
en längre första utbildning och ett något
mindre antal efterövningar. Men att
både skära ned den första utbildningen
och åsidosätta fortsättningsövningarna
är en ohållbar och oförsvarlig linje. Vad
som sker i vårt land är icke att utbildningstiden
minskas med tre utan med
sex månader för ett allt större antal
värnpliktiga. Två tredjedelar av dem,
som ha krigsplacerats vid lokalförban -

den, ha icke erhållit någon utbildning
alls för sin krigsplacering. Och sedan
jag frånräknat dels dem, som ha fullgjort
minst 180 dagars beredskapstjänst,
och dels dem, som i vår skola fullgöra
repetitionsövning, kommer jag fram till
att 170 000 man icke undergått de i
värnpliktslagen föreskrivna repetitionsövningarna.
Kan verkligen regeringen
och de med regeringen i denna fråga
helt eller delvis samverkande partierna
taga denna utveckling på sitt ansvar?
Inom högern vilja vi i varje fall inte
medverka härtill.

Både i utskottsutlåtandet och i folkpartireservationen
sker en olycklig sammanblandning
av två skilda synpunkter.
En sak är att tillgodose aktuella heredskapskrav.
Det sker genom att Kungl.
Maj :t får den begärda fullmakten att
överskrida vissa anslag. Härom äro vi
alla ense. En helt annan sak är att fullfölja
den en gång fastställda utbildningsplanen,
vilket ju måste vara ett av
grundvillkoren för att vi överhuvud
skola kunna ha någon verklig beredskap.
I propositionen kalkylerar man
med att inkalla ungefär ett kompani på
varje garnisonsort. Det betyder att icke
ens de som nu inkallas kunna fullgöra
repetitionsövningar i förband.

Folkpartireservationen skiljer sig inte
väsentligt från utskottsförslaget. Den
understryker med rätta behovet av repetitionsövningar
i förband men utmynnar
i ett yrkande om inkallelser ungefär
motsvarande en ganska rumphuggen
halvbataljon på varje infanteriregemente.
Därmed bildas inga förband, i
synnerhet som inkallelserna även motiveras
av beredskapsskäl och väl följaktligen
måste slås ut på flera omgångar.
Skillnaden mellan folkpartireservationen
och utskottslinjen är närmast den,
att den förra vill ge sig sken av att åstadkomma
något som man inte kan åstadkomma
i verkligheten, medan den senare
icke ens bekymrar sig om skenet.

Högerns förslag innebär inte något
orimligt. Det förutsätter inkallelser av

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

dem, som nu stå i ordinarie tur för repetitionsövning,
och dessutom en avveckling
av eftersläpningen under en treårsperiod.
Jag hörde att försvarsministern i första
kammaren gentemot vårt förslag anförde
en synpunkt, som jag kanske här
med ett par ord kan få beröra. Han
framhöll nämligen att det inte nu vore
lämpligt att ordna med mera omfattande
repetitionsövningar, därför att man
övervägde att längre fram ordna repetitionsövningar
i stridsförband. Detta
är, herr talman, inte något avgörande
skäl mot den linje vi ha skisserat. Man
måste räkna med att det tar två å tre år,
innan dessa övningar i stridsförband
hinna utläggas. Befälet måste under tiden
övas, och vi kunna inte fortsätta
med att år efter år ackumulera eftersläpningen
utan risk för en ödesdiger
försämring av det svenska infanteriets
kvalitet.

Det har påpekats från håll där man
sett kritiskt på vårt förslag, att detta
innefattar inkallelser i år av cirka
100 000 man. Det är riktigt, men hur
många tror man att man skulle behöva
inkalla om två å tre år för att då börja
en avveckling av eftersläpningen? Självfallet
ett mycket större antal än det nu
är fråga om.

När vi diskutera försvaret finns det
också ett inre försvarsproblem, som inte
bör förgätas. Är det någon som till äventyrs
varit tveksam om de kommunistiska
partiernas ställning vid en krigisk
konflikt mellan öst och väst, så bör ju
den tveksamheten ha försvunnit efter
kommunistledarnas deklarationer i olika
länder. Vi måste se till, att vi även
på detta område ha en fullgod beredskap.

Vi ha även anledning tro, att Sverige
för närvarande är föremål för ett omfattande
militärt spionage. Om icke polisens
resurser räcker till för att komma
till rätta med detta spinonage, så är
det regeringens plikt att lägga fram förslag
om förbättrade resurser. Regering -

Vissa beredskapsfrågor.

en ensam besitter här den erforderliga
överblicken.

Att vilja bättre tillgodose försvaret
betyder självfallet större belastning av
folkhushållet. Det kan t. ex. innebära
något mindre import för konsumtionsändamål,
det kan medföra omläggning
av produktionsplanerna hos enskilda
företag o. s. v. Detta är obestridligt. Men
olägenheterna härav väga, enligt vårt
förmenande, mindre tungt än de anspråk,
som omsorgen om vår nationella
frihet ställer. Innebörden av dessa anspråk
skall å andra sidan inte överdimensioneras.
För exempelvis förverkligandet
av överbefälhavarens program
för materielanskaffningen erfordras 3
procent av den svenska verkstadsindustriens
kapacitet under två å fyra år.
Byggandet och inredandet av befästningar,
skyddsrum och flygfält enligt
de utarbetade planerna tager i anspråk
2,2 procent av byggnadsindustriens kapacitet,
denna beräknad i januari 1948.
Antalet byggnadsarbetare, som skulle
behövas härför, har uppskattats till något
över 2 000 per år. Detta är inte siffror,
som kunna te sig avskräckande.

Försvarskostnaderna bruka rätt ofta
jämföras med de sociala utgifterna. Att
till försvaret anslå låt oss säga hälften
av socialkostnaderna, det torde väl i
och för sig inte kunna betecknas som
orimligt. Våra önskemål från högern ha
inte sträckt sig så långt. De totala socialutgifterna
för år 1946 ha beräknats
till 1 421 miljoner kronor. För närvarande
torde de ligga något under 2 miljarder.
För övrigt rymmer statsbudgeten
utan tvivel inte oväsentliga besparingsmöjligheter.
Som exempel vill jag
endast peka på subventionerna.

Det kan också, herr talman, vara av
ett visst intresse att undersöka, vad man
i relation till folkmängden offrar på
försvaret i de stora demokratierna.
Engelsmän och amerikanare iiro säkerligen
inte mera intresserade än vi alt
betala skatter för olika ändamål. Enligt

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Vissa beredskapsfrågor.

Economist voro emellertid försvarsutgifterna
1948, utslagna per invånare, i
England inemot dubbelt så stora och i
Förenta staterna inemot fyra gånger så
stora som i Sverige. — Att uppbjuda
våra krafter för att stärka försvaret, det
är enligt vår uppfattning en av de viktigaste
vägarna för att öka det svenska
förtroendekapitalet ute i den demokratiska
världen.

Till sist skall jag, om herr talmannen
tillåter, be att få göra en liten utvikning
från ämnet. Det gäller 4:e huvudtitelns
behandling i statsutskottet. Det har i
vissa folkpartitidningar förekommit en
del intressanta uppgifter härom. Man
bar vägt de olika partiernas insatser
mot varandra. Med någon tillspetsning
synes resultatet ha blivit ungefär så här:
Först ha vi de orkeslösa högermännen,
sedan ha vi bondeförbundarna, som böra
förbigås med tystnad och sedan ha
vi de motvilliga socialdemokraterna.
Framför denna dystra trio stå emellertid,
tack och lov, de klart lysande folkpartistiska
utskottsljusen, vägledande
och inspirerande för oss andra.

Har det varit så, lierr talman? Naturligtvis
inte! Jag tror att vi allesammans
ha skaffat oss en ganska god uppfattning
om de verkliga försvarsbehoven.
Inga representanter för något visst parti
kunna här ställas framför representanterna
för något annat parti. Vi ha emellertid
stannat vid delvis ganska skarpt
skilda meningar om i vilken utsträckning
behoven böra tillgodoses. Varför
då dessa skriverier? Varför skall man
på detta sätt genera folkpartiets älskvärda
förespråkare i statsutskottet? Ja,
säg det! En av de här åsyftade tidningarna
har talat rätt mycket om självrannsakan
hos andra, särskilt hos högern.
Det är, herr talman, en god sak i både
med- och motgång. Men tänk om man
på det håll, där man så ofta säger att
man är förespråkare för en vidsynt och
tolerant liberalism, en vacker dag skulle
komma på idén att rannsaka förhållandet
mellan sanningen och den partipo -

litiska historieskrivningen i de egna
spalterna! Det skulle, herr talman, förvisso
kunna bli en särdeles självrannsakan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till högerns reservation.

I detta anförande instämde herr Fagerholm.

Herr STÅHL: Herr talman! Eftersom
herr Hjalmarson i slutet av sitt anförande
tillät sig göra en liten utvikning
med hänsyftning på folkpartiet kan
det kanske vara tillåtet för mig att göra
en kort replik på den punkten. Det
förvånar mig att herr Hjalmarson från
denna plats tar upp en polemik mot
de offentliga instanser, som inte ha
möjlighet att försvara sig här. Jag
skulle tro att herr Hjalmarson har sådan
tillgång till spaltutrymme, att han
kan föra den polemiken på rätt ställe.
Jag vill emellertid bara konstatera, att
när herr Hjalmarson här beklagar sig
över att folkpartiets representanter fått
framträda i alltför vackert ljus i spalterna,
så är jag den förste som instämmer
med honom. Jag tycker dock att
det är litet förvånande att han begagnar
denna plats för att beklaga sig över
bristen på personlig reklam. Skall jag
vara helt uppriktig mot herr Hjalmarson
får jag säga — och jag tror att jag
uttrycker inte endast min egen utan
även åtskilliga andras uppfattning —
att man har den känslan, att den stora
risk herr Hjalmarson löpt sedan han
kom hit till riksdagen inte är bara, att
han fått alltför mycket reklam i vissa
tidningar.

Därefter vill jag i likhet med herr
Hjalmarson söka göra en bedömning
av de båda huvudfrågor, som naturligtvis
måste ligga till grund för ställningstagande
i försvarsfrågan. Det gäller
dels försvarets behov bland annat med
hänsyn till det utrikespolitiska läget,
dels våra resurser att tillfredsställa dessa
behov. Eftersom resurserna givetvis

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

aro bristfälliga, måste man söka komma
till klarhet om i vilken takt och i
vilken ordning behoven skola tillgodoses.

Jag vill, herr talman, med tillfredsställelse
konstatera, att inga djupare
meningsskiljaktigheter kommit till uttryck
inom utskottet då det gällt att besvara
den första huvudfrågan, den som
tar sikte på försvarets behov. Det har
inte behövts någon utförlig exposé i utskottet
— och det behövs inte här i
kammaren heller — av spänningen
mellan stormakterna och av det kalla
krig, som med en icke önskvärd intensitet
rasar i Europa, för att klargöra
det allvarliga läge, som det nyss sönderbombade
Europa alltjämt befinner
sig i. Likaså är det tillräckligt känt hur
radikalt det andra världskriget förändrat
vårt eget lands strategiska och militärpolitiska
läge. Det kan inte ligga
i någons intresse — och får inte göra
det — att förringa det faktum, att Sverige
förvandlats till en randstat mot
öster, till en skärningspunkt mellan de
båda stormaktsblocken, med allt vad
detta innebär. Jag skall i detta sammanhang
inte diskutera hur den utrikespolitik
skall utformas, som bäst
skyddar vårt land i detta utsatta läge.
Oberoende av uppfattningarna på detta
område måste enighet råda därom, att
vi i händelse av ett fredsbrott måste
ha resurser att värja oss själva under
en viss inte alltför obetydlig tid. Denna
uppgift kan inte bli mindre krävande
om våra skandinaviska grannländer
taga det utrikespolitiska steg mot
väster, som de under någon tid målmedvetet
förberett. Jag vill på den
punkten instämma med herr Hjalmarson
och säga, att det är ofantligt viktigt
att vi i början av det krig, som vi
hoppas aldrig skall komina, ha resurser
åt! förhindra brandens spridning
över våra egna gränser. Med varje dag
som sedan går ökas ju våra chanser att
definitivt hålla kriget borta.

Till detta vill jag foga den reflexio 6

— Andra kammarens protokoll 1949.

Vissa beredskapsfrågor.

nen, att den gamla föreställningen att
man skulle kunna få vara i fred genom
att helt enkelt ställa sig utanför, genom
att säga att man inte vill ha med
detta att göra, att pacificera det egna
territoriet — en föreställning som hade
vunnit ganska stor spridning inte minst
i vårt eget land — efter andra världskriget
inte längre tycks ha några förespråkare
hos vårt folk, i varje fall inte i
någon nämnvärd utsträckning. Vi ha
blivit på det klara med, och vi ha sett
det på ett alltför handgripligt sätt, att
pacificerade områden äro otänkbara i
det moderna, totala krigets tidevarv.
Man måste välja mellan egen eller
främmande trupp i landet, och i det
fallet finns det inget val.

Svårare blir självfallet ställningstagandet
när man kommer över till frågan
vilka resurser vårt folkhushåll har
att ställa till försvarets förfogande i en
tid av valutabrist, ständigt hotad ekonomisk
balans, starkt behov av ökad
produktion samt exportoffensiv.

Eftersom försvarsministern nu har
vänligheten att visa sig här i kammaren
— jag hoppas att han definitivt
kunnat lämna debatten i första kammaren
— vill jag säga, att när man
lyssnade till hans anförande i medkammaren
fick man en bestämd känsla
av att han var relativt, ja, till och med
mycket tillfredsställd med de resurser,
som kunnat ställas till försvarets disposition.
När man haft tillfälle att
syssla med fjärde huvudtiteln under
några veckor kan man konstatera —
jag hoppas att försvarsministern inte
blir ledsen därför — att hans anförande
snarare gav ett intryck av att han
själv hade behov av att redovisa sina
insatser än att ge en skildring av det
verkliga läget på försvarets område.

Det förslag som nu föreligger efter
utskottsbehandlingen innebär en betydande
förbättring i jämförelse med det
förslag, som förelåg under fjärde huvudtiteln.
Utskottet har ju höjt beställningsbemyndigandet
med inte mindre

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Vissa beredskapsfrågor.

än 25 procent, eller från de av departementschefen
begärda 100 miljoner kronorna
till 125 miljoner kronor. Det ligger
nära till hands att tolka detta som
en fingervisning från utskottsmajoriteten
till försvarets främste målsman i
konseljen, att han icke med tillräcklig
framgång lyckats hävda de intressen,
som man måste säga vara berättigade.
Jag vill tillägga, att av den reservation
som fogats till utskottsutlåtandet av
folkpartirepresentanterna framgår det,
att vi anse detta höjda beställningsbemvndigande
i behov av ytterligare höjning
för den händelse vissa materielslag,
framför allt då radar, skulle bli
möjliga att beställa inom den närmaste
framtiden. Dessa beställningar måste
ske utanför ramen av de 125 miljoner
kronorna. Jag vill säga till herr Hjalmarson
att det skulle ha glatt mig, om
högern på denna punkt gjort samma
skrivning. Herr Hjalmarson argumenterade
också på ett sådant sätt, att konsekvensen
bör bli att i varje fall högerrösterna
tillfalla folkpartireservationen,
eftersom den tillfredsställer de
anspråk herr Hjalmarson här anförde
— vilket däremot inte högerns reservation
gör.

Jag kan, herr talman, inte underlåta
att ge uttryck åt den reflexionen, att
det onekligen var en händelse som såg
ut som en tanke, att torsdagen den 10
mars — alltså dagen efter det justeringstiden
utgått för detta utskottsutlåtande
— arméförvaltningens framställning
till regeringen publicerades,
att radarmateriel nu finns att köpa, och
att det för detta ändamål behövs sammanlagt
68,5 miljoner kronor, varav 24
miljoner kronor under nästa budgetår.
Enligt min tanke bevisar detta, att om
man nu går på den linjen att man skall
nöja sig med de 125 miljonerna och
inte ger Kungl. Maj:t den anvisningen,
att för radarmateriel bör begäras ett
särskilt bemyndigande, då kommer
detta obestridligen att inkräkta på annan
materiel, som också är oundgäng -

ligen nödvändig för försvaret. Gör det
tankeexperimentet att beställningar redan
under nästa år behöva utläggas för
hela den samlade radaruppsättning det
här är fråga om och som skall komplettera
den radar vi tidigare ha men
som därför inte är mindre nödvändig,
då skulle hela summan, 68,5 miljoner
kronor, behöva utläggas under nästa
år. Då återstår ju ett mycket obetydligt
belopp av den beställningsram,
som är avsedd för helt andra materielslag.
Nu hoppas jag att detta icke skall
behöva ske. Jag begär icke att statsrådet
Vougt redan i dag skall kunna
lämna ett klarläggande på den punkten.
Men jag har med detta påpekande velat
illustrera hur nödvändigt det är att
Kungl. Maj :t får bemyndigande att lägga
radarmaterielen vid sidan om utskottsförslagets
beställningsbemyndigande,
som ju i första hand måste taga
sikte på annan, låt mig kalla det löpande
tygmateriel.

Jag vill nämligen betona att det är
många materielgrupper som behöva
kompletteras under det kommande
budgetåret. Vi ha i reservationen pekat
på bland annat stridsvagnsminor
och granatkastarammunition. Men det
finns naturligtvis även många andra
materielslag, bl. a. de stora kvantiteter
tidsenliga vapen för luftvärnet, som
måste beställas sedan vårt nuvarande
bestånd av luftvärnsartilleri på grund
av flygets enorma utveckling på några
få år föråldrats. Dit höra både nya
pjäser och en betydande uppsättning
av dyrbara men för luftvärnet oundgängliga
centralinstrument. Det är högeligen
påkallat att konstruktionsarbetet
för detta moderna luftvärn påskyndas,
så att beställningar kunna utläggas
så snart konstruktionerna blivit
godtagbara.

Jag vill för kammaren belysa läget
genom att konstatera att om en radarbeställning
på ett så pass blygsamt belopp
som dessa 24 miljoner kronor
skulle pressas in under ramen på 125

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

miljoner kronor, kommer det inte att
finnas medel tillgängliga för beställningsutläggning
för luftvärnet. Man
måste väl ändå säga att inköp av modernt
luftvärn är en vital angelägenhet
inte minst för försvaret av civilbefolkningen.

Med några ord i vår reservation ha
vi även tillåtit oss beröra beredskapsläget
beträffande tillverkningen inom
landet av högvärdiga sprängämnen.
Även den frågan är ett ytterst angeläget
ärende. Vår beredskap på den
punkten måste säkerligen karakteriseras
som i hög grad otillfredsställande.
Jag kan inte nu närmare gå in härpå.
Men jag vill energiskt lägga försvarsministern
på hjärtat att ordna så att vi
i detta avseende skola kunna känna en
helt annan grad av trygghet än för
närvarande.

Samma omdöme gäller skyddsrum i
berg för olika behov. Vi ha på den
punkten •— jag kanske kan få säga detta
redan nu — inte ansett oss kunna gå
med på högerreservationen om skyddsrum
redan under nästa budgetår för
forskningsanstalten. Anledningen härtill
är helt enkelt den att behoven av
skyddsrum äro mycket stora, även om
man tar hänsyn till de betydande bombsäkra
skyddsrum för olika ändamål som
redan äro byggda. Försvarsministern
har i första kammaren redovisat dessa
olika skyddsrum, och han återkommer
väl till den frågan även här. Det finns
emellertid fortfarande mycket stora behov
av skyddsrum för både civil och
militär personal. Detta gäller även förvaringsplatser
för flytande drivmedel,
som nu till största delen förvaras i öppna
depåer på ett föga betryggande sätt.
Samma gäller ammunition och förråd
av olika slag. Det är sant att dessa arbeten
kräva både materiel och arbetskraft.
Men lika sant iir att i jämförelse
med andra anläggningsarbeten och
byggnadsföretag dessa skyddsrumsbyggen
kräva relativt litet av såväl arbetskraft
som materiel. Jag vill enträget

Vissa beredskapsfrågor.

uppmana försvarsministern att inte
vara alltför hänsynsfull i konkurrensen
med de kanske mer kraftfulla kollegerna
inom regeringskretsen. Eftersom det
finns relativt betryggande reservationer,
bör anslagsfrågan inte vara oöverkomlig.
Inte heller kommer det i detta fall
så mycket an på vare sig materiel- eller
arbetskraftsfrågan, utan vad det framför
allt gäller är den energi som försvarsministern
själv kan utveckla för att
vinna gehör.

I samband med beställningsbemyndigandet
ber jag att få säga ett par ord
i anslutning till det upptagna 30-miljonersanslaget,
som skall användas för betalningar
av de utlagda beställningarna,
vilka gjorts antingen under ett tidigare
budgetår eller under det löpande budgetåret.
När vi därvidlag ha nöjt oss
med det av Kungl. Maj :t föreslagna anslaget,
vilket emellertid rent logiskt
borde ha räknats upp, då beställningsbemyndigandet
höjts med 25 procent,
har detta skett därför att det för detta
ändamål finns reserverat ett belopp i
form av reservationer på 25 miljoner
kronor. Mänskligt att döma bör detta
sammanlagda belopp vara tillräckligt
för de beställningar som det kan bli
fråga om. Jag vill emellertid understryka
att anslagsramen inte kan få bli
skäl för stor återhållsamhet.

Man kan inte på sätt som försvarsministern
gjorde i första kammaren
säga att de nu beviljade anslagen äro
i allo betryggande och tillräckliga. Men
man måste taga hänsyn till möjligheterna.
Och om man förbiser de civila behoven,
riskerar man också något av det
mest vitala för försvarsintresset. Vår
linje beträffande inkallelserna till repetitions-
och efterutbildningsövningar
har bestämts bland annat av hänsyn till
de civila behoven. Under denna punkt
presenteras i utskottsutlåtandet tre linjer:
eu av högern vars innebörd herr
Iljalmarson nyss utvecklade, en av
folkpartiet och en av utskottsmajoritelen.
Att vi inte kunnat följa försvarsmi -

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Vissa beredskapsfrågor.

nistern och utskottsmajoriteten beror
framför allt på två omständigheter, som
jag här vill redovisa.

Försvarsministern och majoriteten
kunna invända, liksom utskottsavdelningens
ärade ordförande gjort tidigare
och väl kommer att göra även här, att
både högerns och vår reservation på
denna punkt formellt sett hade varit
onödig och överflödig, eftersom samtliga
tre linjer i utskottet innebära ett
bemyndigande för Kungl. Maj:t att
överskrida de anslag, som det här är
fråga om. Kungl. Maj:t äger således
även enligt majoritetens linje rätt att
öka inkallelserna i den takt som kan
befinnas oundgängligen påkallad. Denna
invändning är riktig. Jag kanske kan
tillägga att om försvarsministern hade
gått på den minimiram som sammanfaller
med de inkallelser vilka äro planerade
för detta år, så hade vår reservation
antagligen inte blivit skriven.
Men det märkliga har inträffat att försvarsministern
varit anspråkslös nog att
i sin minimiram skära ned inkallelserna
till repetitions- och efterutbildningsövningar
från i runt tal 30 000 till i runt
tal 14 000 »manmånader». Försvarsministern
har skyllt detta på — vilket herr
Hjalmarson redovisade — att man först
bör ha klarhet om lämplig anknytning
mellan den första utbildningen och repetitionsövningarna,
varom utredning
pågår. Försvarsministerns förslag innebär
emellertid att 10 000 av dessa 14 000
man måste tagas till omskolning, äldre
åldersklasser som skola flyttas över till
specialtjänstgöring, såsom luftvärns-,
ingenjörs- och annan därmed jämförlig
tjänstgöring. De egentliga repetitionsövningarna
skulle därigenom få sammanlagt
endast 4 000 »manmånader».

Vi ha sagt oss att det väl ändå inte kan
tänkas att läget ute i världen inom ett
år skulle utveckla sig så gynnsamt, att
försvarsministern får anledning att bli
så anspråkslös som han här varit. Som
en minimifordran för nästa år ha vi
uppställt — jag vill understryka detta

—- den inkallelsestandard, som vi ha i
år. Detta är orsaken till att vi fixerat
reservationen till dessa 14 000 »manmånader»
plus 16 000.

Även i denna tid av partisankrig behövs
det ändå en viss utbildning i förband.
Jag vill säga till herr Hjalmarson
att hur »föraktlig» man än kan säga att
denna linje är, så möjliggör den i varje
fall i motsats till försvarsministerns
någon utbildning i förband. Herr Hjalmarson
karakteriserade, om jag fattade
honom rätt, folkpartiets reservation på
denna punkt som ett sken utan nämnvärt
innehåll. Utskottsmajoritetens linje
däremot hade enligt herr Hjalmarson
varken sken eller innehåll. Ja, det är
klart att, när man som högern bjuder 29
miljoner i jämförelse med våra 4 miljoner
kronor samt 100 000 man i jämförelse
med våra 16 000 man, så kan
vår reservation förefalla ha brist på innehåll.
Men jag tror, herr talman, att
riksdagens kamrar ha ganska svårt för
att följa högerns linje, som ju går ut
på att vi redan nu, utan beaktande av
resultatet av den utredning som jag nyss
berörde skola fixera både arbetsmarknadsläget
och det allmänna militärpolitiska
läget genom att binda oss för en
så omfattande och jag vågar säga rätt
forcerad efterutbildning och repetitionsutbildning
som högerlinjen ändå
innebär.

Jag skall visst erkänna att vad folkpartiet
framlagt är mycket blygsamt.
Men å andra sidan är det ett försök till
någon förbättring i fråga om tillgodoseende
av övningar i större förband, en
icke föraktlig förbättring i jämförelse
med försvarsministerns linje, som ju
inte möjliggör någon som helst sådan
utbildning.

Beträffande de övriga punkterna, herr
talman, skall jag försöka fatta mig någorlunda
kort. — Jag vill beträffande
forskningsanstalten i allt väsentligt instämma
med herr Hjalmarson. Jag förstår
inte hur man i dessa tider, när kriget
förbereds med febril hast av eliten

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

av vetenskapsmän, kan taga på sitt ansvar
att föreslå till och med en nedskärning
av anslaget till den mycket blygsamma
vetenskapliga forskningsanstalt
som vi ha. Det gäller ju här forskningar
rörande radio, stridsgaser, bakterievapen
samt ett flertal andra fruktansvärda
stridsmedel, som icke få eftersättas. Jag
vill tillråda kammaren att satsa de relativt
obetydliga belopp som det här gäller
för att forskningsanstalten skall
kunna fullfölja detta arbete.

När herr Hjalmarson förebrår folkpartiet
för bristande konsekvens i detta
avseende, eftersom vi icke gått med på
det stora anslaget på 2,7 miljoner, bör
hans anförande kompletteras med den
viktiga upplysningen, som han väl i förbigående
råkade glömma, nämligen att
utskottsmajoriteten gått med på en höjning
av beställningsbemyndigandet utöver
Kungl. Maj :ts begäran med icke
mindre än 1,5 miljoner kronor. Åtminstone
såvitt jag förstår innebär detta
att betryggande arbetsmateriel ställs till
forskningsanstaltens förfogande. Jag
tror därför att man på denna punkt kan
gå på folkpartiets linje, som innebär
att någon nedskärning av organisationen
icke behöver ske, samtidigt som
man på ett betryggande sätt tillgodoser
forskningsanstaltens behov av arbetsmateriel.

Jag hoppas att herr talmannen tilllåter
mig att här beröra även en liten
specialfråga. Den frågan är i det övriga
sammanhanget en bagatell, men eftersom
jag väckt en motion i saken, vill
jag gärna säga några ord därom. Frågan
gäller centraliseringen av tvätt- och reparationstjänsten
vid armén. Både utskottsavdelningen
och utskottet ha behandlat
denna motion så välvilligt att
jag här i kammaren vill uttala min tacksamhet
härför. Denna tacksamhet adresserar
sig i första rummet till avdelningens
ärade ordförande. Jag vill emellertid
här tillägga ett par synpunkter
av något mer allmänt intresse.

Centraliseringen av tvätt- och repara -

Vissa beredskapsfrågor.

tionstjänsten har ansetts medföra betydande
olägenheter, när förbanden mobiliseras,
eftersom man då icke kan utnyttja
de centraliserade anstalterna.
Därtill kommer att dessa anstalter i
verkligheten visat sig bli betydligt dyrare
än vad förhandskalkylerna gett vid
handen. Det har besannats vad man i
olika sammanhang fruktat här i riksdagen,
nämligen att de vackra utredningar
och kalkyler, som ofta presenteras
om olika ting, i verkligheten icke
hålla streck. Utskottet har noterat departementschefens
uttalande att en tendens
till sänkning av kostnaderna kunnat
inregistreras, men utskottet har
ändå funnit kostnaderna så pass anmärkningsvärda,
att i enlighet med vad
som yrkats i motionen en utredning av
frågan anbefallts. Denna utredning borde
lämpligen verkställas genom 1946
års militära förvaltningsutredning. I
det modesta sätt att skriva, som är statsutskottet
eget, ligger emellertid innesluten
en klar anvisning till Kungl.
Maj:t — och det är detta som föranlett
mig att föra saken på tal här i kammaren
— att den fortsatta utbyggnaden av
de två återstående anstalterna hör anstå
till dess att den nu begärda förnyade
utredningen blivit verkställd. Jag har
varit angelägen, herr talman, att här få
redovisa denna tolkning av utskottets
skrivsätt.

Eftersom i denna debatt flyget inte
har passerat revy, skall jag be att en
passant till departementschefen få rikta
den frågan: När är den proposition som
vi vänta rörande flygets organisation
och materielbehov att emotse?

I detta sammanhang tror jag att det
kan vara befogat att även rikta en annan
fråga till statsrådet Vougt, nämligen
om man inom departementet uppmärksammat
de täta och mycket svåra olyckor,
som ha drabbat flygvapnet på sistone.
Jag tror att inte bara kammaren
utan även stora delar av svenska folket
skulle vara intresserade av att få höra
någon förklaring till dessa olyckor. I

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Vissa beredskapsfrågor.

olikhet mot vad försvarsministern gjorde,
när han yttrade sig i första kammaren,
skall jag be att få uttala min
tillfredsställelse med utskottsmajoritetens
ställningstagande till skytteanslaget.
Den verksamhet som möjliggöres
genom detta anslag kan karakteriseras
såsom det kanske allra billigaste sättet
att förstärka vårt försvar.

I detta sammanhang skulle jag vilja
rikta ett par frågor till försvarsministern
rörande saker som intressera inte
endast skytterörelsen här i landet utan
även stora kretsar utanför denna. Som
bekant har vår tillgång på gevär uppgivits
vara god, t. o. in. mycket god,
och det är väl detta förhållande som
utgör bakgrunden till det löfte, som enligt
meddelande i pressen för ganska
länge sedan har givits till Danmark, att
svenska gevär till ett antal av omkring
80 000 skola överlämnas dit. Inom skytterörelsen
här i Sverige har man emellertid
— jag vill inte härmed rikta någon
kritik av de dispositioner, som
kunna ha gjorts, utan jag vill endast
ställa dem i belysning av vissa fakta
— fått en helt motsatt uppfattning om
tillgången på gevär. När skytterörelsens
överstyrelse år 1945 och 1946 gjorde
upprepade framställningar om att få
köpa 10 000 gevär, så föranledde dessa
framställningar inte någon åtgärd —
den saken har jag för övrigt haft tillfälle
att diskutera med försvarsministern
under en interpellationsdebatt här
i kammaren. År 1947 gjordes inte någon
framställning, men i fjol återkom
skytterörelsens överstyrelse med en
förnyad anhållan att få köpa 10 000 gevär
sannolikt under intrycket av att försvarsdepartementet
hade ansett att tillgången
på gevär var mycket god. Denna framställning
hade det resultatet, att skytterörelsen
fick tillstånd att köpa, icke
10 000 gevär som man hade begärt, utan
800 renoverade gevär. Detta svar på
framställningen ger knappast syn för
sägen att vår gevärstillgång skulle vara
särskilt riklig. Därtill kommer att även

hemvärnet, efter vad som har sagts,
lider en viss brist på gevär. För skytterörelsens
del uppskattas behovet av gevär
till 3 000 per år, och med hänsyn
till att detta behov nu under en följd
av år icke har tillgodosetts, måste det
ackumulerade gevärsbehovet inom
skytterörelsen vara ganska betydande.
Jag hoppas att det inte är den allmänt
negativa inställning till skytterörelsen,
som framlyst ur försvarsministerns
anförande i första kammaren,
som är förklaringen till att skytterörelsens
gevärsfråga har behandlats på
detta alltför styvmoderliga sätt.

Det skulle också ha sitt intresse, om
försvarsministern här ville redovisa,
hur det in concreto ligger till med den
utfästelse som säges ha gjorts till Danmark.

Så länge vårt behov av automathandvapen
icke blivit tillfredsställt, förefaller
det som om man gjorde klokt i att
handskas med en viss försiktighet med
vårt förråd av de gamla gevären av modell
96. Det verkar, som om försvarsministern
även på denna punkt hade
handlagt ett allvarligt ärende med något
överdriven optimism.

Med vad jag här anfört, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan med undantag av de delar
därav, som beröras i den reservation
av herr Ohlon m. fl., vilken finnes fogad
till utskottets utlåtande. I dessa
delar ber jag att få yrka bifall till herr
Ohlons m. fl. reservation.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Ståhl framhöll att
mitt påpekande att anskaffningen av
radarmateriel inte borde få inverka på
anskaffningen av materiel i övrigt närmast
borde ha föranlett mig att ansluta
mig till folkpartireservationen på denna
punkt. Jag vill i anledning härav
erinra herr Ståhl om att när detta
ärende var uppe på första avdelningen
i statsutskottet, rådde det fullständig

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Vissa beredskapsfrågor.

enighet om att utskottet endast borde
göra ett allmänt hållet uttalande och icke
specificera materielanskaffningen t. ex.
genom att särskilt nämna radar. Det
var först när statsutskottet in pleno behandlade
frågan som det visade sig att
folkpartiet önskade ett uttalande på den
punkten.

För övrigt är det väl, herr talman,
ganska onödigt för oss inom högern att
anlita folkpartireservationen för att
föra fram våra synpunkter i detta avseende,
när vi redan i vår motion ha
uttryckligen framhållit, att anskaffningen
av radar icke bör få inkräkta på
materielanskaffningen i övrigt.

Vidare vill jag, herr talman, i all
vänskap säga ett par ord till min ärade
vän herr Ståhl med anledning av att han
ifrågasatte, om det var så klokt av mig
att från denna plats kritisera en del
uttalanden som förekommit i några
folkpartitidningar — uttalanden som
även herr Ståhl för sin del fann olämpliga.
Herr Ståhls yttrande förvånar mig,
eftersom jag egentligen inte gjort något
annat än följt herr Ohlins föredöme
från tidigare tillfällen ehuru det då gällt
den socialdemokratiska pressen.

Slutligen vill jag säga, herr Ståhl, att
jag tycker lika litet som herr Ståhl om
offentlig personreklam, och den inställningen
har jag, även om det skulle
vara min egen ringa person, som råkade
komma i strålkastarljuset. Jag
överlåter emellertid åt herr Ståhls eget
omdöme att avgöra, var han skulle
känna den största vantrivseln: inom
högern eller inom .folkpartiet, om intensiteten
av den reklam som i respektive
parti drives för de ledande personerna
finge fälla utslaget.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Om herr Hjalmarson tycker att
det är pinsamt att fortsätta en diskussion
om uttalanden i pressen, skall jag
inte göra del. .lag vill bara på herr
Hjalmarsons fråga till mig, om jag ur

en viss synpunkt sett skulle trivas bäst
inom högern eller folkpartiet, svara honom,
att inte skulle jag trivas inom högern.
Jag vill tillägga att herr Hjalmarson
inte är den som här i kammaren
lämpligen bör ge sig in på frågan om
personreklam.

Vad beträffar den sakfråga som herr
Hjalmarson berörde, nämligen folkpartiets
reservationsvis gjorda uttalande
om radar, så förefaller det som om herr
Hjalmarson skulle ha mycket dåligt
minne. Jag skall inte ge mig in på någon
historieskrivning om vad som skedde
på avdelningen, men jag ber att få
påminna herr Hjalmarson om att radarfrågan
aktualiserades på ett mycket
sent stadium — när skall jag inte säga
— och att det då sades ifrån både av
herr Hjalmarson och mig, att vi icke
voro tillfredsställda med utskottets
ställningstagande på denna punkt. Att
sedan denna uppfattning framfördes
även reservationsledes från vårt håll
kan inte på något sätt strida mot den
uppgörelse som skett.

Det skulle i detta sammanhang, herr
talman, ligga nära till hands att säga
några ord om en sak som medfört en
hel del besvärligheter för folkpartiet,
nämligen den behandling som vårt
parti utsattes för när det var fråga om
utplacering av ledamöterna på de olika
avdelningarna inom statsutskottet. Jag
skall inte gå närmare in på detta, då
jag vet att man inom flera partier beklagar
vad som skett, men jag vill framhålla
att så som representationen ordnades
av majoriteten i utskottet — och
i denna majoritet befann sig även högern
— ha vi från folkpartiets sida
inte kunnat handla på annat sätt än vi
gjort i det fall som herr Hjalmarson
här fört på tal.

Herr TÖRNKVIST: Herr talman! När
jag läste fjärde huvudtiteln i årets statsverksproposition,
så drog jag den slutsatsen,
att det väl skulle bli en lika

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Vissa beredskapsfrågor.

enkel affär att mala fram den genom
utskottet till riksdagen som det trots
försvarets tillkrånglade läge varit under
de senaste tio åren. Jag trodde ju också
att folkpartiets ledning hade samma
uppfattning, alldenstund jag förgäves
sökte efter någon motion från folkpartiets
sida rörande fjärde huvudtiteln,
med undantag för en detaljfråga, där
herr Ståhl har redovisat ett speciellt
önskemål. Det var i stället en högermotion,
som presenterades i första kammaren
av herr Wistrand in. fl. och i
andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl.

När jag såg den motionen, så sade
jag mig att den måste vara skriven
ganska tidigt före jul, och jag försökte
sedan, när vi började behandlingen
på utskottsavdelningen, att få till stånd
en kompromisslinje. Det är ju praxis
att riksdagen inte annat än i alldeles
särskilda fall ändrar på förslagsanslag,
som ha så att säga stabiliserats på en
viss högre nivå, men vi lyckades dock
inte komma till någon kompromiss på
den punkten med högerns mycket älskvärde
representant på avdelningen och
vi fingo till på köpet en tvåkluven reservation,
om jag så får uttrycka mig.
Det gjordes också från folkpartihåll en
reservation, som var sönderdelad i praktiskt
taget lika många delar som högerns
motion, dock utan att det låg någon
motion bakom denna reservation
av folkpartiets representanter. Jag
måste bekänna, att detta var ganska
oväntat och egendomligt, och jag har
inte under de 27 år jag suttit i statsutskottets
första avdelning varit med om
något motsvarande. Men jag har inte
därmed, mina damer och herrar, velat
uttala något klander mot någon, ty en
riksdagsman har rätt att göra som han
vill i sådana här avseenden, och vi ha
följaktligen inte något annat att göra
än att ta följderna av denna oformlighet
vid uppläggningen av frågan.

Statsutskottets första avdelning har
emellertid inte haft någon anledning

att i år behandla fjärde huvudtiteln på
annat sätt än fallet varit under de senaste
åren, ty det fanns inte där någon
anmärkningsvärd avvikelse från de planer
som tidigare gjorts upp. Årets huvidtitel
är en ganska logisk produkt av
1941 års försvarsutredning och 1942 års
riksdags beslut rörande utvecklingen
efter den år 1942 påbörjade femårsperiodens
utgång, även om det under fjolåret
— detaljerna därvidlag skall jag
inte ge mig in på, då jag själv inte hade
tillfälle att vara med om saken — gjorts
vissa putsningar med ledning av de erfarenheter
som man haft sedan 1945.

En annan sak som vi inte heller kunnat
bortse ifrån är, att fjärde huvudtiteln
är en del av en finansbudget, om
vilken, såvitt jag förstår, partierna i
huvudsak ha varit eniga. Jag tillhör visserligen
dem som anse, att även om det
måste ske en kraftig åtstramning av
budgeten, så skall det finnas en marginal
som medger rörelsefrihet för
riksdagen, men å andra sidan bör riksdagen
ha förstånd nog att inte själv förstöra
den grund som budgeten vilar på
och som utgör ett led i en på förhand
överenskommen budgetpolitik.

Det är dessa synpunkter som ha varit
vägledande för statsutskottets första avdelning.
Den första punkten på huvudtiteln
avser Kungl. Maj :ts åtgärd att begära
fullmakt att få överskrida vissa av
riksdagen bestämda, maximerade anslag,
för den händelse regeringen finner
det vara behövligt att genom beredskapsinkallelser
eller vidtagande av
andra åtgärder stärka försvarsberedskapen.
Regeringen har begärt denna
fullmakt och vi ansågo utan någon vidare
omfattande diskussion att det var
ganska naturligt i nuvarande läge. Jag
vill ju säga att det hade varit ganska
egendomligt, om denna begäran inte
tillstyrkts av utskottet. I och med att
denna fullmakt lämnats Kungl. Maj:t,
borde frågan om öresanslagens läge
också varit klar med undantag av tre
delanslag, som äro reservationsanslag.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Om man kallar in människor, behöva
de äta och ha kläder, skor och annat.
Utgifterna härför stiga följaktligen automatiskt.

Nu har emellertid en viss oro uppstått
— jag skall, herr talman, icke
fresta varken mig eller kammaren med
att hålla något långt tal om saken — det
har uppstått en oro, som tar sig uttryck
på olika sätt, i fråga om vår försvarsberedskap,
hur det kommer att se
ut i ett kommande krig och vilka som
komma att deltaga i det. Vi äro allesammans
mycket okunniga om den saken.
Här hålla vi oss på gissningarnas
område på ett sätt som nästan är generande
för dem som uppträda tvärsäkert.
Man har alldeles icke observerat kärnpunkten
i det förändrade läget som herr
Hjalmarson med fog talade om. Man envisas
fortfarande att anse oss vara medelpunkten
i den geografiska tillvaron,
och man säger till och med att vi ligga
i den direkta anfallslinjen, om det
skulle bli krig mellan öst och väst. Vad
finns det för belägg för att vi ligga
i den direkta anfallslinjen vid ett krig
mellan öst och väst? Man måste på ett
mycket konstlat sätt söka utgångspunkter,
om man skall få Sverige att ligga i
den direkta anfallslinjen, vare sig den
nu går från öst till väst eller från nordväst
till sydöst. Man glömmer, att en av
stormakterna —• jag behöver inte tala
om öst eller väst, ty geografiskt känna
ni väl till det — behärskar det största
världshavet. Det finns inte mer än
en av dessa makter som kan göra sig
gällande i Stilla havet, men öst har visserligen
långa gränser vid detta hav.
Vidare finns det inte mer än en makt
om vilken vi teoretiskt kan säga att den
behärskar Atlanten, och det är samma
makt. Är det någon som tror att denna
makt när det gäller att slåss mot öst
eller väst betraktar den lilla blyertspenna
på jordklotet som kallas den skandinaviska
halvön som någon särskilt viktig
punkt. Det är en självöverskattning,
som är typiskt svensk och som har upp -

Vissa beredskapsfrågor.

repats åtminstone under de 40 år som
jag kunnat följa med. Tror någon att
dessa väldiga stormakter dras magnetiskt
till oss, för att vi skola utplånas?
Nej, sådant tror jag inte, utan det är
alla skäl till att man inte binder sig för
hårt i betraktelsesättet i fråga om öst
och väst.

Jag vill lika kraftigt som andra understryka
att det är Sveriges skyldighet att
hålla sig intakt och hålla ett försvar
som är starkt men som kan bäras. Men
det är inte en nationell uppgift att rusa
iväg utan tillräckligt genomtänkta utgångspunkter
och ruinera landet. Det är
inte en uppgift för oss. Från dessa utgångspunkter,
mina damer och herrar,
måste jag betrakta misslyckandet av den
skandinaviska försvarspakten som en
lycka. Jag fick denna min uppfattning
bestyrkt, när jag för några dagar sedan
läste en deklaration — ja ni läste den
väl allesammans — av vårt västra grannlands
ledande man, att det inte kan bli
fråga om större rustningar för Norges
del än vad det nu har. Det vittnar ju på
ett mycket talande sätt om att om vi
från våra utgångspunkter i fråga om försvaret
hålla vårt eget land något så när
rustat, äro vi starka.

Atlantpaktens innebörd kan man ju
egentligen även som lekman få ett visst
begrepp om, ifall man tänker på Hitler.
Jag tror inte ett ögonblick att Hitler
hade någon avsikt att erövra Norge. För
den som inte känner mig kan jag tala
om att jag var en fanatisk motståndare
till Hitlers alla gärningar under kriget
— det veta de som känna mig — men
jag har inte ett ögonblick trott att han
ville erövra Norge. Huruvida han möjligtvis
hade behållit Norge, om han vunnit
kriget, därom vill jag inte yttra mig.
Men när han anföll Norge och Danmark
var det för att komma åt atlantkusten
och därmed begränsa atlantmakternas
rörelsefält. Hans sjögående tonnage hade
jämfört med Amerikas och Englands
inte något värde. Det kunde inte ge sig
in i någon allvarlig strid för att få fram

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Vissa beredskapsfrågor.

ett avgörande. Han ville ha dessa kuster
intakta, och det fick han genom anläggande
av ett kraftigt kustartilleriförsvar
ända uppifrån Nordkap ner till spanska
kusten. Han nådde sitt syfte i detta avseende.
Nu vilja atlantmakterna förhindra
ett besättande från en eventuell fiende
av Atlantens östkust längs hela Europa.
Det är lika självklart som att Hitler
ville behärska denna kust.

Jag anser att om vi hålla fast vid vår
hittills förda politik, ha vi en grundval
på vilken försvaret vilar starkt. Men om
vi förflytta lejonparten av våra stridskrafter
utanför våra gränser och själva
få en stöt i hjärtat, då kunna ni, mina
damer och herrar, tänka eder vad följderna
kunna bli. Sverige är ett långsträckt
land, inte ett litet Belgien eller
Holland. Här tar det tid att verkställa
förflyttningar.

Vi ha sålunda inte låtit oss imponeras
av detta resonemang, som förs i frihet
och på gissningarnas fält, utan vi ha
behandlat fjärde huvudtiteln utifrån
synpunkten att göra försvaret starkt,
och i den mån man kan fästa avseende
vid talet om att försvaret får styrka genom
pengar, behöver det ju inte bli så
dåligt, sett från småstatens synpunkt
med de utgifter som äro upptagna i huvudtiteln.

De som nu före mig uppträtt här i
talarstolen ha hållit principiellt inställda
anföranden om hela huvudtiteln. Jag
tycker att man kan ta upp diskussion
i de olika punkter till vilka reservationer
äro knutna och inte diskutera huvudtiteln
i ett enda sammanhang.

När folkpartiets och högerns representanter
ömsesidigt anklaga varandra
för olämpligt uppträdande, måste jag
säga att min erfarenhet säger mig att
det inte finns något fog för en sådan
anklagelse, så långt handlingarna kunnat
observeras i arbetskretsen. Jag vet
icke om det finns något irritationsmoment
som jag inte känner till, men arbetet
på avdelningen har gått lika lugnt
och smärtfritt som tidigare. Några sär -

skilda sammandrabhningar ha vi icke
haft. Jag tror därför att herrarna kunna
lugna sig på den punkten, försåvitt
inte bakom förfarandet vid motionsavgivandet
ligger något som undandrar
sig mitt bedömande.

Herr talman! Från våra utgångspunkter
och i enlighet med metoderna för
arbetet på avdelningen för att få fjärde
huvudtiteln klar, som ju skapat litet
oro hos mina vänner Ståhl och Hjalmarson,
ha vi försökt klara ut denna
huvudtitel så gott vi kunnat under
deras medverkan. Den föreligger också
nu i ett litet tydligare och klarare skick
på slutet, sedan vi kompromissat och
vridit på det hela. I avseende å kompromissen
måste jag säga som en personlig
deklaration, att jag blivit på det
sättet misshandlad, att när jag prövat
mig fram och sökt finna en kompromisslinje
såväl i fråga om denna huvudtitel
som i fråga om den tionde, har det
lett till att jag på punkter, där jag trodde
att jag skulle kunna få igenom en
kompromiss, blivit fast för synpunkter
som inte äro mina. Det går ofta så, när
man skall försöka klara upp en tillkrånglad
situation.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till punkt 1 vid utskottsutlåtandet.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera ledamöter anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande förevarande
utlåtande och övriga å dagens
föredragningslista upptagna ärenden
till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 15.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 94, angående godkännande av avtal
mellan staten och Stockholms stad
rörande del av Mariebergsområdet, del

Onsdagen den 16 mars 1949 fm. Nr 10.

Interpellation ang. tidpunkten för förstatligandet av vissa järnvägar inom Östergötlands
län.

av Kampementsbacken å Ladugårdsgärdet
och tomten nr 1 i kvarteret Atomena
i Stockholm m. m.; och

nr 121, angående överlåtelse av vissa
fastigheter m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16.

Avlämnades följande motioner, nämligen: nr

315, av herr Sjölin in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
82, med förslag till lag angående reglering
av förbrukningen av elektrisk
kraft; och

nr 316, av herr Håstad m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 82.

Dessa motioner bordlädes.

i 17.

Interpellation ang. tidpunkten för förstatligandet
av vissa järnvägar inom
Östergötlands län.

Ordet lämnades på begäran till

Herr THAPPER, som anförde: Herr
talman! 1939 års riksdag fattade principbeslut
om förstatligande av de enskilda
järnvägarna. I beslutet förutsattes
att överförandet av dessa i statens
ägo skulle ske under loppet av en femårsperiod.
På grund av mellankommande
omständigheter har beslutet emellertid
ännu inte helt kunnat förverkligas,
trots att i det närmaste den dubbla tidrymden
förflutit. I ett interpellationssvar
av dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet
den 24 april
1945 förklarade denne »att en plan över
det fortsatta järnvägsförstatligandet föreligger
i så måtto, att järnvägsstyrelsen
— som liar att genom en särskild
förstatligandeberedning sköta utredningar
och förhandlingar i dessa frågor
— klargjort, i vilken ordning styrelsen
har för avsikt att upptaga de återstå -

ende järnvägsförvärven till behandling.
Det synes mig emellertid av lättförklarliga
skäl icke vara lämpligt att offentliggöra
denna plan, vilken för övrigt
kan behöva undergå jämkningar på
grund av omständigheter, som inträffa
under arbetets gång.» Så långt departementschefen
i det citerade interpellationssvaret.

Sedan dess har arbetet med förstatligandet
av enskilda järnvägar fortgått,
och till årets riksdag har överlämnats
en proposition om statsförvärv av Norsholm—Västervik—Hultsfreds
järnväg,
varigenom denna järnvägsförbindelse
som berör sydöstra Östergötland överföres
i statens ägo. Beträffande övriga
smalspåriga järnvägar i nyssnämnda
län, som omfatta linjerna Mellersta
Östergötland, Norra Östergötland och
Norrköping—Söderköping—Vikbolandet
och som gemensamt benämnas Trafikförvaltningen
Östergötlands smalspåriga
järnvägar har enligt tillgängliga upplysningar
underhandlingar inletts från förstatligandeberedningens
sida för ganska
lång tid sedan. Något som helst resultat
av dessa underhandlingar har emellertid
hittills inte kommit till synes, och
tidpunkten för ett förstatligande synes
oviss.

Detta förhållande har medfört, att
bygdens folk i de av dessa järnvägar
trafikerade områdena med stigande oro
emotser frågans slutliga lösning. Även
den anställda personalen frågar sig helt
naturligt, vad anledningen kan vara till
att inte även dessa järnvägar nu övertagas
av staten. Det behöver i detta sammanhang
knappast särskilt framhållas,
att det ur den trafikerande allmänhetens
synpunkt kommer att ställa sig betydligt
förmånligare med statsdrift både
vad det gäller persontrafiktaxor och
lasttariffer. Detta är av icke ringa betydelse
för såväl resande som för näringsidkare
och företagare. En allmän förhoppning
både bland trafikanter och
personal vid de berörda järnvägarna

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

har därför varit att en proposition i
ärendet skulle ha kunnat föreläggas innevarande
års riksdag. När så icke hittills
har blivit fallet, frågar man sig vad
som kan vara orsaken till det långa
dröjsmålet med frågans lösning.

Det kan också vara anledning att
spörja, om dröjsmålet är i överensstämmelse
med den plan över järnvägsförstatligandet
efter vilken järnvägsstyrelsen
och förstatligandeberedningen arbetar,
enligt vad som framgår av det
inledningsvis citerade interpellationssvaret.
Och det måste väl ändå förutsättas,
att förstatligandeberedningen
sköter underhandlingarna på ett sådant
sätt, att icke onödigt dröjsmål uppkommer
till men både för trafikanter och
anställd personal.

Under hänvisning till vad jag ovan
anfört får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande frågor:

1) Är herr statsrådet i tillfälle att
lämna ett besked om tidpunkten för statens
övertagande av ovan nämnda järnvägar? 2)

Om så icke är fallet, kan herr
statsrådet upplysa om orsakerna till det
långa dröjsmålet?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.49 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 16 mars.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ I Utgifter

under riksstatens fjärde
huvudtitel (forts.).

Vissa beredskapsfrågor.

Herr andre vice talmannen anmälde,
att den från förmiddagens sammanträde
uppskjutna överläggningen rörande
punkten 1 i statsutskottets utlåtande nr
4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner nu
komme att fortsättas; och lämnades

därvid enligt förut gjord anteckning
ordet till

Herr HAGBERG i Luleå, som yttrade:
Herr talman! I åtskilliga uttalanden
från officershåll under den senaste tiden
har den av överbefälhavaren utformade
och av regeringen godkända
riktpunkten, att vi skola försvara oss
mot vilket land som än angriper och
taga hjälp hos angriparens huvudmotståndare,
uppgivits. Nu handlar det
mest om samförstånd av olika slag med
västmakterna, om att vi skola taga vapenhjälp
därifrån, och att det närmast
är en fördel för Sverige att Norge och
Danmark ansluta sig till Atlantpakten,
varvid vederbörande icke väja för att
detta kommer att betyda amerikanska
atombombbaser i Norge, varigenom
Sverige antagligen blir krigsskådeplats.

Försvarsstabschefen, general Swedlund,
och andra propagera öppet för

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

att vårt land bör i fred förbereda och
överenskomma om hjälp. Och att det
handlar om »hjälp» västerifrån döljes
icke.

När flvggeneralen tillfrågats om Sveriges
ställning till Atlantpakten har
han demonstrativt underlåtit att redogöra
för Sveriges officiella hållning,
och ingen kan därav draga någon annan
slutsats än att han ogillar denna
och önskar en förändring.

General Swedlund gjorde den militära
utredningen om det tilltänkta
skandinaviska försvarsförbundet. Enligt
officiella uppgifter gick den i tillstyrkande
riktning. Men i onsdags i
förra veckan hävdade han, att »ett alliansfritt
och militärt svagt försvarsförbund
hade emellertid icke kunnat
ge de skandinaviska länderna nämnvärt
ökad säkerhet».

Det börjar sålunda bli allt vanligare,
att våra officerare göra uttalanden,
som gå i en annan riktning än de officiella
deklarationerna om huvudlinjerna
för den svenska försvarspolitiken.
Ett annat symtomatiskt fenomen
är, att medan vederbörande strax efter
kriget voro mycket aktningsfulla
mot ryssarnas militära insatser, börjar
nu talet om ryskt hot och rysk styrka
blandas upp med försök att bagatellisera
denna styrka.

Den engelske statsmannen Lloyd
George talade före kriget om ett slags
svensk utrikespolitik, som föreställer
sig att ingenting väsentligt förändrats
i kraftförhållandena sedan Karl XII
och Peter den store. Nu finns det snart
ingen militär och politisk förståsigpåare
som icke tillåter sig en ganska
hånfull attityd gentemot det ryska folket.
Regeringens fjantande för västmakterna
och västmaktspropagandans
servilitet västerut korresponderar med
karskheten österut på ett sätt, som tyder
på att man ingenting lärt ocli ingenting
glömt. I går var det spex kring
en liten enkel fråga om hur många år
balterna skola kvalificera sig för att

Vissa beredskapsfrågor.

bli svenska medborgare. Denna enkla
fråga behövde kombineras med antiryska
förklaringar och radioutsändning.
Detta vittnar om en välorganiserad
propagandafront mot öster.

Att det ryska folket räddade Europa
från Djingis Khan, Napoleon och Hitler,
att vi levat i fred vid dess sida,
och att det räddade oss under det senaste
världskriget, när västmakterna
sökte draga in oss i det och när Hitler
var ett ständigt hot, dylikt är så lätt
att glömma. Att man skulle ställa sig
framför en karta och fundera över om
vi ha större anledning att söka vänskap
än strid och om det icke är fler
intressen, som förena våra länder än
de som skilja dem i utrikespolitiken,
är tydligen alldeles uteslutet. Och ändå
säger sunda förnuftet inte bara att vi
böra ha intresse av att leva i fred med
det ryska folket utan att en god och
förnuftig svensk granne även vore en
rysk fördel.

Med dessa synpunkter, herr talman,
som borde kunna förstås och godkännas
av varje svensk som utan politiska
skygglappar betraktar problemet, borde
vi kunna komma till den slutsatsen, att
Sovjetunionens trygghet även är vår
egen och att denna stat kan vara de
skandinaviska staternas starkaste
skydd.

Sådant bekymrar dock icke våra
strateger. Den nya strategien har ju
bara problem i Östersjön, varmed icke
sagts att flottans talesmän äro tillfredsställda
över att den svenska kustflottan
endast kan baseras på östkusten.
Den synpunkt statsutskottets talesman
herr Törnkvist nyss framfört, att atlantvattnen
äro våra farliga punkter,
har ingen resonans i den militära strategien.
Våra lantmilitärer, för att nu
återigen citera general Swedlund, anse,
att »det är ett starkt svenskt intresse
att den materiella delen av Atlantpaktens
utfästelser förverkligas snabbt».
Vår flygexpertis delar sin beundran
och uppmärksamhet mellan USA, Eng -

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 ent.

Vissa beredskapsfrågor.

land och Kanada. Man kan bara draga
den slutsatsen därav, att det är den
gamla krigsfall-ost-inställningen som i
dag vägleder en del av våra militärer,
kanske den bestämmande delen.

Om regeringen menade allvar med
sin förklaring, att den återvänder till
den alliansfria utrikespolitiken, finns
det många trängande uppgifter, som
pocka på en ny lösning. Men om den
menar allvar, gör den så många snedsprång,
att vi frukta för att svensk utrikeskurs
får en helt annan riktning
än den officiellt angivna.

Här skall icke upprepas vår kritik
mot Marshallblockets politiska karaktär
eller de förolyckade skandinaviska
alliansförhandlingarna och mot de
svenska representanternas uppträdande
mot nedrustningsförslaget och förslaget
i Förenta Nationerna att förbjuda
atomkrigföringen. Men i dag föreligger
en ganska ny fråga: den svenska
regeringens beslut att deltaga i det tillämnade
Europarådet. Dettas upphov
är den av Churchill startade Europarörelsen,
vilken ställer som en uppgift
att rasera gränserna mellan Östeuropa
och Marshallstaterna på ett sätt, som
bara kan »vinnas» med krig, d. v. s.
ett nytt korståg å la Hitler.

Utrikesministern uppräknade den 9
februari bland de faktorer, som ledde
till den svenska regeringens initiativ
att inbjuda till en skandinavisk allians,
tillkomsten av Brysselalliansen. Europarådet
är en utlöpare till denna Brysselallians.
Elva regeringar skola sammanträda
för att behandla Europarådets
funktioner, däribland den svenska.
Det svenska beslutet fattades innan
man visste om vad rådet skulle få för
uppgifter. Ännu för några veckor sedan
levde regeringen och andra i den
föreställningen, att rådet skulle befatta
sig med varken politiska eller ekonomiska
frågor. Sedan dess tycks det ha
blivit meningen, att rådet skall kunna
taga upp alla möjliga slags frågor med
undantag för sådana, som röra det na -

tionella försvaret. Om alltså rådet
skulle bli maktlöst eller få mycket stora
befogenheter tycks vara den svenska
regeringen likgiltigt, bara den får vara
med. Detta är en farlig lek med elden.
Man har gjort våra länders framtid beroende
av kanonkungarnas välvilja.
Dödens köpmän ha blivit tidens gudar.

Det gamla folkpartiet inrymde mycket
av pacifism. Det har säkert många
pacifister ännu bland sina anhängare
även i riksdagen. Men här är det kanonkungarnas
vänner som föra ordet.
Det var sålunda mycket upplysande,
när folkpartisten herr Häckner den 9
februari klandrade utrikesministern
för att denne för något år sedan sagt,
att Sverige vill hålla sig fritt gentemot
den amerikanska storkapitalismen.
Herr Häckner ansåg sådana uttalanden
riskabla och tyckte, att vårt land icke
har råd att stöta sig med »det mäktiga
västerlandet». Däremot torde han betrakta
grovheter och konspirationer
mot Sovjetunionen som den västerländska
demokratiens privilegier.

Men det är icke bara så, att de av
folkpartisterna tidigare avskydda kanonkungarna
placerats i högsätet. Partiet
börjar nu vara uppsamlingsplatsen
för de mest västmaktsorienterade och
krigsaktivistiska elementen, vilket icke
minst dokumenterades vid utrikesdebatten
den 9 februari. Jag har tidigare
påmint riksdagen om Dagens Nyheters
propaganda, att Sverige icke får försvara
sig mot amerikanska angrepp.
Tidigare har folkpartiet icke velat taga
något ansvar för denna propaganda.
Den undanflykten täppte dock herr
Ohlin till hålet för när han den 9 februari
sade, att Sverige icke »får föra
en politik, som leder in i motsättning
till de stora demokratierna», varmed
han menade västmakterna, och då han
varnade för en sådan utrikespolitik,
»som underlåter att taga hänsyn till
den avgörande betydelsen i krig och
fred av att vår politik kan vinna förståelse
hos västerns demokratier». Herr

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

Ohlin är icke dummare än att han förstår,
att detta är motsatsen till en objektiv
och i krig neutral hållning mellan
de tilltänkta motståndarna, ja att
den politiken betyder att icke försvara
landet mot amerikanerna.

Det har sålunda blivit något slags
psykos, att man till varje pris skall
ställa in sig på krig, satsa på krig och
inrikta folkets uppmärksamhet på krig
som det naturliga medlet för att lösa
mellanfolkliga tvister. Vi äro icke pacifister
i den vanliga meningen, men
vi vända oss med raseri mot denna inställning.
Vi äro övertygade om att det
är i Europa frågan om ett nytt krig
slutligen avgöres, även om vi äro lika
övertygade om att det är den amerikanska
kapitalismen som främst representerar
krigsfaran. Vägrar Europas
folk att ställa territorier och so''ldater
till amerikanernas förfogande, lära
dessa aldrig kunna övergå från hot om
krig till krig. Därför måste man vädja
till folkens samvete i stället för att preparera
dom med tal om krigets oundviklighet.
Vi veta, att det icke finns
någon arbetande människa i Europa,
som tror att han eller hon har något
att vinna på ett nytt krig. Det finns
heller icke något som bevisar, att icke
de skilda ekonomiska systemen — socialismen
och kapitalismen — kunna
existera vid varandras sida utan krig.

Denna uppfattning är icke ny. Före
det första världskriget bestred hela arbetarrörelsen
regeringarna rätten till
krig för att lösa mellanfolkliga tvister.
Då varnade Hjalmar Branting kungen
för en lönnmördares kula, om han
skulle låta de svenska bajonetterna
vandra mot Norge. Då förklarade Jean
Jaurés, den franska socialdemokratiens
ledande man, som mördades av en
krigsgalning vid världskrigets utbrott:
»Om ni inte vilja lösa tvister på förhandlingsvägen,
så äro ni en regering
av skurkar, eu regering av banditer,
en regering av mördare.»

Herr talman! Det behövs verkligen,

Vissa beredskapsfrågor.

att något av detta betraktelsesätt även
får komma till uttryck i en svensk försvarsdebatt,
där man visserligen alltid
har känslan att starkare krafter än våra
bli bestämmande för frågan om krig
eller fred och därför är benägen att
bara ta upp det som ligger närmast till
hands. Jag sade nyss. att det trots allt
är Europas folk, som komma att ha avgörandet,
och att det hos dessa finns
starka fredsfaktorer. De, som satsa på
kriget och glädja sig över de amerikanska
atombomberna bakom den svenska
gränsen, oroa sig för folkens och
särskilt kommunisternas reaktioner inför
det ökade krigshotet.

I pressen har det rasats över den
franske kommunistledaren Thorez’ förklaring,
att om det franska folket mot
sin vilja tvingas in i ett krig mot Sovjetunionen
och angriparna därvid drivas
in på fransk mark, kunde folket inte
uppträda annorlunda än de polska, rumänska
och jugoslaviska folken. Detta
senkomna fördömande från västinaktsanhängarna
av nämnda folks kamp mot
Hitlertyranniet och ängslan för att något
liknande skulle kunna inträffa vittnar
om dåligt samvete. De ha också för
sig, att ett sådant krig skulle bli kapitalismens
krig mot socialismen, och
veta, att det då skulle rikta sig mot folkens
djupaste intressen. De olika frågor
och kannstöperier, som cirkulerat om
vad kommunisterna skulle göra i den
ena eller andra situationen, intressera
dem så mycket mera som de såsom författaren
Karl Vennberg nyss anmärkt
blanda ihop alla begrepp: »Om någon
säger, att han inte tänker delta i ett angreppskrig
mot Sovjetunionen, är det
förberedelse till högförräderi, men om
någon säger, att han inte tänker delta
ens i ett försvarskrig mot USA, är det
patriotism.»

Min partikamrat Gunnar öhman har
under förmiddagen i några punkter preciserat
svaren till frågarna, och jag vill
därför passa på alt även inför andra
kammaren på den kommunistiska frak -

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

tionens vägnar repetera denna deklaration.
Han har sagt:

»1. Sveriges kommunistiska parti vidhåller
sina tidigare deklarationer att
partiet alltid är redo att försvara vårt
lands nationella oavhängighet och folkets
frihet.

2. Sovjetunionen är på grund av dess
karaktär av socialistisk stat principiellt
emot imperialistisk krigspolitik och
emot uppgörelser i mellanstatliga tvistefrågor
genom krigiska angrepp för att
underkuva och förtrycka andra folk
och stater. Sovjetunionen har alltid i
sin politik — i Nationernas Förbund
liksom under det andra världskriget och
därefter i Förenta Nationerna — handlat
utifrån denna socialistiska princip.

3. I frågor som röra nationell frihet,
krig och fred, måste man härleda sina
ståndpunkter ur faktiska förhållanden
och icke ur ogrundade antaganden eller
rena känslostämningar. Fakta äro:

att Sovjetunionen under det andra
världskriget genom sina hjältemodiga
insatser krossade de fascistiska angriparna
och tillsammans med sina allierade
befriade Europas folk från förtryckarna; att

Sovjetunionen aldrig hotat Sveriges
fred och frihet;

att Sovjetunionen, då Sverige hotades
av Hitlertyskland 1940, genom direkt
ingripande på ett avgörande sätt bidrog
till att rädda Sveriges fred;

att ingenting kan anföras som tyder
på att Sovjetunionen företager sig något
som strider mot svenska folkets nationella
intressen eller hotar Sveriges fred
och oavhängighet.

Fakta äro vidare:

att Amerikas förenta stater upprättat
flera hundra militära baser runt jorden,
och att de amerikanska miljardärernas
talesmän klargjort sin avsikt att inringa
och »krossa kommunismen» (Trumandoktrinen)
genom ett nytt världskrig,
vilket i verkligheten skulle betyda att
hela världen inordnades under dollarkapitalets
diktatur;

att ekonomiska, politiska och militära
allianser och blockbildningar organiseras
av amerikanerna, upprustas av
amerikanerna och kommenderas av
amerikanerna;

att en ohämmad krigspropaganda och
en tygellös hets mot demokratiens och
fredens krafter inspireras och finansieras
av amerikanerna och deras hantlangare
i hela den kapitalistiska världen;

att Sovjetunionens förslag i Förenta
Nationerna om stormakternas nedrustning
och förbud mot atomvapen under
betryggande internationell kontroll avslogs
av amerikanerna och deras medlöpare; att

kapitalistiska stater i Västeuropa
och Amerika föra imperialistiska krig
på flera håll i världen;

att sålunda krigshets, krigshandlingar
och hot om ett tredje världskrig karakteriserar
den kapitalistiska världen,
medan Sovjetunionen och folkdemokratierna
föra en konsekvent fredspolitik.

4. De, som trots dessa fakta framställa
frågor grundade på det oriktiga
antagandet att Sovjetunionen kan komma
att angripa Sverige för att beröva
landet dess frihet och oavhängighet, avslöja
därmed att de själva tänka sig
Sveriges deltagande i ett kommande
krig mot Sovjetunionen, vilket förberedes
av reaktionära krafter i den kapitalistiska
världen.

5. Om dessa brottsliga krafter utlösa
ett nytt världskrig, anfalla Sovjetunionen
och mot det fredsälskande folkets
vilja draga in vårt land i kriget, är
det en klar plikt för varje kommunist,
ja, för varje uppriktig svensk patriot
att göra allt för att bekämpa de imperialistiska
krigsanstiftarna och handla
som bl. a. Danmarks och Norges folk
gjorde under det andra världskriget, då
de med Sovjetunionens hjälp befriade
sina länder — göra slut på kriget och
återställa den nationella oavhängigheten.
»

Så långt denna deklaration.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

Till sist bara några ord om utskottsutlåtandets
olika punkter. Vi kommunister
ha liksom både bondeförbundare
och folkpartister åtminstone motionsvägen
hållit inne med våra önskemål
beträffande fjärde huvudtiteln. Vi framförde
våra önskemål i fjol, och de gingo
ut på att man borde kunnat stanna vid
försvarskommitténs linje, som rörde
sig om i runt tal 800 miljoner kronor
per år. Även det är för mycket på lång
sikt. De riktlinjer som då beslötos peka,
om de fullföljas, på en framtida militärbudget,
som rör sig om 1 200 miljoner
kronor om året. Därtill kommer att avvägningen
gynnar det minst uthålliga
vapnet, flyget, på de övriga vapenslagens
bekostnad. Vi tro att den form av
krigföring Sverige är hänvisat till icke
motiverar att vi göra en miniatyr av
ett stormaktsförsvar. Vi ville vidare,
att de förslag till rationalisering av försvarsorganisationen,
som försvarskommittén
föreslagit, skulle genomföras. I
stället envisas man med att hålla en
organisationsram, som man kan fylla
varken med människor eller materiel.
Vi anse, att dessa frågor fortfarande äro
aktuella. Det sades före middagen av
herr Hjalmarson, att USA-England ha
svagare stridskrafter i Europa tillsammans
än Sverige. Hur som helst därmed
har Sverige ett enligt traditionell bedömning
mycket starkt försvar.

I dragkampen mellan utskottet och
reservanterna, där socialdemokrater och
bondeförbundare som regel följt regeringen,
medan höger och folkparti begära
mer, stödja vi utskottets linje. Den
underliga kohandel, som man stökat till
i sista ögonblicket för att gå högern till
mötes, varvid man höjt beredskapsanslaget
från 100 till 125 miljoner kronor,
har icke vunnit någon uppskattning hos
högern. Den är ju alltid värst, helt enkelt
därför att dess motioner tydligen
utarbetas på försvarsstaben eller arméstaben.
Folkpartiet, som inte har lika
stort förtroende i dessa församlingar,
har därför tvingats bygga upp en re 7—Andra

kammarens protokoll 7.94.9.

Vissa beredskapsfrågor.

servationslista med högermotionen som
grundmaterial. Så höjer det utskottets
bud i de omstridda punkterna från 120
miljoner kronor till 124 miljoner kronor,
medan högern kräver ytterligare
41 miljoner kronor. På en punkt har
folkpartiet dock avancerat i kapp högern,
nämligen när det kräver, att krigsmateriel,
som kan tillverkas inom landet,
skall importeras. Förmodligen är
detta ett uttryck för den oro inför valutabristen
som herr Ståhl nyss givit
uttryck för. Om folkpartiet dessutom
vill ha 58 000 kronor mer än utskottets
miljon till tvätten, så torde detta mindre
vara dikterat av ett materiellt renlighetsnit.

Vi komma, herr talman, att vid de
olika punkter, där reservationer avgivits,
att rösta för utskottets linje. Det
komma vi även att göra på en punkt,
där det blivit en annan majoritet i utskottet,
nämligen i fråga om anslaget
till skytterörelsen. Där ha socialdemokraterna
plötsligt gripits av sparsamhetsnit
och velat sätta ned anslaget med
284 000 kronor. Det tycks vara den enda
besparingen på en summa av 800 miljoner
kronor som de ifrågasätta. Vi ha ju
redan tidigare förklarat att vi anse, att
skytterörelsen bör erhålla riksdagens
stöd, och då det förslag, som utskottsmajoriteten
här har enat sig om, också
motsvarar de påvisade behoven för
skytterörelsen, komma vi att även i den
frågan rösta för utskottets förslag.

Vi ha till slut väckt en egen motion,
som inte gäller försvarsorganisationen
som sådan utan de värnpliktigas löner.
Inom försvarskommittén var det fullständig
enighet mellan olika partier, att
de värnpliktiga borde ha åtminstone två
kronor om dagen. Regeringen föreslog i
fjol kronor 1: 50 om dagen. Vi föreslogo
två kronor, som försvarskommittén rekommenderat.
Tyvärr följde riksdagen
regeringens förslag. Då vi i år ha upprepal
förslaget om två kronor om dagen
till de värnpliktiga och då vi anse detta
skäligt, komma vi också att yrka bifall

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

till den motion i den frågan, som återfinnes
under punkt 27.

Vidare anförde:

Herr HÄCKNEIt: Herr talman! Jag
skall icke uppehålla mig vid den senaste
ärade talarens anförande i vidare
mån än att jag konstaterar, att de sanningar
han förkunnade voro ryska.
Sanning på ryska heter pravda. Det
var Pravda-sanningar han förkunnade.

Vad herr Törnkvists anförande beträffar,
så förefaller det mig som om det var
ett typiskt exempel på s. k. renlevnadsneutralitet.
Han satte sig på sina höga
neutrala hästar och riktade moraliska
förebråelser mot Amerikas förenta stater
och England. Det var samma mentalitet
som herr Vougt för en tid sedan
gav uttryck åt när han rådde USA att
icke låta sitt strategiska bombflvg taga
vägen över skandinaviskt territorium.
Däremot ansåg herr Törnkvist, att man
icke kunde antaga, att Ryssland hade
något intresse för svenskt territorium.
Herr Törnkvist skulle ju kunna fråga
finnarna, balterna, polackerna, tjeckoslovakerna
och en rad andra folk, och
han skulle säkerligen få ett svar som
icke stämde med hans egen uppfattning.

Emellertid lönar det sig fasligt litet
att komma med moraliska predikningar,
när det gäller frågan om världskrig
eller icke världskrig och vilket
förlopp ett sådant skall få. Tv
det krig som kommer, om det kommer,
blir ett totalt krig, det veta vi
redan. Det kommer att gälla liv och
död för nationerna. Detta krig kommer
att föras hänsynslösare än något
annat krig förut i historien, och om
då USA finner, att det kan rädda
Europa genom att exempelvis bomba
Moskva och andra orter, vilka bäst och
lättast nås genom att vägen tages över
skandinaviskt område, få vi räkna med
att så kan ske. Det hjälper då icke
att säga, att sådant skola vederbörande

icke göra. Jag tror icke att sådana pekpinnar
äro befogade i ett dylikt sammanhang.
Vi måste, vi svenskar, också
räkna med kalla realiteter. Bl. a. måste
vi ha klart för oss, att även om Ryssland
icke tidigare haft intresse för
skandinaviskt territorium, kommer det
att få ett mycket stort intresse för
Norges territorium. Tv Norge blir ju
mycket snart anslutet till Atlantpakten.
Det är den situationen vi nu ha
att taga ställning till. Det är en helt
annan än den vi räknade med medan
de skandinaviska försvarsförhandlingarna
pågingo. När nu Norge de facto
är anslutet till Atlantpakten, kunna vi
räkna med att det blir en kapplöpning
om den norska atlantkusten. Den är
lockande för ryssarna därför att den
faktiskt har utmärkta ubåtsbaser. Vi
veta att Ryssland har världens största
och modernaste ubåtsflotta. Vidare har
Ryssland intresse av att genom radarstationer
på den norska kusten kunna
i tid ge varning till sitt eget flyg att
ingripa mot amerikanskt bombflyg. Det
behövs alltså icke någon svartmålning
för att konstatera, att Ryssland i det
läge som nu uppkommit har intresse
för skandinaviskt territorium. Det kanske
icke riktar sig i första hand mot
svenskt territorium, men Sverige ligger
på vägen till Norge, och vill Ryssland
göra en aktion mot Norge, kommer
detta med största sannolikhet att direkt
beröra också svenskt område. Den situationen
ha vi nu att taga ställning till.

Herr talman! Som jag redan sade under
den senaste utrikesdebatten, skulle
en västanslutning i någon form — den
behöver icke nödvändigtvis taga sig
uttryck i en Atlantpakt — medföra stora
fördelar för vårt land, bl. a. i form
av vapen och materielleveranser från
västmakterna, särskilt USA. I vår försvarspolitik
kommer det til syvende
og sidst an på de utrikespolitiska faktorerna.
Det är de som äro avgörande.
Vi behöva en intim samverkan med
västmakterna bl. a. för att vi skola

Onsdagen den l(i mars 1949 em.

Nr 10.

kunna få del av deras tekniska rön och
nykonstruktioner, särskilt från Amerikas
förenta stater, samt erhålla nödiga
krigsmaterielleveranser och även andra
leveranser som fordras för ett folk i
krig. Vi kunna naturligtvis genom att
själva rusta upp i mycket stor skala
delvis ersätta de uteblivna leveranserna
från väster. Vi kunna också få vissa
leveranser redan, men icke i den skala
och på de villkor som vi hade kunnat
räkna med genom en intim västanslutning.

Men om vi nu verkligen skola göra
allvar av förkunnelsen från utrikesdebatten,
att vi ensamma, stående utanför
varje allians, skola rusta upp, finner
jag att det förslag, som i dag föreligger
på riksdagens bord, icke räcker
till. Det kan icke ersätta vad vi förlorat
i försvarskraft genom utebliven
västsamverkan. Tillåt mig, herr talman,
att konstatera detta.

Vad som krävs i vår situation ur försvarsteknisk
synpunkt är framför allt
en väsentligt ökad upprustning, särskilt
av tekniska vapen. Men det har visat
sig, såsom jag konstaterade redan under
utrikesdebatten, att man kunde befara,
att talet om det starka försvaret
på en del håll varit ett slags camouflage
för en, jag höll på att säga, negativ
utrikespolitik. Försvarsviljan bär
varit ett täckord för neutralitetsviljan.

Om det emellertid vid en noggrann
granskning av våra resurser visar sig,
att dessa äro alltför små för att vi skola
kunna bygga upp ett verkligt betryggande
försvar, kan jag icke finna annat
än att redan detta faktum kan vara eu
tillräcklig anledning för oss att ånyo
ompröva även vår utrikespolitik.

Ännu i dag siiges det, alt en sondering
särskilt i Amerikas förenta stater
om villkoren för eu västgaranti i någon
form ej skulle vara tillrådlig, därför
att den skulle irritera Ryssland. Med
hänsyn till att ett av de flitigast anförda
argumenten mot eu västanslulning
för närvarande just varit, att vi

Vissa beredskapsfrågor.

inte veta, vad Atlantpakten kommer att
innehålla, borde väl en självklar konsekvens
vara, att man gjorde sig underrättad
om vilket innehåll den kan
med största sannolikhet förväntas få.
Att sådana upplysningar nu äro tillgängliga,
ha vi fått vetskap om genom
danske utrikesministerns besök i Washington.
Herr talman! Den sondering
västerut, som jag ansåg nödvändig redan
under utrikesdebatten, ha vi sedan
inte hört mycket talas om. Danmarks
utrikesminister befinner sig just
nu i Washington och har, som jag nyss
antydde, fått betryggande upplysningar
om Atlantpaktens innehåll för Danmarks
del. Sveriges utrikesminister befinner
sig däremot i Stockholm, vilket
verkar något oroande. Excellensen Undén,
med den goodwill han förvärvat i
USA genom sina klargörande uttalanden
i den svenska riksdagen, har ju
förutsättningar att där vinna förståelse
för svenska synpunkter.

Ännu mera oroande är, att vi hittills
inte fått erfara något om några som
helst överläggningar med västmakterna
om denna svenska livsfråga. Vi veta
inte ens, om sådana överläggningar varit
påtänkta. Skälet till en sådan negativ
ståndpunkt lär, som sagt, vara hänsyn
till Ryssland. Man avvisar alltså
tanken på en västmaktsanknytning i
någon form med att man icke vet villkoren
för densamma, men man underlåter
samtidigt att söka skaffa sig visshet
om dessa villkor. Enda möjligheten
att få en sådan kunskap är, att
excellensen Undén stiger ned från neutralitetstalets
elfenbenstorn och söker
direkt kontakt med Amerikas förenta
stater, det land som i dag är, vad som
än siiges här, Västerlandets starka värn.

När det talas om hänsyn till Ryssland,
tänker man, herr talman, vanligen på
detta lands reaktioner främst gentemot
Finland. Man resonerar i korthet sagt
så, att om Sverige skulle gå mot väsler,
skulle detta med all sannolikhet
medföra, att Finland helt ockuperades

100 Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

av Ryssland. Om Ryssland regerats av
en samling hysteriker på samma sätt
som fallet var i Nazityskland, skulle
man ha kunnat förstå den svenska räddhågan
för att våra åtgöranden skulle
vara bestämmande för Finlands öde.
Men allt vad man hittills erfarit ger
vid handen, att herrarna i Kreml noga
undvika alla känslomässigt betingade
aktioner och i stället låta sitt handlande
helt bestämmas av de resultat
som ett kallt övervägande leder till
efter en granskning av alla storpolitiska
faktorer. Stalin, denna försiktige
realpolitiker, tar även vid sin behandling
av ett litet land avgörande hänsyn
till vilken inverkan Rysslands handlingssätt
skulle medföra på världspolitiken.
Sverige spelar i det sammanhanget
så liten roll, att det endast ingår
såsom ett föga märkbart moment i
den världsomspännande ekvationen.
Att tro, att det är vårt handlande som
kommer att utgöra den bestämmande
faktorn, innebär en våldsam överskattning
av vår betydelse. De, som göra
gällande, att Sveriges hållning har en
dominerande betydelse för Rysslands
inställning gentemot Finland, påminna
om dem som före Kopernikus liksom de
gamla ptoloméerna trodde, att jorden
var världsalltets medelpunkt. Nu veta
vi bättre besked, men i fråga om världspolitiken
tycks för många svenskar det
ptolomeiska betraktelsesättet fortfarande
vara tillämpligt.

Nej, herr talman! Bestämmer sig
Ryssland för en sådan utmaning mot
hela Västerlandet och främst Amerikas
förenta stater, som en ockupation av
Finland skulle innebära, så betyder det,
att Stalin avstått från de försök att
finna en — låt vara ej bestående —
utjämning med Amerikas förenta stater,
vilka man tillskriver Stalin. Det
skulle med all sannolikhet innebära,
att Ryssland skulle avstå från att vinna
det rådrum, som skulle behövas
för att krossa titoismen, trots att denna
hotar satellitstaternas lojalitet mot

Ryssland i ett kommande storkrig. Likaså
skulle Stalin avstå från att med det
kalla krigets medel stärka Rysslands
positioner i Asien, trots det rika verksamhetsfält
denna ofantliga, delvis i
upplösning stadda, världsdel utgör. Fn
rysk ockupation av Finland skulle, menar
jag, innebära det måhända avgörande
steget, som skulle förvandla det
kalla kriget till det hetaste av alla krig
— det tredje världskriget.

Jag har redan antytt, att vi äro böjda
för att våldsamt överskatta verkningarna
av Sveriges hållning gentemot
västmakterna. En synpunkt bör därvid
särskilt framhållas. Om man tror, att
Ryssland skulle ockupera Finland för
att möta den framflyttning av amerikanska
positioner österut, som en
svensk västanslutning möjligen skulle
anses innebära, glömmer man bort Norges
roll i detta sammanhang. Man synes
förvånansvärt nog i finlandsdiskussionen
ha tappat bort en viktig synpunkt,
som intimt sammanhänger just
med det ändrade läge, som uppkommit
för vårt land genom att den nordiska
allianstanken lidit skeppsbrott och Norge
sökt sig västerut. Om nämligen Ryssland
vill gå aktivt fram av den anledningen,
att USA skulle befaras flytta
fram sina östra positioner till Skandinavien,
spelar det en mycket underordnad
roll om dessa positioner ligga i
Norge eller ett par tiotal mil längre
österut. Den — i mina ögon — inbillade
fara för Ryssland, som skulle skapas
genom att Amerika kunde få fast fot
i Skandinavien, uppkommer nämligen
redan genom Norges atlantpaktsanslutning.
Flera av de norska flygbaserna
äro för övrigt, som bekant, vida effektivare
och större än de svenska.

Med det nu anförda har jag sökt
visa, att ett av de kritstreck, som hittills
hindrat oss att inträda i Atlantpaktens
diskussionsrum, icke behöver ha
den avskräckande verkan, som många
antaga. Det finns dock även ett annat
dylikt kritstreck, som i mina ögon i

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

101

onödan förlamat vår handlingskraft.
Jag syftar på vår förlegade neutralitetsinställning.

Vi ha klart för oss, att vi inte kunna
gå i krig på Rysslands sida och att,
om Norge angripes av Ryssland, vi inte
kunna — utan nationell självuppgivelse
— undgå att militärt hjälpa Norge. För
övrigt veta vi, att en rysk militär aktion
mot Norge, såsom jag antytt, med
all sannolikhet kommer att beröra
svenskt område. Vi kunna alltså inte,
utan att begå självmord av fruktan för
döden, stå med för fot gevär vid ett
överfall österifrån mot Norge. Allt
detta kunna vi visserligen söka förtiga
under det att vi föra allt möjligt neutralitetstal,
men det är rena önsketänkandet
att tro, att Ryssland inte lagt
vår inställning på minnet utan, när
tiden för storkriget är inne, handlar
därefter. Redan genom talet om att vi
ej äro neutrala i våra hjärtan ha vi avslöjat
vår s. k. riktade neutralitet. När
det för Ryssland passar in i det storstrategiska
sammanhanget, ha vi alltså
att vänta oss samma nackdelar som en
formell atlantpaktanslutning skulle innebära.
Men fördelarna, t. ex. den förberedda
hjälpen, få vi vara utan. Rland
annat kan ett läge uppkomma, då en
rysk säraktion företages mot Sverige
i form av ett ultimatum med blixtöverfall
som hot — herr Hjalmarson har redan
något berört den saken. En dylik
aktion får man alltid räkna med, men
den världspolitiska konstellationen kan
förändras mycket snabbt med påföljd
att eu sådan aggression omedelbart utlöses.
Det är då för sent att kasta sig
i Atlantpaktens armar utan förberedd
hjälp och utan nödig intim västkontakt.

När nu herr Hjalmarson menar, att
vi kunna få förberedd hjälp utan en
intim västanknytning, tror jag han överskattar
excellensen lindens möjligheter
att i USA vinna gehör för sina synpunkter.
Och få vi ej under fred eu
sådan förberedelse för hjälp i krig, riskera
vi att hjälpen kommer för sent.

Vissa beredskapsfrågor.

och då stå vi där med ett spolierat försvar.

Herr talman! Den bild jag tecknat av
vårt utomordentligt utsatta läge i dagens
situation är mörkare än den, som
följer av det gamla neutralitetstänkandet.
Vi äro helt enkelt så bundna vid
Norge och så beroende av förståelse
och hjälp från väster, att neutralitetstalet
ej kan bluffa Ryssland. Vad har
då detta tal för annan praktisk betydelse
än att det invaggar vårt folk i
falska förhoppningar? Härigenom hindras
folket från att se den dystra verkligheten
i vitögat. Detta folkets önsketänkande
binder i sin tur vår lednings
handlingsfrihet. Denna ödesdigra cirkels
förtrollning kan knappast brytas
utan att vår utrikespolitiska ledning
upphör med att åberopa folkets vanföreställningar
och övertro — för att
nu begagna ett uttryck av herr Vougt
— som ett skäl för en passiv neutralitetspolitik.
På detta sätt skulle vår ledning
kunna skapa den renhet i den politiska
atmosfären, som hittills saknats.
Den officiella dimbildningen får ej
längre dölja tingens fruktansvärda realiteter
för folkets massa. Vi få icke
underskatta vårt folk. Jag tror nog, i
motsats till herr Vougt, att vårt folk
tål att höra sanningen på samma sätt
som det engelska folket väl fördrog de
beska sanningar Churchill förkunnade
under det sista kriget. Vi måste vara
aktiva inte för att framkalla krig utan
för att om möjligt förebygga krig och,
om det värsta skulle inträffa, då ha
bästa möjligheten att få hjälp från
väster.

Herr talman! I dagens läge är måhända
materielanskaffningen viktigare
än värnpliktstidens längd. En utökning
av denna synes nämligen förutsätta en
lösning av spörsmålet hur man skall
kunna få tillräckligt många kvalificerade
trupputbildare. Frågan om materielanskaffningen
synes icke kunna lösas
på ett tillfredsställande sätt genom
vår egen produktion, tv det skulle, så -

102

Nr 10.

Onsdagen den IG mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

vitt jag kan förstå, innebära att man
på ett betänkligt sätt rubbade den samhällsekonomiska
balansen. En annan
viktig fråga är också kuppberedskapen;
en snabbutredning vore här på sin
plats.

•lag vill sluta med att ånyo betona,
att vad som sagts här i dag icke jävar
riktigheten av mitt påstående, att vi
ej kunna stärka vårt försvar i tillräcklig
omfattning utan intim västanknytning.

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr talman!
Eftersom här redan sagts så mycket
i den föreliggande frågan, skall jag
försöka begränsa mig, och det inte
minst därför, att jag är alldeles för
okunnig för att kunna ge mig in på de
vittsvävande utrikespolitiska problem,
som den föregående talaren var inne
på. Jag skall i stället försöka hålla mig
till några av de faktorer, som i statsutskottet
förelegat till bedömande vid behandlingen
av detta förslags olika
punkter.

Jag har anslutit mig till utskottets
förslag på alla punkter. Detta innebär
inte att jag skulle vara mindre försvarsvänlig
än höger- och folkpartirepresentanterna.
Att jag fastnat på utskottets
linje innebär endast att jag är
tveksam, om man i nuvarande förhållanden,
med det statsfinansiella och
valutaläge vi nu ha, kan utan hänsyn
till återverkningarna på andra områden
realisera alltför långt gående önskemål.
Vi kunna inte gärna ge oss in
i en tävlan med stormakterna, utan vi
få avväga våra åtgärder efter våra begränsade
resurser. Härtill kommer att
våra värnplikts- och försvarsorganisatoriska
problem i vidare bemärkelse
ligga under utredning; även ur den
synpunkten kan sålunda en viss försiktighet
anses vara av nöden. Villigt skall
erkännas att denna avvägning mellan
militära och civila behov är synnerligen
svår att göra. Men ett är säkert,

nämligen att denna avvägning mellan
militära och civila behov måste ske på
ett förnuftigt sätt, ty även ur direkt
militär synpunkt iiro produktion och
arbetsliv omistliga tillgångar, som det
militära handlandet såväl i nuvarande
läge som i ödets stund är direkt beroende
av.

Den föregående talaren framhöll särskilt
önskvärdheten av import, inte
minst från USA, av krigsviktig materiel,
och ett sådant påpekande kan naturligtvis
ha sin riktighet och sitt berättigande.
Men klart är att denna materiel
kostar pengar, varför vi även därvidlag
måste försöka få till stånd en
avvägning. Om denna import avväges
så, att annan än för militära behov nödvändig
produktion försvåras, är inte
mycket vunnet. Det måste bli svåra avvägningsproblem,
som särskilt för en
lekman inte bli lätta att avgöra. Man
måste lita på Kungl. Maj:t och de myndigheter,
som härvidlag bära ansvaret.
Om, såsom hittills, genom ett gott samarbete
mellan de militära myndigheterna
och industrien tillverkningen av
nödvändig materiel kan forceras utan
prioritet och tvång, är detta säkerligen
för både militära och civila behovs
täckande lyckosamt.

Utskottet har på väsentliga punkter
genom kompromisser föreslagit höjning
av vissa anslag, särskilt då i fråga
om utläggning av beställningar på tygmateriel,
i fråga om det frivilliga skyttet
o. s. v. Jag tror att dessa höjda anslag,
om de godkännas av riksdagen,
bli väl använda pengar och att därigenom
lägges en god grund till en förstärkning
av vårt försvar. Om, som jag
hoppas, vår partimotion om förstärkning
av flygvapnet kommer att vinna
beaktande i någon form, bli dessa sammanlagda
förbättringar rätt avsevärda
och komma att kräva åtskilliga uppoffringar
av vårt folkhushåll. Flyget är ju
säkerligen också vårt allra viktigaste
och säkraste beredskapsmedel.

Vad sedan behovet av repetitions- och

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

103

efterutbildningsövningar angår är det
naturligtvis önskvärt, att dessa övningar
ske i all den utsträckning som kan anses
påkallad. Men även därvidlag är det
svåra avvägningsproblem, som hänsyn
måste tagas till, såsom tidigare beredskaps
längd, tidigare längre militärutbildning
än den nuvarande o. s. v., och
dessutom, och det är kanske det viktigaste,
måste ju hänsyn tagas till det behov
av kuppberedskap, som läget för
tillfället kräver. Bedömes sålunda läget
allvarligt, måste man förutsätta att militära
övningar bedrivas och militär beredskap
hålles i den utsträckning, som
synes vara av behovet påkallad. Men
det är inte lätt för en lekman att avgöra
när och var ett sådant behov inställer
sig. Där måste man lita på regeringen
och de myndigheter, som handha
denna uppgift och som ha den centrala
överblicken över de faktorer, som
reglera det utrikespolitiska och militärpolitiska
läget; den bedömningen måste
de göra. Om det skall vara minst 16 000
man inkallade vid ett sådant tillfälle eller
100 000 är ju omöjligt att exakt säga;
det kanske ibland räcker med mindre,
ibland kräves det kanske mera. Ur den
synpunkten har jag därför anslutit mig
till utskottets förslag även på denna
punkt, som ju innebär vissa fullmakter
för Kungl. Maj:t i detta avseende.

Försvarsministern är för tillfället inte
inne i kammaren, men han gör sig kanske
på något sätt underkunnig om vad
jag nu vill framhålla, nämligen att man
inte skall glömma bort jordbruket, när
det gäller beredskapen. Man skall så
långt det är möjligt försöka att komma
ihåg vikten av att skörden bärgas, och
att man på alla sätt vid avvägningen
mellan de militära, jordbrukets och
andra krav i möjligaste män tillgodoser
det, som ur alla synpunkter är önskvärt.
Om man kan avväga alla dessa
faktorer så lämpligt som möjligt, tror
jag att vårt försvar genom ökat förtroende
hos allmänheten kommer att få eu
goodwill som är av stort värde.

Vissa beredskapsfrågor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HÄCKNER (kort genmäle): Herr
talman! Den senaste ärade talaren framhöll
såsom sin mening, att utgifterna
för materielanskaffning skulle bli mycket
stora även för den händelse man
finge vapen utifrån. Vid en definitiv
västanknytning få vi, menar jag för
min del, prisvillkor, som komma att
innebära att vi inte behöva belasta vår
valutareserv förrän efter en längre tid,
i vart fall inte så länge vårt valutaläge
inte blivit förbättrat. Följaktligen äro
villkoren i det avseendet synnerligen
liberala.

Herr OIILIN: Herr talman! Debatten,
både den i denna kammare och den i
första kammaren, har ju varit så pass
utförlig-att det inte är nödvändigt att
jag tar tiden i anspråk för någon mera
detaljerad diskussion på de olika punkter,
där reservation förekommer i utskottsbetänkandet.
Jag skall alltså nöja
mig med några reflexioner om ett par
ting, som förefalla mig vara mera väsentliga.

Den första frågan gäller byggandet
av bergsrum för lagring av drivmedel,
ammunition, flygplan m. in. Alla veta
att tillgången på sådana skyddsrum —
om jag får kalla dem så — är otillräcklig.
Jag tror att det är nyttigt att man
försöker tänka sig in i, hurudan vår
sinnesstämning skulle vara, om det
skulle gå så olyckligt, att det blev ett
krig, där Sverige angreps och man efter,
skola vi säga, tolv timmars krig
mot kvällen den första dagen skulle
nödgas konstatera, att mycket stora delar
av våra drivmedclsföråd och en
icke ringa del av ammunitionen gått
till spillo genom fientlig bombning. En
mycket stor del av de stora summor,
som vi offrat för att stärka vårt försvar,
skulle då ha varit till ganska liten
nylta. Jag tror att ett sådant övervägande
leder till den slutsatsen, att

104 Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

det är angeläget att vi under loppet av
ett par tre år försöka tillgodose de viktigaste
behoven av dylika bergsrum.
Nu finnas ju medel disponibla, som
möjliggöra byggande av sådana här
bergsrum i större utsträckning än försvarsministern
tydligen tänkt sig. För
mig framstår det såsom mycket angeläget,
att man med användande av dessa
reserverade medel medger ökade
sprängningsarbeten. Dessa ting ta nödvändigtvis
ganska lång tid, de kunna
inte alltid forceras, medan t, ex., om
man får några månaders varning i en
allvarlig utrikespolitisk situation, det
finns en hel del andra saker som kunna
påskyndas under loppet av dessa
månader. Det är vida svårare att göra
det med bergsrum, även om arbetet
även därvidlag kan forceras.

Vidare har det ju framkommit i diskussionen
här, att tillgången på ammunition
av olika slag och annan krigsmateriel
är bristfällig. Det är visserligen
sant, att man inte kan räkna med
att ha hundraprocentig täckning för
alla tänkbara behov, men de, som haft
tillgång till närmare uppgifter, veta,
att i vissa avseenden äro förråden alltigenom
otillräckliga. Även härvidlag
får man väl säga, att det är ganska irrationellt
att hålla sig med en stor militär
apparat, om man inte sörjer för
att man i händelse av krig har tillräcklig
tillgång till ammunition, som ju
dock är en avgörande förutsättning för
att det militära maskineriet skall kunna
uppnå effekt.

Den praktiskt politiska fråga av större
räckvidd, som föreligger till beslut
här i dag, förefaller mig i högre grad
än frågan om övningarna vara denna:
Hur menar man att beställningsbemyndigandet
på 125 miljoner kronor i stället
för tidigare föreslagna 100 miljoner
skall komma till användning? Jag tilllåter
mig här rikta en fråga till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet:
När herr statsrådet i statsverkspropositionen
framlade förslag

om ett bemyndigande på 100 miljoner
kronor, var det då inte avsikten att
detta skulle gälla krigsmateriel av en
lång rad slag men inte en mera väsentlig
anskaffning av radarutrustning?
Ifall man nu i statsutskottet, tydligen
med regeringens goda minne, gjort en
kompromiss, måste detta då inte innebära,
att man gått med på ett bemyndigande
på 125 miljoner kronor, fortfarande
exklusive den anskaffning av
radarutrustning, som kan befinnas
möjlig? Skulle man fatta det på annat
sätt och mena, att denna utrustning
skall läggas inom de 125 miljonerna,
blir väl resultatet, att beställningarna
för de 100 miljonerna äro ungefärligen
oförändrade. Vari består i så fall den
kompromiss, som regeringspartiet erbjudit?
Vari består — vilket är viktigare
— den ökade anskaffning av materiel
av olika slag, som man trodde
att utskottet och avdelningens överläggningar
visat vara av allra största
vikt? Jag tror att det är högst betydelsefullt
att man från regeringshåll
vill deklarera, att man här avsett eu
verkligt effektiv höjning till 125 miljoner,
exklusive alltså den ifrågavarande
radarutrustningen. Jag vill erinra
om att, såvitt det varit möjligt att få
kunskaper i denna fråga, det finns produktionsmöjligheter
för viktiga slag av
den krigsmateriel, varom här är fråga,
som väl räcka till att utfylla och täcka
ett beställningsbemyndigande på omkring
125 miljoner kronor. Skulle man
däremot för dessa andra ting, som jag
inte skall närmare specificera, minor,
ammunition av olika slag och andra
ting, som bruka föras dit, begränsa sig
till ett belopp av storleksordningen 100
miljoner kronor, blir tydligen anskaffningen
av dessa ting väsentligen långsammare
än som skulle vara nödigt
med rådande produktionsmöjligheter.

De som lyssnade till hans excellens
herr statsministern och hans inlägg i
debatten om den skandinaviska försvarsalliansen
och förhandlingarna där -

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

105

om den 9 februari i första kammaren

— det var väl åtskilliga av denna kammares
ledamöter som gjorde det, och
andra ha väl läst protokollet — kunde
icke undgå att få det intrycket, att
statsministern avsåg en väsentlig förstärkning
av försvaret utöver de ansträngningar
som voro angivna i statsverkspropositionen.
Statsministern sade,
att det svenska folket är berett att öka
ansträngningarna för att trygga freden
på samma sätt som under det förra
kriget, nämligen genom att göra vårt
försvar så starkt, att det skall dröja så
länge för en angripare att slå ned oss,
att de av honom efterträdda baserna
hinna förvandlas till baser för den
andra parten. Han talade om att göra
Skandinavien till ett starkt försvarat
fäste.

Jag är ledsen, herr talman, att jag
icke kan göra rättvisa åt den intensiva
betoning och starka känsla, som i statsministerns
framträdande bar upp hans
anförande och åt detta uttalande gav

— det vågar jag säga — en annan och
starkare prägel än den jag kan förläna
detsamma. Men detta uttalande måste
väl ändå innebära en deklaration, att
regeringen i det läge, vari vi hade
kommit då, var beredd alt påskynda
anskaffningen av ting som äro av betydelse
för försvarets effektivitet, under
förutsättning att de kunna åstadkommas
utan att sönderbryta ramen
för vår ekonomiska politik och medföra
några väsentliga rubbningar av
vårt näringslivs betingelser.

Innan man fått svar från regeringsbänken
på vad höjningen av beställningsbemyndigandet
från 100 till 125
miljoner innebär, vet man uppenbarligen
ingenting om huruvida regeringen
tänker infria den växel, som statsministerns
tal får anses innebära, eller om
regeringen menat, att den genom vissa
beställningar av radarutrustning får anses
ha gjort detta.

Jag skall, herr talman, icke här gå
in i några detaljer. Jag skall beträf -

Vissa beredskapsfrågor.

fande anskaffningen på dessa punkter
erinra om ett uttalande, som gjorts i
en folkpartimotion vid föregående riksdag,
där vi förklarade, att vi icke voro
övertygade, att den takt, varmed moderniseringen
och effektiviseringen av
försvaret var avsedd att genomföras,
varit tillfredsställande. Formuleringen
i propositionen ger icke ett övertygande
bevis på detta.

Man har nog i diskussionen även i
år av dessa problem fått ett intryck,
att försvarsministern icke med tillräcklig
styrka kunnat företräda viktiga försvarsintressen
just på en del av de
punkter jag här har vidrört — utan att
närmare precisera dem, av helt uppenbara
skäl. Naturligtvis är det nödvändigt
med ett beställningsbemyndigande
åt regeringen. Man skulle känna
större lugn, om man visste, att försvarets
synpunkter företräddes mera auktoritativt
inåt och utåt. Den känslan
har man icke för närvarande.

Jag tillåter mig fråga antingen statsministern
eller försvarsministern, när
riksdagen kan vänta en proposition om
förstärkning av flygvapnet? Jag har
hört sägas, att denna fråga är under
övervägande i regeringen. Men är det
inte så, att propositioner av denna
kostnadskrävande art böra avlämnas
senast den 22 mars? Det är i varje fall
någon gång nu; dagen kan vara av sekundär
betydelse. I dag är det i alla
händelser icke så långt till detta datum.
Förhåller det sig så, att man inom
försvarsdepartementet och regeringen
fortfarande överväger detta spörsmål,
men skall presentera propositionen
inom loppet av en vecka? Eller hur
ligger hela denna fråga till? Jag behöver
ju icke här påpeka, att den är av
ganska stor betydelse och att det skulle
ha varit bra, ifall det varit möjligt för
kammaren alt få upplysning i detta
spörsmål, innan den har att fatta beslut
i eu del andra försvarsspörsmål.

Jag skall icke här taga upp någon
polemik mot herr Hjalmarson. Jag vill

106

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

bara med anledning av hans uttalande
rörande övningarna säga en sak. Jag
har fått det bestämda intrycket, att om
man kan välja mellan att disponera ett
antal miljoner av den storleksordning,
som högerreservationen innebär, för
övningar eller disponera de pengarna
för anskaffning av mycket, mycket
viktig krigsmateriel, så föredrager man
på försvarshåll avgjort det senare. I
den mån vi av hänsyn till det allmänna
ekonomiska och statsfinansiella läget
icke anse oss kunna öka försvarsutgifterna
hur mycket som helst, måste
ett val träffas, ett val som enligt mitt
sätt att se utfaller på det sätt som
framgår av folkpartireservanternas
ställning i statsutskottet.

När herr Hjalmarson talar så mycket
om folkpartipressen och dess sätt
att skriva, är jag naturligtvis mycket
smickrad av att han fäster så stor vikt
vid den saken. Jag skall bara tillåta
mig den lilla reflexionen, att jag förmodar,
att herr Hjalmarson någon
gång läser även högerpressen. Han
kanske då observerat, att det där ej
sällan framträder en tendens att, närhelst
en meningsdifferens visar sig i
en försvarsfråga, frånkänna alla andra
än högerns representanter verkligt och
sant försvarsintresse. Det gladde mig
att herr Hjalmarson ingalunda själv
hemföll åt den vanan, utan tvärtom tog
avstånd ifrån detta sätt att argumentera.
Ifall denna herr Hjalmarsons
ståndpunkt skulle sprida sig till dem,
som skriva och tala för högern, så att
de erkände att även de som ha annan
uppfattning än högern kunna ledas av
äkta och varmt försvarsintresse, så
tror jag att detta skulle vara en tjänst
åt försvaret.

Det har i dag överraskande nog, vill
jag säga, varit en diskussion i första
kammaren rörande den rätta karakteristiken
av den svenska utrikespolitiken,
närmast, såvitt jag förstått, med
utgångspunkt från ett yttrande av herr
von Heland, som även innehöll mot mig

och min ståndpunkt kritiska formuleringar.
Detta har givit först utrikesministern
och sedan statsministern anledning
till några uttalanden. Det kan
väl icke skada, om jag begagnar tillfället
att här försöka angiva några synpunkter
på detta spörsmål.

Den fråga jag skall beröra är alltså,
hur man lämpligen bör karakterisera
den svenska utrikespolitiken, i första
rummet sådan den bedrives under
fredstid och i andra rummet sådan man
tänker sig, att den skall bedrivas i
händelse av ett krig, där vi icke bli
direkt inblandade. Bli vi inblandade,
ger sig vår politik av sig själv.

Jag vill understryka att man icke bör,
såsom understundom sker, sammanblanda
dessa två ting: vår politik under
fredstid, vilken är den närmast aktuella
saken, samt frågan, vilken ställning vi
skulle intaga efter ett krigsutbrott.

Beträffande denna fråga om den
svenska politiken under fredstid synes
det mig som om hans excellens herr
utrikesministern hade en viss förkärlek
för att använda ordet »neutralitet»
icke bara när det gäller att tala om
Sveriges uppträdande i händelse av
krig utan även i viss mån för att karakterisera
vår attityd under fredstid. Jag
får därför erinra om något som utrikesministern
själv påpekat vid mer än ett
tillfälle, nämligen att »neutralitet» ju
anger en attityd under krigsförhållanden,
en attityd mot ett icke krigförande
land. Vill man alltså använda det
ordet för att karakterisera politiken under
fredliga förhållanden, blir det en
sådan mera indirekt karakteristik, som
man avser att åstadkomma genom neutralitetens
talesätt.

Nu har jag det intrycket, att detta
talesätt har framkallat en del missförstånd
på olika håll, jag tänker närmast
på de stora demokratierna i väster.
Man har i Sverige talat om detta ord
»neutralitet», som om detta ord, tillräckligt
ofta upprepat, skulle klargöra själva
karaktären av den svenska politiken

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

107

även i fredstid. Jag tror icke, att det är
alldeles oväsentligt detta, att man söker
undgå missförstånd hos den allmänna
opinionen i de stora demokratierna;
förståelse där kan få betydelse på flera
sätt, särskilt ifall Sverige skulle bli
överfallet och gärna ville få hjälp från
detta håll.

Jag kan som exempel på ett sådant
missförstånd, som icke är ovanligt,
nämna ett fall. Jag skall icke ingå på
ytterligare fall som berörts tidigare såväl
i pressen som i riksdagen. När jag
diskuterade med de amerikanska journalister,
som voro här på halvofficiellt
besök för någon månad sedan, visade
det sig, att flera av dem förklarade fullständigt
öppet: »Sedan vi kommit hit
och fått grepp om er politik ha vi fått
ett helt annat intryck av den än vi tidigare
haft i Förenta staterna. Vi erkänna,
att vi äro inga specialister, på
utrikespolitik utan allroundjournalister.
Vi hade närmast det intrycket att er
neutralitetspolitik var inriktad på att
hålla er borta från närmare engagemang
i lika hög grad mot öster som mot
väster.»

Missförstånd av denna art böra undvikas.
Utrikesministern skulle själv lätt
kunna komplettera med andra fall, där
han fått göra tillägg till sina förklaringar.
För att undgå missförstånd har
jag tillåtit mig använda uttrycket »västorienterad
alliansfrihet» som karakteristik
på vår utrikespolitik under fredstid.
Jag tror fortfarande, att detta är en
tämligen acceptabel karakteristik på
vår politik under den senaste tiden.
Att denna politik varit och är alliansfri
i förhållande till stormakterna är
väl alldeles uppenbart. Vad västerorienteringen
beträffar vill jag erinra om
ett par ting. För det första ha vi ju
trätt in i och samverka mycket intensivt
i den s. k. Marshallorganisationen,
ett samarbete som ju — vilket ofta
konstaterats har icke endast ekonomisk
utan i viss mån även politisk innebörd.
För det andra har det ju dekla -

Vissa beredskapsfrågor.

rerats, att vi äro villiga att inträda i
det s. k. Europarådet, en organisation
som strävar efter ett ganska intensivt
och ingående samarbete i Västeuropa,
fastän erfarenheten kommer att visa,
om det blir möjligt att åstadkomma ett
sådant samarbete eller ej. Men målsättningen
är ganska klar.

För det tredje: det finnes väl ingen
i denna kammare som vill förneka, att
den svenska linjen vid förhandlingarna
om en eventuell skandinavisk försvarsallians
hade ett drag av att man eftersträvade
förståelse med västmakterna
kring en sådan politik, förståelse av
ganska betydelsefullt slag.

Jag kan icke se, herr vice talman, att
man, om man tar dessa tre ting, kan
komma till annan slutsats än att den
svenska politiken under den senaste
tiden varit i väsentlig mening västorienterad.

Vad skulle ha varit alternativet — det
kan vara nyttigt att fråga sig — d. v. s.
hur skulle politik som icke är västerorienterad
ha sett ut? Det skulle varit
en politik, som är fullständigt lika åt
båda sidor, som säger: Vi vägra att
samverka på något sätt med det ena
blocket, ifall vi icke kunna samverka
på samma sätt med det andra blocket;
vi vilja intaga en fullständigt likadan
ställning åt båda sidor.

Men det är ganska klart, att det vore
en helt annan attityd än den vi faktiskt
intagit. En ledamot av denna kammare,
herr Rubbestad, beslöt, när frågan om
Sveriges inträde i Marshallorganisationen
skulle behandlas, lägga ner sin
röst; han ville ej med sin röst stödja
ett beslut att Sverige skulle inträda i
Marshallorganisationen. Det finnes kanske
andra ledamöter av kammaren
som ha en liknande inställning, fast det
ej kommit till uttryck. Han har även
sedan offentligen gjort vissa uttalanden,
som, om han icke är fel refererad, givit
uttryck för skepsis i fråga om klokheten
i detta beslut. .lag vet icke, om jag
feltolkar herr Rubbestad och hans

108

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

eventuella meningsfränder, om jag förmodar,
att däri ligger en viss sympati
för att Sverige skulle intaga en hållning
som är mera lika åt båda sidor.

Jag undrar om det ej får anses vara
ganska motiverat att säga, att en attityd
av denna art har ett i någon mån
isolationistiskt drag. Men den svenska
utrikespolitiken -— och det är jag för
min del glad över — har icke på senare
tid haft denna prägel. Jag tror att det
har viss betydelse att detta slås fast.
Detta gäller icke bara med hänsyn till
opinionen i de stora demokratierna i
väster, fastän den är, såsom jag sagt,
viktig, och det är viktigt att minska risken
för missförstånd. Jag tror att det
är viktigt att slå fast det även av hänsyn
till en stabilisering av den svenska
opinionen, så att den svenska opinionen
får klart för sig vad hela vår utrikespolitik
varit och, såvitt jag vet, är
i dag.

Det är betydelsefullt måhända även av
det skälet, att ifall det preciseras här,
kan det försvåra en eventuell glidning
av vår utrikespolitik i isolationistisk
riktning. Ty att åstadkomma en sådan
glidning måste vara betydligt svårare,
ifall det slås fast, att vår politik är i
viss mening präglad av västorientering.

Det har verkat på mig som om man
på en del håll i den socialdemokratiska
pressen och bondeförbundspressen,
kanske även i en del andra uttalanden,
inte vore alldeles främmande för sympatier
för en sådan orientering uti en
i någon mån isolationistisk riktning,
bort ifrån den västorientering, som vår
politik, såvitt jag förstår, obestridligen
haft under den senaste tiden.

För min del har jag funnit det icke
vara alldeles oviktigt att försöka försvåra
en dimbildning rörande den
svenska utrikespolitikens faktiska karaktär
under senare tid. Ifall man då
icke tycker om mitt sätt att karakterisera
politiken — det kan ju användas
så många uttryck -— skulle jag vilja
fråga: Hur vill man då karakterisera

den svenska utrikespolitiken under
fredstid och karakterisera den på sådant
sätt, att det klart framgår, att det
icke är en politik, som förutsätter en
lika ställning mot öster och väster?

Jag understryker, att utrikespolitiken
är icke endast en fråga om eventuella
militära dispositioner utan omfattar åtskilliga
ting.

Naturligtvis är det sedan av stor betydelse
att slå fast en annan sak. Där
äro väl meningarna inte så mycket delade
i denna kammare som de äro på
den första punkten. Men det är viktigt
att få fastslaget, för det andra, att
i händelse av krig bör vår utrikespolitik
sträva efter att hålla Sverige utanför
kriget. Ingen stormakt skall kunna
räkna med att i händelse av krigsutbrott
disponera svenskt territorium.
Om man vill kalla denna politik under
krigstid för neutralitet har jag ingen
invändning att rikta mot den terminologien.
Vad jag menar är väsentligt, det
är att slå fast detta, att vår strävan, såvitt
vi kunna bedöma med ledning av
de för närvarande rådande utrikespolitiska
förhållandena, bör vara att hålla
svenskt territorium och Sverige utanför
kriget. Det är viktigt, att ingen tvekan
får råda på denna punkt, att om
man preciserar vår utrikespolitiska
hållning under fredstid på det sätt jag
gjort, det ingalunda innebär, att man
i minsta mån intar en vacklande hållning
i fråga om vår utrikespolitik i det
senare avseendet så länge förhållandena
äro av den art som de för närvarande
äro!

Om denna debatt, herr talman, skulle
ha kommit i dag eller vid något annat
tillfälle, det karr man ju diskutera, men
det förefaller mig som om det vore en
fråga av icke ringa vikt att man här i
kamrarna försöker precisera, hurudan
den svenska utrikespolitiken är under
fredstid och hur man tänker sig den
vara i händelse av ett krigsutbrott, inte
bara det senare. Skulle det vara så, att
det uttryckssätt, som jag har använt,

Onsdagen den lf> mars 1949 em.

Nr 10.

109

befinnes vara sådant att man på andra
håll icke vill acceptera det, vore det
naturligtvis utomordentligt värdefullt,
ifall man där ville framställa de alternativa
uttryckssätt, som man anser
bättre ge uttryck för den svenska utrikespolitikens
nuvarande karaktär.

Jag ber, herr talman, att efter denna
utvikning få yrka bifall till den av herr
Ohlon m. fl. avgivna allmänna reservationen.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag kanske får säga några ord med anledning
av den allra sista delen av herr
Ohlins anförande.

Han anknöt till en debatt, som försiggått
i första kammaren förut i dag och
som mycket riktigt var framkallad av
ett uttalande av herr von Heland, vari
han uttalade mycket stark oro över att
herr Ohlin genom sitt tal och sin karakterisering
av den utrikespolitik, som
lian förordade, skulle ha avlägsnat sig
ifrån den enhetslinje, som man tidigare
hade här i riksdagen. Herr von Heland
begärde direkt en förklaring från regeringsbänken.
Man behövde, som han
sade, en lugnande förklaring att det inte
skett någon ändring i den svenska politiken.

Jag sade för min del i en replik, att
det inte skett någon ändring i den politik,
som hade tillkännagivits här för
riksdagen endast för några veckor sedan,
och att alltså regeringen kvarstod
på samma linje som förut.

I fråga om det tal av herr Ohlin, som
herr von Heland vände sig emot, gav
jag uttryck åt den uppfattningen, att
det var eu ganska oklar karakteristik
av den svenska utrikespolitiken, då han
talade om eu västinaktsorienterad alliansfrihet,
och jag skall be att även i
denna kammare litet grand få ange, varför
jag tyckte ilen karakteristiken var

Vissa beredskapsfrågor.

oklar. Det är framför allt därför, att när
man talar om alliansfrihet menar man
frihet från militära allianser. Man håller
sig alltså på det området av de internationella
förbindelserna. Om man då
använder uttryck, varigenom man så
att säga graderar alliansfriheten, är det
mycket svårt att få något grepp om vad
det betyder i fredstid. En alliansfrihet
som så att säga är partiell, när det gäller
militära allianser, vad skall det betyda?
Det är ju inte lätt att få någon
förnuftig mening i det, och jag framkastade
därför den hypotesen, att herr
Ohlin menade att denna västmaktsorienterade
alliansfrihet skulle motsvaras i
krigstid av något slags åt ena sidan
orienterad neutralitetspolitik. Det var
inte jag som gjorde förväxling eller
sammanblandning mellan förhållandena
under fredstid och under krigstid. Jag
utgick i stället från att herr Ohlin möjligen
hade tänkt på krigstid, eftersom
han använde ett sådant uttryckssätt som
västmaktsorienterad alliansfrihet. Jag
sökte då framhålla, huru vanskligt det
är att tillkännage att under krigstid en
liten stat i ett utsatt läge skulle föra en
neutralitetspolitik, som vore konsekvent
partisk till förmån för ena sidan, och
jag erinrade om vad som förekommit
under det sista världskriget. Stora starka
militärstater kunna kosta på sig att
systematiskt gynna den ena parten i sin
politik, även om de hålla sig utanför
kriget. Det kunna också små svaga stater,
om de befinna sig mycket långt
ifrån farozonen, medan däremot stater,
som då befunno sig i det läge som exempelvis
Sverige eller Schweiz, som hade
ett mycket utsatt läge och inte hade
någon överdrivet stark militärstyrka,
fingo lov att försöka hålla sig till det
gängse neutralitetsbegrcppet, den folkrättsliga
neutraliteten. De kunde alltså
inte säga, att de kunde följa en linje,
som kan betecknas som en neutralitet
som vore till förmån för ena parten
eller vore konsekvent partisk.

Från dessa premisser sade jag, afl

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

man skulle över huvud taget nog vara
ganska försiktig att förkunna, hur man
skall handha neutralitetspolitiken i händelse
av krig, då så mycket beror på
det maktläge eller den ställning, vari
den neutrala staten befinner sig.

Det svarades på detta, både i första
kammaren av herr Elon Andersson och
nu här av herr Ohlin, att man ingalunda
har tänkt på krigstid utan tvärt om att
folkpartiet också har den meningen, att
under krigstid skall man följa neutralitetspolitiken.
Jag fattade åtminstone
yttrandena på det sättet. Vad kan man
då ha i sikte med detta uttryck, västmaktsorienterad
alliansfrihet?

Jag framkastade i första kammaren
en annan hypotes, att kanske herr Ohlin
hade menat att vi i ideologiskt avseende
stå folken i väststaterna nära, att vi
dela deras uppfattning när det gäller
den allmänna samhälleliga åskådningen,
i vad gäller demokrati, människovärde,
medborgarrätt o. s. v., och att det kanske
var detta han menade. Men jag framhöll
på samma gång att det i så fall var
ett ganska vilseledande ordval han hade
använt, eftersom detta ju inte hade med
militära allianser eller alliansfrihet att
göra.

Nu säger herr Ohlin — och det fick
jag höra redan i första kammaren — att
det är ytterligare en tredje tolkning,
som han har velat lägga in i sin karakteristik.
Herr Ohlin säger, att vi ha
deltagit i ett internationellt samarbete
med västmakterna, i främsta rummet i
Marshallorganisationen, och vi ha uttalat
oss i princip för att deltaga i det
Europaråd, som nu planeras, och detta
är då något slags västmaktsorientering.
Nu får jag säga, att jag tycker det är
mycket egendomligt att använda uttrycket
i samband med neutralitets- eller
alliansfrihetspolitiken. Vad först beträffar
Marshallorganisationen så inbjödos
för övrigt även öststaterna. Den var alltså
inte från början tänkt som någon
speciell väststatsorganisation, och att vi
vilja ha ett internationellt samarbete på

alla möjliga områden — ekonomiska,
sociala, kulturella o. s. v. — det är ju
självklart. Vi samarbeta med de stater,
som i sin tur äro villiga att samarbeta
med oss. Jag har alltså mycket svårt
att se, hur man med anledning av detta
samarbete, där ju herr Ohlin och jag
ha samma mening i fråga om samarbetets
värde och nytta, kan så att säga
kvalificera alliansfriheten, frihet från
militära allianser, såsom på ett visst
sätt orienterad.

Vi ha alltid haft den ståndpunkten
här i Sverige, om vi gå litet längre tillbaka
i tiden, att vi äro med om allt
möjligt internationellt samarbete där
det bjuds. Vi skulle gärna se att även
öststaterna vore med om det internationella
samarbete, som vi bedriva på
olika områden, och vi ha ju ett universellt
samarbete inom Förenta Nationernas
ram.

Jag tror vidare att då herr Ohlin kritiserade
mig för att ha velat använda
neutralitetsbegreppet för politiken under
fredstid, så är det nog litet oriktigt.
Jag har tvärt om vid olika tillfällen
understrukit, att med neutralitet
tänker man på ett förhållande under
krigstid, men om man vill driva neutralitetspolitik
i händelse av krig förutsätter
det att man i fredstid inte engagerar
sig på sådant sätt, att man binder
sin handlingsfrihet så att man inte
kan driva neutralitetspolitik under en
konflikt.

Senast så sent som i debatten den 9
februari i år framhöll jag, att neutralitet
är ett begrepp som hänför sig till
förhållanden under krigstid. När man
talar om neutralitet under fredstid, kan
man blott mena, att en stat, som vill
eftersträva att under krig hålla sig utanför
konflikten, icke i fredstid binder
sin handlingsfrihet genom alliansfördrag,
som omöjliggöra neutralitet i
krigstid.

Herr Ohlin efterlyste något lämpligt
begrepp eller någon term för att karakterisera
den svenska utrikespolitiken,

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

då man nu kritiserar hans »västmaktsorienterade
alliansfrihet». Jag vet inte
om det är så viktigt att få en term, som
omfattar alla sidor av det internationella
livet. Jag skulle för min del vilja
säga, att när det gäller militära allianser
vilja vi intaga en alliansfri hållning,
och därmed har man angivit sin ståndpunkt
på det området. Sedan kunna vi
väl säga, att vi vilja ha internationellt
samarbete på alla områden, och det beror
inte på oss, om somliga stater hålla
sig utanför det internationella samarbetet
på ena eller andra området.

Jag är för min del inte av den meningen,
att det är så nödvändigt att få
en sammanfattande term, men om man
nu skall ha en sammanfattande term
är det viktigt att den väljes så, att den
inte lätt ger upphov till missförstånd,
och det tror jag att herr Ohlins term
var ägnad att göra.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag skall inte nu taga upp frågan
om utrikesministerns terminologi när
han säger, att ordet allians brukar och
bör bara användas om militära allianser.
Det är sant att det är mycket vanligt,
men ordet allians användes också
om politiska allianser av annan innebörd.
Den frågan kanske vi kunna diskutera,
när jag har mer än tre minuter
till förfogande.

Det jag nu vill säga är emellertid att
utrikesministern överraskade på en
punkt. Han säger att vårt inträde i Marshallorganisationen
icke var något uttryck
för något särskilt samarbete västerut,
ty även öststaterna inhjödos ju
att gå in i detta samarbete. Det var ett
allround samarbete, som där planerades
och som vi beslöto att inträda i.

Jag undrar, har verkligen hans excellens
utrikesministern låtit sig ledas av
en sådan —• jag kan inte finna något
annat uttryck — relativt naiv ståndpunkt,
så alt utrikesministern, när han
förordade vårt inträde (lär, hade bc -

Vissa beredskapsfrågor.

dömt saken på det sättet? Har det inte
varit klart på ett ganska tidigt stadium,
att det här var ett, skola vi kalla det
västeuropeiskt samarbete? Vi äro bl. a.
med om en utredning rörande inträde i
en västeuropeisk tullunion — jag erkänner
att jag är ganska skeptisk om utsikterna
på den punkten. Nu undrar jag
om utrikesministerns attityd innebär,
att om vi finge en inbjudan från östblocket
att förhandla om ett motsvarande
slag av samarbete med samma
räckvidd som en tullunion, skulle vi inträda
och förhandla om den saken
också?

Utrikesministern understryker, att vi
äro intresserade av internationellt samarbete
och samarbeta med alla dem som
vilja samarbeta med oss. Man får härav
dra den slutsatsen, att tyvärr har man
inte velat samarbeta med oss österut
och att detta är orsaken till att det inte
blivit av. Som historieskrivning och
karakteristik av Sveriges ståndpunktstagande
till Marshallorganisationen och
Europarådet tror jag att denna förklaring
kommer att betraktas som relativt
uppseendeväckande.

Sedan vill jag konstatera att hans excellens
utrikesministern inte tycker att
man behöver på något sätt karakterisera
vår politik. Han säger, att det kan räcka
med alliansfrihet militärt, och för övrigt
kan man låta det vara. Jag vill
erinra om att jag angivit tre skäl, som
jag inte nu skall upprepa, varför det
kan ha en viss betydelse att ange vår
politiks karaktär.

Jag vill f. ö. konstatera, att det har
visat sig att hans excellens herr Undéns
sätt att tala om vår utrikespolitik många
gånger har lett till missförstånd just på
den punkt, där jag eftersträvar en precisering.
Jag tror därför att det är ett
viktigt praktiskt spörsmål, som här föreligger.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!

112

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

Vad beträffar Marshallorganisationen
var det ju utrikesministern Marshall
siälv som förklarade, att inbjudningen
sträckte sig över hela Europa, till alla
länder på denna sidan Asien, och jag
påminner om att den första överläggningen
om Marshallorganisationen skedde
mellan de större ländernas utrikesministrar,
den engelske, den franske
och den ryske utrikesministern i Paris.
Sedan drogo sig öststaterna ut ur detta
samarbete, och vi stå kvar. Vi hålla
oss alltså till det, att vårt ståndpunktstagande
icke avgöres av huruvida öststaterna
äro med eller inte. Men nog
är det ett faktum, att det från början
var avsett som en organisation som
skulle omfatta hela Europa.

Sedan vill jag bara konstatera ytterligare
några saker. Jag sade inte, att
man inte behöver karakterisera vår utrikespolitik.
Jag sade att vi behöva inte
nödvändigtvis en sammanfattande term,
som omfattar alla möjliga områden av
utrikespolitiken. Om man lanserar en
sådan term, kan det lätt bli så, att den
ger anledning till missförstånd, som
jag tror att herr Ohlins term gjorde.
Det som jag särskilt vill slå fast efter
herr Ohlins replik är, att han inte
längre försvarade sin term. Jag uppfattar
det så, att han är medveten om
att det är litet besynnerligt att kvalificera
alliansfriheten, friheten från militära
allianser, på sådant sätt att det
är något slags partiell alliansfrihet eller
en orienterad alliansfrihet. Det är ett
mycket oegentligt uttryck, och jag tycker
för min del att det närmast leder
tanken till en sådan graderad neutralitet
som jag talade om tidigare i mitt
anförande.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Det är klart att alla korta formuleringar
kunna missförstås. Men får
jag erinra utrikesministern om att om
man låter bli att tydligt karakterisera
en politik, så leder också detta mycket

ofta till missförstånd. Särskilt gäller
detta om man har ett enda ord som
ofta upprepas, så att det kommer att
för allmänna opinionen stå såsom karakteristik
även på politiken under
fredstid. Det torde knappast ändå någon
kunna bestrida, att för stora delar
av opinionen i in- och utlandet har
ordet neutralitet kommit att stå som
en karakteristik på politiken under
fredstid, inte bara i ett avseende utan
i olika väsentliga avseenden.

Utrikesministern anser inte att det
ordet bör användas så. Det är då av
en viss vikt att man försöker klargöra
detta, och det sker genom att man försöker
använda andra kvalificerande uttryckssätt.
Även om de inte äro alldeles
felfria kunna de säkert göra god
nytta i alla fall.

Jag vill med anledning av utrikesministerns
sista påstående konstatera,
att hans resonemang tydligen leder till
att det var den omständigheten att även
öststaterna voro inbjudna till Marshallsamarbetet
som gjorde, att Sverige kunde
acceptera. Han tycks fästa en avgörande
vikt vid detta, att det var ett
allmänt internationellt samarbete, där
de voro inbjudna och sedan lämnade.
Om inte utrikesministern fäste en sådan
vikt vid detta, förstår jag inte att han
kan använda detta resonemang som ett
argument mot mig, när jag talar om
att vårt deltagande i Marshallorganisationen
obestridligen innebär en icke
oväsentlig västorientering.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr taman!
Vid den tidpunkt, då vi anmälde oss
till att vara med om konferensen rörande
en blivande organisation för ekonomisk
återhämtning, hade inbjudningarna
gått ut till hela Europa. Under
sådana förhållanden tycker jag det är
oegentligt att som herr Ohlin säga, att
det var ett kvalificerat ståndpunktstagande,
att vi voro oneutrala och att vi

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

113

genom vår anslutning markerade, att
vi ville samarbeta endast med väststaterna
på detta område. Det har utvecklat
sig till att bli ett samarbete endast
med väststaterna, och vi uppskatta i
hög grad detta samarbete, men när
denna organisation skulle inrättas var
den inte orienterad västerut.

Herr FAST: Herr talman! Jag vill inte
polemisera mot föregående talare, men
jag vill dock säga att herr Häckner inte
behövde den konstgjorda dimma för
att dölja sina avsikter, som herr Ohlin
nyss använde. Herr Häckner uttalade
klart och tydligt, att han icke var anhängare
av en alliansfri politik, och
han har intagit en klar ståndpunkt.
När jag hörde hans anförande tänkte
jag, att herr Hagberg i Luleå nu har
fått en motpol. Nu ha vi fått höra en
röst från öster och en röst från väster.
Den enda skillnaden var kanske att
herr Hagberg var mera angelägen att
camouflera sin orientering åt öster än
vad herr Häckner var att camouflera
sitt ståndpunktstagande västerut.

Jag förmodar att herr Ohlins fullständiga
tystnad om vad herr Häckner
anförde innebär ett avståndstagande,
men eftersom han strävar efter att
vinna klarhet, skulle det nog inte ha
skadat med ett bestämt avståndstagande
från herr Häckners deklarationer.
Nu är jag, välvillig som alltid, ändå av
den uppfattningen, att herr Ohlins tystnad
får anses innebära ett avståndstagande.

Det är uppenbart, herr talman, att
det finns ett intimt samband mellan
det utrikespolitiska läget och kostnaderna
för försvarsanordningarna. Det
är ju nästan oundvikligt att försvarsberedskapen
måste stärkas i ett skärpt
utrikespolitiskt läge, och härigenom
sliga även försvarskostnaderna. Det
finns emellertid även ett annat samband.
Det ekonomiska läget förvärras
i regel vid utrikespolitiska kriser, eftersom
handeln då underkastas starka

Vissa beredskapsfrågor.

restriktioner. Jag har ett behov att säga,
att ett land inte kan offra hur mycket
som helst för sitt försvar, utan det
måste alltid ses till att landets ekonomiska
resurser icke överansträngas. Tas
icke hänsyn härtill i tillräckligt god
tid, blir det snart återverkningar på
försvaret, som man inte tänkt sig. Man
måste i så fall snabbt skära ned inte
bara försvarskostnaderna utan även organisationen
i en utsträckning som man
under andra omständigheter inte hade
behövt göra. Var gränsen går är givetvis
svårt att avgöra, men att det finns
en bestämd sådan gräns tror jag inte
någon kan bestrida. Om vi se på försvarskostnaderna
i olika länder, inte
bara i Norge och Danmark, där de hållits
nere på en synnerligen låg nivå,
skall man utan tvivel finna, att vi i
vårt land ha ganska höga försvarskostnader,
både i procent av statsutgifterna
och i förhållande till invånarantalet.

Med detta har jag ingalunda velat
säga, att vårt försvar är så starkt som
vi skulle önska, utan jag har endast
velat framhålla risken för att vi överanstränga
våra ekonomiska resurser till
förfång även för försvaret, om man ser
det på litet längre sikt. Vi måste vara
på det klara med att ett litet land med
begränsade ekonomiska resurser måste
bygga upp sitt försvar just med hänsyn
till dessa begränsade resurser. Om försvarsorganisationen
är alltför vid, blir
det inte möjligt att göra försvaret tiptop
i alla avseenden, så att det kan följa
med i den snabba utvecklingen.

Nu vet jag mycket väl, herr talman,
att det är mycket svårt att i nuvarande
världspolitiska läge göra inskränkningar
i organisationen, och vi måste
ge försvaret all den utrustning vi ha
råd till, men jag vill som min mening
framhålla, att det är oundvikligt med
en ganska snar omprövning av dessa
ting, om man skall kunna hålla en
något så när modern utrustning av försvaret
inom ramen för bestående organisation.

8 — Andra kammarens protokoll 19^9. Nr 10.

114

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

Även en annan sak måste man enligt
mitt förmenande hålla i minnet. Vi ha
beslutat långtgående investeringsbegränsningar,
och vi måste sträva att
öka vår export för att få balans både
inåt och utåt. Våra möjligheter till import,
framför allt från dollarområdet,
äro synnerligen begränsade, även om
det i dagens läge är möjligt att erhålla
viss krigsmateriel utifrån. Våra inhemska
fabrikers möjlighet att ta emot
beställningar för försvarets räkning äro
också begränsade — de stora reservationerna
på försvarets huvudtitel bära
vittnesbörd härom.

Vidare få vi inte glömma bort förhållandet
mellan skatter och statsutgifter.
Det har ju blivit modernt, även om
det inte talats därom i dag, och det
förstår jag synnerligen väl, att kräva
skattesänkningar, men det har knappast
givits något positivt förslag om hur
dessa skattesänkningar skola kunna genomföras
på annat sätt än genom en
minskning av statsutgifterna. Det är
emellertid inte lätt att åstadkomma en
sådan minskning, framför allt som det
ju vid behandlingen av varje huvudtitel
kommer fram önskemål, vilka gå
utanför ramen för regeringens förslag,
och ingen kan lämna anvisningar på
andra punkter, där man kan göra besparingar.
En annan enligt mitt förmenande
mycket allvarlig sak som man
måste räkna med är att vi kanske kunna
få en lågkonjunktur, som medför minskade
inkomster för medborgarna och
minskade statsinkomster men som sannolikt
medför ökade utgifter för staten,
inte minst till sociala ändamål.
Under sådana förhållanden blir hänvisningen
till att det nuvarande budgetöverskottet
erbjuder en möjlighet till
nedsättning av skatterna ganska litet
bärande.

Herr talman! Jag har icke anfört
detta som en replik mot statsutskottets
reservanter, utan jag har sagt det med
anledning av de krav man möter även
utanför riksdagen på mycket långt gå -

ende upprustning. Jag kan för min del
inte finna att försvaret skulle bli nämnvärt
bättre tillgodosett om riksdagen på
de punkter man här framför allt tvistar
om, nämligen punkterna 1 och 45,
skulle följa reservanterna än om riksdagen
följer utskottsmajoriteten. I båda
fallen har ju regeringen en fullmakt
som den kan använda för att stärka
både den materiella och den personella
beredskapen. Maximerade anslag kunna
således överskridas liksom naturligtvis
även förslagsanslag. Därigenom har regeringen
möjlighet att vid verkligt behov
stärka beredskapen i en efter förhållandena
betingad omfattning. Jag erinrar
om att i punkt 45 medges det
bland annat, att regeringen kan utlägga
beställningar för materielanskaffning
under nästa budgetår intill 125 miljoner
kronor — jag tror att gränsen där är
nådd för vad vi kunna åstadkomma
inom ramen för den egna produktionen
och för importmöjligheterna.

Den av utskottet föreslagna höjningen
av skytteanslaget är i och för sig
ingalunda någon stor sak, och man skall
inte offra alltför mycket tid på den.
Skall man gå restriktivt fram på alla
områden, vilket vi ju nu beslutat oss
för och äro tvungna till, får man emellertid
lov att söka hålla stilen över hela
linjen. I annat fall komma andra ändamål,
vilka kanske äro väl så behjärtansvärda
men som ha ett mindre antal
förespråkare, att bli mindre väl tillgodosedda.
För min del tror jag inte att
det lägre anslaget skulle minska skytterörelsens
effektivitet. Jag har själv tillhört
skyttarnas krets, och om jag känner
dem rätt, komma de att skaffa sig
precis lika mycket ammunition och
skjuta precis lika många skott vare sig
de få det högre anslaget eller det lägre.
Och som jag nyss sade finns det i
många fall goda skäl att höja anslagen
där man ändå har fått avstå härifrån
— jag tänker exempelvis på idrottsanslaget,
där det finns många förespråkare
för en höjning.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Jag nämnde inledningsvis att försvarskostnadernas
höjd till stor del beror
av det utrikespolitiska läget. Jag vill
ingalunda förneka att vårt utrikespolitiska
läge efter Nordens splittring är
sämre än det skulle ha varit om man
hade lyckats skapa ett verkligt alliansfritt
nordiskt försvarsförbund eller om
de nordiska staterna var för sig hade
bibehållit sin gamla neutralitetspolitik.
Enligt min bestämda mening ger det
som inträffat oss ändå inte anledning
att vika från den ståndpunkt vi intagit,
och ju klarare denna deklareras, desto
större möjligheter ha vi att vinna förståelse
och respekt både inåt och utåt
för den intagna ståndpunkten. Den har
inte betingats av vare sig bekvämlighet
eller känslotänkande, ej heller av stundens
ingivelse, utan den har betingats
av våra under lång tid vunna erfarenheter
och vår bestämda vilja att hålla
vårt land utanför stormaktsallianser och
storm aktskonflikter.

Med glädje konstaterar jag också, att
förståelsen för vår alliansfria ståndpunkt
är i stigande, och jag tror att vi
på goda grunder kunna räkna med att
farhågorna att vi skola avstängas från
leveranser av krigsmateriel skola visa
sig överdrivna.

Jag skulle med anledning av den utläggning
av strategisk natur, som herr
Häckner gjorde, vilja fråga, hur många
gånger man inte gjort sådana utläggningar
och utvecklingen blivit en helt
annan. Vad veta vi om förhållandena
under ett eventuellt framtida krig? Det
har sagts att en av världens mest kända
forskare en gång tillfrågades om vad
han trodde om det tredje världskriget.
Han skall då ha svarat: Om det tredje
världskriget vet jag ingenting alls, men
jag vet att om ett tredje världskrig bryter
ut, kommer man att slåss med träklubbor
i det fjärde. Ja, herr talman,
det kanske är så, att om denna olycka
skulle drabba världen, skulle åtskilligt
av vad som i dagens liige är väsentligt
komma att bli oväsentligt. Jag vill än

Nr 10. 115

Vissa beredskapsfrågor.

en gång framhålla, att detta tal överallt
i världen verkar litet skrämmande på
mig: att det nu blott gäller att ta ståndpunkt
på ena eller andra sidan, därför
att kriget är oundvikligt. Jag tror vi
därvidlag i all blygsamhet ha en uppgift
att fylla. Enligt min mening är det
viktigaste av allt att vi i mån av förmåga
söka stärka fredens krafter ute i
världen, så att denna olycka inte inträffar,
som totalt skulle förinta den
västerländska kulturen.

Innan jag slutar vill jag framhålla,
att det för mig ter sig skrämmande med
de deklarationer, som avgivits överallt
i världen, där det finns kommunistiska
partier och i vilka kommunisterna klart
och tydligt deklarerat sin villighet till
femtekolonnverksamhet i händelse det
land där de bo skulle råka i konflikt
med Kominforms huvudland. Även om
dessa deklarationer åtföljts av en försäkran
om att Sovjet aldrig kommer att
börja ett anfallskrig, verka deklarationerna
skrämmande åtminstone på mig.
Vem skall avgöra vem det är som börjar
ett krig? Har man inte genom hela
historien alltid tvistat efter ett krig om
vem som började det? Det kan ju i ett
vanligt slagsmål vara svårt för polisen
att utröna vem som börjat, och jag tror
sannerligen inte det är lättare att avgöra
vem som har börjat ett krig. Under
alla omständigheter kan man säga, att
om någon medborgargrupp gjort motsvarande
deklarationer i Kominforms
huvudland, skulle deklaranterna hastigt
ha försvunnit. Nu skall ingen tro att
jag vill förorda undantagslagar och
drastiska åtgärder mot kommunisterna.
Jag är motståndare till sådant, och jag
tror att det .svenska folkets inneboende
sundhet skall få det att reagera likadant
i fortsättningen som det gjort hittills.

Innan jag lämnar talarstolen vill jag
också säga min personliga mening om
de deklarationer, som vid skilda tillfällen
gjorts av framstående svenska militärer
och varav det klart har framgått,
att de ogilla den av regering och riks -

116 Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

dag intagna neutralitetsståndpunkten.
Jag beklagar dessa uttalanden, ty de
stärka säkerligen inte tilltron till våra
försäkringar. Ingen skulle mer än jag
beklaga, om militären inte hade samma
rätt som övriga medborgare att både
tänka och tala fritt, men det finns tillfällen,
då man av både militära och politiska
skäl har anledning att iaktta en
viss aktsamhet, och det är ingenting annat
jag kräver.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Debatten har nu pågått så länge, att
många kanske tycka att hela fältet är
avbetat. Jag skall emellertid inte på något
område upprepa vad andra talare ha
sagt, och jag skall heller inte sväva ut
mot utrikespolitiken utan strikt hålla
mig till fjärde huvudtiteln och där begära
vissa upplysningar.

Under den långa debatten har man
med glädje kunnat konstatera, att det
råder stor enighet om att vi skola söka
åstadkomma ett så starkt försvar som
möjligt. Det går också igenom allas
tankegång att läget nu är allvarligare
än det har varit på länge och att vi
därför måste göra vårt allra bästa för
att stå rustade om den olyckliga dagen
skulle komma.

Den sakliga diskussionen i dag har
till största delen rört sig om hur mycket
materiel vi ha råd att skaffa, men
jag skall uppehålla mig vid ett annat
problem. När vi förra året vid denna
tid diskuterade försvarsfrågan, var det
viktigaste problemet huruvida de värnpliktigas
övningstid skulle vara nio eller
elva månader. Jag ställde mig då
mycket skeptisk till tanken att man
skulle kunna nå ett tillfredsställande resultat
med nio månaders utbildningstid.
Nu har en årskull genomgått sin
rekrytutbildning på nio månader, och
det kan därför vara anledning att ställa
den frågan, om de under denna tid
nått det utbildningsresultat, som anhängarna
av niomånaderslinjen hade

hoppats. Ha de utbildats till allround
soldater, eller har utbildningen måst
inskränkas till att endast göra dem till
specialister? Jag har ju för min del den
uppfattningen, att i ett land med så stor
yta som vårt och med så gles befolkning
och så små årsklasser, skall varje soldat
bli en, så långt det låter sig göra,
allround man, så att den ene kan gripa
den andres vapen, om så skulle behövas.
Yåra högre militärer, både stabschefen
och överbefälhavaren, ha ju redan
vittnat om att de anse, att tiden
har varit för kort. Jag förmodar, att
försvarsministern redan har bildat sig
en uppfattning om resultatet av de nio
månadernas utbildning, och jag ber att
till honom få framställa frågan, om han
anser, att man har kommit fram till det
resultat, som man siktar emot, och om
detta resultat är tillfredsställande. Det
har sagts, att om man inte under rekrytskolan
nådde fram till målet, så
skulle man fullborda utbildningen under
repetitionsövningarna. Vi veta, att
repetitionsövningarna ju tidigare framför
allt varit till för att man då skulle
ha övningar i större förband. Rekrytskolan
har ju gällt den enskilde soldaten,
gruppen, plutonen, kompaniet, bataljonen
och kanske regementet, men
repetitionsövningarna ha sträckt sig
längre och alltså avsett övningar i ännu
större förband.

Jag såg ett uttalande — jag förmodar,
att det var av överbefälhavaren —
att man under nästa år, alltså den niomånadersperiod,
som utbildningen
skall omfatta, måste sänka målet och
inte gå högre i utbildningen än till
kompaniförband. Det skulle väl tyda på
att man inte anser den tid, som finns
till förfogande, vara tillräcklig. Men
när nu även repetionsövningarna skola
inskränkas, blir det ju inte tillfälle till
sådan utökning av utbildningen, att
man kan nå målet under dem. Det skulle
vara intressant att höra, hur man har
resonerat i högsta ledningen, om man
anser, att de repetitionsövningar, som

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

117

äro planerade under den närmaste
tiden, komma att bli tillräckliga för att
fullborda utbildningen och nå avsett
resultat.

Under diskussionen i fjol om niomånadersutbildningen
ville jag också ta
upp till debatt kuppberedskapen, d. v. s.
den bristande beredskapen under den
tid, som förflyter mellan utryckningen
av första rekrytårsklassen i år och inryckningen
av nästa årsklass. Jag fick
då det svaret från flera håll, att den
saken inte hörde dit. Den skulle tas upp
i ett annat sammanhang. Jag har inte
här lyckats få besked om eller i tidningarna
lyckats finna ut, hur det är
planerat med denna kuppberedskap nu
under sommaren. Jag har hört vissa
initierade personer säga, att det inte
skulle finnas någon beredskap alls då,
vissa andra att de repetitionsövningar,
som skola förekomma, i viss mån fylla
denna lucka i beredskapen. Men om
vi skulle råka in i krig, kommer naturligtvis
den första stöten ifrån flyget,
och vem skall då ta emot denna stöt?
Om det då är otillräckligt med folk förlagda
vid våra förråd och depåer, blir
det i första hand hemvärnet vi skola
lita till, men detta är väl otillräckligt.
Skulle det emellertid inte finnas andra
möjligheter? Utom den aktiva personalen
vid våra regementen finnas också
bland de fast anställda i ganska stor utsträckning
reserver av olika slag. Jag
vet att dessa reserver, reservstatare
m. fl. vid vissa regementen ha vapen
hemma nu, och de ha order att, om så
skulle behövas, ansluta sig till hemvärnet,
om de platser, där deras förband
skulle utrustas, skulle vara tagna, innan
de vid en mobilisering nådde dit. Vid
vissa regementen är det så ordnat, vid
andra inte. Skulle det inte kunna tänkas,
att det bleve en positiv enhetlighet
i detta avseende inom hela den
svenska armén? Det vore väl också
tänkbart, att skyttarna, som i så stor
utsträckning också äro hemvärnsmän,
inrangerades mera fast i något sådant.

Vissa beredskapsfrågor.

Det var bara dessa frågor jag skulle
vilja framställa: Anses nio månaders utbildningstid
vara tillräcklig? Om den
inte är det: Skola de planerade repetitionsövningarna
användas för att fullborda
denna utbildning? Anser herr
statsrådet, att den kuppberedskap, som
nu finnes i vårt land under tiden mellan
mars och augusti, är tillfredsställande? -

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag har
egentligen begärt ordet för att besvara
några frågor. Jag har intrycket att kammarens
uppmärksamhet kanske inte är
så särdeles väl samlad just nu, men jag
är likväl nödsakad att ta till orda, därför
att en av de talare, som ställt frågor
till mig, är herr Hjalmarson, som
har ordet efter mig, och jag vill givetvis
ge honom tillfälle att replikera, om
det är något som jag inte ger tillfredsställande
svar på nu. Däremot tänker
jag inte gå in så mycket på de olika
avsnitt av statsutskottets utlåtande nr 4,
som ha varit föremål för debatt och
som blivit enligt min mening alldeles
tillräckligt belysta genom de inlägg som
bär skett från olika håll.

Det är ett par särskilda frågor jag
ville stanna inför, och jag kanske då
först får ta upp en fråga, som även den
allra senaste talaren, herr Fröderberg,
rörde vid och som även herr Hjalmarson
var inne på. De sysslade med de
med varandra sammanhängande frågorna
om värnpliktsutbildningen sedd
ur utbildningssynpunkt och om repetitions-
och efterutbildningsövningarna
och ville veta, om det varit riktigt att
i så stor utsträckning som nu har skett
begränsa utbildningen. Herr Fröderberg
ställde den direkta frågan, vilket
resultat jag ansåge, att det första årets
nio månaders första tjänstgöring givit.
På den frågan vill jag svara följande:
Det har från alla håll, av varje för -

118

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

bandschef, av varje militärområdesbefälhavare
och över huvud taget av varje
annan befälsperson, som haft med denna
rekrytklass att göra, vitsordats, att
de ha aldrig sett en rekrytklass, som
varit så bra som denna. Det har ingivit
mig den föreställningen, att vi här mött
ett gensvar i den vädjan till de värnpliktiga,
som legat däri, att vi sagt, att
från försvarets sida göres en ansträngning
för att pressa ned utbildningen till
det som är ett minimum, till det som
är oundgängligen erforderligt, och vi
göra det därför att vi inte anse det skäligt
att av den svenske ynglingen ta
mera av hans arbetstid och arbetskraft
än som är oundgängligen nödvändigt.
Vi ha mött ett gensvar på denna appell
till de värnpliktigas goda vilja som
aldrig tillförne.

Uppenbarligen är det mycket svårt
för mig, som endast sett en mycket
liten del av den nyss utryckta värnpliktigtruppen,
att sätta några betyg över
den. Det är så mycket svårare, som
chefen för armén har föranstaltat om
en mycket noggrann prövning av denna
rekrytklass. Denna prövning har gått
till så, att vid de fälttjänstövningar, som
avslutade den första tjänstgöringen, förrättades
inspektioner, där man systematiskt
anställde olika prov, och där
man för övrigt lade upp systemet så,
att man skulle kunna jämföra såväl de
individuella resultaten som de olika
förbandens resultat med varandra. Man
skulle följaktligen för första gången få
en verkligt tillförlitlig bild av vad den
svenske soldaten är värd. Inspektionerna
verkställdes alltså under februari
månad och kanske också i början av
mars — huvuddelen av rekrytklassen
ryckte ut den 12 mars. Sedan är det
meningen att förbandscheferna och militärbefälhavarna
skola bearbeta resultaten,
och arméchefen har för sin del
begärt att få in deras utlåtanden, på
vilka han skall fota sitt omdöme, till
den 1 april. Först därefter kan det över
huvud taget bli tal om att få en tillför -

litlig bild av vad denna rekrytklass är
värd.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att när vi på det sättet få fram en verkligt
saklig bedömningsgrund, ha vi någonting
i vår hand, som kan vara utomordentligt
bra att ha, när det gäller att
se, vilka luckor som finnas i denna utbildning.
Men å andra sidan ha vi ju
knappast någon möjlighet till jämförelse
med tidigare rekrytklasser, därför
att i fråga om dessa klasser har man
inte gjort någon liknande metodisk genomgång
vid rekrytutbildningens slut.
Tills vidare håller jag mig till det mycket
goda omdöme, som från alla håll
givits rekrytklassens goda vilja och inställning.

Eftersom jag nu berört de generalprov,
som chefen för armén föranstaltat
om, vill jag också något dröja vid
det meddelande, som blev bekant under
gårdagen, att chefen för armén redan
nu tillkännagivit som sin mening, att
utbildningsmålen måste sänkas nästa
år. Därmed menade han, att han inte
anser, att det är möjligt att på nio månaders
första tjänstgöring pressa in mer
än den enskilde soldatens utbildning
och utbildningen i kompaniförband.
Hans uppfattning är alltså den, att man
till ett annat år inte skall försöka nå
till sådana övningar i högre förband,
som innefattats i den nu förflutna
rekrytutbildningen och de avslutande
fälttjänstövningarna. Att chefen för armén
redan nu tagit ståndpunkt i denna
fråga, har berott på att han för de militärer,
som under tiden mellan utbildningen
av de båda rekrytklasserna samlas
till kurser och för genomgång av
nästa års utbildningsplan, velat tillkännage,
hur han tänker sig, att nästa
års utbildningsplan skall läggas upp.
Vi stå nu för första gången inför möjligheten
att använda de tre månaderna
mars, april och maj, som ligga mellan
rekrytklassernas utbildningstid, till en
grundlig utbildning av befälet. Det klagas
över att vi ha för litet befäl för vår

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10. 119

utbildning. Hittills har det varit så, att
en stor del av befälet hela året legat på
kurser och därigenom dragits från förbanden.
Nu är det avsikten att samla
befälet till skolor och kurser i luckan
mellan rekrytklassernas tjänstgöring.
Därigenom har befälet möjlighet att
under den övriga delen av året gå i
tjänst vid förbanden. Att vid sådana
kurser och vid skolorna nästa års rekryttjänstgöring
diskuteras och planeras
är alltså skälet till att chefen för armén
redan nu ansett sig böra tillkännagiva,
att utbildningsmålet med hänsyn
till förbandens storlek måste nedsättas.

Min uppfattning är, att det skall vara
möjligt att skapa en fullgod utbildning
av den svenske soldaten, om inte på
nio månader så i alla fall på den tidrymd
som står oss till buds för utbildning,
om vi ha en sammanlagd värnpliktstjänstgöring
av tolv månader. Då
går den sista månaden till omskolning,
men 11 månader kunna ju egentligen
tänkas gå till utbildning, eller i varje
fall kunna den första tjänstgöringens
nio månader och den tionde månaden,
som ingår i den första repetitionsövningen,
gå till verklig utbildning. Den
plan, som skisserats av arméchefen, är
att vi skulle använda den första repetitionsövningen
till att få till stånd övningar
i stridsförband, och där skulle
man alltså nå fram till den utbildning
i större förband, som inte är möjlig att
inlägga inom de nio månadernas utbildning.
Därmed kommer jag fram
till att i någon mån ta upp de synpunkter
herr Hjalmarson berörde. De framkommo
i samband med att han utvecklade
de synpunkter, som varit vägledande
för högern, när den avgav sin
reservation.

I reservationen har ju högern sagt,
att anslaget till repetitions- och efterutbildningsövningar
för nästa budgetår
beräknats för lågt och kräver, att vi
redan nu skola öka dessa anslag, så
att dessa övningar skola kunna anordnas
i full omfattning. Herr Hjalmar -

Vissa beredskapsfrågor.

son har, enligt vad som inberättats för
mig, använt uttrycket att det vore
oförsvarligt att minska både första
tjänstgöringen och repetitions- och efterutbildningsövningarna.
Med anledning
därav vill jag fästa uppmärksamheten
på att de repetitionsövningar,
som nu skulle ha ägt rum, äro ju repetitionsövningar
för sådana värnpliktiga,
som ha haft tolv eller elva månaders
utbildning, eftersom den första
rekrytklass, som endast har haft nio
månaders utbildning, ju är den som
nyss avslutat sin tjänstgöring. Ett av
skälen till att jag nu anser, att det närmast
är lyckosamt, om vi inte behöva
ta ut repetitions- och efterutbildningsövningar
är, att om vi skola ha repetitionsövningar
såsom komplement till
första tjänstgöringen och skola göra
dessa i stridsförband, blir det ju nödvändigt
att ta ut inte bara en åldersklass
eller två eller tre utan en hel serie
åldersklasser för att få stridsförband,
i vilka de olika åldersklasserna
äro representerade, och då är det fördelaktigt
att inte ha förbrukat dessa
klassers repetitionsövningar.

Förut har jag nog besvärat denna
kammare tillräckligt mycket med mina
resonemang beträffande just repetitions-
och efterutbildningsövningarna,
varför jag tror, att jag kanske får nöja
mig med vad jag här sagt. Jag vill endast
fästa uppmärksamheten på att sedan
vi av arbetsmarknadsskäl och av
hänsyn till vår ekonomiska politik under
ett par år så gott som helt inställt
repetitionsövningarna, ha ju dessa nu
tagits upp. Vi ha under den gångna
vintern haft efterutbildningsövningar,
för tre åldersklasser tror jag det är,
och vi ha för närvarande repetitionsövningar,
som börja med fyra av de
stympade rekrytklasserna, alltså sådana
rekrytklasser, som reducerats därigenom,
att en stor mängd av ifrågavarande
värnpliktiga haft 180 dagars
beredskapstjänst. Därmed ha vi så att
säga likviderat dessa rester från bered -

120 Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

skapen under kriget, och därmed ha vi
kommit fram till att vi kunna börja
räkna med att bruka återstående
rekrytklasser på ett mera rationellt
sätt.

Kungl. Maj:t har inte gjort något försök
att på fjärde huvudtitelns anslag
göra en beräkning av hur mycket övningar
vi kunna behöva ta ut nästa
budgetår. Jag har hos riksdagen begärt,
att vi skola få återkomma med
denna fråga, när vi komma närmare
budgetårets början och när det är möjligt
att bedöma vilka behov, som komma
att föreligga. Det förefaller mig
som om detta skulle vara en linje, som
borde kunna tillfredsställa riksdagen.
Jag kan inte inse, att någonting skulle
vara vunnet med att riksdagen nu så
att säga påtvingar regeringen ett maximiprogram,
som det av många skäl
kanske inte är möjligt att genomföra.
Detta är vad jag hade att svara beträffande
den saken.

Herr Fröderberg frågade mig vidare,
hur jag ser på beredskapen i den lucka,
som uppstår mellan rekrytklasserna,
när man har nio månaders första
tjänstgöring. Jag är inte beredd att besvara
den frågan nu, därför att den
sammanhänger med en hel del problem,
som nu ligga under utredning.
Jag kunde väl helt allmänt säga att,
även om jag principiellt har den uppfattningen,
att värnpliktigutbildningstiden
inte skall tas i anspråk för beredskap,
därför att utbildningen av soldaten
bör vara den fostran man ger honom
som soldat, och den bör vara så
effektiv som möjligt och inte störas av
beredskapshänsyn, är jag medveten om
att ifall det skulle komma att bli en
lång period av kallt krig, få vi naturligtvis
inrätta oss så, att vi på bästa
sätt kunna fylla beredskapens krav. Jag
är emellertid som sagt inte beredd att
nu ge något klart svar på denna fråga.

Jag skulle kanske här sagt något om
den övergång från det ena anslagssystemet
till det andra, som nu är i

gång på fjärde huvudtiteln, och kanske
också utvecklat några av skälen för de
beställningsbemyndiganden, som ha
kommit att spela en ganska stor roll i
debatten. Men jag tror att även detta
skulle trötta kammaren. Bristen på
överskådlighet och svårigheten att få
en klar bild av det läge som nu råder
beträffande användningen av våra medel
komma säkerligen att i någon mån
upphöra, när vi komma förbi den
värsta övergången, något som vi skola
göra redan nästa budgetår.

Om jag därefter säger något i materielfrågan,
befinner jag mig i samma
situation som förut, d. v. s. jag är handikapad
gentemot mina kritiker i den
mån de göra försvarsministern ansvarig
för att det finns brister, och detta
på grund av att det är omöjligt att
framlägga siffror. Jag kan av mycket
naturliga skäl icke redovisa vad vi ha
och vad vi icke ha. Om jag bemöter
kritiken med att säga, att allting är
förhållandevis gott, får jag höra, att
jag förgyller läget oberättigat och
framställer förhållandena bättre än de
äro. Jag avstår naturligtvis också mycket
gärna från att göra detta. Det för
alltid med sig en ganska obehaglig
känsla, om man får förebråelser för att
försöka framställa saker förmånligare
än de äro. Det är emellertid bara ett
par punkter, på vilka det uppstått
några missförstånd, som jag skulle vilja
säga ett par ord om.

Jag har fått den uppfattningen av
yttranden i pressen och kanske också
i riksdagen, att man menar att under
åren efter kriget inga befästningar
skulle ha tillkommit i vårt land. Om
jag då med befästningar icke bara menar
skansar, fort och andra fasta befästningar
utan också tänker på bergrum
och sådana arbeten som utföras
för att vi skola kunna skydda oss i
händelse av krig, kan jag icke se något
hinder för att jag här nämner ett
par siffror. Ganska betydande anslag
ha gått åt för detta ändamål. Tiden

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

121

1946/47 anlades befästningsarbeten i
den meningen för 3 miljoner kronor,
1947/48 sprang siffran upp till 14 miljoner,
och innevarande år räknar man
på den allmänna byggnadskvoten med
773 miljoner. Detta är ju i alla fall
ganska betydande summor. Det kan
icke heller förbigå någon, att Sverige
tack vare det program vi genomförde
under kriget och sedan dess ha fullföljt
på detta område befinner sig obetingat
främst bland alla länder i världen,
vartill naturligtvis bidragit, att vi
ha så mycket berg att spränga in oss
i. Om jag får nämna ytterligare en
siffra, vill jag säga, att det för närvarande
pågår arbeten på bergrum på
24 olika platser i landet, varav 5 beräknas
bli färdiga den 1 april 1949 och
7 omkring den 1 januari 1950, medan
de återstående äro under anbudsprövning
och följaktligen ligga längre fram
i framställningsprogrammet.

Jag hoppas, att jag icke genom något
uttalande skapat den föreställningen,
att vi icke försöka överse våra
flygfält. Genom tillkomsten av det
reaktionsdrivna flygplanet, som med
sin motor bränner sönder marken, ha
vi måst taga upp ett mycket stort program
för att få fasta, cementerade och
hållbara rullbanor. Jag försäkrar, att
detta är en utgiftspost, som drager en
mycket stor anpart av försvarets byggnadskvot
varje år.

Herr Ohlin var bl. a. inne på frågan
om ammunition och sade, att i vissa
fall vore förråden otillräckliga. Jag erkänner
gärna, att det finns brister,
brister som bero på att vi icke kunnat
få fram sådant som skulle fogas till
förut befintliga, otillräckliga förråd,
och brister som bestå däri, att konstruktionerna
icke blivit färdiga förrän
nyligen och att ammunitionen till dem
icke kunnat komma fram ännu. Men
jag skulle vilja säga, att den anskaffningsplan
som nu föreligger är jämförelsevis
tillfredsställande. Visst finns
det stora brister, men materiel av olika

Vissa beredskapsfrågor.

slag, inklusive de nya konstruktionerna
och ammunitionen till dem, kommer
fram inom en så relativt nära liggande
framtid, att regeringen icke anser
att det nu finns någon anledning
att tillgripa extraordinära åtgärder,
som skulle kunna allvarligt störa våra
strävanden att uppnå den ekonomiska
jämvikt, som vi betrakta som väsentlig.

Jag skall därefter be att få säga några
ord i frågan om beställningsbemyndigandena,
i vilket sammanhang Kungl.
Maj:t begärt 100 miljoner men riksdagen
föreslår 125 miljoner. Hur har
siffran på 100 miljoner framkommit?
Jo, på följande sätt. Under budgetbehandlingen
på hösten förelåg från arméförvaltningens
sida en önskelista beträffande
materiel, som man ansåg sig
kunna få fram under en viss tid, på 90
miljoner. Såsom det har anmärkts i
statsverkspropositionen tillfogades där
10 miljoner, därför att vi ansågo det
erforderligt att forcera programmet i
fråga om framställningen av kulsprutepistoler
för ombeväpning av armén.
Följaktligen blev på detta underlag,
denna ram av 100 miljoner, de beställningsbemyndiganden,
som vi begärde
hos riksdagen, fastställda till 100 miljoner.
Sedermera har arméförvaltningen
tillkännagivit, att den anser det
möjligt att köpa utifrån och kanske
också igångsätta inom landet en produktion
av bl. a. radar. Därför anmälde
arméförvaltningen i en skrivelse,
undertecknad av arméchefen, för
knappt en vecka sedan till Kungl.
Maj:t detta ytterligare anslagsbehov på
68 miljoner, och det är samma anslagsbehov,
som utskottet också fått kännedom
om.

Nu frågar herr Ohlin mig —- och
andra ha också frågat mig om den saken
— hur jag ser på möjligheten att i
detta läge tillgodose det nya anslagsbehovet.
På detta kan jag endast svara, att
med de beställningsbemyndiganden jag
nu nämnt och de övriga medel som stå
till Kungl. Maj:ts förfogande anser re -

122

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

geringen, att vi tagit i anspråk anslagsmedel
till så stora summor, att vi icke
kunna gå därutöver. Det är givet, att
regeringen kommer att pröva i vilken
mån det finns möjlighet att tillgodose
det nya anslagsbehovet och i vilken utsträckning
det kan pressas in under de
medel vi redan ha. Det är alltså en fråga,
som jag för närvarande icke kan besvara
annat än på det sättet att jag säger,
att vi skola taga under omprövning
vad som är möjligt. Det skulle kunna
tänkas, att inom den nyss nämnda 100-miljonersplanen det finns något som är
mindre viktigt än det nya som kommit
till. Det är en sak som jag i varje fall
icke kan göra något uttalande om i dag.
I anslutning härtill vill jag säga, att det
väl är sant, att det skymtar vissa produktionsmöjligheter
på den svenska
marknaden, men hur snart planerna i
det hänseendet kunna konkretiseras vågar
jag icke yttra mig om.

Jag har också att svara på eu annan
fråga av herr Ohlin — jag tror att den
framställdes också av herr Ståhl — nämligen
om och i så fall när riksdagen
har att emotse ett förslag om en förstärkning
av flygvapnet i anslutning till
det förslag, som avgivits av chefen för
flygvapnet. På den saken vill jag svara,
att frågan är föremål för Kungl. Maj :ts
prövning. Herr Ohlin frågade mig, om
det var möjligt att angiva, vid vilken
tidpunkt proposition kunde framkomma,
och undrade, om den icke måste
komma före den 22 mars, eftersom enligt
den nya ordning, som riksdagen
visserligen icke har fastställt men som
tillkom i samband med riksdagens första
grundlagsändringsbeslut, alla propositioner
som innebära anslagsäskanden
måste avlämnas före den 22 mars.
Till detta vill jag svara, att det synes
mig uppenbart, att det anslagsäskande,
som det här kan bli fråga om och som
chefen för flygvapnet har tänkt sig, kan
inräknas i de medel, som stå till Kungl.
Maj:ts förfogande för flygvapnet under
nästa budgetår. Regeringen har följakt -

ligen möjlighet att pröva denna sak
utan att behöva räkna med några nya
pengar under detta budgetår. Däremot
måste det bli fråga om ett beställningsbemyndigande.

Ytterligare en fråga har jag att svara
på, och det är en som ställdes av herr
Ståhl. Han fäste uppmärksamheten på
att det uppgivits i pressen, att svenska
gevär till visst antal skola komma att,
såsom han uttryckte det, överlämnas till
Danmark — i själva verket är det fråga
om att utlåna dem till Danmark. Herr
Ståhl sammanförde denna fråga med
det faktum, att skytterörelsen under
några år förgäves anhållit att få tillgång
till ett visst antal gevär. Han
nämnde, att 1945/46 gjordes sådana
framställningar. År 1948 begärde man
att få köpa 10 000 gevär och fick köpa
allenast 800, sade han, eu uppgift som
så vitt jag kan erinra mig är fullkomligt
riktig. Herr Ståhl sade vidare, att
behovet av gevär nu uppskattas till
3 000 om året och menade, att skytterörelsen
anser sig styvmoderligt behandlad.
Skytterörelsen tycker att den
är eftersatt, när denna utlåning till
Danmark kan äga rum. Jag vill svara,
att sedan danskarna meddelat oss, att
de hade ett trängande behov av vapen
till sitt hemvärn, regeringen ansåg att
man borde vidtaga denna åtgärd för att
i första hand tillhandahålla danskarna
i form av utlåning ett visst antal gevär
och sedan låta dem få ytterligare ett
antal, tillsammans 80 000, i samma utsträckning
som nytillverkade kulsprutepistoler
framkomma och ombeväpning
kan ske eller, rättare sagt, i samma mån
som våra mobiliseringsförråd kunna
tillföras kulsprutepistoler i stället för
gevär. Utlåningen till Danmark skulle
sålunda gå i den takten, och det har
samband med vad jag nyss nämnde om
att vi hade inom beställningsbemyndigandenas
ram höjt den summa som begärts
med 10 miljoner.

Jag förstår mycket väl att det finns
önskemål inom skvttet att få gevär och

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

123

att nästan varje skytt anser att han vill
ha ett eget gevär. Jag tycker, att detta
är ett helt naturligt önskemål som vi i
görligaste mån böra tillgodose. Men å
andra sidan har jag icke ansett, att man
i detta sammanhang skulle låta den omständigheten,
att man icke kunnat tillföra
skyttarna de önskade vapnen,
hindra att man gjorde denna gest av
vänskap gentemot Danmark. Jag har
emellertid bett arméförvaltningen undersöka,
om vi under våren skulle kunna
åstadkomma i varje fall något antal
gevär för att tillgodose önskemålen från
skytterörelsen i någon mån.

Medan jag är inne på frågan om
skytterörelsen vill jag säga, att när
statsutskottets majoritet föreslår, att anslaget
till skytterörelsen skall höjas, jag
givetvis förstår utskottets synpunkter.
Det är därvidlag fråga om ett ändamål,
som jag uppskattar likaväl som alla
andra vänner av skytterörelsen, varav
det finns många i riksdagen. Men jag
måste säga, att när jag haft att röra mig
inom den ram, som varit uppdragen
med hänsyn till de krav, som vår ekonomiska
politik uppställer, har jag på
försvarets huvudtitel måst göra avvägningar
och jämkningar, som i vissa fall
fått gå ut över saker och ting, som varit
mer önskvärda än det ökade anslaget
till skytterörelsen. Jag anser därför,
att det bleve en relativt godtycklig
jämkning i Kungl. Maj:ts förslag, om
riksdagen nu skulle följa vad statsutskottet
föreslår. Jag skulle därför vilja
rekommendera kammaren att på den
punkten följa vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Endast ett par ord till herr försvarsministern
i två punkter.

Försvarsministern gjorde beträffande
skytterörelsen samma konstaterande
som i förstakammardebatten, nämligen
att inom den trånga ram som är uppdragen
funnes angelägnare uppgifter än

Vissa beredskapsfrågor.

skytterörelsens och att kammaren därför
icke borde följa utskottsmajoriteten.
Jag vill dock påminna om att det är
en icke oväsentlig skillnad mellan den
ram som är tillgänglig efter utskottsbehandlingen
och den som stod till
buds dessförinnan. Därför tycker jag
nog, att t. o. m. försvarsministern borde
i det nya läget, trots att han tydligen
har en njugg inställning till skytterörelsen,
kunna sträcka sig så långt att
han går med på den förbättring, som
även många av hans partivänner i utskottet
föreslagit.

Vad gevärsutlåningen till Danmark
beträffar skall jag icke taga upp någon
diskussion om den på de minuter som
stå mig till buds. Jag vill endast hemställa
till försvarsministern att göra allvar
av löftet här att skyttet blir tillgodosett
i fråga om gevär. Det är ändå
små anspråk det gäller i jämförelse med
det stora antalet av 80 000 som skulle
utlånas till Danmark.

Det konstaterande försvarsministern
här gör i fråga om beställningsbemyndigandena,
när han säger att bemyndigandena
tillsammans med reservationerna
— jag vill minnas att det rör sig
om 125 miljoner plus 165 miljoner; vi
komma alltså upp till 290 miljoner —-motsvara så stora summor, att vi icke
kunna gå därutöver. Men man får väl
ändå icke glömma, herr statsråd, att en
stor del av dessa pengar redan äro utlagda
i beställningar!

Vidare ber jag att få en precisering
när det gäller den fråga herr Ohlin och
jag voro inne på, nämligen den: Var
ändå icke avsikten från utskottsmajoritetcns
— och därmed, underförstått,
regeringens — sida med kompromissen
den, att den skulle innebära en ökning
av matcrielanskaffningen utöver radar?
Om försvarsministern svarar nej på den
frågan, ja, då måste vi säga att det icke
var någon kompromiss. Då ligga de 100
miljonerna på ordinära beställningar
och de 25 på radar. Men har man avsett,
att kompromissen skulle innebära

124

Nr 10.

Onsdagen den IG mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

en realförbättring, måste det vara dels
125 miljoner till ordinära beställningar
och dels radar därutöver. En precisering
på den punkten skulle verkligen
vara behövlig.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
ber att med några ord få knyta an till
vad herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
yttrade om repetitionsövningarna.

Försvarsministern framhöll, att de
repetitionsövningar, som nu kunna
komma i fråga, skulle komma att omfatta
främst sådana värnpliktiga, som
redan ha haft en längre utbildning än
nio månader. Herr statsrådet menade,
om jag uppfattade honom rätt, att den
omständigheten, att dessa repetitionsövningar
nu komma till stånd endast i
begränsad omfattning, icke spelar så
stor roll, med hänsyn till att det här rör
sig om värnpliktskontingenter, som
ändå ha en längre första utbildningstid
bakom sig. Jag kan icke dela herr statsrådets
uppfattning på denna punkt. Det
är ju nämligen på det sättet, att den
en gång upplagda utbildningsplanen
för ifrågavarande värnpliktiga är ordnad
med tanke på att de skola fullgöra
de föreskrivna repetitionsövningarna.
Om detta icke sker, kommer följden att
bli allvarliga luckor i utbildningen för
dessa grupper. Detta har också från
militärt håll starkt understrukits, och
jag skall, herr talman, avslutningsvis
belysa detta i samband med att jag svarar
på en fråga, som herr Ohlin ställde
i sitt anförande.

Det avgörande skälet mot anordnandet
av repetitionsövningar i den omfattning,
som vi från högerhåll ha tänkt
oss, är enligt försvarsministern, att vi
framdeles ha anledning räkna med att
sådana övningar skola komma till stånd
i form av inkallelser av stridsförband.
Det råder inga delade meningar om att
det vore mycket värdefullt för vårt försvar
om sådana övningar kunde äga

rum, men jag skulle vilja göra försvarsministern
ett par frågor angående ett
sådant arrangemang.

Den första frågan lyder: Hur har man
tänkt sig att de nödvändiga övningarna
för befälet skola ordnas under de närmaste
åren utan repetitionsövningar i
större utsträckning? Vi veta ju alla att
det för den svenska arméns krigsduglighet
är av mycket stor betydelse, att
befälet får tillfälle att deltaga i repetitionsövningar
i större förband. Hur har
man tänkt att tillgodose detta önskemål,
om man inte vill ordna repetitionsövningar
annat än i den mycket reducerade
omfattning, som regeringen har
tänkt sig?

Vidare har det mot vårt förslag att
utlägga repetitions- och efterutbildningsövningar
anförts, att de skulle omfatta
en värnpliktskontingent av en
storleksordning, som man menar måste
framstå såsom orimlig ur flera synpunkter;
man har nämnt siffran 100 000 inkallade
som avskräckande. Men att denna
siffra blivit så stor beror dock till
väsentlig del på den mycket stora eftersläpningen.

Vidare är det så, om jag är rätt underrättad,
att man icke kan räkna med
att repetitionsövningar i stridsförband
hinna utläggas förrän om 2 å 3 år. Jag
vill därför fråga försvarsministern: Hur
många värnpliktiga måste man inkalla
om 2 å 3 år för att kunna avverka den
då föreliggande eftersläpningen? Det
måste uppenbarligen röra sig om en
väsentligt större siffra än den, som det
nu är fråga om. Jag undrar om det
verkligen är sannolikt, att vi skola kunna
få till stånd inkallelser i en sådan
omfattning. Om detta icke är fallet, vad
blir då resultatet? Jo, vi få sådana luckor
i arméns utbildning, att de på ett
mycket allvarligt sätt komma att reducera
arméns stridsvärde.

Försvarsministern måste förstå om vi
inom högerpartiet äro en smula misstänksamma
mot löften, vilkas infriande
vinkar någon gång i en obestämd fram -

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10. 125

tid. Det har nämligen tidigare ganska
ofta hänt att man har sagt till oss:
»Vänta med att begära de eller de åtgärderna,
så kunna ni räkna med att
det inom relativt kort tid blir möjligt
att genomföra dem på ett mycket bättre
sätt än vad som nu kan bli fallet.» Vi
ha tidigare flera gånger blivit besvikna
på sådana löften. Enligt vår uppfattning
är det, som vi i dag behöva, inte så
mycket löften för framtiden som fastmer
omedelbar handling.

Så till sist, herr talman, bara ett par
repliker. Herr Fast underströk i sitt inlägg,
att de ansvariga militära ledarna
i sina militärpolitiska uttalanden borde
iaktta all den försiktighet och återhållsamhet,
som det nuvarande läget påkallar.
Med anledning därav vill jag för
min del endast framhålla, att jag icke
kan finna att de uttalanden, som ha
gjorts av våra ansvariga militära ledare,
behöva föranleda en dylik admonition
från herr Fasts sida.

Så ett par ord till herr Ohlin. Herr
Ohlin framhöll, att om vi ha att välja
mellan större anslag till repetitions- och
efterutbildningsövningar eller större
anslag till materielanskaffning, så torde
den militära sakkunskapen föredra det
högre anslaget till materiel. Jag tror att
denna frågeställning är oriktig. Man
kan inte göra en sådan gradering, ty
det är i själva verket här fråga om ett
»både — och». För att styrka detta påstående
skall jag be att få sluta med att
anföra några ord, som i dag ha yttrats
av överbefälhavaren i ett föredrag i
Kristianstad, ett föredrag som är betitlat:
»Vårt läge och vårt försvar». I detta
föredrag har överbefälhavaren enligt
det tillgängliga referatet sagt bl. a. följande: »Det

militära försvaret måste sålunda
förstärkas, så att den avsevärda brist
på vissa mycket viktiga materielslag,
som alltjämt kvarstår, täckes. Därjämte
måste helt ny materiel anskaffas, så att
en modernisering verkligen kommer till
stånd.»

Vissa beredskapsfrågor.

Så fortsätter överbefälhavaren:

»Särskilt allvarligt är att stridsdugligheten
hos flertalet militära förband
nu snabbt sjunker på grund av ofullständig
och otillräcklig utbildning. Genom
att repetitions- och efterutbildningsövningarna
i huvudsak inställts
förryckes hela det planlagda systemet
för de värnpliktigas utbildning och för
personalens rationella utnyttjande i
krig. En återgång till den lagstadgade
utbildningen i dessa avseenden måste
ske, innan det nuvarande systemets skadeverkningar
bli ännu större.»

Jag behöver inte göra något tillägg
till detta uttalande. Det utgör ett klart
bestyrkande av att den ståndpunkt, som
vi från högerhåll ha intagit till denna
fråga, är starkt sakligt motiverad, och
jag ber därför, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till högerreservationen.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Ståndpunkterna
skifta, och ibland är det
lägligt att använda överord. Ibland däremot
är det lägligare att ha ett mera
försiktigt program. Detta gäller måhända
också om militärer.

I första kammaren, där jag har haft
ordet litet utförligare än här, har jag
förut i dag haft tillfälle att påvisa, att
när 1945 års försvarskommitté tog ställning
till frågan om repetitionsövningarna,
så fann den att några repetitionsövningar
över huvud taget icke borde
anordnas förrän år 1950. Detta voro
även de militära representanterna i försvarskommittén
överens med majoriteten
om. Nu ligga vi i alla fall så långt
före detta program, att vi under budgetåret
1948/49 ha haft efterutbildningsövningar,
som fylla luckor i vår krigsorganisation.
Vi ha också nu, som jag
förut har nämnt, tagit itu med de repetitionsövningar,
som vi av olika skäl
anse oss böra anordna innevarande år.

Jag är ledsen över att jag i ett före -

12G

Nr 10.

Onsdagen den IG mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

gående anförande tydligen uttryckte
mig oklart. Herr Hjalmarson fick tydligen
den uppfattningen, att jag menade,
att de värnpliktiga, som ha haft tolv
eller elva månaders utbildning, icke
skulle behöva någon repetitionsövning.
Detta var emellertid inte alls min mening.
Ty hur väl en soldat än är utbildad
behövs det ändå alltid repetition
av hans kunskaper, och de tre senare
övningar, som äro förutsedda i vår
värnpliktslag, äro enligt min mening
nödvändiga. Men vad jag vände mig
emot var det, som herr Hjalmarson sade
om att man inte på en gång kan sätta
ned den första tjänstgöringen och inställa
repetitionsövningarna. Där vill
jag påminna om att de värnpliktskategorier,
för vilka man i viss utsträckning
har inställt repetitionsövningarna,
äro sådana, som ha tolv eller elva månaders
tjänstgöring bakom sig. Dessa
båda frågor kunna i varje fall icke nu
kopplas ihop.

Sedan ger jag herr Hjalmarson rätt
i att om man en tid icke kan anordna
repetitionsövningar, så är detta till förfång
för befälsutbildningen. Men jag
har inte tänkt mig att den övergångstid
vi behöva för att komma in i ett mera
genomarbetat system för repetitionsövningarna,
skall behöva bli så synnerligen
lång. Jag har inte velat säga att
vi i avvaktan på ett nytt system under
en lång följd av år skola inställa repetitionsövningarna.
Men jag har sagt, att
om vi av olika skäl anse det befogat
att nu ha ett försiktigt program med repetitionsövningar
— vilket betingas av
bl. a. arbetsmarknads- och ekonomiska
skäl — men ett program, där vi i alla
fall försöka göra vad som ur militära
synpunkter är nödvändigt, så är det
icke till förfång för övergången till det
nya systemet att ha ganska många årsklasser
outtagna. Enligt det nya systemet
skall man nämligen ta ut en hel
grupp av årsklasser på en gång. Det är
så jag menar, herr Hjalmarson, och jag
hoppas att jag nu har kunnat klargöra

min tankegång, så att det på denna
punkt icke föreligger några missförstånd
mellan oss.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Det är naturligtvis alldeles
riktigt som herr statsrådet här
har framhållit, att det inte i och för
sig behöver vara till förfång, att vissa
årsklasser så att säga ligga på lut med
tanke på kommande repetitionsövningar
i stridsförband — om bara dessa årsklasser
verkligen bli inkallade. Får jag
tolka herr statsrådets uttalande så att
det är herr statsrådets avsikt att med
all kraft arbeta efter den linjen, att
vi framdeles verkligen skola avverka
hela den föreliggande eftersläpningen,
vilken, som jag förut nämnde, uppgår
till 170 000 man? Om jag får lägga in
den meningen i herr statsrådets svar,
så är detta naturligtvis inte otillfredsställande.
Men jag är tyvärr inte alldeles
säker på att man vågar tolka
svaret på det sättet. Vi ha kanske i
stället anledning räkna med, att när
vi om ett eller annat år få ta upp denna
fråga igen, så komma vi att stå där
med en mycket stor eftersläpning, och
man kommer att säga till oss här i kammaren:
»Det kan väl var och en förstå,
att inkallelserna icke kunna ordnas i
den omfattning, som skulle behövas
för att få bort eftersläpningen.»

Till sist, herr talman, sade herr statsrådet
att de militära ståndpunkterna
kunna skifta, och statsrådet framhöll
att 1945 års försvarskommitté hade utgått
från att inga repetitionsövningar
skulle anordnas förrän år 1950. Jag har
just erfarit att denna sak blivit tillrättalagd
i första kammaren av en ledamot
av ifrågavarande kommitté. Enligt
de uppgifter jag fått ligger saken
så till, att när 1945 års försvarskommitté
hade börjat sitt arbete, tillsattes
det en specialkommitté med uppgift
att utreda frågan om övningstiden över
huvud taget. Det är riktigt, att 1945 års

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

127

försvarskommitté i sina kalkyler så
att säga siffermässigt utgick från nio
månaders utbildning. Men det är inte
riktigt att säga, att detta skulle ha legat
till grund för något ståndpunktstagande
från kommitténs sida till frågan om
utbildningstiden, utan den saken skulle
klarläggas genom den särskilda utredningen.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
De utrikespolitiska problemen ha
här berörts av flera talare i dagens debatt.
Detta är ju inte så märkvärdigt i
och för sig, ty försvarets omfattning
måste naturligtvis i viss mån anpassas
efter de utrikespolitiska förhållandena.
Ingen lär kunna bestrida, att dessa för
närvarande äro tämligen labila. Norges
och Danmarks anknytning västerut kan
ju komma att beröra även våra förhållanden,
och nervkriget mot dessa länder
kan ta sådana former, att det berör
även oss. Finlands läge kan också
komma att bli ett annat än nu och vår
egen situation därmed förändras.

Den väg, som Sverige i utrikespolitiskt
hänseende nu har valt och som innebär,
att vi ha för avsikt att under nuvarande
förhållanden ställa oss utanför
de olika stormaktsblocken, är naturligtvis
inte så enkelt grundad, att
den bara bygger på den gamla satsen,
att vad man inte har lagt sig i, det
behöver man inte dra sig ur. Tvärtom
får den anses vara resultatet av ett noggrant
studium av lägets olika problem,
där för- och nackdelar samvetsgrant
vägts mot varandra och där man har
kommit till det resultatet, att neutraliletslinjen
faktiskt får anses innebära
de största förutsättningarna för att
hålla Sverige utanför ett eventuellt stormaktskrig,
utan att man därför har
ogynnsamt påverkat våra försvarsmöjlighcter,
om vi trots allt olyckligtvis
skulle dragas in i ett krig. Ståndpunkten
är, för att tala med herr Häckner,

Vissa beredskapsfrågor.

resultatet av en kall övervägning. Det
är bara det, att denna kalla övervägning
för vårt vidkommande har lett
till ett närmast diametralt motsatt resultat
mot det, som herr Häckner tycks
ha kommit fram till vid sina s. k. kalla
överväganden.

Eftersom ett väsentligt drag i den
linje, som vi ha valt, är att vi ha velat
undvika att vidtaga sådana dispositioner,
som kunna frammana motåtgärder
från andra makter, så borde det ligga
i sakens natur att denna effekt bäst
vinnes genom att vår hållning framstår
som otvetydig. Det är naturligtvis under
sådana förhållanden önskvärt att
samtliga partier ställa sig bakom vår
neutralitetslinje, och vid den utrikesdebatt,
som fördes för någon tid sedan,
tycktes enighet också råda om den utrikespolitiska
kursen. Man får väl utgå
ifrån att enighet därom fortfarande råder,
även om det i den offentliga debatten
har förekommit vissa rätt märkliga
uttalanden om alliansfrihet med
orientering åt ena hållet. Det är en
ståndpunkt, som vi ha ganska svårt
att begripa. Det tycks också vara många
andra, som ha svårt att sätta sig in i
vad detta betyder. En dag kunde man
t. ex. läsa i Dagens Nyheter, att man
i den tidningen inte begrep vad detta
uttryck skulle betyda, och samma dags
afton fick man klart för sig att skribenterna
i Expressen — och Aftonbladet
också vill jag minnas — svävade i
viss okunnighet om vad detta egentligen
skulle innebära.

För det parti som jag företräder vill
jag i varje fall ta detta tillfälle i akt
att deklarera, att vi även sedan Norge
och Danmark ha förklarat sin avsikt
att söka anknytning västerut, alltjämt
bekänna oss till neutralitetslinjen.. Det
hindrar inte att vi hysa full förståelse
för de skäl, som föranlett dessa två
länder att föra den utrikespolitik de
ha gått in för. Det hindrar oss inte
heller att klart bekänna, att den västerländska
kulturen med dess personliga

128

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

frihetsideal är vår andliga värld. Denna
deklaration innesluter också en förhoppning
om att vi även framdeles
skola kunna bekänna oss till den
alliansfria linjen. Endast väsentligt förändrade
förhållanden, bestående av åtgärder,
som direkt eller indirekt skulle
hota vårt land, utgöra enligt vår mening
skäl till en omprövning av den
sålunda valda ståndpunkten.

Att de utrikespolitiska förhållandena
äro osäkra för närvarande kan man,
som jag nämnde, inte förneka. Statsutskottets
förslag om en utökning av beställningsbemyndigandet
från 100 till
125 miljoner kronor i fråga om tygmateriel
och dess hemställan om bifall
till det av Kungl. Maj :t begärda bemyndigandet
att under särskilda förutsättningar
få överskrida vissa anslag äro
därför i hög grad befogade. Den möjlighet,
som ges att alltefter omständigheterna
förstärka den personella beredskapen,
är enligt vår mening synnerligen
välbetänkt. Det är väl troligt
att Kungl. Maj:t i de överväganden,
som måste företas i fråga om beredskapens
omfattning, kommer att finna
det nödvändigt med beredskapsövningar
av minst samma storlek som under
innevarande budgetår. Men det kan
också tänkas att förhållandena utveckla
sig så, att man vid dessa överväganden
anser sig våga skära ned övningarna
något, givetvis till fromma för produktionen
och samhällsekonomien. Därför
och med hänsyn till pågående övervägningar
om dessa övningars ställning i
hela försvarssystemet är det att föredraga
att i likhet med utskottet, men
tvärtemot vad som har uttalats i reservationerna,
hålla frågan om repeti-_
tionsövningarnas omfattning öppen i
enlighet med vad Kungl. Maj :t har föreslagit.
Därvid får man förutsätta att
Kungl. Maj:t använder den givna fullmakten
i all den utsträckning det visar
sig påkallat. Från vårt håll tro vi, att
Kungl. Maj:t verkligen kommer att
göra detta. Vi dela alltså inte den miss -

tro i det hänseendet, som i viss tidningspress
har kommit till synes.

Även när det gäller en så pass utomordentligt
viktig sak som vårt försvar,
nödgas man naturligtvis göra en avvägning
gentemot andra viktiga statsutgifter.
En synnerligen viktig samhällelig
uppgift i dag är som bekant att söka
nå samhällsekonomisk balans, och härför
fordras att man uppehåller största
möjliga produktion. Genom att man om
och i den mån det kan vara tillrådligt
med hänsyn till det läge, som för tillfället
råder i utrikespolitiskt hänseende,
begränsar dessa repetitionsövningar,
kan man naturligtvis i viss mån öka
produktionen.

Även om det i och för sig får anses
önskvärt, att man påskyndar materielanskaffningen
så långt det över huvud
taget är möjligt, är det ofrånkomligt att
i nuvarande läge iaktta en viss återhållsamhet
även i detta hänseende,
trots att — det äro vi från vårt håll
medvetna om — vårt land måste hålla
sig med så pass starkt försvar som vi
rimligtvis kunna bära. Den samhällsekonomiska
balansens återställande är
av så avgörande betydelse för hela vårt
land, att den angelägenheten måste tillmätas
en stor vikt, även när den ställes
i relation till en så vital fråga som försvaret.
På längre sikt måste man för
övrigt kunna säga sig, att en god samhällsekonomisk
balans med därav följande
största möjliga produktion bör
vara ägnad att underlätta möjligheten
att hålla ett gott försvar. Vid behandlingen
av övriga huvudtitlar har ju
återhållsamhet med statens utgifter ansetts
som någonting oundgängligt, och
den som håller den saken i minnet även
vid avvägningen av försvarsutgifterna
kan knappast klandras härför.

Naturligtvis kan man ha olika uppfattningar
beträffande det avvägningsspörsmål,
som här föreligger. Men vill
man verkligen, exempelvis från folkpartihåll,
göra gällande, att den utökning
av repetitionsövningarna, som

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

129

folkpartireservanterna förorda, kan på
något avgörande sätt öka våra möjligheter
för den händelse det skulle bli
ett krig''? Högern har ju där ett längre
gående krav och kan naturligtvis därför
med visst fog säga, att deras linje
ger en större effekt. Men jag skulle till
både folkpartiet och högern i detta
sammanhang i likhet med vad herr Fast
för en stund sedan gjorde vilja säga,
att det är väl ändå ganska svårt att få
sin vilja igenom när man samtidigt
kräver väsentliga reduceringar av våra
•skatter och påyrkar ökade anslag till
skilda ändamål.

Herr talman! De synnerligen ömtåliga
avvägningsproblem, som i det här
sammanhanget ha anmält sig, ha säkerligen
av utskottsmajoriteten lösts på ett
så tillfredsställande sätt som det över
huvud taget är möjligt. Jag tillåter mig
därför, herr talman, att förorda bifall
till utskottets hemställan.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Att jag över
huvud anser mig nödsakad att säga ett
par ord även i andrakammardebatten
beror därpå, att herr Ohlin i sitt anförande
tycktes vilja göra gällande, att
när jag resonerade om den nordiska
försvarssamverkan den 9 februari hade
jag ställt ut växlar på ökade försvarsutgifter,
som jag sedermera, i den mån
som jag har inflytande på försvarsutgifterna,
icke har infriat. Jag tror att
det är angeläget att vi göra klart för
oss, hur det i det avseendet faktiskt förhåller
sig. Jag vill bara konstatera, att
man ofta har velat göra gällande, att
den .svenska neutralitetspolitiken var
ett fegt undansmitande från ansvaret,
en flykt bort från verkligheten. Jag
framhöll då, att det inte förhöll sig så,
att vi tvärtom, framför allt under det
senaste kriget, hade visat vad vi menade
genom att bygga upp ett försvar,
som skulle göra ett angrepp mot oss så
pass kostsamt, att vi skulle kunna be -

Vissa beredskapsfrågor.

trakta vårt försvar som ett försvar inte
bara för frihet och oberoende utan
också för fred och neutralitet. Det var
den tankegången, som låg bakom mina
uttalanden. Jag tror att det är nödvändigt
att vi klargöra denna tankegång,
både inåt för att bibehålla vårt folks
vilja att ta på sig mycket betydande bördor
för vårt försvar och utåt för att
markera, att vi ha tagit på oss dessa
bördor. Jag har icke ett ord att ta tillbaka
på vad jag vid detta tillfälle anförde.

Omedelbart därefter skisserade jag,
att utifrån denna utgångspunkt var det
naturligt för mig att arbeta för det skandinaviska
försvarsförbundet, därför att
jag i detta såg ett instrument att göra
hela Norden så pass betryggande befästat,
att försvaret för freden och
neutraliteten skulle ha större utsikter att
lyckas. Jag har icke heller i det avseendet
en stavelse att ta tillbaka på vad
jag sade den 9 februari.

Nu kan man ju säga, att strävandena att
åstadkomma en sådan samverkan misslyckades
och att det nu råder ett väsentligt
sämre läge, just det läge, som
jag under hänvisning till det senaste
världskriget talade om att vi kunde
komma i och då vi måste ta på oss
ökade kostnader för försvaret. Jag vill
inte förneka att man kan göra det bedömandet,
att vi för närvarande skulle
ha ett försämrat utrikespolitiskt läge.
Men det blir ju ändå en bedömningsfråga,
om vi skola anse vårt läge nu så
försvårat, att vi skulle börja att jämföra
det med den situation, med vilken
vi hade att röra oss, då kriget rasade
runt omkring våra kuster. För oss har
det inte varit någon bagatell att gå med
på ökningen av beställningsbemyndigandet
från 100 till 125 miljoner kronor.
25 miljoner kronor är för oss i det
tryckta ekonomiska läge, där vi befinna
oss, en mycket betydande summa.
Jag tror alt också herr Ohlin vid närmare
eftertanke kommer att kunna säga
detsamma.

9 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 10.

130 Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

Jag kan alltså inte finna, att vi nu
befinna oss i ett läge, som tvingar oss
till sådana kraftåtgärder, som om kriget
befunne sig i omedelbar närhet. Vi
ha vidtagit en förskjutning uppåt, som
enligt vårt bedömande ungefärligen
motsvarar den försämring i vårt läge,
som man kanske kan anse ha inträtt.
Herr Hedlund i Rådom hade ju fullkomligt
rätt i vad han sade, i sitt anförande
nyss. Vi skola ju ändå komma
ihåg, att varje åtgärd, som innebär en
ytterligare ekonomisk belastning för
oss, medför svårigheter, som också inverka
på våra möjligheter att försvara
oss. Jag tror inte att jag på den punkten
behöver göra någonting annat än
att ord för ord instämma i vad herr
Hedlund sade. Vi stodo inför ett avvägningsproblem.
Detta avvägningsproblem
ha vi försökt att lösa efter måttet
av våra krafter. Vi ha fått stöd av statsutskottet
genom resonemang mellan
statsutskottets ledamöter och regeringen.
Vi ha kommit fram till en viss
förskjutning sedan propositionen avlämnades.
Jag tycker att vi därmed ha
visat, att vi vilja försöka att ta alla de
hänsyn, som äro möjliga att ta, när vi
gå att lösa detta avvägningsproblem.

Vi skola väl ändå inte överdriva de
skillnader i uppfattning, som här ha
kommit till uttryck. Jag tror inte heller
att detta har skett i denna kammare.
I den mån som jag har haft tillfälle att
lyssna till debatten har det varit en
utomordentligt lugn debatt, där man
har resonerat om vissa praktiska ting
utan att såvitt jag kan bedöma försöka
att överdriva skiljaktigheterna. Jag tror
det är av stort värde att konstatera, att
det är ganska litet, som skiljer de olika
grupperna åt.

Jag vill sluta med att säga, att jag
samtidigt som jag uttalar min glädje
över herr Hedlunds oförbehållsamma
uppslutning kring regeringens utrikespolitik
också måste notera det enligt
min mening ganska olyckliga ordval,
som herr Ohlin gjorde, då han talade

om en betingad alliansfrihet, som kanske
på vissa håll har verkat som om
den vore partiell. Det spelar kanske
inte så stor roll nu, sedan han här i
kammaren har deklarerat, att han står
på samma linje som han stod förut.
Det betyder alltså, att han fortfarande
har den uppfattning, som han har
deklarerat många gånger tidigare, nämligen
att han delar utrikesminister
lindens uppfattning, att vi skola driva
en sådan politik i fredstid, att vi i en
krigssituation kunna driva en neutralitetspolitik.
Om man har den uppfattningen,
som herr Ohlin nu uttryckligen
har deklarerat, kan jag inte förstå vad
det skall tjäna till att begagna en terminologi,
som så lätt kan ge anledning
till missförstånd, att han avser någonting
annat än vad regeringen avser. Vi
tala ju ändå om samma sak.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Låt mig, då debatten nu lider mot
sitt slut få konstatera, att trots att det
har ställts upprepade frågor i båda
kamrarna har det inte lyckats att från
regeringsbänken få något bestämt besked
rörande innebörden av kompromissen
om att öka beställningsbemyndigandet
från 100 till 125 miljoner kronor.
Det har frågats: Är avsikten att
lägga in radarbeställningarna i detta belopp
och i övrigt låta det i stort sett
förbli vid det gamla? Försvarsministern
har bara svarat undvikande, att man
har så stora belopp etc., att man inte
kan ta i anspråk mer, men han har inte
velat upplysa om hur det förhåller sig.
Statsministerns förklaring på denna
punkt var ju heller inte alldeles klar.
Jag undrar om det inte vore möjligt
för regeringen att här ändå ge ett besked,
huruvida det är någonting annat
som man har avsett, när man nu anser
sig göra en politisk kompromiss.

Statsministern kan inte förstå, säger
han, varför jag har försökt att klargöra
arten av, den politik, som har förts av

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

131

regeringen och riksdagen under de senaste
månaderna. Men det torde dock
vara ett uppenbart faktum, att olyckliga
talesätt ha lett till missförstånd just
rörande innebörden av denna politik,
missförstånd särskilt när det gäller den
allmänna opinionen i de stora demokratierna,
missförstånd som jag tror att
det är mycket viktigt att undanröja, .lag
har också nämnt andra skäl till att en
precisering av de faktiska ståndpunkterna
kan vara av stor betydelse. Särskilt
när man har hört att herr Hedlund
i Rådom fortfarande talar om
neutralitetslinjen som gällande både
fredstidspolitik och krigstidspolitik såsom
en fullt tillfredsställande karakterisering
av vår politik, tror jag det skall
vara svårt att bestrida, att det fortfarande
behövs vissa preciseringar rörande
arten av vår politik, för att det
inte skall bli missförstånd både på
andra håll och i Sverige.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Man får inte
driva preciseringen så långt, herr
Ohlin, att det blir ändå besvärligare att
förstå vad man menar.

Jag vill bara ha ett konstaterande av
att herr Ohlin liksom regeringen vill,
att vi skola driva en politik i fredstid,
som gör det möjligt för oss att i krigstid
driva en neutralitetspolitik. Är det
herr Ohlins mening, då äro vi överens,
menar herr Ohlin någonting annat äro
vi inte överens.

Hem OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
.lag vill att vi under fredstid
skola föra en politik, som möjliggör för
oss att under krigstid hålla oss utanför
kriget, men jag vill att vi också skola
föra en politik, som gör det möjligt att
uppnå och behålla den grad av förståelse
med de stora demokratierna,
som endast kan byggas på en samverkan
av ett slag som — det är jag glad
att säga regeringen har slagit in på,

Vissa beredskapsfrågor.

ett slag av samverkan, som är en mycket
väsentlig sida av svensk utrikespolitik
i dag, och som f. n. framträder i
vår samverkan inom Marshallorganisationen
och inom det s. k. Europarådet.
Detta är eu sida av vår politik, och det
är ganska viktigt att man inte, när man
vill karakterisera vår utrikespolitik,
talar endast om den andra sidan av saken.
Man skall tala både om den sidan
och om den andra sidan. Det är det jag
har försökt göra.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag tror nog
att regeringen är lika intresserad som
någon annan att vi ha vänskapliga förbindelser
med de stora demokratierna,
med vilka vi ha så mycket gemensamt.
Frågeställningen var emellertid inte
den, herr Ohlin. Jag frågade: Kan herr
Ohlin ge ett absolut entydigt svar på
om herr Ohlins uppfattning om vår utrikespolitik
är den, att vi inte skola
köpa ett samförstånd till priset av en
bindning, som under en krigssituation
kan beröva oss möjligheten att hedriva
en neutral politik? Herr Ohlin svarade
då, att han anser att vi skola driva en
sådan politik under fred, som gör det
möjligt för oss att under en stormaktskonflikt
hålla oss utanför. Vi skola inte
förirra oss bort i några tillägg. Ja, då
äro vi överens; i annat fall äro vi det
icke.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag är
mycket ledsen att jag inte har uttryckt
mig tillräckligt tydligt i den fråga, som
herr Ohlin nyss berörde. Det är klart
att jag inte kan svara på frågan, under
vilka förutsättningar man inom utskottet
har kommit överens om att höja det
föreslagna bemyndigandet från 100 miljoner
till 125 miljoner kronor. Jag kan
emellertid säga, att det för närvarande
inte finns någon möjlighet för regeringen
att komma till riksdagen med förslag

132

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Vissa beredskapsfrågor.

om ytterligare beställningsbemyndiganden.
Tidigare var det fråga om ett beställningsbemyndigande
på 100 miljoner
kronor, mot vilket svarade en beställningsplan
på 100 miljoner kronor.
Nu har beställningsbemyndigandet
ökats från 100 till 125 miljoner. Anspråken
på utläggningar av beställningar ha
ökats från 100 miljoner till 168 miljoner
kronor. Jag vill nu säga, att jag
skall pröva i vilken mån man inom ramen
för 125 miljoner skall kunna tillgodose
även de ändamål, som ha tillkommit,
och på vilket sätt man skall
kunna tillgodose de ändamål, som äro
mest angelägna, och i vilken takt det
är möjligt att tillgodose dem.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Det var herr Hedlunds
i Rådom anförande, som föranledde
mig att begära ordet för en kort
replik. Om jag uppfattade honom rätt,
så rådde han regeringen att uppmärksamt
följa utvecklingen samt överväga,
om inte läget måhända blir sådant, att
repetitionsövningarna för de värnpliktiga
ytterligare kunna begränsas. När
sedan statsministern — enligt vad jag
uppfattade — oreserverat gav sin anslutning
till herr Hedlunds anförande,
blev jag faktiskt orolig. Med den uppmärksamhet
man ute i världen följer
våra förehavanden och vad som sker
i vår utsatta del av världen, tror jag det
vore alldeles felaktigt och kunde ge en
skev bild av vad som verkligen äger
rum här uppe, om det också skulle förkunnas,
att vi ytterligare skulle begränsa
den redan snålt tilltagna utbildningstiden
för våra värnpliktiga. Jag
befarar att det skulle uppfattas på så
sätt, att det inte alls ligger den rätta
kraften bakom vårt tal om att vi vilja
bevara vår frihet och till det yttersta
kämpa för den.

Jag vädjar till statsministern att överväga
detta mycket noga, innan man
låser fast avsikterna på denna punkt.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Om jag inte missförstått utskottet
så menar det, att det under vissa förutsättningar
kan vara befogat att minska
repetitionsövningarna i förhållande till
de bestämmelser, som varit gällande
under innevarande år. Det var naturligtvis
denna minskning jag åsyftade,
och ingenting annat.

Herr Ohlin sade nyss att vi skola
föra en utrikespolitik, som å ena sidan
sätter oss i stånd att hålla oss utanför
ett eventuellt krig och å andra sidan
möjliggör för oss att föra en samverkans
politik med de makter, som vi andligen
höra samman med. Detta kan man
ju säga, och det har man naturligtvis
ingenting emot så länge det är möjligt
med detta »både — och». Jag'' skulle
dock vilja fråga herr Ohlin hur han
ställer sig, om vi komma i den situationen,
att det inte är möjligt med »både
— och» i det sammanhanget?

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan; 2:o) bifall till
den vid punkten av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den av herr
Ohlon in. fl. avgivna, vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hjalmarson begärde emellertid
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under
3:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde emellertid herr
Hjalmarson votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 1 :o) i statsutskottets

Onsdagen den 16 mars 1949 cm.

Nr 10.

133

utlåtande nr 4 antager den av herr
Ohlon m. fl. avgivna, vid punkten fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej; .

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som vid punkten
avgivits av herr Johan Bernhard
Johansson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
hlivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för nej-propositionen.
Herr Ohlin begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 57 ja och 122 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta. Kammaren
hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den av
herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
avgivna, vid punkten fogade reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Johan Bernhard Johansson
in. fl. avgivna, vid punkten fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sist -

Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga.

nämnda voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Rösträkning
begärdes likväl av herr Hjalmarson,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
130 ja och 29 nej, varjämte 31 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt i förevarande punkt.

Punkterna 2—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27.

Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln,
punkten 35, föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1949/50 anvisa ett förslagsanslag av
19 000 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Dahlgren m. fl. väckt
motion (II: 103) yrkats, att riksdagen
måtte besluta höja dagavlöningen för
samtliga kategorier värnpliktiga med
50 öre per dag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 194 och 11:245, såvitt nu vore i fråga,
samt motionen II: 103 till Armén:
Avlöningar in. in. till värnpliktiga för
budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 19 000 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
finner det för min del betecknande för
den politik av i dag som förs, då de
borgerliga partierna och det socialde -

134

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga.

mokratiska partiet sträva efter att i
debatten lägga sitt intresse för det
svenska försvaret i dagen utan att beröra
den kanske viktigaste faktorn i
detta sammanhang, omsorgen och intresset
för individens behov.

Vi ha ju från vårt håll vid såväl
1946, 1947 som 1948 års riksdagar yrkat
på en höjning av dagpenningen till 2
kronor per dag. Vi ha icke vid något
tillfälle ansett att detta skulle täcka behovet,
men vi ha höjt oss för de omständigheter,
som ha förelegat, och vi
ha sökt att på denna väg komma fram
till ett förbättrat läge för de värnpliktiga.

Eftersom tiden nu är så långt framskriden
tänker jag inte här upprepa
alla de motiveringar, som finnas för en
höjning av penninglönen till nämnda
belopp. Jag kan hänvisa till de motiveringar,
som tidigare ha lämnats. Vad
som kan tilläggas är, att alla de nödvändighetsartiklar
och alla de behov en
värnpliktig är beroende av ha ju genom
riksdagens försorg fördyrats och gjorts
svåråtkomligare för de inkallade. Jag
behöver bara peka på riksdagsbesluten
om höjning av biobiljetterna och tobaksskatten,
två av de utgifter som de
värnpliktiga mest behöva göra. Det har
således inte blivit billigare för de värnpliktiga
sedan vi sist diskuterade denna
fråga; det har i stället blivit betydligt
svårare.

En annan sak, som i detta sammanhang
icke har berörts, gäller en förlust,
som varje värnpliktig gör under den tid
han är inkallad till tjänstgöring och
som aldrig kompenserats av staten. Jag
tänker på förlusten av semesterlönen
för att inte tala om förlusten av semesterrätten.
Den lilla höjning som ägde
rum förra året innebär ju, att den värnpliktige
har 1 krona 50 öre om dagen,
d. v. s. ungefär 45 kronor per månad.
Den förlust han gör, därför att han inte
kan deltaga i produktivt arbete och
följaktligen förlorar en semesterdag i
månaden enligt semesterlagen betyder,

att han förlorar praktiskt taget hälften
— i många fall kanske ännu mera —
av denna månadslön. Det är en omständighet,
som jag tycker att man också
bör taga ad notam.

Jag konstaterar således, att frågan om
penninglönens storlek för de värnpliktiga
har kommit i det läget, att man i
dag kan anse behovet större än vid tidigare
tillfällen, då frågan har behandlats.
Vid tidigare tillfällen, då vi framlagt
förslag — i varje fall år 1946 och
1947 — anförde utskottet som motiv
för avslaget på vårt yrkande, att frågan
skulle läggas under utredning av 1945
års försvarskommitté och att man skulle
avvakta denna utrednings resultat. Vid
1946 års riksdag sade utskottets talesman
följande: »När man en gång skall
verkställa en justering av de värnpliktigas
avlöningar och höja dem, skall
man icke nöja sig med någon 25-öring,
vilket vore ett mycket blygsamt belopp,
utan då bör man genomföra en reform,
som verkligen ger de värnpliktiga en
bättre ställning än de för närvarande
åtnjuta. Det har här nämnts, att 3 kronor
skulle vara det lämpliga beloppet,
och utan att våga uttala någon mening
härom med hänsyn till de militära förhållandena
kan man ju säga, att ditåt
bör man syfta.»

Således kunde man, enligt utskottets
talesman vid detta tillfälle, tänka sig
att höja penninglönen till ett högre
belopp än vi kommunister nu ha yrkat
på. Vi hade givetvis inte haft något
emot ett sådant förfarande. De värnpliktiga
äro att beklaga, att de vackra
orden och löftena i detta fall var en
sak, medan beslutet och handlingen var
en helt annan sak. Vi känna till hur
det gick vid frågans behandling. Vi
veta, att när försvarskommittén var färdig
med sin utredning, så hade man
föreslagit en ökning av daglönen till 2
kronor, d. v. s. till samma belopp, som
vi kommunister tidigare hade motionerat
om. Regeringen accepterade emellertid
inte försvarskommitténs förslag,

Onsdagen den IG mars 1949 em.

Nr 10.

135

och riksdagen följde regeringen. Man
prutade ned beloppet, och motivet angavs
vara »statsfinansiella skäl». Detta
är enligt min mening ett motiv, som
man i dag inte längre kan åberopa. Det
gör inte utskottet heller. Man har i stället
fått tag i en ny räddningsplanka i
form av en annan kommitté, som skall
fortsätta utredningen om de värnpliktigas
avlöning. Det är 1948 års värnpliktskommittés
arbete man nu skall
avvakta, innan man vill förorda ytterligare
höjning av penningbeloppet.

Med tanke på det öde, som förslaget
från 1945 års försvarskommitté rönte,
hyser jag inga större illusioner om att
de värnpliktiga skola möta någon större
förståelse för sina synnerligen blygsamma
krav — i varje fall icke under
den närmaste tiden. I en tid, då frågan
om krig eller fred står på dagordningen,
borde det enligt min mening
vara ett förstahandsintresse att se till,
att man gör vad som göras kan för att
skapa trivsel bland den ungdom, som
skall utbildas och utgöra en del av landets
försvar. Ett led i strävan att skapa
denna trivsel måste väl då vara att öka
penninglönen så att de fritidsbehov,
som ungdomen bar vant sig vid att tillfredsställa
när de haft sitt civila arbete,
inte bli alltför mycket lidande under
värnpliktstiden. Vi mena att ett bifall
till vår motion i varje fall inte i någon
större utsträckning kan inverka på de
statliga finanserna. Å andra sidan kan
ett bifall till motionen innebära — fast
i mycket begränsad omfattning — att
man ger Sveriges ungdom ett bevis på
att den svenska staten vill medverka till
att värnpliktstiden inte bara skall vara
en försakelsens tid och en tid med ekonomiska
bekymmer.

Jag har heller ingen känsla av att
ett bifall till motionen på något sätt
skulle behöva inverka på den utredning,
som nu pågår i 1948 års viirnpliktskommitté.
Den kommittén kan säkerligen
i lugn och ro fortsätta sitt
arbete i förvissning om att riksdagen

Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m.

— därest den bifaller motionen — har
tagit ett litet steg i rätt riktning.

Med vad jag här sagt yrkar jag bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranledes av bifall till motionen
nr 103 i denna kammare.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i den föredragna
punkten dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
11:103; och biföll kammaren
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 28—44.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45.

Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m.

Ivungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under fjärde huvudtiteln, punkten
53, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att enligt av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 januari
1949 angivna grunder medgiva,
att beställningar å tygmateriel måtte få
utläggas inom en kostnadsram av 100
miljoner kronor, dels ock till Armén:
Anskaffning av tygmateriel m. m. för
budgetåret 1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 000 kronor.

Vidare hade i de båda likalydande
motionerna av herr Wistrand m. fl.
(1:194) och herr Hjalmarson m. fl.
(11:245), såvitt nu vore i fråga, yrkats
att riksdagen måtte dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva, att beställningar
å tygmateriel till armén måtte
få utläggas inom en kostnadsram, överstigande
den av Kungl. Maj:t föreslagna
med 40 000 000 kronor, dels ock under
anslaget Armén: Anskaffning av
tygmateriel in. in. anvisa (20 000 000 (
G 950 000 =) 2G 950 000 kronor utöver
vad av Kungl. Maj:t föreslagits.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte,

130

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m.

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 194 och II: 245,
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 januari
1949 angivna grunder medgiva, att beställningar
å tygmateriel måtte få utläggas
inom en kostnadsram av 125
miljoner kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1: 194 och 11:245, såvitt nu vore i fråga,
till Armén: Anskaffning av tygmateriel
in. in. för budgetåret 1949/50 anvisa
ett reservationsanslag av 30 000 000
kronor.

Reservationer hade avgivits

A. av herrar Johan Bernhard Johansson,
Lundgren och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte

a) i---miljoner kronor;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 194 och II: 245,
såvitt nu vore i fråga, till Armén: Anskaffning
av tygmateriel m. in. för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 36 950 000 kronor.

B. av herrar Ohlon, Malmborg i
Skövde, Boman i Kieryd och Ståhl,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) i--— miljoner kronor;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 194 och II: 245,
såvitt nu vore i fråga, till Armén: Anskaffning
av tygmateriel m. m. för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 30 816 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

STÅHL: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till den av herr Ohlon
m. fl. avgivna reservationen under denna
punkt.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Det
yrkande, som herr Ståhl här framställer,
är föranlett av att det under denna
punkt finns en folkpartireservation
med ett uttalande, som avser anskaffningen
av radarmateriel. I anledning av
herr Ståhls yrkande ber jag att få framhålla
först och främst att vi från vårt
håll väckte en motion, där vi uttryckligen
förutsatte att anskaffningen av
sådan materiel skulle ske vid sidan om
anskaffningen av övrig materiel för
arméns räkning. Detta har vidare klart
sagts ifrån inför statsutskottet vid sammanträde
in pleno, och samma sak har
uttalats även här i riksdagen i dag.

När denna fråga behandlades på
första avdelningen inom utskottet var
herr Ståhl själv närvarande. Vi voro
då ense om att i motiveringen icke göra
något uttalande rörande radar av skäl,
som herr Ståhl mycket väl känner till.
Vid detta tillfälle framförde herr Ståhl
icke någon annan mening. Han opponerade
sig inte gentemot utskottsutlåtandets
formulering på denna punkt.
Jag vill här ha deklarerat, att vi inom
högern självfallet stå fast vid den överenskommelse,
som träffades i formuleringsfrågan.
Jag vill för egen del giva
uttryck häråt genom att nu hemställa
om bifall till den reservation, som under
denna punkt har avgivits av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag skulle
inte ha begärt ordet nu igen, om det
inte varit så att herr Hjalmarson märkvärdigt
nog känt ett behov av att upprepa
den deklaration, som han gjorde
före middagspausen och som jag då
hade tillfälle att bemöta.

Jag vet icke var herr Hjalmarson haft
sin uppmärksamhet under utskottsbehandlingen.
Herr Hjalmarson borde väl
kunna erinra sig att både han och jag
under utskottsavdelningens behandling
av denna fråga givit uttryck åt vår
missbelåtenhet med att kompromissen

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

137

icke blev tillräckligt vid. Skillnaden
mellan herr Hjalmarson och mig är
emellertid — om det nu här skall
skvallras om vad som förekommit inom
avdelningen, vilket emellertid tydligen
måste ske — att han sitter vid bordet
och jag sitter vid väggen. Herr Hjalmarson
och hans parti ha ju varit med
om att förhindra att någon från folkpartiet
får sitta vid bordet inom utskottet.
Under sådana förhållanden har
jag icke kunnat ställa något yrkande
inom avdelningen, utan jag har vid behandling
in pleno begagnat mig av
min rätt att reservera mig. Det är enligt
min uppfattning ytterst egendomligt,
att man nu skall få snubbor för att
man i gängse ordning framfört ett reservationsuttalande
i utskottet. Därför
vill jag bestämt tillbakavisa de tillrättavisningar,
som herr Hjalmarson försöker
ge mig. Hans tillrättavisningar äro
såvitt jag förstår motiverade av något
slags — tillåt mig använda ordet —
bondånger från högerns sida, därför att
man inom högern icke bevakade de
intressen, som man tydligen nu i efterhand
kommit underfund med att man
borde ha bevakat.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare
framställda yrkande om bifall til!
den av herr Ohlon in. fl. avgivna reservationen
under denna punkt.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
vill bara säga att herr Ståhl sannerligen
icke saknar förmåga att ge uttryck åt
sin mening i debatterna. Diskussionerna
i denna fråga fördes under så
fria former på 1 :a avdelningen, att
herr Ståhl mycket väl hade haft tillfälle
att klarlägga om han haft någon
annan mening än vi i denna punkt. Vi
ha inom högern ingenting att ångra i
detta sammanhang, ty vi ha minst lika
tydligt som folkpartiet klargjort vår
ställning till föreliggande fråga. Syftet
med herr Ståhls manöver är ingenting
annat än att han vill försöka skaffa sig

Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m.

en taktisk fördel, som inte har någon
saklig bakgrund.

Herr WARD: Herr talman! 1 det att
jag vitsordar herr Hjalmarsons uppgifter,
ber jag att kort och gott få yrka
bifall till utskottets hemställan under
denna punkt.

Herr STÅHL: Herr talman! Det är tydligen
nödvändigt att jag försöker att
ytterligare friska upp minnet på herr
Hjalmarson, eftersom han nu talar om
den goda tid, som utskottet tog på sig
för behandlingen av denna fråga. Det
gick emellertid så till, vilket väl varken
herr Hjalmarson eller någon annan kan
ha glömt, att vi inom utskottsavdelningen
hade en föredragning före lunchpaus.
När vi sedan kommo tillbaka efter lunchen
voro i varje fall herr Hjalmarson
och jag inställda på att justeringen
skulle bordläggas. Det var då som
kompromissbudet kom, och i samband
därmed eu kort diskussion om radar.
Denna diskussion var emellertid mycket
kortfattad, och hela ärendet expedierades
i all hast. Behandlingen var
således mycket flyktig. Om inte alla
repliker, som då växlades, fastnade så
djupt i herrarnas minne kan vara förlåtligt.
Jag vill emellertid tillåta mig
att upprepa vad jag sade förut, nämligen
att vad som är sagt är sagt och
vad som är yrkat är yrkat.

Herr talman! .lag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets förevarande
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Johan Bernhard Johansson in. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen;
samt 3:o) bifall till den reservation,
som vid punkten avgivits av herr
Ohlon m. fl.; och fann herr talmannen
den först angivna propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ståhl begärde likväl votering, i anled -

138

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Armén: Frivilliga skytteväsendets befrämjande.

ning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna vara med
övervägande ja besvarad. Jämväl beträffande
kontrapropositionen yrkade
herr Ståhl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 45 :o) i statsutskottets
utlåtande nr 4 antager den av herr
Johan Bernhard Johansson in. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som vid punkten
avgivits av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
131 ja och 46 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta. Kammaren hade
alltså till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit bifall till den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna
reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

45:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som vid punkten avgivits
av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns, att
flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten gjorda
hemställan.

Punkterna 46—54.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55.

Armén: Frivilliga skytteväsendets befrämjande.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under fjärde huvudtiteln, punkten
65, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1949''
50 anvisa ett reservationsanslag av
1 440 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ivar Persson m. fl.
(I: 75) och den andra inom andra kammaren
av herr Lindberg m. fl. (11:32),
yrkats, att riksdagen måtte till Armén:
Frivilliga skytteväsendets befrämjande
för budgetåret 1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 1 724 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:75 och 11:32, till Armén: Frivilliga
skytteväsendets befrämjande för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 1 724 000 kronor.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

139

Armén: Frivilliga skytteväsendets befrämjande.

Reservation hade avgivits av herrar
Sven Larsson, Gustaf Karlsson, Lindholm,
Petterson i Degerfors och Persson
i Vinberg, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 75 och
11:32, till Armén: Frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
1 440 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr LINDHOLM: Herr talman! .lag
har tillsammans med några utskottskamrater
på denna punkt låtit anteckna
en reservation, i vilken vi hemställa om
bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Jag skall inte vid denna sena timme
taga upp tiden med någon mera ingående
argumentering. Det har i utskottet
anförts, att sky tterör elsen skulle
komma att befinna sig i mycket stora
svårigheter, därest man inte bifaller de
framlagda motionerna. Jag tror inte att
man i det avseendet byggt på de riktiga
utgångspunkterna, utan att man har
överskattat svårigheterna. Det belopp
Kungl. Maj:t föreslagit är också en
ganska aktningsvärd summa. Beaktar
man de ökningar, som under de senare
åren förekommit när det gäller detta
belopp, så kan man nog konstatera, att
skytterörelsen fått en ganska god behandling
av riksdagen. Eftersom vi på
en betydande mängd andra punkter på
grund av de ekonomiska förhållandena
ha tvingats att visa en mycket stark
återhållsamhet, förefaller det mig vara
ganska naturligt, att man på denna
punkt tillämpar samma princip.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till den till utlåtandet fogade reservationen
av herr Sven Larsson m. fl.

Herr WARD,: Herr talman! Inte heller
jag skall taga tiden i anspråk för att
anföra någon motivering för utskottets
förslag. Jag vill emellertid med anledning
av vad herr Lindholm nu anfört

säga att det väl i alla fall är fullt bevisat
att skytterörelsen för närvarande
har svårigheter och att den förtjänar
den uppmuntran som utskottet har förordat.

Jag har själv tidigare varit mycket
kritisk mot skytteanslaget över huvud,
men med tiden har jag mig omvänt och
bättrat. Jag har haft tillfälle att nu taga
del av arbetet på ett annat sätt än tidigare.
Jag måste säga att jag är imponerad
av detta arbete, åtminstone såsom
det bedrives på vissa håll.

Det är klart att man nu bör hålla
igen med varje utgiftsökning. Detta förstår
jag mycket väl. Jag vet också att
det kan vara farligt att argumentera på
det sättet, att detta belopp är så litet
i jämförelse med alla andra anslag som
vi bevilja. Jag tycker emellertid ändå,
att det knappast finns någon anledning
att röra upp någon större strid och
diskussion om denna sak. Jag vill därför,
herr talman, hemställa om bifall till
utskottets förslag. Jag hoppas att denna
kammare i likhet med första kammaren
måtte följa utskottet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! 1
olikhet med den föregående talaren anser
jag, att det verkligen vore önskvärt,
om man på en punkt kunde minska
statsutgifterna med närmare 300 000
kronor. Detta gäller särskilt som man
från regeringens sida har underkastat
alla dessa anslag en mycket ingående
prövning. Jag har emellertid icke begärt
ordet för att försöka övertyga någon
om det riktiga i att taga det lägre
beloppet. Det är viil över huvud taget
icke någon, som menar att den ökning
som här föreslås är av verkligt väsentlig
betydelse för det svenska försvaret.
Detta iir nämligen en liten punkt, och
vi få antagligen tillfälle att på mycket
mer betydande punkter försöka finna
en avvägning mellan vad som är önskvärt
och rimligt i förhållande till vårt

140

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Armén: Frivilliga skytteväsendets befrämjande.

ekonomiska läge. Nu gäller det en bedömning
ur försvarets synpunkt, i andra
fall kan det gälla en motsvarande
avvägning ur andra synpunkter. Jag
vill därför säga några ord just om vårt
ekonomiska läge.

Jag har icke helt kunnat följa kammarens
diskussioner här i dag, men i
den mån som jag gjort detta har det
förefallit mig, som om man icke på något
håll bortsåg från det finansiella
läget. Jag tror att detta är mycket naturligt.
Det är naturligt i vårt land på
samma sätt som i andra länder. I hela
världen befinner man sig i ett läge, där
man pressar sina krafter till det yttersta
på alla områden, och detta gäller icke
minst på det militära området. Man hör
i dessa diskussioner mycket sällan den
argumenteringen, att den som vill hålla
sig till ett något lägre belopp är en
fiende till landets frihet, och att den
som anser sig kunna gå med på ett
högre anslagsbelopp är den ende, som
representerar försvaret för frihet och
självständighet. Alla folk ha nämligen
kommit till en punkt, där de — jag
skulle vilja säga — med beklagande för
att inte säga förtvivlan bedöma det läge,
i vilket världen är i dag. I detta läge
tvingas folken att i en utsträckning,
som aldrig förr skett under fredstid,
offra stora delar av sin produktion för
militära ändamål. Det gör att man nog
inte på något håll nu använder de ofta
känslomättade argument som tidigare
brukat anföras. Man har alldeles klart
för sig, att intet land, inte ens det rikaste,
har möjlighet att förverkliga alla
de krav som resas från representanter
för det militära försvaret. Dessa representanter
fylla ju de skyldigheter, som
åligga dem, genom att påpeka, hur landets
trygghet skall kunna göras så stor
som möjligt eller hur en eventuell fiende
skall kunna kämpas ned. Men inte
på något håll har det varit möjligt för
dem, som ha statsmaktens ledning i sin
hand, att gå till mötes de militära kraven.
Inte en gång i världens rikaste

land har man kunnat undgå att på ett
radikalt sätt skära ned de anslag som
de militära myndigheterna ansett nödvändiga.
Och när man inom de västliga
demokratierna, som det här talats så
mycket om, resonerar om vad som bör
göras, så har man kommit till det resultatet,
att resurserna äro mycket begränsade
över lag och att det stora problemet
är hur man på ett någorlunda
riktigt sätt skall kunna fördela dem mellan
olika stater och olika försvarsgrenar.

Vi här i Sverige befinna oss i ett liknande
läge, och det gäller för var
och en att ta sin ståndpunkt efter moget
övervägande. Men när man gör detta
övervägande, måste man givetvis ha
klart för sig vilka förutsättningar som
finnas, och därmed vill jag knyta an
mitt anförande till den fråga som det
här närmast gäller, nämligen om ett
anslag på inte fullt 300 000 kronor. Om
detta anslag beviljas eller inte, kan ju
inte vara avgörande eller ens betydelsefullt
på annat sätt än som en gest. Jag
kan nämligen inte uppfatta det på annat
sätt än att den, som anser att ett anslag
på 300 000 kronor väl kan lämnas även
om den sak det gäller inte är av någon
vital betydelse, måste leva i den föreställningen,
att våra tillgångar äro så
stora, att så små belopp behöver man
över huvud taget inte resonera om. Jag
är rädd för att man då kanske bygger
sitt betraktelsesätt på de sista årens
statsfinansiella utveckling. Man har under
de närmast förflutna åren sett, hur
statens inkomster ständigt ha stigit och
hur utgifterna ha kunnat ökas i ungefär
samma takt, och man har tänkt sig
att detta är en process som kommer att
fortgå även i fortsättningen. I själva
verket måste nog denna process upphöra,
inte bara därför att vi, för att
såsom det heter stabilisera, äro tvungna
att hålla tillbaka utgifterna — det är en
sida av saken som här är tillräckligt
berörd — utan även av en annan orsak,
som man kanske inte har tillräck -

Nr 10.

141

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

ligt tänkt på, och det är att själva stabiliseringspolitiken
leder till en stabilisering
även av statens inkomster. Om vi
under följande år kunna stabilisera inkomsterna,
så följer därav att de direkta
skatterna, som ju bygga på inkomst och
förmögenhet, icke komma att stiga. Och
om inkomsterna stabiliseras, så kunna
vi endast i mycket begränsad omfattning
räkna med en ökning av konsumtionsskatterna.
Det finns redan tecken,
som tyda på att dessa kanske snarare
komma att minska. Vi få sålunda ha
klart för oss, att i stort sett måste alla
de utgifter, som vi under följande år
vilja taga på oss, rymmas inom de nuvarande
statsinkomsternas ram, såvida
vi inte vilja höja skatterna eller underlåta
att taga bort de extraordinära skatter
som beslutades förra året, delvis
under starkt motstånd.

När man ser saken på detta sätt och
vet vilka mycket trängande behov, som
i år icke ha blivit tillfredsställda — vi
ha sannerligen inte resonerat på det
sättet, att en utgift på 300 000 kronor
är väl alltid något som man kan kosta
på sig, utan vi ha noga granskat varje
hundratusental, för att inte säga tiotusental
på utgiftssidan — så måste
Kungl. Maj:ts förslag vara det riktiga,
såvida man inte anser att det är ett
mycket viktigt ändamål som tillgodoses
med det ökade anslaget. Men endast
den omständigheten, att det kan hänvisas
till att det nuvarande anslagets
storlek medfört vissa besvärligheter för
skytterörelsen, bör inte vara tillräcklig
motivering för ett sådant ståndpunktstagande.

Jag upprepar att jag vill inte försöka
påverka dem, som mena att anslaget
är av väsentlig betydelse för försvaret.
■lag vädjar endast till dem, som icke ha
den uppfattningen men som kanske trott
att en ökning av anslaget med några
hundra tusen kronor inte har någon
betydelse.

Sedan överläggrtingen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen pro -

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar.

positioner dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lindholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
55:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för nejpropositionen.
Herr Hjalmarson begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 85 ja och 93 nej, varjämte
C av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid förevarande punkt fogade reservationen.

Punkterna 56—10''t.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 105.

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 1 under fjärde huvudtiteln, punkten
131, föreslagit riksdagen

dels godkänna av departementschefen
föreslagna ändringar i personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt,

142

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar.

dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för försvarets
forskningsanstalt, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1949/50,

dels ock till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1949/
50 anvisa ett förslagsanslag av 1 330 000
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Mannerskantz och
Andrén (I: 195) och den andra inom
andra kammaren av herrar Kyling och
Hjalmarson (11:243), hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret

1949/50 anvisa utöver Kungl. Maj:ts förslag
ett anslag av 880 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:195 och 11:243, såvitt nu vore i
fråga,

a) besluta att å personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt skulle
— med uteslutande av befattningar för
verkstadschef i lönegrad Ce 30 och för
byråingenjör i lönegrad Ce 27 — uppföras
befattningar för en förste byråingenjör
i lönegrad Ce 29 och två kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för försvarets
forskningsanstalt, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1949/50;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1949/50 anvisa
ett förslagsanslag av 1 330 000
kronor.

tionerna 1:195 och 11:243, såvitt nu
vore i fråga,

a) besluta, att å personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt
skulle — med uteslutande av befattningar
för 1 kamrerare i lönegrad
Ca 27, 1 laborator i lönegrad Ce 31, 1
verkstadschef i lönegrad Ce 30, 1 förste
forskningsingenjör i lönegrad Ce 29, 1
byråingenjör i lönegrad Ce 27 och 1
kontorist i lönegrad Ce 13 — uppföras
befattningar för 8 laboratorer och 1
förste planeringsingenjör i högst lönegrad
Cp 9, 1 byrådirektör i lönegrad
Ca 31, 1 förste byråingenjör och 7 förste
forskningsingenjörer i lönegrad Ce 29,
14 forskningsingenjörer och 1 forskningsläkare
i lönegrad Ce 27, 1 kassör
i lönegrad Ca 15 samt 2 kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8;

b) godkänna i reservationen upptagen
avlöningsstat för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1949/50;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1949/50 anvisa
ett förslagsanslag av 2 210 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den vid denna
punkt av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i förevarande punkt dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes
emellertid av.herr Hjalmarson,
i anledning varav efter given varsel

143

Onsdagen den 16 mars 1949 em. Nr 10.

Försvarets forskningsanstalt: Omkostnader. — Försvarets forskningsanstalt: Viss
forskningsverksamhet.

följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
105 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hjalmarson begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 118 ja och 65 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 106.

Försvarets forskningsanstalt: Omkost nader.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under fjärde huvudtiteln, punkten
132, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1949/
50 anvisa ett förslagsanslag av 195 000
kronor.

I de likalydande motionerna av herrar
Mannerskantz och Andrén (1:195)
samt herrar Kyling och Hjalmarson
(11:243) hade hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen måtte besluta att
till Försvarets forskningsanstalt: Omkostnader
för budgetåret 1949/50 anvisa
utöver Kungl. Maj:ts förslag ett anslag
av 54 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen

måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
D 195 och 11:243, såvitt nu vore i
fråga, till Försvarets forskningsanstalt:
Omkostnader för budgetåret 1949/50
anvisa ett förslagsanslag av 195 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Ohlon,
Lundgren, Malmborg i Skövde, Boman
i Kieryd, Hjalmarson och Ståhl, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 195 och II: 243, såvitt nu
vore i fråga, till Försvarets forskningsanstalt:
Omkostnader för budgetåret

1949/50 anvisa ett förslagsanslag av
249 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

HJALMARSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr WARD: Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen,
och biföll kammaren utskottets i
punkten gjorda hemställan.

Punkten 10 7.

Försvarets forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 under fjärde huvudtiteln, punkten
133, föreslagit riksdagen att till ifråvarande
ändamål för budgetåret 1949/
50 anvisa ett reservationsanslag av
5 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna av herrar
Mannerskantz och Andrén (I: 195)
samt herrar Kyling och Hjalmarson

Nr 10.

144

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Försvarets forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet.

(II: 243) hade hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen måtte besluta att
till Försvarets forskningsanstalt: Viss
forskningsverksamhet för budgetåret
1949/50 utöver Kung], Maj ds förslag anvisa
ett anslag av 2 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling jämväl förehaft i anledning
av propositionen nr 2, angående
utgifter å tilläggstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, väckta två likalydande
motioner I: 196 av herrar Mannerskantz
och Andrén samt II: 244 av
herrar Kyling och Hjalmarson, i vilka
hemställts, att riksdagen ville bemyndiga
Kungl. Maj :t att beställningar å
forskningsmateriel till försvarets forskningsanstalt
måtte få utläggas inom en
kostnadsram av 1 500 000 kronor.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 195 och II: 243, såvitt nu vore i fråga,
till Försvarets forskningsanstalt: Viss
forskningsverksamhet för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
5 000 000 kronor;

b) med bifall till motionerna 1:196
och 11:244 bemyndiga Kungl. Majd att
medgiva att därutöver beställningar å
materiel för försvarets forskningsanstalts
verksamhet finge utläggas inom
en kostnadsram av 1 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Lundgren
och Hjalmarson, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte

a) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna
I: 195 och II: 243, såvitt nu är i fråga,
till Försvarets forskningsanstalt: Viss
forskningsverksamhet för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
7 700 000 kronor;

b) med — — — 1 500 000 kronor.

Punkten föredrogs, och anförde därvid: Herr

HJALMARSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna
reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hjalmarson begärde likväl votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
107: o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hjalmarson begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 151 ja och 23 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

145

Försvarets forskningsanstalt:

Punkten 108.

Försvarets forskningsanstalt: Engångsanskaffning
av viss utrustning.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 1 under fjärde huvudtiteln, punkten
134, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1949/

50 anvisa ett reservationsanslag av
240 000 kronor.

I de likalydande motionerna av herrar
Mannerskantz och Andrén (I: 195)
sam! herrar Kyling och Hjalmarson
(II: 243) hade hemställts, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte till Försvarets
forskningsanstalt: Engångsanskaffning
av viss utrustning för budgetåret
1949/50 utöver Kungl. Maj:ts förslag anvisa
ett anslag av 260 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 195 och II: 243, såvitt nu vore i fråga,
till Försvarets forskningsanstalt: Engångsanskaffning
av viss utrustning för
budgetåret 1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 240 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Ohlon,
Lundgren, Malmborg i Skövde, Boman
i Kiervd, Hjalmarson och Ståhl, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:195 och 11:243, såvitt nu
är i fråga, till Försvarets forskningsanstalt:
Engångsanskaffning av viss utrustning
för budgetåret 1949/50 anvisa
ett reservationanslag av 500 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på

It) — Andra kammarens protokoll 19M9.

Engångsanskaffning av viss utrustning.

bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till
den vid densamma fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 109—139.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten VtO.

Lades till handlingarna.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
femte huvudtiteln, avseende anslagen
inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 75.

Lades till handlingarna.

§ 3.

Utgifter under riksstatens sjunde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen
inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—2.9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr It).

146 Nr 10. Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Tullverket: Avlöningar till befattningshavare å tullstaten.

Punkten 30.

Tullverket: Avlöningar till befattningshavare
å tullstaten.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under föreliggande huvudtitel, punkt
34, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att företaga av departementschefen
förordade ändringar i
den för tullstaten gällande personalförteckningen,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
tullstaten, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1949/50, dels ock
till Tullverket: Avlöningar till befattningshavare
å tullstaten för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
32 200 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag a)

bemyndiga Kungl. Maj:t att företaga
ändringar i den för tullstaten gällande
personalförteckningen, varigenom
å förteckningen dels uppfördes
ytterligare 3 tullöverkontrollörer (Ca
27), 4 kustdistriktschefer (Ce 27), 1
tullförvaltare av klass 2 (Ca 25), 35
förste tullkontorister (Ca 19), 7 tullöveruppsyningsmän
(Ca 16) och 20
tulluppsyningsmän (Ca 12) dels ock avfördes
1 tullkontrollör (Ca 24), 1 tullförvaltare
av klass 3 (Ca 23), 3 kammarskrivare
(Ca 20) och 27 tullvakter
(Ca 9) ävensom följande befattningshavare
å övergångsstat, nämligen 1 tullförvaltare
av klass 3 (Ca 24), 1 tullkassör
(Ca 22) och 2 tillsyningsmän
(Ca 10);

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för tullstaten, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1949/50;

c) till Tullverket: Avlöningar till befattningshavare
å tullstaten för budgetåret
1949/50 anvisa ett förslagsanslag av
32 200 000 kronor.

Utskottets förslag innebar i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag den änd -

ringen, att av Kungl. Maj:t föreslagen
uppflyttning av 40 tullvaktsbefattningar
i lönegrad Ca 9 till befattningar som
tulluppsyningsmän i lönegrad Ca 12
skulle begränsas till att gälla endast 20
befattningar.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

SEN ANDER: Herr talman! Vid
denna punkt har utskottet i ett avseende
gjort en avvikelse från Kungl. Maj :ts
förslag. Generaltullstyrelsen har i sitt
förslag till stat hos Kungl. Maj:t påyrkat,
att man skulle göra 80 tullvakttjänsler
i nionde lönegraden till tulluppsyningsmannatjänster
i tolfte lönegraden.
Generaltullstyrelsen har motiverat detta
med att om det inte sker en sådan förändring
komma de vid en tidigare omorganisation
förutsatta befordringsmöjligheterna
för personalen att allvarligt
lubbas. Detta erkännes också av Kungl.
Maj:t, som dock, med hänvisning till
den nuvarande ekonomiska situationen,
inte helt gått med på generaltullstyrelsens
förslag utan hemställt, att 40 tullvakttjänster
skola omändras till tulluppsyningsmannatjänster.

Utskottet har emellertid ytterligare
prutat på förslaget och föreslår endast
20 tjänster. Då en tullvakt under nuvarande
förhållanden i regel får vara i
tjänst bortåt 17 å 18 år eller mera, innan
han kan nå denna första befordran
från tullvakt till tulluppsyningsmän, betyder
det, att vederbörande befinner sig
i 40-årsåldern, innan befordran nås.
Detta rubbar som jag tidigare sade mycket
allvarligt de förutsättningar, på vilka
den tidigare omorganisationen byggde
och som innebar, att befordran till
tulluppsyningsmän skulle kunna ske efter
högst 14 års tjänst. Därför menar
jag, att även om utskottet nu med hänvisning
till det ekonomiska läget har
prutat på Kungl. Maj:ts förslag måste
man anse det synnerligen rimligt, att
man i det här fallet i stället bifaller
Kungl. Maj:ts förslag, som ju ändå bara

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

147

Lokaler i berg för försvarets forskningsanstalt.

utgör 50 % av vad generaltullstyrelsen
ansett vara rimligt för att skapa någorlunda
ordentliga befordringsförhållanden
för tullvakterna, som ju befinna sig
i en mycket låg löneställning. Jag skulle
därför vilja hemställa om bifall till
Kungl. Maj:ts förslag oförändrat i denna
punkt.

Vidare yttrades ej. Herr förste vice
talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet oförändrat; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Senander begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
30:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar -Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet oförändrat.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr
Senander, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
137 ja och 23 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 31—61.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62.

Lades till handlingarna.

§ 4.

Lokaler i berg för försvarets forskningsanstalt.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
34, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till lokaler i berg för försvarets
forskningsanstalt.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t beträffande kapitalbudgeten under
försvarets fastighetsfond, befästningars
delfond (bilaga 25, punkt 22, s.
38 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3
januari 1949), föreslagit riksdagen att
till Lokaler i berg för försvarets forskningsanstalt
för budgetåret 1949/50 anvisa
ett investeringsanslag av 300 000
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Mannerskantz och
Andrén (I: 195) och den andra inom
andra kammaren av herrar Kyling och
Hjalmarson (11:243), hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte besluta
att utöver vad av Kungl. Maj :t
föreslagits till Lokaler i berg för försvarets
forskningsanstalt för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av 1 200 000
kronor.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:195 och 11:243, såvitt
nu vore i fråga, till Lokaler i berg för
försvarets forskningsanstalt för budgetåret
1949/50 under försvarets fastighetsfond,
befästningars delfond, anvisa ett
investeringsanslag av 300 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Lundgren
och Hjalmarson, vilka ansett, att utskot -

148 Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Lokaler i berg för försvarets forskningsanstalt.

tet bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna I: 195
och II: 243, såvitt nu vore i fråga, till
Lokaler i berg för försvarets forskningsanstalt
för budgetåret 1949/50 under
försvarets fastighetsfond, befästningars
delfond, anvisa ett investeringsanslag
av 1 500 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna
reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till statsutskottets hemställan
under hänvisning till vad utskottet
skriver i andra stycket i sitt utlåtande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/49
till viss forskningsverksamhet vid försvarets
forskningsanstalt;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;
och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till säkerhetsanstalter för
sjöfarten;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 11, i anledning av väckta motioner
om höjning av tullen på ostron
m. m.; och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående livränta till Anna
Söderkvist m. m.; och

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående tryckning av en förteckning
över bondeståndets ledamöter under
tiden 1600—1697;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckt motion om
en översyn av nuvarande skadeståndsregler
avseende ideell skada och hinder
eller brist i den skadades näring; och
nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket;

andra lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 10 § 2 mom. lagen den 20
december 1940 (nr 1044) om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus;

andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 3, i anledning av
väckt motion angående rikets allmänna
flaggdagar;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 1, över motion om direktiv till arbetstidsutredningen
att utreda frågan
om 40 timmars arbetsvecka för alla arbetstagare;
och

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10. 149

nr 2, över motion angående användningen
av fonden för reglering av läkemedelsprisen
m. m.; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 3, i anledning av
väckt motion angående bättre tillgodoseende
av landsbygdsbefolkningens intressen
beträffande postgång och telefonförbindelser.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 6.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 71, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 33 angående
godkännande av ett mellan svenska

regeringen och argentinska regeringen
träffat handels- och betalningsavtal.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 69, till Konungen i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vissa ändringar i gällande
tulltaxa, m. m.

Slutligen anmäldes och godkändes
riksdagens kanslis förslag, nr 52—57,
ett vart till riksdagens förordnande för
en kommitterad för tryckfrihetens vård.

§ 7.

Justerades protokollutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.48 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.