1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 9 (Riksdagens protokoll 1948:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 9

Debatter m. in.

Sid.

Lördagen den 28 februari.

Interpellation av herr Mannerskantz om åtgärder mot brandriskerna
inom exportindustrien m. m.................... 3

Tisdagen den 2 mars.

Interpellation av herr Lundgren ang. dubbelbestraffning genom

domstol och administrativ myndighet................... 8

Interpellation av herr Heiding ang. bränsletilldelningen på Öland 9

Onsdagen den 3 mars.

Svar på fråga av herr Lundgren ang. bensinransoneringens

genomförande i Norrland.............................. 12

Anskaffning av elektromotorvagnar....................... 15

Anskaffning av person- och resgodsvagnar................. 15

Förvärv av billinjer.................................... 28

Omtryckning av gällande författningar.................... 33

Interpellation av herr Persson, Ivar, ang. ifrågasatt upprivande
av Malmö—Genarps järnväg m. m...................... 37

Lördagen den 6 mars.

...................................................... 39

(Förteckning över avgjorda ärenden m. m. finnes å sid. 42.)
1 Första kammarens protokoll 1948. Nr 9.

Lördagen den 28 februari 1948.

Nr 9

Lördagen den 28 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Weijne avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 75, angående disposition av vissa
äldre anslag å sjätte huvudtiteln m. m.;

nr 76, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350);

nr 77, angående vissa anslag för budgetåret
1948/49 till dövstumskolorna;

nr 78, angående statlig kreditgaranti
för lån åt den som genomgått polisskola;

nr 79, angående anslag till stipendier
för blivande distriktstandläkare in. fl.;

nr 81, med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
536) samt fortsatt giltighet av samma lag;

nr 82, angående anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1948/49;

nr 83, angående anslag till landsfiskalerna
m. fl.: Avlöningar;

nr 84, angående anslag till statens
brandinspektion för budgetåret 1948/49;

nr 87, angående anslag till ersättning
för skador vållade av personer som avvikit
från vissa anstalter; samt

nr 88, angående anslag till undersökningar
rörande levnadsvillkor och hushållsvanor
för budgetåret 1948/49.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 51, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande
av viss från ockuperat land
härrörande egendom, in. in.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1948/49; samt

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till allmän bostadsräkning
m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 56, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående livränta
till N. O. H. Blom.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 73, angående tullfrihet för byggnadsmaterialier
m. m. för anläggning av en
regleringsdamm i Neaälven m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
74, angående pension åt vissa i statens
tjänst anställda personer.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 75—79, 81—84, 87 och 88.

Interpellation om åtgärder mot brandriskerna
inom exportindustrien m. m.

Herr MANNERSKANTZ erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Under efterkrigsåren ha eldsvådorna i
vårt land ökat i en omfattning, som in -

Nr 9.

Lördagen den 28 februari 1948.

ger allvarliga farhågor. Under de första
nio månaderna av 1947 uppgingo de utbetalade
brandskadeersättningarna till
omkring 85 milj. kr. eller i medeltal
300 000 kr. om dagen. Man har således
anledning antaga, att de direkta brandskadeersättningarna
under 1947 överstego
100 milj. kr. Jämfört med brandskadorna
under 1 O-årsperioden 1936—45
innebär detta, att skadorna ökats med
150 procent.

Enligt Sveriges officiella statistik ha
under de närmaste föregående åren följande
belopp utbetalats i brandskadeersättning: -

År	milj. kr.
1942 .	44,5
1943 .	. 44,1
1944 . .	46,1
1945 .	. 54,6
1946 . .	. 62,5

eller i medeltal 50 milj. kr. om året. I
jämförelse härmed kan 1947 sålunda ur
brandskyddssynpunkt betecknas såsom
ett verkligt katastrofår.

De oerhörda brandskadeförlusterna
under fjolåret äro till största delen att
hänföra till storindustrien, främst landets
viktigaste exportindustrier; sålunda
medförde tre eldsvådor på 3 dygn
(10—12 augusti) inom sågverksindustrien
(Timber Trading Company brädgård
och hyvleri i Göteborgs hamn, Munksunds
sågverk i Piteå och Skoghalls
brädgård i Karlstad) skador för omkring
12 milj. kr.

Om hänsyn endast tages till dylika
större idustrieldsvådor, utvisar det gångna
året en tredubbling såväl i fråga om
antal som i fråga om utbetalade brandskadeersättningar
jämfört med vart och
ett av åren 1943—45. Till de direkta
brandskadeförlusterna komma dessutom
de indirekta förluster, som uppstått genom
driftsavbrott, avbrutna leveranser
och dylikt. Flera av eldsvådorna utgöra
sålunda ett allvarligt hot icke blott mot
vår ekonomi, vårt näringsliv och byggnadsväsen
utan även mot vårt lands anseende
i utlandet, då skadorna genom
reassuransavtal i mycket hög grad drabba
USA och England och även inverka
på vår valuta.

Naturligtvis kan det slarv och den
nonchalans för olyckor av alla slag, som
helt automatiskt följa med en lång krigsperiod,
framhållas såsom en naturlig orsak
till de ökade brandolyckorna. Dessutom
medför uppenbarligen den rådande
överrörligheten på arbetsmarknaden
och bristen på fullgott maskinmaterial
allvarliga brandrisker. Likaså har nödvändigheten
att hålla produktionen uppe
även i brist på lämpliga byggnader gjort,
att stora värden ofta måst koncentreras
i brandfarliga byggnader, ingalunda lämpade
för ändamålet. Myndigheterna synas
vid fördelningen av byggnadstillstånd
icke ha tagit tillbörlig hänsyn till
dessa för hela industrien så väsentliga
förhållanden.

Vid flera av de större bränderna ha
inga naturliga brandorsaker framkommit.
Eldsvådorna förefalla ha varit anlagda,
men endast i några få fall ha de,
som anlagt dylika bränder, hittilldags
kunnat gripas och ställas till ansvar för
sin gärning.

Den It augusti inträffade en fruktansvärd
brand i Timber Tradings hyvleri
och brädgård i Göteborgs hamn, dagen
därpå den ännu större branden i Munksunds
sågverk och dagen därpå katastrofbranden
i Skoghalls brädgård. På
tre dagar drabbades således den träbearbetande
industrien av synnerligen förödande
eldsvådor. Polismyndigheternas
och försäkringsbolagens undersökningar
med anledning av dessa bränder ha av
allt att döma ännu icke lett till några
resultat; emellertid synes åtminstone
Skoghallsbranden ha berott på mordbrand.

När den mycket förhärdade göteborgspyromanen
anhölls, hotade han med att
utlänningar skulle fortsätta hans dåd; ett
nytt mordbrandsförsök har även sedermera
inträffat i de återstående Järntorgskvarteren.
Detta förhållande är
onekligen ägnat att inge allvarliga farhågor,
så mycket mer som man kunnat
konstatera, att utlänningar av synnerligen
tvivelaktig karaktär varit anställda
vid några av de ovannämnda företagen
just vid den tidpunkt, då dessa drabbats
av förhärjande bränder.

Att märka är, att storeldsvådorna hu -

Lördagen den 28 februari 1948.

Nr 9

vudsakligen drabbat trävaru- och byggnadsmaterielindustrien
samt papper och
pappersavfall; även tegelbruk och sanitetsgodslager
samt ett mindre antal speciella
exportindustrier ha hårt drabbats
av bränder och skadegörelser av olika
slag.

För att denna oroväckande utveckling
skall kunna hejdas är det utomordentligt
angeläget, att alla brandskyddsåtgärder
intensifieras och att såväl statliga som
kommunala myndigheter liksom enskilda
företag och sammanslutningar arbeta
härför. Ett dylikt arbete har även påbörjats
av vissa sammanslutningar i vårt
land. Sålunda har bl. a. Sveriges industriförbund
i samarbete med Svenska
brandskyddsföreningen utsänt en cirkulärskrivelse
till sina medlemsföretag och
därvid föreslagit vidtagande av en del
radikala försiktighetsåtgärder.

Vidare ha landets försäkringsbolag i
samarbete med Svenska brandskyddsföreningen
beslutat ställa sina till ett 60-tal
uppgående högskoleutbildade brandingenjörer
till industriföretagens förfogande
för att medverka till undanröjande av
förefintliga brandrisker. Dessa brandingenjörer
verkställa besiktningar på anmodan
av en särskild kommitté, benämnd
»Industribranddelegationen av år
1947». Besiktningarna omfatta i första
hand större industrier med särskild betydelse
för folkförsörjningen.

Det räcker emellertid icke med dessa
enskilda initiativ i kampen mot de ökade
eldsvådorna. Även statsmyndigheterna
böra medverka i denna kamp med
betydligt större intensitet än vad liittils
varit fallet, om den oroväckande utvecklingen
definitivt skall kunna hejdas.

Tyvärr händer det alltför ofta att någon
»fem-fenuna», d. v. s. en på grund av
sinnessjukdom straffriförklarad brottsling,
efter någon kortare tid på vårdanstalt
omedelbart efter ett för tidigt frigivande
ånyo begår något allvarligt brott
mot samhället. Likaså tillåtas ungdomsligor,
vilkas uppdragsgivare iiro oåtkomliga,
att utföra allvarliga sabotage och
nidingsdåd, stundom utan att riskera annat
straff än eu varning eller eu villkorlig
dom. Dessa och liknande förhållanden
synas för närvarande utgöra ett all -

varligt hot mot rättssäkerheten i vårt
land. Under dessa omständigheter böra
myndigheterna behandla dessa frågor
med största allvar.

Det är emellertid inte endast i vårt
land som bränder och skadegörelser av
olika slag ökat enormt under efterkrigsåren.
Samma oroväckande tendenser rapporteras
från ett flertal europeiska länder,
bl. a. från Finland, där under de
båda senaste åren en mängd stora industrieldsvådor
och brädgårdsbränder
ägt rum. Med anledning därav överlämnade
42 finska borgerliga riksdagsmän
den 1 april 1947 till finska inrikesministern
en förfrågan om vilka åtgärder regeringen
vidtagit för att stävja dessa för
hela Finlands näringsliv skadliga bränder.
Bland annat förhörde man sig om
vilka av bränderna som förorsakats av
mordbrand och om de brottsliga i sådana
fall, där mordbrand kunnat konstateras,
anhållits och ställts till ansvar.
Den 11 december 1947 besvarade minister
Leino dessa frågor. Han meddelade
därvid bl. a. att en av de större industrieldsvådorna
befunnits vara mordbrand
samt att den skyldige ställts till
ansvar och dömts. Han medgav emellertid
samtidigt att även i fråga om en
del andra bränder mordbrandsteorien
ej helt kunnat vederläggas. För övrigt
redogjorde han uttömmande för de åtgärder
av skilda slag, som vidtagits eller
planerats för att minska riskerna för
fortsatt brandförödelse i Finland.

Med hänsyn till att vårt land i dag
befinner sig i ett utpräglat beträngt läge
med brist på råmaterial, maskiner och
valutor, synes det finnas anledning att
begära klart besked om hur man inom
regeringen ser på här nämnda problem.

Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört anhåller jag om första kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få rikta följande
frågor:

1. Har regeringen på grundval av polisens
och försäkringsbolagens expertundersökningar
i de olika fallen kunnat
bilda sig någon uppfattning om och i
så fall i vilken utsträckning den katastrofala
ökningen av eldsvådor i landet
under det sistlidna året, speciellt

Nr 9.

Lördagen den 28 februari 1948.

inom exportindustrien, varit ett resultat
av sabotagehandlingar?

2. Vilka åtgärder har regeringen vidtagit
för att förhindra en ytterligare ökning
av dessa för hela vårt lands industri
så synnerligen ödesdigra eldsvådor?

3. Är regeringen beredd att genom åtgärder,
som ej direkt kunna anses åvila
företagen själva, försöka minska brandriskerna
vid för landet livsviktiga industriföretag
och andra samhällsnödvändiga
anläggningar?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av protokoll rörande
det svensk-franska varuutbytet
m. m.;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 9,
i anledning av väckt motion om behörighet
för landsfiskal i stad under landsrätt
att väljas till stadsfullmäktig;

statsutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen under statens affärsverksfonder
gjorda framställningar
om anslag för hudgetåret 1948/49 i avseende
å postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående befrielse för postbiträdet
Ingrid Maria Johansson från
viss ersättningsskyldighet; samt

nr 30, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utbyggnad av Västerås
ångkraftstation;

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 10, såvitt propositionen
avser förslag till förordning om försäljningsskatt
samt förordning om slutlig
avveckling av den allmänna omsättningsskatten; nr

11, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning

om fortsatt giltighet av förordningen den
18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för
Konungen i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om stämpelavgift vid köp
och byte av fondpapper;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel; nr

13, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt tullfrihet i
vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter; nr

14, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 5 med förslag till förordning
om särskild automobilskatt in. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 15, i anledning av väckt motion
om lindring i beskattningen av till sjöfolk
utgående naturaförmåner; samt
nr 16, i anledning av väckt motion
om förbättring av taxeringsförfarandet i
vad avser förmögenhetsuppgifterna;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckt motion
angående bestämmelser om ersättning
för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden
som handläggas av förvaltningsdomstol
eller annan offentlig myndighet
;

nr 13, i anledning av väckt motion
angående lagstiftning till förhindrande
av att kommuner förpliktas att uthyra
offentliga samlingslokaler till nazistiska
sammanslutningar; samt

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser för meddelande
i kollegial domstol av fällande
dom i brottmål;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckt motion angående
utredning och förslag till ny lag
om yrkessjukdomar; samt

nr 9, i anledning av väckt motion om
sänkning i vissa fall av den i lagen om
folkpensionering föreskrivna pensionsåldern;
ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden:

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

nr 1, i anledning av väckt motion angående
omtryckning av samtliga gällande
författningar;

nr 2, i anledning av väckt motion om
utredning rörande verkningarna av den
pågående folkförflyttningen från landsbygden
till städer och tätorter.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.18 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 2 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 24 och
den 25 nästlidne februari.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 80, med
förslag till lag om ändring i strafflagen
in. m.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Härmed anhålles om frihet från riksdagsarbetet
i enlighet med bilagda läkarattest.

Stockholm den 29 februari 1948.

Fredrik Ström.

Riksdagsman Fedrik Ström, som lider
av hypertoni vasculär cerebral affektion,
är på grund härav urståndsatt att
deltaga i riksdagsarbetet tiden 1—19
mars 1948, intygas.

Stockholm den 28 februari 1948.

Stig Björkman,
överläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 75,
angående disposition av vissa äldre anslag
å sjätte huvudtiteln m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
76, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939 (nr
350).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner
nr 77, angående vissa anslag för budgetåret
1948/49 till dövstumskolorna;

nr 78, angående statlig kreditgaranti
för lån åt den som genomgått polisskola;
samt

nr 79, angående anslag till stipendier
för blivande distriktstandläkare m. fl.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 81, med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli 1944
(nr 536) samt fortsatt giltighet av samma
lag.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 82, angående anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1948/49;

nr 83, angående anslag till landsfiskalerna
m. fl.: Avlöningar;

nr 84, angående anslag till statens
brandinspektion för budgetåret 1948/49;

nr 87, angående anslag till ersättning
för skador vållade av personer som avvikit
från vissa anstalter; samt

nr 88, angående anslag till undersökningar
rörande levnadsvillkor och hushållsvanor
för budgetåret 1948/49.

Nr 9

Tisdagen den 2 mars 1948.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 4, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, statsutskottets
utlåtanden nr 9, 29 och 30 samt
bevillningsutskottets betänkanden nr 10
—13.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 14, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 5 med förslag till förordning
om särskild automobilskatt m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner.

På framställning av herr talmannen
beslöts att ifrågavarande, endast en gång
bordlagda ärende skulle redan vid detta
sammanträde företagas till avgörande.

På sedermera gjord proposition godkändes
den i förevarande memorial
föfeslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att under förutsättning
att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även
av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman
gemensam omröstning i ämnet komme
att äga rum vid början av kamrarnas
sammanträden under morgondagen.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 15 och
16, första lagutskottets utlåtanden nr
12—14, andra lagutskottets utlåtanden nr
8 och 9 samt första kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtanden nr 1 och 2.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj :ts
denna dag avlämnade proposition nr 80.

Interpellation ang. dubbelbestraffning
genom domstol och administrativ myndighet.

Herr LUNDGREN erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Den
moderna samhällsutvecklingen har medfört
att enskilda medborgare i mycket
stor utsträckning blivit beroende av de
administrativa myndigheterna för ut -

övande av sina näringar och därigenom
kommit i ett beroendeförhållande till
dessa, vilket man ännu för några årtionden
sedan icke trodde vara möjligt. Vissa
myndigheter kunna ingripa i den enskilda
medborgarens liv på ett sätt som
för denne medför utomordentligt allvarliga
konsekvenser och som i praktiken
kan beröva honom och hans familj deras
existensmedel. Som exempel kan jag
nämnda att en yrkeschaufför råkar ut
för en olyckshändelse i trafiken och blir
av domstol dömd till dagsböter på grund
av ovarsamhet. De som närmare känna,
huru lätt skulden för ett olycksfall kommer
att åvila bilföraren, veta att en fällande
dom icke behöver vara grundad på
en alltför grov förseelse. Om denne bilförare
tidigare gjort sig skyldig till några
mindre förseelser, kan länsstyrelsen
i administrativ ordning beröva honom
hans tillstånd att föra bil och även indraga
hans körkort. I ett aktuellt fall blev
en bilförare, som av domstol dömdes för
en trafikförseelse till 10 dagsböter, under
två månader berövad rätten att föra
bil. Detta inebar för denne person att
han och lians familj ställdes på bar backe,
då det icke är lätt för en person som
är utbildad i ett fack att skaffa sig annat
yrke.

Man har tidigare i vissa fall talat om
klasslagstiftning och därmed menat, att
en lagstiftning i särskild grad riktar sig
mot en samhällsklass. Den här omnämnda
i administrativ ordning företagna indragningen
av tillstånd att föra bil träffar
framför allt ekonomiskt mindre bärkraftiga
personer, som äro yrkesverksamma
inom bilismen, vilket ofta kan betyda
ekonomisk ruin för vederbörande.
Därtill kommer emellertid ytterligare en
sak. Han är visserligen berövad sitt körkort
på t. ex. två månader, men han har
icke någon som helst säkerhet för att
efter denna tid återfå rätten att föra bil.
Det kan lika gärna dröja både tre och
fyra månader, beroende på de administrativa
myndigheternas godtycke eller
expeditionshastighet.

I detta fall blir alltså en person i praktiken
straffad två gånger för samma förseelse,
även om indragningen av körkort
icke teoretiskt är en bestraffning.

Tisdagen den 2 mars 1918.

Nr 9.

Dels dömes han av domstol till ett relativt
lindrigt straff och dels berövas han
av administrativ myndighet möjligheten
att försörja sig och svävar i ovisshet om
när han kan återfå denna möjlighet.

Jag förstår till fullo, att de administrativa
myndigheterna — i detta fall överståthållarämbetet
och länsstyrelserna —
måste äga möjlighet att beröva för trafiksäkerheten
farliga personer rätten att
föra motorfordon, men när det gäller av
domstol för trafikförseelser dömda borde
denna rätt tillkomma domstolen eller
i varje fall ett samråd med domstolen
äga rum.

Det är vidare att märka, att bestämmelserna
i motorfordonsförordningen
angående indragningen av körkort äro
så vagt formulerade, att ett betydande
utrymme för olika meningar eller godtycke
föreligger. Körkortsindragning
skall sålunda enligt 21 § 1 mom. sagda
förordning ske — förutom vid brott mot
rattfyllerilagen — där förare i något för
trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligen
åsidosatt honom i denna egenskap
åliggande förpliktelse eller han på
annat sätt ådagalagt sådana egenskaper,
att han icke vidare bör betros med att
innehava körkort. På grund av dessa
vaga formuleringar finnes det anledning
att efterlysa, huruvida någon enhetlig
praxis utbildat sig hos de berörda myndigheterna
vid avgörandet av dylika frågor.
En redogörelse därför skulle belysa
hela frågekomplexet på ett sätt, som
skulle möjliggöra en mera ingående diskussion
av dubbelbestraffningen.

På grund av vad jag sålunda anfört
får jag hemställa om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet framställa följande
frågor:

Har herr statsrådet observerat den
faktiska dubbelbestraffning som ligger
däri, att en person, som av domstol dömes
för viss förseelse, dessutom av administrativ
myndighet kan på grund av
samma förseelse berövas av administrativ
myndighet utfärdade tillstånd till viss
näring eller dylikt?

Anser herr statsrådet att denna faktiska
dubbelbestraffning står i överensstämmelse
med gällande rättsprinciper?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. bränsletilldelningen
på Öland.

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr HEIDING, som yttrade:
Herr talman! Frågan om att tillgodose
bränslebehovet på Öland har flera gånger
varit svårlöst. Ölänningarna ha ansett
sig missgynnade i förhållande till
flertalet orter på fastlandet, eftersom
bränsletilldelningen varit ringa i förhållande
till den skogfattiga öns behov
och den ved, som tillhandahölls, har
varit av sekunda beskaffenhet. Den 4
juli förra året anordnade kristidsstyrelsen
i Kalmar ett informationsmöte i
Borgholm, närmast i syfte att klarlägga
och övertyga ölänningarna om brunkolsbriketternas
förträfflighet och den
favör som ölänningarna erhållit genom
att de hundraprocentigt kunde uttaga
sitt bränslebehov för innevarande bränsleår
i detta slag av fossilt bränsle. Någon
analys av brunkolsbriketternas
bränslevärde fanns icke, men enligt vad
som upplystes vid mötet skulle de draga
en kostnad lika med 17 kronor per in3
barrved. Enligt företagna experiment visade
sig priset emellertid ligga betydligt
över det ovan angivna.

När det från flera håll påpekades,
att även en viss vedtilldelning var nödvändig,
svarades från kristidsstyrelsen,
att detta var uteslutet — ville man inte
köpa brunkolsbriketterna så fanns inget
annat val. När det uppvisades en skrivelse
från statens bränslekommission,
utsänd så sent som den 30 juni 1947,
i vilken det ordagrant heter: »Vedbehovet
på Öland är cirka 45 000 kbm, som
skall tagas från fastlandet. Då det gäller
Öland räknar man emellertid med att
veden i viss utsträckning kan ersättas
med brun kolsbriketter», så sökte man
komma ifrån detta genom att säga, att
det finns ingen ved på fastlandet åt ölänningarna.

Brunkolsbriketterna ha emellertid under
den gångna bränslesäsongen kommit
till användning i stor utsträckning, men

Nr 9

Tisdagen den 2 mars 1948.

nu ha dessa tagit slut och det är nödvändigt
att omedelbart anskaffa annat
bränsle. Enligt erhållna upgifter tinnes
cirka 4 000 m3 torr ved vid Böda
kronopark och dessutom 2 000 m3 tillhörande
vedhandlare, men den får icke
säljas, utan skall ligga som reserv till
kommande bränslesäsong. I stället erbjudes
avfallsved från statens sågverk i
Böda. Genom annons, införd i tidningen
Ölandsbladet för den 19 februari, erbjudes
ölänningarna att köpa ribb- och ytved
från Grankullavikens sågverk till ett
fastställt pris av högst 15 kronor per m3.
Denna ved är av mycket dålig beskaffenhet.
Då timret till sågverket legat i sjön
är veden sur och omöjlig att använda
under vintern. Tidigare sålde man den
bästa delen av detta avfall för några kronor
per m3, men nu har priset blivit
satt alldeles för högt. Under förra sommaren
sattes priset till 10 kronor vid sågen
efter att förut ha varit 4:50, vilket
gjorde att veden, då den kom till
södra Öland, stod i omkring 20 kronor.
Emellertid har man nu velat visa ett visst
tillmötesgående genom att bestämma ett
pris av 15 kronor per in3 fritt hemkörd
i hela eller halva billaster. Om veden varit
torr och brunkolsbriketter i fortsättningen
funnits tillgängliga, hade det kun -

nat gå att någorlunda ordna bränslefrågan
under den återstående delen av
bränslesäsongen. Bränsleläget ter sig därför
nu mycket bekymmersamt för en
stor del av befolkningen på Öland, och
åtgärder måste vidtagas för tillhandahållande
av behövligt bränsle. Ribb- och
ytveden vid Grankullavikens sågverk bör
komma till användning som hushållsved
under sommaren, och om priset icke
sättes alltför högt, finnes förutsättning
för att den skall bliva efterfrågad. Detta
avhjälper emellertid icke de nuvarande
svårigheterna.

Med hänvisning till vad ovan anförts
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet Ericsson få rikta
följande fråga: Är statsrådet beredd att
medverka till att en mera tillfredsställande
tilldelning av bränsle kan komma
befolkningen på Öland till del?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.15 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande närslutna läkarintyg anhåller
undertecknad vördsamt om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 3 mars till och med den 17 mars.

Ulricehamn den 2 mars 1948.

Sven Boman.

Härmed intygas, att riksdagsman
Sven Boman fortfarande är oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet från och
med den 3 mars till och med den 17
mars 1948.

Ulricehamn den 1 mars 1948.

Eric Järpe.

Den begärda ledigheten beviljades.

Efter det kamrarna stannat i olika
beslut rörande bevillningsutskottets i betänkande
nr 8 gjorda hemställanden beträffande
Kungl. Maj :ts proposition nr 5
med förslag till förordning om särskild
automobilskatt in. in. jämte i ämnet
väckta motioner, företogs nu jämlikt
§ 65 riksdagsordningen omröstning över
följande av samma utskott i dess memorial
nr 14 föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla vad
utskottet i ifrågavarande betänkande under
A) punkterna 2)—4) samt under B)
hemställt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, vad angår A)
punkterna 2)—4), beslutat att i anledning
av de likalydande motionerna 1:12
av herr Bergvall in. fl. och 11:24 av
herr Ohlin m. fl.

2) antaga följande

Förslag

till

förordning om tilläggsskatt å bensin.

Härigenom förordnas---(= ut skottet

s. 2 rad 6—rad 12 uppifrån) —

--erläggas tilläggsskatt med 10 öre

för liter; och skola---(= utskot tet

s. 2 rad 13—rad 20 uppifrån) — —
— april 1948.

3) antaga följande

Förslag

till

förordning om tillfällig skatt å bensin,

som finnes i riket den 1 april 1948.

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

För bensin, som den 1 april 1948 klockan
6 fm. finnes i riket, skall i den
ordning nedan sägs till staten erläggas
skatt med 10 öre för liter.

År bensin--- — (= utskottet s. 2

rad 2 nedifrån—s. 6 rad 2 nedifrån) -—
--- Svensk författningssamling.

4) antaga följande

Förslag

till

förordning om tilläggsskatt å vissa för
drivande av automobil använda brännoljor.

Härigenom förordnas---(= ut skottet

s. 7 rad 7—rad 13 uppifrån) —
---erläggas tilläggsskatt med 7 öre för

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

liter; och skola----(= utskottet

s. 7 rad 14—rad 20 uppifrån)--—

april 1948.

ävensom vad angår B) beslutat att
lämna de likalydande motionerna 1:73
av herr Anderberg m. fl. och 11:104 av
herr Hall in. fl., i den mån de härigenom
icke kunna anses besvarade, utan
åtgärd.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina plaiser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 163, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 110 ja och 112
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 192 ja
och 173 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Herr statsrådet Möller avlämnade
Kungl. Maj ds proposition nr 85, angående
fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag.

Ang. bensinransoneringens genomförande
i Norrland.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Landgren till herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet
framställt en så lydande fråga:
»Är herr statsrådet beredd att vid
den signalerade officiella bensinransoneringens
genomförande taga tillbörlig
hänsyn till olika områdens, främst Norrlands,
större avstånd mellan orterna vid
tilldelningen av bensin till motorfordon
?»

Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
STRÄNG, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, erhöll ordet och anförde:
Herr Lundgren har frågat mig, om
jag är beredd att vid den signalerade
officiella bensinransoneringens genomförande
taga tillbörlig hänsyn till olika
områdens, främst Norrlands, större avstånd
mellan orterna vid tilldelningen
av bensin till motorfordon.

Till svar på den framställda frågan
får jag anföra följande.

Bensinransoneringen är avsedd att
handhavas av länsstyrelserna. Till varje
länsstyrelses förfogande kommer att
för viss period ställas en myckenhet
bensin, vars storlek beräknas på grundval
av tidigare bensinförbrukning inom
vederbörande län. Härigenom kommer
bensintilldelningen till de län, där speciella
förhållanden — långa avstånd,
kommunikationssvårigheter etc. — äro
rådande, att i förhållande till antalet
motorfordon bliva större än i andra
län. Denna proportionsvis större tilldelning
kommer i första hand att tagas i
anspråk för tillgodoseende av den utpräglat
nyttobetonade motortrafikens
behov. Huruvida man vid bestämmande
av standardtilldelningen för samtliga
motorfordon även kan taga särskild
hänsyn till de av frågeställaren berörda
omständigheterna, kan för närvarande
ej angivas, men denna fråga är föremål
för trafikkommissionens uppmärksamhet
vid det nu pågående arbetet med
bensinransoneringens utformande.

Herr LUNDGREN: Herr talman! För
statsrådets snabba svar på min fråga
tackar jag vördsamt. Det är, herr talman,
för Norrland, där järnvägsnätet av
ekonomiska skäl är mycket glest, av
mycket stor betydelse, att biltrafiken på
allt sätt underlättas. Det är ingen överdrift
i påståendet, att samfärdseln i
Norrland på de sista 25 åren, då biltrafiken
blivit möjlig även vintertid, undergått
en fullständig revolution. Denna
landsända är kanske i högre grad än
någon annan beroende på biltrafiken,

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

och varje inskränkning av denna kommer
följaktligen att medföra allvarliga
följder för det normala näringslivet. Vad
jag nu säger gäller emellertid icke endast
om Norrland utan även om andra
ur kommunikationssynpunkt sämre lottade
delar av vårt land.

För Norrlands vidkommande betyder
den i dag beslutade avsevärda höjningen
av bilskatten ökade kostnader för
alla transporter, och denna ökning blir
på grund av de stora avstånden av helt
annan storleksordning än i de södra delarna
av landet och träffar givetvis
även oumbärliga varor, såsom livsmedel,
och icke minst mjölktransporterna.
Jag skall icke gå in på den saken; den
bar ju för övrigt belysts av herr Bergh
i den debatt som hölls för en vecka sedan
om bensinskatten. Man brukar
skämtsamt säga, att en mil i Norrland
''inte är lika lång som en mil söderut,
men det går åt lika mycket bensin för
att köra en mil i Norrland som samma
sträcka söderut. För att med ett enda
exempel belysa avståndets betydelse vill
jag säga, att från Örebro räknat kan
man inom en sträcka av 6 mil nå inte
mindre än fem städer, under det att
man från Umeå har 12 mil till närmaste
stad. Det är därför enligt min uppfattning
rimligt, att man tar hänsyn till
Norrlands speciella trafiksvårigheter,
när man bestämmer tilldelningen av
bensin till motorfordon, och när nu herr
statsrådet, såvitt jag förstår, genom de
grunder, som herr statsrådet har skisserat
upp för bensintilldelningen, har
tillmötesgått dessa önskemål, så ber jag
att få framföra mitt tack för det positiva
svaret.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 90, angående godkännande av avtal
mellan Kungl. Maj:t och kronan samt
Stockholms stad angående vissa för järnvägsändamål
avsedda markområden i
Stockholm m. m.; och

nr 91, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr
444) om tillståndstvång för byggnadsarbete
samt fortsatt giltighet av samma lag.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med talmannen i andra kammaren
och talmanskonferensen får jag med avseende
å riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela kammaren, att, såvitt nu kan
bedömas, sista arbetsplenum före påsk
blir onsdagen den 17 mars eller, om så
erfordras, torsdagen den 18 mars. Efter
påsk återupptages riksdagsarbetet torsdagen
den 1 april. Såvida voteringspropositioner
för gemensamma omröstningar
dessförinnan blivit godkända, sammanträda
kamrarna sistnämnda dag,
torsdagen den 1 april kl. 2 eftermiddagen,
varvid gemensamma omröstningar
anställas. Allt detta under förutsättning
att intet oförutsett inträffar, som påkallar
annan anordning.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: År

1948 den 3 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att utse riksdagens
justitieombudsman; och befunnos
efter valförrättningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

herr revisionssekreterare Rolke Rudewall
48 röster,

i följd varav herr revisionssekreteraren
Folke Rudexvall blivit till riksdagens
justitieombudsman utsedd.

Axel Lindqvist. Axel Mannerskantz.
Oscar Carlström. John Gustavson.

År 1948 den 3 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att utse en ställföreträdare
för riksdagens justitieombudsman;
och befunnos efter valförrättningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: herr

hovrättsrådet Sven Einar Romanus
40 röster;

i följd varav herr hovrättsrådet Sven
Einar Romanus blivit utsedd till justitieombudsmannens
ställföreträdare.

Axel Lindqvist. Axel Mannerskantz.
Oscar Carlström. John Gustavson.

På framställning av herr talmannen
beslöts alt riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet un -

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

derrättas om dessa val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelse till Konungen med anmälan
om de förrättade valen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/
48, såvitt propositionen avser jordbruksärenden; nr

58, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående arrendelindring
för vissa kronoegendomar;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående befrielse från viss
betalningsskyldighet till kronan; samt
nr 60, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avskrivning av
visst i flottledsfonden ingående fordringsbelopp.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds
proposition nr 80, med förslag till lag
om ändring i strafflagen in. m.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående godkännande
av protokoll rörande det
svensk-franska varuutbytet m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning
av väckt motion om behörighet
för landsfiskal i stad under landsrätt att
väljas till stadsfullmäktig, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under statens
affärsverksfonder gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1948/49 i av -

seende å postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

I denna punkt hade utskottet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj ds i ämnet
framlagda förslag för budgetåret
1948/49 anvisa följande investeringsanslag,
nämligen

Kronor

a) Ombyggnad av ånglok . 150 000,

b) Nyanskaffning av elektro lok

......''............ 4 425 000,

c) Ombyggnad av elektrolok 565 000,

d) Nyanskaffning av rälsbus sar

.................. 4 000 000,

e) Nyanskaffning av lokomo torer

................ 100 000,

f) Ombyggnad av person- och

resgodsvagnar ........ 1 320 000,

g) Nyanskaffning av godsvag nar

.................. 7 600 000;

II. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 174 och II: 265, såvitt de avsåge förevarande
anslag, till Nyanskaffning av
elektromotorvagnar för budgetåret 1948/
49 anvisa ett investeringsanslag av
1 500 000 kronor;

III. med bifall till Kungl Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 174 och II: 265, såvitt de avsåge förevarande
anslag, till Nyanskaffning av
person- och resgodsvagnar för budgetåret
1948/49 anvisa ett investeringsanslag
av 13 640 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 174, av
herrar Mannerskantz och Bergh, samt
II: 265, av herrar Birke och Sveningsson,
hade hemställts, att riksdagen i fråga
om nyanskaffning av elektromotorvagnar
samt person- och resgodsvagnar
ville anvisa följande investeringsanslag,
nämligen till Nyanskaffning av elektromotorvagnar
4 300 000 kronor och till
Nyanskaffning av person- och resgodsvagnar
13 970 000 kronor.

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Lindström, Mannerskantz, Hesselbom,
Lundgren, Eriksson i Stockholm,
Ward och Staxång, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under mom. III
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 174 och II: 265,
såvitt de avsåge förevarande anslag, till
Nyanskaffning av person- och resgodsvagnar
för budgetåret 1948/49 anvisa ett
investeringsanslag av 13 970 000 kronor; 2)

av herr von Heland, som likväl ej
antytt sin åsikt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande punkt skulle företagas
till avgörande momentvis.

Mom. I.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II.

Anslag till nyanskaffning av elektromotorvagnar.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag vill endast meddela, att jag i anledning
av den motion, som jag har väckt,
i vad den avser denna punkt icke kommer
att ställa något yrkande. Jag hoppas
däremot att den del av motionens
yrkande, som berör punkten III, skall
kunna bifallas av kammaren, och jag
hoppas att, då jag icke ställer något yrkande
under punkt II, som berör nyanskaffning
av elektromotorvagnar, därmed
kunna bidraga till att den del av
motionen, som rör anskaffning av coaclxvagnar,
skall röna ett bättre öde.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
momentet hemställt.

Mom. IIL

Anslag till nyanskaffning av person- och
resgods vagnar.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! I denna punkt ha

åtskilliga av utskottets ledamöter anmält
reservation. Reservanterna förmena,
att vad järnvägsstyrelsen i denna
punkt hemställt hade bort av utskottet
tillstyrkas. Det gäller icke något stort
anslagsbelopp — det rör sig om 330 000
kronor på innevarande budget — men
ändamålet med detta anslag är av så
pass viktig innebörd, att jag och övriga
reservanter ansett, att vi böra fortsätta
vårt yrkande även här i kammaren.

I järnvägsstyrelsens framställning till
Kungl. Maj:t den 26 september 1947 angående
anslag till nybyggnader och anläggningar
m. m. har under avdelning
VIII Nyanskaffning av person- och resgodsvagnar
föreslagits en nybyggnad av
tio stycken vagnar av amerikansk coachtyp,
vardera rymmande 60 resande. Som
motivering har anförts, att det med hänsyn
dels till den tilltagande konkurrensen
från andra trafikmedel, dels till det
allt mer stigande antalet utländska turister
torde få anses angeläget att vid planerad
nyanskaffning kunna få fram något
som erbjuder en verkligt påtaglig ökning
av komforten i våra förnämsta dagsnälltåg.
I framställningen har också
lämnats eu kort redogörelse för vagnarnas
utseende och tekniska utrustning.
Det är tredjeklassvagnar men med en
modernare utrustning. Man har icke
tänkt sig att med denna nyanskaffning
påbörja ett successivt utbyte av alla de
tredjeklassvagnar, som för närvarande
framföras eller äro under byggnad för
dagsnälltågen, utan vad som här föreslås
är ett försök med en ny vagnstyp av
detta slag för att pröva och undersöka
lämpligheten av densamma.

Då detta ärende diskuterats i utskottet,
ha vi reservanter ansett, att man bör
stödja järnvägsstyrelsen i dess, som jag
tycker, mycket lovvärda försök att
bringa sill vagnpark i nivå med utvecklingens
krav. Vi ha ansett, att då det
gäller statens största affärsverk, bör
man icke vägra ledningen för detta affärsföretag
att följa med i utvecklingen
ocli anställa de prov som kunna befinnas
önskvärda.

.lag har erfarenheter av hur det har
gått till i enskild järnvägsdrift. Ledningen
för det numera förstatligade företa -

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

get Halmstad—Nässjö järnväg har tidigare
företagit upprepade försök med motorvagnar,
och den har till slut lyckats
få fram en snabbgående motorvagnstyp,
som alla erkänna är av mycket stor betydelse
och som förkortat restiden mellan
Halmstad och Nässjö med bortåt två
timmar. Man gjorde upprepade försök,
och jag hade tillfälle att vara med om
flera av dessa provturer på inbjudan av
järnvägsledningen. Man prövade en
fransk vagn, som gick på gummihjul,
men den befanns icke lämplig. Man hade
andra vagnar på försök, och till slut
lyckades man få fram en typ, vilken, som
jag nyss nämnde, är alldeles utmärkt.
Det är på det sättet, det måste gå till,
och så går det till i enskild företagsamhet.
Man följer med, experimenterar, tar
vara på den tekniska utvecklingens resultat
och försöker hålla sig uppe i konkurrensen.

Det är detta, som har varit motivet
för vårt ståndpunktstagande, och jag har
synnerligen svårt att förstå kommunikationsministerns
motivering för sin vägran
att i propositionen upptaga detta
anslagskrav.

Departementschefen säger i propositionen,
att det behöver göras en utredning
om, hur stor beläggningen kommer
att bli och i vad mån andra- eller
tredjeklasspassagerare komma att övergå
till de nya vagnarna samt huruvida
statens järnvägar genom införande av
sådana vagnar kunna öka sitt trafikunderlag.
Sedan säger kommunikationsministern,
att innan en noggrannare undersökning
av dessa frågor verkställts, anser
han det vara för tidigt att göra en
första anskaffning av denna nya vagns typ När

jag läser detta, är det med förvåning,
ty hur skall det vara möjligt att
göra en utredning om t. ex. huru många
andraklasspassagerare som flytta över till
tredje klass, innan man har prövat sådana
vagnar? Det är ju endast fråga om
att anskaffa de nu ifrågasatta vagnarna
för sådana undersökningar.

Man förstatligar företag och nu särskilt
järnvägar, men man vägrar statens
egna stora företag att göra de prov och
de moderniseringar som kunna vara

önskvärda och nödvändiga för att bestå
i konkurrensen. I stället föreslår man
under en kommande punkt, där det också
föreligger reservation, att öka anslaget
för inlösen av billinjer med en miljon.
Man ökar sålunda anslaget för inlösning
av med järnvägarna konkurrerande företag,
men man vägrar detta belopp på
330 000 kronor för att järnvägarna skola
kunna anställa prov i syfte att hålla sig
konkurrenskraftiga.

Jag skall nöja mig med att säga detta.
Det framgår ju av reservationen vad saken
gäller, och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen under
den föredragna punkten.

Herr VON HELAND: Herr talman!
Den sparsamhet, som i år kännetecknar
varje departementschefs förslag till riksdagen,
kan givetvis motivera, att man på
än den ena, än den andra punkten mycket
varmt talar för höjda anslag. Det
synes mig emellertid vara lika motiverat,
att riksdagen i dessa tider icke höjer de
av Kungl. Maj:t föreslagna investeringsanslagen.
Med den uppfattningen bär jag
alltså varit inställd på avslag i denna
punkt. När frågan kom från avdelningen
till utskottet, sammankopplade emellertid
utskottets ärade ordförande denna
punkt med punkten 18 :o) och hemställde,
att statsutskottet skulle föreslå en utgiftsökning
på denna punkt men en besparing
på nästa punkt. Detta tilltalade
mig, så att jag i utskottet följde honom
på den linjen, tv då hade ju riksdagen
icke gjort någon nettohöjning av Kungl.
Maj:ts förslag.

Emellertid frånföll herr J. B. Johanssom
m. fl. sin mening när det gällde en
sådan sammankoppling. De återkomma
givetvis med sitt förslag i nästa punkt,
men i den föredragna punkten ha de
franfallit sin tanke, och man har alltså
ingen garanti för att riksdagen är sparsam
vid nästa punkt, om den höjer anslaget
vid den punkt det nu är fråga om.

Det är detta som ligger bakom min
blanka reservation. Den innebär alltså,
herr talman, att jag i det läge, som nu
ärendet kommit i, förordar att man följer
utskottets förslag.

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

Herr ANDERSSON, KARL: Skillnaden
mellan utskottets förslag och reservationen
gäller ju endast typen på tio personvagnar.
Järnvägsstyrelsen föreslår nämligen
anskaffning av tio vagnar av en ny
typ. Utskottet har gått med på att bevilja
anslag till samma antal vagnar som järnvägsstyrelsen
har begärt, men har ansett
att det bör anstå med försöket med dessa
nya vagnar, som dels skulle ställa sig
dyrare och dels skulle rymma ett mindre
antal sittplatser. Skillnaden i kostnad
skulle för nästa budgetår utgöra 330 000
kronor, men det är i själva verket fråga
om en kostnadsökning av 1 miljon kronor,
då varje vagn av den nya typen
skulle betinga 100 000 kronor mera i anskaffningskostnad
än den vanliga typen,
som hittills tillverkats här i landet. Men
framför allt har utskottet fäst sig vid att
med den stora brist på vagnar och på
platser i tågen, som nu råder, skulle
dessa föreslagna tio nya vagnar ge ett
avsevärt mindre platsantal än tio vagnar
av den vanliga typen. Under det de föreslagna
tio nya s. k. coachvagnarna skulle
rymma 000 passagerare, ha den vanliga
typens vagnar plats för 780, och i nuvarande
läge, när vi i synnerhet sommartiden
måste bevittna, att de resande
framför allt i tredjeklassvagnarna i stor
utsträckning måste uppehålla sig i korridorerna,
skulle ju delta betyda, att trängseln
skulle komma att ytterligare ökas.

Vi ha således funnit, att skäl tala för
vad departementschefen här förordat
och att man följaktligen bör låta anstå
med att införa denna nya typ av vagnar,
intill dess att det allmänna läget tillåter
oss att bygga vagnar i sådan utsträckning,
att passagerarna få bättre utrymme.
Man bör kanske därvidlag inte i
första hand tänka på de vagnar som gå
i snälltågen och i fjärrtrafiken — där gå
ju våra bästa vagnar — utan man bör
kanske också tänka på de vagnar som
gå i lokaltrafik, där det alltjämt användes
vagnar, som iiro mycket ålderdomliga
och slitna och som bereda de resande
mycket litet av bekvämlighet. För
mig framstår det såsom angelägnare att
vi i dagens liige kunna anskaffa vagnar
med största möjliga mängd sittplatser åt
de resande; sedan får bekvämligheten i

2 Första kammarens protokoll 19U8. Nr 9.

fråga om sittplatserna komma i andra
rummet.

Reservanterna ha framhållit, hur angeläget
det borde vara att beakta den
utländska turisttrafiken och att tillgodose
turisterna med moderna och bekväma
sittplatser på tågen. För min del vill jag
säga, att jag nog i första hand vill vara
med om att tillgodose de svenska resandenas
önskemål beträffande sittplatser
över huvud taget — bekvämlighetssynpunkten
får bli en andrahandsfråga.

Skillnaden mellan utskottsmajoritelen
och reservanterna är, som sagt, inte
större än som angivits, och då vi i dagens
läge säkerligen inte ha möjlighet att
få fram ens det antal vagnar, som här
är förordat, så böra vi noga se till, att
vi få så många sittplatser för de resande
som på det hela taget är möjligt.

Jag vill därför förorda vad Kungl.
Maj:t har föreslagit i sin proposition,
vilket av statsutskottets majoritet har tillstyrkts,
och ber, herr talman, att få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Eftersom
den fråga, vi nu diskutera, i mycket
hög grad berör mitt eget verksamhetsfält,
kanske det må vara mig tilllåtet
att säga några ord.

Jag kanske först får vända mig till utskottets
ärade talesman. Han uppehöll
sig vid den nuvarande situationen, som
enligt hans förmenande gjorde det angeläget
att gå in för att skaffa så många
sittplatser som över huvud taget är möjligt,
medan bekvämlighetssynpunkten
var något som man fick tänka på sedan.
Jag skulle kunna förstå detta resonemang,
om det vore så, att de vagnar,
som i dag enventuellt, om allting ginge
bra, skulle beslutas, skulle kunna levereras
inom den närmaste tiden. Jag vet
inte, vilken uppfattning utskottets talesman
har om detta. Men såvitt jag förstår,
kunna dessa vagnar i varje fall inte
vara i trafik förrän tidigast någon gång
på hösten 1950 eller våren 1951, och då
kanske det inte är så stor trängsel i SJ:s
tåg som den, som varit rådande under
krigsåren och nu under efterkrigsåren.
Jag tror att det finns anledning även ur
statsfinansiell synpunkt att tänka litet

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

grand också på bekvämligheten i tågen,
ifall vi nämligen äro angelägna om att
se till, att SJ som affärsföretag kan hållas
uppe.

Herr Andersson sade — och däri har
han naturligtvis rätt — att det här var
meningen att skaffa vagnar, som, fastän
de kostade mera, rymde mindre antal
platser än de vagnar, vi ha i tågen av
i dag. Men när han tycktes vilja göra
gällande, att detta inte kunde vara ekonomiskt,
undrar jag, om det är så säkert,
att det förhåller sig så. Enligt järnvägsstyrelsens
förslag är meningen, att
man skall för resa med dessa vagnar försälja
platsbiljetter. Vi kunna alltså sälja
platsbiljetter till 100 procent av utrymmet
i en eller ett par dylika vagnar i
varje tågsätt ■— ett par är det största
antal sådana vagnar man tänkt sig skulle
finnas i tågen. Mer än 60 platser i genomsnitt
äro inte besatta i någon vagn
i snälltåg, annat än vid utomordentligt
exceptionella tillfällen, eftersom helt naturligt
det stora flertalet vagnar i tågen
tjäna ändamålet att ta upp den växlande
trafik, som järnvägen har att räkna
med. På en sträcka är det kanske 350
personer med på tåget och på en annan
sträcka är det 475 personer; i ena
riktningen är det kanske hälften så
många som i den andra. Tågsätten skola
ju gå fram och tillbaka, och man måste
alltså ha ett stort spillutrymme för att
kunna ta upp den ökade trafiken på vissa
sträckor. Men i dessa vagnar, till vilka
vi alltså skulle sälja platsbiljetter,
kunna vi utnyttja varenda plats, och jag
tror därför att i realiteten flera platser
komma att bli upptagna i dessa vagnar
än i de andra.

Sedan sade utskottets ärade talesman
också något om att vi inte skola fjäska
för de utländska trafikanterna. Nej, det
skola vi inte göra. Vi skola först se till,
att den interna trafiken skötes på ett
fullt tillfredsställande sätt. Men det är
klart att vi på järnvägarnas område, liksom
sker på andra, skola försöka göra
vad vi kunna för att dra utländska resande
till oss, så att vi få in pengar, ty
det är ju ändå det SJ behöver såsom
affärsföretag.

Herr Andersson sade vidare, att vi

skola tänka på lokaltrafiken, som har
fått besörjas med gammal, omodern materiel.
Ja, gunås, är det så. Men jag skulle
vilja vända på saken och säga: Nu gäller
det att bygga dessa verkligt moderna
stålvagnar. Vi böra betänka, att dessa
vagnar skola användas under åtminstone
50 år, och de behöva då verkligen vara
högmoderna, för att man inte om så där
en 30—40 år skall säga detsamma om
dessa vagnar, som herr Andersson nu
sagt om de vagnar, som vi nu i stor utsträckning
ha i lokaltrafik. Dessutom
skulle jag vilja tillägga, att om herr statsrådet
varit så välvillig emot SJ att han
gett oss de elektromotorvagnar för lokaltrafik,
som järnvägsstyrelsen även begärt,
hade det gått fortare att tillgodose
herr Anderssons önskemål. Jag förebrår
emellertid inte herr statsrådet på
den punkten. Efter de uttalanden, som
äro gjorda, vet jag nämligen att vi få
dessa vagnar nästa år, och ett dröjsmål
på ett halvt år kanske inte gör så mycket.

SJ får alltså samma antal personvagnar
som har begärts, och det äro vi statsrådet
och statsutskottet synnerligen tacksamma
för. Skillnaden mellan reservanterna
och utskottets majoritet är bara
den, att den ena parten, reservanterna,
vill ge oss de tio högmoderna vagnar,
som järnvägsstyrelsen har bett att få, under
det att majoriteten av utskottet i ställe
ger oss samma antal vanliga vagnar.

I anledning av det resonemang, som
departementschefen för i statsverkspropositionen
på denna punkt, skulle jag
vilja understryka vad statsutskottets ärade
ordförande framhöll, nämligen att
järnvägsstyrelsen bestämt har sagt ifrån,
att det inte finns någon tanke på att man
skulle kunna använda denna coachvagntyp
såsom den normala vagntypen i våra
snälltåg. Den passar inte därtill. Det är
många människor, som inte vilja åka i
en sådan öppen salongsvagn; särskilt
äldre personer, sjuklingar, familjer med
barn och dylika vilja hellre »krypa in» i
en vagnkupé för att få vara mera i fred.
Men det finns naturligtvis å andra sidan
en hel del resenärer, som tycka, att det
är trevligt att sitta i dessa särskilt moderna
vagnar. Dessa coachvagnar passa

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

inte heller i nattågen, ty dår vill ju inte
folk helst sitta rätt upp och ned som
man gör i coachvagnarna, utan där är
det bättre med sådana vagnar, i vilka
man kan komma åt att luta sig. Vi skola
därför inte räkna med att det blir någon
massanskaffning av sådana nya vagnar.
Men att bereda SJ möjlighet att i våra
förnämsta dagsnälltåg på huvudlinjerna,
t. ex. linjerna Stockholm—Göteborg och
vidare utmed västkusten och även uppåt
bohusbanan, herr Andersson i Rixö, eller
på linjerna Stockholm—Malmö och Stockholm—Norrland
få sätta in en och annan
sådan här vagn, kan jag för min del
inte förstå skulle vara något som man
behövde hesitera inför.

Det har anskaffats många fina vagnar
under järnvägarnas historia. Skulle man
under den tiden ha lagt samma synpunkt
på anskaffningsfrågan, som man gör i
dag, och alltså fordrat att en utredning
först skulle göras om huruvida och i vilken
omfattning trafik komme att överflyttas
till de nya vagnarna, tror jag, herr
statsråd, att standarden vid statens järnvägar
i dag inte hade varit sådan som den
är nu. .lag har en bestämd känsla av
att vi då hade stått och stampat någonstans
på en standard av typen 1800-tal.
Men nu har det lyckligtvis inte ansetts tidigare,
att man skulle räkna så som nu
föreslås att man skall göra. .Tåg måste
också hålla med statsutskottets ärade ordförande
och säga, att jag inte förstår, hur
en sådan där utredning skall göras. Vi
anse oss i varje fall inte inom järnvägsstyrelsen
vara i stånd att räkna ut, hur
stor del av andraklasstrafikanterna, som
kommer att gå över till tredje klass, om
man sätter in en sådan coachvagn, eller
att svara på, hur många av tredjeklassresandena,
som anse sig ha råd att kosta på
sig att åka i den vagnen, om vi antaga,
att vi skulle ta ut t. ex. en femma extra
därför.

Jag förstår inte, hur man skall kunna
göra en sådan utredning, innan man har
fått några vagnar och fått möjlighet att
genom prov konstatera, hur försöket slår
ut. I7örst då kan man, så vitt jag förstår,
göra en utredning, som visar, om man
hör gå vidare.

Därför måste jag tyvärr tolka departementschefens
resonemang här på det
sättet, att järnvägsstyrelsen inte får den
hjälp att hävda sig i konkurrensen och
hålla uppe standarden hos statsbaneföretaget,
som styrelsen räknat med att få
genom anskaffning av dessa vagnar.

Personligen tycker jag, att det är
smärtsamt, ifall man skulle komma och
säga: »SJ sackar efter; eftersom hela
järnvägsnätet blivit förstatligat, blir det
naturligtvis ingenting gjort!» Hur mycket
trevligare vore det inte i stället, om
herr statsrådet och även jag, som nu är
anhängare av det förstatligande, som
har skett, kunde få peka på det ena
exemplet efter det andra och säga: »Här
se ni i alla fall att utvecklingen inte har
stannat av, utan fortsätter i full utsträckning!»
Det är vad jag hoppas att man
skall kunna säga en gång i tiden, och
det är också därför jag hoppas, att vi
skola få igenom detta anslag.

Jag kan naturligtvis inte anhålla, att
herr statsrådet skall vara så hygglig, om
jag får använda uttrycket, att herr statsrådet
här stiger upp och ber kammaren
följa reservanterna. Jag förstår att detta
är litet för mycket begärt. Men jag skulle
också vilja ha sagt, att jag skulle lättare
ha kunnat förstå detta departementschefens
uttalande i statsverkspropositionen,
om det hade gjorts för några
tiotal år sedan av en stockkonservativ
kommunikationsminister, som kanske inte
hade så stort intresse för att förstatliga
kommunikationerna. Men när vi nu
som kommunikationsminister ha en ung
och aktiv, modern socialdemokrat, tycker
jag att det är svårare att förstå den
mentalitet som här kommit till synes.

Jag hoppas i varje fall, att herr statsrådet
inte tar illa upp vad jag sagt, och
jag skulle också gärna vilja uttala den
förhoppningen, att om till äventyrs kammaren
skulle följa reservanterna, herr
statsrådet skall bära detta med jämnmod
och inte heller alltför hårt engagera sig
till försvar för sitt eget förslag.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Ekman.

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
När jag hörde herr Lundqvists anförande,
hade jag intrycket att han vill
sälja skinnet, innan björnen är skjuten;
han räknar tydligen med att jag redan
förlorat och hoppas att jag skall bli en
good looser. Jag måste nog säga, att jag
inte kan tillmötesgå honom i hans önskan
om att jag till den grad skulle göra
avkall på min uppfattning i denna fråga,
att jag skulle rekommendera reservanternas
linje.

Beträffande frågan om konservatism i
detta sammanhang sade herr Lundqvist,
att om detta hade skett för ett tiotal
år tillbaka i tiden — herr Lundqvist
känner tydligen sina gubbar — och det
suttit en konservativ kommunikationsminister
skulle han kunnat förstå den
ställning, som departementschefen hade
intagit, medan han i detta fall, då det
finns en ung och modern och därtill
socialdemokratisk kommunikationsminister,
som tydligen herr Lundqvist räknar
med skall vara mera dådlysten, inte
kunde tro att något sådant skulle kunna
ske.

Ja, herr Lundqvist, det kan synas vara
så. Men en av de första betingelserna
för statsdriftens vidkommande enligt
mitt förmenande är att man gör ekonomiska
kalkyler och beräkningar innan
man företar sig någonting av det slag
varom här är fråga. Till herr J. B. Johansson
vill jag i sammanhanget, då han
hänvisar till den privata företagsamheten,
säga, att det i den privata företagsamheten
skulle i ekonomiskt avseende
ha ansetts vara en synd emot den helige
ande att ett företag i sin drift införde ett
nytt element utan att ekonomiska kalkyler
först hade gjorts över vad detta innebar.
Som modern socialdemokrat och anhängare
av statsdrift anser jag det vara
angeläget, att man inte gentemot denna
kan rikta den förebråelsen, att man där
inte gör ekonomiska beräkningar.

Jag måste nog bekänna, herr Lundqvist,
att jag ett ögonblick blev förskräckt,
när herr Lundqvist sade, att
sådana kalkyler och beräkningar inte
gjorts tidigare, då åtgärder av liknande
slag vidtagits, så mycket mera som jag
i olika sammanhang har försvarat järn -

vägsstyrelsen och de statliga företagen.
Ty om herr Lundqvists uttalande är
riktigt kan den kritik vara berättigad,
som de borgerliga ansett sig kunna rikta
mot SJ och andra statliga företag. Jag
utgår emellertid ifrån alt herr Lundqvist
uttryckte sig en aning oförsiktigt
och att man tidigare, när det gällt att
vidta förbättringar eller andra åtgärder,
verkligen gjort dylika beräkningar.

För att undvika varje missförstånd vill
jag understryka, att jag uppskattar alla
järnvägsstyrelsens och statsbaneledningens
initiativ i syfte att höja standarden
och över huvud taget hävda SJ i konkurrensen.
Men i fråga om denna sak fastslår
jag, sedan jag tagit del av järnvägsstyrelsens
petita, att antalet sittplatser
uppgår till CO i coachvagnarna mot 78
i de modernaste tredjeklassvagnarna och
att en coachvagn kostar 100 000 kronor
mera än en tredjeklass sittvagn. Genom
anskaffning av tio coachvagnar skulle
man få 600 sittplatser för en kostnad av
2,5 miljoner kronor, medan man genom
att bygga tio tredjeklassvagar av den modernaste
typen skulle få 780 sittplatser
för en kostnad av 1,5 miljoner kronor.
Detta är de upplysningar som lämnats
om coachvagnarna.

Jag har frågat järnvägsstyrelsen, eftersom
besked därom inte givits, om dessa
vagnar komma att betraktas som tredje
klass eller andra klass sitlvagnar. Så
småningom fick jag den upplysningen,
att de skulle betraktas som tredje klass
sittvagnar, men att man, för att det hela
skulle gå ihop, måste ta upp en tillläggsavgift
— om det skulle bli 5 kronor,
8 kronor eller 10 kronor, därom
hade man ingen föreställning. Men i den
situationen måste man väl göra vissa beräkningar.
Vad leder insättandet av
coachvagnarna till? Leder det till att
andraklasspassagerarna övergå till denna
tredje klass sittvagn? Om vi som exempel
välja en resa från Göteborg till Stockholm,
kommer en sådan övergång att innebära,
att man betalar 5 kronor extra
i stället för de 15 kronor, till vilket belopp
skillnaden mellan andra klass och
tredje klass uppgår. Järnvägen kommer
i detta fall att förlora 10 kronor. Eller
kommer det att bli så, att tredjeklasspas -

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

sagerarna lösa tilläggsbiljetten på 5 kronor
och övergå från tredjeklassvagnarna
till coachvagnarna? Det är sådant man
inte kan bortse ifrån, och jag anser, att
man, innan man tar ställning, även bör
undersöka möjligheterna att ersätta det
nuvarande beståndet av tredjeklassvagnar
med vagnar av annan typ, vilka fördelar
delta kan innebära, hur det kommer
att verka i konkurrensen med andra trafikmedel
och hur betydelsefullt det kan
vara för vår turisttrafik.

Jag har inte, herr Lundqvist, ställt
mig avvisande till coachvagntypen. .lag
vill hara, att man skall veta litet mera
om den, och jag har ansett detta angeläget,
innan man sätter i gång med att
bygga dessa vagnar.

Till herr J. B. Johansson vill jag i förbigående
säga, att eftersom han i sin reservation
själv har utgått från att det nu
endast kan vara tal om att bygga ett
mycket begränsat antal vagnar av coachtyp,
kan ju insättandet av dem inte innebära
en allmän höjning av tredjeklassbeståndets
standard. I reservationen säges
det tvärtom ifrån, att del just av
denna anledning inte kan vara fråga om
en standardhöjning. Jag är för min del
intresserad av att man kan få fram eu
vagntyp, som är konkurrenskraftig, som
är ett uttryck för den moderna tiden och
som kan innebära en allmän förbättring.

Här gäller det kanske ytterst en principdiskussion,
där det är fråga om hur
statsbaneledningen skall organiseras, för
att bästa möjliga resultat skall uppnås.
Frågan om SJ :s organisation är för närvarande
under utredning, men redan nu
ha vissa resultat kommit fram. 1947 års
järnvägsutredning har i ett betänkande,
som avlämnades i förra veckan, föreslagit
att ekonomibyråns ställning inom järnvägsstyrelsen
skall förstärkas. Om detta
blir fallet, bör man i framtiden få ökad
trygghet för att de tekniska fackbyråernas
förslag bli penetrerade även ur ekonomisk
synpunkt och att förslagen, i den
män de över huvud taget anses böra underställas
statsmakternas prövning, skola
vara slutgiltigt och klart utredda, innan
de framläggas. Herr Lundqvist har
själv varit med om alt utforma detta förslag.
Och avsikten därmed är vid att

skapa nya möjligheter att företa de ekonomiska
kalkyler, som jag anser vara naturliga
både för privata och statliga
driftformer.

Herr LUNDQVIST (kort genmiile):
Herr talman! Jag vidhåller vad jag har
sagt, att man inte plägat göra några utredningar
beträffande moderniseringar
av personvagnsparken, och jag vidhåller,
att jag inte förstår, hur det skall vara
möjligt att verkställa någon sådan ekonomisk
utredning som herr statsrådet här
vill ha, nämligen att vi skola söka räkna
ut ungefär hur många andraklassresande
som skulle flytta över till denna coachvagn
och hur många tredjeklassresande
som skulle anse sig ha råd med den nämnda
merutgiften. Man bör göra ekonomiska
kalkyler och utredningar, men inte i
sådana fall som här, när man med full
visshet kan säga, att de inte komma att
bli annat än teoretiska spekulationer. Vi
ha tidigare infört salongsvagnar, vi ha
moderniserat vår tredjeklass vagnpark
successivt, vi ha för mödrar och barn
byggt kupéer med en utrustning, som är
enastående i Europa, och mycket annat,
men man har naturligtvis inte kunnat
utreda, om detta i och för sig skulle
bära sig.

Vidare säger herr statsrådet, att man
inte ens angivit vilken tilläggsavgift man
skall ta ut: 5, 8 eller 10 kronor. Men,
herr statsråd, vad tjänar det till att i dag
säga någonting bestämt om avgiften?
Statsrådet har ju helt nyligen tillsatt en
kommitté för att utreda frågan om nya
taxehöjningar vid SJ. Ingen vet heller,
hur stort värde penningen kommer att
ha år 1950 eller 1951. Om det nu synes
lämpligt med en avgift av 5 kronor, såsom
jag talat om i dag, är det därför inte
säkert, att detta belopp är det lämpligaste
om några år, när vi få coachvagnarna.
Man kan inte heller räkna fram några
siffror om bärigheten — den beror på
hur trafikens sammansättning kommer
att ändras.

Jag är personligen övertygad om att i
fall vi på detta sätt skaffa oss liögmodern
materiel, som vi kunna »slå» med,
kommer detta att vara ett värdefullt
hjälpmedel, när vi skola hävda oss i kon -

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

kurrensen. Jag tror också att mångårig
erfarenhet rörande moderniseringar av
vagnparken väger ungefär lika tungt som
teoretiska beräkningar av ekonomer, hur
skickliga dessa än må vara. Vi ha, såvitt
jag vet, hittills inte råkat ut för något
bakslag, och jag tror därför, att det skall
lyckas nu också.

Jag nöjer mig med detta. Jag vill sluta
med att understryka vad jag nyss sagt,
att så, som utskottsutlåtandet är formulerat,
är det utomordentligt svårt för
järnvägsstyrelsen att komma igen med
något förslag om coachvagnar.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.
2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av talaren
överskriden.

Herr talmannen lämnade härefter ordet
till herr HESSELBOM, som anförde: Herr
talman! När jag har anslutit mig till reservationen,
har utgångspunkten varit,
att jag är mycket stor vän av att man
skall ge vårt lands största företag, SJ,
de bästa möjliga förutsättningar att hävda
sig i konkurrensen med andra trafikmedel.
Jag anser det därför nödvändigt,
att man tillfredsställer den resande
allmänhetens olika krav på komfort
o. s. v. Jag finner det angeläget för ett
affärsdrivande verk, att det i möjligaste
mån söker tillmötesgå olika önskemål
från kunderna. Jag tror, att det är god
ekonomi i det långa loppet, även om
man, när man gör sina beräkningar, kan
tveka, om man kan få det önskvärda
ekonomiska utbytet av att ändra på de
sedan gammalt rådande förhållandena.

Då herr statsrådet här framhåller, att
järnvägsstyrelsens förslag inte har föregåtts
av tillräckliga ekonomiska kalkyler,
måste man nog i viss mån hålla
med herr Lundqvist om att det är mycket
svårt att i det här fallet göra hållbara
ekonomiska beräkningar. Men i övrigt
vill jag livligt ansluta mig till herr
statsrådets deklaration, att det är önskvärt,
att järnvägsstyrelsen vid sin handläggning
av olika frågor mera än som
kanske hittills har skett tillser, att de
bli ordentligt utredda ur ekonomisk syn -

punkt, och därför har jag för min del
biträtt det förslag, som 1947 års järnvägsutredning
har framlagt i detta avseende.

Det är inte så mycket mera att tillägga
i sak. Jag vill dock beröra en detalj, som
inte tidigare behandlats i denna diskussion,
men som står omnämnd i utskottets
utlåtande. Utskottet har som skäl för
att icke följa järnvägsstyrelsens linje
bl. a. anfört, att utskottet är tveksamt
om lämpligheten att införa en ytterligare
differentiering av vagnklasserna. Jag
kan inte dela utskottets tveksamhet. Om
det vore på det sättet, att man skulle
införa en vagnklass över eller under
nuvarande vagnklasser, då hade man anledning
att säga nej till järnvägsstyrelsens
förslag. Men när det här gäller att
få till stånd en utjämning mellan befintliga
vagnklasser, är ju detta en utveckling
som måste betecknas som mycket tacknämlig.
Tycker man, att det blir för
många vagnklasser vid SJ, borde man ta
under övervägande, huruvida vi ha behov
av första klass i våra dagsnälltåg.
Jag skulle därför vilja förorda, att järnvägsstyrelsen
företager en utredning, huruvida
dessa förstaklasskupéer verkligen
ge så stora inkomster, att det uppväger
kostnaderna att ha dem kvar.

Det enda, som skulle kunna motivera
tveksamhet mot reservationen, vore nödvändigheten
att i dagens läge begränsa
investeringarna. Man hyser naturligtvis
betänkligheter mot att överskrida regeringens
ram för investeringarna. Men då
det, såsom reservanterna påpekat, är fråga
om ett — i detta sammanhang —
mycket blygsamt belopp och då andra
skäl tala för att man här skall tillmötesgå
järnvägsstyrelsen, anser jag för min
del, att man bör övervinna sin tveksamhet
inför en höjning av investeringsanslagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
När jag motionerade i denna fråga, var
det av flera olika skäl. Det förnämsta
skälet var, att min erfarenhet från olika
näringsföretag säger mig, att man inte
bör klavbinda ledningen i ett affärsfö -

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

retag så hårt, att den till slut inte vågar
göra ens det som alldeles självklart måste
anses vara förståndigt. Jag har således
reagerat mot att man inte skulle
kunna hetro det ofantligt stora affärsdrivande
verket SJ — det är väl Sveriges
största affärsdrivande företag —-och dess ledning med att bedöma en så
relativt liten sak som frågan om att sätta
in ett begränsat antal vagnar av en
speciell typ. Det är visserligen riktigt,
att riksdagen bör besluta om investeringarna,
men när riksdagen gör det,
skall man enligt min mening tillmäta
järnvägsstyrelsens bedömanden det allra
största värde. Det måtte inte vara roligt
att sitta i ledningen för ett affärsdrivande
verk, om man skall bli mästrad även
i fråga om mindre saker. Detta har för
mig varit huvudskälet till att jag försökt
hjälpa järnvägsstyrelsen i denna
fråga.

Ett annat skäl har varit, att det inte
alls är säkert, att räntabiliteten blir sämre
vid anskaffning av dyrare vagnar.
Man kan förmoda, att vad som lagts ned
på dessa vagnar kommer att avkasta så
mycket, att det går fortare att amortera
dem än de vanliga vagnarna, och dessutom
komma de att dra folk till järnvägen.
Såsom herr Lundqvist tidigare
har sagt, är det nödvändigt, att SJ kommer
med sådana nyheter, ty SJ får nog,
herr talman, anses hålla på att bli ett i
ekonomiskt avseende ganska dåligt skött
företag. Därför måste man hitta på sådana
här saker för att få en ändring till
det bättre.

Vidare är denna fråga, såsom kammarens
ärade ledamöter kunna se, inte någon
politisk fråga. Reservanternas sammansättning
är blandad, och jag tror,
att man kan säga, att ganska omdömesgilla
representanter för regeringspartiet
ha anslutit sig till reservationen.

Jag tycker, att man borde bifalla reservationen
och därmed slå vakt om
detta stora statliga företag, så att dess
ledning inte mästras alltför mycket och
avskräckes från alt komma med förslag
om moderniseringar.

Slutligen nämnde herr statsrådet en
liten sak, som jag skulle vilja replikera
på. Han ville, att man i stället skulle

undersöka, om man kunde modernisera
hela beståndet av tredjeklassvagnar och
höja standarden där. Det är en sak, som
man kan göra ändå och som inte har
med detta att skaffa. Coachvagnarna
skulle ju vara en reklamsak. Jag tycker
också, att man bör tänka på vad de utländska
turisterna skola säga, när de få
se sådana här vagnar i våra tåg.

Beträffande förbättringen av tredjeklassvagnarna
har jag motionerat om
förstärkning av materielen bl. a. för förortstrafiken,
men jag har avstått från att
i statsutskottet reservera mig på den
punkten i hopp om att vi i stället skola
kunna få igenom ett beslut om anskaffande
av dessa coachvagnar, som jag
anser vara ett gott uppslag.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Beträffande herr Mannerskantz’
sista anförande skulle jag vilja påpeka
en sak. Han sade, att coachvagnarna
skulle vara en reklamsak. Men, herr
Mannerskantz, om vi nu skola tala om
modern reklam, vill jag påpeka, att det
är synnerligen viktigt, att reklamen för
en vara överensstämmer med den verklighet,
som ligger bakom. Om vi skola
reklamera, att vi ha tredjeklassvagnar av
denna förnämliga typ, bibringa vi allmänheten
en felakitg föreställning om
hur det i själva verket förhåller sig, eftersom
vi — det utgår också järnvägsstyrelsen
ifrån — icke kunna räkna med
att sätta in annat än ett mycket begränsat
antal av denna vagntyp. Sedan kan
man fråga: Äro coachvagnarna egentligen
tredjeklassvagnar? Blir det inte så,
att vi få ytterligare eu klass av vagnar
förutom de tre klasser som vi ha tidigare? För

alt återgå till det konkreta exempel,
som jag berörde i mitt föregående
anförande, kan jag nämna, att en tredjeklassbiljett
från Stockholm till Göteborg
nu kostar 30 kronor inklusive tillägg för
snälltåg. Om man sedan tänker sig, att
platsavgiften i en coachvagn blir 5 kronor
—- hur stor avgiften skall bli, har
man ännu inte klart för sig — skulle en
tredjeklassbiljett kosta 35 kronor, om
man reser i en coachvagn. En andraklassbiljett
på samma sträcka kostar för

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

närvarande 45 kronor. Om en tredjeklasspassagerare
övergår till en coachvagn,
förtjänar SJ således 5 kronor, men
om en andraklasspassagerare flyttar över
till en sådan vagn, förlorar SJ 10 kronor.
Ju flera andraklasspassagerare som övergå
till coachvagnar, desto sämre måste
det ekonomiska resultatet bli för SJ. Detta
kan man inte bortse ifrån.

Herr Mannerskantz nämnde nyss, att
SJ inte är ett i ekonomiskt avseende så
gott företag. Om detta är riktigt, bör det
vara angeläget att ha de ekonomiska
konsekvenserna klara för sig innan man
omsätter än så vällovliga uppslag och
idéer i verklighet.

Sedan gjorde herr Mannerskantz gällande,
att detta är ett försök att klavbinda
företagsledningen, och det ansågs
vara mindre lämpligt. Själv har jag den
meningen, att statsföretagen böra ha så
stor rörelsefrihet som möjligt, men eftersom
järnvägsstyrelsen har tagit upp
denna sak i sina petita, har jag inte
kunnat undgå att ta ställning till den.
Det har varit min självklara skyldighet
att undersöka vad förslaget innebär. Jag
kan således med Pontius Pilatus två
mina händer.

Slutligen har herr Lundqvist här understrukit,
att det är så svårt att göra
några beräkningar i fråga om coachvagnarna.
Men det måste väl i alla fall
ha varit så, herr Lundqvist, att man tidigare,
när man haft att välja mellan
olika vagntyper, bär gjort ekonomiska beräkningar
beträffande dessa typer. Man
har bestämt antalet passagerare i andraklassvagnarna,
sedan jämfört med antalet
passagerare i tredjeklassvagnarna och
med utgångspunkt därifrån föreslagit avgifterna
i de båda klasserna o. s. v. När
man övergick från 86 till 78 platser i
tredjeklassvagnarna, så måste man väl
ha undersökt vad det innebar, och det
bör vara lika naturligt nu. Uppriktigt
sagt har jag den erfarenheten, att järnvägsstyrelsen
ofta gör synnerligen grundliga
kalkyler, exempelvis angående eldrift
eller ångdrift, angående vagnarnas
typ och lokens tyngd, angående spår och
räls etc. Med utgångspunkt därifrån kan
jag inte utan vidare ta för gott herr
Lundqvists uttalande, som skulle kunna

tolkas så, att järnvägsstyrelsen vore ekonomiskt
lättsinnig. Om inte mera ingående
beräkningar i detta fall verkställts
så har det nog varit en sådan där parentes
som stundom kan uppkomma men som
icke kan anses vara karakteristisk för den
allmänna skötseln av företaget.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman
! Herr Mannerskantz framhöll, att
järnvägsstyrelsen bör ha rätt att själv
bestämma i sådana frågor som den föreliggande.
Det är inte det saken gäller i
dag. Den frågan kommer upp senare i ett
annat sammanhang, nämligen vid behandlingen
av järnvägsutredningens nyligen
avlämnade betänkande. I dag gäller
det att välja mellan järnvägsstyrelsens
förslag, som reservanterna tillstyrka,
och Kungl. Maj:ts förslag, som statsutskottets
majoritet tillstyrker. Riksdagen
måste i dag ta ställning till denna fråga,
därför att den är en sådan fråga som
riksdagen enligt nuvarande ordning skall
avgöra.

Herr Lundqvist framhöll, att även om
ett beslut beträffande de tio coachvagnarna
kommer att fattas i dag, kommer
det ändock att dröja till år 1951, innan
vagnarna kunna sättas i trafik. Om så är
förhållandet, tycker jag verkligen, att
detta är ett ytterligare skäl att dröja någon
tid, i varje fall ett år, med att bevilja
anslag till dessa vagnar.

Jag är också fullt på det klara med
att det blir mycket svårt för våra verkstäder
att leverera vagnar av alla de
typer, som det här är fråga om. Det blir
ännu svårare för verkstäderna, om järnvägsstyrelsen
därtill kommer att beställa
tio vagnar av ny typ. En sådan beställning
kommer därför att fördröja frambringandet
av erforderligt antal sittplatser
i tredjeklassvagnarna. Jag tycker, att
denna upplysning borde ytterligare tala
för att vi vänta ett år till.

Sedan framhöll herr Hesselbom, som
talade för reservationen, att han inte
har någonting att invända mot att det
blir flera vagnklasser vid våra järnvägar.
Jag delar inte den uppfattningen.
Jag anser att utvecklingen borde gå i den
motsatta riktningen och att vi i stället

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

för att införa ännu en klass borde söka
minska klasskillnaden. Jag är således
inte alls tilltalad av denna ytterligare
differentiering. Ett införande av denna
nya vagntyp måste innebära att vi få
fyra klasser mot förut tre.

Jag skall, herr talman, inte uppta tiden
längre. Det kunde vara åtskilligt att
tillägga, men jag låter det sagda vara
nog.

Kerr FORSLUND: Herr talman! Det är
med en viss tvekan jag blandar mig i
denna diskussion. Jag skulle endast vilja
göra det uttalandet, att jag med mitt
sätt att se på järnvägarnas behov av
modernisering vill hälsa järnvägsstyrelsens
nu framlagda förslag såsom mycket
välkommet, även om det inte i alla detaljer
skulle vara så utrett som man, såsom
statsrådet har sagt, kanske skulle
ha önskat.

Vad det här främst gäller, och det
som är livsnerven för det transportmedel
som heter järnvägar, är att skapa
möjligheter för detta trafikmedel att
kunna stå sig i den konkurrens, som
gör sig gällande i den tid vi nu leva i,
då så många anmäla sina tjänster och
då man kanske inte alltid så förståndigt
avväger det inbördes förhållandet mellan
de olika grenarna på trafikväsendets
område som önskligt vore. Jag skulle
till och med vilja säga, att jag, även
om det på något avsnitt skulle föreligga
en felkalkyl, hellre förlikar mig med
detta än att järnvägsstyrelsen gör för
litet i fråga om modernisering.

Jag skulle i likhet med herr Lundqvist
vilja säga till herr statsrådet: Gör
inte denna fråga till en så stor sak,
utan låt järnvägsstyrelsen få göra detta
experiment, även om det ur ekonomiska
synpunkter inte är på millimetern redovisat!
Ty ett avslag på järnvägsstyrelsens
förslag kommer av järnvägsstyrelsen
att uppfattas på det sättet, att
riksdagen blandar sig i den rent tekniska
utvecklingen, eller, rättare sagt,
manar järnvägsstyrelsen att spänna av
i stiillet för att öka krafterna, när det
gäller att göra vad som göras kan för
att slå vakt kring detta gamla trafikmedel,
som behöver den uppmuntran, som

ligger i att riksdagen inte avvisar det
förslag som nu framlagts.

Jag tycker således, att vi böra ta detta
järnvägsstyrelsens förslag, även om
det skulle vara något litet fel på kalkylerna,
ty var skulle vi stå i fråga om utvecklingen
här i vårt land, om vi inte
vidtagit åtgärder, som ibland kanske
grundat sig på en felkalkyl, men som
dock drivit fram utvecklingen och länkat
den i en gynnsam riktning?

När det gäller våra järnvägar — och
det tycker jag skulle inskärpas hos alla,
som ha med dessa ting att göra, och
framför allt hos järnvägsledningen —
får det inte finnas en dag av stillastånd
i fråga om observationer för att förbättra
materielen eller förbilliga driften och
därmed skapa ett starkare underlag för
en god konkurrens med andra företag.
I och med detta har man också gjort den
bästa tjänsten åt det samhälle som järnvägarna
skola tjäna.

Diskussionen bör här alltså inte röra
sig om utformningen av det ena eller
andra förslaget, utan huvudsaken är att
man gör en insats, som är till nytta för
våra järnvägar och därmed för det
svenska samhället i dess helhet.

Jag ber att få rekommendera bifall
till reservationen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Statsrådets huvudsakliga skäl för att inte
gå med på järnvägsstyrelsens förslag är
ju att frågan inte är tillräckligt utredd.
När statsrådet samtidigt säger, att det
är underligt att järnvägsstyrelsen velat
lägga fram detta förslag, då ju järnvägsstyrelsen
annars brukar vara rätt noggrann
i sina beräkningar, vill jag säga,
att det beror på att denna fråga är precis
som ett ekvationssystem, sådant som man
höll på att lära sig i skolan, men som
har en eller två obekanta för mycket.
Det är på samma sätt här: Det är en
fråga som inte kan lösas. Det finns ingen
möjlighet att veta, hur många andra- eller
tredjeklasspassagerare, som tänka
åka med dessa vagnar. Det är huvudskälet,
varför inte järnvägsstyrelsen vågat
sig på en kalkyl i detta avseende.
Det skulle bara bli antaganden, vilkas
värde skulle vara ringa. Jag tror därför

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

att det är fel att i detta fall förvänta sig
för mycket av en utredning, utan vi borde
kunna ta förslaget som det är.

Sedan tyckte min ärade utskottskamrat
på boliuslänsbänken, att det var
underligt, att man skulle ha så bråttom
med att beställa dessa vagnar, när de
ändå inte skulle kunna bli färdiga förrän
år 1951. Ja, det är ju just huvudskälet
för att man vill beställa dem nu. Vore
det så, att man kunde få dem på
några månader, kunde man gott vänta
litet, till dess utvecklingen visat, att denna
konkurrenskraftiga vagntyp verkligen
behövdes.

Herr Andersson i Rixö har här, tycker
jag, motbevisat sig själv.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! När
herr Andersson i Rixö gör gällande, att
det skulle vålla svårigheter för verkstäderna
att ta emot en leveransbeställning
av dessa vagnar, vill jag lämna den
upplysningen, att järnvägsstyrelsen, innan
den gjorde sin framställning, hade
fått besked av de svenska verkstäder,
som skulle komma i fråga, att det inte
skulle vålla dem några svårigheter att
klara dessa leveranser.

Med anledning av vad herr statsrådet
sade i sitt sista anförande skulle jag vilja
säga, att vi väl ändå voro skyldiga att
lägga fram detta förslag. Vi måste ju
begära pengar för dessa vagnar, och då
är det väl riktigt, att man då klargör,
att det gäller en särskild typ. Det är också
självfallet att både Kungl. Maj:t och
riksdagen skola pröva frågan, men jag
hade aldrig tänkt mig, att denna prövning
skulle ta sikte på vagnarnas inredning,
en sak som man tydligen nu alldeles
särskilt fäst sig vid, utan att det
skulle ske en bedömning av huruvida
vi hade råd att skaffa det antal vagnar,
som järnvägsstyrelsen hade begärt.

När jag sagt, att vi inte kunnat göra
eller kunna göra någon utredning på
denna punkt, får detta inte tolkas såsom
ett uttryck för att vi handlat lättsinnigt
— det vill jag verkligen understryka.
Om det är någonting som ett affärsdrivande
verk inte vågar vara, när det går
till Konungen med sina petita, är det
att vara lättsinnigt, så noga som varje

detaljanslag, som äskas, i sanning nagelfares.
Mitt yttrande får inte heller tolkas
så, att vi inte skulle göra alla kalkyler,
som kunna göras och som äro av
någon nytta.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Endast
en replik till herr Andersson i Rixö
med anledning av vad han yttrade om
önskvärdheten av att'' minska klasskillnaden
vid våra järnvägar!

Jag delar helt herr Anderssons uppfattning,
att det är ett framtidsmål att
sträva efter, att man kommer dithän, att
man endast får en resklass vid våra
svenska järnvägar, i likhet med vad fallet
är vid de amerikanska järnvägarna,
och jag finner att det förslag, som här
föreligger om att införa en resemöjliglighet,
vilken i fråga om bekvämlighet
etc. ligger mellan nuvarande andra
och tredje klass, innebär en utveckling
i rätt riktning. Om det, såsom jag sade
förut, däremot hade varit fråga om att
införa en klass, som låg under nuvarande
tredje klass eller över nuvarande
första klass, skulle jag ha reagerat mycket
starkt. När jag därtill rekommenderat
järnvägsstyrelsen att företa en undersökning,
huruvida man inte skulle
kunna slopa första klass på dagsnälltågen,
torde min inställning i denna fråga
vara ganska klar.

Herr HEIDING: Herr talman! Jag begärde
ordet närmast med anledning av
herr Forslunds anförande.

Herr Forslund påstod att järnvägsstyrelsen,
om nu denna fråga blir avvisad
av riksdagen, kanske inte kommer igen
med något nytt förslag. Det vore besynnerligt,
om inte järnvägsstyrelsen skulle
ha så stort intresse för denna sak, att
den efter den utredning, som man här
talat om, kan komma igen.

Jag undrar, om man inte gör ett alltför
stort nummer av denna fråga. År det
så riksviktigt, att vi få dessa vagnar just
nu, att vi inte kunna vänta något, åtminstone
till dess en utredning har verkställts?
Denna vagntyp har använts i
Amerika flera år, men varför har inte
järnvägsstyrelsen kommit med sitt förslag
tidigare? Det skulle vara intressant

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

att höra anledningen till att järnvägsstyrelsen
inte redan förra året eller tidigare
lagt fram förslag om att anskaffa vagnar
av denna typ. Varje vagn av detta slag
kostar i alla fall 100 000 kronor mera
än en vanlig vagn och rymmer ett mindre
antal passagerare. Skall man verkligen
i dessa tider, då vi skola visa sparsamhet
på alla områden, komma fram
med förslag om anskaffande av dylika
lyxbetonade vagnar. Jag anser att vi
skola lugna oss något och dröja med denna
anskaffning. Jag har ingenting emot
att vi pröva vagnar av denna typ framdeles,
men varför komma med dem redan
nu?

Många skäl tala för en utredning av
denna fråga, och det är anledningen till
att jag har ställt mig på utskottets linje
och vill biträda den kungl. propositionen.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Endast
en upplysning, varför inte dessa
vagnar beställdes ett år tidigare!

En av orsakerna — och en väsentlig
sådan —- är att verkets chef tillsammans
med några av de tekniska souscheferna
år 1946 gjorde en resa till Amerika för
att studera, om vi hade någonting att
hämta därifrån på detta område. Det förslag,
som nu framlagts, är ett av resultaten
från denna resa. Det är således
ganska naturligt, att detta förslag inte
kunde framläggas förrän tidigast hösten
1947.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande momentet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
vid förevarande punkt avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde
votering i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes

och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
17 mom. III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 63;

Nej — 66.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 18.

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte
för budgetåret 1948/49

I. med bifall till Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag anvisa följande
investeringsanslag, nämligen

Kronor

a) Nyanskaffning av bilmateriel 4 500 000

b) Lån till svenska lastbilaktiebolaget
m. m............... 2 000 000

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
till Förvärv av billinjer anvisa ett
investeringsanslag av 3 000 000 kronor.

Beservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, Lundgren, Svensson
i Grönvik, Falla och Staxäng, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så,
som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under mom. II hemställa, att
riksdagen måtte för budgetåret 1948/49 i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag till

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

Förvärv av billinjer anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor;

2) av herr von Heland, som dock ej
antytt sin mening.

På framställning av herr talmannen
beslöts att punkten skulle företagas till
avgörande momentvis.

Mom. I.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II.

Anslag till förvärv av billinjer.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Under den nu föredragna
punkten har också avgivits en
reservation.

Till förvärv av billinjer ha årligen under
de två sista budgetåren anslagits 2
miljoner kronor. Nu har regeringen i
årets statsverksproposition föreslagit detta
anslag höjt med 1 miljon kronor till
3 miljoner kronor. Vid utgången av närmast
föregående budgetår redovisades
under denna anslagspost reservationer
på 700 000 kronor. Dessa ha emellertid
sedermera, efter vad jag har inhämtat
— propositionen skrevs ju i höstas —
något reducerats, så att de i dag torde
vara nere i 645 000 kronor.

Det har förefallit oss reservanter egendomligt,
att man i detta fall, när man
eljest vidtar besparingar och kraftiga
sådana på en mängd anslag under olika
huvudtitlar, gått på en ökning av anslaget.
Vi ha ansett, att det borde vara tillräckligt
att bevilja samma anslag som
tidigare utgått, eller 2 miljoner kronor.
För ändamålet skulle således för innevarande
budegtår ändå stå 2 645 000 kronor
till förfogande.

Jag bär också tagit del av vilka planer,
som föreligga för detta anslags användning,
och det har då visat sig, att
detta reservanternas belopp skulle räcka
till för ett övertagande av de billinjer,
om vilka man nu förhandlar. Men sedan
har jag erfarit, att det eventuellt är fråga
om att upptaga förhandlingar om förvärv
av ytterligare ett antal billinjer.

Dessa förhandlingar äro emellertid inte
ens påbörjade, och det förefaller åtminstone
mig ganska egendomligt, att man
i dessa tider skall forcera fram ett övertagande
från statens sida av flera billinjer.
Trafikmedlen finnas ju ändå, och
det synes vara ganska onödigt att ytterligare
belasta budgeten genom att höja
detta anslag med 4 miljon kronor.

Det ser ut, som om man -— att döma
av deras inställning, som voro motståndare
till det förslag vi nyss behandlade
—- trodde sig bäst gagna utvecklingen
inom statens järnvägar genom en inlösen
och ett förstatligande av de med statens
järnvägar konkurrerande företagen.
Det vore väl ändå säkrast att med hänsyn
till nu rådande statsfinansiella läge
vara litet försiktig i fråga om anslagsbeviljande
på denna punkt. Det förefaller
mig nästan, som om man hade tappat
bort denna synpunkt vid behandlingen
av föreliggande fråga.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till den vid punkten 18 av
mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr VON HELAND: Herr talman! Såsom
en följd av sitt nyss fattade beslut,
som innebar en höjning av statens utgifter,
borde väl kammaren nu i besparingssyfte
anta den under här förevarande
punkt avgivna reservationen, däri ju
yrkas på en minskning av statens utgifter
i förhållande till tidigare utgående
anslag.

Det är emellertid egentligen inte för
att yrka bifall till reservationen som jag
begärt ordet, utan det är på grund av
ett uttalande, som finns återgivet i utskottsutlåtandet
under denna punkt. Där
står nämligen: »Behovet av att ur rationaliseringssynpunkt
förvärva enskilda
bilföretag väntas ytterligare växa ...»

Egentligen hade det varit befogat, att
statsutskottet förklarat vad ordet rationalisering
betyder. Det är ju ett så älskvärt
ord. Det kan användas nästan i
varje sammanhang, och när man än använder
det, verkar det vederhäftigt. Men
herr statsrådet kanske är beredd att tala
om vad som menas med ordet rationali -

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

sering, när det gäller förvärv av billinjer.
Vid utskottsbehandlingen gavs den
förklaringen, att det betydde en ekonomisering
och en effektivisering. Ja, det
är ju också mycket vackra ord, men vad
innebär det i realiteten för trafikanterna?
Att man kan nå en ekonomisering
genom att dra in billinjer, det förstår
jag, och likaså, att det kan innebära en
effektivisering för statens järnvägar, om
man kan få bort konkurrensen mellan
järnvägar och busslinjer. Men det är väl
inte endast ur denna synpunkt vi behandla
anslagsfrågorna på kommunikationsdepartementets
stat, utan vi göra
det väl mycket ur den synpunkten, att
vi skola ordna det på bästa möjliga sätt
för trafikanterna, och det är jag inte
säker på att den rationalisering, som
man här talar om, kommer att innebära.
Med den snabba takt, vari landsbygden
nu avfolkas, är det risk att busslinjerna
inte bli så ekonomiskt lönande och att
järnvägsstyrelsen därför måhända anser
en rationalisering ur ekonomisk synpunkt
böra innebära trafikinskränkningar,
som bli till olägenhet för dem, som
bo på landet.

Jag har med mitt anförande endast
velat hemställa till herr statsrådet att
vara vänlig och resonera med järnvägsstyrelsens
män om deras rationaliseringssystem,
så att inte trafikförhållandena
på landsbygden bli sämre, efter
hand som landsbygden avfolkas, och de
som bo kvar känna sig ännu mera placerade
i ödebygden än tidigare.

Jag tror att det är klokt att vänta med
dessa inköp av busslinjer, ty de privata
företagen bruka i det längsta försöka bibehålla
sina busslinjer, även om de inte
gå så lysande, som man kanske i allmänhet
fordrar, när man driver en enskild
verksamhet.

Jag vill, herr talman, sluta med att
ännu en gång hemställa till herr statsrådet
och kungl. järnvägsstyrelsen att
ge akt på dessa frågor, så att inte rationaliseringssträvandcna
leda till att
förhållandena på landsbygden bli ännu
sämre, utan till att i stället isoleringen
för de mest avlägsna bygderna i största
möjliga utsträckning brytes.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Endast några ord med anledning av herr
von Helands anförande.

Herr von Heland efterlyste innebörden
av järnvägsstyrelsens tal om en rationalisering
på detta område, och han
ville helst ha ett konkret exempel på
vad ordet innebär.

Jag vill på detta svara, att ett överförande
av dessa busslinjer till statens
järnvägar måste innebära, att man kan
utnyttja dem på ett mera rationellt sätt.
Det är uppenbart att en busslinje, som
går vid sidan av järnvägen, verkar trafikavledande.
Ett privat företag, som är
intresserat av att konkurrera med järnvägen,
sätter kanske in sina bussar på
ungefär samma tider som tågen för att
på detta sätt söka dra trafiken över från
järnvägen till bussarna. Om statens järnvägar
överta företaget, kommer trafiken
att samordnas, efter vad jag förstår till
landsbygdens och bygdens fromma, genom
att tåg och bussar gå på olika tider.
Det är en sådan samordning och
rationalisering av trafiken som järnvägsstyrelsen
tänker på.

Jag tror således att det är riktigt, när
järnvägsstyrelsen säger, att det ur rationaliseringssynpunkt
kan vara önskvärt
att statens järnvägar överta vissa
billinjer. Genom ett samarbete mellan
båda trafikmedlen kan man utnyttja fördelarna
hos dem båda.

Vad den aktuella saken beträffar,
skulle jag vilja säga, att enligt uppgifter,
som vi erhållit, de medel som stå
till disposition under denna anslagspost,
eller i runt tal 2,7 miljoner kronor, praktiskt
taget redan ha förbrukats eller beräknas
bli förbrukade under innevarande
budgetår. Järnvägsstyrelsen har emellertid
väckt förslag om ytterligare förvärv
fram till den 1 juli 1949 för sammanlagt
4,2 miljoner kronor. Även på
detta område har emellertid en viss återhållsamhet
måst iakttagas, och anslagsbeloppet
har därför av regeringen sänkts
till 3,o miljoner kronor, vilket med ungefär
10 procent överstiger den beräknade
medelsförbrukningen under innevarande
budgetår. En sådan ökning är även i nuvarande
läge fullt motiverad, och jag

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

tror således att det finns skäl att följa
det framlagda förslaget.

Herr HAGE: Ilerr talman! Jag har med
ett visst beklagande konstaterat, att
bland reservanterna, som önska bevilja
ett mindre anslag än vad regeringen har
föreslagit för det här ifrågavarande ändamålet,
befinner sig också en representant
för övre Norrland. Som talesman
för en landsdel, där det råder brist på
kommunikationer och där kommunikationerna
i stor utsträckning äro dåliga,
vågar jag göra gällande, att bakom den
representanten står inte den stora opinionen
uppe i denna bygd.

Jag vågar påstå detta, inte minst därför
att när man nu uppe i Norrland på
en del håll har gått in för att åstadkomma
ökade kommunikationer, har man
först inriktat sig på att försöka anlägga
järnvägar. Nu är det emellertid bekant,
att det är ganska svårt att genomdriva
järnvägsbyggande i någon större
utsträckning till fördel för denna bygd.
Då har man gått in för ett substitut,
nämligen att tills vidare nöja sig med
s. k. stambillinjer, vilket särskilt Norrlandskommittén
tagit upp och ivrat för.
I det avseendet har framlagts ett förslag
om att åstadkomma en sådan stambillinje
längs kusten — på sätt och vis en
kustbana — och det har också sedan
lång tid existerat ett mycket viktigt projekt
för denna bygd, som går ut på
att i Norrbotten upprätta en förbindelse
mellan malmfälten och Tornedalen.

Denna förbindelse har varit föremål
för diskussion här i riksdagen ända sedan
år 1917, fastän i litet olika former.
Man har ibland varit inne på järnvägstanken,
ibland har man tänkt sig, att linjen
skulle bli annorlunda lagd o. s. v.
Men i alla fall omfattas hela denna tanke
på en förbindelse mellan Tornedalen
och malmfälten av stora delar av befolkningen
uppe i Norrbotten med oerhörd
entusiasm, och den förväntar sig, att det
göres någonting däråt. Jag vill i det sammanhanget
omnämna — jag har väckt
motioner flera gånger, interpellerat
o. s. v. i denna sak — att år 1936 uttalade
sig riksdagen för en utredning
om en sådan förbindelse, men alltjämt

finns det varken någon järnvägsförbindelse
eller någon förbindelse genom en
statlig busslinje. Däremot existerar det
där en privat billinje. Med avseende på
den billinjen skulle jag kunna erinra om
det gamla uttrycket, som man litet
skämtsamt brukar använda: »Skjut inte
på pianisten, ty han gör så gott han
kan!» Jag måste emellertid säga, att denna
billinje är långt ifrån tillfredsställande.
När nu eu föregående talare talat
om att genomföra rationalisering, resonerar
jag ungefär på det här sättet:
skulle man kunna åstadkomma ett slags
stambillinje i statsdrift mellan dessa två
stora platser, skulle den kunna erhålla
en helt annan standard än som existerar
med avseende på den enskilda bilförbindelsen
mellan Pajala och malmfälten.
Detta iir också ett slags rationalisering,
såsom jag ser saken.

Nu vill jag i detta sammanhang säga,
att just emot denna enskilda billinje har
i dagarna riktats den anmärkningen, att
den har inga bilar insatta under söndagarna.
När således en hel del folk
under söndagen behöver resa mellan
dessa två platser, finnas inga fordon insatta
i trafik. Redan med anledning av
detta kan man ju påstå, att det förhåller
sig ungefärligen på det sätt som antydes
med det gamla ordstävet jag nyss
nämnde, nämligen att företaget inte
sköts på ett tillfredsställande sätt, kanske
beroende därpå att vederbörande
inte har kapital nog att sätta in. Ja,
jag vet inte så noga vad orsaken kan
vara.

Jag har i alla fall velat passa på att
kasta fram den tanken, att om det nu
skall beviljas ett visst anslag, borde denna
fråga, som i så lång tid varit föremål
för behandling i riksdagen, snart
kunna avgöras, ty det är ett synnerligen
viktigt ändamål, som skulle befrämjas
genom insättande av en sådan här statsbillinje.
Jag vill i detta sammanhang
säga, eftersom vi nu kommit in på talet
om rationalisering att var och en, som
känner till förhållandena uppe i Norrbotten
vet, att den statsägda busslinjen
mellan Pajala och övertorneå sköts på
ett helt annat sätt än i allmänhet de enskilda
bilföretagen där uppe.

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

Jag vill inskränka mig till detta uttalande,
och jag vågar göra det bestämda
påståendet, att förhållandena särskilt i
övre Norrland motivera i mycket hög
grad, att det beviljas största möjliga
anslag för detta ändamål, så att det kan
åstadkommas en förbättring av kommunikationerna
där uppe. Från den utgångspunkten
ber jag alltså att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr HEIDING: Herr talman! Om riksdagen
följer reservanterna i detta fall,
åstadkommes en besparing endast för
tillfället. Det är klart, att det inte går
att sätta ned anslaget så pass lågt, som
föreslås av reservanterna, ty då får
man komma igen med ett så mycket
högre anslag till ett kommande år. De
reserverade medlen äro inte så stora, att
de räcka mer än till detta budgetårs
slut. På grund av det omfattande förstatligandet
av järnvägarna, som har
skett under de senare åren, behöver
järnvägsstyrelsen få mer pengar till förfogande
för att kunna köpa in vissa billinjer.
Trafiken kan samordnas på ett
bättre sätt. Och det är klart, att staten
i flera fall kan förvärva billinjer, som
kanske många gånger inte äro så ordnade,
att de fylla de krav, som man anser
sig böra ställa på dem.

När herr von Heland uttalade förhågor
för rationalisering, tänkte han sig
troligen, att man skulle rationalisera på
ett sådan sätt, att man skulle inskränka
på trafiken, att det skulle bli ett mindre
antal turer o. s. v. Men det är inte fråga
om detta, utan rationaliseringen härvidlag
går ut på alt man samordnar trafikförbindelserna
och inte kör i onödan,
så att staten äger en billinje, som
är anknuten till en järnväg, och ett privatföretag
äger en annan linje. Jag har
åtminstone den erfarenheten, att om det
bar ordnats på det viset, bar man inte
haft någonting att klaga på, utan det
bar gått mycket bra och fungerat till
allmän tillfredsställelse.

När det gäller besparingar, är jag för
min del inte emot tanken att man skall
spara så mycket som möjligt. Herr Johan
Bernhard Johansson tycker, att då

man har vidtagit besparingar på alla
andra håll, skulle man också kunna göra
det på detta område. Ja, det är klart,
att man kan göra det, såsom jag från
början sade, för tillfället, men man får
i alla fall gå in för att höja anslaget till
nästkommande år, och då anser jag inte,
att det föreligger någon anledning att nu
sätta beloppet till 2 miljoner i stället för
3 miljoner, som Kungl. Maj :t bär föreslagit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan på
denna punkt.

Herr LUNDGREN: Herr Hage har anmärkt
på att jag, som i denna kammare
har äran representera övre Norrland,
bar biträtt reservationen, som innebär,
att man skall minska det av Kungl. Maj :t
begärda anslaget för inköp av billinjer
från 3 miljoner till 2 miljoner. Jag har,
herr talman, gent emot detta endast att
säga, att man genom inköp av billinjer
från enskilda icke skapar några ökade
kommunikationsmöjligheter, varken i
övre Norrland eller någon annanstans.
Det kan, herr talman, t. o. m. innebära
en försämring av möjligheterna, om statens
järnvägar eller den som förvärvar
billinjerna i rationaliseringssyfte nedlägger
linjer för att hindra trafiken med
konkurrerande kommunikationsmedel.

Jag ber alltså få biträda reservationsyrkandet.

Herr IIAGE: Jag ber bara att få säga,
att enligt vad jag känner till föreligger
det på en hel del håll planer på att köpa
in enskilda billinjer och förvandla dem
till billinjer i statens drift. Då jag vet,
att de statliga billinjerna ha en högre
standard, genomsnittligt sett, än de enskilda
billinjerna, måste detta — att man
inköper mer eller mindre dåligt skötta
enskilda linjer och förvandlar dem till
statslinjer — innebära en fördel för befolkningen.
Det vågar jag bestämt säga
till herr Lundgren.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad ut -

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

skottet i det nu ifrågavarande momentet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
vid förevarande punkt avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
18 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan
Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 19—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 92, angående
anslag för bugdetåret 1948/49 till
konstfackskolan.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för postbiträdet
Ingrid Maria Johansson från
viss ersättningsskyldighet; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av Västerås
ångkraftstation.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 10, såvitt propositionen
avser förslag till förordning om försäljningsskatt
samt förordning om slutlig
avveckling av den allmänna omsättningsskatten; nr

11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den
18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska Röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel; nr

13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet i
vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter; nr

15, i anledning av väckt motion om
lindring i beskattningen av till sjöfolk
utgående naturaförmåner; samt

nr 16, i anledning av väckt motion om
förbättring av taxeringsförfarandet i vad
avser förmögenhetsuppgifterna.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckt motion
angående bestämmelser om ersättning
för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden,
som handläggas av för -

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

valtningsdomstol eller annan offentlig
myndighet;

nr 13, i anledning av väckt motion
angående lagstiftning till förhindrande
av att kommuner förpliktas att uthyra
offentliga samlingslokaler till nazistiska
sammanslutningar; samt

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser för meddelande
i kollegial domstol av fällande
dom i brottmål.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckt motion angående
utredning och förslag till ny lag
om yrkessjukdomar; och

nr 9, i anledning av väckt motion om
sänkning i vissa fall av den i lagen om
folkpensionering föreskrivna pensionsåldern.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. omtryckning av gällande författningar.

Föredrogs ånyo första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1,
i anledning av väckt motion angående
omtryckning av samtliga gällande författningar.

I en inom första kammaren väckt, till
dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 20, hade herr Fahlander —
under anförande, bland annat, att det
vore synnerligen önskvärt, att samtliga
vid en viss tidpunkt, exempelvis den 1
januari 1950, gällande författningar omtrycktes,
varigenom hänsyn icke längre
skulle behöva tagas till före detta datum
utkomna författningssamlingar — hemställt,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
åtgärder i motionens syfte.

Utskotlet hade i det nu föreliggande utlåtandet
hemställt, att första kammaren
i anledning av förevarande motion, I: 20,
för sin del ville besluta, att riksdagen i

3 Första kammarens protokoll 1948. Nr 9.

skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa
om åtgärder i motionens syfte.

Reservation hade anmälts av herr
Sandberg, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr HERLITZ: Herr talman! Herr

Fahlanders motion, som går ut på åtgärder
för att skapa en bättre överblick
över gällande lagar och författningar,
är såsom en suck ur mitt eget hjärta.
Jag kan försäkra, att den, som har till
ämbetsuppgift att något så när överblicka
ett författningsmaterial, som väl
utgör, låt oss säga, 90 procent av alla
gällande författningar, mycket djupt känner
svårigheterna i detta hänseende. Men
det är ju inte bara fråga om ett sådant
personligt intresse. Jag har också klart
för mig, att det är en utomordentligt
angelägen sak, att det sörjes för bättre
möjligheter för medborgarna att överblicka
och lära känna den rätt, under
vilken de leva. Det är en ytterst betänklig
och olycklig konsekvens av det omfattande
lagstiftningsarbete vi ha, att det
för varje år blir allt omöjligare för en
svensk medborgare att känna till den
rätt, under vilken han lyder. Det vore då
gott och väl, om åtminstone ämbetsmän
och myndigheter hade tillräcklig kännedom
om lagar och författningar, men
även på kommunalt håll hör man, hur
omöjligt det är att veta, vad man skall
rätta sig efter, och vi skola inte tro, att
de, som sitta i statliga myndigheter och
domstolar, ha det mycket lättare.

Det behov, som här föreligger, har
också blivit uppmärksammat i flera olika
sammanhang. Jag hade nästan väntat,
att utskottet skulle giva litet mera upplysningar
om den saken. Men då nu
detta inte har skett, får jag kanske erinra
om att för några år sedan avgav
överståthållaren Nothin på offentligt
uppdrag ett förslag, som gick ut på
tryckning av en stor serie av fullständiga
författningshandböcker, innefattande
lagar och författningar, gällande för
särskilda förvaltningsområden, handböcker
som voro avsedda att komma ut
med jämna mellanrum för att tillgodose
just ett sådant behov, som herr Fahlander
har åsyftat. Det betänkandet har se -

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

dan varit föremål för en mycket intressant
remiss till myndigheterna, där
mångahanda olika synpunkter och uppslag
ha kommit fram — jag kan inte
neka till att det kunde ha varit roligt,
om riksdagen vid sin behandling av denna
motion fått kännedom om detta. Jag
får kanske också nämna, att vid den
remissen har från flera håll åtskillig
sympati uttalats för en tanke, som jag
för min del alltid drivit, nämligen att
vi skulle försöka åstadkomma en periodiskt
återkommande handbok, motsvarande
Skarstedts edition av Sveriges rikes
lag, innefattande en översikt över
den stora mängden av författningar, som
inte finna rum i lagboken, givetvis då
inte i den formen, att alla författningar
där tryckas — det blir för mycket —
men i alla fall så, att man finge möjlighet
att orientera sig i dem.

Nu vill herr Fahlander gå en annan
linje, som utskottet också rekommenderar
till Kungl. Maj ds övervägande. Han
har nämligen den tanken, att man skall
trycka om samtliga vid en viss tidpunkt
gällande författningar, varigenom hänsyn
inte längre skulle behöva tagas till
före detta datum utkomna författningssamlingar.
Som jag sade från början,
har jag för min del sympati för den strävan,
som uppbär herr Fahlanders förslag,
men jag känner ett behov av att
med styrka understryka de stora och av
utskottet inte närmare diskuterade svårigheter
som äro förbundna med tankens
förverkligande.

Jag vet inte, om man till att börja
med har tänkt sig in i vad det skulle
innebära rent kvantitativt. Det är svårt
att räkna ut det, men vi måste nog
gissningsvis räkna med en publikation
motsvarande ett tiotal årgångar av
Svensk författningssamling, om inte
mer. Det är i varje fall ett fantastiskt
stort arbete som här ifrågasättes. Men
arbetet är inte bara kvantitativt stort.
Det kan tyckas, som om det vore en
enkel och lätt sak att ta reda på vilka
författningar som nu gälla. Man behöver
ju bara, tror någon kanske, i fråga
om gamla författningar se efter, om de
ha upphävts av senare författningar eller
om de fortfarande gälla. Det kan

förefalla vara en enkel sak. Men var
och en som har praktisk erfarenhet av
sådana här ting vet, att det tvärtom
finns en mångfald författningar i vårt
land, särskilt sådana från äldre tid, om
vilka ingen utan mycket ingående rätts*-historisk undersökning kan säga, om
de gälla eller inte eller om de kanske
gälla till någon del eller i något visst
hänseende. Jag rekommenderar ett
övertänkande av vad det skulle innebära
att reda ut förhållandena beträffande
t. ex. de författningar från 1600-och 1700-talen samt tidigare delen av
1800-talet, som finnas åberopade i registret
till Skarstedts lagbok. Jag rekommenderar
att se i lagboken under
byggningabalken och jordabalken, där
det ingår en hel mängd gamla författningar,
i fråga om vilka det är oerhört
svårt att bedöma, vad som alltjämt gäller.
Detta måste i varje särskilt fall.
göras till föremål för ingående och mödosamma
undersökningar. Det är otänkbart
att en redaktionskommitté för ett
sådant verk, som man här tänker sig,
skulle med säkerhet kunna klara ut hur
det förhåller sig med oljka författningsbestämmelsers
giltighet utan att
först behöva nedlägga ett oerhört stort
arbete. Dessutom tillkommer naturligtvis
det bekymmersamma, att sedan en sådan
bär publikation en gång har utgivits vid
en viss tidpunkt, t. ex. år 1950, måste
man tänka sig att efter en tid åter ta itu
med saken.

Jag är särskilt angelägen att betona,
att just med hänsyn till de svårigheter,
som jag här har antytt, kan man inte
våga ställa programmet för en publikation
av här tänkt art så högt, att man
i rättstillämpningen på varje punkt
skall kunna ha full visshet om att där
står allt som i ett givet ögonblick gäller
i detta land och intet annat. Det är
helt enkelt omöjligt. Utgivarna kunna
råka förbise gamla författningar som
kanske fortfarande ha giltighet. Man
kan a andra sidan inte heller med avseende
på en hel del äldre författningar
med visshet påstå, att de alltjämt gälla
och att de inte ha blivit upphävda genom
en senare författning. En fullständig
rättsvisshet med avseende på äldre

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

författningars giltighet uppnås således
icke genom en publikation av föreslagen
art.

Från de utgångspunkter, som jag här
har angivit, känner jag mig mycket
tveksam om möjligheten att förverkliga
det åsyftade företaget. Jag skall ändå inte
låta mitt anförande utmynna i ett yrkande
om avslag på utskottets utlåtande
eller om återremiss till utskottet. Jag får
väl tolka utskottets kläm, som rekommenderar
åtgärder i syfte att skapa ökad
överblick över lagar och författningar,
så, att den icke innebär ett direkt förord
för just den av herr Fahlander föreslagna
linjen. Fattat på det viset kan utskottets
utlåtande vara en värdefull tankeställare
för Kungl. Maj :t.

Jag har sålunda, herr talman, intet
yrkande.

Herr SANDBERG: Herr talman! Jag har
tillåtit mig att anteckna en blank reservation
till utskottets utlåtande och ber
därför att med några ord få motivera
min ståndpunkt.

I december i fjol avgav en av Kungl.
Maj:t tillsatt kommitté förslag angående
ordnande av kommunal upplysningsverksamhet.
Det finns ingen anledning
för mig att nu lämna någon längre redogörelse
för betänkandets innehåll. Där
föreslås kursverksamhet och andra dylika
åtgärder. Kommittén sysslade emellertid
också med det spörsmål, som beröres
i motionen. I utskottets utlåtande
finns en passus som i alla händelser
tangerar det önskemål, som herr Fahlander
har gjort sig till talesman för. I
kommitténs sammanfattning läses följande:
»När i gällande författningar, som
publiceras i Svensk författningssamling,
göras mera betydande ändringar, är det
lämpligt att omtrycka icke allenast de av
ändringarna berörda paragraferna utan
författningen i dess helhet.» I ett följande
avsnitt uttalas önskemålet, att den
redan existerande nämnden för utgivande
av förvaltningsrättsliga publikationer
skall få sin instruktion ändrad och även
få den uppgiften alt »främja tillkomsten
av den handboks- och författningslitteratur,
varav kommunala tjänstemän och

förtroendemän äro i behov». Nämnden
föreslås därför utökad med två ledamöter,
antagligen sådana som kunna anses
vara experter på detta område. Kommittén
anför vidare: »Den fortlöpande informationen
från statliga organ och tillsyningsmyndigheter
till kommunala instanser
bör utvecklas och intensifieras.
Socialstyrelsens meddelandeserie med titeln
''Råd och anvisningar’ torde i huvudsak
kunna tjäna som mönster för
liknande serier från andra centrala myndigheter,
exempelvis statens byggnadslånebyrå,
medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen.
»

Det var, herr talman, förekomsten av
detta betänkande som föranledde mig att
inom utskottet intaga den ställning som
jag har gjort och som ledde fram till
att jag lät anteckna mig såsom reservant.
Jag hävdade inom utskottet den
uppfattningen, att första tillfälliga utskottet
kunde ha dröjt med att avgiva
sitt utlåtande till dess att den kungl.
propositionen förelåg. Det uppgavs, att
vi kunde räkna med att propositionen
skall föreligga omkring den 1 april. Det
är uppenbart att Kungl. Maj :t vid sitt
ställningstagande med anledning av kommitténs
betänkande även kommer att
penetrera materialet i det avsnitt av betänkandet
som jag nyss tillät mig att föredraga.
Det var således från första
ögonblicket från mina synpunkter fråga
om att söka utverka ett uppskov för att
utskottet, såsom jag tyckte, skulle stå på
fastare mark när det framlade sitt utlåtande.

Jag ansåg också, att utskottets motivering
är sådan, att utskottet kanske lika
väl som det nu har kommit till ett positivt
resultat i fråga om motionen hade
kunnat stanna för ett avslagsyrkande.

Det var således, herr talman, formella
skäl som föranledde mig att i utskottet
välja den ståndpunkt som jag har intagit.
Min tveksamhet har ytterligare befästs
av de synpunkter som herr Herlitz
bär har anfört. Herr Herlitz har ju påpekat
en del uppenbart betydande rent
tekniska och praktiska svårigheter för
förverkligande av den framförda tanken.

Med hänsyn således till den ståndpunkt,
som jag har intagit i utskottet i

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

denna fråga, och i någon mån även till
den argumentering, som herr Herlitz här
har förebragt men som inte ledde honom
fram till något särskilt yrkande mot
utskottets förslag, tillåter jag mig, herr
talman, att hemställa, att kammaren måtte
återremittera ärendet till utskottet för
att utskottet skall hli i tillfälle att ta hänsyn
till de ståndpunkter som kunna komma
att vara inrymda i den kungl. proposition
som är att vänta.

I detta anförande instämde herrar
Näsgårcl och Bergvall.

Herr SÖDERKVIST: Herr talman! Inom
utskottet ha vi varit praktiskt taget eniga
om att det skulle vara synnerligen
önskvärt att förverkliga det önskemål,
som motionären har gett uttryck åt. Herr
Herlitz har påpekat de svårigheter som
föreligga för en enskild person att söka
sig fram bland mängden av olika författningar
som under årens lopp på olika
sätt ha ändrats. Vi ha inte varit blinda
för de svårigheter som skulle möta vid
en eventuell utredning av dessa problem,
men vi ha utgått ifrån att Kungl. Maj:t
skulle ha fullt fria händer att göra vad
som kan anses vara lämpligt och möjligt.

När herr Herlitz erinrar om svårigheterna
för en eventuell utredning att
avgöra, vilka författningar som alltjämt
äro i kraft, böra vi också tänka på de
svårigheter i samma avseende som föreligga
för alla de personer som vid olika
tillfällen skola söka finna ut, vilka författningar
som alltjämt gälla. En utredning
behöver ju syssla med detta problem
endast en gång, medan svårigheterna
för de enskilda medborgarna, tjänstemännen
i olika organ och kommunalmännen,
aldrig ha någon ända. Det blir
bara allt svårare för dem, ju fler författningar
som tillkomma. Utskottet har
därför varit av den bestämda uppfattningen,
att det uteslutande skulle vara
till nytta, om en översyn på detta område
kunde verkställas i syfte att söka
förverkliga det önskemål som motionären
har framfört. Givetvis är den utväg,
som motionären rekommenderar, endast
att betrakta såsom en fingervisning som

kan följas, om så anses lämpligt, men
som också kan lämnas därhän, om regeringen
kan finna andra vägar att nå
det åsyftade målet.

Vad beträffar herr Sandbergs yrkande
om återremiss, vill jag säga, att vi inom
utskottet hade den uppfattningen, att
den utredning, som han hänsyftar på,
endast berör en liten detalj av hela problemet.
Den av herr Sandberg anförda
utredningen gäller kommunalmännens
fortbildning och skolning för sina uppgifter.
Det är en mycket begränsad detalj
i hela detta sammanhang och en detalj
som utskottet menar icke kan ha avgörande
betydelse, fullständigt oberoende
av vilken inställning regeringen tar
vid framläggandet av sin proposition.
Vi anse, att den av herr Sandberg omtalade
propositionen icke kan lösa den
fråga som det nu närmast gäller. Därför
finna vi det mest lämpligt, att det föreliggande
ärendet avgöres på det sätt som
utskottet har föreslagit, d. v. s. att frågan
överlämnas till Kungl. Maj:t, som
får fullt fria händer att avgöra vad som
i detta fall är lämpligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SANDBERG: Herr talman! Jag
har med mitt yrkande om återremiss
endast velat ge utskottet möjlighet att
ta hänsyn till de förslag som kunna
komma att inrymmas i den kungl. proposition
som väntas omkring den 1 april.
Det kan tänkas, att propositionen kommer
att få en sådan utformning, att den
ger större möjligheter än vad herr Söderkvist
nu tycks tro att tillgodose det
utan tvivel betydelsefulla önskemål som
har aktualiserats genom herr Fahlanders
motion. Det är heller inga värden som
kunna gå förlorade genom ett dylikt
uppskov.

Herr HERLITZ: Herr talman! Då nu
ett yrkande om återremiss har blivit
ställt, är det självklart, att jag från mina
utgångspunkter kommer att rösta för
detta yrkande. Jag anser mig också oförhindrad
att yrka bifall till förslaget om
återremiss. Jag gör det givetvis i den

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

förväntan, att utskottet, om det får ärendet
till sig återremitterat, vid en förnyad
behandling skall beakta alla de
synpunkter som ha framkommit under
kammardebatten, således inte enbart vad
herr Sandberg har anfört, utan även de
synpunkter som jag har tillåtit mig att
andraga.

Jag har, herr talman, på känn att
önskemålet om återremiss på flera håll
stödes av synpunkter liknande mina.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det nu föredragna utlåtandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att utlåtandet
skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sandberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad första kammarens
första tillfälliga utskott hemställt i
sitt utlåtande nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, visas utlåtandet åter till
utskottet.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 2, i anledning av väckt motion
om utredning rörande verkningarna av
den pågående folkförflyttningen från
landsbygden till städer och tätorter, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 85 och 90—92.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 5 med förslag till förordning
om särskild automobilskatt, m. m.;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 10, såvitt propositionen
avser förslag till förordning om försäljningsskatt
samt förordning om slutlig
avveckling av den allmänna omsättningsskatten; nr

63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den
18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska Röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel;
samt

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter.

Skrivelseförslagen godkändes, ett vart
av förslagen nr 62—65 under förutsättning
att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkanden fattade
samma beslut som första kammaren.

Interpellation ang. ifrågasatt upprivande
av Malmö—Genarps järnväg m. m.

Herr PERSSON, IVAR, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Denna dag har riksdagen fattat beslut
om en höjning av skatterna på motortrafiken,
som uteslutande lägges på
drivmedel, varigenom all trafik med
lastbilar och bussar får en väsentligt
högre belastning än i Kungl. Maj:ts förslag
vid början av årets riksdag. Under
sådana förhållanden kommer Kungl.
Maj:ts beslut i nyårskonseljen om nedläggande
av trafiken på Malmö—Ge -

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

narps järnväg att medföra större fördyringar
av alla transporter i denna
järnvägs område än som tidigare kunnat
förutses. Såvitt vi i de berörda orterna
ha rätt uppfattat saken, innebär
Kungl. Maj :ts beslut även rättighet för
vederbörande att riva upp järnvägen.
Vissa förhållanden som framträtt starkare
på senare tid — jag syftar på den
allmänna oron ute i världen och därmed
osäkerheten i handelsförbindelserna,
varav vår motortrafik är beroende -—■
synas även kunna tagas till intäkt för
att ett sådant borttagande av ett befintligt
kommunikationsmedel måste bedömas
såsom än mer olyckligt än vad man
för ett par månader sedan befarade. Såvitt
jag vet, ha ännu inga åtgärder företagits
för upprivning av järnvägen,
men då järnvägsbolaget för några dagar
sedan begärts i konkurs, torde skyndsamhet
vara av nöden för att hindra dylika
åtgärder. Om järnvägen får ligga
kvar, finnas ju möjligheter att ordna
den trafik, som ej kan ombestyras på
annat sätt. Det är därför ett stort intresse
i bygden, och borde vara det även
mera allmänt sett, att inga förhastade
åtgärder genomföras. Staten bör nämligen
ha möjlighet att tillgodose trafiken
på ett bättre sätt, om järnvägen kan

utnyttjas, detta så mycket mer som de
landsvägar, vilka skulle få upptaga den
ökade trafiken, ingalunda alla äro i det
skick, som fordras för en intensivare
buss- och lastbilstrafik.

Med anledning av det anförda får jag
hemställa om första kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet framställa
följande frågor:

1. Anser herr statsrådet det under
nuvarande förhållanden riktigt att tilllåta
en sådan beskärning av kommunikationsmöjligheterna
i en viss bygd som
upprivande av en järnväg innebär?

2. Om denna fråga besvaras nekande,
är herr statsrådet då villig att företaga
åtgärder för förhindrande av att
Malmö—Genarps järnväg upprives?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.54 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 6 mars 1948.

Nr 9.

Lördagen den 6 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 94, med förslag till lag om tillägg
till kyrkolagen, m. in.;

nr 97, angående anslag för budgetåret
1948/49 till läroboksnämnden;

nr 98, angående försäljning av de statliga
lagerhusen till Svenska spannmålsaktiebolaget; nr

102, angående övergångsersättning
till förre furiren vid flottan H. E. Ahlström; nr

103, angående bestridande av vissa
haverikostnader; samt

nr 104, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 54 § 2., 5. och 7. samt
70 § 1. lagen den 26 november 1920 (nr
796) om val till riksdagen, m. m.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne
februari.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 52, till Konungen i anledning av
Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av protokoll rörande det
svensk-franska varuutbytet m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 66, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skri -

velse, nr 67, till Konungen i anledning
av väckt motion angående bestämmelser
om ersättning för parts kostnader i mål
och i ansökningsärenden, som handläggas
av förvaltningsdomstol eller annan
offentlig myndighet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under statens
affärsverksfonder gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1948/49 i avseende
å postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk; nr

69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för postbiträdet
Ingrid Maria Johansson från
viss ersättningsskyldighet; samt

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av Västerås
ångkraftstation.

Efter föredragning av ett från andra
kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 168, med delgivning av nämnda kammares
beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 1, över motion om
översyn av vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan,
beslöt första kammaren
hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga
utskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 85, angående fortsatt disposition av
vissa äldre reservationsanslag; och
nr 90, angående godkännande av avtal
mellan Kungl. Maj:t och kronan samt
Stockholms stad angående vissa för järnvägsändamål
avsedda markområden i
Stockholm in. in.

Nr 9.

Lördagen den 6 mars 1948.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 91, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr
444) om tillståndstvång för byggnadsarbete
samt fortsatt giltighet av samma
lag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 92,
angående anslag för budgetåret 1948/49
till konstfackskolan.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 94, 97, 98 och 102—104.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Med hänsyn till omfattningen av
det med Kungl. Maj :ts proposition nr 80
med förslag till lag om ändring i strafflagen
m. m. avsedda ärendet tillåter jag
mig anhålla, att kammaren måtte medgiva
utsträckning av tiden för avgivande
av motioner i anledning av sagda proposition
till det sammanträde, som infaller
näst efter tjugu dagar från propositionens
avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av väckt motion angående åtgärder
för effektivisering av förberedelsen
till och förandet av Sveriges handelsavtalsförhandlingar; konstitutionsutskottets

utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckt motion
med förslag till ändrad lydelse, av § 31
regeringsformen;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
regeringsformen m. m.; samt

nr 12, i anledning av väckta motioner
om de offentliga tjänstemännens rättsställning; statsutskottets

utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställ -

ningar rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1948/49 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1948/49 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från
skyldighet att återbetala för mycket
utbetalta löne- och pensionsbelopp;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen beträffande kapitalbudgeten
under luftfartsfonden gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1948/49 jämte i ämnet väckt
motion; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under statens
allmänna fastiglietsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1948/49 i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 59 angående höjning av
vissa postavgifter, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
in. m.;

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående tullfri införsel till riket
av maskiner och redskap för jordbrukets
behov; samt

nr 20, i anledning av väckta motioner
om rätt för skogsarbetare och med
dem jämförliga arbetargrupper att vid
taxering till kommunalskatt åtnjuta avdrag
för fördyrande levnadskostnader;

Lördagen den 6 mars 1918.

Nr 9.

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

6, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning;

nr 7, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning; nr

8, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontorets
förslag angående fortsatt
utgivning av otryckta riksdagsprotokoll;

nr 9, angående användande av riksbankens
vinst för år 1947; samt

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande regleringen för budgetåret
1948/49 av utgifterna under riksstatens
trettonde huvudtitel, innefattande
anslagen till pensionsväsendet, utom i
vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten,
jämte en i ämnet väckt motion; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket;
samt

nr 16, i anledning av väckta motioner
i anledning av 1947 års riksdags beslut
rörande bestämmelsen i normalbrandordningarna
om avstånd mellan stack
och byggnad;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckta motioner
om höjning av åldersgränsen för erhållande
av tillstånd att föra automobil och
motorcykel;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 juni 1918 (nr 460)
angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar;

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående kommunal centralisering av socialvården; nr

13, i anledning av väckt motion

om ökad semesterlön åt arbetstagare;
samt

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående revision av lagen om förlängning
av tiden för vissa servitut;

jordbruksutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i lagen
den 11 maj 1934 (nr 140) angående
köttbesiktning och slakthus, m. m.; ävensom första

kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckt motion om
inskränkning av den s. k. taxereducerade
tiden för telefonsamtal;

nr 2, i anledning av väckt motion om
åvägabringande av enhetlighet i fråga
om öppethållningstiderna vid vissa telefonstationer
på landsbygden; samt

nr 3, i anledning av väckt motion
om upphävande eller uppmjukning av
förbudet mot rundflygningsverksamhet.

Herr statsrådet Weijne avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 93, angående bidrag till Stockholms
enskilda bank aktiebolag till täckande
av vissa rättegångskostnader;

nr 99, angående utövandet av statens
tobaksmonopol; och

nr 101, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr
225) med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.

De kungl. propositionerna föredrogos
var för sig och blevo därvid bordlagda.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.16 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

4 Första kammarens protokoll 1948. Nr 9.

Förteckning över avgjorda ärenden m. m.

Sid.

Lördagen den 28 februari.

.................................................................... 3

Tisdagen den 2 mars.

(Godkännande av voteringsproposition för gemensam votering i bensinskattefrågan.
) .......................................................... 8

Onsdagen den 3 mars.

Bevillningsutskottets betänkande nr 8, ang. tilläggsskatt å bensin m. m. (gemensam
omröstning)................................................... 11

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, ang. det svensk-franska varuutbytet m. m. .. 14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, ang. behörighet för landsfiskal i stad
under landsrätt att väljas till stadsfullmäktig......................... 14

Statsutskottets utlåtande nr 9, ang. utgifter å kapitalbudgeten: statens affärsverksfonder.
...................................................... 14

— nr 29, ang. postbiträdet Ingrid Maria Johanssons ersättningsskyldighet.... 32

— nr 30, ang. utbyggnad av Västerås ångkraftstation..................... 32

Bevillningsutskottets betänkande nr 10, ang. förordningsförslag om försäljningsskatt
och om slutlig avveckling av den allmänna omsättningsskatten..... 32

— nr 11, ang. stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper............ 32

— nr 12, ang. tullfrihet för Svenska röda korset för viss materiel.......... 32

— nr 13, ang. tullfrihet för Föreningen Rädda barnen för kläder m. m..... 32

— nr 15, ang. beskattningen av sjöfolks naturaförmåner................... 32

— nr 16, ang. förbättring av taxeringsförfarandet i vad avser förmögenhetsuppgifterna
....................................................... 32

Första lagutskottets utlåtande nr 12, ang. partskostnaderna i mål vid förvaltningsdomstol
m. m................................................. 32

— nr 13, ang. kommunala samlingslokalers uthyrande till nazistiska sammanslutningar
......................................................... 33

— nr 14, ang. ändrade bestämmelser för meddelande av dom i brottmål.... 33

Andra lagutskottets utlåtande nr 8, ang. ny lag om yrkessjukdomar.......... 33

— nr 9, ang. sänkning i vissa fall av folkpensionsåldern .................. 33

Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 1, ang. omtryckning av gällande författningar
........................................................ 33

— nr 2, ang. folkförflyttningen till städer och tätorter.................... 37

Lördagen den 6 mars.

.................................................................... 39

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

480935