1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 5 (Riksdagens protokoll 1948:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 5

INNEHÅLL.

Sid.

Lördagen den 31 januari.

Protokoll angående utseende av justitieombudsmannens ställföreträdare
.......................................... 3

Interpellation av herr Lundqvist om mildrande av reserestriktionerna
inom Norden m. m........................... 4

Tisdagen den 3 februari.

Svar på fråga av herr Mannerskantz ang. slakterierna ålagd

skyldighet att avlöna kontrollant....................... 7

Svar på fråga av herr Sundvik ang. polisväsendets förstatligande 10

Onsdagen den 4 februari förmiddagen.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.................. 12

Onsdagen den 4 februari eftermiddagen.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik. (Forts.).......... 69

Anslag till propaganda för bättre deklarationsmoral ........ 81

Interpellation av fröken Osvald ang. utbildningen av yrkeslärare 84
Interpellation av fru Svenson om avveckling av sockerransoneringen.
............................................ 86

1 Första kammarens protokoll 19A8. Nr 5.

Lördagen den 31 januari 1948.

Nr 3.

Lördagen den 31 januari 1948.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Undén avlämnade

dels Kungl. Maj :ts skrivelse nr 31, angående
muntligt meddelande till riksdagen; dels

ock Kungl. Maj :ts propositioner:

nr 34, med förslag till skogsvårdslag
in. in.;

nr 36, angående anslag till landsfogdarna
m. fl.: avlöningar för budgetåret
1948/49;

nr 37, angående avskrivning av vissa
fordringar, redovisade såsom propriebalanser
i medicinalstyrelsens räkenskaper; nr

38, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
m. m.;

nr 40, med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar;

nr 42, med förslag till lag om ändrad
lydelse av anvisningarna till 29 och
41 § § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); samt

nr 44, med förslag till ändringar i regeringsformen
m. m.

Justerades protokollen för den 24 och
den 26 innevarande månad.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: År

1948 den 29 januari sammanträdde
de av riksdagens kamrar utsedda valmän
för att — sedan justitierådet N. A.
T. Beckman, som den 26 januari 1944

utsetts till ställföreträdare för riksdagens
justitieombudsman, avsagt sig detta
förtroendeuppdrag — utse ny ställföreträdare
för justitieombudsmannen;
och befunnos efter valförrättningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

herr hovrättsrådet Sven Einar Romanus
34 röster, i följd varav herr hovrättsrådet
Sven Einar Romanus blivit
utsedd till justitieombudsmannens ställföreträdare.

E. A. Lindblom. Axel Lindqvist.

L. Tjällgren. Birger Gezelius.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnande för den
valde, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade valet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 32, angående anslag till jordbruksekonomisk
undersökning, m. in.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
33, angående godkännande av protokoll
rörande varuutbytet mellan Sverige och
Tjeckoslovakien.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 35, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1938 (nr 370), in. in.

Föredrogs Kungl. Maj:ts denna dag
avlämnade skrivelse nr 31, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Nr 5.

Lördagen den 31 januari 1948.

Interpellation om mildrande av reserestriktionerna inom Norden ni. m.

Av nämnda kungl. skrivelse inhämtades,
att Kungl. Maj :t prövat lämpligt att
i den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen muntligen gjordes
meddelanden av sådan beskaffenhet,
som i sagda paragraf avsåges, ävensom
förordnat, att dessa meddelanden skulle
framföras av ministern för utrikes ärendena
och av chefen för handelsdepartementet.

Herr TALMANNEN: I anslutning till
den nu föredragna skrivelsen får jag tillkännagiva,
att enligt överenskommelse
med hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena det i skrivelsen avsedda
meddelandet kommer att lämnas vid
det sammanträde, som kommer att hållas
nästa onsdag med början kl. 12 på
dagen.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Föredrogos och bordlädes de vid sammanträdets
början avlämnade kungl.
propositionerna nr 34, 36—38 och 40,
42 och 44.

Interpellation om mildrande av reserestriktionerna
inom Norden m. m.

Herr LUNDQVIST erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Den nordiska
samhörighetskänslan och samarbetsviljan
ha av allt att döma inom
alla de nordiska länderna efter det senaste
kriget börjat tränga igenom allt
djupare. Man åtnöjes numera inte med
teoretiska diskussioner eller sentimentala
fraser, utan man strävar på olika
håll allvarligt efter att komma fram till
praktiska resultat, som kunna bidraga
till att närma de nordiska folken till
varandra.

Jag erinrar här t. ex. om alla de nordiska
kurser av skilda slag, som redan
hunnit anordnas, främst på det kulturella
området, men jag vill också peka
på ej blott da nordiska sammanslutningar,
som redan skapats inom skilda

verksamhetsfält, utan även på de tid
efter annan återkommande uttalandena
från framskjutet håll i de olika länderna
om vikten av ett organiserat effektivare
samarbete på det ekonomiska
området.

Att alla dessa tecken på ökad förståelse
för samhörigheten mellan de
nordiska folken äro glädjande tidens
tecken är säkerligen en allmän uppfattning
inom olika läger av vårt folk.
Allmänt önskas och hoppas därför nog
också, att från svensk sida skall göras
allt, som rimligen kan göras, för att
främja dessa olika strävanden till ökad
kontakt och ökad förståelse. Här bör
måhända för undvikande av varje missförstånd
inskjutas, att denna ökade kontakt
mellan de nordiska folken givetvs
icke innebär eller får innebära, att
dessa skulle vilja isolera sig från världen
i övrigt. Norden bör och vill säkerligen
också efter måttet av sin förmåga
deltaga i arbetet för skapande av
ökat samförstånd mellan alla länder och
folk.

Emellertid är det ett beklagligt faktum,
att, även om de nordiska ländernas
statsledningar med all säkerhet
samtliga anse en sådan ökad förståelse
och ökad samarbetsvilja mellan de nordiska
folken vara av största värde, vissa
ingripanden från det allmännas sida
vidtagits, som direkt motarbeta ett sådant
närmande de nordiska folken emellan.
Jag syftar här främst på alla de
skärpta reserestriktionerna. Även om helt
naturligt också andra faktorer verksamt
kunna bidraga till att skapa och
hålla vid liv en levande förståelse mellan
de nordiska folken och en förblivande
samhörighetskänsla dem emellan,
så lär väl utan överdrift kunna sägas,
att knappast någon åtgärd kan skapa
bättre förutsättningar därför än vidgade
möjligheter för de skilda ländernas
olika befolkningsgrupper, äldre såväl
som yngre, att genom egna resor till
och inom de nordiska grannländerna
lära känna dessa folk och deras förhållanden
ävensom stifta personliga bekantskaper.
Ingen lär heller kunna förneka,
att de bekantskaps- och vänskaps -

Lördagen den 31 januari 1948.

Nr 5.

Interpellation om mildrande av reserestriktionerna inom Norden m. m.

band, som på detta sätt kunna knytas
över gränserna, kunna bliva av utomordentligt
värde just för bevarandet och
stärkandet av samhörigheten och samarbetsviljan
de nordiska folken emellan.

De långtgående restriktioner i fråga
om valutatilldelning för resor från ett
nordiskt land till ett annat, som f. n.
tillämpas, lägga, särskilt i vad avser resor
till Sverige, från övriga nordiska länder,
om ej direkt hinder så dock utomordentligt
stora svårigheter i vägen för allt
vad vanliga turist- och liknande resor
heter. Ja, även de skolungdomsresor till
Sverige, som före det senaste kriget kommit
i gång i. icke liten omfattning, lära
för närvarande vara helt uteslutna. Skall
det bli möjligt att få till stånd ett ökat
reseliv mellan Nordens länder, vilket av
ovan anförda skäl särskilt i nuvarande
tid måste anses högeligen önskvärt, är
det nödvändigt, att en helt annan och
betydligt liberalare politik tillämpas av
de olika länderna, särskilt Danmark, Finland
och Norge, i fråga om tilldelning
av valutor för internordiska resor. I
Danmark, Finland och Norge ha hela
tiden efter krigsslutet tillämpats vittgående
restriktioner, även när det gällt
själva biljettköpen för resa från dessa
länder till Sverige. Tyvärr ha dessa restriktioner
på sistone ytterligare skärpts.
Så t. ex. måste f. n. varje norsk medborgare
ha licens från Norges Bank redan
för att över huvud få inköpa en tur- och
retur- eller liknande biljett för resa till
eller genom Sverige. Och ungefär lika
stränga bestämmelser gälla för resor från
Danmark till Sverige. Detta innebär i realiteten,
att det som regel torde vara endast
affärsmän i angelägna ärenden, som
f. n. kunna företaga en resa till Sverige,
medan tillstånd till nöjes- och turistresor
lämnas ytterst sällan. Att det även för
finländska medborgare f. n. möter stora
svårigheter att få tillstånd för resa till
Sverige iir allmänt kiint.

Nu gällande restriktioner i berörda avseenden
innebära alltså, att samtidigt
som i tal och skrift från olika håll starkt
framhålles, hur värdefullt och angeläget
det iir att öka samhörigheten och för -

ståelsen de nordiska folken emellan, så
vidtages från det allmännas sida åtgärder,
som direkt motverka dessa behjärtansvärda
strävanden. En sådan ordning
kan ej gärna anses rimlig och synes med
ömsesidig god vilja böra kunna undvikas.

Att utan tidsutdräkt få till stånd den
skandinaviska tullunion, varom under
den senaste tiden så mycket talats och
skrivits, torde väl få anses uteslutet.
Lika uteslutet är väl antagligen också att
utan tidsutdräkt få till stånd andra genomgripande
författningsändringar på
detta område. Men nog borde väl med
god vilja regeringarna i samband med
de återkommande handelsförhandlingarna
eller eljest kunna göra något för att
få bort eller mildra de nuvarande alltför
hårda reserestriktionerna mellan
Nordens länder. Jag tillåter mig i detta
avseende erinra om att -— enligt vad
pressen meddelat —■ Holland beslutat
ställa ett visst belopp schweiziska francs
till förfogande för holländska turister,
som önska resa till Schweiz, vilket land
skall kompensera Holland för förlusten
i utländska valutor genom att köpa mer
holländska varor.

Jag förbiser ingalunda de svåra valutaförhållanden,
med vilka samtliga nordiska
länder f. n. ha att brottas. Man bör
emellertid enligt mitt förmenande ej ens
eller kanske allra minst i nuvarande tider
bortse från den stora betydelsen av
att den nuvarande samhörighetskänslan
de nordiska folken emellan, vilken glädjande
nog torde vara större än någonsin,
icke försvagas. Denna ideella betydelse
måste på lång sikt få anses väsentligt
viktigare, än att det internordiska
valutautbytet redan under de första
efterkrigsåren till varje pris tvingas att
balansera. Om nuvarande stränga reserestriktioner
skulle komma att tillämpas
någon längre tid, är det tyvärr att befara,
att den ökade förståelse och samhörighet
de nordiska folken emellan, som
iir eu av de ej alltför många ljuspunkter,
som efterkrigstiden hittills kunnat
uppvisa, kan komma att allvarligt försvagas.

På grund av den stora betydelse, som
en intimare kontakt och ökad förståelse

Nr 5.

Lördagen den 31 januari 1948.

Interpellation om mildrande av reserestriktionerna inom Norden m. m.

mellan de nordiska folken måste anses
ha för vart och ett av dessa och för
hela Norden, tillåter jag mig anhålla om
kammarens tillstånd att till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
framställa följande interpellation:

Anser sig hans excellens kunna och
böra taga något initiativ i syfte att snarast
möjligt få till stånd ett upphävande
eller mildrande av de nuvarande reserestriktionerna
inom Norden och på så sätt
underlätta reselivet och kontakten mellan
Nordens folk?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under riksstatens
första huvudtitel, avseende anslagen
till hov- och slottsstaterna;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse

om ändrad lydelse av 2 § avlöningsreglementet
den 15 juli 1944 (nr 546) för
personal i det allmänna civilförsvaret;

. bevillningsutskottets betänkanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
de tider, då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, m. m.; och
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den G
mars 1942 (nr 63) angående rätt för
Konungen att åsätta särskild tullavgift;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 15 juni 1934 (nr 265) om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;
och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen om ersättning
i anledning av kroppsskada,
ådragen under hemvärnstjänstgöring.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.16 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 3 februari 1948.

Nr 5.

Tisdagen den 3 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 41, angående
lån och bidrag till vissa skogsförbättringsåtgärder.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 18,
till Konungen angående val av riksdagens
justitieombudsmans ställföreträdare; dels

ock till riksdagens förordnande,
nr 19, av ställföreträdare för justitieombudsmannen.

Justerades protokollen för den 27 och
den 28 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av bifogade läkarintyg
anhåller undertecknad vördsamt om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
den 3—den 28 februari 1948.

Stockholm den 2 februari 1948.

Ture Nerman.

Att riksdagsman Ture Nerman på
grund av operation (Exstirpatio adenomatis
glandulae thyreoideae) är förhindrad
att deltaga i riksdagens arbete under
tiden 3 februari—28 februari 1948
intygas härmed.

Stockholm den 1 februari 1948.

Bernhard Allandcr,
leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
vidare herr Herlitz för tiden
den 5—den 18 i denna månad.

Ang. slakterierna ålagd skyldighet att
avlöna kontrollant.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Mannerskantz till herr
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
framställt följande
fråga:

»I cirkulär nr 3012/1947 har livsmedelskommissionen
ålagt slakteritillståndsinnehavare
att tillhandahålla kommissionen
medel till avlönande av kontrollant
vid vederbörande slakteri.

Är det efter direktiv från regeringen
eller med dess medgivande som detta
skett?»

Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
STRÄNG, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Ledamoten av riksdagens
första kammare herr Mannerskantz
har till mig riktat följande fråga.

»I cirkulär nr 3012/1947 har livsmedelskommissionen
ålagt slakteritillståndsinnehavare
att tillhandahålla
kommissionen medel till avlönande av
kontrollant vid vederbörande slakteri.

Är det efter direktiv från regeringen
eller med dess medgivande som detta
skett?»

På denna fråga kan jag så till vida
svara ja, som bestämmelserna i fråga av
livsmedelskommissionen ha underställts
folkhushållningsdepartementet, som efter
gemensam beredning med övriga berörda
departement lämnat kommissionen
tillstånd att utfärda desamma.

Egentligen skulle jag kunna inskränka
mig till detta korta konstaterande.

Nr 5.

Tisdagen den 3 februari 1948.

Ang. slakterierna ålagd skyldighet att avlöna kontrollant.

Emellertid kräver måhända den uppmärksamhet,
som på sina håll ägnats
hithörande spörsmål, att jag i all korthet
bringar vissa härmed sammanhängande
förhållanden i erinran.

För det förslå vill jag understryka, att
de åsyftade bestämmelserna, liksom hela
den nyordning på slaktregleringens område,
som håller på att genomföras,
går tillbaka på ett förslag av de berörda
näringsorganisationerna. I skrivelse
till livsmedelskommissionen, undertecknad
av Sveriges slakteriförbund, Kooperativa
förbundet, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbunds
jordbrukssektion samt Sveriges charkuteri-
och slakteriidkares riksförbund,
anföres bland annat.

»Erfarenheterna, sedan köttransoneringen
infördes, ha ovivclaktigt visat,
att det är nödvändigt med en koncentration
av all slakt till sådana slaktplatser,
som stå under ständig offentlig
kontroll, för att ransoneringen skall
kunna bli effektiv. I princip bör slakten
endast få ske å offentliga slakthus och
kontrollslakterier; dock bör i särskilda
fall gälla, att en slakteritillståndsinnehavare,
som innehar en i alla avseenden
tillfredsställande slakterilokal, bör
ha möjlighet att få verkställa nedslaktning
även i denna lokal (s. k. slaktstation),
ifall rörelsen är underkastad
fortlöpande daglig kontroll av en av
kommissionen utsedd kontrollant. Förutom
det som för närvarande åligger
kontrollant hos innehavare av A-slakteritillstånd
skall gälla, att kontrollanten
under hela den tid, då nedslaktning
äger rum, skall ha skyldighet att vistas
i slakterilokalen för att kunna kontrollera
att någon överträdelse av livsmedelskommissionens
bestämmelser ej
sker. Kontrollanten skall dessutom veckovis
lämna löpande rapporter till
kommissionen.

Till kontrollant bör ej utses sådan
person, som är anställd hos slakteritillståndsinnehavare
eller som står i jävsförhållande
till sådan. Kontrollanten
skall för sitt kontrollarbete uppbära ersättning
enligt grunder, som bestämmas
av livsmedelskommissionen och som

gäldas av det företag, som innehar
slaktstation.»

Charkuteri- och slakteriidkarnas riksförbund
anförde visserligen reservation
mot själva utformningen av kontrollen
vid slaktstationen, däremot icke mot
förslaget om kontroll och icke heller
mot förslaget att slaktstationerna skulle
bestrida kostnaderna för kontrollantens
avlönande. Först i samband med att
livsmedelskommissionen på grundval av
de allmänna riktlinjer, som uppdragits
av näringsorganisationerna och godkänts
av Kungl. Maj :t, skulle utforma de
nya bestämmelserna i fråga om slaktregleringen,
ha Köpmannaförbundet och
Charkuteri- och slakteriidkareförbundet
förklarat sig icke kunna acceptera föreskriften
att kontrollanterna skola avlönas
av slakteritillståndsinnehavaren.

För det andra vill jag erinra om att
principen om att slakteritillståndsinnehavare
skall bestrida avlöningskostnaderna
för kontrollant ingalunda är ny.
Tidigare har för sådana slakteritillståndsinnehavare,
som haft rättighet att
fritt uppköpa djur från jordbrukarna
(s. k. A-tillstånd), uppställts det villkoret,
att vederbörande underkastade
sin rörelse kontroll av en kontrollant,
som utsåges av livsmedelskommissionen
men avlönades av vederbörande företag.
Undantagna från detta villkor ha endast
varit kontrollslakterier och sådana som
varit trafikanter å offentliga slakthus
eller kontrollslakterier. Jag tror, att
herr Mannerskantz i sin egenskap av
ordförande i styrelsen för Kalmar läns
slakterier kan vitsorda detta förhållande,
tv vid den detta företag tillhöriga
slaktstationen i Oskarshamn har alltsedan
1942 varit förordnad en kontrollant,
som avlönats av företaget. Såvitt
jag vet har varken i detta eller andra
liknande fall någon anmärkning häremot
framförts.

Även beträffande vissa kontrollslakterier
har en liknande anordning redan
tidigare tillämpats, nämligen i de fall då
företagen i ett eller annat avseende brutit
mot kommissionens bestämmelser.
Att man nu utvidgat systemet med ständiga
kontrollanter till att omfatta samt -

Tisdagen den 3 februari 1948.

Nr 5.

Ang. slakterierna ålagd skyldighet att avlöna kontrollant.

liga slakterier, sammanhänger givetvis
med de otillfredsställande förhållanden,
som rått under 1947 i fråga om slaktregleringens
efterlevnad och som också
vitsordats av samtliga näringsorganisationer.

Herr MANNBRSKANTZ: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet få framföra
ett tack för det upplysande svaret.

Orsaken till att jag formulerade frågan
så som jag gjorde är den, att det
ju inte så sällan förekommer, att olika
kriskommissioner taga sig för saker och
ting alldeles på egen hand som kanske
inte alltid äro lagligen grundade eller
vilkas lagliga grundval i varje fall är
tvivelaktig.

Sedan jag nu har fått denna upplysning,
att de åtgärder som föranledde
min fråga ha vidtagits i samförstånd
med regeringen, vill jag kommentera
denna upplysning och säga något om
min uppfattning i den här frågan och
liknande frågor.

Jag anser, att systemet med av slakterierna
avlönade kontrollanter är principiellt
felaktigt. Jag är mycket väl medveten
om att detta system har tillämpats
bland annat i Oskarshamn, men
jag har inte bråkat om saken eftersom
den har varit så obetydlig. Någonting
helt annat blir det nu, när systemet
skall införas generellt över hela landet
och således få en helt annan omfattning.
Då blir det förenat med väsentliga
kostnader för slakterierna.

Eftersom statsrådet har nämnt mitt
ordförandeskap i styrelsen för Kalmar
läns slakterier vill jag säga, att jag med
ledning av cirkulärets uppgifter har
räknat ut att det här kontrollsystemet
medför en extra utgift på 12 000 å
13 000 kronor om året för det slakteriet.
Det är klart, att denna kontroll i
sin mån bidrager till den belastning av
omkostnadskontot, som tillsammans
med den väntade ökningen av bensinskatten
och de väntade löneökningarna
inte kan annat än leda till nödvändigheten
av höjning av priserna vid försäljning.

Till dessa synpunkter kommer, att
man tycker att man nu inte vill gå
längre på den väg, som innebär att åtgärder,
vilka staten ålägger olika medborgargrupper
och näringsidkare, skola
bekostas av dem som tvingas vidtaga
åtgärderna i fråga. Man kan möjligen
förstå det berättigade i det systemet i
sådana fall, som statsrådet nämnde, då
det har begåtts brott mot givna bestämmelser
vid ett visst slakteri, som därför
måste bevakas särskilt noga, men jag
kan inte finna det berättigat att tillämpa
det generellt över hela riket.

Vad jag närmast har tänkt på i detta
sammanhang är emellertid det mål, som
jag tror att de här ifrågavarande åtgärderna
syfta till. Huvudmotiveringen har
väl ändå varit, att man vill ha så få
slaktplatser som möjligt och därför vill
införa en anordning, som medför att
många slakteriinnehavare avhålla sig
från att begära slakteritillstånd därför
att ett sådant inte skulle kunna utnyttjas
utan alltför höga kostnader. Jag tycker
emellertid, herr statsråd, att man bör
söka uppnå detta resultat genom att inte
bevilja slakteritillstånd åt andra än sådana
som ha ordentliga lokaler, vilka
möjliggöra kontroll, i stället för att söka
nå det med denna beslöjade metod, som
innebär att det skall bli för dyrt för
somliga att ha slakterikontroll. Såsom
ordförande i en slakteriförening — som
också är ansluten till slakteriförbundet
— anser jag det icke vara qnskvärt, att
man genom lagstiftning eller ingripanden
från myndigheternas sida söker
påverka ett konkurrensförhållande. Konkurrensens
krav böra tillgodoses genom
god skötsel av företagen, således genom
konkurrenskraft i reell bemärkelse,
och inte genom denna hjälp från myndigheternas
sida, en hjälp som i varje
fall vi i vår slakteriförening inte önska.
Det har förekommit tidigare i andra
branscher, att jordbrukarnas föreningar
ha favoriserats genom åtgärder i samma
stil som de här påtalade. Jag för min
del ogillar detta och anser att man inte
bör gå fram på den vägen.

Nr 5.

Tisdagen den 3 februari 1948.

Ang. polisväsendets förstatligande.

Med stöd av g 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Simdvik till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
framställt en så lydande fråga:
»Har herr statsrådet för avsikt att i en
snar framtid framlägga förslag för riksdagen
om polisväsendets förstatligande
?»

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet MOSSBERG,
som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara herr
Sundviks berörda fråga, och nu yttrade:
Herr talman! Ledamoten av denna kammare
herr Sundvik har frågat mig, om
jag har »för avsikt att i en snar framtid
framlägga förslag för riksdagen om
polisväsendets förstatligande».

Till svar härpå vill jag anföra.

Det av 1939 års polisutredning angivna
betänkandet har icke ansetts kunna
läggas till grund för en proposition
till riksdagen. Frågan har sedermera varit
föremål för upprepade överväganden
inom social- och inrikesdepartementen.
Styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund har i anledning
av ett uttalande vid förbundets kongress
år 1947 hemställt, att frågan om polisväsendets
förstatligande måtte upptagas
till förnyat övervägande. Denna fråga
berördes också vid riksdagens behandling
av propositionen rörande lag om
särskilda åtgärder för polisverksamhetens
upprätthållande i vissa fall.

Med anledning av vad som förevarit
vill jag meddela, att jag har för avsikt
att inom den närmaste tiden tillkalla
särskilda sakkunniga för att på nytt utreda
med polisorganisationen sammanhängande
spörsmål, varvid de sakkunniga
bland annat skola överväga frågan
om polisväsendets förstatligande. Jag
kan icke nu yttra mig om när ett på
en sådan ny utredning grundat förslag
skall kunna föreläggas riksdagen.

Herr SUNDVIK: Herr talman! Jag
skall be att till herr statsrådet Mossberg
få framföra mitt tack för det snabba
svaret.

Det förslag till förstatligande av polisväsendet,
som omnämndes i statsrådets
anförande, framlades redan år 1944.
Mot det förslaget riktades mycken kritik,
och det var väl på grund därav
som det ansågs, att förslaget inte kunde
läggas till grund för en proposition i
ämnet.

Tanken på polisväsendets förstatligande
har dock fått ytterligare stöd genom
utvecklingen på senare tid. Genom
det nya uppbördsförfarandet har ju staten
påtagit sig ansvaret för restindrivningen
av skatterna. Skatteindrivningen
var ju en av de väsentligaste uppgifterna
för fjärdingsmännen ute på landsbygden.
Numera ha kommunerna inte någon
annan befattning med fjärdingsmännen
än att betala ut deras löner. Alla
andra trådar mellan kommunerna och
fjärdingsmännen äro avklippta. Landsfiskalerna
utöva ju helt förmanskapet
över fjärdingsmännen, och frågan är om
inte fjärdingsmännen betrakta sig som
statstjänare. Att så är fallet har i viss
mån framgått vid de under senare tiden
förda underhandlingarna mellan
kommunerna och polispersonalen. De
förhandlingarna äro inte klara ännu —
i flera län har man inte kunnat träffa
någon uppgörelse om lönerna. Utvecklingen
har blivit den, att i vissa län ha
länsstyrelserna fått sätta i gång och försöka
få en uppgörelse till stånd mellan
polispersonalen och kommunerna, vilket
jag anser ger ytterligare stöd för
tanken att ett förstatligande av polisväsendet
är berättigat.

Min fråga till statsrådet var föranledd
även av landskommunernas förbunds uttalande
vid kongressen 1947. På min
fråga om statsrådet har för avsikt att
framlägga ett förslag om polisväsendets
förstatligande har jag nu fått svar, och
jag hoppas att den utredning som kommer
att igångsättas kommer att leda till
att förslag snarast möjligt framlägges om
polisväsendets förstatligande.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition

Tisdagen den 3 februari 1948.

Nr 3.

nr 34, med förslag till skogsvårdslag
in. in.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 36, angående anslag till landsfogdarna
m. fl.: avlöningar för budgetåret
1948/49; och

nr 37, angående avskrivning av vissa
fordringar, redovisade såsom propriebalanser
i medicinalstyrelsens räkenskaper.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

38, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
m. m.; och

nr 40, med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 juni 1918 (nr 460)
angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 42, med förslag till lag om ändrad
lydelse av anvisningarna till 29 och
41 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 44, med förslag till ändringar i
regeringsformen, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 1, 20 och 24,
bevillningsutskottets betänkanden nr 4
och 5 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 1 och 2.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj :ts
denna dag avlämnade proposition nr 41.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.21 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Onsdagen den 1 februari förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 12 på
dagen.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

På sätt vid kammarens sammanträde
den 31 nästlidne januari tillkännagivits
skulle nu de i Kungl. Maj :ts skrivelse nr
31 avsedda meddelandena framföras av
hans excellens herr ministern för utrikesärendena
och av herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet.

Ordet lämnades till hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena UNDÉN,
som anförde: Herr talman! Regeringen
har ansett det önskvärt att vid ett särskilt
sammanträde med riksdagens kamrar
få lämna en översikt över aktuella
utrikes- och handelspolitiska spörsmål
och därmed också bereda riksdagen tillfälle
till en debatt i dessa frågor.

Det internationella läget har ännu icke
stabiliserats efter kriget, vare sig i
politiskt eller i ekonomiskt hänseende.
Fredstraktater rörande Tyskland och
Japan ha inte kommit till stånd, och
även andra delar av den nödvändiga
uppgörelsen efter kriget kvarstå oreglerade.
Starka meningsskiljaktigheter mellan
de närmast intresserade makterna
ha hittills försvårat överenskommelser
i viktiga frågor. Den nya internationella
säkerhetsorganisationen har visserligen
tekniskt sett kunnat snabbt träda i funktion
och på vissa områden utfört ett betydande
arbete, men dess politiska insatser
ha hittills varit obetydliga. Motsättningar
mellan makterna hota synbarligen
att paralysera Förenta Nationernas
politiska verksamhet. I ekonomiskt hänseende
ha åtskilliga av de i kriget deltagande
staterna gjort beundransvärda ansträngningar
för att återupptaga fredsproduktionen,
återknyta handelsförbin -

delserna med utlandet och över huvud
bringa ordning i sin hushållning. Men
svårigheterna äro för många länder oerhörda.
Frånvaron av en fredsuppgörelse
rörande Tyskland har hindrat en verklig
återhämtning inom ett stort område
av europeiska kontinenten, vilket i sin
tur ofördelaktigt påverkat många andra
länders ekonomi.

Det labila läget i världen och den
förefintliga spänningen mellan de ledande
stormakterna inverka självfallet på
vårt eget lands politiska och ekonomiska
villkor. Inget folk kan undandraga sig
följderna av kriget och av den otrygghet
och splittring, som framträtt efter
krigets upphörande. Alla folk ha samma
intresse av att spåren av kriget utplånas
och att ansträngningarna för fredens
konsolidering samordnas.

Sverige blev i november 1946 medlem
av Förenta Nationerna. Vår anslutning
till den nya säkerhetsorganisationen innebar
dels ett godtagande av det allmänna
program för den internationella
politiken, som fått sitt uttryck i FN:s
stadga, dels också ett åtagande av de
särskilda förpliktelser, som enligt stadgan
åvila medlemmarna.

Programmet för FN:s verksamhet siktar
mycket högt. Det torde ligga i sakens
natur, att grundsatser och syften
för ett internationellt förbund, som bildats
omedelbart efter ett världskrig, ererhålla
en utformning, som efteråt i vissa
stycken ter sig utopisk. FN:s stadga
innehåller principuttalanden, som vid
en analys av det verkliga läget måste
uppfattas såsom återspeglande mer eller
mindre avlägsna framtidsmål snarare
än redan existerande förhållanden. Detta
gäller exempelvis om uttalanden, som
synas förutsätta, att samtliga anslutna
stater godkänna den politiska demokratiens
idéer om grundläggande mänskliga
rättigheter samt att de i princip ogilla

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

all slags diskriminering gentemot särskilda
medborgargrupper. I ingressen
till stadgan betygas sålunda de anslutna
folkens tro på de grundläggande mänskliga
rättigheterna, på den enskilda människans
värdighet och värde, på lika rättigheter
för män och kvinnor samt för
stora och små nationer. Bland FN:s ändamål
angives i art. 2 att åstadkomma
internationell samverkan vid befordrande
och främjande av aktningen för mänskliga
rättigheter och grundläggande friheter
för alla, utan åtskillnad med avseende
på ras, kön, språk eller religion.
Samtidigt som dessa grundsatser hävdas
såsom normer avseende åtminstone delvis
medlemsstaternas inre politiska regimer,
fastslås emellertid i en annan artikel
den regeln, att ingen bestämmelse
i stadgan berättigar FN att ingripa i
frågor, som väsentligen falla inom vederbörande
stats egen behörighet, eller
kräver, att medlemmarna hänskjuta sådana
frågor till lösning enligt stadgan.
Denna non-interventionsregel står i en
viss motsats till de nyss anförda principerna.
Även förbundets program för
fredens skyddande vidlåder det en bristande
överensstämmelse mellan principuttalanden
och de mera preciserade föreskrifterna
om medlemsstaternas skyldigheter.
I ingressen förklaras, att de
anslutna folken äro beslutna att förena
sina krafter till upprätthållande av internationell
fred och säkerhet samt att
godtaga grundsatser och införa metoder,
som giva säkerhet för att vapenmakt
icke kommer till användning annat
än i gemensamt intresse. Men i de
speciella bestämmelser, som ange förutsättningarna
för kollektivt ingripande
mot fredsstörarc, preciseras, att giltiga
beslut om sådant ingripande fattas av
.säkerhetsrådet enligt en röstningsregel,
som ger varje permanent rådsmedlem
vetorätt vid avgörandet.

Från svensk synpunkt är det av betydelse
att konstatera, att de anförda principerna
om den inre regimen i anslutna
länder tydligen inte kunna tolkas på
det sätt, att det nu existerande förbundet
avsetts vara ett exklusivt förbund av
stater, vilka redan uppfylla grundläg -

gande krav på politisk demokrati och
erkännande av medborgerliga rättigheter
åt alla, utan åtskillnad beträffande
ras, kön, språk eller religion. Tvärtom
har tydligen vid förbundets bildande
förutsatts, att förbundet skulle snarast
möjligt bli universellt och sålunda komma
att omfatta stater med de mest skilda
konstitutionella, politiska eller ekonomiska
förhållanden. Tankegången torde
ha varit, att alla staters förenande
inom en enda gemensam organisation
ger bättre möjligheter till fredens bevarande
än en splittring av staterna, vare
sig så att ett stort antal stode utanför
organisationen eller så att det bildades
flera internationella organisationer. Det
faktum att en så heterogen sammanslutning
som FN ställes inför större svårigheter
än en mera homogen organisation,
när det gäller att i samverkan finna
lösningar av uppkommande problem,
har därvid måst godtagas såsom oundvikligt.
Vidare är det beträffande sanktionssystemet
angeläget att understryka,
att de preciserade föreskrifterna om betingelserna
för ett obligatoriskt deltagande
i tvångsåtgärder innebära begränsningar
i medlemsstaternas förpliktelser,
som spelat en stor roll vid prövningen
av frågan om Sveriges anslutning.
Det har under senare tid framställts
tolkningar av stadgan, som gå ut
på att medlemsstaterna, oavsett om säkerhetsrådet
fattar beslut enligt den föreskrivna
röstningsregeln, ha en allmän
skyldighet att medverka i kollektiva
tvångsåtgärder mot en stat, som anses
störa eller hota freden. En dylik tolkning
kan icke anses berättigad. Rådets
exklusiva behörighet beträffande sanktioner
är en integrerande del av det säkerhetssystem,
som utformats. Stormakternas
vetorätt inom säkerhetsrådet kan
visserligen kritiseras ur olika synpunkter,
men den är ett rättsligt och politiskt
faktum av den största betydelse. Vetorätten
innebär, att FN ingalunda kan
för närvarande uppfattas som en internationell
rättsorganisation, vilken ingriper
automatiskt till fredens upprätthållande
enligt objektiva och allmängiltiga
normer. Organisationen är i stället en

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

politisk sammanslutning av icke synnerligen
fast natur, byggd på uppfattningen,
att en frivillig politisk samverkan
mellan stormakterna i uppkommande
konfliktfall är trots allt den enda metod,
som i nuvarande världsläge har utsikter
att leda till några resultat.

Dessa allmänna synpunkter på organisationen
ha varit vägledande vid den
svenska regeringens och den svenska
delegationens ställningstagande i vissa
uppmärksammade konkreta frågor. En
sådan fråga har varit den om nya staters
inträde i förbundet. Vid den senaste församlingen
väcktes från svensk sida ett
förslag, innehållande en rekommendation
till rådet att tillstyrka samtliga föreliggande
elva inträdesansökningar.
Önskvärdheten att snarast göra förbundet
universellt och därmed vidga ramen
för en organiserad samverkan var
ett bestämmande motiv för det svenska
förslaget. De kvalifikationer, som stadgan
uppställer för medlemskap, äro att
vederbörande stat skall vara »fredsälskande»
och att den skall åtaga sig de
förpliktelser stadgan ålägger samt att
den enligt organisationens uppfattning
skall »kunna och vilja uppfylla dessa
förpliktelser». Svenska delegationen ansåg,
att dessa förutsättningar borde presumeras
vara för handen i föreliggande
fall. Förslaget hade emellertid icke
framgång, över huvud kunde rådet ej
ena sig om att tillstyrka inträdesansökningar
från någon av de här åsyftade
elva staterna. Det är att hoppas, att
frågan om nya medlemmars inträde
skall komma i ett bättre läge vid nästa
assemblé och att då bland andra stater
även vårt nordiska grannland Finland
skall upptagas i förbundet.

Vad angår framställda förslag om revision
av röstningsregeln i säkerhetsrådet
i syfte att uppmjuka eller avskaffa stormakternas
vetorätt har svenska regeringen
icke kunnat ansluta sig till sådana
radikala förslag, som åsyftat vetorättens
generella slopande, och regeringen
har icke heller ansett tiden kommen
för någon stadgeändring i denna
fråga av mer begränsad räckvidd. Från
Förenta staternas sida förordades vid

den senaste församlingen en uppmjukning
i praxis av vetoregeln, i det alt
vetorätt enligt denna ståndpunkt ej borde
få hindra beslut enligt kap. VI i
stadgan om fredlig lösning av tvister
eller beslut om tillstyrkande av inträdesansökningar.
Det amerikanska förslaget
utmynnade i en begäran om utredning.
Sovjetunionen jämte fem andra östeuropeiska
medlemsstater ställde sig helt avvisande
mot varje ändring och även
mot en utredning i saken. De framhävde
röstningsregelns fundamentala betydelse
för organisationens hela struktur. Den
svenska delegationen röstade i likhet
med de andra skandinaviska delegationerna
för utredningsförslaget, vilket
blev antaget av församlingen med erforderlig
majoritet. I enlighet med detta
beslut kommer spörsmålet att i första
hand diskuteras inom församlingens s.
k. interimskommitté. Det må tilläggas,
att en stadgeändring icke kan ske utan
att samtliga permanenta rådsmedlemmar
acceptera densamma.

Ytterligare en stor tvistefråga inom
församlingens politiska utskott berörde
organisationen som sådan. Av Förenta
staternas utrikesminister skisserades under
generaldebatten ett förslag om bildandet
av ett nytt organ, utgörande ett
utskott eller en kommitté, vari samtliga
medlemmar av FN skulle ha säte
och som skulle sammanträda under tiden
mellan församlingens reguljära sessioner.
Detta organ, i debatterna ofta
kallat »lilla församlingen», skulle enligt
det ursprungliga förslaget ha till speciell
uppgift att befatta sig med frågor,
som rörde fred och säkerhet. Tills vidare
skulle den föreslagna kommittén
beslutas för ett år och betecknades därför
som interimskommitté.

Förslaget uppfattades allmänt såsom
ett led i Förenta staternas strävan att
kringgå den svårighet, som vetorätten i
säkerhetsrådet utgjorde, genom inrättandet
av ett organ, vilket i viss utsträckning
skulle få samma uppgifter
som säkerhetsrådet men vars beslut kunde
fattas enligt de för församlingen tilllämpade
röstningsreglerna. I det utformade
amerikanska förslaget hänvisades

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

till art. 11, 13 och 14 i stadgan såsom
underlag för interimskommitténs verksamhet.
Dessa artiklar tala om församlingens
uppgifter att upprätthålla fred
och säkerhet, att främja internationellt
samarbete på det politiska området och
att — beträffande ärenden, som inte äro
under behandling i rådet — föreslå åtgärder
för fredligt tillrättaläggande av
varje sakläge, som skadar den allmänna
välfärden eller de vänskapliga förbindelserna
mellan nationerna. Sovjetunionens
delegation motsatte sig starkt förslaget,
som ansågs vara oförenligt med
stadgan och åsyfta ett kringgående av
bestämmelserna om rådet och dess ansvar
beträffande behandlingen av akuta
tvister. Från andra håll ställde man sig
inte avböjande till tanken att skapa ett
nytt organ åt församlingen, bl. a. med
hänsyn till önskvärdheten att lätta församlingens
arbetsbörda och möjliggöra
en förkortning av de årliga sessionerna.
Men samtidigt ansågs det amerikanska
förslaget ha givit interimskommittén
alltför omfattande uppgifter. Den
brittiska delegationen föreslog olika begränsningar
i det amerikanska förslaget.
Andra delegationer väckte förslag i samma
riktning.

Från svensk sida hade i början av frågans
behandling pekats på möjligheten
att ajournera församlingen i stället för
att skapa ett nytt organ. Vid en sådan
ajournering kunde reglementariska föreskrifter
beslutas, varigenom en senare
sessions verksamhet inskränktes på
det sätt, som befunnes lämpligt. Sedan
det emellertid framgått, alt förslaget om
en interimskommitté hade övervägande
anslutning inom vederbörande underutskott,
accepterade den svenska delegationen
förslaget men uttalade samtidigt
sin tvekan om lämpligheten av en konstitutionell
improvisation av denna
räckvidd.

Förslaget om en interimskommitté
vann erforderlig kvalificerad majoritet
i församlingen, och kommittén har i januari
detta år sammanträtt. De östeuropeiska
stater, som motsatte sig förslagets
antagande, ha hittills icke sänt delegerade
till kommittén. Denna skall till

en början, såsom nyss anmärktes, diskutera
olika uppslag rörande begränsningar
i vetorätten.

En av de viktigaste politiska tvistefrågorna
under församlingens möte gällde
Greklandsfrågan. På förslag av Förenta
staternas regering uppfördes denna på
församlingens dagordning efter att förut
ha utan resultat behandlats av säkerhetsrådet
under flera månaders tid. Syftet
med tvistens överförande till församlingen
var tydligen att undvika det hinder
mot ett positivt beslut i saken, som
röstningsregeln för rådet visat sig utgöra.
I församlingens politiska utskott stodo
åsikterna skarpt mot varandra, både
i fråga om fakta och beträffande åtgärder,
som borde vidtagas. Å ena sidan
hävdades med åberopande av rapporterna
från den av rådet utsända undersökningskommissionen,
att Greklands grannländer
gjort sig skyldiga till folkrättsstridigt
understöd åt partisanerna; det
yrkades, att en ny kommission skulle
sändas till Grekland för att iakttaga, vad
som försiggick vid gränserna, och samtidigt
medla mellan parterna i vissa
frågor. Från andra sidan bestredos anklagelserna
mot grannländerna och gjordes
gällande, att den inre regimen i
Grekland jämte utländsk intervention
till den grekiska regeringens förmån voro
de verkliga orsakerna till det kritiska
läget. Den förstnämnda ståndpunkten

— som kan betecknas som den amerikanska,
då Förenta staternas delegation
var förslagsställare — kombinerades
med yrkandet att, om gränsintermezzona
fortsatte, ett urtima möte med församlingen
borde sammankallas för att
överväga, vilka åtgärder då borde vidtagas
av FN. Den senare ståndpunkten

— förfäktad främst av Sovjetunionen —
utmynnade i yrkandet, att de brittiska
trupperna skulle lämna Grekland och
att all finansiell hjälp utifrån till landet
skulle förmedlas av FN. Båda lmvudförslagen
innefattade dessutom vissa gemensamma
partier avseende avtal mellan
Grekland och grannländerna om
bättre gränsbevakning, behandlingen av
flyktingar in. in. På svensk sida var man
inte övertygad om att utsändandet av en

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

ny kommission med i huvudsak samma
uppdrag som den tidigare erbjöde stora
utsikter till en lösning av tvisten. Det
föreföll också oklart, vilka möjligheter
en eventuell urtima församling skulle ha
till sitt förfogande för ett ingripande,
sedan en kommission nr 2 misslyckats.
Enligt stadgan är det säkerhetsrådet,
som ensamt äger besluta i fråga om kollektiva
tvångsåtgärder. Samtidigt hade
vi den uppfattningen — som för övrigt
skymtat också i undersökningskommissionens
rapport — att gränstvisterna så
nära sammanhängde med det inrepolitiska
läget i Grekland, att FN:s behandling
av Greklandsfrågan borde utsträckas
till att avse även en undersökning
bl. a. av orsakerna till de inre striderna
inom Grekland. Det slutliga målet
för FN:s ingripande borde vara att
sätta Grekland i stånd att hävda sitt oberoende
åt alla håll. De här anförda synpunkterna
utformades i ett svenskt förslag,
som gick ut på att en undersökning
av hela det grekiska problemet borde
företagas av personer med särskilda
kvalifikationer för en dylik uppgift,
vilka personer borde bilda sig ett omdöme
om hela läget och framlägga sina
rekommendationer till församlingen.
Rapporteringen om gränsintermezzon
borde, enligt det svenska förslaget, endast
utgöra en sida av kommissionens
verksamhet. Våra synpunkter delades i
det väsentliga av de norska och danska
delegationerna. Sedan emellertid det politiska
utskottets majoritet anslutit sig
till det amerikanska förslaget i modifierad
form, återtogs det svenska förslaget
såsom i sak förkastat. Beträffande proceduren
vid röstningen må anmärkas,
att proposition ställes på varje särskilt
resolutionsförslag eller del därav, och
utskottsledamöterna rösta ja eller nej.
Det modifierade amerikanska förslaget
i Greklandsfrågan ställdes först under
omröstning. Den svenske delegaten nedlade
då sin röst, eftersom det svenska
förslaget icke ännu varit under omröstning.
Nedläggandet av vår röst vid den
förstnämnda voteringen var tydligen icke

— såsom påståtts på sina håll i pressen

— ett uttryck för delegationens önskan

att undvika ett ståndpunktstagande
utan betingat av voteringstekniska skäl.
Vår ståndpunkt hade ju fixerats i det
svenska resolutionsförslaget och i motiveringen
för detta.

Vid valet av medlemsstater, som skulle
vara företrädda i den nya kommissionen,
avböjde Sovjetunionen och Polen
— vilka föreslagits till medlemmar —-att mottaga uppdraget. Kommissionen
blev härigenom från början bojkottad
av de östeuropeiska stater, som ställt sig
på den ryska linjen under frågans behandling.

Gränskommissionen är nu sedan någon
tid stationerad i Grekland.

Vid höstens församlingsmöte förelåg
en rapport i Palestinafrågan, avgiven av
den särskilda kommission, som utsetts
att företaga undersökningar på ort och
ställe. Kommissionen stod som bekant
under ordförandeskap av justitierådet
Sandström, ett förhållande som icke innebar,
att det förslag, som kommissionens
majoritet, däribland dess ordförande,
framlade, var att betrakta som ett
officiellt svenskt ställningstagande. Den
svenske representanten byggde självfallet
sin uppfattning i frågan uteslutande
på egna iakttagelser och slutsatser. I
likhet med övriga medlemmar av kommissionen
har han till kommissionens
protokoll avgivit en förklaring, att han
vore obunden av instruktioner.

Behandlingen av Palestinakommissionens
rapport anförtroddes ett särskilt
utskott, i vilket samtliga medlemsstater
voro företrädda. Sveriges delegat i utskottet
tillkännagav under första skedet
av frågans behandling sin anslutning i
huvudsak till den ståndpunkt, som rekommenderats
av Palestinakommissionens
majoritet, d. v. s. Palestinas uppdelande
i två oberoende, men i en ekonomisk
union förenade stater. Ett resolutionsförslag,
vari denna lösning rekommenderades
såsom grundval för den
fortsatta behandlingen, framlades av
USA:s och Sveriges delegater gemensamt
men blev icke antaget. I stället remitterades
bägge huvudförslagen till var
sitt underutskott, vilka arbetade parallellt.
Under det senare stadiet av be -

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

handlingen inom plenarutskottet godkändes
delningsförslaget med någon modifikation.
Ett från arabiskt håll härrörande
förslag, innebärande Palestinas
erkännande som en odelad stat, hade
dessförinnan förkastats. 1 debatten inom
utskottet rörande delningsplanen hade
Sveriges representant framfört vissa förslag,
åsyftande att trygga och precisera
den föreslagna internationella regimen
för Jerusalem. De svenska förslagen härutinnan
biföllos av utskottet.

Utskottets förslag antogs i oförändrat
skick av generalförsamlingen den 29 november
med y3 majoritet. För förslaget
avgåvos 33 röster, mot förslaget 13, medan
10 stater nedlade sina röster. Sakligt
sett innebär beslutet, att Storbritanniens
mandat över Palestina upphör ej
senare än den 1 augusti 1948, att cn oberoende
arabisk resp. judisk stat ävensom
den särskilda internationella regimen
för Jerusalem skall komma till
stånd ej senare än den 1 oktober samma
år och att en FN-kommission upprättas
för att under säkerhetsrådets ledning
efter hand övertaga Palestinas administration
och i samråd med de demokratiska
parterna och andra organisationer
i de arabiska och judiska staterna
upprätta arabiska och judiska provisoriska
regeringsorgan. Formellt sett
innebär beslutet, att Storbritannien och
medlemsstaterna uppmanats antaga och
genomföra delningsplanen och att församlingen
hos säkerhetsrådet begärt, att
detta måtte vidtaga de åtgärder, som enligt
planen äro nödvändiga för dess genomförande.

Sveriges delegat hade redan i generaldebatten
såsom förutsättning för delningsplanens
godkännande angivit, att
ett effektivt och praktiskt system för
planens genomförande hlev utarbetat
och antaget. När planen sedermera förelädes
generalförsamlingen, tillkännagavs
å svensk sida, att man befarade, att
nämnda väsentliga förutsättning icke
uppfyllts. Under framhållande att en negativ
utgång av frågans behandling dock
skulle medföra ännu allvarligare olägenheter
än ett accepterande av det föreliggande
förslaget med dess påtagliga

Första hammarens protokoll 1IM8. AV ,5.

brister, röstade den svenska delegationen
för detsamma.

På förslag av Förenta staternas regering
uppförde församlingen på sin dagordning
frågan om Korea. I samband
med Japans kapitulation hade de allierade
bestämt, att norra delen av Korea
skulle ockuperas av Tyska trupper och
södra delen av amerikanska styrkor. Sedermera
hade Förenta staterna, Storbritannien
och Sovjetunionen överenskommit
att upprätta en provisorisk styrelse
i Korea i syfte att återupprätta landet
såsom en oberoende stat. Till detta avtal
hade Kina senare anslutit sig. De
bägge ockupationsmakterna hade sedermera
icke kunnat enas om fullföljandet
av det träffade avtalet, och Förenta staterna
yrkade nu, att FN skulle skicka
ut en kommission till Korea med uppgift
att främja övergången till självständig
ställning. Från rysk sida framfördes såsom
motförslag, att de främmande ockupationstrupperna
omedelbart skulle dragas
tillbaka, ett förslag som enligt amerikansk
uppfattning skulle leda till inbördeskrig,
om det genomfördes. I Koreafrågan
nedlade den svenska delegaten
sin röst. Redan den omständigheten, att
denna fråga var ett led i fredsuppgörelsen,
bidrog till den svenska delegationens
hållning. Men härtill kom, att detta
spörsmål icke hade förberetts eller
utretts av något organ för FN och att
ej heller material för dess bedömande
av FN ställts till förfogande för de
regeringar, som icke haft anledning att
tidigare följa frågans utveckling. De
danska och norska delegationerna nedlade
likaså sina röster.

Den nu lämnade redogörelsen har begränsats
till viktigare frågor av politisk
art. Beträffande organisationens verksamhet
i övrigt torde få hänvisas till den
publikation, som kommer att utgivas av
utrikesdepartementet. Det må anmärkas,
att en av de frågor, som före församlingens
möte hade väntats bli ett av huvudämnena
för det politiska utskottets förhandlingar,
nämligen nedrustningsfrågan
med vad därmed sammanhänger,
över huvud icke hann bli diskuterad under
sessionen.

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

Det är uppenbart, att rådande motsättningar
mellan makterna i hög grad
försvårat ett fruktbart arbete inom den
nya säkerhetsorganisationen. I de fyra
politiska frågor, som Förenta staternas
regering vid församlingens början begärde
upptagna på dagordningen •—-Greklandsfrågan, Koreafrågan, spörsmålen
om vetorätten och om interimskommittén
— slutade överläggningarna i
stark dissonans. Däremot nåddes efter
häftiga och långvariga debatter ett enhälligt
resultat i den av Sovjetunionen
framförda frågan om fördömande av
krigspropaganda, varvid dock bör märkas,
att sakfrågan hänsköts för ytterligare
överväganden till en kommande internationell
konferens om informationsoch
pressfrihet, som är avsedd att hållas
i Geneve i mars månad.

Såsom medlem av FN har Sverige haft
att taga ställning till en mångfald problem,
som inte direkt beröra våra intressen.
I anslutning till traditionen från
Nationernas förbunds tid ha den svenska
regeringen och den svenska delegationen
vid sitt ställningstagande i olika
frågor eftersträvat att bedöma och behandla
varje fråga enligt dess sakliga
innebörd. Eftersom många av frågorna
ha en utpräglat politisk karaktär, har
givetvis en saklig prövning ofta måst
innefatta även ett politiskt bedömande.
Därvid har hänsyn måst tagas såväl till
de intressen på längre sikt, som Förenta
Nationerna representerar, som också till
det aktuella lägets möjligheter.

Det har från början varit meningen,
att fastställandet av fredsvillkoren för
de besegrade staterna icke skulle vara
en uppgift för FN. Icke desto mindre
har redan, såsom nyss nämnts, en betydelsefull
fråga, som nära sammanhänger
med fredsuppgörelsen, hänskjutits
till församlingen. Och det har förekommit
antydningar, att även andra
spörsmål av denna kategori kunde
framdeles bli underställda FN. Det må
i detta sammanhang framhållas, att
FN:s stadga i visst hänseende ställer
mellanhavanden med de forna fiendestaterna
i en särklass och därmed understryker,
att uppgörelser, som sam -

manhänga med kriget, icke följa de vanliga
reglerna i stadgan. I art. 107 utsäges
nämligen generellt, att stadgan
icke lägger hinder i vägen för åtgärder,
som segrarmakterna vidtaga eller godkänna
mot de forna fiendestaterna såsom
följd av det andra världskriget.
Inga sådana tvångsåtgärder av en eller
flera segrarmakter bli ogiltiga eller förhindras
genom stadgans bestämmelser.

I den mån fastställandet av fredsvillkor
skulle i framtiden upptagas på
FN :s dagordning, kan en viss återhållsamhet
te sig särskilt påkallad för en
stat, som i likhet med Sverige stått
utanför kriget.

I detta sammanhang må en kort översikt
lämnas över Sveriges ställning till
vissa speciella organ, som inrättats av
Förenta Nationerna, då i svensk press
ofta ställas frågor om Sveriges ställning
till det eller det särskilda internationella
organet.

1. I enlighet med Förenta Nationernas
uppgift att verka för högre levnadsstandard,
full sysselsättning och mellanfolkligt
samarbete på det ekonomiska området
upprättades i mars 1947 en ekonomisk
kommission för Europa. Till
verkstiillande sekreterare utsågs dåvarande
svenske handelsministern professorn
Gunnar Myrdal.

Europakommissionen har hittills haft
två sessioner.

Vid båda sessionerna behandlades omröstningsreglerna.
Från vissa länder
framfördes förslag, att för beslut i viktigare
frågor skulle fordras 2/3 majoritet.
Frågan avgjordes vid julisessionen, då
majoriteten av kommissionens medlemmar,
däribland Sverige, anslöt sig till
principen om enkel majoritet för samtliga
frågor.

Förhållandet till de av Europas stater,
som ej tillhöra FN, debatterades vid
majmötet, och man enades om att dessa
stater — med undantag för Spanien -—
skulle kunna inbjudas att deltaga i kommissionens
arbete.

Då Europakommissionen tillkom, existerade
tre internationella organisationer,
som ägnade sig åt vissa europeiska
efterkrigsproblem. Dessa organisationer

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

voro den tillfälliga ekonomiska kommissionen
för Europa, den europeiska
kolorganisationen och den europeiska
centralorganisationen för inlandstransporter.
För övertagande av dessa tre
äldre organisationers arbete och för
fullföljande av arbetsuppgifterna i övrigt
beslöt Europakommissionen vid
julimötet att upprätta en rad tekniska
kommittéer.

Ett livligt arbete har bedrivits inom
dessa organ. Från svensk sida ha representanter
sänts till åtskilliga av deras
sammanträden, och informationsmaterial
har ställts till förfogande.

2. Den internationella flyktingsorganisationen
(IRO) har ännu icke kommit
till stånd, då i enlighet med organisationens
stadga minst 15 medlemsstater,
representerande minst 75 % av
bidragssumman, måste ha anslutit sig
och detta villkor ännu icke uppfyllts.
Frågan om Sveriges anslutning har komplicerats
av följande omständighet. I
Washingtonöverenskommelsen om de
tyska tillgångarna lovade Sverige att
skänka 50 miljoner kronor till den då
verksamma internationella regleringskommittén
för flyktingsfrågor i London.
Detta belopp utgjorde ett fullt fristående
svenskt bidrag och härrörde icke,
såsom ibland påståtts, från tyska tillgångar
i Sverige. Nämnda kommittés
verksamhet övergick under 1947 å
IRO:s alltjämt existerande förberedande
kommission. När frågan om Sveriges
anslutning till IRO kom före, ansåg man
på svensk sida, att detta synnerligen betydande
bidrag borde få räknas oss till
godo vid gäldandet av vårt medlemsbidrag.

Under de diskussioner, som från
svensk sida förts om vår anslutning,
har den svenska ståndpunkten varit, att
anslutning endast kunde komma i fråga,
därest våra finansiella bidrag till IRO
finge avräknas å nämnda 50-miljonersanslag.
Frågan har ännu icke avgjorts.

I enlighet med Kungl. Maj ds beslut den

II juli 1947 ha emellertid, då regeringskommittén
i London icke längre
existerar, 50 miljoner kronor insatts å
ett för IRO:s förberedande kommission

i riksbanken öppnat konto i svenska
kronor. Beloppet har redan delvis transfererats
i diverse mjukvalutor.

Kostnaderna för ett svenskt årsbidrag
till IRO enligt den gällande bidragsskalan
förväntas bli under de första åren
synnerligen betydande, då organisationens
budget rör sig om minst 150 miljoner
dollar.

3. Den internationella flygorganisationen
(ICAO) bildades våren 1947 och
efterträdde en tidigare, provisorisk organisation
(PICAO). Detta skedde, sedan
civila luftfartskonventionen ratificerats
av 26 medlemsstater. Bland dessa
befann sig Sverige. Vår ratifikation hade
ägt rum redan 1946. En svensk representant
sitter även i ICAO:s råd. Kostnaden
för Sveriges medlemskap budgetåret
1947/48 var 300 000 kronor.

4. Världshälsovårdsorganisationen
(WHO) har ännu icke konstituerats, beroende
på att tillräckligt många medlemmar
ännu icke anslutit sig. Sverige
har den 28 augusti 1947 (för övrigt som
första stat efter signatärmakterna) undertecknat
den internationella överenskommelsen
om stadgar för organisationen.

5. Det allmänna syfte, som den internationella
organisationen för jordbruk
och livsmedelsförsörjning (FAO) företräder,
kan i korthet sägas vara att genom
förbättringar av produktionen och
en jämnare fördelning av tillgångarna
åstadkomma en ökad behovstäckning
och en högre hälsostandard bland världens
folk. Detta önskemål torde omfattas
av alla nationer. Ett starkt intresse
för den verksamhet, som organisationen
bedriver, har framträtt på skilda håll
och icke minst inom jordbrukarkretsar
i vårt land. Såsom ett uttryck härför har
Sverige också sänt representanter, företrädande
olika offentliga institutioner
och yrkessammanslutningar, att såsom
observatörer närvara vid de två senaste
konferenserna, som anordnats, i Köpenhamn
hösten 1946 och i Geneve hösten
1947. Härjämte ha svenskar vid olika tillfällen
deltagit i konferenser för speciella
ändamål och i arbetet inom expertkommittéer,
som organisationen tillkal -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

lat för egen del eller i samarbete med
Europakommissionen. Ehuru vissa skäl
kunna åberopas för att Sverige skulle
ansöka om medlemskap i organisationen
— under hand har regeringen också fått
mottaga förfrågningar härom — torde
emellertid, med hänsyn till de relativt
stora utgifter i hårdvaluta, som skulle
vara förenade med ett medlemskap (över
100 000 amerikanska dollar), regeringen
för närvarande icke kunna föreslå något
steg i denna riktning.

6. Internationella återuppbyggnadsbanken
och Internationella valutafonden
ha under året börjat sin verksamhet.
Ett nära samband består mellan dessa
båda institutioner och den internationella
organisationen för främjande av
handel och sysselsättning (ITO), vilken
som bekant ännu icke upprättats. Då
det ur svensk synpunkt ansetts önskvärt
att kunna pröva frågan om vår ställning
till banken och fonden i samband med
planen på upprättandet av ITO, har frågan
för vår del ännu icke aktualiserats.

De finansiella insatserna i fonden och
banken äro högst betydande. Av insatser
från stater av med Sverige jämförlig
storleksordning kunna nämnas Belgiens
om 225 miljoner dollar, Canadas
om 300 miljoner dollar, Tjeckoslovakiens
om 125 miljoner dollar, Nederländernas
om 275 miljoner dollar, Danmarks om
08 miljoner dollar och Norges om 50
miljoner dollar.

7. Förenta Nationernas fackorgan för
kulturellt samarbete (UNESCO), vars
uppgift enligt dess egen stadga är att
främja fred och säkerhet genom att befordra
samarbete mellan folken i undervisningsfrågor,
vetenskapliga och kulturella
frågor och befordra respekt för
lag, rätt, humanitet och frihet utan diskriminering
i fråga om ras, kön, språk
eller religion, trädde i funktion redan
1946 i och med att tjugo stater anslöto
sig. Organisationens generalförsamling
har sammanträtt tvenne gånger.
Dess första sammanträde hölls i Paris

1946 vid en tidpunkt, då Sverige ännu
icke var medlem av Förenta Nationerna.
Dess andra sammanträde avhölls

1947 i Mexico City. Vid båda tillfällena

var Sverige representerat av observatörer.

Svenska regeringen har övervägt frågan
om Sveriges anslutning till organisationen
innevarande år. På grund av
det synnerligen betydande årsbidrag,
som enligt fastställd bidragsskala skulle
falla på Sverige — över 900 000 kronor
— och vårt i år särskilt ansträngda finansiella
läge, har regeringen med beklagande
funnit det nödvändigt att uppskjuta
sin anslutning.

Samarbetet mellan de nordiska länderna
har efter kriget återupptagits och
utvecklats.

På det politiska området har detta
samarbete tagit sig uttryck i inbördes
överläggningar och samråd i viktigare
internationella frågor. Sådant samråd
bär ägt rum _ förutom på vanlig dip lomatisk

väg — dels vid regelbundna
möten mellan de skandinaviska ländernas
utrikesministrar, dels genom överläggningar
mellan våra staters delegationer
i Förenta Nationerna eller vid andra
internationella konferenser. Härmed
ha vi återvänt till de former för politiskt
samarbete, som praktiserades med
stor fördel före kriget.

Vad angår det ekonomiska samarbetet
har ett sådant ägt rum i olika former.
I fråga om den organiserade samverkan
på vissa hithörande områden,
som planerats vid det skandinaviska
ministermötet i Köpenhamn i augusti
förra året, hänvisar jag till handelsministerns
redogörelse.

Det gemensamma lagstiftningsarbetet
bär återupptagits och ytterligare utvecklats
efter överenskommelse i Köpenhamn
i februari 1946 mellan justitieministrarna
i Sverige, Norge och Danmark.
Man beslöt då tillsätta en gemensam
kommitté, bestående av två representanter
från varje land. I enlighet med
denna kommittés förslag har det nordiska
samarbetet på lagstiftningens område
fullföljts efter samma linjer som
tidigare och inriktats på utarbetande
av gemensamma rättsregler dels på civilrättens
område, dels också inom
medborgarskapslagstift ningen. Svenska
regeringen har utsett två permanenta de -

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

legerade med uppgift att fortlöpande
verka för främjande av det nordiska
lagsamarbetet och från svensk sida upprätthålla
förbindelser med motsvarande
representanter för de övriga nordiska
länderna. Jämväl Finland och Island ha
förklarat sig villiga att ånyo deltaga i
denna traditionella form av nordiskt
samarbete.

På det socialpolitiska fältet har ett
livligt samarbete ägt rum mellan de nordiska
länderna. Det har omfattat hl. a.
viktiga sociala försäkringsfrågor, arbetsförmedling,
utbyte av jordbrukarungdom
och anordnande av nordiska jordbruksläger.

På universitetens och skolväsendets
område ha likaså betydelsefulla samarbetsuppgifter
upptagits. En gemensam
nordisk kulturkommitté har organiserats.

Över huvud ha de nordiska folken i
stor utsträckning sinsemellan förverkligat
det slags »andliga union», som brittiske
utrikesministern i sitt uppmärksammade
tal uppställde såsom ett mål
för en större krets av stater. Den känsla
av broderskap, som Mr Bevin framhävde
såsom väsentlig och som vilar på
medvetandet om likställighet, frihet, gemensam
rättsåskådning och gemensam
demokratisk grundsyn, har i vår mindre
krets av länder kunnat lättare utvecklas
på grund av folkens släktskap och
intima förbindelser. Men mycket är ännu
att vinna i framtiden genom ett vidgat
och mer planmässigt nordiskt samarbete.
Den svenska regeringen ser här
ett synnerligen betydelsefullt mål för
svensk politik utåt.

I ett tal vid Harvard-universitetet den
5 juni 1947 gav utrikesminister Marshall
en skildring av det ekonomiska
nödläget i Europa och framhöll såsom
en uppgift för Förenta staterna att bidraga
till återställande av ekonomisk
hälsa. Samtidigt underströks i talet, att
ett initiativ måste komma från de europeiska
staterna sjiilva. De måste komma
överens angående lägets krav och
sina egna insatser i syfte att göra amerikansk
hjälp effektiv. Det vore varken
lämpligt eller ändamålsenligt, att Förenta

staterna ensidigt utformade ett program
för Europas återhämtning. Programmet
borde komma från Europa och godtagas
av många, om icke samtliga europeiska
nationer. Förenta staternas roll skulle
bestå i vänskaplig hjälp med programmets
utarbetande och sedermera i understöd
åt programmet i den utsträckning
det visade sig praktiskt genomförbart.

I anledning av detta tal ordnades på
den brittiska utrikesministerns förslag
en konferens i Paris mellan de engelska,
franska och sovjetryska utrikesministrarna.
Syftet med denna konferens var
att få ett meningsutbyte till stånd om
det initiativ, som Mr Marshall hade uppmanat
till. Efter en veckas förhandlingar,
varunder ett program för det
fortsatta arbetet med Marshallplanen
framlagts av Frankrikes utrikesminister
och i väsentliga hänseenden vunnit engelskt
stöd, avslutades konferensen utan
att enighet nåtts. Sovjetunionens utrikesminister
var visserligen beredd att medverka
till en utredning av de europeiska
ländernas behov i fråga om varor och
krediter i enlighet med planens syfte
men ansåg, att de brittiska och franska
regeringarnas förslag beträffande arbetsuppgifterna
sträckte sig för långt och
skulle leda till obehörigt intrång i de
europeiska staternas ekonomiska självständighet.
Sovjetunionen avböjde därför
vidare deltagande i överläggningar
på den föreslagna grundvalen.

De brittiska och franska regeringarna
inbjödo därefter övriga europeiska stater
— utom Spanien — till en konferens
i Paris den 12 juli. Svenska regeringen
svarade, efter samråd med Danmarks
och Norges regeringar, att den
accepterade att taga del i överläggningarna
i Paris.

Sammanlagt 1G stater deltogo i konferensen.
Vid de utredningar, som konferensen
verkställde, beaktades också
västra Tysklands resurser och behov.
Konferensen organiserades så, att en
samarbetskommitté, vari alla IG delegationer
voro företrädda, tillsattes såsom
huvudorgan. En verkställande kommitté
fick till uppgift att bistå samarbetskom -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

mitten i dess dagliga arbete. Vidare tillsattes
en rad tekniska kommittéer samt
en mindre rapportörgrupp. Sverige ingick
i kommittén för bränsle och i rapportörgruppen.
En av de svenska delegaterna
utsågs att vara en av de båda
biträdande rapportörerna.

De tekniska kommittéerna utarbetade
rapporter, envar för sitt område, efter
att ha inhämtat statistiska uppgifter rörande
de olika ländernas produktion
och produktionsplaner, deras export
och import, deras betalningsbalanser
etc. I en allmän rapport sammanfattades
resultatet av de speciella rapporterna
och angåvos de riktlinjer, som de deltagande
länderna önskade följa i sin ekonomiska
politik. Rapporten avsåg en period
av fyra år framåt, 1948—51.

Det återhämtningsprogram, som innefattas
i den allmänna rapporten, är
grundat på följande fyra element:

1. Kraftiga ansträngningar att öka produktionen
i varje land, särskilt i vad
avser jordbruk, bränsle och kraft, transportväsen
och modernisering av utrustningen.

2. Skapandet och vidmakthållandet av
inre finansiell stabilitet såsom väsentligt
villkor för fullt utnyttjande av Europas
produktiva och finansiella resurser.

3. Utveckling av ekonomiskt samarbete
mellan de deltagande länderna.

4. Lösning av problemet om de deltagande
ländernas betalningsunderskott
i förhållande till den amerikanska kontinenten,
framför allt genom ökad export.

I överensstämmelse med detta program
ha de deltagande länderna i rapporten
förklarat sig vilja uppbjuda all
sin förmåga för att

a) utveckla sin produktion i syfte att
nå de uppställda målen, särskilt i fråga
om livsmedel och kol;

b) göra det mest fullständiga och effektiva
bruk av sin produktionskapacitet
och sin tillgängliga arbetskraft;

c) modernisera sin utrustning och
sina trafikmedel, så att arbetet blir mera
produktivt, arbetsvillkoren förbättrade
och levnadsstandarden höjd hos alla
Europas folk;

d) vidtaga alla nödvändiga åtgärder
för snabbt uppnående av inre finansiell,
monetär och ekonomisk stabilitet samtidigt
med upprätthållandet av en hög
sysselsättning;

e) samarbeta med varandra och likasinnade
länder i fråga om åtgärder för
sänkning av tulltariffer och andra handelshinder,
i överensstämmelse med
principerna i den föreslagna stadgan för
en internationell handelsorganisation;

f) gradvis undanröja hindren för personers
fria förflyttning inom Europa;

g) organisera metoder, varigenom gemensamma
tillgångar kunna utnyttjas
gemensamt.

I rapporten göras vissa beräkningar
rörande de deltagande ländernas betalningsbalanser
i förhållande till den
amerikanska kontinenten under fyraårsperioden
1948—51. Dessa beräkningar
vila på en rad av förutsättningar. Bland
dessa må särskilt nämnas antagandet,
att en växande del av de deltagande
ländernas behov kan täckas från östra
Europa. Konferensen har alltså utgått
ifrån att de 16 ländernas handelsförbindelser
med östra Europa skola under
perioden utvidgas. Rapporten beräknar
dollarunderskottet i ländernas betalningsbalanser
i förhållande till den
amerikanska kontinenten till sammanlagt
omkring 22 miljarder dollar under
fyraårsperioden.

I ett kapitel om ekonomiskt samarbete
upptages idén om bildandet av tullunioner
såsom en väg till friare handel vid
sidan av de tullsänkningsavtal, som förutses
i den föreslagna stadgan för en
internationell handelsorganisation. Det
uttalas, att en tullunion förutsätter komplicerade
förhandlingar och kan genomföras
endast etappvis och under en följd
av år. Men icke desto mindre vore idén
om en tullunion, omfattande så många
europeiska stater som möjligt, en tanke
som gåve värdefulla utsikter för Europas
ekonomiska framtid och förtjänade
ingående studium från regeringarnas
sida. Vissa steg i sådan riktning hade
också tagits. Rapporten hänvisar till
den avtalade tullunionen mellan Belgien,
Luxemburg och Nederländerna. Vidare

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

namnes beslutet på ministerkonferensen
i Köpenhamn i augusti förra året om utredning
av närmare ekonomiskt samarbete
mellan de skandinaviska länderna,
varvid även frågan om avskaffandet,
helt eller delvis, av tullgränser skulle ingå
i utredningsprogrammet. Slutligen
meddelas i rapporten, att 13 av Pariskonferensens
stater beslutat tillsätta en
gemensam studiegrupp med uppgift att
utreda problemet om en eller flera tullunioner
mellan några eller alla de 13
länderna eller ytterligare andra länder,
som inbjödes att deltaga i studiegruppens
arbete. Belgiens, Luxemburgs och
Nederländernas regeringar skulle stå
som inbjudare till dessa förhandlingar.
Studiegruppen borde träda i förbindelse
dels med den provisoriska tulltariffkommitté,
som skall inrättas enligt det allmänna
avtalet om tulltariffer och utrikeshandel,
dels ock med den internationella
handelsorganisationen, så snart
denna komme till stånd.

Svenska delegationen hade under Pariskonferensen
framställt vissa invändningar
mot att skapa en studiegrupp för
tullunionsproblemet under Pariskonferensens
auspicier. Delegationen var inte
övertygad om att man hade tillräckligt
övervägt innebörden av en europeisk
tullunion ur synpunkten av de utomeuropeiska
handelsförbindelserna. Enligt
delegationens åsikt borde snarare en rekommendation
riktas till alla europeiska
regeringar att låta undersöka
frågan var för sig eller tillsammans med
någon grupp av länder. Tullunionsproblemet
vore ett långsiktigt problem och
borde, ifall det skulle behandlas inom
en internationell institution, upptagas
inom FN:s ram. Delegationen fäste
vidare uppmärksamheten vid de skandinaviska
ländernas avsikt att fullfölja och
intensifiera det ekonomiska samarbetet
dem emellan.

Sedan studiegruppen bildats, har
svenska regeringen — liksom även den
norska regeringen, som under diskussionerna
intagit samma ståndpunkt —-efter inbjudan sänt observatörer till dess
sammanträden.

I Pariskonferensens rapport meddelas

slutligen, att åtgärder vidtagits för att
fortsätta det i Paris begvnta verket med
ömsesidig hjälp och samråd, både genom
FN :s maskineri och på andra vägar.
Det överväges att bilda ett gemensamt
organ med uppgift att följa de
framsteg, som göras beträffande programmets
genomförande.

Pariskonferensens rapport är daterad
den 22 september 1947 och ställd till utrikesminister
Marshall. Den har föranlett
framställningar från Förenta staternas
president till kongressen dels om
provisorisk hjälp under tiden till den
31 mars 1948 åt Frankrike, Italien och
Österrike, dels ock om godtagandet av
ett fortsatt hjälpprogram på grundvalen
av Pariskonferensens rapport, sedan
denna dock varit föremål för bearbetning
på amerikansk sida. Förstnämnda
framställning har av kongressen bifallits.
Den senare är för närvarande under
behandling av kongressen.

Pariskonferensens rapport blottlägger
hela vidden av det ekonomiska nödläge,
vari större delen av Europa befinner
sig. Befolkningen i de områden, som
skulle omfattas av Marshallplanen, utgör
ungefär 270 miljoner människor.
Före kriget var denna del av världen
materiellt i ett gynnat läge. Dess industri
och jordbruk stod på en hög nivå,
dess utrikeshandel utgjorde nära
hälften av världshandeln, dessa länder
ägde nära 2/3 av världens fartygstonnage.
Omedelbart efter kriget var Europa
kanske mer blottat på tillgångar än
under någon föregående tid i modern
historia. Därefter begynte en period av
jämförelsevis snabb återhämtning. Men
vintern 1946—1947 medförde ett kraftigt
bakslag. Härom uttalar rapporten:

»Den europeiska ekonomin, ännu i
konvalescentstadiet, led ett synnerligen
allvarligt bakslag såsom resultat av den
fortsatta kolbristen, de höjda kostnaderna
för råvaror och det förlängda
världsunderskottet på livsmedel och
andra väsentliga varor. Denna kris
skärptes genom den exceptionellt stränga
vintern och den torka, som sedan följde.
Fortsatta framsteg från nivån hösten
1946 skulle under alla förhållanden

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

ha varit vanskliga med hänsyn till den
bestående oförmågan hos Tyskland att
framskaffa kol och andra produkter,
varpå så mycket av Europas ekonomiska
liv beror. Men bristande produktion i
andra förhärjade delar av världen, den
därav följande stegringen av bristen på
andra varor och fortsatta prishöjningar
skapade nya problem för Europa, som
hotade hela grundvalen för den begynnande
återhämtningen. De krediter, som
många länder hade erhållit under den
första efterkrigstiden, blevo uttömda,
och det första återhämtningsskedet hade
förbrukat de lager, som länderna hade
lyckats behålla eller förvärva efter
befrielsen. Tidigt under 1947 blev det
klart, att verkningarna av kriget hade
rubbat balansen mellan det västra halvklotets
och den övriga världens produktiva
förmåga och resurser. Verkan av
denna bristande jämvikt framträdde tydligast
i överskottet i Förenta staternas
betalningsbalans, vilket då uppgick till
10 miljarder dollar för år. För att bibehålla
det framsteg, som vunnits, voro
de europeiska staterna nödsakade att
upprätthålla volymen av sin import från
den amerikanska kontinenten till stigande
kostnad. Denna process ledde
oundvikligen till en snabb uttömning av
guld och dollarreserver. Verkningarna
härav sträcka sig långt utöver Europas
gränser och hota grundvalarna för
världsekonomin. Men Europa drabbades
hårdast och snabbast på grund av att
dess finansiella och fysiska resurser hade
skingrats under kriget.»

Rapportens skildring av den ekonomiska
utvecklingen under efterkrigsåren
utgör bakgrunden för dess konklusioner
angående den oerhörda betydelsen för
hela världen av den hjälp, som av utrikesminister
Marshall ställdes i utsikt.
Det generösa amerikanska initiativet
har omedelbart skapat förutsättningar
för en koordinering av riktlinjerna för
återhämtningspolitiken inom de europeiska
länder, som antagit inbjudan till
Pariskonferensen, och stimulerat dem
till upprättande av en gemensam plan
för återställande av ekonomisk balans.
Den s. k. Marshallplanen är — såsom

dess upphovsman yttrade i sitt tal den
5 juni 1947 — inte riktat mot något
land eller någon lära, utan mot hunger,
fattigdom, förtvivlan och kaos. Betydelsen
av en sådan ekonomisk samverkan,
för vilken Marshallplanen är ett uttryck,
har starkt framhävts av den brittiske utrikesministern
i hans nyligen hållna tal
i underhuset. Flan har däri också understrukit,
att det icke legat något politiskt
motiv bakom Marshallplanen, inte
något annat än det mänskliga motivet
att hjälpa Europa till självhjälp.
Svenska regeringen har ansett Marshallplanen
öppna utsikter till att Europas
folk inom en rimlig tid skola kunna
bygga upp sin ekonomi på nytt och därmed
återvinna självförtroende och förtröstan
till framtiden.

Det är förvisso beklagligt, att åtskilliga
europeiska länder avböjt den samverkan,
vartill även de inbjudits. Den grupp
av stater, som deltagit i Pariskonferensen,
sammanhålles av en gemensam önskan
att påskynda Europas ekonomiska
tillfrisknande och har icke ställt sig i
motsatsställning till någon annan stat
eller grupp av stater. I detta sammanhang
må även understrykas vikten av
att de mer långsiktiga återhämtningsproblemen
få en effektiv behandling i
FN:s nyinrättade Europakommission,
vari även de östeuropeiska staterna
deltaga.

Till denna redogörelse må fogas några
allmänna synpunkter på svensk utrikespolitik.

I en regeringsförklaring avgiven inför
riksdagens kamrar den 22 oktober
1945 uttalades bl. a. följande:

»Sveriges folk måste för sin del såväl
på grund av sina vitala intressen som
av ideella skäl varmt önska att icke någon
politisk uppdelning av staterna i
varandra motstående grupper äger rum.
Vi äro villiga att ansluta oss till en samfälld
trygghetsorganisation och i händelse
av en framtida konflikt avstå från
neutraliteten i den utsträckning, organisationens
stadgar det påfordra. Men
skulle mot förmodan inom denna organisation
visa sig en tendens till uppdelning
av stormakterna i två läger, måste

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

vår politik vara att icke låta oss drivas
in i en sådan gruppering eller blockbildning.
»

Här uttalades alltså dels en förhoppning,
att en blockbildning ej måtte komma
till stånd inom FN, dels en föresats
från svensk sida att, om så ändock skedde,
ej låta sig drivas in i en sådan blockbildning.

Utvecklingen under den tid, som sedan
gått, har tyvärr visat utpräglade
tendenser till en uppdelning av staterna
i politiska grupper, som misstro varandra.
Motsättningen mellan »öst» och
»väst» gör sig gällande i många frågor,
och den allmänna opinionen i åtskilliga
länder är i hög grad benägen att betrakta
det internationella politiska läget i
detta perspektiv. Motsättningar framträda
inte blott vid behandling av frågor
inom FN:s ram. De ha gjort sig gällande
med än större skärpa utanför
FN i samband med förhandlingar om
fredsvillkoren för de besegrade länderna.

Uppdelningen av världen i olika
block, som misstro, frukta och motverka
varandra, är uppenbarligen föga överensstämmande
med de principer, som
ligga till grund för FN. I stadgan förutsiittes
visserligen bildandet av regionala
grupper såsom naturliga länkar i organisationen.
Men därmed ha inte avsetts
politiska allianssystem, med spetsen riktad
mot andra länder, eller »block» som
stå mer eller mindre fientliga mot varandra.
När exempelvis de nordiska länderna
både i sina inbördes förhållanden
och vid sitt ställningstagande
till åtskilliga internationella problem ha
eftersträvat en samordning av sina intressen
och ståndpunkter, kan tillvaron
av en dylik regional grupp endast vara
till gagn för upprätthållande av fred och
samförstånd. De nordiska länderna samarbeta
inom FN liksom de tidigare samarbetade
inom NF. I en tid av starka
motsättningar och mycken splittring är
en intensifiering av deras samarbete
mer värdefull än någonsin. Självfallet är
det icke detta slags »blockbildning», som
avsågs i den svenska regeringsdcklaralion,
som nyss återgavs. Där talades om

en politisk uppdelning av staterna i varandra
motstående grupper.

Någon politisk blockbildning av det
sist antydda slaget har icke heller ägt
rum genom det samarbete mellan ett antal
europeiska länder, som inleddes på Pariskonferensen
om Marshallplanen. Denna
konferens var icke avsedd att få en
exklusiv karaktär, utan stod öppen för
alla europeiska stater. De överläggningar,
som ägde rum i Paris mellan 1 (3 stater,
ha betytt en samling kring återhämtningsuppgifterna,
inte en politisk blockbildning
riktad mot några utomstående
stater.

Det måste likväl konstateras en tendens
till sådan politisk blockbildning,
som leder bort från föreställningen om
»en enhetlig värld», enligt de förhoppningar
som hystes vid bildandet av FN.
Uttryck härför äro såväl de starka motsättningar,
som framträtt mellan de ledande
stormakterna jämte en del andra
stater i utrikespolitiska sammanhang,
som även de uttalanden och påståenden
om existerande mot varandra oförstående
och fientliga block, som ofta göras.

Ett exempel erbjuder det kommunistiska
manifest, som utfärdades i samband
med bildandet i höstas av den internationella
kommunistiska informationsbyrån,
»Kominform». I detta manifest
uttalas att det bildats två läger, »det
imperialistiska och antidemokratiska
lägret, som har till huvudmål att upprätta
världsherravälde åt den amerikanska
imperialismen och krossa demokratien,
samt det antiimperialistiska och
demokratiska lägret, som har till huvudmål
att underminera imperialismen, förstärka
demokratien och sopa bort fascismens
kvarlevor». Det kan i detta sammanhang
bortses från det karikatyrmässiga
sätt, varpå de båda lägren här karakteriserats.
Påtagligt iir att detta kommunistiska
manifest anser uppdelningen
av världen i två motsatta läger vara ett
faktum, som godtages såsom grundval
för den politik, som förordas. Talrika
officiella uttalanden från de västliga
stormakternas sida ge vid handen, att
de uppfatta »östblocket» som ett faktum
och bereda sig att ta konsekvenserna

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

av att det sålunda bildats ett politiskt
block av stater, som öppet motverka
västmakternas politik och inrikta sin
propaganda mot densamma.

Det är uppenbart att dessa tendenser
till blockbildning betyda en väsentlig
försämring av den politiska atmosfären
i världen och försvåra ett normalt samarbete
inom FN. Den ideologiska motsättningen
mellan en kommunistisk
åskådning, å ena sidan, och andra samhällsåskådningar,
å den andra, behövde
i och för sig inte leda till en sådan tillspetsning
av det internationella läget,
som nu skett. De socialdemokratiska partiernas
konferens i Antwerpen den 28
november—2 december 1947 var angelägen
att framhålla detta. Konferensen
uttalade bl. a. att existensen av fientliga
block måste innebära en ständig fara
för slitningar och konflikter, att varje
politik, som syftar till att bilda sådana
block, måste möta motstånd från de socialistiska
partierna, att de socialistiska
partierna måste göra allt som står i deras
makt för att återupprätta kontakter
och öka möjligheter för både kulturella
och kommersiella förbindelser mellan
alla länder samt att grundvillkoret för
fred är en återförening av Europa under
ett tillstånd av ömsesidig förståelse
och samarbete mellan alla länder. Detta
uttalande angiver en naturlig ståndpunkt
hos en politisk rörelse, som inte vill acceptera
tanken att olikheter i vare sig
politisk struktur eller ekonomisk samhällsordning
måste leda till oöverstigliga
utrikespolitiska motsättningar mellan
länderna.

Inför den skärpning i det internationella
läget som inträtt har den allmänna
debatten i vårt land kommit in på Sveriges
ställningstagande i internationella
konflikter. Därvid har stundom ställts
frågan, huruvida Sverige icke borde
»välja sida» eller medverka till en politisk
blockbildning genom att för egen
del ta parti för de stater, som i inrepolitiskt
hänseende stå vårt land närmast.
Problemet har stundom förenklats till
att gälla, om vi hade våra sympatier
hos länder med politisk demokrati eller
hos diktaturer.

Då det under debatten om politisk
blockbildning ifrågasättes, att Sverige
skulle frångå sin hittillsvarande hållning
för att »välja sida», är tankegången
ofta ganska oklar. Den kan innebära
antingen att man förordar ett partitagande
vid behandlingen av internationella
frågor under fredstid eller att man
rekommenderar ett ställningstagande i
händelse av ett framtida krig.

Sverige, som inte tillhör parterna vid
fredsuppgörelserna, har saknat både anledning
och tillfälle att ta ståndpunkt
till de problem, som diskuterats i detta
sammanhang. Vi sakna dessutom material
för att bilda oss en grundad uppfattning
i de komplicerade frågorna rörande
exempelvis det tyska skadeståndet,
den politiska och ekonomiska regimen
i de tyska ockupationszonerna
etc. När det talas om nödvändigheten
för oss att ta ställning på den ena eller
andra sidan i det föreliggande internationella
läget, så kan därmed svårligen
avses, att Sverige skulle manifestera någon
officiell uppfattning om hur fredsvillkoren
för de besegrade länderna böra
utformas. Vi svenskar kunna självfallet
enskilt ha våra meningar om t. ex.
det tyska problemet. Möjligt är att dessa
meningar inte sammanfalla med någondera
ockupationsmaktens ståndpunkt.
Men våra enskilda, till äventyrs
föga genomtänkta åsikter kunna inte
framföras såsom officiella inlägg i debatten.
Såsom redan i annat sammanhang
framhållits finnas tvärtom goda
skäl för den meningen att, ifall starkt
omtvistade delar av den planerade
fredsuppgörelsen hänskjutas till FN,
svenska regeringen intager en återhållsam
ställning, oaktat vi då kanhända
formellt bli berättigade att deltaga i
överläggningar och beslut.

Vad beträffar andra internationella
frågor, som reguljärt upptagas i FN,
har förut understrukits, att den svenska
delegationen bör bestämma sitt ställningstagande
i uppkommande fall på
sakliga grunder. Att regeringen skulle i
stället i varjehanda internationella frågor
välja ståndpunkt genom att placera

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

sig i en på förhand given grupp kan
tydligen inte komma i fråga.

Meningen i det åsyftade talet om nödvändigheten
för vårt land att välja sida
kan emellertid, såsom redan framhållits,
vara den, att ställningstagandet
skall hänföra sig till en tänkt situation,
då krig uppstått eller faran för krig är
överhängande. Tankegången är i så fall
att Sverige bör förbereda sig i tid på
ett dylikt läge, antingen genom en militärallians
med andra länder eller genom
ett militärt samförstånd, som i
praktiken närmar sig en allians, varvid
givetvis denna allians eller detta samförstånd
kan vara inbäddat i en politisk
entente av något slag.

Den här angivna ståndpunkten är enligt
regeringens mening helt stridande
mot vårt lands intressen. Regeringen är
övertygad om att en överväldigande majoritet
av det svenska folket icke önskar
ansluta sig till något stormaktsblock vare
sig genom ett uttryckligt alliansfördrag
eller genom ett tyst samförstånd
om gemensamt militärt uppträdande i
händelse av en konflikt. Ifall FN fungerar
enligt sitt program, bestämmes
Sveriges hållning i sådana lägen under
beaktande av de förpliktelser, som medlemskapet
ålägger oss. Om den nya säkerhetsorganisationen
undergräves genom
en politisk blockbildning eller om
den eljest är förlamad i sin handlingsförmåga,
måste vårt land ha frihet att
välja neutralitetens väg. Huruvida neutralitetspolitiken
i denna tänkta situation
är möjlig att genomföra eller icke, beror
inte enbart på oss själva, och utsikterna
kunna därför inte på förhand bedömas.
Men vi önska inte genom förhandsengagemang
avhända oss rätt och
möjlighet att stå utanför ett nytt krig.

T fråga om riktlinjerna för ett val av
sida i internationella sammanhang har i
den offentliga debatten den åsikten uttalats,
att den politiska regimen i andra
länder borde vara avgörande. Enligt
denna uppfattning bör det nämligen i
fråga om utrikespolitiska förbindelser
dragas en bestämd skiljelinje mellan
kommunistiskt styrda länder och alla
andra stater. Denna skiljelinje bör alltså

sätta sin prägel på utrikespolitiken.
Stundom nyanseras ståndpunkten så,
att det är frånvaron av politisk demokrati,
som är den avgörande skillnaden,
icke förefintligheten av en kommunistisk
regim. I denna form medför tydligen
den nämnda ståndpunkten, att ett
mycket stort antal främmande länder
kommer på andra sidan tuschstrecket i
förhållande till Sverige.

Den nuvarande svenska regeringen
företräder ett parti, som har den politiska
demokratien på sitt program och
som under hela sin historia har kämpat
för ett demokratiskt styrelseskick och
för erkännande av de medborgarliga
rättigheter, som vi bruka förbinda med
begreppet politisk demokrati. Regeringen
vet sig också företräda en överväldigande
majoritet av svenska folket i den
åskådningen, att ett demokratiskt styrelseskick
är ett oförytterligt värde för
vårt land. Enligt denna uppfattning höra
till de medborgerliga rättigheterna yttrandefrihet,
tryckfrihet och församlingsfrihet.
Till dem hör också trygghet mot
godtyckliga ingripanden från myndigheternas
sida mot enskilda medborgare.
Dit höra vidare allmän rösträtt och garantier
för att rösträtten kan fritt utövas
och att uttrycket för folkviljan får
en avgörande betydelse för landets styrelse.
Det socialdemokratiska partiet
sätter en ära i att det haft en väsentlig
andel i den demokratisering av det
svenska samhället, som ägt rum under
detta århundrade. Socialdemokratien
har i vårt land också uppställt kravet på
ekonomisk demokrati, men detta såsom
komplement, och ett viktigt komplement,
till den politiska demokratien, ej såsom
ersättning för denna. Det svenska socialdemokratiska
partiet har sedan gammalt
legat i hårda fejder med kommunisterna
bl. a. på den grund att dessa underkänna
den politiska demokratiens grundläggande
principer.

Denna klara och bestämda hållning
gentemot politiska riktningar, som hylla
diktatur eller en totalitär regim över huvud,
får emellertid enligt regeringens
uppfattning inte ha till konsekvens att vi
eftersträva eller för Sveriges del med -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

verka i en politisk gruppbildning bland
staterna, grundad på deras inre regimer.
Vi böra tvärtom fasthålla vid den gamla,
tidigare allmänt omfattade ståndpunkten,
att nationer med vitt skilda
politiska, religiösa, ekonomiska eller sociala
åskådningar och institutioner
kunna fredligt leva vid varandras sida.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
GJÖRES erhöll nu
ordet och yttrade: Herr talman! Det

mest framträdande draget i efterkrigsårens
svenska utrikeshandel och handelspolitik
är den starkt ökade spänningen
mellan importen och exporten
och den utvidgade reglering av utrikeshandeln,
som trädde i kraft den 15 mars
1947 och som sedermera utsträckts till
en nära nog fullständig kontroll av importen.
1946 uppvisade handelsbalansen
ett importöverskott av 839 miljoner kronor
och de preliminära siffror, som föreligga
för år 1947, tyda på alt importöverskottet
under detta år uppgått till
icke mindre än 1 955 miljoner kronor.
De omständigheter, som sammanhänga
med denna utveckling, äro visserligen
rätt allmänt kända men torde dock för
sammanhangets skulle böra i korthet angivas.
Jag vill först erinra om att det
svenska folkhushållet vid tiden för
Tysklands kapitulation inom flera viktiga
områden hade tärt på sina lager i
sådan grad, att omedelbara ansträngningar
för att öka dessa vore nödvändiga,
om näringslivet över huvud taget
skulle kunna hållas vid makt. Redan år
1946 satte dessa strävanden sin prägel
på importutvecklingen, men på grund av
den långa beställningstiden som industrierna
i de krigförande länderna nödgades
räkna med, ha leveranser, som redan
omedelbart vid krigsslutet eller även
dessförinnan avtalats, först under det
senaste året kunnat komma till stånd.

De här nämnda faktorerna ge dock
icke hela bakgrunden till dagens läge,
och man torde få en otillräcklig och i

väsentliga avseenden felaktig uppfattning
om läget, om man uteslutande fäster
sig vid importsiffrorna för de bägge
senaste aren. Den otillräckliga exporten
är i minst lika hög grad som den höga
importen förtjänt att observeras. På
grund av den mycket omfattande investeringsverksamheten
och den höga bostadsproduktionen
ha vi särskilt under
dessa år tagit i anspråk en alltför stor
del av vår egen produktion och därför
icke varit i stånd att för utländska
marknader ställa till förfogande större
mängder av exportvaror. Denna högt
uppdrivna investering och byggnadsverksamhet
har icke endast verkat exporthämmande
utan även varit en starkt
importdrivande faktor, och detsamma
galler om det betydande köpkraftsöverskott,
som varit och är ett av de utmärkande
dragen i vår hushållning under
denna tid.

Innan jag går vidare i min skildring,
skulle jag här vilja beröra den svenska
kreditgivningen till olika europeiska länder
och speciellt till grannländerna vid
tiden omedelbart före krigsslutet. Före
vapenstilleståndet i maj 1945 hade krediter
för icke-kommersiella ändamål
lämnats till Danmark, Finland, Nederländerna
och Norge för sammanlagt 600
miljoner kronor. Dessa krediter avsågo
i huvudsak utgifter för legationsverksamhet,
flvktinghjälp, polisutbildning
och liknande ändamål. Vidare lämnades
vid tiden för vapenstilleståndet och i
omedelbar anslutning till detta krediter
för kommersiella ändamål samt för konsolidering
av fordringar, som uppkommit
under kriget, på i runt tal 950 miljoner
kronor. Från utgången av juli 1945
ha nya krediter av större omfattning
lämnats endast till Polen och Sovjetunionen.
Den polska krediten till ett belopp
av 121,6 miljoner kronor sammanhängde
med Sveriges kolförsörjning.
Denna kredit har i nuvarande stund utnyttjats
till omkring 105 miljoner kronor.
Till den sovjetiska krediten och
dess utnyttjande skall jag tillåta mig att
återkomma senare i min redogörelse vid
behandlingen av nuvarande svensk-sovjetiska
handelspolitiska läge. Jag vill här

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

endast fastslå att krediten till Sovjetunionen
hittills icke kan anses ha haft
någon större inverkan på Sveriges valutaställning.

Vad här redovisats avser statliga kreditåtaganden.
Därutöver har förekommit
en omfattande enskild kreditgivning,
vars storlek icke kan exakt angivas.
Denna kreditgivning återspeglar exportindustriernas
och de med dem samartande
bankernas intresse av att — utöver
vad de statliga kreditåtagandena
medgivit — bibehålla avsättningen på
traditionella marknader, oaktat dessa
icke äga tillräckliga betalningsmöjligheter.

Inom parentes vill jag slutligen i detta
sammanhang endast påpeka ett förhållande,
som tidigare ofta framhållits,
nämligen att Sverige förutom nu berörda
kreditgivning även lämnat bidrag till
det internationella återuppbyggnadsarbetet
i form av gåvor, vilkas sammanlagda
värde torde kunna beräknas till
omkring en miljard svenska kronor, inberäknat
såväl statliga som enskilda bidrag.
Detta innebär ett belopp av omkring
140 kronor per innevånare.

Den hänvisning jag tidigare gjort till
import- och exportutvecklingen totalt
ger en rätt odifferentierad bild av läget.
I ögonblickets situation framstår förskjutningen
av vår import till de s. k.
hårdvalutaländerna som en minst lika
besvärande faktor som själva spänningen
mellan import och export. På grund
av den tyska produktionens långvariga
förlamning bär vårt land i mycket väsentlig
grad nödgats flytta sina inköp
av olika industriella förnödenheter till
de länder, som i detta nu kallas för
hårdvalutaländerna, där särskilt Amerikas
förenta stater spela stor roll. Då
marknadsmässiga skäl gjort det omöjligt
att i motsvarande grad öka den
svenska exporten till dessa marknader,
har här uppstått eu brist på balans, som
är ytterligt besvärande. Visserligen hade
vårt land även tidigare ett importöverskott
i förhållande till Förenta staterna,
men på grund av att vi traditionellt hade
ett exportöverskott till stcrlingländcrna
och även till andra europeiska

länder som tidigare hade konvertibla
valutor, kunde en utjämning ske. Sedan
nu från och med den 20 augusti 1947
pundet i likhet med många andra valutor
är inkonvertibelt, ha vi icke längre
denna utjämningsfaktor till vårt förfogande.
I detta läge och sedan riksbankens
innehav av guld och hårda valutor
nått en nivå som icke bör underskridas,
nödgas vi etablera ett jämnt balanserat
varuutbyte med hårdvalutaländerna,
baserat på i stort sett ur våra exportinkomster
och s. k. osynliga poster
härflytande betalningsmöjligheter.

Detta är det utan jämförelse svåraste
av de problem, som den svenska utrikeshandeln
i dag erbjuder. Det stod också
i centrum för de uppgifter, som i höstas
förelädes den s. k. export- och importberedningen.
Huvuddragen i dess beräkningar
ha visserligen meddelats i bihang
till statsverkspropositionen, men
jag torde ändå böra med ett par ord beröra
dem.

Till grund för beräkningarna av den
under 1948 möjliga importen har lagts
en uppskattning av den totala exporten
under år 1948 och det totala värdet av
övriga inkomster, som ingå i betalningsbalansen
gentemot utlandet. Med hänsyn
till landets begränsade valutareserver
har importkalkylen i stort sett grundats
på det beräknade inkomstutfallet
med hänsyn till export, fraktintäkter
in. m. Vid beräknandet av exporten har
utgångspunkten varit att nuvarande avsättningskonjunktur
för svenska exportvaror
skall stå sig samt att de under hösten
uppnådda priserna för exportens
viktigare stapelvaror likaledes skola
kunna hållas under 1948. Från dessa utgångspunkter
samt med på vissa områden
relativt försiktigt skattade volymmässiga
ökningar av exporten har man
kommit fram till eu beräknad totalexport
för 1948 om 3,5 miljarder kronor
jämfört med en beräknad export under
år 1947 av 3,2 miljarder kronor. Bibehållen
fred på arbetsmarknaden är givetvis
ett villkor för att exportprognosen
skall kunna realiseras.

Genom hänsynstagande till andra inkomstkällor
— fraktinkomster, turistin -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1918 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

komster in. in. — till skillnaden mellan
fobvärden och cifvärden, till svenska
kreditleveranser liksom till hemtagande
av svenska fordringar i utlandet, där
speciellt den brittiska marknaden synes
möjliggöra en större import än som genom
enbart hänsynstagande till export
och fraktinkomster vore möjligt, har
man nått fram till en total ram för importen
om ca 4 miljarder kronor jämfört
med en beräknad import för år
1947 av 5,2 miljarder kronor och en import
1910 å närmare 3,4 miljarder kronor.

Värdemässigt är sålunda utrymmet
för importen större än importen 1946
men avsevärt mindre än 1947 års beräknade
import. Volymmässigt torde det — i
den mån man kan tala härom med hänsyn
till de kraftiga förskjutningar i importen
som äga och komma att äga
rum — i gynnsamt fall innebära ungefär
status quo i förhållande till 1946.
Vad beträffar de s. k. hårdvalutaområdena,
d. v. s. i främsta rummet den
amerikanska kontinenten, blir den nödtvungna
importbegränsningen emellertid
av sådan storlek, att man även värdemässigt
kommer långt under 1946 års
nivå, såsom framgår av följande siffror.
Importen var 1946 1,0 miljarder kronor,
1947 beräknas den ha uppgått till 2,8
miljarder kronor, medan den för 1948
beräknas bli endast 1 465 miljoner kronor.

Inom den sålunda kalkylerade ramen
har man strävat efter att planera importen
så, att störningar på produktionsapparaten
och särskilt inom exportindustrien
skola i möjligaste mån undvikas,
samtidigt som nya konsumentransoneringar
onödiggöras och ransonerna
för de grundläggande livsförnödenheterna
icke behöva skärpas.

Mot bakgrunden av detta läge ha med
flertalet av våra mera betydande handelspartners
på den europeiska kontinenten
träffats överenskommelser rörande
handels- och betalningsförbindelserna.
Sålunda ha träffats överenskommelser
med Frankrike och Tjeckoslovakien
avseende tiden den 1 november
1947—31 oktober 1948, med Belgien och

Nederländerna för år 1948, med Italien
avseende tiden 1 december 1947—30 november
1948 samt med Finland för tiden
1 februari 1948—31 januari 1949.
Dessa överenskommelser ha i ett par
fall redan förelagts riksdagen. Så är fallet
med de franska och tjeckiska avtalskomplexen.
De övriga avtalen komma
även inom den närmaste tiden att underställas
riksdagen, varför jag saknar
anledning att nu gå igenom avtalens innehåll.
Mera allmänt kan dock sägas att
vi genom dessa uppgörelser ha lyckats
i betydande omfattning tillförsäkra oss
värdefulla varor. Med ytterligare ett antal
länder, nämligen Danmark, Norge
och Schweiz, pågå för närvarande förhandlingar.

Jag skall i fortsättningen taga upp till
behandling utvecklingen av vår utrikeshandel
med några för oss i dagens läge
särskilt betydelsefulla marknader, med
vilka handeln delvis är reglerad efter
andra normer än som gälla för här berörda
kontinentala länder. Jag åsyftar
Amerikas förenta stater, sterlingblocket
och Sovjetunionen.

Införandet av den kvantitativa importregleringen
gjorde det nödvändigt att
söka uppnå vissa modifikationer i den
svensk-amerikanska handelsöverenskommelsen
av år 1935. Denna innefattar
nämligen dels en artikel, som stadgar,
att eventuella kvantitativa regleringar
skola utformas så, att Förenta staterna
tillerkännes normal kvotdel av importen,
dels en artikel, som i huvudsak
stadgar förbud mot varje som helst regleringsåtgärd
beträffande ett antal på en
särskild Lista I angivna varor. Förhandlingar
beträffande dessa problem fördes
under maj och juni månader 1947 i Washington
och ledde till en uppgörelse,
innefattande väsentliga modifikationer i
Sveriges avtalsenliga förpliktelser. Först
och främst uppnåddes att Sverige beträffande
Lista I-varor kunde genomföra
en kvantitativ begränsning under
en 18-månadersperiod, från och med
1947 till och med juni 1948, då importen
av dessa varor skulle utgöra 150
procent av 1946 års volym. Därigenom
kunde Sverige tillgodoräkna sig all den

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

import, som ägt rum under år 1947, innan
överenskommelsen slöts (samt all
import enligt övergångsbestämmelserna).
Av Lista I-varorna hade redan före
juni-överenskommelsen importerats så
mycket, att 150-procents-regeln i stort
sett kunde sägas vara uppfylld vid överenskommelsens
ikraftträdande. Några
undantag härifrån förelågo dock och
däribland ett mycket viktigt, nämligen
för färsk frukt, närmare bestämt äpplen
och päron. Härav skulle vi egentligen enligt
150-procents-regeln importera cirka
36 000 ton, av vilket endast 15 000 ton
kunde betraktas som fullgjord import.
Vi skulle alltså varit skyldiga att ta in
ytterligare 21 000 ton. Med hänsyn till
den allt ogynnsammare valutautvecklingen
ansåg man sig på svensk sida
icke kunna infria detta åtagande. Frågan
har därför upptagits som en särskild
punkt vid de förhandlingar, vilka nu
pågå i Washington. Som redan offentligt
liar meddelats ha amerikanarna prutat
högst väsentligt på sina önskemål i
fråga om tillgodoseende av deras exportintressen
beträffande äpplen och päron,
och den extra belastning av våra valutareserver,
som nu beräknas komma att
uppstå för färsk frukt, torde hålla sig
vid omkring 4 miljoner kronor. Denna
siffra bör ses mot bakgrunden av vår
totala import från Förenta staterna, som
under år 1947 uppgått till över 1,0 miljarder
kronor.

Som jag nämnde, förekommer i överenskommelsen
med U. S. A. år 1935 även
ett stadgande, att Förenta staterna,
därest vi införa kvantitativa importregleringar,
skall tillerkännas normal
kvotdel av importen. Detta är den
traditionella amerikanska proportionalitetsregeln,
som återfinnes i alla de
mest-gynnad-nationsavtal, som Amerikas
förenta stater avslutade under Cordel
Hulls utrikesministertid på 1930-talet.
I praktiken skulle denna proportionalitetsregel
innebära, att vi visserligen kunde
skära ned importen från Förenta staterna
hur hårt som helst med undantag
för Lista I-varorna, men att en motsvarande
nedskärning måste vidtagas i
fråga om vår import från alla andra

marknader. Resultatet härav kunde lätt
ha blivit, att därest man på grund av
dollarbrist måste begränsa importen av
en vara från Förenta staterna, man samtidigt
måste i samma proportion skära
ned importen från andra länder, vilkas
valuta vi ha relativt gott om. Vi skulle
sålunda nödgas samla på oss valutor,
som vi icke kunde fritt använda på det
ur svensk synpunkt bästa sättet.

När juniförhandlingarna i Washington
inleddes, hade denna »proportionalitetsprineip»
ännu icke i något fall uppgivits
å amerikansk sida. Som ett resultat
av förhandlingarna tillerkändes emellertid
Sverige praktiskt taget full rörelsefrihet,
när det gällde att utnyttja
betalningsmöjligheterna för import
även av varor, som Sverige icke hade
råd att taga från Förenta staterna. Som
ett villkor härför avgav Sverige en förklaring
av innebörd att icke genom statliga
ingripanden omdirigera sin export
på sådant sätt, att våra finansiella möjligheter
att köpa från Förenta staterna
minskades.

Denna juniöverenskommelse byggde
på vissa beräkningar angående våra sannolika
betalningsmöjligheter under överenskommelsens
giltighetstid men förutsåg
förnyade överläggningar för det
fall att utvecklingen icke skulle svara
mot vad man då ansåg sig kunna räkna
med. Förnyade överläggningar i Washington
upptogos före jul och pågå alltjämt.
Därunder har företagits en genomgång
av botalningsutvecklingen under
tiden juni—december 1947, varigenom
oklarheter undanröjts och utgångspunkt
skapats för diskussioner rörande praktiska
åtgärder eller eventuella fortsatta
avsteg från tidigare avtalade principer.

Utvecklingen av det svensk-brittiska
varuutbytet hade under 1945 främst
kännetecknats av en omfattande svensk
export samt en förhållandevis obetydlig
import med därav följande relativt kraftig
ökning av de svenska pundtillgodohavandena,
vilket i sin tur medförde
betydande svårigheter för den svenska
exporten Ull imperieländerna. Vid 1940
års förhandlingar hade därför de svenska
förhandlarna framför allt ställts inför

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

uppgiften att å ena sidan söka begränsa
pundtillflödet och å den andra underlätta
den svenska exporten på imperieländerna.
De träffade uppgörelserna inneburo
också, att Sverige erhöll full valutamässig
frihet beträffande handeln
med yttre sterlingområdet, ävensom att
såsom högsta gräns för ökningen av de
svenska pundbehållningarna under
nämnda år fastställdes 15 miljoner pund
sterling. Varuutbytet under 1946 kom
emellertid att kännetecknas av en väsentligt
snabbare ökning av den svenska
importen från sterlingområdet än väntat,
varför Sveriges behållning av pund
sterling vid utgången av 1946 icke var
större än vid årets början, nämligen omkring
13 miljoner pund.

Denna tendens gjorde sig fortsättningsvis
gällande även under 1947. Under
detta år påverkades Sveriges handels-
och betalningsförbindelser med
England och yttre sterlingområdet i
hög grad av den allvarliga pundkris,
som den 20 augusti 1947 kulminerade i
brittiska regeringens beslut att upphäva
den pundkonvertibilitet, som i enlighet
med det brittisk-amerikanska låneavtalets
bestämmelser inträtt den 15 juli.

Sverige var ett av de länder, som före
sistnämnda datum stodo inför uppgiften
att anpassa gällande finansiella överenskommelse
med Storbritannien efter det
nya läget. Detta skedde genom en den
14 juli 1947 träffad tilläggsöverenskommelse
till 1945 års betalningsavtal. Juliuppgörelsen
innebar, att å ömse sidor
medgavs full konvertibilitet för de nettobalanser,
som uppkommit i pund, respektive
svenska kronor i samband med
löpande betalningar mellan å ena sidan
Sverige och å andra sidan sterlingområdet
samt alla de länder, vilka träffat
överenskommelse av liknande natur med
England. Sveriges ackumulerade balans
av pund sterling per den 15 juli 1947
bands till och med den 31 december
1949. Balansen beräknades vid detta tillfälle
till sammanlagt 25 miljoner pund,
varav 8,5 miljoner mottagits i samband
med överföring av pund sterling från
norska konton i enlighet med tidigare
mellan de svenska och norska regering -

arna träffade kreditöverenskommelser
samt 3,5 miljoner pund hänförde sig till
1939 års svensk-engelska finansuppgörelse.
Endast härefter återstående balans
på 13 miljoner pund hade sålunda uppkommit
inom ramen för 1945 års betalningsöverenskommelse.

Juliuppgörelsen innebar slutligen, att
båda de fördragsslutande regeringarna
ägde rätt att med den andra upptaga
frågan om ändringar i överenskommelsens
bestämmelser, i händelse utvecklingen
av den ekonomiska situationen
i Sverige eller England skulle motivera
detta. Detta innebar för Sveriges vidkommande
bl. a. möjligheter att upptaga
diskussioner med brittiska vederböravnde
beträffande frigörande helt eller delvis
av den bundna pundbehållningen.
Vid datum för konvertibilitetens upphörande
uppgick den svenska pundbehållningen
inom tilläggsöverenskommelsens
ram till omkring 5 miljoner pund,
varför upphävandet av pundkonvertibiliteten
för Sveriges del innebar dels en
eliminering av våra möjligheter att mot
dessa pund erhålla guld, dels även uppkomsten
av en ytterligare pundbehållning,
som endast kunde disponeras för
betalningar inom sterlingområdet.

Vid de nya förhandlingar som läget
påkallade blev de svenska förhandlarnas
huvuduppgift dels att söka utverka
kompensation för den sålunda inträffade
försämringen i Sveriges möjligheter
att förvärva hårda valutor, dels förhindra
uppkomsten av ytterligare pundbehållningar,
som de facto skulle ha inneburit
kreditgivning, dels slutligen att
skapa förutsättningar för ett med hänsyn
till såväl omfattning som sammansättning
tillfredsställande varuutbyte
mellan Sverige och England samt yttre
sterlingområdet.

Härvid träffades till en början uppgörelse
om betalning från engelsk sida
av ett belopp i guld, motsvarande 5 miljoner
pund sterling, varjämte den 24
november 1947 slöts ett tilläggsavtal till
1945 års betalningsöverenskommelse, avsett
att ersätta tilläggsavtalet den 14
juli. Denna nya uppgörelse omfattar tiden
fram till den 31 december 1949.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

Vid förhandlingarna förelåg enighet
om önskvärdheten av att utöka varuutbytet
mellan Sverige och Storbritannien.
Med utgångspunkt härifrån uppdrogos
också sådana riktlinjer för Sveriges
handels- och betalningsförbindelser med
sterlingområdet, att betalningarna mellan
de båda områdena i huvudsak förutsågos
skola balansera. Detta möjliggjordes
genom att förutsättningar för
ökade leveranser till Sverige från Storbritannien
ansåges föreligga.

För att bereda utrymme för säsongmässiga
variationer i betalningslaget
mellan Sverige och sterlingområdet —-framför allt föranledda av att den svenska
exporten av skogsindustriprodukter
koncentreras till viss del av året -— träffades
överenskommelse om ömsesidig
överdragningsrätt å 8 miljoner pund,
över vilket belopp efter den 1 maj 1948
reglering automatiskt skall ske i guld.
Skulle emellertid endera parten i slutet
av 1949 inneha mer än 5 miljoner pund
av den andra partens valuta, skall överskjutande
belopp likaledes regleras i
guld. Därest betalningsutvecklingen före
den 1 oktober 1948 skulle ge vid handen,
att den önskvärda balansen icke
synes kunna realiseras, äger endera parten
rätt att före sistnämnda tidpunkt
påkalla sådan guldreglering redan per
den 31 december 1948. — Särskild uppgörelse
träffades i detta sammanhang
även beträffande ömsesidig kursriskgaranti.

Vid förhandlingarna uppgjordes även
vissa prognoser beträffande den svenskbrittiska
handeln under 1948, varvid
den svenska exporten avsågs skola få
ungefär traditionell omfattning och sammansättning.
Importen från England beräknades
komma att bli av väsentligt
större omfattning än under föregående
år, då ökade brittiska exportmöjligheter
förväntades komma att föreligga beträffande
bland annat vissa råvaror, maskiner
m. m. Med avseende på handelsförbindelserna
med yttre sterlingområdet
under 1948 förutsågs, att Sveriges varuutbyte
med respektive länder skulle iiga
rum efter i stort sett samma riktlinjer
som hittills.

3 Första kammarens protokoll 1948. Nr 5-

Vid senare förhandlingar i London
under december månad träffades närmare
överenskommelser rörande vissa
ömsesidiga leveranser av större intresse.
I detta sammanhang lämnades från brittisk
sida utfästelser om leverans till Sverige
under år 1948 av bland annat
500 000 ton kol, 50 000 ton järn och stål,
maskiner, apparater, textilier, kemikalier
etc. Sammanlagda värdet av Storbritanniens
leveranser till Sverige under
detta år beräknades till 750 miljoner
kronor.

Den svenska exporten till Storbritannien
under 1948 kan beräknas få ett totalvärde
av omkring 500 miljoner kronor.
Huvudparten avser leveranser av
kemisk och teknisk massa, trävaror,
papper, järn och stål, fisk in. m. Härtill
komma Sveriges traditionella fraktinkomster
i pundvaluta.

Jag övergår härmed till en redogörelse
för de svensk-sovjetiska handelsförbindelserna.

I augusti förra året sammanträdde de
jämlikt avtalen utsedda svenska och sovjetiska
ombuden för att fastställa, i vilken
utsträckning kreditavtalet och varuutbytesöverenskommelsen
genomförts
vid halvårsskiftet. I anslutning härtill
publicerades å svensk sida en redogörelse
för resultatet av prövningen. I
denna konstaterades beträffande kreditavtalet
bl. a., att sovjetiska beställare
dittills placerat order i Sverige å utrustning
och varor till ett sammanlagt värde
av omkring 225 miljoner kronor, avsedda
att betalas med utnyttjande av
den av svenska staten till förfogande
ställda krediten. Man kan nu konstatera,
att sedan dess och fram till årsskiftet
1947/48 tillkommit nya beställningar,
så att avsluten för närvarande uppgå till
sammanlagt omkring 280 miljoner kronor.
De avse industriell utrustning av
de olika slag, som finnas uppräknade i
den särskilda listan till kreditavtalet,
jämte, inom ramen för den ospecificerade
diversekontingenten, beställningar
å sammanlagt några tiotal miljoner
kronor, beträffande vilka svenskt medgivande
till kreditutnyttjande lämnats
från fall till fall; bland sistnämnda kun -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

na nämnas eu del fartygsreparationer,
varom kontrakt tecknats mellan svenska
varv och ryska intressenter. De för
närvarande som bekant mycket långa
leveranstiderna inom svensk verkstadsindustri
medföra, att de kontrakterade
leveranserna tendera att förskjutas mot
slutet av den fem- eller i vissa fall sexårsperiod,
som kreditavtalet förutser.
En del av de träffade överenskommelserna
ha ännu formen av preliminära
uppgörelser, avsedda att sedermera ersättas
eller kompletteras med definitiva
order eller mer detaljerade kontrakt.

De sammanlagda leveranserna till
Sovjetunionen inom ramen för kreditavtalet
ha hittills uppgått till omkring
20 miljoner kronor. Krediten har i övrigt
tagits i anspråk för att på sätt i avtalet
förutsättes reglera särskilda finansiella
betalningar, bl. a. ersättning för
svensk egendom i Balticum med inemot
40 miljoner kronor, varjämte förskottsbetalningar
gjorts på blivande leveranser.
Inalles ha ca 70 miljoner kronor
disponerats.

De siffror, jag nu återgivit, visa att
det endast är inom en relativt blygsam
ram, som kreditavtalet hittills låtit sig
realisera. Å andra sidan vill jag framhålla,
att svenska företag avgivit offerter
på i det närmaste all den utrustning,
som i kreditavtalet förutses. Att
avslut icke kommit till stånd i större
utsträckning än vad jag nyss nämnt, beror
uppenbarligen på att köpare och
säljare i övriga fall åtminstone hittills
icke kommit överens om villkoren, särskilt
priserna — en del av offerterna ha
för övrigt redan hunnit förfalla. I den
mån uppgörelse icke kan komma till
stånd om dessa villkor, bl. a. om priser,
som enligt uppgift motsvara vad svenska
exportindustrier på andra marknader
kunna få ut för motsvarande prestationer,
så måste man tydligen konstatera,
att de erforderliga kommersiella
förutsättningarna åtminstone tills vidare
icke föreligga för ett förverkligande av
den i kreditavtalet förutsedda exporten
till Sovjetunionen.

Den i augusti publicerade redogörelsen
för de svensk-sovjetiska avtalens ge -

nomförande innefattade också närmare
uppgifter angående det dåvarande läget
i avseende å varuutbytet. I förra månaden
bekantgjordes vidare innehållet i
den då träffade uppgörelsen angående
varuutbytet under 1948.

Överenskommelsen för 1947 förutsåg
som bekant ett svensk-sovjetiskt varuutbyte
på inalles 200 miljoner kronor
— 100 miljoner i vardera riktningen.
Den export och import, som verkligen
kom till stånd inom överenskommelsens
ram, uppgick emellertid, såvitt hittills
tillgänglig statistik utvisar, till endast
omkring 30 miljoner kronor vad
utförseln till Sovjetunionen beträffar,
respektive till omkring 55 miljoner kronor,
vad beträffar införseln till Sverige.
Bland våra exportvarar må nämnas
hästar och nötkreatur till sammanlagt
omkring 18 miljoner kronors värde. Importen
har till övervägande del bestått
av råvaror för industri och jordbruk såsom
till exempel kalisalt, koksalt, råfosfat,
glaubersalt, asbest och järnskrot.
Före importrestriktionernas införande
köptes — liksom i andra länder — även
i Sovjetunionen eu del varor av mera
umbärligt slag, såsom skinn och pälsverk.
Under övergångsbestämmelserna
ha däremot från Sovjetunionen inkommit
mycket obetydliga poster av dylika
varor. Utöver vad överenskommelsen förutsåg,
ha vi emellertid genom kontakt
med sovjetiska försäljare kunnat under
1947 importera bland annat omkring
700 000 ton kolbriketter till ett värde av
omkring 30 miljoner kronor jämte bl. a.
eu hel del textilier från den sovjetiska
ockupationszonen i Tyskland.

Den överenskommelse som i december
träffades med Sovjetunionen, avseende
handeln under 1948, omsluter ett
varuutbyte på cirka 70 miljoner kronor.
Detta varuutbyte är sålunda till sitt omfång
betydligt mindre än vad som ursprungligen
förutsågs för 1947. En försiktig
bedömning har nämligen visat,
att av de svenska produkter, som man
å sovjetisk sida vid tidpunkten för decemberförhandlingarna
visade sig villig
köpa från Sverige, icke större kvantiteter
kunde ställas i utsikt för leverans

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

under 1948 än att exporten sammanlagt
beräknas till omkring 30 miljoner kronor,
huvudsakligen industriprodukter såsom
järn och stål (13 miljoner kronor)
men även nötkreatur för avelsändamål
(3,G miljoner kronor). Den sovjetiska exporten
till Sverige förutses huvudsakligen
komma att bestå av spannmål, bl. a.
50,000 ton vete, vilket givetvis ur svensk
försörjningssynpunkt är tacknämligt. I
den mån emellertid förutsättningar yppas
för en utvidgdning av den nu uppdragna
ramen, såväl i vad avser exporten
till Sovjetunionen — jag tänker då
bl. a. på hästar — som importen därifrån
av behövliga råvaror, så komma
dylika tillfällen å svensk sida att utnyttjas.

Vad beträffar vår handel med de olika
ockupationszonerna i Tyskland försiggår
denna i huvudsak inom ramen för betalningsuppgörelser,
som träffats med respektive
den sovjetiska, den sammanslagna
engelsk-amerikanska och den
franska zonens myndigheter. Bestämmelserna
i dessa avtal äro sådana, att betalning
måste anses ske i dollars. Detta
har medfört, att varuutbytet icke uppnått
någon större omfattning utan har
inskränkts till svenska inköp av en del
varor, som ansetts så viktiga ur försörjningssynpunkt,
att betalning i dollars
kunnat medgivas, och — på grund av
dollarknappheten på tyska sidan — till
en mycket begränsad export av svenska
hårdvalutavaror. Det måste anses som
ett viktigt önskemål att söka skapa möjligheter
för en utvidgning av handelsutbytet,
vilket i stigande grad skulle kunna
tillföra oss för försörjningen mycket
värdefulla varor i utbyte mot våra traditionella
exportvaror i förhållande till
Tyskland. Man har också sedan flera månader
arbetat på att söka lösa detta problem.
Ehuru jag icke för dagen bar möjlighet
att lämna några närmare upplysningar
härom, tror jag mig dock våga
säga, att det nu finnes goda förhoppningar
om att man inom ganska kort tid
skall kunna åvägabringa en vidgad handel
mellan Sverige och Tyskland.

I denna översikt över liandelsavtalsförhållandena
vill jag, innan jag över -

går till ett annat avsnitt av min framställning,
något beröra det läge, som
uppstått i fråga om våra ekonomiska intressen
i Rumänien genom de åtgärder,
vilka på sista tiden vidtagits därstädes.
Kännbar skada har nämligen vållats
dessa intressen genom den behandling
rumänska myndigheter låtit vissa
svenskägda företag undergå. Så till exempel
har Svenska tändsticksbolagets
koncessionsavtal med rumänska regeringen
av en rumänsk domstol, utan att
bolagets representanter ens hörts i målet,
förklarats upphävt, bolaget har berövats
möjligheten fortsätta sin verksamhet
i landet, och dess framställningar
om en internationell-rättslig lösning av
de uppkomna frågorna lämnats obeaktade.
Genom vår beskickning i Bukarest
har för rumänska vederbörande framhållits,
att svenska regeringen icke kan
låta denna behandling av betydande
svenska intressen passera obeaktad och
kommer att energiskt stödja bolagets berättigade
krav på upprättelse och skadestånd.
Jag vill i detta sammanhang
erinra om att sedan i andra länder, såsom
Bulgarien och Jugoslavien, svenska
ekonomiska intressen under senare år i
olika fall drabbats av konfiskatoriska åtgärder,
en ur svensk synpunkt acceptabel
reglering av därmed sammanhängande
frågor sedermera likväl uppnåtts
under de svenska myndigheternas medverkan
eller med deras stöd. På samma
sätt synes man å svensk sida böra uppställa
som en förutsättning för att en
avtalsmässig reglering av handelsförbindelserna
mellan Sverige och Rumänien
skal kunna komma till stånd, att rumänska
vederbörande bereda svenska intressenter,
som i Rumänien tillfogats förluster
genom sådana eller liknande åtgärder,
som nyss skildrats, tillfredsställande
ersättning för den vållade skadan.

Det system med bilaterala handels- och
betalningsavtal, vilket nu beträffande
viktiga områden synes vara enda förutsättningen
för att utrikeshandeln skall
kunna hållas vid liv, stämmer ingalunda
med de svenska önskemålen i fråga
om det internationella varuutbytet och

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

handelns organisation. Från svensk sida
har man därför velat stödja de initiativ,
som på det internationella området
tagits för att söka åstadkomma en
förbättring i rådande internationella
handels- och betalningsförbindelser.

I första hand vill jag härutinnan erinra
om det förslag till en internationell
handelsorganisation, vilket för närvarande
behandlas vid en internationell konferens
för handels- och sysselsättningsfrågor
i Havanna. Redan i oktober—november
1945 avhölls i London ett möte
av en förberedande kommitté, åt vilken
Förenta Nationernas ekonomiska och
sociala råd uppdragit att utarbeta ett
förslag till stadga för en dylik organisation.
Denna kommitté bestod av ett stort
antal länder, representerande olika ekonomiska
system och olika geografiska
områden, däribland Amerikes förenta
stater, Frankrike, Storbritannien jämte
flera dominions, Nederländerna, Norge
och Tjeckoslovakien. Kommittén utarbetade
på grundval av ett amerikanskt utkast
ett första förslag till avtalstext. Ett
andra möte med denna förberedande
kommitté hölls i Geneve och pågick under
april—augusti 1947. Därvid utarbetades
ett mera definitivt förslag till stadga
för en handelsorganisation. Denna organisation
skulle arbeta såsom ett specialorgan
under FN och i nära samarbete
med Internationella valutafonden
samt ha till syfte att arbeta för friare
och växande utrikeshandel och därvid
särskilt eftersträva uppmjukning och
upphävande av de kvantitativa restriktioner,
som nu klavbinda den internationella
handeln. Organisationen skall
vidare verka för tullättnader, förhindra
diskriminerande behandling av främmande
länders varor och handel samt
återställa friare betalningsförbindelser
länderna emellan. Sverige har icke deltagit
i det förberedande arbetet under
mötena i London och Geneve men deltager
däremot i den nu pågående konferensen
i Havanna. Sveriges deltagande
i denna konferens har förberetts genom
granskning inom sakkunniga instanser
av det ursprungliga förslaget till

stadga ävensom av de ändringar, som
tillkommit vid den förberedande kommitténs
överläggningar i London och
Geneve. Särskilt bör nämnas, att handelspolitiska
beredningen och 1947 års
kommitterade för utrikesliandelsfrågor
behandlat ärendet och i ett betänkande
den 22 oktober 1947 framlagt de svenska
synpunkterna på detta ämne. Frågan var
också föremål för behandling vid de nordiska
utrikesministermötena i Stockholm
den 10—12 maj och i Köpenhamn den 27
—28 augusti. Såväl i det ovannämnda
kommittéyttrandet som i de kommunikéer,
som utfärdades efter utrikesministermötena
i Stockholm och Köpenhamn,
kom den principiella ståndpunkten till
uttryck, att det i förslaget avsedda samarbetet
och organisatoriska åtgärderna
på den internationella handelns och sysselsättningens
område borde, med vissa
observanda i enskilda stycken, komma
till genomförande. Ser man stadgan i
stort, synes det mig, att den nya organisationens
uppgifter att verka för full
sysselsättning och höjd levnadsstandard,
utveckling av de ekonomiska resurserna
samt friare och växande utrikeshandel
utan alltför starka fluktuationer ligga väl
i linje med den allmänna målsättning,
som under växlande förhållanden gällt
även för Sveriges del. En utveckling av
utrikeshandeln efter de linjer stadgeförslaget
anvisa skulle också stå i god överensstämmelse
med de frihandelsvänliga
principer, som traditionsenligt tillämpas
i våra internationella ekonomiska förbindelser.

Huruvida stadgeförslaget vid behandlingen
i Havanna skall vinna den allmänna
anslutning, som synes önskvärd,
och om organisationen skall kunna bli
effektiv, lär det ännu vara för tidigt att
uttala sig om. Emellertid synes det löftesrikt
att så många länder av olika
storleksordning, representerande olikartade
system och däribland världens
ekonomiskt ledande stater — med undantag
åtminstone tills vidare särskilt av
Sovjetunionen — kunnat preliminärt
enas om en, låt vara allmänt hållen, gemensam
målsättning för handelspolitiken

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

och om sättet för det överenskomna
handelspolitiska programmets utförande
i praktiken.

I detta sammanhang må även omnämnas
att de i den förberedande kommitténs
arbete deltagande länderna, som ett
bevis på sin vilja att i handling omsätta
de sålunda angivna handelspolitiska
principerna, inbördes träffat ett den 30
oktober 1947 i Geneve dagtecknat allmänt
tull- och handelsavtal, innefattande
bl. a. tullnedsättningar, avseende
inalles 45 000 positioner och berörande
över hälften av världshandelns import.
Flera av de ledande handelsnationerna,
såsom Amerikas förenta stater och Storbritannien,
ha från årsskiftet satt de sålunda
överenskomna tullnedsättningarna
i kraft.

Ett försök att på det internationella
planet lösa de speciella problem, som
sammanhänga med Europas ekonomiska
återuppbyggnad, utgöres av den i mars
1947 upprättade Ekonomiska kommissionen
för Europa, i vilken Sverige är medlem.
För dess uppgifter har närmare redogörelse
lämnats av utrikesministern.

Ett ytterligare och mera konkret försök
till lösning av nu föreliggande allvarliga
svårigheter för Europas ekonomiska
liv utgör Marshallkonferensen, för
vars arbete utrikesministern jämväl redogjort.

Endast en punkt som står i visst samband
med denna skulle jag här vilja
beröra. Beträffande det ekonomiska
samarbetet i Europa återger konferensens
rapport, som dagtecknats den 22
september 1947, en deklaration av flertalet
i konferensen deltagande länder
angående tillsättande av en studiegrupp
med uppgift att undersöka möjligheterna
för en tullunion. Under hänvisning till
att vid det skandinaviska utrikesministermötet
i Köpenhamn den 27 och 28
augusti fattats beslut om skyndsam utredning
angående utvidgat interskandinaviskt
samarbete i ekonomiska spörsmål
— varvid bl. a. frågan om tullunion
angivits såsom exempel •—• deltog Sverige
icke i bildandet av denna studiegrupp.
Från norsk sida intogs samma

ståndpunkt. Vid studiegruppens första
sammanträde i Bryssel den 10 november
1947 närvoro dock svenska observatörer,
och detsamma är fallet vid den konferens,
som just nu pågår.

I fråga om det nordiska ekonomiska
samarbete, som här berörts, vill jag i
detta sammanhang lämna några upplysningar.
Vid nyssnämnda nordiska utrikesministermöte
i Köpenhamn beslöts,
att utrikesministrarna skulle föreslå sina
respektive regeringar att utse sakkunniga
med uppgift att gemensamt undersöka
möjligheterna för en utvidgning
av det ekonomiska samarbetet mellan
respektive länder. De sakkunniga borde
i första hand upptaga frågan om ömsesidigt
stöd under den nuvarande efterkrigsperioden
till övervägande men
även undersöka möjligheterna till ett
samarbete på längre sikt, bland annat
frågan om ett fullständigt eller partiellt
upphävande av tullgränserna mellan de
fyra länderna. Svenska och danska delegater
ha utsetts, men de norska och
isländska regeringarna ha icke ännu tagit
detta första steg. Förslag till instruktioner
för de delegerades verksamhet
äro f. n. föremål för behandling inom
de fyra nordiska länderna. Ett nytt utrikesministermöte
planeras äga rum i Oslo
den 23—24 februari, varvid även
handelsministrarna beräknas närvara,
då mötet bl. a. skall behandla det ekonomiska
samarbetet mellan de berörda
länderna.

Herr talman! Det ligger i sakens natur
att de strävanden jag senast berört
icke kunna medföra någon omedelbar
förändring i våra handelspolitiska förhållanden
eller någon lättnad i stundens
pressade importsituation. Deras verkningar
kunna icke förutsättas göra sig
omedelbart gällande, även om man har
all anledning hoppas, att de skola leda
till framsteg av betydelse för återuppbyggandet
av den av kriget svårt ramponerade
hushållningen och utrikeshandeln.

För vår egen de! föreligga importproblem
av betydande räckvidd som påkalla
både myndigheternas och närings -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

livets allvarliga intresse och ansträngningar.

I nuet och för den närmaste tiden är
det framför allt begränsningen i importen
från hårdvalutaländerna som bereder
det svenska folkhushållet bekymmer,
vilka man har anledning befara bli mera
kännbara i fortsättningen än vad de
just nu äro.

Att ögonblickligt eller på längre sikt
upphäva denna begränsning genom en
sådan ökning av exporten till hårdvalutaländerna,
att balans kunde uppnås vid
en sådan import, som skulle möjliggöra
helt orubbad försörjning med varor från
dessa marknader, ligger utanför det
marknadsmässigt möjliga. Det är dock
för lättande av stundens svårigheter av
stor vikt, att näringslivet gör allt vad
som är möjligt för att genom en ytterligare
exportansträngning lätta hårdvalutaläget.

Den faktor, som är av varaktig betydelse
för återvinnandet av en större rörlighet
i utrikeshandeln, ett lättande eller
avskaffande av de tyngande regleringarna
på detta område och en allmän förbättring
av särskilt det industriella försörj
ningsläget är emellertid den europeiska
återhämtningen på det ekonomiska
området. Utan en verklig rekonstruktion
av produktionsliv och penningväsen
i vår världsdel ter sig vår
egen ekonomiska framtid dunkel.

Sverige har alltsedan krigets slut
gjort efter våra förhållanden betydande
insatser för den ekonomiska återhämtningen
i en lång rad stater inom skilda
sfärer av vår världsdel, och jag vågar
tro, att dessa insatser, hur blygsamma
de än kunna vara, sedda mot bakgrunden
av de väldiga behoven, dock varit
av icke ringa nytta inom olika länder.

Vi äro alltjämt — icke minst för vår
egen skull — besjälade av önskan att
prestera vad som inom ramen för våra
produktionsresurser är möjligt för att
underlätta den fortsatta återhämtningen.

De handelsavtal, som vi vid tiden omkring
årsskiftet slutit med ett antal länder
i vår världsdel, vittna därjämte glädjande
nog om att Europa så småningom

börjar resa sig efter krigets hårda påfrestningar,
även om vägen ännu är lång
fram till vad man skulle kunna beteckna
som normala förhållanden.

Den överenskommelse, som strax före
jul träffades mellan Sverige och Storbritannien,
är både genom sin omfattning
och sitt materiella innehåll det
mest markanta beviset för denna tendens
och ett löftesrikt tecken på vad
ett mera utvecklat varuutbyte mellan
Europas länder kan komma att betyda
för näringslivets utveckling och folkens
välfärd. Ett vidare utbyggande av detta
varuutbyte mellan alla Europas stater
skulle även vara ägnat att befordra våra
ekonomiska förbindelser med världen i
övrigt.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade
Kungl. Maj :ts propositioner

nr 39, angående befrielse för postbiträdet
Ingrid Maria Johansson från viss
ersättningsskyldighet;

nr 43, angående utbyggnad av Västerås
ångkraftstation;

nr 46, angående vissa frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet; och
nr 47, angående befrielse från skyldighet
att återbetala för mycket utbetalta
löne- och pensionsbelopp.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade
Kungl. Maj :ts proposition nr 57, angående
godkännande av protokoll rörande
det fransk-svenska varuutbytet m. in.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj :ts propositioner

nr 54, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 55, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 12 december 1941
(nr 925) om reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas; samt

nr 56, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) om avverkningsskyldighet.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

Herr talmannen yttrade, att överläggning
nu finge äga rum i anslutning till
de meddelanden, som jämlikt Kungl.
Maj ds skrivelse nr 31 nyss lämnats kammaren.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag konstaterar med glädje
de förbättringstendenser, som man kan
läsa fram eller kanske höra fram ur handelsministerns
redogörelse för de handelspolitiska
förbindelserna med andra
länder. Jag tycker, att denna redogörelse
står i en viss motsättning till de katastrofbeskrivningar,
som man numera ofta
får i pressen. Inte minst glädjande tycker
jag det är, att handelsministern anser
sig kunna ställa i utsikt ett snart återupptagande
av något så när rimliga
förbindelser med Tyskland. Det kan givetvis
inte bli en handelsomsättning,
som svarar emot den som förekom före
1939 och långt fram under kriget, men
det är ju ändå en hoppets stråle, att vi
gå mot bättre tider, ty en stor del av de
svårigheter, som ha mött den svenska
handelspolitiken, ha ändå bottnat i att
Tyskland har helt fallit bort ur vårt handelsumgänge.

Jag kommer i fortsättningen endast
att behandla utrikesministerns tal. Det
råder ju inte samma spänning inför en
utrikesdebatt nu som under kriget, men
vi ha ändå en egendomlig känsla av att
när vi i dag diskutera utrikespolitik, röra
vi oss med ungefär samma förutsättningar.
Kriget slöt ju med att den »rätta»
sidan segrade, men när det var klart,
befanns det, att den »rätta» sidan var
delad i två ungefär jämnstora delar, av
vilka bara den ena var den rätta. Vilken
det var har man kanske inte rätt
att säga här. Man kan ju för resten ha
delade meningar därom. Men saken har
en stor betydelse, ty i ett kommande
krig, som tydligen inte är alldeles omöjligt,
kan Sverige komma att delta på
den ena eller den andra sidan. Det bör
ju vara ett önskemål för oss alla, att vi
iiro med på den rätta sidan.

Utrikesministern har här deklarerat,
att vi under fredens tid skola vara neu -

trala. Vi skola inte låta oss jnrangera
på någon sida. Han stöder sig då på en
gammal svensk neutralitetslinje, och jag
tror inte, att jag säger för mycket, om
jag uttalar den förmodan, att han i det
avseendet kommer att röna anslutning
från hela den svenska riksdagen. I kraft
av denna vår gamla neutralitetstradition
intogo vi vår ståndpunkt under kriget,
och vi gjorde det med framgång. Det
var visserligen många här i landet, som
inte förstodo saken då — man kan nästan
säga: som inte ville förstå — men
resultatet blev ju i alla fall så gott som
det gärna kunde vara. Det var många,
som inte förstodo, att när det gäller krig,
kan man inte hålla sig till en enkel förnuftsregel.
Det gäller att hålla samman
omkring den regel, som ges, även om
den inte själv kan fästas på papperet
utan att den kan kritiseras. Framför allt
gällde det ju att hålla ihop om det enda
stora, som är viktigt i en sådan situation.
Den dåvarande statsministern
Per Albin Hansson höll ju det budet
obevekligt för sina egna ögon, och han
höll det fast för hela vårt folk. Det var
hans storhet och hans stora insats under
kriget. De som vunno några tillfälliga
framgångar, som man på vissa
håll kunde vinna genom att sabotera den
politiken, komma säkert att inför den
framtida historieskrivningen framstå
som rätt oväsentliga ting. Jag vill inte
gräva upp några tvistefrön här, men det
kan vara nyttigt, när man diskuterar de
nuvarande framtidslinjerna, att tänka på
det som har varit. Man säger ju att allting
upprepar sig, men det är lika sant,
att ingenting blir absolut lika som det
har varit. Det första och det andra
världskriget voro ju sprungna ur ungefär
samma källor, men det fanns en viss
skillnad i uppställningen. Någonting
som är absolut säkert är att nästa krig,
om det kommer, får en helt annan karaktär
än de föregående. Det kommer
att mera renodlat vara en kamp om
åskådningar och politiska formler.

Man frågar sig, om det är nödvändigt
med krig, och svaret måste från den
här talarstolen bli, att det inte är nöd -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

vändigt. Varken första eller andra
världskriget kan ju sägas ha varit nödvändigt.
Man kan inte heller påstå, att
de ha varit nyttiga. Ingen kan säkert
inför historien beskyllas för att ha på
allvar velat dessa krig. Men de sprungo
fram ur den politik som fördes, de kommo
som ett nödvändigt resultat av denna
politik. Det som samlade sprängämnen
var att alla ville ha så stor säkerhet
för sin framtid. De ville, för att använda
ett då brukat uttryck, ha en
hundraprocentig säkerhet för freden.
Just därför brast freden. Det finns ju
fromma lamm än i dag, som tro, att
det där säkerhetssystemet är slut, att
det har spelat ut sin roll. Man behöver
inte länge betrakta den nuvarande
politiken för att finna, att det
inte är så. Säkerhetspolitiken lever lika
friskt nu, med lika många liv som före
1914 och 1939. Sovjetunionen bygger nu
upp ett säkerhetssystem i östra Europa,
som ser verkligt säkert ut men som antagligen
är den genaste vägen till det
nya kriget. Halva Europa hålles inom
ramen av en rysk säkerhetsvall. Man
kan från vår synpunkt kalla den för
östvallen. Men för att kunna hålla denna
östvall måste Sovjetunionen ha miljonarméer
på fältfot, den måste ha vapensmedjor,
och för att kunna finansiera
dessa måste landet hålla det egna
folket i fattigdom. Men miljonarméer
och vapensmedjor äro farliga ting. Det
är saker, som man inte har utan att de
kräva att få användas, och en vacker
dag, eller kanske rättare sagt en vacker
natt, kommer kriget smygande. Hitler
trodde på sin tid, att han ensam
skulle få göra upp affärerna med Polen.
Det blev inte så. En massa andra
länder lade sig i saken. Nu inbillar sig
Sovjetunionen, att den skall få möblera
om Asien och östra Europa, kanske till
och med västra Europa, som den vill.
Den kommer säkert att bli besviken på
den punkten. Det finns ingenting, som
England och Amerika, om jag får tolka
deras uppfattningar, vilja mindre än ett
nytt krig, men de kunna en vacker
morgon stå i den situationen, att kriget

har brutit ut och att ingen vet, vem
som sköt det första skottet.

Den ryska politiken har mött gensvar
på många håll, och det sista gensvaret
är, det måste man säga, det tal som den
engelske utrikesministern för någon tid
sedan höll i parlamentet, vari han inbjöd
till en allians —- han använde just
det uttrycket — mellan Västeuropas
länder. Hur långt han räknade Västeuropa
är inte gott att säga, men han
torde ha räknat Sverige dit. Allianser
äro också sådana där farliga saker, lika
farliga som garantier. Bevin skulle säkert
inte ha talat om en allians, om inte
den ryska politiken hade varit sådan
den har varit. Det ena var ett svar på
det andra. Man kan ju beklaga båda sakerna,
men det blir kanske i en framtid
svårt att säga, vem som kastade den
första stenen.

Utrikesministern har i sitt tal inte
kommenterat Bevins anförande, men säkert
har han tänkt på det, när han formulerat
åtskilligt av vad han yttrade i
detta tal. Han har säkert på allvar tänkt
på vissa saker, bland annat på den
ödets ironi, som har fogat det så, att vi
tre år efter världskrigets slut ■— detta
världskrig, som har försvagat världen
och ödelagt så många länder — stå precis
i samma position som 1939. Åtminstone
är skillnaden inte så stor att den
kan väcka någon sensation. Vi behandla
skjutvapen med samma lättsinne som
då och så att man nära på skulle finna
det befogat att kalla på polisen.

Vi ha ju sedan 1939 fått nya skjutvapen.
Vi ha fått krigsmedel, som överträffa
allt vad mänskligheten har kunnat
drömma om. Nästa krig kommer
inte att inskränka sig till att ödelägga
ett eller annat land, det kommer säkert
att leda till att hela världen ödelägges.
Med de nya flygmaskiner, som hålla på
att framarbetas, kunna ryssar och amerikaner
flyga över nordpolen och med
några atombomber ödelägga både Moskva
och New York. Man kan ju hoppas,
att det inte kommer att ske, men det är
ovisst att spå. Om kriget brakar loss,
kommer det med säkerhet att ske.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

Utrikesministern har här förklarat,
att vi stå kvar på vår neutralitetslinje,
och vi äro i stort sett ense med honom
på den punkten. Men man kommer kanske
att säga, att de länder, som starta
det nya kriget, om det kommer, inte
skola tillåta, att någon nation, stor eller
liten, ställer sig neutral. Det må vara
på det sättet, det må vara att man kommer
att tvinga oss att delta. Vi komma
under alla förhållanden, om jag tolkar
situationen rätt, inte att slåss på den
sida, som började kriget. Däremot komma
vi, om vi tvingas, alt slåss som lejon
på den sida, som ville freden och som
gjorde allt för att upprätthålla den.

Efter Bevins tal har inte någon direkt
hänvändelse skett, om jag är rätt underrätad,
till Sverige om anslutning till någon
västeuropeisk allians. Däremot ha,
enligt vad jag tror, förhandlingar därom
förts med de s. k. Benelux-staterna.
Att någon framställning inte har gjorts
till Sverige tycker jag är bra. Kanske
beror det på att man inte ville vålla
alltför stor sensation. Men det finns
även andra skäl för oss att hålla oss
utanför en gruppering för kriget, som
en allians alltid måste vara. Om vi hålla
fast vid den gamla neutralitetslinjen, ha
vi större möjlighet att hålla fredens fana
högt. Och vi komma, om jag förstår utrikesministern
rätt, att i folkförbundet
hålla upp denna fana, vi komma att gå
in för att i varje situation föra fram
kravet på eu försoning, på eu kompromiss,
på en fredlig lösning av de
olika frågorna. Det kan tyckas, som om
ett litet land som Sverige inte hade så
stora möjligheter att i de storas rådslag
komma med ett förlösande ord. Det
är nog riktigt, men det är också sant,
att om Nordens folk gå samman i en
sådan uppgift, komma de att få en starkare
röst än om vart och ett av dessa
folk uppträder på den linjen.

Det har ju inom de olika organisationerna
i folkförbundet förekommit
flera försök av Nordens folk att komma
fram till eu gemensam linje. Vi försökte
före 1939 att treva oss fram mot en
fruktbärande enhet, men försöken voro
för trevande. Vi voro för rädda. Om vi

i dag med öppna ögon göra om försöket,
tror jag att möjligheterna äro större.
Vi måste ju beklaga, att åtminstone
i dag Finland på grund av sina speciella
förhållanden inte har så stora
chanser att göra en insats på det området,
men vi kunna erinra om att om
vi före 1939 hade mera positivt insatt
våra bemödanden av samma slag, skulle
Finland kanske 1939 inte ha dragits
in i den stora virveln. Mycket här i Norden
och mycket i världen hade i dag
sett annorlunda ut, om så hade skett.
Jag tror som sagt, att den ryska säkerheten
hade varit mycket större för
framtiden, om inte Sovjetunionen hade
byggt upp sin säkerhetsvall i östra Europa.
Jag har också för min del svårt
att förstå anledningen till att Sovjetunionen
har gjort ett så orubbligt motstånd
mot Marshallplanen. Planens
syfte var att hjälpa de europeiska folken
att återfå ekonomiska hälsa. Det
finns inte några politiska villkor förbundna
med planen, men Sovjetunionen
har mottagit den som om det vore ett
försök från Förenta staterna att tillvälla
sig ledningen i världen. Om Sovjetunionen
efter krigets slut öppet hade deklarerat
sin vilja att medverka till att bygga
upp eu fredlig värld, hade folken i
dag hållit på därmed. Nu finns det i
hela världen en allmän misstro och en
fruktan för krig, som i sig själv är den
största faran för just kriget. Så är det
på alla områden. För mycket säkerhet
är inte bra, ty det är inte någon verklig
säkerhet. Endast om länderna i hela
världen ha ett verkligt förtroende för
varandra, kunna de bygga upp ett fredens
rike. Inte ens ett säkerhetssystem
som har de mest obetvingliga maktmedel
till sitt förfogande kan för en längre
tid eller ännu mindre för all framtid garantera
freden.

Man bereder sig nu i hela världen på
ett krig, åtminstone rustar man för krig.
En avsevärd del av den ringa kraft som
finns kvar efter förra kriget går åt för
att rusta för nästa krig. Även vi ha en
försvarsbudget som är större än någonsin
tidigare i fredstid. Jag vill för min
del inte yrka på någon ändring i det

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

stycket, men nog få vi vara ense om
att mänsklighetens hela kraft beklagligt
förvridits. I likhet med utrikesministern
tror jag, att vi göra vår största insats,
om vi hålla vår gamla neutralitetslinje
och inrikta oss på att i gemenskap med
andra nordiska länder föra försoningens
talan i hela världen.

Herr DOMÖ: Herr talman! Någon debatt
i egentlig bemärkelse torde icke vara
behövlig i anledning av utrikesministerns
detaljerade och uttömmande redogörelse
för arbetet i Förenta Nationerna.
Ej heller torde hans synpunkter
på vårt lands utrikespolitiska läge behöva
framkalla några allvarligare meningsbrytningar.
Alla ansvariga politiska
partier — dit räknar jag icke kommunistpartiet
— torde vara i stort sett
ense med utrikesministern och regeringen
om huvuddragen i vår utrikespolitik.
Naturligtvis finnas nyansskiftningar,
men icke så stora att de bryta
den enighet, som på grund av det spända
läget i världen är nödvändig och naturlig.

Av utrikesministerns framställning rörande
Förenta Nationernas organisation
och hittillsvarande arbete måste den
slutsatsen dragas, att världen ännu icke
fått det verksamma instrument för fred
och internationell rättvisa, på vilket de
senaste decenniernas blodiga historia ropar.
Förenta Nationerna håller på att
växa ut till en universell organisation.
Den är icke någon homogen organisation.
Dess medlemsstater bindas icke vid
varandra av någon gemensamhet i åsikter
eller strävanden. De växande motsättningarna
i världen äro inkapslade i
den internationella organisationens byggnad.
Detta nedsätter dess effektivitet,
förringar dess värde som fredsfaktor och
minskar dess kraft till uppbyggnad i den
internationella rättvisans tjänst.

Av gapet mellan Förenta Nationernas
stora mål och dess påtagliga oförmåga
att inom rimlig tid realisera dessa bör
icke den slutsatsen dragas, att Sverige
bör ställa sig vid sidan. Förhoppningen
om fred i världen och en rättsordning,

som binder även staterna, oavsett deras
styrka, är en så stor tanke, att ingen
har rätt att visa en likgiltig uppsyn. Sverige
måste göra sin insats — göra den
i enlighet med sina bästa traditioner
och i tacksamt medvetande om den nåd
som förunnats oss i mer än ett sekels
oavbruten fred. Men vi måste samtidigt
göra den insatsen i medvetande om det
internationella instrumentets begränsade
verkningsförmåga. Ingenting kan vara
farligare än en överskattning av den
övernationella organisationens styrka.
Läget i världen tillåter oss icke att bygga
vår utrikespolitik på förhoppningar om
en bättre framtid eller på idealiseringar
av en faktor, vars inre kluvenhet är
uppenbar för envar.

Våra aktuella erfarenheter från FNarbetet
synas mig berättiga en slutsats.
Vi måste i församlingen uppträda bestämt
och sakligt, men alltid i medvetande
om våra begränsade resurser. Tyvärr
är det icke ännu argumentens rättsliga
styrka som ger utslaget, utan den
argumenterandes ekonomiska och militära
makt. Rollen som medlare i de stora
makternas intressekonflikter passar oss
illa. Varje tendens att upptaga en sådan
uppgift frestar våra förbindelser och
skapar risker, som vi böra undvika. Tyvärr
är läget sådant, att avgörande hänsyn
måste tas till den egna säkerheten
och den egna, närmaste framtiden.

Förenta Nationernas svaghet speglar
en tillspetsning i de internationella förbindelserna,
som är en mörk bakgrund
till varje diskussion om vårt förhållande
till främmande makt. De utrikespolitiska
motsättningarna ha under det gångna
året satt sin prägel inte bara på de ängsliga
stämningarna i världens press och
folkens dagliga liv, utan på en rad konferenser,
där företrädare för de motsatta
maktgrupperna mötts. Mänskligheten
har vant sig vid hårda sammanstötningar
vid dessa konferenser. En ton av
hetsighet och intolerans ligger över
dem, en ton, som genljuder i världens
alla tidningar. Det må så vara, att även
de ledande statsmännens uttryckssätt numera
är öppnare och fränare än någon -

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

sin förut. Beskyllningarna och motbeskyllningarna
dölja sakliga motsättningar
och misstro, som vuxit så djupt, att
klyftan förefaller oöverstiglig. Östblocket
har systematiskt byggt ut sina positioner.
Inga medel hava varit för grova
för dessa strävanden. Jag fäster uppmärksamheten
vid den roll inhemska
kommunistpartier spelat i en rad länder,
och jag varnar för varje överskattning
av skillnaden i sinnesart mellan
de kommunistpartier som stå inom och
de som stå utom kominform.

Det hör till det kalla krigets teknik
att man döljer sina avsikter bak en ridå
av ideologiska motiv. Vi ha icke skäl
att låta oss förvirras av denna teknik.
Kampen mellan stormakterna är väsentligen
en maktkamp. För den enskilda
staten kan den ta formen av en ideologisk
omvärdering, men till grunden
är den naken intressestrid. Ingen låter
sig förvillas av den hoptrummade folkliga
kör, som får beledsaga utvidgningen
av intressesfärerna på bekostnad av
fria staters självständighet.

Jag instämmer med utrikesministern
i hans uttalande, att svenska folket icke
önskar avhända sig sin rätt och sin
möjlighet att stå utanför ett nytt krig.
Man må kalla det neutralitetslinje eller
vad man vill. Sverige kan icke uppgiva
sin framtida handlingsfrihet, kan icke
nu ikläda sig förbindelser, som måhända
i en närliggande framtid skulle förplikta
oss att gå i krig för syften, som äro
oss främmande eller som icke direkt
beröra våra möjligheter till fortsatt existens
som fri nation. Den svenska linjen
är fredens linje. Endast om vår egen
tillvaro hotas, äro vi beredda att överge
den. Våra förpliktelser som medlemmar
i de Förenta Nationerna göra härutinnan
ingen principiell skillnad.

Vår utrikespolitiska handlingslinje kan
icke avskiljas från våra försvarspolitiska
möjligheter att hävda den. Det skulle
vara önsketänkande att räkna med möjligheten
av en svensk linje i den internationella
politiken, som icke har ryggstöd
i effektivaste möjliga försvarsorganisation
inom landet. Just nödvändighe -

ten att driva en svensk linje, som syftar
till fred och bevarad frihet, ställer oavvisliga
krav på vårt folks vilja att offra
för skyddet av vår frihet. Den linje utrikesministern
deklarerat vara regeringens
måste få bestämmande inflytande
på de förslag till försvarets ordnande,
på vilka vi vänta. Nedrustningsfrågan
hann icke diskuteras i Förenta
Nationerna. Detta är en brist på tid, som
talar ett allvarligt språk. Vi kunna icke
knyta några förhoppningar till internationella
nedrustningssträvanden. Spänningen
i världen gör icke allvarligt menade
framstötar av detta slag troliga.
Vårt militärpolitiska läge är allvarligt
försämrat. Allt detta talar för stora gemensamma
ansträngningar till försvarets
fromma. Jag hoppas fortfarande på
allmän samling kring en plan på ett
effektivt svenskt försvar. För min egen
del vill jag endast tillägga att mitt parti
icke av politiska hänsyn eller av hänsyn
till en icke tillräckligt upplyst folkmening
kommer att avstå från rätten att
sakligt bedöma försvarsfrågorna — att
bedöma dem med utgångspunkt i världsläget
och i de krav vår gemensamma
utrikespolitiska linje ställer.

Vår vägran att söka anslutning till något
stormaktsblock har intet samband
med vår inställning till politiska och
andliga grundproblem. För oss finnes
ingen kompromiss mellan västerländska
livsideal och österländska tvångsföreställningar
— i hur bestickande orddräkt
dessa än klädas. Det finns en
oöverstiglig skiljelinje mellan vår människouppfattning
och den som ligger till
grund för de moderna lärorna om statens
allmakt. För oss har människan
ett egenvärde, är individen helig. Vi
godtaga icke några totalitära föreställningar
om slavisk lydnad, om personlighetens
utplånande. Kravet på eu medborgerlig
frihet är ett uttryck för vår
föreställning om den enskildes ansvar
för den egna personligheten även inför
domstolar, som icke känna tidens begränsning.
Den nationella friheten måste
vara en realitet — icke en fiktion, bakom
vilken utländskt inflytande domi -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,
nerar. Det är för oss naturligt att hävda
de små nationernas rätt till fri tillvaro.
Vi veta, att små, fria nationer lämna
värdefulla bidrag till världens gemensamma
växt.

Det är vår förvissning, att denna uppfattning
delas av den överväldigande
majoriteten inom vårt folk. De svenska
kommunisternas ömkliga försök att dölja
sin sinnesart under missvisande skyltar
har mer än något övertygat mig
härom.

Utrikesministern framhåller, att ett
nordiskt samarbete icke betyder en nordisk
blockbildning. Det nordiska samarbetet
riktar sig icke mot någon makt
eller någon maktgrupp. Jag instämmer
med honom, och jag tillägger, att gemensamt
nordiskt uppträdande är en
naturlig form för i alla avseenden besläktade
folks insats i världens liv. Det
är glädjande, att detta nordiska samarbete
i allt högre grad tar konkret form.
Jag hälsar med tillfredsställelse de framsteg
utrikesministern redovisar, och jag
tillfogar en bestämd förhoppning, att
man i en fortskridande utbyggnad skapar
nya former för vår inre samhörighet.
Hastverk gagnar icke. Stortaliga
deklarationer lägga icke en tum till det
nordiska samarbetets växt. Den naturliga
framgångsvägen bygger på noggranna
överväganden och en samstämmighet
hos alla berörda parter. Vi känna varandra
så väl — vi folk i Norden — att
vi icke behöva ge varandra stora löften.
Det räcker för oss att ha en känsla av
inre gemenskap och att i säker takt utbygga
förbindelserna.

Herr talman! Dagens debatt kommer
måhända icke minst att röra våra ekonomiska
förbindelser med omvärlden.
Även där torde vi på en punkt vara allmänt
eniga. Det är ett svenskt intresse
att återuppbyggnadsarbetet i de härjade
länderna går så snabbt som möjligt
och ger goda resultat. Sverige har en
humanitär plikt, och endast vår förmåga
sätter gräns för våra insatser. Tyvärr
måste det sägas, att vår förmåga att
lämna bistånd just nu är starkt begränsad.
Våra egna inre problem pocka på
vår uppmärksamhet. Först när vi åter -

vunnit vår egen fulla styrka kunna vi
göra en verkligt fruktbärande insats.

En friare handel länderna emellan
är också ett svenskt intresse. Ur denna
synpunkt måste vi välkomna den plan
som har till syfte att ge Europas länder
hjälp till självhjälp. Jag kan i denna
plan icke se uttryck för någon önskan
att skaffa obehörigt inflytande i de europeiska
staternas inre förhållanden. Jag
ser den uteslutande som ett försök att
hjälpa till att få världens ekonomiska
maskiner i gång igen. Även vi äro beroende
— kanske i långt högre grad än
man i första ögonblicket tänker sig —-av en sund världsekonomi. I den mån
våra krafter göra det möjligt för oss
måste vi därför medverka till en sådan.
Så snart detta är görligt måste vi komma
ifrån systemet med bilaterala avtal.
Vi måste återge handeln friheten, i den
mån detta är förenligt med våra intressen,
och vid den bedömningen få vi
aldrig glömma, att hela världen är Sveriges
marknad.

Vi ha, herr talman, av handelsministern
fått en mycket intressant och ganska
utförlig redogörelse för våra handelspolitiska
förhållanden. Jag känner mig
ha anledning att tacka för denna redogörelse.
Den vittnade om ett grepp på
dessa nu så viktiga problem, som tydde
på både kunnighet och god vilja att
reda upp de mycket stora svårigheter
vi nu äro inne uti.

Herr Åkerberg sade sig fatta innebörden
i handelsministerns redogörelse så,
att läget och framför allt framtidsutsikterna
skulle vara bättre än tidigare. Man
kan naturligtvis inlägga olika innebörd
i en sådan redogörelse som handelsministerns.
För min del fick jag det intrycket,
att det var en realistisk, mycket
bister redogörelse för läget och att den
ganska bestämt framhöll, vilka svårigheter
som vi stå inför. Men just att den
gjorde det tycker jag är en styrka. Vi
ha alltför länge fått till livs undvikande
svar på frågan hur det är på olika områden,
man har alltför länge låtit oss
leva i den föreställningen att det inte
är så stora svårigheter som vi ha att
kämpa emot. Därför behövs en mycket

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

grundlig genomlysning, och handelsministerns
redogörelse var enligt min mening
en sådan på det område som den
omfattade.

Med anledning av handelsministerns
redogörelse skulle jag emellertid vilja
säga, att även om den ganska utförligt
sysslade med de olika förhållandena, innehöll
den inte ett tillräckligt konkret
bedömande av själva läget när det gällde
vissa handelsförbindelser. Det är intet
klander, ty det går inte att i ett slag
uttömmande behandla ett sådant läge
som det handelspolitiska ens med eu
rätt så lång redogörelse. Vad vi här
skulle behöva ytterligare är efter noggranna
undersökningar lämnade redogörelser
för i vilken mån de avtal, som vi
ha ingått, kunna fullföljas och i vilken
omfattning vi behöva revidera dem. Ett
sådant bedömande skulle vara bra att
få till stånd, och jag skulle tycka att det
vore mycket önskligt att regeringen för
riksdagen just på denna punkt kompletterade
sin nu genom handelsministern
lämnade redogörelse. Därvidlag får enligt
min mening intet handelsavtal vara
undantaget. Även det s. k. ryssavtalet
måste prövas. Vi veta, i vilka svårigheter
vi på grund av bristen på valutor
stå, när det gäller vår import, vår nu så
begränsade import. Vi måste överväga
från olika synpunkter, hur de valutareserver
vi ha och de valutatillgångar
vi kunna förvärva genom export skola
användas för att här i landet åstadkomma
den bästa försörjningen och den
lämpligaste produktionen. En sådan fråga
exempelvis som i vilken omfattning
man skall importera bensin för att hålla
vår bilpark i gång, är mycket viktig,
och den hänger naturligtvis ihop med
hur de olika handelsförbindelserna skola
fullgöras på olika håll och hur man
skall kunna få till stånd import av de
mest önskliga varorna av det ena eller
andra slaget.

Jag skulle vilja fråga handelsministern
— han är inte inne nu, men han
kan måhända underrättas om min fråga
— hur han anser alt rysslandsavtalet
just nu inverkar på vår produktion och
påverkar vår valutaställning och vår im -

portplan. Produktionen för Sovjetunionens
räkning kräver också en hel del
importvaror, och i den mån man måste
importera vissa för hemmaproduktionen
viktiga varor, som sedan måste exporteras
på grund av kreditavtal, frestar
ju detta mycket starkt på vår valutaställning.
Därutöver binder rysslandsavtalet
viktig industriell kapacitet, kanske
till hinders för den produktion som
skall tillgodose oss inom landet med viktiga
varor. Det anstränger alltså vårt valutaläge
och har måhända även andra
verkningar på vårt arbetsliv o. dyl.

Jag ville därför direkt fråga regeringen,
om icke regeringen anser det behövligt
och önskvärt att revidera de handelsavtal
som vi ingått, däri också inräknat
det ryska avtalet. Riksbanken
skrev ju om den saken i höstas, och för
min del har jag inte fått den uppfattningen
att riksbankens därvid uttalade
önskan om revision har tillgodosetts.
Det är alldeles riktigt att vi ha omprövat
frågan om vår import från Förenta
staterna, men det var ju den påtagligt
prekära situationen för vår valuta
som var den närmaste anledningen
till detta.

Jag skulle vilja ta upp också en annan
fråga. Trots den saklighet, med vilken
— efter vad jag tycker mig märka
— den nuvarande innehavaren av handelsministerposten
handlägger våra handelsförhållanden,
skulle det vara till stor
nytta, om man vid uppgörandet av handelsavtal
och avgörandet av handelspolitiska
frågor i ännu högre grad kunde
utnyttja sakkunskapen ute i näringslivet
och det verklighetssinne, som finnes hos
det praktiska livets män. Det är ganska
befriande, att man kommit ifrån den
självsäkra ton, som präglade eu tidigare
innehavare av handelsministerposten,
och sluppit de produkter, som den s. k.
hjiirntrusten presterade när det gällde
att utforma handelsavtal o. dyl. Men
dessa avtalsfrågor äro så besvärliga och
komma så tätt på varandra, att jag inte
kan underlåta att uttrycka en bestämd
önskan, att man kompletterar de krafter
som arbeta på detta område och framför
allt ser till, att (let praktiska livets

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

män och deras erfarenhet få komma
med där.

Det har talats ganska mycket om behovet
av ett dollarlån. Jag tror, att regeringen
skulle verksamt bidra till att avliva
många rykten, om den ville redogöra
för denna fråga. Att vi skulle behöva
ett dollarlån förefaller mig ostridigt. Jag
vet också, att många skäl tala emot ett
sådant. Jag förstår, att det måste kannas
ganska besvärande att nu ställa sig
i de lånesökandes långa ko. Vårt land
har inte på många decennier måst anlita
den internationella lånemarknaden.
Trots detta måste jag finna, att ett tillfälligt
lån skulle vara en rimlig utväg ur
den situation som fått växa fram, men
naturligtvis under den förutsättningen,
att lånet inte användes för att uppehålla
en konsumtionsstandard, som vi
inte ha råd med. Lånet skulle begagnas
för att sätta oss i stånd att importera
de för produktionen — inte minst den
på export arbetande produktionen —
mest nödvändiga maskinerna och råvarorna.
Även jordbrukets produktion
skulle ju kunna befrämjas genom bättre
tillgång på hårdvaluta. Då kunde jordbrukarna
få in mera produktionsmedel
i form av maskiner och redskap. Ett
uttalande från regeringen i denna fråga
anser jag var önskvärt.

Sedan ber jag till sist, herr talman, att
få understryka vad handelsministern uttalade
i slutet av sitt anförande, nämligen
att förhållandena äro så vanskliga,
att vi inte veta, hur vi skola kunna tillgodose
alla behov. Men när så är fallet,
är det naturligtvis ytterst önskligt, att
vad vi göra kommer att vara genomtänkt
och samordnat i sina detaljer. Vi
ha haft för mycket planlöshet under
denna planhushållarregerings hela verksamhetstid,
och jag hoppas att vi skola
kunna komma ifrån det och kunna samordna
vårt handlande på detta viktiga
område.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag vill uttala min anslutning
till hans excellens herr utrikesministerns
deklaration här i dag, att
Sverige även i fortsättningen bör iakt -

taga neutralitet och icke inträda i någon
politisk blockbildning av det ena
eller andra slaget. Vi böra i stället söka
bidraga till att förverkliga innebörden
i Förenta Nationernas stadga, nämligen
att säkra freden samt skapa frihet och
rättvisa för både folken och de enskilda
medborgarna.

Utrikesministern framhöll i sitt anförande,
att det internationella läget ännu
inte har stabiliserats efter kriget och att
det råder stora slitningar mellan olika
maktgrupper. Det är väl det minsta man
kan säga om dagens utrikespolitiska
situation. Innebörden i Förenta Nationernas
konstitution har ju inte kunnat
förverkligas, och ingen vet när detta
kommer att ske. Sverige har i sin mån
strävat efter att i praktisk handling omsätta
Förenta Nationernas principer.
Men vi få icke blunda för svårigheterna
ute i världen. Om medlemsstaterna på
allvar beslöte sig för att söka ge liv åt
stadgans innehåll, vore det dock säkerligen
inte omöjligt att i det internationella
samarbetet realisera de tankar som
ligga bakom skapandet av Förenta Nationernas
organisation. Det finns för övrigt
ingen annan väg att kunna utjämna
intressemotsättningarna staterna emellan,
än genom en sådan sammanslutning
som Förenta Nationerna.

Många väntade väl, när Förenta Nationerna
bildades, att ett bättre tillstånd
snart skulle kunna skapas i världen.
Människorna hade, trodde man, blivit
visa av erfarenheterna från Nationernas
förbund, som föll sönder på grund av
att det inte vann allmän anslutning och
emedan de enskilda intressena och
maktmotsättningarna inom detsamma
kommo att spela en alltför stor roll.
Världens folk väntade, att man med erfarenheterna
från Nationernas förbund
för ögonen skulle kunna åstadkomma en
bättre organisation för samarbetet folken
emellan. Tyvärr har mänskligheten,
åtminstone inte hittills, icke allmänt
kunnat i handling omsätta Förenta Nationernas
grundsatser, av vilka de viktigaste
äro att skapa nödvändiga förutsättningar
för fred, frihet och rättvisa
samt aktning och respekt för ingångna

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

fördrags helgd och den internationella
rättens förpliktelser. Dessa principer ha
ännu inte kunnat förverkligas i det internationella
samarbetet, och det finns
anledning till tvivel, om detta över huvud
taget kommer att bli möjligt. Herr
andre vice talmannen, som ju är majoritetspartiets
röst här i kammaren, yttrade
att England och Amerika rusta så
mycket, att krig blir oundvikligt. Detsamma
gäller, förklarade han, om det
stora landet i öster, Ryssland. På grund
av dess rustningar och tillvaron av den
s. k. östvallen riskera vi, ansåg herr
andre vice talmannen, att till slut driva
in i samma läge som rådde före det senaste
världskriget, då alla fredssträvanden
bröto samman.

Det är sannerligen mörka skuggor
som skymta framför oss. Men vi vilja
ändock hoppas, att förnuftet till slut
skall segra; annars veta vi inte, hur det
kan komma att gå.

Ett litet land som Sverige kan naturligtvis
inte utöva något större inflytande
på utformandet av Förenta Nationernas
arbete. Av utrikesministerns redogörelse
för den svenska delegationens
insatser vid assembléen i New York under
hösten 1947 framgår, att de svenska
delegaterna inte kunde vinna gehör för
sina synpunkter, som otvivelaktigt skulle
ha inneburit ett steg mot bättre samförstånd.
Den svenska delegationen uttalade
sig bl. a. för uppmjukning av vetorätten,
men lyckades inte vinna anslutning
till detta förslag. Det är uppenbart,
att Sverige icke har några större
möjligheter att påverka besluten inom
Förenta Nationerna. Under kriget funno
vi, att vi i första hand måste inrikta
oss på att söka värna vår egen självständighet.
I den mån som vi därutöver
kunde göra något för att hjälpa andra
folk, sökte vi också göra det. Men vi
kunde naturligtvis inte kasta vårt svärd
i vågskålen i den stora konflikten mellan
folken. Vår situation är nog fortfarande
densamma. Men detta faktum befriar
oss givetvis inte från plikten att
vidtaga de åtgärder, som äro nödvändiga
för att trygga Sveriges självständighet.

Vi hoppas, att västmakternas och Förenta
staternas ansträngningar att säkra
freden och påskynda återuppbyggnaden
i Europa ändock till slut skola ha framgång.
Amerika offrar för närvarande
många miljarder dollar årligen för att
hjälpa och återuppbygga Europa. Amerika
gör naturligtvis inte dessa stora offer
blott för att få hjälpa Europa, utan
det ligger självklart även i Förenta staternas
intresse att världen återuppbygges
snarast möjligt, så att normala förhållanden
åter kunna inträda. För både
Europa och vårt land gäller, att vi icke
kunna komma tillbaka till vad vi tidigare
brukade kalla för normala förhållanden
i fråga om ekonomi och liandel,
förrän Centraleuropa åter trätt in som
en produktionsfaktor i det ekonomiska
livet. Centraleuropas folk spelade före
kriget en stor roll i vårt ekonomiska
liv. Dessa stater komma säkerligen även
i framtiden att få en mycket stor betydelse
för vår handel och försörjning,
om åtgärder vidtagas för att de åter
skola kunna komma med i det internationella
samarbetet på handelns område.
Förutsättningen härför är emellertid
att staternas produktionsapparat återuppbygges,
vilket givetvis i första hand
måste ske på så sätt, att Centraleuropas
folk själva få tillfälle att göra sin insats
i respektive länders återuppbyggande.
Sveriges förmåga att härvidlag påverka
utvecklingen är begränsad. Vi kunna inte
göra mycket annat än att på allt sätt
söka främja återuppbyggnaden i Europa
och återgången till normala förhållanden.

Jag skall, herr talman, inte närmare
ingå på de många olika frågor, som
kunna anknytas till denna debatt. Jag
uttalar dock, som jag redan inledningsvis
sade, min anslutning till den ståndpunkt,
som intagits av regeringen i fråga
om Sveriges utrikespolitik och hållning
till Förenta Nationerna. Det är under
alla förhållanden givet, att vi icke
kunna ansluta oss till något som helst
system i världen, inom vilket de demokratiska
krafterna inte få utrymme. Demokratien,
friheten och rättssäkerheten
för den enskilde medborgaren sätta vi

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

såsom ledstjärna för det politiska arbetet.
Vi kunna, fastslår jag, icke ansluta
oss till en samhällsuppfattning, som innebär
att den enskilde medborgaren förtryckes
under det ena eller andra politiska
systemet. Ett dylikt samhällssystem
är oförenligt med västerländsk
kulturuppfattning. Jag är för min del
övertygad om att den samhällsuppfattning,
som ger utrymme för den personliga
friheten och som värnar de enskilda
medborgarnas rätt, trots allt kommer
att segra i det långa loppet. Men vi böra
sträva efter att denna seger icke
skall behöva uppnås med vapenmakt,
utan att ett dylikt samhällssystem skall
kunna genomföras och tryggas på rättens
grundval.

Medan jag har ordet, ber jag, herr talman,
att få göra ett par reflexioner med
anledning av handelsministerns redogörelse
här i dag. Handelsministern visade
upp, att den nya importplanen, som
uppbyggts på de handelsöverenskommelser,
som ingåtts under den senaste tiden,
skulle leda till jämvikt mellan vår
import och export, om man räknar med
de inkomster som inflyta från frakter
och kapital i utlandet. Det skulle således
inte bli något nämnvärt underskott,
kanske inte något sådant alls, i vår betalningsbalans.
Vi ha i så fall anledning
att vara tillfredsställda. I varje fall är
det denna väg som vi måste gå. Men vi
få inte bortse ifrån att våra valutatillgångar
äro så gott som uttömda och att
om vi på föreslaget sätt skola begränsa
importen, vi kunna komma att lida brist
på för vår produktion nödvändiga varor.
Även om vi skola försöka låna pengar
i Amerika, kunna vi ju inte i längden
låna pengar för konsumtionsändamål.
Avsikten med ett lån måste vara att
göra oss likvida för att stärka vår handlingsfrihet.
Vi måste naturligtvis i det
långa loppet få till stånd en sådan avvägning,
att vi inte konsumera mer än
vad vi producera. Det är den grundprincip
som måste vara avgörande vid avvägningen
av import och export. Ta vi
denna princip till ledstjärna, måste vi
också konstatera att handelsministern
är inne på rätt väg. Det är naturligtvis

svårt, att under en tid av begränsningar
fullt kunna tillfredsställa såväl produktionens
som konsumtionens krav. På
grund av att Centraleuropa bortfallit
som handelspartner har Sveriges import
i större utsträckning än tidigare måst
tas från länderna i väster, vilket naturligtvis
medför en hel del rubbningar.
Jag är dock övertygad om att det trots
allt skall vara möjligt för oss att upprätthålla
nödvändig jämvikt mellan importen
och exporten.

På tal om svårigheten att tillfredsställa
alla behov av importerade varor vill
jag här säga några ord om vår bensinimport.
Herr Domö har redan i sitt anförande
här i dag tagit upp denna fråga,
men även jag vill göra det. Frågan om
bensinen har ju på sistone blivit aktuell
genom hotet om att vi eventuellt måste
införa en kraftig nedskärning av motortrafiken
för att minska bensinförbrukningen.
Folk frågar sig med rätta, om
det verkligen är nödvändigt att vidtaga
en så drastisk åtgärd. För min del sätter
jag i fråga, huruvida de påtänka restriktionerna
äro nödvändiga. I den nya
importplanen för innevarande år upptas
en bensinimport av 625 000 kubikmeter.
Två tredjedelar av denna kvantitet skola
tas från hårdvalutaländer, medan den
övriga tredjedelen skall likvideras med
mjukvaluta. Bensinen kostar för närvarande
i exportländerna omkring 9 öre
per liter. Man kan därför absolut inte
göra gällande, att likviderna för bensinimporten
utgöra någon så oerhört stor
post i de summor som vi sammanlagt ha
att betala för importen från hårdvalutaländerna.
Det hela rör sig om en bensinimport
av inte fullt 40 miljoner kronor
från hårdvalutaländerna. Genom
denna import kunna vi hålla den för
hela vårt samhällsliv så viktiga motortrafiken
uppe vid ungefär dess hittillsvarande
niva. Om vi kunde öka importen
med 100 000 kubikmeter, skulle säkerligen
de mest trängande behoven av
drivmedel kunna tillgodoses. Om två
tredjedelar av denna kvantitet inköpas i
hårdvalutaländerna, betyder det en merutgift
på ca 5,5 miljoner kronor inom
en sammanlagd import för 1 465 miljö -

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

ner kronor från hårdvalutaländerna. 5,5
miljoner kronor är faktiskt ett ringa belopp
jämfört med den totala importen.
Jag vädjar därför till handelsministern
att försöka ordna en sådan utökning av
bensinimporten, vilket skulle ha stor betydelse
för hela vårt näringsliv.

Vad sedan beträffar de bilaterala avtal,
som herr Domö erinrade om, har
jag samma uppfattning som han. Vi få
inte se på dessa avtal så som att vi utan
vidare och till varje pris skola fullfölja
de överenskommelser som voro lämpliga
för oss förr i tiden. Vi böra företaga en
omprövning, huruvida vi i det ändrade
läge, som nu inträtt, kunna fullfölja
dessa avtal i deras gamla former. Förhållandena
ha ändrat sig mycket under
de senare åren, och vi böra därför ta
upp till omprövning huruvida vi fortfarande
böra hålla fast vid de principer,
som tillämpades då dessa avtal en gång
ingingos.

Herr SANDLER: Herr talman! Mindre
än två år ha förflutit sedan riksdagen
uttalade sig för Sveriges inträde i Förenta
Nationerna. Riksdagen fann vid sin
prövning av landets ställning antingen
inom eller utom organisationen övervägande
skäl tala för att Sverige bör tillhöra
den. Denna bedömning finns det
ingen anledning att ändra, sedan Sverige
nu i drygt ett år varit medlem. Så
fritt från illusioner, som detta beslut
var, innebär vår vunna erfarenhet icke,
att vi missräknat oss i våra förväntningar.
Yi skulle säkert med allmän glädje
erkänna ett sådant misstag, om vi missräknat
oss i den meningen, att FN överträffat
dessa förväntningar. Att så ej
skett, behöver knappast konstateras.

Att mot varandra avväga den trygghet
och den risk, som medlemskapet
medför, är i dag icke lättare än då beslutet
fattades. Alltjämt saknas själva den
primära utgångspunkten, nämligen det
fredstillstånd som organisationen har att
bevara, tv av huvudfrederna med Tyskland
och Japan ha vi icke sett ens preliminärerna.
Alltjämt saknas väsentliga
element i organisationens utbyggnad för
tryggande av fred och säkerhet.

4 Förslå kammarens protokoll HUS. Nr 5.

Palestinafrågans behandling ger en
bjärt illustration till frånvaron av maktmedel
i den internationella organisationens
hand. En förutsättning för att säkerhetsrådet
skall kunna jämlikt stadgan
effektivt nyttja den fullmakt vi och alla
medlemsstater utställt är att de särskilda
militära avtal, varom stadgan talar,
bli slutna mellan säkerhetsrådet och de
enskilda staterna. Vad som hittills uppnåtts,
är den konstaterade oenigheten
stormakterna emellan inom det militära
stabsutskottet. När och under vilka förutsättningar
dessa i stadgan förutsatta
avtal kunna komma till stånd, kan ingen
säga.

Då ligger tills vidare, om man håller
sig till stadgan och än mer om man
håller sig till realiteterna, ansvaret för
fred och säkerhet på de fem stora. Men
dessa äro ju varken eniga om hur den
värld skall se ut, inom vilken säkerhet
skall tryggas, eller om de medel, med
vilka detta skall ske.

Då ett organ icke fungerar väl, är man
benägen att gissa på konstruktionsfel.
Ett sådant har man trott sig finna i
stormaktsvetot inom säkerhetsrådet.
Den svenska delegationen i FN har uttalat
sig ganska kallsinnigt i fejderna
kring vetofrågan. Symtom och orsak
böra hållas isär. Om vetot vore borta
och oenigheten står kvar, vore då någon
reell förbättring av läget vunnen?

Att söka kringgå svårigheter i säkerhetsrådet
genom att skjuta över behandling
av tvistefrågor till ett församlingens
organ har synts lockande. Den
svenska delegationen har icke dolt sina
tvivel på lämpligheten av detta förfaringssätt,
ehuru den icke undandragit
sig att medverka i den tillsatta interimskommittén.
Det synes mig vara en bekräftelse
på dessa tvivel, att detta med
sådan iver påfordrade organ börjat sitt
arbete med en ajournering av den enda
sakfråga det har på dagordningen, nämligen
vetofrågan. Vad det hittills gjort,
är att ett underutskott — mot den svenske
delegatens yrkande — börjat syssla
med frågan om detta provisoriska organs
permanens.

Eu sak är att kritik med fog kan rik -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

tas mot det bruk som i enskilda fall
gjorts av vetorätten. Men innan man
går in för en radikal ändring på denna
punkt, bör man ha klart för sig hela
räckvidden av en sådan åtgärd. Den
aktualiserar i själva verket ingenting
mindre än problemet om ett världsparlament
i stället för den nuvarande generalförsamlingen,
som är en staternas
konferens. Om, för att ta ett extremt
exempel, världsmakterna USA och Sovjet
överröstas av tre småstater i en viktig
fråga, så vilar ett sådant avgörande
på en helt irreell grund och kan icke
effektueras. Jag skulle också tro, att den
svenska riksdagen icke varit beredd att
lägga den fullmakt, som säkerhetsrådet
nu innehar, i händerna på en voteringsmajoritet
i den nuvarande generalförsamlingen.
Det är för övrigt betecknande,
att det av församlingens beslut, som
torde ha den starkaste politiska bärkraften
— Palestinabeslutet — vilar på den
svagaste voteringsmajoriteten, men där
hade USA och Sovjet förhandlingsvägen
funnit en gemensam plattform, och det i
en fråga där stadgan icke gav vägledning,
tv i den letar man förgäves efter
anvisningar, hur FN skall gå till väga
för konstruktionen av nya stater.

Detta är nog inte den enda improvisation,
som vår generation får bereda
sig på. Vi befinna oss i atomålderns
gryning, då utvecklingen flyger fram på
snabba vingar. Här stå vi inför tidens
ojämförligt viktigaste fråga: kontrollen
över atomenergien. Dess frigörelse är
människans väldigaste trappsteg sedan
hon lärde sig att behärska elden, en
människans vän eller fiende allt efter
omständigheterna. Blott i mer gigantisk
proportion gäller detta om atomenergien.
Det är förunderligt, hur ringa inflytande
på tänkesätt och uppförande den omvälvning,
som nu är i gång, ännu synes
ha fått. Men vid en tidpunkt i framtiden,
då Hitler är ett lika förbleknat
minne som Djingis-khan för oss, skall
man som världshistoriens viktigaste datum
från vår tid räkna den 2 december
1942, då i den första uranstapeln kontrollerad
atomenergi började alstras.

Nu föreligger det paradoxala förhål -

landet, att i intet land äro farhågorna
i fråga om atomenergiens destruktiva
användning påtagligare än i det land,
som ännu torde vara ensamt i besittning
av atombomber. Hurudant är nu läget
i denna säkerhetsfråga, som intar nyckelpositionen
inom hela området för
rustningarnas begränsning? I FN:s
atomkommission har det hittills ej varit
möjligt att sammanjämka Sovjets och
övriga medlemmars ståndpunkter. Sovjet
har accepterat ett inspektionsförfarande,
majoriteten har funnit direkt
äganderätt ofrånkomlig till de anläggningar
som frambringa atomenergi.
Många viktiga punkter i kommissionens
arbetsprogram återstå, och ett omdöme
måste därför vara preliminärt. Vad Sovjet
hittills icke ansett sig kunna acceptera,
är en övernationell socialisering
av atomenergianläggningar i händerna
på ett internationellt organ. Så mycket
synes mig framgå av de med stöd av
bästa expertis utarbetade atomrapporterna,
att det projekterade atomorganet
erhåller en maktställning, som ger det
i realiteten en världsregerings funktioner
på detta utomordentligt betydelsefulla
område. Atomkraften skulle med
andra ord komma att spränga även
världsmakters suveränitet. Det är i sanning
omvälvande krafter, som nu frigjorts
av människohand. Frågan är: skola
de krafterna kunna bringas under
kontroll utan ett nytt världskrig? Och
vad är kvar därefter? Då nyligen en
amerikansk dam frågade Albert Einstein
dumt spetsfundigt, om den här
atomenergien kommit för att bli kvar,
svarade Einstein: Min fru, det är inte
frågan; frågan är: bli vi kvar?

Man skall icke räkna med atomenergien
som en automatiskt verkande fredskraft.
År 1793 bevittnade en annan stor
forskare i Versailles aviatikens födelse:
den första vätefyllda ballongen hade
sänts upp. Det var Benjamin Franklin.
Under det omedelbara intrycket härav
skrev han samma dag till en fysiker i
Wien: »Detta medför en vändning i
människans historia. Det bör övertyga
suveränerna om dårskapen i att föra
krig, tv det blir nu omöjligt även för

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

den mäktigaste att skydda sina domäner.
» Vid vår generations inträde i
atomåldern är detta en tankeställare.
Det till sist avgörande är icke, liur väldig
makt naturens krafter äga, utan vilken
användning människan får av dem.
Hos henne själv vilar både förhoppningen
och ansvaret.

Dagsläget kännetecknas särskilt av
tre företeelser. Det karakteriseras av de
två världsmakternas markerade uppmarsch
i positioner, som kollidera över
stora delar av världen, i Tyskland, i Medelhavet,
i Mellersta östern, i Yttersta
Östern, i Arktikum. Det karakteriseras
av Västeuropas utmattningstillstånd. Det
karakteriseras också av den spänning,
som genomsyrar jordens alla s. k. färgade
folk och gör dem allt mer obenägna
att förbli kolonialfolk eller bli satellitstater.
Europas storhetstid går mot
skymningen, det koloniala skedet är
förhi, den vite mannen får bära sin börda
ensam och tycks få nog av det. Inom
Europa kämpas så en kamp om Tyskland,
som tagit den säregna formen, att
man på ömse sidor av järnridån allierar
sig — mot Tyskland, över Arktikum
går det kortaste avståndet -— och
alla avstånd krympa nu ned mot ljudhastighetens
mått — mellan jordens väldigaste
militärmakter.

De motsättningar, som kommit till
synes dem emellan, äro vad som främst
observeras och oroar i dagens läge. Sett
på längre sikt ligger det nog en förenkling
av läget i talet om de två världarna.
Jag tror för min del icke på någon
ödesbestämd klyvning av alla jordens
folk och stater i två block kring de båda
främsta världsmakterna, och ha vi inte
nått fram till en värld, så äro tre
eller flera att föredra framför två.

Det befriar oss inte från den akuta
frågan: vad iir det som förberedes i de
två främsta världsmakternas pjäsrörelser
på det storpolitiska schackbrädet?
Tolkningen är icke entydig. Det kan
vara förberedelser för krig. Det kan
också vara förberedelse för en allmän
uppgörelse, för vilken vardera parten
söker bereda sig en så gynnsam position
som möjligt. 1 den mån en hård -

nande taktik skapar förutsättningar för
en påskyndad uppgörelse, behöver den
icke vara enbart av ondo. Men ett allvarligt
riskinoment kan därvid icke
uteslutas: att manöverförmågan brister
eller icke är densamma å ömse håll.

Att vårt land icke är berett och icke
är benäget att låta inrangera sig i den
klyvningsprocess i två världar, som man
på sina håll men på tvivelaktig grund
anser ofrånkomlig, har framgått av regeringsdeklarationen.
Till den ansluter
jag mig, herr talman.

Herr BERGVALL: Herr talman! När
herr Åkerberg i dag sade, att dagens utrikespolitiska
debatt inte kunde präglas
av den spänning, som rådde under
de utrikespolitiska debatter vi förde här
i riksdagen under kriget, kunde jag icke
förstå honom. Nog var det många spänningsfyllda
moment under krigsåren, så
spänningsfyllda att vi gärna velat slippa
en del av spänningen, men de voro
icke koncentrerade till riksdagsdebatterna,
vilka väsentligen karakteriserades av
partiledarnas unisont deklarerade anslutning
till de utrikespolitiska riktlinjer,
som regeringen följde.

Så hopflätade som nationernas öden
nu blivit måste de utrikespolitiska förhållandena
väcka ett ökat intresse, och
man är därför glad för varje initiativ
från regeringens sida, som ger tillfälle
till ett fritt meningsutbyte om dessa frågor.

Vi ha också i detta sammanhang den
fördelen, att vi icke behöva räkna med
samma motsättningar som i inrikespolitiken.
Det finns nyanser, som visst inte
sakna betydelse, mellan skilda meningsriktningar,
men i väsentliga avseenden
äro vi i alla fall ense. Det är naturligt,
att den svenska utrikespolitiken i nuvarande
världspolitiska läge eftersträvar
att bevara vår handlingsfrihet, så att vi
i händelse av konflikt ha möjlighet att
välja neutralitetens väg. Denna ståndpunkt
accepteras säkert av det vida övervägande
flertalet av vårt folk. Det borde,
som utrikesministern framhåller, finnas
förutsättningar för att nationer med
vitt skilda politiska, religiösa, ekonomis -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

ka eller sociala åskådningar och institutioner
leva fredligt vid varandras sida.

Denna ståndpunkt utesluter emellertid
icke, utan den kräver tvärtom som
ett komplement, att vi klargöra var vi
stå i ideologiskt avseende. De ansatser
i denna riktning, som finnas i utrikesministerns
anförande i dag, hälsar jag
för min del med tillfredsställelse. Jag
måste endast med beklagande konstatera,
att tydligheten av i dag icke alltid
tidigare har varit för handen. Tvärtom
har tydligheten tidigare i olika sammanhang
lämnat åtskilligt övrigt att
önska.

När utrikesministern exempelvis i ett
anförande i Strömstad i augusti i fjol
poängterade, att socialdemokratien ur
allmänpolitiska synpunkter står främmande
både för borgerlig storkapitalism
och för kommunism och därav drog vissa
slutsatser angående vår utrikespolitiska
inställning, suggererade han — måhända
helt oavsiktligt -— fram skeva föreställningar
i utrikespolitiskt avseende.
Uttrycket borgerlig storkapitalism är ju
ingen adekvat beskrivning av vad man
populärt brukar kalla västmakterna. Det
utesluter ur bilden redan de drag i Förenta
staterna, som bära exempelvis
Roosevelts och många av hans medarbetares
signatur. Det ger ingen bild av det
Amerika, som ger vidsträckta möjligheter
för en fri och ofta mycket givande diskussion
på de mest skiftande områden,
en diskussion som i många avseenden
präglas av radikalare grepp på problemen
än de med vilka vi röra oss här
hemma. Uttrycket med dess utrikespolitiska
slutsats — ty det är ju inte uttrycket
som sådant, utan uttrycket med
dess utrikespolitiska slutsats, som jag
kritiserar — manar heller icke fram intrycket
av de västeuropeiska demokratierna,
som borde verka särskilt lockande
på utrikesministern, då åtskilliga av
dem för närvarande stå under socialdemokratisk
ledning.

Det finns, när man utgår från den position
som jag förut deklarerade, alldeles
speciell anledning att göra klart, att
vi ideologiskt höra hemma i samma sfär
som västmakterna, att de demokratiska

traditioner, den frilietssyn och de kulturbegrepp,
som äro deras, också äro
våra. Den stillsamma återhållsamhet,
som den socialdemokratiska pressen under
långa perioder visat i fråga om kritiken
av de inre förhållandena i diktaturstaterna,
medan den lämnat ett mycket
brott utrymme åt kritik av missförhållanden
exempelvis i Förenta staterna,
har bidragit till att skapa en förvrängd
bild av verkligheten. Den har icke varit
ägnad att klargöra vår verkliga inställning.
För rättvisans skull vill jag tilllägga,
att det under höstens lopp har
inträtt en ändring i detta avseende, som
man måste hälsa med tillfredsställelse.

Man har ett intryck av att trängtan
att deklarera sin självständighet på socialdemokratiskt
håll tagit sig starkare
uttryck västerut än i den andra riktningen.
Som ett uttryck för denna benägenhet
kan man kanske tolka exempelvis
en passus i ett anförande, som utrikesministern
höll inför svenska handelskammaren
i New York. Han uttalade där
— jag har icke något referat av anförandet
till hands utan får lita till mitt
minne — att Sverige ämnade söka klara
sig genom krisen utan att söka hjälp
på annat håll. Är mitt citat innehållsligt
felaktigt, så får utrikesministern korrigera
mig. De som åhörde anförandet
fingo nog omedelbart det intrycket, att
Sverige ämnade söka klara sig genom
krisen utan några utländska lån. Även
om en pressning av yttrandets formulering
skulle kunna ge möjlighet till en
gynnsammare tolkning, kvarstår nog det
intryck jag nyss angav. Det är möjligt
att yttrandet får ses mot bakgrunden
av den ganska långsamt vaknande insikt
om vårt ekonomiska läge, som präglat
den nuvarande regeringens handlande,
men säkert är att det knappast tillhörde
de särskilt välbetänkta yttrandena.

Utrikesministern ägnade en väsentlig
del av sitt anförande åt vad som förekommit
vid Förenta Nationernas möte.
Det tjänar säkert ingenting till att upptaga
alla de av honom berörda detaljfrågorna
till en mera ingående diskussion.
Man skulle i många fall hamna i
en diskussion om voteringsordningar

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

och tekniska formaliteter. Jag har så
mycket större anledning att underlåta
detta som jag i flertalet frågor anser,
att den position, som valdes av den
svenske utrikesministern som delegationens
ledare, var riktig. I några fall
måste jag dock säga, att jag kände mig
ganska tveksam. Utrikesministern har
otvivelaktigt rätt, när han konstaterar,
att ställningstagandet i olika frågor i
Förenta Nationerna liksom i andra sammanhang
bör ske med hänsyn till frågornas
sakliga innebörd. Han har lika
rätt, när han säger, att eftersom många
av dessa frågor ha en utpräglat politisk
karaktär, en saklig prövning ofta
måste innefatta även ett politiskt bedömande.
Allt beror på vad man inlägger
i ordet »politisk». Vad angår Greklandsfrågan,
som utrikesministern berörde
ganska utförligt i sitt anförande,
kan jag icke komma ifrån, att ordet »politisk»
fick en annan innebörd än den
utrikesministern närmast i dag åsyftar.
Jag kan inte göra mig fri från den uppfattningen,
att ställningstagandet i denna
fråga i viss mån dikterades av en
önskan alt komma mitt emellan de bägge
stormaktsgrupperna. Det är väl dock i
detta sammanhang inte ett önskemål av
högre angelägenhetsgrad att man går in
på en detalj diskussion. Man kan bara
som ett allmänt intryck av FN-mötet
säga, som andra talare redan sagt, att
man endast kan hoppas att FN så småningom
skall få en större funktionsduglighet
än det har i dag.

På den benägenhet att ta större hänsyn
österut än västerut, som jag i det
föregående antytt, ser jag också ett prov
i det sätl på vilket man på socialdemokratiskt
håll behandlar de spörsmål,
som ha sammanhang med det ryska kreditavtalet.
Man har funnit det fullkomligt
naturligt — och på den punkten
råder det väl hundraprocentig enighet
—■ att i det förändrade läge, i vilket Sverige
kommit, söka ernå till exempel vittgående
ändringar i de avtal av handelspolitisk
natur, som vi ha haft med
Förenta staterna. Man har helt enkelt
inte kunnat undgå att göra detta, även
om vissa av de krav, som man härvid

måst framföra, icke ha varit särskilt
sympatiska, sedda ur amerikansk synvinkel.
Man bär ansett sig ha och man
har enligt min mening också haft fullgoda
skäl för detta ståndpunktstagande
i våra ändrade ekonomiska förutsättningar.
1 fråga om Ryssland har man
emellertid tagit saken på ett helt annat
sätt. Ingen lär väl i nuvarande stund
bestrida, att det ryska kreditavtalet är
för stort för vårt land. Av handelsministerns
uttalande i dag framgick ju att
vi icke inom den tid, som utsatts för
detta avtal, såvitt man nu kan bedöma,
ha några möjligheter att fullgöra detta
avtal. Oppositionen har i sin kritik på
den punkten otvivelaktigt fått rätt. Avtalet
kommer, om det skall fullföljas,
att medföra en för oss kännbar belastning,
om icke en radikal ändring i vårt
ekonomiska läge snabbt nog inträder.
Att avtalet hittills icke kunnat fullföljas
på det sätt som förutsattes då avtalet
slöts, ändrar icke bilden. Med hänsyn
till de redan kontrakterade varumängderna
tycker jag nog också att handelsministern
i någon mån underskattade
storleken av den belastning, som detta
avtal redan nu utgör för oss. Trots detta
ha hittills inga försök gjorts att få till
stånd större modifikationer i detta avtal.
Ja, så främmande synes tanken på
sådana förändringar ha varit för regeringen,
att när bankofullmäktige i en
skrivelse föregående år ifrågasatte åtgärder
i antydd riktning, tycks finansministern
inte ens ha förstått innebörden
av detta yttrande, åtminstone inte
om man får döma av ett tidningsuttalandc
som han gjorde omedelbart efter
det att bankofullmäktiges skrivelse kommit.

Ja, detta var några kritiska synpunkter
på regeringens position i utrikespolitiskt
avseende. Från mina utgångspunkter
tjiina utrikespolitiska debatter
av den art, som vi förde under krigsåren,
med deklarationer om instämmanden på
de punkter där vi äro ense ingenting
till. Vad man kan ha nytta av i en sådan
debatt, det är att man kommer
fram till de punkter där det råder meni
ngsk i Ijakt igheter.

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

Jag kan sluta med att konstatera, att
vi inom det parti jag tillhör önska goda
förbindelser i politiskt och handelspolitiskt
avseende både västerut och österut.
Vi tvivla icke heller på att regeringen
strävar mot samma mål, men vi
känna oss icke övertygade om att regeringen
på alla punkter valt riktiga
vägar.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag är givetvis mycket tillfredsställd
över att herr Bergvall inte hade några
erinringar mot den deklaration, som var
innefattad i mitt anförande, åtminstone
inte några av väsentlig art. För att få
fram den motsättning mellan folkpartiet
och socialdemokratien i fråga om utrikespolitiken,
som herr Bergvall tydligen
i alla fall var angelägen att visa upp,
nödgades han söka upp ett par uttalanden
i två tal, som jag hållit.

Det ena var ett tal i Strömstad förra
året, ur vilket han tog upp en liten
passus som även herr Ohlin berört i
andra kammaren. Jag tror att jag under
debatten där lyckades förklara för herr
Ohlin, att han på ett ganska egendomligt
sätt hade missuppfattat innebörden
av det uttalandet. När nu denna missuppfattning
är gemensam för herr Ohlin
och herr Bergvall, kanske det får tillskrivas
det förhållandet, att mitt yttrande
tidigare i ett par folkpartitidningar
har återgivits i ett mycket förvanskat
skick. Visserligen ha nu både herr Ohlin
och herr Bergvall återgivit det korrekta
referatet av mitt uttalande, men jag
undrar om inte den förra, förvanskade
versionen ännu spökar även i herr Bergvalls
medvetande.

Jag tyckte jag gav uttryck för en mycket
banal sanning, när jag som ett argument
bland många andra mot att låta
utrikespolitiken bestämmas av andra
länders inre ekonomiska regimer nämnde,
att socialdemokratien stod främmande
både för borgerlig storkapitalism och
för kommunism. Jag har uppfattat saken
så, att herr Bergvall lika väl som
herr Ohlin är ense med mig om slutsatsen,
nämligen att den tillfälliga regi -

men i det ena eller andra landet inte
skall vara bestämmande för våra vänskapsförbindelser
med dessa länder. Då
tycker jag verkligen att det är litet besynnerligt,
att man söker sak med mig
för ett yttrande, som bara innefattar ett
av många tänkbara argument för den slutsatsen.
Jag hoppas att också herr Bergvall
nu skall känna sig övertygad om att
det här vara fråga om en benägenhet
att i mitt anförande inlägga en mening,
som inte rimligen kunde finnas där.

Herr Bergvall yttrade sig sedan om
ett anförande som jag hållit inför svenska
handelskammaren i New York. Jag
förstår inte riktigt, i vilket utrikespolitiskt
sammanhang detta tal kommer in.
Jag förmodar att herr Bergvall helt enkelt
ville säga, att jag helt allmänt yttrat
mig på ett oförsiktigt sätt, och ville
ge mig en liten reprimand för det. Ja,
vad jag sade där var, att Sverige har
deltagit i Marshallplanen, men att detta
inte innebär att Sverige framställt någon
begäran om hjälp. Marshallplanen
är ju ytterligt aktuell i den amerikanska
opinionen, och man är utomordentligt
intresserad av dess mottagande. Marshallplanens
innebörd var ju, att det
införskaffades uppgifter om de olika
ländernas behov av varor av olika slag
och om deras betalningsbalans i förhållande
till Amerika. Man kom då till ett
resultat, som i fråga om Sverige innebar
ett visst deficit i betalningsbalansen
gentemot Amerika under den ifrågavarande
fyraårsperioden. Jag sade, vilket
var ett faktum, att vårt deltagande i
Marshallplanen i och för sig icke innebar
att vi hade anmält oss som lånesökande
eller hjälpsökande. Sveriges medverkan
i Marshallplanen kommer väl
också i hög grad att karakteriseras av
att vi äro i den förmånliga belägenheten,
att vi kunna exportera för återuppbyggnaden
utomordentligt viktiga varor.

Det är möjligt att en del åhörare inte
ha beaktat, att detta uttalande gällde i
samband med Marshallplanen. Vid den
tidpunkten hade emellertid mig veterligt
icke heller i övrigt från svenska
regeringens sida anhållits om något lån
i Amerika, och vi ha fortfarande inte

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

gjort det. En annan sak är att utvecklingen
under höstens lopp har gått därhän,
att vi haft anledning att undersöka
möjligheterna för ett sådant lån. Det
var i mitt tal inför handelskammaren i
New York inte alls meningen att ge något
svar på frågan, huruvida vi ifall
möjligheten finns komma att äska ett
sådant lån eller inte. Jag tror därför
att inblandningen av det anförandet i
denna debatt var en smula omotiverat.

Jag skall inte gå närmare in på handelsministerns
uttalande om det ryska
avtalet men vill tillägga några ord, eftersom
herr Bergvall reste frågan: varför
har det ryska avtalet varit tabu, då vi
vänt oss till exempelvis Amerika och
försökt få till stånd en revision av gällande
avtal? Nog har väl herr Bergvall
uppfattat det riktiga läget, nämligen att
det ryska avtalet, om jag så får uttrycka
mig, har reviderat sig självt. Det ryska
avtalet är så avfattat att det, om inga
beställningar komma till stånd, inte heller
aktualiserar några kreditutfästelser.
Handelsministern har ju i sitt anförande
meddelat, att 1948 års kreditleveranser
till Ryssland med hänsyn till de beställningar,
som hittills ha gjorts under
kreditavtalet, inte såsom enligt avtalet
var planerat komma att uppgå till 200
miljoner kronor, utan bara till 38 miljoner.
Så långt har alltså avtalet så att
säga reviderat sig självt. I den mån beställningar
på grund av olika omständigheter
icke ha kunnat komma till
stånd, ha inte heller kreditförpliktelserna
aktualiserats.

För övrigt är det klart, att om i framtiden
utvecklingen blir sådan, att vi
anse oss tvungna att få till stånd några
modifikationer i detta avtal, komma vi
att ta upp konversationer med Sovjetunionen
om den saken lika väl som vi
ta upp liknande konversationer med
andra länder. Yi ha ju dessutom ett stående
organ, som regelbundet förhandlar
om hur detta avtal och det andra,
varuutbytesöverenskommelsen, fungerar.

Herr BERGVALL (kort genmäle):
Herr talman! Det var inte någon avsikt
att söka sak med utrikesministern, som

gjorde att jag tog upp några punkter ur
anföranden som han hållit i andra sammanhang,
utan det var en iakttagelse,
som jag tror att jag inte är ensam om
att ha gjort, nämligen att man understundom
på ett klarare sätt får en persons
ståndpunkter belysta, om man går
till anföranden som han hållit i en annan
miljö än i riksdagen, där i officiella
deklarationer allting avrundas på ett
försiktigt sätt. Jag tilläde också med
avsikt i mitt anförande, att utrikesministerns
av mig citerade yttrande i
Strömstad måhända oavsiktligt framsuggererade
den antydda uppfattningen
hos åhörarna. Jag undrar också, om någon
som tar del av det tal, som utrikesministern
hållit i dag, får samma intryck
av detta som av Strömstadstalet.
Jag betvivlar det.

Vad det ryska avtalet beträffar, måste
jag konstatera, att den belastning det
medför för vårt land inte kan mätas av
de kreditbelopp, som i dag äro tagna i
anspråk. Den mätes naturligare av det
kronbelopp, som anger hur stora beställningarna
äro. Ännu exaktare skulle
den naturligtvis mätas av den arbetskraft
och det produktionskapital som
tagits i anspråk för de varuleveranser
man har kontrakterat. Man får i varje
fall akta sig för att dra slutsatser bara
ur kreditbeloppens storlek.

Herr ANDERSON, AXEL IVAR: Herr
talman! Tillåt mig börja med en anmärkning
beträffande regien för dagens
debatt. Vi ha här fått höra först hans
excellens utrikesministern och sedan
handelsministern föredra timslånga anföranden,
som ha innehållit intressanta
redogörelser för vår utrikespolitik och
handelspolitik, men var och en har kunnat
konstatera, att riksdagen lyssnat
mycket förstrött till dessa anföranden.
Kamrarna ha varit påfallande glest besatta.
Jag tror, att detta skall tolkas, inte
som ett uttryck för missaktning mot vare
sig talarna eller ämnet, utan helt enkelt
som en reaktion mot hela denna
metod att inleda eu debatt. Jag hoppas,
att det inte uppfattas som ett försök att

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

spela mästare, om jag tillåter mig att
vördsamt hemställa om eu liten regiförändring
till ett kommande tillfälle — ty
vi få väl sådana här debatter även i
fortsättningen. Skulle det inte vara möjligt
att på förhand låta trycka och utdela
de meddelanden, som skola lämnas
från regeringsbänken? De innehålla
ju i regel mera fakta än politiska opinionsyttringar.
Eller också skulle det väl
vara möjligt att dela upp dagens ämne
på två debatter, varav den ena ägnades
uteslutande åt utrikespolitiska frågor
och den andra åt de handelspolitiska,
båda inledda av en kort redogörelse från
vederbörande departementschef. Dessa
anföranden kunde på det sätt, som skedde
under krigsåren, kompletteras med
stencilerade redogörelser för vissa utrikespolitiska
och handelspolitiska frågor.

Som det nu är ordnat blir debatten
splittrad på två vitt skilda områden. I
ena ögonblicket rör den sig om utrikespolitik
och behandlar där frågor av den
mest centrala betydelse; strax därpå kastas
den in på handelspolitiken och bollar
där än med ett problem, som kanske
ligger mitt uppe i den allmänna politiska
diskussionen, än med ett problem,
som är fullständigt perifert. Jag
kan inte förstå annat än att detta är en
felaktig metod att utnyttja detta tillfälle
för regeringen att möta riksdagen och
få en ingående överläggning med denna
om de frågor, som för närvarande äro
av en så utomordentlig betydelse för oss
alla.

Herr talman! Jag har velat göra denna
lilla randanmärkning innan jag kommer
in på mitt egentliga ämne, och för att
jag inte skall kunna beskyllas för att
ha tagit upp tid för kammaren i onödan
skall jag be att på förhand få meddela,
att jag kan inskränka de kommentarer,
som jag hade tänkt göra till de båda
inledningsanförandena, sedan debatten
nu bär pågått ett par timmar. Jag kan
i mångt och mycket instämma med föregående
talare, och vad jag här kan
komma med är egentligen bara några
kompletteringar, några försök att ge en
annan nyans åt uppfattningar, som re -

dan äro framförda eller antydda av andra
talare.

Jag konstaterar med tillfredsställelse
utrikesministerns mycket positiva uttalande
om Marshallplanen. Jag kan inte
neka till att jag liksom åtskilliga andra
i fjol tyckte mig kunna spåra en viss
tvekan från den svenska regeringens sida,
i varje fall när det gällde att ta
ståndpunkt till den överläggning i Paris,
som sedan visade sig vara av en så
utomordentlig betydelse för Marshallplanens
utformning. Det är desto mera
glädjande att nu kunna konstatera, att.
vår utrikesminister utan minsta reservation
ansluter sig till grundtankarna i
denna plan och även tycks ge sin fulla
anslutning till det sätt, på vilket den
skall sättas i verloet. Det råder här fullt
samförstånd mellan regering och riksdag,
det har förut kunnat konstateras
vid de överläggningar, som ha hållits
mellan regeringen och utrikesnämnden.

Däremot har man svårt att förstå att
den svenska regeringen inte ville aktivt
deltaga i Brysselkonferensen om en europeisk
tullunion. Jag bortser här alldeles
från hur utomordentligt svårt
problemet är, ty dessa svårigheter böra
inte i och för sig avhålla oss från en
diskussion om detsamma, lika litet som
vi ha anledning att draga oss för en
diskussion om en nordisk tullunion, även
om många på förhand säga att en sådan
är fullständigt utesluten. Men när det
gällde Brysselkonferensen ville regeringen
inte vara med om att skicka ombud
för Sverige, utan vi fingo nöja oss med
att skicka en observatör. Jag vill påpeka,
att inte bara Danmark, utan även det
strängt neutrala Schweiz, som till på köpet
står utanför Förenta Nationerna, lät
sig företrädas av ombud. Jag hoppas att
Sveriges passiva hållning vid detta tillfälle
inte hade politiska skäl.

I fråga om det nordiska samarbetet vill
jag helt instämma med utrikesministern,
och samma åsikt har också uttalats av
herr Domö. Över huvud taget måste vår
insats i det nordiska samarbetet bli mera
helhjärtad och positiv. Jag tar därför
fasta på utrikesministerns ord, att
den svenska regeringen ser ett mera vid -

Onsdagen den 4 februari 1918 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

gat och planmässigt nordiskt samarbete
som ett betydelsefullt mål för vår utrikespolitik.

Det största intresset i utrikesministerns
deklaration ha naturligtvis hans
uttalanden om den pågående politiska
blockbildningen ute i världen tilldragit
sig. Han kom därvidlag inte med några
överraskningar, men jag vill liksom föregående
talare understryka det tillfredsställande
i den klara och såvitt jag förstår
realistiska redogörelse, som utrikesministern
lämnade för den aktuella situationen.

Det var på förhand klart att utrikesministern
i dag skulle upprepa sin tidigare
förklaring, att Sverige icke biträder
någon blockbildning, att vi icke genom
förhandsengagemang skola avhända
oss rätt och möjlighet att stå utanför ett
nytt krig. Det var också klart att han fortfarande
står på den ståndpunkt, som
han tidigare deklarerat, att Sverige genom
sitt inträde i Förenta Nationerna
visserligen uppgivit sin neutralitet, men
att denna skulle återtagas för den händelse
Förenta Nationerna helt skulle undergrävas
av pågående politisk blockbildning
eller eljest försvagas i sin
handlingsförmåga; så uppfattade jag.herr
Undéns uttalande på denna punkt.

Denna utrikesministerns förklaring understryker
kontinuiteten i den .svenska
utrikespolitiken, och denna kontinuitet
är förvisso mycket värdefull. Det finns
inte minsta tvivel om att denna politik
har en mycket fast förankring hos det
svenska folket. Men å andra sidan är det
en viss fara för att denna konservatism
i kursen lätt kan bli en förstenad dogmatik
med stereotypa talesätt i stället
för en levande känsla för allvaret i vårt
lands läge och de krav som situationen
nu ställer på oss. Emellertid har enigheten
om den orubbliga kursen det goda
med sig, att hela världen vet var vi nu
stå och var vi i händelse av en ny världskatastrof
helst skulle vilja stå. I Moskva
borde man en gång för alla göra klart
för sig, att Sverige inte kommer att frivilligt
låna sig som bas för några statsgrupperingar
som stå i strid med varandra.

Jag vill i detta sammanhang tillåta
mig att göra en randanmärkning: jag
vill understryka att det är en uppriktig
och som jag hoppas allmän svensk önskan
att Finland skall kunna få iakttaga
den neutralitet, som dess folk sätter sådant
värde på efter krigets prövningar.
Det bör också sägas, att vi här i landet
skulle gripas av stark beklämning och
känna det som ett hot mot vårt eget land
om Finland mot sin vilja skulle påtvingas
en pakt, som militärt inlemmade landet
i östblocket.

De svenska statsmakternas bestämda
åsikt, att Sverige skall försöka föra en
självständig svensk politik utan att binda
sig åt något håll, utesluter naturligtvis
inte att det finns nyanser inom vårt
folk vid bedömandet av dessa frågor.
Ett par yttranden vid årets remissdebatt
gåvo uttryck för sådana skiftningar,
och vi ha väl rätt att nu lika väl
som under världskriget säga ifrån, att
neutraliteten icke är ett självändamål,
utan en politisk metod, som användes
för landets bästa. Neutralitet får inte
vara detsamma som ett försök att halta
fram på båda benen, och det får inte
heller bli ett skalkeskjul för allsköns
försvarsolust — jag tror det finns anledning
att varna härför.

Världspolitiken är just nu så dynamisk
— det har också utrikesministern
här betygat — att man inte kan segla
med fasta skot, om en storm skulle blåsa
upp. Att konstatera detta innebär naturligtvis
inte ett oreserverat förord för en
svensk anslutning till ett västblock, en
västunion eller en »västfolkens familj»,
som Léon Blum senast formulerade programmet.
Den engelske utrikesministern
Bevin, som har talat senast om planerna
på en västunion, avser ju därmed att
sammanföra Storbritannien, Frankrike
och Beneluxländerna på Dunkerquetraktatens
grundval. Det är av värde att slå
fast detta. Sverige står utanför denna
diskussion. Vad man åsyftar med Dunkerquetraktaten
är en regelrätt allians
och inte något försök till en sådan regional
pakt, som förutses i Förenta.Nationernas
stadgar.

Men även om man säger detta, tjänar

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

det väl ingenting till att förneka, att
Sverige och det svenska folket till anda,
livsföring, samhällsliv och ekonomi tillhör
västerlandet. Därom veta alla främmande
regeringar tillräckligt besked —
även den ryska. Den ryska regeringen
borde också veta — tv den har så pass
god information, trots alla felkällor —
att den reaktion, som nu kan spåras
inom vida kretsar av det svenska folket
mot vissa drag i den sovjetryska
politiken, inte är ett utslag av en svensk
orientering till ett annat block, utan en
naturlig svensk reaktion mot det som
vi anse strida mot vår uppfattning om
frihet och människovärde, mot vår syn
på demokratiskt samhällsskick och de
former för sammanlevnad mellan folken,
som vi vilja stödja.

Den misstänksamhet, som allt mera
kan spåras i sovjetryska uttalanden om
Sverige, är delvis inspirerad av förutfattade
meningar, men den är nog oftare
framkallad av den ytterligt grova agitation,
som den ryska propagandaledningen
har igångsatt och som närmast är riktad
mot Förenta staterna men är utformad
på ett sådant sätt, att den gärna
får drabba mellanliggande småstater på
vägen. I denna propaganda har det vid
upprepade tillfällen påståtts, att den
svenska pressen är besoldad av amerikanskt
kapital. Det har i olika vändningar
talats om den dollarköpta, dollarinspirerade
svenska pressen och alla
de legodrängar som Förenta staterna har
lyckats förvärva sig här i landet. Jag
tror det finns anledning att vid detta
tillfälle säga ifrån, att en sådan agitation
måste framkalla en stark reaktion,
inte bara från pressen, utan från var
och en som — han må ha vilka åsikter
som helst om de olika tidningarnas sätt
att uppträda — anser att en fri press är
ett omistligt element i ett folkstyrt land.
Reaktionen tar sig naturligtvis ibland
uttryck, som kan komma att uppfattas
såsom fientlighet, men om vi stillatigande
mottaga sådana beskyllningar vore
vi knappast värda att räknas som företrädare
för en fri press i ett fritt land.

Det har sagts — dock inte i denna
debatt — att det är en uppgift för Sve -

rige att tjänstgöra som en brygga mellan
öst och väst, och jag tror att det
finns mycken uppriktig och ärlig önskan
bakom detta tal om att tjäna en
broslagning över de starka, motsatta intressen
som allt mer behärska världspolitiken.
Men är det inte ett uttryck också
för en fullständig felbedömning både av
våra möjligheter och av det världspolitiska
läget? Vår önskan att tjäna utjämningens
intressen är uppenbar och på
många sätt vitsordad, men ingen kan väl
i denna stund blunda för att det svåraste
hindret för en sådan politik ligger
i den ryska inställningen till allt västerländskt,
inklusive det som representeras
av vårt land. Talet om den fällda
järnridån är inte ett tomt tal, det är en
allvarlig verklighet, som vi inte komma
ifrån. Och vi skola inte göra oss några
som helst illusioner om att vi kunna
vare sig bryta denna järnridå, krypa under
den eller på något vis krångla oss
igenom de hinder, som resa sig för en
fri samfärdsel mellan det stora landet
i öster och de större eller mindre stater
i Europa, som representera ett annat
ideal i fråga om styrelsesätt, i fråga
om uppfattningen av människovärdet
och i fråga om den allmänna utvecklingen.

Att icke onödigtvis skärpa dessa motsättningar
är förvisso också en viktig
svensk uppgift, men det skulle vara dåraktigt
att blunda för motsättningarna
och söka inbilla sig, att vi i fortsättningen
kunna föra vår politik utan att ta
någon som helst hänsyn till de faktiska
förhållanden som råda. Det är i alla fall
så, att realpolitik från den ena sidan
med nödvändighet måste framkalla realpolitik
från den andra. Man må ta det
som smicker eller kritik, men det finns
i varje fall inte någon tvekan om att
den ryska politiken i allra högsta grad
är realpolitik. Är det då förvånande,
om en sådan realpolitik möts med motsvarande
medel från den andra sidan?
Är det något så orimligt, att även ett
litet land i denna situation bör uppmanas
att anlägga en mera realpolitisk syn
på sina uppgifter, sitt försvar och sin
utrikespolitik? Det betyder inte en

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

skärpt aggressiv politik, bara att vi se
verkligheten i ögonen. Det betyder att
vi inte låta vårt handlingssätt bestämmas
av våra sympatier för eller antipatier
mot den ena eller andra ideologien. Vad
som kräves är ett klart ståndpunktstagande
till våra egna intressen, en föresats
att i varje situation uteslutande se
på vad som kan gagna eller skada vårt
eget land och att inrätta vårt handlande
därefter.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Det är bara en liten punkt i herr Ivar
Andersons anförande som jag nu vill
klara upp. Herr Anderson uttalade sin
tillfredsställelse över att jag i det anförande
jag höll hade givit så positiva
uttryck för den svenska regeringens intresse
för Marshallplanen, och han ville
se en viss förskjutning i regeringens
uppfattning därvidlag, i det att vi i början
skulle ha ställt oss mera tveksamma
när det gällde att deltaga i Pariskonferensen.

Jag vill säga, att vad som först verkade
en smula förbryllande i förslaget
om Pariskonferensen var att Förenta
Nationerna alldeles innan förslaget
framlades hade organiserat sin nya Europakommission.
Samtidigt hade utrikesminister
Marshall i ett uttalande till
pressen sagt, att aktionen till hjälp åt
Europa var avsedd att gälla alla europeiska
länder, alla länder väster om
Asien. Det var ju också så, att den förberedande
konferensen var anordnad
med deltagande även från Sovjetunionens
sida. Då liksom sedermera under
överläggningarna hade man från svensk
sida den uppfattningen, att man borde
skjuta fram Europakommissionen såsom
på något vis medverkande i den här utredningen,
och det lyckades också att i
beslutet på Pariskonferensen få med ett
uttalande, att det var meningen alt anlita
även Europakommissionens hjälp.
Orsaken till att man från Sveriges liksom
från våra skandinaviska grannländers
sida ställde sig litet undrande var
emellertid just det faktum all det inte

från början hade förutsatts att Europakommissionen
mera aktivt skulle medverka
i hela denna plan.

Vad sedan beträffar studiegruppen för
tullunionsfrågor vill jag bara påminna
om att regeringen, innan den bestämde
sin ståndpunkt, hade ingående samråd
med utrikesnämnden, och jag tror att
jag utan att göra mig skyldig till någon
indiskretion kan säga, att vi kunde konstatera
allmän anslutning till vår plan
från utrikesnämndens sida, kanske med
undantag just för herr Ivar Anderson.
Bortsett från honom var det en allmän
uppfattning, att den form för deltagande
som vi valde var den lämpligaste. Vi
hade ju problemet om utredningen angående
skandinaviskt samarbete såsom
det för oss mest näraliggande och såsom
på sätt och vis ett led i det andra
utredningsarbetet. Det hette i direktiven
för studiegruppen, att det skall utredas
om alla stater eller några av dem vilja
upprätta tullunioner; det förutses alltså
att det skall bildas olika grupper, som
göra dylika tullunioner inbördes, och
det är således helt i anslutning till tankegången
i stort, som det skandinaviska
utredningsarbetet kommer att äga rum.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Vår
kammarkollega Sven Linderot påstod i
remissdebatten, att han hade märkt en
betydlig omsvängning i den politiska
atmosfären sedan den svenska delegationen
hade återkommit från Förenta
Nationernas generalförsamling. »Vad
som där bär inträffat är för allom fördolt»,
sade han, »och mycket få vi väl
inte heller reda på av dem, som ha varit
där. Men att en uppenbar förändring i
det politiska klimatet har inträffat sedan
de delegerade ha kommit därifrån
är jag tillräckligt gammal i den politiska
leken i Sverige för att kunna registrera.
»

Ja, nu har herr Linderot i alla fall
fått reda på allt det fördolda av utrikesministern,
han har fått reda på hur arbetet
i FN har förlupit och vilken ställning
den svenska delegationen har intagit
i olika brännbara frågor, och jag

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

undrar om lian fortfarande vill göra
den svenska FN-delegationen ansvarig
för att det politiska klimatet bär hemma
blivit kyligare mot öster på senare
tid. Ty det var väl den kyligare temperaturen
herr Linderot syftade till med
sitt tal om klimatet? Att det blivit en
kyligare stämning mot Sovjet kunna vi
nämligen ge honom rätt i, men vi mena
nog att orsakerna äro helt andra än
dem herr Linderot utpekat. Det kretsar,
där den lilla skaran svenska FN-delegater
talat och till äventyrs format opinioner,
äro inte så stora eller så många, att
den mer kritiska hållning till yttringar
av rysk utrikespolitik, som svenska folket
börjat visa, kan förklaras med FNdelegaternas
inflytande, direkt eller indirekt.
Det måste ju vara så, att det
svenska folket dragit sina slutsatser och
att opinionen ändrat sig på grundval av
ett rikhaltigare material än det som FNdelegationen
bidragit med och som utrikesministern
framlagt här i dag. Vårt
folk är inte bara läskunnigt, utan det
är också vant att läsa tidningspress av
olika politiska kulörer och språkrör för
olika åskådningar, vant att jämföra det
lästa och ganska självständigt bedöma
dess halt. Menige man har nog därvid
inte kunnat undgå att märka — av utlandstelegram,
utlandskorrespondenser
etc. — att detta, att det kärvat ihop sig
så hårt mellan stormakterna vid fredsförhandlingar
och vid Förenta Nationernas
arbete, till inte ringa del beror på
en absolutism i den östliga stormaktens
uppfattningar, ett envist fasthållande
vid ståndpunkter, som försvårar eller
omöjliggör nödvändiga kompromisser.

»Man kompromissar inte med kapitalismen»,
sade också en sovjetdelegat
i Lake Success i höstas, och han sade
det såsom man säger en trivial, högst
vardaglig sanning. Det är just där felet
ligger. Tv vad är väl demokrati utan
förmåga till kompromiss, en kompromiss
mellan olika uppfattningar — även
kapitalistiska — för att kunna lägga
fram förslag och arbetsresultat som kunna
accepteras av bredast möjliga kretsar
inom folket, av så många och stora
medborgargrupper som möjligt? Nästan

varje utskottsutlåtande t. ex., som vi få
i våra händer, är ett resultat av sådana
kompromisser mellan borgerliga och socialistiska,
ja, mellan många olika åsiktsriktningar.
Att kunna jämka och samarbeta
och ta hänsyn även till andras
otäcka meningar är demokratiens kriterium,
och oförmåga eller principen
ovilja härtill är i släkt med diktatur,
det må sedan kallas folkdemokrati aldrig
så mycket.

Det är den där oförmågan hos herr
Linderots partivänner i öster, som den
svenska allmänheten uppmärksammar
när den i tidningarna läser referat av
utrikesministermöten som spricka, av de
tjugu ryska vetona i FN:s säkerhetsråd
med mera sådant. Det går inte hur länge
som helst att låta bli att jämka på sig
utan att det väcker irritation hos resonligt
folk, det vet nog Sven Linderot, som
själv är styv i att vända, när det behövs,
och som trots sin onyanserade lojalitet
mot partivännerna i Sovjet har
vunnit personliga sympatier bland riksdagskamrater
och politiska motståndare
just därför att han själv ger ett så starkt
intryck av frispråkig stockholmsk •—
jag skulle vilja säga söderkis, som inte
blir förlägen i några kretsar och som
nog kan samarbeta även med oliktänkande.

Ty vad var det han sade i remissdebatten
sist: »---här» — i Sverige

— »skär politiken rätt igenom partigränserna.
Det finns inte här i landet
ett enhetligt reaktionärt borgerligt block.
—■ -—• — Starka frisinnade traditioner
och gamla liberala frihetsbegrepp leva
inom stora grupper i det borgerliga Sverige.
» Ja, det kan Sven Linderot ha rätt
i. Och vad mera är, de gamla svenska
frisinnade traditionerna har han själv
inte kunnat frigöra sig ifrån, gudskelov.
Kunde han dessutom fortplanta litet av
dem till sina vänner i Sovjet, så skulle
det säkert gagna världsfreden. Det är
just den ryska uppfattningen om friheten
som en statens frihet att bestämma
över medborgarnas handlingar och
yttringar som stöter den vanliga svenska
medborgaren för huvudet, han eller hon
må sitta hemma och läsa i tidningarna

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

om den sortens frihet eller iakttaga
mentaliteten direkt vid FN:s sammanträdesbord.

Därmed vill jag inte ha sagt, att den
innebörd, som amerikanarna lägga i begreppet
frihet, gör hjärtat så mycket varmare
på en svensk socialdemokrat. Den
amerikanska medborgaren har alltför
lätt att sätta sina privata intressen framför
samhällets, t. ex. genom att avböja
en samhällets priskontroll under motivering
att den är ett otillbörligt intrång
på den fria företagsamhetens marker,
medan priserna klättra upp med 40 procent
eller mera. Den friheten snuddar
åtskilligt vid det svenska begreppet
självsvåld. För oss svenskar i ett land
med femhundraårigt parlamentariskt
system är frihet ett mellanting mellan
dessa ytterligheter, en syntes av individuell
frihet och social rättvisa. Sweden,
the middle way — Sverige, medelvägens
land —, som amerikanen Marquis
Childs en gång döpte oss till, kan
därför också sättas som rubrik för vår
utrikespolitiska kurs.

Såsom utrikesministern visat i dag har
Sverige i Förenta Nationerna försökt
följa sin egen väg genom att hålla sig
inom objektivitetens, den svenska neutralitetens,
råmärken. Det är en linje,
som borde tilltvinga sig respekt i det
långa loppet, tycker man, även om
den väcker irritation i lägen, då starka
nationella intressen komma i svallning
på väst- eller östkanten. Det innebär
naturligtvis inte att en liten stat som
Sverige kan leva ett isolationistiskt liv
utanför maktkampen mellan de stora
länderna — det ha visst alla talare i
dag varit överens om — och lika litet
kunna Norge och Danmark göra det.

Yi måste hålla samman med andra
länder, som äro besläktade med oss i
fråga om samhällssyn och kultur och
som med oss kunna hävda den demokratiska
livsstil som är det naturliga för
oss. Att de länderna äro att söka i Västeuropa
med England som den västeuropeiska
kretsens fasta punkt, äro vi
många som äro övertygade om. En fastare
sammanhållning inom den kretsen,
politiskt och ekonomiskt, måste bli vår

strävan enligt mitt sätt att se. Det får
inte betyda, att vi ansluta oss till någon
militär eller försvarspolitisk blockbildning
eller uppge vår hittillsvarande
princip att försöka uppnå bästa möjliga
handelspolitiska förbindelser både
mot öster och väster och även förbättra
de allmänna politiska relationerna åt alla
håll, vad vi än känna inför de härskande
ideologiska och politiska systemen i olika
länder.

När Churchill i ett tal i höstas skisserade
den lösningen av maktstriden i
världen, att jorden må uppdelas i två
hemisfärer, en väst- och en östhalva,
så jämstarka att ett krig inte kommer
att löna sig, blev jag inte lika tilltalad
av den tanken som Ture Nerman när
han i remissdebatten kallade den fasta
konstellationen med två block för »ett
stort historiskt framsteg» och menade,
att blocken få balansera varandra. Dagens
Sverige passar nog inte att fogas in
vare sig i den socialistiska diktaturens
maktsfär eller i den självgoda amerikanska
kapitalismens. Men herr Nerman
talade också om den tredje styrkans
väg, och på den vägen kan jag följa honom.
Som jag och många med mig se
det, är det en av vårt lands angelägnaste
utrikespolitiska uppgifter just nu
att arbeta fram det tredje alternativet,
att i samarbete med det övriga Skandinavien
knyta an till England, Nederländerna,
Belgien och Léon Blums
Frankrike. Starkare sammansvetsade
kunna dessa länder tilltvinga sig bättre
gehör i Förenta Nationerna och bli vad
Sverige redan i all anspråkslöshet strävat
efter att vara: en objektivitetens och
den sociala demokratiens stämma i det
internationella samarbetet.

Herr LINDEROT: Herr talman! De

långa redogörelser, som vi fått höra av
utrikesministern och handelsministern,
innehålla ju oerhört mycket viktiga ting,
som till en del här i riksdagen under
innevarande session ännu inte ha behandlats.
Det kunde givetvis diirför finnas
anledning till ett tämligen utförligt
debatterande av vad som vi här åhört.
Jag skall emellertid söka att komprime -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

ra mitt tal och bara beröra några som
jag anser hägst väsentliga punkter och
särskilt då på utrikespolitikens område.
Jag vill därmed inte på något vis
skilja handelspolitiken från utrikespolitiken.
De ha kanske i vissa fall tidigare
betraktats såsom tvenne skilda områden,
under det att de numera ju gripa
i varandra så oskiljaktigt, att de självklart
höra tillsammans i en debatt.

Att samtliga talare i dag tala med något
mindre bokstäver än när vi ha våra
inrikespolitiska uppgörelser om Krångel-Sverige
och vad däri inneslutes, torde
väl inte få tolkas så, att man anser
att debatten om utrikespolitiken är av
mindre betydelse än en inrikespolitisk
debatt. Det torde väl i stället böra tolkas
så, att samtliga talare veta, att åtskilliga,
som inte intressera sig för våra
vanliga skärmytslingar i våra mer eller
mindre viktiga inrikes frågor, lyssna på
vad som här säges. Dessutom veta vi ju
alla, att debatten rör sådana livsfrågor
som frågorna om krig och fred, om den
nationella friheten och om oavhängigheten,
och det gör ju att de flesta —
samtliga, kan jag säga — yttra sig under
trycket av att det är brännbara, till
dels farliga och i varje fall ytterligt
livsviktiga ting, som vi behandla.

Av de frågor, som jag anser vara betydelsefulla,
tänkte jag först beröra begreppet
neutralitet i utrikespolitiken.
Jag har en känsla av att här har man
talat om två ting. Dels har man utgått
från att vår utrikespolitik under alla förhållanden
skall vara ett slags neutralitetspolitik,
och dels har man talat från
den utgångspunkten, att vår utrikespolitik
skall föras på ett sådant sätt att vi
vid ett krigsfall eller vid synnerlig krigsfara
ha möjligheter att upprätthålla den
traditionella svenska neutralitetspositionen.
Dessa olika sätt att se på tingen
tycker jag att man bör hålla isär, ty jag
tror inte att det går att sätta neutralitetsstämpel
på utrikespolitiken. Det har
nog också framgått för dem, som närmare
ha tagit del av utrikesministerns
redogörelse, att man inte kan anse, att
den politik som har förts har varit en
neutralitetspolitik. Jag är icke heller av

den meningen, att man skall sträva efter
neutralitetspolitik. — Jag skall sedan
återkomma till detta.

Innan jag lämnar detta neutralitetsbegrepp
vill jag adressera mig till andre
vice talmannen, herr Åkerberg, som var
inne på samma linje och som gav uttryck
åt en optimistisk uppfattning, att
kriget inte alls är nödvändigt och bör
kunna undvikas. Men han stödde denna
sin optimism närmast på rent psykologiska
faktorer. Han ansåg att den största
krigsfaran utgjordes av att folk talade så
mycket om krig, att man rustade för
krig, att man skrämde folk för krig och
att tongivande stämmor i olika läger
ofta talade om krig såsom någonting
oundvikligt. Jag vill göra en liten invändning
— utan att på något sätt undervärdera
de psykologiska förutsättningarna
för krigföring, ty de ha naturligtvis
en stor betydelse, tror jag dock
att orsaken till krigen framför allt ligger
på det ekonomiska området.

Jag tror att det är värdefullt, om man
i denna utrikespolitiska debatt understryker
detta. Ty har man för sig, att
det här närmast är fråga om diplomati
och psykologi o. s. v., tror jag att det
blir svårare att föra en riktig, ur svensk
synpunkt fördelaktig utrikespolitik.

Jag vill här stödja mig på ett högerorgan,
Sydsvenska Dagbladet Snällposten,
som utan redaktionell reservation
härom dagen införde en artikel av professor
Johan Åkerman angående »Industrialismens
vändpunkt», som han kallade
den. Jag vill bara ge ett par korta
citat för att belysa vad jag menar om de
ekonomiska förhållandenas väsentliga
betydelse när det gäller att bedöma
krigsfaran.

Professor Åkerman säger här: »Det är
obestridligt — och dock ständigt otillräckligt
beaktat — att mycket av det utrikespolitiska
skeendet, och därigenom
medelbart även de inrikespolitiska förändringarna,
under hela industrialismen
kan återföras på de ledande ländernas
olika starka industrialisering.»

Efter att ha givit en rad exempel från
olika krig under de senaste 150 åren
säger professor Åkerman litet längre

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

fram i samma artikel: »En granskning
av industrialismens stormaktskrig och
kolonialkrig ger sålunda vid handen, att
det måste finnas ett intimt samband
mellan å ena sidan stormakternas industrialisering
— och då främst olikheter
i det tekniska framåtskridandets
snabbhet i skilda stater — och å andra
sidan de allt mer förödande stormaktskrigen.
»

Hela denna ekonomiska grundval för
de krigiska sammandrabbningarna är det
avgörande, och det måste man ha i sikte,
då man här diskuterar hur vi skola
ställa oss exempelvis till Marshallplanen.
Tv vad är Marshallplanen? Ja, herr
utrikesmininistern har sagt, att det är
ett generöst amerikanskt sätt att hjälpa
Europa. Jag vill inte uttala något värdeomdöme
om generositeten; jag tror
nog att det är närmast Amerika man
vill hjälpa, även om icke viljan att också
hjälpa Europa helt saknas bland amerikanarna.
Faktum är att man sköt Förenta
Nationernas organ å sido och kallade
till konferens under ledning av eu
stat, begärde uppgifter från de olika
europeiska staterna om hjälpbehovet och
kombinerade detta generösa hjälpprogram
med politiska villkor, som ju äro
och måste betraktas som direkt inblandning
i de berörda ländernas suveränitet.
Det är inte alls något löst hugskott, när
den amerikanske försvarsministern —
såsom jag nämnde i remissdebatten —
talar om nödvändigheten av att fortsätta
att bygga ut hjälpen med militära
baser i Europas länder. Det är ingen
tillfällighet att Mr. Bevin börjar på att
inbjuda till alliansfördrag mellan Europas
stater, och det är bara en taktisk
och temporär företeelse, att man ännu
inte officiellt hänvänt sig till Sverige.

Jag har den bestämda uppfattningen,
att Sverige icke skulle ha varit med i
Paris och att Sverige icke heller, genom
den redogörelse sotn avgivits här i dag,
borde ha officiellt intagit ställningen
som eu av de 16 Marshallstatcrna. Jag
tror att det strider emot det tidigare
talet om att Sverige icke skall vara med
i något block.

Här vill jag beröra något av den po -

lemik, som har förts gentemot Sovjetunionen.
Utan att på något sätt ta upp
allt vad som här har sagts eller gå in på
några detaljer vill jag ändå fråga dem,
som här i debatten ha anfört, att Sovjetunionens
politik är den som mest
oroar läget i världen och som med hänsyn
till en eventuell utlösning av ett
kommande krig är den farligaste politik
som någon stat för: är det inte ändock
på det sättet, att Sovjetunionen inför
Förenta Nationerna har framlagt ett
förslag om nedrustning, vilket emellertid
blev avböjt? Till det problemet hör
ju inte bara frågan om förkastandet av
en s. k. övernationell socialisering av
atomenergien. Är det inte på det sättet,
att det också föreslogs en kontroll över
atombomben, att det förslaget avböjdes
av framförallt Förenta staterna och att
övriga s. k. demokratiska stater i synnerlig
grad understödde Amerika i detta
avvisande? Då måste man väl ändå fråga
sig: har man målat världsläget alldeles
korrekt, då man helt förbiser en så
oerhört viktig sak som innehavet av
atombombsfabrikationen utgör? Att sitta
inne med den hemligheten och vägra
kontroll över framställningen av atombomben,
är det kanske inte det farligaste
som överhuvud taget kan tänkas
i nuvarande världsläge?

Jag vill alltså, herr talman, till denna
del av mitt anförande säga, att jag icke
tror på neutralitet såsom ett slags system
i vår utrikespolitik. Däremot är
jag överens med regeringen, då den förklarar,
att den vill driva en utrikespolitik
som ger oss möjligheter till att inta
en neutral ställning i ett eventuellt kommande
krig. Huruvida det blir möjligt
eller ej behöva vi ju inte filosofera om,
men jag anser att det är en fördel för
Sverige att den möjligheten finns kvar.

Jag går så över till frågan om suveräniteten.
Har man inte börjat att alltför
mycket och tämligen fatalistiskt i
utrikespolitiska sammanhang utgå från
att speciellt de små staterna icke kunna
bevara sin suveränitet? Naturligtvis ge
vi alltid upp något av suveräniteten genom
att ansluta oss till Förenta Nationerna.
Man får inte ta detta begrepp så -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

som något absolut mekaniskt och säga,
att antingen har man den till hundra
procent eller också har man den inte
alls. Vi uppge litet av suveräniteten genom
att vi ansluta oss till Förenta Nationerna,
men vi ge inte upp det väsentliga,
vår nationella frihet och oavhängighet,
och jag tycker att man från de små
staternas sida med all kraft måste kräva
respekt för sin suveränitet. Det förutsätter
också att vi kräva en jämlik behandling.
Jag anser att Sverige och vilket
annat mindre land som helst i Europa
— även de stora naturligtvis, men
vi tala här om de små staternas utrikespolitiska
situation —- gentemot Amerika
och Sovjetunionen eller vilken annan
stat som helst skall stå på plattformen
jämlikhet och jämbördighet i det internationella
umgänget. Det vill jag ha kursiverat
i den här debatten.

Jag tror inte att det är till nytta för
freden, om vi nu bara börja på att
söka orientera oss till något block. Jag
har en känsla av att trots de egentligen
ganska otvetydiga deklarationer, som regeringen
här gjort, har man i en rad
konkreta fall redan inlett en utrikespolitisk
linje, som för oss bort ifrån denna
jämlikhet och från den suveränitet
som vi anse att vi skola värna. Jag har
redan angivit, att jag anser att vårt deltagande
i den s. k. Marshallplanens utformning
just är ett sådant fall.

Med stöd av vad jag sade i remissdebatten
— jag behöver inte här upprepa
detta — vill jag vända mig mot begreppen
»öster» och »väster» och talesättet
att vi orientera oss antingen österut eller
västerut. Det är faktiskt icke på det
sättet; och jag anser att vi tvärtom skola
försöka spjärna emot, när man vill
göra politiken så enkel, att det hela bara
blir som ett geografiskt begrepp och
man endast behöver ha en världskarta
för att veta, hur de politiska skiljelinjerna
gå. Ty så går det faktiskt inte till,
och med hänvisning till mina citat från
professor Åkermans artikel i Sydsvenska
Dagbladet Snällposten och till vad jag
sade i remissdebatten, kan jag vidhålla,
att politiken inte följer de geografiska
gränserna utan skär tvärs igenom de

olika nationerna, över både landgränser
och partigränser inom den s. k. västra
demokratiska sfären. Ty det är faktiskt
så att det är kampen mellan klasserna
och om det ekonomiska herraväldet,
kampen om vilka som skola sitta i högsätet
när det gäller att bestämma de ekonomiska
förhållandena, som föranleder
tidens stora oro, och icke någon plötsligt
påkommen ond vilja hos olika människor
i olika länder att bara önska lösa
tvistigheter med krig.

Jag vill se så gott på mänskligheten,
att jag vill förutsätta, att nästan ingen
egentligen vill krig. Men man skall ha
klart för sig, att i utvecklingen och i
skeendet föras in sådana ting, som driva
fram kriget. Den gamla diplomatien spelar
inte längre någon större roll. Även
diplomatien har blivit klasskamp och
uttrycker på sitt sätt under sina säregna
former den motsättning av ekonomisk
karaktär, som vi ha att ta hänsyn till
och som ligger till grund för oron i
världen.

Jag vill härefter rikta en liten replik
till fru Lindström. Hon har ju inte alldeles
riktigt förstått mitt yttrande i remissdebatten.
Jag har inte sagt, att delegationen
från Förenta Nationerna kom
hem till Sverige med besked, order och
anvisningar och här skapade ett kyligare
klimat. Jag har bara sagt, att det är
mycket lätt att konstatera, att det politiska
klimatet undergått en mycket
stark försämring sedan den tiden. Att
det sammanföll just med den svenska
delegationens hemkomst från Förenta
Nationernas senaste generalförsamling
kan jag inte rå för. Men faktum är i alla
fall faktum, fru Lindström. Det bekräftades
av fru Lindström, att det faktiskt
blivit ett bistrare klimat, och fru Lindström
och jag äro således strängt taget
överens. Om jag nu säger, att jag velat
smäda varken fru Lindström eller någon
annan, som varit med i generalförsamlingen,
kunna vi kanske avföra mitt uttryck
i remissdebatten från diskussionen,
ty vi äro ju överens i fråga om
det kyliga klimatet, och det är det som
är det viktiga.

Jag vill till sist bara säga följande.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

Jag tror att det i regeringens deklaration
från 1945 — det program som regeringen
fortfarande betraktar såsom sitt
regeringsprogram — finns en passus som
allt fortfarande skulle kunna tjåna till
vägledning för svensk utrikespolitik. Det
står där på s. 67: »Vi liksom andra folk
är beroende av att det snabbt blir en
ekonomisk stabilisering ute i världen.
Men den ekonomiska stabiliseringen förutsätter
en politisk. Och den politiska
stabiliseringen måste bland annat innebära,
att statsskicket i så många länder
som möjligt grundas på en fast demokratisk
ordning.»

Därmed är ju hela frågan om neutralitet
o. s. v. uppgiven. Jag tror att vi
i utrikespolitiken alltid skola försöka
knyta an till de krafter, länder och folk
som söka att gå en progressiv, demokratisk
väg framåt i syfte att skapa en fast
demokratisk ordning i de olika länderna.
Om våra delegationer i Förenta Nationerna,
våra fackdiplomater och vårt utrikesdepartement
följa denna regeringens
programmatiska förklaring, tror jag
att vi föra en i görligaste mån god utrikespolitik.
Jag tror att man inom Förenta
Nationerna bör verka för det. Vi
skola inte uppgiva hoppet om att Förenta
Nationerna kommer att bli ett instrument
för skapandet av en varaktig
fred i världen. För att Förenta Nationerna
skall bli det instrumentet, böra vi
stödja alla demokratiska krafter inom
nationerna och främja de demokratiska
strävandena hos folken. Men då skola vi
inte vara för kärvänliga mot de fascistiska
diktaturer, som skapas, och inte
heller falla i farstun för de amerikanska
ekonomiska planer, som man försöker
mer eller mindre pracka på oss.

Jag måste säga att jag inte förstår —
om jag skall sluta med en replik, hl. a.
till herr Domö — vad det skall ligga
för tjusigt i tanken, att vi skola stå som
lånsökare i kön hos amerikanerna. Nog
är det väl ur svensk synpunkt bättre,
om vi slippa ställa in oss i kön. Hur
man kan uttala det som ett önskemål
förstår jag inte. Det borde vara etl
svenskt intresse att slippa låna pengar.
Även om jag bara lånar hundra kronor

•r> Första kammarens protokoll 1948. Nr 5.

för min privata kassa, så kommer jag i
ett avhängighetsförhållande till den som
jag lånar av. Och på samma sätt blir det
för staterna. Om de låna pengar av Amerika,
komma de i ett avhängighetsförhållande,
som i varje fall svarar mot den
lånade penningsummans storlek. Även i
det stycket anser jag att man bör hålla
sig till utrikesminister Undéns hittills
följda linje och om möjligt hålla Sverige
utanför de lånsökande ländernas
krets och i stället söka klara den svenska
ekonomien utan att vi sätta oss i skuld,
vare sig i Amerika eller någon annan
stans.

Herr BRANTING: Herr talman, mina
damer och herrar! Sedan partiledarna
uttalat sin enhälliga anslutning till utrikesministerns
allmänna deklaration,
kan måhända också en man ur ledet få
ge uttryck för sin övertygelse, att denna
deklaration säkerligen har anslutning hos
det överväldigande flertalet av Sveriges
folk. Den svenska utrikespolitiken kan
i nuvarande läge icke ha någon annan
rimlig uppgift än att bibehålla goda och
öppna förbindelser åt både öster och
väster. Genom sin eventuella framgång
däri bevisar den möjligheten och nyttan
av en sådan politik också på det internationella
planet.

I det nuvarande, ganska spända allmänna
utrikespolitiska läget är det, enligt
mitt sätt att se, lyckligt att det i
alla fall icke ännu har definitivt kommit
till stånd något sådant politiskt block
i väster, som skulle lägga en stor sten
i vägen för en mera allmän utjämning.
Jag vill åtminstone inte för min del fatta
vad som hittills har förekommit — inte
heller engelske utrikesministerns senaste
anförande och Foreign Office''s aktivitet
— på det sättet, att man nu avser att
bilda en oöverkomlig front mot öster.
Herr utrikesministern syntes dela denna
uppfattning, även om han konstaterade
vissa tendenser till blockbildning. Det
nya engelsk-ryska handelsavtalet — varom
vi sett uppgifter i pressen — tycks
ju också bekräfta denna relativt optimistiska
tolkning av liiget.
ä Men detta hör ju bara till analysen av

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

läget. Var och en får sköta sitt. För vår
del är det självklart — och det bör
sägas ifrån, såsom här har skett — att
vi icke under några förhållanden och
således inte heller under några camouflerade
former äro villiga att glida in i en
kombination, riktad mot den ena eller
andra sidan. Det bör man ha klart för
sig — även i stater som ligga så långt
borta, att man där kanske ännu inte
riktigt känner oss!

Vi kunna för övrigt vara säkra om att
detta är folkmeningen inte bara här i
landet, utan i alla Europas länder. Jag
stöder denna uppfattning på den resolution,
som nyligen fattades vid de socialistiska
partiernas konferens i Antwerpen
och som utrikesministern refererade
till.

Att man i Väst-Europa försöker komma
till rätta med aktuella ekonomiska
svårigheter genom ett närmare ekonomiskt
samarbete och med hjälp av amerikanska
krediter, behöver väl icke i
princip vara något särdeles anmärkningsvärt.
Men det är mycket beklagligt,
att dessa strävanden till plan och ekonomiskt
samarbete ha kommit att i tiden
samamnfalla med en skärpning av de utrikespolitiska
motsättningarna mellan de
anglosaxiska staterna och Sovjetunionen.
Det är också synnerligen beklagligt, att
man har velat stärka argumenten för
dessa ekonomiska plansträvanden med
aggressiva politiska motiveringar, som
måste föranleda, att hela projektet väcker
misstro på de håll, där man önskar
allmänt samförstånd och samarbete. Sålunda
ha de utrikespolitiska motsättningarna
ytterligare skärpts genom propagandan
för Marshallplanen.

Men jag tror ändå, herr talman, att
man samtidigt måste observera vissa
andra fakta av en helt annan och motsatt
innebörd. Jag syftar på exempelvis
det faktum, att Sovjetunionen nyligen
har väsentligt minskat sin militärbudget.
Herr Harald Åkerberg och herr förste
vice talmannen ha här talat om Sovjets
miljonarméer och vapensmedjor,
men dessa herrar måtte icke ha observerat
vad som därvidlag har skett. Jag
syftar också på det faktum, att Fören -

ta staterna, enligt uppgifter från sakkunnigt
håll, har låtit sin luftflotta från
krigstiden till stora delar föråldras utan
att ersätta det förslitna materialet med
nybyggnader. Vidare skulle kunna nämnas
det rysk-engelska avtalet, Sovjetunionens
nedprutning av skadeståndsfordringarna
på Österrike eller beslutet
enligt Pariskonferensens rapport om
största möjliga utvidgning av handeln
med de östeuropeiska länderna. Dessa
fakta tala ju ett annat språk.

Det finns emellertid som bekant i alla
länder — och också här i Sverige —
kretsar, som äro mycket intresserade
av en återupprustning. Det är kanske
inte så underligt, att man från det hållet
just nu gör det mesta möjliga av de
förefintliga svårigheterna och blåser
upp talet om en mer eller mindre omedelbar
krigsfara. Gentemot denna propaganda
tror jag, att man skall ställa en
sund och realistisk kallblodighet.

Jag ber att få säga några ord också
om Marshallplanen. Efter utrikesministerns
upplysningar om hur litet vi egentligen
äro engagerade i denna plan, kanske
det inte behöver tagas allt för illa
upp, att jag ställer mig ganska skeptisk.
Det måste ju vara beklagligt för dem
som voro optimistiska i början, att man
väl numera knappast på något håll kan
anse, att denna s. k. plan lovar några
särdeles beståndande resultat. Den är ett
rent provisorium. Men, herr talman, hur
skulle den kunna vara annat än ett provisorium
under de förhållanden som
råda?

Jag är för min del gärna anhängare
av en planerad världsekonomi. Men inte
låter det sig väl gärna göra, antar jag,
att lägga upp en rationell ekonomisk
plan för självförsörjning enbart för en
viss del av Europas produktion och stater,
utan säkrat samarbete med Östeuropa
och innan man ännu vet någonting
om den roll som Tyskland kommer att
spela i detta sammanhang?

I vanliga fall skulle väl förslaget om
»en speciell europeisk plan till självhjälp,
med stöd av amerikanska krediter»
ha lagts på hyllan till dess att de
väsentliga politiska förutsättningarna

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

förelegat. Men nu var ju läget i vissa
europeiska stater kritiskt. När då den
amerikanske utrikesministern kastade ut
detta projekt om att krediter kunde
lämnas, under förutsättning av en europeisk
organisation för självhjälp, tog
man med en oerhörd iver fasta på detta
halva löfte och förklarade sig mycket
entusiastisk för den s. k. planen
— som i själva verket ännu icke existerade
och inte än i dag är fixerad.

Man kunde, herr talman, verkligen
under några månader inte låta bli att
tycka, att de europeiska staternas roll
ganska mycket påminde om en stackars
bankrutt familjeförsörjare, som plötsligt
fått ett brev från rika morbror i Amerika,
att han skall få pengar bara han
vill börja föra ett ordnat liv! Naturligtvis,
svarar han, vill han det! Bara hit
med pengarna snarast möjligt! Och så
räknar han förhoppningsfullt ut hur
mycket han tycker sig behöva. Men det
gick inte alls på det sättet. Rika morbror
började krångla och pruta, och det
hela blev inte så roligt längre.

Redan den enorma skillnaden mellan
de kreditbelopp, som staterna från början
förklarade sig absolut behöva, och
de belopp, som nu osäkert skymta för
somliga — andra få ingenting alls —
klargör ju, att hela historien blivit till
någonting helt annat än man ursprungligen
inbillade sig. Det är ungefär som
när folk ibland grundar aktiebolag. Om
det beräknade aktiekapitalet bara kommer
in till hälften eller fjärdedelen, så
kommer bolaget på sned från början.

Nej, herr talman, man måste säkerligen
gå den andra vägen: man måste —
och därvidlag ansluter jag mig helt till
den tanke som uttrycktes i regeringsdeklarationen
av år 1945 — först komma
till rätta med de väsentliga politiska frågorna,
och sedan kanske ta itu med eu
ekonomisk plan.

För att få till stånd en sund världsekonomi
måste det föras en fredspolitik.
Så hänger det ihop. Det är en plan
för fredens politik, som nu skulle vara
av intresse. Det är en sådan plan, som
det nu skulle vara en statsmannagärning
att få till stånd. Visst begripa vi bär i

den svenska riksdagen, och det har också
sagts förut, att vi inte kunna komma
med några konkreta anvisningar i den
vägen. Men ingen kan ändå förmena oss
vår rätt att vara intresserade i lika hög
grad som andra av frågan om världsfreden.
Vi ha ingen talan i de konkreta
tvistefrågorna — inte en gång i sådana
som angå oss mycket nära, t. ex. frågan
om Tyskland. Men vi kunna ju ändå
ha en uppfattning om betydelsen av att
vissa principiella politiska riktlinjer bli
vägledande.

Jag tror för min del, mina damer och
herrar, att en sådan riktlinje av betydelse
för freden och det fortsatta samarbetet
är att man håller löftet från kriget
och gör slut på allt vad fascism
och nazism heter. Jag tror att detta
vore av betydelse både för världsfreden
och för den ekonomiska återhämtningen.
Ty ju mer man låter politiskt
ultrareaktionära rörelser och politiskt
ultrareaktionära .tänkesätt göra sig gällande,
desto mer skall man finna att
man har gynnat krafter, vilkas hela strävan
går ut på att skärpa motsättningarna,
att förgifta den politiska atmosfären
och att preparera folken för nya krig.
All vår bittra historiska erfarenhet bekräftar
ju detta.

När därför herr utrikesministern nyss
uttalade den meningen — om jag förstod
honom rätt — att vi i vår utrikespolitik
inte önska låta vägleda oss av
någon hänsyn till olika regimers ideologi,
så vill jag tillåta mig att göra den
kompletterande anmärkningen, att vi
härvidlag måste göra ett undantag för
de fascistiska regimerna. De böra ställas
utanför den internationella gemenskapen.
Den ståndpunkten står ju också
i full överensstämmelse med vad som
uttalades av de segrande stormakterna
vid krigsslutet. Då uteslöts Franco-Spanien
inte bara från medlemskap i Förenta
Nationerna utan ställdes över huvud
taget i en särklass, när det gällde
det internationella samarbetet. Nu påstås
det ju — jag hoppas att det är sant
— att Franco-Spanien icke är inkluderat
i Marshallplanen. Jag tar för givet,
att herr utrikesministern icke med sin

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 fm.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

principiella deklaration har för sin del
velat förbereda ett frångående av denna
riktlinje, trots sin sympati för universaliteten
i fråga om Förenta Nationerna.

Tro icke, herr talman, att det är något
uttryck för monomanisk envishet,
att jag här åter nämner Franco-Spanien.
Jag vill bara säga: hur skola folken i de
demokratiska staterna kunna ha förtroende
för den demokrati, som så ofta
proklamerats såsom den ledande principen
och som här återigen har proklamerats
så starkt, så länge detta egendomliga
dubbelspel fortgår, att man i
alla fall de fakto samarbetar med detta
fascistvälde?

Jag nämnde nyss frågan om världsfreden.
Det farliga för freden är den
tysta tolerans mot fascismen och det
ekonomiska samarbete med fascismen —
i eller utanför Marshallplanen — som
har utvecklat sig och varifrån steget
icke är långt till ett öppet erkännande
och godkännande av densamma.

Fru Lindström talade nyss om kompromissen
och apostroferade den politiska
kompromissens idé. Jag tar för givet
att fru Lindström icke därmed ville
säga, att man skall kompromissa med
fascismen.

Man talar om planer för ekonomisk
återuppbyggnad av det demokratiska
Västeuropa efter kriget. Skulle vi inte
möjligen i vår del av världen kunna våga
oss på att hämta den lärdomen från
Östeuropa, att arbetarklassens fasta tro
på sitt eget samhällssystem, dess entusiastiska
solidaritet med sitt arbete, dess
villighet att utstå försakelser — att allt
detta är en oerhörd tillgång för återuppbyggnadsverket,
en tillgång mera
värd än miljoner och miljarder dollars.
Jo, det borde vi förstå, och det borde
vi lära oss! Men om man inom arbetarklassen
tycker sig kunna se, att styrelsen
liksom under bordet räcker en hand
till stöd åt en fascistisk regim, då blir

det nog svårt att få fram den rätta skapande
demokratiska entusiasmen. Detta
gäller för alla de s. k. demokratiska stater,
inklusive Sverige, som gemensamt
ha ansvaret för den spanska fascismens
»Machtergreifung» och fortbestånd.

Jag vill, herr talman, ännu en gång
uttrycka min tillfredsställelse med huvudlinjen
i herr utrikesministerns deklaration
i fråga om den allmänna kursen.
Men jag stöter mig något på ett
visst ord. Låt oss inte kalla detta för en
neutralitetspolitik. I ordet neutralitet
ligger alltför mycket av passivitet. Det
är icke passivitet, som nu krävs av vårt
land och av andra stater i Västeuropa.
Det är aktiva insatser, för fredens och
det allmänna samförståndets sak, genom
att man på alla håll, klart och hårt, tar
ståndpunkt mot krig och mot fascism.

Fru Lindström talade nyss om den
s. k. tredje kraften. Ja, man måste ju tyvärr
säga, att denna åsyftade kraft hittills
har uppträtt ganska beskedligt och
ganska maktlöst. Men kunde man mobilisera
den »tredje kraft», som representeras
av de socialistiska, demokratiska
och absolut fredligt inställda arbetarmassorna
i Europas alla länder, då
skulle därmed verkligen uppstå en ny
faktor och en tredje kraft.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Majts denna dag avlämnade propositioner
nr 39, 43, 46, 47 och 54—57.

Kammaren åtskildes kl. 5.18 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl 7.30 eftermiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande närslutna läkarintyg anhåller
undertecknad vördsamt om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
4 februari till och med den 2 mars.

Ulricehamns sanatorium den 3 februari
1948.

Sven Boman.

Riksdagsman Sven Boman, som för
närvarande vårdas å Ulricehamns sanatorium,
är på grund av sjukdom (Myocardit.
chr.) oförmögen att deltaga i
riksdagsarbetet från och med den 4/\ till
och med den Va 1948, vilket härmed intygas.

Ulricehamn den 3 februari 1948.

Eric Jårpe.

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.
(Forts.)

Fortsattes överläggningen i anslutning
till de meddelanden, som jämlikt Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 31 lämnats kammaren
av hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena Undén och av herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Gjöres.

Herr HERLITZ: Herr talman! Herr

andre vice talmannen sade i dag ett sant
ord, då han yttrade, att vårt läge nu
är precis likadant som under kriget. Jag
skulle vilja understryka detta. Då vi
nu samlas till en utrikespolitisk debatt,
är det verkligen inte så som det var

under 1920- och 1930-talen, då man
jämförelsevis bekymmerfritt ägnade sin
tid åt allsköns strävanden på olika områden,
som Sverige kunde vilja fullfölja.
Det är för oss nu precis som under
kriget: den elementära uppgiften att
sörja för Sveriges säkerhet står i förgrunden
och måste spela in i alla våra
utrikespolitiska angelägenheter. Det är
nu som då: ockupationsmakten står visserligen
inte i Norge, den står bara i
Dagö, Ösel, Riigen, Mecklenburg. Men
det är å andra sidan en ockupation av
förmodligen mycket större varaktighet.
Det är nu som då: det är svårt att bedöma,
på vilket sätt farorna kunna komma
över oss ur detta läge, som är så
svårt att genomblicka.

I detta läge få alla de övriga frågor,
som t. ex. togo så stort utrymme i utrikesministerns
redogörelse, med nödvändighet
underordnas den elementära
uppgiften, och man känner sig till och
med i många sammanhang böjd att säga
sig, att det ena och det andra som vi
föranlåtas att syssla med — jag vill nu
inte säga »Polens affärer», men t. ex.
Greklands och Koreas — snarast är en
belastning för oss då vi vilja fullfölja
denna vår huvudsakliga uppgift.

Det är ungefär som i vår inrikespolitik.
Vi ha tvingats från det glada skördearbetet
till enklare och grövre sysslor.
Vad utrikespolitiken angår, har det
blivit utrikesministerns lott att gå ifrån
det fredsarbete, som drevs under den
sorglösa epoken före världskriget, till
en uppgift, som är så svår och så krävande,
att man väl utan överdrift kan
säga, att man får leta, jag vet inte hur
långt, tillbaka i Sveriges historia för att
finna en tid, då uppgiften har varit lika
allvarsam.

•lag kom till detta plenum, herr talman,
i tanke att bära fram en hel del
reflexioner i detta ämne, men jag har

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

den glädjen att kunna lägga det mesta
därav i papperskorgen, sedan jag haft
tillfälle att konstatera, att det här från
alla håll — om jag naturligtvis undantar
dem, med vilka vi av naturliga skäl
inte kunna vänta att ha någon samstämmighet
— har röjts en gemensam syn på
våra utrikespolitiska problem: å ena sidan
en oförbehållsam vilja till samarbete
med de folk, som verkligen äro inriktade
på att söka samarbeta med andra,
å andra sidan en beslutsam vilja att
bevara vår handlingsfrihet i den eventualitet,
som är det överhängande problemet
för oss, en eventuell konflikt
mellan öst och väst.

Då återstår bara några reflexioner,
som jag skulle vilja göra i anslutning
till denna grundlinje för vår utrikespolitik.
Först och främst känner jag ett
behov att understryka någonting som
hans excellens utrikesministern sade i
sitt anförande på tal om vetorätten. Jag
skulle starkt vilja stryka under, att den
ordning, enligt vilken tvångsåtgärder ■—
d. v. s. eu stat kommenderas ut i krig
— inte kunna förekomma mot en stormakt,
för oss är av fundamental och avgörande
betydelse, då det gäller vår anslutning
till Förenta Nationerna. Jag
räknar på att utrikesministern är angelägen
om att akta oss för varje nyorganisation
inom Förenta Nationernas
ram, som innebär ett undanskjutande
av denna fundamentala regel. Jag talar
här om vetorätten då det gäller etablerandet
av krig, inte om vetorätten i övrigt.

Med hänsyn till förhållandena i världen
just nu är det kanske inte alldeles
ur vägen att också påpeka en annan
sak. Den möjligheten finns ju att Förenta
Nationerna komma att förändra karaktär
genom, låt oss säga, att östblocket
inte längre trivs där och utträder. Då ■
komma vi juridiskt sett i en bekymmersam
situation, om vi stå kvar i förbun- <
det. Då befinna vi oss i just det läge,
som skulle råda, ifall inte vetorätten gällde.
Jag föriftsätter att Sveriges ställ- i
ning till Förenta Nationerna tas under
allvarlig omprövning, om något sådant i
skulle inträffa.

Möjligheterna för oss att vid en blivande
världskonflikt stanna utanför äro
självklart, såsom här framhållits från
flera håll, ytterligt ovissa. Det är sannerligen
inte plats för någon lös optimism
på den punkten. Men jag känner
mig ändå mer manad att stryka under
angelägenheten av att inte kasta yxan
i sjön. Vi höra från många håll propageras
den föreställningen, att kommer
det nu än en gång till ett världskrig,
ja, då är det otänkbart att någon stat
kan undgå att dras in. Så har det resonerats
tidigare; så resonerades det hos
oss före 1914, men vi stannade dock
utanför. Så resonerades det före 1939,
men vi undgingo dock ödet. Så resonerade
finnarna före 1941; de gingo frivilligt
med, men nu diskuterar man på
goda grunder riktigheten av den politiken.
Jag tror att det är angeläget att
man är på sin vakt emot denna mentalitet,
som griper omkring sig och som
innebär en övertygelse om att vårt inryckande
i ett stormaktskrig är någonting
ofrånkomligt.

Men skola vi överhuvud räkna på möjligheten
att undgå detta, är det ju, såsom
från flera håll här har framhållits,
en oeftergivlig förutsättning att vi ha
den styrka, som verkligen gör det möjligt
att avskräcka den, som vill hota
vår neutralitet. Man får väl hoppas, att excellensen
Undén, då regeringen tar upp
försvarsfrågan till behandling, med kraft
hävdar de synpunkter på vårt utrikespolitiska
läge, som han har skrivit under
och som stå att läsa i försvarskommissionens
betänkande. Jag känner mig särskilt
angelägen att betona, utan att här
försöka vara någon sorts amatörstrateg,
att enligt vad jag föreställer mig, läget i
ett kommande krig väl torde bli just det,
att den allra första tiden är den mest
ömtåliga. Det är då den berömda kapplöpningen
om baserna väntas sätta in,
det är just då i begynnelseögonblicket
som det är angeläget att vi äro färdiga.
Alla beräkningar om möjligheten att en
gång i framtiden bota vad som nu lämnas
bristfälligt äro mycket osäkra. Det
är angeläget att vi rikta in oss på en
verklig försvarsberedskap.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Vårt eget försvar är en grundförutsättning
för en svensk utrikespolitik
med framtidsutsikter. En annan förutsättning
är Norges och Danmarks utrikes-
och försvarspolitik. Vi lärde oss
att se detta sammanhang under kriget,
och vi få inte glömma det. Nästan lika
angeläget som vår egen frihet är det att
Danmark och Norge gå samma vägar
som vi. De faror, som hota oss, äro till
stor del gemensamma, och om det skulle
foga sig så att något av våra broderfolk
dras in, medan vi stå utanför, är det
nästan lika illa. Men allra mest fruktansvärd
är naturligtvis utsikten att hamna
i olika läger.

Jag hörde med glädje av hans excellens
utrikesministern att regeringen är
intresserad av de nordiska kontakterna,
och jag är glad åt det. Men jag måste
säga, att den »andliga union», om vilken
han talade, inte i det läge, vari vi nu
befinna oss, bereder mig någon riktig
djup tillfredsställelse. Den är icke nog.
Tiden borde vara inne att ta upp en diskussion
de nordiska staterna emellan om
det utrikespolitiska läge, vari vi nu befinna
oss; allt talar för att de böra göra
klart för sig en gemensam väg, som de
vilja gå. Det är kanske inte överflödigt
att framhålla, att våra engagemang i Förenta
Nationerna inte på något sätt hindra
oss att träffa överenskommelser, som
sikta till att med gemensamma krafter
hävda vår neutralitet i ett kommande
storkrig och att om så behövs försvara
vår frihet.

Jag har sett i tidningarna, att hans
excellens statsministern under den närmaste
tiden skall sammanträffa med sina
kolleger från Danmark och Norge. Kan
man kanske räkna på att sådana frågor
då bli föremål för övervägande?

Det gäller emellertid inte bara en utrikespolitisk
utan också en försvarspolitisk
fråga. Det gäller med andra ord inte
bara Sveriges utan också Danmarks och
Norges försvar. Jag vet ju mycket väl,
att man skall vara försiktig i ett parlament
med uttalanden om andra länders
politik, men våra öden äro nu en gång
sammanflätade, och vi lärde oss under
krigsåren alt ömsesidigt tala öppet med

varandra. Om nu en enkel man i ledet
gör det, så gör han det med den rätt
han tycker sig möjligen kunna ha som
aktiv deltagare i det nordiska samarbetet
sedan 30 år tillbaka. Det må sålunda
vara tillåtet för mig att säga, att
det inger mycket stor oro, att intresset
för försvaret i så hög grad har slappnat
hos våra broderfolk. Vi beundrade alla
det oorganiserade försvar, som växte
fram under krigsåren, men det är svårt
att följa med, om man vill göra denna
nödtvungna ordning till framtidsprogram.
Det är inte otillbörligt, om det
från svenskt håll säges ifrån, att Nordens
frihet och de nordiska folkens
fria samarbete ovillkorligen förutsätta att
deras försvar hålles vid makt. Att det är
ett svenskt intresse skall ju inte fördöljas.
Alla våra beräkningar om en självständig
fredspolitik bli mer än problematiska,
om Danmark och Norge såsom
förut läggas öppna för ockupanter. Men
vi kunna med gott samvete hävda det
intresset i medvetandet om att det ovedersägligen
är gemensamt för hela Norden.

Hela Norden! Finland kommer inte
direkt i betraktande i detta sammanhang,
men Finland är och förblir vårt
broderland. Jag är glad att utrikesministern
strök under det gamla ordet. Och
det är en glädje att veta, att om Sverige,
Norge och Danmark lyckas med en
politik, som syftar till att hålla oss utanför
en kommande storkonflikt, vi därmed
också bäst gagna Finland.

Herr talman! Jag har uttalat min glädje
över det samförstånd, som har röjts
här i dag, men jag får till sist säga,
att jag ändå inte är glad över att det
är excellensen Undén och regeringen,
som nu ha att ensamma bära det väldiga
ansvaret för svensk utrikespolitik.
Det gav under krigsåren en mycket stor
Irvgghet, att vår utrikespolitik leddes av
en samlingsregering. Jag hörde till dem,
som beklagade att den upplöstes, och då
jag livligt önskar dess återuppståndelse
i en eller annan form, så gör jag det
framför allt med hänsyn till utrikespolitiken.
Ingenting är angelägnare för oss
i än eu utrikespolitisk linje, som ligger

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

fast, oberoende av om några hundra tusen
väljare vid ett val skule komma på
andra tankar än förut. Och där vi ligga
mitt i farozonen, ha vi inte råd till den
belastning, som ligger i att vi splittra oss.
Det är lätt gjort att de maktpolitiska
motsättningarna sammanflyta med vår
egen inre partipolitik. Jag talar nu inte
om det förhållandet att en av stormakterna
har en särskild kolonn av anhängare
här i landet, utan jag tänker på att
även de, på vilkas goda vilja vi fullt
tro, lätt kunna drivas in i skilda
ståndpunkter till förfång för vår styrka
utåt.

Vi kunna glädjas åt att det nu inte
föreligger några sådana motsättningar
som de, som t. ex. förelågo hösten 1945
och hösten 1946, men vi kunna lätt komma
in på sådana linjer, därför att utrikes-
och inrikespolitiken i så många
hänseenden äro sammanflätade och därför
att de inrikespolitiska motsättningarna
så lätt mynna ut i olika utrikespolitiska
linjer. Utrikesministern gav
oss, utan att syfta därtill, en liten tankeställare
i denna riktning, då han i något
avsnitt av sitt anförande framhöll
Sveriges utrikespolitik som ett specifikt
uttryck just för den internationella socialdemokratiens
program. En samlingsregering
är det säkraste medlet att förebygga
sådana vådor.

Det är en utopi, det vet jag. Det finns
emellertid en annan väg att gå i brist
på bättre. Vi ha vår utrikesnämnd. Vi
veta att den sammanträder då och då
för att behandla viktiga frågor och ägna
några timmars tid åt diskussion av dem.
Men det behövs mycket mera. Utrikespolitiska
frågor »av större vikt» — jag
citerar grundlagens ord — förekomma i
vår tid oändligt mycket oftare och kräva
mycket mera ingående dryftande än
förr.

Jag ber att få ge de erinringar jag
ämnar göra formen av frågor, eftersom
jag inte anständigtvis har rätt att veta
någonting om hur det går till i utrikesnämnden.
Jag vill alltså fråga: har utrikesnämnden
beretts tillfälle att undan
för undan följa de ömtåliga avgöranden,
som utrikesministern haft att träffa i sin

s. k. balansgång mellan öst och väst?
Har utrikesnämnden följt Marshallplanens
utveckling i dess olika faser? Har
den studerat Bevinplanen? Har den givit
sig in på överväganden om de politiska
konsekvenserna av den strategiska
utvecklingen här i norra Europa? Har
den diskuterat frågan om vårt förhållande
til! de nordiska staterna? Har den
någon gång haft någon allmän överläggning
angående vårt förhållande till
de båda maktgrupperna, en överläggning
som inte bara utmynnat i sådana
deklarationer, som vi göra offentligt,
utan också kommit den frågan in på livet,
hur man verkligen i praktiken skall
handla?

Det är som sagt frågor jag gjort. Men
vi veta alla att något sådant inte förekommer.
Det är emellertid just vad som
behövs, om utrikesnämnden skall bli
vad den borde bli. Jag kan inte känna
någon verklig trygghet, förrän jag får
veta att den sammanträder mycket oftare
än den gör nu.

Jag vet att utrikesministern kan invända,
att man inte kan ha sådana förtroliga
förhandlingar i en så stor krets
som utrikesnämnden utgör. Nej, det tror
jag också. Men jag tillåter mig hänvisa
till att riksdagen i fjol begärde ett övervägande
från utrikesministerns sida om
utrikesnämndens ställning, bland annat
innefattande frågan om man inte skulle
kunna tänka sig i viss utsträckning att
en mindre delegation av nämnden komme
tillsammans till ett effektivare arbete.
För övrigt är mitt önskemål inte
riktat till utrikesministern ensam. Enligt
grundlagen kunna sex ledamöter av
nämnden förena sig om att begära rådplägning
med nämnden i vilket som
helst uppgivet ärende. Den skall då sammankallas.

Herr talman! Jag har tillåtit mig att
dra upp dessa saker, som kanske ligga
litet vid sidan av ämnet för debatten.
Jag har gjort det i den övertygelsen, att
ett intensifierat samarbete i utrikesnämnden
är den rätta vägen till vidmakthållande
av den enighet i det väsentliga,
som på ett så glädjande sätt
har manifesterats i dag.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik,

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
tror att jag gör kammarens ledamöter
den största tjänsten genom att förkorta
det anförande, som jag hade tänkt hålla
här i dag. Debatten har pågått i många
timmar.

Herr Herlitz tog upp frågan om utrikesnämnden.
Det är kanske inte opassande
av mig att omtala, att herr Herlitz
och jag ha varit på en debatt i utrikesdepartementet
om utrikesnämnden,
en debatt av ganska ingående natur. Efter
den debatten är det väl sannolikt att
det icke kommer att bli några resultat
av den skrivelse, som fjolårets riksdag
avlät om utrikesnämnden. Men det kunde
ju vara av ett stort intresse att man
här i kammaren toge upp en specialdebatt
om den saken med de synpunkter,
som herr Herlitz här har anfört. En sådan
debatt kan givetvis när som helst
tas upp i interpellationens form, och jag
skulle för min del mycket gärna deltaga
i en sådan debatt.

Herr talman! Jag följde utrikesministerns
långa redogörelse med uppmärksamhet
och med stort intresse. På en
punkt kanske jag får tillåta mig att polemisera
mot honom. Han betecknade
själv ett långt avsnitt av sitt anförande
som långtråkigt. Jag vet att jag inte är
ensam i kammaren om den uppfattningen,
att detta avsnitt var det mest värdefulla
att höra av vad han hade att säga.
Det ligger i sakens natur att en allmän
översikt av den art, som utrikesministern
i dag givit, måste innehålla många
saker, som förut voro kända för oss,
och dit hörde åtskilligt av vad han meddelade
i den första delen av sitt anförande.
I den del åter, som han själv
ville betrakta som tråkig, var det mycket
som i varje fall var nytt för mig.

Samtidigt med att jag säger detta, att
jag med stort intresse lyssnade till utrikesministerns
anförande — handelsministern
hade jag inte tillfälle att höra
mer än en kort stund — instämmer jag
emellertid helt i den önskan, som herr
Ivar Anderson uttalat, nämligen att man
borde kunna få en annan regi på debatter
av den typ vi ha bär i dag. De anföranden,
som i dag ha hållits från stats -

rådsbänken som inledning till debatten,
ha haft karaktären av långa och ingående
redogörelser för vårt läge och vår
politik på två viktiga områden. Debatten
hade kunnat få en helt annan styrka,
ett helt annat intresse, om dessa redogörelser
hade tillställts ledamöterna
på förhand, så att vi hade kunnat ta
del av de nya fakta, som de innehålla.
Utrikesministerns anförande har, enligt
vad jag vet, utdelats till partiledarna.
Det hade kanske då kunnat lika gärna
utdelas till oss, som blott äro gemene
man.

Kanske är det riktigt, att den svenska
riksdagen upptager det förfaringssätt,
som brukas i utlandet. Där bearbetas ju
ofta en fråga av en rapportör, som avlämnar
en skriftlig rapport, vilken tryckes,
om förhållandena det medge. Sedan
presenteras rapporten i ett mycket
kort anförande av rapportören själv i
den församling, som skall debattera och
besluta. Därefter tar den egentliga debatten
sin början.

I enlighet härmed torde man väl kunna
överväga, att de nuvarande muntliga
meddelandena från regeringen till riksdagen
ersättas av skriftliga, tryckta meddelanden,
när så är lämpligt, och att
dessa tryckta meddelanden introduceras
i debatten genom ett mycket kort anförande
av det statsråd, inom vars departement
ärendet faller. Jag tror att detta
bör vara något, som vi skola överväga
och böra försöka få genomfört, när frågan
om riksdagens arbetsformer kommer
att tagas upp senare under denna
riksdag.

Till de slutsatser, vid vilka utrikesministern
stannat, kan jag liksom övriga talare
i debatten ansluta mig. Jag tillåter
mig särskilt betona det vidgade nordiska
samarbete, varom utrikesministern talade.

På en viktig punkt måste jag emellertid
uttrycka ledsnad över vad som skett
eller rättare sagt över vad som icke
skett. Jag syftar på det förhållandet
att den stora internationella organisation
för flyktingar, som planerats inom Förenta
Nationerna ännu icke kunnat komma
till stånd. Utrikesministern medde -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

lade, att man inte uppnått det antal av
15 ratifikationer, som erfordras för att
organisationen skall kunna starta. I våras
hade, enligt en uppgift som jag har
sett, 12 ratifikationer avgivits. Då hade
redan ett förberedande möte hållits under
ordförandeskap av en fransk diplomat,
och man hoppades att den nya organisationen
skulle kunna börja sin
verksamhet den 1 juli. Nu har alltså i
varje fall denna tidpunkt förskjutits med
mer än ett halvår.

Det skäl, som gjort att Sverige icke
ansett sig kunna ratificera, är givetvis
synnerligen starkt. Utrikesministern har
redan angivit, att vårt deltagande skulle
kosta oss för mycket pengar under nuvarande
finansiella situation. Jag tycker
för min del att den summa av 50 miljoner
svenska kronor, som av vanliga
statsmedel ställts till förfogande genom
avtalet i Washington för flyktingsändamål,
är generös och att det därför är
mycket rimligt, att Sverige skulle — så
ansträngt som dess ekonomiska läge för
närvarande är — kunna få avräkna hela
detta eller en del av detta belopp på
sin blivande medlemsavgift, vilken, då
det rör sig om en organisation vars
budget kommer att uppgå till 150 miljoner,
såsom utrikesministern meddelade,
givetvis kommer att bli betydande.
Men trots detta ber jag få uttala en
önskan, att regeringen, om den har någon
möjlighet därtill, fortsätter sina bemödanden
att Sverige skall kunna få
ansluta sig på rimliga villkor. Att flyktingsorganisationen
kommer till stånd är
för närvarande en av Europas viktiga
frågor. Det finns miljoner människor,
som vänta hjälp och stöd av organisationen
för att ekonomiskt och socialt
kunna börja ett nytt liv.

Jag tycker för min del att denna fråga
är viktigare än frågan om Sveriges
anslutning till UNESCO, en fråga som
ju heller inte kan lösas annat än med
betydande ekonomiska uppoffringar.

Det viktigaste avsnittet av utrikesministerns
anförande var emellertid det,
där han angav regeringens ståndpunkt
i fråga om öst- och västblocken. Därvidlag
kan jag helt ansluta mig till vad

utrikesministern anförde, även om jag
liksom herr Bergvall och andra talare
vill göra det tillägget därtill, att vår
ideologiska inställning är densamma
som Västerns och inte som österns. I
betydande mån måste vår inställning
till Ryssland vara beroende av hur den
stora ryska staten kommer att ställa sig
till Finland. Om det finska folket fortfarande
kommer att få leva ett fritt liv,
tror jag att stora skikt av vårt folk komma
att däri se ett uttryck för att Ryssland
kommer att lägga sin politik så, att
här uppe i Norden kommer att råda
frihet och trygghet. För motsatt fall
kommer det i Sverige att utbreda sig en
känsla av otrygghet. Den ställning av
medlare mellan öst och väst, som många
av oss hoppas skall kunna bliva Sveriges,
blir omöjliggjord, och den ställning,
vi komma att intaga i utrikespolitiskt
hänseende, kan då komma att av förhållandena
bli en helt annan än nu.

Herr OSVALD: Herr talman! Under
dagens debatt har det i stort sett rått
enighet om den förklaring, som hans
excellens herr utrikesministern avgav,
att Sverige bör fasthålla vid sin hävdvunna
neutralitetspolitik. Den enighet,
som har framkommit omkring denna deklaration,
är ur många synpunkter glädjande.
Det har också i stort sett, vågar
man väl påstå, rått enighet om att vi
ideologiskt höra till de västeuropeiska
demokratiernas krets eller, för att använda
den kommunistiska terminologien,
till den antidemokratiska imperialismen.
Neutraliteten är emellertid, har
det också sagts i dag, intet självändamål,
utan dess syfte bör vara att bevara
freden och främja fredsarbetet i världen.
Jag tror även, att man vågar säga,
att bakom detta syftemål står hela vårt
folk enigt.

Jag skulle för min del mycket väl under
vissa förutsättningar kunna ansluta
mig till den uppfattning, som sålunda
deklarerats. Dessa förutsättningar kan
jag lämpligen ange genom att formulera
en fråga: hur kan man vara så bergsäker
på att neutraliteten är det säkraste
sättet att främja freden? Det sades här

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

i kväll av herr Sandler, att då vi nu ha
kommit in i en tidsålder, som skulle
kunna betecknas som atomenergiens tidsålder,
har detta faktum hittills endast
föga påverkat tänkesättet inom de flesta
kretsar. Detta förefaller mig vara en
fullständigt riktig anmärkning. Det förefaller
mig även vara världsfrämmande
att antaga, att vi här i Sverige skulle
kunna bevara freden vid en eventuellt
kommande konflikt med de möjligheter
som stormakterna för närvarande disponera
över vid en krigisk sammandrabbning.
Det är därför, menar jag, ytterst
osäkert, om man verkligen på bästa sätt
främjar fredsarbetet genom att till varje
pris hålla på neutraliteten.

Enligt min uppfattning innebär den
alltjämt rådande splittringen i Europa
ett hot mot dess demokratiska frihet.
Denna splittring medför i och för sig
allvarliga risker både för den demokratiska
friheten och för ett fredsbrott. Den
styrka, som en sammanslutning eller ett
fastare samarbete mellan Europas stater
kunde skänka Europa, skulle enligt
min mening vara den säkraste garantien
för freden och en bevarad demokrati.

Det kan väl sägas, att vi här i Sverige
med våra begränsade krafter icke kunna
göra särskilt mycket för att främja tillkomsten
av eller öka styrkan hos en sådan
sammanslutning av Europas stater.
Men lika väl som det för oss är angeläget
att samarbeta inom Norden, borde
det vara viktigt för oss att stödja det
europeiska samarbetet. Det vore därför,
anser jag, viktigt, att vi i vårt land visade
en mera positiv inställning gentemot
de strävanden, som nu pågå i
riktning mot att samla Europas folk till
ett fastare politiskt ståndpunktstagande.

Jag vill i detta sammanhang gärna understryka,
vad fru Lindström för en
stund sedan framhöll i denna kammare
om behovet av samarbete inte bara mellan
de nordiska länderna utan också
mellan de västeuropeiska staterna. Om
vi inte deltaga i ett sådant samarbete, eller
om ett dylikt samarbete över huvud
taget inte kommer till stånd, kan det
hända, all vi löpa ännu större risk att

komma under inflytande av den ideologi
som vi, eller åtminstone de flesta
av oss, stå främmande för. Ett positivt
ställningstagande till det europeiska
samarbetet borde, enligt min mening,
ingalunda betyda att vi skulle behöva
ta ställning emot östblocket. Det innebär
endast, att vi stärka Västeuropas ställning,
eller snarare att vi lämna vårt
bidrag till Europas återuppbyggnad och
ge uttryck för det som hans excellens
herr utrikesministern kallade för en
känsla av broderskap med Europas folk.

Det har, herr talman, både i dag och
vid tidigare tillfällen här i kammaren
talats om en klimatförändring i fråga
om den utrikespolitiska situationen.
Denna klimatförändring har från visst
håll betecknats såsom en klimatförsämring.
För min del skulle jag i stället
vilja betrakta denna förändring såsom
en avgjord klimatförbättring. Det är
min förhoppning, att denna klimatförbättring
alltjämt skall fortsätta.

Herr statsrådet GJÖRES: Herr talman!
Herr Domö har tidigare i dag riktat
en del frågor till mig, som jag gärna
vill besvara. Jag finner dock nu till min
ledsnad, att herr Domö inte är inne i
kammaren. Det är möjligt, att han själv
anser, att det inte spelar någon större
roll, eftersom det svar, som jag kommer
att ge, i det stora hela endast blir ett
understrykande av vad jag hade tillfälle
att framföra redan i min föredragning
inför kammaren på förmiddagen.

De frågor, som herr Domö riktade till
mig, gå — såvida de anteckningar, som
jag har till hands, äro kompletta —- närmast
ut på huruvida vi inte borde företaga
en omprövning av det svensk-sovjetiska
avtalet. Jag redogjorde i min föredragning
för hur detta avtal hittills
har utvecklat sig och framhöll, att inom
den ram, som finns för den av
svenska staten beviljade kreditgarantien,
endast en mycket liten del av krediten
för närvarande har tagits i anspråk
i form av klart avslutade beställningar.
Det förefaller därför, som om
man skulle kunna säga, alt detta avtal
under trycket av de ekonomiska förhål -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 era.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

landena har så reviderats, att det icke
på långt när har de dimensioner, som
man tidigare hade föreställt sig, att det
skulle komma att få. Det är givet, att
utvecklingen i fortsättningen kan komma
att förändra läget, men såsom situationen
nu är och såvitt man över huvud
taget kan våga bedöma den i fortsättningen,
ser det ut som om de anspråk
på den svenska produktionen och därmed
också på den av staten ställda krediten,
som detta avtal skulle komma att
medföra, bli relativt måttliga. En stor
del av de offerter, som ha lämnats, ha
förfallit. För närvarande kämpar industrien
dessutom med ganska stora materialsvårigheter
och allvarliga kraftförsörjningsbekymmer.
Det förefaller, som
om också på den andra sidan bedömningarna
numera äro sådana, att vi inte
ha att räkna med en alltför stark och
forcerad frekvens i fråga om beställningar
på den svenska marknaden. Jag
kan under sådana förhållanden icke finna,
att det föreligger någon anledning
att uppta detta avtal till omprövning,
om därmed menas, att vi skulle göra
en justering av den kreditram, som det
här är fråga om. Det är nämligen att
märka, att den kreditram, som här är
utfäst, ju icke innebär något åtagande
från det svenska näringslivets eller statens
sida, att den ramen skall fyllas. Det
blir ju alltid i varje särskilt fall beroende
på de uppgörelser, som kunna träffas
mellan köpare och säljare.

Herr Domö riktade i anslutning härtill
en del särskilda frågor til! mig. Han
efterlyste min uppfattning om hur det
ryska avtalet inverkar på vår produktion,
vår valutaställning och importplanen.
Svaret på dessa frågor ger sig tämligen
följdriktigt av vad jag nyss har
sagt här. Om man jämför de leveranser,
som vi räknat med, nämligen under år *
1947 för 19 miljoner kronor och under i
år 1948 för 38 miljoner kronor, med
siffrorna för den svenska verkstadsin- i
dustriens totala produktion, tror jag, att i
var och en som är närmare förtrogen
med denna industri, har fullt klart för <
sig, att dessa leveranser icke ha någon
större betydelse i nuvarande skede. Där- -

av följer också, att def importbehov,
som kan uppkomma i samband med de
ryska leveranserna liksom i samband
med andra leveranser på export, inte
heller kan vara av alltför stora dimensioner.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Herr Herlitz
riktade en del frågor till utrikesministern,
men då denne är upptagen i
andra kammaren, kanske jag kan få
säga ett par ord.

Herr Herlitz frågade, om regeringen är
villig att i större utsträckning än hittills
koppla in utrikesnämnden vid avgörandet
av de viktiga frågor, som för
närvarande stå på dagordningen eller
som man, enligt herr Herlitz, kan befara
skola komma upp inom den närmaste
framtiden. Han frågade också, om vi
skulle kunna tänka oss andra organisatoriska
former som skulle kunna underlätta
för utrikesnämnden att följa
dessa ärendens handläggning.

Jag vill på detta svara, att det, såsom
herr Herlitz säkerligen redan vet, hos
regeringen inte finns annat än en stark
önskan att i så stor utsträckning som
möjligt få stöd av utrikesnämnden, få
kännedom om de opinioner, som återspeglas
inom utrikesnämnden, och informera
den om de förskjutningar i olika
hänseenden som kunna komma att
inträffa i vårt utrikespolitiska läge. Det
är riktigt, att det ibland kan vara ganska
svårt att precisera frågeställningarna
och att det därför ibland kanske kan ha
tagit tid, innan utrikesnämnden har
hörts. Men när avgöranden av stor vikt
ha förestått, tror jag nog, att vi ha hållit
utrikesnämnden ganska väl å jour
med vad som har inträffat.

Vad beträffar de organisatoriska frågorna,
har ju utrikesministern på riksdagens
initiativ börjat förhandlingar
med representanter för utrikesnämnden
om vissa åtgärder i den av herr Herlitz
antydda riktningen, men resultatet av
dessa förhandlingar vet jag ingenting
om.

Medan jag, herr talman, har ordet,
vill jag också göra en annan reflexion

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

i anslutning till herr Herlitz’ anförande.
Jag tror, att det var en allmän känsla
hos de ledamöter av kammaren, som
hörde honom, att det var utomordentligt
välgörande och klarläggande att
lyssna till vad han hade att anföra om
Sveriges utrikespolitik i nuvarande tidsläge.
På en punkt kunde jag emellertid
inte följa honom. Herr Herlitz framhöll,
att läget inom kort kan bli så allvarligt,
att han av den anledningen var ledsen
över att de utrikespolitiska avgörandena
inte fattades av en samlingsregering,
i vilken alla de politiska partierna voro
representerade på samma sätt som vi
hade det ordnat under krigsåren. Jag
skulle förstå denna önskan, om det vore
så, att vi här i landet hade en stark
splittring i bedömandet av de utrikespolitiska
frågorna, så att det funnes ett
behov av att få till stånd en sammansvetsning
av mot varandra stridande
uppfattningar. Läget skulle då med andra
ord vara sådant, att det förelåge risk
för att utlandet, både öster och väster,
skulle kunna få den föreställningen, att
här i Sverige kämpade olika meningsriktningar
om herraväldet i en kamp,
som vore så hård att, såsom herr Herlitz
uttryckte det, en förskjutning på
några hundratusen röster vid ett val
skulle kunna få utrikespolitiska konsekvenser.
Men läget är ju i realiteten
ingalunda sådant. Vi ha under denna debatt,
naturligtvis med några undantag, i
stort sett kunnat konstatera enighet om
den neutralitetspolitik, som regeringen
har samlats omkring och som utrikesnämnden
har samlats omkring.

Det är klart, att ibland äro uttryckssätten,
när man vill deklarera denna
enighet, sådana, att de kunna ge anledning
till missförstånd. Jag vill inte dölja,
att ett par av de inlägg, som här ha
förekommit och som jag har lyssnat till,
skulle kunna ge anledning till dylika
missförstånd. Men nog är det väl ändå
ganska klart efter dagens debatt i första
och andra kammaren, att de opinioner,
som ha gjort sig gällande för Sveriges
anslutning till den ena eller andra konstellationen,
icke motsvaras av några
opinioner härför inom Sveriges riks -

dag, åtminstone icke för närvarande.
Under sådana förhållanden föreligger
väl inte det behov av en samlad manifestation
utåt och inåt, som jag tyckte
mig kunna utläsa ur herr Herlitz’ anförande
att han ansåg förefinnas. Däremot
är det självfallet, att ju mer allvarstyngd
tiden blir desto starkare blir
behovet att mera intimt rådgöra med
olika meningsriktningar inför de olika
steg som tas, så att vi inte råka in i en
situation, i vilken vi icke velat hamna.
Detta rådgörande tycker jag för min del
ganska bra kan ordnas på det sätt som
herr Herlitz själv också antydde, nämligen
genom utrikesnämnden.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag tillät
mig i mitt förra anförande att rikta en
del frågor till handelsministern om behovet
av en eventuell revision av våra
handelsavtal. Jag har fått svar beträffande
det ryska avtalet. Handelsministern
ansåg, att läget därvidlag för närvarande
är sådant, att detta avtal inte
förorsakar några särskilt stora påfrestningar
på våra valutatillgångar vare sig
genom att vi för leveransernas fullgörande
tvingas importera en del kompletterande
varor eller ur andra synpunkter.

Jag fäste mig vid att herr statsrådet
sade, att det inte finns anledning att
tillmäta den belastning, som det Tyska
avtalet i nuvarande läge kan medföra
för oss, någon större vikt. Jag vill fråga
handelsministern, om inte fullgörandet
av detta avtal i alla fall relativt snart
kan bli ganska betungande för oss. Ännu
så länge ha vi ju visserligen inte kunnat
fullgöra någon större del av avtalet, vilket
obestridligen innebär en viss lättnad
för oss just nu. Men hur kommer situationen
att bli inom en ganska snar framtid
med de ringa tillgångar på valutor
som vi ha? Om vi göra det antagandet,
vilket jag tror är riktigt, att det hos våra
industrier ligger en hel del till hälften
färdiga produkter, som skola ingå i leveranser
till Ryssland men som först
måste kompletteras med viktiga delar,
som vi sjiilva måste importera, kan jag
inte komma ifrån, att det kommer att

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

bli ganska svårt för oss att kunna disponera
över de valutor, som behövas för
denna import. Ett faktum är ju vidare,
att orderbeläggningen inom vissa delar
av den svenska industrien redan nu är
mycket stor, varför företagen ha svårt
att fullgöra alla leveranser. Jag utläser
ur handelsministerns svar beträffande
det ryska avtalet, att vi relativt snart
komma in i en situation då det blir
svårt för oss att klara det. Men då är
väl tiden inne för en revision.

Vad beträffar våra övriga handelsavtal,
måste vi givetvis, i den situation vari
vi nu kommit, ställa den frågan, om vi
inte skulle kunna utverka vissa lättnader
i de förpliktelser som avtalen innebära.
Det är inte förvånande att vi
måste göra oss denna fråga nu, då vårt
eget läge så förändrats och dessutom
förhållandena ute i världen så försämrats.
Är det inte anledning för oss att
i detta förändrade läge söka bena upp
de olika faktorerna i vår handelspolitik
och försöka komma till en samlad
bedömning? Det är enligt min mening
bättre att öppet försöka få till stånd
eventuellt nödvändiga revideringar av
avtalen än att hamna i en situation, där
vi plötsligt kanske finna att vi ha bindande
avtal som vi icke kunna fullgöra.
Det är, såvitt jag förstår, en mer
öppen och klok politik att i tid varsko
de stater, som vi ändå till slut måste
vända oss till, och redan nu klargöra
vårt läge för dem och begära erforderliga
ändringar i avtalen.

Jag tänker t. ex. på situationen i fråga
om vår fruktimport, som är ett typiskt
exempel på hur vi på grund av
gamla avtalsbestämmelser kunna komma
i ett läge som vi inte behärska. Jag
kan inte undgå det intrycket, att regeringen
vid omprövningen av våra handelsavtal
såväl med England som med
Amerika alltför mycket skjutit undan
en del av de svårigheter, som vi måste
räkna med. Man söker klara sig för tillfället
i förhoppning om att vår motpart
inte skall fordra uppfyllandet av de
förpliktelser som avtalen ålägga oss.
Men rätt som det är hamna vi i en sådan
situation som nu senast beträffan -

de den stora fruktimporten från Amerika,
där vi helt enkelt tvingades att
köpa stora partier frukt.

I detta sammanhang vill jag fästa
kammarens uppmärksamhet på en annan
sida av denna sak. I tidningspressen
göres på visst håll sannolikt, att det
är de svenska importörerna som ha
pressat fram dessa krav på import. Såvitt
jag har fattat rätt, är det i stället
krav från exportlandet som har tvingat
oss att ta emot mer frukt än vad vi
egentligen ha råd till. Om det ligger till
på detta sätt, kan det inte vara riktigt
att låta den uppfattningen bli rådande,
att det är de svenska importörerna, som
ha sökt pressa sig till denna ökade
fruktimport, som utsätter våra valutareserver
för ytterligare påfrestningar.
Jag skulle gärna vilja höra ett uttalande
av handelsministern på den punkten.

Sedan vill jag, herr talman, säga ytterligare
några ord med anledning av
herr statsministerns anförande nyss. Han
sade att utrikesnämnden har tillfälle att
följa de olika ärendenas behandling.
Detta kan i viss mån vara riktigt, men
den nuvarande ordningen med föredragning
inför utrikesnämnden ger
nämndens ledamöter ingen möjlighet
att ingående sätta sig in i frågorna. Det
blir naturligt nog en mer summarisk
föredragning. Men sedan heter det, att
frågan har föredragits inför utrikesnämnden,
som fått ta del i ärendets behandling,
varför utrikesnämnden också
får dela ansvaret om t. ex. ett handelsavtal
skulle visa sig ogynnsamt för oss.
Det är formellt men knappast reellt
riktigt, ty utrikesnämndens ledamöter
veta ju ingenting om detaljerna i avtalen.
Nämndens ledamöter få genom
den redogörelse, som ges, blott reda på
vissa huvuddrag i avtalen, men de få
sällan information om detaljerna eller
avtalens utformning och de följder som
detta kan föra med sig. Jag framkastar
därför den tanken, att det vid utrikesnämndens
överläggningar borde finnas
tillgängliga promemorior och andra
handlingar som mera ingående belysa
de olika frågorna. Det är nämligen inte
så lätt att vid ett sammanträde i utri -

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

kesnämnden snabbt bilda sig en klar
uppfattning om innebörden av ett handelsavtal,
allra helst som ärendet kanske
behandlas ganska hastigt. En vacker
dag upptäcker man kanske sedan, att det
avtal, som man varit med om att behandla
i utrikesnämnden, till sin verkliga innebörd
avviker ganska mycket från den
uppfattning om det som man fick vid
föredragningen i utrikesnämnden. Detta
kan inte vara tillfredsställande vare sig
för regeringen eller utrikesnämndens
ledamöter. Jag tror därför, att det är anledning
att pröva andra former än de
nu praktiserade för att ge utrikesnämndens
ledamöter möjlighet att mer ingående
sätta sig in i de olika frågorna.

Jag skall, herr talman, ytterligare ett
ögonblick besvära handelsministern.
Jag nämnde, att handelsministern hade
talat mest om ryssavtalet och inte uppehållit
sig så mycket vid våra övriga
handelsavtal. Jag tillåter mig att åter
rikta den frågan till honom, om inte
våra handelsavtal i övrigt innehålla en
del förpliktelser, som det i nuvarande
läge kan vara ganska betungande för
oss att fullgöra?

Herr statsrådet Gjöres: Herr talman!
Jag kan inte finna, att lierr Domös senaste
anförande ger mig anledning att
på någon punkt modifiera eller komplettera
vad jag nyss hade att säga i fråga
om det svensk-sovjetiska avtalet. Herr
Domö har vidgat frågan till att röra
även våra avtal i övrigt. Om dem är att
säga, att de allra flesta av dem iiro
slutna vid en ganska sen tidpunkt och
avse det närmaste året. Ur denna synpunkt
är den handelspolitik man för
närvarande får lov att bedriva, med årsavräkningar
och årsavstämningar, en
fördel, men eljest är den en allvarlig
olägenhet. Det är klart, att när man
träffar dessa avtal, försöker man att efter
bästa förstånd pröva vilka möjligheter
man har att uppfylla svenska leveransåtaganden
under den avtalsperiod,
som närmast är förestående. Men herr
Domö har emellertid alldeles riitt i att
det kan finnas kvar kommersiella åtaganden,
som på grund av leveransernas

beskaffenhet äro sådana, att de så att säga
släpa efter. Där får man naturligtvis
följa med. Utan att här gå in på några
exempel skulle jag dock vilja säga, att
man här oftast står inför ett mycket kinkigt
avvägningsproblem, där man har
att å ena sidan väga stundens och den
närmaste framtidens bekymmer och svårigheter
mot å andra sidan de mera
långsiktiga intressen, som svenska industrier
kunna ha att uppehålla en
marknad på det land, med vilket man
gjort avsluten i fråga.

Vad beträffar den frukt, som jag talade
om här på förmiddagen, är den så att
säga ett specialfall. Denna import anknyter
sig till det avtal, som slöts redan
år 1935 under förhållanden i världen,
som voro helt annorlunda än nu.
Där har man nu försökt och även lyckats
att så småningom komma fram till
en avveckling av de åtaganden, som enligt
1935 års avtal åligga oss.

Jag såg för en stund sedan i en kvällstidning
en rubrik — jag hann icke läsa
artikeln, det får väl ske litet längre
fram i kväll eller i morgon — som gav
vid handen, att, såsom herr Domö nyss
antydde, svenska importörer skulle ligga
bakom det krav på leverans av äpplen
för fyra miljoner, som jag talade om
i min föredragning i morse. Jag kan inte
ha någon mening om huruvida det
finns något underlag för denna framställning.
Det är möjligt, att så förhåller
sig, att det kan finnas ett samspel
mellan svenska importintressen och
amerikanska exportintressen. Jag kan
inte förneka det, jag kan inte bekräfta
det — jag kan inte ha någon mening
om det. För oss liar i varje fall saken
kommit upp på det sättet, att man vid
förhandlingarna i Washington har framhållit,
att det bland de amerikanska exportörerna
fanns ett starkt intresse av
att få vissa för svensk marknad förpackade
kvantiteter äpplen sålda hit, innan
de hade undergått förstöring. Till dess
andra omständigheter ge vid handen, att
det skulle förhålla sig på något annat
vis, har jag ingen anledning att på något
sätt betvivla riktigbeten av den framställning,
som State Department i Wash -

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

ington framfört till oss under förhandlingarna.

Herr HERLITZ: Herr talman! Hans
excellens herr statsministern tog till diskussion
upp två önskemål, i viss mån
alternativa, som jag hade bragt på tal
i mitt anförande. Det ena avsåg ett effektivare
samarbete med utrikesnämnden,
det andra en samlingsregering.

Om jag nu skall försöka diskutera
dessa frågor, kommer jag beträffande
den första en liten smula post festum.
Herr Domö har ju redan gjort ett uttalande
därom, byggt på en erfarenhet
som jag helt och hållet saknar, och detta
uttalande gick i samma riktning som
mitt. Det är självklart, att en principdiskussion
i detta ämne är svår att föra.
Det är där fråga om ett mer eller mindre.
Jag kan nöja mig med att uttala min
bestämda mening, att den grad av intensitet,
med vilken utrikesnämnden får
tränga in i frågorna, är för liten.

Det är naturligtvis lika svårt att diskutera
frågan om samlingsregering, allra
helst som statsministern så att säga
principiellt delade min syn och framhöll,
att det bara är fråga om hur det
läge skall vara beskaffat, i vilket man
finner en samlingsregering önskvärd.

Jag vill emellertid rikta en gensaga
mot det resonemang, som hans excelens
förde, då han sade, att just den
enighet, som har manifesterats i dag,
visar att egentligen inga särskilda åtgärder
vore nödvändiga. Det visade sig,
att här förelåg enighet. Här funnos inte
samma djupa motsättningar som i andra
fall, så att allting var ganska väl beställt.
Ja, ers excellens, här har rått
enighet om en mycket enkel fråga, nämligen
om de enkla, stora riktlinjerna för
vår politik. Praktiskt taget hela den
svenska riksdagen har enats om att säga
tulipanaros, men det återstår som bekant
en mycket svår uppgift, det återstår
att göra denna tulipanaros, och den
lär vara mycket svårt vävmönster. Jag
föreställer mig, att utrikespolitiken består
av en serie kinkiga avgöranden i
praktiska ting, där det gäller att tilllämpa
de allmänna principer, som man

ställer upp, och att det är just riktiga
eller felaktiga avgöranden av sådana
småfrågor, som dra de allra största konsekvenser
med sig och bli av verkligt
avgörande betydelse för vår utrikespolitik.
Låt oss inte i vår glädje över samförståndet
i dag bringas att glömma, att
risken för att vi råka in i kinkigheter
alltid finns. Jag är inte den, som vill
begagna detta tillfälle att riva i det förflutna,
och jag gör det inte alls i syfte
att draga upp någon polemik, men vi
kunna ändå påminna oss, hur det var
det år, då ryssavtalet var å bane. Det
är ju allmänt erkänt, att det var synd,
alt inte på ett avgörande stadium en
viss fråga berörande detta avtal hade
blivit underställd utrikesnämnden. Liknande
situationer kunna ju uppkomma i
fortsättningen också.

Hans excefllens herr statsministern
ERLANDER: Det föreligger nog ingen
eller åtminstone ingen nämnvärd meningsskiljaktighet
mellan herr Herlitz
och mig. Vi äro överens om att den
allmänna inriktningen av den svenska
utrikespolitiken är given, i varje fall efter
dagens debatt — om det nu fanns
någon, som tvivlade på att den var given
redan dessförinnan — och att den svenska
opinionen är alldeles klarlagd.

Vidare är det riktigt, att svårigheterna
uppstå vid realiserandet av den
tanke, som här har kommit till uttryck,
den svenska neutralitetspolitiken, genom
åtgärder eller genom att undvika vissa
engagemang. Jag vågar nog påstå, att
vid varje sådant tillfälle, då det har inneburit
ställningstagande, har det för regeringen
varit inte bara en självklar
plikt utan någonting alldeles nödvändigt
att böra utrikesnämnden. När delegater
skickades till Paris för att diskutera
Marshallplanen, när frågan om den europeiska
tullunionen kom upp o. s. v.,
när det över huvud taget gällt ting, som
verkligen skulle kunna innebära ett ställningstagande
eller beröra vår utrikespolitik,
då har utrikesnämnden blivit
informerad i ungefär lika stor utsträckning
som medlemmarna i en samlingsregering.
Hem Domö, som satt med i

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik.

samlingsregeringen, vet ju, alt de allmänna
beredningarna inte äro så detaljerade,
att varje regeringsledamot har möjlighet
att i detalj följa ens alla de ärenden,
som anses vara av den vikt, att
de gå till en allmän beredning.

Jag vill säga herr Domö, att jag med
den största tillfredsställelse hälsar hans
uttalande här i dag. Ett av de ting
som jag i höstas föreslog för att få till
stånd en avspänning av den politiska
diskussionen, var ju, att vi skulle träffas
oftare till överläggningar om de handelspolitiska
avgörandena. När jag föreslog
det, låg däri precis samma känsla
som den, som har tolkats av herr Domö
här så utmärkt, när han sagt, att utrikesnämnden
kan vara ett för stort och
för ohanterligt forum. Det gläder mig,
att samförståndstanken bit för bit vinner
insteg även hos dem, som från början
ha motsatt sig den.

Herr DOMÖ: Herr talman! Statsministern
inkasserade nog allt för hastigt ett
medgivande från min sida. Det rör sig
nämligen om två saker härvidlag. Jag
höll mig till utrikesnämnden såsom den
officiella institution, dör riksdag och regering
kunna mötas för överläggningar,
men det var ju andra överläggningar som
statsministern åsyftade. Det är föredragningarna
i själva utrikesnämnden och
rådplägningarna där, som jag tycker
skulle kunna göras grundligare än vad
fallet nu är.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 41, angående lån och bidrag till vissa
skogsförbättringsåtgärder.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj :ts i .statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1948/49 under
riksstatens första huvudtitel, avseende
anslagen till hov- och slottsstaterna,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anslag till propaganda för bättre deklarationsmoral.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
Ii till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 2 därom framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande
hemställt, att riksdagen måtte till
Propaganda för bättre deklarationsmoral
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Johan
Bernhard Johansson, fröken Andersson
samt herrar Carl Sundberg, Falla
och Birke, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Om jag tar till orda i detta ärende för
att yrka avslag på utskottets hemställan,
är det inte därför, att deklarationsmoralen
enligt min mening skall hållas på
en låg nivå — jag tycker givetvis tvärtom
— utan skälet för mig är att jag anser,
att under lång tid och i varje fall
sedan krigets slut ha tilläggsstaterna
missbrukats. Det kan inte vara riktigt,
att man över huvud taget skall fortsätta
att ha systemet med tilläggsstater. I all
synnerhet böra inte på dem förekomma
äskanden, som inte äro betingade
av händelser som ovillkorligen kräva
att riksdagen beviljar ett belopp, och
det är inte nödvändigt, att riksdagen nu
beviljar anslag.

Jag har deltagit i behandlingen av detta
ärende i statsutskottets tredje avdelning,
och jag har därvid ansett att utskottet
bort hemställa om avslag. Till
förslaget till utlåtande hade jag fogat en
avvikande mening. Den är inte lång, men
den innehåller kontentan av de skäl
som jag funnit föreligga för hemställan
om avslag. Jag har nämligen ansett, att
utskottets yttrande bort lyda:

»På tilläggsstat för löpande budgetår
böra anslag anvisas endast på synner -

(i Första kammarens protokoll lf)''i,S. Nr 5.

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Anslag till propaganda för bättre deklarationsmoral.

ligen trängande skäl och då händelser
inträffat som icke kunnat förutses.

Det torde vara svårt att finna några
reella erfarenheter om verkningarna av
föregående propagandaaktion som äro
av beskaffenhet att kunna motivera att
förnyat anslag för dylikt ändamål anvisas
på tilläggsstat.

Med hänvisning härtill och då tiden
för deklarationernas avlämnande år 1948
synes vara alltför nära förestående för
att den planerade kampanjen skall kunna
beräknas få full verkan, har utskottet
icke ansett sig böra tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag.»

Såsom huvudskäl anför jag således,
att systemet med tilläggsstater är ett
oskick och att sådana här anslag under
inga omständigheter böra komma på
tilläggsstat. Men jag har ännu ett skäl
för min ståndpunkt. Vi ha nämligen
inom avdelningen tagit reda på hur
långt man hunnit med förberedelserna
för den föreslagna propagandakampanjen,
och det visade sig, att man inte alls
hunnit långt. Man hade inte gjort mycket.
Det är en annonsbyrå här i Stockholm,
som har stött på i saken och sagt,
att det skulle kunna vara lämpligt att
göra en ny kampanj. Så meddelades det
oss i avdelningen. Jag tycker inte, att
annonsbyråer skola ta initiativ till sådana
här saker. Det bör vara helt andra
skäl för en aktion.

Sedan står det i propositionen, att
man har konstaterat synnerligen goda
verkningar av motsvarande propaganda
år 4946. Jag tycker, att påståendet är
djärvt, inte därför att det inte kan förhålla
sig så, men därför att det ju inte
finns och inte kan finnas någon grund
för att bedöma det. Om man får fram,
att man inte måst göra så många ändringar
i deklarationerna, behöver det
inte bero på 1946 års kampanj. Jag anser
därför, att man har mycket svaga
grunder för att komma med detta förslag
nu i allra sista minuten, då väl de
flesta deklarationerna äro inlämnade,
innan man kan sätta i gång kampanjen
på allvar. Jag tycker, att vi skola begagna
detta tillfälle att säga, att vi inte

vilja acceptera detta missbruk av tillläggsstaten.

Detta, herr talman, anser jag vara en
stark motivering för ett avslagsyrkande,
och jag ber nu att få yrka avslag på utslag
på utskottets hemställan.

Herr ANDERSON, GUSTAF 1WAR:
Herr talman! Jag hoppas, att alla ledamöter
av riksdagen äro på det klara med
att mycket betydande belopp undandra
sig beskattningen. Det innebär ju en stor
orättvisa mot alla ärliga deklaranter.
Som jag ser saken, finns det två sätt att
försöka rätta till detta missförhållande.
Det ena är att man försöker på fiskalisk
väg leta reda på svinnet. I det sammanhanget
ber jag, herr talman, att få vädja
till finansministern, att han beaktar de
krav på högre arvoden, som taxeringsnämndsordförandena
ha rest. På så sätt
skulle vi få behålla kunnigt folk i det
mycket svåra taxeringsarbetet, och jag
tror att det skulle löna sig. Det andra
sättet är att man försöker på frivillig
väg få fram mera ärlighet i deklarationerna.
Jag anser för min del, att båda
dessa utvägar böra anlitas.

Herr Mannerskantz har anmärkt på att
den här propagandan sättes i gång för
sent. Jag medger gärna att det är i senaste
laget, och det beror ju på särskilda
omständigheter. Statsutskottets tredje
avdelning, där jag har deltagit i behandlingen
av detta ärende, kunde omöjligen
få fram det tidigare. Men det är ett faktum,
att lejonparten av deklaranterna
dröjer till andra veckan i februari, innan
de börja med den föga angenäma
sysselsättningen att deklarera. Man kan
därför gott säga, att det inte är för sent.

Nu tror inte herr Mannerskantz på någon
verkan av en dylik propaganda. Jag
vet inte, om jag missminner mig, men
jag undrar, om inte herr Mannerskantz
i andra avseenden har en rätt stark tro
på verkan av propaganda.

Herr Mannerskantz talade om missbruk
i samband med tilläggsstaten. Det
var väl ett alltför kraftigt ord, ty det är
ju riksdagen som i sista hand beslutar
om utgifter på tilläggsstaten. Man kan

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

Anslag till propaganda för bättre deklarationsmoral.

därför inte beskylla departementschefen
för att missbruka tilläggsstaten, ty det är
ju riksdagen som avgör i varje särskilt
fall.

För min del är jag fullt på det klara
med att såväl staten som landstingen
och kommunerna ha stort intresse av att
deklarationsmoralen förbättras, och då
jag, såsom jag nyss sade, anser propaganda
vara en av utvägarna att förbättra
deklarationsmoralen, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman:
Jag vill till min vän från avdelningen
endast replikera, att jag för min del inte
har större tilltro till propaganda än jag
förmodar att alla andra ledamöter här i
kammaren ha. Men vad jag egentligen
ville komma till var, att Kungl. Maj :t bör
avstå från att lägga fram propositioner
om anslag på tilläggsstat, i varje fall om
de inte äro mera motiverade än denna
proposition. Det är nämligen så lätt att
fresta riksdagen, och den faller så lätt,
vilket vi ju se här i dag och vilket jag
fruktar att vi om en stund komma att
få bekräftat.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse om ändrad lydelse av 2 §
avlöningsreglementet den 15 juli 1944
(nr 546) för personal i det allmänna civilförsvaret,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående de tider, då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, m. m.; och
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 6 mars 1942 (nr 63) angående rätt
för Konungen att åsätta särskilda tullavgift.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 15 juni 1934 (nr 265) om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;
och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen om
ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under hemvärnstjänstgöring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen
:

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående de tider, då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, m. m.; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 6 mars 1942 (nr 63) angående rätt
för Konungen att åsätta särskild tullavgift.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning, beträffande förslaget nr

20, att utskottets hemställan i betänkande
nr 4 samt, i fråga om förslaget nr

21, att utskottets hemställan i betänkande
nr 5 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 22, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1947/48, i
vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 20 bifölles även av andra
kammaren.

Interpellation ang. utbildningen av yrkeslärare.

Fröken OSVALD erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Genom
beslut den 21 december 1945 anbefallde
Kungl. Maj :t överstyrelsen för yrkesutbildning
att inkomma med utredning
och förslag i fråga om utbildning av lärare
för industri och hantverk vid anstalter
för yrkesundervisning.

I slutet av september 1947 förelåg
denna utredning, som i sig innefattar
inte endast frågan om lärarutbildning
för industri- och hantverksyrken, utan
också ger förslag om pedagogisk fortbildning
av dessa lärare. Likaså beröras
vissa metodiska spörsmål och behovet
av nya undervisningsmetoder, ny

undervisningsmateriel och nya läroböcker,
vilket allt är frågor av stort intresse
för detta så viktiga undervisningsområde.

När utredningsuppdraget kom, var det
ett länge närt önskemål som förverkligades,
och det var därför med stor spänning
som alla för den praktiska yrkesundervisningen
intresserade sågo fram
emot den fortsatta utvecklingen och vad
årets statsverksproposition skulle ha att
förmäla i saken i tanke att nu äntligen
skulle också denna lärarkår få sin utbildningsfråga
löst.

Men allt är vid det gamla. Liksom föregående
år föreslår departementschefen
ett anslag på 110 000 kronor till en kurs
för lärare vid verkstadsskolor, till allmänna
yrkespedagogiska kurser och
kortare fortbildningskurser. Det meranslag
på 62 000 kronor som i utredningen
begäres för själva kursverksamheten
under budgetåret 1948/49 skulle dock
ha gett helt andra möjligheter och hjälpt
till att bättra på de svåraste bristerna.
Det skulle enligt beräkning ha räckt
till två pedagogiska kurser för blivande
lärare i yrkesarbete, yrkespedagogiska
kurser för timlärare, praktisk lärarutbildning
för 15 assistentlärare, korrespondensstudier
för ett 25-tal yrkeslärare
och dessutom en kurs för utbildning
av vissa lärare vid högre tekniska läroverk,
en kurs för utbildning av blivande
heltidsanställda handelslärare och yrkespedagogiska
kurser för timlärare vid
handelsskolor.

Det är nu snart ett halvt sekel sedan
denna fråga började utredas genom en
kommitté från år 1907, och ändå ha vi
inte ännu kommit fram till en fast organisation
med en kontinuerlig ledning
och en fortlöpande lärarutbildning. Den
på sin tid verksamma yrkespedagogiska
centralanstalten som tillkom 1921 kunde
ju betecknas som en fast organisation
och en början till en bättre tingens ordning.
För den som framdeles forskar i
protokollen kommer det helt visst att
framstå som obegripligt att den yrkespedagogiska
anstalten indrogs helt av
riksdagen 1929. Den verksamhet som

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

Interpellation ang. utbildningen av yrkeslärare.

därefter skulle bedrivas av skolöverstyrelsens
yrkesskolavdelning fick ett anslag
mindre än Va av det forna, och under
en hel del år ha över huvud inga
anslag beviljats till detta ändamål. Det
är så mycket mera svårförståeligt som
samtidigt insikten om värdet av den
praktiska yrkesutbildningen vuxit sig
starkare och tanken att vi måste bereda
en god yrkesutbildning också åt »handens
arbetare» nu omfattas av alla folklager.

Bevis härpå är tillkomsten av överstyrelsen
för yrkesutbildning, de centrala
verkstadsskolorna, som växa upp över
hela landet, de inånga kommunala yrkesskolorna
för hantverk och industri,
tekniska gymnasier, praktiska mellanskolor,
alltsamman skolformer som tillkommit
under senare tid.

Det elevantal, som under 1947 fick
undervisning och utbildning i skolor för
industri och hantverk, uppgick till mer
än 30 000. Man har svårt att tänka sig
någon annan skolform av denna storleksordning,
som skulle kunna klara sig
utan en ordnad och kontinuerlig lärarutbildning.

Så äro också svårigheterna stora —
det veta de enskilda lärarna, som nu
i de flesta fall få gå till sitt värv, visserligen
med en god yrkesutbildning inom
sitt fack, men utan pedagogisk skolning,
som kunde hjälpa dem att ge sina
elever ännu mycket mera, det vet skolornas
ledning, och det vet man också
väl i den centrala ledningen. Man har
att kämpa mot knapphet på lärare, vilket
är förklarligt, då de skola tas ur kårer,
som ej från början äro inriktade på
lärarbanan, man har att nöja sig även
med lärare utan några som helst pedagogiska
insikter — och hur skulle det
kunna bli annorlunda? Det är ju inte säkert,
att en aldrig så skicklig yrkesman
också skall vara en skicklig lärare utan
att ha fått inhämta ens det elementära
i undervisningens konst. Dessa svårigheter
i sin tur hindra en god utveckling
på undervisningsområdet, och framför
allt hindrar det oss att till skolorna få
lärare, som äro både praktiskt skickliga

och teoretiskt intresserade — och det är
dock den sorten, som är nödvändig för
att föra utvecklingen framåt.

Den för de enskilda skolorna så viktiga
frågan om lämpliga rektorer blir
också ett stort problem.

Inom en tämligen nära framtid vänta
vi skolkommissionens principbetänkande
och ett därefter följande principbeslut
om vår allmänna skolas framtida
gestaltning. Av vad man redan nu vet
är intresset för även den praktiska yrkesutbildningen
stort inom skolkommissionen,
och dess speciella yrkesskoledelegation
lägger nu planer för yrkesutbildningen
efter slutad skolgång och
samordnad med en yrkesinriktning och
yrkesutbildning redan inom skolans
ram. Då härigenom allt större kadrer
av ungdom skola komma att inriktas på
och ges möjlighet till en verklig yrkesutbildning,
kommer lärarbehovet för de
praktiska yrkena att bli alltmer trängande.

Det av utredningen framlagda förslaget
är nödvändigt i dagens situation,
men framstår så mycket angelägnare inför
vetskapen om skolkommissionens
planer. Efter vad jag inhämtat har också
skolkommissionen enhälligt tillstyrkt
förslaget. Också övriga särskilda remissmyndigheter
ha mig veterligt i allt väsentligt
tillstyrkt.

De otillfredsställande och deprimerande
förhållanden som råda och rått så
länge komma alltså att fortsätta, och
man frågar sig blott — hur länge? Då
departementschefen själv bett om utredning
kände man sig säker på att man
inom departementet var klar över nödvändigheten
av att något gjordes för att
effektivt ordna lärarutbildningen för
dessa praktiska yrken, för alt bringa
dem i nivå med andra och ge dem de
möjligheter de äro värda med hänsyn
till den betydelse de ha för inte bara
de enskilda människor, som ägna sig åt
dem, utan för landets näringsliv i dess
helhet.

Med vetskap om vilken viktig roll
skickliga och vid utbildade yrkeslärare
inom industri och hantverk spela för

Nr 5.

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Interpellation om avveckling av sockerransoneringen.

hela vårt produktiva liv får jag under
hänvisning till vad tidigare sagts anhålla
om första kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
rikta följande interpellation.

Herr statsrådet anför i statsverkspropositionen,
bilagan åttonde huvudtiteln
(s. 346): »Jag är inte beredd att lägga
det av överstyrelsen för yrkesutbildning
avgivna utredningsförslaget till grund
för framställning till 1948 års riksdag.»
Innebär detta, att herr statsrådet har för
avsikt att framlägga proposition i ämnet
till 1949 års riksdag?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om avveckling av sockerransoneringen.

Ordet lämnades härefter på begäran
till fru SVENSON, som yttrade: Herr
talman! Trots att snart tre år förflutit
sedan krigshändelserna i Europa upphörde
har vårt land nödgats bibehålla
flertalet under kriget genomförda krisregleringar.
Efter en viss avveckling har
verksamheten inom krisförvaltningen
under fjolåret åter på väsentliga punkter
utvidgats. I årets statsverksproposition
framhåller chefen för folkhushållningsdepartementet,
att huvudparten av
de nu förefintliga regleringarna och restriktionerna
sannolikt måste fortsätta
under större delen av nästkommande
budgetår. Han uttrycker också farhågor
för att importrestriktionerna kunna
komma att framtvinga nya regleringar.

Det är beklagligt, att krisregleringarna
måst bibehållas i så stor omfattning
men med hänsyn till det rådande
läget torde flertalet av dessa tyvärr vara
ofrånkomliga. Det torde dock kunna
övervägas, om icke vissa regleringar
borde kunna slopas vid en tidigare tidpunkt
än vad chefen för folkhushållningsdepartementet
räknat med. I varje
fall böra möjligheterna till inskränkning
i krisförvaltningen noga prövas.

En krisreglering, som enligt min mening
borde kunna avskaffas omedelbart,
är ransoneringen av socker. Livsmedelskommissionen
har i sina kostnadskalkyler
för budgetåret 1948/49 räknat med
att denna ransonering måste upprätthållas
åtminstone under första hälften av
ifrågavarande budgetår, men framhåller
samtidigt att utvecklingen kan bli annorlunda
än vad kommissionen tänkt
sig. Chefen för folkhushållningsdepartementet
framhåller i statsverkspropositionen,
att kommissionens beräkningar snarare
förefalla optimistiska än pessimistiska.

Sannolikheten talar dock enligt min
mening för att kommissionens optimism
i fråga om möjligheten att avskaffa sockerransoneringen
under nästkommande
budgetår är synnerligen väl grundad.
I själva verket borde det vara möjligt
att omedelbart slopa sockerransoneringen.
Vi ha inom landet en betydande
sockerproduktion, som kan tillfredsställa
huvudparten av konsumtionsbehovet.
Om import är nödvändig för
att täcka eventuellt underskott i den egna
produktionen, erbjuder det inte
några större svårigheter att få en sådan
till stånd. Tillgången på socker på
världsmarknaden är numera så pass
god, att den internationella ransoneringen
av detta födoämne avskaffats. Möjlighet
att utifrån inköpa behövliga kvantiteter
socker finns således. En annan
sak är givetvis, huruvida valuta kan anskaffas
för dylika inköp och om vi
lämpligen böra avstå valuta för detta
ändamål. Jag vill då framhålla, att hårdvaluta
icke behöver användas för detta
ändamål. Inköp kan ske från mjukvalutaländer,
såsom Danmark och länder
inom det s. k. sterlingområdet, d. v. s.
i huvudsak det brittiska imperiet. Såväl
Danmark som England ha erhållit
krediter från Sverige, varför en eventuell
import framdeles torde kunna ordnas,
utan att vår valutareserv behöver
anlitas för detta ändamål.

Med anledning av vad jag sålunda anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till chefen för folkhushåll -

Onsdagen den 4 februari 1948 em.

Nr 5.

Interpellation om avveckling av sockerransoneringen.

ningsdepartementet få framställa följande
fråga: Är statsrådet villig att vidtaga
åtgärder för att omedelbart avveckla
ransoneringen av socker?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 9.15 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.