1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 4
ProtokollRiksdagens protokoll 1948:4
RIKSDAGENS
|- c-ie-TC -
Md
PROTOKOLL
1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 4
INNEHÅLL.
Lördagen den 24 januari förmiddagen.
Sid.
Lördagen den 24 januari eftermiddagen.
Måndagen den 26 januari.
Tisdagen den 27 januari.
Interpellation av fröken Andersson om ökad hemvårdsutbildning
för unga kvinnor................................
Onsdagen den 28 januari.
Val av ledamöter och suppleanter i kammarens tillfälliga utskott
...............................................
Val av valmän jämte suppleanter för utseende av riksdagens
justitieombudsmans ställföreträdare.....................
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen....................
Ang. skärpning av rusdrycksbeskattningen in. m...........
Ang. skärpning av nöjesbeskattningen.....................
1 Första kammarens protokoll 1948. Nr 4.
Lördagen den 24 januari 1948 fm.
Nr 4.
3
Lördagen den 24 januari förmiddagen.
Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.
Justerades protokollen för den 19 innevarande
månad.
Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:
Till riksdagens första kammare.
Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag anhålla om sjukledighet till och
med den 11 februari 1948.
Stockholm den 23 januari 1948.
Erik von Heland.
Härmed intygas, att riksdagsman
Erik von Heland på grund av sår på
tolvfingertarmen är oförmögen till
tjänstgöring under tiden 22 januari till
11 februari 1948.
Stockholm den 22 januari 1948.
N. Svartz,
professsor, överläkare vid med. klin.
Den begärda ledigheten beviljades.
Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner:
nr
105, av herr Persson, Karl, angående
utredning av det nuvarande valsystemet
i syfte att bereda större plats
för s. k. personval; och
nr 106, av herr Bergvall m. fl., om de
offentliga tjänstemännens rättsställning.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr
Bergvall m. fl., väckta motionen, nr 107,
om revision av gällande grunder för de
statliga och kommunala tjänstemännens
förhandlings- och avtalsrätt.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 108, av herrar Mannerskantz och
Bergh, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t gjorda framställningar om anslag
till vägbyggnadsändamål;
nr 109, av herr Andersson, Karl, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till stensättning av
vägar;
nr 110, av fröken Osvald, angående
förändring av konsulentbefattningen i
husligt arbete hos skolöverstyrelsen;
nr 111, av herr Andersson, Jones Erik,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till bidrag till
vissa byggnadsarbeten för folkskolor;
nr 112, av herr Anderberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till bidrag till ambulatorisk
behandling in. m. av vissa tuberkulospatienter;
samt
nr 113, av fröken Andersson, angående
byggande av en barnmorskeläroanstaltens
i Stockholm egen skolbyggnad.
Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 114, av herr Snndelin, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om särskild automobilskatt,
in. m.;
nr 115, av herr Nilsson, Hjalmar, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
särskild automobilskatt, m. in.;
nr 116, av herr Do mö m. fl., om utredning
angående det gällande skattesystemets
verkningar i vissa avseenden;
nr 117, av herr Bergvall m. fl., om utredning
rörande en moderat höjning av
4
Nr 4.
Lördagen den 24 januari 1948 fm.
arvslottsbeskattningen samt om avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten; samt
nr 118, av herr Arrhén och herr Nilsson,
Hjalmar, angående skattefrihet för
föräldrars eller anhörigas kostnader för
barns studier vid högre läroanstalter.
Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:
nr 119, av herr Åman m. fl., angående
provisoriskt pensionstillägg till officerare
och underofficerare, som avgått
med pension från frivillig övergångsstat;
nr
120, av herrar Åman och Bergh, angående
provisoriskt pensionstillägg till
pensionerad f. d. beställningshavare på
försvarsväsendets reservstater; samt
nr 121, av herrar Aman och Bergh, angående
höjning av maximiåldern för ingående
av äktenskap medförande rätt
till familjepension.
Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:
nr 122, av fru Sjöström-Bengtsson och
fru Flood, om en översyn av lagen om
allmänna barnbidrag och lagen om särskilda
bidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn;
nr 123, av herr Wahlund m. fl., angående
vidgad tillämpning av lagen om
särskilda barnbidrag till att omfatta
även änklingars barn;
nr 124, av herr Petersson m. fl., angående
dyrtidstillägg å folkpensioner;
nr 125, av herr Andersson, Karl, och
herr Mattsson, angående rätt för arrendatorer
å mark, tillhörande donationer
och stiftelser, att inlösa av desamma
innehavda jordbruksfastigheter; samt
nr 126, av herr Nilsson, Ernst Hjalmar,
och herr Näsström, angående revision
av lagen om förlängning av tiden
för vissa servitut.
Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 127, av herr Nilsson, Bror, m. fl.,
om ökat anslag till bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter;
-
nr 128, av herr Bergh m. fl., angående
en omreglering av de kvalifikationsbestämmelser,
som gälla för bidrag till
lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård;
nr 129, av herr Hallagård m. fl., i anledning
av Knngl. Maj :ts framställning
om anslag till bidrag till markkartering
och grundkalkning;
nr 130, av herr Nilsson, Bror, och herr
Niklasson, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till bidrag till
markkartering och grundkalkning;
nr 131, av herr Mannerskantz, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om
anslag till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering;
nr 132, av herr Mannerskantz m. fl.,
i anledning av vissa av Kungl. Maj :t
gjorda framställningar om anslag under
nionde huvudtiteln;
nr 133, av herr Mannerskantz m. fl.,
om anslag till försöksverksamhet med
ekolodsutrustning inom ostkustfisket;
nr 134, av herr Näslund, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om anslag
till fiskets befrämjande i de särskilda
orterna; samt
nr 135, av herrar Bergh och Lundgren,
om utvidgning av beställningsavdelningen
vid rikets allmänna kartverk.
Föredrogos och hänvisades till ett tillfälligt
utskott nedannämnda motioner:
nr 136, av herr Mannerskantz m. fl.,
om åvägabringande av enhetlighet i fråga
om öppethållningstiderna vid vissa
telefonstationer på landsbygden;
nr 137, av herr Nilsson, Bror, m. fl.,
om utredning rörande verkningarna av
den pågående folkförflyttningen från
landsbygden till städer och tätorter;
samt
nr 138, av herr Persson, Karl, och
herr Nilsson, Bror, angående begränsning
av den s. k. långtradartrafiken.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Wahlund in. fl.
väckta motionen, nr 139, angående översyn
över uppgiftsinsamlandet för statistiskt
och liknande ändamål.
Lördagen den 24 januari 1948 fm.
Nr 4.
5
Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:
nr 140, av herr Bergvall in. fl., angående
införande av fakultativ avgörande
folkomröstning;
nr 141, av herr Sjödahl, med förslag
till ändrad lydelse av § 31 regeringsformen;
nr
142, av herr Gustavson m. fl., angående
mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid val till riksdagen;
nr 143, av herr Tjällgren m. fl., angående
mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid val till riksdagen;
" nr 144, av herr Lundqvist m. fl., angående
ändrad tid för lagtima landstingsmöte
m. m.;
nr 145, av herrar Linderot och Öhman,
om tillsättande av en kommission för
utarbetande av förslag till en tidsenlig
och demokratisk författning;
nr 146, av herr öhman, angående lagfästande
av kvinnans rätt till lika lön
med mannen för samma prestation;
nr 147, av herr Elofsson, Gustaf, angående
vissa ändringar i lagen om ordning
och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning;
nr 148, av herr Lundqvist m. fl., angående
de kommunala tjänstetillsättningarna;
nr
149, av fru Sjöström-Bengtsson och
fru Lindström, om ökat anslag till upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska frågor;
nr 150, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag å riksstatens fjärde huvudtitel;
nr
151, av herr Mannerskantz m. fl.,
om anslag till påbörjande av ett fartygstunnelsystem;
nr
152, av herr Sundelin, om statsbidrag
till kommuner för anordnande av
resor till vallokal vid allmänna val;
nr 153, av fru Lindström och herr
Elmgren, om höjning av kommittéanslagen
under femte och tionde huvudtitlarna;
nr
154, av herrar Tjällgren och Grunebo,
i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t gjorda framställningar om anslag
till bostadsbyggande in. m.;
nr 155, av fru Flood och fru Sjöström -
Bengtsson, om åtgärder till förbättring
av mödrahjälpstandvården;
nr 156, av herr Forslund, angående
ökat anslag till säkerhetsanordningar vid
järnvägskorsningar;
nr 157, av herrar Lundqvist och
Åman, om åtgärder för avhjälpande av
bostadsbehovet för de vid ämbetsverken
å Ladugårdsgärde och Mariebergsområdet
anställda tjänstemännen;
nr 158, av herr Wahlund m. fl., om
utredning rörande dyrortssystemets avskaffande;
nr
159, av herrar Holmbäck och Wahlund,
om ökade anslag till bokinköp och
bokbindning för universitetsbiblioteken i
Uppsala och Lund;
nr 160, av herr Linderot, om utredning
angående inrättande av ett universitet
i Norrland;
nr 161, av herr Branting, om utredning
och förslag beträffande en rationell
och effektiv organisation av den
naturvetenskapliga forskningen;
nr 162, av herr Elmgren, om utredning
beträffande psykologiens och pedagogikens
behov och forskningsvillkor
in. m.;
nr 163, av herr Holmbäck, om ökat
anslag till insamling och bearbetning av
vetenskapligt material vid landsmålsarkiv;
nr
164, av herr Hage och herr Sundberg,
Hugo, om ökat anslag till bidrag
till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande;
nr
165, av herr Sundelin m. fl., om
ökat anslag till bidrag till undervisningsoch
upplysningsverksamhet m. in. för
nykterhetens främjande;
nr 166, av herr Johannesson, om ökat
anslag till bidrag till instituten för socialpolitisk
och kommunal utbildning
och forskning;
nr 167, av herr Osvald, om ökat anslag
till stipendier åt tonsättare;
nr 168, av fru Lindström och herr
Åman, angående personalförstärkning
vid kommerskollegii monopolutredningsbyrå
in. in.;
nr 169, av herr Ericsson, Carl Eric,
in. fl., om ökat anslag till bidrag till
svenska textilforskningsinstitutet;
6
Nr 4.
Lördagen den 24 januari 1948 fm.
nr 170, av herr Ericsson, Carl Eric,
och herr Veländer, om anslag till anskaffande
av nytt tjänstefartyg för mellersta
lotsdislriktet;
nr 171, av fru Sjöström-Bengtsson m.
fl., om ökade anslag till fonderna för
idrottens främjande och för friluftslivets
främjande;
nr 172, av herr Rosander, om ökat
anslag till avlöningar åt icke-ordinarie
personal hos länsnykterhetsnämnderna;
nr 173, av fröken Andersson och herr
Löthn^r, om ökat anslag till bidrag till
anskaffande och drift av hörapparater;
nr 174, av herrar Mannerskantz och
Bergh, om ökat anslag till nyanskaffning
av elektromotorvagnar samt person- och
resgodsvagnar;
nr 175, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner nr
5—10;
nr 176, av herr Öhman, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt, m. m.;
nr 177, av herr Ericsson, Carl Eric,
och herr Mannerskantz, om tillämpning
av skattespärr i fråga om preliminärskatt;
nr
178, av herr Velander m. fl., om
avskaffande av fastighetsskatten;
nr 179, av herr Andersson, Lars, och
herr Gustavson, om ändrade bestämmelser
angående s. k. procentavdrag vid
fastighetstaxering;
nr 180, av herr Lindblom m. fl., om
vidgad rätt att vid taxering åtnjuta avdrag
för försäkringspremier;
nr 181, av herr Wahlund m. fl., angående
avskaffande av ortsavdragen;
nr 182, av herr Elof sson, Gustaf, m. fl.,
om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten;
nr
183, av herr Elof sson, Gustaf, m. fl.,
om införande av skatt på förströelsetidskrifter;
nr
184, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
om en särskild varuskatt å importerad
frukt;
nr 185, av herr Domö m. fl., angående
viss ändring av förordningen om investeringsfonder;
nr
186, av herr Äman och fru Lind -
ström, angående viss omreglering av pensionerna
till f. d. kvinnliga befattningshavare
inom den civila statsförvaltningen;
nr
187, av herr Holmbåck och herr
Andersson, Jones Erik, om reglering av
pensionsförhållandena för konstitutionsutskottets
sekreterare S. V. Holm;
nr 188, av herrar Björck och Annér,
om höjning av åldersgränserna för erhållande
av tillstånd att föra automobil
och motorcykel;
nr 189, av herr Elofsson, Gustaf, och
herr Gustavson, om skyldighet för innehavare
av järnväg, som delar fastighets
ägor, att hålla anordningar för övergång
av järnvägen;
nr 190, av herr Hage, om viss reglerande
lagstiftning beträffande bil- och
busslinjer;
nr 191, av herr Hage, m. fl., om dyrtidstillägg
å folkpensioner för år 1948;
nr 192, av herr Lundqvist, om utredning
rörande kompetensfördelningen
inom sjukhusens ledning;
nr 193, av herr Mannerskantz, angående
utredning om vägväsendets organisation;
nr
194, av herr Elofsson, Gustaf, om
uppskov med verkställandet av 1947 års
riksdags beslut om rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område och
dess administrativa organisation;
nr 195, av herr Tjällgren, m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag rörande
bidrag till studieresor för i det mindre
jordbruket deltagande män och kvinnor;
nr
196, av herr Andersson, Lars, och
herr Näslund, om höjt anslag till åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland;
nr
197, av herr Andersson, Lars, m.
fl., om anordnande av en provisorisk
skogsskolekurs inom Norrbottens län;
nr 198, av herr Osvald, m. fl., om ökat
anslag till understödjande av den praktiskt
vetenskapliga verksamheten å
Weibullsholm;
nr 199, av herr Osvald och fröken Osvald,
om rörligt tillägg åt hemkonsulenter
och fiskeritjänstemän hos hushållningssällskapen
;
nr 200, av herr Osvald, i anledning av
Lördagen den 24 januari 1948 fm.
Nr 4
7
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till bidrag till markkartering och grundkalkning;
nr
201, av herrar Osvald och Sundelin,
om ökat anslag till understöd åt
kontrollföreningsverksamhet;
nr 202, av herr Hällgren, angående
restitution av bensinskatt till utövare av
fiskerinäringen;
nr 203, av herr Hällgren, om ändrade
bestämmelser rörande lån ur fiskerilånefonden
m. m.;
nr 204, av herr Björck, om ökat anslag
till bidrag till Sveriges pomologiska
förening;
nr 205, av herr Björck, m. fl., om anslag
till bidrag till Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund;
nr
206, av herr Näslund, om förbud
mot all jakt efter sjöfågel under våren;
nr 207, av herr Mannerskantz m. fl.,
om åtgärder för utrotande av den s. k.
nosmasken på Öland;
nr 208, av herr Lundqvist, om intensifiering
av trafikundervisningen inom
olika läroanstalter;
nr 209, av herr Ericsson, Carl Eric,
och herr Arrhén, om ändrade föreskrifter
rörande flyguppvisningar;
nr 210, av herr Lundqvist, om skärpta
bestämmelser avseende skydd mot
eldfara inom elevhem vid vissa skolor
och anstalter;
nr 211, av herrar Öhman och Linderot,
angående ett samordnande av hälsooch
sjukvårdsfrågor samt frågor om
idrott, gymnastik och friluftsliv m. m.;
nr 212, av herr Öhman, om utredning
i syfte att rationalisera och förbilliga
varudistributionen i landet; samt
nr 213, av herr Andersson, Lars, m.
fl., om utredning angående formen för
avgörande av frågor rörande kommunikationsverkens
taxor.
Herr statsrådet Quensel avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 30, angående
godkännande av en mellan Sverige
och Bulgariska Folkrepubliken ingången
handelsöverenskommelse m. m.
Den kungl. propositionen föredrogs
och blev därvid bordlagd.
Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 2.15 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
8
Nr 4.
Lördagen den 24 januari 1948 em.
Lördagen den 24 januari eftermiddagen.
Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen;
och dess förhandlingar
leddes av herr förste vice talmannen.
Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:
nr 214, av herr Näsgård, angående
visst förtydligande av lagen om val till
riksdagen;
nr 215, av herr Nåsgård och herr
Persson, Ivar, om införande av beslutande
folkomröstning;
nr 216, av herr Mannerskantz, om
ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen
vid landstingsmannaval;
nr 217, av herr Holmbäck, angående
tillämpningen av lagen rörande ny indelning
av riket i borgerliga kommuner;
nr 218, av herr Holmbäck m. fl., om
förstärkning av arbetskrafterna å justitiedepartementets
byrå för medborgarskapsärenden;
nr
219, av herr Mannerskantz m. fl.,
om ökat anslag till hemvärnets tygmateriel;
nr
220, av herrar Mannerskantz och
Lundqvist, om ökat anslag till underhåll
av arméns tygmateriel;
nr 221, av herrar Mannerskantz och
Lundqvist, om anslag till fasta anläggningar
för luftbevakningsorganisationen;
nr 222, av herr Hällgren, om ökat anslag
till bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder;
nr 223, av herr Persson, Ivar, och
herr Niklasson, om ändrade grunder för
statens bidrag till anordnande av allmänna
samlingslokaler;
nr 224, av herr Hage, om anslag till
bidrag till anskaffande av bostäder åt
provinsialläkare å landsbygden;
nr 225, av herr Mannerskantz, om restitution
till vederbörande fordonsägare
av för mycket inbetald automobilskatt;
nr 226, av herr Näsgård, med förslag
till förordning om investeringsfonder
för skogsvårdsarbeten och till förordning
om ändring i förordningen om investeringsfonder
;
nr 227, av herr Hage, angående skyldighet
för fastighetsägare att medgiva
hyresgäst att överlåta förhyrd lägenhet
på annan person;
nr 228, av herr Näsgård och herr Andersson,
Jones Erik, angående ett enklare
förfaringssätt för bestämmande av
äganderätten till s. k. myrslogar;
nr 229, av herr Näsgård, om ökat anslag
till bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet;
nr 230, av herr Näsgård, om ökat anslag
till väg- och flottledsbyggnader å
skogar i enskild ägo;
nr 231, av herr Björck, angående förbättring
av den statliga växtkontrollen;
nr 232, av herrar Mannerskantz och
Arrhén, om inventering av landets för
fiskodling lämpade vattendrag m. m.;
nr 233, av herr Hällgren, om anslag
till bestridande av fraktkostnader för
stenbry tningsaggregat;
nr 234, av herr Holmbäck, angående
språklig granskning av vissa kommittéers
förslag till lagtexter;
nr 235, av herr Mannerskantz, angående
en omprövning av reglerings- och
ransoneringssystemet; samt
nr 236, av herr Mannerskantz, om
upphävande eller uppmjukning av förbudet
mot rundflygningsverksamhet.
Kammarens sammanträde avslutades
kl. 7.34 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Måndagen den 26 januari 1948.
Nr 4.
9
Måndagen den 26 januari.
Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.
Justerades protokollen för den 20, 21,
22 och 23 innevarande månad.
Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
30, angående godkännande av en mellan
Sverige och Bulgariska Folkrepubliken
ingången handelsöverenskommelse
m. m.
Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner:
nr
140, av herr Bergvall m. fl., angående
införande av fakultativ avgörande
folkomröstning;
nr 141, av herr Sjödahl, med förslag
till ändrad lydelse av § 31 regeringsformen
;
nr 142, av herr Gustavson in. fl., angående
mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid val till riksdagen;
nr 143, av herr Tjällgren m. fl., angående
mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid val till riksdagen;
nr 144, av herr Lundqvist m. fl., angående
ändrad tid för lagtima landstingsmöte
m. in.; samt
nr 145, av herrar Linderot och Öhman,
om tillsättande av en kommission för
utarbetande av förslag till en tidsenlig
och demokratisk författning.
Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt
utskott herr Öhmans motion, nr
146, angående lagfästande av kvinnans
rätt till lika lön med mannen för samma
prestation.
Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 147, av herr Elofsson, Gustaf, angående
vissa ändringar i lagen om ordning
och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning; samt
nr 148, av herr Lundqvist m. fl., angående
de kommunala tjänstetillsättningarna.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 149, av fru Sjöström-Bengtsson och
fru Lindström, om ökat anslag till upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska frågor;
nr 150, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag å riksstatens fjärde huvudtitel;
nr
151, av herr Mannerskantz m. fl.,
om anslag till påbörjande av ett fartygstunnelsystem;
nr
152, av herr Sundelin, om statsbidrag
till kommuner för anordnande av
resor till vallokal vid allmänna val;
nr 153, av fru Lindström och herr
Elmgren, om höjning av kommittéanslagen
under femte och tionde huvudtitlarna;
nr
154, av herrar Tjällgren och Gränebo,
i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t gjorda framställningar om anslag
till bostadsbyggande m. m.;
nr 155, av fru Flood och fru SjöströmBengtsson,
om åtgärder till förbättring
av mödrahjälpstandvården;
nr 156, av herr Forslund, angående
ökat anslag till säkerhetsanordningar
vid järnvägskorsningar;
nr 157, av herrar Lundqvist och Åman,
om åtgärder för avhjälpande av bostadsbehovet
för de vid ämbetsverken å
Ladugårdsgärde och Mariebergsområdet
anställda tjänstemännen;
10
Nr 4.
Måndagen den 26 januari 1948.
nr 158, av herr Wahlund m. fl., om utredning
rörande dyrortssystemets avskaffande;
nr
159, av herrar Holmbäck och
Wahlund, om ökade anslag till bokinköp
och bokbindning för universitetsbiblioteken
i Uppsala och Lund;
nr 160, av herr Linderot, om utredning
angående inrättande av ett universitet
i Norrland;
nr 161, av herr Branting, om utredning
och förslag beträffande en rationell
och effektiv organisation av den naturvetenskapliga
forskningen;
nr 162, av herr Elmgren, om utredning
beträffande psykologiens och pedagogikens
behov och forskningsvillkor
m. m.;
nr 163, av herr Holmbäck, om ökat
anslag till insamling och bearbetning av
vetenskapligt material vid landsmålsarkiv;
nr
164, av herr Hage och herr Sundberg,
Hugo, om ökat anslag till bidrag
till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande;
nr
165, av herr Sundelin m. fl., om
ökat anslag till bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet m. m.
för nykterhetens främjande;
nr 166, av herr Johannesson, om ökat
anslag till bidrag till instituten för socialpolitisk
och kommunal utbildning
och forskning;
nr 167, av herr Osvald, om ökat anslag
till stipendier åt tonsättare;
nr 168, av fru Lindström och herr
Åman, angående personalförstärkning
vid kommerskollegii monopolutredningsbyrå
m. m.;
nr 169, av herr Ericsson, Carl Eric,
m. fl., om ökat anslag till bidrag till
svenska textilforskningsinstitutet;
nr 170, av herr Ericsson, Carl Eric,
och herr Velander, om anslag till anskaffande
av nytt tjänstefartyg för mellersta
lotsdistriktet;
nr 171, av fru Sjöslröm-Bengtsson m.
fl., om ökade anslag till fonderna för
idrottens främjande och för friluftslivets
främjande;
nr 172, av herr Rosander, om ökat
anslag till avlöningar åt icke-ordinarie
personal hos länsnykterhetsnämnderna;
nr 173, av fröken Andersson och herr
Löthner, om ökat anslag till bidrag till
anskaffande och drift av hörapparater;
samt
nr 174, av herrar Mannerskantz och
Bergh, om ökat anslag till nyanskaffning
av elektromotorvagnar samt person-
och resgodsvagnar.
Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 175, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Majrts propositioner nr
5—10:
nr 176, av herr Öhman, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt, in. m.;
nr 177, av herr Ericsson, Carl Eric,
och herr Mannerskantz, om tillämpning
av skattespärr i fråga om preliminärskatt;
nr
178, av herr Velander m. fl., om
avskaffande av fastighetsskatten;
nr 179, av herr Andersson, Lars, och
herr Guslavson, om ändrade bestämmelser
angående s. k. procentavdrag vid
fastighetstaxering;
nr 180, av herr Lindblom m. fl., om
vidgad rätt att vid taxering åtnjuta avdrag
för försäkringspremier;
nr 181, av herr Wahlund m. fl., angående
avskaffande av ortsavdragen;
nr 182, av herr Elof sson, Gustaf, m.
fl., om avskaffande av kvarlåtenskapsskalten;
nr
183, av herr Elofs son, Gustaf, m.
fl., om införande av skatt på förströelsetidskrifter;
nr
184, av herr Elofs son, Gustaf, m.
fl., om en särskild varuskatt å importerad
frukt; samt
nr 185, av herr Domö m. fl., angående
viss ändring av förordningen om investeringsfonder.
Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedan nämnda motioner:
nr 186, av herr Äman och fru Lindström,
angående viss omreglering av
pensionerna till f. d. kvinnliga befattningshavare
inom den civila statsförvaltningen;
samt
Nr 4.
1 1
Måndagen den 26 januari 1948.
nr 187, av herr Holmbäck och herr
Andersson, Jones Erik, om reglering av
pensionsförhållandena för konstitutionsutskottets
sekreterare S. V. Holm.
Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:
nr 188, av herrar Björck och Annér,
om höjning av åldersgränserna för erhållande
av tillstånd att föra automohil
och motorcykel;
nr 189, av herr Elof sson, Gustaf, och
herr Gustavson, om skyldighet för innehavare
av järnväg, som delar fastighets
ägor, att hålla anordningar för
övergång av järnvägen;
nr 190, av herr Hage, om viss reglerande
lagstiftning beträffande bil- och
busslinjer;
nr 191, av herr Hage m. fl., om dyrtidstillägg
å folkpensioner för år 1948;
samt
nr 192, av herr Lundqvist, om utredning
rörande kompetensfördelningen
inom sjukhusens ledning.
Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 193, av herr Mannerskantz, angående
utredning om vägväsendets organisation;
nr
194, av herr Elofsson, Gustaf, om
uppskov med verkställandet av 1947
års riksdags beslut om rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område
och dess administrativa organisation;
nr 195, av herr Tjällgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds förslag rörande
bidrag till studieresor för i det mindre
jordbruket deltagande män och kvinnor;
nr
196, av herr Andersson, Lars, och
herr Näslund, om höjt anslag till åtgärder
för ökad skogsproduktion i
Norrland;
nr 197, av herr Andersson, Lars, in. fl.,
om anordnande av eu provisorisk skogsskolekurs
inom Norrbottens län;
nr 198, av herr Osvald m. fl., om ökat
anslag till understödjande av den praktiskt
vetenskapliga verksamheten å Wcibullsholm;
-
nr 199, av herr Osvald och fröken Osvald,
om rörligt tillägg åt hemkonsulenter
och fiskeritjänstemän hos hushållningssällskapen;
nr
200, av herr Osvald, i anledning av
Kungl. Maj ds framställning om anslag
till bidrag till markkartering och grundkalkning;
samt
nr 201, av herrar Osvald och Sundelin,
om ökat anslag till understöd åt kontrollföreningsverksamhet.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
herr Hällgrens motion, nr
202, angående restitution av bensinskatt
till utövare av fiskerinäringen.
Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 203, av herr Hällgren, om ändrade
bestämmelser rörande lån ur fiskerilånefonden
m. m.;
nr 204, av herr Björck, om ökat anslag
till bidrag till Sveriges pomologiska
förening;
nr 205, av herr Björck m. fl., om anslag
till bidrag till Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund;
nr
206, av herr Näslund, om förbud
mot all jakt efter sjöfågel under våren;
samt
nr 207, av herr Mannerskantz in. fl.,
om åtgärder för utrotande av den s. k.
nosmasken på Öland.
Föredrogos och hänvisades till ett tillfälligt
utskott nedannämnda motioner:
nr 208, av herr Lundqvist, om intensifiering
av trafikundervisningen inom
olika läroanstalter;
nr 209, av herr Ericsson, Carl Eric,
och herr Arrhén, om ändrade föreskrifter
rörande flyguppvisningar;
nr 210, av herr Lundqvist, om skärpta
bestämmelser avseende skydd mot eldfara
inom elevhem vid vissa skolor och
anstalter;
nr 211, av herrar öhman och Linderot,
angående ett samordnande av hälso- och
sjukvårdsfrågor samt frågor om idrott,
gymnastik och friluftsliv m. m.; samt
12
Nr 4.
Måndagen den 26 januari 1948.
nr 212, av herr öhman, om utredning
i syfte att rationalisera och förbilliga
varudistributionen i landet.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Andersson, Lars,
m. fl., väckta motionen, nr 213, om utredning
angående formen för avgörande
av frågor rörande kommunikationsverkens
taxor.
Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner:
nr
214, av herr Näsgård, angående
visst förtydligande av lagen om val till
riksdagen;
nr 215, av herr Näsgård och herr Persson,
Ivar, om införande av beslutande
folkomröstning;
nr 216, av herr Mannerskantz, om ändrade
bestämmelser rörande valkretsindelningen
vid landstingsmannaval; samt
nr 217, av herr Holmbäck, angående
tillämpningen av lagen rörande ny indelning
av riket i borgerliga kommuner.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 218, av herr Holmbäck m. fl., om
förstärkning av arbetskrafterna å justitiedepartementets
byrå för medborgarskapsärenden;
nr
219, av herr Mannerskantz m. fl.,
om ökat anslag till hemvärnets tygmateriel;
nr
220, av herrar Mannerskantz och
Lundqvist, om ökat anslag till underhåll
av arméns tygmateriel;
nr 221, av herrar Mannerskantz och
Lundqvist, om anslag till fasta anläggningar
för luftbevakningsorganisationen;
nr 222, av herr Hällgren, om ökat anslag
till bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder;
nr 223, av herr Persson, Ivar, och herr
Niklasson, om ändrade grunder för statens
bidrag till anordnande av allmänna
samlingslokaler; samt
nr 224, av herr Hage, om anslag till
bidrag till anskaffande av bostäder åt
provinsialläkare å landsbygden.
Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 225, av herr Mannerskantz, om restitution
till vederbörande fordonsägare
av för mycket inbetald automobilskatt;
och
nr 226, av herr Näsgård, med förslag
till förordning om investeringsfonder
för skogsvårdsarbeten och till förordning
om ändring i förordningen om investeringsfonder.
Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:
nr 227, av herr Hage, angående skyldighet
för fastighetsägare att medgiva
hyresgäst att överlåta förhyrd lägenhet
på annan person; och
nr 228, av herr Näsgård och herr Andersson,
Jones Erik, angående ett enklare
förfaringssätt för bestämmande av
äganderätten till s. k. myrslogar.
Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 229, av herr Näsgård, om ökat anslag
till bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet;
nr 230, av herr Näsgård, om ökat anslag
till väg- och flottledsbyggnader å
skogar i enskild ägo;
nr 231, av herr Björck, angående förbättring
av den statliga växtkontrollen;
nr 232, av herrar Mannerskantz och
Arrhén, om inventering av landets för
fiskodling lämpade vattendrag m. m.;
samt
nr 233, av herr Hällgren, om anslag
till bestridande av fraktkostnader för
stenbrytningsaggregat.
Föredrogos och hänvisades till ett tillfälligt
utskott nedannämnda motioner:
nr 234, av herr Holmbäck, angående
språklig granskning av vissa kommittéers
förslag till lagtexter;
nr 235, av herr Mannerskantz, angående
en omprövning av reglerings- och
ransoneringssystemet; samt
nr 236, av herr Mannerskantz, om upphävande
eller uppmjukning av förbudet
mot rundflygningsverksamhet.
Tisdagen den 27 januari 1948.
Nr 4.
13
Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
betänkanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol å
tillverkning och import av tobaksvaror,
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker samt om fortsatt
giltighet av förordningen, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; ävensom
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
jämte i ämnet väckta motioner.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.07 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Tisdagen den 27 januari.
Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.
Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 1—3.
Ordet lämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som anförde:
Herr talman! Jag hemställer, att
kammaren måtte besluta fördela de till
tillfälligt utskott remitterade motionerna
sålunda:
Första tillfälliga utskottet tilldelas
följande motioner:
nr 18, av herr Fahlander, om förenklade
bestämmelser för val av ordinarie
lärare i folkskolan;
nr 20, av herr Fahlander, angående
omtryckning av samtliga gällande författningar;
nr
27, av herr Andersson, Lars, m. fl.,
om bättre tillgodoseende av landsbygdens
intressen och näringar vid arbetstillståndsgivningen;
nr
30, av herrar Anderberg och
Löfvander, om rätt för kommun till ersättning
för kostnader för kommunal
brandkårs deltagande i släckning av
brand i viss staten tillhörig egendom
m. in.;
nr 81, av herr Andersson, Gustav
Emil, m. fl., om beredande av möjlighet
åt sockersjuka, som äro fullt arbetsföra,
att söka och innehava befattningar i
statens tjänst;
nr 137, av herr Nilsson, Bror, m. fl.,
om utredning rörande verkningarna av
den pågående folkförflyttningen från
landsbygden till städer och tätorter;
nr 146, av herr öhman, angående lagfästande
av kvinnans rätt till lika lön
med mannen för samma prestation;
nr 208, av herr Lundqvist, om intensifiering
av trafikundervisningen inom
olika läroanstalter;
nr 210, av herr Lundqvist, om skärpta
bestämmelser avseende skydd mot
eldfara inom elevhem vid vissa skolor
och anstalter;
nr 211, av herrar öhman och Linderot,
angående ett samordnande av hälso-
och sjukvårdsfrågor samt frågor om
idrott, gymnastik och friluftsliv in. in.;
nr 234, av herr Holmbäck, angående
språklig granskning av vissa kommittéers
förslag till lagtexter; samt
nr 235, av herr Mannerskantz, angående
en omprövning av reglerings- och
ransoneringssystemet.
Till andra tillfälliga utskottet överlämnas
följande motioner:
nr 19, av herr Hcuman, om utredning
rörande trafiksäkerheten vid korsningar
mellan järnväg och väg;
nr 26, av herr Olofsson in. fl., om
14
Nr 4.
Tisdagen den 27 januari 1948.
Interpellation om ökad hemvårdsutbildning för unga kvinnor.
nedsättning av priset för tur- och returbiljetter
vid resor på långa avstånd å
statens järnvägar;
nr 49, av herr Leander in. fl., om
inskränkning av den s. k. taxereducerade
tiden för telefonsamtal;
nr 82, av herr Andersson, Lars, m. fl.,
om ändring av taxorna vid statens järnvägar
i syfte att förbättra fraktförhållandena
i Norrland;
nr 103, av herr Arrhén in. fl., om åtgärder
för beredande av större bekvämlighet
åt resande barn och mödrar med
minderåriga barn å statens järnvägar;
nr 104, av herr Mannerskantz m. fl.,
om upphävande av den beslutade höjningen
av inträdesavgifterna för nya telefonabonnemang;
nr
136, av herr Mannerskantz m. fl.,
om åvägabringande av enhetlighet i
fråga om öppethållningstiderna vid vissa
telefonstationer på landsbygden;
nr 138, av herr Persson, Karl, och
herr Nilsson, Bror, angående begränsning
av den s. k. långtradartrafiken;
nr 209, av herr Ericsson, Carl Eric,
och herr Arrhén, om ändrade föreskrifter
rörande flyguppvisningar;
nr 212, av lierr öhman, om utredning
i syfte att rationalisera och förbilliga
varudistributionen i landet; samt
nr 236, av herr Mannerskantz, om
upphävande eller uppmjukning av förbudet
mot rundflygningsverksamhet.
Vad herr förste vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.
Interpellation om ökad hemvårdsutbildning
för unga kvinnor.
Fröken ANDERSSON erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Under de senaste åren med brist på
arbetskraft, speciellt på det husliga området,
ransoneringar och varubrist, ha
stora krav ställts på landets husmödrar.
Detta har i lika hög grad gällt de enbart
liemarbetande husmödrarna som de
kvinnor, vilka förena annat yrkesarbete
med skötsel av hem och barn. Tekniska
hjälpmedel i form av goda hushållsmaskiner
m. in. ha visserligen bidragit till
att lätta arbetsbördan för vissa kategorier,
men i stort sett kan man säga, att
läget på hemarbetsmarknaden fortfarande
är allvarligt. I denna situation får
frågan om en vidgad och bättre hemvårdsutbildning
en förnyad aktualitet.
I riksdagen har åren 1938, 1939, 1941
och 1944 begärts utredning om ökad
hemvårdsutbildning för unga kvinnor. I
1944 års motion framkastades även tanken
på att utbildningen kunde åtföljas
av en tids praktik inom enskilda hem,
varigenom samtidigt husmödrarnas arbetsbörda
skulle kunna lättas. Trots tillstyrkande
remissyttranden från ett stort
antal representativa myndigheter och
organisationer, fälldes motionerna av
andra kammaren år efter år.
År 1945 framlade befolkningsutredningen
ett av delegationen för hem- och
familjefrågor utarbetat förslag rörande
huslig utbildning. Detta betänkande mottogs
med stort intresse och välvilja, inte
minst av de stora kvinnoorganisationerna.
Någon proposition i frågan har emellertid
icke avhörts.
Dagens ekonomiska läge kräver helt
visst sparsamhet, icke minst från statens
sida. Men sparsamheten bör icke
drivas på det sättet, att man gör sådana
besparingar, som med största sannolikhet
leda till ofördelaktiga konsekvenser
för det gemensamma folkhushållet.
Det är stora ekonomiska värden, som
handhas av vårt lands husmödrar och
den i husligt arbete anställda arbetskraften.
Det är därför också ett nationalekonomiskt
intresse, att dessa värden
handhas av kunnigt och väl utbildat
folk. Landets största yrkeskår får icke
i fråga om utbildning stå tillbaka i jämförelse
med andra kårer.
Med anledning av vad sålunda anförts
får jag hemställa om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet framställa följande
fråga:
År det herr statsrådets mening att för
årets riksdag framlägga förslag om ökade
möjligheter till hemvårdsutbildning
för unga kvinnor?
Onsdagen den 28 januari 1948.
Nr 4.
15
På gjord proposition medgav kam- Kammarens sammanträde avslutades
maren, att ifrågavarande spörsmål finge kl. 4.05 eftermiddagen,
framställas.
In fidem
G. H. Berggren.
Onsdagen den 28 januari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 för- Dessa personer hade alltså utsetts till
middagen. ledamöter i utskottet.
Företogs val av åtta ledamöter i kammarens
första tillfälliga utskott, till vars
behandling hänvisats de inom kammaren
väckta motionerna nr 18, 20, 27, 30,
81, 137, 146, 208, 210, 211, 234 och 235.
Därvid avlämnades 78 godkända valsedlar,
alla med partibeteckning »Den gemensamma
listan» och upptagande namnen
på följande personer i denna ordning:
herr
Persson, Einar,
» Söderkvist,
» Nilsson, Ernst Hjalmar,
» Arrhén,
» Andersson, Gustav Emil,
» Olofsson,
» Petersson,
» Sandberg.
Dessa personer hade alltså utsetts till
ledamöter i utskottet.
Anställdes val av åtta ledamöter i
kammmarens andra tillfälliga utskott.,
till vars behandling hänvisats de inom
kammaren väckta motionerna nr 19, 26,
49, 82, 103, 104, 136, 138, 209, 212 och
236. Därvid avlämnades 64 godkända
valsedlar, alla med partibeteckning »Den
gemensamma listan» och upptagande
namnen på följande personer i denna
ordning:
herr Andersson, Birger,
fru Sjöström-Bengtsson,
herr Rosenberg,
» Löthner,
» Andersson, Lars,
» Grym,
» Annér,
» Eriksson, Einar.
Företogs val av sex suppleanter i kammarens
första tillfälliga utskott. Därvid
avlämnades 65 godkända valsedlar, alla
med partibeteckning »Den gemensamma
listan» och upptagande namnen på
följande personer i denna ordning:
herr Jonsson, Jon,
» Widner,
» Damström,
» Isaksson,
» Persson, Karl,
» Weiland.
Dessa personer hade alltså utsetts till
suppleanter i utskottet.
Anställdes val av sex suppleanter i
kammarens andra tillfälliga utskott.
Därvid avlämnades 45 godkända valsedlar,
alla med partibeteckning »Den gemensamma
listan» och upptagande namnen
på följande personer i denna ordning:
herr
Sundberg, Hugo,
» Jonsson, John Wiktor,
fru Flood,
herr Nilsson, Hjalmar, i Alnarp,
» Nilzon, Ivar,
» Petrén.
Dessa personer hade alltså utsetts till
suppleanter i utskottet.
Sedan justitierådet N. A. T. Beckman,
som den 26 januari 1944 utsetts till riksdagens
justitieombudsmans ställföreträdare,
avsagt sig detta förtroendeuppdrag,
företogs nu val av tjugufyra valmän
för att utse ny ställföreträdare för
justitieombudsmannen. Därvid avlämna
-
16
Nr 4.
Onsdagen den 28 januari 1948.
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
des 55 godkända valsedlar, alla med
partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande
personer i denna ordning:
herr Schlyter,
» Åkerberg,
» Branting,
» Herlitz,
» Tjällgren,
» Anderberg,
» Lindblom,
» Strand,
» Boman,
» Velander,
» Elowsson, Nils,
» Gustavson,
» Elmgren,
» Kriigel,
» Holmbäck,
» Björkman,
» Grym,
» Åman,
» Lodenius,
» Nerman,
» Hallagård,
» Mannerskantz,
» Wistrand,
» Löthner.
Dessa personer hade alltså utsetts till
valmän.
Anställdes val av sex suppleanter för
de valmän, som av kammaren fått i uppdrag
att utse riksdagens justitieombudsmans
ställföreträdare. Därvid avlämnades
50 godkända valsedlar, alla med
partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande
personer i denna ordning:
herr Ericson, Johan Eric,
» Andersson, Sven,
» Arrhén,
» Nilsson, Bror,
» Englund,
» Lundqvist.
Dessa personer hade alltså utsetts till
suppleanter.
Herr statsrådet Gjöres avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 32, angående anslag till jordbruksekonomisk
undersökning, m. m.; och
nr 33, angående godkännande av protokoll
rörande varuutbytet mellan Sverige
och Tjeckoslovakien.
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 1 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 16 § lagen den 11
juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror,
jämte i ämnet väckta motioner.
I samband med framläggandet av
statsverkspropositionen för budgetåret
1948/49 hade till riksdagen avlämnats
propositionerna nr 5—10, däri Kungl.
Maj:t — på föredragning av chefen för
finansdepartementet — föreslagit vissa
skärpningar av den indirekta beskattningen.
Såsom motivering till dessa förslag
om skatteskärpningar hade chefen för
finansdepartementet hänvisat till bland
annat sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 28 november 1947 vid utverkande
av bemyndigande att tillkalla
särskilda sakkunniga för utredning av
frågan rörande skärpning av den indirekta
beskattningen. I nämnda anförande
hade understrukits, att det nu rådande
läget påkallade åtgärder, som
kunde leda till en uppsugning och sterilisering
av köpkraft; och härvid syntes
främst böra ifrågakomma en överbalansering
av budgeten genom bland
annat skärpt indirekt beskattning av i
huvudsak mera umbärliga varor.
De sålunda tillkallade sakkunniga —
1947 års konsumtionsskatteberedning
-—- hade i skrivelse den 20 december
1947 framlagt vissa förslag till ändringar
i den indirekta beskattningen, vilka
förslag lagts till grund för nyssnämnda
propositioner nr 5—10.
I berörda propositioner hade förordats
nedan angivna skatteskärpningar,
nämligen
i propositionen nr 5 en skärpning i
beskattningen av personautomobiler och
vissa motorcyklar samt av drivmedel
till motorfordon,
Onsdagen den 28 januari 1948.
Nr 4.
17
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
i propositionen nr 6 en skärpning av
tobaksbeskattningen,
i propositionen nr 7 en ökad beskattning
av spritdrycker, vin, maltdrycker
av andra och tredje klassen samt läskedrycker
ävensom införandet av en särskild
beskattning av viss maltdryck av
första klassen,
i propositionen nr 8 en skärpning
av nöjesskatten för biografföreställningar,
i propositionen nr 9 en ökning av
statsverkets andel i totalisator-, tipsoch
lotterimedel samt
i propositionen nr 10 — bland annat
— vissa skärpningar i beskattningen av
choklad- och konfityrvaror, essenser
för beredning av alkoholhaltiga drycker
samt kemisk-tekniska preparat.
Enligt vad av dessa propositioner vidare
framgick skulle de ändringar i den
indirekta beskattningen, som upptagits
i propositionerna nr 6—8, ävensom de
ändringar i fråga om varuskatten, vilka
redovisats i propositionen nr 10, träda
1 kraft den 1 februari 1948. Övriga förslag
varom här var fråga voro avsedda
att träda i kraft vid en senare tidpunkt.
I förevarande betänkande hade utskottet
till en början berört vissa spörsmål
av mera allmän räckvidd, varefter
utskottet till behandling upptagit det i
propositionen nr 6 framlagda förslaget
till skärpning av tobaksbeskattningen.
Till utskottets behandling hade överlämnats
de i anledning av nämnda proposition
väckta likalvdande motionerna
I: 37 av herr Linderot in. fl. samt II:
106 av herr Hagberg i Luleå m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte avslå förevarande
proposition.
Vidare hade till utskottet hänvisats de
likalvdande motionerna I: 175 av herr
nomö in. fl. samt II: 237 av herr Skoglund
i Doverstorp m. fl., vari hemställts
— förutom alt riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 med förslag
till förordning om särskild automobilskatt,
m. m. — att vissa i motionerna
framförda synpunkter måtte beaktas
vid behandlingen av bland annat
propositionen nr 6.
2 Första kammarens protokoll HUS. AV 4.
Utskottet hade i det föreliggande betänkandet
på anförda skäl hemställt,
1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förevarande proposition
nr 6 samt med avslag å de likalvdande
motionerna I: 37 av herr Linderot m. fl.
och II: 106 av herr Hagberg i Luleå
m. fl., antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändrad lydelse av
16 g lagen den 11 juni 1943 (nr 346)
angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror; samt
2) att de likalvdande motionerna I:
175 av herr Domö in. fl. och II: 237 av
herr Skoglund i Doverstorp m. fl. i vad
desamma avsåge propositionen nr 6, i
den mån desamma icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut i betänkandet
anfört och hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade anförts av herrar
Veländer, Axel Ivar Anderson, Henriksson
och Olson i Göteborg, vilka anfört
följande:
»Den i förevarande proposition nr 6
föreslagna skärpningen av beskattningen
av tobaksvaror ingår som ett led i
en för ett flertal varor samt nöjen föreslagen
skärpt indirekt beskattning, vilken
motiverats av penningpolitiska skäl
— för att bekämpa inflationen. Ytterligare
förslag till nya eller höjda indirekta
skatter ha därjämte bebådats. Under
sådana förhållanden hade riksdagen enligt
vår mening bort pröva samtliga förslag
i ett sammanhang, vilken prövning
lämpligen borde ha förberetts av ett särskilt
utskott, eventuellt ett sammansatt
sådant. Därigenom skulle garanti, så
långt möjligt, ha förelegat för en med
hänsyn till det angivna syftet enhetlig
och effektiv lösning. Den försening i
fråga om ikraftträdandet av de avsedda
skatteskärpningarna, som därav skulle
ha föranletts, synes icke kunna tillskrivas
väsentlig betydelse.
Det har från departementschefens sida
anförts, att syftet med den skärpta
beskattningen skulle vara att uppsuga
och sterilisera köpkraft. Huru en sterilisering
av de inflytande medlen bäst
18
Nr 4.
Onsdagen den 28 januari 1948.
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
och ändamålsenligast skulle kunna ske,
har ingående belysts i de två likalydande
motionerna 1:175 och 11:237, till
vilka vi hänvisa.
Då vi sålunda utgå ifrån att de genom
den skärpta beskattningen inflytande
medlen komma att steriliseras på sätt
i de åberopade motionerna förutsatts,
ha vi i det rådande läget ansett oss kunna
biträda utskottets förslag.»
Herr VELÄNDER: Herr talman! Enligt
propositioner, som omnämnas i bevillningsutskottets
föreliggande betänkande,
har riksdagen förelagts förslag
till nya eller skärpta skatter på tobak,
sprit, vin, maltdrycker och vissa andra
varor samt på nöjen ävensom på motorfordon
och drivmedel till sådana fordon.
Syftet med den såunda föreslagna
skärpta beskattningen är inte att vinna
balans i driftbudgeten. Saken ligger
så till, att sådan balans kan åstadkommas
utan skatteskärpningar. I stället gäller
det, deklarerar finansministern, att
på grund av det rådande läget vidta åtgärder,
som leda till en uppsugning och
sterilisering av köpkraft. Han räknar
också med att de föreslagna skatteskärpningarna
skola tillföra statskassan något
över 400 miljoner kronor och meddelar,
att förslag är att vänta om en ytterligare
varubeskattning om cirka 100
miljoner kronor.
Ingenting synes vara att erinra mot
att åtgärder vidtagas för att i det rådande,
av fortsatt inflation kännetecknade
läget minska spänningen mellan
köpkraft och varutillgång. När finansministern
sålunda understryker vikten
av att köpkraft uppsuges och steriliseras,
kan man alltså följa honom i denna
hans tankegång. Läget är säkerligen
utomordentligt vanskligt, och utvecklingen
pekar väl närmast hän mot fortsatt
inkomststegring, en sannolikt minskad
— i varje fall inte ökad — produktion,
ett minskat sparande och därmed
fortsatt inflation. Läget inbjuder sålunda
inte till någon optimism.
När det gäller indragning av köpkraft
till det allmänna, böra vi emeller
-
tid inte glömma, att huvudsaken inte
är själva indragningen eller huru densamma
sker, utan huru pengarna användas.
En överbalansering av budgeten
är inte något självändamål. Överbalanseringen
synes också i och för sig
sakna betydelse eller i varje fall nämnvärd
betydelse för strävandena att
bromsa upp den fortgående penningvärdeförsämringen.
Om däremot, såsom
i förevarande fall, den till statskassan
genom den höjda indirekta beskattningen
indragna köpkraften steriliseras, blir
förhållandet ett annat.
Med sådan utgångspunkt är det emellertid
synnerligen angeläget, att man
får klarlagt vad finansministern egentligen
avser, d. v. s. vilka vägar han
kommer att följa vid genomförandet av
den avsedda steriliseringen. Det talas i
något sammanhang om att de pengar,
som tillföras statskassan på de här anvisade
vägarna, skola användas för
täckning av utgifterna på kapitalbudgeten;
de statliga investeringarna skola
med andra ord finansieras därmed. Men
om så sker, blir det väl knappast någon
sterilisering av köpkraft. De pengar,
som indragas, pumpas då ut igen, och
den åtrådda utjämningen av spänningen
mellan köpkraft och varutillgång
stannar på papperet. Med hänsyn härtill
framstår det såsom ofrånkomligt,
att man erhåller klarhet på denna
punkt. Jag vill därför till finansministern
rikta den frågan: Hur skall den
sterilisering av här ifrågavarande skattemedel,
som finansministern förklarat
sig ämna åvägabringa, genomföras? Jag
förutsätter såsom självfallet, att finansministern
alltjämt fasthåller vid tanken
på en verklig sterilisering. För bedömande
av de föreliggande förslagen och
jämväl de förslag om ytterligare indirekt
beskattning, som sedermera komma
upp till behandling, är det ju av vikt att
få svar på den fråga, som jag här tillåtit
mig rikta till finansministern.
Under utskottsbehandlingen har utskottsmajoriteten
inte velat resonera
härom. Den har inte funnit sig böra
eller kunna antyda någon utgångspunkt
eller förutsättning för sitt ställningsta
-
Onsdagen den 28 januari 1948.
Nr 4.
19
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
gande i vidare mån än att den gång på
gång upprepat, att pengarna behövas;
ur utskottsmajoritetens synpunkt bär
det varit tillräckligt att kunna fastställa
detta. Den har alltså, såsom den själv
har anfört, anlagt uteslutande fiskaliska
synpunkter. Och ändå ligger väl det
spörsmålet nära till hands, huruvida inte
i närvarande läge den rent fiskaliska
synpunkten väger utomordentligt lätt
vid sidan av den centrala och allt annat
överskuggande frågan om penningvärdets
upprätthållande eller, kanske
rättare sagt, uppbromsningen av rutsclien
utför för detta penningvärde. Redan
storleken av det belopp, som det
här gäller — det rör sig dock om sammanlagt
en halv miljard kronor för budgetår
räknat — hade väl ändå bort kunna
locka fram några reflexioner från
den alltför hemlighetsfulla utskottsmaioriteten.
Ostridigt är nu, att pengarna inte behövas
för att vinna balans i fråga om
driftbudgeten. För alt tillspetsa frågeställningen
skall jag därför tillåta mig
påstå, att en ökad beskattning är med
hänsyn därtill i närvarande läge icke
påkallad, om därmed icke fullföljes ett
penningpolitiskt syfte. Det skulle vara
intressant att veta, huruvida utskottsmajoriteten
delar denna min uppfattning.
Vilken är förresten skillnaden ur penningvärdesynpunkt
vid en finansiering
av kapitalbudgeten mellan å ena sidan
en skärpt beskattning och å andra sidan
upplåning? Denna frågeställning borde
intressera oss alla, sålunda även utskottsmajoriteten.
Kan man inte komma
till annat resultat än att verkningarna
bliva i stort sett desamma — på vilka
grunder tillstyrker man då bifall till
propositionerna?
Det är klart att ur penningvärdesynpunkt
skulle det vara effektivast, att
man drar in dessa medel till statskassan
och steriliserar dom och att man för finansiering
av kapitalbudgeten ger sig
ut i lånemarknaden och där skaffar
täckning för vad som för sådant ändamål
behöves, under förutsättning att
man då tar i anspråk ett verkligt nyspa
-
rande. Detta tillvägagångssätt skulle
från min utgångspunkt vara det mest
effektiva i detta sammanhang.
Det förefaller mig, som om en utskottsbehandling,
där man helt underlåter
att diskutera betydelsen och verkningarna
i olika hänseenden av framförda,
mera omfattande förslag, näppeligen
kan göra skäl för att kallas utskottsbehandling
eller motsvara vad
man i allmänhet måste mena därmed.
Reservanterna å sin sida ha varit angelägna
om att betona, att samtliga föreliggande
respektive bebådade förslag till
skärpt indirekt beskattning bort ingående
prövas i ett sammanhang och helst
då i ett större sammanhang av ett särskilt
utskott, gärna med antydd karaktär
av antiinflationsutskott, eller i andra
hand av ett sammansatt utskott, detta
för att man med hänsyn till det mycket
trängande syftet skulle ha nått fram
till en så långt möjligt verkligt enhetlig
och effektiv lösning av hithörande
spörsmål.
Ingen representant för de andra partierna
i utskottet har emellertid velat
ansluta sig till de av reservanterna sålunda
företrädda synpunkterna.
I detta läge ha reservanterna nödgats
begränsa sig till att ta fasta på finansministerns
deklaration, att syftet med
den föreslagna skärpta beskattningen är
att uppsuga och sterilisera köpkraft
samt att i anslutning till de likalydande
motionerna I: 175 av herr Domö m. fl.
och II: 237 av herr Skoglund m. fl. anvisa
en ur reservanternas synpunkt
lämplig väg för genomförande av den
avsedda steriliseringen, närmast då
medlens reserverande för nedbringande
av den statsskuld som övertagits av riksbanken.
Jag har, herr talman, i detta läge intet
annat yrkande beträffande första
punkten i utskottets kläm än om bifall
till utskottets hemställan.
Herr ÖHMAN: Herr talman! Såsom
ledamot av den beredning, som har haft
detta ärende om hand, har jag ju yrkat
avslag på de föreslagna skatteskärpningarna.
Som jag dels i mitt yttrande i re
-
20
Nr 4.
Onsdagen den 28 januari 1948.
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
missdebatten och dels i det yttrande jag
gav till beredningens skrivning har redogjort
för den ståndpunkt, som vi på
kommunistiskt håll intaga i denna fråga,
så kan jag i denna debatt nöja mig
med att endast med några korta ord
erinra om de viktigaste av de skäl, som
ha gjort att jag icke ansett mig kunna
biträda de föreslagna skatteskärpningarna.
Det första skälet är, att den skärpning
av den indirekta beskattningen, som nu
föreslås, bygger på en oriktig föreställning.
De, som anse att dessa skatteskärpningar
böra genomföras, företräda
ju den uppfattningen, att den stora massan
av inkomsttagare här i landet har
för mycket pengar, att det alltså finns
ett slags köpkraftsöverskott hos arbetare
och andra mindre inkomsttagare, ett
köpkraftsöverskott som statsmakterna
nu skulle sterilisera genom de föreslagna
åtgärderna. Vi mena, att detta påstående
saknar hållbart underlag i verkligheten.
Hos den överväldigande majoriteten
av inkomsttagarna i vårt land
finns det inget penningöverflöd, utan
dessa inkomsttagare ha alltför små inkomster
för att kunna bevara sin standard
i en tid, då priserna på olika livsförnödenheter
stiga nästan varje dag.
Och om det verkligen skulle finnas ett
sådant penningöverflöd inom arbetarklassens
breda skikt, hur kan det då
komma sig, att de mycket försiktiga
män och kvinnor, som sitta i fackförbundens
ledningar och som ju äro mycket
regeringstroget folk, ändå över lag
kräva förhöjning av de utgående lönerna?
Vi mena, att detta tal om ett köpkraftsöverskott
hos de mindre inkomsttagarna
icke är grundat på fakta, ty om
så vore fallet, hur skulle man då förklara,
att exempelvis ledningen för Metallindustriarbetareförbundet,
som ju representerar
en mycket stor kår inom
den svenska arbetarklassen, kräver generella
förhöjningar av utgående löner
med, om jag inte missminner mig, cirka
åtta procent? Dessa nya skatteskärpningar
ha också redan väckt berättigat
uppseende inom en rad fackföreningar,
och det föreligger redan åtskilliga utta
-
landen, där man vänder sig till de två
arbetarpartierna i riksdagen med hemställan
om att vi skola gå emot skatteskärpningarna.
Det köpkraftsöverskott,
som finns här i landet — ty att ett sådant
på visst sätt existerar, vill jag inte
bestrida — finns hos de stora inkomsttagarna,
hos de s. k. företagarna, hos
monopolkapitalet, och detta köpkraftsöverskott
har tagit sig uttryck i en spekulativ
och ur samhällsekonomiska synpunkter
mycket riskfylld, omfattande
investeringsverksamhet.
Detta är alltså det första skälet för
att vi på kommunistiskt håll anse oss
böra gå emot dessa nya skatter. Det
andra skälet, som jag också vill understryka,
är att talet om att de nya skatterna
skulle drabba enbart s. k. umbärliga
varor inte motsvarar det verkliga
syftemålet med dessa skatteskärpningar.
För det första är det ju inte lyxvaror
som beskattas, utan sådana varor
som i allt större utsträckning ingå i vanligt
folks dagliga eller nästan dagliga
konsumtion. För det andra ha ju såväl
i de förberedande instanserna som, efter
vad jag förmodar, också inom utskottet
de, som nu äro anhängare av
skatteskärpningarna, lagt ned en väldigt
stor möda på en sådan avvägning
av skatternas storlek, att konsumtion av
de beskattade varorna, alltså sprit, tobak,
maltdrycker och vad det nu gäller,
icke skall minska, utan hållas ungefär
som den är nu och helst bli större, för
att staten skall få in de penningmedel,
som man avser att sterilisera. Följaktligen
är avsikten klar: det är konsumtionen
av oumbärliga varor, varor som
ingå i folks oundgängliga dagliga konsumtion,
som skall minska med de beräknade
femhundra miljonerna. Detta
är, som sagt, det andra skälet för att vi
icke kunna biträda skatteskärpningsförslaget,
som till sina ekonomiska konsekvenser
innebär en uppenbar standardsänkning
för de breda folklagren här i
landet.
Det tredje skälet, som jag här vill rikta
uppmärksamheten på, sammanhänger
med vår allmänna inställning till den
indirekta beskattningen, en inställning
Onsdagen den 28 januari 1948.
Nr 4.
21
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
som ju tidigare har delats av båda arbetarpartierna,
nämligen att statens finanser
icke böra baseras på denna skatteform,
då den orättvist drabbar de
mindre inkomsttagarna. Jag vill bara i
det sammanhanget erinra om att enligt
föreliggande beräkningar de indirekta
skatterna, av vilka skatterna på sprit,
tobak och liknande varor utgöra lejonparten,
komma att uppgå till en summa
som nästan motsvarar den som man får
genom direkt beskattning. De indirekta
skatterna drabba ju med särskild tyngd
de mindre inkomsttagarna, och därför
anse vi oss icke kunna ge vår anslutning
till de nu föreslagna skärpningarna.
Det fjärde huvudskälet till vårt ståndpunktstagande
är, att de föreslagna skatterna,
såvitt vi kunna se, icke kunna lösa
några av de aktuella ekonomiska problem,
som föreligga. Det kan ju inte med
någon framgång Avdas, att en höjning
av låt mig säga ■kännvinspriserna med
2 kronor per lit™ på något sätt skulle
kunna hjälpa oss att få fram en större
varumängd på områden, där det finns
brist, exempelvis inom byggnadsproduktionen.
Men då regeringens mest genomgripande
ekonomiska förslag just innebär
dessa nya skatteskärpningar, så mås^
te man utgå ifrån, att man från kanslihuset
ser saken som om skattehöjningarna
skulle kunna bidraga till en ökning
av produktionen.
Vi mena, att de nu föreslagna skatterna
äro ett led i en politik som går
ut på att låta priserna stiga i höjden,
samtidigt som man skall vara synnerligen
återhållsam när det gäller att få lönerna
höjda, och slutresultatet blir alltså
en allmän standardsänkning för de
mindre inkomsttagarna.
Av dessa skäl, herr talman, ber jag
att få yrka avslag på föreliggande betänkande.
Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Den debatt, som herr Veländer bar
tagit upp angående den penningpolitiska
innebörden av de bär föreliggande propositionerna,
skall jag för min del huvudsakligen
överlämna till statsrådet och
chefen för finansdepartementet att föra;
det var ju närmast finansministerns uppfattning
om vad som skulle göras med de
genom överbeskattningen indragna pengarna
som herr Velander var intresserad
av att få vetskap om. Jag skall emellertid
säga några ord om detta såsom representant
för utskottsmajoriteten, eftersom
herr Velander uppenbarligen också hyste
missnöje med det sätt, på vilket vi ha
betraktat frågan.
Jag skall gärna ansluta mig till lierr
Velanders uttalande, att den skatteskärpning,
som det nu är fråga om, är nödvändig
endast ur penningpolitiska synpunkter,
och jag tror det är eu oriktig tolkning
av utskottsmajoritetens resonemang,
om herr Velander tror att utskottet har
sett på saken uteslutande ur fiskaliska
synpunkter. Utskottet har varit fullkomligt
medvetet om att beskattningen icke
är nödvändig ur de synpunkter, från vilka
vi vanligen bedöma skatterna, således
nödvändigheten och önskvärdheten av
att erhålla täckning för utgifterna på
driftbudgeten. Att dessa skatteskärpningar
huvudsakligen ha penningpolitiska
aspekter, är utskottet således fullt på det
klara med.
Men utskottsmajoriteten har icke kunnat
dela herr Velanders uppfattning, att
man för att nå denna penningpolitiska
effekt måste tillgripa de åtgärder, som
herr Velander för sin del rekommenderar.
Majoriteten bar i stället den uppfattningen,
som skymtar fram även i en
passus i den motion, vilken herr Velander
åberopat, att »riksbanken måste»,
som det beter, »bedriva en medveten politik
i syfte att begränsa den sammanlagda
köpkraften». Endast under den förutsättningen
att man anser, att riksbanken
icke bar förmåga och icke har vilja
att driva en sådan politik, att den sammanlagda
köpkraften begränsas, kan
man på allvar diskutera de av herr Velander
föreslagna åtgärderna såsom avgörande
moment i den process som bär
föreslås. Från utskottsmajoritetens sida
bar man icke i detta sammanhang ansett
sig böra diskutera denna fråga. Vi ha
således ansett oss kunna biträda de av
finansministern önskade skatteskärpningarna,
utan att man till dem knyter
22
Nr 4.
Onsdagen den 28 januari 1948.
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
det ofrånkomliga villkor, som herr Velander
för sin del ställer.
Under sådana omständigheter har det
inte heller för utskottet framstått såsom
någon olämplighet, eller ens såsom någon
olägenhet, att ta upp till realbehandling
de propositioner, som nu äro föremål
för riksdagens behandling. Det ligger
naturligtvis någonting, och kanske
ganska mycket, i de uppslag, som här
förts fram tidigare i diskussionen, nämligen
att skattepropositionerna borde
hänskjutas till ett särskilt utskott, som
skulle haft att behandla inte bara den
del av propositionerna, som hör under
bevillningsutskottets domvärjo, utan som
också skulle haft möjlighet att i samband
därmed ta upp frågan om hur det skall
förfaras med de genom överbalanseringen
influtna medlen. Det kan naturligtvis
också tänkas, att till ett dylikt särskilt
utskott borde hänskjutas andra frågor,
som ha samband med vår ekonomiska
politik. Men om man börjar att ur praktiska
synpunkter pröva vilka frågor, som
i så fall skulle ha kommit under ett dylikt
utskotts behandling utöver nu föreliggande
och bebådade skattepropositioner,
tror jag för min del att man kommer
att möta så stora praktiska svårigheter,
att det skulle bli ganska besvärligt att
på ett tillfredsställande sätt lösa frågan.
Tanken att uppskjuta behandlingen av
det hela i avvaktan på tillsättande av ett
särskilt utskott tror jag således att man
efter närmare prövning skall finna vara
ganska svår att genomföra, i varje fall
när den har väckts så i sista stund som
nu är fallet.
Ett annat skäl för att skjuta på behandlingen
av de nu föreliggande propositionerna,
skulle vara att man väntade,
till dess man hade möjlighet att ta hela
bunken på en gång. För utskottet har det
stått klart, att åtminstone ett par av de
av Kungl. Maj :t redan lämnade propositionerna
— den som rör varubeskattningen
och den som rör bilbeskattningen
— icke kunde behandlas i den snabba
takt, som förutsattes för behandlingen av
de nu föreliggande förslagen. Det ligger
naturligtvis något i att det skulle kunna
vara önskvärt att få en översikt över hela
fältet, innan en realbehandling äger rum,
detta inte minst med tanke på att i skatteberedningen
har väckts förslag om att
ersätta den av finansministern föreslagna
beskattningsformen med en över hela
fältet verkande omsättningsskatt — för
den händelse riksdagen skulle stanna för
det senare, skulle ju en del av de nu
föreslagna speciella åtgärderna måhända
te sig onödiga — men utskottet har ansett,
att det icke föreligger något hinder
att, trots den ovisshet som eventuellt
skulle kunna råda i fråga om utvecklingen
på omsättningsskattens område,
ta upp de nu föreliggande förslagen till
realbehandling. Både tobaksbeskattningen,
spritbeskattningen och nöjesbeskattningen
ligga så vid sidan av det fält, där
den allmänna omsättningsskatten skulle
verka, att de utan något som helst hinder
av en senare utveckling kunna företagas
till avgörande. EfteiÄm det dessutom
ansågs önskvärt, att sÄörandet av dessa
speciella frågor kuflrc komma ganska
snart, har utskottet inte ansett sig övertygat
av de skäl, som ha anförts om önskvärdheten
av att spara behandlingen härav
till dess alla frågor förelågo.
När man inom utskottsmajoriteten således
bär varit på det klara med att en
överbalansering av budgeten i nuvarande
ekonomiska läge är önskvärd, när
man likaledes varit övertygad om att en
överbalansering kan fylla det avsedda
ändamålet utan att därför behöva binda
den vid de villkor, som herr Velander
har föreslagit, och när det likaledes har
stått klart för utskottsmajoriteten att de
skatteförslag, som för dagen föreligga
till kammarens avgörande, äro av sådant
slag, att de kunna upplagas till realbehandling,
oavsett vilken ställning man
kommer att ta till de återstående spörsmålen,
har utskottet behandlat dessa förslag
på sätt som skett och kommit fram
till de uttalanden och yrkanden, som finnas
återgivna i utskottets betänkanden.
Herr Velander har inte ställt något annat
yrkande beträffande utskottets hemställan
under punkt 1) än om bifall till
densamma. Jag har givetvis inte heller
något annat yrkande. Jag utsträcker
emellertid mitt yrkande, herr talman, till
Onsdagen den 28 januari 1948.
Nr 4.
23
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
att gälla bifall till utskottets hemställan
i dess helhet.
Herr statsrådet WIGFORSS: Herr
talman! Då utskottet praktiskt taget enhälligt
yrkar bifall till Kungl. Maj:ts
proposition i föreliggande fråga, hade
jag inte behövt yttra mig, om inte herr
Velander hade ställt en direkt fråga till
mig. Jag trodde att de spörsmål, som
här dragits upp, behandlades så pass
ingående i remissdebatten, att det inte
skulle vara nödvändigt att nu ta upp
dem på nytt. Om herr Velander var
närvarande, då jag yttrade mig här i
kammaren, och inte har blivit övertygad
av vad jag då sade, har jag ingen
möjlighet att nu tillägga någonting, tv
de enda argument, som kunde anföras
mot herr Velanders ståndpunkt, äro de
urgamla argumenten, att en ökning av
sparandet leder till större möjligheter
att investera och alltså innebär en lättnad
i en situation, där investeringarna
tendera till att pressa fram höjda priser.
Jag kan i grund och botten inte säga
någonting mera. Hela den sparpropaganda,
som förts och som man kan
ha delade meningar om huruvida den
skall lyckas, bygger ju på den tanken,
att ett ökat sparande i landet skall leda
till lättnader i en inflationssituation.
Om detta endast skulle kunna ske, såvida
spararna behölle sina pengar hemma
och inte satte in dem i banken,
skulle viil den saken ha förts fram tidigare
under diskussionen om sparandet,
men det har man tidigare inte förutsatt.
Man har inte tänkt sig annat än
att det, som den enskilde sparar på sin
konsumtion, skall få gå till täckning av
investeringar i näringslivet.
När vi för ett år sedan diskuterade
frågan om den allmänna omsättningsskatten,
gingo herr Velander och hans
meningsfränder, om jag inte missminner
mig, på den linjen, att det hade varit
önskvärt att bibehålla omsättningsskatten,
och om jag inte missuppfattade
läget, skedde det just med tanke på
att en bibehållen omsättningsskatt, som
skulle leda till en överbalansering av
budgeten, skulle vara ett medel i strä
-
vandet att förebygga en prisstegring.
Jag kan inte minnas, att något enda ord
då sades om att detta skulle betyda, att
man på något egendomligt sätt skulle
sterilisera pengarna och inte fick använda
dem till investeringar.
Herr Veländer snuddade, men på ett
sådant sätt, att jag inte vågar använda
det såsom ett argument emot honom,
vid statsskulden och nämnde, att man
kunde tänka sig att dessa pengar, som
komma in, skulle kunna reserveras för
avbetalning av statsskulden. Ja, det är
klart, om man med »reservera» menar,
att de tills vidare icke skola användas
för avbetalning av statsskulden. Men
om pengarna skulle användas, för avbetalning
av statsskulden komma de ju
också ut i rörelsen — om vi över huvud
taget i detta läge besluta oss för
att med skattemedel avbetala statsskulden,
tar det sig ju inte något annat uttryck
än att riksgäldskontoret behöver
låna upp mindre pengar på marknaden,
än man annars skulle behöva göra.
Såvitt jag kan förstå, är det en grundfäst
övertygelse hos alla, som ha sysslat
med frågan om sparande och investeringar,
att ett ökat sparande genom
att lätta läget på kapitalmarknaden ger
ökat utrymme för investeringar och
därigenom också motverkar en prisstegring.
Jag kan därför inte tillägga
någonting annat än att herr Velander
får ta upp diskussionen på denna punkt
med ekonomiska vetenskapsmän av olika
slag. Jag tror emellertid inte han
kommer att finna någon enda som inte
i detta fall står på samma ståndpunkt
som jag här företrätt.
Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr talman! Jag tillät mig ställa en direkt
fråga till finansministern. Finansministern
har inte anfört någonting till
svar på denna min fråga. Han har hänvisat
till remissdebatten, och han förmenade,
att jag var närvarande och
lyssnade till vad han då hade att säga.
•lag var inte närvarande och lyssnade
följaktligen inte till vad finansministern
då yttrade. .lag har däremot resonerat
med andra, som voro i tillfälle
24
Nr 4.
Onsdagen den 28 januari 1918.
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
att lyssna till finansministerns uttalanden
i det sammanhanget, men dessa hade
inte fått ut någonting konkret av
dessa finansministerns uttalanden. Jag
misstänker därför att, när de föreligga
i tryck och jag börjar studera dem, de
befinnas vara så mångtydiga, att jag
knappast begriper någonting av dem.
Den fråga, jag framställde, hoppas jag
finansministern tror vara allvarligt menad.
Den var inte heller avsedd att vara
på något sätt ohövlig. Det förefaller
mig därför, som om jag hade kunnat få
några ord till svar.
Vad jag menade med mitt »dunkla
tal» om reserverandet av de medel, som
skulle indragas till statsverket, för nedbringande
av den statsskuld, som nu
finns förankrad hos riksbanken, det var
just vad finansministern förmodade,
nämligen att dessa pengar skulle reserveras,
alltså tills vidare steriliseras, för
att vid lämplig tidpunkt användas till
nedbringande av angivna statsskuld.
Herr statsrådet WIGFORSS: .lag uppfattade
herr Velanders fråga så, att han
frågade mig, om jag tänkte mig någon
sorts särskilda anordningar för användningen
av dessa medel eller så att säga
icke-användningen av dem, och mitt
svar har varit, att jag inte kan tänka
mig någon annan användning än den,
som alla sparmedel äro avsedda för,
nämligen för nyttiga investeringar.
Det är besynnerligt att en sådan fråga
kan förefalla dunkel. Det kanske är
enklare att jag i stället frågar herr Velander:
menar herr Velander, att om
det svenska folket frivilligt, utan hjälp
av dessa skattemedel, sparar ytterligare
ett par hundra miljoner kronor och sätter
in dessa pengar på bankräkningar
eller sparbanksböcker o. s. v., detta inte
är en hjälp i en situation, där man
är rädd för prisstegring? Men om herr
Velander menar att de frivilliga besparingarna
utgöra en sådan hjälp, måste
han förklara, varför besparingar, som
åstadkommas med beskattningens hjälp,
inte ha samma effekt. Om staten helt
enkelt tog dessa skattemedel och satte
in dem i bank, skulle de ju så att säga
löpa precis samma bana som de enskildas
sparmedel. Jag kan inte se annat
än att herr Velander för att vidmakthålla
sin ståndpunkt måste förneka,
att det frivilliga sparandet har någon
betydelse i kampen mot inflationen.
Jag trodde att det var en reductio in
absurdum som skulle vara tillräcklig.
Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr talman! Herr finansministern hade
funnit det något svårt att förstå min
fråga. Den var dock nedskriven på ett
stycke papper, och jag skall be att få
upprepa den. Jag frågade: den sterilisering
av här ifrågavarande skattemedel,
som finansministern förklarat sig
ämna åvägabringa, hur skall den genomföras?
Det
var sålunda en fråga, som kunde
ha besvarats alldeles oberoende av det
allmänna resonemang, som finansministern
här tog upp och som siktade på
något förment uttalande från min sida
om betydelsen av att pengar sattes in
på bank eller att en inkomsttagare eljest
avstod från att utnyttja dem såsom
köpkraft i konkurrensen om den knappa
varutillgången. Vi ha ju, kan man
säga, ett sådant fall just här. Man tar
in pengar till statskassan genom indirekt
beskattning, vilken, om man så vill,
kan sägas vara en form av tvångssparande.
Detta är dock enligt mitt förmenande
inte till någon glädje i och för
sig, eller i varje fall inte till någon
nämnvärd glädje, ur penningvärdessynpunkt,
utan det hänger samman med hur
pengarna komma att användas. Det är
alltså problemet; och sterilisering eller
icke sterilisering kommer man i detta
sammanhang knappast förbi. Min fråga
tog också sikte på ett klargörande på
denna punkt.
Herr statsrådet WIGFORSS: Jag beklagar,
om herr Velander har uppfattat
några ord, som stå i direktiven för kommittén,
såsom ett uttalande från min
sida, att sparmedel skulle steriliseras.
Jag har där skrivit, att en överbalanse
-
Onsdagen den 28 januari 1948.
Nr 4.
25
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
ring av budgeten — det har jag trott
var allmänt erkänt — är ett medel att
möta en inflation. Jag säger först: »Läget
påkallar emellertid åtgärder som leda
till en uppsugning och sterilisering
av köpkraft.» Det är de inledande orden,
och det är alldeles riktigt att jag
där talar om sterilisering — det finns
ett förslag av en kommitté, som innebär,
att man skall kunna sterilisera en
del av företagens vinster. Men fortsättningen
låter på följande sätt: »Härvid
kunna olika vägar ifrågakomma. En
ökning av det frivilliga sparandet framstår
såsom mycket angelägen, och åtgärder
ha redan vidtagits för att främja
en dylik utveckling. Ytterligare förslag
i ämnet äro under utarbetande.»
Är det någon som tolkar detta så, att
det skulle vara min mening, att just
det frivilliga sparandet skulle steriliseras?
Jag talar endast i ett allmänt yttrande,
som står först, om sterilisering
av köpkraft.
Sedan säger jag: »Det är dock icke
möjligt att arbeta endast på denna linje
utan även andra medel måste övervägas.
Härvid synes främst böra ifrågakomma
en överbalansering av budgeten.
Den överbalansering som bör eftersträvas
är icke möjlig att nå endast genom
en nedskärning av statens utgifter. Detta
skulle nämligen förutsätta ett uppskov
med folkpensionsreformen eller de
nya barnbidragen vilket icke synes kunna
ifrågakomma. Det blir i stället nödvändigt
att söka öka inkomsterna genom
nya skatter. De skatteintäkter, som
sålunda ytterligare kunna ernås, böra
icke få användas för att täcka löpande
statsutgifter. Skatteskärpningarna borde
täcka utgifterna på kapitalbudgeten.»
Om det är härav herr Velander har
dragit slutsatsen att jag förutsatt, att
dessa pengar skulle steriliseras, är det
en missuppfattning.
.lag kan ju ta ett steg ytterligare och
fråga herr Velander: Skulle herr Velander,
om vi hade lyckats överbalansera
budgeten med ett hundratal miljoner
kronor, helt enkelt genom en nedskärning
av utgifterna men med de gamla
skatterna, då ha ansett denna överba
-
lansering vara utan effekt i kampen
mot inflationen, om inte detta överskott
av de gamla skatterna på något nytt
och egendomligt sätt hade steriliserats?
Jag tror att det föreligger en oklarhet
också på en annan punkt, som jag, eftersom
jag har ordet, skall be att få
något beröra. Herr Velander yttrade: Sedan
man väl på detta sätt har steriliserat
dessa sparmedel, bör staten täcka
sina utgifter för kapitalinvesteringar genom
att suga upp nysparande. Ja, om
någon skulle kunna på marknaden skilja
mellan vad som är nysparande och
icke nysparande! Att säga att staten inte
skall få täcka sina kapitalutgifter, såvida
man inte på något sätt kan kontrollera
att man utnyttjar ett nysparande,
är återigen någonting, som inte är rimligt.
Jag tror att herr Velander förbiser,
att vad den enskilde kan göra och vad
staten kan göra är att begränsa sina utgifter,
i detta fall för konsumtionsändamål.
Genom att göra det skapas ett visst
utrymme för kapitalinvesteringar. Om
detta utrymme för kapitalinvesteringar
är så stort, att det svarar mot önskemålen
hos enskilda investerare och staten
såsom investerare, finns det ingen tendens
till inflation. Då räcka de sparade
medlen. Om det inte skulle finnas tillräckligt
med företagsamma människor,
som vilja låna pengar, blir det ett överskott
av sparmedel, som inte kommer
till användning, och då uppkommer vad
som kallas för depression. Men om både
staten och enskilda skulle vilja låna mer
pengar än som frivilligt ha blivit sparade,
äro vi framme vid den situationen,
att det blir en tendens till prisstegring.
I ett liige, där vi ha staten såsom låntagare
och enskilda såsom låntagare, är
det emellertid klart att ju mer sparmedel,
som stiillas till marknadens förfogande
genom frivilligt sparande eller genom
tvångssparande, desto större äro
möjligheterna att dessa sparmedel skola
räcka till. Men om de ändå inte skulle
räcka till? Ja, då komma vi till de allmänna
penningpolitiska medlen. Då uppstår
frågan — men den har ju inte ännu
dragits upp — vilken politik riksbanken
skall föra. Skall riksbanken t. ex.
26 Nr 4. Onsdagen den
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
genom en ränteförhöjning skära bort
en del av efterfrågan på kapitalmedlen?
Jag tror således fortfarande att svaret
på herr Velanders fråga är, att det inte
är någon mening med en sterilisering av
sparmedel, och någon sådan är inte heller
övervägd.
Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr talman! Jag tillåter mig dra den
slutsatsen av finansministerns uttalanden,
att han menar, att den överbalansering
av budgeten, som han i sina direktiv
till konsumtionsskatteberedningen
har tagit sikte på, i och för sig innebär
en sterilisering. Med »sterilisering»
har han icke avsett någonting annat.
Om jag missuppfattat finansministern
härutinnan, lärer jag väl få besked
om det.
Herr finansministern ställde en fråga
till mig. Finansministern säger: Om man
genom minskade statsutgifter hade åstadkommit
en överbalansering av budgeten,
skulle denna överbalansering inte då ha
haft en inflationshämmande effekt? Ja,
av mitt tidigare resonemang följer, att
jag menar, att om dessa pengar, motsvarande
överbalanseringen, i nuvarande
läge omedelbart pumpas ut i marknaden
för olika ändamål, skulle de inte
ha den inflationshämmande effekt, som
jag eftersträvar. Min enkla uppfattning
kan nämligen uttryckas på det sättet —
jag vet ju inte, om den tillfredsställer
finansministern — att det inte blir någon
minskad köpkraft än mindre någon
sterilisering, om jag visserligen drar in
köpkraft till det allmänna, men omedelbart
pumpar ut den igen.
Ordet sterilisering kommer förmodligen
att spela en viss roll i fortsättningen.
Här föreligger bl. a. ett kommittébetänkande,
som tar sikte på att vissa
bolagsmedel skola insättas i riksbanken
och, såvitt jag förstått, steriliseras. Om
finansministerns resonemang i dag skulle
överflyttas till en sådan anordning,
misstänker jag, att det i sådant sammanhang
inte heller skulle finnas något utrymme
för begreppet »sterilisering».
28 januari 1948.
Herr statsrådet WIGFORSS: Herr Velander
måste väl ändå göra skillnad
mellan inkomster, som användas för
konsumtion, och inkomster, som användas
för investering. Om vi äro i ett läge,
där vi finna att investeringarna äro för
stora — och jag utgår fortfarande från
att även herr Velander är av den uppfattningen,
att däri ligger en av orsakerna
till de farhågor vi ha anledning
hysa för en prisstegring — kan man
möta detta på två sätt, antingen genom
att skära ned investeringarna eller genom
att öka sparandet. Jag hade trott
att det var någonting som vi alla voro
överens om. När det gäller företag, som
ha medel, som ligga kvar hos dem och
icke utdelas, utan äro avsedda för investering,
uppkommer frågan om sterilisering,
d. v. s. man får se till, att de
icke bli använda. De bli ju icke använda
för konsumtion. Risken är då att de
användas för investering, och det vill
man förhindra. Sparmedlen däremot
kunna, såsom jag nämnde, öka möjligligheterna
att investera.
Jag får erkänna att mina pedagogiska
talanger inte räcka längre.
Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag
hade tänkt uppehålla mig litet vid herr
Velanders resonemang, men när jag sett,
att min ärade vän finansministerns pedagogiska
talang tydligen inte räckt till
för att övertyga herr Velander, vågar jag
inte göra det bittersta försök i den vägen.
Jag skulle bara vilja säga en sak, eftersom
det har varit ett litet meningsutbyte
mellan herr Velander och mig tidigare
på den punkten, nämligen ått
det inte uteslutande är fiskaliska synpunkter
utskottet lagt på dessa nya skatter,
utan att man endast velat få statsinkomsterna
överflödande för att därigenom
få en överbalanserad budget.
Jag begärde emellertid, herr talman,
närmast ordet för att göra några randanmärkningar
till herr Öhmans anförande.
Herr öhman utgick från den,
som det tyckes, mycket populära tesen
att folk inte har för mycket pengar här i
Onsdagen den 28 januari 1948.
Nr 4.
27
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
landet. Det är, efter vad jag kan förstå,
helt en synvilla. Det är varorna som äro
för få, och därigenom blir det för mycket
pengar. 1 och för sig finns det naturligtvis
ingen människa som anser att
han har för mycket pengar, men vi kunna
väl inte komma ifrån, att det råder
varubrist. Vi kunna väl inte blunda för
att vi ha ett strängt genomfört ransoneringssystem.
Det är ransonering på
både bröd, smör, socker och kaffe —
varor, som säkert många vilja använda
sina inkomster till att köpa mera av,
om det inte hade rått varuknapphet.
Den saken måste vara klar. Men när
det då gäller att bringa balans i detta
avseende genom statens ingripande skattevägen,
har man två ting att välja på,
antingen direkta eller indirekta skatter.
I vilket avseende de direkta skatterna
skulle ytterligare ökas, tror jag inte herr
öhman hade något förslag om, i varje
fall har jag inte hört någon sådant.
Återstår alltså de indirekta skatterna.
Jag är inte alls förtjust i indirekta skatter,
men i ett läge som det nuvarande,
då det gäller att täcka det inflationsgap,
som uppstått, kan jag inte underlåta
alt vara med om en del höjningar
av de indirekta skatterna, såsom en tillfällig
åtgärd och icke såsom en beståndande
åtgärd.
Jag tycker herr öhman skulle vara
den siste att bekämpa sådana åtgärder,
med tanke på att man i hans utomordentliga
mönsterstat ju praktiskt taget
bestrider den stora mängden av statsutgifterna
just genom indirekta skatter,
således genom en konsumtionsbeskattning,
till vilken vår utgör en ytterst
svag och blek motsvarighet. Men herr
Öhman har liksom sina meningsfränder
eu utomordentlig förmåga att i de rätta
ögonblicken glömma, hur mönsterlandet
är organiserat. Vad som där är satt i
system är här en tillfällig historia i
en tillfälligt svår penningpolitisk situation.
Om man har att välja mellan att å
ena sidan låta inflationen fortsätta med
en åtföljande prisstegring på praktiskt
taget alla varor och att å andra sidan
söka bekämpa den genom att lägga skatterna
på vissa varor, är väl ändå detta
senare att föredraga, i synnerhet om
man utväljer dessa varor på sätt som
här skett.
Visserligen skriver herr Öhman i sin
reservation till konsumtionsskatteberedningens
betänkande, att skatten på tobak,
sprit, vin och maltdrycker verkar
i standardsänkande riktning för stora
medborgargrupper — det är ett uttryck
för herr Öhmans mening — men om
man har valet att i fråga om dessa varor
öka beskattningen eller ta en inflatorisk
höjning på praktiskt taget alla
varor, tycker jag herr Öhman, med sitt
klara förstånd, skulle kunna godkänna
den linje som här regeringen och utskottet
för sin del förordat.
Jag ber därför, herr talman, med beklagande
av att vi måste ge oss in på
denna ökning av de indirekta skatterna
— en sak som dock är nödvändig för
att bekämpa den stora fara som inflationen
utgör — att få yrka bifall till
bevillningsutskottets föreliggande betänkande.
Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Sjödahl menade, att det
var en synvilla av mig och mina meningsfränder,
när vi hävda, att det inte
finns tillräckligt med pengar. Hans argumentation
för detta var ju, att vi ännu
ha ransoneringar kvar.
Det är riktigt att vi ha ransoneringar
kvar. Jag vill inte i detta sammanhang
upptaga en diskussion om huruvida alla
ransoneringar fortfarande äro nödvändiga.
En del av dem äro det utan tvivel,
men på vissa områden tror jag att man
skulle kunna släppa efter. Vad vi däremot
hävda, och jag gjorde det i mitt
inlägg här, är att något köpkraftsöverskott
inte finns bland den stora massan
av inkomsttagare. Jag är ganska
övertygad om att också herr Sjödahl
måste erkänna detta. När läget är det
som redovisas i riksräkenskapsverkets
beräkningar, att ungefär 70 procent av
de svenska inkomsttagarna ha under
5 000 kronor om året i inkomst, kan
28
Nr 4.
Onsdagen den 28 januari 1948.
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
man med nuvarande priser omöjligt
hävda att något köpkraftsöverskott skulle
finnas inom dessa stora befolkningskategorier.
Jag upprepar vad jag tidigare sade:
Hur kan det förklaras att ledningen för
de fackförbund, som för närvarande ha
avtalsrörelse, över lag kräver generella
höjningar av utgående löner? Detta
måste väl grunda sig på den uppfattningen
och det sakförhållandet, att arbetarnas
köpkraft inte är tillräcklig, för
att de skola kunna leva under något så
när drägliga villkor.
Om man har att välja mellan en beskattning
över lag av konsumtionsvarorna
å ena sidan och en beskattning av
tobak, sprit och liknande s. k. umbärliga
varor å den andra, så borde väl
jag, menar herr Sjödahl, kunna välja
beskattningen av de umbärliga varorna.
Men herr Sjödahl vet ju att såväl konsumtionsskatteberedningens
majoritet
som regeringen och bevillningsutskottet
förutsätta, att konsumtionen av dessa
s. k. umbärliga varor i fortsättningen
skall vara lika hög som tidigare och
om möjligt ännu högre. Dessa skatter
måste då drabba konsumtionen av andra
varor, som äro oumbärliga för livsuppehället.
Det är bland annat av detta
skäl som jag för min del har måst gå
emot denna beskattning.
Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Till vad herr öhman sist anförde
vill jag bara erinra om att man
alltid har möjlighet till ett val när det
gäller dessa umbärliga varor. Skulle det
bli en allmän inflatorisk prishöjning beträffande
livsmedel, klädespersedlar och
sådant, hade man inte detta fria val.
Detta är den väsentliga skillnaden mellan
en skatt på umbärliga varor och en
skatt på oumbärliga.
Herr ANDERSON, AXEL IVAR: Herr
talman! Finansministern frågade herr
Velander, om det för statsmakternas del
var någon skillnad i fråga om de medel,
som inflyta genom omsättningsskatten,
och de medel som komma att inflyta ge
-
nom de nu föreslagna skärpningarna i
beskattningen av vissa s. k. umbärliga
varor. Han menade att herr Velander
borde ha varit lika angelägen i fjol eller
tidigare, då omsättningsskatten behandlades,
att framhålla nödvändigheten av
en sterilisering av dessa inkomster, som
han är i dag när det gäller beskattningen
av dessa s. k. umbärliga varor.
Det måste föreligga en sammanblandning
eller en glömska från finansministerns
sida på denna punkt. Ty han kan
väl ändå inte alldeles förbise, att motiveringen
för omsättningsskattens införande
var en helt annan än den, som
förebragts för de nu föreslagna skatteskärpningarna.
I förra fallet var motiveringen
rent statsfinansiell, fiskalisk:
medlen behövdes för att täcka hål i budgeten.
Om de nu föreslagna skatterna
har detta aldrig sagts, utan motiveringen
för dem är att skattehöjningarna äro
nödvändiga av penningpolitiska skäl.
Jag begärde ordet närmast för att göra
en annan reflexion med anledning
av finansministerns anförande. Jag försökte
följa det, och jag tror att jag riktigt
har uppfattat hans tankegång. Jag
kan gärna erkänna att det ligger någonting
i den, men jag måste säga att det är
förvånande med vilken envishet finansministern
undviker att gå in på de
problem, som herr Velander här har
dragit fram. Dessa frågor äro ju i närvarande
stund absolut centrala. Vi måste
komma fram till en saklig diskussion om
vilka åtgärder på olika områden, som
tillsammans kunna åstadkomma den
verkan vi anse önskvärd, nämligen en
hopkrympning av den alltför stora köpkraften,
en bättre balans mellan köpkraftsöverskott
och varutillgång. Detta
är ju det stora problem, som vi stå inför
och som vi måste möta med åtgärder på
olika områden.
Finansministern tycks nu vilja reducera
problemet till en teknisk fråga.
Det finns emellertid en synpunkt, som
ofta förbises i debatten, nämligen att alla
åtgärder på detta område bli mer eller
mindre verkningslösa, om inte det
hela styres av en enhetlig och enande
penningpolitik. Det viktigaste är dock,
Onsdagen den 28 januari 1948.
Nr 4.
29
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
att man för en riksbankspolitik som tar
sikte just på de målsättningar, som enligt
finansministerns yttrande i propositionen
och i finansplanen skola vara
vägledande för de olika åtgärder som
förberedas. En aldrig så stor överbalansering
av budgeten får icke de penningpolitiska
verkningar, som finansministern
i dag har försökt skildra för oss,
om vi icke föra en penningpolitik som
drar konsekvenserna av de skattepolitiska
åtgärderna. Skattepolitiken måste
samordnas med penningpolitiken i stort
sett. Så har icke skett.
Jag vet att den invändningen kan
komma att göras, att tidpunkten nu inte
är lämplig för afl upptaga denna diskussion.
Det kan jag medge, men det faller
sig ändå naturligt att man gör dessa
erinringar efter finansministerns inlägg
här. Jag har således, herr talman, begärt
ordet för att understryka, att hur mycket
finansministern än lyckas driva upp
det rena budgetöverskottet, blir effekten
av överbalanseringen ändå ingen eller
ringa, om vi inte hela tiden konsekvent
föra en penningpolitik, som syftar
till att minska köpkraftsöverskottet.
Finansministern betonade i sin första
replik till herr Velander, att de åtgärder,
som här äro föreslagna, åsyftade
en ökning av sparandet och att en
sådan leder till ökade möjligheter att
investera. Genom överbalanseringen
minskas behovet av upplåning för statlig
kapitalinvestering. En rad utgifter,
som tidigare bestritts med lånemedel,
skola nu i stället täckas med skattemedel.
Därmed ha vi, menade finansministern,
fått ett ökat utrymme för statliga
investeringar. Men strax efteråt yttrade
han: Herr Velander kan väl inte bestrida,
att det är ett stort allmänintresse att
vi hålla tillbaka investeringarna, då ett
av våra största bekymmer för närvarande
är de alltför stora investeringarna.
Finansministern gör här en skillnad
mellan å ena sidan de statliga investeringarna
och å andra sidan de enskilda
investeringarna. Men är det riktigt att
dra gränser mellan de statliga och de
enskilda investeringarna då det gäller
effekten på arbetskraft och produk
-
tionsmedel i stort sett? Den penningpolitiska
effekten måste, så vitt jag förstår,
bli i stort sett densamma, vare sig det
gäller statliga eller enskilda investeringar.
Har man den uppfattningen att de
enskilda investeringarna i närvarande
stund äro för stora, får man lov att tilllämpa
samma synpunkt på de statliga.
Så har också skett i årets statsverksproposition.
Det synes mig därför inkonsekvent,
att finansministern här i ena
ögonblicket skjuter fram behovet av oxat
utrymme för de statliga investeringarna
och i andra ögonblicket til! en medlem
av kammaren riktar den förebråelsen,
att han inte inser, hur nödvändigt det i
närvarande stund är att skära ned de
privata investeringarna.
Här komma vi fram till en avgörande
punkt i hela diskussionen: Hur skola
medlen användas, vilka investeringar
äro nyttigare än andra och vilka äro ur
penningpolitisk synpunkt ofarligare än
andra? Varken finansministern eller jag
kan här ge något recept, någon generell
anvisning. Men vi kunna väl enas om
att anser man det nödvändigt att minska
investeringarna med hänsyn till bristen
på arbetskraft och råmaterial så får man
lov att låta denna minskning gå ut över
både offentliga och privata investeringar.
Det är inkonsekvent att locka med
»ökat utrymme» för kapitalinvesteringar
tack vare överbalanseringen och samtidigt
varna för de alltför stora investeringarna.
Man måste tillämpa en enhetlig
synpunkt på statliga och enskilda
investeringar.
Jag slutar med att ännu en gång betona,
att det viktigaste av allt nu är att
det föres en riksbankspolitik, som konsekvent
syftar till att förverkliga de
mål, som man på olika områden uppställer
såsom eftersträvansvärda men
som aldrig kunna nås, om man inte genom
en enhetlig politik samordnar alla
de skilda åtgärderna.
Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Herr Ivar Anderson gav sitt anförande
en något polemisk form, men i realiteten
förefaller det inte, som om några
så stora meningsskiljaktigheter skulle
30
Nr 4.
Onsdagen den 28 januari 1948.
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
finnas oss emellan, om jag bortser från
det, såsom jag tror, omöjliga försvaret
för tanken att sparande inte skulle ha
någon väsentlig effekt, såvida inte sparmedlen
steriliseras.
När jag anförde exemplet med omsättningsskatten,
tänkte jag inte alls på förhållandena
vid omsättningsskattens införande.
Men då det gällde omsättningsskattens
avskaffande rådde, så vitt jag
kan minnas, bara en mening både bland
dem som ville, att den skulle avskaffas
snabbt, och bland dem som ansågo, att
man borde dröja med denna åtgärd, och
det var att omsättningsskatten, om den
bibehållits, hade skapat ett budgetöverskott,
som skulle ha varit till hjälp gent
emot prisstegringstendenserna. Det var
därför som jag frågade: Hur kan det
komma sig att man då inte framförde
denna tanke, när det var alldeles uppenbart
att de 400 miljoner, som man skulle
kunna behålla på inkomstsidan, voro avsedda
just för att bekämpa inflationen?
Sedan har herr Ivar Anderson fullständigt
rätt i att den föreliggande frågan
rullar upp hela det stora spörsmålet om
de olika vägarna för att möta en inflation.
Jag skulle aldrig ett ögonblick ha
vägrat att ingå på detta spörsmål, om
jag hade uppfattat herr Velander så, att
det var dit han syftade. Men han gav
uttryck åt, som jag vågar kalla det, en
missuppfattning som är mycket vanlig,
därför att den förefaller att vädja till det
vanliga sunda förnuftet, nämligen att
man inte kan åstadkomma någon effekt
på priserna genom att spara pengar, när
dessa pengar ändå skola användas. Jag
tror att detta är en så svår villfarelse,
att det är nödvändigt att rensa undan
den, innan man går vidare. Ty vad man
än menar om den allmänna penningpolitik,
som skall föras, låt mig säga från
riksbankens sida, vad man än menar om
huruvida investeringarna skola beskäras
mer eller mindre och om hur mycket
man skall beskära enskilda och allmänna
investeringar, kommer man ändå inte
ifrån, att ju mer sparande som presteras
inom landet, desto större utrymme blir
det för investeringar. Detta erkände ju
också herr Ivar Anderson. Jag vill er
-
inra om att det inte är så länge sedan
konjunkturinstitutets chef gav uttryck åt
den uppfattningen, att det inte är så säkert,
att investeringarna här i landet äro
för stora, utan att det är mycket möjligt
att vi ha för litet sparande. Hela detta
uppfattningssätt skulle vara meningslöst,
om det inte utgick från den av mig
här förfäktade meningen, att ett ökat
sparande ger större utrymme för investeringar.
Eftersom inte heller lusten att
investera är obegränsad, är det tydligt
att varje ökning av sparandet ger större
möjligheter att investera och gör det lättare
att komma fram på de andra vägarna.
Men det är klart att man också får
gå de andra vägarna, det har jag aldrig
förnekat.
Klart är att man får skära ned investeringarna,
även de statliga. Då jag möjligen
pekade just på att de statliga investeringarna
skulle täckas genom detta
sparande med skatter, så var det bara
som ett exempel. Det är precis lika bra,
om dessa sparmedel komma till användning,
inte för att täcka de statliga investeringarna
utan för att täcka enskilda
investeringar. Omfånget av statliga och enskilda
investeringar får bedömas från
rent sakliga utgångspunkter, på grund av
vad man anser de olika slagen av investering
vara värda för folkhushållet. Och
att vi i det nuvarande läget försökt skära
ned de statliga investeringarna så långt
som möjligt, är ju ändå ett faktum.
Den fråga herr Ivar Anderson upptagit
leder alltså enligt min mening till spörsmålet
om vilken penningpolitik som skall
föras. Och där veta vi ju allesammans, att
det finns delade meningar om huruvida
en begränsning av utrymmet för kreditgivning
skall åstadkommas genom en
räntehöjning eller om man av olika skäl,
som jag här inte skall ingå på, bör söka
sig fram i riktning mot, låt mig säga,
mera kvantitativa kreditbegränsande åtgärder.
Men det väsentliga jag vill säga gent
emot herr Ivar Anderson är, att därför
att man inte kan nå till målet på en väg
— man kan så vitt jag förstår, inte nå
det enbart genom att öka tillgången på
sparmedel — så skall man inte i det lä
-
Onsdagen den 28 januari 1948.
Nr 4.
31
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
get säga, att en ökning av sparmedlen
inte har någon effekt. Den har sin del
av effekten, och det är just vad som är
meningen.
Herr ANDERSON, AXEL IVAR (kort
genmäle): Herr talman! De sista orden,
som finansministern yttrade, kunna
knappast vara avsedda som replik till
mig, ty jag har aldrig bestritt att dessa
s. k. sparmedel kunna ha en viss effekt
i denna riktning, lika litet som jag eller
någon av mina meningsfränder ha motsatt
oss dessa skatteförslag. Vi ha av
olika skäl ansett, att de föreslagna skatteskärpningarna
böra genomföras. Men
vad vi ha varit angelägna och måste vara
angelägna om att understryka är, att man
måste få garantier för att användningen
av dessa medel blir sådan, att den penningpolitiska
effekten, som uppställts såsom
motiv för åtgärden, också nås.
Jag ber att få taga fasta på finansministerns
yttranden om investeringarna.
Jag skulle önska att de bleve observerade
också i den fortsatta diskussionen, därför
att de vittna om en, jag vill säga,
betydligt mera vidsynt uppfattning av
hela investeringsproblemet än den man
dagligdags möter i diskussionen. Man
trycker där enligt min uppfattning alltför
hårt på de stora investeringarna såsom
roten och upphovet till allt det onda
här i landet. Finansministern har här
först talat om önskvärdheten av att det
blir ett ökat utrymme för statliga investeringar,
och därefter har han nu senast
medgivit, att det i själva verket inte
är så stor skillnad mellan statliga och
enskilda investeringar. Detta för tydligen
diskussionen ett stycke framåt, och jag
ber att få taga fasta på och understryka
detta yttrande av finansministern.
Herr IIJÖHNSSON: Herr talman! Det
finns en avtoning i kraven på .sterilisering
av de skattemedel, som kunna inflyta
genom att de nu föreliggande skalteförslagcn
godkännas. Herr Henriksson
har i sin reservation uppställt såsom ett
oeftergivligt villkor att köpkraften, i
den mån den härleder sig från dessa
skatter, skall steriliseras. Herr Velander
kom i sina uttalanden här mycket nära
den formuleringen, att det ovillkorligen
måste vara en sterilisering. Herr Ivar
Anderson har sedan mjukat upp kravet
högst betydligt.
Att finansministern och herr Velander
talade förbi varandra på ett sådant
sätt, att finansministern med beklagande
konstaterade, att hans pedagogiska
talang var överansträngd, beror efter
min mening på att frågan om sterilisering
i detta fall icke är aktuell.
Vad man menar med sterilisering är
kanske inte någonstans riktigt klart definierat.
Sterilisera betyder ju göra
ofruktbart. Man skulle hellre vilja säga
amortera eller döda, men termen döda
har ju i varje fall i vårt lagspråk fått
betydelsen att göra en viss handling
ogiltig, men däremot inte den rättighet,
som grundar sig på denna handling. Jag
skulle kunna tänka mig ett annat ord,
nämligen destruera, och alltså tala om
destruktion. Tills vidare använder jag
dock termen sterilisering.
Jag känner två metoder att sterilisera
köpkraft. Man skulle enkelt kunna demonstrera
dem på följande sätt. Om
t. ex. herr Velander har en hundrakrona
och tänder eld på den, har han på
ett säkert sätt steriliserat en bestämd
köpkraft i och med att sedeln har brunnit
upp. Eftersom sedeln är en av riksbanken
utfärdad skuldförbindelse, vore
det kanske möjligt att få ersättning för
den brunna hundrakronan, om det kunde
visas att handlingen skett i förvirring.
Men om det blev en massrörelse,
som gick ut på att elda upp riksbankens
sedlar, skulle det vara ett utomordentligt
gott sätt att sterilisera köpkraft.
Den andra metoden jag känner är att
man betalar igen statsskulden. Det finns
olika sorters köpkraft. Man har kontant
sådan i form av sedlar och mindre lätt
mobiliserbar sådan i form av sparbanksinsättningar,
depositioner o. s. v.
Vidare har man den i obligationer nedlagda
köpkraften, som väl skulle kunna
kallas slumrande, dock ibland mycket
lätt slumrande. Om en person har köp
-
32
Nr 4.
Onsdagen den 28 januari 1948.
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
kraft, som han saknar användning för
under den närmaste framtiden, skaffar
han sig gärna obligationer, eftersom han
får en viss ersättning för att t. ex. staten
på det sättet får taga hand om den
överflödiga köpkraften. Men det är mycket
lätt för en innehavare av obligationer
att sälja dem på marknaden. Därmed
har han förvandlat sin slumrande
köpkraft i omedelbart användbar sådan,
d. v. s. i reda pengar. Om man nu
med skattemedel betalar igen statsskulden,
steriliserar — eller destruerar —
man efter min mening köpkraft. Vi
kunna tänka oss det fallet, att t. ex.
herr Velander såsom skattedragare har
åtskilliga hundralappar och jag såsom
före detta sparare — jag är ju numera
pensionerad — har en obligation på
hundra kronor. Regering och riksdag ge
så vårt riksgäldskontor fullmakt att, i
nödfall med lagens hela makt, ta ifrån
herr Velander en hundrakrona genom
att dra in den till riksgäldskontoret. Då
har han förlorat hundra kronors köpkraft.
Riksgäldskontoret använder kanske
sedan denna hundralapp till att betala
min obligation på hundra kronor.
Min slumrande köpkraft förvandlas på
det sättet till omedelbart mobiliserbar
köpkraft. Under det att vi tillsammans
från början hade en köpkraft av 200
kronor, har man alltså via beskattningen
och riksgäldskontoret — hokus, pokus,
filiokus — reducerat köpkraften till 100
kronor. Det förefaller mig därför alldeles
klart, att det kan ligga en realitet
bakom talesättet om att sterilisera köpkraft.
Denna sak förtjänar så vitt jag
förstår allt beaktande.
Nu är det ju ett förslag å bane, att
man skall sterilisera viss del av bolagens
köpkraft genom att stadga skyldighet
för bolagen att insätta belopp
hos riksbanken. Dessa pengar skulle sedan
inte kunna uttagas, förrän myndigheterna
anse det penningpolitiska läget
medge det. Jag skulle vilja kalla detta
för att bedöva köpkraften under en
längre eller kortare tid, till dess man
själv på nytt väcker den till liv. Vilket
är nu det bästa, att bedöva köpkraft
eller att verkligen sterilisera den? Jag
för min del tvekar inte ett ögonblick
om att det från penningpolitisk synpunkt
är bättre att verkligen sterilisera,
d. v. s. destruera, köpkraft än att bara
bedöva den för ett, två eller kanske fem
år. Och varför? Jo, därför att den bedövade
köpkraften då den släppes lös
utgör ny köpkraft, som det i samma
ögonblick måste finnas motprestationer
till, något som statsmakterna och särskilt
riksbanken ha att svara för.
Det är mycket möjligt att man kan
finna andra metoder att effektivt sterilisera
köpkraft än dem jag nyss har
nämnt — jag har valt dem som ett par
konkreta och lättbegripliga exempel.
Men det resonemang som förts av herr
Velander är så vitt jag förstår inte aktuellt,
tv här blir det inte något tillfälle
att sterilisera köpkraft. Vi ha ju en
driftbudget av en viss storlek, men hur
skulle det gå, herr Velander, om vi lånade
upp pengar för att finansiera driftbudgeten?
Detta är ju ett gammalt beprövat
medel att fördärva penningvärdet,
och jag skulle tro att herr Velander
ger mig rätt i att det med hänsyn
till penningvärdet är lyckligast, om man
så mycket som möjligt täcker driftbudgeten
med skattemedel. Annars är man
obetingat ute på det sluttande planet.
Nu kommer ovanför driftbudgeten på
några tusen miljoner en kapitalbudget
på 500 miljoner kronor. Efter allmän
ekonomisk uppfattning och här i landet
stadgad praxis kan man mycket väl använda
upplånade medel för att finansiera
kapitalbudgeten utan att det i och
för sig skulle skada penningvärdet, om
det är fråga om räntabla utgifter. Då
lagrar man nämligen nyttigheter i samma
takt som man ikläder sig förpliktelser
gentemot obligationsinnehavarna.
Nu säger herr Velander, att det skulle
bli en väldig skillnad, om man använde
de 500 miljoner, vilka man beräknar
få in på dessa skatter, icke till att finansiera
kapitalbudgeten, utan till sterilisering.
Herr Velander vill använda
den metoden, att man först skulle reservera
dem och därefter betala statsskulden.
Jag begriper inte, vad det är för
mening med det dröjsmålet; det är kan
-
Onsdagen den 28 januari 1948.
Nr 4.
33
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
ske ett uttryck för herr Vetanders egen
tvekan när det gäller penningpolitiska
doktriner. Om jag har reserverat pengar
på ett håll och har en skuld på ett
annat håll, är det väl lika bra, om jag
kvittar beloppen mot varandra genast.
Det blir väl samma effekt. Om de 500
miljonerna steriliseras, som herr Velander
vill, men vi låna upp 500 miljoner
i stället för att finansiera kapitalbudgeten,
så släppa vi ju ut nya obligationer,
d. v. s. köpkraft till precis samma
belopp, som vi steriliserat, och då begriper
jag inte, att detta kan ha någon
som helst rent materiell betydelse. Jag
kan förstå, att de herrar, som prompt
vill ha högre ränta, skulle gilla ett sådant
sätt att gynna boktryckerinäringen
genom att först döda obligationer till
ett visst belopp och bränna upp dem
eller mala sönder dem till papper men
sedan sälja lika många, kanske likadana,
nya. Jag har för mig, att detta är
ett arbete, som har ungefär samma värde
som när någon sitter och rullar sina
tummar. Det blir inte någon vidare
glädje av det.
Jag menar således, att om dessa skatter
hade givit 700 miljoner kronor i stället
för 500 miljoner — 500 miljoner är
nu det belopp, som kapitalbudgeten
fordrar — då kvarstår det 200 miljoner
kronor, som det kunde vara fråga om
hur man skall använda, om man t. ex.
skall använda dem till investering eller
till att betala statsskulden. Personligen
skulle jag för min del obetingat ha rekommenderat,
att man hade betalat av
på statsskulden. Under de där beredskapsåren,
då det verkligen var ett inflationsgap
i våra budgetuppställningar
av den art, som konjunkturinstitutet talar
om, lånade vi upp pengar, och det
betydde egentligen ingenting annat än
att vi förbrukade motsvarande lagertillgångar
av olika slag för att sätta våra
vapenföra män i stånd att gå och vakta
våra gränser och bygga fästningar. Det
som de då gjorde, har inte alls samma
värde för framtiden, som, låt oss siiga,
om de hade byggt vattenkraftverk, som
malt fram så och så många kilowattim
3
Första kammarens protokoll /.94<S. Nr 4.
mar och givit statskassan så och så
många kronor o. s. v. årligen. Där ha vi
gjort skulder för att åstadkomma värden,
som nu inte kunna mätas i kronor
och ören. Vi lyckades ju, som jag förmodar
till stor del tack vare detta, behålla
frihet och fred. Sådana värden
kan man aldrig värdera, åtminstone inte
i pengar. Men de många obligationer,
som då släpptes ut, representera nu en
slumrande köpkraft. Det är inte säkert
att vi ha tillgångar, som svara emot
dem, och det är, såvitt jag förstår, de,
som nu utöva inflationstrycket i mycket
högre grad än budgeten. Det är denna
köpkraft, som vilket ögonblick som
helst kan mobiliseras. Vill man emellertid
oroa vederbörande, då tycker jag
att man skall tillåta sig en sådan manöver
som motionärerna ha föreslagit,
att först lösa in statsobligationer för 500
miljoner med dessa skattemiljoner och
sedan låna upp nya miljoner. Då hoppas
man nämligen, att det skall bli svårt
att låna upp dem. Det blir kanske betydligt
svårare att låna upp så mycket
pengar nu än det var, när alla människor
sade: »Nu är det nödvändigt, att
det skaffas pengar», och då skulle man
nå det mål, man eftersträvar, att få
räntan höjd o. s. v. Jag kan inte begripa,
vart en sådan politik skulle leda annat
än möjligen till en, som jag ändå hoppas,
svag genklang av den efterkrigskris,
vi hade efter förra kriget.
Den högkonjunktur, som vi nu ha, är
ju på många sätt besvärlig, men jag vill
säga, att jag har det intrycket, att det
är mer på det psykologiska planet besvärligheterna
ligga än på det materiella,
och en hel mängd av den olust, som
finns, är baserad på en propaganda, vilken
efter min mening inte är landsgagnelig
— jag uttrycker mig försiktigtvis på
det sättet.
Man frågar också i motionen, om det
verkligen är någon nämnvärd skillnad
om vi finansiera kapitalbudgeten med
skattemedel i stället för med lånemedel.
Därpå skulle jag vilja svara, att det är
en oerhörd skillnad. Jag vet inte, om
herr Velander solidariserar sig med nio
-
34
Nr 4.
Onsdagen den 28 januari 1948.
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
tionen i detta fall. Herr Domö har godhetsfullt
låtit mig få se motionen — den
är inte tryckt, och det är ett rätt otrevligt
bevis på att brådskan varit stor.
Motionärerna säga i varje fall, att det
inte kan vara någon nämnvärd skillnad
ur penningpolitisk synpunkt. Efter min
mening är det den stora skillnaden, att
om det tas ut från oss litet var skattemedel
till att finansiera kapitalbudgeten,
har inte staten utfäst sig att ge någon
extra köpkraft härför i framtiden.
Låna vi upp pengarna, innebär det, att
vi släppa ut nya betalningsmedel, nya
bevis om köpkraft, som vilken dag som
helst kan mobiliseras helt, om det är
finansintressen, som kunna lyckas åstadkomma
det, eller i varje fall till en viss
bråkdel.
Sedan skulle jag vilja säga, att även
om jag betraktar steriliseringen såsom
ett rätt drastiskt verkande hjälpmedel
vid den sjukdom, som en möjligen spirande
inflation innebär, liksom, låt oss
säga, penicillin vid en spirande lunginflammation,
tycker jag, att herrarna gå
för långt, när ni ändå inte räkna med
att en hyggling säng och en hygglig
vård för övrigt säkerligen äro förutsättningar
för att medicinen skall verka,
och ur den synpunkten är det väl efter
all gammal erfarenhet ytterst förnuftigt
och bra för patienten, att man inte har
en för stor driftbudget, att man inte gör
andra utgifter än som äro oundgängligen
nödvändiga. Det fanns en gammal docent
i praktisk filosofi som sade, att
den bästa nationalekonomien är den
bästa privatekonomien. Det ligger en hel
del sunt förnuft i detta. Om jag känner,
att det ekonomiska underlaget för min
verksamhet börjar gunga, är det inte
klokt att slösa med de tillgångar jag
kan förfoga över, så framt jag inte använder
den metod, som somliga finansmän
praktiserat med viss framgång till
en tid, nämligen att bluffa och göra
stora utgifter för att därmed visa, att
man har en god ställning, och söka
förbättra sin kredit, så länge det går.
Jag tror inte, att detta varit något lämpligt
mönster för finansieringen av Sve
-
riges budget, varken i gångna tider eller
nu eller i kommande tider.
Herr talman! Jag vill således säga, att
den meningsskiljaktighet, som framför
allt har kommit till uttryck i diskussionen
mellan finansministern och herr Velander,
helt enkelt beror därpå, att herr
Velander har gjort alla sina påståenden
från den utgångspunkten, att steriliseringen
med nuvarande budgetuppläggning
skulle ha någon praktisk betydelse,
vilket den efter min mening inte har.
Den frågan är inte aktuell nu, men den
kan bli aktuell i ett annat sammanhang.
Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr Björnsson har här talat om allt
möjligt. Ibland ha hans uttalanden varit
i överensstämmelse med finansministerns,
ibland med mina tankegångar.
Han ställde även eu direkt fråga och
undrade om jag inte var med om att
det måste anses riktigt, att man skaffade
statsintäkter i den omfattning, att man
kunde balansera driftbudgeten och inte
lånade pengar för sådant ändamål. Ja,
detta är ju, kan man säga, ett klassiskt
spörsmål, och på den punkten trodde
jag inte, att herr Björnsson räknade med
att det fanns utrymme för olika meningar.
Lånar man pengar för att finansiera
driftbudgeten, betyder ju detta,
att man försämrar statens förmögenhetsställning,
och i ett inflationistiskt
läge komma också dessa lånemedel, då
de släppas ut i marknaden, att få en inflationsdrivande
effekt.
Sedan yttrade herr Björnsson, att han
inte alls kunde förstå, vilken skillnad
det var mellan att använda pengar, som
inflöto till statskassan i form av indirekta
skatter, till att omedelbart nedbringa
statsskulden eller att göra detta sedermera.
På den punkten föreföll det mig
emellertid, som om finansministern var
på samma linje som jag, och den skulle
innebära, att om man verkställer kvittningen
omedelbart, får man se till, att
inte pengarna pumpas ut i marknaden
igen och därigenom verka inflationsbefrämjande.
Herr Björnsson vill kanske
Onsdagen den 28 januari 1948.
Nr 4.
35
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
tala om huru han menar, att detta skall
tillgå!
Herr BJÖRNSSON (kort genmäle):
Jag ville med mitt resonemang om finansieringen
av driftbudgeten med lånemedel
visa, hur orimligt ett påstående
i motionen är, nämligen att det inte kan
vara någon avgörande skillnad ur penningpolitisk
synpunkt, om man finansierar
kapitalbudgeten med lånemedel eller
med skattemedel. I det fallet tycker jag
man skulle våga draga den slutsatsen, att
om vi äro i ett läge, där det råder inflation,
är det inflationsbekämpande, om
man verkligen finansierar kapitalbudgeten
med skattemedel i stället för med
lånemedel.
Herr VELANDER (kort genmäle):
Till det sista anförandet vill jag blott
säga, att det, såvitt jag förstår, inte har
någon nämnvärd betydelse ur penningpolitisk
synpunkt, i kampen för upprätthållandet
av penningvärdet alltså,
huruvida man lånar upp pengarna eller
tar in dem skattevägen eller genom åtgärder,
som i själva verket kunna likställas
med tvångslån. Jag har däremot
inte förnekat, att skillnaden härvidlag
kan ha betydelse i andra sammanhang.
Herr BJÖRNSSON (kort genmäle):
Herr Velander ger nu uttryck åt en
uppfattning, som är mycket vanlig, nämligen
att ekonomiska verkningar bara
bero på storleken av de belopp, som
komma i fråga, och deras motsvarighet
i realvärden. Inom all finansiell verksamhet
spelar emellertid förtroendet eu
så utomordentligt viktig roll, att man
inte får förbise, att det uppstår ett helt
annat förtroende för statsledningen, om
statsledningen verkligen tar ut skattemedel
för att finansiera en utgift, än
om den lånar. Man vinner i regel aldrig
något ökat förtroende genom att
låna. Man kan möjligen ha så god ställning,
att man kan tåla att låna utan att
förlora i anseende.
Herr VELANDER (kort genmäle):
Det sista herr Björnsson yttrade synes
mig vara ett försök att kringgå vad
frågan här gällde. Jag har aldrig betonat,
att det, som för mig i detta sammanhang
principiellt sett vore av betydelse,
skulle vara storleken av de belopp,
som man tar in, utan jag har hela
tiden sagt, att det avgörande är, hur de
pengar, man tar in, komma att användas.
Herr DOMÖ: Herr talman! Jag har tyvärr
inte varit i tillfälle att följa hela
debatten här, men vad jag hört har givit
mig intryck av att man framför allt
diskuterat frågan, huruvida de pengar,
man tar in i form av indirekta skatter,
skola steriliseras eller ej. Den diskussionen
kan kanske för tillfället vara utagerad.
Vi lär få tillfälle att i ett större
penningpolitiskt sammanhang taga upp
hela saken igen.
Jag skulle emellertid vilja säga några
ord i anledning av finansministerns yttrande,
att det är en väldig skillnad mellan
medel, som inriktas på investering
och konsumtion. Han menade då, att
investeringsbegränsningen är det viktigaste,
att det framför allt är nödvändigt
att söka sterilisera bolagsvinster och
dylikt, som direkt inriktas på investering.
Men knappheten på konsumtionsvaror
är ju så uppenbar, att icke minst
den överflödiga köpkraft, som direkt inriktas
på konsumtionen, måste vara en
av de besvärliga faktorerna just nu.
Herr Björnsson sade, att frågan om
sterilisering, d. v. s. undanlvftandet av
överflödig köpkraft, inte är aktuell, men
den kan bli det. Är detta inte att följa
den gamla tankelinjen, att än är det inte
farligt, än kunna vi låta det gå ett stycke
till, men sedan få vi taga itu med den
saken? Just nu, när vi i månader i den
offentliga debatten ha diskuterat dessa
frågor och kommit till det resultatet,
att här finns det ett synnerligen stort
köpkraftsöverskott, är då inte tidpunkten
inne att överväga, hur man skall
kunna åstadkomma en bättre balans
mellan köpkraft och varutillgång? Det
är just nu man bör försöka hejda floden.
Skall man låta det gå ytterligare
eu tid och låta inflationsfloden bli ännu
36
Nr 4.
Onsdagen den 28 januari 1948.
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
mäktigare och få ännu hastigare förlopp?
Då, herr Björnsson, tror jag, att
det är mycket svårt att kunna klara
upp det hela. Jag tar fasta på vad herr
Björnsson sade, att förtroendet spelar
en stor roll när det gäller genomförandet
av den ena eller andra åtgärden.
Det är just vad det gör. Men förtroendet
kommer inte utan vidare till stånd, därför
att staten nu tar ut skatter i stället
för att på vanligt sätt låna till kapitalbudgeten.
Jag tror snarare förtroendet
håller på att rubbas genom det sätt, varpå
man nu ordnar saken. Det gäller såväl
de indirekta skatter det här är fråga
om, t. ex. fordonsbeskattning och
bensinbeskattning, som också de direkta
skatterna. Jag efterlyser det ökade
förtroende, herr Björnsson, som regeringens
skattepolitik har åstadkommit
här i detta land.
Vad jag framför allt, herr talman, vill
yttra mig något om, är själva det sätt,
varpå man kört fram det nu föreliggande
förslaget. Det skulle vara intressant
att här föredraga den tidtabell, som
följts, men jag skall inte trötta därmed.
Ni veta allihop, ärade kammarledamöter,
hur regeringen beställde utredningen
i denna sak strax före jul. Efter någon
vecka var denna färdig. Först
kom förslaget till regeringen, därefter
på riksdagens bord och slutligen till bevillningsutskottet;
man hann inte ens
i bevillningsutskottet avvakta motionernas
avgivande, innan utskottet definitivt
tog ståndpunkt till frågan. I realiteten
fattades ju beslutet, herr talman,
såvitt jag fattat rätt, i bevillningsutskottet
före motionstidens slut och innan
den motion väckts, som är föremål för
så mycket resonemang i dag. Herr
Björnsson har fått motionen av mig —
jag vet inte, om han har hunnit läsa
igenom den — men hur i all världen
kan han taga för gott argumentationen
från ett utskott, som utan vidare avfärdar
en motion, vilken innehåller en så
pass ingående motivering som denna,
utan att låta ledamöterna taga kännedom
om den? Huruvida den är föredragen
i utskottet, vet jag inte, men av allt
vad som här yttrats får jag intrycket,
att man har mycket liten uppfattning
om vad själva tankegången i motionen
går ut på. Man söker komma förbi detta
spörsmål om hur nödvändigt det är att
söka samordna den ena åtgärden med
den andra. Det är väl på det sättet i
detta resonemang, att man stannat för
att det nu kanske är nödvändigt att ta
ett litet tag, åstadkomma någon sporadisk
åtgärd emot inflationen, och så har
man fastnat vid beskattningen såsom en
lämplig form och sagt sig: »Tar man in
de pengarna skattevägen, är det mycket
bättre än om man följer den gamla vanliga
ordningen att låna till kapitalbudgeten.
» Hur vet man det? Man vet ju
inte, vilka verkningarna bli av denna
beskattning på vissa speciella områden.
När man tar pengarna i form av ökade
skatter på bilar och transporter, är man
ute på fel väg. Därom råder ingen tvekan.
Vad som emellertid från motionärernas
synpunkt varit avgörande är, att
man motiverat hela förslaget som en åtgärd
för att motverka inflationen. Det
är då naturligt att först och främst taga
hänsyn till om anordningen motsvarar
syftet och vidare om själva skatterna
anordnats på rätt sätt. Det är därför,
tycker jag, reservanterna ha rätt, när de
säga, att själva kärnfrågan har inte utskottet
undersökt. Jag kan för min del
inte förstå, att uttagandet av indirekta
skatter i den omfattning, som det här
blir fråga om, har någon avgörande betydelse
för det stora hela. Det kan möjligen
ha en rätt stor betydelse, om man
i verklig mening lyfter bort pengarna
från det allmänna området, där de annars
skulle användas, och steriliserade
dem. Då kan det ha en viss effekt och
måste ha det. Finansministern har rätt
i, att åtgärden skulle ha större effekt,
om man tar ut indirekta skatter, som
man steriliserar, och därutöver lånar
upp medel i vanlig ordning till kapitalbudgeten.
Men vad jag inte kan komma ifrån att
beröra, herr talman, är det undvikande
resonemang, som föres från majoritetens
sida. Man säger, att nu skola vi göra så,
och det går nog bra på det sättet, men
Onsdagen den 28 januari 1948.
Nr 4.
37
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
man undviker att ställa de olika sakerna
i sitt rätta sammanhang. Jag tror, att
det är påpekat här förut under debatten,
att förutsättningen över huvud taget,
vilken väg man än väljer när det
gäller att utnyttja de indirekta skatterna,
är att man för en penningpolitik,
som i sin tur leder just åt samma håll,
som åsyftas med upptagandet av skattemedel,
nämligen bekämpande av inflationen.
Jag hade en så stark känsla av att vi
för närvarande inte tillräckligt ha samlat
ihop alla de faktorer, som höra ihop
med detta spörsmål, att jag här i remissdebatten
framförde tanken på ett särskilt
utskott för behandlingen av inflationsfrågorna.
Jag förstår mycket väl,
att man kan göra invändningar mot ett
sådant förslag. Att man icke hade intresse
för dess genomförande förstod jag
omedelbart, när jag fått kontakt på annat
håll. Man tyckte, att det var besvärligt.
Ja, visst är allting besvärligt. Men
just nu, när den stora frågan för landet
måste vara att åstadkomma en bättre
samhällsekonomisk balans för att
över huvud taget bevara penningvärdet,
är det då inte huvuduppgiften att samla
sig om denna huvuduppgift, att söka
samordna både från regeringens sida
och från riksdagens sida de olika åtgärder,
vilka kunna komma i fråga?
Jag tycker, att det vore naturligt, om
man återginge till något av det som låg
i den gamla Myrdalska tanken om expertberedningar
på ett förberedande stadium.
Sedan blev det naturligtvis inget
av med sådana planer, sedan herr Myrdal
blivit socialdemokratiskt statsråd.
Alltihop somnade bort. Men nu tycker
jag, att situationen är sådan, att det
skulle vara mycket önskligt, om en ordentlig
expertberedning förberedde frågorna,
och sedan skulle det också vara
mycket bra, om regeringen ordentligt
försökte på en gång samla sig till överläggningar
härom. Man har tyvärr inte
fått den uppfattningen, att regeringen är
så samsjungen, att den ägnar siirskilt
lång tid åt planläggningen av sina åtgärder.
Det kommer, såvitt jag kan se,
fram förslag, som i åtskilliga ting strida
mot varandra. Alltså: en ordentlig förberedande
beredning inom regeringen,
samordning av förslagen, som komma
till riksdagen och slutligen en samordnad
behandling i riksdagen, helst i ett
särskilt utskott!
Jag har, herr talman, inte kunnat undgå
att framhålla dessa synpunkter, då
jag för min del anser, att det är viktigt
att komma fram till en samordnad behandling
av inflationsfrågorna. Det bör
alltid finnas möjligheter till det, om man
bara har god vilja.
Herr BJÖRNSSON: Herr talman! Det
var många saker, som herr Domö resonerade
om. Bland annat kom han in på
frågan om vad som kunde vara nyttigt
från budgetär synpunkt, vilket jag knappast
har anledning att gå in på. Herr
Domö har väl ändå klart för sig, att man
här i motionen påstått, att man
skall använda dessa skatteintäkter för
sterilisering; de skulle alltså läggas öde
på något sätt, den köpkraft som motsvarar
dem skulle inte få utnyttjas omedelbart,
och då kan jag naturligtvis tänka
mig, att man i stället måste upptaga lån.
Men hur går det då till med denna sterilisering?
Herr Domö menar att man
inte får betala statsskuld med dem genast,
utan man skall reservera dem på
något sätt, och så när någon tid gått och
man finner tidpunkten lämplig, skall
man betala ut pengarna till obligationsinnehavarna.
Blir det någon skillnad?
För riksbanken blir det absolut ingen
skillnad. Vi ha ca 1,5 miljarder i långa
obligationer — det är väl dem det är
fråga om, skattkammarväxlar är ju en
helt annan sak — och om vi få låt oss
säga 500 miljoner kronor, blir det ingen
skillnad för riksbanken omedelbart, om
jag skriver upp på ett konto »Riksgäldskontorets
depositioner 500 miljoner kronor»
och på ett annat »Fordran hos
riksgiildskontoret 500 miljoner kronor»
eller om jag på en gång stryker bort de
där 500 miljonerna. Om jag tycker det
är roligt att föra böcker och ha två konton
i stället för ett, skall jag göra på det
första siittet. Det resonemanget kan jag
inte förstå. Däremot skulle det ju bli eu
38
Nr 4.
Onsdagen den 28 januari 1948.
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
väsentlig skillnad mellan att reservera
dem i riksbanken och att säga att riksgäldskontoret
skall använda dem för att
draga in ytterligare papper från marknaden.
Det tror jag skulle på grund av
marknadens beskaffenhet, på grund av
rent psykologiska faktorer, bli en rätt
väsentlig skillnad. Det är ju klart, att om
vi kunde komma överens om att utom finansieringen
av budgeten — både driftoch
skattebudgeten — med skattemedel
också ta låt oss säga 500 miljoner kronor
i skattemedel för att återbetala på
den skulden, som vi gjorde under krigstiden
och som inte efterlämnat några
räntabla minnesmärken i vårt land, så
skulle det vara ägnat att förbättra vår
ställning på det viset, att folk skulle få
förtroende till att vi ämna betala igen
vår statsskuld, men om vi använda nyss
upplånta medel för att betala 500 miljoner
i statsobligationer, genomskådas det
alltför lätt som en skenmanöver. Ingen
människa i vår upplysta tid skulle tro
på att det vore någon verklig saneringsaktion,
och således skulle vi bli nödsakade
att ta ut skatter på ytterligare 500
miljoner för att vinna förtroende. Det
tror jag vore mycket bra, men det går
illa ihop med vad herr Domö sade om
att vi ha för höga skatter. Herr Domö
menar naturligtvis, att vi ha för höga
skatter för somliga och för låga skatter
för andra, men vi kunna inte ha låga
skatter, om herr Domö vill att vi verkligen
skola betala skulderna från krigstiden
med skattemedel.
Herr talman! Jag kan mycket väl förstå,
att det skulle vara nyttigt att se på
dessa frågor i ett sammanhang, men just
de skatter som vi nu i dag syssla med
äro av så pass liten betydelse både med
hänsyn till den framtida politiken och
med hänsyn till beloppets storlek, att jag
tror att man mycket lugnt kan ta ståndpunkt
till dem utan att inlemma dem i
ett större sammanhang. Ty för att kunna
sterilisera köpkraft är det först nödvändigt
att suga upp köpkraft; sedan
kan det bli tid att resonera om hur man
skall förfara, och från den utgångspunkten
förstår jag inte att högerns reserva
-
tion i utskottet är så resolut som man
kunde vänta med hänsyn till den stora
motionen. Man drar inte konsekvenserna
av sin uppfattning, sådan man uttalat
den här, att yrka avslag på skatterna
för att ta upp frågan i annat sammanhang,
då man kan få en allmän översyn
över det hela. Skulle man vilja tolka
detta elakt, skulle man möjligen kunna
rubricera denna reservation som ett litet
exempel på politiskt nysparande för
att öka högerns fond av ideella värden
vid valet i höst. Jag skall inte yttra mig
om värdet av detta — det är inte min
sak utan valmännens att bedöma det —
men jag har väldigt svårt att förstå att
man inte yrkar avslag på skatterna, om
man bevisar att medlen icke böra gå ut
skattevägen, såframt de icke steriliseras.
Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Det är väl alldeles uppenbart, att
en så erfaren man som herr Björnsson
— han sitter ju bland annat i riksbanksfullmäktige
— har klart för sig att det
går att sterilisera pengar. Går det att
sterilisera bolagsvinster, så går det väl
också att sterilisera skattemedel; tekniskt
kan det då inte möta något hinder.
Herr Björnsson talade om att det blivit
mycket litet resultat av den omfattande
motion som jag varit med om att
väcka. Ja, tacka för det! Bevillningsutskottet
har ju inte brytt sig om att gå
in på huvudspörsmålet i motionen. Bevillningsutskottet
avvisar det och säger
att det inte hör hit, därför att det gäller
penningsaker, som inte ligga under
utskottets domvärjo. Man behandlar alltså
ett stort skatteförslag, som framlagts
för att åstadkomma en viss effekt, utan
att ens diskutera lämpligheten av skatterna
för det avsedda ändamålet, och tar
skatterna utan att yttra sig om det som
är grunden och skälet för hela skatteförslaget.
Det förefaller mig ytterst egendomligt,
att ett utskott kan förfara på
så sätt.
Herr ANDERSSON, ELON: Herr Domös
lilla försiktiga antydan i remissdebat
-
Onsdagen den 28 januari 1948.
Nr 4.
39
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
ten om ett särskilt utskott för behandling
av skattepropositionerna har sedan
dess hunnit växa ut att omfatta så pass
vida områden, att frågan om det särskilda
utskottet numera har trätt i bakgrunden
i förhållande till den uppläggning
herr Domö nu ger av saken. Jag
har tidigare sagt, att det ligger åtskilligt
i tanken på ett särskilt utskott för behandling
av dessa propositioner, under
förutsättning att man anser att de indirekta
skatterna böra beslutas endast med
de villkor som finnas skisserade i högerns
stora motion och som herr Velander
här har närmare diskuterat. Jag
anser för min del inte detta och kan
således ur den synpunkten inte ha något
större intresse för frågan om ett
särskilt utskott. Men om detta hade varit
en lijärteangelägenliet för herr Domö,
förvånar det mig att inte herr Domö fört
fram den frågan med större kraft. Herr
Domö är inte alldeles okunnig om vilka
vägar han i det fallet borde ha gått,
och han kan knappast göra anspråk på
att enbart den omständigheten, att han
i förbigående tog upp frågan i remissdebatten,
skulle vara tillräckligt starkt skäl
för att utskottet skulle komma till stånd
eller att frågan skulle komma att tagas
upp på allvar.
Jag har emellertid begärt ordet för att
bestrida, att utskottet har gjort sig skyldigt
till de felaktigheter vid behandlingen,
som herr Domö gjorde gällande. Det
är riktigt, att när utskottet diskuterade
det förslag som nu ligger före och fattade
preliminärt beslut i anledning av
propositionerna, förelåg inte bögerns
stora motion. Den var icke väckt och
kunde följaktligen icke stå till utskottets
förfogande. Men högerns representanter
i bevillningsutskottet lämnade icke utskottet
i ovisshet om vilken uppfattning
man från det hållet företrädde. Det fördes
eu rätt lång debatt kring dessa principer,
och den debatten slutade, såvitt
jag kan erinra mig och såvitt jag rätt
uppfattade situationen, i ett ganska bestämt
ställningstagande från utskottsmajoritetens
sida, att de tekniska synpunkter
som framförts av högerrepresentan
-
terna icke voro bärande och att utskottet
således icke borde vara förhindrat
att från sina utgångspunkter företaga
propositionerna till realbehandling.
När utskottet fattade sitt definitiva beslut,
förelåg motionen. Den blev föredragen
i utskottet och blev, om jag inte
är felaktigt underrättad, också föremål
för lång diskussion. Jag vill fästa herr
Domös uppmärksamhet på att motionens
innehåll är refererat i betänkandet på
en och en halv sida. Detta är ju i och
för sig ett bevis på att den föredragits
och föranlett åtskilliga funderingar i utskottet.
Att utskottet i sitt yttrande icke
upptar motionen till diskussion, kan
måhända av herr Domö anses som ett
tecken på att utskottet icke känt till
dess innehåll, men det är det inte. Det
bara bevisar att utskottets majoritet icke
funnit anledning tillmäta de i motionen
framförda synpunkterna någon avgörande
betydelse. Det konstateras dock först,
vilket är ostridigt, att de i motionen diskuterade
synpunkterna till övervägande
del beröra sådana frågor av penningpolitisk
natur, som det inte tillkommer
bevillningsutskottet att yttra sig om, och
vidare att utskottet ej heller i övrigt kan
ansluta sig till vad i motionen yrkats.
Utskottet har sålunda knapphändigt men
ganska tydligt avfärdat motionens synpunkter
såsom icke överensstämmande
med den uppfattning i saken som utskottsmajoriteten
för sin del anslutit sig
till.
Det är alldeles klart, att det alltid
kan riktas anmärkningar mot en utskottsbehandling,
som forcerats på det
sätt som skett med dessa frågor, men
det är ju inte något ovanligt i spörsmål
av denna art. Jag tillåter mig återigen
liksom i mitt första anförande sammanfatta
situationen från utskottsmajoritetens
sida så, att majoriteten — liksom
väl hela utskottet — iir ense med regeringen
om att en överbalansering av
budgeten i detta liige är önskvärd och
att den överbalanseringen skall ske genom
den höjning av de indirekta skatterna
som regeringen föreslagit. Utskottsmajoriteten
har för sin del varit på det
40
Nr 4.
Onsdagen den 28 januari 1948.
Ang. skärpning av tobaksbeskattningen.
klara med att denna överbalansering blir
till nytta utan de villkor, som man i högermotionen
vill ställa i samband med
den, under den förutsättningen att riksbanken
för en konsekvent antiinflationspolitik.
Det är riksbankens sak att göra
detta men icke bevillningsutskottets sak
att ålägga den att göra det. Vi äro övertygade
om att om riksbanken fyller sin
uppgift, behöver man icke uppställa sådana
villkor för beslut i skattefrågan,
som i högermotionen förutsatts.
När vi således äro på det klara med
att det behöves en överbalansering, att
denna överbalansering skall vinnas genom
indirekta skatter, att man icke behöver
i det sammanhanget ställa de villkor
för medlens användning som här
diskuterats — i all synnerhet för bevillningsutskottet,
då detta icke tillhör utskottets
uppgifter — och då man dessutom
ansett att de nu framlagda förslagen
äro av sådan karaktär både i fråga
om skatteobjektens lämplighet och i
fråga om de indirekta skatternas utformning,
att de utan våda för sammanhanget
kunde brytas ut och bli föremål
för särskilt beslut, har bevillningsutskottet
icke ansett sig ha anledning
att skjuta på behandlingen så
länge, att icke den från början avsedda
tiden för ikraftträdandet kunde hållas.
Jag fäster uppmärksamheten på att det
har en viss ekonomisk betydelse, när de
indirekta skatterna kunna sättas i bruk,
i synnerhet på dessa båda områden. Det
spelar inte så förfärligt stor roll i den
stora konkurrensen, om man förtjänar
10 å 12 miljoner förr eller senare, men
det har dock sin lilla betydelse, och av
den anledningen har utskottet velat tillmötesgå
regeringens framställning om
att så snart som möjligt få beslut i de
nu föreliggande frågorna.
Jag bestrider således på utskottets
vägnar, att utskottet icke ägnat någon
uppmärksamhet åt de från högerhåll
motionsledes och diskussionsledes i utskottet
framförda synpunkterna, men
majoriteten har icke kunnat övertygas
om bärigheten av de synpunkter som
framförts, och det är från den ståndpunkten
som utskottet handlat.
Herr DOMÖ: Herr talman! Det förefaller
underligt hur utskottet kunnat komma
därhän, att det, som herr Elon Andersson
sade, icke funnit synpunkterna
i vår motion bärande, ty det har ju avvisat
behandlingen av de frågor som äro
av penningpolitisk natur, och bärigheten
i motionen låg just i argumenteringen
på det området.
Sedan skulle jag vilja framhålla, att
det naturligtvis kan råda delade meningar
om nödvändigheten att ställa
villkor för hur de skatter vi i dag
diskutera skola användas. Herr Elon
Andersson utgick från att här skulle föras
en sådan riksbankspolitik, att man
icke behöver ställa upp särskilda villkor
för att få en viss effekt. Ja, vore det
så väl, hade jag inte mycket att invända,
men jag anser att det tyvärr här i landet
och inte minst från riksbankens sida
förs en penningpolitik av den art,
att den inte stämmer överens med de
andra åtgärder som man vidtar för att
i viss mån hämma inflationen, och därför
ha vi funnit nödvändigt att här
ställa dessa speciella villkor.
Till sist vill jag säga, att det inte var
någon så särskilt svag antydan jag gjorde
om ett särskilt utskott, herr Elon
Andersson! När man talar från riksdagens
talarstol och till och med upprepar
en sak två gånger, brukar det inte
kallas antydningar, utan det var nog
ganska klart uttryckt. Jag hade till och
med känt mig för hos herr Elon Andersson,
så honom borde det i varje
fall inte kunnat förbigått.
Jag tillåter mig en fråga till utskottets
talesman. Det förefaller mig mycket
vanskligt för utskottets majoritet att
kunna driva igenom fordonsskatten och
bensinbeskattningen, så som dessa frågor
äro upplagda. Om nu dessa frågor
falla, skall man då taga upp några andra
saker att sätta i stället? Man har ju
angivit ett visst syftemål — att nå ett
visst antal miljoner — och en del av
skattekomplexet expedieras nu hastigt.
Bringar det inte litet oreda i tankegången
hos bevillningsutskottets ärade ledamöter,
om det icke går efter ritningarna?
-
Onsdagen den 28 januari 1948.
Nr 4.
41
Ang. skärpning av rusdrycksbeskattningen
Herr ANDERSSON, ELON (kort genmäle)
: Om herr Domö har någon anmärkning
att framställa mot den förda
riksbankspolitiken, får herr Domö tillfälle
att göra det vid ett annat tillfälle,
som jag föreställer mig inte är så långt
avlägset. Då inträder den rätta tidpunkten
både att kritisera den politik som
förts från riksbankens sida, och om vilken
jag icke uttalat någon mening, och
att ställa anspråk på riksbanksfullmäktige
beträffande den politik som banken
i fortsättningen bör föra.
Herr BJÖRNSSON: Herr talman! Herr
Elon Andersson har delvis svarat för
mig, och det skulle kunna räcka, men
jag skulle vilja säga herr Domö, att
om herr Domö hade varit litet försiktigare,
skulle han väl i klämmen
till denna partimotion ha tagit in
två yrkanden: ett som gick ut på att
skatteinkomsten skulle steriliseras och
ett som gick ut på att, om man inte
ville vara med om någon sterilisering,
det inte skulle utgå några skatter, således
ett avslagsyrkande. Det tycker jag
skulle ha varit logiskt. Då hade det i
första hand fallit på presidiet att avgöra,
vart en sådan motion skulle remitteras.
Jag skulle tro, att om det kommer
en proposition om sterilisering av
bolagsvinster, så kommer den att remitteras
till lagutskott eller till bankoutskottet
men ganska säkert inte till bevillningsutskottet,
och om högerpartiets
motion hade innehållit en kläm, som
hade tagit upp kravet på sterilisering
som absolut, så föreställer jag mig att
motionen antingen hade fått klyvas,
d. v. s. remitteras till ett utskott i den
mån den rörde en sak och i övrigt till
ett annat, eller också måst behandlas
av ett sammansatt utskott; vilketdera
det blivit, skall jag inte tillåta mig att
uttala mig om.
När herr Domö nu klagar över riksbankens
politik, skall jag inte ge mig
in i någon polemik mot honom. Jag är
part i målet, och då menar jag att man
inte skall göra det i oträngt mål. Det
kommer en dag, då riksbankens politik
skall ventileras och då jag eventuellt
m. m.
kan komma att stå i de anklagades bänk.
Då får man ju se hur det går.
Herr SJÖDAHL: Herr Domö undrade,
hur utskottet skulle ställa sig, om det
blev bifall endast till dessa propositioner
men avslag på de andra skattepropositionerna.
Om man menar att en överbalansering
av budgeten är av godo och
att det skulle vara önskvärt, att man åtminstone
åstadkomme 500 miljoner kronor
för detta ändamål, bör man väl inte
därav dra den slutsatsen, att inte även
200 eller 300 miljoner skulle vara synnerligen
önskvärda, även om man inte
nådde upp till de 500 miljonerna.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu förevarande betänkandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr
Öhman, att kammaren skulle besluta att
med avslag å utskottets hemställan i
punkten 1 lämna ifrågavarande kungl.
proposition utan bifall.
Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.
Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj ds proposition nr 35, med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.
Ang. skärpning av rusdrycksbeskattningen
m. m.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 2, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1
inom. förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker samt om fortsatt
giltighet av förordningen, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 3 januari 1948 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad propo
-
42
Nr 4.
Onsdagen den 28 januari 1948.
Ang. skärpning av rusdrycksbeskattningen m. m.
sition, nr 7, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) förordning om ändrad lydelse av
2 § 1 inom. förordningen den 8 juni
1923 (nr 155) angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å spritdrycker
samt om fortsatt giltighet av förordningen,
m. in.;
2) förordning om ändrad lydelse av
2 § förordningen den 28 maj 1943 (nr
259) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å vin;
3) förordning om ändrad lydelse av
13 § förordningen den 15 december 1939
(Nuvarande lydelse:)
Omsättningsskatten upptages vid detaljhandelsbolagens
inköp av spritdrycker
och utgår dels med en grundavgift
av 7 kronor, för liter räknat, och dels
med 60 procent av det belopp, som, skatten
oberäknad, betingas vid inköp av
dryckerna i buteljerat skick.
(nr 887) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker;
4) förordning om tillfällig skatt å viss
maltdryck av första klassen; samt
5) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 22 december
1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker;
dels
ock besluta, att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr
316) fogade tulltaxan skulle från och
med den 1 februari 1948 i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, som i
propositionen angivits.
I det med 1 betecknade förordningsförslaget
var 2 § 1 mom. första stycket
så lydande:
(Föreslagen lydelse:)
Omsättningsskatten upptages vid detaljhandelsbolagens
inköp av spritdrycker
och utgår dels med en grundavgift
av 9 kronor, för liter räknat, och dels
med 60 procent av det belopp, som, skatten
oberäknad, betingas vid inköp av
dryckerna i buteljerat skick.
I slutbestämmelserna till berörda förordningsförslag
hade under en med 1
betecknad punkt föreskrivits, att den,
till vilken systembolag överlåtit tillstånd
till utskänkning av spritdrycker, skulle
vara skyldig att erlägga skatt för sitt la
-
ger av dylika drycker vid tiden för förordningens
ikraftträdande med två kronor
för liter räknat.
I det under 2 upptagna förordningsförslaget
hade 2 § tredje stycket följande
lydelse:
(Nuvarande lydelse:)
Procentavgiften utgör 50 procent av
det belopp som, procentavgiften oberäknad
men grundavgiften inberäknad, betingas
vid systembolagens inköp av vinet
i buteljerat skick, dock att för vin,
vars alkoholhalt överstiger 14 volymprocent,
avgiften skall utgå med lägst två
kronor för helbutelj, innehållande 66 å
70 centiliter, en krona för halvbutelj, innehållande
33 å 35 centiliter, samt tre
kronor för liter räknat i fall, då vinet
tillhandahålles i buteljer av andra storlekar.
(Föreslagen lydelse:)
Procentavgiften utgör 60 procent av
det belopp som, procentavgiften oberäknad
men grundavgiften inberäknad,
betingas vid systembolagens inköp av
vinet i buteljerat skick, dock att för
vin, vars alkoholhalt överstiger 14 volymprocent,
avgiften skall utgå med
lägst tre kronor för helbutelj, innehållande
66 å 70 centiliter, en krona 50 öre
för halvbutelj, innehållande 33 å 35 centiliter,
samt fyra kronor 50 öre för liter
räknat i fall, då vinet tillhandahålles i
buteljer av andra storlekar.
Till utskottets behandling hade över- herr Linderot m. fl. och II: 107 av herr
lämnats följande i anledning av propo- Hagberg i Luleå m. fl., vari hemställts,
sitionen väckta motioner, nämligen: att riksdagen måtte avslå förevarande
1) de likalydande motionerna I: 38 av proposition;
Onsdagen den 28 januari 1948.
Nr 4.
43
Ang. skärpning av rusdrycksbeskattningen m. m.
2) de likalydande motionerna I: 91 av
herr Annér m. fl. och II: 160 av herr
Jacobsson i Igelsbo m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandling av
proposition nr 7 måtte besluta sådan
ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att vid
spritbeskattningen omsättningsskattens
grundavgift skulle utgå med 10 kronor
per liter;
3) motionen I: 90 av herr Gustaf
Elofsson, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att grundavgiften för omsättningsskatten
å spritdrycker skulle
höjas från 7 till 8 kronor per liter; samt
4) motionen II: 236 av herrar Holmström
och Fahlman, vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte såsom sin mening uttala, att den
maximala motbokstilldelningen borde
höjas från tre liter till fyra liter per månad,
samt att därigenom den av Kungl.
Maj :t föreslagna ökade spritskatten med
2 kronor per liter måtte nedsättas till 1
krona per liter.
Vidare hade till utskottet hänvisats de
likalydande motionerna I: 175 av herr
Domö m. fl. samt II: 237 av herr Skoglund
i Doverstorp m. fl., vari hemställts
— förutom att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts proposition nr 5 med förslag
till förordning om särskild automobilskatt,
m. m. — att vissa i motionerna
framförda synpunkter måtte beaktas
vid behandlingen av bland annat
propositionen nr 7.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
I) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 7, såvitt anginge förslaget till
förordning om tillfällig skatt å viss maltdryck
av första klassen, icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas, men med
bifall i övrigt till propositionen,
A) antaga fem under punkten införda,
med 1—5 betecknade förslag till förordningar
i nu ifrågavarande ämnen;
B) besluta, att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade
tulltaxan skulle från och med den 1
februari 1948 i vissa närmare angivna
delar hava den ändrade lydelse, som
under punkten angivits;
II) att följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 38 av
herr Linderot m. fl. och II: 107 av herr
Hagberg i Luleå m. fl.,
de likalydande motionerna 1:91 av
herr Annér in. fl. och II: 160 av herr
Jacobsson i Igelsbo m. fl.,
de likalydande motionerna 1:175 av
herr Domö m. fl. och II: 237 av herr
Skoglund i Doverstorp m. fl., i vad desamma
avsåge propositionen nr 7,
motionen 1:90 av herr Gustaf Elofsson,
samt
motionen II: 236 av herrar Holmström
och Fahlman,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Reservationer hade avgivits av, utom
annan,
1) herr Henriksson, som av angivna
orsaker hemställt,
dels att det i punkten I A 1 i utskottets
hemställan upptagna författningsförslaget
skulle i nedan angivna delar
hava följande lydelse:
2 §.
1 mom. Omsättningsskatten upptages
vid detaljhandelsbolagens inköp av
spritdrycker och utgår dels med en
grundavgift av 8 kronor, för liter räknat,
och dels med 60 procent av det
belopp, som, skatten oberäknad, betingats
vid inköp av dryckerna i buteljerat
skick.
Med avseende å ikraftträdandet skola
följande bestämmelser gälla.
1. Den, till vilken systembolag överlåtit
tillstånd till utskänkning av spritdrycker,
är skyldig att erlägga skatt för
sitt lager av dylika drycker vid tiden
för denna förordnings ikraftträdande
med en krona för liter räknat.
dels ock att 2 § tredje stycket i det
i punkten I A 2 i utskottets hemställan
upptagna författningsförslaget skulle hava
följande lydelse:
44
Nr 4.
Onsdagen den 28 januari 1948.
Ang. skärpning av rusdrycksbeskattningen m. m.
Procentavgiften utgör 50 procent av
det belopp som, procentavgiften oberäknad
men grundavgiften inberäknad,
betingas vid systembolagens inköp av
vinet i buteljerat skick, dock att för vin,
vars alkoholhalt överstiger 14 volymprocent,
avgiften skall utgå med lägst två
kronor 80 öre för helbutelj, innehållande
66 å 70 centiliter, en krona 40 öre
för halvbutelj, innehållande 33 å 35 centiliter,
samt fyra kronor 20 öre för liter
räknat i fall, då vinet tillhandahålles i
buteljer av andra storlekar;
2) herrar Veländer, Axel Ivar Anderson,
Henriksson och Olson i Göteborg,
vilka hänvisat till sin vid utskottets betänkande
nr 1 fogade reservation; samt
3) herrar Gustaf Elofsson, Jonsson i
Skedsbygd och Olson i Göteborg, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.
Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När finansministern framlagt denna
proposition om höjning av spritskatten,
har han antagligen haft för sina
ögon den satsen, att spriten aldrig kan
bli för dyr. Det sägs ju att den skall
följa avtalen, den skall följa lantarbetarlönen,
och jag tror finansministern nu
kommit till den slutsatsen, att den skjuter
över detta mål. Jag skall, herr talman,
inte ta spriten i försvar på något
sätt, men jag undrar i alla fall, om det
är klokt att vidtaga en så pass kraftig
höjning som här är föreslagen. Man kan
kanske säga, att någon risk för hembränning
inte för närvarande föreligger, då
det material som användes till detta ändamål
för närvarande inte är lätt att anskaffa,
men vi kunna väl inte heller uraktlåta
att påpeka, att en smuggling av
sprit mycket väl kan åstadkommas med
de pris vi ha på den sprit som tillverkas
inom landet.
Jag kan inte heller tänka mig, att man
genom att gång på gång höja spritskatten
kan förbättra nykterhetstillståndet. Om
man kunde göra detta, skulle jag, herr
talman, inte på något sätt demonstrera
mot en prishöjning på denna vara, men
om man läser finansministerns proposition
och även vad utskottet har uttalat,
så framgår det ju att man är mycket rädd
för att man kan komma till ett sådant
läge, att man befarar att konsumtionen
sjunker. Jag kan, herr talman, inte underlåta
att återge ett litet stycke, som
stod i det första utkastet till utskottets
utlåtande men som man sedan på vissa
håll ansåg att man inte kunde bära
fram, emedan det visade den verkliga
meningen. Man hade skrivit så här: »Å
andra sidan kan utskottet ej heller bortse
ifrån att en höjning på en gång med
ett belopp av 3 kronor per liter — det
var nämligen också föreslaget — skulle
kunna medföra eu sådan rubbning i konsumtionen,
att det ekonomiska utbytet
av skattehöjningen bleve förhållandevis
obetydligt.» Detta är väl ändå, herr talman,
ett bevis för att även de som företräda
nykterhetsintresset äro på det klara
med att skattehöjningen inte gör någon
nytta på det området, därför att sådana
invider, som absolut skola skaffa
sig denna vara, inte se på vilka priser
de betala för densamma. Jag menar alltså,
herr talman, att jag kan ta upp denna
fråga, då ingen från nykterhetsfolkets
sida vill påstå att detta förslag bär någon
betydelse för nykterheten som sådan.
Då har det naturligtvis en oerhört mycket
större betydelse för finansministern
att kunna få in ca 50 miljoner kronor,
som han beräknat.
Jag har också i den motion jag avlämnat,
vilken ju avstyrkts av utskottet, ifrågasatt,
om man inte i stället borde begränsa
skattehöjningen till en krona per
liter och i stället — som Kungl. Maj :t
har befogenhet att göra — återinföra den
fjärde litern, om så skulle vara lämpligt.
Därigenom skulle finansministern
få in samma belopp och kanske ändå
litet mera.
Om detta beslut hade varit till något
gagn på nykterhetens område, skulle jag
inte ha framfört dessa synpunkter, men
jag kan, som sagt, inte finna att det kan
vara till något sådant gagn. Jag befarar
i stället, att vi få ökade utgifter för
vår kustbevakning, om man skall kunna
hålla spriten borta från våra gränser och
hindra de många smugglare som kanske
vilja föra in den.
Onsdagen den 28 januari 1948.
Nr 4.
45
Ang. skärpning av rusdrycksbeskattningen m. m.
Då den reservation jag anfört i stort
sett sammanfaller med den reservation
som avgivits av herr Henriksson vid detta
utlåtande, ber jag, lierr talman, att
få yrka bifall till denna reservation.
Herr ANNÉR: Herr talman! Jag skall
inte trötta kammaren med någon längre
utläggning om den motion, som jag tillsammans
med tre ärade ledamöter av
denna kammare väckt, och vars yrkande
går ut på att omsättningsskattens
grundavgift skall höjas från 7 till 10
kronor i stället för av Kungl. Maj:t föreslagna
9 kronor. Jag har så mycket
mindre anledning att överdimensionera
denna detalj, som ju motionen icke inom
utskottet väckt så stort intresse, att det
avsatt sig i någon reservation, men jag
vill i all korthet deklarera de synpunkter,
som varit vägledande för vårt ställningstagande.
Vi ansluta oss till den princip, som
statsrådet Wigforss framfört, nämligen
att vi böra söka sterilisera köpkraft medelst
användande av den indirekta beskattningen.
Vi äro också principiellt
mycket till freds med det samtidiga uttalandet,
att den skärpta indirekta beskattningen
i huvudsak skall drabba
mera umbärliga varor. Det är endast beträffande
tillämpningen av denna princip,
som vi vilja anmäla avvikande mening,
då vi mena att det framlagda förslaget
om fordonsbeskattning och beskattning
av bensin icke täckes av den
principiella deklarationen i detta avseende.
Jag skall naturligtvis inte rent personligt
diskutera frågan om vad som iir
umbärligt eller oumbärligt i detta sammanhang.
Det finns ju folk, som menar,
att brännvin är det mest oumbärliga
som finns, medan andra i likhet med
mig mena, att spritdryckerna äro så
pass likgiltiga, att man frivilligt avstår
från bruket av dem. Vad vi här diskutera
är den samhällsekonomiska synpunkten
på detta spörsmål, och då vågar
jag bestämt hävda, att bilar och
bensin äro i väsentlig grad mera oumbärliga
än spritdrycker. Vi ha därför i
all blygsamhet velat angiva möjligheten
till en liten kompensation för bortfallet
av inkomster, då vi för vår del äro
motståndare till bensinskatten, åtminstone
vid den höjd som finansministern
föreslår, och fordonsskatten. Vi äro naturligtvis
fullständigt på det klara med,
att vi kunna bjuda täckning endast för
en liten del, men man plägar ju säga,
att även små bidrag mottas med tacksamhet,
och jag har en stark känsla av
att finansministern har användning även
för små summor.
Jag kommer så till de invändningar,
som göras mot en höjning av spritskatten
till 10 kronor i stället för 9. Där
säger utskottet, att en höjning av denna
storleksordning skulle kunna medföra,
att det i konsumtionen av alkoholhaltiga
drycker inträdde vissa förskjutningar,
vilkas återverkningar utskottet icke
utan närmare undersökningar anser sig
kunna bedöma. Jag noterar denna en liten
smula mystiska och utskottsmässiga
formulering, men jag vill fastslå, att det
betydelsefulla i detta sammanhang är,
huruvida en beskattning, som sträcker
sig till 10 kronor i stället för 9, skulle
medföra ett sämre resultat. Där ligger
i själva verket kärnpunkten, och jag
tror jag vågar påstå, att denna vattendelare,
eller vi skulle kanske kunna säga
spritdelare, inte skulle åstadkomma en
sådan mäktig verkan. Jag stöder mig
bland annat på ett uttalande av den på
detta område mycket sakkunnige framlidne
herr Bärg i Katrineholm, som då
en fråga av denna natur var före och
betänkligheter uttalades förklarade: »Jag
känner till gången av det här, det blir
en smula gnissel, det blir en sänkning
av konsumtionen under de närmaste
månaderna, och sedan återgår allt till
det gamla.» Ja, gamle Bärg blev sannspådd
den gången, och jag tror, att hans
motivering skulle kunna sträcka sig så
pass långt som till täckning även för
den där kronan, som det här gäller.
Vad beträffar smuggling och hembränning,
har ju utskottet ställt sig tämligen
skeptiskt till de framförda invändningarna,
och jag tror också, att det
finns anledning att göra det. Jag tror
även, att det i det avseendet finns täck
-
46
Nr 4.
Onsdagen den 28 januari 1948.
Ang. skärpning av rusdrycksbeskattningen ni. m.
ning för ett yrkande på 10 kronors skatt.
Det är väl närmast Estland, som min
ärade kammarkamrat har i tankarna i
fråga om smugglingen. Och då skulle
jag vilja uttala, att vad man än må säga
om Sovjetunionen, så nog är det besvärligt
att komma in och ut från de
territorier, där sagda makt utövar suveräniteten.
Sålunda är det nog tämligen
svårt att få sällskap åt de kanistrar,
som min ärade vän tydligen i andanom
ser guppa utanför våra skär. Jag tror
att farhågan närmast beror på att min
ärade vän är fallen för hallucinationer i
det här avseendet.
Herr talman! Det torde vara onödigt
att orda ytterligare. Jag vill understryka,
att förordningen ju endast avser att gälla
ett år, och att det sålunda finns rika
tillfällen att hämta erfarenheter och
jämväl finna möjligheter att vidta korrigeringar
i enlighet med de fingervisningar,
som framträda. Under sådana
förhållanden menar jag, att det kanske
inte skulle vara så farligt att öka med
den där kronan från 9 till 10.
Herr talman! Jag ber att med vad jag
har sagt få Yrka bifall till motionerna
I: 91 och II: 160.
I herr Annérs yttrande instämde herrar
Jones Erik Andersson, Lindblom,
Lodenius och Bror Nilsson.
Herr ENGLUND: Herr talman! De invändningar,
som resas i herr Elofssons
motion, äro delvis bemötta av herr Annér,
men jag tycker inte, att de på en
viss punkt äro uttömmande vederlagda.
Det råder nämligen inte ett sådant sammanhang
mellan olaga hantering och
högt spritpris, som herr Elofsson i Va
och med honom säkerligen åtskilliga av
kammarens ledamöter förutsätta.
Den olaga sprithanteringen i Sverige
är inte en frukt av ett högt spritpris
utan av vår spritransonering. Den har
sitt ursprung i de stränga restriktionerna
år 1917. Nedpressningen av kvantiteten
till två liter i kvartalet skapade
först lönnbränning och sedan smuggling,
som florerade med väldig kraft under
hela 1920-talet. Alla ansträngningar
från samhällets sida att knäcka denna
olaga sprithantering voro fruktlösa.
Först när riksdagen åren 1932 ocli 1933
höjde spritpriserna, gick den olaga
handeln tillbaka. År 1939 var den obetydlig,
men den blev ännu lägre, när man
1939 höjde priset med inte mindre än 60
procent. Vi ha efter det svenska restriktionssystemets
införande inte vid någon
tidpunkt haft en så låg olaga sprithantering,
vare sig i smugglingens eller —
vilket är ännu mer anmärkningsvärt —
i lönnbränningens form som vi hade
åren 1940 och 1941. I samma ögonblick
som vi skärpte restriktionerna genom
att sänka tilldelningen från fyra till tre
liter, steg den olaga sprithanteringen
igen. I de båda högskatteländerna Danmark
och England saknas praktiskt taget
olaga sprithantering. I modernt
samhällsliv skapas med andra ord
spritsmuggling och olaga hantering inte
av ett högt spritpris. Staten har tillräckliga
maktmedel för att knäcka en
hantering av sådan anledning. Man har
inte, tror jag, några senare historiska
exempel på olaga hantering av sådant
ursprung än från Gustav III:s monopol
på 1700-talet och en liögbeskattningsperiod
i England under samma tid. Numera
är således spritsmugglingen på
alla punkter, där den förekommer,
grundad på avstängning från laglig tilldelning.
När vårt brännvin kostade
2: 65 under 1920-talet, var priset på den
olaga marknaden 15 kronor. När vi under
krigsåren höjde det till 10 och 11
kronor, blev det 30 kronor på den olaga
marknaden. Man skapar således
minskad olaga sprithantering, efter de
allmänna ekonomiska lagarna, genom
att höja det lagliga spritpriset. Priset
på den svarta marknaden följer detta
lagliga pris i höjden, och eftersom de
herrar, som använda detta varuslag, i
regel inte ha obegränsade ekonomiska
tillgångar utan tvärtom befinna sig i
samhällets ekonomiska bottenskikt och
inte ha möjlighet att för sina spritinköp
disponera mer än tidigare, framtvingas
en minskning i avsättningen på
den olaga marknaden.
Jag har funnit angeläget att påpeka
Onsdagen den 28 januari 1948.
Nr 4.
47
Ang. skärpning av rusdrycksbeskattningen m. m.
detta sammanhang, därför att det av bevillningsutskottets
utlåtande förefaller,
som om man inte heller inom utskottet
skulle ha klarhet på denna punkt.
Jag skulle också vilja komplettera
herr Annérs gensaga mot herr Elofssons
synpunkter i ett annat avseende.
En sådan här skattehöjning är i själva
verket inte likgiltig ur nykterhetssynpunkt.
Kontrollstyrelsen har ju räknat
med att en skattehöjning efter regeringens
förslag skulle sänka konsumtionen
med 6 procent. Jag har inte gjort några
egna räkningar på den punkten, men
jag skulle finna det antagligt, att det
håller sig ungefär vid den storleksordningen.
Men om vi vid en senare tidpunkt
komma tillbaka till utgångsläget,
så beror det inte, herr talman, på att
skattehöjningen endast har en temporär
effekt, utan det beror på att den svenska
spritkonsumtionens kurva, i motsats
mot motsvarande kurvor för andra länder,
har en stigande trend. Det är en
allmän ökning, som beror på att kundkretsen
ständigt sväller; vi få allt fler
och fler personer, som dricka. Det är
en effekt av vår individuella kontroll,
och det är den, som gör, att man efter
hand kommer tillhaka till utgångsläget,
men man kommer under hela tiden att
röra sig på en lägre nivå. Man har nämligen
för framtiden uppnått en konsumtionsnedgång,
motsvarande distansen
mellan det vid en skattehöjning gällande
utgångsläget och det omedelbara nyläge
för spritkonsumtionen, som man vinner
genom skattehöjningen.
.lag delar ju herr Annérs ståndpunkt.
Jag är naturligtvis fullt på det klara
med att en ökning med 3 kronor är värdefullare
ur nykterhetssynpunkt, och
jag måste bestämt bestrida, att det
dunkla uttryck, som bevillningsutskottet
använder i sin polemik mot herr
Annér, har någon som helst konkretiserhar
innebörd. Ha vi 1939 utan skadeverkningar
kunnat höja spritpriset
med (il) procent, så våga vi säkert i detta
ögonblick vidta en höjning, som,
även om den skulle bli den av herr Annér
föreslagna storleken, inte uppgår
ens till 30 procent.
Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag skall bara göra ett
par repliker. Jag tycker, att diskussionen
om vad som ur nykterhetssynpunkt
är bäst inte skulle ha så stort sammanhang
med den fråga, som vi behandla i
dag. Om det ur nykterhetssynpunkt är
bättre med två eller tre kronors höjning
är väl någonting, som man kan spela
kort om. Jag tycker, att herr Englund
gjorde saken litet för lätt för sig, när
han påpekade, att det blev mindre
smuggling och mindre hembränning, när
vi höjde priserna så våldsamt som vi
gjorde under kriget. Jag tror, att han
förväxlar orsak och verkan. När kriget
kom, stoppades ju hela den internationella
handeln, även den med sprit. Vi
fingo tidigare smuggelsprit från en del
länder i öster, som snart nog förlorade
sin förmåga att över huvud taget tillverka
och sälja sådana saker för vår marknad.
Jag tror inte, att man vid en höjning
av spritpriserna kan bortse från
de vådor, som uppstå just med hänsyn
till både smuggling och hembränning.
Jag tror inte, att det är så farligt just
i dag, och jag diskuterar därför denna
höjning alldeles lidelsefritt. Jag tror inte
den har det ringaste med nykterheten
att göra. Men så fort förbindelsen mellan
länderna kommit i sina gamla gängor
igen, ha vi hela det där problemet.
Jag tror inte det har någon betydelse i
dag, om vi sätta två eller tre kronors
högre skatt på spriten, men för framtiden
böra vi ändå ha i minnet, vad det
är fråga om.
Jag är inte någon anhängare av mycket
höga spritpriser, men i dag ha vi
ju inte den frågan uppe, utan här är det
fråga om på vilket sätt man kan ta in
de pengar, som staten behöver. Detta
är ett av medlen. Jag tror inte, att vi
kunna avstå från det. Men jag har för
min del ingen anledning att yrka, att vi
skola gå längre än vad propositionen
och bevillningsutskottet ha föreslagit.
I frågan om den fjärde litern, som ju
inte har något sammanhang med denna
diskussion, påstod herr Elofsson, att
finansministern skulle kunna få in lika
mycket genom att återinföra den som
48
Nr 4.
Onsdagen den 28 januari 1948.
Ang. skärpning av rusdrycksbeskattningen m. m.
han får genom den höjda skatten. Jag
är övertygad om att han inte skulle få
det. Jag är anhängare av ett återinförande
av den fjärde litern, men jag
konstaterar med beklagande, att herr
Englund, som ju vill avskaffa hela restriktionssystemet,
vägrar i vändningen,
när det gäller att återinföra den fjärde
litern. (Herr Englund: Visst inte, fullkomligt
misstag!) Ja, jag tog bara honom
som en typ. I allmänhet vilja nykterhetsvännerna
inte ha tillbaka den
fjärde litern, men de vilja slå hela spelet
i stycken. Jag tror inte, att det betyder
något nämnvärt för konsumtionen,
om man återinför den fjärde litern. De,
som ha tilldelning på fyra liter, äro inte
så många. I Stockholm äro de kanske
flera, men ute i landsorten är det ett
litet fåtal, som har fyra liter. Om de nu
ha fått sin ranson sänkt till tre liter,
så konsumera de i alla fall lika mycket.
När de ha behov av en liter till, har
det väl inte varit omöjligt att få en
extra liter. Jag tror alltså, att ett återinförande
av den fjärde litern —- inte
för alla, som det har föreslagits i en
motion i andra kammaren, utan för det
fåtal, som har fyra liters tilldelning —
inte ur konsumtionssynpunkt skulle
medföra några som helst revolutionerande
verkningar.
Herr Elofsson gjorde inte något yrkande,
och det är därför kanske onödigt
att bemöta honom, men jag vill dock
framhålla, att det alternativet inte spelar
någon roll i detta fall.
Jag tror, herr talman, att vi gott kunna
stanna vid finansministerns och bevillningsutskottets
ståndpunkt. Om den
är logisk eller inte spelar inte så stor
roll, den fyller i alla fall ett ändamål.
Jag ber därför att få yrka bifall till
bevillningsutskottets förslag.
Herr ENGLUND (kort genmäle): Herr
talman! Herr Åkerberg trodde, att jag
förväxlade orsaksfaktorerna bakom den
olaga sprithanteringens nedgång vid
krigsutbrottet. Det tror jag inte, herr
Åkerberg. Det var i själva verket så, att
den olaga sprithanteringen förra kriget
uppstod under en sockerransonering,
som var mycket hårdare än den vi hade
under detta krig. När ransoneringen var
som hårdast — d. v. s. tilldelningen
uppgick till 2 liter i kvartalet — blomstrade
den olaga tillverkningen av brännvin
i Stockholm trots den mycket stora
sockerbristen. Eftersom sockerransonen
ju har varit mycket större denna gång,
kan inte den ha lagt hinder i vägen nu.
Jag är alldeles överens med herr Åkerberg
att om vi inte haft någon spritsmuggling
under 1940-talet, beror det på
de skäl han anfört, men om vi inte
haft lönnbränning, är orsaken helt enkelt
den, att genom skattehöjningen på
spriten år 1939 skapades så vid marginal
mellan köpkraften på detta område
och priset, att det blev litrar över på
laglig sprit, som kunde överlåtas. Sådan
sprit är en mycket begärligare vara än
lönnbränd, och på det sättet fick man
en förskjutning som medförde att inte
bara spritsmugglingen utan även lönnbränningen
i stort sett försvann. En
ytterligare prisstegring nu kommer att
ha en liknande effekt.
Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag föreställer mig, att kammaren
inte gärna vill att denna proposition
skall ge anledning till en nykterhetspolitisk
debatt av någon större omfattning,
utan att man hellre vill betrakta
saken ur den mera begränsade synpunkt,
ur vilken propositionen har
kommit fram. Skulle man anlägga nykterhetspolitiska
synpunkter, förefaller
det mig som om förslaget om 3 kronors
skattehöjning skulle vara fördelaktigare
än förslaget om 1 kronas höjning,
ifall man tror, att höga priser äro gagneliga
för att tränga tillbaka konsumtionen.
Anlägger man de synpunkter,
som herr Elofsson här särskilt framhållit
— faran för smuggling och lönnbränning
— är det givet, att man i så
fall skulle få väga den nytta, som den
ur nykterhetspolitiska synpunkter önskvärda
tillbakaträngningen av den lagliga
spriten skulle medföra, mot den
ökning av olaga sprithantering, som
eventuellt skulle följa av ökad smuggling.
Jag har som sagt för min del den
Onsdagen den 28 januari 1948.
Nr 4.
49
Ang. skärpning av rusdrycksbeskattningen m. m.
uppfattningen, att vi inte nu skola ägna
oss åt dessa ganska subtila spörsmål i
större utsträckning än som är nödvändigt.
I nuvarande läge behöver man säkerligen
inte hysa så särskilt stora farhågor
för att — såsom herr Elofsson befarade
— smuggling och olaga bränning skola
nämnvärt öka genom att man följer
Kungl. Maj:ts förslag om en höjning av
spritskatten med 2 kronor. Jag skulle
inte heller vara rädd för att ur denna
synpunkt diskutera förslaget om en höjning
av 3 kronor, ehuru det uppenbarligen
kan tänkas, att farorna skulle vara
något större, om det sistnämnda förslaget
genomfördes. I varje fall tror jag
icke, att den höjning, som Kungl. Maj:t
föreslår, är så stor, att den på grund
därav ger anledning till några större
farhågor. Trekronorshöjningen kan däremot,
såsom utskottet anför, medföra
vissa rubbningar, vilkas närmare innebörd
utskottet inte haft anledning att
närmare söka utreda.
När man inom utskottet bär avvisat
trekronorsförslaget utan att visa något
större intresse för det, har det berott på
den redogörelse, som har lämnats från
konsumtionsskatteberedningens dryftanden
av dessa ting. I varje fall har beredningens
ordförande mycket bestämt
förklarat för mig, att de konferenser,
som beredningen haft med kontrollstyrelsens
chef och andra inom området
sakkunniga personer, ha givit honom
den alldeles klara uppfattningen, att
man i sakens nuvarande läge och för
att fylla det syfte som propositionen
avser att fylla icke bör gå så långt som
till en höjning av 3 kronor per liter.
Redogörelsen har varit bestämmande
för min uppfattning, och jag tror att så
har varit fallet med de flesta av utskottets
ledamöter.
Nu ha, herr talman, de båda sidorna
— »enkronorna» och »trekronorna» —■
mycket vältaligt förfäktat sina synpunkter.
Kammaren har lyckligtvis inte bara
att välja mellan 1 krona och 3 kronor,
utan kan också gå den gyllene medelväg,
som ligger i Kungl. Maj:ts förslag om
4 Första kammarens protokoll ldU8. Nr 4.
2 kronor. Det har ansetts vara en sympatisk
och dessutom särdeles rekommendabel
ståndpunkt i svenskt samhällspolitiskt
handlande att gå den gyllene
medelvägen. Jag hemställer, att
kammaren även i detta avseende ville
försöka lotsa sig fram mellan de båda
ytterligheterna i den fasta förvissningen
om att man även inom detta område på
så sätt skall komma till det bästa resultatet.
Jag ber således att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr ÖHMAN: Herr talman! Jag skall
inte ta upp debatten om 2 eller 3 kronor
i skattehöjning, utan endast med
hänvisning till mitt tidigare yttrande
om dessa saker be att få yrka bifall till
motionerna 1:38 och 11:107, vilka innebära
avslag på Kungl. Maj:ts proposition.
Herr OLSSON, OSCAR: Herr talman!
Det är naturligtvis riktigt som olika talare
i debatten ha sagt, att denna fråga
inte skall betraktas i första hand som
en nykterhetsfråga, utan som en statsfinansiell
fråga — det gäller ju att få
in mera pengar. Men det finns ändå,
såsom herr Englund påpekade, ett visst
samband mellan de båda frågorna, nykterhetsfrågan
och den statsfinansiella
frågan. Den beräkning som har gjorts,
att en höjning av skatten med 2 kronor
per liter skulle medföra en sänkning
av spritkonsumtionen med 6 procent, visar
ju detta.
Denna fråga är också en sparsamhetsfråga.
Man har ju i inflationsdebatten
gång på gång påvisat den stora vikten av
större sparsamhet. Det torde väl inte
kunna förnekas av de kanske inte alltför
många i denna kammare, som satt sig in
i nykterhetsfrågan, att en nedgång av
spritkonsumtionen med C procent skulle
betyda någonting i fråga om sparsamhet.
Om arbetseffektiviteten här i landet blir
lägre, innebär detta ett slöseri med arbetskraft.
Nu är det på det sättet, att arbetseffektiviteten
i mycket hög grad sänkes
genom alkoholkonsumtion. Det är
so
Nr 4.
Onsdagen den 28 januari 1948.
Ang. skärpning av rusdrycksbeskattningen m. m.
här inte bara fråga om alkoholisterna
och vad de betyda i nationalekonomiskt
slöseri, utan det gäller effektiviteten i
arbetet vid alkoholkonsumtion över huvud
taget. Jag hoppas, att det inte blir
något olycksfall här i kammaren på
grund av alltför stor överraskning, när
jag anför ett exempel från docenten
Goldbergs laboratorieförsök. Denne har
visat, enligt tidningsreferat, att även en
mycket ringa alkoholprocent nedsätter
arbetseffektiviteten betydligt. Vid
hans experiment med telegrafister befanns
det, att konsumtionen av en pilsner
betydde en så oerhört stor minskning,
att jag nästan tvekar att nämna
den siffra, som han där i något fall
kom till, nämligen ända till 50 procent.
Följaktligen anser jag, att frågan, om
skattehöjningen skall vara 2 eller 3 kronor
per liter, har betydelse också rent
ekonomiskt.
Utan att gå in på någon ytterligare motivering
ber jag därför, herr talman, att
få ansluta mig till herr Annérs yrkande.
Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag skulle
inte ha lagt mig i denna diskussion,
om inte det senaste anförandet hade hållits.
Det är väl tämligen klart, att om
här hade lagts fram en motion om att
höja skatten på spritdrycker med 3 kronor,
hade riksdagen svarat, att så länge
vi ha en nykterhetskommitté, som arbetar
och som har arbetat i flera år, kunna
vi inte ta upp hela det nykterhetspolitiska
resonemanget utan att höra kommittén
eller låta den utreda saken.
Vad är motivet till förslaget om en
skattehöjning av 2 kronor? Jo, att överbalansera
budgeten. Man bär i konsumtionsskatteberedningen
övervägt förslaget
uteslutande ur den synpunkten. Det
är med en viss tvekan som jag för min
del har anslutit mig till tvåkronorsförslaget.
Jag har varit osäker, om det
skulle ge så pass mycket ur fiskalisk synpunkt,
att det vore motiverat att pålägga
det svenska folket denna ökade börda,
men jag har småningom blivit övertygad
därom. Om de fiskaliska synpunkterna
skola vara de avgörande, vilket de böra
vara i detta fall, vill jag dock avgjort
varna för att acceptera förslaget om höjning
med 3 kronor.
Jag vill desslikes erinra om att den föreslagna
ändringens giltighetstid utlöper
med juni månad nästföljande år. Nästa
år får riksdagen, i det nya läge vari vi
då befinna oss, ompröva denna skatt,
som även den är av tillfällig natur.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr ANNÉR: Herr talman! Jag har
i mitt inlägg i denna debatt fullständigt
eliminerat de rent nykterhetspolitiska
synpunkterna och hållit mig enbart till
frågan om det ekonomiska utbytet av
en beskattning enligt Kungi. Maj:ts förslag
och enligt det förslag, som jag motionsvis
har framfört. Jag anser också,
att man bör begränsa debatten till just
detta avsnitt.
Jag vill poängtera, att vi här alla diskutera
med utgångspunkt från antaganden.
Erfarenheten från tidigare tillfällen,
då beskattningen höjts, talar för
att man, om man begränsar sig till den
av oss föreslagna höjningen med 3 kronor
— d. v. s. 1 krona mer än enligt propositionen
— inte behöver befara någon
sådan tillbakagång i konsumtionen, att
det ekonomiska resultatet blir sämre än
om man håller sig inom vad jag skulle
vilja kalla tvåkronorsgränsen. Höjer man
med 3 kronor, blir då det belopp, man
får in utöver det en tvåkronorshöjning
giver, ren vinst.
Herr Elon Andersson uttalade sin stora
tillfredsställelse över att Kungl. Maj :ts
förslag erbjöd den gyllene medelvägen.
Detta idylliska förhållande hade vi lätt
kunnat göra slut på. Jag vill bara göra
det tankeexperimentet, att vi hade motionerat
om en högre beskattning än 10
kronor, låt oss säga 12 kronor, så hade
ju den gyllene medelvägen kommit att
ligga högre upp.
Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande.
Herr SJÖDAHL: Herr talman! Herr
Annér har alldeles rätt i att vi här bygga
på antaganden. Men jag vill erinra
om att den mest sakkunniga institutionen
i landet bestämt har avrått från att
Onsdagen den 28 januari 1948*
Nr 4.
51
Ang. skärpning av nöjesbeskattningen.
bifalla det trekronorsförslag, som herr
Annér har framlagt. Jag tror därför,
herr Annér, att om man tänker på att
det här gäller att skaffa inkomster till
statsverket, så måste man finna, att just
propositionens och utskottets linje är
den »gyllene» medelvägen.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats 1 :o) att vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr
Elofsson, Gustaf, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Henriksson vid betänkandet avgivna reservationen;
3:o), av herr Annér, att
utskottets hemställan skulle bifallas med
den ändring, som föranleddes av bifall
till de i ämnet väckta motionerna 1:91
och 11:160; samt 4:o), av herr öhman,
att kammaren skulle med bifall till de
likalydande motionerna I: 38 och II: 107
avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.
(Nuvarande lydelse:)
Nöjesskatten utgår med 15 procent å
bruttopriset för varje biljett, inberäknat
skatten; dock att, om biljettpriset
vid biografföreställning överstiger en
krona, nöjesskatten utgör 15 procent av
eu krona samt 30 procent av återstoden
av biljettpriset.
Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.
Ang. skärpning av nöjesbeskattningen.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 3, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om
nöjesskatt, jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 3 januari 1948 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 8, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt.
I det av Kungl. Maj :t framlagda förordningsförslaget
var 7 § så lydande:
(Föreslagen lydelse:)
Nöjesskatten utgår med 15 procent å
bruttopriset för varje biljett, inberäknat
skatten; dock att för biograf föreställning
nöjesskatten utgår med 30 procent,
om biljettpriset icke överstiger en krona,
och eljest med 30 procent av en
krona och 45 procent av återstoden av
biljettpriset.
Till utskottets behandling hade överlämnats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna I: 39 av
herr Linderot m. fl. och II: 108 av herr
Hagberg i Luleå m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå förevarande
proposition;
2) motionen II: 138 av herrar Stjärne
och Persson i Svensköp, vari hemställts,
att riksdagen måtte med ändring av
Kungl. Maj :ts proposition nr 8 besluta,
att 2, 7, 9 och 11 §§ förordningen den
21 december 1945 skulle erhålla den
ändrade lydelse, som i motionen angivits;
3)
motionen 11:140 av herr Johnsson
i Skoglösa m. fl., vari hemställts, att
riksdagen med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 8 måtte besluta,
att nöjesskattemedlen helt skulle tillfalla
staten och användas för att befrämja
landets kulturliv.
Vidare hade till utskottet hänvisats de
likalydande motionerna I: 175 av herr
Domö m. fl. samt 11:237 av herr Skoglund
i Doverstorp m. fl., vari hemställts
— förutom att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 med förslag
till förordning om särskild automobilskatt,
in. in. — att vissa i motionerna
framförda synpunkter måtte beaktas vid
behandlingen av bland annat propositionen
nr 8.
52
Nr 4.
Onsdagen den 28 januari 1948.
Ang. skärpning av nöjesbeskattningen.
Utskottet hade i det nu förevarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
1) att riksdagen måtte — med förklarande,
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 8 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, ävensom med
avslag å de likalydande motionerna I: 39
(av herr Linderot m. fl.) och II: 108 (av
herr Hagberg i Luleå m. fl.), motionen
II: 138 (av herrar Stjärne och Persson
i Svensköp) samt motionen II: 140 (av
herr Johnsson i Skoglösa m. fl.) — antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående ändring
i förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt med den ändringen,
att dagen för ikraftträdandet
fastställdes till den 2 i stället för den 1
februari 1948, samt
2) att de likalydande motionerna
I: 175 (av herr Domö m. fl.) och II: 237
(av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.)
i vad desamma avsåge propositionen nr
8 måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Reservation hade anförts av, utom annan,
herrar Velander, Isaksson, Henriksson
och Olson i Göteborg, vilka hänvisat
till sin vid utskottets betänkande nr
1 fogade reservation.
Herr ÖHMAN: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till motionerna 1:39
och II: 108.
Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu ifrågavarande be
-
tänkandet hemställt samt vidare därpå
att kammaren skulle med bifall till de
likalydande motionerna I: 39 och II: 108
avslå Kungl. Maj :ts förevarande proposition;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.
Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol å
tillverkning och import av tobaksvaror;
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker samt om fortsatt
giltighet av förordningen, m. m.; samt
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.
Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande
fattade samma beslut som första kammaren.
Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 32, 33 och 35.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.42 eftermiddagen.
In fidem
G. //. Berggren.
Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner,
480433