1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 36 (Riksdagens protokoll 1948:36)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 36

16—17 november.

Debatter m. m.

Tisdagen den 16 november. sid

Svar på interpellation av herr Näsgård ang. kvalitetskontroll för
import av skogsfrö och skogsplantor m. in................... 3

Onsdagen den 17 november.

Anslag till världshälsovårdsorganisationens rörelsefond 6

Interpellation av herr Persson, Karl, ang. behovet av kristidsper sonal

......................................................

Interpellation av herr Ericsson, Carl Eric, i anledning av hävd
kvarstad å visst ryskt fartyg................................ 10

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 17 november.

Statsutskottets utlåtande nr 233, ang. utgifter å tilläggsstat I: socialdepartementet
.............................................. 0

— nr 234, ang. utgifter å tilläggsstat I: kommunikationsdepartementet
.................................................... o

— nr 235, ang. utgifter å tilläggsstat I: ecklesiastikdepartementet. G

— nr 237, ang. utgifter å tilläggsstat I: inrikesdepartementet 6

— nr 238, ang. utgifter å tilläggsstat I: folkhushållningsdepartemen tet

........................................................ 8

— nr 239, ang. befrielse från skyldighet att erlägga överuttagnings avgift

för elektrisk kraft .................................... 3

— nr 240, ang. godkännande av internationell överenskommelse rörande
flygsäkerhetstjänsten på Island 3

— nr 241, ang. ersättning i anledning av sjukdom, som drabbat vissa

elever vid tandläkarhögskolan i Stockholm.................... 8

Bevillningsutskottets betänkande nr G0, ang. ändrad lydelse av 8 §

3 inom. förordningen angående postverkets ansvarighet för försändelser
och medel, som mottagits till postbefordran 8

Andra lagutskottets utlåtande nr 57, ang. ändrad lydelse av 2 och
15 §§ lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete 9

1 Första kammarens protokoll 19\S. Nr 30.

Tisdagen den 1(5 november 1948.

Nr 36.

Tisdagen den

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr von Heland anmälde, att han
den 15 i denna månad åter infunnit sig
vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 9, 10
och 13 innevarande månad.

Ang. kvalitetskontroll för import av
skogsfrö och skogsplantor m. m.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Näsgårds interpellation angående kvalitetskontroll
för import av frö och plantor
av skogsträd in. in., erhöll ordet och
anförde: Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr B. Näsgård
till mig framställt följande spörsmål:

Kan det förväntas, att förslag till kvalitetskontroll
av frö och plantor av skogsträd
samt borttagande eller sänkning av
gällande tullsatser för importvaror av
ifrågavarande slag kommer att föreläggas
riksdagen inom den närmaste tiden?

Då jag går att besvara interpellationen,
vill jag framhålla, att denna egentligen
berör två olika problem. Det ena
och större är om man bör införa en allmän
kvalitetskontroll beträffande frön
och plantor, som användas för skogsodlingsändamål.
Det andra, mera begränsade,
är om tull eller någon form av
kvalitetskontroll är den lämpligaste formen
för att hindra import av underhaltiga
skogsfrön och skogsplantor.

Vad det första problemet angår, får
jag erinra om att det för närvarande icke
finns några bestämmelser om kontroll
över framställningen av eller handeln
med skogsfrö och skogsplantor av
inhemskt ursprung. Däremot finnas vissa
kontrollföreskrifter om införsel av

16 november.

skogsfrö och skogsplantor och handel
med importerat skogsfrö.

Det har vid flera tillfällen, bland annat
av skogsstyrelsen och statens skogsforskningsinstitut,
framförts önskemål
om kontroll över handeln med skogsfrö
och skogsplantor. Med anledning härav
uppdrog dåvarande departementschefen
år 1947 åt numera presidenten Knut
Elliot att utreda frågan. Elliot har sedan
till jordbruksdepartementet överlämnat
en promemoria med förslag till
förordning om handel med skogsfrö och
skogsplantor.

Förslaget går ut på att en omfattande
statlig kontroll skall anordnas över all
framställning av skogsfrö och allt uppdragande
av skogsplantor, som ej sker
för egen skogsodling. Denna kontroll
skall utövas av skogsstyrelsen. Den som
vill framställa eller förvara skogsfrö eller
draga upp skogsplantor skall vara
skyldig att göra anmälan därom till
skogsstyrelsen, såvida det ej sker blott
för egen skogsodling. Skogsstyrelsen
skall äga inspektera anläggningarna,
granska bokföringen och taga prover.
Innehavarna av anläggningarna skola
vidare vara skyldiga att rätta sig efter
de föreskrifter om förvaring, förpackning,
bokföring in. m., som skogsstyrelsen
kan meddela i kontrollsyfte.

I promemorian föreslås, att vissa kvalitetsuppgifter
m. in. skola vara obligatoriska
vid försäljning av inhemskt
skogsodlingsmaterial. Vid varje försålt
parti skall nämligen fogas skriftlig uppgift
om säljarens namn och adress, trädslag,
varans härkomst och fröklass. För
skogsfrö skall dessutom lämnas uppgift
om fröcentralens namn och adress, tiden
för insamlingen samt fröets grobarhet
och renhetsgrad. För plantor skall slutligen
lämnas uppgift om ålder, omskolning
och kassationsprocent. Även riktigheten
av dylika uppgifter skall kunna
kontrolleras av skogsstyrelsen genom
provtagning och på annat sätt.

Skogsstyrelsen skall enligt förslaget

Nr 36.

Tisdagen den 16 november 1948.

Ang. kvalitetskontroll för import av skogsfrö och skogsplantor m. in.

kunna medgiva de undantag från nu
nämnda bestämmelser, som iiro påkallade
med hänsyn till särskilda förhållanden.

Förslaget har varit ute på remiss i
vanlig ordning. Bortsett från en del detaljanmärkningar
har det tillstyrkts i
flertalet yttranden. Domänstyrelsen och
en del skogsvårdsstyrelser ha doek varit
betänksamma och ansett att ett genomförande
av förslaget skulle lägga
ett onödigt band på verksamheten.

Det är huvudsakligen två skäl som
anförts för att man skulle införa en sådan
omfattande kontroll över framställningen
och försäljningen av skogsfrö
och skogsplantor, som föreslagits i promemorian.
Det ena är att det är synnerligen
betydelsefullt att det material, som
användes vid skogsodling, har lämplig
härstamning och att odlarna ha uppgift
om grobarhet in. in. Det andra är, att
man numera i allt högre grad söker
förbättra skogsfröets och plantornas
kvalitet genom att välja ut ur arvssynpunkt
lämpliga moderbestånd och att
det därför behövs reglerande bestämmelser
om handeln med skogsfrö och
skogsplantor, så att ej kvalitetsbeteckningar
missbrukas av mindre nogräknade
säljare.

För min del har jag full förståelse för
dessa synpunkter. Jag skulle ej heller
tveka att förorda förslaget, om jag vore
övertygad om att detta just nu motsvarade
ett verkligt behov.

Nu förhåller det sig ju emellertid så,
att framställningen av skogsfrö och
skogsplantor för närvarande helt domineras
av skogsvårdsstyrelserna, domänstyrelsen
och en del skogsbolag. Affärsmässig
framställning och försäljning av
skogsfrö och skogsplantor förekommer
blott i mycket ringa omfattning. Domänstyrelsens
och skogsbolagens verksamhet
avser givetvis i första hand att täcka
det egna behovet och skulle således
falla utanför de föreslagna kontrollbestämmelserna.
Dessa skulle i stället få
sin egentliga betydelse för skogsvårdsstyrelserna.

Man måste då fråga sig, om det finns
tillräcklig anledning att underkasta

skogsvårdsstyrelsernas verksamhet en
sådan kontroll. Jag har icke i den gjorda
utredningen kunnat finna något som
talar för att en dylik kontroll för närvarande
skulle vara behövlig. Det förtjänar
ju vidare erinras om att skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet står under
tillsyn av skogsstyrelsen. Om några
missförhållanden skulle uppkomma
vid skogsvårdsstyrelsernas frö- och
plantförsäljning, bör det därför finnas
möjlighet för skogsstyrelsen att rätta till
dessa missförstånd på enklare sätt än
genom införande av sådana kontrollbestämmelser
som föreslagits i promemorian.

Man kan givetvis utforma kontrollen
så, att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
faller utanför den. Som jag nyss
nämnt, har emellertid den enskilda affärsverksamheten
för framställning och
försäljning av skogsfrö och skogsplantor
för närvarande mycket ringa omfattning.
Sådana begränsade kontrollbestämmelser
skulle därför i praktiken komma
att så gott som helt sakna betydelse.

På grund av vad jag nu anfört är jag
under nuvarande förhållanden icke beredd
att förorda, att någon allmän kvalitetskontroll
av skogsfrö och skogsplantor
skall införas. Därmed har jag givetvis
ej velat utesluta, att förhållandena
kunna komma att utveckla sig så, att en
sådan kontroll kan visa sig behövlig
längre fram. Det förefaller emellertid
onödigt att nu skapa ett omfattande kontrollsystem
enbart för en sådan eventualitet.

Med det sagda har jag besvarat den
första delen av den till mig ställda frågan.
Vad härefter angår spörsmålet om
att taga bort eller sänka tullen på skogsfrö
och skogsplantor, vill jag genast förklara,
att jag delar bevillningsutskottets
uppfattning, att en tull icke är det bästa
sättet att hindra införsel av skogsodlingsmaterial
av olämplig beskaffenhet. Om
tullen tages bort måste emellertid något
annat komma i stället.

Vi ha visserligen för närvarande även
andra bestämmelser till skydd mot införsel
av olämpligt skogsodlingsmaterial.
Enligt en kungörelse av den 4 april 1910

Tisdagen den 16 november 1948. Nr 36. o

Ang. kvalitetskontroll för import av skogsfrö och skogsplantor m. m.

får utländskt frö av gran eller tall ej införas
eller här salubjudas, med mindre
fröet bland annat är inneslutet i säckar,
märkta »utländskt frö», samt behandlats
med eosinlösning. Enligt en kungörelse
av den 18 mars 1921 får vidare annat
skogsfrö än frö av ek, gran och tall icke
införas till riket utan tillstånd av lantbruksstyrelsen.
Dessa bestämmelser äro
emellertid ej tillräckliga. Bland annat
gälla de blott frö och sålunda ej plantor.

Utredningsmannen som också ansett,
att tullarna borde kunna slopas, har föreslagit
att all import av skogsfrö och
skogsplantor skall göras beroende av tillstånd
från skogsstyrelsen. Detta förefaller
mig att vara en lämplig lösning.
Skogsstyrelsen får då från fall till fall
pröva, om varan kan anses lämplig ur
skoglig synpunkt. Man torde ej behöva
räkna med att importen skall bliva så
stor, att den skall medföra någon nämnvärd
arbetsbelastning för skogsstyrelsen.
Om frågan löses på det sätt jag nu
nämnt bör man för övrigt kunna upphäva
kungörelsen den 4 april 1910 och
kanske också kungörelsen den 18 mars
1921.

Enligt vad jag inhämtat av chefen för
finansdepartementet avser denne att hos
Kungl. Maj :t hemställa om framläggande
för 1949 års riksdag av förslag om
att taga bort den tull, som nu utgår på
skogsfrö och skogsplantor.

Sedan detta förslag behandlats av riksdagen,
torde Kungl. Maj :t i administrativ
väg få utfärda erforderliga bestämmelser
om reglering av importen av skogsfrö
och skogsplantor.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet för det utförliga
svaret, som jag finner vara helt
tillfredsställande. I likhet med statsrådet
är jag övertygad om att man icke nu behöver
införa allmän kvalitetskontroll för
frö framställt inom landet och för plantor
uppdragna inom landet. Under alla

förhållanden tror jag att om man någon
gång skulle införa en dylik kontroll, bör
man försöka att få fram ett mera praktiskt
betonat förslag, även om det kanske
inte skulle vara så juridiskt formfulländat
som jag förstår att det i interpellationssvaret
omnämnda förslaget har varit.
Jag har således ingenting att invända
i fråga om statsrådets inställning till en
allmän kvalitetskontroll.

Vad jag syftade till med min interpellation
var att få besked om möjligheterna
att få bort de dryga tullsatserna på
skogsfrö och skogsplantor. Statsrådet
meddelade nu i sitt svar, att chefen för
finansdepartementet hos Kungl. Maj:t
ämnar hemställa om framläggande för
nästa års riksdag av ett förslag om borttagande
av dessa tullar. Då tullsatserna
i fråga, såsom jag har påpekat i min interpellation,
äro mycket dryga, är detta
en viktig fråga, i synnerhet som det för
närvarande inte är möjligt att inom landet
få fram tillräckligt med frö eller
plantor. Det gäller särskilt granplantor.
De äro så tunga att fyraåriga granplantor
i tull dra 12—13 kronor per 1 000
plantor, medan inköpspriset är 25—32
kronor. Tullen uppgår således till nära
50 procent av inköpspriset. Eftersom det
åtgår 5 000—7 000 plantor per hektar,
utgör detta en ganska tung pålaga för
vår skogsodling, som det ju är så viktigt
att befordra.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 233—235 och
237—241, bevillningsutskottets betänkande
nr 60 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 57.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 4.13 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 36.

Onsdagen den 17 november 1948.

Onsdagen den 17 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Fru Lindström anmälde, att hon åter
infunnit sig vid riksdagen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

233, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 237, i anledning av Kungl.
Maj.ts proposition angående utgifter å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Anslag till världshälsovårdsorganisationens
rörelsefond.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Världshälsovårdsorganisationens
rörelsefond å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1948/49 anvi -

sa ett investeringsanslag av 120 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört:

»Till följd av beslut av 1947 års riksdag
är Sverige medlem av världshälsovårdsorganisationen.
Landets bidrag till
den av världshälsovårdsförsamlingen
fastställda budgeten för organisationen
bl. a. för tiden 1 september—31 december
1948 uppgår till dels 221 945 kronor
11 öre, vilket belopp utbetalats från anslaget
till bidrag till internationellt liälsovårdsarbete,
dels ock nu ifrågavarande
belopp av 120 000 kronor, vilket torde
utgöra en engångsutgift.

Ifrågavarande bidragsbelopp äro höga,
men då Sverige har att gälda dem på
grund av det åtagande, som anslutningen
till stadgan för världshälsovårdsorganisationen
innebar, tillstyrker utskottet
Kungl. Maj :ts förslag. Utskottet hemställer
därför, att riksdagen må till
Världshälsovårdsorganisationens rörelsefond
å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1948/49 anvisa ett investeringsanslag
av 120 000 kronor.»

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Även om jag inte har antecknat någon
reservation i denna punkt, vilket jag var
ganska frestad att göra, vill jag här säga
att man nog bör vara litet försiktigare
när man ansluter sig till internationella
konventioner av denna art — det kan
ju bli fråga om andra liknande förslag
i framtiden.

Man har i detta fall blivit direkt missledd.
Kostnaderna ha visat sig bli större
än som från början förespeglades. Många
av de konferenser, som hållas av organisationer
sådana som den här ifrågavarande,
tjäna ju bra litet till. De bestå
mest i att man pratar och pratar och
pratar, och sedan blir det ingenting
mera.

.lag ville här bara, herr talman, i viss
mån reagera mot att man alltför lätt ger

Onsdagen den 17 november 1948.

Nr 36.

Anslag till världshälsovårdsorganisationens rörelsefond.

sig med i sådana organisationer som man
inte kan säga att Sverige måste anses
vara direkt förpliktat att deltaga i, och
jag hoppas att man, om det kommer liknande
förslag i framtiden, är mera försiktig,
innan man ansluter sig.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag konstaterar att herr Mannerskantz
tydligen har den uppfattningen,
att Sverige borde stå såsom praktiskt taget
det enda land i världen, som icke
skulle ha anslutit sig till världshälsovårdsorganisationen.
Denna organisation
har nämligen en väsentligt mycket
mera universell anslutning än Förenta
Nationerna.

När riksdagen hade att pröva frågan,
huruvida Sverige skulle ansluta sig till
organisationen, sades det från Kungl.
Maj:ts sida uttryckligen ifrån, att de
kostnader, som skulle vara förenade
med vår anslutning, inte kunde beräknas.
Vi betala vår andel i denna organisation
efter samma principer som gälla
för vår anslutning till Förenta Nationerna.
Vi ha både i Förenta Nationerna
och nu i hälsovårdsorganisationen gjort
gällande, att Sveriges bidrag enligt vår
mening är proportionellt för högt beräknat,
och jag hoppas att det i framtiden
skall vara möjligt att vinna rättelse på
den punkten.

Sedan vill jag bara inlägga en gensaga
mot herr Mannerskantz’ uppfattning
att det här skulle gälla en onyttig
organisation, som ingenting kan uträtta.
Det förhåller sig visserligen så, att nyttan
för Sveriges del under de närmaste
åren säkerligen inte kommer att bli så
stor. Men då det gäller sådana länder i
världen, där hälsovården är i hög grad
eftersatt, hyser jag den förhoppningen
att genom denna organisation ett nyttigt
och välsignelsebringande humanitärt
och medicinskt hjälparbete skall kunna
sättas in.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
.lag anser nog också, alt denna organisation
för Sveriges del inte kan bli till
någon nämnvärd nytta. Hälsovårdsan -

ordningarna i vårt land äro väl så långt
framskridna, att de höja sig över vad
som kan anses vara ett medeltal för de
i organisationen representerade länderna.

Jag har ju inte yrkat på att Sverige
skall utträda ur organisationen. Jag skulle
möjligen ha tänkt mig, att man, om
man stått inför valet att inträda i denna
organisation eller ej, skulle kunnat
överväga saken noga. Man kan ju inte på
det sättet vålla någon skada för de nationer,
som behöva hjälpa upp hela sin
hälsovårdsorganisation. Denna organisation
är väl viktigast för länder med eftersatt
hälsovård. En sådan organisation
som UNESCO, som väl härnäst kommer
att bli aktuell, hör, så vitt jag kan förstå,
till de organisationer, om vilka man kan
säga, att Sverige skulle vara bland de få
som stå utanför. Jag tycker inte att det
gör så mycket, om något enstaka land
står utanför en sådan organisation, som
man kan bedöma mest blir en pratorganisation
utan möjligheter att låta diskussionerna
följas av praktiska åtgärder.

Herr LINDEROT: Herr talman! Jag
hade inte alls tänkt deltaga i överläggningen,
men jag tycker inte att den bör
avslutas med herr Mannerskantz’ senaste
anförande, så att detta därmed kommer
att stå oemotsagt. Jag tror nämligen inte
att man liksom herr Mannerskantz bör
göra frågan om det internationella samarbetet
till en fråga om vad som kan
vara uteslutande till materiell fördel för
Sverige. Meningen med den världshälsovårdsorganisation,
som det nu gäller,
är ju i alla fall inte att bara de stater
skola ansluta sig till densamma, som
ha en omedelbar fördel av den, d. v. s.
de, som själva ha en mycket dålig hälsovårdsorganisation.
Meningen med det
internationella samarbete, i vilket Sverige
deltager på olika områden, är väl
att uppamma den internationella solidaritetskänsla,
som man strävar att göra
levande bland alla folk, för att man så
småningom skall komma fram till den
gamla kristna ståndpunkten, att folken
skola vara bröder och vara solidariska

Nr 36.

Onsdagen den 17 november 1948.

Anslag till världshälsovårdsorganisationens rörelsefond.

med varandra. Sveriges medverkan i den
här organisationen är alltså ett litet steg
— för herr Mannerskantz ett betydelselöst
steg, men för andra ett steg av betydelse
— bort från den trånga, nationalistiska
uppfattning, som herr Mannerskantz
gör sig till tolk för, och mot den
internationella samverkan på förbrödringens
väg.

Jag vill, herr talman, ha framfört denna
lilla reflexion för att man inte skall
tro, att den svenska riksdagens ledamöter
i allmänhet hyser samma mening som
herr Mannerskantz rörande internationellt
samarbete.

Häri instämde herr Norman.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag skall be att få instämma
med herr Linderot, och jag måste
göra den deklarationen, att jag är mycket
glad över att för en gångs skull
kunna instämma med honom. Den internationella
solidariteten, sammanhållningen
och samverkan mellan staterna
är enligt min uppfattning en sak som
borde framhållas mera än man i allmänhet
gör både i våra debatter och i de internationella
debatterna.

Anledningen till att jag har tagit till
orda och instämt med herr Linderot är
den, att jag tycker att just denna internationella
solidaritet så litet kommer
till uttryck, inte minst i det läger som
herr Linderot brukar föra talan för här
i diskussionen, där jag tycker att det
mera brukar vara de nationalistiska
synpunkterna som komma till uttryck.
Om nu herr Linderot har fått en lidnersk
knäpp och numera ansluter sig
till tankar, som för mig ha varit självklara
men som för honom, efter vad
det förefaller, ofta inte ha varit självklara,
så vill jag framhålla detta som
en historisk händelse i riksdagen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
kanske först bör deklarera, att jag i
denna fråga har samma uppfattning som
herr Linderot.

En synpunkt, som man bör understryka
i detta sammanhang, är följande. Om
vi äro med i en organisation, som avser
att över hela världen förbättra vissa
förhållanden, vilka hos oss redan äro
förhållandevis goda, och om det internationella
samarbetet på detta område
således inte omedelbart påverkar våra
förhållanden, så ha vi ändå mycket stor
nytta av detta arbete, ty en stat har alltid
nytta av att förhållandena förbättras
i de övriga staterna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 238, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde; nr

239, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse från skyldighet
att erlägga överuttagningsavgift
för elektrisk kraft;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
internationell överenskommelse rörande
flygsäkerhetstjänsten på Island; och

nr 241, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning i anledning
av sjukdom, som drabbat vissa elever
vid tandläkarhögskolan i Stockholm.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 60, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 8 § 3 inom. förordningen den 18
maj 1934 (nr 168) angående postverkets
ansvarighet för försändelser och medel,
som mottagits till postbefordran, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Onsdagen den 17 november 1948.

Nr 36.

Interpellation ang. behovet av kristidspersonal.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 57, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
2 och 15 §§ lagen den 30 juni 1943 (nr
444) om tillståndstvång för byggnadsarbete,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 453, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § 3 mom. förordningen
den 18 maj 1934 (nr 1G8)
angående postverkets ansvarighet för
försändelser och medel, som mottagits
till postbefordran.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 60 bifölles även av andra
kammaren.

Interpellation ang. behovet av
kristidspersonal.

Herr PERSSON, KARL, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Det har talats och skrivits så mycket om
hur stora kostnaderna äro för ransonerings-
och regleringsförvaltningen.
Siffran 1 miljard kr. per år har nämnts.
Även om den ojämförligt största delen
av denna summa är affärsföretagarnas
och näringslivets egna kostnader och
fördyringar, kvarstår dock att de direkta
årliga utgifterna för upprätthållande
av ransoneringarna och regleringarna
äro mycket stora. I tider, då nationen
behöver anspänna sina yttersta krafter
på att få den produktionsstegring till
stånd, som är en av förutsättningarna
för återställande av den samhällsekonomiska
balansen, spela inte bara kostnaderna
en stor roll. Även den arbetskraft,
som är sysselsatt centralt och lokalt
i livsmedelskommissionen, kristidsstyrelser
och kristidsnämnder samt alla
övriga förvaltningar och organ för krisregleringarna,
torde spela en icke oväsentlig
roll, då den ju blir undandragen

2 Första kammarens protokoll 1948. Nr 36.

det producerande näringslivet. Om en
fullständig avveckling av dessa krisförvaltningar
och dess personal för närvarande
ej låter sig göra, torde en kraftig
reducering betyda en hel del både i rena
utgiftsbesparingar och i bättre användning
av denna arbetskraft, som nu
användes i improduktivt arbete.

Under senare tid ha vissa ransoneringar
slopats, och andra borde snart
vara färdiga för avskrivning. Däremot
väntas enligt regeringspropositionen
ransoneringen av matfett och fläsk inte
att upphöra förrän omkring 1952/53
samt av kött och socker att upphöra ännu
senare.

Skall detta betyda att större delen av
arbetskraften och kostnaderna för ransoneringar
och regleringar skall kvarstå
alla dessa år, betyder detta i sin tur
att återhämtningen försvåras och går
saktare. Även allmänhetens reaktion mot
regleringar och ransoneringar borde
minskas, om den får den uppfattningen
att ransoneringar och regleringar inte
äro självändamål eller till för att ge den
däri sysselsatta personalen fortsatt anställning.
Om den däremot ser att ransoneringar
slopas och den därmed sysselsatta
personalen undergår däremot
svarande minskning, kommer den lättare
att fördraga de oundgängligen nödvändiga
ransoneringarna en längre tid.
Vissa kontrollåtgärder torde även utan
skada kunna slopas eller åtminstone förenklas,
såsom t. ex. den fältmässiga uppskattningen
av skörden och de mycket
omstridda slaktgodemännen, likaså den
minutiösa kontrollen av små och obetydliga
byggnadsföretag och reparationer.
För mycket kontroll av småsaker endast
uppeggar viljan att kringgå besiimmelserna.
Däremot torde eu saklig Pj)plysning
om vad som redan åtgjorts och vad
som planerats för att lätta på statens
tunga hand jämte motiveringen för de
fortsatta ingripandena på skilda områden
att öka förståelsen för ransoneringarna
och därmed inte minska utan i
stället stärka ransoneringsmoralen.

Med stöd av det sålunda anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för folkhus -

Nr 36.

Onsdagen den 17 november 1918.

Interpellation i anledning av hävd kvarstad å visst ryskt fartyg.

hållningsdepartementet få framställa
följande spörsmål:

I vad mån ha de redan slopade ransoneringarna
minskat behovet, centralt
och lokalt, av kristidspersonal?

Vad har planerats för att ytterligare
förenkla och minska behovet av sådan
personal?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation i anledning av hävd kvarstad
å visst ryskt fartyg.

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr ERICSSON, CARL ERIC, som
yttrade: Herr talman! Den 21 mars detta
år påseglades den svenska motorseglaren
»Essie» av Hovenäset, som låg
förtöjd vid av hamnkaptenen anvisad
plats vid kaj i Warnemunde, av det
ryska ångfartyget »Soja Kosmodenjanskaja»,
tillhörande ett ryskt rederi,
som tecknar sig »The Baltic State Steamship
Line». Den skada, förlust och kostnad,
som fartyget därvid tillfogades, beräknades
av fartygsägaren uppgå till
29 070 kronor, vilket belopp det svenska
rederiet genom sitt ombud efter hänvändelse
till ifrågavarande ryska rederi förgäves
sökt utfå ersättning för. Med stöd
av bl. a. ett intyg från en rysk tjänsteman
lät det ryska rederiet emellertid
meddela, att »Essie» legat förtöjd på
orätt plats och att något skadestånd följaktligen
icke komme att utbetalas av
rederiet. Detta sålunda trots att hamnkaptenén
i Warnemunde personligen intygat
tit »Essie» vid påseglingen låg förtöjd
vid anvisad plats i hamnen.

Den 3 november detta år, då ett annat
fartyg, »Sestroretsk», tillhörande ifrågavarande
ryska rederi, låg i Stockholms
hamn, begärdes genom »Essies»
ombud kvarstad på nämnda fartyg. Då
»Sestroretsk», som går i regelbunden
fraktfart på routen Leningrad—Stockholm—London,
skulle avgå från Stockholm
redan följande dag och fara såle -

des vore för handen, yrkades att kvarstaden
måtte meddelas interimistiskt.
Överståthållarämbetet förordnade på anmälan
av sökanden den 3 november att
vederbörande utmätningsman skulle lägga
kvarstad på fartyget »Sestroretsk».
Kvarstaden skulle gälla tills vidare och
intill dess annorledes förordnades. Förklaring
gavs å det ryska rederiets vägnar
av fartygets befälhavare, som därvid
— med förmälan att det kvarstadsbelagda
fartyget tillhörde Socialistiska
rådsrepublikernas union — gjorde gällande
immunitet.

Den 4 november överlämnades från
utrikesdepartementet till överståthållarämbetet
en démarche, vari meddelades
att Sovjetunionens sändebud i Stockholm
till utrikesdepartementet överlämnat
en protestnot med anledning av ifrågavarande
kvarstadsbeläggande, under
framhållande att det ryska fartyget icke
ginge i affärsdrift utan vore ryska statens
egendom. Därför krävdes av Sovjetunionen
immunitet för fartyget. Samma
dag fälldes nytt utslag rörande kvarstaden
på den ryska ångaren. Utslaget
blev att föregående dags påbjudna kvarstad
omedelbart skulle hävas.

Behandlingen av detta ärende är ur
juridisk synpunkt av det största intresse
för svensk sjöfart och onekligen ägnad
att inge vissa farhågor. Om varje ryskt
fartyg nämligen från rysk utgångspunkt
betraktas såsom statsägt, innebär detta
att Sovjetunionen vid alla tänkbara sjösituationer,
t. ex. vid kollisioner, skador
å last och dylikt, kan åberopa statlig immunitet
och därigenom frita de ryska rederierna
från det ansvar, som åligger
våra egna svenska rederier och fartygsägare.
Detta skulle i så fall kunna leda
till, att varje svensk redare och lastägare
samt dessas assuradörer i praktiken bli
fullständigt rättslösa, hur välmotiverade
deras skadeståndskrav mot någon rysk
båt eller något ryskt rederi än skulle
vara i det ena eller andra fallet.

Då det synes mig angeläget att få detta
problem ventilerat och belyst från
olika synpunkter, ber jag om kammarens
tillstånd att till hans excellens utrikesministern
få framställa följande frågor:

Onsdagen den 17 november 1948.

Nr 36.

Interpellation i anledning av hävd kvarstad å visst ryskt fartyg.

Är Ers Excellens beredd att ge en klarläggande
redogörelse för de rättsprinciper,
som kunna anses gälla vid avgörandet
av frågor om skadeståndskrav och
kvarstad i fråga om ryska fartyg?

Vilka åtgärder ämnar Ers Excellens
vidtaga för att svenska intressen icke
skola bliva helt rättslösa i ifrågavarande
avseende?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.30 förmiddagen.

In fidem
G. H. Brrggren.