1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 34 (Riksdagens protokoll 1948:34)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 34

27 oktober—4 november.

Debatter m. in.

Onsdagen den 27 oktober. Sid,

Interpellation av herr Wistrand ang. AB Aerotransports finansiella
situation m. ................................................ ^

Tisdagen den 2 november.

Interpellation av herr Arrhén ang. försenad leverans av skolböcker 6
Onsdagen den 3 november.

Ang. regeringens ekonomiska politik............................ 7

Torsdagen den 4 november.

Ang. regeringens ekonomiska politik. (Forts.)....................102

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 2 november.

Protokoll ang. fullmaktsgranskning..............................

Kungl. skrivelse ang. muntligt meddelande till riksdagen..........

Onsdagen den 3 november.

Protokoll ang. utseende av riksdagens militieombudsman och hans
ställföreträdare .............................................

1 Första kammarens protokoll 19i8. Nr 34

Onsdagen den 27 oktober 1948.

Nr 34.

Onsdagen den 27 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 11 för- Dessa personer hade alltså utsetts till
middagen. valmän.

Herr Wehtje anmälde, att han under
gårdagen infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 18, 20
och 22 innevarande månad.

Sedan justitierådet N. I. Regner, som
den 30 oktober 1946 utsetts till riksdagens
militieombudsman, avsagt sig detta
förtroendeuppdrag, företogs nu val av
tjugufyra valmän för att utse militieombudsman
och hans ställföreträdare. Därvid
avlämnades 86 godkända valsedlar,
alla med partibeteckning »Den gemensamma
listan» och upptagande namnen
på följande personer i denna ordning:
herr Schlyter,

» Åkerberg,

» Branting,

» Herlitz,

» Tjällgren,

» Anderberg,

» Lindblom,

» Strand,

» Boman,

» Velander,

» Elowsson, Nils,

» Gustavson,

» Elmgren,

» Kriigel,

» Holmbäck,

» Björkman,

» Grym,

» Åman,

» Lodenius,

» Nerman,

» Hallagård,

» Mannerskantz,

» Wistrand,

» Löthner.

Anställdes val av sex suppleanter för
de valmän, som av kammaren fått i uppdrag
att utse riksdagens militieombudsman
och hans ställföreträdare. Därvid
avlämnades 68 godkända valsedlar, alla
med partibeteckning »Den gemensamma
listan» och upptagande namnen på följande
personer i denna ordning:
herr Ericson, Johan Eric,

» Andersson, Sven,

» Arrhén,

» Nilsson, Bror,

» Englund,

» Lundqvist.

Dessa personer hade alltså utsetts till
suppleanter.

Herr statsrådet Möller avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 307, angående ersättning i anledning
av sjukdom, som drabbat vissa elever
vid tandläkarhögskolan i Stockholm;

nr 308, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring; och

nr 309, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 15 §§ lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 303, angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, hänvisades propositionen, såvitt
angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

4 Nr 34. Onsdagen den 27 oktober 1948.

Interpellation ang. AB Aerotransports finansiella situation m. in.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
304, angående godkännande av internationell
överenskommelse rörande flygsäkerhetstjänsten
på Island.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 305, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 8 § 3 mom. förordningen
den 18 maj 1934 (nr 168) angående
postverkets ansvarighet för försändelser
och medel, som mottagits till
postbefordran.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 307—309.

Interpellation ang. AB Aerotransports
finansiella situation m. m.

Herr WISTRAND erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Under
det nu löpande kalenderåret har tidningspressen
vid flera tillfällen och av
skilda anledningar innehållit notiser om
det statsägda AB Aerotransports verksamhet.
Det torde vara tillräckligt att
erinra om den stora strejk, som inleddes
mot företaget förra hösten och som förorsakade
stora förluster. De avskedanden,
som företaget flera gånger under
året sett sig nödsakat att vidtaga och
som väsentligt reducerat antalet anställda
i företaget, nedläggandet av vissa

flyglinjer samt slutligen de upprepade
underhandsförsäljningarna av flygplan,
som kraftigt torde ha reducerat företagets
maskinpark, hava fäst uppmärksamhet
å företaget.

Därest alla dessa meddelanden sammanställas
med de upplysningar, som
stå att hämta i bolagets verksamhetsberättelse
för 1947, finner man att bolagets
omsättningstillgångar, d. v. s. lätt
realiserbara tillgångar, uppgingo till 14
miljoner kronor och endast till ca en
fjärdedel av dess kortfristiga skulder å
63 miljoner kronor. Under verksamhetsåret
1947 nedgingo omsättningstillgångarna
från 16 till 14 miljoner kronor, medan
åter de kortfristiga skulderna nästan
fördubblades (från 33 till 63 miljoner
kronor). Frågan om bolagets likviditet
måste därför nu vara brännande.

Med anledning härav anhåller jag om
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta en hemställan,

att herr statsrådet ville lämna en fullständig
redogörelse för Aerotransports
finansiella situation och de krav på statskassan,
som denna kan föranleda.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.21 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 2 november 1948.

Nr 34.

Tisdagen den 2 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
dels Ivungl. Maj:ts proposition nr 306,
angående godkännande av avtal mellan
Sverige och Schweiz för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande skatter å
inkomst och förmögenhet samt beträffande
skatter å kvarlåtenskap;

dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse nr
311, angående muntligt meddelande till
riksdagen.

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
oktober.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 2 november 1948.

Till justitiedepartementet hade den 30
oktober 1948 från överståthållarämbetet
inkommit fullmakt för kyrkoherden
Bertil Mogård, vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot
av riksdagens första kammare i stället
för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Herr Mogård infann sig härefter och
intog sin plats i kammaren.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
307, angående ersättning i anledning av
sjukdom, som drabbat vissa elever vid
tandläkarhögskolan i Stockholm.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 308, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring; och

nr 309, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 15 §§ lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Föredrogs och bordlädes Kungl.
Maj ds denna dag avlämnade proposition
nr 306.

Föredrogs Kungl. Maj ds denna dag
avlämnade skrivelse nr 311, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelse inhämtades,
att Kungl. Majd prövat lämpligt,
att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen muntligen
gjordes meddelande av sådan beskaffenhet,
som i sagda paragraf avsåges, ävensom
förordnat, att meddelandet skulle
framföras i första kammaren av statsrådet
och chefen för finansdepartementet
och i andra kammaren av statsministern.

Herr TALMANNEN: I anslutning till
den nu föredragna skrivelsen får jag
tillkännagiva, att enligt överenskommelse
med herr statsrådet Wigforss det i
skrivelsen avsedda meddelandet kommer
att lämnas vid morgondagens sammanträde.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl, skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Nr 34.

Tisdagen den 2 november 1948.

Interpellation ang. försenad leverans av skolböcker.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 437, av fru FIoocl,
nr 438, av herrar Holmbäck och Petrén,

nr 439, av herr Norling.

nr 440, av herr Norling,

nr 441, av herr Ericsson, Carl Eric,

nr 442, av herr Löfvander m. fl.,

nr 443, av herr Anderberg,

nr 444, av herr Velander m. fl., samt

nr 445, av herrar Åman och Arrhén,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till arbetarskyddslag
m. m.

Herr Petersson, Emil, avlämnade en
av honom och herr Ohlon undertecknad
motion, nr 446, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utgifter å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1948/49.

Även denna motion bordlädes.

Interpellation ang. försenad leverans av
skolböcker.

Herr ARRHÉN erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Vid början
av läsåret 1948—1949 har mera än
vid tidigare likartade tillfällen frågan
om tillgång på läroböcker vid såväl högre
som lägre skoltyper aktualiserats. Då
i år eleverna i slutet av augusti infunno
sig i skolorna och fingo anvisning på
läroböcker i överensstämmelse med gällande
undervisningsplaner, befanns det
i ett stort antal fall, att bokhandlarna
icke kunde tillhandahålla dem. Följden
av detta har blivit, att undervisningen
nu under över tre månader, d. v. s. vida
över halva terminen, i många fall måst
bedrivas utan läroböcker. Det är visserligen
möjligt att även på detta sätt meddela
kunskaper — främst måste läraren
tillgripa metoden att för eleven diktera
ned vissa fakta i ämnet — men tillvägagångssättet
utesluter icke, särskilt hos

elever i lägre åldersläge, misstag och
missuppfattningar. Det måste även tynga
undervisningen, på vilken det första
kravet måste vara att tillämpa praktiska
och rationella arbetsmetoder. Att kravet
på läroböcker därvid ter sig primärt
torde ej kunna förnekas.

Som exempel på vad saken gäller kunna
följande spridda fakta anföras. Hammarsten—Pehrsson—Sefve:
Zoologi för
realskolan (Bonnier) föreligger ännu icke
i bokhandeln. Den är från förlaget utlovad
att vara eleverna till handa först
under vårterminen 1949. Nelson—Weslin:
Geografi för realskolan (Norstedt & Söner)
har utlovats att föreligga i bokhandeln
i slutet av oktober detta år men har
ännu icke levererats. Roths Skolatlas levererades
först i slutet av oktober, och
detsamma gäller om Rydén—Thomson:
Medborgarkunskap. Om Klefbeck—Wijkmark:
Lärobok i kristendomskunskap
för realskolan synes både bokhandel och
förlag sväva i ovisshet om utgivningsdatum.
Den säges skola komma men ingen
vet när. Swedberg—Hallgren: Folkskolans
geografi utgavs under 1946 och 1947
först i februari, alltså sedan hela höstterminen
gått. I år kom däremot läroboken
tidigare. Kvar stå dock de uppseendeväckande
sena leveranstiderna under
de föregåenden åren. Dessa exempel,
som endast äro valda ur högen,
visa, att vårt skolväsen till tidigare bekymmer
för lokaler, lärarkrafter m. m.
nu även fått nya angående de mest primära
undervisningsmaterialen.

Bokhandlarna uppgiva, att orsaken till
de för dem beklagliga förseningarna av
skolornas läroböcker enligt uppgift från
förlagen ligger i för sent given eller icke
alls medgiven papperslicens av vederbörande
myndigheter. Ansvaret för förseningarna
lägges från detta håll alltså
på de officiella instanserna.

Med anledning av vad sålunda anförts
anhåller jag om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat de i
interpellationen berörda missförhållandena,
vilka för skolornas vidkommande

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

innebära ökade svårigheter att fylla en
nödvändig samhällsfunktion?

2. Om så är fallet och i den mån företeelsen
är beroende på de licensgivande
myndigheternas åtgöranden, då det gäller
tilldelning av papper, är statsrådet
beredd att utfärda direktiv, som för
framtiden möjliggöra för förlagen att i
rätt tid försörja bokhandlarna och därmed
allmänheten med i gällande undervisningsplaner
föreskrivna läroböcker?

Ang. regeringens ekonomiska politik.
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 3 november förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
WIGFORSS erhöll nu ordet
för framförande av det i Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 311 avsedda meddelandet
och anförde därvid: Det meddelande
till riksdagen, som jag i denna
kammare skall lämna, är en redogörelse
för grunddragen av den politik, som
det nuvarande läget enligt regeringens
mening kräver. Det har blivit sammanfattat
i ett redan offentliggjort yttrande
av statsministern till statsrådsprotokollet.
Regeringen vill gärna genom en diskussion
i riksdagen utröna, hur långt
det råder enighet om denna politik och
var motsättningarna möjligen bli sådana
att de utesluta samverkan.

Ordet samverkan utlöser kanske ett helt
fyrverkeri av ironiska eller förtrytsamma
repliker: »Är det inte regeringen som
avböjer en allmän samverkan?» Jag
skall inte nu ge mig in på den delen av
debatten, utan vill bara erinra om att
det i betydande utsträckning är möjligt
med samverkan inom samhället över huvud
taget liksom inom det politiska livet,
även om man på vissa områden har

mycket delade meningar. Inom näringslivet
samverka företagare och arbetare
om att öka produktionen, men det leder
inte till att de utan vidare kunna tillsammans
styra företagen — de ha mycket
delade meningar om hur produktionens
avkastning skall fördelas. Och i
riksdagen ha vi en betydande erfarenhet
av att vi kanske med stor enighet
kunna företaga åtgärder som ha långtgående
inverkan på vårt ekonomiska liv.
Vi besluta dessa åtgärder, därför att vi
äro övertygade om att de bli till gagn
för det hela. Men det hindrar inte att
vi äro fullt beredda på att man, när det
gäller att så att säga skörda frukterna av
dessa gemensamma ansträngningar, kan
tvista om i vilken omfattning dessa frukter
skola komma de olika grupperna
till godo.

I det nuvarande läget gäller det alldeles
uppenbart att diskutera just en
sådan fråga om framtiden för vårt ekonomiska
liv. Hur skall det gå med våra
pengars värde? Hur skola vi kunna
åstadkomma balans i vår utrikeshandel?
Hur skola vi över huvud taget kunna
bibehålla eller förbättra vår bärgning?
Regeringen har utgått från att vissa
olika uppfattningar, kanske i mycket
betydelsefulla frågor, inte skulle lägga
hinder i vägen för att konstatera enighet,
där denna enighet finns, men vi ha

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
också ansett att det skulle vara till gagn
att få klarare belyst, var meningarna gå
isär.

Det skulle inte förvåna mig, om en
kylig betraktare av de sista årens ekonomiska
debatt i vårt land funne, att
enigheten på vissa punkter är mera anmärkningsvärd
än motsättningarna. Det
har nämligen rått en betydande enighet
i fråga om de faktorer, som ligga till
grund för den nuvarande situationen,
och därför också en betydande enighet
om arten av de svårigheter vi ha att
kämpa med och även, skulle jag kunna
säga, om arten av de åtgärder, som äro
nödvändiga för att komma fram till det
som kallas för den samhällsekonomiska
balansen. Man har haft delade meningar
om den skärpa, med vilken dessa åtgärder
böra tillämpas, och man har på
vissa punkter utan tvivel också haft,
och har alltjämt, delade meningar om
vägarna. Somliga vägar avvisas av regeringen,
medan de förordas av andra.

Om själva läget kunna vi emellertid
i ganska mycket vara överens: vi ha
efter krigets slut försökt att så snabbt
som möjligt öka vår omedelbara konsumtion
och samtidigt även genom mycket
stora investeringar lägga grund till
en bättre varutillgång i framtiden. Detta
har, med de metoder som i ett fritt
näringsliv äro de naturliga, lett till en
anspänning av krafterna och till vad
man kallar för en överflödande köpkraft,
som har utsatt oss för risken av
prisstegringar. Det har också lett till
för stor investering och för stor konsumtion,
som ha tagit sig uttryck i en
import som överstiger de tillgångar vi
i längden kunna räkna med. Vi ha sålunda
under en viss övergångstid fått
leva på reserver, och den uppgift, som
nu förestår oss, är att se till hur vi
skola kunna komma i jämvikt utan dessa
reserver.

Bristen på jämvikt i fråga om utrikeshandeln
är det för närvarande kanske
mest trängande problemet. Frågan om
hur man skall kunna komma till rätta
därmed utgör huvudinnehållet i den
rapport, som regeringen har sänt till
den s. k. Parisorganisationen för euro -

peiskt ekonomiskt samarbete, en rapport
som är utdelad i kammaren och
som ni därför ha tagit kännedom om.
Kammaren har på samma sätt fått kännedom
om den utredning av tre experter,
som ligger till grund för regeringens
rapport till Paris. I väsentliga delar
överensstämma dessa båda framställningar
med varandra. Utredningen kommer
till det resultatet, att det skall vara
möjligt att nå fram till utrikeshandelsbalans
vid slutet av den fyraårsperiod
utredningen har räknat med. Frågeformulären
från organisationen i Paris ha
varit av den naturen, att svaret måst inriktas
på frågan: Hur skall det ställa sig
vid fyraårsperiodens slut? Man har tills
vidare inte begärt att få klarhet över
hur det kommer att ställa sig under de
mellanliggande åren.

Denna rapport framhäver vissa mycket
betydelsefulla faktorer, som kanske
inte ha blivit lika tydligt framhävda tidigare.
Det är ju så att faktorer, som
äro väl kända men som av olika anledningar
inte ha så att säga trätt i förgrunden,
lätt bli förbisedda. Jag erinrar
om att ett sådant understrykande av
ett faktum kom till stånd, då denna
Parisorganisation sammanträdde på sommaren
1947. Det gjordes då mycket
klarare än förut, att hela Europas ekonomiska
problem hänger samman med
att Europa aldrig har haft jämvikt i sina
bytesförförhållanden med den västra
hemisfären. Det har varit en råd särskilda
inkomster som åstadkommit en
sådan balans, och läget har när det gäller
vårt eget land varit just detsamma.
Vi hade inte heller under tiden före kriget
någon balans i handeln med Förenta
staterna. Vi kunde betala vår import
därifrån endast genom tillskott av vad
vi förtjänade på annat håll. Så länge
valutorna voro konvertibla, beredde det
inte några svårigheter, men i samma
ögonblick som möjligheten att växla om
våra andra främmande valutor i dollar
upphörde, inträdde ett nytt läge med
svårigheter, som vi, såsom alla veta,
fortfarande dragas med.

På samma sätt har man nu, då det gäller
vår närmaste ekonomiska framtid,

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

i denna utredning mycket starkt understrukit
en frågeställning, som sedan
länge varit känd och som för flera tiotal
år sedan har spelat en mycket stor
roll i en del av den ekonomiska diskussionen,
nämligen i vad mån vi ha levat
och byggt upp vårt välstånd på en överavverkning
av de svenska skogarna. Vi
ha kunnat utnyttja ett gammalt hopsparat
kapital, men det har så småningom
sinat, och det för många kanske överraskande
faktum som understrykes i
denna rapport är, att vi inte längre, vad
vi än göra, kunna räkna med att få en
export av skogsprodukter som motsvarar
den vi haft, låt oss säga under 1930-talet och tidigare. Det är inte bara så,
att exporten inte kan hållas uppe, utan
hela produktionen måste bli mindre än
tidigare.

Om vi sålunda skola kunna komma
fram till balans i vår utrikeshandel, såsom
denna rapport förutsätter, och
detta inte skall ske genom en minskning
av importen — något som naturligtvis
är möjligt men, sasom var och
en förstår, medför helt andra svårigheter
— utan genom en ökning av exporten,
så krävs en högst betydande
ökning av produktionen och den del
därav, som går till export. Men om denna
ökade export inte i väsentlig grad
kan byggas på skogsprodukternas kvantitet,
så får den naturligtvis byggas på
en högre förädling av dessa skogsprodukter,
men också och framför allt på
en utökning av exporten inom vissa
andra områden. Det väsentligaste av
dessa områden är det, som bygger på
järn-, stål- och verkstadsindustrierna.
Det bör vara ganska klart, att en sådan
export delvis är förenad med större
svårigheter än en export av råvaror och
halvfabrikat, som behövas runt om i
världen. Det krävs sålunda särskilda ansträngningar
för att så att säga komma
ut med dessa exportvaror till olika delar
av världen, och det krävs dessutom
en väsentlig ökning av investeringarna
inom en del av näringslivet. Vi äro här
liksom på vissa andra områden i det
läget, att vi både måste utvidga våra investeringar
och inskränka dem. Vissa

Ang. regeringens ekonomiska politik,
investeringar, som äro avsedda att möjliggöra
en större export, få utökas, medan
andra, som från vissa synpunkter
äro mycket önskvärda, måste hållas tillbaka.

Utredningen förutsätter emellertid,
efter så ingående undersökningar som
ha kunnat verkställas, att en sådan ökning
av produktion och export skall vara
möjlig och att man därför vid slutet
av fyraårsperioden skall ha nått fram
till den s. k. utrikeshandelsbalansen.
Här kommer dock in en sak, som jag
skulle tro att var och en av oss själv
har funderat över. De kalkyler, som
läggas till grund för beräkningarna,
måste ju få en siffermässig form helt
enkelt därför att frågorna äro sådana,
att man måste svara med siffror, och
när man på detta sätt svarar med siffror,
kommer man fram till vissa kvantiteter
för den möjliga exporten och
den möjliga importen. Och utredningen
drar med ledning av de siffror, som
man här kommer fram till, den slutsatsen
att vi på en del punkter inte kunna
räkna med att importera så mycket,
att vi kunna vara säkra på att bli kvitt
vissa ransoneringar — det gäller socker
och det gäller kött.

Jag vill i fråga om dessa närmare kalkyler
erinra om vad som skrives i den
rapport, som regeringen har lämnat och
som ju utom detta program för utrikeshandeln
också innefattar en redogörelse
för andra ekonomiska förhållanden i
vårt land. Regeringen påpekar där, att
dessa kalkyler inte få betraktas såsom
något slags fixa mål. Framtiden är ju
i olika hänseenden oviss. Här måste man
göra upp beräkningar som bygga inte
bara på kvantiteter utan också på priser.
Man förutsätter 1947 års prisnivå,
men det är ingen som vet någonting
med visshet om hur prisnivån under de
närmaste åren kommer att se ut. Det
kan hända att utvecklingen av våra
exportpriser blir mera ogynnsam.
Sker detta på grund av allmänna förändringar
i världen, bör man kanske
kunna räkna med att också våra importpriser
bli mera ogynnsamma för
dem vi köpa ifrån och på samma gång

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
mera gynnsamma för oss. Hela konjunkturutvecklingen
är oviss, och ett sådant
bär program kan därför inte vara någonting
annat än en skiss, där man med
nödvändighet får räkna med en anpassning
efter ändrade förhållanden. På
denna punkt dragés följande slutsats:
»De detaljerade uppskattningar av olika
industrigrenars produktion och export,
vilka förekomma i texten eller i de bifogade
tabellerna, böra följaktligen icke
betraktas såsom fixerade mål utan snarare
såsom illustrativa för den utveckling
varigenom Sverige i dag hoppas lösa
sitt ekonomiska jämviktsproblem.»

Det finns en annan slutsats i denna
utredning som det är nödvändigt att
understryka. När man jämför vad som
behövs för investeringar — både för att
tillgodose hemmamarknaden och exporten
— med den samlade produktion vi
kunna förvänta, kommer man till en rest,
som innebär den konsumtionsutveckling
som vi våga räkna med. Man kommer
till en synnerligen blygsam förbättring
av konsumtion och levnadsstandard under
denna fyraårsperiod. Jag tror det
är riktigt att man stryker under denna
slutsats lika väl som de övriga, på samma
gång som man naturligtvis måste
hålla i minnet att beräkningarna äro
ovissa. Lika väl som utvecklingen kan bli
ogynnsammare än man här har beräknat,
kunna vi naturligtvis ha våra privata
förhoppningar om att verkligheten
skall komma att bli gynnsammare.

Det jag här har nämnt om denna s. k.
Marshallrapport utgör i viss mån en
konkret belysning av några bland punkterna
i det program, som jag inledningsvis
omnämnde och som statsministern
har framfört i ett uttalande till statsrådsprotokollet.
Det kan ha sitt intresse
att här ändå för kammaren upprepa,
eller i alla händelser kommentera, innehållet
i detta program. Den första punkten
är just den jag nu har nämnt. Vad
vi än för övrigt göra, vilja göra eller
kunna göra, så är det absolut nödvändigt
att vi uppnå balans i våra betalningsförhållanden
till utlandet. När det
gäller våra inre förhållanden kan man
också säga, att balans är nödvändig.

Men där finns det vissa klara möjligheter
att ta nackdelarna. Vi kunna finna
oss i en fortgående prisstegring, en s. k.
inflation. Vi leva under en sådan. Vi
kunna på många sätt finna det i allra
högsta grad besvärligt, men en viss prisstegring
kan, om den inte går alltför
hastigt, fortsätta mycket länge. När det
gäller frågan om vad vi kunna köpa från
utlandet, komma vi emellertid till en
gräns: vi kunna inte köpa mer än vad
vi kunna betala. Och skola vi kunna uppnå
den jämvikten, få vi antingen —
sa som det nu är ställt — minska på
vår import för att komma ned till den
export vi ha eller också öka exporten
eller göra bådadera. Det som gör, att
det inte kan vara önskvärt att åstadkomma
balansen genom att minska importen,
är att vare sig vi se på konsumtionssidan
eller på produktionssidan, så
skulle en sådan nedskärning av importen
i längden leda till svårigheter, som
vi inte gärna vilja ta. Var och en förstår
nog, att vi inte gärna skära ned vår import
av konsumtionsvaror, som vi äro
vana vid att ha råd att konsumera, vare
sig det är kaffe eller bensin. Och om vi
i stället skulle skära ned vår import på
produktionsvarusidan, så kan det innebära
inte bara en mera långsam utveckling
av vårt näringsliv — vilket ju alltid
måste vara en fråga om mer eller
mindre — utan det kan också leda till att
förbrukningsartiklar, råvaror och vissa
för produktionen nödvändiga ting inte
kunna införas i tillräcklig utsträckning
för att produktionen fullt skall hållas i
gång eller för att den skall kunna hållas
i gång på så effektivt sätt som med
vår utrustning av produktionsmedel annars
vore möjligt.

Allt detta gör att det från början måste
vara klart, att lösningen bör sökas i riktning
mot den ökade exporten. Men det
är tydligt att i den mån som denna ökning
inte kan åstadkommas snabbt genom
en ökning av produktionen, så få
vi finna oss i att i mindre grad förbruka
våra egna produkter här hemma.
Vi måste på olika vägar söka åstadkomma
en minskning av vår egen förbrukning.

Nr 34.

Onsdagen den 3

Man har i detta program tagit upp en
punkt som innebär att de regleringar,
som vi under den närmaste tiden säkerligen
inte kunna komma ifrån och som
jag förmodar att ingen på allvar tror att
vi under denna närmaste tid kunna komma
ifrån, böra utnyttjas på ett sätt som
främjar exporten. Vi ha där den s. k.
byggnadsregleringen. Den innebär att \ i
bara ha råd att bygga en viss mängd av,
låt mig säga bostäder. Det är klart, att
om detta bostadsbyggande kan dirigeras
så att det blir lättare för vissa exportindustrier,
som behöva folk, att skaffa
sig den nödvändiga arbetskraften, så är
det en förnuftig inriktning av denna
byggnadsreglering. Men man skall inte
dölja för sig att det kommer att vara till
nackdel för vissa andra önskemål, och
det kan inte hjälpas att där hänger det
på vilken allmän uppfattning man här
i landet kan få till stånd om nödvändigheten
av en sådan exportökning. Även
importregleringen, som vi under dessa
tider uppenbarligen inte kunna komma
ifrån, kan användas så, att import, som
i större utsträckning gagnar exportindustrien,
får gå före import som inte
har den betydelsen. Och nar vi komma
till våra sparmedel, så är det klart att
de, vilka förhoppningar man än bar
om ökningen av sparmedlen, alltid komma
att bli begränsade. Men då vi ha att
välja mellan investeringar av det slag,
som skall främja i första hand exporten,
och andra investeringar som kunna öka
vår omedelbara konsumtion eller böja
vår levnadsstandard, så är det tydligt att
företräde också där måste lämnas åt en
användning av sparmedlen, som i
främsta rummet tar sikte på export.

Jag kan inte se att det är möjligt att
fullfölja en sådan strävan, om man bara
litar på den mera s. k. automatiska
reglering av kreditgivningen som frambringas
genom räntan. Det är väl alldeles
klart att man inte med någon
grad av säkerhet kan överlämna åt en
räntehöjning att avgöra, huruvida cn för
exporten nödvändig investering eller en
investering, som är till för vår bekvämlighet,
skall komma till stånd. Så vitt
jag förstår, är det därför nödvändigt att

november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
söka vinna en samverkan i fråga om det
gemensamma målet mellan alla de kreditinstitut
och över huvud taget alla de
grupper inom näringslivet, som här ha
att öva inflytande, och detta får väl
närmast ske under riksbankens ledning.

När jag här har nämnt räntan, vill jag
tillägga att den diskussion, som har förts
om räntan, har varit mycket upplysande.
Ingen förnekar att räntan bär spelat
och kanske återigen kan komma att
spela en väsentlig roll när det gäller att
dirigera användningen av det tillgängliga
kapitalet. Det är enligt min mening
inte någonting vare sig självklart eller
kanske ens önskvärt att låsa fast ett visst
ränteläge. Jag vill också säga att den
starka betoning, som sambandet mellan
räntans höjd och fastighetsmarknaden
och därigenom hyrorna fått, kanske har
varit en överbetoning, som inte får så
att säga förleda oss till den uppfattningen,
att det är denna marknad som under
alla förhållanden skall vara avgörande
för räntans höjd. Men vi leva inte
i allmänhet, utan i ett visst bestämt läge,
och i det läge, i vilket vi just för ögonblicket
befinna oss, är det enligt regeringens
mening en sak som är mera
önskvärd än andra, nämligen att inte
öka det s. k. tryck från en överflödig
köpkraft, som redan nu anses föreligga.
Det är klart att vill man komma till rätta
med en sådan för stor köpkraft, krävs
det många åtgärder, men en förutsättning
är väl under alla förhållanden, att
detta överskott av köpkraft icke skall
ökas genom höjning av inkomsterna i
pengar. Man kan säga att de inte skola
höjas mer än i samma takt som produktionen
ökas, och det blir naturligtvis i
längden riktigt. Men jag menar att så
som läget är för ögonblicket, är det lika
gott att säga att vi måste försöka undvika
en ökning av köpkraft genom en
ökning under den närmaste tiden av inkomsterna
i pengar. Där stöta vi också
på faktorer, som vi kunna ogilla men
som vi utan allt tvivel måste räkna med.
Vi kunna inte se inkomstutvecklingen
fristående från prisutvecklingen. Vi kunna
inte resonera så här: det är klart att
vi måste övertyga folk om att cn sänkt

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
levnadsstandard iir ofrånkomlig, och
därför skola vi säga: »Nu skola vi bland
annat höja priserna- och hyrorna, och
det få ni finna er i, tv för ögonblicket
ar det ändå inte möjligt att undvika en
sänkning av levnadsstandarden, och den
kunna ni lika gärna ta genom att behålla
era nuvarande inkomster, fastän
kostnaderna stiga.» Jag tror att man här
är framme vid en omdömesfråga, och
den, som för sin del tror att det är möjligt
att åstadkomma balans genom att
säga: »Vi skola höja priserna» eller genom
att säga: »Vi skola vidtaga åtgärder,
som visserligen leda till en levnadskostnadshöjning
men som inte få leda
till en ökning av inkomsterna», han kan
gå en annan väg än den regeringen här
förordar.

Regeringen har, efter överväganden under
ganska lång tid, kommit till den uppfattningen
att skall det vara möjligt att
åstadkomma en stabilisering av inkomsterna,
är det nödvändigt, vilka invändningar
man från andra synpunkter än
kan resa däremot, att försöka åstadkomma
en stabilisering av priser och levnadskostnader.
Vi kunna inte se inkomsterna
i samhället isolerade från varandra.
Vi få betrakta jordbrukarnas inkomster,
företagarinkomsterna inom
andra näringsgrenar och löntagarnas inkomster
såsom ett gemensamt problem
och söka komma fram till en gemensam
lösning av detta problem. Det gör att en
sådan åtgärd som en räntehöjning, vilken
ändå med all sannolikhet leder till
en höjning av hyrorna, i nuvarande
ögonblick bör undvikas. Vi veta alla, att
de åtgärder, som hittills vidtagits för
att hålla räntan nere och som ha sina
avigsidor, bara lyckats hålla nere en
del, om också den övervägande delen,
av kostnaderna för fastighetsägarna. Envar
torde känna till att affärsbankerna
höjt räntan för fastighetsägarna, men
tills vidare har förmodligen denna åtgärd
träffat så begränsade delar av fastighetskrediten,
att det inte behöver
framkalla samma farhågor, som om en
större del av kreditgivningen skulle bli
dyrare.

Samtidigt med att man på detta sätt

försöker hålla levnadskostnaderna vid
en fast nivå och därigenom lägger grunden
för en politik, som leder till inkomststabilisering,
måste man försöka
att få de olika delarna av näringslivet
att samverka. För att det skall bil möjligt
att åstadkomma den ökning av produktionen
och den ökning av exporten,
som jag här har talat om, är det klart,
att en samverkan måste ske mellan statsmakterna
och näringslivet, men det måste
också bli en samverkan mellan parterna
inom näringslivet, alltså mellan
företagarna och de anställda. Denna
samverkan — och det ingår också i regeringens
program att söka förverkliga
— får inte vara en samverkan, om jag så
får säga, i allra största allmänhet, utan
måste bli en samverkan mellan de särskilda
näringsgrenarna och de särskilda
företagen.

Om emellertid en begränsning av konsumtionen
inom landet skall vara möjlig,
när det gäller att främja den inre
balansen och därigenom också underlätta
att man vinner den yttre balansen,
är det klart, att man måste försöka att
få bort en del av den s. k. överflödiga
köpkraften. Man kan också uttrycka saken
så, att man måste försöka åstadkomma
ett ökat sparande. Vi ha för bara
några månader sedan haft mycket ingående
diskussioner om överbalanseringen
av budgeten, och jag skall här bara understryka,
att en fortsatt överbalansering
av budgeten i minst samma omfattning
som tidigare säkerligen är ofrånkomlig,
och om den skulle kunna ökas,
vore det bara önskvärt. Svårigheterna
att öka överbalanseringen genom ytterligare
höjda skatter känna vi emellertid
alla. Att man inom regeringen avvisar
tanken på en ökning av överbalanseringen
genom återinförandet av en allmän
omsättningsskatt, är även ett känt förhållande,
liksom motiveringen därför. Varje
sådan höjning av beskattningen leder
till en höjning av de, låt mig säga, konstaterade
levnadskostnaderna, som ytterligare
försvårar möjligheterna till en
stabilisering av inkomsterna. Om det
vore möjligt att vinna den ökade överbalanseringen
med hjälp av en ännu

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 31.

strängare sparsamhet än den vi hittills
ha iakttagit, är det självklart bara att
önska, men här kommer jag in på ett
område, där det kanske inte är så lätt
att anvisa några vägar. Sedan vi nämligen
gemensamt ha beslutat oss för de
stora sociala utgifterna, går det ju inte
att där ta tillbaka någonting, och när
vi se på det internationella läget, är det
klart, att även de, som önska hålla tillbaka
så mycket som möjligt på de militära
utgifterna, få begränsa sina förhoppningar
till att åtminstone inte öka de
nuvarande utgifterna.

Om man således inte tvistar om arten
av de åtgärder, som äro nödvändiga, kan
man måhända tvista om huruvida de äro
tillräckligt långtgående. Det kan då emellertid
vara berättigat att fråga, om den
linje, som vi i vår politik följt under,
låt mig säga halvtannat år — om någon
säger att det inte är någon ny linje, utan
precis samma program som vi tidigare
lagt fram, bara litet mer konkret utformat
på vissa punkter, är det riktigt ■—
har lett till åtminstone i någon mån påtagliga
resultat. På det tror jag mig våga
svara, att verkningarna av den återhållsamma
politik som förts och den investeringsbegränsning
som skett nu börja
visa sig. Tillgången på arbetskraft på
vissa områden, där det förut har rått och
kanske fortfarande råder brist på arbetskraft,
är bättre än förut. Jordbruket klagar
inte längre över brist på arbetskraft
på samma sätt som tidigare. Även
industrierna, till och med exportindustrierna,
ha i vissa avseenden fått det avgjort
bättre, fastän det är alldeles tydligt,
att till exempel järnbruken fortfarande
ha att kämpa med stora svårigheter
i dessa avseenden. Ansträngningar
måste där göras för att på ett eller annat
sätt åstadkomma en ökad produktion.
Det är investeringsbegränsningen som i
betydande utsträckning ligger bakom
dessa verkningar, och det visar sig, jag
skulle nästan våga säga, på ett överraskande
sätt i fråga om antalet av de inom
byggnadsindustrien sysselsatta.

Beträffande den utveckling, som har
ägt rum under den senaste tiden, kan
jag bara hänvisa till den rapport från

Ang. regeringens ekonomiska politik,
konjunkturinstitutet, som också är utdelad
till riksdagens ledamöter, där man
kan utläsa ganska betydelsefulla ting.
Det meddelas således, att inom byggnadsindustrien
den 1 augusti förra året
sysselsattes inte mindre än 198 000 man
eller något mera, men att denna siffra
nu gått ned till inemot 152 000. Det skulle
alltså innebära vad man kan kalla för
en avgång från denna industri på icke
mindre än inemot 47 000 man. Jag tror
emellertid att man får ta dessa siffror
med mycket stor försiktighet. Viktigare
är att den tillströmning av arbetskraft
under sommartiden, som öven under förra
året gjorde sig gällande i mycket betydande
utsträckning, icke förefunnits
innevarande år, och det betyder, att det
ser ut, som om den bättre fördelning av
arbetskraften, som vi alla ansett vara
värd att eftersträva, nu skulle komma till
stånd. Det är alltså en nyfördelning, som
inte innebär att det skapas arbetslöshet
på de områden, där begränsningar
ske, ulan som i stället innebär att tillströmningen
till andra områden, där arbetskraft
behövs, är så mycket livligare.

Läget tycks emellertid även på andra
sätt ha blivit bättre. En av de besvärligaste
följderna av den fulla sysselsättningen
har ju varit att arbetskraften haft
en tendens att alltför hastigt röra sig
från den ena arbetsplatsen till den andra.
Denna rörlighet hos arbetskraften, vilken
vi kanske, som äro litet äldre, under
många decennier hört talas om såsom
ett nödvändigt element i en fri hushållning
— det är ju fastlåsningen av arbetskraft
som bar varit den stora svårigheten
när det gällt att komma till rätta
med arbetslösheten — ha vi nu fått uppleva
i alltför stora proportioner. Den
tycks nu emellertid hålla på att gå tillbaka.
Detta har kanske varit en av anledningarna
till en ökning av arbetskraften
inom vissa industrier, och det kanske
också är förklaringen till en ökad
produktion och en ökad produktivitet
per arbetare. Även på denna punkt hänvisar
jag till konjunkturinstitutets rapport,
där det erinras om att den tidigare
beräkningen av produktiviteten per arbetstimme
har visat sig inte vara riktig.

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

På grund av vissa förhållanden har den
blivit för lågt beräknad. Man har i stället
för en ökning av produktiviteten
per arbetstimme av tre procent från år
1939 kommit till en ökning av inte mindre
än sex procent.

När jag nämner detta om produktionen,
kanske jag får tillägga, att alla
jämförelser mellan vad som sker i vårt
land och vad som sker i andra länder
äro utomordentligt vanskliga att göra.
Alla internationella jämförelser om produktionsökning
och dylikt får man ta
med mycket stor försiktighet. Vi veta,
hur svårt det är att bedöma våra egna
siffror, och ännu svårare är det att bedöma
andra länders siffror. Om jag nu
nämner ett par siffror, är det med alla
dessa reservationer. Jag gör det, därför
att på vissa håll tycks ha spritt sig den
uppfattningen, att produktionen inom
vår svenska industri skulle ha visat en
relativt ogynnsam utveckling i jämförelse
med utvecklingen i andra länder.
Detta är emellertid inte riktigt. I konjunkturinstitutets
rapport lämnas vissa
siffror, som skulle betyda, att, medan
sådana länder som Förenta staterna och
Canada från år 1937 och till nu, alltså
under en tioårsperiod, kunna visa upp
en produktionsökning inom industrien
på inte mindre än bortåt 70 procent,
produktionsökningen i Sverige inte utgör
mer än 43 procent. Men denna ökning
ligger ändå icke obetydligt över
ökningen i Norge med 29 procent, i
Danmark med 27 procent, i England
med 25 procent och i Nederländerna
med 12 procent. Siffrorna från Belgien
visa till och med, att man där ännu inte
riktigt nått upp till 1937 års nivå.

Jag nämnde att dessa siffror äro
vanskliga att använda, inte minst därför,
att när man gör jämförelser med tiden
före kriget, får man vara mycket
noga med att se efter, hur det stod till
inom näringslivet vid den tiden. De närmaste
åren före det sista världskriget
utgjorde ju i vårt land en period av mycket
god sysselsättning och hög produktion,
och därför är det naturligt att inte
ökningen har kunnat bli, låt mig säga
lika stor som i länder, där man vid den

tiden kanske haft en betydande produktionsinskränkning.

Man kan också fråga sig, vad siffrorna
visa i fråga om prisutvecklingen.
Har man lyckats hålla prisutvecklingen
någorlunda i sin hand, eller kunna vi
iaktta en s. k. inflatorisk prisutveckling?
Ja, även därvidlag tror jag att det
är skäl att litet närmare granska siffrorna.
Vi veta vilka svårigheter som
äro förbundna med att beräkna levnadskostnader
eller levnadskostnadsindex.
Vi veta vad som inte går in i index
o. s. v., men det är ändå inte möjligt att
förbise, att från år 1942 och fram till
våren 1946 vår svenska levnadskostnadsindex
visade praktiskt taget oförändrade
siffror. Vi måste komma ihåg, att
den höjning av levnadskostnaderna, som
har ägt rum från år 1946 och till nu

— och som visserligen håller oss kvar
bland de länder, som ha den minsta
levnadskostnadsstegringen, men dock
ställer oss ett litet stycke framför t. ex.
länder som Norge eller Nederländerna

— är till väsentlig del förorsakad av
våra medvetna åtgärder. Vi ha avskaffat
rabatterna. Vi ha i viss mån minskat på
subventionerna i stället för att man i
vissa andra länder i full utsträckning
har hållit fast vid dem och till och med
ökat dem för att kunna hålla levnadskostnaderna
fasta. Vi ha vidare på
grund av missväxt genomfört höjningar
av vissa livsmedelspriser, och vi ha
inte minst genom nya konsumtionsskatter
och höjning av vissa taxor åstadkommit
en ökning av index, som är fullt
medveten och som inte har något direkt
samband med en inflatorisk prisutveckling,
även om den uppenbarligen
är en följd av våra motåtgärder mot
denna inflatoriska prisutveckling. Den
sista höjningen av levnadskostnadsindex
hänger för övrigt till viss del, såsom
var och en torde ha observerat,
samman med att man bar räknat om den
budget, på vilken man bygger. Man har
ansett att den gamla budgeten representerade
en alltför ordentlig familj. Den
svarade inte mot det svenska genomsnittet,
som konsumerar mycket mera sprit,
Öl och tobak o. s. v. Man har tagit hän -

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

syn till detta, och den nya familjen får
således bidraga till att höjningen av dessa
poster, som jag nämnde, leder till en
höjning av indextalet.

Utan att på något vis överskatta de
förändringar, som på detta sätt ha inträffat,
tror jag att man kan säga, att
de ge stöd för uppfattningen, att de åtgärder,
som vi hittills ha tillgripit, och
de linjer, som vi hittills ha varit inne
på, främja strävan efter att återvinna
balansen både i inre och yttre hänseende.

Jag har inte nämnt ett ord om importregleringen.
Den har nämligen tidigare,
det veta alla, varit en besvikelse.
Vi ha väntat månad efter månad för att
se följderna av denna hårdare reglering
av importen, och vi ha tyckt oss vänta
förgäves. Men under det sista året kan
man säga att följderna av den hårdare
importregleringen ha börjat visa sig,
och det underskott i vår utrikeshandel
som vi för närvarande ha att räkna
med, är väsentligt lägre än tidigare.
Denna reglering har alltså visat sig
medföra en utveckling till det bättre.
Regeringen menar därför, att det finns
anledning att fortsätta på de hittills följda
vägarna i enlighet med det program
i åtta punkter, som jag här har talat om
och som vi söka komplettera genom att
med större styrka understryka nödvändigheten
av en produktionsökning och
en exportökning samt vidare genom att
uppenbarligen göra ett försök att åstadkomma
en stabilisering av inkomsterna.
Detta har hittills icke varit möjligt. Huruvida
det i fortsättningen, låt mig säga
vid det kommande årsskiftet, kommer
att bli möjligt, vet ingen i detta
ögonblick, men regeringen har inte lämnat
någon i okunnighet om att den anser,
att en sådan stabilisering är en förutsättning
för att regeringen skall kunna
föra den politik, som den vill föra.
Vi ha ju fått medverkan från de statsanställda,
som i riktig insikt om sina
egna intressen på längre sikt till och
med ha förklarat sig villiga att avstå
från en rättighet, som de utan vidare
kunde ha inhöstat bara genom att sitta
stilla, eller med andra ord från den

Ang. regeringens ekonomiska politik,
höjning av inkomsterna med tre procent,
som för stora delar av dessa inkomsttagare
utan tvivel får anses mycket
behövlig. Men i insikt om att det i
längden är bättre att hjälpa till med en
stabiliseringssträvan har man avstått
från denna höjning, naturligtvis under
förutsättning att andra grupper skola
gå samma väg, och därom böra vi få
kännedom vid årsskiftet, när det gäller
löntagarna. Och detta gäller naturligtvis
inte bara löntagarna utan också
andra inkomsttagare, såsom jordbrukets
inkomsttagare och näringslivets företagare
i allmänhet. Jag skall inte dölja,
att vi här möta en av de verkliga svårigheterna,
när det gäller stabiliseringen.
Vi tala om att vi skola öka exporten,
och det behöver ju i och för sig inte
föranleda några önskemål från löntagarnas
sida, men när vi tala om att vi
skola öka produktionen genom att öka
produktiviteten, vilket ju innebär att
varje inom näringslivet anställd på de
områden, där en sådan produktivitetsökning
är möjlig, skall bidra med ett
större produktionsresultat till det gemensamma
hushållet, är det naturligt
att de, som delta i detta arbete, fråga
sig vem som skall få frukterna av detta
större produktionsresultat. De, som få
behålla sina inkomster oförändrade, få
ju inte del av denna produktionsökning,
och det är naturligt att de fråga sig, om
företagarna äro de som skola dra de
egentliga fördelarna av ökningen. Jag
tror att vid det samarbete, som vi måste
förutsätta skall komma till stånd, om
en produktionsökning skall bli möjlig,
får denna synpunkt inte lämnas å sido.
I anslutning till uttalandet i konjunkturinstitutets
rapport om svårigheterna
för vår svenska export att komma ut på
främmande marknader är det ganska
naturligt alt säga: Var inte bekymrade
för företagarvinsterna, ty om vi skola
slå oss fram på de främmande marknaderna,
få vi också finna oss i en priskonkurrens,
och det kommer att leda
till alt företagarna inte kunna ta ut
mer än lägsta möjliga priser i förhållande
till deras produktionskostnader.
Några stora företagarvinster blir det

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
därför inte fråga om. Jag tror att detta
är en i många hänseenden riktig invändning,
som man inte kan underlåta
att göra. Man får inte underlåta att öppet
överväga alla konsekvenser av dessa
gemensamma ansträngningar för att
öka produktionen. Vi måste vara på
det klara med att en sådan produktionsökning
inte kan komma till stånd utan
en verkligt förtroendefull samverkan
mellan de olika grupperna. De fördelar,
som näringslivet kan vinna av dessa ansträngningar,
skola komma alla till
godo.

När jag här på nytt har sagt ett ord
om samarbetet — och jag talade till och
med om ett förtroendefullt samarbete
— vill jag bara tillägga, att jag är lika
övertygad som någon annan om att ett
sådant samarbete kräver ett visst mått
av förtroende, men jag vill betona att
det måste vara ett förtroende som finns
på ömse sidor.

När regeringen har velat ha detta program
diskuterat i riksdagen, är det naturligtvis
i första hand därför att en
betydande del av de åtgärder, som det
här är tal om, falla direkt under riksdagens
beslutanderätt. Det gäller frågan
om överbalanseringen av budgeten, vare
sig den skall ske skattevägen eller genom
begränsning av utgifterna, det må
gälla konsumtionsändamål eller statliga
investeringar. Jag tror att regeringen
skulle vara mycket tillfredsställd, om
riksdagen på dessa punkter ville hjälpa
till och söka övervinna kraven i det ena
eller andra avseendet att få genomdrivna
ting, som säkerligen i de allra flesta
fall äro nyttiga men som i nuvarande
ögonblick måste anstå. Men riksdagens
medverkan behövs också när det gäller
frågan om räntan och kreditpolitiken.
Över huvud taget skulle jag vilja säga
att den ställning, som grupperna i riksdagen
inta i dessa frågor, kommer att
öva inflytande också på de förhandlingar
och det samarbete mellan statsmakterna
och näringslivets parter som det
är nödvändigt att få till stånd. Jag tror,
att om det visar sig att man inom riksdagen
åtminstone på många punkter kan
nå till en betydande grad av enighet

om åtgärderna, så kommer detta att få
en gynnsam återverkan på strävandena
att också komma till resultat utanför
riksdagens murar. Det är klart, att det
betyder, att vi alla få vara med om, som
det heter, att göra uppoffringar. Men
uppoffringarna äro ju i grund och botten
inte uppoffringar i verklig mening;
det är uppoffringar, som för ögonblicket
innebära att vi inte få alla våra
önskemål tillfredsställda, men de ha det
enda syftet att lägga den fastare grunden
för arbetet på ett fortsatt ekonomiskt
framåtskridande.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
I den mycket intressanta exposé
över det ekonomiska läget, sådant regeringen
ser det, och i de kommentarer
till regeringens nyss offentliggjorda program,
som finansministern här har lämnat,
har han av naturliga skäl mest uppehållit
sig vid de finansiella synpunkterna
på den nuvarande situationen.
Frågan om andrakammarvalets resultat
och dess konsekvenser gick finansministern
förbi med ganska lätt hand. Jag
skall tillåta mig, herr talman, innan jag
går in på en bedömning av de ekonomiska
problemen sådana jag ser dem,
att ägna några ord åt den allmänpolitiska
situation, som har inträtt efter valet,
och där också måhända ett utbyte
av meningar kan vara av intresse.

Jag tänker inte förskräcka kammarens
ledamöter med någon analys av valresultatet;
vad som i det fallet kan återstå
okommenterat skall jag med varm hand
överlämna åt statistiska centralbyrån
att utföra. Om jag i varje fall uttalar
min tillfredsställelse över att den socialliberala
samhällssyn, som folkpartiet företräder,
hade en så oväntat stor resonans
hos väljarna, så må det vara mig
tillåtet. Jag ser däri ett glädjande tecken
för den framtida utvecklingen, en
ökad möjlighet till samhällsbygge i ärlig
reformatorisk anda med bevarande
av den frihet, utan vilken alla andra
framsteg bli en illusion. Om vissa utslag
av valresultatet skulle kunna bidraga
till att ge en stöt framåt åt folkpartiets
gamla krav på ett sådant valsystem

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 31.

att det är möjligt att åstadkomma en
rättvisare mandatfördelning, skulle jag i
detta se en ytterligare vinning. Men det
är inte om den saken, som jag här närmast
tänker tala i detta sammanhang. I
ett avseende har dock utvecklingen efter
valet gjort mig en smula besviken.
Jag hörde till dem, som hoppades, att
valet skulle föra med sig en politisk avspänning,
enligt min mening väl behövlig
i vårt nuvarande läge, och att denna
skulle få uttryck i en anslutning ifrån
alla demokratiska partiers sida till ett
försök att på ett eller annat sätt samverka
omkring gemensamt utformade
riktlinjer. Kammarens ledamöter veta,
att denna tanke har framförts men att
den inte mötts med sympati av statsministern
och hans parti. Statsministern
föredrog att begränsa sin samarbetsvilja
till ett parti, och han avvisade det berättigade
i att låta den sträcka sig även
till andra.

Den invit, som från statsministerns sida
riktades till bondeförbundet om regeringssamverkan,
har uttolkats som ett
talande bevis för den vilja till samverkan,
som präglar och alltid har präglat
honom och hans parti. Det må förlåtas
mig, om jag ställer mig en smula skeptisk
till denna något moraliserande förklaring.
Om statsministern med sin inbjudan
avsåg att demonstrera sin goda
vilja och sin önskan om samarbete för
att lösa de besvärliga dagsproblemen, så
förvånar det mig, att han inte lät den
gå vidare. Den skulle ha givit ett långt
starkare intryck av allvar och mening,
om den sträckt sig över hela fältet. Det
ger anledning till den misstanken, att
den angelägnaste orsaken var en helt
annan: att stärka den vacklande grunden
för sitt eget regemente. Under sådana
förhållanden förstår jag bättre att
så få blevo utvalda och kallade.

Men statsministern har också givit en
annan förklaring till sin obenägenhet att
diskutera en samlingsregering, en förklaring
som är intressant och värd all
uppmärksamhet. Den sammanhänger
med hans önskan att tillämpa det parlamentariska
spelets regler. Den regerande
majoriteten är en sak, den kriti ''2

Första hammarens protokoll 19''iH. Nr 34.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
serande oppositionen är en annan, och
dessa båda böra ej sammanblandas, såvida
inte en inre eller yttre situation av
sådant allvar inträffar, som gör det nödvändigt
med en allmän samverkan; och
en sådan allvarlig situation föreligger
enligt statsministerns mening icke.

Naturligtvis kan man, herr talman,
på olika sätt bedöma allvaret i vårt läge.
För min del har jag måhända en
mera pessimistisk uppfattning — jag
skall återkomma till den saken senare.
Men om jag utgår ifrån att statsministerns
bedömning är den riktiga, att det
således finns utrymme för att fritt följa
reglerna om majoritet och opposition,
skulle jag vilja ge uttryck åt den
meningen, att hans tillämpning av denna
lära är haltande. Hans intresse av
att det parlamentariska spelets regler
följas har inte hindrat honom från att
inbjuda en del av oppositionen att dela
regerandets vedermödor eller dess glädje.
Renlärigheten har således sina gränser.
Men då kan han knappast vänta sig
att vinna den reservationslösa respekt
för sin uppfattning, som han annars
skulle ha fått. Eller är det kanske jag
som har misstagit mig? Hans excellens
betraktar måhända inte bondeförbundet
såsom hörande till oppositionen. Har
han måhända förnummit någon önskan
från bondeförbundet självt att mäla sig
ut ur den opposition, som har uttalat sig
kritiskt om regeringens hittills följda
linjer och som står främmande för den
socialistiska åskådning, som utgör den
principiella grunden för regeringens
politik? Debatten i dag skall kanske
bland mycket annat också ge besked om
dessa ting. Tills vidare stöder jag mitt
antagande om vad som ägt rum på det
som sagts därom i bondeförbundets egen
press: att det här har funnits en skiljaktighet,
vars överbyggande skulle krävt
en självövervinnelse, som statsministern
ej har varit mäktig.

Min egen sympati för tanken på eu
samverkan, som kunnat positivt befrämja
en avspänning, bottnar i den uppfattningen
att vårt ekonomiska läge är
så allvarligt, att ett försök till samling
bort prövas och att, om det lyckats, re -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
sultatet skulle ha hälsats med tillfredsställelse
av de flesta ute i landet.

Givetvis kan, som jag nyss sade, bedömningen
av lägets allvar bli olika.
Statsministern har för sin del bedömt
läget som mindre tvingande, och eftersom
valets utgång onekligen ger honom
nyckeln till problemet, har han löst det
efter de vägar, som han har ansett riktiga.
Under sådana omständigheter har
jag ingenting att tillägga till det arrangemang,
som blev det slutliga, sedan
statsministern fick återvända från bondeförbundets
budoar med en korg, kanske
fylld med blommor, kanske med
frukt, kanske tom — vad vet jag, herr
talman? — men i alla händelser med en
korg. Regeringen har ostridigt bakom
sig den parlamentariska styrka, som invändningslöst
berättigar den till att fortsätta
sitt regerande. Jag beklagar att
den inte på ett mera positivt sätt har
visat sin vilja till samverkan — den begränsar
sig nu, av de yttre åthävorna att
döma, till bondeförbundet, Landsorganisationen
och vissa socialdemokratiska
ledamöter av TCO — men jag har i dagens
läge varken anledning eller lust att
ställa krav på något annat arrangemang.
Jag har bara att hoppas, att den avspänning,
som jag alltjämt tror är önskvärd,
skall kunna vinnas genom regeringens
gärningar inom ramen för det
program, som den har utstakat för sin
politik. Och jag skall inte på något som
helst sätt undanhålla kammaren den
meningen, att det anförande, som finansministern
här i dag har hållit, har
givit mig mycket starka intryck av en
önskan att nå fram till en samverkan i
viktiga punkter för den vidare ekonomiska
utvecklingen i vårt land. Och
därmed, herr talman, har jag talat nog,
kanske mer än nog, om detta ämne.

Jag återvänder till de reella ting, som
ligga före i dagens debatt: vårt ekonomiska
läge och vägen ut ur krisen. De
två dokument, som bringa upplysning
därom: konjunkturinstitutets rapport

och den ekonomiska fyraårsplan, som av
regeringen översänts till Marshallorganisationen,
äro båda högst intressanta
och upplysande dokument. Jag medger

att konjunkturrapporten i vissa avseenden
är en stimulerande läsning, och uppenbarligen
har finansministern haft
ett ännu starkare intryck därav än vad
jag kanske har fått. Men när jag kom
till slutet, hade jag fått en mycket stark
känsla av de fortsatta och kanske ökade
svårigheter, med vilka vi ha att kämpa.
En allvarligare bild av den närmaste
framtidsutvecklingen, av de närmaste
framtidsutsikterna kan knappast
tecknas. Jag tog mig därför för huvudet,
herr talman, när jag i det socialdemokratiska
huvudorganet läste, att denna
rapport gav »en ljus, ja lysande bild
av vårt ekonomiska läge». Kan det vara
möjligt, tänkte jag, att den fördärvliga
miljö, i vilken jag tvingas framsläpa
mina dagar, så till den grad förmörkat
mitt förstånd att jag var ur stånd att
upptäcka den Betlehemsstjärna, som
sprider ett så klart skinande ljus över
vår väg? Jag läste på nytt i konjunkturinstitutets
rapport och konstaterade, att
visserligen hade utvecklingen under

1948 blivit gynnsammare än man befarade
hösten 1947, men att skäl kunna
anföras för att denna dämpning i inflationskonjunkturen
till stor del är av
tillfällig och övergående natur, att allvarlig
risk föreligger för vår export under
1949, att därtill hotar ett avbrott i
produktions- och produktivitetsstegringen
genom den starka importbegränsningens
verkningar i fråga om råvaror,
halvfabrikat och maskiner, att vi under

1949 kunde få uppleva en ny ökning av
inflationstrycket, som på grund av sina
verkningar skulle rymma mycket allvarliga
perspektiv för den framtida ekonomiska
utvecklingen i Sverige, och att
risken är betydande för att den beträngda
valutasituationen framkallar en allvarlig
försämring i Sveriges ekonomiska
läge under år 1949.

Jag kan med bästa vilja i världen inte
finna att en rapport av detta innehåll
tecknar en ljus, ja lysande bild av vårt
ekonomiska läge, inte ens om man ser
den mot den mörka bakgrund, som den
välvillige uttolkaren manar fram. Mig
förefaller det snarare, som om det allvar
i läget, varom oppositionen tidigare,

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

ehuru understundom under regeringens
uttryckliga motvilja, har talat, bara har
kommit ett stycke närmare.

.lag har inte sagt detta, därför att det
roar mig att vara kverulant eller därför
att jag misstycker att folk ser ljust på
framtiden. Jag vill gärna göra det själv,
och jag tror också, att det finns vissa
anledningar till förhoppningar och tillfredsställelse.
Men jag förmenar, att det
alltjämt ligger en fara i att bagatellisera
svårigheterna, att måla läget och utsikterna
ljusare än de i själva verket äro.
Regeringen har fallit för den frestelsen
tidigare, och det är inte den minsta
anledningen till att vår väg ut ur krisen
har blivit så svår och lång. Det är ingen
anledning att nu upprepa misstaget.

Denna allvarliga utgångspunkt inverkar
givetvis på bedömningen både av de
åtgärder och av de möjligheter till krisens
relativt snara övervinnande, som
redovisas i den ekonomiska fyraårsplanen,
vilken ligger till grund för det åttapunktersprogram,
som regeringen här
presenterat. Om grundlinjen däri: ett
återställande av balansen främst genom
en ökning av vår export, åstadkommen
genom en ökad produktion framför allt
inom våra kvalitetsindustrier, och en begränsad
inhemsk konsumtion kan knappast
någon oenighet råda. Om jag tillåter
mig en diskussion omkring vissa av
dessa avsnitt, en diskussion som självfallet
kommer att beröra även vissa
punkter av regeringens program, är det
således inte i avsikt att bestrida dess
riktighet.

Jag skulle också vilja freda mig för en
eventuellt från början riktad anklagelse,
att jag bär skulle företräda någon negativ
ståndpunkt. Jag skall försöka diskutera
dessa problem i positiv anda, och
jag skall också, herr talman, göra ett
allvarligt försök att inte slå an sådana
tonfall att jag gör mig skyldig till den
största dödssynden av alla, den som plägar
betecknas hetspropaganda.

Tillåt mig först göra ett par allmänna
anmärkningar! Den första är denna, och
den väntade sig uppenbarligen finansministern:
åtskilliga och de flesta av de
åtta punkterna förefalla mig i sin all -

Ang. regeringens ekonomiska politik,
männa utformning vara gamla bekanta.
Jag skall inte alls besvära kammarens
ledamöter med att citera vad den sade
då och vad den sade då, men alla dessa
rekommendationer om ökad export, om
höjd produktivitet, om begränsning av
investeringarna och ökningen av sparandet,
om nära samarbete mellan statsmakterna
och näringslivets organisationer,
om stabilisering av löner och priser,
allt detta hör till sådana botemedel mot
krisen, som folkpartiet och andra grupper
inom oppositionen redan på ett relativt
tidigt stadium försökte vinna uppmärksamhet
för. Det är angenämt att nu
se dem återkomma, oförbehållsamt accepterade
av regeringen, men det är vemodigt
att detta skall ske först ett par år
för sent. I varje fall bör dock deras accepterande
nu komma talet om att oppositionen
har saknat mening om hur
den ekonomiska krisen skall lösas att
tystna.

Den andra allmänna anmärkningen är
denna: när oppositionen tidigare har
kritiserat regeringens politik och i programmatiska
satser försökt ange grunderna
för en politik av annat innehåll,
har den alltid mötts av förebråelsen att
den rört sig endast med allmänna talesätt
utan konkret innehåll. Men är inte
det program, som här föreligger, uppgjort
efter samma modell? Vilka konkreta
anvisningar hittar man där om de
metoder och medel, som man avser att
tillgripa för att nå fram till de angivna
syftemålen? Till sist blir det ju ändå
den mening, man lägger i orden, och
inte orden själva, som bli avgörande för
programmets innehåll. Programmet har
blivit ett utanverk, en stomme om vars
utseende och form måhända inte så stor
meningsskiljaktighet råder, men programmet
lämnar oss i sin korthuggna och
allmänna formulering i relativt stor
ovisshet om vad som skall inrymmas
inom detta utanverk. Eu diskussion om
de åtta punkterna måste därför röra sig
med diverse reservationer.

Om den i fyraårsplanen uppdragna
grundlinjen för balansens återställande
kan, som jag tidigare sagt, någon meningsskiljaktighet
knappast råda. Detta

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
kan inte ske enbart genom en importbegränsning,
som till sist hotar att lamslå
viktiga delar av vår produktion, utan
genom en ökad export, även om denna
medför en besvärande och i och för sig
icke önskvärd begränsning av hemmakonsumtionen.

Så långt finns det ingen anmärkning
att göra mot den första punkten i regeringens
program. Men det finns måhända
anledning att dröja vid de möjligheter
till exportökning, varmed man
räknar i fyraårsplanen. Jag skall inte
orda så mycket om jordbrukets ökade
möjligheter att tillgodose vår självförsörjning.
Bakom detta ligger ju en kalkyl,
som inrymmer så självfallet osäkra
förutsättningar som god skörd och god
bärgning och som därför har så många
ovissa moment, att det aldrig kan bli tal
om annat än en grov sannolikhetsberäkning.
Om jag dock skulle våga yppa
något tvivel om de reella grunderna för
fyraårsplanens optimistiska bedömande,
hänför sig detta till möjligheten att med
nuvarande ekonomiska förutsättningar
så pass snabbt som man där tänker sig
öka jordbrukets produktionsförmåga.
Jag kan i det avseendet inte föra någon
disputation, herr talman — jag saknar
både nödig erfarenhet och insikt — men
jag motser inte utan ett visst intresse det
omdöme, som man från de jordbrukssakkunniga
ledamöterna i kammaren kommer
att lämna.

Över huvud bygger denna plan för
produktionsökning, som ligger till grund
för antagandena i fyraårsplanen, på
ganska optimistiska förutsättningar.

Finansministern har i sitt anförande
betonat de många ovisshetsmoment, som
inrymmas i den, framför allt då det gäller
de siffermässigt framställda utsikterna,
och jag tror att det är all anledning
att man starkt betonar dessa ovisshetsmoment.
Detta kommer måhända
allra mest till synes i beräkningarna om
den ökade produktiviteten inom vissa av
våra exportindustrier. Här möta flera
ovissa faktorer, som göra det nödvändigt
att sätta en del frågetecken, och det
föreföll mig, som om i finansministerns
i övrigt utförliga och intressanta exposé

inte till fullo beaktades, i varje fall inte
på samma utförliga sätt beaktades, de
svårigheter som här kunna möta.

Ett av frågetecknen gäller möjligheten
för den svenska industrien att hävda sig
i konkurrensen på världsmarknaden. I
konjunkturinstitutets rapport konstateras
ju att kostnadsnivån i Sverige under
de senaste åren har drivits upp
snabbare än i andra länder, främst genom
den starkt stigande lönenivån. De
ekonomiska betingelserna för den svenska
industriens konkurrenskraft äro således
inte odelat gynnsamma. Dessa betingelser
måste dessutom bedömas med
hänsyn till att den svenska exporten
måste antingen återvinna gamla marknader,
som ha förlorats under och efter
kriget, eller arbeta upp nya sådana. En
dylik marknadsorganisation skapas inte
i en handvändning. Möjligheterna lära
inte heller förbättras, om näringslivet
alltfort skall tvingas att arbeta inom ramen
av ett tvingande och hämmande
regleringssystem, som genom det besvär
och de kostnader det vållar också inverkar
ofördelaktigt på näringslivets
konkurrenskraft.

Det erinras i fyraårsplanen om att investeringsutvecklingen
i Sverige huvudsakligen
bestämmes genom enskilda initiativ
inom industri och handel och att
det är regeringens uppgift att tillse, att
gynnsamma förutsättningar råda för
denna företagsamhet. Jag skulle vilja
understryka denna erinran och samtidigt
uttala som min mening, att det kan
starkt ifrågasättas, om dessa gynnsamma
förutsättningar verkligen kunna skapas
eller skapas bäst genom en fastlåsning
av regleringssystemet.

I regeringsprogrammet heter det, att
de produktionshämmande momenten i
regleringssystemet böra undanröjas.
Men hela planen bygger på regleringssystemets
fortsatta behållande och hårdhänta
tillämpning. Jag vill ingalunda bestrida,
att exportoffensiven måste grundläggas
och genomföras efter en planritning,
som förutsätter att en fördelning
av nyttigheter kan ske i förhållande till
den nytta, som de göra. Men den citerade
programpunkten är ett typiskt

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

exempel, där formuleringarna inte säga
allt, utan tillämpningen vida mer.

Vad jag till dessa punkter i regeringsprogrammet
skulle vilja anmärka är således,
att diskussionen om de produktionshämmande
momenten i regleringssystemet
nog bör vidgas att gälla regleringssystemet
såsom princip för vårt
ekonomiska handlande och att man vid
bedömningen av vad som i det fallet
dock kan vara nödvändigt låter det nära
samarbete mellan statsmakterna och näringslivets
organ, som ställes i utsikt, utvecklas
i sådan riktning att näringslivets
önskemål och råd ges det inflytande
och den betydelse, som dess erfarenhet
och insikt förtjänar. Jag tror jag
måste säga, att det hittills inte har varit
alldeles bra på det området och att det
för att åstadkomma det resultat, som
regeringen avser, är nödvändigt med ett
effektivare inkopplande av näringslivet
i detta bedömande.

Jag kanske kan få ytterligare tillägga
den synpunkten, att exportoffensiven
sannolikt försvåras av den svenska kronans
övervärdering och att det därför
kan vara anledning att överväga möjligheten
och lämpligheten av dess återförande
till det ungefärliga värde, som
den hade före 1946. Att föra en framgångsrik
exportoffensiv med vår nuvarande
valutapolitik kommer sannolikt
att bli ett ganska svårlöst problem.

Förutsättningarna för en produktionsökning
inom den svenska industrien anges
vidare vara, att den tillföres behövlig
arbetskraft. Behovet därav inom
exportindustrien uppskattas till omkring
20 000 man. Det har uppgivits, att regeringen
sysselsätter sig med arbetskraftsproblemet,
och det är måhända för tidigt
att komma med frågor. Men för bedömningen
av hållbarheten av regeringsplanen
är det dock av värde att få någon
föreställning om utsikterna att
åstadkomma en sådan arbetskraftsöverflyttning
utan att träda andras berättigade
intressen fiir nära. Jag fick inte
heller av finansministerns anförande i
den punkten något klart intryck av vilka
utsikter regeringen anser föreligga
fiir att åstadkomma en dylik arbets -

Ang. regeringens ekonomiska politik,
kraftsöverflyttning. Finansministern
konstaterade vad som är allmänt känt:
att på vissa områden arbetskraftsbristen
i någon mån har börjat minskas och
även att den s. k. överrörligheten börjat
försvinna, men att det inom vissa
viktiga nyckelindustrier föreligger ett
behov av ytterligare arbetskraft.

Beträffande den överrörlighet, som vi
ha talat om, tyckte sig finansministern
kunna konstatera, att de, som tidigare
ha klagat över arbetskraftens fastlåsning
vid vissa orter, nu ha blivit bönhörda
över hövan. Jag fattade hans något
sardoniska leende vid konstaterandet
av detta faktum såsom ett uttryck
för tanken, att »när herrarna nu ha fått
mer än ni kanske ville ha, skola ni väl
över huvud inte klaga.» Jag undrar
emellertid, om inte finansministern då
förväxlar två olika ting. Det ena är det
som var ett hinder för övervinnandet
av den svåra arbetslösheten under förra
krisen genom en behövlig omskolning av
arbetskraften och en överflyttning till
sådana områden, där varaktigt arbete
kunde väntas, medan konstant arbetslöshet
rådde inom bosättningsorten. Det
andra, som enligt min mening är något
helt annat, är den sorts överrörlighet
som vi under denna kris ha haft att
kämpa med.

Jag tillåter mig emellertid fråga, herr
talman, hur man inom regeringen bedömer
frågan om överflyttning av en
så väsentlig del av arbetskraften som cirka
20 000 man. Anser man sig kunna
klara detta problem utan att tillgripa
den ytterst osympatiska utvägen med en
tvångsreglering av arbetskraften?

Att investeringsvolymen måste hållas
inom ramen för sparandet, iir en så
självklar sanning, att den inte behöver
föranleda någon diskussion. Icke desto
mindre kan denna punkt i regeringsprogrammet
ge anledning till en del reflexioner.
Det giiller först möjligheten att
befrämja sparandet, att höja sparintresset
och sparviljan. Jag vet att man från
regeringens sida ställer sig mycket skeptisk
till påståendet, att de nuvarande
beskattningsreglerna minska inte bara
möjligheten till .sparande utan också in -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
tresset för sparandet och att detta ytterligare
motverkas genom misstron till
statsmakternas förmåga att bevara den
svenska kronans värde. Icke desto mindre
tror jag att ett sådant påstående är
riktigt. Jag skulle således till denna programpunkt
vilja i första hand framhålla,
alt eftersom möjligheten till investeringar
är beroende på sparandets omfattning
och detta i sin tur är i viss mån beroende
av beskattningens utformning, så
kan man inte skjuta åt sidan frågan om
att genom skattepolitiska åtgärder befrämja
sparandet. Vid bedömningen av
dessa ting måste man ta hänsyn inte
bara till de materiella utan också till de
psykologiska faktorerna, till en sparandets
sinnesstämning, om man så vill, och
för en förbättring av den ogynnsamma
atmosfär, under vilken denna nu utvecklar
sig, skulle en åtgärd på detta område
säkerligen vara till gagn.

Det är också klart, att när man kommer
till frågan om investeringarnas omfattning,
så råkar man på ett alldeles
särskilt sätt in i den svårighet, som finansministern
har talat om, där man
vill både det ena och det andra. Det är
nödvändigt att minska investeringarnas
omfattning, men det är också önskvärt,
att denna begränsning inte allt för hårt
går ut över områden som ur allmän synpunkt
kunna betraktas såsom ganska
viktiga. Här är det således enligt mitt förmenande
nödvändigt med en avvägning.
Det är alldeles klart, att en sådan avvägning
också kommer att ske. Jag förstår
att man med hänsyn till investeringarnas
art och med tanke på den
överbalansering av budgeten, som finansministern
eftersträvar och som jag
inte har något att invända mot, kan
komma fram till ett läge, där en hel del
av de allmänna investeringar som nu
anses önskvärda måste vika av ekonomiska
skäl. Jag måste bekänna, herr talman,
att jag dock känner mig en smula
förskräckt inför eventualiteten av en utveckling,
som lämnar så gott som intet
utrymme över för sådana ur samhällets
synpunkt mycket viktiga angelägenheter
som en utbyggnad av vårt sjukvårdsväsende,
tillgodoseendet av de automatiskt

växande behoven av nya skollokaler, och
jag vill gärna också tillägga behovet av
en förbättring av kommunikationerna
inom de bygder, där ett utomordentligt
starkt behov därav föreligger. Jag förstår
till fullo, att det här kan bli fråga
om en avvägning, där även dessa synpunkter
måste maka åt sig — det skulle
vara onaturligt, om så inte skulle ske —
men jag vill ge uttryck åt ett mycket
starkt intresse för att man vid denna
avvägning icke så totalt glömmer bort
det trängande behovet på dessa punkter,
att man utan vidare låter dem försvinna.
Det finns måhända möjlighet att
på andra områden åstadkomma en större
begränsning för att ge något utrymme
för dessa önskemål.

Det heter vidare i denna programpunkt,
att begränsningen av mindre nödvändiga
investeringar förutsätter en restriktiv
kreditpolitik. Inte heller mot detta
konstaterande lär någon invändning
kunna resas. Men frågan är, på vilket
sätt dessa kreditrestriktioner skola åstadkommas.
Jag förstår såväl formuleringen
av programmet som finansministerns
kommentar till detsamma så, att man
även i fortsättningen tänker sig något
slags påverkan på större obligationsinnehavare
att i sina portföljer låsa fast
statens obligationer. Enligt min mening
är emellertid detta en utväg, som är
mycket diskutabel och tvivelaktig inte
bara för företaget utan lika mycket ur
statens synpunkt. Det kan icke vara riktigt
att skapa marknad för statens obligationer
genom att tvinga företagen att
köpa dem eller behålla dem. Riktlinjen
måste i stället vara att göra obligationerna
så åtråvärda, att man önskar förvärva
dem eller behålla dem. Jag kan
föreställa mig sådana åtgärder som ett
tillfälligt ingrepp, men jag tror inte att
de böra tillämpas som ett långtidsprogram.
Av särskilt intresse skulle det vara
att få veta, vilka metoder finansministern
tänker begagna sig av för att nå
fram till de avsedda restriktiva åtgärderna.
Jag tar för givet, att han i första
hand tänker sig en frivillig överenskommelse.
Men om en sådan inte kan nås —
räknar finansministern då med möjlig -

Nr 31.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

heten av en tvångslagstiftning? Mot en
sådan måste jag för min del anmäla en
bestämt avvisande mening.

Med mycket stort intresse hörde jag
den deklaration som finansministern avgav
i räntefrågan. Jag konstaterar att
han framhöll som sin mening, att det
inte är självklart och kanske inte heller
är önskvärt att låsa fast räntan vid ett
visst under alla förhållanden gällande
ränteläge, och jag tyckte också att det
var av mycket stort intresse att höra honom
säga, att sannolikt en överbetoning
av fastighetsmarknadens betydelse och
vikt för ränteläget har ägt rum. Jag har
inte någonting annat att säga till detta
än att det förefaller mig, som om finansministerns
deklaration skulle kunna ge
utrymme för en diskussion om andra vägar
för att behålla intresset för den
svenska obligationsmarknaden än dem
som ligga enbart i de tvångsrestriktiva
kreditåtgärder som finansministern eljest
räknar med. Jag är fullkomligt ense
med finansministern därom att en räntehöjning
enbart — utan att den bleve så
stor att den menligt inverkade på andra
områden — icke kan åstadkomma en sådan
automatisk reglering av investeringarna,
att andra åtgärder skulle vara obehövliga,
men om han är beredd — och
det förefaller mig, som om hans uttalande
i viss mån skulle kunna tolkas så —
att diskutera den frågan i samband med
andra åtgärder till övervinnande av svårigheterna
på kreditpolitikens område,
så lär det vara av betydelse att den diskussionen
upptages, inte sedan en relativt
rimlig åtgärd i detta avseende har
blivit meningslös på grund av utvecklingen
utan så pass tidigt, att den kan
förväntas ha något resultat. Jag betonar,
herr talman, att jag i detta resonemang
uteslutande hänför mig till de aspekter
som finansministerns eget uttalande här
i dag enligt mitt förmenande öppnat på
denna fråga.

Att stabiliseringen av priser och penninginkomster
är en viktig del av det
ekonomiska program som skall läggas
upp för de kommande åren, är självklart.
Detta har så starkt understrukits
i de ekonomiska utredningar som här

Ang. regeringens ekonomiska politik,
presenterats, att vidare ordande därom är
överflödigt. Jag är givetvis utomordentligt
belåten med finansministerns uttalande
här i dag, att man inte får betrakta
inkomsterna isolerade från varandra.
Det stämmer också mycket väl överens
med den uppfattning, som jag och andra
med mig ha försökt propagera i riksdagen
för ett par år sedan, när vi gjorde
gällande, att en samtidig överläggning
med alla parter, vilkas intressen inverkade
på pris- och lönestabiliseringen,
borde komma till stånd.

Jag delar därför de förhoppningar som
man på skilda håll hyser på framgång
för regeringens strävanden att nå fram
till denna inkomst- och prisstabilisering
genom en samverkan mellan alla de parter
som ha med frågan att göra. Jag hoppas
att regeringens ansträngningar i detta
avseende verkligen skola leda till resultat.
Detta är enligt min mening en
så viktig del av fronten, att det är angeläget
att hålla den, inte minst med
hänsyn till de möjligheter för ökad export
för den svenska industriens alster,
som utgöra själva nyckelproblemet i hela
det väldiga problemkomplex som vi i
dag diskutera.

Regeringen uttrycker i sin programförklaring
den övertygelsen, att ekonomisk
stabilitet och jämvikt ligger inom
räckhåll. Det beror ju på vad man menar
med »inom räckhåll». Jag är inte
alldeles övertygad om att målet kan nås
inom den angivna tidsramen, men jag
är på det klara med att vi ha förutsättningar
att klara oss ut ur krisen med
det villkor som regeringen anger: att
alla krafter spännas för att nå målet.
Samarbete och gemensamma ansträngningar
äro helt visst nödvändiga, och
detta föranleder mig att ånyo beklaga,
att regeringen avvisat den möjlighet till
samverkan som måhända förelegat efter
valet. Det kan naturligtvis sägas, att
möjligheterna inte äro uttömda därigenom
att samlingsregeringen har avvisats
— regeringen inbjuder självfallet till
samverkan om det program som den
själv har utformat — men att detta ur
samverkans synpunkt betyder en svaghet,
är uppenbart.

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Finansministern konstaterade i sitt anförande
nyss att samverkan kan ske på
olika sätt. I det svenska företagslivet
förekommer det ofta, sade han, att företagare
och arbetare samverka för att öka
produktionen, men eftersom man inte
kan komma sams om fördelningen av
företagens avkastning, betyder denna
samverkan inte i och för sig, att man
också skall styra företaget gemensamt. Ja,
det är riktigt, men jag skulle vilja erinra
om att ett av finansministerns allra käraste
önskemål är att arbetarparten skall
få inte bara en bättre del av avkastningen
utan också större inflytande på företagens
övriga angelägenheter, och då
förefaller det mig, som om finansministern
åtminstone skulle kunna lia lätt att
förstå den argumentering som går ut på
att den opposition, som regeringen vill
skall samverka kring dess program,
skulle ha varit berättigad till ett något
större inflytande på programmets utformning.

Regeringen har emellertid självfallet
rätt att få veta riksdagens mening om
dess program. Jag har förut erinrat om
att programmets allmänna formulering
gör det svårt att exakt utläsa vad som
döljer sig därunder. I vissa avseenden
har jag, såsom framgått av mitt resonemang,
haft anmärkningar att göra och
önskemål att framställa. Jag är således
inte beredd att oreserverat acceptera
alla programmets punkter eller allt som
till äventyrs döljer sig bakom dessa
punkter, och jag är inte alldeles övertygad
om att det är tillräckligt med de
åtgärder som regeringen föreslår, även
med de kommentarer till programmet
som finansministern här har lämnat.
Men jag kan gott betrakta detta program
som eu stomme för de närmaste årens
ekonomiska politik, så mycket mer som
det i sin allmänna formulering nära ansluter
sig till de synpunkter och krav
som från folkpartiets sida tidigare framförts.
Ett program är dock i och för sig
endast ett dokument. Dess värde beror
inte så mycket på formuleringarna som
fastmer på tillämpningen. Det är inte
bara fråga om vad som görs, utan när
det görs och hur det görs. Och i det av -

seendet lämnar det föreliggande dokumentet
rum för många ovissa problem
och många obesvarade frågor.

Folkpartiet är för sin del på det klara
med att läget kräver offer av den enskilde
medborgaren. Dessa offer måste
tyvärr bli kännbarare nu än om de
kraftåtgärder, som nu även för regeringen
te sig oundgängligen nödvändiga,
hade vidtagits tidigare. I den uppläggning,
som problemen nu fått, tycker jag
mig dock finna en större aktsainhet om
de fria krafternas spel, ett starkare erkännande
av det fria näringslivets betydelse
och behov av utrymme. Det är
en god vinning, och jag är nog självisk
att uttolka denna som ett resultat av
valutgången. Vi skola inte diskutera vem
som vann eller förlorade mest — det
är en tråkig och till intet ledande diskussion
— men jag tycker mig ha skäl
att konstatera ett starkt utslag icke blott
av tveksamhet utan av bestämt och
hårdnande mostånd mot en politik och
en åskådning, som syftar till en sådan
förändring i näringslivets organisation,
att den leder fram till samhällets omdaning
i socialistisk riktning. Enligt
mitt sätt att se är detta en av de anledningar
som göra att vi kunna se med
gott mod mot framtiden.

Folkpartiet är för sin del berett att
positivt pröva de förslag som regeringen
på grundval av sitt nu offentliggjorda
program förelägger riksdagen, och att
medverka till deras genomförande, i
mån de enligt vår mening befinnas lyckliga
för lösningen av dagens och morgondagens
svåra problem. Där de bedömas
olämpliga eller därest regeringen
för en politik, som strider mot vår principiella
åskådning om hur ett fritt demokratiskt
samhälle skall byggas upp,
kommer folkpartiet att använda sig av
oppositionens rätt att kritisera regeringens
förslag och politik. Det står kvar
i sin bestämda opposition mot en politik,
som formas ut efter socialistiska
riktlinjer. Det är likaledes beslutet att
i kraft av sin socialliberala samhällssyn
befrämja ett socialt och kulturellt framstcgsarbete
i hela den omfattning som
kan ske inom de resurser som nu stå

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

till buds. Det vill arbeta för ett samhälle,
som inrymmer plats för fri företagsamhet
och enskild äganderätt inom
ramen för det sociala ansvar som det
moderna samhället ålägger varje företag
och varje medborgare, som ger ekonomisk
och social trygghet utan att inkräkta
på friheten, som öppnar vägar
till utbildning och andlig odling för alla
och där man genom en sådan utveckling
nedbryter klassgränserna och skapar
en anda av demokratisk samhörighet
inom samhället. Den framgång folkpartiet
vann vid valen utgör enligt vår
mening ett bevis för att denna åskådning
och dessa strävanden vinna alltmer
ökad anklang hos Sveriges folk.

Herr DOMÖ: Herr talman! .lag skall
försöka att så gott som uteslutande ägna
mig åt det program som regeringen har
lagt fram och de ekonomiska frågor som
nu så starkt stå i förgrunden, men jag
skall dock ett ögonblick med herr talmannens
tillåtelse beröra själva valet
och dess resultat, då detta dragits upp
av den föregående talaren. Man hänvisar
så ofta till valresultatet och den politik
som detta kan anses böra föra med
sig, att det kan vara skäl att ett ögonblick
stanna inför hur ett val går till
och hur det denna gång gick till här i
Sverige.

Såvitt jag förstår måste man om 1948
års val säga, att det ger en bestämd
olustkänsla för framtiden hos alla dem
som ha intresse för och omtanke om vår
folkstyrelsepolitik. 1948 års val var på
ett sätt som intet tidigare ett reklamval.
Svenska folket avstod från att taga
ställning till de faktiska sakfrågorna,
helt enkelt därför att dessa sakfrågor
drunknade i en orkan av modern reklam.
Vi känna igen detta från radion under
de senaste dagarna. Morgon-Tidningen
hade i går på första sidan en stor nyhet
från Amerika, där det stod som rubrik:
»Kampanjen overklig som ett Dickensbråk.
» Och sedan står det: »Vad folkets
stora massa beträffar hade inte valkampen
mer realitet än ett slagsmål mellan
två figurer i eu Dickensroman, skri -

Ang. regeringens ekonomiska politik,
ver Washington Post.» Det är en bild
som passar rätt bra in även här i Sverige
på vårt val. Det blev i stor utsträckning
ett tidningsval, det kan man inte
förneka, och detta faktum ställer oss inför
mycket besvärliga framtidsproblem.
Vi ha i den politiska bilden fått in de
moderna koncerntidningarna med deras
minst sagt frimodiga sätt att utnyttja sin
spridning och sina tekniska resurser. Ur
principiell synpunkt är det fullkomligt
likgiltigt, vilket parti som för tillfället
råkar vara i besittning av den starkaste
tidningspressen. Det avgörande är att vi
här ha en faktor, som fullständigt förrycker
hela samhällsarbetet i vissa avseenden.
Med en tillspetsning skulle man
kunna säga, att den största delen av de
svenska väljarna besvarade valets huvudfråga
med jaså. De tvingades aldrig
att taga ställning till den. Socialdemokraterna
drevo i valrörelsen två teser:
den ena att allting är relativt hyggligt
som det är, och den andra att de förhållandevis
begränsade svårigheter vi ha
att brottas med skulle ordna sig på något
sätt, bara den s. k. arbetarregeringen
fick förnyat förtroende. I det senare
fallet ingick oviljan att gripa sig an med
besvärliga frågor en ohelig allians med
klasstänkandet. Folkpartiet, som genom
sin starka press lyckades skaffa sig skenet
av att framför andra företräda oppositionen,
konstaterade att tillståndet i
landet var bedrövligt och att skulden till
detta låg hos regeringen. Därefter följde
en serie undanflykter, som gåvo det bestämda
intrycket, att folkpartiet i minst
lika hög grad som regeringspartiet
skulle avhålla sig från allt som var obehagligt,
om makten föll i dess händer.
På det sättet blev valet ungefär raka motsatsen
till vad det borde ha blivit.

Jag åhörde med allra största intresse
finansministern, och jag skall nu ett
ögonblick stanna vid hans uttalande, att
hans avsikt här framför allt var att utröna,
hur långt det råder enighet om det
program som regeringen har lagt fram.
Det är nog så, att det i långa stycken här
i riksdagen råder en enstämmig uppfattning
om programmets målsättning. I vilken
grad det kan vara möjligt att få enig -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
het om programmet, det beror ju inte
minst på hur regeringen själv ställer sig
i olika avseenden och i särskilt hög grad
— det får jag säga — på vilka linjer finansministern
själv anser böra följas
vid programmets fullföljande. Vi skola
ju inte glömma bort, att det är finansministerns
linje, som i hög grad har påverkat
den politiska utvecklingen hitintills,
och att det är hans åtgöranden,
som äro en mycket bidragande orsak
till att detta program har behövt läggas
fram i den relativt drastiska form
beträffande vissa åtgärder som det har.
Jag kommer då till den slutsatsen, att
möjligheten till enig uppslutning om
programmet hänger på om den politik
från regeringens och finansministerns
sida, som jag nyss omnämnde, i mindre
grad får dominera än den hittills gjort.
Från min meningsriktnings sida skall
det visas en god vilja till samverkan om
de åtgärder som läget kräver, men innan
man uttalar sig allt för mycket om
detta, är det naturligtvis nödvändigt att
veta litet mer om hur regeringen tänker
genomföra sitt program, och därför få
vi be om litet mera klarhet på de olika
punkterna. Sedan skall jag, herr talman,
bli mycket välvillig vid min granskning
av programmet. Vi ha ju den vänliga
veckan nu, och det är ju då all anledning
att söka fullgöra dess syfte. Jag är
mycket intresserad av upplysningar —
så detaljerade och preciserade som man
kan ge — om på vad sätt den framlagda
tanken skall genomföras av regeringen;
nog behöva vi ett arbetsprogram, som
kan samla inte bara regeringspartiet och
möjligen något annat parti, utan också
alla de stora grupperna i landet om de
åtgärder som skola vidtagas. Det är det
mest nödvändiga. Denna samling måste
också ta sig uttryck i en gemensam insats
för att förverkliga åtgärderna. Finansministern
uttalade förhoppningar
härom, och det är riktigt, att det är
nödvändigt att här söka mana folket till
iakttagande av hur läget är och samling
för att komma ur det. Men det hjälper
icke med förmaningar och förhoppningar,
utan det gäller att statsledningen
och riksdagen vidta sådana åtgärder,

som i handling verkligen främja saneringsprogrammet.

Till frågan om regeringens sammansättning
efter den inre förnyelse, som
På sista tiden åstadkommits, har jag
mycket litet att anföra. Den har dryftats
av socialdemokratiens press på ett
sätt, som bör väcka en viss uppmärksamhet
även på andra håll, en uppmärksamhet
som kan mana statsministern
att ge akt på de uttalanden, som där ha
gjorts — han som så mycket talar om
pressens ansvarskänsla.

Ur en synpunkt kan det ju anses vara
en intern socialdemokratisk angelägenhet,
hur den regering ser ut, som skall
genomföra ett socialdemokratiskt program.
Men såsom jag nyss framhöll är
läget sådant, att det är synnerligen
viktigt, att den regering, som går att
fullfölja ett program, är skickad härför så
bra som möjligt. Därför ha vi, som icke
tillhöra majoriteten, det allra största
intresse av att sakkunskap och skicklighet
på bästa sätt äro företrädda inom
regeringen. Det gäller här ett läge, i vilket
vi skola fullgöra uppgifter, som vi
ha åtagit oss i samband med den s. k.
Marshallhjälpen.

Äro regeringen och dess medlemmar
fortfarande bundna av reglerings- och
dirigeringsdoktrinerna, vågar man icke
räkna med några egentliga framgångar.
Det rör sig i nuvarande läge icke om
ett teoretiskt balansstycke, utan om
praktisk handling. Av den orsaken är
•såväl regeringen som hela vårt samhälle
i behov av att det hos ett stort
antal människor finnes en utpräglad vilja
att göra insatser. Man tvingar inte
fram den viljan. Därom kan regeringen
vara övertygad.

Vad som framkom under regeringens
pratstunder med bondeförbundet har ju
endast bitvis avslöjats. Kanske höra också
dessa konversationer till de privata
angelägenheter, om vilka utomstående
ingenting få veta. Jag skulle bara vilja
fråga: Varpå beror det, att statsministern
gång efter annan misslyckas med
sina försök att vinna anslutning till de
sainförståndssignaler han blåser? Den
s. k. antiinflationskonferensen år 1947

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

misslyckades. Försöken att nå en uppgörelse
samma vår med näringslivets organisationer
ledde icke heller till resultat,
på hösten 1947 gick det också illa
— det blev egentligen inte någonting —
och nu i höst ha långdragna förhandlingar
med- bondeförhundet tydligen endast
fört till en allmän förhoppning hos
parterna att »visst skall vi samarbeta
på de punkter, där vi kan samarbeta».
Att felet icke ligger hos statsministern
personligen måste var och en, som förhandlat
med honom, medgiva. Även om
prestigeförlusterna i allmänhetens ögon
gå ut över herr Erlander, äro nog alla
övertygade om att det icke saknas vare
sig förhandlingsskicklighet eller god vilja
hos honom. Samtidigt som man frågar,
hur många misslyckade inviter en
statsministers prestige kan tåla, är man
angelägen om att få fram de verkliga
orsakerna till dessa uteblivna resultat.
Jag tror inte att jag överdriver, herr
talman, om jag säger, att skälet i mycket
hög grad torde vara det, att statsministern
tvingats gå till förhandlingar, hårt
bunden av en redan beslutad regeringspolitik.
Det har icke gällt överläggningar
om den nödvändiga och riktiga politiken
— den frågan har i allt väsentligt
varit avgjord redan när förhandlingarna
öppnats. Statsministern har
snarare stått inför uppgiften att söka
vinna anslutning hos andra meningsriktningar
och organisationer till en i
stort sett färdig socialdemokratisk politik.
Att han icke lyckats härmed är icke
så underligt. Det är icke lätt att få borgen
på ett papper med så dålig säkerhet
som den socialdemokratiska regeringens
ekonomiska politik utgör.

Regeringens nu framlagda proklamation
kan med god vilja tolkas som
ett uttryck för en sinnesändring i regeringen.
Läser man proklamationen
snabbt, frestas man lätt, såsom jag gjorde,
till utropet: Äntligen! Äntligen har
den socialdemokratiska regeringen börjat
inse vad läget kräver. Denna optimistiska
läsart får ett allt mindre stöd,
ju noggrannare man synar formuleringarna
i sömmarna, och pessimismen ökar,
när man tänker efter vad den skedda

Ang. regeringens ekonomiska politik,
regeringsrekonstruktionen innebär. Morgon-Tidningen
säger: »En stark regering
har gjorts starkare genom omflyttning»,
och en annan gång heter det: »Regeringen
konsoliderad.» Möjligen kan man säga,
att den blivit kompletterad — en ny
man har ju ryckt in i stället för en avgången,
Sven Andersson i stället för
herr Gjöres.

Herr Gjöres’ avgång betyder en allvarlig
förlust för regeringen rent sakligt.
Den förre handelsministern hade
på olika poster visat sig vara i besittning
av en praktisk insikt i näringslivets
förhållanden, och inte ens en socialdemokratisk
regering kan gärna undvara
sådan praktisk insikt. Han hade
god hand med människor och ingav
förtroende i just de kretsar, vilkas medverkan
nu är nödvändigare än någonsin.
Dessutom medför herr Gjöres’ försvinnande
ur kanslihuset, att oron för
regeringens avsikter ökar.

Om den nye ekonomiministern har
man i stort sett den erfarenheten, att
hans raska beslutsamhet mycket gärna
tar formen av nya påbud, nya försök att
kontrollera fram åsyftade resultat. Att
detta väcker oro, särskilt inom den del
av det svenska näringslivet, vars alla resurser
nu måste mobiliseras, är icke förvånansvärt.
Oron minskas icke, när man
erinrar sig herr Skölds uttalanden i valrörelsen
i höstas.

Jag har här i min hand en uppställning,
där jag låtit sida vid sida sätta
dels regeringens åtta punkter, dels de
synpunkter, som de borgerliga partiledarna
framhöllo efter den brutna antiinflationskonferensen
i mars 1947, dels
slutligen högerns program i november
1947. Det är ganska förbluffande, herr
talman, hur lika målsättningen är i fråga
om några av de viktigaste punkterna
där. Man skall nu inte tvista om detta,
och jag skall inte uppehålla mig länge
vid denna jämförelse, ty då kan jag ju
lätt löpa risken att i Morgon-Tidningen
bli kallad för »ångtrut», och jag tycker
inte om sådana där epitet. Men på ett
påtagligt sätt visar regeringens program
från oktober 1948 en förvånande samstämmighet
med de åtgärder, som vi un -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

der senare år närmast ansett behövliga
i fråga om produktionsökning, ekonomisk
balans o. s. v. I ett avseende finns
det dock en väsentlig olikhet. Den fanns
redan i mars 1947. Då ville nämligen oppositionen,
att det skulle sägas ifrån,
hur allvarligt läget var, vad som var orsaken
härtill och vilka nya linjer man
behövde följa för att komma till rätta
med situationen. När man här söker
tränga igenom regeringsförslaget, finner
man en påtaglig olikhet mellan detta
och den uppfattning jag till exempel hyser
om hur det skall gå till att komma
ur svårigheterna. Frågan gäller vägarna.
Jag vill framhålla, att vi söka framför
allt att gå arbetets väg ur regleringssnårskogen
till fri ekonomi, under det att
det löper som en röd tråd i regeringens
program, att man fortfarande vill lita
till kontroll- och regleringsvägen såsom
den mest framkomliga. Det talas om att
man skall söka undanröja vissa hinder
o. d. Det är gott och väl, och det återstår
att se, på vilka nya tankar man
nu har kommit.

Den socialdemokratiska regeringen
lägger nu stark vikt vid nödvändigheten
att åstadkomma en exportoffensiv. Ja,
det talade vi om redan i början av år
1947, men då ägnade regeringen sin huvudsakliga
kraft åt att bygga ut regleringsväsendet
och att skära ned importen
med maktmedel. Och år 1946 höll
man sin hand varnande mot för stor export.
När man gick att skära ned exporten,
började man i god tid, men man
kom inte fram till en slutlig plan förrän
i juli i år. En exjjortoffensiv under år
1947 hade haft mycket bättre utgångspunkter
än den kan ha i dag. Under detta
år drevo — för att nu nämna det viktigaste
exemplet — engelsmännen upp
sin export så kraftigt, att den nådde en
nivå, som ligger 40 procent över förkrigsnivån.
Att detta krävde hårda tag
inom England veta vi, men vi veta också,
att de engelska exportörerna redan
hunnit erövra marknader, som icke kunna
vara likgiltiga för oss. På samma sätt
har en lång råd länder handlat under
efterkrigsåren.

År 1947 visade priserna på våra sto -

ra exportartiklar en tendens att snabbt
stiga. Man skall inte glömma bort, att
exportpriserna — om jag minns rätt —
enligt konjunkturinstitutets chef, herr
Lundberg, stego 30—40 procent. Om
man då hade varit färdig att exportera
i allra största utsträckning och satt in
en exportoffensiv, skulle man naturligtvis
ha nått mycket bättre resultat än när
man nu kommer i efterhand. Här gäller
det gamla ordspråket, att den som kommer
sist till kvarn, får sist malet. Det
är inte så lätt att nu tränga in med en
exportoffensiv i en del länder. Pristendenserna
äro mycket allvarliga. Prisfallet
på den svenska massan talar där sitt
tydliga språk, allra helst som det kan bli
så kraftiga reduktioner av priserna, att
frågan om vår industris förmåga att med
bibehållna kostnader konkurrera dyker
upp på allvar. Detta synes mig motivera
en direkt fråga till finansministern,
om inte finansministern i alla fall tycker,
att det skulle ha varit bra mycket
bättre, ifall vi hade kunnat börja vår
exportoffensiv minst ett år tidigare än
vi nu ha gjort. Då hade punkt 1 i regeringens
8-punktsprogram varit lättare
att klara. Det är icke fråga om någon
efterklokhet. Det är fråga om en bedömning
av en huvudlinje i den nu sittande
regeringens ekonomiska politik. Där
har varit vacklan och olika uppfattningar
om vilken betydelse man skulle tillmäta
exporten.

Näringslivets män — i vidsträckt bemärkelse
— ha mer och mer börjat fråga
sig, om man i de avgörande politiska
instanserna anser svenskt näringsliv
vara ett dött föremål, som man kan
handskas med efter behag. Den ena dagen
proklameras återhållsamhet med exporten,
nästa dag ökad export. Jag var
nyss inne på det. Den ena dagen hindrar
man försäljningar till pundområdet,
nästa dag beordras industrien att skrapa
ihop så många pund som det över
huvud taget är möjligt. När jag för någon
tid sedan diskuterade exportutsikterna
med en av våra mest framgångsrika
män inom exportindustrien, viftade
han i luften med en bunt handlingar,
mycket indignerad över vad som hade

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

skett med dem. Det var avslagna ansökningar
om exportlicenser under år
1947.

Över huvud taget måste vi nu allvarligt
ställa den frågan, om inte den statsdirigerade
utrikeshandeln har sett sina
bästa dagar. En ledande man inom
verkstadsindustrien förklarade häromdagen
för mig, att om exportoffensiven
skall leda till några påtagliga resultat,
måste företagen få möjlighet att sälja
igen. Den tid är förbi, då man bara
kunde producera i vetskap om att man
fick avsättning för allt man producerade.
Den tid är också förbi, då vi kunde
lita till våra stora stapelvaror. Vi måste
nu i vår utrikeshandel söka tillvarata
alla möjligheter, spela på samtliga
tangenter i det svenska näringslivets
klaviatur. Vi måste söka oss fram på
alla områden med olika slag av exportartiklar.
Företagen måste söka finna
ut de lämpligaste marknaderna, knyta
förbindelser, lägga ned ett verkligt säljararbete.
De måste få tillfälle att planera
på lång sikt och få möjlighet att
handla snabbt. Allt detta går icke att
genomföra i en statligt kontrollerad eller
dirigerad utrikeshandel.

Därför är det verkligt avgörande problemet
i nuvarande ögonblick, huruvida
regeringen är beredd att i möjligaste
mån släppa sitt grepp över exportnäringarna
och exporthandeln. Jag har
ingenting till övers just nu för den teoretiska
diskussionen om fri ekonomi i
skarp motsättning till reglerad ekonomi.
Problemet är icke av teoretisk art. Det
är rent praktiskt, och därför frågar jag
direkt finansministern, om regeringen
är villig att ge utrikeshandelns folk en
verklig chans, inte i allmänna deklarationer,
utan i praktiskt påtagbara lättnader
i arbetet. Jag känner alla motargument
— om de bilaterala handelsavtalen,
om nödvändigheten av statlig
medverkan o. s. v. — men frågan kvarstår
icke desto mindre. På det svar, som
regeringen anser sig kunna ge i handling,
bero våra möjligheter att åstadkomma
tillräcklig export.

Frihetsproblemet i praktisk bemärkelse
har aktualitet över hela det ekono -

Ang. regeringens ekonomiska politik,
miska fältet. Vi måste ha fram en produktionsökning,
därom äro vi ju ense.
Tillgången på arbetskraft är fullt utnyttjad.
Säkerligen kan man genom ett
förnuftigare skattesystem öka den utnyttjningsbara
tillgången på arbetskraft,
men några avgörande resultat når man
icke den vägen. Detta betyder emellertid
icke, att man får avstå från sådana
förändringar i skattesystemet, som kunna
uppmuntra arbetsvilliga. Tvärtom
tror jag, att finansministern på denna
punkt skulle kunna göra en icke obetydlig
insats, om han lämnade sitt doktrinära
skattetänkande. Men kvar står under
alla förhållanden det faktum, att den
huvudsakliga produktionsökningen måste
komma fram genom ökad effektivitet
och ökad smidighet i näringslivet. Finansministern
var inne på den saken
i sitt anförande, och jag glädes med
honom, när man kan konstatera, att arbetseffekten
per timme stiger. Men jag
kan icke underlåta att göra vissa erinringar
mot den något ljusa bild som
finansministern målade av möjligheterna
att öka effekten och produktionen.
Finansministern varnade mot att ta alltför
starkt intryck av utvecklingen i andra
länder. Professor Lundberg har framlagt
en del intressanta siffror, som borde
ge även finansministern anledning
till åtskilliga funderingar, när det gäller
att jämföra vår produktion och dess
konkurrensförmåga med andra länders
produktion.

Vi ha här i landet fått fram kartelltendenser
i hägnet av regleringssystemet,
och det hotar på sina håll att medföra
en bristande ekonomisk effektivitet.
Företagen kunna räkna med en viss
kvot. Konkurrensen är mer eller mindre
satt ur spel. Priserna äro fixerade, kostnadsramen
något så när angiven. Svårigheter
uppkomma oupphörligt vid försöken
att modernisera driften. Att denna
följd av regleringssystemet verkar återhåilande
i produktivitetsliänseende är
uppenbart. Uppenbart är också, att man
inte kan avvara den inbördes tävlan i
näringslivet, som under fria förhållanden
existerar. Ur praktisk-ekonomisk
synpunkt äro således omedelbara lätt -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
nader i det nu tillämpade ekonomiska
systemet nödvändiga.

Om man verkligen vill nå resultat i
detta avseende, lönar det sig icke att
iställa några renodlade motsatser mot
varandra. Det är alltså icke fråga om
att i ett slag upphäva alla kontrollbestämmelser,
som vuxit fram under en
treårig socialdemokratisk regim. Det
gäller med andra ord icke att i praktiken
genomföra någon teori om den
absoluta friheten, utan att finna praktiska
utvägar att tillfredsställa kravet på
successivt ökad rörelsefrihet. Alla, eller
åtminstone de allra flesta, som syssla
med exportproblem och produktivitetsproblem,
komma till den uppfattningen,
att regleringssystemet, sådant det nu tilllämpas
här, är en tvångströja, som icke
ger tillräckligt rum åt de möjligheter
som finnas och som borde tillvaratagas.
Läs professor Lundbergs artikel i dag i
Svenska Dagbladet, där han varnar för
regleringsingripanden och säger, att de
äro ett hinder för produktivitet och den
exportökning, som vi här vilja genomföra.
Jag skulle önska att exempelvis
Morgon-Tidningen — som utnyttjar alla
möjligheter att ur konjunkturinstitutets
rapporter och andra sakkunnigas utredningar
citera uttalanden, som måla en
ljus bild eller i övrigt kunna åberopas
till förmån för regeringen — även måtte
citera professor Lundbergs uttalande
i den riktning jag nyss nämnde.

Området för den svenska priskontrollen
har undan för undan ökats. Direktiven
ha alltmer hårdnat. Vi ha för närvarande
ett priskontrollsystem, som
främst synes syfta till att hålla prisindexen
på den nivå, som av politiska
skäl anses nödvändig. Regeringens politik
i detta avseende kulminerade i den
prisukas, som utfärdades före valet och
i vilken man helt enkelt befallde priserna
att stå stilla. Detta är ett gott exempel
på hur man icke bör uppträda i en
ekonomisk krissituation. Vi ha på detta
sätt fått en onyanserad prispolitik, som
för var dag avlägsnar oss ytterligare ett
stycke från den naturliga prisbildningen.
Därmed ha vi också fått en oöverskådlighet
och en faktisk ineffektivitet

av betydande mått. Jag betvivlar icke,
att finansministern kan åberopa många
skäl för den hårda priskontrollen. Vi ha
hört sådana många gånger. Jag vill heller
icke föreslå, att prisrörelserna släppas
helt fria i nuvarande läge, men jag
vill framhålla dels den absoluta nödvändigheten
av snara lättnader och förändringar
i sättet att sköta priskontrollen,
dels nödvändigheten av en medveten
strävan tillbaka till en fri prisbildning.
De kostnader ur samhällsekonomisk
synpunkt, som det nuvarande systemet
drar med sig, äro så dryga, att vi allvarligt
måste överväga snabba utvägar
att komma ifrån dem.

En torgförsäljerska här i Stockholm
berättade häromdagen för en av mina
vänner, att hon samma morgon mellan
klockan 8.15 och 11 hade haft besök av
tre herrar, som alla lämnat olika besked
om vilket pris hon skulle ta för samma
slags äpplen, som hon sålde hela morgonen.
Torggumman överlever säkert
den prövningen, men det är lika säkert,
att metoder av detta slag icke gagna den
fortsatta stegring och effektivisering av
hela produktionen, som enligt regeringens
tredje punkt måste ske.

Enligt högerns bestämda uppfattning
bör därför hela det nuvarande systemet
för prisövervakningen nagelfaras ur rent
praktiska synpunkter. Vi böra komma
fram till ett smidigare system, ett system
som snabbt och successivt närmar sig
den naturliga prisbildningen. Vi måste
vara beredda att inskränka priskontrollens
verksamhetsområde, där så är möjligt.
Vi måste ge kontrollmyndigheterna
det direktivet, att de snarast skola söka
göra sig själva överflödiga.

Konjunkturbilden, sådan den framstår
i konjunkturinstitutets en smula osammanhängande
men ytterst intressanta
analys, ger ytterligare skäl för att snarast
möjligt handla på detta område. Vi
få inte fastna i slentrian och vanetänkande
utan måste medvetet sträva mot
den friare ekonomien och även vara beredda
att ta risker på den punkten.

Jag måste, herr finansminister, även i
detta sammanhang ställa en direkt fråga.
Kan man hoppas på att finansministern

Onsdagen den 3 november 1948 fin.

Nr 31.

ur rent sakliga synpunkter prövar priskontrollsystemet
och låter undersöka, i
vad mån man omedelbart kan åstadkomma
lättnader i detta och vidta sådana
åtgärder, att den effektivitetsbefrämjande
konkurrensen får ökat spelrum? Även
detta är en strängt saklig fråga, som man
inte besvarar genom att hänvisa till politiska
maktförhållanden eller genom att
låta bli att göra någonting.

Tyvärr måste jag konstatera, att jag
inte har stora förhoppningar om regeringens
vilja att komma till rätta med
dessa problem. Jag vet inte ens, om man
därvidlag kan påräkna fullständigt stöd
av folkpartiet, så snart man lämnar de
allmänna talesätten och ger sig in på de
praktiska problemen. Folkpartiets uppträdande
i den långdragna räntediskussionen
ger mig på denna punkt onda
aningar.

Nu måste jag till min glädje konstatera,
att i diskussionen om räntefrågan
såväl finansministern som herr Elon
Andersson har signalerat en uppluckring
av sina förutvarande ståndpunkter. Jag
skall inte här uppehålla mig vid eller försöka
analysera, vilken roll detta kan spela,
men jag hälsar med allra största tillfredsställelse
den större fördomsfrihet,
som de nyssnämnda uttalandena tyckas
vittna om. Jag skall kanske inte återgå
till valet, men jag kan inte hjälpa, att jag
måste erinra om att, då vi som ett led
i det hela räknade med eventualiteten av
en ränteförändring, därför att vi ville
ha en rörlig ränta, detta kritiserades oerhört
hårt från de andra politiska partierna.
Men i dag säger herr Elon Andersson,
att om en räntejustering kan föras
samman med andra åtgärder, bör man
kunna vara benägen att resonera om
den. Ja, det var ju just som ett led i en
rad sammanhängande åtgärder för penningvärdets
bevarande, som vi drogo
fram den saken.

I den rapport till Marshallorganisationen,
som de ansvariga med någon överdrift
kalla ett svenskt ekonomiskt program,
återfinner man på sidan 10 följande
korta och kärnfulla uttalande: »En
frivillig sparkampanj har igångsatts.»
Därmed anser sig regeringen tydligen ha

Ang. regeringens ekonomiska politik,
klarat av den frågan. Det passar nu mycket
bra att återföra den till finansministern.
Jag tillåter mig fråga honom: Hur
har den där sparkampanjen utfallit? I
vad mån har den lett till åsyftat resultat?

I vad mån har den skapat förutsättningar
för regeringens egen deklaration, att
investeringsvolymen måste hållas inom
ramen för sparandet? Av allt att döma
har regeringen för avsikt att driva ned
bostadsproduktionen från 56 000 till
45 000 lägenheter per år. Av den tillåtna
bostadskvoten måste en betydande del
avdelas för de orter, där exportindustrien
är lokaliserad — helt enkelt för att
förse den med möjligheter att konkurrera
om arbetskraften. För vanliga bostadscentra
och för landsbygden blir det
därför ganska litet till övers. Detta ställer
nya problem, vilka med talande tystnad
förbigås av regeringen. Tänker man
fortsätta att i hittills tillämpad omfattning
subventionera en vara, där tillgången
på intet sätt motsvarar efterfrågan?
Tänker man även i fortsättningen arbeta
med två från varandra skilda hyresnivåer?
Tänker man tillgripa ransoneringsåtgärder
på bostadsmarknaden, eller hur
skall man klara den frågan?

Trots regeringens mångomtalade sparkampanj
framstår det för mig fullt klart,
att sparandet är otillräckligt. Vi kunna
med nysparande inte täcka de mest nödvändiga
behoven. I detta läge finns det
väl endast tre utvägar — antingen måste
sparandet ökas kraftigt, och man får då
vara beredd att betala kostnaderna, eller
måste bostadsbyggandet och andra investeringar,
kanske även för export, ytterligare
inskränkas, eller också måste
man — och den utvägen anför jag medvetet
såsom den sista — fortsätta på inflationens
breda men fördärvbringande
väg.

.lag skulle i detta sammanhang gärna
se, att finansministern om möjligt uttalade
sig något tydligare än han gjorde,
när det gällde utsikterna att åstadkomma
en inre samhällsekonomisk balans.
Det rådde en viss tveksamhet i uttrycken
där, som gjorde mig en aning villrådig.

Det lönar sig inte, så vitt jag förstår,

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
med affischer eller allmänna talesätt för
att förmå svenska folket att öka sparandet,
utan problemet måste angripas
från nya utgångspunkter. Spararna äro
många, och deras sparslant har drabbats
av en oerhörd värdeminskning, dels
genom penningvärdeförsämringen, dels
genom systemet med'' den fastbundna
räntan, dels skattevägen. Man måste nu
ge den, som sparar, känslan av säkerhet
och trygghet för sin sparade slant. En
bit på vägen kunna vi komma genom
omläggning av skattesystemet, så
att man tar bort straffbeskattningen på
sparandet och inte nöjer sig med några
godtyckligt satta gränser. Därutöver kan
man naturligtvis skattevägen direkt premiera
sparandet, och därvidlag för jag
ånyo fram tanken att lämna skattelindringar
för så kallat bundet ändamålssparande
i alla dess former. Vilka praktiska
åtgärder för sparandet vill finansministern
nu vidta för att komma fram
till ett reellt resultat?

Jag kan i detta sammanhang bara
framhålla, att räntesatsen inte är oväsentlig
för sparandet. Jag vet, att finansministern
har en motsatt uppfattning,
men verkligheten ger nog ganska gott
belägg för att sparandet ingalunda är
okänsligt för förändringar i räntenivån.
Konjunkturinstitutet redovisar en betydande
överflyttning från uppsägningsräkningar
till depositions- och kapitalräkningar.
Denna är, säger institutet, huvudsakligen
ett resultat av förändringar
i inlåningsräntan. Därför synas alla skäl
tala för att man söker komma till resultat
genom en försiktig uppjustering av
inlåningsräntan. Den väldiga grupp försäkringstagare,
som vi ha i detta land, är
säkert ingalunda okänslig för den saken.
För vanliga liv- och kapitalförsäkringar
medför en räntejustering med en procent
uppåt en möjlighet att sänka premierna
eller i motsvarande grad förbättra
försäkringsskyddet med 10—15
procent. Det vore önskligt, om man fördomsfritt
ville pröva, vilka människor
som ha nytta av eller belastas av en
ränteförändring. Att en räntehöjning
medför en viss hyresstegring är ofrånkomligt,
men de siffror om dennas höjd,

som från motståndarsidan anförts, äro
absolut inte hållbara.

Det är kanske skäl i att i detta sammanhang
föra räntefrågan litet in på
finansministerns egna domäner och tala
om statens finansiering. Hur är det
egentligen möjligt att klara vår finansiering,
om staten inte kan låna — och det
kan den inte. Man får en blixtbelysning
av läget i riksgäldskontorets skrivelse
till vattenfallsstyrelsen — jag tror det
var där — där kontoret talar om att det
inte i nuvarande situation kan låna några
pengar. Att hålla räntan fastlåst vid
3 procent är säkerligen en mycket dyr
och besvärlig sak för svensk statsekonomi
och över huvud taget för svenskt
näringsliv. Jag undrar, hur många av
de experter, som nu syssla med dessa
frågor, som fortfarande dväljas i den
låsta räntans hårt angripna bastion.
Riksgäldsfullmäktigen Anders örne har
ju inte tvekat att klart och tydligt deklarera
sin uppfattning, och jag har redan
varit inne på vad riksgäldsfullmäktige
ha sagt. Jag vet inte, om det avgavs
några reservationer i riksgäldsfullmäktige,
när inlåningsräntan var uppe. Det
skulle vara intressant att veta, om så
var fallet. Vidare har herr örne personagen
gjort reflexioner, som otvetydigt
visa, att han inte står på finansministerns
sida i fråga om den låga, fastlåsta
räntan, och riksbankschefen har för sin
del ganska klart sagt ifrån, att han vill
att obligationsköpen omedelbart skola
upphöra, vilket kommer att resultera i
en räntehöjning. Konjunkturinstitutets
chef professor Erik Lundberg torde också
kunna betraktas som en avgjord motståndare
till den riksbankspolitik, som
majoriteten för närvarande för i syfte
att låsa fast räntan. Hur bankofullmäktiges
ordförande, envoyén Hammarskjöld,
står i frågan har inte offentligt
angivits, men i fråga om honom torde
väl finansministern inte sakna möjlighet
att lämna besked. Kooperativa förbundet,
som man väl inte skall tillmäta
dåliga avsikter mot småfolket, är inne på
tanken om en ränteförändring och har
yttrat sig i den riktningen. Och i sitt
praktiska arbete begagnar förbundet sä -

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 31.

kerligen i dessa dagar möjligheten att
genom en viss ränteförändring stimulera
ett hastigare inflöde av pengar.

Herrar Ohlin och Hedlund äro kanske
inte i dag alldeles så säkra på sin inställning,
inte så tvärsäkra på treprocentsräntan,
som de voro före valet. Tror
inte också finansministern, att det har
sina risker att låta två räntenivåer råda?
Kan man hindra en fri marknad på
pengar mot högre ränta, om man håller
en räntesats på 3 procent i riksbanken
mot den faktiska marknadens nivå
på ungefär 3,4 procent? Jag tror inte det
är möjligt, och ju fortare man kommer
fram till det fördomsfria övervägande
vi här ha talat om, dess bättre är det.
Går det att fortsätta den riksbankspolitik,
som man har fört, att fortsätta med
obligationsköpen för att ovillkorligen
stödja treprocentskursen? Nya pengar
strömma den vägen ut i marknaden, och
dubbelheten i räntenivån utvecklas ytterligare.

Jag tillåter mig att fråga finansministern:
Hur länge skall en direkt inflationsdrivande
ränte- och penningpolitik
få fortsätta? Hur länge kan den fortsätta?
Vi ha under senare tid skymtat
tanken på att ersätta den rörliga räntan
med statlig kreditkontroll. Finansministern
var inne på den tanken i sin
redogörelse och talade om en kreditåtstramande
politik under riksbankens
ledning. Jag vill stanna här för att fråga
finansministern: Vad är egentligen
innebörden i detta? Vad betyder det?
Hur skall det gå till? Vad är det egentligen
man vill här? När man skall komma
till ett resultat, är det alltid mycket
bättre att tala Öppet om vad man
syftar till och vad man vill. Jag tycker,
att man även i detta fall skulle söka
genomlysa frågan. Man talar om förhandlingar
— det är nog mer än en,
som har egendomliga erfarenheter av
förhandlingar av detta slag. I bakgrunden
vilar alltid ett lagstiftningsbot. Naturligtvis
kan man tänka sig en lagstiftning,
som förbjuder sparbanker, försäkringsbolag
och andra kreditinstitut att
försälja statsobligationer, och man kan
kanske också tänka sig en lagstiftning,

3 Första kammarens protokoll 19b8. Nr 34.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

som ålägger dem att göra nyplaceringar
i statsobligationer. Det är bara två ting
man i det sammanhanget bör komma
ihåg: Man degraderar svenska statens
obligationer till ett objekt för tvångsplacering,
och man skapar en ny reglering
och reglementering, som ytterligare snör
till näringslivets andningsförmåga.

För någon tid sedan fingo vi en ny
lag om sterilisering av bolagsvinster,
också motiverad av en önskan att strama
åt marknaden. Den åstramande effekt,
som man på detta vis åstadkommit,
motverkas mer än väl av de samtidigt
genomförda obligationsköpen. Hur man
än karakteriserar regeringens politik —
inte kan man kalla den konsekvent.

Offentlig upplåning för investeringar
i statliga företag har under senare år
endast förekommit i begränsad omfattning,
påpekar regeringen i sitt ekonomiska
program, och ingen förnekar, att
så är förhållandet. Det har inte varit
mycken offentlig upplåning, detta så vitt
jag förstår av naturliga skäl; det har
nämligen inte lyckats regeringen att låna
med den penningpolitik och räntepolitik,
som förts. Man vill åstadkomma
överbalansering — finansministern
var nyss inne på det. Ja, det är klart,
att det kan råda litet olika meningar om
den saken, även om man i stort sett är
på det klara med att det är bra att i sådana
här tider ta in relativt mycket av
köpkraftsöverskottet. Men det kan ju lätt
innebära också ett tvångssparande, som
är ganska egendomligt och kanske inte
verkar riktigt på det sätt, som man har
tänkt sig. Det kan vara skäl i att överväga,
hur länge man kan fortsätta med
skatter, som i själva verket innebära en
tvångsupplåning. Att låta medborgarna
med skatter betala statens kapitalinvesteringar,
och alltså låta de enskilda
skattevägen bestrida utgifterna för statliga
järnvägsanläggningar, kraftanläggningar
o. s. v. betyder ju egentligen ingenting
annat än ett socialiserat sparande.
Staten tvingar fram eu säregen form
av tvångssparande, där den, som sparar,
inte får behålla det han sparar annat
iin möjligen i den formen, alt han
kan känna sig stolt som något slags kol -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

lektiv delägare i de statliga företagen.
Jag tror inte, att människorna sätta just
så stort värde på det. Detta statliga
tvångssparande, som egentligen inte är
något sparande, är enligt min uppfattnng
ingen lycklig lösning på problem,
som uppkommit på grund av ett för litet
enskilt sparande. Tvång är aldrig någon
god ersättare för frivillighet, och speciellt
inte i ett särskilt ömtåligt fall som
detta.

Vissa tecken tyda på att man inom
regeringen för närvarande inte står
främmande för tanken att förmå kommunerna
att uppträda på samma sätt
som staten gjort i dessa hänseenden.
Man vägrar i betydande utsträckning
kommunerna rätt att förbättra sina kapitalanläggningar
under annan förutsättning
än att medel för dessa förbättringar
stå till förfogande i form av skattemedel.
Ytterligare ett spritt tvångssparande,
en tillämpning på ytterligare ett
område av en onaturlig metod för finansiering
av allmänna investeringar.
Det får naturligtvis bedömas i ljuset av
det nuvarande läget, men jag tycker, att
man alldeles för okritiskt har svalt överinvesteringar
via vissa skatter. Man är
alldeles för tvärsäker om detta medels
verkan.

Den enskilde betraktar sådant som en
utgift. Om han däremot sparar någonting
själv, så betraktar han det inte som
en utgift utan såsom ett sparande, som
han har till godo. Blir det ett tvångssparande,
kommer åter indextänkandet
fram; man räknar då med att inkomsten
måste höjas för att täcka utgifterna.

Jag skulle i detta avsnitt återigen vilja
rikta en fråga till finansministern.
Jag är oerhört frågvis, herr finansminister,
men det beror på att jag vill försöka
bena upp dessa problem, tränga
igenom dem och se, om det inte skulle
finnas möjlighet att nå större enighet.
Finansministern talar om att man skall
minska konsumtionen. Det är ett av syftemålen
med åtgärderna. Samtidigt säger
man, att inkomststabiliseringen är
den allra viktigaste åtgärden. Jag skall
inte gradera dem — jag tror, att den är
ytterst viktig. Men samtidigt som finans -

ministern säger, att inkomststabiliseringen
är det viktigaste och inte får störas,
och att man därför måste binda sig vid
fasta priser, så att inte levnadskostnaderna
stiga, säger han även att målet är
att minska konsumtionen. Hur tänker finansministern
klara detta? Den delen av
folket, som får stabiliserad inkomst och
stabiliserad prisnivå, påverkas ju inte,
den sitter i orubbat bo. Vilka är det då,
som skola svara för konsumtionsminskningen,
som skola drabbas av den, och
på vilket sätt tänker man åstadkomma
anordningar, som tjäna det syfte finansministern
vill främja?

Man säger, att högern vill införa omsättningsskatt
och att detta skulle rubba
prisnivån. Ja, vi ha fört fram omsättningsskatten
som ett medel, som vi
vilja, att man skall överväga i samband
med andra åtgärder. Vi ha sett det så,
att den punktbeskattning, som regeringen
och delvis även folkpartiet voro inne
på under förra året i form av beskattning
av nyttigheter — bensin, papper
och sådant — är en mycket oformlig
skatt. Den verkar prisfördyrande,
men mycket ojämnt. Vi ansågo då, att
det fanns fullt skäl att också överväga
en omsättningsskatt. Denna skulle vara
ett medel att draga in köpkraft. Den
skulle inte vara ett led i ett insamlande
av inkomster till staten, för att denna
skulle täcka sina utgifter, utan den
skulle verkligen samla upp en del köpkraft
och medverka till ekonomisk balans.
Vi ha inte kunnat komma ifrån,
att denna väg hade varit förtjänt av beaktande.
Jag skulle tro, att omsättningsskatten
— liksom räntehöjningen, efter
vad det har visats här i dag — ter sig
i ett helt annat ljus, när man resonerar
om den i lugn och ro och inte under en
uppjagad stämning före ett val.

Jag skall bara säga ett par ord till i
denna sak, herr talman. Sammanfattande
skulle jag vilja säga om regeringens
program, att det förefaller att vara ett
steg i rätt riktning. Det rymmer en allmän
målsättning, som i vissa avseenden
inte behöver diskuteras utan med gillande
kan omfattas av de olika grupperna.
Men regeringens förslag är lik -

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 31.

väl i hög grad en tulipanaros. Det är
lätt att måla ut den i fantasien, men
det är väldigt svårt att göra den i verkligheten.
Därför skulle det vara önskligt
— och det är detta jag har syftat till
med mina frågor här — att få mera preciserade
beskrivningar av de vägar och
linjer, man skall välja för att komma
fram till målet, d. v. s. ekonomisk balans.
För min del håller jag det för
oundgängligen nödvändigt, att medvetna
försök göras att öka näringslivets rörelsefrihet,
att öka sparandet, att få en
rimlig och förnuftig skattepolitik och en
verklighetsbetonad penningpolitik. Därtill
kommer också den i och för sig
självklara förutsättningen, att man inte
binder sig för hårt vid linjer, som i
stor utsträckning dragits upp på fri
hand. Programmet måste vara rörligt.
De handlande måste vara beredda att
snabbt rätta sig efter nya förhållanden.
Framgång i det ekonomiska saneringsarbetet
förutsätter också ett i alla folklager
spritt förtroende för de politiskt
ansvariga och för deras förmåga att föra
uppgiften i hamn. Jag tror inte, att
man skapar detta förtroende genom att
inrätta nya regleringsorgan, och jag
ställer mig mycket frågande inför den
tanke, som förts fram i regeringspressen,
enligt vilken man skulle upprätta
ett särskilt organ för samarbete mellan
näringsliv och samhälle. .lag vet över
huvud taget inte, vart man syftar med
detta förslag. Jag skulle önska, att jag
kunde få klara besked på den punkten.

Det är möjligt, att den nu sittande
regeringen så småningom kan vinna
ökat förtroende, men den gör det inte
genom nya diktat eller genom partipolitiskt
nit. Över huvud taget rör det sig
i nuvarande stund mindre om politiska
maktfrågor än om nödvändiga försök
att få med människorna i arbetet för
en bättre och säkrare framtid. Jag tror,
att insikten härom håller på att tränga
igenom i alla partier. Men icke heller
här räcker det med vackra fraser. Man
måste även i detta avseende komma
från ord till handling.

En sund samhällsekonomi är i och för

Ang. regeringens ekonomiska politik.

sig ett mål, som måste nås. Endast därigenom
kunna vi garantera svenska folket
en säker och rimlig försörjning, den
trygghet och de utvecklingsmöjligheter,
på vilka människorna kunna göra anspråk.
Men en sund samhällsekonomi
är också grundförutsättningen för vårt
lands möjligheter att hävda sin självständighet
— både utrikespolitiskt och
försvarspolitiskt. Jag hoppas att senare
under dagen bli i tillfälle att på den
punkten ställa en del frågor till försvarsministern.
En sund samhällsekonomi
är en ofrånkomlig förutsättning för
den omvårdnad om människorna, kring
vars nödvändighet någon strid icke råder.
Det är med tillfredsställelse, som
jag konstaterar, att vi, när det gäller
omvårdnaden om samhällsmedborgarna,
äro ense i målsättningen, även om vi
kunna ha skiftande meningar i en del
fall om hur målet skall nås. En sund
samhällsekonomi är nödvändig därför
att utan den kan icke samhället skapa
de gemensamma medel för medborgerlig
trivsel och trygghet, utan vilka vi
icke vilja tänka oss framtiden.

Herr förste vice talmannen, som för
en slund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det finns ett franskt ordspråk
som översatt lyder: »Konsten att
vara tråkig är att säga allt.» Att vi ha
så svårt att följa en remissdebatt här i
den svenska riksdagen sammanhänger
väl huvudsakligen med att varje talare
»försöker att säga allt», d. v. s. att hålla
ett föredrag i stället för ett anförande i
en diskussion. Vi ha nu hållit på tre
timmar med denna remissdebatt och ha
inte hunnit med mer än tre tal. Det är
ju absolut att dra ut på tiden alltför
mycket. Jag tror att det skulle vara till
glädje för åhörarna framför allt, om man
vore litet mera kortfattad och försökte
att inrikta sig på en verklig diskussion,
som ju innebär att man genom frågor

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.
och svar söker bemöta varandra, i stället
för att hålla föredrag. Jag kan naturligtvis
själv inte lova att inte vara tråkig,
men jag skall försöka begränsa mig
till att ta upp några få punkter.

Jag tycker då, att det val, som vi ha
bakom oss, är så intressant, att man inte
kan släppa det med bara en enkel hänvisning.
Jag erinrar om att folkpartiets
ledare för mer än två år sedan, således
före 1946 års val, uppställde såsom mål
för valet i år att krossa den socialdemokratiska
majoriteten. Vissa tecken vid
det föregående valet pekade i den riktningen
att detta skulle lyckas. Gallupundersökningarna
gåvo ju också stöd
för den uppfattningen. Ännu i mitten
av detta år visade en Gallupundersökning,
att socialdemokraterna bara kunde
räkna med 42 procent av valmanskåren,
vilket innebar att vi skulle förlora
majoriteten. Vi satte emellertid in
all vår kraft på att vända strömmen, och
resultatet av dessa bemödanden har
överträffat våra förväntningar. Folkpartiet
har visserligen gått fram ännu mer
än socialdemokraterna, men resultatet
av valet har ju inte blivit det som man
på folkpartihåll hade beräknat. Socialdemokratien
har i stort sett hållit ställningen,
och man kan därför i dag icke
tänka sig en regering utan det socialdemokratiska
partiets medverkan. Trots
de stora framgångarna för folkpartiet
har den plan, som herr Ohlin framlade
för mer än två år sedan om att krossa
den socialdemokratiska majoriteten,
gjort fiasko. Folkpartiet har visserligen
vunnit en del röster från vänster, men
den huvudsakliga vinsten tycks ha kommit
från annat håll. Det parti, som för
ett par årtionden sedan erkänt var riksdagens
största borgerliga parti och borgerlighetens
andliga tillgång, har sjunkit
ned till att bli det minsta av de borgerliga
partierna.

Vi ha uppenbarligen inte bara rätt
utan också skyldighet att försöka göra
klart för oss, vad som ligger bakom denna
sensationella utgång av årets val. Det
hjälper inte med att bara såsom herr
Domö gjorde härom dagen i ett föredrag
säga, att högern inte har förlorat

modet utan spänner krafterna på nytt.
Detta är naturligtvis i och för sig bra
från hans synpunkter, men om man inskränker
sig till att endast konstatera
faktum i fråga om valutgången sjunker
man nog blott djupare ned i eländet.
Den, som rätt bedömer en situation, har
större möjligheter att med säker slagruta
gå mot framtiden. Jag tror inte, att man
inom högern bedömer situationen rätt,
när man, såsom skedde härom dagen
vid ett möte, bara säger att utgången
av valet berodde på valpsykos. Herr
Domö påstod visserligen inte det i dag,
men han yttrade något i samma stil.

Vad den s. k. valpsykosen beträffar,
brukar högern för övrigt inte dra sig
för att slå på stora larmtrumman vid
valen. Men enligt det av mig nyss åberopade
uttalandet, som jag läste i Svenska
Dagbladet, är det högern ensam som
har insett situationens allvar. Det är,
hette det, högern ensam som har känt
ansvar. Den har, påstods det vidare i
uttalandet, talat sanningens ord till det
svenska folket, men dessa sanningens
ord ha inte vunnit gehör. Valutgången
berodde, förklarades det till slut, mera
på uppjagade stämningar än på väljarnas
personliga överväganden. Man brukar
säga att stora ord och fett fläsk
inte fastna i halsen, men jag tycker nog
att den i övrigt så stillsamme herr Domö
borde ha svårt att ta så starka ord i sin
mun.

Herr Domö sade att valet har vunnits
i klassagitationens och den fördomsfria
reklamens tecken. Herr Domö och hans
partivänner mena väl därmed, om jag
får tolka deras ord, att det är herr Erlander
som har utnyttjat klassegoismen
och herr Ohlin som har fallit tillbaka på
den fördomsfria personliga reklamen.
Man kan verkligen fråga sig, vad det var
för mening med den valkartell som högern
och folkpartiet hade under valrörelsen.
Jag kunde för min del inte i
valföredragen märka, att folkpartiet gick
särskilt hårt åt högern. Folkpartiet och
högern tävlade i stället med varandra
om att hitta på lämpliga klyschor om
det socialdemokratiska »vanstvret». Visserligen
gjorde man från folkpartihåll

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

en viss affär av herr Ohlins personliga
charmerande egenskaper, men jag kunde
inte finna, att den agitationen, i den mån
den förekom, riktade sig särskilt mot högern.
Jag vet faktiskt inte, huruvida herr
Domö i fråga om kvinnogunst och andra
sådana ljuva egenskaper kan mäta sig
med herr Ohlin, men jag tror inte att
valresultatet i större utsträckning kan
föras tillbaka på dylika faktorer.

För övrigt innebär det väl ett underbetyg
åt hela det svenska folket att tala
om »valpsykos» bara därför att högern
har gått tillbaka. Herr Domös parti för
sig självt på villovägar, om det stannar
vid en så enkel förklaring till valutgången.
Man kan inte, om man godkänner
demokratiens princip, komma ifrån att
det är valmännens majoritet som skall
bestämma, hur det skall vara. Vi få heller
inte glömma, att det har funnits andra
tider här i landet, t. ex. den period
då herrar Lindman och Ekman voro de
stora borgerliga partiledarna. Jag vill
inte ingå på några undersökningar om
vem av dem som var den mest charmerande,
men jag tror inte att det berodde
på deras egenskaper i det avseendet att
de sutto på de poster som de då innehade.
Högern var i varje fall starkare
på den tiden både numerärt och i förhållande
till folkpartiet. Jag tror inte
heller att detta berodde på att högern
då kände ett mindre ekonomiskt ansvar
än i dag. Eller är det bara i dag som
gamla högermän äro så fallna för uppjagade
stämningar, att de springa över
till folkpartiet? Förklaringen ligger nog
mycket djupare, vilket inte utesluter att
jag måste erkänna, att det finns mystiska
inslag i valresultatet. Att ett par hundra
tusen valmän plötsligt upptäcka att
deras gamla parti har blivit så omöjligt,
att de måste söka sig över till ett annat,
är ju i och för sig ett mysterium. Någon
djupare principiell skillnad mellan högern
och folkpartiet har jag för min del
inte kunnat upptäcka. Möjligen kan jag
leta fram den förklaringen, att man kanske
anser att det i en tid då diskussionen
står om själva samhällsordningen,
eller för atl sätta fingret på en om punkt,
om socialismen, är lyckligare och för -

Ang. regeringens ekonomiska politik,
delaktigare att utkämpa den kampen negativt
på folkpartiets front än på högerns.
Rent psykologiskt finns det naturligtvis
åtskilligt som talar för detta resonemang.
De flesta ha kanske inte heller lagt märke
till att högern för länge sedan har
släppt den sterila nejsägarpose som partiet
intog i gamla tider. Det är möjligt
att denna förändring har skett en dag
för sent. Principiellt kan man dock säga,
att högern och folkpartiet båda äro lika
liberala i dag. Ännu för 25 år sedan
fanns det en betydande skillnad därvidlag,
men den existerar inte i dag.

Men vad slogos vi då om i valet?
Om det ekonomiska programmet, svarar
någon. Men var gick då skiljegränsen?
Jag erinrar om den diskussion rörande
penningpolitiken, som vi hade här i riksdagen
någon av de sista dagarna under
vårsessionen. Såsom de flesta väl minnas,
hade folkpartiet, socialdemokraterna
och bondeförbundet i bankoutskottet
enat sig om exakt samma program. Högern
hade i utskottet anmält en reservation,
redan innan man visste vad bankoutskottet
kunde komma att besluta. När
reservationen framlades, befanns det, att
den i stort sett överensstämde med utskottsmajoritetens
linje. Det var egentligen
bara på två punkter som det fanns
någon större skillnad. Den ena punkten
rörde omsättningsskatten, som herr Domö
här har talat om, och den andra
gällde riksbankens inköp av obligationer,
som ju både herr Elon Andersson och
herr Domö här tidigare ha vidrört. Innebörden
av högerns reservation i fråga
om obligationsköpen tolkades i våras här
i kammaren av herr Nordenson, som
förklarade, att om riksbanken upphörde
med att köpa obligationer, skulle räntan
stiga med en kvarts eller möjligen en
halv procent. Det var hela innebörden
av det stora ekonomiska program som
högern i våras sköt fram ensam mot alla
andra.

Man måste fråga sig, om det var om
detta som vi slogos vid det senaste valet.
Striden skulle då alltså ha stått mellan
högern å ena sidan och alla andra
partier, även kommunisterna, på den
andra. .lag erinrar än en gång om att hö -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
gern och folkpartiet hade valkartell. Åtminstone
före valet var man tämligen
allmänt på det klara med att kampen
stod mellan socialdemokratien och alla
andra partier. I fråga om penningpolitiken
och de stora ekonomiska frågorna
voro vi däremot ense, både socialdemokraterna,
folkpartiet och bondeförbundet.
Hur kan då högern tala så högt om
att det var detta parti ensamt som kände
det ekonomiska ansvaret? Hade inte
även folkpartiet ett stort ansvar, åtminstone
i fråga om kampen mot socialdemokratiens
maktställning? Vi kunna fråga
herr Elon Andersson. Han har säkert
ett annat svar att ge därvidlag än herr
Domö. Vi kunna i varje fall inte komma
ifrån att högern och folkpartiet vid valet
i höstas voro allierade mot socialdemokratien.

Regeringen är ju i dag i stort sett densamma
som tidigare. Det är blott ett par
små förändringar som ha skett. Det socialdemokratiska
partiet har riktat en
vädjan om samverkan i regeringen till
bondeförbundet. Denna vädjan har
mötts av ett avslag. Inviten bär i alla
fall vittne om att även regeringspartiet
och således inte bara högern känner ansvar,
ett ansvar bl. a. för att en fast och
stadig regeringskurs kan hållas. Vår inbjudan
vittnar också om att det socialdemokratiska
partiet icke har några mordiska
planer mot samhällsordningen, för
vilken väl åtminstone bondeförbundet
bör känna sig ha ett visst ansvar. Man
kan ju förstå de motiv, som ledde till
att bondeförbundet tackade nej trots att
partiet på förhand hade förklarat sig
vara livligt intresserat av förhandlingar
om regeringssamverkan. Vi få väl utgå
från att skälen för bondeförbundets avslag
framför allt voro rent politiska.

Herr Domö frågade i dag, vad det beror
på att statsministern så ofta misslyckats
i sina försök att åstadkomma
samverkan. Herr Domö var nog ädelmodig
att erkänna, att detta kanske inte
berodde på statsministern personligen,
utan att felet låg på annat håll. Man väntade,
att han skulle nämna ett annat
namn, som vi nog alla hade på tungan.
Jag vill då här förklara, att om man miss -

lyckades att få till stånd samverkan denna
gång, så berodde det icke på herr
Wigforss.

Herr Domö sade vidare, att misslyckandet
förorsakades av att socialdemokraterna
hade ett klart och på förhand
uPPgjort program. I andra sammanhang
ha vi av både herr Elon Andersson och
herr Domö fått höra, att vårt program
är alltför löst komponerat och att det
till och med, såsom herr Domö förklarade
vid ett tillfälle, är en kopia av de
borgerliga partiernas program för ett
par år sedan. Jag bär för min del inte
kunnat finna, att de borgerliga partierna
över huvud taget ha haft något ekonomiskt
program, och blev därför ytterst
förvånad, när herr Domö kom med detta
påstående. När det socialdemokratiska
partiet riktade sin vädjan till bondeförbundet
om samverkan i regeringen,
vore vi självklart villiga att göra de
eftergifter i fråga om den politiska kursen
som kunde behövas för att möjliggöra
en dylik samverkan. Det färdiga
socialdemokratiska program, som herr
Domö har tyckt sig skåda, torde inte i
och för sig ha kunnat lägga hinder i
vägen för en åtminstone kortsiktig samverkan
med bondeförbundet. Om det hade
hängt på den saken, hade det i varje
fall inte varit svårt för oss att göra de
eftergifter som behövdes.

Det socialdemokratiska anbudet till
bondeförbundet var inte heller utslag av
en tillfällig verklighetsflykt, utan det var
en framställning om en saklig behandling
av de mycket betydelsefulla ekonomiska
och andra problem som vänta
oss under den närmaste framtiden. Vår
inbjudan riktar sig i det avseendet inte
bara till bondeförbundet utan till varje
ansvarig kraft både inom och utanför
riksdagen. Högern vill gärna ge sig sken
av att ensam känna ansvaret. Men om
vi skola lyckas genomföra det nu framlagda
programmet beror i hög grad på
om man inom varje parti och på alla
håll i landet kan upptäcka sitt ansvar.

De båda närmast föregående talarna
ha ingående skärskådat det stora ekonomiska
program, som regeringen har
framlagt. Herr Elon Andersson förkla -

Onsdagen den 3 november 1948 fm. Nr 34. 39

Ang. regeringens ekonomiska politik.

rade, att detta program i stort sett var
acceptabelt, och det tycktes även herr
Domö mena. Herr Elon Andersson yttrade,
att programmet var så acceptabelt
därför att det var en följd av valet. 1
så fall är även herr Elon Anderssons
tal en följd av valet. Man kan nämligen
fråga sig, hur herr Elon Anderssons och
herr Domös tal här i dag skulle ha sett
ut, om valet hade fått en annan utgång,
d. v. s. om majoriteten hade omstörtats
på det sätt som folkpartiet hade inriktat
sig på.

Från högerns sida förklaras i det uttalande,
som jag läste häromdagen, att
regeringens nu framlagda program utgör
ett klart belägg för att högerns krav
sedan två år tillbaka på en ändrad ekonomisk
politik bär varit högst befogat.
Det är en ganska underlig föreställning,
att det föreliggande socialdemokratiska
programmet skulle utgöra en bekräftelse
på att högern har haft rätt. Regeringen
har ju upprepade gånger under de senaste
åren riktat vädjanden till folkpartiet
och andra partier, även högern, om
samverkan för att åstadkomma ett ekonomiskt
program. De andra partierna ha
emellertid alltid svarat nej, mer eller
mindre uppriktigt. Nu kommer högern
och vill ta patent på det socialdemokratiska
partiets och den socialdemokratiska
regeringens program, som ju i själva
verket inte är ett nytt program utan bara
en närmare utveckling av de linjer
som ha följts under de senaste åren.

I herr Domös uttalande förklarades
det vidare, att regeringens program är
hållet i överslätande vändningar. Jag vet
inte om det finns något belägg för det
påståendet. I så fall ha vändningarna
varit överslätande redan tidigare, eftersom
de tankar, som ligga till grund för
programmet, i dag bara utsägas klarare
än vad som förut bär skett. Men högern
bör för övrigt inte tala så högt om överslätande.
Det framlades för åtskillig tid
sedan ett ekonomiskt program som kallades
för näringslivets program. I stort
sett var det väl högermän som stodo
bakom detta program — under alla förhållanden
var det hämtat direkt ur högerns
hjärta. I det programmet krävdes

en räntehöjning med 3, allra lägst 2.5
procent. Såsom jag nyss nämnde, stannade
högern i våras vid att begära en
räntehöjning med en kvarts procent.
Man kan därför inte säga annat än att
högern har utlämnat näringslivets programs
författare. Högern bör således inte
tala så högt om överslätande vändningar.

Det föreliggande programmet kräver
givetvis för sitt genomförande stöd inte
bara från regeringspartiet utan även
från andra partier. Det förutsättes bl. a.
att även näringslivets män skola göra
sitt bästa för att förverkliga programmet.
Det är synnerligen önskvärt att även
oppositionen i riksdagen sluter upp
bakom detsamma och gör sin insats.
Folkpartiets representation i denna kammare
har ju inte mycket förändrats genom
valet, men desto större komma förändringarna
att bli i andra kammaren
vid nyår. Åtminstone jag ser med stor
spänning fram mot den politik som folkpartiet
kommer att föra. Skall det bli
en ansvarets politik gentemot regeringen,
förutsätter det utan tvivel en själsomvändelse
åtminstone inom folkpartiets
ledning.

Herr Elon Andersson var mycket snäll
i dag, och enligt vad jag hört var herr
Ohlin i andra kammaren också ganska
beskedlig. Det väcker förhoppningar om
att det kan bli en mera förtroendefull
samverkan i fortsättningen. Man hade
inga svåra anmärkningar att göra mot
det av regeringen framlagda programmet,
sade herr Elon Andersson. Men
varför har man i så fall på folkpartihåll
inte kunnat acceptera detta program redan
för ett par år sedan, då det hade
funnits möjligheter att tidigare få till
stånd samverkan? Herr Domö för sin del
var så snäll att han, som jag nyss erinrade
om, sade att regeringens program
var en kopia av de borgerligas
program.

Beträffande en sak som nerr Elon Andersson
yttrade, skulle jag vilja göra en
liten randanmärkning. Ilan talade om
en devalvering av vår valuta. Han talade
om en ändring av de svenska valutakurserna
såsom något som antingen

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
övervägdes eller vore nödvändigt. Han
påpekade att det var ett mycket svårartat
problem. Jag tror för min del att
svårigheterna därvidlag äro så stora, att
de lägga allvarliga hinder i vägen för en
ändring. Om en ändring är befogad, vill
jag över huvud taget inte yttra mig om.
Det hade nog för sakens egen skull varit
bäst, om det inte hade sagts något
bär i remissdebatten om denna fråga.
Att ta upp denna sak till diskussion här
kan uppenbarligen vara till skada och
framkalla föreställningar om att något
kommer att ske, som sedan kanske inte
händer, och det kan medföra svårartade
verkningar på det ekonomiska livet.

I regeringens program möta många
svårlösta problem. Herrar Elon Andersson
och Domö ha framför allt uppehållit
sig vid dessa svåra punkter och understrukit
dem för att därmed framkalla
en uppfattning att programmet är ogenomförbart.
Det egendomliga är att de
båda herrarna nästan inte alls sysslade
med den punkt i programmet som före
valet intresserade allra mest, nämligen
frågan om löne- och prisstopp. Herr
Elon Andersson yttrade beträffande möjligheterna
för den svenska exporten att
tränga in på utländska marknader, att
det kommer att bli svårt därför att lönerna
äro så höga här i landet. Han underlät
att tillägga, att lönerna säkerligen
inte äro högre i förhållande till lönerna
i andra länder än vad de voro före kriget.
De ekonomiska möjligheterna att
utomlands sälja svenska produkter borde
därför inte ha försämrats. Detta var
emellertid om jag uppfattade herr Elon
Andersson rätt, det enda som han hade
att säga om denna del av regeringens
program. Frågan om pris- och lönestoppet
är dock en av de avgörande punkterna
i programmet, ja, kanske den allra
viktigaste. Det har före valet gjorts så
många framställningar ifrån de borgerliga
partierna just på den punkten. Man
har vädjat till regeringen att besluta om
lönestopp, som om regeringen eller riksdagen
hade möjlighet att göra detta utan
vidare. Regeringen har emellertid nu underhandlat
därom. Ännu är väl inte allt
klart, men stora möjligheter finnas för

att härvidlag komma fram till ett definitivt
och positivt besked.

Jag vet som sagt inte, om regeringen
kommer att kunna föra det framlagda
programmet i hamn. Men om någon
skall ha möjlighet att göra det, måste
det vara en socialdemokratisk regering.
I valrörelsen utlovades valmännen rent
av paradisiska fröjder, om folkpartiet
skulle vinna valet. Det var kanske det
svenska folkets smala lycka, att det paradiset
inte förverkligades. Framkomstmöjligheterna
för det nationella program,
som oppositionsledarna här i stort
sett ha givit sin anslutning, äro nämligen
förknippade med den socialdemokratiska
regeringens förmåga att föra
sitt program till en lugn och säker
hamn.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill bara fästa herr Åkerbergs
uppmärksamhet på att hans uppgift att
man i näringslivets program skulle ha
begärt en räntehöjning med 2,3 å 5 procent
är en ren fantasiprodukt. Vi inom
högern svara för övrigt bara för vår
egen politik, och näringslivets organisationer
få svara för sig själva. Den missuppfattning,
som herr Åkerberg har gjort
sig skyldig till på denna punkt, är emellertid
anmärkningsvärd.

Herr Åkerberg förklarade vidare, att
herr Ohlin och herr Elon Andersson ha
blivit så beskedliga, att det kanske kan
gå att få till stånd ett förtroendefullt
samarbete. Jag tycker för min del att
det är glädjande att inte behöva inräknas
i den kategori, som för att det skall
kunna bli ett samarbete måste betraktas
såsom beskedlig. Då är det lika bra
att stå ett stycke vid sidan om, så att
man åtminstone slipper få det epitetet.

När herr Åkerberg sedan påstår, att
både herr Elon Andersson och jag skulle
betrakta det av regeringen framlagda
programmet såsom ogenomförbart, är
aven detta en fullständig missuppfattning.
Jag har tvärtom framhållit, att vi i stort
sett kunna vara ense om det mål som
fixeras i programmet, det vill säga att
få till stånd samhällsekonomisk balans.

Onsdagen den 3 november 1918 fm.

Nr 31.

Men det är i fråga om vägarna att nå
detta mål, som vi ha olika uppfattningar.
Det får, herr Åkerberg, aldrig betraktas
som omöjligt att nå målet — samhällsekonomisk
balans, ty den är oundvikligen
nödvändig.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Jag har
inte näringslivets program tillgängligt
och kan därför inte vederlägga herr
Domö. Jag minns faktiskt inte, om det
där stod direkt utsagt, att man ville ha
till stånd en räntehöjning med 2,5 ä 3
procent. Om man hade följt de linjer,
som uppdrogos i näringslivets program,
skulle resultatet dock ha blivit en dylik
höjning av räntan.

Herr Domö sade, att näringslivets
män stå på sin front och högern på en
annan. Ja, det var just vad jag ville påpeka,
nämligen att högern har utlämnat
näringslivets programs författare. Det
programmet var annars ett rejält program.
Om man hade följt det, hade det
visserligen fått förödande verkningar på
vissa områden, men vi hade, om vi hade
börjat redan då, kanske nu varit inne
på en ny linje och på väg uppåt igen.

Vad herr Domö sedan sade om att jag
skulle ha påstått att han anser att regeringens
program är ogenomförbart,
måste jag ögonblickligen dementera
denna missuppfattning. Jag sade alls inte
något dylikt. Jag underströk flera
gånger att både herr Domö och herr
Elon Andersson ha förklarat, att programmet
i stort sett är acceptabelt.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Även jag vill yttra några
ord rörande det i höst förrättade valet.
Det har visserligen kommenterats här
förut i dag, men jag vill ändå säga några
ord därom från mina synpunkter.

Det nu förrättade valet av ledamöter
i andra kammaren har onekligen medfört
en viss förskjutning de olika partierna
emellan. Vissa partier — eller
egentligen bara ett — ha sett antalet av
sina mandat ökas, medan andra partier

Ang. regeringens ekonomiska politik,
ha gått tillbaka. Detta senare är framför
allt fallet med kommunisterna, som
förlorat inemot hälften av sina mandat.
Söker man tyda valmanskårens mening
i de förskjutningar, som vid valet ägt
rum, kan man utan överdrift säga, att
den vill att en sådan politik skall föras,
som skapar yttre och inre trygghet, personlig
frihet, och som icke utsätter vårt
land för äventyrligheter eller experiment
i ena eller andra avseendet. Den
ser icke heller sitt ideal i öster.

Valet kommer även att medföra, att
socialdemokraterna förlora majoriteten
i andra kammaren. De ökade visserligen
avsevärt sitt röstetal, men de erhöllo icke
flera än 112 mandat mot tidigare 115.
De förlorade tre mandat, och det var endast
för dem gunstiga omständigheter
vid valet som gjorde, att de med nära
52 000 röster mindre än de borgerliga
partierna erhöllo två mandat mera än
dessa.

För att föra sina förslag igenom behöver
sålunda regeringen i vissa fall
stöd av något eller några av de andra
partierna. Detta stöd kan inte gärna med
den inställning, som regeringen intagit
under nu rådande politiska läge, sökas
hos kommunisterna. Den hänvändelse,
som socialdemokraterna gjorde till bondeförbundet
om samverkan med dem i
regeringsställning, ådagalägger för övrigt,
att regeringen icke söker stöd från
vänster. Att denna samverkan inte kom
till stånd synes ha framkallat åtskilliga
funderingar på olika håll. Bondeförbundet
framförde emellertid redan från
början av överläggningarna den meningen,
vilken även tidigare framförts, att
det'' i nuvarande situation vore önskvärt
med ett vidare parlamentariskt underlag
för regeringen. Och i det svar, som
lämnades på statsministerns hänvändelse
om regeringssamverkan, uttalade bondeförbundet,
att vårt lands allvarliga
ekonomiska läge och det skärpta internationella
läget motiverade ett samgående
i regeringsställning mellan de fyra
demokratiska partierna och att möjligheterna
härför borde undersökas. Förutsättningar
för en sådan allmän samverkan,
som bondeförbundet efterlyste,

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
synas emellertid icke ha förelegat. Och
i fråga om de överläggningar, som fördes
mellan socialdemokraterna och bondeförbundet,
har ju genom en kommuniké
givits till känna, att full överensstämmelse
om ett program för samverkan ej
kunde vinnas, ehuru enighet förelegat i
vissa avseenden. Att full överensstämmelse
ej kunde vinnas i fråga om alla
de punkter, som voro föremål för överväganden,
bör ej väcka förvåning. Dock
rådde ganska stor enighet om principerna
i det nu aktuella ekonomiska programmet.
Något detaljerat program var
icke då utarbetat. Överläggningarna voro
ändå icke utan betydelse, även om de
för bondeförbundets del inte gåvo vare
sig blommor eller frukter, såsom herr
Elon Andersson sade, att partierna kanske
artigt överlämnade till varandra.
Även om inte något samarbete kom till
stånd, vill bondeförbundet likväl förklara,
att partiet objektivt vill pröva de olika
förslag, som regeringen kommer att
framlägga för riksdagen.

Det nu framlagda ekonomiska programmet,
som i huvudsak bygger på det
av professor Svennilson m. fl. utarbetade
förslaget till långtidsprogram för sanering
av vår ekonomi, kan jag i princip
ge min anslutning till. Avsikten med
denna plan, som mera liknar en prognos,
är ju att få ett program för åstadkommande
av ekonomisk balans: jämvikt
mellan export och import och mellan
tillgång på köpkraft och tillgång på
varor.

Fyraårsplanen visar, alt man skulle
nå detta mål genom en sådan inriktning
av produktionen att exporten kunde
ökas. Men härför behöver exportiridustrien
byggas ut, nya kraftverk anläggas,
maskiner importeras och jordbrukets
produktion ökas. För dessa utbyggnader
och anläggningar kräves nytt kapital,
och det tar även tid, innan en
ökad produktion kan komma till stånd.
Först 1952/53 räknar man med att nå
den eftersträvade jämvikten i betalningsbalansen.
Det är väl ändå att beklaga,
att vi ej erhålla ekonomisk jämvikt förrän
vid den tiden. I programmet synes
man ha förutsett att de nuvarande kon -

junkturerna skola bliva bestående. Man
har icke räknat med fallande priser eller
depressiva tendenser.

Det är emellertid icke gärna möjligt
att med någon högre grad av säkerhet
bedöma hur vår samhällsekonomi kommer
att te sig om tre eller fyra år. Finansministern
såg läget ganska ljust,
och det ser onekligen ut som om förhållandena
i viss mån nu skulle förbättras.
Men vi ha ännu icke erhållit ekonomisk
jämvikt vare sig inom landet eller när
det gäller handelsutbytet med främmande
länder. Detta senare är ett villkor,
som naturligtvis måste uppfyllas, och
detta kan inte gärna ske, om vi inte få
en sund ekonomi inom landet, alltså
jämvikt i landets inre ekonomi. Detta är
ett villkor för att vi i längden skola
kunna få en god ekonomi över hela linjen.
Ovissheten om hur läget kommer
att te sig för en avsevärd framtid gör,
att det nu inte gärna är möjligt att yttra
sig om huruvida den framlagda prognosen
kommer att hålla, när den konfronteras
med verkligheten. Lösningen av
jämviktsproblemet bör vad utrikeshandeln
beträffar sökas i en ökning av vår
export. En så kraftig nedskärning av importen,
som skulle fordras för att uppnå
balans, är en utväg, som icke är tillrådlig.
I så fall skulle vår produktion
komma att minska på grund av bristande
tillgång på nödiga maskiner, råvaror
och halvfabrikat. En sådan nedskärning
skulle leda till att såväl varuförsörjningen
inom landet som exporten ytterligare
försämrades.

En oviss faktor i exportoffensiven är
prisläget på världsmarknaden. Det är ju
känt, att svårigheter uppstått att sälja
pappersmassa till priser som ur vår
synpunkt te sig skäliga. Skulle denna
tendens fortsätta och även utsträckas att
omfatta andra viktiga exportvaror uppstår
ett besvärligt läge. Vi få säkert vara
beredda på en hård konkurrens med
andra länder på världsmarknaden.

Här har i dag av en talare påpekats,
att man kunde överväga att tillgripa
penningpolitiska medel genom en devalvering
av vår kronvaluta i förhållande
till andra länders valuta. Men detta

Nr 31.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

är en fråga som nog måste ses i sitt
sammanhang. De europeiska länderna
köpa nu i allmänhet varor från de transoceana
länderna. Det torde vara svårt
att förutse vilka konsekvenser det skulle
leda till om vi under nuvarande förhållanden
ensamma ändrade vår valutakurs.
För övrigt skulle en sådan åtgärd
få vittgående verkningar och dra
med sig en höjning av priserna på importerade
varor. Jag är förvissad om att
även exportörerna äro ganska tveksamma,
om man nu bör tillgripa detta medel.
Om en sådan devalvering inte kommer
till stånd, vilket är sannolikt, måste
det, som uttalades här i dag, vara till
skada för vår penningpolitik.

Jag vill säga ytterligare några ord om
det framlagda ekonomiska programmet.
Planen är, som jag nämnde, ett långsiktsprogram,
som ger anvisning om
hur produktionen lämpligen bör inriktas.
Det räknas med en fortsatt ekonomisk
utveckling efter i huvudsak samma
linjer som de nu rådande. Man räknar
inte heller med avsättningssvårigheter.
Men när Europa så småningom
blir återuppbyggt, vilket alla tecken tvda
på, och produktionen där kommer
att ökas och anta liknande proportioner
som före kriget, kan det komma
att uppstå depressiva tendenser på
marknaden, som medföra svårighet att
finna avsättning för våra produkter.
Det kan då bli nödvändigt att anpassa
våra förhållanden därefter. Men det har
man i planen, ganska naturligt för övrigt,
inte ansett sig kunna uppgöra någon
prognos för.

Ett område, som man ytterligare berört
i programmet, är jordbruket. Enligt
den Svennilsonska utredningen räknar
man med att jordbrukets avkastning
skall ökas. Jämfört med innevarande
år skulle vi redan 1952/53 ha nått
en ökning av skörden och jordbrukets
avkastning i övrigt med 8e> procent.
Detta resultat skulle erhållas huvudsakligen
genom en ökad användning av
konstgödsel och genom växtförädling
och ogräsbekämpning. Sverige skulle då
bli självförsörjande i fråga om brödsäd.
Men skulle detta resultat nås, vilket in -

Ang. regeringens ekonomiska politik,
te bör vara uteslutet, så måste jordbruket
göras ekonomiskt lönande och givas
en sådan ställning, att det kan betala
sin arbetskraft likvärdigt med andra näringar.
Det är nu många mindre väl
belägna jordbruk, som måste läggas ned
på grund av bristande lönsamhet, och
de många kreaturslösa jordbruken, vilkas
antal ökas år från år, visa att mjölkproduktionen
icke är lönande. Antalet
mjölkleverantörer anslutna till Svenska
mejeriernas riksförening ha under kriget
och därefter minskat med omkring
7 000. Från Skåne ser man dagligen i
tidningarna annonser om försäljning av
kreatursbesättningar. Det är framför allt
i denna del av landet, som denna företeelse
kan iakttas. Finns det för övrigt
inte ett allmänt intresse av att vi
uppehålla livsmedelsproduktionen i en
omfattning, som är nödvändig för folkförsörjningen?
Tidningen Expressen,
som man förutsätter kanske haft ett tvivelaktigt
intresse för jordbruket, bär,
såvitt man kan döma av en artikel i
tidningen häromdagen, ändrat ståndpunkt.
Är det en sinnesändring eller
ett nyvaknat intresse? Tidningen skriver:
»Skola vi behöva behålla livsmedelsransonering
så lång tid, som förutsattes
i den ekonomiska planen, alltså
till efter 1953? Vore det inte då bättre
att genom prisreglerande åtgärder stimulera
produktionen, så att vi kunna
undvika denna ransonering? Vore det
inte bättre att ge mjölkproducenterna tre
öre mera per liter än att denna knapphet
på mjölk skall råda?» Dessa uttalanden
väckte en viss förvåning hos mig,
när jag läste dem, och jag frågade mig
om tidningen allvarligt menade vad den
skrev. Jag hoppas, att så är fallet. Skall
planen emellertid i detta avseende förverkligas,
så är det nödvändigt att jordbrukets
ekonomiska ställning förbättras.

Rörande det inre jämviktsproblemet
gäller det, såsom de sakkunniga påpekat,
huvudsakligen alt vinna en stabilisering
av inkomstnivån. Det köpkraftsöverskott,
som i fjol tedde sig mycket
allvarligt, bar kunnat nedbringas genom
en överbalansering av budgeten och genom
en viss prisstegring. Kunna in -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
komsterna stabiliseras vid nuvarande nivå,
torde bekymren för köpkraftsöverskottets
ogynnsamma inverkningar i viss
mån lätta. Det är därför viktigt att en
stabilisering sker.

Som ett viktigt led i stabiliseringsarbetet
måste även ingå en ytterligare
nedskärning av investeringarna. Det är
säkerligen verkningarna av en tidigare
sådan nedskärning, som i viss mån ger
sig till känna nu på det ekonomiska området.
Finansministern har i dag nämnt,
att byggnadsarbetarnas antal det senaste
året minskat med omkring 47 000.
Jag tror, att framför allt på detta område
verkningarna efter hand komma att
Se sig till känna, särskilt om man fullföljer
planen att minska investeringarna,
att anpassa byggnadsverksamheten
efter vår förmåga. Inom byggnadsområdet
tar det ju lång tid, innan verkningarna
av en förändrad politik återspeglas
i det ekonomiska livet såväl
när det gäller arbetskraft som när det
gäller ekonomi och penningväsende. Sedan
byggnadstillstånd beviljats för en
byggnad, tar det ju ofta ett eller två år,
innan byggnaden står färdig. Fn inskränkning
av licensgivningen inverkar
därför först efter en ganska lång
tid, och det är kanske först nu som
verkningarna av tidigare företagna begränsningar
visat sig. Jag hoppas, att finansministern
och de statsråd i övrigt,
som ha med detta område att skaffa,
följa utvecklingen med stor uppmärksamhet.
Det betyder dock mycket hur
man avväger tillståndsgivningen och i
vilken utsträckning man anser, att investeringar
skola få ske, för vilket ändamål
och så vidare.

Det är klart, att denna nedskärning
av investeringarna kommer att gå ut
över i och för sig mycket önskvärda
byggnadsföretag. Det finns stort behov
av såväl bostäder som skolor och sjukhus,
men tyvärr är läget sådant, att vi
icke för de närmaste åren kunna bygga
i den utsträckning, som vi skulle önska
och som ter sig motiverad. Det är nödvändigt
att i första hand främja sådana
investeringar, som kunna underlätta
exportökningen.

Jag vill emellertid understryka att avvägningen
av investeringarna bör ske på
ett sådant sätt, att landsbygden icke
otillbörligt missgynnas. Även på landsbygden
finns ett stort behov av nybyggnads-
och förbättringsåtgärder i
fråga om bostäderna. Landsbygden bör
icke erhålla en alltför liten byggnadskvot.
När nu investeringarna måste skäras
ned, synes även vägbyggandet komma
att drabbas hårt. Är det icke ur vägen
att påpeka, att här finnes skäl att
gå fram med försiktighet?

Skola emellertid de föreslagna åtgärderna
för att stabilisera inkomstnivån
ha någon utsikt att lyckas, måste det
kombineras med ett betydligt ökat sparande.
Vill man undvika tvångsåtgärder
av ett eller annat slag för att öka
sparandet, måste det frivilliga sparandet
nå en avsevärt högre nivå. Det gäller
för de enskilda människorna att
spara, men det gäller också för stat och
kommun att inskränka sådana utgifter,
som i nuvarande läge icke äro absolut
nödvändiga. Sparandet måste få en sådan
storleksordning att det motsvarar
nyinvesteringarna. Utan att sparande
och investering uppväga varandra är
det icke möjligt att på längre sikt skapa
och upprätthålla balans i samhällsekonomien.

Enligt planen skulle kött- och sockerransoneringarna
bli bestående även efter
år 1953, medan smör och fläsk skulle
släppas fria senast nämnda år. Är
detta inte att bedöma framtidsutsikterna
väl mörkt? I länder som fått utstå
krigets förstörelse söker man nu lätta
på ransoneringarna. Skulle då ransoneringen
behöva upprätthållas längre i
vårt land, som har undgått kriget?
Brödransoneringen är nu avskaffad,
ehuru det har förefunnits stor tveksamhet
hos flera av dem som hade ansvaret
för densamma, men vi ha väl icke
haft annat än angenäma erfarenheter
av dess upphävande.

Behåll icke dessa ransoneringar längre
än som nödigt är, och lätta på regleringsväsendet
i den mån det låter sig
göra!

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Det kan kanske synas en smula djärvt
av mig att gå upp i den här debatten
så relativt tidigt, så mycket mer som jag
i viss mån kommer att spränga den
trånga ekonomiska ram, inom vilken debatten
hittills har hållit sig.

.lag skall emellertid först ta upp en
ekonomisk detaljfråga. Enligt Marshallrapporten,
som vi nu ha fått, kan man
inte under den period, som det gäller,
räkna med någon ökning av den inhemska
befolkningen i de produktiva
åldrarna. Detta medför med nödvändighet
anspråk på att man utnyttjar all den
arbetskraft som finns att tillgå, och då
uppställes frågan: Sker detta nu i realiteten? Jag

skall för att belysa saken bara ta
ett enda exempel. Vi ha här i landet en
grupp som kallas arkivarbetare. Denna
grupp är visserligen inte så stor — för
närvarande, nota bene — utan den omfattar
endast bortåt 700 personer, men
om man betänker att importen av några
tusen utländska arbetare har kostat flera
hundratusen kronor finner man att
varje arbetare är ganska dyrbar, och då
förefaller det underligt att man nästan
skall behöva leta efter arbetsmöjligheter
på olika håll för att kunna ge dessa arkivarbetare
anställning.

Nu vet jag att arbetsmarknadsstyrelsen
har sin uppmärksamhet riktad just
på detta problem, och även arbetsmarknadskommissionen
vidtog på sin tid
efter framställningar från en del håll
kraftiga åtgärder, som ledde till att antalet
utländska arkivarbetare i landet
minskades från cirka 1 100 till cirka 300.
Härigenom tillfördes alltså vår arbetsmarknad
en arbetskraft på cirka 800
personer.

Frågan om de utländska arkivarbetarna
har diskuterats eller åtminstone berörts
tidigare i denna kammare, och den
sammanhänger ju med en hel rad av
problem. För min del anser jag det riktigast
att dessa arkivarbetare, om de utgöra
fullgod arbetskraft, skola komma ut
på den öppna arbetsmarknaden och avlönas
enligt dennas noteringar. Även i
den mån det är fråga om s. k. partiellt

Ang. regeringens ekonomiska politik,
arbetsföra böra vederbörande kunna
placeras på för dem lämpliga poster i
den öppna arbetsmarknaden. För undvikande
av alla missförstånd vill jag
understryka, att detta konstaterande
ingalunda innebär någon kritik när det
gäller de många utomordentligt framstående
forskare och andra bland arkivarbetarna,
som ha gjort stora insatser
inom vårt land. Frågan om dessa
personer har ju i viss mån lösts genom
inrättandet av ett ökat antal stipendier,
och jag tror att det är en riktig väg man
därvid har slagit in på.

Såsom jag nämnde tillhöra många av
arkivarbetarna — det gäller både de
svenska och de utländska — de partiellt
arbetsföra. Som bekant finns det inom
arbetsmarknadsstyrelsen konsulenter för
placering just av de partiellt arbetsföra,
och jag föreställer mig att det vore
lämpligast om placeringsfrågan för hela
arkivarbetarstammen toges om hand av
dessa konsulenter. Den fullgoda arbetskraften,
om jag får uttrycka det så,
skulle då placeras i den öppna marknaden
med hyggliga löner, och de partiellt
arbetsföra inom kategorien skulle
placeras efter samma grunder som andra
partiellt arbetsföra.

Jag är rädd för den utveckling som nu
pågår. Som jag nyss nämnde äro de utländska
arkivarbetarna i vårt land för
närvarande inte så många, men deras
antal kan mycket lätt komma att ökas,
och jag fruktar att det här håller på att
utvecklas en arbetsmarknad vid sidan
av den så att säga reguljära. En sådan
institution kan ha sin stora betydelse
under tider av arbetslöshet, men inte
när hela marknaden ropar efter arbetskraft.

Nu hörde jag här om dagen till min
glädje, att arbetsmarknadsstyrelsen har
varit inne på tankegångar liknande dem
jag här har framfört, och därför vill
jag nu bara understryka vikten av att
denna fråga får sin lösning på bästa
möjliga sätt, ju förr dess hellre.

Jag skall, herr talman, tillåta mig att
också ta upp en vidsträckt fråga, som
visserligen självfallet också har en ekonomisk
aspekt, men som dock rör helt

Nr 31.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
andra områden än de på vilka debatten
i dag hittills har rört sig. Jag tänker på
någonting som vi i dessa tider dagligdags
läsa om i tidningarna, nämligen
den ökade brottsligheten och allt vad
därmed sammanhänger. En talare som
uppträdde här nyss sade, att målet för
människornas omvårdnad är oomstritt
av oss alla. Jag skall emellertid be att
få understryka, att vi för att komma tillrätta
med detta problem måste ha bland
mycket annat också ekonomiska resurser.
Delvis av ekonomiska skäl har utvecklingen
på detta område varit sådan,
att samhällets möjligheter att skydda
sig emot den allt mer ökade brottsligheten
ha blivit allt mindre i relation
till denna ökade brottslighet.

Jag sade, att jag skulle spränga den
ekonomiska ramen för diskussionen,
men syftet med hela vår debatt i dag
är ju att framlägga och enas om linjer
för vår fortsatta verksamhet, och jag
tror att vår förmåga att klara oss igenom
kommande svårigheter och att ålägga
oss de inskränkningar, om vilka finansministern
tidigare här har talat,
inte bara är en fråga av rent ekonomisk
karaktär, utan också en fråga om hela
vårt folks inre halt. Och därför anser
jag, att det icke är att gå vid sidan av
diskussionens ämne att beröra dessa
frågor. Det är ju dock så, att en av statens
främsta uppgifter är att sörja för
rättssäkerheten.

Jag vet mycket väl att justitieministern
och andra ha uppmärksamheten
riktad på dessa utomordentligt viktiga
frågor — det är för närvarande åtminstone
ett par utredningar som jag
känner till i arbete på det här området.
Men saken brådskar! Vi behöva bara
kasta en blick omkring oss i dagens
samhälle för att bli på det klara med
den saken.

Då uppställer sig frågan, om vi verkligen
utnyttja de skyddsresurser i olika
hänseenden, som vi redan ha. Det är
naturligt att den ökning av brottsligheten,
som jag redan har nämnt, har skapat
en utomordentligt stark oro inom
vida kretsar. Jag skall nämna ett par
siffror, som gälla för Stockholm. Anta -

let brott var där år 1938 12 827 och har
under de senast gångna tio åren ökat
till 30 071, vilken siffra gäller för år
1947. För innevarande år kommer siffran
sannolikt att bli ännu högre.

Nu uppställa sig naturligtvis för gemene
man två frågor, nämligen dels
huruvida lagarna äro så utformade, att
de utgöra ett tillräckligt skydd, och dels
— det är kanske den viktigaste sidan
av saken — huruvida vi ha möjlighet
att effektivt tillämpa de lagar som vi ha.

Jag läste i går i Polistidningen ett referat
av ett uttalande, som var gjort av
Svenska polisförbundet och som var av
en utomordentligt allvarlig karaktär. Där
kunde man läsa en hel rad intressanta
uppgifter om utvecklingen. Jag skall inte
bär ta upp tiden med att återge dessa
uppgifter, men det göres vissa konstateranden,
vilka helt stämma överens med
den inställning som jag har och som
jag här något har tangerat. Svenska polisförbundet
säger bland annat: »Det är
säkerligen klokt även ur ekonomisk synpunkt
att satsa tillräckligt på ett effektivt
polisväsen och inte låta det hela
ständigt vara en halvmesyr.» Jag anser
att ett uttalande av sådan karaktär från
denna mycket sakkunniga instans innebär
ett mycket allvarligt memento.

I en tidning kunde man vidare för
några dagar sedan läsa en rubrik, som
även den ligger helt i linje med vad
jag här har sagt. Den löd: »Katastrofläge
för sinnesslövården». I tidningen
påtalades hurusom anstalterna icke räcka
till för intagning av alla mer eller
mindre farliga individer. Samma sak
gäller inte bara sinnesslövården, utan
även samhällets möjligheter att skydda
sig mot förbrytare. När jag år 1944 i
andra kammaren framställde en interpellation
i den även då aktuella frågan
om förbrytelser mot minderåriga, sade
dåvarande statsrådet Bergquist, att en
lösning av anstaltsfrågan var en nödvändig
förutsättning för ikraftträdandet av
1937 års lag om förvaring och internering.
Nu frågar man sig: Har man sett
till att dessa förutsättningar ha skapats?
— Knappast.

Vad som kanske mer än något annat

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

har upprört den allmänna opinionen är
ju de övergrepp mot minderåriga, som
ständigt förekomma. Redan år 1944 sade
dåvarande justitieministern, att förhållandena
på detta område hade undergått
en försämring under de senast förflutna
åren. Det är säkerligen ingen
överdrift att säga, att försämringen även
sedan dess har pågått på ett skräckinjagande
sätt. Det finns uppgifter om
saken från en hel råd storstäder, och jag
kan nämna som exempel, att det i Stockholm
under åren 1944—1947 förekom
inte mindre än 553 ärenden rörande
tukt- och sedlighetssårande gärning mot
minderåriga. På detta område måste, menar
den allmänna opinionen — och jag
tror inte det är obefogat att i detta sammanhang
framföra dennas synpunkter

__en lagändring komma till stånd, och i

alla händelser måste en effektiv tillämpning
ske av de lagar som redan finnas.

Vad beträffar lagändring vill jag säga,
att jag tror att de förekommande straffen
äro tillräckligt hårda — med vissa
undantag, som jag strax skall beröra —
och jag tror att det väsentliga problemet
ligger på tillämpningens område.
Det är ju så, att lagen härvid sätter en
gräns. Den skiljer nämligen mellan å ena
sidan otuktsbrctt, å andra sidan tuktoch
sedlighetssårande gärning. Otuktsbrotten
straffas strängt, och förövarna
underkastas obligatoriskt sinnesundersökning.
I fråga om tukt- och sedlighetssårande
gärning dömer man däremot efter
helt andra grunder. För sådant brott
utdömes i allmänhet endast böter, och
sinnesundersökning förekommer sällan.
Det är dock icke ovanligt — det veta
våra psykiatriker mycket väl — att personer
som ha bötfällts för sådana förbrytelser
senare bli åtalade på nytt för
mycket grova brott.

Även för detta finns det talande och
skräckinjagande siffror: polisen i Stockholm
har bortåt ettusen sexualförbrytare
antecknade i sitt register. Av dessa ha
högst 20 sänts till psykiatriska sjukhuset.
Många ha frågat mig och andra, vad
detta kan bero på — det synes ju gemene
man obegripligt — men det är i full enlighet
med lagens bestämmelser att så

Ang. regeringens ekonomiska politik,
har skett. Lagen säger nämligen uttryckligen:
»Finnes brottet ej förskylla svårare
straff än böter, må sinnesundersökning
ske endast när särskilda skäl därtill
äro.»

Nu vet jag, att brott mot person och
således även de brott som jag här talar
om äro föremål för straffrättskommitténs
utredning. Men den utredningen
blir säkert inte färdig ännu på åratal, och
under tiden måste vi väl ändå på något
sätt, vad det än kostar, se till, att de abnorma
tas om hand på ett sådant sätt
att samhället blir skyddat. Föräldrarna
äro uppskrämda, och det har talats om
att man har skapat panik. Ja, det är möjligt
att så har skett. Men är det någon
som undrar över att föräldrar råka i
panikstämning, då de äro i det läget
att de inte våga släppa ut sina små flickor
med hänsyn till risken att dessa
skola förstöras för hela livet? Det har
sagts, att det i pressen har bedrivits en
upplysning — om vi skola kalla det så
— som har stimulerat till brott. För att
inte ta upp tid i onödan skall jag därvidlag
hänvisa till en artikel i Tiden
av byråchef Torsten Eriksson, som känner
till det här problemet mycket väl.

I sin framställning av frågan säger han,
att tidningarna genom det ständiga rotandet
i dessa frågor och genom de ingående
redogörelserna för de brottsliga
handlingarna ha del i skulden för vad
som här sker. Det är möjligt att det ligger
mycket i detta, men man får inte
bortse ifrån att det kan vara nyttigt att
föräldrarna på ett påtagligt och klart
sätt upplysas om att det här föreligger
en nästan ständigt akut risk, så att de
kunna inrätta sig därefter. Problemet
har alltså två sidor.

Det kanske lät som en överdrift då jag
sade, att barnen kunna bli förstörda
för hela livet, men det är inga överord.
Det är såvitt jag förstår ett framsteg
att man nu inte på långt när så ofta som
för fyra år sedan, då jag framställde
min interpellation, i samband med sådana
här affärer får läsa sådana felaktigheter
som att barnet i fråga »inte får
något framtida men» av händelsen. Vad
vet man om den saken? Läkare, psykia -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
triker, socialarbetare och andra tala där
ett helt annat språk; en människa har
som bekant inte bara en kropp, utan
också en själ, som kan bli förstörd.

När det gäller sådana brott som jag
här har talat om är, som jag nämnde,
risken för återfall överhängande, eftersom
de bottna i en direkt sjuklig böjelse.
Såsom det särskilt har påpekats från föräldrahåll,
får förövaren av ett sådant
brott tillfälle att efter en längre eller
kortare tids förvaring upprepa brottet.
Föräldrarna mena, att det är ansvarslöst
att endast bötfälla en sexuellt abnorm
individ. De anse, att samhället måste
skydda sig mot sådana personer. Den
riktiga vägen är väl att, vad det än kostar,
låta en psykiatrisk läkare undersöka
sådana fall. Det är ju skrämmande när
man får läsa i pressen om sådana fall
som ett som nämndes för några dagar
sedan, där en 25 års man under flera
månaders tid hade förbrutit sig mot ett
par sjuåriga flickor. Enligt de lämnade
uppgifterna — jag har inte haft tillfälle
att kontrollera dem, men de ha icke dementerats,
och jag har ingen anledning
att betvivla deras riktighet — hade denne
man tidigare inte mindre än två
gånger varit straffad för sexualbrott.
Skall denna man, som nu endast är 25
år gammal, promenera ut och in i anstalterna
under återstoden av sitt liv?
Ha vi inga möjligheter att vidtaga några
åtgärder för att föra in honom och hans
gelikar i arbetslivet på ett sätt, som gagnar
både samhället och de ifrågavarande
individerna själva?

År 1944 genomförde vi en lag om kastrering.
Sådan kastrering är emellertid
frivillig, och det låter mycket bra, men
jag tror att det i vissa fall är felaktigt
att uteslutande lita till frivilligheten. I
Danmark har man väl att märka, sedan
år 1935 haft föreskrifter om tvängskastrering.
Det har talats mycket om detta
problem, men jag skall inte gå in på det
närmare. Jag vill bara ställa upp problemet,
och jag gör inte anspråk på att
komma med några förslag till lösningar.

I Danmark har det under de ungefär
13 år, som tvångskastrering tillämpats,
gjorts vissa undersökningar på området,

och en framstående professor i rättsmedicin
har bland annat uttalat, att de
vanligen förekommande skildringarna
av de otrevliga verkningarna av en kastrering
äro fullständigt missvisande. För
övrigt menar jag, att även om det skulle
bli otrevliga verkningar för dessa individer,
så är det dock viktigare att samhället
och i detta fall närmast barnen
skyddas.

Statsrådet Bergquist sade år 1944, att
man måste gå försiktigt fram när det
gäller kastreringen, och det är ju alldeles
riktigt. Vi ha börjat försiktigt med
kastrering, sade statsrådet, och det är
mycket möjligt att vi om några år kunna
gå längre. Läkarna skulle följa utvecklingen
på området, och om det icke
visade sig några otrevliga biverkningar
skulle man våga gå längre än man till
en början ville göra. Jag menar att tiden
nu är inne för vidtagande av åtgärder.
Jag vet fuller väl, att jurister och kanske
även andra komma att säga, att den
där frågan inte löses så lätt, eftersom det
är fråga om ingripanden i individens
frihet. Ingen kan vara mer känslig för
den saken än jag, men det finns dock
större värden i vissa sammanhang, och
jag menar att ett sådant sammanhang
föreligger här.

Fn annan sida, herr talman, av brottslignetsproblemet,
som inte är mindre
oroande än den sida jag nyss har berört,
ar den kraftiga ökningen av ungdomsbrottsligheten.
Jag skall inte här gå närmare
in på den frågan, den diskuterades
i denna kammare så sent som den 5 maj
i samband med en interpellation av herr
Bergh. Det bär sagts, att man inte skall
överdriva betydelsen av ungdomsbrottsligheten,
som ju ökas snart sagt från dag
till dag. Det är alldeles riktigt. Framför
allt skall man inte bara säga, att ungdomen
är dålig. Det finns alltför mycken
god och sund ungdom för att man skulle
kunna våga ett sådant omdöme. Icke förty
finns det alltför många, som dragas
in i historier som de sedan få lida för
i hela sitt liv.

En annan sida av saken är att ungdomsbrotten
inte bara ha blivit flera,
utan också ha blivit grövre. Jag skall

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

inte ta upp tiden med att ge exempel;
kammarens ledamöter känna nog till saken
via pressen och på andra sätt. Det
kan inte hjälpas att man frågar sig: är
det lagarna som äro olämpliga, eller sakna
vi endast möjligheter att tillämpa lagarna
för att därigenom skydda samhället? Som

alla veta har det på senare tid
riktats mycket allvarlig kritik emot den
villkorliga domen. Detta straff har funnits
i över 40 år, och dess införande utgjorde
ett utomordentligt framsteg, både
humanitärt och praktiskt. När jag säger
praktiskt menar jag att den villkorliga domen
ger vederbörande ungdomar möjlighet
att, i stället för att huller om huller
stoppas in i anstalter, komma ut i
förvärvslivet och få en yrkesutbildning,
som kan hjälpa dem för framtiden och
därmed också hjälpa samhället. Så som
den villkorliga domen numera tillämpas
frågar man sig emellertid, om inte släpphäntheten
har gålt för långt. På sina håll
har man tydligen fått upp ögonen för
den saken. Jag såg häromdagen en uppgift
om att man överväger införande av
bötesstraff i förening med villkorlig dom,
detta för att, som det uttrycktes, straffet
skulle kännas genast. Det är en fråga
för sig huruvida inte det straffet kommer
att kännas hårdast för brottslingens
föräldrar — jag skulle tro att så är fallet
_ men jag tror att man där är inne

på rätt väg.

I det sammanhanget uppställer sig
emellertid åter frågan: är organisationen
på detta område tillräckligt effektiv för
att man skall kunna komma tillrätta med
problemen? Domare, socialarbetare och
andra äro ense om att något måste göras
och göras snart. Häradshövdingarna
gjorde häromdagen ett uttalande i pressen
om att man hade gått för långt i
eftergivenhet och visat för stor mildhet
vid straffverkställighet. Det är jurister
som säga detta, och detsamma mena socialarbetare
som ha sett verkligheten på
nära håll.

Personligen vill jag också här för
undvikande av missförstånd säga, att
jag inte tror, alt det är någon mening
med straff i (let oändliga. .lag tror inte

4 Första kammarens protokoll 1948. Nr 34.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
att det är någon fördel med att bura
in folk och fjättra dem på tusen och
ett sätt. Det finns kategorier, i fråga
om vilka man måste gå fram på det
sättet för att skydda samhället, men
det finns också särskilt bland ungdomsbrottslingarna
utomordentligt många,
som det går att göra mycket för, om samhället
inriktar sig på förebyggande åtgärder.
Men man kan inte gå hur långt
som helst. Det var en stadsfiskal, som
häromdagen omtalade ett fall, där en
förbrytare under 18 år gjort sig skyldig
till åtta rymningar med förnyade brott,
innan han dömdes till ovillkorligt frihetsstraff.

Jag kan även här göra en jämförelse
med förhållandena i Danmark. Där är
man långt strängare mot unga återfallsförbrytare.

När man studerar dessa frågor närmare,
får man, tycker jag, det intrycket,
att man på detta liksom på andra områden
har genomfört reformer utan hänsyn
till om man har möjlighet att omsätta
dem i praktiken. Jag kan nämna
övervakningsinstitutet, som skulle vara
ett komplement till den villkorliga domen.
Har man gjort tillräckligt för att
få tillräckligt många och nog kvalificerade
övervakare? Enligt uppgifter, som
jag har fått, kan t. ex. en övervakare ha
hand om över hundra villkorligt dömda,
vilket alldeles uppenbart går over
evne. Och hur går det för dem som
komma in på anstalt? Det har också
diskuterats här i kammaren. De utgöra
en ständig källa till oro för den omkringboende
befolkningen. Också här
anser sakkunskapen, att humaniteten
har drivits för långt, och polismyndigheter
och andra undra, varför man skall
bekosta dessa dyrbara anstalter, när klientelet
kan promenera ut och in nästan
hur som helst.

Såsom jag redan har betonat, har det
sagts, när man går till rätta med dessa
frågor, att man inte skall vädja till vedergällningskänslor.
Det skall man inte
göra. Men som jag också har sagt flera
gånger anser allmänheten sig ha rätt att
kräva skydd mot brottslingar av olika
slag. Det är inte alldeles ovidkommande

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1918 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
i detta sammanhang att draga fram den
synpunkten, att därest släpphäntheten
går för långt, kan i den allmänna opinionen
vedergällningstanken ånyo vinna
insteg, och därigenom kunna värden och
framsteg, som tidigare ha gjorts, spolieras.

Det var en författare, som häromdagen
sade, att vi sakna en målmedvetet
utformad profylax och att vi ännu brottas
med anstaltsvårdens problem. Jag
tycker att i detta konstaterande rymmes
hela problemet. Eftersom jag principiellt
och även praktiskt har den inställningen,
att man inte bara skall straffa och
gå hårt fram, när det ändå — höll jag
på att säga — är för sent, kunna vi inte
lägga ned tillräckligt stor del av våra
ekonomiska resurser för att giva ungdomen
allt det stöd, som den behöver
i hemmen och i samhället. Det är en
uppfostringsfråga av stora mått, och vi
komma väl in på hela det problemet,
när skolreformen kommer upp i riksdagen.

Det är dock ett allvarligt tidens tecken,
när man får läsa i pressen och får
höra i radio, att orden moral och samvete,
dessa höga ord, sättas inom citationstecken.
Det är ett modernt tidens
tecken. De diskussioner, som ha förts
i radion, ha upprört — det vet jag —
många människor i detta land, de må
ha rört sig om moral eller om införande
av stöldlicenser eller annat. Dessa diskussioner
vålla oro och osäkerhet icke
endast hos ungdomen, utan också hos
föräldrar ute i landet, och man kan med
fog ställa den frågan, om det är riktigt
att sådant sprides över landet på olika
vägar. Jag vet väl, att ett påtalande av
dessa ting är att sticka handen i getingboet.
Men getingarna må sticka — jag
gör det i alla fall, ty det skall sägas ut
någon gång! När man sätter orden moral,
etik, samvete och allt detta inom
citationstecken, kan det vara skäl att
det någon gång säges ut ordentligt, att
vår västerländska kultur dock vilar på
kristen grund med allt vad därmed följer.

Såsom jag tidigare har sagt, har jag,
herr talman, inte bara uppehållit mig

vid de ekonomiska problemen. De frågor,
som jag huvudsakligen berört, äro
emellertid minst lika viktiga som de
ekonomiska frågorna. Jag vet, att de äro
utomordentligt svårlösta. Jag vet, att det
är lätt att tala om dem och komma med
uppslag, och jag vet, att det är svårare
att få en rätsida på dem i praktiken.
Men jag vet också, att det är nödvändigt
att vi sätta till alla resurser för att lösa
problemen, om vi skola kunna möta
kommande svårigheter och samtidigt
skapa bättre förutsättningar för framtiden.

Hem NORDENSON: Herr talman! Under
årets valstrid har det — nära nog
till leda — upprepats, att höstens politiska
kraftmätning väsentligen utgjorde
en uppgörelse mellan liberalism och socialism
— eller man kanske bör säga
mellan soc/aMiberalism och social-demokrati.
Likväl borde det vara uppenbart
för varje lidelsefri iakttagare, att
detta inte blev valets verkliga skiljelinje.
Den kom i stället med hänsyn till de
ekonomiska frågornas allt större vikt att
gå mellan å ena sidan dem, som vilja
se den bistra verkligheten i ansiktet
och använda de nödiga botemedlen mot
vår iråkade ekonomiska ohälsa, och å
andra sidan dem, som till äventyrs inse
lägets allvar men tydligen inte vilja vara
med om att patienten får ordentligt
reda på hur det egentligen är fatt eller
att den beska medicinen doseras i erforderlig
styrkegrad.

Det var högern, och högern ensam,
som förordade den förra, den s. k. kärva
linjen, medan såväl socialdemokraterna
som folkpartiet, mera tyst och stillsamt
följda av bondeförbundet, togo avstånd
från så impopulära propåer. Avståndstagande
från högerns krisprogram var,
såvitt jag förstår, inte bara den enda gemensamma
linjen i vänsterpartiernas
valplattform, utan även den främsta linjen
i deras vädjanden till väljarna. En
så ojämn kraftmätning, där ena parten
bara lovar och den andra parten bara
varnar och förmanar, kan endast sluta
på det sätt som skedde. Högern led ne -

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

derlag. Partiets förmåga att i fortsättningen
påverka den allmänna politiken
har avsevärt minskats.

Men nederlaget innebär även vissa
kompensationer. En fransk politiker har
sagt, att det inte finns något angenämare
än att ha rätt, att veta att man har
rätt och att veta varför man har rätt.
Jag kan inte neka till att högern är frestad
att anse, att den befinner sig just
i det läget. Man måste emellertid beundra
valets mest framträdande båda kämpar,
som lyckats bakom en i yttre måtto
hård kamp dölja för det svenska folket,
att de på viktiga punkter själva stodo
på en gemensam ståndpunkt. Vi högermän
komma nu att med stort intresse
följa, hur de båda segerherrarna skola
få den för dem gemensamma mjuka linjen
att hålla stånd mot den ekonomiska
utvecklingens påfrestningar.

Emellertid har i dagarna verkligen någonting
inträffat av betydelse för den
fortsatta utvecklingen. Regeringen har
presenterat riksdagen en analys av vårt
ekonomiska läge och en ekonomisk programförklaring
i åtta punkter.

Det kan emellertid vara anledning att
vi, innan vi diskutera regeringens förslag,
en smula gå tillbaka och se på regeringens
hittillsvarande taktik. Den har
av Neue Zurcher Zeitung karakteriserats
som att »producera orealiserbara
planer på löpande band». Detta omdöme
gäller närmast vår handelspolitik
men kan på goda grunder tillämpas
även på det ekonomiska program, som
regeringen gick till val på.

I ett tal i somras förklarade herr Erlander
— .sedan han konstaterat, att det
saknades yttre och inre balans i vår
ekonomi och att konsumtionen var för
stor — att vi skulle kunna komma till
rätta med svårigheterna med följande
medel: upprätthållande av stabila priser,
stabila löner, stabil ränta, stabil sysselsättning
och oförändrad levnadsstandard.
Det vill säga en utpräglad status(pio-politik.
Den sistnämnda programpunkten
underströks mycket starkt av
herr Wigforss, och till den anslöt sig
iiven herr Ohlin märkligt nog vid en
nationalekonomisk diskussion i Uppsala

Ang. regeringens ekonomiska politik.

i våras, och efterhand som valrörelsen
utvecklade sig, blev enigheten mellan de
ekonomiska programpunkterna hos vänsterpartierna
allt större.

Herr Erlanders märkliga program innebär,
att svenska folket skulle komma
ur den kris, som uppkommit genom att
vi levat över våra tillgångar — jag ber
att få erinra om den hastiga konsumtionen
av vår valutareserv — genom att
helt enkelt fortsätta att leva som vi
gjort. Jag undrar om det någonsin i
historien inträffat, att någon som levat
över sina tillgångar lyckats komma i balans
i sina affärer genom att fortsätta
på samma sätt. Det bär därför sannerligen
krävts en ny giv från regeringens
sida.

Regeringen har nu inför kravet från
det kapitalutlånande Amerika på en plan
för den fyraårsperiod, som dess stödaktion
omfattar, måst allvarligt överväga
våra ekonomiska problem. Av sakkunniga
har en utredning verkställts om
våra möjligheter att nå ekonomisk balans
främst inom utrikeshandeln, och
för uppnåendet av de önskemål, utredningen
kommer till, har regeringen
framlagt ett handlingsprogram i åtta
punkter.

Utredningen har fått ett blandat mottagande
och på sina håll betraktats som
en gynnsam prognos, men jag tror att
en närmare granskning måste ge ett helt
annat resultat. Det allvarliga i utredningens
resultat är, att det pekar på
strukturella förskjutningar av djupgående
art i vårt ekonomiska liv, och en av
utredningsmännen betecknar läget som
en kris för den svenska exporten. Den
står nu inför ett nytt skede, då det gäller
att omlägga och inrikta den på andra
varor och marknader. Utredningen har
gjort en inventering av vilka möjligheter
vi ha härtill på olika områden. Det
är uppenbarligen av mycket stort värde,
att riktpunkter och önskemål för
vår fortsatta utrikeshandel på detta sätt
uppställts, men jag tror att det är angeläget
att, som också finansministern här
gjort, påpeka att vi ej alltför hårt få låsa
oss fast vid de resultat, vartill utredningen
bär kommit.

Nr 31.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Jag vill i det sammanhanget erinra
om diskussionen i ett annat land, nämligen
England, där man före oss har
gjort en stark exportoffensiv. Problemet
behandlas av den engelske nationalekonomen
John Jewkes i hans till svenska
nyligen översatta bok »1 planhushållningens
skärseld», där han uttalar följande:
»Uppblåsta och ouppnåeliga målsiffror
för exporten i ett planhushåll
kunna lätt leda till att exporten sjunker
under den nivå den skulle ha kunnat
uppnå, om ingen plan funnits. Ty när
målsiffran för exporten fastställts, måste
de därav följande behoven av råvaror
och arbetskraft tillgodoses. Om målet
inte uppnås ha dessa tillgångar fått felaktig
användning. De kunde mycket väl
ha lett till större export, om de placerats
annorlunda. Precis som en medelgod
löpare, som sätter sig ett för högt
mål, kan behöva längre tid att löpa 100
meter om han försöker göra det på 10
sekunder än om han försöker löpa på
12 sekunder.» Och så slutar han:
»Planering av exporten minskar exporten.
»

Jag vill inte utan vidare acceptera en
så pessimistisk uppfattning som författaren
här har givit uttryck för i sitt uttalande.
Men jag anser att det har intresse
som en varning för att överskatta
våra möjligheter att dirigera utrikeshandeln.

Vanskligheten i den planläggning och
de förutsägelser, som ha framlagts av
utredningsmännen, framträder även på
andra punkter. De ha försökt att uppställa
en nationalbalans för 1952/53.
Det är klart att sådana prognoser kunna
ha ett betydande värde för att bedöma
vårt läge och utvecklingen. Men man
måste hela tiden ha klart för sig, att sådana
prognoser med nödvändighet äro
mycket osäkra. Utredningsmännen ha
uppskattat produktionsökningen under
den ifrågavarande fyraårsperioden till 10
procent och räkna sig fram till en höjning
av den individuella levnadsstandarden,
som uppskattas till, som de säga,
något under 5 procent. Även om deras
formulering är försiktig, är det klart
att denna prognos lätt kan inge och

även har ingett falska förhoppningar.
Det har man kunnat se i tidningspressen.
Exakt uträknat ger utredningens
siffermaterial vid handen, att stegringen
under de fyra åren inte blir mera än
3,7 procent. Osäkerheten i beräkningsgrunderna
framgår, om man gör en liten
ändring i antagandet. Om man uppskattar
produktionsstegringen till 8 i stället
för 10 procent, blir stegringen av
den individuella levnadsstandarden under
de fyra åren endast 1,8 procent. Det
säger något om känsligheten och osäkerheten
i dessa beräkningar.

Från näringlivets håll ha en del invändningar
gjorts mot utredningsprognoserna.
Särskilt anmärkningsvärd har
man funnit den siffra, som angivits för
den ökade behållningen av våra fraktinkomster.
Där har man räknat med en
inkomstförbättring på 30 miljoner dollai,
vilket måste framstå som en mycket
hög siffra med tanke på de för närvarande
sjunkande fraktsatserna och deii
minskande lastvolymen.

Man kan också fråga sig, hur det skall

Snnn ÖjliK§t( att Skaffa de ytterligare
20 000 arbetare, som behövas för järnindustrien
och andra exportnäringar,
för att nå den önskvärda produktionsökningen.
Inte minst ställer man sig
den frågan med hänsyn till bostadsproblemet.
Ett annat frågetecken måste
sattas för möjligheten att öka exporten
av maskiner och därmed jämförliga varor
med 65 miljoner dollar, liksom att
over huvud taget hålla produktionskostnaderna
på en konkurrenskraftig nivå
med våra starka tendenser till lönestegringar.

Med dessa anmärkningar vill jag
emellertid ingalunda frånkänna den
verkställda utredningen värde, utan jag
har endast velat belysa vikten av att
man drar slutsatser med försiktighet.
Värdet av denna Marshallutredning är
att den ingående analyserat vårt läge
och på ett mycket klargörande sätt
framställt de delvis helt nya problem,
som därav föranledas. Vidare har den
inventerat våra sannolika möjligheter
att nå yttre balans i vår ekonomi, och
därigenom har den lämnat ett ytterst

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

värdefullt underlag för den fortsatta diskussionen.

Den bör däremot icke betraktas såsom
ett utformat ekonomiskt program.
Det ekonomiska handlingsprogrammet
ha vi däremot att söka i regeringens nu
framlagda åtta punkter.

Vad som genast slår en vid granskningen
av dessa punkter är att de lämna
så många viktiga frågor öppna. Det
tycks egentligen endast vara på en
punkt, som man ger ett mera klart besked,
och det gäller de penningpolitiska
åtgärderna. Man avvisar alltjämt det
automatiskt verkande medel, som räntan
utgör, och avser att ersätta detta
med en i detalj gående reglering av
hela kreditmarknaden. Här framträder
en bestämt markerad skiljelinje i svensk
ekonomisk politik. Nu vill jag erkänna,
att efter dagens debatt ligger saken något
annorlunda till. Vi ha hört mjukare
toner beträffande räntan från både herr
Wigforss och herr Elon Andersson, och
man avvaktar nu med intresse vad dessa
toner komma att innebära. Efter det
mera orakelmässiga språk, som folkpartiet
i vissa fall fört under valrörelsen,
blir det mycket intressant att se, om
folkpartiet skall vidhålla den tidigare
linjen, som ovillkorligen måste föra oss
djupt in i regleringssamhället, eller om
det varit något allvar i partiets vackra
affischparoll »Mot regleringssamhället».

Det är för övrigt intressant att notera,
att det ställningstagande, som politikerna
nu tvingats att göra i dessa viktiga
ekonomiska frågor, har föregåtts av
en långsam men konsekvent uppdelning
bland ekonomerna av facket. Vi ha fått
bevittna, hur planhushållarna bland våra
fackekonomer, sedan de tagit avstånd
från de automatiska penningpolitiska
medlen, ha tvingats att konstatera, att
man måste tillgripa en i detalj genomförd
dirigering inte bara av produktion,
priser och konsumtion, utan till sist
också av arbetskraften. Flera av våra
yngre planhushållare ha klart och konsekvent
accepterat detta perspektiv och
uttalat sig för en genomförd detaljplanering
och dirigering även av arbetskraften.
Många av dem, som hittills ha

Ang. regeringens ekonomiska politik,
varit tilltalade av planhushållningstanken,
ha å andra sidan, när de ställts inför
de bittra konsekvenser, som skymta
bakom de sista årens penningpolitik,
erkänt, att de icke iiro beredda att avstå
från de automatiskt verkande medlen,
och ha tagit steget över till mera
frihetsvänlig ekonomisk politik. Bland
dem finnas många av våra främsta krafter
på det ekonomiska området. Jag vill
i det sammanhanget erinra om att riksbankschefen
intar en position till förmån
för de klassiska penningpolitiska
medlens användning. Såvitt jag vet är
det endast en av våra internationellt
kända nationalekonomer, som ännu icke
såsom vetenskapsman har tagit definitiv
ställning i frågan. Professor Palander
i Uppsala tillät sig i sin installationsföreläsning
för någon tid sedan
skämtsamt karakterisera den mycket
vanliga kombinationen nationalekonompolitiker
med bilden Dr Jekyll—Mr
Hyde. Jag kan inte neka till att det är
med en viss spänning man avvaktar,
vilken av dessa herrar som till sist kommer
att bestämma sitt partis penningpolitiska
program.

Går man litet närmare in på innebörden
av den restriktiva kreditpolitik,
som förordas i sjätte punkten, så är det
uppenbart, att skall den verkligen genomföras
så effektivt, att den ersätter de
automatiskt verkande medlen, så medför
det vida mera djupgående ingripanden
i vårt samhällsliv och mycket hårdare
och hänsynslösare metoder vid genomförandet
än vail vi hittills varit
med om. Då blir det inte bara företagandet,
utan även sparandet och kapitalbildningen,
som måste dirigeras.
Startandet av företag, som ej falla inom
den uppjorda planen, kan inte tillåtas.
Nödvändigheten att dirigera produktionen
kommer att leda över till dirigering
även av konsumtionen. Vi skola
göra alldeles klart för oss, att om den
vägen fullföljes, så komma vi att hamna
i det system, som har brukat karakteriseras
med namnet Schacbt.

Man vill i det längsta hoppas, att de
maktägande i vårt land skola draga sig
för dessa konsekvenser och söka sig

Nr 31.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
fram på andra vägar och till sist inse,
att vi ej helt kunna avvara de gamla
och beprövade medlen.

Det faktiska Läget är sådant, att ingen
— som inte vill acceptera det utpräglade
tvångssamhället — nu längre kan
undgå att förorda de åtgärder, som vi
kunna beteckna som den beska medicinen.
Underlåter man att ta till den,
kommer den nödvändiga anpassningen
på andra vägar. Vin man t. ex. inte
låta räntan anpassa sig efter kapitalmarknadens
faktiska läge, så får man
åtstramningen genom minskat sparande
och ~'' såsom riksgäldsfullmäktige
framhållit — svårigheter för både staten
och enskilda att låna. Vill man inte
angripa köpkraftsöverskottet direkt genom
en lämpligt avpassad omsättningsskatt,
kommer den nödvändiga standardsänkningen
så småningom via en
inflatorisk prisstegring. Drastiskt kan
man karakterisera läget så, att vill man
inte draga åt svångremmen, riskerar
man att tappa byxorna!

Efter de väsentligt mjukare toner, som
vi i dag ha fått höra, ha vi dock glädjande
nog anledning att vänta oss, att
regeringen — mycket mot sin och sina
i detta avseende likasinnade vänner folkpartisternas
mening — blir tvungen att
steg för steg slå in på åtgärder, som i
grunden motsvara dem som högern föreslagit.
Vi komma med all sannolikhet
att få uppleva en liten maskerad, där de
förhånade högerförslagen komma igen
draperade i folkhemsideologiens och socialliberalismens
vackra förklädnader.
Vi högermän komma att få många anledningar
att le ett igenkännande leende,
och utan att ha några mordiska avsikter
kunna vi hälsa med ett »god afton, vackra
mask».

Om jag går över till handlingsprogrammets
olika punkter, blir det anledning
till många frågor. Vad menas exempelvis
med att »produktionshämmande moment
i regleringssystemet böra undanröjas»?
Betyder det att krisregleringarna skola
uppmjukas, så må det erinras om att regeringens
åtgärder under senaste tid åtminstone
i några fall ha gått i rakt motsatt
riktning. Jag erinrar om den nyli -

gen skärpta priskontrollen. Vill man
medge, att även skattesystemet verkar
allvarligt hämmande och bör överses?

\idare
gör en begränsning av den omedelbara
konsumtionen», men det sägs ingenting
om hur man avser att åstadkomma detta.
Är det enbart punktbeskattning, som
får komma i fråga?

Hur skall den tillämnade restriktiva
kreditregleringen, som namnes i punkt
6, kunna bringas att rimma med avskaffandet
av produktionshämmande faktorer,
vilket omnämnes i en annan punkt?

Jag vill, herr talman, slutligen särskilt
beröra vad som sägs i punkt 4, nämligen
att för att nå den nödvändiga produktions-
och exportökningen kräves ett nära
samarbete mellan statsmakterna och
näringslivets ekonomiska och fackliga
organisationer. Jag har så mycket mer
anledning att göra det, som finansministern
här i sitt anförande har mycket
starkt understrukit, att denna samverkan
måste komma till stånd. Han har även
framhållit, att det måste ske i förtroendets
tecken.

Det är uppenbart, alt om ett samarbete
skall bli fruktbärande, särskilt i ett fall
som detta, där det gäller att skapa incitament
för företagarna att omlägga och
inrikta produktion och export på nya
områden, så är det nödvändigt att skapa
ett klimat av både förtroende och trygghet
kring verksamheten. Att det från” näringslivets
sida nu liksom tidigare finnes
en klart lojal inställning, en klar
vilja att lägga sakliga synpunkter till
grund för detta samarbete, vågar jag med
bestämdhet hävda. Näringslivets män ha
givit många prov på denna sin inställning.
Men de ha å sin sida anledning att fråga
sig, om samma inställning verkligen finnes
hos de representanter för regeringen,
som de komma att möta. Jag vill förklara
denna undran genom att anföra
ett exempel.

I skrivelse den 25 februari 1948 till
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
framlade Stockholms
handelskammare — efter samråd med
andra näringsorganisationer — vissa
synpunkter på frågan om priskontrollen

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

och dess praktiska tillämpning. Bland
annat ströks därvid under, att en alltför
rigorös och schablonmässig priskontroll
måste komma att motverka den ökning
av produktionen, som utgjorde en av förutsättningarna
för återvinnande av den
samhällsekonomiska balansen. Av särskild
betydelse för att undvika störningar
och hämningar vore att erhålla klara
och offentligt meddelade normer och
riktlinjer för priskontrollen, så att osäkerhet
hos företagarna undvekes och
dröjsmål och godtycke i tillämpningen
icke riskerades. Dylika riktlinjer borde
enligt handelskammarens uppfattning utformas
i samråd med näringslivet. Skrivelsen
utmynnade i en hemställan, att
folkhushållningsministern måtte bereda
handelskammaren tillfälle att snarast få
överlägga om hithörande spörsmål. Jag
vill här understryka, att man sålunda
icke vände sig mot priskontrollen som
sådan utan att man endast eftersträvade
smidigaste möjliga tillämpning.

Dvlika överläggningar med en rad av
näringslivets organisationer ägde rum
den 9 mars. överläggningarna avslutades
med att finansministern utlovade, att regeringen
skulle återkomma med förslag
rörande ordningen för fortsatta förhandlingar
med näringslivet.

När vi under närmare tre månader
icke hörde något av regeringen om fortsatta
förhandlingar, vände jag mig till
dåvarande folkhushållningsministern.
Herr Sträng meddelade därvid, att det
inom departementet påginge vissa överväganden
om principerna för den fortsatta
priskontrollen och att det vore hans
avsikt att när dessa överväganden framskridit
inbjuda till en ny diskussion.

Genom brev den 10 juli fingo näringslivets
representanter del av en promemoria,
som utarbetats inom folkhushållningsdepartementet
och som innebar delvis
helt nya och i hög grad skärpta riktlinjer
för den fortsatta prispolitiken. Vi
inbjödos att deltaga i överläggningar,
som skulle äga rum den 20 juli.

1 promemorian, som innehöll de nya
direktiven, framhölls uttryckligen, att
elt nytt prispol i t iskt program icke linge
vara ett isolerat medel för att bryta pris -

Ang. regeringens ekonomiska politik,
och lönespiralen — som sådant vore det
otillräckligt — utan för att den uppställda
målsättningen skulle kunna realiseras
måste den samordnas och underbyggas
med andra åtgärder. Den för ett effektivt
prisstopps genomförande nödvändiga
stabiliseringen av inkomst- och lönenivån
vore enligt promemorian möjlig
att åstadkomma först sedan vissa generellt
efterfrågebegränsande åtgärder
medfört väsentligt mer av samhällsekonomisk
balans än som utmärkte rådande
läge. I konsekvens med dessa synpunkter
hemställde man från näringslivets
sida, att innan nya direktiv utfärdades
nödig tid måtte beredas för överläggningar
mellan regeringen och näringslivet
angående riktlinjer för den ekonomiska
politiken i dess allmänna drag.

Trots denna hemställan och ehuru promemorian
uttryckligen byggt på förutsättningen
av vissa generellt efterfrågebegränsande
åtgärder, utfärdades redan
påföljande dag, den 21 juli, de nya riktlinjerna
för priskontrollen, i allt väsentligt
anslutande sig till vad i promemorian
förutsatts.

Finansministerns handläggning av detta
ärende har icke kunnat undgå att
väcka djup oro och förstämning inom näringslivet.
Den känslan har blivit allmän,
att man icke velat med näringslivet diskutera
priskontrollen på allvar, utan att
man föredragit att gå fram diktatvägen.
Det hade onekligen, om viljan varit för
handen, funnits god tid att med näringsorganisationerna
diskutera prispolitiken
under tiden mellan handelskammarens
framställning i slutet av februari och
mitten av juli, då de föreslagna nya direktiven
förelädes näringslivet. Då folkhushållningsdepartementct
i ett offentligt
uttalande angivit, att näringslivets
representanter icke skulle ha gjort några
invändningar emot en deklaration från
regeringens sida den 20 juli om dess avsikter
i förevarande hänseende, överensstämmer
detta icke med de verkliga förhållandena.
Tvärtom invände företagsrepresentanterna,
att skärpta direktiv
icke voro påkallade, eftersom niiringsorganisationerna
i juni på finansministerns
begäran utsänt appeller till medlemmar -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
na om återhållsamhet i kraven på prishöjningar
och dessa appeller måste anses
ha skapat en tillfredsställande bakgrund
för prispolitikens praktiska utövande
tills vidare. Vidare framhölls att
en skärpning av priskontrollen måste
göra det än mer angeläget att dessförinnan
komma fram till så enkla och klara
riktlinjer för tillämpningen av kontrollen,
som det vore möjligt att åstadkomhindra
skadeverkningar.

Även vid förhandlingarna den 20 juli
ställde finansministern i utsikt, att fortsatta
förhandlingar om riktlinjer för
priskontrollen skulle komma att äga
rum. Nu ha nära tre och en halv månader
förflutit, sedan detta löfte gavs,
men ännu har något initiativ från regeringens
sida icke avhörts. Under mellantiden
ha svårigheterna för näringslivet
väsentligt skärpts, inte minst genom
de stora importsvårigheterna.

Såsom jag framhållit ställer den skärpta
prispolitik, som sålunda inaugurerats,
givetvis än större krav på klarhet i normerna
för prisbestämningen. Direktiven
äro liksom tidigare så vaga, att de vid
sin praktiska tillämpning lämna utrymme
för mycket skiftande tolkningar. Såsom
exempel härpå kan nämnas, att det
på ett ställe heter, att »uppenbarligen
förlustbringande priser för enstaka artiklar
utgöra i och för sig intet motiv
för prishöjning, så länge företaget som
helhet icke drives med orimligt låg avkastning
eller förlust». Men man frågar
sig. vad menas med »orimligt låg» avkastning?
Vidare talas det om att »övernormala
vinster och marginaler böra
utnyttjas för att genomföra prissänkningar».
Vad menas med »övernormala»
vinster och marginaler? Den bristande
klarhet, som utmärker direktiven för
priskontrollen, medför osäkerhet för
foretagen och dröjsmål vid ärendenas
handläggning med därav följande störningar
i produktiviteten.

Alla äro överens om att en av de viktigaste
förutsättningarna för att kunna
bemastra de nuvarande svårigheterna är
att produktiviteten ökas. Då måste det
anses framstå som ett oavvisligt krav
från näringslivets sida, att priskontrol -

len får en sådan utformning, att den ej
verkar direkt hämmande och uppbromsande
på produktionen.

Näringslivets män ha ej kunnat undgå
att konstatera, att regeringen genom
finansministern och dåvarande folkhushållningsministern
visat en anmärkningsvärd
likgiltighet för näringslivets
uppenbart rimliga önskemål. Vad som
har hänt är tyvärr ägnat att inge näringslivet
allvarlig oro och djup olust
inför de förestående förhandlingarna.

Det har nu meddelats, att herr Sköld
utsetts att biträda med koordinationsarbetet
och samarbetet med näringslivet.
Herr Sköld har emellertid nyligen framträtt
med en del uttalanden gentemot näringslivet,
som just i detta sammanhang
ge anledning till vissa reflexioner. Han
har funnit det lämpligt att ta fram det
gamla spöket storfinansen, som en längre
tid tycks ha varit utlånat till kommunisterna
för att leka med, och han har
varit ute och skramlat med det i valrörelsen.
Han har antytt, att vissa osynliga
krafter i de stora företagen förde
ett dunkelt spel bakom kulisserna »med
folkets pengar mot folket», och han har
tillmätt dessa förhållanden så stor vikt
att han ansett dem motivera en socialisering
närmast av banker och försäkringsföretag.
Märkligt nog har man inte
vare sig nu eller tidigare fått veta något
närmare om arten av dessa förmenta
missförhållanden, och ändå har
det funnits flera tillfällen, då de lämpligen
hade kunnat presenteras för riksdagen.
Både vid behandlingen av aktiebolagslagen
och försäkringslagen, som
ange formerna för de svenska företagens
verksamhet och den offentliga kontroll
och insyn, som dessa skola vara underkastade,
har tillfälle funnits att framföra
kritik av eventuellt olämpliga förhållanden.
Men då hördes ingen sådan kritik
av, och man frågar sig om denna kritik
inte tål att föras fram i en riksdagsdebatts
ljus. Jag vill däremot erinra om
att de nya lagarna i alla viktiga punkter
av riksdagen antogos i enighetens
tecken.

När jag ar inne på den s. k. storfinansens
förmenta samhällsfarlighet skulle

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

jag vilja erinra om två lagförslag, som
på senare tid behandlats i riksdagen och
som ansetts särskilt riktade mot den
stora företagsamheten och för den obekväma.
Det ena är lagen om monopolkontroll,
det andra lagen om sterilisering
av vinstmedel. Monopollagstiftning
grundade sig på ett i allt väsentligt enhälligt
utlåtande från Myrdalskommissionen,
som bland andra direktör Wehtje
och jag varit med om att utarbeta och
sålunda biträtt. Förslaget tillstyrktes av
näringslivets organisationer och antogs
av alla partier i riksdagen. Det har från
socialdemokratiskt håll gjorts gällande,
både vid behandlingen och senare, att
lagförslagen antogos av storfinansen
därföi- att den var därtill nödd och
tvungen. Jag vill erinra om att jag under
debatten i denna kammare angrep
herr Myrdal för ett yttrande i den riktningen,
och herr Myrdal fann sig då
böra slå till reträtt. Han svarade: »Från
min sida har icke gjorts gällande någon
misstro mot näringslivets män. Någon
för mig mera främmande misstro kan
jag knappast tänka mig.»

Lagen om sterilisering av vinstmedel
återigen grundade sig på ett enhälligt
kommittéutlåtande, i vilket två representanter
från det s. k. storfinansen deltagit.
Förslaget tillstyrktes av näringslivets
instanser och godtogs enhälligt av
utskott och riksdag, i denna kammare
t. o. m. utan debatt. Detta skedde från
vår sida i fullt medvetande om att lagen
medförde betydande skadeverkningar
för näringslivet, men av lojalitetsskäl
ansågo vi oss böra gå med på förslaget.
Är det sådana storfinansens ställningstaganden,
som vållat herr Skölds
misshag? Herr Skölds polemik under
valrörelsen synes mig vittna om en oresonlighet
i inställningen till näringslivet,
som måste väcka misstämning inför
de kommande förhandlingarna.

Vi äro inom näringslivet fullt på det
klara med önskvärdheten av överläggningar
och ett nära samarbete mellan
statsmakterna och näringslivet, och vi
äro också, såsom jag framhållit, nu liksom
tidigare beredda till lojal samverkan.
Men det måste sägas ifrån alt skall

Ang. regeringens ekonomiska politik,
ett sådant samarbete verkligen kunna
giva resultat måste det finnas en anda
av hänsyn och lojalitet hos dem, som
från regeringens sida skola handlägga
detta samarbete.

Jag skulle till sist, herr talman, vilja
uttala den önskan, att herrar regeringsmedlemmar
ville inse att även det
svenska näringslivets män böra inneslutas
i det epigram, som Karl Staaff en
gång, jag tror i denna kammare, citerade
för att karakterisera svenska folkets
inställning till sina styresmän:

»Det folket är gott i sin innersta rot,
går man det till mötes, kommer det

en emot.»

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
De vackra ord, som herr Nordenson
avslutade sitt tal med, skulle jag
nog vilja ta ännu mera på allvar än
som måhända var avsett. Det har nämligen
aldrig rått någon tvekan om att
man från regeringens sida och inom det
parti, som regeringen representerar, har
varit övertygad om att ett samarbete
mellan staten och det enskilda näringslivet
under låt oss säga nu överskådlig
tid är nödvändigt. Var och en som känner
till det socialdemokratiska partiets
inställning till frågan om samhällets omdaning
på längre sikt vet, att vi anse en
förutsättning härför vara att vi under
denna långa utvecklingsprocess kunna
undvika ständiga strider, där man saboterar
varandras strävanden, och i stället
söka komma till rimliga sammanjämkningar.
Men vad vi aldrig hittills
kunnat komma överens om är på vilka
vägar sådana sammanjämkningar skola
åstadkommas, och frågan är om vi skola
kunna det i fortsättningen. Det är regeringens
önskan att det skall kunna ske.

Vi ha lagt fram de åtta punkterna såsom
underlag för en diskussion, där vi
ha varit fullt medvetna om att det i vissa
hänseenden måste förekomma delade
meningar — och sådana ha ju också
kommit till uttryck här i dag — men där
vi å andra sidan ha ansett det vara synnerligen
önskvärt, att det kunde konstateras
på vilka punkter enighet råder.

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Jag skall inte ta upp en tvist om vem
som först har dragit upp riktlinjerna för
detta program. När herr Elon Andersson
säger, att detta ju är det socialliberala
förslaget, och herr Domö säger, att
vi kunna göra en jämförelse med högerns
program, och kanske till och med
herr Nordenson menar, att vi här börjat
närma oss det som han ansåg vara
ett realistiskt och kärvt program, hänger
detta naturligtvis samman med, såsom
jag nämnde i mitt första anförande,
att vi alla ha sett de avgörande faktorerna
i det nuvarande läget på samma
sätt. Vi ha sett varifrån farorna hotat
och vilka svårigheter vi ha att möta.
Det har varit olika meningar om styrkan
av dessa farliga faktorer och därför
också om skärpan av de åtgärder, som
vi behövde tillgripa; delvis har det naturligtvis
också varit fråga om olika åtgärder.

Det har ju rått en politiskt mycket
häftig strid om dessa saker, och jag vill
inte här framkalla en polemik, men det
är min uppfattning att man inte inom
oppositionen, om jag dit får räkna både
högern och folkpartiet, har gjort någon
skillnad när man fört på tal de faror,
som kunna hota i framtiden och
som man naturligtvis har all rätt att
framställa såsom allvarliga, och när man
utmålat vårt nuvarande ekonomiska läge
såsom så dåligt, att det inte kan jämföras
med något annat lands. Man har
sagt, att medan under åren efter kriget
alla länder ha repat sig steg för steg,
ha vi i vårt land bara åkt utför, och det
resonemanget har resulterat i ett krav
från oppositionens sida på ett fullständigt
systemskifte. Gentemot detta är det
inte underligt, om vi ha velat framhålla
de ljusa dragen i bilden — att vi således
faktiskt ha genomfört en verklig förbättring
av vår standard genom bland
annat höjda inkomster åt jordbrukarna,
genom vårt socialpolitiska reformprogram
och delvis genom skattesänkningar.

Jag har velat framhålla detta, därför
att det av den förda debatten har kunnat
förefalla, som om man från regeringens
sida inte sett saken så allvarligt

som den i verkligheten har gjort. Vi ha
alltså ansett det vara nödvändigt att
komma till rätta med vad vi betraktat
såsom uppenbara överdrifter i skildringen
av vårt nuvarande läge, överdrifter
som inte minst ha förekommit i utländsk
press, som väl delvis kanske på grund
av egna erfarenheter men delvis kanske
också på grund av informationer
här hemifrån har spritt ut vilket förfärligt
läge som hela den svenska ekonomien
sedan länge har befunnit sig i. Å
andra sidan är det också klart, att fastän
vi kanske i grund och botten inte
ha sett så olika på de avgörande faktorerna,
så förstår jag mycket väl, att man
kan bedöma åtgärdernas effektivitet
olika.

Jag skall måhända i detta sammanhang
säga några ord om hur det nuvarande
läget har uppkommit, fastän det
också hör till den polemik, som vi kanske
ha blivit uttråkade av litet var. Herr
Domö har sagt, att vi varit tvungna att
lägga fram detta förslag därför att det
uppkomna läget hänger samman inte
minst med den politik, som förts av regeringen
och enkannerligen finansministern.

Vad är det då som fört oss in i det
nuvarande läget? Är det de sociala utgifterna?
Det har ingen vågat påstå. Är
det lönehöjningarna? Det har man åtminstone
hittills icke velat påstå. Vad
är det då? Jo, det är den överkonjunktur,
som redan vid krigets slut satte in,
och den finansiering av krigs- och krisutgifterna,
som förut hade skett, delvis
på grundval av — det skall jag gärna
erkänna — mina egna misstag, med en
finansiering som vi väl dock alla voro
ansvariga för. Vi läto riksbanken köpa
valutor i väldig omfattning med hjälp
av riksbankens egna sedlar. Det var utan
tvivel en kreditutvidgning som skapade
tillgång på obligationer och kortfristiga
fordringar, som när som helst kunde
mobiliseras. Vi finansierade upprustningen
naturligtvis i så stor utsträckning,
som vi då vågade, med skatter,
men det är klart att lånen, som vi släppte
ut, inte genomgående eller kanske ens
till övervägande del inneburo verkliga

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

besparingar, utan de inneburo också en
sådan ökning av kreditgivningen, som
tog sig uttryck såväl i stigande priser
som i ökad tillgång på sådana värden,
som i ett givet ögonblick kunde mobiliseras.

På grundval av ett dylikt penningpolitiskt
läge satte den optimistiska investeringshaussen
in. Nu kunna vi givetvis
säga, att vi skulle ha hejdat den tidigare.
Men jag vågar påstå att under det första
året efter kriget, och kanske även senare,
var föreställningen om att det var
nyttiga och nödvändiga investeringar
som gjordes, så utbredd i vårt samhälle,
att försök att hejda dem säkerligen hade
mött mycket bestämda invändningar.
Vår valutareserv började uttömmas.
Att det delvis var på bekostnad av varor,
som vi nu önska att vi inte hade
köpt, är riktigt, men den väsentliga delen
användes till köp av sådana varor,
som vi, även om vi tidigare hade genomfört
en importreglering, ändå skulle ha
köpt. Jag vågar även säga, att om vi
tidigare hade sagt, att nu kunna vi inte
tillåta det fria näringslivet att handskas
med våra tillgångar på valutor såsom
det självt finner lämpligt, utan nu måste
staten ingripa, så är jag inte säker på
att man hade insett nödvändigheten
därav.

Redan när jag lade fram finansplanen
för år 1947 hade jag nog klart för mig,
att en ökning av exporten var att föredra
framför en importreglering, som ju
är den andra sidan av strävandena att
komma till balans. Jag fick då skriva
på följande utomordentligt försiktiga
sätt beträffande frågan hur balans skulle
uppnås: »Då exporten å andra sidan
minskar varutillgången i landet, kan det
tyckas, som om man bär vore inne i eu
återvändsgränd. Men ett par faktorer
modifiera i någon mån denna slutsats.
Dels kan en högre värdering av våra
exportvaror förbättra balansen. Dels synes
det inte uteslutet, att en något lägre
konsumtion här hemma av vissa exportvaror
och en därav följande rikligare
(tillgång på främmande valutor skulle
kunna för vårt land som helhet vara
mera tillfredsställande än en lägre cx -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

port och lägre import. Det är också sannolikt,
att reglerande åtgärder i fråga
om exportvaror kunna visa sig mindre
svåra att genomföra än importreglerande
åtgärder, som de flesta torde vilja i
det längsta undvika.»

Jag tror att detta uttalande gav ett
riktigt uttryck åt den allmänna uppfattning,
som då rådde, och det har därför
varit ganska överraskande, att man
sedan har klandrat regeringen för att
den inte tillräckligt tidigt grep in mot
den kraftiga importen.

Men det är gamla sorger. Vi ha nu
kommit i ett sådant läge att man väl kan
säga, att hur vi än hade hushållat med
de stora valutatillgångar, som vi hade
i mitten av år 1946, är det inte så säkert,
att vi hade haft mera av dem kvar
nu, även om vi kunde ha använt dem
på ett något bättre sätt än som skedde
under åren 1946 och 1947. Nu äro vi
emellertid i ett sådant läge, att ett litande
till reserver inte är möjligt, utan
där vi alltså i fortsättningen måste lita
på våra årliga inkomster, d. v. s. vår
egen årliga produktion.

Det är inte riktigt att säga: Hur skall
det kunna bli någon förbättring, om vi
skola fortsätta med den gamla politiken,
som fört oss in i detta läge? När det blev
klart, att såväl utvecklingen inom landet
som utvecklingen i världen skapade
ett i viss mån nytt läge, så ändrade ju
också regeringen sin politik, d. v. s.
import- och investeringsbegränsningar
genomfördes, överbalanseringen av budgeten
fortsatte och en strävan efter en
inkomststabilisering började också framträda,
fastän den inte tidigare kunnat
genomföras. De som nu hänvisa till att
de på ett tidigt stadium ha rått till en
inkomststabilisering genom allmänna
överenskommelser få komma ihåg, afl
vi här iiro inne på ett område, där det
inte bara är tal om vad som är önskvärt,
utan där man också måste fråga
vad som är möjligt. Det visade sig inte
ens möjligt att vid årsskiftet 1947/48
genomföra eu sådan stabilisering, trots
att regeringen redan då hade gjort stora
ansträngningar för att nå fram till målet.

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Huruvida det nu skall lyckas är, såsom
jag redan i mitt första anförande
sagt, inte klart. Jag hoppas att det skall
bli möjligt, men med den kännedom som
regeringen har om läget inom löntagarvärlden
kan jag försäkra, att det icke är
möjligt, om man inte kan undvika varje
åtgärd, som ger den stora löntagande
befolkningen det intrycket, att prisstegringen
kommer att fortsätta.

Detta gör att regeringen på några viktiga
punkter är tvungen att ha — låt
mig gärna kalla det för en dogmatisk
inställning till vissa åtgärder. Det gäller
inte minst räntan. När nu senast herr
Nordenson, och även någon annan talare,
av mitt första anförande i denna debatt
fick det intrycket, att jag inte skulle
vara bestämd i min uppfattning, att en
räntehöjning för närvarande icke bör
få genomföras, så är det ett misstag.
Men det är också ett missförstånd om
man tror, att det här skulle vara fråga
om något slags principiell politik, innebärande
att räntan skulle helt och hållet
upphöra såsom regulator i det ekonomiska
livet. Jag har till och med sagt,
att eftersom räntan skall vara en regulator
för hela det ekonomiska livet är
det inte önskvärt att den alltför hårt
knytes just vid förhållandena på en viss
marknad, i detta fall fastighetsmarknaden.
Men jag har tillfogat med lika stor
bestämdhet, att just nu kan jag inte se
någonting mera ödesdigert för våra strävanden
att stabilisera inkomstläget än
om man skulle ge folk den föreställningen,
att här kommer snart en hyreshöjning
att inträffa.

I detta sammanhang kanske jag vågar
säga ett ord också om den tanke,
som här har kastats fram av herr Elon
Andersson, att man för att främja vår
export skulle överväga även en devalvering
av den svenska kronan. Det är en
utomordentligt allvarlig sak att på detta
sätt ta upp till diskussion. En devalvering
innebär i grund och botten ingenting
annat än en höjning av priserna.
Det har ansetts på många håll såsom
en enkel väg att åstadkomma en prishöjning,
att åstadkomma en exportoffensiv
på mycket billiga villkor. En sådan

inkomsthöjning och en sådan devalvering
skulle, tror jag, på ett enda ögonblick
spränga i luften hela vår strävan
att komma till en stabilisering av inkomsterna.

Det står också klart, att hela denna
fråga om kronans värde är en fråga av
internationell karaktär, en fråga som
inte kan tagas upp och behandlas isolerad
för sig från våra egna synpunkter.
En lösning enligt denna linje har vid
internationella diskussioner i dessa frågor
ständigt ansetts vara förkastlig, därför
att det innebär att det ena landet
vid försöken att pressa ut sina exportprodukter
på världsmarknaden söker
komma före det andra landet. Det blir
en kapplöpning för att vinna obefogade
fördelar över andra exportörer. Regeringen
får bestämt avvisa alla planer
på att vårt land isolerat skulle överväga
ett sådant steg.

De beräkningar, på vilka man kanske
på något håll stöder sig, när man anser
att vår svenska krona är övervärderad,
äro återigen sådana där ytterst vanskliga
beräkningar om hur högt vår lönenivå
ligger i förhållande till vår prisnivå
före kriget och nu. Jag ser att det
i konjunkturinstitutets rapport finns en
sådan beräkning, som kommer till det
resultatet att stegringen i kostnader i
vårt land i förhållande till motsvarande
stegring i Förenta staterna förhåller
sig som 100 till 80. Jag har sett efter
hur man kommer till ett sådant resultat,
och det har visat sig, att man gör
det, om man såsom förkrigskurs tar
upp dollarn till 4:20. Men om man i
stället går ytterligare ett halvår eller ett
år tillbaka i tiden och gör jämförelsen
med läget i slutet av 30-talet och räknar
med en kurs på 3: 90, blir förhållandet
inte 100 till 80, utan, skulle jag tro,
100 till 94.

Redan detta lilla exempel visar hur
utomordentligt försiktig man får vara,
när man bygger långtgående förslag till
ändring i den ekonomiska politiken på
ett mycket smalt och vacklande underlag.

Jag tror inte alls att det vore ur vägen
att man kom fram till en undersökning

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

av hur det ställer sig med de svenska
produktionskostnaderna i förhållande
till andra länders. Att produktionskostnaderna
både här i Sverige och i Europa
över huvud taget på många punkter
ligga högre än i Förenta staterna, är en
gammal känd sak, som beror på flera
omständigheter. Till och med när det
gäller vår högt utvecklade massaindustri
bär det ju visat sig, att våra svenska
priser inte tyckas vara konkurrenskraftiga
på den amerikanska marknaden,
trots att de amerikanska arbetslönerna
ligga väsentligt över de svenska. Detta
hänger kanske delvis samman med att
de amerikanska skogsägarna inte få lika
höga råvarupriser som våra svenska
skogsägare. Men framför allt sammanhänger
det med effektiviteten i den storproduktion,
som förekommer i Förenta
staterna. Det är känt att på alla de
områden, där denna amerikanska produktion
i stor skala kan göra sig gällande,
ligga amerikanska produktionskostnader
och därmed också amerikanska
priser lägre än priserna i Europa.
Men detta hindrar inte att vi på många
andra områden äro fullt konkurrenskraftiga.

Nu tänker sig ingen att det väsentligen
skulle vara den amerikanska marknaden,
som vi skola kunna tränga oss
in på med några stora artiklar, utan det
är andra marknader vi sikta på. Vid sådana
jämförelser vågar jag ännu inte
säga någonting om huruvida våra produktionskostnader
kunna komma att ligga
högre. Jag har åtminstone från ett
mycket väsentligt område av internationell
konkurrens, som jag haft tillfälle
och anledning att komma i beröring
med, fått bestämda uppgifter om att
våra priser äro konkurrenskraftiga gent
emot de engelska priserna, alldeles bortsett
från att den svenska varan dessutom
anses vara bättre. Men en undersökning
av våra förhållanden i jämförelse
med andra länders är naturligtvis
tacknämlig. Man skall bara inte därav
i hastigheten dra slutsatser, som skulle
leda till vad åtminstone jag för min del
måste anse vara till skada för vårt ekonomiska
liv.

Ang. regeringens ekonomiska politik.
Om jag nu på detta sätt har tagit upp
till behandling dessa båda ting, räntan
och kronkursen, så är det därför att de
stå i den närmaste förbindelse med frågan
om stabilisering. Regeringen har satt
denna fråga i centrum, och den som
avvisar stabiliseringen såsom en oriktig
linje kan, det har jag redan förut
sagt, välja andra vägar och därmed också
andra medel. Men vill man åstadkomma
en stabilisering — och jag har
ännu inte hört någon i denna församling
säga, att stabiliseringen inte är den
riktiga vägen — då får man vara villig
att ta vissa konsekvenser.

Jag får kanske säga ytterligare några
ord i fråga om räntan. Det är inte
lätt att avgöra vad de, som avböja det
nuvarande ränteläget, egentligen önska.
Det finns nämligen åtminstone två väsentligt
skilda linjer i det fallet. Den
ena är att räntan skall vara rörlig på
det sättet, att eftersom vi ha ett utbud
av obligationer som riksbanken är
tvungen att köpa vid nuvarande efterfrågan
på kredit, så skall riksbanken
sänka kursen, d. v. s. tillåta en höjning
av räntan. Skall den höjningen tas steg
för steg? Skall man börja med en halv
procent? Om det visar sig — vilket är
mycket möjligt, för att inte säga mycket
sannolikt — att efterfrågan på kredit
blir densamma och att det blir samma
tävlan på 3,5-procentslinjen som nu
på 3-procentslinjen, skall man då gå vidare
till 4 procent? Och skall man fortsätta
räntehöjningen ännu längre? Skall
man över huvud taget utlämna räntesättningen
i det nuvarande läget till
vad som kallas för marknadens krafter,
där det är ytterligt svårt att säga vad
»marknadens krafter» är?

Den andra linjen, som också finns företrädd
bland dem som tala om att man
borde höja räntan, innebär att när man
väl höjt räntan till 3,5 procent, då skall
riksbanken föra en sådan politik, att
den räntan kan hållas. Och eftersom detta
uppenbarligen inte gör andra kreditrestriktioner
överflödiga, skall man helt
enkelt bara söka åstadkomma den samverkan
och föra de överläggningar med
kreditinstituten, som jag nu bär talat

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

om, på basen av 3,5 procents i stället
för 3 procents ränta. Kreditrestriktionerna
och kreditdirigeringen, om jag nu
vågar använda detta fula ord, skulle
man emellertid inte komma ifrån.

Herr Domö har sagt, och jag undrar
om inte också herr Elon Andersson var
inne på samma sak, att man inte kan
vara med om åtgärder som skulle ålägga
en del av våra kreditinrättningar vissa
förpliktelser. Jag vill gärna med detsamma
nämna, att jag tror att här finns
en bestämd skillnad. Om man säger att
exempelvis försäkringsbolagen skola vara
skyldiga att köpa statens 3-procentsobligationer,
om staten släpper ut sådana,
så är det alldeles klart att detta kan
leda till en nedvärdering av obligationerna.
Men en överenskommelse med
dessa stora kreditinstitut, som innebär
att de i nuvarande läge skola akta sig
för att släppa ut obligationer, som leta
sig väg till riksbanken och släppa ut
ny köpkraft i rörelsen, behöver så vitt
jag kan se inte på något sätt innebära
en nedvärdering av dessa obligationer.

För övrigt är det naturligtvis riktigt,
att man här kan tala om försäkringstagarnas
intresse på samma sätt som
man i fråga om räntan kan tala om spararnas
intressen över huvud taget. Försäkringstagarnas
intresse kan man på
kort sikt mycket väl uttrycka så, att ju
högre räntan är, desto lättare ha försäkringsbolagen
att hålla låga premier.
Detta måste vara en fördel för försäkringstagarna.
Men jag undrar om inte
detta är en alldeles för begränsad synpunkt
att lägga på frågan om ränteläget
i landet. Försäkringstagarna äro i allra
största utsträckning folk med andra intressen.
Om de äro löntagare, föredra
de att slippa en prishöjning och en hyreshöjning.
Äro de egnahemsbyggare eller
liknande, så föredra de att ha en
lägre inlåningsränta och slippa den högre
räntan på sina lån o. s. v. Försäkringsbolagen
förvalta ju väldiga kapital,
som i grund och botten äro allmänhetens
egendom och inte privat egendom
i den vanliga betydelsen, som en företagare
kanske rör sig med. Detsamma
gäller bankerna. Den avgörande syn -

punkten för dem, som i ledningen för
banker och försäkringsbolag förvalta
dessa stora kapital, måste vara huruvida
pengarna ur allmänna synpunkter
förvaltas på bästa sätt. Den avgörande
synpunkten för ett försäkringsbolag skall
inte vara, hur pass höga räntor bolaget
kan få ut, utan det bör också finnas
utrymme för den vidare synpunkten,
hur bolagets politik påverkar hela
landeis ekonomiska liv. Har man den
meningen, åt! en räntehöjning ur hela
landets synpunkt är önskvärd, så hamnar
man i en sådan stegring, men om
man däremot menar att en räntestabilisering
i det nuvarande läget är det
mest önskvärda, då får man naturligtvis
inte väja undan för de medel, som
kunna vara nödvändiga för att åstadkomma
en sådan stabilisering av räntan.

I sammanhang med den stora exportoffensiven
förutser fyraårsprogrammet
mycket stora investeringar i vissa delar
av det svenska näringslivet. Vi kunna,
som jag nämnde i mitt första anförande,
inte räkna med obegränsad tillgång
på sparmedel, och man måste då
välja mellan olika användningar av de
tillgängliga sparmedlen. Jag vill verkligen
ställa den frågan, om det inte är
rimligt att man söker använda sparmedlen
på bästa möjliga sätt, när läget
är det, att vi inte kunna öka mängden
tiv sparmedel och inte heller kunna eller
vilja låna pengar utifrån i den omfattning
som kanske i ett annat läge
kunde komma i fråga. Och hur skall
detta kunna ske, om man inte kan säga
nej till låt mig säga vissa industriföretag,
som vilja emittera obligationer? Det
är inte utan vidare klart att det företag,
som vill betala den högsta räntan,
skall få pengarna. Det kan tänkas att
man av andra skäl ganska bestämt kan
göra gällande, att en annan användning
av pengarna skulle vara bättre.

Detta är inte någonting direkt nytt. Om
jag inte är fel underrättad har man inom
stora, ekonomiskt ledande länder
ingalunda frihet att göra sådana emissioner.
Jag tror inte ens att det är möjligt
i Förenta staterna, och i England

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

anses det alldeles självklart att man i ett
läge som det nuvarande skall utnyttja
sina tillgångar på det mest effektiva
sättet.

Jag tror att det vore skäl i att på dessa
punkter få mera ingående överläggningar
till stånd. Det är faktiskt min
förhoppning, att vi icke skola nödgas
överväga tvångsåtgärder, utan att det
skall bli möjligt att på den frivilliga
överenskommelsens väg nå fram till ett
rimligt resultat. Ty i grund och botten
ha vi ju alla samma övertygelse om vad
som är nyttigt att göra.

.lag skall inte tala om räntehöjningen
från den synpunkt herr Domö anlade.
Han sade visserligen att han vet, att jag
har en annan mening än han i fråga om
räntans betydelse för sparandet, men
jag tror ändå att det råder ganska stor
enighet bland alla, som syssla med dessa
ting, om att sådana skillnader i räntan
som vi här tala om — alltså en halv
eller kanske en procent — inte på något
nämnvärt sätt påverka sparandet. Herr
Domö var inne på en helt annan sak,
nämligen att om man kan välja mellan
att placera sina pengar på bankräkningar,
som ge olika ränta, så är det
alldeles uppenbart att man flyttar över
sina sparmedel till den bankräkning,
där man får den högre räntan. Men
denna omflyttning innebär ju icke någon
som helst ökning av tillgången på
sparmedel.

Här kommer man fram till sparandet,
och jag skulle då vilja säga, att jag snarast
har varit litet förvånad över att
man inte mera uttryckligt har talat om
på vilka punkter man menar att en annan
politik, inte minst en annan skattepolitik,
skulle leda till ett ökat sparande.
Det är möjligt att mera lämpliga vägar
kunna finnas. Det målsparande, som
herr Domö talade om, ha vi inom regeringen
upprepade gånger haft i tankarna.
Vi ha tillsatt den ena utredningen
efter den andra som framlagt förslag.
Alla tycka nämligen att det är så förnuftigt
— och det gör också jag — om
man kan finna lämpliga former för målsparandet.
Men sedan de olika förslagen
gått igenom kritikens och remissernas

Ang. regeringens ekonomiska politik,
skärseld, har det varit mycket litet kvar
av dem. De ha varit förbundna med sådana
olägenheter, att man inte har
tyckt att det skulle löna sig att söka
realisera dem. Om herr Domö och hans
meningsfränder skulle kunna föreslå en
linje, som är fri från dessa svagheter, så
kan han vara övertygad om att regeringen
inte skulle vara sen att försöka genomföra
den.

Vi veta ju alla att sparandet är en
individuell sak. Det är ganska svårt att
säga till alla människor att de kunna
spara, ty det kunna de faktiskt inte. Men
vi äro alldeles övertygade om att det
finns mängder av människor, kanske hela
grupper, som skulle kunna spara mer
än de göra. Och vi skulle som sagt alla
önska att finna någon väg för att öka
detta sparande, ungdomssparande, målsparande
o. s. v. Jag är för min del villig
att, om jag i fortsättningen får syssla
med dessa saker, överväga alla sådana
förslag.

En annan sak är skatterna. Det är
väl ingen som efter alla de skattedebatter
vi haft kan vara okunnig om att
regeringen, det socialdemokratiska partiet
och jag själv anse att inte bara konsumtionsskatterna
utan också inkomstskatterna
för närvarande äro mycket
höga och att vi skulle anse en lägre skattesats
önskvärd på vissa punkter av skalan.
Jag tror att vi ha litet olika meningar
om var en lägre skattesats bör
tillämpas. Jag för min del skulle snarast
vilja säga, att beskattningens hårdhet är
störst på den nedre delen av skalan. Jag
tänker då inte minst på den s. k. marginalskatten.
Även om jag inte tror så
mycket på talet om att människor i de
breda lagren låta bli att arbeta, därför
att de anse att en ytterligare ökning av
inkomsten inte lönar sig, när skatten tar
20 eller till och med 25 procent, så vet
jag ändå mycket väl, att sådana överväganden
på vissa punkter spela en roll.
Jag skulle gärna vara med om att göra
ändringar härvidlag, om det vore möjligt
utan att komma fram till ett så väldigt
skattebortfall, som det måste bli
fråga om när man skall sänka skatten
för de lägre inkomsttagarna. Och i det

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
nuvarande läget, där alla skattesänkningar
a priori måste anses farliga, eftersom
eu överbalansering av budgeten
är oundgängligen nödvändig, kan jag
inte se hur det skulle vara möjligt att
komma fram på den vägen.

Den gamla tvistefrågan om beskattningen
av de stora inkomsterna och förmögenheterna
skulle det kanske vara
lika gott att inte här upptaga till diskussion.
Jag vet inte om herr Elon Andersson
erinrar sig den utredning, som
en gång gjordes i folkpartiets programskrift
om efterkrigstidens samhälle. För
att visa hur ytligt det var, när man
tänkte sig att genom höjda skatter på
stora inkomster kunna skaffa några väsentliga
bidrag till finansieringen av socialpolitiken,
räknade man ut hur mycket
staten skulle kunna få in genom en
drastisk skärpning av skatterna. Till
grund för beräkningarna låg visserligen
ett gammalt material — jag antar att
det var inkomstsiffrorna för år 1942 —
och jag inser att siffrorna nu säkerligen
måste revideras högst väsentligt. Men
uträkningarna visade det ganska förvånande
resultatet, att staten inte skulle
kunna få in mer än ytterligare 200 miljoner
kronor om året, även om man
skulle tillgripa en så avig politik — som
väl ingen vill göra — att man sade, att
ingen människa får ha större inkomst än
12 000 kronor per år, vilket skulle betyda
att ingen familj skulle kunna få
konsumera för mer än 9 500 kronor om
året, eftersom de dåvarande skatterna
uppgingo till 2 500 kronor. Men då är
det alldeles klart att ingen mera betydande
del av landets behov av sparmedel
kan tänkas komma från den lilla
gruppen av de allra mest välställda. För
de närmaste åren få vi räkna med en
investeringskvot av 25 procent på en
samlad nationalprodukt av kanske 30
miljarder kronor, och sparandet bör
uppgå till 10 eller 15 procent. Även om
vi för grupperna ända ned till 12 000
kronors inkomst räkna med en siffra av
300 miljoner kronor per år eller däröver
i stället för de 200 miljoner kronorna
i folkpartiets programskrift, är det
alldeles klart att man inte kan i någon

avsevärd grad tillgodose landets behov
av sparmedel genom att sänka skatten
för dessa grupper för att göra dem mera
villiga att spara.

Vad vi behöva är ett sparande inom
befokningens stora massa.

Herr Domö frågade, hur en konsumtionsbegränsning
över huvud tagel skall
komma till stånd, då man vill ha inkomststabilisering.
Jag skulle helt enkelt
vilja svara, att inkomststabiliseringen
för mig är det enda verkligt påtagliga
medlet att vända folks uppfattning
och uppmärksamhet från konsumtion
och till sparande. Vad som mer än någonting
annat leder folk till att i tveksamma
fall använda pengar i stället för
att spara dem är nämligen enligt min
tro att man säger sig: »Det är väl bättre
att köpa nu, innan priserna stiga!» Så
länge priserna stiga och alla människor
tala om att de komma att stiga ytterligare,
motverkas sparandet. Om man
däremot kunde stabilisera både inkomster
och priser och få den föreställningen
mera rotad bland människorna, att
nu kommer penningvärdet i stort sett
att vara fast och oförändrat, så tror jag
— utan att jag kan säga hur mycket
sparandet på det sättet skulle ökas —
att detta verkligen skulle vara ett medel
att åstadkomma ökat sparande.

Därför har jag svårt att förstå hur
de, som äro så starkt intresserade av
sparsamheten och säga, att den utgör
en av de stora vägarna när det gäller
för oss att uppnå balans, samtidigt
kunna tala för åtgärder som måste innebära
en prisstegring och därmed en
försämring av pengarnas värde. Vi få
komma ihåg att en mera definitiv försämring
av pengarnas värde innebär att
man tar ifrån spararna, inte någon del
av den årliga inkomsten, utan vad man
kan kalla en viss del av deras förmögenhet.
Jag skulle därför tro att en räntehöjning
och ännu mera en krondevalvering,
som måste föra med sig en
väsentlig höjning av priserna, komma
att såsom nettoresultat utvisa en försämring
för spararna.

Regeringen står därför enligt min
mening på ganska fast mark — så fast

Onsdagen den 3 november 1918 fm.

Nr 34.

som man i detta läge över huvud taget
kan tänka sig — när vi samla våra åtgärder
kring den centralpunkten, att
vad som skall eftersträvas är inkomststabilisering
och prisstabilisering. Man
får tillgripa de åtgärder, som äro nödvändiga
för att åstadkomma denna stabilisering,
medan andra åtgärder, som
ur andra synpunkter skulle kunna anses
motiverade, i nuvarande läge få
lämnas åt sitt öde.

Med detta tror jag mig ha svarat på
det mesta som sagts här i debatten. En
del av vad herr Elon Andersson sade
sammanföll väl med vad som sades av
herr Domö och även av herr Nordenson.
Vad herr Nordenson nämnde om
priskontrollen är, om inte mitt minne
sviker, inte alldeles riktigt. Jag vill inte
påstå att de representanter för näringslivet,
som deltogo i den omtalade konferensen,
så att säga stillatigande funno
sig i den slutsats folkhushållningsministern
drog. Folkhushållningsministern
ansåg, att eftersom det visat sig omöjligt
att vid det tillfället på sommaren
få till stånd en verkligt ingående och
kanske långvarig diskussion om de nya
reglerna, så var det nödvändigt att tillgripa
provisoriska åtgärder, som emellertid
inte borde gälla några av de mest
stridiga punkterna. Så vitt jag förstår
har folkhushållningsministern också
försökt att gå till väga på det sättet.

Herr Nordenson sade att den här
framlagda planen för de närmaste fyra
åren har tillkommit på grund av krav
från det kapitalutlånande Amerika. Det
är kanske skäl att säga, att saken inte
ligger till riktigt på det sättet. Den sammankomst
i Paris, till vilken de 16 länderna
skickade ombud, ägde rum i syfte
att söka skapa ett organ för de europeiska
staternas åtgärder till inbördes
hjälp, naturligtvis med gåvorna och lånen
från Amerika som en självklar bakgrund.
Men när Sverige anslöt sig till
denna organisation, levde vi för vår del
ännu i den lyckliga tron, att vi icke
skulle behöva anlita Förenta staterna
såsom långivare. Vi voro i samma läge,
trodde vi då, som Schweiz. Men oberoende
av om vi skulle behöva anlita

5 Första hammarens protokoll I9b8. Nr 34.

Ang. regeringens ekonomiska politik.
Förenta staterna som långivare var det
nödvändigt att komma med i organisationen
och därför också nödvändigt att
dra upp planerna för de närmaste fyra
åren. Detta gäller oberoende av om man
får gåvor eller lån eller man inte får
någonting alls, tv från amerikansk synpunkt
betraktas själva försäljningen av
varor till Europa, själva exporten av de
varor, som Europa behöver, såsom ett
medgivande, som man inte kan få, såvida
man inte är med i organisationen.

När jag på detta sätt har gått igenom
eu del punkter, kanske jag också skall
säga några ord om regleringarna. Herr
Elon Andersson talade om, att man vill
komma bort ifråni regleringarna, och
han nämnde inte bara vissa regleringar
utan han sade till och med »hela systemet».

Vore det inte skäl att vi försökte göra
vissa distinktioner mellan olika slag av
ingripanden? Jag undrar om det finns
någon i denna kammare eller i detta
land, som verkligen tänkt över dessa
saker, som inte vet, att ingripanden av
ett visst slag äro ofrånkomliga, och detta
inte bara under den närmaste tiden.
Å andra sidan är det lika klart att det
finns vissa ingripanden, som vi alla
skulle vilja komma ifrån; ransoneringarna
av varor, som vi köpa med våra
pengar, är det väl ingen som önskar. Jag
kan försäkra att det icke ingår i socialdemokratisk
uppfattning, att man skall
lägga band på människornas användning
av den del av inkomsterna, som
inte samhället anser det nödvändigt att
ta i bruk för gemensamt ändamål. På
den punkten råda väl inte några delade
meningar mellan de olika partierna,
även om man möjligen kan i viss utsträckning
ha delade meningar om hur
stor del av inkomsten, som skall användas
för detta gemensamma behov. De
inkomster, som inte på detta sätt tagas
i bruk av stat, kommun etc., vill säkerligen
var och en av oss att folk skall
få använda så fritt som möjligt. Vi vilja
ha fri marknad, och vi vilja bli kvitt ransoneringarna.

När man emellertid kommer till stora
delar av det ekonomiska livet, lönar det

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
sig i dag inte att resonera om att bli
kvitt vissa regleringar. Importregleringen
tror väl ingen att vi under en överskådlig
framtid kunna komma ifrån,
även om vi kanske äro ense om att det
vore önskvärt att så snart som möjligt
komma bort från den. Jag tror inte heller
att det är lönt att tala om att vi
skola avskaffa hyresregleringen förrän
det blir helt andra förhållanden på hyresmarknaden.
Den bvggnadsreglering,
som är förutsättningen för att vi skola
kunna dirigera våra råvaror och vår arbetskraft
till de mest lämpade områdena,
kan inte heller någon på allvar
i detta ögonblick vilja låta försvinna
inom den tid vi kunna överblicka. Om
en kreditransonering sker med räntehöjning,
kan man ju säga, att den är
en ransonering som är så litet kännbar
för många människor, att vi inte behöva
bry oss om den. Men jag skulle för min
del tro att icke heller en direkt kreditransonering
under eu överskådlig framtid
kan lämnas åt sidan.

Om vi inte kunna peka på bestämda
regleringar, som vi vilja ha bort, vad
skall det då tjäna till att ge allmänheten
utåt den föreställningen, att här finnas
djupgående olikheter i uppfattningen
om huruvida vi skola ha ett regleringssamhälle
eller icke? Jag kan inte se, att
sådana djupgående olikheter finnas,
förrän vi få höra på vilka punkter man
anser att det inom en överskådlig framtid
kan vara möjligt att bli kvitt några
av de nu existerande regleringarna.

Det är klart att hela den strävan, som
ligger bakom arbetet på att komma till
balans, kommer att göra det lättare att
bli kvitt både ransoneringar och regleringar.
Om vi komma till en verklig
balans i utrikeshandeln, och det kan ske
på en sådan nivå, att vi kunna köpa
fritt även socker och kött, är det klart
att efter denna fyraårsperiods slut skulle
alla ransoneringar kunna vara försvunna.
Men innan vi kommit så långt är
det väl mycket mera skäl att i konkreta
former försöka se, på vad sätt de
för produktionen hämmande regleringarna
kunna uppmjukas.

I-åt mig sluta med att säga, att efter -

som den nuvarande regeringen och det
socialdemokratiska partiet veta, att vi
leva i ett samhälle, där enskild företagsamhet
täcker den övervägande delen av
produktionen, och när vi alla äro intresserade
av att denna produktion ger bästa
möjliga resultat, kan det väl inte vara
någon mening med att antyda, att man
från socialdemokratisk sida skulle av
några slags principiella skäl önska behålla
regleringar och sådana ingripanden,
som icke leda till en produktionsökning,
utan tvärtom leda till att det
vi alla skola dela blir mindre än det
behövde vara. Vi äro ändå, om inte lika
kloka som våra motståndare, inte alldeles
utan sunt förnuft.

Herr ANDERSSON, ELON (kort genmäle):
Herr talman! På de tre minuter
som stå till buds hinner jag inte taga
upp en diskussion på alla punkter, där
finansministern anmäler kontroversiella
meningar mellan honom och mig. Låt
mig bara med anledning av hans sista
yttrande säga, att jag känner mig glatt
överraskad över den omständigheten,
att man inte skall finna några principiella
skiljaktigheter i det där åberopade
avseendet mellan det socialdemokratiska
partiet och den åskådning som jag
företräder. Vår åskådning bygger på den
tanken, att fri företagsamhet och fritt
handlande inom näringslivet är det riktiga
och att lösningen icke ligger i statliga
dirigeringar, statlig kontroll och
statliga regleringar. Om det inte finns
någon principiell skiljaktighet mellan
den åskådning som finansministern förfäktar
och den som jag förfäktar, skall
jag för min del vara särdeles glad. Tills
vidare tillåter jag mig säga, att jag skall
bli ännu gladare, när gärningarna i detta
avseende bestyrka orden.

Jag skall använda dessa minuter till
en kort replik om räntan. Den diskussion
om ränteläget, som har uppstått
här i dag, grundar sig på det uttalande
som finansministern gjorde i sitt första
anförande. Jag tolkade detta som ett uttryck
för att även om man principiellt
håller fast vid räntestabiliseringen såsom

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

den riktpunkt, efter vilken vår penningpolitik
skall sträva, så var finansministern
nu beredd att så till vida uppmjuka
den — skola vi säga dogmatiska — uppfattningen
om räntestabiliseringen, att
han var benägen att medge, att det inom
denna räntestabilisering skulle kunna
finnas rum för vissa variationer; att det
således inte var fråga om en vid en alldeles
bestämd nivå ovillkorligt fastlåst
ränta. Jag för min del utgick ifrån detta
uttalande från finansministerns sida
och konstaterade, att detta, såvitt jag
förstår, innebär en glidning.

Den reflexion jag sedan gjorde, herr talman,
grundade sig helt på detta uttalande.
Jag sade helt enkelt, att om man från
regeringens sida nu är benägen att medge
möjligheten av variation i den fastlåsta
räntan, skall man taga upp den frågan
till diskussion medan det finns möjlighet
att hålla dessa variationer vid en
rimlig nivå, för den händelse man menar
att man med dylika åtgärder skall
kunna åstadkomma någon förbättring,
och inte spara dessa åtgärder så länge

Ang. regeringens ekonomiska politik,
att de variationer, som hålla sig inom
det rimliga, bli betydelselösa.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 310, angående godkännande av avtal
mellan domänstyrelsen och Göta Kanalbolag
rörande dispositionen av vissa
öar i Vättern m. in.; samt

nr 312, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 61 § 1 mom. lagen den
14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,
m. m.

De kungl. propositionerna föredrogos
var för sig och blevo därvid bordlagda.

Kammaren åtskildes kl.
dagen.

5.11 eftermidIn
fidem

G. H. Berggren.

Onsdagen den 3 november eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: År

1948 den 3 november sammanträdde
kamrarnas valmän för att utse riksdagens
militieombudsman; och befunnos
efter valförrättningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

herr rådmannen Erik Anton Wilhelmsson
43 röster,

i följd varav herr rådmannen Erik
Anton Wilhelmsson blivit till riksdagens
militieombudsman utsedd.

Axel Lindqvist. Oscar Carlslröm.

Gustaf Vetander. L. Tjätlgren.

År 1948 den 3 november sammanträdde
kamrarnas valmän för att utse en
ställföreträdare för riksdagens militieombudsman;
och befunnos efter valförrättningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

herr hovrättsrådet Karl Hugo Henkow
39 röster,

i följd varav herr hovrättsrådet Karl
Hugo Henkow blivit utsedd till militieombudsmannens
ställföreträdare.

Axel Lindqvist. Oscar Carlslröm.

Gustaf Vetander. L. Tjätlgren.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
förslag dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om de förrättade valen.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen i anslutning
till det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 311
avsedda, av lierr statsrådet och chefen
för finansdepartementet Wigforss framförda
meddelandet.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Det har i dag från flera håll
framförts synpunkter med anledning av
regeringens allmänna ekonomiska program.
Jag vill inte nu inlåta mig på något
ytterligare bedömande av de många olika
områden, som detta program omspänner,
utan jag vill nöja mig med att säga
några ord om programmet i vad det berör
sjöfarten.

Finansministern har i dag i sitt första
anförande kallat regeringens program för
en skiss, och han framhöll, såvitt jag
förstod honom rätt, att denna skiss hade
ganska lösa konturer. Jag är fullständigt
ense med honom om detta. Konturerna
äro i vissa avseenden mycket lösa, till
och med så lösa, att man har svårt att
förstå meningen, särskilt när det gäller
programmets uttalande om sjöfarten.
Där bär man med en viss häpnad lagt
märke till uppgifterna i programmet,
och man har inte förstått, hur regeringen
har kunnat komma till det resultat
som den har gjort. Jag skall försöka att
så gott jag kan förklara, hur man ser
på denna sak från sjöfartens håll.

Under rubriken »Målsättning för produktion
och export», punkt h), återfinnas
på s. 22 i regeringens rapport till
Marshallorganisationen i Paris regeringens
planer under de närmaste fyra åren
för sjöfarten. Däri omnämnes, att svenska
handelsflottan vid slutet av år 1947
vuxit till 1,9 miljon bruttoton, vilket
innebär en ökning sedan förkrigstiden
av cirka 20 procent. Man räknar vidare
med en ökning av tonnaget på cirka

100 000 ton per år, vilket skulle innebära
en ökning till år 1952/53 av omkring
300 000 ton. Regeringen beräknar
dessutom, att nettoinkomsten vid periodens
slut skall ha ökat med cirka 30
miljoner dollars eller omkring 108 miljoner
kronor per år. Denna ökning skulle
medföra, att det nuvarande underskottet
på fraktkontot i handelsbalansen
skulle förändras till överskott.

Hur man kommit till detta resultat
nämnes ingenstädes. Jag har i publikationen
»Meddelanden från konjunkturinstitutet»
endast funnit ett mycket kort
omnämnande av sjöfarten, vilket knappast
kan ligga till grund för regeringens
kalkyler. Av regeringens rapport verkar
det, som om man utgått från att när vi
hade så och så mycket båtar respektive
tonnage, då vi tjänade så och så mycket,
måste den ökning av tonnaget, som
vi beräknas ha 1952/53, ge ett så och så
stort tillskott, i rapporten beräknat till
108 miljoner kronor. Om uträkningen
verkligen tillgått så, kan åtminstone inte
jag värja mig för det intrycket, att det
ligger något av naivitet över regeringens
rapport i denna del. Att man inte saknar
fog för antagandet, att uträkningen
tillgått på det sätt, som här förmodats,
visas av att i den långtidsprognos, som
ligger till grund för regeringsrapporten
och som utarbetats av de särskilda sakkunniga,
samma siffror uppgivits. Men
där har man i alla fall varit så pass uppriktig,
att man uttryckligen förklarat,
att beräkningen av ökningen med 100
miljoner kronor grundats på »nuvarande
frakter». Det är verkligen ganska uppseendeväckande,
att regeringen i sin
egen rapport ansett sig kunna stryka
denna förklaring, som helt blottar svagheten
i beräkningen.

Enbart det förhållandet att tonnaget
ökat medför icke, att motsvarande ökning
i inkomsterna kommer att äga rum.
Det behöves sysselsättning också, för
att så skall kunna ske. Om man undersöker,
hur förhållandena ha varit för
sjöfarten under de senare åren och hur
de kunna förväntas bli under de närmaste
åren framöver, finner man följande.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

Till och med år 1947 har sjöfarten
arbetat under gynnsamma konjunkturer.
Frakterna ha varit goda, lasttillgången
har varit tillfredsställande, och även om
löner, skatter och omkostnader i övrigt
ha varit höga och i jämnt stigande, har
dock näringen i allmänhet lämnat goda
ekonomiska resultat. Enligt uppgifter
som jag inhämtat kan man räkna med
att inkomsten för landet av sjöfarten
under år 1947 uppgått till 600 å 650 miljoner
kronor. Sjöfarten har tillfört landet
inkomster av en storleksordning,
som överträffats endast av massaindustrien.
Det är detta goda resultat, som nu
skall ökas med 108 miljoner kronor per
år, d. v. s. med 17 ä 18 procent. Jag
behöver väl icke påpeka, att sjöfartens
män icke ha någon högre önskan än att
regeringens beräkningar härvidlag skola
kunna förverkligas. Konsten är bara att
räkna ut hur det skall gå till.

Såsom jag förut antytt är det tre huvudfaktorer,
som påverka sjöfartens
ekonomiska resultat, nämligen frakternas
storlek, tillgången på laster och de
sammanlagda kostnaderna. I fråga om
frakterna under de närmaste åren är det
omöjligt att med säkerhet förutsäga, hur
utvecklingen skall gestalta sig. Man kan
dock på goda grunder antaga, att den
gyllene tiden i fråga om dem är förbi
för den här gången. Yi befinna oss redan
i en nedåtgående fraktmarknad beträffande
såväl fraktsatserna som lastkvantiteterna,
och den sakkunskap som
jag har förhört mig hos för att få upplysning
om vad man kan vänta i fråga
om frakterna har varit mycket pessimistisk.
Man håller till och med icke för
uteslutet, att en kris på fraktmarknaden
kan väntas inträda redan nästa år.
En sådan kris väntas bli så långvarig,
att någon ökning i intäkterna till år
1952 knappast är att räkna med. På förhållandena
i detta avseende ha vi en
god barometer i lasttillgången och trafiken
över våra större svenska hamnar.
Jag kan nämna, att i hamnarna Stockholm,
Göteborg och Malmö har trafiken
under de senaste sex månaderna i jämförelse
med motsvarande sex månader
under förra året minskat för Stockholm

Ang. regeringens ekonomiska politik,
med 30 procent och för vartdera Göteborg
och Malmö med 25 procent. Det är
ju talande siffror, och hur tråkiga de än
äro, kan man ändå icke alldeles ignorera
dem. Frakterna sammanhänga med
tillgången på tonnage, och såsom jag i
annat sammanhang tidigare har omnämnt
i denna kammare är världstonnaget
i dag cirka 25 procent större än
före kriget. Jag behöver ju icke förklara
för kammaren, vilka konsekvenser detta
förhållande kan komma att medföra för
sjöfarten.

Vad särskilt beträffar den svenska
fraktmarknaden är det ju meningen att
skära ned vår import med cirka 500
miljoner kronor. Detta betyder naturligtvis
en motsvarande minskning av
importvolymen, som sannolikt icke kan
uppvägas av en eventuell exportökning.
Följden därav kommer att bli, att fartygen
kanske gå fulla ut, men tomma
hem, och det minskar naturligtvis förtjänsten
på inseglingarna, även i fråga
om hårdvaluta.

Beträffande tillgången på laster kan
man som nyss nämnts möjligen räkna
med en ökning av exporten och säkert
räkna med en minskning av importen.
Detta är grundvalen för regeringens
program, såsom jag fattar det. Det är
sannolikt, att man får förutse en minskning
eller i varje fall ingen ökning i den
totala lasttillgången till och från Sverige.

Återstår då möjligheten för det svenska
tonnaget att söka sig ut på främmande
marknader. I stor utsträckning
har detta redan skett med därför lämpat
tonnage. Detta är alltså intet nytt
projekt. Att däremot räkna med en utökning
härvidlag, såsom man synes ha
gjort, är mera osäkert. Jag vill åberopa,
vad ordföranden i Sveriges redareförening,
direktör Bökman från Göteborg,
har anfört i den frågan. Han framhåller,
att det troligtvis föreligger ett teoretiskt
transportbehov i världen, vilket ännu så
länge är större än tillgängliga transportmöjligheter.
Man får emellertid icke
glömma, att det nutida svenska linjetonnaget
icke utan vidare lämpar sig för
och är konkurrenskraftigt på vilka Ira -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
der som helst. De fartyg, som det här i
huvudsak rör sig om, äro specialiserade
för den svenska utrikeshandelns natur,
vilket är en styrka, när det gäller att
betjäna de handelsvägar de avsetts för,
men en svaghet, när de tvingas in på
andra trader och handelsvägar.

Det må även framhållas, att lasttillgången
påverkas av att de transoceana
koltransporterna, som sysselsatt ett avsevärt
tonnage, numera minskat till följd
av kolinköp på närmare håll. Å andra
sidan bör detta medföra en ökning i lasttillgången
för närtrafiken därigenom, att
Sverige får kol från England, Polen och
Tyskland i stiillet för från Amerika. Dessa
frakter tillföra emellertid icke landet
dollarvaluta.

Det har talats mycket om Marshallplanen
och dess inflytande på lasttillgången.
Man får då komma ihåg, att de
sjötransporter, som Marshallplanen medför,
knappast äro så stora, att de kunna
uppväga minskningen i de sjötransporter,
som före kriget normalt ägde rum
över haven. Enligt uppgift ha dessutom
cirka 50 procent av transporterna på
grund av Marshallplanen förbehållits
amerikanska kölar, varför det icke blir
så mycket att dela upp på andra nationers
sjöfart. Amerika har också ett stort
upplagt tonnage, som kan sättas i trafik
när helst amerikanska intressen så
kräva.

Om den tredje faktorn, nämligen omkostnaderna,
kan sägas, att dessa icke
se ut att minska. Alltjämt pågår en stegring
i lönerna på sjöfartens olika områden,
alltjämt fortgå förbättringar på
det sociala området, vilka medföra ökade
kostnader, alltjämt minskas genom
lagstiftning och avtal möjligheterna att
till fullo utnyttja det förnämliga moderna
svenska tonnaget. Jag vill härvidlag
endast erinra om den i år beslutade utökade
sjöarbetstidslagen, som redan den
ställde vårt land i särklass beträffande
sjöfartens sociala kostnader, samt om
den nya arbetarskyddslag, som inom
någon vecka kommer att behandlas i denna
kammare med en utgång, som sannolikt
är förutbestämd. Det är icke alls
min avsikt att nu väcka någon diskus -

sion om dessa lagars berättigande. Jag
vill endast i detta sammanhang konstatera,
att de motverka de mål, som regeringen
uppställt för sjöfarten i sitt program.

Kontentan av vad jag nu sagt är, att
såvitt man kan döma av situationen i
dag ingen av de faktorer, som äro avgörande
för sjöfartens lönsamhet, är sådan,
att man kan räkna med status quo
i förhållande till år 1947 i fråga om inkomsterna
för sjöfarten. Än mindre torde
man kunna räkna med att de öka
med 108 miljoner kronor.

Jag tror nog, att regeringen får söka
sig fram efter andra vägar än dem, på
vilka den hittills vandrat, om man skall
nå det mål man uppställt för sig i fråga
om sjöfartens bidrag till landets ekonomiska
sanering. Skall vår sjöfart kunna
hävda sig i den internationella konkurrensen
och i de vikande sjöfartskonjunkturer,
som redan kunna skönjas, då
får regeringen icke ständigt lägga nya
bördor på denna näring. Vill man verkligen
uppnå den inkomstökning från sjöfarten,
som uppgivits i Parisrapporten,
då borde man i stället börja lyfta av en
del av de bördor, som man lagt på näringen
under de sista åren. Lätta åtminstone
litet på den förlamande beskattningen,
som näringen nu har att
brottas med! Såvitt bekant har vårt södra
grannland i fråga om sjöfartens beskattning
sökt sig fram efter delvis andra
vägar än vi ha gjort här i Sverige, såsom
det förefaller med gott resultat.

Herr talman! Medan jag har ordet
skall jag be att få påpeka en annan
sak, som ligger vid sidan av det som
jag nu talat om. Det gäller den för något
år sedan beslutade nya isbrytaren.

Såsom kammaren känner till anmälde
riksdagen i juni 1944, att beslut fattats
om att anskaffa ett nytt isbrytarfartyg
för en beräknad kostnad av 5 650 000
kronor. I propositionen 303, som nu ligger
på riksdagens bord, begär statsrådet,
att riksdagen skall anvisa ett sammanlagt
belopp av 10 068 000 kronor för
samma ändamål.

Då man tar del av propositionen i vad
den rör detta ärende, vars handläggning

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

för övrigt klargöres i propositionen på
ett utmärkt sätt, kan man icke undgå att
göra den reflexionen, att ärendet behandlats
synnerligen valhänt. Man kan
förstå, att vederbörande statsråd — eller
vem det nu är som är bestämmande i
detta avseende — har blivit något tveksam
inför de olika uppfattningar i fråga
om maskin- och propellertyp, som
marinförvaltningen och kommerskollegium
tillkännagivit. Men man kan inte
förstå, att beställningen av isbrytarens
skrov och de många andra saker, som
skulle ha kunnat beställas, oavsett om
man haft klart för sig hur maskinen
skall komma att se ut, skall ha behövt
fördröjas på sätt som skett och med
den kostnadsökning som blivit resultatet
därav. Frågan kommer före i statsutskottet,
förmodar jag, och man får väl
avvakta det utlåtande, som kommer därifrån.
Nog förefaller det emellertid för
en utomstående, som om statens kostnader
för denna beställning borde ha kurnal
reduceras väsentligt, om man handlat
något mera affärsmässigt och förutseende
i denna fråga. Det är väl också
antagligt, att leveransen av detta fartyg,
som ju utgör ett mycket välbehövligt tillskott
i vår isbrytarberedskap, då skulle
ha kunnat äga rum vid en långt tidigare
tidpunkt än som nu blir fallet.

Herr OHLON: Herr talman! Regeringen
har, riktigt nog, angivit sin skrivelse
till Organisationen för europeiskt ekonomiskt
samarbete vara ett program och
icke en plan. Den har väl härmed velat
antyda, att det bara är fråga om en målsättning,
efter vilken den vill driva sin
ekonomiska politik under de närmaste
åren. Det är med tillfredsställelse man
konstaterar, att det icke är fråga om
någon sorts fyra- eller femårsplan i stil
med de bundna direktiv som känneteckna
de totalitära staterna. Det betonas,
att investeringsutvecklingen i Sverige,
frånsett allmännyttiga företag och
vissa statsägda industrier, huvudsakligen
bestämmes genom enskilda initiativ
inom industri och handel. Samtidigt
understrykes det i programmet, att det

Ang. regeringens ekonomiska politik.

är regeringens uppgift att tillse, att
gynnsamma förutsättningar råda för
denna privata verksamhet, liksom att
det är dess plikt att i görligaste mån
gardera ett gynnsamt utgångsläge för
investerings- och produktionsutvecklingen.
Målet skulle vara en allmän ekonomisk
balans.

Om man skulle vilja summera intrycket
av dagens debatt, tyder det närmast
på något av ekumenisk samling. Men
det kan hända, att det är en villfarelse,
att det är den vänliga veckans inflytande
som har gjort sig gällande. Högerns
ledare, herr Domö, har ju till och med
förklarat, att programmet ingenting annat
är än högerns gamla program på
det ekonomiska området, bortsett från
att finansministern fortfarande vill fiffla
med räntan. Av finansministerns anförande
fick man först det intrycket, att
också han var beredd att vidta vissa åtgärder
för den ekonomiska saneringen
med tillhjälp av räntan. Men det var
tydligen en missuppfattning — yttrandet
hade helt och hållet en akademisk
karaktär och gällde inte det nu förhandenvarande
läget.

Om man får tolka denna programutfästelse
angående enskild företagsamhet
såsom ett löfte från regeringen att
skrinlägga alla socialiseringsplaner för
den närmaste fyraårsperioden, så skulle
man känna sig tillfredsställd. Redan under
remissdebatten i början av detta år
antydde såväl statsministern som finansministern,
att det ekonomiska lägets allvar
icke medgåve några socialiseringsutsvävningar
tills vidare. När detta uttalande
göres i högtidlig form till organisationen
i Paris, kanske man får uttyda
detta så, att socialiseringsprogrammet
lägges på hyllan under de närmaste
fyra åren. Jag tror att det är ganska
nödvändigt, att en distinktion göres
på denna punkt, så att näringslivets
representanter veta, vad de ha att rätta
sig efter. Ingenting vore olyckligare i
nuvarande situation än att våra finans-,
industri- och affärsmän skulle tvingas
att arbeta med socialiseringens damoklessvär.
d hängande över sina huvuden.

Sedan kan man ju ha sina berättigade

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
dubier rörande en politisk ideologi, som
icke synes passa, så snart den ekonomiska
väderleken icke är stabil. Vore
det icke då lika så bra att skaka hela
ideologien av sig och låta den fortskridande
erfarenheten bestämma det politiska
handlandet?

Regeringen har alltså in amplissima
forma understrukit den fria företagsamhetens
grundläggande betydelse för folkets
försörjning. Jag föreställer mig, att
detta uttalande kommer att erhålla ett
gynnsamt mottagande av ledningen för
Parisorganisationen. Men jag föreställer
mig också, att det samtidigt kommer att
väcka förvåning hos nämnda organisation,
när den konstaterar, att Sveriges
regering haft intima (iverläggningar rörande
landets ekonomi med representanter
för jordbruket, fackföreningsrörelsen
och tjänstemannarörelsen, men
inte, såvitt framgår av föreliggande
handlingar i varje fall, i större utsträckning
med representanter för industriens
och handelns organisationer, detta så
mycket mera som det är på sistnämnda
organisationers och deras representanters
duglighet det väsentligen kommer
an att lotsa landet genom svårigheterna
på den internationella marknaden.

I sin programförklaring under punkt
4 vid senaste torsdagskonselj betonar
emellertid statsministern, att förutsättningen
för en oundgänglig höjning av
produktionen och exporten är ett nära
samarbete mellan statsmakterna och näringslivets
ekonomiska och fackliga organisationer.
Man torde få tolka detta
såsom en utfästelse, att regeringen i
fortsättningen skall utvidga överläggningarna
att gälla även industriens och
handelns olika organ. Det har väl också
framgått med ganska stor tydlighet
av de två anföranden som finansministern
hållit här i dag, särskilt av det senare.
Utan ett förtroendefullt samarbete
med dessa organ torde man icke heller
lyckas att bemästra svårigheterna. Men
det räcker icke med överläggningar enbart,
där kanske industriens och handelns
män ställas inför fullbordade fakta.
Det erfordras nog också, att hänsyn

tages till vad sakkunskapen har att andraga,
då man går att utforma riktlinjerna
i detalj.

Någon lättnad i regleringsväsendet utlovas
icke i regeringens programförklaring.
Av sammanhanget torde man också
kunna utläsa, att det är meningen,
att detta skall bestå i stor utsträckning
under den kommande fyraårsperioden.
Det har sagts, att regleringarna ha två
sidor eller äro av två olika slag. I den
mån de äro krisregleringar och ha till
syfte att bemästra ett akut nödläge inom
folkhushållet torde ingen ha något att
erinra emot dem. Sedan kan man ju
tvista om hur länge de behövas. Ibland
kan man icke undgå att befara, att de på
sina håll fått karaktär av självändamål,
ja, tendera till att bli en syndig vana.
Det gavs exempel på det vid den sorglustiga
avvecklingen av brödransoneringen.
Upptakten kom i form av en allvarlig
uppmaning till svenska folket att
förhålla sig städat och lojalt inför det
ofattbara förtroende som nu skulle komma
det till del. Litet lättsinnigare var en
högre ämbetsman i folkhushållningsdepartementet,
vilken på förhand förklarade,
att det inte skulle bli någon redovisning
i efterskott för den sista ransoneringsperiodens
kuponger. Inför detta
naturliga lättsinne reagerade en byråchef
och dementerade: Här skall det vara
kuponger ända till det bittra slutet. För
att nu inte tala om radion, som spädde
på med icke mindre än två kommunikéer,
vilkas innebörd var, att redovisningsfrågan
var svävande. Det var tydRgt>
att brödransoneringens upphävande
gav anledning till förvirring och oro
inom den högre byråkratiska stjärnevärlden.

Om det alltså inte råder någon större
meningsskiljaktighet rörande nödvändigheten
av krisregleringar i nöd- och bristtider,
så delar sig uppfattningen desto
mera i fråga om de s. k. strukturregleringarna,
som ha till ändamål att förändra
samhällets ekonomiska struktur,
att förändra själva grunderna för produktionen
och människornas handlande
på det ekonomiska området. Det är dessa
som kritiken framför allt vänder sig

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

emot, och det är de som konstituera
vad man brukar kalla regleringssamhället.
Samtidigt som talet om socialisering
blivit alltmera förläget och lågmält,
diskuteras för närvarande desto ivrigare
inom intresserade kretsar, hur samhället
på bästa sätt skall regleras. Än är det
beskattningen, den direkta såväl som
den indirekta, än är det priskontrollen,
än är det branschråden, än är det något
annat som skall tjäna som regleringsinstrument.
Men hur skiftande synpunkterna
än må vara, ett är gemensamt för
dem alla: samhället skall regleras. Framtidens
samhälle skall tydligen bestå av
två sorters individer, förmyndare och
mer eller mindre omyndigförklarade.
Förmyndarna bestämma, och de partiellt
omyndigförklarade få finna sig i tilldelningar
och kvoter. I stället för de fria
företagarna träder så kvotmänniskan in
på produktionsscenen. Kan detta sägas
vara ett lyckligt framtidsperspektiv?
Och kommer denna utveckling att bidraga
till det optimum i produktionen,
som vi alla önska och som regeringens
program åsyftar? Sannolikt icke. All erfarenhet
tyder väl tvärtom på att effektivitet
i näringslivet och vittgående statliga
regleringar ej sällan stå i motsats till
varandra. Maktens koncentration medför,
att felbedömningar bli totala felbedömningar
och misstag bli totala misstag.
Även inom det fria samhället begås
misstag, men de få icke samma storleksordning
som inom den centraldirigerade
ekonomien. Om somliga handla oklokt,
kanske andra handla så mycket förnuftigare.
Den enes misstag kompenseras av
den andres framsynthet.

Är det inte för övrigt en ödets ironi, att
de olika länderna i dagens ekonomiska
nödläge framför allt sätta sitt hopp till
det minst reglerade, det ekonomiskt mest
fria samhället i världen? Marshallplanens
nödvändighet beror nog inte bara på
krigets utarmning av flertalet länder eller
på att de i större eller mindre grad
ha förbrukat sina naturliga resurser,
utan också på att länderna, vårt eget inbegripet,
alltför mycket gett efter för totalitära
idéer inom samhällsekonomien.
Av det ekonomiskt mest fria samhället

Ang. regeringens ekonomiska politik,
förväntas nu hjälp till de samhällen,
som kört fast bl. a. annat därför att de
alltför mycket ha låtit statsmakten bestämma
kursen.

I regeringens tidsschema saknas uppgift
om när man tänker sig en avveckling
inte bara av krisregleringarna i inskränkt
bemärkelse utan också av de
regleringar, som avse en strukturell förändring
av samhället. Eller tänker man
sig, att dessa sistnämnda skola bestå för
all framtid? Fråga är, om vi inte i så
fall få förlika oss med tanken på inte
den femprocentiga höjning av levnadsstandarden,
som regeringen ställer i utsikt
om fyra år, utan på oförändrad eller
om det vill sig illa kanske rent av sänkt
levnadsstandard.

Det värsta med den reglerade hushållningen
är, att den utgör en spärr mot
nyetablering och nya initiativ. Regeringen
framhåller ju också vikten av att den
arbetskraft, som kan komma att friställas,
inte sugs upp av småindustrier utan
tillföres de industrier, vilkas produktion
är av väsentlig betydelse för Sveriges
ekonomiska balans. Vem skall nu bestämma,
vilka industrier som äro av särskilt
värde för detta ändamål? Jo, damerna
och herrarna i regering, nämnder
och kommissioner. Det mest förvånande
är, att man tror sig om att kunna gå i
land med den uppgiften, när det visat
sig, att kommissionerna ofta inte kunnat
lösa långt enklare problem.

I min hemstad har man de senaste
dagarna skrattat, om också inte precis
hjärtligt, åt ett i centrum utfärdat förbud.
Det gällde rätten för ett av svenskt
företag tidsbefraktat norskt fartyg att
på en resa, som ändå skulle göras från
Göteborg till Hälsingborg, ta med en
last på 1*500 ton, som det fanns utrymme
för. Avsikten var att förbilliga transporten
och att spara utgift för svensk
rederirörelse. Men en dylik åtgärd kunde
givetvis inte gå för sig. Den skulle
strida mot vad som hittills gällt, och den
skulle komma atl skapa ett nytt och
äventyrligt prejudikat.

Nu lovar regeringen Pariskommissionen,
alt svensk sjöfart vid fyraårsperiodens
slut skall ha ökat sin nettoinkomst

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
med omkring 30 miljoner dollars. Man
frågar sig, om detta skall ske genom sådana
beslut, som här förekommit. Inom
rederinäringen vore man säkerligen
mycket tacksam för att få tillgång till
den expertis, som skulle förverkliga
detta ståtliga program. Säkerligen skulle
en dylik expertis skörda mycken ära
och åtnjuta goda förtjänster.

Småindustrierna skola som sagt hållas
kort. Om den maximen hade gällt för 40
år sedan, då den svenska kullagerindustrien
startade i hantverksmässig skala
med fyra man för att på få år utvecklas
till en världsindustri, är det tvivel underkastat,
om vi alls haft dena industri i
vårt land den dag i dag är. Eller är det
meningen, att nya uppslag skola få prövas
endast under hägnet av redan exislerande
storindustri? För kommissionsmedlemmar
i Stockholm torde det vara förenat
med oöverkomliga svårigheter att
avgöra, vilka uppslag som kunna få betydelse
för produktionen och vilka som
endast äro att betrakta som hugskott.
Vore det inte för vår nationalhushållning
av större värde att vidga sektorn för nya
uppslag och ny företagsamhet än att
kringskära den med restriktioner av
allehanda slag?

Men jag skall, herr talman, inte gå in
närmare på dessa spörsmål. Andra och
sakkunnigare uttolkare ha redan gjort
det förut i dag. Jag skall i stället beröra
ett problem, som den senaste tiden
i hög grad angått mig själv i min borgerliga
verksamhet. Vi ha som bekant
pappersreglering, och det gäller att spara
papper. Även skolboksförlagen ha blivit
lidande med påföljd av försenade leveranser.
Detta har innevarande termin
medfört allvarliga konsekvenser för undervisningen
vid läroanstalter *av olika
slag. Vid det läroverk, där jag har min
tjänst, fingo vi sålunda skriv- och räkneböcker
i tillräckligt antal först den 23
september eller mer än tre veckor efter
terminens början. Än värre var det med
materiel för teckningsundervisningen,
varav en del anlände först den 30 september,
en del några dagar senare, i
oktober, och en del inte har kommit
ännu.

För klass 1 på realskolan kom lärobok
i geografi den 5 oktober, medan lärobok
i modersmålet kom i expressfart redan
den 17 september eller cirka tre veckor
efter läsårets början. Lärobok i historia
för andra klassen fanns att 1''å den 20
september. Lärobok i franska för nvbörjaravdelningarna
i detta ämne kom den
13 oktober, och lärobok i modersmålet
för klass 4 den 15 oktober, under det
att läsebok för sistnämnda klass ännu
inte anlänt. Lärobok i zoologi för första
ringen kom i fullt antal i mitten av oktober,
och matematiklärobok för realskolans
avslutningsklass och första latinringen
den 27 oktober. Läroböcker i
tyska och engelska voro flera veckor försenade.
Ännu vid senaste månadsskifte,
då mer än halva terminen förgått, saknades
lärobok i geografi för andra ringen
av det fyraåriga gymnasiet, vilket är
den sista ring, där ämnet förekommer
obligatoriskt. Likaledes saknades då fortfarande
engelska och latinska lexika
samt viss skrivmateriel, som behövs vid
laborationer i fysik och kemi. Det hör
till bilden, att enligt skolkommissionen
laborationerna utgöra den värdefullaste
formen av undervisning, därför att de
tvinga pojkarna till självständiga iakttagelser,
självständiga slutsatser och individuellt
arbete.

Denna fullständigt katastrofala brist
på undervisningsmateriel och läroböcker
lägger en omänsklig arbetsbörda på lärarna,
men det är inte det värsta. Det
värsta är, att undervisningen trots lärarnas
möda hämmas och förlorar i effektivitet,
i synnerhet när det är fråga om
en läroanstalt, som har en dubbel uppgift:
att uppfostra och undervisa ungdom
och att utbilda blivande läroverkslärare
för den praktiska utövningen av
sitt yrke.

Det egendomliga är, att det allmänna
genom en dylik eftersläpning av leveranserna
inte vinner ett uns i fråga om
pappersförbrukningen. Läroböckerna
måste ju krypa fram förr eller senare,
och den bristande skriv- och ritinaterielen
måste ersättas med annan och ofta
dyrare vara. Tvärtom har denna eftersläpning
i pappersransoneringens intres -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

se lett till en ökad pappersförbrukning
av säkerligen ganska stora mått, om förhållandena
i hela landet — vilka väl få
antas vara likartade överallt — tas i
betraktande. Undervisningen måste upprätthållas.
Om då läroböcker saknas, får
läraren i en hast snickra ihop ersättning
i form av stencilerade duplikat, som distribueras
i klassavdelningarna. \id det
läroverk, som jag bäst känner till, har
detta improviserade författarskap lett till
en enorm extra förbrukning av stenciler
och papper, varav vi lyckligtvis hade en
hel del reserver.

Man har här ett skolexempel i ordets
dubbla bemärkelse på hur missriktad en
reglering och en ransonering kan bli,
om den inte handhas på ett kunnigt och
smidigt sätt. Och säkerligen är inte detta
det första och sista exemplet på hur en
reglering kan motverka sitt eget syfte
och därutöver medföra allvarligt men
för den verksamhet, som blivit offer för
den.

Vi ha också begåvats med en statsverkets
centrala upphandling. Den reglerar
och föreskriver bland annat, vilka format
som få finnas på skriv- och dupliceringspapper.
Det vanliga formatet skall
vara A 4. Nu visar det sig, att denna
storlek inte räcker till för vissa uppgifter,
under det att ett folioformat skulle
vara lagom. Men det får inte begagnas,
även om detta förbud skulle medföra
ökad förbrukning inte bara av papper
utan framför allt av dyrbara stenciler.
Vad som är stadgat är stadgat, sedan får
det gå med sparsamheten hur som helst.
Hur skulle det vara att tillerkänna dem,
som arbeta ute i periferien, en viss rörelsefrihet
och inte alltför rigoröst dekretera
enligt vissa doktriner, som inte passa
in på verkligheten i alla situationer? Måhända
skulle staten kunna spara en hel
del på det sättet. I varje fall återstår det
att visa, att allt förnuft och all förtänksamhet
koncentrerats till huvudstaden.

Skola vi bemästra tidens svårigheter,
behövs det effektivisering och rationalisering
även av den statliga verksamheten.
Den borde inte gå i spetsen för
krånglet utan vara ett föredöme för annan
verksamhet. Så långt skulle vi väl

alla kunna vara överens, vi som vilja
ha mindre och de som vilja ha mer av
statlig inblandning.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag skall inte ta upp någon polemik med
herr Ohlon om det anförande han nyss
har hållit här i kammaren och där han
bland annat vände sig mot formerna för
brödransoneringens avveckling och uttalade
en ganska skarp kritik mot det s. k.
centraldirigerade regleringssamhället.
Herr Ohlons anförande i de styckena
gjorde på mig intrycket av en repetition
av den gångna valdebatten, när den
fördes i de mera enkla och primitva formerna.
Jag har därför en känsla av att
kammaren håller mig räkning för att
jag inte vidare engagerar mig i den debatten
här i dag. Jag har i stället begärt
ordet därför att det har sagts mig, att
herr Nordenson i eftermiddag har uttalat
en förundran över regeringens sätt
att handlägga ärendet om de nya s. k.
provisoriska prisdirektiven och regeringens
attityd gentemot handelskammarens
representanter och näringslivets
företagare i den frågan. Jag vill i anledning
av denna herr Nordensons undran
avge en deklaration, och jag vill ta
händelserna i något så när kronologisk
ordning.

Den 1 mars 1948 ingick till folkhushållningsdepartementet
en skrivelse från
Stockholms handelskammare, vari denna
begärde, att det skulle utfärdas mera
preciserade direktiv för priskontrollnämndens
verksamhet, och dessutom
ville man ha en diskussion med regeringen
om dessa direktiv samt slutligen en
personell förändring och förstärkning av
priskontrollnämnden, framför allt med
sikte på att denna skulle tillföras ett
starkare inslag av juridisk sakkunskap.
I anledning av denna skrivelse upptog
regeringen överläggningar med handelskammarens
representanter, industriens
och näringslivets företrädare, och dessa
överläggningar ägde rum redan i början
på mars, d. v. s. så snart som det
praktiskt taget var möjligt. De diskussioner,
som där fördes, spände över ett

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
relativt stort och vitt fält och gåvo inte
någon konkret uppslagsända, varför regeringen
fann det lämpligt att tillsätta
en kommitté av ekonomisk expertis,
sammansatt av ekonomiskt kunnigt folk
av skilda politiska schatteringar, som
fick i uppdrag att lägga fram en promemoria
för en mera konkret diskussion
och behandling.

För att tillmötesgå handelskammarens
synpunkter om den personella förstärkningen
vidtogos emellertid så gott som
omedelbart vissa åtgärder. Nämnden delades
upp på tvenne avdelningar, vardera
under ledning av en högt kvalificerad
jurist, och vidare tillfördes nämnden
ytterligare representation från grossistförbundet,
hantverk och småindustri,
Tjänstemännens centralorganisation,
Kooperativa förbundet och Landsorganisationen.
Denna omorganisation av
nämnden i överensstämmelse med handelskammarens
intentioner var färdig
den 15 juli 1948.

Den 11 juni överlämnade tidigare omnämnda
kommitté till regeringen vissa
nya riktlinjer för priskontrollen. De behandlades
i statsrådsberedning i början
av juli, och därefter inbjödos handelskammarens
och näringslivets företrädare
till en ny diskussion med regeringen.
Dessa nya förhandlingar ägde rum den
20 juli. Vid det tillfället meddelade man
från företagarrepresentanternas sida, att
tiden för denna diskussion med regeringen
inte var så särdeles lämplig. Företrädarna
för industrien och näringslivet
hade sina semestrar vid det laget och hade
svårigheter att göra sig lediga för
en diskussion med regeringen, varför
man med regeringen kom överens om
att dessa diskussioner skulle uppskjutas
till längre fram på hösten.

Med hänsyn till att det hade försiggått
någonting under den gångna sommaren,
nämligen att en överenskommelse
hade träffats med skilda intressen
inom vårt ekonomiska liv, med jordbrukare,
med statstjänare, med industrien
och med handeln om att alla skulle försöka
medverka till en ekonomisk stabilisering,
framstod problemet om priskontrollens
effektivitet utomordentligt starkt

markerat. Regeringen kunde helt enkelt
inte vänta på de fortsatta förhandlingarna,
innan de nya direktiven lämnades ut,
och därför utfärdades från regeringens
sida någonting, som vi ha kallat för provisoriska
prisdirektiv, vilka skulle tjäna
till ledning för nämndens verksamhet
i avvaktan på att dessa förhandlingar
kunde slutföras med näringslivets företrädare.
Dessa provisoriska direktiv voro
i och för sig nödvändiga. Hade ingenting
gjorts, hade man inte haft möjlighet
och förhoppning att kunna garantera
den prisstabilitet, som väl var den
grundläggande förutsättningen för att hela
den ekonomiska stabiliseringsaktionen
skulle lyckas.

Vid utfärdandet av dessa provisoriska
direktiv undvek emellertid regeringen
att skärpa direktiven på de punkter, där
de klart kontroversiella frågorna hade
uppstått. Följaktligen förändrade man
inte nämndens betraktelsesätt i frågan
om marginalernas beräkning. Här förelåg
ju ett ganska förändrat förslag, ett
system med degressiva marginaler, som
priskontrollnämnden och även regeringen
voro starkt intresserade av. Emellertid
hade man från företagarsidan under
de förberedande diskussionerna
mötts av mycket allvarliga erinringar
på den punkten, och därför gjordes
ingen förändring i dessa avseenden. Vidare
gåvos endast utredningsdirektiv åt
nämnden i fråga om prisstoppsbestämmelserna
för beställningsarbetena — en
annan kontroversiell fråga mellan parterna,
när dessa synpunkter debatterades.

De direktiv, som utfärdades, inneburo
väl egentligen ingenting annat än ett
klart understrykande av att eventuellt
uppkommande kostnadsökningar skulle
regelmässigt bäras inom befintliga marginaler.
Inte ens höjda arbetslöner skulle
i princip få utgöra motiv för prishöjningar.
Vidare sades i direktiven
ifrån, att om ett företag betraktat såsom
helhet har en god lönsamhet och en
tillfredsställande räntabilitet, kan detta
företag inte komma och begära, att en
speciell produktion inom företagets skiftande
tillverkning, vilken produktion vi -

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

sat sig mindre bärkraftig, skall prisstimuleras,
så att varje enskild produktion
skall bli riintabel i och för sig.

I det skärpta läget fick man nöja sig
med den enkla förklaringen, att om företaget
som sådant bär sig, kan det inte
ställa anspråk på några speciella prisjusteringar
på en särskild sektor inom
sin verksamhet.

För att särskilt understryka en del
synpunkter, som bland annat handelskammarens
representanter hade anfört i
diskussionerna med regeringen, sades
det vidare ifrån i direktiven, att priskontrollnämnden
skulle inrikta sig på att
så avväga prisrelationerna, att man
slapp en snedvridning av produktion
och distribution utan fick en ändamålsenlig
produktionsinriktning. Vidare sades
det ytterligare ifrån i dessa provisoriska
direktiv, att myndigheterna böra
låta sig angeläget vara att på ett
lämpligt sätt upprätthålla god kontakt
med näringslivet och dess organisationer.

Nu iiro vi framme vid den tid, då vi
kunna räkna med en fortsättning av
diskussionerna. Av kända skäl, som jag
här inte behöver upprepa, har regeringens
arbetstid helt enkelt inte medgivit
ett återupptagande av dessa diskussioner
under de veckor, som ha gått
efter den 19 september. Nu kan jag meddela
— och kanske kan jag därmed
också lugna herr Nordenson, som uttalat
farhågor — att min efterträdare i ämbetet
och undertecknad så sent som i
går hade en diskussion om lämpligheten
av att snarast möjligt på nytt inbjuda
handelskammarens representanter
och näringslivets företrädare till
fortsatta diskussioner. Man har således
att emotse detta inom den allra närmaste
tiden. Om jag med detta har kunnat
lugna herr Nordenson i de farhågor han
har uttalat här tidigare i eftermiddag,
så har min deklaration i afton fyllt sitt
syfte.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
.lag ber att få tacka statsrådet Sträng för
det meddelande han lämnat, men jag vill
gärna göra ett par erinringar. Det är
riktigt, att vi från handelskammarens
sida gjorde framstötar på flera områden.
Det gällde, som statsrådet framhållit,
även organisatoriska problem. Det är
också riktigt, att de ha blivit i huvudsaklig
omfattning tillgodosedda. Men det
kvarstår, att det centrala i vår hemställan
var vår begäran att få en diskussion
om de riktlinjer, efter vilka priskontrollen
skulle tillämpas, så att man
fick bort de svävande bestämmelser,
som funnos och som fortfarande finnas
och som lätt leda till meningsskiljaktigheter
och långvariga kontroverser liksom
ock till ojämnheter i bedömningen.
Detta var det centrala i vår framställning,
och det är dröjsmålet med dessa
diskussioner som jag har påtalat. De
hade givetvis kunnat medhinnas under
tiden från och med början på mars till
början på juli.

Det har också något förvånat oss, att
när regeringen hade förhandlingar med
näringslivets organisationer om appeller
om återhållsamhet i juni, det inte
meddelades, att man samtidigt höll på
att utarbeta och till och med i början
av juni hade färdigt ett förslag till nya
direktiv, som på vissa punkter inneburo
mycket starka skärpningar. Detta
fingo vi veta som en överraskning först
den 10 juli, sedan appellerna hade utfärdats.

Dessutom är det att märka, att i den
promemoria, som utarbetades av de sakkunniga,
hade man starkt understrukit
vikten av att priskontrollreglerna inte
bara skärptes utan att även andra åtgärder
vidtoges, och det var dessa vi
efterlyste den 20 juli. Vi sade, att det
måste bli en parallell mellan dessa åtgärder
och skärpningen, och det var
därför vi hemställde, att man skulle dröja.
Men vi ha förväntat oss, att diskussionen
skulle komma till stånd inom
rimlig tid.

Jag förstår mycket väl, att det varit
mycket svårt för regeringen att hinna
ta upp detta, med hänsyn till valet, men

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

givetvis hade förberedande överläggningar
kunnat ordnas, så att man hade
kommit i gång. Nu har det gått omkring
åtta månader sedan vi gjorde vår framställning,
och fortfarande arbetar priskontrollen
med dessa ytterligt svävande
och oklara bestämmelser, som vålla slitningar.

Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att vi nu fått löfte om snara förhandlingar,
men jag kan inte underlåta att
påpeka, att grund för allvarlig anmärkning
fortfarande föreligger.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Jag tänker inte, herr talman, ge
mig in på några storpolitiska aspekter
— det må höra de stora andarna till, så
långt de mena sig kunna få någon rätsida
på det labyrintiska kaos, som nu råder
— utan helt enkelt röra mig om en
hel del dagsaktuella företeelser, som beröra
»de små» i landet, ja, jag vågar
påstå de djupa massorna i deras dagliga
liv och gärning.

Vi leva ju fortfarande — trots det så
kallade fredstillståndet — under trycket
av ett samhälleligt överinseende,
som på alla håll och kanter bjuder till
att reglera och samordna vår tillvaro i
allt vad vi handla och göra. planera
och ta oss för, kretsande alltjämt i sina
envetna påbud och föreskrifter omkring
det evinnerligt enahanda: »Du skall och
du skall icke, och du får och du får
icke .. .» Och vad man får och icke får
är mången gång så problematiskt, att
man till slut vet varken ut eller in.

Att en del samhälleliga ingripanden
i fråga om vår försörjning fortfarande
till följd av tidsläget få lov att äga rum,
må vara hänt. En annan sak är att myndigheterna
i sin preciositet och detaljrikedom
gå till en massa överdrifter,
som åsidosätta befintligheten av varje
gnutta av sunt förnuft även hos menige
man. Det vittnar om dålig psyklogisk
blick, när man vid sidan om vissa prisregleringsföreskrifter
klåfingrigt även
ger sig in på en hel del bisaker, som
konsekvent ordna sig själva på grundvalen
av det väsentliga, prissättningen

i det stora hela. Likadant är det även,
när det gäller ransoneringarna. Jag tilllät
mig i årets första remissdebatt i januari
bland annat ifrågasätta klokheten
av att gå småbrukarna så bryskt och
närgånget in på livet beträffande förmalningstillstånden
på deras små innehav.
Min vädjan då resulterade helt
obarmhärtigt i kraftiga böter för de relativt
ringa förseelser de, utan den ringaste
tanke att sko sig på andras bekostnad,
helt oavsiktligt hade låtit komma
sig till last. För dessa rent moraliskt
sett ytterligt ringa förseelser fingo de
nu punga ut med bötesbelopp på bortåt
hundra kronor och därutöver.

Mina damer och herrar! Det är icke
på sådana vägar, man skapar statskärlek
och samhällssolidaritet. Fastmer skapar
man upprorsanda och protestfylld
bitterhet. Främmande inrikes herrar,
som på dylikt sätt lägga beslag på det
arbetande folkets med svett och möda
förvärvade egendom, de komma inte att
regera länge!

Det är därför innerligt väl att brödransoneringen
sopats undan. Låt vara
me(l — av allt att döma — en ganska
tydlig ovilja och motsträvighet från de
högsta myndigheternas sida. Men det
finns väl ingen klok människa, som i
detta nu skulle vilja återgå till kupongoch
skriveri eländet på denna punkt.
Fastmer torde man ha tydligt på känn,
att ytterligare lättnader på detta område
saklöst skulle kunna ske utan alltför
stora risker för sammanbrott för den
sakens skull. Släpp loss dessa massor av
funktionärer i dylik improduktiv tjänst,
och låt dem infogas i det produktiva livet
i stället. Det är vad landet behöver
i denna valutafattiga tid.

I fråga om prissättningen på lantmannaprodukter
vill jag beröra en sak,
som ligger vid sidan om de givna bestämmelser,
som här uppgjorts beträffande
varor av skilda slag. Mjölkpriserna
äro tills vidare fastställda, och vi ha
här de givna reglerna att hålla oss till.
Men jämsides med den vanliga leveransen
till mejeri försiggår även, låt vara
i mindre skala, direktförsäljning till
strökunder, för vilka särskilt mjölkpris

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

är fastställt. Nu har det hänt att åtskilliga
variationer i detta hänseende på frivillighetens
väg, med fullt samförstånd
och på fullgoda skäl å ömse sidor, skett,
och att avvikelser från normalpriset i
så måtto försiggått utan gnissel eller
ovilja från någondera partens sida. Nu
behövs inte mera än att någon illvillig
själ uppdagar och till myndigheterna anmäler
detta förhållande, och vips är en
kontrollör framme på syneförrättning
och »husförhör» för att ställa syndarna
till näpst och laga dom.

Är det då någonting så förfärligt som
skett? Någon stackars ettöring har betalats
över det så kallade normalpriset,
framskapat av helt lokala skäl och med
full accept från båda sidor. Vad ha myndigheterna
för anledning att blanda sig
häri? Det är helt enkelt ett utslag av
ovist nit, rena klåfingrigheten, som bara
kommer ledska och förargelse åstad.
Nog borde statens tjänstemän ha annat
att göra än att vara ute och kittlas i sådana
ärenden.

Det är så mycket som skulle kunna
försiggå utan inblandning av kommissioner
och äventyr och säkerligen utan
förfång för någondera parten, men som
den övervakande myndigheten ändå inte
kan hålla fingrarna ifrån. Allt byggnadskrångel
i småformat exempelvis, varav
massor av fall förekomma, som locka
många gånger till både löje och djup indignation.
Vad sägs om ett dylikt fall
ifrån en av rättviksbyarna, där en småbonde
tog sig till att med eget virke
taka över sin lilla gödselstad och så
anknyta ett enkelt lantligt avträde därintill.
Det kostade honom åttio kronor
i böter, därför att han inte bett om lov.
Undra på om vår gode man indignerat
utbrast: »Man lär väl ska ha licens för
å få gå på ''huset’ också, vad det lider.»

Vi tala om frihet i detta land, och
vi ha trott på den och glatts åt den,
men i detta nu måste man ändå säga,
att den är bra trång och kringskuren.
När vi vid högtidliga tillfällen stå i begrepp
att sedvanemiissigt sjunga vårt
vanliga, fordom så kära, »Du gamla, du
fria», då vill det — jag kan ej hjälpa
det — under för handen varande för -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

hållanden gärna stocka sig i halsen på
en, när tungan snubblar över »du fria»;
jag blir stum inför den strofen. Ty hjärtat
kan omöjligt vara med. I ärlighetens
namn måste jag säga det. Jag skulle inte
vara dalkarl annars.

Det är gott och väl, att man försöker
sig på att bereda några små lättnader i
ransoneringstvånget då och då och skär
bort några av de värsta utväxterna på
blankettsnårens rika flora. Det är bara
beklämmande att se hur ytterligt försiktig
och om man är, när operationerna
någon gång på dessa fält komma till
stånd. Ha vi inte alla i detta nu en
känsla av att litet fastare och målmedvetnare
grepp på avvecklingarna av
krisapparaturen endast vore en välsignad
gärning? Det skulle verka välgörande
om den uppenbara rädsla, som här
alltjämt synes vara för handen, utbyttes
mot litet hurtfriskare tag, litet bättre
kurage; så mycket hellre som man ej
behöver tvivla på att den stora allmänheten
skulle vara med på noterna. Och
det är ju alltid en styrka att ha folket
med sig, när gruvsamheten urartar till
att bli permanent.

Herr talman! Våga vi tro att ombytet
på folkhusliållningsministertaburetten

— bevare mig ett sådant tungrott ord!

— skulle innebära en avvikelse från den
slentrian-konservatismens väg, vari man
nu på dessa områden tycks ha kört fast?
En modig kvinna kanske, som kunde ta
loven av harkrankiga karlar . ..? Den
som lever får se.

Herr BERGVALL: Herr talman! Jag är
mycket ledsen på kammarens vägnar
över att jag inte kan fortsätta på samma
sätt, som den föregående talaren
slutade, ty det var onekligen ett ur alla
synpunker uppfriskande inlägg, som säkerligen,
trots de tillspetsade formuleringarna,
gav åtskilligt att tänka på genom
den bild, som det gav av stämningar,
som nog inte iiro så siillsynta
runt omkring i landet. Jag måste emellertid,
min natur likmätigt, övergå till
ett litet mera dämpat tonfall. Jag skall
inte börja detta anförande med att tala

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

om valutgången och de faktorer, som
bestämde valresultatet. Det vore eljest
mycket frestande. Både herr Domö och
herr Nordenson serverade ju, när de
höllo på med sin valanalys, små elakheter
åt folkpartiet. Men dessa elakheter
kunna ju ha sin naturliga förklaring
i själva valresultatet, och jag skall därför
lämna dem åt sitt öde och inte knyta
några speciella kommentarer till dem.

Jag skall ge mig direkt in på det, som
har upptagit huvudparten av debatten
här i dag, nämligen det ekonomiska
programmet. Det har naturligtvis varit
oundvikligt att man under diskussionen
om det åttapunktsprogram, som regeringen
framlagt, kommit in något på
den historiska utvecklingen. Finansministern
ägnade första delen av sitt sista
anförande åt en liten redogörelse för
hur han såg på denna utveckling och
speciellt på regeringens ansvar mot utvecklingens
bakgrund. Han frågade på
sedvanligt sätt med stort eftertryck, om
det var löneutvecklingen under de första
efterkrigsåren eller om det var de
stora sociala utgifterna, som man ville
ge skulden till att vi råkat i det nuvarande
dåliga läget. Sedan han knutit
några kommentarer till detta, gick han
över till att tala om den roll, som de
stora försvarsutgifterna under kriget
spelat. Det är självklart, att man på sådana
frågor från finansministerns sida
inte kan ge ett entydigt ja eller nej till
svar. Det är ett komplicerat orsakssammanhang,
som gjort, att vi råkat in i
det nuvarande, ur många synpunkter
utomordentligt besvärande läget. Jag
skulle inte ta upp herr Wigforss’ historieskrivning
— den har diskuterats så
många gånger förut i denna kammare,
att vi alla tämligen väl känna till de
skiftande synpunkter, som kunna läggas
på frågan — om det inte vore någonting
i denna historieskrivning, som på mig
gör ett beklämmande intryck.

Jag har en bestämd känsla av att herr
Wigforss hela tiden resonerar på ett
sätt, som om hela utvecklingen varit
ödesbestämd, att han egentligen inte
anser, att den socialdemokratiska regeringen
har något ansvar — man trodde

inte på den tiden, säger han, att det
var så farligt, om man investerade mycket,
och man importerade ju väsentligen
nvttigheter, även om det var en
eller annan onyttig vara, som kom in,
och det fanns inte så värst mycket att
göra. Ett sådant resonemang, som egentligen
innebar, att de, vilka hade makten
och ansvaret, inte kunde utöva något
inflytande på utvecklingen, utan
själva måste som viljelösa redskap föras
vidare av utvecklingen, leder, såvitt
jag förstår, till ganska orimliga konsekvenser.
Man måste fråga sig: Var det
nödvändigt att låta det gå därhän, att
vi råkade in i ett tillstånd, där det råder
en uppenbart bristande balans mellan
varutillgång och köpkraft? Var det
nödvändigt att låta utvecklingen gå dithän,
att vi tömde ut våra valutareserver?
Jag betvivlar det. Jag är övertygad
om att en större framsynthet från
regeringens sida, ett ingripande på ett
tidigare stadium, kraftigare åtgärder,
skulle ha kunnat befria oss från åtskilliga
av de svårigheter, inför vilka vi i
dag stå. Vi skulle säkerligen ha kunnat
undvika att komma så långt in i regleringssamhället
som vi nu kommit, om
man sett upp i tid. Kvar står från mina
utgångspunkter — och det har konstaterats
även från andra håll i dag —
alltjämt den gamla anmärkningen mot
regeringen, att den handlat med för litet
förutseende, handlat för sent och
handlat alltför vacklande. Man har utomordentligt
svårt att följa herr Wigforss,
då han säger, att investeringskontroll
och dylikt tillgreps i det ögonblick,
då det fanns förutsättningar härför,
och då man trodde att läget påfordrade
det. Man erinrar sig exempelvis,
att den arbetarstam, som var sysselsatt
inom byggnadsbranschen, växte
ända fram emot slutet av föregående år
eller i vart fall ända till eftersommaren.

Men jag skall inte orda mera om den
historiska utvecklingen. Jag skall inte heller
ge mig in på någon detaljkritik av dessa
åtta punkter. De äro ju gamla bekanta.
Jag måste dock stryka under, att man i
detta program tagit upp mycket, som förts
fram från oppositionens håll. Det kan

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

ju ha den glädjande effekten, att det nu
blir''ett slut på anmärkningarna om att
det från oppositionens, speciellt folkpartiets,
sida har saknats ett alternativ
till regeringens tidigare program och att
oppositionen endast rört sig med allmänna
uttalanden. Ingen kan påstå att
dessa åtta punkter innehålla annat än
allmänna uttalanden. Det bär heller inte
hörts något av de gamla tonfallen här
i dag i vad det gällt folkpartiets brist på
alternativ, om jag undantar ett par inslag
i herr Åkerbergs anförande. Men jag skall
inte i detalj gå in på vad han sade. Hem
Åkerberg är en behagligt konservativ
man, som ofta lever i det förflutna och
som inte riktigt observerat de ändrade
tongångar, som från hans partikamraters
sida anslagits under dagens debatt.

Det program, som nu sänts i väg i anledning
av Marshallhjälpen, är naturligtvis
behäftat med den svagheten, att
det — och det ligger ingen kritik i detta,
utan jag finner det ganska naturligt
— nog har tillkommit på det sättet, att
man först slagit upp resultatet i facit;
man har först konstaterat, att slutresultatet
måste bli, att vi ha balans 1952, och
sedan bär man sökt efter de vägar, som
vi måste beträda för att nå denna balans.
För att komma till det önskade slutresultatet
har man — det är det tråkiga
däremot — nog nödgats att på punkt efter
punkt tillgripa så pass optimistiska
antaganden i fråga om exempelvis produktionsökningen,
sparandet, exportens
utveckling och på många andra punkter,
att det fordras en mycket gynnsam utveckling
för att dessa optimistiska antaganden
skola slå in över hela linjen. Det
är självfallet, att vi måste hoppas, att dessa
optimistiska antaganden slå in, men
jag är inte alldeles övertygad om att vi
till den förhoppningen kunna knyta någon
fastare tillförsikt. Det är naturligtvis
ytterligt problematiskt, om alla de antaganden,
som finnas i denna utredning,
verkligen någon gång komma att taga karaktären
av verklighet.

Går jag över till det, som finansministern
uttryckligen betecknade som det allra
viktigaste, nämligen nödvändigheten
att återställa den yttre balansen, är det

(1 Förslå kammarens protokoll 19i8. Nr 34.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
naturligtvis speciellt där som man möter
de allra största svårigheterna. Han
betecknade denna punkt som den ojämförligt
viktigaste och sade, att vi här under
alla omständigheter måste återställa
balansen — vi kunna eljest inte klara
oss. På den inre fronten kan man, sade
han, leva under en utveckling — vi ha
gjort det under en viss tid — som innebär
en viss grad av inflation; den blir
inte så kännbar, inte så farlig, om den
går någorlunda långsamt. Jag måste säga,
att den reglerade utrikeshandel, som
vi ha, kommer att ställa oss inför utomordentliga
svårigheter, om man skall
kunna lösa denna uppgift. Jag finner det
därför från mina utgångspunkter mycket
naturligt, att min partivän herr Elon
Andersson väckte tanken på att man
ändå bör taga under övervägande, om
inte denna exportoffensiv, som här förutsattes,
måste underlättas genom åtgärder
på valutaområdet. Han hade inget förslag
att komma med i detta avseende,
men han rekommenderade ändå saken
till övervägande, och det förefaller mig
vara ganska önskligt.

Finansministern har mycket bestämt
tillbakavisat denna tanke. Han har gjort
det av flera olika skäl men närmast med
en hänvisning till att man då helt och
hållet skulle stoppa möjligheterna till att
förverkliga det som han betecknade som
den andra huvudpunkten i regeringsprogrammet,
nämligen den ekonomiska stabiliseringen
av inkomstnivån och den
därmed sammanhängande prisnivån. Åtgärder
på valutaområdet som innebära
en depreciering av kronan skulle leda
till prishöjningar, som i sin tur omöjliggjorde
en stabilisering av inkomstnivån,
sade finansministern. Ingen kan vara
mera övertygad än jag personligen om
att det är utomordentligt önskvärt med
en stabilisering av inkomst- och prisnivåerna.
.lag var anhängare av försöken
att stabilisera inkomst- och prisnivåerna
redan på den tid, då detta inte tilldrog
sig någon mera väsentlig uppmärksamhet
från finansministerns sida och då
han i varje fall trodde, att man kunde
marschera ganska friskt speciellt på inkomstområdet
utan alltför stora olägen -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

heter. Men jag är i dag mycket rädd för
att det sätt, på vilket man kopplar samman
dessa problem, kommer att ställa
regeringen inför oöverstigliga svårigheter.
Man har satt som en förutsättning
för inkomststabiliseringen — för att citera
finansministern — att varje åtgärd,
som kan ge intryck av prisökning, måste
undvikas. Man har över huvud taget
gjort en absolut stabil prisnivå till förutsättning
för en inkomststabilisering. Vi
ha för övrigt ett praktiskt problem på
detta område, om vi gå till överenskommelsen
med de statsanställda, där det ju
är en ganska klen marginal mellan den
prisnivå, som vi för närvarande ha, och
den prisnivå, som skulle medföra en
åttaprocentig ökning av lönetillägget.
Jag är rädd för att om man ställer problemet
som finansministern gjort, råkar
man in i en ohållbar situation. Ponera
att vi få en inflationsartad utveckling i
världen och inte skulle tillåta några prisökningar.
Hur skulle vi då klara upp situationen?
Skulle vi genomföra ytterligare
långtgående subventioneringsåtgärder,
som i varje fall i allra högsta grad
komma att försvåra ett realiserande av
den överbalansering av budgeten, som
ingår som en annan huvudlinje i regeringens
program?

Jag vet inte, hur regeringen tänkt klara
sig ur dessa svårigheter. Jag är rädd
för att de smala marginaler, som regeringen
här dragit upp, komma att innebära
mycket allvarliga faror för att den
inte skall kunna genomföra sitt program.
Jag tror nog att man i detta som i de
flesta andra fall gör klokt i att räkna
med en viss säkerhetsmarginal, som, såvitt
jag förstår, helt och hållet saknas i
finansministerns resonemang.

Jag skall inte säga mer om detta nu,
men så intresserad som jag är av inkomst-
och prisstabilisering, är jag rädd
för att den tillspetsade formulering, som
regeringen använt, då den angivit sin
position i detta sammanhang, i sig själv
innebär ett tillskapande av svårigheter,
som kunna innebära, att man gör det
omöjligt att realisera vad man önskar genomföra,
vilket jag tycker från mina utgångspunkter
vore ganska beklämman -

de. Vi måste ju, om jag följer finansministerns
egen tankegång, klara den yttre
balansen, och därför är den starkt
ökade exporten en nödvändig förutsättning.
Det är möjligt, att dessa båda problem
inte gå att hundraprocentigt lösa
samtidigt, utan att man måste försöka
att som så ofta annars klara sig med en
kompromisslösning. Jag tror i varje fall
inte att regeringen gjort det lättare för
sig genom att tillspetsa problemställningen
på sätt som här skett.

Sedan borde jag väl vara glad i likhet
med alla andra över det kraftiga understrykande,
som herr Wigforss gjorde av
att det i fråga om regleringssamhället
inte finns någon skillnad mellan den socialdemokratiska
inställningen och den
som är förhärskande inom exempelvis
folkpartiet. Men jag måste säga som en
föregående talare i debatten, att jag får
vänta med att helt och hållet hänge mig
till denna glädje till det ögonblick, då
jag ser att gärningarna motsvara orden.
Jag kan inte neka till att när jag hör
herr Wigforss tala på det sättet, mina
tankar gå till det socialdemokratiska tjugusjupunktsprogrammet.
Det är naturligtvis
från mina utgångspunkter roligare
att diskutera det åttapunktsprogram, som
ligger på bordet i dag, än tjugusjupunktsprogrammet,
men mina tankar gå i aila
fall åter till detta senare program. Jag
kan inte neka till att det där — jag kan
naturligtvis inte programmet utantill,
fast jag läst det många gånger, men jag
tror att jag har en ganska god minnesbild
av vad som står i det — finns åtskilligt
om permanenta regleringar som
förordas. Jag vill minnas, att det finns
någon punkt om kontroll över utrikeshandeln.
Jag tror inte, att regeringen alldeles
släppt tanken på en permanent investeringskontroll
och så vidare.

Skulle jag hämta exempel från ett annat
område, som av vissa skäl ligger mig
nära om hjärtat, vill jag erinra om Landsorganisationens
inställning till frågan
om en permanentning av priskontrollen.
För den som tror, att priskontrollen gjorde
nytta under kriget och som tror att
den inte heller i dag är umbärlig, men
som samtidigt är utomordentligt medve -

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

ten om dess svagheter, är det beklämmande
att konstatera, att denna mäktiga
institution, som i varje fall inte saknar
alla förbindelser med regeringen, hänger
sig åt tankar på en permanentning
av priskontrollen. Priskontrollen är och
förblir såsom permanent institution en
orimlighet, som aldrig kan komma att
leda till någon allmän tillfredsställelse.
Nu kan det hända, att herr Wigforss svär
sig fullständigt fri från tanken på en permanent
priskontroll, och då blir jag mycket
glad, men man hyser vissa farhågor
ibland för att den inställning, som Landsorganisationen
tagit, inte är helt väsensskild
från den, som också behärskar regeringen.

Jag vill i fråga om priskontrollen inte
tillägga mycket till den debatt, som förts
mellan herr Nordenson och statsrådet
Sträng, men så mycket kan jag säga, att
de direktiv, som för närvarande gälla
för priskontrollnämndens verksamhet,
inte under några omständigheter komma
att kunna tillämpas i längden. Det finns
inga möjligheter att säga, att man skall
tillverka vissa varor med förlust, så länge
inte hela företaget går med förlust. Att
tillämpa detta generellt, inte bara vid
förhandlingar med enstaka företag, är
omöjligt utan att ytterligare vidga ramen
för samhälleliga ingripanden till direkt
produktionsreglering, och det tror jag väl
ändå att de flesta i denna kammare draga
sig för. Personligen skulle jag betrakta
det som ett utomordentligt olyckligt
steg. Jag tror således, att det är ganska
angeläget — speciellt för den, som tror
att priskontrollen ännu har en rimlig och
nyttig uppgift att fylla, även om man
hoppas att det snart nog skall komma en
tid, då vi kunna undvara den — att till
regeringen rikta en enträgen uppmaning
att snarast möjligt taga de nu gällande
direktiven för priskontrollnämndens
verksamhet under omprövning. Annars
kommer den sista villan att bli värre än
den första, försåvitt inte korrigeringen
kommer på det allra enklaste sättet, att
priskontrollnämnden inte kan tillämpa
direktiven utan måste handla väsentligt
förnuftigare än en efterlevnad av de givna
anvisningarna skulle innebära.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Jag vill sedan säga, att det för min
personliga del inte faller mig in att i och
för sig rikta någon anmärkning mot åttapunktsprogrammet.
Så allmänt som det
är hållet, kan jag emellertid inte komma
till någon annan slutsats än den åtskilligare
talare före mig kommit till, nämligen
att det slutliga positionstagandet
gentemot regeringens handlingar och regeringen
själv inte blir beroende av vad
som står i dessa åtta punkter utan på den
klokhet, fasthet och framsynthet, med
vilka dessa åtta punkter omsättas i
praktiken. Jag kan bara uttrycka den
förhoppningen, att vi skola förena våra
krafter i en strävan efter att så snart
som möjligt skapa sådana förhållanden,
att vi komma ut ur det regleringsbundna
samhälle, som vi för närvarande befinna
oss i. Jag tror, att i det långa loppet
komma regleringarna att lägga en mycket,
mycket stark broms på det, som är
viktigast av allt, nämligen en fortlöpande
och stark produktionsökning, det enda
som kan ge svenska folket förhoppningar
om en fortsatt stark stegring av
dess levnadsstandard.

Herr WAHLUND: Herr talman! Jag
skall inte såsom den föregående talaren
gå in på ting som ha hänt inom den ekonomiska
politiken. Jag skall i stället
uppehålla mig vid nuet och något beröra
framtiden, vilket vi ju ha goda möjligheter
till på det material som har framlagts
i samband med denna debatt.

Både konjunkturinstitutets utlåtande
och fyraårsplanen ha ställt kyrkan mitt
i byn. Där framhålles nämligen, att inflationsfaran
visserligen alltjämt är en
faktor, som vi måste ta hänsyn till, men
att det väsentliga problemet just nu är
frågan om relationen mellan vår export
och import. Den ekonomiska debatten
har rensats på ett fördelaktigt
sätt. Man kan dock märka att något av
de gamla toner, som vi så väl känna
igen från tidigare ekonomiska debatter
i riksdagen, gå igen även bär i dag. Regeringen
har en ganska optimistisk syn
på den ekonomiska framtidsutveckling -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
en, under det att högern och folkpartiet
måla bilden av den ekonomiska situationen
i mörka och enligt min mening alltför
mörka färger. Det är visserligen sant,
att vi fortfarande ha ett stort köpkraftsöverskott
och att folk köper mer än vad
vi producera. Det är också sant, att vi
fortfarande lida brist på vissa viktiga
råvaror och halvfabrikat samt att vi exportera
alltför litet och importera för
mycket. På grund härav skrumpna våra
valutareserver med en snälltågsfart av
600 miljoner kronor per år. Objektiviteten
fordrar dock att man i en debatt
sådan som denna även uppehåller sig
vid de ljusa punkterna i den nuvarande
ekonomiska situationen. Det väsentliga
är, fastän det kanske inte har framhållits
från alla håll här i dag, att inflationen
numera har trubbats av. Folk köper inte
längre så mycket som förr. Man bedömer
framtiden mera förnuftigt. Detta
gäller både producenter och konsumenter
som uppträda som köpare. Byggnadsregleringen
och åtstramningen på kreditmarknaden
ha vidare åstadkommit,
att investeringsverksamheten ganska
kraftigt har minskat. Jag tror för min
del — mer än en tro kan det inte bli —
att det även härvidlag har inverkat att
de som investera pengar numera ha en
betydligt mer återhållsam föreställning
om framtiden än förr. Det bör även
konstateras, att industriens produktionsvolym
bär ökat kraftigare än vad vi
vågade hoppas för ett år sedan. Skörden
har utfallit utomordentligt bra, och elkraftsituationen
har avsevärt förbättrats.
Ett faktum, som inte har omnämnts i
denna debatt men som jag vill dra fram,
är att vi på ett överraskande hastigt
sätt ha lyckats att flytta över vårt importöverskott
från dollarländerna till
mjukvalutaländer. Därvidlag ha vi dock
alltjämt den svaga punkten, att vi ha
kommit fram till ett läge, där vi inte
längre ha pengar utan måste rätta våra
inköp efter vårt valutainnehav.

Vi ha i dag anledning att diskutera
hur den ekonomiska politiken skall länkas
och vår tro om den framtida ekonomiska
utvecklingen. Det är då givetvis
värdefullt att ha tillgång till sådana

prognoser som här ha framlagts. Herr
Nordenson sade visserligen, att han inte
tror så mycket på dessa prognoser.
Nej, man skall inte tro på prognoser.
De äro icke avsedda att ge någon exakt
bild av framtiden. En prognos kan inte
bli annat än en sammanfattning av nu
kända förhållanden applicerade på framtiden,
varjämte i en prognos, såsom i
detta fall, kan ingå något av ett handlingsprogram.
Det är självklart att det
här bara rör sig om en arbetshypotes
som vi laborera med. Denna arbetshypotes
måste förändras i den mån förhållandena
förändras, ty en prognos av
denna art måste alltid hållas levande.

Dock måste man naturligtvis vid en
sådan här framtidsbedömning försöka
att hålla de premisser, som man utgår
ifrån, så rimliga som möjligt. Det är
härvidlag som jag på en del punkter har
avvikande mening mot vad som framhålles
i fyraårsprogrammet.

Herr Nordenson och i kväll herr
Ericsson ha talat om sjöfartsintäkterna,
men vad jag framför allt fäster mig vid
är den höga siffra för ökningen av vår
exportvolym, nämligen 25 procent, som
anges i fyraårsprogrammet. Jag tror för
min del inte att den stora ökningen kan
realiseras. Herr Wigforss sade, att personligen
kan man ju tro, att utvecklingen
kommer att visa sig bli gynnsammare
än vad som här förutsättes, eller också
sämre. Det verkar, som om han själv
snarare trodde, att utvecklingen skulle
bli bättre än vad som förutsättes i fyraårsprogrammet.
Personligen är jag mer
pessimistisk än vad man är i det framlagda
programmet. En exportökning
med 25 procent skulle innebära, att vår
export under de närmaste fyra å fem
åren skulle öka lika kraftigt som under
de senaste åren. Vi kunna dock inte
komma ifrån att marknaderna ute i världen
i hög grad ha förändrats. Konjunkturinstitutet
talar litet slagordsmässigt
om att det i stället för en »säljarnas
marknad» har blivit en »köparnas marknad».
Varje exportör av massa, papper,
järn och stål eller artiklar från den mekaniska
verkstadsindustrien kan omvittna,
att läget på exportmarknaden i dag

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

iir helt annorlunda än bara för en kort
tid sedan. Tidigare kunde man sälja sina
varor mycket lättare och nästan själv bestämma
priserna, men nu är läget ett
lielt annat. Nu uppträda såsom konkurrenter
producenter i andra länder. Det
går därför allt trögare för våra exportörer
att finna avsättning för sina varor.
Att i en sådan situation förutsätta, att
den hittillsvarande produktionsstegringen
skall fortgå i samma takt flera år
framåt i tiden, tycker åtminstone jag är
väl sangviniskt.

Av vad jag här har sagt, herr talman,
lär framgå, att jag tyvärr räknar med att
den importbegränsning, som måste ske,
kommer att bli kraftigare än vad som
förutsättes i fyraårsplanen. Hittills har
importbegränsningen gått ut över mer
eller mindre umbärliga varor, men vi
komma med all sannolikhet att bli nödsakade
att utsträcka den till att även
drabba varor som vi behöva för vår egen
produktion, råvaror och halvfabrikat. Vi
riskera då att det kommer att uppstå
svåra flaskhalsar inom produktionen på
grund av att vi helt enkelt inte ha några
valutor att förfoga över för nödvändiga
inköp. Att i den situationen tro att
den svenska produktionen kommer att
öka i samma takt som hittills, eller med
tio procent, under de närmaste fyra, fem
åren är enligt min mening att vara alltför
optimistisk. Konjunkturinstitutet påpekar
ju också tvärtom, att med den utveckling,
som vi för närvarande ha här
i landet, är det att förvänta att vi komma
in i en period då vår produktionsökning
upphör och produktionsvolymen
börjar stagnera.

Den allvarligaste punkten vid bedömandet
av fyraårsprogrammet är vår arbetskraftssituation.
Här förutsätter man,
att 20 000 arbetare skola tillföras järnoch
stålindustrien samt den mekaniska
verkstadsindustrien. Herr Nordenson sade
att detta kommer alt bli svårt på
grund av att vi inte kunna skaffa bostäder
åt arbetarna. Enligt min uppfattning
ligga dock svårigheterna i första hand
på ett annat plan. Det iir ett faktum att
vi ha en svår arbetskraftsbrist, vilket

Ang. regeringens ekonomiska politik,
också framhålles i de dokument som vi
fått oss förelagda i dag. Den produktiva
befolkningen i Sverige kommer att stagnera
och hålla sig konstant framåt i tiden.
Det betyder faktiskt, att våra arbetskraftstillgångar
komma att avtaga,
eftersom den produktiva befolkningen
under denna tid förskjutes från yngre
åldrar till äldre och mindre arbetsföra.
Vi ha tidigare haft en icke obetydlig inflyttningsström
hit till landet, men det
tillskottet har numera upphört. Även i
regeringens program tycks man vara
ganska återhållsam i sin tro på möjligheten
att ta hit utlänningar för att förstärka
den svenska arbetarstammen. Tidigare
har det även funnits arbetslösa
som uppsugits i produktionen. Nu ha vi
lyckligtvis ingen arbetslöshet längre,
men därmed är också denna arbetskraftsreserv
borta. Vi veta också alla, att det
numera råder brist på arbetskraft, t. ex.
inom jordbruket och en rad andra näringsgrenar.
Härtill kommer att antalet
tjänstemän i vårt land ökat kraftigare
än våra personella resurser. Detta gäller
beträffande både statlig, kommunal
och enskild tjänst. Man kan vidare konstatera,
att socialvården har brist på personal.
Det föreligger trots detta ett stort
utbyggnadsprogram för socialvården,
vilket kommer att kräva en avsevärd ökning
av arbetskraften. Vi ha brist på lärare,
både folkskollärare och läroverkslärare.
Jag behöver väl inte i denna församling
påminna om att vårt stolta skolprogram,
som nu förberedes, inte kan genomföras
förrän på 1960-talet, främst på
grund av bristen på lärare. Jag erinrar
vidare om bristen på personal vid sjukhusen.
Jag läste under middagspausen eu
artikel i en tidning om att det här i
Stockholm saknas 2 400 sjukhusplatser.
Men ändock stå för närvarande i Stockholm
400 sjukhusplatser tomma på
grund av att man inte kan skaffa personal
till dem. Antalet sjuksköterskor i
Stockholm skulle behöva ökas med tio
procent och antalet sjukhusbiträden med
sex procent. Jag tillät mig för en tid sedan
att göra eu prognos angående behovet
av sjuksköterskor i hela landet.

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Det visade sig enligt mina beräkningar,
att år 1955 vid vår nuvarande sjukhusorganisation
skulle var tjugonde svensk
flicka behöva bli sjuksköterska, om personalbehovet
skulle täckas. Jag förde inte
beräkningarna vidare till att även omfatta
övrig kvinnlig personal, men jag
gissar att om vi toge med övrig kvinnlig
personal, skulle år 1955 var åttonde
svensk flicka behöva ta anställning vid
sjukhusen om personalbehovet skulle
täckas.

Det är enligt min mening viktigt att ta
hänsyn till dessa fakta beträffande vår
arbetskraftstillgång. Jag anser att regeringen
borde göra upp en plan även för
den framtida dispositionen av våra
skrumpnande arbetskraftsresurser. Regeringen
borde gå igenoin område efter
område, industri, jordbruk, samfärdsel,
allmän tjänst o. s. v., samt undersöka vad
som erfordras för att täcka behovet av
lärare, personal inom socialvården, vid
sjukhusen etc. Sedan finge man summera
ihop det hela och se efter om vår arbetskraft
i framtiden kommer att räcka för
alla dessa uppgifter. Det kommer med
all säkerhet att visa sig, att arbetskraften
inte räcker till, utan att man måste
göra vissa nedprutningar. Härmed vill
jag naturligtvis inte säga, att nedprutningarna
skola gå ut över våra exportindustrier.
Men då återstår ju bara att
nedprutningarna måste göras på något
annat område. I varje fall är det angeläget
att man får till stånd en undersökning
av denna art.

Vi måste i denna situation till det yttersta
hushålla med våra arbetskraftsresurser.
Fröken Ebon Andersson påtalade
under förmiddagens debatt, att vi
bär i landet ha ett betydande antal arkivarbetare
som sysselsättas med relativt
onödiga arbetsuppgifter. Hon ville
flytta över dessa arkivarbetare till verkligt
produktiva sysselsättningar. Jag
delar hennes uppfattning på den punkten,
men arkivarbetarproblemet är naturligtvis
ett mycket litet problem i det
stora sammanhanget.

Förutom arkivarbetarna ha vi de partiellt
arbetsföra. Arbetsmarknadskommissionen
har visserligen, såsom fröken

Andersson sade, gjort ett gott arbete
då det gäller att bereda de partiellt arbetsföra
sysselsättning inom produktionen.
Men vi ha alltjämt stora resurser i
arbetskraft i form av partiellt arbetsföra,
framför allt inom socialvårdsklientelet.

Vi ha även andra grupper av latent
arbetskraft, bl. a. vissa grupper kvinnor.
Många kvinnor i vårt land ha en omänskligt
tung arbetsbörda. Jag tänker särskilt
på jordbrukarhustrur, barnrika gifta
kvinnor utan hemhjälp och yrkesarbetande
kvinnor utan hemhjälp. För dessa
kategorier verkar allt tal om åtta timmars
arbetsdag såsom ett skämt. Men det
finns andra kategorier, t. ex. äldre gifta
kvinnor, vilkas barn vuxit upp och flugit
ur boet. Dessa kvinnor vilja ofta gärna
ha ett arbete. De skulle kunna återgå
till tidigare yrken eller sättas in i produktionen
på någon annan lämplig post.

Vår största arbetskraftsreserv är dock
alla våra gamla. Det finns många äldre
män och kvinnor, som gärna vilja ta ett
arbete men som ofta utestängas genom
stelbenta författningsbestämmelser, arbetsgivarpraxis
eller konkurrensavund
från arbetskamraterna. Vi skulle kunna
höja pensionsåldern o. s. v.

Vad jag här sagt, herr talman, innebär
i många punkter kritik av det framlagda
programmet. I den kritiken har jag dock
varit mera sifferkarl än representant för
ett politiskt parti. I de stora linjerna biträda
vi inom bondeförbundet det program
som här har framlagts, med de reservationer
som ha redovisats av herr
förste vice talmannen. Jag vill för min
del tillägga, att vi från vårt partis sida
beträffande den ekonomiska politiken
önska, att socialdemokraterna skola lägga
alla socialiserfingsprojekt åt sidan.
Vi begära inte att socialdemokraterna i
detta fall skola avsvära sig sin ideologi,
men vi önska att dessa projekt skola
stoppas in så långt som möjligt i skrivbordslådorna
i kanslihuset, så att de inte
störa produktionslivet under denna svåra
tid.

Vi anse även, att den standardhöjning,
som förutsättes i det framlagda programmet,
även om den är liten, i första
hand skall komma eftersatta grupper till

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

del. Därmed mena vi då de breda lagren
av landsbygdens folk, småbrukare,
lantarbetare och andra, men vi innefatta
även eftersatta grupper inom stadsbygden,
exempelvis textilarbetare.

Om socialdemokraterna i sin politik
bejaka dessa önskemål från vår sida, äro
vi beredda att öppet och förtroendefullt
gå till diskussion med dem angående
de ekonomiska problem som kunna uppkomma.

Herr LINDEROT: Herr förste vice talman!
Att kammaren har avfolkats under
denna debatt tycker jag inte man
skall göra till anledning att rikta någon
anmärkning mot kammarens ledamöter.
Debatten börjar nämligen att bli
alltmer konturlös och svårfattlig. Man
börjar alltmer undra över varför vi
egentligen kommit samman här och
varför vi hålla alla dessa tal i dag. Jag
säger inte detta för att uppväcka några
falska förhoppningar om att jag skall
rädda situationen genom att vända upp
och ned på debatten. Jag tänker emellertid
inte, herr förste vice talman, så
noggrant som de flesta talare gjort följa
den uppläggning av debatten som regeringens
talesmän här ha gjort. Jag tror
nämligen att orsaken till att debatten
blivit så konturlös är, att regeringen
icke har ställt frågorna i det sammanhang,
vari de rätteligen böra ställas.

Redan för några år sedan yttrade jag
i en debatt i denna kammare, att man
måste ha klart för sig sambandet mellan
utrikespolitiken och inrikespolitiken.
Man kan inte, påpekade jag, föra ett
slags utrikespolitik och ett annat slags
inrikespolitik. Det enda instämmande
jag den gången fick var av herr Sandler.
När vi nu här i dag huvudsakligen
diskutera ett program för svensk ekonomisk
politik, bar man icke förty i
stor utsträckning skilt frågan om den
svenska ekonomiens förbindelser med
världsekonomien från problemet om den
svenska utrikespolitikens förbindelser
med världspolitiken. Utgångspunkten
för debatten är den plattform regeringmed
stor möda timrat åt sig själv

för den närmaste tidens ekonomiska politik.
Regeringen har även gett anvisningar
om hur denna debatt bör föras. I
rapporten till Marshallorganisationen,
som hör till de grundläggande dokumenten
för vår diskussion, heter det:
»De handels- och betalningsproblem som
antytts här ovan kunna endast delvis
lösas genom Sveriges egna ansträngningar.
De måste angripas gemensamt
av de europeiska länderna och Förenta
staterna. Lösningen är vidare beroende
på åtskilliga viktiga faktorer, såsom utvecklingen
av den tyska produktionen
och öst-västhandeln ävensom den ekonomiska
expansionen i Latinamerika
och andra transoceana områden.» Det
är en anvisning från regeringen om vad
vi böra beakta, när vi diskutera dessa
ting. Vi kunna således inte diskutera
vår ekonomiska politik, i synnerhet då
tonvikten lägges på frågan om vår exportpolitik,
utan att inordna alla avgörande
inländska elementa i deras utländska
sammanhang. Debatten måste
därför även röra utrikespolitiken i allmänhet.

Då vi för mer än tre år sedan fingo
en socialdemokratisk partiregering, förklarade
denna, att neutralitetspolitik
skulle vara riktlinjen för dess förbindelser
med andra makter. Vid årets remissdebatt
övergick man till att mera
tala om alliansfri utrikespolitik. Till
denna senare linje anslöto sig samtliga
politiska partier i riksdagen.

Hur är det nu i verkligheten med vår
utrikespolitiska linje? Föres den svenska
utrikespolitiken i praktiken enligt den
linje, som har deklarerats här i riksdagen,
eller föres den på annat sätt?
Jag bortser därvid från fredsdeklarationer
av den art som göras av så gott som
alla statsmän. I utrikespolitiken dominerar
för närvarande över hela världen
frågan om krig eller fred. Det bedrives
ute i världen en ganska ohämmad krigshets,
trots att Förenta Nationerna har
beslutat, att regeringarna äro skyldiga
att förhindra krigshets i press, radio
eller på annat sätt. Jag skall här gå rakt
på sak och ta upp några konkreta problem.

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Hur har den svenska delegationen vid
Förenta Nationernas generalförsamling i
Paris handlat i frågor som röra krig
och fred?

I den grundläggande frågan om förbud
mot att använda atomvapen fördes
Sveriges talan av herr Sandler. Jag har
så gott jag har kunnat med hjälp av
tillgängliga referat försökt att sätta mig
in i den ståndpunkt som herr Sandler
utvecklat i Paris. Jag har därvid funnit,
att han sökte gå balansgång på slak
lina. Resultatet blev att herr Sandler
ramlade ned från linan och bildligt talat
bröt nacken av sig.

Herr Sandler sammanfattade den
svenska linjen i tolv punkter. I den
första punkten förklarade han: »Det gäller
både att hindra atomvapens användning
och att frigöra atomenergin för
fredligt bruk.» Det är fullständigt riktigt
sagt, ty detta är en för hela mänskligheten
central fråga i dag. Vad båta
oss alla ekonomiska program, planer
från regeringarna och förslag till framstegspolitik,
därest vi inom en mycket
nära framtid skola förbrännas av atombomber?
Herr Sandler har således på
den svenska delegationens vägnar här
intagit en riktig ståndpunkt. Det gäller
alltså att förhindra atomvapnens användning.

Från denna prisvärda utgångspunkt
polemiserade han emellertid mot det
enda förslag som förelåg att förstöra
atombomberna. Han förklarade enligt
tillgängliga referat, »att idén att först
anta en förbundskonvention och därefter
söka nå en kontrollöverenskommelse
kan inte godtas». När herr Sandler hade
hunnit till punkt nio hade han fullbordat
sin saltomortal och deklarerade: »Så
långt man kan döma av nuvarande tekniska
betingelser är majoritetsplanen
grundligt och väl motiverad.» Majoritetsplanen
vid Förenta Nationernas generalförsamling
är det förslag som tidigare
har utarbetats av den år 1946 tillsatta
kommissionen. Den innebär, att ett av
säkerhetsrådet oavhängigt organ skall
kontrollera utvinningen av atomenergi.
Med nuvarande styrkeförhållanden " i
Förenta Nationerna kommer givetvis

detta kontrollorgan helt under USA:s
ledning. Amerikanarna skola sålunda
kontrollera alla andra stater samt fortsätta
att göra atombomber.

Det är alltså den ståndpunkt, till vilken
hem Sandler kom, när han gjorde
sin saltomortal. Sunda förnuftet säger,
att man först måste genomföra tillverkningsförbud
och därefter kontrollera
framställningen av atomenergi för att
hindra tillverkning av atomvapen. Man
kan inte gå den motsatta vägen, vilket
hem Sandler gjorde. Inom det mycket
skröpliga Nationernas förbund kunde
man dock upprätthålla förbud mot användande
av giftgaser. Det kanske inte
var på grund av detta förbud som giftgaser,
såvitt man vet, icke kommo till
användning i det andra världskriget,
men förbudet var dock utan tvivel en
bidragande orsak därtill, och giftgaser
kommo sålunda icke till användning,
trots att man ju inte någonsin hade någon
internationell kontroll över tillverkningen
av giftgaser.

Det är alltså tydligt, att hem Sandler
ifrån en riktig utgångspunkt har hamnat
i en fullkomligt ologisk ståndpunkt, när
han i sitt tal har camouflerat godkännandet
av det amerikanska hotet med
atombomber gentemot mänskligheten.

Rika oriktigt har den svenska delegationen
handlat i sin passivitet när det
gäller frågan om nedrustningen. När
det föreligger ett förslag om att stormakterna
skola åläggas att inom ett år
nedrusta sina militära anordningar med
eu tredjedel, så borde detta förslag kraftfullt
understödjas från den svenska delegationens
sida. Det går ju inte att
skjuta ifrån sig den saken med att det
kanske inte har förelegat så väl utformade
paragrafer och att man därför inte
liar kunnat vara absolut säker på att
det hela skulle kunna gå bra tekniskt,
utan bär är det fråga om vilken politik
man i verkligheten vill understödja och
vilken man går emot. Den svenska delegationen
har i dessa viktiga frågor om
krig och fred direkt och indirekt stött
de krafter i världen, som driva fram
mot ett tredje världskrig. Detta är det
väsentligaste i vår utrikespolitik för när -

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

varande. Ty man måste ju sträva efter
politisk avspänning; herr Sandler har
också i det tal, som jag här har berört,
sagt ifrån, att en förutsättning för framgång
på det här området är en allmän
politisk avspänning. Därför måste jag
fråga: Har vid Förenta Nationernas generalförsamling
i Paris något annat effektivt
förslag, som skulle kunna föra
till allmän politisk avspänning, framförts
än det som den ryska delegationen
förde fram om nedrustning och förbud
mot atombomber? Om Förenta Nationerna
skulle gå på den linje, som bar
föreslagits av den ryska delegationen,
måste detta med nödvändighet medföra
en lättnad för mänskligheten och en
därmed följande politisk avspänning.

Nu frågar jag: Varför stöder inte den
svenska delegationen i Förenta Nationerna
detta förslag? Eftersom ingen talesman
för delegationen är här, låter jag
frågan gå vidare till regeringen: Är regeringen
överens med den svenska delegationen
i fråga om den politik som delegationen
för i Förenta Nationerna?

Man frågar sig också, hur det kan
komma sig att en så erkänt skicklig och
logisk politiker som herr Sandler så där
inför världsoffentligheten vill bryta nacken
av sig. Det måste vara någon drivande
kraft bakom honom, en kraft som
han inte själv har behärskat. Så torde
det också vara, ty det är i och med att
Sverige glider in i ett västblock genom
anslutning till Marshallorganisationen
som sådana där ståndpunkter framtvingas.
I dessa sammanhang ha vi alltså
att konstatera, att vårt nationella oberoende
i synnerlig grad har blivit kringskuret,
så att Sverige numera i dessa
världspolitikens grundfrågor är fjärrstyrt,
inte genom Förenta Nationerna,
men framför allt genom USA.

Marshallorganisationens betydelse har
debatterats tidigare under årets riksdag.
Emellertid tillkommer det för varje dag
nya konsekvenser av att Sverige har bfivit
ett Marshall-land.

Det finns de, som fortfarande anse att
Marshallplanen är ett generöst hjälpprogram
för Europas återuppbyggnad. Jag
tror att det är tillbörligt, då vi nu dis -

Ang. regeringens ekonomiska politik,
kutera de här problemen, att vi göra upp
räkningen med dessa föreställningar.
Jag tror nog att man får en bättre utgångspunkt
för karakteriseringen av Marshallorganisationens
politiska syfte om
man tar general Eisenhower som vittne.
Då han på föråret avgick som generalstabsclief
yttrade han: »Europa väster
om Volga är med hänsyn till Förenta
staternas säkerhet det ur strategisk synpunkt
viktigaste området i världen.» Däri
tror jag också att det är sammanfattat
vad man syftar till med hela denna Marshallpolitik.
Öppenhjärtiga yttranden i
amerikanska tidskrifter och den praktiska
handläggningen av verksamheten
enligt Marshallplanen klargöra till fullo,
att det är USA:s strävan att undgå kriser
på hemmaplan och att bli ledande makt
i hela vår värld som är Marshallplanens
egentliga innebörd.

I det amerikanska utrikesdepartementets
analys av läget den 14 januari i år
säges det också klart ifrån, att de 16 länder
som anslutit sig till Marshallplanen
utgöra »frontlinjen, framför vilken den
internationella kommunismen hotar västerns
demokratiska politik och moraliska
traditioner».

I samma dokument framhålles, att de
socialdemokratiska partierna tilldelats
en särskilt viktig roll i den amerikanska
politiken såsom tillhörande »de starkaste
bålverken mot kommunismen i Europa».
Jag skulle även kunna citera andra
amerikanska röster, t. ex. Wallace, som
dock bar varit medlem av den amerikanska
regeringen och som har samlat ett
antal röster — om också inte så värst
många — i presidentvalet, och åtskilliga
andra som stöd för min karakterisering
av Marshallplanen, men jag skall till sist
bara citera vad Brittiska akademikerförbundet
vid sin årskonferens i maj i år
har sagt i en resolution. Akademikerförbundet
säger: »Marshallplanens villkor
komma att hindra det vetenskapliga och
industriella framåtskridandet i England
och underminera landets nationella oavhängighet.
» Jag tror, att om vi inte vilja
upphöra med att leka kurragömma med
verkligheten när det gäller utrikespolitiken,
så lönar det sig föga att vi diskutera

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
vad vi skola göra i fråga om inrikespolitik
och ekonomi i detta land, då vi
veta att de resultat, till vilka vi komma
här i landet, äro avhängiga av vilka tillstånd
vi kunna erhålla av andra länder.
Till dels äro de avhängiga redan av vilka
föreskrifter som Mr. Haskell, vilken ju
är etablerad hos oss såsom kontrollkommissarie
för Marshallorganisationen, kan
ha att ge oss här i landet. Det är alltså
på det sättet, att detta avtal, som riksdagen
godkände den 20 juli i år, redan
medför en hämning av vår rörelsefrihet,
icke minst den ekonomiska. Därför vore
det bäst att redan nu begagna sig av klausulen
om sex månaders uppsägningstid
och säga upp avtalet.

Det blir ju också alltmera uppenbart,
att parallellt med Marshallplanens ekonomiska
åtgärder militära dispositioner
vidtagas. England och Amerika söka underminera
Förenta Nationerna genom att
rekommendera och genomföra regionala
kombinationer av militär art staterna
emellan. Sådana dispositioner äro Västunionen,
Atlantpakten, den skandinaviska
militäralliansen och andra.

Den skandinaviska militäralliansen
diskuterades ju i går i andra kammaren.
Jag hörde utrikesministern försöka förklara
eller rättare sagt bortförklara konsekvenserna
av de nu inledda förhandlingarna.
Jag tyckte för min del att han
misslyckades och att i stället min partikamrat
herr Hagberg ställde den frågan
i dess rätta belysning. Han påvisade att
det ligger en mycket stor fara för Sverige
i de planer, som gå ut på att med
den skandinaviska militäralliansen såsom
brygga föra Sverige in i ett västblock,
som ju inte kan bli annat än ett
krigsbloek.

Jag tror också att man kan få en bättre
uppfattning om planerna i dessa hänseenden
genom att läsa Dagens Nyheter
än genom att åhöra de officiella deklarationerna
från regeringsledamöterna. Visserligen
har någon sagt, att Dagens Nyheters
redaktör politiskt och personligt
inte betyder mer än den skrivmaskin han
använder, men det tror jag inte är alldeles
riktigt, tv han representerar ju inte
bara det gamla stora W, utan det nya

stora F, den stora finansen bär i landet.
Därför tror jag att man icke bör undervärdera
betydelsen av de anvisningar
för svensk viistblockspolitik, som ges i
Dagens Nyheter och vissa andra organ.

Nu har man gått till väga på ett mycket
underligt sätt i fråga om denna skandinaviska
militärallians, och det är ganska
klart att herr utrikesministern måste ha
svårt att förklara detta tillvägagångssätt,
tv när det gäller en så ytterligt avgörande
fråga för Sverige och det svenska folket
som inriktningen av vår utrikespolitik
har det, såvitt jag kan erinra mig, i
vår politiska historia icke tidigare förekommit
att man överlåtit åt en utredningskommitté
— i det här fallet bestående
av norrmän, danskar och svenskar
— att utreda, hur vi skola ordna våra utrikespolitiska
förbindelser. Det måste
ju ändå även för oss enkla människor,
som inte umgås i de diplomatiska kabinetten,
vara ganska klart, att man först
måste fastställa, huruvida man av utrikespolitiska
skäl vill gå med i något
militärt block, innan man sänder i väg
generalerna för att göra upp hur kanonerna
skola inriktas. Man börjar väl inte
att utreda den saken utan att själv ha
någon ståndpunkt, som herr utrikesministern
försöker hävda att man kan göra.
Om man gör så, visar man prov på en
statskonst, vars finesser jag icke förmår
att fatta. Men det går inte att komma
ifrån, att det bakom de här »oskyldiga»
utredningarna, som te sig så förnuftsvidriga,
ligger en plan och en medveten
strävan, nämligen den, att vi så småningom
— så att det svenska folket inte
skall bli oroat — under utvecklingens
förlopp skola föras in i det block som
man främst från USA:s sida söker att
organisera för det tredje världskrigets
genomförande. Jag tror att vi måste komma
bort från detta beroende. Man måste
säga stopp för denna politik. Man måste
slå in på den kurs, som man officiellt
deklarerar, nämligen den alliansfria politikens
linje. Härvidlag hjälper det inte
med bestridanden. Ger man sig ut på
sådana äventyr som jag här givit några
antydningar om, så får man finna sig i
att försäkringar om att vi upprätthålla

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

den alliansfria utrikespolitikens linje
icke tas på allvar.

Ja, mot den bakgrunden ha vi att diskutera
de ekonomiska problem som regeringen
här på grundval av sin rapport
till Marshallorganisationen har givit oss
på bordet. Det är redan sagt i debatten,
att det inte är fråga om någon verklig
fyraårsplan. Det är i verkligheten snarare
en önskelista, och vi få ju ta ställning
till regeringens politik från fall till
fall, när regeringen lägger fram konkreta
förslag. Det är emellertid ett par saker
som jag redan nu och till sist i mitt anförande
vill beröra.

För det första vill jag konstatera, att
regeringen i sin rapport förklarat att den
på allt sätt skall gynna privatkapitalismen
i vårt land. Hela detta åttapunktsprogram
innebär ju det slutgiltiga avskedet
från arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Såvitt jag förstår, innehåller
det i stort sett vad oppositionen kräver,
och jag vet inte vad det är för blygsamhet
som hade gripit herr Elon Andersson,
då han i sitt anförande här i dag
påstod, att regeringsprogrammet »mycket
nära» ansluter sig till vad folkpartiet
har krävt. Jag kan inte se annat än
att det ansluter sig helt och hållet till
vad folkpartiet har krävt. Förgäves har
jag försökt finna några skillnader mellan
vad folkpartiet har krävt och det
åttapunktsprogram som regeringen har
lagt fram. Därför tycker jag att herr
Elon Andersson mycket väl kan ta åt
sig hela äran och inte bara en del, tv
regeringen har ju gått över på de linjer,
som icke minst herr Elon Andersson
har förfäktat i denna kammare.

Eftersom jag nu tittar i mina anteckningar
om herr Elon Anderssons anförande,
så vill jag inom parentes säga
att det är alldeles onödigt att herr Elon
Andersson talar om den socialdemokratiska
regeringens åskådning. Jag tror
inte att den socialdemokratiska regeringen
har utbildat någon verklig åskådning.
Och den — som han sade — socialistiska
åskådningen, som utgör den principiella
grundvalen för regeringens politik,
har nu övergivits, senast i deklarationer
i andra kammaren i dag från så

Ang. regeringens ekonomiska politik,
auktoritativt håll som från ledaren för
socialdemokratien, vår statsminister.
Man har lämnat den socialistiska plattformen,
och därför kan också herr Wahlund,
som har talat före mig från denna
talarstol i dag, lugna sig. Han bad ju
enträget att man skulle stoppa socialiseringsprogrammen
långt in i byrålådorna.
Jag tror att herr Walilund kan
göra husrannsakan i hela kanslihuset
utan att hitta ett enda program i den
vägen i någon byrålåda.

Det första jag vill notera rörande regeringsprogrammets
principiella innehåll
är alltså att en socialdemokratisk
regering förklarar sig på allt sätt vilja
gynna privatkapitalismen, just den privatkapitalism
som var så rörlig och flitig
när det gällde för regeringen att bli
av med de tre miljarder i dollar och
guld som en gång utgjorde Sveriges valutareserv.

Det andra, som jag vill notera såsom
någonting ganska märkligt i detta
program, är att man från regeringens sida
söker fastställa ett existensminimum.
Det är ju så, att man inom arbetarrörelsen
i många år har sökt få ett existensminimum
fastställt, för att man
skulle kunna veta var den nedersta gränsen
går för en människovärdig existens
här i landet och för att samhället skulle
kunna sätta in sin kraft på att lyfta
alla medborgare åtminstone till denna
minimigräns. Detta är en tanke som
sannolikt även borgerligt folk anser vara
förnuftig och riktig, men att man i ett
regeringsprogram måste förklara att välståndet
icke får stiga för folket i allmänhet,
det har jag i dag för första
gången upplevat; det finns alltså ändå
litet av nyheter och sensationer även
när regeringen Erlander lägger fram ett
program.

Det är ju fastställt i detta program,
att levnadsstandarden för svenska folket
inte får stiga mer än en procent per
år under den tid som programmet avser,
alltså tiden fram till år 1953. Jag
tycker att bara detta fastställande av
att man måste hindra levnadsstandardens
stegring egentligen dömer hela
programmet, ty om man tror på sitt

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
program, om man tror på en produktivitetsstegring
och på en utveckling av
produktionsresurserna även i övrigt och
om man är beredd att genom praktiska
åtgärder verkligen befordra produktionsapparatens
utveckling och produktivitetens
stegring, så bör man ju säga
till massorna — av psykologiska skäl,
om inte annat — att det inte finns någon
gräns uppåt för välståndets stegring:
tekniken ger oss resurser, vi ha
naturrikedomar, och om vi samordna
våra krafter, om vi arbeta och producera,
så finns det praktiskt taget ingen
gräns uppåt för hur vi kunna stegra välståndet.
I stället säger man i detta program,
att levnadsstandarden under inga
förhållanden får stegras mer än en procent
om året. Om vi söka tyda även den
rebusen, bli vi på det klara med att regeringen
icke tror på möjligheterna att
genomföra sitt eget program annat än
möjligen genom en betydande standardsänkning
för det svenska folket.

Det gäller alltså, med andra ord sagt,
ett återupprättande av den s. k. samhällsekonomiska
balansen, ett begrepp som
också är en fiktion. Det är ju bara under
en liten passage mellan högkonjunktur
och lågkonjunktur som en sådan
balans kan upprätthållas, och den är
således alltid ytterligt temporär. Att
sträva efter en samhällsekonomisk balans,
som man skall permanenta till behag
framför allt för sittande regering,
är ju bara illusioner och ingenting annat,
men i sin strävan efter en sådan
balans vill regeringen nu i alla fall övervältra
bördorna på de arbetande massorna.
Man bekymrar sig därvidlag i
huvudsak om att hålla ledningen över
Landsorganisationen mobil, så att den
kan göra sin plikt i avtalsrörelserna,
alltså på det lönepolitiska fältet, och
man har ju nu glatt sig åt att det kommunistiska
partiet inte längre kan ha
så stort inflytande på dessa ting. Partiet
led nederlag i valet, och man tror att
därmed en alldeles särskild förutsättning
har uppnåtts för att man skall kunna
genomföra lönestopp och en standardsänkningspolitik
bland massorna. I
och för sig är det ju ett utmärkt betyg

åt det kommunistiska partiet att man
anser att en standardsänknings- och
lönestoppspolitik icke kan genomföras,
om det finns ett starkt kommunistiskt
parti. Nu är emellertid det kommunistiska
partiet i Sverige trots allt så starkt,
att vi inte komma att vara utan inflytande
på genomförandet av denna politik.
Vi existera på vår svenska jord,
och vi komma att existera även under
jorden, när man eventuellt kommer så
långt, att rättegångar för oamerikansk
verksamhet komma att dominera i det
svenska rättsväsendet. Det finns alltså
över huvud taget inga möjligheter att
komma ifrån det kommunistiska partiets
insatser i de kommande årens politik.
Vi ge uttryck för de nationella intressen,
som ni tro er befordra och Defrämja
på Marshallpolitikens grundval.
I verkligheten kommer regeringens politik
att resultera i motsatsen till nationella
fördelar för Sverige, och vi veta
att vi tolka folks innersta vilja, när vi
kräva en omläggning av kursen i den
svenska utrikespolitiken, ty en sådan
omläggning behövs för att vi skola få en
annan inrikespolitik. När regeringen försöker
motverka kapitalismens besvärligheter
här i landet genom att lasta över
bördorna på det arbetande folket, så
sker detta inte på grund av ond vilja
från regeringens sida, utan på grund av
att regeringen för en från grunden falsk
utrikespolitik, som för med sig en i
grunden falsk inrikespolitik. Att regeringen
sedan i detaljfrågor kan komma
att lägga fram förslag som äro bra och
som vi helhjärtat komma att rösta för,
är klart. Jag tror icke alls att regeringen
vill göra någonting som skall vara
till förfång för svenska folket vare sig
i dess utrikes förbindelser eller i dess
inrikes utveckling, men det är väl en
plikt för var och en som hyser den uppfattningen,
att regeringen för en falsk
politik, att också säga ut sin mening.

Jag vill sammanfatta vad jag här har
anfört genom att ange de direkta konkreta
krav, som vi ställa på regeringen.
Vi vilja för det första, att regeringen
skall upprätthålla linjen om en alliansfri
utrikespolitik, och för det andra att

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

den återkallar Sveriges representanter
i utredningen om en skandinavisk militärallians,
ty först måste väl riksdagen,
svenska folkets valda representanter, säga,
att vi skola ha militärallianser av
något slag, innan regeringen sänder i
väg experter för att upprätta planer och
organisationer. För det tredje anse vi,
att Marshallavtalet med USA bör uppsägas.
I anslutning till vad jag tidigare
har anfört kräva vi för det fjärde, att
Sovjetunionens nedrustningsförslag i
Förenta Nationerna och förslaget om förbud
mot atomvapnets användande i
krigföringen skall understödjas av den
svenska delegationen i Förenta Nationerna,
ty därom är svenska folkets stora
massa säkerligen helt enig. Och
för det femte anse vi, att regeringen
hör genomföra Förenta Nationernas
beslut att, i den mån det ligger i regeringens
makt, hindra krigspropaganda i
press, radio och andra opinionsbildande
organ.

Det är den utrikespolitik, som enligt
vår mening bör genomföras. Det innebär
en annan kurs än den man nu följer,
och genomför man en sådan kursändring
i utrikespolitiken, kunna vi
också få fria händer att utarbeta en inrikespolitisk
linje, som vänder fronten
mot storfinansen och dess vanstyre —
ty det kommer alltid att vara vanstyre
här i landet, så länge storfinansen får
behålla makten — och som innebär en
ekonomisk politik, som inte till ett visst
angivet procenttal begränsar folkets välståndsstegring,
utan som ger folket hopp
om att man genom förenade ansträngningar
skall kunna uppnå ett tidigare
oanat välstånd. Förutsättningen härför
är emellertid att man upprätthåller
grundlinjen i Per Albin Hanssons proklamation,
att folkets väl går före storfinansens.

Herr HEIDING: Herr talman! Med stort
intresse har jag tagit del av regeringens
ekonomiska program. Huruvida detta
program kommer alt kunna följas i
framtiden, är ju ovisst, men med vissa
mindre justeringar anser jag att det

Ang. regeringens ekonomiska politik.

nog skall kunna ske. Med tillfredsställelse
kan jag konstatera, att regeringen
har fått lägga sitt mycket omdiskuterade
efterkrigsprogram på hyllan. Att så
skett, tror jag kommer att medföra stora
fördelar.

Det är klart att ett genomförande av
det framlagda programmet inte ensamt
kan avhjälpa svårigheterna, ty den penningpolitik,
som föres här i landet, kan
inte lösa problemen. Om regeringen hade
höjt räntan något över den fastställda
nivån, hade en avmattning i investeringsviljan
inträtt. Det hade i sin tur
underlättat byggnadsregleringen. Om
man under de gångna åren låtit räntan
stiga något, hade man hindrat en del
inköp av lyxartiklar och framför allt
inköp, som kunnat anstå, tills andra tider
hade kommit. Sparandet hade fått
en annan omfattning än vad nu har varit
fallet. En ränta på 2 eller 2,5 procent
uppmuntrar inte spararna.

Finansministern uttalade i sitt första
anförande, att ingen kunde förneka, att
räntan kan komma att stiga, men senare
sade han, att det skulle vara ödesdigert,
om en hyresstegring skulle inträda
på grund av en räntehöjning. Finansministern
anser sig således inte kunna
gå med på någon räntestegring alls. Jag
vill då fråga: Kan allting få bli beroende
på hyresnivån? När får en räntestegring
inträda? Jag är rädd för att
om en räntestegring skall komma att
tillgripas i framtiden, får räntan sättas
så pass högt, att verkan blir avskräckande.
Det hade varit bättre, om på ett
tidigare stadium en mindre stegring genomförts.

Finansministern gjorde också gällande,
atl en höjning med en halv eller en
procent inte påverkar sparandet. Jag
har mycket svårt att förstå detta uttalande.
Skulle spararna vara lika till
freds, om de inte finge någon ränta alls?
Det ser så ut, efter finansministerns uttalande
att döma.

En upplåning till nuvarande räntesats
är för övrigt närmast utesluten.
Man kan redan nu tala om en svart
börs på pengar, ty utlåningen äger rum
till högre ränta än den gällande. De,

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

som ha mindre goda säkerheter, få
många gånger betala mycket hög ränta.
Det vore olyckligt, om räntan framdeles
skulle behöva väsentligt höjas, och
därför har jag haft den åsikten, att det
hade varit skäligt, om regeringen i god
tid hade medgivit en mindre förhöjning.

Nu får driftbudgeten överbalanseras
för att delvis kunna finansiera kapitalbudgeten.
Denna överbalansering av
driftbudgeten kan man inte ha någonting
emot i dessa tider, men jag tror
inte att det vore lyckligt att ytterligare
höja de indirekta skatterna för att erhålla
en större överbalansering. De höga
skatterna komma att i stor utsträckning
lamslå näringslivet. Jag anser att
en omprövning är nödvändig när det
gäller skatterna. Den mycket omtalade
och orättvisa kvarlåtenskapsskatten bör
förr eller senare avskaffas. Det blir en
oanat stor kapitalflykt härifrån landet,
som skulle behöva motverkas.

När man granskar det av regeringen
framlagda programmet närmare, är det
tydligt, att en hel del av de föreslagna
åtgärderna inte äro så lämpliga att genomföra.
Jag är rädd för att byggnadsproduktionen
i ett tag kommer att nedskäras
alldeles för mycket. Det kan så
småningom bli arbetslöshet och svårighet
att komma till rätta därmed. Skall
nedskärningen gå så långt, att endast
45 000 lägenheter skola få färdigställas,
är det tydligt, att det blir en viss avmattning
av byggnadsverksamheten på
landsbygden. Inskränkningarna komma
säkerligen att drabba landsbygden hårdare
än tätorterna, och det är att beklaga,
att så blir fallet.

Investeringarna till skolor, sjukhus
och militära anläggningar skola nedskäras
ännu mera än bostadsproduktionen.
På många områden är en sådan
nedskärning inte lämplig. När det gäller
skolbyggnader har det föreslagits,
att lantmannaskolor skulle förenas med
skoljordbruk från och med innevarande
år. När det nu inte går att få skolorna
byggda, blir det en eftersläpning,
som inte är tillfredsställande. Det är
många lantmannaskolor, som inte ännu

ha fått byggnadstillstånd och kunnat påbörja
byggnationen, och därför kommer
det att dröja alltför länge, innan byggnaderna
bli färdiga.

Att en hel del ransoneringar skola
behöva bestå, är verkligen beklagligt.
Många ransoneringar skulle kunna slopas.
Sedan vi ha fått in en hel del
bränsle från utlandet, borde bränslekommissionen
inte behöva fungera i
samma omfattning som nu. Den handhar
visserligen frågor om hränsletilldelning
och varmvatten o. s. v., men jag
kan inte förstå annat än att kommissionen
skulle kunna inskränkas en hel
del. Varför skall man behöva bibehålla
kommissionseländet längre än nödvändigt?
Det är en sak som många förundra
sig över. Det hörde krisåren till och
bör inte förekomma under nuvarande
förhållanden. Andra länder äro före oss
i det fallet. Jag vill nämna, att Danmark
har slopat pappersransoneringen,
men i vårt skogrika land ha vi fortfarande
denna ransonering kvar, och när
den kan upphöra, vet man inte. Regeringen
borde verkligen företaga en utredning
på detta område, så att det
skulle kunna bli en annan ordning.

Det har ryktats om att massavedspriserna
skulle sänkas. Om så skulle bli
fallet, är jag rädd för att man inte
kommer att få den avverkning, som är
önskvärd. Exporten skall ju ökas, och
då bör man eftersträva att få fram det
mesta möjliga från skogarna. Finansministern
framhöll — det står även i
det ekonomiska programmet — att vi
inte kunna räkna med att få fram så
mycket från skogarna som förut och i
all synnerhet icke så stora kvantiteter
som på 1930-talet. Men det finns nog
möjligheter ännu att ta ut en hel del
från skogarna. Naturligtvis hade situationen
dock varit ljusare, om statsmakterna
på ett tidigare stadium hade gått
in för skogsfrämjande åtgärder. När det
gäller det skogsprogram, som nu skall
genomföras, har man endast gått med
på investeringar till belopp, som motsvarar
65 procent av hela beloppet. Det
hade varit skäl att gå med på ett ännu
större belopp. Skola vi kunna exportera

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

mycket av våra skogsprodukter, böra vi
också se till, att vi vidtaga skogsförbättrande
åtgärder och trygga återväxten.

Huruvida jordbruksproduktionen kan
ökas i den omfattning, som man räknar
med, finns det ingen möjlighet att förutse.
Det beror till stor del på väderleks-
och skördeförhållandena, och av
avgörande betydelse blir också, om den
erforderliga arbetskraften ställes till förfogande,
liksom även om vi kunna erhålla
tillräckligt med maskiner och maskinella
anordningar. Det är ju mycket
svårt att få en hel del maskiner för jordbrukets
behov, och det är tydligt, att
det bör ligga i regeringens intresse att
vi få maskiner i tillräcklig omfattning.
Det är inte nog med att vi skola få importera
gödningsmedel av olika slag,
utan vi böra även få importera maskiner
och maskindelar.

Den animaliska produktionen kommer
med all säkerhet att gå ned. Det är tydligt
att vi inte kunna räkna med någon
produktionsökning i det fallet. Den tilltänkta
rationaliseringen av småbruken
kommer säkerligen också att medverka
till en minskad produktion. Den animaliska
produktionen har ju till stor del
varit förlagd till de mindre jordbruken,
och blir det, såsom det är avsett, en
sammanslagning av sådana jordbruk,
kan det hända, att denna produktion
kommer att minskas. Det blir mindre
arbetskraft som kan syssla med sådan
produktion. Om fettförsörjningen skall
kunna tryggas, får man ännu mera öka
oljeväxtodlingen, och det är ju en prisfråga,
huruvida man skall anlita den
ena produktionsformen eller den andra
vid ett jordbruk. Komma priserna för
oljeväxtodlarna att sänkas, kommer kanske
också denna odling att minskas i
viss utsträckning. Det är således nödvändigt
att vidtaga åtgärder för att man
skall få en önskvärd inriktning av produktionen.

Enligt vad regeringsprogrammet utvisar,
skall det bli en minskning av arbetena
på våra vägar. Jag undrar, huruvida
det kan vara klokt att därvidlag
gå alltför långt. Före krigsåren utfördes

Ang. regeringens ekonomiska politik,
många arbeten på våra huvudvägar. Vägar
breddades och rätades. Men i anslutning
till många raka sträckor, som färdigställdes,
finnas alltjämt broar och
kurvor, som ännu inte ändrats. Det inträffar
olyckor gång på gång på grund
av att bilisterna hålla hög fart på de
långa raka sträckorna och överraskas av
kurvor, i vilka endast en mycket låg
fart kan hållas. Om det är möjligt, bör
därför regeringen ställa vissa belopp
till förfogande för fullföljande av dessa
vägarbeten.

Även då det gäller bygdevägarna har
det rests önskemål från olika håll om att
man skulle få sådana vägar. I många
bygder flyr befolkningen därifrån, emedan
de inte få vägar i den utsträckning
som hade varit önskvärd. Jag anser därför
att inte heller på detta område bör
regeringen begränsa anslagen alltför
mycket.

Det är många frågor, som kräva sin
lösning, om vi skola kunna övervinna
krisen. Det är delvis frågor, som äro av
en annan innebörd än de, som innefattas
i regeringens åtta punkter. Efter de
uttalanden, som här ha gjorts i dag, är
det tydligt att det finns ett mycket stort
intresse från samtliga partiers sida för
att man skall lösa svårigheterna. Om regeringen
lägger socialiseringsfrågorna å
sido och verkligen går in för att genomföra
det program, som är framlagt, tror
jag att man skall kunna komma ett
stycke på vägen. Om det löser hela problemet,
är jag inte säker på. Det är nog
också andra åtgärder, som måste vidtagas
för att det skall bli jämvikt i våra
ekonomiska förhållanden. Yi får försöka
att på olika områden hjälpas åt för att
komma fram till en annan ordning än
den som under den senaste tiden har
varit rådande.

Herr STRAND: Herr förste vice talman!
Det har varit med ganska stort intresse
som jag gått till dagens debatt för
att lyssna till den diskussion, som skulle
föras. Jag var något undrande om vilka
toner som skulle höras här i dag. Jag
undrade, om de skulle bli desamma som

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
före valet eller om det skulle bli någonting
annat.

Två av talarna — herr Ohlon i Göteborg
och herr Andersson i Ovanmyra —
ha kommit med ett par försenade valtal.
Den sistnämnde gav dessutom på ett
sätt, som icke kunde missförstås, till
känna, att ransoneringarna på ett sent
stadium hade slagit igenom i Dalarna,
och han tilläde, att om de skulle slå
igenom på allvar, ämnade man sätta i
gång ett nytt befrielsekrig.

I övrigt har jag närmast funnit en
ganska stor pessimism i debatten. Man
har visserligen från folkpartihåll sagt,
att man känt igen en del av de förslag,
som nu framlagts av regeringen — från
folkpartiets sida skulle man tidigare
ha föreslagit samma åtgärder — men
ändå ville man inte tro på möjligheten
att nå några verkliga resultat. Det finns
mycket få uttalanden i dag, som ge vid
handen, att det skulle finnas någon större
vilja att göra i varje fall ett allvarligt
försök att nå ett stycke på vägen. Därför
ställer jag mig frågan: Är man på borgerligt
håll egentligen intresserad av att
det blir någon framgång med det nya
programmet, eller önskar man trots det
redan förrättade valet, att regeringen
skall misslyckas? Gör man det, kan jag
bättre förstå den ovillighet, som i många
anföranden har kommit till uttryck mot
att verkligen hjälpa till för att komma
någon vart. Det sägs att det är nödvändigt
att regeringen söker att vinna de
borgerliga partiernas och näringslivets
förtroende, men man skall väl inte glömma
bort, att det är lika nödvändigt att
regeringen försöker behålla det förtroende,
som kommit till uttryck i valet. Det
är lika nödvändigt att man bibehåller
arbetarnas förtroende, som att man vinner
näringslivets och oppositionens förtroende.

För inte så länge sedan uttalade en
framstående finansman — vi kunna väl
använda det uttrycket — att den nuvarande
regeringen har lyckats att på
få år spoliera en utomordentligt god
ekonomi för landet, och därvid syftade
han väl närmast på de valutareserver,
som funnos sparade vid krigsslutet. Jag

är inte övertygad om att den bedömningen
av vårt ekonomiska läge vid
krigsslutet är riktig. Det är visserligen
sant, att vi hade sparade över två miljarder
kronor i utländska valutor, men
man skall inte förbise, att under krigsåren
hade det ackumulerats ett ganska
stort behov av köp från utlandet, och
det har visat sig under de tre gångna
åren, att behovet av att köpa nödvändighetsvaror
från utlandet har varit betydligt
större än de samlade reserverna
medgivit. Följaktligen ha vi tydligen inte
haft så god ekonomi som man vill göra
gällande. Det ägde rum ett mycket stort
sparande under krigsåren. Staten tog
upp ungefär 6,5 miljarder kronor i lån
för att finansiera beredskapen under
kriget, och alla dessa lån togos upp inom
landet. Men en mycket stor del av de
pengar, som på det sättet flöto in till
statsverket i form av lån, var inte avsedd
att vara lån för framtiden, utan det var
mobila pengar, som skulle kunna lösgöras,
så snart det fanns möjligheter att
köpa det som man hade behov av att
köpa efter den tvungna återhållsamheten
under de sex krigsåren. Det var ett
förhållande, som man antagligen förbisåg,
då man lät det fria näringslivet
handla ganska fritt omedelbart efter
krigsslutet. Det är sant och riktigt, att
det köptes en hel del, som kunde vara
onödigt, men det mesta var i alla fall sådant,
som vi hade behov av. När vi nu
bedöma situationen, kunna vi kanske
säga oss, att vi hade bort köpa dessa
varor i en något långsammare takt. Då
hade vi kanske stått något bättre i
dag.

När det därför oavlåtligt pläderas för
nödvändigheten av att hålla tillbaka höjningen
av inkomsterna för att motverka
inflationstendenserna i prisutvecklingen,
vill jag för min del understryka nödvändigheten
av lika stor återhållsamhet när
det gäller att frigöra det sparade kapital
från krigsåren, som var avsett för
andra investeringar, så snart möjlighet
fanns till sådana. Ty det kan ju inte vara
någon mening i att vi skola hålla tillbaka
löneutvecklingen, om vi samtidigt
släppa loss så mycket av dessa under

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

krigsåren sparade medel, att vi ändå få
en inflatorisk utveckling. Det är därför
jag har svårt att förstå herr Elon Anderssons
betänkligheter i fråga om de
strävanden, som göras för att försöka
hålla tillbaka dessa sparade medel, så
att de inte frigöras i alltför rask takt.
Ansträngningarna inriktas nämligen på
att försöka få de stora penningsamlande
kreditinstituten att tills vidare hålla på
statsobligationerna. Jag tror, att om man
skall vinna något verkligt resultat, får
man försöka komplettera ansträngningarna
för återhållsamhet i prisutvecklingen
med återhållsamhet vid lösgörandet
av de under krisåren hopsparade
medel, som icke äro sparade för
längre tid.

Under debatten ha vissa anmärkningar
riktats av herr Bergvall mot priskontrollnämndens
verksamhet, och jag tror,
att också herr Nordenson var inne på
samma sak. Herr Bergvall sade, att
Landsorganisationen i något yttrande
yrkat på att priskontrollnämnden skulle
bli permanent. Jag har intet minne av
i vilket sammanhang ett sådant yttrande
skulle ha lämnats från Landsorganisationens
sida. Jag har emellertid något
minne av att man från priskontrollnämnden
förde fram bekymmer från
dess personal, eftersom vid krigsslutet
många räknade med att nu komme priskontrollnämnden
snabbt att avvecklas.
De bästa krafterna sökte sig då över på
andra områden, och det var ett bekymmer
för de ansvariga inom priskontrollnämnden.
Det är möjligt, att Landsorganisationen
i det sammanhanget har sagt,
att eftersom allt tydde på att priskontrollnämnden
i varje fall tills vidare
måste bestå, så skulle det inte innebära
någon större fara, om man gjorde den
permanent, i alla händelser i det avseendet,
att personalen kunde få tryggare
anställningsförhållanden. Det är emellertid
möjligt, att vi även i annat sammanhang
ha lämnat ett liknande utlåtande,
som jag icke nu kan erinra mig.

Men för att deklarera min egen uppfattning
vill jag säga, att jag själv närmast
hyser den meningen, alt priskontrollnämnden
aldrig i sin verksamhet

7 Första kamnuirens protokoll HUS. Xr 31

Ang. regeringens ekonomiska politik,
kan bli så effektiv som konkurrensen
mellan företagen under normala förhållanden
i samhället. Men eftersom konkurrensen
för närvarande icke existerar
— den är bortopererad i den överfulla
sysselsättningens och den stora varubristens
tidevarv — måste vi ha priskontrollnämnden.
Jag tror dock uppriktigt
sagt, att flertalet företag få för mycket
betalt, därför att nämnden ju alltid
måste sätta priserna så, att även de minst
effektiva företagen kunna klara sig. En
sådan marginal finns inte, då konkurrensen
är fri. Då få de sämsta företagen
försöka att nöja sig med mindre marginaler,
om de skola producera någonting.
Då priskontrollnämnden skall fastställa
priserna, tror jag faktiskt, att risken är
större för att dessa sättas för högt än
för lågt. Jag har följaktligen för min
del ingenting emot att vi snarast möjligt
åter komma in i sådana förhållanden,
att konkurrensen mellan företagen
får fastställa priserna och vi sålunda
kunna avveckla priskontrollnämnden.
Men en sådan avveckling kan inte ske,
förrän vi befinna oss i den situationen,
att konkurrensen är tillräckligt kraftig.

Jag har varit i tillfälle att göra en
resa genom flera länder strax före höstriksdagens
öppnande. Jag har inte kunnat
göra några närmare undersökningar
på platserna, men även vid en snabbresa
har man kunnat konstatera — så
framträdande har det varit — att också
i sådana länder, som många gånger
ha nämnts i oppositionen mot den
svenska regeringen såsom mönsterländer,
är det — om det också finns rikligt
med varor i dessa länder — inte
så värst många av arbetarna, som ha
råd att köpa det överflöd, som finns.
Det är förbehållet några få i samhället.
Det är dessa förhållanden, som vi ha
försökt att utjämna på sådant sätt, att
det skulle bli möjligt även för de mindre
inkomsttagarna i samhället att köpa
sådana varor, som behövas för att bibehålla
arbetsprestation och folkhälsa. Jag
tror, att flertalet av dem, som stå i oppositionsställning
mot det svenska systemet,
måste, om de vilja vara ärliga, för
sig själva erkänna, att förhållandena i

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.
Sverige äro bättre och att det inte finns
orsak att eftersträva de förhållanden,
som råda i dessa länder, där flertalet lever
på en mycket låg standard och fåtalet
har möjlighet att köpa det överflöd,
som synes finnas i affärerna men som
icke är tillgängligt för majoriteten av arbetarna
och de med dem jämställda.

Jag höll på att säga, att jag blev något
förvånad över herr Linderots anförande
— inte den första delen, den lägger
jag mig inte i, men vad han sade
om regeringsdeklarationens ord om en
beräknad välståndsökning under de närmaste
fem åren på en procent om året.
Han ville tolka det så, att ökningen var
maximerad till detta, men jag har inte
kunnat läsa ut någonting annat än att
man beräknar, att ökningen sannolikt
icke kan överstiga detta procenttal. Detta
borde ju egentligen herr Linderot
hälsa med tillfredsställelse, eftersom
kommunisterna den dag som i dag är
icke vilja erkänna, att vi ha haft någon
välståndsökning, i varje fall sedan krigsslutet,
utan att reallönen försämrats.
Finns det nu ett löfte i regeringsdeklarationen,
att vi under de närmaste fem
åren skola kunna tillgodoräkna oss fem
procents förbättring, så måste det ju
ändå vara ett framsteg.

Han säger också, att för att regeringen
skall lyckas i sin ekonomiska politik,
som går ut på att sätta arbetarrörelsens
efterkrigsprogram åt sidan och hålla nere
den välståndsökning för arbetarna,
som han förmodligen menar, att det eljest
skulle finnas utsikter till, så måste
den ha Landsorganisationens ledning
som verktyg för att genomföra vad han
kallar lönestoppet. Han säger emellertid
samtidigt, att även om kommunisterna
ha lidit nederlag i valen, så äro de tillräckligt
kraftiga för att kunna föra en
opposition mot en sådan lönepolitik
inom fackföreningarna. Jag tror inte, att
kommunisterna ha gjort så värst mycket
positivt i den kamp fackföreningsrörelsen
har fört för att förbättra arbetarrörelsens
villkor i Sverige. Ha de gjort
någonting i utlandet, så har det varit
negativt. Jag tror uppriktigt sagt, att i
de länder, som för närvarande äro kon -

trollerade av Sovjetunionen och där
kommunisterna följaktligen ha ett avgörande
inflytande även när det gäller
lönesättningen för arbetarna, kan man
inte konstatera någonting annat än i
bästa fall status quo. Men jag är övertygad,
att om det fanns möjlighet att få
verkligt objektiva uppgifter från dessa
länder, skulle man konstatera försämringar
för arbetarna där. Jag åsyftar här
icke Sovjetunionen, ty vi ha inte något
material till stöd för jämförelser med
detta land. Det släpps inte ut något sådant
material, och numera släpps det
inte heller ut någonting från de länder,
som äro kontrollerade av Ryssland. Det,
som kommer ut, är sådant, som härrör
från socialdemokrater, vilka ha tvingats
i landsflykt, sedan länderna kommit under
rysk kontroll.

Förhållandena i Sverige komma förmodligen
inte att utvecklas på det sättet,
att kommunisterna behöva gå under
jorden, även om de opponera sig mot
den lönepolitik, som Landsorganisationen
för, även om denna lönepolitik skulle
stå i överensstämmelse med vad den
socialdemokratiska regeringen önskar.
Och de behöva framför allt icke frukta
för att behöva gå i landsflykt därför
att de ha en annan mening än den, som
regeringen hävdar i fråga om den ekonomiska
politiken. De behöva heller inte
riskera att komma i onåd därför att de
beträffande lönepolitiken skulle ha en
mening, som avviker från den Landsorganisationens
ledning eventuellt skulle
ha.

Herr BERGVALL (kort genmäle): Herr
talman! Då det var jag, som bragte på
tal frågan om Landsorganisationens ställning
till priskontrollen, ber jag att få
uttala min mycket stora tillfredsställelse
över det bestämda avståndstagande från
varje permanentning av priskontrollen,
som nu gjorts av Landsorganisationens
ordförande. Det ligger enligt min mening
ett mycket stort värde i detta,
och vi, som tro, att priskontrollen bör
försvinna så fort det finns några möjligheter
till en fri konkurrens, ha ju an -

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

ledning att känna stor glädje däröver.
Vi tro liksom herr Strand, att den fria
konkurrensen är en mycket bättre prisregulator
än priskontrollen. Det finns
inte heller någon meningsskiljaktighet
mellan herr Strand och mig i fråga om
att vi för ögonblicket inte kunna undvara
priskontrollen. Däremot är det möjligt
— det vet jag inte någonting om —
att det kan råda vissa meningsskiljaktigheter
om de direktiv, som för närvarande
gälla för priskontrollnämndens
verksamhet. På den punkten fällde ju
herr Strand inga omdömen, så att därom
vet jag ingenting säkert.

Herr LINDEROT (kort genmäle): Herr
andre vice talman! Herr Strand sade
med en viss sarkasm i tonfallet, att kommunisterna
hittills ha påstått, att inte
arbetarna fått någon reallönehöjning
jämfört med tiden före kriget. Jag ber
att få påpeka, att denna anmärkning
har fel adress, om han håller sig till
det absolut aktuella, ty i statsministerns
programförklaring, som publicerades
för några dagar sedan, heter det: »Löntagarna
ha i stort sett återvunnit vad
som under kriget förlorats i real levnadsstandard.
» Orden »i stort sett» betyda
nätt och jämnt. Skall man rikta
någon kritik mot sådana påståenden,
bör den alltså riktas mot statsministern
och regeringen.

I övrigt konstaterar jag med tillfredsställelse,
att regeringen äntligen har
godkänt och funnit riktigt, vad vi kommunister
ha sagt i detta hänseende.

Jag kan inte förstå herr Strands uppfattning,
att en enprocentig höjning av
levnadsstandarden måste fastställas såsom
maximibelopp, då man gör upp ett
ekonomiskt långtidsprogram, och jag
ber att få säga, att jag av de utläggningar
herr Strand gjorde kring detta tema
på intet sätt blev klokare. Ettdera har
jag svårt att förstå det fina i kråksången,
eller också finns det intet fint i den
kråksången.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! När man
hört diskussionen här i dag, och sär -

Ang. regeringens ekonomiska politik,
skilt huvudanförandena från högern och
folkpartiet, skulle man tro, att det råder
en mycket stor överensstämmelse mellan
alla partier. Vårt parti har ju efter
underhandlingarna förklarat, att det
fanns åtskilliga punkter, där det rådde
enighet mellan bondeförbundet och regeringspartiet,
och här ha i dag både
herr Domö och herr Elon Andersson
gjort gällande, att åtskilliga av de punkter,
som regeringen har lagt fram, egentligen
äro tagna från högerns och folkpartiets
tidigare program och framställningar
i riksdagen. Jag börjar nästan
efter denna debatt att tro, att statsministern
vände sig till fel parti, när han
riktade sitt förslag om regeringssamverkan
till bondeförbundet. Han borde
kanske ha gått till något av de andra
borgerliga partierna i stället. Att döma
av den diskussion, som förts i pressen
efter valet, skulle jag tro att om statsministern
i stället hade sökt upp folkpartiet,
skulle man på det hållet ha blivit
mycket belåten.

För övrigt vill jag med tillfredsställelse
konstatera, att dagens debatt har
hållits i en mycket saklig ton. Vad vårt
parti beträffar kan jag notera, att det
inte i dag bär förekommit något liknande
de massor av ovett, som vissa av
folkpartiets tidningar ha överöst oss
med efter förhandlingarna i regeringsfrågan.
Jag måste till dagens protokoll
i alla fall be att få antecknat litet från
den diskussion som förts i pressen.

Ett av folkpartiets huvudorgan försökte
sig för en tid sedan på en historieskrivning
i samband med höstens förhandlingar
om samverkan. Så här lät
det i sammandrag: Upphovet till kohandeln
1933 var främst en maktstrid inom
bondeförbundet; 193G på våren fifflade
Bramstorp bakom kulisserna så att han
ensam fick regeringsinnehavet, och på
hösten tog han chansen att i alla fall få
vara statsråd och tågade in i den socialdemokratiska
ministären.

Det kanske räcker från vårt håll såsom
kommentar till detta uttalande med
en erinran, att det vid kohandeln 1933
och de närmast följande åren var borgerlig
majoritet i riksdagen och att det

100 Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 om.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
var opålitligheten i jordbruksfrågorna
hos folkpartiets föregångare, alltså det
frisinnade partiet och liberalerna, som
tvingade vårt parti att söka samarbete
med socialdemokraterna för att rädda
Sveriges jordbruksbefolkning från ekonomisk
ruin.

Samma tidning har uppgivit, att bondeförbundet
avbröt årets förhandlingar
om regeringssamverkan, därför att det
inte fick igenom ett krav på tre öre mera
för mjölken. Tidningen tog detta till
utgångspunkt för en from önskan att
bondeförbundet borde lämnas att sakta
tyna bort. Jag kan erinra dem som inte
känna till det förut, att sådana där
fromma önskningar ha vi hört uttalas
många gånger under de senaste trettio
åren, men till våra konkurrenters ledsnad
ha de aldrig gått i uppfyllelse.

Några få dagar senare skrev samma
tidning: »Kanske skulle några ören mer
på mjölken stimulerat till ökad produktion.
Vore detta inte värt dessa ören?»
Jag kan inte tolka detta uttalande lika
välvilligt som herr förste vice talmannen
gjorde tidigare i dag, utan jag tolkar
det så, att det fortfarande är karakteristiskt
för folkpartistisk jordbrukspolitik
att resonera än si och än så, och
jag får säga, att milda makter må bevara
Sveriges jordbruksbefolkning från
att bli beroende av sådana nycker.

Jag unnar mycket väl folkpartiet dess
valseger i år, som man har uttryckt sin
glädje över även i dag. Det var inte för
tidigt att partiet verkligen gjorde sig
gällande, när det var fråga om att hävda
det borgerliga inflytandet i en valstrid.

När man talar om mjölkpriset och
dess andel i att förhandlingarna strandade
— vi veta ju att det inte bara berodde
på mjölkpriset utan att det var
andra viktiga frågor som därvidlag också
spelade in — kan jag omöjligt finna
något nedsättande i att bondeförbundet
fäster stor vikt vid mjölkpriset, eftersom
just mjölkpriset bestämmer arbetslönen
för hundratusentals jordbrukar- och
lantarbetarfamiljer.

Vad beträffar högerns kärva linje,
som den har propagerat för vid valet,
måste jag erkänna, att jag aldrig fick

något riktigt grepp på den, och det
fingo ju högerväljarna inte heller för
den delen. Om man håller sig till vad
som förekommit i bankoutskottet och i
riksdagen, skulle man kunna gissa, att
den innebar omsättningsskatt och räntehöjning.
Hur stor räntehöjningen skulle
vara för att bli effektiv, har ingen
kunnat ange. Jag vill här passa på tillfället
att ännu en gång i riksdagen betyga,
att jag för min del inte anser, att
man i nuvarande läge bör tillgripa utvägen
att höja räntan, så länge andra
möjligheter stå till buds. I våras var det
fråga om V, eller V2 procents höjning,
närmast för att klara obligationsmarknaden,
men som diskussionen nu har
tett sig, skulle det tydligen bli en avsevärt
kraftigare höjning. Jag tror att
detta kunde bli ganska betungande för
produktionen och inte minst för jordbruket.

En annan fråga, som jag finner mycket
allvarlig i den ekonomiska diskussion,
som nu pågår, är att man vid resonemangen
om exportmöjligheterna låtit
framskymta, att en räddning ur krisläget
för exporten skulle vara en sänkning av
råvarupriserna. Jag förstår mycket väl,
att de som ha diskuterat denna sak inte
tro sig om att kunna komma någon vart
med lönerna inom förädlingsindustrien
eller distributionen — därtill äro LO
och TCO alltför mäktiga — och då har
man ansett, att det skulle vara lättare
all låta prissänkningen gå ut över råvarupriserna,
vilket i första hand skulle
träffa jordbruket och skogsbruket.

Det talas för närvarande så mycket
om standardhöjning eller standardsänkning.
Finansministern sade försiktigt i
dag, att denna 4- eller 5-årsplan inte
kunde beräknas ge annat än en blygsam
standardhöjning. Bankoutskottet
skrev i våras, om jag minns rätt, att
man inte kunde tänka sig någon standardhöjning
för närvarande. Men man
har ju å andra sidan inte gärna velat
tänka sig en standardsänkning, om nu
inte möjligen högerns kärva linje skulle
innebära en sådan. Jag skulle vilja fråga
vilka folkgrupper eu standardsänkning
skall gå ut över. Om vi verkligen

Onsdagen den 3 november 19*18 em.

Nr 34. 101

skulle bli tvingade till en standardsänkning,
måste såsom ett oeftergivligt krav
gälla, att den fördelas jämnt och inte
påtvingas vissa folkgrupper till förmån
för andra.

Jag har velat vidröra detta, därför att
råvarupriserna ha varit särskilt aktuella,
när man diskuterat frågan om exporten
av pappersmassa till Amerika. I konjunkturinstitutets
rapport sägs det bland
annat, att de amerikanska vedpriserna
torde ligga väsentligt under de svenska,
och jag har hört att det lär vara ett
starkt önskemål att få ned råvarupriserna,
alltså priserna på pappersveden,
vilket skulle gå ut över skogsägarna och
skogsarbetarna. Det sakliga underlaget
för en sådan nedpressning är dock mycket
svagt. Råvarupriset spelar inte den
dominerande roll i framställningskostnaderna
för massaveden som man skulle
kunna förmoda av de uttalanden som
förekommit. Proportionerna mellan
kostnaderna för råvaror och övriga kostnader
torde att döma av tillgängliga
prisuppgifter vara ungefär desamma nu
som år 1938, då det i en statlig utredning
konstaterades, att massaveden
med tillägg av samtliga arbets- och
transportkostnader ej ens representerade
halva priset per ton färdig massa.
Kalkylerna återfinnas i Sveriges offentliga
utredningar nr 53/1938, och utredningen
är gjord av dåvarande docenten,
nuvarande folkhushållningsministern
Karin Koek. Både riksbanksledningen
och andra intresserade ha således tillfälle
att på auktoritativt håll försäkra sig om
att råvarupriset inte spelar den avgörande
roll, när det gäller priset på pappersmassa,
som man har velat göra gällande.

Enligt konjunkturinstitutet synes lönestegringen
sedan förkrigstiden inom
den .svenska massaindustrien — jag håller
mig fortfarande till den, eftersom
den tycks vara den allra viktigaste, när
det gäller våra mellanhavanden med
Amerika — vara ungefär lika stor som
inom den amerikanska industrien, men
det hör ihågkommas, säger konjunkturinstitutet,
att apprecieringen av den
svenska valutan innebär en motsvarande
försämring av konkurrensförmågan.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
fråga: varför inte, i stället för att ge sig
på råvarupriserna, i första hand diskutera
en återgång till de gamla växelkurserna?
Nu har här i dag från regeringshåll
sagts, att man inte vill ta upp denna
fråga till diskussion och vidare att
detta inte är en fråga för Sverige ensamt
utan en allmän europeisk fråga.
Jag har ingenting emot att frågan läggs
upp på denna bredare bas. Jag tar för
givet, att meningen är att en återgång
till 1946 års växelkurser inte skulle verka
oförmånligt gentemot Amerika eftersom
den skulle stimulera massaexporten,
men att europeiska länder skulle
få vissa extra fördelar vid sin export
till Sverige. När nu svenska staten har
så många experter i Paris, borde det
väl inte vara omöjligt att denna fråga
toges upp på denna bredare bas. Regeringen
och riksbanken ändrade år 1946
utan att fråga riksdagen växelkurserna
genom att skriva upp kronan. Då är det
väl bra mycket begärt, att man nu i riksdagen
inte ens skall få yttra sig i frågan.
Det är uppenbart, att uppskrivningen
av kronan år 1946 försvårade
exporten och underlättade importen,
medan en återgång till de gamla växelkurserna
i stället skulle stimulera exporten,
inte minst av pappersmassa, och
i någon mån försvåra importen, alltså
just vad som är nödvändigt för att vi
skola komma till en balans i utrikeshandeln.
Jag tror inte att en sådan åtgärd,
om den skulle visa sig praktiskt
genomförbar, behövde leda till någon
ny inflation.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle
uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.02 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

102 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Torsdagen den 4 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av förste vice talmannen.

Ang. regeringens ekonomiska
politik. (Forts.)

Fortsattes överläggningen i anslutning
till det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 311
avsedda, av herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet Wigforss framförda
meddelandet.

Herr BJÖRNSSON: Herr talman! Jag
hade antecknat mig på talarlistan redan
på ett tidigt stadium av debatten,
men efter finansministerns sista anförande,
i vilket han efter mitt omdöme
på ett glänsande sätt bemötte de invändningar,
som gjorts mot hans första anförande,
hade jag tänkt att stryka mig.
Några uttalanden här föranledde mig
att ändå stå kvar. Det gjordes gällande
från ett par håll, att finansministern
hade svävat på målet, då det gällde ett
uttalande, om det nuvarande ränteläget
borde behållas eller inte. Jag hade
inte alls samma intryck som dessa talare,
men det har säkerligen på sina håll
uppfattats som om finansministerns mening
skulle vara, att man borde räkna
med en räntestegring inom en kanske
relativt näraliggande tid. Nu förhåller
det sig ju så — även om våra tidningar
göra gällande annat — att diskontot,
och genom marknadsoperationerna också
långtidsräntan, faktiskt bestämmes av
riksbanken. Eftersom jag tillhör dess fullmäktige,
anser jag mig böra tala en liten
smula om vilka utsikterna därvidlag
äro.

Det skulle inte förvåna mig, om vi i
dag hade att vänta ett relativt stort utbud
av obligationer just på grund av uttalandena
i går. Ett uttalande, som jag
fäst mig alldeles särskilt vid, gjordes av
herr Nordenson, som omtalade att riksbankschefen
i räntefrågan hade en an -

nan mening än fullmäktiges majoritet.
Jag förutsätter, att herr Nordenson fått
veta detta, om inte på annat håll så i
bankoutskottet, och att han har inhämtat
riksbankschefens personliga tillåtelse
att tala om det. Jag gör således ingalunda
gällande, att det föreligger en indiskretion
av herr Nordenson.

Men jag tycker att det då är rimligt,
att även jag får återge några interiörer
från fullmäktige. Den majoritet, som
där finns för bibehållande av räntan,
är så pass pålitlig — och jag tror att
den blivit det ännu mera efter gårdagens
debatt — att det inte finns någon
anledning att spekulera i motsatsen. Det
är uppenbart, att frågan om räntan har
varit föremål för diskussion inom fullmäktige
gång efter annan, och det är
klart, att det kan anföras skäl till förmån
för en räntehöjning. Men majoriteten
av fullmäktige har funnit, att de
skäl, som tala emot en räntestegring,
äro starkare än de som tala för en sådan.
Man kan ju bara konstatera, att
olycksprofetiorna med anledning av den
fasta räntan hittills icke ha slagit in.
Om man vill göra gällande, att konjunkturinstitutets
översikt är mera optimistisk
eller mera pessimistisk än den
borde vara, betyder i det fallet ingenting.
Det från denna synpunkt väsentliga
är, att vi ha varit på väg mot och
närmat oss en ökad stabilisering, trots
att vi ha haft en fast ränta.

Under debatten ha behandlats ett par
andra frågor, som röra penningpolitiken.
De intressera mig också såsom ledamot
av bankofullmäktige, och jag
skall därför be att få ta upp dem. Den
ena frågan gällde sparandet, den andra
gällde kronans devalvering eller depreciering.

Finansministern gjorde gällande, att
den bästa metod han kunde tänka sig
för att befrämja sparandet är att ge
folk förtroende för att vår kronas värde
står sig, så att om man sparar 100
kronor, skola dessa 100 kronor ha ett

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34. 103

oförändrat värde, när man behöver använda
dem. På grund av krafter, som vi
i vårt land inte ha kunnat bemästra, har
kronans värde sjunkit. Det är obestridligt.
Men jag vill till att börja med anmärka
mera i förbigående, att om vi
accepterade en 3,5 procents långtidsränta,
så skulle ögonblickligen våra 3-procentsobligationer falla till någonting
sådant som 90 procent av nominella
värdet. De människor, som på sin tid
erbjödo staten lån till 3 procents ränta
och som gjorde det med den motiveringen,
att de borde vänta med att använda
sina pengar, till dess de kunde
få tillfälle att köpa vad de nödvändigt
behövde billigare, skulle alltså nu, utom
förlusten på grund av att kronans värde
har sjunkit till en viss del, få en
alldeles särskild smäll i form av 10 procents
reduktion.

Jag tror inte, att sådant är ägnat att
uppmuntra till sparsamhet, utan snarare
motsatsen. Jag har ett mycket livligt
minne av resonemang med sparbanksfolk,
som efter förra kriget gjorde mycket
dystra erfarenheter. De hade placerat
pengar i obligationer, som på grund
av räntestegringen föllo i värde. Då var
det ju fantastiska fall — 5-procentsobligationer
stodo i någonting sådant som
60 procent — och på grund därav fingo
de en bestämd aversion mot att placera
spararnas pengar i guldkantade obligationer.
Det är inte ägnat att underlätta
riksgäldskontorets verksamhet, om det
visar sig, att våra sparbanker bli tvungna
att skriva ned sitt innehav av obligationer
med låt oss säga 10 procent. Då
härtill kommer, att en räntehöjning, såvitt
jag kan förstå, icke gör någon
nämnvärd nytta — den minskar icke
på något sätt behovet av kreditrestriktioner
— tycker jag att det skulle vara
verkligt dumt att höja räntan. Jag känner
mig tämligen övertygad om att de
av mina kolleger i bankofullmäktige,
som med mig dela ansvaret för besluten,
ha samma uppfattning.

Vi äro stadda i en lovande utveckling
i fråga om återvinnandet av inre balans,
och den heta längtan att accelerera farten
genom räntestegring skulle jag kun -

Ang. regeringens ekonomiska politik,
na förstå, om man klart sade ut att det
inte bara är fråga om att höja räntan
med Va procent, utan att man får höja
den med ytterligare Va eller 1 procent,
om så erfordras för att undgå kreditrestriktioner.
Jag vet inte, varifrån herr
andre vice talmannen hade fått sin uppgift
om att någon hade talat om 2 V« eller
3 procents höjning, men jag tvivlar
inte på att det är någonting sådant som
har föresvävat de varmaste vännerna
av räntestegring. Det innebär ingenting
annat än att man för ransonering av
nödvändighetsvaror skulle tillämpa metoden
att bara låta priset stiga och låta
dem, som ha råd att betala det högre
priset, få köpa. Det finns ju alltid folk
som har förälskat sig i ideologier, så att
de inte kunna se det minsta fel i dem,
men annars är det väl ingen människa
som tycker, att det har varit någonting
dumt med de ransoneringar vi ha haft
på smör och socker och sådant. De ha
varit besvärliga —• det är inte tu tal om
det — och ingen skulle högre än jag
önska, att man blev fri från nästa ransonering
och nästa ransonering med t.
ex. en veckas mellanrum. Brödransoneringens
upphävande har ju — hittills
åtminstone — inte visat sig leda till någon
hamstring. Men jag tror att alla
måste erkänna att våra ransoneringar,
även om de vållat mycket besvär och
innebära risker för fastlåsning av marginaler
o. d., i stort sett ha givit ett resultat,
som varit vida mer tolerabelt än
om man gått den motsatta vägen.

Den politik, som här har kallats för de
åtta punkternas politik, löper ju utefter
två linjer, som man kan säga sammanhänga
med varandra: vi skola försöka
återvinna den inre balansen och den yttre
balansen. Den inre balansen avser att
bringa varutillgången i lämplig relation
till förefintlig köpkraft. Jag vill mera i
förbigående anmärka mot konjunkturöversikten,
att man där bar sysslat uteslutande
med folks inkomster såsom ett
mått på köpkraften. Man har inte tagit
den hänsyn till förmögenhetsförhållandena.
som man enligt min mening borde
ha gjort för att få en fullständig
bild.

104 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Jag delar fullständigt herr Strands
uppfattning när det gäller priskontrollen
och det rimliga i att försöka inprägla
så mycket allmänanda i våra medelsförvaltande
institutioner, att de inte kasta
över riksbanken mycket stora belopp
i obligationer, när det blåser spekulationsvindar,
men jag kan inte fullt dela
hans mening när det gäller möjligheten
att hindra enskilda att utnyttja den köpkraft
som de hade, då de köpte dessa
försvarsobligationer. Jag tror, att man
måste se till att det inte blir omöjligt
för folk att använda sina obligationer.
Ty, mina damer och herrar, det är inte
stor skillnad mellan att ha lånat staten
pengar och att ha satt in dem i en sparbank.
Vi ha en insättarbehållning på
omkring 0 miljarder i våra sparbanker
— inemot 8 miljarder, om man tar med
postsparbanken — och de medel som
finnas där kan folk ta ut praktiskt taget
vilket ögonblick som helst. Det finns
uppsägningstider, och skulle det bli en
rusning, som man inte lyckas hejda, får
man väl införa en spärr, men principiellt
kan man ju ta ut pengarna när som
helst. Den köpkraft som finns magasinerad
på det sättet kan i nuvarande läge
vara precis lika besvärande för vårt penningväsen
som den köpkraft, som är aktuell
i form av löpande inkomster. Nu
är ju nationalekonomien en vetenskap,
som jag står mycket främmande för.
Som lekman skall jag inte tillåta mig
att kritisera de lärda män, som ha gjort
konjunkturöversikten. Den får väl stå för
deras räkning. Men jag tror som sagt,
att det skulle ha varit mycket välbetänkt,
om de hade rubricerat vårt nuvarande
inflationstryck som en följd inte bara
av stora inkomster, utan också av hopsparade
förmögenheter i form av penningfordringar.

Jag skulle vilja stryka under finansministerns
argument, då det gäller stimulans
till sparande. Han sade, att den
bästa stimulansen var, att man kan ingjuta
förtroende hos allmänheten för
penningvärdets stabilitet. Man skulle
kunna få en illustration till detta, om
man finge uppleva ett prisfall. Om människorna
fingo den känslan, att de ge -

nom att vänta skulle kunna köpa de varor,
som de anse sig behöva inom en
nära framtid, till ett lägre pris än nu,
skulle de säkert anstränga sig mycket
allvarligt för att vänta med inköpen.
Jag tror, att redan en förhoppning om
en allmän kvalitetsförbättring av varorna
skulle verka i samma riktning, d. v. s.
som ett utomordentligt kraftigt incitament
till sparande. Nu kan man kanske
invända, att detta resonnemang är fullkomligt
verklighetsfrämmande. Men jag
är inte så alldeles säker på att vi inte rätt
som det är kunna ha att vänta prisfall,
än på det ena hållet, än på det andra.
Våra massafabrikanter ha fått uppleva,
att man på den amerikanska marknaden
inte vill betala de höga priser, som man
dittills snällt bär betalat. Och enligt uppgifter
i tidningarna arbetar t. ex. textilindustrien
i Belgien redan med avsättningssvårigheter,
och man har arbetslöshet
inom branschen. Vi lida brist på arbetskraft,
men det kan mycket väl tänkas,
att en god skörd av bomull kan sänka
priset på råvaran. Kunna vi dessutom
på grund av utvecklingen på arbetsmarknaden
få full besättning i våra textilfabriker,
kommer det säkerligen inom en
inte alltför lång tid att uppstå en lust
hos våra fabrikanter att börja konkurrera,
kanske inte i fråga om pris, men
i varje fall i fråga om kvalitet. Jag vill
erinra om att bomullspriset före kriget
låg lägre än 1 krona per kilo. Nu är det
över 2 kronor — eller var det åtminstone
under den tid jag följde med priset
för inte så länge sedan. Om det blir en
god skörd, kan råvaran falla i pris, och
kunna fabrikerna utnyttja sin maskinella
utrustning bättre än hittills, bli de uppenbarligen
i stånd att sälja billigare.
Jag tror att man kan spåra tecken på en
mättnad i fråga om konsumenternas behov
av till exempel mat, kläder, artiklar
för hushållet o. d., vilket gör, att
man kan hoppas på att det åtminstone
inte på produktionssidan blir några anledningar
till ytterligare prisstegringar.

Innan jag lämnar frågan om sparandet,
skall jag be att få säga ett par ord
med anledning av herr Domös förslag
att man genom lämpliga åtgärder på

Nr 34.

105

Torsdagen den

skattelagstiftningens område skulle stimulera
sparsamheten. Om herr Domö
hade suttit med i bevillningsutskottet
och haft de erfarenheter, som vi ha haft
där, skulle han inte vilja vara med om
att genom sådana förändringar krångla
till vårt redan förut mycket tillkrånglade
skattesystem. Vi ha ju nyss genom
att ta bort de skattefria avdragen för
barn lyckats komma ifrån försöket att
inom skattelagstiftningen komma till rätta
med familjeförsörjarnas speciella ekonomiska
problem. Vi hade vidare i en
hastig vändning infört skattefrihet för
sparobligationer. Såvitt jag vet visade
det sig inte särskilt effektivt som stimulans
till sparsamhet, och säkert är
att det vållade mycken oreda i beskattningssystemet.
Jag vill således för min
del på grund av min erfarenhet från bevillningsutskottet
bestämt varna för alla
funderingar på att använda skattesystemet
för att stimulera sparandet.

Jag vill erinra om att befolkningskommissionen
har lagt fram ett förslag att
stimulera ungdomssparandet genom särskilda
statliga bidrag. När förslaget aktualiserades,
blev det starkt kritiserat
på mer eller mindre goda grunder. Såvitt
jag minns var det bara fullmäktige
i riksbanken som något så när helhjärtat
förordade det. Men om man nu skall
stimulera sparandet med statsbidrag i
en eller annan form, har man på denna
väg mycket större möjligheter att bedöma
verkan av åtgärden än om man
försöker med något slags skattelindring.
Men delta är ju en sak för sig. En annan
sak är naturligtvis, att om det finns direkta
oformligheter i vårt skattesystem,
som så att säga bestraffa sparandet, böra
de rättas till. Men det var såvitt jag vet
inte den sidan av saken som herr Domö
talade om.

Sedan hade jag ett problem till. Det
var frågan om kronans devalvering.
Herr Niisgård tog mycket lätt på den saken.
lian menade, att det nu tar emot
för dem som skola sälja massa i Amerika
och att vi därför skola sänka vår kronas
värde i förhållande till dollarn. Vi
få visserligen inte flera dollar på det
sättet, om vi inte för en kortare tid ha

4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
möjlighet att dumpa extra kvantiteter
massa in på den amerikanska marknaden.
Det föreföll, som om herr Näsgård
inte rätt läst konjunkturinstitutets redogörelse
— i den mån det nu är en redogörelse
för förhållandena — och som
om han inte observerat, att svårigheten
för oss att sälja massa inte minst beror
på att både den amerikanska och den
kanadensiska massaindustrien under
krigsåren har ökat sin produktionskapacitet
i mycket hög grad — jag tror
det är med 70 procent — en ökning
som kanske orsakats av att ett sådant
land som Sverige inte har kunnat sälja
dit.

När herr Näsgård så gjorde sig skyldig
till påståendet, att riksbanksledningen
skulle ha menat, att boten härför
skulle sökas i lägre råvarupris, vet jag
inte vad han menade med »riksbanksledningen».
Om herr Näsgård till äventyrs
avsåg fullmäktige som institution,
kan jag intyga, att vi varken tagit ställning
till eller gett uttryck åt en sådan
uppfattning. Jag förmodar, att herr Näsgård
tänker på rotvärden eller rotsiffror.
Men för dessa siffror äro ju inte
fullmäktige som institution ansvariga.

Det är naturligtvis fullständigt orimligt,
att riksbanken skulle sänka kronkursen
på grund av sådana förhållanden
som herr Näsgård anförde. I fall en näring,
även om den är betydelsefull, råkar
i prissvårigheter, skall man först
och främst undersöka, till vilka priser
leverantörerna, i detta fall massaleverantörerna,
kunna sälja. Herr Näsgård
kan inte ens ange några råvarupriser
— jag tror inte heller att herr Velander
kan göra det, fastän herr Näsgård nu
hoppas han skall hjälpa till. Men utom
råvarupriser och arbetslöner är det ju
fråga om vinster, anspråk på förräntning
av det nedlagda kapitalet, och även
den saken bör undersökas. Jag förmodar
att herr Näsgård menade, att kronan
skulle sänkas i förhållande till inte
bara dollarn, utan också alla andra valutor.
Såvitt jag förstår, ankommer det
icke på riksbanksledningen att göra den
utredning som erfordras för den sakens
skull. När riksbanken apprecierade kro -

106 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
nan med omkring 17 procent i juli 1946,
var orsaken att man funnit, att den
svenska kronan var allmänt undervärderad.
Jag vill erinra om att den gamla
guldpariteten låg vid 3,63. Om vår valuta
i förhållande till guldet inte hade försämrats
mer än dollarn, skulle vår kurs
vara 3,63. Nu är den 3,60, vill jag minnas.

Det där kunde vara någonting att begrunda
för herr Nordenson, som tyckes
ta för kontant allt vad man säger i
Schweiz. Han talade om att någon tidning
där skrivit, att Sverige utmärkte
sig för att tillverka misslyckade planer
på löpande band. Schweiz har varit
misslynt över apprecieringen, och därför
kan ju få nämnas, att den schweiziska
francen — som förr stod i samma
kurs som den franska francen, 72 öre
— nu är uppe i 92 öre i svensk valuta.
Schweiz har således inte följt med i deprecieringen
lika snällt som vi.

Denna fråga sammanhänger med frågan
om hur man skall, som det heter,
reducera köpkraften. Naturligtvis vill
man ju hejda tillväxten av köpkraft genom
inkomst- och lönestopp, men man
har också varit inne på planer att sterilisera
köpkraft genom tvångslån av
ett eller annat slag. Jag har funderat
ganska mycket på det där problemet.
Det löses inte bara genom sparande.
Om jag sparar och sätter in större eller
mindre belopp i en sparbank, äro
pengarna därmed inte steriliserade. Sparandet
är utomordentligt tacknämligt ur
allmän ekonomisk synpunkt för den individ,
som kan spara, och kräver all
uppmuntran och allt beaktande, men
det minskar inte köpkraften. Tv det jag
sparar och sätter in på banken, lånar
banken naturligtvis ut till andra, och
det blir köpkraft igen hos dem. Någon
sterilisering av köpkraft får man således
inte på det sättet.

Jag har en gång sagt här i kammaren,
att det finns bara två verkligt effektiva
metoder att sterilisera köpkraft. Den
ena är att betala statsskulden. Jag har
försökt utveckla den saken. Om man
tar upp skatter genom att överbalansera
budgeten och därmed betalar statens

skulder, så steriliserar man faktiskt köpkraft.
— Nu ser jag, att herr örne, som
vi se som gäst i kammaren, inte riktigt
är med på tankegången. Då skall jag
upprepa det resonemang, som jag en
gång förde och med vilket jag till och
med lyckades övertyga herr Velander.
Vi anta alltså, att min ärade granne till
vänster professorn från Göteborg är
skattedragare och av staten berövas 100
kronor i skatt. Dessa 100 kronor användas
för att betala en obligation, som
herr örnes verk utfärdat och som t. ex.
jag har köpt. Innan denna transaktion
hade professorn 100 kronor och jag 100
kronor att fordra. Vi hade således en
köpkraft av 200 kronor. Men om vi ta
pengarna från herr Andrén och betala
mig med dem, så bär jag visserligen
100 kronor i köpkraft, men herr Andrén
har mist sina 100 kronor. Vi två tillsammans
ha 100 kronor efteråt mot 200
förut. Om man tänker igenom det en
smula, kommer man underfund med att
det är riktigt. Det tar kanske litet tid.

Det andra sätt, som jag inte rekommenderade
men som jag ansåg var tekniskt
möjligt, var att bränna upp sedlar.
Det är ju obestridligen riktigt, men
det kan ju omöjligen rekommenderas,
och det av olika skäl, dels därför att
det kostar pengar att trycka nya, dels
därför att folk säkert inte anses kloka,
om de börja göra det. Men det finns ett
gammalt beprövat medel, som är likställt
med detta, och det är helt enkelt
en myntrealisation. Man bestämmer, att
de sedlar, som äro utelöpande, skola påstämplas
att en tia bara är värd t. ex.
fem kronor o. s. v. Jag skulle tro, att
lierr Andrén genast finner, att det är
ett effektivt sätt att sterilisera köpkraft.
Och jag kan inte neka till att om vi försämra
vårt dollarvärde, så vore det att
gå den motsatta vägen. Eftersom man
nu allmänt önskar, att köpkraft skall
steriliseras, bör man ju inte gå en motsatt
väg. Redan det ger en anledning
till eftertanke.

Herr talman! Jag har således framför
allt funnit mig föranlåten att begära
ordet i denna långa debatt — hade
jag fått tala i går kväll, skulle mitt

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34. 107

anförande inte ha blivit så långt som
nu ■—- för att säga, att de, som spekulera
i att vi ha att inom den närmaste tiden
motse stigande diskonto och stigande
långtidsränta på grund av riksbankschefens
inställning, inte ha rätt,
ty riksbanksledningen i form av fullmäktige
har en annan mening, och den kommer
att göra sig gällande.

Herr NÄSGÅRD (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill friska upp her Björnssons
minne av vad jag sade i går kväll
genom att erinra om att jag framförde
den åsikten, att man i stället för att
yrka på en sänkning av råvarupriserna
för massan borde undersöka, huruvida
man inte kunde gå tillbaka till
samma växelkurs för kronan, som vi
hade före apprecieringen år 1946. Med
anledning av yttranden från regeringshåll
sade jag, att om vi inte kunna göra
det isolerat utan det är en allmäneuropeisk
fråga, så borde också det kunna
undersökas. Jag tilläde, att en dylik
återgång inte behövde verka i inflationistisk
riktning, och det har nu herr
Björnsson instämt i — kanske utan att
komma ihåg, att jag sade det. Herr
Björnsson nämnde ju nyss, att det mycket
väl kan hända, att priserna på exportmassa
sjunka och att det kommer
att verka i deflationistisk riktning.

Vad i övrigt marginalerna beträffar,
vill jag erinra herr Björnsson om att jag
särskilt nämnde, att råvarupriserna inte
ens utgöra hälften av priset för den färdiga
massan. Jag hänvisade i det stycket
till en mycket framstående auktoritet,
nämligen den nuvarande folkhushållningsministern
statsrådet Kock, som
för en del år sedan gjorde en undersökning
åt skogsutredningen, vilken är redovisad
i ett betänkande.

Ilcrr OSVALD: Herr talman! I den hittills
förda debatten ha jordbrukets problem
endast obetydligt behandlats, och
jag skall därför, herr talman, be att
med några ord få ägna mig åt en del
frågor, som röra jordbrukets ställning

Ang. regeringens ekonomiska politik.

i det program, som här har framlagts.
Jag skulle vilja granska den uppfattning
om jordbrukets utveckling, som
kommer till synes i regeringens program.

Det har uttryckts vissa tvivel på att
den produktionsstegring som man räknat
med, 8 y, procent, skulle kunna
uppnås. För min del tvekar jag inte att
säga, att den utvecklingen kan bli möjlig,
under förutsättning att man får det
tillskott av konstgödsel, den ökning av
antalet traktorer o. s. v., som ingå i programmet.
Men frågan är, om detaljerna
i programmet kunna bli sådana som
framgår av den lämnade framställningen.

Låt oss se t. ex. på matfettsproduktionen!
Man räknar med en sinörproduktion
av 100 000 ton om året, vilket
alltså skulle motsvara ungefär två tredjedelar
av konsumtionen. Resten av
konsumtionen år 1952/53 skulle fyllas
dels genom inhemsk odling av oljeväxter,
dels genom import av råvaror,
vilket skulle ge sammanlagt 50 000 ton
matfett, varav 20 000 från den svenska
oljeväxtodlingen. Den proportion, man
där har räknat med, kan också anses
vara lämplig för att få fram en god kvalitet
på det vegetabiliska matfettet.

Men vad man kan ställa i fråga är, om
det kan bli möjligt att uppnå en smörproduktion
på 100 000 ton med det
mjölkpris, som man för närvarande har
i vårt land. Om man ser på smörproduktionens
utveckling, så visar det sig,
att vi för två år sedan, alltså 1946, producerade
i det allra närmaste 100 000
ton, nämligen 99 600 ton, men 1947 hade
produktionen sjunkit till 94 500 ton, och
årets produktion, till och med augusti
månad, ligger redan mellan 15 000 och
16 000 ton under motsvarande produktion
förra året. Skulle minskningen fortsätta
i samma takt. få vi med all säkerhet
för år 1948 mindre än 80 000 ton
smör.

Den utveckling, som man har kunnat
iaktta under dessa år, sammanhänger ju
till väsentlig del med den övergång till
kreaturslöst jordbruk, som man har
kunnat bevittna och som ju alltjämt

108 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

pågår. Man kan därför, menar jag, knappast
våga räkna med att vi, om detta
prisläge blir bestående, skola komma
fram till den stora smörproduktion,
som man har räknat med. Däremot är
det min mening, att man har möjlighet
att räkna med en betydande ökning av
försörjningen med matfett från den
svenska oljeväxtodlingen.

Före kriget fyllde vi nära hälften av
det svenska matfettsbehovet med margarin,
fastän det ju då inte fanns några
svenska råvaror till margarintillverkningen.
Nu finns det svenska råvaror
till knappt hälften. Vi hade då omkring
70 000 ton smör per år och 60 000 ton
margarin. Om man räknar med samma
relation för slutet av den fyåraårsperiod,
som det här är fråga om, blir det
låt oss säga 80 000 ton smör och 70 000
ton margarin, varvid det senare till
knappt hälften skulle härröra från
svenska råvaror. Vi skulle för detta behöva
60 000 ton olja, varav ungefär
25 000 av svensk produktion. Denna
kvantitet har man uppnått redan genom
årets oljeväxtodling, i det att årets
oljeväxtskörd ger 28 750 ton olja. Den
skulle således mycket väl räcka till en
matfettproduktion av den storlek, som
jag nyss talade om.

Emellertid torde man ha möjlighet att
sträcka sig ännu längre i fråga om
svensk oljeväxtodling, om så skulle vara
önskvärt. Redan den höstsådd, som
gjorts i år av oljeväxter, är tillräcklig
för att vid normal skörd förse värt
land med den olja, som behövs för framställning
av den förut nämnda margarinmängden,
alltså 25 000 ton olja.

Framställningen av det vegetabiliska
fettet kräver mindre arbetskraft än av
det animaliska och ställer sig därför också
billigare. Ur den synpunkten skulle ju
en ökning av margarinandelen kunna inverka
gynnsamt på det genomsnittliga priset
på matfett. För närvarande är, kan
man säga, situationen i fråga om matfettspriset
tämligen invecklad. För det första
lämnas ett stöd åt oljeväxtodlingen genom
garanterade priser, och för det andra
tar man ut en margarinaccis, som ju
är en kvarleva — kan man väl säga —

från äldre tider, då man ville lätta på
konkurrensen med smöret. Och för det
tredje ges det subventioner, för att matfettet
ändå inte skall bli för dyrt.

Med en annan fördelning mellan det
animaliska och det vegetabiliska fettet
för slutet av denna fyraårsperiod skulle
det genomsnittliga priset på matfettet
kunna hållas lägre, och man skulle sålunda
även vid en ökad konsumtion icke
behöva räkna med nämnvärt större utgift
härför.

Det brukar ibland mot en ökning av
oljeväxtodlingen göras den invändningen,
att den inkräktar på andra odlingar.
I själva verket är denna invändning
falsk, därför att produktionen av det
vegetabiliska fettet ju kräver en mindre
areal än produktionen av motsvarande
mängd animaliskt fett. Man frigör sålunda
i själva verket areal för andra odlingar.
Sådan areal frigörs ju för övrigt
även av andra orsaker, t. ex. den starka
ökning av traktorerna, i och för sig alldeles
riktig, som man räknar med. Den
måste nämligen komma att innebära en
betydande minskning av foderbehovet.
Man har därför anledning att räkna med
möjligheten av en utvidgning av andra
produktionsgrenar.

Något som jämte produktion av animaliskt
fett också bör beaktas är enligt
min mening köttproduktionen; inte den
som härrör från utslaktade mjölkdjur,
utan den som kommer direkt från s. k.
biffkor. Den skulle kunna ökas. En sådan
ökning blir nödvändig också därför,
att den stigande avkastningen per
ko och den större livslängden hos kreaturen
komma att medföra en minskning
av utslaktningen. Yi bli därför nödsakade
att driva fram en produktion av
kött efter andra principer än man hittills
i huvudsak tillämpat i vårt land.

Man skulle sålunda kunna åstadkomma
en ökning även av köttproduktionen
och på det sättet minska behovet av import
av kött vid slutet av den fyraårsperiod,
som det här är fråga om.

Genom en sådan inriktning av jordbrukets
produktion, som jag här har talat
om, skulle det sålunda inte bara bli
en större produktion av födoämnen, utan

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34. 109

det skulle också bli möjligt att i snabbare
takt än man räknat med avveckla
ransoneringarna på matfett, kött och
även socker. Ett sådant program för
jordbruket skulle vara ägnat att i högre
grad än det, som här är framlagt, verkligen
utnyttja den svenska jordens produktionskraft
och på det sättet bidra till
en förbättring av den ekonomiska ställningen.

Enligt min mening vore det därför
önskvärt, både för att uppnå en större
produktion och för att snarast möjligt
kunna bli av med de ransoneringar, som
jag här har nämnt, med en omprövning
av programmet för jordbrukspolitiken i
enlighet med de synpunkter, som jag
här, herr talman, har framfört.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag skall bara tillåta mig ett par
korta repliker.

Under gårdagens debatt förnams det
från ett par talare för högern och någon
för bondeförbundet en viss irritation
gentemot folkpartiet. .lag förstår,
att under för handen varande omständigheter
en sådan irritation kan göra
sig gällande. Jag förstår den så pass, att
jag inte känner mig vare sig chockerad
eller på något annat sätt upprörd över
att den har kommit till synes, men den
föranleder mig till ett par små funderingar.

Herr Domö t. ex. hade det intrycket,
att folkpartiet hade vunnit sina framgångar
därför att det hade avhållit sig
från att ta parti till allting, som var obehagligt.
Innebörden i detta yttrande
skulle väl vara, att valresultatet blev
mindre lyckligt för högerns del, därför
att högern hade anslutit sig till sådant,
som var obehagligt. Jag skulle gärna vilja
veta, vad det var för obehagligheter,
som högern på detta sätt så bestämt tagit
parti för. Det kan vid aldrig betraktas
som någon obehaglighet, att man inte
ville ansluta sig till höjningen av bensinskatten
eller till höjningen av pappersskatten?
Jag föreställer mig, att det
motsatta ställningstagandet i dessa frågor
var detsamma som att gå in för obc -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

hagligheter. I den mån man tänker på
räntehöjningar och omsättningsskatt
o. s. v., måste jag bekänna min obekantskap
med att man från något håll under
den riksdagsperiod, som föregick valrörelsen,
eller under valrörelsen på något
bestämt sätt, på något sätt som liknade
ett oeftergivligt krav, anslöt sig
till dessa åtgärder.

Detsamma gäller om reklamen. Någon,
jag tror det var herr Nordenson, karakteriserade
valet bland annat såsom ett
reklamval. Ja, det kan väl i så fall inte
gärna bero på att man har någon principiell
motvilja emot att valpropagandan
på sitt sätt delvis och kanske i stor utsträckning
får formen av reklam, en modern
reklam. Om jag erinrar mig mina
intryck från valrörelsens yttre sida, kan
jag faktiskt inte erinra mig annat än att
den yttre reklamen var ungefär lika intensiv
från alla partiers sida. I den mån
man skall uttala sitt misshag över att
reklamapparaten kanske har spelat en
avgörande roll vid detta val, bör väl det
missnöjet i så fall rikta sig mot den egna
reklamapparaten, som har fungerat sämre
än andra partiers. Någon principiell
motvilja mot reklamen såsom del i valpropagandan
kan, så vitt jag förstår, inte
finnas.

Herr Näsgård hade också några små
kärleksfulla ord att säga till folkpartiet,
och jag förstår också dem. Herr Näsgård
hade bland annat fått det intrycket
av gårdagens debatt, att statsministern
kanske hänvände sig till fel parti, när
han undersökte möjligheterna för assistans
åt sin hårt hotade seglats. Jag vet
inte riktigt, vad herr Näsgård menar,
men jag kan försäkra honom, att om
statsministern skulle ha vänt sig till folkpartiet
i stället för till bondeförbundet,
så skulle han ha fått ungefär samma
svar. Vi skulle också ha rekommenderat
honom att undersöka möjligheterna för
en samlingsregering. Om statsministern
då hade svarat likadant som han gjorde
till bondeförbundet, att den lösningen
enligt lians mening inte var aktuell, skulle
saken från vår sida ha varit utagerad.
Det skulle inte ha behövts en så långdragen
kris, herr Näsgård, om statsmi -

Ilo Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
nistern hade frågat folkpartiet. Ur den
synpunkten hade det kanske varit bättre,
att han hade gjort det.

När jag tidigare hörde herr förste vice
talmannens försäkran om den vänliga
sinnesstämning, som hade rått under
förhandlingarna, och den ganska långt
gångna överensstämmelse, som man uppenbarligen
hade nått, slutade nog mina
reflexioner med den slutsatsen, att
det kanske var rätt naturligt i alla fall,
att det var bondeförbundet, som statsministern
frågade.

Sedan har jag en liten reflexion att
göra. Jag kan inte neka till att när jag
hörde finansministern i går i sitt andra
anförande behandla problemet om sparandet,
fick jag en känsla av att finansministern
bland sina många förtjänster
knappast kan inräkna förståelse för vad
jag skulle vilja kalla sparandets psykologi.
Jag kunde inte värja mig för det
intrycket, att det med ett sådant resonemang
som hans naturligtvis går att vinna
gehör hos teoretiskt skolade människor,
som se problemen uteslutande från
de teoretiska synpunkterna, men att det
är väldigt svårt att vinna förståelse inte
minst hos den stora massa av medborgare,
som finansministern säkerligen
med all rätt ansåg det vara nödvändigt
att koppla in i sparverksamheten. Herr
Björnsson var inne på samma linje i
dag.

Jag skall inte på något sätt försöka bestrida
den alldeles obestridliga sanningen,
att sparviljan har ett mycket intimt
samband med frågan om stabiliseringen
av priserna, av den svenska kronans värde.
Det är alldeles uppenbart, att problemet
mycket nära sammanhänger också
med dessa ting. Men när även herr
Björnsson för sin del tror, att den bästa
stimulansen för sparandet ligger i dessa
ting, då tror jag, att han i någon mån
— nej, rätt betydligt — överskattar dessa
saker. När folk i allmänhet resonerar
om sparandet, så tror jag att man har
mycket litet begrepp om de teoretiska
distinktioner, som herr Björnsson och
finansministern här ha gjort. Man vet
rätt litet om de ekonomiska rörelser,
som inverka på den svenska kronans

värde. Man har rätt litet till övers för
en teoretisk diskussion om dessa ting.
När man resonerar om sparandets värde
och betydelse, sker det nog från den
kanske enkla och kanske demagogiska
synpunkten, att det inte lönar
sig att spara, tv det, som man sparar,
får man i alla fall inte behålla.
Jag menar, att den sinnesstämningen
måste man på något sätt försöka att få
bort genom praktiska åtgärder eller genom
att inta en mera förståelsefull attityd
till frågan om sparandets lönsamhet
om man skall lyckas förbättra atmosfären
för sparandet. Jag tror däremot,
att det är fåfängt eller i varje fall rätt
svårt att övertyga menige man om värdet
av det teoretiska resonemang, som
annars förts i denna debatt.

Att det är alldeles ofrånkomligt att öka
sparviljan och sparintresset, om det
skall vara möjligt att åstadkomma den
väldiga ansvällning av sparandet, som
de föreliggande ekonomiska utredningarna
förutsätta, är väl uppenbart. Jag
kan som sagt inte värja mig för det intrycket,
herr talman, att den attityd, som
finansministern här har intagit, rätt illa
rimmar med de utomordentligt ökade
anspråk på sparvilja och sparintresse,
som de ekonomiska utredningarna förutsätta.

Herr GÖRANSSON: Herr förste vice
talman! Det är ett bevis på det svenska
samhällets stabilitet, att riksdagen efter
en rätt häftig valstrid nu kan så
lugnt och besinningsfullt göra upp ekonomiska
planer för den närmare framtiden.

Vi försöka med varandra komma överens
om hur det skall vara möjligt att
komma ut ur den nuvarande ekonomiska
krisen. Men det finns en annan fråga,
som i det sammanhanget förtjänar
lika stor uppmärksamhet, och det är
frågan, hur det skall vara möjligt att
komma ut ur denna kris med en bibehållen
eller förbättrad folkmoral, med
en hållfasthet hos medborgarna, som
gör, att de äro villiga att sätta in alla
sina krafter för att försvara det, varom

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34. 111

striden nu står ute i världen, nämligen
den enskilda och den nationella friheten,
humanitet och människovärde. Hur
vi stå beredda i den kampen blir av avgörande
betydelse för vår framtid. Det
finns måhända några, som skulle vara
benägna att säga, att vad vi sträva efter
avspeglar sig på ett särskilt sätt i
vårt sociala välfärdsarbete. Man skall
peka på hur våra sociala förhållanden
ha förbättrats under årens lopp och hur
det i detta land har visat sig stor villighet
att bistå dem, som ha det svårt
och som äro i behov av hjälp.

Detta är en lovvärd form av ideella
strävanden, men samtidigt skall det påpekas,
att om våra gemensamma ansträngningar
begränsa sig enbart till en
materiell välståndsökning, så inskränkas
dessa strävanden på ett farligt sätt. De
bli uteslutande vad man skulle kunna
kalla för en levnadsstanclarclsidealism,
och det är en mycket uttunnad form av
idealism.

I debatten i går talades det om vilka
oanade möjligheter, som teknikens utveckling
kan ge, när det gäller att skaffa
oss bättre försörjningsvillkor. Allt
detta är gott och väl, men teknik och
organisation lösa icke livets alla problem.
Det gör inte välståndet heller. Och
jag menar, att samtidigt som vi sträva
att förbättra vårt folks försörjningsmöjligheter,
måste vi som ett komplement
till detta, om inte bilden skall bli snedvriden
och om vi inte skola förfela målet,
också ständigt hålla klart för oss
själva, för våra väljare och för hela vårt
folk, att mycket kan fås för pengar, men
inte allt. Vi måste göra klart för människorna,
att detta ord välstånd, så omtuggat
och så slitet, omsluter en verklighet
som har sina bestämda gränser,
när det gäller människornas personliga
problem och lösningen av dem.

Jag läste i tisdags i Morgon-Tidningen
en pigg artikel med några synpunkter
på kulturdebatten. Där säger författaren:
»Det är tragiskt att man i vissa
kretsar har stannat vid kampen för ekonomiskt
välstånd och glömt att det kulturella
välståndet är minst lika viktigl.
Ett obarmhärtigt krig mot den andliga

Ang. regeringens ekonomiska politik,
proletarismen är arbetarklassens stora
uppgift just nu.»

Man vill gärna instämma i detta med
betonande av att den andliga proletarismen
enligt all erfarenhet kan finnas
lika väl hos de bättre situerade och att
kampen mot den andliga och kulturella
fattigdomen är allas vår gemensamma
kamp.

I det sammanhanget vill jag betona,
att det intresse för materiella villkor,
som man ibland har velat lokalisera till
en särskild samhällsklass, finns hos alla
politiska partier och alla samhällsgrupper.
Vi vilja alla tjäna mera pengar; vi
ha ingen anledning att förebrå andra
någonting i det hänseendet. Och man
kan säga, att det är riktigt med en sådan
strävan. Det är bara det, att man
inte får stanna därvid, ty då unknar
samhällslivet och framstegen avstanna.
Vi få inte heller i detta sammanhang
låta förleda oss att tro, att ett stigande
välstånd utgör något osvikligt mått på
ett folks eller en nations moraliska beskaffenhet.
Svår brottslighet, utbrett fylleri
och liderligt leverne kunna mycket
väl förenas med en hög levnadsstandard;
det finns många exempel på detta.
Det är viktigt i denna tid att vi hålla
detta fullt klart för oss och alltså försöka
komma fram till en överensstämmande
åskådning, som skulle utmynna
i att vi tillsammans måste taga krafttag
för att lösa tidens etiska och moraliska
problem.

Det finns en skribent på arbetarrörelsens
sida, som nyligen publicerade sina
synpunkter på denna fråga. Han menade,
att det var naturligt, att arbetarrörelsen
under pionjäråren, när nöden var
skriande, i förslå hand tog sikte på de
materiella villkorens förbättrande, men
att situationen nu är en annan och att
vi nu måste samla oss. Ilan påpekar i
det sammanhanget följande: »Det skulle
vara ett väl magert svar på frågan, hur
vi skola lösa de moraliska problemen,
om vi avvisade de kristna föreställningarna.
»

Det är mycket vi kunna vara glada åt
i dagens samhälle, men det finns eu hel
del mörka fläckar, som lid efter annan

112 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
tilldraga sig uppmärksamheten. Jag tänker
på brottsligheten, spritmissbruket
och den stora lösaktighet, som otvivelaktigt
förefinnes på vissa håll, inte
minst bland ungdomen.

Det har på sista tiden i pressen förts
en debatt angående ungdomsbrottsligheten.
Jag är inte säker på att de uppgifter
som där lämnats i alla avseenden
äro riktiga; rättsstatistiken släpar
efter. Jag tror inte att det förhåller sig
på det sättet, att brottsligheten för närvarande
befinner sig i ökning. Jag tror
inte heller att de reaktionsformer, som
användas mot unga brottslingar och mot
brottslingar över huvud taget, just nu
utöva något större inflytande på brottsfrekvensen.
Men det är en annan sak,
som förtjänar större uppmärksamhet och
som är själva grunden till att vårt moraliska
läge i vissa fall kan synas bekymmersamt,
och det är, att vi stå så
osäkra och frågande inför problemet om
vad som är rätt och orätt. Vi ha glidit in
i en relativistisk värld, där ingen egentligen
vill stå inne för vissa bestämda
lösningar, vissa bestämda svar på frågan
om vad som är rätt och orätt.

Men om vi gå in i en farlig och påfrestande
tid, som kanske kommer att
kräva ett uppbåd av alla krafter för att
vårt folkstyre skall kunna försvaras och
bevaras och för att vi över huvud taget
skola kunna komma igenom, är det en
angelägenhet av största vikt, att vi inom
alla partier försöka komma fram till något,
som kan betecknas som åtminstone
ett etiskt minimum. Det råder en moralisk
förbistring, som gör att ungdomen
för närvarande har mycket svårt att
kunna finna sig till rätta i denna tid.
Det är egendomliga påståenden som
slungas ut i pressen, i radion och även i
vetenskapliga arbeten. Ett sådant påstående
är t. ex. att brottet skulle vara
att betrakta som ett hälsotecken. Ungdomen
läser ju sådant och tar intryck av
det, och det är klart, att om en sådan
åskådning vinner utbredning, kan den i
det långa loppet inte annat än påverka
den allmänna uppfattningen.

Om jag tänker på sexualfrågan, där läget
enligt min mening i många fall är

högst otrevligt och ger anledning till
djupa personliga tragedier, kastas det
ut även från folk med vetenskaplig utbildning
och barlast sådana påståenden
som att det är fuillständägt likgiltigt,
hur begåvade människar eller i varje
fall folk som icke äro underbegåvade
lägga upp sitt sexualliv, medan vi däremot
med den största uppmärksamhet
och noggrannhet måste so efter, hur debila
och imbecilla klara sitt sexualliv
— det är de som skola hållas efter. Utom
det att detta är typiskt för en herrefolksmentalitet,
där man vill bevara åt sig
själv rätten att göra ungefär vad man
vill, så utgör det ett bestämt brott mot
den regel som ovillkorligen måste hållas,
om man skall bevara fasta värdenormer,
nämligen regeln om moralens universalitet.
Den regeln måste tillämpas
från samhällets topp tvärs igenom ända
ned till botten. Samma krav måste ställas
på medborgarna oberoende av deras
begåvning, oberoende av deras förmögenhet
och deras sociala ställning, deras
möjlighet till inflytande o. s. v. Detta,
menar jag, är en sak som direkt sammanhänger
med demokratien.

Vi måste i en demokrati ställa inte
lägre krav, utan högre krav på medborgarna.
Och om demokratien, som
riktigt är, skall kännetecknas av en varin
ström av mänsklighet, skall denna varma
ström mötas från medborgarnas sida
av en villighet att ge och att offra. Det
får inte bli så att demokrati jämställes
med självsvåld. Demokratien är i sin
finaste utformning den yppersta formen
av frivillig och självålagd disciplin.

Jag slutar med att säga, att om ett
samarbete mellan olika partier, i vad
gäller de ekonomiska frågorna, skulle
kunna utsträckas till att avse också samfällda
strävanden från riksdagens sida
att ge mera auktoritativt uttryck för vår
önskan att nå fram till ett enhetligt uppfostringsideal,
tror jag att detta inom
alla partier skulle hälsas med tillfredsställelse.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag ber att
varmt få instämma i de uppslag, herr

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

113

Göransson nyss anfört, när det gäller
vad som bör uppmärksammmas och göras
beträffande ungdomens vård och
upplysning. Jag tycker det vore mycket
lämpligt, att de utomordentliga ord,
som han i den delen sade, toges in i
tidningarna, och icke minst i de stockholmska
aftontidningarna, i den uppmärksamhetskrävande
form som de förtjäna.

Herr Elon Andersson yttrade någonting
om att såvitt han kunde erinra sig
hade högern inte krävt räntehöjning och
omsättningsskatt under valet, och därför
skulle vi inte nu framhålla detta krav
på annat sätt än vi hade gjort då.

Nej, vi göra inte det! Vi ha tidigt under
riksdagens lopp och redan under
förra riksdagen framhållit detta som en
del av de medel som borde ifrågakomma,
när man övervägde åtgärder för att
komma till rätta med den ekonomiska
situationen. Och vi stå fortfarande på
den ståndpunkten. Vi ha inte stuckit
under stol med den. Att våra politiska
motståndare sedan under valet spetsade
till saken och bara framhöllo dessa ting
som allt vad vi ville, åstadkom naturligtvis
en känsla hos väljarna, att vi
bara kommo med obehagliga saker, i den
mån vi inte hade tillfälle att upplysa
dem om sanningen.

Den debatt, som nu pågår på andra dagen,
har givit åtskilligt, som har varit
av mycket stort intresse. Framför allt har
den givit —- i varje fall i en del avseenden
— ett välbehövligt innehåll åt
höstriksdagen. Jag framställde på höstriksdagens
första dag en interpellation.
Jag var angelägen om att vi skulle få
dryfta de samhällsekonomiska spörsmålen,
som ju ha egenskapen att vara
grundproblem just i riksdagens arbete.
Denna debatt var vad jag syftade till,
och de förslag som ha framlagts från regeringens
sida vittna om en vilja att taga
upp problemen. Således har jag i den
delen nått vad jag ville med min interpellation.
Jag vet inte, huruvida den
skall anses besvarad med vad som har
förekommit här. Jag anser att den första
punkten är besvarad; jag anser däremot
inte att vi i den andra punkten, där vi

8 Första kammarens protokoll 19i8. Nr 34.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

önskade få veta vad man inom regeringen
förberedde i fråga om överenskommelser
och åtgärder, som skulle utföras
gemensamt av staten och organisationerna,
ha fått tillräckliga upplysningar.

När jag hörde inläggen från regeringssidan
i går, fick jag ett ganska bestämt intryck
av att regeringen med sina skisserade
åtgärder syftar till att åstadkomma
ett resultat, som vi alla sträva efter, nämligen
samhällsekonomisk balans. Osäkerheten
hos regeringen framträder emellertid
ganska tydligt, men man förklarar sig
likväl ganska tvärsäkert ämna fortsätta

— som finansministerns ord lödo i går

— på de hittills följda vägarna för att
nå balans. Detta ger mig anledning att
något ingå på finansministerns yttrande
i går.

»Alla måste hjälpa till!» sade herr
Wigforss. Ja, det äro vi alla ense om.
Men det räcker inte med allmänna uttalanden
och önskningar om att man skall
få med alla, utan det behövs avgörande
åtgärder för att allmänheten skall få viljan
att gå de vägar, som äro behövliga i
nuvarande situation. Vi måste ha sparande
för att få investeringskapital, vi
måste ha så stor arbetseffekt som möjligt,
vi måste främja exporten. Men då
är det också nödvändigt att ge de kategorier
som skola prestera denna anspänning,
detta merarbete, den uppfattningen,
att deras insats kommer att även
för den enskilde vara lönande och att
den kommer att uppskattas på det sätt,
som en sådan insats i nuvarande situation
förtjänar.

Men, herr finansminister, jag fick ett
mycket beklämmande intryck, niir finansministern
visade sig vara så pessimistisk
beträffande sparandet, att han
uppgivit tron på möjligheterna att åstadkomma
ett ökat sparande av någon nämnvärd
betydelse på frivillighetens väg.
Han sade sig tro att den balansering
som skulle kunna nås genom stabilisering
av inkomster och priser, skulle
ge ett sådant incitament som befrämjade
sparsamheten. Ja, men man skall
nog inte överskatta den saken heller,
allra helst som väl kanske inte stabiliseringen
i och för sig i den nuvarande

114 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

situationen kan vara den bestämmande
faktorn, när det gäller möjligheten att
komma fram till samhällsekonomisk
balans.

Finansministern hade, ledsamt nog,
inga arbets- eller sparfrämjande skatteändringar
att ställa i utsikt. Finansministern
har vidare skjutit undan användningen
av penningpolitiska medel
för ernående av den erforderliga balansen
och arbetar i stället med regleringsåtgärder.

Jag skall inte gå närmare in på detta.
Jag emotser med intresse, att finansministern
ville något utförligare utveckla
dessa saker, men jag vill också ställa en
direkt fråga till finansministern — jag
ställde den redan i går, men jag fick då
mycket undvikande svar. Den lyder: Hur
tänker sig finansministern i fortsättningen
riksbankens politik i olika avseenden?
Och i samband med det vill jag
återigen fråga: Hur tänker finansministern
förfara, när det gäller konverteringen
av de statslån som förfalla nästa år
— om jag minns rätt omkring 300 miljoner
— och sedan under åren därefter
i högst betydande omfattning?

Jag tror inte det går att låna under de
nuvarande omständigheterna. Detta tycks
ju leda till att man i stället för att på
vanligt sätt låna pengar till kapitalbudgeten
tänker tillgripa indirekta skatter.
Orsaken till att man gör detta är väl
just att man helt enkelt inte kan låna.

Inte heller beträffande den samverkan
under riksbankens ledning på kreditstyrningen,
som vi voro inne på i går, fingo
vi någon sådan öppen belysning från finansministerns
sida som jag tycker att
läget kan kräva. Finansministern talade
om att man kan tänka sig överenskommelser
med penninginrättningar och dylikt.
Det skulle inte vara fråga om någon
skyldighet. Men vad menade då finansministern
med uttrycket: Man får
inte väja för användande av »erforderliga
medel» för att nå vad man vill, d. v.
s. för att nå balans? Är det lagstiftning
eller är det inte lagstiftning, som ligger
bakom detta finansministerns yttrande?

Och vidare: När det gäller emitteringen
av obligationslån förklarade fi -

nansministern, att det var nödvändigt
att kunna avgöra, vilka företag som
skulle få komma i åtanke och i vilken
ordning detta skulle få ske, emedan man
måste neka en del, då annan användning
av pengarna, som vore bättre, kunde anvisas.
Då skulle vi alltså nu vara där, att
det är regeringen som sådan eller andra
statsmyndigheter, som skola sitta inne
med insikten om hur produktionen — jag
höll på att säga i allo — skall inriktas.
Vore det inte skäl att, innan man går in
för ett bundet system även på det området,
ge akt på hur hastigt möjligheterna
för en viss produktion eller en viss
export kunna växla ute i världen och ge
akt på nödvändigheten att få fram livaktighet
och anpassningsförmåga såsom
handlingslinje i sina strävanden för att
åstadkomma ökad produktion och ökad
export? Man beaktar icke faran av att
man överskattar möjligheten för statsmyndigheter
att styra produktionen och
avgöra olika företags utveckling och öde.

Det är en passus i de deklarationer,
som utgöra grundvalen för denna debatt,
som bör uppmärksammas, och det
är uttrycket i fråga om service- och småindustrien.
När en talare i går var inne
på den saken, förklarade herr Strand,
att det var ett »valtal» att tala om småindustrien
och dess betydelse. Ja, det må
vara antingen det ena eller det andra;
jag vill här bara för finansministern
framhålla, hur alla vi som ha arbetat
inom näringslivet på åtskilliga områden,
äro ytterst angelägna om att icke så där
fixera de olika företagens läge i en viss
klass, där den ena är förtjänt att behandlas
väl av staten och den andra att behandlas
illa. På det sättet får man aldrig
fram den kraft och styrka, som produktionslivet
behöver. Jag skulle tro att det
fordras en mycket noggrann övervägning
när man går att bedöma det ena företagets
möjligheter att driva produktion
i motsats mot det andra.

Hur olika en viss produktion kan bedömas,
framgår bl. a. av 4-årsprogrammets
plan rörande konstgödselproduktionen.
Man beräknar täcka behovet av superfosfat
i landet genom en viss import
av färdig superfosfat. Uppenbarligen kan

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34. 115

man här också mycket väl överväga möjligheterna
att genom ökad import av råfosfat
till den inhemska superfosfatindustrien
säkra tillgången på superfosfat
och på så sätt åstadkomma icke obetydlig
besparing av hårdvaluta. Jag nämner
detta endast som ett exempel på omöjligheten
av att från centrala byråers eller
statliga myndigheters sida kunna påräkna
sådana detaljinsikter och smidighet,
som det kan krävas för att »styra» produktionen.

I en del avseenden gav finansministern
i går svävande och undvikande upplysningar,
men i ett avseende ansåg jag
mig få ett mycket klart belägg. Det gällde
regeringens inställning till stabiliseringen
av inkomster och priser. Regeringens
politik går först och främst ut på
att dämpa riskerna för ytterligare lönekrav.
Inför den uppgiften få alla andra
hänsyn vika. Regeringen anser sig ha
fixerat ett faktiskt maktläge och handlar
därefter.

I detta sammanhang kanske det lönar
sig mindre att påminna om vem det var
som för förhållandevis kort tid sedan
ofta och även — som jag fattade det —
gärna talade om för intresseorganisationerna,
att det fanns utrymme för icke
obetydliga lönestegringar. Det tjänar
kanske i detta sammanhang inte heller
mycket till att uppehålla sig vid de fortfarande
uppdykande försöken att förenkla
denna fråga till ett problem om
den ändrade fördelningen mellan löner
och s. k. vinster. Vad som vid detta tillfälle
är viktigt, är att regeringens grundförutsättning
härutinnan låser hela diskussionen.

Jag vill tillstå, att jag har svårt att
tro att den ekonomiska insikt, som i
mycket hög grad kännetecknar ledarna
inom arbetarorganisationen, skulle anse,
att detta är den enda väg som är möjlig
och att den absolut leder till det mål,
som måste vara ett intresse inte minst
för de stora löntagargrupperna: att verkligen
få samhällsekonomisk balans på
lång sikt. Jag tror nämligen att de måste
inse, att en korttidsbalans här visserligen
kan vara värdefull, men att den
icke är lösningen på de problem som vi

Ang. regeringens ekonomiska politik,
ha att sysselsätta oss med när det gäller
den stora uppgiften att klara ut det hela.
På den vägen får man bara ett anstånd.
Det kanske kan vara viktigt, och jag
tror det är viktigt, att få ett sådant anstånd,
men frågan är: Kunde det inte
vara möjligt att gå mera på djupet och
fördomsfritt diskutera även andra saker
än just denna?

Under de år vi haft regleringar av alla
slag har jag allt mer fått det intrycket,
att en schematisk fastlåsning -— det må
gälla priser eller löner eller någonting
annat — icke är en återspegling av det
verkliga livet och den av människor
åstadkomna rörelse, som i själva verket
åstadkommer allt framsteg.

Jag tyckte i går, att det i herr Strands
yttrande angående priskontrollen låg en
underton, som vittnar om att han är
fullt medveten om just de saker som jag
nyss talade om: att det är farligt att
schematiskt binda, att styra, om man
inte har med sig de samverkande krafterna
i det hela. Och som jag ser det är
det just i denna schematiska, bundna inställning
hos regeringen, som den största
faran ligger för att vi icke skola kunna
komma till åsyftade resultat.

Jag ber om ursäkt, herr talman, att
jag för ett ögonblick måste återgå till
finansministerns yttrande i går. Finansministern
framhöll att det måste vara
viktigt att de allmänhetens pengar, som
våra företag ha att förvalta, bli förvaltade
på ett sätt, som överensstämmer med
de linjer, man valt för att nå målet -—
och dit hör bland annat att undvika eu
hyreshöjning.

Alltså skulle enligt finansministerns
mening penningförvaltande institutioner,
som skola arbeta enligt fastställda statuter
och under viss kontroll från statens
sida, också ha till uppgift att förvalta
sina medel med tanke på att förvaltningen
stämmer överens — för att nu
tillspetsa saken — med den räntelinje,
som finansministern anser sig för tillfället
böra driva. Det skulle då ligga i
försäkringsföretagens och i sparbankernas
intresse att med hänsyn till de fordringar,
som finansminister Wigforss har,
tillbakasätta de intressen, som försäk -

116 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

ringstagarna kunna ha i detta fall. Jag
undrar, om inte detta är att driva anspråken
något för långt från finansministerns
sida.

Jag vill till slut, herr talman, framhålla,
att det finns starka skäl att varna
för överdrivet optimistiska tolkningar
av konjunkturinstitutets rapport. Vårt
konjunkturläge är oenhetligt, och tendenserna
äro motsägande. Detta manar
till oavlåtlig uppmärksamhet och till en
fri och obunden prövning såväl av läget
som av alla de medel, som man tänker
begagna för att nå stabilitet.

Alla äro numera överens om att någonting
måste göras, någonting som
verkligen kan ge resultat. I och för sig
är redan detta ett framsteg, ett bevis på
tillnyktring efter valstridens hurrastämning.
Men det räcker inte! Vi måste
också veta, vad vi skola göra för att
nå det mål, som vi alla tyckas vara ense
om: att få samhällsekonomisk balans.
I det avseendet rör sig regeringen —-jag understryker detta — fortfarande
med allmänna talesätt, när den inte, under
hänvisning till ett förutsatt indextänkande
i de stora intresseorganisationerna,
avvisar botemedel, vilkas effektivitet
alla experter numera äro ense om
och vilkas principiella riktighet regeringen
själv alltmer tycks börja erkänna.

Regeringens famlande mot framtiden
kommer på ett nästan drastiskt sätt till
synes så snart diskussionen kommer in
på frågan om användningen av folkets
sparmedel, som jag nyss antydde. Man
avvisar alla automatiska regulatorer och
bromsar, man erkänner öppet att alternativa
åtgärder äro nödvändiga, men
man inskränker sig till allmänna resonemang
om kreditövervakning.

Herr finansministern har inte ännu
nämnt, hur en sådan skall utformas. Inte
heller synes man göra klart för sig,
om människorna komma att fortsätta
att spara i de hittillsvarande formerna,
i fall staten skall dirigera sparmedlens
användning. Man tar inte upp problemet
om det över huvud taget är möjligt
med ett fritt näringsliv, då staten reglerar
och fördelar krediten.

Vårt ekonomiska läge är låst. Regeringens
politik syftar uppenbarligen inte
till att låsa upp det igen. I rädsla för
ytterligare försämring försöker man
konservera ett läge, som inte är förenligt
med sund ekonomi. Sedan tänker
man klara sig med ett antal surrogat —
surrogat för riktig inkomstbildning, för
ett frivilligt sparande och för en sund
anpassning av vår produktion. Varje
surrogat bygger på en fast tro, att staten
bättre än någon annan kan avgöra,
vad som är ekonomiskt sunt och
riktigt.

Ce de senare årens erfarenheter belägg
för våra kommissioners möjlighet
att rätt bedöma utvecklingen?

Regeringen har efterlyst samarbete,
och det har till och med talats dunkla
ord om ett särskilt samarbetsorgan. Högern
avvisar i och för sig icke samarbete.
Tvärtom! Högern ser saker och ting
praktiskt och är övertygad om behovet
av en politisk avspänning och bredaste
samförstånd. Men, för att citera herr
Wigforss, ett sådant arbete förutsätter,
att man söker skapa förtroende i alla
meningsriktningar, och det gör man icke
genom att vandra vidare på den utstakade
regleringsvägen, det gör man
icke genom att öka kontrollen och den
statliga makten över människorna ute i
arbetslivet. Det gör man i stället genom
att öka friheten, genom att söka få fram
ansvaret att under frihet befrämja det
som vi nu så väl behöva; det skulle återge
människorna lust både att arbeta och
att spara, och det är just den lusten vi
behöva så mycket som möjligt av.

Finansministern sade i går, att han
inte tyckte om, när jag talade om att
det var det läge, som regeringens politik
hade fört oss i, som nödvändiggjorde
att vi nu togo till en del saker, som
vi kunde ha undsluppit genom en annan
politik. Nej, jag förstår, att man inte
tycker om sådant tal; när man har njutit
frukterna av den behagliga politik
man har lagt fram för folket, njutit
gunst i valet och fått fram förhoppningar
och känt tacksamhet strömma emot
sig för det, så är det klart, att det blir
en rätt hård omväxling att sedan driva

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

117

fram den politik, som nu är nödvändig.
Men har man tagit det goda i en linje,
så får man vara beredd att ta även det
som kan vara mindre behagligt!

Herr andre vice talmannen: Herr talman!
Jag begärde ordet redan i går för
att säga ett par ord om herr Linderots
anförande.

Man kan ju tveka om, huruvida man
skall ägna herr Linderot så stor uppmärksamhet
— hans anförande hade ju
i så utpräglad grad karaktären av husbondens
röst. När kommunisterna tala
i den svenska riksdagen, förstår man att
de inte tala för svenska synpunkter utan
för andra synpunkter, som ligga vida
över de svenska intressena. Man kan
som sagt tveka om, huruvida det finns
någon anledning att ingå på bemötande
av sådant, men eftersom angreppet riktade
sig i huvudsak emot de svenska
ombuden i Paris och dessa inte äro här,
skulle jag vilja säga ett par ord.

Herr Linderot beskyllde dessa ombud
för att ha svikit i fråga om både atombomben
och avrustningen. Man kan ju
ha olika meningar om, hur de svenska
ombuden skulle ha uppträtt, men vi äro
väl ändå alla ense om att sammanhanget
inte är så där enkelt som herr Linderot
gjorde det. Visst kan man förbjuda användningen
av atombomber och visst
kan man avrusta, men det hela ingår i
ett stort sammanhang, som herr Linderot
alldeles bortser ifrån.

Vad avrustningen beträffar ha ju
västmakterna, om man vill kalla dem
så, gått före med gott exempel. De ha
verkligen avrustat, ty de ha nedskrivit
sina miljonarméer från krigstiden, under
det att Ryssland har bibehållit sina
arméer — jag vet inte, hur många miljoner
man ryssarna ha i vapen nu, men
under fyra miljoner man är det inte.
Och på den andra sidan har man några
hundra tusen man tillsammans. När då
den, som har fyra miljoner man i vapen,
kommer och säger: »Vi skola avrusta,
vi skola ta bort eu tredjedel av
våra rustningar», så verkar detta resonemang
litet egendomligt. Man får inte

Ang. regeringens ekonomiska politik.

begära, att de andra genast säga ja och
amen. De vilja diskutera saken, och
framför allt vilja de ha en kontroll på
nedrustningen. Vad som lägger hinder i
vägen för alla avgöranden på det internationella
området är väl snarast, att
ryssarna vägra att släppa in någon kontroll
i sitt land.

Herr Linderot sade, att om vi följa
det recept, söm man har gjort upp i
Förenta Nationerna, komma amerikanarna
att fortsätta att göra atombomber
lika fullt. Ja, är herr Linderot säker på
att inte ryssarna, om de övriga nedrusta,
komma att upprusta i stället? Atombomben
är säkert det enda stora försvarsmedel
som Amerika har tillgängligt. Man
vet ju inte, hur långt ryssarna ha kommit
i sina forskningar, men allt tyder på
att de inte ha lyckats utexperimentera
en metod för tillverkning av atombomber.
Det skulle vara en fet bit, om man
kunde få amerikanarna att släppa den
enda chans de ha att i ett blivande krig
vinna en större framgång! Men sammanhanget
i fråga om båda dessa områden
är så djupgående, att jag inte tror att
vi kunna följa herr Linderots förslag, att
vi skulle ge order åt herr Sandler och
de andra herrar i Paris, som tala å våra
vägnar, att de skola handla såsom ryssarna
vilja att de skola handla. De få
väl handla som svenska intressen bjuda
dem att handla.

I fråga om den nordiska neutraliteten
— eller den nordiska rustningen, som
kanske herr Linderot vill kalla det —■
så ville han också att vi skulle återkalla
den kommitté, som nu håller på att arbeta
med dessa problem. Han påstod, att
den drar oss mer och mer ut ur vår
gamla beprövade neutralitet. Ja, jag hörde
till dem, som under det senaste kriget
kallades för »neutralitetsidioter» —
det var för resten herr Linderots gode
vän herr Sandler, som hittade på den
där benämningen. Men jag är inte så
stor idiot, att jag menar, att man så
skall svära på neutraliteten, att man till
och med vägrar att under fredstid diskutera
vad vi skola göra för att kunna
behålla neutraliteten, om det blir krig.
Och våra förhandlingar med de andra

118 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
nordiska staterna äro faktiskt ett försök
att bevara vår neutralitet, som onekligen
är utsatt för påfrestningar från olika
håll.

Man kan säga, att det är ett avsteg
från neutraliteten att vi tillsammans
med de övriga nordiska staterna diskutera
vad vi skola göra för att klara oss
i ett krig — att vi skola ha en gemensam
neutralitet måste nämligen betyda, att
vi skola försvara Norges och Danmarks
neutralitet, medan de försvara vår, ifall
den blir antastad. Nu vill herr Linderot
givetvis enligt de order han har fått
ifrån Moskva, att den där neutralitetsförklaringen
skall bli så menlös som
möjligt för att inte kunna utnyttjas till
något som helst försvar, ifall vi bli attackerade.

Det är klart att Sverige, Norge och
Danmark kunna skicka ut en neutralitetsförklaring
och säga: »Vi komma att
vara neutrala i nästa krig, var så snäll
och anfall oss inte!» Ja, en sådan proklamation
har ju förekommit, men alla
äro väl överens om att den är värdelös
och att hela världen kommer att
skratta åt den. Ett faktum är att vi inte
vilja dras in i stormaktspolitiken. Men
för att vi skola kunna behålla den ställningen,
få vi väl överväga, vad vi tillsammans
här i Norden kunna göra för
att försvara oss i den händelse vi bli
angripna. Att våra intressen äro gemensamma
i ett sådant krig, äro vi väl alla
ense om. Om Norge anfalles, är det detsamma
som att Sverige anfalles. Visserligen
klarade vi oss under förra kriget,
men man behöver inte vara så enfaldig
att man tror att allting upprepas här i
världen. Därför att vi vilja vara neutrala,
skola vi inte inbilla oss att vi
kunna vara neutrala i alla möjliga situationer.
Och när herr Linderot talar om
dessa ting så skrattar man säkert i
Moskva!

Vad herr Linderot sade om de inre
ekonomiska frågorna bemötte herr
Strand i går, men jag tror att herr Linderot
måste ha sovit, när herr Strand
talade. Ty då herr Strand var inne på
kapitlet om de fem procenten under fem
år, så påpekade herr Strand, att det

visst inte fanns något förbud för de
svenska arbetarna att få en standardhöjning.
De kunna, som herr Linderot
uttryckte det, få hur stor standardhöjning
som helst. Men det är en sak, som
kommunisterna tydligen äro alldeles
oförmögna att förstå, nämligen att man
inte kan få en större standardökning än
som svarar mot ökningen av produktionen,
av framställningen av de varor,
som betinga levnadsstandarden.

I regeringens skrivelser har gjorts en
beräkning av vad standardökningen kan
bli. Men jag tror att det är bara herr
Linderot, som inbillar sig att det skulle
vara fråga om något förbud att öka den
— standardhöjningen kan naturligen
bli mycket mindre, men det kan också
tänkas, teoretiskt åtminstone, att den
kan bli större än som förutsetts. Det är
ju inte ett intresse bara för storfinansen,
att man konstaterar det, utan det
är ett intresse framför allt för de svenska
arbetarna. Det är en ganska enkel
demagogi att skjuta fram storfinansen i
detta fall. Jag tror att regeringen har
så mycket mindre tänkt på storfinansen
som den kanske uteslutande har tänkt
på de svenska arbetarna.

Herr Linderot sade, att regeringen
övervältrar bördorna på arbetarna, och
han såg framtiden för sin del så mörk,
att han talade om att han skulle gå under
jorden och där fortsätta att kämpa
mot den skändliga regeringen. Ja, det
är ingen — åtminstone inte på socialdemokratiskt
håll — som har ifrågasatt, att
herr Linderot skall behöva gå under jorden.
Kanske var det under kriget en och
annan som menade, att man skulle behandla
kommunisterna på det sättet, men
vi socialdemokrater hade en mera realistisk
uppfattning, och svenska folket kan
vara tacksamt för att vi hade det. I kraft
av att herr Linderot inte behöver gå
under jorden, kan han fortsätta att stå
här och prata, och eftersom han mest
pratar strunt, så kan det ur motståndarens
synpunkt vara den fördelaktigaste
attityden för honom.

Genom någon plötslig kastning i sitt
intellekt slutade herr Linderot med att
säga, att han mycket väl insåg, att rege -

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34. 119

ringen inte ville göra någonting som var
till förfång för det svenska folket. Men
han hade nyss sagt, att regeringen försökte
vältra över bördorna i krisen på
arbetarnas skuldror. Menar herr I.inderot,
att inte arbetarna liöra till det svenska
folket? Om regeringen försöker vältra
över bördorna på arbetarna, så arbetar
den väl till förfång för det svenska folket
!

Jag har, herr talman, velat påpeka
detta för att understryka, att det som
herr Linderot här yttrat både om utrikespolitiken
och om ekonomien är den
blåa dårskap, som all kommunistisk politik
i alla länder, även i vårt land, lider
av.

Herr STRAND: Herr talman! Jag förbisåg
under gårdagen, att jag hade haft
möjlighet att omedelbart svara på en
replik av herr Linderot i fråga om den
marginal, som i det framlagda ekonomiska
programmet skulle finnas för en
standardhöjning under de närmaste fem
åren. Jag sade, att denna standardhöjning
i och för sig inte borde vara så
otillfredsställande för kommunisterna,
eftersom de inte ville erkänna att någon
reallönehöjning skett för arbetarna sedan
krigsutbrottet och till nu. Herr Linderot
replikerade, att detta påpekande
var feladresserat. Det borde i stället gå
till statsministern, som under dagen hade
konstaterat, att löntagarna i stort
fått kompensation för levnadskostnadshöjningarna
och ingenting annat.

Nu vet jag inte vad som ligger i detta
statsministerns uttryck »i stort sett»,
men faktum kvarstår i alla fall, att kommunisterna
icke erkänna att någon reallöneförbättring
har skett, och därför
måste också mitt påpekande vara riktigt
adresserat. Kommunisterna erkänna
inte att någon tendens till reallönehöjning
har förekommit under dessa år
för arbetarnas del, och skulle det ligga
verklighet i det ekonomiska programmets
prognos om att vi skulle kunna
vänta oss fem procents standardökning
under de närmast följande åren, är det

Ang. regeringens ekonomiska politik,
ju inte så otillfredsställande även ur
kommunistisk synpunkt sett.

Någonting därutöver skall jag inte säga
beträffande herr Linderots anförande,
eftersom herr Åkerberg har tagit upp
en del av det till skärskådande.

Herr Björnsson har i dag förklarat
sig inte vara överens med mig i en sak,
som jag inte har uttalat mig om. Jag
sade i mitt gårdagsanförande, att det
icke borde riktas någon anmärkning
emot planerna på att försöka framdriva
en viss återhållsamhet även när det
gällde att frigöra kapital, som sparats
under kriget. Om detta sparkapital nu
lössläpps i alltför snabb takt, skulle det
kunna verka lika inflationsdrivande som
en eventuell inkomststegring. I det sammanhanget
påpekade jag, att en sådan
appell riktades till de penningförvaltande
kreditinstituten. Jag uttalade mig
över huvud taget inte om huruvida den
borde riktas också till enskilda. Jag
har följaktligen inte uttalat någon mening
i denna sak, och därför svävar herr
Björnssons uttalade motsättning i luften.

Under hand har det påpekats för
mig, att jag underlåtit att uttala mig om
två mycket viktiga detaljer, som diskuterats
under gårdagen och som redovisats
i de framlagda åtta punkterna, nämligen
hur Landsorganisationen ställer sig dels
till frågan om inkomststabilisering och
dels till frågan om den nödvändiga arbetskraftsöverflyttningen
till exportindustrierna,
som skall ske.

I den första frågan har jag ingenting
annat att säga, än att vi ju ha haft överläggningar
med regeringen i dessa ting,
och vi ha redan på ett mycket tidigt
stadium sagt ifrån, att en absolut förutsättning
för en inkomststabilisering
måste vara, att regeringen lyckas med
sitt prisstabiliseringsprogram. Visar det
sig, att det finns möjlighet att nå en
relativt god stabilisering i fråga om
priserna, tror jag att det också finns
förutsättningar att få ett tillfredsställande
resultat vid förhandlingarna med
Landsorganisationen om en inkomststabilisering.

I fråga om arbetskraftsöverflyttningen
kan jag faktiskt inte uttala någon an -

12 0 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
nan mening, än att jag hoppas att i de
strävanden, som göras att få över arbetskraft
till de områden, där vi behöva
sådan, icke prövas några metoder som
innebära tvångsförflyttning, utan att
man håller sig till att söka på frivillig
väg få över arbetskraft till dessa områden.
Speciellt gäller detta våra järnbruk,
där behovet av arbetskraft är mycket
stort.

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Jag hade inte tänkt förlänga denna
debatt, men eftersom herr Domö nu
upprepade en konkret fråga, kanske jag
får lov att säga ett par ord.

Jag kan inte i detta ögonblick säga
något annat, än att det väl skulle vara
ganska meningslöst att nu svara på frågan,
hur riksgäldskontoret och statsmakterna
komma att förfara, om en återbetalning
behöver göras av en del av de lån,
som förfalla under nästa år. Det kommer
kanske delvis att bli beroende på den
utveckling, som vi fram till den tiden
komma att genomlöpa. Men jag tror att
man förbiser ett synnerligen viktigt faktum
i hela diskussionen om denna sak
— något, som tydligen också herr Domö
gör. När det nu sägs, att riksgäldskontoret
i det nuvarande läget inte kan emittera
några treprocentslån, så är det klart
att i ett läge, där räntan håller på att
börja vackla och man av andra låntagare
kan få en ränta på över 3 procent
■— när Stockholms stad t. ex. får ett lån
på 31/, procent till en kurs av 98 —
så vore det ingen svårighet för staten
att få lån på samma villkor, om staten
ville konkurrera med dessa låntagare.
Men om staten vill vidhålla, att statsobligationerna
skola löpa med 3 procent,
är det i detta ögonblick inte riktigt att
göra så. Det missförstånd, som jag anser
föreligger, är, att man tror, att om
vi i stället finge en obligationsränta på
3 Va procent, skulle trots den nuvarande
bristen på kapital på marknaden och den
efterfrågan, som finns, i och med detsamma
konkurrensen där upphöra. Min
uppfattning i det avseendet — jag skall

inte ta upp en lång diskussion om detta,
den få vi tillfälle till sedan — är, att
med den knapphet, som råder på kapitalmarknaden,
samma tävlan skulle uppstå
även vid en obligationsränta på 37-procent. Det skulle finnas tillräckligt
många låntagare, som ville betala, låt
mig säga 33/4 procent, och det skulle då
uppstå precis samma läge för staten. Om
man inte uppmärksammar just detta förhållande,
tror jag inte, att man kan bedöma
frågan om den riktiga räntepolitiken.

Eftersom jag ändå har fått ordet, ber
jag att få tillägga ett par ord om sparandet,
riktade närmast till herr Elon Andersson,
vars mening på denna punkt
tycks delas även av herr Domö. Jag är
verkligen något överraskad, att man
skjuter undan såsom någonting mindre
viktigt eller i alla händelser såsom icke
grundväsentligt, när det gäller sparandet,
frågan om penningvärdets stabilisering.
Jag trodde, att det hörde till de så att
säga elementer, som voro gemensamma
för oss alla och som en mycket, mycket
lång erfarenhet gjort alldeles grundfästade,
nämligen att vad som mest påverkar
människorna, när det är fråga om
huruvida de skola förbruka sina pengar
eller spara dem, är föreställningen om
vad dessa pengar komma att bli värda i
framtiden. Har man den övertygelsen att
priserna skola stiga, så att man om en
månad eller två måste betala betydligt
mera för en kostym kläder, faller det väl
ingen vanlig enkel privatekonom in att
inte köpa den tidigare. Förutsättningen
för att man skall kunna med framgång
tala med människor om att de böra spara
är just att man lagar, så att de inte
resonera på detta sätt: »Det lönar sig inte
att spara, eftersom pengarna bil mindre
och mindre värda.» Om jag får kasta in
ett politiskt ord i detta sammanhang,
så vill jag säga, att jag faktiskt under de
förflutna åren har fått den uppfattningen,
att detta varit en av de väsentliga
angreppspunkterna från oppositionens
sida gentemot regeringen, nämligen att
man gått ut till folket och sagt: »Akta er
för denna regering, tv den fördärvar
penningvärdet, så att det inte längre lönar
sig att spara!» Att nu i stället kom -

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

112

ma med talet om att det är skatterna
som fördärva sparandet och ha stor betydelse
i det här sammanhanget, grundar
sig på en teoretisk uppfattning, .lag
tror att min uppfattning i detta stycke
är den realistiska. Man kan ha mycket
delade meningar om skatternas inverkan
på olika punkter. Att de höga skatterna
för de stora inkomsttagarna och förmögenhetsinnehavarna
först och främst
göra det mycket svårare för dessa inkomsttagare
och förmögenhetshildare
att skapa kapital, iir självklart, men kanske
göra skatterna också — det skall jag
inte förneka — dem mindre villiga att
lägga undan något. Vad jag velat påpeka
gentemot herr Elon Andersson är att
det är mycket små grupper i samhället,
som beröras av de mycket omdiskuterade
förmögenhets- och kvarlåtenskapsskatterna
och även av de höga inkomstskatterna
på de högsta inkomsterna;
dessa förmögenhetsägares och inkomsttagares
antal är ringa liksom den del av
nationalinkomsten, som de för sin del
representera. Därför kan deras sparande
inte vara av avgörande betydelse för
tillgången på kapital. Att den nuvarande
beskattningen av de mindre och medelstora
inkomsttagarna kan verka hämmande
på sparförmågan och sparviljan
skall jag inte förneka. Men jag ser inte
i detta ögonblick någon möjlighet att
sänka skatterna för dessa grupper ens i
fall, där jag själv gärna skulle vilja göra
det. Därför får man söka att vinna deras
medverkan i sparandet utan att kunna
lova dem i detta läge någon väsentlig
eller någon omedelbar skattesänkning.

När herr Domö sedan säger någonting
om förvaltningen av kapital och att det
inte är lätt att dirigera kapitalet på det
lämpligaste sättet, tror jag, att vi äro alldeles
eniga. Men det måste finnas någon,
som utför denna dirigering, .lag skulle
tro att våra stora kreditinstitut, till exempel
bankerna, komma att i ganska stor
utsträckning utöva inflytande på hur det
tillgängliga kapitalet bör användas. Nu
skall jag inte alls gå in på frågan, huruvida
det iir bankerna, som ha inflytande
iiver näringslivet, eller om det är industrien,
som leder bankerna, men all där

Ang. regeringens ekonomiska politik.

försiggår ett urval, när det gäller att bestämma
vilka projekt som skola komma
fram och vilka som icke skola göra det,
är klart. Jag har verkligen ganska blygsamt
tänkt mig, att det inte skulle sitta
några statens ämbetsmän och bestämma
över detta, utan i ett läge, där vi alla erkänna,
att vi lida brist på kapital i förhållande
till vad vi skulle vilja ha uträttat,
skulle man genom, jag tillåter mig
begagna det gamla uttrycket samarbete,
genom överläggningar, där alla möjliga
användningar av kapitalet komma upp till
diskussion, kunna komma fram till en
uppfattning, som kanske blir ganska
gemensam, när det gäller de sätt, på
vilka pengarna skola användas. Det var
vad jag hade att säga om obligationslånen.

När det gäller försäkringsbolagen kanske
våra uppfattningar gå isär. Jag tror
för min del inte, att herr Domö menar
att enskilda företag, även'' sådana av mycket
mindre betydelse än försäkringsbolagen,
kunna tänkas handla bara utifrån
sina egna helt privata intressen utan hänsyn
till det allmännas, jag kan gärna
säga, krav på näringsföretagen. Yi förutsätta
ju om vi befinna oss i ett läge, där
vi inte önska några prisstegringar, att
vi böra ha en priskontroll. Men även när
det gäller produktionen och försäljning
av varor skulle väl inte någon av oss
draga sig för att säga, att det, även om
det är inte praktiskt genomförbart, bör
vara dessa företagares skyldighet att inte
taga ut oskäliga priser, om också
marknadsläget vore sådant, att detta kunde
ske. Jag menar, att principen om det
enskilda näringslivet såsom förvaltare av
samhällets tillgångar, varvid hänsyn måste
tagas till allmänna intressen, i grund
och botten inte förnekas av herr Domö.
Men då är han faktiskt inne också på
samma linje som vi, när det gäller försäkringsbolagen.
Vad jag sade i går var
bara, att jag mycket väl kan förstå argumentet,
att försäkringsbolagen såsom förvaltare
av försäkringstagarnas pengar ha
en skyldighet att se till, att dessa pengar
bli förräntade sä bra som möjligt, ty det
ger ju försiikringstagarna den bästa avkastningen
på olika sätt, på samma vis

122 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

som man kan säga, att sparbankerna och
bankväsendet över huvud taget, även postsparbanken,
skulle kunna säga: »Vi förvalta
allmänhetens sparmedel och böra
tillvarataga dess intressen på det sättet,
att det ger högsta möjliga ränta.» Men
jag tror inte, att frågan om högsta möjliga
ränta för spararna bör få vara den
allt övervägande synpunkten. I vissa fall
måste den få vika för andra synpunkter,
som inte heller strida mot spararnas intressen.
Här ha vi att välja mellan å ena
sidan en politik, som leder till en stabilisering
av spararnas förmögenhetsvärden,
och å andra sidan ett tillgodoseende
av spararnas önskan om högre ränta. Det
är väl då inte så märkvärdigt, om man
hamnar i den slutsatsen, att, om det
stora allmänna intresset skulle kräva, att
man håller en lägre ränta, detta är det
riktiga.

Vi har gått ut ur kriget och kommit in
i fredstider med väldiga mängder av vad
vi kalla sparade medel, det vill säga statsobligationer,
som faktiskt inte svara mot
verkligt nyttig produktion, eftersom det
gäller medel, som skaffades fram, för att
vi skulle kunna finansiera krigsutgifterna.
Nu ligga dessa väldiga mängder av
penningmedel där. Vi veta, att om vi
vilja hålla en viss ränta, men det finns
en tendens till räntestegring, så föreligger
en frestelse för alla dessa obligationsinnehavare
att helt enkelt säga: »Nu
skola vi realisera våra innehav; vi gå
till riksbanken, och eftersom den för
den politiken, att den vill hålla fast vid
den treprocentiga räntenivån, så köper
den obligationer; vi sälja alltså våra
obligationer och få pengar igen, som vi
sedan kunna låna ut till dem, som ge oss
högre ränta.» Skulle man verkligen anse
det vara riktigt, om dessa stora försäkringsbolag,
utan hänsyn till effekten
av det väldiga utflöde av pengar, som
skulle bli följden, skulle resonera på
detta sätt: »Nu tvinga vi i stället riksbanken
att överta våra obligationer, för
att vi skola få högre ränta på våra pengar»?
Då kan man invända, att riksbanken
kan föra en annan politik och höja
räntan. Man utgår då ifrån att en sådan
räntehöjning med en halv procent skul -

le stoppa denna process, vilket jag inte
tror är riktigt i nuvarande läge.

Jag hoppas, att jag med detta svar inte
skall framkalla någon längre diskussion,
ty det har inte varit min mening.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Finansministern talade om önskvärdheten
av att obligationerna skulle
behållas av försäkringsbolagen och att
det stora kapital, som under kriget placerades
i form av obligationer, inte
skulle i alltför stor utsträckning komma
ut i marknaden. Men det är ju just detta
senare, som riksbankens politik framkallat.
Om riksbanken inte köpt in obegränsade
mängder av obligationer, hade
dessa legat kvar hos försäkringsbolagen,
och då hade vi sluppit hela denna besvärliga
historia.

Med tillfredsställelse noterar jag, att
ordet lagstiftning såsom tvångsmedel i
detta sammanhang i varje fall inte
nämnts av finansministern. Men jag vill
framhålla, att när finansministern söker
misstänkliggöra våra krav på ett fast
penningvärde, då är han ute på litet för
lös mark. Kravet på ett fast penningvärde
är en av våra bärande principer; att
vi förfäktat den uppfattning, som vi
gjort, är just beviset på att vi ej frångått
denna princip. Jag vill som gensaga
till finansministerns påstående säga,
att statsbestämda, kontrollerade, tillfälliga
priser inte äro uttryck för vår
tro på ett fast penningvärde.

Till slut vill jag endast konstatera, att
tillräckligt klara svar inte ha givits på
många av de frågor, som framställts här.
Detta bör noteras.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman! I
den mån de många och delvis långa anföranden,
som ha hållits dessa båda dagar,
ha rört sig omkring det ämne, som
vi skulle debattera, nämligen de ekonomiska
problemen, ha de mest behandlat
frågan, hur vi skola få vår handelsbalans
återställd. Detta är väl knappast det
centrala i detta problem.

Kunna vi inte få balans inom landet
så att produktionen å ena sidan och det

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34. 123

svenska folkets inkomster i kronor räknat
å den andra sidan någorlunda motsvara
varandra, så torde det vara tröstlöst
att söka återställa handelsbalansen
med utlandet. Svårigheterna med vår
handelsbalans äro ju åtminstone till sin
allra största del orsakade av den bristande
inre balansen. Ingen import- och exportplan
torde kunna uppgöras och bli
bärig, om vi inte samtidigt, eller egentligen
först, få produktionen inom landet
att motsvara köpkraften hos det
svenska folket. Import- och exportplanens
uppgift är väl sedan endast, eller
i varje fall huvudsakligast, att bereda oss
möjligheter att exportera sådana varor,
som vi på grund av landets naturtillgångar
och gammal produktionsriktning
kunna producera utöver vårt eget behov,
och att vi sedan skola kunna importera
motsvarande mängd av sådana
varor, som vi inte själva kunna producera
eller som vi endast kunna producera
i för liten omfattning, eller att vi
skola kunna importera råvaror eller
halvfabrikat, där detta är behövligt för
den svenska produktionen.

Visserligen är detta handelsutbyte av
en oerhörd betydelse för det svenska
folkhushållet, och det är viktigt, att import
och export ske i lämpliga proportioner
och endast av sådana varor, som
vi oundgängligen behöva. Det är givetvis
även ytterst viktigt, att import och
export ske efter affärsmässiga synpunkter,
så att det exempelvis inte importeras
råvaror eller halvfabrikat till sådana
priser, att det inte lönar sig att
förädla dem inom landet. Givetvis är det
även viktigt, att vi inte i en ansträngd
situation importera en del krafs eller
rena lyxvaror.

Allt detta är eller borde vara solklara
saker, fastän det iiven mot dessa enkla
regler har syndats rätt mycket de senare
åren, till exempel då vi ha sålt trämassa
billigare, än vad vi behövt göra,
eller då vi importerat färdiga varor i
stället för råvaror, eller då vi köpt dyrare
varor än vi eljest skulle ha gjort,
därför att vi kunnat köpa dem från
mjuk valutaländer — detta i sin tur föranlett
av att vi på grund av andra för -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

syndelser inte disponera över det behövliga
kapitalet i hårdvaluta — eller
då vi träffat avtal om export mot långtidskrediter,
såsom till exempel kreditavtalet
med Ryssland.

Men allt detta är säkerligen endast andrahandsfrågor.
Det allt överskuggande
problemet är att få den inre balansen
mellan köpkraft och varuproduktion
återställd. Så länge produktionen av varor
inom landet understiger köpkraften
med ett årligt belopp av cirka en miljard
kronor, måste läget förvärras för
varje år, inte minst beträffande vår utrikeshandel.

Att under sådana omständigheter börja
planera för en från två till tre veckor
utökad semester kan väl knappast
betecknas som annat än ekonomiskt
vansinne. Detsamma måste man säga
om lönerörelser, som gälla andra grupper
än särskilt lågt avlönade — herr
Strands anförande ingav ju vissa förhoppningar
om att sådana lönerörelser
skola kunna undvikas i största möjliga
utsträckning — eller andra inkomstförbättringar
för andra grupper än sådana,
som ha särskilt låga inkomster, till
exempel småbrukarna. Man bör givetvis
även undvika sådana investeringar, som
inte ge någon avkastning eller som inte
kunna ge avkastning förrän i en avlägsen
framtid. Detta sista har ju börjat
gå upp även för regeringen.

Ett annat svårt problem är, hur man
skall kunna minska köpkraften hos dem,
som verkligen ha för stor sådan, utan att
samtidigt träffa grupper, som endast nätt
och jämnt ha vad de behöva, ty sådana
finnas fortfarande. Det har förundrat
mig länge, att inte regeringen satt i gång
en utredning i syfte att få reda på vilka
medborgargrupper, som verkligen ha för
stor övcrskottsköpkraft. Jag tror inte, att
något köpkraftsöverskott finns hos till
exempel de cirka 50 000 jordbrukare,
som på ett så försåtligt sätt fingo producentbidraget
på mjölk indraget den 1
juli. Det gäller jordbrukare, som odla
mellan tio och femton hektar åker. Dessa
jordbruks ekonomiska bärighet skall ju
beräknas efter den så kallade typjordbrukskalkylen.
Men detta skall ske först

124 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

i en kanske flera år avlägsen framtid.
Resultatet beräknas då ge dessa jordbrukare
en inkomstförbättring, som svarar
mot det för så gott som till samtliga av
dem tidigare utgående producentbidraget.
Men producentbidraget är som sagt
indraget redan från den 1 juli i år, varför
dessa jordbrukare nu fått avstå från
en inkomst av i allmänhet cirka 300
kronor om året.

För övrigt skadar det kanske inte att
erinra om att vid den sista jordbruksuppgörelsen
jordbrukets representanter
i samhällsandans tecken gåvo efter beträffande
ytterligare, jag tror det var
femton miljoner kronor, en eftergift som
även i viss utsträckning gick ut över dessa
jordbrukare. Detta var en ren inkomstminskning,
som inte var förenad
med någon garanti, att inte levnadskostnadsindex
skulle stiga, såsom skedde
med statstjänarna, då dessa medgåvo att
avstå från högre lön, om index inte höjdes
med, jag tror det var sex enheter.
Jag tror dessa direkta inkomstminskningar
ha kunnat genomföras enligt
minsta motståndets lag, då dessa grupper
inte höra till dem, som högljuddast
hålla sig framme vid köttgrytorna. När
andra samhällsgrupper med liknande eller
högre årsinkomst för den samhällsekonomiska
balansens skull ha avstått
proportionsvis lika stor del av sin årsinkomst,
kanske vi äro på väg att uppnå
inre balans i vår ekonomi. Detta behöver
givetvis inte ske endast på det sättet,
att dessa gruppers löner minskas;
det kan ske på ett mera behagligt sätt
genom att deras utgifter i en eller annan
form ökas.

Jag såg för ett par dagar sedan i en
tidning en redogörelse för taxeringsuppgifter
från en köping och kringliggande
landskommun. Invånarantalet är ungefär
lika stort i köpingen och socknen. I köpingen
äro 530 familjer eller enskilda
taxerade för en inkomst av över 5 000
kronor. I socknen ha endast 100 stycken
denna inkomst. Över 10 000 kronors årsinkomst
hade 79 familjer eller enskilda
i köpingen, men endast sju stycken i
socknen. I köpingen fanns det för övrigt
elva personer med en inkomst av över

25 000 kronoi* och tre stycken med över
50 000 kronor, men ingen i socknen hade
vare sig 25 000 eller 50 000 kronor i inkomst.

Jag är övertygad om att gjorde man
en jämförelse mellan en storstad och en
landskommun, skulle skillnaden i inkomster
vara ännu mycket större. En
utredning om vilka grupper av inkomsttagare
i samhället, som ha det största
köpkraftsöverskottet och därigenom fördärva
den samhällsekonomiska balansen,
vore säkerligen på sin plats.

Ja, herr talman, detta var endast några
enkla reflexioner angående det aktuella
problemet. De göra inte anspråk på att
utgöra någon nationalekonomisk analys
av vare sig hela eller delar av detta stora
problemkomplex, men det är säkerligen
i alla fall sådana problem, som det inte
går att komma förbi, om vi skola komma
över de samhällsekonomiska svårigheterna
och därvid inte låta de samhällsgrupper,
som förut ha de minsta inkomsterna,
bära de proportionsvis tyngsta bördorna
för balansens återställande.

Herr HERLITZ: Herr talman! Det
måste vara av intresse att se det val, som
nu ägt rum, och dess konsekvenser mot
bakgrunden av de tankar, förhoppningar
och förväntningar, med vilka man
för omkring 30 år sedan byggde upp
vårt nuvarande styrelsesystem av demokrati
och parlamentarism, tankar och
förhoppningar, som också fortlevat långt
efter den tiden. Man räknade med ett
folk, som skulle med uppmärksamhet
och vaket intresse följa det politiska livet
och de olika partiernas insatser, döma
partierna efter deras gärningar och
program och fritt och obundet fälla sin
dom över dem, som misslyckats. Sedan
tänkte man sig också, att valet skulle
resultera i att det läggs upp ett program
för rikets styrelse under den kommande
andrakammarperioden. Detta var
kanske inte förhoppningar, som voro gemensamma
för alla, men det var i varje
fall en förutsättning för hela vårt
demokratiska styrelsesystem, att folket
skulle medverka på detta sätt i statsli -

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

125

vet. Det val, som nu ägt rum, ger oss
anledning att fråga, hur det förhåller
sig med denna valens funktion. Det är
särskilt två punkter, som det förefaller
mig angeläget att fästa uppmärksamheten
på.

Först och främst vill jag då nämna det
märkliga förhållandet, att gränsen ligger
så fast mellan borgerliga och icke
borgerliga. Vid 1940 års val ledde socialdemokratiens
stora missgrepp i försvarspolitiken
icke till annat resultat än
ett storartat förtroendevotum för regeringen
i ett läge, då dess försyndelser
tydligast gjorde sig gällande. Och de
missgrepp, som i den socialdemokratiska
politiken begåtts under de nu gångna
tre åren, ha i stort sett, med en liten
förskjutning, resulterat i ett bevarat förtroende
för regeringens politik.

Vilka omständigheter skola vi tillskriva
denna förskjutning? Beror den på
den övertygande kraften hos propagandan
från motsidan? Nej, saken är väl i
själva verket den, att vi stå inför det
enkla förhållandet, att samhällets struktur
undergår en förändring. Arbetarklassen
blir rent demografiskt mindre
och mindre, den krymper ihop, och i
överensstämmelse med detta sjunker arbetarpartiernas
samlade röstetal. Men
någon verkan av motsidans propaganda
kan man inte räkna mycket med. Förhållandet
är i själva verket detta, som
ju är så väsentligt, att inom den hälft
av vårt folk, som behärskas av arbetarklassen,
fungerar inte den demokratiska
mekanismen så som man har förväntat.
Där kommer inte till uttryck en benägenhet
att fritt döma de olika partierna
efter deras gärningar och deras program,
utan där förefinnes i stället en
makt, som är utomordentligt mycket
större och starkare, jag vågar säga den
lent objektivt sett starkaste andliga
makt, som gör sig gällande i vårt nuvarande
samhälle, nämligen den under
många års kamp utvecklade solidariteten
inom arbetarklassen. Jag ber kammarens
ledamöter att observera, att jag
bär inte alls försöker nedsvärta, utan
jag bar endast tagit fasta på det, som
för alla socialdemokrater framstår så -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

som det yppersta av alla bud, budet om
solidaritet med arbetarklassen, ett bud
som för med sig att det vid ett val inte
finns någonting annat att göra än att
rösta så att man iakttar denna solidaritet.
Det är troheten mot partiet, troheten
mot arbetarklassen, som är principen.
Och det är därför, som gränsen
mellan borgerliga och icke borgerliga
står fast.

Den andra iakttagelsen, som man har
att göra med avseende på valet, är ju
att på en punkt ha förväntningarna om
att folket fritt skall ta intryck av händelserna,
döma den ene och upphöja den
andre, verkligen slagit in. Jag syftar
på den överraskande framgång som folkpartiet
har haft. Man skulle bara därvidlag
vilja veta något om de synpunkter
och motiv som ha lett till denna
framgång. Man skulle ju ha väntat, att
i den mån det svenska folket i dessa
tider reagerade fritt och självständigt
inför händelserna, skulle en synpunkt
vara den framför allt dominerande,
nämligen insikten om att vi leva i en
bister tid och att det är nödvändigt att
dra åt svångremmen, eller, annorlunda
uttryckt, insikten om att hela världen
lider och till stor del lever i det
fruktansvärdaste elände. Under sådana
förhållanden är det en orimlig, jag
skulle vilja säga hädisk, tanke att föreställa
sig, att det skulle vara en naturlig
sak att Sveriges folk i överensstämmelse
med sin levnadsstandardsidealism,
som herr Göransson talade om, långsamt
och säkert skulle kunna höja sin levnadsstandard.
Man skulle vänta att en
sådan insikt verkligen gjorde sig gällande
i nådens år 1948. Men hur har folk
i stället resonerat?

Nutidens psykologer, som ha lärt sig
att på ett hänsynslöst sätt tränga in i
människohjärtats skrymslen, ha börjat
att litet ta reda på hur människorna
resonera då de välja. Genom rent objektiva
undersökningar bar man därvid
kommit fram till de allra märkligaste,
mest skrämmande resultat i fråga om
bur folk resonerar. Det framgår att
folk alltid tycker om dem som säga något
angenämt och trevligt, men man

126 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
vill inte höra talas om svårigheter. Folk
vill höra att det ordnar sig. Denna insikt
har folkpartiet tillägnat sig, och
det är den insikten som har gjort sig
gällande vid årets val.

Herr talman! Det är inte min mening,
då jag framför dessa reflexioner, att
göra något så dumt som att fälla något
slags dom över det svenska folket, därför
att det resonerar på detta sätt. Jag
har bara velat konstatera sakernas verkliga
läge. Det är under nuvarande förhållanden
naturligt, att väljarna vid
sitt val behärskas av jämförelsevis
snäva synpunkter och inte se mer än
till det intresse, som ligger närmast
för ögonen, t. ex. huruvida de få betala
litet högre hyror, huruvida index
stiger eller om de få litet mera betalt
för mjölken. Att människorna äro
inriktade på detta sätt beror ju på att
det har blivit så fruktansvärt mycket
svårare att överblicka sammanhangen
i statens liv och statens politik. Vår demokratiska
ideologi byggdes upp under
en tid, då det verkligen var möjligt att
komma till människorna och sätta dem
in i de frågor som voro aktuella. Man
kunde vädja till dem och få dem att begripa
sakernas sammanhang. Nu är det
fruktansvärda med den utveckling som
har skett — med utvecklingen av detta
statsvidunder, under vilket vi sucka —
att möjligheten för oss att gripa sammanhanget
glider alltmer ifrån oss. Denne
aktive medborgare, som kunde något
så när överblicka sakernas sammanhang,
försvinner mer och mer i töcknen
som en drömbild från lyckligare
tider.

Inte heller skall man döma det svenska
folket då det får höra förkunnas
från skilda partiers talesmän, att »allting
skall nog ordna sig, det skall bli
mycket bra, det behövs ingen svårare
eller pinsam procedur, utan vi skola nog
ordna med trevnad och trivsel här i
samhället». Är det underligt att man
lyssnar till dylika »tillskyndare», som
Gustav Vasa brukade säga på sitt språk?
Nej, det är helt naturligt, och då jag
konstaterar detta förhållande, är det
sannerligen ingen dom över det svenska

folket, men möjligen har jag ett bibelord
i tankarna, nämligen: »Ve den från
vilken förförelsen kommer.»

Frågan är då vad som nu skall ske
mot bakgrunden av de under valstriden
framlagda programmen. Därom är det
inte gott att få veta något. Det har ju
lagts fram en del upplysningar från regeringens
sida. Det har emellertid redan
tidigare här i debatten konstaterats, att
de framlagda punkterna blott innehålla
sådana där allmänna sanningar, om vilka
vi alla kunna enas. Vi veta ingenting
alls om hur det kommer att gå i
fortsättningen. Två alternativ finnas.
Det kan hända att man fullföljer tanken
att icke under några omständigheter
tillåta någon nedpressning av levnadsstandarden.
Vi hörde en antydan
om denna linje i finansministerns resonemang
om löner och priser, där han ju
lät förstå, att det inte får gå så att människorna
få det sämre. Antingen går
man alltså den vägen, att man ordnar
det bra för människorna nu och drar
växlar på framtida generationer, som
man hoppas skola glömma vad som göres
i år, eller också — och jag är nog
optimistisk att tro på detta andra alternativ
- går det på det sättet att

det par la forse des choses kommer
att drivas högerpolitik, d. v. s. den
sträva linjens politik. Liksom herr Sköld
år 1940 sattes att realisera högerns försvarsprogram
blir hans uppgift nu kanske
att genomföra högerns ekonomiska
politik. Det är ju i så fall bara bra. Men
om herr Ohlin nu efter valet skulle gå
in för en strävare linje, måste jag påminna
om att det finns en person som
kommer att vända sig i sin grav, nämligen
det liberala partiets grundare, Karl
Staaff, för vilken vallöften voro heliga.
Det var för Karl Staaff en given princip,
att landets politik skulle föras efter
de linjer, som dragits upp under ett
val, och icke efter det partis principer
som vid valet ej just varit mer än en
tiondel av valmanskåren.

Vi stå, herr talman, i dagens läge också
inför frågan om regeringsbildningen,
och det må tillåtas mig att säga några
ord därom. Jag utgår från det faktum,

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

127

som jag inte vill beklaga eller i övrigt
kommentera utan bara konstatera, att
vi här i landet inom väljarkåren ha två
hälfter. Den ena hälften utmärkes, såsom
jag nyss sade, av en trohets- och
solidaritetsprincip som går över allt annat.
Det är ingen karikatyr, utan bara
ett faktum som vi ha att hålla oss till.
Och så ha vi den andra gruppen.

Vi stå här inför ett problem som sysselsatte
Geijer i yngre dagar. Han fann
också två principer: feodalismen och republikanismen.
Socialdemokratien är
just nutidens feodalism, byggd på troheten
framför allt. Geijer ansåg, att man
på något sätt borde försöka förena de
två principerna. Det är även min övertygelse,
att vi måste försöka göra det.
Det är inte rimligt, att i det läge, vari
vi befinna oss, hälften plus en skall ha
avgörandet — ja, rätteligen bör man väl
säga att hälften plus en är ett oegentligt
uttryck, ty om man tänker på väljarnas
antal, är det ju fråga om hälften minus
50 000 eller något däromkring. Men det
spelar inte för mig så stor roll, om skiljelinjen
ligger över eller under denna
gräns. Lika orimlig är ändå denna samhällets
permanenta uppdelning i en härskarklass
och en klass av undersåtar.
Man kan inte nog starkt betona de vådor
som följa i det långa loppet av en
sådan permanent uppdelning.

Tiden ropar efter ett försök att förena
dessa båda hälfter. Därmed äro vi
framme vid tanken på en samlingsregering.
Jag skall inte här utveckla skälen
för och emot en sådan. Jag har talat och
skrivit om saken i andra sammanhang
och skall inte upprepa det här. Jag vet
att det möter svårigheter, om man bitit
sig fast vid den engelska parlamentarismens
heliga princip och om man inte
vet av någon annan ordning, efter vilken
man kan bygga upp en regering. Det är
omöjligt, om man t. ex. tänker sig, att
en regering under alla omständigheter
i sig skall samla partiernas ledande män,
och om man också utgår ifrån att en
regering inte kan leva utan att den är
säker på att i stort sett få alla sina
propositioner igenom. Vill man ha det
på det sättet och tycker, att detta är ide -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

alet, kommer man inte ifrån svårigheterna.
Men man kan se på regeringsproblemet
utan skygglappar och fördomar.
Man kan närma sig detta problem med
en smula konstruktiv fantasi. Då kan det
hända, att helt andra utvägar för denna
frågas lösning yppa sig. Mer skall jag
inte säga om denna sak.

Till sist, herr talman, bara en liten
anmärkning. Må ingen fatta mitt resonemang
så, att jag liksom bönar för de
borgerliga och ber, att de skola få vara
med på ett hörn, även om jag i och för
sig tycker, att de borde vara det. Men
det är andra intressen som jag har anledning
att bevaka, herr talman. Låt oss
gå tillbaka ett ögonblick till frågan om
utvecklingen av vårt folks struktur!
Faktum är ju att arbetarklassen krympei
i sammanhang med den tekniska och
ekonomiska utvecklingen, som vidgar
vissa andra samhällsklasser. Detta intressanta
faktum i vårt nuvarande liv
belyses av siffrorna från årets allmänna
val. Arbetarklassen krymper således så
småningom samman. Om fyra eller åtta
år — vad vet jag om när det kan bli -—
ha vi kommit därhän, att socialdemokraterna
plus kommunisterna ha kommit
under femtioprocentsstrecket. Då vet
jag inte riktigt, hur utvecklingen kommer
att vända sig. I det läget fruktar
emellertid jag, mina damer och herrar,
att många krafter skola göra sig gällande,
vilka önska göra på samma sätt
som socialdemokratien gör nu, d. v. s.
säga: »Hälften plus en, det är vi, som
nu skola sitta och regera.» Jag skulle
djupt beklaga en sådan utveckling, därför
att en samling av alla krafter även
i regeringsställning för mig framstår
såsom väsentlig. Jag tror att socialdemokratien
borde bedöma regeringsfrågan
även i detta nu med tanke på de
konsekvenser i framtiden som det för
med sig att man stelbent håller fast vid
idén om majoritetsregering.

Herr LINDEROT: Herr förste vice talman!
Det är närmast för att ge några
repliker som jag än en gång har tagit
lill orda.

Ära den som iiras bör, och jag börjar

128 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
därför med herr andre vice talmannen.
Det huvudsakliga innehållet i hans mot
mig riktade polemiska anförande var,
att vad jag här sade bara var en återklang
av husbondens röst, att jag inte
representerade svenska intressen, att jag
talade i enlighet med order, som jag hade
fått, och att jag pratade strunt. Jag beklagar
verkligen herr Åkerberg, som
måste deltaga i det politiska livet och i
diskussioner här i kammaren och tyngas
ned under de föreställningar om de
övriga deltagarna som han sålunda har
givit uttryck för.

Hans replik kanske redan är färdig,
nämligen den att han inte avser alla de
övriga, utan att det bara är herr Linderot
som i detta fall står i särklass. Det
är mig fullständigt likgiltigt, om han räknar
in bara mig eller flera i denna kategori
av debattörer här i kammaren. Jag
för min del skulle inte stå ut med att
deltaga i några förhandlingar vare sig
här i riksdagen eller i andra parlamentariska
församlingar, därest jag skulle utgå
ifrån att mina meningsmotståndare
vore ohederliga, skurkaktiga, inte uttryckte
sin egen personliga mening utan
uppträdde som robotar och bara repeterade
vad som från främmande ort hade
givits dem i order. Jag förstår inte de
människor som kunna utgå från sådana
utgångspunkter i sitt politiska handlande
och i sitt görande och låtande.

Det är typiskt att herr Åkerberg riktade
en anmärkning mot mig för vad jag
sade i går, då jag yttrade, att jag förutsätter
att regeringen icke vill göra något,
som blir till förfång för det svenska
folket eller arbetarklassen. Mot denna
uppfattning om regeringens och de enskilda
regeringsledamöternas syftemål
polemiserade herr Åkerberg genom att
hänvisa till att jag sagt, att kapitalismens
svårigheter vill man nu söka lösa genom
att vältra över de tyngsta bördorna på
arbetarklassen. Herr Åkerberg kan alltså
inte fatta, att jag kan tillmäta andra en
ärlig övertygelse och en vilja att göra
det bästa. Denna uppfattning utgår jag
ifrån såsom varande en nödvändighet
för att över huvud taget kunna deltaga
i en diskussion. Jag tror också att man

inte minst inom arbetarrörelsen bör beflita
sig om att förklara, att även de borgerliga
motståndarna till socialismen
kunna handla utifrån en ärlig övertygelse
om att gagna vad de anse vara det allmänna
bästa. Det skulle göra möjligheterna
att bekämpa motståndarna större,
och det skulle framför allt medföra, att
man förde kampen med något blankare
vapen än vad herr Åkerberg i dag har
gjort.

Sedan vill jag, herr förste vice talman,
ta upp ett par detaljfrågor i hans
anförande. Den svenska delegationen vid
Förenta Nationernas generalförsamling i
Paris har inte tagit ståndpunkt för förslaget
att förbjuda atomvapen i krig, därför
att saken inte är så enkel, säger herr
Åkerberg. Jag har icke påstått, att den
var enkel. Tvärtom äro vi vid alla på
det klara med att det är en ganska komplicerad
sak att börja med nedrustning
och kriminalisering av atomvapen. Men
den omständigheten kan väl inte utgöra
någon anledning för delegationen från
ett litet land som Sverige med dess fredsälskande
folk att icke understödja varje
positiv strävan att kriminalisera atombomben
och påbörja en nedrustning och,
såsom förslaget från den Tyska delegationen
lyder, framför allt en nedrustning
ifrån de fem stormakternas sida. Herr
Åkerberg presterade icke något som helst
sakligt skäl, varför den svenska delegationen
inte skulle stödja dessa fredssträvanden.
Förslagen må sedan vara hur
ofullgångna som helst, men det upphäver
ju inte plikten för dem, som vilja fred,
att göra sin insats för att få till stånd
det bästa möjliga av saken och föra frågan
framåt.

Västmakterna ha nedrustat och ryssarna
ha fyra miljoner man under vapen,
säger herr Åkerberg vidare. Varken det
ena eller andra är riktigt. Då herr Åkerberg
i samma andedrag säger, att ryssarna
vägra kontroll, visar det att herr
Åkerberg icke ens läser den tidning, för
vilken han är chefredaktör. I ett telegram
från Paris har dock i denna tidning
meddelats, att den ryska delegationen
föreslog att man skulle lägga alla
kort på bordet, just för att bemöta en så -

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

129

dan invändning som herr Åkerberg här
bär framfört. En liknande invändning
gjordes nämligen även i Paris. Talesmannen
för den ryska delegationen föreslog
då, att man skulle lägga alla kort
på bordet, så att vem som helst skulle
ha möjlighet att se vem som spelade med
falska kort. Den ryska ståndpunkten innebär
således icke att man undandrar
sig kontroll eller ännu mindre, som herr
Åkerberg säger, vägrar kontroll.

Kan det vara till nytta i vår gemensamma
strävan att söka skapa en varaktig
fred, att en så framträdande talesman
för regeringspartiet här i Sverige som
herr Åkerberg ''.å fullständigt förvanskar
vad som i verkligheten sker när det gäller
frågor sr m röra krig och fred och
dessa frågors handläggning inför internationellt
forum? Jag anser att det är
ansvarslöst att tala på detta sätt i dessa
för mänskligheten avgörande frågor.

Herr Åkerberg kröner sedan sina, förlåt
att jag säger det, politiska utsvävningar
med att förklara, att atombomben
är Amerikas enda »försvarsmedel». Vem
hotar att militärt angripa Förenta staterna?
Man behöver bara kasta en blick på
kartan och erinra sig, hurusom Förenta
staterna har framskjutna flott- och flygbaser
runt nästan hela globen för att förstå,
hur orimlig en sådan tanke är. Ändå
vill man nu göra gällande, att dessa
stackars amerikanare måste försvara sin
kontinent mot angripare och då bara ha
atombomben som sitt enda försvarsmedel!
År det att diskutera i avsikt att bli
tagen på allvar? Det förefaller mig verkligen,
som om det inte vore så.

Vad sedan frågan om den skandinaviska
alliansen angår, drog sig herr
Åkerberg inte heller på den punkten från
att förvanska vad jag yttrade i går. Herr
Åkerberg påstår, att jag angriper regeringen,
som har sänt ut en utredningsdelegation
för alt tillsammans med norrmän
och danskar utreda frågan om militärallians,
ifrån den utgångspunkten, att
jag skulle anse detta så farligt, därför att
det skulle dra oss ut från neutraliteten.
.lag bär inte ems använt dessa ord »dra
oss ut från neutraliteten», .lag bar sagt,
alt regeringen på sin tid utgick från

it Förslå hammarens protokoll 1''J''iX. Nr 34.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
den neutralitetsdeklaration, som gjordes
här i riksdagen. Vid det tillfälle, då den
framlades, kritiserade jag ju den verklighetsfrämmande
neutralitetsståndpunkten.
Jag har alltså i mitt anförande i
går vidhållit min tidigare ståndpunkt.
Jag sade emellertid, att vi kommunister
liksom övriga politiska partier här i
riksdagen ha anslutit oss till en senare
deklaration om alliansfri utrikespolitik,
vilket är något ganska annat än en s. k.
principiell neutralitetspolitik. Det är det
faktum, att man lämnar den alliansfria
utrikespolitikens grund, som utgör utgångspunkten
för mitt angrepp mot regeringen
för dess inställning till den skandinaviska
alliansen.

Jag tillåter mig att upprepa vad jag
sade i går, ty det var kärnpunkten i mitt
anförande i detta stycke. Jag framhöll,
att det framför allt borde vara riksdagen
som skall ta ståndpunkt till vilken utrikespolitisk
linje Sverige har att följa.
För den händelse riksdagen vill, att vi
skola ingå militärallianser, har regeringen
att därefter utsända utredningsmän.
Men här har man handlat i rakt
motsatt ordning. Regeringen har nämligen
först skickat ut utredningsmän för
att kanske sedan någon gång i nåder
tillåta riksdagen att ta ståndpunkt till
huruvida det skall vara någon militärallians
eller inte. Det är inte bara praktiskt
en fullständigt felaktig arbetsmetod,
som regeringen här använder, utan det
är också politiskt en äventyrlig arbetsmetod.
Därför kräva vi kommunister på
fullaste allvar och med mycket stark
saklig motivering, att man skall dra till
baka dessa utredningsmän och först låta
dem börja sitt arbete på nytt, sedan
svenska folkets valda representanter ha
givit dem fullmakt därtill. Det får absolut
inte vara en angelägenhet för några
ministrar att när det behagar dem tillsätta
utredningskommittéer som skola
syssla med frågor som giilla liv och död
för det svenska folket. Det får inte gä
till så att några ministrar sitta i kanslihuset
och avgöra dylika viktiga frågor
så som de själva tycka för att sedan komma
till riksdagen och säga: Vi ha inte
gjort något beslut, utan bara skickat ut

130 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik
folk för att utreda saken. Jag tror inte
att dessa regeringens förklaringar ha
den minsta hållbarhet inför logiskt tänkande
människor.

Jag övergår härefter till att säga ett
par ord om de ekonomiska frågorna. Min
inställning därvidlag berördes av herr
Åkerberg men framför allt av herr
Strand, som upprepade vad han sade i
går om att kommunisterna icke erkänna,
att det verkligen har skett reallöneökningar
under de senaste åren. Jag vet
inte, varifrån herr Strand har fått sin
uppfaTtning. Jag har i varje fall inte någonstans
kunnat upptäcka, att det kommunistiska
partiet eller dess enskilda talesmän
skulle ha påstått, att ingen reallönehöjning
skulle ha skett under de senaste
åren. Det är inte det vi ha sagt,
vare sig nu eller tidigare i ekonomiska
debatter, utan vi ha sagt att reallönehöjning
över förkrigsnivån har lovats den
svenska arbetarklassen av svenska folkets
styresmän. Om arbetarklassen bara
ville vara villig att bära bördorna under
krigstiden, så skulle sedan ganska omedelbart
förkrigstidens reallönenivå uppnås,
varefter reallönen skulle stiga, allteftersom
produktionsvolymen ökade.
Produktionsvolymen har ökat, arbetsproduktiviteten
har stegrats, men reallönehöjning
över förkrigsnivån har icke
genomförts, och för bestyrkande av detta
påstående anförde jag i går ett citat
ur regeringens egen programförklaring.
Därför hänger herrar Strands och Åkerbergs
hela polemik gent emot mig i detta
hänseende fullkomligt i luften, de slå
in öppna dörrar.

Nu vill jag emellertid säga en sak i
frågan om fem procents tillåten reallönehöjning
eller, som regeringen kallar
det, höjning av levnadsstandarden. Jag
ber då att få erinra om den antiinflationskonferens,
som regeringen organiserade
tillsammans med ledarna för
samtliga riksdagspartier under år 1947.
Vid denna konferens föreslog professor
Bertil Ohlin, att konferensen som riktpunkt
för lönepolitiken skulle ena sig
om att inkomststegringar icke skulle ske
i snabbare takt än som svarar mot produktionens
ökning. Vi anslöto oss den

I gången till professor Ohlins förslag. Man
I* Bär sedan särskilt från socialdemokra;
tiskt håll velat påstå, att vi därmed ha
* godkänt en lönestoppslinje. Detta är, som
envar vet, ingalunda fallet, ty produktionen
har verkligen ökat. Jag skall inte
bär trötta med procenttal och siffror, tv
det räcker med att konstatera det faktum,
att produktionen verkligen ökar.
Nu förutser regeringen tio procents produktionsstegring
i det här framlagda programmet,
men man fastställer att levnadsstandarden
inte får höjas med mer
än fem procent. Det är mot detta jag har
vänt mig. Jag har sagt att det är något
ganska nytt i den ekonomiska politiken
att man fastställer ett existensmaximum,
när man hittills har haft de huvudsaksakliga
bekymren på detta område länkade
till frågan om att fastställa ett existensminimum.
Jag kan inte finna att
vare sig herr Strand eller herr Åkerberg
med vad de ha sagt har givit oss någon
som helst rimlig förklaring till att denna
begränsning skall behöva ske. Ty det är
ju ingen förklaring, när herrar Strand
och Åkerberg säga att standarden får höjas
hur mycket som helst. Det kanske
herrar Strand och Åkerberg tycka att
den får, men jag håller mig till vad regeringen
har sagt, och jag kan inte stå
här och diskutera andra människors
tycke och smak. Det är alltså dock så.
att när professor Bertil Ohlin vill att arbetarnas
löner skola stiga i samma tempo
som produktionen stegras, så vill den
socialdemokratiska regeringen fastställa,
att så inte får ske, utan att arbetslönerna
måste hållas tillbaka och icke få tilllåtas
stiga mer än vad som svarar mot
50 procent av produktionens stegring.
Det är alltså på det sättet, som herr
Ohlin själv sade i andra kammaren i går,
att han har kommit till vänster om den
socialdemokratiska regeringen. Regeringen
och LO stå således till höger
om professor Bertil Ohlin i detta stveke.

Till sist vill jag säga ett par ord om
herr Domö och därvid också något anknyta
till vad herr Herlitz sade. Herr
Domö talade om att statskontroll och
reglering inte leda till åsyftat resultat
och att man måste öka friheten, och

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

131

herr Herlitz talade om det »statsvidunder»,
som förtrycker oss alla och under
vilket vi alla sucka. Jag skall förskräcka
herrar Domö och Herlitz med att deklarera
såsom en principiell ståndpunkt
vilken det kommunistiska partiet intar,
att statsvidunder, .statliga regleringar och
statsförtryck, allt detta skall bort. Jag ber
alltså att i detta speciella fall, som gäller
frågan om staten och friheten, få ansluta
mig till de synpunkter, som herrar
Domö och Herlitz ha givit uttryck åt.

Men vad har nu detta för betydelse,
om vi skola diskutera aktuell politik?
Den principiella uppfattningen om staten
såsom en tvångsapparat har ju icke
med de aktuella problemen att göra.
Frågan är ju, huruvida de, som nu tala
så mycket mot statskontroll och statlig
reglering, tro att det finns någon möjlighet
att återgå till den liberalistiska
ekonomien, till den fria konkurrensen,
som är en grundval för hela den liberalistiska
samhällssynen. Om högern alltså
lika mycket som vi kommunister är på
del klara med att vi bli friare, när vi
slippa lyda kommando från statsorgan,
så skulle väl kanske högern också kunna
tillägna sig en del av vår uppfattning,
nämligen den som går ut på att
det, intill dess mänskligheten kan organisera
ett sådant fritt samhälle, är ofrånkomligen
nödvändigt, för att icke kaos
skall uppstå, att samhällsmakten i statens
form både är stark och utvecklas
i rätt riktning. Och vad menar jag med
»utvecklas i rätt riktning»? Jo, med det
menar jag att staten, samhällsmaktens
högsta organ, i sina göranden och låtanden
måste uttrycka vad som innerst inne
är intresset hos det stora flertalet av
medborgarna i landet. Nu leva vi i ett
klassamhälle. Det hjälper inte, hur mycket
herr Herlitz iin önskar samförstånd
och samverkan mellan olika intressegrupper,
tv faktum är att vi leva i ett
klassamhälle, där klasserna ha olika intressen
och olika synpunkter, och då år
det klart, att den aktuella strävan varje
klass där måste ha är att ha statsmakten
i sill hand. Diirför sträva också vi
kommunister att få statsmakten i våra
händer.

Ang. regeringens ekonomiska politik.
Man tror emellertid att statsmakt är
detsamma som att sitta i regeringen. I
och för sig är det naturligtvis inte så.
Sålunda har ju det socialdemokratiska
partiet regeringsmakten, men den verkliga
makten i den svenska staten utövas
icke av socialdemokraterna, icke ens av
socialdemokratien och Landsorganisationen
såsom de starkaste uttrycken för
den svenska arbetarklassens organisation.
Den verkliga makten i den svenska
staten utövas av dem som ha pengar.
Jag menar då pengar i multiplikation,
tv litet småslantar ha vi ju en och var;
jag tänker på sådant som Skandinaviska
Kredit, Handelsbanken, Enskilda banken
och allt vad som sammanhänger
med dessa företeelser. De utöva den faktiska
makten i det svenska samhället,
och det är därför som herrar Ohlin och
Domö och nu senast herr Herlitz i den
debatt, som har förts i Sveriges riksdag
om regeringens ekonomiska program,
kunna stiga upp och prisa den socialdemokratiska
regeringen för att den genomför
respektive oppositionspartiers
ekonomiska program. Det är ju som dessa
herrar sagt, och jag har givit en, såvitt
jag förstår, tillfredsställande förklaring,
nämligen att de, som ha den ekonomiska
makten, också utöva det avgörande
inflytandet i samhället och även
på statsmakterna.

Vad jag nu har sagt skulle kunna bilda
en lämplig bakgrund till några ord som
jag vill säga om herr Hardy Göranssons
yttrande. Det var uppfriskande att höra
herr Hardy Göransson påpeka, att det
dock inte bara är ekonomiskt välstånd
som det handlar om här i vår politiska
diskussion och i vår samhälleliga strävan.
Det handlar också om andligt välstånd.
Det är uppfriskande att höra, tv
det är rikligt. Vi erinra oss, hur det var
under valrörelsen. Vår främste statsman
här i landet, statsminister Erlander, höll
många föredrag. Jag hörde några av dessa
själv, och jag läste referat av andra.
En av de huvudsakliga propagandametoder,
som han använde, inrymde ett
resonemang om hur länge man måste
arbeta för ett kilo smör i Sverige, i Belgien
och i andra länder. Jag skall inte

132

Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ans. regeringens ekonomiska politik,
erinra om mera, ntan jag vill bara försöka
ge en karakteristik av själva arten
av denna propaganda. .lag anser det i
och för sig absolut riktigt att beröra
dessa frågor, tv trots allt är det nog
tillgången på mat och dryck, hus och
hem och kläder som ligger till grund
även för det andliga välståndet, men om
man begränsar sig enbart till detta och
gör hela politiken endast till en matematisk
fråga om vad mjölk och smör och
sådant kostar, då har man givetvis avsagt
sig möjligheterna att progressivt
utveckla det mänskliga livet i dess allsidighet.

Nu talade herr Göransson med patos
och, som jag tror, med mycket ärligt patos,
om moralens betydelse. Det talas
inte så ofta om dessa saker, och det beror
väl på att vi alla känna oss såsom
större eller mindre syndare. Jag tror
inte att herr Göransson själv mäler sig
ut ifrån den stora mänskliga gemenskap
som går under rubriken syndare. »Den
som är ulan synd kaste första stenen»,
hette det ju redan för mycket länge sedan.
Det var alltså icke någon klagovisa
gentemot oss andra som herr Göransson
här utformade, utan det var en allmänvädjan,
riktad till envar och till vem
som ville anamma den. Jag vill då göra
en invändning.

Moralens universalitet är en hörnsten
enligt herr Göranssons uttryck här i talarstolen.
Man måste ställa samma krav
på alla och envar, från den högste, den
främste, till den siste. Det är mot detta
jag vill rikta en liten gensaga.

Det finns tyvärr icke, herr Göransson,
någon sådan där moralens universalitet.
Man kämpar för att få vissa moraliska
regler universellt erkända, men det har
icke lyckats och kommer icke att inom
överskådlig tid lyckas, även då man så
ärligt strävar därför, som jag tror mig
våga påstå att herr Göransson gör. Det
är nämligen så, att det behövs ett komplement
till kravet på att de moraliska
buden skola följas av alla, och det är att
förutsättningarna skola vara lika för
alla. Här talades om stigande brottslighet
och om att föräldrarna i vår tid inte
förmå fostra ungdomen på riktigt sätt.

Nå, om vi på dessa företeelser nu applicera
herr Göranssons universella moral,
hur går det då i praktiken? Om jag eller
herr Göransson har tre, fyra eller fem
rum och kök och har en ordnad ekonomi
och saknar bekymmer av det omedelbara
slag, som många ba, kunna vi
då ställa samma krav på en familj, där
i dagens Stockholm hustrun bor på nåd
hemma hos sina föräldrar, mannen kanske
bor hos en släkting i en annan stadsdel
och barnen måst inackorderas på ett
tredje håll eller finnas på en barnkrubba
om dagarna och bäras hem på kvällarna
till någon av släktingarna? Kan
herr Göransson ställa det kravet på dessa
föräldrar, att de skola vårda sig om
sig själva och de sina på samma sätt
som herr Göransson själv gör? Det går
inte. Man måste alltså fastslå, att förutsättningen
för en moralens universalitet
är att skapa lika förutsättningar för alla.
Skulle vi gå djupare i saken — vilket
vi inte skola göra, ty vi ha redan dragit
långt ut på debatten — måste vi också
undersöka de individuella förutsättningarna
— oavsett de materiella — arvsmassa
och allt möjligt. Men om vi avstå
från det, måste vi erkänna att en förutsättning
för att över huvud taget kunna
acceptera den Göranssonska ståndpunkten
är att vi skapa lika materiella förutsättningar
för alla. Och då uppstår frågan:
Hur kan man stödja folkpartiet, högern
eller över huvud taget någon annan
politisk riktning än den socialistiska?
Hur kan man över huvud taget
i politiken företräda någon annan mening
än den kommunistiska — om lika
förutsättningar för alla — därest man
vill uppnå de moraliska resultat, som
herr Göransson här ville plädera för?

Jag har velat säga detta för att möjligen
berika den diskussion, som öppnades
av herr Göransson, och icke såsom
polemik i den meningen, att jag
skulle ha velat, att herr Göransson icke
riktade uppmärksamheten på dessa problem.

Herr förste vice talman! Om jag skall
summera resultaten av vår diskussion
bär vill jag fastställa, att en synnerligen
hög grad av enighet nu nåtts mellan de

Torsdagen den 1 november 1918.

Nr 34.

133

borgerliga partierna och socialdemokratien
i fråga om de ekonomiska problemen.
Det är alltså givet, att det socialdemokratiska
partiet lämnar den socialistiska
vägen för att söka stabilisera
den kapitalistiska ordning, som vi —
för att använda herr Herlitz’ uttryckssätt
rörande staten — sucka under. Den
kapitalistiska ordning, som skapar motsättningarna
mellan människorna och
som givit oss två världskrig och förbereder
det tredje, söker man stabilisera
med en politik, som regeringen med socialdemokratisk
partiskylt här sökt att
vinna anslutning till och fått anslutning
till från samtliga partier utom det kommunistiska
partiet. Jag drager ytterligare
en slutsats av debatten: ehuru icke
understött av mera än en kvarts miljon
väljare är det kommunistiska partiet
dock i dag det enda parti i Sverige, söm
företräder en socialistisk idé i det praktiska
politiska handlandet. Det kunna vi
göra utan att frånkänna andra en ärlig
mening och ett ärligt uppsåt — det säger
jag särskilt till herr Åkerberg. .lag
kan förstå hans uppsåt, men när jag
hörde honom tala här tämligen fritt,
kom jag att tänka på en mycket vältalig
ledamot av denna kammare från tidigare
år. Jag tänkte på herr Arthur Engberg,
som ju var en mycket uppskattad
talare i första kammaren. I en artikel i
Vecko-Journalen, som jag tror var den
sista han skrev, gav han ett råd till riksdagsmännen.
Han sade att de ofta skriva
sina anföranden i förväg och att debatterna
därför bli ganska tråkiga, och
han slutade med rådet: »Tala, riksdagsman,
skriv inte!» När jag hörde herr
Åkerberg, kom jag att tänka på detta
råd, men med hänsyn till vad jag tidigare
har anfört om hans anförande här
skulle jag vad herr Åkerberg beträffar
vilja vända på satsen och säga: Skriv,
riksdagsman, tala inte!

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! .lag finner
med tillfredsställelse att herr Linderot,
det kommunistiska partiets ledare, konstaterar,
att kommunisterna till höra oppositionen.
Han försökte visserligen in -

Ang. regeringens ekonomiska politik,
ordna högern och folkpartiet i regeringsblocket,
men han skall inte komma ifrån,
alt när kommunisterna här öppet deklarera,
att de gå emot regeringen i dess
strävanden att sanera det ekonomiska livet
i landet — vilket herr Linderot kallar
för att konservera kapitalismen —
äro de i allians med högern och folkpartiet.

I fråga om sitt ryska engagement sade
herr Linderot, att om han trodde att
andra människor voro ohederliga, skulle
han inte kunna vara kvar i det politiska
livet. Det är emellertid inte så länge sedan
han stod i denna talarstol och förklarade
alla andra än honom själv ohederliga,
men jag kan inte minnas att han
begärde sitt utträde ur kammaren.

I övrigt vill jag säga, att herr Linderot
fortsatte inte med att förklara, att han
inte tog några order från Moskva. Jag
har inte sagt att han varje gång han talar
här i kammaren väntar eu order från
ryske ministern, men kommunisterna ha
aldrig bestritt att de föra en rysk politik
morgon, middag och kväll, och jag trodde
inte att herr Linderot betraktade del
som ohederligt.

I fråga om atombomben påstod herr
Linderot att jag skulle ha sagt, att atombomben
var Amerikas enda försvarsmedel.
Jag tror inte att jag använde det uttrycket,
och jag menade det inte heller.
Jag sade att det var dess stora försvarsoch
angreppsmedel gentemot en makt,
som har många gånger flera soldater på
benen. Vem angriper Amerika? frågar
herr Linderot. Jag kan svara med en ny
fråga: Vem angriper Sovjetunionen?

När herr Linderot säger, att vi hållå
på att förbereda det tredje världskriget,
måste jag säga att nog är den allmänna
meningen, att inte är det vi svenskar som
göra det och inte engelsmännen heller.
Hur det står till med Amerika, vet jag
inte, men i allmänhet lägger man nog
skulden på Sovjetunionens politik, som
medvetet saboterar alla försök att skapa
en förnuftig ordning i den här världen.

Herr NERMAN: Herr talman! Herr
Linderot tog upp frågan om den politiska
moralen, och jag skall be att få lämna

134 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik,
ett bidrag till belysning av den frågan.
Jag förstår hans växande andliga intresse
i dessa tider, bistra både valpolitiskt
och balkanpolitiskt. Hans anförande
i går skall jag inte yttra mig om i övrigt.
Det gav mig emellertid en tankeställare.
Han framträdde där på ett sätt,
som grej) mig: som fredsapostel, och
talade vackert mot krig och krigshets.
För den, som sedan många år känner
honom som en gemytlig, sympatisk cyniker
— därmed menar jag ingenting
försmädligt, det är tvärtom kanske
det väsentliga i hans charm — är det
oväntat och angenämt att få höra honom
tala med humanitärt patos. Jag vet inte,
om det är hans och hans partis umgänge
under senare år med Filadclfia och andra
religiösa riktningar, som har gjort det.
1 varje fall är det ytterst sympatiskt att
få höra honom komma in på det moraliska
och humanitära planet. Men när
jag hörde det, kom jag att tänka på att
förut en gång herr Linderot i denna
kammare har talat för fredens och
mänsklighetens sak. Det var ett märkligt
datum. Det var den 6 augusti 1940. Då
gjorde han i denna kammare eu gripande
insats för freden. Han sade bland annat,
att vi svenskar, som njutit en så lång
fred, skulle ropa ut också till andra folk
att söka väcka de krafter till liv, som
vilja skapa fred. Han sade, att det var
oerhört, att man kunde så likgiltigt som
här i riksdagen tala om krig och fred
och inte upprördes av de strömmar av
blod, som sköljde jorden, och han ville
att man skulle göra en framställning till
regeringen om att den skulle vända sig
ut till världen och göra en insats för freden.
Det var, som sagt, ett intressant datum.
I andra kammaren talade hans j)artikamrat
fru Solveig Rönn ännu mera
hjärtegrij)ande för freden.

Men vad var det för ett datum? Det
var, då Hitler, efter att med våld ha lagt
under sig det mesta av Europas kontinent,
ville ha lugn för att i fred smälta
sitt byte och innan han satte i gång
Blitzen, detta fruktansvärda angrepp mot
England för att pressa England till fred.
Den gången hörde vi inte kommunisterna
tala om friheten. Då gällde det freden,

Hitlers fred. Men Hitler fick inte sin
fred, gudskelov.

Jag kommer också ihåg ett par andra
data, och jag undrar, hur det stod till
med fredsaposteln Linderot den gången.
Var fanns hans fredsintresse den 30 november
1939, då Stalins Ryssland överföll
Finland? Vad sade han, då samma
makt i krigets sista stunder heroiskt marscherade
in i Mandsjuriet? Vad säger han
i dag, då vissa trupper, som kunna kallas
för Stalins trupper, angripa Kina och
tåga in där? Bör han inte tala med dem
om freden och be dem att upprätthålla
freden?

Stalins svenska trupper ha tydligen
ingenting att erinra mot vissa krig, men
det anger deras sj)eciella typ som pacifister.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 313, angående
pensionsreglering för vissa förutvarande
anställningshavare vid av staten
övertagna enskilda trafikföretag
in. fl. ävensom efterlevande till sådana
anställningshavare.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 306, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Schweiz för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet
samt beträffande skatter å kvarlåtenskap.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

437, av fru Flood,
nr 438, av herrar Holmbäck och Petrén,

nr 439, av herr Norling,

nr 440, av herr Norling,

nr 441, av herr Ericsson, Carl Eric,

nr 442, av herr Löfvander m. fl.,

nr 443, av herr Anderberg,

nr 444, av herr Velander m. fl., samt

nr 445, av herrar Åman och Arrhén,

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34. 135

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till arbetarskyddslag
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Petei-sson,
Emil, och herr Ohlon väckta motionen,
nr 446, i enledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1948/49.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 310, angående godkännande av avtal
mellan domänstyrelsen och Göta Kanalbolag
rörande dispositionen av vissa öar
i Vättern m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 312, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 61 § 1 mom. lagen
den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,
in. m.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts
denna dag avlämnade proposition nr
313.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.35 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.