1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 31 (Riksdagens protokoll 1948:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 31

3 juli.

Debatter ni. m.

Lördagen den 3 juli.

Sid.

Svar på interpellation av herr Domö om en redogörelse för landets
samhällsekonomiska situation m. m................... 3

Den allmänna ekonomiska politiken .......................... 6

Subventionering av införseln av vissa varor m. m............... 75

Nytt avlöningsreglemente för riksdagens verk m. m............. 77

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 3 juli.

Bankoutskottets utlåtande nr 50 ang. rätt för Konungen att meddela
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv m. m..... 6

Statsutskottets utlåtande nr 225, ang. subventionering av införseln
av vissa varor m. m..................................... 75

Bankoutskottets utlåtande nr 51, ang. nytt avlöningsreglemente för
riksdagens verk m. m..................................... 77

— nr 52, ang. ändringar i reglementet för riksgäldskontoret .... 79

— nr 53, ang. inrättande av ny fabrikshiss vid Tumba bruk .... 79

1 Första kammarens protokoll 19i8. Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

Lördagen den 3 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 28
nästlidne juni.

Om en redogörelse för landets samhällsekonomiska
situation m. m.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Domös interpellation
om en redogörelse för landets samhällsekonomiska
situation m. m., erhöll
ordet och anförde: Herr talman! Med
kammarens tillstånd har herr Domö till
mig riktat följande interpellation:

Är Eders Excellens i tillfälle att lämna
en översiktlig redogörelse för lam
dets samhällsekonomiska situation och
de åtgärder regeringen anser denna påkalla
med särskild hänsyn till möjligheterna
att genomföra uppgjorda planer
för export och import?

I anledning härav vill jag i första
hand hänvisa till den översikt rörande
Sveriges ekonomiska läge som utarbetats
av nationalhudgctdelegationen och
bifogats proposition nr 280, som avlämnades
till riksdagen den 5 juni,
ävensom till de uttalanden rörande regeringens
politik, som i anslutning därtill
gjordes i departementschefsanförandet
i samma proposition.

Jag behöver inte trötta kammaren
med ett utförligt referat av denna översikt.
Endast några kommentarer må
vara på sin plats.

Vår försörjning under 1948 påverkas
främst av nödvändigheten av att begränsa
importen till vad som motsvarar
inkomsterna av exporten och sjöfarten
in. m. Enligt nationalhudgetdelegatio -

nens kalkyler skulle det röra sig om en
begränsning av importvärdet från 5,2
miljarder kronor förra året till omkring
4,3 miljarder kronor i år. Denna begränsning
blir så mycket kännbarare
som en prisstegring på världsmarknaden
inträffat. På grund av denna prisstegring,
vilken uppskattats till 10 procent,
kommer den importerade varumängden
att bli än starkare reducerad.

A andra sidan har nationalbudgetdelegationen
ansett sig kunna räkna med
en ökning av den inhemska produktionen
på 300 miljoner kronor i förhållande
till föregående år. På denna punkt
äro kalkylerna avsevärt mera optimistiska
än de motsvarande beräkningar,
som gjordes i slutet av förra året.

Totalresultatet av nationalbudgetdelegationens
beräkningar är det, att den
samlade konsumtionsvolymen i år skulle
kunna uppnå samma omfattning som
förra året utan att någon mera betydande
lagerminskning behöver äga rum,
om investeringarna begränsas i planerad
omfattning, främst genom restriktivitet
i byggnadstillståndsgivningen.
Härvid må understrykas, att levnadsstandarden
i Sverige under 1947 låg
högre än någonsin tidigare. Nationalbudgetdelegationens
kalkyl tyder på att
konsumtionen per capita översteg förkrigsnivån
med omkring 10 procent.

Efterfrågan har emellertid haft en
tendens att överstiga tillgången. Även
för 1948 synes härvidlag en spänning
komma att föreligga. Folkpensionerna,
barnbidragen och skattesänkningarna
medföra ökad efterfrågan från konsumenternas
sida. Trots den återhållsamhet,
som präglade uppgörelserna på arbetsmarknaden
i början av detta år, ha
de nominella inkomsterna stigit. Tillhopa
räknar nationalbudgetdelegationen
med att efterfrågan på konsumtionsvaror
härigenom skulle stiga med 1 800

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Om en redogörelse för landets samhällsekonomiska situation m. m.

miljoner kronor mellan 1947 och 1948.
Hälften härav kompenseras dock av redan
inträffade prisstegringar och de av
årets riksdag beslutade nya och höjda
indirekta skatterna. En brist på balans
föreligger sålunda fortfarande mellan
tillgång och köpkraftig efterfrågan, även
sedan verkningarna börjat göra sig gällande
av den investeringsbegränsning
som pågår och den uppsugning av köpkraft
som åstadkommes genom de nya
konsumtionsskatterna.

Sedan nationalbudgetdelegationens beräkningar
verkställdes, ha en del ytterligare
informationer rörande den ekonomiska
utvecklingen blivit tillgängliga.
Vad beträffar den inhemska produktionen
äro de i stort sett av uppmuntrande
art. Föreliggande uppgifter rörande den
industriella produktionen tyda på en
allmän fortsatt ökning av denna. Väderleksförhållandena
ha varit gynnsamma
för en god skörd på flera håll.

Efterfrågan på arbetskraft är stor och
har företett eu säsongmässig ökning.
En inventering av arbetskraftsbehovet,
verkställd av arbetsmarknadsstyrelsen i
maj i år, visar en brist på 90 000 arbetare
mot 60 000 enligt föregående undersökning
i februari i år. Byggnadsrestriktionerna
skola dock medföra ett
minskat behov av arbetare inom byggnads-
och anläggningsverksamhet i sommar
i förhållande till förra sommaren.

Beträffande utrikeshandeln föreligger
nu statistik för de fem första månaderna.
Under denna tid har importen uppgått
till 2 034 miljoner kronor mot 1 800
miljoner kronor samma tid i fjol och
sålunda ökat med 10 procent. Exporten
har samtidigt ökat från 951 miljoner
kronor förra året till 1 410 miljoner
kronor under månaderna januari—maj
i år, eller med 50 procent. En viss valutautströmning
har under denna tid
även ägt rum.

I nationalbudgetdelegationens översikt
anförda uppgifter för utrikeshandeln
under 1948 hänföra sig i allmänhet
till den i mars gjorda översynen av
exportprognosen och importplanen. Sedan
dess ha exportutsikterna i vissa avseenden
försämrats. Dollarsvårigheter i

Sydamerika ha föranlett restriktioner i
fråga om importen, som dels lagt hinder
i vägen för svensk export dit, dels’
minskat våra möjligheter att för sådan
export erhålla fritt disponibel dollarvaluta.
Avsättningen på Förenta staterna
av vår viktigaste exportartikel dit,
pappersmassa, har begränsats av prisförhållandena
i Amerika och av det
fortgående utbyggandet av cellulosaindustrien.
I Belgien råder sedan någon
tid stark återhållsamhet i fråga om importen,
vilket även inverkat på avsättningen
av svenska varor på den belgiska
marknaden. Även på andra marknader
än de nu nämnda har svensk export
mött ökat motstånd.

Hänsyn till den bär antydda exportutvecklingen
ha måst tagas vid omprövningen
av importplanerna för tredje
kvartalet. En på vissa områden drastisk
nedskärning av hårdvalutaimporten,
främst importen från Nordamerika, har
därvid visat sig ofrånkomlig. En stark
begränsning av licensgivningen för importen
från Belgien tillämpas sedan några
månader. Med hänsyn till brittiska
önskemål ha licenser för den förutsedda
importen från sterlingområdet under
början av året beviljats i relativt stor
omfattning; i avvaktan på att utvecklingen
av den svenska exporten dit
m. in. skall kunna överblickas, tillämpas
nu också för sterlingimporten viss
restriktivitet.

Den nu nödvändiga ytterligare beskärningen
av framför allt hårdvalutaimporten
kan inte undgå att på vissa områden
få verkningar beträffande den inhemska
produktionen.

Under sådana förhållanden måste alla
åtgärder för att åstadkomma en ökad
export övervägas. Denna fråga ägnas
ständig uppmärksamhet. På detta område
vill jag ställa särskilda förhoppningar
på ett samarbete med näringslivets
egna organ.

Svårigheterna att åstadkomma balans
på utrikeshandelns område skärpas av
bristen på balans inom landet. Jag vill
därför återvända till diskussionen av
denna.

Som antytts i samband med framläg -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

Om en redogörelse för landets samhällsekonomiska situation m. m.

gandet av nationalbudgetdelegationens
översikt, strävar regeringen efter att
åstadkomma en sådan stabilisering av
priser och inkomster, som enligt dess
uppfattning måste utgöra en grund för
ansträngningarna att återställa den ekonomiska
balansen. Uppgörelsen med
statstjänstemännen utgjorde ett led i
dessa strävanden. Sedermera har kontakt
tagits med andra grupper av löntagare,
med jordbrukets organisationer,
med de stora näringsorganisationerna.
Överläggningarna ha lett till de förklaringar
om stöd åt regeringens stabiliseringssträvanden
från näringslivets organisationers
sida, vilka publicerades
den 30 juni i år.

En sådan stabilisering åstadkommer
givetvis inte i och för sig ett återställande
av den samhällsekonomiska ba-t
lansen. Detta kan endast uppnås genom
ökning av produktion och sparande och
begränsning av mindre angelägen investering
och konsumtion. Den skärpta
byggnadsregleringen och den ökade indirekta
beskattningen utgöra led i strävandena
att uppnå balans. Regeringen
avser att avvakta verkningarna härav
och av steriliseringen av bolagsvinsterna
och åtstramningen på kreditmarknaden,
innan ytterligare åtgärder vidtagas.

Herr DOMÖ: Herr talman! Till hans
excellens herr statsministern framför
jag mitt tack för hans svar på min interpellation
och för att jag i god tid
fått taga del av detsamma.

Dagens ekonomiska debatt är ju avsedd
att närmast knytas till bankoutskottets
utlåtande nr 50. Jag skall därför
inte nu gå närmare in på interpellationssvaret.
Jag skall endast göra några
påpekanden.

Med min interpellation åsyftade jag
att ge regeringen tillfälle att framlägga
sin syn på det ekonomiska dagsläget och
att inför denna kammare redovisa de
åtgärder den tänker vidtaga för att möta
de växande ekonomiska besvärligheterna.

Statsministern berörde i sin framställ -

ning icke närmare vårt valutaläge. Han
konstaterade en fortsatt valutautströmning
och framhöll, att en drastisk nedskärning
av importen från hårdvalutaländer
blir nödvändig. Samtidigt medgav
han, att även importen från sterlingområdet
måste hållas tillbaka. Enligt
statsministern komma importinskränkningarna
att försämra den inhemska
produktionens läge. Detta är ett allvarligt
förhållande.

Man fick i statsministerns svar ett omnämnande
av den bristande balansen i
vår inre ekonomi och på utrikeshandelns
område. Man fick också en kort
redogörelse för de åtgärder, regeringen
vidtag;t och ämnar vidtaga för att återställa
samhällsekonomisk stabilitet.

Jag Kan ej finna statsministerns svar
tillfredsställande. Det ger icke den konkreta
bild av det allvarsläge, i vilket vi
nu befinna oss, som man hade haft rätt
att vänta. Ej heller fixerade det de uppenbara
risker vår ekonomi löper för
ytterligare försämringar inom den närmaste
framtiden.

Hans excellens förklarade sig ämna
avvakta verkningarna av den skärpta
byggnadsregleringen, de ökade indirekta
skatterna, steriliseringen av bolagsvinster
och åtstramningen på kreditmarknaden,
innan ytterligare åtgärder
komma att vidtagas för ekonomisk sanering
i detta land.

Jag anser den uppgörelse, som träffats
med statstjänstemännen, och de förklaringar
om stöd åt stabiliseringssträvanden,
som nyligen lämnats av det ekonomiska
livets stora organisationer, vara
högst betydelsefulla. Trots detta finner
jag icke att tillräckliga ansträngningar
gjorts för att lösa krisproblcmen. Vi ha
icke mobiliserat människorna, icke sagt
dem hela sanningen. Vi ha icke vidtagit
de åtgärder, som läget gör erforderliga.
Störningarna i vårt ekonomiska liv äro
— enligt min uppfattning — så allvarliga,
att de kräva en helt annan politik
än avvaktandets.

Jag återkommer, herr talman, vid nästa
punkt på kammarens föredragningslista.

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Jag skall följa herr Domös
exempel och taga upp hans anmärkningar
i den kommande debatten i anslutning
till bankoutskottets utlåtande. Jag
vill dock redan nu framhålla, att enligt
min uppfattning innehåller det lämnade
interpellationssvaret en redogörelse för
regeringens syn på dagens ekonomiska
läge och dessutom en anvisning om de
vägar, som regeringen ämnar beträda
för att vi skola komma ur dagens situation.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m.

I detta utlåtande hade utskottet på
åberopade grunder hemställt, att riksdagen
- med förklarande att riksdagen

funnit sig icke böra antaga det genom
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 295, framlagda förslaget till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv — måtte för sin del antaga
i utlåtandet infört förslag till lag
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv.

I motiveringen hade utskottet, i anslutning
till av fullmäktige i riksbanken
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 maj
1948 och av departementschefen i proposition
nr 286 gjorda uttalanden, framhållit
vissa synpunkter beträffande den
allmänna ekonomiska politiken.

Reservation hade anförts av herrar
Wiberg, Nordenson och von Seth, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits.

Herr DOMÖ: Herr talman! I det utskottsutlåtande
från bankoutskottet, som
nu behandlas, dryftas landets ekonomiska
politik — samma fråga som behandlats
i min nyss besvarade interpellation.

Helt nc.turligt äro meningarna om vårt
samhälles ekonomi delade. Utskottsutlåtande!
är ej heller enhälligt. Högern, som
förfäktar en mot majoriteten — i detta
fall socialdemokrater, folkpartister och
bondeförbundare — åtskilligt avvikande
mening i fråga om den ekonomiska politik,
som läget nu kräver, har reserverat
sig och sökt skissera ett ekonomiskt
program. Reservanterna komma säkerligen
att närmare motivera sin reservation.
Jag skall därför inte närmare gå in
på den, utan blott framhålla att reservanterna
givit uttryck för de allmänna
synpunkter som högern lägger på den
ekonomiska politiken just nu.

Den överenskommelse mellan de stora
organisationerna, som finansministern
kunnat redovisa i god tid före dagens
debatt, är ett gott bevis för dessa
organisationers goda vilja, samhällsanda,
ekonomiska ansvarskänsla och ekonomiska
förnuft. Man kan beklaga, att
överenskommelsen icke formellt sett är
ett bindande åtagande, men den som
vet, hur stark känslan för självbestämmanderätten
är inom vårt organisationsväsen,
förstår mer än väl att formen av
rekommendationer valts. Man har också
all anledning att våga tro att rekommendationen
skall leda till avsett resultat i
den meningen, att såväl underorganisationer
som enskilda göra allt för att sätta
den i verket.

Schweiz har på detta område lämnat
ett efterföljansvärt exempel. Som bekant
kom där på frivillighetens väg mellan
de olika parterna till stånd en överenskommelse
om inrättande av ett stabiliseringsutskott,
som den 1 januari i år började
sin verksamhet. Utskottet består av
sju företrädare för de anställda och sju
för näringsidkarna under opartiskt ordförandeskap.
Till detta utskott hänvisar
man alla framställningar om prishöjningar
och lönehöjningar. Utskottet har
till ledande princip att endast släppa igenom
sådana krav, som kunna alldeles

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

särskilt motiveras. Det kan påpekas, att
stabiliseringsutskottet hårt kritiserat ett
förslag till höjning av telefon- och telegraftaxorna
från sina allmänna utgångspunkter.
Överenskommelsen löper i första
hand till utgången av oktober, men
avsikten torde vara att den skall kunna
förlängas. Denna överenskommelse har
enligt enstämmiga vittnesbörd fungerat
väl.

Om man inte kan få det bästa, bör
man ju nöja sig med det nästa bästa. Jag
välkomnar ur denna synpunkt de stora
organisationernas överenskommelse men
ser mig nog tvungen att knyta vissa reflexioner
till det faktum, att den ingåtts
lörst nu, och till den begränsade
giltighetstid den har. Det faktum, att
man kunnat nå en överenskommelse av
detta slag i juni månad 1948, väcker ju
omedelbart tanken att den kunde ha
nåtts tidigare.

På hösten 1944 tog Industriförbundet
initiativet till en aktion, som avsåg att
genomföra en »aktiv lågprispolitik».
Man ville sänka priserna och på det viset
hålla tillbaka anspråk på lönehöjningar.
1 början hade man icke så obetydliga
framgångar, men tämligen snart
måste man upphöra med ansträngningarna.
Lönekraven kommo fram, och varje
ny avtalsuppgörelse tvang industrien
till medgivanden, som icke läto sig förenas
med försöken att sänka priserna.

Det var redan vid denna tidpunkt
ganska uppenbart, att de socialdemokratiska
ledarna icke ansågo sig böra söka
inverka på de stora arbetargrupperna i
återhållande syfte. Trots allt fanns det
en viss tid framåt i alla fall förutsättningar
för en stabilisering. Från det parti,
jag företräder, framkastades gång efter
annan tanken, att regeringen borde
söka sig på uppgiften att få tillsammans
eu s. k. rundabordskonferens. Regeringen
stähde sig avvisande. Den lät förstå,
att den icke ville — som man sade då
— »politisera avtalsrörelserna». Vi gåvo
inte upp försöken, men så kommo i valrörelsen
1940 de socialdemokratiska signalerna,
vilka måste haft effekt på arbetslivets
alla parter. Jag erinrar om att
finansministern i ett valtal i Dalarna en -

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

ligt Morgon-Tidningen den 2 september
kategoriskt förklarade: »Vi anser också
att det finns utrymme för fortsatt lönestegring.
» Detta yttrande fälldes i sammanhang
med att finansministern redovisade
regeringens antiinflationsprogram,
vilket innehöll: ändring av dollarns
och pundets värde, begränsning
av exporten till utlandet, investeringskontroll
och skärpt priskontroll samt —
som sagt — utrymme för lönehöjningar.

Under år 1947 följde så mellanspelet
med regeringens försök att binda oppositionspartierna
och näringslivets organisationer
vid sin politik. Vi ha mycket
diskuterat, vad som då skedde. I denna
stund kan jag nöja mig med att konstatera,
att regeringen misslyckades därför
att den underlät att gripa sig an med
de ekonomiska problemen i hela deras
vidd över hela fältet. Den levde då fortfarande
i föreställningen att man kan
klara en krissituation av nuvarande typ
med regleringar och statskontroll.

Den 30 juni 1948 når alltså regeringen
nu äntligen det resultat, som borde och
kunde ha nåtts långt tidigare och innan
bristen på balans fått växa fram så mycket
som den gjort i vår ekonomi. Det
är nu regeringens uppgift att se till, att
det icke blir för sent.

Vill man tolka innebörden i det skedda
mycket välvilligt, kan man säga, att
två ramfaktorer i det ekonomiska förloppet
för en tid av sex månader satts
under kontroll. Under en tid av sex månader
kan regeringen räkna med att löneramen
och prisramen förbli låsta i det
läge de ha i dag. Därmed är icke inflationsproblemet
löst. I själva verket har
regeringen fått ett andrum — sex månaders
uppskov, skulle man kunna säga.
Det ankommer nu på de ansvariga att
utnyttja denna tid och icke låta fristen
förlöpa i passiv väntan,trots att nära hälften
av tidsfristen infaller före valdagen.

Ur denna synpunkt finner jag statsministerns
interpellationssvar till mig
föga tillfredsställande. Svaret andades
en lust att vänta och se. Det utmärkte
sig för en försiktighet i formuleringen,
som kunde föra tankarna till den försiktighet,
varmed man ibland närmar

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

sig en främmande makt, som inte skall
störas. Detta försiktiga närmande till en
kris tycker jag inte är det rätta sättet.
Regeringens attityd är avvaktande och
enligt min mening alltför passiv. Den
litar tydligen till kontroll, men inte tillräckligt
på det svenska folket.

Tillåt mig i detta sammanhang en direkt
fråga. Är det regeringens avsikt att
ordna vår utrikeshandel så, att vi under
år 1948 och 1949 förtära de sista
resterna av våra valutareserver? Det
improviserade skelett till en ny importplan,
som dykt upp, förefaller bygga på
denna förutsättning. Vi ha som bekant
ett icke obetydligt tillgodohavande i
pund. Det lär finnas vissa utsikter att få
denna bundna tillgång lös. Om så blir
fallet, ämnar regeringen då låta den
tämligen omedelbart försvinna i utbyte
mot en import, som vi annars inte skulle
ha råd till? I så fall göra vi slut på
sista resten av vår reservfond, om man
inskränker ytterligare den handlingsfrihet,
som så vä! erfordras just nu på den
internationella marknaden.

Jag återkommer till situationen för
vår utrikeshandel. Där ha vi den för
ögonblicket mest påtagliga svårigheten,
men den frågan kan inte diskuteras för
sig. Vi ha alltför länge försökt oss på
uppgiften att isolera de olika sidorna av
samma ekonomiska problem från varandra.
Det kan vara tid att vi se till sammanhanget
nu.

Att man låst löner och priser betyder
icke, att man låst dem vid den höjd som
är ekonomiskt möjlig. Vad vi gjort är
helt enkelt att vi för en tid i två avseenden
fixerat det läge vi ha. Vi ha så
att säga sagt oss, att vi skola söka undvika
ytterligare försämring, men icke att
vi skola återställa det hela till riktigt
läge igen. Ekonomiska resonemang under
fasta förutsättningar äro i regel icke
särskilt givande, men om vi för ett ögonblick
tillåta oss ett sådant kunna vi säga,
att även om svenska folket skulle gå med
på att avstå från ytterligare inkomstökningar
nästa år kommer det ändå att
sammanlagt betalas ut mer pengar i det
här landet än man kan köpa varor för
— om ingenting sker som ökar varu -

tillgången eller minskar penningflödet.
Genomsnittsinkomsten för anställda av
alla slag var 1944 3 720 kronor, 1945 hade
den stigit till 3 940 kronor, 1946 till
4 490 kronor. 1947 uppgick den till 5 075
kronor. Man beräknar att samma genomsnittsinkomst
i år kommer att uppgå till
icke mindre än 5 530 kronor. Sedan 1944
har alltså det stora antalet svenskar fått
nära 1 600 kronor mer per år att röra
sig med. Låt mig nu — för säkerhets
skull — genast säga, att vi här icke diskutera
huruvida denna stegring är berättigad
eller ej. Vi kunna i detta sammanhang
undvara mer eller mindre patetiska
deklarationer om hur innerligt
gärna man vill unna svenska folket allt
gott. Svenska folket får inte mer mat eller
mer kläder därför att en eller annan
riksdagsman darrar på rösten, och
det ar mat, bostäder och andra varor
människor behöva, inte pengar.

Det behövs inga siffror för att göra
klart, att tillgången på varor icke ökat
i takt med inkomsterna. Vi veta vad som
hänt på jordbrukets område, hur produktionen
där löper i vissa ogynnsamma
banor. Industrien har på allt vis
sökt få upp produktionen, men hindren
ha varit starka. Våra möjligheter att köpa
från utlandet äro begränsade till vad
vi kunna sälja dit. Svenska folket har
alltså skaffat sig 1 600 kronor mer i
plånboken per löntagare men inte kunnat
skaffa varor för samma belopp på
affärernas diskar.

Det naturliga i ett sådant läge hade
givetvis varit att förmå människorna att
lägga undan pengarna för användning i
framtiden — att spara. Om man lyckats
därmed hade man fått undan pengarna,
och hade man lyckats riktigt bra
hade man kunnat skapa grunden för en
utbyggnad av näringslivet. Man hade
sparat ihop till investeringarna. Vad som
skett är att regeringen inlett en skattepolitik,
som hejdat sparandet och medvetet
driver folk att utöver de i förhållande
till varutillgången för stora inkomsterna
lösgöra redan gjorda besparingar
för omedelbar användning. Man
försvarar sig till nöds med att man vill
uppmuntra sparandet i nya stora med -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

borgargrupper. Att detta skulle bli
ett resultat av herr Wigforss’ skattepolitik
är en förhoppning — en förhoppning
som ännu inte infriats. Tvärtom
har motsatsen inträffat. Det har blivit
omodernt att spara. Regeringen har alltså
— på sitt säregna sätt — bytt ut ett
faktum mot en förhoppning, som icke
hade utsikter att bliva uppfylld.

Samtidigt har staten själv bidragit till
att öka penningflödet. Riksbanken bytte
förra året ut obligationer för 957 miljoner
kronor mot sedlar. I år har man denna
väg pumpat ut ett par tre hundra
miljoner kronor ytterligare. Förra året
skulle man försöka prolongera långfristiga
statsskuldsförbindelser för 686 miljoner
kronor. Gamla obligationer för
summa 41 miljoner kronor byttes ut mot
nya, långfristiga förbindelser. Det betyder
sex procent, mina damer och herrar.
Detta innebar en ytterligare påspädning
av sedelmängden. Riksgäldskontoret
hade vid årsskiftet lånat över 1 300
miljoner kronor i riksbanken mot skattkammarväxlar.
Staten hade alltså tagit
upp lån på denna väldiga summa i den
sedelutgivande banken. Dessa fakta, dessa
konkreta siffror, tala sitt tydliga språk
om planmässigheten i en politik, som
skulle syfta till att hålla penningmängden
vid den höjd där den borde vara
med hänsyn till varutillgången. Samtidigt
plåstrar man med nya indirekta
skatter på 485 miljoner kronor, skatter
som delvis äro direkt produktionshämmande.

Man förlitar sig på sterilisering av bolagsvinster.
Låt mig då berätta för regeringen
vad som hänt med denna stora
plan. Den 25 april trädde lagen om
vinststerilisering i kraft. Sedan dess ha
ungefär 50 miljoner kronor steriliserats.
Sodan den 23 april har riksbankens
förråd av obligationer och skattkammarväxlar
ökat med omkring 300 miljoner
kronor. Mot varandra väga alltså 50
miljoner kronor i steriliserade vinster
och 300 miljoner kronor i sedlar, utgivna
för obligationer — se där den klippa
på vilken regeringen bygger sitt hus.

Regeringen har en kungsväg bort från
detta — kontroll och åter kontroll. Man

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

håller sig med statsrådsledd investeringskontroll.
Investeringsrådet har tämligen
enhälligt rekommenderat ett alternativ,
enligt vilket den sammanlagda
byggnadstillståndsgivningen skall svara
emot någonting mellan 1 200 och 1 500
miljoner kronors värde för år 1948. Med
utgången av mars månad detta år hade
tillstånd för byggnadsarbeten under år
1948 beviljats i sådan utsträckning, att
de tillsammans med från förra året överstående
tillstånd motsvarade ett belopp
av 1 600 miljoner kronor. Talar inte detta
sitt tydliga språk om oförmågan att
ens hålla de egna planerna? Man har
låtit förstå, att man såg sig nödsakad
att bringa ned bostadsbygget. Alla beklaga
att så måste ske, men alla ha böjt
sig. Förra året färdigställdes 56 000—
57 000 lägenheter. I år beräknar man,
att 56 000 skola bli färdiga. Jag beklagar
inte faktum som sådant — människor
behöva någonstans att bo — men vart
tog regeringens program vägen?

Man har så mycket talat om nödvändigheten
att få ned byggnadsarbetarkårens
storlek. Under förra året och i år ha
omkring 5 000 byggnadsarbetare kommit
över i annat arbete — 5 000 av minst
130 000. Men i Stockholms län sysselsätter
man — enligt Morgon-Tidningen
— tre efter vad jag förmodar fullvuxna
karlar som fara omkring och kontrollera
att människor inte plåstra med sina
sportstugor på kvällar och nätter.

Jag har här en artikel, som var införd
i MT torsdagen den 1 juli i år. Den
har till rubrik: »Sportstugebygge nattetid
undgår sällan upptäckt.» I artikeln
står det: »Trots länsarbetsnämndens
razzior med åtföljande polisförhör
och åtal fortsätter en del lättsinniga
människor att bygga sportstugor
utan tillstånd, särskilt i skärgården. Men
inspektionen fortsätter oförtrutet och
lagens arm är lång ... — På senare tid
liar sportstugebvggarna lagt sig till med
en ny taktik, de utnyttjar nämligen de
ljusa kvällarna och nätterna för sitt
arbete» ■— säger tidningens sagesman.
Artikeln fortsätter: »Länsarbetsnämn den

har 3 inspektörer, som finkammar
de mest omtyckta områdena och allt som

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

oftast hittar påbörjade eller färdiga
sportstugor. Men nu ligger byggena i
regel öde på normal arbetstid, när inspektörerna
brukar göra sina turer. Vi
får då en hel del extra arbete för att få
tag i ägaren, som i regel svarar, att han
sköter sitt vanliga arbete på dagen och
bar sin stuga som hobby på fritid.» Litet
längre ned står det så en sammanfattning
av notisen: »Utsikterna att undgå
upptäckt och böter är emellertid inte
så stora.» Ja, jag förstår väldigt väl, att
man får försöka komma till rätta med
problem som detta, men vittnar inte ett
sådant tidningsmeddelande om att man
antagligen sysselsätter sig alltför mycket
med mindre väsentliga ting och kanske
råkar släppa de stora dragen, kontrollen
och översikten över de stora händelserna
på det bostadspolitiska området?

Herr talman! Min interpellation gällde
främst utrikeshandelssituationen. Där
har bristen på inre balans mognat ut på
ett sätt som icke går att dölja. Förra
året hade vi ett importöverskott på nära
2 000 miljoner kronor. Under de fem
första månaderna i år uppgår det till
62 1 miljoner kronor. Statsministern konstaterade
ju också med en försiktighet
som kan kallas exemplarisk, att en viss
valutautströmning ägt rum. Det verkar
troligt. Det verkar däremot otroligt att
vi skulle kunna hålla på så särskilt mycket
längre med att godtaga »en viss valutautströmning».

En promemoria från handelskommissionen
har ju publicerats — en annan
med hemligstämpel lär vara överlämnad
till vederbörande statsråd. Det är under
sådana förhållanden måhända tillåtet att
ställa en del frågor.

Hur bedömer regeringen exportmöjligheterna
för återstoden av innevarande
år för trä och massa?

Anser regeringen att massaexporten
på hårdvalutaländer kan uppehållas vid
den beräknade höjden i år, och hur går
det nästa år? Jag skulle vara särskilt
intresserad av uppgifter om utsikterna i
fråga om USA.

Vilken är den troliga prisutvecklingen
i USA på svensk massa?

Om man nu lägger över exporten på

mjukvalutaländer — därtill nödd och
tvungen — hur påverkar det våra importmöjligheter?
Jag skulle vara särskilt
tacksam för några upplysningar om vilka
priser på våra importvaror vi där
kunna nå, hur dessa ställa sig till dem
som vi betala i hårdvalutaländerna och
om regeringen ämnar låta eventuella
fördyringar slå igenom i priserna här
hemma.

Hur länge anser regeringen att vi kunna
fortsätta att tära på våra krympande
valutareserver utan att riskera att helt
förlora handlingsfrihet och möjlighet att
självständigt planera försäljningar och
inköp? Om en ny importplan kommer
till stånd, i vilken grad är regeringen
då beredd att ge företräde för produktionens
behov, och vilka inskränkningar
i konsumtionen av importvaror räknar
regeringen med som nödvändiga? I vilken
mån anser sig regeringen böra tillgodose
säkerhetskrav i nuvarande oroliga
läge genom upplagring av vissa varor,
som vi behöva för vår försvarsberedskap
och för att möta en eventuell
avspärrning?

Kan regeringen upplysa om i vad mån
vi i fortsättningen kunna påräkna att
få köpa flytande bränsle för mjuka valutor? Jag

är, herr talman, medveten om att
jag ställt många frågor och kanske också
besvärliga frågor. Men jag har inte
gjort det för att få min egen nyfikenhet
stillad, utan helt enkelt därför, att jag
finner det vara ett anspråk som man
med rätta kan ställa på en regering i
ett demokratiskt land, att den ger folket
klara besked och öppna förklaringar
i en situation som den nuvarande.

I själva verket är en osminkad redogörelse
för vårt läge, sådant det nu
verkligen ter sig, en första förutsättning
för att vi skola komma ur den nuvarande
krisen. Det verkar som om regeringen
inte ansåge det nödvändigt att
genom framhållande av allvaret i läget
söka få svenska folket helhjärtat med i
arbetet för en stabilisering av samhällsekonomien.

Tydligen ämnar regeringen fortsätta
avvaktandets politik. Jag vet icke hur

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

länge denna bristande aktivitet skall
fortsätta, men jag vet, att för varje försummad
dag försvåras återhämtningsarbetet.

Vilken politik vi än föra här i landet
måste vi utgå ifrån att det är omöjligt
för oss att fortsätta med att leva över
våra tillgångar. Högern drar konsekvenserna
av detta faktum. Vi tveka inte att
säga svenska folket sanningen, och vi
tveka inte heller att ställa upp ett alternativ
till låt-gå-politiken, ett alternativ
som efter en övergångstid med
inskränkningar och extra ansträngningar
för till samhällsekonomisk hälsa. I
väsentliga delar är detta alternativ skisserat
uti högerreservationen till det nu
föreliggande utlåtandet. Skillnaden mellan
vår linje och regeringens är närmast
den, att vi rekommendera en samlad anspänning
under en övergångsperiod med
återhållsamhet och extra produktiva insatser,
men också den, att högerns linje
enligt vår mening efter en relativt kort
prövotid återställer hälsan — regeringens
åstadkommer permanent ekonomisk
invaliditet.

Överläggningen blev nu för en stund
avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena Undén att avlämna
en kungl. proposition.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Undén avlämnade Kungl.
Maj :ts proposition nr 297, angående
godkännande av överenskommelse angående
ekonomiskt samarbete mellan
Sverige och Amerikas förenta stater.

Ang. den allmänna ekonomiska
politiken. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
bankoutskottets utlåtande nr 50.

Herr statsrådet GJÖRES: Herr talman!
Herr Domö har i sitt anförande nyss varit
inne på en hel rad frågor, av vilka
jag endast skall beröra några få, som
mera direkt hänföra sig till det område
som jag särskilt har att syssla med.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

De frågor som herr Domö ställde voro
ju ganska vidlyftiga, i det att ett fullständigt
besvarande av dem skulle innebära,
att regeringen här skulle ställa en
konjunkturprognos, avseende egentligen
hela den internationella marknaden. De
varor, som Sverige framför allt exporterar,
äro ju sådana varor, som måste
vinna avsättning i världens fyra hörn,
och i det ytterst labila valutapolitiska och
ganska kaotiska handelspolitiska läge,
vari världen nu befinner sig, är det nog
alldeles omöjligt för vem det vara må att
ge besked som herr Domö skall kunna
finna tillfredsställande. Jag kan inte tända
hans fotters lykta, jag kan inte heller
räcka honom den vandringsstav, som
kan vara hans stöd på vägen framåt —
åtminstone inte med säkerhet. Men jag
kanske ändå kan få vittna något om de
erfarenheter på detta område, som min
tjänst tvingar mig att samla.

Vad först beträffar exportmöjligheterna
för trä och massa är väl därom att
säga, att den svenska trävaruexporten
till ungefär 90 procent är en export på
de s. k. mjukvalutaländerna, om i dessa
inräknas sterlinggruppens länder. Den
allra viktigaste avsättningsmarknaden är
ju Storbritannien och de till Storbritannien
hörande länderna. Våra möjligheter
att i fortsättningen vinna avsättning
för vårt trä — jag tänker här närmast
på våra sågade varor — äro och bli således
i allt väsentligt beroende av den
köplust, som den engelska marknaden
kan komma att visa på det här omådet.

Vad årets försäljningar på denna brittiska
marknad beträffar är det att säga,
att vi i den överenskommelse, som träffades
i december, förutsatte en export
till Storbritannien av sågade varor på
102 000 standards, om jag nu minns alldeles
rätt, och jag tror jag gör det. Det
dröjde mycket länge innan denna export
kom i gång. Det är ingen hemlighet
för de kammarledamöter, som närmast
ha intresserat sig för dessa ting,
att det pågick ett kallt krig, för att nu
använda ett modernt uttryck, mellan de
brittiska köparna och de svenska säljarna.
De svenska trävarorna ha kommit
upp i ett ganska högt prisläge, och man

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

befarade på brittisk sida att tendensen
skulle gå ytterligare uppåt. Därför dröjde
det mycket länge innan man kom
fram till en uppgörelse och till ordentliga
avslut, men jag skulle tro, att i dag
hela den i decemberöverenskommelsen
förutsatta kvantiteten är uttagen av britterna.

Huruvida ytterligare avsättningsmöjligheter
för trä på den brittiska marknaden
under innevarande år föreligga
är det för tidigt att yttra sig om. Det är
en sak varom resonemang föras just nu
i London vid de förhandlingar mellan
brittiska och svenska delegater om fortsättningen
av varuutbytet under innevarande
år, som nu ha tagits upp. Vad
den brittiska marknaden beträffar får
jag kanske stanna vid vad jag nu har
sagt för att längre fram tala något i
allmänhet om de brittisk-svenska handelsrelationerna.

Massamarknadens läge är, skulle jag
tro, minst lika svårt att överblicka. Såsom
är väl känt genom åtskilliga mer
eller mindre vederhäftiga vittnesbörd i
tidningarna, har ju i mitten av det här
året den svenska massaexporten rönt
vissa svårigheter på den amerikanska
marknaden. De svårigheter, som där ha
uppstått, äro i främsta rummet att tillskriva
de prisförhållanden, som för närvarande
äro rådande, och kanske även
den omständigheten, att den amerikanska
massaindustrien befunnit sig och befinner
sig i mycket rask utbyggnad,
varigenom den lilla del av den amerikanska
massakonsumtionen, som Sverige
levererar, knappast kan beräknas
komma att växa. Det är endast fyra procent
av den amerikanska marknadens
massabehov som fylles genom leveranser
från Sverige. De begränsningar i
försäljningen av massa på Förenta staternas
marknad, som nu ha inträtt under
det tredje kvartalet, ha emellertid
icke medfört några svårigheter för industrien
att avsätta produktionen på
andra marknader, t. ex. Bizoniens, Storbritanniens
och även andra länders.

En tredje fråga av herr Domö •— om
jag nu hann anteckna frågorna i ordning
och fullt korrekt — rörde sig om

priserna på från mjukvalutaländerna
importerade varor och dessa prisers allmänna
relation till priserna på den
amerikanska marknaden. Ja, därom är
att säga, att det är en i vissa fall ganska
betydande skillnad mellan de priser,
som den amerikanska marknaden erbjuder,
och de priser, som noteras i mjukvalutaländerna.
Den allmänna valutakrisen
i världen har fört med sig, att inte
bara vårt land, utan nära nog alla länder
ha tvingats över till andra marknader
än dollarmarknaderna för sina inköp,
och detta har haft en prisdrivande
verkan, som är ytterligt störande och
som självfallet kommer att i det långa
loppet påverka prisnivåerna i de köpande
länderna. Att komma till rätta
med detta problem är ingalunda lätt,
och jag föreställer mig att man inte kan
få någon lösning på det, förrän världen
kommer ut ur de valutamässiga svårigheter,
som just nu känneteckna situationen,
och kommer fram till därigenom
möjliggjorda friare handelspolitiska umgängesformer.

Redan av det svar, som statsministern
lämnade på herr Domös interpellation,
framgår att på grund av den nu förutsebara
minskningen i dollarinkomsterna
för vårt land under andra halvåret
åtskilliga inskränkningar i importen
från dollarländerna måste företagas.
Herr Domö frågar nu, vilka inskränkningar
det blir. Det är nog för dagen
mycket svårt att i detalj säga det, men
det måste på många områden bli ganska
stora inskränkningar, och vi stå framför
allt inför en omjustering av vår bränslehushållning,
som kan komma att medföra
rätt stora besvärligheter för industrien.

Från tiden före kriget till dessa dagar
har den årliga svenska förbrukningen
av oljebränslen sexdubblats. Det
är en utveckling, som har sin främsta
förklaring däri, att när världen gick ut
ur kriget, rådde det överallt knapphet
på fasta fossila bränslen. Däremot fanns
det en relativt god tillgång på oljor, och
den svenska industrien övergick då i
mycket betydande utsträckning från
fasta bränslen till oljor. Martinugnarna

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

byggdes för drift med olja, cementindustrien
och cellulosaindustrien övergingo
till oljedrift och inom många andra
industrier, större och mindre, gjorde
man samma omläggning. Det har medfört,
att vi när det gäller de dollarinkomster,
som vår export nu kan ge oss,
äro bundna vid mycket betydande utgifter
för importen av dessa i största
utsträckning industriellt förbrukade oljebränslen.

Under det senaste året har emellertid
den mycket strama kolmarknaden visat
påtagliga tecken till förbättring. England,
som många pessimister förutsade
aldrig mer skulle komma att uppträda
som exportör på kolmarknaden, har åter
kunnat upptaga sina leveranser av kol
till andra länder. Förändringen där har
varit så pass snabb, att den är i viss
mån överraskande. Så sent som i november
och december förra året, då vi
förhandlade med engelsmännen om det
varuutbyte, som nu pågår, kunde man
från engelsk sida inte ställa i utsikt några
som helst leveranser av kol till Sverige
under 1948, men redan under februari,
vill jag minnas, kunde engelsmännen
erbjuda en halv miljon ton och
ökade sedermera denna kvantitet med
ytterligare en halv miljon ton, och i dag
torde man kunna räkna med att kolimporten
kommer att uppgå till 1 250 000
ton eller någonting däromkring. Det
skulle inte ens överraska mig, om vi i
fortsättningen få ännu mera kol från
England under innevarande år. Även de
polska leveranserna ha blivit betydligt
större, och också på andra marknader
har utvecklingen gått i samma riktning.

Även om kolpriserna äro höga, torde
ändock relationen mellan kol- och oljepriser
vara sådan, att det för industrien
i flertalet fall är ekonomiskt fördelaktigt
att nu göra en omställning till en
bränslehushållning, som ligger mera i
överensstämmelse med den som industrien
hade före det senaste krigets utbrott.
— .lag föreställer mig, att det är
genom en sådan omställning, som man
kan uppnå de största nedskärningarna
i importen från dollarländerna under
det andra halvåret, men åtgärderna för

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

att uppnå balans i dollarvaruutbytet
komma inte att inskränka sig till de justeringar
på bränsförsörjningens område,
som jag här antytt, utan måste nog även
utsträckas till andra områden.

Jag har i olika sammanhang i mitt
anförande varit inne på våra brittiska
varurelationer. England har icke blott i
fråga om kolexporten berett oss en överraskning,
utan England har över huvud
taget visat en leveransförmåga, som
knappast någon i detta land trodde vara
möjlig i december då förhandlingarna
pågingo. Vi ha därför från den brittiska
marknaden kunnat erhålla betydande
varumängder, och om jag skall gå in
på frågan om hur ställningen mellan
export och import i fråga om det svenskhrittiska
varuutbytet för ögonblicket är,
tjänar det ingenting till att göra någon
hemlighet av att det icke råder någon
jämvikt. Balansen slår dock inte så
snett som för fyra veckor sedan, tv tack
vare att trävaruskeppningarna kommit i
gång och således den säsongmässiga
svenska träexporten till England, som
är den stora posten i vår handel med
England, nu har kommit i gång, utjämnas
balansen mer och mer, men det vore
felaktigt att tro, att vi under loppet av
1948 skulle kunna komma upp till en
fullständig balans i vårt varuutbyte med
Storbritannien. Anledningen till att jag
måste göra kammaren beredd på detta
är att den brittiska marknaden har visat
en på för oss viktiga områden större
leveranskraft än vad man förutsåg. Kolet
är ett exempel. De kolleveranser, som
engelsmännen, om jag så får säga, angenämt
överraskat oss med, betyda i vår
betalningsbalans för i år cirka 80 å 90
miljoner kronor. Det är alltså en post,
som inte var förutsedd, då vi förhandlade
i vintras. A andra sidan ha de brittiska
inköpen — och det är egentligen
den mindre rosiga sidan av bilden —
hittills icke kommit i nivå med vad man
trodde sig kunna förutse och beräkna i
december 1947. Därför äro vi ivrigt engagerade
i att försöka få till stånd en
ökning av de brittiska inköpen på den
svenska marknaden under årets senare
hälft. Vi ha inför brittiska myndigheter

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

framlagt en lista på sådana varor som vi
skulle kunna prestera under andra halvåret
i år, och det är min förhoppning
att de förhandlingar, som vi nu föra
med engelsmännen, skola leda till att
ökade exportmöjligheter komma att stå
till buds på den brittiska marknaden.

I delta sammanhang spela naturligtvis
också de s. k. sterlingländerna utanför
moderlandet eu stor roll. När det gäller
dem ha vi haft vissa svårigheter, som
nog emellertid under senare tid blivit
mindre, och det förefaller nu som om
utvecklingen där skulle ge oss större
möjligheter för export, naturligtvis med
en förstärkning av utjämningstendensen
som följd.

\i na som bekant ganska stora pundtillgodohavanden
infrusna i England. De
uppgå, om man skall räkna ända i botten,
till ungefär 25 miljoner pund. Jag
skall inte här närmare belysa betalningsavtalens
konstruktion — det tjänar inte
mycket till — men låt mig säga att även
om det skulle bli möjligt att mera fritt
utnyttja de infrusna pundtillgodohavandena,
som i själva verket utgöra en
svensk kredit till Storbritannien, är jag
för min del mycket angelägen om och
vill så långt det är mig möjligt eftersträva
att vi icke utnyttja dessa tillgodohavanden
annat än i den begränsade omfattning
det blir nödvändigt för att tillföra
den svenska marknaden försörjningsviktiga,
för industrien viktiga förbrukningsartiklar
under år 1948. Ty, i
den vanskliga värld vi leva i, där den
internationella handelspolitiska och valutasituationen
ändrar sig nästan från
vecka till vecka, för att inte säga från
dag till dag, måste man vara beredd på
att läget kan komma att bli sämre än
det är i dag. Därför anser jag det vara
klokt att man vidtar alla de åtgärder
som äro möjliga för att behålla och bevara
de reserver, som ännu stå till vårt
förfogande, så att vi under ett möjligen
sämre är 1949 inte skola ha uttömt våra
resurser.

Jag tror mig härmed, herr talman, i
det väsentliga ha svarat på de frågor
som herr Domö framställde, i varje fall
de frågor jag hann anteckna. Då herr

Domö slutligen fäster uppmärksamheten
vid att den faktiska importen under årets
fem första månader varit mycket hög,
men samtidigt uraktlåter att omtala den
i varje fall procentuellt sett mycket starkare
ökningen av exporten under denna
tid, auser jag mig skyldig att därtill foga
den kommentaren, att den import under
de fem första månaderna av år 1948,
som vi nu kunna statistiskt studera, i
mycket stor utsträckning utgör en eftersläpning
av den import, som vi på grund
av olika avtalsutfästelser haft att fullgöra
men som inte kommit in över tullgränsen
förrän under innevarande år.
Siffrorna för importen och exporten under
årets fem första månader ge därför
ingen riktig avspegling av de ansträngningar
att rätta till vår utrikeshandel,
som faktiskt göras från myndigheternas
sida.

Det är emellertid nödvändigt att vi
inte bara visa all möjlig återhållsamhet
i vår import, utan också göra vad som
över huvud taget kan göras för att öka
exporten. Därvidlag står det för mig alldeles
klart, att vi här hemma måste dra
åt svångremmen betydligt kraftigare än
hittills. En mängd av de varor, som nu
tagas i anspråk för investeringsändamål,
måste vi helt enkelt försöka att, med
ganska hård hand, ställa till förfogande
för utlandsmarknaderna. Vi måste försöka
komma ifrån den föreställning, som
alltför länge har dröjt sig kvar hos nästan
alla svenskar, att det framför allt
gäller att av vår inhemska produktion
tillgodose våra egna behov. Vi ha inte
råd med det. Vi måste skära ned investeringarna
i, jag skulle tro, högre grad
än vi hittills gjort, och vi måste med
uppoffrande av i och för sig ganska befogade
och berättigade önskemål i fråga
om bekvämligheter och livsföring ställa
till förfogande för utländska köpare produkter
av svensk industri, som vi nu i
alltför stor utsträckning anse oss ha råd
med aft själva konsumera.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det läge, som statsrådet
nu med realistisk uppriktighet har tecknat,
är ju allvarligt nog. Jag återvänder

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

emellertid till utskottets utlåtande och
den situation, som där finns avtecknad.

Det finns en motsättning i bankoutskotte''s
utlåtande, men vari den består
är det faktiskt inte så lätt att försöka
klargöra. Högern har avgivit en reservation,
och därav skulle man väl kunna
sluta sig till att de andra partierna äro
ense och att högern intar en ensamställning.
Men högern har ju inte föreslagit
några positiva åtgärder, som inte också
kunna inordnas i utskottets utlåtande.

Det är intressant att konstatera den
enade fronten mot högern. När man läser
tidningarna, särskilt folkpartiets, får
man iu ofta den föreställningen att den
socialdemokratiska regeringen är den
stora syndaren, som har fördärvat penningväsendet
och gjort den ekonomiska
situationen så svår som den i dag är.
Här visar det sig, att socialdemokraterna
och mellanpartierna ha precis samma
uppfattning i de ekonomiska frågorna
och att högern, när den reserverar
sig, faktiskt inte har några positiva åtgärder
att föreslå. Högerreservanterna
trycka litet starkare på vissa saker, men
de göra det inte så starkt att man får
någon verkligt klar uppfattning om hur
de tänka sig att det alternativ till regeringens
förslag skall se ut, som herr
Domö talade om och som högern skulle
ha i bakfickan.

Vad som ligger bakom högerns reservation
är kanske dess inställning i räntefrågan.
Men i högerreservationen säges
det faktiskt inte så mycket om räntan.
Den enda passus, där det förekommer
en antydan om räntan, är när högerreservanterna
tala om riksbankens obligationsköp
och säga, att dessa köp omedelbart
böra upphöra, »även om denna
åtgärd skulle medföra någon återverkan
på räntan». Lägg märke till att högerreservanterna
tydligen mena, att bara »någon
liten höjning» skulle bli följden av
att riksbanken slutar köpa obligationer.

I pressen, även i folkpartiets stora
tidningar, har man gjort gällande att
det är socialdemokraterna och framför
allt regeringen som genom sin doktrinära
inställning i fråga om räntan ha
fördärvat penningväsendet. Nu visar det

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

sig, att folkpartiet och bondeförbundet
äro lika doktrinära och att högern inte
har mod att tala om precis hur den vill
ha det utan trycker i vassen. Jag förstår
att det där är valpolitik. Förut har
högern talat mera uppriktigt om räntan
och inte varit rädd för att erkänna att
den vill genomföra inte bara »någon liten»
räntehöjning, utan en verkligt genomgripande
räntestegring, som kan lösa
de ekonomiska problemen, avskaffa
inflationen o. s. v. I det gamla näringsprogrammet,
som fanns för några år sedan
men som nu tycks vara bortglömt,
påyrkades en sådan räntehöjning som
skulle lösa alla de svåra ekonomiska
problemen, begränsningen av investeringarna
o. s. v. Om man skulle vilja gå
den vägen, tror jag för min del att två
procents höjning av räntan skulle vara
det minsta man kunde låta sig nöja med.

Högern vill tydligen inte gå den vägen,
utan förkastar näringarnas program,
som de ledande disponenterna,
fabrikörerna och grosshandlarna enat
sig om och anse vara den rätta kungsvägen
fram till det mål man vill uppnå.
Detta gör högern en konst i och inskränker
sig till att yrka på åtgärder,
som möjligtvis skulle kunna åstadkomma
»någon» höjning av räntan.

Det är möjligt att högern syftar längre,
att den genom de åtgärder den förordar
— de äro ju inte många — vill komma
fram til! en kraftigare höjning av räntenivån
i landet. Men högern vill I alla
fall inte tala om det nu i valrörelsen.
Den vill inte bekänna kort, utan talar
om andra ting. Jag tycker att detta verkar
ungefär som att vilja och inte kunna.

Också utskottsmajoriteten har framhållit
de oförmånliga verkningarna av
obligationsköpen. För egen del har jag
inte alls varit doktrinär i fråga om räntan.
Jag tvekar inte att deklarera att jag
anser, att om riksbanken i tid bade höjt
räntan en halv procent, hade den inte
behövt köpa så mycket obligationer och
pumpa ut så mycket pengar i marknaden.
Åtskilligt som nu är snedvridet hade
då varit i sin ordning. I alla fall är
jag osäker om huruvida en räntehöjning
i dag verkligen skulle vara av betydelse.

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

Då man har kämpat så länge och gjort
så stora offer som här har skett och slutligen
kommit fram till den punkt, där
resultaten skulle kunna inkasseras, är
jag osäker på om det inte skulle vara
en dåtig affär att ge efter i sista stund,
då man verkligen skulle kunna vinna
det mål man har uppställt.

1 utskottet ha högerrepresentanterna
givit uttryck åt den uppfattningen, att
det skulle vara en väsentlig styrka om
alla grupper kunde enas om en enhetlig
politik. Jag svarade på detta ungefär
följande: »Vi andra partier, socialdemokraterna,
bondeförbundet och folkpartiet,
äro ju fullständigt ense om dessa
ting. Det är mycket enkelt att få till
stånd en allmän enighet genom att högern
ansluter sig till vår linje.» Nej, det
ville herrar Wiberg och Nordenson inte
vara med om. De skulle ha en reservation,
och det deklarerade de långt innan
utskottet hade utformat sitt betänkande,
så att de kunde veta hur det skulle se ut.

Jag trodde att högern säkert hade något
kolumbiägg att komma med, men jag
måste säga att när jag fick se högerreservationen
blev det en spänd förväntans
upplösning i intet. Jag har för min
del Inte kunnat upptäcka något kolumbiägg
i högerreservationen. Där finns det
bara stora ord och vackra löften och antydningar
om att högern vet allting så
mycket bättre än andra partier, men
man märker eu utpräglad rädsla för att
verkligen beskriva de där snilleblixtarna,
som högern anser sig sitta inne med.

Högsrreservationen säger, att vi skola
tillgripa medel som ge ett ögonblickligt
resultat. Jag trodde att man skulle
få se några exempel på dessa medel, men
det finns inte ett enda sådant medel anvisat,
åtminstone inte i högerreservationen,
och herr Domö har för sin del inte,
om jag hörde honom rätt, kunnat fylla
denna lucka. I fråga om det enda som
skulle kunna ge något resultat, nämligen
en räntehöjning, gör man som sagt bara
dunkla antydningar om att man kan
vara med på någonting, men mera vill
man inte säga.

Herr Domö pekade på att man i
Schweiz har uppnått samförstånd i frå -

ga om den ekonomiska politiken och att
man där har ett s. k. stabiliseringsutskott.
Det är iu bra. Men när regeringen
i fjol erbjöd de andra partierna att
från början till slutet vara med om behandlingen
av budgetfrågorna och alla
andra spörsmål av ekonomisk innebörd,
sade dessa partier ett blekt nej. De ville
inte vara med om det, ty det skulle betyda
alt de bundo sig. Därför har jag
svårt att förstå, hur ett sådant stabiliseringsutskott
hade kunnat vara en bättre
lösning, tv också där hade väl regeringen
haft möjlighet att binda herrarna och
damerna.

För övrigt ha vi ju våra egna vanor
här i landet. Regeringen har trätt i kontakt
med de ekonomiska organisationerna
och kommit till resultat, som också
herr Domö ansett sig kunna beteckna
såsom goda. Jag tror inte vi ha någon
anledning att kopiera utlandet. Kunna
vi lösa våra frågor på vårt sätt och
med våra metoder — som ju betingas
av det nationella psyket — tror jag att
det kan vara lika bra. Ibland kan det
också vara bra att inte handla i otid.

Herr Domö talade om rundabordskonferenser,
som han tydligen menade skulle
ha kunnat ge lysande resultat. Våra
förhandlingar i fjol voro ju en sorts
rundabordskonferens, fastän de hade begränsats
till de politiska partierna, medan
de ekonomiska organisationerna
inte voro med. Men när dessa politiska
konferenser blevo ett sådant fiasko,
varför skulle man då vara säker på att
Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen
hade kommit till ett positivt
resultat, om de träffats vid förhandlingsbordet?
Det är min fasta övertygelse,
att en rundabordskonferens i
fjol inte skulle ha lyckats, men det är
möjligt, att den kan lyckas nu. För övrigt
har regeringen varit i kontakt med
båda organisationerna och sökt påverka
dem.

Jag vill bara fråga herr Domö: Hur
skulle det ha varit, om vi i stället haft
en högerregering här i landet? Är det
någon som tror, att den skulle ha lyckats
åstadkomma mera positiva och
lyckosamma resultat? Jag tror det i alla

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

fall inte. Jag är tvärtom livligt övertygad
om att det under nu rådande förhållanden
skulle ha blivit en fullständig
katastrof, om vi hade haft en högerregering.

Herr Domö hade många frågor att
ställa till statsministern, som denne själv
må besvara. Men några uppslag till lösning
av alla de svåra frågorna hade
herr Domö inte att komma med. Han
förordade inga medel för att åstadkomma
en lösning av de svåra problemen.
Om man inte gör det, tycker jag åtminstone
inte att man skall tala så högt.
Här är det ju inte fråga om att den ena
vet så mycket, som den andra inte vet,
utan här gäller det att vädra olika
ståndpunkter och verkligen ställa dem
mot varandra. Har man allvarliga avsikter
med sin uppfattning i de ekonomiska
frågorna, så sluter man upp i
arbetet på de aktuella åtgärderna och
söker komplettera dem, i den mån man
har någon sakkunskap.

Herr Domö talade om regeringens politik
som avvaktandets politik. Men regeringen
är ju den enda som har haft
några positiva uppslag att komma med.
Jag kan inte upptäcka, att högerns reservation
eller herr Domös tal i dag ge
några verkliga anvisningar om ytterligare
åtgärder. Herr Domö talade om sitt
och reservanternas program som ett alternativ
till regeringens avvaktande politik.
Vad han sade innebar, att man
efter en tid av umbäranden skulle få
det så mycket bättre sedan, om man
följde högerns linje. Ja, högern inbillar
sig att den har ett program, men jag
har inte upptäckt något sådant. I stort
sett uttrycker reservationen samma tankar
som utskottsutlåtandet, bara kanske
på ett brutalare sätt. Några verkliga förslag
till speciella åtgärder har man däremot
inte kommit med.

Jag kan inte finna annat än att högerns
ståndpunkt är rent politisk. Och
numera frågar jag mig själv, om den
inte strängt tager mera är riktad mot
folkpartiet än mot den socialdemokratiska
regeringen. Man har ju under de
senaste månaderna kunnat märka en
förändring av högerpolitiken i riktning

2 Förslå kammarens protokoll 19b8. Nr 31.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

mot större energi. Högern har tagit allehanda
initiativ, om också inte i handling
så åtminstone i ord. Jag har inte
kunnat tolka dessa åtgärder på annat
sätt än som en uppslutning mot folkpartiet,
som ju enligt gjorda gallupkalkyler
har hotat att ta hand om högerns
väljare. Jag skulle tro att högern inte
har så stora förhoppningar om att kunna
överta också våra väljare, och därför
har jag uppfattat många åtgärder
från högerns sida, däribland också högerreservationen
till detta utlåtande,
som en attack mot folkpartiet. Högern
vill genom sitt markerade ensamstående
inbilla landet, att här kommer den som
vet någonting och har någonting att
föreslå. Men som jag påpekat är det
inte mycket högern har att föreslå. Jag
tror det var herr Domö som använde
uttrycket: Vad är sanning? Ja, inte

finns sanningen i högerreservationen,
och inte har den framträtt med någon
lysande klarhet i herr Domös tal här
i dag.

Högern säger också i sin reservation,
att det är nödvändigt att återställa förtroendet
till den svenska valutan och
den svenska politiken. Jag tycker att
det är riktigt. Högern kunde ju ha bidragit
till återställandet av detta förtroende
genom att låta bli att reservera
sig. Hade högern anslutit sig till
de andra partierna, skulle utlandet och
inlandet ha fått en bestämd uppfattning,
att nu stå svenskarna ense, nu vilja de
göra någonting och bilda front mot de
krafter, som fördärva valutan. Men det
har inte högern velat vara med om.

Man frågar sig då vem det är som
undergräver förtroendet. Jag vill inte
precis peka på högern, men när missförstånd
beträffande den svenska viljan
till en positiv ekonomisk politik förekomma
i utlandet, kunna de i nästan
samtliga fall föras tillbaka till yttranden
som fällts inom landet. Då man i
utlandet, i Amerika och England, tvivlar
på den goda viljan hos vår regering,
tror jag att man i regel har svenska
tidningsuttalanden att falla tillbaka på
och att man stöder sig på den politiska
agitationen inom landet och olika de -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

niagogiska utläggningar av regeringens
åtgärder och avsikter. I amerikanska
tidningar kan man ibland se uttryck
för den uppfattningen, att den svenska
regeringen inte vill ta några allvarliga
steg för att hejda den lavin, som är i
rörelse. Nu visar det sig ju i alla fall,
att alla partier utom högern äro ense
om de medel vi böra använda.

Pudelns kärna är nog, att det finns
eu del människor som anse sig veta
allting så mycket bättre än andra och
att det finns någon part, som anser sig
sitta inne med salighetsinedlen. Jag tror
att ögonblicket för självbesinning i fråga
om vår ekonomiska politik nu är
inne. Vad vi behöva är inte sådana stora
ord och vackra löften, som förekomma
i högerreservationen. Vi behöva en
objektiv prövning av läget och de medel
som vi kunna använda. Det kan
inte råda någon tvekan om att läget är
kritiskt. Det behövs samling kring de
allvarliga åtgärder, som kunna rekommenderas
och vidtagas. Men det är inte
samling, när eu part framträder och
presenterar sig som innehavare av all
sakkunskap, såsom den som vet allting
så mycket bättre, såsom den där underbara
tillverkaren av lika underbara dekokter,
som göra människorna friska
och livet sunt bara genom att finnas till.

Det är klart att situationen här kommer
att återspeglas i valrörelsen. Det
är inte så som man förut har trott, att
en borgerlig front står mot den socialdemokratiska
regeringen, utan det är
en höger som står mot hela det övriga
borgerliga och socialdemokratiska samhället,
en höger som inbillar sig att
den vet allting så mycket bättre än
andra, men som enständigt vägrar att
stödja de positiva och skarpt fixerade
förslag till åtgärder, som framläggas
framför allt av regeringen men också
från andra håll, åtgärder till vilka högern
i verkligheten, att döma både av
herr Domös tal och högerreservanternas
linje, inte har några alternativ.

Herr NORDENSON: Herr talman! Herr
andre vice talmannens anförande ger anledning
till en hel del reflexioner från

min sida, men innan jag går in på dem
skall jag be att få med några ord beröra
det utlåtande, som här ligger på riksdagens
bord, sådant det är utformat av utskottsmajoriteten.

Utskottsmajoriteten börjar med att ge
en skildring av vårt läge och konstaterar,
att det råder en efterfrågan för investering
och konsumtion, som är större
än tillgångarna, att investeringsviljan
överstiger resurserna, att konsumtionsköpkraften
har ökat, att valutaläget är
försämrat, att importen är försvårad, att
exporten är i sjunkande och att en tendens
förefinns till fallande priser. Det
läge, vari vi befinna oss, är således alldeles
korrekt redovisat, men om jag ser
på den bild, som här har målats, kan jag
inte undgå ett intryck av att utskottsmajoriteten
har målat med synnerligen mjuka
och svaga pastellfärger. Det är en
ganska stillsam bild av läget, som ges,
och när man drar slutsatserna, gör man
det också med en lätt hand. Man konstaterar,
att »möjligheten att öka vår konsumtionsstandard
bedömts alltför optimistiskt»
och att »ansträngningarna få
inriktas på att bevara de vunna resultaten».
Vidare framhålles, att balansrubbningen
är att anse som en inkomstinflation
och att det framför allt gäller att stabilisera
löner och priser. Även när det
gäller övriga åtgärder, såsom investeringsbegränsning,
reglering av kreditmarknaden,
sterilisering och utökning av
sparandet anges såsom mål »en begränsning
av köpkraftsöverskottet», vilket innebär,
att man skall hindra köpkraften
att gå över den nivå, som redan nåtts.
Beträffande överbalanseringen krävs, att
den göres så stor, att den statliga finanspolitiken
icke bidrager att förstärka inflationen.

Den genomgående grundtonen och ledmotivet
i majoritetens uttalande är sålunda
att vi skola söka bibehålla det nuvarande
läget i fråga om löner, priser och
köpkraft etc. Intrycket måste bli, att om
vi bara låsa oss fast i nuvarande läge,
blir allting bra, och alla problem lösa
sig.

Denna skildring är anmärkningsvärd
i belysning av det material, som utskot -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

tet har haft till sitt förfogande, vilket utgöres
av riksbanksfullmäktiges skrivelser,
konjunkturinstitutets sista rapport i
samband med uppgörandet av nationalbudgeten
och framför allt riksbankschefens
och handelskommissionens föredragningar.
De ha givit oss ett mycket
allvarligt och nedslående material att
bygga vårt ställningstagande på, och
man hade kunnat vänta sig en vida starkare
reaktion från majoritetens sida.

Jag har roat mig med att läsa de uttalanden,
som majoriteten i bankoutskottet
utformat några år tillbaka, och det
har slagit mig, hur pass försiktigt man
skildrat läget vid olika tillfällen. Ännu
så sent som i februari säger man, att det
inte finns någon marginal för att öka
vårt välstånd. Nu har man kommit dithän,
att vi inte skola göra anspråk på
mera än att bevara vårt välstånd. Det uttalande,
som majoriteten här gjort, tycker
jag hade varit på sin plats redan i
februari, och går man tillbaka i tiden,
kan man säga, att utskottets uttalanden
till sin anda äro så pass försiktiga och
milda, att de varje gång ge uttryck för
en situation, som rådde ett år tidigare.
Med den takt, som utskottsmajoriteten
tillämpar, när det gäller att registrera
händelseutvecklingen, ha vi anledning
att förmoda, att utskottet nästa år kommer
att skriva ett riktigt bra utlåtande,
beträffande dagens situation. Utskottets
inställning präglas av en betänklig eftersläpning.

De medel, som nu rekommenderas av
majoriteten, äro pris- och lönestabilisering,
nedskärning av investeringsverksamheten,
kreditrestriktioner, sterilisering,
ökat sparande, överbalansering av
såväl drift- som kapitalbudgeten, fortsatta
obligationsköp, för att hindra räntehöjning,
samt ingen omsättningsskatt.
Den reflexion, som man närmast gör inför
denna uppräkning, är att de åtgärder,
som rekommenderas, i själva verket redan
i princip äro godtagna och igångsatta.
Vi ha ju i dagarna fått ett besked
om att finansministern har försökt åstadkomma
ett pris- och lönestopp. Man har
en känsla av att utskottsmajoriteten godvilligt
har hörsammat en uppmaning

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

från vår ekonomiske diktator, av samma
natur som en annan ekonomisk diktator
en gång sände ut: »I herredagsmän faren
icke så fort, det göras skall är allaredan
gjort.»

Efter denna karakteristik av utskottsmajoritetens
utlåtande och rekommendationer
skall jag övergå till att redogöra
för reservanternas linje och har då anledning
att göra några reflexioner i anslutning
till herr andre vice 1 almannens
anförande. Jag beklagar bara, att han
har funnit anledning att försvinna ur
salen.

Jag frågar mig, om herr andre vice
talmannen verkligen gör anspråk på att
bli tagen på allvar i fråga om vad han
här har yttrat. Han har inte funnit någon
skillnad mellan reservanternas och
utskottets uttalanden, och han förvånade
sig över reservationen. Nu är det så, att
vi i utskottet få kämpa en hård kamp
för att få några verkliga överläggningar
i dessa frågor och för att få de föredragningar,
vi anse nödvändiga. Vi ha
motiverat dessa krav med att de kanske
skulle göra det möjligt att nå en enig
uppfattning, men då har vår ordförande
vid några tillfällen svarat: »Det tjänar
ingenting till, tv herrarna reservera sig
i alla fall!» När vi sålunda äro benägna
att försöka komma till ett enigt uttalande,
anses det vara så värdelöst, att vi
knappast få möjlighet att framföra våra
synpunkter. Så förhåller det sig med
reservationens tillkomst.

När herr andre vice talmannen säger,
att det inte är någon skillnad i fråga
om utskottets och reservanternas linje,
måste jag fråga, hur han läser innantill.
Vi ha dock sagt ifrån, att det måste bli
slut med obligationsköpen och att vi äro
beredda att ta eu räntestegring, under
det att utskottet uttryckligen har sagt,
att det inte får bli någon räntestegring.
Vi ha också sagt, att frågan om ett återinförande
av en omsättningsskatt bör
tas upp till diskussion. Från majoritetens
sida har kategoriskt deklarerats, att
någon allmän omsättningsskatt inte får
komma i fråga. Hur dessa ståndpunkter
skola kunna förenas är för mig ofattbart.
Diir stå ju åsikter klart emot var -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

andra. Jag vill i detta sammanhang påpeka,
att denna reservation dock ute i
landet väckt en så pass stark reaktion,
att t. o. m. en folkpartistisk tidning
uttalat, att här har nu äntligen kommit
ett annat program än regeringens.

Jag måste fråga mig: har herr andre
vice talmannen läst reservationen? Herr
andre vice talmannens tillvägagångssätt
är ett typiskt exempel på den taktik, som
tillämpas på socialdemokratiskt håll.
Man ropar: här finns inget alternativ.
Så lägga vi fram våra synpunkter, och
då förklaras det ögonblickligen: det
kunna vi inte gå med på, det är politiskt
omöjligt. Och sedan konstaterar
man, att det inte existerar något alternativ
från vår sida. Men ett alternativ
eller ett förslag kan väl existera i alla
fall, även om herr andre vice talmannen
från sin höga position inte gillar det.
Detta är ett genomgående drag, när man
resonerar med representanter för socialdemokratien.
Herr andre vice talmannen
är inte ensam om denna attityd.
Statsministern och även andra medlemmar
av regeringen ha gång på gång sagt,
att det saknas alternativ från det borgerliga
hållet. På många punkter är det
inte möjligt att framlägga i detalj utformade
förslag, utan man får nöja sig
med att säga, att den och den saken
bör tas under övervägande. Men dylika
framställningar avfärdas kategoriskt,
och man ropar fortfarande efter alternativ.
Då näringslivsorganisationerna på
våren 1947 framlade sina önskemål,
kom omedelbart svar från regeringen,
att det var omöjligt att ta upp något
enda av de framställda önskemålen, och
omedelbart därefter var man färdig deklarera
att det inte existerade några alternativ
till regeringens politik. Denna
taktik från regeringens sida för att nedvärdera
motparten anser jag inte vara
lojal, och jag inlägger en bestämd protest
emot den.

Jag skall nu gå tillbaka till utskottsmajoritetens
uttalanden och ange, vari
skillnaden ligger mellan utskottets ståndpunkt
och vår.

Vad majoriteten strävar efter är att
göra det nuvarande läget bestående och

se till att det inte försämras. Men därmed
är enligt vår mening inte problemet
löst. Köpkraftsöverskottet är kvar och
utgör ett tryck på marknaden, som kommer
att tvinga fram ytterligare besvärliga
regleringar. Ett någorlunda fritt pulserande
näringsliv är uteslutet. Vi måste
exempelvis fråga oss, hur den svåra
situation, som uppstått i fråga om utrikeshandeln,
kommer att utveckla sig.
Vi kunna en tid klara oss genom att
tära på våra lager, men sedan komma
mycket stora svårigheter att uppstå när
det gäller att uppehålla vår produktion.
För vår industri och vårt jordbruk nödvändiga
materiel och råvaror komma att
saknas. Följden blir, trots stabilitet i övrigt,
en minskad tillgång på varor och
därmed en ökad spänning mellan köpkraft
och varutillgång. Även om vi åstadkomma
en stabilisering på löne- och
prisfronten och genomföra övriga föreslagna
åtgärder, kommer läget att bli
sämre och sämre med en sänkt levnadsstandard
såsom påföljd. Vi få icke tillbaka
en sådan ekonomisk rörelsefrihet,
att vi verkligen på allvar kunna bygga
upp vårt välstånd igen.

Det läge, i vilket vi nu befinna oss,
kan beskrivas sålunda. Den ekonomiska
statskarossen har sladdat ned för dikeskanten
och har hamnat i sumpmarker.
De åtgärder, som nu rekommenderas av
majoriteten, äro ägnade att delvis undanröja
de krafter, som kunna dra oss
längre ut på djupet, och dem vilja vi
från vår sida givetvis medverka till.
Men andra föreslagna stabiliseringsåtgärder
anse vi i nuvarande läge betyda,
att man slår till bromsarna på kärran,
så att det inte finns någon möjlighet
att komma ut ur den prekära situationen.
Nu säger man, att läget inte skall
bli sämre. Jo, det blir sämre, ty ha vi
inte fast mark under oss, komma vi att
sjunka djupare och djupare ner i dyn.

Den enda möjligheten att komma ut ur
det nuvarande läget är att försöka eliminera
det stora köpkraftsöverskott, som
existerar och som utgör ett hinder för
tillfrisknande. Därigenom skulle vi få
fast mark under kärran och småningom
kunna få upp den på slät väg.

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

Jag vill emellertid uttryckligen framhålla,
att om jag är pessimistisk i fråga
om vårt läge för ögonblicket och om
framtiden i den mån vi icke vidtaga
mera omfattande åtgärder, är jag mycket
optimistisk i fråga om framtidsutsikterna,
om vi en gång ha åstadkommit en
vändning. Jag tror att det svenska näringslivet
i alla dess olika former i stort
sett är sunt och livskraftigt. Om vi kunna
bemästra svårigheterna nu, så att vi
åstadkomma balans mellan tillgång och
efterfrågan, ha vi säkerligen stora möjligheter
att åter bygga upp och förkovra
vårt välstånd.

Vi anse således — och det är däri vi
reservanter skilja oss från utskottsmajoriteten
— att det sannolikt är nödvändigt
att vidtaga åtgärder som inkräkta
på det nuvarande välståndet. Vi måste
göra uppoffringar, så att vi komma till
en punkt, från vilken det är möjligt att
åter klättra upp. Jag skulle här vilja använda
ett franskt uttryck, att man måste
retirera för att kunna ta ett språng
framåt.

Till belysande av den situation, vari
vi befinna oss, vill jag referera vad professor
Lundberg, regeringens specielle
ekonomiske expert, nyligen uttalat. I ett
föredrag i Uppsala framhöll han, att det
finns två aspekter på de inflationsdrivande
krafterna. En del peka på prislönespiralen
och framhålla att genom
prisstegringarna framkallas lönestegringar,
som i sin tur påverka priserna uppåt.
Däri ligger själva incitamentet till inflation,
och från denna utgångspunkt kommer
man fram till slutsatsen, att en hård
prispolitik, eventuellt med subventioner
för att hålla kostnaderna nere, en hård
vinstbeskattning, kreditåtstramningar
och sterilisering äro de åtgärder som böra
vidtagas. Andra åter anse, att köpkraftsöverskottet
är det ondas rot. Motåtgärder
bli då i främsta rummet penningpolitiska
medel, såsom ett upphörande
av obligationsköpen, eventuellt med
åtföljande räntestegring, stark överbalansering,
åstadkommen på det ena eller
andra sättet, det må vara genom sparande
eller genom skatter, närmast då en
omsättningsskatt. En viss prisstegring

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

accepteras därvid såsom botemedel och
godtages såsom en faktor att begränsa
efterfrågan.

Den ekonomiska politikens svårighet
är, menar professor Lundberg, att dessa
olika slags åtgärder motverka varandra.
Om man går den ena vägen, får man
ogynnsamma verkningar utifrån det andra
betraktelsesättet. Professor Lundberg
anser nu, att ingen av dessa vägar ensam
leder till målet, utan de olika åtgärderna
måste kombineras och avvägas
mot varandra. Han betecknar en
kombinerad linje såsom en avvägning
mellan kortsiktiga socialpolitiska synpunkter
att kvarhålla levnadsstandarden
och den mera långsiktiga linjen, som
syftar till en friare ekonomi, men framför
allt till en naturlig balans mellan tillgång
och efterfrågan. Båda dessa vägar
ha således skäl för sig och skäl mot sig.
Regeringen har nu valt att ensidigt följa
den ena linjen med priser och löner
såsom de dominerande faktorerna, och
den har tillgripit de medel, som följa
härav, men undvikit generella penningpolitiska
medel som tillhöra den andra
linjen.

Jag vill inte förneka, att när vi ha utformat
vår reservation ha vi tagit starkt
intryck av professor Lundbergs synpunkt,
att man bör försöka kombinera
de båda vägar, som stå till buds. Vi ha
alldeles klart för oss nödvändigheten att
försöka bryta prislönespiralen, men vi
anse det samtidigt nödvändigt att skära
ner köpkraften. Den första åtgärd, som
därvid framstår som nödvändig, är att
obligationsköpen skola upphöra. Vid vårt
ställningstagande ha vi fäst stort avseende
vid att den för riksbankspolitikcn
främst ansvarige, riksbankschefen, numera
kommit fram till en bestämt restriktiv
ståndpunkt i denna fråga. Han
riiknar med ett kursfall på obligationerna
om stödköpen upphöra, men det är
inte därför säkert, att man skall behöva
vidtaga några större räntehöjningar i övrigt.
Även härvidlag föreligger en skillnad
mellan den ståndpunkt, som vi intaga,
och den som herr andre vice talmannen
tillskriver oss. Han gör gällande,
att vi begära stora och kraftiga rän -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

testegringar. Det är fullständigt felaktigt.
Varje gång jag har yttrat mig i denna
fråga har jag sagt, att jag inte tror
på nyttan i nuvarande ögonblick av någon
stark räntestegring. Jag anser det
nödvändigt att upphöra med obligationsköpen
och att ta den därav följande förändringen
på räntemarknaden, vilken
jag emellertid inte tror blir särskilt stor,
kanske en halv procent. Men vi äro mycket
bestämda, när det gäller kravet på
obligationsköpens upphörande, därför
att de motverka alla andra saneringsåtgärder
och därigenom utgöra en kräftskada
på hela vårt ekonomiska liv. Sterilisering
av bolagens vinstmedel vidtogs
för att uppsuga vinstmedel ur marknaden,
som eljest kunde väntas gå till
investering, men effekten elimineras i
hög grad genom att riksbanken fortsätter
att låta medel strömma ut i marknaden.

Första lagutskottet, som behandlade
propositionen rörande denna sterilisering,
har också uttryckligen reagerat på
denna punkt och sagt, att »den föreslagna
steriliseringen icke kan få ifrågavarande
penningpolitiska effekt, med
mindre de å spärrkonto insatta medlen
verkligen tagas ur marknaden och icke
från den sedelutgivande banken». Det
är en illustration till det orimliga i att
fortsätta med dessa obligationsköp.

Vad överbalanseringen beträffar är
det intressant att konstatera, att professor
Lundberg anser, att den bör åvägabringas
genom en allmän omsättningsskatt.
Det kan också vara intressant
att ta del av vad som på denna punkt
sägs av en annan av regeringens experter,
professor Lindahl. Han har nyligen
i ett föredrag i Uppsala förklarat,
att enda utvägen att fylla inflationsgapet
är att pålägga nya skatter och att
använda inflytande medel till inlösen av
obligationer och skattkammarväxlar från
riksgäldskontorets sida. Skatterna måste
ordnas så att de i minsta möjliga grad
minska de enskildas sparande. De måste
läggas på konsumtionen och lämpligen
ges formen av omsättningsskatt. ■— Jag
ber att för undvikande av missförstånd,
herr andre vice talman, få understryka,

att jag nu citerar vad professor Lindahl
har sagt och att det är professor Lindahl
som kräver dessa saker och inte
jag. — De svåra olägenheterna av en
sådan skatt för små inkomsttagare och
barnrika familjer, säger professor Lindahl
vidare, böra lösas subventionsvägen.
Med en femprocentig allmän omsättningsskatt
beräknar han att man
skall få in 900 miljoner kronor. Efter
avdrag av 250 miljoner kronor, som gå
till subventioner, får han en behållning
av 650 miljoner kronor.

Det märkliga är att den nationalekonomiska
sakkunskapen, som sannerligen
inte utmärker sig för likriktning i sina
ståndpunkter, i dessa frågor tycks vara
enig.

En tredje av regeringens många nationalekonomiska
sakkunniga, herr Cederwall,
har i ett föredrag nyligen yttrat sig
sålunda: »En allmän omsättningsskatt
tror jag varenda nationalekonom, som
inte råkar vara partiledare, betraktar
nära nog som en självskriven åtgärd.»

Det är inför desa uttalanden som vi
inom minoriteten befästs i vår tro, att
ett begagnande av en kombination av
de olika medlen borde leda till målet. Vi
ha inte tagit någon definitiv ställning
till detta spörsmål, därför att problemet
är så pass komplicerat, men vi ha sagt
ifrån, att om man inte genom sparande
och därmed jämförliga åtgärder åstadkommer
den uppsugning av köpkraft,
som är nödvändig, måste man gå den
här angivna vägen.

Vi ha vid vårt ställningstagande tagit
intryck av vad dessa sakkunniga herrar
ha anfört. Det är nämligen inte alla
dagar som man har en relativt enig sakkunskap
inom nationalekonomien bakom
sig. Det kan för övrigt hända, att
sakkunskapen står alldeles enig. Det
kan ju mycket väl hända, att vetenskapsmannen
herr Ohlin även har denna
ståndpunkt. Det vill jag inte yttra mig
om.

Det är självfallet en mycket tung börda,
som vi här lägga på svenska folket,
och jag vill ingalunda underskatta de
nackdelar, som den kan medföra för
folket, men jag tror att det kan vara

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

nödvändigt att yrka på åtgärder av det
slag, som jag nu här har angivit, trots
de svårigheter som de föra med sig.

Herr Ohlin har yttrat sig även på den
punkten. Vid ett nationalekonomiskt
möte i Uppsala ett par dagar efter herr
Lundbergs föredrag yttrade han beträffande
omsättningsskatten: »Ingen stor
folkgrupp vill gå med på en sådan sänkning
av levnadsstandarden. Folk vill
inte göra sådana uppoffringar för att få
det bra om tio år eller så. Det finns
ingen stämning för Churchillparoller:
»Blod, svett och tårar.»

Jag måste säga, att här har herr Ohlin
målat i lite för starka färger för att
karakterisera den åtgärd som man ifrågasatt.
Om man vill ha en uppfattning
om vad en omsättningsskatt av den art
som herr Lindahl har framkastat skulle
betyda för de olika inkomsttagarna,
kan man gå till den utredning som just
professor Lindahl utfört för en del år
sedan. Den tidigare tillämpade allmänna
omsättningsskatten beräknades av herr
Lindahl betunga personer i olika inkomstlägen
med följande procentuella
belopp: vid 4 000 kronors inkomst skulle
denna skatt inklusive varuskatten
utkräva 2,7 procent av inkomsten, vid
6 000 kronors inkomst 2,5 procent och
vid 10 000 kronors inkomst 2,l> procent.
Vid högre inkomster blir belastningen
mindre. Härifrån skulle emellertid subventionerna
avgå. De måste ju beräknas
bli rätt väsentliga för de lägsta inkomsttagarna,
och dessa skulle således
få en väsentligt mindre belastning än
den här angivna. Jag vill ingalunda förringa
denna börda. Jag är fullt på det
klara med att det är en mycket allvarlig
börda, som man här eventuellt skulle
komma att lägga på skattedragarna, men
nog tycker jag det är litet missvisande
att kalla detta för blod, svett och tårar.

Om man nu ställer ett sådant krav, så
är det därför alt man menar, att om
vi vidtaga vissa kraftiga åtgärder, så
kunna vi någorlunda hastigt komma ur
den nuvarande situationen till ett bättre
läge och därifrån vidare utveckla vårt
välstånd. Samtidigt skulle vi undvika
att glida in i ett permanent rcglerings -

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

samhälle, som med all sannolikhet bleve
hårdare och hårdare.

Utskottet har både i år och förra året
framhållit, att man måste räkna med
vissa uppoffringar från allmänhetens
sida och att allmänheten skulle lättare
godtaga de mindre tilltalande åtgärder
som statsmakterna skulle kunna nödgas
vidtaga, om den gjordes underkunnig
om vad situationen kräver. Det förefaller
mig att detta uttalande blivit fullkomligt
platoniskt och att utskottet här
har försummat möjligheten att verkligen
ge klart besked om vårt läges allvar
och framhålla nödvändigheten av
att vi underkasta oss uppoffringar. I
varje fall borde skildringen av läget ha
gjorts kraftigare med hänsyn till de ytterst
pessimistiska meddelanden som vi
fingo. Åtminstone borde utskottsmajoritetens
utlåtande ha fått litet prägel av
det svar som eu herre gav, då han blev
tillfrågad om hur han mådde: »Jo, tack,
det är bättre i dag än det blir i morgon.
»

Men det är inte heller tillräckligt att
upplysa om läget. Det är angeläget att
klargöra, att vi måste underkasta oss
uppoffringar och återhållsamhet. Jag
måste säga, att jag inte riktigt förstår
herr Ohlins attityd på den punkten. År
man övertygad om att en åtgärd behöver
vidtagas, så är det väl en plikt för
dem som ha den politiska ledningen i
sin hand att också ge uttryck åt detta
och meddela svenska folket sin ståndpunkt.
Om vi skola ha politiska ledare,
så böra de väl i Herrans namn också
leda folket, och vi ha ingen anledning
att vara så oerhört pessimistiska om
svenska folkets reaktion. Vi ha dock
sett, att under kriget har svenska folket
underkastat sig mycket stora offer av
både ekonomisk och personlig art. Det
är all anledning att tro, att om man här
gjorde ett uttalande, om vilket inte bara
bankoutskottets medlemmar utan också
alla riksdagens demokratiska partier
kunde enas, skulle det sannolikt accepteras
av svenska folket, även om det
innebure vissa krav. Vi ha i dagarna ett
litet exempel på att en appell har vunnit
genklang. Herr Wigforss har gjort

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

en appell, låt vara blygsam, till löntagare
och producenter om återhållsamhet
på pris- och lönefronten, och den
har ju fått stöd från alla håll.

I samband med den appellen kan jag,
herr talman, icke underlåta att göra en
liten reflexion. Tanken på ett löne- och
prisstopp framkom ju första gången
1942, och 1944 utformade regeringen,
bankoutskottet och riksdagen gemensamt
ett program på grundval av denna
tanke, ett ganska detaljerat program,
som accepterades av alla parter. Vi veta
alla, att det programmet har brutits sönder
och att initiativet till detta togs av
herr Wigforss, när han plötsligt efter
ett halvår intog en principiellt helt annan
ståndpunkt inom lönepolitiken och
därmed i själva verket satte i gång den
stegring av lönerna som har ägt rum.
Han får väl anses vara en av tillskyndarna
till att löne- och prisspiralen då
kom i gång. Nu har herr Wigforss efter
fyra år, som han använt till allehanda
nationalekonomiskt experimenterande
på den svenska samhällskroppen, kommit
fram till att den uppfattning, som
han själv proklamerade 1944 och som
godtogs av hela den svenska riksdagen,
den är den rätta. Man brukar berömma
herr Wigforss för hans intellektuella
lättrörlighet och hans principfasthet.
Jag måste säga, att denna gång har han
givit mycket originella bevis på dessa
sina egenskaper.

Men det finns även andra skäl till att
vi givit en annan betoning åt vårt utlåtande,
än vad majoriteten har gjort,
och understrukit vikten av att komma
till balans mellan köpkraft och varutillgång.
Det är det bekymmersamma
läget på utrikeshandelns område, som
vi fått upplysning om. Vi komma att få
alldeles oerhörda svårigheter att få nödiga
valutor för de importbehov vi ha,
och vi ha ju dessutom ett behov av att
bygga upp en valutareserv igen för att
kunna driva en friare handelspolitik.
Men om vi nu först skola använda valutan
till att försöka åstadkomma detta,
om vi vidare skola skaffa de materiella
resurser som försvaret kräver och sedan
en de! försörjningsvaror, som äro

oundgängligen nödvändiga, så är jag
rädd att det blir mycket litet över för
att skaffa varor för övrig produktion i
landet och i varje fall för konsumtion.
Vi måste således räkna med en skärpt
brist i balansen, och detta kommer att
vara till olägenhet även med hänsyn
till vår ställning i utlandet. Om vi, låt
vara genom besvärliga åtgärder, kunde
åstadkomma en bättre balans i vår ekonomi
inåt och utåt, så skulle detta ge
en gynnsammare reaktion i utlandet
och betydligt underlätta våra möjligheter
att få ett utländskt lån, vilket onekligen
skulle vara en stor lättnad i nuvarande
läge.

Det viktigaste skälet för att vi reservanter
gått på andra linjer och krävt en
hårdare politik är, att vi anse oss ha
kommit i ett så pass bekymmersamt läge,
att endast kraftiga och djupgående åtgärder
kunna åstadkomma den nödvändiga
saneringen, återställa balansen och
därmed lägga grunden för en fortsatt
gynnsam utveckling.

Det är klart, att man i vårt nuvarande
läge icke kan undgå att reflektera
över ansvaret för den situation vi ha
kommit i. Detta ansvar måste i främsta
rummet läggas på regeringen. Den har
gjort till sin uppgift att under efterkrigstiden
realisera ett visst stelt och dogmatiskt
program, och vid realiserandet av
detta har man i mycket ringa grad velat
ta hänsyn till den utveckling, som
har skett, och till verklighetens krav.
Regeringen har också tillämpat en krass
form av demokrati — jag skulle vilja
kalla den för en 51-procentsdemokrati.
Män har ansett att majoritetsställningen
berättigat att föra en politik med mycket
ringa hänsyn till andra parter. Den
Wigforsska skattepolitiken bär en sådan
klar prägel av majoritetsdiktatur, att den
ensam räcker som bevis för det påståendet.
Men denna ringa hänsyn har
också kommit fram på annat sätt och
detta just i det som jag nyss berörde,
nämligen det sätt på vilket man möter
andra parters förslag och alternativ.
Man nonchalerar dem, och sedan förklar
ir man dem icke existerande; man
visar ingen benägenhet att på allvar ta -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

ga upp invändningar och diskutera dem.
Man får en stark känsla av att när regeringen
inbjuder till överläggningar
om samarbete har den mycket ringa förståelse
för att den verkligen måste ta
hänsyn till den andra parten. Man märker
att det egentligen är dess mening,
att samarbetet skall grunda sig på att
man accepterar regeringens program.
51-procentsdemokratien har så dominerat
regeringens tänkande, att dess uppfattning
om samarbete närmast betyder
ett krav på underkastelse. På den punkten
tror jag att det måste ske en ändring.
Det resultat som regeringens politik här
lett till är så nedslående, att det inte kan
få fortgå på detta sätt. Det måste skapas
en ny inställning till det demokratiska
samarbetet, som utgår från att även
andra parter måste behandlas som principiellt
jämbördiga.

Jag hoppas att en sådan ändring skall
komma till stånd, och jag vill, herr talman,
säga att om en sådan ändring sker,
tror jag att de* finns stora möjligheter
att åstadkomma det samarbete, som vår
mycket allvarliga belägenhet och våra
mycket komplicerade problem nu kräva
och som vi enligt min mening förr
eller senare måste komma till.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
av lierrar Wiberg, von Seth och mig avgivna
reservationen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Herr Nordenson
skulle i sitt anförande klargöra,
vari den stora skillnaden mellan högern
och de andra partierna bestod. Jag får
bekänna, att efter den stora redogörelsen
slår jag alltjämt lika frågande.

Han pekade på såsom en kardinalpunkt,
att riksbanken inte skulle köpa
obligationer. Är det verkligen något stort
alternativ? Utskottet säger ju på samma
punkt, efter det att utskottet talat om
att försäkringsbolagen icke skola sälja
obligationer: »Dessa åtgärder kunna

förväntas medföra, att riksbankens inköp
av obligationer komma att nedgå,
vilket måste fä gynnsamma verkningar
ur penningpolitisk synpunkt.»

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

Utskottet har strängt taget alltså samma
uppfattning som högern, och det där
om »någon höjning», det kan väl inte
vara något stort alternativ. Jag tror det
här är fråga om ett missförstånd från
herr Nordensons sida.

Bort med köpkraftsöverskottet, det är
summan av högerkardemumman i fråga
om de ekonomiska problemen. Ja, det
vill ju finansministern också! Hans
många indirekta skatter, som ha behandlats
här, syfta ju till att beskära
köpkraftsöverskottet. Jag kan dock inte
erinra mig, att högern ställde sig så särskilt
välvillig till dessa förslag. I stället
vill den ha tillbaka omsättningsskatten.
Ja, det är ju nen ömma punkten! Kanske
finansministern tyckte det var tråkigt,
när man måste ta bort den. Det är
ju möjligt att den kommer tillbaka en
dag, men jag tror inte att detta heller
kan framställas som något stort alternativ.

Endast kraftåtgärder hjälpa, säger
herr Nordenson. Jag tror det är bättre,
om man är ense om de åtgärder man
vidtar.

Herr Nordenson klagade till slut över
att regeringen inte intresserar sig för de
andra parternas ståndpunkt. Jag erinrar
mig mycket tydligt, som jag påpekade
förut, att regeringen inbjudit de andra
partierna till en mycket aktiv medverkan
i de ekonomiska problemens handläggning.
Herr Nordensons ståndpunkt
nu kanske utgör ett erkännande av att
högern ångrar, att den inte gick med
den gången. Jag tror att om högern verkligen
vill ändra sig, så skulle det visserligen
kanske inte vara så politiskt
betydelsefullt, men i alla fall vara ett
tecken på att den sinnesstämning, som
ledde till avslaget i fjol, håller på att ge
vika. Och då kanske vi också kunna
komma till de där kraftåtgärderna, som
herr Nordenson talade om.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Jag vill bara beträffande frågan om obligationsköpen
framhålla, alt det är klart
att man kan vidtaga andra åtgärder som
kunna ha en gynnsam verkan. Vad fi -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

nansministern försökt är att koppla bort
försäljarna av obligationer, vad vi ha
krävt är att köparen skall upphöra med
sina köp. Det är klart att man i någon
mån kan hålla tillbaka försäljningarna,
men hur länge kan det ske? Det måste
ju vara en tillfällig åtgärd, men en avgörande
effekt nås om köparen upphör
att köpa.

Till undvikande av missförstånd vill
jag tillägga, att det icke är ett totalt upphörande
av köpen det gäller, utan en
fråga om kursen. Frågan är om den nuvarande
kursen skall uppehållas eller
sänkas.

Vad det beträffar, att vi skulle ha
ändrat ståndpunkt på vårt håll och nu
vill gå regeringen till mötes, vill jag betona,
att vi hela tiden varit på det klara
med att det är önskvärt, att det kommer
ett samarbete till stånd. Men vi
tycka icke att vi fått röna en tillräcklig
hänsyn till våra önskemål, och det är
därför försöket har misslyckats. Jag har
strukit under, att beredvilligheten finns
kvar, om vi finna att en ökad förståelse
för andra synpunkter än regeringens
kommer till uttryck.

Herr BERGVALL: Herr talman! Dagens
debatt är en i en hel serie debatter av
liknande slag, och deras likhet sins emellan
är kanske en av anledningarna till
att intresset från kammarens sida i dag
inte har varit påfallande stort.

Ett karakteristiskt drag, som kanske
är det sorgligaste i hela saken, är emellertid
att varje sådan ekonomisk debatt
har måst föras mot en i ekonomiskt avseende
mörkare bakgrund än den närmast
föregående. Alla de anmärkningar
som från regeringens och dess anhängares
sida ha riktats mot folkpartiet och
för övrigt även mot de övriga oppositionspartierna,
nämligen att vi varit
överdrivna pessimister, som svartmålat
situationen på ett sådant sätt, att vi faktiskt
åstadkommit effekter i inflationistisk
riktning — för att anknyta till eit
uttryck som herr andre vice talmannen
en gång använde — ha tyvärr visat sig
överdrivna och obefogade. Man kan inte

med någon glädje konstatera, att det är
de som företrätt en mer pessimistisk syn
på utvecklingen som fått rätt — det kan
inte väcka andra känslor än ledsnad och
olust — men man måste ta hänsyn till
detta som ett faktum, som måste i hög
grad påverka hela vårt handlande.

Jag tror att man måste ge bankoutskottets
föreliggande betänkande det erkännandet,
att det ger en ganska realistisk
skildring av det nuvarande mycket tråkiga
läget, och jag tror att även herr
Nordenson gjorde det, åtminstone i början
av sitt anförande. Utskottet konstaterar
den bristande balansen i köpkraftsavseende,
trycket uppåt på prisnivån,
den fortgående minskningen av varulagren,
större lust att investera än som motsvarar
de reala resurserna, de besvärligheter
som föreligga på valutaområdet
m. m. Jag har ett intryck av att bankoutskottet
även i tidigare skeden visat en
ganska realistisk inställning, när det haft
att skildra den ekonomiska situationen,
och jag har till och med den uppfattningen,
att om regeringen hade handlat
på det sätt som bankoutskottet talat, så
skulle situationen i dag ha varit åtskilligt
bättre i fråga om den ekonomiska
balansen än den faktiskt är.

Herr Åkerbergs yttrande om att kritiken
mot regeringen ute i pressen och
på andra håll måste förfalla i samma
ögonblick, som oppositionen i riksdagen
inte står som reservant till bankoutskottets
betänkande, tror jag därför inte på
något sätt är hållbart. Jag tror som sagt,
att hade regeringen handlat som bankoutskottet
talat, så hade situationen i dag
varit åtskilligt bättre än den är.

Jag skall inte fördjupa mig i differenserna
mellan reservationen och utskottsutlåtandet.
Jag måste emellertid konstatera,
att jag nog tycker att herr Nordenson
högst väsentligt överdimensionerat
dessa skillnader. Allra mest föreföll han
mig överdriva skillnaden, då han i sin
senaste replik till herr Åkerberg rörde
vid skillnaden mellan att från riksbankens
sida vidtaga åtgärder, som inneburo
att innehavarna av obligationer högst
väsentligt minskade sina obligationsförsäljningar,
och reservationens krav på

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

att riksbanken skulle upphöra att köpa
obligationer. Realekonomiskt sett måste
det väl vara alldeles likgiltigt, om man
når effekten genom att säljarna sluta
sälja eller genom att köparna sluta köpa.

Jag måste också framhålla, att bägge
uttrycken äro överdrivet tillspetsade. Jag
tror visst inte, att de vidtagna åtgärderna
innebära, att man slutar sälja obligationer,
men man kan få en viss minskning
i försäljningen, och även det är
värdefullt. Jag tror inte heller att herr
Nordenson bokstavligen menade, att
riksbanken skulle sluta köpa obligationer,
utan jag tror han menade att riksbanken
skulle köpa obligationer, men
till en lägre kurs, till vilken utbudet
bleve mycket litet.

Jag har således mycket svårt att förstå
den oerhört stora skillnaden på den
punkten.

När herr Nordenson sedan rev upp en
mycket stor diskussion om omsättningsskatten,
kunde jag ju inte underlåta att
gå till reservationen och läsa vad där
står. Där står så här: »För att åstadkomma
en neutralisering av köpkraftsöverskottet
måste även andra medel övervägas.
Om det därvid visar sig ofrånkomligt
med en ytterligare konsumtionsbeskattning
bör denna så utformas, att eu
otymplig punktbeskattning på för produktionen
och distributionen viktiga varor
undvikes.»

Det är närmast ett ställningstagande
till problemet, om man skall välja en generell
omsättningsskatt eller följa linjen
med punktbeskattning. Det är ju mera
en teknisk diskussion än en realdiskussion,
tv jag förmodar att herr Nordenson
inte tänker gå bägge vägarna i
någon högre grad och alldeles parallellt.

Jag kan alltså inte komma ifrån, att
herr Nordenson har överdimensionerat
de skiljaktigheter, som här föreligga.
Jag tror också, att han och högern måste
vara litet försiktiga, när man starkt stryker
under, att en överbalansering av
budgeten utgör ett medel som bör tillgripas
i den föreliggande situationen.
Detta understrykes nämligen särskilt
starkt i reservationen. .lag har här i

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

min hand en sammanställning av de
ökade anslagskrav, som framställts från
högerns sida under denna riksdag. Den
slutar på något som ligger mellan 200
och 300 miljoner kronor. Lägger jag
härtill de fall då högern röstat för avslag
på skatteförslag som framlagts, får
jag inte någon starkare känsla av tyngd
i deklarationen, att man skall eftersträva
en stor överbalansering av budgeten.

Men allt detta hindrar inte, att jag
liksom herr Nordenson finner situationen
utomordentligt betänklig. Jag måste
säga, att bankoutskottets beskrivning av
den, som i stort sett stämmer med reservanternas
beskrivning, i högsta grad
bekräftas av de framställningar man
får av nationalbudgetsakkunniga. Jag
har här framför mig konjunkturinstitutets
sista översikt över det ekonomiska
läget. Även om detaljsiffrorna kunna
diskuteras, är det klart att situationen
är sådan, att den förtjänar en mycket
hård karakteristik. Det föreligger faktiskt
en mycket stor risk för att vi skola
få betydande prisstegringar, om vi icke
kunna eliminera det nu existerande köpkraftsöverskottet.
Man redovisar bland
de faktorer, som minska efterfrågeöverskottet,
redan inträdd prisstegring på
konsumtionsvaror med 500 miljoner
kronor och ytterligare nu förutsedda
prisstegringar, motiverade av redan inträffade
kostnadsstegringar, med 200
miljoner, och man har ändå kvar en differens
på 1 000 miljoner kronor. Naturligtvis
kan man komma ett stycke genom
att gå hårt åt lagren, men det innebär
ju bara i realiteten, att man nästa
år får en ännu besvärligare situation
än i dag.

Jag senterar regeringens hänvändelse
till parterna på arbetsmarknaden och
organisationerna inom näringslivet i
syfte att nå en överenskommelse för att
åstadkomma en stabilisering av löner
och andra inkomster och av priserna.
Jag senterar och uppskattar också den
välvilliga anda, i vilken denna framställning
behandlats av de parter, till vilka
den riktats. Men jag måste tyvärr konstatera,
att de svar som ges iiro mycket
villkorligt hållna och inte förplikta till

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

så förfärligt mycket. Tyvärr tror jag
inte att man i dagens läge vet något om
vad resultatet av denna hänvändelse
blir.

Jag kan naturligtvis bara göra det,
som alla andra göra, nämligen hoppas
på att reultatet kommer att bli det bästa
möjliga. Bland annat av den anledningen,
att jag för min del anser det vara
nödvändigt att inte lägga några hinder
i vägen för ett realiserande av syftemålet
med den här berörda hänvändelsen,
har jag ansett mig höra i mycket stor
utsträckning acceptera de subventionsåtgärder,
som föreslagits från regeringens
sida, även om dessa åtgärder nog i
och för sig med hänsyn till dagens ekonomiska
läge måste anses vara ganska
betänkliga.

Jag vill emellertid varna för den uppfattningen,
att man även i framtiden
skall handla på det sättet, att man ständigt,
vid varje hotande prisförhöjning
av någon större räckvidd, skall anse sig
nödsakad att subventionera bort denna
prishöjning. Ett sådant handlingssätt
tror jag nog betyder, att man i hög
grad minskar möjligheten att komma
fram till balans på det ekonomiska området.
Det förhåller sig tvärt om på det
sättet, som statsrådet Gjöres mycket expressivt
och mycket hårt uttryckt saken,
att »vi måste dra åt svångremmen»,
att vi måste ställa till förfogande
för export även varor, som vi gärna
önska konsumera själva. Detta är ett
expressivt, klart och hårt uttryck, och
jag tror att det i nuvarande situation
är fullkomligt riktigt; vi få vara beredda
konstatera, att den nuvarande situationen
är sådan att den kommer att kräva
vissa uppoffringar och att det alltjämt
framstår som ett frågetecken, om
det för oss skall bli möjligt att under
den närmaste övergångstiden bibehålla
den standard, på vilken vi för närvarande
leva här i landet.

Vad beträffar de statliga åtgärder, som
vi använda som hjäpmedel i vårt arbete
på det ekonomiska området, skall
jag inte säga någonting annat om dem,
än att jag är fullkomligt övertygad om
deras nödvändighet i nuvarande läge.

Jag är, och jag kan i detta fall på nytt
ansluta mig till vad statsrådet Gjöres
sade, övertygad om att vi tyvärr måste
räkna med en ytterligare skärpning av
investeringskontrollen, även om detta ur
många synpunkter är tråkigt och därför
att det även innebär en minskning
av investeringar för ändamål, som i
framtiden skulle bli för oss produktiva
och därmed ge möjlighet till en så
snabb höjning som möjligt av levnadsstandarden.
Men jag tror inte att vi
kunna komma ifrån den, och jag tror
inte heller att vi med vår ställning i
valutahänseende kunna komma ifrån
importregleringarna. Vi få säkert dras
med dem, men vi kunna inte ett ögonblick
blunda för att även de äro behäftade
med mycket betydande olägenheter,
som belysts här tidigare i dag och
som de facto innebära en bekräftelse
av den gamla satsen, att den som är fattig
får köpa dyrt.

Vår brist på dollarvaluta har hänvisat
oss till inköpskällor, som medföra att vi
få byta till oss varorna till ett väsentligt
högre pris än vi skulle ha behövt betala,
om vi kunnat köpa dem där vi med hänsyn
till prisläget och annat skulle önskat
köpa dem. Vi få också fortfarande
dras med en del ransoneringar och regleringar
samt priskontroll på olika områden,
men vi få inte ett enda ögonblick
glömma bort, att dessa ransoneringar och
regleringar utgöra en utomordentligt allvarlig
belastning av svenskt produktivt
liv och att den lilla kostnaden i detta
sammanhang är den kostnad, som vi sitta
och besluta om här i riksdagen, nämligen
avlöningar till kommissionernas
tjänstemän och betalningen av kommissionernas
omkostnader i övrigt. Den stora
belastningen är hela det arbete, som
får göras ute i näringslivet, de försvårade
arbetsförhållanden för näringslivet
som bil resultatet av vårt kommissionsväsende.

Det kan ju hända, att man kan se mera
optimistiskt på möjligheten att avskaffa
en och annan av dessa regleringar
än vad regeringen gör, men å andra
sidan räknar jag med skärpningar på
andra punkter. Samtidigt som vi tills vi -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

dare måste ha dessa regleringar kvar,
måste vi emellertid bevara en stark och
levande känsla av att vi skola göra oss
av med dem så fort som möjligt.

Därför är det så beklämmande att höra
både statsministern och finansministern
i olika sammanhang tala om, att vi
under vissa förutsättningar, för att använda
statsministerns uttryck, måste
räkna med att ha regleringar och ransoneringar
kvar — det var i en fråga om
arbetslösheten som han sade detta. I det
sammanhanget har också finansministern
sagt, att man kanske måste räkna
med att dras med en viss inflation. För
mig är det naturligt att problemställningen
blir den, att vi måste se till att
komma ifrån regleringar och ransoneringar
och komma ifrån inflationsfaran,
och att vi måste se till att vi göra det
på det sättet, att vi ändock kunna bevara
en hög och jämn sysselsättning.

Finansministern och statsministern
kunna visserligen förskansa sig bakom
reservationer, men de leka ändå med
tanken att man skall bibehålla det system
det nu är fråga om. På vissa områden
framträder detta ytterligt oroande,
speciellt om man ser det mot bakgrunden
av att en sådan institution som
LO uppenbarligen ändrat signaler i fråga
om priskontrollen och inte längre
ser den såsom en temporär åtgärd utan
närmast räknar med den såsom en för
framtiden bestående åtgärd, en ståndpunkt
för vilken intensiv propaganda
föres av bland andra redaktör Albin
Lind i LO.

Det besvärliga i det nuvarande läget
är att, såvitt man kan döma av de uttalanden,
som gjorts från regeringens egna
experters sida, det program, som regeringen
har i dag, är behäftat med
precis samma olägenheter som de program,
regeringen haft vid alla föregående
tillfällen — det är inte tillräckligt
för sitt ändamål! Och jag förstår ur den
synpunkten mycket väl herr Nordensons
strävan att söka komplettera programmet
på ett par punkter. Det kan säkert
utbyggas på annat sätt, exempelvis
genom en skärpning av investeringskontrollen
på de områden, som iiro möjliga

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

att ha under kontroll. Man har där ingalunda
kommit så långt som man en gång
trodde sig om att kunna nå. Jag tror
också att man skulle kunna komma ett
stycke på vägen genom privata överenskommelser,
genom överenskommelser
mellan regeringen och näringslivet.

Men där kommer jag till en fråga, som
har berörts i ett par av de föregående
anförandena och som jag tror är av
central betydelse, nämligen att man nog
får kräva, att regeringen för sin politik
på sådant sätt, att man får tillbaka förtroendet
både för dess vilja att bevara
penningvärdet — då får man inte leka
med tanken på en fortlöpande inflation,
som finansministern gör — och för dess
vilja att skapa rimliga villkor för sparandet,
för vilket det funnits mycket
större förutsättningar om på vissa punkter
den skattelagstiftning, som vi antogo
i fjol, givits en annan utformning. Ett
annat krav är att man i nuvarande kritiska
situation skjuter undan från diskussionen
de frågor, som skilja de politiska
partierna åt — jag tänker här
naturligtvis speciellt på den del av det
socialdemokratiska partiets politik, som
är bestämd av dess rent socialistiska inställning.

Jag är personligen övertygad om, och
där kan jag helt ansluta mig till herr
Nordenson, att vi i nuvarande situation
behöva en samverkan mellan alla krafter,
som förstå att vi här röra vid ett
mycket allvarligt problem. Jag är emellertid
också övertygad om att vi inte få
denna samverkan till stånd, om inte regeringen
går till denna samverkan med
ett klart konstaterande av att man i nuvarande
läge får skjuta åt sidan även
det som för en socialist måste vara kära
önskemål.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall bara med några
ord beröra en sak, som herr Bergvall
var inne på i samband med vad han
sade om obligationsköpen, nämligen att
det kommer ungefär på ett ut, om man
inhiberar dem genom att sluta köpa,
eller om man i stiillet hindrar inneha -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

varna att sälja obligationer. Det kan ju
vara möjligt för en kort övergångstid,
men man kan inte i längden binda
innehavarna av obligationer vid ett sådant
löfte och hindra dem att försälja
sina obligationer. Jag vill påpeka för
herr Bergvall, att den linje, som man
därmed kommer in på, är ganska farlig,
tv den innebär ju, att man ökar det antal
restriktioner, bindande överenskommelser
o. s. v., som komma att belasta
näringslivet, och som komma att verka
i högsta grad hämmande.

Ställer man sig alldeles likgiltig för
vilken väg man skall gå, innebär detta
att man på lång sikt ställer sig likgiltig
till huruvida vi skola få ett hårt reglerat,
stelt samhälle, där näringslivet
blir bundet av allehanda hårda restriktioner.
Jag tror att herr Bergvall vid
närmare eftertanke skall finna, att han
inte vill att det skall bli så. Det är därför
som valet av medel har en stor betydelse.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
innehåller mycket, som är
tänkvärt och beaktansvärt, när det gäller
att åstadkomma ekonomisk balans i
samhället. I likhet med herr Bergvall
anser jag, att om det program följes,
som bankoutskottet angivit i sitt förevarande
utlåtande, så borde vi kunna få
bukt med de nu i ekonomiskt avseende
så besvärliga tendenserna inom samhällslivet.

Det gäller ju i första hand att åstadkomma
jämvikt mellan export och import,
d. v. s. det gäller handelsbalansen.
Den importplan, som under förra året
uppgjordes för 1948, har ju enligt vad
det visat sig inte kunnat hållas; vi ha
icke tillräckligt med betalningsmedel i
utländsk valuta för vår import, och vi
ha inte heller varor för att kunna uppehålla
hela den handelsbalans, som vi
beräknat. Det är ju alltid besvärligt att
ingripa med regleringar, i all synnerhet
så invecklade som handelsförbindelserna
de olika länderna emellan för närvarande
äro, men härutinnan finna vi

just en av de väsentliga orsakerna till
den nuvarande krisen, vilken väl kan
betecknas som en valutakris. Det är den
som gör läget mest bekymmersamt och
som inte ger oss handlingsfrihet utåt,
vilket kanske slutligen leder till att vi
få svårt att kunna skaffa oss de varor,
som vi anse oundgängliga för vårt näringsliv
och hela vårt samhälle.

Jag anser dock att vi måste vidtaga
sådana åtgärder att vi uppnå jämvikt
mellan importen och exporten. Vi få i
det avseendet begränsa våra egna krav,
och vi få försöka att även reglera det
ekonomiska livet inom landet. Detta kan
naturligtvis ske på två olika sätt. Den
ena är att låta tillgången på varor och
köpkraften fritt bestämma priserna. Men
då släpper man inflationen lös, och det
vill väl ingen förorda, i synnerhet som
för närvarande tillgång och efterfrågan
inte stå i ett sådant förhållande till varandra,
att man på det sättet skulle få ett
tillfredsställande ekonomiskt resultat.
Det är under sådana förhållanden nödvändigt
att gå den andra vägen, regleringarnas
väg.

Bankoutskottet har här framfört
många goda förslag, som, om de följas,
säkerligen skulle kunna ha stor betydelse
för åstadkommande av ekonomisk
balans. Men jag vill liksom herr Bergvall
påpeka, att regeringen inte följt liknande
förslag, då de tidigare framförts
såväl från riksbanksfullmäktige som
från bankoutskottet. Den har inte velat
vidtaga en sådan åtstramning, som det
hade varit nödvändigt att göra för att
få ekonomisk jämvikt, utan den har
på många punkter ansett sig böra släppa
efter.

Alla voro vi ju med om att vi skulle
försöka göra förhållandena bättre för
de gamla genom förbättrade folkpensioner
och även för barnfamiljerna genom
barntilläggen. Men då få vi inte bortse
från att köpkraften i landet härigenom
ökas. Ty vi väntade väl inte att de, som
mottaga dessa pengar, skulle spara dem?
De ha i många fall räknat med att de,
när de fått dessa tillägg, äntligen skola
kunna köpa den eller den saken, som
de sätta värde på och som de anse för

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

sig nödvändig. Det skall man inte iörtycka
dem. Men det är givet att dessa
måste leda till en ökning av köpkraften,
liksom de löneförbättringar som under
det sista året ha lämnats, vilka konjunkturinstitutets
redogörelse vittnar
om och vilka omnämnas i propositionen
angående komplettering av riksstatsförslaget.
Det har skett så väsentliga
löneökningar under det sista året, att
det är givet att de måste medföra en
ökning av köpkraften.

När man nu inte har velat låta priserna
få slå igenom, utan velat begränsa
prishöjningarna, har man inte haft någon
annan väg att gå än subventionsvägen.
Jag har inte varit emot en viss
subventionering i viss utsträckning, och
jag är det inte nu heller. Ty jag anser
att i vissa fall kan man icke låta priset
slå igenom. Men man får då inte bortse
ifrån eller blunda för verkningarna därav,
som så småningom komma att märkas
i det ekonomiska livet, i all synnerhet
på grund av att varutillgången är begränsad.
Man kan dock inte säga, att det
råder knapphet på varor i landet. Det är
väl snarare så, att tillgången på varor
är ganska god, och importen har även
under det senaste året varit rätt betydande.
I det avseendet kunna vi inte
klaga.

Men statsmakterna måste också söka
att skapa jämvikt i landets ekonomi,
och på detta mycket viktiga område anser
jag att regeringen bör söka samarbete
även med de övriga partierna för att nå
ett bättre resultat. Det är nödvändigt
att tillse, att det blir en begränsning av
köpkraftsöverskottet, och det synes som
om pris- och lönestoppet åtminstone
skulle kunna hållas för detta år. Dessutom
blir det nog nödvändigt att skärpa
investeringsbegränsningarna och vidta
en del andra åtgärder, som utskottet förordar.

Utskottet anser ju till och med, att
kraftiga åtgärder böra vidtagas, och det
citerar därvid ett brottstycke ur bankoutskottets
utlåtande från i fjol, där det
sägs, att utskottet redan då fann anledning
att på det allvarligaste understryka
vikten av att den samhällsekonomiska

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

balansen snarast återställdes och att man
därvid icke finge väja för åtgärder, som
eljest skulle framstå som mindre tilltalande.

Ja, samma rekommendationer som
gjordes förra året beträffande åtgärder
för begränsning av såväl inflationen
som köpkraftöverskottet föreslår utskottet
även i år, fastän i ännu mera skärpt
grad och kanske mera utförligt än då.
Alltjämt råder alltså samma förhållande,
och jag anser, att vi fortfarande ha
samma problem att brottas med. Dessa
äro dock enligt min mening inte oöverkomliga,
och jag anser inte heller att vårt
läge är sådant, att de skulle behöva medföra
svårigheter, som vi inte skola kunna
bemästra.

Beträffande sedan de penningpolitiska
åtgärderna är det ju tydligt, att man
här avser en kreditbegränsning. En sådan
kan ju nås på olika sätt. I bankoutskottets
utlåtande föreslås på förslag av
riksbanksfullmäktige vissa restriktioner.
De böra enligt min mening inte vara
utan betydelse, men går man den vägen,
måste man handla med stor urskillning,
så att inte sådana företag skadas, som
det ur samhällssynpunkt är önskvärt att
uppehålla, eller så att man inte vidtager
åtgärder, som i många fall kanske skulle
medföra svårigheter för den enskilde
medborgaren. Tillämpningen av sådana
bestämmelser som dessa är alltid besvärlig,
den får lätt skenet av mannamån,
och därför måste man vid tillämpningen
därav gå fram med försiktighet och urskillning.
Man kan emellertid inte gå på
någon annan väg än den som här är
föreslagen; det måste finnas vissa bestämmelser,
som vederbörande myndigheter,
långivande banker ocli kreditinrättningar
få rätta sig efter.

Bankoutskottet har också yttrat något
om obligationsköpen, men det har inte
gjort någon direkt rekommendation utan
har bara sagt, att även obligationsköpen
kunna beträffande tillgången på betalningsmedel
ha en viss betydelse. Ja, detta
får man inte blunda för, i synnerhet
inte i dessa tider, när det dock genom
vissa av regering och riksdag beslutade
åtgärder för sådana samhällsnyt -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

tiga ändamål, som i och för sig äro värda
att uppmuntras — framför allt bostadsbyggande
och förbättringen av bostäder
men även en del andra åtgärder — anvisats
medel till låg ränta och till betydande
belopp, som ha haft en stark inverkan
på landets ekonomi och näringsliv
i övrigt. Även i det avseendet måste
en avvägning ske i vilken utsträckning
vi kan fortsätta. Ty det beror inte minst
på avvägningen till vilket resultat man
kommer.

Jag kan alltså, då jag inte har något
att erinra emot bankoutskottets utlåtande,
rekommendera det till efterlevnad
för att vi på de vägar, som där förordas,
skola försöka att åstadkomma bättre
samhällsekonomisk jämvikt.

Beträffande handelsutbytet — det vill
jag ännu en gång betona, därför att jag
anser det vara så viktigt — måste man
också söka få cn jämvikt till stånd. Förhållandena
på det västra halvklotet, särskilt
i Nordamerikas förenta stater men
även i Argentina, ha ju lett till att vi
inte nu kunna ha samma handelsutbyte
med dessa länder som vi tidigare räknat
med. Men man får försöka anpassa sig
efter de skiftande förhållandena, och såvitt
jag kunde förstå av statsrådets och
chefens för handelsdepartementet yttrande
här i dag, fann han, att man skulle
kunna jämka handelsutbytet de olika
länderna emellan i förhållande till det
vid varje tidpunkt rådande läget. Jag
förutsätter därför att i nuvarande valutaläge,
som i varje fall nu är vårt mest
brännbara problem, frågan om handelsutbytet
följes med stor uppmärksamhet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! De frågor
som riktats till regeringen om dagens
aktuella valutasituation och de konsekvenser,
som de senaste veckornas utveckling
i Sydamerika och på den amedikanska
marknaden ha haft för vår export,
ha ju belysts i ett inlägg av handelsministern
på ett sätt, som jag föreställer
mig har klargjort för kammarens
ledamöter, att regeringen är väl medveten
om att läget inger bekymmer, men

att vi äro fullt sysselsatta med att försöka
åstadkomma den omläggning av
framför allt vår bränsleförsörjning,
om skulle komma att bli ett reultat,
om våra farhågor skulle besannas. Jag
lämnar därför med hänvisning till vad
statsrådet Gjöres anfört herr Domös frågor
på denna punkt.

Om jag sedan knyter några reflexioner
till den hittills förda debatten, kan
jag inte underlåta att vidga den en
smula.

Det har här, men i ännu högre grad
utanför dessa murar, talats om den ständigt
fortgående, nästan katastrofala försämring,
som vårt ekonomiska läge undergår.
Jag tror att det är viktigt att
vi ha klart för oss, att det inte bara
är mörka sidor, som dominera bilden
när vi se på vår ekonomiska situation.
Förr i världen ansåg man ju, att ett
lands ekonomiska läge kunde bedömas
med utgångspunkt från den standard,
som medborgarna hade lyckats tillkämpa
sig. Och ta vi dessa beräkningsgrunder
till mått för bedömandet av
vår situation ha vi ett gynnsamt utgångsläge.
Jag skall lämna ett par siffror,
som jag tror kunna vara av värde
att ha i minnet.

Ta vi t. ex. en sådan sak som antalet
nya telefonapparater, som installerats
i vårt land, är det otvivelaktigt en
mätare på ett stigande — eller sjunkande
— välstånd, om människorna ha råd
att i större utsträckning än tidigare — eller
i mindre utsträckning — skaffa sig en
sådan nyttighet som telefonapparaten
är. Men det är också givetvis så, att en
forcerad utbyggnad av telefonväsendet
ställer mycket stora krav bland annat
på våra valutareserver, eftersom så
mycket av telefonverkets utbyggnadskostnader
går till inköp av sådana råvaror,
som vi tyvärr måste skaffa utifrån.
Det är därför inte av en slump,
som jag nu väljer antalet nyinstallerade
telefonapparater som en illustration till
vår standard. År 1933 installerades i
Sverige cirka 13 000 telefonapparater.
År 1938 hade siffran stigit till cirka
62 000. Det var den högsta siffran under
högkonjunkturen före kriget. År 1947 in -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

stallerades i vårt land över 110 000 telefonapparater,
alltså nära dubbelt så
inånga som de, som installerades under
del föregående högsta toppåret i våra
ekonomiska konjunkturer.

I anknytning till dessa siffror skall
jag i förbigående säga en sak till herr
Bergvall. Herr Bergvall ansåg att vi måste
förbereda allmänheten på att det blir
nödvändigt att föra en hårdare politik,
som innebär standardsänkningar, beklagliga
sänkningar som han sade. Skulle
inte folkpartiets stora press kunna
förbereda allmänheten på att vi åtminstone
inte kunna fortsätta med att höja
vår standard när det gäller varor, som
äro i hög grad material- och valutakrävande?
När en person får vänta några
månader på sin nya telefonapparat,
skulle man ju, i stället för att ta detta
som angreppspunkt mot den sittande regeringen
för bristande handläggning av
de ekonomiska angelägenheterna och i
stället för att skylla på Krångel-Sverige
och vanstyret, kunna göra klart för
allmänheten att dröjsmålet beror på utökningen
av det klientel, som anser sig
ha råd att hålla telefon, en ökning utan
motstycke i Sverige och också utan motstycke
i något annat land. En sådan
upplysningsverksamhet från den borgerliga
pressens sida skulle otvivelaktigt
i allra högsta grad bidra till den nyktrare
bedömning av vår situation, som
herr Bergvall efterlyste.

Från järnvägsstyrelsen har jag fått en
statistik som visar antalet resor i tredje
klass. År 1925 var antalet sådana resor
26,0 miljoner. År 1935 hade det stigit till
39 miljoner och år 1946 till 117,i miljoner.
Här föreligger alltså på mycket kort
tid en tredubbel stegring av antalet resor.
Det skulle vara nyttigt, om tidningarna
ville klargöra att denna ökade trafik
är anledningen till den för närvarande
starka belastningen på vårt järnvägsnät.

Det talas ständigt om att bostadsbristen
är besvärande, men det är ganska
egendomligt att iakttaga exempelvis att
den press, som brukar tala om nödvändigheten
av att hålla igen, inte ger något
svar när ovederhäftiga borgarråd — så 3

I''örst<t kammarens protokoll 1948. AV 31.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

dana råka ju också finnas — i Stockholms
stadsfullmäktige gå till anfall mot
den statliga bostadspolitiken och ge den
skulden till bostadsbristen. Det skulle
kanske vara nyttigt för den svenska allmänheten
att få följande siffror sig förelagda.
Under år 1947 byggdes i Belgien
— ett land som ideligen åberopas såsom
ett efterföljansvärt exempel för oss —
1,1 lägenheter per tusen innevånare. För
Kanada var siffrar 1,6 lägenheter per
tusen innevånare och för Schweiz —
ett annat av de länder som åberopas såsom
ett föregångsland — 1,7 lägenheter
per tusen innevånare. I det krigshärjade
England med en mängd bostäder
utbombade och därför ett stort nybyggnadsbehov
byggdes under år 1947 3,5
lägenheter per tusen innevånare. För
Australien var siffran 4,o för U. S. A.
4,7 och för Nya Zeeland 5,3. Men var befinner
sig Sverige i denna sifferserie? I
Sverige byggdes under fjolåret, såsom
var och en som följt bostadspolitiken
vet 8,4 lägenheter per tusen innevånare.
När man rekommenderar den svenska
regeringen att kopiera den belgiska och
den schweiziska regeringens politik, tror
jag att man på vår kreditsida bör notera
att vi i så stor utsträckning som framgår
av de nyss nämnda siffrorna ha använt
våra resurser till att göra varaktiga
investeringar.

Men även den fortlöpande konsumtionen
är för närvarande hög i vårt land.
Just nu förekomma många besynnerliga
uppgifter om bensinsituationen. Man talar
till exempel om Norges och Danmarks
läge i detta hänseende såsom väsentligen
mycket bättre än Sveriges. Det
kan diirför måhända vara skäl att anföra
några siffror om den beräknade
bensinkonsumtionen under år 1948. I
Danmark beräknas denna konsumtion
bli 93 liter per person och år, i Norge
beräknas den till 87 liter och i Finland
63 liter. Sverige har ransonerat bensinen,
men det beräknas att ransoneringen
skall ge 118 liter per person och år.
Bensinförsörjningen i Sverige är alltså
bättre än i något annat nordiskt land.
Detta sammanhänger givetvis med att vi
i vårt land In» en betydande bilpark. An -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

talet personbilar är sålunda 175 000, medan
Norge icke anser sig ha råd att hålla
mer än 54 000 personbilar i gång. Antalet
motorcyklar utgör också en mätare
på vår konsumtionsstandard. Sverige
har för närvarande 142 000 motorcyklar,
medan Norge har 12 000 och Danmark
36 000.

Jag tror att de, som diskutera den
ständigt allt mörkare situationen, skulle
ha nytta av att erinra sig dessa siffror.
Vi skola inte vara blinda för att vi här
i Sverige under förra året inte bara
byggde mera än vid något annat tillfälle,
utan att vi också under år 1947
haft en högre standard än någonsin tillförne.
Det är givetvis med glädje regeringen
redovisar en sådan situation, och
denna glädje minskas ingalunda utan
ökas tvärtom av det förhållandet, att
standardökningen har skett genom utjämning
på många olika sätt: en utjämning
mellan stad och landsbygd, mellan
olika ortsgrupper, mellan jordbrukets
och industriens utövare, mellan mäns
och kvinnors arbetslöner liksom när det
gäller tidigare eftersatta grupper som
folkpensionärerna o. s. v.

Hur glad regeringen än är över den
enligt min mening fantastiska välståndsökningen,
äro vi självfallet fullt medvetna
om att den i någon mån och på vissa
punkter har inneburit en pressning av
våra resurser. En justering blir därför
nu nödvändig. Det enklaste och behagligaste
sättet att komma ifrån svårigheterna
skulle givetvis vara en mycket
kraftig produktionsökning. En sådan
kunna vi inte nu åstadkomma, men jag
vill hänvisa dem, som tala om det ständigt
mörknande läget, till att vi såsom
tämligen säker kunna räkna med en icke
oväsentligt större produktionsökning under
år 1948 än den, som vi vågade räkna
med på hösten 1947. Och att skörden i
år blir väsentligt bättre än förra året,
veta vi ju alla.

Den överansträngning av våra resurser,
som tagit sig uttryck i den bristande
samhällsekonomiska balansen, kunna vi
dock inte avfärda genom en enkel hänvisning
till att produktionssiffrorna med
säkerhet komma att stiga. Det är med

tanke härpå regeringen har framlagt sitt
program för åtgärder mot inflationen,
ett program som sannerligen inte är populärt.
Regeringen behöver allt stöd för
att kunna klargöra för vårt folk, att det
är nödvändigt att genomföra detta program,
som innebär en samtidigt skeende
press på såväl investeringsverksamheten
som konsumtionen. Den kraftiga investeringsverksamheten
skall enligt regeringens
program begränsas, och pressen
på konsumtionssidan skall upprätthållas
inte bara genom de kvardröjande ransoneringarna
utan också genom punktbeskattning
av vissa varor, bland vilka vi
tyvärr fått ta med även bensin och papper.
En annan punkt i regeringens program
är kreditåtstramningen, en fråga
som ju behandlas i det föreliggande utskottsutlåtandet.

Om detta regeringens program visar
sig inte tillräckligt verksamt, får man
självfallet överväga andra åtgärder, men
vi kunna för närvarande inte tro att
spänningen är så betydande, att vi inte
praktiskt taget skola kunna uppnå jämvikt,
om vi fullfölja det nu framlagda
programmet.

Herr Nordenson har hållit ett intressant
anförande. Han ansåg att det väl
ändå inte är just, när regeringen ständigt
talar om att den har framlagt ett
program, men att oppositionen viker
undan och inte har några egna anvisningar
att ge. Herr Nordenson gjorde
gällande, att reservanterna i bankoutskottet
ha framlagt ett eget alternativ,
och han hänvisade också till att näringslivets
organisationer i fjol framlade
ett annat alternativ till regeringspolitiken.
Jag inkasserar att herr Nordenson
alltså konstaterar, att detta är de två
enda ansatserna till alternativ till regeringspolitiken,
som ha framkommit.

Yad beträffar det av näringslivets organisationer
framlagda alternativet undrar
jag, om man inte skall tala mycket
tyst om det såsom politiskt alternativ.
Så vitt jag vet var det icke någon av
riksdagens ledamöter, möjligen med undantag
av herr Nordenson, som förde
fram näringslivets alternativ såsom ett
förslag, som man skulle kunna göra

Lördagen den 3 juli 19-18.

Nr 31.

praktisk politik av. Vi hade under sådana
förhållanden svårt att uppfatta de
av näringslivets män påyrkade åtgärderna
såsom den samlade oppositionens
handlingsprogram och alternativ gentemot
regeringspolitiken. Det var en
överraskning för mig, att herr Nordenson
pekade på detta program.

Högerreservanternas alternativ lider
ju först och främst av den olägenheten,
att man inte har lyckats övertyga de
andra borgerliga partierna om att detta
alternativ är bättre. Folkpartiet och
bondeförbundet stå fortfarande på regeringslinjen,
visserligen med mycket gny
och dystra miner, som herr Bergvall
försökte visa i talarstolen. Vid jämförelsen
med högerns program har man
tydligen i varje fall funnit, att den av
regeringen förordade politiken i stort
sett är att föredra.

Vad är det då som högern kommer
med, när den säger att nu har äntligen
ett alternativ till regeringspolitiken
framlagts? Ja, jag måste säga som herr
Åkerberg, att när man inte har större
saker att komma med vid premiären, så
bör man inte reklamera så kraftigt. Diskussionen
om riksbankens obligationsköp
är väl nästan för subtil, när det av
herr Nordensons sista replik till herr
Åkerberg framgår, att hela skillnaden
mellan högerns ståndpunkt och regeringens
gäller, om köparen skall låta bli
att köpa eller om säljaren skall låta bli
att sälja. Skillnaden mellan den ena och
den andra linjen synes då vara så hårfin,
att det blir mycket svårt för regeringspolitikens
kritiker att säga, att regeringens
politik i detta hänseende måste
vara fullkomligt misslyckad.

Men det kan väl ändå inte vara så
som herr Nordenson formulerade det i
sin replik till herr Åkerberg. Jag har
uppfattat högerreservationen i bankoutskottet
så, att meningen var att man
skulle föra en s. k. smidigare obligationsköpspolitik,
oberoende av om den
ledde till en räntestegring och oberoende
av hur stor denna räntestegring blev.
Då blir det ju en mening, då finns det
ett alternativ, nämligen kravet på räntehöjning.
Men så var det alltså: den

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

karska högern vågar inte här i kammaren
säga, att man såsom alternativ till
de stabila räntorna kräver räntehöjning.
När herr Nordenson blir pressad på
denna punkt — inte av mig, utan av
kartellbrodern herr Bergvall — råkar
han in på sådana subtila resonemang
att ingen människa vet vem det är som
företräder regeringslinjen, herr Nordenson
eller herr Bergvall.

Högerreservationen tar också upp frågan
om en annan utformning av den indirekta
beskattningen. Även här komma
vi in på subtiliteter. Om jag och en
ärad kammarledamot fattade herr Nordenson
riktigt, anslöt han sig till professor
Lindahls program. Detta innebar
att man skulle ta ut en omsättningsskatt
på omkring 900 miljoner kronor, men
samtidigt ge ut omkring 250 miljoner
i subventioner till dem som drabbades
för hårt av denna omsättningsskatt. Ökningen
i statens intäkter skulle då bli
650 miljoner, och det är ju bra. Men
samtidigt vill högern ha bort punktbeskattningen
över huvud taget. Eftersom
denna beskattning beräknas ge närmare
500 miljoner kronor, skulle skillnaden
mellan högerns alternativ och regeringens
program inskränka sig till 150 miljoner
kronor.

Är detta riktigt uppfattat från min sida
och som sagt även från en annan
kammarledamots sida, måste jag säga att
inte heller detta kanske är så mycket att
diskutera om. 150 miljoner kronor är naturligtvis
pengar, men man kan å andra
sidan inte säga att det skulle vara absolut
omöjligt att överbalansera budgeten med
150 miljoner kronor utan att behöva tillgripa
ett så illa balanserat vapen som
den allmänna omsättningsskatten.

Om det inte är fråga om någonting
mera än detta, tror jag att man får gå
vidare och söka finna andra riktlinjer.
Men det iir inte mycket mera kvar av
det s. k. högeralternativet, herr talman.
Man vill i detta sammanhang få till
stånd en omprövning av fjolårets skattereform.
Det kan råda delade meningar
om huruvida skattereformen påverkar
vår ekonomiska situation för dagen. Vi
tro inte att så är fallet. De 200 mil -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

joner kronor, som tas ut av de förmögnaste,
skulle knappast komma att mera
märkbart förändra vår ekonomiska situation,
om de sliipptes lösa. En väsentlig
del av dessa pengar skulle antagligen
komma att användas för investeringar
och därmed förvärra vår situation.

Den fjärde och sista punkten gäller
dollarkrediten. Denna sak skulle vi kanske
inte behöva diskutera här i kammaren.
Men jag tror inte att det finns
några större meningsskiljaktigheter mellan
regering och opposition, om man
med kredit inte menar någonting annat
än eu tillfällig kredit för att avhjälpa
likviditetssvårigheter. Menar man däremot
att vi skola fortsätta att med hjälp
av utländska krediter göra av med mera
pengar än vi ha, måste jag säga att jag
har en absolut avvikande mening. Vi
kunna icke lita till utländska krediter,
utan måste försöka komma till balans.

Detta är alltså det alternativ till regeringspolitiken,
som nu efter mycken
vånda presenteras i riksdagens sista
timme. Jag har sett bättre resultat av
så många års ansträngningar!

Men om nu regering och opposition
i verkligheten äro i stort sett överens
om hur den ekonomiska politiken skall
bedrivas, kan man ju säga att det inte
spelar någon roll vilken regering som
sitter, eftersom varje regering i stort
sett måste komma att följa ungefär samma
riktlinjer. Till en viss del tror jag
att ett sådant resonemang är riktigt. Vår
ekonomiska politik är säkerligen för
närvarande i så hög grad bestämd av
faktorer, som vi ha små möjligheter att
påverka, att vårt lands ekonomiska politik
måste bli ungefärligen likartad under
växlande politiska regimer.

Men vi skola inte vara blinda för vad
som håller på att ske, när man från oppositionens
sida — i press och på talarstolar
— strävar att inge svenska
folket den föreställningen, att i detta
land skulle kunna föras en helt annan
ekonomisk politik, som hastigt skulle
återskänka välstånd åt landet. Man kan
ju säga att detta bara är en lek och att
det inte spelar någon roll: eftersom

partierna i riksdagen i stort sett stö -

da regeringspolitiken, spelar det väl
ingen roll att oppositionen samtidigt
häftigt angriper regeringen och talar
om ett vanstyre, som leder oss ut i den
ena olyckan efter den andra. Jo, herr
talman, det spelar en roll. En människa
och likaså ett politiskt parti bindes alltid
av de föreställningar och förväntningar
som uppstå genom vad som säges.
Jag är övertygad om att de, som
lita till den borgerliga pressen, skulle
bli oerhört överraskade om de finge
höra deklarationer av den typ, som i
dag avgivits exempelvis av herr Bergvall,
och kanske också deklarationer av
den typ, som avgivits av herr Nordenson.
Läsarna av den borgerliga pressen
skulle säga: »Ja, men vi vilja ju ha ett
systemskifte. Det måste bli ett slut på
Krångel-Sverige och alla dessa ingripanden
i den personliga friheten. Det
måste blåsa vindar som sopa bort
krångelkommissionerna.» Det skulle ju
vara otänkbart att en riksdagsmajoritet,
som tillkommit genom propaganda för
ett systemskifte och en helt ny politik,
skulle säga till sina väljare: »Ja se, vi
hade tänkt oss att i stort sett fortsätta
på samma linjer som den socialdemokratiska
regeringen.»

Det ligger en fara i att den nuvarande
ohämmade agitationen skall dela
upp människorna och hos många skapa
förhoppningar om att det finns en
kungsväg förbi Reglerings-Sverige till
ett frihetens Sverige, som på kort tid
kommer att återge oss välståndet.

Jag tror inte att det finns någon i den
sittande regeringen, som inte med nöje
skulle vilja slopa ransoneringar och
regleringar av den typ, som herr Bergvall
här exemplifierade. Ingen åtgärd
skulle väl säkrare ge det socialdemokratiska
partiet en stor seger i höstens
val än om jag i detta ögonblick förklarade,
att regeringen efter moget övervägande
har kommit till det resultatet,
att alla regleringar och ransoneringar,
som för närvarande inskränka på människornas
konsumtionsvanor, slopas från
och med måndag. Men eftersom vi avstå
från denna möjlighet till popularitet
och stora framgångar i valet, bör

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

det stå klart att det är starka och
tvingande skäl som tala för att regleringar
och ransoneringar måste bibehållas.
Och dessa starka skäl behöver
jag inför denna församling inte orda
om.

Även från oppositionens sida betraktar
man regleringarna såsom ett för
närvarande naturligt instrument. Omedelbart
efter det herr Bergvall hade avgivit
sin frihetsdeklaration på precis
samma sätt som jag nu har gjort, sade
han att vi ändå måste göra klart för
människorna att vissa åtgärder måste
tillgripas. Jag tror att den enda positiva
åtgärd han rekommenderade var
en ytterligare skärpning av investeringskontroilen.

Även oppositionen medger tydligen,
att ransoneringar och regleringar äro absolut
oundvikliga, men man skall då inte
ge allmänheten den föreställningen att
vad man innerst inne vill är att ta bort
dessa ransoneringar och regleringar.

Det skulle vara av stort intresse att
veta vad man grundar sina förhoppningar
på, då man tror att det finns
en frihetens kungsväg fram till välståndet.
Jag skall tillåta mig att fästa
uppmärksamheten vid två ledare, som
märkligt nog publicerades samma dag
— den ena i Svenska Dagbladet och
den andra i Dagens Nyheter — och som
anvisade just de s. k. frihetsvägarna,
alltså icke de vägar som oppositionen
här i riksdagen går in för. Den ena ledaren
var för övrigt skriven av en professor
i nationalekonomi.

Vad var det fråga om i dessa artiklar?
Jo, där rekommenderades prisstegring
och räntestegring. Prisstegringsvägen
låter så enkel. Vi ha inte jämvikt,
utan det konsumeras för mycket. Man
skall alltså låta priserna stiga, så blir
konsumtionen mindre, och då återställes
jämvikten. Resonemanget är mycket
enkelt, men finns det någon människa
mer än ifrågavarande professor i nationalekonomi
som tror, att detta är en
väg till ekonomisk jämvikt? Vad händer
om vi låta priserna stiga på det sätt
som han föreslår? Jo, företagsvinsterna
komma att stiga kraftigt under det år

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

då prisstegringen sätter in. Tror någon
att arbetare, bönder och tjänstemän,
med de starka organisationer de lyckligtvis
ha här i landet, skulle stillatigande
vara med om en prisstegring,
vars enda effekt skulle vara en kraftig
ökning av företagarnas penninginkomster?
Följde vi denna frilietsparoll, skulle
vi otvivelaktigt få besvärliga avtalsrörelser
i januari, februari och mars
nästa år och besvärliga uppgörelser med
bönderna litet längre fram. Det skulle
i ett sådant läge vara fullkomligt utsiktslöst
att söka hålla på inkomststabiliseringen.

Nåväl, då kan man ju komplettera ledaren
i Svenska Dagbladet, som gick ut
på prisstegring, med Dagens Nyheters
ledare, som samtidigt förordade en räntestegring.
En kraftig räntestegring skulle
minska bvggnadsproduktionen och
naturligtvis också övrig företagsamhet.
Resultatet bleve arbetslöshet, som uppenbarligen
minskar fackföreningarnas
möjligheter att hävda sig i kampen om
kompensation för de prisstegringar, som
det fria programmet skulle innebära.

Är inte detta orimligt? Är det inte
orimligt att man utanför denna kammare
leker med föreställningen att denna
frihetens linje skulle innebära någonting
bättre än det nuvarande ekonomiska
tillståndet? Konsekvensen av den
frihetens linje, som här rekommenderas,
skulle ju vara prisstegringar i förbindelse
med ett lönestopp, som framtvingats
genom att fackföreningsrörelsen och
tjänstemannarörelsen till följd av arbetslöshet
icke skulle ha tillräcklig slagkraft
för att hävda sina intressen. Det
är icke någon ledamot av denna kammare
som har rekommenderat en sådan
politik, men den ingår i den agitation
som avser att ute i landet skaffa
underlag för en ändrad sammansättning
av Sveriges riksdag.

Tro herrarna att det går att driva
en agitation på det sättet att man får en
andra kammare, som valts under den
förutsättningen att en pris- och räntestegringspolitik
skulle följas? På sistone
har ett underligt uppslag i detta sammanhang
framkommit. Det verkar som

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1918.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

om man i vissa borgerliga kretsar skulle
tänka sig, att sedan regeringens politik
underkänts av folket i val och andra
kammaren fått en ny majoritet, skulle
man i alla fall låta socialdemokraterna
vara med i regeringen såsom något
slags gisslan. Ty man skulle ändå föra
samma politik som den nuvarande, men
så skulle man skylla på socialdemokraterna
och säga: »Vore inte socialdemokraterna
med, skulle vi naturligtvis
föra denna frihetens politik.» Några förhoppningar
i den riktningen skall man
inte göra sig, det vill jag bara säga.
Så enkelt kommer det inte att gå till efter
den 19 september!

Regeringen har försökt att lägga fram
förslag till en politik, som innebär en
stabilisering. Vi ha börjat med att försöka
stabilisera inkomsterna. Det är med
den största tillfredsställelse som vi konstatera,
att vi numera ha fått en anslutning
kring stabiliseringslinjen inte bara
ifrån arbetarna och tjänstemännen, utan
också från bönderna och från näringslivets
organisationer. Det gläder mig, alt
oppositionen här inte visat några sura
miner utan hälsat vår linje med tillfredsställelse.

Men man har sagt, att en inkomststabilisering
skulle ha kommit tidigare.
Herr Domö och även herr Nordenson
voro inne på det: »Tänk om den hade
kommit år 1944!»

Hur många gånger skall man behöva
förklara, att vad det finns psykologiska
förutsättningar för år 1948, det fanns
det icke förutsättningar för år 1944, 1945
eller 1946? Jag hade inte ansvaret för
att en rundabordskonferens inte inkallades
på sommaren 1946 med syfte att
komma fram till en liknande överenskommelse
som den som nu träffats. Men
om jag då hade haft ansvaret, skulle jag
hundraprocentigt ha delat den uppfattning,
som hävdade, att om man i en situation,
då arbetare och tjänstemän voro
hårt underkompenserade, då prisstegringen
redan hade satt in, då den allmänna
optimismen efter krigets slut
på alla håll var så stark och då företagarnas
vinster voro fantastiska, om man
då hade försökt att tvinga fram ett löne -

stopp, så hade statsmakterna ovillkorligen
tagit sig vatten över huvudet.

Hade man på den tiden haft en regering,
som hade politiserat avtalsrörelserna,
är jag för min del övertygad om —
lika mycket i dag som jag varit tidigare
— att positionerna hade blivit fastlåsta
och att detta hade kastat ut Sverige i
uppslitande arbetskonflikter åren 1946
och 1947. Vad som än har hänt, så ha
vi icke förlorat så mycket som den förlust
som svåra arbetskonflikter då skulle
ha inneburit i form av en minskning av
våra materiella resurser och därmed också
en sänkning av vår materiella standard.

Jag tror därför, att den politik, som
regeringen då förde, var fullkomligt riktig,
och jag kan hänvisa till att ännu år
1947 funnos icke förutsättningarna för
ett samgående. Alla de försök som gjordes
avslöjade ju en ganska utpräglad
ovilja att komma till tals med varandra.

Här har talats om att förutsättningarna
nu finnas i högre grad och att det
nu skulle vara lättare att komma fram
till samlande lösningar. Det är givet, att
vad som har hänt på organisationsfronten
faktiskt är ett vittnesbörd om detta.
Man ser nu lugnare på vår ekonomiska
situation, känslorna äro inte så politiskt
infekterade som de varit, och det kunde
tyda på större möjligheter att få en mera
enhetlig uppslutning omkring regeringens
stabiliseringslinje.

Jag vill inte yttra mig om hur ett försök
att få till stånd en politisk avspänning
under nuvarande förhållanden
verkligen skulle komma att gestalta sig.
Jag tror, att vi kunna vänta med dessa
spekulationer. För min del vill jag bara
hänvisa till att när herr Nordenson säger,
att regeringen bara har dekreterat,
att regeringen bara har utnyttjat sin majoritet
och att regeringen har tillämpat
en 51-procentsdemokrati i sina förhandlingar,
så är detta inte sant. Förhandlingarna
under år 1947 fördes icke i denna
anda — de fördes i en anda av den mest
uppriktiga strävan att tillvarata alla möjligheter
att komma överens. Det var inte
från vår sida som det dikterades.
Det finns blott ett enda exempel på att

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

vi ansågo, att situationen hade låst fast
sig så att man därvidlag inte borde ta
upp någon diskussion. Det gällde skattefrågan.
I övrigt är det ganska naturligt,
eftersom oppositionen inte visade upp
ett eget program, att det fanns relativt
stora möjligheter att göra som oppositionen
sedan i sak har gjort: ansluta sig
till regeringsprogrammet. Men detta har
inte skett genom diktat från vår sida. Vi
ha tvärtom velat få ett förhandlingsbud,
vi ha tvärtom varit ytterligt angelägna
om att äntligen få fram, vad som enligt
oppositionens mening borde göras. Det
har inte kommit några sådana framställningar
eller några sådana alternativ förrän
i det utskottsutlåtande, som behandlas
i dag, och vad reservanterna där skrivit
har jag tillåtit mig att karakterisera
som skäligen blygsamt.

Herr Nordenson slutade med att säga,
att vårt läge ju ändå är ganska ljust, om
vi bara kunde ta ett krafttag. Jag tror,
att detta är riktigt. Om vi nu följa den
politik, som har skisserats i utlåtandet
från bankoutskottets majoritet, och gå
vidare på denna väg, så tror jag, att vi
genom en försiktig pressning av investeringarna
och en försiktig pressning av
konsumtionen skola komma fram till ett
resultat, som innebär, att vi i det väsentliga
kunna behålla den höga standard
som Sverige tack vare olika omständigheter
har lyckats uppnå för sina medborgare.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
I delta korta genmäle kan jag inte
gå in på mer än en del frågor — de
andra skall jag återkomma till sedan.
Jag begärde ordet för replik närmast
för att säga till herr statsministern, att
jag är tacksam för de svar jag genom
folkhushållningsministern har fått på
mina frågor. Men på ett par punkter
vill jag återkomma även till den saken.

.lag hade frågat, vad regeringen hade
för uppfattning om den inverkan, som
den minskade importen av vissa produktionsvaror
befarades kunna ha bl. a.
på vår beredskap. Det är ett ämne, som
det naturligtvis inte går all dryfta alltför
ingående. Men jag skulle vara myc -

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

ket lugnare, om jag kunde få en försäkran
från regeringen, att regeringen inte
underlåtit att se till att de varor, som
vi kunna importera, framför allt bli varor
som äro nödvändiga för vår produktion
och vår beredskap.

Sedan framgick ju av statsministerns
anförande, hur han vacklade eller försökte
kryssa — å ena sidan talade han
om nödvändigheten att kräva offervillighet
och återhållsamhet hos medborgarna,
och å andra sidan framställde
han det så, som om det vore alldeles
omöjligt att gå den ena eller den andra
vägen, utan man fick därför hellre avstå.
Statsministern framhöll, hur bra vi
ha det. Han målade en mycket ljus bakgrund
för att komma till den slutsatsen,
att om vi ha det så pass bra, då
är det inte heller så farligt att en tid
framåt vara uppoffrande och återhållsamma.
Men statsministern drog icke
alls konsekvenserna av denna uppfattning.
Han vek undan inför svårigheterna.

Herr BJÖRNSSON: Herr talman! Efter
de senaste anförandena, som delvis rört
sig om allmänpolitiska problem, skall
jag gå tillbaka till den proposition, som
behandlas i bankoutskottets utlåtande.

Propositionen avser, herr talman, att
ge Kungl. Maj :t fullmakt att ålägga bankerna
viss förstärkning av den kassareserv,
som de enligt lagen om bankrörelse
äro skyldiga att hålla. Alla ledamöter
av bankoutskottet ha varit eniga
om den saken, och detta kunde kanske
synas vara en rimlig förklaring till
att hela den fråga, som dock egentligen
är utgångspunkten för diskussionen i
dag, har kommit i skymundan.

Jag har i alla fall tyckt mig ha anledning
att gå ut ifrån den frågan och
erinra om att i samma paragraf — 49 §
i lagen om bankrörelse — som är den
centrala paragrafen i denna lag då det
gäller att säkerställa bankernas solvens
och likviditet finns dessutom ett annat
moment, som begränsar en affärsbanks
utlåningsmöjlighet till att utgöra
en viss multipel av dess egna fonder

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

utom kassatillgångar och därmed jämförliga
medel. Intill slutet av år 1946
gällde för banker med mindre fonder
än 5 miljoner kronor — de andra bryr
jag mig inte om att nämna, tv där är
förhållandet likartat — att de fingo låna
ut intill fem gånger beloppet av fonderna.
Om fonderna utgjorde 4 miljoner
kronor, skulle de således få låna ut
högst 20 miljoner kronor o. s. v.

Under år 1946 eller kanske något tidigare
märkte bankerna, att de inte
kunde ta emot så mycket pengar som
de kunde få in och följaktligen inte heller
kunde utlåna så mycket pengar, som
de skulle ha haft möjlighet till, om inte
denna gräns funnits. De begärde då att
få gränsen vidgad. För närvarande arbetar
en bankkommitté. Två av denna
kammares borgerliga ledamöter, herrar
Ivar Anderson och Gustaf Elofsson, tillhöra
denna kommitté. Kommittén kom
ögonblickligen med ett förslag om att
bankerna skulle få sådan vidgad utlåningsmöjlighet.
Blott en ledamot reserverade
sig — det var riksbankschefen
själv. När bankofullmäktige sedan fingo
yttra sig över förslaget, blev det tre
reservanter. Utom riksbankschefen var
det två socialdemokratiska fullmäktige
som reserverade sig mot att man under
en högkonjunktur skulle medge affärsbankerna
att utvidga sin utlåning. Att
det gäller utvidgning av utlåningen
framgår t. ex. av följande citat, som är
taget ur Kungl. Maj :ts proposition nr
364 vid 1946 års riksdag: »I detta sammanhang
erinrar bankkommittén om
att, efter ikraftträdandet av 1943 års
lag, den del av inlåningen, som motsvaras
av vissa i lagen angivna likvida
tillgångar, icke beröres av banklagens
begränsningsregler och att den aktuella
frågan därför mera gäller bankernas
utlåning än deras inlåning.»

Det var således en bestämmelse om
inlåningen, som man ville ha ändrad
för att möjliggöra ökad utlåning. I dagens
läge gälla bekymren inte hur man
skall kunna öka, utan i stället hur man
skall kunna minska bankernas utlåningsmöjligheter.
Sedan bankkommitténs
utlåtande framlagts, föreslog regeringen

i den nyssnämnda propositionen, att
man skulle gå bankernas önskemål till
mötes på det sätt som bankkommittén
efter övervägande av saken hade anvisat.
Propositionen remitterades till bankoutskottet.
Utskottet förordade förslaget
och tilläde i motiveringen någonting
som jag tycker är rätt belysande
för en gången tids uppfattning — bankoch
fondinspektionen hade med hänsyn
till det penningpolitiska läget opponerat
sig mot en utvidgning av utlåningsmöjligheterna,
och utskottet skrev: »I

övrigt anser utskottet i likhet med
bank- och fondinspektionen, all om en
restriktivare inställning i allmänhet till
nybyggnads- och annan investeringsverksamhet
skulle erfordras av penningpolitiska
eller andra skäl, åtgärder
i sådant syfte i första hand böra ankomma
icke på bankerna utan på de
myndigheter, som lämna tillstånd till
verksamhetens igångsättande.»

Under detta bankoutskottets utlåtande
finner jag bl. a. herr Nordensons
namn — men ingen reservation. Här
kunna vi således konstatera, att herr
Nordenson har varit med om att så sent
som för ungefär ett och ett halvt år sedan
rekommendera en utvidgning av
bankernas utlåningsmöjlighet. Han har
dessutom inte velat använda det allmänt
verkande medel som kreditrestriktioner
kunna utgöra, då det gäller att
strama åt penningpolitiken. Nej, då det
behövs en restriktiv penningpolitik
skall man — enligt utskottets och därmed
herr Nordensons mening vid den
tiden — vända sig till de myndigheter,
som ha hand om regleringen av byggnadsverksamheten;
en reglering som
man eljest vid alla möjliga tillfällen angriper,
ehuru man väl rimligen borde
vela, att den är nödvändig i nuvarande
läge. Men det är en sak för sig.

Nu är det så underligt med affärsbankerna,
att deras möjlighet att låna ut
pengar inte i första hand är beroende
av vad allmänheten sparar och sätter
in. Det som affärsbankerna låna ut är
i stort sett inte besparingar. Om en bank
— jag ser nu alla affärsbanker som en
enhet — lånar ut till en detaljhandlare

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

10 000 kronor, för att lian skall betala
en vara, komma de där 10 000 kronorna
efter en relativt kort tid in i en annan
bank, eller möjligen i samma bank som
lånat ut dem. I stort sett kunna affärsbankerna
således utvidga sin kredit,
oberoende av allmänhetens insättningar,
på ett sätt som mycket påminner om
riksbankens sedelutgivning. Det är en
sak som det kan vara skäl att tänka på,
när man börjar kritisera riksbankens
politik.

Innan jag går in på vad som nu skrives
om de allmänna ekonomiska förutsättningarna,
vill jag framhålla följande.
Trots att herr Nordenson således år
1946 har varit med om att utvidga bankernas
utlåningsrätt och trots att han nu
med en nyomvänds friskhet bekänner,
att läget för dagen är så svart, så svart,
att man inte kan våga sig på någon som
helst utökning av friheten, så yrkar han
i slutet av sin reservation på att utskottets
yttrande rörande dagens huvudfråga
— den om slopande av ökade möjligheter
att provisoriskt ålägga bankerna
att förstärka kassareserven — borde ha
anfört bl. a.: »... och då det icke finnes
någon anledning befara, att kreditinstitutionerna
i fortsättningen skola övergå
till en annan kreditpolitik, kan det givetvis
ifrågasättas, om en förlängning av
fullmaktslagstiftningen eller andra särskilda
ingripanden kunna anses motiverade.
Utskottet vill dock icke motsätta
sig den förlängning och ändring av fullmaktslagstiftningen,
som departementschefen
föreslagit.»

Så vilja herrar reservanter skriva i
stället för att lämna ett förbehållslöst
medgivande. Det tyder ju inte på något
större intresse för att begränsa kreditgivningen
och minska penningomloppet.

Jag skall försöka att i huvudsak begränsa
mig till sådana problem, som röra
vårt bank- och penningväsen, ty jag
anser, att efter det anförande som statsministern
nyligen hållit är det inte mycket
mening med att jag går in på dagens
allmänpolitiska frågor.

Det var en föregående talare — jag
tror det var herr Domö — som talade
om att man nu har steriliserat kanske

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

50 miljoner kronor av bolagens vinstmedel.
Men sedan har man köpt obligationer
för ungefär 250 miljoner kronor.
Vad har då blivit det stolta resultatet av
den stora steriliseringsaktionen?, undrade
han.

Om man vill räkna efter, huruvida
några åtgärder från riksbankens sida ha
ökat eller minskat rikligheten på betalningsmedel,
måste man ta hänsyn till
en massa transaktioner. Lå mig först ta
nettoresultatet av guld- och valutaaffärerna.
Om man nu ser på t. ex. vad som
har skett fr. o. m. den 1 januari i år
t. o. in. den 22 juni — det är den sista
dag jag har siffror för — finner man,
att riksbanken gjort sig av med 372 miljoner
kronor. Likviditeten har minskats.
När vi sälja valutor för 372 miljoner
kronor, betyder det alltså, att vi dra in
sedlar och minska penningomloppet.
Men det intresserar inte herr Domö, då
han kritiserar riksbanken!

Sedan kommer någonting som heter
nettoförändringar i statliga myndigheters
checkräkning i riksbanken. Låt mig
säga, att statskontoret eller eventuellt
riksgäldskontoret har fordringar eller
skulder och dessa poster ändras. Det betyder,
att penningomloppet inom landet
ändras. Eftersom det var någon som sade,
att vi för ögonblicket ha skattkammarväxlar
för 1,3 miljarder, vill jag
i förbigående nämna, att detta är en
mycket säsongbetonad företeelse. Men i
detta belopp ingår någonting som kan
sägas vara statsverkets girofordringar
på riksbanken. De stodo förr på konto
i riksbanken, och vad som stod på det
kontot brukade sedan utlånas utan vidare
till riksgäldskontoret för att betala
dess skulder. Men med anledning av våra
bestämmelser om begränsning av sedelutgivningsrätten
beslutade vi på sin
tid, att man skulle göra den ändringen,
att riksgäldskontoret skulle ta emot dessa
pengar mot skattkammarväxlar. Omkring
700 miljoner kronor av dessa skulle
därför aldrig ha funnits, om vi hade
behandlat sådana saker jså samma sätt
som tidigare.

Så komma vi då till frågan om hur
mycket obligationer som köpts hittills i

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1D48.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

år. Det är 217 miljoner kronor. Detta
har givetvis ökat likviditeten. Diskonterade
växlar lia utgjort 1 miljon o. s. v.

När jag slår tillsammans plus- och
minusposten, finner jag, att under detta
halvår har riksbankens operationer i den
fria marknaden icke ökat penningomloppet,
utan tvärtom minskat det med 254
miljoner kronor eller en kvarts miljard.
Om jag hade stannat vid en annan tidpunkt
—• som inte sammanfaller med
skattebetalningar och sådant — hade jag
kanske kommit till ett resultat, som
ganska mycket avviker från detta. Men
jag hoppas, att jag har klargjort att det
är ett ganska komplicerat problem att
reda ut, hur obligationsköpen hänga
ihop med den likviditet som finns hos
allmänheten och som är så inflationsbefrämjande.

Om jag sedan ser på dagens utlåtande,
skall jag inte befatta mig med vad bankoutskottets
majoritet uttalar, utan endast
på ett par punkter fästa kammarens
uppmärksamhet på vad reservanterna
skriva.

I statsministerns anförande ha ju reservanterna
— på vissa punkter också
bankoutskottets majoritet — blivit åtskilligt
kritiserade. Jag måste ge herr
Nordenson det erkännandet, att han i
det som var programmets huvudsak var
ovanligt klar i jämförelse med de andra
herrar som uppträdde från oppositionen.
Herr Nordenson utvecklade mycket
tydligt och med stor emfas, att vad
han ansåg viktigast var, att riksbanken
skulle upphöra att köpa obligationer. Vidare
och för det andra skulle vi införa
en allmän omsättningsskatt. Hans tredje
punkt var en revision av hela vårt skatteväsende.

För herr Nordenson äro kanske de
två första punkterna en hjärtesak, men
för högern i stort sett är det nog revisionen
av förmögenhetsskatten som är
den verkliga hjärtepunkten; jag tvivlar
inte på att det är ett djupt känt behov.
Från de synpunkter som jag just nu anlägger
har jag emellertid intet intresse
av att gå in på frågan om en revision
av förmögenhetsskatten eller kvarlåtenskapsskatten
eller de andra skatter som

vi införde för kort tid sedan, utan jag
skall hålla mig till frågorna om obligationsköpen
och räntenivån.

Ja, mina herrar, kursen på obligationer
— långfristiga, säkra obligationer —
och långtidsräntan, det är två saker som
hänga ihop med varandra som de siamesiska
tvillingarna på sin tid gjorde.
Vi kunna inté slita isär dessa två saker
och säga, att vi kunna upphöra att köpa
obligationer och låta kurserna på dem
röra sig fritt, och samtidigt säga, att vi
kunna vara säkra på att vi bara få en
måttlig räntehöjning. Såvitt jag förstår
måste helt enkelt t. ex. hypoteksbankens
obligationer säljas och därmed belånas
till samma kurs som andra guldkantade
obligationer, en kurs som för närvarande
ligger nära 100 procent. Skulle
vi höja räntan till låt oss säga 4 procent,
komme kursen på dessa obligationer
att sänkas till någonting sådant
som 80 procent. Det råder m. a. o. ett
fullkomligt automatiskt och oskiljaktigt
samband mellan ohligationskursen och
räntans höjd.

Nu kan man ha olika meningar om
huruvida det verkligen vore någon
olycka, ifall kursen på obligationer sänkes.
Att sänka kursen vore inte något
svikligt förfarande av staten, ty; när
obligationerna förfalla till betalning, så
betalar staten fulla värdet. Men jag menar,
att det är ytterst dålig politik att i
nuvarande läge låta kursen på obligationer
falla. Först och främst ha många
människor, som aldrig tänkt igenom vad
en obligation är för någonting, blivit
lockade att köpa obligationer, som när
den där sparvisan sjöngs under kriget
självfallet trodde, att dessa skulle vara
verkligt säkra papper. Det blir inte någon
trevlig stämning i landet, om en
hel mängd människor i landet inte få
vad som står på obligationerna, utan
anse sig bedragna av dem som prånglade
ut obligationerna — de kanske bara få
50 eller 00 kronor för ett papper, som de
betalat 100 kronor för.

På det sättet tar sig en räntehöjning
ut för dem som varit snälla nog att låna
staten pengar. Och om det utrikespolitiska
läget är sådant, att vi vilken dag

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

som helst kunna bli tvungna att — i
lyckligaste fall — åter börja bevaka
våra gränser och bereda oss att försvara
vårt lands frihet, då kan det vara
mycket lämpligt, att inte allmänhetens
förtroende till denna metod att skaffa
pengar rubbats. Jag kan tala om, att jag
såg i en av de allra senaste rapporterna
från Amerika, att man där för samma
politik som vi. Ett av de viktigaste
motiven uppgavs vara, att man inte vill
lura dem som tecknat krigslån genom
att ge dem mindre tillbaka.

Sedan är det klart, att en mindre räntehöjning,
kanske på en kvarts procent,
inte omedelbart påverkar hyrorna. Av
tekniska skäl äro ju hyrorna fastställda
för hela hyresåret. Men förr eller senare
kommer en hyreshöjning -— säkert
som ett brev på posten —- om man höjer
räntan.

Jag skulle vilja karakterisera det rådande
läget som en inflation, rent statiskt.
Vi ha alltså för mycket inkomster
i förhållande till de varor vi kunna
köpa för dem. Om man ser på utvecklingen
hittills, finner man att priserna
ha pressats upp för arbetarna och de
anställda — och företagarna också —
därför att arbetarna vilja ha högre löner
och företagare vilja ha högre vinster. På
det sättet ha både löntagarnas inkomster
och företagarnas vinster stigit, och
det är den skruven, som nu skall stoppas.
Då frågar jag mig: Är det någon
utsikt till att t. ex. den överenskommelse,
som nu har träffats mellan regeringen
och parterna på arbetsmarknaden, kan
hålla, om vi nu höja räntan och på det
sättet sätta i gång prisskruven igen?
•lag skulle tro att det då är alla utsikter
till att den tvärtom brister.

Sedan har man sagt, att det inte bara
är de tilltagande prishöjningarna, som
aro besvärliga, utan också vår valutasituation.
Ja, det är klart att vår valutasituation
är besvärlig. Men när reservanterna
skildra hur vi ha hamnat i detta
förskräckliga elände — enligt vad de
tycka — så ha de till att hörja med,
för att få vanstyret i en så hjärt dager
som möjligt, satt dagens läge i en alltför
stark kontrast mot läget för några år

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

sedan. De skriva: »Då kriget slutade för
tre år sedan hade vårt land ett gynnsamt
utgångsläge med en stark valutaställning
och en oförstörd produktionsapparat.
»

Det låter allt mycket vackert, men
den teckningen är inte riktigt fullständig.
Vår produktionsapparat var åtskilligt
nedsliten, och allmänhetens förråd
av kläder, skor och husgeråd var också
mycket nedslitet. Med våra bostäder
var det på samma sätt — det var ju
inte många som fingo tapetsera och
måla sina rum under krigstiden. Och
vad reservanterna framför allt inte tala
om, det är att vi under krigsåren hade
ökat vår statsskuld med någonting sådant
som sju miljarder kronor som funnos
ute i form av obligationer, i form
av ackumulerad köpkraft som folk inte
ville aktualisera så länge kriget pågick.
Men när kriget slutade sade de: »Nu
skall vi väl ha litet glädje av de där
pengarna som man lovade att vi skulle
få igen så snart det blev fred!» Man hade
slitit till det yttersta på skor och sängkläder
och sådant och det var alltså naturligt
att det rådde en mycket stark
köphunger.

Vad som i själva verket gjorde att vår
starka valutasituation så snart gick om
styr var alltså i grund och botten, att
vi under kriget inte skruvade åt beskattningen
tillräckligt för att slippa öka vår
statsskuld. Nu ha vi i Sverige alltid brukat
anse det som en ofrånkomlig förpliktelse
att betala igen våra skulder,
och då böra vi väl ta konsekvenserna
av det och inte helt enkelt negligera
dem, som lånade sina pengar åt staten.
Det tycker jag är ett rimligt resonemang.

Jag skulle nu vilja sluta mitt anförande
med att framställa ett par frågor.
Herr förste vice talmannen har i
ett som vanligt vältaligt och skarpsinnigt
anförande rett ut sin och — som
jag förmodar — bondeförbundets principiella
inställning till vissa av dessa frågor.
Men hur det var med hans inställning
till vissa konkreta förslag, fingo
vi inte besked om. Vill han ha räntehöjning
eller vill han det inte? På sam -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ar.g. den allmänna ekonomiska politiken.

nia sätt var det med herr Bergvall. Till
herr Nordenson skulle jag vilja rikta en
annan fråga. Herr Nordenson sade, att
om vi nu följde hans recept på de sju
punkter, som han talade om, så skulle
vi kunna dra kärran loss ur dyn. Då frågar
jag: Hur mycket snabbare kunna
vi göra det om vi höja räntan än om
vi inte höja den? Tror herr Nordenson,
att vi ha utsikt att komma ur inflationsprocessen
förrän det åtminstone blir
fred i Europa och något så när fria kommunikationer
mellan olika folk, så skulle
jag vara utomordentligt tacksam för att
få veta det. Det är mycket bra att ha tillgång
till profeter — om de äro pålitliga!
Annars är det inte mycket med dem.

Jag yrkar bifall till bankoutskottets
hemställan.

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Jag skall inte ta upp kammarens
tid med något längre anförande. Vad
som har föranlett mig att ta ordet är
att herr Ivar Anderson för ganska länge
sedan med kammarens tillstånd i en interpellation
till mig riktat en fråga, som
jag vill begagna tillfället att nu besvara.
Frågan lydde:

År herr statsrådet beredd att snarast
lämna riksdagen en redogörelse för de
förhandlingar om en frivillig uppgörelse
om återhållsamhet i fråga om försäljningar
av obligationer, som pågå
mellan Kungl. Maj :t å ena sidan och
alla de parter, som på grund av obligationsinnehav
beröras av denna fråga?

Den av interpellanten begärda redogörelsen
har redan lämnats riksdagen i
den proposition rörande bankaktiebolags
kassareserv, som nu är föremål för
kammarens överläggning. I denna proposition
ha behandlats såväl ett nytt
förslag till fullmaktslag angående affärsbankernas
kassareserver som resultaten
av de överläggningar med försäkringsbolagen
och sparbankerna, som i sammanhang
därmed ägt rum. Jag har även
i propositionen utvecklat de synpunkter
som föranlett att dessa frågor sammankopplats,
och jag torde därför inte
nu ha anledning att här åter behandla

dem utan torde få hänvisa till propositionen.

I anledning av interpellantens betonande
av överenskommelsernas frivilliga
karaktär vill jag framhålla, att vid
överläggningarna icke ifrågasatts någon
lagstiftning på berörda områden.
Utgångspunkten har i stället varit att
genom frivilliga överenskommelser söka
kreditinstitutens medverkan till åtgärder
som kunna bidraga till en i nuvarande
läge önskvärd åtstramning på kreditmarknaden.

På grund av vad interpellanten slutligen
framhållit rörande medverkan
från riksbanken och riksgäldskontoret i
överläggningarna vill jag erinra om att
bankofullmäktige i den skrivelse som
redovisats i den tidigare omnämnda
propositionen hemställt, att Kungl. Maj:t
skyndamt måtte låta utreda möjligheterna
att genom en ändring av gällande
bestämmelser rörande bankernas skyldighet
att hålla kassareserv skapa ökade
förutsättningar för en kreditåtstramande
politik. Denna utredning har, som
jag redan framhållit, redovisats i propositionen
men icke ansetts nu kunna
föranleda förslag till riksdagen. Men
som i propositionen framhålles är det
ofrånkomligt att söka samordna politiken
på olika områden av kapitalmarknaden,
och de nu träffade överenskommelserna
äro sålunda att anse som ett
led i den kreditmarknadspolitik som
bankofullmäktige vid olika tillfällen rekommenderat.
Bankofullmäktige och
riksgäldsfullmäktige ha inte deltagit i
de nu förda överläggningarna, vilket
inte synts nödvändigt då man endast
eftersträvat en överenskommelse för det
närmaste halvåret i avbidan på slutförandet
av undersökningar inom andra
områden av kreditmarknaden. Skulle
förhandlingar komma att upptas i höst,
exempelvis om en förlängning av de nu
träffade överenskommelserna, torde
överläggningarna få föras gemensamt
med riksbanken och riksgäldskontoret.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Sedan
nu regeringen, partiledarna och riks -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

banksfullmäktige med tillbörlig pondus
och vältalighet ha framlagt sina synpunkter,
ber jag att under några minuter
få ta kammarens uppmärksamhet i
anspråk i egenskap av den förste talaren
från de män i ledet som inom bankoutskottet
lia deltagit i behandlingen
av det föreliggande ärendet.

Vi hondeförbundare ha utan reservation
anslutit oss till utskottets betänkande,
icke därför att vi tycka, att det är
det allra bästa, som kunde skrivas i
denna fråga — vi hade kanske på vissa
punkter skrivit annorlunda, om vi själva
hade fått författa utlåtandet — utan
emedan vi ha ansett det i nuvarande
läge vara värdefullt, att en så bred anslutning
som möjligt vinnes om den ekonomiska
politik, som skall föras. Jag
måste i detta avseende beklaga, att reservanterna
inte deltogo i diskussionen
inom utskottet i syfte att få till stånd
sådana ändringar i formuleringarna, att
de också hade kunnat ansluta sig till utskottets
utlåtande, varigenom det hade
kunnat bli en enig front. Jag kan vitsorda,
att utskottets ärade ordförande är
mycket konciliant när det gäller att gå
med på omformuleringar som föreslås
även av andra meningsriktningar än
hans egen. Samtidigt måste jag ge herr
Nordenson rätt i att vår ärade ordförande
ibland kanske utmäter tiden väl
knappt för oss, när vi i utskottet diskutera
dessa frågor.

Vad reservationen beträffar, hade jag
ingen närmare kännedom om dess innehåll,
förrän jag fick betänkandet i min
hand. Den hade inte föredragits i utskottet
annat än antydningsvis. Men när
jag läste reservationen, kom jag genast
till den uppfattningen, att den egentligen
endast skiljer sig från utskottets utlåtande
på två punkter. Om man skalar bort
en del uttryck och fraser, finner man,
att vad reservanterna velat ha med utöver
vad som står i utskottets utlåtande
är att de även räkna med en räntehöjning
såsom ett alternativ och att de kunna
acceptera en allmän omsättningsskatt.
Herr Nordenson har ju i dag i debatten
diskuterat denna tanke mera öppenhjärtigt
än som bär skett i reservationen.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

Jag vill då säga — det ber jag även att
få adressera till herr Björnsson som svar
för min egen del på hans frågor — att
vi hondeförbundare i utskottet icke ville
reflektera på en räntehöjning i nuvarande
läge. Det kan naturligtvis uppstå en
sådan situation, att även vi måste acceptera
en räntehöjning, men vi vilja icke
rekommendera en räntehöjning såsom ett
medel att komma ur de nuvarande svårigheterna,
om det finns andra möjligheter.
Vi ha tråkiga erfarenheter av ränteskruven
från tidigare tillfällen. Hela
Sveriges jordbrukarbefolkning kommer
säkerligen ännu ihåg dessa ogynnsamma
erfarenheter. Vi minnas följderna av
guldmyntfotens övergivande i början av
1930-talet och de höga räntesatser som
då tillämpades. Det är inte säkert nu
heller att en räntehöjning skulle stanna
vid vare sig en kvarts eller en halv procent.

Vad den allmänna omsättningsskatten
beträffar, kan jag icke finna, att det skulle
vara förståndigt, när den nu en gång
har avskaffats, att återinföra densamma.
Vi anse för vår del att en allmän omsättningsskatt
verkar orättvist med hänsyn
till olika inkomstlägen och familjeförhållanden.
Vi vilja därför icke, om vi inte
bli absolut tvingade därtill, ansluta oss
till ett förslag om den allmänna omsältningsskattens
återinförande.

Jag tycker för min del, att utskottet
har målat läget mycket mörkt. Herr Nordenson
sade däremot, att utskottet har
målat med mjuka, svaga pastellfärger.
Jag förstår inte, hur herr Nordenson då
har läst utskottsbetänkandet. Även om
jag hade velat ha ett annat skrivsätt på
några punkter, skulle jag inte ha vågat
måla läget svartare än vad utskottet har
gjort. Man får ju icke heller skapa panik.

I fråga om utskottets skrivsätt hade vi
hondeförbundare kanske velat trycka litet
hårdare på en eller annan punkt, t.
ex. den, där utskottet skriver: »Konsumtionen
måste anpassas efter varutillgången
och med hänsyn till alt de för framåtskridandet
erforderliga investeringarna
icke åsidosättas.» Jag passar på tillfället,
sedan vi ha hört handelsministerns
redogörelse för det skärpta valutaläget,

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

att uttala det önskemålet, att sådan import,
som kan befordra en ökad produktion,
måtte gynnas så långt det någonsin
är möjligt. Jag tänker därvidlag inte
bara på jordbruk och skogsbruk utan
även på industrien och småföretagen,
vilka säkerligen i mycket stor utsträckning
kunna bidraga till att öka produktionen,
men som skulle bli lidande, om
man inte kan få tillgång till produktionsförnödenheter,
maskiner o. s. v.

Utskottet har framför allt hänvisat till
propositionens uttalande, att man måste
klippa av spiralen av stigande inkomster
och stigande priser. På den punkten vill
jag bara säga, vilket jag har antytt redan
i utskottet, att man inte utan vidare kan
sammanställa begreppen löneinkomster
och jordbruksinkomster. Det är känt att
jordbrukets andel i den ökade sammanlagda
penninginkomsten till stor del är
skenbar, då den beror på fjolårets missväxt
och dessutom utgör ersättning för
jordbrukets stegrade kostnader.

Det viktigaste i utskottets utlåtande
är enligt min uppfattning hänvisningen
till det önskvärda i att uppmuntra det
frivilliga sparandet. Men vi veta alla, att
det går trögt med sparandet. Det har ofta
varit svårt att få medlemmar i de sparkommittéer,
som organiserats ute i kommunerna.
Ibland har det varit lika svårt
att få medlemmar i sparkommittéerna
som att få slaktgodemän. Det beror nog
på att folket ute i landet icke har det
rätta förtroendet till den förda ekonomiska
politiken. Hans excellens herr
statsministern får ursäkta mig, när jag
säger, att jag tror, att det på denna ytterst
viktiga punkt inom återställelseoch
stabiliseringsarbetet skulle bli ett
helt annat resultat, om det sutte en samlingsregering
med alla demokratiska partier
representerade. Detta säger jag utan
att på något sätt angripa regeringen; det
är bara ett enkelt konstaterande.

Vad sedan gäller våra möjligheter för
framtiden, förklaras det både i utskottets
utlåtande och jag tror även i propositionen,
att vi icke kunna räkna med ytterligare
standardförbättringar, utan att
vi få vara glada, om vi kunna bibehålla
vår nuvarande standard. Jag hoppas, att

vi skola kunna göra det och att den politik,
som man nu skall föra med löneoch
inkomststopp, skall kunna leda till
en stabilisering och sanering av det ekonomiska
livet.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSON, AXEL IVAR: Herr
talman! Jag har nyss från finansministern
fått mottaga svar på en interpellation,
som jag framställde i kammaren
för en och en halv månad sedan.
Svaret bestod huvudsakligen av en hänvisning
till den nu till behandling föreliggande
propositionen, och jag tror att
jag gör kammaren en tjänst, om jag inte
närmare går in på det. De kommentarer
jag skulle vilja göra till det vill jag
inte gärna göra i finansministerns frånvaro,
och de reflexioner som jag skulle
kunna knyta till svaret kan jag lika väl
knyta till det föreliggande utskottsutlåtandet.

Jag vill således blott konstatera, att
finansministern nöjer sig med att hänvisa
till denna proposition och att hans
svar endast lält berör de frågor, som
jag framställde. Han understryker, att
han hela tiden har åsyftat, att dessa
överenskommelser skola vara frivilliga.
Men när man tagit del av den brevväxling,
som chefen för försäkringsinspektionen
har haft med försäkringsbolagen,
frågar man sig var gränsen går mellan
frivillighet och anpassning under tvång.
Det viktigaste här är att slå fast, att det
från regeringsmaktens sida inte får utövas
något tvång, som kan leda till allvarliga
risker för den verksamhet, som
livförsäkringsbolagen — jag tänker nu
närmast på dem — bedriva. Det är ju
icke så att dessa bolag vid sina köp
och försäljningar av obligationer eftersträva
spekulationsvinster. Detta strider
fullständigt mot deras verksamhets syfte,
och det är också genom inspektionen
sörjt för att några sådana tendenser
inte kunna uppträda. Försök att genom
statsingripande beröva dessa bolag
deras nödvändiga rörelsefrihet i
fråga om obligationsköp och obliga -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

tionsförsäljningar kunna komma att vålla
deras stora klientel, försäkringstagarna,
mycket allvarliga avbräck. Detta
skulle jag vilja understryka utan att gå
in i någon närmare polemik med finansministern.

Sedan, herr talman, några ord i anslutning
till denna debatt, som ju har
bjudit på en hel del intressanta inlägg.
Till dessa räknar jag naturligtvis med
all skyldig vördnad herr statsministerns,
som var politiskt intressant och polemiskt
synnerligen väl turnerat. Jag skall
be att först få ta upp en liten polemik,
som indirekt var riktad mot mig eller
mot den tidning, som jag representerar.
Visserligen var statsministern — i motsats
till vad fallet ofta brukar vara i
den offentliga debatten — angelägen att
skilja mellan tidningen och en i tidningen
förekommande, namngiven författare,
och det håller jag honom räkning
för, men hur det var lät han dock
i fortsättningen tidningens synpunkter,
högerpartiets synpunkter och professor
Montgomerys synpunkter ingå en ganska
oupplöslig förening. Han syftade
uppenbart till att göra partiet åtminstone
medansvarigt för den uppfattning,
som professor Montgomery har givit uttryck
åt.

Härom vill jag säga, att fri diskussion
alltid har varit en huvudprincip i
den tidning jag har äran leda. Vi ha
bland medarbetarna under senare åren
räknat bland andra f. d. statsrådet Myrdal,
utan att vi därför på något vis ha
riskerat att vår uppfattning skulle bli
identifierad med hans. Professor Montgomery
har vid olika tillfällen fått
framlägga sina synpunkter i tidningen.
De sammanfalla i mångt och mycket
— i det mesta — med tidningens, och
när han starkt underströk nödvändigheten
av andra åtgärder än den investeringskontroll,
som för den sittande regeringen
tycks vara patentlösningen på
alla svårigheter, stöd det i full överensstämmelse
med tidningsled ningens intentioner.

.lag har på den tid jag tillhörde riksbanksfullmäktige
konsekvent intagit
den ståndpunkten, åt! man måste ha

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

fria händer när det gäller räntepolitiken.
Att binda sig vid en lågräntepolitik
är enligt min uppfattning det dåraktigaste
man över huvud taget kan
göra. Det torde numera vara ett mycket
litet fåtal, koncentrerat kring den
nuvarande finansministern och hans
närmaste meningsfränder och följesvenner,
som har en avvikande uppfattning.
Det praktiska livets män och även politiskt
obundna nationalekonomer äro
motståndare till den räntebundenhet,
som nu har fastslagits som ett politiskt
axiom. Det är vad professor Montgomery
har velat betona — att vi måste
ha frihet att tillgripa sådana åtgärder,
som i den föreliggande situationen kunna
garantera största möjliga effektivitet.

Vad sedan förordet för prisförhöjningar
beträffar, vill jag framhålla att
detta var villkorligt. Professor Montgomery
vill peka på detta som en möjlig
utväg. På det har statsministern svarat
med en mörk skildring av de konsekvenser,
som en prisförhöjning skulle
medföra. Jag kan ge honom rätt, när
han talar om återverkningarna på arbetsmarknaden,
men det var ju inte,
som statsministern tycktes förutsätta,
fråga om ett genomslag över hela linjen.
Det är också självklart — det framgick
ganska tydligt av artikeln — att
professor Montgomery icke har åsyftat,
att det skulle skapas möjligheter till inkomstökningar
för företagarna, vilka
sedan, som statsministern med rätta påpekade,
skulle få inflatoriska verkningar.
Det är här i landet sörjt för — det
borde statsministern veta bättre än någon
annan, med hänsyn till det nära
samarbete som han har med den nuvarande
finansministern — ati inga företagare
sitta länge med stora vinster.
Det är sörjt för att de bli berövade dessa
med en mycket stor effektivitet och
snabbhet, och det vet man också på
företagarhåll. Man är därför inte heller
angelägen om att tillskansa sig några
sådana. Det finns naturligtvis ett antal
människor, som ännu inte ha fått pröva
på verkningarna av den nuvarande beskattningen
och som tycka att det är
roligt att tjäna pengar, men de bli snart

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

tagna ur den villfarelsen. Den uppfattningen
tränger mer och mer igenom att
det är ett mycket måttligt nöje att skapa
sig stora inkomster för att därefter
inleverera tre fjärdedelar eller upp till
80 procent av dem till statskassan. Om
nu verkligen en prisförhöjning skulle
komma att medföra inkomstökningar
för vissa företagare, så skulle dessa inkomstökningar
mycket snart anammas
av de statliga myndigheterna.

Jag tror inte att jag behöver svara
mera på detta. Även om herr statsministern
kan åstadkomma en retorisk effekt
genom att citera tidningsuttalanden från
olika håll och använda dem såsom tillhyggen
i denna debatt, tror jag, att hela
debatten skulle vinna på att vi begränsade
oss till vad som sagts här eller av
personer, som statsministern själv vid
olika tillfällen hänvisat till såsom mer
eller mindre auktoritativa på detta område.
Det finns ju verkligen en hel del
att peka på. Man kan t. ex. peka på vad
som sagts av regeringen tidigare och
även numera närstående personer, vilka
ännu för något år sedan i hög grad hade
regeringens öra när det gällde ekonomiska
saker. Betyda inte deras uppfattningar,
varningar och maningar någonting? Hela

statsministerns anförande var
liksom statsrådet Gjöres’ ett oförbehållsamt
erkännande av allvaret i den nuvarande
situationen. När jag hörde statsrådet
Gjöres kom jag att tänka på att
jag för ungefär ett år sedan från denna
talarstol höll ett anförande, som strax
efteråt av en framstående ledamot av
regeringspartiet betecknades som en
nästan oförlåtlig svartmålning. De argument
som jag i det anförandet lade fram
voro i det väsentliga desamma, som
statsrådet Gjöres här i dag har framfört.
Han riskerar inte att bli beskylld
för någon svartmålning, och jag skulle
nog kunna våga mig på att i detta läge
tala betydligt allvarligare om vår situation
utan att riskera någon sådan beskyllning.
Tv så mycket ha vi väl lärt
under ett år, att utvecklingen inte har
gått i den riktning, som man från regeringens
sida för ett år sedan med sådan

optimism och sådan tvärsäkerhet förutsade
och bland regeringspartiets anhängare
med naturligtvis ännu större
tvärsäkerhet garanterade. Tvärtom har
utvecklingen gått i den rakt motsatta
riktningen, och vi skola inte göra oss
några illusioner om att denna utveckling
så snart kommer att brytas, utan det är
klokt att räkna med att svårigheterna
under den närmaste tiden komma att
skärpas.

Statsministern ville inte bestrida detta,
men han ville inte bara se de mörka
sidorna i den nuvarande situationen.
Han ville peka på vissa fakta, som tydde
på att vårt utgångsläge var synnerligen
gott. Ja, om man som statsministern
menar, att vi fått ett gott utgångsläge
därigenom att vi ha kommit upp på
en mycket hög standard, som vi sedan
undan för undan kunna pressa ned, så
är det naturligtvis riktigt. Men då är
frågan: Är detta ett hugnesamt budskap
för svenska folket, att vi ha kommit upp
i en alltför hög levnadsstandard, som
vi nu måste pressa ned, så att vi därigenom
åstadkomma en balans?

Statsministern synes vilja framhäva
en hög levnadsstandard såsom ett bevis
på välstånd, men då vill jag sätta ett
mycket stort frågetecken i marginalen.
Välståndet kan undermineras genom att
man lever över sina tillgångar, och det
är väl vad vi ha gjort. Det är inte något
verkligt välstånd att leva på en högre
standard än de faktiska resurserna berättiga
till. Det är tvärtom ett skenbart
välstånd, som mycket snabbt kan förbytas
i sin motsats. Då statsministern så
starkt har betonat den nuvarande höga
standarden såsom ett tecken på välstånd,
vill jag anmäla en alldeles avvikande
mening. Det är först om vi kunna
garantera, att den höga standarden kan
bevaras, som vi kunna tala om ett verkligt
välstånd.

Det har ju framgått även av dagens
debatt, att man på regeringssidan inte är
beredd att ta konsekvenserna av sin
egen insikt om situationens allvar och
av den karakteristik, som man själv har
givit av det förevarande läget. Man pekar,
då det gäller botemedel, på inves -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

teringsbegränsningen som nästan det
enda saliggörande. Det var karakteristiskt
att både statsrådet Gjöres och statsministern,
när de kommo in på denna
fråga, först starkt underströko investeringsbegränsningen
och sedan strax efteråt
med sänkt ton talade om en inskränkning
av konsumtionen. Jag tror
emellertid inte att minskningen av konsumtionen
får betraktas som en så underordnad
sak. Vi måste nog konsekvent
inrikta oss på denna i mycket högre
grad än statsministern har velat medge.
Och då äro vi framme vid frågan om
den allmänna omsättningsskatten.

Jag skall inte gå in på statsministerns
polemik mot herr Nordenson. Jag vill
endast betona att det är felaktigt att så
lättfärdigt avfärda den allmänna omsättningsskatten
som här har gjorts. Frågan
om omsättningsskatten är icke endast ett
statsfinansiellt problem, den är i allra
högsta grad ett penningpolitiskt problem,
och den sidan av saken berördes
inte alls i herr statsministerns inlägg.

Jag hörde med stort intresse på statsrådet
Gjöres och har som alltid den allra
största respekt för hans sakliga framställningskonst.
Men jag reagerade mot
att även han, när han kom fram till den
avgörande punkten, väjde undan. Det
var ett alldeles tydligt försök att framställa
läget såsom i alla fall inte fullt
så allvarligt, inte fullt så hotfult, som
det tidigare hade gjorts gällande. Jag är
inte heller någon vän av svartmålningar,
men jag tror det är nödvändigt för
oss att kallt se verkligheten i ögonen och
inte på någon punkt hänge oss åt några
falska illusioner.

Jag kommer alldeles nyss från en kort
utlandsresa, under vilken jag haft tillfälle
att i England och Frankrike höra
litet om hur man där ser på problemen
och vilka åtgärder man är beredd att
vidta. Det är för cn svensk slående att
höra, hur mycket hårdare man i dessa
båda länder är beredd att gå fram. I
England sitter en arbetarregering, som
har precis samma problem som den
svenska regeringen, bara ytterligare
skärpta. Det är viil den omständigheten,
att problemen där äro så starkt tillspet 4

Förslå kammarens protokoll Iä''/S. .Yr 31.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

sade, som gör att man är beredd att ta
i så mycket hårdare. Sådana inlägg, som
man får höra av den engelske finansministern,
Sir Stafford Cripps, får man
förvisso aldrig höra från hans svenske
kollega, och även när statsrådet Gjöres,
som väl närmast är den som skulle axla
manteln, talade här i dag, undvek han
sorgfälligt sådana allvarsord, som den
engelske finansministern anser det nödvändigt
att säga sina meningsfränder.

I Frankrike sitter en regering av annan
typ, men den brottas med svårigheter,
som i mångt och mycket äro desamma
som de engelska och de svenska.
Denna regering går fram med en hårdhet
som är utomordentlig. Detta medför
ständiga risker för regeringens existens,
men det är inget tvivel om att denna
hårda politik är nödvändig, om Frankrike
skall kunna klara sig ur den situation,
som det för närvarande befinner
sig i.

Nu säger man här: Men vi äro inte i
den situationen! Och jag svarar på detta:
Vi kunna komma i den, om vi inte
med tillräcklig skärpa säga sanningen
till vårt folk och inte tillgripa de åtgärder,
om vilkas nödvändighet vi ha blivit
övertygade.

Här komma vi in på ett fält, som inte
bär blivit berört i denna debatt. Statsministern
var inne på det, men han
drog sig hastigt tillbaka. Det är det fält,
där den svenska reformpolitiken har gått
fram de senaste åren. Äro vi inte alla
på det klara med att vi även här ha förtagit
oss? Vi ha tagit oss vatten över
huvudet, och vi få oändligt svårt att
dra hem lasset, att bärga vinsterna av
dessa reformer. Skola vi kunna göra det
och bevara det väsentliga — och till det
räknar jag åtgärderna för de gamla och
för familjeförsörjarna med stora försörjningsskyldigheter
— då bli vi tvungna
att ge efter på några andra punkter. Vi
kunna inte, med de resurser som nu stå
oss till buds, i fortsättningen föra den
politik, som vi ha vant oss vid att föra.
Ju förr och ju kraftigare man från regeringshåll
säger ifrån om detta, desto
mera är man i samklang med lägets allvar
och med den uppgift, som en svensk

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

regering har sig förelagd i nuvarande
situation.

Och det är vad man efterlyser i denna
debatt: de verkliga allvarsorden och

framför allt handlingarna. Vad vi ha
hört har mest varit ord och till ganska
liten del besked om handlingar. Det har
sagts, att om inte det nu skisserade programmet
hjälper, ja, då får man ta till
kraftigare åtgärder. Jag skulle vilja fråga,
vilka åtgärder regeringen tänker vidtaga
i anledning av handelskommissionens
nyligen avlämnade berättelse.
Statsrådet Gjöres endast snuddade vid
den saken. Jag menar att genom handelskommissionens
skrivelse ett nytt faktum
tillkommit, en ny situation klarlagts
för oss. Tänker regeringen vila över
sommaren och kanske över valen med
den saken utan att vidtaga några åtgärder?
Det är denna uppskovstaktik, försöken
att komma förbi den hårda verkligheten,
som man måste reagera mot.

Jag slutar med en vädjan, som jag tror
bör ställas direkt till regeringen, att efter
dagens debatt begagna varje tillfälle,
även under den kommande valrörelsen,
för att klargöra lägets allvar för folket
och att inte försumma något tillfälle att
förbereda sådana åtgärder, som denna
regering eller dess efterträdare utan
minsta tvivel blir nödsakad att vidtaga
efter valen i höst.

Herr statsrådet GJÖRES: Herr talman!
Får jag säga några ord med anledning
av herr Ivar Andersons fråga, om regeringen
tänker vidtaga några åtgärder i
anledning av den framställning, som
handelskommissionen tämligen nyligen
ingav till Kungl. Maj :t, eller om regeringen
är benägen att vila med den saken
över sommaren. Jag tror att jag
redan i det anförande jag höll i debattens
början ganska ingående klarlade
vilka åtgärder, regeringen ansett sig
vara tvungen att vidtaga på grund av
den försämring i dollarläget, som den
förutsebara exporten under andra halvåret
kommer att medföra. Jag hänvisar
alldeles speciellt till den omläggning av
basen för den industriella bränsleförsörjningen,
som blir nödvändig, och jag

kan på den andra frågan — om tidtabellen
för dessa åtgärder — svara att
de komma att beslutas redan under de
närmaste dagarna eller i varje fall den
närmaste veckan.

Herr VON HELAND: Herr talman!
Från vårt håll ha vi under flera år
varnat för den förda handels- och näringspolitiken,
icke minst ur den synpunkten
att denna politik skulle medföra
en folkomflyttning, som skulle kunna
försämra landets samlade produktionsmöjligheter.
Efter dagens alla anföranden
är det väl onödigt, att flera
talare erinra om vilka besvärligheter som
blivit den förda politikens resultat. Inte
heller synes det mig nödvändigt att ytterligare
debattera möjligheterna att förbättra
valutaläget och att minska klyftan
mellan köpkraft och produktion.
Min avsikt är därför endast att framställa
ett par frågor till regeringen. Då
emellertid herr Domö även i dag tycks
vilja antyda att han och hans parti stå
i en särklass och mer än andra handla
klokt och verklighetsbetonat, anser jag
mig dock ha rätt att först rikta en replik
till herr Domö.

Vad som främst åstadkommit krisläget
är enligt mitt förmenande den handelspolitik,
som förts under åren 1945,
1946 och 1947. Med stöd av några av
mig utplockade förstakammarprotokoll
— ur vilka jag givetvis inte skall uppläsa
några axplock — kan det konstateras,
dels att högern intill rysskrediten
inte endast var regeringens medlöpare
utan även dess pådrivare, dels att vi
från bondeförbundet från början protesterade
mot den efter kriget lanserade
handelspolitiken. Socialdemokraternas
anklagelser, att högern på denna punkt
är efterklok, synas mig sålunda berättigade,
och jag tycker inte att herr Domö
nu skall påstå att hans parti är det som
skulle kunna rätta till det hela. Jag tycker
i stället, liksom tidigare talare, att
det hade varit lämpligare om herr Doinö
hade konstaterat den enighet som nu
råder beträffande önskvärdheten av att
det nu mycket otrevliga läget ställes till
rätta.

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

Avsikten med mitt anförande var
emellertid att ställa ett par frågor.

Även om högern i dag har velat sätta
sig i särklass, synes det mig som om
vi iiro eniga om att vi för att komma
ur krisläget måste eliminera gapet mellan
köpkraft och produktion, helst genom
att öka produktionen. Beträffande
köpkraften vill jag nog i likhet med
herr Ivar Anderson konstatera, att regeringen
tycks obenägen att inför andrakammarvalet
gripa till de krafttag, som
kanske skulle vara nödvändiga. Jag är
vidare, liksom herr Näsgård, av den
uppfattningen att det är tvivelaktigt huruvida
en regering, som är sammansatt
av endast ett parti, har möjlighet att ta
till hårdhandskarna. Sådant är väl det
demokratiska livet, att det bjuder på
svårigheter, och jag förstår — det har
jag sagt tidigare — regeringens dilemma
inför andrakammarvalet. Jag har tidigare
sagt, att det största felet är att
kommunisterna föra en demagogisk agitation.

Vad beträffar möjligheterna att öka
produktionen lämnade statsministern
nyss den uppgiften, att vi nästa år kunna
emotse en produktionsökning. Enligt
mitt förmenande är denna upplysning
inte tillräckligt uttömmande. Även
om vi få en produktionsökning, kan
nämligen den frågan ställas: Är verkligen
denna produktionsökning den
maximala produktionsökning, som vi
skulle kunna uppnå?

I sammanhang med den frågan borde
man också överväga folkomflyttningens
inverkan. Den fulla eller överfulla sysselsättning,
som nu råder, har väl i vissa
hänseenden blivit en olycka för produktionen.
Folk flyttar från landsbygden
till lyxvaruindustrien, och arbetarna
flytta ideligen från den ena platsen
till den andra för att möjligtvis få en
femma mer i månaden. Vad för detta
med sig? Jo, personalen blir okunnigare,
och det medför stockning i råvaruleveranserna,
förlust av arbetstid,
minskning i arbetets produktivitet och
ökad frekvens av olycksfall i arbetet.
Landsorganisationens ordförande, lierr
Strand, har begärt ordet, och jag vill då

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

erinra om vad herr Strand enligt ett
tidningsreferat för en tid sedan yttrade.
Han sade, att den överfulla sysselsättningens
besvärligheter göra, att icke ens
högkonjunkturens glansperiod kan skapa
ett lyckoland utan bekymmer och
svårigheter. Jag tycker, att det är mycket
sant, och det är därför som jag nu
framställer vissa frågor angående våra
produktionsmöjligheter.

Låt mig ta ett exempel på nackdelarna
av denna folkomflyttning. Genom
den väldiga investeringsverksamheten
efter kriget uppstod en våldsam sugning
av arbetskraft bl. a. till byggnadsverksamheten.
Enligt uppgift flyttades på
ett år 20 000 arbetare dit. Jag kan inte
gå in på byggnadsverksamheten för våra
industrier, men bostadsbyggandet i
tätorterna omfattade 1945 39 000 lägenheter,
1946 45 000 och i år 39 000, och
för nästa år beräknas 40 000. Genom att
folk år 1945 och 1946 flyttats in i byggnadsindustrien
bli nu byggnadsarbetare
arbetslösa, när statsrådet Ericsson klämmer
åt investeringsverksamheten.

Då observerar man en sak, som väl
egentligen är självklar, men som kanske
inte alla ha uppmärksammat. Det är mycket
enkelt att få folk att flytta från
landsbygden och in till städerna, men
det är betydligt svårare att få dem att
flytta tillbaka. I varje län har det väl
varit så att vana skogsarbetare, som ha
fått bättre betalt i byggnadsverksamheten,
ha flyttat in dit. Nu är det i första
hand de som sist kommo till byggnadsverksamheten,
som bli arbetslösa, men
det är nästan omöjligt att få dem tillbaka
till skogsarbetet. Enligt en uppgift som
jag har fått skulle i februari i år 12,8 procent
av byggnadsarbetarna ha stämplat.

Min fråga blir alltså: Vad har regeringen
gjort åt dessa arbetsomflyttningar?
I en tid då vi måste öka produktionen,
om vi inte vilja sänka köpkraften,
kan det ju inte vara tilltalande att folk
gå sysslolösa. Jag kan t. ex. peka på det
cirkulär, som bränslekommissionen i dagarna
utsänt, diir det förklaras att vår
vedsituation är penibel. Den hade säkerligen
varit bättre, om de som nu gå och
stämpla i stället hade återvänt till skogs -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

arbetet, varifrån en stor del av dem kommer.

Behovet av arbetskraft inom näringslivet
uppskattades i mitten av februari
till 60 000 arbetare, varav på industri
och hantverk kommo 25 000, på det husliga
området 10 000 och på skogsbruket
15 000 arbetare. Det är ganska hemskt
att tänka sig, att folk, som faktiskt skulle
kunna arbeta på dessa områden, går omkring
utan att ha sysselsättning. De gå
väl och vänta på att investeringsverksamheten
skall öka. Det är därför jag
tycker det skulle vara mycket bra att få
klarlagt hur det faktiskt förhåller sig
med detta och vad som kan göras åt det.

Låt mig ta ett annat drastiskt exempel.
Vid Höganäsgruvorna har man för
att få arbetskraft till gruvorna måst ge
arbetarna ledigt ytterligare en dag i veckan.
Det synes mig egendomligt att man
för att få arbetskraft till näringar, varifrån
folk flyttar, ger ytterligare ledighet
i en tid, då produktionen måste ökas.
Nu är det emellertid så att folk främst
flyttar ifrån råvaruproduktionen, ifrån
första ledet i produktionsapparaten. Det
är alltså inte bara från jordbruket man
flyttar, utan även från skogsbruket, från
järnverken, kalkbruken o. s. v. över huvud
taget vill man inte ha — om jag
får använda uttrycket — smutsigt arbete,
utan man vill in till verkstäderna,
där man tycker att det är finare arbete,
och där man givetvis i många fall också
får bättre betalt. Men bristen på arbetskraft
i första ledet av produklionen kan
också i framtiden bli orsak till att arbetskraft
i andra ledet av produktionen blir
sysslolös o. s. v.

Min andra fråga, som jag också tycker
det är mycket viktigt att regeringen
klarlägger, är: Har regeringen klart för
sig hur läget är på detta område? Vad
betyder arbetskraftsbristen i första ledets
produktion, och hur ämnar regeringen
säkerställa eu jämn tolal produktionsökning?
.lag är övertygad om att vi
äro överens om målet. Jag är bara orolig
för att vi inte nå det i den takt, som
vore önskvärd, därför att näringslivet genom
denna folkomflyttning blivit i viss
mån snedvridet.

En annan sak, som jag samtidigt finner
mycket betänklig, är befolkningsutvecklingens
inverkan på arbelskraftstillgången.
Enligt uppgift kommer tillgången
på yngre arbetskraft att minska under
ett par decennier framåt. Antalet
personer i åldersgruppen 20—40 år utgjorde
vid slutet av år 1943 2 140 000 och
väntas minska till 2 050 000 år 1950 och
1 750 000 år 1960. Det är givet att denna
minskning i tillgången på arbetskraft
främst kommer att drabba de näringar,
som inte äro så lockande, således första
ledets näringar. Jag undrar än en gång:
Har regeringen uppmärksammat detta?

''Den på landsbygden mest kritiska frågan
är ju kvinnobristen. 1910 voro 53
procent av jordbrukarna mellan 20 och
50 år ogifta. Det är givet att vi på landsbygden
äro mycket oroliga över denna
utveckling. Trots den Sköldska jordbruksrationaliseringen
kan detta få vådliga
följder för landsbygden. Ju mer
landsbygden avfolkas, desto mera ödebygd
blir det, och desto otrevligare för
dem som äro kvar. Vet svenska folket
vad det är som håller på att ske och vad
det kommer att betyda för näringslivet?

Jag vill som min sista fråga, eftersom
jag anser dessa ting vara av en så vital
betydelse för framtiden, ännu en gång
framställa det spörsmålet: Har regeringen
dryftat dessa problem, och i så fall,
till vilka slutsatser har den kommit? Anser
den, att exempelvis min oro för framtiden
är överdriven? Det skulle för mig
vara mycket intressant att få reda på
det, ty jag vill inte åka ut och förkunna
något, som kanske är fullkomligt felaktigt,
för svenska folket denna valsommar.

Slutligen några ord, herr talman, om
statsutskottets utlåtande angående subventionerna.
Även det utlåtandet har ju
diskuterats i detta sammanhang, så jag
tar mig friheten att säga några ord om
den saken för att slippa besvära, när
utskottsutlåtandet senare föredrages.
Ifrån Lantbruksförbundets sida ha vi
gått med på den stora överenskommelsen
beträffande pris- och lönestopp.
Även om de av statsutskottet föreslagna
subventionerna motarbeta inflationens
bekämpande, känner jag mig bunden av

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

den överenskommelse jag själv varit med
om att sluta. Då dessutom ökade levnadskostnader
skulle skapa otrevlig irritation
och besvärligheter, kommer jag, herr talman,
att på den punkten följa utskottet.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Ett par av de frågor, som herr
Domö ställde i sitt anförande, besvarades
inte av handelsministern. Det var
framför allt frågan, huruvida vi kunna
importera flytande bränslen även från
s. k. mjukvalutaländer. Handelsministern
antydde däremot, att det skall företagas
en omläggning av vår bränsleförsörjning,
och jag vill bekräfta detta.

Denna omläggning kommer att innebära,
att industrien får avstå från en
del av den olja som den hittills har
fått, och vidare att av hänsyn till järnvägarnas
och i viss mån även sjöfartens
behov licensgivningen beträffande
vissa slag av oljor inställes. Jag tror inte
att denna omläggning, som nödvändiggöres
av valutaläget, kommer att få så
stora konsekvenser på annat sätt än att
den berör arbetsmarknaden. Hur illa det
än låter, komma mera arbetskrävande
metoder att bli nödvändiga vid användningen
av det fossila bränsle, som vi
hoppas kunna få i stället för oljan. Enligt
vad jag nu kan beräkna innebär
bortfallet av flytande bränslen, att vi
komma att få använda ytterligare 0,7 miljon
ton kol.

Jag utgår vidare ifrån att det skall
vara möjligt att hålla de nuvarande bensintilldelningarna.

I fastigheterna eldar man i regel med
en särskild oljekvalitet, och det är klart
att det skulle få mycket svåra och allvarliga
konsekvenser, om man måste slå
ut alla oljeeldningsaggregat i villafastigheter
och liknande. Det rör sig om något
över 20 000 stycken. Vi ha sett saken
så, att även om det kanske i nuvarande
situation inte är mest rationellt att använda
detta bränsle till eldning i dessa
fastigheter, utan oljan på ett mera effektivt
siilt skulle kunna användas på andra
områden av samhällslivet, så tala många
skäl och starka hänsyn för att man i

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

det längsta håller dessa småförbrukare
med olja. Den allra minsta förbrukarkategorien
tror jag vi skola kunna tilldela
full täckning av behovet, i den mån
licenserna kunna anses ange behovet.
Det skulle sålunda innebära, att om en
villaägare har en licens på en viss kvantitet,
skall han kunna räkna med att den
kvantiteten kommer att ställas till förfogande
även nästkommande bränslesäsong.
Om han däremot haft extratilldelning,
får man undersöka från fall till
fall, om det är ofrånkomligen nödvändigt
att vederbörande får behålla den
även nästa bränslesäsong. Om vi förse
denna stora kategori av förbrukare —
som naturligtvis inte förbrukar särdeles
stora kvantiteter — med olja, tror jag vi
göra någonting som vinner allmän uppskattning.

Däremot komma nog vissa småindustrier
att drabbas av valutabristen, i varje
fall i så måtto att de komma att få
sin oljetilldelning reducerad. Vi kunna
nämligen inte hålla alla förbrukare av
tunnare oljor med de kvantiteter, som de
hitintills ha fått.

När jag nämnde, att man skulle kunna
använda oljan på ett mera rationellt
sätt än man nu kanske gör, avsåg jag,
att vi nog ha kommit underfund med —
i varje fall hävda experterna den meningen
— att de oljeaggregat, som nu i
allmänhet användas i villafastigheter,
inte äro effektiva. Det blir ett avsevärt
svinn och därmed förlorad värmeeffekt.

Möjligheten att importera de ökade
mängder fossilt bränsle, som bli erforderliga,
bedöma vi, såsom handelsministern
antydde, relativt gynnsamt. Vi ha
hittills i år fått in ungefär 3,5 miljoner
ton fossilt bränsle av alla slag, och det
är något mera än den kvantitet, som vi
räknade med vid årets början.

Jag hoppas att det framgår av vad jag
nu sagt, att vi inte kunna ersätta den
oljeimport, som vi ha haft från hårdvalutaländer,
med köp från mjukvalutaländer,
ty då skulle vi inte behöva göra någon
nedskärning. Vi ha inte möjlighet
att köpa från enbart mjukvalutaländer i
samma omfattning som vi nu ha gjort

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

från både hård- och mjukvalutaländer.
Därför få vi göra en reduktion.

När det gäller andra frågor, som herr
von Heland ställde, är jag inte beredd
att svara på dem alla, och jag skall inte
med hänsyn till den framskridna tiden
gå in på dem. Ett avsnitt, som han behandlade,
berörde också herr Domö. Jag
blev litet förvånad över herr Domös anförande,
då han talade om sportstugebyggena.
Jag kan inte tänka mig, att
att jag kan tolka hans anförande på det
sättet, att han hyser den meningen, att
vi ha råd att bygga ännu flera sportstugor.
Det skola vi naturligtvis inte göra.
Jag skall inte heller tolka anförandet så,
att herr Domö anser, att den övervakning,
som vi äro tvingade att verkställa
för att upprätthålla lagens bestämmelser,
skall upphöra. Det tror jag inte att
herr Domö menade. Om det skall vara
någon mening med herr Domös yttrande,
måste han med sitt resonemang ha menat,
att den investeringskontroll, som
vi nu försöka upprätthålla, i alltför hög
grad tar sikte på småsaker, med resultat
att vi glömma bort de stora sammanhangen
och de egentliga syftemålen med
hela regleringen.

Jag skall inte på något sätt avge något
omdöme om hur den nuvarande byggnadsregleringen
skötes. Det får tillkomma
andra. Den investeringskontroll, som
vi planlägga och genomföra, är ju inte
alltför omfattande. Jag erkänner gärna,
att av alla våra investeringar kanske vi
genom byggnadsregleringen direkt kontrollera
omkring 40 procent. Men likväl
ha vi nu kunnat konstatera, att allt har
gått planenligt. Vi ha inte beviljat mera
byggnadstillstånd än investeringsbudgeten
förutser. Vi hålla oss tvärtom litet i
underkant, och det finns nog ingen motsättning
mellan den mening, som investeringsrådet
på sin tid uttalade, och den
budget, som fastställts när det gäller investeringarna.
Investeringsrådet föreslog
en tillståndsbudget på 1 300 miljoner
kronor, och den fastställda budgeten avser
drygt 1 400 miljoner kronor.

Det är klart, att det ofta nog kan framstå
som ett önskemål att ha en verkligt
effektiv kontroll över hela investerings -

verksamheten. Regeringen har för sin
del resonerat på det sättet, att en sådan
skärpt kontroll böra vi inte genomföra.
I varje fall kunna vi inte inrikta oss på
att kontrollera alla investeringar. Jag
tror att det i så fall skulle bli alltför
mycket detaljreglerande. Men vi
ha trott oss finna ett hjälpmedel i den
kontroll över kreditmarknaden, som nu
kammaren håller på att debattera, och
den sterilisering av vissa vinstmedel,
som är genomförd. Dessa åtgärder komma
att i sinom tid verka gynnsamt, när
det gäller att minska den investeringsverksamhet,
som inte ligger under direkt
kontroll.

Herr von Helands farhågor för att den
nuvarande investeringskontrollen skulle
ha resulterat i att landsbygden skulle ha
fått släppa till ytterligare arbetskraft
till städer och andra tätorter äro, det
vill jag från början säga, fullständigt
ogrundade. Det är tvärtom på det sättet,
att förra året hade vi en tämligen konstant
och jämn sysselsättning för byggnadsarbetarna
i tätorterna. Däremot
fingo vi tyvärr en ganska markant ökning
av byggnadsarbetarkåren framför
allt på den rena landsbygden och även
i småorterna. Det är där, som byggnadsverksamheten
har expanderat. Därpå ha
vi nu klara besked efter de två inventeringar,
som vi ha gjort under förra
året och i år.

Jag har ingen anledning att beklaga
vad som skedde under förra året, och
jag tror inte heller att herr von Heland
skall behöva beklaga det. Han är bekymrad
över att byggnadsarbetare inte gå
över till annan verksamhet. Jag kan då
omtala för herr von Heland, att vi förra
året hade en byggnadsmarknad, som såg
ut ungefär på följande sätt. Under sensommaren
hade vi ett par hundratusen
arbetare sysselsatta i anläggnings- och
byggnadsarbeten. Däremot hade vi i
februari i år — den tid som herr von
Helands procenttal angående de arbetslösa
avsåg — 130 000 byggnadsarbetare
anställda. Det är alltså en skillnad på
omkring 70 000. Om vi med hänsyn till
möjliga felkällor vid inventeringarna —
den senare inventeringen var mera nog -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

grann än den tidigare — minska skillnaden
med 20 000, äro vi på den säkra
sidan. Inventeringarna skulle i så fall
visa, att förra året ungefär 50 000 arbetare
sysselsattes med byggnadsarbete på
sommaren utöver de i byggnadsbranschen
mera ständigt sysselsatta arbetarna.
Eftersom arbetslöshetssiffrorna under
den gångna vintern aldrig överstego
15 000, ha tydligen de ifrågavarande
50 000 arbetarna under vintern övergått
till annan verksamhet, och då är ingen
större olycka skedd.

Det vi åsyfta att nå med investeringsbegränsningen
ha vi försökt uttrycka på
det sättet, att det skall bli en mindre
volym för byggnads- och anläggningsverksamhet.
En sådan begränsning behöver
inte ovillkorligen leda till att så
och så många tusen byggnadsarbetare i
tätorterna bli arbetslösa. Statistiskt material,
som vi nu ha, visar att förra året,
då antalet byggnadsarbetare var störst,
fanns det 200 000 byggnadsarbetare. I år
stannar måhända siffran vid 170 000—
180 000. Det betyder, att antalet byggnadsarbetare
nedgått med omkring
20 000. Denna minskning inverkar gynnsamt
ur flera synpunkter. De arbetare,
som utgjorde det extra tillskottet 1947,
varigenom antalet byggnadsarbetare
sprang upp så våldsamt, övergingo då
från andra näringar till byggnadsverksamheten.
Om vi lyckas i våra strävanden,
skulle det innebära, att i år ett färre
antal arbetare kommer att övergå från
annan verksamhet till byggnadsverksamhet.
Härigenom blir rörligheten på arbetsmarknaden
mindre.

Jag vågar mycket bestämt uttala den
meningen, att läget på arbetsmarknaden
i år är ett annat än det var förra året.
•lag vet inte om den förändring i gynnsam
och stabiliserande riktning, som
skett i år, har åstadkommits enbart av
vad vi ha gjort på byggnadsverksamhetens
område, men jag känner mig i varje
fall övertygad om att våra strävanden
på det området äro en av de mest betydande
faktorerna. Vi lia alltså nått en
god bit på väg, och jag föreställer mig
att herr von Heland inte anser det vara
ett självändamål att det skall gå massor

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

med arbetslösa byggnadsarbetare i städerna
på sommaren.

Nu är det så att praktiskt taget alla
inom byggnadsverksamheten äro sysselsatta.
Jag räknar då med att en hel del
ha gått till annan verksamhet. Jag har
för resten mycket klara besked om att
så skett. Det finns alltså för närvarande
inga att flytta över till annan verksamhet,
men med hänsyn till vad jag antydde
om växlingarna i byggnadsverksamheten
under sommarhalvåret på
landsbygden kan det hända, att vi få
ett överskott på arbetskraft i höst, både
då det gäller tätorterna och i fråga om
landsbygden, men i så fall skola vi väl
kunna finna sysselsättning för dem, eftersom
bristen på arbetskraft fortfarande
är mycket stor.

Frågan om vad som kan ha planerats
när det gäller den tunga industriens arbetskraftsförsörjning
skall jag inte gå in
på nu. Jag vill bara erinra om att enligt
beslut av Kungl. Maj:t en utredning skall
verkställas i syfte att få till stånd en
kartläggning av de problem, som vi ha
inom den svenska järnhanteringen. Det
är just det spörsmål, som här berörts av
herr von Heland. Man skall försöka klargöra
för sig, vilka anledningarna kunna
vara till att järnbruken mista allt flera
av sina anställda och ha mycket stora
rekryteringssvårigheter. Vi hoppas att
utredningen skall bli klar inom en rimlig
tid och att vi på grundval därav skola
kunna vidtaga åtgärder på detta centrala
område inom det svenska näringslivet.

Herr VON HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Då jag vet, vilken oändligt
svår uppgift statsrådet Ericsson
haft och har, avsåg jag inte alls att kritisera
investeringsverksamhetens handläggning,
utan jag önskade endast vissa
uppgifter för att se, om inte produktionen
minskat på grund av de folkomflyttningar,
som äga rum, och jag tog
då byggnadsverksamheten såsom exempel.

Av den omständigheten, att endast
10 000—15 000 äro registrerade såsom
arbetslösa, kan man nog inte utan vi -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

dare draga den slutsatsen, att de skogsarbetare,
som övergått till byggnadsverksamheten,
återvända till skogen.
Även om de inte erhålla arbetslöshetsunderstöd,
kunna de gå utan sysselsättning
och avvakta annat arbetstillfälle.
Jag har en känsla av att endast en mycket
ringa del av de skogsarbetare, som
för några år sedan övergingo till byggnadsarbete,
gått tillbaka till skogsarbete.
Det är beklagligt, tv det är mycket svårt
att få skogsarbetare.

Mina farhågor bottna i att även jag
sett siffror på den folkomflyttning, som
skett. Exempelvis under åren 1939—
1945 ökade den produktiva befolkningen
med 55 000. Dessutom kommo vid
1945 års slut 45 000 personer tillbaka
till det produktiva arbetet från beredskapstjänstgöring.
Vidare hade vi ett
invandringsöverskott på 60 000. Samtidigt
gingo 70 000 arbetare från jordbruket
och 25 000 från hemarbete över till
annat arbete. Det betyder att andra näringar
än jordbruket under den angivna
tiden ökade med omkring 250 000
personer. Samtidigt ägde denna avtappning
rum från jordbruket. På den punkten
är jag fortfarande inte lugn. Vi ha fått
en folkomflyttning, varigenom första ledets
produktion tömmes på arbetskraft.
Jag är rädd för att denna folkomflyttning
skall inverka skadligt på den materiella
produktionen i framtiden.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Denna debatt
är i mångt och mycket en upprepning
av tidigare debatter, som vi haft
här i kammaren om den ekonomiska
politiken och landets ekonomiska läge.
Det som skiljer dagens debatt från de
tidigare och som för övrigt är ett ganska
intressant särdrag i densamma är
ju, att det nu har skett en påtaglig mildring
av motsättningarna mellan den
s. k. borgerliga oppositionen och regeringen.

Det är en allmän klagolåt såväl från
regeringspartiets som från de borgerliga
partiernas sida över att den ekonomiska
situationen är mycket svårartad.
Man talar om att investeringarna

äro för stora, att trots detta varutillgången
är otillräcklig med hänsyn till
den köpkraft, som finns, och att inflationsutvecklingen
således tilltar i hastighet.

Utan att närmare ingå på en värdering
av dessa omdömen kan jag inte
underlåta att erinra om de förslag, som
ha framställts från det kommunistiska
partiets sida här i kammaren i avsikt
att möta och bemästra en sådan situation
som den vi för närvarande befinna
oss i. Vi föreslogo redan 1946, att statsmakterna
skulle utreda frågan om produktionens
planering och framlägga en
plan för inriktningen och användningen
av landets produktiva resurser. Vi
betonade i det sammanhanget nödvändigheten
av att regeringen inrättade ett
särskilt planeringsdepartement, som
skulle ta hand om hela folkhushållningens
inriktning. Vi ha vid ett par tillfällen
föreslagit att man skall effektivisera
investeringskontrollen och inte låta
den endast vara restriktiv. Vi föreslogo
en positivt inriktad investeringskontroll
med hänsyn till folkhushållningens
behov. Vi föreslogo redan 1946,
att man inte skulle släppa utrikeshandeln
fri utan att man skulle ha en importreglering,
varigenom statsmakterna
verkligen kunde få den fullständigaste
möjliga kontroll över utrikeshandeln
och därmed över landets valutatillgångar.
Jag vill också erinra om våra många
framstötar här i kammaren för att få
till stånd en förbättrad och effektiviserad
priskontroll, och jag är tillräckligt
självmedveten för att hävda, att om
riksdagen hade lyssnat till de förslag,
som redan för två, tre år sedan framställdes
från vårt partis sida, skulle
mångt och mycket i den nuvarande situationen
varit annorlunda och landets
läge varit bättre.

Man har nu kommit fram till den
ståndpunkten, att läget skall stabiliseras.
Det är klart att ingen vettig människa
har någonting emot att man försöker
få till stånd en stabilisering. Men
meningarna gå i sär om hur denna stabilisering
skall uppnås.

Som jag inledningsvis sade, äro re -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

geringen och den borgerliga oppositionen
nu eniga om den ekonomiska politiken.
Detta är ganska betecknande, ty
den ekonomiska politiken har tidigare
varit den stora stridsfrågan mellan de
borgerliga och regeringen. Denna enighet,
som jag noterar här i dag, har inte
åstadkommits genom att de borgerliga
ha närmat sig regeringens ståndpunkt,
utan jag tror att man måste konstatera,
att enigheten har uppnåtts därigenom
att regeringen har närmat sig de borgerligas
ståndpunkt. Visserligen fronderar
nu högern en smula. Det är klart att
högern måste ha ett eget ben att gnaga
på i valrörelsen. Därför ha vi fått en
partireservation fogad till bankoutskottets
utlåtande. Men efter den uttolkning
av högerreservationen, som gjorts
dels av hans excellens statsministern
själv och dels av herr Åkerberg, har man
kommit fram till den slutsatsen, att några
egentliga meningsskiljaktigheter i
sakfrågan inte föreligga mellan högerns
ståndpunkt och den socialdemokratiska
regeringens ståndpunkt. Vi få väl därför
betrakta enigheten som praktiskt taget
fullständig.

Denna enighet återspeglas också i den
kommuniké, som finansministern lät
publicera efter förhandlingarna med näringslivets
olika ekonomiska och fackliga
organisationer. Där var det en enighet,
vars kärnpunkt närmast var, att
inga löneförhöjningar skulle få ifrågakomma
vid höstens och vinterns avtalsuppgörelser.
Hur det däremot skall bli
med priserna, är i denna kommuniké
och i finansministerns kommentar till
densamma uttryckt i mycket svävande
ordalag, och Industriförbundet och andra
företagarorganisationer ha vid sina
utfästelser beträffande prisnivån staplat
den ena reservationen på den andra
för att ha vägarna öppna för en fortsatt
prisstegring. Under alla förhållanden
vidhåller man kraven från näringsorganisationernas
sida på att de nuvarande
vinstmarginalerna, som i allra
flesta fall iiro mycket stora, skola bibehållas
oförändrade. Det är således
meningen att den eftersträvade stabiliseringen
skall ske på löntagarnas be -

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

kostnad. Jag tror inte att de svenska
löntagarna kunna entusiasmeras i någon
högre grad av en sådan stabiliseringslinje.
Förutsättningen för enighet
även med löntagarna är enligt mitt sätt
att se, att man börjar stabiliseringspolitiken
i den andra ändan och griper sig
an med prisproblemet.

När man skall försvara återhållsamhet
i lönepolitiken, är det ju ett vanligt
talesätt, att i det praktiska livet är det
på det sättet, att medan priserna ta hissen,
få lönerna traska i trappan. Om vi
godkänna den bilden, skulle jag bara
vilja tillfoga: År det inte motiverat att
man i första hand försöker stoppa hissen,
som går snabbare, och se till, att
lönerna hinna upp till den våning, där
hissen stannat, och inte alltid befinna
sig en eller två våningar under? Man
måste med andra ord se till, att priser
och löner komma i någorlunda rimlig
relation till varandra.

Det är ett faktum, att vi befinna oss i
en prisstegringsperiod, trots den priskontroll
som vi ha. Det är bara en bekräftelse
på vad vi från vårt partis sida
förut ha anfört, nämligen att den nuvarande
priskontrollen inte är så effektiv,
som man har rätt att fordra. Den bedrives
i gamla förlegade former. Man håller
fortfarande fast vid det prisstopp, som
infördes 1942 och som i många fall gäller
varor, som man i dagens läge inte
ens kan identifiera. Man har inte tagit
hänsyn till de förändringar i produktionslivet,
som ha inträffat under de
gångna åren. Resultatet har blivit, att vi
nu få räkna med att den effektiva priskontrollen
endast omfattar en tredjedel
av marknaden.

Jag vill också ägna ett par ord åt statsmakternas
egen prispolitik. Ty under de
senaste åren ha statsmakterna gått i spetsen,
när det gällt att införa prishöjningar.
Jag syftar därvid inte endast på de
konsumtionsskatter, som infördes vid
årets riksdag, utan även på den taxepolitik,
som de statliga affärsdrivande verken
bedriva och som bidrar till att höja
de allmänna levnadskostnaderna. Man
måste verkligen fråga sig: Äro prisstegringarna
och därmed följande levnads -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

kostnadsstegring verkligen oundvikliga?
Kan man inte bedriva en sådan politik,
att man sätter stopp för prisskruven?

Jag måste fråga: Varför stiga levnadskostnaderna
snabbare i Sverige än i en
rad andra länder, som ha lidit betydligt
mera av kriget än vi kunna påstå att
Sverige gjort? 1 majnumret av Kommersiella
meddelanden lämnades några mycket
intressanta uppgifter om levnadskostnadernas
stegring i en rad länder. Jag
skall bara ta några exempel från länder,
vilka jag betraktar som jämförbara med
vårt land, och påvisa skillnaden. Från
krigsslutet år 1945 till juni 1947 befann
sig index i England oförändrat på 131.
Danmarks index var vid krigsslutet 170
och är nu uppe i 175. Det är alltså en
stegring med endast 5 enheter. I Norge
var indextalet 155 vid krigets slut och
är nu uppe i 158, alltså en stegring med
endast 3 enheter. I Sverige hade vi 1945
ett index på 154, och vid senaste årsskiftet
hade index stigit till 169. Det innebär
en stegring med 15 enheter, vilket
är betydligt mera än i något av de länder,
som jag här har nämnt. Att när denna
väldiga prisstegring pågår kräva av
löntagarna, att de skola avstå från kompensation
för prisstegringar, tycker jag
är en orimlig begäran, som sannerligen
inte utan hårt motstånd kommer att kunna
genomföras.

Det är alldeles uppenbart — det vill
jag understryka, innan jag slutar — att
arbetarklassen har det allra största intresse
av att penningvärdet inte försämras,
och den skulle inte alls ha något
som helst intresse av att motsätta sig den
stabilisering, som det nu talas om, om
arbetarna verkligen kunde få garanti för
att prisnivån hålles stabil och för att priserna
sänkas på sådana varor, som det
är uppenbara ockerpriser på.

Nu förutsätter man, att prisnivån under
1948 skall vara stabil, och på den
grundvalen rekommenderar, såvitt jag
kunde se av kommunikén, Landsorganisationens
ledning, att fackförbunden skola
vara återhållsamma i sina lönekrav.
Man skall uppskjuta uppsägningarna för
att kunna överblicka läget, och det är
alldeles tydligt att man menar att avtals -

rörelserna skola genomföras utan att lönenivån
skall höjas. Men om nu prisnivån
hålles stabil under andra halvåret
1948, vilket den möjligen kommer att
göra, vad finns det för garantier för att
inte priserna på nyåret 1949 komma att
stegras och resultatet blir en väsentlig
försämring av levnadsstandarden?

Jag tror att läget skulle ha varit avsevärt
annorlunda, om man på våren 1947
vidtagit effektiva åtgärder för att stabilisera
prisnivån. Genom de avtalsuppgörelser,
som träffades under hösten 1946
och våren 1947, tillförsäkrades stora arbetargrupper
en viss kompensation för
den inträdda prisstegringen, men då
gjordes ingenting för att stabilisera prisnivån.
I stället har det gått därhän, att
statsmakterna sedan förra året ha låtit
priserna stiga, och den löneförhöjning,
som erhölls, har ätits upp av prisstegringarna,
och i många fall ha prisstegringarna
blivit större än den löneförhöjning,
som man lyckades erhålla.

Min ståndpunkt är således den, att den
första åtgärden i stabiliseringssyfte bör
vara, att statsmakterna vidtaga effektiva
åtgärder för att stoppa prisskruven och
för att pressa ned varupriserna, där det
bevisligen kan ske. Arbetarklassen och
med denna i löneavseende jämställda
böra få kompensation åtminstone för de
prisstegringar, som inträtt sedan våren
1947. Om man genomför en sådan politik,
kan man kanske lägga en stabilare
grund än den som nu håller på att byggas
för en samverkan i syfte att uppnå
stabilitet i fråga om priser och löner och
i fråga om penningvärdet.

Herr DOMÖ: Herr talman! Det är åtskilligt
jag här skulle vilja säga, men
den glest besatta kammaren och det förmodligen
lilla intresse, som finns kvar,
inbjuda inte till några längre utläggningar.
Det är betecknande, herr talman,
att när vi resonera om en verkligt
viktig sak, som gäller hela vår samhällsekonomi
och där vi försöka att i ett
svep överblicka alla de frågor, som höra
samman med vår ekonomi, så är det
svårt att hålla intresset för debatten vid
liv.

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

Dagen har varit omväxlande, men jag
måste säga, att behållningen förefaller
mig inte att vara överväldigande stor.
Debatten har givit vissa bestämda intryck
beträffande de politiska förhållandena,
men den har ingalunda givit
det klara besked om hur regeringen ser
på det ekonomiska läget, som jag hade
väntat mig.

Det bär varit intressant att höra på
herr Åkerberg och herr Öhman och åtskilliga
andra, som ha funnit en så stor
likhet i uppfattningarna hos majoriteten
och reservanterna i bankoutskottet. Men
herr Ohlin karakteriserade för en stund
sedan i andra kammaren den linje, som
högern lägger fram, såsom en linje som
markant skiljer sig från majoritetens
uttalande, i det att den skulle föranleda
hyreshöjningar, räntehöjningar och
annat som man vill rada upp inför valet.
Då herr Åkerberg anser att det inte
är någon större skillnad mellan högerns
linje och majoritetens, skulle jag vilja
fråga honom: Varför väsnas man då så
mycket i den socialdemokratiska pressen?
Där utmålas högern som någonting
förskräckligt, eftersom högern vill
vidtaga så många hårda åtgärder. Inför
valet omtalar man i broschyrer ocn andra
sammanhang, hur mörk framtiden
skulle ställa sig, om högern skulle komma
till ökat inflytande. Jag bara frågar,
hur herr Åkerbergs i dag uttalade uppfattning
stämmer med dessa förkunnelser
i press och annorstädes.

En stund var det en viss vårlig stämning
äver debatten. Frieriet låg mer eller
mindre tydligt i luften, och statsministern
var i den avundsvärda ställningen
att kunna ställa sig kall eller varm, allteftersom
han ville. Det är en ganska
avundsvärd ställning för ett partis ledare
att i det ögonblick, när allmänna
meningen i form av Gallupundersökningar
o. d. dömer honom att förlora
herraväldet, uppsökas av de andra partiernas
ledare och inbjudas till en ny
tur såsom regeringsledare. Jag bockar
mig och gratulerar. Vi högermän ha inte
deltagit i den vårleken, tv det kan ha
sina sidor att ingå en del intima förbindelser
i syfte att uppnå regerings -

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

samverkan. Vi tycka att samarbete kunna
vi nog vara med om, men det bör i
så fall efter vår mening ske på sådant
sätt, att man inte löper risken att tvingas
överge sin uppfattning om den politik
som skall föras. Vi få väl därför
vänta, tills det blir litet mindre kostsamt
i fråga om principer och åsikter
att acceptera en inbjudan.

För övrigt vill ju regeringen ange tonen
i många avseenden. Den har sökt
göra det även i dagens debatt. Den leder
i fråga om politiskt mod, ordet mod taget
i olika bemärkelser. Jag vill inte
säga, att jag beundrar dagens politiska
mod i någon av de båda betydelser,
som man kan inlägga i det uttrycket.

Alla — även herr Bergvall — säga att
vi ha det så svårt. Det förundrar mig,
att inte herr Bergvall drager mera bestämda
slutsatser av sitt konstaterande,
att läget har förvärrats. Det är uppenbart
på det sättet, att man nu på regeringshåll
har funnit, att läget är mycket
värre än man hade väntat, och därför
använder man inte längre så stora ord
om det, som man förut sade var oberättigad
kritik och svartmålning. Herr
Bergvall gör, som statsministern sade:
han grymtar, men han håller sig ganska
väl inne i majoritetsfalangen, när det
gäller förslag om vad som skall göras.

Här försöker man dels förringa högerns
linje och dels misstänkliggöra
den. När man säger att den innebär
räntehöjningar, hyreshöjningar och omsättningsskatt,
vill jag svara, att vi i och
för sig inte önska vare sig det ena eller
det andra. Jag tror exempelvis inte att
räntan är en primär faktor, när det gäller
att nu rätta till förhållandena. Det
kan hända, att den har varit det tidigare,
men inte nu är det. Men vid vårt
övervägande av vilka åtgärder som måste
vidtagas för att rätta till förhållandena
vilja vi inte utesluta någon faktor,
som kan vara av betydelse. Vi kunna
inte utesluta vare sig omsättningsskatt
eller en penningpolitik, som kan innebära
en ränteförändring med de följder
en sådan åtgärd har. Man skall emellertid
inte göra den linjen mera avskräckande
än den är. Högerns linje innebär,

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

att vi ta hänsyn till realiteterna och
inte rädas för att tillgripa de åtgärder,
som kunna befinnas vara de hästa. Linjen
kan vara litet hård för tillfället,
men det är med den som med en läkarkur,
som kan vara hård för tillfället men
som snabbt leder till resultat. En sådan
kur kan ha åtskilliga fördelar — och
vara nödvändig. Det är för de politiskt
ledande här i landet som för en läkare,
som skall ställa en diagnos. Det gäller
att avgöra vad som kan vara det bästa
för patienten, och kanhända han får
försöka övertala patienten att underkasta
sig kurer, som inte äro så behagliga,
men gör han det på ett klokt och
försiktigt sätt och inte döljer någonting,
kan han få patienten att sköta sig
på sådant sätt, att svaghetstillståndet
ganska snabbt går över. Skulle det behövas
en operation, är det mycket viktigt
att både läkaren och patienten ha
kännedom om de risker och utsikter
som finnas. Men en läkare bör icke av
fruktan för att patienten skall göra invändningar
hesitera för att ställa rätt
diagnos och icke heller hänvisa den sjuke
att begagna homeopatiska medel eller
annat, som verkar behagligare men
icke kan bota sjukdomen. Det kan vid
vissa tillfällen kanske vara bra att använda
sockerpiller, i synnerhet när det
gäller att få patienten att tro att han
skall bli bra av just det medlet, men i
ett allvarligare läge, såsom vid en akut
inflammation, är det nödvändigt att ta
till allvarligare medel, och tar man till
dem i tid, behöver det inte bli så svårt,
som det annars skulle bli.

Innebörden i den linje, som vi vilja
rekommendera, är just att vi alla för en
kort övergångstid skola underkasta oss
de uppoffringar och ansträngningar,
som läget kräver.

Herr von Heland gjorde ett uttalande
av den art, att jag måste — för vilket
jag ber om överseende, herr talman —
uppehålla mig vid ett ögonblick. Han
sade — jag ber om ursäkt om jag missuppfattade
honom — att högern ville
framställa sig i bättre dager än övriga
partier, när det gällde ställningstagandet
till ryssavtalet, men att i det fallet

det var bondeförbundet som varit förståndigare
än högern. Vi skola inte upptaga
gräl om det, herr von Heland, men
eftersom jag anser, att det var en felaktig
uppgift, får jag hänvisa herr von
Heland till hans politiska själasörjare,
herr Pehrsson-Bramstorp, som sannerligen
inte var mera avvisande gentemot
ryssavtalet än vi andra.

Jag vill, herr talman, slutligen vända
mig till herr statsministern och säga, att
om vi konstatera, att läget i fråga om
vår samhällsekonomi är sådant, att det
kräver mycket bestämda åtgärder, är det
viktigt att inte ens låta ett kommande
val avhålla oss från att vidtaga de åtgärder
som läget kan kräva.

Herr VON HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill endast rätta ett
missförstånd av herr Domö. Vad jag sade
var, att den borgerliga fronten blev
enig i handelspolitiken först i och med
ryssavtalet. Tidigare hade däremot högern
understött socialdemokraternas friare
handels- och kreditpolitik.

Herr ENGLUND: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att i största korthet
rikta en gensaga emot herr Nordensons
uppfattning om den indirekta beskattningens
lämpligaste utformning.

Innan jag gör det skulle jag emellertid
vilja i ännu större korthet uttala min
tillfredsställelse med att vi ha fått föra
denna diskussion mot bakgrunden av
den nya nationalbudgeten. Denna är enligt
mitt sätt att se mycket förtjänstfullt
utformad och väsentligt överlägsen den
norska förebilden, som kom fram något
tidigare. Jag tror också att denna precision
i erfarenlietsmaterialet, detta
sammanförande av materialet i en enda
framställning, har sin andel i att den
här debatten har kunnat föras med en
större enighet i ståndpunkterna, såsom
herr öhman från sina utgångspunkter
ansåg sig kunna karakterisera densamma.
Över huvud taget tror jag att ett
omsorgsfullt utredningsmaterial i allmänhet
är ägnat att minska marginalerna
mellan olika ståndpunkter. Jag tror
att meningsskiljaktigheterna i fråga om

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

en återstående punkt på föredragningslistan
i dag, en punkt vid vilken uttalandena
emellertid inte ha varit så kategoriska,
nämligen den punkt som gäller
frågan, i vilken omfattning vi skola ha
statsingrepp och ransoneringar, i hög
grad skulle kunna minskas, om man i en
kommande ekonomisk sammanställning,
som bleve underställd riksdagen, kunde
få en översikt över de olika erfarenheter,
som ha gjorts i olika länder i fråga
om vilken effekt på priser, varutillgång
och folkförsörjning som har kunnat iakttagas
vid tillämpning av olika stränga
statsingrepp och ransoneringar. För närvarande
sakna vi ett sådant undersökningsmaterial,
och därför råder det stor
osäkerhet i vårt omdöme om i vilken
mån det ur folkförsörjningens synpunkt
är nödvändigt att bibehålla hittillsvarande
ransoneringar och restriktiva åtgärder
i övrigt.

Jag skall nu övergå till frågan om penningvärdet.
Det är uppenbart, att ett av
de alternativ, som här ha övervägts,
nämligen herr öhmans, inte är möjligt
att genomföra, ty det står i motsats till
de ekonomiska lagarna att helt enkelt bibehålla
priserna trots penningöverflödet.
Man har således bara att välja mellan
alternativ, vilka tillåta en prisstegring,
som närmar totalpriserna till vad
som svarar mot den förefintliga varutillgången.
Men detta kan ske på olika
sätt. Man kan eliminera statsingreppen
och låta den fria marknaden åstadkomma
balansen mellan penningtillgång och
varutillgång. En annan metod är att
företaga statsingrepp av olika slag, och
den form av statsingrepp, som vi här
företrädesvis ha intresserat oss för, är
den indirekta beskattningen.

I fråga om denna beskattnings utformning
vill jag säga, att om man väljer den
allmänna omsättningsskatten, som herr
Nordenson förordar, och verkligen låter
den bil fullständigt allmän — den omsättningsskatt
som vi tidigare hade var
ju inte allmän, utan vissa varuslag voro
undantagna — så innebär detta en likformig
prisstegring, d. v. s. en prisstegring
som drabbar de väsentliga förnödenheterna,
alltså livsmedel och husrum,

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

i samma omfattning som de mest umbärliga.
Jag ogillar denna anordning
utifrån min allmänna värdesynpunkt av
moraliska skäl, men jag ogillar den också
därför, att verkningarna i fråga om
möjligheterna att åstadkomma en varaktig
stabilisering äro mycket ogynnsammare
i detta fall. Det är ju lyckligtvis
så, att i de överläggningar, som ha hållits
mellan regeringen och företrädarna
för de anställdas organisationer, uppmärksamheten
har inriktats på kostnadsstegringarna
för de nödvändigaste
varorna, exempelvis livsmedel, och tack
vare vår hyresregleringslag ha vi ju en
relativ fasthet i fråga om hyreskostnaden.
Skulle man här införa en allmän
omsättningsskatt, så skulle såvitt jag kan
se förutsättningarna för fasthållandet
vid de ingångna överenskommelserna
elimineras.

Det är helt annorlunda med punktbeskattningen.
Den träffar mindre väsentliga
poster, och i de överläggningar som
jag nämnde har det såvitt jag har sett
inte framställts några krav på kompensation
för de obestridliga prisstegringar,
vilka ha ägt rum med anledning av de
ökningar i punktbeskattningen, som vi
ha beslutat vid denna riksdag. Jag tror
således, att det ur många synpunkter
medför mycket betydande fördelar att
fortsätta på denna punktbeskattningens
väg, och jag vill i fråga om möjligheterna
i det hänseendet hänvisa till att en
så stor post i folkhushållet som beklädnadskontot,
vilket uppgår till inte mindre
än tre miljarder kronor per år, hittills
helt och hållet har sluppit undan
denna punktbeskattning. Detta är visserligen
berättigat när det gäller vissa
delar av klädkostnaderna, men det finns
ju å andra sidan på klädkontot element
av utpräglad lyxkaraktär, och jag tror
att den verkliga standarden i det här
landet inte på något sätt skulle sänkas,
om hastigheten i modeväxlingarna, som
i hög grad betinga klädkostnadernas stora
höjd, pressades ned till hälften. Det
bär visat sig i våra grannländer, att det
har varit möjligt alt utan avgjorda lidanden
för folket åstadkomma ett väsentligt
tillbakaträngande på den punk -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

ten, och väger man den nackdel för
standarden, som skulle åstadkommas på
den vägen, mot nackdelarna av andra
ifrågasatta åtgärder, så tror jag man
skall finna, att den förra nackdelen hör
till de mindre.

Jag skulle också, herr talman, vilja
förorda, att regeringen i anledning av
tidigare frågeställningar, vid vilka man
av opportunitetsskäl inte har drivit saken
längre, överväger att försöka åstadkomma
ett ökat ungdomssparande på
det sättet, att man överflyttar de pensioneringsavgifter,
som ju skola gå på
våra socialförsäkringar, till de yngre åldersklasser,
där penningtillgången är
stor i förhållande till försörjningsbördan
och där det således är lättare att bära
dessa folkförsäkringsavgifter. Samtidigt
åstadkommes då en nedpressning av den
höga konsumtionsstandarden i dessa
åldrar, vilken eljest genom att vara vanebildande
kan få ogynnsamma verkningar
för framtiden.

Herr talman! Det är bara dessa enkla
synpunkter på ett här berört problem,
i fråga om vilket olika meningar ha
gjort sig gällande beträffande den lämpligaste
framtida politiken, som jag har
velat underställa kammaren i det här
sammanhanget.

Herr STRAND: Herr talman! .Tåg känner
redan det moraliska tryck, som vi
talade om i går under debatten om riksdagens
arbetsformer i samband med förslaget
om tidsbegränsning av riksdagsmännens
anföranden, över mig, då jag i
slutet av denna överläggning skall yttra
mig över bankoutskottets utlåtande nr
50, och jag skall därför begränsa mitt
anförande till det minsta möjliga.

Jag vill först konstatera, att överläggningen
i dag varit välgörande fri från
de försök, som tidigare brukats göra i
alltför stor utsträckning att lägga skulden
för utvecklingen på de löneanställda
och deras avtalsrörelser. Man har i dag
lyckats frigöra sig därifrån. I stället har
man sysslat med de stora problem, som
vi ha att brottas med och där lönerörelserna
endast äro en del och kanske cn
liten del.

Herr öhman yttrade emellertid i sitt
anförande några ord om resultatet av
överläggningarna under de senaste dagarna,
vilka jag inte kan låta stå oemotsagda.
Han har läst den kommuniké,
som har publicerats, på det sättet att uttalandet
väsentligen avser att möjliggöra
en stabilisering av lönerna, medan
talet om prisstabilisering är bemängt
med så många reservationer, att ingen
egentligen kan tro att det finns någon
allvarlig vilja bakom dessa deklarationer.

Jag vill för min del säga herr Öhman,
att Landsorganisationens anslutning till
programmet om stabiliseringssträvandena
är baserad på möjligheten att hindra
en prisstegring. Om följaktligen de, som
närmast skola stå för denna strävan att
bibehålla prisnivån, misslyckas, är därmed
också fackföreningsrörelsen fri från
sitt åtagande att medverka till en stabilisering
av lönerna. Denna strävan att hålla
lönekraven tillbaka är omöjlig, om
den förstnämnda misslyckas.

Vi ha inte nämnt någonting om återhållsamhet
i vår skriftliga deklaration i
samband med dessa överläggningar. Vi
ha undvikit det ordet i detta sammanhang
och endast sagt, att vi inom landssekretariatet
vilja för fackförbunden rekommendera
att uppskjuta avgörandena
i fråga om avtalen för 1949 till en tidpunkt,
som ligger årsskiftet så nära som
möjligt, för att man skall bli i tillfälle
att bedöma utvecklingen och möjligheterna
att hålla priserna under 1949.

Herr Öhman gjorde också några jämförelser
mellan prisstegringen bland annat
i vårt land och i angränsande länder
och anförde därvid Norge såsom ett
exempel, värt att ta sikte på. Nu har jag
tyvärr inga siffror tillgängliga och kan
därför inte med tillhjälp av sådana ge
uttryck för någon annan uppfattning än
den herr öhman här har fört till torgs.
Jag vill bara påpeka, att i Norge, som
endast är hälften så stort som vårt land,
användas cirka 700 miljoner kronor om
året i subventionssyfte för att hålla nere
priserna. Om vi skulle lämna subventioner
i motsvarande omfattning, skulle väl
här i landet för detta ändamål åtgå nå -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

gonting sådant som 1 400 eller 1 500 miljoner
kronor. Hade så skett, är det möjligt
att vår prisnivå liade befunnit sig
i ett annat läge än den prisstegringskurva,
som herr Öhman angav, utvisar.

Det är riktigt att priserna i vårt land
från 1945 till nu stigit med det antal
enheter, som herr öhman nämnde, men
han glömde att tala om, att vi fått kompensation
för dessa stegringar i de förda
avtalsrörelserna under samma period
och till och med något litet därutöver. Vi
skola inte glömma hort detta, när vi tala
om prisutvecklingen. Vi skola inte glömma,
att den hittillsvarande prisstegringen
har kompenserats. Även om vi diskutera
storleken av den reallönehöjning,
som har inträffat, är det ingen som vill
göra gällande annat än att denna kompensation
har erhållits. Det kan man tala
om, även om kommunisterna, i likhet
med vad de vilja skylla högern för, vilja
ha ett eget ben att gnaga på i valrörelsen.
Även om kommunisterna också skulle
vara ute och leta efter ett sådant ben,
böra de hålla sig till verkligheten och
inte lämna en skildring, som visar ett
felaktigt resultat. Jag känner mycket
väl till, att ett av de bästa ben, som kommunismen
någonsin har haft i sin propaganda,
har varit myten om lönestoppet
1942, och det kan ju hända, att det skulle
vara lyckligt för kommunisterna, om det
fanns en möjlighet att hitta ett ben med
lika mycket fläsk på som det man lyckades
finna i 1946 års valrörelse.

När det gäller bankoutskottets utlåtande
och reservationen till detta utlåtande
tror jag, herr talman, att vi kunna konstatera
att majoritetens skildring av utvecklingen
i stort sett överensstämmer
med reservationens. Jag kan emellertid
inte underlåta att påpeka några uttalanden
i reservationen. Man vill skylla den
ogynnsamma utvecklingen helt och hållet
på regeringen och den politik, som
har förts, och man talar bland annat om
att för närvarande efterfrågas svenska
exportprodukter i mindre utsträckning
på världsmarknaden än tidigare. Det anser
jag inte att man gärna kan lasta regeringen
för. Det är tydligen på det sättet,
att priserna ha drivits upp till eu

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

sådan höjd, att marknaden har reagerat
så att köpvilligheten nu är mindre.

Vidare säges det i reservationen något
som kan tolkas som om restriktionerna
skulle vara någon självständigt verkande
faktor i utvecklingen, som försämrar
landets situation. Sanningen är ju
i stället, att restriktionerna måste tillgripas
för att återställa den balans i
utrikeshandeln, som rubbats genom den
våldsamma importruschen. Reservanterna
akta sig noga för att ange den internationella
utvecklingens inverkan på
vår egen handels- och valutapolitik.
Men det är ju otvivelaktigt att denna
internationella utveckling också bidragit
till svårigheterna för vår handel.

De göra också ett påstående, som
måste vara direkt felaktigt. De påstå
nämligen, att en mycket snabb nedslitning
av den industriella produktionsapparaten
och av jordbrukets maskinpark
skulle ha ägt rum under tiden efter
krigets slut. Det ligger säkerligen
en överdrift av stora mått i detta påstående.
Det verkliga förhållandet är
nämligen att industriinvesteringarna aldrig
tidigare ha varit så intensiva som
just under de sista åren, och vad det
gäller jordbrukets maskinanskaffning
har jag lyckats få tag i några siffror
direkt ur Lantbruksförbundets egen statistik.
De visa att under 1938 exempelvis
i traktorer investerades ungefär 21
miljoner kronor och i övriga jordbruksmaskiner
cirka 42 miljoner kronor. Alla
siffror jag nämner äro omräknade till
1938 års penningvärde. 1939 voro siffrorna
något högre: 23,3 miljoner för
traktorer och något över 55 miljoner
för övriga lantbruksmaskiner. 1947, för
att nu bara ta upp ett av efterkrigsåren,
investerades i traktorer något över 32
miljoner kronor och i övriga lantbruksmaskiner
72, ja nära 73 miljoner kronor.
Detta måste betyda, att man efter
kriget har kunnat upprätthålla jordbrukets
maskinpark, och även om den under
själva krigsåren nedslets något, kan
man alltså inte siiga att utvecklingen
efter kriget har gått i samma riktning.
Jag tror att också beträffande industriens
investeringar alla ha den upp -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

fattningen, att det efter kriget har skett
en förbättring av produktionsapparaten,
icke en försämring.

Det är klart att vi, när vi diskutera
vårt nuvarande bekymmersamma läge
och möjligheterna att komma ur det, inte
kunna undgå en diskussion om fördelningen
av vår produktionskapacitet och
en bedömning av huruvida vi använda
för mycket för investering och för litet
för konsumtionsvaruproduktion. Vi äro
väl alla överens om att den absolut nödvändiga
investeringsverksamheten måste
upprätthållas, d. v. s. att under alla
förhållanden produktionsapparaten måste
bibehållas. Men sanningen är nog
att den efter krigets slut till och med
har förbättrats.

I reservationen anföres också något
som skulle vara något alternativ till regeringens
förslag. Det lider absolut av
samma svagheter som man vill lasta på
regeringens ekonomiska program. Det
har ingen klarhet, och man kan egentligen
inte få ut någonting annat ur denna
reservations motivering än att reservanterna
vilja någonting annat än regeringen.
Men vad de vilja, det vilja de
inte säga klart ut, möjligen med hänsyn
till vad som skall inträffa i september.
Men om reservanterna ha en så fast linje
som de anse, så kan det väl inte
vara någon risk med att också tala om
vad de engentligen vilja.

Det talas om en upplysningsverksamhet
från regeringens sida, som skulle
klargöra lägets allvar och vilka åtgärder
som äro nödvändiga. Jag får verkligen
säga, att de borgerliga partierna
och deras press inte kunna sägas ha
gjort någonting för att hjälpa regeringen
i denna upplysningsverksamhet. De
ha i stället verkat i motsatt riktning.
Många gånger har man förlöjligat och
kritiserat de åtgärder som vidtagits. Har
det från regeringshåll talats om möjligheterna
att få till stånd en ytterligare
överbalansering av budgeten, har man
begagnat tillfället att reservera sig mot
alla förslag, som ha ifrågakommit för
att nå ett sådant resultat. Det kan inte
främja upplysningen om vilka åtgärder,
som i nuvarande ekonomiska läge böra

vidtagas. Jag tror de anmärkningar som
tidigare i dag ha riktats mot den borgerliga
inställningen på denna punkt
äro berättigade. Man har försvårat regeringens
möjligheter att sprida kännedom
om hur läget egentligen är och om
de åtgärder som borde vidtagas för att
vi skola komma till rätta med det.

Det talas också i reservationen om
möjligheten av en räntehöjning och om
överläggningar med arbetsmarknadens
parter om en inkomststabilisering. Men
det är klart att en räntehöjning skulle
få vissa återverkningar, i första hand
på hyresmarknaden, och det skulle i
sin tur försvåra möjligheterna att stabilisera
lönerna, eftersom det väl antagligen
skulle resas krav på kompensation
för en sådan levnadskostnadshöjning.

Det är många sådana endast halvt
uttalade meningar i reservationen, vilket
gör att man inte får klart för sig
vad reservanterna egentligen avse. Det
talas exempelvis om en ökning av sparandet
såsom ett medel för att effektivisera
kampanjen mot inflationen. Men
vad mena reservanterna med »mera effektiva
åtgärder än hittills» för att främja
sparandet. Mena reservanterna ett
tvångssparande, så är det bäst att säga
rent ut, att man inte räknar med att
sparandet kan bli effektivt, med mindre
än att det vidtages tvångsåtgärder.

Reservanterna skriva att eu förutsättning
för ett ökat sparande är »att förtroende
skapas för statsmakternas fasta
vilja och möjligheter att skydda penningvärdet».
Men ett sådant resonemang
kan lätt bli ett cirkelresonemang.
Man talar nämligen inte om vad det är
som erfordras för att skapa ett sådant
bättre förtroende för penningvärdet.
Anser man att exempelvis en räntehöjning
skulle återställa detta förtroende,
så är det bäst att tala om det på ett
sådant sätt, att allmänheten verkligen
får reda på vad reservanterna och deras
meningsfränder i detta avseende
önska.

Det talas om nödvändigheten av en
ytterligare konsumtionsbeskattning. Jag
har redan tidigare nämnt, att man från

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

borgerligt håll har gått emot de av regeringen
föreslagna konsumtionsskatterna,
och jag förmodar därför att reservanterna
syfta på ett återinförande
av den allmänna omsättningsskatten. Det
talas om åtgärder i produktionsfrämjande
syfte, men inte heller på denna punkt
säges det tydligt och klart vad som åsyftas.
Jag är inte riktigt säker på att reservanterna
önska ge exempelvis priskontrollen
vidgade befogenheter, som
skulle göra det möjligt för den att vidtaga
i främsta hand råvarukontingentering
för att hjälpa de effektivaste företagen
och därigenom bidraga till en
produktionsstegring. Det förklaras inte
heller om man åsyftar en dirigering av
arbetsmarknaden, så att arbetskraft
kunde flyttas över till bristområdena.

Reservationen skulle kunna tolkas så,
att om man vill nå en bättre och ökad
produktion, så måste man ovillkorligen
öka de redan nu ganska höga företagsvinsterna,
antingen genom att medge
prishöjningar eller också genom att
minska beskattningen av företagen. Det
är inte klart utsagt, men man har väl
rätt att ställa fordran på klarhet, när
reservationen nu skall föreslå ett alternativ
till den politik regeringen företräder.

Det säges i reservationen att det är
nödvändigt med en översyn av skattelagstiftningen.
Det framgår alldeles tydligt,
att reservanterna önska en modifiering
av skattereformen, främst genom
en minskning av beskattningen av bolag
och högre inkomsttagare. Då nu ändå
budgeten skall överbalanseras, får
man väl tolka uttalandet på det sättet,
att reservanterna önska lägga eu motsvarande
beskattning på de lägre inkomsttagarna,
antingen genom direkta
eller indirekta skatter. Men reservanterna
våga inte ta steget fullt ut och
klart säga ifrån att det är detta de
önska.

De föreslå en ytterligare begränsning
av investeringarna. Jag har redan tidigare
sagt att man i den nuvarande situationen
måste överväga hur mycket
som skall anslås för investeringsverksamhet
och hur mycket som skall an5
Förslit hammarens protokoll 191/8. Xr 31.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

slås för konsumtion. Samtidigt som reservanterna
framhålla nödvändigheten
av denna ytterligare investeringsbegränsning,
förklara de att investeringarna
äro otillräckliga med hänsyn till
den önskvärda rationaliseringstakten.
Följaktligen tolkar jag reservanternas
uttalande så, att de önska en ytterligare
begränsning av bostadsbyggandet.

Sedan önska reservanterna en översyn
och förenkling av förvaltningen.
Men kräva de en skärpning av importkontrollen
och investeringsbegränsningen,
så kan man ju fråga sig hur det
skall bli möjligt att samtidigt minska
på personalen i den statliga krisförvaltningen.
Det skulle ha varit önskvärt,
att reservanterna hade talat om på vilka
punkter en sådan minskning skulle
kunna ske och hur denna personal skulle
kunna överföras från kristidsorganen
till effektivt arbete. Ett sådant krav som
detta gör sig naturligtvis alltid i den
offentliga debatten, men hur det i praktiken
skall kunna genomföras samtidigt
som förvaltningsapparaten göres effektivare,
det kan i varje fall inte jag förstå.

När reservanterna slutligen önska en
ytterligare importbegränsning, slå de
väl ändå in öppna dörrar. En ny importplan
är ju under utarbetande, och
det är möjligt att vi få del av den de allra
närmaste dagarna. Denna ytterligare
nedskärning av importen kommer tyvärr
att öka spänningen inom landet,
genom att varutillgången minskas medan
köpkraftsöverskottet kvarstår. Det
är ett problem som fortfarande är olöst
och som i varje fall inte har kommit
närmare sin lösning genom reservanternas
sätt att framföra det i sin reservation.
Samma verkan får ju också ett
ökat stöd åt exporten. Om vi exportera
mera, så blir det mindre varor för oss
själva att köpa, och följaktligen blir
det svårare att placera det köpkraftsöverskott
som existerar. Sådana dubbelverkande
omständigheter klaras inte av
genom några fn rader i en reservation.

Det har redan tidigare i debatten talats
om den dubbelverkan en utländsk
kredit skulle ha. Den skulle hjälpa oss
över dagens svårigheter, men den skul -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

le inte hjälpa oss till den samhällsekonomiska
balans på längre sikt, som vi
ändå alla eftersträva.

Detta, herr talman, var bara några
korta kommentarer till reservationen.
Jag har kanske gjort dem alltför korta
för att det skulle kunna bli något riktigt
sammanhang mellan dem, men det
har jag gjort därför att tiden är så långt
framskriden. Jag kan inte finna, att det
i reservationen framförda programmet
utgör något förnuftigt och konstruktivt
alternativ till regeringspolitiken. På alla
punkter som anges mera konkret —
överläggningar med arbetsmarknadens
parter, investeringsbegränsningen, importkontrollen
— handlar regeringen
redan i stort sett på önskat sätt. Vad
reservanterna kräva utöver detta är tvetydigt
och obestämt. Det torde emellertid
framgå, om man läser mellan raderna,
att det som önskas är en allmän
omsättningsskatt, räntehöjning — vilket
betyder hvresstegring — någon form av
tvångssparande, skattesänkning för de
högre inkomsttagarna och skärpning för
de lägre. Vad jag saknar i reservationen
är ett krav på sådana fullmakter
åt priskontrollen, att den verkligen
skulle kunna vidtaga effektiva åtgärder
för att höja produktionen genom att
låta de effektivaste företagen ta hand
om de knappa resurser, som stå till
vårt förfogande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr BERGVALL: Herr talman! Med
hänsyn till den långt framskridna tiden
skall jag försöka fatta mig mycket kort.

Jag förmodar att de ärade kammarledamöter,
som ha lyssnat till herrar Nordenson
och Domö, liksom jag ha fått
klart för sig att dessa herrar i dag ägnat
lejonparten av sin kärleksfulla omvårdnat
åt folkpartiet och inte åt den socialdemokratiska
regeringen. Det är inte
utan att jag bakom dessa bägge herrars
yttranden tyckt mig spåra en viss oro.
Vad nu anledningen kan vara till denna
oro skall jag inte ge mig in på. Jag överlåter
åt de ärade kammarledamöterna att
gissa själva på den punkten!

Då jag talar om herrar Nordenson och
Domö vill jag erinra om att högern redan
1946 förde ett i och för sig mycket befogat
och riktigt tal om att budgeten måste
överbalanseras. De handlingar, som beledsagade
detta tal, inneburo emellertid ait
högern, samtidigt som den krävde den
strängaste överbalanseringen av budgeten,
företrädde de största utgifterna och de
lägsta skatterna. Handlingarna svuro fullständigt
emot orden. Och om man efter innevarande
års riksdag gjorde en summation
och även om man därvid tog hänsyn
till — jag skall inte säga kravet på omsättningsskatt,
tv herr Domö var på den
punkten mycket försiktigare än herr
Nordenson, men till högerns antydan om
en omsättningsskatt — så undrar jag om
inte resultatet skulle bli att högern rör
sig med en ganska klen överbalansering.

För övrigt är det en markerad skillnad
på herr Nordenson och herr Domö. Herr
Nordenson talar ett relativt tydligt språk,
som jag senterar, men herr Domö rör sig
med ett ganska otydligt tal. Herr Domö
talar t. ex. om att vi skola överväga en
räntehöjning och överväga både det ena
och det andra. Jag kan inte förstå varför
vi inte skulle överväga allting! Herr
Domö säger sedan, att vi skola göra
klart för oss, vilken åtgärd som kan befinnas
vara den bästa, och då ber jag
att helhjärtat få instämma med honom
och uttrycka den förhoppningen, att ingen
kammarledamot måtte arbeta med något
annat mål i sikte.

Om jag sedan kommer till statsminister
Erlander, så var mitt enda — eller
låt mig för att vara litet mera artig säga,
mitt enda bestående — intryck av hans
anförande förvåning och undran. Denna
förvåning blev icke mindre ens om jag
betraktade herr Erlanders inlägg mindre
som ett inlägg i den ekonomiska debatten
än som ett led i den pågående valrörelsen.

Vad menar egentligen hans excellens
herr statsministern med att så kraftigt
måla ut välståndet och välståndsökningen
här i landet? Är hans syfte att förtaga
verkan av den realistiska skildring
av vårt i många avseenden ganska bekymmersamma
ekonomiska läge, som

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

lämnats i bankoutskottets utlåtande? Är
det hans önskan att vi skola glömma de
allvarsord, som hans kollega, herr finansministern,
tog i munnen i januari,
då han i statsverkspropositionen yttrade:
»Den allvarliga fråga vi ställas inför
är den, om det som vunnits eller håller
på att vinnas kan bevaras, därför att det
bygger på ett fast underlag i vår produktionsutveckling,
eller om det i större
eller mindre utsträckning får uppgivas,
därför att det haft sin grund i övergående
omständigheter, såsom förbrukning
av tidigare samlade reserver»?

När herr statsministern knyter adjektivet
»fantastisk» till välståndsökningen,
undrar jag om han möjligen är ute för
att i god tid vänja medborgarna vid de
krav på välståndsökning, som de rimligen
böra ställa i det socialistiska samhälle,
som herr statsministern och hans
meningsfränder önska skapa.

Herr statsministern anför en massa
siffror, som visa att vi ha fått ett ökat
antal telefoner, ett ökat antal bilar o. s. v.
här i landet. Men jag undrar om han inte
själv har en känsla av att den välståndsökningen
är i någon mån artificiell, då
den i stor utsträckning vunnits genom
att vi förbrukat våra existerande valutareserver.
Jag hinner inte nu gå in på detaljerna,
annars skulle jag kunna ge en
lång och intressant kommentar, men jag
undrar i varje fall om man blir så mycket
rikare, så mycket mera välmående,
bara genom att köpa upp de pengar man
har.

Det förefaller inte heller som om statsministern
ännu gjort klart för sig, att
nedgången i valutareserven är en utomordentligt
allvarlig sak, inte bara därför
att den tvingar oss att införa en massa
besvärande och krångliga regleringar,
utan också därför att den tvingar oss
att köpa på marknader, där vi icke köpa
bäst och billigast. Valutakrisen är betänklig,
därför att den tvingar svenska
tjänstemän, svenska arbetare, svenska företagare
att satsa mera maskinkraft, mera
arbetskraft, göra större uppoffringar
för att framställa den kvantitet varor,
för vilken vi få byta till oss en varukvantitet
från utlandet. Jag tror inte att detta

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

är en sak, som man kan ta på ett sådant
— jag höll på att säga lättsinnigt — sätt
som statsministern gjorde i sitt yttrande.
Inser han ännu inte, att den är allvarlig
just med hänsyn till det svenska välståndet? När

statsministern i dag kom tillbaka
till sin jämförelse med utländska förhållanden,
kunde han inte ens nu utelämna
jämförelsen med under kriget ockuperade
eller krigshärjade länder. Det är
ett uttryck för den förnöjsamhetens politik,
som jag i många sammanhang haft
tillfälle att påtala.

Vad jag mest ogillar i regeringens politik
för att bekämpa inflationsfaran, det
är att regeringen hela tiden varit för
sent ute. Jag tror att de åtgärder, vi i
dag vidtaga på investeringskontrollens
område och på andra områden, skulle ha
varit fullt tillräckliga för att stoppa inflationen,
om regeringen satt in dem tidigare.
Men det ständiga felet i regeringens
politik har varit, att den för sent insett
lägets allvar och för sent velat ta
konsekvenserna av denna insikt — om
den nu verkligen förefunnits.

När herr statsministern sedan talade
om den allvarliga risken för att vi kommande
år skulle få en majoritet i riksdagen,
som på grund av tidigare uitalanden
i olika sammanhang skulle känna
sig förpliktad att helt plötsligt slopa ransoneringar,
regleringar o. d., då tror jag
att han målade på ett sätt, som han knappast
själv trodde på. Vi ha aldrig från
vårt håll sagt att man i ett huj skulle
kunna slopa regleringar och ransoneringar.
Men vi ha sagt att vi anse det
vara ett livsintresse för svenska folket
att den ekonomiska politiken föres på
ett sådant sätt, att det så snabbt som
möjligt kan bli kvitt ransoneringar och
regleringar, och på den linjen komma
vi att iortsätta att arbeta. Vi komma
inte, som statsministern och hans meningsfränder,
att leka med tanken på att
en hel del av dessa regleringar skulle bli
bestående.

Den synpunkt, som för mig är väsentligast
av alla, är emellertid den att vi
hoppas bli av med den socialdemokratiska
riksdagsmajoriteten till hösten, där -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

för att vi befara att det socialdemokratiska
partiet alltjämt — även om det för
ögonblicket döljer det — är ett socialistiskt
parti och försöker förverkliga ett
socialistiskt program. Vi önska inte se
något socialistiskt program realiserat i
vårt samhälle! För oss äro vid höstens
val icke endast dagens frågor, utan i
främsta rummet synpunkter på längre
sikt och av större räckvidd avgörande.

Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
skall be att få börja från slutet och
först vända mig till herr Bergvall —
jag hoppas han inte springer sin väg,
innan jag hinner svara honom!

Han undrade varför högern i denna
debatt vänt sig främst mot folkpartiet
och inte mot socialdemokraterna. Ja,
det har sin naturliga förklaring. Det
beror inte på den händelse, som skall
äga rum i september, utan det beror på
att i detta fall folkpartiet intagit positioner,
som varit mera utrerade än
de socialdemokratiska kammarledamöternas.
Jag har funnit mycket större
förståelse för de synpunkter, jag har anlagt
på dessa problem, på socialdemokratiskt
håll än på folkpartihåll, där
man varit ytterligt kategorisk och dogmatisk
i sin negativa inställning till de
projekt, jag ställt under debatt.

Herr Bergvall påstod vidare att högern
år 1946 hade varit inkonsekvent
och inte handlat i enlighet med sina
vackra talesätt. Jag vill erinra om att vi
den gången lade upp en budgetkalkyl,
som något avvek från övriga partiers.
Den var även ganska optimistisk. Själv
ansåg jag den väl optimistisk, men om
herr Bergvall nu ville sätta sig ned och
räkna efter, skall han finna att den
budgeten höll och att överbalanseringen
faktiskt blev fullt så stark som vi hade
ställt i utsikt. Att högern då — ehuru
med större tvekan än herr Bergvalls
parti, som var utomordentligt entusiastiskt
— var med om att avskaffa omsättningsskatten,
berodde på att man då inte
på något håll hade gjort fullt klart för
sig omsättningsskattens stora betydelse
som köpkraftsuppsugande faktor, utan

lade statsfinansiella synpunkter på problemet.

Detta är anledningen till att vi nu ha
kommit att stå längre från varandra än
vanligt.

Jag är emellertid glad att på en punkt
få instämma med herr Bergvall. Det är
när han gent emot regeringen framhåller,
att den varit för sent ute med
sina åtgärder. Det tror jag är riktigt,
och jag bar själv givit uttryck åt detta
beträffande bankoutskottets utlåtanden,
som alltid passat året innan de varit
skrivna.

Vad herr statsministerns polemik med
mig beträffar, vill jag säga, att herr
statsministern identifierade min ståndpunkt
med professor Lindahls, som jag
refererade. Det centrala i min tankegång
var betydelsen av att suga upp
köpkraft, och jag pekade då på omsättningsskatten
såsom en av de möjligheter
som stå till buds. Jag ansåg det
också vara av intresse att referera de
synpunkter, som ha framförts av olika
sakkunniga på detta område, och jag ansåg
det vara särskilt värdefullt därför,
att de i stor utsträckning vid olika tillfällen
varit sakkunniga åt regeringen.
Jag är inte beredd att på alla punkter
helt instämma i professor Lindahls synpunkter,
även om jag här har refererat
vad han har sagt.

Jag vill också med ett par ord framhålla,
att denna omsättningsskatt är
tänkt med vissa modifikationer. Herr
Englund förklarade, att en omsättningsskatt
vore omoralisk. Jag har rätt svårt
att lägga en sådan synpunkt på saken.
Jag kan däremot mycket väl förstå, att
man kan anse skatten diskutabel ur sociala
lämplighetssynpunkter. Jag refererade
därför hur professor Lindahl
tänkt sig att ta hänsyn till de sociala
synpunkterna genom införande av subventioner.

Det är sålunda såsom en alternativ
åtgärd för att göra kampen mot inflationen
effektiv, som jag har framfört
detta förslag. Jag vill än en gång understryka,
att alla de åtgärder vi kunna
vidtaga, både från det ena hållet och
det andra, ha två sidor och dubbla verk -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31

ningar, som måste vägas mot varandra.
Men jag har ansett det angeläget, att
detta alternativ framfördes i debatten.

Herr statsministern var också inne på
frågan, varför lönestabiliseringen kommit
först nu och inte tidigare. Statsministern
framhöll, att de psykologiska
förutsättningarna för en lönestabilisering
inte förelågo för låt oss säga två
år sedan. Ja, men förelågo de inte för
två år sedan, kunna de väl knappast
heller ha förelegat för fyra år sedan.
Statsministerns motivering var nämligen
den, att vissa grupper släpade efter,
men jag undrar om inte denna eftersläpning
förefanns i lika stor utsträckning
redan år 1944, då priskontrollen
utformades, och detta kunde inte vara
någon hemlighet för finansministern.
Jag kan inte förstå att förutsättningarna
för en lönestabilisering voro mindre
år 1946 än år 1944, utan bakom detta
ligger naturligtvis, att finansministern
har ändrat ståndpunkt beträffande den
politik som han ansåg borde föras.

Herr statsministern tog även upp till
bemötande talet från vissa håll om att
det skulle finnas en »kungsväg till frihet».
Jag vill understryka vad han själv
medgav att dylika uttalanden inte gjorts
från politiskt ansvarigt håll. Vi äro på
det klara med att vi inte nu plötsligt
kunna frigöra oss från restriktioner och
regleringar. Jag är tvärtom medveten
om att ingreppen måste bli ganska hårda
under den övergångstid, som vi måste
genomgå, men jag tror att vi skola kunna
arbeta oss fram till en friare linje.

Vad som emellertid gör oss rädda
för att acceptera restriktionerna, även
om vi anse dem nödvändiga, är den tendens,
som har visat sig på socialdemokratiskt
håll, att vilja permanenta dem
i stället för att följa den vackra parollen
medan ännu världskriget pågick, då
man försäkrade: Visst skola vi försöka
bli av med regleringarna så fort som
möjligt!

Vi ha redan sett tecken på denna tendens
från mycket ansvarigt håll, då man
deklarerat, att man vill permanenta priskontrollen.
Sådant är skrämmande.

Jag skulle emellertid vilja tillägga, alt

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

många av dem som tala om att det
skulle finnas en »frihetens kungsväg»
ha den uppfattningen — jag har mött
den många gånger — att det skulle vara
möjligt att släppa alla regleringar på
en gång, och detta anse de av full övertygelse,
därför att de dra analogier med
andra länder. Jag delar inte denna uppfattning,
men jag vill stryka under, och
statsministern inser nog också detta, att
dessa uttalanden göras i god tro.

Statsministern underströk starkt, att
de förhandlingar som ägt rum ha upptagits
i en uppriktig vilja att komma till
samförstånd. .Tåg kan inte underlåta att
säga, att jag har fått ett annat intryck
de gånger jag har varit med. Olika personer
ha uppträtt olika, men en viss
likgiltighet har man nog förmärkt. Jag
minns således hur under en av dessa
förhandlingar en meningfrände till herr
statsministern, herr Örne, på en punkt
gjorde vissa invändningar i en central
del av det problem som behandlades.
Han blev överlägset avspisad och gjorde
då en mycket bestämd och skarp
fråga, klar och rakt på sak. Den lämnades
obesvarad. Jag kan inte neka till
att detta på mig gjorde ett mycket nedslående
intryck av att viljan att ta upp
till saklig diskussion vad personer med
andra åsikter framförde var mycket
ringa. Jag erkänner emellertid att herr
statsministern nu, i varje fall i slutet av
sitt anförande, har låtit andra toner
ljuda. Det antecknar jag med stor tillfredsställelse.

Min värderade vän herr Strand kom
i sitt anförande med en mycket lång
lista med anmärkningar i fråga om både
vad som stod och inte stod i reservationen.
Det som stod där fann han mer
eller mindre undermåligt, och han syntes
även vilja underkänna vad som inte
stod där. Jag förstår av hans anförande,
att han funnit, att det program, som
har framlagts av hans eget parti, på alla
punkter är det enda möjliga och det
enda förnuftiga. Jag her att få framföra
en varm lyckönskan till min högt värderade
kamrat för att han på detta utomordentligt
svåra område på varje punkt,
tillsammans med sitt parti, funnit den

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

enda förnuftiga och rätta lösningen. Jag
gratulerar!

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Förvisso, herr talman, vore
mycket att säga i anledning av de anföranden,
som nu hållits, men jag skall
vid denna sena tidpunkt inskränka mig
till det nödvändigaste.

Herr Domö beklagade i sitt anförande,
att han inte fått något besked om regeringens
syn på det ekonomiska läget för
dagen. Jag kan inte förstå detta. Budgetdelegationens
besked om hur den såg
på läget i mars månad har av regeringen
presenterats för riksdagen med en
kommentar av finansministern, och därmed
är det väl alldeles klart, hur vi då
betraktade läget. Sedan dess har den
försämring inträffat på de amerikanska,
belgiska och sydamerikanska marknaderna,
för vilken jag har tillåtit mig
redogöra och vilken näppeligen den
svenska regeringen kan rå för. Jag kan
inte se att det över huvud taget under
diskussionen har framkommit någon
som helst antydan om att den redogörelse,
som jag lämnade, skulle på något
sätt ha varit oriktig eller icke tillfredsställande,
om jag bortser från detta allmänna
uttalande, att herr Domö »saknar
besked».

Herr Domö sade vidare att det nu
»fordras krafttag» och att vi måste tillgripa
en »hård linje». Ja, herr Domö,
vilken hårda linje? Jag har, så utförligt
som det varit möjligt på ett 30-minutersanförande,
tillåtit mig att skildra hur
högerreservationens »hårda linje» ser ut
i den tolkning, som herr Nordenson har
givit den. Jag trodde att bakom högerreservationen
lågo kravet på en räntehöjning
och kravet på införande av en
omsättningsskatt. I själva verket visade
det sig, att herr Nordenson trollade bort
kravet på en räntehöjning och att herr
Domö insvepte kravet på en omsättningsskatt
i sådana slöjor, att man nu
inte vet vad som är kvar. Vad är kvar
av den hårda linjen? Vad är det för
krafttag som herrarna begära, som de
nu vilja se effektuerade?

Skulle vi inte kunna komma överens
om att antingen skall man inte ta så
starka ord i sin mun eller också skall
man ge besked om vad som ligger bakom
de starka orden?

Vad regeringsproblemet beträffar kan
jag däremot säga, att jag mycket väl
förstår herr Domös tvekan. Den är ungefär
lika stor som min! Men jag skulle
vilja påpeka, att det icke är jag som utfärdat
någon inbjudan, utan det är en
annan av partiledarna, som närmast visat
sig intresserad av problemet.

Till herr Englund skulle jag vilja säga,
att om herr Englund kunde hjälpa mig
att finna en praktiskt framkomlig väg
i fråga om det mycket viktiga problem,
som han tog upp, nämligen frågan om
ungdomssparandet, skulle han göra samhället
och även mig personligen en stor
tjänst. Jag har nämligen brottats med
detta problem sedan jag såsom ordförande
i befolkningsutredningen försökte
att skissera en lösning. Jag lyckades
inte övertyga mina kolleger, utan tvärtom
övertygade de mig om att min lösning
var felaktig. Sedan dess har jag
försökt, men icke lyckats konstruera någon
invändningsfri och hållbar linje,
trots att jag anlitat den främsta expertis,
som landet har när det gäller sparandets
problem. Men kanske får jag ta detta
herr Englunds anförande såsom ett löfte
om att han skall hjälpa mig att hitta
en framkomlig praktisk linje, och vi skola
då gärna se vad vi kunna göra åt den
saken under den kommande tiden.

Herr Bergvall var förvånad, och han
var dessutom undrande. Vad är det som
har väckt hans förvåning och hans undran?
Jag lämnade några faktiska uppgifter
om den svenska standarden. Det
lär icke finnas någon som helst möjlighet
att komma förbi, att dessa siffror
äro riktiga. Herr Bergvall gjorde heller
inte något försök i det avseendet. Men
lägg märke till, ärade kammarledamöter,
att denna framställning av faktiska
förhållanden betraktar herr Bergvall såsom
en lättsinnig skönmålning, som det
inte är tillåtet att göra. Landets statsminister
får inte tala om hur det fak -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

tiskt förhåller sig, ty det ingår inte i
folkpartiets valtaktiska beräkningar.

Nej, herr Bergvall, så enkelt kommer
man inte ifrån saken! Jag har talat om
att på vissa punkter är den tavla, som
vi ha framför oss, icke enbart mörk.
Den är ljus såtillvida att vi ha fått en
kraftig standardhöjning, och detta exemplifierade
jag med standardhöjningen
på bland annat investeringsområdet.
Varför valde jag det? Jo, helt enkelt därför
att det inte här är fråga om några
bortslarvade pengar. De bostadslägenheter
vi ha, de telefonanläggningar vi ha,
de kraftverk vi ha, de finnas ju kvar.
Det hade varit en annan sak, om jag
hade börjat tala om att standarden hade
stigit på de rena lyxartiklarna. Men ett
konstaterande av att det lyckats Sverige
— inte det socialdemokratiska partiet,
inte den socialdemokratiska regeringen,
utan Sveriges näringsliv och Sveriges
statsmakter — att öka standarden i en
tid, då man i övrigt ser standarden sjunka
i land efter land — även i länder,
herr Bergvall, som icke varit med i kriget
och som icke varit ockuperade —
det framställes såsom en skönmålning.
Var vänlig bevisa att mina siffror innebära
en skönmålning!

Herr Bergvall säger vidare, att det är
en besynnerlig anspråkslöshet, när regeringschefen
använder jämförelser med
under kriget ockuperade länder. Den internationella
jämförelse, som jag gjorde,
var med Belgien och Schweiz, Förenta
staterna och Kanada, Australien och Nya
Zeeland. Varför valde jag denna konstellation?
Jo, därför att vi dagligen och
stundligen höra Belgien och Schweiz
framställas såsom efterföljansviirda
mönster. Om det då kan visas upp, att
man där visserligen bevarat sin valutareserv,
men på bekostnad av exempelvis
en stigande bostadsnöd, bör väl detta
vara tillåtet för att visa, att den ljusa
bild som den borgerliga pressen vill ge
av dessa länder, även har sina mörka
sidor. Jag lägger mig icke i dessa länders
politik, och det skulle icke ett (ögonblick
falla mig in att gå till kritik av
denna, utan jag har bara velat konstatera,
att det är en ensidig information

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

från den borgerliga pressens sida, när
den enbart framhåller våra svårigheter
och dessa länders fördelar.

Men då är det väl återigen en svartmålning
av deras förhållanden, som jag
gör mig skyldig till, när jag kommer
med fakta i målet? Jag vill slå fast, att
det inte finns någon möjlighet att driva
en upplysningsverksamhet, om man icke
får gå till fakta, om man icke får tala
om för folket hur saker och ting förhålla
sig. Om man skall få vårt folk att
förstå, att läget är allvarligt, skall man
inte börja med att skildra läget så pessimistiskt
och så långt ifrån verkligheten,
att var och en kan säga sig, att det
är en överdriven bild av situationen,
som icke motsvaras av verkligheten.
Utan man skall säga till folket just det
som jag nu sagt i snart hundratals föredrag:
Vi äro glada över att ha lyckats
uppnå vissa goda resultat, men vi skola
vara fullt på det klara med att dessa resultat
ha vunnits genom en anspänning
av det svenska folkhushållets krafter till
den grad, att det ter sig såsom en överansträngning.

Det förstår folk. Vi böra göra klart för
människorna, att vi hotas av en överansträngning,
därför att vi försökt pressa
fram en alltjämt stigande investeringsverksamhet
mot bakgrunden av risken
för en överansträngning. Då förstår folk,
att det kan behövas en andhämtningspaus.
Man kan, såsom herr Nordenson
mycket riktigt uttryckt det, få lov att
dra sig tillbaka för att ta sats till ett
nytt språng i fråga om välståndsutvecklingen.

Är detta då inte en realistisk skildring?
År det ett försök, som herr Bergvall
sade sig tro, att driva en valpropaganda,
som skall invagga folk i optimistiska
föreställningar? Tvärtom —
det är, herr Bergvall, en exakt riktig
skildring av den situation, som vi befinna
oss i. All valpropaganda skall enligt
vår mening gå ut från de faktiska
förhållandena.

Beträffande talet om att regeringen är
för sent ute skulle jag vilja konstatera,
att vad som i dagens läge bär förmörkat
vår bild är svårigheten att sälja pappers -

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

massa på den amerikanska marknaden,
det är vidare Argentinas dollarbekymmer,
som gjort att man där måst införa
importreglering, och det är Belgiens
växande importsvårigheter — ting som
således ligga helt utanför den svenska
regeringens kontroll. Skulle vi ha förutsett
dessa svårigheter år 1947? Kan herr
Bergvall ge en antydan om vilken metod
vi skulle ha använt för att möta ett eventuellt
sammanbrott på den amerikanska
pappersmarknaden år 1948? Jo, herr
Bergvall, det är möjligt, att vi kunde ha
vidtagit en åtgärd: vi skulle ha sänkt
priserna. Men jag tror inte, att de råd,
som vi ha fått från den borgerliga sidan,
gått precis i den riktningen!

Jag kommer så till den enligt min mening
allvarligaste anmärkningen i herr
Bergvalls anförande mot de synpunkter,
som jag här framfört. Jag har sagt, att vi
ju icke ens fått en antydan om ett alternativ
från folkpartiets sida till regeringens
politik. På alla punkter förklarar
man sig stödja regeringens politik, i varje
fall i handling. Då har jag menat, att
det är ödesdigert att i propagandan utanför
detta hus murar ge den föreställningen
åt valmännen, att det här är fråga
om ett systemskifte, att det är fråga
om att kasta av den sittande regeringen,
som lägger en död hand på näringslivet,
för att därigenom få ett helt annat ekonomiskt
regemente i detta land. Det är
en sådan propaganda, som vidgar klyftorna
i nationen och som gör det svårt
för den regering, som på grundval av
detta program sedan skall försöka att
driva en ekonomisk politik.

Nu kom herr Bergvall med en liten
antydan: det är riskerna för socialisering,
som för närvarande oroa näringslivet
och som alltså skulle vara anledningen
till att man, även om man stödjer
regeringspolitiken, ändå måste få
fram ett systemskifte.

Jag skall inte nu ge mig in på någon
längre diskussion av dessa ting. Det antar
jag, att man får många tillfällen att
göra under valrörelsen. Jag skulle bara
vilja säga en sak.

Många gånger under Brantings och
Per Albin Hanssons tid skrämde man,

jjnär partiet var i minoritetsställning, precis
som herr Bergvall försökte göra här
i dag, med de fruktansvärda ting, som
skulle komma att hända, när ett socialistiskt
parti fick majoritet i Sveriges riksdag.
Det är klart att det fanns människor
som trodde på detta. Det fanns
säkerligen många som sade: »Ja, Hjalmar
Branting och Per Albin Hansson
döljer sitt verkliga ansikte. De har ruskiga
planer, som de icke skall få tillfälle
att förverkliga. Vi skall hålla dem
i minnet.»

Men, herr Bergvall, att komma med
dessa 20-tals klichéer, som voro gångbara
i kampen mot ett minoritetsparii,
år 1948 i kampen mot ett majoritetsparti,
det är väl ändå ganska misslyckat.
Det är väl knappast möjligt att skrämma
bort väljarna med det hot, som socialiseringsspöket
skulle utgöra, när det socialdemokratiska
partiet haft majoritet
i Sveriges riksdag, i varje fall i andra
kammaren, sedan år 1940, utan att någonting
av dessa oerhörda skräckskildringar
blivit realiserat. Varför skulle vi
inte ha handlat, om vi ledo av denna
enligt herr Bergvall sjukliga mani, och
försökt att bryta sönder vårt näringsliv? Man

kommer icke, det vill jag säga,
att med så enkla medel som dessa 20-talets gamla slagord, vilka man nu faller
tillbaka på, lyckas vinna kampen om
majoriteten. Och här vill jag ansluta till
min varning nyss för att låta valpropagandan
gå andra linjer än dem som ett
parti anser sig böra följa i riksdagen.
Det socialdemokratiska partiet har vunnit
sin styrka genom att det obrottsligt
låtit politiken ansluta sig till vallöftena.
Jag har i dessa dagar haft anledning
att gå igenom partiets valprogram långt
tillbaka i tiden, och det är fantastiskt
att se hur noggrant partiet, sedan det
fått inflytande, har sökt att hålla vad det
sagt till sina väljare.

Det är på det sättet ett parti skapar
tillit och förtroende. Det skulle aldrig
ha gått att bygga upp det socialdemokratiska
partiet till en dominerande faktor,
om vi hade valt den metod, som oppositionen
i dag tydligen ämnar välja, näm -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

ligen att driva en politik i Sveriges riksdag
och försöka fånga röster på en annan
politik.

Herr DOMÖ: Herr talman! Statsministern
beklagar, att jag inte kunde finna
hans skildring av läget tillräckligt
uttömmande. Denna hans uppfattning
grundar sig väl närmast på att han i
sitt svar hänvisat till nationalbudgetens
beräkningar och alltför litet beaktat
dagens försvårade läge. Det är därför
vi ha olika bedömningar.

Jag har den uppfattningen, att läget
så allvarligt skärpts, att det krävs
särskilda åtgärder och även en ingående
upplysning om lägets allvar. Det
finns ingen anledning att förstora eller
förminska våra skiljaktiga meningar om
olika ting, och vi ha antagligen olika
uppfattningar, herr statsministern och
jag, även när det gäller läget för dagen
och därav betingade åtgärder. Jag
kan inte hjälpa, att jag tycker att statsministerns
skildring av läget då han
mest framhöll hur bra vi ha det ger ett
intryck, som inte är riktigt. Det kan
inte vara obekant för någon, att vi just
nu leva över våra tillgångar och att vi
urholka det framtida välståndet. Därför
är en hänvisning till den standard, som
vi för ögonblicket ha, inte av något
större bevisvärde, då vi leva upp våra
resurser.

Det är klart att vi, när vi bedöma vad
vi skola göra och inte göra, måste beakta
att det för närvarande råder en
exceptionell konjunktur, som inte kan
beräknas vara bestående, och att vi hela
tiden måste ha i synfältet risken för
att den inte skall bestå. Jag tycker mig
också ha funnit, att regeringen och även
andra se på läget mera allvarligt nu
än förut. När vi förut talat om att detta
svåra läge kunde komma, hade det
hetat, att vi svartmålade.

Nu frågar statsministern: Vad är det
då för skillnad mellan vad ni vilja göra
och vad vi vilja göra? Är det bara
de där småsakerna som skilja oss åt?

Tyvärr, herr statsminister, är det i
själva verket ganska stora olikheter i

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

uppfattningarna om vad som skall göras.

Statsministern angav i sitt anförande
de åtgärder, som han ville vara med om
att genomföra, men han avskärmar
många viktiga faktorer, som äro nödvändiga
att ta med för att komma till
rätta med problemet. Han avstår i stort
sett från den automatiskt verkande penningpolitiken,
som enligt vår mening
inte är tillräckligt beaktad. Vi anse att
det måste särskilda åtgärder till för att
minska köpkraften, bland annat skatteåtgärder,
som verkligen befrämjat sparandet.
Regeringen vill utsträcka ansträngningarna
till åtgärder över hela
fältet, man har begränsat sig alltför
mycket. Det finns inte tydligen tillräckligt
kurage för att på allvar överväga
sådana saker som en omsättningsskatt
och en eventuell räntehöjning, om läget
skulle kräva detta. Vi väja inte för sådana
åtgärder i vårt bedömande — det
är, herr Bergvall, inga slöjor — vi vilja
att alla rimliga förslag skola tagas under
allvarligt övervägande, och vi tro,
att man då knappast kan komma ifrån
en sådan ingripande sak som en ytterligare
konsumtionsbeskattning. Man får
heller inte stå främmande för att i stället
överväga tvångslån. Men tvångsupplåning
torde vara särskilt tekniskt svår
att genomföra — man kanske kan försöka
anpassa den till den nya skatteuppbörden
vid källan, men antagligen
skall man finna, att det blir enklast att
gå tillbaka till övervägande om en omsättningsskatt.
Från regeringens och
från herr Bergvalls sida säger man, att
man inte vill vara med om ytterligare
indirekt skatt.

För mig framstår det naturligtvis också
såsom ganska obehagligt att föra i
synfältet och förorda en omsättningsskatt.
Men min tvekan blir mindre då
jag väger en sådan mot andra åtgärder
i samma syfte. Jag förutsätter att
den anordnades så att den bleve tillfällig
och inte bestående, och tillfällig kan
den bli genom att pengarna inte användas
för statsutgifter i vanlig mening
utan för att avbetala skulder i riksbanken.
Då är det en tillfällig åtgärd, som

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. den allmänna ekonomiska politiken.

är lätt applicerad och kan åstadkomma
resultat. Givetvis skulle vid införande
av omsättningsskatt erforderliga justeringar
ske av den s. k. punktbeskattningen
och vissa undantag göras.

Det föreligger således betydande skillnader
i uppfattningarna om de åtgärder,
som måste krävas för att komma till
rätta med det s. k. inflationsgapet.

Till sist, herr talman, tycker jag att
det här talas för mycket om valet och
vad som efter detta kan ske. Låt oss
hålla oss till dagens uppgifter! De äro
tillräckligt stora. Valet får komma sedan.
Visserligen har det vädjats åtskilligt
till valmännen här i dag, men i det
läge, i vilket vi nu befinna oss, får inte
valutgången vara avgörande huruvida
erforderliga snabba åtgärder skola vidtagas
eller ej. Det måste ses till att det
icke heller under den närmaste tiden
sker några olyckor med vår samhällsekonomi.
Vi riksdagsmän kunna nu resa
hem, men regeringen kommer inte
ifrån sitt arbete — och sitt ansvar.

Herr BERGVALL: Herr talman! Statsministern
sade, att det var alldeles omöjligt
att använda sig av 1920-talets taktik,
då man ännu kunde skrämma för
socialdemokratien, sedan socialdemokratien
ända från 1940 hade haft majoritet
i andra kammaren och ändå inte
gjort några farliga gärningar.

Jag har alltid haft en kolossal beundran
för hans excellens statsministerns
snabba och rappa intelligens, och jag
är därför något häpen över att han inte
hunnit fundera ut, alt vi sedan 1940
haft en samlingsregering under ett
världskrig, som måhända varit litet hindersamt
för socialiseringsåtgärder, och
att vi efter världskriget dragits med
ekonomiska svårigheter, som kommit
planerna på en del monopol, exempelvis
bensinmonopolet, att kantra.

Jag vill också säga herr statsministern,
att jag inte ett ögonblick begärt
av regeringen, att den skulle ha förutsett
den vacklande massamarknaden i
Förenta staterna och dollarsvårigheterna
i Sydamerika. Jag är en ytterligt anspråkslös
man!

Men det finns annat, som det hade
varit ofantligt mycket lättare att förutse
men som regeringen ändå icke förutsett,
trots att oppositionen oavbrutet
har ropat om det i högan sky. Det är
denna brist på förutseende, som jag tycker
det är berättigat att klandra.

Jag vill också säga herr statsministern,
att man skall inte skylla så mycket
och så uteslutande på vad som sker
utomlands, då man mycket, mycket väl
vet, att det på grund av den bristande
ekonomiska jämvikten inom landet är
utomordentligt svårt att få upp exporten
till den nivå den hade före kriget.
Finge vi upp den på den nivån, kvantitativt
sett, skulle situationen för oss
te sig åtskilligt ljusare än den gör i dag.

Till sist skall jag be att få säga, att
jag vore utomordentligt förtjust, om
statsministern ville lova att för mig och
för hela folket tala om, hurudana de
verkliga förhållandena äro. Men att tala
om en fantastisk välståndsökning och
exemplifiera det med bilar och telefonapparater,
utan att samtidigt hårt
betona, att denna ökning i väsentlig
grad har finansierats genom förbrukning
av gamla reserver, det, herr statsminister,
kan jag inte finna vara något
riktigt sätt att tala om fakta.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nordenson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropostionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. subventionering av införseln av
vissa varor m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 225, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående subventionering
av införseln av vissa varor m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 284, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden
för den 28 maj 1948, föreslagit
riksdagen medgiva, dels att det av
riksdagen å riksstaten för budgetåret
1947/48 under elfte huvutiteln till Subventionering
av införseln av vissa varor
anvisade reservationsanslaget även
fortsättningsvis finge användas till därför
avsett ändamål, dels ock att för subventionering
av hushållens bränslekostnader
under år 1948/49 finge användas
ett belopp av intill 30 000 000 kronor
av de medel, som funnes tillgängliga i
kolclearingkassan.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av lierr
Mannerskantz m. fl. (1:432) och den
andra inom andra kammaren av herr
Skoglund i Doverstorp in. fl. (11:005),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 284;

dels ock cn inom andra kammaren
av herr Rubbestad väckt motion (II:
604), vari likaledes hemställts, att riksdagen
måtte avslå nämnda proposition.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
1:432 och 11:605 samt 11:604
medgiva

a) att det av riksdagen å riksstaten
för budgetåret 1947/48 under elfte huvudtiteln
till Subventionering av införseln
av vissa varor anvisade reservationsanslaget
även fortsättningsvis finge
användas till därför avsett ändamål.

b) att för subventionering av hushållens
bränslekostnader under år 1948/49
finge användas ett belopp av intill
30 000 000 kronor av de medel, som funnes
tillgängliga i kolclearingkassan.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Johan Bernhard
Johansson och Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Falla och Rubbestad ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1:432 och 11:605
samt II: 604 avslå Kungl. Maj :ts ifrågavarande
proposition.

Dessutom hade beträffande subventionering
av hushållens bränslekostnader
reservationer utan angivna yrkanden
avgivits dels av herr Boman, dels
ock av herrar Heiding, Sundelin, Ivar
Persson, Svensson i Grönvik och Malmborg
i Skövde.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten a.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Denna fråga är av penningpolitisk natur,
men penningpolitiken ha vi hållit
på med att diskutera ända sedan kl. 11
i dag, och jag skall därför inte lägga
den aspekten på frågan. .lag har endast
velat yrka bifall till den med nr 1
betecknade reservationen under framhållande
av att när man här försöker

76 Nr 31. Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m.

ge en subvention på 50 miljoner kronor,
kompletterade med besparingar på
tidigare subventioner på större belopp
än nu, så motverkar man och eliminerar
det som herr Strand talade om att
högern hade motsatt sig. Man motverkar
en nedsättning av punktbeskattningen
och ökar den i stället. Då man,
som departementschefen själv säger,
samtidigt inte kan ha något hopp om,
såsom det var tänkt från början, att
genom en subventionering av dessa varor
— hudar och bomull — kunna klara
av en kortvarig hög prisnivå, kunna vi
icke vara med om att på lång sikt bedriva
så stor subventionering, som sedan
kommer även på statstjänarnas
skattsedlar. Man har ju nämligen ansett,
att det är just för att inte försvåra den
uppgörelse, som är gjord med statstjänarna,
som man måste ge denna subvention.

Detta kommer emellertid att påverka
index mycket litet, och jag är övertygad
om att statstjänarna inse, att deras
del av skatterna är så pass stor, att de
icke ha mycket att vinna på att man
låter deras löneavtal subventioneras genom
pengar som de själva så småningom
få till så stor del betala.

Beträffande kolsubventionen tillkommer
ju dessutom den orättvisan, att
man favoriserar dem som få av myndigheterna
bestämda tilldelningar av
kolbränsle i förhållande till dem som
få nöja sig med vedbränsle, som ligger
i ungefär samma prisläge efter värmevärdet,
och denna orättvisa gör att jag
nästan tycker att den subventionen är
den mest osympatiska.

Med hänsyn till detta ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till herr J. B.
Johanssons m. fl. reservation.

Häri instämde herr Johansson, Johan
Bernhard, och herr Wehtje.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag föreställer mig att denna fråga har
gått in i dagens långa ekonomiska debatt
och där ventilerats. Det var bara ett uttryck
i herr Mannerskantz’ anförande,

som föranleder mig att lämna ett mera
klarläggande meddelande.

Det indexgenomslag, som man skulle
kunna räkna med om man i detta fall
inte subventionerar, skulle vara relativt
obetydligt, sade herr Mannerskantz. Jag
kan meddela, att vi ha en utomordentligt
obetydlig toleransmarginal att hålla oss
inom. I den uppgörelse, som är träffad
mellan regeringen och statstjänarna, är
denna marginal så pass begränsad som
till ett par enheter i 1935 års indexskala
och till omkring tre enheter i 1914 års
indexskala. Därest man icke subventionerar
dessa tre artiklar, hudar, bomull
och bränsle, så ta de jämt hälften av
den toleransmarginal, inom vilken vi ha
att arbeta.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Jag skall bara be att helt kort få motivera
reservationen nr 3). Det är nämligen
så att vi, som reserverat oss på
denna punkt, ha gått med på vad som
av utskottet föreslås under punkten a)
men inte under punkten b). Vi ha gjort
det därför att vi ha ansett oss böra i viss
mån böja oss för det förhållandet, att
den toleransmarginal, som statsrådet
Sträng har talat om, ju inte är så förfärligt
stor.

Men vi ha i alla fall menat, att man
inte kunde, såsom punkten b) var utformad
i fråga om bränslesubventionerna,
anse den tillfredsställande, ty det är
såsom det säges i propositionen, att man
av tekniska skäl har velat lägga denna
subvention uteslutande på vissa fossila
bränslen.

Jag måste för min del säga, att det
inte kan vara riktigt att endast den del
av folket, som får tilldelning av fossila
bränslen och därmed tvivelsutan får de
bekvämaste möjligheterna att tillgodose
sitt bränslebehov, dessutom skulle ha en
speciell subvention.

Nu är det visserligen så att denna
subventionering av bränslet inte behöver
för året påverka skattsedlarna —
det finns ju pengar i kolclearingkassan
— men det har också i propositionen
erkänts, att om man skulle behöva fort -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

Ang. nytt avlöningsreglemente för riksdagens verk m. m.

sätta en sådan subventionering ännu
mer, måste det föranleda en skattehöjning
eller i varje fall måste dessa subventionsmedel
täckas med inkomster på
statsbudgeten, och det är ju därför också
en fråga av budgetär betydelse.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan i punkten a). Däremot kommer
jag att yrka avslag på utskottets
hemställan i punkten b).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu ifrågavarande punkten
endast yrkats, av herr Mannerskantz,
att kammaren skulle med avslag å utskottets
hemställan godkänna motsvarande
del av den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande punkt hemställt samt
vidare enligt herr Mannerskantz’ yrkande;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 225 punkten
a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och godkännes den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning -

en genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten b.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Med hänvisning till vad jag nyss anfört
ber jag få yrka avslag på den föredragna
punkten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare, enligt
herr Ivar Perssons yrkande, på avslag
därå; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Persson, Ivar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 225 punkten
b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. nytt avlöningsreglemente för
riksdagens verk m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av delegerades
för riksdagens verk förslag till nytt avlöningsreglemente
för riksdagens verk
m. m.

Nr 31.

Lördagen den 3 juli 1948.

Ang. nytt avlöningsreglemente för riksdagens verk m. m.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte bemyndiga
delegerade för riksdagens verk

a) att utfärda avlöningsreglemente för
riksdagens verk i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av 1947 års löne- och
pensionskommitté för riksdagens verk
framlagt förslag med viss av delegerade
föreslagen ändring av 17 §,

b) att med iakttagande av vad lönekommittén
anfört framdeles vidtaga mot
företagna ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente svarande ändringar
i avlöningsreglementet för riksdagens
verk,

c) att med iakttagande av de huvudgrunder,
som i sådant hänseende kunde
beslutas för statsförvaltningen i övrigt,
och av vad lönekommittén anfört utfärda
övergångsbestämmelser,

d) att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som i sådant hänseende kunde
beslutas för statsförvaltningen i övrigt
meddela föreskrifter om löneklassplacering
av tjänstemän, som före den
1 juli 1947 erhållit ordinarie eller extra
ordinarie tjänst motsvarande lägst slutstadiet
i reglerad befordringsgång enligt
kungörelsen 1947:436, samt

e) att vidtaga de ändringar i 1947 års
tjänstepensionsreglemente för riksdagens
verk, som sammanhängde med avlöningsreglementets
ändrade benämning.

I det av 1947 års löne- och pensionskommitté
för riksdagens verk framlagda
förslaget till avlöningsreglemente var
13 § så lydande:

Innehavare av ordinarie tjänst, vilken
tillsatts medelst fullmakt eller konstitutorial,
är pliktig att låta förflytta sig till
annan stationeringsort eller annan ordinarie
tjänst vid det verk han tillhör
liksom ock, därest delegerade på framställning
av vederbörande myndighet så
pröva lämpligi, till ordinarie tjänst vid
annat riksdagens verk. Tjänsteman, som
nu sagts, är vidare pliktig att, där så av
organisatoriska skäl finnes påkallat, efter
beslut av riksdagen låta förflytta sig
till civil tjänst inom statsförvaltningen
i övrigt eller till tjänstgöring hos bank -

aktiebolag, i vilket staten innehar mer
än hälften av aktiekapitalet.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Wiberg, Lundqvist
och Fagerholm beträffande 13 §
reglementsförslaget på anförda skäl
hemställt, att paragrafen måtte erhålla
följande lydelse:

Innehavare a\ ordinarie tjänst, vilken
tillsatis medelst fullmakt eller konstitutorial,
är pliktig att låta förflytta sig
till annan stationeringsort eller annan
ordinarie jänsi vid det verk han tillhör
liksom ock, därest delegerade på framställning
av vederbörande myndighet
så pröva lämpligt, till ordinarie tjänst
vid annat riksdagens verk. Tjänsteman,
som nu sagts, är vidare pliktig att, där
så av organisatoriska skäl finnes påkallat,
efter beslut av riksdagen låta förflytta
sig till verk vid den civila statsförvaltningen.

Herr LUNDQV1ST: Herr talman! Jag
skulle gärna ha velat något utveckla de
synpunkter, som återfinnas i reservationen,
men med hänsyn till den långt
framskridna tiden nödgas jag avstå
ifrån detta och vill därför inskränka mig
till att med det anförda endast yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
Jag var icke närvarande i bankoutskottet,
då detta ärende där behandlades.
Hade jag varit det, skulle jag ha biträtt
vad som kommit till uttryck i reservationen
på de skäl, som där framhållits.

Jag vill därför meddela, att jag kommer
att rösta för reservationen, och yrkar
bifall till den.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats
dels att vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt skulle bi -

Lördagen den 3 juli 1948.

Nr 31.

Ang. nytt avlöningsreglemente för riksdagens verk m. m.

fallas, dels ock att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring beträffande
13 § i det föreslagna avlöningsreglementet,
som förordats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

52, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag till ändringar
i vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret;
och

nr 53, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om inrättande
av ny fabrikshiss vid Tumba bruk.

Vad utskottet, i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 432, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående subventionering
av införseln av vissa varor m. m.;

nr 433. i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av
extra ordinarie tjänster vid de statliga
krisorganen; samt

nr 434, i anledning av väckta motioner
angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 438, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och Turkiet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 440, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till butikstängningslag; nr

441, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till sjöarbetstidslag;
samt

nr 442, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
överflyttande på arbetarskyddsstyrelsen
av de uppgifter och befogenheter, som
tillkomma arbetsrådet.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

445, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den
15 december 1939 (nr 850) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv;

nr 446, till Konungen angående reglemente
för riksgäldskontoret; och

nr 447, till fullmäktige i riksgäldskontoret
med överlämnande av reglemente
för riksgäldskontoret.

Föredrogs och hänvisade till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade
proposition nr 297.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.21 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.