1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 2 (Riksdagens protokoll 1948:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 2

INNEHÅLL.

Sid.

Måndagen den 19 januari förmiddagen.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen.................. 3

Måndagen den 19 januari eftermiddagen.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen (forts.)........... 66

(Ytterligare fortsättning av remissdebatten se protokoll nr 3.)

1 Första kammarens protokoll 1948. Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Måndagen den 19 januari förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 25, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 kap. 17 § lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom; och

nr 26, med förslag till lag om rätt för
arrendator att bortföra stråfoder.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagen.

Sedan Kungl. Maj :t den 17 oktober
1947 utnämnt mig att från och med den
28 samma månad vara justitieråd, får
jag härmed vördsamt avsäga mig förtroendet
att vara riksdagens justitieombudsmans
ställföreträdare.

Stockholm den 16 januari 1948.

Nils Beckman.

På gjord proposition lade kammaren
berörda skrivelse till handlingarna.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde onsdagen
den 28 innevarande månad företaga val
av valmän jämte suppleanter för utseende
av ny ställföreträdare för riksdagens
justitieombudsman.

Detta förslag antogs.

Statsverkspropositionen.

Föredrogs ånyo Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, angående statsverkets tillstånd
och behov under budgetåret 1948/
49.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Då vi i dag i den svenska riksdagen
söka måla en bild av våra bekymmer
och vår oro, våra förhoppningar
och vår förtröstan, så sker detta mot
bakgrunden av en världshorisont, som
måste te sig ganska skrämmande för
frihetens vänner. Den, som till äventyrs
trodde att kampen mellan frihet
och ofrihet, mellan demokrati och diktatur
skulle vara avgjord i den stund
larmande människohopar hälsade det
andra värlskrigets vapenstillestånd, har
blivit grymt bedragen. Den pågår ännu,
med en intensitet som sällan tillförne,
med en hetsighet som när som helst
kan slå ut i våldets röda blom. Att det
här gäller medvetna, fast organiserade
ansträngningar att erövra mark och inflytande
för de kommunistiska lärorna,
är uppenbart. Det är inte fråga endast
om nationella utbrott av missnöje med
en härskande regim, utan om planlagda
försök att över hela världen resa en
kamp mellan kommunismens ideologi
och den demokratiska frihetens system.
För Sveriges folk, som inte kan tänka
sig en nationell tillvaro annat än i demokratiens
hägn, kan denna fråga inte
behöva vålla mycket grubbel. Den kommunistiska
våg, som nu sveper fram särskilt
över östra Europa, måste för oss
te sig som ett utflöde ur främmande
källor, ett uttryck för tankar och åsikter,
som ligga långt fjärran från den
demokratiska åskådning vi bekänna oss
till. Det är därför förvånande att se den
lätthet, med vilken man alltjämt på sina
håll inom det regerande partiet finner
vägen till kontakt med kommunismen,
både i praktiska frågor och i viss mån
principiella ting. .Tåg vet inte, om hans
excellens herr statsministern fortfarande
har kvar sin glada förtröstan att genom
manövrer i efterkrigsprogrammets
farvatten kunna åstadkomma det kom -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

munistiska partiets förintande. Men jag
måste säga, att om denna förklaring
alltjämt gäller och om enigheten om de
27 punkterna skulle så undanröja alla
meningsskiljaktigheter, att den principiella
motsättningen mellan demokratisk
frihet och kommunistisk diktatur
skulle bli utsuddad i det praktiska samarbetet,
så blir förklaringen för varje
dag allt mer betänklig till sin innebörd.
Här kan det inte få finnas rum för någon
tveksamhet, och det måste vara av
intresse att från det socialdemokratiska
partiets sida få ett klart besked, om man
är beredd att bekämpa den antidemokratiska,
för våra åsikter och för våra
frihetsideal främmande och fientliga
kommunismen eller om man, som en av
partiets bemärkta män en gång uttryckte
saken i ett debattinlägg, är beredd
att i samverkan med den genomföra sina
socialistiska samhällsteorier.

Mot bakgrunden av denna världsomspännande
kamp mellan demokratisk
frihet och kommunistisk diktatur och de
hämmande verkningar, som den har
på återgången till fredlig ordning och
produktion ute i Europa, te sig måhända
våra egna bekymmer tämligen
små. Det är måhända detta perspektiv
som gör, att regeringen inte försummar
något lämpligt tillfälle att erinra
det knorrande svenska folket om att vi
dock ha det oändligt mycket bättre än
man har i de länder, som direkt hemsökts
av krigets olyckor. Jag är beredd
att med den allra största välvilja nalkas
detta officiella argument. I och för
sig är det synd att med några erinringar
om den utveckling, som försiggått,
grumla den tillfredsställelse som regeringen
tydligen känner inför det förhållandet,
att dess politik dock inte
placerat oss bland de allra sämst ställda
av de europeiska länderna. Den
tröstegrund, som ligger i ett sådant konstaterande,
bör regeringen få ha orubbad.
Men inte ens i detta ljusa skimmer
kan man undgå att se, att vårt läge
ger anledning till allvarsmättade
funderingar, och det ligger då nära till
hands, så nära att man inte kan gå förbi
det, att fundera över orsakerna till

att det blivit som det är. Det finns ett
standardsvar, som duger att tillgripa i
alla väder, och det innebär en hänvisning
till den internationella utvecklingen.
Det bär ett gott stycke — det
vore dåraktigt att förneka det — men
det bär inte ända fram. Även nu måste
vi ha haft möjligheter att med vår egen
politik motverka eller förstärka de internationella
tendenserna. Den diskussion,
som finansministern härvidlag för
i sin budgetproposition, har närmast
formen av ett försvarstal. Det är förklarligt,
om hans andragande under sådana
förhållanden blir något ensidigt,
om obehagliga sidor skjutas undan eller
döljas bakom en förvillande dimridå,
medan andra, förmånligare detaljer
belysas särskilt skarpt. Speciellt angelägen
är finansministern att påvisa,
att budgeten de senaste åren uppvisat
avsevärda överskott och att det således
är oriktigt att tillvita budgeten någon
inflationsdrivande verkan. Den positiva
budgetbalansens värde skall ingalunda
bestridas, men det förtjänar anmärkas,
att överskottet till betydande del har
sitt upphov i den inflationistiska ökning
av penninginkomsterna som ägt
rum, att den således är ett tecken på
den inflation, som av olika orsaker drivits
fram. Men viktigare för det resonemang,
som bör föras med tanke på
framtiden, är väl att konstatera den
ekonomiska balansens kraftiga försämring
trots budgetsöverskottet, något som
alltså måste innebära dels att andra
faktorer verkat ännu kraftigare under de
senaste åren och dels att det budgetöverskott,
som finansministern eftersträvar
i nästa års budget, ingalunda är
den patentmedicin, som förmår lindra
våra vedermödor. Problemet påverkas
av flera faktorer, vilka måste vara
samstämda för att ge åsyftat resultat.
Om dessa andra faktorers hittillsvarande
inverkan är finansministern inte lika
öppenhjärtigt vältalig som då det gäller
att presentera budgetöverskotten.
Det skulle ha varit av intresse att höra
en utläggning av det resultat, som verkligen
framkommit ur försöket att inom
den ekonomiska balansens ram klämma

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

in avsevärda inkomstökningar med därav
följande stegrad inhemsk konsumtion
men utan motsvarande ökning av
produktionsvolymen och med den försämrade
bytesbalans gentemot utlandet,
som förött våra valutareserver och försatt
oss i ett tvångsläge, som vi nu
sprattla för att komma ur. Den slutsats,
vartill en sådan undersökning skulle
leda, kan måhända bäst utläsas i den
undvikande reflexion, som finansministern
gör i budgetpropositionens avsnitt
om den ekonomiska balansen: »Den allvarliga
fråga vi ställas inför är den om
det som vunnits eller håller på att vinnas
kan bevaras därför att det bygger
på ett fast underlag i vår produktionsutveckling
eller om det i större eller
mindre utsträckning får uppgivas därför
att det haft sin grund i övergående
omständigheter, såsom förbrukning av
tidigare samlade reserver.» I denna reflexion
finnes det sannerligen ingenting
av strålande visshet om att den
förda politiken lett oss fram till den
varaktiga standardförbättring, som man
profeterat om och hoppats på, men så
mycket mera tvekan, om inte den alltför
optimistiska skördeuppskattningen nu
hotar oss med försakelse och återgång.
I själva verket tvingas vi redan att uppgiva
en hel del av det som vunnits. Staten
tar tillbaka åtskilligt av de gåvor,
som den förut frikostigt delat ut. Hoppet
om en standardförbättring har efterträtts
av tvånget till en standardförsämring.
När man gör gällande, att denna
politik i första hand har haft till
ögonmärke att främja småfolkets bästa,
så förefaller utvecklingen ganska egendomlig
i belysning därav. Detta resultat
beror inte endast på det internationella
läget, utan det är en följd också
av regeringens ekonomiska politik, av
dess obenägenhet att i tid uppmärksamma
tecknen på lägets allvar. Ovissheten
om utvecklingens innebörd har
alltid som en skugga följt de av statsmakterna
eller inom näringslivet fattade
besluten, säger finansministern. I
så fall har regeringen sorgfälligt undvikit
att komma inom skuggans räckhåll.

Till de erfarenheter, som de gångna
åren givit, hör alltså den, att budgeten
endast är en av de faktorer, som inverka
på den ekonomiska balansen, och
att åtgärder på områden, som ligga
utanför budgetens ram, äro erforderliga
för att åstadkomma det samspel av krafter,
som är nödvändigt för ett gott resultat.
Frågorna om inkomststabilisering,
om investeringsbegränsning, om sparande
ha ett vida större inflytande än vad
budgetbalansen har, och det synes vara
uppenbart att regeringens åtgärder i
dessa ting, dess optimistiska föreställning
om det utrymme, som funnits för
expansion på dessa områden, är en av
de kraftigast verkande orsakerna till det
nuvarande läget.

Mot bakgrunden av denna erfarenhet
är det förvånande att möta den optimism,
som finansministern ånyo lägger
i dagen då han på dessa områden gör
sin kalkyl för framtiden. Han nöjer sig
inte ens med de gynnsammaste förutsättningarna
i det gynnsammaste av de
alternativ, som konjunkturinstitutet räknar
fram, utan vågar sig på ännu gynnsammare
antaganden om den ekonomiska
utvecklingen. Det kan vara sant, att
optimismen är en god sak och att tron
på framtiden är en nödvändig tillgång,
men optimismen kan bli farlig, om den
undanskymmer riskerna för framtiden.
Och denna optimism hjälper honom
dock icke ända fram. I den ena av hans
kalkyler finnes alltjämt kvar ett inflationsgap
på 1 150 miljoner kronor. Det
är en starkt reducerad summa, det medges,
men den är tillräckligt stor för
att klargöra, att en betydande del av
problemet ännu är olöst. Hur tänker
man klara detta? Vilka anvisningar har
finansministern att ge för att täcka även
den kvarstående summan? Man kan inte
begära, att oppositionen skall precisera
sin ställning, förrän regeringen själv har
preciserat sina förslag till åtgärder för
all avhjälpa krisen.

Saken blir ännu besvärligare, om man
närmare granskar kalkylens innehåll.
Den inrymmer t. ex. ingen korrektion
för eventuella lönestegringar under 1948.
Detta skulle kunna ge anledning till

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

det antagandet, att finansministern på
allvar förutsätter, att penninginkomsterna
skola förbli orubbade och att marknaden
skall befrias från det ökade tryck,
som en höjning av dessa skulle medföra.
De uppgifter, som varit synliga om
det aktuella läget, äro betydligt mer pessimistiska
till sin innebörd. Men inte
nog med detta. Auktoritativa uttalanden
från regeringens eget håll förtälja om
en helt annan inställning till lönefrågorna,
en inställning som inte rimmar
med problemets totala bortovaro i finansministerns
kalkyl. Hur går detta
ihop? Jag kan inte finna någon annan
benämning på förfarandet än bristande
redovisning av till saken hörande fakta.
Även här är en precisering från finansministerns
sida inte blott välkommen,
utan nödvändig. Den är det så
mycket mer som det här gäller en av
kardinalpunkterna i inflationsproblemet,
en av de starkast verkande faktorerna
för den ekonomiska balansens förbättrande
eller försämrande. Den omständigheten,
att saken helt förbigåtts i finansministerns
kalkyl, ger anledning att
formulera frågan på följande kanske något
hoppfulla sätt: ämnar regeringen alltså
använda hela sitt inflytande för att
för alla berörda parter klargöra det ovillkorliga
sambandet mellan förändringar
i penninginkomsterna och den ekonomiska
politik, för vars lyckliga resultat regeringen
nu går i borgen?

Jag vill för undvikande av varje missförstånd
betona, att jag inte har för avsikt
att propagera för något diktatoriskt
statsingripande på avtalsmarknaden.
Parternas förhandlingsfrihet är en så
värdefull tillgång, alt den inte bör sättas
i fara. Men det är här fråga om
förnuftigt folk med goda insikter i ekonomiska
ting, och det kan inte vara
utan betydelse att regeringen för parterna
fast och bestämt klargör läget och
vådan av att det fria köpkraftsöverskottet,
det som omedelbart kan verka på
marknaden, tillföres ytterligare förstärkning.
Då får emellertid regeringen, så
som jag ser saken, lov att själv se illusionsfritt
på utvecklingen och inte hänge
sig åt förhoppningar, som inte kunna

bestyrkas ens av några tecken till sannolikhet.
Möjligheten för regeringen att
bemästra inkomststabiliseringens problem
beror till stor del på det allvar,
med vilket man tecknar läget och dess
sannolika farligheter. Inte minst ur denna
synpunkt är illusionspolitiken skadlig
och farlig för utvecklingen. För frågan
om att förhindra en ökning av köpkraftsöverskottet
— eller, om man så vill
säga, nå en minskning av inflationsgapet
— är inkomststabiliseringen av avsevärt
större betydelse än ett eller annat
tiotal miljoner mer eller mindre i
budgetöverskottet.

Detsamma gäller om investeringspolitiken.
I fråga om investeringarna räknar
finansministern med en nedskärning
av 600 miljoner i jämförelse med 1947.
Det är vanskligt att i avsaknad av nödigt
material bedöma, huruvida ytterligare
begränsningar härvidlag äro möjliga.
Jag skulle för min del starkt vilja
understryka vikten av att man vid tillståndsgivningen
tar hänsyn till den eftersläpande
balans, som ligger i redan
påbörjade men ännu ej färdigställda
byggnader, och att man i avvaktan på
dess fastställande endast i undantagsfall
beviljar nya byggnadstillstånd. Jag är
inte alldeles övertygad om att inte de
begränsningar i investeringarna, varmed
finansministern räknat, i nuvarande läge
måste ytterligare skärpas, och i så fall
är det bättre att vara försiktig i början
än att tvingas vara det på slutet.

Även i fjolårets budget utlovades en
betydande begränsning av investeringsprogrammet,
och på sommaren 1947 föietogs
eu ytterligare reducering av detsamma.
Nu får man veta att det under
större delen av 1947 inte hände något
alls. att antalet i byggnadsyrkena sysselsatta
snarare ökade än minskade och
att man inte förrän mot slutet av året
började skönja några av verkningarna av
den bestämda begränsningen. Det är angeläget
att historien inte upprepar sig
därvidlag under 1948 och att den invesieringsbegränsning,
som man nu talar
om, inte stannar vid en plan på papperet.
Om det skulle visa sig omöjligt
att genom frivilliga åtaganden erhålla en

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

begränsning i den investering, som ligger
utanför tillståndsgivningen, lär det
bli nödvändigt att som ett led i det stora
sammanhanget yttterligare utveckla de
medel för en restriktiv kreditgivning'',
som ligga inom räckhåll.

Sparandets omfattning har ett intimt
samband med investeringsfrågan. Den
enda form av tvångssparande, som regeringen
för sin del vill ta initiativ till,
berör som bekant bolagsvinsterna, där
intresset emellertid går så långt, att man
måhända kommer att tvinga åtskilliga
företagare att låna för att kunna spara.
I övrigt litar man till det frivilliga sparandet.
Den propaganda som i detta avseende
bedrives är tacknämlig, även om
man till betydande del måste ta lånemöjligheterna
till hjälp för att kunna
genomföra sparandet. Men sparandet
bör ju inte bara bli ett mod för dagen,
utan en bestående strävan — man får
hoppas att det inte i framtiden åter
kommer att stämplas som ett föraktligt
utslag av småborgerlig kapitalism — och
därför bör propagandan bedömas inte
blott med hänsyn till dess nutida effekt
utan även med hänsyn till dess betydelse
för framtiden.

Trots propagandan visar sparstatistiken
från våra banker mycket nedslående
siffror. Sparandet är på tillbakagång,
vilket är så mycket märkligare
som detta sker i en tid av ökade penninginkomster.
Det tarvas uppenbarligen
något mer än propaganda. Om sparandets
värde äro nog de människor
medvetna, som tidigare idkat konsten.
Bli de nu likgiltigare i dess utövning, så
beror detta inte på att de förlorat förtroendet
för sparandet i och för sig,
utan på att man förlorat förtroendet för
det framtida värdet av de pengar som
sparas. Den effektivaste propagandan
för det frivilliga sparandet skulle utan
tvivel vara en annan politik från regeringens
sida, en politik som mera tog
sikte på att återställa och bevara penningvärdet
än att regera i efterkrigsprogrammets
anda. ökat förtroende för
den ekonomiska politik, som föres, är
den bästa vägen till ökat sparande.

Konjunkturinstitutets chef som haft

åtskilligt att göra med de beräkningar,
på vilka finansplanen grundas, har om
densamma förklarat, att han finner förutsättningarna
alltför optimistiska för
att bilda underlag för en försiktig ekonomisk
politik. Man förstår honom och
man känner detsamma, om man anser
att förutsättningen för att komma till
rätta med åtskilliga viktiga ting är att
se sanningen i ögonen och inte tveka att
tala om den. Finansministerns recept
skulle kanske i vissa avseenden, t. ex.
genom ett hårt utnyttjande av lagertillgångarna,
kunna i någon mån hjälpa för
för dagen men skulle ytterligare öka
riskerna för morgondagen. Men den
lättnad i det hårda läget, som därav
eventuellt skulle vara att förvänta för
dagen, kommer även den att allvarligt
äventyras, om de ljusa förhoppningarna
slå fel och om regeringen då inte är beredd
att föra en politik som kan möta
en ogynnsammare utveckling. Döbelns
medicin hade som bekant den verkan,
att om den också gjorde patienten i
morgon sjufalt värre, så hjälpte den honom
dock i dag på sina ben. Jag är
inte säker på att den medicin, som finansministern
nu utanordnar, motsvarar
ens det önskemålet. Risken för patientens
tillstånd i morgon är uppenbar,
men det är tvivelaktigt, om medicinen
ens för dagen hjälper honom upp på
benen.

I fråga om budgetöverskottet har finansministern
ansträngt sig att genom
hårda om också i viss mån kanske tvivelaktiga
åtgärder få fram en summa,
som förefaller respektabel. Det är en åtgärd,
som bör mötas med förståelse och
vars betydelse naturligtvis ej skall underskattas.
Men jag upprepar, att budgetbalansen
endast är en del och inte
ens en avgörande del av de problem,
som höra samman med den ekonomiska
balansens återställande. Det mesta ligger
utanför frågan om budgeten och
sammanhänger mindre med riksdagens
åtgöranden än med regeringens egen
politik. Den inverkan, som dessa utanför
budgeten liggande omständigheter
ha på frågan om den ekonomiska balansens
återställande, är långt mera ge -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

nomgripande än ett eller annat tiotal
miljoner kronor mer eller mindre i budgetöverskottet.
Jag nämner detta inte för
att bagatellisera frågan om budgetöverskottets
värde utan endast för att försöka
ställa in den i sitt rätta sammanhang.

Så mycket är emellertid uppenbart,
trots all den optimism som finansministern
hänger sig åt, att vårt ekonomiska
läge är högst allvarligt. Utan tvivel
skulle det vara önskvärt, att nationen i
enighet och samförstånd kunde spänna
sina krafter för att komma ut ur krisen.
Jag tror att detta nu är en av de mest
angelägna uppgifterna för den svenska
statsledningen. Men vägen till enighet
ligger i ett tillbörligt beaktande av olika
meningar och en ärlig vilja att söka
sammanjämka dem till ett helt. Jag har
för min del aldrig gjort något försök
att dölja, att en sådan vilja till samförstånd
måste vara till finnandes på ömse
sidor. Men det hör till det tragiska
i situationen, att regeringen inte förmått
inse nödvändigheten av att ta hänsyn
till andras meningar även i väsentliga
ting och att undanskjuta åtgärder,
som väcka splittring. Den har enligt
min mening missförstått det läge, i vilket
vi befinna oss. Det är inte någon
lämplig tid att genomdriva åskådningar
och programpunkter, för vilka halva
nationen står främmande. På denna väg
kan den inte åstadkomma den nationella
samling, som är önskvärd, och inte
skapa det förtroende för sin politik,
som är en förutsättning för samverkan.
Vad som bortslösats under dessa båda
sista år av socialistiskt skördearbete är
inte blott vår valutareserv, utan också
den tillgång, som låg i ett ömsesidigt
hänsynstagande och en därpå grundad
vilja till samverkan. Dessa värden ha
också råkat ut för en inflation. Det är
hög tid att de återställas, och om detta
inte kan ske med mindre än att enpartiväldets
makt brvtes, så får den saken
klargöras för den meniga allmänhet,
som i detta läge förvisso starkt känner
behovet av samling och samverkan till
rikets bästa.

Samtidigt med att statsverksproposi -

tionen avlämnades, föreläde regeringen
riksdagen förslag till några av de nya
konsumtionsskatter, som skola ge finansministern
det önskade budgetöverskottet.
De kallas för skatter på umbärliga
varor. Naturligtvis kan man tvista om
begreppets innebörd, men den, som i
bilismens tidevarv betraktar bilar som
en umbärlig vara, gör uppenbarligen
våld på sunda förnuftet. Jag finner det
nu inte alldeles uteslutet, att man även
för umbärliga varor nödgas införa någon
extra belastning, men jag tror att
man i så fall måste noga pröva verkningarna,
innan man gör sig beredd att
slå till. Det gäller inte blott den direkta,
statsfinansiella verkan av de tilltänkta
åtgärderna utan även deras inflytande
på sådana viktigare ting som prisbildningen
på för folkförsörjningen viktiga
varor. I båda dessa avseenden finnes
det anledning ställa sig något fundersam
till den skärpta motortrafikbeskattningen
i den utformning, som den fått
i skatteberedningens av finansministern
tillstyrkta förslag.

Alla indirekta skatter ha givetvis den
verkan, att de åstadkomma fördyring av
de varor, på vilka de äro lagda. Men det
är skillnad, om fördyringen drabbar varor,
som med någon befogenhet kunna
rubriceras som umbärliga, eller om den
drabbar sådana som gälla livets nödtorft.
Jag tror tyvärr att man kan befara
att en alltför stark höjning av skatterna
på motortrafiken kan i detta hänseende
medföra högst diskutabla verkningar.
Två saker äro enligt mitt förmenande
självklara vid en höjd motorbeskattning
men böra kanske ändå understrykas.
Såsom konsumtionsskatteberedningen
förutsatt i det av finansministern godkända
förslaget, bör man avstå från tanken
på den s. k. utstampningen — ett
förfärligt ord, herr talman, som leder
tanken till att bilarna angripits av något
slags mul- och klövsjuka. Vidare böra
också de pengar, som man får in vid
en höjd beskattning, i sinom tid komma
det för närvarande tyvärr rätt svältfödda
vägväsendet till godo. Jag skall
inskränka mig till dessa reflexioner. Den
tidpunkt, då kammaren får realbehand -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

la dessa förslag, ligger så nära, att det
sannolikt är en överflödsgärning att nu
draga upp en längre debatt i den delen.
Jag vill endast tillägga, att jag personligen
förutsätter, att prövningen av eventuella
förändringar i den föreslagna motorbeskattningen
skall ske från den utgångspunkten,
att de minskade inkomsterna,
om de bli av väsentlig omfattning,
skola uppvägas av besparingar på andra
håll.

Jag har, herr talman, här — som jag
antar att de flesta komma att göra —
talat om den politik som för dagen ger
oss bekymmer. Men det kommer även
en morgondag, och den är inte heller
utan intresse. Förr eller senare — låt
oss hoppas förr — komma vi att övervinna
krisen, och vårt ekonomiska liv
kan länkas in i mera normala gängor.
Men vilket system skall då komma att
betraktas som det normala? Vilket mål
skall man sätta för den politik, som
skall föra oss fram till något som liknar
ett normaltillstånd? Det finns som
bekant olika linjer att välja på. Det finns
en som ritas upp efter socialistiska föreskrifter
med statens kontrollerande och
reglerande makt främst och med den
enskilda människan längst bort i perspektivet.
Det finns en annan som följer
det socialliberala mönstret och som
låter människan, hennes frihet och hennes
ansvar för sin egen välfärd och
samhällets sunda utveckling komma
längre fram i bilden. Det finns kanske
också andra. Jag tror, att om man just
nu skulle fråga de svenska medborgarna
om vilket syftemål som den svenska
politiken bör sträva fram emot och
man fick svara alldeles oberoende av
klassynpunkter och förutfattade föreställningar,
så skulle svaret bli: »Låt oss
komma bort från den ofrihet och från
de tids- och kraftödande regleringar,
som nu belasta näringslivet och förstöra
den enskilda människans trivsel!»
Man har fält nog av föreställningen, att
statlig reglering och kontroll hjälpa mot
alla brister i samhällsekonomien och alt
staten såsom klockarfar verkligen är
den som bäst vet hur allt skall bestyras.
Statsregementet är ingen eftersträvans -

värd tillvaro, inte ens för dem som
skulle höra till de mest gynnade.

Jag motser invändningen att det regleringssamhälle,
som vi nu leva i, inte
är detsamma som ett socialistiskt samhälle.
Den invändningens riktighet kan
naturligtvis inte bestridas. Men den tar
inte bort det faktum, att även i ett under
normala förhållanden verkande socialistiskt
samhälle, som till ledande
princip har statens äganderätt eller kontroll
och statens dirigering och övervakning,
fördelningen är viktigare än
effektiviteten och bestämmandet över
medborgaren — under det förledande
namnet av »trygghet» — viktigare än
friheten. Är det mot ett sådant samhälle
som den svenska politiken i framtiden
skall syfta? Är det mot den ledstjärnan
som vi skola styra vår färd?

I sitt som vanligt mycket skickliga
radioanförande om budgetpropositionen
förklarade finansministern, att de socialiseringsprojekt,
som aktualiserades under
de ljusa och soliga sensommardagarna
1945, nu blivit undanskjutna. Undanskjutna,
men inte uppgivna. Alltjämt
leva de kvar såsom trängande
önskemål. Regleringssamhället skall, om
denna mening får råda, övergå i ett socialistiskt
samhälle. Är det en nåd att
stilla bedja om? Förvisso icke. Vi måste
skaffa oss ett annat efterkrigsprogram
än det som blivit sakrosankt under
namn av de 27 punkterna och som redan
visat sig fotat på oriktiga förutsättningar
och felaktiga bedömningar av
utvecklingen och möjligheterna. Det
är nödvändigt att återföra samhällsutvecklingen
till vägar, där friheten till
initiativ och tävlan om värdeskapande
insatser under eget ansvar på ett annat
sätt bringas i förgrunden. Det är ett
misstag att tro att människornas bästa
insatser kunna lagstiftas eller regleras
fram. Vi behöva den stimulans, som
ligger i att genom eget arbete få ökad
framgång, bättre ställning och större
möjligheter. Statens uppgift skall vara
att trygga den sociala välfärden, att
skydda vid olyckor såsom sjukdom och
arbetslöshet, att sörja för barnens fostran,
mödrarnas stöd och medborgarnas

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

ålderdom och att värna vår frihet och
främja de andliga värden, varpå vi bygga
vår kultur. Där måste samhället känna
sitt ansvar att föregripa och ej endast
bota. »Staten bör», som någon har
sagt, »göra för folket vad folket ej kan
göra självt.» Men den skall akta sig för
ett förmynderskap, vars väsen är dirigering,
reglering och kontroll och vars
anda — visserligen onormalt förpestande
— redan börjat sväva över vattnet.

Jag har, herr talman, tillåtit mig att
klandra den enligt min mening alltför
starka optimism, som präglar finansministerns
bedömning av de viktiga ekonomiska
faktorer, som utom budgeten
ha betydelse för bemästrandet av dagens
krisläge. Jag har gjort det ur den
synpunkten, att jag tror att en dylik
optimistisk bedömning är farlig, om den
hindrar igångsättandet av en politik,
som klart och vaket räknar med eu
ogynnsammare utveckling än den som
de optimistiska föreställningarna kunna
ge oss anledning förvänta. Jag vill inte
att den kritiken skall efterlämna det intrycket,
att jag klagar såsom en av dem
som inte se något slut på eller någon utväg
ur ett iråkat elände.

Finansministern har utan tvivel alldeles
rätt i sitt understrykande av att svårigheterna
kunna övervinnas och att de
inflationsdrivande krafterna inte äro
oemotståndliga. I själva verket är det
väl så, att det endast är genom förhoppningen
därom som vi skola kunna sporras
till de samfällda ansträngningar som
äro nödvändiga. Men för att komma dithän
tarvas det en politik, där man verkligen
företar en realistisk bedömning av
läget. Att grunda sitt handlande på förhoppningar,
vilkas verklighetsunderlag
är högst problematiskt, är icke en realistisk
bedömning. Ingen har i längden
nytta av en illusionspolitik utan verkligt
underlag. Finansministerns strävan
att begränsa utgifterna och överbalansera
budgeten är erkännansvärd och bör
av riksdagen behandlas med all den förståelse,
som är möjlig med hänsyn till
förslagens innebörd. Det är nödvändigt
att regeringen tar i med lika hård hand
över hela det fält, som den ekonomiska

politiken omspänner. Den måste använda
hela sitt inflytande för att få förståelse
för inkomststabiliseringens nödvändighet,
för produktionens upprätthållande
och effektivisering och för sparandets
betydelse. Fn allvarlig och intet
fördöljande rannsakan om dessa ting är
erforderlig. Den realistiska bedömning
av läget, som finansministern talar om,
är således nödvändig inte blott för att
vinna övertygelse om att detta kan bemästras.
Den är också en förutsättning
för att så skall kunna ske. Det är endast
om regeringen bygger sin politik på en
sådan grundval, som den har möjlighet
att åt densamma vinna det samlande
förtroende, som i kampen mot krisen
skulle vara ett styrkebälte.

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Jag är säker på att när den föregående
talaren kritiserar regeringens
politik, gör han det inte bara därför att
han anser det vara oppositionens skyldighet
att opponera. Jag är lika säker
på att detsamma kommer att kunna sägas
om den talare som kommer efter
mig. Vi känna dem alla som mycket resonliga
människor, som ta sina ståndpunkter
efter moget övervägande, och
jag är säker på att när de så starkt vända
sig emot den politik, som regeringen
har fört och tänker föra, beror det på
att de anse att den i väsentliga hänseenden
har varit och är förfelad, att de
själva veta, hur politiken borde ha förts
och hur den bör föras, och att det därför
skulle vara en lycka för landet, om
denna regering lämnade plats för en
annan ur deras egna led. Jag tror att den
talare för bondeförbundet, som kommer
något senare i debatten, är villig att
bedöma läget från samma sakliga synpunkter.
Just därför vågar jag mig att
göra mitt inlägg i debatten så litet polemiskt
som möjligt — i alla händelser
inte mera polemiskt än som stundens
allvar kräver.

Jag tror nämligen att det vore nyttigt,
om man just med hänsyn till att
det råder delade meningar om den politik,
som har förts, gjorde klart för sig
vilka möjligheter statsmakterna ha att

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

under nuvarande förhållanden bestämma
över ett lands ekonomiska utveckling
och var gränserna för detta inflytande
gå. Jag tror att det vore nyttigt
— inte minst för dem, som anse att det
skulle vara till gagn för landet, om vi
finge en annan regering — att göra
klart för sig vad man kan göra och vad
man inte kan göra. Herr Elon Anderssons
anförande i dag men främst mycket
av det som tidigare sagts i den offentliga
debatten ha givit mig ett intryck
av att det råder oklarhet på den
punkten. Jag har den uppfattningen,
att man i vida kretsar genom kritiken
av regeringspolitiken har fått för sig,
att i vårt nuvarande svenska samhälle
statsmakterna väsentligen bära ansvaret
för hela den ekonomiska utvecklingen.
Jag är inte säker på att en sadan allmän
uppfattning är gagnelig för dem
som sträva efter att efterträda den nuvarande
regeringen. Det är inte säkert
att man lika hastigt kan utplåna denna
föreställning, sedan det väl kommit en
ny regering. Under sådana förhållanden
tror jag att vi ha ett gemensamt intresse
av att nu något närmare undersöka vad
det är statsmakterna kunna göra och
vad de inte kunna göra.

När jag talar om att man inom oppositionen
överskattar statsmakternas möjligheter,
tänker jag inte närmast på att
vår egen ekonomiska utveckling är sammanflätad
med utvecklingen ute i världen.
Jag antecknade med tillfredsställelse
att herr Elon Andersson här underströk,
att man mycket väl inom hans
parti inser sambandet mellan vår egen
utveckling och den internationella. Det
betyder alltså att det redan i det avseendet
finns vissa gränser för vad vårt
land kan göra. Jag tror inte att man i
de bestämmande kretsarna inom oppositionen
är främmande för detta, även
om det kanske inte alltid har förefallit,
som om man ansåg det särskilt angeläget
att sprida denna sanning i vidare
kretsar.

Jag tänker i stället på de faktorer
som äro avgörande för den ekonomiska
utvecklingen i vårt eget land, särskilt i
de hänseenden som här närmast varit

på tal. Den fråga vi ställas inför är ju:
hur kommer det att gå med våra priser,
d. v. s. hur komma reellt sett våra inkomster
att utveckla sig? Vi kunna väl
allesamman vara eniga om att så länge
den nuvarande konjunkturen fortsätter
och innan vi få en verklig depression,
kommer det inte att bli tal om en
minskning av inkomsterna i pengar.
Frågan är i stället: vad komma dessa
inkomster i pengar att betyda? Hur
kommer det att gå med priserna och
med levnadskostnaderna? Ha vi möjligheter
att hindra de s. k. inflatoriska
tendenserna?

Nu ha vi kommit så långt, att vi äro
ganska eniga om vilka faktorer som här
spela en avgörande roll. Det har väl
i stort sett stått klart redan förut, men
jag tror nog att det senaste årets diskussion
varit klargörande, liksom de
framställningar som nu lämnats av konjunkturinstitutet
och i finansplanen,
där under olika rubriker sammanfattats
de punkter, på vilka över huvud taget
ett ingripande kan ske. Ty lägg märke
till — jag behöver inte erinra herr Elon
Andersson om det — att hela denna
diskussion om regeringens ansvar rör
sig helt och hållet om ingripanden från
statsmakternas sida. Om man ansåg att
sådana ingripanden skett i tillräckligt
stor omfattning eller att sådana ingripanden
över huvud taget inte äro nödvändiga,
skulle hela denna diskussion
vara överflödig.

Vi ha alltså en rad faktorer i det ekonomiska
livet som äro avgörande för
den ekonomiska utvecklingen, inte minst
för den s. k. samhällsekonomiska balansen.
Frågan är på vad sätt och hur
lånigt statsmakterna kunna öva inflytande
på dessa faktorer.

Jag tror att man inom oppositionen
förbiser att vi leva i ett samhälle, som
till en del är reglerat och till eu del
undandraget regleringar. Detsamma gäler
i stora delar av världen, och det är
detta som utgör problemet både för
statsmakterna och för de enskilda.

Herr Elon Andersson var i slutet av
sitt anförande inne på frågan om vilken
utveckling vi tänka oss efteråt. Han

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

sade ingenting om vilken tidpunkt han
syftade på med detta »efteråt», men
det var kanske inte heller nödvändigt,
eftersom vi alla äro överens om att
under den tid, som vi närmast kunna
överblicka, komma vi att leva i ett
delvis reglerat och delvis oreglerat samhälle.

Om man då vill se på de faktorer, som
det här är fråga om, så kan man mycket
väl gå ut ifrån den uppläggning som
finns i finansplanen, där det talas om
vägarna till balans. Av de faktorer, som
eventuellt kunna påverkas eller som
man skulle önska att påverka, är den
första varutillgången, eftersom denna utgör
den ena sidan av balansen och eftersom
det är alldeles avgörande, hur
stor denna varutillgång är. Den andra
sidan av balansen är, hur folk använder
sina inkomster. Det är alltså efterfrågesidan,
och där har man dels investeringarna,
dels konsumtionen. Så att
säga instucket i detta kommer statens
egen konsumtion och efterfrågan; där
ha vi den s. k. budgetbalansen. Sedan
komma vi fram till en faktor, som jag
gärna med herr Elon Andersson skall
säga är den kanske allra väsentligaste
på efterfrågesidan, nämligen inkomstbildningen,
och slutligen komma vi till
den del av det ekonomiska livet, som
har att göra med våra förbindelser med
främmande länder och där frågan gäller,
hur man skall kunna nå balans
mellan vad vi köpa utifrån och vad vi
sälja till utlandet.

Yi kunna nu gå igenom dessa faktorer
just med utgångspunkt från denna
fråga: hur långt kan statsmakternas inflytande
sträcka sig? Vad varutillgången
beträffar har den frågan tidigare varit
en av de mest omdiskuterade, ty
när man under tidigare rådande förhållanden
ständigt och jämt har varit
orolig för depression och arbetslöshet,
så har frågan alltid ställts så: vad skall
man från det allmännas sida göra för
att få full sysselsättning? Jag tror, att
på den punkten ha åsikterna kommit
varandra mycket närmare än de voro
för tio, femton, tjugu år sedan, men nu
ha vi full sysselsättning, och då är frå -

gan den: hur mycket längre kunna statens
åtgärder i och för ökning av varutillgången
sträcka sig? Detta är inte ett
problem på kort sikt, utan där kommer
det problem upp, som herr Elon Andersson
berörde i slutet av sitt anförande,
nämligen problemet om på vilka vägar
välståndet inom folket bäst skall
kunna gagnas — om det gagnas bäst
under en fullt fri tävlan mellan enskilda
individer utan något utrymme för
det allmännas företagsamhet, eller om
det gagnas bäst av att denna företagsamhet
får täcka hela fältet, eller om
man skall tänka sig någon av de otaliga
variationerna mellan dessa ytterligheter.
I alla händelser kunna vi väl vara
överens om att några avgörande ingripanden
från samhällets sida för att öka
produktionen, då full sysselsättning råder,
ingripanden som snabbt kunna
lämna resultat, icke äro sannolika. Jag
skulle till och med tro, att även de, som
anse att samhällsingripandena på detta
område redan i den omfattning de hittills
haft ha varit till skada för produktionen,
knappast mena att en avsocialisering
av någon del av näringslivet för
att ge den enskilda företagsamheten
större utrymme skulle kunna väsentligt
påverka varutillgången i det nuvarande
läget. Vi få således, kan man säga, ta
vårt näringsliv sådant det är. Vad som
är av betydelse är den fulla sysselsättningen.
Det hot mot denna, som arbetsnedläggelser
och konflikter kunna innebära,
skall jag komma tillbaka till sedan
i samband med inkomstutveckn
lingen.

Det finns emellertid en punkt, i vilken
varutillgången kan påverkas — och
förmodligen har påverkats — av statsmakternas
politik, nämligen importen.
Det är klart, att vårt näringsliv för tillgången
på vissa råvaror är hänvisat till
import, och i den mån statsmakternas
politik skulle ha försvårat importen av
sådana nödvändiga varor eller skulle
komma att försvåra den, så finns där
ett samband mellan statens politik och
produktionen. Det är kanske därför lika
gott att jag redan på den här punkten
säger några ord om importen, import -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

regleringen och vad därmed sammanhänger.

Vi ha i Sverige efter kriget haft ungefär
samma förhållanden som en rad
andra länder. Vi hade, när kriget var
slut, eller fingo snart därefter en ganska
väsentlig valutareserv, och vi kunde använda
den till att tillgodose sådana varubehov,
som under kriget hade måst
bli eftersatta. När denna valutareserv
hade tagits i bruk, inträdde ett nytt
läge, och det är detsamma för oss som
för en rad andra länder. Den enda fråga
av väsentlig betydelse som man kan
ställa sig i det sammanhanget är, om
denna import har haft den för produktionens
utveckling gynnsammaste sammansättningen
eller om en annan politik
från statsmakternas sida, där importen
inte hade lämnats fri, så länge
som nu blev fallet, skulle ha lett till en
väsentligt bättre sammansättning av importen
till vårt land. Därom är det för
närvarande ytterst svårt att uttala sig.
Att det i viss utsträckning har ägt rum
en import av konsumtionsvaror, som vi
kanske helst skulle ha undvarit, kan
nog ingen dölja för sig, men omfattningen
av denna import är icke klargjord,
och jag tror man vågar antaga, att
det väsentligaste av den import, som vi
ha finansierat med våra sparade medel,
har bestått av sådant som vi skulle ha
velat importera, även om importen hade
legat under samhällets kontroll. Och
jag vill erinra om — jag behöver kanske
inte där rikta mig till herr Elon
Andersson — att hela denna tankegång,
att vi skulle haft det bättre ställt, om
staten tidigare hade reglerat importen,
betyder att man anser att de statliga
myndigheter, som skulle fällt avgörandet
om urvalet av de importvaror som
vi hade råd att köpa, skulle visat sig
bättre förstå vad vårt näringsliv behöver
än de enskilda företagare, som nu
faktiskt ha fått bestämma över importen.
Detta kanske kan ge anledning till
några reflexioner om förhållandet mellan,
låt mig säga gemensamma överväganden
och vad den enskilde från sin
ofta mera begränsade synpunkt anser
vara det klokaste.

I fråga om bytesbalansen vill jag emellertid
tillägga, med anledning av vad
herr Elon Andersson nämnde om lagerförtäring,
att han har alldeles rätt i att
läget i vårt land kommer att te sig något
bättre, om det skulle komma att visa
sig att en inte oväsentlig del av det importöverskott,
som vi hade under år
1947, inte direkt har tagits i bruk, utan
till en betydande del har bidragit att
öka lagren och sålunda kommer till användning
under år 1948. Detta är en
kortsiktig synpunkt, men i det läge hela
världen nu befinner sig i tror jag att en
kortsiktig synpunkt av detta slag, som
tar hänsyn till ett helt år, är av betydelse.

Men detta befriar oss inte — och om
herr Elon Andersson och andra ha läst
finansplanen någorlunda noga, veta de
att detta där säges klart ut — från den
väsentliga uppgiften att tillse, att det
skapas balans mellan import och export
på för importen så goda villkor som
möjligt, dvs. med så stor export som
möjligt. Här är jag emellertid återigen
framme vid en punkt, där man får säga,
att det inte är staten som direkt bestämmer
över exporten.

Om jag går över till investeringarna,
finna vi där samma svårighet, att statsmakternas
inflytande sträcker sig över
en del av näringslivet, men kanske inte
den väsentligaste delen. I finansplanen
namnes, att mindre än 50 procent av
investeringarna ligga under kontroll och
att mer än 50 procent äro undandragna
kontroll. Var och en förstår att man här
befinner sig i ett dilemma, om jag så
får säga, som är utmärkande för alla
blandsamhällen — jag kanske för säkerhets
skull skall tillägga, att jag tror
att vi aldrig komma ifrån blandsamhället
och att jag inte heller önskar komma
ifrån det — nämligen att vi ha en central
myndighet med makt att skruva ned
investeringarna på vissa områden men
inte på andra. Och nu är frågan den:
skall man, därför att man, låt mig säga
händelsevis, liar makt att dra till vissa
skruvar, dra till dem så hårt som fordras
för att åstadkomma den nödvändiga
fastheten, trots att det vore i hög grad

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

önskvärt att man hade möjlighet att
skruva ned också andra investeringar?

Herr Elon Andersson var vänlig att
säga ett ord om det radiotal som jag
höll för några dagar sedan, och jag kan
mycket väl gripa tillbaka till detta radiotal.
Det fick inte räcka längre än 35
minuter, och jag måste alltså fatta mig
kort. Därför hann jag inte utvidga bilden
om egnaliemsbyggaren, så att den
verkligen svarade mot vårt nuvarande
samhälle. Men i ett samhälle som vårt
kan man ju inte leva på att bara bygga
sig en egen bostad, öka sin konsumtion
och hjälpa sina gamla föräldrar, utan
man måste också ha en produktiv näring.
Och det är alldeles uppenbart att
den där egnahemsbyggaren hade en sådan
näring vid sidan av sitt bostadsbyggande.
Om vi nu tänka oss att denne
egnahemsbyggare varit en liten industriidkare
av det slag, som herr Elon Andersson
säkerligen har stora sympatier
för, och han inte varit i det läget att
han själv kunnat bestämma över om den
där lilla industrien skulle skaffa sig
några nya maskiner — han hade kanske
några kompanjoner, som mot hans röst
beslutat sätta in några flera maskiner
än det sedan skulle visa sig att företaget
hade råd med — då hade denne
egnahemsbyggare varit precis i det läge,
i vilket det svenska folket nu är. Vi ha
en viss makt över bostadsbyggandet och
likaså över försörjningen av våra gamla
föräldrar, men det svenska folket har
inte möjlighet att genom sina gemensamma
organ öva något väsentligt inflytande
över hur många maskiner som
skola sättas in inom vare sig vår industri
eller vårt jordbruk.

Om jag får fortsätta jämförelsen med
egnahemsbyggaren, vill jag fråga: är
det rimligt att han skulle helt och hållet
avstå från att bygga sitt egnahem, därlör
att de andra kompanjonerna vilja
sätta in för många maskiner? Är det riktigt
tänkt att vi, därför att vi ha inflytande
över bostadsbyggandet, skola säga:
det får reduceras i sådan utsträckning,
att detta kan balansera den stora investeringen
då det gäller till exempel maskiner?
Jag tror att alla här måste er -

känna, att vi stå i ett val, där vi få göra
en avvägning. Och jag är inte säker om
att man, när det kommer till avgörandet,
på något håll inom riksdagen
skulle önska att bostadsbyggandet reduceras
kraftigare än som i regeringens
planer nu är förutsett.

Vad kan man då göra i ett samhälle,
där investeringarna bestämmas av vissa
medborgargrupper men där förutsättningen
för balans är, att dessa investeringar
hålla sig inom vissa gränser? Vi
äro här framme vid en teori — vars
innebörd för 20 år sedan verkade mycket
ny men nu har gått in i det allmänna
medvetandet även om inte människorna
formulera sin mening som teserna
i en teori — nämligen att om man
vill ha en sådan balans i samhällsekonomien,
att det inte blir vare sig prisstegring
eller prisfall, så skall man investera,
d. v. s. göra kapitalanläggningar,
som ungefär motsvara vad människorna
frivilligt vilja avstå av sina inkomster,
eller, som det heter, spara. I
den stora krisen för snart 20 år sedan
hade man detta problem. Vad som då
sades var, såsom många av oss minnas,
att det inte fanns tillräcklig företagsamhet.
Folk tyckte inte att det lönade sig
att bygga nytt, och därför blev en massa
pengar oanvända. Folk inskränkte sin
konsumtion, så att det uppkom ett stort
överskott av sparmedel, men när dessa
sparmedel inte fingo en produktiv användning,
blev en massa pengar oanvända,
och detta ledde till depression
och prissänkning.

Nu äro vi i det rakt motsatta läget:
människorna vilja spara en viss mängd
pengar — hur man skall kunna bestämma
över deras sparande, skall jag inte
nu ingå på. Om man kan hålla investeringarna
inom ramen för vad folk på
det sättet frivilligt vill avstå, får man
balans. Men skulle hland dem, som göra
kapitalutläggen, finnas en övertygelse om
att framtidsutsikterna äro ljusa, skulle
enskilda företagare ha den föreställningen,
att nu lönar det sig att bygga ut
och bygga nytt, och alltså vilja skaffa
pengar till sina investeringar utöver vad
folk frivilligt vill spara, ja, då kunna

Måndagen den 19 januari 1948 fin.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

de göra det, därför att mängden av pengar
inte är bestämd och begränsad. Pengar
skaffas genom ny kredit. Krediten
framkallar ny köpkraft. Det blir då en
brist på balans, som får uttryck i en tendens
till prisstegring. Detta gäller inte bara
de enskilda, utan också det allmänna.

Problemet är därför, hur man skall
kunna hålla investeringarna inom ramen
för tillgängliga sparmedel. Man måste
skära ned investeringarna på de områden,
som statsmakterna kunna inverka
på. I första hand kommer här bostadsbyggandet.
Man kan också säga nej till
framställningar om tillstånd att bygga
nya fabriker, men man kan inte hindra
folk att sätta in nya maskiner i de fabriker
de redan ha.

Om någon nu skulle fråga: har det
verkligen försiggått en sådan, låt mig
säga alltför stor investeringsverksamhet
under de här åren, måste ju svaret bli,
att därom inte kan råda något som helst
tvivel. Jag har i finansplanen nämnt någonting
om att alla människor under
dessa år haft optimistiska föreställningar
om den kommande utvecklingen. Man
har sagt, att detta från min sida skulle
vara ett sätt att söka komma undan
ansvaret. Det har verkligen aldrig fallit
mig in. Jag trodde att det var att konstatera
ett faktum. Om inte kammaren
tycker att jag upptar tiden för mycket,
skulle jag med ett enda litet exempel
vilja belysa den uppfattning om framtidsutsikterna,
som efter kriget bär rått
i, jag vill nästan säga, hela världen.

Vid krigets slut var det, såsom ni alla
veta, inte bara vi som gjorde upp planer
för finansiering av ett stort socialt
program och dessutom för en skattesänkning.
Vi gjorde detta på våren 194G
med, om jag inte missminner mig, ganska
stor enighet i fråga om utgångspunkter
när det gällde de framtida utsikterna.
Men denna optimistiska syn var allmän
inte bara bos oss. Ungefär samtidigt
med att vi diskuterade riktlinjerna
för vår framtida politik, ingicks ett
stort låneavtal mellan Förenta staterna
och England. Amerikanerna krävde därvid
att engelsmännen för att få detta
lån skulle förbinda sig att från och med

sommaren 1947 i viss utsträckning byta
ut pund mot dollars. Var och en, som
tänker igenom vad detta innebär, måste
säga sig, att ett sådant krav hade varit
en fullständig orimlighet, om man inte
åtminstone på den amerikanska sidan
föreställde sig, att på sommaren 1947
skulle det internationella ekonomiska
livet ha kommit i gång på ett sätt, som
man väl där skulle ha kallat normalt.
Detta visar i vilken atmosfär vi alla
ha levat, även de som nu äro i opposition
här i riksdagen.

Vad kan man då göra, för den händelse
investeringarna ta en sådan omfattning,
att de tyckas överskrida summan
av frivilliga besparingar? Ja, man
kan naturligtvis tänka sig tvångsbesparingar,
och det kan inte förnekas att de
förslag till överbalansering av budgeten,
som nu ha framlagts, äro ett steg i riktning
mot att på detta sätt tvinga fram
mera sparmedel än som frivilligt skulle
åstadkommas. Var och en förstår att
detta är en väg, som man kan gå ett
stycke. Men alldeles bortsett från den
kritik, som under de sista veckorna har
riktats mot de framlagda förslagen,
kunna vi nog alla vara ense om att
över en viss gräns i fråga om ett sådant
tvångssparande vill man inte gärna gå.
Även där äro alltså statsmakternas möjligheter
begränsade.

Jag ger herr Elon Andersson fullständigt
rätt i att budgeten bara i en viss
omfattning kan verka som balansfaktor.
Detta ligger i vad jag nyss har sagt. En
sådan inställning betecknar ett framsteg
i förhållande till tidigare föreställningar
om att budgeten skall följa de allmänna
ekonomiska konjunkturerna. Det
har tidigare varit en härskande föreställning,
att när hela folket började ha
det knappt, skulle man också skära
ned statens utgifter. Då skulle man kanske
till och med höja skatterna för att
få balans. Den inställningen tror jag att
vi nu ha kommit ifrån. Vi äro nog
ganska eniga om att under en ny depression
gå den motsatta vägen. På samma
siilt ha vi kommit ifrån den tanken,
att staten skall följa med också under
en högkonjunktur. Vi ha alla klart för

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

oss, att det bör vara tvärtom: i den
mån det är möjligt, skall statens uppgift
under en högkonjunktur vara att
hålla igen, inte minst när det gäller kapitalinvesteringar.
Den linjen har man
följt i budgeten. Men svårigheterna äro
stora, och jag förstår mycket väl det
enskilda näringslivets svårigheter att
göra begränsningar under en högkonjunktur,
då jag ser hur svårt det är för
staten att under nuvarande förhållanden
göra de nödvändiga beskärningarna.
När det gäller sådana investeringar
som utbyggandet av vattenfall och distributionsanläggningar,
är det alldeles
klart att man känner behovet därav så
starkt, inte minst på grund av den rådande
elransoneringen, att man på dessa
punkter finner det omöjligt att hålla
igen. Det är lika klart att man inte heller
när det gäller nedskärning av statens
övriga investeringar kan gå hur
långt som helst. Detta är återigen bara
ett exempel på hur det hela blir en fråga
om avvägning. Den kan naturligtvis
göras på något olika sätt, men jag tror
att meningarna där skulle kunna komma
mycket närmare varandra, om man
hade klart för sig att vad som kan göras
får hålla sig inom vissa gränser.

Finns det då inte något annat medel
att begränsa investeringarna än genom
att tvinga folk till sparande, genom
överbalansering av budgeten eller eventuellt
genom tvångslån? Jo, under fria
ekonomiska förhållanden finns, som
nog alla känna till, ett klassiskt medel
som heter räntehöjning. Om det visar
sig att människorna äro för ivriga att
låna pengar till anläggningar, så att
deras önskemål sträcka sig utöver vad
man beräknar avsättas genom frivilligt
sparande, har man utvägen att säga: höj
räntan! På det sättet driver man bort
dem, som inte ha tillräckligt goda
vinstutsikter för att ta lån till den höga
räntan. Jag skall inte här gå in på en
räntediskussion — det har inte heller
den föregående talaren gjort, och frågan
kommer kanske upp senare i debatten.
På den punkten kan man naturligtvis
ha delade meningar. I ett samhälle,
som prakiskt taget helt saknar

vad man skulle kunna kalla för sådana
fysiska kontroller som vi nu ha exempelvis
i byggnadsberedningen och annat,
i ett samhälle som väsentligen är ett
det fria näringslivets samhälle — och
det finns ju på vissa håll i världen tillnärmelser
till detta — är det naturligtvis
mycket mera rimligt än hos oss att
man tänker sig att gå räntehöjningsvägen.
Och om man följer med vad som
sker ute i världen — i Förenta staterna
och även i England, trots de fysiska
kontroller man har i detta senare land
— skall man nog finna, att vissa små
steg ha tagits till en höjning av i alla
händelser den korta räntan. Men även i
till exempel Förenta staterna är man
ganska rädd för att gripa till detta medel.
Man är orolig för att det skall få
alltför svåra verkningar. En mycket liten
räntehöjning har nämligen — såsom
det är skrivet i finansplanen och
som jag tror är riktigt — en mycket liten,
för att inte säga en alldeles omärklig
effekt. Och en mycket stor räntehöjning
vågar man inte tillgripa.

Det finns emellertid andra vägar till
kreditbegränsning. Vid överläggningar
med bankofullmäktige har jag funnit,
såsom det säges i finansplanen, att fullmäktige
redan äro inne på den linjen
och kanske komma att gå vidare därvidlag.
Allt som kan vinnas på detta område
bör hälsas med tillfredsställelse.

Den stora frågan i herr Elon Anderssons
tal var frågan om lönerna. Herr
Andersson skyndade sig själv att uttala,
att han inte önskade några lagstiftande
ingrepp från statens sida på detta område
— jag tror att det var så han menade.
Hela området för inkomstbildningen
är på samma sätt som övriga områden
delvis reglerat, delvis oreglerat.
Vi känna ju alla till att det allmänna i
viss utsträckning kontrollerar priserna
och därmed inkomstbildningen när det
gäller varor av olika slag, som säljas av
företagare. Men jag behöver väl inte i
denna kammare — där vi under de sist
förflutna åren fått åhöra upprepade föreläsningar
av en förutvarande chef för
priskontrollnämnden om vilka svårigheter
priskontrollen har att kämpa med

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

och hur omöjligt det är att sätta all sin
lit till en sådan priskontroll — framhålla,
hur begränsad statsmakternas förmåga
i olika hänseenden är när det gäller
att bestämma de enskilda företagarnas
inkomster. Detta gäller inte bara industrivaror
och annat, utan också jordbruksprodukter,
vilkas prissättning ju
praktiskt taget helt ligger under statsmakternas
kontroll. Jag har dock inte
något minne av att de, som nu äro i opposition
mot inkomstökningar, ha varit
de ivrigaste att hålla igen när det gällt
prishöjningar.

Däremot har man naturligtvis riktat
sig mot löntagarna. Det skulle vara mycket
att säga om hela löneutvecklingen
både under de förflutna åren och under
den tid som kommer. Jag har uppmärksammat
att man från folkpartiets sida —
jag tror det var vid förra årets remissdebatt
— deklarerade en uppfattning,
som i ett avseende alldeles överensstämmer
med den som regeringen har gett
uttryck åt. Det gällde löneregleringen
för statstjänarna, som man har påstått
bröt igenom det s. k. lönestoppet och
som man därför från vissa håll har betecknat
såsom det stora syndafallet i
fråga om den ekonomiska politik, som
fördes under kriget. Jag tror att talesmannen
för folkpartiet uttryckte precis
regeringens mening när han sade, att löneregleringen
för statstjänarna praktiskt
taget inte har inneburit något annat
än en anpassning av penninglönerna
till, låt mig säga den reala nivå, som
dessa löner hade före kriget. Jag skulle
vilja säga, att något därutöver har nog
löneökningen gått, utom när det gäller
de allra högsta lönegraderna. I fråga om
de s. k. lägre dyrorterna har utan tvivel
en inte oväsentlig förbättring skett.
Men om man är överens om att en sådan
lönereglering var motiverad — alltså
motiverad så som alla dylika åtgärder
måste motiveras, niimligen med den
uppfattningen om landets ekonomiska
läge, att vi tämligen omedelbart efter
kriget hade nått upp till en real välståndsstandard,
som gott kunde jämföras
med den vi hade år 1939 och som
alltså gjorde det rimligt att statstjänarna

2 Första kammarens protokoll 1948. Nr 2.

begärde att få sin andel av denna förändring
-— kan man ju inte heller i fråga
om övriga löntagargruppers krav vara
kritisk, såvida man inte anser sig
kunna påvisa att dessa löntagargrupper
ha gått ett åtminstone rätt väsentligt
stycke utöver vad man för statstjänarnas
del ansåg rimligt.

Här äro vi inne på ett område som
det är mycket svårt att bedöma. Att vissa
låglönegrupper ha kommit upp ett gott
stycke över sin lönenivå år 1939, är
utan tvivel riktigt. Vi ha också tagit
konsekvenserna därav, då vi ansett att
lantarbetarna borde få bättre betalt.
Även om denna löneökning skulle betyda,
att alla andra medborgare skulle få
betala högre priser på jordbrukets produkter,
har därom rått enighet. I fråga
om vissa andra låglönegrupper har det
varit på samma sätt. Jag skulle därför
kanske våga säga att jag har svårt att
se, att den lönepolitik, som fram till nu
förts från organisationernas sida, har
gått så bestämt utöver gränserna för vad
vi kunna kosta på oss, att man skulle
behöva säga att där ligger någon betydande
anledning till sådana svårigheter
som man nu talar om att vi ha.

Jag kan inte underlåta att påpeka, att
herr Elon Anderssons anförande liksom
en mycket stor del av den offentliga debatten,
där man går till attack mot regeringen
och dess politik, stillatigande
bygger på den förutsättningen, att vi nu
i vårt land skulle befinna oss i något
slags sorglig belägenhet. Vi ha dock full
sysselsättning. Folk har i vårt land för
närvarande, tror jag, reala inkomster
som ligga något högre än vad man någonsin
tidigare haft. Att vi på vissa områden
ha gjort investeringar, som kanske
äro något för stora, och att vi inte
ha fördelat importen från främmande
länder på det sätt, som kanske hade varit
det allra bästa, kan man medge utan
att därför göra sig till tolk för den
mörkmålning av vårt folks nuvarande
läge, som nu är så vanlig i den offentliga
diskussionen.

Vad vi ha att göra med är riskerna.
Dessa risker behöver ingen förneka,
även om man anser att de kunna be -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

mästras, och jag skulle till min glädje
kunna anteckna, att även herr Elon Andersson
i sitt tal — såsom framgick, om
man lyssnade på honom noga — i grund
och botten hade samma uppfattning. Det
som för honom var det väsentliga var
frågan om hur det går med inkomstbildningen
i fortsättningen. Jag fick det
bestämda intrycket av herr Elon Anderssons
anförande, att om man kunde
hålla inkomsterna i pengar någorlunda
fasta från och med nu under en viss
tid, skulle vårt ekonomiska läge inte
vara så särdeles bekymmersamt. Jag vill
emellertid erinra om att när han samtidigt
citerade konjunkturinstitutets chef
och konjunkturinstitutets rapport, förbegick
han att den ogynnsamma teckning
av framtiden, som där kommer
fram, icke är byggd på föreställningen
om nya inkomstökningar. Hela det s. k.
inflatoriska gap, som man där inte konstaterar
men gissar sig till såsom möjligt,
har kommit till under antagande
av att inkomsterna under år 1948 icke
•— jag tänker då på mellanalternativet
—- skola vara högre än de för närvarande
äro. Under sådana förhållanden
tycker jag snarast att herr Elon Andersson
borde vara intresserad av att, tillsammans
med regeringen höll jag på
att säga, överväga, om inte man har anledning
att reducera de faror, som konjunkturinstitutet
har tecknat.

Jag skall inte avsluta vad jag har att
säga om lönerna utan ytterligare ett påpekande.
Det är riktigt — jag hoppas
det åtminstone — att regeringens ord
har något att betyda för de stora löntagarmassorna.
Jag säger »något». Jag
vet inte, om man inom oppositionen har
den känslan, att de som sitta i ledningen
för de politiska partierna, även om
de komma i regeringsställning, skulle
kunna på något väsentligt sätt behärska
de ekonomiska kraven från de stora medborgargrupper,
på vilka de stödja sitt
politiska inflytande. Jag hoppas att regeringens
ord har något att betyda, och
vi ha inte heller dolt att vi i detta läge
anse, att utrymmet för höjningar av inkomsterna
i pengar för alla samhällsgrupper
är så begränsat, att man lika

väl skulle kunna säga att det praktiskt
taget inte finns. Men man får inte dölja
för sig att dessa önskemål om ökade inkomster
te sig något annorlunda på olika
områden. När vi trots dessa svårigheter
och trots denna önskan om att
hålla inkomsterna fasta, redan nu ha
börjat utbetala pengar till stora medborgargrupper
och därmed höja deras
inkomststandard — det gäller både folkpensionärerna
och familjerna med barn
— är jag säker på att man på de flesta
håll inte anser detta strida emot uppfattningen
om att inkomsterna praktiskt
taget skola hållas fasta. Ja, säger
man, men det vi betala ut till folkpensionärer
och det vi betala ut till barnbidrag
få vi andra släppa till, och då
blir det ju inte några samlade ökade inkomster.
Det är riktigt. Men från löntagarnas
sida iakttar man, hur svårt det
har varit för statsmakterna att begränsa
priserna genom priskontroll, vilket medfört
högst betydande vinster inom företagen.
Skulle man då inte kunna förstå
de löntagare som säga: »Är det alldeles
nödvändigt att dessa vinster ograverade
ligga just på företagarsidan? Skulle
vi inte kunna dela på dessa vinster, så
att även vi få litet med av dem? Det
skulle ju inte öka de samlade inkomsterna
i samhället.»

Herr Elon Andersson erinrade med
all rätt om den besinningsfullhet och
den moderation som har varit och är
utmärkande för den svenska fackföreningsrörelsens
ledning. Men om herr
Elon Andersson och andra ha gjort den
iakttagelsen och givit det erkännandet,
tror jag att de också ha anledning att
fästa avseende vid vad fackföreningsledningen
har att säga om det läge som
har uppstått — hurusom när dessa väldiga
företagsvinster ha kommit till offentligheten,
inte bara inom deras djupa
led utan också hos dem själva tvivel har
uppstått, om en sådan moderation verkligen
hade tillräckligt stark grund.

Herr Elon Andersson talade ganska
mycket om det förtroende som man
från regeringens sida måste skapa inom
olika samhällsgrupper. Jag undrar, om
det inte är skäl att tänka på att den

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

svenska löntagarklassen ändå är den
största av alla samhällsklasser, och om
den förlorar förtroendet för regeringens
objektiva syn på läget, kanske det är en
ännu större förlust än om några tiotusentals
stora förmögenhetsägare förlora
detta förtroende.

Jag har här uttalat min mening, och
den är att det praktiskt taget inte finns
något utrymme för nya inkomststegringar.
Det hindrar inte att en fördelning
på annat sätt skulle kunna ske, om
bara inte pengarna omedelbart komma
till användning, men den tankegången
skall jag inte här ta upp.

När vi sålunda se, hur begränsad
statsmakternas förmåga är till vissa områden,
när vi se, hur besvärligt det kan
vara att använda de skruvar, som verkligen
regeringen har hand om, över en
viss gräns, vore det då inte rimligare
att man från alla sidor vore litet mera
intresserad av att se, om inte regeringen
möjligen kan ha rätt i sin, som det heter,
optimistiska bedömning av läget i
stället för att självfallet utgå från att
läget är så svart som man över huvud
taget kan måla det. Skulle det inte kunna
vara av intresse att ställa frågan,
om inte den balans för år 1948, som regeringen
har åstadkommit, kanske närmare
överensstämmer med verkligheten,
än den mörka bild, som jag mycket
väl kan förstå att det kan vara politiskt
önskvärt att utmåla, men som
det, om man vill se kanske även sin egen
framtid på litet längre sikt, måhända
inte är så klokt att måla.

Vad vi ha gjort, när vi försökt bedöma
framtiden, är det ännu inte säkert
grundade antagandet — men ett
antagande som har åtskilligt för sig och
som vi väl om någon tid få se hur pass
hållbart det är — att det importöverskott,
som konjunkturinstitutet räknar
såsom ett minus i 1948 års balans, till
en väsentlig del är eu illusion och att
således i verkligheten endast en del därav
är borta och att den andra delen ligger
i våra lager.

En annan sak, som jag tror är alldeles
nödvändig att göra, är att rätta till
en beräkning av konjunkturinstitutet,

vilket skulle medföra att tillgångarna för
nästa år få räknas till kanske 500 miljoner
kronor högre, därför att man skall
räkna i ett annat penningvärde. Om man
sedan vågar göra det optimistiska antagandet
— om vi kunna kalla det för
optimistiskt — att vi under år 1948 skola
producera lika bra som vi producerade
under år 1947 —- och man får väl ändå
hoppas att de väldiga investeringar, som
ha skett under de senaste åren, så småningom
skola mogna och leda till en
ökad produktion och att man inte skall
behöva räkna med en tillbakagång i all
den produktion, som är undandragen naturkrafternas
inflytande, vilket vi självfallet
inte kunna behärska —- skulle
balans vara att nå under år 1948 utan
någon nämnvärd prisstegring. Dessa antaganden
förefalla mig inte vara på något
sätt optimistiska i den betydelsen, att
de försöka bortse från verkligheten.

Jag tror, att det varit bra, om herr
Elon Andersson hade velat litet starkare
understryka vad han, såsom den
resonlige man han är, inte kunde underlåta
att ändå säga, nämligen att vi behöva,
jag vill inte kalla det för optimism,
men att vi behöva undvika en onödig
och icke grundad pessimism, om vi verkligen
med gemensamma krafter skola
försöka att komma över de närmaste
allvarliga åren. Om vi äro överens om
det, förefaller det, som om man inte
gjorde någon nyttig gärning genom att,
längre än ens samvete bjuder, måla ut
farorna som hota oss, ty ingen skall dölja
för sig, att när det gäller det ekonomiska
livet den psykologiska atmosfären
spelar en roll, och det är ganska naturligt
att de människor, som dagligen
läsa i sina tidningar att deras pengar
komma att förlora i värde och även höra
sina aktade representanter i riksdagen
stiga upp och säga detta, inte våga behålla
sina pengar eller spara några pengar
därför att de då räkna med att priserna
skola stiga. Det är klart alt man
kanske inte bör överskatta den inverkan
som detta har, men jag tror inte
heller att man bör underskatta den.

När jag på detta sätt, kanske alltför
länge, har uppehållit mig vid de svårig -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

heter man har att möta, då man som vi
leva i ett delvis reglerat samhälle, är
det klart att många kasta längtande blickar
inte bara in i framtiden till ett samhälle,
där man skall slippa dessa regleringar,
utan också fråga sig, om vi inte
redan nu skulle kunna vandra en annan
väg eller om vi inte borde ha vandrat en
annan väg. Ja, ännu för något år sedan
kanske den lockelsen hade kunnat förmå
många att säga: hela den regleringspolitik,
som vi ha fört här i landet, är
felaktig. Vi borde omedelbart, när kriget
var slut, ha slopat alla kontroller och
överlämnat allt åt vad som kallas för
det fria näringslivets krafter. Jag tror
inte detta är möjligt i dag, när vi se,
hur det har gått i de länder, där man
har försökt det. Jag behöver inte nämna
Förenta staterna, som ju står i en sådan
särklass i alla hänseenden, att alla jämförelser
med ett litet land som vårt kunna
förklaras vara föga grundade. Men
det är ett faktum att i Förenta staterna,
där man någorlunda hastigt gjorde sig
av med kontrollerna, har man under dessa
år, särskilt det sista året, haft en
prisstegring, som, om vi hade haft den
i vårt land, kunde ha lämnat verklig
grund för de svartmålningar om inflation,
som oppositionen nu på detta lilla
underlag av några procents prisstegring
så långt tillbaka som från år 1945 ändå
bygger upp. Jag skall i stället ta ett land
som Kanada, som i många hänseenden är
mera jämförligt med vårt. Där har man
efter kriget också slopat kontrollerna
och praktiskt taget all prisreglering. Kanada
hade en valutareserv många gånger
större än vår, men landet befinner sig
nu i precis samma läge som vi. Det har
haft samma importöverskott från Förenta
staterna sedan gammalt. Det har
haft samma utvägar som vi att betala
Förenta staterna med hjälp av de pengar,
som man har förtjänat i England och
på andra håll. När man nu inte längre
kan få växla sina pund emot dollars,
har man fått göra sin importreglering
och sina kraftiga höjningar på konsumtionsvarorna
för att så att säga vinna
litet mera balans. Under de sista åren
har prisnivån och levnadskostnaderna i

Kanada stigit ungefär lika mycket som i
Förenta staterna. När man ser detta tror
jag man kan säga, att herr Elon Andersson
kanske var litet väl mycket valtalare
för 1948 och inte så mycket förstakammargruppens
ledare, då han frågade, om
regeringen verkligen skulle vara nöjd
med att vi inte ha det allra sämst. På
det vill jag svara, att även om vi jämföra
oss, inte bara med andra länder i
Europa, utan med länder, som äro välmående
på samma sätt som Sverige är
välmående, således länder som Förenta
staterna och Kanada, som ha det bäst
ställt men som ha samma slags svårigheter
som vi, måste vi i sanningens namn
säga, att vi inte så illa klara den jämförelsen.

Herr Elon Andersson började med att
tala om förhållandet till kommunisterna,
och han slutade med frågan, hur det
skall bli med näringslivet i framtiden.
Jag skall knyta ihop dessa båda frågor.

Vad beträffar frågan, hur vår världsdel
skall kunna komma på fötter och
göra det med bevarande av vad vi bruka
kalla för västerländska föreställningar
om personlig och medborgerlig frihet,
så är det min bestämda övertygelse, och
jag tror att den kommer att spridas i
allt vidare kretsar, att återuppbyggnadsarbetet
i Europa inte kommer att kunna
ske med framgång, om inte bakom det
stå de stora massor av människor, som
i olika former samla sina förhoppningar
om framtiden i ordet socialism. Vi
kunna inte i denna del av världen räkna
med att återvända till ett ekonomiskt liv
av det slag, som man har västerut och
som väl ändå herr Elon Andersson väsentligen
har som sitt ideal. Vi vilja lika
litet välja det man har österut. Vi tro
att det finns en annan väg, som vi mycket
väl kunna kalla den tredje vägen, en
väg som förenar det socialistiska kravet
på solidaritet och utjämning av klassmotsättningarna
med bevarandet av den
medborgerliga friheten och all den ekonomiska
frihet som är förenlig med det
helas bästa.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag tror
att den ekumeniska stämning, som en

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

stund gjorde sig gällande här i kammaren,
kan utgöra skäl för mig att börja
med ett uttalande, som också är ekumeniskt
så till vida att jag delar det
allmänna omdöme om vår finansminister,
som säger att han är en intressant
och originell man. Herr Wigforss lade
ju mot slutet av sitt anförande upp en
plaidoyer för socialismen, och det är
ju en ganska originell åtgärd i en remissdebatt.

När jag hörde att finansministern fick
ordet gav det en känsla av att han var
som en ivrig kapplöpningshäst, som var
orolig för att försumma ett starttillfälle.
Finansministern försummade heller inte
sitt starttillfälle. Regeringen lägger ju
fram vad den vill lägga fram i sin statsverksproposition.
Där talar regeringen,
och där har finansministern talat mycket
och utförligt, nämligen i finansplanen.
Men han kan inte underlåta att,
innan han vet vad oppositionen har att
komma med, förtydliga, komplettera och
ibland på ett förbryllande sätt söka lägga
upp andra spår för att oppositionen
skall följa honom i dem. Jag kan, herr
talman, inte undgå att karakterisera den
metod, som nu vid flera tillfällen tilllämpats
av den socialdemokratiska regeringen,
såsom ganska anmärkningsvärd.
Det hindrar givetvis inte att vi
skola återgå till och söka koncentrera
oss på statsverkspropositionen varjämte
vi även skola försöka att ta upp de nya
synpunkter, som finansministern här
dragit fram.

Jag kan inte underlåta att starkt reagera
mot en del av de redogörelser för
läget som finansministern kom med.
Han försökte måla en bild, där svårigheterna
för landet visserligen inte saknades,
men där de voro obetydliga, och
där det visserligen fanns risker, men av
sådant slag, att de relativt lätt kunde
bemästras. Ja, visst måste alla svårigheter
bemästras, men jag betvivlar på det
kraftigaste, att den socialdemokratiska
regering, som herr Wigforss iir stark
man i, kommer att kunna bemästra de
svårigheter, som den i hög grad själv
har varit med om att skapa.

Finansministern var synnerligen ange -

lägen att framhålla, att vad som var att
göra hade regeringen gjort och att det
var ganska litet en regering överhuvudtaget
kunde göra i nuvarande situation.
Han uttryckte det så, att regeringen har
ansvar för de åtgärder som den vidtar
— i övrigt kunde den inte göra så mycket.
Men, herr finansminister, det är
inte bara genom åtgärder, genom förslag
till riksdagen eller beslut av regeringen
själv, som en regering kan åstadkomma
någonting, utan det är också genom de
föreställningar, som den kan inge ett
folk. En regering har en mycket stor
makt att omkring sig samla folket, när
det gäller att övervinna svårigheter, att
osjälviskt genom samfällda åtgärder söka
komma fram till ett bättre läge. Det
förtroende, som en regering kan inge,
spelar kanske många gånger en större
roll än de direkt statliga ingripanden
som den kan företa.

När jag konstaterat detta, frågar jag:
har denna regering åstadkommit en sådan
föreställning om nödvändig anpassning,
som den nuvarande situationen
kräver? Enligt min mening ingalunda.
Den söker att släta över svårigheterna,
och finansministern har på ett ganska
drastiskt sätt sökt att måla upp en bild,
som enligt min mening icke helt är överensstämmande
med verkligheten. Finansministern
beskyllde herr Elon Andersson
för att i någon mån valtala inför
valen 1948. Ha vi i första kammaren
hört ett mera utpräglat valtal än det
finansministern här har presterat? Jag
kan icke erinra mig ha gjort det.

Det kan emellertid vara anledning att
försöka granska den attityd, som finansministern
nu intar. Han har nog rätt i
att regeringen inte har någon dans på
rosor. Inte ens vår lättfotade finansminister
har det så lätt i piruetterna. Regeringen
har ingen anledning att för
mycket skylla på omständigheter varöver
den ej kunnat råda. Regeringen
har tidigare sagt, att den förmår mycket
och att det är denna regering som
skall leda utvecklingen. Nu låter det på
ett helt annat sätt.

Finansministern är en mästare i att
»tala om annat», när han så vill, och

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

han försökte nog dra oss in på ett sidospår,
men jag skall försöka hålla mig
till statsverkspropositionen och vad regeringen
där har sagt. Debatten bör i någon
mån beröra propositionen. Det är
då, herr talman, en omständighet som
jag först skulle vilja dra fram.

Vi valda ombud för Sveriges folk
fingo i år del av regeringens förslag betydligt
tidigare i vår egenskap av tidningsprenumeranter
än i vår egenskap
av riksdagsledamöter. Det är på intet
sätt en enskild riksdagsmans sak att uttala
sig om hur något sådant varit möjligt.
Jag inskränker mig därför till att
bestämt deklarera, att det inte är förenligt
med riksdagens värdighet, att kommunikationen
mellan den och regeringen
sker via tidningspressen.

De finansplaner, som bilagts de senaste
årens statsverkspropositioner, ha
alltmer fått karaktären av filosofiska
essäer. Författaren argumenterar fram
och tillbaka, och den arme läsaren
kastas från synpunkt till synpunkt likt
näsduken i den gamla leken »ett skepp
kommer lastat», och skeppet kommer
lastat med sifferuppgifter, omdömen,
fakta och förhoppningar i en förbryllande
blandning.

Det är en ringa tröst att få veta att
om produktionen hålles uppe, för att
inte tala om om den i någon mån kunde
ökas, då synas övriga åtgärder, som
innefattas i programmet för den ekonomiska
politiken, vara av den natur,
att de ogynnsamma faktorerna skulle
uppvägas. Nationalekonomisk visdom —
även i populär form -— har sin begränsning
såsom surrogat för klara direktiv
och öppna besked.

I år har finansplanen utformats som
ett försvar icke blott för statsrådet Wigforss’
finanspolitik utan för socialdemokratisk
politik överhuvudtaget. Finansplanen
har alltså blivit en sammanfattning
av de ursäkter man åberopar
för den glidande nödfallspolitik vår socialdemokratiska
regering sett sig tvungen
föra, sedan den sent omsider upptäckte
att den ekonomiska verkligheten
inte motsvarade de krav man ställde på
den, då man funderade ut arbetarrö -

relsens så kallade efterkrigsprogram.
Den planhushållarregering, som hösten
1945 kampglad spände sig framför den
svenska fredsekonomiens kärra, låter
man försvinna. Den återfinns nu bakom
vagnen, och mellan skaklarna vrenskas
den internationella krisen — dollarkrisen.
Förvandlingskonsten vittnar om
blygsamhet och klädsam anspråkslöshet
— märklig och anmärkningsvärd, då
den återfinns hos företrädare för den
politiska riktning, som gör anspråk på
särskild förmåga att kunna leda ett
lands ekonomi. Vi fingo nyss i finansministerns
anförande en illustration till
detta påstående.

Måhända kan man, efter vad finansministern
här sagt, sätta hans ganska
aggressiva försvarsförberedelser i finansplanen
i samband med det förhållandet,
att vi ha allmänna val i höst.
Förra året mumlades det åtskilligt om
samvetslösa kapitalister, som skulle ha
tillåtit sig en landsskadlig kapitalexport.
Man hade då till och med panna att utpeka
en särskild yrkeskategori och en
särskild näring som de egentligen ansvariga.
Det talet har tystnat — åtminstone
för tillfället. Man har tydligen
själv funnit, att det fanns dålig täckning
bakom den växel man drog på svenska
folkets godtrogenhet. I år skyller man
på allmänna omständigheter, men jag
vill inte påstå att årets resonemang verkar
så särskilt mycket mera övertygande
än förra årets.

Det tycks framför allt vara en omständighet,
som regeringen söker hänga
sin oskuld på. Alla skulle vi ha sett lika
optimistiskt på framtiden som regeringen.
Jag kan då erinra om att jag
redan i april 1946 uttalade min oro för
utvecklingen. Det gjorde jag bland annat
i en interpellation till statsministern,
men jag fick ett mycket litet utförligt
svar på min huvudfråga, som gällde
hur man inom regerigen såg på landets
ekonomiska framtid och vad man ville
göra. Nej, herr finansminister, det är
nog så, att regeringen ingalunda saknat
varningar för sin optimistiska ekonomiska
politik. Om en enskild företagare
gör en felbedömning av fram -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

tiden, är detta allvarligt — för honom
och hans anställda. Men — skadan är
begränsad och upphäves många gånger
genom att andra företagare gjort bedömningar
i motsatt riktning. När den starke
mannen i en planhushållarregering
gör sig skyldig till en felbedömning —
vilket ju, hur märkligt det än låter, uppenbarligen
kan ske — får detta allvarliga
följder för hela samhället, synliga
eller osynliga men under alla förhållanden
ytterst allvarliga följder för hela
landets ekonomi.

Man säger att regeringens makt varit
för liten, att enskilda näringsidkare
kunnat manövrera fritt i vissa avseenden.
Jag tänker icke utan förskräckelse
på vad som kunnat inträffa, om regeringen
Erlander-Wigforss haft ännu
större möjlighet än den haft att sköta
våra affärer efter de bedömningar av
läget, som regeringen gjorde, när den
bestämde sin ekonomiska och politiska
kurs. Herr finansministern uttryckte det
nyss så att de skruvar som man har inte
äro så lätta att reglera det med, men om
jag förstod honom rätt menade han att
det ibland behövs kraftiga skruvar, och
jag tror att finansministern gärna vill
själv behärska skruvarna.

Finansministern har ju i radio uttalat
meningen, att problemet om samhällets
organisation borde kunna skjutas
på framtiden. Menar han därmed den
ganska sterila socialiseringsfrågan, kan
jag helt instämma med honom. Jag skulle
bara vilja uttala den förhoppningen,
att hans sinnesändring får praktiska uttryck
— till exempel däri att man inställer
pågående socialiseringsutredningar.
Menar finansministern däremot
att vi skulle komma överens att för den
närmaste framtiden konservera det reglerings-
och reglementeringssamhälle vi
så småningom fått, kan jag på intet vis
dela hans mening. Vi inom högerpartiet
se i rigoröst reglerande en av orsakerna
till den ekonomiska snedvridningen.
Ju längre ett stelt och odifferentierat
reglerings- och kontrollsystem får råda,
desto hårdare reagera människorna, och
jag tillåter mig framhålla, att finansplanens
försvar för regleringssystemet

— ty ett försvar är det ju på sitt sätt —•
icke tar hänsyn till de psykologiska omständigheterna.
Det utgår från den
overkliga föreställningen, att vi skulle
vara tvugna att välja mellan det tillsnörda
tillstånd vi ha just nu och ett tillstånd
med så kallad fullständig frihet.
Detta är icke frågeställningen. Vad det
gäller är att undersöka, huruvida man
icke skulle kunna få fram ett smidigare

— jag skulle vilja säga mänskligare —
system, som fungerade bättre i praktiken,
där sakkunskapen hade mera att
säga till om. Samtidigt borde man på
allvar undersöka om icke vissa ransoneringar
och regleringar tämligen omedelbart
skulle kunna avskaffas eller förenklas.

Vi ha fått en ny folkhushållningsminister
sedan förra årets remissdebatt.
Spåren av hans mödor märkas tyvärr
mera i krav på ökade anslag för kontrollbyråkratien,
i påfund med slaktgodemän
och liknande, än i ökad rörelsefrihet
för de människor som göra en
verkligt produktiv insats. Inom högern
komma vi att göra allt som står i vår
makt för att främja ett system, som
ger så stor frihet som möjligt, som
genom sitt sätt att fungera vinner förtroende.

»Det är inte självklart att en stor
valutareserv är att föredraga framför
en lagerreserv eller en ökning av produktionsmedel»,
säger finansministern
på sitt speciella orakelspråk. Endast om
valutorna använts för att uppehålla en
konsumtionsstandard utöver våra varaktiga
möjligheter kan man tala om slöseri,
fortsätter han. De inblickar man
trots svårigheterna kan få, tala knappast
för den löst grundade förhoppningen
att valutareserverna skulle ha
helt använts för inköp av produktionsfrämjande
och absolut nödvändiga ting.
Tvärtom verkar det högst sannolikt att
betydande kvantiteter nu nästan oersättliga
valutor utnyttjats just för att
uppehålla en konsumtionsstandard som
vi icke ha haft råd till. Ansvaret härför
kan man icke lägga på enskilda importörer,
som tjänstgjort som mellanhänder.
Det är icke importörerna som

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

använt varorna utan allmänheten, och
att allmänheten efterfrågat dessa ting,
beror ytterst på en ekonomisk politik,
som åstadkommit en i förhållande till
köpkraften för liten tillgång på varor.
Man kan uttrycka saken som konjunkturinstitutet,
som säger: »Den stegring
i efterfrågan på varor och tjänster för
konsumtion, investering och export, som
uppstod mellan 1940 och 1947, har icke
helt kunnat täckas med ökad produktion
inom ramen för jämvikt i bytesbalansen.
»

Vi ha kunnat hålla vår ekonomi flytande
—- för en tid — genom att tillgripa
två nödfallsutvägar — importbegränsningen
och beslaget på de enskildas
innehav av utländska valutor. Det
var ett tillfälligt andrum, man på så sätt
åstadkom. Nu äro dessa valutareserver
slut. Det finns ingenting kvar, som man
kan realisera utan svåra följdverkningar
för vår framtida förmåga att hävda oss
på världsmarknaden. En generations arbete
och sparsamhet lyfte bort den utländska
skuldbörda som uppbyggnaden
av våra järnvägar och vår industri
ådrog oss. Vårt land förvandlades från
lånsökande till långivande nation. På
två år har ett annat läge fått växa fram,
som ställer landet inför aktualiteten att
genom ett utländskt lån få en likvid valutaställning,
och jag tillåter mig fråga
finansministern, vad regeringen har att
säga riksdagen på denna punkt.

Just önskan att människors möjligheter
att förbättra sin ställning skall kunna
bibehållas och stärkas kräver i dagens
läge, att man talar rent språk om
den hårda nödvändigheten med stark
återhållsamhet i kraven på ökade penninginkomster,
och, herr finansminister,
när vi diskutera om de saker som
skola göras eller inte göras av en regering,
är det ju självfallet, att just på
denna punkt kan regeringen göra mycket
och har ett särskilt stort ansvar.
Det gäller ju att i landets intresse åstadkomma
en allmän uppdämning av köpkraften.
För min del kan jag inte då
komma ifrån att, hur obehagligt det än
kan vara, vi måste tala rent ut om dessa
saker, tv de äro faktiskt primära, när

det gäller att återställa den samhällsekonomiska
balansen.

Prisstegringen, säger finansministern,
bär icke varit av sådan storleksordning,
att den behöver inge farhågor. Vore
man riktigt näsvis, skulle man kanske
fråga, om finansministern verkligen vet
hur stor prisstegringen varit. Konjunkturinstitutet
räknar med »en viss, icke
registrerad prisstegring». Detsamma gör
varenda husmoder i detta land. Jag vet
inte hur stor prisstegringen är. Gör finansministern
det, eller bygger han sitt
påstående på de indexuppgifter som vi
ha fått fram? I stort sett är det ju
uppenbart, att riskerna och tendensen
till en dubbel prisnivå föreligga: en
prisnivå för i regel ransonerade och
strängt priskontrollerade varor, en för
fria varor. Ett system med dubbel prisnivå,
med dubbel hyresnivå, med dubbel
räntenivå är ett sjukdomsbevis, ett
bevis för en ekonomisk ohälsa.

Jag vill, herr talman, också draga
fram en del företeelser på arbetsmarknaden,
som enligt min mening öka oron
för produktionen av nödvändighetsvaror.
överrörlighet inom vissa områden,
arbetskraftströmning till mindre nödvändig
produktion och i åtskillig utsträckning
minskad effekt per arbetstimme
omvittnas från många håll och
bestyrkes av konjunkturinstitutet. Likaså
uppvisas en häftigt stigande kurva
för bortovaro från arbetet. Det synes
som om själva arbetsviljan är angripen,
vilket är högst allvarligt, särskilt i nuvarande
situation. Här gäller det att
söka reda upp grundläggande orsaker
och svårigheter, att få fram en ändrad
mentalitet med ansvarskänsla och det
förtroende för framtiden, som är en av
de nödvändiga förutsättningarna för viljan
att arbeta.

Vårt livsmedelsläge är på vissa punkter
hårt ansträngt, och i finansplanen
beröres den stora roll, som den inhemska
jordbruksproduktionen spelar. Varje
tänkbar ansträngning måste göras för
att svenskt jordbruk skall kunna fylla
sin uppgift — att förse svenska folket
med behövliga livsmedel. Det är ur denna
synpunkt man måste se näringens ak -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

tuella problem. Erfarenheter icke minst
under detta konsumtionsår ha lärt oss
vad det kan kosta — icke minst i utländska
valutor — att skaffa utifrån det
vårt eget jordbruk icke mäktar producera.

I mycket hög grad har den politiska
majoritetens intresse för jordbrukets
problem fått uttryck i väldiga och långsiktiga
rationaliseringsplaner. Man hyser
ett markant intresse för hur jordbruket
skall se ut om tio eller tjugu
år. En byråkrati växer upp, som vet allt
bättre än vanliga enkla bönder. Man tillsätter
tjänstemän i lantbruksnämnder
och centrala instanser, som planera, reglera
och regera som om jordbruk vore
något slags geometriskt problem. Jordbrukarnas
rörelsefrihet, deras känsla av
okränkt äganderätt till de gårdar, där de
gå i vardagens enahanda slit och släp,
förminskas. Tryggheten håller på att försvinna,
och jag vill ha sagt att för oss
svenska jordbrukare betyder tryggheten
till gård och grund något annat och
mer än man kanske inbillar sig bland
nyutnämnda experter. Modernäringen är
inget lämpligt experimentalfält för socialistiska
försök. Plogen och gödselgrepen
äro nog trots allt viktigare redskap
för jordbruket än reservoarpenna och
statistikmaskiner. Framför allt äro de
viktigare just nu — när varje kilo spannmål
och liter mjölk behövs. Och — hur
roligt det än kan vara att fundera över
lantmannanäringarnas framtida konstruktion,
så är det dock trots allt angelägnare
att jordbrukets folk na få vad
de behöva för att kunna fylla sin betydelsefulla
uppgift i folknäringens tjänst.

Arbetskraftfrågan är fortfarande brännande
på landsbygden. Jordbrukets svårigheter
därvid bero naturligtvis främst
på den snedvridning av produktionslivet
som driver folk från nödvändigt arbete.
Men därtill kommer att jordbrukets
prisfrågor och därmed dess konkurrenskraft
ju helt politiserats. Med ett
fint och icke så litet missvisande namn
kallar man ibland detta jordbruksstöd.
Det är därför befogat att här säga, att
de instanser, som ha inflytande på prisfrågornas
avgörande, måste se klart och

verklighetsbetonat på prisfrågorna och
icke söka förevändningar för att komma
ifrån jordbrukets berättigade krav.
Modernäringen måste få sådana priser,
att det hårda arbetet där kan ersättas
rimligt. Man måste taga hänsyn till näringens
speciella risker — missväxt,
torka och andra olyckor — och icke
nöja sig med ett stelt och schematiskt
prissystem. Jag uttalar min glädje över
den principiella enighet som råder om
jordbruksnäringens rätt till rättvis andel
av nationalinkomsten och hoppas att
denna får uttryck i handling. Låt mig
bara också påminna om att väder och
vind icke väntar på beslut i kommissioner
och nämnder. Ge besked i god
tid, så att arbetet kan komma i gång i
det riktiga ögonblicket, ge goda och stimulerande
besked!

Jordbruket är en kärnnäring. Jordbruket
kräver icke subventioner. Det
kräver rättvisa och rimlig del av den
nationalprodukt, för vilken det betyder
så mycket. Landsbygdens folk behöver
trivsel och arbetsro. Landsbygden är
ingen efterbliven del av vårt land, men
en del som har sina speciella problem.

Herr talman! Den stora nyheten i
årets statsverksproposition är de nya indirekta
skatterna. Regeringens förslag
betyder ett slags tvångssparande för vissa
grupper. Tvångssparande är alltid
diskutabelt. Under alla förhållanden
skall man rent ut säga människorna, när
man tillgriper tvång och varför man
gör det. Principen att bestrida räntebärande
investeringar med uppsamlat
frivilligt sparande är hävdvunnen i
svensk praxis. Senast kom en sådan
tankegång till uttryck i 1946 års statsverksproposition.
Vad som inträffat, som
åstadkommit omsvängningen, förstår jag
icke riktigt. Om budgetens kapitalutgifter
helt skulle täckas med på detta vis
åstadkommet överskott på driftbudgeten
i stället för lånemedel, skulle ju den
sammanlagda effekten på samhällsekonomien
i stort sett icke bli någon, vilket
för övrigt också konstaterades 1946.
Under förutsättning att det allmänna
icke samtidigt på annat sätt pumpar ut
köpkraft, till exempel genom obliga -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

tionsköp, ger sterilisering av de nya indirekta
skatterna antiinflatorisk effekt,
vilket däremot knappast torde bli fallet
med finansministerns linje. Jag förmodar
att finansministern fortfarande räknar
med ett visst sparande i samhället.
Man har från det håll han tillhör starkt
framhållit småsparandets betydelse i
detta. Jag förmodar också att finansministern
utgår ifrån att statsledningen
åtnjuter sådant förtroende, att människorna
äro villiga att ställa sitt sparande
till samhällets förfogande. Att en
önskan att hålla räntan vid det magiska
treprocentsstrecket icke spelar någon
roll för hans ståndpunkttagande, tar jag
för givet.

Då syftet med de föreslagna skattehöjningarna
endast i ringa mån kan
uppnås med den anordning finansministern
tänker sig, nödgas jag meddela,
att högern förbehåller sig full frihet vid
sitt ställningstagande till de konkreta förslagen.
Till detta beslut medverkar även
det förhållandet, att de gjorda utredningarna
icke förefalla mig tillräckliga.
Arbetsmetoderna i beredningen för de
indirekta skatterna stärka för övrigt de
farhågor vi erforo, då vi fingo se detaljerna
i statsministerns erbjudande om
samförstånd i november. Det har sagts,
utan att uppgiften dementerats, att när
beredningen satte sig vid bordet, voro
redan banderollerna för tobaken tryckta.
Jag måste tillstå att medarbetarskap och
ansvarstagande i beredningar av detta
slag icke förefalla lockande.

Framför allt har vår tveksamhet emellertid
vuxit genom att vi satt det som
för övrigt sker på det penningpolitiska
området i relation till denna fråga. Finansministern
tar in 500 miljoner genom
nya skatter, som delvis måste få svåra
följdverkningar. Från den 15 juli till
den 6 september förra året pumpade
man ut 420 miljoner i köpkraft i marknaden
genom riksbankens inköp av statsobligationer.
Genomsnittet per vecka
uppgick under denna period till 45 miljoner
—• 45 miljoner kronor i köpkraft
som frigjordes. Under perioden den 15
september till 7 november var genomsnittet
utpumpad köpkraft per vecka 47

miljoner. Med denna takt skulle det taga
11 till 12 veckor att fullkomligt få ut i
köpkraft vad man tar in genom de nya
skatterna. Nu har visserligen takten i
obligationsköpen minskats, men första
veckan i januari uppgick ökningen i
riksbankens innehav av obligationer och
skattkammarväxlar dock till 14 miljoner.
Skall det vara någon mening med
försöken att hålla tillbaka köpkraftsökningen,
måste de inflationsdrivande obligationsköpen
upphöra.

Motorfordon och motortrafiken spela
en viktig roll i svenskt produktionsliv.
Att ytterligare belasta denna produktionsfaktor
skulle under alla förhållanden
vara diskutabelt, men att göra det
under den motiveringen att man skall
minska konsumtionsköpkraftsöverskottet
genom höjda skatter på umbärliga varor
förefaller synnerligen egendomligt. Menar
man att bilen är en umbärlig tingest
för den jordbrukare i Norrland, som har
många mil till handelsbod, järnväg och
post? Är skogsarbetaren, som har en
gammal Ford för att komma ned till
bygden, värd en så kallad lyxskatt, som
står i orimlig proportion till bilens värde?
Hur tänker man ordna skolskjutsarna
i glest befolkade bygder? Det är
ju mycket vanligt, att man har en gammal
personbil för att kunna föra barnen
till den gemensamma större skolan. Om
man vill värja sig för ytterligare prishöjningar
på mjölk, är det då riktigt
att öka priset på bensin för mjölktransporter
med minst 20 öre? Tror man att
handeln och produktionen ha så breda
marginaler, att man där utan vidare kan
bära höjda kostnader? Höjningen av taxorna
på järnvägarna har redan fördyrat
transporterna — för produktionslivet,
för människorna utanför tätorterna.
Samtidigt minskar man anslagen för underhåll
av vägarna. Man försämrar grunden
för transporterna. Detta kan inte
fortsätta.

Högern avvisar höjningarna i fordonsskatten
och den orimliga förhöjningen
av bensinskatten.

Avsikten att sterilisera delar av bolagens
vinster ingår ju som ett av leden i
försöken att hålla ned köpkraftsökning -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

en. Det är helt enkelt vanlig logik att i
samband därmed understryka de konsekventa
fordringar, en sådan åtgärd ställer
på den regering, som föreslagit den,
i fråga om insatser för åstadkommande
av återhållsamhet i alla inkomstgrupper.

Att en regering, där statsrådet Wigforss
har makt och inflytande, framlägger
ett förslag om bolagsvinststerilisering,
kan väcka viss förvåning. Finansministern
underlåter att sterilisera
de medel han får in genom ökade indirekta
skatter. Han avvisar denna tanke i
mycket hårda formuleringar. I en av
Stockholms eftermiddagstidningar yttrade
herr Wigforss nyårsaftonen: »Att lägga
pengar på kistbotten är inte till någon
som helst nytta, det tror jag de
flesta personer är eniga om.» Såvitt det
inte finns någon principiell skillnad mellan
de pengar staten plockar in i indirekta
skatter och dem man tvingar företagen
att placera i riksbanken, så har
man all anledning att direkt fråga statsrådet,
varför bolagsinkomsterna göra
nytta, där de läggas på kistbotten, men
icke tillfälligt ökade statsinkomster —
ty höjningarna i skatterna på s. k. umbärliga
varor äro väl tillfälliga?

Man har en böjelse att tänka schematiskt,
så fort man kommer in på företag
och företagarvinster. Mycket vanligt är
att man förväxlar vinstresultat och likviditet.
Vad en lag om sterilisering angriper,
är företagens likviditet. Nu vet
jag mer än väl, att det finns företag,
som ha en mycket god likviditetsställning
med stora reserver av likvida medel.
Men därav vågar man icke draga
slutsatsen, att företagen över lag skulle
vara i den ställningen, att de tåla en
extra ansträngning. Uppenbart finns det
ett stort antal medelstora och små enheter,
som helt enkelt komma att ställas
inför nödvändigheten att låna pengar
för att kunna fullgöra spärrkontoinbetalningarna.
De få då låna till 3^2 å 4>/2
procent för att placera mot 2 procent.
Detta är dock trots allt icke det avgörande.
Allvarligt försämrad likviditet
minskar motståndskraften mot eventuellt
uppkommande påfrestningar. Att jag icke

talar utan grund i verkligheten, när jag
fäster upmärksamheten vid dessa ting,
visa vissa händelser på lånemarknaden.
En synpunkt till vill jag — endast för
fullständighetens skull — anföra. Det är
väl meningen, herr finansminister, att
de steriliserade bolagsmedlen i verklig
mening skola steriliseras — även för
staten, så att icke denna lånevägen sätter
dem i cirkulation igen?

Förslaget om bolagsvinstens sterilisering
avses väl ha psykologisk verkan
vid pågående avtalsförhandlingar. Ställningstagandet
till förslaget måste i hög
grad bli beroende av utgången av dessa
förhandlingar.

Riksräkenskapsverkets beräkning av
statens inkomster av bolagsskatten förutsätter
beräknade sammanlagda bolagsvinster
på icke mindre än 1 800 miljoner,
men det har enligt min mening icke
framlagts tillräckliga fakta och skäl för
att man skall våga säga, att inte en viss
osäkerhet vidlåder dessa beräkningar
bland annat av bolagsvinsterna. Därtill
kommer ju, att ökningen av inkomster,
som konjunkturinstitutet säger, är av det
slaget, att den visar att tendensen mot
budgetöverskott delvis kan betraktas
som en följd av den snabba expansionen
av inkomsterna och därmed som ett
symptom på inflationstendenserna. Budgetöverskottet
är ju också endast 39 miljoner,
ett överskott av ringa storlek,
som oväntade händelser snabbt kunna
utbyta i dess motsats.

Det finns en annan omständighet, som
också förtjänar uppmärksamhet. Även
staten kan komma att ställas inför ett
likviditetsproblem. Man har väldiga reservationer
hängande efter budgeten.
Detta skapar osäkerhet och nästan
oöverstigliga svårigheter att få klarhet
om det verkliga läget. Man beräknar att
omkring 400 miljoner av reservationerna
i år skola aktualiseras. Detta är naturligtvis
en osäker beräkning. Händelser
kunna inträffa, som tvinga fram en betydligt
större användning av pengar för
redan bestämda ändamål. Finansministern
vill »i möjligaste mån avväga rcservationsförbrukningen
och de nya riksstatsanslagen
mot varandra på sådant

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

sätt att båda få rimligt utrymme inom
den ram för den totala medelförbrukningen,
som det ekonomiska läget anvisar».
Det är emellertid tyvärr icke endast
det ekonomiska läget som kan komma
att spela en roll. Jag vill direkt fråga
finansministern, vilka likviditetsreserver
han har och hur han ser på statens
egen likviditetsfråga under den
närmaste framtiden.

Sammanfattande måste jag om årets
budget säga, att den ställer fler frågor
än den besvarar. Man saknar de klara
linjerna, man saknar på något vis det
verkliga allvaret, tyngden i ståndpunkttagandet.
Den skildring av det aktuella
samhällsekonomiska tillståndet, som finansplanen
lämnar, verkar lös i konturerna.
Inflationsriskerna underskattas
— nu som för ett år sedan. Konjunkturinstitutets
översikt över läget talar ett
lågmält men sakligt, klart och allvarligt
språk. Jag kan tyvärr icke säga detsamma
om alla delar i finansplanen.

Tyvärr måste det ännu en gång konstateras,
att vi icke kommit till en samlad
behandling av den ekonomiska krisens
problem. Man får ett stycke här
och ett stycka där. Det kan icke råda
tvivel om att själva sättet att handlägga
frågorna medverkar till ineffektiviteten
i åtgärderna. I regeringen finns
uppenbarligen ingen samordning. Riksdagen
får förslag på det ena området
då, på det andra då. Den metod för
ärendenas beredning, som använts i
frågorna om de indirekta skatterna och
bolagssteriliseringen, inger icke förtroende.
Regeringen beställer utredningsresultat
som man beställer konfektionskostymer
— efter på förhand fastställd
modell och efter angivna mått. Man
tvingar utredningarna att rusa igenom
frågorna. Jag tror icke på den sakliga
effektiviteten i denna metod. Regeringen
har låtit förstå att den väntar sig
snabbförfarande i till exempel frågan
om de nya konsumtionsskatterna. Utskottet
skall arbeta på löpande band.
Kamrarnas väsentliga uppgift blir voteringsmaskinens.
Därför har man verkligen
skäl att kräva uppskov med avgörandet
av förslagen om indirekta skat -

ter så att tid gives för erforderlig beredning.

Det är på tiden att säga ifrån på denna
punkt. Riksdagen måste kräva att dess
utskott få tillräcklig tid på sig för en ordentlig
granskning, för ett ståndpunktstagande
med hänsyn till alla omständigheter
— även andra än dem Kungl. Maj :t
anfört. Vi ha en gång haft ett system
med kunglig namnstämpel här i landet.
Det finns intet skäl att nu experimentera
med namnstämpel i stället för beslutande
riksdag.

Helst borde hela den samhällsekonomiska
frågan samordnas vid behandlingen.
Nu gå olika delar till olika utskott.
Jag väcker härmed, herr talman, frågan,
om man icke borde överväga att tillsätta
ett särskilt utskott — ett antiinflationsutskott.

Den enda på något längre sikt bärande
linjen är en samlad ansträngning för
en ökning av produktionen. Vi kunna
inte reglera bort krisen. Om jag förstod
finansministern rätt, ansåg han, att när
man har full sysselsättning i landet så
är det inte mycket mer att göra åt ökningen
av produktionen.

Det kan kanske synas vara så vid ett
visst tillfälle, men det spelar en oerhört
viktig roll vad människorna äro sysselsatta
med att producera. Vi behöva exportvaror,
och vi behöva nödvändiga
varor i form av livsmedel och annat.
Det är därför mycket viktigt, vilken
produktion som kan åstadkommas. Därvidlag
tror jag inte man behöver vara
så hjälplös, som det framgick av finansministerns
uttalande, att han ansåg att regeringen
var. Men då krävs det naturligtvis,
att man icke angriper detta problem
isolerat, utan att man söker få en samordning
av hela den ekonomiska politiken,
så att den inbjuder till en produktion
i sådan riktning.

Vi kunna, som jag sade nyss, inte reglera
bort krisen. Penningpolitiska medel,
statsfinansiella åtgärder, återhållsamhet
i inkomstbildningen — allt detta
och mycket mer kan ha inflytande,
men kvar står nödvändigheten att öka
varutillgången. Detta måste vara riktmärket.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

Jag tror att det ligger en väldigt stor
svaghet i regeringens nuvarande ekonomiska
politik. Man söker inte få ihop det
hela så att det blir en samverkan mellan
de olika krafterna, man nyper sig fast
vid en enda fråga. För att inte behöva
komma i svårigheter exempelvis i fråga
om räntan och hyresnivån avsäger man
sig möjligheten att använda penningpolitiska
medel såsom en av de krafter,
som kunna hjälpa till både att åstadkomma
en bättre balans och att föra produktionen
in i den nödvändiga riktningen.
En större frimodighet, om jag får uttrycka
mig så, herr finansminister, att
fördomsfritt gå in för prövning av alla
de åtgärder, som kunna åstadkomma en
förbättrad samhällsekonomisk balans
och inge större förtroende för vår ekonomiska
framtid, skulle vara lycklig!

Det går inte att komma förbi att också
säga en del allvarsord till människorna.
Jag drar mig inte för att säga, att den
enda vägen ur krisen heter arbete —
arbete och sparsamhet. Dessa medel kanske
verka omoderna — för vissa fyrtitalistiska
ekonomer och politiker — men
en lång erfarenhet säger oss att de äro
de enda bärande.

Herr talman! En krigstrött och härjad
värld följer med oro och spänning det
som sker i Europa just nu. Den krypande
osäkerheten får ett allt starkare grepp
om människorna och nedslår mångas
framtidsmod och hopp om en period av
uppbyggande arbete.

Vårt folk, som av en nådig försyn besparats
hemsökelsen under generationer,
har en ställning som förpliktigar. Vi få
icke släppa hoppet om en fredlig avveckling
av de motsättningar, som nu
bara synas hårdna. Vi måste i det längsta
i mån av våra krafter hävda fredens idé.

Det vore emellertid brottsligt att inrätta
skyddet av vår frihet och vår fred
efter lösa förhoppningar. Det är vår
plikt att hävda de små nationernas rätt
till frihet — mot var och en som hotar
den, under vilka förutsättningar och under
vilka former hotet än kommer. Därmed
skapa vi en moraliskt hållbar grund
för oss att stå på då vi deklarera vår

fasta avsikt att med alla medel hävda vår
frihet. På den grunden kunna vi bygga
vårt andliga och militära försvar.

En utredning med företrädare för alla
meningsriktningar har sagt sin mening
om vårt försvars gestaltning. Jag kan
icke godtaga de resultat denna utrednings
majoritet kommit till. Högern förbehåller
sig att med hänsyn till vårt
militärgeografiska läge, den utrikespolitiska
situationen och nödvändigheten att
slå vakt om vår nationella frihet få framlägga
de tilläggsförslag den anser oundgängliga.
Detta betyder emellertid icke
att vi vilja riva upp en ny strid om försvarets
utformning. De olika meningsriktningarna
stå varandra långt närmare
än någonsin förr under fred. Ingen ansvarig
meningsriktning förnekar vår
skyldighet att med egna medel försvara
friheten och freden. Detta är, herr talman,
en stor sak. Sedan må vi ha delade
meningar i detaljer.

I fråga om kommunismen och regeringspartiets
förhållande till kommunisterna
i vårt land vill jag nu, herr talman,
inskränka mig till att instämma i herr
Elon Anderssons uttalande därom.

Finansministern avslutar sin finansplan
med orden: »Under sådana förhållanden
är det hos oss själva avgörandet
vilar.» Jag instämmer med honom. Avgörandet
vilar hos oss själva. Det är allas
vår gemensamma ansträngning, som kan
föra oss ur svårigheterna. Men — landets
ansvariga ledning har ansvaret. Den
har frimodigt sagt, när den grep rikets
roder, att den tog ansvaret och icke var
rädd för det! I ett modernt samhälle har
en regering en oerhörd makt. Vår nuvarande
regering har sannerligen icke
minskat sina befogenheter. Den har makten.
Det är dess skyldighet att använda
den till allas välfärd — till rikets sannskyldiga
nytta. På regeringens förmåga
att övertyga om sin vilja och förmåga
därtill beror dess möjlighet att återställa
det förlorade förtroendet.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.so eftermiddagen.

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Intresset för denna remissdebatt
är tydligen mycket stort. Det har
aldrig varit så mycket folk som har rest
liit för att höra på debatten. Man kan
förstå att människorna vädra att någonting
är i görningen. Vad är det då
som är i görningen? Jo, det är ju val
i höst, och både herr Elon Andersson
och herr Domö ha höjt sina röster med
hänsyn till detta. Men det kanske också
är någonting annat i görningen — man
väntar måhända ministerslakt. Jag vill
inte ge mig in på att spå, men jag har
en känsla av att de, som vädra något
sådant, komma att bli desillusionerade.

Man tycker i alla fall, att när intresset
är så stort för själva debatten, skulle
denna kunna göras mera livfull än den
hittills har varit. Förhoppningarna därpå
får man tydligen skrinlägga. — Remissdebatten
har börjat som den brukar
börja. Om man bortser från finansministerns
anförande, som ju var improviserat,
så formar sig det hela till en
uppläsning av på förhand skrivna föredrag,
som redan i en stor mängd översänts
till telegrambyrån. Jag tror att om
herr Domö inte hade låtit sitt föredrag
refereras och utsändas till tidningarna
på förhand, skulle han i många stycken
ha sagt något annat än han sade nu
efter finansministerns anförande. Men
han kunde inte göra det, utan han måste
säga det han hade i förhandsreferatet.
I år är således den saken dömd, men
om vi nästa år eller något annat år
skulle kunna ena oss om en annan form
för remissdebatten, skulle det inte vara
så dumt.

Denna stämning av kris, tycker jag är
litet gåtfull. I den borgerliga pressen tar
man heder och ära av regeringen och
av hela partiet. Men vad väntar man,
vad vill man ha? Tror man att det skall
bli en borgerlig majoritet i landet? Jag
tror inte det. De borgerliga, framför allt
folkpartiet, komma kanske att vinna
några platser, men jag tror inte att det
blir ett resultat, som kan läggas till
grund för en rent borgerlig regering.
Det måste bli en samregering mellan
olika partier — antagligen mellan folk -

partiet, eventuellt högern, bondeförbundet
och socialdemokraterna. Det är egendomligt
att man på förhand fråndömer
det socialdemokratiska partiet regeringsduglighet,
när man måste se fram emot
ett sådant perspektiv.

Sveriges arbetare är det inte så lätt
att få i gungning, men när de komma
i gungning så gunga de ganska duktigt.
Angrepp emot socialdemokratien bruka i
allmänhet få till resultat att kommunisternas
antal ökas. Om socialdemokratiska
partiet går tillbaka vid höstens val
komma väl kommunisterna i stället att
gå fram. År det bättre för de borgerliga
partierna, för folkpartiet och högern, att
ha att göra med en arbetarrepresentation,
där kommunismen är starkare än
den var förut?

I Svenska Dagbladet, doktor Ivar Andersons
tidning, stod det för ett par dagar
sedan att läsa, att hela denna regeringspolitik
hade »misslyckandets outplånliga
prägel», och i samma artikel
hette det att »socialdemokratin hade visat
sig regeringsoduglig». Herr Domö
och herr Elon Andersson äro ju koncilianta
människor och tala inte så där
rakt på sak. Men jag tror nästan att
man får tolka åtminstone herr Domös
tal nyss så, att det hade ungefär den
meningen.

Jag vågar för min del påstå att de
borgerliga partierna äro regeringsodugliga.
De skulle i dag inte kunna regera
ensamma. I hela det demokratiska Europa
finns det i dag inte en enda regering,
där de borgerliga regera ensamma,
och i vårt land skulle ett borgerligt
försök i den riktningen under
den nuvarande situationen ha resulterat
i en katastrof.

Jag tror nog att det finns förtroende
— inget förtroende är så stort som det
som finns hos herr Ohlin — men de
medel, som användas för att möjliggöra
en regimförändring, äro inte de riktiga.
I pressen skriker man om en sådan förändring
och upprepar ideligen samma
sak. Men en lögn blir ju inte mera sann
därför att den upprepas många gånger.

Herr Domö sade, att en regering har
en underbar förmåga att samla folk om -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

kring sig genom att — — —• ja, vad
skulle den göra? När herr Domö skulle
beskriva genom vilka medel en regering
skulle kunna samla inte bara sina egna
utan även andra partier, så teg herr
Domö. Men jag kunde förstå att han
menade, att regeringen inte skulle göra
någonting. Då kunde den samla folk
från olika läger omkring sig.

Det är inte en sådan politik som ligger
för en socialdemokratisk regering;
en socialdemokratisk regering anser sig
inte vara berättigad, om den inte skulle
göra någonting. Då skulle man i stället
ha en expeditionsregering. Men är det
någon som tror att en expeditionsregering
i nuvarande situation skulle vara
dagens lösen? Nej. Alla våra expeditionsregeringar
här i landet ha misslyckats.
En partiregering måste det vara. Jag vill
inte bortse från att en samlingsministär
kunde ha varit bra att ha i många situationer,
men under inga förhållanden en
partilös regering som den, vilken tydligen
föresvävar herr Domö.

Man beskyller finansministern för att
ha stått här och hållit valtal. Jag tycker
att sådana där beskyllningar äro dumma.
Vem har valtalat här, om inte herr
Elon Andersson, och vem har i allra
högsta grad valtalat här, om inte herr
Domö?

Man kan inte reglera bort krisen, sade
herr Domö, men när han kom med sina
egna uppslag, visade det sig att han bara
ville ha regleringar. Han ville t. ex. ha
ett antiinflationsutskott här i riksdagen.
Vad skulle man med det att göra? Jo,
man skulle åstadkomma en reglering, så
att produktionen bleve mera lämpad för
det nuvarande ekonomiska läget. Herr
Domö menade tydligen, att man skulle
få precis den produktion, som svarade
mot situationen i fråga om dagens behov.
Jag kan inte tro att något sådant
kan vara möjligt på annat sätt än genom
att man bestämmer, att de och de
arbetarna skola arbeta med det och det,
att den och den fabriken skall tillverka
det och det, etc.

Herr Domö sade visserligen någonting
om att man skall föra en politik,
som gör detta möjligt, men eftersom han

ville ha ett utskott, som verkställde den
där regleringen, menade han väl ändå,
att riksdagen skulle ge några direktiv om
hur produktionen skulle vara. Det förefaller
därför som om herr Domö vore
den störste centraldirigeraren i dag, och
inte herr Wigforss.

För övrigt tror jag inte att ett sådant
utskott i och för sig är nödvändigt. Statsutskottet
har ju hand om utgifterna, och
bevillningsutskottet har i stort sett hand
om inkomsterna. De ha tillsammans med
jordbruksutskottet och bankoutskottet en
budgetdeputation. Om det behövs någon
central handläggning av dessa frågor,
har ju denna budgetdeputation en stor
möjlighet att fullgöra de uppgifter, herr
Domö ville ålägga ett antiinflationsutskott.

I den populära agitationen vill man ju
skapa motsättningar inom vårt parti.
Man talar om att Erlander och Möller ha
slagits om makten, att partiet är söndrat
och att herr Erlander bara går på
order av Wigforss o. s. v. Det där är
naturligtvis bara ett agitatoriskt trick.
Man tror sig kunna splittra partiet genom
sådant, men det är en betänklig
illusion. Den motsättningen finns inte.
Det finns ingen spricka inom partiet.
För övrigt ha vi ju partikongress om
ett par månader eller kanske om tre månader.
Där kommer frågan att avgöras
och striden kanske att stå mellan herr
Erlander och herr Möller. Kan man inte
vänta med kannstöperierna till dess? Jag
tror inte att det blir någon egentlig
strid. Om herr Erlander är olämplig, faller
han väl, men om han inte är olämplig,
kommer han att väljas till partiets
ledare även i fortsättningen och kommer
att rida i spetsen, och herr Möller
kommer säkert att rida vid sidan av honom.

Det är sant att delade meningar förekommo,
när vi valde vår partichef, men
har det inte t. ex. inom högern varit
delade meningar om vem som skulle
vara ledare? Högern har ju bytt partiledare
litet då och då på sista tiden.
Men när herr Erlander hade valts, upphörde
dessa delade meningar hos oss att
finnas. Man gick ut att slåss med Erlan -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

32 Nr 2.
Statsverkspropositionen.

der för partiet, och det kommer man
att göra även i fortsättningen.

Motsättningen var inte större än den
som fanns 1926, då Per Albin Hansson
och Wigforss stodo som kandidater emot
varandra. De slogos på partikongressen,
men sedan gingo de ut båda två och
byggde upp den politik, som ledde till
att partiet fick majoritet i landet.

De borgerliga tro att det skulle bli så
mycket bättre med Möller i ledningen.
Det tror jag också är ett misstag —• det
kan bli mycket värre än det är för närvarande
— och jag tror att det värsta
som skulle kunna hända herr Ohlin är,
att han bleve bönhörd i dag, så att han
finge majoritet och finge bilda regering.
Han finge kanske då välja mellan att
föra en socialdemokratisk politik och att
gå under. Det tycker jag är det värsta
uppdrag man kunde lägga på herr Ohlins
axlar.

Jag för min del är inte rädd för det
där anloppet, och jag tror inte partiet
hyser någon större rädsla därför. Man
räknar med en katastrof vid valet. Jag
kan meddela, att siffrorna från partiets
medlemsvärvning under förra året visa
på att partiet i alla distrikt gått framåt
med stormsteg. Det är inte alls så att
skarorna glesna — de tätna i stället. Det
utesluter ju inte att man kan förlora ett
och annat mandat vid valet, men för
den, som tittar mot framtiden, är detta
inte avgörande.

Ur många synpunkter tycker jag det
är att beklaga att agitationen emot regeringen
har lagts så bestämt politiskt
som här skett. Det är ju så många saker
som man hade kunnat samlas om, och
den politik, som har till uppgift att bekämpa
inflationen, är ju en politik som
ger sig själv. Strängt taget skulle man
kunna tro, när man hör herrar Elon Andersson
och Domö tala här i dag, att det
måtte finnas väldiga motsättningar mellan
regeringen och oppositionen om vad
som skall kunna göras. I verkligheten
finns inte mer än ett alternativ, det är
bara en sak som man kan göra. När den
socialdemokratiska riksdagsgruppen hade
sammanträde i höstas, höjdes också
mycket bestämda krav på att man

skulle försöka inleda en samverkan om
vissa saker, och regeringen förde fram
dessa krav till de övriga partierna. Det
blev intet resultat därav: de borgerliga
partierna sade nej. De ville inte vara
med om någon samverkan.

Inför allmänheten har det inte tillräckligt
tydligt klargjorts vad anledningen
var till att detta medlingsförsök
sprack och till att de borgerliga partierna
sade nej. Jag kan inte tänka mig
att anledningen därtill var någon annan
än att de ville ha frihet även i fortsättningen
att föra en skarp politik mot
regeringen, en politik som skulle ta sikte
på att vid valet förändra majoriteten i
andra kammaren. Regeringen begärde
ju inte något politiskt engagemang av
de borgerliga partierna. Den ville ge
informationer i form av särskilda deklarationer,
och inte bara det: den
ville även få råd från de andra partierna
beträffande lösningen av vissa
problem. Herr Domö har sagt, att när
detta anbud gavs, var den nya tobaksbanderollen
redan tryckt. Jag kan inte
säga någonting bestämt om detta. Jag
tillhör i alla fall tobaksmonopolets. styrelse,
och jag var inte medveten om att en
sådan förelåg. Även om så var förhållandet,
var det inte avgörande. Regeringen
hade ju utfäst sig att i dessa deklarationer
lämna alla informationer och
motta alla råd, som kunde ges.

Nej, jag tror, att den politiska bockfoten
sticker fram i dessa svar. Man
vill hellre ha en katastrof för det hela
än släppa ifrån sig möjligheten att driva
demagogi mot regeringen. Det är i
verkligheten inte regeringen, som har
varit omedgörlig, utan oppositionen.
Det finns alltså, vilket man kan konstatera
både genom detta beslut och genom
de anföranden, som ha hållits i
dag, en stark klyfta mellan regering och
opposition. Man frågar sig: vad är

grunden till denna klyfta? Varför skall
man inte kunna enas om vissa bestämmande
ting i dag? Man säger ju en sak
och menar en annan, men jag tror, att
vi inte komma långt ifrån sanningen,
om vi säga, att två ting ha varit bestämmande
för detta ställningstagande.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

Det ena är skattereformen i fjol och
det andra socialiseringen. Ur borgerlig
synpunkt är detta kanske samma sak.
Jag tror, att många i det borgerliga lägret
se denna skattereform i fjol som en
sorts socialisering. Det är underligt, tv
strängt taget gick reformen inte ut på
något annat än att sänka skatten för det
absolut stora flertalet och höja den för
några få.

Man frågar sig verkligen, om alla de
borgerliga partierna äro så djupt solidariska
med dessa få, som fingo höjd
skatt, att deras ståndpunkt bestämmes
därav. Men hur man kan få det till en
socialisering är ännu svårare att förstå.
Den skärpning av skatten för ett fåtal,
som genomfördes i fjol, ligger helt i
linje med de lösningar, som ha försökts
i alla länder efter kriget, vare sig de
haft en socialistisk regering, en blandningsregering
eller en borgerlig regering.
Och i Förenta staterna har man i
många avseenden till och med gått längre
än man gjorde i Sverige i fjol.

De borgerliga äro också rädda för socialiseringen,
och det har ju herr Domö
bestyrkt här i dag. Han har vädjat till
finansministern att inställa de utredningar
om socialisering, som pågå. Jag
vill påpeka, att det inte är tal om någon
fullständig omvandling av samhället.
Det har inte ens varit tal om
några beslut ännu utan bara utredningar,
och jag tror inte, att det föreligger
några förslag utom möbelutredningens,
som ju inte föreslog någon socialisering
utan inrättande av ett branschråd inom
denna industri. Kan det verkligen vara
någonting, som gör, att man ser rött i
det borgerliga lägret?

Jag måste rent principiellt säga, att
socialdemokratien, åtminstone i Sverige,
inte alls är doktrinärt inställd. Vi
vilja inte ha någon socialisering för socialiseringens
egen skull. Vi vilja ingripa,
när det är erforderligt med hänsyn
till näringslivets egna krav. Så ha
väl tidigare iiven andra partier ställt
sig. Jag vill erinra om att det var en
högerregering, som införde tobaksmonopolet
här i landet. Varför skulle inte
socialdemokratien kunna få genomföra

8 Första kammarens protokoll AV 2.

ett enda monopol utan att man genast
inbillar sig, att det är fråga om att från
grunden omvandla samhället? Tror man
verkligen, att ett monopol blir mindre
farligt, om det genomförs av en högerregering
än av en socialdemokratisk regering? Herr

Domö ville inte ha bort alla
regleringarna, men de skulle omvandlas
efter principer, som han inte nämnde.
Jag är ense med honom om att vi skola
ha bort regleringarna så fort vi kunna,
men om man så där i största allmänhet
ropar på befrielse från regleringarna,
bör man ju ändå kunna ge anvisning
på en enda reglering, som man
skulle kunna ha bort. Det är möjligt, att
man kan ha tagit fel i ett och annat
stycke. När regeringen beslöt att köttregleringen
skulle vara kvar, var det
väl många även inom det socialdemokratiska
partiet, som tyckte att i den
situationen hade det nog varit förmånligt,
om man hade släppt regleringen,
men å andra sidan var det lika klart
att man måste se fram emot ett återinförande
av samma reglering snart
nog, när de förråd, som hade samlats,
hade hunnit avverkas.

Herr Elon Andersson ställde med instämmande
av herr Domö kravet på att
det socialdemokratiska partiet — jag
vet inte, om han rent av menade regeringen
— skulle ge en förklaring om
partiets ställning till kommunismen.
Han ville ha en socialistisk deklaration.
Jag vet inte, varför man i den nuvarande
situationen skall ställa sådana krav.
Det socialdemokratiska partiet har ända
sedan den ryska kommunismens uppkomst
avgivit ideliga deklarationer om
sin ställning till kommunismen. Vi ha
i varje situation deklarerat, att vi inte
kunna godkänna det ryska kommunistiska
samhället. Och vad den svenska
kommunismen beträffar, är den ju i
många stycken bara ett eko av den ryska
kommunismens officiella ståndpunkt.
Vi ha alltid sagt klart ifrån, och vill herr
Domö ha ytterligare förklaringar, kan
han säkert få hur många som helst på
partistyrelsen.

Jag tvivlar inte på att det kan bli svårt

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

i framtiden. De extra importskatterna
och andra indirekta skatter, som regeringen
har föreslagit, komma givetvis
inte att bli populära. Varje människa
ilsknar till, när hon ser en statsåtgärd,
som är riktad just mot henne. Jag kan
till och med deklarera mycket högljutt,
att i vissa stycken är jag också mycket
betänksam. Beträffande bilskatten har
jag åtminstone i min tidning yrkat, att
man skulle ta under övervägande, om
det är nödvändigt att gå så långt. Å andra
sidan frågar man sig: måste inte
pengarna tas någonstans? Vi vilja, alt
det skall bli ett överskott i budgeten.
Herr Domö menade tydligen, att man
skulle låna dessa pengar. Det kan man
naturligtvis, men strängt taget är det
inte så lätt att låna pengar i dag. Riksgäldskontoret
hade ju ett stort lån, som
förföll i fjol. Jag minns inte, om det var
på 600 eller 700 miljoner. Riksgäldskontoret
drog sig för att gå ut på lånemarknaden
och placera ett nytt lån. Om ett
sådant lån skall upptas, måste det ske
i förening med en helt annan ekonomisk
politik. Jag tänker mig, att det måste
ske i förening med en ganska avsevärd
höjning av räntan. Jag är inte emot en
ränteförhöjning. Jag anser, att räntan
hör vara ett medel som tillgripes, lika
väl som alla andra penningpolitiska
medel. Men regeringen har nu en gång
bestämt sig för att försöka hålla räntenivån
sådan den är i dag. Jag tror därför,
att herr Domös uppslag där är misslyckat,
ur regeringens egen synpunkt.

Det är ju mycket, som inte har blivit
precis som vi trodde för många eller ett
par år sedan. Regeringen har felbedömt
läget, säga herr Domö och herr Elon
Andersson. Jag vill i likhet med många
andra fråga, om inte andra partier också
ha felbedömt läget. Förvisso ha alla partier
räknat fel. När kriget slutade för ett
par tre år sedan, trodde vi alla på att
det skulle bli en stark och fruktbärande
utveckling. De, som inte minst trodde
på det, voro det svenska näringslivets
män. De rustade sig för brinnande livet
för att bygga ut fabriker och för att köpa
varor från utlandet. De trodde sig kunna
köpa hela världen. Det blev hastigt slut

på våra valutatillgångar. Var det regeringens
fel? Ja, herr Elon Andersson sade,
att den socialdemokratiska skördetiden
har gett till resultat, att vår valutatillgång
har försvunnit. Man frågar sig
verkligen, om det är sanning, att detta
är resultatet av en socialistisk skörd. Jag
minns inte, vem som först fällde det uttrycket
— jag tror det var herr Myrdal,
men det skall jag lämna därhän. Inte
var det väl socialistiska skörderesultat,
som gjorde, att de svenska affärsmännen
i blindo köpte varor från utlandet för
att sälja i vårt land. Tvärtom var det väl
ett uttryck för en kapitalistisk överspekulation.
Visserligen går det att sälja dessa
varor i landet, men vi hade mått bättre
av att importera delvis andra varor än
dem som i verkligheten köptes. Det är
lätt att klandra där. Man säger, att regeringen
skulle ha slagit back, när den såg
vart det bar hän. Ja, det kunde den ha
gjort, men de, som i första rummet skulle
ha slagit back, voro väl bankofullmäktige.
Där sitta representanter för alla
partier i landet utom kommunisterna.
De slogo inte back, förrän det var för
sent och skadan redan var skedd.

Vad den där felbedömningen beträffar,
kan man alltså svara, att vi ha gjort
oss skyldiga till en sådan litet till mans.
Högern har gjort det. När vi 1946 beslöto
om folkpensionen, framträdde högern
med krav på att anses som den, som
hade hittat på den verkligt förträffliga
lösning, som vi kommo till. Den gick ut
i det årets valrörelse med krav på att
få beröm och röster på grund av detta
välförhållande. Valmännen trodde inte
på det, men jag konstaterar, att högern
själv trodde, att den var så förträfflig.

Nu sade herr Domö, att regeringen var
så optimistisk, och det skulle den inte
vara. Men högern var alldeles för optimistisk
1946. I dag har den ångrat sig.
Åtminstone har man i högerns tidningar
yrkat på att hela ökningen av folkpensionen
skall inställas. Det betyder ju, att
utvecklingen har fått ett förlopp, som
högern i sin blinda optimism för ett och
ett halvt år sedan inte drömde om.

När de borgerliga så starkt kritisera
den socialdemokratiska regeringen, är

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

det naturligt, att man brukar fråga: vad
vilja de borgerliga själva? Vilket program
ha de? I allmänhet får man inget
svar på dessa frågor, men de säga, när
de svara, att det inte är deras sak att ha
ett program. Regeringen skall ha ett program,
och de skola kritisera detta. De
borgerligas sätt att diskutera om de ekonomiska
problemen, deras påståenden,
att socialdemokratien är regeringsoduglig,
måste väl ändå grundas på den uppfattningen,
att om de själva hade regerat,
hade det gått mycket bättre. Det är en
illusion, men man kan inte komma ifrån,
att grunden för hela inställningen måste
vara den. Förutsättningen härför är väl
ändå, att de borgerliga ha ett program.
Inte kan man säga, att herr Domö och
herr Elon Andersson i dag ha deklarerat
något program. Herr Domö hade visserligen
en del önskemål, men det var
svårt att sammanföra dessa till något,
som skulle kunna ha den blekaste likhet
med ett program. Under alla förhållanden
måste jag fråga: varför få vi inte se
detta program? Det finns kanske inte,
eller man vågar kanske inte ställa det
under diskussion.

Herr Elon Andersson sade, att det
bästa antiinflationsprogrammet var att
föra en annan ekonomisk politik. Det
kan jag vara med om, under förutsättning
att herr Elon Andersson kan framställa
ett förslag till en sådan ekonomisk
politik. Vad har herr Andersson att säga
om de förslag, som regeringen framlägger
i sin statsverksproposition? Han har
kritiserat vissa detaljer, men i fråga om
just kampen mot inflationen har han inte
gett anvisning på en enda detaij, som
man kunde snappa upp och göra till
föremål för diskussion.

Man kan kanske ur den kritik, som
dessa båda herrar här ha utövat mot
statsverkspropositionen, läsa fram, vad
de själva ha för önskningar. De kritisera
regeringen för att arbetarna ha fått för
höga löner, och de peka på stora landsomfattande
lönerörelser, som pågå just
i dagarna och som kunna komma att avsevärt
förändra läget på det ekonomiska
området. 1 förbigående vill jag understryka,
att det inte bara är arbetarna,

som ha fått förhöjningar. Hungern efter
inkomstförbättringar är minst lika stor
inom andra samhällsgrupper.

Men vi kunna se bort från detta och
tänka oss, att det fanns en borgerlig regering
här i landet. Skulle den ha större
möjlighet att påverka arbetarklassen, så
att denna till och med skulle avstå från
att begära några löneförbättringar? Man
behöver bara ställa den frågan för att
inse, hur orimlig hela den borgerliga
positionen är. Det är klart, att en borgerlig
regering inte skulle ha på långa
vägar så stora möjligheter att komma
till rätta med de stora arbetargrupperna.
Dessa skulle inte ha förtroende för
en sådan regering, och de skulle inte ta
den hänsyn till en sådan regering, som
de ta till den regering som sitter i dag.

Vad nu lönerna beträffar, hyser jag
ingen tvekan om att deklarera, att läget
bekymrar. Man talar om att sterilisera
de löneförbättringar som ges. Jag måste
med den lilla erfarenhet jag har om läget
konstatera, att motståndet mot denna
sterilisering är störst bland arbetsgivarna.
På arbetarhåll har man mött förslaget
med en betydande sympati, men på
arbetsgivarsidan har man i stort sett
sagt nej. Man anser, att det inte är en
framkomlig väg. Men läget är inte förhoppningsgivande.
Det finns på löneområdet
vidskepelser, som man har svårt
att ta ur hjärnorna på många människor.
Detta gäller inte bara arbetarlägret, de
finnas hos alla människor, tjänstemän
såväl som arbetare. Tjänstemännen anse
kanske till och med, att en löneförbättring
åt dem mycket väl kan motiveras,
därför att de äro ett relativt sett mindre
antal, och den därför inte skulle inverka
så mycket. Men principiellt är det ju
inte någon skillnad. Alla människor inbilla
sig emellertid, att en löneförhöjning
alltid är en löneförhöjning och att
eu högre lön alltid är en bättre lön, även
om priserna förändras, så att man kan
köpa lika litet eller ännu mindre för
den. Det rör sig här om krafter, som
finnas inom alla klasser och i alla länder.
Dessa krafter finnas ju, som finansministern
har påpekat, inte minst i Förenta
staterna, diir man inte rör sig med

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

några socialistiska funderingar. Där stiga
lönerna vida mer än de ha kunnat
göra i vårt land.

Herr Elon Andersson frågade, om regeringen
var beredd att stiga fram —
tror jag han sade — och göra en deklaration
om vad nationens eget intresse
kräver. Det har regeringen gjort, inte
minst i statsverkspropositionen. Där står
det, att det inte finns plats för några
löneförhöjningar. Tror herr Elon Andersson,
att arbetarna i metall- och
skogsindustrierna eller var som helst
inte ha kännedom om detta uttalande?
Alla arbetare, i varje fall alla som
delta i förhandlingar, känna till regeringens
ståndpunkt. Regeringen har haft
förhandlingar med landsorganisationen,
och den har uttalat en maning till arbetargrupperna
att inte ställa orimliga
krav.

I de förhandlingar, som nu pågå, repliera
arbetsgivarorganisationerna på regeringens
öppet deklarerade ståndpunkt.
De säga nej, och de lita då på att regeringen
skall ingripa och klara affärerna
för deras del. Det var ju egentligen inte
meningen, att det skulle gå till på det
sättet. Ur rent nationellt ekonomisk synpunkt
finns det nog plats för löneförhöjningar.
Många företag ha ju väldiga inkomster,
väldiga överskott och ha råd att
betala höga löner åt sina arbetare. Särskilt
gäller detta inom verkstadsindustrien.
Det är den samhällsekonomiska balansen,
som gör att man måste ställa sig
betänksam mot detta.

Herr Domö saknade klarhet och allvar
i inkomstberäkningen. Jag tycker, att
det är att söka sak med regeringen i
oträngt mål. Regeringen har med det
allra högsta allvar tagit ställning till de
stora frågorna. Den har bestämt sig, inte
från partipolitiska utan från nationella
synpunkter. Jag förstår inte, vad herr
Domö menar. Han säger, att han saknar
allvaret i regeringens ståndpunkt. Jag
tycker, att det är hans egen inställning,
som saknar allvar. Trots att regeringens
försök att ordna samverkan mellan alla
grupper har misslyckats, hoppas jag på
ett bättre resultat i verkligheten. Det
finns inte bara en väg, det finns inte

bara eu form, utan många. Vi ha i den
situation, som i dag råder, mera att samlas
om än att slåss om, mera att höja
över partigränserna än att göra politik
av. Den, som i det egna partiets intresse
saboterar försöken att vinna samling
kring det, som har betydelse för nationen,
tar på sig ett drygt ansvar. Hur det
skall gå vid valet i höst behöva vi kanske
inte diskutera här. Det har kanske
inte så stor betydelse. Huvudsaken är ju,
att nationens kraft inriktas på det enda
stora, att hålla oss flytande fram till
lättare och andra konjunkturer. Eftersom
regeringen gjort detta till sin huvuduppgift
i dag, är den i dag nationens
röst.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Finansministern uttalade
i sitt anförande här i dag i kammaren
den meningen, att vi skulle kunna komma
över den nuvarande ekonomiska krisen
utan att taga skada. Han uttalade
tillika den förmodan, att jag, när jag
senare komme att få ordet i egenskap
av talesman för bondeförbundet, skulle
ansluta mig till samma mening. Jag vill
då oförbehållsamt uttala den åsikten,
att jag anser, att vi böra utan att få
allvarliga skador kunna koimrna över
denna kris. Jag anser vidare, att vi inte
hade behövt komma in i en sådan kris.
Vårt näringsliv arbetar för fullt, det är
toppbelastat, ja, i en omfattning som tidigare
inte förekommit. Våra exportprodukter
trä och trävaror äro efterfrågade
på världsmarknaden till höga
priser. Samma är förhållandet med våra
industriella produkter. Vi ha en högtstående
verkstadsindustri, ett mångsidigt
och rikt utvecklat näringsliv, och
vi ha — om vi bortse från det senaste
året — haft goda skördar av vårt jordbruk.
Vi borde sålunda inte ha kommit
in i en sådan här kris, och jag anser
som sagt, att vi böra kunna komma ut
ur den utan att vi taga allvarlig skada.
I det avseendet delar jag sålunda finansministerns
ståndpunkt. Men jag
måste ändå betrakta det nuvarande läget
mot bakgrunden av vad som ägt
rum under de senare åren.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

Den nu framlagda statsverkspropositionen
vittnar om att regeringen bedömer
det ekonomiska läget helt annorlunda
än vad den gjorde ännu för ett
år sedan. Medan finansministern i såväl
1946 som 1947 års statsverkspropositioner
såg optimistiskt på den ekonomiska
utvecklingen, måste han nu erkänna, att
läget ger anledning till allvarlig oro.
På regeringens vägnar nödgas han konstatera,
att de prognoser den uppställt
för den ekonomiska utvecklingen icke
kommit att motsvaras av verkligheten.
Finansministerns utförliga framställning
i årets finansplan innehåller en hel serie
medgivanden om begångna misstag.
Summerar man dessa, kommer man till
det slutresultatet, att regeringens ekonomiska
politik till väsentlig del byggts
på förutsättningar, som icke existerat
i realiteternas värld.

Det är nu snart tre år sedan kriget
i Europa upphörde, och det svenska folket
har därför väntat och hoppats, att
krisregleringarna snart skulle kunna avskaffas.
I stället har det faktiskt blivit
tvärtom. Efter vissa lättnader tidigare
ha under det gångna året nya restriktioner
införts, som på ett kännbart sätt
drabba såväl näringslivet i dess helhet
som de enskilda medborgarna. De nya
konsumtionsskatter, som bebådades i
statsverkspropositionen och varom propositioner
redan till större delen lämnats,
ge också vid handen, att det inte
är några sötebrödsdagar det svenska
folket bjudes på. Hårdare varubeskattning
och skärpta regleringar av det ekonomiska
livet utgöra dagens signaturmelodi.

Det allvarliga ekonomiska läge vi nu
befinna oss i bildar en bjärt kontrast
mot de sangviniska förhoppningar, som
präglade regeringsmedlemmarnas uttalanden
om framtiden, då de på sommaren
1945 tillträdde sina ämbeten. Man
talade då hänfört om den förestående
socialistiska skördetiden, som skulle ge
dignande gyllene skördar för att fylla
folkhemmets lador. Det kan ha sitt intresse
att citera vad den dåvarande handelsministern
yttrade i ett offentligt föredrag
någon tid efter regeringens ut -

nämning. Han yttrade bland annat följande:
»Efter det andra världskrigets
slut stå vi i Sverige särskilt lyckligt lottade.
Vi ha undgått krigsdeltagande
med dess fördärvande och neddragande
verkningar på befolkningen, och vår
produktionsapparat är oskadad. Om vi
inte genom oklokhet och försummelser
försitta våra chanser böra vi trots övergångssvårigheter
av mångahanda slag
kunna se fram mot en verklig expansionsperiod
för industri, handel och sjöfart.
Till de gynnsamma förutsättningarna
hör att vi nu veta så mycket mer
om de ekonomiska sammanhangen än
för tjugofem år sedan och äro beredda
att mycket djärvare bruka den ekonomiska
politiken.»

Skulle det vara efter de principerna
som man nu har fört den ekonomiska
politiken i vårt land, skulle det vara
djärvheten i dess tillämpning som varit
vägledande för de handlingar, som företagits,
då får jag säga, att de inte gett
lysande resultat. Av denna glada optimism
och framtidstro återstår föga eller
intet. De gyllne skördarna ha krympt
ihop till något, som betänkligt liknar
missväxt.

Innan den nuvarande regeringen efterträdde
samlingsregeringen, hade dess
parlamentariska underlag, det socialdemokratiska
partiet, gjort upp ett handlingsprogram
för efterkrigstidens politik,
de s. k. 27 punkterna. De politiska riktlinjer,
som uppdragits i detta program,
syftade visserligen längre fram i tiden
än de närmaste efterkrigsåren, men programmet
byggde dock på det antagandet,
att vårt land skulle komma att hotas
av en depression under dessa år.
När regeringen trädde till, var den övertygad
om att denna fara hotade, och
därför inriktade den sin ekonomiska
politik på att förebygga densamma. Regeringen
höll i det längsta fast vid denna
utformning av sin politik och handlade
som om en depression förelegat.
Men i stället gick utvecklingen mot en
högkonjunktur. Detta konjunkturläge
har varit rådande så länge regeringen
suttit vid makten och råder än. Penninginkomsterna
ha flödat rikligt under

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

dessa år, och de varor som producerats
ha kunnat avsättas till förmånliga priser
både på hemmamarknaden och genom
export på utländska marknader.
Investeringsverksamheten, särskilt i fråga
om nybyggnader, har varit mycket
omfattande, och efterfrågan på material
och framför allt arbetskraft större än
vad den kanske någonsin varit. Allt
detta är ju karakteristiskt för eu högkonjunktur.

Man kan därför med skäl ställa den
frågan, om det varit oundvikligt för oss
att råka in i det besvärliga läge, i vilket
vi nu befinna oss, allra helst som
vårt ekonomiska utgångsläge vid efterkrigstidens
början var gott. Vi hade en
produktionsapparat, som undgått krigets
härjningar, och vi förfogade över
skickliga och kunniga företagare, tjänstemän
och arbetare inom näringslivets
skilda grenar. Vi hade dessutom en stor
reserv av utländska valutor samt betydande
lager av varor, färdiga för export.

Till en viss del bero naturligtvis våra
nuvarande svårigheter på förhållanden
utomlands, som vi icke kunna påverka.
Den väsentligaste faktorn i detta
sammanhang är de kaotiska förhållandena
i Tyskland. Detta land spelade
före kriget en mycket betydande roll för
Europas försörjning, men för närvarande
är det tyska näringslivets bidrag till
denna försörjning mycket ringa. Landets
uppdelning i olika zoner och den
politiska spänningen mellan ockupationsmakterna
ha förhindrat Tysklands
återuppbyggnad. Dess industriella produktion
torde för närvarande utgöra
knappt mer än tredjedelen av förkrigsproduktionen.
Eu annan faktor, som
delvis hänger samman med den förra,
utgör den inflationistiska utvecklingen i
flertalet europeiska länder. Efterfrågan
på materiel för återuppbyggnaden och
på konsumtionsvaror har helt naturligt
varit mycket stark, och eftersom varutillgången
icke kunnat motsvara efterfrågan,
har penningvärdet överallt försämrats.
Tillgången på främmande valutor,
särskilt s. k. hårdvalutor, har också
snabbt smält samman. Orsaken härtill
är, att Tyskland bortfallit som leve -

rantör och att Förenta staterna måst
träda i dess ställe. Dollarbristen gör sig
därför starkt gällande i många länder.

Regeringen brukar med stor förkärlek
peka på dessa omständigheter och
vill tydligen få den allmänna opinionen
att tro, att våra egna svårigheter huvudsakligen
bero på de internationella
missförhållandena. På senaste tiden har
den emellertid gjort vissa medgivanden,
att begångna misstag minskat vår rörelsefrihet
i fråga om den ekonomiska politiken.
Men så enkelt ligger inte saken
till. De misstag regeringen begått på
grund av sina felbedömningar av utvecklingslinjerna
ha haft synnerligen
allvarliga följdverkningar. Om den ekonomiska
politiken grundats på ett realistiskt
betraktelsesätt hade vi visserligen
icke helt kunnat undgå de nuvarande
svårigheterna men dock kunnat befinna
oss i ett relaivt gynnsamt ekonomiskt
läge. Trots att Europa som helhet
måste anses vara ekonomiskt sjukt,
finns det dock länder som kunna glädja
sig åt en tämligen god hälsa på grund
av klok och framsynt ekonomisk politik.
Schweiz och Belgien utgöra exempel
härpå.

Anledningarna till att vi råkat in i
det nuvarande synnerligen ogynnsamma
ekonomiska läget äro många, men de ha
dock alla samband med varandra, därför
att den ekonomiska politikens olika
delar hänga organiskt samman. Vidtar
man en viss bestämd åtgärd, måste man
se till, att andra åtgärder stå i korrespondens
med denna, försåvitt man vill
åstadkomma konsekvens och sammanhang
i den ekonomiska politiken. Men
det är detta som inte har skett i vårt
land. Regeringen har icke samordnat de
olika leden i sin ekonomiska politik,
utan gripit in än här och än där utan
att göra Idart för sig, vilka följdverkningar
dessa åtgärder fått. Det dröjde
länge, innan regeringen började varsna
faran för inflation, och de åtgärder den
företagit för att bekämpa densamma ha
icke haft helhetsverkan. Som ett exempel
härpå må nämnas höjningen av den
svenska kronans värde gentemot utländska
valutor sommaren 1946. Detta

Måndagen den 19 januari 1948 fm. Nr 2. 39

Statsverkspropositionen.

skedde för att hindra prisstegringen
utomlands, särskilt i Förenta staterna,
att slå igenom här hemma. Även denna
prisstegring medverkade ju till förstärkande
av inflationstendenserna. Ur denna
synpunkt var apprecieringen motiverad.
Men för att den skulle medföra
avsedd effekt, borde ju den ekonomiska
politiken i övrigt ha samordnats med
kronapprecieringen. Framför allt borde
den fortskridande höjningen av de nominella
penninginkomsterna ha stoppats
och produktionen på allt sätt ha
uppmuntrats. Då en sådan samordning
icke kom till stånd, måste höjningen av
kronvärdet framstå som en förfelad åtgärd.

Den väsentligaste orsaken till svårigheterna
i nuvarande läge är enligt min
mening, att penninginkomsterna både
löner och företagarvinster — fått
öka alltför starkt i förhållande till tillgången
på varor och tjänster. Levnadsstandardens
höjd är ju beroende av tillgången
på konsumtionsvaror, på ravaror
och materiel för investeringar och
på arbetskraft, men icke i och för sig
av tillgången på penningmedel. Man kan
varken föda eller kläda sig med pengar.

Vid 1942 års riksdag utformade bankoutskottet
ett penningpolitiskt program,
som gick ut på att ett återställande
av förkrigstidens levnadsstandard
skulle ske på så sätt, att penninginkomsterna
höllos oförändrade vid sjunkande
priser och levnadskostnader. Även vid
de båda följande riksdagarna vidhölls
detta program. Då några tendenser till
sänkning av prisnivån emellertid icke
framträdde, slog regeringen redan på
hösten 1914 in på en annan väg i fråga
om penningpolitiken och återställandet
av förkrigsstandarden. Enligt den av regeringen
valda vägen skulle återställandet
av förkrigstidens levnadsstandard
tillåtas ske genom ökning av penninginkomsterna.
Sådana ökningar ha också
under de båda sista åren skett för
det stora flertalet folkgrupper i vårt
land. Men det är uppenbart, alt ökningen
av penninginkomsterna ägt rum i en
hastigare takt än ökningen av varutillgången.
På så siitt har uppstått en spän -

ning mellan inkomster och varutiilgång,
som med en av konjunkturinstitutet lanserad
term kan kallas inflationsgap. Detta
är ett tydligt tecken på att det icke
råder balans i samhällsekonomien.

Man kan diskutera, huruvida en verklig
realförbättring av vår levnadsstandard
ägt rum sedan krigsslutet eller icke.
Experterna synas icke vara ense om
detta. Den industriella produktionen har
obestridligen ökat, men däremot är det
ovisst, om en allmän höjning av konsumtionen
utöver förkrigstidens standard
verkligen ägt rum. I varje fall är
konsumtionsutvecklingen ganska ojämn.
Men om också ett återställande eller till
och med ett överskridande av förkrigstidens
levnadsstandard verkligen skett,
så finns det all anledning att ställa den
fråga, som finansministern gjort i årets
finansplan i detta sammanhang. Han
yttrar där: »Den allvarliga fråga vi ställas
inför är den, om det som vunnits eller
håller på att vinnas» — d. v. s. i
form av höjd levnadsstandard — »kan
bevaras, därför att det bygger på ett
fast underlag i vår produktionsutveckling,
eller om det i större eller mindre
utsträckning får uppgivas, därför att det
haft sin grund i övergående omständigheter,
såsom förbrukning av tidigare
samlade reserver.» Frågan är för visso
mycket allvarlig, och skall man våga ge
ett svar, blir detla, att läget just nu tyder
på att det icke finns en fast grund
för »det som vunnits eller håller på att
vinnas». Finansministern har där ställt
sig ganska tveksam. Han har ju haft läget
för ögonen. Vi ha förbrukat valutareserven,
vi ha måst begränsa importen,
och vi få minska investeringarna, vilket
i viss mån även återfaller på produktionslivet,
som ju skall utgöra underlaget
för den ekonomiska standarden.

Det är också de i förhållande till lägets
krav alltför rikligt flödande penninginkomsterna
som utgöra grundorsaken
till att våra valutareserver nära
nog uttömts. Då köpkraften inom landet
var stor och importen av nödvändiga
varor icke kunnat ske i tillräcklig
omfattning på grund av knappheten på
sådana varor, lade importörerna om till

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

införsel av varor, som visserligen i och
för sig kunde vara välkomna, men som
vi icke hade råd att inköpa med tanke
på att en valutareserv måste hållas för
att finansiera nödvändiga inköp i framtiden
och ge oss tillräcklig ekonomisk
rörelsefrihet och självständighet. Valutareserven
kunde inte heller fyllas på i
tillräcklig grad genom export på grund
av ökad förbrukning inom landet av
viktiga exportvaror, framför allt då för
anläggnings- och byggnadsändamål.

En annan faktor i sammanhanget var
vår kreditgivning till utlandet. Vi måste
genom denna avstå varor utan vederlag
i form av importvaror eller utländska
valutor. Även denna stora kreditgivning
har varit en inflationsdrivande faktor
av väsentlig betydelse. Det torde ha varit
ofrånkomligt att ge kredit i viss utsträckning
för att vi skulle kunna importera
viktiga råvaror, exempelvis kol
från Polen, men krediterna ha inte beräknats
efter affärsmässiga grunder, och
vidare ha de i kredit beviljade summorna
till skilda länder sammanlagt blivit
alltför höga i förhållande till våra egna
resurser. Vi ha i alltför hög grad överskattat
vår förmåga.

En tredje inflationsfaktor av mycket
stor betydelse har varit den väldiga investeringsverksamheten.
Industrien har
genom ombyggnader och nyanläggningar
i hög grad utökat sin kapacitet, och
samtidigt har bostadsbyggandet, särskilt
i städer och tätorter, kraftigt forcerats.
Allt detta har tagit i anspråk materiel
och arbetskraft i stor omfattning. Det är
i och för sig ingenting förvånande, att
investeringsverksamheten blivit så omfattande.
Under kriget måste den i väsentlig
utsträckning eftersättas och även
nödvändiga reparations- och underhållsarbeten
uppskjutas. Allt detta ville man
nu taga igen. Härtill kommer, att den
betydande inflyttningen från landsbygden
till städerna tvingat dessa att sörja
för bostäder åt den nyinflyttade befolkningen.
Dessutom har givetvis en betydande
förbättring av bostadsstandarden
i städerna ägt rum. Detta är i och för
sig naturligtvis av godo, men det trå -

kiga är bara, att vi inte hade råd till
detta just nu efter kriget i den takt vari
det ägt rum. Investeringsverksamheten
har kraftigt främjat inflationen, därför
att den delvis finansierats med medel,
som icke motsvarats av något verkligt
sparande, och därför att den genom den
stora efterfrågan på arbetskraft pressat
upp lönerna utöver den avtalsmässigt
fastställda nivån med ytterligare stegring
av priserna som följd.

De inflationsdrivande krafternas verksamhet
stod redan tidigt klar för den
som ville studera och följa den ekonomiska
utvecklingen. Det är för den skull
ägnat att förvåna, att regeringen så
länge intog en passiv hållning. Den syntes
ännu vid höstriksdagen 1946 närmast
vara inställd på att bagatellisera inflationsfaran
och sökte göra gällande, att
oppositionen i ovist partinit ville
skrämma det svenska folket för inflationsspöket.
Inte förrän under fjolårets
riksdag vidtog den några ansatser för
att skära ned investeringsverksamheten,
och den stora importen fick obehindrat
fortsätta till i mars i fjol, då regeringen
införde importreglering. Beslutet om
detta kom så hastigt, att nödvändiga förberedelser
för dess genomförande i
praktiken icke hunno vidtagas. Handelskommissionen
befann sig delvis under
avveckling och hade icke personal, i all
synnerhet icke kvalificerad personal, att
sköta de nya arbetsuppgifter, som lades
på densamma. Det är också märkligt, att
dåvarande handelsministern i ett tal på
hösten 1946 antydde, att en importreglering
kanske snart blev nödvändig, medan
finansminister Wigforss på nyåret
1947, bland annat i 1947 års statsverksproposition,
dementerade, att regeringen
umgicks med sådana planer. Denna
hrist på sammanhang mellan de olika
regeringsmedlemmarnas göranden och
låtanden fick mycket ogynnsamma följder.
Importörerna uppfattade handelsministerns
uttalande som en varningssignal
och forcerade kraftigt importen
av vad man skulle kunna kalla umbärliga
varor. Regeringen har således behandlat
import- och valutaproblemet på

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

ett sådant sätt, att man icke lyckats
åstadkomma en rimlig avvägning mellan
olika intressen.

Regeringens sätt att behandla ekonomiska
frågor har framträtt än tydligare
i dess ingripande i handeln med skogsprodukter.
I sammanhang med kronans
appreciering sökte regeringen åstadkomma
en sänkning av priserna på trävaror
och massa, som skulle motsvara värdet
av kronans höjning. Exportörerna motsatte
sig detta, men en sänkning av riktpriserna
med 5 procent ägde rum. Regeringen
såg sig dock snart nödsakad
att återinföra de gamla riktpriserna,
men motsatte sig bestämt, att exportörerna
fingo taga ut högre pris på utlandsmarknaderna,
trots att sådana priser
erbjödos och att andra trävaruexporterande
länder, exempelvis Finland, sålde
till dessa höga priser. Följden blev,
att exporten av både trä och massa i
stor omfattning inställdes. De belopp i
utländsk valuta vårt land därigenom förlorade
måste med all säkerhet vara mycket
betydande. Regeringen blev också
tvungen att uppge sin ståndpunkt och
under fjolåret släppa exportpriserna
fria. För att inte dessa höga priser skola
påverka den inhemska prisnivån, skola
mervinsterna som bekant gå till konjunkturutjämningsfonder.
Varför kunde
inte regeringen redan år 1946 ha accepterat
en sådan lösning av problemet?
Då hade vårt land säkert tillförts betydande
belopp i utländsk valuta. Även
genom andra åtgöranden av regeringen
i fråga om exporthandeln med trävaror
har vårt land förlorat valuta. Skeppningssäsongen
förra året kunde således
ej till fullo utnyttjas av trävaruexportörerna,
emedan förhandlingarna med regeringen
angående riktlinjerna för handeln
med trävaror drogo onormalt långt
ut på tiden. Först under senare hälften
av maj erhöllo exportörerna offerttillstånd,
men då var det för sent för att
kunna sälja och sedan skeppa alla de
varor som funnos i lager. Det ligger alltjämt
kvar i landet, särskilt inom södra
Sverige, osålda trävaror, som representera
stora värden. Hade dessa partier kun -

nat säljas på utlandsmarknaderna, hade
valutorna kunnat tillföras vårt land. Det
skulle dessutom ha gagnat vårt skogsbruk.
De nu lagrade partierna hindra ju
drivningen och avverkningen av en ny
skörd, om jag så får kalla det, den skörd
som man årligen får taga ur skogarna.
Härigenom minskas ju också de valutatillgångar,
som vi nu skulle ha så stort
behov av.

Många misstag på det ekonomiska området
ha således blivit gjorda. Regeringen
har haft en övertro på regleringarnas
förmåga att rätta till svårigheterna,
vilket ofta misslyckats därför att
regleringarna inte varit planmässigt anordnade
och dessutom i regel tillgripits
alltför sent.

Under förra året insåg dock regeringen,
att läget började bli allvarligt och
till och med så allvarligt, att den ansåg
sig icke ensam böra bära ansvaret
för kursen i fortsättningen. Den vände
sig först till partiledarna och sedan till
näringslivets män för att söka stöd för
inflationsbekämpandet. Dessa överläggningar
strandade emellertid av skilda
orsaker. Dels hade regeringen intet utarbetat
program för inflationsbekämpandet,
dels ville den icke medgiva tidigare
begångna misstag, och dels lade den
i dagen bristande blick för betydelsen
av de folkpsykologiska faktorerna, åskådliggjord
genom handläggningen av skattefrågan.
Då läget under årets lopp förvärrades,
tog statsministern i höstas initiativ
till ett nytt försök att samla de politiska
partierna i ett gemensamt bekämpande
av inflationsfaran. Men även
detta försök strandade, emedan regeringen
fortfarande saknade ett konkret
utformat program för den ekonomiska
politiken och dessutom icke ville tilllåta
en allmän debatt om botemedel och
utvägar. Statsministern hade tänkt sig,
att särskilda beredningar skulle tillsättas,
vilka skulle följa utvecklingen inom
skilda områden av det ekonomiska livet
och diskutera vilka åtgärder som borde
användas för inflationsbekämpandet. En
sådan snäv begränsning av samarbetet
kunde ju inte accepteras, och tiden till

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

riksdagens början var alltför kort för
att tillåta ett verkligt genomarbetande
av problemen. Beredningarna skulle ha
blivit tvungna att arbeta vidare efter de
riktlinjer som redan skisserats inom
kanslihuset.

Regeringens seglats har varit äventyrlig,
och det blir än svårare att framdeles
finna den rätta kursen mellan alla klippor
och skär i den ekonomiska politikens
farvatten. Finansministern har ju
alltid varit en stor optimist. Även om
han i år sett sig nödsakad att anslå allvarligare
tongångar än eljest, så har han
dock inte uppgett sin opiimistiska
grundinställning. Optimism är obestridligen
en stor tillgång i livets besvärligheter,
men om den inte har ett realistiskt
underlag, kan optimismen bli till ett allvarligt
hinder för ett förnuftigt handlande.

Herr Wigforss har i år i likhet med
föregående år inte haft någon svårighet
att balansera budgeten, emedan statsinkomsterna
flöda rikligt. Men detta utgör
just ett symtom på den inflationistiska
utvecklingen. För att bekämpa denna avser
herr Wigforss dessutom att överbalansera
budgeten, vilket i och för sig
måste betecknas som en riktig politik.
Men frågan är, om de åtgärder för överbalansering,
som han föreslår, bli tillräckliga
och om de äro lämpligt avvägda.

Rörande den förstnämnda frågan finns
det skäl att observera de kalkyler herr
Wigforss gör om storleken av det s. k.
inflationsgapet under innevarande år.
Herr Wigforss uppställer två alternativ.
Enligt det gynnsammaste skulle inflationsgapet
helt försvinna, och enligt
det ogynnsammaste skulle köpkraften
överstiga varutillgången med 1 150 miljoner
kronor. Man får vid genomläsningen
av herr Wigforss’ yttrande nästan det
intrycket, att dessa alternativ skulle ha
uppställts av konjunkturinstitutet, vilket
ju ingalunda är fallet. Även konjunkturinstitutet
har uppställt olika alternativ,
vilka finnas redovisade i en
bilaga till statsverkspropositionen och
som uppvisa helt andra siffror. Enligt
konjunkturinstitutets alternativ skulle in -

flationsgapet variera mellan 2 200 miljoner
i gynnsammaste och 3 400 miljoner
kronor i allra ogynnsammaste fall,
beroende på olika förutsättningar. Alla
sådana beräkningar äro visserligen ytterligt
osäkra, men de ge i alla fall en
antydan om problemets storleksordning.
Enligt de gynnsammaste siffrorna förutsättes
att inga nya nominella inkomstökningar
skola äga rum och att en viss
produktionsökning kan inträda. Vidare
räknas med att priserna på importvarorna
i stort sett skola bli oförändrade.
Och ändock kommer institutet under
dessa optimistiska förutsättningar till
ett inflationsgap på över 2 miljarder kronor.
Hur kan herr Wigforss under sådana
förhållanden räkna med att detta
i ogynnsammaste fall skall kunna hållas
nere vid obetydligt över 1 miljard kronor?
Det är ett mysterium för den oinvigde.
Var finns nyckeln till gåtans lösning?
Finansministern gav under sitt
anförande här i dag uttryck åt den meningen,
att det nog kommer att bli det
gynnsammaste alternativet som kommer
att inträda. Man kan inte annat än hoppas,
att han måtte få rätt därvidlag, men
när man uppgör en kalkyl eller prognos
måste man hålla sig till objektiva siffror,
även om man bar en förhoppning att
läget skall bli något gynnsammare, vilket
ju i detta fall är mycket osäkert. Jag
skulle dock, som sagt, ingenting hellre
önska än att finansministern i det avseendet
måtte få rätt.

De nya varuskatterna beräknas ge
omkring 400 miljoner kronor. Vidare
avser herr Wigforss att ta ut ytterligare
100 miljoner kronor genom beskattning
av andra varor. Vinstbegränsningen
inom bolagen beräknas ge 250 miljoner
kronor. Cirka s/4 miljard kronor av köpkraftsöverskottet
skulle därigenom dras
in till staten. Det privata sparandet torde
knappast kunna uppskattas till mer
än 1 miljard kronor. Räcker detta till
för att oskadliggöra köpkraftsöverskottet
och därmed bevara penningvärdet? Frågan
kan ställas men inte besvaras, eftersom
vi inte i detalj kunna förutse utvecklingen.
Det kan komma att gå bra,
men det kan lika sannolikt komma att

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

gå illa. Någon hållbar grund för optimism
är i varje fall inte lätt att upptäcka.

De nya varuskatterna måste anses vara
ett synnerligen ojämnt verkande medel
för indragning av icke användbar
köpkraft. Om konsumtionen minskas av
vissa varor, som bli dyrare genom beskattningen,
finns det risk för att den
i stället inriktas på andra varor som
icke bli beskattade. Särskilt den nya beskattningen
av motorfordonstrafiken
måste inge de mest allvarliga betänkligheter.
Om söndagskörningsförbudet
skall upprätthållas, ny utstampning av
personbilar verkställas och fordonsskatterna
för dessa bilar samtidigt våldsamt
ökas, så lär det vara svårt att övertyga
bilägarna om att det finns ens den minsta
grad av rättvisa eller sunt förnuft
i ett sådant handlingssätt. Och vad höjningen
av bensinskatten beträffar, måste
den komma att öka transportkostnaderna
och bidra till en höjning av den
allmänna prisnivån. Inte minst torde detaljhandelspriserna
på livsmedel komma
att stiga. Kan en sådan åtgärd anses vara
klok och framsynt? Bilarna utgöra
numera ett så viktigt transportmedel,
särskilt på landsbygden med dess långa
avstånd, att ett godkännande av den föreslagna
skatten skulle verka hämmande
på utvecklingen.

De nuvarande bilrestriktionerna utgöra
för övrigt ett synnerligen egenartat
utslag av vad som med ett populärt
uttryck kallas Krångel-Sverige. Ur rättvisesynpunkt
är uppdelningen av bilägarna
i två kategorier, körtillståndsinnehavare
och körtillståndslösa, en absurditet.
Gränsen mellan nyttotrafik och
vad som skulle kunna kallas lyxåkning
är så flytande att ingen kan dra en rättvis
skiljelinje dem emellan. Söndagskörningsförbudet
drabbar särskilt hårt
landsbygdens folk och dess föreningsliv
på grund av de i regel långa avstånden
till samlingslokaler och de glesa reguljära
kommunikationerna. Härtill kommer
att landsbygdens folk i regel har
svårt att kunna avsätta tid för möten
och sammanträden annat än på lördagskvällar
och söndagar.

Bilrestriktionerna utgöra emellertid
bara en liten del av Krångel-Sverige. De
enskilda medborgarnas liv är numera
så kringgärdat av förordningar och föreskrifter
av skilda slag, att de snart
sagt veta varken ut eller in. Det går inte
att hålla reda på alla föreskrifter, utan
den mest laglydige medborgare kan
mot sin vilja av ren okunnighet bli lagbrytare.
Inte så sällan förekommer det
för övrigt, att vad en förordning föreskriver,
förbjuder en annan. Till livets
förtretligheter hör vidare, att blanketter
och formulär av tusen och ett slag måste
ifyllas. Allt detta stjäl tid i onödan,
som bättre kunde ha använts i det produktiva
arbetets tjänst. För att nu inte
tala om all den personal som sysselsättes
inom krisförvaltningarna och annan
statlig kontrollverksamhet. Just nu
när vi måste spänna våra krafter för
att öka produktionen är det orimligt att
den statliga byråkratien får växa till i
omfång och suga åt sig nya armar samt
öka statens utgifter för improduktiva
ändamål. Borde inte regeringen allvarligt
överväga den frågan, om vägen ut
ur den nuvarande krisen går över nya
regleringar och kontrollåtgärder? Skulle
inte den motsatta vägen, d. v. s. större frihet
för näringslivet och de enskilda,
bättre befordra tillfrisknandet till ekonomisk
hälsa? För övrigt kunde det behövas
något andrum i det samhälleliga
reformarbetet. Allt kan icke göras på
en gång. Arbetskrafterna räcka icke till
för de mångfaldiga göromål som måste
utföras. Tjänstemän och sakkunniga användas
nu i stor utsträckning för utredningsarbeten
och planläggandet av reformer
som man icke vet när eller om
de kunna komma till utförande. I fråga
om det sociala reformarbetet behövs
det faktiskt ett visst uppehåll. Man bör
där inte gå längre än vad vi inom den
närmaste tiden förmå genomföra och
som i övrigt är nödvändigt och angeläget.
Detsamma gäller om andra områden
inom samhällslivet.

För att återgå till årets statsverksproposition
är att konstatera, att den går
i utgiftsminskningarnas tecken. Trots
detta utvisar den dock sammanlagt hög -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

re utgiftssummor än någon annan föregående
budget. Orsaken härtill är de
stora utgiftsökningar som krävas för genomförandet
av de av förra årets riksdag
beslutade stora sociala reformerna,
förbättringen av folkpensionerna och
införandet av barnbidrag samt omläggningen
av bostadspolitiken. Dessa utgiftsökningar
ha måst kompenseras genom
minskningar på andra håll. Även
materialbristen och nödvändigheten att
inte tillskapa ny köpkraft ha verkat
återhållande. Om folkpensioneringens
förbättring och införandet av barnbidrag
har det rått allmän enighet. Det
måste också anses riktigt och rättvist
att samhället skall hjälpa till att skapa
goda levnadsbetingelser för de gamla
och att ekonomiskt underlätta barnfamiljernas
arbete att uppfostra det unga
släktet. Men så mycket större skäl är
det att hålla penningens värde uppe, så
att inte reformerna bli illusoriska.

I fråga om utgiftsminskningarna finns
det skäl att framhålla, att dessa måste
avvägas på ett rättvist sätt, så att inte
vissa folkgrupper bli lidande. Det är
med bekymmer man ser att anslagen
till bostadsbyggande och bostadsförbättringar
på landsbygden skurits ned.
Landsbygdens folk behöver än bättre än
städernas komma i åtnjutande av bättre
bostadsförhållanden, emedan standarden
på landsbygden är väsentligt lägre.
Landsbygdens folk får inte komma i ett
sämre läge därför att staten måste spara.
Avvägningen måste bli rättvis, vilket
är viktigt att än en gång inskärpa.

Beträffande utvecklingen på jordbrukets
område under det gångna året, är
det anledning att uttrycka sin tillfredsställelse
över att den elakartade konflikten
mellan jordbrukets organisationer
och statsmakterna efter riksdagens
behandling av jordbrukspropositionen
kunde lösas genom en överenskommelse.
Men i fråga om jordbrukets ekonomiska
ställning måste man dock komma
ihåg, att den ihållande torkan under
förra sommaren medfört betydande skördeminskning
för jordbrukarna i de flesta
trakter av landet med ekonomiska förluster
som följd. Riksräkenskapsverket

uttalar i den ekonomiska översikt, som
är bilagd driftbudgeten, att riksräkenskapsverket
räknar med att den svaga
skörd, som inhöstades under år 1947,
kommer att ha sina återverkningar även
in på detta år. Dessa verkningar komma
säkerligen att spåras ända till dess att
vi få en ny, bättre skörd.

Dessutom har arbetskraftsbristen även
i år gjort sig gällande, om än kanske
icke i fullt samma utsträckning som föregående
år. Arbetskraftsproblemet är
dock alltjämt allvarligt. Särskilt bekymmersamt
är att maskiner och redskap
för att ersätta såväl försliten materiel
som den bristande tillgången på mänsklig
arbetskraft icke kunna erhållas i tillräcklig
omfattning. Tillgången på maskiner
och redskap jämte reservdelar är
i själva verket så knapp, att man kan
befara allvarliga återverkningar på livsmedelsförsörjningen.
Det måste vara ett
väsentligt intresse för statsmakterna såväl
att stimulera tillverkningen inom
landet som att bereda utrymme för maskininförsel
inom importplanernas ram.
Trots allt kämpar således det svenska
jordbruket med ingalunda obetydliga
svårigheter.

För landsbygden i dess helhet, men
särskilt för jordbruket, inger den alltjämt
pågående avflyttningen till städerna
och tätorterna bekymmer. Det är
nödvändigt att landsbygdens näringsliv
snarast möjligt blir mera differentierat
och rikare utvecklat, så att det kan hålla
ungdomen kvar på landsbygden. Befolkningsanhopningen
i städerna, som ur
skilda synpunkter är olämplig och dessutom
oekonomisk, om man betraktar saken
ur hela samhällets synpunkt, bör
hejdas.

Vid fjolårets riksdag antogs ett principförslag
angående riktlinjer för den
framtida jordbrukspolitiken på längre
sikt. Det främsta värdet av detta beslut
ligger däri att statsmakterna utfäst sig
att ge jordbruket ekonomisk likställighet
med andra näringar. Även det program
för den framtida rationaliseringen, som
i samband därmed antogs, har sitt värde
under den förutsättningen att rationaliseringen
utföres i intimt samarbete

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

med jordbrukarna själva och med ledning
av deras praktiska erfarenhet.
Kommer den däremot att ske under
tungrodda och byråkratiska former och
med åsidosättande av den praktiska sakkunskapen
kan mycken skada vållas.
Man kan i varje fall sätta i fråga, om
det just nu är den rätta tidpunkten att
låta den nya rationaliseringsorganisationen
starta. Ett uppskov tills vidare
förefaller lämpligt. Förhållandena ha
nämligen på många områden ändrats sedan
27-mannakommittén på sin tid drog
upp riktlinjerna för rationaliseringen.
Kommittén var rädd för att överproduktion
av livsmedel relativt snart skulle inträda,
så att avsättningssvårigheter skulle
inställa sig. Utvecklingen ute i världen
visar emellertid, att det med all sannolikhet
kommer att dröja rätt länge innan
livsmedelsbehovet ens nödtorftigt
kan täckas. Under sådana förhållanden
förefaller det icke välbetänkt att rationalisera
bort småbruken i vårt land.
Även ur andra synpunkter är det önskvärt
att de kunna bibehållas, men dock
under den förutsättningen att deras innehavare
kunna erhålla en tillfredsställande
ekonomisk standard. Om jordbruket
i sig självt icke kan ge detta, böra
småbrukens innehavare erhålla möjligheter
till inkomster vid sidan av detta.

Den nu påbörjade riksdagen har
många svåra problem att behandla. I
hela landets intresse är det önskvärt att
de få en så god lösning som möjligt.
Bondeförbundet har tidigare sagt, att
det är berett att sakligt pröva de förslag
regeringen lägger fram. Vi stå fast
vid detta uttalande, men det är självklart,
att en samförståndslösning av frågorna
endast är möjlig, om regeringen
tar vederbörlig hänsyn till andra partiers
uppfattning.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Vid ett tillfälle som detta, då
det brukar vara vanligt att lufta sina
känslor inför »vad som sig i riket tilldragit
haver», kan jag ej underlåta att
draga fram åtskilligt som vid sidan om
partiledarnas storpolitiska deklarationer,
trots sin vid första påseende skenbara

betydelselöshet, principiellt kan vara
värt en större offentlighet.

Vi ha, som är allom veterligt, under
krigsåren begåvats med ett kommissionslierradöme,
från början väl avsett som
ett nödvändigt ont men som under tidernas
lopp allt fastare befäst sitt grepp om
enskilda medborgare, tills det i detta nu
i många delar håller på att alldeles växa
oss över öronen. Knappheten på förnödenheter
motiverar ju vissa ingrepp i
den enskildes rörelsefrihet, men man
frågar sig, om dessa ingripanden nödvändigtvis
måste ta så pass omständliga,
för att inte säga rigorösa former, som
vad nu ofta blir fallet. Jag är väl inte
den förste att vittna om det pappersoch
blankettregemente som nu väller
som en flod över landet — i dessa
pappersbristens tider — och som åsamkar
myndigheter och allmänhet en sådan
massa besvär och — förargelse!
Om detta nu av allt att döma är signifikativt
för den moderna planhushållning,
som vi för framtiden skola begåvas med,
må vi från första stund be Gud bevara
oss därifrån.

Låt mig till att börja med lösrycka
det lilla avsnitt ur kristidsfloran, som
går under benämningen arbetsblocken.
Om denna uppfinning redan under kriget
ganska allmänt ansågs vara av tämligen
tvivelaktigt värde, så lär den väl i
detta nu i praktiken knappast betyda
mer än noll och ingenting. Men där väller
fortfarande hela Babels torn av blanketter
ut över landet, blanketter med ett
tjugofemtal kolumner, som tusentals
skrivare skola knåpa och fylla i till platt
ingen nytta men naturligtvis med en
ofantlig mängd arbete och besvär, alla
kostnader ej att förtiga. Jag vill be statsrådet
Danielson, som högaktningsfullt
korat sig till ett slags renhållningskarl
på detta område, att utan betänkande ta
hand om detta kristidsobjekt för omedelbar
och, jag vågar påstå, smärtfri avlivning.
Ingen kommer sannerligen att sörja
över arbetsblockens försvinnande.

Jag är fullt medveten om att vi i kristidens
begynnelse gett Kungl. Maj :t vissa
fullmaktslagar, av vilka kommissionerna
utgöra en mångfaldig frukt. Om deras

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

tillkomst, omfång och maktbefogenheter
kunna delade meningar råda. Ett är säkert,
och det är, att även om avsikter
och uppsåt väl inrymts i den plan för
krishushållningen, som från början var
avsedd, ha kommissionerna i viktiga delar
svällt ut till dimensioner, som vi
från början föga anade, och utvecklat sig
till smådiktaturer över människor, näringsliv,
gods och egendom, som i sin
maktutövning ofta närmat sig det rena
viktigpetteriet. Det är inte lönt att komma
och säga, att lagar och förordningar
skola efterlevas. Man måste även här,
mina damer och herrar, handla med åtminstone
någon smula psykologisk blick,
vanligt enkelt vett eller sunt bondförnuft
för att inte hos vederbörande utmana
rena rama löjet eller vad värre är: en
häpnande allmänhets befogade harm och
ilskna dom.

Exemplen härpå äro mångfaldiga. Jag
skall för dagen endast ta ett par färska
fall från mina småbrukarhembygder.
Där har en mjölnare nyligen anmälts för
olaga förmalning av brödsäd. I samma
fördömelse inkluderades även ett 140-tal småbrukare som understått sig att
hos denne man låta mala sin säd, till
husets tarv och nödtorft — det kan man
vara alldeles säker på. Vad är det nu
som skett? Ingenting annat än att här ha
dessa småbönder till husbehov förmalt
av sitt lilla med svett och möda frambragta
förråd av mestadels blandsäd och
korn, eventuellt några veteknoppar, som
odlats i dessa höglänta trakter mest på
försök men oftast med ett mycket ringa
utbyte i fråga om kärna och kvalitet.
Mestadels blir väl det förmalda kofoder,
och vad som blir över till bakning av
bröd må väl vara vederbörande väl unt.

Är det underligt, om dessa män inför
dylika utslag av kommissionsvälde gripas
av en spontan häpenhet, parad med
olust och missmod vid tanken på den
uppenbara bristen på uppskattning och
tacksamhet för vad de gjort för landet i
en bister tid. Man hade kunnat vänta sig
något bättre än detta pedantiska brottssökeri
på marker där sunda förnuftet
säger, att det väl knappast kan finnas

något att hämta. Man borde väl i stället
säga sig, att det är gott att dessa människor
kunna klara sig själva, vilket är
en fosterländsk gärning bara det.

Till en småbrukare i bygden — där
finns ju förresten inte annat än småbrukare
— kommo nyligen ett par herrar
från statspolisen och delgåvo vederbörande
följande: »Av journalerna ha vi
funnit, att ni har malt 5 kg kornmjöl
för mycket!»

Man kan bli stum för mindre. Kommentarer
äro överflödiga. Men hade jag
stått i delinkventens ställe, skulle jag
allvarligt ha frågat berörda herrar, om
de inte till äventyrs skulle kunna ha någon
nyttigare sysselsättning än att trava
i gårdarna med dylika kungörelser. Hur
är det egentligen ställt med utnyttjandet
av arbetskraften i statens verk och institutioner
när dylikt kan förekomma i
dessa tider? Dylika påhälsningar bidraga
sannerligen icke till att popularisera ett
regemente som med slika metoder utövar
sin myndighet ute i bygderna.

Vi äro ej heller ensamma om sådana
erfarenheter i detta land. Tidningarna
förmäla, att även på andra håll har liknande
hemgångsmässigt fiskaleri ägt
rum hos fattiga småbrukare som på dylikt
sätt få veta, vem som rår om deras
surt förvärvade ägodelar.

Herr talman! Jag har ansett det vara
på sin plats att anföra dessa bilder ur
livet i dagens Sverige, till den kraft och
verkan det hava kan. Jag vill uppriktigt
säga, att när förre folkhushållningsministern
Gjöres strax efter krigets slut
bedyrade, att han mycket snart ville
avveckla hela krisapparaten med kommissioner,
ransoneringar och allt, så tror
jag, att han menade fullt allvar därmed.
Men när händelserna sedermera drogo
ett streck i räkningen för alla dessa goda
avsikter, så att vi fortfarande måste dras
med hela attiraljen och mera därtill, så
låt oss i fridens namn inte gå över gränserna
av allt vad sunt förnuft och rimlighet
bjuder vid kontakten med de träget arbetande
och producerande krafterna i
landet, jordens folk inte minst! Det är
en billig begäran, förestavad av omtan -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

ke om det helas väl och anpassning till
det levande livets krav och vad som rör
sig djupast i folksjälen.

Än en sak, en ingalunda oviktig sak,
vill jag röra vid. Fiskaleriet växer och
vnglar av sig värre och värre undan för
undan, nu precis liksom mitt under förra
krigets värsta dagar. Ej nog med att
man som vanligt nödgas gå till krismyndigheterna
och tigga och be för att
få lov att slakta sin egen väluppfödda
griskulting emot avlämnande av nödiga
kuponger och deklarationer, liktydiga
med ett grisens formliga prästbetyg, beskrivning
av hans bostad, lika med stian,
och var denna bostad är belägen i
förhållande till gårdens övriga byggnader
o. s. v. — nej, därutöver skall en
statens syneman under namnet »slaktgodeman»
— vilket bestickande ord! —
gå i våra ladugårdar och snoka efter
vårt levande köttbestånd, kalvar och
grisar och eventuellt annat matnyttigt,
och föra journaler och bok över enskild
egendom, varmed han grundlagsenligt
ej borde ha ett dyft att skaffa. Konungen
må »ingens fred i dess hus störa eller
störa låta», heter det i regeringsformens
§ 16.

Är det underligt om det börjar koka
i en bondesjäl inför dylika friheter från
myndiga myndigheters sida, när strävsamhet
och idoghet från bondens och
hans kvinnas sida kriminaliseras på
detta sätt? Är det underligt om han
frestas att spika det på andra arbetsfält
vanliga anslaget »Obehöriga äga ej
tillträde» på dörren till sina domäner,
där han, laglydig eljest så långt plikt
och förnuft det bjuder, söker följa lagar
och förordningar utan att behöva
känna detta hot och tryck över sitt huvud.

Tron T att man genom dylika tilltag
stimulerar produktivitet och arbetsglädje,
då kännen I bra litet bondens psyke!
Tvärtom, då ammen T opp hat och
trots, som binder ris åt egen rygg och
tänder vredens låga. .Tåg befinner mig
i samma båt som de, jag är deras talesman,
jag har känt och jag känner som
de; och kom ihåg, att vi äro dock inte

bara kräk bland kräk och kritter, utan
vi äro människor!

Jag är sträng i dag, herr talman, inte
med stort S, utan med ödmjukt litet,
men jag nödgas vara det, som en varningssignal,
när de styrande i sin nitiskhet
äro ute på fel vägar. I en tid som
denna, när vi behöva sätta alla klutar
till för att komma loss, böra vi göra det
med förtroende och ej med dumt översitteri
och egenmäktigt maktspråk. Det
är klokt att operera bort bölderna som
värka och att anpassa seldonen, så de
ej skava och trycka. Lasset blir säkerligen
tungt nog ändå att dra för menige
man. Gott vore om överheten i sitt tjänstenit
ej lade stenar i vägen, där utjämning
och förståelse nu mer än någonsin
är av nöden för att vi skola
komma någon vart.

Jag behöver ej säga mer, herr talman,
men jag kommer att med intresse avvakta,
hur lyhörda de styrande skola
visa sig vara och bliva till de påminnelser
jag i dag nödgats ge.

Herr NERMAN: Herr talman! Da gens

debatt gäller främst inrikespolitiska
frågor, men så beroende som också
vi ytterst äro av det internationella läget
kan det inte vara ur vägen att i korthet
försöka en översikt av den världsekonomiska
och världspolitiska bakgrunden.
Den har ju också redan berörts
av ett par talare.

Världshushållningen domineras i dag
och säkert för lång tid framåt av en stor
motsättning öster—väster, östblocket är
praktiskt taget färdigt, västblocket är i
vardande. Sverige tvingas att ta ställning.
Vi få helt enkelt inte vara neutrala,
inte vara den lilla neutrala oskuld vi
kanske gärna skulle vilja vara.

Vad är det då de två sidorna ha att
betyda i dag, och hur se linjerna ut för
dem för framtiden?

östblocket eller Sovjetunionen — jag
talar här enbart om Sovjet, tv vasallstaterna
spela ju ingen självständig roll —
Sovjet av i dag är en säregen historisk
formation. Den är inte längre T.enins
internationalistiska ansats till en socia -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

listisk världsunion utan snarare en kontrarevolution
i strängt nationalistisk, ja
redan t. o. in. rasbetonad panslavistisk
anda. Någon socialism finns där icke,
snarare en ytterligt sträng statskapitalism,
en krigshushållning i förening
med något som socialt börjar likna ett
nytt ståndssamhälle. Det hela kallar sig
demokrati. För vasallstaterna har man
uppfunnit ett nytt ord, »folkdemokrati»,
ett mycket egendomligt uttryck, ty det
betyder egentligen folk-folkvälde. Då
den sortens demokrati betänkligt liknar
ett polisvälde, få vi vara tacksamma
om vi få behålla den gamla demokratien
för oss.

Yi äro självklart skyldiga att förstå
Sovjetunionen liksom alla statliga företeelser
historiskt. Om vi inte ha samma
syn på människan som man har i öster,
och om man där inte har samma respekt
som vi för människovärdet, den
enskilda människans värde, så få vi försöka
förstå också det historiskt. Jag
tänker mig att det väsentligen beror på
att man i öster inte har gått igenom
samma historiska utveckling som vi i
väster. Man har icke upplevt reformationen
och icke heller den nya borgerliga
tiden, som med allt på ont och
gott har givit oss respekten för den
enskilda människan.

Jag har ingen anledning att här gå
närmare in på olika drag i österns och
i Sovjets politik, men jag menar att vi
måste söka historiskt förstå mycket som
inte tilltalar oss: efterblivenheten, den
naiva mindervärdeskänslan, misstänksamheten
och rädslan för västern — ett
par saker som för övrigt inte äro så
oförklarliga med de erfarenheter som
det Tyska folket har av västerlandet. Vi
få överse med en viss brist på umgängesvett,
utveckla vår handel österut och
överhuvud göra vad vi kunna för att
vinna ett drägligt inbördes förhållande.
Men vi böra nog komma ihåg, att man
lyckas bäst med det, om man iakttar en
stor fasthet. Jag kan inte undgå att tänka
på ett visst spionage i Sverige i fjol
och på den ryska regeringens svar på
den mycket moderata protestnot som
svenska regeringen avgav, och jag kan

inte undgå att tänka på ryska försök att
dirigera vår radio, Polens oförsynthet
mot våra representanter, Rumäniens beteende
mot svenska medborgare och en
del annat. Jag tror också, att man skulle
vinna på att Sveriges regering tog litet
mera hänsyn till vederbörandes umgängesnivå
och visade större fasthet.
Alltför stor älskvärdhet missförstås så
lätt.

I detta sammanhang kan jag inte undgå
att uttala ett beklagande av att Sveriges
riksdagshus sensommaren 1947
uppläts till en kongress av något som
kallar sig Kvinnornas demokratiska
världsförbund, men som i realiteten inte
är något annat än en utlöpare från östblocket
och som här i Sveriges riksdagshus
i uttalanden gjorde sådana angrepp
mot väster, som sannerligen inte hade
tolererats om de hade varit riktade mot
öster.

Nej, det finns bara ett sätt att få respekt,
och det är att vara korrekt, men
fast.

Se vi åt andra sidan, så finns det ännu
inte något klart västblock, men det
håller på att skapas av Förenta staterna,
främst genom Marshallplanen. Förenta
staterna har också sina mindre
sympatiska sidor, det skall inte fördöljas
— negerfrågan, ett visst bigotteri etc.
Och visst är det världens största mammonsvälde,
som på sin tid rustade upp
bade Mussolini och Hitler och som inte
tycks ha någon större lust att flytta på
Franco, åtminstone inte tills vidare.
Men Amerika är inte bara Wall Street.
Amerikas folk är inte slavsinnat och låter
inte likrikta sig. Där finns alltjämt
ett obrutet frihetssinne. Vilket folk har
sista decenniet fört till toppen och följt
en man av så stort och strålande frihetssinne
som president Roosevelt? Och
det avgörande: där ute i väster finns
det i alla fall två röster, i öster finns
det bara en.

Två gånger ha redan Förenta staterna
räddat Europa. Jag hoppas och tror,
att de komma att göra det en tredje
gång nu, med Marshallplanen. Den är
visst ingen välgörenhet — amerikanarna
säga själva tydligt ifrån att det gäller

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

deras egen ekonomiska hälsa också. Den
är helt enkelt ett stort ekonomiskt intresse
för oss allesammans. Man tycker
nog att också kommunisterna, som i
Sovjetledningens intresse slåss för livet
mot att Västeuropa återupprättas — det
gäller kommunisterna i Frankrike och
på andra håll, som tillhöra Kominform,
och kanske andra med — borde begripa
faran av att vår världsdel lägges öde.
Det är inte så absolut säkert att där
skulle bli vad de önska: kommunistbehärskade
vasallstater under Sovjet. Det
kan också tänkas att det blir fascism,
ett Francovälde i betydligt större skala.

Man möter nu överallt beklaganden
och oro: beklaganden över att de två
stora motparterna inte kunna komma
överens, oro för ett tredje världskrig.
Men ha vi verkligen skäl att beklaga
oss mera just nu än förut? Här har man
förhalat två och ett halvt år med prat
och veton i oändlighet, och man har
kört fast. Men om man nu har pratat
färdigt och fått sina positioner befästade,
om man nu har den nya fronten
fast, då är det enligt min mening bara
bra. Vi äro väl inte så fromma utopister,
att vi tro att vi i dagens söndertrasade
värld med ens skulle kunna enas
som fromma lamm. Nej, Marshallplanen
är bra, därför att den tvingar oss
till större enhet i väster, och den nya
fasta konstellationen med två block är
såvitt jag förstår ett stort historiskt
framsteg. De få balansera varandra. Hela
historien är en historia om balans och
kan inte gärna vara någonting annat. Vi
få äntligen klarhet, och så får vardera
sidan försöka bli salig på sin tro.

Men blir det då inte krig? Osvuret är
biist. Allt kan hända, särskilt i den fruktan
som råder och som ganska tydligt
dirigeras från visst håll, där det talas
om »hotet från Amerika». Men jag tror
inte vi behöva ta det fullt så allvarligt.
Förenta staterna äro i ekonomiskt avseende
oerhört överlägsna och sitta med
så goda kort, att man från det hållet
knappast kan vänta en sådan generaldumhet
som att de börja krig. För övrigt
får varken Förenta staterna eller
någon annan makt världens folk ut i krig

4 Första kammarens protokoll 1948. Sr 2.

i dag. Nej, hotet från väster är antingen
ett led i nervkriget eller ansvarslösa
människors prat. Jag har ingen övertro
på Wall Streets humanitet, men en viss
affärsklokhet få vi nog inte frånkänna
dollarkapitalismen.

Jag tror alltså inte vi behöva räkna
med krig tills vidare. Däremot komma vi
att pressas, och det från båda hållen.
Båda de stora motparterna vilja pressa
sig så långt fram som möjligt, och båda
söka pressa oss med sig eller till neutralitet.

Om vi förenkla motsatsen därute till
öster—väster, tror jag att svenska folkets
stora majoritet är klart på den
västra sidan. Där ha vi vårt historiska
sammanhang i olika avseenden, där ha
vi vår egen livsnivå och vår egen kultur,
för att inte tala om våra anhöriga. Men
det får inte förbises, att det i svenska arbetarkretsar
finns en mycket kritisk syn
på Amerika, särskilt stimulerad av den
kritiska amerikanska litteraturen — en
kritisk litteratur är nämligen tillåten på
det hållet — och det finns en stark
känsla för det ryska folket; liksom dagens
Ryssland, fastän det har spelat bort
den oerhörda goodwill det hade för tre
år sedan, alltjämt har en stark ställning
i arbetarklassens ideologi som arvtagare
till Lenins Ryssland, som bräckte
det första världskriget. Med all sin kritik
mot det nya väldet i Ryssland vill
inte Sveriges folk gå i krig mot Rysslands
folk för Wall Streets intressen.

Jag tror, herr talman, att vår väg måste
vara att inte binda oss vid någondera
imperialismen. Däremot är det
tydligt att vi inte kunna ligga som en liten
isolationistisk självhärlighet utanför
Europas ekonomiska uppbygge. Genom
att gå med i Marshallplancn har Sverige
för övrigt redan tagit klar ställning. Vi
måste tillsammans med andra stater och
med Amerika bygga upp Västeruropa,
tyvärr utan ryssarna, som inte vilja vara
med. Vilja de vara med senare, är det ju
ingenting som hindrar det. Att låta Europa
glida in i kaos och bli rysk koloni
eller att låta det bli en fascistkontingent
vore enligt min mening brottsligt.

Ideologiskt äro vi ju också, när det

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

gäller de mänskliga värdena, avgjord j)å
den västra sidan. För att sammanfatta
skulle jag vilja säga: Sverige har samma
väg som Norge och Danmark och de
övriga västeuropeiska staterna — jag
räknar dit också Österrike och ett demokratiserat
Västtyskland — d. v. s. den
tredje styrkans väg, Västeuropas. Där
äro vi en lång rad folk på liknande
kulturnivå och med samma syn på
rättssamhälle och demokrati.

Jag tror att den engelska arbetarregeringen
har givit oss både programmet
och parollerna. Bevin, som är en stor
historisk arbetargestalt, har flera gånger
sagt ifrån ganska skarpt mot alla totalitära
intentioner, och jag erinrar om
Attlees ord häromdagen, att man i öster
visserligen har »gjort slut på storgodsägarnas
och kapitalismens ekonomiska
tyranni men samtidigt svikit den individuella
frihetens och den politiska
demokratiens lärosatser och förkastat
Västeuropas hela andliga arv». Attlee
vill varken ha Sovjets imperialism, som
»hotar övriga europeiska länders välgång
och livsstil», eller den amerikanska
kapitalismen. Han säger: »Storbritan nien

och övriga länder i västra Europa
äro geografiskt, ekonomiskt och politiskt
belägna mellan dessa båda områden.
Det är vår uppgift att utarbeta ett
system av nytt och attraktivt slag, som
kombinerar den individuella friheten
med planerad ekonomi, demokrati med
social rättvisa. Den demokratiska socialismens
politik vill, att varje individ i
samhället skall kunna leva ett anständigt
liv, fri från förtryck från statens eller
andra intressens sida.»

Det är just den vägen som också bör
vara vår väg i samarbete med de övriga
små och halvstora staterna. Det är de
västliga demokratiernas väg med Storbritannien
i spetsen, och där ha vi ju
också de brittiska dominions med oss.

Jag antar att den svenska regeringens
medlemmar i stort personligen ha samma
syn som de engelska kollegerna. I
sin officiella ställning kunna de kanske
inte så direkt gå in på dessa saker och
ge uttryck åt den synen. Finansministern
var dock i sina slutord i dag inne

på den vägen, och jag är glad att som
mera obunden socialist i ledet få bekänna
min tro på det demokratiska
Västeuropa och i dagens debatt citera
Attlees röst. Jag vågar tro, att som våra
kamrater i den engelska regeringen se
också den svenska demokratiens arbetare
på läget. Jag tycker mig märka,
att man också i arbetarsidans press på
sistone bär varit mera mån om att ta bestämt
ideologiskt avstånd från den östra,
totalitära inriktningen, och jag hälsar
det med glädje.

När jag här med tillfredsställelse talar
om ett västblock, understryker jag
att det alltjämt är fråga om blockbildning
inom Förenta Nationernas ram. Vi
få självklart inte svika Förenta Nationerna.
Men har man rätt att bilda östblock,
och det tycks man ha, då har
man också rätt att bilda västblock, och
det finns i dag ingenting naturligare än
att det bildas ett västblock som tillsammans
med Amerika på allvar tar itu med
Europas återuppbygge — alltjämt under
noggrant aktgivande på Europas suveränitet
gentemot Amerika.

På tal om FN beklagar jag att regeringen
inte har ansett det ekonomiska
läget medgiva Sveriges anslutning till
FN:s kulturella organisation, UNESCO.
Den organisationen är så betydelsefull
för det internationella samarbetet att
man får hoppas att ecklesiastikministern,
som han redan har antytt, får tillfälle
att lägga fram proposition om anslutning
nästa år. Vi kunna ge ut pengar
på mindre viktiga saker.

Efter dessa synpunkter i stort skulle
jag till sist vilja komma in på en detaljfråga.
Den rör i viss mån utlandets
intresse för oss. Den s. k. Sandlerkommissionen
har avlämnat ett tredje
betänkande, om den hemliga polisen.
Betänkandet är ännu inte tryckt, men det
är känt genom pressen. Det avslöjar,
att den svenska hemliga polisen under
kriget övervakade tre misstänkta grupper.
Det var några tusen nazister och
kommunister — och det kan man ju förstå
— och därtill var det, som det heter
i en tidning, ett hundratal s. k. Englandssvmpatisörer.
Man skulle här en -

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

ligt ett referat »särskilt ge akt på de ledande
i Ture Nermans Kämpande Demokrati
och Amelie Posses Tisdagsklubben,
varvid stor försiktighet skulle iakttas
i denna del» — varför vet jag inte,
men jag anar det.

Det var onekligen mycket fult från
regeringens sida att jämställa goda demokrater
med de fjärrstyrda hjärnorna
bland Hitlers och Stalins ombud, de två
verkliga femte kolonnerna. Det var inte
bara vad Svenska Dagbladet kallar »en
svårartad form av neutralitetsidioti»,
utan ett brott mot de pålitligaste krafterna
i kampen för svensk frihet och
motståndsvilja. Det fanns en man —
han är nu död — som hette Gustaf
Stridsberg. Han var en av de ledande
i Tisdagsklubben. Det var en första
klassens patriot och demokrat. Den där
listan på s. k. Englandssympatisörer är
ännu hemlig. Det är synd. Den borde
publiceras som en hederslista.

Denna sak är i viss mån borta nu,
men den har blivit aktuell genom Sandlerkommissionen
och den förtjänar en
principiell eftertanke. Jag undrar bara:
I vilket läge var det man skulle ha låtit
Hitlers och Stalins agenter här i landet
gå fria men burat in de västmaktssinnade?
Var det kanske om England
hade angripit Narvik? Men hade den
då sittande regeringen verkligen tänkt
sig in i läget i så fall? Om Sverige hade
reagerat mot ett engelskt angrepp på
Narvik, då hade genast Hitler och eventuellt
Stalin — möjligen bägge herrarna
tillsammans, de var ju i bolag den tiden
— ingripit som skyddsmakt för
Sverige — en synnerligen trevlig situation!
Vad hade det då blivit av de häktade
svenska demokraterna? Ja, det kan
man ju ana. Balterna i Finland i dag ge
litet anvisning. Men värre hade det
varit att Sverige i så fall hade kommit
med i kriget på fel sida. Att det var fel
sida ha medlemmar av den dåvarande
regeringen erkänt genom att ännu under
kriget smuggla vapen till frihetsrörelserna
i Danmark och Norge. Det bidraget
vill jag nämligen inte tolka som ett
försök att hålla sig väl med den kommande
segraren. Nej, det var nog ett

naturligt, hederligt oneutralt ingripande
för demokratien, rätten och friheten.
Där kan man inte vara neutral, och det
kunde inte heller i längden den svenska
regeringen vara. Jag räknar också med
att varje svensk regering vid ett anfall
på oss och därmed följande omedelbart
s. k. skyddsingripande från annat håll
själv förbehåller sig att bedöma vem det
var som kom först, d. v. s. vem som
bör anses som angripare, och inte bara
mekaniskt registrerar efter klockans sekundvisare.
Här gäller det inte vad som
har kallats för »neutralitetsidioti», utan
försvar för frihet och rättssamhälle.

Min slutsats, herr talman, blir: en korrekt
hållning inom Förenta Nationernas
ram och enligt dess stadgar, men samtidigt
böra vi med allt nit bygga det
västeuropeiska blocket starkt med det
demokratiska, stridbara Storbritannien
som ledande makt. Vi ha i dag för stora
värden att riskera för att vi inte skulle
se klart och handla därefter.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
vill redan från början säga ifrån att jag
inte har för avsikt att inblanda mig i
den, om jag så får kalla det, storpolitiska
debatt, som har pågått här i fem
timmar. Jag skall endast be att få framföra
några synpunkter och önskemål beträffande
ett par av huvudtitlarna i
årets statsverksproposition.

Vid genomläsning av nionde huvudtiteln
finner man, att de äskade anslagen
på denna huvudtitel sammanlagt uppgå
till ett belopp som med inte mindre än
42 094 200 kronor understiger motsvarande
belopp i fjolårets huvudtitel. Nu
kan ju detta förklaras och motiveras
med att anslaget till prisrabattering
bortfallit. Vidare ha utgifter för bostadsbyggande
och bostadsförbättringar fråndragits
de belopp som finnas upptagna
å nionde huvudtiteln för innevarande
budgetår. Anslagen för nämnda ändamål
ha i år överförts till femte huvudtiteln.
Däremot ha anslagen till hushållningssällskapen
ökat något i förhållande
till medelsanvisningen för innevarande
budgetår, nämligen med 1,4
miljoner kronor.

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

Även om det bör medges, att nionde
huvudtiteln till årets riksdag innehåller
vissa förbättringar gentemot fjolårets
anslagsäskanden på motsvarande huvudtitel
och att under vissa punkter i
densamma begärts en höjning av tidigare
utgående anslag, måste man emellertid
med beklagande konstatera, att på
vissa för jordbruket och dess binäringar
synnerligen viktiga punkter icke obetydliga
nedskärningar skett. Jag kan
förstå, att åtminstone i vissa fall detta
skett med hänsyn till det nu rådande
ekonomiska krisläget. Det är väl heller
icke alldeles uteslutet utan snarare troligt,
att även finansministern haft sin
hand med vid utformandet av anslagsäskandena
på denna huvudtitel. Av den
anledningen är det kanske inte fullt korrekt
och riktigt att enbart lasta jordbruksministern
för de fel och brister,
som enligt min och jag tror mångas mening
vidlåda årets nionde huvudtitel.

Då man här säger, att det beträffande
huvudtiteln föreligger vissa fel och brister,
är man måhända också skyldig att
närmare angiva, vari man anser att
dessa bestå. Jag vill då först säga att
jag naturligtvis inte avser några formella
sådana. Nej, de fel och brister jag
syftar på äro givetvis de allt för små
anslagsäskandena under vissa rubriker.
Jag tillåter mig, herr talman, att här
nämna några sådana. Jag skall då gå i
den ordning, som rubrikerna äro upptagna
i propositionen.

Till undervisning och studieresor för
i det mindre jordbruket deltagande män
och kvinnor har för innevarande år anvisats
ett belopp av 287 700 kronor.
Lantbruksstyrelsen har för nästa budgetår
hemställt om ett anslag för nämnda
ändamål av 345 700 kronor eller alltså
en ökning med 58 000 kronor. Departementschefen
har emellertid ansett ett
belopp på 240 700 kronor vara tillräckligt.
Departementschefens uttalande rörande
nämnda anslag återfinnes å s. 42
i huvudtiteln.

I fråga om anslaget till studieresor för
jordbrukare — vilket inkluderas i nyssnämnda
belopp — uttalar sig departementschefen
ganska kortfattat. Hans

uttalande lyder: »Jämväl beloppet till
studieresor finner jag böra nedsättas,
nämligen från 30 000 kronor till 20 000
kronor.»

I sin skrivelse till Kungl. Maj:t angående
ifrågavarande anslag anför lantbruksstyrelsen
bl. a.: »Till studieresor
för i mindre jordbruk deltagande män
och kvinnor har för innevarande budgetår
upptagits ett belopp av 30 000 kronor.
Med hänsyn till dessa studieresors
betydelse för jordbrukets utövare vill
lantbruksstyrelsen förorda, att medel
jämväl för budgetåret 1948/49 anvisas
för anordnande genom hushållningssällskapens
försorg av dylika studieresor.
Då samtliga hushållningssällskap torde
komma att under år 1948 anordna studieresor
—- därest statsmedel anvisas
för ändamålet —- torde anslagsbehovet
för budgetåret 1948/49 icke böra beräknas
till mindre belopp än 40 000 kronor.
»

Jag ber att få understryka och instämma
i vad lantbruksstyrelsen anfört
därom att nämnda resor äro av synnerligen
stor betydelse för jordbruksbefolkningen,
både män och kvinnor. Med
hänsyn tagen till det belopp som det här
är fråga om är det visserligen inte någon
stor fråga, men på grund av det intresse,
med vilket jordbrukarna följa
densamma, är det ingalunda likgiltigt,
huru statsmakterna ställa sig till den.
Jag hoppas verkligen, att inte jordbruksministern
och naturligtvis inte heller finansministern
skulle misstycka, om
riksdagen till äventyrs höjde anslaget
till samma belopp som i fjol, nämligen
30 000 kronor. Här gäller det alltså ett
belopp på endast 10 000 kronor. Visst
är detta också pengar, men beloppet får
väl ändå betraktas som en droppe i havet
jämfört med övriga anslagsäskanden.

Dessa pengar äro enligt min mening
avsedda för ett synnerligen behjärtansvärt
ändamål. Det är väl ändå inte någon
som vill bestrida nödvändigheten
av att framför allt jordbrukets kvinnor
beredas tillfälle att genom resor under
någon vecka komma ut från hemmet
och det dagliga arbetet där. Här kan

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

man väl på goda skäl tala om ett förenande
av nytta och nöje. Det är alltså
min bestämda uppfattning, att det föreligger
starka skäl för höjning av ifrågavarande
anslag till åtminstone samma
belopp som det för innevarande budgetår
beviljade.

Som bidrag till byggnadsarbeten vid
vissa lantbruksundervisningsanstalter
har å nionde huvudtiteln i år äskats ett
anslag av endast en miljon kronor. För
innevarande budgetår ha för samma
ändamål anvisats 4 miljoner kronor.
Eantbruksstyrelsen har i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställt om att anslaget
för kommande budgetår skulle utgå med
oförändrat belopp. Det är att märka, att
av det för innevarande budgetår anvisade
anslaget å 4 miljoner kronor avses
hälften eller 2 miljoner kronor enligt
skrivelse från jordbruksdepartementet
tills vidare icke skola tagas i anspråk.
Även om man kan förstå anledningen
till en dylik åtgärd, måste man
emellertid beklaga, att när riksdagen beviljat
anslag för ett visst ändamål, vilket
såsom i förevarande fall är synnerligen
angeläget, anslaget icke får tagas i anspråk.
Att här föreligger ett mycket
stort behov av nybyggnader vid en hel
del av våra lägre lantbruksundervisningsanstalter
är ju allmänt känt, varför
något ytterligare resonemang därom
torde vara tämligen onödigt. Faktiskt
är det så, att det under en följd av år
skett en eftersläpning i fråga om dessa
byggnadsarbeten. Det kan kanske förtjäna
nämnas och därmed bli till kammarens
protokoll antecknat, att när lantbruksstyrelsen
den 30 augusti 1947 avlät
sin skrivelse i ärendet till Kungl.
Maj:t, förelågo ansökningar avseende
ett sammanlagt belopp av i runt tal nära
11 miljoner kronor. Det är enligt
min mening inte så underligt att särskilt
landsbygdens folk med missmod och
oro uppmärksammar detta förhållande
och undrar, varför byggnadsbeståndet
just vid de närmast för jordbruksungdomen
avsedda skolorna skall bli så eftersatt
som det åtminstone i många fall
nu blir.

Det iir en punkt till i nionde huvud -

titeln, som jag med några ord anser
mig böra beröra. Det är punkten 91 rörande
befrämjande av landsbygdens
elektrifiering. För innevarande budgetår
ha för ändamålet anvisats 7 miljoner
kronor. Elektrifieringsberedningen
har i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt
om samma belopp även för nästa
budgetår. Beredningen har beräknat, att
vid utgången av innevarande budgetår
skola inkomna anspråk på anslag överstiga
anvisade anslag med 3 miljoner
kronor. Kungl. Maj:t eller kanske rättare
sagt vederbörande departementschef
har trots detta inte ansett skäligt
begära mera för ändamålet än tre miljoner
kronor. Med hänsyn till det stora
behov och den stora efterfrågan på bidrag,
som alltjämt förefinnes, måste jag
även i detta fall beklaga den skedda
nedprutningen framför allt med hänsyn
till att denna i främsta rummet kommer
att drabba människor i mera avlägsna
orter, särskilt i de norrländska skogsbygderna,
och skärgårdsbefolkningen.
Jag är djärv nog att uttala den förhoppningen,
att riksdagen måtte komma att
besluta om höjning av anslaget och att
en sådan höjning inte kommer att tagas
illa upp av vederbörande statsråd.

Givetvis är det, herr talman, även en
del andra punkter i huvudtiteln, som
jag gärna skulle vilja beröra. Emellertid
skall jag avstå därifrån nu. Det kanske
blir tillfälle därtill senare. Däremot vill
jag i all korthet beröra några andra saker
som intressera mig.

Jag har tagit del av en förteckning
över de kungl. propositioner, som äro
avsedda att lämnas till riksdagen från
jordbruksdepartementet innevarande år.
Däri har bl. a. upptagits en proposition
om förlängning av 1945 års lag om
inskränkning i riitten att förvärva jordbruksfastighet.
Det är med den största
tillfredsställelse jag erfar, att det är
Kungl. Maj:ts mening att förlänga denna
lags giltighetstid. Inom den utredning,
som enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
haft frågan om lagens förlängning om
hand, lär det ha rått olika meningar,
huruvida lagen bör förlängas eller inte.
Jag tror mig kunna säga, att jag haft

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

en hel del att göra med lagens tillämpning
under den tid som den varit gällande.
I egenskap av ordförande i jordbrukskommissionen
i mitt hemlän har
jag haft att avgiva yttrande över varje
ansökan om fastighetsförvärv, innan
denna gått till Kungl. Maj:t. Men jag kan
icke erinra mig något fall, där med
skäl skulle kunna sägas att lagen varit
till förfång, skada eller hinder vid legitimt
förvärv av jordbruksfastighet. Däremot
har lagen säkerligen i många, jag
skulle nästa kunna säga flera tusen fall
förhindrat s. k. spekulationsköp. Inte
minst har lagen verkat som ett välbehövligt
komplement till den s. k. bulvanlagen,
vilken i ett flertal fall visat sig
ineffektiv.

Huruvida 1945 års lag nu bör göras
permanent eller alltjämt bör vara provisorisk,
kan ju egentligen vara en smaksak.
Huvudsaken är att lagen inte försvinner.
Då skulle enligt min mening
slussarna öppnas för en icke önskvärd
spekulationshandel med jordbruks- och
skogsfastigheter.

Den nu gällande gränsen vid 5 000
kronors taxeringsvärde bör slopas. En
uppmjukning av lagen i syfte att underlätta
för anhöriga och släktingar att
förvärva fädernegårdar eller liknande
fastigheter är givetvis att rekommendera.
Det tror jag också har föreslagits av
utredningen. Däremot är jag inte säker
på om det bör överlämnas åt de blivande
lantbruksnämnderna att pröva och
avgöra, huruvida förvärv av fastighet
får ske eller icke. Kan det inte tänkas,
att om så sker kontinuiteten i avgörandena
äventyras? Är det inte med en sådan
anordning att befara, att lagens tilllämpning
kommer att bliva olika i skilda
delar av landet allt efter lantbruksnämndernas
uppfattning om och inställning
till lagen? En möjlighet vore kanske
att överlämna avgörandena åt någon
central myndighet, t. ex. lantbruksstyrelsen.
Jag tror dock att det vore
säkrast, om dessa ansökningar även i
fortsättningen ginge till Kungl. Maj:t.

Jag har, herr talman, nu uppehållit
mig vid ärenden, som så att säga höra
till jordbruksdepartementet. Om det till -

låtes mig, skall jag nu övergå till att
omnämna några saker, som tillhöra ett
par andra departement.

Om jag då först gör det påståendet,
att det s. k. söndagsförbudet för bilkörning
åstadkommit mycket missmod, för
att inte säga förargelse, särskilt ute på
den rena landsbygden, så överdriver jag
inte. Anledningen härtill är ju så pass
väl känd, att jag inte här skall uppla
tiden med att tala härom. Vi på landsbygden
äro ingalunda oförstående för
nödvändigheten att i nuvarande tid spara
på motorbränsle, vilket när det gäller
personbilar praktiskt taget alltid är
bensin. Men vi kunna sannerligen icke
förstå, att det för åstadkommande av en
sådan besparing skall vara nödvändigt
att gå så till väga som nu har föreslagits.
Jag vågar bestämt göra gällande,
att bilen numera icke är eller betraktas
som någon lyxvara, inte ens ute på den
rena landsbygden. Tvärtom är det kanske
just på landsbygden och särskilt då
på mera avlägset liggande platser som
behovet av bilar är störst. Om det är
nödvändigt med en bensinbesparing, vilket
jag inte alls vill bestrida, så vore
det, såvitt jag kan förstå, ur rättvisans
synpunkt bäst med en lämpligt avvägd
ransonering av bensin.

Då jag ser att vederbörande departementschef
är närvarande i kammaren,
vill jag göra en vördsam vädjan till honom
att uppta denna fråga till förnyad
prövning. Infördes en bensinransonering,
skulle säkerligen de flesta bilägare
finna sig däri. Då hade var och en sin
frihet att efter råd och lägenhet köra
vilken dag som helst i veckan. Enligt
min mening är det långt ifrån rättvist
att t. ex. en mindre jordbrukare, arbetare
eller hantverkare, som råkar vara
ägare till en personbil och som kanske
endast undantagsvis kör bil under veckans
söckendagar och följaktligen förbrukar
jämförelsevis litet bensin, icke
skall få begagna sin bil när lördagskvällen
kommer.

I detta sammanhang kan jag inte gärna
underlåta att läsa några rader ur en
insändare, införd i en tidning för någon
tid sedan, vilken är nog så belysande

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

för vilken verkan förbudet att köra bil
under söndagarna haft: »En dag före
julafton 1947 stod vi några stycken lantbor
utanför ett stadshotell och fick där
skåda långa rader av A-bilar på färd
norrut. Deras mål var fjällvärlden, vilket
syntes på bilarnas tak, som var helt
övertäckta med skidor. Bilarnas innandömen
var späckade med unga pojkar
och flickor i tonåren, som släppts lösa
för att med sådana nöjesresor förbruka
dyrbara bensindroppar. Den uppmaning
som gjorts i radio att företa längre resor
med tåg, fäste sig inte dessa ungdomar
något vid, utan lät bensinen flöda för
fullt. Frågan kan ställas om körstoppet
på söndagarna är till för att spara bensin
till vissa fjällfärdsturnédagar för
städernas barn. Till sparande av bensin
vill jag rekommendera följande: sätt räjongbegränsning
på städernas lyx- och
vrålåk till två mil utanför hemstadens
gränser, men låt landsbygdens folk köra
fritt alla dagar i veckan och missunna
dem inte en liten söndagstripp, om de
äger en bil. Landsbygden saknar ju en
stor del av de bekväma kommunikationsmedel,
som städer och tätorter är begåvade
med.»

Enligt min mening kan det starkt ifrågasättas
huruvida det är nödvändigt med
all lastbilstrafik som nu förekommer.
Jag syftar härvid närmast på transport
av varor av olika slag med lastbilar mellan
orter, som ha direkt järnvägsförbindelse,
exempelvis när man från de norrländska
kuststäderna skickar stora lastbilar
med full last till orter belägna ända
till femton, tjugu och tjugufem mil inne
i landet, trots att parallellt med bilvägen
löper järnväg.

Jag hade tänkt alt något uppehålla
mig även vid sjätte huvudtiteln. Emellertid
har jag mig bekant, att en ärad
partivän till mig tänker yttra sig om
denna, varför jag skall avstå därifrån
åtminstone för tillfället. En sak kan jag
dock icke underlåta att omnämna, och
detta omnämnande får formen av en
vördsam vädjan till kommunikationsministern.

Överallt i landet, men kanske allra
mest i de norrländska länen, förekom -

mer det vägföretag, som påbörjats för
flera år sedan men som ännu icke blivit
slutförda. När man ser dessa påbörjade
vägar blir man verkligen fundersam över
vad meningen kan vara. I dessa företag
ha säkerligen inom varje län investerats
betydande belopp, ja, man vågar nog
säga miljoner kronor, utan någon som
helst nytta. Arbetet med vägarna har i
de flesta fall inte fortskridit så långt, att
de kunna tjäna till nytta ens under vintertiden.
Såvitt jag kan förstå är det kapital,
som nedlagts på dessa vägar, tills
vidare till ingen som helst nytta, alltså
ett dött kapital. Det är väl ungefär detsamma
som om jag nedlägger pengar på
byggandet av ett hus, men inte fullföljer
byggnadsarbetet tills huset blir färdigt.
Huset blir alltså inte beboeligt. De pengar,
som nedlagts i byggnaden, måste
därför vara bortkastade åtminstone till
dess huset blir fullt färdigställt. Vidare
vågar jag säga, att det verkligen inte ser
trevligt ut med dessa påbörjade, numera
ofta skogbeväxta skärningar och vägbankar,
som förekomma vid väganläggningarna
i bygderna litet var stans i landet,
samtidigt som befolkningen år efter
år får dragas med de gamla vägarna eller
också helt och hållet vara utan vägar.
Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
få framföra en vördsam vädjan, att statsrådet
måtte anmoda vederbörande myndigheter
att snarast möjligt låta igångsätta
färdigställandet av ifrågavarande
vägföretag.

Jag är fullt medveten om att här kommer
att invändas, att orsaken till ifrågavarande
arbetens avbrytande eller nedläggande
har varit brist på arbetskraft.
Jag vill naturligtvis inte helt bestrida att
så är fallet, men jag vågar i alla fall
hålla före, att invändningen inte är
hundraprocentigt hållbar. Det är min
bestämda uppfattning — och den grundar
sig på den kännedom jag har om
förhållandena särskilt i de norrländska
länen — att hade statsmakterna velat
fullfölja dessa arbeten så hade det nog
blivit åtminstone någon arbetskraft disponibel.
Ute på rena landsbygden finns
det ju — något som vi ha talat om flera

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

gånger — en s. k. dold arbetskraft; det
är småbrukare och folk i liknande ställning,
som gärna vilja vara med och arbeta
där ett vägbyggnadsföretag pågår.

Herr talman! Detta var bara några
enkla funderingar, som jag har velat
framföra, och jag skall nu inte uppehålla
tiden längre.

Herr BERGVALL: Herr talman! På en
punkt känner jag ett behov av att ta
avstånd från en kritik eller en beskyllning,
som brukar riktas mot det socialdemokratiska
partiet och dess främsta
talesmän. Man har av ålder betecknat
socialdemokraterna såsom missnöjets
profeter och spridare. När man emellertid
under de senaste årens ekonomiska
debatter har hört regeringens talesmän
yttra sig här och i radiodebatter och
från talarstolar ute i landet, har man
fått en känsla av att det är förnöjsamhet
som präglar deras yttranden. De äro
nöjda med vad de gjort, nöjda med vårt
nuvarande läge, trots sinande valutareserv
och stora prisstegringsrisker. De
äro nöjda med eller i varje fall förhoppningsfulla
i fråga om framtidsutsikterna.

Förnöjsamhet är en sympatisk egenskap,
men det är inte den enda sympatiska
egenskap som jag har funnit hos
den nuvarande socialdemokratiska regeringen.
Den har ytterligare en dygd,
som enligt gammal rangordning står
mycket högt upp på skalan. Regeringen
är blygsamhetens och anspråkslöshetens
företrädare. När vi hörde herr
finansministern här i kammaren i dag
tala om hur litet statsmakterna kunde
göra och hur litet inflytande han i realiteten
hade på samhällslivet här i landet,
och när vi hörde hur han var inne
på samma tema under sitt radioanförande
om budgeten härom dagen, fick
man en mycket stark känsla av att förnöjsamhet,
blygsamhet och anspråkslöshet
äro de tre förnämliga egenskaper,
som i första hand sätta sin prägel på
den nuvarande regeringen.

Alldeles speciellt stort värde sätter jag
personligen på blygsamheten och anspråkslösheten,
tv därvidlag är det frå -

ga om en omvändelse och en bättring.
Jag har nämligen ännu i minnet, hur
man på sin tid resonerade om den socialdemokratiska
regeringens möjligheter
att inverka på vårt lands ekonomiska
förhållanden efter krisen i början
på 1930-talet. Då sades det från socialdemokratiskt
håll, att det var regeringens
insats som vände det ekonomiska
läget här i landet från massarbetslöshet
till full sysselsättning, från ekonomisk
misär till på nytt spirande välstånd.
Och regeringens inflytande var så stort,
att detta skedde närmast på magisk väg,
ty de offentliga arbeten, varigenom den
expansion skulle åstadkommas som
skulle föra landet från krisens olyckor
in i ett lyckligare tillstånd, kommo inte
i gång i någon nämnvärd utsträckning
förrän krisen redan hade vänt.

När denna blygsamhet är så sent påkommen,
finns det emellertid kanske
anledning att i någon mån titta på i vilken
utsträckning den är berättigad och
befogad. Det finns kanske anledning att
fråga sig, om man inte på socialdemokratiskt
regeringshåll är lika fallen för
att nu underskatta sitt ansvar för vad
som har hänt som man var fallen för
att överskatta sina förtjänster i början
på 1930-talet. Den gyllene medelvägen
skulle ju känneteckna svensk politik,
men den kännetecknar knappast den regerande
socialdemokratiens uppfattning
av vare sig sina förtjänster eller sina
fel.

Innan jag går vidare, skulle jag vilja
med endast några ord beröra frågan
om den roll, som den internationella
händelseutvecklingen spelat för vårt iråkade
läge. Det är såsom den förste talaren
i debatten framhöll — det underströks
också av herr finansministern —
självfallet riktigt, att anledningen till
våra besvärligheter i väsentlig grad är
att söka i den internationella utvecklingen.
Men det är inte hela förklaringen,
och det är någonting som förtjänar
att understrykas i det sammanhanget.
Det ligger dessutom utanför våra
möjligheter att i någon nämnvärd utsträckning
inverka på vad som sker i
de stora internationella sammanhangen,

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

men vi ha däremot möjlighet att utforma
vår inhemska politik. Därför tycker
jag att det är en alldeles speciell anledning
för en sittande regering, som i
första hand bär ansvaret för utformningen
av denna ekonomiska politik,
att skjuta i förgrunden det, på vilket
den kan utöva något inflytande, och
skjuta i bakgrunden det, inför vilket den
i stort sett står maktlös.

Jag skulle vilja ett ögonblick uppehålla
mig vid den karakteristik, som
herr finansministern gav av sina, regeringens
och statsmakternas begränsade
möjligheter att för närvarande utöva
något inflytande på vårt ekonomiska
läge. Tiden är så långt framskriden, att
jag inte hinner följa hans anförande i
denna del punkt för punkt, utan jag
skall endast uppehålla mig vid ett par
av dem.

Finansministern konstaterade till att
börja med att i det läge av full sysselsättning,
som vi ha för närvarande,
finns det praktiskt taget ingen möjlighet
för statsmakterna att på kort sikt
inverka på produktionens storlek. Det
är väl ur en synpunkt sett riktigt, men
man kan väl utan vidare konstatera, att
det finns en sak som statsmakterna i
det läget kunna göra: man kan undvika
att utforma den ekonomiska politiken
på ett sådant sätt, att man nödgas införa
restriktioner och kontrollåtgärder
av olika slag, som i och för sig äro av
den naturen, att de bidraga till att minska
produktiviteten. Hade man kunnat
leda svensk ekonomisk politik på ett sådant
sätt, att vi exempelvis i dag kunnat
nöja oss med mindre långt gående
ingripanden i importavseende, skulle vi
säkerligen ha haft större möjlighet att
hålla vårt näringslivs produktivitet
uppe och därför med större förtröstan
än nu är fallet kunnat se mot framtiden.
Jag skall komma tillbaka till detta
litet senare och komplettera det med
exempel, hämtade från investeringsbegränsningens
område, vilken jag skall
beröra i annat sammanhang.

över huvud taget kan man naturligtvis
konstatera, att den mångfald av regleringar
och restriktioner och hela den

flora av kontrollanordningar, som vi nu
ha måst införa, verka hindrande på vårt
näringslivs produktivitet, fördröja dess
expansion och kunna i vissa situationer
— det beröres för övrigt i konjunkturinstitutets
rapport och finansministern
är i finansplanen inte främmande för
den synpunkten —■ till och med sänka
produktiviteten under kommande år.
Hade man styrt vårt lands öden på ett
sådant sätt, att ingripandena i fråga om
importen varit mindre omfattande än
nu, hade man visserligen inte helt kunnat
undvara dessa regleringar — det hade
legat utanför våra möjligheter, det
vill jag ärligt säga, ty man skall inte
klandra mera än man har rätt till —
hade vi styrt utvecklingen på ett sådant
sätt, att vi haft litet mindre av kontroll
och restriktioner, hade vi i produktivitetsavseende
kunnat se litet ljusare
på framtiden.

När herr finansministern kom till
frågan om investeringsbegränsningen
framhöll han, att det är knappt 50 procent
av det som investeras här i landet,
som statsmakterna över huvud taget ha
någon möjlighet att öva inflytande på.
Maskinsidan, reparationer o. d. kunna
vi inte göra någonting åt. Skola vi då,
sade finansministern med en vändning
som jag inte kan undgå att finna vara
demagogisk, draga åt skruven så oerhört
hårt på de områden, som vi ha
under vår kontroll, för att få den begränsning
av investeringarna, som vi
åsyfta, medan vi nödgas lämna övriga
områden tämligen fria? Skola vi draga
åt skruven och stoppa bostadsbyggandet? Jag

måste säga, att jag inte kan tänka
mig att någon i denna kammare skulle
vilja ifrågasätta något så huvudlöst som
att stoppa bostadsbyggandet. För egen
del kan jag konstatera, att min uppfattning
i det avseendet står i full samklang
med åskådningarna i det parti
som jag tillhör. Vi betrakta bostadsfrågan
som ett så betydelsefullt problem,
att vi önska att vad som där över huvud
taget kan göras skall göras, och vi önska
inte begränsa bostadsbyggandet mera
än som är oundgängligen nödvändigt.

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

Men tro verkligen regeringens ledamöter
och ledamöterna i denna kammare,
att vi får mera bostäder genom att först
inte draga åt skruven alls och sedan
göra det så mycket mera? Få vi över
huvud taget på det här området en
ökad produktivitet, om man ställer till
så, att materielbrist vissa tider stoppar
ett bygge, vilket leder till arbetskraftsslöseri?
Materielbrist hindrar arbetet,
men man behåller arbetsstyrkan och då
får man arbetskraftsslöseri. Får man
mera bostäder och får man flera ur vårt
ekonomiska livs synpunkt värdefulla
anläggningar, om man förfar på det
sättet?

Jag tror att litet kraftigare tag i början
skulle ha onödiggjort så starkt genomgripande
åtgärder nu, och det skulle
ha medfört att vi inte skulle ha skadat
produktiviteten så mycket som vi nu
ha gjort och att vi skulle sannerligen
inte ha fått färre bostäder. Finansministerns
hela formulering verkar på mig
i högsta grad demagogisk.

När jag talar om investeringsbegränsningarna,
kommer jag att tänka på en
av fjolårets stora ekonomiska debatter.
Jag minns hur statsministern, som nu
är närvarande i kammaren, med stort
eftertryck framförde vad han kallade
regeringens program. Om inte mitt minne
sviker mig — och jag tror det är
pålitligt i det här fallet — upptog programmet
tre punkter.

Den första punkten var begränsning
av investeringarna. Hur har det gått
med den? Ja, av statsverkspropositionen
se vi, att åtgärderna enligt programmet
i varje fall inte hade fått någon
effekt så sent som på eftersommaren.

Den andra punkten upptog någonting
som — om det inte anses alltför
elakt och respektlöst att säga det —
jag inte tror att regeringens ledamöter
hade gjort fullt klart för sig vad det innebar,
nämligen skärpt priskontroll. Jag
har ingen speciell anledning att nu ge
mig in på den frågan, men jag vill erinra
om att de gamla direktiven för priskontrollen
gingo ut på att inga prisökningar
skulle tillåtas annat än i un -

dantagsfall, detta även vid ökade kostnader.
Vad man då skall mena med
skärpt priskontroll är i varje fall inte
lättförståeligt. Jag skall som sagt inte
ge mig närmare in på den saken, utan
jag skall bara konstatera, att resultatet
av denna skärpta priskontroll har blivit
någonting som man kan utläsa ur statsverkspropositionen
och som där med
ett underligt uttryck kallas »automatiska»
prisstegringar på sammanlagt en
halv miljard kronor. Det skulle vara intressant
att veta vad automatismen i
det sammanhanget innebär. Den skärpta
priskontrollen har på grund av omöjligheten
under vissa ekonomiska förutsättningar
att genom priskontroll hålla
prisstegringen under en viss gräns resulterat
i någonting som finansministern
kallar automatiska prisstegringar.
Jag vet inte om prisstegringar bli lättare
att bära därför att de äro automatiska,
eller varför man eljest har lagt
till det där adjektivet.

Den tredje punkten skall jag inte beröra
här, tv den gällde subventioner för
förhindrande av utländskt inflytande på
våra priser, och mot sådana subventioner
ha vi kanske blivit litet betänksammare
nu.

Även på importkontrollens område är
finansministerns argumentering enligt
min mening ohållbar. Han sade, att regeringen
har klandrats för att den satte
in åtgärderna så sent. Observera inte
de herrar, sade han, som rikta kritik
mot oss på den punkten, att den
kritiken i realiteten betyder att herrarna
tro på att staten bättre än enskilda
är i stånd att dirigera importen, så att
den kommer att bedrivas på lämpligaste
sätt?

Inte heller detta uttalande av finansministern
bär så särskilt långt. Just
därför att vi misstro statens myndigheters
förmåga att dirigera planmässigt
hade vi ansett det riktigt om man hade
bromsat på ett tidigare stadium, så fort
faran började bli uppenbar, så att man
inte hade behövt ta till storsläggan så
som nu har måst ske. Som det nu är
beklagar jag uppriktigt den regering och
de statsmyndigheter, som skola handha

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

importkontrollcn i dess nuvarande
stränghet, tv det är sannerligen inte
lätt och lämnar inte mycket utrymme
övrigt till förnuftiga överväganden. Jag
kan visserligen uppskatta den mentalitet,
som har yttrat sig i ovilja att handla
på detta område, men hade vi handlat
något tidigare så hade vi kanske
inte behövt gå så långt, och vi hade
sluppit uppleva vad vi nu uppleva och
som gäller både den enskilde individen
och samhället som helhet, nämligen att
erfara sanningen av satsen att den som
är fattig måste köpa dyrt.

.Tåg vill gå tillbaka till investeringarna
ett ögonblick och säga, att när finansministern
konstaterar att en så stor
del av investeringarna ligger utanför
statsmakternas räckvidd, gör man sig
ovillkorligen den frågan — och jag förmodar
att man så småningom har gjort
det även inom regeringen — om man,
när man har insett investeringsbegränsningarnas
nödvändighet, inte har undersökt
eller närmare reflekterat över möjligheten
att med penningpolitiska hjälpmedel
åstadkoma någon effekt på de investeringar,
som inte kunna göras till
föremål för en direkt kontroll.

Vad lönefrågorna beträffar vill jag

säga_och jag har gjort det mycket ofta

tidigare här i kammaren — att jag tycker
att den enda rimliga och förnuftiga
positionen man över huvud taget kan
intaga är den, att löntagarna, av vilka
många ingalunda tillhöra de bäst ställda
i samhället, skola ha sin skäliga andel
i nationalinkomsten och i den förbättring,
som denna undergår. Jag kan instämma
med herr Wigforss i att det
vore någonting utomordentligt beklagligt,
om löntagarnas stora massa från
statens sida skulle behandlas på ett sådant
sätt, att de förlorade förtroendet
för statsmakterna. Men, herr talman, det
finns en mycket stor risk för att detta
sker, nämligen om den politik, som man
för, leder till prisstegringar, som indirekt
ta ifrån löntagarna vad de ha trott
sig ha fått genom nominella löneförhöjningar.
Och den risken tycker jag att
regeringen kanske inte har blicken så
särskilt öppen för.

Jag önskar inte — och samma sak
har deklarerats av den förste talesmannen
för mitt parti — några ingripanden
på detta område, men jag ber kammarens
ledamöter studera vad finansministern
och även den nu avlidne statsministern
Per Albin Hansson i olika sammanhang
ha sagt på lönefrontens område,
och jag lindrar om man efter dessa studier
kan säga, att det har varit en klar,
tydlig och fullständig upplysning om
löneproblemets förutsättningar på det
ekonomiska området, som har givits.
Jag betonar än en gång, att jag inte tillhör
dem som mena att det hade varit
möjligt eller rimligt att utesluta alla lönehöjningar
efter kriget, men jag tror
att man kanske hade gjort de stora löntagarorganisationerna
en tjänst om man
hade klargjort lägets allvar på ett tidigare
stadium. Ty som det nu är kunna
löntagarna komma att på penningförsämringens
väg mista de stora värden
de ha lyckats erövra, och det är just
sådant som bidrar till att undergräva
förtroendet.

Nu vill jag inte profetera om framtiden.
Herr Wigforss hade en mycket
lustig tanke i det sammanhanget: han
undrade, om det inte vore bättre för
herr Elon Andersson att ansluta sig till
den relativt optimistiska uppfattning, åt
vilken finansministern har givit uttryck
i statsverkspropositionen, än till den
mera pessimistiska uppfattning, åt vilken
konjunkturinstitutet har givit uttryck.
För mig är detta en mycket underlig
frågeställning. Man kan väl inte
fråga, om det ligger närmare den ena eller
andra personens temperament, om
det är nyttigare för den ena eller andra
personen att omfatta den ena eller andra
uppfattningen, utan när det gäller en
framtidsprognos måste man, såvitt jag
kan förstå, sträva efter att måla den så
troget efter den framtid man förutser
som det över huvud taget är möjligt och
inte snegla vare sig i den ena eller den
andra riktningen. Även om min naturliga
läggning alltid har varit och säkert
kommer att förbli optimistens, så måste
jag säga, att när finansministern gör en
prognos, som iir mera optimistisk än

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

någon av de alternativa prognoser som
redovisas i konjunkturinstitutets rapport,
och när han inte antyder att han
på något sätt rustar sig för att möta en
utveckling som till äventyrs blir ogynnsammare
än den han har förutsatt, tycker
jag att han experimenterar på ett
ganska riskabelt sätt med framtiden. Vi
ha all anledning att hoppas att det skall
gå bra, men jag tror inte att man underlättar
en gynnsam utveckling genom
en alltför optimistisk målning av framtiden,
lika litet som jag tror att några
skräckmålningar äro till gagn. I varje
fall tror jag att man bör rusta sig för
något som är ogynnsammare än det allra
gynnsammaste.

Herr HEIDING: Herr talman! Då man
hörde finansministern i hans radiotal
redogöra för det framlagda budgetförslaget,
fick man den uppfattningen, att
det låg ganska väl till. Budgeten var balanserad,
och de extra skatter, som föreslagits,
voro endast ett led i försöket
att nedbringa köpkraften till riktiga proportioner.

Att budgeten nu kunde balanseras var
emellertid beroende på de skatter, som
beslutades vid förra årets riksdag, men
därom nämner finansministern icke ett
ord. Det skulle visserligen bliva betydligt
minskade skatter för de lägre inkomsttagarna
genom förra årets beslut,
och därmed var allt gott och väl. Ingen
motsatte sig detta. Men säg den glädje,
som varar beständigt. Redan nu tar finansministern
igen detta genom indirekta
skatter på tobak, sprit, vin, Öl,
läskedrycker, choklad och konfekt, tipskuponger,
nöjen samt bilar och bensin
m. m. Man har svårt att sätta tillit till
vad finansministern lovar det ena året,
när han nu redan året efteråt ökar
skattetrycket.

Det kan diskuteras, huruvida extraskatterna
enligt finansministerns förslag
tas ut på ett rättvist sätt. En del av de
berörda konsumtionsvarorna anse sig
många kunna undvara, och då slippa de
ifrån den extra skatten. Bensinskatten,
som måste anses vara tilltagen i överkant,
kommer emellertid direkt eller in -

direkt att drabba alla. Ingen kan därför
undgå att mer eller mindre få känning
av den. Vad den extra fordonsskatten
beträffar kan denna icke betraktas som
en rättvis skatt. De som bo i städer och
samhällen med bekväma kommunikationer
äro inte i så stort behov av att ha
privata bilar. Däremot äro jordbrukare,
som bo avlägset, liksom vissa tjänstemän,
trädgårdsmästare och hantverkare
av olika yrkesgrupper i stort behov av
bilar. Det blir i första hand en isolering
av landsbygden, en återgång till
äldre förhållanden, om den kraftiga förhöjningen
av bensin- och fordonsskatten
genomföres, och följden blir den, att
många måste ställa in sina fordon. Även
en jordbrukare som har en rätt liten
egendom är i mycket stort behov av bil.
Han har ont om arbetskraft och behöver
ofta på en kortare tid utföra en för
gårdens behov angelägen resa. En tjänsteman
har kanske skaffat sig en bostad
så belägen, att han dagligen är i behov
av bil för att komma till arbetet. Bostaden
går icke att avyttra, och bostad
inne i staden eller samhället finnes ej
att uppbringa. Flertalet trädgårdsmästare
t. ex. hålla sig med bilar, och många
få svårigheter att komma in till staden
eller avsättningsorten med sina produkter.
Hantverkare få i regel färdas långa
vägar till sitt arbete, och för dem blir
det svårt att undvara bilen, som numera
kommit till stor användning.

Produktionen kommer att fördyras,
och den tilltänkta vinsten med de föreslagna
åtgärderna kommer att bliva av
ringa värde eller rent av förbytt i förlust.
Att det var dåligt ställt med våra
valutaförhållanden har man allt eftersom
tiden gått fått vetskap om, men
ingen kunde gärna ha trott att regeringen
skulle komma med så drastiska
åtgärder som den nu har föreslagit. Läget
måste verka att vara betydligt sämre
än regeringen vill upplysa om. Genom
inställandet av den s. k. söndagskörningen
har en rätt stor mängd bensin
kunnat sparas. Till följd av de föreslagna
skatterna blir det endast de större
inkomsttagarna och de mera förmögna
som få råd att hålla sig med bil. Det

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

vore bättre med en bensinransonering
i stället för den förhöjda bensin- och
fordonsskatten. En grundkvantitet bensin
kunde lämnas till var och en som
bar bil. Sedan kunde efter ansökan bensin
utdelas extra till dem, som kunna
påvisa, att de äro i stort behov därav.
En ransonering vore bättre än den nu
tillämpade begränsade körningsrätten
och den genom de nu föreslagna skatterna
åsyftade minskningen av biltrafiken.
Jag hoppas emellertid att riksdagen
kommer att avslå Kungl. Maj:ts förslag
om extra bensin- och fordonsskatt.

Den beslutade höjningen av inträdesavgiften
för installering av telefon från
100 till 200 kronor och förhöjningen av
årsavgiften med 25 procent äro alltför
högt tilltagna. Särskilt inträdesavgiften,
som före kriget var nere i 20 kronor, är
avskräckande hög. Det blir endast de
mest kapitalstarka som ha möjlighet att
betala en så hög inträdesavgift. Landsbygdens
folk kommer att drabbas hårt
av denna taxeförhöjning. På många orter
har telefonen icke fått den utbredning
som varit önskvärd, och med nu
beslutad inträdesavgift komma nyinstalleringarna
att nästan helt upphöra. Det
talas så mycket om landsbygdens isolering,
men regeringen synes icke vilja
vara med om att göra något för att avhjälpa
densamma. Telefonen är ett medel
till att bryta landsbygdens isolering,
och samtidigt spar den många resor och
även dyrbar arbetstid. De långa avstånden
bli liksom förkortade, och trevnaden
blir större i en bygd där telefonen
vinner utbredning. Staten borde
undvika att föregå med exempel, då det
gäller prisförhöjningar av olika slag. I
detta fall synes priskontrollen ha betraktats
som obehövlig. Det vore bättre
att hålla prisstoppet, vilket är nödvändigt
om normala tider åter skola skönjas.
Nu går priskurvan uppåt varje vecka,
och vad beträffar telefonen med
många skruvtag på en gång. Ingen kan
se slutet, men det hela måste medföra
oanade konsekvenser.

En annan fråga som jag skall be att
få beröra är vägbyggnadsverksamheten.
Såväl under det sistförflutna budgetåret

som under det innevarande har vägbyggnadsverksamheten
haft en mycket
begränsad omfattning. Endast en obetydlig
del av de anslag, som anvisats för
vägbyggnadsändamål, har kunnat förbrukas.
Stora reservationer finnas tillgängliga,
men endast i ringa utsträckning
har arbetskraft kunnat anvisas för
utförande av dessa arbeten. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att
vägarnas standard icke tillnärmelsevis
svarar mot trafikens krav, och det är
enligt styrelsens mening synnerligen påkallat,
att åtgärder snarast vidtagas för
vägarnas upprustning. Styrelsen saknar
emellertid möjlighet att förstärka och
förbättra vägnätet i erforderlig omfattning,
därest icke en ökning av vägväsendets
arbetsstyrka kan ske.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att det
otvivelaktigt finnes arbetskraftsreserver
i vissa delar av landet men att dessa
behöva tagas i anspråk för andra ändamål
än för vägväsendet.

Överrevisorerna ha i sin föregående
årsberättelse framhållit att det ute i orterna
finnes viss arbetskraft, som är villig
att åtaga sig vägarbeten i orten men
som icke står till förfogande för arbetsmarknaden
i övrigt. Riktigheten av detta
påpekande finner stöd även i överrevisionens
iakttagelser under det senaste
året. Sådan dold arbetskraftsreserv finnes
särskilt i Norrland, men även på
åtskilliga håll längre söderut. Denna arbetskraftsreserv
bör åtminstone kunna
få tagas i anspråk för smärre vägbyggnadsföretag.
I hela landet finnas åtskilliga
vägbyggnadsföretag, som avbrutits
och för vilkas färdigställande icke erfordras
mycket arbetskraft. Det finnes
vidare på sina håll i landet broar, som
färdigbyggts men som icke kunna tagas
i bruk därför att tillfartsvägarna
icke kunnat göras i ordning. Dylika
mindre vägbyggnadsföretag böra kunna
färdigställas med anlitande av nu nämnd
arbetskraftsreserv.

Vidare kan stundom för vägunderhållet
avsedd arbetskraft på grund av väderleksförhållanden
eller eljest under
kortare tid frigöras från underhållet.
Dylik arbetskraft bör efter vägförvalt -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

ningens bestämmande kunna tagas i anspråk
för vägbvggnadsarbeten. Enligt nu
gällande föreskrifter får detta icke ske
utan särskilt tillstånd. Detta synes innebära
en onödig omgång och ett misstroende
mot den statliga vägorganisationen.
Vägförvaltningarna böra därför enligt
överrevisorernas mening få generellt
tillstånd att med den av arbetsmarknadsmyndigheterna
maximalt bestämda
underhållspersonalen utföra vägbyggnadsföretag.

Det synes således icke vara alldeles
omöjligt att få en del mindre förbättringsarbeten
utförda. Livsfarliga kurvor
kunde rätas till, broar kunde ses om och
vissa förstärkningsarbeten kunde utföras.
Att dessa mindre arbeten skola vara
beroende av tillståndsgivning kan väl
icke vara nödvändigt. Någon ökning av
valutasvårigheterna kunna dessa mindre
arbeten icke förorsaka. Det behövs inga
importerade maskiner, ingen asfalt eller
klorkalcium för att få en förbättring i
detta avseende till stånd. Om byggnadsinvesteringarna,
vilket redan signalerats,
komma att avsevärt skäras ner måste en
stor del arbetskraft lösgöras för andra
arbeten. Under en del av året borde således
vägförbättringsarbeten kunna upptagas
i betydligt större omfattning än
som nu är fallet.

Att gå in för högre anslag än statsrådet
begärt i den kungl. propositionen
vill jag icke vara med om, men vi böra
gå in för en förbättring av vägarna och
vägunderhållet så långt sig göra låter.

Det är nödvändigt att hålla på sparsamhetslinjen
i all den utsträckning som
är möjlig för att vi skola undvika att
ytterligare höja skatterna. Kunna vi spara
på något område, är detta mycket
önskvärt, och jag skall till sist be att få
hänvisa till ett avsnitt, där det utan
olägenhet kan sparas in flera miljoner.

Kan det vara lämpligt att nu genomföra
det stora rationaliseringsprogrammet
beträffande jordbruket? Kostnaderna
komma att bli oerhört höga, vilket
man redan nu kan få en föreställning om.
Sammanlagda antalet befattningshavare
i lantbruksnämnderna skall uppgå till
500 stycken. Detta är endast en början.

Hur kommer det att se ut om några år?
Den vanliga gången brukar vara den, att
personalstyrkan kommer att svälla, och
detta i all synnerhet sedan staten inköpt
ett antal gårdar, som skola förvaltas och
som kräva tillsyn. Det blir alltför många,
som komma att dragas ifrån det produktiva
arbetet. Papperskvarnen sättes i gång
på allt flera områden, trots uppmaningar
att spara papper. Att redan från början
tillskapa en så pass stor organisation
förefaller allt för optimistiskt. I en medelstor
lantbruksnämnd skola finnas
fyra avdelningar enligt utredningens
förslag, vilket således medför, att fyra
avdelningschefer skola anställas. Förutom
högskoleutbildade agronomer och
biträdespersonal med jordbruksutbildning
fordras enligt utredningskommitténs
förslag även byggnadstekniskt utbildade
tjänstemän och tillgång till juridisk
sakkunskap.

En nyhet, som utredningskommiltén
kommit med, är anställande av en förste
konsulent hos varje lantbruksnämnd.
Denne konsulent skulle placeras tre lönegrader
högre än övriga konsulenter i
lantbruksnämnder och hushållningssällskap.
På vilken avdelning denne konsulent
skulle placeras har jag icke erhållit
kännedom om, men nog förefaller det
egendomligt att föreslå dessa tjänster,
då det i riksdagsarbetet aldrig varit tal
därom.

Kostnaderna för denna tillskapade organisation,
plus de dessutom tilltänkta
boställsnämnderna, måste bliva oerhört
höga och komma knappast att lämna
full valuta. Att statsrådet Sköld till varje
pris vill ha igenom sitt förslag förstår
jag mycket väl, men det kan vara behövligt,
att riksdagen ännu en gång överväger,
om det kan vara klokt att under
nuvarande förhållanden gå in för det
vid förra riksdagen genomtrumfade principbeslutet.

Att nu gå in för en nedskärning av
jordbruksproduktionen skulle vara olyckligt.
Det råder för närvarande stor brist
på livsmedel i stora delar, sannolikt i
större delen av världen, och det ser ut
som om denna knapphet skulle bliva rådande
lång tid framåt.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

Mot bakgrunden av 1942 års jordbrukskommittés
betänkande, som bildar underlag
för den beslutade, nu planerade
rationaliseringen och omdaningen av
vårt jordbruk, ställer man sig frågan,
varför jordbruksministern och majoriteten
i särskilda utskottet så hårt höll på
beredskapssynpunkten. Att begränsa vårt
jordbruks omfattning och dess produktion
låg som en uppdragen linje i hela
förslaget till jordbrukets rationalisering.
Förslaget skulle trumfas igenom hur galet
det än var. Jag tror, att de, som hävdade
en annan mening, fått rätt. Världskriget
har helt förändrat den internationella
marknaden och med den vårt handelspolitiska
läge. Vi bliva troligen beroende
av import utifrån under flera år
framåt och då till priser, som med det
dubbla överstiga de priser, som jordbrukarna
erhålla inom vårt eget land. I sitt
radiotal om budgeten talade finansministern
om nödvändigheten av att öka produktionen
för att kunna stegra exporten,
men jag anser för min del att det är
minst lika nödvändigt, att vi i den mån
det är möjligt öka produktionen av sådana
nödvändighetsvaror som livsmedel,
så att vi ej behöva importera för mycket
därav.

År det meningen att gå in för amerikanska
jordbruksmetoder, där en man
anses kunna sköta en egendom om 50 å
60 har? Hur skulle då skördesiffrorna
te sig om några år? Sveriges medelskörd
av vete per har, under normala år, är
dubbelt så stor som i Förenta staterna.
Därute finnes god tillgång på jord, och
jordvärdena äro låga, varför jordbrukarna
där kunna nöja sig med en lägre avkastning.
Med de högre jordvärden, som
äro rådande inom vårt land, måste var
och en sträva efter att uppnå högsta möjliga
skörd. Det är också en stor fördel
att så är fallet. Med de begränsade jordområden,
som finnas, vore vi i annat fall
allt för mycket beroende av import utifrån.
De mindre jordbruken lämna i regel
en mycket god avkastning per bär
räknat, och denna höga produktionsavkastning
ha vi i dessa tider inte råd att
undvara.

Att nu tala om och ordna med rationalisering
och mekanisering av det
svenska jordbruket förefaller som ett
slag i luften. Det finnes otillräckligt med
maskiner av skilda slag, det är brist på
byggnadsmaterial, och framför allt skall
det sparas och investeringarna begränsas.

Som jag förut framhållit bör riksdagen
ta sig en allvarlig funderare på om
det nu kan vara en lämplig tid att sätta
igång denna stora rationaliseringsapparat.

Jag skall till sist be att få säga några
ord med anledning av att herr andre vice
talmannen här framställde en fråga
i nästan gråtmild ton. Han frågade: varför
ha de borgerliga lagt sin kritik så
bestämt mot regeringen? Han upplyste
om att efter de socialdemokratiska riksdagsmännens
konferens i höstas inbjödos
de borgerliga till samarbete, men
detta hade de borgerliga inte velat vara
med om.

Jag vill säga att jag undrar om det
skulle ha blivit några resultat av ett
sådant samarbete. Det tycks ju vara så,
att man på socialdemokratiskt håll inte
tar någon hänsyn till de förslag som
framkomma. Vi veta hur det låg till vid
förra riksdagen. Herr andre vice talmannen
nämnde den stora skattereformen,
och då vill jag erinra om riksdagsbehandlingen
av förslaget till kvarlåtenskapsskatt.
Från socialdemokratiskt håll
tog man då inte den minsta hänsyn.
Hur var det för övrigt med de andra
stora frågorna, rationaliseringsfrågorna
och avgörandet beträffande hushållningssällskapen
o. s. v.? Överläggningar
fördes för att nå en sammanjämkning,
men det var lönlöst, ty det kom bara besked,
att så och så skall det vara.

Därför anser jag att det är orätt av
herr andre vice talmannen att här tala
om att viljan till samarbete skulle vara
så god på socialdemokratiskt håll,
men att man på borgerligt håll inte vill
höra talas därom. Under nuvarande förhållanden
lönar det sig inte. Sedan samlingsregeringen
upphörde har det inte
varit möjligt att få till stånd något sam -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Statsverkspropositionen.

arbete, och nu blir det att se tiden an.
I framtiden kunna förhållandena möjligen
bli annorlunda.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande ärende skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 25 och 26.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 28, av herr Fahlander, om anslag
till anordnande i Sverige av ett ungdomens
världsparlament för freden;

nr 29, av herr Bergh, angående vidgad
rätt till flyttningsersättning för vissa
beställningshavare vid Norrbottens flygbaskår; nr

30, av herrar Anderberg och Löfvander,
om rätt för kommun till ersättning
för kostnader för kommunal
brandkårs deltagande i släckning av
brand i viss staten tillhörig egendom
m. m.;

nr 31, av herr Björnsson m. fl., om
återupprättande av en fyraårig reallinje
vid högre allmänna läroverket i Borås;

nr 32, av herr Ohlon, angående pensionerad
lärares avlöning vid vikarierande
tjänstgöring vid de allmänna läroverken
och motsvarande läroanstalter;

nr 33, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om särskild
automobilskatt, m. m.;

nr 34, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om särskild
automobilskatt, m. m.;

nr 35, av herr Linderot m. fl., om uttagande
av en engångsskatt på större
förmögenheter;

nr 36, av herr Linderot m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om särskild
automobilskatt, m. m.;

nr 37, av herr Linderot m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition

med förslag till lag om ändrad lydelse
av 16 § lagen den 11 juni 1943 (nr 346)
angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror;

nr 38, av herr Linderot m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker
samt om fortsatt giltighet av
förordningen, m. m.;

nr 39, av herr Linderot m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt;

nr 40, av herr Petersson, om pensionsförbättring
för f. d. kontoristen vid
örlogsvarvet i Karlskrona S. Söderström;

nr 41, av herr Petersson, om årlig livränta
åt makarna Gustaf och Ester Johansson
med anledning av deras son
Sven Estbjörns förolyckande under
värnpliktstjänstgöring;

nr 42, av herr Andersson, Birger, m.
fl., om höjning av minimiåldern för
erhållande av tillstånd att föra automobil
och tyngre motorcykel;

nr 43, av herr Uhlén m. fl., om beredande
av ökad ersättning åt silikossjuka
arbetare;

nr 44, av herr Damström, angående
viss ändring av lagen om semester;

nr 45, av herr Damström m. fl., angående
en översyn av lagen om förlängd
semester för vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete;

nr 46, av herr Svedberg m. fl., angående
statens övertagande av vintervägunderhållet
på vissa enskilda vägar, som
användas för allmän trafik;

nr 47, av herr Grym m. fl., om anslag
till fraktlindring för frukt till Norrbottens
och Västerbottens län;

nr 48, av herr Sundberg, Carl, angående
kassören hos skogsvårdsstyrelsen
inom Kalmar läns norra del C. Bergenhems
löneklassplacering; samt

nr 49, av herr Leander m. fl., om
inskränkning av den s. k. taxereducerade
tiden för telefonsamtal.

Måndagen den 19 januari 1948 fm.

Nr 2.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll.

Protokoll, hållet vid sammanträde
med kamrarnas herrar talmän och
vice talmän samt de ledamöter, vilka
blivit utsedda att hava inseende
över riksdagens kansli, den 16 januari
1948.

Jämlikt § 17 reglementariska föreskrifter
för riksdagen företogs till behandling
anställandet av tjänstemän
inom riksdagens kansli, och beslöts därvid
till en början på av herrar kanslideputerade
framställt förslag, att å
kansliet skulle anställas en sekreterare,
en tjänsteman såsom biträde åt tryckeriexpeditionens
föreståndare och tio
korrekturläsare. Härefter antogos till
sekreterare f. hovrättsfiskalen N. Liliequist,

biträdande föreståndare å tryckeriexpeditionen
revisorn Hugo Klingwall,
samt

korrekturläsare:

förste kammarskrivaren Claes Swedner,

byråsekreteraren filosofie kandidaten
Valdemar Personne,

redaktören Sten-Olof Halidén,

filosofie licentiaten A. Folke Danielsson,

kammarskrivaren Nils E. Personne,
byråsekreteraren Nils C. Lindquist,

e. o. hovrättsnotarien Folke Thorvall,
kamreraren Harry Anderson,

juris studeranden Lars Lindquist samt

f. d. kamreraren T. von Schreeb.

In fidem:

N. Liliequist.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 14, till Konungen angående utseende
av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Lundgren för tiden den
22 innevarande månad—den 3 nästkommande
februari.

Justerades ett protokollsutdrag för
detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5.18 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

5 Första kammarens protokoll 1948. Nr 2.

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Måndagen den 19 januari eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade
Ivungl. Maj:ts propositioner:

nr 19, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 1 § rättegångsbalken;

nr 20, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om fastighetsbildning
inom vissa områden av stad m. m.;

nr 22, med förslag till upphävande av
kap. 5 kyrkolagen m. m.; samt

nr 23, med förslag till lag om upphävande
av 17 § förordningen den 16
juni 1875 (nr 42) angående lagfart å
fång till fast egendom.

Statsverkspropositionen.

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts proposition nr 1.

Herr WAHLUND: Herr talman! Jag
skulle vilja återföra diskussionen till
finansplanen. Jag skall inte tala om orsakerna
till att vi kommit i det prekära
läget, och jag skall inte heller alls försöka
fastlägga regeringens ansvar härvidlag.
Det är kanske inte heller så behövligt
nu efter de medgivanden som
finansministern har gjort i samband
med diskussionen om statsverkspropositionen.
För resten, varför skola vi
bara sucka och klanka? Jag tycker att
det är rimligt, att vi i stället söka se
sanningen klart som den är och försöka
bilda oss en uppfattning av de framtida
möjligheterna.

Herr Domö hade i förmiddags rätt
hårda ord att säga om nationalbudgetberäkningarna,
och det finns de som
utanför denna kammare ha drivit klandret
ännu längre än vad herr Domö gjorde.
Man har sagt så här: nu börjar
statsrådet Wigforss att planera för allas

inkomster och utgifter, när han upprättar
sin nationalbudget! Ha vi kommit
så långt i planhushållningen? Jag menar
för min del, att det är fördelaktigt,
att vi nu fått fram kalkylerna från konjunkturinstitutet,
och — det skall jag
villigt medge — även regeringens korrektioner.
De senare äro säkerligen till
en del fullt berättigade, men i andra fall
representera de något som jag tveklöst
skulle vilja beteckna som önskedrömmar.

Om vi titta på alternativ II i bilagan
till statsverkspropositionen — det enda
alternativ till en nationalbudgetberäkning
som så till vida kan diskuteras
som det faktiskt balanserar utan konjunkturgap
-— och undersöker motiveringen
för det alternativet, kunna vi
ganska nära följa vad statsrådet Wigforss
sade i förmiddags. Statsrådet Wigforss
resonerar så här: det är klart att
importrestriktionerna komma att verka
oförmånligt på vårt näringsliv, men å
andra sidan ha vi en del gamla investeringar,
som mogna fram under år 1948,
och vi få räkna med att näringslivet har
en viss inneboende tendens till effektivisering;
låt oss utgå från att det hela
balanserar.

Jag kan tyvärr inte vara fullt så optimistisk.
Jag skulle vilja ha samma tro
som statsrådet Wigforss, men de statistiska
siffror vi ha från den senaste tiden
rörande produktionsutvecklingen
tala ett annat språk. Jag påminner också
om elransoneringen, som ju för all
del började under år 1947 men som vi
komma att få behålla en god bit in på
1948, om inte nederbördssituationen alldeles
förändras, jag påminner om den
dåliga skörden under föregående år
o. s. v.

Men statsrådet Wigforss fortsätter och
säger, att när vi nu i vår import få övergå
från dollarländer till andra, blir na -

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

turligtvis vår import dyrare, men, tilllägger
han, vi kunna nog hoppas att
få ut ganska mycket pengar för våra
exportvaror, och han kan peka på en
del siffror, som •— ytligt sett — tyda
på någonting sådant. Men vi få komma
ihåg en sak: det är inte bara vi i vårt
land, som ha brist på dollar; den bristen
finns också i andra länder. I andra
länder företager man också importregleringar,
och tyvärr får man nog i en sådan
situation inte hoppas för mycket, i
varje fall inte hoppas att få ökade priser
på våra exportartiklar.

Statsrådet Wigforss påminner om våra
med utlandet ingångna handelsavtal
med deras kreditutfästelser och säger
att det är möjligt, att vi kunna länka
kapitalrörelserna så att dessa kreditavtal
icke påverka vår nationalbudget under
1948. Det är möjligt, säger han, men
på den punkten — det framgår tydligt
av propositionen — är statsrådet Wigforss
själv långt ifrån säker.

1 ill sist — och detta är det viktigaste
— förutsätter alternativ II — det enda
balanserade — att det »inte skall ske
några lönejusteringar uppåt på arbetsmarknaden».
Det är väl ingen människa
som tror på den hypotesen. Herr
andre vice talmannen var inne på ämnet
i förmiddags, och jag håller honom
räkning för att han klart och tydligt sade
ifrån, att avtalssituationen väcker
stora bekymmer. Jag vill minnas att han
sade någonting sådant som att det är
underligt, vad det i lönefrågor är svårt
att få ut vidskepelsen ur hjärnorna på
folk; jag instämmer.

Trots de optimistiska förutsättningarna
är det i alla fall nödvändigt för att
få nationalbudgeten att balansera att på
något sätt plocka fram 1 300 miljoner
kronor, och vi veta ju att de 500 miljonerna
erhållits genom ökade konsumtionsskatter.
Herr Heiding var inne på
den saken i sitt anförande. Jag kan i
stort sett instämma i vad lian sade om
fordonsskatten, och jag vill tillägga, att
just denna fordonsskatt säkerligen kommer
att bli i mycket hög grad inflationsdrivande;
det borde ligga i öppen
''lag.

Så återstår det 800 miljoner, och de
täckas på så sätt, att man räknar med
att den ökning av lagerhållningen som
skett under 1947 skall upphöra. Man
tänker sig i stället en minskning av
varulagren under 1948 med ett värde av
500 miljoner kronor. Man tänker sig
alltså en liknande utveckling här som
när det gällde riksbankens valutareserver.
Man tog av de reserverna; till slut
fanns det inga valutareserver att ta
längre: det kom ett år 1948. Men i fråga
om varulagren får man väl också
räkna med att det kommer ett år 1949
och ett år 1950.

De konklusioner man kan draga av
detta äro, vare sig man ställer sig
på finansministerns mera optimistiska
ståndpunkt eller på den mer pessimistiska
som jag har, att staten nu måste
iakttaga sträng sparsamhet. Staten säger
att den enskilde skall spara; staten kanske
inte kan förmå medborgaren till
det, men staten vill det. Då skall staten
naturligtvis själv spara, och det är
ju ingen som här i kammaren säger någanting
annat. Men jag tycker ändå att
det där talet om statens sparande är
en smula onyanserat. Vi skola komma
ihåg varför vi i dag vilja att staten skall
draga in på sina utgifter. Det är i år inte
av det vanliga skälet, att man vill hålla
skatterna nere. Tvärtom är ju avsikten,
att vi skola öka våra skatter. Nej, i år
är skälet ett annat: vi vilja motarbeta
inflationstendenserna, dämma upp köpkraftsöverskottet.
Och när staten skall
spara på sina utgifter i denna situation,
då är det klart — och det bestrider heller
ingen — att staten i första hand skall
spara på investeringarna och dessutom
på sådana ting som innebära en standardhöjning
för medborgarna i gemen.
Det är ju självklart, att man skall göra
så i en situation, då det svenska folket
lever över sina tillgångar. Men det är
inte lika säkert, herr talman, att man
skall spara på sådana utgifter som icke
innebära någon standardhöjning i allmänhet
utan innebära en överflyttning
av inkomster eller värden från vissa
grupper i samhället till andra grupper,
alltså sådana utgifter, där egentligen

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

statens budget på inkomst- och utgiftssidan
innebär ett slags bokföring över
de penningar som föras över från vissa
medborgargrupper till andra. Det är
klart att jag i detta sammanhang i första
hand tänker på befolkningspolitiken,
som där den är renodlad innebär en inkomstöverflyttning
i riktningen barnlösa—barnfattiga—barnrika.
Nu vill
jag omedelbart säga ifrån, att jag^ för
min del i år inte kommer med några
yrkanden på en utvidgning av familjepolitiken
utom vad beträffar ett par detaljer,
men skälen till detta ligga icke på
det ekonomisk-inflatoriska området. För
mig ter det sig så här: nu på nyåret få
stora delar av Sveriges barnfamiljer en
avsevärt bättre ekonomisk situation än
förut. Om man mycket hastigt förbättrar
ekonomien för barnfamiljerna, kan det
hos dessa familjer uppstå ett momentant
kassaöverflöd, som kan skapa en inkomstanvändning,
som åtminstone utifrån
sett ter sig mindre lämplig. Man
kommer då att säga: »Se där! Barnbidragspengarna
slösas bort!» Det är alltså
risk för att om man höjer barnbidragen
och över huvud taget familj elijälpen
för kraftigt på eu gång, detta
kan bringa hela den familjevårdande socialpolitiken
i vanrykte. Jag menar alltså,
att barnfamiljerna böra få en viss
som jag hoppas kort — tid på sig att
anpassa sig efter den nya radikalt forändrade
ekonomiska situationen. Däremot
skulle jag vilja säga — och det önskar
jag understryka här i dag — att vi
på långt när icke äro färdiga med den
familjevårdande socialpolitiken, men jag
säger det, herr talman, icke som ett krav
för dagen utan som ett mål.

Om vi se på övriga delar av den sociala
budgeten, har här iakttagits mycket
stark sparsamhet. Det är klart att
utgifterna ökats, men det beror på beslut
som vi fattat tidigare i denna riksdag.
På vissa håll har geddesyxan gått
hårdare fram, på andra håll mindre
hårt. Jag konstaterar att när det gäller
åldringarna, har det praktiskt taget inte
skett några nedprutningar, och det är
en sak som jag noterar med tillfredsställelse.
För mig, som är ivrig att få

fram ett stöd för barnen, ter det sig
självklart att också ivra för stöd åt åldringarna.
Det gäller ju i båda fallen individer
i samhället, som befinna sig i
en åldersgrupp, där man inte genom sitt
eget arbete bidrar till sin försörjning.
När barnbidragen och de förhöjda folkpensionerna
nu på nyåret genomföras,
ter det sig för mig som två sidor av samma
sak. Folkpensionerna representera
ett tack för en avslutad livsgärning,
barnbidragen representera ett löfte för
en kommande.

Fn grupp som blivit utsatt för ganska
hårda prutningar i budgeten är landsbygdsbefolkningen.
Herr förste vice talmannen
var inne på det temat under
förmiddagens plenum. Jag påminner om
hur behovet av bostadsbyggande i propositionen
i långt mindre grad täckts
för landsbygdsbefolkningens del än för
stadsbygdens, jag påminner om att när
det gäller statsbidrag till badinrättningar
för landsbygden, föreslår pensionsstyrelsen
oförändrat C00 000 kronor,
men i statsverkspropositionen upptagas
endast 200 000, jag påminner om att vi
under nästa år enligt propositionen icke
skola få nya provinsialläkardistrikt, och
detta är bara några stickprov ur de sociala
huvudtitlarna. Jag vill säga ifrån,
att vi från vårt håll komma med motioner,
som innebära kostnadsförhöjningar,
men vi försöka att, när vi på vissa håll
yrka en kostnadsökning, vi också samtidigt
anvisa kostnadsminskning på
andra håll.

Herr talman! Jag vill säga, att det
inte är precis så upplyftande för en som
ivrar för socialpolitik, nu när vi kommit
in i denna svåra ekonomiska situation,
men jag vill också säga att dessa
besvärligheter säkerligen äro övergående.
Vi komma att få ett svårt år 1948 och
kanske ett svårt år 1949, men på lång
sikt måste det hela reda upp sig. Vi ha
ju, som herr förste vice talmannen sade,
ett blomstrande näringsliv, och jag tror
dock att vi ganska snart skola komma
ifrån denna paus i de sociala reformerna
och komma in i en tid, då vi återigen
kunna göra något verkligt effektivt
för de eftersatta folkgrupperna i

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

samhället. Till dem räknar jag då främst
landsbygdens befolkning och barnfamiljerna.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Allt sedan sommaren 1945 bar jag många
gånger tänkt, att det för en teoretisk
marxist måste kännas ganska skönt att
få sätta sig till styret och börja laborera
med en del sådant som ingår i socialismens
ingredienser. Det bar ju på grund
av kriget och dess efterverkningar varit
betydligt lättare än annars att få fullmakter,
som möjliggöra centraldirigering
och kontroll över näringslivet och
över medborgarna i allmänhet. Har en
teoretisk marxist väl en sådan makt i
sin hand, måste han ju enligt sin tro
med glädje gripa sig an med sådant som
man kan säga är en begynnelse till det
kommande riket. Det är därför man
ibland blir misstänksam mot regleringsanordningarna
och tycker att de ibland
komma till för sin egen skull. Det är
naturligtvis inte motiverat att ha den
misstanken mot alla som sitta i regeringen,
men man bar i alla fall rättighet
att sätta marxismens läror i ett visst
samband med det som framföres av
dess företrädare här i vårt politiska liv.

Sedan finns det ju andra, som med socialism
— visserligen emot de rätta dogmerna,
som kanske flertalet inte så noga
har studerat — mena socialpolitik
och sociallagstiftning av olika slag. Jag
har tyckt mig märka, att även bland
dem som äro socialdemokrater finnas
många som i socialism icke lägga in
stort mera än detta. Och bos dem som
anse att socialismen är en för vår framtida
utveckling här i landet oerhört farlig
sak väcker det helt andra känslor,
när man ser detta läge, som till stor del
— det erkänner jag — nödvändiggjort
vissa regleringar, även om jag menar
att det icke hade behövt göra det i så
stor omfattning. Man är bland annat
rädd för att dessa regleringar skola
medföra cn stagnation i den ekonomiska
utvecklingen. Denna har ju i stort
sett varit ganska jämn och god här i
landet under det borgerliga samhällsskick
som vi hittills levat under, men

det är ytterligt farligt att ge sig till att
peta för mycket på en så fin mekanism
som näringslivet i dess olika branscher
och förgreningar är, och det skulle vara
ganska märkvärdigt, om det inte skulle
ha rätt besvärliga följdverkningar, om
man, vare sig det är nödvändigt eller
inte, griper in med regleringar hit och
dit. Det är en alldeles för svår sak att
gripa in i sådana ting centralt, och det
är därför som man kan ha befogade
farhågor, som jag tycker delvis ha besannats.

Det är inte alltid så lätt att rätt tolka
och bedöma vad som sker i det som
synes ske, och ändå torde just det vara
det viktigaste att kunna. Under många
år och i åtskilliga debatter bland annat
i denna kammare har man sagt, att de
farhågor som ha framförts emot en del
åtgärder under de gångna åren icke ha
slagit in, och vi ha blivit beskyllda för
svartmålningar, då vi ibland ha varnat
för att den socialpolitiska utvecklingen
och handhavandet av statens finanser
icke ha hållit sig inom den ram som
den tekniska och ekonomiska utvecklingen
och befolkningsutvecklingen
skulle ha betingat. Det finns ju inte någon
säker grund för att bedöma, hur
sådana av vissa grupper här befarade
bakslag i verkligheten gestalta sig. Eftersom
vårt land har varit ett väl konsoliderat
samhälle, så måste det taga
lång tid, innan verkningarna framträda
för envar, även om det särskilt hos
dem som syssla med näringslivet länge
bär visat sig en del misstänkta verkningar,
som man haft anledning tro
skulle få fortsättning. Man kan i varje
fall ha rätt att ställa den frågan, om det
inte möjligen kan vara så att följderna
av låt oss säga de senaste 15 årens expansion
av statsutgifterna, sociallagstiftningen,
byråkratiens utvidgning och
en allmän förflackning av de äldre uppfattningar,
som hland annat inrymde
begreppen arbete och sparsamhet, kunna
under ganska många år döljas med
anlitande av reserver och med olika
andra medel, tills låt oss säga en smula
otur i händelseutvecklingen plötsligt
framkallar de ackumulerade verkning -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

arna. Jag kan inte bevisa att så är fallet,
men det är mycket som talar för att
det är så det förhåller sig, och motbevisen
äro inte heller så lätta att framlägga.
Man måste då bland annat svara
på några frågor, t. ex. om man utan
risk för bakslag kan belasta produktionen,
näringslivet och dess företagare
och även dess arbetare med ständigt
ökade utgifter för statliga ändamål med
de kostnader — de äro förvisso inte
små — som sammanhänga med sociallagstiftningen,
och om man kan undandraga
så mycket arbetskraft ifrån produktionen
till improduktiva uppgifter
som har skett under det senaste decenniet.
Kan man göra detta, om inte teknik
och rationalisering gå fram i minst
lika snabb takt som behöves för att finansiera
den belastning som näringslivet
får på de sätt jag här antytt?

Man måste också ge svar på en sådan
fråga som om den ekonomiska utvecklingen
och produktionen kan drivas
framåt i tillräckligt snabb takt, där hot
om statsingripande eller straff är den
huvudsakliga drivfjädern och andra
moment i varje fall i stor utsträckning
äro eliminerade, eller om det inte är
så att den mänskliga naturens beskaffenhet
måste betraktas på ett verklighetsbetonat
sätt. Eftersom det ryska
systemet väl i allmänhet inte anses vara
ett gott system, då det använder slavarbete,
då det innebär en polisstat, kanske
värre än världen sett på många tusen
år, och då det inte tycks ha kunnat
åstadkomma någon standardhöjning i
takt med den västerländska eller den
amerikanska organisationen — eftersom
det är så, vilket jag förmodar att man
anser inom socialdemokratien, måste
man även svara på frågan: kan man
stanna någonstans halvvägs mellan ett
i princip fritt organiserat näringsliv och
det fullt genomförda marxistiska systemet
och ändå få ut full effekt i konkurrens
med de andra systemen? Finansministern
har här i dag menat att
man kan det och att det just är det som
den svenska socialdemokratien strävar
efter: att få fram någonting som eliminerar
de nackdelar som vårt förutva -

rande system har haft, men ändå inte
råkar ut för de nackdelar som låt oss
säga det ryska systemet har. Det är naturligtvis
ett slags linje och en linje som
man har rättighet att tro på, om man
är lagd åt det hållet. Men så har man
ju vissa erfarenheter, som göra att man
frågar sig: kan man stanna där man
vill? Det är svårt att exakt svara på
(let; vad man har sett hittills av vårt
av krig och kris och sådant framkallade
regleringssystem tyder på att man
inte kan ha en egen vilja i alla lägen,
utan att de åtgärder man själv vidtar
åstadkomma att man måste vidtaga flera
åtgärder av samma art, även sådana
som man inte önskar och själv sagt att
man inte önskar. Man måste då också
svara på den frågan: kan man inte löpa
en ganska stor risk att bli lurad så långt
bort från sin egen ursprungliga tanke,
att man till slut kommer i lägen som
äro så låsta, att man måste gå ännu
längre, om man inte skall direkt erkänna
att man har gått in på fel system?

Jag för min del är klar med hur man
skall svara på alla dessa frågor, som
jag ställt upp, och därav kan man också
få en ledning till botandet av det sjukdomstillstånd,
som vi nu ha inom landet.
Även om det i rätt stor utsträckning
förnekas här i dag av finansministern,
tror jag att det åtminstone ute i
landet råder ganska stor klarhet om att
tillståndet för närvarande inte är bra,
utan att det är ett slags sjukdomstillstånd.
Dettas botande skulle då innebära,
att man undviker att gå fram
snabbare än vad som är möjligt genom
att utnyttja vetenskapens resultat och
att man hela tiden ser till att man har
tillräckliga finansiella reserver, innan
man diskonterar någonting.

Herr andre vice talmannen nämnde i
dag från denna plats, att det inte är
rätt, när man säger, att det bara är regeringen,
som har felbedömt läget, utan
att alla de politiska partierna ha felbedömt
situationen och varit för optimistiska.
Jag tror inte att man kan säga så.
Jag vet att åtminstone jag och mina
meningsfränder alldeles bestämt på den
tid, när herr Mvrdals kommitté arbetade,

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

menade att det var ett bortkastat arbete,
just därför att det hade inriktats
åt fel håll, och jag tror att man kan
säga, att vi ha blivit skällda för olyckskorpar
så pass mycket att vi därigenom
ha skaffat oss åtminstone något alibi.

Herr Åkerberg nämnde något, som
förvånade mig ytterligt mycket, nämligen
att industriens investeringar blevo
så stora, att det är de som ha uttömt
våra valutatillgångar. Jag vågar påstå,
att han faktiskt sade så, ty jag skrev
genast upp det. Han menade förmodligen
inte, att det var enbart detta, som
åstadkommit denna uttömning, men att
det kanske var den största faktorn därvidlag.
Först och främst förhöll det sig
emellertid så, att när man efter kriget
befarade en lågkonjunktur, ansågs det
viara synnerligen välbehagligt ur dejt
allmännas synpunkt att industrien beredde
sig på att kunna upptaga en lågkonjunktur
och att hjälpa till att bemästra
den. Vidare är det väl så att
det i största utsträckning är importen
av rena konsumtionsvaror, som har
åstadkommit den nuvarande akuta krisen.

Herr Åkerberg sade också, att högerpartiet,
när vi 1946 diskuterade folkpensionerna,
var så optimistiskt, att det
berömde sig av att ha skapat fram den
nya folkpensionen. Det ha vi aldrig
gjort gällande. Vi ha bara gjort gällande,
att vi. ha starkt bidragit till att få
en förnuftig form på pensionerna, så
att de icke skulle avskräcka människorna
från arbetsamhet, vilket så väl det
gamla systemet som det då föreslagna
visat sig göra. Vi voro nämligen på det
klara med att det i vår tid behövs så
många arbetande armar som möjligt.
Det var till detta vi ha sagt, att vi
kanske ha bidragit och det är så, kanske
t. o. m. till 100 %.

Att företagen ha haft väldiga inkomster
— vilket både finansministern och
andre vice talmannen omnämnt — är
ju inte sant annat än i viss utsträckning.
Undersöker man hur företagens
inkomster fördela sig på de olika företagen,
finner man att några av de större
företagen ha haft god vinst. Men det

finns en mycket stor mängd halvstora
företag, som faktiskt dras med besvärligheter
beträffande likviditeten. För övrigt
är det väl så, att överskott på rörelsen
äro nödvändiga för ett företag åtminstone
under vissa perioder av dess
liv. Företagarna veta nämligen att tider
kunna komma, då rörelsen inte kan
ge överskott, och hur skulle de för övrigt
annars kunna utnyttja resultaten av
vetenskapens alltjämt fortgående arbete?
Det är därför farligt att direkt ha som
princip att aldrig tillåta några kraftiga
överskott.

Jag tänkte, herr talman, i någon mån
orda en smula om det som regeringen
huvudsakligen har sysslat med, nämligen
med att plåstra en del med sjukdomssymtomen.
Jag undrar då först och
främst, om det inte regeras alldeles för
mycket här i landet och om det inte
vore bättre, att regeringen vore en smula
latare, åtminstone i vissa avseenden,
men kanske inte alla. Det finns ju undantag
därvidlag, bland annat det att
jag för min del under senare år vid
sysslande i utskott och statsrevision och
även när jag träffat folk i deras enskilda
näring kunnat förmärka att det
vid skötseln av detaljfrågor i departementen
slarvats en hel del från departementschefernas
sida i övervakandet av
att allting fungerar väl och rätt, sedan
besluten äro fattade. Jag tror att denna
övervakning var noggrannare förr i
tiden, då inte statsråden sysslade så
mycket med agitation och inte reste så
mycket med föredrag ute i landet. Det
är kanske riktigare att andra få sköta
huvuddelen av agitationen och att statsråden
tänka mera på av vilken orsak de
uppbära sina löner.

Men i övrigt undrar jag, om man inte
faktiskt lägger sig i en del saker för
mycket. Man skyller ofta på ingångna
handelsavtal, när ingripanden i exporten
och importen motiveras. Jag tror
att det länge har varit till skada för landet
att handelsavtalen göras upp inte av
branschens män, som ofta inte ens rådfrågas,
utan av tjänstemän i utrikesdepartementet,
i handelsdepartementet eller
andra. Man har tyvärr nödgats kon -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

statera — även om vederbörande inte
själva inse det, så måste branschernas
folk märka det — att det har blivit ett
klåperi av detta, vilket haft mindre
lyckliga föjder. Detta är ganska onödigt,
eftersom det faktiskt i de olika
branscherna finns gott om duktigt folk,
som kunna sina saker. Det vore bättre
om dessa finge stå för själva förhandlandet
och göra upp affärerna — sedan
må de statliga organen hjälpa till med
att tillse, att de riktiga formerna i utrikesumgänget
iakttagas. På trävarumarknaden
bör det exempelvis inte längre få
fortgå på samma sätt som hittills. Det
är inte så underligt att vår valutaställning
blivit så besvärlig som den är, när
faktiskt så mycket har försummats i fråga
om både merkantil påpasslighet —
det kanske är det förnämsta — och det
därefter följande tekniska verkställandet,
som inte har kunnat försiggå enligt
gamla, väl utprövade normer. Även regleringen
i fråga om trävarumarknaden
inom landet är till förfång för produktionen
och bör enligt min mening snarast
möjligt avskaffas. Man bör avskaffa
den, både därför att den är direkt till
förfång nu och därför att man bör begagna
varje tillfälle att slippa ifrån åtminstone
någon reglering, när man kan
bedöma att så kan ske utan påtaglig
risk. Här finns faktiskt så mycken lojalitet
kvar, åtminstone ännu, hos branschorganisationerna
och deras män, att de
kunde ges förtroendet att på egen hand
genomföra de intentioner, som man gemensamt
skulle kunna komma överens
om. Som det nu är, blir allting så låst,
så stelt och så tungt och statiskt, att
folk, som skall syssla med dessa saker,
tröttnar därpå. Men därtill kommer också
att den aldrig stillastående utvecklingen
våldföres. Har man t. ex. klart
för sig, vilka verkningar den omständigheten
torde medföra, att vi i södra
Sverige för närvarande, även om vi fortsätta
att öka kubikmassan per hektar
av södra Sveriges skogsbestånd, kunna leverera
råvara till de sydsvenska pappersmassefabrikerna
till nästan den dubbla
kapaciteten, d. v. s. ett överskott, som
är så stort, att det förmodlingen täcker

hela det underskott, som finns i Norrland
för närvarande? Det skulle kunna
möjliggöra en mycket större export än
vad regeringen anar.

Med hot och med alla möjliga konster
tvingar man nu fram kartelleringar
och prisområden och en tungrodd tabulator
både vid exportförsäljningarna
och för den inhemska handeln, vilket
inte bara skadar exportmöjligheterna,
valutaläget och den tekniska apparaten,
utan dessutom för dem, som skola syssla
med sådant, är mer eller mindre direkt
förhatligt. Det är inte någon bra
anda att arbeta i.

Jag skulle vilja föreslå att regeringen
för en gångs skull gjorde ett djärvt försök
att släppa loss reglerandet på detta
område. Då tror jag att man skulle få
se krafter vakna, som kunde klara av
sådant som myndigheterna anse vara
omöjligt att klara av.

Varför har man inte begagnat tillfället
att lätta på regleringssystemet beträffande
slakteri- och charkuteribranschen?
Jag tror mig veta vad det beror på,
nämligen att landsorganisationen har
satt sig emot det steget, fastän till och
med livsmedelskommissionen var beredd
att ta det. Man frågar sig då hur
stora möjligheter DO väl kan ha för att
bedöma dessa saker. Därtill fordras inte
bara statistiska uppgifter på hur mycket
djur som beräknas tillföras slaktmarknaden,
utan mycket av det som behövs
för bedömandet är av sådan art
att det så att säga måste kännas i fingrarna,
och detta lär endast den, som
har, skulle jag vilja säga, livslång erfarenhet
inom branscherna, verkligen
kunna bedöma. En enig bransch med
företrädare för alla de grupper, som
annars ibland tvista inbördes, har här
anfört verklighetsbetonade skäl för ett
slopande av hela denna reglering och
lovat att svara för tillförselns fördelning
och för prisstabiliteten. Men, nej!
Precis som Motvalls käring går man och
gör tvärt emot. Man inte bara underlåter
att begagna detta gynnsamma tillfälle
att börja komma in på litet friare
förhållanden, utan man skärper dem i
stället och inför anordningar, som kom -

Måndagen den 19 januari 1948 cm.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

ma att bli oerhört betungande, med nya
kontrollanter både vid slakterierna och
i byarna, varvid det egendomliga är att
de kontrollerade dessutom skola betala
kontrollanterna för detta onödiga arbete.
Det väntas väl att man inte blott
skall bli hängd, utan ock hövlig vara
— men det tror jag blir svårare att
åstadkomma.

Ungefär på samma sätt har man förfarit
beträffande motortrafiken. Företrädare
för motorismens olika organisationer
ha uppvaktat regeringen i saken.
De ha inte begärt att ingenting skall
göras, utan de ha i lojal förståelse för
läget, fastän de inte ha någon skuld till
dess uppkomst, — skulden ligger ju mera
hos regeringen — framställt vissa förslag
och avrått från förbud mot körning
på lördagskvällar och söndagar. Nej!
Regeringen valde på, som jag också tycker,
tämligen svag laglig grund det orättvisa
och föga bensinbesparande sätt,
som nu tillämpas och som har ställt till
så mvcket ohägn även för direkt nödvändig
och nyttig trafik. Så beslutar regeringen
sig emellertid för att lata en
smula nåd falla över undersåtarna i landet
och ger dem tillstånd att i sina egna
bilar hälsa på varandra under juldagarna.
Men för nyårsaftonen räckte inte
nåden till, utan den skulle sluta den 29
december — då kröp despoten fram
igen, och taxibilarna.

Det har gått ganska långt, tycker jag,
när man väljer för en reglering sådan
som denna ett tillvägagångssätt, som
hindrar människorna från att fara i bil
till kyrkan på söndagarna, vilket man
just brukar göra på landsbygden i ett
mycket stort antal fall. Det gäller ju
någonting som inte kan uppskjutas till
andra dagar, såsom man kan göra med
bilresor för annat ändamål. Så sker också
i stor utsträckning, vilket bidrar till
att bensinbesparingen inte blir så stor.

Man borde tänka på sådana behov hos
folk som att kunna få besöka gudstjänsterna
på söndagarna. Eftersom sekulariseringen
här i Sverige har brett ut sig
på ett oroväckande sätt. behöver man
vårda och värna alla kristna värden
och intressen och därvid snarare hellre

försöka vidtaga åtgärder, som kunna
bidra till att den hedniska strömmen
vändes och att man låter parollen från
krigsåren, att den kristna linjen ar den
svenska linjen, vara ledstjärnan. I min
hembygd gick det faktiskt så långt —
det kanske inte var nödvändigt, men det
blev ändå så — att man på grund av
den skarpa elransoneringen inte ansåg
sig kunna kosta på sig att ha fläkten
till orgelverket i gång, utan fick
låta bli att spela orgel till gudstjänsten
på söndagen.

Det finns flera andra saker av sådan
betydelse att de kunde vara värda att
påtala i detta sammanhang, eftersom
jag inte hört någonting därom i debatten
i dag. En sådan sak gäller systemet
med arbetstillståndsgivningen. Jag vänder
mig då inte mot den sammanlagda
omfattningen av investeringsprogrammet
nu — därtill kanske det kan bli tillfälle
längre fram — utan jag vänder mig
mot själva verkställandet av olika i
princip beslutade åtgärder, eftersom
verkställandet därav kan ha lika stor betydelse
som det principiella beslutet.

Länsarbetsnämnderna skola numera
inte få ha något verkligt inflytande på
urvalet av arbetstillstånd ens för mindre
anläggningsarbeten. I fjol förekom bland
annat i mitt hemlän att ärenden, som
under två år hade legat i arbetsmarknadskommissionen,
plötsligt plockades
fram av byggnadsberedningen och beviljades
utan att länsarbetsnämnden
hade en aning om saken. Mycket angelägnare
arbeten, som äro direkt nödvändiga
för det produktiva livet, liöllos
tillbaka och ha ännu icke beviljats.

Jag tycker det vore riktigare att man
inte bara när det gäller bostadsbyggen
utan även i fråga om andra anläggningar
gåve länsarbetsnämnderna en ram inom
vilken de kunde röra sig för att med
hjälp av den lokala kännedom de besitta
men som absolut inte finns här uppe i
huvudstaden, fördela tillstånden inom
denna ram; jag förstår att det är nödvändigt
att fastställa en sådan ram för
att man skall kunna kontrollera summan
av tillstånden för hela riket. Det
skulle göra tillvaron gladare för de män -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

niskor, som skola tillämpa besluten ute
i landets olika delar. De känna sig nu
betryckta över att behöva se på en del
sådana galenskaper utan att kunna hindra
dem och utan att få ta något initiativ
och själva göra något då det gäller sådana
saker, som de veta att de kunna
göra bättre.

En sak, som ligger på ett annat plan
men som är ganska besvärlig och så
viktig att jag kanske bör säga något om
den, är att man ibland tycker sig ha
anledning att betvivla ovälden i besluten
bär uppe, antingen av AK eller i bvggnadsberedningen,
t. ex. när man på samma
plats kan få se att tillstånd ges till
en mycket stor nybyggnad för en lidningsofficin
och en charkuterifabrik,
fastän lokaler finnas för båda dessa saker,
visserligen inte moderna men dock
fullt användbara, samtidigt som mycket
stora produktiva behov bli eftersatta.

En av olägenheterna med allt slags
tillståndsgivning och licensiering är just,
när det hållit på tillräckligt länge, vilket
det snart har gjort här i landet, att
tendenserna till ett mer eller mindre utpräglat
favoriseringssvstem — och jag
tror att det också börjar bli risk för ett
visst mutsystem — bli allt påtagligare
i vårt i det avseendet tidigare så sunda
land. Jag tror att man måste ta vissa
risker och begagna varje tänkbart tillfälle
att komma ur regleringssystemet
även av denna orsak. Men hos dem, som
ha en allmänt marxistisk tro, förefinns
naturligtvis inte denna strävan lika frisk
som hos dem, som inte ha den tron —-inte förrän på grund av bistra erfarenheter
tron börjat slockna ut. I motsats
till finansministern skulle jag vilja säga,
att jag tycker att man börjar märka att
den gör det litet varstans i den del av
Europa, där människorna få tänka själva.

Till sist skulle jag också vilja be herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
styra om, att finansplanen blir
skriven på ett sådant språk, att man kan
utläsa vad som verkligen menas och att
åtminstone nationalekonomiskt bildade
människor utanför den lilla kretsen
kring finansministern kunna läsa den
utan oerhört stor tankemöda. Helst bor -

de den vara skriven så, alt vanliga människor
— sådana som ha gått lagom
länge i skola — finge full klarhet om
meningen. Men det kanske är att begära
för mycket.

Jag har här inte gjort någon uppräkning
av alla de saker, beträffande vilka
man vill ha ändring och bättring, utan
jag har bara visat en provkarta på sådant.
Var och en av oss här i kammaren
kan inte tala om alla sådana saker. Det
viktigaste är att ändra inställningen till
produktivkrafterna här i landet. Utan
dessa äro vi dömda till att sjunka tillbaka
till en sämre tillvaro och till att
herr Möllers stolta socialstat blir vad den
redan delvis börjar på att bli, nämligen
en chimär, en bluff inför världen och
en bluff inför dem, som den är avsedd
att hjälpa. Men det hindrar inte att även
sättet för de olika detaljernas handhavande
är mycket viktigt och i många
fall nästan avgörande.

Jag tror att tiden är inne att göra den
ändringen att riksdagen minskar litet
på fullmakterna till regeringen, så att
den inte kommer i frestelse att tangera
gränsen för sin befogenhet, vilket nu
tycks börja ske i för stor skala. Det är
dock så, herr talman, att vaksamheten
kring rättssamhället aldrig får slappna i
ett land, som vill ha en västerländskt
demokratisk styrelseform.

Ingen har här faktiskt yrkat på att
denna statsverksproposition, proposition
nr 1, skall remitteras till vederbörande
utskott, och eftersom jag tycker att det
vore synd om den inte skulle komma dit,
ber jag, herr talman, att få framställa
ett sådant yrkande.

Statsrådet KOCK: Herr talman! Den
kalkyl rörande förändringar i tillgång
och efterfrågan under år 1948, som utarbetats
inom kanslihuset och som återgivits
i statsverkspropositionen, har omnämnts
i flera anföranden här i dag.
Bland andra har herr förste vice talmannen
frågat, hur det kan komma sig,
att dessa siffror skilja sig från konjunkturinstitutets
beräkningar och ligga lägre
än de av institutet angivna siffrorna.

Konjunkturinstitutet har kommit fram

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen,
till en försämring i relationerna mellan
tillgång och efterfrågan på 3 400 miljoner
kronor. Man bygger på vissa prognoser
rörande utvecklingen av produktionen,
utrikeshandeln m. m. under det
kommande året. Man räknar med en
minskning i produktionen på 500 miljoner
kronor, en försämring genom bytesbalansförändringar
på 1 700 miljoner
och en ökning i efterfrågan på konsumtionsvaror
av 1 200 miljoner kronor.
Dessa siffror förekomma fullständigt
oförändrade utan justeringar i det alternativ
som är betecknat som nr 1 i
kanslihuskalkylen, om jag får kalla den
så.

Men konjunkturinstitutet har inte, och
det betonas särskilt i texten till konjunkturinstitutets
kalkyler, tagit med i
beräkningen verkningarna av de ekonomiskt-politiska
åtgärder, som kunna
komma att vidtagas.

När man gör upp en budget, är det
emellertid klart att man måste ta med
verkningar av sådana redan beslutade
eller redan planerade åtgärder, som kunna
ha inflytande på tillgång och efterfrågan.
Därför måste man föra in i kalkylen
den signalerade minskningen av
investeringarna, som i nämnda alternativ
har uppskattats till 650 miljoner kronor.
Vidare ha verkningarna av de planerade
nya indirekta skatterna satts till
500 miljoner kronor. Dessa betyda en
prisstegring av de varor, som säljas till
konsumenter och andra, och böra sålunda
komma med i kalkylen som en
ökning av tillgångssidans värden. Man
kan ju också räkna med att skatterna
medföra en minskning i konsumtionen,
men vi lia funnit det vara enklare att
justera tillgångssidans värden med denna
förutsedda höjning av de indirekta
skatterna. Härvid ha statsverkspropositionens
siffror använts.

I dessa kalkyler har vidare tagits upp
en post, som flera gånger återkommit
i dagens debatt, nämligen den som gäller
lagerminskningen. Vi ha för närvarande
inte i detta land någon lagerstatistik.
Det är därför ytterligt svårt att
konstatera, vad som hänt med lagren
under år 1947. Konjunkturinstitutet har

uppskattat ökningen av de färdiga lagren
av importerade textilvaror till 300
miljoner kronor. Detta är, kan man säga,
det minimum för lagerökningen under
år 1947, som man har att utgå från.
Den kan vara större, både 200 och 300
miljoner mer. Vi hoppas kunna få säkrare
siffror med ledning av den lagerinventering
på begränsade områden, som
göres vid årsskiftet.

Om man bar ökat lagren med 300—
500 miljoner under 1947, betyder enbart
det förhållandet, att man bibehåller
lagren oförändrade, en förbättring
i varutillgången med detta belopp. När
konjunkturinstitutet inte har tagit med
denna siffra i sin kalkyl på 3 400 miljoner,
innebär det, att man i verkligheten
räknar med en fortsatt ökning av
lagren av samma storleksordning som
under 1947. Konjunkturinstitutet säger
i texten till sina tabeller, att om man
hade tagit hänsyn härtill, skulle de
3 400 miljonerna minskats med kanske
upp till 500 miljoner kronor. I kanslihuskalkylen
har man utgått från minimisiffran
på 300 miljoner. Här ha vi
sålunda omedelbart en förbättring i tillgången,
jämfört med 1947, på 300 miljoner.

Vidare har i kanslihuskalkylen antagits,
att lagren av textilvaror, som antagligen
äro större än normalt, skulle
kunna minskas under 1948, utan att det
därigenom uppstode någon risk för samhällsekonomien.
Därigenom kommer
man fram till en total förbättring på
600 miljoner. Det tolkas i pressen, som
om denna siffra innebure en lagerminskning
på 600 miljoner, men det gör
det inte, utan endast på 300 miljoner.

Det är en annan post, som man inom
kanslihuset har ansett böra föras in i
denna kalkyl och som herr Bergvall
drog fram i sitt anförande. Han frågade,
vad som menades med en automatisk
prisstegring på 500 miljoner. Vad kan
man mena med att en prisstegring är
automatisk? Under 1947 har utvecklingen
gått i den riktningen, att lönerna ha
stigit. Flera avtal slötos först under årets
lopp. Vi kommo sålunda upp i en högre
inkomstnivå vid årets slut än medelni -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

vån för 1947. Man måste alltså räkna
med en ökning i efterfrågan under 1948,
som motsvarar denna inkomstökning.
Denna har uppskattats till brutto 500
miljoner kronor, varifrån avdrag måste
göras för skatter och eventuellt sparande.
Man kommer då ned till ett något
mindre belopp såsom tillskott till
efterfrågan. Denna justering av efterfrågan,
således av inkomstbildningen under
1948, på grund av en redan inträdd
lönestegring under senare delen av 1947
bar accepterats av konjunkturinstitutet
och ingår i de 1 200 miljonerna.

Men lika väl som man har haft en
dylik ökning av inkomsterna under
1947, har det också förelegat en ökning
av priserna, som för upp prisnivån vid
1947 års slut utöver den medelnivå för
1947, vilken användes för konjunkturinstitutets
kalkyler för det året. Det förefaller
åtminstone mig fullkomligt logiskt,
att om man räknar med en sådan
justering för redan inträdda inkomststegringar,
som automatiskt komma
att höja inkomstnivån under 1948 i
jämförelse med 1947, oavsett vad som
händer på avtalsfronten, måste man
också räkna med sådana prisstegringar,
som ha inträffat under senare delen av
1947 och som gälla under 1948. Yi komma
ju inte ifrån, att värdet av de producerade
varorna räknas i dessa högre
priser under 1948. Det är detta som
åsyftas med vad som kallats »automatisk»
prisstegring. Det är således den
prisstegring, som har inträtt under senare
delen av 1947 och som höjer 1948
års priser, även om det inte blir några
andra förändringar, över 1947 års medelnivå.

Dessa olika justeringar, som till största
delen bero på att man tar hänsyn till de
planerade ekonomisk-politiska åtgärderna,
förklara skillnaden mellan alternativ
1 i kanslihuskalkylen och konjunkturinstitutets
siffror.

I alternativ 2, som kommer ned till
jjraktiskt taget balans, har man utgått
från att man erhåller eii medverkan från
de enskilda företagarna för att undvika
standardhöjande reparationer och förbättringsarbeten,
kanske även en del maskininvesteringar,
som inte äro alldeles

nödvändiga, vidare att man erhåller de
enskilda konsumenternas medverkan i
form av ett ökat sparande, att lagerställningen
är sådan, att man kan ta ut
något mer av lagren än vad som har beräknats
i den första kalkylen och att
förhållandet mellan våra exportpriser
och importpriser ställer sig gynnsammare
än man beräknade i det första alternativet.
Då skulle man komma fram
till balans mellan tillgång och efterfrågan.
Alternativ 2 är sålunda icke en
prognos, utan det har bara gällt att klargöra
storleksordningen av de verkningar,
som skulle kunna åstadkommas genom
en dylik medverkan från olika folkgruppers
sida.

Jag vill tillägga, att när man gjort upp
en preliminär kalkyl, som vi här ha
gjort, har man knappast kunnat ta hänsyn
till vissa indirekta verkningar av
exempelvis investeringsbegränsningarna
i form av inkomstminskningar på olika
håll. Som situationen nu är, räkna vi
med att arbetskraften skall kunna överföras
till andra områden, men det kan
hända, att det blir längre perioder av
omsättningsarbetslöshet, övergång från
höglöneyrken till lägre avlönade yrken
och andra faktorer, som kunna påverka
inkomsterna. Det är detta, som man under
normala tider räknar med som de
kumulativa effekterna av en investeringsbegränsning
men som i nuvarande situation
blir av mera underordnad betydelse.
En sådan finkalkvl ha vi inte kunnat
göra, och den möter också mycket stora
svårigheter.

Över huvud taget skulle jag, innan jag
slutar, vilja understryka, att de beräkningar,
som här ha gjorts, och den diskussion,
som jag hör har fört rörande
dessa beräkningar, visa, hur oerhört
vanskligt det är att komma fram till ett
kvantitativt mått på detta s. k. köpkraftsöverskott,
som även teoretiskt sett kan
diskuteras. Men kalkylerna ha ett värde,
om man icke pressar deras numeriska
betydelse för långt. De ha ett värde, därför
att de ange, på vilka områden ingripanden
kunna göras från det allmännas
sida, och de ange också storleksordningen
av verkningarna på dessa områden
samt storleksordningen av de tendenser,

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

som man ansett sig kunna konstatera
inom det ekonomiska livet. De kunna sålunda
vara en riktlinje för den ekonomiska
politiken.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Statsrådet
Kock räknade med de allra gynnsammaste
fallen i av statsrådet berörda avseenden,
men det kan ju uppstå andra
förhållanden. Statsrådet Kock räknade
bär med att priserna vid 1947 års slut
lågo inte så obetydligt över genomsnittsprisnivån
för hela år 1947 och att man
på grund därav måste räkna med ett något
större inkomstbelopp för år 1948 än
för år 1947, om samma löner skulle utgå.
Men när man räknar med att priserna
ha stigit, kan man nog också räkna med
att även lönerna i någon mån kunna komma
att stiga. Även om det inte blir någon
allmän löneökning, så känna nog alla till,
hur svårt det är att hålla lönerna nere
under en varuprisstegring. Därför behöver
man nog någon marginal för att
kunna vara riktigt säker på att det håller.

Konjunkturinstitutets chef professor
Lundberg har ju för övrigt tagit del av
den av finansdepartementet gjorda beräkningen
och ansett, att de beräkningar,
som konjunkturinstitutet tidigare gjort,
bort följas. Man behöver ju inte ta det
ogynnsammaste av konjunkturinstitutets
alternativ, utan man kan ta det gynnsammaste.
I varje fall har statsrådet Kock
här pressat siffrorna så hårt, att jag inte
kan se, att det finns någon marginal, om
utvecklingen i något avseende skulle bli
ogynnsam. Statsrådet har pressat dem
till det yttersta och därigenom inte iakttagit
den försiktighet, som man bär tilllämpa,
när man upprättar en kalkyl av
denna beskaffenhet. Jag sätter därför i
tvivelsmål, om denna senare beräkning
kommer att bli hållbar.

Statsrådet KOCK: Herr talman! Jag
för tilliigga, vilket jag kanske inte gjorde
i mitt anförande, att kanslihuskalkylerna
som utgångspunkt ta mellanalternativet i
konjunkturinstitutets beräkningar, icke
det allra ogynnsammaste och inte heller

det gynnsammaste, utan det mellanalternativ,
som kanske är det sannolikaste.

I detta alternativ räknas med en minskning
av produktionen, med en försämring
av vårt bytesförhållande till utlandet
genom en stegring av importpriserna
eller ett fall i exportpriserna samt en
lägre skörd än normalt. Det är således
icke något gynnsamt alternativ. De siffror,
som konjunkturinstitutet kommer
fram till, ha oförändrade förts in i alternativ
1. De ingå sålunda i vårt första alternativ.

Vi ha som jag nyss nämnde utgått
från att den prisnivå, som rådde vid 1947
års slut, skall fortsätta att råda under
1948, naturligtvis under förutsättning, att
man uppnår ekonomisk balans. Vi ha
själva sagt i denna bilaga, att ett underskott
av tillgången i förhållande till efterfrågan
på 1 150 miljoner betyder en
primär prisstegring på 5 procent, om
man inte kan vinna en utjämning.

I fråga om inkomstutvecklingen under
1948 ha vi utgått från de överflyttningar
av inkomster, som äga rum genom de
sociala reformerna, och den ökning av
inkomster, som beror på att lönenivån
vid 1947 års slut låg högre än medelnivån
för detta år. Slutsatsen härav är att
det blir en brist i nationalbalansen på
1 150 miljoner, så vitt icke några nya
lönestegringar inträffa. Vi ha icke uttalat
oss om huruvida några sådana
komma att inträffa eller inte — det är
omöjligt att göra i denna stund. Bristen
i nationalbalansen är sålunda beräknad
under förutsättning, att icke några nya
lönestegringar äga rum, men vi ha icke
förbisett den möjligheten. Oundvikliga
lönestegringar på grund av tvåårsavtalen
ingå i den förutsedda ökningen på 500
miljoner, som tagits med i kalkylen.

Jag kan således icke acceptera den
uppfattningen, att alternativ 1 i kanslihuskalkylen
skulle bygga på gynnsammare
förutsättningar än konjunkturinstitutets
mellanalternativ. Institutet, jag vill
upprepa det, har icke gjort upp en budget
för 1948. Det har gjort en prognos
för den ekonomiska utvecklingen, för
den händelse inga nya åtgärder vidtas.
Det är den huvudsakliga skillnaden mellan
de två kalkylerna.

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

Herr VON HELAND: Herr talman!
Författaren Vilhelm Moberg skrev en
gång i fjol en artikel i en stockholmstidning
under rubriken Svenska frihetens
smala spång. Herr Moberg syftade
här på det faktum, att vi nu ha så
många lagar, förordningar och regleringar
på samhällslivets olika områden, att
en medborgare icke kan hålla reda på
dem alla. Man kan bli en lagbrytare utan
att själv veta om det. Icke sällan händer
det för övrigt, att vad en förordning
tillåter förbjuder en annan. Herr
Moberg anförde i sin artikel ett exempel
på detta.

En person i en mellansvensk stad
hade vänt sig till vederbörande länsstyrelse
för att få hjälp ur följande belägenhet.
Mannen i fråga hade av arbetsmarknadskommissionen
fått avslag
på eu ansökan om tillstånd att reparera
en honom tillhörig fastighet. Hälsovårdsnämnden
däremot hade ålagt honom att
vid laga påföljd låta utföra en reparation
av samma fastighet. Om han utförde
arbetet, riskerade han att få böta
för brott mot bestämmelserna om byggnadstillstånd,
och om han icke utförde
det, riskerade han att få böta för
överträdelse av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan.

Herr Moberg hade otvivelaktigt rätt i
att en laglydig medborgare lätt kan halka
på den svenska frihetens smala spång.
Begreppet Krångel-Sverige utgör sannerligen
en allvarlig realitet, vilket har
påtalats här tidigare. Tillvaron har blivit
så krånglig för de enskilda medborgarna,
att de snart sagt veta varken ut
eller in. De sitta insnörda i ett nät av
förordningar och föreskrifter, ur vilket
det är svårt att komma ut. Den statliga
dirigeringen sänder sina griparmar
allt längre och längre ut. Blanketter och
formulär av alla de slag måste fyllas i
och sändas in till myndigheterna. Ofta
äro författningarna också så oklart formulerade,
att det för medborgarna är
svårt för att inte säga omöjligt att veta,
hur den eller den bestämmelsen skall
tolkas.

Min partikamrat från Dalarna har i
dag på förmiddagen redogjort för förbittringen
bland allmänheten över all

onödig byråkrati. Denna förbittring växer
från dag till dag. Nu har ju statsrådet
Danielson åtagit sig att försöka reda
ut en hel del av detta Krångel-Sverige.
Det är beklagligt, att han inte, trots att
han åtog sig uppdraget redan år 1946,
ännu har delgett allmänheten vad han
har åtgjort. Det skulle naturligtvis vara
värdefullt, om han så ville göra, och
ändå värdefullare skulle det vara, om
han också kunde ändra på en del förhållanden.

Självfallet skall man i en sådan här debatt
inte bara komma med allmänna
fraser, utan man bör kanske också komma
med exempel. Jag har tidigare år
anfört flera exempel på Krångel-Sverige
i försvarsförvaltningen, sedan krigsmaterielverket
satts i gång. Jag skall inte
nu debattera krigsmaterielverket igen,
då jag ju har den tvivelaktiga förmånen
att vara med i den utredning, som skall
försöka hitta på nya former för försvarsförvaltningen,
utan jag skall gå in på
helt andra områden. Jag skall trots att
jag är landsortsbo ta ett exempel från
Stockholm.

Det gäller folkbokföringen. Jag har
bär två blanketter. Det är två personakter
av stockholmsmodell. Uppe i övre
högra hörnet är den s. k. namnplåten
tryckt med födelsedatum och år. Här

står det alltså »8 okt. 1918—78» det

sista talet är personens nummer. Nu
fordrar riksbyrån för folkbokföringen
med hänvisning till den allmänna författningen,
att i rum nr 4, som finns
omedelbart under den plats, där plåten
är tryckt, man skall på pastorsexpeditionerna
här i Stockholm skriva om precis
vad som står tryckt ovanför, och man
skall helst skriva det med skrivmaskin.
Naturligtvis har man undrat, varför man
skall behöva skriva om samma sak som
står tryckt på blanketten. Man har tänkt:
är det bara därför att det står i författningen,
som det skall skrivas om,
eller kan det möjligtvis bero på att man
på landsbygden inte har fått samma förnämliga
plåtar, utan där stå siffrorna i
följd: 8 10 12 72 — detta kan vara litet
oklart, och därför äro myndigheterna
ålagda att skriva det mera begripligt
inunder.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

När man fått se denna bestämmelse,
har man tillfrågat följande myndigheter:
folkhokföringsinspektören, mantalskommissarien
eller mantalsintendenten i
Stockholm, folkbokföringsdelegationen i
Stockholm, riksbvrån för folkbokföringen.
Alla dessa myndigheter ha sagt, att
det naturligtvis är tokigt med detta dubbelarbete.
Men det står i författningen.
Dessa myndigheter ha inte en gång kunnat
ringa till regeringen och säga: kunna
vi inte få en ändring? Man skall alltså
på pastorsexpeditionerna i Stockholm
skriva om dessa siffror, som stå på raden
ovanför, för över 700 000 människor.
Statsrådet Danielson är inte närvarande,
men jag kan kanske få den här
besynnerligheten förmedlad till honom.
Här finns ett område för statsrådet Daniclson.
Han skulle kanske redan i morgon
kunna ringa exempelvis till folkbokföringsinspektören
och säga: »Stoppa

denna galenskap!»

Detta var ett enda exempel. Det gällde
aillså folkbokföringen på pastorsexpeditionerna.
Jag tog ett exempel från folkbokföringen
i Stockholm, jag skulle kunna
dra många fler. Det skulle kanske
trötta första kammaren. Men bär äro
inånga tidningsredaktörer närvarande.
Jag skulle vilja uppmana dem att verkligen
granska, hur ett ärende, som jag nu
skall redogöra för, ligger till, hur lång
lid det tar och hur många personer som
sysselsättas för det. Jag blev uppmärksanigjord
på det häromdagen. En person
hade varit tjugo år utomlands och flyttade
tillbaka till Sverige. Han tog då
med sig fyra liter lättvin av det främmande
landets produktion. Detta motades
emellertid i den svenska tullen, och
sedan sattes hela apparaten i gång för
dessa fyra liter. De närvarande kunna
gissa, herr Bergvall kan det kanske, hur
många instanser ärendet skulle passera
och hur de pengar han skulle betala —
en ä två kronor — cirkulerade fram och
tillbaka samt hur man även skulle räkna
ut handelsvinsten på dessa fyra liter.
.lag skall inte dra hela den långa raden
av personer, som detta passerade, eller
skildra vilket besvär det var. .lag rekommenderar
redaktörer, som iiro roade av
sådant, alt verkligen göra en undersök -

ning. Det kan helt säkert bli en mycket
lustig artikel i någon tidning.

Nu skall jag inte mer uppehålla mig
vid detta Krångel-Sverige, eftersom min
partikamrat talat så bra om det på förmiddagen.
Jag kan endast sammanfattningsvis
säga om detta Krångel-Sverige,
att det är löjligt, det är ruskigt, ja, det
är hemskt. Men, herr talman, det är tyvärr
typiskt svenskt.

En annan fråga, som djupt upprör
svenska folket, är naturligtvis den pågående
inflationen. Det ständiga talet
och det ständiga skriveriet härom gör,
att jag inte skall ta lång tid i anspråk
för den frågan. Det må emellertid tilllåtas
mig att konstatera, att det parti
jag tillhör tyvärr fått rätt i sina varningar
och att dessa lämnats vid upprepade
tillfällen ända från och med den
Myrdalska handelspolitikens begynnelse.
Regeringen förklarar emellertid nu,
att man på allvar önskar gripa in mot
inflationen. Jag skall endast beröra ett
avsnitt i denna kamp mot inflationen,
men ett synnerligen viktigt avsnitt, som
i högsta grad även berör landsbygdens
folk. Jag kan göra det i anknytning till
statsrådet Kocks anförande angående
den ekonomiska balansen. Jag avser
köpkraftsbegränsningen genom inkomststopp.

I efterkrigsplaneringskommissionen,
där bland annat DO var starkt representerad,
liksom vid 1944 och 1945 års
riksdagar ha vi varit ense om pris- och
lönestopp, det sista då med undantag
för de sämst ställda samhällsgrupperna.
Emellertid ha regeringen och LO-ledningen
tydligen inte kunnat stå emot
det kommunistiska trycket, utan hela
köpkraftsfrågan glider fram som ett fartyg
utan vare sig rorgängare eller styrförmåga.
Just nu är ju denna fråga i
högsta grad aktuell med hänsyn till den
väldiga löneaktionen från industriarbetarna.
LO har varnat arbetarna för alltför
stora anspråk, och arbetsgivarna ha
sagt nej till löneökningar. Från jordbrukarhåll
äro vi givetvis intresserade
av om dessa parter hålla vad som sagts.
Jordbruksorganisationerna ha vid kompromissen
i höstas sagt ifrån, att om
nu pågående avtalsförhandlingar ge till

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

resultat märkbara lönehöjningar, så står
sig inte jordbruksöverenskommelsen. Ha
regeringen och LO-ledningen inte den
auktoritet, herr statsminister, att man
kan förklara för industriarbetarna, att
det för oss alla, alltså även för industriarbetarna,
är bäst med ett lönestopp,
varvid dock skäligheten bör medge någon
förbättring åt de sämst ställda?
Kommunistchefen herr Linderot brukar
vara vänlig att ibland hålla med mig
i jordbruksfrågorna. Jag vill fråga honom,
om inte mitt resonemang även i
denna sak är riktigt. Man har ju ordet
nu om en stund, så han bör kunna svara
mig. Kommunistpartiet är dock den
pådrivande kraften i löncaktionerna. Så
illa som regeringen nu sitter och i den
nöd, som den nu befinner sig i, borde
den påminna kommunistpartiet och arbetarmassorna
om skaldens ord: »Var
snar att nöden bistånd giva. Betänk att
efter ödets skick du själv i nödens
ögonblick kan i behov av bistånd bliva.»

Jag nämnde, att de sämst ställda borde
trots inflationen få en förbättrad inkomststandard,
och detta är berättigat
inte enbart ur rättvisesynpunkt utan även
ur produktionssynpunkt. Det är enligt
mitt förmenande råvaruproduktionen
som nu är viktig, för att förädlingsindustrien
skall kunna bibehålla sin kapacitet.
Mina damer och herrar, vart
skall det ta vägen här, om vi inte få råvaror
till verkstadsindustrien, som tydligen
LO mest slår vakt om? Riktigt
torde sålunda vara att höja lönerna inom
den produktion, dit arbetarna inte
vilja, alltså den produktion, där man
anser, att man blir smutsig. Man skulle
således höja lönerna exempelvis vid
järnbruken, då man ju har svårt att få
tillräckligt med järn för verkstadsproduktionen
och man har svårt att få tillräckligt
med arbetskraft för att kunna
utnyttja järnbrukens kapacitet. Om det
skall höjas någonstans, skall man, för
att ta ett exempel, höja inom den industrien,
men absolut inte inom verkstadsindustrien.
Jag är ändå rädd för att
det blir så galet, att man börjar med att
höja inom verkstadsindustrien. Inte heller
tycker jag, att det är riktigt, att man

nu skall höja lönerna för byggnadsindustrien.
Jag ömmar alltså för den produktion,
där man har svårt att få arbetskraft
och där arbetarna ha det sämst.
Det är därför som jag är litet tveksam,
om det kan vara klokt att här i Stockholm
höja spårvägsinännens löner.

Jag skall göra några lönejämförelser.
Vi ha ett aktuellt fall inom jordbruksnäringen,
nämligen avtalsrörelsen inom
mejerihanteringen. Där har Stockholm
kommit i förgrunden. Vad har nu en
manlig mejeriarbetare inom Mjölkcentralen,
vars styrelse jag representerar?
Jo, han har 394 kr. 33 öre som grundlön
plus 80 kr. 95 öre i dyrtidstillägg,
alltså sammanlagt 475 kr. 28 öre. Arbetarna
begära nu en avsevärd löneökning.
Inom MC begära de en ökning, som
skulle kosta MC 2,5 miljoner kronor i
ökade utgifter. Jag återkommer till detta
om en stund. Att arbetarna nu begära
eii lönehöjning kan naturligtvis förklaras,
om man ser, hur Stockholms stad
ger löneökning åt spårvägsmännen. Vad
hade en ordinarie konduktör före höjningen?
Han hade en begynnelselön av
365 kronor i grundlön plus 96 kr. 75 öre
i dyrtidstillägg, d. v. s. sammanlagt 461
kr. 75 öre. Efter några år åker hans lön
upp. Han hade alltså ungefär detsamma
som en mejeriarbetarc i Stockholm. Men
begripa inte industriarbetarna, vart det
bär hän? Om nu den ene får höjt, skall
den andre jämställas med honom, och så
fortsätter det. Jag frågar ännu en gång
socialdemokraterna och kommunistiska
partiet: ha ni inte en stor uppgift att
fylla genom att förklara för dem, att det
här går galet?

Jag skulle också kunna läsa upp, vilka
andra förmåner mejeriarbetarna ha i
fråga om vissa fria kläder o. s. v., vilken
övertidsersättning de få etc., men
jag skall inte belasta kammarens protokoll
därmed. Jag har bara tagit
detta som ett litet exempel för att förklara,
hur jag principiellt ser på denna
fråga.

Sedan skulle jag vilja gå in på en
annan fråga. Nu kanske man kommer
att tycka, att jag återigen står och pratar
i egen sak, men det må vara hänt

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

— vi syssla gärna med de saker som
intressera oss mest. Med vetskap om
den besvärliga livsmedelssituationen i
världen, en situation, som säkerligen
inte på många, många år kommer att
bli fördelaktig för vårt land heller, undrar
iag, om det inte vore mycket viktigt,
statsrådet Gjöres, att också slå vakt
om den inhemska livsmedelsproduktionen.
Men vad gör man? Man påstår,
att man ger jordbruket en subvention,
.men det är ett fullständigt falskt påstående.
Subventionen ges ju åt konsumenterna.
Man håller nere jordbrukets inkomster,
och därigenom håller man jordbrukets
arbetskraft på en lägre lönestandard.

Nu antecknar jag tacksamt till protokollet,
att det blir en förbättring år efter
år för jordbrukets arbetskraft, vilket
vi ju sträva efter. Hur är läget för
dagen? Efter den sista uppgörelsen,
som slöts för några veckor sedan, skulle
den genomsnittliga lantarbetarlönen

— jag har då inte vägt med hänsyn till
antal i olika befattningar, utan jag har
tagit medelsiffran utan hänsyn härtill —
vara 1 krona 68 öre i timmen. Om jag
ser på de officiella siffrorna för genomsnittslönen
för samtliga industriarbetargrupper,
finner jag, att den är 2 kronor
10 öre i timmen. Vi ha alltså för dagen
minskat löneklyftan, men den är ännu
för stor, och man har ännu inte fått den
rättvisa som riksdagen har utlovat. Då
kan man möjligtvis säga, att lantarbetarna
fortfarande ha en naturaförmån.
Det är en viss dold inkomst, nämligen
bostäderna. Ja, å la bonne heure, men
även om vi omräkna denna förmån i
kontanter, komma vi i alla fall inte upp
till medellönen för industriarbetarna,
och dock är livsmedelsproduktionen nu
en av de produktionsgrenar i vårt land,
som äro av största vikt för att inte
svenska folket skall få en alltför dålig
levnadsstandard.

Man borde vidare, tycker jag, här i
riksdagen hjälpa till med att förklara,
att talet om att jordbrukets folk nu tillskansar
sig fördelar är fullständigt felaktigt.
Hur är det med dessa siffror?
.lag kan inte underlåta att även i den

(1 Första kammarens protokoll 1948. Nr 2.

här remissdebatten ta några sådana siffror,
ty jag reagerar mot sådant tal som
föres, att det är på grund av att jordbrukarna
pressa upp livsmedelspriserna
som man måste ge högre löner. Vårt
lands 2 miljoner löntagare ha ju 9 miljarder
kronor i lön. En procents förhöjning
skulle betyda 90 miljoner kronor i
köpkraftsökning. Det är ju också någonting
för statsrådet Kock att besinna under
nu pågående avtalsrörelser. Hur
mycket har de manliga industriarbetarnas
nominallön ökat sedan år 1939? Den
har ökat med 75 procent. De kvinnliga
industriarbetarnas nominallön har under
samma tid stigit med 89 procent.
Men levnadskostnadsindex har icke ökat
mer än 56 procent. Reallöneökningen
för dessa grupper liar alltså under kriget
varit 12 respektive 21 procent. Man
kan alltså inte påstå, att standarden
inte har ökat. Men belasta jordbrukarna
livsmedelskostnaderna för en normalfamilj
så mycket som det här talas om?
Nej, det göra de visst inte. Om man
går till socialstyrelsens indexstatistik
för en normalfamiljs levnadskostnader,
kan man finna, att livsmedelsprocenten
av dessa kostnader var före kriget 36,6
och i mars 1947 38,7 procent. Då räknar
jag med dem som icke hade rabattkort
före den 1 januari. Men av denna
procent var jordbruksprisernas del endast
18,4 procent före år 1939, och den
hade sjunkit i mars 1947 till 17,0. Det
svenska jordbrukets del av kostnaderna
för ett normalhushåll har alltså sjunkit
under kriget, och efter mars 1947 har
jordbrukets del trots förbättringen för
jordbruket ytterligare sjunkit, nämligen
till 17,0 procent. Ärade socialdemokrater,
jag tycker det vore mycket glädjande,
om ni ville tala om sådana här
saker för era valmän, så att de inte få
en felaktig uppfattning om det faktiska
läget.

Hur mycket ha då de prisförhöjningar,
som jordbruket fick i juni och september,
betytt i kronor? Landsorganisationen
har beräknat, att den ökade utgiften
för en normalfamilj var 96 kronor.
Låt oss då i anslutning till statsrådet
Kocks anförande fundera över hur

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

stor lönehöjningen varit för samhällsgrupperna
utanför jordbruket. Den har
varit 11 procent. Tar man 11 procent på
årsinkomsten för en normalfamilj —
förut 5 800 kronor — finner man, att
ett sådant hushåll förra året fick 600
kronor i ökad inkomst, men den fick i
ökad utgift för jordbruket endast 96 kronor.
Omräknat per månad fick familjen
en inkomstökning på 50 kronor, men
en utgiftsökning på 8 kronor.

Herr talman! Jag önskar även säga
några ord om den ökade skatten på trafikmedlen.
Jag hoppas verkligen, herr
statsminister, att vid bekämpandet av
inflationen inte de största bördorna läggas
på landsbygdens folk. Man befarar,
att så kommer att bli fallet. Och varför
befarar man det just nu? Jo, det är på
grund av den ökade beskattningen på
trafikmedlen, som ju främst äro nödvändiga
på landsbygden, där man har
långa avstånd och bor avlägset. Som
landsbygdsrepresentant måste man alltså
kraftigt reagera mot körtillståndsindragningarna
i landsorten och mot förslaget
om höjd fordons- och bensinskatt.
Denna skatt kommer ju nämligen att
hårt belasta landsbygdens folk. Jag har
förut tagit exempel från mitt eget verksamhetsområde,
och jag skall göra det
nu också. Jag skall alltjämt ta Mjölkcentralen.
Vi ha där räknat ut, att bensinskatten
skulle medföra en merutgift
för våra egna fordon på minst 300 000
kronor om året och en merutgift för de
engagerade mjölkskjutsarna i våra fem
län på minst 700 000 kronor. Vi skulle
alltså få en merutgift för mjölkfrakterna
på en miljon kronor bara inom Mjölkcentralen.
Lägger jag så till de 2,5 miljoner
kronor, som mejeriarbetarna begära
i lönehöjning, skulle vi kunna emotse,
om även denna höjning beviljades,
ökade utgifter bara inom vår förening
på 3,5 miljoner kronor. Jag skulle vilja
fråga herr jordbruksministern: vem

skall betala detta? Skall jordbrukets arbetskraft,
som redan har den lägsta standarden,
betala det? Jag skulle reagera
ofantligt, om det skulle bli så i år, att
man vidgade klyftan mellan jordbrukets
folk och de andra, dels genom att höja

lönerna för de andra grupperna och dels
genom att belasta jordbruket med ökade
kostnader, så att inkomsterna för jordbrukets
arbetskraft skulle sjunka. Men
jag kan försäkra, att blir detta genomfört
— jag vänder mig nu till statsrådet
Sköld, som sitter närmast mig — då är
det alldeles givet, att vi återkomma både
från MC och andra organisationer och
kräva, för att använda ett ord, som måhända
skorrar i regeringens öron, kompensation
för dessa ökade kostnader,
kanske genom ett högre mjölkpris. Då ha
vi åter skruven i gång. Herr Mannerskantz
talade om att det ena för med det
andra o. s. v. Här är ett tydligt exempel
på detta.

Nu skall jag inte kritisera vad som
kanske regeringen kan bära ansvaret
för, jag skall i stället vända mig lite
till högerpartiet. Statsrådet Domö — förlåt
mig, ja, jag vet inte om jag tänkte
på att han gärna vill bli det eller inte,
men det var ju en felsägning — hem
Dotnö, ledaren för högerpartiet, var i
dag på morgonen mycket försiktig, när
han berörde försvarsfrågan, men hans
anförande föreföll mig i alla fall litet
egendomligt. Han sade, att högern inte
kan gilla försvarskonunitténs betänkande,
utan kommer med säryrkanden, som
givetvis komma att kosta betydligt mera
än som rymmes inom den ram som
försvarskommittén har föreslagit. Samtidigt
sade han: »Men vi vilja inte draga
upp någon strid i år.» Det tycker
jag var rätt egendomligt, ty om ett politiskt
parti inte gillar vad de andra
partierna besluta, då trodde jag det var
en tvist som pågick, alltså en strid, även
om man förklarar, att det inte är någon
strid. Först när man får samförstånd i
frågan, kan man väl säga, att det inte
är någon strid. Därför skall jag beröra
försvarsfrågan en smula.

Menar man verkligen, att det kan vara
nyttigt för försvaret, att man återigen
sätter i gång med en politisk tvist —
för att inte använda ordet strid ■— om
försvaret? Det borde knappast behöva
erinras om hur gångna politiska försvarsstrider
skadat landets försvar och
att när år 1936 högern gjorde politik i

Måndagen den 19 januari 1948 ein.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

försvarsfrågan, mellanpartiernas bud
var 148 miljoner kronor och högerns
160 miljoner kronor, alltså endast 12
miljoner kronor mera. Dessa 148 miljoner
kronor betyda i nuvarande penningvärde
omkring 210 miljoner kronor.

Om man jämför dessa 210 miljoner
kronor med de av försvarskommittén
nu föreslagna 810 miljoner kronorna,
så synes det mig, att man måste erkänna,
att vi kompromissat fram en relavtivt
god kostnadsram. Jag hoppas för
min del, att denna kompromiss skall
hålla — och då vädjar jag till regeringen
— även om högern och vissa andra
kretsar nu göra eu hel del för alt vi
inte skola få samförstånd kring försvaret.
Under världskriget har väl svenska
folket lärt sig vad frihet betyder och
att det gäller att försvara denna frihet.
Detta har skapat samling kring vår försvarsmakt,
och en god försvarsmakt
kan bestå endast om folkets breda massor
stå bakom med välvilja och intresse.
Ur den synpunkten har jag anslutit
mig till majoritetens förslag i stort och
finner det ytterst värdefullt, att majoriteten
utgöres av fyra partiers ledamöter.
Jag beklagar verkligen, herr Ewerlöf,
att inte herr Ewerlöf kunde ansluta
sig eller försöka få fram en något högre
kompromiss, vilket kanske varit en möjlighet,
om herr Ewerlöf varit kompromissvillig.
Efter herr Domös uttalande
i dag, att man inte vill någon försvarsstrid,
tycker jag, att man bör ta upp till
allmänt begrundande, om man inte även
inom högern skulle kunna ansluta sig
till en kompromiss.

»Försvaret raseras av försvarskommittén»,
har varit en omtyckt fras i vissa
tidningar. Jag påstår med stöd av
överbefälhavarens och försvarsministerns
flerfaldiga uttalanden, att vi i stället
under de sista åren hållit på att försvaga
vår krigsmakt. För att upprätthålla
den nuvarande försvarsorganisationen
erfordras på fjärde huvudtiteln cirka
1 100 miljoner kronor om året. Men
riksdagen har beviljat 900 miljoner kronor
respektive 798 miljoner kronor under
de två sista åren, och för nästa år
ha föreslagits 736 miljoner kronor.

Försvarsministern redovisar, att i år
finnas i reserverade medel cirka 900
miljoner kronor, varav huvuddelen
skulle användas för nyanskaffning av
materiel åt krigsmakten, men som inte
kunnat tagas i anspråk. Om herrarna
vilja besvära sig med att läsa mitt särskilda
yttrande i försvarskoinmitténs
betänkande, finna ni därav, vilka väldiga
materielbrister det föreligger för
armén. Den nuvarande försvarsorganisationen
håller enligt mitt förmenande
på att bli ett försvar på papperet. Man
kan alltså inte låta påskina stor försvarsvänlighet
genom att förkasta kommitténs
förslag och hålla på nuvarande
försvarsorganisation, samtidigt som
man i stället för de nödvändiga 1 100
miljoner kronorna anvisar 740 miljoner
kronor. Tvärtom är man nu mera-,
försvarsvänlig, om man stöder försvarskommitténs
förslag och ser till, att det
blir effektivt genomfört. Det säger sig
väl självt, att man genom 810-miljonersförslaget
måste erhålla ett bättre försvar
än genom att anslå 736 miljoner kronor
för en organisation som erfordrar 1 100
miljoner kronor.

Sedan är det mig en gåta, hur det kan
finnas officerare, som blotta en sådan
okunnighet, att de för att hävda ortsintressen
kunna påstå, att om ett arméregemente
lägges ned, betyder detta ovillkorligen
en försvagning av krigsorganisationen.
Antalet fredsförband har ju med
fredsutbildningen att göra, och inom försvarskommittén
diskuterades möjligheterna
att kunna rationalisera och förbilliga
utbildningen genom att enligt amerikanskt
mönster draga ihop de värnpliktiga
till stora utbildningscentraler.
Om ej byggnadsfrågan och lokalpatriotismen
lade hinder i vägen för ett sådant
system, skulle detta, även om det blev
massdöd på regementen, vara rationellt
ur försvarssynpunkt. Det vore sålunda
synnerligen önskvärt, att ej lokala intressen
finge lägga hinder i vägen för en
sådan bortrationalisering av förband som
riksdagen kan anse vara riktig med hänsyn
till besparingar och med hänsyn till
effektiv utbildning. Jag kan inte gilla
dessa lokala aktioner, som redan nu sät -

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

tas i gång. Frågan om Gotlandsförbanden
får väl emellertid bedömas även ur
annan synpunkt.

På en punkt instämmer jag emellertid
i den kritik, som riktats mot försvarskommittén.
Det gäller kritiken mot den
av kommittén föreslagna, alltför traditionsbundna
organisationen. Det är just
mot detta, som även jag har riktat
min kritik i mitt särskilda yttrande. Jag
är mycket belåten med att såväl herrarna
Andersson som herrar Hagberg och
Silverberg uttalat sig för mera lokalt arméförsvar,
vilken linje jag tog upp i kommittén
och kanske mer än någon annan
förfäktade. Då denna linje även har beaktats
i sådana organisationer som bl. a.
Landsorganisationen och Lantbruksförbundet,
synes det mig finnas anledning,
att försvarsministern med intresse tar
aipp detta i sin proposition.

Jag beklagar å andra sidan, att man
inte i kommittén löst avvägningsfrågan
mellan de olika vapenslagen. Detta berodde
väl främst på att de militära sakkunniga
inte ville bli osams i kommittén.
I mitt särskilda yttrande anför jag emellertid,
att jag i likhet med överbefälhavaren
anser, att det icke är möjligt att
inom en begränsad kostnadsram tillgodose
alla i och för sig motiverade krav,
utan att man måste koncentrera sig på
de effektivaste. Jag vill alltså gå radikalare
vägar än majoriteten, och hade
överste Kleen och andra likasinnade kritiker
läst mitt yttrande, skulle de ha
funnit, att det inom kommittén hävdats
liknande synpunkter som de som förts
fram i olika tidningar och tidskrifter.
Jag hoppas emellertid, att överbefälhavaren
lika frejdigt som i de till kommittén
överlämnade lägre kostnadsalternativen
skall yttra sig på ett sätt, som är
till gagn för fortsatt behandling av försvarskommitténs
810-miljonersalternativ.

Det är självklart, att officerarna, som
ha ett brinnande intresse för sitt kall,
vilja göra krigsmakten så effektiv som
möjligt. Erfarenheten borde emellertid
ha lärt, att man även har att taga hänsyn
till andra spörsmål än de rent militära
och icke minst till den kostnadsram
som det finns riksdagsmajoritet för. När

det säkerligen icke finns några möjligheter
att få majoritet för en nämnvärt
högre kostnadsram än den föreslagna,
borde ansträngningarna riktas på att få
fram förslag som ge försvaret den största
effekten inom denna ram. En sådan diskussion
är befruktande, och det iir denna
diskussion som jag hade hoppats kunna
stimulera genom de radikalare synpunkter,
som återfinnas i mitt särskilda
yttrande.

Jag hoppas alltså, herr talman, på fortsatt
samförstånd i försvarsfrågan — i
denna önskan innesluter jag även högerpartiet
•—- och att vi vid årets riksdag
skola kunna besluta om en ny försvarsorganisation,
som skänker större effekt
än den nuvarande, vilken aldrig hann
bli färdig och nu håller på att raseras.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Herr von Heland har i sin
omsorg om högerpartiet förmanat oss att
inte söka gå till storms mot försvarskommitténs
förslag. Jag uttalade på förmiddagen
just den förhoppningen, att det
inte skulle behöva komma till en stor
strid i försvarsfrågan, och jag uttryckte
min glädje över att samtliga i kommittén
deltagande partier hade intagit en i stort
sett positiv ställning till försvaret. Men
det är väl ganska självfallet, att eu så
stor fråga som den kan i vissa låt mig
säga detaljer eller avsnitt bedömas olika.
Jag behöver ju bara hänvisa till den
mångfald av reservationer som bilagts
kommitténs förslag. Herr von Heland är
visserligen inte själv reservant, tror jag,
men han har ju ett eget yttrande och
har framfört egna uppfattningar. Varför
skola vi inte där kunna förfäkta vår egen
mening om vad som i det eller det hänseendet
är det lämpligaste? Jag tar upp
en sådan fråga som exempelvis kategoriklyvningen.
Det är väl ganska naturligt,
att den kan bli föremål för delade meningar.
Jag har kommit till den uppfattningen,
att läget i världen tyvärr är sådant,
att det nu framför allt är angeläget
att inte försvaga vår försvarsmakt,
utan hålla den så stark som möjligt.
Detta, herr talman, iir orsaken till att

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

vi för vår del måste anmäla betänkligheter
i vissa avseenden mot försvarskommitténs
förslag.

Herr von Heland kallade mig — jag
trodde först att det var ett misstag, men
sedan kom det fram från honom själv,
att det var i viss mån medvetet -— »statsrådet»
Domö. Han förmenade, att han
hade råkat göra det, därför att han trodde,
att jag så gärna ville bli det. Jag
bär rätt lång tids erfarenhet av det arbetet
— och alltför stor kännedom om
det, för att trängta åter till det — och
jag vädjar till kammarens ledamöter att
avgöra, om det är herr von Heland eller
jag som mest trängtar till statsrådsbänken.

Herr VON HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag misstänker, att herr
Domö förstod, att mitt lilla tal om statsråd
var en missägning som jag försökte
ändra till ett skämt. Jag tycker alltså, att
det var onödigt av honom att vara elak.
Men herr Domö och jag ha .ju tidigare
varit elaka mot varandra här i kammaren,
så var så god, herr Domö! Jag skall
i dag inte ge igen.

Den inställning till försvarsfrågan, som
kom fram i herr Domös sista anförande,
gladde mig. År det så, att högern blott
vill ha ryggen fri för att i detaljer komma
med ändringsyrkanden, är det bara
bra, ty det är väl ingen här i kammaren
som inte önskar få det bästa förslaget
inom en viss kostnadsram. Gäller det
exempelvis den där kategoriklyvningen,
som även jag har berört i mitt särskilda
yttrande — alltså de 700 mannar om
året, tillhörande grupp 2, som inte skola
vapenutbildas — är jag överens med högerpartiet
på den punkten. Jag var emellertid
rädd för att högern ville tvista om
det som är det väsentliga inom riksdagen,
nämligen kostnadsramen och exempelvis
övningstiden. Det är två sådana
punkter som äro mycket känsliga och
som man alltså bör söka nå samförstånd
om, och efter herr Domös anförande här
utgår jag från att högerpartiet vid årets
riksdag kommer att försöka nå samförstånd
även på de punkterna.

Herr NORDENSON: Herr talman! När
politiskt intresserade medborgare i dessa
dagar slå sig ned för att studera budgetförslaget,
är det särskilt två frågor
som de vilja ha svar på. Den ena frågan
är: hur ha vi kommit i det nuvarande
läget? Den andra frågan är: hur skola
vi kunna komma ur det? Det är emellertid
ganska svårt att finna ett adekvat
svar på dessa frågor, inte minst därför
att den framlagda budgeten, såsom här
redan har påpekats, erbjuder en utomordentligt
svårsmält läsning. Det fordras
stor träning för att kunna följa finansministern
och nationalekonomerna
i deras bollande med siffror, hypoteser
och antaganden. Vi måste nog konstatera,
att budgetförslagen alltmer tendera
att bli en bok för de kallade, utvalda
och invigda. Det är enligt min mening
angeläget, att det här om möjligt åstadkommes
en förenkling.

För att återgå till de båda frågorna,,
som man ställer sig vid läsningen av
budgetförslaget, är det viktigt att försöka
få svar på dem. Den första frågan, hur
ha vi kommit i detta läge, behöva vi ha
besvarad för att kunna få svar på den
andra, hur skola vi kunna komma ur
det. Det har givits flera svar här i dag.
Jag skall stanna vid det anförande som
har hållits av herr finansministern.

Herr Wigforss framhöll, att man inte
kan säga, att vårt läge är så dåligt som
det har gjorts gällande i diskussionen.
Han underströk vidare kraftigt, hur litet
statsmakterna förmå på detta område,
och hävdade att utvecklingen måste
anses vara beroende av krafter, över
vilka vi icke råda. Utvecklingen skulle
således, som det numera ofta säges, vara
ödesbestämd.

Jag ger herr finansministern rätt i att
vårt läge icke är sämre än vad det är
på många andra håll. Men jag undrar,
om detta är eu riktig jämförelse. Vi böra
enligt min mening i stället jämföra vårt
läge nu med vårt läge, sådant det var
när kriget upphörde, och se efter, hur
andra länders utveckling har fortlupit
under samma tidsperiod. Då måste vi
nog säga oss, att man exempelvis i våra

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

närmaste grannländer, Danmark och
Norge, har haft en relativt gynnsam utveckling.
Detsamma gäller Holland. I
Belgien har, såsom vi veta, utvecklingen
varit mycket gynnsam, och i Schweiz
ha förhållandena i varje fall inte försämrats.
Skola vi vara uppriktiga mot
oss själva, måste vi emellertid konstatera,
att förhållandena här i Sverige i
hög grad försämrats. Man kan då fråga
sig, om det finns några särskilda omständigheter
som ha drabbat oss men
som inte ha drabbat andra länder. Jag
kan inte finna, att så är fallet, och kan
då icke se någon annan förklaring till
läget än att det måste vara våra egna
åtgärder och försummelser som ha
bragt oss i den situation, vari vi nu
befinna oss.

När jag hörde herr Wigforss tala om
statsmakternas stora oförmåga att påverka
utvecklingen, gjorde jag, liksom
herr Bergvall, den reflexionen, att detta
är andra toner än vad vi tidigare fått
höra. Vi ha under de senaste åren fått
höra många stolta uttalanden om hur
betydelsefulla statsmakternas ingripanden
voro mot depressionen på 1930-talet.
Man har sagt, att det var de åtgärder,
som de svenska statsmakterna då
vidtogo — vilka i själva verket voro
ganska begränsade och insattes mycket
sent — som vände konjunkturen och
hävde depressionen. Det är ganska märkligt,
att statsmakternas förmåga att påverka
utvecklingen nu skulle ha undergått
en så radikal förändring under de
gångna femton åren, att man nu från
samma håll måste konstatera, att man
knappast kan påverka utvecklingen alls,
och det fastän vi ha samme finansminister.

Det är säkerligen ett mera realistiskt
betraktelsesätt att säga, att vi kunna påverka
utvecklingen, men att det gäller
för oss att konstatera, vilka misstag vi
ha begått, och försöka rätta till dem. Man
kan då fråga sig, om vi ha gjort några
enstaka större missgrepp eller om det
varit en genomgående systematisk felinriktning
av vår politik. Jag tror att
man faktiskt kan spåra en viss genomgående
tendens i vår politik efter kri -

get, som har bidragit till det tillstånd, i
vilket vi ha kommit. Det är helt enkelt
den isolationistiska tendens som har
gjort sig gällande. Vi ha alltför mycket
intalat oss, vi skulle kunna isolera oss
från den övriga världen, fortsätta och
ytterligare utveckla vår välfärdspolitik
och skapa en välfärdsö mitt i det av kriget
sargade och härjade Europa. Det är
en tankegång som, synes det mig, hela
vägen har gått igenom i våra åtgärder.
Jag ber att få belysa detta med några
exempel.

När Myrdalskommissionen skulle planera
för förhållandena efter kriget, inriktade
man sig framför allt på att lösa
problemet, hur man skulle kunna möta
eu väntad stor arbetslöshet. Diskussionen
om de stora ekonomiska problemen
och relationerna till utlandet fingo träda
i bakgrunden, trots att detta flera gånger
påtalades av eu del medlemmar av
kommissionen. Även våra handelsavtal
ha i hög grad fått sin betoning av våra
inrikespolitiska förhållanden. Jag erinrar
särskilt om ryssavtalet. Gentemot de
invändningar, som gjordes mot detta avtal,
framhölls det såsom främsta argument,
att vi på detta sätt borde försäkra
oss om möjlighet att avsätta våra varor
vid en kommande kris. Denna synpunkt
fick bli så dominerande, att man bortsåg
från en mängd andra verkningar av
avtalet som kunde väntas bli ogynnsamma.

Ta vi apprecieringen år 1946, motiverades
den i främsta rummet med att det
hade uppstått en prisstegring i Amerika,
och man ville hindra den att tränga in
på vår marknad. Det blev det dominerande
skälet för apprecieringen, och
man bortsåg från de verkningar som
denna måste få på våra relationer till
utlandet. Man bortsåg tydligen från att
man här vidtog en åtgärd som stod hårt
i strid mot det program som i Bretton
Woods-förslaget uppdragits för ekonomisk
samverkan i världen. Där strävade
man ju efter att rubbningar i valutorna
i möjligaste grad skulle undvikas. Att
det var omvårdnaden om prisnivån i
vårt land, som var den utslagsgivande
faktorn, framgår av den grad, i vilken

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

vi apprecierade. Man satte sig ned och
räknade ut, hur stor prisstegringen i
Amerika var. Man kom till att den var
14 procent. Då gjorde man apprecieringen
exakt till 14 procent. Detta är
dock rätt märkligt, ty det innebar att
vi sänkte dollarkursen från 4:20 till
3: 60. Det hade väl varit rimligt, om man
vid eu dylik appreciering hade stannat
vid det gamla paritetsvärdet, 3:73, så
att man så att säga hade ställt kronan i
jämnbredd med dollarn. Nu gick man
ytterligare ett steg längre ned, d. v. s. till
3:60. Därmed markerade man i själva
verket, att man ansåg att kronan skulle
stå ett trappsteg högre upp än till och
med det stora världsmyntet dollarn. Det
är klart, att vårt handlingssätt måste
väcka stor förvåning, inte minst hos
amerikanarna. När de sedan efter så
pass kort tid fingo se vår stolta valuta
smälta ned till ett ganska mjukt vax, är
det naturligt, att detta i hög grad måste
återverka på den prestige som vi till
äventyrs kunna ha i främmande länder.

Går man till en sådan faktor som räntan,
veta vi ju, att den konstanta räntenivå,
som har hållits under dessa år,
har motiverats med att man har velat
undvika stegringar på hyresmarknaden.
Räntan har emellertid betydelse på alla
ekonomiska områden, och det är då
egendomligt, att man har valt ut en enda
sektor av samhällslivet och låtit önskemålen
på det området ensamma få
bli avgörande för den räntepolitik som
man beslutat sig för att föra.

Samma förhållanden gälla för prisåterhållningen
på våra träprodukter.
Där var det också omsorgen om den
inhemska prisnivån som dikterade regeringens
handlande. Man ville undvika,
att de stegrade priserna utomlands
skulle slå igenom på den svenska trävarumarknaden.
Därför höll man tillbaka
priserna och hindrade företagarna att
på exportmarknaden ta ut de priser som
de kunde. Detta hade den beklagliga effekten,
att vi inte fingo in så mycket valutor
som vi faktiskt skulle ha kunnat
få, vilket vi nu få känna de tråkiga verkningarna
av.

Alla dessa åtgärder tyda på att vi i

alltför hög grad ha ställt omsorgen om
den inre välfärden, om de gynnsamma
sociala förhållanden som vi ha uppnått,
i förgrunden och låtit dessa hänsyn nästan
ensamt bli avgörande för vår ekonomiska
politik. Vi ha alltför mycket
bortsett från de verkningar, som våra
åtgärder kunde få i andra avseenden,
inte minst i våra relationer till andra
länder.

Nu säges det, att vi icke kunna påverka
förhållandena. Jag kan då inte
finna annat än att man här har gjort
en betydande frontförändring. Man har
tidigare handlat med utgångspunkt från
en stark övertro på vårt oberoende av
förhållandena i andra länder. Nu däremot
har man hamnat i en defaitistisk
tro på att vi äro helt beroende av förhållandena
utanför vårt land. Det förhåller
sig naturligtvis så att vi ha möjligheter
att påverka förhållandena och
utvecklingen, men att det självfallet är
nödvändigt att ta hänsyn till hur utvecklingen
förlöper i andra länder.

När det nu gäller för oss att komma
ut ur det läge, vari vi råkat, måste vi
framför allt ha ett program att uppställa
för vår ekonomiska politik. Det har ju
framkommit ett program från regeringens
sida, och alternativ ha framlagts
från olika håll. Det har emellertid inte
varit möjligt att uppnå samling kring
ett gemensamt program. På en punkt
tycks det dock råda en viss enighet,
nämligen därom, att det vore önskvärt,
om vi i detta allvarliga läge kunde komma
fram till samverkan mellan olika parter
för att åstadkomma en rättelse på
våra förhållanden. Jag delar den uppfattningen,
att det vore önskvärt med en
dylik samverkan, men jag tror att det
är nödvändigt att göra klart för sig, att
det föreligger allvarliga motsättningar i
inställningen till problemen. Om jag nu
här något ämnar uppehålla mig vid
dessa motsättningar, så gör jag det inte
därför att jag vill förhindra en samverkan,
utan därför att jag tror, att om den
skall leda till resultat, är det nödvändigt,
att vi ha klart för oss, var de olika parterna
stå.

Regeringen har vid flera tillfällen

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

gjort gällande, att det egentligen inte
har framkommit något alternativ till
dess förslag. Jag tycker nog, alt regeringen
därvidlag har alltför mycket nonchalerat
de olika propåer som framförts.
Jag erinrar särskilt om det förslag som
i våras efter rundabordskonferensen
framlades av ett antal näringsorganisationer.
Det finns många punkter som äro
gemensamma för detta och regeringens
förslag. Men regeringen har också flera
önskemål och krav som man från näringsorganisationernas
sida icke kan acceptera.
Regeringen vill utöva en hårdare
priskontroll, genomföra utdelningsbegränsning
och sterilisering och framför
allt tillgripa skärpta regleringar.
Näringslivet framlade såsom förslag, som
borde tagas i övervägande, frågan om
återinförande av eu allmän omsättningsskatt,
uppskov med vissa reformer, räntestegring,
en delvis lättad priskontroll
och, eventuellt, åtgärder till tvångssparande.
Det var inga kategoriska krav,
utan förslag som man ansåg borde övervägas.
Dessa förslag avvisades emellertid
omedelbart och kategoriskt av regeringen.
Jag minns att statsrådet Kock höll ett
anförande samma dag som näringsorganisationerna
framlade sitt förslag. Hon
avvisade bestämt diskussion på de punkter
som jag här omnämnt. Regeringen
har därvidlag intagit en hård inställning,
vilken, såvitt jag förstår, åter kommit
till synes under hösten. Men det är
inte bara inställningen till dessa olika
projekt som skiljer oss åt, utan det finns
en viss skillnad i hela grundtonen. Regeringen
har uttryckligen sagt ifrån, att
man vill undvika vissa åtgärder, medan
man däremot är beredd att vidta ganska
hårda åtgärder på övriga områden.
Grundtonen i näringsorganisationernas
program är, att vi böra använda alla
medel, som stå till buds, och framför allt
sådana som ha en mer allmän verkan.
Det ena medlet, mena vi, kan inte ersätta
det andra. Man kan inte undvara
att åstadkomma en inkomstbegränsning
och klara av det med en hård priskontroll;
en räntestegring kan inte helt ersättas
med kreditrestriktioner, frivilligt
sparande med skatter o. s. v. Enligt vår

uppfattning ha de olika medlen också
olika verkan. De rekommenderade medlen
kunna dessutom i vissa fall medföra
skadeverkningar, nämligen om de insättas
alltför hårt. Det är därför angeläget,
att de medel, som vi tillgripa, insättas
samtidigt, likformigt och i måttlig omfattning.
Just genom att sätta in dem
samtliga och på en gång kan man slippa
sätta in dem i alltför hård grad och undvika
skadeverkningar som lätt följa med
rigorösa ingripanden.

När diskussionen har böljat omkring
de olika programmen har det — jag tror
att det är i »Myten om vanstyret» —
gjorts gällande, att avsikten med det program,
som framlades från näringsorganisationerna,
var att söka vältra över
bördan på småfolket, samtidigt som man
sökte skydda andra grupper. Här slog,
sade man, regeringen vakt om småfolkets
intressen, då den avvisade näringsorganisationernas
förslag. Detta är emellertid
icke en riktig skildring av våra
avsikter. Man är från näringsorganisationernas
sida fullt på det klara med att
även det s. k. storfolket självfallet måste
drabbas av åtgärderna. Skillnaden ligger
nog däri, att vi anse att de rubbningar,
som ha inträtt i det ekonomiska
livet, äro så allvarliga, att åtgärder, som
bara drabba en mindre grupp, låt vara
att denna grupp i och för sig är bärkraftig,
icke äro tillräckliga för att
åstadkomma den önskvärda balansen.
Rubbningarna i det ekonomiska livet
äro så stora, att åtgärderna måste gripa
djupare ned. De hreda folklagren i vårt
land utgöra dock den vida övervägande
delen av befolkningen, och de penningbelopp,
som de breda lagren omsätta, äro
så vida övervägande, att även dessa befolkningsskikt
måste påverkas av åtgärderna,
om resultat skall kunna uppnås.
Det är således på grund av att rubbningarna
äro så djupgående nödvändigt
att åtgärderna bli kraftiga och djupgående.

För att kunna åstadkomma samarbete
behöver man enligt min uppfattning få
en viss klarhet även på en annan punkt.
Det gäller inställningen till restriktionssystemet.
Enligt vår mening är det an -

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

geläget att försöka komma ifrån det nuvarande
restriktionssystemet. Vi måste
söka komma fram till en fri prisbildning
på marknaden, där tillgång och efterfrågan
på ett naturligt sätt bestämma
marknadsläget. Vi ha med glädje konstaterat,
att åtminstone en röst inom regeringen
har gjort liknande uttalanden,
men vi känna oss inte övertygade om att
regeringen på den punkten är enig. Från
andra håll ha vi fått höra, att de ingripanden,
som nu göras i näringslivet,
i själva verket äro att betrakta såsom
landvinningar från de utgångspunkter
som man där har, nämligen att man där
strävar efter ett centraldirigerat näringsliv.
På den punkten måste klarhet
lämnas, ifall det skall kunna bli en
samverkan. Jag hör inte till dem som
tro, att restriktionerna omedelbart kunna
slopas. Jag tror heller inte, att om
restriktionerna handhas på ett olyckligt
och tafatt sätt, så kommer det hela att
leda till en katastrof, ur vilken sedan
ett samhälle utan restriktioner plötsligt
skulle uppstå såsom en fågel Fenix. Jag
anser fastmer, att ett ogynnsamt restriktionssystem,
som skötes på ett olyckligt
sätt, bara kommer att skärpa stagnationen
inom vårt näringsliv, så att vi komma
att hamna i en farlig stelkramp. Vi
måste i tid inse att successivt komma
ifrån restriktionssystemet. Ett restriktionssystems
främsta mål skall vara att
avskaffa sig självt.

Finansministern fann det anmärkningsvärt,
att man från näringslivets
håll beklagat, att importrestriktionerna
inte införts på ett tidigare stadium.
Han ansåg, att detta gav anledning till
vissa reflexioner. Jag vill då säga, att
den stora import, som har ägt rum under
de senaste åren, i själva verket är
ett utslag av den stora köpkraftsansvällningen.
När folk inte i den utsträckning,
som man önskat, kunnat få köpa
varor, som producerats inom landet,
och haft pengar till sitt förfogande, har
man inriktat sin efterfrågan på importvaror.
Därigenom har importen undergått
denna väldiga ansvällning. Hade
man med andra och helst allmänt verkande
medel kunnat hämma denna köp -

kraftsansvällning, så hade detta enligt
min mening varit den lyckligaste lösningen
på problemet. Men då detta nu
inte har skett, anser jag, att man blir
tvungen att här liksom på andra områden
tillgripa restriktioner. Då är det
emellertid angeläget att restriktionerna
tillgripas på ett tidigt stadium, medan
vi ännu ha några valutor att ransonera,
således innan våra resurser äro uttömda.

Herr Wigforss var också inne på lönefrågan.
Han gjorde gällande, att stegringen
av lönerna visserligen rent monetärt
vore mycket kraftig, men att
man, om jag förstod honom rätt, i själva
verket inte skulle ha kommit längre
än till en återhämning av reallönerna
år 1939. Jag vill då erinra om att Landsorganisationen
har gjort en beräkning
av lönenivån som publicerades i höstas.
Enligt Landsorganisationens beräkningar
uppgår lönestegringen inom industrien
under åren 1939—1947 i genomsnitt för
manliga arbetare till 75 procent och för
kvinnliga arbetare till 89 procent. Tar
man hänsyn till stegringen i levnadskostnadsindex
och omräknar lönestegringen
med hänsyn därtill, kommer
man till det resultatet, att det sedan år
1939 har inträtt en reallöneökning på
12 procent för manliga arbetare och 21
procent för kvinnliga. Det är naturligtvis
ingenting att anmärka häremot, därest
vår produktivitet verkligen stegrats
i lika hög grad, så att det finns en bärig
grund för denna lönestegring. Om
så inte är fallet, måste ju lönestegringen
innebära en stark köpkraftsökning som
inte motsvaras av tillräckliga kvantiteter
varor.

Herr Wigforss talade om hur litet regeringen
kan påverka utvecklingen. På
en punkt ansåg han sig dock kunna göra
gällande, att regeringen har en stark
ställning. Den har nämligen, sade han,
ett stort förtroende och kan utöva ett
betydande inflytande på stora delar av
de breda lagren i detta land. Jag ger på
den punkten herr finansministern fullkomligt
rätt. .Tåg delar till fullo hans
uppfattning om att han har mycket
stor auktoritet inom de breda lagren.

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

Jag har också vid upprepade tillfällen
vädjat till honom, att han skulle begagna
sig av sin utomordentligt stora auktoritet
för att vända sig till arbetarna
och hemställa till dem att i möjligaste
mån hålla tillbaka sina krav. Detta hade
ju varit i full överensstämmelse med det
penningpolitiska program som vi en
gång alla enades om, och det är icke
utan förvåning som jag nödgas konstatera,
att herr Wigforss har gått en annan
väg. Jag kan inte komma ifrån, att
herr Wigforss har använt sin stora auktoritet
närmast i rakt motsatt riktning.
Det är han, som kanske mer än någon
annan har pekat på att han ansåg, att
det fanns möjligheter till löneökningar.
Man kan då inte förvåna sig över om
svenska arbetare pressa upp sina krav,
när de från ett så auktoritativt håll få
en nära nog direkt anmaning att komma
med skärpta lönekrav. Det är först
på sistone som herr Wigforss har svängt
på den punkten. Nu först förklarar han,
att det inte finns utrymme för löneökningar.
Men jag kan inte värja mig för
den känslan, att hans uppmaningar till
återhållsamhet inte ha varit lika energiska
som hans tidigare uppträdande.

Vid tidigare tillfällen då frågan om
relationen mellan lönerna och priser
behandlats har jag då alltid mötts av
den repliken, att det endast var enkla
och primitiva arbetsgivarsynpunkter att
vilja hålla nere lönerna. Jag skulle vilja
vädja till mina ärade kamrater i kammaren
att ett ögonblick försöka föreställa
sig att även en annan synpunkt
här kan ha varit ledande, nämligen den
att problemet om relationen mellan
köpkraft och priser är av en utomordentlig
vikt, kanske t. o. m. det centrala
problemet, då det gäller att uppehålla
den samhällsekonomiska balansen. I
den mån inkomststegringar äga rum,
medan priserna hållas konstanta, få vi
självfallet en ökad spänning mellan
köpkraft och varutillgång och därmed
också ökade svårigheter att komma tillbaka
till ett läge med sådan balans
mellan köpkraft och varutillgång, att
prisbildningen kan släppas fri. Varje
gång vi registrera en inkomstökning,

medan priserna fortfarande hållas nere,
avlägsna vi oss från den tidpunkt,
då vi kunna ge handeln fri och häva
kontrollen. Det är därför att detta är
ett av våra mest betydelsefulla problem,
som jag anser att vi måste ägna det en
alldeles särskild uppmärksamhet.

Det finns även en annan svårighet
för det samarbete som skulle vara
önskvärt. Jag erinrar om att statsministern,
när vi i våras debatterade dessa
frågor, ganska bestämt vinkade bort de
alternativ som framkommit från olika
håll. Man kunde inte undgå ett intryck
av att det samarbete, vartill han också
förklarade sig beredd, av regeringen
egentligen kunde accepteras endast på
regeringens egna villkor. Detta synes
mig även ha kommit till uttryck i det
stora anförande, som statsministern
höll i höstas, där han visserligen förklarade
samverkan önskvärd, men omedelbart
därefter uttalade, att om ingen
samverkan kunde komma till stånd, så
var man på socialdemokratiskt håll beredd
att kämpa en strid med arbetarrörelsens
alla resurser. Benägenheten
att gå motparten till mötes är inte särskilt
framträdande.

Vi ha heller inte kunnat underlåta att
ta intryck av händelserna i somras —
jag tänker då på skatteförslaget. Det
förslaget möttes ju av en utomordentligt
kraftig kritik från olika instanser. Det
hade varit att förvänta, att åtminstone
några av dessa invändningar kunnat
beaktas, men vi veta ju alla att förslaget
genomfördes i oförändrat skick. Det
måste ge oss i oppositionen den känslan,
att regeringen sätter likhetstecken
mellan samverkan och underkastelse,
och då är det klart att det är mycket
svårt att etablera samarbete.

När jag emellertid förklarar, att ett
samarbete skulle vara önskvärt, så är
det därför, att jag tror att vi inte bara
stå inför problemet att nu rätta till vissa
missgrepp som äro gjorda, utan sannolikt
även ha att vänta ytterligare svårigheter.
Det finns tecken på att den
kris, som man så mycket har talat om,
icke är alltför avlägsen. Men jag tror
vi ha anledning göra klart för oss att

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

den kris, som härnäst kan väntas sätta
in, får en annan karaktär än de som
vi tidigare mött. Yi komma sannolikt
att drabbas av arbetslöshet, men om det
blir i så stor omfattning som vi fruktat,
vill jag lämna därhän. Visserligen
äro vi nu bättre rustade att skapa sysselsättning,
men möjligheterna att göra
det genom omflyttning av arbetskraft
och skapande av nya sysselsättningar
bli sannolikt mindre än förra gången,
på grund av brist på vissa viktiga strategiska
varor. Förra gången hade vi riklig
tillgång och t. o. m. överskott på
varor. Nu få vi räkna med en kris, där
en del av de råvaror, som äro angelägna
för oss, icke komma att stå till
förfogande. Vi ha också anledning vänta
oss att den kris, som härnäst träder
in, blir karakteriserad av stort köpkraftsöverskott.

Vi få sålunda motse helt andra förhållanden
än vi tidigare mött, och att
bemästra en sådan kris blir ett annat
problem än vi förberett oss för på ett tidigare
stadium. Allt detta gör det angeläget
att man verkligt ingående behandlar
dessa problem.

Jag har vid flera tillfällen påtalat det
oegentliga och otillfredsställande i att
de stora ekonomiska frågorna behandlas
i skilda sammanhang och av skilda
instanser. Vi ha inte inom riksdagen
något organ, som på ett kontinuerligt
sätt följer de stora ekonomiska problemen.
Behandlingen av de ekonomiska
ärendena är ytterligt splittrad och sporadisk.
Med hänsyn till detta har jag
med mycket stor glädje konstaterat att
man i det förslag till ändrade arbetsformer
för riksdagen, som nyligen framlagts,
tagit upp denna fråga och tänkt
sig att bankoutskottet skulle i främsta
rummet syssla med dessa allmänna ekonomiska
problem. Problemet existerar
emellertid dessförinnan, och jag skulle
därför vilja ansluta mig till den tanke,
som här framförts av herr Domö och
som ligger helt i linje med mina tidigare
funderingar, nämligen att man vid
denna riksdag tillsatte ett särskilt utskott
som fick kontinuerligt behandla
dessa frågor.

Jag vill sluta med att understryka
önskvärdheten av samverkan för att lösa
dagens problem, men för att kunna
komma till positiva resultat är det nödvändigt
att regeringen visar en ökad
förståelse och ett ökat tillmötesgående
mot oppositionens förslag och önskemål.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag har uppehållit
mig i andra kammaren och därför
haft relativt små möjligheter att följa
diskussionen i första kammaren under
denna remissdebatt. Jag har nu med
stort intresse lyssnat till herr Nordensons
anförande, som i motsats till det
mesta som — kanske framför allt utanför
dessa väggar — har sagts om regeringen
och kampen mot inflationen uttryckte
en allvarlig vilja till sakdiskussion,
en allvarlig vilja, som jag för min
del gärna skall besvara med ett lika allvarligt
menat försök till inlägg i debatten.

Innan jag gör det, skulle jag emellertid
vilja säga ett par ord som svar på
en fråga, som enligt ett referat, som kommit
mig till handa, riktats av herr Elon
Andersson till mig i min egenskap av
det socialdemokratiska partiets ordförande.
Enligt det referat, som stuckits i
min hand, har herr Elon Andersson frågat
om det socialdemokratiska partiets
ställning till kommunisterna och där begärt
ett otvetydigt och klarläggande besked,
eftersom ett sådant hittills enligt
hans mening skulle ha saknats. Jag kan
inte besvara den frågan bättre än genom
att meddela kammaren, att den
socialdemokratiska partistyrelsen vid
sitt sammanträde i går bl. a. behandlade
ett förslag ifrån det kommunistiska partiet
om samverkan vid 1948 års val och
ett förslag om gemensamma förstamajdemonstrationer.
I den socialdemokratiska
partistyrelsen höjdes icke en röst
för tillmötesgående av kommunisterna
i något av dessa avseenden.

Det är ett klart besked, ett besked som
jag också tillåtit mig att ge i förhand;
jag tror det var redan den 3 november
1940, som jag förklarade att, såvitt jag

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

kunde bedöma det, den oro, som man
på borgerligt håll låtsar sig hysa för en
samverkan mellan de två partierna till
vänster vid 1948 års val, är oberättigad.
Partistyrelsen bekräftade, som sagt, denna
min förmodan enhälligt.

Jag vill också, när man alltjämt även
från så välinitierat håll som herr Elon
Anderssons envisas att påstå att vi inte
givit en klar deklaration om vårt ställningstagande
till kommunisterna, läsa
upp vad partiets sekreterare, Sven Andersson,
har uttalat i en broschyr som
är så auktoritativ som möjligt. I broschyren
»Vår politik» skriver Sven Andersson:
»Den som efter dessa och andra
liknande uttalanden av ledande kommunister
alltjämt tror att det kommunistiska
partiet är ett parti, som accepterar
svensk demokrati och parlamentarism,
får skylla sig själv. Då det inte
går att slå bryggor mellan demokrati och
diktatur finns det inte heller någon
möjlighet att förena två så diametralt
motsatta ideologier som socialdemokratin
och kommunismen företräder. Det
måste ligga i hela arbetarklassens intresse
att striden för frihet och socialism
föres efter de beprövade linjer som
fört fram arbetarrörelsen till dess nuvarande
maktställning. Att inlåta sig på
samarbete med ett parti som företräder
fullständigt främmande principer om
styrelseform och mänsklig samlevnad
vore att ge avkall på vår rörelses viktigaste
idéer. Och därtill är socialdemokratin
inte beredd.»

Herr talman! Jag har velat så klart
som möjligt upprepa det besked som jag
lämnade första kammaren vid fjolårets
remissdebatt, då jag avgav exakt lika
bestämda deklarationer om det parti,
vars ordförande jag har äran vara, och
dess ställningstagande till de kommunistiska
splittrarna på vänsterkanten.

Om jag sedan övergår till vad jag
lyckats uppsnappa av den ekonomiska
debatten här i första kammaren, så har
jag funnit att både herr Bergvall och
herr Nordenson givit ungefär följande
skildring. Det socialdemokratiska partiet
var — enligt sin egen uppfattning
— inflytelserikt under 1930-talets arbets -

löshetskris. Då kunde man öva inflytande
på den ekonomiska utvecklingen. Men
nu har man blivit så anspråkslös. Nu
säger man, att andra faktorer än de som
en regering och ett parti kunna påverka,
ha ställt oss i det läge, där vi befinna
oss. Herr Bergvall ironiserade på
ett för honom karakteristiskt och —
jag måste bekänna det — mycket sympatiskt
sätt över detta parti, som förr i
tiden var ett missnöjets parti men som
nu blivit närmast ett förnöjsamhetens
parti, som accepterade förhållanden som
det inte kunde göra någonting åt. Det
tyckte han var vackert, blygsamt och
klädsamt, även om han inte tyckte att
det riktigt passade ihop med vissa av
våra andra åthävor.

Herrar Bergvalls och Nordensons
tolkning av våra uttalanden är nog inte
alldeles riktig. Vi ha sagt så här. Om
man tar vissa data, som belysa Sveriges
ekonomiska läge, får man en mycket
hus bild av situationen. Det är här vår
förnöjsamma sida visar sig. Vi äro glada
över att vi ha stigande produktionssiffror
— det är ju egentligen ganska förbluffande,
hur starkt det svenska näringslivet
har ökat sin produktivitet sedan
1939. Siffrorna finnas i statsverkspropositionen,
och jag skall inte trötta
med dem. Vi äro också glada över att
det inte råder någon arbetslöshet, och
vi äro glada över att prisutvecklingen
trots alla spådomar i motsatt riktning
har gått så gynnsamt som den gjort. Jag
undrar, ärade oppositionsledamöter, om
ni vid fjolårets remissdebatt, när ni
talade om de väldiga farhågorna för en
inflatorisk utveckling, verkligen trodde
att prisstegringen den 19 januari 1948
inte skulle ha blivit större än den i dag
har blivit.

Det är vår förnöjsamma sida, herr
Bergvall. Men vi ha en annan också. Vi
säga inte, att vi äro nöjda med den nuvarande
situationen, ty alla dessa hälsotecken
få inte invagga vårt folk eller oss
själva i den tron att det svenska samhällsmaskineriet
är vid god hälsa. Det
finns andra saker, som vi inte äro belåtna
med. Vi befinna oss i en likviditetskris
beträffande vår valuta. Vår han -

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

delsbalans med utlandet är långt ifrån
tillfredsställande. Vi kunna konstatera
ett köpkraftsöverskott, som under 1948
kommer att växa, och inför detta växande
köpkraftsöverskott måste vi fråga oss,
om inte nu allt det, som profeterades för
1947, kommer att bli verklighet. När oppositionen
kommer med sin kritik, säga
vi alltså inte att allt är väl beställt, utan
vi säga, att vi gärna lyssna till kritiken,
därför att riskerna för 1948 äro stora.

Men hur förhåller det sig då med påståendet
att vi skylla allt på utländska
förhållanden och inte såsom under 30-talets kris våga säga, att vi skola försöka
föra landet igenom krisen?

Ja, svårigheterna bero på de internationella
förhållandena — det kan väl
inte heller oppositionen komma ifrån.
Vi kunna ju se, hur man i land efter
land, där olika former av politik ha prövats,
möter samma bekymmer, samma
risker för en inflatorisk utveckling. Man
möter dem t. o. m. i Amerika, t. o. m.
i de sydamerikanska staterna, som icke
ha varit med i kriget, som icke ha drabbats
av den risk för allmän fattigdom
som det måste medföra att ligga i ett
fattigt Europa, som Sverige gör.

När herr Nordenson talade om orsakerna
till att vi ha kommit i det nuvarande
läget, nämnde han apprecieringen,
räntepolitiken och andra ting.
Ja, allt detta kan diskuteras. Men man
kan ju också jämföra den svenska utvecklingen
med exempelvis den kanadensiska.
Gör man det, tror jag man kommer
underfund med att här råda stora
internationella sammanhang, som kunna
te sig tämligen opåverkbara av de enskilda
staternas eget handlande.

Svårigheterna ha alltså uppstått på
grund av de internationella förhållandena.
Dollarbristen, prisstegringsriskerna,
allt detta beror på omständigheter
som — det få vi väl vara överens om —
äro följder av världskriget. Men vad vi
göra av dessa förutsättningar, det beror
på oss själva. Vi äro alla inte blygsamma
på den punkten. Vi ha ingenting emot
att man konstaterar att vi ha råkat ut
för svårigheter, som göra att vi få spänna
våra krafter för att resa oss igen.

Om vi inte göra det, utan låta allting gå
utan att ta ett krafttag, utan att ta ett
initiativ, då sjunka vi ner i den allmänna
fattigdomen. Det är precis, som om
samhället hade råkat ut för en jordbävning
eller en eldsvåda. Svårigheterna
vållas av jordbävningen eller eldsvådan,
men om man vill resa det ur ruinerna
och höja välståndet igen, då får man
inte acceptera situationen och säga att
det är omöjligt att handla. Men man får
utgå ifrån andra förutsättningar för sitt
handlande än om dessa olyckor inte
hade inträffat.

Det kan väl ändå inte vara svårt för
oppositionen att se de sammanhang,
som jag här har försökt att skildra.

Sedan komma vi in på den frågeställning,
som herr Nordenson drog upp i
sitt anförande: finns det någonting i vår
hittills förda politik, som har gjort det
svårare för oss att övervinna följderna
av den här jordbävningen eller eldsvådan?
Ha vi kanske, när allt kommer omkring,
förbrukat för mycket av våra resurser
på ett tidigare stadium, så att vår
rörelsefrihet nu är väsentligt minskad?
Det är en riklig frågeställning, och det
är en frågeställning, som vi även på regeringens
sida ha tagit upp. Vi svara
utan vidare: det är klart att vi skulle
ha varit i en annan position, om vi exempelvis
hade drivit en försiktigare
politik.

Jag skall ta ett exempel, som jag tog
i andra kammaren men som där blev
föremål för en missuppfattning som jag
vill begagna tillfället för att rätta till.
Jag sade i andra kammaren: samlingsregeringen
beviljade krediter, framför
allt till våra nordiska grannländer men
även till vissa andra stater, som den 30
juni 1947 belöpte sig till 1 421 miljoner
kronor. Därtill kommo gåvor till utlandet
på 922 miljoner. För dessa två och
en halv miljarder är icke denna regering
ansvarig, men vi undandra oss icke
den del av ansvaret som följer av att det
socialdemokratiska partiet deltog i samlingsregeringen.
Det är alldeles självklart,
att om vi hade haft dessa två och
en halv miljarder i vår valutareserv, då
hade vi kunnat möta den internationella

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

krisens svårigheter med en betydande
elasticitet och kunnat behålla vår rörelsefrihet
mycket längre. Vi skulle haft
större frihet att välja vilka varor vi ville
köpa och med vilka länder vi ville
handla.

Herr Ohlin svarade mig, att han inte
riktigt förstod resonemanget, ty dessa
krediter, som beviljades av samlingsregeringen,
hade ju redan tagits i anspråk,
när den stora utströmningen av valutor
började. Men det betyder ju ingenting
för mitt resonemang. Hade vi haft dessa
två och en halv miljarder, hade vi uppenbarligen
tålt en valutautströmning
på ett helt annat sätt än vi gjorde, när
vi inte hade dem. Jag hoppas ingen av
kammarens ledamöter får den missuppfattningen
att jag här har sagt, att det
icke är bristen på balans i vår utrikeshandel
som varit den primära anledningen
till valutautströmningen. Att den
primära anledningen till att valutorna
strömmat ut var dessa krediter och dessa
gåvor, har jag heller aldrig sagt. Jag
har bara sagt, att vi skulle ha tålt utströmningen
av valutor bättre, om vi
hade haft dessa 2,5 miljarder.

Nu frågar jag: är det någon i den
svenska riksdagen, som ångrar att vi på
det sättet minskade vår rörelsefrihet?
Jag tror det inte. Jag tror alla äro överens
om att det var en riktig och klok
politik att vi bidrogo till Europas rekonstruktion.
Det var en klok politik,
helt enkelt därför att den var det kraftigaste
beviset för att vi förstodo det
samband, som herrarna nu tyckas ha
så lätt att glömma, sambandet mellan
vårt välstånd och Europas välstånd.

Jag tog ett annat exempel i andra
kammaren. Jag sade, att vår investeringsverksamhet
uppenbarligen har inneburit
att vi ha minskat vår rörelsefrihet.
Vi ha köpt en massa maskiner,
vi ha byggt fastigheter och vi ha byggt
fabriker. För att göra allt detta ha vi
fått växla hundratals och åter hundratals
miljoner ur vår valutareserv mot
kol, armeringsjärn och maskiner ifrån
utlandet. Om vi inte hade drivit denna
investeringsverksamhet så hårt som vi
gjorde, så skulle vi i dag haft färre bo -

städer, färre maskiner och färre fabriker,
men vi hade haft ytterligare, låt
oss säga, en halv miljard i vår valutareserv.

Om det är en klok eller en dåraktig
politik att ha gjort på det här sättet,
kan i dag varken herr Nordenson eller
herr Bergvall ge ett besked om, ty för
den frågans besvarande blir den kommande
utvecklingen helt och hållet avgörande.
Om det finns en marknad för
de varor, som maskinerna skola producera,
och vi till relativt höga priser
kunna sälja det som vår utbyggda produktionsapparat
kommer att vräka ut,
när dessa maskiner komma i funktion,
ja, då var det klokt att förvandla valutorna
till dessa fasta inventarier. Men
om vi gå mot en allmän ekonomisk kris
och man inte kan få sälja de ting, som
det svenska näringslivet skall producera,
då hade det varit mycket bättre
att ha guld- och dollarreserven kvar,
och då var det en oklok politik.

Men oavsett om det var en klok eller
en oklok politik att på detta sätt förvandla
en del av vår valutareserv till
maskiner och byggnader, kunna vi vara
alldeles överens om att denna förvandlingsakt
bär minskat vår rörelsefrihet.
Så länge vi ha dollarvaluta i riksbanken,
kunna vi köpa vad vi vilja: apelsiner,
kaffe, jordbruksmaskiner och annat som
Sverige behöver. Men i det ögonblick,
då vi ha gjort vårt val och förvandlat
vår rörliga reserv i riksbanken till en
fast tillgång i det svenska näringslivet,
är valfriheten borta. Vår rörelsefrihet
har uppenbarligen minskats. Och om
vi ha kommit till botten och inte längre
kunna hålla på att förvandla valutareserven
till nya fastigheter och till nya
maskiner, då äro vi i ett läge, där vi få
säga: »Det må vara en klok eller dåraktig
politik som är förd; nu kunna vi
inte gå längre, ty vi kunna inte köpa
mer än vi kunna betala.» Jag tror att
det är nödvändigt att man gör klart för
sig dessa ytterligt elementära sammanhang,
innan man ger sig in på de mera
subtila ting, som herr Nordenson tog
upp i sitt anförande.

Herr Nordenson talade inte om dessa

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

ting. Han talade i stället om andra saker,
om vår isolerade politik, apprecieringen
av vår valuta, räntepolitiken och
prispolitiken. Allt detta kunna vi säkerligen
diskutera i lugn och ro. Det
har naturligtvis sin betydelse, men jämfört
med de två stora ting, som jag har
resonerat om, kunna dessa saker inte
nämnvärt — kanske med ett par tiotal
miljoner kronor —- påverka vår valutareserv.

Det är ytterligare en sak som jag
gärna skulle vilja fästa uppmärksamheten
på. Vi ha, som jag nyss erinrade
om, investerat mycket under efterkrigstiden,
men vi ha samtidigt försökt alt
höja levnadsstandarden för stora grupper
i vårt land. Jag skulle vilja fråga
företrädarna för oppositionen, om ni
inte ha varit med om allt detta, de stora
sociala reformerna, skattesänkningarna
och, i allt väsentligt, bostadspolitikens
utformning, om ni inte i själva verket
ha accepterat den förda lönepolitiken
och om ni inte, när allt kommer
omkring, även ha varit med om inkomststegringarna
för våra jordbrukare.
Där ha vi en ny orsakskedja av
mycket större betydelse än praktiskt
taget alla de ting som herr Nordenson
ville föra fram i blickfältet.

Min uppfattning är helt enkelt den,
att vi ha gjort ett försök att både bygga
för framtiden genom investeringarna
och att leva för nuet genom standardhöjningarna.
Båda dessa saker ha minskat
marginalerna. Hade allting gått normalt
och tillfrisknandet ute i Europa
hade gått steg för steg på det sätt som
vi hoppats, hade kanske denna expansiva
politik icke medfört några risker.
Men nu, när vi mötts av den olyckliga
internationella utvecklingen, bär den
expansiva politik, som vi alla varit
med om och som vi alla bära gemensamt
ansvar för, minskat säkerhetsmarginalerna.
När vi nu skola möta krisens
svårigheter, måste vi därför säga oss:
»Vi få skära ned både investeringarna
och konsumtionen.»

Nu ha herr Nordenson och i någon
mån herr Bergvall men i ännu större
utsträckning herrar Mannerskantz och

von Heland undvikit en diskussion om
det som jag tror är det väsentliga, nämligen
denna expansiva politik som vi
varit överens om. Man har i stället sagt,
att den socialdemokratiska regeringen
har ingripit produktionshämmande genom
en massa olika ransoneringar och
regleringar. De ha inte sagt så ordagrant,
men jag föreställer mig att den
tankegång, som legat bakom dessa resonemang,
har varit den, att när vi accepterade
en expansiv socialpolitik, en
liberal skattepolitik och dessa krediter
och allt det övriga, gjorde vi det i den
föreställningen, att näringslivets produktivitet
skulle komma att ökas och att
det därför inte skulle finnas några risker
för oss. Men nu, säger man, har den
här regeringen snört in näringslivet i en
tvångströja och pressar därigenom tillbaka
produktiviteten och förstör förutsättningarna
för den expansiva politik,
som vi annars gärna skulle ha varit
med om.

Herr Mannerskantz gav, herr talman,
en snabbkurs i marxistisk teori, som
nog med fördel skulle kunna göras till
föremål för en analys av en skarpsinnigare
marxist än jag är. Jag tror emellertid
att herr Mannerskantz’ analys av
marxismen innehöll ett riktigt påpekande.
Han sade, att flertalet förstår ingenting
av den. Det gav hans anförande ett
starkt intryck av.

Han trodde att den regering, som nu
sitter, är så behärskad av marxistiskt
tänkande, att det är därför den centraldirigerar,
inför ransoneringar och experimenterar
med näringslivet. Det skulle,
herr Mannerskantz, ha varit rätt roligt
att få några exempel på det där experimenterandet
med näringslivet. Jag har
letat i mitt minne efter vad det är för
socialistiska experiment som vi ha gjort
under den tid vi ha suttit i regeringsställning.
Vi ha byggt ut Norrbottens
järnverk med kraftigt understöd av
folkpartiets ledare herr Bertil Ohlin. Vi
övrtogo de privata järnvägarna, varvid
principförslaget lädes fram av den förre
folkpartiledaren herr Andersson i
Rasjön. Vi ha byggt ut en del ersättningsindustrier
med stöd av exempelvis

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

den dåvarande bränsleministern, högerledaren
herr Domö. Jag kan inte komma
ihåg att våra marxistiska teorier ha
tvingat fram ett socialistiskt handlande
i andra än dessa fall, och där ha vi väl
ändå en rätt god borgen av sådana som
inte hämtat sitt vetande ur Marx’ analyser
av samhället. Om det svenska näringslivet
är så dåligt underrättat, att
det tror att den nu sittande regeringen
har begagnat tiden till marxistiskt inspirerade
experiment med näringslivet,
då känner jag inte det svenska näringslivet
rätt, ty dess företrädare bruka eljest
ta reda på fakta, innan de yttra sig.

Men det är kanske utredningarna
som ha irriterat. Jag skall inte ge mig
in på någon närmare diskussion om
dessa utredningar, förrän jag har fått
reda på om de äro det stora oroselementet.
Av de två viktigaste utredningar,
som den socialdemokratiska regeringen
har tillsatt, behandlar den ena
frågan om näringslivets lokalisering.
Den har mötts av sympatier åtminstone
i folkpartipress, och jag skulle också
tro av framskjutna bondeförbundare.
Det måste ju ändå ligga så till, att man
i vårt land med en sjunkande produktiv
befolkning kan ha anledning att undersöka,
hur man skall använda landets
produktiva resurser. Det kan väl inte
ligga något konstigt däri. T varje fall
tror jag inte man kan säga att den utredningen
är särskilt marxistiskt inspirerad.

Den andra stora och betydelsefulla
utredning, som pågår, gäller elektricitetsindustrien.
Där bränns det kanske litet
mera, men jag vill erinra om hurusom
bondeförbundets representanter —
åtminstone flera av dem — mycket ivrigt
anslöto sig till samma ståndpunkt
som vi och sade, att elförsörjningen i
vårt land är en angelägenhet som samhället
på ett eller annat sätt bör intressera
sig för.

Sedan ha vi bankutredningen och försäkringsutredningen.
Jag kan inte föreställa
mig, att jag tar fel, om jag säger
att intresset för ett ökat samhälleligt inflytande
över bankerna och försäkringsbolagen,
dessa väldiga företag, icke är

koncentrerat till vare sig det socialdemokratiska
eller det kommunistiska partiet
utan är till finnandes hos stora grupper
av dem som för närvarande anse sig
vara borgerliga.

Jag vågar påstå, att de utredningar,
som pågå, icke kunna sägas ha befordrat
oron inom det svenska näringslivet.
Däremot ha naturligtvis både herr von
Heland och herr Mannerskantz rätt i att
ransoneringar inte äro någonting som
stimulerar företagsamheten. Men varför
ransonera vi? Det sker faktiskt inte av
den anledningen, att vi tycka att det är
så trevligt att ransonera. Vi äro fullt på
det klara med att ransoneringar och regleringar
äro ett otyg, som minskar företagarnas
arbetsglädje och som vi därför
gärna skulle vilja avskaffa så fort som
möjligt. Men det är ju bristen på förnödenheter
som framtvingar ransoneringarna.
Man kan exempelvis inte klara elkraftsbristen
utan att ransonera. Om vi
inte gjorde det, skulle produktionen
lamslås i mycket större utsträckning än
genom ransoneringen. Detta tror jag är
så självklart, att vi kunna lämna den saken.
Jag vill bara göra den deklarationen
— eftersom herr Nordenson liksom
begärde det — att det i regeringen inte
finns några delade meningar om att
bristransoneringar och bristregleringar
icke skola vara kvar en enda dag längre
än vad som är oundgängligen nödvändigt.
Om några ha väl vi visat, att vi
förstå att näringslivet behöver rörelsefrihet.
Om vi tänka på investeringskontrollen,
är det klart att det var ett visst
lättsinne, när vi så länge läto stora områden
av investeringsverksamheten vara
utan någon kontroll från samhällets sida.
Landsbygdens byggnadsverksamhet,
som tar en så stor andel av våra produktiva
resurser i anspråk, låg när
det gällde bostadsbyggandet i allt väsentligt
utanför den statliga kontrolllen.
Detsamma gällde de s. k. tremansbyggena.
Det är givet, att om vi
hade haft en regering, som gärna
skulle — med bortseende från frihetssynpunkten
— tillgripa ransoneringar
och regleringar, skulle den icke ha tagit
de risker som vi gjorde, när vi läto

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

småbyggena och landsbygdens byggnadsverksamhet
vara fria i så stor utsträckning
som vi gjorde. Detsamma
gäller importregleringarna. Vi uppsköto
dem ju så länge det över huvud taget
var möjligt, för att låta handelns folk
känna att vi icke ville ingripa, förrän
det var oundgängligen nödvändigt.

Herr Bergvall gjorde, om jag fattade
honom rätt, ett egendomligt uttalande
om att vi hade bort ingripa tidigare med
importregleringarna än vi gjorde. Herr
Bergvall saknar ju inte kontakt med
bankofullmäktige. Deras förslag förelåg
den 12 mars 1947, och den 14 i samma
månad fattade regeringen sitt beslut. 48
timmar efter det bankofullmäktige vaknat
var regeringen färdig med sitt ställningstagande.
Snabbare lär det inte kunna
gå.

Jag skulle, när vi diskutera ransoneringarna
och regleringarna, vilja säga:
om ni inte tro på min försäkran att
det är bristsituationen som framtvingar
ransonerings- och regleringsåtgärderna,
tror jag att ni skulle ha mycket att lära
av exempelvis president Trumans deklaration
till den amerikanska kongressen
i november i fjol. I Amerika, detta
väldiga land med sin oerhörda produktionsapparat,
brottas man med samma
avvägningsproblem som vi ha att brottas
med. Hur skall man kunna förena
kravet på hushållning med nationens
resurser med det lika berättigade kravet
på frihet för näringsliv och frihet
för medborgarna? I Amerika har man
gjort ett försök att släppa priserna fria
och slopa ransoneringarna. Truman har
funnit att det försöket inte har slagit
väl ut. Truman föreslår nu införande av
prisstopp och vissa regleringar och ransoneringar.
Han säger bl. a. i sitt budskap,
att »antiinflationsprogrammets
andra del innebär att man vill försäkra
sig om det mest effektiva bruket av
sparsamt förekommande varor och att
man vid leda varuströmmen så, att det
inflatoriska trycket lättas». Enligt Trumans
mening är en lösning nödvändig
som bemyndigar till eu fördelning av
sådana knappa varor, som fundamentalt
påverka levnadskostnaderna eller den

7 Första kammarens protokoll 1!)i8. Nr 2.

.-industriella produktionen. Inom dessa
begränsade områden är därför också
kontroll av nöden. Befogenheten att fördela
transporttjänsterna borde ökas, och
därtill borde den redan förekommande
exportkontrollen fortsättas och stärkas.
Oskäliga exportprofiter måste förhindras
o. s. v. Jag skulle kunna fortsätta.
Jag tror att Trumans budskap är ett
svar på praktiskt taget allt det som här
anförts om det ransonerings- och regleringsraseri,
som har gripit den nu sittande
regeringen. Sedan är det en annan
sak, att det ligger någonting i att
vi svenskar skola taga oss i akt, ty vi
ha ett perfektraseri i kroppen, som socialministern
en gång har uttryckt det.
Allting skall göras så exakt. Det medför
risker för att även i och för sig
nödvändiga saker kunna få en onödigt
tung utformning. Om det är detta man
opponerar sig emot, skola vi gärna vara
med, såvida det inte göres till en principfråga,
där man å ena sidan talar
om ett socialistiskt regleringsraseri och
å andra sidan om de borgerliga frihetsprinciperna.
Om alla bara erkänna, att
det här är ett avvägningsproblem, som
vi skola ta ställning till, och att det är
den praktiska utformningen av detta
avvägningsproblem saken gäller, tror
jag nog att vi skulle kunna hjälpas åt
att komma till rätta därmed.

Jag skall inte här upprepa vad jag
sade i andra kammaren rörande mina
försök att åstadkomma en avspänning i
den politiska striden. Jag vill bara här
säga, att försöken från regeringens sida
gjordes från den utgångspunkten, att det
här förelåge ett avvägningsproblem, där
företrädare för olika intressen skulle ha
nytta av att vara med vid avvägningen.
När jag här lyssnar till exempelvis herrar
Heiding, von Heland och Wahlund
och bör dem föra fram landsbygdens
synpunkter, siiger jag mig: ja, i långa
stycken ha de ju rätt. De ha rätt i att
här borde man försöka att få till stånd
en annan avvägning. Men så fort man
har tänkt det, säger man sig: om vi nu
skola göra dem till viljes och göra eu
annan avvägning, måste vi ta från andra
det vi ge dem. Vi kunna inte komma

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

ifrån, att det bär gäller en avvägning
mellan olika intressegrupper och mellan
olika samhällsgrupper. Jag tillåter mig
att fråga framför allt bondeförbundets
representanter: hade det inte varit rimligt
att bondeförbundet, när ni nu föra
fram dessa synpunkter, som i och för
sig äro så berättigade, hade accepterat
inviten till en samverkan, där ni hade
fått vara med att göra den avvägning,
varvid olika samhällsgruppers intressen
skola slipas emot varandra? Jag tror att
de hade varit en väg till politiskt inflytande,
som landets jordbrukare skulle
ha förstått bättre än den något egendomliga
demonstrationspolitik, som ni nu
ha hamnat i.

Jag vill sluta, herr talman, med att
beröra herr Nordensons analys av förutsättningarna
för en samverkan. Han
sade att den viktigaste förutsättningen
är att regeringen slutar att diktera och
i stället verkligen vill resonera, och han
tog såsom ett exempel på, att vi inte
äro böjda för resonemang, utan hellre
diktera, slutorden i mitt anförande i
Konserthuset. Men, herr Nordenson,
dem har herr Nordenson fått återgivna
alldeles felaktigt. Han sade, att jag förklarat,
att vi äro villiga till samverkan,
men blir det inte samverkan, så skola
vi ta en strid med arbetarrörelsens alla
resurser. Det har jag inte sagt. Vad
jag sade var i stället, att vi äro villiga
till samverkan, men om man som villkor
för denna samverkan vill tvinga
oss att driva en politik, som på de svagaste
elementen i samhället vältrar över
att ensamma bära krisens bördor, då
ämna vi ta en strid med arbetarrörelsens
alla resurser. Inte har väl herr
Nordenson i sin politiska gärning gjort
sig till talesman för en politik som innebär,
att han vill försöka vältra över
krisens bördor på de svagaste i samhället? Herr

BERGWALL (kort genmäle):
Herr talman! För ett kort genmäle har
man ju bara tre minuter på sig, och jag
måste därför inskränka mig till att göra
en fråga och några påpekanden.

Herr statsministern underströk med

yttersta eftertryck och med stor vältalighet,
att den krissituation, i vilken vi
råkat, beror på de internationella förhållandenas
utveckling; vi måste naturligtvis
anpassa vår politik efter denna,
sade han, men det var i alla fall den
som var roten och upphovet och anledningen
till det onda.

I anledning av detta uttalande skulle
jag vilja göra en enda fråga: vill inte
hans excellens herr statsministern ge
oss en liten redogörelse för hur det nu
existerande köpkraftsöverskottet, vars
verkningar vi frukta ganska allvarligt,
har uppkommit? Ger han oss den redogörelsen
här i dag eller i morgon, så
tror jag att han, sedan han har avlevererat
den, i någon mån själv måste modifiera
sitt påstående.

När jag hörde, med vilket eftertryck
han betonade att regeringen inte har
vidtagit några åtgärder, som kunna
rubriceras som socialistisk politik, hur
han avsvor sig nästan allt ansvar i den
vägen, kunde jag inte frigöra mig från
en känsla av att vad som stundar i höst
i någon mån bidrager till att fjärma
hans excellens herr statsministern från
hans gamla socialistiska tro. Hans kärlek
till näringslivets frihet var utomordentligt
stor, och det var denna kärlek
som hade föranlett honom och regeringen
att så länge skjuta på investeringsbegränsningen
och importkontrollen.
Ja, det är möjligt att det var en sådan
kärlek som var orsaken. Jag kan bara
säga, att den kärlek han har hängivit
sig åt har burit ur niiringslivets synpunkt
tråkiga frukter, ty den har lett
till den nu införda, utomordentligt hårda,
mycket besvärande investeringsbegränsningen
och till den icke mindre,
utan ännu mera besvärande, utomordentligt
hårda importkontrollen.

I sitt anförande frågade statsministern
också med mycket starkt eftertryck:
kunna herrarna ärligt säga, att
ni, när vi stodo här och diskuterade i
fjolårets remissdebatt, väntade att prisstegringen
under det år, som nu har
gått till ända, skulle bli så liten som
den nu faktiskt har blivit? Jag skall inte
diskutera hur stor prisstegringen verk -

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

Statsverkspropositionen.

ligen har blivit; jag lämnar därhän liur
mycket av den verkliga prisstegringen
som har redovisats såsom prisstegring.
Men å la bonne heure, jag är beredd att
medge, att prisstegringen kanske blivit
mindre än jag för min del befarade.
Under detta år har det emellertid hänt
någonting annat, som jag inte väntade
mig, nämligen att regeringen utan att
göra någonting åt saken lät oss göra av
med nära nog hela vår valutareserv.
Det är klart, att när man gick till väga
på det sättet kunde man slippa undan
med mindre prisstegring än som eljest
skulle ha varit ofrånkomligt.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! När
jag begärde ordet var det inte min avsikt
att försöka göra något inlägg i debatten
om de stora finansiella problem,
som här ha behandlats, alltså problemen
om utgifter och skatter, om valutaläget
och utrikeshandeln och om inflationen.
Dessa frågor ha nu behandlats från skilda
håll och sist av hans excellens statsministern.
Det är bara den kommunistiske
ledaren, som ännu inte har varit
uppe, men han kommer att yttra sig
efter mig, som jag skulle förmoda inte
förrän i morgon. Jag skall därför endast
med några minuter förlänga debatten
om de olika spörsmål som jag
här har nämnt.

När hans excellens herr statsministern
bemötte herr Bergvall, så var det en
punkt han inte tog upp. Herr Bergvall
hade bland annat sagt, att statsministern
hade uttalat att det socialdemokratiska
partiet åren 1932 och 1933 genom sina
åtgöranden lyckades bemästra den kommande
krisen. Vad herr Bergvall då syftade
på var, skulle jag förmoda, herr
statsministerns tal i Konserthuset. Statsministern
bemötte inte vad herr Bergvall
sade, nämligen att denna kris redan
mycket väsentligt hade mildrats då den
socialdemokratiska regeringens åtgärder
kunde sättas in. Hans excellens erinrar
sig kanske en socialdemokratisk broschyr
från år 193G, som hette »Regeringen
som gick». I denna broschyr var den
tidpunkt, då den socialdemokratiska regeringen
tillträdde, utmärkt på en kur -

va som antydde depressionens och framstegens
gång i Sverige i fråga om industriproduktionen.
Vid den tidpunkten,
då den socialdemokratiska regeringen
trädde till, hade faktiskt enligt den kurvan
depressionen redan börjat lätta, och
den hade lättat utomordentligt mycket
då den socialdemokratiska regeringens
åtgärder, som måste uppskjutas ungefär
ett år på grund av bvggnadskonflikten,
kunde börja verka. Jag säger detta därför,
herr talman, att jag är den ende som
är kvar i riksdagen av den regering,
som hade ansvaret före den Hanssonska
regeringen av år 1932. Jag tror därför,
att det är riktigt av mig att påpeka det
historiska förhållande som jag här har
berört.

En bland orsakerna till det läge, i vilket
vi för närvarande stå, är uppenbarligen
att vi under de sista åren varit för
optimistiska. Då vi här röstade för den
sociallagstiftning, som under de sista
åren beslutats och som vi väl alla ha
varit anhängare av — några principiella
skiljelinjer i detta hänseende torde väl
icke finnas _ ha vi trott på en väl ståndsutveckling

i det svenska samhället,
vilken skulle innebära, att den reala
nationalinkomsten alltid skulle öka med
ett visst belopp från det ena året till
det andra. Vi ha så att säga dragit en
växel på framtiden. När det inte har gått
som vi hoppats därvidlag, utan svårigheterna
ha tornat upp sig framför oss,
befinna vi oss i ett läge, i vilket vi nästan
kunna säga att vi sakna marginal.
Vi måste tillgripa skatter av en höjd,
som utomordentligt många betrakta som
orimlig, och vi måste ge oss in på konsumtionsskatternas
mark, trots att vi
anse att konsumtionsskatter av sådan
natur som bensinskattens ha en olämplig
inverkan genom sin allmänt prisförhöjande
natur. Jag förbiser naturligtvis
inte att vi göra detta för att skapa ett
budgetöverskott, men själva faktum står
ändå kvar. Vid en depresion, som kan
komma, kunna vi få det utomordentligt
svårt att få det att gå ihop.

Den lärdom, som jag för min del anser
att vi böra taga härav, är att vi i
framtiden icke böra handla så, att vi

100

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

än en gång komina att sakna en sådan
marginal. Att det svenska samhället ekonomiskt
och i andra hänseenden är sunt
kan icke sättas i fråga, men jag tror vi
skulle få ett större anseende i utlandet
om man där finge den övertygelsen, att
vi i framtiden icke ännu en gång komma
att handla så, att vi sakna en marginal
om vi skulle råka ut för nya stormar.
Vi måste visa, att vi kunna konsten
att väga en budget.

Den stora frågan beträffande den ekonomiska
politiken torde väl bli, om den
rådande inflationen skall bekämpas genom
en räntehöjning eller om vi skola
behålla vårt låga diskonto. För min del
kan jag inte här uttala någon uppfattning
i den frågan; jag är inte nationalekonom.
Vi kanske senare komma tillbaka
till diskussionen om räntepolitiken.
Så mycket törs jag emellertid säga, att
de ekonomer, som hålla på en räntehöjning,
synas ha legat betydligt över i
debatten.

Herr talman! Då jag begärde ordet var
det för att i enlighet med gammal praxis,
att man vid remissdebatterna jämsides
med de stora politiska frågorna också får
ta upp andra spörsmål, säga några ord
om en del frågor som beröra den vetenskapliga
odlingen, alltså några punkter
i den åttonde huvudtiteln.

Kammarens ledamöter erinra sig, att
frågan om den vetenskapliga upprustningen
vid två tillfällen under de senaste
åren har förts inför riksdagen av
ecklesiastikministern — första gången
var det den nuvarande statsministern
som var ecklesiastikminister, och andra
gången var det statsrådet Weijne — och
båda gångerna föranlett omfattande beslut.
Frikostiga anslag ha givits, och
forskning på många områden har därigenom
underlättats, samtidigt som mycket
betydande stipendier ha ställts till
förfogande. Både naturvetenskaperna, i
dem naturligen medicinen inbegripen —
alltså grunden för vår materiella odling
— och de humanistiska vetenskaperna
— alltså grunden för vår andliga
kultur — ha befrämjats. Emedan jag
är lärare vid landets största universitet,
har jag båda gångerna ansett mig

böra hålla ett anförande här i kammaren
för att framföra ett uttryck av erkänsla
till ecklesiastikministern och därmed
till regeringen. I nuvarande läge
möter det emellertid svårigheter att fortsätta
denna upprustning, och man märker
spår av detta i statsverkspropositionen.

Så behöver en humanistisk forskare
ofta ett arkiv. Arkivväsendet kämpar
emellertid med svårigheter, beroende
bl. a. på att statens myndigheter byggas
ut och bli flera. Arkivvården blir
därigenom i behov av mera folk. Ecklesiastikministern
visar i statsverkspropositionen,
att han har detta fullt klart
för sig, men han kan inte ställa något
förslag för avhjälpande av svårigheterna.
Naturligtvis anser inte jag heller att
det i nuvarande läge är lämpligt att
komma med anslagskrav eller dylikt. Orsaken
till att jag tar upp frågan är emellertid
för att i enlighet med önskemål
från mycket framstående vetenskapligt
håll betona, att den vetenskapliga upprustningen
på denna punkt bör uppskjulas
endast kortast möjliga tid och att
staten sedan måste gripa in på detta område.

Den viktigaste förutsättningen för ett
framgångsrikt bedrivande av vetenskapligt
arbete, vare sig det är naturvetenskapligt
eller humanistiskt, är en riklig
litteraturtillförsel. Utan tillgång till de
viktigare utländska vetenskapliga tidskrifterna,
monografierna och handböckerna
kan forskaren icke följa med sin
vetenskaps utveckling och göra en fullgod
insats i den. Han blir isolerad, och
metoder och arbetsresultat bli lidande.
Den livliga utveckling inom vårt lands
vetenskapliga forskning som de sista
årens riksdagsbeslut ha möjliggjort har
tagit sitt kanske starkaste uttryck i ökat
behov av och ökad efterfrågan på vetenskaplig
litteratur. På universitetsbiblioteken
ställas mycket större fordringar
än förut. Universitetsberedningen har
föreslagit ett väsentligt höjt anslag till
biblioteken men ecklesiastikministern
har icke ansett sig kunna biträda beredningens
förslag i detta hänseende. På
detta område tror jag däremot att det

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Nr 2.

101

Statsverkspropositionen.

kan vara lämpligt att ställa ett annat
förslag än ecklesiastikministern gjort,
alltså att väcka en motion. Den vetenskapliga
upprustning, som sker utan
riklig tillgång till böcker, är nämligen
inte så mycket värd. Den är inte alls
så mycket värd som den eljest kunde
ha varit, och med de nu föreslagna anslagen
till biblioteken blir det mycket
stora luckor i bibliotekens litteraturbestånd.
Därför vågar jag för min del raotionsledes
framföra ett yrkande om en
höjning av dessa anslag.

Jag skall tillåta mig att ta upp en fråga
till i detta anförande, en fråga som
står i samband med vad jag nyss har
talat om, ehuru den icke direkt berör
budgeten—-vi ha ju enligt praxis rätt att
beröra även sådana frågor. I fjol interpellerade
jag statsrådet Ericsson med
anledning av att bränslekommissionen
den 8 maj 1947 hade utfärdat ett cirkulär,
i vilket kommissionen föreskrev, att
det för periodiska publikationer skulle
ges en papperstilldelning som då det
gällde facktidskrifter skulle understiga
föregående års förbrukning med 15 procent
och då det gällde andra tidskrifter
med 20 procent. Min interpellation
gick ut på att visa, att dessa föreskrifter
kunde komma att ha en synnerligen
fördärvbringande verkan för den vetenskapliga
forskningen. Statsrådet Ericssons
svar på interpellationen var synnerligen
välvilligt. Nu bar statens bränslekommission
den 11 december 1947 utfärdat
ett nytt cirkulär, vari det står:
»Periodiska publikationer, med undantag
av dagstidningar anslutna till Svenska
tidningsutgivareföreningen, skola
under år 1948 minska sin pappersförbrukning
till 50 % av 1946 års förbrukning,
såvida icke bränslekommissionen
efter särskild ansökan, sedan kommissionen
i ärendet inhämtat yttrande från
statens publikationsnämnd, medger
mindre reduktion.» Och så ges det i
cirkuläret vissa föreskrifter om hur
denna ansökan skall so ut.

Denna föreskrift innebär en vida större
inskränkning i fråga om de periodiska
publikationerna än den inskränkning
som skedde till följd av cirkuläret

från den 8 maj. Om denna föreskrift
kommer att tillämpas på de vetenskapliga
tidskrifterna, så kommer detta att
innebära ett ytterst allvarligt bot mot
det vetenskapliga arbetets normala fortgång
i vårt land och på ett ytterligt
ödesdigert sätt motverka de syften, som
statsmakterna genom de sista årens frikostiga
anslag till universitet och forskningsinstitutioner
ha velat främja.

Minskad papperstilldelning till de vetenskapliga
tidskrifterna skulle medföra,
att den under de senaste åren starkt
intensifierade forskningsverksamhetens
resultat endast i begränsad omfattning
skulle kunna publiceras. Situationen bleve
så mycket allvarligare som en rad
utländska fackorgan, där svenska forskare
tidigare kunnat få en del av sina
arbeten tryckta, efter kriget antingen
upphört eller av olika skäl tvingats reservera
sitt utrymme för det egna landets
vetenskapsmän.

Härtill skulle komma, att våra stora
bibliotek skulle mista möjligheten att
använda de svenska vetenskapliga tidskrifterna
som objekt vid universitetsbibliotekens
internationella bytesrörelser.
Genom dessa vittförgrenade bytesförbindelser
tillföras biblioteken mängder
av vetenskaplig litteratur från hela
världen, och detta litteraturtillskott
skulle nu komma att falla bort. Som tiden
är långt framskriden, herr talman,
skall jag emellertid inte gå närmare in
på denna sak.

Den pappersbesparing, som skulle
uppnås genom nedskärning av tilldelningen
till de vetenskapliga tidskrifterna,
bleve av ytterst blygsam storleksordning
i betraktande av att den totala
pappersförbrukningen för allt svenskt
vetenskapligt tryck utgör mindre än en
procent av hela den årliga papperskonsumtionen.
Om man för att vinna detta
lilla mål, alltså för att spara en del av
denna obetydliga kvantitet papper, skulle
så starkt inskränka de vetenskapliga
tidskrifternas papperstilldelning, så
skulle det vara en åtgärd, som jag skulle
våga kalla kulturfientlig.

Man kan för övrigt undra, varför det
skall vara bränslekommissionen som ut -

102

Nr 2.

Måndagen den 19 januari 1948 em.

Statsverkspropositionen.

övar högsta beslutanderätten på detta
kulturella område, och om man inte
skulle kunna tänka sig en annan myndighet.
Är det på bränslekommissionens
planläggningsavdelning, på dess vedavdelning
eller på dess oljeavdelning, som
beslutanderätten ligger?

En annan fråga, som här omedelbart
inställer sig, är denna: sparar verkligen
staten själv papper? För ett par veckor
sedan fick åtminstone jag och förmodligen
samtliga riksdagens ledamöter
från järnvägsstyrelsen mottaga ett reklamtryck
på 32 eller med omslaget 36
sidor i det mest luxuösa utförande man
kan tänka sig och fullt med bilder. Man
såg danska konungaparets ankomst till
Stockholm och Hans Majestät Konungens
hemkomst från Rivieran, man såg
stationshuset i Kalmar, man såg ångtåg
och eltåg vid Ludvika o. s. v. Jag förmodar,
att en sådan broschyr inte blott
måste ha kostat betydande summor, utan
också måste ha krävt en rätt så avsevärd
mängd papper. Fyller en dylik broschyr
något som helst ändamål? Att göra reklam
för statens järnvägar i nuvarande
situation torde vara ganska onödigt; statens
järnvägar få resande och gods i alla
händelser. Broschyren tillhör sådana saker
som direkt sticka i ögonen och som
man i varje fall bör fordra att staten tar
bort. Den bör inte visa ett sådant direkt

slöseri, som jag tror det är fråga om i
det här fallet.

Jag vill, herr talman, sluta med den
förhoppningen, att vi snart åter både
beträffande den vetenskapliga upprustningen
och det sociala reformarbetet
kunna få gripa oss an med nya positiva
uppgifter. Den kris, som vi för närvarande
genomleva, är givetvis utomordentligt
allvarlig, och den kan kanske
under de närmaste åren bli mycket svår,
men vårt svenska samhälle är sunt, och
det är det som man får utgå ifrån.

Då tiden nu var långt framskriden
och många talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr
talmannen, att den fortsatta överläggningen
i förevarande ärende skulle uppskjutas
till morgondagens sammanträde.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 19, 20, 22 och 23.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 11.21 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

480353