1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 28 (Riksdagens protokoll 1948:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

\åxf

1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 28

29 juni.

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 juni.

Sid.

Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen .............. 3

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 29 juni.

Utrikesutskottets utlåtande nr 18, ang. Sveriges anslutning till en
konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete m. m. . . 3

Statsutskottets utlåtande nr 204, ang. kostnader i samband med Sveriges
deltagande i vissa internationella organisationer ........ 33

Jordbruksutskottets utlåtande nr 67, ang. förvärv av aktierna i Aktiebolaget
Fjäråssand ...................................... 33

Statsutskottets utlåtande nr 223, ang. anslag till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster .............................. 33

— nr 224, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. . 33

1 Första kammarens protokoll 19i8. Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 21 och
den 25 innevarande månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 225—228, bankoutskottets
utlåtande nr 48 och andra
lagutskottets utlåtanden nr 54—56.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k.

Pariskonventionen.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till en konvention
angående europeiskt ekonomiskt
samarbete m. m.

Genom en den 8 maj 1948 dagtecknad,
till utrikesutskottet.hänvisad proposition,
nr 257, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 8 maj 1948 samt
med överlämnande av en den 16 april
1948 i Paris undertecknad konvention
angående europeiskt ekonomiskt samarbete
jämte bihang, äskat riksdagens godkännande
av Sveriges anslutning till berörda
konvention.

Till utskottet hade jämväl hänvisats
dels en av herrar öhman och Norling
inom första kammaren väckt motion, nr
420, i anledning av Kungl. Maj:ts nyssnämnda
proposition, dels en av herr
Hagberg i Luleå in. fl. inom andra kammaren
väckt motion, nr 588, i samma
fråga. I motionerna hade föreslagits, att
beslut om anslutning till konventionen
skulle uppskjutas till dess propositionen

om den bilaterala överenskommelsen
med USA, som hade samband med Marshallplanen,
kunde behandlas och avgöras
av riksdagen. Alternativt hade i motionerna
föreslagits, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj :ts proposition, nr 257,
angående Sveriges anslutning till konventionen
om europeiskt ekonomiskt
samarbete.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
meddela av Kungl. Maj:t äskat godkännande
av'' Sveriges anslutning till den i
Paris den 16 april 1948 undertecknade
konventionen angående europeiskt ekonomiskt
samarbete; samt

att motionerna 1:420 och 11:588 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr DOMÖ: Herr talman! Riksdagen
har i dag att besluta i anledning av
regeringens förslag att Sverige skall ansluta
sig till den organisation, som har
till uppgift att leda de gemensamma ansträngningarna
för Europas återuppbyggnad.
Mitt parti ansluter sig utan reservation
till tanken att vårt land skall
deltaga i dessa ansträngningar, att vi
därvid tacksamt skola utnyttja det stöd
det amerikanska folket lovat Europas
fria folk och själva påtaga oss de bördor
det europeiska återuppbyggnadsarbetet
kan pålägga oss, trots att vi äro medvetna
om våra egna resursers begränsning
och mer än väl inse att Marshallhjälpen
för vår egen del endast i begränsad omfattning
får direkta resultat. Vi ha solidaritetsplikt
mot det krigshärjade Europa.
Vår egen ekonomiska framtid hänger
intimt samman med Europas materiella
tillfrisknande.

Vi äro alltså inställda på ekonomiskt
samarbete med världens fria folk. Vi in -

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

se nödvändigheten därav och låta icke
rubba oss i vår ståndpunkt av en kritik,
vars ovederhäftighet och dolda avsikter
klart lysa igenom. Samtidigt tillåta vi
oss emellertid erinra om att detta internationella
ekonomiska samarbete icke löser
alla problem — att det icke är något
automatiskt verkande medel, som utan
vidare och utan hårda egna ansträngningar
för till ekonomisk hälsa. Om några
dagar lära vi få tillfälle att närmare
diskutera våra ekonomiska svårigheter
— även i deras internationella sammanhang.
I dag må endast fastslås att Marshallsamarbetet
— hur nödvändigt och
nyttigt det än är — icke ger någon anledning
till de korslagda armarnas politik
— icke minskar nödvändigheten för
oss att på allvar gripa oss an med våra
egna ekonomiska problem.

Herr talman! Jag tillåter mig att yrka
bifall till utrikesutskottets utlåtande
nr 18.

Men dagens överläggning skulle också
ge rum för några allmänna synpunkter
på vårt utrikespolitiska läge och på den
utrikespolitik vårt land bör föra. I viss
grad bär i dessa avseenden dagens debatt
föregripits av förra veckans försvarsdiskussion.
Mycket har jag icke att
tillägga till vad jag då anförde.

Händelserna ute i världen — nu senast
i Berlin — ge klart besked om det internationella
lägets labilitet och om den
spänning mellan de två maktblocken,
som präglar allt som sker på den internationella
politikens område. Det tjänar
ej mycket till att närmare söka analysera
de blixtsnabbt uppdykande intermezzon,
som med en gång för hela världen demonstrera
hur djup klyftan är mellan
stormakterna, hur intensiv misstänksamheten
är eller hur prestigesynpunkfer
och verkliga motsättningar undan för
undan skärpa läget. Vi nödgas helt kort
med allvar och beslutsamhet konstatera,
att världen har feber och att vi icke leva
vid sidan av händelserna. De kasta sin
tunga skugga över hela vårt liv.

I ett internationellt läge av detta slag
borde framför allt två fordringar kunna
ställas på den svenska utrikespolitiken.
Den bör vara ett uttryck för vårt folks

fasta avsikt att bevara och skydda rikets
oberoende och folkets frihet, samtidigt
som den bygger på en känsla av medansvar
för de övernationella mänskliga
och samhälleliga värden, som nu äro i
fara. Den bör omfattas och stödjas av en
överväldigande majoritet inom svenska
folket.

Den medborgerliga samlingen kring
vår utrikespolitiska målsättning är inget
självändamål. Den får ej heller urarta
till något hinder för ett fritt meningsutbyte
kring de utrikespolitiska problemen.
I detta land åstadkommer man endast
uppslutning kring en politisk linje
genom att stimulera ett fritt meningsutbyte
och driva fritt upplysningsarbete.
Jag är förvissad om att vi med de hjälpmedlen
skola komma till en gemensamhet
i uppfattningen, som blir en verklig
källa till styrka för dem, som ha till uppgift
att utåt företräda vårt folks livsvilja
och livsuppfattning.

Det förefaller mig angeläget att vid en
debatt av detta slag utgå från en bestämd
uppfattning i själva kärnfrågan, som
gäller vår allmänna utrikespolitiska målsättning.
Tvekan kan icke råda om det
faktum, att en överväldigande majoritet
inom svenska folket godtager den utrikespolitiska
linje vi för korthetens skull
kalla »den alliansfria utrikespolitiken».
Det finns helt enkelt i detta land icke
några större grupper som på allvar överväga
tanken att knyta vårt lands utrikesoch
försvarspolitik till någon traktat med
någon stormakt eller något stormaktsblock.
Det finns naturligtvis inga skäl att
misstänkliggöra deras motiv som hoppas
på den s. k. västpakten. Det är tillräckligt
att konstatera att de icke företräda
någon mera utbredd uppfattning inom
folket.

Det faktum att en majoritet önskar en
i förhållande till stormakterna alliansfri
utrikespolitik är naturligtvis icke i och
för sig något avgörande skäl för att en
sådan skulle vara den lämpligaste och
bästa. De överväganden, som förmått
mitt parti och mig att tveklöst hävda och
driva denna alliansfria linje, grunda sig
uteslutande på utrikespolitiska fakta och
omständigheter. Vi kunna icke finna an -

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

nät än att Sveriges verkliga intressen
bäst tillgodoses i nuvarande internationella
läge, om vi bibehålla våra möjligheter
att stå utanför en väpnad konflikt,
som icke gäller vårt oberoende eller vår
frihet. Jag skall gärna medgiva att vår
skeptiska inställning till traktatmässiga
garantier även hämtat näring ur de bittra
erfarenheter små nationer gjort av
sådana garantiers värde i förtvivlade situationer
— även på senaste tid. Vårt
militärpolitiska läge, en bedömning av
en eventuellt kommande kraftmätnings
troliga karaktär och medvetandet om vårt
lands faktiska resurser göra det naturligt
och rimligt för oss att bevara vår handlingsfrihet.
Visst kunna vi principiellt
tänka oss en självständig utrikespolitik
inom ramen för en allians, men vi ha
svårt att se att en sådan under nuvarande
spända förhållanden skulle ge oss den
handlingsfrihet vår situation faktiskt
kräver.

Det har sagts, att en alliansfri svensk
utrikespolitik endast tar hänsyn till
svenska synpunkter. Naturligtvis kan
man ställa frågan om över huvud taget
någon nation — stor eller liten — verkligen
är beredd att riskera sin frihet
eller sin fred för andras skull. Det är
icke längre fråga om allmänna deklarationer,
om vackra ord eller yviga gester.
Det gäller en kamp för tillvaron — risker
för ett modernt krigs ofattbara fasor.
Därtill kommer att man med skäl
kan ställa frågan om det verkligen kan
vara ett västmaktsintresse att vårt stora
och vidsträckta territorium förvandlas
till ett område för vilket västmakterna
ha direkt och traktatmässigt ansvar under
alla tänkbara förhållanden. Jag är
inte säker att så är fallet. Kan man inte
snarare tänka sig att vi lämna ett säkrare
bidrag till världens fred om vi bibehålla
vårt område som ett i förhållande
till allianssystemen fristående område,
som någonting för vars oberoende och
integritet vi taga ansvaret.

Vi inom högern tvivla icke på möjligheterna
att ute i världen få förståelse
för vår avsikt att behålla handlingsfriheten.
Vi kunna icke på allvar tro, att
någon vill förmena oss den rätten. De

skäl, som kunna anföras för vår inställning,
äro så starka att varje fritt folk
borde kunna godtaga dem. Det gäller
emellertid att icke i onödan tillspetsa
vår ståndpunkt, att icke göra formuleringar
till huvudsaker. Världen får icke
bibringas den uppfattningen, att vår alliansfria
linje skulle betyda likgiltighet
för den världsåskådningskamp som rasar
—- ej heller att vi skulle ha någon som
helst avsikt att isolera oss i en egenrättfärdig
pose av att oss angår ej världens
buller. Visst kunna vi hänvisa till vårt
medlemskap i De Förenta Nationerna,
men detta räcker ej. Vi måste komplettera
våra hänvisningar med ett uppträdande
som ger uttryck åt vår känsla av
medansvar för de värden som äro gemensamma
för oss och världens övriga
fria folk.

I ett annat sammanhang har jag —
herr talman — uttalat min betänksamhet
mot riksdagens underlåtenhet att
samordna utrikes- och försvarspolitik.
Jag har ingen anledning att upprepa vad
jag då sade utan kan inskränka mig till
att konstatera, att riksdagen genom sina
beslut i försvarsfrågorna — jag tänker
därvid särskilt på sänkningen av övningstiden
— icke stärkte våra möjligheter
att hävda en självständig utrikespolitisk
linje. Man lär icke kunna förneka
att en förutsättning för vår förmåga
att få respekt för vår avsikt att hålla
oss obundna är att vi inge utlandet förvissningen,
att vi vilja och kunna försvara
vårt oberoende och vår fred. Ingenting
kunde vara mera ödesdigert, än om
uppfattningen vunne mark att Sverige
vore förlorat territorium.

Det väsentliga, som jag i denna debatt
vill ha fastslagit, är alltså att den svenska
högern helt godtager den alliansfria
utrikespolitikens linje. Högern har denna
ståndpunkt gemensam med övriga demokratiska
partier i vårt land. I vår väsentliga
utrikespolitiska fråga ha vi alltså
en gemensam front.

Det finns kanske därför skäl att varna
för en tendens som på senaste tid dukit
upp i den politiska debatten — försöken
att göra det egna partiet till fredspartiet
framför andra. Det finns inget parti

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

i detta land som kan göra anspråk på
att det speciellt främjar fredens sak. På
många punkter ha vi i politiska ting
skiljaktiga meningar, men då det gäller
rikets frihet och fred äro vi på en linje.
Den som trots vetskapen härom försöker
vinna partipolitiska fördelar för sig eller
sin meningsriktning genom att söka framstå
som fredsvännen nummer ett har nog
icke riktigt tänkt igenom följderna av
sitt tilltag. Han kan inte i längden räkna
med att ett fränt svar uteblir och så
kunna vi i valstridens sista timma få ett
partigräl om utrikespolitiken med beskyllningar
och motbeskyllningar. Jag
tror inte detta skulle vara lyckligt ur någon
synpunkt. Det är icke ens säkert att
detta slags taktiska småslughet ger avsedd
utdelning — icke ens för den, som
så hoppas.

På samhällslivets olika områden växer
ett naturligt och självklart samarbete
fram mellan Nordens länder och folk.
Statliga instanser och institutioner göra
sina insatser, enskilda organisationer
sina. Trots allt tror jag att det kanske
mest betydelsefulla samförståndet kommer
till stånd genom enskilda kontakter.
Vi hålla på att lära känna varandra —
som människor — över de nordiska
gränserna. Ingenting kan vara viktigare
än detta. Det är därför min bestämda
förhoppning att alla hinder, som kunna
avlägsnas, hinder som göra det svårare
att träffas också så snart som möjligt
försvinna. Vi behöva den folkliga gemensamhetskänslan
mellan våra folk, behöva
friska upp vårt medvetande om allt det
som binder oss samman — hur de politiska
konjunkturerna än skifta. Människor
från Danmark, Norge, Finland och
Island behöva komma hit och vi resa dit,
så att vi aldrig glömma att vi stå på gemensam
grund — vi nordiska människor.

Det ekonomiska samarbetet mellan de
skandinaviska länderna är ju föremål för
löpande förhandlingar. Man skall naturligtvis
icke underskatta de svårigheter
det möter att ordna upp ett problemkomplex
sådant som detta. Jag tror emellertid
att kammaren delar min uppfattning
att en kort redogörelse för de resultat

som uppnåtts —- nu senast vid köpenliamnsförhandlingarna
— skulle vara
välkommen — icke minst som ett tecken
på att arbetet går framåt, att vi även på
detta område göra framsteg.

Diskussionen om försvarssamarbete
mellan Danmark, Norge och Sverige har
naturligt nog väckt uppmärksamhet både
inom och utom Skandinavien. Visst kan
man hålla med utrikesministern om att
tanken på ett sådant samarbete reser
svåra problem. Man bör kanske tillägga
att dessa problem äro av sådan art alt
de icke låta sig lösas i en hast — ej heller
genom åberopande av något slags
verklighetsfrämmande optimism. Men —
om svårigheter någonstans äro till för
att övervinnas är det här. I mycket äro
våra försvarsproblem gemensamma. Detta
borde ge möjligheter till gemensamma
lösningar, men framför allt skapar det
naturliga förutsättningar för fortsatta
kontakter och sakliga undersökningar.
Vi tro icke att det är nödvändigt att
binda dessa undersökningar vid noga
angivna förutsättningar. Man bör ej heller
låsa sig i formerna eller underlåta
att pröva uppslag som kunna komma
från olika håll. Det är ju egentligen fråga
om att undersöka möjligheterna till
samarbete i handling. Det är därför väsentligt
att resonemangen få fortsätta i
en anda av god vilja och gemensam önskan
att komma till praktiska resultat.
Därom tror jag att vi äro överens.

Från dansk sida har ett förslag om vidgad
parlamentarisk bas för överläggningarna
framkommit. Jag måste säga att jag
i regel icke har stora förhoppningar på
de praktiska resultaten av stora församlingars
arbete med sådana frågor, som
här skulle behandlas. Däremot instämmer
jag helt i uppfattningen att kontakterna
mellan oss i Skandinavien icke
böra inskränkas till regeringskontakter.
Alla demokratiska och mot de skandinaviska
ländernas frihet lojala meningsriktningar
borde få tillfälle att dela ansvaret,
borde beredas möjlighet till överläggningar
i former, som ge möjlighet
till praktiska resultat och, herr talman,
skapa en bred bas för samförståndssträvandena.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
I utrikesutskottets nu föreliggande
uttalande kan ingen tvekan spåras om
Sveriges anslutning till organisationen
för ekonomisk återuppbyggnad. Uttalandet
innehåller tvärtom en oförbehållsam
och enig deklaration: Sverige behöver
icke, bör icke och kan icke vägra sin anslutning.

För min del uttalar jag mitt oförbehållsamma
gillande av denna utskottets
ståndpunkt. Jag finner den vara naturlig,
även om man måhända därur skulle
utläsa betydelsen av ett politiskt närmande
till västerns demokratier. Det är enligt
min mening uppenbart att ekonomiska
problem av den art, som det här
är fråga om, under nuvarande förhållanden
ej kunna hållas utanför politikens
gränsmärken. Men den är naturlig framför
allt därför att ett sådant samarbete
på ett så avgörande sätt befrämjar den
ekonomiska återuppbyggnaden inom en
stor del av Europa. En ekonomisk konsolidering
av Västeuropa betyder en förstärkning
av demokratien i världen, och
Sverige har ett uppenbart och stort intresse
av att den demokratiska friheten
blir rotfast ute i världen. Detta utgör den
bästa garantien för att även vår svenska
demokrati kan leva vidare och utvecklas
och att vår frihet kan bevaras. I detta
avseende råder ju en uppenbar ideologisk
gemenskap mellan oss och västerns
folk. Västerlandets demokratier kunna
på grund av hela sin åskådning ej tänkas
göra annat än respektera varandras
frihet och oberoende. Sveriges folk, i
varje fall den övervägande majoriteten,
kan inte föreställa sig någon annan hållbar
grund för mänsklig sammanlevnad
än den som bygger på nationellt oberoende,
frihet och demokrati. I varje fall råder
det bland de demokratiska partierna
i Sverige fullständig enighet om målsättningen
för vårt politiska handlande: en
politik, som syftar till att bevara vår
fred men att om så erfordras med alla
medel försvara vår frihet och vårt oberoende.

De internationella motsättningarna ha
under det senaste året undergått en betydande
skärpning. Utvecklingen kan

konstateras med sorg och bekymmer.
Den har även i högsta grad försvårat
möjligheterna för Förenta Nationerna att
fullfölja sina uppgifter. Jag tror att detta
kan konstateras utan att man samtidigt
behöver ge uttryck åt någon otålighet
över att denna ännu på tröskeln varande
världsorganisation inte har hunnit längre
i fråga om lösandet av sina uppgifter.
Främst karakteriseras utvecklingen av
den uppdelning i olika block, som ägt
rum och som äger rum. Man kan beklaga,
att det är detta förhållande som dominerar
dagens internationella situation
och inte de gemensamma ansträngningarna
att lösa de svåra återuppbyggnadsproblemen
i enighet och samförstånd.
Men vi ha bara att konstatera faktum,
liksom också det ganska naturliga i att
när utvecklingen dock lett fram till en
sådan blockbildning den också har kommit
att omfatta båda sidorna. För den
som i demokratiens uppbyggnad och
bevarande ser den enda vägen till mellanfolklig
fred och till en frihet utan
fruktan framstår det såsom inte blott förklarligt,
utan även försvarligt, att också
bland de demokratiska västmakterna
framträtt en tendens till närmare samverkan
i olika avseenden. Det iir sannerligen
inte någon lockande framtidstanke,
att en stark östeuropeisk maktkoncentration,
vars uppfattning om demokrati
och nationellt oberoende tydligen
är en annan än vår, skulle få bygga
upp en på vår kontinent ensamt dominerande
maktposition.

I ett sådant läge ställs den svenska utrikespolitiken
inför mycket allvarliga
problem. Vårt läge i gränszonen mellan
de båda blockens intressesfärer skapar
helt andra utrikespolitiska förutsättningar
än de som voro rådande under mellankrigstiden.
Risker och möjligheter av
olika slag uppkomma därigenom för vårt
land. Utformningen av eu utrikespolitik,
som avser att bevara freden men också
att trygga frihet och oberoende, måste
därför ske efter noggrant övervägande
av det värdspolitiska lägets olika aspekter.
Ett övervägande av denna art leder,
enligt den uppfattning som företrädes av
det parti, vars talesman jag är, fram till

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

den slutsatsen, att vårt land som hittills
ej bör ikläda sig några militära alliansförpliktelser.
Jag bortser därvid från det
skandinaviska samarbetet, till vilken fråga
jag skall återkomma. Vårt land bör
enligt vår mening föra en sådan politik,
att Sverige såvitt möjligt ej blir ett av
de områden, där militära sammanstötningar
mellan stormakterna särskilt kunna
befaras.

Naturligtvis måste alla bedömanden av
dessa ting utgå från de förutsättningar,
som nu föreligga, och de beräkningar,
som nu förefalla sannolika. Den världspolitiska
utvecklingen kan bli sådan, att
ett dylikt försök att hålla Sverige utanför
den militära riskzonen blir utsiktslöst.
Men i dagens läge och tills vidare synes
man sakna anledning till en sådan pessimistisk
uppfattning. Det är därför berättigat
och av allra största vikt, att den
svenska politiken i nyss angivna grundläggande
avseende fasthåller sin hittillsvarande
riktlinje. Varken Sveriges fred
eller världsfreden skulle gagnas genom
att föra en politik, som grundar sig på
den föreställningen, att Skandinavien redan
från början måste bli indraget i
varje krigisk sammanstötning av större
omfattning.

En dylik svensk utrikespolitik, som
bygger på en strävan att söka hålla vårt
land utanför den mest utsatta militära
riskzonen, borde kunna vinna förståelse
från alla håll. Ingendera stormaktsgruppen
har anledning att finna en sådan
svensk politik vara stridande mot dess
intressen, och detta borde öka utsikterna
att framgångsrikt kunna föra den. Kan
man på ömse håll vara säker på de skandinaviska
folkens bestämda föresats att
inte låta sig dragas med i några aggressiva
företag, minskas uppenbarligen för
envar av dem behovet att militärt kontrollera
denna halvö.

Jag har med avsikt, herr talman, fört
på tal inte bara Sveriges utan även Skandinaviens
intresse av att hålla sitt territorium
utanför kriget. Norge befinner
sig i vissa avseenden i ungefär samma
läge som Sverige, och det är uppenbart
att här föreligger en intressegemenskap
i fråga om möjligheter och åtgärder att

skydda sig mot ett angrepp. Både ur
svensk synpunkt och ur norsk lär försvaret
av det egna landet kunna lättare
ordnas inom ramen för en militär samverkan
dem emellan. Militär sakkunskap
torde vara ganska överens om att efter
en tillfredsställande planläggning försvaret
av den skandinaviska halvön — och
därmed givetvis också av svenskt territorium
— har bättre förutsättningar,
om det sker av båda länderna tillsammans
än om de gå fram var för sig. En
sådan nordisk försvarspolitisk samverkan
torde kunna diskuteras även utifrån
olika utrikespolitiska målsättningar på
längre sikt.

Det framstår mot denna bakgrund såsom
naturligt, att Sverige och Norge,
oberoende av olika utrikespolitiska överväganden
i övrigt, läte militära experter
undersöka hur denna militära samverkan
bäst kan ordnas i händelse ett angrepp
skulle riktas mot båda länderna.
Naturligtvis måste mera långtgående militära
överenskommelser av generellt slag
förutsätta en viss enhetlighet i den
svensk-norska utrikespolitiken, men det
vore inte befogat, om man på svensk sida
såsom villkor för dessa militära konferensers
upptagande skulle kräva norsk
anslutning till en viss utrikespolitisk
linje.

En annan sak är som sagt att sedan
utredningarna slutförts de viktiga överenskommelserna
måste förutsätta mer
eller mindre långtgående överensstämmelser
i fråga om den svenska och den
norska utrikespolitiken. Då utredningarna
skulle syfta till alt klargöra förutsättningarna
för sådana överenskommelser
och därför kunna komma till utförande
utan att i och för sig binda någondera
parten, är det också naturligt att undersökningarna
tills vidare begränsas till att
omfatta handlingsalternativ, som inte stå
i direkt strid med någotdera landets nuvarande
utrikespolitik.

I den mån dylika militära konversationer
komma till stånd, är det önskvärt,
att de kunna äga rum även under dansk
medverkan, ehuru det är uppenbart att
förutsättningarna för långtgående överenskommelser
av geografiska skäl äro

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

färre beträffande Sverige och Danmark
än i fråga om de två staterna på den
skandinaviska halvön. Åtskilligt bör emellertid
vara av gemensamt intresse och
kunna bli till gemensam båtnad. En viss
standardisering av vapenutrustningen
exempelvis och andra dylika frågor tillhöra
de spörsmål av ingalunda oviktig
natur, som med fördel kunna diskuteras
såsom led i en samverkan, vilken sträcker
sig även till Danmark. Om man på
sina håll kommer att med ogillande möta
dylika tendenser till ett skandinaviskt
samarbete, bör det ju inte i och för sig
få ha någon inverkan på Sveriges hållning.

Jag skulle till sist, herr talman, vilja
ytterligare understryka den enighet, som
uppenbarligen råder mellan de demokratiska
partierna i fråga om den svenska
utrikespolitikens huvudlinjer. Enligt
min mening kan i nuvarande läge ingenting
vara gagneligare än att man utåt
fasthåller vid denna enighet. Jag har
svårt att förstå vissa försök att nedvärdera
denna enighet eller att ge den ett
oriktigt innehåll. När man från svensk
sida avböjer tanken på militära alliansförpliktelser
utanför Skandinavien och i
stället inriktar sig på en strävan att hålla
Skandinavien utanför militära konflikter,
grundar sig ett sådant ställningstagande
inte på någon »sinnelagets neutralitet»,
i motsättningen mellan demokratiens
och frihetens krafter å ena sidan
och diktaturens å den andra. En sådan
uttolkning är enligt min mening inte
blott stridande mot det svenska folkets
verkliga inställning, utan kan också ge
anledning till onödiga missförstånd.

Skälen till den alliansfria utrikespolitik,
som vi för vår del anslutit oss till,
äro helt andra. Vi anse oss på den vägen
ha större möjligheter att bevara vår fred
och trygga vår frihet, att gagna fredens
och frihetens sak. Vår fasta vilja att inom
den ram, som nuläget giver, medverka
till en ekonomisk återuppbyggnad och
stabilisering i världen får ett uttryck
i den anslutning till organisationen för
ekonomiskt samarbete, som utrikesutskottet
för sin del enhälligt tillstyrkt i

sitt utlåtande, till vilket jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman! I
det utlåtande av utrikesutskottet, som
nu ligger på kammarens bord, har utskottet
enhälligt tillstyrkt, att Sverige
slutligt godkänner ett omfattande och
betydelsefullt avtal om europeiskt ekonomiskt
samarbete. Genom detta avtal
skapas en ny internationell organisation
med säte i Paris. Såsom utskottet
anmärker, hade vi knappast från början
tänkt oss, att en så vidlyftig apparat
skulle bli nödvändig. Men om man gör
riktigt klart för sig uppgifternas utomordentliga
omfattning, framstår betydelsen
av en adekvat organisation för
deras bemästrande.

Vi ha här ett försök till en internationell
planekonomi i väldig skala såsom
en utväg att komma ut ur ett krisläge.
Medlemsstaterna skola — heter
det i art. 3 — inom organisationens ram
samt så ofta och i den utsträckning,
som må befinnas nödvändigt, utarbeta
allmänna program för produktionen
och utbytet av varor och tjänster. Medlemsstaterna
skola också, enligt art. 8,
i största möjliga utsträckning och på
bästa sätt utnyttja tillgänglig arbetskraft.
De skola eftersträva att skapa full
sysselsättning. Konventionen innehåller
talrika uttryck för nödvändigheten av
samarbete mellan medlemsstaterna inbördes.
Ett gemensamt återuppbyggnadsprogram
skall utarbetas och genomföras.
Syftet med programmet skall vara
att snarast möjligt uppnå och upprätthålla
en tillfredsställande ekonomisk
aktivitet utan särskild hjälp utifrån.

I detta syfte skall programmet, enligt
art. 1, taga särskild hänsyn till
medlemsstaternas behov att i största
möjliga utsträckning utveckla exporten
till icke deltagande länder. Någon ekonomisk
slutenhet är det alltså inte fråga
om.

När de svenska statsmakterna nu gå
att besluta Sveriges inträde i Paris -

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

organisationen, är det i känslan av att
ett effektivt samarbete är en absolut
nödvändighet för vinnande av jämvikt
i medlemsstaternas ekonomi och för
successivt återställande av välstånd och
ekonomisk trygghet. Vi hälsa med tillförsikt
begynnandet av detta samarbete
och vi hysa förhoppningen, att den nya
organisationen skall visa sig utgöra en
ändamålsenlig och stabil grundval för
en samordning av återuppbyggnadspolitiken.
Själva ryggraden i organisationen
är tills vidare den storstilade amerikanska
hjälpen. Liksom Förenta staterna
under kriget lämnade enorma bidrag
till de angripna ländernas räddande
och under de första efterkrigsåren
utövade en jättelik välgörenhet i stora
delar av den förödda världen, på samma
sätt erbjuder den amerikanska
världsmakten nu sina oumbärliga tjänster
för att rädda en rad europeiska folk
från ekonomiskt och därmed också socialt
och politiskt kaos.

Den nya organisationen omfattar 16
stater jämte de västtyska ockupationszonerna,
d. v. s. den franska zonen och
den sammanslagna engelsk-amerikanska
»Bizonien». Förenta staterna är icke
medlem annat än indirekt såsom medförvaltare
av Bizonien. Men det förutsättes
självfallet ett intimt samarbete
mellan organisationen och Förenta staterna
för genomförande av återuppbyggnadsprogrammet.

För att kunna någorlunda snabbt fylla
sina omfattande uppgifter har den
nya organisationen redan konstituerat
eller är i färd med att tillsätta en rad
av tekniska kommittéer, vari varje medlemsstat,
som är intresserad i respektive
kommittéers uppgifter, har rätt att vara
representerad. I detta sammanhang
vill jag nämna, att den studiegrupp,
som bildades förra året i marginalen av
Pariskonferensen för utredning av problemet
om en eller flera tullunioner i
Europa, har fullföljt sitt arbete och inrättat
ett särskilt utredningskansli i
Bryssel. Sverige och Norge, som tidigare
voro representerade endast genom
observatörer, ha numera accepterat
medlemskap i denna studiegrupp. Det

befanns önskvärt att genom fullständigt
medlemskap underlätta kontakten mellan
denna europeiska studiegrupp och
den delegation, som är sysselsatt med
frågor rörande ekonomiskt samarbete
mellan de skandinaviska länderna. En
underkommitté, tillsatt av den europeiska
studiegruppen, har tagit itu med
en vittutseende undersökning rörande
de ekonomiska verkningarna av en tullunion
mellan de deltagande länderna.
Det är sannolikt, att denna undersökning
skall bli till direkt nytta för den
skandinaviska delegationens arbeten. I
övrigt har den skandinaviska delegationen
huvudsakligen sysselsatt sig med
förarbeten av tullpolitisk och tullteknisk
natur.

Sverige har som bekant deltagit i
samarbetet angående Marshall-planen
ända från början. Sedan den nya organisationen
preliminärt trätt i funktion,
har Sverige invalts i det verkställande
utskottet för första året och därmed
fått en ansvarsfull uppgift. Det har
varit regeringens önskan, att vi skulle
kunna aktivt medverka till så gynnsamma
resultat som möjligt av samarbetet,
och vi ha därför delegerat ett par av
den svenska förvaltningens bästa krafter
till detta arbete.

Enligt bestämmelserna för den amerikanska
hjälpen, fastställda i den för
ändamålen av kongressen antagna lagen,
skall dessutom Förenta staternas
regering sluta ett särskilt avtal med
envar av medlemsstaterna angående de
allmänna förutsättningarna för delaktighet
i hjälpen. Därvid märkes, att såsom
hjälp betraktas i vissa hänseenden
inte bara finansiell hjälp i form av
gåvor eller krediter, utan också förvärvande
av varor mot kontant betalning
i sådana fall, då knapphet råder på varorna
i fråga och avståendet av dem
därför kan betyda en särskild förmån
för mottagarlandet och en uppoffring
för USA. Förhandlingar om sådana tvåsidiga
avtal ha förts sedan några veckor
tillbaka. På det hela taget äro de
avtalsförslag, som från amerikansk sida
tillställts var och en av medlemsstaterna,
av identiskt innehåll. Det hade

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

givetvis varit önskvärt, om en proposition
angående godkännande av ett dylikt
avtal mellan Sverige och USA hade
förelegat till behandling redan nu.
Emellertid har det inte varit möjligt
att slutföra dessa förhandlingar så tidigt.
Så snart de avslutats, kommer resultatet
att underställas riksdagen genom
proposition. En förlängning av
riksdagssessionen med ett par veckor
har nödvändiggjorts för att avtalet skall
kunna snarast prövas.

Bildandet av Parisorganisationen och
Sveriges anslutning till denna är för
vårt lands vidkommande den viktigaste
händelsen på det utrikespolitiska området
sedan riksdagens debatt den 4
februari av utrikes- och handelspolitiken.
I ingressen till konventionen ha
de avtalsslutande parterna uttalat som
sin uppfattning, att sunda ekonomiska
förhållanden i Europa utgöra en nödvändig
förutsättning för att förverkliga
FN:s ändamål, bevara individens
frihet och öka det allmänna välståndet,
samt att sådana förhållanden bidraga
till upprätthållandet av freden.
Därmed är också antytt, vari den politiska
betydelsen av denna konvention
framför allt är att söka. Att svåra ekonomiska
rubbningar i folkens dagliga
liv lätt medföra politisk oro och internationella
friktioner är en alldaglig sanning.
Åtgärder, som bidra till att höja
levnadsstandarden hos den stora massan
av människor i de olika länderna,
att minska riskerna för en omfattande
arbetslöshet, att upprätthålla ekonomisk
balans och ett stabilt penningvärde, dylika
åtgärder äro ägnade att också underlätta
fredens bevarande. De stater,
som sammanslutit sig till organisationen
för europeiskt ekonomiskt samarbete,
ha gjort detta, såvitt jag förstår,
i den övertygelsen att de därmed främja
freden mera effektivt än kanske är möjligt
på någon annan väg.

På det rent politiska planet ha för
Sveriges del de allmänna riktlinjerna
för vår utrikespolitik förblivit desamma
som tidigare. Detta är helt naturligt.
Sverige har all anledning att söka följa
en konstant utrikespolitik. Både vårt

geografiska läge, våra traditioner och
intresset av ostörda förbindelser med
främmande makter bjuder oss att i utrikespolitiken
vara följdriktiga och undvika
nervösa kastningar. Jag är medveten
om att här och var en sådan tankegång
stämplas som doktrinär och att
häftiga svängningar upphöjas till heder
och värdighet av ett vaksamt följande av
det internationella lägets förändringar.
Men det är med tillfredsställelse jag
konstaterar, att inom riksdagen funnits
föga gehör för tvära kastningar inom
vår utrikespolitik. Det uttalande, som
gjordes för en vecka sedan i motiveringen
för beslutet om försvarsanslagen, bekräftar
den svenska riksdagens fasthållande
vid de riktlinjer, som tidigare
vunnit allmän anslutning. Regering och
riksdag önska alltjämt inte genom förhandsengagemang
avhända vårt land
rätt och möjlighet att stå utanför ett
nytt krig.

.lag tillät mig under försvarsdebatten
i första kammaren det påståendet, att
det för de smärre staterna i allmänhet
är mest tilltalande att, när det gäller
storpolitiskt samarbete på det internationella
planet, utöva detta i de former
och med de möjligheter till aktiv medverkan
och inflytande, som erbjudas i
en internationell organisation av universell
karaktär. Detta är i varje fall en
naturlig tankegång för Sverige och för
åtskilliga andra stater, som helst önska
slippa bli inblandade i alla slags internationella
konflikter, utan möjlighet till
eget inflytande och ändå nödgade att
ta alla konsekvenser av andra makters
politik. Inom en allmän internationell
organisation blir läget ett annat. Den
är inte tillkommen såsom ett förbund
till skydd mot någon viss makt eller
grupp av makter. Den innesluter alla.
Organisationen arbetar enligt i stadgarna
fastställda metoder och riktlinjer,
och varje medlem har rätt att göra gällande
sin mening och delta i avgöranden.
Medlemmarnas ansvar är begränsat
både genom möjligheten att tillkännage
sin ståndpunkt och verka för den
och genom de preciserade reglerna om
medlemsstaternas förpliktelser.

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

Jag framhöll också i den förra debatten
att, när den internationella organisationen
inte fungerar med tillräcklig
effektivitet, andra utvägar kunna te sig
nödvändiga för somliga stater. Det är
en gammal erfarenhet att, när ett omfattande
krig grundligt rubbat maktbalansen
i världen, en ny jämviktspolitik
snart nog kristalliserar ut sig. Det har
visserligen varit en utbredd förhoppning
både efter det första världskrigets
slut och nu efter det andra världskriget,
att jämviktspolitiken skulle ha sett
sina bästa dagar och ersättas genom
den nybildade internationella organisationens
planmässiga och solidariska politik.
Men dessa förhoppningar ha hittills
inte gått i uppfyllelse. Jämviktspolitikens
idé dyker då ofelbart upp igen
såsom erbjudande en åtminstone provisorisk
lösning i ett labilt internationellt
läge. Det är tendensen att åstadkomma
en jämvikt, som nu i hög grad och med
allt fog gör sig gällande i internationell
politik, östblocket har genom sina egna
rustningar och genom ett vidlyftigt nät
av försvarspakter skapat ett militärsystem
av stor utbredning och styrka.
Amerikas förenta stater, å sin sida, ha
förstärkt västblockets maktställning dels
genom egen upprustning, dels på politisk
väg, varvid särskild vikt måste tillläggas
den av senaten nyligen antagna
s. k. Vandenberg-resolutionen med dess
betygade intresse för och uppmuntran
av de västeuropeiska ländernas inbördes
samverkan på försvarets område och
dess uttalande om stöd åt sådana gruppbildningar.
I Västeuropa utgör Brysselpakten
ett påtagligt uttryck för den
nämnda tendensen att skapa ett jämviktsläge.

I en svensk tidning skrevs häromdagen,
att jag genom mina uttalanden under
debatten den 4 februari förkunnade
mitt misshag med Bevinplanen och detta
till på köpet i föga diplomatiska ordalag.
Påståendet är naturligtvis grovt felaktigt.
Svenska regeringens ställningstagande
till militära engagemang med en
stormaktsgrupp var ingenting nytt. Det
var en upprepning av vad som sagts
mångfaldiga gånger och utgjorde följ -

aktligen icke något uttryck för kritik av
den s. k. Bevinplanen. Vad som hittills
förverkligats av denna plan är den nyssnämnda
Brvsselpakten mellan England,
Frankrike och Benelux-länderna. Genom
denna pakt ha de fördragsslutande länderna
sökt koordinera sin politik, sitt
försvar och i viss utsträckning också
sin ekonomi. Det är en union, som vi
önska all möjlig framgång i sina konsolideringssträvanden.
Vi ha här i landet
full förståelse och sympati för att varje
nation söker lösa sitt säkerhetsproblem
från sina egna förutsättningar och med
beaktande av sina egna förhållanden.

Jag kommer härefter in på frågan om
de skandinaviska ländernas inbördes
samverkan på försvarets område. Jag
har redan uttalat mig i denna fråga häromdagen
och kan därför fatta mig ganska
kort.

Sedan den svensk-norska unionens
upplösning har frågan om försvarsförbund
mellan Sverige och Norge inte på
allvar varit aktuell förr än i dessa dagar.
Tanken på ett skandinaviskt försvarsförbund
har dock dykt upp i den offentliga
diskussionen då och då. Men i intet av
våra länder har det funnits någon allmännare
resonans härför. Med hänsyn
till den överensstämmande utrikespolitik
som de tre länderna sedan lång tid tillbaka
fört borde en viktig förutsättning
för det militära samarbetet ha funnits.
Spörsmålet om försvarets samordning
eller ett mera partiellt samarbete på detta
område ansågs dock alltid falla utanför
programmet för internordisk samverkan.
Utan att gå närmare in på orsakerna
härtill kan jag väl våga det påståendet,
att ett av skälen var våra folks önskan
att ha fullt fria händer i vad gällde
försvarspolitiken. Vissa olikheter i den
allmänna synen på försvarsfrågan funnos
ju också. Vi voro eniga om att i händelse
av krig neutraliteten borde upprätthållas,
och vi ha samarbetat vid utformandet
av neutralitetsregler, huvudsakligen
avseende sjö- och luftkrigets
neutralitetskränkningar. Efter tillkomsten
av Nationernas förbund voro dessa
regler ämnade att tillämpas i sådana
fall, då förbundet inte fungerade eller

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

då eljest neutralitet var förenlig med
förbundsakten. Så långt som till ett gemensamt
neutralitetsförsvar sträckte sig
inte önskningarna eller förhoppningarna.

Problemet om en interskandinavisk
försvarssamverkan kan ställas i två olika
sammanhang. Sålunda kan en samverkan
tänkas som ett led i ett internationellt
trygghetssystem, uppburet av en allmän
internationell organisation. I ett sådant
sammanhang kunde de skandinaviska
länderna bilda en regional grupp inom
det gemensamma förbundet och i första
hand organisera försvaret inom denna
grupp. För min del har jag tidigare trott
att det så ställda problemet skulle nödvändigtvis
aktualiseras när en gång våra
länder finge mottaga en anmodan om att
sluta avtal med FN:s säkerhetsråd om
tillhandahållande av militära styrkor,
enligt vad som föreskrives i art. 43 av
stadgan. Men ett internationellt säkerhetssystem
har inte kunnat byggas upp.
Några avtal av den art, varom art. 43 talar,
ha inte förberetts och hela systemet
har på grund av de rådande motsättningarna
inom FN hittills stannat på
papperet.

Det är sålunda inte i detta sammanhang
som ett skandinaviskt försvarssamarbete
i dagens läge påkallar uppmärksamhet.
Den fråga som nu aktualiserats
är huruvida våra länder kunna till ömsesidigt
gagn samordna sina militära resurser
för att stå starkare i en anarkisk
värld, där ännu inte ett internationellt
säkerhetssystem i verklig mening kunnat
åstadkommas. Under tidigare debatter
i Sverige har åtskillig skepsis kommit
till uttryck rörande möjligheten att
åstadkomma ett dylikt försvarsförbund
och rörande utsikterna till att det skulle
bli tillräckligt hållbart och starkt. EU
försvarsförbunds styrka är beroende av
att det uppbäres av ett medvetet gemensamt
intresse. Ifall intressena under trycket
av ändrade förhållanden gå i sär,
kan förbundet lätt nog brista. Utvecklingen
kan också ta en motsatt riktning.
Genom inträffade händelser kunna de
deltagande länderna svetsas samman till
en starkare enhet än vad som kunde
väntas vid försvarsförbundets tillkomst.

Den diskussion som förts i denna fråga
nu och tidigare har haft karaktären
av ganska lösa funderingar. Någon verklig
undersökning och bearbetning av de
militärtekniska sidorna av spörsmålet
har knappast företagits. Vitt skilda meningar
ha kommit till uttryck angående
den militära effekten av ett försvarsförbund
för Sveriges del. En ingående undersökning
och prövning av hithörande
frågor skulle kunna ge ett bättre underlag
för ett senare politiskt bedömande
av hela problemet.

Från dessa utgångspunkter föreföll det
svenska regeringen att, med hänsyn till
den ökade internationella spänningen, en
gemensam skandinavisk utredning av de
antydda militärtekniska spörsmålen vore
önskvärd, utan avvaktan på det framtida
läge då uppbyggandet av ett internationellt
trygghetssystem eventuellt skulle
aktualisera en skandinavisk samverkan.
Vi tänkte oss att man skulle förfara enligt
samma metod som användes vid
upptagandet av frågor om ekonomisk
samverkan. På andra håll i världen går
man ibland tillväga på ett annat sätt.
Man börjar t. ex. med att ingå ett avtal
om en tullunion för att därmed få principen
fastslagen. Efteråt tar man itu med
undersökning av de talrika praktiska
tillämpningsfrågor som uppstå och söker
successivt lösa dem. Med denna metod
vinner man den psykologiska effekten
av att unionen omedelbart kommit till
stånd. Något liknande gäller bildandet
av försvarsförbund. Man kan börja med
att proklamera förbundet i en principöverenskommelse
och uppskjuta frågorna
om innebörden därav till efterföljande
överenskommelser. För oss ligger den
motsatta metoden närmare till hands och
stämmer mera med vårt betänksamma
kynne. Vi önska helst från början veta
exakt vad vi ge oss in på. Vi vilja gärna
pröva olika möjligheter och inte undanskjuta
tanken på partiella lösningar. Problemet
är för oss inte en fråga på kort
sikt utan vi se det som ett led i ett konstant
fortgående skandinaviskt samarbete.

När regeringen i slutet av april rådfrågade
utrikesnämnden i saken, restes

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

inga invändningar mot att ett förberedande
resonemang upptogs med de norska
och danska regeringarna såsom jag
redan tidigare har meddelat i denna
kammare. Igångsättandet av en utredning
är visserligen i och för sig ingen
bindande handling, men det är givet att
ett svenskt initiativ på detta område förutsätter
en önskan och förhoppning om
ett positivt resultat. Jag har som sagt redan
tidigare meddelat kammaren angående
dessa förhandlingar och att vi ha
gått till dem i tanke på att åstadkomma
en dylik gemensam utredning om hur
vi bäst kunna militärt försvara vår
frihet och självständighet, under antagande
tillika, att vi eftersträva att hålla
oss utanför en konflikt. Detta skulle alltså
vara mandatet för utredningen. Däremot
har det inte varit vår avsikt att
utredningens igångsättande skulle i och
för sig låsa fast de deltagande länderna
vid en viss utrikespolitisk linje. Först
när den tilltänkta utredningens resultat
föreligger, kan vartdera landet bedöma
fördelar och nackdelar av en samordning
på detta område och ta ståndpunkt i
sak. Till dess skulle alltså en avvaktande
hållning intagas. Diskussionerna om dessa
frågor fortsätta.

Under överläggningar med våra danska
och norska kolleger har ibland sagts
att »neutralitet» är ett svårsmält ord i
deras länder. Och det är utan tvivel så
att en nedvärdering av detta begrepp
kan konstateras lite varstans i världen.
Ordet i och för sig uttrycker ju endast
det faktum, att en stat militärt håller sig
utanför en pågående konflikt och därvid
tillämpar vissa erkända folkrättsliga regler,
som främst avse skydd mot kränkningar
av territoriet. Det är sålunda ett
alldeles färglöst ord. Men vad som ter
sig hårdsmält på många håll är den politik,
som går ut på att bevara neutraliteten.

Det är många olika faktorer, som ha
bidragit till att neutralitetsidén blivit så
omstridd. Sömliga reagera därför att de
felaktigt lägga in däri en allmän ljumliet
i inställningen till de internationella
händelserna. Andra tänka på misslyckade
försök att hävda en korrekt neutra -

litet i kritiska situationer. Andra åter
hänvisa till de många fall, då en neutral
stat blivit angripen trots sin neutralitetsvilja
och inte haft tillräckliga krafter
att försvara sig. Somliga erinra sig att
neutraliteten varit en »icke krigförandes»
metod att skaffa sig extra fördelar
från de krigförande. Slutligen finns det
de som anse att det är varje folks plikt
att ställa upp på en frontlinje och därmed
på förhand välja sida i en kommande
eventuell kamp, som antages i lika
grad komma att gälla alla nationers
framtid. De ogilla därför såsom desertering
att somliga stater förklara sig
avböja att inmönstras.

Men vi äro inte färdiga med neutraliten
därför att den reser många problem
och inte kan överblickas till alla sina
konsekvenser. Kritiken mot de avsteg
från den strikta neutraliteten, som under
det sista kriget gjordes i Sverige,
drunknar i tillfredsställelsen över att freden
kunde vidmakthållas, att vi inte
blevo ett ockuperat land och inte ett basområde
för den tyska krigsmakten.

Om neutralitetspolitiken under en
framtida konflikt lyckas, ha vi utan att
indragas i kriget åstadkommit det maximum
av insats, som mindre stater över
huvud kunna göra, nämligen att hålla
sitt eget territorium fritt. Misslyckas vi,
så ha vi i varje fall inte förspillt någon
möjlighet. I en så dynamisk epok som
den nuvarande kan ingen trygghet vinnas
vare sig på den ena eller andra vägen.
Men otryggheten kännes större om
vi helt plötsligt växla spår och köra in
på alldeles nya vägar.

Det förekommer också en annan uppskattning
av neutraliteten än den jag
nyss givit några prov på, och jag väljer
ett exempel för dagen. I en hyllningsartikel
i Times häromdagen, ägnad åt
100-årsminnet av den schweiziska konstitutionen,
har författaren uttalat om
den schweiziska neutraliteten att den är
för Schweiz en vital fråga. »Armén som
hålles i beredskap för varje trängande
fara har givit den abstrakta neutralitetsprincipen
en politisk giltighet. Denna
politik har bevisat sitt värde . .. Schweiz
har betraktat sin neutralitet inte endast

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

som sin rätt utan också som sin plikt.
Landet betraktar sina transalpina vägar
och järnvägar som anförtrodd egendom
att försvaras mot alla angripare. På samma
gång är nationen ovillig att offra
denna tillgång genom att alliera sig med
någon ny ordning, grundad på den väpnade
kraften hos någon grupp av makter.
» —- En liknande tankegång har nyligen
kommit till uttryck i ett uttalande
av den schweiziske utrikesministern, vilket
jag anförde under den förra debatten
i denna kammare.

Neutralitetspolitiken är alltså föremål
för skilda värderingar. På många håll
ser man med ogillande att smärre stater
som Sverige uppställer den som program.
Det är också klart att en starkare makt
kan ha större utsikter att fullfölja ett
neutralitetsprogram än en svagare stat.
Men tiderna växla och de internationella
konstellationerna med dem. Det kan
i en framtid bli långt flera stater som
samla sig om en politik, sådan vi tänka
oss den för Sveriges del, och det finns
redan nu stora territorier i världen som
inte kunna inräknas i några bestående
»block».

De skandinaviska folken komma att
ta ställning till frågan om militär samverkan
i enlighet med sitt bedömande
av vad som är riktigt och klokt för resp.
länder. Under de överläggningar som
förts ha naturligtvis inga försök gjorts
att öva påtryckning på eller ens att övertala
varandra att följa en viss politik.
Vad Sverige beträffar önskar det svenska
folket ta ansvar för vårt eget lands
politik men vi ta inte ansvaret för något
annat lands utrikes- eller försvarspolitik.
Det skandinaviska samarbetet karaktäriseras
av att fria och jämbördiga folk
eftersträva det mått av samverkan som
de samtliga finna nyttigt och lämpligt
och motsvarande en allmän opinion
inom sina länder. All tanke på att öva
påtryckning är oss fullständigt främmande.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Den debatt
som hittills förts har visat en mycket
rörande enighet mellan olika partier,
som här uppträtt, och regeringen. Jag

måste emellertid anmäla, att jag inte kan
ansluta mig till denna eniga kör.

I en partimotion har från kommunistiskt
håll föreslagits, att riksdagen borde
uppskjuta ställningstagandet i fråga
om anslutningen till den europeiska Marshallorganisationen
till dess riksdagen
får möjlighet att ta ställning till den signalerade
propositionen om den bilaterala
överenskommelsen med Förenta staterna.
Vi ha den meningen, att denna
överenskommelse med Amerika är den
primära frågan i detta sammanhang. Vi
anse att det är en minst sagt egendomlig
behandlingsform, att riksdagen skall
ta ställning i detta för vårt land så betydelsefulla
utrikespolitiska problem, innan
allt sakmaterial föreligger på bordet,
och detta så mycket mer som riksdagens
ställningstagande till den fråga, som i
dag föreligger, anses bli prejudicerande
för ställningstagandet till den bilaterala
överenskommelsen med Amerikas förenta
stater.

Härtill kommer också att riksdagen enligt
det utlåtande som föreligger och enligt
det innehåll, som är stadgat för den
nya organisationen, skall uttala sig för
den s. k. Havanastadgan rörande den internationella
handeln, utan att denna
stadga ännu har förelagts riksdagen till
prövning.

Det är dessa skäl, som ha varit avgörande
för vårt yrkande om att man skall
uppskjuta behandlingen till dess att allt
sakmaterial föreligger. Detta har emellertid
i utrikesutskottet avfärdats med
den i och för sig intressanta upplysningen,
att ett uppskov med behandlingen
vore »olägligt», om det »kunde föranleda
det missförståndet, att tvekan förefunnes
angående fullföljandet av vår politik
på det europeiska återuppbyggnadsområdet».

Inför denna argumentation måste man
ovillkorligen ställa frågan: hos vilken
makt eller hos vilka makter är det som
utrikesutskottet befarar att »missförstånd»
skall uppstå, om vi uppskjuta
frågans behandling? Vidare vill jag fråga:
vilka konsekvenser för landet är det
som utrikesutskottet befarar, om riksdagen
inte rusar iväg just i dag och fat -

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

tar beslut, vilkas egentliga räckvidd vi
ännu inte äro i stånd att helt överblicka?

Det skulle vara både intressant och
för oss av betydelse att få litet närmare
upplysningar på dessa punkter. Ja, det
vore betydelsefullt icke minst därför, att
när man läser utskottets utlåtande så får
man på vissa punkter lätt en obehaglig
påminnelse om vissa företeelser i utrikespolitiken,
som förekommo på 1930-talet. Även då hörde det till »god ton»
att så handla på det utrikespolitiska området,
att inga »missförstånd» yppade
sig med en viss främmande makt. Måhända
är situationen delvis densamma
i dag, endast med den skillnaden, att det
nu är en annan makt än på 1930-talet,
som rynkar ögonbrynen och försöker
kalla oss till ordningen, om vi inte uppföra
oss enligt mer eller mindre bestämt
uttryckta önskemål.

Vad är det nu som det här i verkligheten
gäller? Ja, det är såsom tidigare
sagts här i diskussionen av hans excellens
herr utrikesministern så, att det gäller
Sveriges officiella ställning till den
amerikanska Marshallplanen. Den europeiska
organisation, som regeringen och
utrikesutskottet föreslå att Sverige skall
ansluta sig till, omfattar de 16 Marshalländerna
i Europa — eller kanske vi nu
få säga de 17 Marshalländerna, sedan
Tysklands delning tycks vara ett faktum
och de västra ockupationszonerna upptagits
som ett av de viktigaste områdena
för den så kallade Marshallhjälpen.

Här är det alltså fråga om landets anslutning
till en organisation, tillkommen
på amerikanskt initiativ och med uppgift
att i praktiken omsätta den amerikanska
politiken i Europa. Om det endast,
vilket ofta göres gällande i den allmänna
propagandan, vore fråga om att
mottaga och förmedla ekonomisk hjälp
från Förenta staterna till de krigshärjade
länderna i Europa, skulle väl ingen
förnuftig människa ha någonting att invända.
Men nu är det emellertid inte
detta, som det i första hand gäller. Marshallplanen
har långt gående politiska
syftemål, och den organisation, till vilken
vårt land nu står i begrepp alt ansluta
sig, är avsedd att bli det verktyg,

med hjälp av vilket Marshallpolitiken
skall genomföras i Europa.

Även utrikesutskottet erkänner ju att
Marshallorganisationen »erhållit en omfattning
och räckvidd, som knappast
kunde förutses vid det första ställningstagandet
till Pariskonferensen», samt
vidare, att den »innesluter åtskilliga bestämmelser,
som icke i och för sig synas
påkallade av Sveriges medverkan i återuppbyggnadsarbetet».

Jag tror att detta konstaterande utan
tvekan har verkligt fog för sig, ty de
uppgifter, som organisationen har enligt
sin stadga — eller, som man kanske
hellre kan säga, de uppgifter, som organisationens
uppdragsgivare ålägga densamma
— äro verkligen omfattande
och ställa på spel den natonella suveräniteten
hos varje land, som ansluter sig.

Vad skall denna organisation syfta till ?
Jo, den skall enligt stadgarna utarbeta
allmänna program för produktionen i
de enskilda länderna, den skall syssla
med ekonomiska och finansiella förbindelser
länderna emellan. Den skall verka
för att sänka tullar, den skall verka
för att upprätta stabilitet hos den egna
valutan och i de inre finansiella förhållandena,
den skall kontrollera alt växelkurserna
äro väl avvägda och den skall
upprätta granskningssvstem för att
kontrollera medlemmarnas »nationella
tillgångar» och Marshallhjälpens användning.
Slutligen och icke minst viktigt
skall organisationen »lämna Förenta staternas
regering hjälp och upplysningar
i vad angår det europeiska återuppbyggnadsprogrammet».

Organisationen har således väldiga
uPPgifter och den är inte alls så oskyldig
som man i den allmänna propagandan
vill framställa den. I verkligheten
är det fråga om att bygga upp en jättelik
kontrollapparat, som skall stå till förfogande
framför allt, det vågar jag hävda,
för den amerikanska storfinansen
och som, när den en gång kommer i
funktion, gör att de enskilda ländernas
handlingsfrihet och nationella oberoende
bli kringskurna på ett ödesdigert sätt.

Utöver den kontrollapparat som organisationen
själv skall skaffa, skall För -

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

enta staterna vid sidan om och över organisationen
även ha sin egen kontrollapparat.
En av Amerikas främsta monopolkapitalister,
Paul Hoffman, har redan
anförtrotts uppdraget att vara överkontrollör
för Marshalländerna och han
skall ha en egen kontrollapparat i varje
land, som Förenta staterna behagar utse
som objekt för sin hjälpverksamhet. Att
den amerikanska insatsen inte kan betraktas
som välgörenhet, därom vittna
de uttalanden som Paul Hoffman redan
har gjort. Vid en presskonferens den 14
maj förklarade han således följande: »Så
länge vi sända hjälp, ha vi rätt att skärskåda
mottagarländernas produktionsprogram,
och vi ha för avsikt alt skydda
våra intressen.»

Marshallplanen och den amerikanska
hjälpen till den europeiska återuppbyggnaden
är kanske när allt kommer omkring
inte så storsint och generös som
man i den vanliga propagandan vill göra
gällande.

Vid ett närmare skärskådande av planen
förefaller det i stället som om den
vore en plan för att i första hand hjälpa
Förenta staterna att skaffa detta land
ett dominerande inflytande över de länder,
som ansluta sig till Marshallorganisationen.
Det torde också därför på längre
sikt bli svårt att hävda den satsen, att
Marshallorganisationens uppgifter och
syften äro av enbart ekonomisk natur.

Detta bekräftas också av utrikesutskottet,
men trots det så tillstyrker utskottet
Sveriges anslutning, och det förklarar,
att anslutningen »behöver icke, bör icke
och kan för övrigt icke enligt utskottets
mening vara förenad med några förbehåll».

Vad är det nu för mystisk kraft som
dekreterar dels, som jag tidigare sagt,
att anslutning måste ske nu och omedelbart
och dels att anslutningen varken
behöver, bör eller kan vara förenad med
några förbehåll? Är det måhända de övriga
Marshalländerna i Europa, som ha
sammansvurit sig för att tvinga in Sverige
i organisationen? Eller föreligga
måhända vissa påtryckningar ifrån utomeuropeiskt
håll? Eller är det så att Sverige
som stat har så stora ekonomiska

2 Första kammarens protokoll 1''J''iX. Nr 28.

och politiska fördelar av anslutningen,
att utrikesutskottet anser sig av den anledningen
vara förpliktat att föreslå anslutning? Vilka

konkreta fördelar kunna i så fall
påvisas för Sveriges del? Närmare upplysning
på dessa punkter vore välkommen,
och om den blir positiv och klarläggande
skulle den också verksamt kunna
bidraga till att skingra möjliga missförstånd
här i riksdagen och hos allmänheten
om organisationens uppgifter och
syftemål.

Jag vill naturligtvis gärna förutsätta,
att regeringen och utrikesutskottet, som
utan förbehåll rekommendera anslutning
till Marshallorganisationen, däri se fördelar
för landet, men det är märkligt
att dessa inte närmare preciseras vare
sig i utrikesutskottets utlåtande eller i
utrikesministerns uttalande i propositionen.
I utrikesministerns uttalande heter
det i mycket allmänna ordalag, att »medlemskap
i denna organisation ger betydande
fördelar i form av ökade möjligheter
till samverkan i gemensamt intresse».

Här skulle jag gärna vilja inskjuta ytterligare
en fråga för att få klarhet också
på denna punkt: För vad skall samverkan
ske? Och vilket gemensamt intresse
är det som skall främjas?

Hittills har såvitt man kan se det slag
av samverkan, som Marshallpolitiken eftersträvar,
endast medfört att motsättningarna
i världen ha skärpts och att
Förenta Nationerna, som skulle bli det
gemensamma internationella organet för
samförstånd i världen och fredligt återuppbyggande
på grundval av nationernas
likaberättigande, alltmera skjutes åt
sidan. Resultatet har blivit, att spänningen
ökar och fara föreligger, om de
reaktionära och krigsaktivistiska krafterna
ostörda få driva sitt spel, att vi
snart komma i en situation snarlik den
som rådde under senare delen av 1930-talet. Vi veta alla varthän den utvecklingen
ledde. Jag iir ganska övertygad
om att ingen här i riksdagen vill medverka
i en politik, som skulle föra till
liknande resultat som de vilka ledde
till det andra världskriget. Men om eu

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

sådan utveckling skall förhindras, om
Sverige skall göra sin insats för att
hindra att vi gå emot ett tredje krig, då
gäller det, enligt den mening jag företräder,
att inte vi falla undan för de
krafter i världspolitiken, som vilja skapa
politiska block och därmed driva
världen ut i nya krigiska förvecklingar,
som med all sannolikhet också komma
att föra vårt land ut i frontlinjen.

Det parti som jag här företräder anser,
att den linje för svensk utrikespolitik,
som regeringen deklarerade den 22
oktober 1945 i anslutning till Sveriges
upptagande i Förenta Nationerna, alltjämt
måste vara riktpunkten för våra
utrikespolitiska strävanden. I denna deklaration
uttalades bland annat: »Sveriges
folk måste för sin del såväl på grund
av sina vitala intressen som av ideella
skäl önska att icke någon politisk uppdelning
av staterna i varandra motstående
grupper äger rum. Vi äro villiga
att ansluta oss till en samfälld trygghetsorganisation
och i händelse av en
framtida konflikt avstå från neutraliteten
i den utsträckning organisationens
stadgar det påfordra. Men skulle mot
förmodan inom denna organisation visa
sig en tendens till uppdelning av
stormakterna i två läger, måste vår politik
vara, att inte låta oss drivas in
i en sådan gruppering eller blockbildning.
»

Denna deklaration av den 22 oktober
1945 fick anslutning från alla partier
och den har också varit den officiella
grundvalen för regeringens utrikespolitiska
handlande ända till in på senaste
tiden. Där ta vi ju klart avstånd ifrån
att Sverige skulle låta sig dras in i någon
gruppering eller blockbildning.

Nu förklarade här hans excellens herr
utrikesministern, att Sveriges anslutning
till Marshallorganisationen inte innebar
något avsteg från den tidigare följda utrikespolitiska
linjen. Men om vår utrikespolitiska
linje tidigare har varit att
icke låta oss dras in i några grupperingar
eller blockbildningar, måste jag
fråga: Hur kan man hävda, när vi nu
inträda i denna nya organisation, att det
inte är att inträda i en grupp eller ett

block? Hur kan det förenas med en alliansfri
utrikespolitik? Organisationen är
ju i och för sig och i sig själv redan en
allians av ekonomiskt och av politiskt
tämligen stor räckvidd.

Vi anse att denna nya linje i utrikespolitiken
är en för landet farlig kurs.
Landets engagemang i Marshallorganisationen
kan medföra att Sverige glider
in i ett världsblock, som så småningom
kan bli ett krigsblock, då det är klart
att ledande politiska kretsar i Amerika
förutsätta, att politiska och militära allianser
skola växa fram på basis av
Marshallplanen.

Det kommunistiska partiet vidhåller
den ståndpunkt i utrikespolitiken, som
vi tidigare upprepade gånger ha deklarerat
och som nu senast bekräftats av
vår partikongress i maj månad, som
förklarade: »Vårt land måste bedriva en
demokratisk utrikespolitik och knyta
an till fredskrafterna i världen som är
tillräckligt starka för att avvärja krigshotet
om alla krafter samordnas till försvar
av fredens och nationernas frihet.»
En sådan demokratisk utrikespolitik inom
ramen för Förenta Nationerna anse
vi vara det enda säkra värnet för att
landet inte skall drivas ut i en blockpolitik
med alla de konsekvenser för
freden och den nationella friheten som
den kan komma att medföra.

Ja, herr talman, det är dessa synpunkter
som ligga till grund för det
kommunistiska partiets ställning till frågan
om Sveriges anslutning till Marshallorganisationen.
Vi kunna icke ansluta
oss till utrikesutskottets utlåtande, utan
jag ber att få yrka bifall till den kommunistiska
motionen, vilken såsom första
alternativ innebär återremiss till utskottet
i avvaktan på att allt sakmaterial
i frågan föreligger. Om detta förslag
icke vinner riksdagens bifall, hemställa
vi om avslag på den föreliggande
propositionen.

Herr SANDLER: Herr talman! Det föreligger
nu ett avslagsyrkande, i varje
fall alternativt, och det är i anledning
därav som jag begärt ordet.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

Jag har med ett visst intresse studerat
den kommunistiska motionen i denna
angelägenhet och med samma intresse
lyssnat till herr Öhmans nyss hållna anförande,
närmast ur synpunkten att få
se, huruvida kommunistpartiets uppträdande
här i vårt land skulle komma att
innefatta någon avvikelse från den generallinje
som har fastställts av Kominform.
En sådan där generallinje är ofta
en smal planka över en avgrund, och
att man kan halka på plankan, det ha vi
alldeles nyss sett ett markant exempel
på i Jugoslavien.

Jag konstaterar att herr Öhman i sitt
anförande här skruvat ned oppositionen
emot det föreliggande förslaget, sådan
den kommer till uttryck i motionen, till
betydligt mer modesta ordalag. Vilka
konsekvenser det må hava för den som
skall vandra på den smala plankan, det
kan jag inte förutsäga. Det är obehagligt
att ha en valrörelse på den ena sidan
och Kominform på den andra!

Jag konstaterar, att det i den kommunistiska
motionen och likaså nu med
särskilt understrykande i herr öhmans
anförande verkligen förekom ett par
självständigt komponerade argument.
Det ena gäller sambandet med Havanastadgan,
och det andra gäller sambandet
med det väntade bilaterala avtalet
med Förenta staterna. I båda dessa stycken
kan jag hänvisa till vad utskottet
har haft att säga. Riksdagen kan med
den förklaring utskottet bär givit och
med hänsyn till konventionens innehåll
beträffande Havanastadgan med stort
lugn gå till ett beslut, utan att det behöver
föregripa en kommande behandling
av den frågan.

Vad angår sammanhanget med det bilaterala
avtalet med Förenta staterna så
förhåller det sig ju så — vilket också
utrikesministern nyss sagt — att det är
klart, alt om en proposition i den frågan
hade kunnat föreligga tidigare, så
hade det visst inte funnits någon obenägenhet
hos utskottet att behandla bägge
frågorna i ett sammanhang. Men det har
icke kunnat ske, och det har funnits en
alldeles bestämd obenägenhet hos utskottet
mot ett längre uppskov, som

kunde föranleda missförstånd om vad
meningen var med detta uppskov.

Nu frågade herr Öhman: »Hos vilken
makt eller maktgrupp skulle detta missförstånd
då ha uppstått?» Jag förstod
på hans sätt att framställa frågan, att
det var en mycket, mycket viktig fråga,
och jag vill därför svara på den. Svaret
är mycket, mycket enkelt. Missförstånd
kunde mycket väl uppkomma hos
bägge de maktgrupper som förekomma
i den nutida utrikespolitiken. Och det
är lika viktigt för bägge parternas vidkommande,
att ett sådant missförstånd
icke uppstår.

Men om jag ser på den kommunistiska
motionen i övrigt — frånsett de här
bägge punkterna — så återfinner man
hela arsenalen från Kominforms propaganda
gentemot Marshallplanen. Man
finner den gamla välkända fraseologien
om att det här är fråga om att grunda
ett krigsblock under U. S. A:s ledning.
Man finner att suveräniteten blir knäckt
hos de länder som ansluta sig till denna
organisation — ja, de s. k. Marshalländerna
komma rent av, som det står i
motionen, under »främmande konkursförvaltning»,
vilket för Sveriges vidkommande
på s. 4 i motionen konkretiseras
så, att resultatet kommer att bli
valutaflykt, katastrof för det svenska
jordbruket och förlamning av den svenska
industrien. — Ja, jag gör bara den
lilla reflexionen, att sedan man knäckt
både jordbruket och industrien här i
landet, behöver man inte ha särskilda
bekymmer för valutan!

Man får vidare veta, att genom en anslutning
till denna konvention avskära
vi oss från samverkan med länderna i
östra och sydöstra Europa. Det är rätt
viktigt att konstatera, att så förhåller det
sig ingalunda. Såvitt på Sverige ankommer
så innefattar det beslut, som riksdagen
här går att fatta, på intet sätt
att vi avskära oss ifrån att med andra
andra länder i östra eller sydöstra Europa
avsluta de handelsavtal, som för
parterna befinnas ändamålsenliga.

Man får vidare veta, att denna konvention
innebär en politisering av de
kommersiella relationerna länderna

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

emellan. Jag vill särskilt i detta ögonblick
uppehålla mig dels vid suveräniteten
och dels vid detta sista om politiseringen.
Det är egenartat att få konstatera,
att då man står inför ett försök till
europeisk planhushållning, så är det
just det kommunistiska partiet, som
åkallar suveränitetens gamla idé för att
bryta sönder denna planhushållning.
Jag har länge kunnat konstatera, att suveräniteten
för närvarande inte är så
populär någonstans som inom det kommunistiska
lägret. Om man nu vill diskutera
suveränitetsbegreppet och dess
begränsning, så kanske våra svenska
kommunister kunde ha en viss nytta av
att diskutera den saken med de tjeckiska
partikamrater, som i regeringsställning
accepterade inbjudningen till Pariskonferensen
och efter det bekanta ilbudet
till Moskva sedan gjorde sin helomvändning.

Vad politiseringen beträffar har herr
Öhman alldeles rätt, då han säger att
motsättningarna ha skärpts. Men varigenom?
De ha skärpts genom den
kominformpolitik, som har iscensatts
för att förhindra den s. k. Marshallplanens
genomförande. Och det är icke
svårt att gissa sig till vad som ligger
bakom denna kommunistiska taktik. Ur
en eländets filosofi framväxer som det
naturliga uttrycket en eländets politik.
Det är oreda, kaos, svält och desperation,
som är den naturliga jordmån, ur
vilken man tror att det skall kunna
växa upp en kommunistisk partidiktatur
i olika länder i Europa. Emot denna
eländets politik är det som här ställes
en annan, som syftar till att skapa
stabilitet, åstadkomma ökad produktionskraft
och en höjd levnadsstandard.
Det är emot detta andra program, som
herr Öhman här har ställt sitt avslagsyrkande.

Herr Öhman har beklagat sig över att
utrikesutskottet icke har närmare preciserat,
vilka fördelar det har för Sverige
att vara med i det europeiska återuppbyggnadsarbetet.
Ja, jag skall svara
herr öhman, att utrikesutskottet har ansett
dessa fördelar vara så uppenbara
och så välkända här i landet, att utri -

kesutskottet icke har ansett något behov
föreligga att närmare utveckla det temat,
att Europas tillfrisknande över huvud
taget är av den största betydelse
för vårt eget land.

Herr Öhman själv är för övrigt inte
alls så okunnig om den saken, som han
ville göra sig till på talarstolen. Jag läser
i hans egen motion följande: »Det
råder ingen tvekan om att ett stort behov
av lån och varor för återuppbyggnaden
och folkförsörjningen i de krigshärjade
länderna föreligger.» Herr öhman
kan ju således läsa sin egen motion
för att få ett litet svar på sin fråga.

Det är naturligtvis så, att det ute i
samhällslivet inte finns några vattentäta
skott mellan ekonomi och politik. Men
då herr öhman talar om att det här inte
alls är fråga om välgörenhet, utan om
politik ifrån amerikansk sida, skall jag
bara tillåta mig att göra den reflexionen,
att det är klart, att liksom det är till fördel
för Sverige, att Europa tillfrisknar,
så är det även till fördel för Förenta
staterna att så sker. Men kan det vara
något fel i en sådan organisation, att den
visar sig vara till fördel för länder på
två kontinenter?

Nej, det är klart, att ekonomi och politik
aldrig kunna fullt åtskiljas, och det
är givet att vår anslutning även har cn
politisk sida. Men den består ingalunda,
såsom herr Öhman har velat göra gällande,
däruti att vi nu uppge den alliansfria
politik som deklarerades den 4 februari.
Jag vill erinra om att i den regeringsdeklaration,
till vilken det då kom
en så allmän anslutning, ingick vår villighet
att deltaga i det europeiska återuppbyggnadsarbetet
såsom en integrerande
beståndsdel, och det har följaktligen
icke skett någon som helst förändring
i det stycket sedan dess.

Politiskt kan man naturligtvis göra
många reflexioner till detta ärende. Jag
skall begränsa mig till ett par saker, som
redan ha berörts av någon föregående
talare.

Det har naturligtvis ett stort politiskt
värde, att de stora demokratierna i Västeuropa
bli ekonomiskt konsoliderade och
därmed politiskt stärkta. Det finns ingen

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

anledning för oss att dölja det sakförhållandet,
att därmed kan vinnas en bättre
balans i det utrikespolitiska allmänna läget.
På kort sikt kan vad som sker karakteriseras
så, att det är en defensiv
konsolidering av Västeuropa, som är en
parallell till och en motvikt emot den
konsolidering som har ägt rum och fortgår
i Östeuropa. Men på längre sikt —
och det är det, jag särskilt vill understryka
— innebär en sådan konsolidering
ett motverkande av tendensen till
en restlös uppdelning av hela jorden i
en väst- och en östhalva, och ur den
synpunkten innebär den också icke ett
motverkande, utan ett främjande av de
allmänna synpunkter, som man i Sverige
lägger på sin utrikespolitik.

Jag vill här inskjuta den reflexionen,
att det nog förspörjes ifrån Västeuropa
ett visst missförstånd angående innebörden
i den svenska politiken, den önskan
som upprepade gånger här har framställts
om att stå obunden av stormakternas
grupperingar. Det missförståndet uttryckes
så, att man i denna önskan vill
inlägga olust, eller rent av ovilja, gent
emot de konsolideringssträvanden, som
ha kommit till uttryck i Västeuropa, och
därmed har man också tolkat den svenska
hållningen såsom innebärande i viss
mån ett gynnande av den motsatta parten
i det nu pågående diplomatiska
schackspelet. Verkliga förhållandet är
dock det, att vi icke önska vara en bonde
vare sig på den ena eller andra sidan
i detta diplomatiska schackspel. Det
missförstånd, som här har förelegat, är
ett olyckligt missförstånd, och det är
all anledning att det blir undanröjt. .Tåg
menar också, att detta bör ha skett genom
vad utrikesministern här i dag sagt.
Samtidigt som vi förbehålla oss att själva
bedöma vår belägenhet både nu och
framdeles i måhända växlande lägen,
kunna vi mycket väl inse betydelsen av
dessa konsolideringssträvanden både på
kort sikt och på liingrc sikt.

Vår medverkan i det europeiska återuppbyggnadsarbetet
i och med en anslutning
till den nu föreslagna konventionen
utgör en väsentlig beståndsdel i
vår allmänna politik. Vi skulle giirna ha

önskat se detta europeiska samarbete
mera vidsträckt till sin omfattning, men
att Östeuropa valt eller föranletts att
ställa sig utanför, kan icke ändra vår
positiva inställning. En skärpt kominformpolitik
för att sabotera genomförandet
av återhämtningsplanen kan endast
stadga den meningen hos oss, att del här
till sist gäller icke blott ekonomiska värden,
utan för oss vitala demokratiska
grundvärden. En kommunistisk opposition
enligt kominforms signaler mot en
i övrigt samlad svensk riksdag vid det
beslut som vi nu gå att fatta kan endast
understryka denna innebörd av beslutet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Pauli.

Herr NERMAN: Herr talman! Jag måste
instämma med östblockets talesmän i
svenska riksdagen, när de i sin motion
om Marshallplanen finna, att det är en
fiktion att »organisationens uppgifter
och syften äro av enbart ekonomisk natur»
och att verksamheten »förutsätter
långtgående politiska beslut och engagemang».
Såväl herr Sandler som herr
Elon Andersson har redan antytt, att det
finns ett sammanhang mellan ekonomi och
politik. Men jag har därför ingenting
emot Marshallplanen, utan tvärtom menar
jag, att planen och dess syften och
— hoppas jag — även konsekvenser bli
till gagn för Europa och för hela världen.
Jag tror helt enkelt, att här ha i
den yttersta nödens stund efter århundradens
ödesdiger splittring de europeiska
folken i väster äntligen börjat så sakta
att samla sig till en enhet och att vår
gamla världsdel därmed ger ett stort
bidrag till den internationella hushållning
eller — för att tala med utrikesministern
nyss — den internationella
planekonomi i väldig skala som blir eu
livsnödvändighet om vi inte alla skola gå
under i eviga krig.

Det bästa beviset för att vi äro på
riilt väg med Marshallplanen är kanske
just det missnöje den väcker i Östblocket,
där den alldeles tydligt korsar beräkningar
och förhoppningar. Men måste

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

vi ta så mycket hänsyn åt det hållet?
Kunna vi nu längre hänge oss åt illusionen,
att vi inom överskådlig tid komma
att få en enhetlig värld, ordnad i godo
av de nuvarande stormakterna?

Jag tillät mig i årets remissdebatt uttrycka
den tanken, att vi inte kunna vänta
det och att vi måste räkna med två
världar. Jag tillät mig säga: »Marshallplanen
är bra, därför att den tvingar oss
till större enhet i väster, och den nya
fasta konstellationen med två block är,
såvitt jag förstår, ett stort historiskt
framsteg. De få balansera varandra. Hela
historien är en historia om balans och
kan inte gärna vara något annat.» Under
de månader som ha gått sedan nyåret
förefaller det mig ha blivit allt klarare
— och utrikesministerns yttrande i
dag om den ännu ofrånkomliga jämviktspolitiken
bestyrker detta — att det blir
två världar och att gränsen dem emellan
blir fastare och därmed för det hela
nyttigare och lyckligare i den mån som
västerns — speciellt Amerikas — ökade
fasthet hejdar österns aggression.

När Sverige nu ansluter sig till Marshallplanen,
har det gjort ett val. Det har
valt Västeuropa, och detta innebär att
vi vilja vara med och bygga upp Europa
i västerländsk anda, det vill säga mot
Östblockets vilja. Marshallplanen är för
Sverige, såvitt jag förstår, dörren till
Västeuropa, kanske till Västblocket. Med
bibehållen formell statlig neutralitet visa
vi, att vi ingalunda äro neutrala till Europas
tillfrisknande eller undergång.
Östblockets talesmän ha, såsom herr
Sandler i fråga om herr Öhmans anförande
i dag påpekade, i känsla av det
politiskt kloka i att vara relativt måttfulla
nöjt sig med att yrka avslag på Sveriges
deltagande i Marshallplanen eller
att få avgörandet något uppskjutet. De
antyda litet försiktigt, att möjligheterna
till samverkan med östra och sydöstra
Europa riskeras. Ja, sydöstra Europa
kanske vi icke skola räkna så mycket
med en tid framåt. Hade de haft ett
bättre läge, så skulle de yrkat mera positiva
saker. Jag erinrar om att hösten
1945, då stjärnan i öster stod högre, så
vågade man sig längre. Den 22 oktober

1945 i en debatt, som herr Öhman nyss
återförde i minnet, förklarade herr Linderot
i denna kammare, att de nordiska
länderna kunde »tänkas hindra en aggression,
en urladdning på deras territorium,
om de själva på tillbörligt sätt
sökte stöd hos de krafter i det presumerade
östblocket, som äro defensiva och
icke hysa några aggressiva planer». Han
menade Sovjetunionen, och han antydde
till och med möjligheten av att den med
vår välvilliga medverkan utsträckte sitt
inflytande över hela Europa. Han sade
också: »En bättre defensivlinje än Atlanten
kan då knappast tänkas.» Atlanten
som gräns för Sovjet — det är onekligen
en ganska intressant antydan, och
den bör återupplivas i minnet nu.

Ja, med en så välvillig uppslutning
hos fredsfursten i öster skulle vi säkert
få fred i Europa. Men underligt nog har
inte någon enda stat frivilligt anmält sig
till den sortens fred. I stället har man
fått klart belägg på hur man i öster hoppas
allt av kris och kaos i väster och
därför på allt sätt motarbetar Marshallplanen,
som man väntar skall hejda den
utvecklingen.

Vad den Tyska politiken mot Skandinavien
numera innebär, sedan det inte
längre är fråga om en socialistisk utveckling
utan om en statskapitalistisk,
nationalistisk, imperialistisk utveckling,
har en av vårt lands allra främsta kännare
av modern rysk politik, kanske den
främste, legationsrådet Nils Lindh, givit
en både intressant och otrevlig belysning
av i Morgon-Tidningen den 19 maj i år.
Lindh ser den relativt milda ryska politiken
i Finland så, att Moskva där via
Finland lägger ut en krok till Sverige
i syfte att effektivisera sin redan förut
deklarerade politik att splittra Skandinavien,
och Lindh finner det gott, att
denna ryska politik nu framträder i
»mera åtkomlig gestalt» än i sina tidigare
»lika översittaraktiga som enfaldiga
hotladdade utlåtelser» mot tanken på ett
skandinaviskt block. Lindh finner det
också — och jag tror att vad han där
säger är värt att komma ihåg — vara
»ett gemensamt intresse för de tre skandinaviska
länderna att fullt klargöra för

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

sig innebörden av denna politik och noga
följa dess rörelser. Den riktar sig
framför allt», säger han, »mot själva
grunden för den självständiga neutralitetspolitik
som de skandinaviska länderna
vilja föra».

Därmed kommer jag in på den nordiska
samförståndspolitiken, som ju i
högsta grad hör till en utrikespolitisk
debatt kring Marshallplanen och som också
här redan har av de flesta talarna
berörts. Det är ju en gång så, att ingen
människa här i riksdagen eller i landet
utom östblockets anhängare väntar som
möjligt ett anfall på Sverige från mer än
ett håll. Ingen tar på allvar tanken att vi
skulle kunna anfallas av Norge eller England
eller Förenta staterna. Vårt försvar
är veterligt också helt uppbyggt mot öster,
vilket ju också har väckt misshag
där, liksom vårt hjärta är riktat mot
väster.

Jag fortsätter här omedelbart med legationsrådets
Lindhs slutord i den märkliga
artikeln i Morgon-Tidningen: »Om
de tre skandinaviska rikena vill värna
sin rätt att vara politiskt subjekt. . ., så
kan deras reaktion icke gärna bli någon
annan än fast beslutsamhet att ej länge
dröja med att finna de former, vari deras
samarbete kan organiseras fastare,
innehållsrikare och smidigare än hittills.
Utan en funktionsduglig samorganisation
kommer Skandinavien att sakna underlaget
och därmed i själva verket över
huvud förutsättningarna för en självständig
positiv neutralitetspolitik . ..»

Såsom Lindh här tänker, tänka säkert
alla verkliga svenska frihetsvänner. Och
ganska allmänt är beklagandet, att det
inte bär lyckats Sverige att nå det samförstånd
med Norge och Danmark, men
framför allt med Norge, som är en livsnödvändighet,
A och O i svensk utrikespolitik.
»Norges sak är vår», sade en
talare här i kammaren i ett allvarligt
skede under sista kriget. Norges sak är
vår minst lika mycket och om möjligt
mer i dag. Det är klart, att stora, rent
sakliga skäl skilja oss åt och göra det
svårt att enas. Jag lägger visst inte skulden
enbart på Sverige, men vill man
allvarligt enigheten och inser man, all

den är bägge folkens enda räddning, då
måste man också kunna från svensk sida
vara med om en förutsättningslös utredning
om ett försvarsförbund. Vi måste
förstå, att Norge inte utan vidare kan för
en ovillkorlig svensk neutralitetspolitik
uppge sitt samarbete med England och
Förenta staterna och andra länder, eif
samarbete som har beseglats med blod i
frihetskriget. Det bör också vara klart,
att om inte vi i Norden kunna enas i
gemensamt försvar för livet, hur skola
vi då kunna komma någon vart med
mänskligheten i stort? Vi äro faktiskt ansvariga
inför hela mänskligheten.

Nu har det emellertid på sistone visat
sig en tilltagande beredskap till tillmötesgående
från svensk sida. AftonTidningens
redaktör yttrade häromdagen:
»Ansluter sig Norge till västmakterna,
blir Sveriges möjligheter att förbli
neutralt så små, att den största anledning
för oss finns att ompröva vår
ställning.» Och borde inte ett enhetsverk
vara lättare, när vi i alla de tre
skandinaviska länderna ha socialdemokratiska
regeringar och de organiserade
arbetarna här i Norden äro så väl sammanslutna
inbördes och till hela sitt
sinnelag just som socialister internationalistiska? Nu

ser det också lyckligtvis ut, som
om det rör sig åt rätta hållet, västerut.
Bakom den svenska, jag kanske får säga,
karaktärsfastheten kring neutraliteten
till varje pris — utom då det gäller ett
direkt anfall på Sverige — har utan
tvivel främst legat fruktan för Sovjetunionen.
Men med västerns, särskilt
Amerikas växande fasthet och allt eftersom
Amerika har flyttat fram sina positioner
på sista tiden, har tydligen också
Sverige fått ökat mod. När vi nu deltaga
i Marshallplanen mot Sovjets önskan
och till dess höga misshag — förmedlat
till oss av dess talesmän här i
dag — är det ett gott bevis på att vi
inte äro så imponerade längre. Flera
uttryck just av vår utrikesminister på
sista tiden ha också kunnat tolkas såsom
mera tillmötesgående mot västern
än andra tidigare uttryck. Och beslutet
här i dag blir sigillet på vart vi höra,

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

ekonomiskt och politiskt. Ljusningen är
på väg, hur osäkert allt ännu är här i
världen. Dessutom torde, om jag inte
har missuppfattat utrikesministerns yttrande
i försvarsdebatten i förra veckan
och nu i dag, en ny, förutsättningslös
utredning redan vara på väg i fråga om
det samnordiska försvaret. Jag hoppas,
att jag har fattat rätt och inte blir desavouerad.

Om vad jag här har sagt kan i någon
män uppfattas som en kritik, är det
mindre en kritik mot utrikesministern,
vars mening om det nordiska samarbetets
villkor jag inte helt kan dela, men
vars ståndpunkt dock har allvarligt motiverats
— ett allvar i åsikt som jag
ingalunda vill underkänna. Det är snarare
en kritik mot ett helt folk, eller
stora delar av ett folk, som har betänkligt
litet intresse för de stora utrikespolitiska
mänskliga frågorna, särskilt
den som är före här i dag, och som så
gärna stänger in sig i suverän självgodhet
och sorglöshet och inbillar sig, att
likgiltighet för andra folk garanterar
oss vårt eget oberoende — när det har
lyckats ett par gånger, kanske det lyckas
ännu en gång! Ett folk som vägrar
ta parti för solidariteten kring friheten,
men som räknar med, att när
det kniper, då kommer ändå hjälpen
från väster! Ett folk som envisas att
säga, att bägge sidorna i den stora motsättningen
ute i världen äro ungefär lika
otrevliga och omöjliga att hålla med!
Det är den mentaliteten som jag tycker
bör brännmärkas framför allt.

För att vinna freden måste Västerlandet
visa fasthet, och det börjar det göra.
Och för att imponera på den enda
makt, från vilken Sverige väntar, att
ett anfall kan komma, måste Sverige visa
fasthet i samförstånd med samma
Västerland. Samförstånd förutsätter eftergifter,
ja, även mot vår närmaste
granne i väster. Det är alldeles sant
soin utrikesministern säger i sin proposition:
»Det är emellertid uppenbart, att
för att de strävanden, för vilka organisationen
skall vara ett verktyg, skola
kunna krönas med framgång, varje medlemsstat
måste vara villig att i det helas

intresse biträda beslut, även om dessa i
detaljer och på kort sikt kunna strida
mot dess egna intressen.» Sådana uttalanden
tyda på att vi är inne på rätt
väg, och om bättre fasthet nu än förut
vittnar också en sådan liten detalj som
Sveriges vägran att tillmötesgå Sovjets
krav på visst filmförbud nu i dagarna,
medan man under Hitlers glanstid frikostigt
tillmötesgick liknande tyska
krav.

Den större insikten i internationalismens
plikter och den större fastheten
mot utländsk reaktion gör, att man kan
hoppas på en god fortsättning på den
visserligen långa resan västerut för vårt
land. Utrikesministerns förklaring i dag
har ökat tillförsikten. Vi offra något av
egoism och s. k. statlig suveränitet för
något som är vida mer och större än
staterna: det mänskliga samarbetet. Det
är för mig vad som sker i och med att
Sverige beträder Marshallvägen till den
europeiska uppbyggnaden med alla dess
politiska konsekvenser.

Som gammal kommunist och socialist
av den internationalistiska typen röstar
jag med glädje för den föreliggande
kungl. propositionen nr 257.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det europeiska ekonomiska
samarbete, som behandlas i det utlåtande,
till vilket vi ha att ta ställning
i dag, avser ju att bidraga till att återuppbygga
Europa efter den förödelse
som kriget medfört, så att Europas stater
mera allmänt skola få sin frihet och
självständighet åter och de enskilda
medborgarna erhålla den personliga frihet,
som vi önska se i ett demokratiskt
samhälle.

Amerikas förenta stater ha säkerligen
inte lämnat denna hjälp och tagit detta
initiativ för sin egen fördel eller för att
skaffa sig större makt, utan de ha gjort
det för att Europas folk skola få möjlighet
att återhämta sig efter förstörelsen
av materiella tillgångar inom de olika
staterna. Förenta staterna skulle säkerligen
inte skänka fem, sex miljarder dollar
årligen endast för sin egen fördel
eller för att skaffa sig större makt, utan

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

de syfta ju därmed att hjälpa Europa att
så småningom återuppstå ur det kaos
vari denna världsdel råkat.

Man hade ju efter bildandet av Förenta
Nationerna hoppats, att man skulle
komma in i mera normala förhållanden
och att återuppbyggnaden skulle göra
goda framsteg undan för undan. Men
hur har det gått? Jo, ännu är spänningen
nu större än tidigare; något samarbete
mellan de olika staterna har inte kunnat
åstadkommas, genom den oförståelse som
visats från ena sidan. Vi veta ännu inte,
hur snart de mål skola kunna förverkligas,
som ställdes upp efter kriget, då
Förenta Nationerna bildades.

När vi nu skola ta ställning till det
nu föreliggande spörsmålet, kunna vi fråga
oss: Har Sverige så stora fördelar av
det samarbete det här är fråga om? Utskottet
säger härom: »Utskottets granskning
av konventionen har givit vid handen,
att densamma erhållit en omfattning
och räckvidd, som knappast kunde
förutses vid det första ställningstagandet
till Pariskonferensen, samt vidare,
att den innesluter åtskilliga bestämmelser,
som icke i och för sig synas
påkallade av Sveriges medverkan i återuppbyggnadsarbetet.
» Utskottet har således
funnit, att förslaget går åtskilligt
längre än man tidigare hade förutsatt,
men vi kunna ju icke, ett litet land, begära
någon ändring i Marshallplanen.
Vi kanske icke få så stora direkta fördelar
av att vara med, men vår avsikt
är ju att efter vår förmåga bidra till ett
sådant resultat, som avses med planen.
Inte heller från något parti ha i utrikesutskottet
gjorts några erinringar emot
att vi skulle delta i detta europeiska ekonomiska
samarbete. Vi vilja hoppas, att
man på denna väg slutligen skall lyckas
realisera vad man syftar till med denna
organisation. Men huruvida det skall lyckas,
hänger ju på att motsättningarna
mellan de olika staterna kunna biläggas.
Skulle den rådande spänningen leda till
att rustningarna inom de olika länderna
ta i anspråk alltför stor del av industrien
och de produktiva krafterna
då är det givet, att det kan komma att
taga åtskillig tid, innan man når det

eftersträvade resultatet. Spänningen i
Tyskland mellan de olika maktgrupperna
tyder ju på, att det inte är så lätt att
åstadkomma det samarbete som man
väntat att så småningom få till stånd och
genom vilket man hoppats kunna upphäva
motsättningarna.

Nu säger herr öhman att det är västmakterna
som företräda reaktionen. Men
ha vi inte under många år kunnat följa
deras ställningstagande till de stora problemen
ute i världen och deras kamp
för folkens frihet. Inte gick väl Amerikas
förenta stater med i världskriget för
att öka sin egen makt? Nej, det var för
att hjälpa de europeiska staterna att behålla
sin självständighet och för att folken
inom dem skulle kunna leva kvar
på demokratisk grund. Även om man har
aldrig så god vilja, visar det sig nu, att
man inte med blott den goda viljan kan
hindra en makthungrig stat frän att nå
sina syften. Man tvingas slutligen att
sätta hårt mot hårt. I en sådan situation
måste vi väl ändå hoppas, att de makter,
som företräda demokratien i fråga om
folkens självstyrelse och den enskilda individens
frihet och rätt, slutligen skola
bli de som få inflytandet i världen. Man
kunde vänta, att även kommunisterna i
vårt land skulle finna en sådan utveckling
vara den, som bäst tillgodosåg våra
intressen.

I nuvarande situation får ju ändå inte
vårt land — såsom jag nämnde, en liten
del i den stora organisationen — undandra
sig att bidra till att återuppbygga
det som genom kriget blivit förstört,
och det är just under den förutsättningen
som jag för min del och för det parti
jag tillhör har kunnat biträda den föreliggande
konventionen.

I fråga om vår utrikespolitik uttalade
jag för ungefär en vecka sedan i anknytning
till utrikesministerns redogörelse
vid behandlingen av försvarsfrågorna
här i kammaren min anslutning
till den mening som han gav uttryck åt.
.lag skulle därför inte i (lag behöva säga
nämnvärt mer om den saken. Men jag
anser alltfort, att vi i fråga om vårt
försvarspolitiska ställningstagande och i
fråga om vår utrikespolitik böra försöka

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

vara självständiga, man må kalla det neutralitet
eller något annat. Jag menar, att
vi böra föra en utrikespolitik, som ger
oss frihet att självständigt handla i olika
situationer. Därmed har jag inte sagt,
att vi inte i en kritisk situation skola
intaga den ställning, som vi anse bäst
främja vårt folks och vårt lands intressen.
Och jag kan ansluta mig till de synpunkter
som utrikesministern i detta avseende
har givit till känna i dag.

Även i fråga om de nordiska staternas
inbördes ställning är det ju givet,
att vi böra försöka uppehålla vår självständighet.
Detta bör dock inte ske på
det sättet, att vi inte kunna samarbeta
med de övriga skandinaviska länderna,
i den mån de gagna våra gemensamma
intressen. Jag kan därför ge min anslutning
även till de synpunkter som utrikesministern
i det avseendet företrädde,
nämligen att vi böra undersöka de olika
försvarspolitiska lägen som kunna föreligga,
undersöka i vad mån de äro gemensamma
för de skandinaviska länderna
och i vilken utsträckning vi möjligen
därvid kunna samarbeta. Jag tar dock
fasta på vad utrikesministern i slutet av
detta avsnitt i sitt anförande yttrade
om att Sverige inte bör uppge sin självständighet
ens i detta fall.

Med vad jag här uttalat anser jag mig
sålunda kunna ge min anslutning såväl
till den utrikespolitik utrikesministern
har företrätt som till det föreliggande
■utskottsutlåtande!.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Vi äro, bortsett från kommunisterna,
tydligen ganska ense i de
flesta frågor rörande utrikespolitiken.

Jag har med intresse iakttagit, att herr
Nordenson har begärt ordet. Han har ju
i ett tal ute i landet givit uttryck åt eu
uppfattning beträffande utrikespolitiken,
som i någon mån avviker från den partiet
har intagit här i riksdagen. Jag antar,
att han liksom herr Öhman kommer
att vara en ropande röst i öknen.

Jag yttrade mig i de här frågorna ganska
utförligt i anslutning till försvarsdebatten
och har ingen anledning att

närmare uppehålla mig vid dem i dag.
Därför skall jag inskränka mig till några
randanteckningar till debatten.

Jag fäste mig vid att herr Domö i sitt
anförande åberopade yttrandefriheten i
utrikespolitiken som en så väsentlig del
i denna. Naturligtvis har jag ingen anledning
att reagera mot att han understryker
detta, men jag skulle vilja framhålla,
att rätten att yttra sig inte alltid
bör uppfattas som tvång att yttra sig.
Jag fick ett intryck av att herr Domö
hade den uppfattningen, att en ständig,
hänsynslös diskussion var en förutsättning
för en rationell lösning av dessa
frågor. Jag tror, att det ibland kan vara
bättre — för att erinra om en norsk
anekdot — att »hålla käft» än att hålla
samman. Vad nu Norge beträffar tror
jag nog det har varit klokt många gånger,
att man inte har talat så öppenhjärtigt
om saker, som äro en smula ömtåliga.

Vidare sade herr Domö, att det är att
beklaga, att riksdagen har underlåtit att
markera vår vilja till livet. Jag förstår
inte den uppfattningen. Riksdagen har
i anslutning till försvarsfrågornas lösning
markerat just denna vilja till livet.
Vårt ställningstagande i försvarsfrågan
resulterade i en förstärkning av försvaret,
inte ett försvagande. Jag tror, att det
är fel av högern att alltid åberopa sin
egen ståndpunkt såsom sammanfallande
med riksintresset.

Herr Domö sade också, att det på sista
tiden har uppstått en tendens hos varje
parti att åberopa sig självt som det verkliga
fredspartiet. Jag vill inte säga, att
högern har betecknat sig som speciellt
fredsparti, men nog tycker jag, att rättshaveri
har varit en av de egenskaper,
som framträtt i högeragitationen på sistone.
Jag förstår, att det är en uppmarsch
till valet i höst, men jag tror, att det med
hänsyn till de frågor vi här dryfta inte
är så lyckligt att föra en sådan politik.

Vad nu den stora politiken beträffar,
har ju Förenta staternas hållning trätt
i förgrunden. Jag utesluter inte, att detta
land kan planera en stark och militärt
organiserad uppmarsch, t. o. m. mot en
viss grupp av stater. Men man frågar sig,

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

om inte Sovjetunionen i det avseendet
har precis samma inställning. Jag tror
inte den är riktig, och det är ju egendomligt,
att synen på de internationella
frågorna är så lika i Washington och
Moskva. Vem det var som började denna
kapplöpning vill jag inte uttala mig om,
ehuru jag har en bestämd mening därom.

Det är tydligt, att Sovjetunionen inte
vill ha samförstånd. England och Förenta
staterna voro tvivclsutan efter krigets
slut inställda på samförstånd, men
på grund av den politik, som förts från
Moskva, ha försöken att åstadkomma ett
organiserat samförstånd kommit i bakgrunden,
och för närvarande står man
med revolvern i bakfickan mot varandra.
Sovjetunionen vill ha spänning, ideologisk
motsättning och knalleffekter. Den
lugna, jag ville nästan säga borgerliga
lunken misstänker man säkert i Moskva
vara farlig för kommunismen. Den dödar
kommunismen. Inte heller till de .sociala
framsteg, som socialdemokratien
skrivit på sin fana, vill kommunismen
sätta sin lit. Det finns naturligtvis en
viss beräkning bakom detta, och jag tror
därför inte, att den amerikanska aggressiva
aktionen är realpolitiskt riktig. Den
skapar betäckning för många små snedsprång
från Moskva. Jag tror, att det är
bättre att låta utvecklingen ha sin gång.
Händelserna i Jugoslavien i dagarna
visa ju, att världen inte står alldeles
stilla. Det händer roliga ting även i en
värld som är full av spänning.

Vad den svenska politiken beträffar
skulle jag inte vilja vara med om att
inruta den så, som man på sina håll
vill göra. Det kan ju vara irriterande
för andra stater, som vilja se oss marschera
upp med gevär på axeln, att vi
inte stå precis där de ha räknat ut att
vi skola stå. Men den politik, som har
skisserats av den svenska regeringen
och som riksdagen har givit sin anslutning
till, är en realistisk politik, som
också iir till fördel för världen i sin
helhet. Självfallet innebär den inte, såsom
herr Domö uttryckte det, någon
neutralitetsförklaring när det gäller de
ideella motsättningar, som uppröra
världen just nu.

Jag tror att också en skandinavisk
samverkan med militära medel och militära
syften mycket väl kan fogas in
under denna allmänna neutralitetspolitik.
Vi ha av utrikesministerns yttrande
funnit, att regeringen är intresserad
av denna samverkan, men vi få också
komma ihåg att stora svårigheter äro
förenade med att organisatoriskt ordna
denna samverkan. Så har det ju alltid
varit vid försöken att åstadkomma en
samling och en samverkan de nordiska
staterna emellan. Man har vid punschbålarna
slagit vakt om enigheten, men
när det har gällt att i faktiska paragrafer
slå fast vad man vill göra och offra,
har det varit mycket svårt att komma
till enighet. Vi få vänta och se. Det
är beklagligt att inte saker och ting
kunna ordnas genast, men man vinner
ju också något, om man väntar och ser.
Vi få inrikta oss på att hålla vårt eget
krut torrt. Till skillnad från herr Domö,
som menade att vårt krut inte var torrt,
tror jag att det är så torrt det kan vara.

Jag tror att det i Norge finns intresse
för dessa ting, men det skulle sannolikt
vara oklokt att störa viljan till enighet
genom bryska åtgöranden och diskussioner
av i dag alltför öppenhjärtig karaktär.

Det danska intresset har tagit sig mera
offentliga uttryck. Man bryter säkert
inte mot diskretionen, om man konstaterar,
att läget beträffande Danmark är
något annorlunda än när det gäller Norge.
Norge är ju ett relativt lättförsvarat
land, Danmark är inte lättförsvarat.
Man skulle kunna säga att Danmarks läge
militärt sett är hopplöst gent emot en
fiende, .särskilt en stormaktsfiende, som
kommer söderifrån. Det är väl heller
ingen hemlighet, att man på svenskt militärt
håll ställer sig mycket tveksam
till förslag om svenska engagemang i
fråga om Danmarks försvar. A andra sidan
är det uppenbart, om man ser saken
politiskt, att Danmarks öde också
iir vårt öde, och min åsikt iir att vi
med hänsyn till dessa kända förhållanden
inte kunna ställa oss vid sidan när
det gäller frågan om Danmarks försvar.

Däremot är det klart att vi både när

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1918.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

det gäller Danmark och Norge kunna
ha rätt att ställa krav. Sverige har —
detta fortfarande sagt i strid mot herr
Domös mening — ett starkt försvar.
Men Sverige är ingen stormakt, och vi
kunna inte liksom Sovjetunionen och
Amerika lova bort våra gunster åt höger
och vänster. Vi kunna inte försvara
andra i annan mån än vi försvara oss
själva. Men vi kunna kräva att dessa
andra länder, som måste anses vara förbundna
i intressegemenskap med oss,
skola vara lika väl rustade som vi när
det gäller. Ett starkt försvar i alla de
tre nordiska länderna är utan tvivel
den bästa förutsättningen för att vi skola
kunna bevara vår fred och frihet.

Vad propositionen beträffar äro vi
tydligen, bortsett från kommunisterna,
ense om att bifalla den. Det enda man
har svårt att förstå är, hur det kan finnas
andra som ha en motsatt mening.
Kan det vara olyckligt att bygga upp
världen? Man kan inte förstå saken på
något annat sätt än att den, som hävdar
det, har en vilja och ett intresse av att
sätta världen i gungning. Jag är inte säker
på att detta blir så lyckligt för den
som vill gunga. Han kommer kanske att
få gunga mest själv. Hur svenska riksdagsmän
och svenska medborgare kunna
gilla en sådan politik, har jag fortfarande
svårt att förstå.

Herr Sandler har ju, så vältaligt som
bara han kan göra det, avrättat herr
Öhmans utläggning här i kammaren, och
jag behöver därför inte syssla så mycket
med den. Men jag vill tillägga, att
det är så mycket man inte förstår just
i den kommunistiska politiken. Herr
Öhman menade, att vi inte skulle kunna
fatta ett beslut här, innan vi ha sett den
andra propositionen om avtalet med
Förenta staterna. Herr Sandler vittnade
ju om detta avtal, som han har läst. Jag
har också läst avtalet, och jag kan inte
säga annat än att det är lika oskyldigt
som den nu föreliggande propositionen.
Det innebär inte någon rekommendation
av en uppmarsch mot någon annan makt
i världen, om man inte menar att en rekommendation
till oss att föra en sund
ekonomisk politik skulle vara utmanan -

de mot Sovjetunionen eller någon annan
stat. Vi ha ju sedan gammalt åtminstone
i princip hållit på att vi vilja föra en
sund ekonomisk politik, och det är alltså
ingenting nytt.

Herr öhman sade att Marshallplanen
hade långt gående politiska syften. Hur
vet herr öhman det? Man har sagt det i
Kominform eller i Moskva, men några
bevis för det ur de föreliggande dokumenten
kan man inte få fram.

Vi ha enligt detta avtal inte förbundit
oss till någonting annat än att vara fria
och renhåriga i affärer. Är herr öhman
rädd för det? Han säger nej, och det
är ju roligt att höra honom erkänna det.

Herr öhman pekade på att vi i den
gamla regeringsdeklarationen förklarat,
att vi inte vilja ansluta oss till några
grupperingar och blockbildningar, och
han menade att detta var ett avsteg från
den linjen. Uttrycket »grupperingar» är
ju ett mycket vidsträckt begrepp, som
kan innesluta nästan vilken överenskommelse
som helst i världen. Vi ha ett
mycket omfattande handelsavtal med
Sovjetunionen. Innebär det att vi äro
anslutna till Östblocket? En sådan slutsats
ter sig i varje fall för mig mycket
egendomlig. Avtalet med Förenta staterna
innebär ju, med sina oskyldiga
formuleringar, i många stycken mycket
mindre engagemang än det svensk-ryska
handelsavtalet. Vi äro ju också med i
Förenta Nationerna och ha så till vida
frångått vår neutralitet. Jag kan erinra
om att Sovjetunionen har begärt lån av
Förenta staterna. Sovjetunionen har
också begärt lån av Sverige och fått
krediter, men man kan inte på grund
av sådana överenskommelser och formuleringar
säga, att vi på något sätt
ha engagerat oss i blockbildningar och
grupperingar av det slag, som regeringen
tänkte på när den gjorde sin deklaration
förliden höst.

Jag vill också erinra om att Förenta
staterna erbjödo Sovjetunionen att ingå
i Marshallorganisationen. Kan det ha
haft till syfte att binda Sovjetunionen?
Jag tror inte att herr öhman vill göra
det påståendet. Jag kan då inte förstå,
varför ett erbjudande till Sverige och

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

andra stater att gå med i samma organisation
skall anses syfta till ett politiskt
engagemang, när detta erbjudande
inte ansågs ha denna innebörd beträffande
Sovjetunionen.

Herr Sandler har redan erinrat om att
Tjeckoslovakien sade ja, när inbjudan
till deltagande i Marshallorganisationen
framfördes. Efter påtryckning från
Moskva fick man ju återta sitt löfte.

AU det inte här är fråga om någon
välgörenhet från Förenta staternas sida,
har redan framhållits av herr Sandler.
Förenta staterna har ju ett intresse av
att bygga upp världen inte bara inom
sina egna gränser utan även i Europa.

Jag tycker att detta är skäl nog för
att vara med om organisationen och möjliggöra
dess resande. Men det är ju inte
bara på Förenta staterna det ankommer,
utan det ankommer också på de andra
staterna som fått detta erbjudande. Vi
ha blivit inbjudna och ha för vår del
ställt vår ringa kraft till förfogande. Jag
tycker inte det finns någon anledning
att stämpla ett sådant ställningstagande
såsom ett engagemang av politisk natur,
utöver vad redan herr Sandler har framhållit
om den politik som ingår i allt
vad affärer heter.

Och vart syftar Sovjetunionen med sin
mot Marshallorganisationen riktade politik?
Vill den bygga upp världen? Jag
får ofta ett mycket starkt intryck av att
den inte vill bygga upp världen. Herr
Öhman talade för en stund sedan visserligen
om Sveriges intressen, men jag
måste säga att jag tyckte det luktade
mera av det kommunistiska intresset att
slå världen i spillror.

Vi andra, som vilja bygga upp världen
och som tro att detta är förutsättningen
för att människorna skola bli något så
när lyckliga, rösta för denna proposition.
Jag gör det för min del utan tvekan, och
jag måste med tanke på framtiden säga,
att jag gör det utan någon risk för samvetsförbråelser.

Herr NORDENSON: Herr talman! Herr
andre vice talmannen förklarade nyss,
att han med intresse emotsåg mitt ytt -

rande här, och jag hoppas att han skall
få det besked han önskar, ehuru jag här
närmast vill göra några analytiska reflexioner.

Den som närmare följt den diskussion,
som pågått sedan riksdagen avhöll sin
utrikesdebatt den 4 februari, har knappast
kunnat undgå att finna, att det inlagts
ganska skiftande innebörd i de uttalanden,
som då gjordes till förmån för
en politik i neutralitetens tecken.

Man finner sålunda en stark benägenhet
hos vida kretsar av vårt folk att sätta
likhetstecken mellan neutralitet och fred.
Man önskar att vårt land skall få behålla
sin fred — och vem gör inte det? —
och man tror att detta säkrast nås genom
ett energiskt proklamerande av neutralitet.
På så sätt blir för många neutralitet
och fred samma sak. Detta kommer
bland annat till uttryck däri, att den,
som ifrågasätter neutralitetens värde som
fredsfaktor, löper stor risk att bli betecknad
som krigshetsare.

Att en neutralitetsförklaring icke räcker
som fredsskydd, ha dock de små länderna
i Europa på bittraste sätt fått konstatera.
Vi behöva blott tänka på Norge,
Danmark och Holland under det sista
världskriget och Belgien under två
världskrig. I dessa länder står också
neutraliteten, trots folkens varma fredskärlek,
mycket lågt i kurs. Vi få heller
inte glömma, att det främsta och yttersta
målet för vår utrikespolitik är icke fred
till varje pris utan frihet: bevarandet av
vårt nationella oberoende. En dogmatisk
neutralitet kan medföra, att vi visserligen
undgå krigshandlingar men att vi
också motståndslöst förlora vår självbestämningsrätt.
Hur skulle det gå, om
Norge och Danmark dukade under för
ett anfall österifrån, där vi stå som neutrala
åskådare? Vad är sedan kvar av
vår självbestämningsrätt?

Medan neutralitet sålunda för många
blivit ungefär detsamma som fred och
allt som icke är neutralitet något äventyrligt
och krigsfarligt, vilja andra däremot
i neutraliteten icke inlägga något
annat än att vi förbehålla oss full handlingsfrihet
i en framtida konflikt för att
därmed bäst söka bevara vår frihet. Det

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

är ju uppenbarligen eu annan sak. Hans
excellens herr utrikesministern framhöll
också nyss, att det föreligger mycket
olika uppfattningar om neutralitetens innebörd
och värde.

Historiskt sett har neutraliteten framvuxit
mot bakgrunden av vissa betingelser.
Den ena är att det skall finnas tillräcklig
sannolikhet för att den, som vill
vara neutral, också får förbli detta, den
andra är, att den neutrales livsintressen
ej få allvarligt äventyras av utgången av
en konflikt. Med andra ord, de makter,
som drabba samman, måste själva ha
ett intresse av att den, som önskar vara
neutral, verkligen förblir utanför striden.
Yidare får den ena partens seger
icke innebära ett överväldigande hot mot
den neutrales fortsatta fria existens. Under
1800-talet och under första världskriget
förelågo dessa förutsättningar för
vårt land åtminstone i rimlig grad. Nu
måste vi starkt ifrågasätta, om de över
huvud taget föreligga.

Ett proklamerande av neutralitet i
ett fredsläge är en förtidsförklaring, som
binder ett land till ett visst handlingssätt
i ett framtida konfliktläge, om vars
art och karaktär man föga vet. I den dynamiska
tid vi uppleva, där händelserna
avlösa varandra i snabb takt och framtiden
är till ytterlighet svårbedömbar,
kan det vara klokt att vi inte på förhand
binda oss för hårt vid en viss formel för
vårt utrikespolitiska handlande. Genom
att framtida problemställningar och konflikter
äro så oberäkneliga blir det tvärtom
betydelsefullt att vi äga handlingsfrihet.
En liknande tanke har också kommit
till uttryck i utrikesministerns anförande
av den 4 februari, där han säger:
»Vi önska icke genom förhandsengagemang
avhända oss rätt och möjlighet
att stå utanför ett nytt krig.» Vi kunna
vilja vara neutrala i ett visst framtida
läge, men vi kanske också vilja vara
icke krigförande i ett annat läge, såsom
fallet var under förra världskriget.

Vidare måste vi beakta, att neutraliteten
i viss mån förlorat sina psykologiska
förutsättningar hos dem, mot vilka
den skall tillämpas. Vi måste räkna med
att neutraliteten för ena parten framstår

som en tom formel och för den andra
som en ideologisk likgiltighetsförklaring.
Med så skiftande uppfattningar om innebörden
av ordet neutralitet blir denna
paroll mer dimbildande än klargörande
för diskussionen, och det kan ifrågasättas,
om vi inte göra klokt i att såvitt det
är möjligt undvika att använda den. Jag
tror att vi kunna klargöra vad vi åsyfta
bättre, med andra ord. Det är möjligt
att det därvid kommer att visa sig, att
åsiktsskiftningarna äro större än som
tidigare framkommit, men det kan också
hända att det blir klarare fastslaget vad
som är gemensamt och enande, och det
måste anses vara en vinst.

Den traditionella och av alla omfattade
grundtanken i vår inställning till andra
makter är, att vi till det yttersta vilja
bevara vår nationella existens, och vidare
går som en röd tråd genom vår
utrikespolitik sedan lång tid tillbaka, att
vi vilja realisera denna vår linje genom
en politik, som till sitt grundväsende är
defensiv. Men en dylik defensiv politik
kan icke anses förenlig med tanken på
en allians med den ena eller andra stormakten.
Alliansfrågan har under sista
tiden trätt starkt i förgrunden av diskussionen,
men allianstanken har icke
accepterats av något politiskt parti.

Vad som hänt i Europa under sista
årtiondet har emellertid visat oss, att små
stater sväva i en vida större fara nu än
kanske någonsin förut. Det måste då vara
en bjudande plikt för dem att stödja
varandra och vidtaga gemensamma åtgärder
för hävdande av sin oavhängighet.
Därför framstår det som naturligt
och angeläget att vi planlägga och utforma
vårt försvar i samverkan med
våra nordiska grannar, som utrikespolitiskt
följt samma defensiva linje som vi,
och med vilka vi ha så djup samhörighet
och intressegemenskap. Ett sådant samarbete
torde dock förutsätta, att parterna
äro obundna vare sig av deklarationer
om viss politik eller av allianser. Ett
klargörande från svensk sida av att vi
stå obundna i framtida konflikllägen och
förbehålla oss att taga ställning i varje
särskilt fall borde kunna utlösa en motsvarande
deklaration från våra grannar

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

och därmed skapa en grund för en samverkan,
som kan bli av avgörande betydelse
för våra länders öden.

I diskussionen om samverkan mellan
de nordiska länderna ha olika meningar
framkommit om möjligheten att etablera
samverkan i försvaret men samtidigt föra
av varandra oberoende utrikespolitik.
Det synes mig knappast möjligt att etablera
samarbete om försvaret utan att
även en utrikespolitisk samverkan äger
rum, men en sådan samverkan bör ha
stora möjligheter, om samtliga parter
från början intaga en fri och oavhängig
ställning. Ett i fråga om försvar och utrikespolitik
samverkande Norden kan Mi
inte bara en kraftkälla för de deltagande
länderna, utan också en stabiliserande
faktor i den europeiska politiken.

För många framstår varje politik, som
ej bygger på en obetingad deklaration
om neutralitet, såsom en oförsiktig politik.
Men jag vill fråga, om det verkligen
förhåller sig så. Ett kategoriskt proklamerande
av neutralitet, att tillämpas oberoende
av arten av den konflikt som
uppkommer, måste innebära vissa risker,
som icke uppkomma, om man möter nya,
oförutsedda lägen utan att vara bunden.
En utrikespolitik, som fritt prövar varje
uppkommande läge, kan tvärtom vara
att föredraga framför den bundna, just
ur försiktighetssynpunkt.

Jag har velat göra dessa reflexioner i
hopp om att därmed möjligen bringa
en ökad klarhet i den pågående diskussionen.

I den föreliggande frågan har jag, herr
vice talman, intet annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Det var
herr Sandlers anförande som uppkallade
mig att ännu en gång begära ordet för
några minuter. Det är framför allt ett
par punkter i hans anförande, som jag
inte kan låta stå oemotsagda.

Herr Sandler hävdade den gamla, slitna
tesen att kommunisterna företräda —
som yttrandet föll — »eländets politik»,
att kommunisterna spekulera i kaos och
nöd bland folken för att vi dymedelst

skola kunna uppnå de syften, som man
från borgerligt och ibland också från
socialdemokratiskt håll tillvitar oss. Det
var enligt herr Sandler denna »eländets
politik» som gjorde, att de kommunistiska
partierna togo ställning mot Marshallplanen.
Men om ni nu se på den
praktiska verkligheten, så måste man
väl ändå erkänna att den strider mot
varje som helst tes om att kommunisterna
företräda eländets politik. Ty i de
länder, där de kommunistiska partierna
ha starkt inflytande och där kommunister
finnas i regeringarna — i de östeuropeiska
demokratierna — är det ju
ändå faktiskt så, att folkets levnadsstandard
stiger. Jag tror att inte ens herr
Sandler vill förneka det. Det är ett faktum,
att den industriella produktionen
där stiger i betydligt snabbare takt än
i Europas övriga länder. Om vår linje
verkligen skulle vara en eländets politik,
varför kämpa då kommunisterna här
i Sverige liksom i alla andra länder för
åt höja de breda folklagrens levnadsstandard?
Varför kämpa vi för sociala reformer
och allt som hör till vad vi i
övrigt syssla med i den dagliga politiken?

Till sist vill jag på denna punkt bara
säga till herr Sandler: Vi kunna vänta
och se ett litet tag, historiskt sett, så få
vi väl erfara vilka länder som komma
att befinna sig i välstånd och vilka som
komma att befinna sig i nöd. Sedan kunna
vi bedöma vilka politiska krafter det
är som företräda eländets politik och
vilka som företräda välståndets politik.

Nej, kommunisterna vända sig icke
någonstans — jag gav uttryck för det i
mitt förra anförande — mot ekonomisk
hjälp i och för sig till de av kriget härjade
länderna. Om det bara handlade
därom, förklarade jag, skulle ingen förnuftig
människa kunna resa invändningar.
Men det handlar här i stället om politiska
engagemang och det iir de politiska
vilkoren som varit avgörande för vårt
ställningstagande.

Och det är inte sant, att kommunisterna
iiro ensamma om den ståndpunkten.
Det finns en rad borgerliga representanter
— ja kanske till och med eu
och annan socialdemokrat, fastän de iiro

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

tunnsådda — som verkligen hysa betänkligheter
mot Marshallplanen från politiska
synpunkter. Jag tar mig friheten
att erinra om vad som i vår motion anföres
från Manchester Guardian, som bekant
en borgerlig liberal tidning och
icke någon kommunistisk tidning. Denna
tidning skriver om Marshalls villkor:
»De villkor han skisserar och som i stort
sett sammanfalla med Harrimanutskottets
komma att kräva tunga beslut på det
inrikespolitiska området i alla berörda
länder ... De som acceptera amerikansk
hjälp måste avge bindande löfte beträffande
sin finansiella och monetära politik
samt om sina metoder att stabilisera
priser och omkostnader.» Det är alltså
en borgerlig tidning i England som anför
dessa mycket tungt vägande betänkligheter
på grund av de politiska villkor,
som äro förknippade med den så kallade
Marshallhjälpen.

Jag erinrar vidare om att årskonferensen
av brittiska akademikerförbundet,
som representerar 18 500 brittiska vetenskapsmän,
den 19 maj uttalade följande,
som också återfinnes i.vår motion:
»Marshallplanens villkor komma att
hindra det vetenskapliga och industriella
framåtskridandet i England och underminera
landets nationella oavhängighet.»

Låt mig till sist också åberopa ett amerikanskt
vittne, en man som jag tror är
ganska initierad. Förre vicepresidenten
Wallace, nu ledare för det tredje partiet
i Amerika, förklarar: »Jag kämpar emot
Trumandoktrinen och Marshallplanen,
sådan den tillämpas, ty de splittra Europa
i två fientliga läger.» Och den 24 februari
sade han: »Marshallplanen har nu
övertagits av amerikanska monopolister.
Genom denna plan tar storfinansen sikte
på att upprätta ekonomiskt herravälde
över Europa.»

Det är de politiska villkoren, som äro
förknippade med Marshallplanen, som
göra att vi kommunister icke vilja rekommendera,
att Sverige engagerar sig
i densamma. Det är således inte alls den
eländets politik, varom herr Sandler talade.

Herr Sandler sade också, att det inte
hade inträffat någon förändring i den

politiska kursen sedan den 4 februari.
Jag vill göra herr Sandler uppmärksam
på att det citat jag anförde daterar sig
från den 22 oktober 1945, när vårt land
anslöt sig till de Förenta Nationerna och
då det mycket tydligt och klart sades
ifrån, att landet icke skulle engagera sig
i vare sig grupper eller blockbildningar,
utan verka inom de Förenta Nationerna.
Jag kan visserligen medge, att om man
tolkar vad utrikesministern sade den 4
februari på visst sätt, så föreligger det
i dag ingen större motsättning, men en
jämförelse mellan utrikesministerns uttalanden
den 22 oktober 1945 och den
4 februari 1948 visar en alldeles påtaglig
glidning i den utrikespolitiska kursen.
Och om man verkligen penetrerar
vad som sades den 4 februari och jämför
det med vad vi nu stå i färd med
att fatta beslut om, tror jag att man också
(lär, utan att hårddra formuleringarna,
skall finna att en ytterligare glidning har
ägt rum i den utrikespolitiska kursen.

Ett par ord också om suveräniteten.
Det har varit ganska typiskt här i diskussionen,
att de allra flesta talare från
såväl borgerligt som socialdemokratiskt
håll, senast herr Åkerberg och tidigare
herr Sandler, med ett visst förakt ha talat
om den gamla suveränitetsprincipen,
som om den numera inte skulle vara
dagsaktuell. Herr Sandler sade, att suveräniteten
är mest populär hos kommunisterna
i alla länder. Jag tackar för detta
erkännande. Vi hålla nämligen på landets
suveränitet och vår nationella självständighet
samt äro beredda att försvara
den emot envar som ämnar angripa
den. Men det är ett tidens tecken, att såväl
de borgerliga som socialdemokratien
alltmer börja på att tumma på suveränitetsprincipen.
Jag tror att djupast sett är
drivkraften för denna åsiktsförändring
en fruktan hos de borgerliga klasserna
att deras privilegier och ställning i samhället
skola brytas genom folkmassornas
stegrade kamp för vidgad demokrati.
Därför börjar man nu att tumma på suveränitetsprincipen
och söker återförsäkring
hos den starkaste kapitalistiska
makten i vår tid, nämligen Förenta staterna.
Det egna landets intressen sättas

Tisdagen den 29 juni 1948.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till den s. k. Pariskonventionen.

i andra hand och klassintressena i förslå.
Att socialdemokratien har börjat att marschera
med i dessa svängar, förvånar mig
inte. Det är ju bara naturligt med hänsyn
till socialdemokratiens inställning
under nuvarande period.

Till sist ett par ord till herr Åkerberg,
som med stort patos frågade mig, vilka
bevis det finns för att Marshallplanen
har politiska syften. Jag vill i det sammanhanget
bara rekommendera herr
Åkerberg att läsa igenom stadgan för
Marshallorganisationen. Det borde vara
tillräckligt. Om det inte räcker, rekommenderar
jag herr Åkerberg att tala med
sin partivän herr Rickard Sandler, som
här i debatten har bekräftat, att det
handlar om ett politiskt engagemang och
att organisationen har politisk karaktär.

Herr SANDLER: Herr talman! Herr
Öhman har gjort sitt bästa för att hålla
sig kvar på plankan. Huruvida åberopandet
av de många borgerliga vittnena
är ett vådligt äventyr för honom, kan
jag inte med säkerhet bedöma. Men i den
skymning, som råder i det kommunistiska
lägret efter händelserna i Belgrad,
vore det i varje fall hjärtlöst att försöka
störa balansen genom att lägga mera sten
på bördan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2ro) att utskottets hemställan
skulle avslås; samt 3:o) att utlåtandet
skulle visas åter till utskottet.

Herr talmannen anförde vidare, att
propositioner nu till en början komme
att framställas beträffande yrkandet om
återremiss.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till berörda återremissyrkande
samt vidare på avslag
därå; och förklarade herr talmannen sig
finna den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Herr öhman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

8 Första kammarens protokoll 1948. Nr 28.

varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som avslår yrkandet om återförvisning
till utrikesutskottet av dess utlåtande
nr 18, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å vad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 204, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående kostnader
i samband med Sveriges deltagande
i vissa internationella organisationer,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 67, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
förvärv till kronan av aktierna i
Aktiebolaget Fjäråssand, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

223, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1948/49
till avskrivning av oreglerade kapitalmcdelsförluster;
och

nr 224, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1948/49

Nr 28.

Tisdagen den 29 juni 1948.

till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde skulle först
bland två gånger bordlagda ärenden
uppföras konstitutionsutskottets utlåtan -

de nr 30 och därefter särskilda utskottets
utlåtande nr 1.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
memorial:

nr 229, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1947/48; och
nr 230, angående statsregleringen för
budgetåret 1948/49.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.14 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

482272