1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 26 (Riksdagens protokoll 1948:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 26

26 juni.

Debatter m. in.

Lördagen den 26 juni.

Sid.

Svar på interpellation av herr Ewerlöf ang. beskattningen av livförsäkringstagare
..........................................

Sammanjämkningsförslag rörande 8 kap. 7 § strafflagen..........

Nybyggnad för barnmorskeläroanstalten i Stockholm ............

Vissa frågor rörande skärgårdstrafiken ........................ 10

Kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor ........ 21

Övningslärares lönegradsplacering ........................... 23

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ................ 37

Förslag till butikstängningslag ................................ 73

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 26 juni.

Första lagutskottets memorial nr 46, ang. sammanjämkning av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande 8 kap. 7 § strafflagen........ 4

Utrikesutskottets utlåtande nr 16, ang. varuutbytet mellan Sverige
och Schweiz .............................................. 7

— nr 17, ang. handeln mellan Sverige och Förenta staternas-Stor britanniens

ockupationszoner i Tyskland .................... 7

Statsutskottets utlåtande nr 184, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet
.................................................. 7

— nr 185, ang. anslag till avsättning till försäkringsinspektionens

fond in. m................................................. 7

— nr 186, ang. slutlig reglering av riksstaten m. m.: utrikesdepartementet
.................................................. 7

— nr 187, ang. slutlig reglering av riksstaten in. in.: försvarsdepartementet
.................................................. 7

— nr 188, ang. avskrivning av ett direktören B. V. Orre beviljat

lån ...................................................... 7

— nr 189, ang. utgivande av livränta till T. A. B. Johansson m. fl. . . 7

—- nr 190, ang. statens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser

av Husaby aktiebolag ...................................... 7

— nr 191, om ersättning till värnpliktige K. G. Sjöberg för skada,

ådragen under militärtjänstgöring .......................... 7

— nr 193, ang. anslag till omkostnader i samband med inköp och

inlösen av ved m. in..........

1 Första kammarens protokoll 19''iH. Nr 26.

^4 rf*- CO

Nr 26.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 194, ang. vissa byggnadsfrågor m. m.
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde ........ 7

— nr 195, ang. slutlig reglering av riksstaten m. m.: ecklesiastikdepartementet
............................................ 7

—- nr 196, ang. vissa anslag till fångvården m. m................. 7

— nr 197, om vissa anslag till ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. m......................................... 7

—■ nr 198, ang. dyrtidstillägg å vissa livräntor m. m. i anledning av

olycksfall eller yrkessjukdom .............................. 7

—■ nr 199, ang. dyrtidskompensation åt vissa personer, vilka äro

berättigade till sjukpenning eller livränta .................... 7

—■ nr 200, om anslag till allmänna indragningsstaten ............ 7

—- nr 201, om byggande av en skolbyggnad åt barnmorskeläroanstalten
i Stockholm ...................................... 7

— nr 202, ang. vissa frågor rörande skärgårdstrafiken .......... 10

— nr 203, ang. slutlig reglering av riksstaten m. m.: avskrivning

av nya kapitalinvesteringar ................................ 21

Bevillningsutskottets betänkande nr 56, ang. rätt att vid taxering
för inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser, m. m. . . 21

— nr 58, ang. värnskatt på grund av 1948 års taxering .......... 21

Bankoutskottets utlåtande nr 47, ang. pension åt vissa justerare av

mått och vikt m. fl....................................... 21

— nr 49, ang. reglering av pensionsförhållandena för konstitutionsutskottets
sekreterare S. V. Holm............................ 21

Andra lagutskottets utlåtande nr 45, ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen
m. m..................................... 21

— nr 46, ang. ändring i lagen med särskilda bestämmelser om delning
av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län .... 21

— nr 49, ang. vissa frågor rörande skärgårdstrafiken ............ 21

—- nr 50, ang. eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 19 § första

stycket lagen om arbetarskydd.............................. 21

— nr 51, ang. kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor
.................................................... 21

Statsutskottets utlåtande nr 192, ang. lönereglering för övnings lärare

m. m............................................... 23

Jordbruksutskottets utlåtande nr 60, ang. åtgärder i prisreglerande

syfte på jordbrukets område................................ 37

—- nr 61, ang. bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast
egendom, m. m............................................. 72

— nr 62, om ändrad ordning för fortsättande av fyraårsplaner för

bygdevägar och ödebygdsvägar ............................ 73

— nr 64, om utredning av det .statliga vägväsendets organisation . . 73

— nr 65, ang. statens övertagande av vintervägunderhållet på vissa

enskilda vägar ........................................... 73

—- memorial nr 66, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom . . 73

Andra lagutskottets utlåtande nr 47, ang. förslag till butikstängningslag
.................................................. 73

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Lördagen den 26 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Ang. beskattningen av livförsäkringstagare.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
WIGFORSS, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Ewerlöfs
interpellation angående beskattningen
av livförsäkringstagare, erhöll
ordet och anförde: Herr talman! I en
med första kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Ewerlöf
tagit upp frågan om ikraftträdandet av
de nya bestämmelser rörande beskattning
av livförsäkringstagare, som föreslagits
av 1944 års allmänna skattekommitté
i ett betänkande, avlämnat i slutet
av mars detta år (SOU 1948: 22).
Interpellanten har därvid frågat mig,
om jag såge mig i tillfälle att göra ett
uttalande, som kunde vara ägnat att undanröja
den osäkerhet, som för närvarande
förefunnes på det område, varom
här är fråga.

1 anledning härav får jag anföra följande.

Det ifrågavarande betänkandet har
varit ute på remiss hos ett större antal
myndigheter och organisationer. Remisstiden
har utlöpt i dagarna. Jag har
sålunda ännu inte kunnat taga ståndpunkt
till de olika förslag, som kommittén
framlagt.

Enligt kommitténs förslag skulle den
nya lagstiftningen träda i kraft den 1
januari 1949, d. v. s. den nya lagen
skulle tillämpas beträffande taxeringen
för inkomståret 1948. Försäkringar,
tecknade innevarande år, skulle alltså i
skattehänseende bli att behandla enligt
den nya lagen. I fråga om livförsäkringar,
som meddelats före den 1 januari

1948, föreslår kommittén däremot som
huvudregel, att de nya bestämmelserna
icke skola äga tillämpning såvitt angår
beskattningen av försäkringstagare.

Interpellanten har nu framhållit, att
det föreliggande skatteförslaget medförde,
att man under en lång period inte
visste, hur nytecknade livförsäkringar
kunde komma att bli behandlade i skattehänseende.
Detta verkade tillbakahållande
på nyanskaffningen inom vissa
områden av livförsäkringen, vilket i sin
mån motverkade det ökade sparande
som ur inflationsbekämpande synpunkt
tedde sig i hög grad önskvärt. Enligt
interpellanten gällde detta i synnerhet
beträffande pensionsförsäkringar med
garanti för utbetalning under 20 år.
Försäkringar av denna typ skulle enligt
kommitténs förslag inte vidare hänföras
under begreppet pensionsförsäkringar
utan betraktas som kapitalförsäkringar.
Avdragsrätt för premierna skulle sålunda
föreligga endast om försäkringen
tecknats före den 1 januari 1948.

För egen del vill jag till en början
erinra om att skattelagstiftningen hos
oss mycket ofta är retroaktiv i den meningen
att eu ny lag förklaras skola träda
i kraft vid början av året näst efter
det, då riksdagen antager den nya lagen.
Detta innebär, att den nya lagen
tillämpas vid taxeringen under det nästpåföljande
året och sålunda blir tillämplig
beträffande inkomster under hela
det beskattningsår, under vilket riksdagen
fattat beslut om den nya lagen —-alltså även för den del av året som redan
förflutit vid tidpunkten för lagens
antagande. I det fall som interpellanten
avser, föreligga emellertid särskilda
förhållanden. Ilär gäller det nämligen
inte blott den skattemässiga behandlingen
av inkomsterna för ett visst beskattningsår,
utan det gäller om eu skattskyldig
för framtiden skall äga att i av -

4 Nr 26. Lördagen den 26 juni 1948.

Sammanjämkningsförslag rörande 8 kap. 7 § strafflagen.

dragshänseende få en viss försäkring
behandlad enligt den lag, som gällde
vid försäkringens tecknande. Att så bör
ske är enligt min mening rimligt. Jag
vill dock härtill knyta den reservationen,
att det sagda förutsätter, att icke
något försäkringsbolag utnyttjar den
gamla lagens återstående giltighetstid
till ackvisitionsarbete under sådana former,
att förfaringssättet måste betecknas
som illojalt, eller till tecknande av
försäkringar som med hänsyn till beloppens
storlek och återverkningarna på
skatteunderlaget i försäkringstagarens
hemortskommun måste anses för den
allmänna uppfattningen stötande. Skulle
dylika fall inträffa, kan ett annat betraktelsesätt
te sig påkallat.

Herr EWERLÖF: Herr talman’ Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framföra mitt
tack för det nu lämnade svaret. Min
tacksamhet är så mycket större som
svaret i allt väsentligt tillgodoser ändamålet
med min interpellation. Det är
min förvissning, att försäkringsbolagen
i eget intresse skola göra vad på dem
ankommer för att icke situationen skall
på ett obehörigt sätt utnyttjas i ackvisitionen.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Den som, med uppsåt att gå främmande
makt till handa, efter åtagande
eller mot ersättning bedriver verksamhet
för anskaffande av uppgifter som
röra annan främmande makts militära
förhållanden av hemlig natur, dömes för
militärt spionage mot främmande makt
högst till straffarbete i två år.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 18, statsutskottets
utlåtanden nr 204—222, sammansatta
stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 2, bevillningsutskottets betänkanden
nr 57 och 59 samt andra lagutskottets
utlåtanden nr 48, 52 och 53.

Sammanjämkningsförslag rörande
8 kap. 7 § strafflagen.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
memorial nr 46, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
första lagutskottets utlåtande nr 39
i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring
i strafflagen, m. m., dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till ny strafflagstiftning
för krigsmakten, dels ock i
dessa ämnen väckta motioner.

I utlåtande nr 39 hade utskottet hemställt,
utom annat, att riksdagen — med
förklaring att riksdagen funnit vissa
ändringar böra vidtagas i genom propositionerna
nr 80 och 144 framlagda
lagförslag — måtte för sin del antaga
ett i utskottets utlåtande upptaget förslag
till lag om ändring i strafflagen.

I vad avsåg 8 kap. 7 § strafflagen voro
Kungl. Maj ds och utskottets förslag av
följande lydelse:

(Utskottets förslag:)

Den som, med uppsåt att gå främmande
makt till handa, här i riket bedriver
verksamhet för anskaffande av
uppgifter rörande militära eller andra
förhållanden, vilkas uppenbarande för
den främmande makten kan medföra
men för annan främmande makts säkerhet,
dömes för olovlig underrättelseverksamhet
högst till straffarbete i två år.
Samma lag vare om den som i annat
fall än nu sagts, med uppsåt att gå främmande
makt till handa, hemligen eller
med användande av svikliga medel bedriver
politisk underrättelseverksamhet
här i riket.

Enligt utskottet tillhandakomna ut- gavarande utlåtande stannat i olika bedrag
av kamrarnas protokoll hade kam- slut, såvitt angick 8 kap. 7 § förslaget
rarna vid behandling av utskottets ifrå- till lag om ändring i strafflagen.

Lördagen den 26 juni 1948. Nr 26.

Sammanjämkningsförslag rörande 8 kap. 7 § strafflagen.

Första kammaren hade beslutat godkänna
paragrafen med den lydelse
Kungl. Maj:t föreslagit, varjämte kammaren
beslutat utbyta utskottets motivering
till ifrågavarande paragraf mot
följande uttalande:

»I fråga om 8. kap 7 § tillstyrkes
Kungl. Maj ds förslag. Det synes böra
övervägas, huruvida icke även andra
former av underrättelseverksamhet borde
förbjudas. Särskilt bör därvid uppmärksammas
politiskt spionage från
främmande makts sida mot t. ex. statslösa
flyktingar, vilka vistats i Sverige
utan att åtnjuta skydd av någon främmande
statsmakt, och politiskt spionage,
som riktar sig mot svenska medborgare,
t. ex. för att sådana för främmande
makts räkning skola kunna registreras
efter rastillhörighet eller politisk åskådning.
Det torde emellertid kunna förväntas
att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på förevarande
spörsmål och efter vederbörlig utredning
till riksdagen inkommer med de
förslag, som prövas lämpliga.»

Andra kammaren hade beträffande
denna paragraf godkänt utskottets förslag.

Med anledning av vad sålunda förekommit
hade utskottet i syfte att åstadkomma
sammanjämkning av den skiljaktighet,
som förelåg mellan kamrarnas
beslut, i det nu föreliggande memorialet
hemställt,

A. att första kammaren med frånträdande
av sitt beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 39 fattade beslut,
såvitt anginge 8 kap. 7 § förslaget till lag
om ändring i strafflagen, måtte biträda
det beslut, som härutinnan fattats av
andra kammaren; samt

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning
i vilken omfattning politisk och
militär underrättelseverksamhet, som
utan att rikta sig mot Sverige bedreves
här i riket, borde bestraffas samt om
framläggande för riksdagen av de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Schlyter och Ahlkvist,
vilka likväl ej antytt sin åsikt;

2) av herr Branting, vilken av angivna
orsaker ansett, att utskottet bort föreslå
riksdagen sådan jämkning i de preliminärt
antagna övergångsbestämmelserna
till den nya strafflagen, att nu gällande
lag bleve beståndande, till dess
nytt förslag från Kungl. Maj :t framlades.

Herr BRANTING: Herr talman, mina
herrar! Jag har i en relativt utförlig reservation
förklarat, varför jag för min
del icke kan biträda den framställning
som bär kommit från utskottet. Jag har
den uppfattningen, att första kammaren
i sak bör vidhålla den ståndpunkt som
kammaren intog när detta ärende sist
behandlades. Jag vill i dag inskränka
mig till att helt kort framställa det yrkande
som har blivit närmare motiverat
i reservationen, nämligen att kammaren
måtte besluta återremiss till utskottet
av ärendet. Jag skulle ha framställt
yrkande om avslag, om inte saken
låge så till, att det genom ett avslag hotar
att uppstå en lucka i lagen, så att
det stadgande som nu finnes faller bort
och ingenting annat kommer i stället.
Återremissyrkandet är alltså motiverat
helt enkelt därmed, att utskottet blir i
tillfälle att föreslå riksdagen en ändring
i de övergångsbestämmelser som förelädes
riksdagen i sammanhang med det
stora strafflagsförlaget, varibland även
fanns bestämmelsen, att 14 a § i 8 kap.
strafflagen skulle upphävas. Detta förslag
godkändes av kammaren under förutsättning
att de av utskottet föreslagna
paragraferna skulle antagas, övergångsbestämmelsen
angående avskaffande av
14 a § måste sålunda ändras därhän att
den gamla lagbestämmelsen blir beståndande.

Jag har sålunda, herr talman, inget
annat yrkande att framställa än att
ärendet må återremitteras till utskottet.

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Sammanjämkningsförslag rörande 8 kap.

Herr LÖTHNER: Jag skall fatta mig
lika kort som herr Branting och hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Krugel.

Herr SCHLYTER: När detta ärende
förelåg till behandling i första lagutskottet,
var det på grund av vad som förekommit
i första kammaren uppenbart
för utskottet, att här måste komma till
stånd någon ytterligare utredning angående
paragrafens lämpliga avfattning.
Hade det varit litet tidigare på riksdagen,
skulle det ha varit naturligt, att
utskottet hade tagit hand om denna utredning
på det sättet, att det hade ordnat
ett samarbete med justitiedepartementet
för åstadkommande av en lagparagraf
som båda kamrarna skulle kunna
godkänna, men vid den sena tidpunkten
var detta inte möjligt, och då återstod
för utskottet ingenting annat än vad
det nu har föreslagit, nämligen en skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om
utredning.

Frågan är då, vad som skall gälla under
tiden medan den utredningen pågår.
Det fanns såvitt jag förstår tre möjligheter.
Det var möjligt för riksdagen
att låta andra kammarens beslut om paragrafens
avfattning gälla under tiden.
Man kunde också tänka sig att första
kammarens beslut fått gälla. Den tredje
möjligheten var, att båda kamrarna hade
avstått från sina beslut och förordnat
att en bestämmelse motsvarande nuvarande
14 a § skulle gälla ett år till, medan
Kungl. Maj:t utredde saken. Jag
framlade detta förslag i utskottet och
anslöt mig sålunda för min del liksom
min medreservant herr Ahlkvist till det
yrkande som är refererat i herr Brantings
förslag, nämligen att båda kamrarna
skulle avstå från sina beslut och
låta 14 a § gälla tills Kungl. Maj:t effektuerat
en beställning på en ny paragraf.
Då detta förslag icke accepterades av utskottet
utan utskottet föreslagit vad kamrarna
här se, så tror jag inte att någonting
är att vinna på en återremiss. Utskottet,
som ju mycket grundligt diskuterat
denna lagstiftningsfråga och i all -

7 § strafflagen.

mänhet har bildat sig en mycket bestämd
mening om vad lagparagrafen bör
innehålla, menar att i avvaktan på en ny
formulering den formulering bör gälla
som utskottet tidigare har föreslagit.

Jag tror inte att det är möjligt att
rubba utskottet i denna uppfattning, och
en återremiss skulle således endast fördröja
ärendets behandling. Jag anser utskottets
sammanjämkningsförslag icke
vara lyckat, och jag instämmer i herr
Brantings kritik av detsamma, men i sakens
nuvarande läge kan jag, herr talman,
icke understödja något återremissyrkande.

I detta anförande instämde herr Ahlkvist.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Även
jag skall yttra mig i största korthet.

Jag delar herr Schlyters uppfattning
i de båda hänseenden han gav uttryck
åt, nämligen att det riktiga hade varit,
att 14 a § i dess nuvarande lydelse hade
blivit utskottets sammanjämkningsförslag
och att det inte finns någon möjlighet
att i nuvarande läge göra någonting.

Må det tillåtas mig, herr talman, att med
understrykande av den kritik, som riktats
emot lagutskottet vid det tillfälle då
kammaren hade att besluta om ändringarna
i strafflagstiftningen, få uttrycka
den förhoppningen, att Kungl. Maj :t måtte
så snart som möjligt sätta i gång med
utredningsarbetet för erhållande av en
ny paragraf i stället för 8 kap. 7 § strafflagen.
Förslag till ny lydelse bör kunna
föreligga så tidigt, att den kan beslutas
skola träda i tillämpning den 1 juli 1949.
Detta borde icke vara omöjligt. Jag tycker
nämligen att det vore riktigt att vi
snarast finge bort åtskilligt av de utvidgningar
av det straffbara området
som utskottet nu har föreslagit.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det nu föredragna memorialet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att memorialet
skulle visas åter till utskottet.

Lördagen den 26 juni 1948. Nr 26.

Om nybyggnad för barnmorskeläroanstalten i Stockholm.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av varuutbytesöverenskommelse
mellan Sverige
och Schweiz; samt

nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
protokoll rörande handeln mellan Sverige
och Förenta staternas-Storbritanniens
ockupationszoner i Tyskland.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1948/49;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till avsättning till försäkringsinspektionens
fond m. m.;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1947/48 m. m.,
i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48 m.
in., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avskrivning av ett
direktören B. V. Orre beviljat lån;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgivande av livränta
till T. A. B. Johansson m. fl., såvitt
propositionen hänvisats till statsutskottet; nr

190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängning av
statens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Ilusaby aktiebolag;

nr 191, i anledning av väckt motion
om ersättning till värnpliktige K. G. Sjöberg
för skada, ådragen under militärtjänstgöring.

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till omkostnader i samband
med inköp och inlösen av ved m. m.;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1947/48 m. m.,
i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till fångvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag till ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete
m. m.;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dyrtidstillägg å
vissa livräntor m. m. i anledning av
olycksfall eller yrkessjukdom;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående dyrtidskompensation
åt personer, vilka i anledning av
olycksfall eller sjukdom, som inträffat
efter 1941 års ingång, äro berättigade till
sjukpenning eller livränta enligt vissa
förordningar; och

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till allmänna indragningsstaten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om nybyggnad för barnmorskeläroanstalten
i Stockholm.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 201, i anledning av väckta motioner
om utredning angående byggande
av en skolbyggnad åt barnmorskeläroanstalten
i Stockholm.

Nr 26.

Lördagen den 2(5 juni 1948.

Om nybyggnad för barnmorskeläroanstalten i Stockholm.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av fröken
Andersson (I: 113) och den andra inom
andra kammaren av fru Ewerlöf (II:
187) hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att frågan om byggandet av en barnmorskeläroanstaltens
i Stockholm egen
skolbyggnad måtte skyndsamt utredas i
enlighet med i motiveringen anförda
synpunkter samt att Kungl. Maj :t måtte
för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna I: 113 och II: 187 ej måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Andrén,
fröken Andersson och herr Birke,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 113 och II: 187 i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville låta utreda frågan om uppförande
av skolbyggnad åt barnmorskeläroanstalten
i Stockholm och för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Detta ärende gäller ju frågan om uppförande
av en skolbyggnad åt barnmorskeläroanstalten
i Stockholm. .lag beklagar
att frågan kommit upp så sent på
riksdagen. Jag förstår inte anledningen
därtill. Motionen frambars i mitten av
januari. Det är kanske till synes en liten
fråga, men för hela den verksamhet
det bär gäller är det icke desto
mindre en stor fråga.

Det har ju sagts, att barnmorskeläroanstaltens
lokalfråga skall lösas i samband
med frågan om byggnad för S:t
Eriks sjuksköterskeskola. Denna lösning
är emellertid ingen lösning utom
möjligen provisoriskt. Man har sagt, att
om man kan få kortare utbildningstid
för sjuksköterskorna, blir det bättre om

plats vid denna sköterskeskola för barnmorskeeleverna.
Jag tror att man därvidlag
har missräknat sig, ty efter hand
som den fria sjukvården kommer att genomföras
kommer det ju att behövas
flera sjuksköterskor utbildade, och då
få icke barnmorskeeleverna plats där.
Frågan löses sålunda icke på det sättet.
Jag skall villigt erkänna, att förhållandena
bli i någon mån bättre än de för
närvarande äro, men trots att denna
byggnad kommer till stånd kommer ändå
en mycket stor del av eleverna fortfarande
att få bo på södra barnbördshuset,
och om någon av herrarna eller
damerna läst en artikel i frågan i en
daglig tidning i januari, har man där
sett en mycket klar och drastisk beskrivning
av hur barnmorskeeleverna ha
det. De ha t. ex. ett helt tvättställ på
25 personer, och hur den personliga hygienen
under sådana förhållanden är,
det behöver jag inte gå in på några
längre utläggningar av för att var och
en skall förstå det. Nu är det visserligen
ställt i utsikt att det skall bli en reparation
där, och det kan ju hända att
det förbättras, men frågan kvarstår
ändå.

Det är också andra olägenheter det
bär rör sig om. Eleverna böra t. ex.
enligt vad alla sakkunniga i detta sammanhang
försäkra, bo där verksamheten
bedrives, ty annars blir resultatet
att utbildningen blir sämre. Om eleverna
bo på annat håll, kunna de t. ex. icke
få vara med om de mera lärorika fallen.
Vidare bör den förberedande utbildningen
lämpligen förläggas till barnmorskeläroanstalten
från början. Då får
vederbörande en inriktning på barnmorskeuppgifterna,
som hon sedan hela
tiden har nytta av. Vidare blir utbildningen
på det sättet koncentrerad, och
därmed kan utbildningstiden förkortas,
enligt uppgifter som jag har fått, med
icke mindre än cirka fyra månader.

Ytterligare en synpunkt, som spelar in
här och som inte heller är oviktig, är
att med den s. k. lösning som man nu
går in för komma eleverna fortfarande
att känna sig hemlösa. Det blir inte den
trivsel och den samhörighetskänsla, som

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Om nybyggnad för barnmorskeläroanstalten i Stockholm.

var och en som legat vid en utbildningsanstalt
vet är så utomordentligt viktig
för hela utbildningens effektivitet. I Göteborg
t. ex. har man en barnmorskeläroanstalt,
och det har visat sig vara
av utomordentligt stor värde för utbildningens
resultat. Staten har ju vidare
en förnämlig sjuksköterskeskola,
och man frågar sig då, varför inte denna
grupp elever — barnmorskeeleverna —
kunna få ha samma förmåner. Jag tror
att det vore värdefullt, om man lade
ned samma omsorg på denna grupp av
studerande. Vi ha 1 400 å 1 500 barnmorskor
i arbete landet runt. För närvarande
finns det väsentligt över 100
vakanser, och enligt uppgifter, som jag
har fått och som jag inte har någon anledning
att betvivla, dra sig de unga
kvinnorna bl. a. just på grund av de
olämpliga utbildningsförhållandena i
det längsta för att söka sig till detta
område, där ju dock vakanserna maste
fyllas, eftersom det gäller en högst nödvändig
verksamhet.

Det gäller här visserligen en anstalt
som skulle byggas i Stockholm, men jag
ber att få betona att utbildningen sker
för hela landet.

Utskottet kommer nu med den kända
motiveringen — om man nu kan ge den
heder och värdighet av en sådan — att
man under hänvisning till nuvarande
förhållanden icke vill gå med på den
här begärda utredningen. Jag förstår
inte det resonemanget, tv under alla
förhållanden är det väl ändå viktigt, att
barnmorskorna få en så bra utbildning
som möjligt, och jag skulle i detta sammanhang
vilja säga, att visst förstår jag
att det kan finnas många problem här
och visst förstår jag att det kan vara
svårt att sätta i gång med byggnader
nu, men om man vore litet mindre ivrig
när det gäller att sätta till styrelser av
olika slag och utvidga dem som redan
finnas, så kanske det bleve litet över för
att bygga denna viktiga läroanstalt.

Det är ju inte fråga om ett beslut att
ögonblickligen bygga, utan det är fråga
om en utredning rörande hela denna
fråga, och jag föreställer mig då, att
om utredningen eventuellt skulle kom -

ma till stånd, skulle den ta hänsyn till
förhållandena sådana som de nu äro.

Jag tror i varje fall, att det vore viktigt
att få denna utredning till stånd. Jag
gissar visserligen, att eftersom det är
så sent på riksdagen herrarna och damerna
knappast ha satt sig in i detta
ärende, utan det blir väl som vanligt,
att man går på utskottsmajoritetens
linje, och jag skall därför passa på att,
då inrikesministern*icke är här, få till
protokollet antecknat, att jag anser att
denna fråga, oavsett hur riksdagen ställer
sig, snarast möjligt bör komma under
omprövning, då jag anser att landets
mödrar ha rätt att få den bästa
tänkbara hjälp, när de skola föda barn
åt landet.

Jag yrkar emellertid, herr talman, ändå
bifall till den av herr Andrén m. fl.
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
När statsutskottet liksom dess tredje
avdelning här gått emot motionärerna
ha de därmed icke velat säga, att de
förhållanden som motionärerna beröra
äro bra som de äro. Det fattas utan tvivel
åtskilligt beträffande bostadsförhållandena
för barnmorskeleverna i Stockholm,
men det finns på många områden
stora och uppenbara brister, som man
ändå i nuvarande läge får dragas med,
och det är detta som har gjort, att utskottet
i nuvarande läge icke har kunnat
tillmötesgå motionärerna och begära en
utredning, då det ändå måste betraktas
som osäkert, när dessa byggnadsarbeten
skulle kunna sättas i gång. Vi äro i utskottet
alldeles övertygade om att den
närmast ansvariga myndigheten — medicinalstyrelsen
— och även departementet
taga upp detta spörsmål så fort
det blir möjlighet att realisera det, varför
vi ansett att riksdagen inte behöver
skriva till Kungl. Maj:t i ärendet.

Till detta nödgas jag nog säga, att fröken
Andersson tydligen inte kan behandla
detta ämne utan att lägga in inte
så litet demagogi. Hon talade om de styrelser,
som riksdagen på Kungl. Maj:ts
förslag beslutat, och hon trodde nog, att

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. vissa frågor rörande skärgårdstrafiken.

om vi inte inrättat en arbetarskyddsstyrelse
och en bostadsstyrelse, så hade det
kanske blivit litet pengar över för detta
ändamål. Jag tror nog ändå att man måste
säga, att vill man gagna saken, så
motiverar man inte gärna sitt yrkande
på det sättet. Jag tycker, ärade kammarledamöter,
att den motivering som motionären
har använt är ett ytterligare
skäl att bifalla utskottets hemställan,
utom de sakskäl som jag tidigare anfört.

Jag måste således yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fröken ANDERSSON: Bara.ett par ord!
Herr Karlsson säger, att medicinalstyrelsen
och Kungl. Maj:t äro vakna för
detta och att åtgärder nog skola vidtagas,
när den tiden kommer att det blir
möjligt. Ja, med den motiveringen skulle
ju riksdagen kunna sluta och sedan
gå hem och inte göra någonting, om man
skall tro att Konungen och styrelserna
skola göra vad som behöver göras utan
några som helst påstötningar. Erfarenheten
visar nog någonting helt annat.

Vidare sade herr Karlsson också att
jag hade skjutit över målet och sagt,
att om man inte hade inrättat arbetarskyddsstyrelsen
m. m. så hade man
kunnat lösa denna fråga. Det har jag
aldrig sagt. Jag har bara konstaterat att
man är väldigt villig, när det gäller sådana
ting, att besluta om utvidgningar
och inrättande av nya verk. Men jag
tycker att det vore lämpligt att vara
lika ivrig, när det gäller en sådan sak
som den vi här behandla. Jag vet fuller
väl att bakom detta ståndpunktstagande
ligger en mängd motiveringar,
som jag under hand har hört framföras
och som ha skapat en oluststämning
gentemot barnmorskorna, men jag tror
— jag skulle också kunna bevisa det,
men jag vill inte upptaga tiden därmed
nu — att dessa sakna grund.

När sedan herr Karlsson talade om
demagogi, då en person talar för att våra
barnmorskor skola få en ordentlig utbildning,
får jag lov att säga, att jag i
så fall totalt missuppfattat innebörden i

begreppet demagogi. Jag tror jag kan
adressera tillbaka försändelsen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: När motionären,
fröken Andersson, står här och
säger, att om vi inte hade anordnat så
många styrelser och nämnder på andra
områden, så hade pengarna räckt till
för denna lokalfrågas lösande, vill jag
bara fråga: Är icke detta demagogi, vet
jag i min tur inte vad det är?

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. vissa frågor rörande skärgårdstrafiken.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
skärgårdstrafiken jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 261, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 8 maj 1948, dels hemställt att
riksdagen måtte avgiva yttrande över ett
propositionen bifogat förslag till förordning
om ändrad lydelse av 12 § förordningen
den 25 oktober 1940 (nr 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik
m. m., dels berett riksdagen tillfälle att
yttra sig i anledning av vad departementschefen
i övrigt anfört beträffande
skärgårdstrafikens ordnande, dels ock
föreslagit riksdagen att å riksstaten för
budgetåret 1948/49 under sjätte huvudtiteln
till Understöd åt skärgårdsrederier
anvisa ett reservationsanslag av
300 000 kronor.

Propositionen hade i vad avsåg förslaget
till förordning om ändrad lydelse av

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. vissa frågor rörande skärgårdstrafiken.

förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. remitterats till behandling
av lagutskott och i övrigt till
statsutskottet.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Osvald och herr Osvald (I: 417) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Utbult och Svensson i Ljungskile
(11:585), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 261 måtte för statliga farledsarbeten
för budgetåret 1948/49 bevilja
ett förslagsanslag om 120 000 kronor
samt i övrigt beakta de synpunkter,
som framförts i motionerna;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Thun m. fl. (I: 418) och den andra inom
andra kammaren av herr Thorell
in. fl. (II: 586);

dels en inom första kammaren av
herr Lundqvist väckt motion (1:423);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ernst Hjalmar Nilsson och Edin
(I: 424) och den andra inom andra kammaren
av herrar Kårrlander och Andersson
i Alfredshem (11:590);

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Karlsson i Stuvsta och Lager
väckt motion (11:589).

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna 1:417 och 11:585,
i vad de icke avsåge anvisande av anslag,
I: 423 samt I: 424 och II: 590 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört beträffande
skärgårdstrafikens ordnande;

b) till Understöd åt skärgårdsrederier
för budgetåret 1948/49 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

II. att motionerna I: 417 och 11:585, i
vad de avsåge anvisande av anslag till

statliga farledsarbeten, icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 418 och II: 586
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

IV. att motionen II: 589 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! I anslutning
till den motion jag tillåtit mig
väcka i denna fråga skulle jag gärna
vilja framhålla några synpunkter.

Jag känner inte av egen erfarenhet till
hur kommunikationsförhållandena äro
ordnade inom skärgårdarna i allmänhet
i vårt land. Endast vad gäller Stockholms
skärgård tror jag mig ha en så
pass ingående kännedom om förhållandena
där, att jag vågar ha en egen uppfattning
och även ge uttryck åt den.

Tyvärr måste det då enligt min mening
sägas, att den utveckling, som sjökommunikationerna
i denna skärgård
undergått, ter sig ganska beklämmande.
Detta gäller i fråga om såväl sommartrafiken
som vintertrafiken. Det vore förvisso
frestande, herr talman, att gå in
på orsakerna till denna såvitt jag förstår
olyckliga utveckling. Jag skall emellertid
inte mera ingående fördjupa mig i
det spörsmålet.

Med den till större delen mycket ålderstigna
båtmateriel, som alltjämt användes
av det stora dominerande rederiet
inom Stockholms skärgård, och med
den starkt uttunnade och försämrade
turlista, som där tillämpas, samtidigt som
biljettpriserna på ett mindre vanligt sätt
ha drivits i höjden under de senaste
åren, är det knappast ägnat att förvåna,
om resandetrafiken med bolagets båtar
sjunker för varje säsong. Sommargästerna
tvingas faktiskt att tillgripa andra
möjligheter att ta sig till eller från sina
sommarnöjen, eller också tvingas de, i
varje fall de som ha regelbunden sysselsättning
i Stockholm, att personligen tillbringa
endast de få semesterdagarna därute
på sitt sommarställe, under det att
de under sommaren i övrigt nödgas stanna
kvar i staden, medan familjen bor
ute på sommarstället i skärgården.

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. vissa frågor rörande skärgårdstrafiken.

Den i mina ögon alltså olyckliga politik,
som har förts från det ledande bolagets
sida, har ju också direkt gett upphov
till konkurrerande företag, vilka nu
med mycket snabbgående, högmoderna
»sjöbussar» dra till sig en betydande del
av den sommargästtrafik, som det äldre
rederiet tidigare har haft. Jag har personligen
mycket svårt att tro att den
politik, som här har förts och alltjämt
föres av det ledande rederiet, är riktig
ens ur företagets egen synpunkt. Därmed
må nu vara som helst, men med den
politik, som alltså har förts och alltjämt
föres, är det säkert omöjligt att längre få
upp trafikinkomsterna under högsommaren
i sådan grad att det kan bli ekonomiskt
möjligt att under andra tider av
året upprätthålla dessa förbindelser på
ett sätt som kan anses tillfredsställande
för den bofasta öbefolkningen. Det är ur
alla synpunkter beklagligt att utvecklingen
har gått därhän.

Särskilt ödesdiger har utvecklingen
blivit för den bofasta befolkningen där
ute på öarna, fiskarebefolkningen lika
väl som den övriga befolkningen, främst
under vintermånaderna.

Att det allmänna här måste gripa in
synes mig uppenbart, och jag hälsar därför
med tillfredsställelse och tacksamhet,
att herr statsrådet och chefen för kommuikationsdepartementet
har genom
denna proposition fört frågan inför riksdagen.
önskvärt hade givitvis såvitt jag
förstår varit, om propositionen dels hade
innehållit mera klart preciserade förslag
till bestående förbättringar, dels
också i vissa viktiga avseenden gått åtskilligt
längre än som nu skett.

Att man måste gå längre än vad i propositionen
föreslagits bland annat i fråga
om vägar, broar och färjeleder torde
nog få anses ofrånkomligt, om man nu
verkligen vill ge denna öbefolkning en
så effektiv förbättring av förbindelserna
med fastlandet, som denna befolkning
med fog såvitt jag förstår har rätt att
begära.

Vad sedan angår den ny- och samordning
av kommunikationerna till sjöss och
till lands, som herr statsrådet räknar
med, tror jag att åstadkommandet av en

sådan tyvärr kommer att ta ganska lång
tid i anspråk, och så alldeles säkert anser
jag det inte heller vara, att den vägen
ensam är tillräcklig för att åstadkomma
en för olika delar av det stora skärgårdsområdet
tillfredsställande "lösningav
kommunikationsfrågorna. Jag skulle
vilja understryka — jag beklagar att inte
kommunikationsministern är närvarande
— hur viktigt det i mina ögon är för att
inte frågorna skola i onödan förhalas, att
kommunikationsministern även i fortsättningen
ägnar dessa trafikproblem sin
personliga, oavlåtliga uppmärksamhet.

Redan uppordnandet på ett hyggligt
sätt av den kommade vinterns skärgårdskommunikationer
kräver, såvitt jag förstår,
statsmakternas snara initiativ och
deras fortlöpande ledning. De 300 000
kronor, som jag utgår ifrån att riksdagen
i dag kommer att anvisa i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag, räcka enbart
säkerligen inte till att ge öbefolkningen
någorlunda tillfredsställande vinterkommunikationer.
Här måste ytterligare medel
till, närmast väl anslag från Stockholms
stad och Stockholms läns landsting.
Jag skulle vilja uttala en vädjan till
kommunikationsministern att här ingripa
i tid och att söka få till stånd förhandlingar,
vari då även den bofasta
öbefolkningen bör vara engagerad.

Även när det gäller framtidsprogrammet
i stort tror jag att det skulle vara
mycket värdefullt, om herr statsrådet
ville ta initiativet till en omedelbar överarbetning
av det föreliggande kommittéförslaget,
med beaktande av de olika synpunkter
och förslag som framkommit i
remissyttrandena. Angeläget är givevis
att även i detta arbete den bofasta skärgårdsbefolknignen
får deltaga med egna
representanter, som fullödigt kunna föra
den fasta befolkningens talan. Jag behöver
väl inte säga, att det också är utomordentligt
viktigt, att länsstyrelsen här
får tillfälle att säga sitt tungt vägande ord.
Om det finns god vilja hos det nya utredningsorganet,
bör det vara möjligt att
få den omnämnda överarbetningen slutförd
så tidigt att eventuella ytterligare
förslag kunna framläggas redan till vårriksdagen
1949.

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. vissa frågor rörande skärgårdstrafiken.

Till slut, herr talman, endast några ord lagstiftning har frågan om lämpliga frii
en detaljfråga — den gäller passbåts- tidsområden kommit i förgrunden. Reförbindelserna.
Jag ber att få uttala min dan nu vistas stockholmare i hundratuglädje
över att statsutskottet, även om ut- sental under sommarmånaderna i skärskottet
inte velat helt ansluta sig till min gården, och antalet kommer att avsevärt

principiella uppfattning i denna fråga,
dock inte har tvekat att direkt förorda
ett förfaringssätt från det allmännas sida,
som i sak, åtminstone bra nära, torde
komma att ge öbefolkningen vad som
skulle ha skett om min principiella uppfattning
hade godtagits. Jag är som sagt
tacksam för detta värdefulla uttalande
från statsutskottets sida och hoppas nu
endast att det också skall komma att få
den verkan, som avsetts.

Med dessa ord, herr talman, och med
en varm vädjan och förhoppning att
kommunikationsministern välvilligt tar
upp de synpunkter och förslag ,som jag
här liksom i min motion har tillåtit mig
att framlägga, ber jag att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr THUN: Herr talman! I fråga om
skärgårdstrafikens ordnande måste jag
tyvärr tillkännagiva min besvikelse över
statsutskottets negativa beslut i denna för
skärgårdsbefolkningen så vitala fråga.
Jag erinrar om att skärgårdstrafiken varit
föremål för två stora utredningar,
som resulterat i ett konstaterande av att
skärgården är i högsta grad eftersatt när
det gäller trafikförhållandena. Likaså ha
tidningspressen och stundom även radion
ofta givit uttryck för den allmänna
opinionens inställning till dessa frågor
och därvid anropat statsmakterna om
hjälp för trafikfrågornas lösning. Vi ha
sålunda då och då fått ganska hårresande
skildringar till livs om hur bristfälligt
skärgårdsbefolkningen har det ordnat
vid sjuktransporter, hur besvärligt
det är för barnfamiljer med barnens
skolgång och i övrigt hur eftersatt denna
befolkning är när det gäller att tillgodogöra
sig de sociala förmåner, som riksdagen
beslutat. Men man har även ur
andra synpunkter diskuterat frågan om
nödvändigheten av att hryta skärgårdens
isolering.

Sedan semestern blivit reglerad genom

ökas sedan lämpliga fritidsreservat anskaffats.
För att tätortsbefolkningen
skall i större utsträckning kunna komma
i åtnjutande av förmånen att tillbringa
sin semester i skärgården måste emellertid
kommunikationsfrågan lösas på ett
snabbare sätt än 1945 års skärgårdsutredning
tänkt sig. Alla känna vi till öbefolkningens
besvärligheter, när det gäller
att snabbt kunna få fram sina produkter
till avsättningsorten, som är
Stockholm. Jag vill inom parentes framhålla,
att när man i utredningen gjort
gällande att Ljusterö skulle ha Vaxholm
till avsättningsområde, där ljusteröborna
således skulle sälja sina produkter
och göra sina uppköp, kan ingenting vara
felaktigare, eftersom Ljusterö som bekant
har Stockholm som sin avsättningsort.

Denna skärgårdsbefolkning, som i
många år hoppats på att statsmakterna
äntligen skulle taga steget fullt ut till ett
positivt handlande, har i 1945 års utredning
ånyo mött besvikelse. Efter
många välvilliga uttalanden samt en del
positiva förslag finner man nämligen
när det gäller det väsentliga, broar och
färjor, att kommittén ryggat.

Statsutskottet har i sin motivering visat
stor förståelse för skärgårdens nödläge.
Man frågar sig då, varför utskottet
icke velat taga steget fullt ut i enlighet
med motionärernas förslag. Såvitt vi
kunna se borde ett bifall till vår motion
icke behöva förrycka trafikfrågornas
ordnande i landets övriga skärgårdsområden.
Sålunda säger statsutskottet på
s. 4 i likhet med departementschefen, att
»kommunikationsförhållandena i skärgårdarna
lämna mycket övrigt att önska»,
bland annat emedan »trafikföretagarna
icke förmått anpassa sig efter utvecklingens
krav», samt att särskilda åtgärder
borde vidtagas. Till denna anpassning
hör otvivelaktigt insättande av passbåtar
eller färjor i anknytning till busslinjerna.
Trafikföretagarna hava endast

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.
Ang. vissa frågor rörande skärgårdstrafiken.

undantagsvis insatt de behövliga passbåtarna.

Vidare behandlar utskottet på s. 5,
andra stycket, frågan om vintervägförbindelserna
och lokalisbrytning. Det hade
varit önskvärt att utskottet uppmärksammat,
hurusom den lokala isbrytningens
problem i vad det vidkommer de
större öarna antagligen löstes av sig
självt med införande av färjförbindelser.
Sakkunniga anse detta vara fallet i fråga
om den av dem föreslagna färjleden till
Yxlan—Blidö. Detsamma borde de sakkunniga
hava ansett även i fråga om andra
färjor. I varje fall bör man kunna räkna
med att färjan kan upprätthålla vinterförbindelserna
utom under exceptionellt
hårda isförhållanden. Detta är en
mycket viktig omständighet, som starkt
talar för insättande av färjlinjer.

Utskottet har i många punkter ställt
sig välvilligt till motionen, och det är
naturligtvis mycket glädjande, att man
kan utläsa detta av utskottets förslag.
Men vi ha som sagt velat framhålla att
det hade bort vara än mera positivt än
det verkligen är.

Jag ber att få framhålla Stockholms
läns landstings stora intresse för att dessa
trafikfrågor lösas på ett för skärgårdsbefolkningen
nöjaktigt sätt. Dels är det
ju så, att det för det allmänna ställer sig
avsevärt mycket dyrare med ordnandet
av sjukvården här ute i skärgården och
på kobbarna, och dels — vilket är det
väsentliga — måste man ta hänsyn till
de stora besvärligheter, som öbefolkningen
har, då det gäller att komma i kontakt
med sjukhusen. Det är speciellt stora
besvärligheter och kostnader för befolkningen
därstädes att få komma i åtnjutande
av den socialvård, som statsmakterna
nu i ganska rikligt mått låter
svenska folket få del av. Vi kunna t. ex.
också erinra om medicinalstyrelsens inlaga
till 1945 års skärgårdsutredning, där
man mycket sakligt och ingående framhåller
denna frågas stora betydelse för
skärgårdsbefolkningen.

Jag vill även framhålla, att länsstyrelsen
i Stockholms län har förslag utarbetade
i fråga om färjor, broar och vägar.
Därigenom har man så att säga gjort det

klart med alla förberedelser i tanke på
att få tillstånd att begynna arbetet.

I utredningen har också anförts betydelsen
av att man måhända så småningom
måste överföra dessa trafikföretag i
samhällets ägo. Man har sålunda talat
om att Stockholms stad och Stockholms
läns landsting, eventuellt staten, skulle
komma att så att säga ingå i ett gemensamhetsbruk
för att kunna ordna denna
skärgårdstrafik. Samtidigt som man kanske
måste medgiva att det är den enda
och riktiga lösningen på detta stora
problem, måste man fråga sig, om det
kan vara rätt att det allmänna, sedan ett
annat företag på grund av andra omständigheter
inte längre är bärkraftigt, skall
övertaga det gamla företagets tonnage,
vilket, som herr Lundqvist mycket riktigt
påpekat, är ganska bristfälligt. Såvitt
jag kan se är det otänkbart att man skall
kunna gå in för en sådan lösning på annat
sätt än genom att det allmänna får
ta hand om även övrig förortstrafik, alltså
busstrafik och spårburen trafik, för
att på det viset tillgodogöra sig det överskott,
som dessa trafiklinjer lämna, och
därmed täcka förluster och kostnader
vid upprätthållandet av i synnerhet vintertrafiken.

Samtidigt som jag, herr talman, uttalar
min tacksamhet över att utskottet har
ställt sig synnerligen välvilligt till frågan,
ber jag dock att få yrka bifall till
vår motion nr 418.

Herr HOLLERTZ: Herr talman! I anledning
av denna kungl. proposition och
utskottets utlåtande ber jag att få säga
några ord om den s. k. passbåtstrafiken.

Departementschefen har i propositionen
berört skärgårdsområdena kring
Stockholm och Karlskrona samt i Göteborgs
och Bohus län och i Västernorrlands
län, men däremot icke skärgården
i Östergötlands län. Skärgårdsutredningen
har i sitt betänkande förordat en
passbåtslinje i Östergötlands skärgård,
och jag vill till departementschefen
framföra en begäran om att han snarast
upptar även denna fråga till behandling.

Östergötland har en rätt omfattande

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. vissa frågor rörande skärgårdstrafiken.

skärgård med en mängd öar, vilka ha
en fast befolkning som bedriver fiske
såsom huvudsaklig näring men därjämte
även jordbruk i mindre skala. En
stor avfolkning av dessa öar har pågått,
i synnerhet under de senaste årtiondena,
och bättre kommunikationer skulle
säkerligen motverka denna avfolkning.
Men för att en ändring skall komma till
stånd, bör hjälpen lämnas snarast.

Skärgårdsbefolkningen anser nog sina
kommunikationer eftersatta i jämförelse
med fastlandets kommunikationsnät.
Detta torde vara alldeles riktigt. Jag
delar denna deras uppfattning.

Departementschefen ställer sig mycket
tveksam till subventionering av skärgårdstrafiken,
men jag anser att en subventionering
i vissa fall blir ofrånkomlig.
Statsbidrag till underhållet av allmänna
vägar lämnas ju i stor utsträckning,
och en subventionering av skärgårdstrafiken
skulle med samma rätt
kunna påfordras.

Jag har intet yrkande, herr talman,
utan har endast velat påminna herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
om Östergötlands
skärgård och uttrycker förhoppningen,
att den ej skall bli bortglömd.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Med anledning av
herr Thuns yttrande nyss och det yrkande,
som han framställde, ber jag
bara att i korthet få påpeka att de kommunikationsfrågor,
som föreligga i skärgårdarna,
såsom utskottet säger delvis
äro av komplicerad natur.

När herr Thun frågade, varför motionen
har avstyrkts, vill jag säga att utskottet
dock har tagit upp något av motionens
innehåll och lämnat svar i positiv
riktning, men att det inte har varit
möjligt för utskottet att i delta sammanhang
gå in på invecklade spörsmål
av rent lokal natur. Detta utlåtande avser
ju kommunikationsväsendets ordnande
i skärgårdarna runt hela riket i
stort, och de lokala spörsmål herr Thunberört
få bli föremål för närmare övervägande
i samband med utformningen

av de detaljförslag, som bli en följd av
statsmakternas principiella ställningstagande.

Alla äro vi ense om att såväl länsstyrelser
och landsting som enskilda kommuner
ha intressen att bevaka i detta
sammanhang. De rent lokala önskemålen
i olika avseenden böra alltså framföras
till dem, som ha att uppgöra planerna
för dessa arbeten.

Statsutskottets utlåtande i denna fråga
är ju positivt hållet. Vi erkänna alla
den oerhörda betydelse ett bättre ordnande
av skärgårdstrafiken har för alla
de människor, som äro beroende av
densamma. Det bestrides inte från något
håll, att skärgårdarna i detta hänseende
blivit eftersatta och att i många
fall rena missförhållanden råda. Det är
bara att hoppas att arbetet, när man
nu verkligen skall ta itu med dessa
spörsmål, måtte bedrivas i rask takt
och att förslag i olika avseenden snarast
framkomma.

Statsutskottet har ju tillstyrkt propositionens
förslag om ett vägprogram för
5,5 miljoner kronor, som skall inarbetas
i flerårsplanerna. Allmänna vägar i
skärgårdarna skola därvid utföras i förtur,
och detta vägprogram blir på det
sättet av stor betydelse för skärgårdstrafiken.

Vad beträffar passbåtstrafikens förhållande
till färjtrafiken resonerar åtminstone
jag på det sättet, att om passbåtstrafiken
ökar i omfattning får man
gå till väga på samma sätt som då det
gäller vägväsendet på landet. Då trafiken
på en enskild väg ökar i omfattning
kan man inlämna ansökan om att
den förklaras för allmän väg och att
underhållet skall övertagas av det allmänna,
och jag föreställer mig att man
här får gå till väga på precis samma
sätt. När passbåtstrafiken ökar i omfattning
och förbindelsen visar sig vara
allt mer och mer behövlig och ofrånkomlig,
får man i vederbörlig ordning
ansöka om fiirjförbindelse, som då bör
ordnas på det allmännas bekostnad. Det
är en successiv utveckling som utskottet
gärna vill ge sitt stöd.

Det är en hel del andra spörsmål som

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. vissa frågor rörande skärgårdstrafiken.

beröras i detta utlåtande liksom i propositionen,
men det tjänar inte mycket
till att i dagens diskussion alltför mycket
uppehålla sig vid dem, eftersom
detta inte är sista ordet utan mera upptakten
till en ordentlig planläggning och
upprustning på området. Jag vill liksom
herr Thun starkt understryka önskvärdheten
av att denna upprustning och
dessa förberedelser ske i positiv anda
och så snart som möjligt.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr FRANZON: Herr talman! Då en
fråga som denna, som så länge har väntat
på sin lösning, till slut kommer på
riksdagens bord, är det ganska självklart
att en del önskemål uttalas i anslutning
till det framlagda förslaget.

Nu har ju statsutskottet avstyrkt en
motion, som jag tillsammans med herr
Thun in. fl. har väckt. Vi hemställa i
denna motion om omedelbar utredning
rörande skärgårdstrafikens ordnande i
Stockholms län enligt riktlinjer, som vi
ha anvisat i motionen. Utskottet är inte
berett att ingå på*prövning av motionen
därför att den, som utskottet säger,
gäller ett avgränsat område. Nu är ju
Stockholms skärgård mycket stor, och
man kan därför kanske inte direkt säga
att motionen gäller ett begränsat område,
utan snarare ett av de större
skärgårdsområdena i detta land.

Efter statsutskottets ställningstagande
är det inte så mycket att göra. Jag håller
med statsutskottets ärade ordförande
om att statsutskottets utlåtande i
många stycken är synnerligen positivt
och starkt understryker vad departementschefen
har yttrat. Särskilt glad är
jag över att statsutskottet har framhållit
behovet av subventionering av skärgårdstrafiken
under en viss övergångstid.
Departementschefen har ställt sig
mycket tveksam, huruvida subventionering
i någon nämnvärd omfattning borde
förekomma under övergångstiden.

Därmed är jag, herr talman, inne på
den fråga som jag egentligen begärde
ordet för att yttra mig om, nämligen

ordnandet av vintertrafiken i skärgården.
Det är ju beträffande vintertrafiken
de flesta klagomålen ha höjts, och
jag anser att man nu bör koncentrera
sig på det just för dagen viktigaste, eftersom
det kanske inte finns så mycket
mer att vinna i denna fråga. När
det gäller sommartrafiken förhåller det
sig något annorlunda. Denna trafik bär
sig i allmänhet för rederiföretagen, och
man har kanske inte så mycket att anmärka
på antalet turer om somrarna.
Men vintertrafiken bär sig inte för rederierna,
och därför ha vi i Stockholms
läns landsting i många år fått dragas
med svårigheter i detta hänseende. Jag
tror mig veta att inget annat landsting
gett så stora anslag till skärgårdstrafikens
uppehållande under vintrarna som
Stockholms läns landsting. Skall denna
vintertrafik i fortsättningen kunna uppehållas
och betydligt utvecklas, är det
nödvändigt att statsmakterna gripa in
och inte äro tveksamma om huruvida
anslag skola beviljas eller inte. Jag hoppas
att förslaget om koncessionsförfarandet,
som har tillstyrkts av andra
lagutskottet, också skall medföra en
bättring.

Huvudsaken är, att de nu framlagda
förslagen omedelbart sättas i praktisk
tillämpning. Det skulle naturligtvis vara
önskvärt att riksdagen kunde bifalla
motion nr 418, ty genom ett sådant beslut
skulle riksdagen understryka att
man inte kan vänta med genomförandet
av de nu ifrågasatta positiva åtgärderna,
som man måste fatta såsom ett
program på lång sikt. Genom ett bifall
till motion nr 418 skulle man kanske
kunna förvänta, att en ny utredning föreligger
vid 1949 års riksdag. Det är
sant att den endast skulle beröra Stockholms
läns skärgård, men <ett beslut i
enlighet med vad vi ha skisserat i vår
motion skulle också bli riktgivande för
trafikpolitiken i landets övriga skärgårdsområden.

Liksom herr Lundqvist föredrar jag
att man prövar lösningen med färjleder
och därtill anslutna vägar, innan man
går in för ytterligare utökning av passbåtstrafiken.
Genom en sådan lösning

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. vissa frågor rörande skärgårdstrafiken.

kan man uppehålla vintertrafiken betydligt
bättre än med passbåtar, och man
får mera reguljära förbindelser i direkt
anslutning till busstrafiken m. m.

Jag vill än en gång understryka, herr
talman, att man inte bör vara tveksam
om att bevilja anslag för vintertrafikens
upprätthållande, även om kostnaderna
komma att bli ganska betydande. Det är
mycket möjligt att det nu tillstyrkta
anslaget på 300 000 kronor om några år
kommer att te sig som en droppe i havet,
men man får nu söka ordna trafiken
på bästa sätt och under de kommande
åren ta ställning till vad som i
fortsättningen behöver göras.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till herr Thuns yrkande om bifall
till motion nr 418.

Herr LODENIUS: Herr talman! Samtidigt
som kommunikationerna på fastlandet
i och med automobiltrafikens utveckling
i allmänhet väsentligt förbättrats
måste man tyvärr konstatera, såsom
1945 års skärgårdsutredning och
även föredragande departementschefen
och utskottet gjort, att kommunikationsförhållandena
för skärgårdens vidkommande
väsentligt försämrats.

Orsakerna till denna försämring äro
flera, men den kanske viktigaste är väl
att de ekonomiska förutsättningarna för
ångbåtstrafik i skärgården avsevärt försvagats,
sedan omnibus- och lastbilstrafiken
tillkommit på fastlandet. All
person- och godsbefordran till och från
fastlandet intill skärgården skedde tidigare
på skärgårdsbåtarna, men numera
ha bilarna övertagit praktiskt taget
all denna trafik, vilket gjort att ångbåtstrafiken
blivit betydligt mindre bärkraftig.
Jag behöver bara ta ett exempel
från min egen hemkommun för att
belysa detta förhållande. Tidigare hade
vi praktiskt taget inga andra kommunikationer
än just med ångbåtarna, som
då gingo större delen av året, möjligen
med något kort uppehåll under stränga
vintrar. Tillströmningen av passagerare
och fraktgods var i regel mycket god,
även om den självfallet var mindre un 2

Första kammarens protokoll 19i8. Nr 26.

der vintertiden. Därför gingo också
ångbåtarna reguljära turer mycket tätt,
på vintern aldrig mindre än varannan
dag och på sommaren givetvis dagligen.
Så småningom har emellertid tillströmningen
av passagerare och gods från
fastlandet helt och hållet upphört, och
det har väl därför av ekonomiska skäl
inte varit möjligt för rederiföretagen
att upprätthålla ångbåtstrafiken i samma
utsträckning som tidigare. Resultatet
har för skärgårdsbornas del blivit
ytterst dåliga förbindelser under stora
delar av året, särskilt under vintermånaderna,
och det säger sig självt att
detta är till stor nackdel för skärgårdsbefolkningen.

När jag här talar om skärgården, herr
talman, tänker jag närmast på Stockholms
läns skärgård, därför att det är
den jag känner till, ehuruväl jag förmodar
att förhållandena inom övriga skärgårdsområden
äro jämförbara.

Även skärgårdslandsvägarna ha i hög
grad blivit eftersatta, och det är därför
jag för min del trots allt vill hälsa med
tillfredsställelse, att 1945 års skärgårdsutrednings
förslag till ordnande av
skärgårdstrafiken så snabbt har lett till
ett principuttalande av kommunikationsministern
genom den nu föreliggande
propositionen. Jag noterar också
med stor tillfredsställelse, att statsutskottet
i sitt utlåtande har ställt sig
mycket välvilligt till önskemålen om förbättring
av skärgårdstrafiken. Det är
kanske att beklaga, att utskottet inte har
velat gå längre, vilket givetvis hade varit
önskvärt. Men jag tror i alla fall att
man bör vara tacksam för att det ändå
blir något praktiskt resultat av denna
sista utredning — jag förmodar nämligen,
att utskottets utlåtande kommer
att godtagas av riksdagen — vilket som
bekant inte blev fallet med 1938 års
utredning.

Men detta får väl anses bara vara början.
Så vitt jag förstår måste på dagens
principbeslut följa cn fortsättning. Om
de bättre förhållanden inom en snar
framtid skola kunna åstadkommas, som
man nu avser att få till stånd, tror jag
det är viktigt att ytterligare utredningar

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. vissa frågor rörande skärgårdstrafiken.

ske såväl när det gäller båtförbindelserna
som i fråga om vägar, broar och färjor.
Trots att jag inte kan se, att statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
är närvarande här i kammaren,
skulle jag vilja framställa en enträgen
vädjan till honom att ofördröjligen
vidtaga de åtgärder för ordnande
av skärgårdskommunikationerna, som så
vitt jag förstår måste bli en logisk följd,
om riksdagen nu fattar beslut i enlighet
med utskottets förslag.

Här har ju redan sagts åtskilligt i denna
fråga, och jag skall därför, herr talman,
avstå från att gå in på en hel del
detaljproblem, som det kanske ur vissa
synpunkter skulle varit av intresse att
beröra. Men det är några saker som jag
ändå skulle vilja uppehålla mig vid.

När det gäller vägarna är det ju tacknämligt,
att ett belopp på 5,5 miljoner
kronor nu ställes till förfogande för anläggning
i förtur av allmänna vägar i
skärgårdarna. Dessa vägar skola alltså
komma till utförande utan att behöva inordnas
i flerårsplanerna. Skärgårdsutredningen
har emellertid lika väl som
föredragande departementschefen räknat
med att större delen av skärgårdarnas
vägbehov skall tillgodoses inom ramen
för flerårsplanerna och alltså efter prövning
i vanlig ordning.

Väg- och broförbindelsen Singö—
Grisslehamn har av länsstyrelsen i Stockholms
län satts i första angelägenhetsgraden,
men den har ändå inte av skärgårdsutredningen
medtagits bland de vägar,
som avses erhålla förtursrätt inom
ramen för 5,s-miljonersanslaget. Detta beror
efter vad utredningen framhåller dels
på den höga anläggningskostnaden — jag
vill minnas att det rör sig om 1,3 miljoner
kronor — och dels på att man har
räknat med att detta vägföretag snart
skall komma att upptagas i flerårsplanen.
.Tåg vill ändå i detta sammanhang
påpeka, att Singöborna naturligtvis äro
missmodiga på grund av detta dröjsmål.
De ha väntat i många år på sin väg,
och de klaga över att frågan inte heller
denna gång blivit löst. Under vintertiden,
då isen varken bär eller brister, äro

förhållandena där uppe synnerligen besvärliga.

Även om inte hela vägen skulle kunna
utföras i ett sammanhang, tror jag att
mycket skulle vara vunnet — och det
anse Singöborna själva — om vissa etapper
av vägen kunde komma till utförande.
Under vintern 1947 igångsattes vissa
arbeten på denna väg, men om jag
inte är fel underrättad ha några arbeten
under innevarande år inte kommit
till stånd, ett förhållande som lär skola
sammanhänga med att vägen ännu inte
blivit intagen i flerårsplanen. Men skulle
man redan nu kunna få ett mindre anslag
för att färdigställa vissa delar av vägen,
så skulle det i betydande omfattning underlätta
trafiken.

Jag vill framhålla att det under vintertiden,
kanske framför allt i skärgården,
finns en arbetskraft som egentligen inte
är sysselsatt men som på grund av
bundenheten vid hemorten inte vill åtaga
sig arbete på annat håll. Man skulle
kanske kunna tala om en dold arbetskraft,
som finns på ett flertal Öar i skärgården
och som mycket väl skulle kunna
utnyttjas för dessa vägarbeten, om man
kunde tillämpa ett något smidigare förfarande.
I enstaka fall har det skett, men
det brukar ta så lång tid för myndigheterna
att ordna en sådan här sak, att
vintern till större delen hinner gå, innan
arbetet kan komma i gång. Jag vill
i detta sammanhang understryka att man
skulle önska ett annat tillvägagångssätt
från myndigheternas sida, så att denna
dolda arbetskraft bättre skulle kunna tillvaratagas
och samtidigt arbeten till nytta
för kommunikationerna kunde bli utförda.

Herr Franzon och även andra talare
ha redan berört vintertrafiken. Jag måste
instämma i vad herr Franzon därvidlag
sade. Vintertrafiken är väl för närvarande
det största problemet för skärgårdsbornas
del, även om det naturligtvis
är önskvärt att också få sommartrafiken
bättre ordnad, så att den kan gå
liiet snabbare. Under sommaren tar man
sig alltid fram, men då vintern kommer
och man inte har några som helst förbindelser
med yttervärlden är det sär -

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. vissa frågor rörande skiirgårdstrafiken.

skilt besvärligt. Jag hälsar givetvis med
tacksamhet, att ett anslag nu begäres
för att, om också bara tillfälligt, subventionera
vintertrafiken, men jag måste
säga, herr talman, att jag är av en helt
annan mening än departementschefen då
han uttalar, att i princip någon skyldighet
för staten att subventionera vintertrafiken
ej kan anses föreligga och att
subventioneringen bör avvecklas så snart
som möjligt. Ja, huruvida den kan avvecklas
får ju bli en senare fråga, men
så länge inte några ändrade förhållanden
inträtt, kan jag inte se, att det finns
någon möjlighet att upprätthålla skärgårdstrafiken,
speciellt under vintertiden,
i något så när tillfredsställande omfattning
på annat sätt än att staten bidrar.
Hur det kan gå med det tilltänkta
kommunala bolaget — i vilket då Stockholms
läns landsting och Stockholms
stad skulle vara delägare — får den
kommande överläggningen och utredningen
rörande den saken utvisa. Men
för min del vill jag redan nu säga, att
jag tror att det blir ganska svårt att ordna
saken, om inte staten bidrar. Det är ju
dock så — det framhåller Stockholms
stadsfullmäktige i sitt i propositionen
refererade yttrande — att vad Stockholms
stad mest har intresse av är sommartrafiken,
men den bär sig i regel
själv. Vintertrafiken torde staden inte intressera
sig så mycket för, och det torde
inte heller gå att Stockholms läns landsting
ensamt eller ens i alltför stor utsträckning
bekostar vintertrafiken. Jag
kan inte förstå annat än att staten måste
träda in där. Av invånarna i Stockholms
län är det endast en mindre del som bor
i skärgården. Även om landstinget kan
ha en viss skyldighet att hjälpa dem, kan
det ju inte vara så glädjande för de övriga
skattebetalarna att offra alltför mycket
härpå. Det förefaller mig som sagt,
att staten är den enda som här kan ta
något verkligt krafttag. Jag har mycket
svårt att förstå, herr talman, att det skall
i princip råda någon egentlig skillnad
mellan ett sådant bidrag och statens bidrag
till andra kommunikationer, exempelvis
iidebygds vägar.

Jag har här tidigare vid ett annat till -

fälle — i samband med en interpellation,
som jag framställde, jag tror det
var år 1945 — påpekat, att man från
isolerade trakter bör ha möjligheter att
komma fram till mera bebyggda trakter.
När det gäller den isolerade skärgårdsvägen,
även om den måste gå över vatten,
kan jag i princip inte se några skäl
till att staten inte skall bidra, så att de
isolerade orterna kunna få möjlighet till
en förbindelse. Jag tror som sagt, att
man kanske bör ta under förnyat övervägande,
om inte staten ändå måste på
det ena eller andra sättet medverka och
bidraga.

Jag skall inte gå in på ytterligare detaljer,
herr talman. Jag vill bara till sist
understryka, vad jag sagt tidigare, att
det är viktigt, att fortsättning följer och
att åtgärder vidtas, så att det blir resultat
av vad som här nu föreslås. Jag hoppas
även, att det undan för undan skall
bli möjligt att utvidga programmet också
när det gäller färjleder och broar, ty
därigenom kan man minska behovet av
ångbåtstrafiken.

Herr FORSLUND: Herr talman! .lag
kanske pliktskyldigast borde be om ursäkt
för att vi äro så många från Stockholms
län som tala i denna sak. Men att
saken är viktig framgår väl därav, att
man från nästan alla partier här vittnar
om nödvändigheten av statsingripande.
Herr Lundqvist från högern började,
och sedan kommo socialdemokraterna.
Bondeförbundet har följt efter,
och jag tror, att även de övriga partierna
äro villiga att understödja kravet.

Saken är naturligtvis besvärlig, och
jag själv måste finna det beklagligt, att
man inte hunnit längre, eftersom jag
redan år 1937 hade tillfälle att tillsiitta
en kommitté, som skulle utreda detta
problem. Kommittén framlade ett förslag,
som sedan gick igenom remissinstanserna.
Sedermera har en ny kommitté
tillsatts och ett nytt förslag utarbetats.
Även det har varit på remiss,
och så iir man fortfarande kvar i ett
liige, som mycket påminner om läget
år 1937, med undantag av att frågan om

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. vissa frågor rörande skärgårdstrafiken.

vägarna synes vara uppklarad i så måtto,
att vägarna ingå i en plan, som sedermera
skall utföras, och finansieras
på det sätt som vägarna i allmänhet finansieras.

En förmån har ju tillkommit, i det
att riksdagen vid behandlingen av den
nya väglagen efter utskottets rekommendation
beslutade, att anslutningar i
form av bryggor o. d. skulle få betraktas
såsom de! av en väg. Det var en
fördel för dem som måste begagna dessa
bryggor för alt komma till eller från ön.

När jag begärde ordet var det också
för att understödja vad herr Lodenius
här har fört på tal. Jag skall för övrigt
inte ingå på någon polemik här, utan
vi få nu ta föreliggande förslag sådant
det är. Men när kommunikationsministern,
som måste vara och är mån om
att kunna ordna upp denna sak, är närvarande
här, skulle jag vilja vädja till
honom, att han försöker få den ordningen
införd, att man åtminstone utnyttjar
den arbetskraft som finns på
öarna i stället för att, såsom det hittills
har skett åtskilliga gånger, man har förhindrat
öbefolkningen att förbättra sitt
eget vägväsende. Jag skall inte nu ingå
på båttrafiken, utan det är en specialfråga,
som jag vill rekommendera, att
man särskilt beaktar.

Det har visat sig, att såväl vägförvaltningen
som sådana enskilda som
bygga och bo ute på öarna ha strävat
efter att förbättra vägnätet, och de skulle
ha kunnat anlägga vissa mindre vågar,
om de fått visst bidrag härtill. Man
har som vanligt gått till arbetsmarknadsstyrelsen
— som det numera heter —
för att få tillstånd att utföra arbetet.
Då har det blivit en diskussion huruvida
de arbetare, som skulle hjälpa till,
kunde betraktas som lediga, så att de
skulle kunna utföra det här arbetet utan
den vanliga kontrollen. Man har frågat
om de inte kunna flyttas över till arbetsmarknaden
på fastlandet? I arbetsmarknadsstyrelsen
kan man tänka vad
man vill om den saken, men det är
många dagsverken som gå förlorade på
öarna genom dessa tillfälliga uppehåll,
under vilka dagar man skulle kunna gö -

ra nytta för öns egen befolkning, nämligen
för att bygga dessa små vägar
inom öarna. Landstinget, som har sina
stora uppgifter att tillgodose på öarna,
i synnerhet inom socialvården, skulle få
mycket lättare att organisera det hela,
om man finge ett vägnät också på dessa
öar — inte stora, präktiga vägar, sådana
behövas inte, men i alla fall lämpliga
vägar.

Vidare skulle jag vilja rekommendera
kommunikationsministern att ta en verkligt
allvarlig överläggning med dem som
syssla med den här saken, så att de
släppa efter på formaliteterna och i stället
försöka att organisera eller leda arbetskraften
och sätta den i arbete för
att förbättra vägväsendet åt öborna själva.
Det skulle vara en utomordentligt
god gärning till stor nytta för öbefolkningen.
Jag har själv sysslat med denna
fråga och varit i förbindelse med både
vägförvaltningen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Ibland verkar det, som om
det inte skulle läggas några hinder i
vägen. Men så, ett tu tre, kommer man
likväl från öarna och säger, att det inte
blev något av, eftersom man inte fick
arbetstillstånd. Jag menar: Upphör med
hindren för tillståndsgivningen, när det
gäller här angivna arbeten ute på öarna,
och hjälp i stället öborna och ge dem
den slant i bidrag, som de anse sig vara
berättigade att få!

Det var detta, herr talman, som jag
ville begagna tillfället att framföra i
denna debatt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På särskilda propositioner bifölls till
en början vad utskottet i punkterna I
och II hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten III
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.

samt vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Thun begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 202 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten IV hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 203, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret
1947/48 in. m., i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. in.; och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om värnskatt på grund av 1948 års taxering.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt vissa
justerare av mått och vikt m. fl.; samt
nr 49, i anledning av väckta motioner
om reglering av pensionsförhållandena
för konstitutionsutskottets sekreterare
S. V. Holm.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 § prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303) så ock
om fortsatt giltighet av samma lag, dels
ock väckt motion angående vissa ändringar
i prisregleringslagen;

nr 46, i anledning av dels Kungl. Mai ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr
223) med särskilda bestämmelser om delning
av jord å landet inom vissa delar av
Kopparbergs län, dels ock en i ämnet
väckt motion;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor rörande
skärgårdstrafiken, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott; samt

nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 19 § första stycket lagen
om arbetarskydd, dels ock en i ämnet
väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till för -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.

ordning angående fortsatt giltighet av
förordningen den 15 december 1944 (nr
779) om kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor, dels ock en
i ämnet väckt motion.

Genom en den 8 maj 1948 dagtecknad
proposition, nr 263, vilken hänvisats till
lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga följande förslag
till

Förordning

angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779)
om kristillägg å daghjälp från
erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas, att förordningen
den 15 december 1944 om kristillägg
å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor,
vilken gäller till och med den
30 juni 1948, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1949.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, att kristillägg
å daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa
skulle utgå med 75 öre per
dag, dock att det sammanlagda beloppet
av daghjälp och kristillägg icke finge
överstiga 7 kronor om dagen.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft en i anledning
av densamma väckt motion, nr
416 inom första kammaren av herr Norling.

I motionen hade föreslagits, att riksdagen
skulle bemyndiga Kungl. Maj :t
förordna om höjning av kristillägg å daghjälp
från erkända arbetslöshetskassor
till 1 krona 25 öre per dag samt alt det
sammanlagda beloppet av daghjälp och
kristillägg icke finge överstiga 7 kronor
50 öre per dag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å motionen
I: 416 antaga det genom förevarande
proposition framlagda förslaget till förordning
angående fortsatt giltighet av
förordningen den 15 december 1944 (nr
779) om kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor.

Herr NORLING: Herr talman! I en med
anledning av den kungl. propositionen
väckt motion nr 416 har jag föreslagit,
»att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj :t förordna om höjning av kristillägget
å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor
till 1 krona 25 öre per dag samt
att det sammanlagda beloppet av daghjälp
och kristillägg icke må överstiga 7
kronor 50 öre per dag». Utskottet, som
behandlat motionen i samband med propositionen,
har också gjort ett uttalande,
som tyder på att motionen kan vara
ganska befogad. Utskottet säger nämligen:
»Därest propositionen bifalles av
riksdagen, kommer marginalen mellan
maximibeloppen för kontantunderstöd
enligt 1934 års hjälpkungörelse och de
på grund av arbetslöshetsförsäkring utgående
förmånerna att minska eller i
vissa fall helt bortfalla. Detta förhållande
är ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter.
Skulle kontantunderstöd i fortsättningen
kunna utgivas med de föreslagna
beloppen utan att ersättningsbeloppen
från arbetslöshetskassorna höjas,
kommer detta att i hög grad försvåra
eller rentav omöjliggöra kassornas fortsatta
arbete.» Efter denna starka motivering
hade man ju väntat, att utskottet
här skulle kunna gå på samma linjer
som yrkandet i motionen. Men utskottet
har trots allt inte gjort detta, utan har
tillstyrkt förslaget i den kungl. propositionen,
att det nuvarande kristillägget
skall utgå under ytterligare ett år. Man
har gjort detta under motiveringen, att
frågan är under utredning. För egen del
kan jag inte förstå, hur det på något
sätt skulle kunna inverka på utredningen,
om man genomförde den föreslagna
höjningen av kristillägget.

Att frågan är ganska allvarlig för arbetslöshetskassorna
framgår också av
att Landsorganisationen i ett yttrande
med anledning av den kungl. propositionen
hemställt om en höjning i avvaktan
på utredningen.

Herr talman! På grund av vad jag nu
sagt skulle jag vilja yrka bifall till motionen
416.

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Herr NORMAN: Herr talman! Anledningen
till att utskottet inte velat förorda
denna motion är att vi i detta fall inte
vilja ha någon krisreglering. När detta
kristillägg infördes år 1944, underströk
andra lagutskottet i sitt utlåtande — som
godkändes av riksdagen — att tillägget
vore att betrakta som ett provisorium.

Nu pågår en utredning, som syftar till
att mera definitivt revidera arbetslöshetsförsäkringen,
och i sammanhang
därmed kommer givetvis kontantunderstödsverksamheten
att beaktas. Utskottet
understryker önskvärdheten av att det
pågående utredningsarbetet fullföljes så
skyndsamt som möjligt, så att man kan
hoppas att dessa spörsmål regleras mera
definitivt redan nästa år. Det är uteslutande
denna principiella ståndpunkt som
har gjort, att utskottet inte har velat förorda
någon ändring i de nuvarande provisoriska
bestämmelserna. Eftersom dessa
upphöra att gälla i år, måste det bli
en förlängning i avvaktan på den slutliga
revisionen. Men jag vill uttala den
förhoppningen, att denna förlängning inte
skall behöva gälla mer än ett år framåt
och att det då skall ha kommit fram
ett förslag som tillgodoser de synpunkter,
som motionären och utskottet äro
överens om, nämligen att det är nödvändigt
med ett sådant samband mellan arbetslöshetsförsäkringen
och kontantunderstödsverksamheten,
att inte försäkringens
utveckling menligt påverkas.

Jag hemställer om bifall till utskottets
utlåtande.

Herr NORLING: Herr talman! Sekreteraren
har upplyst, att det på grund av
formella skäl inte går att yrka bifall till
motionen. Jag får därför nöja mig med
utskottets yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för
övningslärarc in. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

Ang. övningslärares lönegradsplacering.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 136, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av hilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 5
mars 1948, föreslagit riksdagen att dels
godkänna de i statsrådsprotokollet framlagda
grunderna för en omorganisation
av övningslärarnas avlönings- och anställningsförhållanden,
avsedd att om
möjligt träda i tillämpning den 1 juli
1949, dels ock medgiva, att en provisorisk
förbättring av övningslärarnas avlöningsförhållanden
finge verkställas för
budgetåret 1948/49 i huvudsaklig överensstämmelse
med av chefen för finansdepartementet
i nämnda protokoll förordade
grunder och i enlighet med de
närmare föreskrifter, som meddelades
av Kungl. Maj:t.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett flertal i ämnet
väckta motioner.

Utskottets föreliggande utlåtande var
indelat i åtta särskilda, med I—VIII betecknade
punkter. Utskottets hemställan
i punkten V omfattade fem med a)—e)
betecknade moment.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis och momentvis.

Punkterna I—IV.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. övningslärares lönegradsplacering.

Punkten V.

Mom. a).

Departementschefen hade beträffande
lönegradsplaceringen av ordinarie övningslärare
i teckning, musik och gymnastik
föreslagit, att lärare vid folk- och
småskoleseminarierna skulle placeras i
lönegraden Ca 25, lärare vid högre allmänna
och högre tekniska läroverk i lönegraden
Ca 23 och lärare vid övriga
skolformer i lönegraden Ca 21.

I de likalydande motionerna I: 290, av
herr Åmun m. fl., och 11:442, av herr

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. övningslärares lönegradsplacering.

Kyling in. fl., hade hemställts, utom annat,
att riksdagen måtte besluta, att ordinarie
lärare i teckning, musik och
gymnastik vid fristående realskolor, högre
kommunala skolor och läroanstalter
för blinda och dövstumma skulle placeras
i lönegrad 23.

I motionen II: 441, av herr Allard m.
fl., hade hemställts, utom annat, att riksdagen
ville besluta, att ordinarie lärare
i teckning, musik och gymnastik vid
fristående realskolor, högre kommunala
skolor och läroanstalter för blinda och
dövstumma skulle bibehållas i nuvarande
löneställning eller Ca 23.

Utskottet hade i det nu förevarande
momentet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 290 och II: 442 samt II: 441, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad departementschefen
anfört rörande lönegradsplaceringen
av ordinarie lärare i
teckning, musik och gymnastik.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med
A betecknad reservation hade herrar Johan
Bernhard Johansson, Pauli och
Andrén, fröken Osvald samt herrar
Bergh, Malmborg i Skövde, Sefve och
Birke ansett, att utskottet bort tillstyrka,
att lärare i teckning, musik och gymnastik
vid fristående realskolor, högre kommunala
skolor och läroanstalter för blinda
och dövstumma placerades i 23 lönegraden.
I enlighet härmed hade reservanterna
ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:290 och 11:442
samt II: 441, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad i reservationen anförts rörande
lönegradsplaceringen av ordinarie lärare
i teckning, musik och gymnastik.

Herr OLSSON, OSCAR: Herr talman!
Jag har begärt ordet här för att ge en
liten orientering i denna rätt invecklade
historia. Det är ju fråga om att inordna
övningslärarna i ett ordentligt tjänste -

och avlöningsreglemente, vilket de i motsats
till ämneslärarna förut ha saknat.
Man var allmänt belåten med att Kungl.
Maj :t framlade en proposition i detta
syfte, ehuru det just inte hördes så mycken
belåtenhet i den våldsamma diskussion,
som omedelbart blev följden bland
övningslärarna runt om i landet. På s.
23 i utskottsutlåtandet kunna ledamöterna
i kammaren finna en redogörelse för
de principer som departementschefen
följde och som väckte denna rätt så
stormiga diskussion. Han ansåg, liksom
de sakkunniga, att »frågan om övningslärarnas
lönegradsplacering måste upptagas
till omprövning i hela dess vidd,
utan större hänsynstagande till tidigare
gällande placeringar». Och varför? Jo,
man hade inordnat övningslärarna i
grupper med sinsemellan mycket skiftande
anställnings- och avlöningsförhållanden,
och denna ordning eller rättare
oordning var av den arten, att en omprövning
måste leda till förslag om inte
blott bibehållande eller höjning av gällande
lönegradsplaceringar, utan även på
vissa punkter lönegradssänkningar. Att
en lönereform skulle innebära lönesänkningar
kunde ju inte undgå att väcka
en våldsam debatt, i synnerhet innan allmänheten
hade fått närmare kunskap om
vari lönesänkningarna egentligen bestodo.

Naturligtvis hade departementschefen
förutsett dessa olustkänslor, men han
kunde inte göra mycket åt saken. Vad
var det för grupper av övningslärare,
över vilka lönegradsnedflyttningarna
skulle komma att gå ut? Jo, det var innehavare
av vissa tjänster vid de allmänna
läroverken och de högre kommunala
skolorna. Dessas övningslärare hade i allmänhet
inte full tjänstgöring — 30 timmar
i veckan — och därför voro de tvungna
att nöja sig med en avlöning som
just inte räckte så långt, även om den
såg rätt stor ut, när den beräknades per
timme. Hur många av dessa övningslärare
voro ordinarie med full tjänstgöring?
Vid en undersökning av 2 042 övningslärartjänster
befanns det att 13 procent
av innehavarna hade full tjänstgöring. 13
procent! Det var ju inte så underligt,

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

att man med detta för ögonen skulle bli
litet betänksam inför talet om det orättfärdiga
i att sänka lönerna. De som inte
tillhörde dessa 13 procent voro i stor utsträckning
synnerligen glada över lönegradssänkningen,
vilken i samband med
organiserandet av övningslärartjänsterna
gav dem en betydligt längre tjänstgöring
än de förut liade haft med betydligt ökade
inkomster, ehuru avlöningen, räknad
per timme, naturligtvis minskades. Det
var således den bakgrund, mot vilken
den mycket omskrivna lönesänkningen
skall ses. Bullret var emellertid länge
ganska stort, vilket också visade sig i
den rikliga flod av motioner som översvämmade
riksdagens kamrar just på
grund av denna för åtskilliga olustiga
sänkning.

Nu var det naturligtvis inte på det
sättet, att någon enda statstjänare, som
hade full tjänstgöring, skulle få mindre
betalt efter löneregleringens genomförande
än han förut hade haft. Detta anmärktes
ju också genast emot dem som
opponerade sig, men de sade, att den saken
inte var tydligt utskriven. Det blev
emellertid tydligare och klarare under
behandlingens gång. Man anmärkte då,
att själva gruppen ju var i lägre ställning
och att det kunde bli rekryteringssvåriglieter,
men det höll man vid närmare
betänkande inte så mycket på. Emellertid
var oppositionen så stark, att åskilliga
av statsutskottets ledamöter, däribland
jag, funno sig föranlåtna att vid uppvaktningarna
i statsutskottet fråga representanterna
för dessa grupper, om de
hellre ville, att vi skulle hjälpa dem att
fälla Kungl. Maj :ts förslag, så att det
blev uppskov på ett år för erhållande av
vad de ansågo vara större rättvisa. Efter
den betan var det som en omvänd hand
vid förhandlingarna med oss: »Nej, vad
ni än göra, fäll inte Kungl. Maj:ts förslag,
tv det är ändå ur alla synpunkter
mycket bättre att få detta genomfört än
att behålla de nuvarande förhållandena
ytterligare en tid.»

Sedan ha nog förhandlingarna och diskussionen
kommit i något lugnare fåror.
Det blev ju också ordnat på det sättet,
att de ordinarie övningslärare, vilkas

Ang. övningslärares lönegradsplacering.

tjänster redan tidigare varit förenade
med mera omfattande undervisningsskyldighet
och som sålunda i lönehänseende
varit väl tillgodosedda, inte längre kunde
klaga så mycket över de billighetsskäl
som talade för en sänkning av deras
löner, vilka hade fastställts efter den
gamla timavlöningen.

Det är således den ena av de principer,
som ha legat till grund för lönegradsplaceringen.
Den andra är att övningslärarnas
lönegradsplacering måste
ställas i viss relation till utbildningstidens
längd. Alla voro ju överens härom,
men det var inte så lätt att i praktiken
tillämpa den princip som alla voro
överens om. Även departementschefen
är, såsom framhålles på s. 24 i utskottets
utlåtande, »väl medveten om
att stora svårigheter föreligga för en
rättvis avvägning av de olika synpunkterna».
Departementschefen förklarar
också, att de sakkunnigas förslag om
differentiering av övningslärarnas löneställning
alltefter lärjungarnas åldersstadium
kunnat ingiva viss tveksamhet.
Det är därför visst inte säkert, fortsätter
departementschefen resonemanget,
att övningslärare vid skolor med elever
på ett högre åldersstadium böra avlönas
högre än lärare som undervisa elever
på ett lägre stadium. Det kunde kanske
rent av ibland vara tvärtom i fråga
om tjänstgöringens tyngd, även om det
fallet sällan behövde inträffa. Någon
hänsyn ansåg sig emellertid departementschefen
böra ta även till denna
synpunkt vid avvägningen. Däremot
uppstod det större svårigheter, när det
gällde att avgöra, huruvida folkskolans
övningslärare skulle placeras i samma
lönegrad som övriga övningslärare vid
de högre skolorna. Det skulle, konstaterar
departementschefen, medföra en avsevärd
lönestegring, vilket av såväl
statsfinansiella som andra skäl vore uteslutet.
Inte heller kunde man siinka lönegradsplaceringen
för övningsliirarna
vid de högre skolformerna ned mot rådande
genomsnittsläge för folkskolans
övningslärare. Där måste således jämkningar
göras så gott man kunde. Det iir
tydligt, att utskottet inte alltigenom har

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

''Ang. övningslärares lönegradsplacering.

känt sig övertygat när det i stort sett
har följt Kungl. Maj :ts förslag till lönegradsplacering,
vilket således bygger på
de grunder, som jag här har redogjort
för och som inte kunna anses vara alltför
orubbligt starka. Ju längre diskussionen
inom utskottet pågick, desto närmare
kom man emellertid Kungl. Maj :ts
förslag.

Vad sedan beträffar den fråga, som
jag redan tidigare har berört, nämligen
angelägenheten att få fastslaget, att ordinarie
övningslärare vid oförändrade
tjänstgöringsförhållanden skola komma
att bibehållas vid omedelbart före löneregleringens
ikraftträdande åtnjuten löneinkomst
av innehavd tjänst, har utskottet
på grund av den oro, som tidigare
har uppstått kring denna punkt,
klart fastslagit denna princip, vilket ju
framgår av sista meningen i fjärde stycket
å s. 32 i utlåtandet. På den punkten
behöver det således icke förekomma
några farhågor.

När det gäller lönegradsplaceringen
av de olika kategorierna övningslärare,
var det särskilt på en punkt som utskottet
var överens om att något måste göras
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit i
propositionen. Det var i fråga om övningslärarna
i manlig slöjd. Många, om
inte rent av de flesta, inom utskottet
voro på det klara med att åtskilliga övningslärare
i manlig slöjd icke kunna
vara belåtna med att bli placerade i 18
lönegraden vid s. k. högre kompetens
och i 16 lönegraden vid lägre kompetens.
Yi kommo emellertid underfund
med att det viktigaste för denna lärargrupp
kanske inte var att söka pressa
upp dem i en lönegrad högre, utan att
det här framför allt gällde att avlägsna
det oefterrättlighetstillstånd som lärarna
i manlig slöjd varit utsatta för, när
de skola skaffa sig den s. k. högre kompetensen.
Det allmänna har i stort sett
inte gjort något som helst för att bereda
lärarna i manlig slöjd denna högre utbildning,
utan de ha själva måst anordna
kurser och dylikt för att få full kompetens.
Utskottet säger på s. 34 klart
ifrån, att »utskottet vill i anslutning
härtill framhålla nödvändigheten av att

slöjdlärarnas utbildningsförhållanden
snarasi möjligt ordnas på ett tillfredsställande
sätt. I avvaktan på att denna
fråga upptages till övervägande anser
sig utskottet icke kunna tillstyrka högre
lönegradsplacering för slöjdlärarna
än den departementschefen förordat».
Såvitt jag har mig bekant, delar departementschefen
utskottets uppfattning om
angelägenheten av att detta önskemål
förverkligas.

Detta var, herr talman, de allmänna
synpunkterna. Jag skall därefter övergå
till att beröra den reservation, som jag
jämte sju andra ledamöter av statsutskottet
har avgivit under punkt b).
Herr Pauli viskar visserligen till mig,
att den punkten ännu inte har föredragits.
Men den grupp, som beröres i den
av mig avgivna reservationen, har väl
ändå så pass nära samband med den
punkt, som vi nu behandla, att jag kan
tillåta mig att redan i detta sammanhang
ingå på min reservation. Jag gör det
även för att kammarledamöterna skola
få en tydlig överblick över vad saken
gäller. Jag skall inte föregripa, vad de
andra åtta reservanterna på den punkt,
som jag således nu ämnar beröra, ha att
anföra, utan de få själva utveckla sina
synpunkter.

På s. 43 i utskottets utlåtande finns,
såsom damerna och herrarna observera,
en översikt över gällande och föreslagna
lönegradsplaceringar med de
olika tjänsterna upptagna i tabellform
under varandra. Den nu föredragna
punkten rör gruppen »teckning, musik
och gymnastik med lek och idrott»,
vilken upptages först i tabellen. Sedan
komma grupperna »hushållsgöromål»
och »kvinnlig slöjd», i fråga om vilka
det även föreslagits avvikelser från
Kungl. Maj ds proposition. Avvikelsen
för den första gruppen avser en höjning
av Kungl. Maj ds förslag, under det att
de båda andra avvikelserna gå ut på en
sänkning. För lärarinnor i hushållsgöromål
vid kvinnligt folkskoleseminarium,
småskoleseminarium, kommunal
flickskola och statens normalskola har
Kungl. Maj d föreslagit 20 lönegraden.
Jag och mina medreservanter vilja icke

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

placera skolkökslärarinnorna vid de
kommunala flickskolorna högre än i 18
lönegraden. Kungl. Maj:t motiverar siti
förslag om 20 lönegraden med att hänsyn
måste tas till elevernas högre åldersstadium.
Yi reservanter kunna
emellertid icke finna, att undervisningen
vid en kommunal flickskola i fråga
om åldersstadium kan anses stå på en
så mycket högre nivå än vid de allmänna
läroverken, kommunala och praktiska
mellanskolor och högre folkskolor,
att det av den anledningen skulle vara
befogat att placera lärarinnorna i husliållsgöromål
vid de kommunala flickskolorna
i 20 lönegraden. Den kommunala
flickskolan är med all rätt en populär
skolform, men även om en del av
eleverna där äro ett år äldre än i motsvarande
klasser i t. ex. de allmänna
läroverken, så är dock huvudmassan av
eleverna på samma åldersstadium. Vi
kunna därför icke anse det vara befogat
att placera lärarinnorna i hushållsgöromål
vid kommunala flickskolor i
samma lönegrad som lärarinnorna vid
kvinnligt folkskoleseminarium, småskoleseminarium
och statens normalskola,
där ju lärarinnorna ha en pedagogisk
utbildningsskyldighet, vilket lärarinnorna
vid de kommunala flickskolorna icke
ha.

Samma skäl gälla för oss beträffande
lönegradsplaceringen av lärare i kvinnlig
slöjd. I en reservation hemställa vi,
att slöjdlärarinnorna vid kommunala
flickskolor skola placeras i 16 lönegraden,
medan Kungl. Maj :t och utskottet
här föreslagit att de skola placeras i
18 lönegraden. Om riksdagen skulle följa
Kungl. Maj ds förslag, skulle det uppstå
ganska otrevliga ekonomiska konsekvenser.
Det är därför bättre att här
nöja sig med eu lägre lönegradsplacering.
Annars komma vi ovillkorligen att
bli tvungna att höja upp t. ex. småskollärarinnorna
i eu väsentligt högre lönegrad
beroende på dels arten av deras
arbete och dels utbildningstiden.

De båda reservationer under punkterna
b) och c), som jag här tillåtit mig
att beröra, avse således icke några större
skiljaktigheter gent emot Kungl.

Ang. övningslärares lönegradsplacering.

Maj ds förslag. Jag anser dock, att de av
oss påtalade skiljaktigheterna äro av sådan
vikt och betydelse, att jag i detta
sammanhang icke har kunnat gå förbi
dem. Jag kommer sedan att under de
olika punkterna yrka bifall till de båda
reservationerna.

På den nu föredragna punkten ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Herr BERGH: Herr talman! Jag tar för
givet, att damerna och herrarna inte ha
något att erinra mot att jag efter den
långa och vidlyftiga betraktelse, som
herr Oscar Olsson hållit, försöker att
göra polemiken, där sådan efter min
mening bör förekomma, så kort och koncentrerad
som möjligt.

Jag skall först uppehålla mig vid den
nu föredragna punkten, där det föreslås,
att lärare i teckning, gymnastik och musik
vid fristående realskolor skola placeras
två lönegrader lägre än motsvarande
lärargrupper vid högre allmänna
läroverk.

Ett högre allmänt läroverk är, som bekant,
en skola, där det finns både gymnasium
och realskola. När jag i propositionen
sökt efter motiveringen till att
denna åtskillnad i lönegradsplacering
föreslagits, har jag för min del funnit
att de båda faktorer, till vilka hänsyn
rimligen bör tas, d. v. s. utbildning och
tjänstgöring, beaktats men icke i tillräcklig
grad. Jag har den uppfattningen,
att departementschefen har betonat
en annan faktor på ett sätt, som icke
är riktigt befogat. Det finns nämligen i
propositionen ytterligare en ledande
princip, att det åldersstadium, varpå
undervisningen bedrives, skall tillmätas
avgörande inflytande när det gäller lönegradsplaceringen.
Departementschefen
har funnit, att tecknings-, musik- och
gymnastiklärare i realskolan undervisa
på ett åldersstadium, som i vissa delar
sammanfaller med folkskolans stadium.
Därav har departementschefen dragit
den slutsatsen, att dessa övningslärarc
icke böra placeras i högre lönegrad än
folkskollärarna.

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. övningslärares lönegradsplacering.

Han har därvid, såvitt jag begriper,
icke tillräckligt beaktat två viktiga ting.
För det första förbiser han, att utbildningen
och kompetenskraven för t. ex.
en gymnastiklärare äro precis desamma,
vare sig han tjänstgör i ett högre
allmänt läroverk eller i en realskola.
För det andra förbiser han den uppenbara
orättvisa, som på grund av tjänstgöringsförhållandena
måste uppkomma
vid ett beslut i enlighet med propositionen.
Det inträffar för det första mycket
ofta i de högre allmänna läroverken, att
större delen av en gymnastik-, teckningseller
musiklärares tjänstgöring ligger på
realskolans stadium. Om läroverket då
är ett högre allmänt läroverk, blir vederbörande
lärare enligt förslaget placerad
i 23 lönegraden, men om han har
sin tjänstgöring förlagd till en fristående
realskola, placeras han i 21 lönegraden.
Vidare vet var och en, som sysslat
med barn och ungdom, att det ingalunda
är lättare, utan i vissa avseenden
tvärtom svårare att undervisa på lågstadierna
än på högstadiet. Vad ett sådant
ämne som gymnastik beträffar, kan
jag gott säga, att det är betydligt besvärligare
att ha att göra med en realskoleklass,
i varje fall när eleverna komma
upp i 3,5 45 och 5,5 än vad det är
att undervisa elever i gymnasiet.

Varken hänsyn till utbildningskostnaden,
utbildningens art, kompetenskraven
eller tjänstgöringens beskaffenhet
hade bort föranleda den skiljaktighet,
som föreslås i propositionen. Det är vad
jag har att säga på den nu föredragna
punkten.

Jag tillåter mig sedan, herr talman,
att liksom den föregående ärade talaren
i detta sammanhang även beröra
de övriga punkterna för att senare återkomma
med särskilda yrkanden beträffande
dem.

Jag har då ett motsvarande resonemang
till det, som jag redan fört, även
i fråga om skolkökslärarinnornas föreslagna
lönegradsplacering. Här har i
propositionen liksom av utskottetsmajoriteten
föreslagits, att skolkökslärarinnor
vid folkskolor skola placeras i Ca
18 och att samma lönegradsplacering

skall gälla för skolkökslärarinnor vid
realskolor. Vi som stå för den vid denna
punkt avgivna reservationen kunna
icke finna, att detta förslag tar skälig
hänsyn till vare sig utbildningen eller
tjänstgöringens beskaffenhet. Vad man
i detta sammanhang närmast har att
jämföra skolkökslärarinnorna med är
folkskollärarinnorna. Det kan icke med
någon framgång visas, att utbildningen
av skolkökslärarinnor skulle ta kortare
tid eller kosta mindre pengar än utbildningen
av folkskollärarinnor. Utbildningen
medför, att en skolkökslärarinna
med fullt skäl kan göra anspråk på
samma lönegradsplacering som en folkskollärarinna.
Så långt ha inte reservanterna
sträckt sig, för mitt vidkommande
bland annat med hänsyn till att
tjänstgöringens art och besvärlighet
kanske inte äro fullt jämförbara med
folkskollärarinnornas. Men det är däremot
mycket väl motiverat, att dessa
skolkökslärarinnor placeras i 20 lönegraden
i stället för i föreslagna Ca 18.

Detta är, herr talman, motiveringen
till vår reservation under punkt B., och
jag kommer sedan att framställa särskilt
yrkande om bifall till reservationen på
denna punkt.

Jag vill också för tids vinnande passa
på att polemisera mot det resonemang
som herr Oscar Olsson hade, när han
förordade en sänkning av lönegradsplaceringen
för skolkökslärarinnor och
slöjdlärarinnor vid kommunala flickskolor
med två lönegrader. Vad man här,
såvitt jag begripit, har att fästa avgörande
avseende vid är tjänstgöringens
art. Utbildningen är ju densamma. Jämför
man skolköksundervisningen i en
realskola med samma undervisning i en
flickskola, framför allt i en praktisk
kommunal flickskola, är undervisningen
betydligt mer avancerad på den praktiska
linjen i den kommunala flickskolan.
Det finns alltså skäl för att upprätthålla
en högre lönegradsplacering för lärarna
vid den kommunala flickskolan än för lärarna
i realskolan, om man ser allenast
till tjänstgöringens beskaffenhet. Men det
finns däremot icke något skäl, såvitt jag
kan finna, att skilja lönegradsplacering -

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

en vid en kommunal flickskola från den
vid ett folk- eller småskoleseminarium,
ty utbildningen är fortfarande densamma
och undervisningen är minst lika
långt driven, om inte längre, vid en
kommunal flickskola med praktisk linje
som vid ett seminarium. Att här såsom
herr Oscar Olsson tala om att en förmånligare
lönesättning vid seminarierna
skulle vara motiverad av hänsyn till
att seminarierna äro lärarutbildningsanstalter
faller till marken på den grund,
att vid dessa lärarutbildningsanstalter
utbildas eleverna icke till lärare i hushållsgöromål,
utan utbildningen vid
folk- och småskoleseminarierna har ju
ett helt annat syfte.

Motsvarande resonemang, som jag här
har fört, gäller om den av herr Oscar
Olsson m. fl. i en särskild reservation
föreslagna sänkningen av slöjdlärarinnornas
lönegradsplacering från 18 till
16 lönegraden i kommunal flickskola.
Jag kan icke finna, att herr Oscar Olsson
och hans medreservanter på denna
punkt ha åvägabragt en tillfredsställande
motivering.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till den under
punkten V. a) av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. avgivna reservationen
beträffande lönegradsplaceringen av lärare
i teckning, musik och gymnastik.

Herr PAULI: Herr talman! Såsom redan
har framhållits av föregående talare
har det förekommit en ganska livlig
debatt även utanför riksdagskretsar om
den föreliggande propositionen. Man har
funnit det egendomligt, att den föreslagna
löneregleringen i så stor utsträckning
som skett har gått nedåt. Man måste dock
medge, att detta icke är genomgående
och afl det från övningslärarnas och deras
ämnens synpunkter även finns vissa
förtjänster i det föreliggande förslaget.

Det borde ju också finnas skäl för
statsmakterna att tillse, att lärarna i
dessa praktiska ämnen få en löneställning
som kan säkerställa en god rekrytering,
eftersom det är en allmän mening
i de kretsar, där man diskuterar skolans

Ang. övningsliirares lönegradsplacering.

utveckling för framtiden, att de praktiska
ämnena böra röna allt större intresse
och omsorg från det allmännas
sida. De lärarlönesakkunniga, som ha avgivit
det betänkande, på vilket propositionen
grundar sig, ha själva ansett, att
övningsämnena komma att spela en viktigare
roll och röna en större uppskattning
i framtidens skola än hittills. Skolkommissionen
har i sitt nyligen avgivna
betänkande sagt, att det är viktigt att lärjungarna
tidigt få blicken öppen för de
manuella och praktiska sysselsättningarnas
värde. Det talas också om att dessa
sysselsättningar böra få ett socialt värde
och göras jämställda med de teoretiska.

Detta ökade intresse för de praktiska
ämnena borde, som jag nyss sade, ha
lett till att statsmakterna sörja för att
rekryteringen till ifrågavarande lärarbanor
blir så god som möjligt. Trots att
departementschefen avvisar bekymren i
det avseendet, tror jag inte att man helt
kan göra detta.

Man måste emellertid från början erkänna,
att det finns en mycket god sak
i betänkandet och propositionen, nämligen
det organisationsförslag som går
ut på att kombinera samman övningslärartjänster
vid olika skolor och därigenom
i större utsträckning än tidigare bereda
något så när fullständig sysselsättning
åt övningslärarna. Det är ett stort
steg framåt. Tyvärr sträcker sig inte detta
framsteg så långt att det generella
omdöme, som finns om detta förslag i
propositionen, helt kan underskrivas.
Det framgår av propositionens egna siffror,
att det vid de högre skolformerna
inte blir mer än i genomsnitt 41 procent
av lärarna som få fullständig tjänstgöring,
d. v. s. 30 veckotimmar. Majoriteten
av lärarna vid dessa skolformer få alltså
trots denna åtgärd icke fullständig
tjänstgöring.

Det kan visserligen sägas, att för ett
stort antal övningslärare medför det föreliggande
förslaget en förbättring i fråga
om anställnings- och avlöningsförhållanden,
men å andra sidan kan man inte
komma ifrån att det i icke så få fall
betyder eu sänkning av löneställningen,
med ibland ända upp till fyra lönegrader.

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. övningslärares lönegradsplacering.

En princip, som departementschefen
har uttalat stor tveksamhet om, vilken
tveksamhet delas av utskottet och vissa
remissmyndigheter, är att låta löneställningen
bli beroende av elevernas åldersstadium.
Det är, såvitt jag vet, en ganska
ny princip som här införes att, frånsett
utbildning och arbetsuppgifter i övrigt,
vid lärarnas lönegradsplacering ta hänsyn
till elevernas åldersstadium. Skolöverstyrelsen
har helt underkänt denna
princip, och allmänna lönenämnden har
kritiserat tillämpningen av densamma.

I den reservation, som finnes fogad
till utskottets utlåtande på nu ifrågavarande
punkt, har också pekats på en
mycket underlig konsekvens av denna
princip. Om man jämför t. ex. en gymnastiklärare,
som tjänstgör på det lägre
stadiet i ett högre allmänt läroverk, således
i realskolan, med en gymnastiklärare
i en fristående realskola, så ha dessa
båda lärare samma åldersstadium hos
lärjungarna att göra med och de ha samma
utbildning. Men likväl inträffar det
underliga, att den lärare, som undervisar
i den fristående realskolan, placeras
två lönegrader lägre än sin kollega vid
det högre allmänna läroverket. Man anser
nämligen, att det högre allmänna läroverket
i dess helhet representerar ett
högre åldersstadium. Ingen tvekan torde
råda om att denna konsekvens är orimlig.
Det är bl. a. för att undanröja den som
vi ha avgivit vår reservation.

Reservationen gäller ju inte bara gymnastiklärare
utan även lärare i musik och
teckning, men jag har tagit detta exempel
för att det är det mest illustrerande.

Man kan tillägga att det med avseende
på gymnastiklärarnas åligganden och arbetsbörda
ingalunda torde vara lättare
att handskas med en stor avdelning pojkar
i mellanåldern — eller för att använda
ett kanske hårt ord, i slyngelåldern
— än att ha att göra med gymnasieelever
i högre åldrar. De senare äro säkert i
regel betydligt lätthanterligare i disciplinärt
avseende. Det är ytterligare ett
skäl, som talar emot utskottets förslag.

Den föredragna punkten gäller ju endast
dessa kategorier, men jag skall tilllåta
mig att säga ett par ord även om

de följande punkterna. Den föregående
talaren har redan berört skolkökslärarinnornas
ställning, och i den reservation
på den följande punkten, som handlar
om dem och i vilken även jag har
deltagit, framhålles det, att den föreslagna
normallönegraden med hänsyn särskilt
till den långa utbildningstiden för
skolkökslärarinnorna är väl låg. Därför
yrkas bifall till förslagen att hänföra
skolkökslärarinnorna vid samtliga skolformer
utom skolköksseminarium till
20 lönegraden. Skolkökslärarinnornas
tjänstgöringstid är också mycket längre
än övrigas, och när det gäller skolkökslärarinnorna
vid fortsättningsskolan bör
man komma ihåg att dessa tvingas till en
verkligt nomadiserande tillvaro, ett resande
från kurs till kurs och från plats
till plats, vilket betydligt ökar deras arbetsbörda.

Beträffande punkt V c) skall jag vänta
med att anföra min ståndpunkt. Jag
har där endast avgivit en blank reservation.

Jag vill emellertid till slut påpeka en
sak, som utskottet skrivit i sitt utlåtande
och som innebär ett framsteg i förhållande
till propositionen, vilken i det
avseendet förhållit sig tämligen tyst. Det
gäller den nuvarande generationen av
ifrågavarande lärare. Utskottet har framhållit
att övergångsbestämmelser böra utfärdas,
som trygga de nuvarande innehavarna
av lärarbefattningar, så att de
icke genom denna lönereglering drabbas
av någon löneminskning. Det är
glädjande att utskottet så starkt har framhållit
detta.

Jag anser, som jag har sagt, att detta
förslag har vissa förtjänster, men också
en hel del anmärkningsvärda nackdelar,
och att det kan behöva justeras genom
att riksdagen bifaller vissa av de till utlåtandet
fogade reservationerna. Jag ber
härmed, herr talman, att på denna
punkt få yrka bifall till den reservation,
som är undertecknad av herr Johan
Bernhard Johansson, mig själv och en
en rad andra ledamöter.

I herr Paulis yttrande instämde herr
Lindén.

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Den nu föreliggande regeringspropositionen
har ju väckt så pass kraftig opposition,
att det på flera punkter föreligger
reservationsförslag om såväl höjningar
som sänkningar av de föreslagna lönegradsplaceringarna.
Det har i själva verket
blivit så, att vi bara äro några få som
ha varit eniga om utskottets utlåtande i
dess helhet. Den siste ärade talaren slutade
emellertid med att erkänna, att förslaget
har väsentliga förtjänster, och man
måste väl i alla fall säga, att det, jämfört
med det oreglerade tillstånd, som
hittills har rått på detta område, är så
pass gott, att det är all anledning accepera
detsamma.

Men det är tydligt, att man kan göra
anmärkningar på både den ena och den
andra punkten. Frågan huruvida dessa
lärarlöner skola graderas efter elevernas
åldersstadium har t. ex. varit föremål för
debatt, och det är naturligtvis en fråga,
som inte ligger riktigt lika till för samtliga
de olika kategorierna. Herr Pauli
sade, att en gymnastiklärartjänst på realskolestadiet
kan vara lika betungande
som en på det högre allmänna läroverkets
stadium, och det kan jag visst inte
alldeles förneka. Men man måste nog säga,
att det i det stora hela ändå kommer
att krävas en del mera av dem som
handleda de äldre eleverna. Det blir ju
åtminstone i en del fall vid läroverket
fråga om undervisning på ett högre plan,
även om man inte kan påstå det i alla
olika fall. Här har inte talats så mycket
om musik och teckning, men nog förefaller
det mig som om lärarna i dessa
ämnen skulle ha mer arbete och besvär
med de äldre eleverna, kanske inte när
det gäller den disciplinära sidan som
de föregående talarna ha tryckt på, men
väl när det gäller att få undervisningen
lagd på rätt plan.

Man kan säkerligen inte få till stånd
någon fullständig rättvisa, om man över
huvud taget skall dela upp dessa lärare
i olika kategorier, och det menar jag att
vi böra göra. Jag anser, att det rent lönetekniskt
sett och med hänsyn lill befodringsmöjlighctcrna
är en fördel, om
olika grupper placeras i olika lönegra -

Ang. övningslärares lönegradsplacering.

der, och då får man nog acceptera en
gruppindelning, ungefär sådan som det
föreliggande förslagets, även om den som
sagt inte leder till fullständig rättvisa i
varje enskilt fall.

När det gäller avvägningen av dessa
lönegradsplaceringar måste vi ju jämföra
med andra kategorier, och det är
ganska klart att de flesta då jämföra
med folkskollärarna och folkskollärarinnorna.
I så fall kommer man t. ex. beträffande
skolkökslärarinorna till den
slutsatsen, att den av utskottet för de
flesta förordade lönegraden — 18 lönegraden
— är ganska låg. Men vi måste
väl göra jämförelser även åt andra håll.
Vi måste jämföra t. ex. med småskollärarinnorna,
och vi kanske kunna jämföra
med sjuksköterskorna, vilkas lönegradsplacering
vi för inte så länge sedan
behandlade här i riksdagen. Vi måste
också jämföra de grupper det här är fråga
om sinsemellan, t. ex. skolkökslärarinnor
och slöjdlärarinnor.

Gör man sådana jämförelser, så förefaller
det mig ändå som om utskottsförslaget
innebär en ganska riktig medelväg,
och ruckar man på en punkt i detta
förslag blir man nog tvungen att rucka
på flera.

Slutligen ett par ord om de förslag till
sänkningar, som framförts av vissa reservanter.
Jag är väl inte så sakkunnig,
men jag tror inte, att den kommunala
flickskolan för längre i undervisningen
i hushållsgöromål än realskolan, när undervisningen
i detta ämne där är som
mest omfattande — jag tänker givetvis
på den praktiska realskolan, som dock
är uppdelad på flera linjer, så att man
inte kan fälla något alldeles enhetligt
omdöme om densamma. Det finns sålunda
visst fog för den reservation, vari yrkas
sänkning av de föreslagna lönerna
för skolkökslärarinorna vid den kommunala
flickskolan. Men om man fasthåller
den huvudsynpunkt, som jag tidigare har
tillåtit mig framföra, nämligen att det är
rimligt att vissa tjänster äro högre placerade
och den stora massan lägre, och
dessutom beaktar att, som jag tidigare
sagt, de föreslagna löncgradsplaceringarna
för den stora massan av dessa lä -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. övningslärares lönegradsplacering.

rare ingalunda är hög utan tvärtom ligger
i underkant, framstår det väl i alla
fall som ganska rimligt att vi placera så
många som Kungl. Maj:t har föreslagit i
högre lönegrad.

Herr talman! Av vad jag här har anfört
framgår att jag håller på utskottsförslaget
i dess helhet, och jag ber att få
yrka bifall till detsamma.

Fröken OSVALD: Herr talman! De
stora yrkeskårer, som nu vänta lönereglering
och som gå under det gemensamma
namnet övningslärare, ha säkerligen
haft mycket ont av att deras ämnen kommit
att betecknas såsom »övningsämnen».
Rent instinktivt uppfatta vi det
så, som om dessa övningsämnen vore
ämnen av mindre vikt än andra skolämnen,
och jag kan väl tänka mig att det
är detta förhållande, som har gjort att
lönerna för dessa grupper av lärare genom
långa och många år ha kommit att
hållas nere. De ha fått vänta ofantligt
länge på denna lönereglering, och när nu
förslaget äntligen har kommit så långt
som till riksdagen, så kan det inte hjälpas
att det, fastän det har blötts och
stötts så mycket, innehåller mycket som
inte är tillfredsställande, även om det
i det stora hela betyder att anställningsoch
löneförhållanden för stora grupper
komma att förbättras.

Från alla håll vitsordas ständigt och
jämt dessa ämnens betydelse för barnens
utveckling i olika avseenden, betydelsen
av undervisningen i hushållsgöromål när
flickorna sedan skola sköta hem och
hushåll, slöjdens betydelse för oss alla
då det gäller att hålla vår klädbudget
på ett rimligt plan, o. s. v. Nu sist har
ju också skolkommissionen i sitt betänkande
framhållit vikten av att dessa s. k.
övningsämnen dels bli befriade från det
namn, som de så länge ha burit, och dels
få inta en annan plats på schemat än
hittills, nämligen den plats de äro berättigade
till.

Under diskussionens gång har det här
gjorts många jämförelser i olika sammanhang,
jämförelser mellan de olika
gruppernas utbildningstid, mellan de
krav, som uppgifterna ställa på dem, och

mellan tjänstgöringens art i olika fall och
vidare mellan de fordringar, som bero
på vilken åldersgrupp eleverna tillhöra.
Det är naturligtvis svårt att rättvist jämföra
olika kårer på detta sätt och att
rätta lönegradsplaceringen därefter, men
det är viktigt att man, då man jämför
dessa lärare med andra grupper, håller i
minnet att man först och främst skall
jämföra dem med andra grupper av pedagoger
och inte med grupper, som icke
ha en pedagogisk arbetsuppgift. Då
först kommer man på det rätta planet.

En sak, som t. ex. sällan beaktas, då
det talas om de svårigheter, som både
slöjdlärarna och övriga övningslärare
möta i sitt arbete, är att de ha så många
olika klasser att arbeta med. Ständigt och
jämt kommer det nya grupper till lektionerna.
Att som många andra lärargrupper
i stor utsträckning ha samma
klass att arbeta med måste ju göra arbetet
lättare. Att ständigt växla med olika
grupper i olika åldrar och på olika
undervisningsstadier, vilket kräves av
övningslärarna, måste ställa särskilda
krav på vederbörande.

Vad som alldeles särskilt gör att lärarinnorna
i hushållsgöromål ha svåra arbetsförhållanden
är, att vi inte överallt
ha välordnade undervisningslokaler för
den undervisning, som de ha hand om.
Teoretisk undervisning kan i stort sett
delges i ganska primitiva och enkla lokaler
och ändå stå på ett högt plan, men
då det gäller praktisk undervisning, och
alldeles speciellt i ett sådant ämne som
hushållsgöromål, fordras det en god materiell
utrustning för att undervisningen
skall kunna läggas på ett högt plan. Otroligt
många av våra skolkökslärarinnor
landet runt, alldeles särskilt ute på
landsbygden, arbeta under svåra förhållanden,
som inte tillnärmelsevis ha kompenserats
genom skäliga löner. Tvärtom
ha de genom åren fått arbeta för mycket
låga löner, och även om många kommuner
ha hjälpt dem med kommunala
tillägg har detta visst inte hänt i alla
olika fall, utan många i denna kår leva
under synnerligen primitiva förhållanden.

Det säger sig självt att man inom des -

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

sa kårer hade önskat, att löneregleringen
nu skulle givit kompensation för mycket
i det framfarna och att lönegradsplaceringen
skulle ha visat uppskattning
av deras arbete. Lärarinnorna i hushållsgöromål
t. ex. kunna ju mycket väl hävda
att de med hänsyn till sin utbildningstid
och till de krav, som arbetet ställer
på dem, borde jämställas med folkskollärarinnor
och följaktligen placeras i 21
lönegraden. Då man emellertid inte nu
kräver detta utan nöjer sig med 20 lönegraden,
så sammanhänger det med att
man inom denna kår har förståelse för
de svårigheter som möta att nu definitivt
lösa deras lönefråga. Men det betyder
inte att man inte innerst inne tycker,
att 21 lönegraden för denna kår vore
den lämpligaste.

Vad slutligen slöjdlärarinnorna beträffar
är det en stor nackdel för dem att de
i många sammanhang jämföras med småskollärarinnorna
och i andra sammanhang
med de manliga slöjdlärarna, som
inte ha sin utbildningsfråga ordnad. Det
går över huvud taget inte att jämföra
de manliga och de kvinnliga slöjdlärarna,
om man vill uppnå en rättvis lönegradsplacering,
men ett krav, som slöjdlärarinnorna
uppställa och som väl måste
anses rimligt, är, att de i varje fall skola
jämföras med de manliga slöjdlärare,
som ha vad man kallar för högre kompetens,
och inte med de slöjdlärare som
ha vad man kallar lägre kompetens. De
kvinnliga slöjdlärarna ha dock en seminarieutbildning
som omfattar två år
och därjämte de extrakurser som fordras
för inträde vid seminariet. Vi förstå
emellertid, att en lösning av frågan om
slöjdlärarnas och slöjdlärarinnornas likaväl
som av skolkökslärarinnornas utbildningsfråga
är en förutsättning för
att de skola kunna få den lönesättning,
som de innerst inne vilja ha.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som är fogad till
punkt V a), och återkommer senare i
fråga om de övriga punkterna.

Herr BERGII: Herr talman! Jag har
en kort replik att ägna åt min vän Ivar
Persson, som försökte konstruera en

3 Första kammarens protokoll 1948. Nr 26.

Ang. övningslärares lönegradsplacering.

skillnad mellan undervisningens besvärligheter
i ett gymnasium och i en realskola.
Jag har suttit och tänkt på den
saken. Jag började med gymnastiken
och kom till en uppfattning, fullständigt
motsatt den som han pläderade för. Att
undervisa i gymnastik är även ur andra
synpunkter än den disciplinära ingalunda
lättare på realskolestadiet än på
gymnasiestadiet. När jag sedan tänker
på teckning, kan visserligen inte jag
heller framträda med någon sakkunskap,
men jag har intresserat mig ganska
mycket för det ämnets pedagogiska
sida, och jag har kommit till den uppfattningen,
att handledning av elever på
lågstadiet när det gäller teckning är
lika krävande som undervisning av elever
på ett högre stadium. Jag skulle
misstänka, att en liknande synpunkt kan
anläggas beträffande musikundervisningen.
Jag tror inte, att man med
framgång kan driva resonemanget, att
här en av tjänstgöringens art och beskaffenhet
betingad åtskillnad i lönehänseende
är motiverad.

Dessutom kan det vara lämpligt att
rikta uppmärksamheten på det förhållandet,
att den skillnad i lönehänseende
mellan dem som undervisa i högre allmänt
läroverk och dem som undervisa i
realskola, som föreslås i propositionen
och av utskottsmajoriteten, är någonting
alldeles nytt. För närvarande är
det samma lönegradsplacering för gymnastiklärare
i ett högre allmänt läroverk
och i realskola. Förslaget innebär
någonting alldeles nytt, och följaktligen
skulle det, såvitt jag har rimliga anspråk
på bevisföring, ha ålegat majoritetssidan
att klargöra och med framgång
göra gällande, att det finns skäl
att här göra en åtskillnad, som icke har
iakttagits förut. Det förefaller mig, som
om fortfarande de goda skälen finnas
på den sida, som anser att den nuvarande
likheten i lönehänseende bör bibehållas.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. övningslärares lönegradsplacering.

i det under behandling varande momentet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av
herr Johan Bernhard Johansson in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med A betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 192 punkten
V mom. a), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med A betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 63;

Nej — 60.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Mom. b).

Departementschefen hade såsom normallönegrad
för de ordinarie lärarinnorna
i hushållsgöromål föreslagit lönegraden
Ca 18. Vidare hade departementschefen
föreslagit, att lärarinnorna
vid de kommunala flickskolorna, statens
normalskola samt folk- och småskoleseminarierna
skulle placeras i Ca 20 samt

lärarinnorna vid statens skolköksseminarium
i Ca 25.

I de likalydande motionerna 1:290,
av herr Åman m. fl., och II: 442, av herr
Kyling m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att ordinarie lärare
i hushållsgöromål vid allmänna läroverk,
kommunala och praktiska mellanskolor,
högre folkskolor, läroanstalter
för blinda och dövstumma samt vid
folk- och fortsältningsskolor skulle placeras
i lägst lönegrad 20.

I motionen 1:292, av herr Fahlander,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att ordinarie lärare i hushållsgöromål
vid allmänna läroverk, kommunala
flickskolor, kommunala och praktiska
mellanskolor, högre folkskolor, läroanstalter
för blinda och dövstumma
samt vid folk- och fortsättningsskolor
skulle placeras i samma lönegrad.

I de likalydande motionerna 1:294,
av fröken Osvald m. fl., och 11:444, av
herr Norup m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att lärarinnor
i hushållsgöromål vid alla andra skolformer
än statens skolköksseminarium
skulle placeras i lägst lönegrad Ca 20.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
momentet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:290 och 11:442, såvitt
nu vore i fråga, 1:292 samt 1:294
och 11:444, godkänna vad departementschefen
anfört rörande lönegradsplaceringen
av ordinarie lärare i hushållsgöromål.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med
B 1 betecknad reservation hade herrar
Johan Bernhard Johansson, Pauli och
Andrén, fröken Osvald samt herrar
Bergh, Malmborg i Skövde, Sefve och
Birke ansett, att utskottet bort tillstyrka,
att skolkökslärarinnorna vid samtliga
skolformer utom statens skolköksseminarium
placerades i 20 lönegraden, och
i enlighet därmed föreslagit, att utskottets
yttrande skulle avfattas på sätt i reservationen
angivits samt att utskottet
skulle hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt

Lördagen den

med bifall till motionerna 1:290 och
11:442, såvitt nu vore i fråga, 1:292
samt 1:294 och 11:444, godkänna vad
reservanterna anfört rörande lönegradsplaceringen
av ordinarie lärare i hushållsgöromål.

Enligt en annan reservation, betecknad
med B 2, hade herrar Oscar Olsson,
Larsson, Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Bergström, Mårtensson, Walientheim
och Lindholm ansett, att utskottet bort
tillstyrka, att skolkökslärarinnorna vid
kommunala flickskolor placerades i 18
lönegraden, och därför föreslagit, att utskottets
yttrande skulle erhålla den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet skulle hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionen 1:292
ävensom med avslag å motionerna I: 290
och II: 442, såvitt nu vore i fråga, samt
1:294 och 11:444, godkänna vad reservanterna
anfört rörande lönegradsplaceringen
av ordinarie lärare i hushållsgöromål.

Herr BERGH: Herr talman! Jag anhåller
på denna punkt att få yrka bifall till
den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr OLSSON, OSCAR: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den av
mig m. fl. avgivna reservationen under
denna punkt.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det nu förevarande momentet
yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
B 1 betecknade reservationen; samt
3:o) att det förslag skulle godkännas,
som innchölles i herr Oscar Olssons
m. fl. med B 2 betecknade reservation.

26 juni 1948. Nr 26.

Ang. övningslärares lönegradsplacering.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av herr
Johan Bernhard Johanssons m. fl. reservation.

Herr Olsson, Oscar, äskade emellertid
votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 102 punkten V mom. b)
antager godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med B 1 betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i herr
Oscar Olssons m. fl. med B 2 betecknade
reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Olsson, Oscar, begärde
rösträkning, verkställdes nu vote -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. övningslärares lönegradsplacering.

ring medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 46.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 192 punkten
V mom. b), röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med B 1 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 66;

Nej — 59.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Mom. c).

Departementschefen hade föreslagit,
att sådana ordinarie lärarinnor i kvinnlig
slöjd, som innehade fullt tillfredsställande
kompetens, skulle placeras i lönegraden
Ca 18 vid kommunala flickskolor
och statens normalskola, i lönegraden
Ca 23 vid folkskoleseminarier med
kvinnliga seminarieelever och vid småskoleseminarier
ävensom vid statens
skolköksseminarium samt i lönegraden
Ca 16 vid övriga skolor, medan lärar -

innor med mindre tillfredsställande
kompetens skulle placeras i lönegraden
Ca 13.

I de likalydande motionerna I: 289, av
herr Åman m. fl., och 11:443, av herr
Kyling m. fl., hade föreslagits, att lärare
i kvinnlig och manlig slöjd skulle
jämställas i lönehänseende samt placeras
i lönegrad 19.

I de likalydande motionerna 1:290,
av herr Åman m. fl., och II: 442, av herr
Kyling m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att lärare i kvinnlig
slöjd vid allmänna läroverk, manligt
seminariums övningsskola, läroanstalter
för dövstumma samt folk- och fortsättningsskolor
skulle i lönehänseende
likställas med lärare i manlig slöjd med
högre kompetens.

Utskottet hade i det nu föredragna
momentet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:289 och 11:443 samt I:
290 och II: 442, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad departementschefen anfört
rörande lönegradsplaceringen av
ordinarie lärare i kvinnlig slöjd.

Reservationer hade anförts av, utom
annan,

1) herrar Oscar Olsson, Larsson, Karl
Andersson, Gustaf Karlsson, Bergström,
Mårtensson, Wallentheim och Lindholm,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka,
att slöjdlärarinnorna vid kommunala
flickskolor placerades i 16 lönegraden,
och därför förordat, att utskottets
yttrande skulle erhålla den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet skulle hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:289 och 11:443 samt 1:290
och 11:442, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört rörande
lönegradsplaceringen av ordinarie lärare
i kvinnlig slöjd;

2) herr Pauli, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Herr OLSSON, OSCAR: Herr talman!
Med hänsyn till det samband, som existerar
mellan mina reservationer, vilka
båda gälla lärarinnor vid kommunala
flickskolor, avstår jag från att nu framställa
något yrkande om bifall till reservationen
under förevarande avsnitt
och hemställer i stället om bifall till utskottets
förslag.

Herr PAULI: Herr talman! Det hade
ursprungligen varit min mening att i
kammaren framställa ett yrkande om att
slöjdlärarinnorna vid kommunala flickskolor
skulle erhålla en något högre lönegradsplacering
än vad Kungl. Maj:t
och utskottet föreslagit. Den ståndpunkten
intog jag i utskottet, emedan jag ansåg,
att en högre lönegradsplacering var
befogad med hänsyn till arten och omfattningen
av dessa lärarinnors arbetsuppgifter
och övningsämnenas betydelse
i detta liksom övriga fall.

Då jag emellertid inte har vunnit anslutning
till denna ståndpunkt, avstår
även jag från att med anledning av min
blanka reservation framställa något särskilt
yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande momentet hemställt.

Mom. d) och e).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna VI—VIII.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 60, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 21 maj 1948 avlåten,
till jordbruksutskottet hänvisad

proposition, nr 275, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående ändring
i och fortsatt giltighet av förordningen
den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift
å mjölk, grädde och ost;

dels medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
angivna riktlinjer;

dels medgiva Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
förordade grunder vidtaga
åtgärder till främjande av ullproduktionen; dels

å riksstaten för budgetåret 1948/
49 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 155 000 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
65 000 000 kronor;

dels ock å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1947/48 under nionde huvudtiteln
till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
anvisa ett reservationsanslag av
30 000 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, att
jordbruket i enlighet med den överenskommelse,
som träffats mellan statens
livsmedelskommission och jordbrukets
organisationer, skulle tillföras en inkomstökning
av 163 miljoner kronor.
För undvikande av större prisstegringar
i konsumentledet hade föreslagits,
att av nämnda belopp 120,.5 miljoner
kronor skulle tillskjutas av statsmedel i
form av subvention för mejeri- och
slaktdjursprodukter. Återstoden skulle
enligt propositionen komma jordbruket
till godo genom prishöjningar. Av be -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

loppet på 120,5 miljoner kronor hade
90 miljoner kronor avsetts skola användas
för att möjliggöra i stort sett oförändrade
priser på mjölk, smör, ost och
grädde genom utbetalande av ett mjölkpristillägg
med i genomsnitt 70 öre per
kilogram mjölkfett från och med den 1
september 1948. Återstående 30,5 miljoner
kronor hade föreslagits skola utbetalas
i form av statliga pristillägg på
slaktdjursprodukter, varigenom priserna
på kött och charkuterivaror väntades
kunna bibehållas på i stort sett oförändrad
nivå. I propositionen hade framhållits,
att en del av sistnämnda belopp
kunde komma att utbetalas redan sommaren
1948. Vidare hade föreslagits,
att ett belopp av 6 miljoner kronor skulle
anvisas till förbättring av mjölkhandelns
marginaler. Denna summa var avsedd
att komma detaljhandeln till godo.

Härjämte hade framlagts vissa förslag
till åtgärder för stödjande av avsättningen
av inhemsk ull.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

1) II: 606 av herrar Rubbestad och
Werner, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att de överenskomna höjda
produktpriserna skulle få slå igenom
i det allmänna prisläget, och med hänsyn
härtill avslå Kungl. Maj ds förslag
om subventioner till konsumenterna på
grund av dessa höjda priser;

2) II: 607 av herrar Karlsson i Stuvsta
och Hagberg i Luleå, vari hemställts,
att riksdagen, med bifall till Kungl.
Maj ds proposition nr 275 i övrigt, måtte
besluta

a) att den mellan statsmakterna och
jordbrukarnas organisationer överenskomna
inkomstförbättringen om 163
miljoner kronor i sin helhet skulle utgå
av statsmedel;

b) å riksstaten för budgetåret 1948/
49 under nionde huvudtiteln anvisa till
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett reservationsanslag av kronor
203 000 000;

3) I: 435 av herr Andrén m. fl., likalydande
med II: 608 av herr Falla m. fl.,

vari hemställts, att riksdagen måtte,
med bifall i övrigt till Kungl. Maj ds proposition
nr 275, i överensstämmelse
med i motionerna angivna grunder besluta dels

att medgiva Kungl. Maj d att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering
under nästkommande regleringsår av
produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionerna
angivna riktlinjer, innebärande
begränsning av subventionerna till
högst 90 miljoner kronor samt prishöjningar
på konsumtionsmjölk, mejerismör
och lantsmör med sammanlagt
omkring 42 miljoner kronor,

dels att till prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område anvisa ett reservationsanslag
av kronor 113 000 000;

4) I: 433 av herr Björck m. fl., likalydande
med II: 609 av herr Svensson
i Ljungskile m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj ds proposition nr 275 måtte beakta
vad som i motionerna anförts, innebärande
begränsning av Kungl. Maj ds fullmakt
i fråga om regleringsåtgärderna i
enlighet med vad som gällt under de
närmast föregående åren;

5) en under motionstiden vid riksdagens
början väckt motion, II: 73, av
herr Pettersson i Rosta m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
fastställa ett garantipris av 40 öre per
kg för inom landet år 1948 odlat vårvete
och ett pris av 32 öre per kg för
till bröd tjänligt under året odlat korn
samt att riksdagen måtte fatta beslut i
frågan så tidigt, att de fastställda stimulanspriserna
kunde påverka produktionen
i gynnsam riktning;

6) I: 430 av herr Elof sson, Gustaf,
m. fl., likalydande med II: 602 av herr
Johnsson i Kastanjegården m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att fabrikspotatispriset skulle höjas med
5 i stället för 3 öre per hektoliter och
stärkelseprocent;

7) I: 431 av herr Andersson, Lars,
och herr Näsgård, likalydande med II:
603 av herr Johansson i Norrfors in. fl.,

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

vari hemställts, att riksdagen måtte besluta dels

att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning av möjligheten att
medelst en höjning av arealgränsen för
producentbidrag till förslagsvis 12 hektar
eller annorledes skapa bättre ekonomiska
förutsättningar för det stora antalet
skoglösa eller skogfattiga norrländska
jordbruk,

dels att för sin del uttala, att lantbruksnämnderna
i Norrland borde få
utvidgade befogenheter att i sin verksamhet
ta vederbörlig hänsyn till de
berörda jordbrukens ekonomiska förutsättningar,
samt

dels att öka det nu utgående extra
mjölkpristillägget till Norrland och vissa
delar av mellersta Sverige med 6
miljoner kronor till 23,5 miljoner kronor,
att fördelas efter förslag av Svenska
mejeriernas riksförening;

8) I: 434 av herrar Björck och Osvald,
likalydande med II: 610 av herr Jacobson
i Vilhelmina m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj :ts proposition nr 275 måtte dels bifalla
förslaget om anslag till prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område av
200 000 kronor för åtgärder till främjande
av ullproduktionen, dels förorda att
förhandlingar upptoges mellan statens
livsmedelskommission å ena sidan och
intresserade parter inom jordbruket och
näringslivet i övrigt å andra sidan angående
åtgärdernas utformning, varvid i
motionerna framförda synpunkter borde
beaktas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 11:606,
II: 607, I: 435 och II: 608 samt I: 433 och
II: 609, medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena på
jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse
med i förevarande proposition
angivna riktlinjer;

2) avslå motionen 11:73 om höjning

av garantipriserna för år 1948 odlat vårvete
och till bröd tjänligt korn;

3) avslå motionerna I: 430 och II: 602
om höjning av fabrikspotatispriset;

4) avslå motionerna I: 431 och II: 603
om utredning angående förbättring av
de ekonomiska förutsättningarna för vissa
norrländska jordbruk, utvidgning av
befogenheterna för lantbruksnämnderna
i Norrland samt ökning av det extra
mjölkpristillägget till Norrland och vissa
delar av mellersta Sverige;

5) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:434 och 11:610
medgiva Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
angivna grunder vidtaga åtgärder till
främjande av ullproduktionen;

6) å riksstaten för budgetåret 1948/49
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett reservationsanslag av
155 000 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av 65 000 000
kronor;

7) å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48 under nionde huvudtiteln
till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
anvisa ett reservationsanslag av
30 000 000 kronor;

8) antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning angående ändring i
och fortsatt giltighet av förordningen
den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift
å mjölk, grädde och ost.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Tjällgren, Hjalmar Nilsson,
Isaksson, Liedberg och Gustafson i
Vimmerby, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte

1) i anledning av Kungl. Majt:s förslag
och motionerna 1:435 och 11:608
samt med avslag å motionerna II: 606,
11:607 samt 1: 433 och 11:009 medgiva
Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder
för reglering under nästkommande
regleringsår av produktions- och av -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

sättningsförhållandena på jordbrukets
område i huvudsaklig överensstämmelse
med av reservanterna i det föregående
angivna riktlinjer;

2) avslå motionen II: 73--— (lika

med utskottet) — — — främjande av
ullproduktionen;

6) å riksstaten för budgetåret 1948/49
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett reservationsanslag av
113 000 000 kronor;

b) till Kostnader---- (lika med

utskottet)---— grädde och ost;

2) vid punkten 1) av herrar Tjällgren,
Näslund, Hjalmar Nilsson, Isaksson,
Liedberg, Gustafson i Vimmerby och
Svensson i Ljungskile, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort i viss del erhålla
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionerna I:
433 och II: 609;

3) vid punkten 4) av herr Tjällgren,
som ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionerna 1:431 och 11:603;

4) vid punkten 6 b) av herrar Näslund
och Svensson i Ljungskile, vilka
på åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte å riksstaten för budgetåret
1948/49 under nionde huvudtiteln till
Kostnader i samband med Svenska
spannmålsaktiebolagets verksamhet anvisa
ett reservationsanslag av 55 000 000
kronor.

På framställning av herr talmannen beslöts
att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten 1.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Innan
kammaren går att fatta beslut i anledning
av det föreliggande utskottsutlåtandet,
anhåller jag att få yttra några
ord, helst som jag vid ett par punkter i
utlåtandet står antecknad som reservant.
Inom parentes vill jag erkänna, att när
vi i utskottet påbörjade behandlingen av
den proposition, som ligger till grund
för utskottets utlåtande, var jag djärv nog

att inbilla mig, att utlåtandet skulle bli
enhälligt. Men därav blev, som synes, intet.

Såsom av det föreliggande utskottsutlåtandet
framgår, föreslås i Kungl. Maj ds
proposition nr 275, att jordbruket i enlighet
med den överenskommelse, som
träffats mellan statens livsmedelskommission
och jordbrukets organisationer,
skall tillföras en inkomstökning av 163
miljoner kronor. För undvikande av
större prisstegringar i konsumentledet
föreslås, att nämnda belopp 120,5 miljoner
kronor skola tillskjutas av statsmedel
i form av subvention för mejeri- och
slaktdjursprodukter. Återstoden skall enligt
propositionen komma jordbruket
till godo genom prishöjningar. Av beloppet
på 120,5 miljoner kronor avses
90 miljoner kronor skola användas
för att möjliggöra i stort sett
oförändrade priser på mjölk, smör, ost
och grädde genom utbetalande av ett
mjölkpristillägg med i genomsnitt 70 öre
per kilogram mjölkfett från och med den
1 september 1948. Återstående 30,5 miljoner
kronor föreslås skola utbetalas i
form av statliga pristillägg på slaktdjursprodukter,
varigenom priserna på
kött och charkuterivaror väntas kunna
bibehållas på i stort sett oförändrad nivå.
I propositionen framhålles, att en del
av sistnämnda belopp kan komma att utbetalas
redan sommaren 1948. Vidare föreslås,
att ett belopp av 6 miljoner kronor
anvisas till förbättring av mjölkhandelns
marginaler. Denna summa är avsedd
att komma detaljhandeln till godo.
Detta har av utskottsmajoriteten tillstyrkts.

Till grund för prissättningen på jordbrukets
produkter under nästa regleringsår
har uppgjorts en kalkyl av livsmedelskommissionen.
Denna kalkyl visar
bl. a. ett inkomstunderskott för jordbruket
av inte mindre än 178 miljoner kronor.

Vid bedömande av frågan om vilket
belopp som med hänsyn till detta beräknade
inkomstunderskott borde tillföras
jordbruket har livsmedelskommissionen
konstaterat, att genom den höjning av
lönerna inom jordbruket, som ägt rum

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

under de sista åren, en viss utjämning
skett av klyftan mellan jordbruksbefolkningens
och industribefolkningens inkomster.
Vid jordbruksproduktionens
nuvarande låga volym har kommissionen
funnit det icke vara möjligt att utan
betydande återverkningar på livsmedelspriserna
helt utjämna löneskillnaderna
mellan jordbruket och industrien. Från
dessa utgångspunkter har kommissionen
vid överläggningar med representanter
för Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk framlagt
förslag om en begränsning av den inkomstökning
för jordbruket, som det
nämnda kalkylmässiga underskottet eljest
skulle föranleda. Överenskommelse
har därvid träffats om att anspråken på
täckning av inkomstunderskottet skola begränsas
till 163 miljoner kronor. Livsmedelskommissionen
har närmast föreslagit,
att den inkomstökning, som sålunda
skulle tillföras jordbruket, skulle ske
helt i form av prishöjningar på olika
produktslag. Kungl. Maj:t har emellertid
ansett, att av det nämnda beloppet om
163 miljoner kronor 120,5 miljoner kronor
i stället skola tillskjutas av statsmedel
i form av subvention för mejeri- och
slaktdj ursprodukter, medan återstoden
bör komma jordbruket till godo genom
prishöjningar på jordbruksprodukter.
Kungl. Maj :t, som i den föreliggande propositionen
hemställt, att riksdagen måtte
anvisa det föreslagna subventionsbeloppet
av 120,5 miljoner kronor, har därjämte
föreslagit anvisning av ett belopp
om 6 miljoner kronor till förbättring av
mjölkhandelns marginaler.

Jag kan nämna att vid behandlingen
inom utskottet av den kungl. propositionen
har den största och strängt taget enda
nämnvärda meningsskiljaktigheten
rört hur stor del av det äskade beloppet
om 163 miljoner kronor som skall utgå
av statsmedel i form av subvention för
vissa slag av produkter och hur stor del
som skall uttagas genom prishöjningar.

I en inom andra kammaren väckt motion
har yrkats, att den överenskomna
inkomstökningen för jordbruket om 163
miljoner kronor skall i sin helhet åstadkommas
genom prishöjningar och att

sålunda det i propositionen framlagda
förslaget om subventioner skall avslås.
Det har härvid hänvisats till att det icke
kan vara konsekvent, att man först genom
särskilda extra konsumtionsskatter
försöker suga upp överflödig köpkraft
och sedan ökar denna köpkraft genom
statliga subventioner. I rak motsats härtill
står yrkandet i en annan motion, att
inkomstförbättringen för jordbruket
skall helt utgå av statsmedel. Såsom skäl
härför har i motionen främst anförts, att
den av statsmakterna förordade lönepolitiken
åsyftar ett lönestopp, medan de
faktiska levnadsomkostnaderna oupphörligen
stiga, och att i en sådan situation
nya prisstegringar icke böra medgivas,
särskilt som dessa hårdast drabba
de mindre inkomsttagarna och livsnödvändiga
varor. I ett par andra motioner
bär under hänvisning till i huvudsak
samma synpunkter som i den av mig sist
åsyftade motionen framhållits, att ett
subventionssystem av här ifrågavarande
art måste anses i princip oriktigt. Yissa
skäl tala emellertid enligt dessa motionärers
mening i det nuvarande läget för
en moderat konsumentsubventionering.
Denna har dock icke ansetts böra få
sträcka sig längre än till i stort sett den
del av den kalkylerade inkomstminskningen,
som har sin grund i fjolårets
missväxt, d. v. s. högst 90 miljoner kronor.

Rent principiellt säger sig nu utskottsmajoriteten
hysa den uppfattningen, att
inkomstökning för jordbruket om möjligt
icke bör ske genom subventioner
över skattebudgeten. Det må även erinras,
säger man, om att riksdagen tidigare
uttalat sig för en avveckling av subventionerna
när det gäller livsmedelspriserna.
Den minskning av produktionen och
därmed av inkomsterna för jordbruket,
som väntas under det kommande regleringsåret
bliva en följd av föregående års
missväxt, motiverar ett avsteg från den
angivna principen. Vidare säges det, att
det enligt utskottets mening hade varit
önskvärt, att subventioneringen kunnat
inskränkas till ett mot denna inkomstminskning
svarande belopp. Jordbrukets
inkomstförbättring skulle då i den över -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

skjutande delen ha åstadkommits genom
prishöjningar. De överenskommelser i
inflationsbekämpande syfte, som träffats
med statens anställda om begränsning av
det rörliga tillägget, förutsätta emellertid,
att mera betydande höjningar av livsmedelspriserna
icke ske. Det måste också
förutses, att en mera väsentlig höjning
av livsmedelspriserna skulle föranleda
krav på löneförbättringar från andra
grupper av anställda. Därmed skulle den
s. k. löneskruven sättas i rörelse, och
inflationsfaran skulle därigenom öka. På
dessa grunder har utskottsmajoriteten
ansett sig böra i oförändrat skick tillstyrka
den kungl. propositionen.

Jämte fyra andra ledamöter inom utskottet
har jag tillåtit mig att i nyssnämnda
hänseende mot utskottets hemställan
anteckna en reservation. Reservanterna
ansluta sig till utskottets motivering
från dess början på s. 17 till och
med nionde raden uppifrån på s. 19.
Från och med den mening som där börjar
med orden »Det hade» ha reservanterna
ansett, att samma stycke i utskottets
utlåtande bör ha följande lydelse:
»Utskottet kan emellertid icke tillstyrka,
att såsom Kungl. Maj:t föreslagit subventioneringen
tillätes sträcka sig längre
än till ett mot denna inkomstminskning
svarande belopp. I enlighet med
denna ståndpunkt finner sig utskottet
böra förorda, att prisstegringar medgivas
utöver de i propositionen föreslagna.
Starka skäl tala enligt utskottets mening
för att dessa prishöjningar läggas
på mjölken, vars produktionsekonomi
är svag och som samtidigt utgör ett högvärdigt
livsmedel till relativt lågt pris.

I konsekvens härmed bör en prishöjning
ske även på mejerismör och lantsmör.
Dessa prishöjningar torde böra
bestämmas till ett öre per liter för konsumtionsmjölk
och 25 öre per kilogram
för mejeri- och lantsmör. Härigenom beräknas
jordbruket tillföras en inkomstökning
av omkring 42 miljoner kronor
utöver vad som följer av de av Kungl.
Maj:t förordade prishöjningarna. Härav
följer, att det av Kungl. Maj:t till 120,5
miljoner kronor beräknade subventionsbeloppet
för mejeri- och slaktdjurspro -

dukter kan begränsas till omkring 78,5
miljoner kronor.»

Vidare ha reservanterna ansett, att
sista stycket i utskottets motivering, där
utskottsmajoriteten förklarar, att Kungl.
Maj:ts anslagsäskanden icke givit utskottet
anledning till erinran, bör utbytas
mot följande stycke: »Vad slutligen
angår Kungl. Maj ds anslagsäskanden
föranleder den av utskottet i det
föregående förordade ytterligare prishöjningen
på mjölk och smör av 42
miljoner kronor motsvarande sänkning
av det av Kungl. Maj:t till allmänt mjölkpristillägg
beräknade subventionsbeloppet
om 90 miljoner kronor. De sammanlagda
kostnaderna för prisreglerande åtgärder
begränsas härigenom till 113 miljoner
kronor.»

Skillnaden mellan reservanternas och
utskottsmajoritetens förslag är alltså,
att man enligt reservanternas förslag
subventionsvägen inte skall lämna högre
bidrag än som motsvarar den inkomstminskning,
varav jordbruket drabbats
på grund av förra årets felslagna skörd,
eller således 90 miljoner kronor.

Mot utskottets uttalande i sista stycket
på s. 19 angående fullmakten för
Kungl. Maj :t att inom den anvisade anslagsramen
handha jordbruksregleringen
under nästa regleringsår ha inte
mindre än sju ledamöter — däribland
även jag — anmält avvikande mening.
I ett par motioner har hemställts, att
riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj:ts proposition måtte beakta vad som
i motionerna anförts, innebärande en
viss begränsning av Kungl. Maj :ts fullmakt
i fråga om regleringsåtgärderna.
Jag skall inte uppta kammarens tid med
att närmare redogöra för innehållet i
motionerna, utan jag kan nöja mig med
att i korthet säga, att motionärernas
hemställan innebär, att fullmakten skall
ha samma omfattning som under de
närmast föregående åren.

Jag tillåter mig härefter nämna, att
jag i utskottet tillstyrkt bifall till de likalydande
motionerna I: 431 och II: 603,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning av möjligheten att

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

medelst en höjning av arealgränsen för
produeentbidrag till förslagsvis 12 hektar
eller annorledes skapa bättre ekonomiska
förutsättningar för det stora antalet
skoglösa eller skogfattiga norrländska
jordbruk, dels att för sin del
uttala att lantbruksnämnderna i Norrland
böra få utvidgade befogenheter att
i sin verksamhet ta vederbörlig hänsyn
till de berörda jordbrukens ekonomiska
förutsättningar, samt dels att öka det
nu utgående extra mjölkpristillägget till
Norrland och vissa delar av mellersta
Sverige med 6 milj. kronor till 23,5 milj.
kronor, att fördelas efter förslag av
Svenska mejeriernas riksförening.

Jag kommer, herr talman, att yrka bifall
till dessa motioner, när vi komma
till fjärde punkten i utskottsutlåtandet.

Jag vill ytterligare nämna, att mot övriga
punkter i utskottets utlåtande har
jag ingenting att erinra, såsom när det
gäller brödsädsregleringen, regleringen
av fodersäd och potatisregleringen, och
jag har därför ingen anledning att närmare
ingå på dessa punkter.

Slutligen vill jag endast säga, att eftersom
jag själv är norrlänning, är det
helt naturligt, att jag med största tillfredsställelse
konstaterat, att regeringen
även i år har äskat medel av riksdagen
till stöd för det norrländska jordbruket.

Det blir, herr talman, kanske anledning
för mig att återkomma, men för
närvarande har jag ingenting annat att
tillägga än att jag kommer att yrka bifall
till de reservationer, som jag har
avgivit.

Herr JOHANSSON, HENRY: Herr talman!
Den av vederbörande myndigheter
triiffade överenskommelsen med
jordbrukets organisationer rörande prissättningen
på jordbrukets produkter för
produktionsåret 1948/4!) har i praktiskt
taget oförändrat skick förelagts årets
riksdag, och jordbruksutskottet har likaledes
så gott som enhälligt tillstyrkt det
väsentliga i uppgörelsen, nämligen prisöverenskommelsen.
På grund av minskad
avkastning och ökade kostnader
skall jordbruket tillföras cirka 163 mil -

joner kronor. Härom råder i slutomgången
inte någon meningsskiljaktighet.

Vid den förberedande behandlingen
påtalade emellertid priskontrollnämnden,
att i fråga om den kalkyl för jordbruket,
som låg till grund för innevarande
regleringsårs kostnads- och prisberäkningar,
var kostnadsposten för
ekonomibyggnader liksom tidigare uppdelad
i ett avskrivningsbelopp för reparationer,
vilket varierat med byggnadskostnaderna
på landsbygden, och ett
fast belopp, kan man säga, avseende
byggnadsbeståndet. Sistnämnda belopp
uppskattades, när tidigare kalkyler uppgjordes,
enligt förkrigsvärdet. Däremot
bygger den i den föreliggande kalkylen
gjorda beräkningen på en kombinerad
avskrivnings- och underhållsfaktor, vilken
i sin helhet fått följa byggnadskostnadernas
utveckling. Omläggningen innebär
i princip en uppräkning av avskrivningsbeloppen,
baserad på återanskaffningsvärdet
för jordbrukets ekonomibyggnader.

Priskontrollnämnden fann det naturligt,
att underhållskostnaderna uppräknades
efter nuvärdet, men ansåg, att
starka skäl talade för att man alltjämt
borde räkna avskrivningarna på anläggningarna
efter förlcrigsvärdena. Ett sådant
beräkningssätt tillämpas nämligen
för andra näringar, och någon förändring
härvidlag för jordbrukets vidkommande
ansåg sig priskontrollnämnden
inte kunna rekommendera med hänsyn
till den prejudicerande verkan för
nämndens verksamhet ett sådant beslut
skulle få, när nämnden går att ta ställning
till priskalkyler, som föranleda anspråk
på prisstegringar för näringslivet
i allmänhet. Om till grund för beräkningarna
av avskrivningsbeloppen på
det i jordbruket investerade byggnadskapitalet
hade lagts förkrigsvärdet, vilket
skett i alla tidigare kalkyler, skulle
underskottet för produktionsåret 1948/
49 ha minskats med 40 miljoner kronor.

Den nu av mig påtalade höjningen av
avskrivningskostnaderna anses böra
kompensera den nedskrivning av foderlagervärdet,
som tidigare för basåret
upptagits till 30 miljoner kronor. Utan

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

att jag vill bestrida, att en sådan nedskrivning
är önskvärd, kan det dock
ifrågasättas, om man inte bort låta det
anstå därmed till dess andra skördemöjligheter
och därmed inkomstbetingelser
hade förelegat. Vid en ökning av skörden,
varigenom avkastningen blir tillfredsställande,
är det naturligtvis både
önskvärt och motiverat att företa en avskrivning
av ett lagersaldo.

När jag emellertid avstått från att
motionsledes föra fram ett förslag, som
skulle sikta till ett uppskov med tilllämpning
av den nya avskrivningsmetoden,
berodde det dels på att jag inte
ville sätta krokben för den i och för
sig synnerligen önskvärda möjligheten
att göra avskrivning på lagerposten avseende
fodermedel och dels på att jag
inte ville rubba den överenskommelse,
som träffats med producenterna, sedan
vederbörande myndigheter hade blivit
ense med jordbrukets representanter om
kalkylen och priserna. Sådan hänsyn
har visserligen inte tagits av alla. Vi
hörde exempelvis nyss, att utskottets
ordförande sade sig ämna yrka bifall
till det s. k. norrlandsförslaget om en
extra subventionering för Norrlands del
i form av mjölkpristillägg med 35 öre
per kilogram mjölkfett. Därmed ryggar
herr Tjällgren överenskommelsen på
samma sätt, som ett förslag från min sida
om ett vidhållande av den tidigare
avskrivningsmetoden i fråga om jordbrukets
ekonomibyggnader skulle göra.
Jag ber för den skull att redan på detta
stadium få yrka bifall till vad utskottet
har föreslagit, d. v. s. avslag på herr
Tjällgrens förslag.

Eljest voro vi, vilket också utskottsordföranden
har omvittnat, ense inom
utskottet om den inkomstökning, som
jordbruket under det kommande produktionsåret
bör tillföras, och utskottet
föreslår alltså, att 163 miljoner kronor
tillföras jordbruket. Däremot råda delade
meningar om hur stor den del bör
vara, som skall tillföras jordbruket i
form av skattemedel, och hur stor del,
som bör tillåtas slå igenom i högre priser.
Herrar bondeförbundare och högermän
i utskottet ha reserverat sig och

ansett, att det belopp om 90 miljoner
kronor, vilket de anse motsvarar den
verkliga inkomstminskningen på grund
av förra årets dåliga skörd, bör kunna
subventioneras. Reservationen ansluter
sig till en motion i denna kammare av
herr Andrén m. fl., i vilken det sägs,
att en subventionering till följd av förra
årets missväxt kan såsom en temporär,
av yttre omständigheter framtvungen
nödfallsåtgärd försvaras, om den får
bevara sin ursprungliga karaktär av
övergående eller tillfälligt bidrag. Det
skulle alltså vara fråga om en subvention,
som vid ökad produktion bortfaller.

Naturligtvis finns det ingen som har
någon annan mening, i varje fall inte
bland konsumenterna, och jag vill i likhet
med utskottets ärade herr ordförande
erinra om att en enig riksdag så sent
som innevarande år uttalat sig för en
avveckling av subventioneringarna avseende
livsmedel av alla slag, både till
konsumenter och till producenter. Subventionerna
till jordbruket skola naturligtvis
upphöra, då ökad produktion
kan göra jordbruket bärigt. Det är ju
dithän man syftat, då regeringen framlagt
förslag om rationalisering av jordbruket,
förslag som riksdagen antagit.

Motionärerna och likaledes reservanterna
förorda »en moderat» subventionering
över skattestaten och stanna vid
de nämnda 90 miljonerna.

Praktiskt taget hela det underskott,
som kalkylen uppvisar för innevarande
produktionsår, kan nog sägas vara föranlett
av förra årets dåliga skörd. Det
borde inte anses orimligt att göra det
tankeexperimentet, att förra årets skörd
under lyckliga betingelser kunde ha
lämnat ett överskott, lika stort som det
underskott, som nu har uppstått. Jordbruket
hade då haft resurser att utan
prisförhöjningar betala de ökade kostnader,
som redovisas i underskottsbalansen.
Nu blev varken det ena eller det
andra möjligt, det ena av den anledningen,
att skörden inte blev den
beräknade, och det andra av den anledningen,
att jordbruket inte lämnade
något överskott, som kunde täcka de

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ökade kostnaderna. Man kan enligt min
mening påstå, att även den subvention
är moderat, som tar sikte på att täcka
det underskott, som har uppkommit av
den sistnämnda anledningen, Jfade vi
fått en skörd, som hade varit en aning
över den medelmåttiga, så hade jordbruket
orkat med även de ökade kostnaderna.

Man kan dessutom säga, att subventionen
är moderat, då den utöver täckning
för det av den svaga skörden förorsakade
egentliga överskottet endast
ger subvention för så oumbärliga varor
som slaktprodukter.

Som exempel på prisutvecklingen må
jag tillåtas att anföra några siffror. Enligt
socialstyrelsens statistik över prisförändringar
sedan basåret 1935 hade
slakterierna i januari månad i år möjlighet
att avräkna storboskapen till 195
öre mot 94 öre under år 1935; där har
det alltså blivit en stegring med 105
procent. Gödkalvarna avräknades under
samma månad i år till i genomsnitt 338
öre mot 137 öre år 1935; där är det en
stegring med 146 procent. Svinen avräknas
till 256 öre i år mot 110 öre år 1935.
Naturligtvis ha dessa mycket kraftiga
stegringar i avräkningarna från slakterierna
till jordbruket återverkat på de
butikspriser som allmänheten får betala,
och jag tror väl att vem som helst i
denna kammare är ense med mig om att
dessa slag av livsmedel redan ha blivit
så dyra efter de hittills medgivna prisförhöjningarna,
att en ytterligare prisstegring
inte är tänkbar.

Jag skulle kunna anföra långt fler
exempel på prisutvecklingen, men det
må åtminstone för tillfället vara nog
med de siffror jag nyss nämnde. De utgöra
för mig tillräckliga skäl för att yrka
bifall till vad utskottet liar föreslagit
under punkten 1) beträffande storleken
av den ökning i medelstillförseln till
jordbruket, som innebär att 120,5 miljoner
kronor skola tillföras jordbruket
över skattestaten.

Den andra reservationen vid utskottets
betänkande hänför sig till samma
punkt 1). Den gäller den så mycket omdiskuterade
fullmakten för regeringen

att utan riksdagens hörande företaga
mera genomgripande ändringar i regleringsåtgärderna,
om sådana skulle bli
erforderliga. Utskottets majoritet har
ansett sig kunna medgiva Kungl. Maj:t
en fullmakt i enlighet med vad som har
begärts i propositionen. Det må tillåtas
mig, herr talman, att med några ord
beröra denna del av utskottsförslaget.

Jag behöver inte försäkra första kammaren,
att ingen inom utskottets majoritet
har någon annan mening än den,
att det är riksdagen som bestämmer i
viktiga principiella, politiska, ekonomiska
och försörjningsmässiga frågor. När
vi i den nu förevarande frågan ha intagit
en annan ståndpunkt än reservanterna,
ha vi vägletts enbart av praktiska hänsyn.
Det har över hela linjen erkänts,
att ingen ändring i de av Kungl. Maj :t
förra året vidtagna åtgärderna hade
kommit i fråga, även om Kungl. Maj :t
hade underställt riksdagen avgörandet.
Den enda följden om riksdagen hade
sammankallats hade således blivit en försening
av avgörandet. Jag vet inte hur
flertalet ledamöter skulle ha reagerat om
Kungl. Maj:t skulle ha sammankallat
riksdagen för ett så obetydligt ärende,
vars framläggande dessutom inte skulle
ha föranlett något annat än ett godkännande
av Kungl. Maj :ts ställningstagande.
Att vi äro rätt många som skulle ha
reagerat emot ett sådant sammankallande
av riksdagen är jag övertygad om. Så
till den milda grad angelägna om att
resa till riksdagen och vistas där, att vi
skulle ha gillat en sådan åtgärd, äro sannerligen
inte många av oss, det är jag
säker på.

Vad kan nu inträffa om kammaren bifaller
utskottets förslag beträffande
Kungl. Maj:ts befogenhet? Anslagsramen
är given. Blir skörden sämre än den förutsatta
och därmed subventionsbehovet
större än de anslag, som vi nu skola votera
om, så skall riksdagen höras. Blir skörden
bättre, kan däremot enligt fullmakten
Kungl. Maj :t i vissa avseenden vidtaga
åtgärder beträffande regleringarna.
Emellertid förutsätter utskottet, att beslut
fattas först sedan skörderesultatet efter
augustiuppskattningen helt kan över -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

blickas, och därvid skola i huvudsak
samma grunder tillämpas som under innevarande
regleringsår. Jag vill i det avseendet
hänvisa till vad utskottet har
sagt i näst sista stycket på s. 19 i utlåtandet.

Nu är det allmänt bekant, att Kungl.
Maj :t inte sitter i kanslihuset och bestämmer
i dessa försörjningsfrågor på
egen hand utan att höra vederbörande
parter och organ. För min del finner jag
det alldeles uteslutet, att regeringen t. ex.
skulle besluta att sänka mjölkpriset, om
skörden blir så stor att inkomsterna bli
så höga, att fyraprocentsgränsen överskrides.
För övrigt vill det mycket till
för en så kraftig inkomstökning. Jag vill
i det sammanhanget erinra om att kalkylen
balanserar på tre miljarder kronor;
fyraprocentsregeln omsluter således
en summa av 120 miljoner kronor. Men
om en sådan inkomstökning skulle inträffa,
sfi är det livsmedelskommissionen
och dess råd som först konstatera fakta
och som få yttra sig. För min del hyser
jag ingen fruktan för att förslagen från
det hållet skola bli sådana, att mjölkproduktionen
äventyras. Frågan om mjölkpriset
är, såvitt jag har kunnat förstå
av diskussionerna i detta ämne, den
springande punkten. Men att Kungl. Maj:t
skulle fatta beslut, som i fråga om mjölkpriserna
ginge emot livsmedelskommissionen,
är det väl ändå ingen som tror.
Alltså komma de förändringar, söm det
eventuellt kan bli fråga om, att beslutas
i enlighet med vad producenterna själva
komma att föreslå.

Det är därför, herr talman, som jag
liksom utskottsmajoriteten i övrigt inte
hyser någon ängslan för att den nu ifrågavarande
fullmakten är riskabel eller
kan komma att utnyttjas på ett sätt som
är till men för folkhushållet. Detta förhållande
utgör, jämte de rent praktiska
skälen för att ge Kungl. Maj :t möjlighet
att fatta beslut utan att behöva vänta en
månad eller kanske mer för att få riksdagen
samlad, anledning till att vi utan
betänkligheter anslutit oss till förslaget
om fullmakten för Kungl. Maj:t. Det torde
av vad jag nu har sagt framgå, att det

inte är fråga om att ge statsrådet Sträng
en obehörig fullmakt.

För övrigt vill jag till slut säga, att augustikalkylen
inte är färdig förrän efter
valet. Enligt somligas mening kommer ju
valet att medföra en sådan ommöblering
av andra kammaren, att det inte blir herr
Sträng som tack vare fullmakten blir envåldshärskare
i fråga om jordbrukspriserna.
Jag är emellertid inte rädd för att
ge denna fullmakt åt vem som än kommer
att bli den högste försörjningsvårdaren.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Det finns ur jordbrukets synpunkt
stor anledning till fredsställelse över att
överenskommelse innevarande år har
kunnat träffas mellan representanter
för statsmakterna och för jordbrukets
organisationer angående priser för jordbrukets
produkter under instundande
regleringsår. Det är glädjande, att problemet
har kunnat lösas med mindre bekymmer
och på ett mindre omständligt
sätt än fallet var förra året.

Beträffande underlaget för prissättningen
känna vi alla till, att det utgöres
av den s. k. jordbrukskalkylen. Herr
Henry Johansson har något berört kalkylen
i den del den gäller kostnaderna
för jordbruket. För egen del är jag nog
av den uppfattningen, att kalkylen är
uppgjord så pass grundligt och omsorgsfullt,
som det kan ske.

Det skulle helt visst ha varit ännu
bättre för jordbruket, om man hade kunnat
fastställa priserna på dess produkter
på ett ännu tidigare stadium, t. ex.
före vårsådden, men jag är väl medveten
om att så inte lämpligen kan ske
eller att det i varje fall är förenat med
mycket stora vanskligheter.

Förutsättningarna för en god skörd föreföllo
ju att vara ganska gynnsamma
vid vårens inbrott. Det blev en tidig
vår, vårbruket blev utfört under gynnsamma
förhållanden, och skördeutsikterna
ingåvo stora förhoppningar. Det
tycks emellertid, som om vi skulle ha
haft benägenhet att överskatta skördeutsikterna
för innevarande år. Detta visas

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ju tydligt av den skörderapport, som
publicerades den 31 maj. Av de växtslag,
som upptogos i rapporten, är det
endast höstvetet, som har kommit upp
till medelskörd och betecknats med konditionssiffran
3. Både för råg och för
hö från odlad jord ha måst sättas lägre
konditionssiffror.

När det gäller prissättningen på produkterna
har, såsom redan föregående
talare framhållit, full enighet rått inom
utskottet. Det är bara på ett par punkter
som det har uppstått delade meningar.
De meningsskiljaktigheter, som förekomma
i detta ärende, gälla närmast
frågan, varifrån det inkomsttillskott, som
jordbruket skall tillföras instundande
regleringsår, skall tagas.

Under innevarande riksdag har det
vid olika tillfällen påpekats vikten av
att minska köpkraftsöverskottet och på
det sättet bringa efterfrågan och tillgång
i bättre överensstämmelse med
varandra. Det har också i samma syfte
stiftats lagar, jag behöver inte erinra
om vilka, som i grund och botten ha
till syfte att minska köpkraftsöverskottet.
Man kan ju därför ställa sig ganska
tveksam rörande lämpligheten av att
samtidigt införa subventioner i den omfattning,
som Kungl. Maj :t har föreslagit
och som utskottsmajoriteten har tillstyrkt.
Man kan ovillkorligen sätta i fråga,
om det inte skulle ha varit lyckligare
att undgå införandet av dylika subventioner.

I fråga om en punkt därvidlag äro ju
dock i stort sett alla ense, nämligen att
det är fullt i sin ordning att det subventionsbelopp,
som skall täcka förlusterna
till följd av förra årets ogynnsamma
väderlek, erlägges av folkhushållet
gemensamt. Ifrågavarande förluster äro
beräknade till 90 miljoner kronor. Subventioner
därutöver anse vi icke böra
ifrågakomma. Vi ha på grund därav ansett,
att det subventionsbelopp, som skall
utgå av skattemedel, bör göras mindre
än Kungl. Maj:t bar föreslagit och att i
stället en viss prishöjning på vissa produkter
bör få slå igenom. Vi äro av
den uppfattningen, att det skulle vara
mycket rimligt att priset på konsum -

tionsmjölk och mejeriprodukter skulle
bli något högre. Det är ju välbekant och
lär väl inte av någon kunna bestridas,
att mjölkproduktionens lönsamhet är
mycket svag, och det hade varit väl befogat
att detta förhållande hade fått
komma till uttryck i ett något högre pris.

Mjölkproduktionens svaga lönsamhet
kommer ju jämt och ständigt till uttryck
i en omfattande övergång från kreaturshållande
till kreaturslösa jordbruk, och
det är väl endast när mjölkproduktionen
bedrives under mycket gynnsamma omständigheter
som produktionskostnaderna
bli nöjaktigt täckta. Vi ha ju också
här i landet ett mycket lågt mjölkpris
i förhållande till vad man har i andra
länder.

Det borde därför vara rimligt med en
något högre prisnivå för mjölk och mejeriprodukter
och att inte så starkt subventionera
en produktion, som är så dåligt
lönsam, som vad mjölkproduktionen
är. Man kan emot denna uppfattning
anföra, att en direkt prishöjning skulle
medföra en ökning av levnadskostnaderna,
och det är alldeles givet att detta i
viss mån komme att ske. Fördyringen
skulle dock stanna inom en så blygsam
ram, att jag inte tror att den för någon
skulle kännas betungande. Den föregående
ärade talaren framhöll ju, att prisstödet
utöver det s. k. missväxtbidraget
får anses vara moderat. Det håller jag
gärna med om, men man skulle även
kunna vända på påståendet och säga,
att de av reservanterna föreslagna prishöjningarna
också skulle bli mycket
moderata.

Jag ber därför att på denna punkt få
instämma i det yrkande, som gjordes av
utskottets ordförande, herr Tjällgren.

En annan fråga, som berördes av herr
Henry Johansson, är i hur stor utsträckning
riksdagen skall överlämna beslutanderätten
i fråga om subventionerna
och prissättningen till Kungl. Maj :t. Utskottsmajoriteten
har ju för sin del funnit
lämpligt, att Kungl. Maj:t får samma
befogenhet som tidigare. Om utvecklingen
skulle bli sådan, att det bleve fråga
om några större ändringar, skulle
Kungl. Maj:t få lov att bestämma om

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

dessa på egen hand. Skälen härför ha
redovisats av herr Henry Johansson,
men jag liksom övriga reservanter på
denna punkt anser, att riksdagen inte bör
avhända sig rätten att pröva en dylik
situation. Riksdagen bör sålunda inte ge
förhandslöften eller göra några utfästelser
av detta slag.

Jag ber, herr talman, att på denna
punkt få yrka bifall till den under 2),
punkt 1) avgivna reservationen.

Herr ISAKSSON: Herr talman! Jag
har redan av ett par talare blivit väsentligt
förekommen, men det är ett par frågor,
som jag skulle vilja ytterligare belysa.

Jag vill till att börja med konstatera,
att när denna fråga behandlades i utskottet,
rådde inte några delade meningar
om det berättigade i att jordbruket
finge denna inkomstökning på 163 miljoner
kronor, varom överenskommelse
träffades vid prisförhandlingarna. Jag
skulle också vilja begagna tillfället att
uttrycka en, såsom jag förmodar, allmän
tillfredsställelse över att dessa prisförhandlingar
i år gått i enighetens tecken
och utan att man vare sig på den ena
eller andra sidan tvingats att tillgripa
drastiska stridsåtgärder. Jordbruket självt
har ju för sin del ganska generöst bidragit
till denna enighet genom att frivilligt
avstå från de cirka 15 miljoner kronor,
som det enligt kalkylerna annars skulle
ha varit berättigat till utöver vad som
nu föreslagits. Vi få väl hoppas, att man
med tacksamhet för framtiden kommer
att minnas detta, och jag tänker då
främst på dem, som vid kommande förhandlingar
angående prissättningen på
jordbrukets produkter komma att stå såsom
jordbrukarrepresentanternas motpart.

På en punkt ha emellertid meningarna
gått isär, nämligen beträffande frågan,
huruvida denna inkomstförbättring skall
subventioneras eller om den skall få slå
igenom i priserna. Inom utskottet var det
ingen som direkt gjorde invändning mot
principen att livsmedelsprodukterna skola
av konsumenterna betalas med priser,

motsvarande vad det verkligen kostar
att framställa dem. Detta säger också utskottet
på s. 19 i utlåtandet. Utskottet erinrar
om att riksdagen tidigare uttalat
sig för en avveckling av subventionerna
med avseende på livsmedelspriserna. Det
hade här enligt mitt förmenande varit ett
tillfälle att i år gå från ord till handling
och ej föreslå högre subventioner än de
cirka 90 miljoner kronor, som motsvara
det s. k. missväxtbidraget. Denna mening
har också uttalats i motionen nr 435 i
denna kammare. Vidare må man ifrågasätta,
om det är konsekvent riktigt att
över huvud taget subventionera på detta
område, då det ju nu gäller att genom
minskad köpkraft bevara penningvärdet.
Genom alla de olika punktbeskattningar,
som beslutats vid innevarande års
riksdag, har man ju försökt att sterilisera
köpkraften till ett ungefärligt belopp
av 500 miljoner kronor. Men å andra sidan
är man nu beredd att öka köpkraften
med omkring 120,5 miljoner kronor,
alltså med ungefär en fjärdedel av vad
man genom tidigare beslut sökt att sterilisera.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att utskottsreservanterna till stöd för
sitt ståndpunktstagande i fråga om subventioneringen
kunna åberopa rätt auktoritativa
uttalanden. En enig livsmedelskommission,
på en röst när, har uttalat
sig mot en subventionering i förevarande
fall, och jag kan erinra om att Kooperativa
förbundets tidning Vi också uttalat
sig i samma riktning.

Utskottet säger sig emellertid inte helt
kunna vara med om att jordbrukets inkomstförbättring
tages ut i form av prishöjningar,
beroende på att krav i så fall
komma att ställas på höjda löner, vilket
i sin tur skulle ytterligare öka inflationsfaran.
Jag undrar emellertid, om det inte
ur inflationssynpunkt är lika farligt
att genom subventioner släppa ut ytterligare
köpkraft som det är att höja lönerna.

I reservationen nr 1) till utskottets utlåtande
har föreslagits, att av de 120,5
miljoner kronor, som utskottet ansett böra
utgå i form av subventioner, omkring
42 miljoner kronor i stället skulle utta -

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

gas genom en höjning med ett öre per
liter för konsumtionsmjölk och tjugufem
öre per kilogram smör. För min del tror
jag, att det för framtiden kan vara välbetänkt,
och detta inte minst på konsumenthåll,
att man, på sätt som i reservationen
föreslagits, slår vakt om mjölkproduktionen.
Såsom jordbrukare kan
jag intyga, att mjölkproduktionen nog
utgör den gren av jordbruket, som åtminstone
för närvarande betalar sig
sämst. Därtill kommer att mjölkproduktionen
och därmed skötseln av nötkreaturen
binder dem, som syssla därmed, i
väsentlig grad. Vi ha vid åtskilliga tillfällen
blivit erinrade om den alltmer tilltagande
flykten från landsbygden, och
en rätt väsentlig orsak till att denna
flykt ännu inte åtminstone har kunnat
stoppas tror jag utgöres av att särskilt
ungdomen på landsbygden inte vill vara
mera bunden än andra yrkesutövare. Jag
vill särskilt peka på den bundenhet vid
jordbruket, som kreatursskötseln framkallar,
med lördags- och söndagsarbete.

Det skulle, herr talman, vara mycket
att tillägga i denna fråga, men jag skall
nöja mig med att i likhet med ett par talare
före mig yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen
nr 1) av herr Tjällgren m. fl.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Efter
vad som redan är sagt i förevarande
ämne skall jag tillåta mig att begränsa
mitt anförande till endast ett par punkter.

Innan jag går in på de punkter, som
jag närmast hade tänkt att beröra, ber
jag att med anledning av herr Henry
Johanssons anförande få inlägga en bestämd
gensaga mot det talesätt, som här
användes, när man i förhandenvarande
läge säger att jordbruket subventioneras.
Så länge det finns ett överskott av produkter,
såsom fallet var ända fram till
år 1939, kan jag medge det berättigade i
att beteckna statsmakternas stödåtgärder
för att upprätthålla prisbildningen inom
jordbruket såsom en subventionering av
jordbruket, men att, när förhållandet är
omvänt, tala om en subventionering är

4 Första kammarens protokoll 1948. Nr 26.

inte riktigt. Om jordbrukarna finge begagna
sig av världsmarknadsläget och ta
ut vad detta ger möjlighet till, vore det
en annan sak. Men en sådan prisutveckling
ha statsmakterna från allmänna synpunkter
inte ansett önskvärd. Mellan
statsmakterna och jordbrukets näringsutövare
har ju träffats en överenskommelse
om vilken inkomst jordbruket sammantaget
bör ha, och för att ge jordbruket
denna inkomst behövs det ett tillskott
på 163 miljoner kronor. Om detta belopp
skulle få slå igenom i livsmedelspriserna,
skulle dessa stiga till en sådan höjd, att
det skulle vara svårt att nå den stabilisering,
som man ju eftersträvar. Men att,
när man i denna situation begär ett belopp
av 120,5 miljoner kronor, beteckna
detta såsom en subventionering av jordbruket
vill jag bestämt inlägga en protest
emot. Om man nu skall tala om en
subvention, så är det ju här i så fall fråga
om en konsumentsubvention.

Jag vill emellertid, herr talman, betona,
att jag inte har någon biavsikt med
detta resonemang. Jag reagerar bara mot
att man alltfort hos stora konsumentgrupper
inpräntar den meningen, att
jordbruket subventioneras. Jag finner
det önskvärt, att dessa förhållanden klargöras,
om vi skola kunna uppnå något
samförstånd, när vi diskutera i detta
ämne. För att inte bli missförstådd vill
jag först som sist säga, att herr Henry
Johanssons resonemang ju på intet sätt
var utmanande, och det är inte mot herr
Henry Johansson som jag vänder mig,
utan det är mot det allmänna talesättet
som jag har funnit anledning att rikta
dessa anmärkningar.

Såsom kammarens ärade ledamöter
finna, ha vi från folkpartihåll anslutit
oss till utskottsmajoriteten på förevarande
punkt. Vi ha noga övervägt denna
fråga, ty det är klart, att vi inte gärna
vilja vara med om att gå subventionsvägen.
När vi emellertid stannat för att
i motsats till de andra borgerliga partierna
ansluta oss till utskottsmajoriteten, ha
vi gjort det i känslan av att läget beträffande
lönestabiliseringen för närvarande
är sådant, att det kan vara viirt
att göra denna uppoffring för att inte

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

åstadkomma irritation. Det är således ett
rent skattande åt ett försök att stabilisera
lönenivån, när vi varit med om att gå
denna väg, men det är under den bestämda
förhoppningen, att det är en engångsåtgärd.

Jag övergår så till det ämne, som beröres
i den med nr 2) betecknade reservationen,
eller den s. k. fullmaktsändringen.

Herr Henry Johansson försökte övertyga
kammaren om att det är alldeles
riskfritt att ge denna fullmakt med den
ordalydelse och innebörd, som Kungl.
Maj:t föreslagit, menande att det knappast
skulle förekomma, att Kungl. Maj:t
skulle begagna sig av denna fullmakt
och — inom ramen för det beviljade anslaget
givetvis — vidtaga några åtgärder,
som bort påkalla riksdagens hörande,
och han förmenade, att det väl snarast
borde betecknas såsom en dygd hos
Kungl. Maj:t, att inte Kungl. Maj:t i fjol
besvärade med att sammankalla riksdagen.
Vi äro inte så angelägna att resa
till riksdagen, förklarade herr Henry Johansson,
och det är alldeles riktigt, att
vi inte äro angelägna att göra en stockholmsresa
för att bevista en riksdag,
men det finns, ärade kammarledamöter,
ett moment därvidlag, som vi inte böra
förbise, nämligen det rent folkpsykologiska.
Att Kungl. Maj:t vid olika tillfällen
med rätt friskt mod har begagnat sina
fullmakter och kommit med överraskande
förslag och åtgärder, tycker jag mig
ha i gott minne sedan i fjol, när vi, i
motsats mot i år, också måste diskutera
prisfrågorna. Jag tror inte att det var i
något större samförstånd med sakägarna,
om jag så får uttrycka mig, som
Kungl. Maj:t bestämde arealbidraget, vilket
naturligtvis i och för sig för den det
vederbör hade ett visst värde men ändå
utgör ett exempel på att det nog kan inträffa
åtskilligt, som man inte väntat sig.
Det tycker jag arealbidraget är ett alldeles
ypperligt exempel på.

Det är ju inte möjligt att i en riksdagsdebatt
skissera upp alla tänkbara situationer,
som skulle kunna inträffa, därest
Kungl. Maj:t finge denna fullmakt, men
den rent principiella inställningen anser

jag att riksdagen fortfarande bör intaga,
att den inte alltför mycket avhänder sig
bestämmanderätten och delegerar över
den på Kungl. Maj :t i större utsträckning
än som för närvarande sker.

Detta är anledningen till att vi från
vårt håll väckt motionen I: 433, och jag
hemställer, herr talman, om bifall till det
yrkande, som återfinnes under den med
nr 2) betecknade reservationen.

Jag vill, innan jag går in på den sista
punkten, endast erinra kammaren om
herr Henry Johanssons älskvärdhet,
riktad mot reservanterna, att ställa
framtidsprognosen, att efter valet i
höst skulle herr Sträng inte vara högste
försörjningsvårdare. Han uttryckte sig
så — jag antecknade det ordagrant. Ja,
herr Henry Johansson, vare sig det
finns ett statsråd i Kungl. Maj :ts kansli,
som heter Sträng, eller någon annan,
kommer jag ändå att hysa den starkaste
misstro mot Kungl. Maj:t. Jag kan ta
såsom exempel alla dessa lagar som utfärdats
på jordbrukets område. Det är
ofta på det sättet, att sedan en lag, som
skrivits i kanslihuset, kommit ut i det
praktiska livet, känner man inte igen
den i dess verkningar. Utan att spå om
valutgången, vilket jag inte alls vill göra
— låt oss uppleva den först — skulle
jag vilja säga, att vi böra vara synnerligen
misstänksamma mot Kungl. Maj:t.

Till sist ber jag, herr talman, att få
säga några ord om den med nr 4) betecknade
reservationen, som rör anslaget
till täckande av Svenska spannmålsaktiebolagets
förluster. Det av spannmålsaktiebolaget
äskade beloppet för
täckande av förlusterna för nästa verksamhetsår
uppgick till 65 miljoner kronor,
men vid föredragningen i utskottet
blev det klart och tydligt ådagalagt, att
spannmålsaktiebolaget, med hänsyn
dels till de ändrade förhållandena på
världsmarknaden och dels rådande valutaförhållanden,
knappast skulle kunna
förbruka mer än 55 miljoner kronor.
Under sådana förhållanden ha vi ansett,
att det inte finns någon anledning
att inte begagna tillfället att skära ned
denna post med 10 miljoner kronor.
Det skulle, såvitt vi kunna förstå, stär -

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ka strävandena att öka den siffra, som
betecknar det närmaste målet för överbalanseringen
av budgeten.

Jag har, herr talman, med det sagda
endast velat ge uttryck åt den ståndpunkt,
som jag och mina meningsfränder
intagit i dessa frågor, och jag skall
sluta med att i övrigt yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr EKSTRÖM: Herr talman! Det kanske
må tillåtas mig att uppträda i förevarande
fråga, ehuru jag inte varit
med om att behandla den tidigare inom
denna kammare. Jag har emellertid
varit i nära kontakt med detta ärende
inom den organisation, som jag företräder,
och jag ber att få yttra mig om vissa
detaljer i detsamma.

Sedan vi kommit överens om jordbrukspriserna,
vilket skedde utan allvarligare
störningar, skrevo vi oss emellan,
att verkställigheten i vad det gällde
utformningen av prishöjningarna låg
i Kungl. Maj ds hand. Vi menade vid
detta tillfälle, att det i detta tidsläge väl
inte ens var möjligt att tänka sig en så
kraftig subvention som man nu gått in
för. Det måste vara ägnat att förvåna,
att man i det aktuella läge, som var rådande,
först vidtar åtgärder för att motverka
inflationen och bibehålla penningvärdet
genom att söka hålla tillbaka
den överflödiga köpkraften, men i
nästa andedrag är beredd att medelst
kraftiga subventioner ta tillbaka vad
man tidigare satt som sitt mål. Vi hade
ju aldrig tänkt oss en subvention av
denna storlek — möjligen en av den
omfattning, som reservanterna förordat,
nämligen motsvarande fjolårets missväxtbidrag.

Jag kan för övrigt till fullo instämma
i vad herr Isaksson här sagt. De psykologiska
synpunkterna äro av stor betydelse.
Man talar om en subventionering
av jordbruket, och man menar därmed
en producentsubventionering. Jag fick
senast i går vid ett samtal med eu stadsfullmäktigledamot
den anmärkningen
riktad till mig, att det var egendomligt
med oss jordbrukare, att vi inte kunna

klara oss utan subventioner och stöd
från staten. På denna punkt böra vi försöka
hjälpas åt litet till mans för att få
en rättelse till stånd i fråga om denna
uppfattning, och jag vänder mig därvid
närmast till LO:s ordförande, herr
Strand, och T. C. 0:s ordförande, herr
Åman, vilka inom sina organisationer
ha möjligheter att medverka till en sådan
sammanhållning mellan folkgrupperna,
som tidsläget kräver. Jag kan inte
tänka mig annat än att det stora flertalet
vet vad det rör sig om, men sådana
utfall som det jag nyss anförde måste
naturligtvis, om det gäller någon från
jordbrukarhåll, som inte närmare reflekterar
över saken, tas mycket onådigt
upp och inverka menligt för alla.

Här har från herr Henry Johanssons
sida påtalats, att man å andra sidan gått
in väl kraftigt för en annan linje, när
det gäller jordbrukets byggnader. Ja,
herr Johansson, vi äro nog av motsatt
uppfattning inom jordbruket. Vi ha ännu
inte kommit dithän, att vi fått den
kostnadstäckning som är erforderlig. Vi
veta väl alla, att läget är sådant, att
taxeringsvärdena ju inte täcka ens halva
byggnadskostnaderna när det gäller de
mindre gårdarna. Vi ha åtskilligt övrigt
att önska i det avseendet, trots att en
förbättring har inträtt.

Jag skall, herr talman, inte bli långrandig.
Jag vill endast ha sagt, att denna
subvention på 120,5 miljoner kronor
förrycker de beräkningar, som vi ha
gjort upp tidigare. Detta belopp tas ut
av skattemedel, och det är sant, att jordbrukarna
få vara med och bidraga på
sitt håll, men det är en omvärdering,
som inte är fullt riktig, och det blir en
mycket ojämn fördelning bland jordbrukarna.

Här har sagts, att man nog inte kan
anmärka på kalkylen i och för sig, och
den är säkerligen väl uppgjord, men
man märker, att denna gemensamhetsavvägning
beträffande jordbrukskalkylen
slår synnerligen ojämnt ut. Vi ha ju
känning av att man ur folkförsörjningssynpunkt
måst liigga över mycket av
den gödning, som skulle behövas i Mellansverige
och norra Sverige, till de me -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ra producerande områdena. Detta innebär
en ojämn belastning. Detta kan
man iakttaga även i andra fall. Om man
märker oro på vissa håll över de tendenser,
som äro rådande, får man inte
förundra sig över detta, och denna kalkylmässiga
beräkning är kan man säga
för »aktiebolaget de svenska bönderna»
i närvarande stund den enda möjliga,
men den bör avskaffas med det snaraste.

Jag tror det var herr Henry Johansson
som räknade med att vi skola komma
i ett annat läge, så snart rationaliseringsarbetet
kommit mera i gång. Ja, om herr
Johansson och jag leva något tiotal år
till, kanske vi i någon mån få se resultatet
av denna rationalisering, men i
vilken riktning den gått, det veta vi inte.
Om utvecklingen skall gå i den riktning,
som Kungl. Maj :t och utskottet förordat,
tror jag inte att vi kunna räkna med
några prissänkningar på jordbruksprodukterna,
utan tvärtom måste det bli justeringar
uppåt, och därför hade det nog
i dagens läge varit lämpligt, att man
åstadkommit en viss prisjustering uppåt,
som hade givit konsumenten känning av
att livsmedelsprodukterna kostat honom
litet mera. Detta hade varit riktigt med
tanke på de lönejusteringar, som ha ägt
rum, och jag skulle särskilt vilja poängtera,
att detta talesätt, som man för kanske
även inom denna församling, att när
jordbrukspriserna åka upp, så måste lönerna
också upp, väl är litet grand begreppsförvirrande,
ty vi jordbrukare ha
ju aldrig något år förhandlat i förväg,
utan vi ha ju alltid kommit flera månader
efter, när övriga grupper redan ha
fått sina justeringar. Detta har fört med
sig, att vi måste pressa prisnivån för
jordbruket uppåt. Vi hade hellre nöjt oss
med status quo, men vi ha inte kunnat
detta på grund av denna eviga skruvning
på lönemarknaden. Vi ha tvingats
sträva mot samma mål, och talesättet,
att det är på grund av prisstegringen på
jordbrukets produkter som lönerna måste
upp, är ur alla synpunkter felaktigt.
Vi ligga därvidlag i efterhand.

Jag har, herr talman, med detta endast
velat säga, att vi skola försöka hjälpas

åt att i nuvarande läge minska de motsättningar
som finnas och som tagit sig
uttryck inte bara i ord utan kanske
också många gånger avspeglats i handling.
Vi måste förstå vad det är vi tala
om, när det gäller de uppdragsgivare
som vi ha på båda hållen. Jag skall villigt
erkänna, att det många gånger begagnas
överord av jordbrukets män och
att man inte alltid på detta håll har
den rätta förståelsen för lönekraven från
det andra hållet, men jag vill också säga,
att oförståelsen i dagens situation förefaller
vara mycket större, när man bedömer
jordbrukets läge.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den under punkten 1) av herr Tjällgren
m. fl. avgivna reservationen.

Herr BJÖRCK: Herr talman! När man
läste igenom propositionen nr 275, som
ligger till grund för utskottets nu förevarande
utlåtande, blev man åtskilligt
överraskad av att finna att den fullmakt,
som Kungl. Maj :t i år begär av riksdagen,
sträcker sig betydligt längre än fallet
varit tidigare. Det är en betydelsefull
reservation i denna fullmakt som i
år strukits.

Då Kungl. Maj :t av riksdagen begärt
befogenhet att handha jordbruksregleringen
och vidtaga de ändringar, som
kunna påkallas av omständigheterna, har
departementschefen under åtskilliga år
— jag tror ända sedan år 1940 — sagt
följande: »Skulle härvid finnas erforderligt
att företaga mera genomgripande
ändringar i regleringsåtgärderna, förutsätter
jag emellertid att riksdagen höres.
» Denna mening är i år struken, och
den nya fullmakt, som regeringen genom
folkhushållningsministern begär, har
vidgats till den grad, att regeringen skall
kunna vidtaga nästan vilka ändringar
som helst i jordbruksregleringen utan att
riksdagen höres.

Jag tillåter mig att erinra om att konstitutionsutskottet
i år har riktat en anmärkning
mot regeringen för att riksdagen
ej hörts i samband med åtgärder av
just det slag, som det här är fråga om.
Vi ha framhållit detta i vår motion nr
433, som har framburits också i andra

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

kammaren, och uttalat vår förvåning över
att man nu söker kringgå riksdagens erinringar
i ifrågavarande fall. Vi anse att
regeringen bort ta hänsyn till statsministerns
uttalande vid årets dechargedebatt,
då han bland annat sade: »Jag vågar
därför uttala den förhoppningen, att konstitutionsutskottets
varningssignal i dag
skall leda till att vi i fortsättningen på
bägge hållen, inom både regeringen och
riksdagen, söka att mera noggrant precisera
innebörden i de fullmakter och
bemyndiganden, som regeringen erhåller.
» Man kan inte komma ifrån, att yrkandet
i propositionen står i dålig överensstämmelse
med det uttalande, som
statsministern vid detta tillfälle gjorde.

Nu säger utskottsmajoriteten, att vad
motionärerna yrkat tillmötesgås i utskottets
skrivning genom de förtydliganden,
som utskottet förordar. Vi motionärer
kunna inte, liksom inte heller reservanterna
på denna punkt, dela utskottsmajoritetens
uppfattning. Vi kunna omöjligt
finna att det uttalande, som jag i början
av detta anförande citerade och som i
är bär strukits ur propositionen, ersättes
av något sådant »förtydligande», som
utskottet i sitt utlåtande talar om. Vi
ifrågasätta, huruvida man inte, trots det
uttalande av regeringens chef som jag
nyss återgav, ändå här åsidosätter riksdagen.

Herr Henry Johansson rörde något
vid reservationen och sade, att utskottet
har vägletts av praktiska hänsyn, och
det är ju möjligt. Han sade också, att
den i fjol vidtagna ändringen i jordbruksregleringen
var rätt obetydlig. Men
det var dock åtskilliga tiotal miljoner
kronor det gällde, och när riksdagens
majoritet konstaterat, att regeringen i
detta fall gått litet för långt, och när
även statsministern så att siiga lovat hot
och bättring, bör det väl ändå betyda att
saken inte var så oväsentlig.

Herr Johansson sade också, att han
för sin del inte är rädd för att ge statsrådet
Sträng denna fullmakt. Nej, statsrådet
Sträng är en praktisk man, som
jag tänker att vi litet var ha förtroende
för. Men jag vill citera och stryka under
vad herr Henry Johansson också sade:

Vi veta inte alls, om statsrådet Sträng
är folkhushållningsminister efter höstens
val. Det kan hända att en helt annan
man då kommer att sitta på den posten.

Vi kunna göra det tankeexperimentet,
att regeringen i samförstånd med livsmedelskommissionen
och priskontrollnämnden
i stället för subventioner föranstaltar
om och går med på väsentliga
prishöjningar för jordbrukets produkter.
Följden blir, att index går i höjden
och att olika grupper framställa krav på
lönehöjningar och kanske nedlägga arbetet
för att genomdriva dessa krav. På
det sättet kommer inflationen i gång, och
vi veta inte vad det kan föra med sig.
För att undvika någonting sådant bör
man ha garantien att riksdagen skall höras.
Och när fullmakten under åtskilliga
år har innehållit en reservation i detta
hänseende, är det rätt förvånande att
utskottet under nuvarande förhållanden
har strukit denna. Jag må säga att det
förefaller anmärkningsvärt, och jag ber
kammarens ledamöter att betänka sig
mer än en gång, innan de gå med på
utskottets förslag. Under nuvarande
ovissa förhållanden, då vi som sagt inte
veta vem som i höst kommer att handlägga
dessa frågor, är det på sin plats
att vara litet mera försiktig.

Jag skall inte längre upptaga tiden,
herr talman, utan ber att få yrka bifall
till reservationen under 2) vid
punkten 1).

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr talman!
Det vore kanske onödigt att ytterligare
förlänga debatten, men eftersom
jag tillhör jordbruksutskottet och dess
majoritet, vill jag ändå säga några ord.

Jag kan inte påstå att det har stått någon
särskild strid i utskottet i denna
fråga, även om delade meningar ha förekommit,
huvudsakligen på två punkter.
Den ena av dessa gäller subventioneringen,
och den andra gäller den fullmakt
som Kung!. Maj :t har begärt.

För min del tvekar jag inte att deklarera,
att jag i princip är inställd på att
de höga produktpriserna borde få slå
igenom i konsumentpriserna. Denna
mening har jag deklarerat i livsmedels -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

kommissionens råd, men det kan inträffa
saker och ting som göra, att man får
ändra sina uppfattningar, och det är vad
som har inträffat med mig i detta fall.
Det var statstjänarnas inställning i fråga
om sina lönekrav som gjorde, att jag
måste ställa mig frågan: Kan man nu
över huvud taget gå emot en subventionering?
Jag måste säga mig, att det
kan man inte göra. Här i riksdagen har
otaliga gånger och från alla håll deklarerats,
att vi äro beredda att med alla
till buds stående medel förhindra, att inflationen
skall bli för kraftig, och det är
icke minst med tanke på detta som
statstjänarna ha intagit sin ståndpunkt
i lönefrågan. Detta bör, menar jag, ge
anledning till moderation i kraven också
på det andra hållet.

Jordbruket av i dag har ingen anledning
att klaga. Jag tror att till och med
herr Ekström skall ge mig rätt i detta.
Även om man på sina håll inte är beredd
att göra detta erkännande offentligt,
gör man det i alla fall vid samtal
man och man emellan. Men detta är ju
vad vi sträva efter, och det ingick i den
överenskommelse som träffades för en
del år sedan, att här i landet skall föras
en sådan jordbrukspolitik, att jordbruket
icke endast skall hållas uppe
utan också göras lönsamt. Den inställningen
har jag inte haft anledning att
ändra på, och ingen kan säga att löftet
i detta hänseende har svikits vare sig
från regeringens sida eller från det parti
jag tillhör. Detta löfte är fortfarande
allmänt och alltid gällande.

I utskottet tvistade man något om hur
långt subventioneringen skulle gå, om
den blott skulle gälla de 90 miljoner
kronorna i ersättning för förluster till
följd av missväxten eller om man skulle
låta den omfatta hela det belopp, som är
föreslaget i den kungl. propositionen.
Utskottets majoritet har som synes enat
sig om den linjen, att det i nuvarande
läge kan vara välbetänkt att gå så långt
i fråga om subventioner som regeringen
här har föreslagit.

Föregående talare ha också berört den
fullmakt, som Kungl. Maj :t har begärt.
Jag var tidigare i dag i tillfälle att i

andra kammaren lyssna till ett anförande,
som jag tyckte gick litet för långt
— så långt har man inte gått från samma
håll i denna kammare. Är det någon
risk att ge Kungl. Maj:t den begärda
fullmakten? Det är det enligt min
mening inte. Jag är inte alls orolig för
att regeringen kommer att missbruka
fullmakten i fråga, och jag bär litet
svårt att förstå att man på andra sidan
verkar så orolig för denna fullmakt. Man
har ju ganska högtidligt försäkrat, och
man försäkrar alltjämt, att det skall bli
en ny regering till hösten. Är det då så
farligt att sätta denna fullmakt i händerna
på en ny regering? Jag kan försäkra,
att jag inte alls är orolig för att en ny
regering skall missbruka denna fullmakt.
Jag tror att vilken regering som
än sitter, måste den känna sitt stora ansvar.
Och vi befinna oss ju i en besvärlig
tid, inte på så vis, att vår livsmedelsförsörjning
kan väntas bli försämrad —■
tvärtom tycker jag att goda tecken tyda
på att läget skall bli bättre — men på
det viset, att vi nu närma oss en vändpunkt.
I ett sådant läge tror jag att det
ur alla parters synpunkt kan vara önskvärt,
att regeringen har möjlighet till en
smidig anpassning från fall till fall, därest
en sådan anpassning visar sig nödvändig.
Oavsett vilken regering som
kommer till makten, anser jag att detta
är nödvändigt.

Jag kan instämma i vad herr Näslund
sade att vi här i riksdagen inte äro så
angelägna om att fara till huvudstaden
som kanske en del människor tro. Jag
undrar, hur många av oss som skulle
vara angelägna om att någon gång fram
på hösten — såvida det inte blir en höstriksdag
— fara till Stockholm för en
vecka eller kanske bara några dagar
och fatta beslut i kanhända en ren bagatellfråga.

Regeringen kan ju inte gå utöver den
ram för kapitalinvesteringen, som här
har föreslagits, och därför anser jag det
fullt berättigat att skriva så, som utskottet
gjort. Jag tror att detta bäst tillgodoser
allmänhetens intressen, ty vad
det nu framför allt gäller att åstadkom -

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ma är så smidiga anpassningar som över
huvud taget äro möjliga.

Från ett par håll har visserligen sagts
att ögonblicket nu är inne att gå från
ord till handling — det var visst herr
Isaksson som fällde det uttrycket. Detta
har redan blivit bemött av hem Näslund,
och jag behöver inte upprepa vad
han sade. Jag är inte lika övertygad
som herr Isaksson om att tiden just nu
är inne för att låta de höjda produktpriserna
slå igenom i konsumentpriserna.
Ty följden av detta skulle bli skärpta
krav på högre löner.

Man har också talat om att köpkraftsöverskottet
skulle ge oss anledning att
låta konsumenterna fullt ut betala vad
jordbruket är berättigat att få. Jag vet
nog att det finns ett köpkraftsöverskott
också i de bredare lagren, men jag undrar,
om man inte på sina håll missförstår
vad detta köpkraftsöverskott betyder.
Visst har folk fått litet mera pengar.
Barnrikefamiljerna ha fått det bättre,
och skattelindringen gör också sitt till för
att de tidigare hårdast trängda nu ha fått
litet mera pengar att röra sig med. Men,
mina damer och herrar, är det underligt,
om människor, som tidigare ha haft
det uselt ställt, som haft dåliga gångkläder
såväl som sängkläder och brist
på husgeråd av olika slag, försöka bli
litet bättre klädda och skaffa sig litet
bättre sängkläder o. s. v., då de fått en
något större slant att röra sig med?
Detta är ingenting att förvåna sig över
— det är så naturligt som det över huvud
taget kan vara. Även om vi ganska
allmänt önska, att också de allra fattigaste
människorna skola avstå från att
utnyttja sin ökade köpkraft, kan man
inte ha mod att gå ut och säga till dem:
»Köp inte nu! Även ni skall spara på
pengarna!»

Jag har, herr talman, endast velat vidröra
sakförhållandet, sådant det ter sig
ute i det levande livet, men min uppfattning
är ganska klar, och den är, att
vi göra klokt i att här följa utskottets
förslag. Jag har eu mycket stark känsla
av att vi nu ganska snart skola gå mot
bättre tider, detta främst vad gäller vår
I i vsm ed elsförsör j n i n g.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Det är naturligt, om det i denna debatt
förnämligast är två frågor som föranleda
meningsbrytningarna. Båda dessa
frågor ha förts fram i motioner, som behandlats
av utskottet.

Den ena frågan gäller, huruvida man
över huvud taget skall subventionera,
huruvida man skall subventionera med
ett visst mindre belopp, nämligen 90 miljoner
kronor, eller med 120,5 miljoner
kronor, som regeringen här har föreslagit.
Man kan självfallet utifrån rent
principiella och ekonomiskt teoretiska
utgångspunkter fråga sig, om det är en
riktig väg att genom subventioner släppa
ut ny köpkraft i samma ögonblick
som man överbalanserar budgeten för
att bekämpa inflationen. Jag föreställer
mig att man av principiella skäl med
visst fog kan göra den invändningen.
Men ser man på det praktiska fallet, så
har regeringen faktiskt inte haft någon
annan väg att välja på. Det är ju så, att
denna jordbruksuppgörelse ingår såsom
ett led i en större ekonomisk stabiliseringsaktion,
där det tarvas medverkan
från flera olika håll och olika intressegrupper.
Vad som förnämligast har
kopplats samman med frågan om subventioner
eller prishöjningar är självfallet
löntagarnas uppfattningar om hur
de skola agera under den närmaste
framtiden. Regeringen har haft diskussioner
med statstjänarna och, som alla
känna till, även träffat en överenskommelse
med företrädare för deras organisationer
om att de skola avstå från den
lönejustering, som de väl med visst fog
skulle kunna göra anspråk på, och nöja
sig med de 12 procenten fram till årsskiftet
1948—1949. Detta betyder att
statstjänarna på sin front medverka i
stabiliseringssträvandena. Men denna
statstjänarnas offervilja, detta deras
medgivande iir självfallet direkt avhängigt
av att de å andra sidan ha vissa
garantier för ett stabilt och oförändrat
prisläge.

En subvention med 90 miljoner kro -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

nor kunde ju argumentsmässigt ha ett
visst fog för sig, eftersom den utgör ersättning
för fjolårets missväxt, men hade
man gatt på den linjen, skulle man fått
godtaga prishöjningar på kött och charkuterivaror
liksom prishöjningar på hudar
och därmed i andra hand på skodon,
allt varor, som med hänsyn till index
äro mycket ömtåliga. En icke oväsentlig
stegring av levnadskostnaderna
skulle ha blivit följden, och det skulle
under sådana förhållanden ha varit
omöjligt att åstadkomma den eftersträvade
stabiliseringen på lönefronten. På
de premisserna hade man inte kunnat
begära av stalstjänarna, att de skulle
acceptera ett oförändrat löneläge, och
inte heller haft någon som helst praktisk
möjlighet att lyckas förmå dem till
det. Resultatet hade ofrånkomligt blivit
en lönehöjning för statstjänarna, vilken
fått reflexverkningar på den allmänna
lönefronten, på fackföreningsfolkets
överväganden, när de på sina lönekonferenser
i augusti och september ta ställning
till avtalsfrågorna. Resultatet hade
följaktligen blivit, att vi ånyo dragit
skruven ett varv och nästa år stått i
ungefär samma utgångsläge som nu.

Det visade sig i de mera interna diskussionerna
med statstjänarnas representanter,
att därest regeringen kunde
ställa i utsikt en praktiskt taget stabil
prisnivå, var man beredd att göra eftergifter
i den utsträckningen, att man förklarade
sig kunna godtaga oförändrade
löner fram till årsskiftet. Detta statstjänarnas
ställningstagande bör väl få vissa
återverkningar vid fackföreningsfolkets
överväganden. Vi ha i varje fall rätt
stark anledning att hoppas på den återhållsamhet
i lönerörelserna som är nödvändig,
om vi skola lyckas genomföra
stabiliseringsprogrammet.

Då läget var sådant, att man hade att
välja mellan att antingen som ett brev på
posten få en allmän lönerörelse på alla
fronter eller göra ett allvarligt försök till
stabilisering, som, efter vad jag i dag
kan se, bör ha möjligheter att lyckas, så
var det kanske inte så överraskande att
regeringen valde det andra alternativet,
även om det kostade 30 miljoner kronor

mera i subvention. Subventionen blir
från dessa utgångspunkter inflationsbekämpande.
I det praktiska fallet ter det
sig därför mera som en akademisk och
teoretisk diskussion, när man ställer denna
subvention mot andra åtgärder på det
monetära och ekonomiska området, som
skenbart synas verka i annan riktning.

Den andra fråga, som har föranlett
motioner och som av en del talare i debatten
ägnats den huvudsakliga uppmärksamheten,
är den av regeringen begärda
och av utskottets majoritet tillstyrkta
fullmakten. Då jag lyssnade till
herr Björck i Borås, sade jag mig själv
att ett bifall till utskottets förslag inte
betyder att man gör sådana inskränkningar
i kammarens och riksdagens suveränitet
och släpper loss en allsmäktig
Kungl. Maj :t i sådan utsträckning, som
herr Björcks anförande gav intryck av.

Under tidigare år har utskottet i anslutning
till fullmakten yttrat: »Skulle
härvid befinnas erforderligt att företaga
mera genomgripande ändringar i regleringsåtgärderna,
förutsätter utskottet
emellertid, att riksdagen höres.» Yad är
det som föranleder, att dessa rader i är
ha utelämnats? Ja, jag har den mycket
bestämda uppfattningen, att formuleringen
i sig själv är så pass oklar, att den
föranleder misstolkningar på olika håll.
Jag har fått detta bestyrkt i dag, och vi
fingo det, kan jag säga, bestyrkt i konstitutionsutskottets
dechargeutlåtande. Det
tillhör inte mig att säga, om konstitutionsutskottets
ståndpunkt bygger på en
misstolkning eller en riktig tolkning. Jag
inskränker mig till att konstatera, att åtskilliga
av riksdagens ledamöter ha en
annan uppfattning — det har framgått
av debatten i andra kammaren i dag
— än den som konstitutionsutskottet
gjort sig till tolk för. Man ställes ju här
inför spörsmålet vad som är mera genomgripande
och vad som är mindre
genomgripande. Och vad skall över huvud
taget uppfattas som en förändring i
regleringsåtgärderna? Allt detta blir ju
föremål för mer eller mindre subjektiva
bedömningar, beroende på vem det är
som bedömer vad som gjorts.

Konstitutionsutskottets majoritet säger

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

vidare i sin anmärkning mot regeringen:
»Nu voro de förändringar i jordbruksregleringen,
som beslutades av Kungl.
Maj :t den 27 augusti 1947, otvivelaktigt
av mera genomgripande slag.» Vilka förändringar
i jordbruksregleringen rörde
det sig om? Ja, det var bara så, att regeringen
utan att höra riksdagen utanordnade
en del av det missväxtbidrag på
98 miljoner kronor, som föll på första
halvåret 1947. Detta gick utöver den av
riksdagen lämnade ekonomiska fullmakten,
men bakom regeringens beslut låg
en uppgörelse med jordbrukets organisationer,
som innebar att den hotande
såstrejken eliminerades. Denna uppgörelse
skulle, om den hade presenterats
för riksdagen, med all sannolikhet ha
blivit godtagen. I det läget beslutade regeringen,
efter att ha rådgjort med de
olika partiernas ledare, att ta risken av
att utanordna beloppet utan att sammankalla
riksdagen. Vi gingo alltså utöver
den ekonomiska fullmakt vi hade, men
man kan fråga sig, om detta var en förändring
i jordbruksregleringen. Konstitutionsutskottets
majoritet slår fast, att
detta var en förändring av principerna i
jordbruksregleringen. I dag har ett flertal
av oppositionens ledande män i andra
kammaren slagit fast, att regeringens
beslut inte innebar någon förändring
av själva regleringsfullmakten, utan att
det var en helt annan sak.

När bestämmelsen i och för sig är så
pass oklar, är det väl lika bra att man
låter den utgå och i stället ser efter, hur
det kommer att ställa sig, då bestämmelsen
inte längre finns. Regeringen bär
här presenterat riksdagen ett förslag alt
via en del prishöjningar och subventioner
balansera det kommande produktionsårets
jordbrukskalkyl. Riksdagen
slår fast, att den är beredd att åstadkomma
denna balans genom de justeringar
av priserna och genom de subventioner,
som riksdagen litet längre fram i
dag finner det vara riktigt att besluta
om.

Vad är det ytterligare som regeringen
föreslår? Regeringen föreslår, att om det
visar sig, att man i år inte får ett normalt
skörderesultat, skall 4-procentregeln

tillämpas. Jag skulle emellertid bli överraskad,
om det skulle bli några nämnvärda
förskjutningar i fråga om det förutsedda
resultatet, så att det skulle bli
en direkt missväxt eller en rekordskörd.
Riksdagen kommer litet senare i dag att
ge regeringen fullmakt att vidtaga justeringar
enligt 4-procentregeln, d. v. s. att
genom prishöjningar eller på annat sätt
se till, att en förlust upp till de 4 procenten
kompenseras, eller genom prissänkningar
eller avveckling av subventioner
se till, att en vinst utöver Re 4 procenten
reduceras till detta procenttal. Här
har man således hela ramen och hela det
konkreta sammanhanget i vad som är
regeringens fullmakt, men för att gå riksdagen
ytterligare till mötes för att gärna
stryka under riksdagens suveränitet i
fråga om anvisandet av ekonomiska medel
har det vidare sagts i årets proposition,
vilket icke säges i de tidigare
årens: »Jag förutsätter emellertid att frågan
underställes riksdagen om för detta
ändamål» — kommande regleringar —
»statsmedel behöva tagas i anspråk utöver
vad som i förevarande sammanhang
äskas.» Om situationen i år skulle bli
likadan som den var i fjol, så har regeringen
alltså i år bundit sig för att sammankalla
riksdagen, vilket den väl inte
hade i fjol, ehuru konstitutionsutskottet
med sin tolkning av regleringsbestämmelsen
ansåg det.

Nu sägs det alltså i klarhetens intresse
ifrån, att om det behövs mera medel,
skall riksdagen höras. Det är således
ingen begränsning av riksdagens makt,
utan det är tvärtom ett mera pregnant
uttryck för vad som är regeringens
kompetens och vad som är riksdagens
kompetens.

Jag kan således icke gilla den där
skrämselagitationen, som går ut på att
regeringen med sin skrivning skulle försöka
ställa riksdagen inför något fait
accompli eller några överraskande händelser,
som riksdagen inte vet någonting
om. Vi slå fast ramen. Det är en
balanserad kalkyl. Vi slå fast 4-procentregeln
och säga, att om det behövs mera
pengar, äro vi skyldiga att gå till riks -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

dagen och begära dem, vilket vi icke
tidigare sagts. Det är, såvitt jag förstår,
innebörden i det hela.

Vidare har det sagts i regeringens
proposition: »Därest såsom ett led i strävandena
att uppnå ekonomisk stabilitet
överenskommelse träffas med jordbrukets
organisationer om ändring i grunderna
för kompensation till jordbruket
enligt 4-procentregeln torde vad förut
anförts ej böra utgöra hinder för fullföljande
av en dylik överenskommelse.»
Jag är medveten om att kammarens ledamöter
kunna fråga sig, vad som ligger
bakom denna formulering, som icke
är närmare utvecklad och som naturligtvis
är ett oskrivet blad. Ja, när det
skrevs, fördes det från finansministerns
sida förhandlingar med företrädarna för
jordbrukets ekonomiska organisationer.
Finansministern hade där, med åberopande
av önskvärdheten av en ekonomisk
stabilisering, begärt, att om — jag
tror visserligen att det är ett akademiskt
resonemang i år — vi skulle få en rekorddålig
skörd, så att det skulle bli
fråga om missväxtkompensation även i
år för att begränsa förlusten till 4 procent
— 120 miljoner som det nu kan
röra sig om — skulle jordbrukarna vara
beredda att avstå från det speciella slaget
av kompensation för att därigenom
göra ett stabiliseringsoffer i den stora
aktionen. När detta uttalande skrevs,
hade icke något definitivt besked ingått
från jordbrukarna. Jag vet inte, om det
har skett den dag som är, men jag är
underrättad om att man från jordbruksorganisationernas
sida icke varit ovillig
att acceptera en sådan utfästelse. Därför
måste det helt enkelt skrivas så, att
om den överenskommelsen kom till
stånd, detta riksdagens beslut icke skulle
hindra det svenska jordbruket att göra
dessa medgivanden i den ekonomiska
stabiliseringens intresse. Detta är en
förklaring till detta yttrande, som icke
kunde ges, när propositionen skrevs,
men som kan ges i dag.

Jag återkommer till denna fullmakts
formulering, eftersom det är ytterligare
en sak där som bör ventileras. Om man

är ense — ja, det kanske jag inte skall
säga, eftersom i alla fall konstitutionsutskottet
anmält en annan mening —
men om en del av kammarens ledamöter
anse, att ett utbetalande av ett missväxtbidrag
icke innebär någon förändring
i jordbruksregleringen i och för sig
— och många ha gjort sig till tolk för
den meningen i dag i varje fall i medkammaren
— då kan man fråga sig: Vad
är det då som är en förändring i jordbruksregleringen?
Jag föreställer mig,
att om man från vissa utgångspunkter
anser, att det är riktigare att stimulera
den vegetabila produktionen på bekostnad
av den animala eller tvärtom, är
detta förändringar i jordbruksregleringens
konstruktion och karaktär. Då kan
man fråga sig, om riksdagen skall höras
vid en sådan förändring. Jag vill understryka,
att i stort sett är väl prisavvägningen
verkställd i det förslag som har
godkänts av regeringen och av jordbrukets
organisationer och som ligger på
kammarens bord, och skulle någon
mindre justering behöva ske, så går det
inte till så, att regeringen utan vidare
sätter sig ned och verkställer denna justering,
utan justeringen föregås alltid av
överväganden inom livsmedelskommissionen
och av förhandlingar med jordbrukarnas
ekonomiska och fackliga organisationer.
Så har det alltid varit, och
så blir det även i fortsättningen, och det
är väl ingen som tror, att därest regeringen
skulle hävda en sådan förändring
i jordbruksregleringens tekniska konstruktion,
som jordbrukarna icke skulle
kunna acceptera via sina ekonomiska
och fackliga organisationer och via sina
representanter i livsmedelskommissionen,
jordbrukarna skulle vara försvarslösa
i ett sådant läge. De ha ju under
båda de senaste åren gått så långt, att
de annonserat ikraftträdande av produktionsstrejk,
om det icke blev en uppgörelse
efter de linjer som jordbrukarna
ansett riktiga. Jag förmenar således,
att när man har detta som bakgrund, när
man vet att jordbrukarna komma att få
inflytande på de eventuella förändringarna
i denna regleringsapparat, och då
jag föreställer mig att det, såsom det nu

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ligger till, endast kan bli fråga om obetydliga
justeringar, om ens några alls, så
är det väl ganska orimligt att säga, att
regeringen här försöker föra in riksdagen
på någonting som t. ex. herr Björck
i Borås menade skulle gå långt utöver
vad man tidigare funnit sig i eller som
skulle kunna innebära praktiskt taget
vilka konsekvenser som helst.

Jag vill säga ytterligare några ord om
en detaljfråga, som har föranlett en
motion. Det gäller medelsanvisningen
till Svenska spannmålsaktiebolaget. Bolaget
har i sin framställning till livsmedelskommissionen
begärt att få 65 miljoner
kronor. Kungl. Maj :t har reducerat
beloppet till 55 miljoner, och ett par
motionärer ha — som de säga, eftei en
diskussion med spannmålsbolagets direktör
— ansett sig kunna begränsa medelsanvisningen
till 45 miljoner. Ingen
lär väl tro, att regeringen tänker importera
mera brödspannmål, mera foder,
mera kli eller mera majs än vi absolut
behöva ur våra försäljningsmässiga
och eventuellt beredskapsinässiga synpunkter.
Jag tänker, att så länge vi
måste betala denna spannmål i hårdvaluta
— dollar, guld eller hårdvalutavaror
_och äro medvetna om den valutasituation,
som vi ha att dragas med för närvarande
och komma att få dragas med
under de närmaste åren, är det väl näppeligen
någon som tror att man skulle
satsa hårdvaluta i onödan. Det är ju alldeles
uppenbart, att det inte ges utrymme
för en sådan affärstransaktion. Få
vi en god skörd i år, är det möjligt att
vi icke behöva använda de 55 miljonerna,
men ännu ha vi ju inte grödan inne
i ladorna, och det kan ju hända att vi
behöva använda dem. Därför är det
ingenting annat regeringen begär av
riksdagen än att beloppet, om så skulle
vara nödvändigt och erforderligt, skall
få disponeras. Behövs det inte, kommer
det inte att disponeras, utan då står det
kvar som en steriliserad kapitalsumma
för nästkommande år.

Med detta har jag velat kommentera
de synpunkter i denna fråga, som, efter
vad jag förstår, kunna vara föremål för
eu del oklarhet och ge anledning till en

del debatter och diskussion här i kammaren.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Efter det klargörande anförande, som
folkhushållningsministern har hållit,
skall jag inskränka mig till att endast
beröra ett par saker.

Jag antecknade, att när herr Björck
var uppe och talade om fullmakten, tog
han till intäkt för sitt resonemang det av
konstitutionsutskottet fattade beslutet om
en anmärkning mot händelserna i fjol.
Han tillhör ju själv konstitutionsutskottet
och borde då veta att, såsom folkhushållningsministern
nyligen klarlagt,
konstitutionsutskottet sade att utskottet
i sak icke hade något särskilt att erinra,
utan att anmärkningen gällde den rent
konstitutionella sidan av saken, nämligen
att regeringen utan att höra riksdagen
hade beslutat om så pass stora utgifter
till pristillägg. Nu innefattar ju det föreliggande
förslaget en precisering av fullmakten
så till vida, att man klart och
tydligt säger ifrån, att här icke får förekomma
någon utgiftsökning utöver
den som riksdagen nu i anledning av det
föreliggande utskottsutlåtandet beslutar,
och i det hänseendet har man alltså tagit
hänsyn till de erinringar som konstitutionsutskottet
gjort.

Sedan säger herr Björck i fortsättningen
av sitt resonemang, att det kan uppstå
situationer, där det kan bli väsentliga
prisökningar och besvärligheter, och
att man då inte bör lämna regeringen
fullmakt att handla på det sättet, att prisökningar
eller höjda subventioner kunna
förekomma. Jag vill då ännu en gång betona,
att den begränsning, som ägt rum
i den nu beslutade fullmakten för Kungl.
Maj :t, är att inga ökade kostnader, utöver
vad som genom dagens beslut medgivas,
få förekomma. Här måste alltså ha
förelegat eu liten missuppfattning från
herr Björcks sida.

Sedan vill jag endast i korthet säga, att
när vi i utskottet ha behandlat fullmaktsfrågan,
ha vi sett den ur praktisk synpunkt
och ur de ekonomiska synpunkter
som dagens läge föranleder. Vi ha också

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

trott, att det, såsom nu folkhushållningsministern
klart och tydligt meddelat kammaren,
närmast gäller åtgärder utanför
den omtalade 4-procentgränsen. Jag tror
säkert, att vare sig herr Sträng eller någon
annan folkliushållningsminister kommer
att handlägga saken, behöver man
icke befara, att det kommer att hända någonting
som man behöver vara särskilt
rädd för, särskilt sedan nu folkhushållningsministern
sagt, att regleringarna
böra handhavas och komma att handhavas
efter de allmänna grundprinciper,
som propositionen innehåller och som
äro inneslutna i den med jordbruksorganisationerna
träffade uppgörelsen. Om
väsentliga förändringar skola företagas,
kommer först regeringen att inhämta
livsmedelskommissionens uppfattning i
frågan, så att kommissionen, där både
konsumenter och producenter äro representerade
och sålunda kunna göra sina
synpunkter gällande, får framkomma
med sina önskemål och förslag. Därför
tror jag knappast att man kan säga, att
denna fullmakt kommer att betyda vad
en del personer vilja lägga in i den, nämligen
att man helt åsidosätter de grunduppfattningar
som riksdagen hittills i
denna fråga haft och som de olika parter
ha, som närmast äro berörda.

Sedan vill jag, herr talman, säga ett
par ord om en reservation, nämligen reservationen
nr 3 vid punkt 4 av herr
Tjällgren, där han yrkar bifall till motionerna
nr 431 i första kammaren och
603 i andra kammaren. Det gäller förhållandena
i Norrland. Man påpekar där,
att det i Norrland finns ett tjugotusental
jordbruk som sakna skog och omkring
20 000 andra som ha litet skog, alltså
cirka 40 000, som icke ha skog i någon
nämnvärd utsträckning. I första delen
av dessa motioner yrkas, att man skall
försöka höja den arealgräns, som är bestämd
för producentbidragen enligt den
nya form som skall tillämpas från och
med den 1 juli i år, från 10 till 12 hektar
för att på det sättet ge en kompensation
till de där skoglösa jordbruken.
Jag har roat mig med att litet studera
en undersökning, som norrlandskommittén
på sin tid verkställde, och det visar

sig, att av jordbruken i Norrland med
mellan 0,26 och 2 hektar åker sakna
13 000 jordbruk skog, alltså 47 procent
av samtliga jordbruk i den storleksordningen,
av jordbruken mellan 2 och 10
hektar är det 6 377 eller 11 procent som
sakna skog, men när man kommer över
10 hektar, är det bara 2 procent som
sakna skog. Således kan man inte kompensera
dem, som ha de största olägenheterna
av att icke ha skog, nämligen
de mindre jordbruken, genom att höja
arealgränsen. Förhållandena äro ju sådana,
att i Västerbottens och Norrbottens
län åkerarealen i medeltal är 4 hektar,
och de, som ha 10—12 hektar, räknas
på många ställen i Norrland som storbönder.
Detta förslag skapar således
knappast en rättelse i de missförhållanden,
som motionärerna härvidlag ha påvisat.

Vidare vill jag erinra om att även om
10-hektarsgränsen är den norm, inom
vilken man skall hålla sig, så ger ju det
beslut om jordbrukets rationalisering,
som riksdagen fattat, vissa möjligheter
för lantbruksnämnderna att under särskilda
förhållanden lämna producentbidrag
även åt dem som ha något mer än
10 hektar åker.

Till sist ber jag att få beröra den sista
punkten i motionen, där det föreslås att
det särskilda mjölkpristillägget för Norrland
skall höjas med 6 miljoner kronor
från 17,5 till 23,5 miljoner. Därom vill
jag bara säga, att vi ha ju nu en överenskommelse
träffad mellan regeringen
och jordbrukets ekonomiska organisationer,
som även jag anser synnerligen värdefull,
då man efter den uppgörelsen
slipper strida om de olika anslagsbeloppen,
men om man skulle vidtaga denna
höjning med 6 miljoner kronor, får man
väl lov att sänka tillägget på andra håll,
och jordbruksutskottet har icke velat och
heller ansett sig ha möjlighet att börja
fingra på de träffade uppgörelserna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till jordbruksutskottets förslag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När vi läsa jordbruksutskottets

Lördagen den 2G juni 1948.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

utlåtande om de prisreglerande åtgärderna,
finna vi att man icke ägnat frågan
om ett av våra viktigaste livsmedel
den omsorg, som säkerligen hade varit
av behovet påkallad. Jag tänker närmast
på den fabrikspotatis som odlas
här i landet och som varit en mycket
stor tillgång för det svenska folket under
alla dessa år, då vi haft svårt att
få tillräckliga livsmedel till folket.

Vi ha i två motioner begärt en prishöjning
av 5 öre per hektoliter och stärkelseprocent
för fabrikspotatisen; detta
motsvarar precis de stegrade omkostnaderna
för jordbrukarna. Jag vill förutskicka
att detta icke är beräknat efter
den priskalkyl som jordbrukarna själva
gjort upp, utan på den priskalkyl
som man upprättat inom kommissionen.

Nu har varken regeringen eller jordbruksutskottet
velat vara med om denna
lilla höjning. Det kan tänkas att man
under en lång tid framåt är i mycket
stort behov av att ha denna odling som
reserv, men om det nu blir så, att priset
inte täcker produktionskostnaderna, så
är det ju begripligt, att den lätt kan gå
ned i omfattning, och på så sätt kanske
vi komma dithän, att det icke finns tillräckligt
av detta viktiga livsmedel.

Då nu utskottet enhälligt gått mot min
motion, skall jag inte framställa något
yrkande på den punkten, eftersom jag
tror, att det skulle vara lönlöst, men jag
kan inte underlåta att här i kammaren
påtala de konsekvenser, som eventuellt
ett sådant beslut kan komma att få.

Beträffande utskottsutlåtandet i övrigt
skulle det vara mycket att tillägga, men
jag skall, herr talman, icke uppehålla
tiden därmed, utan skall be att helt få
ansluta mig till vad herr Ekström sade
beträffande jordbrukets prisregleringar.
Men jag kan inte underlåta att säga,
Irots att detta framhållits många gånger,
att vi inte nu skola tala om några subventioner
till jordbruket. Jag medger att
före 1939, då prisbildningen på hemmamarknaden
icke var sådan, att priserna
täckte produktionskostnaderna,
och statsmakterna vidtogo åtgärder för
att höja lönsamheten, då kunde man tala
om subventioner till jordbruket, men nu

skola vi tala om subventioner till konsumentbefolkningen.
Det är, som jag
förut påpekat, icke på grund av jordbrukarnas
egna kalkyler, som man kommit
till den prisbildning som det nu är
fråga om på de olika varuslagen, utan
det är på grund av de kalkyler som upprättats
genom statens försorg.

Nu säger man, att vi inte kunna låta
varorna stiga så mycket i pris, emedan
det skulle medföra höjda löner. Statstjänarna
ha gått med på en begränsning
av lönetillägget för den händelse icke
livsmedlen skulle stiga i pris, och vi
jordbrukare få naturligtvis böja oss inför
en sådan åtgärd. Däremot tycker jag
vi skulle kunna vara överens om att vi
inte längre böra slå på trumman och
tala om att det här är fråga om subventioner
till jordbruket, utan jag tycker
att den svenska pressen, som är så
vaken i allting, skulle någon gång kunna
ge svenska folket en verklig belysning
av frågan, så att man får veta, hur
det verkligen ligger till. Nu är det ju
klart, att de, som icke äro hemma i saken,
av tidningarna få det intrycket, att
dessa subventioner ges för att jordbrukarna
skola kunna få de priser som de
äro berättigade till, men det är ju tvärtom
så, att man ger dessa subventioner
för att konsumenterna icke skola behöva
betala de högre priser, som skulle uppkomma,
om de ökade omkostnaderna
finge slå igenom.

När det gäller fullmakten för Kungl.
Maj :t kan jag, herr talman, knappast
dela den åsikten, att den skulle innebära
någon större risk. Kungl. Maj :t har
ju haft en fullmakt under en lång följd
av år och har nu begärt att få den även
i fortsättningen, kanske något litet utvidgad.
Jag anser att risken inte är så
stor, ty den nuvarande regeringen har
ju majoritet i båda kamrarna, och om
riksdagen här i dag skulle vägra denna
förlängda fullmakt, så har ju regeringen
ändå alltid möjlighet att få igenom förslag
i kamrarna.

.lag skall, herr talman, inte uppehålla
tiden längre. Då jag ser att folkhushållningsministern
nu kommit in i kammaren,
vädjar jag till honom alt beakta,

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

att en prishöjning på fabrikspotatis med
5 öre per stärkelseprocent bör komma i
fråga, om man skall kunna beräkna att
bibehålla odlingen i den omfattning som
är nödig för landets försörjning.

Herr VON HELAND: Herr talman! L''tskottets
utlåtande är ju ett resultat av
underhandlingar mellan regeringen och
livsmedelskommissionen å ena sidan och
Riksförbundet Landsbygdens folk och
lantbruksförbundet å andra sidan. Det
är kanske onödigt, men det kan också
vara lämpligt att påpeka, att det råder
mycket gott samförstånd och samarbete
mellan dessa jordbrukets två parter. Jag
hade alltså som delegat för lantbruksförbundet
här kanske endast behövt instämma
i vad R. L. F:s ordförande deklarerat,
men det har förekommit en del
saker i debatten som jag önskar bemöta.

Herr Johansson ansåg, att det var mycket
viktigt, att man höll överenskommelsen.
Jag instämmer i det fallet med herr
Johansson. Å andra sidan instämmer jag
med herr Ekström i hans bemötande av
herr Johansson främst beträffande subventionerna
åt jordbruket, men det är så
många som ha bemött herr Johansson på
den punkten, att jag tycker det är överflödigt
att jag också gör det.

När man nu från socialdemokratiskt
håll talar för subventionerna, vill det synas
mig, som om man talade emot den
uppfattning som tidigare kommit till uttryck,
främst i den socialdemokratiska
tidningspressen men även ifrån riksbanksfullmäktige.
Jag vill erinra om att
riksbanksfullmäktige i sitt uttalande den
30 september 1947, undertecknat av socialdemokraten
i andra kammaren herr
Hall, bland annat anföra följande: »Fullmäktige
kunna i detta sammanhang icke
underlåta att ånyo understryka vikten
av att de olika samhällsgrupperna avstå
från krav på eu inkomstförbättring, för
vilken våra ekonomiska förhållanden
icke bereda något utrymme och som därför
endast kan öka svårigheterna att ernå
den för alla så betydelsefulla stabiliseringen
av den samhällsekonomiska balansen.
» Detta var skrivet, innan årets

avtalsunderliandlingar fullföljts. Jag kan
hålla med om att på de flesta håll höll
man balansen, men — det måste jag säga
LO:s här närvarande ordförande — inte
i alla avseenden. Jag tyckte nämligen
inte att man höll balansen bland kommunalarbetarna
och bland spårvägsmännen
i Stockholm, men det är en sak för
sig.

Med detta påstående från riksbanksfullmäktige
underströks emellertid, att
det gäller att hålla tillbaka köpkraftsöverskottet.
På samma sätt yttrade sig
Aftontidningen, som jag förmodar främst
är LO:s språkrör. Där sade man sig tycka,
att utsikterna voro ganska dystra, och
rekommenderade radikalare åtgärder än
dess parti och regeringen dittills vågat
sig på. Man skrev bland annat: »De 850
milj. kr. varmed efterfrågan i pengar
räknat netto ökats är i och för sig ingen
förskräckande summa i en nationalbudget,
som går löst på nära 30 miljarder.
Men dessa 850 milj. utgör en ökning av
ett redan förefintligt köpkraftsöverskott,
varigenom spänningen skärps. Pressningen
uppåt på priserna kvarstår sålunda.
.. Det finns endast en väg att komma
i balans: det är köpkraftsindragningar»,
skriver man och fortsätter: »Vi
vet att det är impopulärt med indirekta
skatter, vare sig det är fråga om punktbeskattning
på ''umbärliga’ varor eller
en allmän omsättningsskatt. Men det är
såvitt vi kan se enda utvägen.»

Inom det socialdemokratiska partiet
finnas alltså de, som äro mycket betänksamma.
Därför har det förvånat mig
att regeringen inte har sett mera allvarligt
på denna subventionsfråga än den
gjort. Det gäller, tycker jag, en mycket
viktig principfråga i hela vårt ekonomiska
resonemang om dagsläget.

Man talar om punktbeskattningen. Ja,
med den har ju statsrådet Wigforss trott
att han skulle få in 500 miljoner kronor.
Men om köpkraftöverskottet nu är, som
det sägs, minst två miljarder, så hjälpa
ju dessa 500 miljoner kronor inte så
långt. Det kanske häremot invändes, att
man dessutom kan lägga till det belopp,
som steriliseringen av bolagsvinsterna
skall ge. Men inte ens därmed når man

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ju balans. När man inte på detta sätt kan
uppnå balansen, så förstår jag inte, varför
man inte reflekterar allvarligare på
subventionsfrågan, utan tvärtom vidtar
Ytterligare åtgärder som vidga gapet mellan
köpkraft och produktion.

Från visst håll har här talats om att
inskränka barnbidragen, att minska andra
sociala förmåner såsom folkpensioneringen;
man har även talat om omsättningsskatten
— det gör ÅT i det nyss
citerade sammanhanget — och man har
talat om räntehöjning.

Sådana åtgärder har jag synnerligen
svårt för att gå med på. Jag kommer
för min del inte att kunna rösta för en
begränsning av barnbidragen eller folkpensioneringen
och inte heller för en
allmän omsättningsskatt, icke minst därför
att den för så mycket trassel med
sig. En räntehöjning tror jag inte gör
sådan nytta som man nu tror att den
skall göra — jag fruktar att den i stället
kan medföra allvarliga olägenheter.

Då det alltså ligger till på det sätt jag
här beskrivit, vill jag verkligen till statsrådet
Sträng ställa den frågan: När man
nu lämnar barnbidrag, när man ökat
folkpensionerna och minskat de direkta
skatterna för de lägsta inkomsttagarna,
skulle man inte då verkligen kunna säga
sig att det såväl ur inflationsbekämpningssynpunkt
som ur synpunkten att
kanske få litet mera reda i livsmedelsförsörjningsfrågorna
skulle vara lämpligt
att öka priset på de varor, som nu
äro angivna här i en reservation? Där
har inte föreslagits någon höjning av
priserna på de för konsumenterna viktigaste
varor, spannmålen och potatisen,
utan det har övervägts, att man i stället
för att lämna subvention och öka köpkraften
skall höja priserna på kött,
fläsk och mjölk. Visst är detta impopulärt
— det äro väl alla sådana åtgärder,
som behöva vidtagas i tider som dessa ■—
men jag kan inte hålla med herr Johansson
om att det skulle vara så vådligt för
konsumenterna.

Det är väl nu på det sättet, att den
svåraste belastningen i detta hänseende
är kommunisterna, och jag förstår socialdemokraterna,
som med tanke på årets

val hesitera inför en hel del åtgärder,
främst med hänsyn till att kommunisterna
föra en demagogisk agitation. Hur
förnuftig åtgärden än är ur allmän synpunkt,
kan regeringen alltså riskera kommunisternas
demagogiska agitation, och
i det fallet förstår jag socialdemokraterna
— det måste väl varje politiker göra
— när de tycka att detta är en obehaglig
fråga. Men jag kan inte förstå annat
än att man måste ta till även saker, som
kunna vara obehagliga för de egna valmännen,
om man skall komma till rätta
med de svårigheter, som nu föreligga.

Jag har alltså, herr statsråd, inte kunnat
bli övertygad om att det är en klok
åtgärd att komma med subventioner i
stället för med de prisstegringar, som
här föreslås i den av herr Tjällgren
in. fl. avgivna reservationen.

Ä andra sidan är jag fullständigt överens
med herr statsrådet om att det är
nödvändigt att försöka nå samförstånd
mellan de stora parterna, och det är
mycket riktigt, herr statsråd, att vi på
vårt håll just diskuterat denna fråga ingående,
och jag vet, att man även gör
det såväl bland tjänstemännen som bland
arbetarna. Det vore naturligtvis mycket
lyckligt, om man kunde komma till ett
resultat med samförstånd mellan parterna,
så att en överenskommelse i prisoch
lönefrågorna träffades. Fastän det
kanske kan låta som ett skryt från jordbrukarhåll,
måste jag ändå säga, att vi
på vårt håll tyckas kunna förklara bättre
för våra uppdragsgivare nödvändigheten
av återhållsamhet än vad de övriga
parternas företrädare kunna göra. Ty
det är ju ett faktum, herr statsråd, att
inkomstklyftan mellan jordbrukare och
övriga parter i vinter åter vidgats efter
höstens överenskommelse med jordbrukarna.
Det där löftet om utjämning, som
gavs, har inte infriats — det skriver ju
också utskottet — utan klyftan har tyvärr
vidgats, och det iir ju inte riktigt
lyckligt att den vidgas just inför den
tidpunkt, då man skall försöka nå en
överenskommelse i pris- och lönefrågorna
mellan alla parter. Men herr statsrådet
vet ju, att man på jordbrukarhåll
iir på det klara med att det är nödvän -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

digt att försöka nå en överenskommelse,
och jag uttalar den förhoppningen att
detta skall kunna lyckas. Man får naturligtvis
då inte lägga denna överenskommelse
så, att den blir ytterligare en
belastning för jordbrukarna, utan jag
hoppas att de övriga parterna komma att
ta tillräcklig hänsyn till jordbrukets rättmätiga
krav.

Om jag alltså inte är överens med herr
statsrådet i denna subventionsfråga, är
lag å andra sidan överens med honom
på eu annan punkt, som vi nu också debattera,
nämligen beträffande fullmakten.

Redan under dechargedebatten deklarerade
jag som min uppfattning, att regeringen
i höstas hade handlat sakligt
klokt, även om man kunde göra formell
anmärkning från konstitutionsutskottet
mot regeringens handlande. Enligt
min uppfattning skulle man genom
att i detta hänseende följa reservanterna
inte göra det bättre för svenska folket,
utan man skulle kunna riskera att
göra det sämre, och för parterna vore
del en olägenhet — det är naturligtvis
alltid svårt för underhandlande parter
att veta, att man måste gå till en annan
instans för att få en överenskommelse
sanktionerad. Må så vara, att man skulle
ha kunnat böja sig för riksdagens önskemål
i detta hänseende, om det bara gällde
en olägenhet ur den sistnämnda synpunkten.
Men enligt mitt förmenande är
det en olägenhet även ur en annan synpunkt.
Herr statsrådet var delvis inne på
detta men fullföljde icke resonemanget.
Han sade nämligen att det inte vore
någon risk med fullmakten, ty man komme
alltid att underhandla med jordbrukarna,
och den parten hade ju till och
med kommit med strejkhot tidigare. Jag
har samma uppfattning nu som under
dechargedebatten, att om man i höstas
hade haft detta tvång, att frågan skulle
ha behövt föreläggas riksdagen och hela
överenskommelsen på så sätt hade försenats,
hade det varit till nackdel för folkförsörjningen,
ty jordbrukarparten hade
gått in för strejk, och en såstrejk hade
varit olycklig för landet.

Ett liknande läge kan inträffa i höst,

då det alltså kan behöva bli ett hastigt
avgörande. Och när man alltså vet, att
ett sådant avgörande måste ske i samförstånd
med jordbrukarna om det inte
skall vidtas någon äventyrlig åtgärd från
jordbrukarhåll, kan jag i likhet med herr
statsrådet inte finna någon risk i att
denna fullmakt lämnas.

Herr statsrådet tillåter säkerligen att
jag skämtsamt ger en replik till herr Johansson.
Han sade sig nämligen ämna
lugna reservanterna genom att säga att
det inte alls var säkert efter andrakammarvalet
i höst att herr Sträng sutte
kvar som ledare på detta område, utan
att det skulle troligen vara någon annan.
Jag vill då säga herr Johansson, att
även om herr Sträng sitter kvar, så förordar
jag fullmakten.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag har en rent motsatt
uppfattning mot den siste ärade talaren.
Jag är ense med statsrådet Sträng beträffande
subventionerna, men beträffande
fullmakten är jag under alla förhållanden
mycket tveksam.

Vad subventionerna angår är det ju
så, att penningpolitiskt sett många åtgärder
ha två sidor, så att de verka i
olika riktning. Vi minnas, hur det var
med den här omsättningsskatten, som
folkpartiets ledare gick emot och där
han på sätt och vis tvingade regeringen
att acceptera sin ståndpunkt, ehuruväl
de flesta voro ense om att det var en
olycklig åtgärd att avskaffa omsättningsskatten.
Herr Ohlin sade i en debatt
därom, att han medgav att en sådan sak
har två sidor och penningpolitiskt kan
verka åt två håll. Det var emellertiä
mera populärt att inta den ståndpunkten
att yrka på skattens avskaffande.
Det var ett politiskt tjuvnyp. Men i det
långa loppet har det beslutet säkerligen
verkat olyckligt ur rent penningpolitisk
synpunkt.

Så förhåller det sig med subventionerna
också. När man höjer priser, är
det naturligtvis penningpolitiskt sett riktigt,
att konsumenterna få betala slanten.
Om staten i stället betalar prishöj -

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ningen åt konsumenterna, få dessa en
köpkraft över, som användes på annat
håll, och detta leder till att efterfrågan
blir större på andra varor. Men i den
situation, som för närvarande råder, är
en av de viktigaste synpunkterna, såsom
regeringen har framhållit, den, att
ett lössläppande av dessa priser skulle
komma att penningpolitiskt verka mycket
olyckligt.

Herr von Heland sade att det inte
kommer att få några dåliga konsekvenser
beträffande konsumenterna. Det är
klart att konsumenterna kunna vara
lyckliga, om de slippa betala inerpriset.
Men om denna lavin släppes loss, vilket
väl antagligen kommer att ske, blir det
olyckligt inte bara för konsumenterna,
utan också för samhället och icke minst
för jordbrukarna.

Flera representanter för jordbrukarna
ha här framhållit nödvändigheten av
att klargöra för allmänheten att det inte
är jordbrukarna som få subventioner,
utan att det är konsumenterna av jordbruksprodukter,
som få dem.

Ja, det kan ju vara tämligen tveksamt
att avgöra, vem som får pengarna. Det
är ur samhällsintressets synpunkt som
regeringen har föreslagit subventioner,
och bakom samhällsintresset stå ju inte
bara konsumenterna utan väl även jordbrukarna.
Jag vill därför inte utan vidare
gå med på att man här skall klubba
fast, att dessa subventioner endast
ha kommit till för att glädja konsumenterna.
De ha väl kommit till också för
att gagna jordbrukarna; det är ju de
som få prishöjningen. Konsumenterna
slippa betala merkostnaden; samhället
betalar den i stället, och samhället omfattar
ju både konsumenter och producenter.

Herr von Heland sade vidare atl den
stora belastningen här i samhället är
kommunisterna. Ja, jag tror att i detta
sammanhang ha då säkerligen inte kommunisterna
gjort något större ofog. Det
är klart atl de äro en grupp, som i
många avseenden verkar olyckligt genom
det demagogiska sätt, på vilket den
behandlar sina frågor. Men när det gäller
subventionen ha åtminstone vi i vår

5 Första kammarens protokoll 19i8. Nr 26.

riksdagsgrupp inte tänkt en minut på
kommunisterna och deras förehavanden,
utan vi ha betraktat subventionen som
en nödvändig sak, alldeles bortsett från
de politiska konstellationerna. Vi ha
räknat med att en höjning av jordbrukspriserna
och en motsvarande höjning
av utgifterna för allmänhetens och konsumenternas
del skulle få de olyckliga
konsekvenserna, att alla de uppgörelser
beträffande löner, som ha träffats och
som äro i sikte, skulle störtas ikull.

Det är riktigt, som herr von Heland
säger, att det är lyckligt, om man kan
komma till ett samförstånd under förutsättning,
sade han, att det blir ett
verkligt resultat. Ja, jag har ju ofta just
i fråga om de penningpolitiska frågorna
hävdat att det inte finns någon möjlighet
att komma till ett resultat, som står
sig för tider och evigheter — man lagar
efter läglighet, och det har regeringen
gjort så långt sig göra låter. Den har
aldrig haft hopp om att kunna lösa de
penningpolitiska frågorna i dag på ett
sätt som håller för all framtid.

Herr von Heland resonerade här om
lönerna, som om regeringen hade någon
möjlighet att bestämma över hela linjen.
Det har den icke. Skulle herr von
Heland vilja vara med om att införa
statsreglerade löner i samhället? Jag
tror inte det vore lyckligt för löntagarna
och inte heller för staten och samhället,
och det vore säkerligen inte
lyckligt för jordbrukarna heller. Just
därför att regeringen inte har denna
fullmakt utan måste lita till underhandlingsvägen,
får man söka sig fram till
resultat, som inte hålla för all tid, utan
för ett eller kanske två år. Längre kan
man säkert inte nå.

Jag kommer därför i denna fråga att
rösta med utskottet.

Beträffande fullmakten är jag som sagt
mycket tveksam. Jag tror inte att statsrådet
Sträng vill lura riksdagen in på
några tvivelaktigheter; jag tror att han
har fullt ärliga avsikter. Men jag tycker
ändå att det ser illa ut det hela, trots
att herr von Heland är beredd att svälja
det med hull och hår. .lag erinrar om
att i fjol partiledarkonfcrenserna mel -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

lan riksdagarna behandlade denna sak.
Då voro jag och min partivän herr Fast
de enda, som tillrådde regeringen att inkalla
riksdagen för afl höra den i denna
fråga. Men samtliga de borgerliga
partierna voro av den meningen, att ett
hörande av riksdagen inte var erforderligt
trots den passus i villkoren, som
här har åberopats av statsrådet Sträng.
Jag trodde emellertid inte då, att resultatet
av det hela skulle bli att denna
passus kom bort, utan jag trodde att det
skulle bli ett löfte från regeringen att
på ett bättre sätt än förut efterleva de
villkor, som vi hade enats om. Det lovade
som bekant statsministern — det
har erinrats om hans uttalande tidigare
här i dag — och jag tyckte inte läget
var så katastrofalt som det tedde sig
för herr von Heland. Han sade, att om
vi inte hade hux flux bifallit jordbrukarnas
krav, hade det blivit såstrejk
och ökade obehagligheter. Men det fanns
ju möjlighet att på mycket kort tid inkalla
riksdagen och få dess beslut i frågorna.
Jag tror att även herr von Heland
inför detta halva löfte som ett inkallande
innebär, skulle ha varit benägen
att uppskjuta sin såstrejk.

I denna punkt är jag, som sagt, mycket
tveksam, och jag kommer att i voteringen
rösta för bifall till den reservation,
som vill bibehålla den hittillsvarande
bestämmelsen i fullmakten. Jag
tror, som sagt, inte att regeringen har
några lömska planer mot riksdagen, men
eftersom jag håller på att man inte skall
släppa ifrån sig en rätt, som man en
gång har fått, kommer jag att rösta för
reservationen i fråga.

Herr VON HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Herr andre vice talmannens
sista yttrande bottnar i att han inte känner
till jordbruksdriften. Han sade nämligen
att bara inkallandet av riksdagen
skulle fått oss att uppskjuta såstrejken.
Men herr talmannen vet ju, att avsikten
var att vänta till över landstingsveckan
och att först därefter inkalla riksdagen.
När en såstrejk sättes i gång, upphör man
med att så. Eftersom sådden skall ske i

september, hade det varit detsamma som
att ge vika, om man börjat att så vi den
tidpunkten. Om det skulle ha blivit en
såstrejk, måste den omedelbart ha tillgripits.
Det var därför så bråttom att
ordna upp med jordbrukarna, för att de
skulle börja på att så.

Beträffande frågan, om jag önskade
statsreglerade löner, vill jag förklara, att
jag inte vill ha sådana, och jag svarar
helt kortfattat nej på den frågan.

Herr Åkerberg sade, att man skulle
släppa loss lavinen, om riksdagen ginge
med på reservationen nr 1. Jag förstår
inte att det skall behöva ha en sådan
följdverkan. Här är det bara meningen
att minska på subventionen och att höja
priset något för vissa produkter.

Vad slutligen beträffar frågan, om subventionen
ges åt jordbrukarna eller åt
konsumenterna, vill jag lämna mitt svar
på vad herr Åkerberg i den delen anförde
i form av en fråga. Herr Åkerberg
kanske har märkt, att enligt utskottets
utlåtande sex miljoner kronor skola anvisas
att utgå såsom subvention för ökad
mellanhandsmarginal åt affärsmännen,
vilket således betyder ökad marginal för
deras ökade omkostnader. Dessa sex
miljoner skola lämnas till vår topporganisation,
Svenska mejeriernas riksförening
u. p. a., som till konsumtionsföreningar,
till den enskilda handeln och
till våra egna affärer skall utbetala en
subvention, för att dessa inte skulle behöva
höja priset på grund av mellanhandsmarginalens
krympning. Kunna vi
då utgå från att herr Åkerberg menar,
att hans konsumtionsförening hädanefter
är statsunderstödd och får subvention?

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Jag är inte jordbrukare
och vill inte åtaga mig att tävla med
herr von Heland i fråga om jordbrukets
mysterier. Men så mycket känner jag till
jordbruket att jag vet, att människorna
där tänka på ungefär samma sätt som
människor inom andra yrken.

Om regeringen hade inkallat riksdagen
för att framlägga ett förslag om höjning
av jordbrukspriserna, så antar jag att

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

lierr von Heland hade nöjt sig med det
beskedet och litat på att riksdagen skulle
bifalla regeringens förslag, eftersom ju,
enligt vad många och även herr von Heland
påpekat, riksdagen helt går i regeringens
ledband. Jag tror inte att det
har varit nödvändigt att herr von Heland
haft så förfärligt bråttom; det var ju
inte nödvändigt att resultatet kom på
en vecka.

Herr VON HELAND (kort genmäle):
Herr Åkerberg vill alltså garantera att
riksdagen även efter andrakammarvalet
i höst kommer att gå i den blivande regeringens
ledband?

Herr DOMÖ: Herr talman! Efter vad
som sagts i dag är det ingen anledning
att förlänga debatten med några långa
tal, och jag skall inte göra det heller. Jag
vill bara i korthet motivera, varför jag
vill ansluta mig till reservationerna under
1) och 2), d. v. s. reservationerna av
herr Tjällgren m. fl.

Vad först beträffar reservationen under
1), om subventionen, vill jag bara
hänvisa till vad som här är sagt från
flera håll, att i en tid av så stort köpkraftsöverskott,
som vi för närvarande
ha, bör man i princip inte gå in för
subventioner. När herr andre vice talmannen
ganska kraftigt höll med om
detta, så tyckte jag, att han stannade litet
för häftigt då han gjorde en tvär vändning
och sade, att man i alla fall nu
finge lov att ta den här föreslagna subventionen.
Tyvärr nödgas jag också med
hänsyn till träffad uppgörelse mellan
finansministern och statstjänarna göra
en viss vändning och säga, att jag inte
kan yrka på att all subvention här skall
bort, utan jag måste med hänsyn till omständigheterna
stanna vid den nyssnämnda
reservationens yrkande.

På den punkten föreligger emellertid
en skillnad i uppfattning mellan herr
andre vice talmannen och mig. Jag menar
att det inte iir möjligt att helt avskaffa
subventionerna, därför att Kungl.
Maj:t här bar stiilll oss inför fait.accompli.
Kungl. Maj:t har nämligen med en

annan grupp gjort en överenskommelse,
som binder riksdagen i dess möjligheter
att pröva denna fråga på ett sådant
sätt som med hänsyn till läget ur inflationssynpunkt
eljest hade bort ske.

Jag vill här tillägga, att den minskning
i subventionen, som kräves i reservationen,
förefaller oss jordbrukare mycket
naturlig. Det kan inte vara rimligt
och riktigt att oupphörligen lämna subvention
för att hålla nere priserna på
sådana varor som mjölk och dylikt. Det
kan inte i längden fortgå på detta sätt,
och för jordbrukarna framstår det naturligtvis
såsom mycket egendomligt att
inte de för sina produkter skola få ta
sådana priser som utgöra täckning för
produktionskostnaderna, utan att staten
skall betala en del av konsumentpriserna.
Därför måste man kräva ökad uppmärksamhet
från statsmakternas sida
just på detta område och låta de verkliga
priserna slå igenom på ett sådant
sätt, att vi inte för oöverskådlig framtid
få lov att finna oss i sådana här
konstlade åtgärder. Med det ökade pris
som här skulle ifrågakomma — det rör
sig ju, om man går efter 1935 års index
för levnadskostnaderna, inte om mer än
0,52 enheter — kan det alltså inte här
vara tal om att man genom att minska
subventionsbeloppet spränger den överenskommelse,
som är träffad mellan finansministern
och statstjänarna.

Jag skall kanske först ge uttryck åt:
min förvåning över att inte flera av dem,
som här företräda jordbrukets sak, äro>
med om reservationen nr 1. Herr Svensson
i Ljungskile brukar annars inte vara
den, som sticker under stol med sin
uppfattning, men på denna punkt står
han under betänkandet såsom närvarande
men inte såsom reservant. Det är
väl ett prov på den nya giv som undan
för undan ibland kommer från det hållet
och som gör, att man har så svårt att
klara ut, vad som verkligen är det ledande
motivet i den politiken.

Vad beträffar den andra reservationen,
om fullmakten, tror jag det är rätt
och riktigt att här föra in den bestämmelse,
som reservanterna önska. I anledning
av herr von Helands uttalande

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

om förhållandena i höstas vill jag påpeka,
att jag för min del den gången var
med om att inte påyrka riksdagens inkallande
för avgörande av frågan, detta
på grund av de särskilda omständigheter,
som då förelågo. Men att låta det
bli en princip att ge Kungl. Maj :t enligt
min mening alltför fria händer, skulle
inte vara riktigt. Det har här sagts, att
när regeringen och en organisation göra
upp, är saken så ingående prövad, att
det inte bör ligga någon fara däri. Jag
tror inte, att det under vissa förhållanden
är någon särskild fara i att göra
det, men som princip kan det binda på
ett ganska besvärligt sätt. En uppgörelse
— jag tänker mig en sådan exempelvis
med en annan yrkesgrupp än jordbrukarna
— kan gå ut över stora andra
grupper på ett sätt, som riksdagen kanske
skulle vilja titta på. Framför allt binder
det också på ett sätt, som inte bör
ske. Om vi just nu hade haft fria möjligheter
att diskutera, huruvida subvention
skall lämnas eller inte, är det väl
tämligen tydligt, att här skulle ha kommit
fram mycket mer tvekan om subventioner
än vad det nu har gjort, när
vi stå i ett bundet läge. Här påvisas ju
än en gång det absurda i att stora viktiga
frågor, som gälla våra köpkraftsförhållanden
och varutillgångar, inflationsgapet
och annat, diskuteras alldeles
för splittrat. Man har inte den översyn
som vore önskvärd.

Nu säger utskottet, att man på denna
punkt har velat tillmötesgå motionärerna,
som vilja ha Kungl. Maj :ts befogenheter
preciserade. Det menar man, att
man har gjort genom att ta bort alla inskränkningar
och låta regeringen få avgöra
alltsamman. Det är en precisering,
som jag tycker går litet för långt.

Av dessa anledningar, herr talman,
kommer jag för min del att biträda de
nämnda reservationerna.

Herr JOHANSSON, HENRY: Herr talman!
Bara några repliker!

Redan i ett av de första anförandena,
nämligen herr Näslunds, blev jag beskylld
för att ha använt felaktigt uttryck

— det gällde det sedan i så många sammanhang
återkommande ordet subvention.
Det är möjligt, att jag kom att använda
ordet felaktigt, men avsikten var
att använda det uttryck, som torde vara
det allra riktigaste, att det här gäller att
tillföra jordbruket ett inkomsltillskott av
de miljoner, som det är fråga om.

I det sammanhanget måste jag fråga
en sak. Herr von Heland talade om de
6 miljoner, som handeln skall få, och
betraktade dem som en subvention till
handeln. Äro inte då de C miljoner, som
man i en motion yrkat skulle tillföras
jordbruket i Norrland i form av ett ökat
mjölkpristillägg, en subvention?

För övrigt måste jag, herr talman, säga,
att jag befinner mig i rätt gott sällskap,
om jag någon gång har använt uttrycket
i oriktigt sammanhang. Till och
med herr Ekström använde, hörde jag,
samma uttryck om de 120 miljonerna.
Att man också i de bästa kretsar kan
tillåta sig en sådan felsägning, framgår
ju för den, som läser högerns motion,
där det på s. 5 står, sedan man talat
om de 90 miljoner, som man från det
hållet anser böra tillskjutas i form av
subventioner, att till »följd av den föreslagna
begränsningen till 90 miljoner
av subventionerna till jordbruket måste
en måttlig prisstegring på vissa varor
tillåtas».

Vidare har det i olika sammanhang
anförts, att jordbruket ännu inte har fått
full och tillräcklig gottgörelse. Det är väl
inte alldeles omöjligt att peka på siffror,
som visa detta, men jag vill som
komplettering till det siffermaterial jag
anförde i mitt första yttrande peka på
vad som har inträffat under de 12, 13 år,
som prisundersökningarna i fråga om en
rad livsmedel omfatta. Om vi se på socialstyrelsens
hushållsprisindex, skola vi
finna, att mjölken sedan undersökningens
början har stigit med 55 procent,
smöret med 94 procent, stekköttet med
177 procent och sidfläsket med 129 procent.
Dessa siffror torde kunna anföras
som svar till herr von Heland. De äro en
tillräcklig grund för oss att yrka på en
något utvidgad subvention, gärna till
konsumenterna, för att bromsa upp den

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

prisutveckling, som jag här bär lämnat
bevis för. Det är ingalunda så, att jag
— och därvidlag kan jag instämma med
herr andre vice talmannen — inte vågar
låta priserna stiga hur mycket som
helst, av det skälet att kommunisterna
driva en demagogisk agitation. Även
andra än dessa kunna nog begripa, att
prisutvecklingen har varit sådan, att det
är på tiden att den stoppar på många
områden.

I det sammanhanget kan jag inte uraktlåta
att säga till herr Domö, att det
visserligen inte låter mycket, om man
enligt högermotionen skulle gå med på en
höjning per liter mjölk av den storleksordning,
som föreslagits i motionen, men
jag vill erinra om att sammanlagt skulle
ett prisgenomslag på ett öre per liter
konsumtionsmjölk från mejerier och
utanför mejerier göra 11,25 miljoner kronor
under produktionsåret. På samma
sätt är det naturligtvis med prisstegringen
på smör och de andra artiklarna, där
man skulle låta priserna slå igenom.

Det kunde dessutom vara frestande att
till herr andre vice talmannen, som är
tveksam beträffande fullmakten, säga
att med det uttalande, som utskottet har
gjort beträffande anslagsramen, som inte
får överskridas, torde de största riskerna,
sådana de framfördes av herr
andre vice talmannen, vara eliminerade.
Här är tydligt utsagt, att Kungl. Maj :t erhåller
befogenhet att inom den anvisade
anslagsramen handha jordbruksregleringen.
Skulle situationen bli densamma
som i höstas, att det tarvas nya miljoner,
skall enligt utskottets uttalade mening
riksdagen höras.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! .lag
kan börja med samma ord, som herr
Domö inledde sitt anförande med, och
säga, att vid denna tidpunkt skall jag
inte ta kammarens tid alltför länge i
anspråk, eftersom varje ledamot här
önskar, att debatten skall vara slut så
snart som möjligt.

Det gladde mig synnerligen mycket,
och jag är synnerligen tillfredsställd
över att herr andre vice talmannen yr -

kade bifall till den reservation på s. 24
i utlåtandet, där det talas om fullmakten
till Kungl. Maj:t. Det är ju hopp,
när en så inflytelserik ledamot av kammaren
som herr andre vice talmannen
yrkat bifall till denna reservation, att
den skall vinna kammarens bifall.

Sedan måste jag säga till min ärade
vän och partikamrat herr von Heland,
att jag blev. något förvånad över hans
inställning på samma punkt. Såvida jag
kan minnas rätt, har herr von Heland i
en följd av år varit med om att godta
den formulering av denna fullmakt, som
finns återgiven i denna reservation, ty
det är precis en avskrift av den formulering,
som utskottet föreslog i fjol och
som riksdagen då antog. Jag undrar vad
som har kunnat förorsaka denna helomvändning
nu från herr von Helands
sida. Jag vore, tacksam att få höra vad
motivet är. Jag har försökt gissa det,
men jag är inte riktigt säker på om jag
har gissat rätt, och därför vill jag ha
bekräftelse på vad motivet till denna
omvändelse är.

Herr EKSTRÖM: Herr talman! Herr
Johansson anförde en prisstatistik, men
den var ganska ensidig. Det är andra
gången han i sina anföranden drar upp
denna prisstatistik från 1935 och 1939.
Tar man upp den, bör man också beröra
prisstatistiken på andra områden,
och det är kanske inte olämpligt att
röra vid lönestatistiken också. Jag tror,
att kurvorna där ha följts åt ganska
väl. Det är nog riktigt, som herr von
Heland sade här, att i närvarande stund
är klyftan mellan lönsamheten i jordbruket
och för övriga, jämförliga arbetsområden
vidgad i stället för sammanträngd.
Då bör man inte anföra
denna prisstatistik. Det finns ett annat
område, där prisstegringar slå igenom,
men där vi inte reagera så hårt. Jag
tänker på restaurangfacket. Jag var inne
och åt lunch häromdagen. Den var 3
öre dyrare än vanligt. Jag frågade om
orsaken. »Det är mjölken, som har stigit»,
svarade man. Jag tog en tredjedels
liter mjölk, och det hade stigit 3 öre,

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

alltså med 9 öre per liter. Men där reagerar
man inte alls. Det är där en annan
marginal och en annan folkgrupp,
som kommer i åtnjutande av prisstegringen.
Men när det gäller jordbruket,
kommer man med statistik från gångna
tider, vilket jag tycker är ganska egendomligt
i detta sammanhang. Det slår
inte riktigt väl ut, om man gör sådana
jämförelser i dagens läge.

Herr VON HELAND: Herr talman!
Först ett svar till min gode vän herr
Tjällgren på hans fråga, varför jag nu
inte önskar samma formulering av fullmakten
åt regeringen som tidigare år.
Skälet är det, att i år satte formalisterna
— ursäkta, att jag kallar dem så —
i konstitutionsutskottet in en anmärkning
på en sakligt sett klok handläggning
av uppgörelsen med jordbrukarna.
Jag vill inte ett kommande år riskera,
att regeringen av — om jag får använda
det uttrycket — rädsla för konstitutionsutskottet
skall underlåta att hastigt
träffa en klok överenskommelse med
jordbrukarna. Det är orsaken till att
jag inte kommer att följa reservationen.

Sedan måste jag ge herr Johansson
ett svar på hans fråga om subventionerna
kontra konsumenternas önskan att
få lägsta möjliga priser. Jag förstår
konsumenterna, men vi i riksdagen ha
ju att ta hänsyn till det nuvarande gapet
mellan köpkraft och produktion. Jag
har ännu inte fått något svar från socialdemokraterna
om vilka andra åtgärder
de vilja vidta för att ordna upp den
frågan. Jag kan inte tänka mig någon
åtgärd, som inte måste bli obehaglig för
konsumenterna. Då synes det mig, att
en måttlig prishöjning på kött, fläsk och
mjölk är motiverad i år i stället för att
ge subvention. Det behövs nämligen en
så ytterst liten prishöjning för att åstadkomma
de behövliga miljonerna. En ettöring
per liter mjölk åt jordbrukarna
belastar inte ett konsumenthushåll så
förfärligt mycket.

Nu förnekar herr Johansson, att kommunisterna
inverkat på ställningstagandet.
Ja, ursäkta mig, jag är inte riktigt

säker på den saken. Jag kan ta ett enda
exempel. Priset på glasflaskmjölken har
fått höjas i hela landet utom i Stockholm
och Göteborg. Jag har för mig, att
i Göteborg är det känsligt att höja flaskmjölkpriset,
därför att där förekommer
så stor försäljning därav, och glasflaskmjölken
användes mycket exempelvis
på Götaverken, .där det finns många
kommunister, som väl skulle bli förbittrade,
om flaskmjölken i Göteborg fördyrades
med ett öre. Jag har inte fått
något annat skäl, men herr Johansson
kan kanske ge mig ett skäl till att priset
på flaskmjölken inte blivit höjt även i
Göteborg och Stockholm.

Ettöringen gör alltså ofantligt mycket
för jordbruket. Ett öre på flaskmjölken
i Stockholm betyder en inkomstökning
för jordbruket på 700 000 kronor.
Men jag skulle inte tro, att denna ettöring
skulle betyda så mycket i ett
konsumenthushåll, i all synnerhet om
man samtidigt inte höjde priset på den
vanliga sötmjölken, som tas direkt ur
de stora 50-litersflaskorna.

Herr JOHANSSON, HENRY: Jag har
visserligen inte varit i tillfälle att studera
förhållandena i min hemstad beträffande
priset på flaskmjölk, men jag
skulle tänka mig, att priset där förut var
tillräckligt högt för att motivera ett status
cpio. Hade man haft ett för lågt pris,
är jag övertygad om att man, med de resurser,
som man sitter inne med på föreningshåll,
hade pressat fram ett högre
pris på flaskmjölk. Jag tror för övrigt
inte, att priset är så lågt i Göteborg jämfört
med på andra orter, att man kan
säga, att Göteborg är favoriserat, och
det beror rakt inte på att det är många
kommunister på Götaverken, som dricka
flaskmjölk, det kan jag försäkra herr
von Heland. Mejerierna ta i varje fall
inte någon hänsyn till det förhållandet.

Vidare anmärkte herr Ekström på att
jag använde ett siffermaterial från lång
tid tillbaka. De siffror jag anförde finnas
i livsmedelskommissionens skrivelse
och ha väl sanktionerats där av herr Ekström.
De avse tiden 1935—1948, alltså

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

samma period som indexberäkningen
omfattar. Man får inte under sådana förhållanden
kalla dessa siffror uråldriga.
Dessutom vill jag säga, att i vad mån
herr Ekström observerat, att jag inte protesterat,
lämnar jag därhän, men när
man resonerar om vilket belopp som bör
tillföras jordbruket, har livsmedelskommissionen
— och det har jordbruksutskottet
citerat — konstaterat, att genom
den höjning av lönerna inom jordbruket,
som ägt rum under de sista åren,
har en viss utjämning skett av skillnaden
mellan jordbruksbefolkningens och
industribefolkningens inkomster.

Herr VON HELAND: Herr talman!
Jag måste ge herr Johansson ännu en
replik. Det gäller flaskmjölken i Göteborg.
Jag kan nämna för herr Johansson,
att i både Stockholm och Göteborg ha
vi ansträngt oss rätt avsevärt att få genomföra
en prishöjning, detta just på
grund av omkostnadsfrågan.

Jag kan nu göra en motfråga till herr
Johansson. År det rimligt, att det skall
vara samma överpris på flaskmjölken
jämfört med vanlig mjölk i min hemstad
eller en stad med, låt oss säga 12 000
invånare och i Göteborg med 325 000 invånare
eller i Storstockholm, som räknar
bortåt 900 000 invånare? Det är väl
självklart, att omkostnaderna för distribution
äro högre i en sådan storstad än
i en liten landsortsstad.

Herr JOHANSSON, HENRY: Jag beklagar,
om herr von Heland i sin hemstad
bär fått ett mjölkpris, som är högre än
det i Göteborg, och jag kan bara gratulera
min egen hemstad till att ha lyckats
föra förhandlingarna på så utomordentligt
sätt, att det givit sådant resultat.

Herr VON HELAND: Herr talman!
Det var inte min mening att ge något
beröm åt underhandlarna i Göteborg. I
stället ville jag konstatera, att underhandlingarna
bedrivits så, att man av
hänsyn till kommunisternas demagogiska
agitation inte tillåtit en skälig prishöjning.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av de yrkanden, som förekommit angående
den nu föredragna punkten, propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande utskottets hemställan, i vad
den avsåge motionerna I: 433 och II:
609, och särskilt i fråga om utskottets
hemställan i övrigt.

Beträffande utskottets hemställan, i
vad den avsåge nämnda motioner, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till berörda hemställan, dels ock
att kammaren skulle godkänna den av
herr Tjällgren m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 60
punkten 1, såvitt angår motionerna I:
433 och 11:609, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Tjällgren m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resullat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 68;

Nej — 52.

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Därjämte hade 1 ledamot förklarat, att
han avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om utskottets hemställan i återstående
delar förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till nämnda
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i motsvarande
delar av den av herr Tjällgren
m. fl. avgivna, med 1 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 60 punkten
1 i hittills ej avgjorda delar, röstar
Ja;

Den, det ej vilt, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande delar av den
av herr Tjällgren m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Domö begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat, och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej 36.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till motionerna på
denna punkt.

Herr JOHANSSON, HENRY: Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 5 och 6 a.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6 b.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag her
att få yrka bifall till den av mig och
herr Svensson i Ljungskile vid utlåtandet
fogade reservationen, betecknad med
nr 4.

Herr JOHANSSON, HENRY: Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på
bifall till den av herrar Näslund och
Svensson i Ljungskile vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 7 och S.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. in.;

nr 62, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för fortsättande
av fyraårsplaner för bygdevägar och
ödebygdsvägar;

nr 64, i anledning av väckta motioner
angående utredning av det statliga vägväsendets
organisation; och

nr 65, i anledning av väckta motioner
angående statens övertagande av vintervägunderhållet
på vissa enskilda vägar,
som användas för allmän trafik.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jorbruksutskottets memorial nr
66, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar in. m.
av viss kronan tillhörig fast egendom.

Förslag till butikstängningslag.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 47, i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till butikstängningslag, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 8 maj 1948 dagtecknad
proposition, nr 248, vilken hänvisats till
lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
hade Kungl. Majd föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till butikstängningslag.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft sju i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 401 av herrar Sjö och XJhlén samt

inom andra kammaren:
nr 564 av herr Henriksson,
nr 565 av herr Henriksson,
nr 566 av herr Urandt,
nr 567 av herr Jonsson i Skutskär,
nr 568 av herr Jonsson i Skutskär och
nr 569 av herr Andersson i Malmö
in. fl.

Förslag till butikstängningslag.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på grund av vad däri anförts
hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till butikstängningslag —
måtte för sin del antaga ett under punkten
infört förslag till butikstängningslag; B.

att motionerna 1:401, 11:564, 11:
568 och 11:569 måtte anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt;

C. att motionen II: 565 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

D. att motionen II: 566, i den mån den
icke besvarats genom vad utskottet förut
i utlåtandet anfört och under A. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; och

E. att motionen II: 567, i den mån den
icke besvarats genom vad utskottet förut
anfört och under A. hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr NORMAN: Herr talman! I avseende
å föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 47 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörade
punktvis och punkten A på det sätt,
att först föredrages det av utskottet framställda
lagförslaget paragrafvis och momentvis,
med slutbestämmelser, ingress
och rubrik sist, varefter utskottets hemställan
föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Vad herr Norman sålunda hemställt
bifölls.

Punkten .4.

Utskottets förslag till butikstängningslag.

1 §■

Denna paragraf lydde:

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Förslag till butikstängningslag.

1 mom. Med butik förstås i denna lag
försäljningsställe, där detaljhandel idkas.
Såsom butik betraktas i denna lag även
rakstuga, frisersalong och fotografiateljé.

2 mom. Butik må hållas öppen för allmänheten
endast under tid, då det enligt
denna lag är medgivet (affärstid).

Utan hinder av bestämmelserna i lagen
må dock kund betjänas, som inkommit
i försäljningslokal, rakstuga, frisersalong
eller fotografiateljé å affärstid,
samt vara utlämnas eller försändas, som
sålts i butik under affärstid eller till
kund, som nyss sagts.

3 mom. Yrkesmässig försäljning till
allmänheten av viss vara annorstädes än
i butik må ske endast å affärstid för
handel med dylik vara.

Herr HAGE: Herr talman! Jag har vid
detta utskottsutlåtande tillsammans med
en kvinnlig medlem av andra kammaren
avgivit en reservation. Reservationen gäller
ett ställningstagande till frågan, huruvida
riksdagen skall gå med på att utöka
möjligheten för minderåriga att
konsumera tobak. Det är från mina utgångspunkter
en samvetsfråga, och på
grund därav har jag reserverat mig. Jag
anser, att om man i en sådan fråga som
denna när det gäller ungdomen har en
viss uppfattning, har man anledning att
kämpa för den så gott man förmår.

Jag vill i övrigt säga, att jag i stort
sett har anslutit mig — det framgår ju
också av utskottsutlåtandet — till propositionens
och utlåtandets allmänna riktlinjer.
Jag vill särskilt peka på att jag
med gillande omfattat Kungl. Maj :ts och
utskottets inställning, att det bör finnas
någorlunda stora möjligheter för kioskhandeln
att tillhandahålla tobaksvaror.
Jag har också velat vara med om ett förslag
som går ut på att öka antalet av
de varor som kunna tillhandahållas i
kioskhandeln. Det har jag gjort, därför
att jag har den uppfattningen, att kioskhandeln
har blivit en nödvändig sak för
den stora allmänheten. Man må sedan
inför denna art av handel, som tillkommit
på sista tiden, hysa en viss tvekan,
bland annat på grund av att den inte är

organiserad på det sätt, som utmärker
butikshandeln. Men jag tror, att det finns
en stark opinion för att kioskhandeln
skall utvecklas därhän, att det blir möjligt
för den att tillhandahålla vissa varor
även under den tid, då andra butiker
öro stängda, och att det är omöjligt att
gå emot denna opinion.

Från denna utgångspunkt har jag hela
d<m tid jag sysslat med dessa saker •—
och det har skett inte blott denna gång
utan även tidigare — intagit en välvillig
ståndpunkt till kioskhandeln och dess
möjligheter att utveckla sig. Det är ju
också den ståndpunkt, som utskottet'' nu
intar. I det fallet vill jag för övrigt peka
på det förhållandet, som även utskottet
har betonat på något ställe, att det finns
möjligheter att — åtminstone i någon
omfattning —• sysselsätta invalider och
halvinvalider i denna verksamhet. Och
från det allmännas synpunkt är det bara
bra, att sådana människor kunna vinna
anställning och få någon arbetsinkomst.
I övrigt vill jag säga, att nog är det väl
också riktigt, att man så mycket som
möjligt underlättar för allmänheten att
komma åt varor som kunna köpas i kioskerna.

Men på en punkt, som jag redan har
berört, vill jag inte gå med på en ytterligare
utökning av handeln på kvällarna,
d. v. s. efter den tid, då man i
allmänhet stänger, och det är när det
gäller tobaksautomaterna. Jag har nämligen
den uppfattningen, vilket jag också
har uttalat i reservationen, att genom
lobaksautomater, som hållas öppna dygnet
om, ökar man möjligheterna för
minderåriga att tillhandla sig tobak. Jag
menar — och många med mig — att en
ansvarskännande människa inte kan förorda
detta.

Det är inte önskligt från samhällets utgångspunkter,
att minderåriga vid mycket
tidig ålder ha möjligheter att komma
över särskilt cigarretter. Det kommer
ju i alla fall en tid, då samhället
tillåter, att vederbörande använder tobak.
Men om ungdomen mycket tidigt
lägger sig till med tobaksvanor, måste
det inverka skadligt på fysiken. Jag tycker
därför, att samhället, som skall över -

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

vaka ungdomens utveckling, inte bör vara
med om något sådant.

Jag vet, att man gör den invändningen,
att ungdomen redan nu kan få tag i tobaksvaror.
Om en minderårig kommer
in i en tobaksaffär eller i en kiosk, när
den är öppen, för att köpa tobak, blir
han väl i allmänhet expedierad. Och om
man nekar honom att köpa, kan det tänkas,
att han då säger, att han inte skall
använda tobaken själv, utan köper den
t. ex. för sin far. Men jag vet, att man
i en del samhällen tillämpar den förnuftiga
principen, att man nekar minderåriga
att köpa tobaksvaror, liksom man
nekar — ehuru på grund av särskild
lagstiftning — minderåriga att köpa pilsner
i affärer, som tillhandahålla sådan.

Men även där man inte följer sådana
principer, innebär ändå tillkomsten av
automathandeln, att man ökar möjligheterna
för den minderårige att komma
över tobak, i det att den unge kan under
tider, då tobakshandeln är stängd —
hela natten och alla sön- och helgdagar
— skaffa sig tobaksvaror genom automatinköp.
Det är ju också att märka, att
viljan och fräckheten — om jag så får
uttrycka mig — hos den unge att lägga
sig till med tobaksvaror bli större, när
tillbandlandet sker via en automat, utan
att det finns någon som tittar på honom
och eventuellt ser förebrående på honom.

Jag kan alltså inte under några förhållanden
vara med om det tillägg i
propositionen, som innebär, att det nu
skall bli möjligt att sälja tobak i automater,
och jag vet, att en mycket stor
och stark kvinnoopinion har gått emot
detta förslag. Socialdemokratiska kvinnoförbundet
exempelvis har i ett uttalande
vänt sig emot att man skulle tillåta
en sådan automathandel. Det verkar nästan,
som om kvinnorna skulle vara mera
ansvarskännande än männen i detta fad
— jag ber om ursäkt för att jag uttrycker
mig på det sättet — men orsaken är
kanske, att kvinnorna ba lättare att konstatera,
hur ungdomen alltför tidigt börjar
använda tobak.

En gång i min ungdom — jag var
kanske 13 år och gick i skolan — loc -

Förslag till butikstängningslag.

kades jag med på äventyret att röka
cigarretter. Men jag rökte så kraftigt, att
jag blev sjuk, och sedan har jag aldrig
rökt i hela mitt liv. Men jag säger ingenting
om dem som börja röka, när de
komma till lämplig ålder. Om en människa
tycker, att det är en särskild njutning
att ha en sådan där glödande pinne
i munnen — vilket jag inte kan förstå —
må han ha det och njuta av den. Men när
det gäller ungdomen böra vi försöka
sätta in hela vår kraft på att hindra, att
den får ökade möjligheter att komma
över tobaksvaror.

Jag ber från denna utgångspunkt att
få yrka bifall till den på s. 20 i utskottsutlåtandet
intagna reservation, som är
avgiven av mig och fru Boman i andra
kammaren och som går ut på, att man
tillåter försäljning i automatapparater
av andra varor än tobak.

Herr UHLÉN: Herr talman! Den reservation,
som har avgivits av mig och
fru Boman, sammanfaller helt med den
lydelse av 11 § 3 mom. som har föreslagits
av de s. k. butikstängningssakkunniga.
Jag erinrar om att de sakkunniga
ha representerat alla här berörda
intressegrupper, men ändå uppnått enighet.
Det torde betyda, att även allmänhetens
intressen ha blivit tillbörligt beaktade
och att det ur den synpunkten
inte skulle finnas något hinder för att
bifalla vad de sakkunniga ha föreslagit.

Jag vet inte, varför departementschefen
har ökat ut det varusortiment, som
tidigare har fått säljas i kioskerna, såtillvida
att i propositionen föreslås —
vilket utskottet tillstyrker — att kioskerna
också skola få sälja frukt och produkter
av frukt. De sakkunniga ha gått
med på detta så långt, att de säga
»svensk frukt». Med den formulering,
bestämmelsen nu har, äro kioskerna
oförhindrade att sälja även utländsk
frukt och alla produkter av sådan. Det
är möjligt, att departementschefen anser,
liksom herr Hage nyss, att det här
är fråga om välgörenhet, d. v. s. att man
skall göra det möjligt för kioskägare —
fattiga stackare, som behöva sin ut -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Förslag till butikstängningslag.

koinst — att siilja så mycket som möjligt
i kioskerna och att man därför bör
medge en utökning av varusortimentet.
Det är möjligt, alt även departementschefen
har varit av den uppfattningen,
att kioskerna i allmänhet drivas av sådana
personer, som så ytterst väl behöva
förstärka sin inkomst.

Jag vill då göra kammarens ledamöter
uppmärksamma på att den största kioskägaren
i detta land är Pressbyrån, som
för närvarande disponerar minst 1 500
kiosker — kanske antalet närmar sig
2 000. Skulle jag exemplifiera vidare
från den stad jag själv representerar,
kommer efter Pressbyrån ett stort bolag,
Kioskbolaget, med miljonomsättning.
Detta bolag har de bäst belägna
och mest givande kioskerna. Efter
Kioskbolaget kommer Apotekarnes mineralvattensfabrik
— som bekant också
ett stort miljonföretag — och det har
de näst bäst belägna och näst mest givande
kioskerna, ett mycket betydande
antal för övrigt. En stor del av de övriga
kioskerna äges eller dirigeras av
andra vattenfabriker, av chokladfabriker,
stora affärsföretag o. s. v. Sedan
kommer en liten del, åtminstone i den
stad jag själv representerar, som har enskilda
ägare, men även dessa kiosker stå
under inflytande av varuleverantörer,
vilka sålunda i grund och botten dirigera
det hela. Det är alltså fullkomligt
oriktigt att utgå från att kioskägarna
äro fattiga stackare, som man bör hjälpa
så mycket möjligt.

Men, herr talman, det finns ett par
synpunkter på denna sak, som var för
sig äro avgörande för ett bifall till den
av mig och fru Boman avgivna reservationen.

Den första av dessa synpunkter är, att
det — alldeles oavsett äganderättsförhållandena
— inte kan vara rimligt eller
påkallat att utöka varusortimentet i
kioskerna på sätt som här är föreslaget.
Låt oss bara tänka på utländsk frukt,
d. v. s. frukt av alla tänkbara slag, och
produkter av utländsk frukt, t. ex. alla
slags importerade fruktkonserver —
Amerika levererar ju enorma mängder
av sådant — marmelader, safter, alko -

holfria viner och en hel del andra produkter.
Dessa produkter skola nu få säljas
i kioskerna, och det betyder, att dessa
mer och mer närma sig speceriaffärerna.
Det kan inte finnas något rimligt
skäl, varför man på det sättet skall
utöka varusortimentet i kioskerna. Det
är en synpunkt, som enligt min mening
ensamt är tillräcklig för att motivera
bifall till vår reservation.

Det andra skälet är, att det inte kan
vara rimligt och allra minst rättvist att
den, som lägger sig till med en sådan
kiosk, t. ex. ett kioskbolag eller en mineralvattensfabrik
eller en chokladfabrik,
skall ha rätt att sälja dessa varor,
som i vissa fall omfatta närmare hälften
av speceriaffärens varusortiment, ända
till tre timmar efter det att andra affärer,
som sälja sådana varor, enligt lag
måste stänga. Att utöka varusortimentet
på sätt som är föreslaget i propositionen
äventyrar enligt min mening butikstängningslagen,
eftersom denna i så
hög grad kan frångås av de kommunala
myndigheterna, då det gäller öppethållandet
av kiosker. Det äventyrar också,
det påstår jag bestämt, en sund utveckling
av varudistributionen. Man bör inte
sträva efter att plottra sönder denna på
en hel massa primitiva kiosker. Man bör
söka få en annan ordning på varudistributionen.
Man bör om möjligt eftersträva
en centralisation, som sänker omkostnaderna
och förbilligar varorna för
konsumenterna.

Herr talman! Jag skall inte uppta tiden
vidare. Jag har sagt, att vartdera
av dessa två senast åberopade skäl är
tillräckligt för ett bifall till den av mig
och fru Boman avgivna reservationen.
Följaktligen yrkar jag, herr talman, bifall
till denna reservation.

Herr NORMAN: Herr talman! Den här
är en rätt besvärlig lagstiftning, ty det är
så många olika intressen som göra sig
gällande, och man kan nästan säga, att
alla ha rätt. Från en viss utgångspunkt
kan den ena eller den andra uppfattningen
mycket väl motiveras. Nu ha vi,
förefaller det mig, kommit till en gan -

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

ska god lösning, när meningsskiljaktigheterna
inte äro större än som framgår
av de bägge reservationerna, vilkas talesmän
nu uppträtt här.

Några av de utskottsledamöter, som
nu handlagt frågan om tobaksautomater,
ha vid ett föregående tillfälle varit med
om att avstyrka tobaksförsäljning genom
automater. Vi ha då gjort det ur
liknande synpunkter som herr Hage här
har framfört. Men vi ha den här gången
resignerat, eftersom vi ha kommit till
den uppfattningen, att om tobaksautomaterna
bli införda, kan man smidigare
reglera tobakshandeln i övrigt till allmänhetens
fromma. Vi få väl trösta oss
med att lita till den medicin mot tobaksförbrukning
som herr Hage här anfört,
då han tog sig själv som exempel.
En pojke kan i vanlig tobaksaffär köpa
en cigarrett. Skall han gå till en automat,
måste han köpa en hel förpackning,
och då är det större utsikter att
han skall bli sjuk och avvand på det
sättet, än om automaterna inte funnes.
Jag har för min del resignerat och yrkar
bifall till propositionen i denna del.

Beträffande varusortimentet i de butiker,
som under vissa förutsättningar
få hålla öppet utöver den vanliga affärstiden,
gäller som allmän grund, att
det skall vara fråga om s. k. impulsvaror,
och jag tycker, att de i propositionen
gjorda små tilläggen till de sakkunnigas
förslag nog kunna anses gälla
impulsvaror. Den tidigare tillämpade distinktionen
mellan svensk och utländsk
frukt har varit ganska besvärlig. Det har
t. ex. av svensk frukt tillverkats marmelad,
som då fått säljas, men om marmeladen
tillsatts med några små bitar
apelsinskal, har produkten enligt den
gamla definitionen på tillåtna varuslag
icke fått försäljas.

Denna utvidgning av varusortimentet
sammanhänger med att det här inte bara
gäller kiosker utan också de speciella
fruktaffärerna. Jag skulle gärna kunna
gå med på att de små kioskerna icke
böra få sälja marmelad och andra produkter
av frukt, men jag tycker att det
är rimligt, att de speciella fruktaffärerna
få säija även dessa produkter när de

Förslag till butikstängningslag.

ha rätt att hålla öppet för försäljning
av olika slags frukt.

I det läge, vari detta ärende nu befinner
sig, torde det inte vara anledning
att ta upp någon större debatt om
dessa spörsmål. Herr Uhlén sade, att
man rent av äventyrar butikslängningslagen,
om man inte är försiktig med lagens
tillämpning i vad gäller att här
öva inflytande över konkurrensförhållanden
och utjämna de olika intressena
på detta område. Jag har en gammal mening,
som jag inte har vågat ge uttryck
åt i något speciellt yrkande, men som
går ut på att vi egentligen inte alls skulle
behöva ha en butikstängningslag. Den
har ju tillkommit bland annat för att
vara en skyddslag och restriktivt reglera
arbetstiden för de anställda. Ju mer
arbetstidslagstiftningen utvidgas, desto
mindre behov ha vi i det avseendet av
en butikstängningslag. Men vi måste
därvid även tänka på familjemedlemmarna,
som verkligen behöva ett socialt
skydd. Tiden är nog inte inne, sett från
sociala synpunkter, att slopa butikstängningslagen.
Det är också troligt att vi
alltjämt måste reglera på detta område
för att skapa ett skydd, så att inte konkurrensintressena
bli alltför starkt markerade.
Det är emellertid i själva verket
inte en önskvärd reglering. Vi ha dock,
förefaller det mig, kommit så långt som
vi kunna, och vi ha genom detta förslag
fått butikstängningslagen litet smidigare
än den tidigare varit, vilket jag
hälsar med tillfredsställelse.

Jag yrkar, herr talman, bifall till 1 §
i utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, godkändes förevarande
paragraf.

2 §■

Denna paragraf var i nedan angivna
delar så lydande:

»Denna lag äger icke tillämpning å:

6) försäljning från automatapparat
som bedrives i anslutning till butik, där
samma slag av varor saluföras, eller i

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Förslag till butikstängningslag.

järnvägs väntsal eller inom annan huvudsakligen
för de resande avsedd del
av järnvägs stationsområde, under förutsättning
att automatapparaten är av
typ som godkänts av den myndighet Konungen
därtill förordnar samt, såvitt fråga
är om försäljning av tobaksvaror, att
tillstånd därtill lämnats av den i lagen
den 1 juni 1943 angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror
omförmälda monopolutövaren;

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herr Hage och fru Boman
på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte för sin del antaga 2 § punkt 6) i
den av utskottet föreslagna butikstängningslagen
i följande lydelse:

6) försäljning från automatapparat av
andra varor än tobaksvaror om försäljningen
bedrives i anslutning till butik,
där samma slag av varor saluföras, eller
i järnvägs väntsal eller inom annan huvudsakligen
för de resande avsedd del av
järnvägs stationsområde, under förutsättning
att automatapparaten är av typ
som godkänts av den myndighet Konungen
därtill förordnar;

Herr HAGE: Herr talman! Jag ber att
yrka bifall till den reservation, som jag
jämte fru Boman har avgivit beträffande
2 §.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med föreliggande yrkanden
propositioner, först på godkännande
av den nu ifrågavarande paragrafen samt
vidare på paragrafens godkännande med
den ändrade lydelse av punkten 6), som
förordats i den av herr Hage och fru
Boman vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

3—10 §§.

Godkändes.

11 §.

I denna paragraf voro 1 inom. första
stycket samt 2 och 3 mom. av följande
lydelse:

1 mom. första stycket. Under de förutsättningar
som angivas i denna paragraf
må tillstånd meddelas näringsidkare att
hålla butik öppen för allmänheten eller
att annorstädes idka försäljning till allmänheten
å tid, då sådant eljest icke är
förenligt med bestämmelserna i denna
lag. Tillstånd till försäljning som avses
i 3 mom. 4) meddelas i Stockholm av
överståthållarämbetet, i annan stad av
magistraten eller kommunalborgmästaren
samt å landet av polismyndigheten.
I övriga fall meddelas tillstånd av länsstyrelsen.

2 mom. Tillstånd, varom i 1 mom. förmäles,
må ej medgivas, om sökanden
icke uppfyller de villkor, som gälla för
idkande av handel i allmänhet, eller anledning
finnes till antagande, att han
icke är lämplig att utöva verksamheten,
så ock om hinder prövas föreligga ur
hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller
liknande synpunkt.

3 mom. Föreligger ej hinder enligt 2
mom., skola vid prövning av ansökning
följande regler lända till efterrättelse,
därvid hänsyn bland annat skall tagas å
ena sidan till det gagn för allmänheten
och å andra sidan till de olägenheter för
annan handel, som skulle uppkomma vid
bifall till framställningen:

1) försäljning av konfektyrer, kex, alkoholfria
drycker, frukt, produkter av
frukt, honung, levande blommor, tryckta
skrifter, vykort, fotografisk film och
tändstickor, vilken bedrives från särskilt
försäljningsställe, där under den vanliga
affärstiden endast dessa varor saluhållas,
må medgivas, såframt icke särskilda skäl
till annat föranleda, i allmänhet dock
icke någon veckodag längre än till klockan
22; sådant medgivande må ock lämnas
för försäljning av dessa varor annorledes
än från särskilt försäljningsställe,
om försäljningen icke är förbunden med
handel med andra varor och i övrigt
skäl därtill anses föreligga;

2) försäljning i samband med nöjes -

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

tillställning, idrottstävling, friluftsbad
eller dylikt må medgivas under den utsträckta
tid, som med hänsyn till förhållandena
anses erforderlig; dock må
tillståndet i regel avse försäljning endast
av de under 1) nämnda varuslagen samt
lagad mat och tobaksvaror;

3) försäljning i direkt anslutning till
station för järnvägs- eller lufttrafik eller
för mer betydande sjö-, spårvägs- eller
busstrafik må medgivas under den utsträckta
tid, som kan anses betingad av
de resandes behov; dock må tillståndet
i regel avse försäljning endast av de under
1) nämnda varuslagen samt tobaksvaror,
piprensare, mindre pappersartiklar,
pennor och bläck;

4) försäljning utomhus av varm korv,
varm fisk eller varm buljong samt bröd,
potatis och senap, som tillhandahållas i
samband därmed, må medgivas i den utsträckning,
som anses lämplig, dock endast
från fastställd plats;

5) öppethållande eller försäljning i
andra fall må medgivas, då synnerliga
skäl därtill äro.

Herr Uhlén och fru Boman hade reservationsvis
hemställt, att riksdagen
måtte för sin del antaga 14 § 3 mom. i
den av utskottet föreslagna butiksstängningslagen
i följande lydelse:

Föreligger ej hinder enligt 2 mom.,
skall vid prövning av ansökning skälig
hänsyn tagas till den olägenhet för annan
handel, som skulle uppkomma vid
bifall till framställningen, varjämte i
övrigt följande regler skola lända till
efterrättelse:

1) försäljning av konfektyrer, kex, alkoholfria
drycker, färsk frukt, fikon,
dadlar, russin, honung i förpackningar
om högst 100 gram, produkter av svensk
frukt, saft, levande blommor, tryckta
skrifter, mindre pappersartiklar och
tändstickor må, under förutsättning att
under den vanliga affärstiden endast
dessa varor saluhållas, medgivas i den
omfattning, som finnes påkallad med
hänsyn till allmänhetens behov av dylik
försäljning, i allmänhet dock icke någon
veckodag längre än till klockan 22 eller
den senare tidpunkt, som vid försäljning

Förslag till butikstängningslag.

i anslutning till trafikinrättning är påkallad
av de resandes behov;

2) försäljning i samband med nöjestillställning,
idrottstävling, friluftsbad
eller dylikt må medgivas under den utsträckta
tid, som med hänsyn till förhållandena
anses erforderlig; dock må
tillståndet i regel avse försäljning endast
av de under 1) nämnda varuslagen samt
lagad mat;

3) försäljning utomhus av varm korv
samt bröd, potatis och senap, som tillhandahållas
i samband med korven, må
medgivas i den utsträckning, som anses
lämplig, dock endast från fastställd
plats;

4) öppethållande eller försäljning i
andra fall må medgivas, då synnerliga
skäl därtill äro.

Den som enligt 1) eller 2) här ovan
erhållit medgivande till försäljning av
vissa varor under utsträckt affärstid och
som av den i lagen den 11 juni 1943 angående
statsmonopol å tillverkning och
import av tobaksvaror omförmälda monopolutövaren
antagits såsom återförsäljare
av tobaksvaror äger därjämte i den
omfattning och på de villkor, som av monopolutövaren
bestämts, försälja dylika
varor.

Herr UHLÉN: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den av mig och
fru Boman avgivna reservationen.

Herr NORMAN: Herr talman! .lag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på godkännande av den
under behandling varande paragrafen
samt vidare därpå att paragrafen skulle
godkännas med den ändrade lydelse av
3 inom., som förordats i den av herr
Uhlén och fru Boman vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan lian upprepat propositionen
på paragrafens godkännande enligt
utskottets förslag, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948.

Förslag till butikstängningslag.

Herr Uhlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 11 g i det av andra
lagutskottet i utlåtande nr 47 punkten
A framlagda förslaget till butikstängningslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med
den ändrade lydelse av 3 mom., som förordats
i den av herr Uhlén och fru Boman
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Återstående delar av ifrågavarande
lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å lagförslaget.

Punkterna B—E.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utrikesutskottets utlåtande nr
18 och statsutskottets utlåtande nr 204
skulle i angiven ordning uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden på
föredragningslistan för kammarens sammanträde
tisdagen den 29 juni.

Herr talmannen hemställde vidare, att
kammaren måtte beträffande föredragningslistan
för kammarens sammanträde
måndagen den 28 juni besluta, att statsutskottets
utlåtande nr 213 skulle uppföras
näst efter andra lagutskottets utlåtande
nr 52 samt att konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30 och särskilda
utskottets utlåtande nr 1 skulle i angiven
ordning sättas sist på föredragningslistan.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 324, i anledning av Kung], Maj ds
proposition angående godkännande av
varuutbytesöverenskommelse mellan Sverige
och Schweiz m. in.; samt

nr 325, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
protokoll rörande handeln mellan Sverige
och Förenta staternas—Storbritanniens
ockupationszoner i Tyskland.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 365, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ändringar i gällande
lagstiftning om registrering av
brott och förseelser;

nr 366, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om förstörande av vissa postförsändelser,
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 379, i anledning av dels Kungi.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i strafflagen m. m., dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till ny strafflagstiftning för krigsmakten,
dels ock i dessa ämnen väckta motioner.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 367, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning

Lördagen den 26 juni 1948.

Nr 26.

om rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
in. m.; och

nr 368, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om värnskatt på grund av 1948 års taxering.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning, beträffande förslaget nr

367, att utskottets hemställan i betänkande
nr 56 samt, i fråga om förslaget nr

368, att utskottets hemställan i betänkande
nr 58 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 375, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536) samt fortsatt
giltighet av samma lag.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och andra lagutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 376, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts propo -

sition med förslag till förordning med
provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 223, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret 1948/49
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1948/
49 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 67, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående förvärv till kronan av aktierna
i Aktiebolaget Fjäråssand.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

6 Första kammarens protokoll 19i8. Nr 26.