1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 18
ProtokollRiksdagens protokoll 1948:18
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 18
11—12 maj.
Debatter m. m.
'' Tisdagen denljll maj. jj Sid.
Svar på fråga av herr Osvald ang. doktorand- och licentiandstipen
diaters
rätt att ha biinkomster.............................. 3
Interpellation av herr Petrén ang. bensinransoneringen .......... 8
Onsdagen den 12 maj.
Svar på interpellation av herr Petrén om snabbare handläggning av
importlicensärenden ...................................... 10
Befordringsgången för domstolsjurister ........................ 22
Skattesystemets verkningar .................................... 28
Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m..................... 47
Visst behörighetsvillkor för ledamot av beskattningsnämnd ...... 69
Vidgad rätt till avdrag för försäkringspremier .................. 72
Riksbankens sedelutgivning .................................. 72
Utrotande av nosmasken på Öland ............................ 88
Samtliga avgjorda ärenden.
Onsdagen den 12 maj.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, ang. visst förtydligande av
lagen om val till riksdagen ................................ 22
Statsutskottets utlåtande nr 96, ang. utgifter å tilläggsstat II: folkhushållningsdepartementet
................................. 22
— nr 97, ang. anställnings- och avlöningsförhållanden för viss ickeordinarie
personal vid domstolarna in. m................... 22
— - nr 98, ang. anslag till statens utlänningskommission .......... 28
■— nr 99, ang. granskningsrätt för statens sakrevision i fråga om
användningen av statsunderstöd ............................ 28
Bevillningsutskottets betänkande nr 36, om utredning angående det
gällande skattesystemets verkningar ........................ 28
-—■ nr 37, om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m......... 47
— nr 40, om viss ändring av 12 § taxeringsförordningen ........ 69
— nr 41, om vidgad rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för försäkringspremier
........... 72
1 Första kammarens protokoll 1048. Nr 18.
2
Nr 18.
Innehåll.
Sid.
Bankoutskottets utlåtande nr 30, ang. fortsatt giltighet av valutalagen
.................................................... 72
— nr 31, ang. riksbankens sedelutgivning .................... 72
— memorial nr 32, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
pension åt framlidne italienske ministern Alberto Bellardi
Riccis änka .............................................. 88
■—• utlåtande nr 33, ang. livränta åt makarna Gustaf och Ester Johansson
.................................................. 88
Första lagutskottets utlåtande nr 33, ang. ökat brandskydd för viktiga
industrier och varulager .............................. 88
Andra lagutskottets utlåtande nr 28, ang. folkpensionsförmånerna
till på statens sinnessjukhus intagna personer .............. 88
Jordbruksutskottets utlåtande nr 22, ang. förbud mot all jakt efter
sjöfågel under våren ...................................... 88
— nr 23, ang. restitution av bensinskatt till utövare av fiskerinäringen
................................................ 88
— nr 24, ang. ändring av bestämmelserna om inventarielån till
innehavare av kronotorp, m. m........................... 88
— nr 25, ang. åtgärder för utrotande av den s. k. nosmasken på
Öland .................................................... 88
— nr 26, om utredning ang. underlättande av trålfisket på västkusten
.................................................. 89
Tisdagen den 11 maj 1948.
Nr 18.
3
Tisdagen den 11 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.
Herr statsrådet Weijne avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 209, angående vissa avlönings- m.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1948/49 m. m.;
nr 220, angående vissa anslag till
fångvården m. in.;
nr 231, angående vissa åtgärder till
främjande av bostadsförsörjningen;
nr 234, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 5
juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor
m. m.;
nr 241, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;
nr 242, angående godkännande av ackord
i fabrikören Carl Johan Carlssons
i Nyland konkurs;
nr 243, angående godkännande av en
mellan Sverige och Danmark träffad
överenskommelse rörande varuutbytet;
nr 244, med förslag till ändringar i
regeringsformen och riksdagsordningen,
m. in.;
nr 245, med förslag till lag om ändringar
i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen,
m. m.;
nr 247, angående anslag till Omkostnader
i samband med inköp och inlösen
av ved m. m.
Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Jag hemställer, att kammaren
för sin del ville besluta, att ett
särskilt utskott, bestående av tjugu ledamöter,
tio från vardera kammaren,
måtte tillsättas för behandling av ej
mindre Kungl. Maj:ts proposition nr
244, med förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen,
m. m., än även de ytterligare framställningar,
som kunna komma att av Kungl.
Maj :t eller i enskilda motioner göras i
detta ämne eller andra i omedelbart
samband därmed stående frågor; ävensom
att andra kammaren inbjudes att i
detta beslut förena sig med första kammaren.
Under förutsättning att denna inbjudan
bifalles av andra kammaren, hemställer
jag, att första kammaren för sin
del måtte besluta, att antalet suppleanter
i detta särskilda utskott ifrån första
kammaren skall vara tio.
Vad herr andre vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.
Ett protokollsutdrag i ämnet justerades
och avsändes till andra kammaren.
Ang. doktorand- och licentiandstipendiaters
rätt att ha biinkomster.
Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Osvald till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
framställt en så lydande fråga:
»År herr statsrådet i tillfälle att
meddela, hur bestämmelserna angående
doktorand- och licentiandstipendiaters
rätt att ha biinkomster tillämpats?»
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
WEIJNE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara nämnda
fråga, erhöll ordet och anförde: Herr
talman! Herr Osvald har frågat mig följande:
Är
herr statsrådet i tillfälle att meddela,
hur bestämmelserna angående doktorand-
och licentiandstipendiaters rätt
att ha biinkomster tillämpats?
De av herr Osvald åsyftade bestämmelserna
ha följande lydelse: »Studeran
-
4
Nr 18.
Tisdagen den 11 maj 1948.
Ang. doktorand- och licentiandstipendiaters rätt att ha biinkomster.
de, som innehar stipendium, må därmed
icke förena avlönad befattning som underläkare
(klinikamanuens), förste assistent,
andre assistent, förste amanuens
eller andre amanuens, ej heller ägna
sig åt annan verksamhet än sådan
av uppenbar bisysslekaraktär, som enligt
den stipendieutdelande myndighetens
beprövande icke kan i nämnvärd
grad hindra hans vetenskapliga arbete.
»
Universitetsberedningen, på vars förslag
dessa stipendier tillkommit, framhöll
som sin mening, att innehav av licentiand-
eller doktorandstipendium icke
borde kunna kombineras med en
amanuens- eller assistentbefattning. I
fråga om rätten för stipendiater att ha
biinkomster anförde beredningen följande:
»Med anledning av att stipen
dierna
knappast komma att täcka alla
kostnader för stipendiatens uppehälle
— i all synnerhet om han, såsom ofta är
fallet, är familjeförsörjare — anser emellertid
beredningen, att innehav av biinkomster
icke bör helt uteslutas. Det bör
dock åligga den utdelande myndigheten
att från fall till fall tillse, att dylika inkomsters
förvärvande icke menligt inkräktar
på de studier och forskningar,
vilkas bedrivande stipendiet avser att
möjliggöra.» Själv anförde jag i propositionen
nr 272 till 1947 års riksdag, att
innehav av stipendium icke borde kunna
kombineras med avlönad amanuenseller
assistentbefattning. I varje fall borde
detta gälla som regel. Jag fortsatte:
»Annat förvärvsarbete av bisysslekaraktär
torde däremot ej böra uteslutas med
hänsyn till att stipendierna icke torde
täcka alla stipendiatens omkostnader
för uppehälle etc. De stipendieutdelande
myndigheterna böra dock tillse, att sådana
biinkomsters förvärvande ej menligt
inverkar på stipendiatens studier.»
Jag förutsatte vidare, att närmare bestämmelser
borde meddelas av Kungl.
Maj:t. Mot vad som anfördes i propositionen
hade riksdagen ingen erinran.
Såsom framgår av gällande bestämmelser
överlämnades det i enlighet med
universitetsberedningens förslag till de
stipendieutdelande myndigheterna, d. v. s.
fakulteterna, att själva inom ramen för bestämmelserna
fastställa omfattningen av
den förvärvsverksamhet, som kan anses
vara förenlig med stipendiatens vetenskapliga
arbete. Detta medförde, att något
olika normer kommo att tillämpas
vid de olika högskolorna, när stipendierna
första gången skulle utdelas. Uttrycket
»verksamhet av uppenbar bisysslekaraktär»
har dock helt naturligt
ansetts utesluta regelbunden s. k. halvtidstjänstgöring,
vilket måste ha varit
avsikten även med universitetsberedningens
förslag. Efter en överläggning
den 5 mars i år inför kanslern med representanter
för universiteten och de
berörda högskolorna ha vederbörande
emellertid enat sig om att såsom tillåtet
förvärvsarbete betrakta 8 timmar lärartjänst
per vecka eller 12 timmar annan
tjänst. Det uttalades vidare, att man i
fråga om stipendiats förvärvsarbete såvitt
möjligt borde bygga sitt avgörande
på individuell prövning av de särskilda
fallen. Förvärvsarbete, som verkligen
främjade studierna, borde dessutom tilllåtas
i större omfattning än annat arbete.
Jag har nyligen offentligen uttalat, att
det är min avsikt att göra en översyn av
de förra året utfärdade bestämmelserna
för utdelning av licentiand- och doktorandstipendier.
Men det torde samtidigt
vara uppenbart för envar, att man
först måste få viss erfarenhet av hur
stipendierna utdelas och utnyttjas, innan
man med någon säkerhet kan avgöra,
om bestämmelserna böra modifieris
eller kompletteras i något avseende.
Herr OSVALD: Herr talman! Jag ber
först att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framföra
mitt tack för detta svar. Jag ber
också att få tacka för det tillmötesgående,
som visats mig genom att jag på förhand
fått ta del av svaret.
Med särskild glädje noteras herr statsrådets
uttalande, att han har för avsikt
att göra en översyn av de förra året utfärdade
bestämmelserna. Det förefaller
nämligen som om dessa —- visserligen
Tisdagen den 11 maj 1948.
Nr 18.
5
Ang. doktorand- och licentiandstipendiaters rätt att ha biinkomster.
inte formellt, men dock i realiteten —
i viss mån strida emot varandra. Jag
syftar därvid å ena sidan på den bestämmelsen,
att stipendierna i första rummet
skola utdelas efter graden av ådagalagd
vetenskaplig skicklighet, å andra sidan
på den bestämmelse, som utesluter möjligheten
för deltidsarbete utöver en viss,
mycket snävt tilltagen gräns. Det har
nämligen visat sig att flera av de sökande
— t. ex. vid Stockholms högskola
inte mindre än 40 procent — som erbjudits
dessa stipendier, icke haft möjlighet
att ta emot dem, därför att det
skulle medföra en alltför stor ekonomisk
förlust för dem. Till följd därav har också,
enligt uppgift, alla formellt kompetenta
kunnat komma i åtnjutande av
stipendierna. Det förefaller därför som
om det skulle vara nödvändigt att antingen
höja stipendiebeloppens storlek,
så att de nu påtalade olägenheterna försvinna,
eller ställa mindre snäva villkor
för uppbärande av stipendierna.
Jag skulle också vilja fästa uppmärksamheten
på att det synes angeläget, att
man tar under omprövning bestämmelserna
angående innehav av amanuensoch
assistentbefattningar. De bestämmelser,
som bli gällande för universiteten
och de högskolor, som sortera under
ecklesiastikdepartementet, bli ju normerande
även för andra högskolor. För
lanthrukshögskolans del har det t. ex.
blivit så, att de som inneha assistenteller
amanuenstjänster för närvarande
inte kunna komma i åtnjutande av licentiand-
eller doktorandstipendier, ulan
bli hänvisade till att ta tjänstledighet
ifrån sin befattning under ett helt år. Tidigare
har vid lantbrukshögskolan tilllämpats
den principen, att amanuens
eller assistent för att åtnjuta licentiandstipendium
— som då var lägre — måste
ta tjänstledigt i tre månader. Med hänsyn
till den höjning av stipendiebeloppens
storlek, som nu har ägt rum, skulle
man väl snarast tänka sig en tjänstledighet
under t. ex. dubbelt så lång tid,
men det är inte förenligt med de nu gällande
bestämmelserna. Det är ju ofta så
att det är de, som bäst lämpa sig för
vetenskapligt arbete och fortsatt forsk
-
ning, som få anställning som assistenter
och amanuenser. En amanuenstjänstgöring
är icke heller så betungande att
den utesluter möjligheter för högre studier.
Erfarenheten har ju också otvetydigt
visat, att man mycket väl kan förena
en tämligen omfattande tjänstgöring
med vetenskapligt forskningsarbete och
högre studier.
Jag skulle därför vilja uttala den förhoppningen,
att den översyn av bestämmelserna,
som herr statsrådet har ställt
i utsikt, måtte komma att verkställas så
snart, att nya regler kunna tillämpas redan
nästa gång stipendierna utdelas, ty
som det för närvarande är, bli många
av de mest arbetsamma och för högre
studier bäst lämpade studenterna uteslutna
från möjligheten att erhålla sådana
stipendier, varom det nu är fråga.
Herr ANDRÉN: Herr talman! I likhet
med den ärade interpellanten ber
jag att till herr statsrådet få framföra ett
tack för den utredning och översyn, som
han ställde i utsikt på detta ganska besvärliga
område.
Jag har själv såsom akademisk lärare
varit i tillfälle att se, hur svårt det kan
vara att här å ena sidan ge begåvade
studenter det stöd, som de så väl förtjäna,
och å andra sidan att fullständigt
efterleva de bestämmelser, som gälla för
dessa statsstipendier. Dessa svårigheter
kunde ju inte vara någon överraskning
för mig, framför allt eftersom man ju
här har beträtt en ny väg, vilket nästan
alltid är förenat med svårigheter. Men
därtill komma vissa studentsociala frågor,
som ha fått en alldeles särskild och
skärpt aktualitet under de senaste åren.
Det har varit dyrt att studera under
dessa år, och studenternas möjligheter
att få lån ha kanske varit mer begränsade
än tidigare. Dessutom har vårt arbetsliv
ropat efter hjälp, inte minst från
de intellektuellt skolade, från studenterna.
Det är då ganska rimligt, att ett stort
antal studenter ha fallit för frestelsen
att ta anställning ocli på det sättet också
hjälpa upp sin ekonomi. För mig var
det dock en överraskning, alt så många
6
Nr 18.
Tisdagen den 11 maj 1948.
Ang. doktorand- och licentiandstipendiaters rätt att ha biinkomster.
studenter hade fallit för denna frestelse,
som sedan visade sig vara fallet när det
gällde att utdela dessa stipendier. Jag är
därför tacksam för att herr statsrådet
har lovat att göra en översyn för att få
till stånd en ordning, som kan tillgodose
studenternas berättigade krav, men som
samtidigt också garanterar, att bisysslorna
icke få en sådan omfattning, att de
allvarligt inkräkta på de stipendierade
studenternas möjligheter att bedriva vetenskapliga
studier och vetenskaplig
forskning. Man måste nämligen komma
ihåg, att det är båda dessa syften, som
skola tillgodoses; här gäller det verkligen
att träffa en god kompromiss.
Herr statsrådet WEIJNE: Herr tal
man!
Den ärade interpellanten talade
om en motsättning i kungörelsen, nämligen
det motsatsförhållande som enligt
hans mening skulle föreligga mellan å
ena sidan bestämmelsen att ådagalagd
vetenskaplig skicklighet skall vara grunden
för uppbärande av stipendium, och
å andra sidan den hänsyn som skall tas
till vissa ekonomiska förhållanden.
Jag vill fästa den ärade interpellantens
uppmärksamhet på att om man drar den
fulla konsekvensen av hans påpekande,
innebär det, att man icke skulle ta någon
hänsyn till vederbörandes förvärvsarbete
eller ekonomiska förhållanden.
Det skulle alltså innebära, att en person
med heltidstjänst och tämligen goda inkomster
skulle ha rätt att uppbära stipendium,
om han kunde visa att han
trots sitt förvärvsarbete hade tillfälle och
krafter att bedriva vetenskapliga studier.
Detta har emellertid aldrig varit
vare sig universitetsberedningens eller
riksdagens mening med dessa stipendier.
Avsikten har väl i stället varit, att stipendierna
skola vara en ekonomisk
hjälp, så att vederbörande slipper att i
alltför stor utsträckning ägna sig åt förvärvsarbete
och därigenom få studierna
i viss mån hämmade. Det framgick också
tydligt, när universitetsberedningens
ordförande, professor Andrén, yttrade
sig, att han hade denna uppfattning. Har
man inte den uppfattningen, utan anser
att det här bör ske en mycket avsevärd
jämkning, måste detta bli en riksdagsfråga.
Förra årets riksdag godkände
nämligen de grunder, som jag har omnämnt.
Om Kungl. Maj :t vill avvika ifrån
de grunderna, måste Kungl. Maj :t —
vem som än sitter i ecklesiastikdepartementet
— underställa riksdagen spörsmålet,
innan man går att göra någon dylik
större ändring. Vad Kungl. Maj :t kan
göra nu utan att höra riksdagen är bara
smärre jämkningar. Det är närmast sådana
jämkningar, som jag har haft i tankarna
när jag redan vid studentriksdagen
betygade min vilja att ta upp denna
fråga till en ny översyn.
Herr OSVALD: Herr talman! Det har
naturligtvis inte varit min mening, att
man skulle gå så långt i jämkningar, som
herr statsrådet här antydde. Min uppfattning
är emellertid, att man bör kunna
sträcka sig något längre än vad som är
möjligt med den nu tillämpade tolkningen
av bestämmelserna. Det förefaller
mig också som om redan de direktiv,
som ha utfärdats av herr statsrådet, skulle
kunna möjliggöra en något liberalare
tolkning av bestämmelserna än den nuvarande.
Villkoret att man för att få
åtnjuta stipendiet skall kunna uppvisa
framsteg i sitt forskningsarbete, bör ju
också, menar jag, vara en tillräcklig garanti
för att vederbörande verkligen fullföljer
sina studier för högre examina
och sitt vetenskapliga forskningsarbete.
Jag vill emellertid ännu eu gång betona,
att det vid den översyn, som skall
göras, hänsyn bör tas också till bestämmelserna
rörande innehav av amanuensoch
assistentbefattningar, ty dessa ha
för närvarande kommit i ett ogynnsamt
läge. Även på den punkten borde man
kunna åstadkomma en jämkning utan
att gå utanför de av riksdagen fastställda
grunderna.
Justerades protokollen för den 30 nästlidne
april och den 4 innevarande månad.
Tisdagen den 11 maj 1948.
Nr 18.
7
Upplästes följande till kammaren ankomna
utdrag av död- och begravningsbok:
Att
riksdagsmannen Karl Fredrik Söderdahl
från kv. Trossen 4 i Visby förs.
i Gotlands län, född den 30 mars 1882,
avled i Visby den 1 maj år 1948, dödsorsak:
Cancer ventrieuli, enligt attest av
leg. läkare, blir här jordfäst den 9 maj
1948 i svenska kyrkans ordning, blir
här begraven samma dag å östra begravningsplatsen,
efterlevande makas födelseår:
1876, den avlidnes civilstånd: gift,
betygar Visby församling i Gotlands län
den 5 maj år 1948.
Nils Öberg,
v. pastor, komminister.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 138, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till läroboksnämnden;
nr 185, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till den sociala hemhjälpsverksamlieten;
nr
186, i anledning av kungl. proposition
angående anslag för budgetåret
1948/49 till lån till anordnande av kollektiva
tvätterier;
nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till driften av centraldepån
för blindas arbeten;
nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation och
finansiering av svensk reguljär luftfart
in. in.; samt
nr 189, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond.
Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 199, till Konungen i anledning
av väckta motioner om införande
av beslutande folkomröstning.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 361, av herr Bergvall m. fl.,
nr 362, av herr Bergh m. fl.,
nr 363, av herr Bergh,
nr 364, av herr Veländer och herr
Sundberg, Carl,
nr 365, av herr Lodenius m. fl.,
nr 366, av herrar Uhlén och Sjö,
samt
nr 367, av herrar Uhlén och Sjö,
alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa frågor rörande
försvarets organisation.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Ewerlöf m. fl.
väckta motionen, nr 368, i anledning
av Kungl. Maj :ts propositioner dels angående
vissa frågor rörande försvarets
organisation, dels ock angående vissa
anslag till materielanskaffning för försvaret
för budgetåret 1948/49 m. m.
Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:
nr 369, av herr Ewerlöf in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga; och
nr 370, av herr Anderson, Axel Ivar,
in. fl., i samma ämne.
Vid föredragning av den av herr Bergvall
m. fl. väckta motionen, nr 371, i anledning
av Kungl. Maj :ts propositioner
dels med förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga, dels
ock angående vissa anslag till materielanskaffning
för försvaret för budgetåret
1948/49 m. in., hänvisades motionen, såvitt
angick Kungl. Maj:tsi proposition
med förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga, till behandling
av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.
Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22, statsutskottets
utlåtanden nr 96—99, bevillningsutskottets
betänkanden nr 36, 37, 40
och 41, bankoutskottets utlåtanden och
Nr 18.
Tisdagen den 11 maj 1948.
Interpellation ang. bensinransoneringen.
memorial nr 30—33, första lagutskottets
utlåtande nr 33, andra lagutskottets utlåtande
nr 28, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 22—29 och memorial nr 31,
första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 13 samt kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr
9—11.
Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 209, 220, 231, 234, 241—245 och
247.
Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:
nr 372, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående den allmänna bostadspolitikens
organisation m. in.;
nr 373, av herrar Niklasson och Björck,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående den allmänna bostadspolitikens
organisation m. m.;
nr 374, av herr Åman, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående den
allmänna bostadspolitikens organisation
m. m.;
nr 375, av herr Lomö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
den allmänna bostadspolitikens organisation
m. m.;
nr 376, av herr Hallagård m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
den allmänna bostadspolitikens
organisation m. in.;
nr 377, av herrar Hallagård och Niklasson,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av avtal
mellan Kungl. Maj :t och kronan samt
Stockholms stad angående mark inom
Kaknäsområdet och å Långholmen i
Stockholm;
nr 378, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
upprättande av en medicinsk
högskola i Göteborg;
nr 379, av herr Näsgård, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om pappersskatt;
nr 380, av herr Karlsson, Gottfrid,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts pro
-
position med förslag till förordning om
pappersskatt;
nr 381, av herr Landgren, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om pappersskatt; samt
nr 382, av herr Anderberg, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 111 § byggnadslagen.
Interpellation ang. bensinransoneringen.
Herr PETRÉN erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Bensinhandeln
är sedan den 1 maj underkastad
ransonering enligt föreskrifter utfärdade
av trafikkommissionen den 25
mars. Det är beklagligt att våra valutatillgångar,
som för två år sedan voro
mycket betydande, så förvaltats att regeringen
nu anser sig böra vidtaga denna
ransonering. Särskilt betänklig är
ransoneringen när det gäller lastbiltrafiken,
som i sin helhet är nyttobetonad.
Den valuta, som härvid inbesparas genom
ransoneringsåtgärder, utgör till
storleksordningen ett tiotal miljoner per
år. Verkningarna av ransoneringen kunna
ännu ej överblickas, men uppenbart
är att varudistributionen kommer att
fördyras och i vissa fall transporter eftersättas
eller bli mer arbeiskrävande,
med åtföljande produktionshämmande
verkningar. Lokala störningar komma
också att uppträda på arbetsmarknaden.
Kostnaderna för ransoneringens genomförande
och upprätthållande måste vidare
vara avsevärda. På denna punkt är
ett klarläggande besked av stort allmänt
intresse. Dels kräver själva den statliga
apparaten åtskillig arbetskraft, dels åtgå
många arbetstimmar i näringslivet
för med ransoneringen sammanhängande
uppgifter.
Ransoneringens bensinsparande syftte
har ej omedelbart kunnat nås. De
meddelanden om förestående ransonering,
som lämnats månader i förväg, ha
lett till hamstring och upplagring av bensin
hos enskilda i en aldrig tidigare sedd
omfattning. Några effektiva åtgärder för
att stävja denna hamstring ha ej vidta
-
Tisdagen den 11 maj 1948. Nr 18. 9
Interpellation ang. bensinransoneringen.
gits. Den gör från början ransoneringen rationellt skola kunna utnyttja den tillmissriktad
till sina verkningar. -'' delade bensinen under gällande ranso
En
månad före ransoneringens infö- > neringsperiod krävs ett snabbt besked
rande höjdes priset på bensin avsevärt , rörande tilläggsransonerna. En stark oro
genom en höjning av skatten med 27 öre råder för att dessa ansökningars handper
liter. Även denna prishöjning före- r läggning skall dra ut på tiden, och flera
gicks av en omfattande hamstring. Om ? tecken tyda på att denna oro är berätbensinransoneringen
införts med kor- l tigad.
tare varsel och före prishöjningen, tor- -1 Utvecklingen av den tyngre lastbilde
hamstringen till väsentliga delar kun- > trafiken har under de senaste åren av
nät undvikas. I framför allt driftsekonomiska skäl ten
1944
års trafikutredning, som avläm- derat mot dieseldrift. Drivmedelskostnade
sitt betänkande till chefen för kom- : naden för en dieselmotor uppgår sålunmunikationsdepartementet
den 27 no- f da till i runt tal endast 60 % av bensinvember
1947, har framlagt en del för- £ motorns. Vi ha en betydande inhemsk
slag som syfta till ett bättre utnyttjande | tillverkning av dieseldrivna lastbilar.
av transportmedlen. Nuvarande bestäm- | Möjligheter finnas att i ökad utsträckmelser
i automobilförordningen inne- *ning lägga över en del trafik från benbära
bl. a. beträffande lastbiltrafiken, ''! sin- till dieselmotordrift. Det är i detta
att med icke yrkesmässiga lastbilar i re- It läge önskvärt, att så klart som möjligt
gel endast eget gods får transporteras, j angives vilken tillgång av motorbrännvarför
bilarna ofta ej ha returfrakter ''olja den enskilde har att räkna med, så
utan gå i tomgång. Beträffande person- ! att ej missriktade investeringar komma
bilar omöjliggöra nu gällande bestäm- till stånd.
melser för en personbilägare att med jj Genom det sätt på vilket bensinransonågon
grad av regelbundenhet medtaga ''neringen lagts upp ha de bensindrivna
annan i sin bil, om det sker mot ersätt- s. k. långtradarbilarna erhållit så liten
ning. Detta även om ersättningen är så tilldelning, att deras existens äventyras,
låg, att det ej sker som näringsfång eller Vid beräkning av bensintilldelningen
bisyssla, utan endast avser att göra pas- räknas icke med körsträckor över 10
sageraren en tjänst samtidigt som kost- mil. Detta innebär praktiskt taget ett
naderna för den egna bilen nedbringas, '' stoppande av långtradartrafiken, vilket
Trafikutredningen har föreslagit en upp- ; får betraktas som en diskutabel åtgärd,
mjukning av här berörda bestämmelser, t då för flera ändamål ej finnes annat änHäremot
ha framförts vissa betänklig- . damålsenligt transportmedel. De bilar
heter från företrädare för den yrkesmäs- som gått i långtradartrafik äro i regel
siga trafiken, som befara en inskränk- av större typ och därför vid full last
ning i sin verksamhet. Genom nu införd r synnerligen driftsekonomiska. Denna typ
bensinransonering har den yrkesmässiga ■- av bilar kan även med fördel i större
trafiken drabbats av en given begräns- [ utsträckning användas i lokaltrafik, men
ning, och bortfalla då tills vidare de | beräkningsgrunderna för bensintilldelframförda
skälen. Starka skäl synas mig ningen förhindra detta. Skäligt vore att,
tala för att i nu rådande ransonerings- ; eventuellt efter särskild behovsprövning,
läge trafikutredningens förslag beaktas, [även tilldela sådana bilar bensin,
då härigenom ett bättre utnyttjande av jjj Med stöd av ovanstående hemställer
fordonen och därmed inbesparing av | jag om första kammarens tillstånd att
bensin skulle erhållas. g.till herr statsrådet och chefen för folk
De
för bensinransoneringen utfärdade |hushållningsdepartementet framställa
föreskrifterna innebära, att efter prov- ^följande frågor:
ning en viss tilläggsranson kan vinnas. ijj Kan herr statsrådet lämna uppgifter,
I många fall ha bensinransonerna satts |''som belysa kostnaderna för upprätthålså
lågt, att en tilläggsranson framstår lande av nuvarande ransoneringssystem
som eu nödvändighet. För att bilägarna 1 för bensin?
10
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Om snabbare handläggning av importlicensärenden.
Är herr statsrådet beredd att i nuvarande
ransoneringsläge tillfälligt vidtaga
sådana av 1944 års trafikutredning föreslagna
ändringar i automobilförordningen,
som kunna verka i bensinbesparande
syfte?
Kunna upplysningar lämnas rörande
statsmakternas inställning till frågan om
tryggande av brännoljeförsörjningen för
dieselmotordrivna bilar?
Kan en sådan ändring av beräkningsgrunderna
för bensintilldelningen förväntas,
att även de s. k. långtradarbilarna
erhålla viss bensintilldelning?
Vilka åtgärder kunna förväntas för en
snabbare handläggning av ansökningarna
om tilläggsranson?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.34 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Onsdagen den 12 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.
Justerades protokollen för den 5 och
den 7 innevarande månad.
Om snabbare handläggning av importlicensärenden.
Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
GJÖRES, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Petréns
interpellation om snabbare handläggning
av importlicensärenden, erhöll
ordet och anförde: Herr talman! I en
till mig riktad interpellation har herr
Petrén frågat, om jag har för avsikt att
vidtaga några åtgärder för att få till
stånd en snabbare handläggning av licensärenden
speciellt rörande till landet
redan hemkomna importvaror.
Under remissdebatten i första kammaren
hade jag anledning att närmare
redogöra för bakgrunden till de förhållanden,
som föranlett kritik mot handelskommissionen,
och för de åtgärder
som vidtagits och planerats för att öka
kommissionens möjligheter att betjäna
allmänheten. Jag skall icke här upprepa
vad som då sades, men det finns anledning
att ännu en gång erinra om vilka
svåra organisatoriska problem kommissionens
ledning ställdes inför, då
det allmänna importförbudet infördes
den 15 mars förra året, och som den
fortsättningsvis ställts inför och alltjämt
konfronteras med på grund av den fortgående
internationella krisen.
Att smidigt och utan besvärande tidsutdräkt
handlägga dessa problem kräver
bl. a. tillgång på god arbetskraft och lokaler.
Därvidlag har man hela tiden haft
det mycket bekymmersamt, eftersom det
råder synnerligen stor brist både på
lämplig personal och på kontorslokaler.
Trots alla svårigheter har dock personalen
på importlicensbyrån ökats mycket
avsevärt under den gångna tiden,
och vad lokalerna beträffar disponerar
kommissionen nu över fyra gånger så
många arbetsrum som vid denna tid i
fjol. Lokalsvårigheterna äro dock även
nu stora, och den fortsatta personella
utbyggnaden av kommissionen är i allt
väsentligt beroende av lokalfrågornas
lösning.
Efter hand som tillgången på personal
och lokaler hittills ökats har det blivit
möjligt att bättre sörja för kontakten
med allmänheten. Besvärs- och kontroll
-
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
11
Om snabbare handläggning av importlicensärenden.
sektionen har utbyggts till en byrå, som
bl. a. bär till uppgift att verkställa undersökningar
med anledning av muntliga
eller skriftliga klagomål över handläggningen
av licensärenden och att
ordna en förbättrad informationstjänst.
De mottagningar, som kommissionen sedan
någon tid tillbaka en gång i månaden
anordnat i Göteborg och Malmö,
ha fortsatt och vunnit uppskattning. En
särskild organisationskommitté har bildats
under ordförandeskap av direktör
Kollberg. Kommittén, som består av tre
representanter för näringslivet och en
för staten, arbetar bl. a. med problemen
att förenkla blankettsystemet och att
förkorta tiden för nödvändiga remisser.
I sistnämnda avseende ha redan beaktansvärda
resultat uppnåtts.
Trots de åtgärder som vidtagits för att
göra licensbehandlingen snabbare och
effektivare dröjer det ofta lång tid, innan
en ansökan om importlicens hunnit
slutbehandlas. Till en icke ringa del beror
dock den långsamma handläggningen
därpå, att ansökningshandlingarna
äro ofullständiga. En stickprovsundersökning
har visat, att ungefär varannan
ansökan behöver kompletteras. Kvoteringar,
som tillkommit med stöd av näringsorganisationerna
för att skipa rättvisa
importörerna emellan, medföra också
ofrånkomligt en viss fördröjning. I
vissa fall måste även ansökningar vila
i månader i avvaktan på nya handelsavtal.
Den helt dominerande orsaken till att
licensärendena bli fördröjda är emellertid
de svårigheter, som äro oupplösligen
förknippade med den balansering
av varurörelscr och betalningar, som
kännetecknar det bilaterala system, som
i dag är förhärskande i Europa. Jag kan
nämna ett färskt exempel. Importen från
Belgien har beträffande vissa varor av
umbärlig karaktär fått lov alt stoppas i
avvaktan på att den svenska exporten
dit kan åstadkomma en utjämning av
betalningsbalansen. Tills vidare vila hos
kommissionen omkring 15 000 ansökningar
om import från Belgien.
Herr Petrén liar närmast haft maskinimporten
i tankarna när han framställ
-
de sin fråga, och jag vill därför lämna
ett par uppgifter om denna import. Under
1946 uppgick importen av maskiner,
transportmedel och instrument från
hårdvalutaländer till 230 milj. kr. Följande
år steg den till 473 milj. kr., och
en fortsatt fri import under 1948 skulle
säkert ha medfört en ytterligare ökning.
Efter den senaste revisionen av importplanen
få i år från hårdvalutaländer
införas varor av detta slag till ett värde
av 185 milj. kr., vartill kommer import
på kredit för något tiotal milj. kr.
Knappheten på valuta har sålunda medfört
att maskinimporten på hårdvalutaländerna
har fått minskas till mindre
än hälften av förra årets volym. En sådan
nedskärning medför ofrånkomligt,
att varje licensansökan får underkastas
en ingående granskning som ofta måste
bli mycket tidsödande.
Den ansvällning av importen, som vid
årsskiftet förelåg, tvingade på grund av
valutaknappheten till vissa särskilda utredningar,
som voro relativt tidskrävande.
Detta torde ha varit en av anledningarna
till klagomål över långsam
handläggning. Som exempel kan nämnas,
att av försörjningsmyndigheten tillstyrkta
ansökningar om import av delvis
förskottsbetalade maskiner till ett
värde mellan 35 och 40 milj. kr. i brist
på valuta blevo liggande obehandlade
en längre tid. Numera har man i princip
löst frågan om importen av just dessa
varor och i flertalet fall medgivit att
maskinerna skola få införas.
Interpellanten uppger att varor representerande
ett värde av flera tiotal milj.
kr. ligga infrusna i våra frihamnar och
tullkamrar i väntan på att importlicens
skall beviljas, och han vill påskynda licensgivningen
för dessa varor. Uppgiften
om de infrusna varornas värde var,
såvitt jag kunnat utröna, riktig när interpellationcn
framställdes i slutet av
februari. Vid ett besök i Stockholms frihamn
för ett par dagar sedan kunde
jag emellertid konstatera, att åtminstone
de lager, som ligga kvar där i väntan
på licens, minskat högst betydligt under
de senaste månaderna och numera företrädesvis
bestå av varor av något lägre
12
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Om snabbare handläggning av importlicei
angelägenhetsgrad. I detta sammanhang
vill jag även framhålla, att man vid licensbehandlingen
i regel ej kan taga
hänsyn till den omständigheten att en
vara kommit in i landet. Detta har även
vid upprepade tillfällen, första gången
så tidigt som 1940, framhållits i handelskommissionens
cirkulär. Det kan särskilt
anmärkas att kommissionen den 25
februari 1947, alltså kort innan den allmänna
importregleringen infördes, ånyo
riktade eu vädjan till importörerna att
försäkra sig om importlicens innan införsel
ägde rum.
Bland de infrusna varorna nämner
herr Petrén särskilt sådana som inköpts
innan licénstvånget förelåg eller som
kommit hem sedan licenstiden utgått.
Av de i frihamnar och transitolager liggande
varor som inköpts, innan licenstvång
förelåg, kan en mindre del införas
över tullgränsen utan importlicens
på grund av övergångsbestämmelserna
i kungörelserna om allmänt importförbud
och om inskränkningar i frilistan.
Detta gäller bl. a. varor, för vilka full
betalning erlagts, innan kungörelserna
trätt i kraft. I de fall, då köpeavtal träffats
före regleringarnas ikraftträdande
men någon prestation från någondera
partens sida icke eller endast delvis
fullgjorts dessförinnan, fordras däremot
importlicens. Beträffande import av sådana
varor har handelskommissionen
meddelat övergångsbestämmelser, som
utgöra resultatet av en avvägning mellan
å ena sidan intresset för de enskilda
att kunna fullfölja avtal, som i god
tro träffats, innan importregleringen infördes
eller skärptes, och å andra sidan
nödvändigheten för myndigheterna att
ur valutasynpunkt förhindra att äldre
köp av umbärliga varor fullföljas.
Varor, som kommit in till landet efter
licenstidens utgång, kunna i dagens
valutaläge icke givas någon förmånsställning.
Handelskommissionen har
också framhållit detta i ett av sina meddelanden.
Sammanfattningsvis kan följande sägas.
Tidigare ha dröjsmål med handläggningen
av licensärenden i ganska stor
utsträckning berott på administrativa
svagheter hos de organ, som handha importregleringen.
Numera äro dröjsmål
av denna anledning icke längre så vanliga,
och de minska alltmer i betydelse,
i den mån handelskommissionen får
ökade resurser i fråga om personal och
lokaler. I stort sett är det dock, av de
skäl jag tidigare angivit, för närvarande
icke möjligt att ytterligare förkorta tiden
för behandling av licensärenden eller
att giva licensansökningar för varor,
som redan kommit in i landet, en prioriterad
ställning.
Herr PETRÉN: Herr talman! Till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
ber jag att få framföra ett
tack för svaret å min interpellation Jag
tackar för de upplysningar, som givits
om orsakerna till dröjsmålen vid behandlingen
av licensärendena, och uppgifterna
om de åtgärder som särskilt under
den senaste tiden vidtagits för att
förbättra förhållandena.
Av handelsministerns svar framgår,
att den främsta orsaken till dröjsmålen
är att man med hänsyn till våra bilaterala
avtal måste invänta balans mellan
import och export. Många, som ha licensansökningar
liggande, sväva i ovisshet
om huruvida ansökningarna komma att
bli godkända eller avslagna. Jag tror
att det därvid skulle vara av värde, om
prövningen icke fördröjdes av att man
avvaktar en utjämning i betalningsbalansen,
och om förhandsmeddelande kunde
utgå mera regelbundet, varvid sökanden
erhöll upplysning om att han skulle
få licens men att tidpunkten var beroende
på när balans inträdde. Då har
man i varje fall någonting att ta fasta
på. Man behöver för sin planering veta,
om man över huvud taget får sina förnödenheter
och maskiner.
Såsom två andra väsentliga skäl till
dröjsmålen anger handelsministern brist
på lämplig arbetskraft och lokaler och
den omständigheten, att de inlämnade
„ ansökningarna äro ofullständiga. Det
l förvånar mig mycket, att bristen på lo|kaler
får vara ett hinder när det gäller
detta för vårt land, både inåt och
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
13
Om snabbare handläggning av importlicensärenden.
utåt, viktiga område. Jag vill se det nuvarande
licenstvånget som en övergående
historia och dristar mig att föreslå herr
statsrådet alt låta anskaffa några kontorsbaracker
för att snabbt avhjälpa bristen.
Det vore säkerligen väl använda
pengar i detta läge.
Det upplyses i svaret, att till en icke
ringa del den långsamma behandlingen
beror på att ansökningshandlingarna äro
ofullständiga och att för närvarande varannan
ansökan måste kompletteras. Det
är klart att de, som söka licenser, äro
angelägna att få dem och efter bästa förmåga
söka lämna uppgifter och fylla i
sina blanketter. Ofullständigheten kanske
i en del fall beror på att det råder
oklarhet om vilka uppgifter kommissionen
önskar, och därvidlag tror jag man
skulle vara tacksam för en ökad upplysning.
Med den brist på arbetskraft och
lokaler, som kommissionen dras med, är
det säkert många gånger svårt att hålla
reda på papperen. Det finns många exempel
på att handlingar icke kunnat
återfinnas, när de behövts, och det kan
nog i en del fall vara anledning till att
enligt kommissionens uppfattning ansökningarna
sakna nödiga uppgifter och bilagor.
Om nu hälften av ansökningshandlingarna
äro ofullständiga, synes det mig
vara en rationell åtgärd att från början
låta ansökningarna passera en granskning.
Det borde vara riktigare att infordra
de felande uppgifterna än att,
som nu många gånger tyckes ske, låta
ärendena vila och först vid förfrågan
klargöra för sökanden, att han inte lämnat
de uppgifter som behövas.
Jag är givetvis fullt medveten om att
det skärpta valutaläget kräver och kommer
att kräva en mera ingående granskning
av licensärendena och att det därför
måste bli dröjsmål. Våra valutareserver
ha fortsatt att gå ned, och det
vore värdefullt och intressant att få höra
statsrådets uppfattning om tendensen för
den fortsatta utvecklingen.
Handelsministern meddelar, att man i
princip löst frågan om snabb införsel
av delvis förskotterade maskiner. Det
vore för mig och säkert även för många
andra värdefullt att få veta, när man
även i praktiken kan ha denna fråga
löst. Den är gammal och har spritt och
sprider mycken oro både hos oss och i
utlandet.
Det sägs att man icke kan ge någon
förmånsställning i fall, där varor komma
in till landet efter licenstidens utgång.
Detsamma gäller naturligtvis, då
varor finnas leveransfärdiga i utlandet;
ofta äro de specialtillverkade för svenska
förhållanden. Jag tycker att man borde
kunna vänta sig en snabbare handläggning
av sådana ärenden. Det undergräver
det förtroende, som vi ha i utlandet,
att förnödenheter och maskiner som
tillverkats för Sverige — de kunna ha
köpts på licens eller köpts under tid, då
licens inte behövdes — äro leveransklara
eller finnas i våra frihamnar eller hos
våra tullkamrar men icke betalas, trots
att månad efter månad går. Det är också
klart att det blir störningar i produktionen
för dem som vänta på dessa maskiner
och behöva sätta in dem i tillverkningen.
Men det är inte de enskildas
synpunkter som därvid äro de viktigaste.
Det är frågan om hur dessa förhållanden
komma att verka för alla som
ha importaffärer och hur de påverka förtroendet
i utlandet för oss. Vi ha tidigare
kunnat köpa varor och förnödenheter
med betalning vid leverans. Nu går det
inte längre, utan vi måste betala pengarna
redan då ordern lämnas.
Hur utlandet har reagerat på denna
punkt vill jag visa med ett exempel. Har
här en skrivelse till eu svensk firma
från en av de stora amerikanska koncernerna,
som säger på följande sätt: »På
grund av det långa dröjsmålet att erhålla
likvid för våra fakturor äro vi
nödsakade att återtaga våra villkor av
GO dagars öppen kredit och fordra, att
Ni för alla framtida skeppningar upprätta
oåterkallelig rembours i US dollars,
bekräftad av en New York-bank. Var
vänlig kom ihåg att detta är inte en anmärkning
mot Er kreditställning utan är
beroende på den brist på förtroende
amerikanska tillverkare börja få till den
svenska regeringens godtyckliga beslut
med avseende på både importtillstånd
14
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Om snabbare handläggning av importlicensärenden.
och tilldelning av dollarvaluta. Skulle situationen
förbättras längre fram skola vi
då med glädje ta vårt beslut under förnyad
omprövning. Yi beklaga, att förhållanden,
över vilka Ni icke kunna råda,
äro ansvariga till alt vi måst ta detta
steg, och vi försäkra Eder om vår uppskattning
av det goda förhållande, som
alltid har rått mellan Er firma och vår.»
Det är ju synnerligen tråkigt, att utlandet
skall få denna uppfattning och
anse sig böra draga sådana slutsatser.
Det är naturligtvis inte lätt för utlänningar
att inse svårigheterna. Resultatet är
att vi nu få betala ut pengarna vid ordertillfällena,
under det att vi förut kunde
göra det vid varans mottagande. Med
andra ord: samtidigt som vi äro angelägna
att få kredit, måste vi nu många
gånger pumpa ut våra dollar månader
och i vissa fall kanske år, innan vi få
hem varorna, med de långa leveranstider
som råda i flera fall.
Jag har svårt att se, att förhållandena
vid licensbehandlingen äro helt tillfredsställande.
Jag är tveksam, om jag skall
trötta kammaren med exempel på behandlingen
av ärenden, som jag och
andra haft att göra med. Samtidigt som
behandlingen av angelägna ärenden förhalas,
kunna andra ting bli handlagda.
Jag tänker på ett sådant fall som det jag
såg för några månader sedan, då licens
för 25 000 kronor beviljades för inköp
av målkameror till Solvalla. Det är mycket
svårt på näringslivets håll att ha
full förståelse för sådant, när det samtidigt
är så svårt att få licenser att köpa
maskiner.
Men jag vill icke uppehålla mig vid
detta, utan skall i stället försöka framställa
några förslag och frågor i syfte att
få förhållandena bättre. Förra året framställdes
från industrien förslag om att i
de fall, där det var möjligt, försöka ordna
med en kvottilldelning. Det är ju
ganska naturligt att, när det är fråga om
stora industrier som ha behov av olika
maskiner, det icke kan vara lött för handelskommissionen
att bedöma, vilka maskiner
som äro för industrien viktigast,
och veta i vilka fall användningen av en
maskin förutsätter tillgång till andra ma
-
skiner. Många gånger kan det vara lämpligt,
att den enskilda industrien tilldelas
en kvot och därmed får möjlighet att
själva avgöra, till vilka maskiner pengarna
skola användas. Det vore av intresse
att veta, hur långt denna fråga
avancerat.
På senaste tiden har handelskommissionen
givit tillstånd att utan vidare importera
maskiner, om importören kan få
tre års kredit i utlandet. Sådana affärer
skulle varit lättare att göra förr, innan
förtroendet för oss minskat.
I detta sammanhang önskar jag fråga
handelsministern om våra möjligheter
att under detta och nästa år få inköpa
maskiner i Amerika inom ramen för
Marshallplanen. Jag vill också fråga om
möjligheterna att med statens hjälp öppna
kredit i Export and Import Bank i
USA. Enligt uppgifter från tillförlitligt
håll bland exportkretsar i Amerika skulle
förutsättningar finnas att få sådan kredit,
framför allt om man specificerar,
vartill medlen skola användas. Särskilt
när det gäller verktygsmaskiner och andra
maskiner har Amerika förståelse för
att underhåll och förnyelse av maskinparken
är av största vikt för ökad produktion
i Europas länder.
Med den erfarenhet jag själv och andra
haft av tidsödande spring i kommissionens
trappor hoppas jag, att kommissionen
i ökad utsträckning kommer att ge
instruktioner och informationer till de
anställda, så att de bättre kunna lämna
upplysningar och ta ansvar. Nu måste
man många gånger gå ända upp till toppen
för att få klara besked och för att
påskynda ärenden. Att gå direkt till toppen
kan vara möjligt i stora ärenden,
för stora organisationer och stora företag,
men det säger sig självt, att det av
praktiska skäl icke är möjligt för menige
man.
Det har alltid förvånat mig, att det på
handelskommissionen saknats ett centralregister,
där man kan följa ärendena
och i varje läge säga, var ärendena finnas
och handläggas. Ett sådant register
skulle möjliggöra övervakning och ge
möjlighet till att påskynda ärendena,
samtidigt som de licenssökande skulle
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
15
Om snabbare handläggning av importlicensärenden.
kunna få begärda uppgifter. Detta förefaller
mig vara en fundamental sak. Som
det nu är, kan det förekomma att handlingar
komma åt sidan. Det har för övrigt
hänt att inte bara handlingar utan
även personer försvunnit. Jag vet fall,
där man blivit hänvisad till personer,
som över huvud taget inte existerat på
ifrågavarande avdelningar. Om den av
handelsministern omtalade nya byrån
för besvärsärenden och kontrollåtgärder
har en sådan uppgift, som den jag här
antytt, hälsas det med stor tillfredsställelse.
Jag vill som sammanfattning säga, att
uppenbart är att förbättringar inträtt i
förhållandena jämfört med hur det var
för tre månader sedan, då jag framställde
min interpellation. Det är glädjande
men det är också naturligt att förbättringar
inträtt, om man tänker på vilket
kaos det var från början när licensieringen
infördes för över ett år sedan.
Importbegränsningen infördes för sent,
och kommissionen var icke utbyggd för
att ta emot de ärenden, som strömmade
in. Från början förekom ingen registrering
av utelöpande licenser, och man
kunde därför inte avstämma dem mot
valutatillgången. Detta karakteriserades i
ett av de senaste numren av Affärsvärlden
som en förvaltningsskandal av
tämligen enastående dimensioner, och
jag har ingen anledning att jäva detta
påstående. Med ökade erfarenheter bli
förhållandena i fråga om licensgivningen
bättre, men det är till stor del erfarenheter,
som vunnits genom misstag i
det förflutna, och det är ett ganska dyrbart
sätt att vinna erfarenheter, särskilt
allvarligt när det gäller ett område som
detta.
När man som jag nu otvivelaktigt har
gjort klandrar en hel del förhållanden,
får man inte glömma, att för många av
de tjänstemän, som arbeta med dessa
ting, måste det vara en uppoffring att
hålla på med detta arbete; i varje fall
skulle jag känna det så. Om det nu är,
som handelsministern säger, att vi inte
kunna vänta oss några förbättringar i
fråga om licensbehandlingen under den
närmaste framtiden, ser jag för min del
däri ett ytterligare belägg till de många
andra som finnas för att det är svårt
att uppehålla regleringar, och man får
hoppas att man så snart som möjligt kan
komma ifrån dem.
Herr ANDRÉN: Herr talman! Den,
som har sin varelse i närheten av en
stor handels- och sjöfartsstad, kan inte
undgå att tämligen ofta få kontakt med
de olika svårigheter, som möta det fria
näringslivets män i dessa dagar. Jag har
sedan länge förstått, att en importreglering
och följaktligen även en handelskommission
voro nödvändiga. Det faller
mig därför inte in att diskutera handelskommissionens
vara eller icke vara. En
fråga, som däremot måste diskuteras, är
de verksamhetsformer, som prägla denna
handelskommission, och det är om
detta som jag skulle vilja säga några få
ord.
Jag vet att man inom handelskommissionen
företagit en undersökning om
den rättsliga grunden för kommissionens
verksamhet. Denna rättsliga grund lider
av många oklarheter. Jag har ännu inte
fått reda på vad undersökningarna lett
till för resultat. Jag hoppas emellertid,
att regeringen avser att vidtaga sådana
åtgärder, att denna fråga blir ordentligt
uppklarad. Det förefaller mig vara en
väsentlig sak i den svenska rättsstaten,
att en kommission icke handlar utan att
ha fullgoda rättsliga grunder för sitt
handlande.
Jag skall inte heller gräva i de gamla
sår, som den föregående ärade talaren
berörde, då han nämnde någonting om
den bristande bokföringen av beviljade
licenser. Det är ett ganska tråkigt kapitel
i den svenska förvaltningens historia,
men såvitt jag kan förstå också ett avvecklat
kapitel. De lärdomar, som vi den
gången gjorde, ha varit ganska dyrbara,
och det är min livliga förhoppning, att
misstagen inte skola upprepas.
Det är självklart, all en kommission
av och till måste göra sig skyldig till
fel och misstag. Även eu kommission
måste ha felriikningspengar. Jag tror
emellertid, att handelskommissionen har
16
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1943.
Om snabbare handläggning av importlicensärenden.
gjort sig skyldig till flera misstag än
kanhända någon annan av våra stora
kommissioner. Jag förstår att detta är en
mycket djärv anklagelse, ty vi veta allesamman,
att kommissionsväsendet över
huvud taget varit behäftat med många
allvarliga brister.
Statsrådet Gjöres gav i sitt interpellationssvar
en förklaring till att felen och
misstagen voro särskilt många i detta
fall. Han framhöll, att han haft svårt
att rekrytera denna kommission, som ett
tag syntes stå inför sin avveckling. Jag
tror att statsrådet på denna punkt har
alldeles rätt. Mina egna funderingar ha
gått precis i samma riktning som hans.
Vad jag framför allt skulle ha önskat är
att man vid rekryteringen av denna
kommission hade fått män, som varit
väl förtrogna med den svenska förvaltningens
rättsprinciper och som hade
förstått, att en kommissions fullmakter
måste vara begränsade och att en svensk
medborgares rätt inte på något sätt får
trädas för nära. Jag är rädd för att det
inte minst är på denna senare punkt,
som handelskommissionen inte alltid har
riktigt förstått, var gränserna för verksamheten
gått.
Ett kapitel, som den föregående ärade
talaren icke berörde, är valutatilldelningen
för ej honorerade varor. Vi minnas
allesamman, att licenserna hade beviljats
men att på grund av valutasvårigheter
medel inte kunde ställas till
förfogande för betalning av varorna. Det
hände, att företag fingo vänta ända till
tre månader, innan saken klarades upp.
Detta är självklart en olägenhet, som varit
en svår belastning för svenska affärsvärlden
i dess förbindelser med främmande
länder. Det har betytt, att det
utomordentliga anseende, som den svenska
affärsvärlden har haft i främmande
länder, har reducerats. Det är odiöst att
jämföra svenska affärsmän med affärsmän
från vissa främmande länder; det är
icke mindre odiöst att nämna dessa
främmande länders namn. Men man kan
inte neka till att den svenska affärsvärldens
anseende har tagit allvarlig skada,
och detta på grund av ingripande från
statlig myndighet. Redan herr Petrén,
den ärade interpellanten, framhöll också,
att kommissionens verksamhet hade betytt
ett undergrävande av det förtroende,
som våra affärsmän sedan gammalt ha åtnjutit
i andra länder.
Vad som inte minst behöver framhållas
i detta sammahang är den oerhörda
belastning, som handelskommissionen
och dess krav ha betytt för den svenska
affärsvärlden. Jag fick, just som denna
debatt började, i min hand en skrivelse,
som jag tror kan belysa denna sak. Skrivelsen
lyder i den del, som berör denna
fråga, på följande sätt: »Beträffande
det kvantitativa är det mycket svårt att
för ett företag av denna art göra en
uttömmande och fullständig undersökning
över de kostnader och besvär, som
kommissionsväsendet förorsakar oss. Jag
kan i alla fall nämna, att företaget avgiver
ungefär 1 500 licensansökningar om
året. För varje licensansökan kan man
räkna med att minst sju olika skrivelser
och blanketter erfordras och dessutom
blir det som regel skrivelser och korrespondens
med kommissionerna, föranledda
av licensansökningarna. Minst två
personer på varje avdelning sysselsättas
uteslutande med skrivgöromål föranlett
av regleringväsendet. Dessutom upptages
hälften eller 2/3 av de flesta chefstjänstemännens
tid med verksamhet, som direkt
förorsakas av alla regleringar och bestämmelser.
Inom detta företag är det
sålunda mellan 20 och 30 personer, som
sysselsättas ständigt med kommissionsärenden
och därutöver en svårberäknelig,
men mycket stor del av den värdefullaste
arbetskraftens tid.»
Herr statsrådet Gjöres framhöll, att det
mycket ofta förekommer att de handlingar,
som skickas in till handelskommissionen,
äro ofullständiga, och det är
självklart att detta måste vara fallet, när
handelskommissionen har så stora krav i
fråga om de upplysningar som skola
lämnas. Det innebär, att affärsföretagen
måste sätta in en mycket stor del av sin
arbetskraft för att uppfylla dessa krav,
och sedan sitta här i Stockholm elt otal
tjänstemän och granska handlingarna,
ibland kanhända från litet onödigt småaktigt
formalistiska synpunkter. Jag und
-
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
17
Om snabbare handläggning av importlicensärenden.
rar, om det inte skulle vara möjligt att
här få en förenkling till stånd, en förenkling
som samtidigt skulle kunna vara
en förbättring.
Då jag nu är inne på frågan om dessa
handlingar, vill jag också påpeka ett annat
förhållande, som inte har berörts under
denna debatt men som jag tror är
ganska väsentligt, nämligen den inflation
i fråga om begreppet »tro och heder»,
som handelskommissionen håller på att
införa. Nästan alla de handlingar, som
s;koIa ingivas till handelskommissionen,
skola vara undertecknade under denna
formel, »på tro och heder». Det är självklart,
att i ett stort företag måste chefen
lita på sina tjänstemän och de uppgifter
som dessa lämna honom; han kan
inte i detalj granska allting, och det blir
naturligtvis litet påkostande för hans
samvete, om han dag efter dag skall sitta
och underteckna handlingar under denna
försäkran utan att ha någon som helst
möjlighet att i detalj granska de uppgifter,
som han måste stå för.
Det är självklart att vi här ha att göra
med en mycket väsentlig del — och en
de!, som det är svårt att avveckla för
närvarande — av vad man brukar kalla
för Krångel-Sverige. Jag tror att de svårigheter,
som vi här ha att kämpa med,
på ett utomordentligt sätt belysa svårigheter,
som över huvud taget äro förknippade
med det strängt reglerade samhället,
och därför kan jag inte annat än
uttala den förhoppningen, att vi snarast
möjligt — jag vet att det inte kan ske så
snart — skola lyckas med den betydelsefulla
uppgiften att avveckla inte minst
denna del av Krångel-Sverige.
Den långsamhet, som hela proceduren
för med sig, är naturligtvis en utomordentlig
olägenhet för hela vår affärsvärld.
Den osäkerhet, som måste prägla
underhandlingarna med främmande affärsföretag,
är likaledes en utomordentlig
belastning. Det gäller, om vi skola ha
ett intiativkraftigt ekonomiskt system
här i landet, att snarast möjligt övervinna
dessa svårigheter.
Nu vill jag tillägga, att vad jag här har
sagt icke har någon som helst personlig
udd mot statsrådet Gjöres. Han står
2 Första kammarens protokoll 1948. Nr 18.
inför utomordentligt stora och svåra
uppgifter. Jag har endast velat framföra
de allvarliga betänkligheter, som
inte minst ifrån handels- och sjöfartsstaden
Göteborg jämt och ständigt höras
just rörande de frågor, som jag här har
tillåtit mig att i korthet beröra.
Herr statsrådet GJÖRES: Herr talman!
Med anledning av de yttranden, som ha
hållits efter det att mitt svar lämnades,
kanske jag får lov att säga några ord
ytterligare.
Vad beträffar den antydan —- och
kanske mer än en antydan — som herr
Andrén gjorde, att handelskommissionen
i sin handläggning av ärenden skulle
ha gått utanför ramen av vad som kan
betecknas såsom gällande rätt, kan jag
ingenting annat säga än, att om sådant
har förekommit, må det väl få bli föremål
för prövning i vederbörlig ordning.-Jag vet ju inte på vilka fall herr Andrén
hänsyftar, och även om jag visste det,
skulle jag inte kunna ge något besked
nu, utan saken får, hoppas jag, bli föremål
för behandling, och skulle det ha
förekommit någonting sådant som herr
Andrén antyder, är ingen mera angelägen
än jag alt saken verkligen blir ordentligt
undersökt.
Så skall jag gå över litet grand till de
mindre sakerna. Jag skall inte fördjupa
mig i en sak som de bägge talarna ha erinrat
om, nämligen vad som hände under
sommaren i fjol. Bägge talarna ha
sagt att det är ett kapitel som är avslutat,
och jag har för min del så mycket
mindre anledning alt gå in på saken,
som handelskommissionen då emot min
önskan icke föll under mitt fögderi.
Emellertid är ju det hela en mycket
besvärlig affiir, även sedan man har
vidtagit åtskilliga åtgärder för att förebygga
obehagliga överraskningar. Här
kommer jag tillbaka till vad jag har
framhållit i mitt svar, att lokal- och personalfrågorna
äro mycket besvärliga.
Det är möjligt att vi få lov att göra så
som herr Petrén antydde, alltså sätta
upp baracker för att få tillräckliga utrymmen.
Det iir ingen rikligt trevlig lös
-
18
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Om snabbare handläggning av importlicensärenden.
ning, men det är kanske den väg man
får lov att gä, ty vi behöva onekligen
rätt mycket ökade utrymmen för att
kunna få plats för den personal som vi
behöva.
Men personalfrågan är inte bara eu
fråga om att skaffa lokaler för vederbörande
tjänstemän att sitta i, det är också
en fråga om att få en rekrytering av sådan
beskaffenhet, att man kan känna sig
säker om en god handläggning av ärendena.
Här står man inför mycket stora
svårigheter. Det är nämligen så, att det
sker eu mycket rask omsättning av personal
i handelskommissionen. Så snart
någon har blivit intränad, är man frän
näringslivets sida mycket angelägen om
att bereda vederbörande goda villkor
vid en anställning i enskild tjänst, och
därför kan det mycket väl hända, som
herr Petrén anförde, att någon, som har,
besökt handelskommissionen, har hänvisats
till en person som inte längre existerar,
i varje fall inte i kommissionsvärlden.
Omsättningen är mycket snabb. Under
tiden från den 1 juli 1947 till den 1 maj
i år var avgången i handelskommissionen
81 manliga och 113 kvinnliga anställda,
alltså ungefär 200 av en sammanlagd
personal på 463 personer. Jag
tror att var och en som något känner
till, hur sådant här arbete måste bedrivas,
förstår, att när man har att arbeta
under sådana förhållanden, då personalbeståndet
har blivit så bär så att säga
nomadiserande, är det inte lätt att få
den stabilitet och den fasta ordning i
arbetet, som är så eftersträvansvärd.
Åtskilliga representanter för affärslivet
ha talat med mig och sagt: Ni måste
skaffa personal. Ja, vi äro mycket angelägna
om att skaffa personal, och om
näringslivet kunde lägga band på sin
lust att så att säga plocka ifrån oss dem
som ha blivit tränade och lärt sig att på
ett skickligt sätt handlägga dessa ting,
skulle det gå mycket lättare. Jag misströstar
emellertid beträffande möjligheterna
att dämpa näringslivets lust att
plocka ifrån oss god personal.
Herrar Petrén och Andrén ha här talat
om hur de svenska affärsmännens
anseende har blivit lidande, och jag förmodar
att de därvid främst syftade pa
opinionen i Förenta staterna. Ja, det är
väl så, att Europas kommersiella anseende
över huvud taget har fått sig en törn
i Förenta staterna. När man där har ett
exportöverskott så stort, att det inte
finns någon rimlig möjlighet att åstadkomma
balans i varuutbytet med Europa,
måste det bli störningar, och Sverige
är ju inte det enda land som får lov att
upprätthålla importrestriktioner gentemot
Förenta staterna. Man har där ett
exportöverskott till europeiska och andra
länder på åtta eller nio miljarder dollar.
Så kan det inte fortgå i längden, och
därför har land efter land fått lov att
införa importrestriktioner. Det är inte
bara Sverige, utan det är praktiskt taget
alla länder — Schweiz undantaget, men
även där har man på senare tid infört
vissa importrestriktioner, över huvud
taget kännetecknas hela den internationella
världen av dessa importhinder,
som naturligtvis på ett mycket störande
sätt bryta igenom de gamla kommersiella
förbindelserna och åstadkomma
obehag för leverantörer och köpare, som
i vanlig ordning ha velat fullfölja sin
verksamhet.
Herr Petrén frågade mig om tendenserna
i utvecklingen. Jag vill säga, att vi
måste försöka öka vår export på Förenta
staterna och på hårdvalutaländerna
i övrigt. Detta har jag predikat offentligen,
detta har jag framhållit vid otaliga
förhandlingar med näringslivets representanter.
Vi måste fortsätta att arbeta
efter den linjen, men vi skola aldrig
drömma om att ett land med ett sådant
ekonomiskt liv som Sverige har skall
kunna bygga upp en så stor export på
dollarmarknaderna, att vi skola kunna
upprätthålla eu fri import från hårdvalutaländerna.
Det ligger fullständigt
utanför realiteternas värld, och därför
kommer avvecklingen av detta importregleringsmaskineri,
om man nu ser det
bara från den handelspolitiska utgångspunkten,
att bli i allt väsentlig beroende
av den ekonomiska återuppbyggnaden i
Europa. Vad som i hög grad vållat våra
svårigheter och bringat oss in i den si
-
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
19
Om snabbare handläggning av importlicensärenden.
luation, vari vi nu befinna oss, är den
tyska produktionens långvariga förlamning.
Vi kunna infe längre i större omfattning
hämta varor ifrån Tyskland och
ha ett i vanlig mening ordnat varuutbyte
med Tyskland, ulan vår handel har
vridits över till dollarländerna på ett sådant
sätt, att de likvider vi kunna få för
export och andra prestationer inte på
något sätt förslå för att täcka de behov,
som importens inriktning åt detta håll
framkallar. Inga reformer i fråga om
handelskommissionens blanketter eller
annat kunna ändra någonting i detta,
utan här kan man endast lita till att vi
så småningom — och, jag vill gärna säga
det, med Förenta staternas stöd enligt
Marshallplanen — skola komma fram
till en sådan återuppbyggnad av den
europeiska ekonomien, att det skall bli
bättre möjligheter att upprätthålla balans
i vårt kommersiella umgänge.
Herr Petrén frågade mig också, huruvida
vi inte kunna påräkna kredit på basis
av Marshallhjälpen för att öka vår
maskinimport från Förenta staterna. Ja,
om Marshallhjälpens möjligheter och betingelser
veta vi tills vidare inte mycket,
och den saken kan jag därför få lov att
lämna ur räkningen. Vad kredit i övrigt
beträffar vill jag endast säga, att sådan
som vår balans gentemot dollarn är och
iiven med våra bästa ansträngningar
kommer att se ut, kunna vi inte belasta
oss med alltför stora krediter, som vi
lock skola återbetala inom en viss tid.
Vi måste tänka på litet längre sikt och
se till, att vi inte låsa fast oss i valutamässiga
engagemang som kunna bli besvärande
för oss vid den tidpunkt, då vi
enligt kreditvillkoren skulle få lov att
infria dem.
Eftersom frågan om maskinimporten
här har förts fram såsom det särskilt
bekymmersamma — och jag vill gärna
medge, att importrestriktionerna naturligtvis
äro alldeles särskilt beklagliga
när det gäller anskaffningen av ting som
skola öka vår produktiva utrustning —
vill jag säga, att maskinimporten ju ändå
inte är så förfiirligt klen som det kanske
föreföll av mina siffror i svaret, där jag
uteslutande uppehöll mig vid vår ma
-
skinimport från hårdvalutaländerna,
alltså väsentligen från Förenta staterna
och i någon mån från Schweiz. Det hatdock
varit möjligt att utanför dollarområdet
bygga upp importmöjligheter. Om
jag räknar ihop hela vår maskinimport,
alltså både från dollarns länder, från
sterlingområdet och från övriga mjukvalutaländer,
så finner jag att denna totaliter
år 1946 uppgick till 396 miljoner
kronor och år 1947 till 828 miljoner kronor.
I år förutses den komma att bli 685
miljoner kronor, alltså utan tvivel mindre
än föregående år men alltjämt uppgående
till en mycket hög siffra. Jag tror
att denna lilla komplettering av min
uppgift om maskinimporten kan vara
ägnad att i någon mån bidraga till att ge
ett riktigare intryck av hur maskinförsörjningen
i detta nu faktiskt ser ut och
kan antagas komma att gestalta sig.
Överläggningen blev nu för en stund
avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Möller att avlämna
kungl. propositioner.
Herr statsrådet Möller avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 235, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete,
m. m.;
nr 236, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande
ersättning i vissa fall enligt förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) om
ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,
in. in.;
nr 237, med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449) angående
dyrtidstillägg åt vissa ersältningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, in. in.;
nr 238, angående vissa ersättningar av
statsmedel till arbetstagare som drabbats
av silikos (stendammslunga);
nr 239, angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid komnninikationsverken
in. in.;
20
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Om snabbare handläggning av importlicensärenden.
nr 240, angående klassificering av trafikanstalterna
vid post- och telegrafverken
samt statens järnvägar;
nr 246, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303) så ock om fortsatt
giltighet av samma lag;
nr 250, angående grunderna för beräkning
av levnadskostnadsindex; samt
nr 251, angående dyrtidstillägg å vissa
livräntor in. m. i anledning av olycksfall
eller yrkessjukdom.
Om snabbare handläggning av importlicensärenden.
(Forts.)
Fortsattes överläggningen i anslutning
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Gjöres’ svar på herr
Petréns interpellation om snabbare
handläggning av importlicensärenden.
Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag ber
först och främst att få uttrycka min
tacksamhet för att jag på nytt får ordet
trots avbrottet genom avlämnandet av
propositioner.
Statsrådet Gjöres gav oss ju föga hopp
om möjligheterna att snabbt avveckla
handelskommissionen, och jag kan ju väl
förstå de svårigheter, som måste föreligga
på denna punkt. Europas balkanisering
och den pauperism, som utmärker
inte bara denna världsdel, utan också
andra världsdelar, ha, som herr statsrådet
framhöll, därvidlag rest mycket svåra
hinder. Men om det nu är på det sättet,
att vi för en rätt lång tid framåt
måste räkna med att ha handelskommissionen
kvar, desto viktigare är det då att
dess verksamhet bedrives i sådana former,
att den svenska affärsvärldens svårigheter
icke i onödan ökas och att dess
anseende i utlandet icke i onödan försvagas.
Det är endast denna lilla kommentar,
herr talman, som jag skulle vilja
göra till statsrådet Gjöres för övrigt ur
många synpunkter skickliga svar.
Herr PETRÉN: Herr talman! Jag har
närmast begärt ordet för att tacka för de
värdefulla upplysningar, som ytterligare
ha lämnats. Jag vill dock ur min synpunkt
framhålla, att jag tror det är utomordentligt
värdefullt för oss att försöka
få krediter av Amerika — naturligtvis
i första hand långfristiga — så att vi
kunna upprätthålla en större import
bland annat av maskiner än vi kunna i
dag.
Samtidigt som önskvärdheten av ett
effektivare arbete i kommissionen står
klar för mig, är jag givetvis medveten
om de svårigheter, som den stora överrörligheten
på arbetskraft för med sig.
Det är ju någonting som man har att
brottas med även i näringslivet men som
ju också bidrar till att öka kraven på att
man med tekniska arrangemang skall
försöka neutralisera dessa verkningar.
Upplästes ett från andra kammaren
ankommet protokollsutdrag, nr 376, utvisande
att nämnda kammare förenat
sig med första kammaren i dess beslut
om tillsättande av ett särskilt utskott
för behandling av Kungl. Maj :ts proposition
nr 244 in. in.
Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde onsdagen
den 19 i denna månad företaga val av
ledamöter och suppleanter i det särskilda
utskott, kamrarna nu beslutit tillsätta.
Detta förslag antogs.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av de
statliga lagerhusen till Svenska spannmålsaktiebolaget;
nr
201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
nr
202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig
fastighet; samt
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
21
ur 203, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. ni.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:
nr 209, angående vissa avlönings- m.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1948/49 m. m.;
nr 220, angående vissa anslag till
fångvården m. m.; och
nr 231, angående vissa åtgärder till
främjande av bostadsförsörjningen.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
234, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 5 juni
1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor
m. m.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 241, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 242,
angående godkännande av ackord i fabrikören
Carl Johan Carlssons i Nyland
konkurs.
Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
243, angående godkännande av en mellan
Sverige och Danmark träffad överenskommelse
rörande varuutbytet.
Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet Kungl. Maj ds proposition
nr 244, med förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen,
in. in.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 245, med förslag till lag om ändring
i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen,
in. m.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 247,
angående anslag till Omkostnader i samband
med inköp och inlösen av ved
in. m.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 372, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
den allmänna bostadspolitikens
organisation m. in.;
nr 373, av herrar Niklasson och
Björck, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående den allmänna bostadspolitikens
organisation m. m.;
nr 374, av herr Åman, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående den
allmänna bostadspolitikens organisation
m. m.;
nr 375, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
den allmänna bostadspolitikens organisation
m. m.;
nr 376, av herr Hallagård m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
den allmänna bostadspolitikens
organisation in. in.;
nr 377, av herrar Hallagård och Niklasson,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av avtal
mellan Kungl. Maj:t och kronan samt
Stockholms stad angående mark inom
Kaknäsområdet och å Långholmen i
Stockholm; samt
nr 378, av herr Ohlon in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
upprättande av en medicinsk högskola
i Göteborg.
Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 379, av herr Näsgård,
nr 380, av herr Karlsson, Gottfrid,
in. fl., samt
nr 381, av herr Lundgren,
alla i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om
pappersskatt.
''22
Nr 18.
Onsdagen den 12 mai 1948.
Ang. befordringsgången för domstolsjurister.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Anderbergs motion,
nr 382, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 111 § byggnadslagen.
Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22, i anledning
av väckt motion angående visst
förtydligande av lagen om val till riksdagen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 96,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/
48, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Ang. befordringsgången för domstolsjurister.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående dels anställnings-
och avlöningsförhållanden för
viss icke-ordinarie personal vid domstolarna,
dels ock anslag för budgetåret
1948/49 till hovrätterna: avlöningar.
I en till riksdagen avlålen proposition,
nr 146, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 5 mars 1948, föreslagit
riksdagen att
dels godkänna av departementschefen
förordade grunder för reglering av befordringsgången
beträffande viss ickeordinarie
personal vid domstolarna,
dels besluta, att i hovrätternas personalförteckning
skulle tills vidare från
och med budgetåret 1948/49 upptagas
extra ordinarie fiskaler med placering
i någon av lönegraderna Ce 27 och Ce
25 till följande antal, nämligen 20 i Svea
hovrätt, 7 i Göta hovrätt, 7 i hovrätten
över Skåne och Blekinge, 7 i hovrätten
för västra Sverige, 5 i hovrätten för
Nedre Norrland samt 5 i hovrätten för
Övre Norrland, ävensom att Anmärkning
2 till personalförteckning skulle tills
vidare från och med den 1 juli 1948 hava
den ändrade lydelse, som i propositionen
angivits,
dels besluta, att i häradsrätternas personalförteckning
skulle tills vidare från
och med budgetåret 1948/49 upptagas 39
tingssekreterare med placering i någon
av lönegraderna Ce 27 och Ce 25 samt
att till personalförteckningen skulle fogas
en anmärkning av den lydelse, propositionen
visade;
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
utfärda de bestämmelser, som föranleddes
av vad departementschefen anfört.
Vidare hade Kungl. Maj :t under punkten
16 av andra huvudtiteln i innevarande
års statsverksproposition under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedeparteinentsärenden
för den 3 januari 1948 föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att i hovrätternas personalförteckning
vidtaga de ändringar som av departementschefen
angivits, dels fastställa
av departementschefen förordad avlöningsstat
för hovrätterna, att tillämpas
under budgetåret 1948/49, dels ock till
Hovrätterna: Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
4 332 700 kronor.
Över Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag
till hovrätterna: avlöningar hade utskottet
yttrat sig i utlåtande den 2 mars 1948,
nr 2, punkt 13:o). Vid behandling i kamrarna
av utskottets nämnda utlåtande nr
2 hade ifrågavarande punkt 13 :o) återförvisats
till utskottet för ny behandling.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte
1) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
godkänna de grunder för reglering av
befordringsgången beträffande viss ickeordinarie
personal vid domstolarna, som
utskottet förordat;
2) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i hov -
Onsdagen den 12 maj 1918.
Nr 18.
23
Ang. befordringsgången för domstolsjurister.
rätternas personalförteckning, räknat
fr. o. m. den 1 januari 1948, uppföra ytterligare
en befattning såsom expedilionsvakt
i lönegrad Ca 9 vid Göta hovrätt;
b)
fastställa i utlåtandet införd personalförteckning
för hovrätterna, att tilllämpas
fr. o. m. budgetåret 1948/49;
e) fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat
för hovrätterna, att tillämpas
under budgetåret 1948/49;
d) till Hovrätterna; Avlöningar för
budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 4 271 700 kronor;
e) besluta, att i häradsrätternas personalförteckning
skulle tills vidare från
och med budgetåret 1948/49 upptagas 39
tingssekreterare med placering i någon
av lönegraderna Ce 27 och Ce 25 samt
att till personalförteckningen skulle fogas
en anmärkning av den lydelse, som
i utlåtandet angivits;
f) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
de bestämmelser, som föranleddes av
vad utskottet i det föregående anfört.
1 motiveringen hade utskottet yttrat
hland annat;
»Enligt Kungl. Maj ds i propositionen
nr 146 framlagda förslag skulle befordran
till lönegrad Ce 27 kunna äga rum
efter 1 V* års tjänstgöring i lönegrad Ce
25 eller alltså efter sammanlagt 3 år från
det befattningshavaren antagits till extra
fiskal. Personalutredningens förslag innebär
i denna del att lönegrad Ce 27 ej
skulle uppnås tidigare än efter 3 års
tjänstgöring i lönegrad Ce 25.
Utskottet vill i och för sig icke motsätla
sig införande av lönegrad Ce 27
i domaraspiranternas befordringsgång.
Med hänsyn till bland annat den större
skillnad mellan befordringsförhållandena
för domstolsjuristerna och förvaltningsjuristerna,
som en uppflyttning redan
efter 1 ''/■> års tjänstgöring i lönegrad
Ce 25 skulle innebära, anser utskottet
emellertid — i likhet med personalutredningen
— att uppflyttningen bör
ske först efter 3 år.»
Heservation hade avgivits av herrar
■loluin Bernhard Johansson, Lindström
och Andrén, fröken Andersson samt her
-
rar Wallentheirn, Staxäng och Boman i
Kieryd, vilka ansett
dels att det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »Utskottet
vill» och slutade med orden »efter 3
år» bort hava följande lydelse;
»Departementschefen har upplyst, att
personal med domarutbildning under senare
år varit mycket eftersökt och att
den konkurrens, som härigenom uppstått,
för hovrätterna medfört en betydande
personalbrist. Det är angeläget att
rekryteringen till domarbanan genom
nämnda förhållande icke undergår en
kvalitativ försämring. Med hänsyn härtill
och på de skäl departementschefen
i övrigt anfört vill utskottet icke motsätla
sig bifall till Kungl. Maj:ts förslag.»
dels ock att utskottet bort under 1)
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag godkänna
de grunder för reglering av befordringsgången
beträffande viss icke-ordinarie
personal vid domstolarna, som angivits
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 5 mars 1948.
Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Den reservation, som är fogad till förevarande
utskottsutlåtande, tar sikte på
frågan om domstolsjuristernas befordringsgång.
Tvisten mellan majoriteten
och reservanterna rör sig uteslutande
om huruvida beträffande de extra hovrättsfiskalerna
för befordran lönegraden
Ce 27 skall krävas tjänstgöring i lönegraden
Ce 25 under tre år i enlighet med
personalutredningens förslag eller endast
under ett och ett halvt år, såsom
Kungl. Maj :t föreslagit. Reservanterna
gå i detta avseende på Kungl. Maj:ts förslag''.
Anledningen till att jag tar till orda
i denna fråga är, att jag inom avdelningen
deltagit i behandlingen av detta ärende,
även om jag inte står antecknad under
utskottsutlåtandet, och jag har därvid
funnit starka skäl tala för Kungl.
Maj ds förslag, att domstolsjuristerna böra
erhålla denna snabbare befordran
upp till 27 lönegraden.
Att göra en jämförelse mellan förvalt*ningsjurister
och domstolsjurister i des
-
24
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. befordringsgången för domstolsjarister.
sa avseenden är inte så lätt. Man kan inte
utan vidare säga, att befordringsgången
skall vara lika för dessa båda kategorier,
ty det finns många faktorer, som
göra att skillnaden mellan dem är ganska
stor.
Enligt personalutredningens och således
utskottsmajoritetens förslag skulle
väntetiden för domstolsjuristerna, innan
de vinna extra ordinarie anställning, bli
mer än dubbelt så lång som för förvaltningsjuristerna.
Med hänsyn till den
långa prövotiden för domstolsjuristerna,
under vilken sker en kraftig gallring och
som därför inte kan sägas vara ur alla
synpunkter omotiverad, anse reservanterna,
att det är rimligt att fiskalerna
inte skola behöva stå kvar i den lägre
löneställningen lika länge, som om de
skulle ha varit förvaltningsjurister, utan
att de något tidigare böra få förmånen
av bättre inkomster.
Vidare är domstolsjuristen underkastad
flyttningsskyldighet i en omfattning,
som inte har någon direkt motsvarighet
inom den civila statsförvaltningen, en
skyldighet som är betingad av att utbildningen
på domarbanan kräver tjänstgöring
på olika håll, i över- och underrätter.
Dessa förflyttningar äro givetvis
betungande, och även det tycker jag är
ett skäl som talar för en snabbare befordringsgång.
Huvudskälet till att jag anser, att
Kungl. Maj :t i denna fråga handlat riktigt,
är emellertid, att det för ett land
som vårt är av största vikt att domstolarnas
kvalitet upprätthålles. Under senaste
tid ha tjänsterna inom förvaltningen
dragit till sig jurister, som eljest
skulle vara synnerligen lämpade såsom
domstolsjurister. Det måste vara ganska
farligt att komma in i ett skede med
sänkt kvalitet på vår domarkår. Detta
anser jag vara en avgörande principfråga,
och i valet mellan goda domare och
goda förvaltningsjurister — om man nu
är ställd inför ett sådant val, och det
kan man bli just med hänsyn till den
förskjutning som under senare år ägt
rum till förmån för förvaltningsjuristerna
— anser jag att det är riktigt att välja
en god domarkår.
H Jag har av dessa skäl inte kunnat föl-
ja utskottet, som går på personalutredningens
linje, utan har ansett att hovrättsfiskalerna
i enlighet med Kungl.
Maj ds förslag böra beredas möjlighet
att redan efter ett och ett halvt års
tjänstgöring i lönegrad Ce 25 erhålla
placering i lönegrad Ce 27.
Jag har, herr talman, därmed i korthet
redogjort för de skäl, som ligga till
grund för reservationen, och det är det
sista skälet som jag tycker är det mest
avgörande, men även de andra av mig
antydda skälen anser jag spela en stor
roll. De ge vid handen, att det här gäller
även en rättviseprincip.
Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till reservationen.
I lierr Mannerskantz yttrande instämde
herrar Johan Bernhard Johansson,
Schlyter, Norman, Löthner, Velander,
Bror Nilsson, Björkman, Domö och Lundgren.
Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Yrkandena under andra huvudtiteln
präglas självfallet i år av stor återhållsamhet.
Kraftiga inskränkningar ha
gjorts, och de få förbättringar, som jag
har föreslagit, kosta mycket obetydliga
belopp. Men de förslag, som jag trots
den svåra ekonomiska situationen ansett
mig böra lägga fram, äro så mycket mer
angelägna, och ett av dessa förslag är
just det, som behandlas i den nu pågående
diskussionen. Det gäller en fråga,
som kan förefalla ganska obetydlig,
nämligen frågan om tidpunkten för en
lönegradsuppflyttning för de äldre fiskalerna
i hovrätterna. Alla äro ense
om att en sådan uppflyttning skall komma
till stånd och likaså att den bör ske
till lönegrad Ce 27. Tvisten gäller endast
om denna uppflyttning skall äga rum
efter tre års tjänstgöring i en lägre lönegrad,
såsom utskottet har föreslagit, eller
redan efter ett och ett halvt års tjänstgöring,
såsom en kvalificerad minoritel
i utskottet i anslutning till Kungl. Maj:ts
förslag velat förorda.
Frågan gäller här alltså de äldre fiskalerna
i hovrätterna, och jag vill fram
-
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
25
Ang. befordringsgången för domstolsjurister.
hålla, att det är denna personalgrupp,
som praktiskt taget utgör hela rekryteringsbasen
för landets framtida ordinarie
domarkår. Dessa tjänstemän ha redan
använts i så viktiga uppdrag som
tjänstgöringen såsom tingssekreterare innebär,
med andra ord som självständiga
domare på landet.
Redan förra året utlovades i statsverkspropositionen
en löneförbättring
för fiskalerna och tingssekreterarna, och
det är denna löneförbättring som nu
skulle genomföras. Jag vet att de yngre
juristerna och deras organisationer fästa
det största avseende vid denna fråga,
och jag vill också understryka, att utskottsmajoritetens
förslag i praktiken
knappast innebär någon förbättring för
dessa tjänstemän.
Det skäl, som utskottsmajoriteten
främst stöder sig på, är en jämförelse
mellan befordringsgången för förvaltningsjuristerna
och domstolsjuristerna.
Herr Mannerskantz har nyss berört denna
fråga, och jag kan i stort hänvisa till
vad han sade. Jag vill bara i korthet rekapitulera
ett par synpunkter, som göra
det önskvärt att domstolsjuristerna erhålla
denna lilla förmån som det här är
fråga om.
Domstolsjuristerna ha till att börja
med en betydligt längre prövotid än förvaltningsjuristerna,
nämligen 2 till 21[2
år mot ett år. Inom hovrätterna är vidare
gallringen mycket strängare. Medan
det för förvaltningsjuristerna i allmänhet
finns mer eller mindre viktiga
poster, där de slutligen kunna stanna,
är det ju meningen att alla dessa tjänstemän
inom hovrätterna skola erhålla
högst kvalificerade uppgifter, nämligen
domarbefattningar. På grund härav
måste man se till att alla, som bli godkända
på denna bana, fylla mycket högt
ställda krav. En hård gallring måste
därför ske.
Domstolsjuristerna ha också skyldighet
att med korta mellanrum flytta från
en plats till en annan, vartill motsvarighet
saknas inom den civila förvaltningen
i övrigt.
Till slut bör framhållas, att det är eu
mycket stor efterfrågan just på den do
-
marutbildade arbetskraften. Denna dras
inte bara, såsom herr Mannerskantz omtalade,
till förvaltningstjänst, utan även
kommuner och enskilda företag locka de
bästa hovrättsjuristerna från domarbanan.
Skillnaden mellan majoritetsförslagel
och reservationen är mycket obetydlig
i pengar räknat, men hur denna fråga
avgöres kan få stor betydelse för domarkårens
framtida rekrytering och kvalitet.
Jag har anledning att hysa allvarliga
bekymmer för denna rekrytering, och
därför hoppas jag varmt på bifall till reservationen.
Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Denna fråga är, såsom här sagts,
kanske inte så stor till sin innebörd, men
sedd i sitt sammanhang blir den ganska
viktig.
Statsutskottets majoritet har intagit
den ståndpunkten, att det inte går att
genomföra denna befordringsgång, som
justitieministern föreslagit, utan att riva
upp befordringsgången för de lägre domstolsjuristerna
i övrigt. Riksdagen bestämde
så sent som förra året befordringsgången
för dessa lägre befattningshavare.
Den nu förevarande frågan måste
ses i detta sammanhang, och jag måste
personligen säga, att vi här, även om
frågan är liten, tangera det stora problemet
om personalbristen vid våra verk
och inrättningar, och kanske vi rent av
tangera den stora frågan om juristernas
utbildningsmöjligheter. Under sådana
förhållanden tror jag att man inte vinner
någonting annat med denna partiella
reform, som Kungl. Maj:t och närmast
justitieministern svara för, än att vi riva
upp det beslut, som riksdagen fattade
förra året. Detta kan inte vara någon ur
riksdagens synpunkt rekommendabel väg
att gå. Det är av denna anledning som
utskottsmajoriteten nödgats gå emot
Kungl. Maj:t på denna punkt.
Justitieministern sade här, att om utskottsförslaget
skulle godtagas av riksdagen,
kommer det inte att innebära någon
förbättring för dessa domaraspiranter
som det här är fråga om, således för
26
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. befordringsgången för domstolsjurister.
fiskalstjänsternas innehavare. Jag måste
då fråga justitieministern, om inte denna
uppflyttning i en högre lönegrad, eller
till lönegrad Ce 27, betyder någonting.
Vi äro alla ense om att dessa befattningshavare
böra uppmuntras en liten
smula, och statsutskottet förordar
fördenskull bifall til! Kungl. Maj ds förslag
i fråga om domaraspiranternas uppflyttning
i en högre lönegrad. Denna
uppflyttning gör väl i pengar 1 400 å
1 450 kronor. Jag tycker ändå, att det
betyder någonting. Lönen med rörligt
tillägg inom femte ortsgruppen blir per
år 13 426 kronor, under det att den förut
med rörligt tillägg i samma ortsgrupp
var 12 096 kronor. Ja, man bedömer väl
penningars värde på olika sätt, men nog
tycka vi i statsutskottet, att detta alltid
är värt någonting.
Frågan gäller således, såsom herr Mannerskantz
sade, huruvida domaraspiranterna
skola gå tre år i 25 lönegraden för
att komma upp i 27 lönegraden, såsom
utskottsmajoriteten förordar, eller om de
endast skola behöva gå ett och ett halvt
år i enlighet med Kungl. Maj ds och reservanternas
förslag. Utskottet förordar
tre år för att hålla sambandet med befordringsgången
för de lägre juristerna,
något som riksdagen så sent som i fjol
godkände. Det blir måhända nödvändigt,
herr justitieminister, att ta upp till allvarlig
prövning, huruvida man inte får
lov att avväga, hur mycket vi över huvud
taget ha råd att släppa till av intellektuell
arbetskraft på skilda områden
och huruvida vi inte för att säkerställa
denna arbetskraft kanske få lov att reglera
tjänste- och löneförhållandena för
densamma. Men att på detta sätt ur ett
större sammanhang rycka loss en liten
bit betraktar statsutskottet såsom en
mycket allvarlig sak. Det hela kan då
trasas sönder.
Detta är de väsentliga skälen, varför
utskottsmajoriteten gått emot Kungl.
Majd på denna punkt. I övrigt har ju
Kungl. Maj ds förslag godkänts av utskottet
på detta avsnitt.
Jag yrkar således bifall till utskottets
hemställan.
Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Jag uttryckte mig säkert litet
för kort på en punkt i mitt förra anförande,
och jag skall därför be att få förklara
mig något närmare.
Det är självfallet, att jag liksom den
föregående ärade talaren tycker, att en
uppflyttning med två lönegrader är en
mycket bra förbättring, men när jag sade,
att i detta fall uppflyttningen, om
man godtoge utskottsmajoriteten» förslag,
i praktiken inte skulle bli så mycket
värd, berodde det på en särskild
omständighet. De äldre fiskaler, som
det här är fråga om, få så småningom
adjunktion i sin hovrätt, d. v. s. de bli
tillförordnade ledamöter i hovrätten och
placeras då i 29 lönegraden. Om man
dröjer så länge med den nu ifrågavarande
uppflyttningen till 27 lönegraden,
som utskottsmajoriteten föreslagit, kommer
den i allmänhet att nära sammanfalla
med adjunktionen, och därför får
den inte något större praktisk betydelse.
För att denna personalgrupp skall få en
reell löneförbättring är det därför nödvändigt
att man följer reservationen.
Jag har vidare svårt att följa herr
Karlssons resonemang, när han säger, att
ett bifall till reservationen och därmed
till Kungl. Maj ds förslag skulle innebära
ett söndertrasande av den befordringsgång,
som riksdagen nyligen har
antagit för förvaltningsjuristerna i allmänhet.
Även utskottets förslag innebär
ju att man i viss mån sätter domstolsjuristerna
i en särställning, och detta, såsom
jag anser, på goda grunder. Frågan
är bara om denna särställning skall
bli litet kraftigare markerad genom att
uppflyttningen äger rum redan efter ett
och ett halvt år i stället för efter tre.
Jag kan alltså inte se att Kungl. Maj ds
förslag medför något söndertrasande av
eljest gällande principer eller att det innebär
någon större principiell skillnad
gentemot utskottets förslag. Däremot
tror jag att den praktiska skillnaden
mellan de båda förslagen är mycket
stor.
Herr ANDERSON, GUSTAF IWAR:
Herr talman! Då jag inom utskottet bi
-
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
27
Ang. befordringsgången för domstolsjurister.
trädde utskottsmajoritetens förslag, måste
jag erkänna, att det berodde mycket
på det starka intryck jag fick av den
redogörelse, soin lämnades på denna
punkt inom tredje avdelningen. Personalutredningen
har ju varit fullkomligt
enhällig i fråga om det riktiga i den linje,
, som utskottet sedan följde, och man
får väl ändå förutsätta, att denna utredning,
som ju tillsatts av Kungl. Maj :t, noga
penetrerat denna fråga.
Detta har varit ett av de mest avgörande
skälen för mig att biträda majoritetens
förslag, till vilket jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.
Herr HOLMBÄCK: Herr talman! .lag
försökte i går sätta mig in litet grand
i denna fråga delvis genom att studera
statskalendern — jag ville på det sättet
få en uppfattning om hur denna sak ligger
till.
Den föreliggande frågan gäller, efter
vad jag har kunnat finna, huruvida en
ung hovrättsjurist skall uppnå lönegraden
Ce 27 vid en ålder av i medeltal 31
ä 32 år, vilket är innebörden av Kungl.
Maj:ts förslag, eller då han är ett och
ett halvt år äldre, vilket utskottet har
föreslagit. Det återstår då att se vad
denna löneförmån kan innebära. På dyraste
ort torde den motsvara en månadslön
av ungefär 1 100—1 150 kronor. Efter
avdrag för skatt torde av denna lön
återstå 800 kronor eller kanske något
mindre. Detta är de förmåner den unge
hovrättsjuristen skulle få vid en ålder
av enligt Kungl. Maj:ts förslag mellan 31
och 32 år och enligt utskottets förslag
först vid fyllda 33 års ålder. Man måste
väl ändå medge, att detta inte är någon
alltför stor lön för en tjänsteman med så
lång utbildning, som ofta har bildat familj
och som dessutom har ett ansvarsfullt
arbete i domstolsväsendet, ett arbete
som av ålder ansetts höra till de svåraste
och mest betungande, som någon
svensk statstjänsteman över huvud taget
har. Det är möjligt att förhållandena i
det hänseendet på sista åren ha ändrat
sig, men jag tror det inte. Tidigare har
det ju ansetts, att tiden som fiskal är
den period av en ung ämbetsmans liv,
då han får arbeta hårdast.
Herr Karlsson i Munkedal sade, att det
ligger en allvarlig fara i, om man nu
skulle fatta ett beslut, som på något vis
kan bli prejudicerande när det gäller
befordringsgången i framtiden för amanuenserna.
Jag tror för min del att det
föreligger en annan allvarlig fara, nämligen
att man sätter lönerna för de yngre
tjänstemännen i hovrätten så pass låga,
att dessa tjänstemän inte stanna
kvar. I propositionen anföres litet statistik
i det hänseendet, då det säges att
man vid Skånska hovrätten inte haft
möjlighet att mer än till ungefär hälften
besätta de fiskalsbefattningar, som äro
inrättade. Däri tycker jag för min del
att den stora faran ligger.
Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag, d. v. s.
till reservationen.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomma yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som förordats
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 97, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i
den vid utlåtandet avgivna reservatio
-
nen.
28
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. det gällande skattesystemets verkningar.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr
98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens utlänningskommisson;
och
nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående granskningsrätt
för statens sakrevision i fråga om användningen
av statsunderstöd.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Ang. det gällande skattesystemets verkningar.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 36, i anledning av väckta
motioner om utredning angående det gällande
skattesystemets verkningar i vissa
avseenden.
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 116 av herr Domö in. fl. och
II: 195 av herr Falla m. fl. hade hemställts,
att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att en utredning
rörande det gällande skattesystemets
verkningar i de avseenden som i motionerna
berörts skyndsamt igångsättas
ävensom att utredningens resultat och
de förslag, som av utredningen föranleddes,
måtte föreläggas riksdagen.
Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 116 av
herr Domö m. fl. och II: 195 av herr
Falla m. fl. om utredning angående det
gällande skattesystemets verkningar i
vissa avseenden icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Velander, Wehtje, Hagberg i Malmö och
Olson i Göteborg, vilka ansett, att utskottet,
i anslutning till de likalydande
motionerna I: 116 av herr Domö m. fl.
och II: 195 av herr Falla in. fl., bort
hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville verkställa utredning rörande det
gällande skattesystemets verkningar i de
avseenden, som i motionerna berörts,
ävensom förelägga riksdagen de förslag,
som av utredningen kunde föranledas.
Herr DOMÖ: Herr talman! Såsom motionär
må det vara tillåtet för mig att
här yttra några ord.
Det sätt, på vilket bevillningsutskottets
majoritet behandlat högerkravet på eu
förutsättningslös utredning om det nu
tillämpade skattesystemets samhällsekonomiska
konsekvenser, påminner en
aning om den filosofiska ståndpunkt
brandchefen i en liten amerikansk stad
intog till en besvärlig eldsvåda i staden.
»Två hus är redan nedbrunna», — sade
han — »dem kan vi inte rädda. Om en
stund är ytterligare två hus nedbrunna.
Dem kan vi inte heller rädda. Dessutom
är jag inte säker på att brandslangen går
att använda. Alltså stannar vi hemma
och låter brasan sköta sig själv. Då slipper
vi åtminstone besvär.» Ungefär sä
förefaller det mig, som om bevillningsutskottet
kunde ha sett på denna fråga.
Bevillningsutskottet medger, att en undersökning
av de produktionsekonomiska,
sparpåverkande och allmänekonomiska
följderna av finansminister Wigforss’
skattepolitik är nödvändig. Utskottet
argumenterar vältaligt för en sådan
undersökning. Jag har i själva verket
ganska litet att tillägga till de skäl utskottsmajoriteten
anför till förmån för
högermotionen. På några rader i slutet
av sin framställning gör majoriteten sedan
ett logiskt lappkast och konstaterar
utan närmare bevisning att det enligt
utskottets mening icke finnes någon i
praktiken framkomlig väg att åstadkomma
en objektiv undersökning, förrän -—
som man säger — skattesystemet någon
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
29
Ang. det gällande skattesystemets verkningar.
tid varit i tillämpning. 1 dessa ord ligger
utskottets liela visdom — gömd såsom
de vises sten under lager av den
obotfärdiges förhinder.
»Varit i tillämpning under någon tid»
— vad menas härmed? Ett år, två år
eller tio år? Är bevillningsutskottets majoritet
alldeles omedveten om att näringsliv
och enskilda under denna utskottets
obestämda prövotid utsättas för betydande
risker och att man framför allt under
denna tid söker anpassa sig efter skattesystemet
på ett sätt som senare kan göra
en undersökning ytterst besvärlig? Även
om vårt majoritetsparti saknar intresse
för skatternas samhällsekonomiska verkningar,
kan näringslivets folk icke intaga
samma bekväma ståndpunkt. Finansministern
brukar tala om att människor så
småningom vänja sig vid varje skattesystem,
och därför är det — enligt hans
uppfattning — tydligen icke så farligt
att fresta deras tålamod. Att näringslivet
»vänjer» sig vid det nuvarande skattesystemet,
betyder helt enkelt att produktionsapparaten
ställer in sig efter ett system,
om vars verkningar man på ansvarigt
håll icke vet någonting och, vad värre
är, icke tycks vilja veta någonting. Det
är möjligt och till och med troligt att
vänjningsprocessen i själva verket innebär
en successiv snedvridning, eu gradvis
skeende övergång till med tanke på
önskemålet om största möjliga produktion
mindre effektiva produktionsformer.
De riskerna äro så allvarliga att det
knappast kan anses befogat att man inför
dem lägger armarna i kors och väntar
»någon tid».
Man får av bevillningsutskottets betänkande
nr 30 ett intryck, att utskottets
majoritet anser en utredning av skatternas
verkningar ganska omöjlig över huvud
taget. Ett värre grundskott i planhushållningens
tankeskrov kan jag knappast
tänka mig. Om det icke är möjligt
att överblicka de ekonomiska resultaten
av statens direkta ingripanden på ett så
centralt område, hur skall det då finnas
någon utsikt för de centraldirigerande
myndigheterna att bygga sina planhushållningsingrepp
inom oerhört mycket
känsligare områden på något slags objek
-
tiva och erfarenhetsmässigt grundade
förutsättningar? Om statsmakterna se sig
tvungna att gissa sig fram när de diktera,
hur tunga bördorna på produktion och
sparande skola vara, vad skola de då
icke behöva göra, när de — för att citera
efterkrigsprogrammet •— skola se
till, »att kapitalet använts till att fullt utnyttja
arbetskraft och materiella produktionsmedel
för nyttiga uppgifter»?
Socialdemokratiska partiet, och tyvärr
även dess finansminister, lägger oftast
upp sina skatteresonemang på det viset,
att man fortast möjligt halkar över skattepolitikens
samhällsekonomiska verkningar.
Man har tydligen mindre intresse
för detta problem än för andra, som kanske
valtaktiskt äro mera matnyttiga.
Skatterna synas enligt socialdemokratisk
uppfattning väsentligen vara ett medel
att förändra inkomstfördelningen i landet.
Då man tar ställning till en skattefråga,
tycks man tämligen omedelbart
göra en kalkyl över hur många som tjäna
på förändringen och hur många som
förlora. Är antalet, som har direkt och
kortsiktig fördel, tillräckligt stort och
antalet förlorare tillräckligt litet, anser
man att förändringen är riktig och
bör genomföras. Detta kallar man »en
social syn» på skatterna. Man tillåter sig
även att insinuera, att var och en, som
tar en annan utgångspunkt, därmed visar
att han företräder intressen, som icke
äro förenliga med de stora folkgruppernas.
Ingen skall förneka, och ingen inom
det svenska högerpartiet har förnekat,
att skattebördorna måste så avvägas, att
små och medelstora inkomsttagare få
skatter som de kunna bära utan att nödgas
avstå från rättigheter som äro självklara
ocli naturliga. De små och medelstora
inkomsttagarnas krav på rimlig
skattebörda öro berättigade. All skattelagstiftning
måste taga hänsyn till dem.
Detta är självklart redan av den orsaken,
att hela samhället har intresse av
att dessa grupper utan att pressas till
marken av övermäktiga bördor kunna
utföra sina samhällsnödvändiga insatser
— och vilja göra det.
30
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. det gällande skattesystemets verkningar.
Detta syfte når man genom att minska
den sammanlagda skattebördan. Hård
sparsamhet med statens utgifter är härför
nödvändig — främst med utgifter,
som icke fylla produktiva ändamål eller
bidraga till att skapa och vidmakthålla
nationell och social trygghet. Man måste
även taga hänsyn till syftet vid skattebördans
fördelning. Ingen motsätter sig
principen skatt efter bärkraft.
Att lösa detta komplicerade problem
genom att helt enkelt öka belastningen
på företagsamhet, s. k. större inkomsttagare
och sparsamhet, innebär en grov
förenkling och en kortsynthet av ganska
märklig art. Särskilt anmärkningsvärd
är den numera i vissa kretsar påtagliga
tendensen att motivera varje ingrepp av
denna art med urvattnade klasskampsargument,
som borde beteckna ett övervunnet
stadium i svensk samhällsdiskussion.
Det är möjligt att man med sådana
klasskampsargument framkallar en igenkännandets
applåd i vissa auditorier,
som ännu leva på bröd från seklets början.
Något bidrag till den gemenskapskänsla,
som är en förutsättning för bibehållet
och möjligen förbättrat allmänt
välstånd, utgör klasskampstonen sannerligen
inte.
Vad som krävs är helt naturligt en avvägning
mellan nödvändigheten att lägga
bördor på alla kategorier och önskvärdheten
att göra skattepolitiken till en
produktions- och sparstimulerande faktor.
Man kan icke se skattepolitiken bara
som ett problem för ögonblicket, där det
gäller att i ett visst läge utskifta besvären.
Man måste taga hänsyn till framtiden
— både den närliggande och den
mera avlägsna. De stora folkgrupperna
ha intresse av lägsta möjliga skatt för
ögonblicket, men de ha även intresse av
bästa möjliga försörjning — inte bara i
dag, utan också i morgon och i övermorgon.
Häri ligger avvägningsproblemets
kärna. Man kommer icke förbi detta
problem genom att förneka dess existens
eller genom att gömma sin liandIingsolust
bakom en mur av konstruerade
skäl mot en nödvändig undersökning
— en undersökning, som borde ha gjorts
innan man genomdrev en lösning, som
icke samtidigt innebar ett ställningstagande
till avvägningsfrågan.
Naturligtvis kan man inskränka sig
till att misstänkliggöra och förhåna högerns
skatteiniliativ. Man avskräcker oss
icke därigenom. Högern kommer att fortsätta
sin kamp för ett skattesystem, som
är rättvist och välståndsskapande — ett
skattesystem som ger de små inkomsttagarna
lägsta möjliga skatt men ocksä
säkerhet för att det näringsliv, av vilket
vi alla äro beroende, icke hejdas i sitt
arbete, icke av skattetekniska skäl tvingas
till ekonomiskt dåliga lösningar.
Vi komma igen med vår framställning
- då skattesystemet någon tid varit i
tillämpning.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Herr VELANDER: Herr talman! Den
föregående ärade talaren har såsom motionär,
väl också med hänsyn till ärendets
vikt, framfört sina synpunkter därpå.
Ehuru reservanterna inom utskottet
kunna sägas ha i stort sett fullföljt enahanda
tankegångar, fritar detta dem icke
ifrån att inför kammaren något redovisa
för sin ståndpunkt. Jag skall därför tilllåta
mig några reflexioner i förevarande
sammanhang.
De förändringar i skattesystemet, som
genomfördes vid fjolårets riksdag, delvis
även under riksdagens höstsession 1946.
voro grundade på en synnerligen ofullständig
utredning, i många hänseenden
knappast någon utredning alls. Detta förhållande
har också allmänt erkänts, jag
vågar säga till och med av finansministern
själv. I sådant hänseende kan hänvisas
till förhandenvaron av 1944 års allmänna
skattekommitté. Åt denna kommitté
har nämligen enligt de av finansministern
meddelade direktiven anförtrotts
utredningen av ett flertal för skattesystemets
uppbyggande och utformning
betydelsefulla frågor. Denna utredning
bär ännu icke på något sätt slutförts.
Något resultat därav kunde alltså
icke tillgodogöras i samband med skattesystemets
omläggning nästlidet år. De
utredningar, som ansågos vara av vä
-
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
31
Ang. det gällande skattesystemets verkningar.
sentlig betydelse för skattesystemets uppbyggande
och utformning år 1944, kunna
dock icke förutsättas ha ägt mindre betydelse
och värde år 1947. Detta konstaterande
måste alltså leda till att det rent
objektivt sett icke kan förnekas, att fjolårets
riksdagsbeslut i skattefrågorna var
grundat på en ytterst ofullständig, i vissa
hänseenden obefintlig utredning.
Vad skulle nu skattekommittén ha att
syssla med? Ett eller annat exempel därpå
må här vara på sin plats. Föremål
för utredningen skulle bl. a. vara den
förda finanspolitikens inverkan på inkomstfördelning
respektive inkomstbildning,
skattepolitikens återverkningar på
sparande och kapitalbildning, marginalbeskattningens
storlek och möjliga verkningar
vid skilda inkomsttyper, den relativa
vikt, som tillkomme därvid konstaterade
olägenheter, samt möjligheterna
att råda bot på dessa. Beskattningen
av riskbärande inkomster samt av riskbärande
kapital skulle vid utredningen
ägnas särskild uppmärksamhet liksom
ock behovet av jämkning eller kompletterande
föreskrifter av den typ, varpå
gällande spärregler erbjuda exempel.
Av det anförda framgår, att omfattningen
av den med de föreliggande motionerna
och av reservanterna avsedda
utredningen i huvudsak angivits i direktiven
för 1944 års allmänna skattekommitté.
Därutöver riktas emellertid
uppmärksamheten även på en del andra
spörsmål, såsom betydelsen av att underlaget
för förmögenhetsskatten blir bestämd
på ett enhetligt och riktigt sätt
samt nödvändigheten av att man vid förmögenhetsbeskattningen
söker göra klart
för sig den verkliga skillnaden i ekonomisk
ställning respektive skatteförmåga
mellan den, som har kapital, och den,
som endast har inkomst exempelvis av
tjänst att falla tillbaka på. Vidare aktualiseras
frågan om vilka inkomst- och
förmögenhetsgrupper, som främst bidraga
till nybildningen av kapital, den bristande
jämlikheten vid beskattningen av
de juridiska personerna, i vad mån investeringar
eller utgifter av omkostnadskaraktär
företagas, som iiro olämpliga ur
allmän ekonomisk synpunkt men fördel
-
aktiga för den skattskyldige, om hänsyn
tages till deras verkningar vid beskattningen.
Bevillningsutskottet eller rättare dess
majoritet har, såsom den föregående talaren
uppvisat, icke velat och kanske
icke heller vågat bestrida, att en utredning
rörande skattesystemet eller vissa
avsnitt därav kan vara i och för sig motiverad.
Utskottet anser dock, att frågan
därom är för tidigt väckt. Utskottet låtsas
sålunda icke om att den av motionärerna
och reservanterna förordade utredningen
i väsentliga stycken igångsatts
redan är 1944. Utskottet anför vidare
såsom skäl för sitt avstyrkande av
motionerna, att motionärerna icke anvisat
någon väg för den av dem föreslagna
utredningen. Med hänsyn till det nyss
sagda samt till motionernas mycket
klarläggande innehåll framstår detta såsom
synnerligen ansträngt och föga
övertygande.
Jag vid här gärna ställa den frågan:
Vad menar utskottet med detta sitt uttalande,
att motionärerna icke anvisat någon
väg för utredningen? Utredningen
igångsattes ju i väsentliga stycken redan
år 1944. Den utvidgning därav, som nu
ifrågasättes, är noga angiven i motionerna.
Motionärerna anse sig visserligen inte
böra taga ställning till huruvida den
utvidgade utredningen bör anförtros åt
1944 års allmänna skattekommitté eller
ej. Motionärerna anse dock, att densamma
skall ske i nära kontakt med konjunkturinstitutet.
Detta kan knappast
vara ägnat att föranleda någon oklarhet
i detta sammanhang.
Utskottet uttalar slutligen alt, om utredningen
skall ske efter objektiva grunder,
det lärer vara ofrånkomligt, att det
nya skattesystemet måste ha under någon
tid varit i funktion. Detta föranleder
å min sida ytterligare en fråga: Vilken
eller vilka av de i direktiven för
1944 års skattekommitté och i motionerna
angivna punkterna äro det, som för eu
objektiv utredning förutsätter, att del
nya skattesystemet någon tid tillämpats?
.lag är intresserad av den frågans besvarande.
.lag har verkligen sökt att för
mig själv klargöra den saken, men även
32
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. det gällande skattesystemets verkningar.
om jag går punkt för punkt, kan jag
icke finna, att den av utskottet angivna
förutsättningen föreligger beträffande
någon av dem. Om utskottsmajoriteten
kunde lämna skäl för sin uppfattning, så
är det ju möjligt, att vi skulle ha något
lättare att förstå varandra i diskussionen.
Men med hänsyn till att utskottsbetänkandet
inte inrymmer några som
helst klarläggande uttalanden i förevarande
hänseende har det allt hitintills
inte varit möjligt att förstå vad utskottsmajoriteten
menar. Bottnar emellertid
inte utskottets ifrågavarande uttalanden
däri, att utskottet vill avvisa en sådan
tanke eller ett sådant krav som att en
omläggning av skattesystemet förutsätter,
att den föregås av och fotas på en verklig
utredning! Detta skulle då innebära,
att de sannolika verkningarna i olika
hänseenden av en tillämnad skattereform
icke kunna och icke böra på förhand
klarläggas; man skall med andra
ord ha frihet att experimentera, verkningarna
må sedan bli vilka som helst.
Det gick så bekvämt och bra i fjol att
följa sin rent subjektiva inställning.
Varför skall man icke fortsätta på samma
sätt?
Reservanterna vilja icke vara med
därom. För dem framstår det såsom
självklart, att tiden måste vara inne, icke
blott för en ingående undersökning av
mera skatteteknisk art, utan även för en
verklig utredning av allmän ekonomisk
innebörd. Denna reservanternas inställning
understrykes av det förhållandet,
att riksdagens fjolårsbeslut i skattefrågan,
såsom i olika sammanhang betonats,
grundades på en felbedömning av den
ekonomiska situationen. Om riksdagens
kamrar i dag ställdes inför ett förslag
till en ny skattereform, omsättningsskattens
slopande etc., skulle månne ståndpunktstagandet
då komma att sammanfalla
med riksdagens beslut hösten 1946
och våren 1947? Frågan är mer än befogad
icke minst med hänsyn till den
blåögda optimism, som ytterst uppbar
dessa beslut.
Hurudant är läget för övrigt den dag
som är?
Utrikespolitiskt sett äro framtidsutsik -
terna mer än ovissa. Situationen med
hänsyn till vårt penningvärde är kritisk.
Det växande köpkraftsöverskottet utjämnas
icke av vare sig ökad import eller
stegrad produktion. Intresset för sparande
och kapitalbildning befinner sig
under nollpunkten, ett resultat av den
ekonomiska upplysning och uppfostran
som genom den förda politiken bibragts
och bibringas vårt folk. Man fruktar för
investeringar mer än för allt annat och
man beskär investeringsmöjligheterna
utan alt ens våga antyda, att det till sist,
om vi skola komma någon vart, likväl
gäller att skapa förutsättningar, icke för
mindre, utan för större och stora investeringar,
ur produktiva synpunkter dock
rätt anpassade. Och skattesystemet, som
konstituerar en skattebörda, vilken säkerligen
utan överdrift betecknats såsom
den högsta i världen och som därför enligt
mångas mening hämmar och kommer
att hämma sparande, företagsamhet
och produktion samt därmed utvecklingen
över huvud taget, det skall icke och
får icke till sina samhällsekonomiska
verkningar utredas eller klarläggas! Tiden
därför är inte mogen, säger man.
Det är den sterila tes, med stöd varav
anspråken på utredning och klarläggande
avvisas. Omläggningen av vårt skattesystem
skedde mer eller mindre i blindo,
och den tål därför icke någon utredning
eller något klarläggande. Det får
icke skapas några fasta utgångspunkter
eller någon verklig bas för diskussionen
härom. Det är med mitt sätt att se innebörden
av utskottets ställningstagande.
Då reservanterna icke kunna förlika
sig med en sådan inställning, ber jag,
herr talman, att få instämma i det yrkande
om bifall till den vid utskottsbetänkande!
fogade reservationen, som redan
har ställts av den föregående ärade talaren.
Herr SJÖDAHL: Herr talman! Här har
från högerreservanternas sida, med understöd
av högerns ledande man, riktats
kritik mot bevillningsutskottets gentemot
högermotionen avstyrkande betänkande.
Därvid har — och jag finner det
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
33
Ang. det gällande skattesystemets verkningar.
rätt anmärkningsvärt — herr Domö
upprepat en mycket vanlig beskyllning
mot speciellt det parti, som jag har äran
tillhöra, att detta parti saknar intresse
för de samhällsekonomiska verkningarna
av reformerna. Jag har under hela
min tid som politiker gång på gång hört
detta påstående framföras. Praktiskt taget
varje yrkande om en socialpolitisk
reform, som framfördes av socialdemokratien
då den var i minoritetsställning,
möttes av detta påstående. Denna beskyllning
framfördes, då åttatimmarslagen
på sin tid genomfördes, och långt
därefter. Det är högerns vanliga påstående,
att socialdemokratien som sådan
inte har något intresse för de samhällsekonomiska
verkningarna. Jag tror dock
att erfarenheten har visat, att det för
vårt samhälle har varit mycket gagnande
att socialdemokratien ständigt framfört
krav på socialpolitiska reformer och
undan för undan fått till stånd utredningar
och åtgärder till skydd för arbetskraften
i vårt land.
Nu säger man också i fråga om skatterna,
att inte den minsta hänsyn har
tagits från socialdemokratiskt håll. Det
verkar som om det system av skatter,
som infördes den 1 januari i år, skulle
vara fullständigt revolutionerande i förhållande
till det tidigare skattesystemet.
Jag vill då erinra kammaren om att det
nya systemet när det gäller inkomstskatten
ändå inte var mera revolutionerande
än att hela bondeförbundet stödde det
socialdemokratiska förslaget i denna
del. Och att våra bönder skulle vara
några revolutionärer har jag aldrig kunnat
iakttaga. Också i fråga om bolagsskatten
stodo bönderna på samma linje
som socialdemokraterna. Höjningen av
bolagsskatten från 32 till 40 procent kan
ju ändå inte vara av den revolutionerande
karaktär, att den måste få samhällsekonomiska
verkningar av en art, som
man beskrivit såsom mer eller mindre
avskräckande. Och vad beträffar förmögenhetsskatten
innebar det socialdemokratiska
förslaget en höjning med, jag
vill minnas, något 30-tal miljoner kronor,
men inte heller denna reform var
av den arten, att det kan sägas att man
3 Första kammarens protokoll 1948. Nr 18.
bär står inför något fullständigt nytt,
något som kräver inte bara noggrant
övervägande — vilket är fallet med alla
reformer — utan en stort upplagd, omfattande
samhällsekonomisk undersökning.
Nu vill jag erinra om att utskottsmajoritelen
— som utgöres inte bara av socialdemokraterna,
utan också av folkpartiets
och bondeförbundets representanter
— ingalunda har ställt sig avvisande
mot en undersökning av den art
högern har motionerat om. Men majoriteten
har resonerat på det sättet, att eftersom
detta skattesystem infördes den
1 januari 1948 och vi nu alltså befinna
oss i femte månaden efter det systemet
infördes, borde det vara tämligen rimligt
att avvakta en tidpunkt, då detta
nya system har hunnit verka, innan man
försöker utröna de ekonomiska konsekvenserna
därav. Ett teoretiserande
över dessa ting, som det eljest skulle bli,
kan ju ha sitt nöje, men om utredningen
skall tjäna något verkligt praktiskt syfte,
måste man ju veta hur skatterna i
vissa fall verka. Jag kan nämna en sådan
sak som verkningarna av skatten på
relativt stora förmögenheter, som äro
sammankopplade med höga inkomster.
Dessa verkningar bero ju i stor utsträckning
på vilken procent man räknar med
att förmögenheten skall avkasta, och då
man i dessa tabeller för beräkningen av
marginalskatten har räknat med låga avkastningsprocenter
— t. ex. 2 och 2,5
procent — kan man ju i vissa fall komma
fram till verkningar, som inte äro
riktigt trevliga. Detta erkänner också utskottet.
Men frågan är ju, om detta är
något mera generellt eller något mera
tillfälligt, .lag har någon gång tidigare
här i kammaren sagt, att vi i statsskatteberedningen
gjorde undersökningar
t. ex. om de gåvor som föräldrar lämnade
sina barn för att undvika eventuella
skattehöjningar. Ingen av dessa föräldrar
utläste lägre procentsats än 4 och (>
procent; det var ingen som sade, att 2
eller 3 procent var det vederbörliga. Jag
kan också meddela, att jag som medlem
av en kommitté, som skulle liigga fram
förslag om följdkungörclse till kvarlåten
-
34
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. det gällande skattesystemets verkningar.
skapsskatten, gjorde några undersökningar
här i Stockholm om vissa kvarlålenskaper,
och vi kunde bland dessa
kvarlåtenskaper icke träffa någon som
lämnade så ringa avkastning. Det existerade
inte sådana avkastningar. Jag kan
mycket väl tänka mig, att det kan finnas
personer som ha relativt stora förmögenheter
placerade i obligationer
med ringa avkastning, men i regel äro
de stora förmögenheterna inte placerade
så. Man kan ha vilken mening som
helst om den förmögenhetsbeskattning
vi ha — vi ha olika uppfattningar härom
inom utskottets majoritet — men
nog tycker jag man borde kunna vara
överens om en sak: Låt oss se tiden an,
tills systemet har verkat någon tid! Låt
oss då göra undersökningar av förhållandena
vid sammanträffande av relativt
stora förmögenheter och relativt stora
inkomster, där problemet om marginalbeskattningen
kan bli verkligt brännande!
Jag
skulle också vilja säga — och det
förmodar jag att varken herr Domö eller
herr Veländer kan ha något nämnvärt
emot — att man vid en sådan förutsättningslös
utredning en gång i framtiden
också bör undersöka de vägar som både
företag och enskilda här i landet beträtt
och beträda för att genomföra en skatteflykt.
Det måste vara i den allmänna
rättvisans intresse, att om man har ett
skattesystem — man må ställa sig till det
hur som helst — man då ser till att alla
vägar att orättmässigt slippa undan skatt
bli stängda.
Jag kan icke se annat än att utskottets
ställningstagande i avvaktan på erfarenheterna
är den riktiga vägen och en
realistisk väg. Herr Domös väg förefaller
mig vara mera dogmatiskt, mera akademiskt
betonad, om jag får använda det
uttrycket, trots att det är en jordbrukare
eller en f. d. jordbrukare — jag minns
inte riktigt vilket — som framfört den
synpunkten.
Vid bestämmandet av ett skattesystem
måste givetvis hänsyn tagas till det erforderliga
skattebeloppets storlek, närmast
måhända till de sociala utgifterna
och även de ökade krav, som herr Domö
vill ställa på försvaret med så och så
många tiotal eller hundratal miljoner
kronor. Sedan kommer man ■—- det erkände
herr Domö själv — in på fördelningsprincipen,
och herr Domö erkände
också, att grunden för vårt nuvarande
skattesystem var att vi ville minska skatterna
för de små och medelstora inkomsttagarna.
Men vi måste ha ett visst
belopp i skatter, och herr Domö kan väl
inte säga, att vi i denna stund ha möjligheter
att minska detta belopp, i synnerhet
med de försvarsmotioner som
framkommit från högerhåll. Jag skulle
vilja fråga herr Domö, om han anser
detta möjligt. Men då är man inne på
fördelningsprincipen och står inför valet:
var skola skatterna tagas? Skall man
skjuta över mera på de större inkomsttagarna
och de större förmögenheterna,
eller skall man taga ut mera av de mindre
inkomsttagarna, eventuellt också beskatta
de mindre förmögenheterna? Herr
Domö sade litet föraktfullt, att för oss
var skattefrågan väsentligen ett fördelningsproblem.
Det är den inte. Den är
väsentligen ett problem om att få skatter,
som räcka för de statliga utgifterna,
men den är även ett fördelningsproblem,
och man kan inte å ena sidan, som herr
Domö gör, uttala sin ringaktning för fördelningsprincipen
och å andra sidan
säga, att vi måste taga berättigad hänsyn
till de små och medelstora inkomsttagarna.
Man kan inte använda dessa uttryck
på en gång.
Herr Domö sade något om att vi sakna
gemensamhetskänsla — jag gissar att
det närmast riktade sig till oss socialdemokrater.
Ja, skatterna för att bestrida
våra utgifter av olika slag äro väl ett
uttryck för en stigande gemensamhetskänsla
här i landet. När vi nu allmänt
samlas om utgifter för försvaret av mycket
hög storleksordning, är väl detta
också ett uttryck för en nationell gemensamhetskänsla,
som jag förmodar att
herr Domö och herr Velander skola kunna
uppskatta. Jag förmodar också, att
då vi här i landet samlats om stigande
sociala utgifter för att därigenom trygga
den stora mängden av Sveriges innebyggare,
är väl även det ett uttryck för den
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
35
Ang. det gällande skattesystemets verkningar.
stigande gemensamhetskänsla som finnes
här i landet. Vi äro mycket glada över
att man även från borgerligt håll och
även från högern anslutit sig till den socialpolitik,
som vi här infört, och jag
hoppas att det icke är endast med munnen
som man givit sin anslutning.
Herr talman! Jag har måst å ena sidan
något bemöta de angrepp emot socialdemokratiens
samhällssyn som riktats
av högerns talare, men jag har å
andra sidan velat här betona, att de tre
grupper som stå bakom utskottets utlåtande
icke ha någonting emot en undersökning
av skattesystemet, när det
verkligen har tillämpats så länge att en
sådan undersökning kan få någon rationell
verkan. När herr Domö slutade med
att säga att »vi återkomma, när systemet
någon tid varit i tillämpning», gratulerar
jag herr Domö till detta ställningstagande,
ty det sammanfaller helt
med utskottets uppfattning. Vi mötas väl
alltså om något år på en gemensam plattform.
För närvarande, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets avstyrkande
hemställan.
Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill först lugna herr Sjödahl
med att min yrkesutövning inte har förändrats;
jag är fortfarande aktiv jordbrukare
ocli sköter min gård. Det kan
ju hända, att jag liksom herr Sjödahl inte
har så mycket tid över för sådana uppgifter
nu, men jag tror inte att det finns
större anledning att tala om någon övergång
till låt oss säga yrkespolitisk gärning
hos mig än hos herr Sjödahl.
Herr Sjödahl säger: »Ni ha alltid sagt
att det går galet, men det har gått bra.»
Diirav drar han den slutsatsen, att vi
måste ha orätt även nu, och på det sättet
kommer han något djärvt till det resultatet,
att det inte kan vara så farligt
nu heller. Vi för vår del ha menat, att
om detta nya skattesystem har samhällsekonomiskt
skadliga verkningar, är det
ytterst viktigt, att man så snabbt som
möjligt kommer underfund med detta,
så att skadeverkningarna icke bli för sto
-
ra. Det är ju betecknande, att finansministern,
vilken som förut här framhållits
för en hel del år sedan ansåg många av
dessa begärda utredningar vara erforderliga
för införande av ett nytt skattesystem,
teg i fjol och ansåg dem icke vara
behövliga, och nu tiger också utskottsmajoriteten
och anser att de icke behövas.
Jag anser dem högst behövliga, ty
just för att bevara de sociala reformernas
värde erfordras det en produktion
och ett näringsliv, som kunna utföra de
nödvändiga samhällsekonomiska prestationerna.
De sociala vinningarna kanske
nu äventyras genom beskattningen. Det
är alltså omsorgen om de socialpolitiska
reformerna, som för oss är en av orsakerna
till att vi vilja ha utredning om
skattesystemets verkningar, så att icke
detta lägger hinder i vägen för ökad produktion
och förbättrad nationalinkomst.
Herr ANDERSON, AXEL IVAR: Herr
talman! När skattereformen för snart ett
år sedan behandlades i riksdagen, framhöll
jag i denna kammare, att hur stora
än de ekonomiska verkningarna av den
reformen kunde väntas bli, så befarade
jag, att de moraliska verkningarna bleve
ännu större och allvarligare. Jag syftade
därvid på den försämring av skattemoralen,
som är en oundviklig följd av en
konfiskatorisk beskattning. Härom yttrade
i fjol kammarrätten: »Deklarationsmoralen
synes befinna sig i sjunkande,
och man måste förmoda att beskattningens
höjd och faktiska ojämnhet därvid
medverkat.» Under det år som gått ha vi
nog litet var haft tillfälle konstatera, att
dessa farhågor icke varit ogrundade. Man
möter i vida kretsar — och visst inte
bara bland de välsituerade, förmögenhetsägarna
och s. k. kapitalisterna utan
också i hög grad hos de breda lagren —
den uppfattningen, att den nuvarande
skattepolitiken är oskälig och orimlig, att
den berövar medborgaren en allt för stor
del av hans rättmätigt förvärvade inkomst
och att den direkt syftar till att
omöjliggöra enskild kapitalbildning.
Man kommer förmodligen att mot detta
replikera, att detta är överdrifter, re
-
36
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. det gällande skattesystemets verkningar.
sultat av den propaganda mot skattereformen
som gått fram över landet. På
det vill jag svara, att den svenska allmänheten
inte är så okunnig och dum,
att den låter sig vilseledas på dessa
punkter. Här dömer nog var och en efter
sin egen erfarenhet, och resultatet blir
i ett mycket stort antal fall en spontan
reaktion mot vad man anser vara en
orättfärdig skattepolitik.
Herr Sjödahl manade oss för en stund
sedan att icke förhasta oss i våra omdömen
och rådde oss att se tiden an och
avvakta, vilka verkningar som detta skattesystem
kan få innan vi vidtaga några
reformer. Herr Sjödahl talade själv om
de »otrevliga» verkningarna av marginalbeskattningen,
men han menade att
de sannolikt komma att gälla endast ett
mycket litet antal fall och därför inte
vore mycket att fästa sig vid.
Jag vill bestämt reagera mot denna
synpunkt på beskattningen. Den är tyvärr
mycket vanlig. Jag tror att herr Sjödahls
yttrande är karakteristiskt för en
i vida kretsar omfattad syn på skattefrågorna
och på beskattningens verkningar,
att om det bara är ett litet antal, som
träffas av en beskattnings hårda verkningar,
då är det ingenting att säga om
dem; det är först när antalet missnöjda
blir så stort, att deras missnöje kan komma
att taga sig uttryck i politiska manifestationer,
som man börjar fästa något
avseende vid deras synpunkter. Det är
en ytterligt betänklig och i grunden både
omoralisk och odemokratisk synpunkt
på beskattningen, som här framskymtar.
Ett skattesystem måste vara så konstruerat,
att det ger rättvisa åt alla. Ingen
grupp i samhället, hur liten den än är,
får vara godtyckligt utsatt för en beskattnings
verkan. Är man på det klara
med att ett beskattningssystem får orimliga,
eller som herr Sjödahl uttryckte det
»otrevliga», verkningar för ett fåtal personer,
är man också skyldig att utan
dröjsmål gå i författning om att revidera
detta skattesystem. Det är vad vi
begärt, och det är på detta som herr Sjödahl
svarar med uppmaningen: »Vänta
och se! Vänta tills verkningarna bli uppenbara!»
Han håller visserligen med
om att verkningarna äro otrevliga, men
det gäller ett så litet antal fall, att än så
länge räcker det inte för honom.
Om man handlar så kommer man
snart att mot skattesystemet och därmed
också mot statsmakterna uppkalla en
mycket kraftig och allvarlig reaktion.
Det säger sig självt, att en skattelag, som
tillkommit under sådana förhållanden
som fjolårets, som genomdrivits trots
starka varningar från myndigheter och
sakkunniga och som i många fall går till
så uppenbara överdrifter, redan från
början väcker motstånd och frestar till
försök att kringgå lagens bestämmelser.
Detta är inte någon ursäkt, men det är
ett konstaterande av ett faktum, som
landets skattemän och skatteexperter säkerligen
skola vitsorda.
Jag ser häri en verkligt stor fara, ett
hot mot folkmoralen. Man hör nu nästan
dagligen uttalanden om skatterna, som
ge ett skrämmande intryck av att respekten
för gällande lag är på upphällningen
och att man i vida kretsar betraktar
det endast som en åtgärd till självförsvar
att försöka komma undan skatten. Detta
behöver inte innebära en öppen lagöverträdelse.
Många kunna säkerligen på
fullt laglig väg minska sina skatteförpliktelser.
Man delar upp sin förmögenhet,
man vidtar fullt legitima åtgärder
för att sänka sin inkomst. Men man söker
också till det yttersta utnyttja alla
avdragsmöjligheter. Mycken tid och arbetskraft,
som skulle kunna finna en
bättre användning, åtgår nu till problemet
att finna utvägar till skattelindring
i en eller annan form. Det är naturligtvis
omöjligt att säga, vad detta kostar
staten i minskade skatteintäkter — att
det kostar företagen en massa pengar är
lät att konstatera. Ett är dock säkert,
och det är att i det långa loppet kommer
denna skattepolitik att bli till nackdel
för statskassan. Den kommer att minska
företagsamhet och arbetsvilja och därmed
hämma framåtskridandet. Den leder
redan nu till en oekonomisk disposition
i fråga om företagens inkomster och tillgångar;
den saken har ofta blivit omvittnad.
Den kloka försiktighet, som tidigare
var ett utmärkande drag för fler
-
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
37
Ang. det gällande skattesystemets verkningar.
talet svenska företag, håller nu på att
på sina håll ersättas av en rundhänt låtgåpolitik.
Inget företag är angeläget om
att visa fram en stor vinst, varav hälften
åtgår till skatt och som endast i
mycket begränsad utsträckning kommer
aktieägarna till godo. Därför tillåter man
sig en hel del mer eller mindre onödiga
utgifter på omkostnadskontot. Det är inte
så oskyldigt, som det vid första påseendet
kan tyckas. Häri ligger en frestelse
till slöseri, som kan få tråkiga återverkningar
på viktiga områden. Skadligt och
felaktigt är det naturligtvis också, att
företagen ständigt skola vara tvungna att
tänka på skattefrågan, när de vidtaga sina
planläggningar och dispositioner. Hela
vårt ekonomiska liv kommer därigenom
i ett skevt läge, och resultatet blir, som
jag nyss sagt, minskad företagarlust och
försämrade möjligheter till välstånd.
Men jag återgår till den moraliska sidan
av saken, som jag anser inte ha
blivit tillräckligt beaktad. Det är en
fruktansvärd fara för hela vår folkmoral,
som ligger i det nuvarande skattesystemets
frestelse till åsidosättande av
eller tummande på skattelagarna. Det
kan bli en röta, som sprider sig genom
hela samhällskroppen, och skadeverkningarna
bli oändligt mycket större än
den vinning, som finansministern hoppas
inhösta. Jag tänker nu inte på att
han för den närmaste tiden kan få några
tiotal miljoner mera till statskassan genom
denna utpressning. Jag tänker på
hans politiska motivering, hans utjämningsidéer.
Om det över huvud taget ligger
något socialt och etiskt värde i denna
utjämningsidé och inte bara klasskamp
och avundsjuka, så måste man
fråga sig, om vinsterna i dessa avseenden
uppväga vad som förloras genom
försämrad folkmoral och elt växande
missnöje med staten och dess skattcpåbud.
Det finns en gräns, som man inte
ostraffat överskrider när det gäller .statens
krav på medborgarna. Jag tror att
vi ha nått den gränsen här i Sverige,
åtminstone vad vissa samhällsskikt beträffar.
Låt vara att dessa inte utgöra
majoriteten av folket, men de fylla dock
en sådan funktion i vårt andliga och eko
-
nomiska liv, att de inte få behandlas hur
som helst.
Finansminister Wigforss har i sin
skattepolitik visat en häpnadsväckande
brist på folkpsykologisk blick. Jag är
övertygad om att det inom hans parti
finns många som insett och beklagat
detta. Men ingen har vågat säga klart
och bestämt ifrån. Hur länge skall det
dröja, innan man är beredd att rätta
till uppenbara felaktigheter? Vi kunna
inte skjuta ifrån oss detta problem. Göra
vi det, komma skadeverkningarna endast
att bli större. Vi måste enas om att ju förr
dess hellre ta itu med skattefrågan på
nytt, söka få fram en skatteform, som
inte oskäligt belastar någon grupp inom
samhället, som uppmuntrar sparande
och kapitalbildning och som ger trygghet
åt den som genom sparsamhet och
förtänksamhet vill sörja för sig och de
sina. Vi måste också se till att vår företagsamhet
— och jag tänker här inte
bara på industrien — får arbeta under
sådana förhållanden och med en sådan
trygghet mot oskälig skatteutpressning,
att alla krafter sporras till gemensamma
ansträngningar för att trygga vårt folks
välstånd och vårt lands ekonomiska
framtidsmöjligheter.
Herr talman! Från dessa utgångspunkter
och med denna motivering anser jag
det vara riktigt att redan nu komma
fram med krav på en revision av det
gällande skattesystemet. Jag ber alltså att
få yrka bifall till den reservation, som
herrar Velander, Wehtje m. fl. ha avgivit
till bevillningsutskottets betänkande nr
36.
Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Herr Ivar Anderson nämnde att
deklarationsmoralen var i uppenbart
sjunkande, men det kan väl ändå inte
bero enhart på denna reform, ty det överväldigande
flertalet inkomstskattebetalare
här i landet ha ju genom denna reform
fått lägre skatt. Den kan väl inte heller
verka uppenbart sänkande hos det mycket
betydande antal förmögenhetsägare
som bli helt befriade från förmögenhetsskatt
genom detta skattesystem. Det är
hos ett mindretal, som skatterna ha ökats,
38
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. det gällande skattesystemets verkningar.
men hos ett flertal ha de minskats, och
hur den förbättrade skattemoralen på ena
sidan ocli den försämrade på den andra
kunna väga upp varandra, det vågar jag
inte ha någon direkt uppfattning om.
Herr Ivar Anderson tilläde, att jag
lade en för kvantitativ synpunkt på denna
sak, och ansåg att det gällde hur
många det var som hade blivit missnöjda,
men om det nu skulle visa sig, att låt
oss säga för 95 procent av förmögenhetsägarna
det nuvarande systemet inte leder
till en på något sätt för hård beskattning
av deras inkomst men att det för 5
procent skulle kunna leda till någonting
som kunde diskuteras, så förminskas
ju därmed hela det argumentet mot
skattesystemet som sådant i styrka. Och
om man, som jag förmodar, kan genomföra
en rättelse till förmån för de fem
procenten, behöver man inte utsträcka
den förmånen till de 95 procenten, för
vilka det inte erfordras någon ändring.
Det är på så sätt som mitt yttrande får
tolkas, och då tror jag inte min moraliske
vän herr Ivar Anderson kan ha så
mycket att anmärka.
Den tredje punkt jag skulle vilja reagera
mot var påståendet, att vissa företag
eller enskilda lockas till en rundhänt
låtgåpolitik genom det nuvarande
skattesystemet och slänga ut pengar på
utgifter som egentligen inte äro ekonomiskt
motiverade. Jag har alltid — inte
minst från herr Ivar Anderson närstående
håll — bibringats den uppfattningen,
att företagsledarna här i landet voro
ytterst måna om sina företag och om
deras tillgångar och försökte använda
deras pengar på bästa möjliga sätt. Jag
tycker det är ledsamt, att herr Ivar Anderson
rubbar denna kanske alltför naiva
barnatro hos mig.
Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.
2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av
talaren överskriden.
Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
För min del har jag ansett mig
kunna biträda det slut, till vilket ut
-
skottets majoritet kommit, och jag skall
med ett par ord angiva de grunder, på
vilka jag har fotat mitt bedömande. Jag
är angelägen att framhålla, att när jag
för dagen har ansett mig kunna nöja
mig med den löftesrika motivering som
utskottet har anfört i sitt yttrande över
den förevarande motionen, så bottnar
detta ingalunda i någon belåtenhet med
verkningarna av det i fjol införda skattesystemet
eller i någon överdriven optimism
om att dessa verkningar skulle
befinnas mindre betänkliga än jag i samband
med behandlingen av skatteförslaget
i fjol gav uttryck åt. Jag är ense
med de ärade reservanterna om de sannolikt
ganska ödesdigra verkningar på
olika områden, som den i fjol införda
skattereformen kommer att ha, och jag
skiljer mig således i detta avseende från
herr Sjödahl, som nog är mindre rädd
för dessa verkningar och fortfarande i
grund och botten anser sig kunna vara
ganska belåten med utformningen av
fjolårets skatteförslag. Jag för min del
behåller hela min misstänksamhet emot
vissa detaljer i skatteförslaget och min
fast grundade övertygelse om att skattereformen
i vissa avseenden kommer
att ha olyckliga verkningar.
Men när jag trots denna misstänksamhet
och denna övertygelse inte har anslutit
mig till kravet på att en utredning
skall igångsättas nu, så beror det på att
jag inte har kunnat undgå att taga ett
ganska starkt intryck av de skäl emot
en sådan som utskottet anfört. Jag
skulle också till detta vilja lägga att man
kanske gjorde klokt i att vara något försiktig
i sina bedömanden av hur verkningarna
i det ena eller det andra avseendet
skola förhålla sig. Jag fruktar,
herr talman, att man varken tjänar den
sak, som man avser att tjäna, eller förbättrar
de medel, som man använder,
genom att begagna sig av omdömen som
åtminstone förefalla mig vara ganska
överdrivna.
Jag fäste mig liksom herr Sjödahl vid
det uttalande, som herr Ivar Anderson
gjorde, när han påpekade, att till följd
av fjolårets skattebeslut har den kloka
försiktighet, som har karakteriserat
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
39
Ang. det gällande skattesystemets verkningar.
svenska företag, börjat efterföljas av en
rundhäntliet, som, åtminstone i herr
Ivar Andersons skildring av verkningarna,
föreföll mig vara ganska ansvarslös
inte bara emot det svenska samhället
utan även emot företagen, vilkas
konsolidering och starka växt och utveckling
vi ju äro ense om är av den
allra största betydelse för svenskt samhällsliv.
Jag är fullkomligt medveten om den
tendens, som herr Ivar Anderson väl avsåg
att ge uttryck åt, att man inte bara
inom den svenska företagarvärlden
utan även långt därutanför anser den
nuvarande ekonomiska politiken, i vilken
skattesystemet ingår såsom en del,
vara mycket olyckligt konstruerad och
att man till följd därav kanske också
anser sig i någon mån berättigad, i varje
fall moraliskt berättigad, att se mindre
noga på storleken av de slantar som
man ställer till den svenska samhällsstyrelsens
förfogande. Men jag kunde inte
värja mig för den känslan, att ett påstående
av den omfattning, som herr
Ivar Anderson gjorde, var en överdrift
som jag tror tjänar varken den sak, som
jag kanske är lika angelägen som herr
Ivar Anderson att få igenom, eller den
grupp av företagare, vars förfarande
herr Ivar Anderson därmed skildrade.
Jag är också alldeles överens med herr
Domö, som påpekade att det är önskvärt
att den utredning om skattesystemets
verkningar, som inte bara motionärerna
utan även utskottets majoritet äro
ense om, bör företagas, kanske så snart
som möjligt, innan de olyckliga verkningar,
som vi på den borgerliga sidan
anse oupplösligt förbundna med skattesystemet,
komma att få en alltför stor
omfattning. Jag är fullkomligt på det
klara med att denna utredning bör ske
så snart som möjligt, och jag känner mig
icke tillfredsställd med den anda, som
jag i vissa sammanhang har hört en del
utläsa ur utskottets utlåtande, att man
är tvungen att vänta med denna utredning,
till dess verkningarna av det i fjol
genomförda skattesystemet iiro fullt mätbara
i alla avseenden med de praktiska
resultat, som det har avsatt.
Jag skulle t. ex. vilja erinra om att en
utredning om den höga marginalbeskattningens
verkningar kan ge tillförlitliga
resultat även om den inskränkes till huvudsakligast
en teknisk utredning. Det
är lätt att uppställa inte bara tänkta
exempel utan även exempel, som man
kan hämta ur det praktiska livet, utan att
behöva vänta på några deklarationer eller
några skattelängder, och att på det
sättet kunna klara ut hur den höga marginalbeskattningen
verkar i olika kombinationer
av förmögenhet och inkomst.
I detta avseende är det, herr talman,
inte alls nödvändigt att vänta i flera år,
till dess man kan ta fram en deklaration
eller en skattelängd och med hjälp därav
säga: »Se här, så och så verkar det!»
Detta kan sägas redan nu med fullständigt
samma säkerhet i de olika kombinationer,
som man ställer upp.
Men i motionen omnämnas också en
del andra saker, beträffande vilka enligt
mitt förmenande en utredning också är
önskvärd eller nödvändig men där man
måhända gjorde ganska klokt i att vänta
något år till dess man finge se verkningarna.
Detta gäller t. ex. den av motionärerna
berörda frågan, huruvida skillnaden
i beskattning mellan ekonomiska föreningar
och aktiebolag kommit att medföra
en omläggning av verksamhetsformerna
i den riktningen att man i stället
för aktiebolagsformen väljer formen ekonomiska
föreningar, som är underkastad
en lindrigare beskattning.
Skall man nu försöka bilda sig ett omdöme
om skattesystemets verkningar på
detta område får man inskränka sig till
ett rent spekulativt omdöme, medan det
däremot efter något år skulle kunna vara
möjligt att praktiskt konstatera om detta
har skett eller icke.
På samma sätt förhåller det sig beträffande
frågan om skattesystemets verkningar
på nyföretagsamheten; kommer
det i fjol genomförda skattesystemet att
medföra att nybildningen av företag
kommer att minskas och att det i stället
går sfi som vi i fjol fruktade: att företagarverksamheten
kommer att koncentreras
till större, gamla företag, att det
således inte blir den ökade spridning av
40
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. det gällande skattesystemets verkningar.
företagsamheten, som ur olika ekonomiska
synpunkter anses vara synnerligen
önskvärd?
Även detta är en sådan historia, där
man naturligtvis nu kan spekulera sig
fram till vissa slutsatser, men där man
om något år skulle kunna grunda sitt
bedömande på en avsevärt starkare
grund, om några praktiska resultat då
kunde vara att påvisa. Det är dylika ting,
herr talnian, som ha gjort, att jag med
den mycket positiva skrivning i saken,
som utskottet har presterat och som jag
för min del och från min utgångspunkt
med tillfredsställelse har accepterat, har
ansett mig kunna komma till samma slut
som majoriteten, nämligen att man kanske
bör vänta något år med den av alla
önskade undersökningen, för att man åtminstone
på de områden, där praktiska
resultat kunna vinnas och vara till nytta,
även skall kunna utnyttja dem.
Jag sade, att jag med tillfredsställelse
har accepterat den positiva skrivning,
som utskottets majoritet har presterat,
och jag upprepar detta. Jag ser faktiskt
i detta mycket positiva ställningstagande
från utskottsmajoritetens sida, ett
ställningstagande som i vissa avseenden
är grundat på en rätt långt driven tveksamhet
om verkningarna av fjolårets
skattesystem, en möjlighet till att kunna
vinna en ganska omfattande politisk
enighet om att bär företaga en undersökning
på ett både för de enskilda medborgarna
och för samhällsekonomien
mycket viktigt område. Att man redan
nu har kunnat nå fram till ett så positivt
medgivande om önskvärdheten av
en dylik undersökning har, herr talman,
också förefallit mig så pass värdefullt,
att jag har ansett mig kunna ansluta mig
till utskottsmajoritetens förslag.
Jag har således intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Herr VELANDER: Herr talman! Med
hänsyn till ställningstagandet i denna
fråga här i kammaren är kanske någon
ytterligare debatt inte påkallad. Det förefaller
mig emellertid som om en del
ting, som herr Sjödahl förde till torgs,
borde föranleda några erinringar.
Herr Sjödahl började sitt anförande
med att säga, att det skatteförslag, som
knäsattes vid fjolårets riksdag, inte innebar
någonting av revolutionerande
art. I det sammanhanget omnämnde han
förslagets verkningar beträffande förmögenhetsbeskattningen,
och han var så
blygsam beträffande den siffra, han där
nämnde, att han gärna kan höja den till
det dubbla med en gång och sedan åtskilligt
därutöver. Men detta behöver jag
inte närmare gå in på, ty då uppmärksamheten
riktas på den saken, ligger det
självfallet till på det sättet, att herr Sjödahl
justerar sin inställning ulan ytterligare
erinran ifrån min sida.
Jag vill i detta sammanhang rikta
kammarens uppmärksamhet på en bilaga
till motionen nr 116. Den bilagan
innehåller så många intressanta saker
att den är värd att studeras. Jag skulle
vilja anföra ett exempel ur den för att
illustrera, huruvida man kan påstå, att
herr Sjödahl har rätt, när han säger, att
fjolårets skattereform inte har några som
helst revolutionerande verkningar.
I detta exempel angivas de skattepåföljder,
som sex olika inkomsttagare
drabbas av. Man utgår ifrån att en av
dem inte har någon förmögenhet utan
endast ren arbetsinkomst eller inkomst
av tjänst. De övriga fem ha också inkomst
av tjänst och detta å enahanda
belopp som den förstnämnde. De ha
ganska betydande arbetsinkomst, icke
mindre än 30 000 kronor var. De fem
ha emellertid olika förmögenheter, nämligen
på 200 000, 475 000, 1 555 000,
2 959 000 och 3 195 000 kronor respektive.
Det gäller alltså i flera fall stora förmögenheter,
och man får lov att förutsätta,
att dessa förmögenheter i verkligheten
representeras av stora företagare,
som icke leva för att tillgodose
sin egen bekvämlighet utan som fylla
en mycket betydande uppgift i den samhälleliga
produktionen och därmed också
för utvecklingen över huvud taget.
Hur ställer det sig då med beskattningen
för dessa? Jo, det visar sig, om vi jämföra
ett par av fallen, t. ex. det, där endast
en arbetsinkomst på 30 000 kronor
förelåg, och det, där vid sidan av denna
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
41
Ang.
arbetsinkomst också en förmögenhet på
1 555 000 kronor förefanns, att den som
har enbart arbetsinkomsten får behålla
7 020 kronor mer av sin inkomst än den,
som har inkomst av både arbete och
förmögenhet. Detta innebär, att till täckning
av skatten på förmögenheten åtgår
hela avkastningen och därutöver 7 020
kronor av arbetsinkomsten. Det är alltså
ett stort minus för denne förmögenhetsägare,
alt han har så betydande förmögenhet,
som i det antagna exemplet avkastar
2,j procent.
Exemplet visar också, att den företagare,
som representerade den största förmögenheten
på 3 195 000 kronor, får av
avkastningen från denna behålla endast
1 180 kronor. Jag skall inte fullfölja mitt
exempel vidare; damerna och herrarna
må själva ta del av vad det i övrigt illustrerar
genom att titta på den åberopade
bilagan till motionen nr 116.
Om jag sedan blott antyder, att det
enligt bilagorna till bevillningsutskottets
betänkande vid fjolårets riksdag angående
skattefrågan är utrett, att marginalbeskattningen
mycket ofta ger sådana utslag
att vid blandad inkomst av tjänst
och av kapital inkomsten i många fall
inte på långt när räcker till för att gälda
skatterna, tycker jag, att man, även om
marginalbeskattningen under tidigare
skeden kan sägas ha varit rätt hård,
måste inför sådana exempel kunna säga,
att det nya skattesystemet verkligen är
revolutionerande, och det förefaller mig
som om ingen gärna borde vara beredd
att förlikas med verkningarna därav.
Jag ställde i mitt förra anförande en
del frågor, närmast riktade till herr Sjödahl.
Jag ville veta vilka punkter, som
enligt direktiven för 1944 års allmänna
skattekommitté äro föremål för utredning
eller som av motionärerna ifrågasättas
för utredning, det är, som förutsätta
en praktisk tillämpning under viss
tid av det gällande skattesystemet för alt
över huvud taget kunna utredas och
klarläggas? Herr Sjödahl förbigick helt
den frågan, och det var av mycket naturliga
skäl! Men jag vill dock säga, att
i fråga om sådana exempel på skattesystemets
verkningar, som jag nyss an
-
det gällande skattesystemets verkningar.
tydde, behöver man inte ha någon längre
eller kortare tids erfarenhet av dessa
verkningar för att klarlägga följderna i
olika hänseenden därav; det kan man
säkerligen göra utan vidare med tillämpning
av sunda förnuftet. Och när herrar
Sjödahl och Elon Andersson talade om
att det är en klok och försiktig åtgärd
att avvakta de praktiska verkningarna
av skattesystemet, kunna väl herrarna
inte mena, att denna erinran gäller den
utredning, som sattes i gång redan år
1944. Den utredning, som nu ifrågasättes,
den mena vi också skall ske just i
anslutning till 1944 års utredning. Det
kan väl inte vara någon mening med att
1944 års allmänna skattekommitté först
skall slutföra sitt uppdrag och att sedan,
efter ett eller annat år, till denna
utredning skola kopplas de uppgifter, som
de föreliggande motionerna ta sikte på.
Det naturligaste är väl, att dessa utredningar
få ske i anslutning till varandra.
Det är väl också lämpligt att dessa utredningar
få ske fortlöpande, så att man
blir i tillfälle att komma fram med förslag
till de ändringar, som undan för
undan kunna befinnas påkallade. Jag
kan ju inte heller, med den inställning
jag har, tänka mig någonting annat än
att det kommer att bli anledning till
många ändringar.
Herr Sjödahls ständigt återkommande
sats — och hans ståndpunkt i det hänseendet
delas av hans politiska meningsfränder
— är, att vi inte alls ha råd att
jämka på skattesystemet, vi måste ta ut
dessa förmögenhets- och andra skatter,
annars få vi inte statsfinanserna att gå
ihop.
Ja, det är ett ganska underligt skäl,
tv varje år, när det gällt fastställandet
av hevillningarna respektive förslag till
ny riksstat, ha vi alltid mötts med dessa
uttalanden, att vi måste göra så och så
för att vi skola få budgeten att gå ihop.
Förhållandet är dock det att de tre senaste
budgetåren ha uppvisat ett budgetöverskott
på över 1 200 miljoner kronor.
Damerna och herrarna minnas säkerligen
ock med vilken frenesi man här i
kammaren i fjol hävdade den uppfattningen,
att det då inte gick an att jämka
42
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. det gällande skattesystemets verkningar.
på exempelvis kvarlåtenskapsskatten eller
på någonting annat, därför att det
gällde att få budgeten att gå ihop. Men
det löpande budgetåret, som slutar med
utgången av juni månad, beräknas enligt
de senaste undersökningarna ge ett överskott
på icke mindre än 521 miljoner
kronor. Man hade alltså inte alls behövt
intaga en sådan ståndpunkt, som hävdades
vid fjolårets riksdag just ur budgetära
synpunkter.
För övrigt är det väl så, att, om fråga
är om betydande orättvisor i beskattningen,
så kunna åtminstone på längre
sikt statens finanser icke förutsättas komma
att stärkas genom ett fortsatt tilllämpande
av ett sådant system. Därmed
är man ju inne på de allmänna resonemangen
om konsekvenserna med hänsyn
till sparande, kapitalbildning, viljan till
företagsamhet etc.
Jag tillät mig i mitt tidigare anförande
att fälla ett något hårt omdöme.
Jag sade, att genomförandet eller genomtrumfandet
av fjolårets skattereform
grundades på en felbedömning. Jag är
kanske skyldig att något verifiera detta
omdöme.
I diskussionen här i kammaren ventilerades
ju de olika verkningarna av skatteförslaget.
Man berörde i sådana sammanhang
rätt ingående även verkningarna
på penningvärdet. Det förekom därvid
ett yttrande av herr Sjödahl. Det utgjorde
en replik närmast till doktor Ivar
Anderson, som hade hävdat de penningpolitiska
synpunkterna. Herr Sjödahl anförde
enligt det justerade protokollet ordagrant
följande: »Nu senast ha vi hört
en verklig politisk Kassandra, som med
stor pessimism i rösten och i själen har
talat om den hotande inflationen och
de olyckor som förslaget skulle medföra.
Det är omöjligt att spå, men det
är ju tämligen upppenbart, att en så
pessimistisk syn på framtiden, som herr
Ivar Anderson gav uttryck för, ha i
vart fall inte hans partiledare och andra
representanter för högern här inom
riksdagen. Inflationen kan vara en möjlighet,
men det är en möjlighet som vi
räkna med att kunna undvika. Vi behöva
inte i denna dag ta den starka medicin,
som herr Ivar Anderson här rekommenderar.
»
Jag är angelägen att även för egen del
något återfalla på detta yttrande, därför
att jag då liksom vid många andra
tillfällen, när det gällt betydelsefulla
skattefrågor, har sökt att hävda de penningpolitiska
synpunkterna.
Detta uttalande av herr Sjödahl gjordes
den 14 juli 1947. Vid denna tidpunkt
var alltså inflationen för honom
endast en möjlighet — den var ingen
verklighet — och en möjlighet som han
räknade med att kunna undvika.
Det verkar nästan beklämmande, när
man tänker på att det just är personer
med den antydda inställningen, som ha
spelat en så betydande roll i statsskatteberedningen,
som förberedde de Wigforsska
skatteförslagen, i bevillningsutskottet
och här i riksdagen vid skatteförslagens
genomdrivande och som alltså
stodo för garantierna för att man aldrig
hade att vänta några menliga följder
därav. Ja, jag måste säga, att inför en
sådan overklig inställning, som yttranden
som detta och andra markera, kan
man icke undgå att känna sig mycket
orolig över de resultat, som arbetet inom
riksdagen understundom leder fram till,
när det skall grundas på utredningar,
verkställda från sådana utgångspunkter,
som nyss antytts. Förhållandet understryker,
att nya utredningar måste vara
erforderliga.
En talare på gävleborgsbänken, som
jag tänker mig att herr Sjödahl varken
tidigare eller nu skulle vilja särskilt polemisera
emot, konstaterade, att skatteberedningens
betänkande utmärktes av
en flagrant brist på samhällsekonomisk
diskussion av de föreslagna förmögenhetsindragningarnas
verkningar. Behöver
man avvakta den praktiska tillämpningen
av det i fjol knäsatta skattesystemet
för att inlåta sig på en sådan diskussion?
Samme
talare var också inne på det
spörsmålet huruvida icke skatteförslagen
närmast pekade i den riktningen att
resultatet komme att bli att den allmänna
sektorn förtärde vad den fria
sektorn sparade. Inte behövs det något
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
43
Ang. det gällande skattesystemets verkningar.
års tillämpning eller praktik av de! nya
skattesystemet för att man skall kunna
diskutera och klarlägga sådana ting!
Jag tycker sålunda, att de skäl, som
anföras mot den av motionärerna ifrågasatta
utredningen, måste vara svaga; och
— jag upprepar det — vad kunna dessa
skäl betyda i fråga om den utredning,
som finansministern satte i gång 1944?
Här är det blott fråga om en komplettering
av denna utredning.
Herr Elon Andersson var i dag såsom
i många andra sammanhang en försiktig
general. Han hade tagit intryck av utskottets
skäl, sade han. Detta förvåvånar
i någon mån, om man erinrar sig
hans ställningstagande i fjol och hans
deltagande i skattedebatten här i kammaren
då. Han var lika pessimistiskt inställd
som någon annan av oss beträffande
bl. a. de samhällsekonomiska verkningarna
av skatteförslagen. Han hade
också uttalanden, som voro vägande och
starkt avvisande. Varför har han blivit
så mild nu? Inför talet om att man skall
avvakta verkningarna av skattesystemet
har han dock sagt att han inte menar,
att man skall dröja så länge med utredningen,
utan att tiden snart skall vara
mogen för att sätta denna i gång. Jag
tycker i alla fall, att herr Elon Andersson
hade bort taga konsekvenserna av
sina uttalanden i fjol — jag skall inte
trötta kammaren med att återge något av
dem — på det sätt, att han nu hade kunnat
övervinna sin motvilja att följa reservanterna.
Ja, herr talman, jag kan för min del
inte komma fram till annat yrkande än
det jag redan har ställt.
Häri instämde herr Wehtje.
Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Herr Velander läste ur riksdagsprotokollet
upp ett uttalande av mig förra
året, men han hade tydligen studerat
detta på sitt eget lilla vis, ungefärligen
på det sätt som en bekant potentat brukar
läsa bibeln — utan all jämförelse
för övrigt. Men jag vill erinra om att vad
jag sade i det citerade anförandet — jag
har det inte tillgängligt — var, att enligt
min mening högern hade överdrivna farhågor
rörande skatteförslaget. Samma
mening har jag i dag.
Att det finns saker och ting i detta
skatteförslag, som man kanske borde bemästra,
är jag fullt på det klara med, men
jag har fortfarande samma mening om
att högerns farhågor äro ofantligt överdrivna.
Herr Velander sade vidare att jag hade
menat, att högern också hade överdrivna
farhågor med avseende på inflationen.
Ja, det menade jag nog, men jag
varnade samtidigt för högerns förslag,
som i det fallet betydde, att man skulle
göra en mycket betydande minskning av
skatteinkomsterna, varigenom det hade
blivit en mycket mindre överbalansering
i budgeten än den, som sedermera blev
ett faktum, eller kanske ingen överbalansering
alls. Den varningen kom också
fram på den punkten, och i denna varning
tror jag fortfarande att jag hade
rätt.
Jag skulle vilja bara bedja min vän,
herr Velander —■ jag kan inte begära, att
han här i kammaren skall uppläsa hela
mitt anförande — att tolka varje del av
mitt anförande efter vad som verkligen
står där och att även se det hela i sammanhang
med vad jag samma dag yttrat.
Herr VELANDER (kort genmäle): Herr
talman! Herr Sjödahl fann lämpligt att
åberopa en viss potentat. Jag vill säga,
att jag inte är på något sätt bekant eller
släkt med den potentaten, vilket förhållande
han än må stå i till andra. Jag
vill också säga, att det inte var någon
lösryckt mening i herr Sjödahls anförande,
som jag återgav, utan det var ett
helt avsnitt däri, och de iirade kammarledamöterna
kunna nog finna, att jag
inte förvanskat något herr Sjödahls uttalande.
Det enda, som kan sägas till
mildrande av herr Sjödahls ord om den
där potentaten och hans sätt att tolka
skrifterna, är, att herr Sjödahl, om jag
fattade rätt, höll på att erkänna, att han
inte hade riksdagsprotokollet framför
sig och att han inte precis visste, vad
som stod där. Det kan förklara, att herr
44
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. det gällande skattesystemets verkningar.
Sjödahl yttrade sig så som han verkligen
gjorde, men man bör väl inte yttra sig
alls om det, som man har glömt bort.
Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Jag
hade icke protokollet tillgängligt, men
jag hörde ju min ärade vän herr Velander,
och han läste mycket tydligt och
med stor emfas upp vad jag hade yttrat.
Det skulle ha varit tämligen obegripligt,
om jag inte kunnat följa med en uppläsning
av ett anförande, som jag själv
en gång hade hållit. När jag följde med
det, gjorde jag den reflexionen, att här
har herr Velander läst rätt, men han
har vantolkat innebörden när där talades
om överdrivna farhågor.
Vad sedan beträffar den där potentaten,
vill jag, herr talman, en gång för alla
ha sagt, att om jag yttrar, att herr Velander
läser skrifter som en viss potentat
läser bibeln, så menar jag därmed
ingalunda, att herr Velander är besläktad
med denne potentat.
Herr ANDERSON, AXEL IVAR: Herr
talman! Herr Elon Andersson menade,
att jag gjorde mig skyldig till en betänklig
överdrift, då jag yttrade, att den
kloka försiktighet, som tidigare varit étt
utmärkande drag för svenska företag, nu
håller på att på sina håll ersättas av en
rundhänt låt-gå-politik. Herr Elon Andersson
ville ta de svenska företagen
i försvar mot en sådan oberättigad anklagelse.
Jag tror, att herr Elon Andersson
fullt begrep, vad jag åsyftade, och
jag är alldeles säker på att han inte ett
ögonblick menade, att jag därmed skulle
vilja ifrågasätta de svenska företagens
konsolideringspolitik. Han drog emellertid
in denna i detta sammanhang, och
det ger mig anledning att säga, att det
inte finns ett spår i vad jag har sagt,
som är ägnat att innebära kritik mot de
svenska företagen för att de skulle ha
eftersatt denna konsolideringspolitik.
Jag vet lika väl som herr Elon Andersson,
att så inte bär skett, och jag vet
också, att denna konsolideringspolitik
är ett av företagens försvarsmedel mot
skattepolitiken. Vad jag syftade på är en
sak, som har påtalats här flera gånger
och som även har vitsordats av näringslivets
representanter i riksdagen, nämligen
att med den skattepolitik, som vi
för närvarande ha, frestas en hel del företag
att i sina ekonomiska dispositioner
vara mindre återhållsamma, mindre
tänka på att få fram största möjliga behållning
för företaget, än på att få vinsten
så liten som möjligt, d. v. s. att inte
visa fram en onödigt stor vinst, som
skall bli föremål för beskattning till 50
procent. Detta leder bland annat till —
det är det allvarligaste, och det var på
det jag syftade — att företagen inte
längre få möjlighet att investera sina
vinstmedel i nya företagsgrenar, att ta
upp en ny, riskfylld företagsamhet. Detta
är absolut uteslutet med den skattepolitik,
som förs. Inget företag vill sätta
in av sina beskattade vinstmedel i riskfyllda
företag, om det inte gäller någonting
absolut nödvändigt.
Vidare syftade jag på den omständigheten,
som också har påtalats från näringslivets
eget håll, att med denna skattepolitik
komma en hel del företag att
eftersätta den stränga sparsamhet, som
tidigare har utmärkt dem, när det gällt
utgifter på omkostnadskontot. Jag menar,
att detta är en mycket betänklig
sak. Det alstrar en viss rundhänthet och
kan framkalla en låt-gå-politik, som kan
få vådliga följder. Men det är helt naturligt,
att detta måste bli resultatet av
en skattelag, som är så konstruerad som
den vi ha för närvarande. Jag tror, att
herr Elon Andersson och jag äro fullkomligt
överens på dessa punkter och
att det inte finns någon anledning att
bär försöka misstyda mitt yttrande såsom
innebärande en oberättigad kritik
mot svensk företagsamhet.
När herr Elon Andersson menade, att
man skall vänta åtminstone något år
med att ta upp denna fråga till behandling,
så vill jag däri utläsa ett erkännande
av det berättigade i den kritik,
som har framförts. Jag hoppas, att de,
som om något år sitta i riksdagen, få
räkna herr Elon Andersson som understödjare
av ett krav på c-n omedelbar
utredning i detta syfte.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
45
Ang.
Herr Sjödahl, som ju under den senaste
repliken bär excellerat i några i
mitt tycke rätt billiga kvickheter, gav i
alla fall ett mera allvarligt menat svar
på mitt anförande, när han framhöll,
att enligt hans uppfattning var det inte
så farligt med hotet mot skattemoralen
och folkmoralen, ty det var ju på det
sättet, menade han, att flertalet har fått
minskade skatter, och därmed skulle
folkmoralen med utgångspunkt från mitt
resonemang egentligen förbättras. Det
var endast ett litet fåtal, som hade fått
högre skatter och därmed riskerade att
försämra skattemoralen. Nog är det, herr
Sjödahl, ett alltför förenklat resonemang.
Skulle vi inte kunna komma överens om
att vi borde försöka höja diskussionen
på ett något högre plan? Kan inte herr
Sjödahl i alla fall bekväma sig att ge
mig rätt i att det betänkliga är en försämring
av skattemoralen. Om denna
försämring är begränsad till större eller
mindre skikt är inte det avgörande. Om
en skattereform har en sådan verkan,
att den uppenbart försämrar skattemoralen,
är det väl en fara, som inte blir
mindre, därför att den kanske begränsas
till ett relativt litet antal personer
i första omgången. En sådan där uppluckring
av skattemoralen innebär en
stark smittofara. Den största faran är ju,
att detta skattesystem är sådant, att det
måste framtvinga inte bara direkta skatteöverträdelser
— ingen försvarar dessa,
och herr Sjödahl har också insett, att
det inte var detta jag ville göra -— utan
också en ständig strävan på alla håll och
kanter att minska skatten på laglig väg
genom utnyttjande av alla möjligheter,
också den att medvetet sänka sina inkomster.
Herr Sjödahl vet, att detta inte
är någon konstruktion. Jag tror, alt han
fick tillfälle att under diskussionen i bevillningsutskottet
i fjol ställas öga mot
öga med en del fall, som uppenbarligen
hade denna innebörd. Vi få således bevittna,
hur eu hel del människor resonera
som så: »Med detta skattesystem tjänar
det ingenting till, att jag höjer mina
inkomster, tvärtom bör jag sträva efter
att hålla nere mina inkomster så mycket
som möjligt. Kan jag fördela min
det gällande skattesystemets verkningar.
förmögenhet, så har jag tagit ett steg i
rätt riktning, kan jag minska och hålla
nere mina inkomster vid en viss gräns,
vinner jag i det långa loppet även på
det.» Vad blir följden? Den måste bli
minskat sparande, minskad kapitalbildning,
minskad företagsamhet. Det är dessa
påtagliga verkningar av skattesystemet,
som jag här har velat framhålla.
Herr Sjödahl har inte på något sätt kunnat
göra någon invändning mot denna
kritik, och man kommer inte ifrån min
erinran om vådorna för skattemoralen
genom att slå bort den med så enkla
argument som herr Sjödahl här använde.
Jag tror, att det vore klokt, om vi
allesammans toge litet allvarligare på
denna sak och inte försökte skämta bort
den. Den är verkligen alltför allvarlig
för att behandlas så lättvindigt som sker
på sina håll.
Herr ANDERSSON, ELON (kort genmäle):
Herr talman! Jag har ingen anledning
att tala på det svenska näringslivets
vägnar, men såsom en samhällsmedborgare,
som sätter det allra största
värde på den svenska företagsamhetens
sunda sans och ekonomiska ansvarskänsla,
ber jag att få uttala min oförställda
glädje över det tillrättaläggande
herr Ivar Anderson här gjort. Den omständigheten,
att herr Anderson funnit ett
sådant tillrättaläggande nödvändigt, tolkar
jag för min del som ett erkännande
av att hans första påstående i sin onyanserade
knapphet var ett överord. Om
herr Ivar Anderson menar, att den höga
skattläggningen av bolagsvinsterna
innebär minskade möjligheter för företagen
att avsätta vinstmedel till nyinvesteringar
och utvidgningar, så äro vi
fullt ense. Det är ett av de skiil, som
jag i fjol anförde emot det förslag till
skattläggning av bolagen, som Kungl.
Maj:t framlade och riksdagen biföll. Den
minskade sparsamhet, som herr Ivar Anderson
tror sig kunna konstatera hos
vissa företag, har jag också observerat.
Jag har haft den tron, alt den inte bara
sammanhängde med det skatteförslag,
som riksdagen i fjol beslöt bifalla, utan
mera hör till efterverkningarna av den
46
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. det gällande skattesystemets verkningar.
beskattning av särskild karaktär, som
har tillämpats under krisåren, krigskonjunkturskatten
och andra under krigsåren
i vårt land införda högre skattläggningar
— att det är detta, som alltjämt
finns kvar och i någon mån förgiftar
förhållandena.
Herr Ivar Anderson behöver icke befara
— jag tror, att mitt förra anförande
gav fullt tydligt uttryck däråt — att
jag inte erkänner det berättigade i det
mesta av den kritik, som man alltjämt
har anledning rikta mot det i fjol beslutade
skattesystemet. I den mån tidpunkten
kan vara lämplig för att undersöka
de samhällsekonomiska verkningar
det kommer att ha, skall jag för min
del, om jag då har tillfälle att medverka
till ett sådant beslut, icke draga mig
för att biträda det.
Herr WAHLUND: Herr talman! Det
var herr Ivar Andersons resonemang om
den sjunkande skattemoralen, som uppkallade
mig att säga några ord. Jag skulle
inte vilja tala om »sjunkande skattemoral»,
jag skulle snarare vilja säga,
att det svenska folket blivit mera skattemedvetet.
Det är naturligtvis sant, som
herr Sjödahl säger, att härvidlag skattereformens
inflytande åtminstone tills vidare
måste vara begränsat till de samhällsskikt,
som ha fått högre skatter.
Men jag menar också, att detta »skattemedvetande»
har trängt längre ned
bland folket, framför allt beroende på
källskattens genomförande. Man får numera
en mera påtaglig och konkret erfarenhet
av hur mycket man har att betala
i skatt.
Vi skola inte överdriva dessa tendenser.
Väl händer det, att folk inte gör sitt
bästa med hänsyn till att det går bort
för mycket av förtjänsten i skatt. Herr
Ivar Anderson har också alldeles rätt i
att företagen försöka använda alla lagliga
medel för att få ned skatterna. Man
tillkallar drygt betalade skattejurister,
som få utföra den ur hela samhällets
synpunkt improduktiva uppgiften att
leta reda på skattelagstiftningens möjligheter
och kryphål. Naturligtvis är det
klart, att man vid de företagsekonomiska
transaktionerna inte alltid ser på det
rent rationella syftet att få fram största
möjliga produktivitet, utan också tänker
efter vad resultatet blir i skattehänseende.
När man bildar ett företag, överväger
man: skall det bli en ekonomisk förening
eller ett bolag, vilket ställer sig
skattemässigt billigast? Hur stort kapital
skall man ha i aktier, hur mycket
skall man låna o. s. v.? överallt komma
skatteavväganden in. För många — företag
som enskilda — blir faktiskt
själdeklarationen den ekonomiskt mest
betydelsefulla ekonomiska åtgärd man
har att göra under året.
Det är ju klart, att det finns tendenser
i fråga om beskattningens inverkan
på handel och handlande, som inte äro
enbart glädjande. Vi få inte komma därhän,
att det bland vårt folk uppstår en
ekonomisk överklass av framgångsrika
deklaranter. Vi ha allt skäl att uppmärksamma
utvecklingen på detta område
och göra sakliga undersökningar.
Men sedan jag har läst utskottsutlåtandets
motivering och alldeles särskilt sedan
jag nu har hört herr Sjödahl säga, att
om ett år kunna vi ta upp frågan igen,
och då bli vi säkert överens, så kan
jag, herr talman, utan större tvekan yrka
bifall till utskottets förslag.
Herr HEtlMAN: Då jag tillhör utskottsmajoriteten,
vill jag bara med några korta
ord motivera, varför jag har anslutit
mig till densamma. Jag skall göra det
genom att anknyta till vad herr Domö
sade. Han uttalade den farhågan att vid
den tidpunkt, då näringslivet hunnit
anpassa sig efter det nya skattesystemet,
skulle detta medföra svårigheter
för att göra en verklig utredning. Jag
har en motsatt uppfattning. Jag anser
nämligen, att först sedan näringslivet
har hunnit anpassa sig efter det nya
skattesystemet har man den största möjligheten
att utreda verkningarna av det.
Med anledning av denna mot herr
Domös uppfattning stridande åsikt har
jag anslutit mig till utskottsmajoritetens
förslag.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
47
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m.
Med dessa ord och denna deklaration,
herr talman, ber jag att få yfka bifall
till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu förevarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Domö begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 36,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Veländer begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:
Ja — 92;
Nej — 23.
Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
m. m.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 37, i anledning av väckta
motioner om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
m. m.
Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna I: 63
av herr Domö m. fl. och II: 110 av herr
Skoglund i Doverslorp m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
förordningen den 26 juli 1947 nr 581 om
kvarlåtenskapsskatt skulle upphävas
från och med den 1 juli 1948 samt att
kvarlåtenskapsskatt, som erlagts enligt
nämnda förordning, skulle restitueras;
2) de likalydande motionerna 1:117
av herr Bergvall m. fl. och II: 198 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning om en moderat
höjning av arvslottsbeskattningen samt
framläggande för riksdagen av dels de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda,
och dels i samband därmed förslag
om kvarlåtenskapsskattens avskaffande;
samt
3) de likalydande motionerna I: 182
av herr Gustaf Elof sson m. fl. och II: 294
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte för sin
del besluta, att lagen om kvarlåtenskapsskatt
skulle upphöra att gälla senast den
1 juli 1948 och att redan debiterad men
ej erlagd sådan skatt icke skulle uttagas
samt att all hittills erlagd sådan skatt
skulle återbetalas till dödsbo, som erlagt
densamma.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
1) att de likalydande motionerna I: 63
av herr Domö m. fl. och II: 110 av herr
Skoglund i Doverslorp m. fl. om avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
2) att de likalydande motionerna I:
182 av herr Gustaf Elofsson m. fl. och
48
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m.
II: 294 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.
om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt
3) att de likalydande motionerna I:
117 av herr Bergvall m. fl. och II: 198
av herr Ohlin m. fl. om utredning rörande
en moderat höjning av arvslottsbeskattningen
samt om avskaffande av
kvarlåtenskapsskatten icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Reservationer hade avgivits
I) av herrar Veländer, Wehtje, Niklasson,
Hagberg i Malmö, Hammarlund,
Jonsson i Skedsbygd och Olson i Göteborg,
vilka på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande
motionerna 1:63 och 11:110
samt de likalydande motionerna I: 182
och II: 294, antaga
1) följande
FÖRSLAG
till
förordning om upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt.
Härigenom förordnas, att förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt
skall upphöra att gälla
med utgången av juni månad år 1948.
2) i reservationen infört förslag till
förordning angående restitution av kvarlåtenskapsskatt
m. m. i samband med
upphävandet av förordningen den 26 juli
1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt;
3) i reservationen infört förslag till
förordning om ändring i förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt
och gåvoskatt;
II) av herrar Elon Andersson och
Sandberg, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka de likalydande motionerna I:
117 av herr Bergvall m. fl. och II: 198
av herr Ohlin m. fl.
Herr DOMÖ: Herr talman! Man uttalar
på socialdemokratiskt håll sin förvåning
över att vi, samtidigt som riksdagen
genomför betydande ökningar av
den indirekta beskattningen, ansett oss
kunna begära kvarlåtenskapsskattens avskaffande.
När man höjer skatter, som
också drabba de stora inkomsttagargrupperna,
är det orimligt att sänka eller
avskaffa den skatt, som främst råkar
bättre situerade, menar man tydligen på
socialdemokratiskt håll.
Inför denna argumentation måste man
fråga sig, om de socialdemokratiska kritikerna
inom och utom bevillningsutskottet
verkligen syfta till ett allvarligt
meningsutbyte, eller om de även i detta
sammanhang nöja sig med förenklingar
av sådan art, att man hoppas på annan
effekt än den man tror sig kunna nå
med en sakdiskussion.
Även om man inte för ögonblicket synes
räkna med det inom regeringspartiet,
finns det faktiskt skatter av olika
slag. Det finns också olika skäl för införande
av nya eller skärpta skatter.
Under alla förhållanden påstår man detta
från regeringshåll i det ögonblick, då
man inför de nya eller skärpta skatterna.
Kvarlåtenskapsskatten ingår i det
skattesystem, som majoriteten drev igenom
för att, som det hette, skaffa inkomster
till de sociala utgifterna. Kvarlåtenskapsskatten
avsågs alltså vara nödvändig
för en finansiering av statens utgifter.
Jag återkommer till hållbarheten
i detta skäl om några ögonblick. Nu ber
jag bara utskottets företrädare hålla
själva faktum i minnet.
Skärpningarna i de indirekta skatterna
genomfördes för att man den vägen
skulle sterilisera vissa delar av de alltför
stora penninginkomsterna. Jag förmodar,
att man ännu icke glömt denna
primära avsikt med skatterna i fråga.
Vi inom högern kunna icke inse, att
man når det avsedda målet med den
konstruktion finansministern föreslagit
och riksdagen godkänt. Vi kunna icke
inse, att man når en sterilisering genom
att för statens kapitalutgifter använda
de medel man dragit in — men detta är
en sak som vi icke i dag skola diskutera.
Väsentligt är, att skärpningen i
den indirekta beskattningen icke motiverats
med statens behov av inkomster,
utan helt och hållet som en tillfällig åt
-
Onsdagen den 12 maj 1918.
Nr 18.
49
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m.
gärd, betingad av nödvändigheten att
även via skattepolitiken dämpa inflationstendenserna.
Kvarlåtenskapsskatten och höjningarna
i de indirekta skatterna äro varken
till sin konstruktion eller till sina motiv
jämförbara. I själva verket ha de praktiskt
taget endast benämningen skatt gemensamt.
Den ena är en belastning på
kapital — den andra är helt motiverad
med att den är riktad mot de stora konsumentgruppernas
penninginkomster.
Hur bevillningsutskottet kan parallellisera
dessa båda oförenliga ting förstår
icke jag. Men det är kanske uttryck för
en visdom av särskild art — en planhushållarvisdom.
Den av utskottet förda argumentationen
ger mig också anledning till en fråga.
Har bevillningsutskottets majoritet
med dess olika partinyanser tänkt sig,
att årets inflationsskatter skola bliva bestående,
eller har man tänkt sig, att
kvarlåtenskapsskatten skall vara tillfällig,
eller — men detta är väl en orimlig
misstanke — anser man sig kunna
jämföra en bestämt tidsbegränsad skatt
och en permanent?
Från socialdemokratiskt håll framhölls
under skattedebatten i fjol, att den
borgerliga linjen i skattefrågan — att
taga sänkningen av den direkta skatten,
men låta bli höjningarna — icke kunde
accepteras bland annat av statsfinansiella
skäl. Från vårt håll hävdades emellertid,
att den statsfinansiella utvecklingen
kunde väntas bli sådan, att behov
icke förelåge av några skattehöjningar.
Såväl våren 1946 som i samband med
vår motion i skattefrågan vid 1947 års
riksdag framlade vi utförligt motiverade
beräkningar av statsinkomsterna för att
bevisa hållbarheten av vår linje. .lag ber
herr Sjödahl att ett ögonblick följa med
vad jag nu har att säga, vilket jag tror är
ett tillräckligt klart bemötande av hans
konstaterande för en stund sedan.
Utvecklingen har icke givit oss oriilt,
utan fullständigt rätt i att statsinkomsterna
lämna så mycket medel till utgifter,
att det inte finns någon statsfinansiell
anledning att införa kvarlåtenskapsskatten.
Utvecklingen har snarare
4 Första kammarens protokoll 1948. År 18.
visat, att våra beräkningar varit starkt
i underkant. Jag tillåter mig också hänvisa
till vad som anfördes i våra motioner
angående innebörden av denna inkomststegring
och dess samband med
inflationen, den inflation som herr Sjödahl
tydligen ännu icke har observerat.
I förhållande till våra inkomstberäkningar
för budgetåret 1947/48 överstiger
riksräkenskapsverkets just i dagarna
publicerade inkomstberäkning för innevarande
budgetår vår beräkning från år
1946 med cirka 800 miljoner kronor och
från år 1947 med cirka 300 miljoner
kronor.
För mig framstår det såsom stötande,
att man från socialdemokratiskt ledande
håll, såsom skedde i fjol, kan hävda, att
staten icke har råd att avvara kvarlåtenskapsskatten
och sedan, såsom skedde i
finansplanen till årets statsverksproposition,
redovisar ett budgetöverskott på
det väldiga beloppet av 1,2 miljarder
kronor för tiden från krigsslutet till början
av innevarande år.
Till min stora förvåning finner jag, att
utskottets majoritet vidhåller fjolårets
en gång intagna ståndpunkt, och som
det förefaller mig helt obekymrad om
den faktiska utvecklingen. Det heter sålunda
i utskottsbetänkandet: »Vårt lands
statsfinansiella läge är för närvarande
betydligt sämre än man vid fjolårets
riksdag väntade sig.» Försiktigtvis omtalar
icke utskottet, vilka personer detta
var, och icke heller vad dessa personer
rent konkret och siffermässigt väntade
sig i fråga om statsfinanserna. Visserligen
är det sant, att utskottsbetänkande1
avgivits ett par veckor tidigare än
riksräkenskapsverkets nu publicerade beräkning
av budgetutfallet, men utskottet
borde av de månatliga .sammanställningarna
av statsverkets löpande inkomster
ändå ha kunnat bilda sig en någorlunda
säker uppfattning om den allmänna trenden
i utvecklingen. Men det är en sak,
som förefaller mig så egendomlig, herr
talman: att just skeendet på både det
statsfinansiella och det samhällsekonomiska
området tycks ha gått förbi bevillningsutskottets
majoritet på något sätt.
Det inträffar den ena gången efter den
50
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m.
andra, att man inte är ä jour med händelserna,
och det gäller inte bara bevillningsutskottet,
utan denna brist tycker
jag vidlåder i mycket hög grad hela majoritetspartiets
handläggning av de samhällsekonomiska
förhållandena. Utskottsbetänkande!
kan icke förklaras på annat
sätt än att man varit okunnig om det
verkliga läget. Enligt riksräkenskapsverkets
approximativa beräkning väntas de
faktiska inkomsterna komma att överstiga
de i riksstaten beräknade med 346
miljoner kronor och budgetöverskottet
utgöra omkring 500 miljoner kronor, varav
ungefär 400 miljoner kronor skulle
tillföras budgetutjämningsfonden. Utskottet
säger sig finna det anmärkningsvärt,
att vi kunnat föreslå kvarlåtenskapsskattens
borttagande utan att anvisa
ersättning för de därigenom bortfallande
skatteintäkterna. I förhållande till
de nyssnämnda siffrorna för budgetöverskottet
framstå kvarlåtenskapsskattens
några tiotal miljoner kronor i sin rätta
statsfinansiella belysning. För min del
finner jag det anmärkningsvärt, att sinnet
för de rätta proportionerna så avtrubbats
som faktiskt skett. Jag beklagar
livligt detta förhållande, som icke
bådar gott.
Kvarlåtenskapsskatten anser jag vara
en orättvis skatteform. Den är till sin
konstruktion — en uppskjuten förmögenhetsskatt,
som utkrävs vid dödsfall
— oförenlig med svensk rättsuppfattning.
Kvarlåtenskapsskatten dämpar
sparviljan. Den drabbar hårt människor,
icke minst inom jordbruket, som göra en
insats för att förbättra och öka sin egendom
och därmed verksamt bidraga till
allmänt välstånd. Kvarlåtenskapsskatten
bryter sönder företagsformer, som äro
ekonomiskt motiverade — jag erinrar
om familjeföretagens svårigheter. Den
minskar möjligheterna för människor att
sörja för de efterlevande, att hålla till
exempel en gård i släkten. Kvarlåtenskapsskatten
ger ringa statsfinansiellt utbyte
— ringa i förhållande till skadeverkningarna.
Man tar icke bort orättvisorna
genom att för skatten fixera en
nedre gräns, som är politiskt lämplig.
Orättvisan kvarstår även om den drabbar
bara en minoritet. Kvarlåtenskapsskatten,
herr talman, måste bort!
Jag tillåter mig yrka bifall till den av
herr Velander m. fl. avgivna reservationen.
Herr NIKLASSON: Herr talman! Jag
skall i likhet med den föregående ärade
talaren söka fatta mig mycket kort.
Denna fråga ventilerades ju mycket ingående
vid förra riksdagen, och jag föreställer
mig, att skälen för eller emot
kvarlåtenskapsskatten väl äro i stort sett
desamma nu som då. Det är dock en omständighet,
som jag tror är något mera
accentuerad i år än föregående år, och
det är nödvändigheten av sparande. Det
har ju understrukits på så många håll,
att vi inte behöva diskutera den saken.
Men här gäller bara frågan: Har kvarlåtenskapsskatten
någon inverkan på viljan
till sparande? Under detta år och
föregående år har ju bedrivits en omfattande
propaganda för sparsamhet, varvid
man speciellt vänt sig till de mindre
inkomsttagarna. Jag vet inte, vilket resultat
denna propaganda har lett till,
men jag tror inte, att det har varit så
synnerligen lysande. Det är ju klart, att
i och med att vi lägga särskilda skatter
på besparingar, måste det inverka på
viljan att spara. När det gäller sparande
från mindre inkomsttagare, kanske vi
göra oss den frågan: Inom vilka befolkningsskikt
finna vi dessa sparare? Vi ha
nog rätt att säga, att det företrädesvis är
bland de mindre företagarna, av vilka nu
jordbrukarna utgöra den största gruppen.
Dessa företagare starta i regel med
mer eller mindre stora skulder, och dessa
skulder göra de allt för att minska
ned. Man begränsar sin konsumtion på
alla upptänkliga sätt för att få medel att
betala av sina skulder, och detta är, tror
jag, en av de betydelsefullaste formerna
för sparande inom de inkomstskikt, som
det här är fråga om.
Dessa små företag äro ju i regel familjeföretag,
och möjligheten för företagen,
eller de familjer som äga dem, att betala
skulder hänger samman med att familjemedlemmarna
inte ta ut vanlig arbetslön.
De nöja sig med att få ut vad de
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
51
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten in. m.
oundgängligen behöva. Resten blir innestående
i företaget — det må sedan vara
ett jordbruk eller ett hantverk eller en
småindustri. När så företagaren avlider,
äro ju dessa samlade medel företagarens
kvarlåtenskap. Det har sagts, att pensionerna
äro en uppskjuten lön. Jag tror,
att vi skulle ha rätt att beträffande dessa
arvsbelopp säga, att de i många fall
också äro en uppskjuten lön. Familjemedlemmarna
ha inte tagit ut vad de
rätteligen skulle ha fått, utan låtit en del
stå inne i företaget, och när företaget
upplöses genom företagarens död, skulle
var och en få ut sin andel. Men då kommer
staten in och kräver sin tribut, först
i form av kvarlåtenskapsskatt och sedan
i form av arvslottsskatt. Nu kan man
säga, att detta ju kunde undvikas genom
att medlemmarna ta ut en skälig arbetslön,
men vi veta ju, hur det har varit i
de här fallen. Man har först och främst
lagt an på att kunna betala sina skulder,
och i andra hand ha sedan medlemmarna
av familjen fått sitt. Det gör ju, att
det under årens lopp har kunnat samlas
kanske inte så små kapital där, men jag
kan för min del inte finna det rättvist,
att dessa skola beskattas på ett sätt som
det här är fråga om. Det kunde ju som
sagt undvikas genom att familjemedlemmarna
redan på förhand finge ut vad de
rätteligen skulle ha, men det försvagar
företagets ekonomiska styrka, och denna
form av sparande har så vuxit in i medvetandet
hos dessa befolkningsskikt, att
de faktiskt ha svårt att gå ifrån sina vanor,
och de ha varit dessa företagsformers
ekonomiska styrka under hårda tider.
Jag tror, att vi böra försöka undvika
att i alltför hög grad hämma denna
form av sparande.
Nu säger man kanske, att kvarlåtenskapsskatten
inte utgår, förrän vi komma
upp i relativt höga belopp. Men det
är väl ändå så, att med ett sjunkande
penningvärde tränger kvarlåtenskapsskatten
allt djupare och djupare ned i
förmögenhetsskikten.
Jag skall inte vidare fördjupa mig i
den här saken, men jag vill yrka bifall
till den vid utskottsbetänkandet fogade
reservationen av herr Velander in. fl.
Herr ANDERSSON, ELON: Ilerr andre
vice talman! I det resonemang, som bevillningsutskottets
majoritet för med
anledning av dessa motioner, sysslar utskottet
uteslutande med kvarlåtenskapsskatten
såsom en ur statsfinansiella synpunkter
högeligen betingad åtgärd. Det
är av statsfinansiella skäl, menar utskottet,
nödvändigt att behålla den. Den
statsfinansiella situationen är sämre i
år än den var föregående år, när den
dock var så pass ansträngd, att riksdagen
ansåg en kvarlåtenskapsskatt nödvändig
för att klara upp våra finansiella
besvärligheter. Det finns således i utskottets
resonemang intet som helst utrymme
för något av de principiella betänkligheter
emot kvarlåtenskapsskatten
såsom skatteform, som dock äro den huvudsakliga
grundvalen för det resonemang
som motionärerna föra, när de
yrka på omedelbara åtgärder för kvarlåtenskapsskattens
borttagande eller åtgärder
som på något längre sikt syfta
till att ge oss möjlighet att låta kvarlåtenskapsskatten
försvinna.
Jag tror, att man genom detta konstaterande
har fått fram den avgörande
skillnaden mellan den syn som man från
vårt håll och från högerns håll och bondeförbundets
håll anlägger på kvarlåtenskapsskatten
och den som utskottets
majoritet gör till sin. För oss förhåller
det sig på följande sätt. Låt vara att
statsfinansiella skäl kunna åberopas för
en hårdare skattläggning av kvarlåtenskap
än den som före kvarlåtenskapsskattens
införande var medgiven genom
den svenska arvslottsbeskattningen, men
dessa skäl böra dock icke få användas
som utgångspunkt för att införa vilken
skatteform som helst, särskilt när det
gäller en skatteform, som ur rättvisesynpunkter
och allmänt ekonomiska
synpunkter är så tvivelaktig och har så
besvärande verkningar som kvarlåtenskapsskatten
kan befaras få. Det är således
den avgörande skillnaden mellan
utskottsmajoritetens syn och den som
jag jämte andra företräder, och jag föreställer
mig, herr talman, att det kanske
är mycket svårt att i varje fall i dagens
52
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m.
läge pa något sätt slå en brygga emellan
dessa olika synpunkter.
I den motion, som mitt parti har
väckt med anledning av kvarlåtenskapsskatten,
föres det in ett resonemang, som
enligt min mening är ganska värdefullt
och som jag här skall be att få erinra
om. Vi utesluta icke möjligheten av en
skärpt beskattning av kvarlåtenskap,
men i så fall i form av en skärpt arvslottsbeskattning.
Vi utesluta icke möjligheten,
att statsfinansiella skäl kunna
göra en sådan beskattning nödvändig,
och vi utesluta inte heller den tanken,
att en dylik skärpning kan vara befogad
ur andra synpunkter med hänsyn till
de olika skatteobjektens förmåga att bära
skatter. Jag är således i likhet med mina
partivänner — och det tar sig uttryck
i att jag har reservationsvis yrkat bifall
till den av oss väckta motionen — beredd
att acceptera den ståndpunkten, att
en skärpning av arvslottsbeskattningen
kan vara nödvändig av statsfinansiella
skäl eller befogad med hänsyn till en
lämplig avvägning av skattebördorna
mellan olika skatteobjekt. Men om jag
då frågar mig, om inte kvarlåtenskapsskatten
kan fylla just de önskemål, som
ligga inneslutna i detta uttalande, blir
mitt svar, att den icke kan göra detta.
Bestridandet grundar sig då på de principiella
betänkligheter, varom jag tidigare
har erinrat.
Jag vill i det avseendet säga, att jag
inte har någonting alls att invända emot
det resonemang, som föres i den reservation,
till vilken de båda föregående
talarna ha yrkat bifall. Det fördömande
av kvarlåtenskapsskatten, som däri göres,
och den skildring av dess befarade
olycksdigra verkningar, som där förekommer,
överensstämma helt och hållet
med den uppfattning som jag för
min del har. De båda reservantgrupperna
äro således fullkomligt ense om att
kvarlåtenskapsskatten som skatteform
bör försvinna. Skillnaden är den, att vi
ha ansett oss böra uttala, att de statsfinansiella
och skattepolitiska förhållandena
kunna vara sådana, att kvarlåtenskapsskatten
ej nu kan avskaffas utan
att ersättas av en skärpt arvslottsbe
-
skattning. Det finns emellertid i det yrkandet
inlagd en reservation av mycket
stor betydelse, och där återkommer jag
till vad utskottet har yttrat om den motion,
för vilken jag talar. Utskottet erkänner,
att kvarlåtenskapsskatten givetvis
liksom varje annan skatt kan utformas
på annat sätt och även ersättas
med en annan beskattning av kvarlåtenskap
och arv. Men utskottet säger sedan,
att innan man kan ta en sådan
fråga under övervägande, bör man ha
några erfarenheter av kvarlåtenskapsskattens
verkningar, och det övervägande
om kvarlåtenskapsskattens ersättande,
som utskottet eventuellt vill göra,
knytes fast vid ett önskemål om att
kvarlåtenskapsskatten i så fall skall ersättas
av en annan skatt av motsvarande
storleksordning.
1 det avseendet, herr talman, skulle jag
med hänvisning till de likalydande motionerna
117 i första kammaren och 198
i andra kammaren vilja framhålla, att
vare sig det gäller kvarlåtenskapsskatten
som sådan eller det gäller införande av
en skärpt arvslottsbeskattning i stället
för kvarlåtenskapsskatten, är det inte
den sammanlagda statsfinansiella inkomsten
av skatterna som bör vara ensamt
avgörande. Vad som bör vara avgörande
vid valet av den ena eller den
andra skatteformen är ju, att denna blir
skälig med hänsyn till de synpunkter
och önskemål som man i andra hänseenden
har att bevaka. Den skall vara
skälig på det sättet, att den inte förminskar
sparsamhetsviljan, att den inte
försvårar kapitalbildningen — två synpunkter
som äro av mycket, mycket
stort värde. Jag vill således alldeles bestämt
hävda den uppfattningen, att om
det blir fråga om att ersätta kvarlåtenskapsskatten
med en annan skatteform,
så skall riktpunkten icke vara den, att
den nya skatten skall ge lika mycket
som kvarlåtenskapsskatten. Riktpunkten
skall vara den, att man ur allmänna
synpunkter — både statsfinansiella och
skattepolitiska — undersöker nödvändigheten
och skäligheten av en ökad skatteläggning
av arvslotterna, och denna
skattläggning skall sedan ske med
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
53
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m.
hänsyn till de samhällsekonomiska värden
som man har att bevara. Den statsfinansiella
synpunkten är viktig, men
den får inte vara så viktig, att den tar
bort skälighets- och rättvisesynpunkterna.
Det är därför som det i den av mig
åberopade motionen talas om att kvarlåtenskapsskatten
skall ersättas av en
moderat arvslottsbeskattning, som således
förutsattes utgöra en rimligare börda
än den nuvarande kvarlåtenskapsskatten
utgör.
Jag bestrider alltså, att man genom
kvarlåtenskapsskattens bibehållande kan
fylla de önskemål eller kan tillgodose de
principer, som enligt motionärernas förmenande
böra diskuteras i samband med
dessa frågor.
Jag är också ense med den andra reservantgruppen
om att kvariåtenskapsskatten
bör avskaffas snarast möjligt. Utskottet
vill även i detta avseende avvakta
erfarenheter av beskattningens
verkningar. Jag skulle vilja påpeka, att
det föreligger en viss skillnad mellan denna
fråga och den som kammaren nyss
har diskuterat och fattat beslut i. Verkningarna
av kvarlåtenskapsskatten i vad
avser dess inverkan på kapitalbildning
och möjligheten att behålla företagen något
så när orubbade kunna inte avläsas
inom ett fåtal år, de komma att sträcka
sig över en ganska lång tidrymd. Skall
man vänta så många praktiska resultat,
att de bli av verkligt värde för bedömande
av skattens verkningar, får man vänta
en mycket, mycket lång tid, och under
den tiden hinna åtskilliga av de olyckor
inträffa, som vi förmena vara förbundna
med kvarlåtenskapsskatten. Här är det
således av mycket stort värde och mycket
stor vikt, att skattens avskaffande
kan ske snarast möjligt, och följaktligen
också att utredningen om vad som enligt
vårt förmenande kan behöva sättas i
stället så snart som möjligt kommer i
gång. När nu utskottet förklarar sig vara
av den meningen, att man mycket viil
kan tänka sig, all kvarlåtenskapsskatten
bör ersättas av en annan skatt, då förefaller
det mig ha varil en rätt naturlig
ståndpunkt, om utskottet hade resonerat
på följande siill: Under sådana förhållan
-
den äro vi beredda att medverka till en
utredning om möjligheterna att ersätta
kvarlåtenskapsskatten med någonting annat,
så att vi, innan kvarlåtenskapsskatten
hunnit verka alltför ofördelaktigt,
kunna mot den väga det nya instrument
för beskattningen på ifrågavarande område,
som man genom en utredning skulle
försöka skapa fram. Jag förstår därför
inte utskottets motvilja mot att omedelbart
sätta i gång en utredning om
kvarlåtenskapsskattens ersättande med
en arvslottsbeskattning. När utskottet i
detta fall säger a, tycker jag, att utskottet
också skulle ha kunnat säga b.
Om utskottet möjligen förmenar, att en
medverkan till en sådan utredning skulle
ha några för dagen ofördelaktiga statsfinansiella
verkningar, så skulle jag vilja
påpeka, att den inte kan ha det, eftersom
utredningsyrkandet förutsätter, att
kvarlåtenhetsskatten skall behållas, tills
utredningen är färdig och riksdagen får
tillfälle att pröva det förslag, som utredningen
eventuellt kan föranleda. Det betyder
således inte någon omedelbar
minskning av statsinkomsterna, såsom utskottets
uttalande ger anledning förmoda
att utskottet menar.
För övrigt skulle jag vilja säga, herr
talman, att om det också skulle bli fråga
om en minskning av statsinkomsterna
och den moderata arvslottsbeskattning,
för vilken jag talar, kommer att medföra
en sådan minskning, kommer det
i realiteten icke att vara till något ogagn,
ens statsfinansiellt sett, eftersom kvarlåtenskapsskattens
upphävande, även om
den ersättes med en moderat arvslottsbeskattning,
kommer att verka så förmånligt
på sparande och nykapitalbildning,
att det ekonomiska resultatet av
en sådan operation med all sannolikhet
kommer att bli fördelaktigare för det
allmänna än ett behållande av kvarlåtenskapsskatten.
Med den argumenteringen, herr talman,
ber jag alt få hemställa om bifall
till den reservation, som är fogad till
utskottets betänkande och är betecknad
såsom nr II, således den reservation,
som avser tredje punkten i utskottets
hemställan.
54
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1918.
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m.
Herr SJÖDAHL: Herr talman! Herr
Domö har här anmärkt på utskottets motivering
på en viss punkt, nämligen där
utskottet säger, att vårt lands statsfinansiella
läge för närvarande är betydligt
sämre än man väntade sig vid fjolårets
riksdag. Herr Domö påpekade nämligen
att det för några dagar sedan har visat
sig, att det blir ett mycket större överskott
på budgeten än vad man då räknade
med. Men jag skulle vilja be dem
som tänka på det sättet att erinra sig
vad även herr Domö anförde, nämligen
att vi under de föregående åren ha överbalanserat
vår budget med ungefär 500
miljoner kronor årligen, vilket kunnat
ske på grund av att statsinkomsterna
lia blivit större än man räknat med.
Detta är alltså ett faktum. Men om detta
faktum har medverkat till att inflationen
inte fått den utveckling, som den eljest
skulle ha fått, så måste väl envar inse,
att varje ökning av budgetöverskottet,
som kan åstadkommas för närvarande
och för framtiden, är utomordentligt
önskvärd ur den synpunkten, att man
därigenom motverkar inflationen.
Det är så som utskottet har tänkt sig
saken. Den skattepost på 40 miljoner
kronor, som man här vill plocka bort,
kan sägas vara liten gent emot de 500
miljoner kronor, som de nya indirekta
skatterna skulle åstadkomma, men att i
detta ögonblick bortföra ens den posten
kan knappast vara rimligt.
Herr Domö antydde, att de nya indirekta
skatterna inte kunna jämföras med
de andra skatterna. Det ligger väl inte
däri en bekännelse till att indirekta skatter
skulle vara att föredra och att man
borde ha låtit dem få större utrymme i
vår budget på de direkta skatternas bekostnad?
Det är ju annars ett uttryck
för en gammal högeruppfattning, och
det skulle inte förvåna mig om den började
spöka på nytt i denna kammare.
Herr Domö yttrade sig vidare på ungefär
samma sätt som lierr Elon Andersson
då han menade, att kvarlåtenskapsskattens
hela principiella konstruktion var
av den art, att den inte kunde försvaras.
Beträffande den principiella konstruktionen
av en arvsbeskattning och motive
-
ringen för arvsskatter över huvud taget
lär det ligga så till — åtminstone ha
mina studier pekat i den riktningen —
att ekonomerna av facket ha många skiftande
motiveringar för arvsbeskattningen
men att de ingalunda tyckas kunna
ena sig om någon. Jag minns en författare
som jag läste för något år sedan.
Han radade upp fem, sex olika motiv för
arvsbeskattning, övergav dem alla men
sade i alla fall, att arvsbeskattning var
någonting rimligt och nödvändigt i en
modern demokrati. I den teoretiska motiveringen
brast han. Jag vill minnas att
det gick på samma sätt för professor
Wicksell i en utredning, som han gjorde
en gång för många år sedan.
Jag får därför säga, att jag står relativt
likgiltig inför de rent teoretiska motiveringarna
för en arvsskatt. Vad som
för mig är det väsentliga är att alla teoretiker
mena, att vi icke blott genom en
progressiv inkomstbeskattning, eventuellt
också förmögenhetsbeskattning, böra
bättre fördela inkomsterna, utan även
genom arvsbeskattning i olika former
böra försöka något mer utjämna skillnaderna
i förinögenhetsinnehav. I den synpunkten
ligger motivet för arvsbeskattning
över huvud taget.
Här är det ju inte fråga om att arvsbeskattningen
helt och hållet skulle slopas,
men det kan ändå vara en tankeställare
att de enda moderna europeiska
länder, som jag känner till, där man avvisat
arvsbeskattning, ha varit Mussolinis
Italien och Stalins Ryssland. I andra
länder har man genomfört en mycket betydande
arvsbeskattning.
Beträffande frågan om arvsbeskattningens
rent skattetekniska konstruktion
ha vi i utskottets betänkande skrivit, att
vi inte äro dogmatiska anhängare av det
system, som vi ha här i landet, med en
arvslottsskatt som tar ut ungefär 40 miljoner
kronor om året och en kvarlåtenskapsskatt
som normalt bör ta ut ungefär
detsamma. Det är ett system som vi
ha stannat för, därför att vi ha funnit
övervägande skäl tala för det, men vi
skulle mycket väl kunna tänka oss ett
annat system, t. ex. med uteslutande arvslottsbeskattning.
På den punkten ha vi
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
55
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m.
avsvurit oss all dogmatism. Men jag för
min del anser inte —• och därför har jag
inte kunnat understödja folkpartiets motion
—• att skälen tala så klart för ett
system med uteslutande arvslottsbeskattning,
att man skall avstå från tanken på
kvarlåtenskapsskatt. Folkpartiets motion
begär ju en utredning i syfte att införa
ett system med uteslutande arvslottsbeskattning.
Det är ingen framställning om
en förutsättningslös utredning, som folkpartiet
kommit med, utan det har den
bestämda, förutfattade meningen, att
arvslottsbeskattning och ingenting annat
skall förekomma.
Beträffande motiven för en kombination
av kvarlåtenskapsskatt och arvslottsskatt,
d. v. s. ett system där man först
tar ut en del ur själva förmögenhetsbeloppet
och sedan tar ut en annan del,
när förmögenheten utskiftats på arvtagarna,
så tycker jag det ligger något
rätt tilltalande i det systemet. Jag erinrar
om att det är en rent svensk kompromiss
mellan utländska system med
antingen uteslutande arvslottsbeskattning
eller uteslutande, åtminstone praktiskt
taget uteslutande, kvarlåtenskapsskatt.
Det sista systemet bär man ju väsentligen
i England, där det visserligen även
förekommer en viss arvslottsbeskattning,
som dock iir mycket obetydlig jämfört
med kvarlåtenskapsbeskattningen. I Amerika
är det på samma sätt. I Kanada har
man nu, om jag minns rätt, från att tidigare
ha haft kvarlåtenskapsbeskattning
övergått till ett blandat system ungefär
liknande vårt.
Här gäller det att välja. Man har i
olika demokratier utformat arvsbeskattningen
olika, och vi ha för vår del funnit
övervägande skäl tala för det blandade
system som vi ha. Att så där nästan
utan någon egentlig motivering anse,
att arvslottsbeskattning är det enda riitta
medan kvarlåtenskapsbeskattning är av
ondo, är vid ändå att underkänna det
skattepolitiska tiinkandet hos t. ex. Englands
liberaler och Amerikas republikaner
och demokrater — som i varje fall
inte äro socialdemokrater.
Frågan om arvsbeskattningens storlek
är givetvis också något som man kan
diskutera från tid till annan. Jag vill här
bara erinra om en sak. Högern och bondeförbundet
vilja avskaffa kvarlåtenskapsskatten
helt och hållet och därigenom
stryka bort nästan hälften av hela
arvsbeskattningen. Folkpartiet föreslår
emellertid en moderat höjning av arvslottsbeskattningen.
Nu är det ju svårt att
i kvantitativa termer säga vad som menas
med en »moderat» höjning av arvslottsbeskattningen,
men jag förmodar att
man, om det skall vara någon mening
med det, måste stanna någonstans mitt
emellan våra 80 miljoner kronor och
högerns och bondeförbundets 40 miljoner
kronor i arvsbeskattning — det är
ett mellanpartis normala ställning, någonstans
så där mitt emellan. Och det
skulle då betyda omkring 60 miljoner
kronor, utmätta på det ena eller andra
sättet. Jag återkommer då till det resonemanget:
Skulle denna skillnad på 20
miljoner kronor ha så skrämmande verkningar,
att vi därför ögonblickligen måste
helt borttaga kvarlåtenskapsskatten?
Jag skulle vilja fråga högern och bondeförbundet,
liksom herr Elon Andersson,
som på denna punkt gjorde en bekännelse,
i varje fall från hjärtat om icke
från munnen, om de verkligen anse att
detta kan vara avgörande.
Jag måste något uppehålla mig vid det
resonemang, som här framfördes av den
ärade representanten för bondeförbundet,
då han talade om att småspararna
avskräckas av kvarlåtenskapsskatten. Ja,
herr Niklasson, vad är egentligen »småsparare»?
Det är ju så att kvarlåtenskaper
på upp till 30 000 kronor — och med
avdrag för giftorättsandel upp till 60 000
kronor — icke beskattas. Jag vet inte
vad herr Niklasson menar med småsparare,
men det är alltså om det gäller äkta
makar inte förrän vid förmögenheter på
60 000 kronor, som denna kvarlåtenskapsskatt
sätter in, och där börjar den
ju mycket försiktigt. Vid 100 000 kronors
kvarlåtenskapsskatt — jag vet inte
om herr Niklasson fortfarande räknar
del som småsparande, men jag trodde
annars att man på landsbygden hade
mera blygsamma anspråk på smäspararnn
— blir skatten med hänsyn tagen till
56
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m.
giftoriitt 1 000 kronor i två omgångar.
Kunna dessa 2 000 kronor av en förmögenhet
på 100 000 kronor verka avskräckande
på sparandet ute på landsbygden?
Jag tror att herr Niklasson är en utomordentligt
god representant för den
svenska bondeklassen och det svenska
bondeförbundet, men att lierr Niklasson
kommer till detta bedömande utan tillräcklig
kännedom om hur vårt skattesystem
verkar. Hade herr Niklasson haft
den kännedomen, skulle han inte rimligen
ha talat om att småsparandet drabbas
genom detta system.
Hcr Niklasson menade förmodligen, att
kvarlåtenskapsskatten skulle vara särskilt
betungande för landsbygden, men
jag tror att herr Niklasson även på den
punkten är inne på fullständigt felaktiga
linjer. I reservationen har man understrukit
denna synpunkt, men det är ju
inte säkert att den är absolut riktig även
om den står i en bondeförbundsreservation.
Där står ju t. ex. att i Södermanlands
län skulle »över två tredjedelar av
den å länets landsbygd utgående kvarlåtenskapsskatten
komma att utgöras av
jordbrukare». Men hur är det med den
saken? Ser man på den undersökning,
som förebragtes inom utskottet förra
riksdagen, så visar det sig att av befolkningen
på Södermanlands läns landsbygd
skulle jordbrukarna få släppa till
hälften av kvarlåtenskapsskatten — eller
skulle ha gjort, om den slogs ut på alla
existerande förmögenheter under det
året.
Hur har man då kommit fram till uppgiften
att de skulle utgöra två tredjedelar?
Jag var litet fundersam först, sedan
fick jag reda på att man hade plockat
bort vissa, speciellt uppseendeväckande
stora kvarlåtenskaper — ett par stycken
jordbrukare och jag tror tre, fyra stycken
andra. Sedan man plockat bort dem
kom man fram till att ungefär två tredjedelar
av den återstående kvarlåtenskapsskaltrn
betalades av jordbrukarna.
Ja, man kan ju plocka på olika sätt!
Skulle man i statistiken föra bort alla
dem som ha kvarlåtenskaper på över
en halv miljon kronor, hur skulle då
siffrorna för Södermanlands län se ut?
Totalt skulle den uträknade kvarlåtenskapsskatten
där bli 16,8 miljoner kronor
för jordbrukarna och precis lika
mycket för de övriga, men om man tar
bort de jordbrukare i Södermanland som
ha över en halv miljon i kvarlåtenskap
— de iiro ju inte bönder i vanlig mening,
de iiro till äventyrs jordbrukare,
men knappast bönder och knappast småsparare
— då får man en minskning av
dessa 16,8 miljoner med 10 miljoner. För
övriga grupper får man en motsvarande
minskning, och de skattebelopp som
utgå för de båda kategorierna bli lika
stora.
Men, kan man då säga, är det inte
orimligt att jordbrukarna på Södermanlands
läns landsbygd skola betala hälften
av kvarlåtenskapsskatten? Vilken
börda lägger det inte på jordbrukarna?
Jag tar upp denna sak, därför att jag
är rädd att detta exempel annars kommer
att föras vidare. Det kommer förresten
nog att ske ändå, det kan ingen
mänsklig makt förhindra, men jag vill
i alla fall erinra kammaren om förhållandena
på Södermanlands läns landsbygd.
År 1946 fanns det där 50 000 beskattningsbara
inkomsttagare. Av dem
var det 3 000 som hade en förmögenhet
på över 30 000 kronor. Av dessa 3 000
voro 1 825, alltså något över hälften,
jordbrukare. Om på landsbygden mer
än hälften av dem som ha förmögenheter
över 30 000 kronor äro jordbrukare,
är det då inte rimligt att de betala ungefär
hälften av kvarlåtenskapsskatten?
Vi kunna väl i all världens namn inte
föra en skattepolitik, där vi göra jordbrukarna
tabu, så att vi beskatta kvarlåtenskaper
på över 30 000 kronor för
alla utom för jordbrukarna. Om jordbrukarna
ha flertalet av förmögenheterna
över 30 000 kronor på Södermanlands
läns landsbygd, är det väl rimligt
att de beskattas med ungefär samma
belopp som övriga grupper?
Man kan fråga hur det i detta hänseende
förhåller sig i riket som helhet.
Ja, i riket hade vi år 1945 enligt statistiken
330 000 yrkesverksamma jordbrukare.
Av dessa kan det beräknas att
ungefär 35 000 hade förmögenheter över
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
57
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m.
skattegränsen. Det betyder att av dessa
330 000 jordbrukare ungefär 300 000
icke drabbas av någon kvarlåtenskapsskatt.
Av de övriga 35 000 få säkerligen
inte mer än 3 000 några nämnvärda
kvarlåtenskapsskatter, nämligen de 3 000
som hade förmögenheter över 150 000
kronor. Det är först där som skatten
på allvar sätter in. Herr Niklasson kan
nog vara mycket lugn för småspararna
ute på landsbygden!
Herr talman! Det har bedrivits så
mycket ofog med påståenden om denna
kvarlåtenskapsskatts inverkan dels för
småspararna, dels framför allt för jordbrukarna,
att det har synts mig nödvändigt
att något utförligare utreda den saken.
Herr Domö slutade sitt anförande
med att säga, att han gick emot denna
skatt, därför att den betraktades såsom
orättvis. Ja, den uppfattningen kan herr
Domö ha, och den kunna många dela med
honom, men det finns ett mycket stort
antal medborgare i landet som inte ha
den uppfattningen att en sådan beskattning
som denna är orättvis. De ha den
uppfattningen, att det inte är fältherren
ensam som vinner slaget, att det inte
bara är den som leder ett stort företag
— han må vara aldrig så förtjänstfull
— som åstadkommer de stora förmögenheterna,
utan också alla de anställda av
olika slag som medverka, och att det
kan vara rimligt att en på så sätt åvägabragt
förmögenhet till en viss del återgår
för att användas till ett allmänt syfte,
sedan den som skött och förvaltat
egendomen avlidit. Den rättssynpunkten
brottas här med den uppfattning som
säger: Rör så litet som möjligt vid arvet!
Det är klart att man vid en sådan
diskussion om möjligt bör försöka hitta
någon linje, där man kan vara överens.
Nu har inte detta visat sig vara möjligt.
Herr Domö må anse alt hans förslag är
rättvist. Våra önskemål om en kraftigare
beskattning av arven anse vi också
innebära ett uppfyllande av rättvisan,
och folkpartiet närmar sig ju vår linje
med sitt uttalande att den arvslottsbeskattning,
som för närvarande förekommer,
är relativt låg och tål en förhöj
-
ning. Här finnas alltså tre olika uppfattningar
om hur arvsbeskattningen
bör utformas. Det bör då inte vara så
svårt att förstå, att vi för vår del fortfarande
mena att den arvsbeskattning
som nu förekommer kan betraktas som
rättvis och tillbörlig och bör fortsätta.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i ärendet.
Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Jag tyckte att herr Sjödahl bollade
med väl många bollar och tappade
en hel del. Han hade ganska svårt att
klara ut alla de saker han gav sig in på.
Han påstod t. ex. att kvarlåtenskapsskatten
var behövlig ur statsfinansiell
synpunkt, men han aktade sig väldigt noga
att försöka bevisa det. Nästa ögonblick
talade han om att den var ett led
i den inkomst- och egendomsutjämning,
som han från sin utgångspunkt ansåg
vara riktig. Ett annat ögonblick förklarade
han, att han inte hade någon som
helst dogmatisk uppfattning i frågan om
arvslottsbeskattning eller kvarlåtenskapsskatt
utan hade avsvurit sig all
dogmatism, men det hindrade honom
inte från att återigenom förkunna sin
gamla dogm om denna egendomsutjämnings
lämplighet.
Han drog här fram två linjer: den socialdemokratisk-folkpartistiska,
som han
uttryckte det, och den som företräddes
av de andra grupperna. Han sade vidare,
att han inte ansåg kvarlåtenskapsskatten
innebära någon orättvisa. Det är
tydligt, herr Sjödahl, att vi ha mycket
olika uppfattning om vad som är rättvist
och orättvist. (Men det är nog inte
så lätt för herr Sjödahl att komma till
dem, som känna sig hotade av kvarlåtenskapsskatten,
och säga att den av de
ena eller andra skälen inte är orättvis.)
Herr Sjödahl förklarade sig själv ha
mycket ringa respekt för teorier, han
höll sig till praktiken. Vill herr Sjödahl
hålla sig till praktiken i detta fall, så gå
då ut och undersök stämningen i olika
kretsar och bör om man inte betraktar
hela denna kvarlåtenskapsskatt såsom
ett våldförande och en orättvisa!
58
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m.
Man kan gyckla med småspararna, men
det betyder oerhört mycket för samhället,
om alla de som äro småsparare —
även i herr Sjödahls mening — avstå
från att spara, därför att de hotas av
kvarlåtenskapsskatt. Det sätter en käpp
i framstegets hjul, det får man inte förbise.
Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Herr Domö tycks mena att man
inte kan ha motiveringar av olika typ
för en och samma ståndpunkt. Men man
kan väl mycket väl försvara den skatt
det här gäller dels med att man finner
den statsfinansiellt berättigad och dels
med att man finner den motiverad ur
allmänna sociala och samhälleliga synpunkter.
Det tycker jag snarare är en
styrka för denna ståndpunkt än en svaghet.
Så skulle jag vilja säga, att jag alls
inte vill gyckla med spararna. Men jag
skulle önska, att herr Domö och hans
vänner, både inom denna kammare och
utanför den, ville avstå från att framställa
denna kvarlåtenskapsskatt på ett
sådant sätt, att ett stort antal småsparare
avskräckes från att spara. Jag är
tämligen övertygad om att den propaganda,
som herr Domö och hans parti
och närstående ha bedrivit, har verkat
direkt skadlig för sparandet.
Till slut, herr talman: herr Domö sade
att de som känna sig hotade av denna
skatt — det är praktiskt taget miljonärerna
och halvmiljonärerna — anse den
orättvis. Det kan vara så. Men, herr
Domö, i en tid då vi predika återhållsamhet
i lönekraven, då vi pålägga nya
indirekta skatter på 500 miljoner kronor,
som i mycket hög grad drabba småfolksgrupperna,
kunna vi då samtidigt
avlyfta 40 miljoner kronor av arvsskatten
från väsentligen de mycket stora förmögenheterna?
Det skulle det stora flertalet
av det svenska folket inte begripa.
Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Något sammanhang måste det väl
ändå vara i bevisföringen! När herr Sjö
-
dahl säger, att det bara är miljonärerna
eller halvmiljonärerna, som behöva frukta
kvarlåtenskapsskatten, tycks han förutsätta,
att vi inte alls veta, vad kvarlåtenskapsskatten
innebär. Det går inte
att göra på det sättet som herr Sjödahl
gör, om man vill bli respekterad i en
saklig diskussion.
Herr Sjödahl aktade sig visligen för
att, såsom vi krävt, ingå på någon bevisföring
för att kvarlåtenskapsskatten är
behövlig ur statsfinansiell synpunkt.
Förra året sade socialdemokraterna, att
den är ovillkorligen nödvändig. Säger
herr Sjödahl också i år, att kvarlåtenskapsskatten
är oundgängligen nödvändig
ur statsfinansiell synpunkt? Jag vore
tacksam för ett svar på den frågan.
Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Herr Domö frågar mig, om kvarlåtenskapsskatten
är oundgängligen nödvändig
ur statsfinansiell synpunkt. På
den frågan svarar jag, att om vi vilja
bibehålla de nuvarande indirekta skatterna,
som uteslutande användas för att
täcka kapitalutgifterna, så äro, efter vad
jag kan förstå, de statsinkomster som
åtgå för att betala de löpande utgifterna
så snävt beräknade, att kvarlåtenskapsskatten
erfordras. Om kvarlåtenskapsskatten
inte skulle behövas för detta ändamål,
är situationen för övrigt i nuvarande
stund sådan, att vi med minst
samma nödvändighet som under början
av riksdagen måste sträva efter att få
till stånd en så stor överbalansering av
budgeten som det över huvud taget är
möjligt. I det läget vill man nu begränsa
våra inkomster. Herr Domö anser, att
vi böra avskaffa kvarlåtenskapsskatten.
Nej, då ströke jag för min del hellre någon
eller några av de indirekta skatterna!
Herr
WEHTJE: Herr talman! Det har
här i debatten gjorts gällande att kvarlåtenskapsskattens
bibehållande är nödvändigt
från statsfinansiella synpunkter.
Jag skall tillåta mig att senare i mitt
anförande återkomma till detta argument.
Jag vill först med några ord an
-
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
59
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m.
knyta till den diskussion som förekom
i samband med kvarlåtenskapsskattens
införande vid förra årets riksdag.
Frågan om kvarlåtenskapsskatten intog
då en mycket framskjuten plats i
diskussionen om de nya skatterna såväl
före riksdagsbehandlingen som i kammardebatterna.
Allvarliga erinringar
framfördes mot införandet av en kvarlåtenskapsskatt.
Det var här fråga om beslutandet
av en helt ny skatt på förmögenhet,
och motiveringen för densamma
lämnade mycket övrigt att önska. I detta
avseende kan man lugnt säga, att huvudsaken
för regeringspartiet inte var skattens
statsfinansiella betydelse, utan i
stället dess fördelningspolitiska uppgift.
På denna punkt bör ingen tvekan råda
efter de deklarationer som då gjordes av
skattens upphovsman och dem som med
honom voro närmast ansvariga för dess
tillkomst. Detta har ju för övrigt också
omvittnats i dag både under diskussionen
angående denna fråga och under debatten
om närmast föregående punkt på
föredragsordningen rörande en ifrågasatt
översyn av det nuvarande skattesystemets
verkningar.
Även mot kvarlåtenskapsskattens föreslagna
utformning och dess verkningar
riktades under fjolårets remissbehandling
kraftiga invändningar. Resultatet
av remissbehandlingen blev ju helt
enkelt att endast några få av de hörda
ämbetsverken och myndigheterna tillstyrkte,
medan samtliga övriga remissinstanser
ställde sig bestämt avvisande
mot kvarlåtenskapsskattens införande.
Att finansministern likväl ansåg sig böra
framlägga förslaget måste därför ha berott
uteslutande på politiska skäl, och
avgörande därvidlag var säkerligen just
fördelningssynpunkten. Det starka motståndet
mot förslaget berodde uppenbarligen
icke, såsom finansministern då påstod
i denna kammare, på att formen
för skatten var ny, utan i stället helt på
de samhällsekonomiska verkningarna av
skatten på längre sikt.
.lag vill, herr talman, med ytterligare
några ord erinra om omständigheterna
vid kvarlåtenskapsskattens införande.
Den genomfördes av eu ytterst liten ma
-
joritet mot mindretalets starka reaktion.
Med mindretalet menar jag här inte det
fåtal, som blir direkt utsatt för skatten,
utan den stora del av svenska folket som
tog avstånd från kvarlåtenskapsskatten.
över huvud taget innebär det helt visst
en överdrift att säga, att skatten genomdrevs
med stöd av en liten majoritet av
folket; mera adekvat kanske vore att
säga, att den genomdrevs av en liten
majoritet inom riksdagen. Jag är nämligen
inte övertygad om att den stämningsbild
från det socialdemokratiska
partiets inställning som framkom vid
voteringen i kamrarna var ett riktigt uttryck
för uppfattningen hos partiets väljarunderlag.
Jag vill också understryka att jag vid
det tillfället instämde i den reservation
mot beslutets fattande, som avgavs till
kammarens protokoll av herr Domö, och
att jag nu, ett år senare, endast ytterligare
har stärkts i den uppfattning som
jag då instämde i. I reservationen utsädes,
att beslutet inte bara i väsentliga
delar stred mot vedertagna rättsgrundsatser,
utan också genom sin återverkan
på arbetshåg, sparvilja och företagarlust
var ägnat att hålla tillbaka välståndsutvecklingen
i vårt land till skada
inte bara för dem, av vilka nya offer
krävdes, utan för hela vårt folk. Även
om det försämrade ekonomiska läget
inte enbart har förorsakats av förra årets
skattebeslut, bär detta beslut dock varit
en bidragande orsak därtill.
Det har mycket talats om kvarlåtenskapsskattens
inverkan på sparandet. Det
har ju visat sig vara omöjligt att hålla
sparandet i landet uppe på en tillräckligt
hög nivå. Den bristande sparviljan
orsakas förutom av bristande förtroende
till penningvärdet och regeringens ekonomiska
politik siikerligen också av skattesystemet
och därvid främst den sammanlagda
förmögenhetsbeskattningen, av
vilken kvarlåtenskapsskatten utgör eu
mycket betydelsefull del. Vårt skattesystem
är ju så utformat, att den årliga förmögenhetsskatten
snart nog slukar hela
avkastningen av förmögenheten. Därtill
kommer, om man riiknar kvarlåtenskapsskatten
som en uppskjuten förmögenhets
-
60
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatte
skatt, en ständigt växande skuld. I högermotionen
erinras om detta resonemang,
varjämte man anknyter till de synpunkter
som framfördes redan när kvarlåtenskapsskatten
diskuterades på ett tidigare
stadium. Vid 1933 års riksdag anförde
nämligen finansministern, att eftersom
förmögenhetsbeskattningen i vårt
land var föga utvecklad, kunde det finnas
vissa skäl för att ålägga förmögenheterna
en särskild kvarlåtenskapsskatt.
Eftersom emellertid förmögenhetsbeskattningen
numera icke kan sägas vara
föga utvecklad, sedan ju en väsentlig
skärpning av densamma skedde i fjol,
borde det, påpeka motionärerna, nu finnas
fog för att avskaffa kvarlåtenskapsskatten.
Herr Sjödahl förklarar, att han inte
är så dogmatisk, att han till varje pris
vill hålla på att kvarlåtenskapsskatten
skall ha just den form som den nu har
fått. Man kan, säger han, även överväga
en arvslottsbeskattning. För min del menar
jag, att det med den belastning av
förmögenheterna, som numera kommit
till stånd genom skattesystemets omläggning,
icke finns anledning att genom en
kvarlåtenskapsskatt uttaga en s. k. uppskjuten
förmögenhetsskatt på kvarlåtenskap.
Man måste ta hänsyn till hur kvarlåtenskapsskatten
verkar ur samhällsekonomisk
synpunkt. Då vi nu ha fått så
klara bevis för att sparandet i landet
minskats till en alltför låg nivå, synes
det mig vara all anledning att söka eliminera
det hinder mot sparviljans stärkande
som kvarlåtenskapsskatten obestridligen
utgör.
Utskottets uttalande att det icke sedan
kvarlåtenskapsskatten beslutades i juli
månad i fjol har inträffat sådana förhållanden,
som kunna anses böra föranleda
ett frångående av det då fattade
beslutet, är, efter vad jag kan finna, ägnat
att förvåna. Vårt ekonomiska läge
har ju radikalt förändrats sedan i fjol.
Jag har svårt att förstå, att personer,
som delta i en diskussion om dessa för
vårt land och folk så viktiga frågor,
inte anse sig böra erkänna detta faktum.
I det ekonomiska läge, som vårt land
i m. m.
nu befinner sig i, är det uppenbart att
de fördelningspolitiska motiven måste stå
tillbaka. I olika sammanhang har man nu
även från regeringspartiets sida förklarat
att svenska folket har överskattat
sina resurser när det gällt att bevilja
sig självt förmåner och öka sin konsumtion.
Om man tar detta förhållande till
utgångspunkt för den förevarande frågans
bedömande, är det att märka att
kvarlåtenskapsskatten till övervägande
del måste tas från kapital, som är direkt
produktivt sysselsatt, och att dessa medel
därefter gå in i den allmänna
driftbudgeten och därmed användas
för konsumtion. Skatten innebär med
andra ord en direkt kapitalförtäring. Ur
rent penningpolitisk synpunkt skulle
det därför vara en given fördel, om
kvarlåtenskapsskatten avskaffades. Dels
skulle det arbetande kapitalet bibehållas
i sin sysselsättning i produktionens
tjänst och dels skulle de sammanlagda
konsumtionsmöjligheterna i samhället
minska. Just den sistnämnda synpunkten
har av såväl finansministern som
riksdagen ansetts avgörande när det
gällde att besluta om de nya indirekta
skatterna. Jag kan för min del inte anse
dessa synpunkter mindre bärande
när det gäller att bedöma frågan om
kvarlåtenskapsskattens fortbestånd.
Jag kan inte finna att utskottets skäl
för sitt avstyrkande av motionerna om
kvarlåtenskapsskattens avskaffande på
någon punkt stå sig vid en kritisk
granskning, över huvud taget går utskottet
inte in på den tungt vägande kritik
mot kvarlåtenskapsskattens konstruktion,
avvägning och verkningar,
som har anförts i motionerna. I nuvarande
läge anser jag att inga andra än
möjligen rent penningpolitiska synpunkter
skulle kunna utgöra hinder för
skattens borttagande, men några sådana
synpunkter har utskottet inte åberopat,
och enligt min mening har utskottet inte
heller med fog kunnat åberopa några
dylika skäl. De penningpolitiska
synpunkterna synas tvärtom tala för
motionärernas yrkanden. Det är visserligen
sant att den i och för sig önskvärda
överbalanseringen av budgeten
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
61
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten in. m.
kominer att minska med skattens belopp.
Men överbalanseringen kommer
inte att minska med 40 miljoner kronor,
utan med cirka 25 miljoner kronor, vilket
beror på att man på sätt som påvisats
i högermotionen måste räkna med
ökningen av intäkterna från den ordinarie
arvslottsbeskattningen. Men som
denna summa inte ens betyder en procent
av hela budgetomslutningen, måste
det klart framgå, att beloppets bortfallande
inte ur denna synpunkt kan ha
någon penningpolitisk betydelse.
Det viktigaste just nu måste vara att
undanröja alla hinder för sparande och
allt som kan verka återhållande på företagsamheten.
Man måste söka inrikta
alla krafter i samhället på ökade produktiva
insatser.
Det belopp som staten skulle förlora
i intäkter genom kvarlåtenskapsskattens
avskaffande blir, fastslår jag än en gång,
relativt litet. Om dessa medel i stället få
stanna kvar inom det produktiva livet,
kommer skatteunderlaget att tryggas och
växa. Bibehålies däremot kvarlåtenskapsskatten,
kommer det helt visst inte
att dröja länge förrän man nödgas
konstatera en sådan minskning av skatteunderlaget,
som mer än väl uppväger
de inkomster som kvarlåtenskapsskatten
kan tillföra budgeten.
För övrigt tillåter jag mig, herr talman,
att beträffande såväl kvarlåtenskapsskatten
som avvägningen av övriga
skatter efterlysa några tecken på omsorg
om produktionen. Jag saknar helt
tecken på ett konstruktivt tänkande, en
strävan att främja och uppbygga vår
produktion, vilken ju borde ägnas särskild
uppmärksamhet i sådana tider som
dessa. Nu inriktar man i stället sin omsorg
på fördelning av produktionens resultat.
Det ger mig, som i min dagliga
gärning mest sysslar med produktiva
uppgifter, anledning att mana de styrande
att tänka på att de produktiva krafterna
i landet måste stödjas och värnas.
Jag her till sist, herr talman, att med
några ord få beröra de övriga partiernas
inställning till frågan om kvarlåtenskapsskatten.
När riksdagen i fjol antog förslaget
om kvarlåtenskapsskatten, skedde detta
mot samtliga borgerliga partiers röster.
Läget är detsamma i år. De borgerliga
partierna ha fortfarande samma inställning
till kvarlåtenskapsskatten. Visserligen
har ett av de borgerliga partierna
i år hänvisat till möjligheten att
ersätta en del av det skatteinkomstbortfall,
som skulle bli resultatet av kvarlåtenskapsskattens
slopande, genom att
höja arvslottsbeskattningen. Enligt den
deklaration som har avgivits här under
debatten av herr Elon Andersson och
den uppfattning som har utvecklats i
folkpartimotionen råder dock fullständig
överensstämmelse mellan folkpartiets
och de övriga borgerliga partiernas
inställning till kvarlåtenskapsskatten
som sådan. Den stora borgerliga minoritet
mot kvarlåtenskapsskatten, som
framträdde vid fjolårets riksdag, existerar
således alltjämt. Jag är övertygad
om att denna opinion icke kommer att
förstummas för den händelse årets aktioner
för kvarlåtenskapsskattens avskaffande
skulle stjälpas.
Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få ansluta mig till yrkandet om
bifall till den av herr Velander m. fl.
avgivna reservationen.
Herr NIKLASSON: Herr talman! Herr
Sjödahl ironiserade över att jag varnat
för kvarlåtenskapsskattens återverkningar
på småspararna i landet. Jag avsåg
för min del närmast sparandet bland
de många små inkomsttagarna.
Herr Sjödahl menade, att om jag hade
känt till dessa saker bättre, skulle jag
inte ha yttrat mig på det sätt som jag
gjorde. Det förefaller mig nästan, som
om det vore herr Sjödahl som inte kände
till liur de många små förmögenheterna
i vårt land i allmänhet byggas
upp. Han hänförde dem närmast till
jordbruket, och det må vara riktigt att
jag kanske närmast tänkte på våra jordbrukare.
Men vad jag sade gäller även
andra småföretagare. Jag har aldrig yrkat
på att jordbrukarna skola placeras
i någon särställning. Jag anförde den
-
62
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m.
na grupp som exempel blott för att visa,
hur kvarlåtenskapsskatten verkar. Det är
för övrigt ingenting märkvärdigt, om
man bland jordbrukarna finner kvarlåtenskapsskatten
orättvis. Förmögenheterna
inom jordbruket byggas ju inte
upp av en enda generation, utan härför
fordras flera generationers arbete. Varje
generation strävar efter att ge de efterföljande
ett startkapital, och på så sätt
skapas så småningom förmögenheterna.
Om flera personer inom samma familj
sedan under en följd av år samla sitt
sparande, kan man mycket väl komma
upp i sådana belopp, att man drabbas
av kvarlåtenskapsskatt, som ju skall utgå
redan vid 30 000 kronor. Vid den ene
makens frånfälle söker man ofta hålla
boet och hemmet samman, till dess att
även den andra av makarna har gått
bort. Då behöver det inte vara fråga
om så förfärligt stora sparade belopp
per år för att man till slut skall komma
upp till ett kapital som drabbas av kvarlåtenskapsskatt.
På vissa håll tycks man emellertid ha
svårt att förstå detta. Det kapital, som
en jordbrukare behöver för att rätt kunna
driva sin näring, byggs upp undan
för undan. Även om en jordbrukare har
tillgång till kreditmöjligheter för nyanskaffningar,
drar han sig som regel för
att ta på sig mera skulder än vad som
är nödvändigt. Bland denna befolkningsgrupp
bedrivs sparandet på ett helt annat
sätt än inom andra folklager. Därför
finner jag också kvarlåtenskapsskatten
vara föga uppmuntrande för jordbrukarnas
del.
Det är visserligen sant, att kvarlåtenskapsskatten
inte blir så stor på de
mindre kapital som det härvidlag oftast
är fråga om. Men det ändrar väl ingenting
i princip. Därtill kommer, som jag
nämnde i mitt föregående anförande,
att med sjunkande penningvärde drabbar
kvarlåtenskapsskatten tidigare just
de kategorier som jag här har talat om.
Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag har bara ett par ord att säga
till herr Sjödahl med anledning av hans
anförande.
Jag konstaterar först, att när herr
Sjödahl förde sitt resonemang om innehållet
i folkpartimotionen fäste han sig
huvudsakligen vid att uttrycket »moderat
höjning» måhända närmast skulle
tolkas på det sättet, att det skulle komma
att gälla G0 miljoner kronor i arvsbeskattning
i stället för som nu sammanlagt
80 miljoner. Herr Sjödahl var
således även i det resonemanget bunden
vid den förutsättning, som bevillningsutskottets
majoritet utgår från, nämligen
att det här bara gäller pengarna. Så och
så mycket pengar skola vi ha in, säger
man, och sedan gör det detsamma, hur
beskattningen utformas och avväges. För
mig är det tvärtom fråga om att avväga
skatten med hänsyn till dess samhällsekonomiska
verkningar och att utforma
den så, att den verkar rättvist. Skatten
bör enligt min mening utformas på sådant
sätt att den, även om den inte väcker
kärlek hos de människor som drabbas
av den, dock bibehåller ett visst
förtroende till statsmakternas beredvillighet
att tillgodose rättvisesynpunkter.
För mig är detta den väsentliga synpunkten
när jag talar om en »moderat
höjning» av arvslottsbeskattningen. I uttrycket
»moderat höjning» ligger alltså
mindre en spekulation om hur mycket
pengar som höjningen skall ge än en
spekulation om på vilket sätt man skall
kunna avväga skatternas utformning och
storlek så, att de bli skäliga och icke
äventyra andra viktiga intressen.
Herr Sjödahl uttryckte sin tillfredsställelse
med den utformning som arvsbeskattningen
har fått i vårt land. Han
konstaterade att det var fråga om en
»svensk kompromiss», ett uttryck som
vittnar om en fosterländsk anda som jag
tycker att kammaren skall hålla herr Sjödahl
räkning för. Jag vill bara i all anspråkslöshet
påpeka, att det här är fråga
om en kompromiss som icke tar hänsyn
till de för ärendets bedömning mycket
viktiga skillnader i förmögenhetsbeskattningens
utformning i övrigt, som kunna
förefinnas mellan vårt land och de andra
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
63
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m.
stater som i detta sammanhang utgöra
kompromissens motpol. När herr Sjödahl
är tillfredsställd med det resultat, till vilket
man har kommit i den svenska kompromissen,
tycker jag att belåtenheten
grundar sig på ett bedömande som inte
riktigt tar hänsyn till alla de faktorer
som äro nödvändiga att beakta för att
kunna avgöra om kompromissen är bra
utformad eller inte.
Herr Sjödahl förklarade slutligen, herr
talman, vilket jag visste redan förut sedan
jag läst utskottets betänkande och
hört herr Sjödahls argumentation i utskottet,
att han för sin del icke anser skälen
ligga så klara, att han är beredd att
medverka till kvarlåtenskapsskattens avskaffande.
Men jag föreställer mig, att
herr Sjödahl alltjämt vidhåller den uppfattning
som han gav uttryck åt i utskottet,
nämligen att han inte heller anser
skälen ligga så klara, att kvarlåtenskapsskatten
under alla omständigheter
bör bibehållas. Jag utgår ifrån att den
avgörande faktorn vid herr Sjödahls bedömande
av dessa båda eventualiteter är
frågan: Kan kvarlåtenskapsskatten ersättas
med något annat? Jag föreställer
mig vidare, att herr Sjödahl innan han
kan göra det bedömandet anser det nödvändigt
att få tillfälle att överväga möjligheterna
för kvarlåtenskapsskattens ersättande
med något annat. Men det övervägandet
kan herr Sjödahl icke göra förrän
detta andra har blivit föremål för en
ordentlig utredning. Denna undersökning
måste ta hänsyn till alla på saken inverkande
omständigheter och således även
omfatta arvsbeskattningens plats i ett
skattesystem, som har till huvudsakligt
ändamål att så rättvist som möjligt fördela
bördorna mellan olika skotteobjekt
med hänsynstagande till de samhällsekonomiska
verkningarna av beskattningen.
Det är således nödvändigt med en undersökning
av alla dessa ting, om herr
Sjödahl skall få klarhet om huruvida
kvarlåtenskapsskatten bör avskaffas eller
bibehållas. Jag förutsätter att han för
sitt bedömande av den frågan är i behov
av en översyn av de andra möjligheter
som stå till buds. Jag måste då ännu en
gång uttala min förvåning över att herr
Sjödahl står så oförstående inför tanken
att så fort som möjligt, helst omedelbart,
sätta i gång en utredning om den skatteform,
som herr Sjödahl skulle kunna
överväga i stället för kvarlåtenskapsskatten.
Herr VELÄNDER: Herr talman! Jag
har en smula avundsjukt studerat utskottets
yttrande. Min avundsjuka grundas
på att utskottsmajoriteten tämligen
bryskt och utan någon egentlig motivering
avvisar motionerna från högern och
bondeförbundet, under det att folkpartimotionerna
röna väsentligt större förståelse.
Dessa senare motioner förklaras t.
o. m. vara realitetsbetonade, varför
utskottet har möjlighet att förstå de synpunkter
som där anläggas.
Jag hade till en början svårt att förstå
utskottsmajoritetens inställning härvidlag,
men sedan jag hört herr Elon Andersson
utveckla sina synpunkter först
i utskottet och nu här i kammaren har
jag lättare att begripa utskottsmajoriteten.
Herr Elon Andersson säger, om jag fattat
honom rätt — jag ber att han måtte
tillrättalägga saken, om jag missuppfattat
honom —- att han delar uppfattningen,
att man bör beakta de statsfinansiella
synpunkterna. Han ansluter sig emellertid
också till tanken att man i detta sammanhang
skall beakta kravet på en ytterligare
omfördelning av skattebördan
olika inkomst- och förmögenhetsskikt
emellan. Herr Elon Andersson talar visserligen
om att det skall ske — omfördelningen
av förmögenhet, nämligen •—
på ett »moderat» sätt, men vi veta ganska
litet om vad som kan anses vara »moderat»
i det hänseendet. Herr Elon Andersson
deklarerade alltså, att han och
folkpartiet accepterade den uppfattningen,
att man inte utan vidare kan avskaffa
kvarlåtenskapsskatten, utan att man såväl
av statsfinansiella skiil som med hänsyn
till omfördelningssynpunkten måste i viss
utsträckning ersätta densamma med någon
annan skatt å förmögenhet.
64
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatte:
Även om detta resonemang inte i och
för sig är särskilt överraskande med
hänsyn till varifrån det kommer, är det
dock ganska uppseendeväckande mot
bakgrunden av de tankegångar, som från
samma håll utvecklades, då det gällde det
närmast föregående ärendet på föredragningslistan,
alltså frågan om en utredning
av skattesystemets verkningar. Herr
Elon Andersson ville där visserligen inte
på något sätt stödja högerståndpunkten,
som tog sikte på en utvidgning av den
utredning som från finansministerns sida
igångsattes redan år 1944. Han ville inte
var med om att nu gå in för en sådan
utvidgad utredning. Men han var på det
klara med, liksom utskottsmajoriteten i
övrigt, att den avsedda utredningen vore
påkallad och nödvändig samt att densamma
jämväl efter någon kortare tid
borde igångsättas. Att utredningen icke
finge eller kunde beslutas omedelbart
sammanhängde förmodligen därmed att
förslaget därom emanerade från högerhåll!
Men varför redan nu taga ståndpunkt
till frågan om kvarlåtenskapsskattens
ersättande med annan förmögenhetsbeskattning?
Detta
förefaller mig mycket besynnerligt,
eftersom man genom den avsedda
utredningen skulle söka åstadkomma en
verklig grund för diskussionen om och
avvägningen av beskattningen. Man skulle
därvid komma in på de samhällsekonomiska
verkningarna, verkningarna på
sparande och kapitalbildning, på arbetsvilja
och företagsamhet samt på förutsättningarna
för det ekonomiska framåtskridandet
över huvud. Finansministern
betonar ju själv i direktiven till 1944 års
allmänna skattekommitté, att det gäller
att vinna fasta utgångspunkter för skattesystemets
konstruktion och uppbyggnad.
Det skulle väl då ha varit konsekvent
och naturligt, om folkpartiet underlåtit
att nu ta ståndpunkt till frågan
om förmögenhetsbeskattningen och uppskjutit
detta ståndpunktstagande i avvaktan
på den utredning, som herr Elon
Andersson visserligen inte vill ha nu,
men som han kanske kan "ara med om
att besluta nästa år.
Iltrr Sjödahl talade som vanligt om
m. m.
för oss att kvarlåtenskapsskatten icke
var sä mycket att tala om och att den
betyder så förfärligt litet i förhållande
till nationalförmögenheten och allt annat,
som vi hörde upprepas i anslutning
till debatterna under fjolåret. Det är dock
egendomligt, att herr Sjödahl själv inte
1 något hänseende vill ta konsekvenserna
av att det enligt hans egen uppfattning
rör sig om så litet. Det finns likväl
eu mycket stark opposition mot denna
hans ståndpunkt, en opposition som tagit
sig utomordentligt starka uttryck.
Man kan hänvisa exempelvis till de remissyttranden,
som vi hade att beakta
vid fjolårets riksdag och som kännetecknades
av en skärpa och en enhällighet,
som knappast haft någon motsvarighet
under det tidsskede, som vi kunna överblicka.
Varför kan då inte herr Sjödahl,
när det, enligt vad han själv säger, rör
sig om så litet, försöka jämka på sin
ståndpunkt; det skulle säkerligen förbättra
möjligheterna till samförstånd
även på andra avsnitt av det fäll, som
vi här i riksdagen ha att avbeta.
Jag skall emellertid tillåta mig anföra
ett enda exempel på vad som för herr
Sjödahl ter sig så litet. Jag hänvisar till
''ad jag anförde vid behandlingen av det
föregående ärendet under åberopande av
motionen nr 110 i denna kammare. Det
var de sex personerna, som alla hade
lika stora inkomster av anställning eller
tjänst, nämligen 30 000 kronor, och av
vilka fem dessutom hade förmögenhet,
cn på 200 000 kronor, en på 475 600 kronor,
en på 1 55o 000 kronor, en på
2 959 000 kronor och slutligen en på
3 195 000 kronor. Som jag då anförde, är
dci väl klart, att då fråga är om stora
förmögenheter, det i regel gäller företagare,
som fylla betydande uppgifter
inom produktionen och verksamheten
inom samhället i övrigt. Jag konstaterade
bl. a., att innehavarna och förvaltarna
av dessa förmögenheter fingo vid den
årliga beskattningen satsa i ett fall över
7 000 kronor av arbetsinkomsten för att
betala skatten på kapitalinkomsten, emedan
kapitalinkomsten inte räckte till. Vidare
anförde jag, att i de två lyckligaste
lallen de företagare, som hade en för
-
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
65
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m.
mögenhet på 200 000 resp. 3 195 000 kronor,
hade en behållen inkomst av förmögenheten
efter verkställd skattebetalning
på 1 180 kronor; ett lika stort belopp
alltså.
Nu skall jag fullfölja exemplet, med
hänsyn till att vi äro inne på frågan om
kvarlåtenskapsskattens obetydlighet. Låt
oss antaga, att den man, som hade nöjet
och ansvaret att vara innehavare och
förvaltare av förmögenheten på 1 555 000
kronor och som vid den årliga beskattningen
får taga 7 020 kronor av arbetsinkomsten
för att betala skatten på kapitalinkomsten,
avlider och efterlämnar arvtagare,
kanske två brorssöner, som äro uppfostrade
och utbildade inom hans företag
och som han tänkt sig skola föra företaget
vidare. Vad förestår dessa arvtagare? Jo,
de få betala 687 614 kronor i kvarlåtenskapsskatt
och arvsskatt. Om vi tänka
oss, att den där förmögenheten på i runt
tal 1,5 miljoner kronor ligger i tillgångar,
som delvis äro behäftade med skuld —
den avlidne ägde t. ex. tillgångar på
2,5 miljoner kronor men hade skulder på
1 miljon kronor — då ha arvtagarna att
betala kvarlåtenskapsskatt och arvslottsskatt
med 687 614 kronor och dessutom
svara för skulden å 1 miljon kronor. Hur
skola de bära sig åt för att fullfölja företaget?
I regel blir det inte fråga om att
fortsätta verksamheten utan att i stället
avveckla densamma. Det samhällsekonomiska
intresse, som är förenat därmed,
tillkommer det herr Sjödahl att söka förklara
på ett någorlunda begripligt sätt.
Sedan hade vi företagaren, som hade
en förmögenhet på 3 195 000 kronor och
som hade nöjet att uppbära 1 180 kronor
i behållen inkomst på denna förmögenhet.
I hans fall blir det under de förutsättningar,
jag nyss angav, en kvarlåtenskapsskatt
och en arvslottsbeskattning
på 1 542 160 kronor. Det blir säkerligen
i de flesta fall omöjligt atl med företagets
bibehållande fullgöra dessa skattelikvider.
Jag efterlyser herr Sjödalils recept!
Herr Sjödahl talade om ekonomisk
upplysning. Han riktade varnande och
allvarliga ord till herr Domö och gjorde
därvid gällande, att med den ståndpunkt,
som herr Domö och vi andra som
5 Första kammarens protokoll 1918. Nr IS.
tillhöra högern inta, motverkades sparandet
och skrämdes spararna bort. Det
är ett allvarligt tal, att intresset för sparandet
elimineras, men det är just vad vi
å vår sida ha understrukit i många olika
sammanhang såsom en följd av den förda
politiken. När jag hade ordet vid behandlingen
av det nästföregående ärendet
å kammarens föredragningslista tilllät
jag mig också säga, att genom den
politik, som här har förts, uppfostrade
man inte det svenska folket till sparande.
Jag är alldeles övertygad om, herr
talman, att det förhåller sig på det sättet
och att någon propaganda inte kan
räcka till för att skapa någon verklig lust
till sparande. Därtill fordras bl. a. att
människorna få behålla åtminstone någon
rimlig del av vad som tillföres dem
på grund av deras initiativ, arbetsinsatser
och omtänksamhet. Jag vill säga, att
den synpunkten, att man inte bör skrämma
bort spararna, ha verkligen herr Sjödahl
och de, som tänka lika med honom,
den allra största anledning att närmare
begrunda.
Herr Sjödahl tyckte, att det var mycket
tilltalande — han fann det t. o. m. så
roligt att säga det, att han skrattade åt
sig själv nästan högljutt — att man tar
en del av vad den skattskyldige äger,
under det han lever, och när han går
bort, tar man ytterligare en del. Eftersom
de exempel, som jag nyss antytt,
kunna mångfaldigas snart sagt i vilken
utsträckning som helst, kan man nog omskriva
herr Sjödalils sats och säga, att
man tar en del, under det den skattskyldige
lever och återstoden när han går
bort. Det kanske inte går helt i första
generationen men säkerligen i den andra
eller tredje.
Herr Sjödahl förkunnade också, att
han stod tämligen främmande för motiveringarna,
när det gällde de olika skatteformerna.
Det är ingen, som inte förstår,
att det förhåller sig på det sättet!
Det beror på att vi kommit alltför långt
på skatteområdet. Vi sågo i fjol många
exempel på att man inte kunde prestera
en motivering, som var hållbar. Det blir,
om försök göres, en motivering så ihålig,
att den sönderskjutes utan vidare. Där
-
66
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m.
för säger man, att »man ger sjutton i motiveringarna!»
Det blir i stället en subjektiv
prövning, och härpå gåvos otvetydiga
belägg under fjolåret vid behandlingen
av kvarlåtenskapsskatten. Sålunda
yttrade herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet i denna kammare,
att »här stå känslor emot varandra», och
han trodde inte, att hänvisningen till
de skadliga verkningarna spelat samma
roll som hänsynen till den enskilde. De,
som då ställde sig avvisande till kvarlåtenskapsskatten,
skulle alltså ha satt
enskilda intressen framför samhällsintresset.
Jag vill säga, att, även om för
finansministern och dem som tänka lika
med honom känslorna äro avgörande,
skola damerna och herrarna i kammaren
inte utgå ifrån att vi på den motsatta
sidan tänka på samma sätt. För oss gäller
det bevarandet av grundvalarna för
samhällets framåtskridande och utveckling.
Det är en passus i utskottets yttrande
som jag skulle vilja fästa uppmärksamheten
på. Utskottet anför sålunda, att utvecklingen
efter kvarlåtenkapsskattens
införande snarast gått i en riktning, motsatt
den som kunde anses ha bort föranleda
ett frångående av beslutet därom,
och utskottet tillfogar: »Vårt lands statsfinansiella
läge är för närvarande betydigt
sämre än man vid fjolårets riksdag
väntade sig.»
Detta låter inte så märkvärdigt, men
det är i själva verket ett mycket märkligt
uttalande av utskottet. Inte därför
att högerreservanterna i sin till bevillningsutskottets
betänkande rörande skattesystemets
omläggning fogade reservation
utgingo just ifrån att utvecklingen
skulle bli den av utskottet konstaterade.
Uttalandet är märkligt, emedan utskottet
inte förmått inse, att omläggningen
av skattesystemet, sådan den genomfördes,
haft sin del i och befordrat samt
kommer att befordra denna utveckling.
Värdet av utskottets slutledningskonst på
denna punkt kan därför inte bli annat
än negativt.
Det var emellertid även någonting annat
som jag i anslutning till citatet ville
komma fram till. Uttalandet är nämligen
intressant även ur den synpunkten att —
om man skall fästa sig vid ordalagen,
och det tycker jag man har rätt att göra
— det ger vid handen, att utskottet
självt trots allt räknar med att förhållandena
kunna utveckla sig på sådant
sätt, att kvarlåtenskapsskatten bör avskaffas.
Här har senast herr Elon Andersson
utgått ifrån att det är ett spörsmål,
som aldrig kan få aktualitet för herr
Sjödahl och hans meningsfränder, men
i det åberopade uttalandet av utskottet
sägs det dock, att utvecklingen kan komma
att gå i den riktningen, att det kan
bli aktuellt att eliminera kvarlåtenskapsskatten.
Jag vill därför i klarhetens intresse
rikta en fråga — jag är mycket
angelägen om att få den besvarad — till
herr Sjödahl: När tänka sig företrädarna
för utskottsmajoriteten, att utvecklingen
skall ha nått därhän, att man bör överväga
kvarlåtenskapsskattens avskaffande?
Jag skulle som sagt vara mycket intresserad
av att få veta eller få ett besked
om meningen med utskottets ifrågavarande
yttrande.
Herr Sjödahl påstod, att det var en
gammal högeruppfattning, att man skulle
höja de indirekta skatterna och hålla
nere de direkta. Det förefaller, som om
herr Sjödahl vid närmare eftertanke
borde kunna moderera detta uttalande.
Det fanns en tid, som inte ligger långt
tillbaka, då det var en allmänt vedertagen
uppfattning, att de indirekta och
de direkta skatterna skulle väga ungefär
jämnt. Varthän ha vi kommit i det
hänseendet den dag som är? När man
var inne på de tankegångarna, räknade
man inte med konsumtionsskatter på
umbärliga varor såsom sprit, tobak etc.;
de skulle inte så att säga krediteras de
indirekta skatterna. Trots utvecklingen i
den riktning, som jag här avsett, kan
inte herr Sjödahl påstå, att högern mer
eller mindre energiskt eller över huvud
taget velat övervältra skattebördan på
de sämre ställda inkomstgrupperna via
den indirekta beskattningen. Det förefaller
för resten, åtminstone att döma av utvecklingen
på den allra senaste tiden,
som om högern varit mera kritisk i det
hänseendet än t. ex. herr Sjödahl och
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
67
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m.
hans parti. Här ha vid denna riksdag
införts en del indirekta skatter, som varit
ägnade att i allra högsta grad drabba
just konsumtionen av de mest elementära
livsmedlen och därmed de svagaste
inkomstskikten. De som varit tveksamma
i det sammanhanget äro just vi, som
räknas till högern eller herr Domös parti.
Det skall herr Sjödahl inte glömma
bort!
De ting, som vi nu äro inne på, kunna
diskuteras hur länge som helst. Jag
skall blott tillägga, att alla borde i längden
vinna på om man vore litet mindre
förbehållsam vid skildrandet av de verkliga
förhållandena. När herr Sjödahl sålunda
går ut och talar till människorna
ute i landet och prisar kvarlåtenskapsskatten
och de goda verkningar, den
kommer att ha i olika hänseenden, bör
han illustrera det med en del exempel.
Vill han inte ta dem, som jag har anfört
nu eller i tidigare sammanhang,
kan han ändock hålla sig till motionen
nr 116. Om den sakliga upplysningen
rörande de ekonomiska sammanhangen
inte utpumpades så sparsamt eller, såsom
så mycket annat, ransonerades så
hårt, skulle förståelsen hland människorna
ute i landet för de specella Sjödahlska
synpunkterna bli ganska minimal i
det långa loppet.
Herr ANDERSSON, ELON (kort genmäle)
: Herr talman! Jag förstår fuller
väl, att herr Velander finner det vara
mest konsekvent av folkpartiet att ansluta
sig till högerns ståndpunkt. Jag
hoppas att han inte blir alltför överraskad,
om jag anmäler att jag inte helt
kan dela hans uppfattning.
I fråga om de olika utredningskrav,
där herr Velander har anmärkt på min
inställning, skulle jag vilja erinra om
alt i det anförande, jag höll i anslutning
till bevillningsutskottets betänkande
nr 36, angav jag några konkreta exempel
ur högerns motion, där jag framhöll
alt man borde avvakta något års
praktisk erfarenhet, innan man kunde
bedöma verkningarna av skattesystemet.
.lag vill ytterligare påpeka, att jag
i det anförande jag hållit i den nu be
-
handlade frågan framhållit, att kvarlåtenskapsskattens
karaktär är helt annan
än den årliga beskattningens, och den
uppfattningen illustreras allra bäst av
det förhållandet, att i motionerna om
avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
finnes ett komplement av innehål], att
den redan utdebiterade skatten skall
återbäras, vilket icke kan bli fallet i fråga
om den årliga förmögenhetsbeskattningen.
Det är icke minst med hänsyn härtill
nödvändigt, har jag argumenterat, att
en utredning om kvarlåtenskapsskattens
eventuella avskaffande och dess ersättande
med en annan skatt sker mycket,
snabbt. Det är ytterligare nödvändigt av
den anledningen, att kvarlåtenskapsskattens
praktiska verkningar komma att utsträckas
över så lång tidrymd, att man
inte har tid att vänta på den praktiska
erfarenheten, om man vill undvika att
skatten skall få alltför olycksdigra verkningar.
Jag vet inte, herr talman, i vilken
grad herr Velander tillmäter nyanserna
i uttalandena någon betydelse. För att
det skali råda klarhet om vad jag sagt
om kvarlåtenskapsskatten och skärpt
arvslottsbeskattning, vill jag upprepa
vad jag tidigare deklarerat, och jag tror
att jag skall kunna göra det nästan ordagrant.
Jag har sagt att jag är beredd
att acceptera den ståndpunkten, att eu
skärpning av arvslottsbeskattningen —•
för den händelse kvarlåtenskapsskatten
borttages — kan vara nödvändig ur
statsfinansiell synpunkt eller kan vara
befogad med hänsyn till en lämplig avvägning
av skattebördorna mellan olika
skatteobjekt. På den deklarationen har
jag ingen anledning ta någonting tillbaka.
Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr talman! Jag har kanske fått det
besked jag önskade, dock inte så alldeles
fullständigt. Jag skulle dock tro, om
jag nu inte missuppfattade herr Elon
Anderssons tidigare anförande, att det
sammanföll helt med vad jag förut yttrade.
Vad han sist sade innebar måhända
någon modifikation därav, men efter
-
68
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
som han inte tog avstånd därifrån så
tillåter jag mig fastslå, att han i denna
debatt har förklarat sig beredd att, utan
närmare utredning om skattesystemets
samhällsekonomiska verkningar eller det
totala skattetrycket eller någonting annat,
i stället för kvarlåtenskapsskatten
acceptera en måttlig höjning av arvslottsbeskattningen,
och det både ur statsfinansiella
synpunkter och med hänsyn
till, enligt hans mening, angelägenheten
av en fortgående omfördelning av inkomst
och förmögenhet olika inkomsttagargrupper
emellan.
Sedan ligger det självfallet så till att
jag skulle, som herr Elon Andersson förmodade,
varit utomordentligt glad, om
han kunnat biträda högerståndpunkten
i detta sammanhang, vilket också skulle
ha framstått såsom naturligt. Nu blev
det inte så; men det kvarstår dock en
liten anledning till glädje från det förflutna.
Vid fjolårets stora debatter i
skattefrågorna kunde jag inte finna annat
än att herr Elon Andersson och jag,
alltså herr Elon Andersson och högern,
företrädde precis samma ståndpunkt. Det
var tyvärr blott något av en flyktig episod!
Herr
ANDERSSON, ELON (kort genmäle):
Herr talman! Jag är överraskad
cver herr Velanders lätthet att dra slutsatser
och ledsen att han ger sina slutsatser
ett så svävande innehåll. I fråga
om min beredvillighet att utan närmare
utredning av de samhällsekonomiska
verkningarna acceptera det ena eller det
andra skatteförslaget ber jag att få hänvisa
till den motion, på vilken min reservation
bygger och i vilken man mycket
bestämt talar om de samhällsekonomiska
verkningarna av en skärpt arvslotlsbeskattning
och om nödvändigheten
att beakta dem.
Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag har
bara några korta repliker. Herr Wehtje
vill inte tillerkänna mig rätten och förmågan
att yttra mig i denna sak, och
jag skall taga admonitionen ad notam!
Jag replikerar inte herr Wehtje.
in. m.
Herr Niklasson vidhöll, tycktes det,
sin uppfattning om att, som det säges i
den reservation han har varit med om
att underteckna, kvarlåtenskapsskatten i
den mån det gäller landsbygden övervägande
kommer att drabba lantbrukarna.
Jag vill tillåta mig att i det sammanhanget
nämna en siffra. Den undersökning,
som gjordes förra året, gällde Södermanland:
Där finns det 8 000 egna
jordbrukare, och vid undersökningen visade
det sig att 900 av dessa skulle komma
att drabbas av kvarlåtenskapsskatten.
Om man på liknande sätt skulle vilja
göra en beräkning — det skulle bli en
mycket approximativ beräkning — beträffande
rikets 330 000 lantbrukare,
skulle man finna att 35 000 av dem kunde
komma att drabbas av kvarlåtenskapsskatten.
Man kan därför inte säga som
det har sagts i reservationen, att kvarlåtenskapsskatten
speciellt tungt drabbar
rikets jordbrukare. Den stora massan, de
300 000, beröres inte av kvarlåtenskapsskatten,
men givetvis komma de verkligt
förmögna jordbrukarna att få känning
av den.
Min vän herr Elon Andersson tyckte
att utskottet borde ha tillstyrkt motionen
om en skrivelse med begäran om utredning
angående en höjd arvslottsbeskattning.
Till det vill jag säga vad jag förut
bär sagt: i den motionen begäres ingen
förutsättningslös utredning, ingen jämförelse
mellan en höjd arvslottsbeskattning
å ena sidan och det nuvarande systemet
å den andra, utan motionen uttrycker
allenast en begäran om en moderat
höjning av arvslottsbeskattningen. Jag
kan inte finna annat än att ett bifall till
motionen skulle innebära ett ställningstagande
i förväg till förmån för en högre
arvslottsbeskattning i stället för det
kompromissystem som vi för närvarande
ha här i landet.
Till slut vill jag om skattens storlek
säga, att när förra årets riksdag fattade
sitt beslut ingick det i hela skattesystemet
en kvarlåtenskapsskatt, som bidrog
till att ge en samlad arvsskatt på ungefär
80 miljoner kronor per år. Kvarlåtenskapsskatten
ingår alltså som ett led i
beskattningen, och det ena ledet måste
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
69
Ang. visst behörighetsvillkor för ledamot av beskattningsnämnd.
avvägas mot det andra. Det har gång på
gång sagts, att förmögenhetsskatten bör
avvägas i förhållande till kvarlåtenskapsskatten.
Jag tycker att detta kan vara
riktigt, och har det skett någon felavvägning
bör man göra en ändring. Men
för närvarande kunna vi inte överblicka
det nuvarande skattesystemets verkningar,
och jag tror därför att vi få vänta
några år med sådana justeringar.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående punkterna 1 och 2 av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan och särskilt rörande punkten
3 av samma hemställan.
I fråga om punkterna 1 och 2, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Velander
m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.
Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 37
punkterna 1 och 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Velander m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:
Ja — 71;
Nej — 40.
Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Sedermera gjordes i enlighet med de
beträffande punkten 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.
Ang. visst behörighetsvillkor för ledamot
av beskattningsnämnd.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 40, i anledning av väckt
motion om viss ändring av 12 § taxeringsförordningen.
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 308,
av herr Ståhl m. fl., hade hemställts, att
riksdagen för sin del måtte besluta sådan
ändring i gällande taxeringsförordnings
12 §, att till ledamot av beskattningsnämnd
ej skulle kunna väljas person,
som ådömts straff i samband med
egen deklarations avfattande under de
fem valet närmast föregående åren.
Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 308 av herr Ståhl
m. fl. om viss ändring av 12 § taxeringsförordningen
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat följande:
»Den bestämmelse, som närmast anknyter
sig till det påtalade förhållandet, återfinnes
såsom av den ovan lämnade redogörelsen
framgår i 12 § 1 mom. taxerings
-
70
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. visst behörighetsvillkor för ledamot av beskattningsnämnd.
förordningen, vari sägs bl. a., att till
medlemmar och suppleanter i beskattningsnämnderna
böra utses redliga och
allmänt aktade personer, som kunna antagas
besitta nödig insikt och erfarenhet
för taxeringens verkställande. Detta stadgande
jämte rätten att anföra besvär över
förrättat val utgör det korrektiv, som
taxeringsförordningen erbjuder i förevarande
hänseende. Utskottet äger icke kännedom
om huruvida besvär i något fall
— under åberopande av nyssnämnda
stadgande — anförts hos länsstyrelse över
val av för falskdeklaration dömd person.
I förarbetena till taxeringsförordningen
finnes på denna punkt icke något uttalande,
som lämnar vägledning vid tolkningen
av denna bestämmelse. Även om
sålunda värdet av förefintliga möjligheter
att utesluta valda personer, vilka
dömts för falskdeklaration, från ledamotskap
av beskattningsnämnd icke på förhandenvarande
material låter sig bedömas,
anser sig utskottet icke kunna förorda
den av motionärerna föreslagna ändringen,
då, såvitt för utskottet är känt,
den av taxeringsförordningen angivna vägen
icke prövats och därvid visat sig ändamålslös.
I anslutning härtill vill utskottet
dock såsom sin uppfattning uttala, att
skall förevarande stadgande över huvud
taget äga någon betydelse, bör länsstyrelse
på besvär — med beaktande av de
särskilda omständigheterna i det enskilda
fallet — kunna upphäva val av för falskdeklaration
dömd person. Med hänsyn till
vad nu nämnts anser sig utskottet icke
kunna förorda bifall till den föreliggande
motionen.»
Reservation hade anmälts av herr Velander,
som likväl ej antytt sin åsikt.
Herr VELÄNDER: Herr talman! Jag
har till föreliggande utskottsbetänkande
fogat en blank reservation. Jag behöver
väl knappast säga, att jag självfallet delar
den meningen, som måste förutsättas
vara ganska allmän, att personer, som
väljas till ledamöter av beskattningsnämnder,
inte böra ha ådörnts straff för
oriktig eller falsk deklaration. Jag har
också utgått ifrån att de väljande in
-
stansernas omdöme kommer att visa sig
på det sättet, att denna princip iakttages
och att undantagen komma att bli ganska
få.
Det är emellertid mot utskottets riiotivering
som jag riktar mig.
Såsom en allmän regel torde gälla, att
ett riksdagens utskott inte inlåter sig på
några anvisningar om huru domstolar
och andra myndigheter böra tolka gällande
lagar och författningar. Det är
emellertid vad som på visst sätt sker i
det föreliggande betänkandet. Utskottet
uttalar nämligen, att i händelse av besvär
över val av ledamot i beskattningsnämnd
av den anledning, som i betänkandet
beröres, bör länsstyrelse tillämpa
eller tolka viss bestämmelse i taxeringsförordningen
på det sättet, att valet
upphäves. Jag har för min del ansett,
att detta uttalande är opåkallat,
även om jag inte kan ha någonting att
erinra, om länsstyrelsen i det särskilda
fallet verkligen förfar på det sättet.
Det är också en annan sak, jag har
fäst mig vid. I motionen har yrkats, att
riksdagen för sin del måtte besluta sådan
ändring i 12 § gällande taxeringsförordning,
att till ledamot av beskattningsnämnd
ej kan väljas person, som
under de fem valet närmast föregående
åren ådömts straff för lämnande av oriktig
uppgift i egen deklaration. Det är
alltså fråga om ett införande i lagstiftningen
av en diskvalifikationsgrund,
som på visst sätt ligger i linje med de
vanfrejdspåföljder eller straffpåföljder,
som numera utrensats ur lagstiftningen.
Jag kan gärna inte finna det möjligt
att tillmötesgå motionärernas ifrågavarande
framställning. Jag vill också säga,
att det måste komma att te sig rätt underligt,
om man skulle införa denna
diskvalifikationsgrund, samtidigt som
t. ex. de, som bestämma lagstiftningens
innehåll eller stifta lag, alltså riksdagsmännen,
skola vara oförhindrade att
fullfölja sitt riksdagsmannauppdrag även
om de skulle vara underkastade sådan
påföljd, som man här ifrågasätter såsom
diskvalifikationsgrund vid val av ledamot
i beskattningsnämnd.
Utskottet ger här på hand, med mitt
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
71
Ang. visst behörighetsvillkor för ledamot av beskattningsnämnd.
sätt att se, att, om länsstyrelserna inte
skulle komma att följa den av utskottet
anvisade tolkningen vid tillämpningen
av hithörande bestämmelser i taxeringsförordningen,
utskottet då är berett att
taga upp saken till prövning ifrån andra
utgångspunkter. Jag tror, att det är ett
något förhastat löfte. Jag tror också att
det inte är möjligt att hålla det.
Jag vill, herr talman, i anslutning till
det anförda hemställa, att de tre sista
meningarna i bevillningsutskottets yttrande
måtte ersättas med följande formulering:
»Även om sålunda värdet av
förefintliga möjligheter att utesluta valda
personer, vilka dömts för falskdeklaration,
från ledamotskap av beskattningsnämnd
icke på förhandenvarande
material låter sig bedömas, anser sig utskottet
icke kunna förorda den av motionärerna
föreslagna ändringen. Utskottet
avstyrker därför bifall till den föreliggande
motionen.»
Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag är rädd för att herr Velander
har lagt in något för mycket i utskottets
betänkande när han läser formuleringen
såsom en rekommendation för
införande av någon sorts påföljdsstraff.
Jag har läst det endast på det sättet, att
utskottet har konstaterat att de inte finns
någon erfarenhet om huruvida de allmänna
stadgandena om redlighet o. s. v.
kunna vara tillämpliga i de fall, som
motionären åsyftar, detta utan att utskottet
därmed har — som herr Velander
uttryckte det — »givit på hand»
något löfte, att utskottet, om erfarenheten
skulle visa att så inte kan ske, skulle
vara berett att förorda en lagändring.
Jag har inte haft tillfälle att deltaga i
de mera ingående diskussioner, som ha
förts på vederbörande utskottsavdelning,
men såvitt jag har kunnat döma av den
redogörelse för utskottets avsikt, som
har lämnats, harmonierar den icke med
den tolkning som herr Velander har inlagt
i den.
Jag tror också att herr Veländer är
något för ömsint om myndigheternas rättighet
att tolka lag utan någon anvis
-
ning från riksdagen och dess utskott,
när han fäster så stort avseende vid utskottets
påpekande av att de av mofionärerna
åberopade omständigheterna
äro av sådant slag, att de kollidera med
vad som enligt allmänt språkbruk kan
förenas med den allmänna redlighet,
som utgör ett villkor för ledamotskap
av taxeringsnämnd.
Det förefaller mig således på det hela
taget, att herr Velanders anmärkningar
emot utskottets uttalande äro överdrivna
och att det inte är förenat med någon
risk för kammaren att ansluta sig
till utskottets motivering. Jag yrkar därför,
herr talman, bifall till utskottets
hemställan.
Herr VELANDER: Herr talman! Jag
är glad åt det uttalande, som här gjordes
av utskottets vice ordförande, därför
att det innefattar en uppmjukning
av vad som man faktiskt kan utläsa av utskottets
yttrande.
Trots denna förklaring från utskottets
vice ordförande kvarstår emellertid
oförtydbart anvisningen till länsstyrelserna
om hur de böra tolka den berörda
bestämmelsen i taxeringsförordningen
i händelse av besvär över val
av taxeringsnämnds- eller prövningsnämndsledamot.
Jag har alltså ingen anledning
att återtaga mitt yrkande om
viss omformulering av utskottets yttrande.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu ifrågavarande
betänkandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr
Velander, att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring i motiveringen,
att den del därav, som å s. 3 i det tryckta
betänkandet började med orden »Även
om sålunda» och slutade med »den föreliggande
motionen» avfattades sålunda:
»Även om sålunda värdet av förefintliga
möjligheter att utesluta valda personer,
vilka dömts för falskdeklaration,
från ledamotskap av beskattningsnämnd
icke på förhandenvarande material låter
sig bedömas, anser sig utskottet icke kun
-
72 Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Om vidgad rätt till avdrag för försäkringspremier. — Ang
na förorda den av motionärerna föreslagna
ändringen. Utskottet avstyrker därför
bifall till den föreliggande motionen.»
Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.
Om vidgad rätt till avdrag för försäkringspremier.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 41, i anledning av väckta
motioner om vidgad rätt att vid taxering
åtnjuta avdrag för försäkringspremier.
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 180 av herr Lindblom m. fl.
och II: 303 av herr von Friesen m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t begära utredning
och förslag om sådan ändring av
§ 46 mom. 2 i kommunalskattelagen, att
där angivet maximibelopp vid avdrag för
vissa försäkringspremier höjdes från 200
till 300 kronor.
Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna 1:180
av herr Lindblom m. fl. och II: 303 av
herr von Friesen m. fl. angående utredning
om vidgad rätt att vid taxering åtnjuta
avdrag för försäkringspremier icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Herr LINDBLOM: Herr talman! Sedan
de här behandlade motionerna väcktes
har, såsom framgår av utskottets utlåtande,
1944 års allmänna skattekommitté
avgivit ett betänkande, där det
föreslås samma avdragsgräns som ar föreslagen
i motionerna. Jag har självfallet
inte någon anledning att nu framställa
något yrkande; jag vill bara uttala
min tillfredsställelse över den positiva
skrivning, som utskottet har antagit
med anledning av den verkställda
utredningen, och i likhet med utskottet
understryka önskvärdheten av att Kungl.
Maj:t måtte så snart som möjligt fram
-
. riksbankens sedelutgivning.
lägga förslag i anledning av den verkställda
utredningen, så att den här föreslagna
avdragsregeln kommer till tilllämpning.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.
Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av valutalagen
den 22 juni 1939 (nr 350) jämte i
ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.
Ang. riksbankens sedelutgivning.
Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 19 mars 1948 dagtecknad
proposition nr 195, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att antaga följande vid propositionen
fogade
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser rö;rande
riksbankens sedelutgivning.
Härigenom förordnas, att under tiden
från och med den 1 juli 1948 till och
med den 30 juni 1949 skola, i stället
för vad i 9 § och 11 § första stycket lagen
den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank finnes stadgat, följande
särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.
1 §•
Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst tretusentvåhundra miljoner
kronor.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
73
2 §.
Därest så med hänsyn till utomordentliga
omständigheter prövas nödigt må
Konungen, om riksdagen ej är samlad,
på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter samråd med fullmäktige
i riksgäldskontoret medgiva riksbanken
att utgiva sedlar till ett belopp
av ytterligare högst sjuhundra miljoner
kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande
skall, därest detsamma icke godkännes
av riksdagen inom tjugu dagar
från det riksdagen åter sammanträtt, efter
utgången av nämnda tid upphöra att
gälla.
3 §•
Som riksbankens metalliska kassa
skall räknas allt riksbanken tillhörigt
guldmynt och omyntat guld.
I samband med förevarande proposition
hade utskottet till behandling förehaft
två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren under
nr 348 av herr Domö m. fl. och den
andra inom andra kammaren under nr
510 av herr Skoglund m. fl. I dessa motioner
hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 195 samt
att riksdagen för sin del för tiden 1
juli 1948 till och med den 30 juni 1949
måtte antaga följande ändrade lydelse
av 9 § första stycket riksbankslagen ...
»samt därutöver till ett belopp av två
tusen fem hundra miljoner kronor» och
av 11 § första stycket samma lag »Som
riksbankens metalliska kassa skall räknas
allt riksbanken tillhörigt guldmynt
och omyntat guld».
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen, med avslag å motionerna I:
348 och II: 510, måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition.
Reservation hade avgivits av herrar
Nordenson, Wiberg och Skantze, vilka
yrkat bifall till de i ämnet väckta motionerna.
Ang. riksbankens sedelutgivning.
Herr WEHTJE: Herr talman! Bankoutskottet
har i sitt utlåtande nr 31 tillstyrkt
riksdagen att antaga Kungl. Maj :ts
förslag till provisorisk lag rörande riksbankens
sedelutgivning i stället för nu
gällande fullmaktslagstiftning.
Vid föregående års riksdag tillät jag
mig väcka en motion, vari jag yrkade,
att fullmaktslagstiftningen måtte upphöra.
Jag hade den gången tillfredsställelsen
att se, att utskottet och riksdagen
uttalade sig till förmån för att riksdagens
inflytande på hithörande spörsmåls avgörande
återställdes och att nuvarande
provisorium borde upphöra efter utgången
av den förlängda giltighetstiden för
fullmaktslagen. Vad utskottet nu tillstyrker
är emellertid ett nytt provisorium,
som föreslås gälla för ett år. I så måtto
är jag beredd att erkänna att det nya
provisoriet är en vinning, att riksdagen
formellt sett återfår sin medbestämmanderätt
över riksbankens sedelutgivning.
Om riksdagen också i verkligheten kommer
att kunna utöva något praktiskt inflytande
på riksbankens sedelutgivning
återstår emellertid att se. Formuleringen
av lagförslagets paragrafer ger närmast
det intrycket, att riksdagens medverkan
är tänkt huvudsakligen såsom ett bekräftande
av den faktiska sedelutgivning,
som Kungl. Maj:t och riksbanken
som följd av sin allmänna ekonomiska
politik funnit behov av. I praktiken betyder
detta, att riksdagen i efterhand
skall få vara med och taga ansvaret för
de förpliktelser, som Kungl. Maj:t och
riksbanken iklätt sig, utan att ha haft
några möjligheter att påverka det faktiska
händelseförloppet.
Det är en allt annan än tillfredsställande
ordning. Det kan bli en sedelutgivning
om 3 200 miljoner kronor, det
kan bli en om 3 500 miljoner kronor,
det kan bli en om 3 700 miljoner kronor.
Javäl! Men föreskriver lagen några
sanktioner, om sedelutgivningen överstiger
något visst belopp, t. ex. 3 200 miljoner
kronor? Nej! Det enda som föreskrives
är att riksdagens godkännande skall
inhämtas. Det är gott och väl, men finns
det i praktiken någon möjlighet för riks
-
74
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1918.
Ang. riksbankens sedelutgivning.
dagen att vägra sitt godkännande, om
sedelomloppet skulle ha stigit till låt oss
säga 3 800 miljoner kronor? Borde inte
erfarenheten ha lärt oss, att riksdagen,
ställd inför ett sådant faktum, inte i
praktiken har någon annan möjlighet än
att godkänna det? Bestyrks inte min
uppfattning av den iver utskottet lägger
i dagen, när det gäller att giva riksbanken
friare dispositionsrätt beträffande
inneliggande guld, i den mån så må erfordras?
Borde man inte närmast ha
väntat sig, att utskottet skulle ha manat
riksbanken att iakttaga den allra största
varsamhet med de sista spillrorna av
vår en gång så goda guldreserv?
Men nej, det faktiska läget är inte
det, och det faktiska läget fordrar ett
godkännande från riksdagens sida t. o.
m. i förskott av en åtgärd som måste ses
med djup oro. Det är lätt att ge ut sina
tillgångar, men det är inte lika lätt att
tjäna in dem igen. Det är lätt att ge ut
sedlar, men det kommer att visa sig vara
utomordentligt svårt att draga in dem
igen.
Utskottet säger: »Det synes angeläget
att i detta sammanhang erinra, att avgörande
för penningvärdet är icke
sedeltäekningsbestämmelsernas innehåll
utan den ekonomiska politik, som föres
av statsmakterna.» Jag vill till detta genmäla,
att jag är fullt på det klara med att
statsmakterna med sin ekonomiska politik
kunna bestämma penningvärdet — i
destruktiv mening. Därpå finns det tillräckligt
många bevis utomlands, men
vårt land är dessvärre inte något undantag.
När det gäller att bevara penningvärdet,
för att inte tala om att förbättra
det, är statsmakternas inflytande däremot
mycket blygsamt. Avsikten med
täckningsbestämmelserna är emellertid
att säkra penningvärdet mot bland annat
just en ekonomisk politik från statsmakternas
sida, som äventyrar penningvärdet,
och så länge sedeltäckningsbestämmelserna
äro i kraft, är penningvärdet
på ett mycket substantiellt sätt garderat
med guld. Det är först när dessa sedeltäckningsbestämmelsers
innehåll genom
ingripanden, licenser och förbud av
olika slag kringskäres för att till sist sät
-
tas ur kraft, som penningvärdet på allvar
råkar i farozonen.
Jag vill peka på att varningar emot de
nu föreslagna åtgärderna ha höjts både
i en reservation till bankofullmäktiges
yttrande och i en reservation till riksgiildskontorets
motsvarande yttrande,
den senare avgiven av riksgäldsfullmäktiges
ordförande. I reservationen till
bankofullmäktiges yttrande säges det:
»Förslaget synes inte tillräckligt beakta
den viktiga roll, som guld under någorlunda
normala förhållanden enligt min
uppfattning alltjämt skulle kunna spela
som en automatisk regulator av det interna
penningväsendet. Jag är inte övertygad
om att det är möjligt att för denna
uppgift finna en fullgod ersättning för
guldet. Den nu föreslagna, rent provisoriska
lagstiftningen kan emellertid enligt
min mening på intet sätt prejudicera
frågan om guldets roll i vårt framtida
penningväsende.»
Och riksgäldsfullmäktiges ordförande
kommer med än mera bestämda varningar.
Han säger för det första, att det
är uppenbart att det inte är något behov
av lättare restriktioner för sedeltäckningen,
utan om riksbanken vill begagna
de möjligheter att reglera mängden
av utelöpande sedlar, som av ålder
stå till buds, skulle man enligt hans
uppfattning kunna inskränka sig till att
att inte ytterligare förlänga 1939 års lag.
Riksgäldsfullmäktiges ordförande slutar
med att säga: »Att ytterligare frikoppla
sedelutgivningen från sambandet med
objektivt fastställbara förhållanden synes
mig vara en så betänklig åtgärd, särskilt
med hänsyn till förtroendet för vårt
penningväsende, att en dylik åtgärd inte
bör ifrågakomma utan långt mera ingående
överväganden än de som ligga
till grund för förslaget och först sedan
alla tillgängliga medel för att stabilisera
penningvärdet tagits i bruk.»
Man hade ju väntat sig att dessa allvarliga
betänkligheter i någon mån skulle
ha beaktats. Utskottet nöjer sig emellertid
med att helt enkelt säga, att det ej
kan dela betänkligheterna. Vidare säger
utskottet: Ȁven om det numera torde
stå klart, att ett definitivt brytande
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
75
av detta samband kan genomföras utan
särskilda olägenheter för folkhushållningen,
har utskottet icke ansett påkallat
att i detta sammanhang upptaga frågan
om guldets roll i vårt penningväsende
sett på längre sikt.»
Ja, man kan då fråga sig: Är det nu
det verkliga förhållandet, såsom utskottet
ser saken? Kan man inte peka på
att de förändringar i förhållandet mellan
guld- och valutatäckningen å ena
sidan och sedelstocken å den andra,
som med åren ha genomförts, ha medfört
särskilda olägenheter för vårt folkhushåll?
Är det inte så, att vi ha måst
dras med högst betydande svårigheter
genom att vi just ha förslösat vår guldkassa
och våra valutatillgångar genom
en felaktig ekonomisk politik?
Vi ha fått varningar genom den automatiska
alarmsignal, som har funnits i
de tidigare bestämmelserna om sedeltäckning.
Visserligen har man gång efter
annan flyttat visaren för att varningssignalen
skulle komma så mycket senare
— i fjol flyttade man den till och med
två gånger, en gång i februari och en
gång i juni. Och vad är det nu man vill
göra? Jo, nu vill man helt koppla av
signalanordningen. Det är helt visst inte
välbetänkt, och efter vad vi ha upplevt
tror jag man kan säga, att den åtgärd,
som nu föreslås till antagande, är förenad
med väsentliga risker.
Jag behöver väl inte framhålla, att
statsmakternas möjligheter att påverka
penningvärdet äro strängt begränsade i
territoriellt hänseende. Värderingen av
den svenska kronan utanför vårt lands
gränser röner ett mycket deciderat inflytande
av frånvaron eller tillvaron av
sedeltäckningsbestämmelser.
1 detta sammanhang skulle jag vilja
fråga: Hur komma våra åtgärder nu att
överensstämma med vad man synes komma
att kräva i de internationella diskussioner
som pågå om utrikeshandeln, de
diskussioner som vårt land deltager i
och i vilka man också strävar efter att
få valutorna konvertibla?
Föreställningen att, som utskottet uttrycker
saken, sambandet mellan sedelutgivningen
och guldinnehavet definitivt
Ang. riksbankens sedelutgivning.
kan brytas utan särskilda olägenheter
för folkhushållningen, framstår med
hänsyn till vad som ovan sagts i en
mycket egendomlig dager. I den mån det
över huvud taget är möjligt för statsmakterna
att reglera penningvärdet måste
det ske, i frånvaro av en i den ena
eller den andra formen garanterad inlösen
av sedlarna med guld eller likvärdig
tillgång, med hjälp av en ingående
reglering och kontroll av hela det ekonomiska
livet. För min del betraktar jag
den statliga regleringen och övervakningen
av näringslivet i allra högsta grad
som en olägenhet för folkhushållningen.
Jag befarar också, att mycket allvarliga
olägenheter kunna komma att följa för
hela vårt folk av att statsmakterna slå in
på sådana vägar för sedelutgivningen,
som antydas i utskottsutlåtandet. I utlandet
hålla i huvudsak Förenta staterna,
Schweiz och Belgien, d. v. s. hårdvalutaländerna,
fast vid sedeltäckningsbestämmelser,
där sedelutgivningen står
i direkt och automatiskt beroende av
guldinnehavet. England, Finland och
Norge ha föreskrifter om att åtminstone
en viss del av sedelutgivningen — en absolut
fixerad summa — skall täckas av
guld. Frankrike och Polen ha helt brutit
sambandet mellan sedelutgivningen
och guldinnehavet på sätt som nu föreslås
för vårt land. För att i utlandet upprätthålla
tilltron till Sveriges kreditvärdighet
och därstädes bevara det förtroende,
som kunnat upparbetas genom decenniers
mödosamma arbete, skulle det
enligt min mening ha varit vida bättre
att undvika varje åtgärd av principiell
natur, som strider mot vedertagen uppfattning
i de ekonomiskt starkaste länderna
i världen, särskilt i nuvarande
ömtåliga läge.
Utskottet säger sig emellertid sakna
anledning att i detta sammanhang upptaga
frågan om guldets roll i vårt penningväsende,
ehuru jag finner, att utskottets
uttalanden äro betecknande nog
för utskottsmajoritetens uppfattning och
av tillräcklig principiell räckvidd för
att kunna åberopas i senare sammanhang.
Jag konstaterar emellertid, att utskottet
icke denna gång uttalat sin an
-
76
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. riksbankens sedelutgivning.
slutning till tanken, att guldkassan uteslutande
borde förlänas karaktären av
en reserv för utländska betalningar. En
sådan tanke låter sig svårligen upprätthållas
och är i nuvarande läge, när det
praktiskt taget inte längre finns någon
guldkassa, en fiktion.
Med hänsyn till att frågan om vårt
penningväsendes utgestaltning ännu icke
är tillräckligt utredd, borde det för riksdagen
vara särdeles angeläget att göra
så små ingrepp som möjligt för att nå
målet att återställa sitt inflytande över
riksbankens sedelutgivning. I detta hänseende
skulle den av herr Domö m. fl.
väckta motionen fylla syftet utan att
medföra en brytning med de principer,
som hittills varit vedertagna i vårt land
och alltjämt äro det i utlandet på viktiga
håll. Den lösning av frågan, som
däri föreslagits, är verklighetsbetonad
och skulle icke leda till några speciella
svårigheter. De invändningar, som från
utskottets sida resas mot förslaget, äro
uppkonstruerade. Någon skyldighet från
riksbankens sida att öka sedelutgivningen,
för den händelse guldkassan skulle
öka, finnes inte, och för den händelse
rörelsen skulle kräva en ökad sedelmängd,
finner jag det mer än rimligt, att
riksbanken allvarligt går in för att bibehålla
och öka sin guldkassa för att tillgodose
omsättningens behov av sedlar.
Det erfordras ju t. ex. endast 50 miljoner
kronor i guld för att öka sedelutgivningsrätten
med 100 miljoner kronor,
och så dålig är väl ändå inte Sveriges
ställning, att riksbanken inte skulle gå
i land med den anspråkslösa uppgiften.
Med hänsyn till den mycket allvarliga
innebörden av förevarande fråga får jag,
herr talman, yrka
att riksdagen måtte avslå Kifngl. Maj :ts
proposition nr 195,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:348 och 11:510 måtte antaga följande
lydelse av 9 § första stycket riksbankslagen:
»Riksbanken
må utgiva sedlar till det
belopp, som motsvaras av dubbla summan
av riksbankens metalliska kassa, så
beräknad, som i 11 § sägs, samt därutöver
till ett belopp av två tusen fem
hundra miljoner kronor. I detta moment
givet stadgande gäller för tiden 1 juli
1948 till och med 30 juni 1949.»
att riksdagen likaledes med bifall till
motionerna 1:348 och 11:510 måtte antaga
följande lydelse av 11 § första stycket
riksbankslagen:
»Som riksbankens metalliska kassa
skall räknas allt riksbanken tillhörigt
guldmynt och omyntat guld. I detta moment
givet stadgande gäller för tiden
1 juli 1948 till och med 30 juni 1949.»
Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Vi ha ju förut i år haft en
penningpolitisk debatt, och vi komma av
allt att döma att få ännu en under fortsättningen
av riksdagen. Den stora penningpolitiska
debatten brukar ju upptagas
i sammanhang med behandlingen
av propositionen om fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa
sedlar med guld, som ju väntas under
den närmaste tiden. Vi räknade i
bankoutskottet med att det skulle bli en
penningpolitisk debatt även vid behandlingen
av den föreliggande frågan, och
vi hade våra små misstankar om att det
till och med skulle kunna bli ytterligare
en sådan debatt i samband med behandlingen
av valutalagen. För att inte få en
extra penningpolitisk debatt sammanförde
vi utlåtandet om valutalagen med det
nu ifrågavarande utlåtandet, och det har
ju visat sig att bankoutskottets utlåtande
nr 30 om valutalagen inte har föranlett
någon diskussion, antagligen därför att
man räknat med att låta kanonerna
dundra vid behandlingen av utlåtandet
nr 31.
Vad frågan nu gäller är ju att utbyta
den fullmaktslag om riksbankens sedelutgivning,
som vi ha haft ända sedan krigets
början, mot en lag som ger riksdagen
ett mera direkt inflytande över
villkoren för sedelutgivningen. Jag tycker
inte att det finns anledning för herr
Wehtje att dundra så som om det här
vore fråga om en verklig katastrof. Det
rör sig ju inte på något sätt om förändringar
av revolutionär art. Visserligen
släpper man den formella kontakten med
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
77
guldet, men det är inte fråga om någon
ökning av sedelmängden. Om de här föreslagna
bestämmelserna antagas, kommer
det inte att bli en större sedelmängd
än vid ett bifall till högerreservationen.
Herr Wehtjes farhågor att utlandets förtroende
skulle rubbas genom att vi rent
formellt sett släppa kontakten med guldet
— i verkligheten ha vi ju gjort det för
länge sedan — äro alltså enligt min
uppfattning obefogade.
Jag vill påpeka att denna ändring av
lagstiftningen, såsom utskottet också
framhåller, står i full överensstämmelse
med uttalanden, som gjordes av riksdagen
i fjol. Ändringen förbereddes långt
innan den nuvarande krisen inträdde.
Den är inte någon följd av de förhållanden,
som regeringen och bankofullmäktige
för närvarande brottas med, utan
den bygger på en sedan länge uttalad
önskan att man borde åstadkomma smidigare
sedeltäckningsbestänunelser än
dem vi förut haft.
Herr Wehtje är rädd för att riksdagen
inte skall kunna bestå det prov, som ligger
i att varje år besluta om en sådan
provisorisk lagstiftning. Finns det, frågar
han, någon möjlighet för riksdagen
att vägra bifalla ett förslag av bankofullmäktige
eller finansministern om ökning
av sedelmängden? Man kan ju rikta den
motfrågan till herr Wehtje: Skall riksdagen
verkligen vara rädd för sig själv?
Om bankofullmäktige begära att få öka
sedelmängden, beror det väl på att en
ökning måste göras. Riksdagen kan avslå
en sådan begäran, om den anser att en
ökning inte är nödvändig, men den kan
också bifalla ett förslag i denna riktning,
som visar sig väl grundat, .lag kan inte
inse att riksdagen i fortsättningen skall
behöva vara så rädd för sitt eget sunda
omdöme, att den måste gå i den där »förgyllda
buren», som det har talats om i
ett annat sammanhang. Den ändring, som
möjligen formellt kan komma, kan ju
bero på den politik vi ha fört, men om
vi föra den politiken blir ju detta ställningstagande
nödvändigt.
Jag tror inte högern iir ensam om att
vilja hålla penningvärdet bär i landet
stabilt. Denna önskan finns i alla par
-
Ang. riksbankens sedelutgivning.
tier, möjligtvis med undantag av kommunisterna,
men deras politik vill jag inte
vidröra i detta sammanhang. Man kan
hålla med herr Wehtje långa stycken i
hans tal om nödvändigheten av att föra
en stram politik, men när det blir fråga
om de faktiska yrkandena kommer han
in på resonemang, som inte stå sig inför
den verklighet vi ha i dag.
Jag vill påpeka att detta lagförslag inte
innebär någon definitiv lösning av frågan
om guldets ställning i vår penninghushållning.
Det rör sig endast om en
lagstiftning för ett år framåt. Riksdagen
får alltså för varje år ta ställning till den.
Skulle den situationen inträda i världen
och i vårt land, att vi skulle kunna återknyta
till guldet på samma sätt som vi
gjorde för många år sedan, så kommer
det givetvis att ske. I dag kunna vi under
alla förhållanden inte göra det.
De faror, som herr Wehtje ser i utskottets
och regeringens förslag, äro enligt
min mening inte för handen. Jag tror
inte man behöver riskera att utlandets
förtroende för vår politik skulle brista,
därför att vi släppa den formella kontakten
med guldet. Så finkänslig tror jag
inte att man behöver vara. Vad som betyder
något är, såsom utskottet uttryckligen
säger, den politik vi komma att
föra, inte de formella bestämmelser vi
ha i paragraferna.
Det är sant att vissa främmande länder
inte ha samma bestämmelser som vi,
men jag tror att de flesta stater redan
ha gått den väg vi nu gå. I Förenta staterna
och Schweiz håller man fast vid
guldet. Det beror på att man har så stora
mängder av denna metall. Vi ha inte
guld i sådan utsträckning att vi kunna
göra den stora gesten, men vi kunna, genom
den politik vi föra, vinna det förtroende
i utlandet och inom landet, som
herr Wehtje är så rädd för att vi skola
förlora.
Jag tror att kammaren med gott samvete
kan bifalla utskottets förslag, och
jag räknar med att herr Wehtje skall
kunna sova ganska lugnt även sedan vi
fattat det beslutet — han har ju då i
fortsättningen sig själv stående som väktare
i guldets dörr.
78
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. riksbankens sedelutgivning.
Herr DOMÖ: Herr talman! Jag kan för
min del inte instämma i herr andre
vice talmannens uppfattning att det, som
man nu står i begrepp att göra, inte är
så särskilt märkvärdigt.
Det innebär, sade herr vice talmannen,
ingenting annat än att man släpper
sambandet mellan sedlar och guld. Man
tänker sig inte att öka sedelutgivningen.
Detta sista är ju gott och väl, men när
man här står i begrepp att överge det
gamla sambandet mellan sedlar och
guld, framstår det för mig som ett så
stort och betydelsefullt steg, att det tarvar
ett övervägande som borde präglas
av försiktighet och inte — något som
jag inte kunde undgå att lägga märke
till i herr vice talmannens anförande
— av en viss sorglöshet.
I fjol begärde riksdagen att få förslag
om en annan ordning, som bättre än
den vi då hade skulle passa för normala
tider efter det kriget upphört. Men trots
att ett år stått till departementschefens
förfogande få vi nu ingenting annat än
ett nytt provisorium. Jag skulle här vilja
rikta några frågor till regeringen, men
det är inte mycket lönt att göra det i
dag, när regeringsmedlemmarna tydligen
inte ha tillfälle att annat än vid voteringarna
vara närvarande här i kammaren.
Jag vill därför ställa mina frågor
till regeringspartiets företrädare i största
allmänhet: När kommer den tid, då
centrala och för alla medborgare livsviktigare
ting få något större stabilitet
än den som ettårslagar skänka? Och när
tänker regeringspartiet söka finna definitiva
former för de elementära trygghetsgarantier
på vilka medborgarna i
ett ordnat samhälle kunna göra anspråk?
Den på område efter område återkommande
metoden att ordna ihop några
paragrafer för den närmaste framtiden
är inte något hälsotecken — varken för
tillståndet i samhället eller för tillståndet
inom regeringen. Regeringen skall
ju vara ledande, men man märker mycket
litet därav. Jag kan inte komma till
annat resultat än att det är högst oroande
att utvecklingen skall kännetecknas
av att allting flyter. Det måste finnas
några fasta punkter i tillvaron — även i
den politiska dirigeringens högkonjunktur.
Regeringens av bankoutskottet tillstyrkta
förslag innebär att sambandet
mellan sedelutgivning och guldinnehav
brytes. Detta faktum kan icke tillräckligt
ofta upprepas. Det är nödvändigt att inprägla
både i riksdagens och allmänhetens
medvetande, att vi här stå inför en
ny anordning av den allra största betydelse
för vårt ekonomiska liv och
dess stabilitet i framtiden. Man förmenar
att denna förändring kan ske utan
men för folkhushållet. Man är till och
med så säker på sin sak att man icke
anser sig behöva motivera denna uppfattning.
Varje samband brytes mellan
våra sedlar och någon automatisk eller
objektiv faktor. Penningvärdet är härefter
uteslutande en politisk lämplighetsfråga.
Även en tillfällig majoritet kan
vidtaga vilka åtgärder den önskar med
en av förutsättningarna, kanske den viktigaste,
för ekonomisk verksamhet i detta
samhälle. Att man icke åtminstone
från mera borgerligt sinnade grupper
haft något att invända däremot är ägnat
att förvåna. Förvåningen försvinner icke
inför det faktum, att lagstiftningen är
avsedd att bliva provisorisk.
I detta läge har högern ansett en varningssignal
befogad. Vi ha givit den i
en partimotion, vilken utskottet i förbifarten
avvisar. Även med risk att irritera
utskottsmajoritetens talesmän tillåter
jag mig upprepa varningen i denna
kammare.
Att kasta loss från guldet betyder att
avlägsna varje spärr av automatisk karaktär
mot fortsatt inflation via sedelpressarna.
Jag hänvisar till vad regeringens
och riksbankens obligationsköpspolitik
och dess politik med finansiering
på kort sikt över skattkammarväxlar
betytt och betyder för sedelstockens
ansvällning, över huvud taget tycks man
i detta land inte kunna följa det förlopp
som äger rum — i varje fall tycks
man inte intressera sig för det. Vi hörde
i den föregående debatten, hur talet om
inflation i fjol bedömdes såsom alldeles
obefogat. Inte heller i år har man uppmärksamheten
på avgörande punkter rik
-
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
79
tad på den. Inflationen får rulla vidare.
Automatiska medel ersättas i ökad omfattning
av regleringar och detaljkontroll
— faktorer, vilka numera offentligt erkänts
som nödvändiga element i socialdemokratisk
ekonomisk politik. Vi glida
i ökad fart ned mot ett regleringssamhälle,
som blir oundvikligt om man icke
tar krafttag — och dem törs man icke
ta. Vårt samband med världsmarknaderna
avbryts. Vi få en permanent utrikeshandelsreglering
— markera vårt avstånd
från de strävanden i tiden som syfta
till att återställa sunda internationella
betalningsmöjligheter och betalningsvanor.
Spåren från mellankrigstiden borde
förskräcka. Redan äro vi inne i ett system
med underhandsväxelkurser — med
medelbara affärer över tredje land, med
formella och faktiska kurser.
Högern varnar för denna utveckling,
som är ett låt-gå-system. Vi kräva en
annan politik.
Ett lands penningväsen är icke uteslutande
en väg för staten eller de politiskt
maktägande att driva ekonomisk politik.
Ett fast penningvärde är en medborgerlig
rättighet — likaså ett ordnat
penningväsende. Medborgarna kunna
också göra anspråk på möjligheter att i
rimlig utsträckning få hålla ekonomiska
förbindelser med människor på andra sidan
gränserna. Ett förnekande av denna
senare rätt hör hemma i en autarki.
Jag har dragit fram detta för att ställa
mot varandra innebörden i de olika linjerna
— den som utskottsmajoriteten går
och den, som vi från högerns sida anse
det ofrånkomligt att gå, om man över
huvud taget till slut skall kunna återgå
till stabila penningpolitiska förhållanden.
Pengar äro icke bara bytesmedel. De
äro också värdebevarare. Den person
som i dag sparar en krona skall icke
behöva löpa risken att om något år få
igen femtio öre. Det moderna samhället
förutsätter möjligheter att ingå långfristiga
ekonomiska överenskommelser.
Det kan icke vara rimligt att en politisk
majoritet utan varje hinder skall ha möjligheter
att helt göra om sakinnehållet i
eu överenskommelse av ekonomisk art
Ang. riksbankens sedelutgivning.
genom att förändra penningvärdet ■— i
en överenskommelse mellan två enskilda
parter. Om en person i dag lånar ut 100
kronor, skall icke riksdagsmajoriteten
kunna ordna det så att gäldenären i morgon
eller om två år kan komma ifrån
sina förpliktelser genom att betala 75
kronor eller mindre.
Jag pekar på detta därför att en subjektivt
av riksdag och regering utan automatiska
riktpunkter eller spärrar ordnad
penningpolitik kan bli godtycklig
och drabba medborgarna på ett sätt, som
de inte vilja räkna med.
Jag vill också understryka vad herr
Wehtje nyss sade, nämligen att det i en
tid, då man ute i världen strävar efter
att komma tillbaka till ett stabilt penningvärde
och fasta växelkurser, är ganska
betänkligt att vi gå en helt annan väg
och koppla bort guldet. Strävandena att
få till stånd stabila växelkurser gör sig
gällande inte minst i Amerika, och man
har inte kunnat visa på något system för
penningväsendet, som skulle vara bättre
än guldtäckningen. Helt säkert kommer
guldet fortfarande att spela en roll i stabiliseringssträvandena.
Under sådana
förhållanden tycker jag det är ganska
riskfyllt, att vi här i Sverige utan vidare
skola gå ifrån guldet såsom underlag för
penningväsendet och förbise det värde,
som kan ligga däri. Vi löpa på många
områden risk att isolera oss. I alltför
hög grad äro vi oss själva nog och många
gånger alltför självsäkra i tänkesätten.
Vi ge inte i tillräcklig grad akt på vad
som händer ute i världen. Det nu föreliggande
förslaget utgör enligt min mening
ett nytt prov på denna benägenhet
för isolering och för att efter eget gottfinnande
göra vad vi tycka är lämpligt.
•lag kan om högermotionen citera en
vetenskapsman, som karakteriserade den
som en varningssignal, som fäster uppmärksamheten
på att det är nödvändigt
att vidtaga kraftiga åtgärder till inflationens
bekämpande. Detta iir — fortsätter
professor Montgomery, som jag
här liar citerat — oundvikligt om vi
inom rimlig tid skola komma ut ur det
regleringssystem, som skjuter nya skott
för var dag. .lag tillägger, att denna var
-
80
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. riksbankens sedelutgivning.
ningssignal behövs även ur andra synpunkter.
Ett bifall till propositionen är
en symbolisk handling som skulle vara
ägnad att inge djup pessimism för framtiden.
Jag understryker att vi här stå inför
ett allvarligt steg, som vi icke borde taga.
Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
kan helt instämma i de synpunkter, som
här framförts av herr Wehtje och herr
Domö. Det är bara en synpunkt jag vill
tillägga.
Det föreliggande förslaget har två särskilt
betydelsefulla moment. Det ena är,
att man lösgör sedelstocken från guldet,
och det andra är att man anger, att guldkassan
skall användas enbart såsom betalningsmedel
mot utlandet. Jag tror att
dessa båda tankegångar ha rätt nära
sammanhang med varandra och äro
ganska betydelsefulla.
Herr andre vice talmannen har framhållit,
att vi här endast besluta ett provisorium
och därför ha möjlighet att
en gång i framtiden återknyta till guldet.
Det är väl frågan, om detta blir så
lätt. Samma tanke har ju uttalats även
av riksbanksfullmäktige och deras utredningsmän.
Men det är från samma håll
som den tanken har framförts, att guldkassan
skall användas såsom betalningsmedel.
Jag tror för min del att dessa bägge
tankegångar i själva verket skära varandra.
Ty skall guldkassan verkligen
vara en reserv för utrikeshandeln — och
det finns anledning tro, att vi även i
framtiden komma att ha stort behov av
guldkassan för det ändamålet — så står
den icke till förfogande såsom täckning
för sedlarna. Därmed ha vi i själva verket
skapat en utomordentlig svårighet
för oss när det gäller att komma tillbaka
till guldmyntfoten. Sannolikheten för att
vi en gång skola kunna komma tillbaka
till den är minimal, om vi ta detta steg.
Därför tror jag man vågar säga att den
nu föreslagna åtgärden i verkligheten inte
kommer att bli något provisorium, utan
att den med allra största sannolikhet
kommer att innebära ett definitivt avsteg
från guldet. Och här har ju redan på
-
pekats vilka allvarliga betänkligheter
man ur olika synpunkter, kanske inte
minst psykologiska både gent emot utlandet
och inom landet, har anledning
att resa mot detta avsteg.
Högerns förslag visar i motsats härtill
verkligen en väg att genomföra ett
provisorium, eftersom detta förslag fortfarande
binder sedelutgivningen vid guldet
och i princip fasthåller den tankegång,
som i så lång tid har varit vägledande
för penningpolitiken i vårt land.
Jag tror därför att det även ur taktisk
synpunkt är riktigare att vi gå den vägen.
Jag ber alltså, herr talman, att få hemställa
om bifall till det av herr Wehtje
framförda yrkandet.
Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det är inte mycket att tilllägga
utöver vad som förut är sagt. Eftersom
representanter för högern här så
kraftigt gå in för sina förslag vill jag i
alla fall påpeka, att högerns representanter
inom utskottet ha stått ensamma.
Alla de andra partierna ha varit ense
om det förslag, som utskottet har framlagt.
Utskottet har ju påpekat att det förslag,
som högern har framställt, i ena
fallet kan leda till att det blir brist på
sedlar och i andra fallet till ett överflöd
på sedlar. Skulle de 350 miljoner tagas i
anspråk, som för dagen finnas i guldkassan,
skulle ju inte sedlarna räcka till,
men om guldkassan av någon anledning
skulle svälla ut, kan det bli för mycket
sedlar. Herr Wehtje ansåg att detta var
obefogade farhågor. Jag vill inte göra
för mycket affär av saken, men jag tror
att högerns förslag i denna fråga är en
rent formell historia, en trosbekännelse
utan någon realitet bakom.
Den politik, som regeringen för, tar
ju sikte på att åstadkomma en inknappning
av hushållningen i landet, varigenom
en mindre mängd sedlar kommer
att behövas. Men jag har aldrig märkt,
att högerns representanter här i kammaren
varit så särskilt hänförda över de
enskilda förslagen med detta syfte.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
81
Tvärtom har högern i allmänhet resl
motstånd mot de konkreta förslagen, och
jag tycker att detta handlingssätt vittnar
om någonting helt annat än de vältaliga
trosbekännelser, som utslungas här
i kammardebatten, där det inle gäller
att ta ansvar för den politik som föres,
utan bara att ta en ståndpunkt, som man
kan presentera för folket i valrörelsen.
Men här är det inte fråga om någon
valrörelse, utan här gäller det allvar, och
hur mycket herrar Domö och Wehtje än
ropa efter guldet är det i dag fråga om
helt andra saker.
Herr BJÖRNSSON: Herr talman! Då
jag hörde herr Domö hade jag uppriktigt
sagt svårt att förstå, hur han kunde
lägga in så mycket patos i sitt anförande.
Jag vill erinra herr Domö om
att vi sedan år 1934 haft den bestämmelsen,
att riksbanken skulle få utge sedlar
till det belopp, som motsvaras av dubbla
summan av riksbankens metalliska
kassa, samt därutöver till ett belopp av
350 miljoner kronor. Riksdagen hade
precis lika lätt att genom en lag besluta,
att denna tilläggssumma kunde få höjas
i mån av vad den allmänna rörelsen
krävde i fråga om betalningsmedel, som
den nu har det genom att medge sedelutgivning
till ett belopp av 3 200 miljoner
kronor och dessutom en provisorisk
rätt för Kungl. Maj:t att intill dess riksdagen
är samlad besluta om en nödvändig
höjning.
Så frågade herr Domö — jag kan inte
ordagrant återge vad han sade, ty det
var en sådan väldig retorisk kläm i det
hela — när vi på detta sätt skola kunna
återvända till normala förhållanden. När
skola vi komma tillbaka till guldmyntfoten
och få en garanti för att en person,
som har lånat ut 100 kronor, inte
skall behöva nöja sig med att få 75
kronor tillbaka? Det är medborgarens
rätt att kräva ett fast penningvärde, och
det är statens sak att tillgodose detta
krav, menade herr Domö.
Detta var ju många påståenden och
frågor på en gång. Jag vill erinra om
den debatt, som eu interpellant i dag
It Första kammarens protokoll 1948. Nr 18.
Ang. riksbankens sedelutgivning.
har fört här i kammaren med handelsministern.
Man frågade där, när vi skola
kunna slippa ifrån importregleringen,
som är ytterst besvärlig för vårt näringsliv.
Handelsministern svarade, efter vad
jag nu kan erinra mig, ungefär följande:
»Det kan inte jag säga. Det beror på
när vi kunna komma till något så när
rimliga internationella förhållanden i
fråga om varuutbytet.» Jag skulle vilja
säga att de frågor, som herr Domö här
ställde upp och tydligen önskade få svar
på, voro ännu mycket orimligare än
denna fråga om importregleringen.
Då guldmyntfoten hade sin storhetstid
under sista hälften av förra århundradet,
förutsatte den ju ett tillstånd med
fria valutarörelser, fri rätt att växla in
sedlar mot guld och tvärtom, full rätt
att skicka guldmynt från ett land till
ett annat och likaså att ta emot guld.
Guldmyntfoten var inte heller någon fast,
automatiskt given värdeenhet. När nya
guldfyndigheter upptäcktes, blev guldet
billigare, och herr Domö vet säkert att
det då stod ganska betänkligt till med
penningvärdets fasthet. Men detta lämnar
jag därhän — det var ju i viss mån
ett blint öde, kan man säga, som gjorde
alt folk kunde förlora eller vinna pengar
på grund av guldets växlande värde.
Man har ju försökt med sådana konstiga
anordningar som bimetallism — d. v. s.
med både guld och silver som värdeenheter
— men det har visat sig inte gå
bra.
Nu menar herr Domö, att vi i det läge,
som världen i dag befinner sig i, skulle
vara mogna att övergå till något slags fri
valutamarknad för att slippa en reglering.
Han talar om att vi ha att välja mellan
detta och ett regleringssystem, som
»ständigt skjuter nya skott». Då vill jag
säga till herr Domö, att det efter min
mening minst ogrundade påståendet om
ett vanstyre, som har kommit från borgerligt
håll — och det är ju främst högern
som kommit med detta påstående
— är alt importen inte reglerades tillräckligt
tidigt. Nu ha vi här i dag fått
höra en representant för näringslivet
beklaga sig över hur besvärlig denna
importreglering är. Man klandrar således
82
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. riksbankens sedelutgivning.
regeringen för att den underlåtit att göra
det man själv begärt, men sedan efteråt,
när man fått som man vill, klagar man
över hur besvärligt det är.
Importregleringen är oundviklig. Jag
kan lika gärna fråga herr Domö: Kan
herr Domö säga när t. ex. Amerika och
Sovjetrepublikerna skola komma överens
om fred i världen? Ännu är ju inte
någon fred sluten. Jag skulle tro, att herr
Domö vägrar att svara.
Här har gjorts försök från alla möjliga
håll att få till stånd något slags internationell
valuta, och kunna vi få en
tillräckligt säker sådan, tycker jag det
är allt skäl i världen, att Sverige ger
sin anslutning till en sådan anordning
och söker utnyttja denna valuta.
Innan herr Domö fortsätter sina anklagelser,
vill jag konstatera, att regeringen
bestämt deklarerat, att den anser
skyldigheten att försöka hålla penningvärdet
konstant såsom en av sina
förnämsta uppgifter, närmast efter försvaret
av frihet och oberoende, och fördenskull
proklamerat en viss politisk
linje.
För jämförelses skull kan jag tala om
att jag har upplevat minst två gånger,
då guldmyntfoten har gått ifrån oss. Det
var någon gång på 20-talet, som jag
minns att Anders Örne stod här i kammaren
och visade en femma och sade:
Här står att Sveriges riksbank vid anfordran
inlöser denna sedel med guldmynt
enligt lagen om rikets mynt av den 30
maj 1873. Någon tid efteråt hade vi en
borgerlig finansminister, som talade om
att det aldrig kunde vara tal om att
Sverige skulle lämna guldmyntfoten. En
vecka senare, när den borgerliga ekonomien
hade slagit ut i en verklig praktblomma
i form av det Kreugerska systemet,
fick Sverige i alla fall lov att gå
ifrån guldmyntfoten.
Guldmyntfoten är således icke någon
garanti för ett verkligt fast penningvärde.
Man gjorde fantastiska försök att
utan regleringar behålla guldmyntfoten
genom att låta räntan stiga, under de
första åren av 20-talet till över 7 procent,
men vi måste ändå lämna guldmyntfoten.
Jag kan villigt erkänna, att det förslag,
som fullmäktige framlagt, när de
sökt tillmötesgå riksdagens begäran om
en ny lag av annan karaktär än den
provisoriska lag vi hittills haft, således
en fullmaktslag, kanske inte är någonting
att skryta med. Men bland de många
förslag som vi prövat är detta det bästa,
som våra experter kunnat få fram, och
jag kan inte förstå att det är på något
sätt sämre än den lag vi hittills haft.
Det finns här två spärrar. När sedelomloppet
uppgår till ett visst värde, 3 200
miljoner kronor, måste riksbanken för
att få öka sedelomloppet göra framställning
därom hos Kungl. Maj :t. Den andra
spärren innebär att sedelomloppet under
inga förhållanden av riksbanken
resp. Kungl. Maj:t får ytterligare ökas
med mer än 700 miljoner kronor. Om
riksdagen är samlad, blir det den som
bestämmer i denna fråga, men annars
får urtima riksdag sammankallas.
Detta system är precis detsamma som
man hade under guldmyntfotens dagar.
När det inte gick att uppfylla de förpliktelser,
som lagen om en fix guldkassa
krävde, hade riksbanken ingenting
annat att göra än att begära en ändring
av lagen, provisorisk eller definitiv. Men
de internationella förbindelserna, herr
Domö, se väl ändå i dag ut på ett helt
annat sätt än de gjorde i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet! Om herr
Domö tror sig om att kunna återställa
de internationella förbindelserna med
hjälp av sin politik, är jag säker på att
herr Domö skall ha mycket lätt att få
riksbanken och det nuvarande regeringspartiet
att medverka till en lagstiftning
av det slag, som han nu begär att man
helt plötsligt skall trolla fram.
Herr DOMÖ: Herr talman! Det skulle
vara rätt mycket att säga om de sista
inläggen i debatten. Jag skall emellertid
försöka att inte uppehålla mig alltför
länge vid dem, men något måste ändå
sägas.
Herr Åkerberg gjorde gällande, att regeringen
vill minska sedelomloppet och
att regeringen strävar efter att även försöka
minska påfrestningarna i penning
-
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
83
politiskt hänseende, under det att högern
inte ville vara med på sådana ting. Men,
herr andre vice talman, hur i all världen
rimmar detta påstående med de faktiska
förhållandena? Det blir inte ett faktiskt
förhållande därför att det är herr
Åkerbergs uppfattning. Regeringen framhåller
ju hur den genom sin politik har
satt liv och fart i rörelserna, och även
om det har kostat pengar, har det haft
sin nytta. Och regeringen skryter ju inför
valet med att de åtgärder, som staten
har vidtagit, ha ställt partiet i en förmånsställning,
som man vädjar till valmännen
att observera.
Detta rimmar ju inte med vartannat.
Regeringen har majoriteten, och den har
möjlighet att låta utgifter och inkomster
svälla litet mer eller mindre. Detta gäller
nu inte en del av utrikeshandeln, men
till detta skall jag strax återkomma. Men
när det är på det sättet, herr Åkerberg,
kan det ju inte vara rimligt att göra gällande,
att det är vi som skulle sträva
efter ett ökat sedelomlopp.
När herr Åkerberg här säger, att regeringen
arbetar på att minska sedelomloppet,
skulle jag vilja ställa den direkta
frågan till herr Åkerberg: Hur mycket
mindre är sedelomloppet i dag jämfört
med vad det var i fjol vid samma tid?
År det verkligen så mycket mindre? Jag
har den uppfattningen, att det är åtskilliga
hundratals miljoner större. Om så
är, vad är då herr Åkerbergs argumentering
värd? Inte ett dugg, såvitt jag kan
förstå.
Det är klart, att meningarna kunna
vara olika i fråga om vilken roll en guldtäckning
spelar. Jag gör ingalunda gällande,
att jag helt är inne i dessa saker,
men jag skulle tro — av gjorda uttalanden
alt döma — att det är flera i denna
kammare, som heller inte fullt behärska
dessa ting. Om jag får vara litet
fräck, skulle jag vilja säga, all inte ens
alla av bankoutskottets ledamöter helt
behärska detta viktiga spörsmål. Inom
högern ha vi i alla fall den uppfattningen,
alt ett visst system, som har byggts
upp på grund av lång erfarenhet, inte
kan vara så helt utan betydelse, som man
här vill göra gällande.
Ang. riksbankens sedelutgivning.
Nu vet jag väl, att vissa yngre nationalekonomer
anse, att guldtäckningen
inte spelar någon roll, och att guldet i
ett lands ägo inte har annan betydelse än
såsom reserv för handeln med utlandet.
Den uppgift, som guldet förut har haft,
nämligen att utgöra en garanti för den
sedelmängd som en regering ger ut, skulle
vara utan betydelse. Ja, man kan naturligtvis
resonera på detta sätt, men,
såsom jag förut anförde, göra sig mycket
olika uppfattningar gällande, i vilken
mån man verkligen kan och bör
släppa guldtäckningen. I ett sådant läge
skall man inte, menar jag, handla för
lättvindigt och i förlitande på att hastigt
påkomna uppfattningar äro de riktiga,
ty nog har det visat sig, att nationalekonomiska
uppfattningar i hög grad växlat.
Vi ha sett prov på det under de sista
tiotalen år. De göra sig kraftigt gällande
till att börja med, men så helt plötsligt
svänga de om. Jag skulle nog tro,
att man inte alls i dag är så tvärsäker på
att den nationalekonomiska skola, som
härskade så suveränt i slutet av 20-talet
och början av 30-talet, erkännes såsom
den enda riktiga.
Herr Björnsson nämnde, att jag ville
ha fria kurser, och han undrade, hur vi
med sådana skulle kunna klara problemet
i fråga om utrikeshandeln. Nej, det
går givetvis inte att i ett så fastlåst läge,
som vi nu på grund av de internationella
förhållandena och på grund av
egna åtgärder befinna oss i, i ett slag
återgå till normala förhållanden. Jag är
fullt på det klara med att vi kanske rätt
länge bli bundna på olika sätt, när det
gäller vår handel och våra valutaförhållanden.
Men detta är en sak. En annan
sak är att sträva i en viss riktning,
således att söka komma ifrån det nuvarande
regleringssystemet till något
mera normalt. Och därvidlag tror jag
att guldtäckningen spelar en viss roll.
Det går givetvis inte att återställa läget
med en gång, utan det tar lång tid. Det
väsentliga är ändå, att vi uppställa ett
visst mål, som vi inrikta oss på att nå.
Ur denna synpunkt anser jag, att guldtäckningen
har en mycket stor betydelse.
Om man har en bestämmelse, som sä
-
84
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. riksbankens sedelutgivning.
ger, att det bör finnas en viss guldmängd
i förhållande till sedelmängden,
har man ju någonting som hos de makthavande
leder uppmärksamheten i en
viss riktning. Det är deras skyldighet
att automatiskt sträva i denna riktning.
Annars blir det som nu, att man går till
riksdagen och säger: Så och så många
miljarder behöva vi utan guldtäckning.
Pang! Så bestämmer man det. Det är
inte något system — i varje fall icke
något system som är att rekommendera.
Jag minns inte om det var herr Björnsson
eller herr Åkerberg som talade om
att högerns motion kunde innebära, att
guldkassan ibland kunde bli för stor och
ibland för liten. Jag drar därav den slutsatsen,
att man anser, att majoritetens
förslag måste innebära att man precis får
vad man behöver. Och det är ju riktigt
att man får ut i rörelsen den sedelmängd,
som riksdagen vid varje tillfälle beslutar
om. Men är det någon penningpolitik
att hurra för? För min del anser jag detta
vara motsatsen till stabilitet. Däremot
kan man komma fram till stabilitet, om
man har vissa normer att arbeta efter.
Herr Björnsson drog också in påståendena
från en del håll, att regeringen
har ingripit för sent i fråga om importregleringen,
medan man å andra sidan,
såsom han väl förmenade att jag gjorde,
bara gruffade över att vi äro insnärjda
och ha för många bestämmelser. Jag
måste då upprepa, jag vet inte vilken
gång i ordningen, för herr Björnsson och
regeringspartiet, att jag för min del icke
har deltagit i skallet, att importregleringen
tillgripits för sent. Men däremot
har jag sagt och hävdar fortfarande, att
den politik, som tidigare fördes av nuvarande
regeringen, ledde till en importreglering,
som därtill blev särskilt besvärlig
genom att den ej var förberedd.
Det är alltså mot den förda politiken
som jag mera vill rikta kritik än mot de
enskilda ingripandena.
Herr Björnsson sade vidare, att regeringen
vill hålla penningvärdet konstant.
Det kanske den vill, men den tycks
inte kunna det. Och varför? Ja, efter
vad jag tror är det därför, att dess ekonomiska
politik inte är tillräckligt ge
-
nomtänkt. Man kan inte med den hålla
penningvärdet. Kan herr Björnsson här
ge mig en försäkran om att vi äro på
väg att få ett mera stabilt penningvärde,
att penningvärdet i dag är bättre än det
var för ett år sedan — priser och dylikt
tyda sannerligen inte på det — skulle
jag vara mycket glad över detta.
Jag skulle till sist vilja upprepa två
frågor, som jag har ställt. Fn ställer jag
till herr Åkerberg i fråga om sedelomloppet:
År detta större eller mindre än
föregående år? Endast om det är mi*dre
än föregående år, har herr Åkerberg
rätt i att regeringen lyckats i sin strävan
att hålla det tillbaka. Den andra frågan
vill jag ställa till herr Björnsson,
och den gäller penningvärdet: År detta
bättre eller är det sämre än vid motsvarande
tid förra året?
Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag har inte sagt, herr
Domö, att regeringen har skurit ned
sedelomloppet. Jag har sagt, att regeringen
för en politik, vars syfte är att
försöka åstadkomma den sanering inom
samhället, som gör ett mindre sedelomlopp
erforderligt.
Vi leva otvivelaktigt i en inflationsperiod,
en period då penningvärdet är
utsatt för mycket starka påfrestningar.
Regeringen har en gång framlagt en
plan för de borgerliga partierna och
även för kommunisterna för bekämpandet
av dessa tendenser, men högern sade
nej, och det gjorde också folkpartiet och
bondeförbundet. Högern var då inte beredd
att ta del i detta bekämpande av
inflationen.
Jag skulle i detta sammanhang kunna
erinra om de många indirekta skatter,
som vi under årens lopp tagit ställning
till. Ha vi sett högern göra några glada
miner inför dem? Nej, det ha vi inte!
Högern har tvärtom med all den förmåga,
som högern har, bekämpat dessa
förslag utan att på en enda punkt framlägga
något motförslag.
Nu säger herr Domö, att regeringens
politik inte är ekonomiskt genomtänkt.
Jag vill då fråga, hur det är med hö
-
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
85
gerns politik. Är den ekonomiskt genomtänkt?
Det första förslag, som jag egentligen
har sett från högerns sida, är just
detta om anknytningen till guldet av
sedlarna. Men jag tycker, att det är ganska
otillräckligt för att täcka högerns anspråk
på att vara det enda verkligt vetande
partiet i fråga om den ekonomiska
politiken här i landet. Det vore
mycket bättre, om högern ville ta ett
ansvar och dela detta ansvar med regeringen
i stället för att slå sig för sitt
breda bröst och säga, att det som andra
göra, är det ingenting med, men det högern
själv kan göra är bra. Men man
får aldrig veta, vad herr Domö kan göra.
Herr DOMÖ: Herr talman! Vid en
granskning av de olika politiska linjerna
är det klart, att vi ha anmärkningar
att rikta mot varandra. Jag vill inte i
detta ögonblick säga, att vår politik är
den enda riktiga. Det kan finnas en annan
politik som är bättre. Men om vi
nu, såsom herr Åkerberg ville göra gällande,
skulle ha en oriktig politik, är
det ju lyckligt att vi inte äro i regeringsställning.
Om regeringspartiet däremot,
som har majoritet, har en oriktig
ekonomisk uppfattning, är det så mycket
farligare. Just detta anser jag vara
det väsentliga just nu — den majoritet,
som står för styret, måste föra en riktig
politik.
Sedan vill jag bara, herr talman, när
herr Åkerberg återigen tar fram talet
om att vi inte ville vara med och dela
ansvaret, i korthet säga, att vi ju fingo
en inbjudan att följa den socialdemokratiska
politiken, vilket ju inte var
möjligt för oss. Vi hade ingenting emot
ett samarbete på en grund, där det fanns
förutsättningar för samverkan. En inbjudan
att bara följa den socialdemokratiska
— som det visat sig olyckliga —
politiken och dela ansvaret utan att ha
något inflytande på politiken kunde vi
inte vara med om att antaga.
Herr BJÖRNSSON: Herr talman! Herr
Domö hade en rätt egendomlig passus i
sitt näst sista anförande. Han höll ett
Ang. riksbankens sedelutgivning.
relativt långt föredrag om nationalekonomiens
eller kanske rättare sagt nationalekonomernas
otillförlitlighet. Han
ville framhålla, att den ena nationalekonomen
proklamerar en sats och den andra
en annan.
Jag har ingen anledning att ingå i polemik
mot herr Domö om den saken. Om
herr Doinö har den uppfattningen, vill
jag inte förmena honom detta. Jag vill
inte heller påstå, att han saknar grund
för ett dylikt omdöme. Men detta uttalande
står i en viss motsats till det förhållandet,
att herr Domö byggde hela sitt
första anförande på uttalanden av en
nationalekonom, nämligen professor
Montgomery. Herr Domö säger, att professor
Montgomery alldeles riktigt och
i överensstämmelse med högerns uppfattning
förklarat, att vi ha att välja mellan
ett fast penningvärde, på något sätt
garanterat, och ett regleringssystem, som
ständigt skjuter nya skott. Nu är det
möjligt, att denne nationalekonom har
rätt i detta, men han glömmer att tala
om, hur man skall skaffa sig garantier
för ett fast penningvärde. Det skulle
vara mycket roligt, om herr Domö av
professor Montgomery eller av någon
annan av de nationalekonomer, som herr
Domö har valt till sina trosfäder, kunde
få reda på hur man skall åstadkomma
detta fasta penningvärde.
Här stå alltså mot varandra ett system
med regleringar, sådant som det vi
nu ha, och ett automatiskt verkande system,
som låter dollarkursen variera mellan
2 och 5 kronor, såsom den gjorde i
början av 20-talet, då vi hade borgerliga
regeringar, och som låter räntan variera
mellan 2 och 7‘/„ procent, med påföljd
att penningvärdet ju omöjligen kan stå
sig. Den som under förra kriget lånade
ut in krona till staten fick inte mer än
00 öre tillbaka, om han ville sälja sina
obligationer. Det var således inte så helt
med det fasta penningvärdet, fastän vi
hade en automatisk reglering.
Herr Domö har vidare framställt eu
fråga till herr Åkerberg — jag hoppas
att herr Domö inte tar illa upp att jag
besvarar den. Jag har tyvärr inte något
statistiskt material tillgängligt så att jag
86
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Ang. riksbankens sedelutgivning.
kan visa, hur sedelomloppet vuxit under
senare tid, men av en slump kan jag
dock nu säga herr Domö, att när jag sista
gången fick besked om detta, vilket
var för ett par tre dagar sedan, var den
utelöpande sedelmängden ca 200 miljoner
kronor högre än den var i fjol. Men
under den tid vi hade samlingsregering
var den ju mycket, mycket högre vid
motsvarande data under två på varandra
följande år, således under den tid då
vi hade högerns hela visdom till hjälp
för samhällsstyrandet. Sedelmängden
växte då år ifrån år.
Jag vill erinra om att man t. ex. på sedelomloppet
kunde avläsa krigets förlopp.
När krigsutbrottet kom, flög sedelomloppet
upp med några hundra miljoner
på några dagar. Det var löjligt nog
huvudsakligen hundrakronesedlar, som
gingo ut — folk hamstrade dem •— men
det betydde inte, att penningvärdet blev
sämre. När vinterkriget bröt ut, kom
helt plötsligt en ny sådan hamstringsvåg,
och den 9 april 1940 kom det också
en sådan. Detta kunde inte ens samlingsregeringen
klara. Jag tycker det är ganska
besynnerligt, att herr Domö nu inte
vill tänka en tanke på hur det gick på
den tiden, då hela den samlade visdomen
i detta land fanns uppe på kanslihuset
för att sköta vårt lands styrelse.
Sedan sade herr Domö, att de borgerliga
partierna aldrig hade varit inbjudna
att deltaga i förslag om och granskning
av den ekonomiska politiken. I det avseendet
kan jag nämna, att jag hade tillfälle
att vara med om dessa förhandlingar
litet grand, och jag har det bestämda
intrycket, att de borgerliga ställde upp
som ett krav för sin medverkan att den
skattepolitik, som då var knäsatt, skulle
gå tillbaka.
Då herr Domö frågade mig, om jag
kunde garantera, att penningvärdet i dag
var bättre än i fjol, kan jag svara, att
det kan jag inte göra. Men jag kan säga
att det har försämrats mindre under detta
år än under året förut. Och jag vill
också påpeka, att i Amerika, där man
i varje fall har hållit en konstant kurs
på sina dollarsedlar eller har anpassat
dem till marknadsvärdet på guld, är
prisfördyringen större än den vi ha -—-så att vårt penningvärde har inte varit
så alldeles tokigt.
Men naturligtvis är vår politik liksom
allt mänskligt bristfällig, och jag är säker
på, att om herr Domö kommer med
det förlösande ordet, skall det inte saknas
villiga åhörare. Men hans krav på
att vi skola hålla kvar en bestämmelse,
som de facto inte är någonting annat än
att det belopp på 350 miljoner kronor,
varmed sedelutgivningen fick överstiga
dubbla summan av den metalliska kassan,
då och då får ytterligare ökas, det
tycker jag inte det är mycken mening
med. Då är det bättre att välja den lösning,
som fullmäktige här — visserligen
utan någon som helst glädje på något
håll, såvitt jag vet — har framlagt,
för att få en mera klar och för allmänheten
tydlig formulering av riksbankslagen.
Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr Domö säger, att jag kommer med
den där gamla visan om att högern endast
inbjöds att följa den socialdemokratiska
politiken. Jag vill då erinra om att
regeringen framlade ett mycket ingående
program om att de andra partierna skulle
få tillfälle att genom delegerade i olika
delegationer och styrelser följa utarbetandet
av de förslag, som regeringen avsåg
att framlägga, framför allt dem som
hade att göra med kampen emot inflationen.
Visserligen var det regeringen
som skulle fatta besluten, men man kan
väl ändå inte åstadkomma en sådan revolution
i samhället, att herr Domö och
herr Ohlin och herr Pehrsson-Bramstorp
skulle få tåga in i regeringen och
fatta beslut där. Det var ändå en möjlighet
öppnad för de andra partierna att
inte bara följa den socialdemokratiska
politiken, utan att också inverka på den
och kontrollera den. Regeringen lovade
att taga all den hänsyn som var rimlig
till de förslag, som framlades från andra
sidan. Men herr Domö och de andra sade
nej. De ville inte vara med och ta ansvar.
Jag kunde inte undgå att uppfatta
detta så, att anledningen till nejet var,
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
87
att herr Domö och de andra voro rädda
för att taga ansvar.
Jag vill påpeka, att särskilt när del
gäller kampen mot inflationen finns det
ju inte enbart socialdemokratiska förslag
och borgerliga förslag, utan det
finns förslag som äro varken det ena
eller det andra. De många indirekta
skatter som vi behandlat i år finns det
ingen anledning att kalla socialdemokratiska
förslag. Jag misstänker att om herr
Domö hade suttit i regeringen, hade han
kanske kommit att framlägga dessa förslag.
Men nu vågade han inte, och det är
enligt min mening summan av hela vår
debatt om inflationen.
Herr DOMÖ: Herr talman! Jag tycker
inte att vi behöva fortsätta debatten om
vem som hade skulden eller icke skuld
till att det icke blev något av med ordnat
samarbete i den ekonomiska politiken.
Den frågan böra vi väl åtminstone
inte dryfta mera vid denna tid på dagen,
då säkerligen kammarens ledamöter vilja
sluta debatten.
Herr Björnsson framhöll, att man inte
ens under samlingsregeringen lyckades
bevara penningvärdet och styra sedelomloppet.
Nej, det är riktigt, men det
finns en liten sak att lägga märke till:
det var krig då! Och det var i alla fall
en icke föraktlig valutareserv samlingsregeringen
lämnade efter sig. Var är
den nu? En annan sak, som bör observeras,
är att herr Björnsson nästan
alltid förväxlar de beslutande myndigheterna,
när det gäller sedlar och penningvärde:
det är inte — eller borde i
varje fall inte vara det — i kanslihuset,
som beslutanderätten skall ligga, utan
det är riksbanksfullmäktige, som ha att
svara för vården om vårt penningvärde.
överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det under behandling varande
utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock,
av herr Wehtje,
att riksdagen måtte avslå Kung]. Maj:ts
proposition nr 195,
Ang. riksbankens sedelutgivning.
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 348 och II: 510 måtte antaga
följande lydelse av 9 § första stycket
riksbankslagen: »Riksbanken må utgiva
sedlar till det belopp, som motsvaras
av dubbla summan av riksbankens metalliska
kassa, så beräknad, som i 11 §
sägs, samt därutöver till ett belopp av
två tusen fem hundra miljoner kronor.
I detta moment givet stadgande gäller
för tiden 1 juli 1948 till och med 30 juni
1949.»
att riksdagen likaledes med bifall till
motionerna I: 348 och II: 510 måtte antaga
följande lydelse av 11 § första stycket
riksbankslagen: »Som riksbankens
metalliska kassa skall räknas allt riksbanken
tillhörigt guldmynt och omyntat
guld. I detta moment givet stadgande
gäller för tiden 1 juli 1948 till och
med 30 juni 1949.»
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.
Herr Wehtje begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:
Den,
som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles herr Wehtjes under
överläggningen gjorda yrkande.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Wehtje begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be
-
88
Nr 18.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Om utrotande av nosmasken på Öland.
funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja -—- 83;
Nej — 22.
Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 32, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande bankoutskottets utlåtande nr
12 i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående pension åt framlidne italienske
ministern i Stockholm Alberto
Bellardi Riccis änka, godkändes den i
detta memorial föreslagna voteringspropositionen.
Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 33, i anledning
av väckta motioner om årlig livränta åt
makarna Gustaf och Ester Johansson
med anledning av deras son Sven Estbjörns
förolyckande under värnpliktstjänstgöring,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.
Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av väckt motion om ökat brandskydd
för viktiga industrier och varulager,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning
av väckta motioner om ändring av
bestämmelserna rörande folkpensionsförmånerna
till på statens sinnessjukhus,
intagna personer, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.
Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:
nr 22, i anledning av väckta motioner
om förbud mot all jakt efter sjöfågel
under våren;
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående restitution av bensinskatt till
utövare av fiskerinäringen; samt
nr 24, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av bestämmelserna
om inventarielån till innehavare av kronotorp,
m. in.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Om utrotande av nosmasken på Öland.
Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av väckta
motioner om åtgärder för utrotande av
den s. k. nosmasken på Öland.
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 207 av herr Mannerskantz
in. fl. och II: 329 av herr
Jonsson i Skedsbygd, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte utfärda erforderliga bestämmelser
eller för riksdagen framlägga
förslag till sådana, som erfordrades för
att den s. k. nosmasken skulle kunna
utrotas på Öland.
Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 207
och II: 329 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Herr MANNERSKANTZ: Bli inte rädda!
Jag skall snart sluta.
Jag vill bara säga, herr talman, i anledning
av utskottets skrivsätt, att i
praktiken finns det inte några obekanta
punkter i det medicinska sättet att utrota
den mask, som i dagligt tal kallas
nosmasken. Metoden är fullt känd, och
veterinärerna på Öland kunna göra det
med osvikligt resultat. Vad som erfordras
är bestämmelser, som göra att alla
måste utrota den; annars kan man inte
komma till rätta med den. Det är det
som har begärts.
Onsdagen den 12 maj 1948.
Nr 18.
89
Jag skall emellertid med hänsyn till
tiden på dagen inte ställa något yrkande.
Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag skall
inte upptaga någon dispyt med herr
Mannerskantz i denna punkt. Det kan ju
hända att veterinärerna på Öland och
herr Mannerskantz känna till botemedlen
bättre än vad veterinärstyrelsen gör,
men utskottet grundar sitt utlåtande på
veterinärstyrelsens utlåtande i ämnet,
och då anser sig utskottet ha ganska
god grund för sitt skrivsätt.
Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.
Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 26, i anledning
av väckta motioner om utredning
angående åtgärder för underlättande
av trålfisket på västkusten, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.
Om utrotande av nosmasken på Öland.
Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 235—240, 246, 250 och 251.
Herr Wistrand avlämnade en av honom
m. fl. undertecknad motion, nr 383,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till tryckfrihetsförordning
m. in.
Motionen bordlädes.
Herr MANNERSKANTZ erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Med hänsyn till omfattningen av de med
Kungl. Maj:ts propositioner nr 231, angående
vissa åtgärder till främjande av
bostadsförsöjningen, och nr 245, med
förslag till lag om ändring i 1, 9, 10
och 11 kap. vattenlagen, m. in., avsedda
ärendena tillåter jag mig anhålla, att
kammaren måtte medgiva utsträckning
av tiden för avgivande av motioner i anledning
av sagda propositioner till det
sammanträde, som infaller näst efter
fjorton dagar från propositionernas avlämnande.
Denna hemställan bifölls.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.20 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
7 Första kammarens protokoll 1948. Nr 18.