1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 10 (Riksdagens protokoll 1948:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 FÖRSTA KAMMAREN Nr 10

Debatter m. m.

Sid.

Tisdagen den 9 mars.

Interpellation av herr Ohlon ang. tjänstemännens representation
i arbetsrådet......................................... 4

Onsdagen den 10 mars.

Svar på interpellation av herr Mannerskantz om åtgärder mot

brandriskerna inom exportindustrien m. m............... 5

Svar på interpellation av fru Svenson om avveckling av sockerransoneringen
........................................ 13

Tjänstemännens rättsställning............................ 16

Anslag till justitiedepartementet.......................... 17

Anslag till hovrätterna.................................. 19

Höjning av postavgifter................................. 20

Skatteavdrag för skogsarbetare m. fl...................... 22

Valuta- och penningpolitiken............................. 24

Öppethållningstiderna vid vissa telefonstationer............. 65

Upphävande av förbudet mot rundflygningsverksamhet...... 66

Interpellation av herr Lundgren ang. tidpunkten för skärm bildsundersökning

av värnpliktiga...................... 67

Interpellation av herr Isaksson om söndagskörningsförbudcts
upphävande under påskhelgen.......................... 68

Fredagen den 12 mars.

............................................. 69

(Förteckning över avgjorda ärenden m. m. finnes å sid. 74.)
1 Första kammarens protokoll 1948. Nr 10.

Tisdagen den 9 mars 1948.

Nr 10.

Tisdagen den 9 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 95, med förslag till lag om tillägg
till 72 § lagen den 14 september 1944
(nr 705) om aktiebolag;

nr 107, angående tillgodoseende av
universitetets i Lund och Malmöhus läns
sjukvårdsinrättningars i Lund behov av
tomtmark;

nr 108, angående anslag till nybyggnad
för statens rättsläkarstation i Stockholm,
in. in.; och

nr 112, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 7) om tjänstgöringen i
Kungl. Majrts lagråd.

Justerades protokollen för den 2, 3
och 6 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 93,
angående bidrag till Stockholms enskilda
bank aktiebolag till täckande av vissa
rättegångskostnader.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 94, med förslag till lag om
tillägg till kyrkolagen, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 97,
angående anslag för budgetåret 1948/49
till läroboksnämnden.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 98, angående försäljning av de .statliga
lagerhusen till Svenska spannmålsaktiebolaget.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 99, angående utövandet av statens
tobaksmonopol.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Majrts proposition
nr 101, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 20 juni
1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 102, angående övergångsersättning
till förre furiren vid flottan H. E. Ahlström;
och

nr 103, angående bestridande av vissa
haverikostnader.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 104, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 54 § 2., 5. och 7.
samt 70 § 1. lagen den 26 november 1920
(nr 796) om val till riksdagen, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 5, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 10—12,
statsutskottets utlåtanden nr 2, 7 och 31
—35, bevillningsutskottets betänkanden
nr 17—20, bankoutskottets utlåtanden och
memorial nr 6—9 och 13, första lagutskottets
utlåtanden nr 15 och 16, andra
lagutskottets utlåtanden nr 10—14, jordbruksutskottets
utlåtande nr 6 samt första
kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 1—3.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 95, 107, 108 och 112.

Nr 10.

Tisdagen den 9 mars 1948.

Avgåvos och bordlädes nedanniimnda
motioner:

nr 264, av herr Sjödahl in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till civilförsvaret för budgetåret
1948/49; och

nr 265, av herr Niklasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till ersättning för skador
vållade av personer som avvikit från
vissa anstalter.

Interpellation ang tjänstemännens
representation i arbetsrådet.

Herr OHLON erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Arbetstidslagen
för hotell, restauranger och
kaféer av den 23 maj 1947 trädde i kraft
vid årsskiftet. I § 9 stadgas att för tjänstgöring
i arbetsrådet vid handläggning
av ärenden, som avses i denna lag, skall
Konungen utse två ledamöter vilka äro
väl förtrogna med förhållandena inom
hotell-, restaurang- och kafénäringen.
En av dessa skall representera arbetsgivarsidan
och en Landsorganisationen.

Genom denna lag fingo även tjänstemännen
i branschen sin arbetstid reglerad,
något som givetvis var mycket värdefullt.
I och med detta har ett gammalt
problem åter aktualiserats, nämligen
tjänstemännens representation i arbetsrådet.

Förslag i den riktningen har framkommit
i ett av generaldirektör John
Nordin avgivet betänkande den 31
augusti 1946, som han avlät i egenskap
av inom socialdepartementet tillkallad
sakkunnig. Han föreslog där bl. a. att i
arbetstidslagarna skulle införas en bestämmelse
att Tjänstemännens centralorganisation
jämsides med Landsorganisationen
skulle ha rätt att avlämna förslag
till sådana ledamöter och suppleanter,
som representera arbetstagarsidan
i arbetsrådet. Arbetsrådet å sin
sida hävdade den åsikten enligt utdrag
i propositionen nr 207/1947, att om de
föreslagna lagändringarna genomfördes,
motsvarande ändringar skulle företagas
i de övriga i betänkandet omnämnda
lagarna, nämligen angående försäkringsrådet
och arbetsdomstolen. Enligt stats -

rådsprotokollet meddelade föredraganden
statsrådet Mossberg, att de i betänkandet
föreslagna ändringarna avseende
arbetsrådets sammansättning äro föremål
för överväganden i sammanhang
med överarbetning av de förslag till ny
arbetarskyddslag in. in., som avgivits av
1938 års arbetarskyddskommitté. I den
mån ändringar i arbetsrådets organisation
ocli sammansättning härvid skulle
finnas påkallade, skulle förslag härom
framläggas samtidigt med den föreslagna
nya lagstiftningen om arbetarskydd.
Efter vad som framgår av föreliggande
propositionsförteckning kommer något
förslag om ny arbetarskyddslag ej att
föreläggas årets riksdag.

Frågan om tjänstemännens medrepresentation
i arbetsdomstolen avgjordes
under föregående år, och det synes därför
som om man även skulle kunna avgöra
spörsmålet om representationen i
arbetsrådet utan att avvakta den av
statsrådet åberopade överarbetningen
av förslaget till ny arbetarskyddslag;
detta så mycket mera som skälen för
tjänstemännens medrepresentation i arbetsrådet
blivit betydligt större efter genomförandet
av 1947 års arbetstidslag
för hotell-, restaurang- och kaféverksamheten
än de voro, då generaldirektör
Nordins förslag avgavs.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag härmed att till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet få rikta
följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att lÖsbryta
frågan om tjänstemännens representation
i arbetsrådet ur den kommande
lagstiftningen om arbetarskydd för
att få nämnda fråga inom kort avgjord
separat?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.07 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Ljungdahl anmälde, att han infunnit
sig vid riksdagen.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 119, angående
organisationen av den civila sjukvårdsberedskapen.

Om åtgärder mot brandriskerna inom
exportindustrien m. m.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
MOSSBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Mannerskantz interpellation om åtgärder
mot brandriskerna inom exportindustrien
m. in., erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Mannerskantz i en till
mig riktad interpellation berört ökningen
av antalet eldsvådor och då särskilt
dem, som drabbat företag inom exportindustrien.
Interpellationen mynnar ut
i följande tre frågor:

1. Har regeringen på grundval av polisens
och försäkringsbolagens expertundersökningar
i de olika fallen kunnat
bilda sig någon uppfattning om och, i
så fall, i vilken utsträckning den katastrofala
ökningen av eldsvådor i landet
under det sistiidna året, speciellt inom
exportindustrien, varit ett resultat av
sabotagehandlingar?

2. Vilka åtgärder har regeringen vidtagit
för alt förhindra en ytterligare ökning
av dessa för hela vårt lands industri
så synnerligen ödesdigra eldsvådor? 3.

År regeringen beredd att genom åtgärder,
som ej direkt kunna anses åvila
företagen själva, försöka minska brand -

riskerna vid för landet livsviktiga industriföretag
och andra samhällsnödvändiga
anlägningar?

Till svar på dessa frågor ber jag att
få anföra följande.

Industribränderna och därmed sammanhängande
frågor ha under senare
tid varit föremål för en mycket livlig
publicitet, och de mångahanda spekulationer
— bland annat att åtskilliga eldsvådor
förorsakats av sabotage — som i
detta sammanhang förekommit, göra det
nödvändigt att ägna dessa frågor en
utförlig behandling. Jag hoppas att detta
ursäktar, att mitt svar kanske blir
längre än vad som normalt bör vara
fallet.

På mitt uppdrag begärde statspolisintendenten
under hösten 1947 att från
landsfogdarna erhålla en redogörelse
över dittills under året inträffade industribränder,
deras kända eller förmodade
orsaker, skadornas omfattning och
andra hithörande omständigheter. Denna
redogörelse har sedermera kompletterats
att omfatta hela året och likaså
fullständigats på de punkter, där tidigare
okända eller otillräckligt utredda
förhållanden blivit klarlagda.

Att en uppseendeväckande stegring av
brandskadeförlusterna för industriernas
vidkommande inträffat under år 1947 är
riktigt. Interpellanten anför en del omständigheter,
som kunna bidraga till en
naturlig förklaring av brandfrekvensen,
såsom överrörlighet på arbetsmarknaden
med därav följande försämrad arbetsdisciplin,
brist på fullgod maskinmateriel,
svårigheter för nybyggnader
etc. En omständighet, som han icke
nämnt, men som här synes böra understrykas,
är den långvariga torkan under
sistlidna år. Från meteorologiska anstalten
har uppgivits, att tillgänglig .statistik
visar, att intet år tidigare kunnat uppvisa
så långa regnlösa perioder i Svealand

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

och södra Norrlands kustland. En påtaglig
överensstämmelse kan för övrigt
utläsas mellan de statistiska kurvorna
för nederbörd och brandskadebelopp.
Givet är, att nu berörda omständighet
kan ha spelat en betydande roll, särskilt
för en så hårt drabbad produktionsgren
som sågverksindustrien.

Den nyssnämnda av statspolisintendenten
upprättade sammanställningen omfattar
alla eldsvådor eller tillbud till sådana,
vid vilka skadorna i värsta fall
kunnat uppgå till 100 000 kronor eller
mera. Under året ha inträffat 305 sådana
eldsvådor eller tillbud. Av dessa
ha 81 drabbat sågverk och snickerifabriker,
42 järn- och metallindustrien,
30 den kemiska industrien, 26 livsmedelsindustrien,
18 fartyg och varv, 10
textilindustrien, 7 träinassefabrikerna
och pappersbruken, 9 industrien för
elektrisk materiel samt kraftstationer, 6
tegelbruk, 4 porslins- och glasbruken
samt 66 diverse industrier.

I 139 fall, vilket motsvarar 40 % av
1947 års industribränder, kan brandorsaken
anses klarlagd. I 10 av dessa fall
ha eldsvådorna anlagts, i 22 fall uppstått
genom vållande och i 106 fall på
annat sätt.

Beträffande de 10 mordbrandsfallen
ha förövarna upptäckts i 6 fall. De avslöjade
mordbrännarna voro i två fall
minderåriga, i ett fall en pyroman, i ett
fall en annan defekt person och i ett
fall en försäkringsbedragare. I det sjätte
fallet anlades eldsvådan av en 16-åring, som f. n. är föremål för sinnesundersökning.
I intet av de fall, där förövaren
icke upptäckts, hade uppstått
nämnvärda skador.

Beträffande de eldsvådor, där brandorsaken
icke blivit till fullo klarlagd,
bär i fråga om 37 eldsvådor och tillbud
härtill icke någon förklaring rörande
brandorsaken kunnat erhållas. I återstående
129 fall eller 42 % av samtliga
bränder har brandorsaken ansetts med
goda sannoliklietsskäl kunnat angivas
på följande sätt: i 4 fall branden anlagd,
i 9 fall vållande och i 116 fall
andra orsaker.

Jag skall nu något närmare uppehålla
mig vid de industribränder under det

gångna året, som medfört de största skadeverkningarna.
Under året inträffade
14 bränder vid industrier, där skadorna
uppgingo till 1 miljon kronor eller däröver.
Sammanlagda ersättningsbeloppet
för dessa industrier uppgick till drygt
27 miljoner kronor. De största skadorna
drabbade Vidöns brädgård i Skoghall,
där förlusterna beräknas till icke mindre
än 7 miljoner kronor. Då många hypoteser
rörande orsaken till denna
brand varit synliga i pressen, anser jag
mig här böra giva en relativt utförlig
redogörelse för resultaten av hittills företagna
utredningar.

Dessa ha givit vid handen att branden
börjat i en vid kajen angjord takpråm.
Pråmen är försedd med ett s. k.
skarndäck. Däckets plankor äro tjärdrevade
och på många ställen ha uppstått
tämligen stora mellanrum mellan plankorna.
I dessa mellanrum ävensom på
durkarna brukar samlas en myckenhet
spån och flis. Vid kajen lågo, med kortsidorna
mot kajen, ett antal pråmar för
lastning. I vilken pråm elden uppstått,
har icke med säkerhet kunnat fastställas.
Att döma av under branden tagna
fotografier och pråmarnas läge i förhållande
till vindriktningen har man doek
största anledning utgå från en viss bestämd
pråm såsom utgörande eldhärden.
En arbetare har erkänt att han tillsammans
med eu annan arbetare rökt
i en av pråmarna strax innan branden
utbrutit. Det kan dock icke med säkerhet
anses ådagalagt att de härvid vistats
i den pråm, varifrån elden synes
ha spritt sig. Båda försäkra att deras
rökning icke kan ha givit upphov till
elden. En annan arbetare erkänner, att
han vid samma tillfälle av förstnämnde
arbetare fått tobak till sin pipa. Han förnekar
emellertid, att han stoppat pipan.
Arbetaren framhåller emellertid vid förhöret,
att han icke kan erkänna smygrökning,
då detta skulle resultera i hans
avskedande. Han medgiver öppet, att
han icke kan tala sanning i detta fall.
Om man sålunda icke kan godtaga denne
arbetares förklaring, kvarstår frågan,
var och när han rökt denna pipa.

Fjorton dagar före branden inträffade
ett eldsvådctillbud i en av dessa

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

pråmar. Tillbudet orsakades av att ett
par s. k. markpojkar suttit och smygrökt
på den yttersta gavelsidan av en pråm.
Det uppgavs, att märkpojkarna i regel
rökte minst fyra gånger om dagen,
varvid de allmänt uppehöllo sig på det
s. k. skarndäcket till någon lämplig
pråm. Under arbete i brädgården hade
uppgiftslämnaren även vid flera tillfällen
lagt märke till, att även de äldre
arbetarna rökte, men dessa uppehöllo
sig i allmänhet på durkarna i någon
pråm. Även andra brädgårdsarbetare
ha vid förhör uppgivit, att det ganska
allmänt smygröktes inom brädgårdsområdet.
Då man torde kunna antaga, att
åtminstone hälften av de anställda äro
rökare och då rökning inte ens är tilllåten
i matsalen, förstår var och en vilka
svårigheter som måste vara förenade
med ett upprätthållande av rökförbudet.
Särskilt gäller detta vid den försämring
av disciplinen, som blivit en
följd av den stora omsättningen på arbetskraft.
Efter branden företogs en noggrann
sållning'' av brandresterna i den
pråm, där branden förmodades ha uppstått.
Härvid anträffades på pråmens
botten ett 50-tal avbrända tändstickor.

Dagen efter branden inställde sig hos
polisen i Karlstad en utlänning, som intill
några dagar före branden varit anställd
vid Skoghall. Han berättade, att
han midsommaraftonen samma år på
en restaurang i Karlstad sammanträffat
med ett antal utlänningar. Under måltiden
hade en av utlänningarna talat om
Skoghall och fälll yttrandet, att det
kunde brännas och att man dä borde
tända på från sjösidan. Då angivaren
emellertid icke suttit närmast den, som
fällt yttrandet, hade han icke kunnat
följa detaljerna i samtalet. Som en anmärkningsvärd
omständighet framhöll
angivaren, att ett par andra i sällskapet
närvarande utlänningar, vilka kort före
branden slutat sin arbetsanställning på
Skoghall, samma dag som branden inträffade
avrest med ett tåg till Kristinehamn.
En av dessa två jämte en annan i
siillskapet varande utlänning hade till
yttermera visso varit anställd vid AB
Euruplywood i Kristinehamn, då detta
företag brann den 19 mars 1917.

I anledning av de lämnade uppgifterna
utfördes en synnerligen noggrann
undersökning. De berörda utlänningarnas
förhållande här i landet klarlades,
och samtliga hördes ingående. Utredningen
gav icke något stöd för antagandet,
att de av angivaren påtalade
misstänkta omständigheterna ägde någon
betydelse i förevarande sammanhang.
Kristinehamnsbranden har klarlagts
såsom härrörande från en exploderande
glödlampa. Någon anledning
att misstänka de nyss nämnda arbetarna
för delaktighet häri finnes icke. De
av utredningen berörda utlänningarna
vistas fortfarande här i landet, där de
samtliga inneha olika arbetsanställningar.
De i pressen förekommande uppgifterna
att dessa utlänningar efter branden
skulle ha avrest till utlandet äro
sålunda felaktiga. Angivaren själv vårdas
sedan slutet av december på sinnessjukhus.
En förtroendeingivande sagesman
har om angivaren framhållit att
denne fantiserar mycket och finge anses
vara litet konstig. Då han druckit
sprit blir han värre. Hans uppgifter
finge icke tagas för gott, utan utgjorde
en härva av lögner. Det bör även framhållas,
att han i samband med det omnämnda
restaurangbesöket i Karlstad
blev anhållen av polisen. Han hade då
uppträtt förargelseväckande i berusat
tillstånd. Även när han besökte kriminalstationen
för att lämna de ovannämnda
uppgifterna, var han spritpåverkad.

Om således alltför stor tilltro icke
bör fästas vid de omständigheter, som
kommit att ge upphov till ryktena om
sabotage vid Skoghalls brädgård, kan
man naturligtvis å andra sidan icke
helt utesluta en sådan möjlighet. All
sannolikhet talar dock för att branden
har en fullt naturlig förklaring och att
den uppkommit genom tobaksrökning.

För att härefter återgå till de andra
industrieldsvådorna, som medfört skador
på över 1 miljon kronor, kan jag
nämna följande.

Enligt polisens uppfattning kan man
anse eldsorsaken tillfredsställande klarlagd
i samtliga dessa fall utom två. Det
ena undantaget är Munksunds sågverk

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

i Piteå, som brann i augusti 1947. Man
måste här lämna öppet, huru elden uppkommit,
men man saknar anledning att
antaga sabotage. Mordbrand har däremot
icke helt kunnat uteslutas i fråga om
det andra fallet, Dahllöv & Söner i Göteborg,
där en eldsvåda i början av september
1947 medförde skador på en och
en halv miljon kronor. Tobaksrökning
anses dock här vara den sannolikaste
orsaken.

Beträffande dessa stora industribränder
kan det vara av intresse att höra
vilka omständigheter som i övrigt enligt
polisundersökningarna framkallat
eldsvådorna. Branden på Finnboda varv
i januari orsakades av bristfälligheter
i en slaggbehållare på en smidesässja
placerad på träunderlag. Branden vid
statens förråd vid Storuman föranleddes
av bristfällig rökgång. Branden i AB
Bröderna Ebenfcldt och E. B. Justs
Färgeri i Borås uppstod troligen genom
självantändning, på grund av värmeverkan
från ångrör till en varmluftsanläggning.
Gnistflykt från ett torveldat växellok
orsakade troligtvis branden i juli
1947 hos Skånska lantmännens centralförening
i Malmö. Gnistflykt från ett
ånglokomotiv orsakade möjligen också
eldsvådan i augusti hos Timber Trading
Co i Göteborg. Hos Svenska sockerfabriks
AB i Köpingebro uppstod
eld till följd av en svetsningsskadad
elektrisk kabel. Eldsvådan i september
hos AB Separator i Tullinge förorsakades
av en explosion i en gassvetsningsapparat,
och eldsvådan på Bromma
flygplats i oktober 1947 uppstod som
följd av självantändning i oljemängt
trassel i en målarskrubb inom hangarbyggnaden.
Eldsvådan i AB Astras fabriker
slutligen i november 1947 förorsakades,
enligt vad hittillsvarande undersökningar
givit vid handen, av självantändning
i medicinskt kol. Branden i
varuskjulet på Järntorget i Göteborg,
varvid materiel för två och en halv miljon
kronor förstördes, var anlagd av en
pyroman, som upptäcktes. Interpellanten
uppger i sin framställning, att denne
pyroman under utredningen skulle ha
hotat med att »utlänningar skulle fortsätta
hans dåd». Jag har låtit undersö -

ka, hur härmed förhåller sig. Denna pyroman
misstänktes för att ha gjort sig
skyldig till vissa andra mordbrandsanläggningar
i Göteborg. Vid förhören påvisades,
att han iakttagits på tre av de
ifrågavarande platserna. Han hade under
förhöret uppträtt vresigt. Vid nämnda
påpekande blev han mycket uppbragt
och yttrade: »Det är väl inget att
höra på vad käringar säger. När jag
kommer ut, så skall jag ge er att göra.»
Tillfrågad vad han menade härmed förklarade
han, att han så snart han bleve
frigiven, skulle draga en massa personer
till kriminalstationen, både utlänningar
och andra vilka, enligt vad han
visste, begått olika brottsliga handlingar.

Om vi till de mera betydande industrieldsvådorna
räkna även dem, där
skadorna visserligen understigit en miljon
men överstigit 500 000 kronor, tillkomma
ytterligare 11 bränder med skadebelopp
på tillhopa drygt T/z miljon
kronor. I två av dessa fält ha eldsvådorna
icke kunnat givas någon förklaring.

Sammanfattningsvis kan angående de
större industribränderna, om man dit
hänför större skador än 500 000 kronor,
göras följande summering: under
året ha inträffat 25 sådana eldsvådor.
Av dessa kunna 3 sägas vara ouppklarade.
Jag har då icke medräknat Skogliallsbranden.
I intet av dessa ouppklarade
fall har funnits skälig anledning
antaga sabotage.

Ett större allmänt intresse synes böra
tillmätas en sammanställning över brandorsakernas
frekvens. Den redovisar följande
resultat: gnistflykt eller glödande
partiklar ha orsakat 55—56 av samtliga
industribränder, självantändning 45—
49, överhettning och varmgång 35—38,
olika omständigheter sammanhängande
med elektriskt materiel 35—38, svetsnings-
eller gaslåga eller öppen eld 29,
bristfälliga rökgångar 12, tobaksrökning
12—13, explosioner 15 samt i ett fall
åsknedslag.

Till belysande av brandriskernas
mångfald och frekvens vill jag här återgiva
några erfarenheter från ett företag,
som organiserat en mera regelbunden
brandvakthållning. När man tar del av
detta material kan man icke nog förvå -

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

na sig över att icke ännu flera eldsvådor
förekomma. Vid detta företag, som
är ett stort och synnerligen viktigt industriföretag,
lia under två månader under
förra året upptäckts icke mindre än
15 potentiella eldsvådeorsaker. I ett flertal
fall inneburo de överhängande fara
för större brandskador. Sålunda hade i
ett fall eld uppstått i isoleringen kring
värmeledningsrör i en ångcentral. Antändning
hade skett genom att slagg, som
ej varit släckt, kommit i beröring med
isoleringen. Vid ett tillfälle hade eld uppstått
i oljedränkta klädstycken, som placerats
intill radiatorn i ett motorprovrum.
I omedelbar närhet stod ett par 25-liters dunkar bensin. Vid ett annat tillfälle
påträffades en tänd sladdlampa,
runt vilken hade virats papper och ett
stycke av överdragskläder. Vid ett annat
tillfälle upptäcktes att eld uppstått i
dammängder, som samlats vid en utblåsningsplats
för fläktar. Vid ett senare tillfälle
åter hade ett ångrör virats om med
papper och wellpapp, vilket brunbränts
och avgav kraftig rök.

Från brandövervakningen i ett antal
andra företag har upptäckts ett stort antal
påtagliga brandrisker och eldsvådetillbud.
I åtskilliga fall har konstaterats
stort lättsinne vid handhavandet av oljedränkt
trassel. En vanlig företeelse är
oförsiktighet vid förvaringen av glödande
aska. I åtskilliga fall har man glömt
att bryta strömmen till elektriska lödkolvar,
värmeplattor och andra elektriska
apparater. I flera fall ha påvisats trasiga
strömbrytare etc.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
interpellantens första fråga. Jag
övergår därefter till en redogörelse över
vad myndigheterna gjort i de syften,
som intcrpellanten sammanfattat i sina
två följande frågor.

Eldsvådornas ökade omfattning har
givetvis nogsamt registrerats av de myndigheter,
som direkt eller indirekt berörts
härav, och föranlett åtgärder från
deras sida.

Till en början må nämnas, att eldsvådorna
— speciellt industrieldsvådorna
— blivit föremål för synnerligen ingående
polisundersökningar, därvid den
lokala polisen ofta förstärkts av special -

utbildad kriminalpolis från statspolisens
avdelning i Stockholm och specialister
på brandundersökningar från statens kriminaltekniska
anstalt. För närvarande
pågå sådana undersökningar i anledning
av de nyligen inträffade industribränderna
i Mölndal och Kristianstad. Resultaten
äro ännu icke kända.

I vissa fall ha även sakkunniga från
Svenska brandskyddsföreningen samt
försäkringsbolagen deltagit i dessa undersökningar.

Under senare delen av 1947 vände sig
riksbrandinspektören i en skrivelse till
samtliga länsstyrelser i denna angelägenhet.

I skrivelsen lämnades en utförlig redogörelse
över de olika brandorsakerna.
Vidare orienterades länsstyrelserna
om de åtgärder, som ditintills hade vidtagits.
Sålunda omnämndes bl. a., att
Sveriges industriförbund i samarbete
med Svenska brandskyddsföreningen utsänt
cirkulärskrivelser till sina medlemsföretag
och därvid föreslagit vidtagande
av åtskilliga viktiga åtgärder,
som vore ägnade att bidraga till ett ökat
brandskydd. Vidare hade landets försäkringsbolag,
likaledes i samarbete med
Svenska brandskyddsföreningen, beslutat
att i enahanda syfte ställa sina till
ett 60-tal uppgående högskoleutbildade
brandingenjörer till industriföretagens
förfogande. Dessa brandingenjörer skulle
verkställa besiktningar på anmodan
av en särskild kommitté, benämnd »Industribranddelegationen
av år 1947».
Besiktningarna skulle i första hand omfatta
större industrier med särskild betydelse
för folkförsörjningen.

I sin skrivelse till länsstyrelserna föreslog
riksbrandinspektören för egen
del bl. a. följande åtgärder.

Länsstyrelserna borde genom länsbrandinspektörerna
tillse, att brandsyn
verkställdes i samtliga kommuner. Vidare
borde övervakas att utbildningen av
brandsynemän bedreves i så stor omfattning
som möjligt. Länsstyrelserna
borde övervaka att utbildning av brandbefäl
intensifierades samt att kommunernas
brandförsvar organiserades enligt
antagna brandordningar. I synnerhet
borde beaktas att kommunernas

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

skyldighet att draga försorg om nödig
vattentillgång fullgjordes. Vidare föreslog
riksbrandinspektören att länsstyrelna
måtte meddela samtliga brandchefer
att besiktningar vid vissa viktigare industrier
komme att ske genom försäkringsbolagens
brandingenjörer i syfte att söka
åstadkomma eu uppryckning av de under
efterkrigsåren försämrade brandskyddsförhållandena
samt att söka övervinna
de faromoment, som på senare tid
uppkommit. Riksbrandinspektören hänsköt
till länsstyrelsernas övervägande,
var och i vilken omfattning skärpt
brandbevakning borde föreskrivas. Härvid
borde i första hand ifrågakomma för
folkförsörjningen och vår utrikeshandel
viktiga industrier samt upplag och kraftverk.
Föreläggande om skärpt bevakning
kunde ske enligt 11 § brandlagen. Slutligen
hemställde riksbrandinspektören
att länsstyrelserna måtte medverka till
att inom länen anordnades »industribrandskvddsdagar»
med föreläsningar
och demonstrationer för att sprida upplysning
och kunskap om brandskyddets
betydelse. Hjälp med uppläggningen av
dylika »dagar» kunde erhållas från
Svenska brandskyddsföreningen. Riksbrandinspektören
betonade, att det i nuvarande
läge vore av största vikt att
upplysningsverksamheten och propagandan
bedreves med största kraft och fackkunskap.

Riksbrandinspektören bar vidare uppgivit,
att han under år 1947 bl. a. verkställt
ett flertal besiktningar av större
industriföretag, militära företag, samtliga
civila flygplatser och till statens järnvägar
börande elektriska anläggningar
samt inspekterat cirka 200 brandkårer.

För närvarande pågår en icke obetydlig
upprustning av vårt brandförsvar.
Detta gäller i fråga om både fastställande
av brandordningar och anskaffning av
materiel. Härutöver torde från statsmakternas
sida icke mycket vara att göra.

I vilken utsträckning vi skola lyckas begränsa
eldens härjningar, beror i icke
ringa mån på den enskilda människans
aktsamhet och ansvar. Jag tror, att mycket
skulle vara vunnet, om industriens
intresseorganisationer i samarbete med
arbetarnas fackliga organisationer på

detta område genomförde eu upplysningskampanj
på lika bred front som
den nu pågående kampanjen mot olycksfallen
i arbete. Eu sådan opinionsyttring
skulle säkert ha sin stora betydelse,
då det gäller att komma till rätta med
slarv och nonchalans, som kan utlösa
katastrofer för den enskilde och samhället.
Yi äro däremot föga betjänta av att
man utan bevis rubricerar ett antal industribränder
av större omfattning som
orsakade av sabotörer. En sådan rubriceringskonst
kan leda till att både pressens
och allmänhetens aktgivande pa
vardagens mångahanda »naturliga»
brandrisker avtrubbas.

Herr talman! Med detta anser jag mig
ha besvarat interpellantens frågor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr tal man!

Jag ber att till herr statsrådet få
framföra mitt tack för tre saker, för det
första för att jag över huvud taget fått
svar på interpellationen, för det andra
för att jag fått ta del av svaret redan
under gårdagen och, för det tredje, för
svarets utförlighet.

Genom detta har vunnits ett syfte,
som jag förmodar även har varit herr
statsrådets, nämligen att allt det myckna
talande och skrivande, som har pågått
i landet under en lång tid med
anledning av industrieldsvådorna, kan
få någon upplösning i form av ett meddelande
om undersökningar, framkommet
på ett auktoritativt sätt. Jag har
för min del som ett motiv till att jag
interpellerat i denna sak haft önskan
att få ett sådant klarläggande uttalande
som eu fastare grund för vad man
skall tro.

Det går som en tendens igenom hela
uppläggningen av svaret, att man inte
tror mycket på sabotageteorien. Det är
dock så, att i 54 procent av de berörda
fallen har eldsvådans orsak inte kunnat
till fullo klarläggas. Detta är en
ganska hög siffra, men herr statsrådet
reducerar möjligheterna till sabotage
eller annan mordbrand nästan till noll i
samtliga dessa fall.

Om detta skulle jag vilja säga, att den
uppfattningen kan vara riktig, men om

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

någon vill anlägga mordbrand, och särskilt
om mordbranden är av sabotagekaraktär
och skall'' utföras av någon,
som utbildats i en sabotageskola och således
är »skicklig i sitt yrke», måste
man med hundraprocentig visshet räkna
med att en sådan brand anlägges på
ett sådant sätt, att det skall bli så lätt
som möjligt att finna en naturlig förklaring
till densammas uppkomst. Det
är därför, som jag inte rikligt kan förlika
mig med att så snart man antingen
har funnit en naturlig förklaring eller
har funnit någonting som tyder på en
sådan, man då är på det klara med att
mordbrand icke förelegat. Det är väl så,
att om det finns motiv för eller det på
något håll finns intresse av att störa
vårt näringsliv, så finns det också en
organiserad skara människor, som kan
utföra detta. Det är, herr statsråd, en
ganska farlig tid vi leva i, så farlig att
det måste vara anledning att se på ting
sådana som dem, vi här nu avhandla,
med ögon, som äro misstänksammare än
vad som eljest är så naturligt för oss
svenskar, vilka i vår nationalkaraktär
ha en viss tro på andra människors godhet.

Jag har svårt att hålla med om att
en sådan syn skulle kunna leda till ett
avtrubbande av pressens och allmänhetens
aktgivande på de mera »naturliga»
brandriskerna. Tvärtom tror jag, att om
man bland andra brandrisker, som man
skall aktgiva på, också finge räkna med
att vara vaksam emot mordbränder,
skulle detta nog göra sitt till för att ytterligare
minska anledningarna till bränder.

De skäl, som äro anförda i svaret,
kunna inte heller sägas vara helt övertygande,
eftersom så gott som samtliga
de brandorsaker, som finnas uppräknade
i svaret, ju alltid ha funnits, fastän
några av dem kanske nu förekomma i
något större utsträckning än tidigare.
Det är den stora ökningen i brändernas
antal, som jag tycker är det mest anmärkningsvärda.

Den långvariga torkan tror jag inte så
mycket på såsom anledning till det ökade
antalet bränder, eftersom ökningen
av antalet storbränder fortgått även un -

der hösten och vintern och det, på grund
av klimatförhållanden, ju inte varit särskilt
brandfarligt under de senaste månaderna.
Även sedan denna interpellation
framställdes, har en serie av stora,
besvärliga eldsvådor förekommit, vilket
har medfört att militära förråd i ganska
stor omfattning ha strukit med.

De av statsrådet angivna sju å åtta
åtgärder, som man i framtiden skulle
kunna vidtaga, tycker jag äro bra, och
jag hoppas att de komma till användning
i stor utsträckning.

Härutöver skulle jag vilja rekommendera
ytterligare åtminstone fyra olika
åtgärder.

I. Under kriget fanns eu särskild organisation
för industriskydd, som faktiskt
fungerade mycket väl. Samtidigt
fanns en lika stor, om icke större, risk
för brandfara, men bränderna höllos
då inom måttliga gränser. Denna organisation
är nu nedlagd, men jag undrar,
om den inte borde återupplivas vid sidan
om andra åtgärder, som herr statsrådet
har pekat på. Denna organisation
verkade bland annat genom särskild
propaganda- och upplysningsverksamhet
vid de livsviktigaste industrierna. Den
riktade uppmärksamheten på att det
kunde finnas andra orsaker än de s. k.
naturliga eller att bränder kunde uppkomma
på grund av slarv och personalen
på arbetsplatserna fick sålunda blicken
öppen inte blott för de vanliga brandorsakerna
utan också för tidens allmänna
farlighet. En sådan organisation skulle
även kunna bedriva propaganda- och
undervisningsverksamhet beträffande annan
industrisabotageverksamhet än bränder.

II. En annan sak, som jag nog tycker
att man borde ta under övervägande,
som det heter, är den säkerhetstjänst,
som fanns under kriget. Den borde åtminstone
i viss mån organiseras upp, så
att man på samma sätt som under kriget
höll reda på var man hade misstänkta
personer, i första hand utlänningar men
även svenskar. Därigenom kunde industriens
företagsledningar få en smula
orientering om dem bland de anställda,
som man inte förut kände till, och skulle
därigenom kunna vara mera på sin

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

vakt samt även underlätta utredningen
efter en eventuell industribrand.

III. Såsom en tredje sak vill jag nämna,
att jag från brandskyddshåll har försport
att åtskilliga bränder uppkommit
genom att särskilt eldfarliga industrier
inte kunnat få tillstånd till sådana ombyggnader
som varit önskvärda för att
kunna göra industrien mindre brandfarlig.
Det skulle väl vara lämpligt, om
herr statsrådet försökte påverka statsrådet
Ericsson att ha uppmärksamheten
riktad just på att ge företräde åt åtgärder,
som i varje fall inom de viktigaste
företagen skulle kunna minska brandrisken.

IV. Slutligen skulle jag vilja rekommendera
en förstärkning av personalen
vid kriminaltekniska anstaltens brandavdelning;
där finns det visst nu endast
två man, och en så liten personal lär
knappast kunna göra verkligt grundliga
undersökningar med nuvarande omfattning
av antalet eldsvådor.

Detta, herr talman, är ett litet bidrag
från min sida till vad vi gemensamt önska
få fram på detta område. Jag vill som
slutsats av det hela säga, att jag tror
att man nu återigen har anledning att
betrakta dessa ting som ett led i hela
vår försvarsberedskap och att vi också
då böra handla i enlighet därmed.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag skall be att med några ord
få lämna några kompletterande upplysningar
utöver vad jag sade i mitt interpellationssvar.

Herr Mannerskantz yttrade, att vi leva
i en farlig tid, som kräver speciell uppmärksamhet.
Jag har ingen anledning att
protestera mot detta uttalande, och jag
vill betyga interpellanten, att undersökningarna
rörande brandorsakerna från
polisens sida för närvarande tillmätas
den allra största betydelse. Jag tror att
man i stort sett kan säga, att vi, när det
gäller att få till stånd ett effektivt arbete
lör att utreda vad som har orsakat en
allvarlig eldsvåda, icke kunna komma
längre än vi ha gjort. Vi ha de särskilda
specialisterna på kriminaltekniska anstalten,
men vi ha också vid sidan av

dem inom statspolisen i Stockholm organiserat
en särskild grupp av polismän,
som äro speciellt utbildade just för sådana
här undersökningar, under många
år arbetat just inom detta område och
enligt min uppfattning besitta mycket
höga kvalifikationer för att fullgöra sådana
här utredningar.

Herr Mannerskantz sade att det val
ganska många eldsvådor, där man icke
lyckats klara upp orsaken. Men om mai.
bara tänker sig, hur det ser ut på en
brandplats, där en förödande eldsvåda
har gått fram, så inser man ju att utgångsläget
för att komma till" något så
när stor klarhet är ganska dåligt. Om man
utifrån detta konstaterar, att i 48 procent
av alla de större eldsvådorna orsaken
har till fullo klarlagts och att man
i 42 procent av fallen har funnit goda
sannolikhetsskäl för hur eldsvådan har
uppkommit, så blir det tillsammans 88
procent av samtliga bränder. Jag tycker
det är ett tillfredsställande utredningsresultat
polisen kommit till.

Sedan talade herr Mannerskantz också
om att risk för sabotage föreligger. Jag
vill då i anledning av detta säga, att jag
tror, att den uppfattning, som jag har
gjort mig till tolk för i mitt interpellationssvar,
delas på mycket ansvarigt håll
även inom brandskydds- och försäkringskretsar.
Jag skall tillåta mig att läsa upp
några rader ur tidskriften Gjallarhornet,
Nordisk Försäkringstidning, för i mars
i år. Där står följande: »Vid senaste månadsskiftet
ha de alltjämt härjande stora
industribränderna mer än vanligt tilldragit
sig dagspressens intresse. Därvid
har dock, tyvärr, nyhetsförmedlingen i
många fall förenats med ett mindre tilltalande,
ogrundat sensationsmakeri om
sabotage, som inför okritiska ögon måhända
gör sig på löpsedlar och första sidor
men som i själva verket mera skadar
än gagnar. En känd polisman i Stockholm
har också i dagarna offentligt tagit avstånd
från pressens lättvindigt framkastade
förmodanden om sabotage, så snart
en brand drabbat en större industri.

Det är beklagligt med de många förödande
bränder som för närvarande gå
fram över våra industrier, men orsaken
till dem har lyckligtvis inte mer än i

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

några ytterst få fall med fog kunnat
misstänkas vara avsiktlig anläggning i
syfte att störa företagens verksamhet.
Alltför många bränders uppkomst har
mera påtagligt berott på en rent förbluffande
nonchalans eller obetänksamhet
med eldfarliga ting. Det vore därför
mera på sin plats att tidningarna ginge
till rätta med dem som göra sig skyldiga
till dylikt slarv, när detta blivit känt,
än att för tidigt slunga ut lösa antaganden
eller obestyrkta påståenden av långt
värre slag.»

Slutligen skall jag be att få hänvisa till
ett diagram, som jag har här i min hand,
på vilket har lagts in i kurvor nederbördsfrekvensen
under 1947 och brandfrekvensen
under samma år. Vi veta ju
alla, att vi i fjol hade ett år med osedvanligt
stark torka. Man kan av detta
diagram konstatera, att det var två perioder
under året, då torkan framför allt
gjorde sig gällande: det var tiden från
april till juni och tiden från juli till den
1 september. Vid båda dessa tidpunkter
på året gick alltså kurvan för nederbörden
ned, och precis samtidigt går kurvan
för brandfrekvensen upp. Det ger
dock en tankeställare, att en mycket stor
del av de eldsvådor, som inträffa under
förra året, faktiskt ha varit betingade av
den osedvanliga torka som då rådde.

Men jag konstaterar att interpellanten
och jag äro fullständigt överens på en
punkt, nämligen det gemensamma intresset
för vårt folk att genom olika åtgärder
försöka bringa ned den stora
brandfrekvens, som på sista tiden varit
rådande till skada för vår folkförsörjning.

Herr ANDItE VICE TALMANNEN:
Herr talman! .lag känner ett behov att
uttrycka min tillfredsställelse över den
synnerligen utförliga och samvetsgranna
utredning som statsrådet åvägabragt i
denna fråga. Jag är säker om att denna
utredning kommer att kännas som en befrielse
för många som funderat över
detta problem. Visserligen ha icke anledningarna
till eldsvådorna i samtliga fall
kunnat uppvisas, men de ha dock kunnat
kartläggas i så stor utsträckning, att

de spekulationer rörande dessa eldsvådor,
som rört sig inom vårt folk, kunna
avlägsnas.

Jag vill påpeka eif förhållande, nämligen
det, att efter första världskriget förekom
en likadan brandepidemi i vårt
land som den som förekommer nu.
Det var en hel rad av stora industrieldsvådor
som upprörde sinnena. Man
undrade om anledningen. Jag tror inte
att man i det fallet kunde konstatera något
sabotage, utan det måste ha varit
andra orsaker. Jag tänker mig att en av
dessa orsaker, kanske den främsta, är
den upplösning dels av moralen och dels
av organisationen, som följer ett krig i
spåren. Det har ju aldrig förr förekommit
så många pyromaner som härjat i
olika samhällen. Detta måste vara en följd
av kriget och av de skavanker i moralen,
som sådana katastrofer föra med
sig. Men det kan också tänkas, såsom
också statsrådet påpekade, att det i viss
mån bottnar i att själva övervakningen
har börjat brista och att arbetarnas duglighet,
vakenhet och annat har kommit
att upplösas av rent naturliga orsaker.

Jag vill inte göra mer av den synpunkten
än den förtjänar, men jag tycker att
man ändå bör erinra sig, hurudana förhållandena
voro efter förra kriget. De
voro identiska med de nuvarande, och
detta kan kanske ge en riktig förklaring
till vad som härvidlag har upprört sinnena.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 125, angående viss garanti åt sjöfolkets
erkända arbetslöshetskassa;

nr 128, angående anslag till inlösen
och iståndsättande av Bogesunds egendom;
och

nr 130, angående anslag till lån till anordnande
av kollektiva tvätterier.

Om avveckling av sockerransoneringen.

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementct
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara fri!

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1918.

Svensons interpellation om avveckling
av sockerransoneringen, och nu yttrade:
Med kammarens tillstånd har fru
Svenson frågat mig, om jag vore villig
att vidtaga åtgärder för att omedelbart
avveckla ransoneringen av socker.

Till svar härå får jag anföra följande.

I den för konsumtionsåret 1947/48
uppgjorda försörjningsplanen för socker
upptagas de totala tillgångarna av
raffinerat socker under konsumtionsåret
till 320 000 ton. Denna kvantitet utgjordes
av lager hos sockerbolaget 62 500
ton, vår egen skörd för 1947 222 000
ton samt import under konsumtionsåret
från Danmark och Cuba 35 500 ton.
Årsförbrukningen med nuvarande ransoner
uppgår till 276 500 lon, varför enligt
försörjningsplanen lagret hos sockerbolaget
vid konsumtionsårets utgång
den 31 oktober 1948 skulle bli mellan
43 och 44 tusen ton. Ett övergångslager
av minst denna omfattning är oundgängligen
erforderligt för tryggande av
en friktionsfri drift och distribution.

Årskonsumtionen av socker uppgick
före kriget till cirka 47,5 kg per capita,
under det att den med nuvarande ransonering
är ungefär 39,5 kg per capita.
Den begränsning av konsumtionen, som
ernås genom ransoneringen, drabbar
hårdare den industriella förbrukningen
än hushållens direkta konsumtion. Sålunda
har tilldelningen av socker för
sötvaruindustrien samt för bageri- och
konditoriändamål nedskurits till 70
procent av företagens förkrigsförbrukning,
under det att de enskilda hushållens
tilldelning uppgår till cirka 90 procent
av förkrigsförbrukningen.

Med nuvarande befolkningstal skulle
förkrigsförbrukningen per capita motmotsvara
en totalkonsumtion om 332 500
ton per år, således 56 000 ton eller cirka
20 procent mer än vad som åtgår
med nuvarande ransonering. Vid fri försäljning
talar sannolikheten för att man
i första hand torde få räkna med en
stegring av den industriella förbrukningen
samt av åtgången för bageri- och
konditoriändamål i förhållande till förkrigstiden.

Utsikterna att kunna öka tillgångarna
med den kvantitet som förutsätter ran -

soneringens slopande le sig ännu ovissa.
Då valutaförhållandena icke torde
medgiva någon ökad import av socker
mot hårdvaluta, återstå de möjligheter
som kunna yppa sig till acceptabel import
mot annan valuta.

Vid det nyligen träffade handelsavtalet
med Danmark har avtalats om import
av 25 000 ton danskt socker. Av
denna kvantitet, som helt faller utanför
de i årets försörjningsplan upptagna
tillgångarna, förutsättes hälften komma
att utgöras av socker från 1947 års
skörd och återstoden att härröra från
den kommande skörden.

I dagarna har träffats uppgörelse om
leverans av 30 000 ton socker från England.
Detta parti, som betalas i mjukvaluta,
kommer att levereras under den
instundande sommaren. Utsikterna till
fortsatt import av socker mot betalning
i mjukvaluta undersökas för närvarande.
Det är ännu för tidigt att uttala sig
om resultatet av dessa undersökningar.

Därest man utgår från förutsättningen
av maximal betareal, cirka 55 000 har,
och normalt skördeutbyte, bör man
kunna räkna med en inhemsk sockerskörd
av närmare 300 000 ton. Om de
nuvarande importmöjligheterna visa sig
bestående och om de nämnda förutsättningarna
uppfyllas, bör man kunna ta
frågan om ransoneringens slopande under
omprövning. Skulle däremot betareal
och skördeutfall endast motsvara
1947 års, så erfordras, som av det föregående
framgår, för upprätthållande av
nuvarande sockertilldelning ett tillskott
på cirka 55 000 ton.

Med hänsyn till vad nyss anförts torde
det icke kunna anses försvarligt att
nu vidtaga några väsentliga förändringar
i sockerransoneringen.

Fru SVENSON: Herr talman! .lag ber
att till herr statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet få framföra
mitt tack för det erhållna svaret
på min interpellation om sockerransoneringen.

När jag framställde min interpelllation,
utgick jag ifrån att läget på sockermarknaden,
den svenska såväl som

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

den utländska, var sådant, att det med
god vilja och med hänsynstagande till
att umbärliga importvaror skulle kunna
skjutas i bakgrunden vore möjligt att
snarast slopa sockerransoneringen. Den
internationella kvoteringen är ju som
känt upphävd, varför import jämte en
utökad svensk odling borde ge möjligheter
till ransoneringens snara avskaffande.

Den svenska allmänheten är efter alla
dessa år av ransoneringar synnerligen
utled på det hela. Jag är övertygad om
att de allra flesta husmödrar gärna betalade
några ören mer per kilogram socker,
om man kunde komma ifrån ransoneringen.
Det nuvarande tillståndet
drabbar tyngst landsbygden. I städerna
räcker sockerransonen bättre till. På
landsbygden däremot är det helt andra
förhållanden. Man kan inte där med
samma lätthet komma åt småbröd, frukt,
konserver och industriprodukter, varför
en verklig klyfta i ransoneringens verkningar
förefinnes. Detta gör att sockerransoneringen
för landsbygdens del är
synnerligen besvärande. Härtill kommer
att frukter och bär inte kunna tillvaratagas
på ett sätt som skulle vara för folkhushållet
mycket värdefullt. Den stora
importen av utländska frukter och fruktkonserver
borde kunna minskas i betydande
grad, om socker för hushållens
syltning kunde erhållas i tillräckliga
mängder, och man kan med skäl fråga
sig, om inte det vore nationalekonomiskt
försvarbart och riktigt, om så
skedde.

I dagarna har Schweiz upphävt sin
ransonering på såväl smör som socker.
Detta land är i mycket högre grad än
Sverige hänvisat till världsmarknaden
när det gäller socker. Man tycker därför,
att även vi, som också varit förskonade
för kriget, skulle kunna avveckla
ransoneringen och söka oss åter
till normala förhållanden.

Till sist får jag säga, att oaktat folkhushållningsministerns
svar ej var så
positivt som jag hoppals och önskat, är
jag dock tacksam för hans goda vilja att
i sinom tid taga upp frågan till omprövning.
De uttalanden, som folkliushållningsministern
gjort till pressen om

att denna omprövning för såväl sockersom
brödransoneringen i händelse av
en god skörd skulle kunna ske till hösten,
är ju ett löfte, som såväl jag som
många andra svenska husmödrar gärna
vilja hoppas skall ge ett positivt resultat.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 95, med förslag till lag om tilllägg
till 72 § lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ris propositioner:

nr 107, angående tillgodoseende av
universitetets i Lund och Malmöhus läns
sjukvårdsinrättningars i Lund behov av
tomtmark; samt

nr 108, angående anslag till nybyggnad
för statens rättsläkarstation i Stockholm,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ris proposition
nr 112, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 och 4 § § lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 7) om tjänstgöringen
i Kungl. Maj ris lagråd.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 264, av herr Sjödahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ris proposition angående
anslag till civilförsvaret för budgetåret
1948/49; och

nr 265, av herr Niklasson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ris proposition angående
anslag till ersättning för skador
vållade av personer som avvikit från
vissa anstalter.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
väckt motion angående åtgärder för effektivisering
av förberedelsen till och
förandet av Sveriges handelsavtalsförhandlingar,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion
med förslag till ändrad lydelse av § 31
regeringsformen; och

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
regeringsformen m. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. de offentliga tjänstemännens
rättsställning.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av
väckta motioner om de offentliga tjänstemännens
rättsställning.

I två likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motioner, nr 106 i
första kammaren av herr Bergvall m.
fl. och nr 176 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag beträffande revision av i
regeringsformens §§ 35 och 36 stadgade
grunder för statstjänstemännens
rättsställning i samband med en allmän
tjänstemannalagstiftning, omfattande
jämväl de kommunalt anställda tjänstemännen,
samt med beaktande av i
motionerna anförda synpunkter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar
Englund och Larsson i Stockholm, vilka
dock ej antytt sin mening.

Herr ENGLUND: Herr talman! Utskottet
har ju en mycket välvillig avslagsmotiveiing,
men jag är ändå inte riktigt
nöjd. Den motion, som utskottet i
detta utlåtande har avstyrkt, spelar, som
var och en kan övertyga sig om genom
att ögna igenom delrubrikerna i den, på
ett mycket brett register. Utskottet har
emellertid i sin avslagsmotivering ganska
ensidigt inriktat sig på ett par del -

spörsmål; avskedande på grund av
olämplighet eller på grund av opåtlighet.
Jag är naturligtvis alldeles ense
med utskottet om att båda dessa spörsmål
påkalla en lösning, men det första
av dem måste alltid kvantitativt sett bli
ett litet problem, och det andra har ju
numera blivit det i sin ursprungliga
aspekt, nämligen i fråga om fronten mot
nazismen. Töjer man emellertid på
olämplighets- och opåtlighetsbegreppen,
kommer man till områden, som ligga
närmare det normala, och man kommer
även fram till spörsmål, som både riksoch
kommunalpolitiskt ha väsentligt
större räckvidd, nämligen frågan om i
vilken omfattning en riks- eller kommunalpolitisk
åskådning, som har makt
över tjänstetillsättningarna, bär rätt att
vid anställning, befordran och entledigande
ta hänsyn till förefintligheten av
konvergens eller divergens hos de personer,
som äro föremål för omprövning,
i fråga om denna politiska grundåskådning.
Vi ha ansett det vara naturligt att
låta intresset av sådan konvergens slå
igenom beträffande statssekreterarbefattningarna,
men hur långt ned i kadrerna
skola vi låta detta intresse göra
det? Vissa tecken tyda på att detta börjar
bli ett problem av kvantitativt icke
obetydligt format, och på det området
är avvägningen så svår, att den näppeligen
kan ske annat än efter en mycket
omsorgsfull utredning.

Mot bakgrunden av erfarenheterna
från den elakartade polisstriden i fjol
och juristkonflikten just nu framstår det
som om snabba åtgärder skulle vara
ännu angelägnare på en annan del av
det i motionen berörda fältet. Det är den
del, som avser att genom förhandlingsoch
eventuellt skiljedomsregler om möjligt
förebygga strider, som kunna sätta
viktiga samhällsfunktioner ur spel, lamslå
samhällets effektivitet på vissa väsentliga
punkter.

För närvarande kan samhället räkna
på en allmän, emotionellt färgad obenägenhet
hos stats- och kommunaltjänstemän
att tillgripa strejkvapnet. Få de
uppsägningar, som till sin faktiska innebörd
äro strejker, fortgå ytterligare en
tid, kan det befaras, att tjänstemännens

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

emotionella inställning till strejkvapnet
kommer att anpassa sig efter detta nya
läge, och det blir då väsentligt svårare
för statsmakterna att nå fram till en
överenskommelse, som ur statsmakternas
synpunkt skapar en antaglig modus
vivendi på detta område. Denna utredning
bör därför efter mitt sätt att se sättas
i gång snarast möjligt, och detta borde
ha kommit till uttryck i utskottets utlåtande.
över huvud taget har det efter
mitt sätt att se skett en så utpräglad förskjutning
av tyngdpunkten inom det väldiga
fält, som beröres i motionen, att en
ny problemredovisning från utskottets
sida hade varit påkallad och ett uttryckligt
tillstyrkande av en utredning efter
dessa förändrade riktlinjer inte heller
obefogad.

Herr talman! För ögonblicket ställer
jag inte något särskilt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och förtogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Anslag till justitiedepartementet.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för justitiedepartementet,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1948/49,
dels ock till Justitiedepartementet: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 590 000 kronor.

1 samband med förevarande förslag
hade utskottet till behandling förehaft
två likalydande motioner, väckta den

''2 Första kammarens protokoll 19A8. Nr It).

ena inom första kammaren av herr
Holmbäck m. fl. (I: 218) och den andra
inom andra kammaren av herr
Ljungqvist m. fl. (II: 356), i vilka hemställts,
att för nästa budgetår de av chefen
för justitiedepartementet äskade
anslagsposterna i departementets avlöningsstat
för byrån för medborgarskapsärenden
måtte ökas med dels 24 192
kronor för avlöning till två extra föredragande
med arvode enligt 25 löneklassen
jämte tillägg, dels 4 728 kronor
för avlönande av ett skrivbiträde, eller
alternativt dels 12 096 kronor för avlöning
till en extra föredragande med arvode
enligt 25 löneklassen jämte tillägg,
dels 7 992 kronor för avlöning till en
amanuens, dels 4 728 kronor för avlönande
av ett skrivbiträde.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag på motionerna
I: 218 och II: 356

a) fastställa under punkten, införd
avlöningsstat för justitiedepartementet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1948/49;

b) till Justitiedepartementet: Avlö ningar

för budgetåret 1948/49 anvisa
ett förslagsanslag av 596 000 kronor.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I den
punkt av statsutskottets utlåtande, som
för närvarande är föremål för kammarens
överläggning och beslut, behandlas
också en motion, som är väckt av mig
inom denna kammare och i andra kammaren
av herr Ljungqvist in. fl. Den avser
en förstärkning av justitiedepartementets
personal. Den har föranletts
därav, att det av statsverkspropositionen
framgår, att den stränga regel om upp
till tio års vistelse här i landet för erhållande
av svensk medborgarrätt, som
för närvarande tillämpas, uppehälles på
grund av brist på arbetskraft inom
justitiedepartementet. Motionärerna ha
tyckt, att det är ganska orimligt, att tidpunkten
för avgörandet av eu så viktig
sak, som berör tusentals personer, skall
bero på om man har eu eller annan
tjänsteman mer i justitiedepartementet.

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

och därför föreslogo vi en viss förstärkning
av justitiedepartementets personal.
Glädjande nog har statsutskottet kunnat
uplysa om att man på den allra sista
tiden har lyckats avarbeta balansen
inom justitiedepartementet och att i
följd därav mycket snart en minskning
av tiden till nio år kan äga rum. ''Det
har också upplysts, att man inom rimlig
tid skall kunna åstadkoma en minskning
av tiden till sju år.

Jag har nu begärt ordet, herr talman,
för att understryka vikten av att detta
uttryck »inom rimlig tid» också betyder,
att man snart försöker minska tiden till
sju år, en sak om vilkens önskvärdhet
jag tror, att samtliga äro eniga. Jag vill
då betona det önskvärda i att justitieministern
också begagnar de två tjänstemän
inom justitiedepartementet, som
statsutskottet direkt hänvisar till i sitt
utlåtande och som kunna begagnas för
detta ändamål.

Jag ber, herr talman, att till detta understrykande
få foga även en annan sak.
Det har vid flera tillfällen varit på tal
i riksdagen, att den nuvarande medborgarrättslagstiftningen
företer vissa brister.

För ett par veckor sedan beslöto sålunda
kamrarna i anledning av en motion,
som jag hade väckt, att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag angående svenskt medborgarskap
åt barn, som äro födda i äktenskap
mellan en statslös far och en
svensk mor. Dessa barn sakna för närvarande
medborgarrätt, men om de i
stället varit födda i en fri förbindelse
mellan samma personer, skulle de haft
svenskt medborgarskap, en olikställighet
som är ganska orimlig.

Ytterligare föreligga önskemål om alt
det skall bli större möjlighet för svenska
kvinnor, som genom giftermål ha förlorat
sitt svenska medborgarskap, att få
detta tillbaka. Senast i fjol skrev riksdagen
om saken, och nyligen har en interpellation
därom framställts av fröken
Andersson, varför vi väl få komma tillbaka
därtill.

En tredje sak, som jag i detta sammanhang
också tror är av vikt, diskuterades
mycket under kriget men har

sedermera sjunkit undan. Jag tror dock,
att det är viktigt att påpeka den också
nu. Den går i en helt annan riktning.
Det gäller önskvärdheten av bestämmelser,
varigenom det inte under aila omständigheter
skall vara möjligt för en
utländsk kvinna att genom giftermål
med en svensk omedelbart förvärva
svenskt medborgarskap. Detta missbrukades
under kriget under de dåvarande
politiska förhållandena, i flera fall, och
vi veta inte, liurudana de politiska förhållandena
under de närmaste åren kunna
bli.

Herr talman! Jag skulle i detta sammanhang
vilja uttala en önskan, att herr
justitieministern på dessa punkter snart
försöker skrida till en lagstiftning. Jag
hoppas emellertid, att han icke därför
anordnar en större utredning, låt mig
säga av nordisk natur. Så svåra som
medborgarrättsfrågorna äro, kan nämligen
en dylik utredning mycket lätt komma
att draga ut flera år.

Herr MANNERSKANTZ: Herr Holmbäck
framställde inte något yrkande, och
därför skulle det inte vara behövligt att
säga någonting från utskottets sida. Jag
vill bara meddela herr Holmbäck, att vi
inom avdelningen ha tagit reda på att
det verkligen, så som vi säga, blir möjligt
att i mycket snabb takt gå ner till en
kortare väntetid.

Närmast har jag begärt ordet för att
säga, att det är anmärkningsvärt, att inte
justitieministern genast efter fjolårets
riksdagsbeslut tagit i anspråk den arbetskraft,
som han kunde ha disponerat, för
att redan under nuvarande budgetår
bringa ned balansen. Det hade varit möjligt,
men den möjligheten har inte utnyttjats
till fullo, trots riksdagens beslut
i fjol.

Jag är i övrigt helt ense med herr
Holmbäck i denna fråga.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 3—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

Punkten 13.

Anslag till hovrätterna.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
i hovrätternas personalförteckning vidtaga
de ändringar som av departementschefen
angivits, dels fastställa av
departementschefen förordad avlöningsstat
för hovrätterna, att tillämpas under
budgetåret 1948/49, dels ock till
Hovrätterna: Avlöningar för nämnda

budgetår anvisa ett förslagsanslag av
4 332 700 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i hovrätternas
personalförteckning, räknat
fr. o. m. den 1 januari 1948, uppföra
ytterligare en befattning såsom expeditionsvakt
i lönegrad Ca 9 vid Göta hovrätt; b)

fastställa under punkten införd
personalförteckning för hovrätterna, att
tillämpas fr. o. m. budgetåret 1948/49;

c) fastställa under punkten införd
avlöningsstat för hovrätterna, att tillämpas
under budgetåret 1948/49;

d) till Hovrätterna: Avlöningar för
budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 4 271 700 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Under denna punkt föreslår utskottet
bland annat fastställande av ny personalförteckning
för hovrätterna, och däri ha
upptagits även extra ordinarie fiskalstjänster.
Det har nu upplysts inom tredje
avdelningen, att det blivande förslaget
om lönereglering, som signalerats i statsverkspropositionen,
förutsätter en ändring
av personalförteckningarna, så vitt
det gäller fiskalerna. På grund härav hör
behandlingen av denna punkt uppskjutas,
till dess det väntade löneregleringsförslaget
kommer under handläggning.
Vi ha därför inom avdelningen gemensamt
kommit överens om att här hemställa,
att denna punkt måtte remitteras
åter till utskottet för att behandlas tillsammans
med den väntade propositionen.

Jag ber, herr talman, att få ställa detta
yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder annat yrkande ej förekommit,
än att den under behandling varande
punkten skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare på återremiss;
och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 44—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1948/49 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—55.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse från skyldighet
att återbetala för mycket utbetalta
löne- och pensionsbelopp;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen beträffande ka -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

pitalbudgeten under luftfartsfonden gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1948/49 jämte i ämnet väckt
motion; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1948/49 i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr statsrådet Möller avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 135, angående
anslag till den sociala hemhjälpsverksamheten
för hudgetåret 1948/49.

Ang. höjning av vissa postavgifter.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 17, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 59 angående höjning
av vissa postavgifter, jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 30 januari 1948 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 59, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att besluta, att befordringsavgifterna
för brevkort, trycksaker,
affärshandlingar, varuprov, paket,
postanvisningar, inbetalningskort i postgirorörelsen,
utgivarkorsband och postabonnerade
tidningar samt avgifterna
för rekommendation och assurans skulle
utgå med belopp och från tidpunkter,
som av föredragande departementschefen
vid ärendets föredragning inför
Kungl. Maj:t förordats.

Till utskottets behandling hade överlämnats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) motionen 11:396 av herr Ståhl
m. fl., vari hemställts, att mom. 3 i § 5
i kungl. förordningen den 22 april 1932
angående villkoren för postbefordran av
tidningar och andra periodiska skrifter
måtte utgå eller, därest så icke befunnes
lämpligt eller möjligt, att riksdagen måt -

te i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att postverkets tidningsdistribution måtte
utvidgas att gälla även distribution
på utgivningsorterna; samt

2) motionen 11:397 av herr Senander
in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 59 i vad denna rörde höjning av
avgifterna för utgivarkorsband och postabonnerade
tidningar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte, med avslag å
motionen II: 397 av herr Senander in. fl.,
bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 59; samt

2) att motionen 11:396 av herr Ståhl
m. fl. måtte, i den mån densamma icke
kunde anses besvarad genom vad utskottet
i betänkandet anfört, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Velander, Wehtje, Hagberg i Malmö och
Karlsson i Granebo, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr WEHTJE: Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
höjning av vissa postavgifter har
jag avgett en reservation, som jag nu vill
närmare motivera.

Under behandlingen av propositionen
i utskottet har jag framhållit den otillfredsställande
ordning det innebär, att
riksdagen och dess organ, närmast dess
utskott, i olika sammanhang få behandla
å ena sidan utgifterna och å andra sidan
inkomsterna. När frågan om inkomsterna,
i detta fall postavgifterna, nu tas
upp till förnyat övervägande, hade det
givetvis varit angeläget att se, om man
inte på andra vägar, genom rationalisering
eller genom återhållsamhet med omkostnaderna,
hade kunnat undgå att
åter höja postavgifterna. Postverket redovisade
dock för 1941 en nettoinkomst
på 20,2 miljoner kronor, och det motsvarande
37,9 % på det investerade kapitalet.
1942 var överskottet 31,2 miljoner, motsvarande
54,9 °/c, 1943 var det 43,3 miljoner,
motsvarande 69,9 %, 1944 var det

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

53,7 miljoner motsvarande 146,1 %, 1945
var överskottet 43,3 miljoner, motsvarande
82 %, och 1946 var överskottet 37,i
miljoner.

Nu har det på en gång gått därhän, att
inkomsten skulle förbytas i ett inkomstunderskott.
För budgetåret 1947/48 beräknas
detta komma att uppgå till 1,6
miljoner och för nästa budgetår, 1948/49,
till 7,8 miljoner. Det är eu högst förvånansvärd
utveckling, som i detta sammanhang
verkligen hade tarvat en närmare
översyn.

Det synes mig nödvändigt, att statens
verk visa samma ambition som de enskilda
näringsföretagen. För dem gäller
det ju att iaktta den starka återhållsamhet,
som ålagts genom en anknytning
till 1942 års prisnivå. I propositionen
motiverar finansministern förslaget om
postavgifternas höjande med att verket
utöver normal förräntning av investerat
kapital skulle lämnas tillbörlig rörelsefrihet
för sin verksamhet. Denna
motivering finner jag högst anmärkningsvärd.
Jag undrar, hur en så motiverad
framställning till priskontrollnämnden
skulle ha uppfattats av denna.

Enligt min mening hade framställningen
om de höjda postavgifterna bort behandlas
så av utskottet, att man uttalat,
att utskottet i varje fall inte velat gå
längre än att täcka den beräknade förlusten,
och att postverket hade anmodats
att utreda, hur detta lämpligen bort
ske. Nu löpa vi den risken, att år för
år postverket liksom andra statliga verk
anmäler ständigt stigande behov av ökade
taxor och avgifter. Detta måste vara
en mycket otillfredsställande utveckling
inför den överallt hotande inflationen.

Herr talman! Jag har intet särskilt yrkande.

Häri instämde herr Velander.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr

Welitje slutade sitt anförande utan något
yrkande, och det kan under sådana
omständigheter vara ganska onödigt att
från utskottets sida ta upp någon debatt.
•lag skulle emellertid vilja påpeka en omständighet,
som jag tror kammaren bör
beakta vid bedömandet av den fram -

ställning om höjda portosatser, som
kommunikationsministern har vidarebefordrat
till riksdagen från postverket.
Generalpoststyrelsen framhåller nämligen,
att anledningen till att verket nu har ansett
sig höra begära höjda postavgifter
för att undvika den förlust på verkets
rörelse, som eljest skulle uppstå, i allt
väsentligt är att finna i postverkets stegrade
omkostnader, framför allt i fråga
om avlöningar och pensioner samt materialanskaffning,
och att dessa ökade
kostnader äro så stora, att de inte kunna
kompenseras genom driftsrationaliseringar
eller möjliga besparingsåtgärder.
Om det förhåller sig på det sättet, och
jag tror inte att någon i kammaren har
anledning att betvivla den uppgiften, att
detta är den huvudsakliga anledningen
till de stora kostnadsstegringar i postverkets
drift som ha framskapat det beräknade
driftsunderskott, vilket herr
Wehtje inte alldeles utan skäl är förvånad
över, så ha ju dessa kostnader tillkommit
utan möjlighet för generalpoststyrelsen
att företa några ändringar beträffande
deras höjd. Lönerna ha fastställts
av riksdagen, pensionerna ha fastställts
av riksdagen och postverket är
således när det gäller denna mycket betydelsefulla
del av sin kostnadsstat bundet
av åtgärder, som ha beslutats av andra
myndigheter än postverket självt. Under
sådana omständigheter förefaller det
mig obefogat att framställa saken på det
sättet, att postverket skulle kunna genom
sparsamhet i personalkostnaderna — såvida
man inte kan minska verkets personal
— få sin budget att gå ihop. För
kostnadsökningar av detta slag kan postverket
icke i första hand göras ansvarigt.
Jag tror inte man skall förbise den
omständigheten, när man kritiserar det
förslag, som bär åstadkommits frän generalpoststyrelsens
sida.

De utomordentligt höga överskott,
som postverket tidigare har redovisat,
äro onormalt höga, det medges gärna,
och oberättigade, för den händelse man
inte anser sig böra använda postverket
för att indriva skatter från allmänheten.
Men det överskott, som postverket med
de nu föreslagna portohöjningarna beräknas
erhålla, är icke större än att det

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

motsvarar vad man kan anse vara normal
förräntning av det i postverket nedlagda
kapitalet. Jag tror inte, herr talman,
att det under nuvarande omständigheter
är skäl att hysa missnöje över
att man dels begränsar postverkets överskott
till en sådan summa, dels samtidigt
tillser, att postverket kan drivas på ett
affärsmässigt sätt.

Jag hemställer om bifall till utskottets
utlåtande.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag har
inte på något sätt förbisett de av herr
Elon Andersson anförda förhållandena.
Jag är fullt medveten om att behovet av
höjda portoavgifter beror på ökade kostnader
just på de områden, som här ha
framhållits. Men jag vill endast i all korthet
påvisa, att sådana kostnadsökningar
inte äro fullgiltiga skäl för att begära
prisökningar för näringsföretagare i allmänhet,
och därför borde det ha varit
alldeles särskilt angeläget för statens alla
verk — inte bara postverket, som nu är
aktuellt — att vara aktsamma, när de
avväga sina lönekostnader. Även där bör
den principen gälla, att man skall söka
genom rationalisering och kostnadsminskningar
hålla tillbaka, så att inte
kostnadsökningarna behöva slå igenom
i taxorna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
m. in.; samt

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående tullfri införsel till riket av maskiner
och redskap för jordbrukets behov.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om skatteavdrag för skogsarbetare m. fl.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 20, i anledning av väckta
motioner om rätt för skogsarbetare
och med dem jämförliga arbetargrupper
att vid taxering till kommunalskatt
åtnjuta avdrag för fördyrade levnadskostnader.

I två inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motioner, I; 64 av herr Einar Persson
in. fl. och II: 102 av herr Ericsson i Sörsjön,
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om proposition med förslag
om sådan ändring i kommunalskattelagens
bestämmelser rörande avdrag från
intäkt, att skogsarbetare och med dem
jämförliga arbetargrupper tillförsäkrades
skattefrihet för fördyrade levnadskostnader.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 64 av
herr Einar Persson m. fl. och II: 102 av
herr Ericsson i Sörsjön om rätt för
skogsarbetare och med dem jämförliga
arbetargrupper att vid taxering till
kommunalskatt åtnjuta avdrag för fördyrade
levnadskostnader icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, EINAR: Herr talman!
Den fråga, som redovisas i bevillningsutskottets
nu föreliggande betänkande
nr 20, har vid flera tillfällen tidigare varit
föremål för behandling i riksdagen,
och då kan det synas, som om det vore
en överloppsgärning att även i år besvära
riksdagen därmed. Denna fråga är
emellertid av så stor betydelse för en av
vårt lands största och, i nuvarande
stund, viktigaste arbetargrupper, nämligen
skogsarbetarna, att jag ser mig föranlåten
att säga några ord.

Det är ju självklart, att det finns åtskilliga
grupper i vårt samhälle, både
arbetare och tjänstemän, som äro hänvisade
till att utföra sitt dagliga arbete
under sådana förhållanden, att de få vidkännas
en väsentlig levnadskostnadsför -

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

dvring. I fråga om vissa av dessa grupper
ha statliga och enskilda arbetsgivare
sörjt för en lämpligt avvägd kompensation
för den fördyring av levnadskostnaderna,
som här faktiskt föreligger.
Detta har kunnat ske på två sätt, dels
genom att vederbörande arbetare eller
tjänstemän blivit tillförsäkrade vissa bestämda,
skattefria avdrag från inkomsten,
dels genom de s. k. dagtraktamentena,
som i regel äro skattefria. Detta
sistnämnda är åtminstone fallet, när det
gäller vissa statliga befattningshavare.
Jag tänker här i första hand på statens
skogstjänstemän. Men även de icke yrkesvana
skogsarbetarna ha i vissa fall
erhållit ett ganska rundligt tilltaget dagtraktamente,
som efter vad jag kan förstå
är skattefritt. Detta har bland annat
varit fallet för de brännvedshuggare,
som statens järnvägar haft anställda på
olika håll.

När det gäller de yrkesvana skogsarbetarna
har man gjort denna fråga litet
mera komplicerad. Här ha skattemyndigheterna
förfarit mycket olika i fråga
om skattefria avdrag, i de fall då sådana
verkligen medgivits. Detta framgår med
önskvärd tydlighet av den utredning,
som bevillningsutskottet lät verkställa i
samband med denna frågas behandling
vid 1946 års riksdag. När det gäller de
ogifta skogsarbetarna ha skattemyndigheterna
endast i rena undantagsfall medgivit
avdrag för fördyrade levnadskostnader.
Det är härvidlag mycket svårt att
förstå motivet till att i detta avseende
gjorts sådan åtskillnad mellan gifta och
ogifta skogsarbetare. En dylik uppdelning
förekommer mig veterligt inte när
det gäller utbetalning av dagtraktamenten
som kompensation för fördyrade levnadskostnader,
utan härvid har vederbörande
ansett, att samma fördyring av
dessa kostnader föreligger för såväl ogifta
som gifta tjänstemän eller arbetare.
Att deras levnadskostnader fördyrats väsentligt,
torde man knappast behöva diskutera.
Som exempel för att åskådliggöra
detta kan man ta det avdrag, som
en jordbrukare i sin deklaration får göra
för kost till anställd driftspersonal. Detta
avdrag utgör i regel kronor 1:70 å
1: 80 per dag och anställd. När man se -

dan vet, att matkostnaden för varje deltagare
i ett s. k. kocklag uppgår till
minst 5 kronor per dag och under vissa
omständigheter kan stiga till både 7 och
8 kronor per dag, enligt vad som upplysts
mig från sådana kocklag, anser jag,
att den skillnad, som härvidlag föreligger
— i detta fall minst kronor 3: 20 per
dag —• borde få räknas som fördyring av
levnadskostnaderna. Under alla förhållanden
borde avdrag få göras för den
avlöning, som utbetalas till kockan i ett
kocklag, i de flesta fall kronor 1: 50 per
dag och deltagare i kocklaget.

Som denna fråga nu ligger till, är det
meningslöst att ställa ett yrkande om bifall
till den i ämnet väckta motionen.
Utskottet har f. ö. varit synnerligen positivt
i sitt yttrande. Det verkar dock beklämmande,
att denna fråga skall skjutas
på framtiden genom att man undan
för undan hänvisar den till landskamrerarmötet.
Efter det att frågan senast
behandlades här i kammaren, har det,
om jag inte är fel underrättad, hållits
två landskamrerarmöten utan att dessa
ha ansett sig böra ta befattning med detta
spörsmål.

Jag vill därför till sist uttala den förhoppningen,
att denna fråga nu tas upp
till allvarligt övervägande vid nästkommande
landskamrerarmöte. Ty vi skola
komma ihåg, att tiotusentals skogsarbetare
vänta på att spörsmålet skall lösas
för dem i gynnsam riktning. Om så blir
fallet, medför detta också en viss likställdhet
mellan skogstjänstemän och
skogsarbetare i fråga om beskattningen.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

I herr Einar Perssons yttrande instämde
herrar Sten, Damström, llugo
Sandberg, Ilage, Olofsson och Grym.

Herr FRANZON: Herr talman! Herr
Persson hade intet yrkande, och det
torde kanske vara onödigt att anföra något
från utskottets sida. Men jag vill påpeka,
att just den vädjan, som herr Persson
framfört — att landskamrerarmötet
skulle ta upp denna fråga till behandling
— har också utskottet i sitt betänkande
mycket kraftigt understrukit. Utskottet
har även beklagat, att inte lands -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

kamrerarmötet tidigare behandlat frågan
i enlighet med vad 1946 års riksdag
på bevillningsutskottets förslag uttalade.
Utskottet har vidare sagt, att det
gäller en ren tillämpningsfråga, och att
det vore önskvärt, att en enhetlig tilllämpning
kunde komma till synes vid
taxeringarna. Det torde alltså klart
framgå, att bevillningsutskottet har en
ganska positiv inställning till denna fråga,
och anser, att det ifrågavarande avdraget
bör få ske.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 6, angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Punkten 1.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

Under denna punkt hade utskottet till
en början lämnat en redogörelse för vissa
omständigheter i samband med riksbankens
valutaförsäljningar och obligationsköp
under år 1947, varefter utskottet
anfört bland annat följande:

»Utskottet underströk i sitt valutautlåtande
(nr 48) i fjol betydelsen av att
en sådan penningpolitik fördes, att penning-
och kapitalmarknaderna icke ingåves
en känsla av penningriklighet. Det
är emellertid uppenbart, att de kreditrestriktioner,
som riksbanken på frivillighetens
väg sökte genomföra under
hösten 1947, icke varit till fyllest, även
om en tendens till utlåningsminskning
framträtt under årets sista månader.
Riksbanken har under året stått inför
det svåra avvägningsproblemet att samtidigt
hålla marknaden så lätt, att det
eftersträvade ränteläget kunnat vidmakthållas,
och så stram, att kreditvolymen
nedskurits. Erfarenheterna från det
gångna året ge vid handen, att riksbanken
i stort sett kunnat genomföra en

stabilisering av den långa räntan och
därigenom bevarat en viktig förutsättning
för regeringens allmänna ekonomiska
politik. Såsom utskottet i fjol
framhöll, skulle en räntehöjning ha
motverkat stabiliseringssträvandena genom
att öka kostnadstrycket. Den förda
politikens verkningar med avseende på
betalningsmedelsförsörjningen och kreditgivningen
synas dock ge anledning
till att i detta sammanhang understryka
vikten av att andra lämpliga åtgärder
vidtagas för begränsning av kreditvolymen.

Utvecklingen under det gångna året
har på ett påtagligt sätt klargjort begränsningen
av våra resurser. Det måste
nu stå klart för envar, att möjligheten
att öka vår konsumtionsstandard bedömts
alltför optimistiskt. Insikten härom
borde, synes det utskottet, mana till
försiktighet från alla samhällsgruppers
sida i fråga om inkomstökningar. Det
framstår i nuvarande läge som nödvändigt,
att den ekonomiska politiken för
återställande av den samhällsekonomiska
balansen med kraft fullföljes och stödjes
av alla samhällsgrupper.

Vad i detta ärende förekommit, har
utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Wiberg, Petersson i
Karlskrona, Nordenson, Fröderberg och
Fagerholm, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade; samt

2) av herrar Näsgård och Mattsson,
vilka dock ej antytt sin mening.

I den av herr Wiberg m. fl. anförda
reservationen hade föreslagits bland annat
följande uttalande:

»Sammanfattningsvis kan utskottet
icke värja sig för det intrycket, att den
artificiella högkonjunktur, vari vårt land
befann sig vid ingången av år 1947, under
nämnda år ytterligare tillspetsades
genom dels en bristande överensstämmelse
mellan de olika leden i regeringens
allmänna ekonomiska politik, dels
genom riksbankens medverkan till vidmakthållandet
av en lätt kreditmarknad.

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

Riksbankens penning- och valutavårdande
uppgift liar självfallet försvårats
därigenom att regeringen underlåtit att
vidtaga ett flertal av riksbanken påkallade
åtgärder inom den allmänna ekonomiska
politikens ram. Inom sitt förvaltningsområde
har emellertid riksbanken
att självständigt bedöma läget och fatta
erforderliga beslut.

Skärpningen av konjunktursituationen
medför särskilda svårigheter för penningpolitiken
i fortsättningen. Å ena sidan
har man nämligen alltjämt att räkna
med avsevärda köpkraftstillskott och
sjunkande lagertillgångar, å andra sidan
framträda på skilda områden tecken,
som kunna förebåda ett konjunkturomslag.
I detta läge bör man uppmärksamma
riskerna för alltför rigorösa ingrepp,
som rikta sig mot likviditeten hos företagen
inom de i konjunkturhänseende
ömtåliga avsnitten av samhällsekonomien
och kunna utlösa isolerade ogynnsamma
konsekvenser med återverkningar
inom stora områden av vårt folkhushåll.
Över huvud taget präglas hela det
nuvarande konjunkturläget av lahilitet
och ovisshet samt mot varandra stridande
tendenser, en utveckling, som kan
komma att ytterligare accentueras, om
en rustningskonjunktur hos stormakterna
snedvrider efterfrågan. Läget kräver
därför nu mer än förr ett noggrannare
aktgivande på utvecklingstendenserna
och en anpassning efter situationens
växlingar.

Utvecklingen under det gångna året har
på ett påtagligt sätt klargjort begränsningen
av våra resurser. Det måste nu
stå klart för envar att möjligheten att
öka vår konsumtionsstandard bedömts
alltför optimistiskt. Insikten härom synes
utskottet mana till försiktighet från
alla samhällsgruppers sida i fråga om
inkomstökningar. Det framstår i nuvarande
läge som nödvändigt, att den ekonomiska
politiken för återställande av
den samhällsekonomiska balansen föres
med all kraft och får en sådan utformning,
att den kan stödjas av alla samhällsgrupper.

Vad i detta ärende förekommit, har
utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.»

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Vid detta
utlåtande ha min partikamrat i utskottet
och jag fogat en blank reservation,
och jag vill därför säga några ord
för att motivera vår ståndpunkt, i den
mån den inte kan anses helt sammanfalla
med utskottets.

Det är ingen större skillnad mellan utskottets
förslag till yttrande och reservanternas.
Om man läser båda förslagen
med uppmärksamhet, skall man finna,
att de innehålla ungefär detsamma. Både
utskottsmajoriteten och reservanterna
ha använt milda ord, såsom man gör i
ett svenskt riksdagsutskott, och man kan
måhända säga i detta fall, att den objektiva
reciten är kritik nog, eftersom den
redogör för hur händelserna ha utspelat
sig. Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
uttalanden och reservanternas är
väl närmast, att reservanterna betecknat
uppskrivningen av den svenska kronan
i juli 1946 — alltså en händelse före
den tid granskningen omfattar — som
en viktig vändpunkt, medan utskottet
inte gått så långt tillbaka i tiden. Reservanterna
ha inte heller vänt sig mot åtgärden
i och för sig att skriva upp kronans
yttre värde, utan i stället kritiserat
att denna åtgärd inte följdes av andra,
kompletterande åtgärder. Jag har för
min del ingenting att erinra mot att detta
påtalas, men även utskottet har tydligt
sagt ifrån, att tillräckliga åtgärder
för begränsning av valutautflödet
inte vidtogos i tid, utan dröjde ända till
slutet av år 1947. Utskottet säger till
exempel: »Hade hårdare ingripanden

beträffande licensgivningen och valutatilldelningen
ägt rum på ett tidigare stadium,
skulle en uppbromsning av valutautflödet
kunnat ske och bl. a. importen
av mera umbärliga varor kunnat begränsas,
i den mån så varit möjligt med hänsyn
till ingångna kontrakt och handelsavtal.
» Mycket mer liir viil inte vara alt
anföra så här i efterhand.

På s. 11 gör utskottet ett uttalande,
som reservanterna upptagit på s. 19 i
identiskt samma form, och jag skall be
att få läsa upp det, eftersom det iir ganska
betydelsefullt: »Då Sverige för sin industriella
verksamhet liksom för jordbrukets
rationalisering och för sin för -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

sörjning är starkt beroende av import,
kan valutabristen leda till störningar i
produktionen, sänkt konsumtionsstandard
samt risk för arbetslöshet inom
vissa områden. Möjligheten att — såsom
skedde under 1947 — via utrikeshandeln
avlasta en del av köpskraftsöverskottet
står heller icke öppen i år,
varför trycket på prisnivån kommer att
ökas, oaktat lagerhållning och industriell
kapacitet stigit genom 1947 års
import. En annan konsekvens av valutautströmningen
är den betydande regleringsapparat
med därav följande olägenheter
för näringslivet, som vi nu
nödgas hålla oss med.» Där äro alltså
utskottsmajoriteten och reservanterna
helt ense i att ganska strängt bedöma
det dröjsmål som har ägt rum.

På en punkt — och den är ganska
viktig — har utskottsmajoriteten gått ett
steg längre än reservanterna. Utskottet
påtalar nämligen den anmärkningsvärda
bristen på samverkan mellan de licensgivande
och de valutatilldelande myndigheterna.
Jag har inte kunnat finna någon
motsvarighet till denna kritik i reservanternas
förslag till yttrande. Man får
emellertid det intrycket, att just det
bristande samarbetet mellan liandelskommissionen
och valutakontoret under
den för betalningsbalansens utveckling
kritiska tiden i ytterligt hög
grad måste ha försvårat överblicken av
läget och kraftigt medverkat till att den
för våra valutatillgångar ruinerande utvecklingen
fick fortsätta alltför länge
utan effektivt ingripande. Det har ju
framgått, att handelskommissionen under
mycket lång tid inte hade någon
ordentlig bokföring eller ens en förteckning
över de licenser den utfärdade,
utan endast bevarade kopior. När
importregleringen skulle skärpas, fanns
det därför ingen möjlighet att konstatera,
hur många licenser som hade utdelats
men inte använts.

En punkt, där reservanterna gått litet
längre än utskottet, är en till formen
mycket mild erinran till fullmäktige, att
riksbanken inom sitt förvaltningsområde
har att självständigt bedöma läget
och fatta erforderliga beslut. Reservanterna
säga detta efter ett konstaterande

av att riksbankens penning- och valutavårdande
uppgift självfallet har försvårats
därigenom, att regeringen underlåtit
att vidtaga ett flertal av riksbanken
påkallade åtgärder inom den allmänna
ekonomiska politikens ram. I denna anmärkning
vill jag gärna instämma.

Att regeringen gjort sig skyldig till
felbedömningar, har även utskottsmajoriteten
låtit förstå i flera sammanhang,
om den också begagnat hövliga ordalag.
Det ha för resten även reservanterna
gjort.

Jag kan emellertid inte följa reservanterna,
när de tyckas göra gällande, att
det enda man kan förebrå bankofullmäktige
är, att de inte självständigt fattat
beslut inom ramen för sin kompetens.
Reservanterna säga t. ex. på s. 19,
att först i mars 1947 vidtogs efter upprepade
framställningar från bankofullmäktige
en skärpning och utbyggnad av
importkontrollen. Det är nog så, att
även bankofullmäktige reagerat alltför
långsamt inför den förestående valutakatastrofen.
I utskottets recit återges ett
sammandrag ur en promemoria från
bankofullmäktige till regeringen den 19
december 1946, i vilken framhölls, att
tillräckliga hållpunkter för att bedöma
nödvändigheten av en importreglering
till skydd för valutan ännu saknades.
Man borde vänta med ett avgörande åtminstone
till dess att utvecklingen av
varuhandeln även under januari 1947
bleve känd, sade fullmäktige.

Detta var, märk väl, fjorton dagar efter
det att dåvarande handelsminister
Myrdal hållit sitt berömda föredrag i
Nationalekonomiska föreningen, då han
antydde — och mer än så — att en importreglering
kunde bli nödvändig. Föredraget
hölls nämligen den 5 december
1946. Av en promemoria den 30 januari
1947 framgick, att bankofullmäktige
fortfarande hoppades på att ett omslag
skulle inträda. Hållpunkter saknades enligt
fullmäktiges mening alltjämt för en
säker bedömning av nödvändigheten av
en importreglering.

Herr Myrdal yttrade i sitt föredrag
bland mycket annat, att vi måste intensifiera
ansträngningarna att få in mera
kol, järn, gummi, vissa maskiner och en

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

hel del viktiga konsumtionsvaror. Desto
mera tvingande blir det då ur valutasynpunkt,
fortsatte han, att vi så småningom
söka finna vägarna att minska importen
av en del visserligen nyttiga och
önskliga, men mindre nödvändiga varor.
Det är ungefär vad både bankofullmäktige
och regeringen borde ha övervägt
vid samma tidpunkt, alltså i december
1946. Fullmäktige dröjde dock ända till
den 13 mars 1947, innan de äntligen
slogo larm så hårt, att regeringen såg
sig nödsakad att inskrida med sitt förordnande
om skärpt importreglering
fr. o. m. den 15 mars.

Det har uppgivits — inte inom utskottet,
men i den allmänna diskussionen
— att statsrådet Myrdals föredrag
i Nationalekonomiska föreningen skulle
ha kostat riksbanken 500 miljoner kronor
i förlorad valuta, och man har
klandrat herr Myrdal mycket för hans
föredrag. Det är möjligen riktigt, men
i varje fall var ju han den ende kloke
vid den tidpunkten. Han borde kanske
inte ha hållit föredraget i Nationalekonomiska
föreningen utan i statsrådsberedningen
för att övertala sina kolleger
i regeringen att omfatta samma ståndpunkt
som han själv hade.

Sådan utvecklingen nu blev, räckte
det inte att reglera importen av umbärliga
varor, när man tog till importregleringen
i mars 1947. Valutaläget blev
snart så försämrat, att t. o. in. importen
av för produktionen oundgängligen nödvändiga
förnödenheter, maskiner och
redskap måste starkt beskäras. Alla äro
medvetna om att det viktigaste medlet
att åstadkomma en förbättring av läget
är att så mycket som möjligt driva upp
produktionen för att öka varutillgången
både för konsumtion inom landet och
för export. Men vi befinna oss på grund
av den förda politiken i den ogynnsamma
situationen att nödgas ransonera införseln
även av sådana varor som äro
behövliga för att vi skola uppnå den
eftersträvade ökningen av produktionsresultatet.

Bankofullmäktige ha i ett par framställningar
senare under 1947 efter den
skärpta importregleringens införande
kraftigt understrukit lägets allvar, och

därom har jag naturligtvis ingenting annat
att säga, än att de fullgjort sina
skyldigheter. Emellertid är det åtminstone
en passus i skrivelsen den 30 september
1947, om vars innehåll jag är
litet tveksam. Fullmäktige sade där
bl. a. att de icke tvekade »att tillstyrka,
att man för att nå detta mål» — sanering
av budgetpolitiken o. s. v. — »omprövade
redan fattade beslut, som kunde
förutses leda till en mera betydande
automatisk utgiftsökning». Jag frågar
mig, om fullmäktige där syfta på t. ex.
folkpensionsreformen, som har trätt i
tillämpning från och med den 1 januari
1948. Är detta meningen, så anser jag att
fullmäktige inte hållit sig inom sitt kompetensområde.
Även om man låtit det
gå så långt som nu har skett, får man
nog hitta på andra medel att lösa problemen
än att stoppa en så viktig socialreform
som den nya folkpensioneringen.

Trots att importregleringen inte genomfördes
förrän den 15 mars 1947,
frågar man sig, om det verkligen inte
skulle ha varit möjligt att få till stånd
en snabbare uppbromsning av valutautflödet
under år 1947 än som skedde.
Var det t. ex. nödvändigt att tillåta import
av frukt och fruktkonserver under
1947 för 178 282 000 kronor, medan den
svenska frukten i stor utsträckning fick
ligga osåld? I denna siffra ingick hl. a.
apelsiner för 52 545 000 kronor, bananer
för 15 129 000 kronor och färska äpplen
för 23 333 000 kronor, för att nämna några
av de största posterna. En mycket
stor del av denna import — jag har
hört uppgivas 83 000 000 kronor, men
jag har inte kunnat få det bekräftat under
utskottsbehandlingen — har betalats
med hårdvaluta.

Den svåraste följden av denna alltför
länge i sorglöshetens tecken bedrivna
importpolitik är att vi nu lida hrist på
nödvändighetsvaror, som vi måste undvara,
därför att lyximporten icke stoppades
i tid. Niir bankoutskottet understryker,
att hårdare ingripanden beträffande
licensgivningen och valutatilldelningen
borde ha ägt rum på ett tidigare
stadium för att stoppa valutautflödet och
begränsa importen av umbärliga varor,

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

är detta den tyngst vägande anmärkningen
i utskottsutlåtandet.

Om jag återgår till jämförelsen mellan
utskottets och reservanternas förslag,
måste jag säga att helhetsintrycket är,
att reservanterna inte ha sagt mera än
utskottet. På de viktigaste punkterna
äro formuleringarna praktiskt taget lika.
Jag har förut anfört ett stycke, kanske
det viktigaste, där lydelsen var densamma
och slutomdömet är också detsamma
i de båda versionerna, med undantag
av sista meningen. Bär säger utskottet:
»Det framstår i nuvarande läge
som nödvändigt, att den ekonomiska politiken
för återställande av den samhällsekonomiska
balansen med kraft fullföljes
och stödjes av alla samhällsgrupper.
» Reservanternas skrivsätt är följande:
»Det framstår i nuvarande läge som
nödvändigt, att den ekonomiska politiken
för återställande av den samhällsekonomiska
balansen föres med all kraft
och får en sådan utformning att den
kan stödjas av alla samhällsgrupper.»
Det sista är en vacker önskan, som jag
också gärna skulle vilja se förverkligad,
men vi befinna oss tyvärr i ett sådant
läge, att vi antagligen få stödja ganska
långt gående åtgärder, även om de förefalla
oss motbjudande. Under sådana
omständigheter tycker jag nog att utskottets
skrivsätt är fullt godtagbart.

Med dessa anmärkningar vill jag, herr
talman, ansluta mig till utskottets utlåtande.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det kanske är ägnat att
framkalla en viss förvirring, att utskottets
utlåtande och reservanternas uttalande i
så många stycken sammanfalla med varandra.
Man frågar sig verkligen vad det
är som skiljer dem i fråga om de stora
principerna.

Ja, det är väldigt svårt att fixera. Man
har det intrycket, att reservationen efter
att den skrevs har blivit filad för att
bereda rum åt så många åsikter som möjligt
och att därigenom de stötande uttrycken
kommit att falla bort. Det finns
visserligen i reservationen en del mera
outrerade uttryck, det finns en vilja att
komma regeringen till livs som tar sig

starkare uttryck, men i stort sett måste
jag erkänna att formuleringen är ganska
hygglig, hyggligare än vad som brukar
vara fallet, när den sortens folk är ute
efter skalper. På tal om regeringen kan
man ju här påpeka, att det nu inte är
fråga om ansvarsfrihet för regeringen
utan om ansvarsfrihet för bankofullmäktige.
Det är deras handlingar, som vi
skola granska, inte vad regeringen har
gjort eller inte har gjort. Det kommer ju
konstitutionsutskottet att göra i sinom
tid. Jag antar att konstitutionsutskottet
har full frihet att hänga herrar Erlander
och Gjöres och Wigforss såväl för deras
underlåtenhetssynder i fråga om dessa
ting som för vad de i verkligheten ha
gjort.

Vad nu bankofullmäkitge beträffar
kan man ju inte påstå att de ha lagt i
dagen någon osviklig klarsyn, utan situationen
har klarnat så småningom.
Den har blivit allt klarare för varje ny
skrivelse, som bankofullmäktige ha avlåtit
till regeringen rörande lägets allvar.
Men i stort sett får man nog säga,
att bankofullmäktige redan från början
ha strävat mot det rätta målet. Man
kan inte heller undgå att konstatera,
att det inom bankofullmäktige också
förekommer en viss slitning mellan
majoritet och minoritet. Det gäller tydligen
i främsta rummet räntans höjd,
men man kan inte säga att det på den
punkten råder någon större klarhet.
Jag är ännu i dag inte i stånd att
konstatera vilken ståndpunkt som denna
kammares förste vice talman har intagit
inom bankofullmäktige i fråga om räntan.
I stort sett skulle man emellertid
med ledning av reservationens uppställning
våga säga, att det i fråga om räntan
finns dels ett block, bestående av
socialdemokrater och bondeförbundare,
som motsätta sig en räntehöjning, dels
ett block av höger- och folkpartimän,
som vilja genom en räntehöjning åstadkomma
den reglering, som regeringen
och bankofullmäktige ha ansett sig kunna
få till stånd på andra vägar.

Man hade väntat att reservationen
skulle ge klart uttryck åt denna motsättning,
och det är då ganska egendomligt
att man, när man läser reservatio -

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

nen, inte finner ett ord om räntan i densamma.
Så fort resonemanget kommer
in på det området, bli reservanterna så
försiktiga. Inte ens ordet »ränta» förekommer
på en enda punkt i liela reservationen,
under det att utskottets utlåtande
talar rätt mycket om räntan. Det
vittnar ju om hur ömtåligt detta spörsmål
är. Jag kan möjligtvis tänka mig
att det gått till på så sätt, att reservationen
från början har författats av en högerman,
och att man sedan har inbjudit
folkpartiet och bondefördet att ansluta
sig till den. Jag vet inte om det
förhåller sig så, men jag kan tänka mig
att det gått till på så sätt. Bondeförbundarna,
som ju äro dogmatiskt inställda
mot räntehöjningar, ha sagt nej från början.
Folkpartiets representanter ha måhända
sagt ja, under förutsättning att
man strök bort avsnittet om räntan. Jag
kan inte tänka mig att det har gått till
på annat sätt. Jag kan inte tänka mig att
en reservation av högermän kunnat utformas
utan att det uttryckts en bestämd
uppfattning om räntepolitiken, som ju i
den allmänna högeragitationen har fått
ett mycket stort utrymme. Men tydligen
har man för att åstadkomma en så bred
front som möjligt mot regeringen i detta
fall fått ge avkall på de mera uttrycksfulla
formuleringarna.

För regeringen har uppenbarligen
räntan varit ett vitalt spörsmål. Man har
önskat hålla tillbaka inkomstökningar,
även löneökningar. Vid avtalsförhandlingar
bär ju regeringen aldrig underlåtit
att ge uttryck åt den uppfattningen,
att man i så hög grad som möjligt borde
inskränka sina krav på högre löner.
Där har ju räntefrågan kommit att spela
en, jag vill inte säga avgörande, men
dock mycket betydande roll. Fn mera
avsevärd höjning av räntan i landet skulle
inte kunna undgå att medföra drygare
levnadskostnader, i främsta rummet givetvis
i fråga om hyrorna men också i
fråga om andra utgifter, och därför har
regeringen rent instinktivt värjt sig mot
en mera betydande höjning av räntan.
Man har räknat med att om det skedde
en större räntehöjning, så skulle det
spricka på avtalsfronten, och det skulle
bli en katastrof.

Reservanterna ha ju tagit mera lättfärdigt
på denna fråga om avtalen. De säga
så här: »Statsmakterna och de valutavårdande
organen borde sålunda omedelbart
och med kraft ha inskridit för
att motverka uppkomsten av nya köpkraftstillskott
inom landet» — på vilket
sätt sägs inte — »varjämte det varit
lämpligt att söka uppnå frivilliga överenskommelser
mellan de olika folkgrupperna
om en pris- och lönepolitik till
försvar för penningvärdet».

Ja, det är lätt att säga att man skall
hålla rundabordskonferenser och sådant,
men det är inte lika lätt att komma till
något resultat. Det gick att hålla en rundabordskonferens
under kriget, och den
resulterade i att vi fingo ett pris- och
lönestopp, men det skulle säkerligen inte
ha gått på samma sätt efter kriget. De
fackliga organisationerna, både bland arbetarna
och bland tjänstemännen, ha ju
haft den bestämda avsikten att väsentligt
höja lönerna. Vare sig regeringen
eller andra ha sagt ja eller nej, ha de
genomdrivit sina krav eller försökt att
göra det. För övrigt kan man heller inte
undgå att konstatera de skadliga verkningarna
av den gamla politiken. Jag
behöver inte nu gå in på dem, jag vill
bara upprepa, att det är min livliga övertygelse
att ett fortsättande av krigstidens
löne- och prisstoppspolitik inte skulle ha
varit möjlig. Därför falla alla reservationens
vackra tankar om den saken.

Man kan förstå regeringens uppfattning
beträffande räntan. Den är naturlig
för den politiska ledningen av landet
i nuvarande ögonblick. .lag skulle
dock inte vilja gå så långt, att jag fullständigt
avvisade räntan som valutareglerande
medel. Allting bör ju ställas
i relation till sin uppgift. Man bör, för
att använda ett populärt uttryck, rätta
mun efter matsäcken, och räntan bör
också rättas efter de villkor som råda
på marknaden. Jag inser fuller väl, att
en räntehöjning i många situationer kan
få skadliga verkningar. Det är utan tvivel
så beträffande alla valutapolitiska
medel som användas, att de i vissa situationer
få skadliga verkningar. Men
man kan ändå ibland få tillgripa dem.
1 det ena fallet kunna de goda verkning -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

arna av en åtgärd överväga och överskugga
de dåliga, i det andra fallet kunna
de dåliga verkningarna överskugga
de goda, och då tillgriper man inte den
åtgärden. Jag tror att det finns många
områden även i det nuvarande läget, där
verkningarna av en räntehöjning hade
kunnat sägas bli sådana, att de goda
skulle ha överskuggat de dåliga.

Det sägs i en skrivelse från fullmäktige
i början på året, att en räntehöjning
för att få någon valutateknisk och
valutapolitik verkan måste vara av en
sådan storleksordning, att den måste
framkalla betänkligheter hos alla. Det
sägs, att det krävs en räntehöjning på
minst två procent för att nå den verkan
man genom densamma vill frammana.
Jag är övertygad om att detta
resonemang inte är riktigt. Jag tror att
även en så liten räntehöjning som en
halv procent, om den kombinerats med
andra åtgärder, skulle ha kunnat få
mycket god verkan. Men jag tror att den
åtgärden i så fall skulle ha vidtagits på
ett relativt tidigt stadium, kanske redan
vid slutet av 1946. Sedan dess har ju
frågan om räntan blivit ett stort agitationsnummer,
men om det hade kommit
ett beslut från bankofullmäktige om
en höjning av räntan med en halv procent
mot slutet av 1946 hade ingen lagt
märke till det. Man hade inte kunnat
konstatera att de och de skadliga verkningarna
hade uppstått, utan man hade
accepterat saken så som man accepterat
åtskilligt annat som skett.

Nu har ju räntan blivit en programpunkt,
inte bara för socialdemokraterna,
utan även för många andra, och vi
ha fått ett visst jämviktsläge. Jag tror
att vi nu äro för sent ute för att skrida
till någon höjning av räntan. I stället
måste alla krafter inriktas på att hålla
själva jämviktsläget. Jag tror däremot
att det finns andra åtgärder att rekommendera
för begränsning av penningöverflödet
och för nedskärning av kreditvolymen.
Jag är livligt övertygad om
att fullmäktige överväga sådana åtgärder
och att vi, kanske rätt snart, få ta
ställning till förslag ifrån deras sida.

Ja, detta om räntan. Det talas också
i reservationen om möjligheterna till

ett utländskt lån. Reservanterna anse sig
kunna konstatera, att regeringen har
varit för sent ute. När man kom till
Amerika och bad att få låna pengar, fick
man det beskedet att det var säkrast att
inte göra någon framställning, därför
att det inte fanns några pengar och en
framställning alltså med nödvändighet
skulle komma att avslås. Ja, det är
tänkbart att det rätt långt tidigare,
t. o. in. under 1946, fanns en möjlighet
för Sverige att få ett lån i Amerika. Men
man kan å andra sidan fråga sig om det
hade varit så stor glädje med de pengarna.
På den tiden skedde en stor import
av varor, som hör i diskussionen också
fördömes. Herr Näsgård talade nyss om
att herr Myrdal hade kostat riksbanken
500 miljoner kronor. Jag vet inte hur
han har kommit fram till den siffran,
men han menade tydligen att det hade
importerats mera i panik på grund av
att herr Myrdal hade spått en importreglering.
Men man får väl ända inte
säga, att allt som importeras utgör en
förlust. Det beror på vad man importerar.
Jag tror att även ganska överflödiga
varor, t. o. in. lyxvaror, i en inflationssituation
kunna ha en nyttig mission
genom att suga upp en del av köpkraftsöverskottet.

Men 1946 hade vi ännu ingen importreglering,
och vi hade kanske inte
heller fått någon förrän senare än som
nu blev fallet, kanske inte förrän mot
slutet av 1947, om vi fått ett lån 1946.
Då hade troligen för dessa pengar importerats
ganska mycket onyttiga saker.
Det hade visserligen inte utgjort någon
direkt förlust, som herr Näsgård
räknade med, men det skulle dock ha
importerats mindre nyttiga saker än
dem vi nu släppa igenom importregleringen.
Om vi hade fått ett sådant lån
1946, hade vi kanske dessutom redan
i år varit i den situationen att vi måste
betala igen pengarna. Man frågar sig
vilken glädje vi i dag skulle haft av
dem. Jag tror att vi snarare skulle ha
haft sorg av dem. Riksbanken hade inte
haft något överskott att betala dem
med.

Under alla förhållanden får man
komma ihåg att vi säkert inte hade fått

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

något större belopp. Norge fick i denna
situation ett lån på 50 miljoner dollar,
men vid detta fästes det villkoret, att
hälften av de varor som köptes för dessa
pengar skulle fraktas till Norge med
amerikanska båtar. Det har lett till att
norrmännen inte ha ansett sig av detta
lån på 50 miljoner dollar kunna ta ut
mer än 10 miljoner, då de hålla styvt
på att de i främsta rummet skola sysselsätta
sin egen flotta. Jag misstänker
att vi skulle ha fått liknande villkor,
om vi hade fått låna 50 miljoner dollar.
Det hade inneburit en respittid på några
veckor eller några månader. Jag
tror inte att det hade nämnvärt påverkat
vår situation i dag, åtminstone inte i
gynnsam riktning utan snarare i motsatt.

Det sägs också i reservationen, att regeringen
inte i tid har verkställt de
önskemål, som riksbanksfullmäktige ha
framställt. Det konstaterar ju också utskottet,
fastän reservanterna kanske göra
det i något klarare uttryck. Ja, det
är lätt att ställa upp krav, men det är
inte lika lätt att uppfylla dem. Det finns
en betydande stelhet även i kristidsbyråkratien,
och den ekonomiska politiken
har mött ett oerhört materiellt motstånd.
Jag kan för egen del konstatera, att herr
Gjöres har knogat som ett lastdjur, och
jag tror inte någon annan på ett snabbare
sätt hade kunnat nå ett motsvarande
resultat.

Utskottet påpekar den bristande samverkan
mellan valutatilldelande och licensgivande
myndigheter. De ha verkligen
levat i två världar, mellan vilka
det varit ytterst svårt att åstadkomma
någon kontakt. Den saken har i väsentlig
mån försvårat inte bara ett snabbt
uppröjande i detta djungelsnår, utan
framför allt ett uppnående av verklig
klarhet över det läge, som har uppstått.
Herr Näsgård konstaterade med en viss
förvåning, att reservationen trots att
den i övrigt rätt noga följer utskottets
uppställning, inte innehåller något konstaterande
av samma karaktär. Ilan
frågar, om reservanterna ha en annan
mening än utskottet. Det komma de vid
att svara på själva, men jag tror för min
del inte att man får söka förklaringen
i att reservanterna skulle ogilla utskot -

tets uttalande på den punkten. Det iir
väl snarare så, att reservationen avfattades
innan utskottsutlåtandet justerades,
medan förslaget om ett påtalande av
den bristande samstämmigheten mellan
myndigheterna framfördes vid justeringen.
Det gjorde, att reservanterna
inte liunno följa med. Jag tror att det
var på det sättet, men det får väl herr
Nordenson eller herr Petersson förklara,
när de komma upp i talarstolen.

Det restes ju ett väldigt starkt motstånd
mot importregleringen. Jag erinrar om
det Myrdalska talet. Han blev ju överfallen
med hugg och slag, när han hotade
med en importreglering, men det var
inte för att han talade bredvid mun och
blottade planer som inte skulle blottas,
utan det var för att han över huvud
taget hade vågat tala om möjligheten av
en importreglering, som han blev så kritiserad
av den borgerliga pressen. Nu,
sedan herr Myrdal har rest sin väg och
inte är aktuell längre, låter det på annat
sätt. Nu borde regeringen långt innan
statsrådet Myrdal fällde sitt förhastade
yttrande ha genomfört denna importreglering,
som oppositionen vid den
tiden betraktade som nära på ett majestätsbrott.

Det var en oerhört stark vilja till
import, som tog sig uttryck i denna oerhörda
ansvällning av införseln till landet.
Reservanterna säga, att den berodde
på det stora köpkraftsöverskottet.
Det kan man naturligtvis säga, men kan
också se saken från en annan synpunkt.
Den berodde också på någonting annat,
nämligen på ett oerhört stort behov hos
det svenska folket att få köpa och sälja
och framför allt konsumera mer. Man
hade under hela kriget underkastat sig
allehanda inskränkningar, både i fråga
om diet och annat, och nu menade man
att frihetens timme var kommen, nu
skulle vi ha in varor från utlandet, nu
skulle vi äta och dricka som om det
vore vår sista dag. Men det visade sig,
att vi hade överskattat våra möjligheter.
Vi köpte för mycket konservburkar
och frukt av olika slag, så att herr Näsgård
inte kunde få köpa så många lantbruksmaskiner
som han ville. Men ett
faktum är, att det var regeringen, som

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1348.

i första rummet ställdes inför denna väldiga
expansionsvilja hos det svenska
folket, som gjorde uppgiften att hålla
importen inom rimliga gränser så utomordentligt
svår.

Jag har, herr talman, inte mycket att
tillägga. Uttalandena i utskottsutlåtandet
och i reservationen lagda bredvid
varandra klargöra, hur små de verkliga
motsättningarna äro när det gäller kampen
mot inflationen. Egentligen är det
inga motsättningar alls i fråga om principerna.
Reservanterna tala inte om räntan,
antagligen därför att de vilja gömma
undan det ömtåliga problemet. Räntan
är emellertid nästan den enda punkt
i hela det komplex av frågor, som här
upprullas, där man kan ha delade meningar
rent principiellt.

Liksom på de flesta andra områden
är det även i fråga om penningpolitiken
lämpligast att handla efter läglighet, vilket
regeringen också har gjort. Utskottet
har för sin del kunnat konstatera,
att regeringen ibland kommit för sent
med sina åtgärder. Men jag vill då erinra
om att det ju inte finns någon strikt
formel som man kan gå efter i den ekonomiska
politiken. Olika medel kunna ge
samma resultat. Det är här också fråga
om ett psykologiskt problem. En stark
sammanhållning omkring en gemensam
politik, vars många detaljer dock kanske
kunna framkalla delade meningar, är ägnad
att väsentligt och mäktigt bidraga
till genomförandet av en politik till allas
fördel. Regeringen har många gånger
vädjat till oppositionen att deltaga i
denna samling. Många, kanske de flesta
gånger under de senare åren har svaret
blivit nej, ehuru jag tror att oppositionens
män i sina hjärtan ha full förståelse
för att en sådan samling av de
stridiga viljorna är en väsentlig förutsättning
för att vi skola kunna komma
till ett gott resultat i det hela.

Jag slutar, herr talman, med att upprepa
maningen, att vi måste samlas omkring
de väsentliga tingen i denna politik,
om vi skola kunna lotsa det hela
i hamn.

Herr NÄSGÅRD (kort genmäle): Herr
talman! Herr andre vice talmannen refe -

rerade vad jag yttrade om herr Myrdal
på sådant sätt att åhörarna kunde få den
uppfattningen, att jag hade kritiserat
herr Myrdal för hans föredrag i Nationalekonomiska
föreningen. Det var faktiskt
inte min mening. Jag sade, att det
enda som kanske var fel av herr Myrdal
var att han höll sitt anförande i Nationalekonomiska
föreningen i stället för
i statsrådsberedningen. Men jag yttrade
också, att enligt vad jag kan förstå var
herr Myrdal den ende som redan då,
således den 5 december 194G, förstod
lägets allvar.

Vad de 500 miljonerna beträffar, har
jag endast sagt, att det i den allmänna
diskussionen har uppgivits, att herr
Myrdals föredrag kostat riksbanken så
mycket i valutor. Herr Åkerberg invänder,
att vi väl i alla fall fingo in importvaror
för de pengarna. Det är alldeles
riktigt, men såsom herr Myrdal
framhöll i sitt föredrag fingo vi in en
mängd varor som visserligen äro bra
att ha men som vi hade kunnat undvara.
I stället fingo vi inte in tillräckligt med
kapitalvaror som vi behöva för vår produktion.

Överläggningen blev nu för en stund
avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Vougt att avlämna
kungl. propositioner.

Herr statsrådet Vougt avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 109, angående överlåtelse till Åkrokens
vägsamfällighet av en lantförsvaret
tillhörig bro över Kalix älv; och

nr 126, angående vissa byggnadsarbeten
för försvaret m. m.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.
(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
bankoutskottets utlåtande nr 6 punkten
1.

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

Herr PETERSSON: Herr talman!

Herr Åkerberg hade en del privata funderingar
om tillkomsten av vår reservation
och gjorde en del lustiga kommentarer
bl. a. i fråga om vår inställning
till räntan. Jag vill för min del deklarera,
att jag för närvarande inte är någon
anhängare av en räntehöjning, liksom
inte heller det parti som jag tillhör
är det. Att vi nu ha kunnat skriva om
vår penningpolitik utan att nämna räntan
beror på att det har vidtagits en del
åtgärder för att begränsa investeringarna
och förslag kommer om sterilisering av
en del bolagsvinster, vilket gör att räntefrågan
icke är aktuell nu. Den var, såsom
herr Åkerberg sade, aktuell år 1940,
men är det knappast i dagens läge. En
räntehöjning skulle ju närmast leda till
en ökning av hyrorna och medföra en
del andra icke önskvärda konsekvenser.

Tyvärr har utskottet måst forcera detta
ärende för att få det på kamrarnas
bord fortast möjligt. Hade vi fått mera
tid på oss vid utlåtandets slutliga utformning,
tror jag att vi hade kunnat
jämka samman meningsskiljaktigheterna
och kanske kunnat avlämna ett enhälligt
utlåtande. Såsom redan nämnts, äro
vi reservanter i mångt och mycket ense
med utskottsmajoriteten. Utskottets utlåtande
ger därför i stora delar uttryck
för vår gemensamma uppfattning, vilket
framgår därav att vi på några icke oväsentliga
avsnitt gjort samma reflexioner
och dragit samma slutsatser. Sålunda äro
vi ense om att konstatera att det har
varit bristande samverkan mellan riksbanken
och regeringen. Som framgår av
historiken, ha fullmäktige vid olika tillfällen
påkallat regeringens uppmärksamhet
på de många svåra problem, som
den penningpolitiska utvecklingen medfört,
men mött ringa förståelse för sina
synpunkter, varför riksdagen nu måste
brottas med svårigheterna under betydligt
sämre förutsättningar, än om man
gjort allvarliga försök att bemästra svårigheterna
i ett tidigare skede. Några
kraftåtgärder till begränsning av valutautflödet
vidtogos icke förrän mot slutet
av år 1947 trots fullmäktiges upprepade
framställningar. »Hade hårdare ingripanden
beträffande licensgivningcn och vatt
Första kammarens protokoll 1948. AV 10.

lutatilldelningen ägt rum på ett tidigare
stadium» — jag citerar utskottsmajoritetens
uttalande — »skulle en uppbromsning
av valutautflödet kunnat ske och
bl. a. importen av mera umbärliga varor
kunnat begränsas, i den mån så varit
möjligt med hänsyn till ingångna kontrakt
och handelsavtal.»

Både utskottsmajoriteten och reservanterna
ge uttryck för bekymmer beträffande
det nuvarande valutaläget. Reservanterna
påpeka, att knappheten på
valutor försvårar fullgörandet av äldre,
i god tro ingångna betalningsutfästelser,
vilket måste oförmånligt påverka de utländska
säljarnas bedömning av vårt
land och minskar möjligheterna till fördelaktiga
internationella affärer, bl. a. i
fråga om snabba leveranser av för vårt
näringsliv viktiga men på världsmarknaden
knappa varor. För att neutralisera
valutaknappheten borde förhandlingar
på ett tidigt stadium ha upptagits om
utländsk kredit. Fullmäktige ha tid efter
annan varit inne på den tanken, men
synas icke förrän i september förra året
ha framställt yrkande därom, och då
var det för sent. Regeringen säges då
inte ha varit övertygad om lämpligheten
av en sådan åtgärd. Motiveringen för
tveksamheten angives vara, att en sådan
kredit icke skulle ha medfört annat än
en temporär lättnad, som måhända endast
framflyttat tidpunkten för den nödvändiga
skärpningen av den ekonomiska
politiken inom landet. Mot denna uppfattning
måste invändas, att ett dollarlån,
som sannolikt kunnat erhållas under
första halvåret 1947, hade, om det samordnats
med en stramare ekonomisk politik,
betydligt mildrat de svårigheter vi
nu ha framför oss. Ett sådant lån, försiktigt
använt, — det är väl uteslutet
att man hade förbrukat det på en icke
absolut nödvändig import — skulle ha
möjliggjort inköp av för jordbruket och
industrien viktiga maskiner och råvaror
och, varför icke, även större kvantiteter
bensin i produktionens tjänst. Därmed
skulle också vår handelspolitiska rörelsefrihet
ha fått större utrymme. Herr Åkerberg
menade, att det lån, som vi skulle
ha kunnat få från Förenta staterna, kanske
hade blivit så kortfristigt, att vi hade

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

måst betala igen det blott några få månader
efter det att vi erhållit lånet. Det
hade därför, ansåg han, inte varit värt
att göra sig mödan att söka få ett dollarlån.
Men det är väl möjligt, att vi hade
kunnat få flera år på oss för att återbetala
lånet, om vi hade sökt det tillräckligt
tidigt.

Det är kanske onödigt att erinra om
att de två huvudproblem, som vårt land
i dagens läge har att söka lösa, äro köpkraftsöverskottet
och importöverskottet".
Vi hoppas, att de åtgärder, som ha vidtagits
och som ytterligare planeras att
bringa köpkraften i bättre överensstämmelse
med varutillgången, skola visa sig
vara tillräckligt effektiva. Om köpkraftsöverskottet
kan väsentligt nedbringas,
skulle detta även medföra en minskning
i importöverskottet dels genom mindre
import, dels genom frigörande av varor
för export. Med nuvarande relativt höga
bolagsskatt och osäkerheten om det
framtida penningvärdet finns det emellertid
en påtaglig tendens att öka varulagren
mer än som ur kommersiell synpunkt
vore nödvändigt. De kreditrestriktioner,
som riksbanken på frivillighetens
väg via penninginrättningarna har sökt
genomföra, böra fortsättas, men, som det
säges i reservationen, alltför rigorösa ingrepp,
som rikta sig mot likviditeten
hos företagen inom de i konjunkturhänseende
ömtåliga avsnitten av samhällsekonomien
och som kunna utlösa isolerade
ogynnsamma konsekvenser med
återverkningar inom stora områden av
vårt folkhushåll, medföra stora risker.
Här som på andra punkter inom sitt förvaltningsområde
har dock riksbanken
möjlighet att självständigt bedöma läget
och fatta erforderliga beslut.

Som bekant har vårt land också handelsutbyte
med svagvalutaländerna. Åtskilliga
av dem häfta i skuld till oss,
som i dagens läge icke kan återbetalas
annat än med varor. Vidare har Sverige
från vissa länder inkomster av annan
natur, såsom frakter och räntebetalning
m. in. Importen från svagvalutaländerna
ger en del för det svenska folkhushållet
värdefulla förnödenheter och bör därför
icke alltför mycket minskas. Det är dessutom
vår plikt att så långt möjligt ge -

nom varuutbyte göra insatser för återuppbyggande
av ekonomien i de länder,
som ha drabbats av kriget. Men den angelägnaste,
den centrala uppgiften, är
att öka exporten till hårdvalutaområdet.
Tyvärr visar världshandeln tendenser
till sammankrympning, som kunna orsaka
exporten stora svårigheter. Enligt
Finanstidningen skönjas tecken på svalnande
intresse i Amerika för köp av
våra standardvaror, massa och papper.
Man lär där möta försäljningsmotstånd,
och våra exportvaror äro icke nu så
begärliga som tidigare. Om priserna under
sådana förhållanden skola kunna
hållas är ovisst. Hela det nuvarande
konjunkturläget karakteriseras, som det
säges i reservationen, av labilitet och
mot varandra stridande tendenser, en utveckling
som kan komma att ytterligare
accentueras, om en rustningskonjunktur
snedvrider efterfrågan. Läget kräver
därför nu mer än förr ett noggrannare
aktgivande på utvecklingstendenserna
och en anpassning därefter.

Slutorden i både utskottsmajorietens
och reservanternas utlåtande forma sig
till en varning mot alltför stor optimism
och en maning till försiktig ekonomi.
Ehuru storleksordningen av de problem,
som Sverige i dag står inför, icke skall
förringas, bör det understrykas, att det
rör sig om en likviditetskris och icke
om insolvens. Sverige har dock en industrikapacitet,
som är betydligt större
än någonsin tillförne och som står på
toppen av vad som finns i något annat
land. Det svenska näringslivet står väl
rustat att möta även ganska hårda påfrestningar.
fin ljuspunkt är de internationella
strävandena att återuppbygga
Europas ekonomi och skapa förutsättningar
för en ökad världshandel. Det bör
dock i detta sammanhang sägas, att ett
jämviktsläge för närvarande troligen endast
kan uppnås vid en sänkning av levnadsstandarden,
en sänkning som tillfälligtvis
till och med kan behöva gå under
1939 års nivå. Det synes mig därför
nödvändigt, herr talman, att riksdagen i
denna situation riktar en enträgen maning
till vårt folk att visa återhållsamhet,
sparvilja och ökad produktionsintensitet.

Onsdagen den 10 mars 1918.

Nr 10.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
av herr Wiberg m. fl. avgivna reservationen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
(kort genmäle): Herr talman! Herr Petersson
konstaterade i början av sitt anförande,
att frågan om räntan icke är
aktuell längre. Det är verkligen skönt
att kunna få en så aktuell punkt avskriven
på detta radikala sätt. Jag är emellertid
inte övertygad om att herr Peterssons
kamrater bakom reservationen ha
samma uppfattning som herr Petersson
här gett uttryck åt. Jag måste även konstatera,
att hela formuleringen av reservationen
kräver en komplettering i
form av ett kapitel rörande räntan. När
det kapitlet saknas i reservationen, är
det åtskilligt annat som inte har balans.
Jag tror, som sagt, visserligen att herr
Petersson har den uppfattningen som
han här har gett uttryck åt, men jag
ar inte säker på att den ens delas av
flertalet av hans partivänner.

Herr PETERSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag tycker inte att herr
Åkerberg bör vara så misstänksam. Förklaringen
till att vi nu ha kunnat skriva
i detta ämne utan att beröra räntefrågan,
har jag redan lämnat; det har vidtagits
en del åtgärder, som komma att minska
köpkraftsöverskottet och dämpa investeringar
utan att räntehöjning nu behöver
tillgripas.

Herr NORDENSON: Herr talman:

En av de föregående ärade talarna yttrade,
att det enligt hans uppfattning
vore mycket ringa skillnad mellan reservationen
och utskottets utlåtande. Jag
erkänner för min del gärna, att formuleringen
av reservationen är vad man på
riksdagsspråk kallar mjuk, men den som
uppmärksamt läser reservationen finner
nog, att där förekomma icke obetydliga
divergenser. Med anledning av detta herr
Näsgårds påpekande vill jag i övrigt
blott förklara, att det var mycket svårt
för åhörarna av hans anförande att
egentligen finna någon skillnad mellan

herr Näsgårds ståndpunkt och utskottsmajoritetens,
trots att herr Näsgård har
reserverat sig.

Även herr andre vice talmannen gjorde
gällande, att reservationen är ganska
matt i sin formulering. Han hade en del
funderingar om att detta skulle bero på
det sätt, varpå reservationen tillkommit.
Jag hade egentligen inte tänkt ta upp
denna fråga, men eftersom herr Åkerberg
nu har berört den, kan jag inte underlåta
att göra det.

Det hade yrkats i utskottet, att vi sedan
sekretariatet hade utarbetat ett förslag
till yttrande skulle få en allmän debatt
om dessa frågor. Yi hade inom utskottet
inställt oss på en viss dag för
denna debatt men fingo sedan meddelande
om att denna dag inte var lämplig.
Det hela uppsköts till i fredags, då
slutjustering måste äga rum för att frågan
skulle kunna behandlas i kamrarna
som i dag. Förslaget till utskottets yttrande
distribuerades till kvällen före.
Sedan utskottets utlåtande hade justerats,
lämnades endast omkring tre timmar för
avlämnande av reservation. Då man
understundom behöver disponera sin tid
även för andra ändamål och vi gjort
våra planer med hänsyn till det uppgjorda
programmet för utskottets arbete,
var det uppenbarligen inte lätt för oss att
hastigt kasta om våra dispositioner.

Jag delar således den uppfattningen,
att reservationen är ganska försiktigt
skriven, men jag har ansett mig kunna
biträda den av en annan anledning. Vid
flera tidigare tillfällen, exempelvis vid
tidigare dechargedebatt, då jag tagit upp
problemet om vår ekonomiska politik,
har herr andre vice talmannen påtalat
detta och sagt, att detta inte hörde till
dechargen och att det vore tjatigt att
röra vid dessa problem. Jag hade nu
tänkt undvika denna av herr Åkerberg
påtalade svaghet och bär därför nöjt
mig med att teckna mitt namn under
denna mera kortfattade reservation. Men
jag är beredd att, om herr Åkerberg så
önskar, ta upp hela frågan om vår ekonomiska
situation till debatt. .lag skall i
varje fall göra det på en punkt, nämligen
beträffande räntan.

Den ståndpunkt, som jag har intagit

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

och förfäktat vid en mängd olika tillfällen,
är att räntan är ett viktigt medel
i kampen mot inflationen och ett
medel som vi icke böra frånsäga oss.
Jag har vid samtliga dessa tidigare tillfällen
påpekat, att jag inte är vän av en
våldsam räntehöjning. Jag tror inte
att man därigenom kan bota situationen.
Från vårt håll ha vi i stället
påyrkat, att man skulle allsidigt
sätta in alla de olika medel, som kunna
befinnas lämpliga för att möta inflationen,
och att man just genom att
sätta in dem allsidigt och samtidigt skulle
kunna undvika att sätta in dem i en
alltför hård grad. Jag konstaterar med
tillfredsställelse, att herr Åkerberg nu
har kommit fram till en ändrad ståndpunkt
beträffande räntan. Ilan förklarade
i sitt anförande, att han ansåg, att en
viss låg räntehöjning skulle kunna ha
nyttig verkan, en ståndpunkt som jag
tidigare inte hört honom intaga. Sedan
gjorde emellertid herr Åkerberg en skarp
tvärvändning och sade, att trots detta
kunde en räntehöjning icke komma i fråga.
Jag kan inte underlåta att påpeka,
att hans motivering för denna uppfattning
var, att en räntehöjning skulle störa
den jämvikt som råder. Detta är verkligen
en egendomlig uppfattning om det
ekonomiska läget i vårt land. Om det
är något som bekymrar oss, är det väl
den bristande jämvikten och den bristande
samhällsekonomiska balansen.

Herr Åkerberg framhöll vidare i sitt
anförande även nu, att det här enbart
gäller dechargen och att oppositionen
alltför mycket gått in på den allmänna
politiken och regeringens ställningstaganden
i denna. Men när man diskuterar
riksbankens verksamhet, som spänner
över så centrala områden av det ekonomiska
fältet, är det ofrånkomligt att till
diskussion också ta upp regeringens
ställning. Detta har utskottet även gjort
genom att peka på de underlåtenhetssynder,
som man anser att regeringen
har gjort sig skyldig till. Vid flera olika
tillfällen ha riksbanksfullmäktige påyrkat
åtgärder, men dessa yrkanden ha
icke föranlett någon åtgärd. Detta var
fallet efter apprecieringen år 1946, då
riksbanksfullmäktige framhöllo, att den -

na åtgärd borde följas av restriktiva
ingripanden. Detsamma var förhållandet
i september i fjol, då riksbanksfullmäktige
uppvaktade regeringen med flera
skrivelser med påpekande av lägets
allvar. Det gäller även i fråga om det
ifrågasatta dollarlånet, mot vars upptagande
ju regeringen i september förra
året ställde sig avvisande.

Beträffande frågan om ett lån från Förenta
staterna har herr Åkerberg framhållit,
att ett dylikt lån enligt hans uppfattning
inte skulle ha hjälpt oss. Han
menar, att det kanske rent av hade kunnat
vålla oss svårigheter på grund av
att det säkerligen hade blivit så kortfristigt,
att vi hade ställts inför problemet
att återbetala lånet just nu när vårt läge
är svårt. Häremot kan invändas, att om
vi hade gått i författning om att söka
få ett lån på ett tidigare stadium, hade
vi säkerligen haft större möjligheter att
få ett långfristigt sådant. Att det nu är
mycket osannolikt att vi skulle kunna få
ett dylikt lån, medger jag, men det beror
på att vår ställning nu är väsentligt
sämre. Det är dock betänkligt att som herr
Åkerberg här hopa alla de skäl, som kunna
anföras, varför vi icke skulle få ett
lån. Det är väl ändå att göra vår ställning
i utlandets ögon sämre än den
kanske i verkligheten är. Vi kunna ju
framdeles komma i det läget att vi få
möjlighet att uppta ett lån, och då böra
vi inte ha svärtat ned vår ställning mer
än nödigt.

Jag skulle, delvis med anledning av
vad herr Åkerberg bär sagt, vilja framföra
några personliga reflexioner, som
granskningen av riksbanksfullmäktiges
protokoll har givit mig anledning till.
Händelseutvecklingen under 1946 och
1947 har ju gått utomordentligt snabbt
på det penningpolitiska området och
valutafronten. När man följer riksbankens
överläggningar i dessa frågor, kan
man inte undgå intrycket, att fullmäktiges
reaktion inför händelserna har varit
alltför långsam. Efter apprecieringen
var en ökning av importen att vänta,
och man kunde rätt snart iaktta att
den ökning av vår valutatillgång, som
alltid brukar inträffa på höstarna, uteblev.
Det fanns många andra tecken som

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

tydde på att det skulle bli en stark
belastning på vår valuta, men det blev
inte riksbanken utan, som förut har påpekats,
en av regeringens medlemmar,
herr Myrdal, som påpekade det bekymmersamma
i läget. Riksbanken
kom först fjorton dagar efter herr
Myrdal med sin skrivelse till regeringen.
Ännu på nyåret såg riksbanken som
redan nämnts optimistiskt på läget och
ansåg sig inte behöva vidta några åtgärder.
Det var först i mars situationen
ansågs kritisk och ett importingripande
krävdes.

De meddelanden, som under den
fortsatta delen av 1947 lämnades till
svenska folket om våra förhållanden
på valutafronten, voro mycket nedslående.
Det konstaterades, att man inte
hade överblick över de licenser som
hade lämnats. De importplaner, som
gjordes upp i maj och i juli, visade sig
inte hållbara. Det var först i september
man fick en plan, som någorlunda motsvarade
situationen, men den byggde
också på ytterligt hårda nedskärningar
av vår import. Vidare konstaterades
det, att möjligheterna att skära ned importen
i hög grad begränsades av bestämmelserna
i våra handelsavtal. Dessa
dåliga underrättelser gjorde ett så mycket
mera nedslående intryck, som de
tydligen inneburo överraskningar även
för myndigheterna. Man kan inte undgå
känslan av att vederbörande hade
dröjt alltför länge med att bringa klarhet
i vår ställning.

Intrycket av dröjsmål framträder ännu
starkare, när man kommer till frågan
om upptagande av ett utländskt
lån. Förslaget om ett utländskt lån
framfördes i diskussionen från näringslivets
håll redan i slutet av 1946
men föranledde ingen åtgärd. Vid bankoutskottets
överläggningar i februari
förra året framförde vi från näringslivets
sida ett bestämt yrkande på att underhandlingar
om ett lån borde upptagas,
och vi gåvo även motivering för
detta yrkande. Bland annat framhöllo
vi, att med hänsyn till att Tyskland
fallit bort som leverantör av maskiner
och vissa nyckel varor för den svenska
industrien måste import härav i stäl -

let ske från U. S. A. och behovet av dollarvaluta
följaktligen bli mycket stort
under de närmaste åren och att man
därför borde ta upp ett lån. Tanken avvisades
ganska bestämt av riksbankens
representanter, och — vad som var ännu
mera förvånande — man uttalade
sig mycket pessimistiskt om möjligheterna
för Sverige att få ett lån. Vi genmälde
att det dock inte borde vara
omöjligt för Sverige att få ett lån med
hänsyn till att vår ställning då i alla
fall ännu var tämligen god. Men ingenting
åtgjordes, utan tiden fick gå.
Först i september 1947 kommo fullmäktige
till klarhet om att ett lån var önskvärt.
Då hade man kommit i det läget,
att vårt innehav av guld och hårdvaluta
hade sjunkit sedan nyåret från 1 600
miljoner kronor till omkring 400 miljoner
kronor. Det kan inte undgå att
förvåna, att det som stod klart för personer,
som inte hade samma möjlighet
som riksbanksfullmäktige att överblicka
förhållandena, inte blev klart för
fullmäktige förrän tre kvarts år senare.
När de då tro sig ha möjlighet att
få ett lån, måste man konstatera att det
var i ett betydligt sämre läge som de
hade kommit till denna mera optimistiska
uppfattning om våra möjligheter.

Utskottsmajoriteten har emellertid
gått in för att försvara fullmäktige på
denna punkt. Det är ett högst märkligt
uttalande. Utskottet säger: »Så som läget
utvecklades under året synes det
knappast sannolikt, att en utländsk kredit
skulle ha medfört annat än en temporär
lättnad, som måhända endast
framflyttat tidpunkten för den nödvändiga
skärpningen av den ekonomiska
politiken inom landet. Till de övriga
svårigheterna hade då kommit den belastning,
som en utländsk skuld innebär.
»

Jag måste, herr vice talman, säga att
jag sällan har blivit så häpen som när
jag läste detta yttrande. Ty vad som
sägs bär är, att hade fullmäktige fått
ett lån, hade de förmodligen bara låtit
pengarna rinna ut, och då hade vi stått
i ett sämre läge. Det är enligt min mening
det sämsta underbetyg som fullmäktige
kunna få. Utskottet har här

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

omedvetet riktat en fullkomligt nedgörande
kritik mot dem som utskottet gått
in för att försvara. Jag är, herr vice talman,
visserligen kritiskt inställd mot
bankofullmäktiges sätt att fullgöra sin
uppgift, men en så skarp inkompetensförklaring
som utskottets vill jag inte
utfärda. Hade fullmäktige kommit till
insikt om att läget var sådant, att det
krävdes ett lån, hade de säkerligen
också insett, att läget krävde att allvarliga
åtgärder vidtogos och att man begagnade
dessa pengar med försiktighet.
Felet var att riksbanksfullmäktige hade
ett alltför optimistiskt betraktelsesätt
i början på året, men när de i september
kommo till insikt om att ett
lån behövdes, påyrkade de ju i alla fall,
att samtidigt som ett lån eventuellt upptogs
det också skulle vidtagas kraftåtgärder
från regeringens sida. Riksbanksledningcn
har verkligen enligt
min mening all anledning att be Gud
bevara sig för sina vänner.

Det finns ett annat område, som också
präglas av dröjsmål från riksbankens
sida. Det gäller obligationsköpen. Under
år 1947 har innehavet av obligationer
och skattkammarväxlar ökat med 1 200
miljoner. För dessa köp av obligationer
har det riktats mycket skarp kritik mot
fullmäktige, särskilt från bankhåll. Härtill
ha fullmäktige svarat, att genom de
omfattande valutaförsäljningarna har en
stor mängd köpkraft sugits upp, och att
detta inte bara neutraliserat obligationsköpen
utan även resulterat i en nettouppsugning
från marknaden av 75 miljoner
kronor. Häremot måste man invända,
att om obligationsköpen inte hade
kommit till stånd, hade valutaförsäljningarna
just fått den starkt åtstramande
verkan på marknaden som var önskvärd,
och hade en sådan åtstramning ägt rum,
hade förmodligen importen minskat, vilket
ju hade varit en fördel för oss. Det
naturliga korrektiv på penningmarknaden,
som valutaförsäljningarna inneburo,
har helt enkelt eliminerats genom riksbankens
obligationsköp, och den ursäkt
som här har lämnats för obligationsköpen,
nämligen att man suger upp medel
genom valutaförsäljningar, gäller inte ef -

ter september 1947. Sedan dess ha emellertid
obligationer och skattkammarväxlar
uppköpts till ett belopp av 420 miljoner
kronor utan att någon valutautströmning
har skett. Förhållandet har i
hög grad uppmärksammats av utlandet
och har där föranlett en mycket skarp
kritik mot vår penningpolitik.

I september har saken emellertid tagits
upp av riksbanksfullmäktige på allvar,
och då har riksbankschefen Rooth med
stöd av en minoritet yrkat, att obligationsköpen
skulle upphöra. Majoriteten
med ordföranden i spetsen avböjde och
önskade, att man skulle få överväga frågan
om den återverkan som obligationsköpens
upphörande skulle kunna ha på
räntan. Det är med en viss förvåning
man konstaterar, att detta problem övervägs
av riksbanksfullmäktige ännu efter
sex månders förlopp. Det synes mig
vara ett slående exempel på den långsamhet,
varmed riksbanken handlägger
sina ärenden.

För en affärsman måste det framstå
som ett mycket oaffärsmässigt sätt att
sköta frågor av denna art. Varje affärsman
vet, att en marknad ofta växlar
mycket hastigt och att man inte kan på
det viset dröja med att ta ställning dagar
och månader i sträck. Ett problem
kan aktualiseras — en mycket stark utströmning
av valuta kan exempelvis äga
rum — och man kan anse att konsekvenserna
bli ogynnsamma, men då kan man
inte hålla på och överväga åtgärderna
och diskutera dem i oändlighet. Skadan
kan då ske och växa och bli större. Här
måste en affärsman lita till sin erfarenhet
och till sin intuition. Han vet att han
tar risker, men han vet också att sådana
risker måste tagas.

När jag följt riksbankens sätt att handlägga
dessa ärenden, har jag inte kunnat
undgå att få en känsla av att behandlingen
närmast motsvarar ett nationalekonomiskt
seminarium, där man avfattar
stora promemorior och uppsatser
och diskuterar dem och bordlägger dem
i lugn och ro från den ena gången till
den andra. Men här ha vi att göra med
affärer — det gäller i själva verket hela
landets affärer — och då måste man

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

ta ställning. Underlåtenhet att här handla
innebär i själva verket, att man låter
utvecklingen sköta sig själv.

Det förtjänar antecknas, att det var
den affärsmässigt utbildade ledamoten
av fullmäktige, nämligen riksbankschefen,
som först krävde ett ställningstagande
beträffande obligationsköpen, och
det märkliga är, att han yrkade på upphörande
därav, även om detta framdeles
skulle visa sig ha inneburit ett ställningstagande
i fråga om räntepolitiken.
Han ansåg alltså denna sak så viktig, att
han var beredd ta risken av att räntan
åtstramades på marknaden, men trots
detta vann han icke något gehör.

Jag har roat mig med att gå igenom
en del av dessa promemorior, där ränteproblemet
diskuteras. I en av dem
framhävas de huvudsakliga skäl, varför
en räntestegring borde avvisas. Det ena
skälet var, att en räntestegring skulle
få en återverkan på hyresmarknaden,
och det andra var att en räntestegring
just i dagsläget lånade sig till ett agitatoriskt
utnyttjande från de grupper, som
önska riva upp lönefronten.

Gentemot det första argumentet vill
jag framhålla vad som redan förut vid
flera tillfällen har understrukits, nämligen
att; man här fäster sig vid verkan av
en räntehöjning enbart på en begränsad
sektor av samhällslivet och låter denna
verkan bli utslagsgivande utan att ta i
betraktande alla verkningar på andra
områden som räntehöjningen kan medföra.

Inför det andra argumentet skulle jag
vilja fråga: komma de krafter, som

önska riva upp lönefronten, verkligen att
hålla sig stilla, om räntan hålles konstant?
Man kan göra ännu en fråga: kan
man undvika att de åtgärder, som man
blir tvungen vidta för att bekämpa inflationen,
också komma att utnyttjas på detta
sätt? Vi måste konstatera, att de allra
flesta åtgärder, som i nuvarande läge
kunna komma i fråga, äro av den beskaffenheten,
att de komma all innebära
bördor och svårigheter för vissa
grupper och följaktligen kunna användas
i agitatoriskt syfte. Jag tror alt om vi
skola avstå från alla åtgiirder, som kun -

na ha en sådan verkan, komma vi över
huvud taget inte att kunna bemästra det
problem, inför vilket vi stå.

Om riksbanken skall kunna fullgöra
sin uppgift, är det enligt min mening
nödvändigt, att det kommer in en mera
affärsmässig anda i dess verksamhet,
och att riksbanken gör klart för sig betydelsen
av att träffa snabba avgöranden
särskilt med hänsyn till de utomordentligt
snabba växlingar som läget dag för
dag undergår.

Det har funnits vissa tekniska skäl
till de uppskov som ha ägt rum. Ordföranden
i riksbanken har varit nödsakad
att vara borta långa tider för andra
uppdrag. Det aktualiserar enligt min
mening en fråga som jag berörde redan
förra året. Ordföranden intar ju en dubbelställning,
eftersom han dels är ordförande
i fullmäktige och dels är ekonomisk
rådgivare åt regeringen. Jag har
tidigare tillåtit mig framhålla den ömtåliga
motsatsställning detta kan innebära
och hur det kan försvåra hans ställningstagande.
Till dessa betänkligheter
kommer nu detta rent praktiska förhållande,
att han nödgas vara så mycket
borta. Den ställning som ordföranden på
grund av sina personliga kvalifikationer
intar har självfallet gjort att fullmäktige
vid viktigare avgöranden i hög grad ha
känt sig beroende av hans närvaro, men
detta har också medfört att på grund av
hans resor många gånger icke önskvärda
uppskov ha måst äga rum. I det nuvarande
mycket allvarliga ekonomiska
läget tror jag det är nödvändigt att
riksbanksledningens sammansättning är
sådan, att ledningen är i varje tillfälle
fullt handlingskraftig. Handläggningen
av ärendena ger enligt min mening belägg
för att riksbanksledningen under
den gångna tiden vid flera tillfällen icke
varit funktionsduglig.

Den av mig framhävda synpunkten,
att affärsmässiga synpunkter måste läggas
på frågorna, aktualiserar också frågan
om sammansättningen av riksbanken
över huvud taget. Den ställning som de
ekonomiska problemen nu inta i hela
vårt samhällsliv och deras utpräglade
tekniska natur göra det angeläget, att

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

fullmäktige tillföras ett större mått av
praktisk ekonomisk sakkunskap och erfarenhet.
Den frågan har ju varit uppe
många gånger förut och behandlades
bl. a. i motioner i början på 1930-talet
utan att det ledde till någon åtgärd.

Jag tror att det finns anledning att
ta upp frågan, huruvida inte vissa av
fullmäktige borde väljas utanför riksdagen
och bland personer som ha ekonomiska
kvalifikationer för uppgiften. Man
kan naturligtvis lösa problemet även på
annat sätt: genom regelbundna konferenser
mellan fullmäktige och experter
utanför riksbanken. Jag vill erinra om
att sådana ha hållits förr i världen, och
framför allt har nog riksbanken under
tidigare perioder haft en vida livligare
kontakt med ledningen för den enskilda
bankverksamheten. Det har sagts mig att
en ökad kontakt tagits under den senaste
tiden. Om det är riktigt, vill jag anteckna
det med tillfredsställelse.

Jag har velat göra dessa erinringar
för att herr Åkerbergs uttalande, att vi
inte haft några avvikande synpunkter,
inte skall stå alldeles oemotsagt. Det har
synts mig lämpligt, att de framfördes
i denna form i stället för i en lång och
omständlig reservation, särskilt som tid
för reservationens avfattande helt enkelt
saknats.

Jag vill till sist, herr vice talman,
ge uttryck för en farhåga, som under
de senare åren alltmer gripit mig, när
jag studerat riksbankens verksamhet.
Det är den att riksbanken dels genom
omständigheterna och dels genom sitt
eget ställningstagande har kommit att
vid sidan av många andra organ bli allt
snävare inordnad i den centrala dirigering
av vår samhällsekonomi som är
så karakteristisk för dagens Sverige. Utvecklingen
har fört oss till en maktkoncentration
på det ekonomiska området,
som vi inte haft motsvarighet till på
flera hundra år. Alla trådar ledas till
kanslihuset. Både riksbanken och andra
institutioner riskera att småningom bli
reducerade till lika många manualer i
den stora ekonomiska riksorgeln, och
den höga organisten kommer snart att
kunna antingen på dessa manualer leka
fram de melodier, som äro för honom

behagliga, eller också helt negligera
dem. Jag skall inte gå djupare in på
detta, men jag vill framhålla, att man
må ha vilken uppfattning som helst om
lämpligheten härav, en sak tror jag dock
är ganska säker, nämligen att det inte
har varit grundlagsskrivarnas avsikt
med Sveriges riksbank.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Jag vill
bara konstatera den djupgående motsättningen
mellan herr Nordenson och
lierr Petersson. Herr Nordenson talade
om »jag» och »jag», varigenom han kanske
ville uttrycka, att det var hans privata
funderingar och inte hans partis
som han framförde. Men jag är livligt
övertygad om att herr Wiberg delar herr
Nordensons uppfattningar i dessa ting.
Även sedan jag hört herr Peterssons anförande,
måste jag konstatera, att det
tydligen var ett stort misstag, när han
kom att ansluta sig till reservationen
mot utskottets betänkande. Åtminstone
hans anförande här i dag hade vida mer
med utskottets utlåtande att göra än med
de tankar, som uttalades av herr Nordenson.

Herr Nordenson var vidare indignerad
över att jag hade talat om skälen
för att vi inte skulle få ett lån i Amerika.
Han ansåg det fasansfullt, att jag
kunde hopa alla dessa skäl i mitt anförande.
Man kan väl ändå ha rätt att
anföra de argument man har. Herr Nordenson
har inte kunnat påvisa, att dessa
skäl voro oriktiga. Han nämnde i fråga
om det lån, som vi eventuellt hade
kunnat få tidigare, att det säkert hade
blivit långfristigt. Det finns inget skäl
anta, att vi skulle ha fått ett sådant lån,
ty alla motsvarande lån som beviljades
stater i Europa ha ju varit synnerligen
kortfristiga. Det stora engelska lånet —
jag vet inte hur på lång tid det var, men
det var säkert på flera år — var av en
helt annan karaktär och rörde en helt
annan stat än Sverige. Jag tror att herr
Nordenson har alldeles felaktiga utgångspunkter
för sitt resonemang om
detta lån.

Herr Nordenson talade vidare om att

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

4 1

fullmäktige borde tillföras ekonomisk
sakkunskap. Det bär jag ingenting emot.
Men då han talar om att vissa av riksdagen
valda ekonomiska experter borde
tillföras banken, vill jag erinra om att
den frågan vid ett eller annat tillfälle
tagits upp bär i riksdagen i motioner,
men riksdagen har alltid tämligen enhälligt
avslagit dem.

Herr NOKDENSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr andre vice talmannen
har framhållit de svårigheter för
upptagande av ett lån, som voro för handen
i september 1947. Det är riktigt att
svårigheterna då voro stora. Vad jag
har gjort gällande är, att det med all
sannolikhet fanns stora möjligheter att
på hösten 1946 ta upp ett lån på gynnsamma
villkor, eftersom vår ekonomiska
ställning då ännu var god och kunde inge
förtroende.

Vad beträffar frågan om att tillföra
banken representanter för den ekonomiska
sakkunskapen, känner jag mig
ingalunda övertygad av det faktum, att
man tidigare avslagit motioner därom.
Det är ju inför den nuvarande utvecklingen
vi skola bedöma detta, och jag
tycker att utvecklingen mer och mer pekar
hän mot nödvändigheten att tillföra
banken sådan sakkunskap. Jag hoppas
därför, att riksdagen inte skall känna
sig bunden av att den avslagit en sak,
om det befinnes att nya skäl ha tillkommit
som kunna föranleda en annan
ståndpunkt.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Jag vill
endast påpeka, att om Sveriges ställning
var så god på hösten 1946 var detta
kanske ett skäl för att vi inte skulle
ha fått något lån, eftersom den amerikanska
inställningen var den, att Amerika
skulle hjälpa de nödställda länderna,
inte dem som hade det gott ställt.
Under alla förhållanden hade vi säkerligen
inte fått något långfristigt lån,
och om vi alls skulle ha fått något lån
hade kanske herr Wigforss nu suttit och
bekymrat sig över varifrån pengarna till
lånets återbetalning skulle tas.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr andre vice talmannen
menar, att vi inte skulle ha kunnat
få något lån från Amerika på hösten
1946, men därvid bedömer han frågan
med utgångspunkt i den hjälpverksamhet,
som Amerika har bedrivit. Det är
riktigt, att om vi skulle ha ställt oss i
kön av hjälpsökande stater skulle vi
kanske inte ha fått något lån, men vid
den tidpunkten hade det enligt min mening
varit möjligt för oss att ta upp lån
på affärsmässig grund. Vi ha sett, att
exempelvis Belgien har lyckats få lån
■— av Schweiz — på rent affärsmässig
grundval, och jag anser att det hade funnits
utsikter också för Sverige på ett
tidigare stadium att få ett sådant lån.

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Jag skulle inte ha tagit till orda
i den här debatten, om inte herr Nordenson
hade framställt vissa anmärkningar
mot det samarbete, som försiggår
mellan regeringen och riksbanken,
både när det gäller frågan om tillsättande
av ordförande i fullmäktige och
när det gäller hela frågan om bankens
politik. Då jag nu har begärt ordet skall
jag be att få säga några ord i dessa frågor,
tv visserligen gäller debatten riksbanksfullmäktiges
förvaltning, men det
måste ju vara klart att fullmäktige uppehålla
förbindelse med regeringen i
detta sammanhang.

Frågan om obligationsköpen har såvitt
jag förstår inte kunnat diskuteras
på ett fruktbart sätt, om man inte samtidigt
har velat ta upp frågan om räntan.
Det är detta som har legat bakom
den tveksamhet, som herr Nordenson
har talat om. De långa dröjsmål, som
man kan peka på, ha hängt samman
med att man inom fullmäktige klart har
insett, att ett upphörande med obligationsköpen
måste innebära ett ståndpunktstagande
till förmån för en räntehöjning,
och frågan om räntans höjd
har ansetts vara så central och på samma
gång så ömtålig, att betänksamhet
i fråga om att upphöra med obligationsköpen
varit naturlig. På den punkten
har det givetvis kunnat råda delade

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

meningar, men om man framställer ett
dröjsmål med räntehöjning såsom en
obeslutsamhet, så innebär ju detta att
man inte uppfattar dessa ideligen upprepade
beslut om uppskov såsom positiva
beslut. Varje gång en riksbank beslutar
att icke höja räntan är det ett
positivt beslut som blir fattat, och sådana
positiva beslut ha fullmäktige
uppenbarligen fattat gång på gång. Bankoutskottets
majoritet har såvitt jag förstår
gillat denna riksbankens hållning,
och, vad som är allra mest anmärkningsvärt,
reservanterna ha icke krävt
någon ändring på denna punkt. Det förefaller
sålunda som om den ståndpunkt
riksbanken intagit i denna fråga
hade vunnit hela riksdagens gillande.

I frågan om lån är det skäl att erinra
om en sak. Jag kan mycket väl
förstå att man kan ha delade meningar
om huruvida låneförhandlingar borde
ha upptagits på ett tidigare stadium,
men innan man intar den ståndpunkten,
att så borde ha skett, bör man ha tagit
kännedom om de skäl, som föranlett
uppskovet. Av skälen har det, såvitt jag
har förnummit, varit ett som förefaller
mig i hög grad bärande, nämligen
följande. Man kan visserligen nu efteråt
säga, att vår ekonomiska ställning på
hösten 1946 var god och att det inte
skulle ha förelegat några svårigheter
att inleda låneförhandlingar, men för
att kunna säga detta måste man ha
glömt den oro, som redan vid den tidpunkten
fanns för den ekonomiska utvecklingen
och inte minst för valutautflödet.
Alla uppmärksammade valutautflödet,
alla frågade sig vad som skulle
göras. Att vi i det läget inte hade utvecklingen
i vår hand var klart, och
såvitt jag förstår var det avgörande argumentet
mot att vid det tillfället ta
upp låneförhandlingar just detta, att
man icke ville utsätta sig för risken
att, om man inledde sådana låneförhandlingar,
få det svaret, att saken inte
kunde diskuteras, förrän Sverige och
den svenska riksdagen hade visat att
man hade skapat balans i fråga om
betalningarna. Som jag nämnde, kan
man underkänna det argumentet, men
jag tror det var så bärande, att det var

riktigt att vänta med att ta upp lånefrågan
till dess vi kunde säga, att vi på
egen hand ha gjort vad vi kunde göra.

Att beslutet om importrestriktioner
kom så sent som i mars 1947 är känt.
Man kan nu efteråt beklaga detta, men
om man återigen vill erinra sig hurudan
den allmänna uppfattningen var i slutet
av år 1946 och i början av år 1947,
så måste man säga att det inte på något
håll fanns en starkt utpräglad mening
att importrestriktioner borde ha
införts på ett tidigare stadium.

Det var emellertid icke för att säga
detta som jag begärde ordet, utan för
att säga ett ord om riksbankens ställning
i förhållande till regeringen. Vår
svenska riksbank har en i vissa hänseenden
unik konstruktion. Den är en
riksdagens bank. Men man har redan
från börjat funnit det uteslutet, att regeringen
inte skulle ha någon representant
i fullmäktige, eftersom det väl
alltid har varit klart att en riksbank
inte kan fungera alldeles oberoende av
den politik som föres från regeringens
sida. Konstruktionen är för den skull
sådan, att ordföranden tillsättes av regeringen.
År det då inte naturligt, att
denne ordförande är en representant
för regeringen? Under sådana förhållanden
vore det ju snarast naturligt om
regeringen vid sitt val av fullmäktigeordförande
handlade utifrån rent politiska
utgångspunkter. Detta har icke
skett.

När herr Nordenson utom anmärkningen
mot den dubbclställning, som en
regeringens ekonomiske expert har i
och med att han samtidigt är ordförande
i bankofullmäktige, också nämner
det i vissa hänseenden besvärliga i att
bankofullmäktiges ordförande i stor utsträckning
har vistats på andra håll i
världen än i Sverige för olika uppdrag,
så får man väl säga, att det inte är så
lätt att till ordförande i bankofullmäktige
få en person vilken icke skulle få
lov att även under avsevärda tider vara
borta från landet; det skulle vara en
alldeles ny kvalifikation man skulle
kräva av bankofullmäktiges ordförande,
att han inte skulle få lov att vara utomlands
i någon större utsträckning. Just

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

för den sakens skull har man ju också
en suppleant, som inträder när ordföranden
är borta, och jag skulle inte tro
att den anmärkning från herr Nordensons
sida, som jag nu har talat om,
får tillskrivas någon större vikt.

Frågan om fullmäktigcordförandens
dubbelställning får man bedöma med
hänsyn till den uppfattning man har
om hur förhållandet mellan fullmäktige
och regeringen bör utveckla sig. Jag
tror att det är riktigt att regeringen
skall ha en representant i fullmäktige,
med vilken regeringen kan konferera
i alla här förevarande viktiga frågor,
och jag har mycket svårt att tänka mig
att man kan anse, att den person, som
regeringen anlitar såsom ekonomisk
expert i en hel rad olika sammanhang,
just på denna grund skulle vara olämplig
såsom ordförande i bankofullmäktige.
Jag erkänner, att man kunde tillskriva
den saken en något större vikt,
så länge fullmäktiges ordförande samtidigt
var statssekreterare i finansdepartementet.
Jag menade aldrig ens då, att
detta var oriktigt, men jag kunde förstå
att man under den tiden med något
större skäl kunde ställa sig tveksam.
Sedan denna förbindelse med finansdepartementet
bär blivit upplöst
och då fullmäktiges ordförande endast
— på grund av sina av alla erkända,
utomordentligt stora kvalifikationer —
får tjänstgöra såsom regeringens ekonomiske
expert i olika sammanhang, förrefaller
det mig som om anmärkningen
mot fullmäktigeordförandens dubbelställning
borde förfalla.

Vad beträffar talet om affärsmässigheten
och om att den praktiska ekonomiska
sakkunskapen inte skulle vara
tillräckligt företrädd i riksbanken, vill
jag säga att denna brist tydligen beror
på att riksdagspartierna inte ha funnit
dessa kvalifikationer vara de nödvändigaste
för bankofullmäktiges ledamöter.
Om herr Nordensons uppfattning
på denna punkt är representativ för
hans partis uppfattning, så hade det väl
varit naturligt om man åtminstone från
det partiets sida hade försökt få personer
med sådana kvalifikationer valda.
På den punkten får man viil ta

konsekvenserna av den konstruktion
av den svenska riksbanken, som fortfarande
äger bestånd. Det är lätt att
säga, att man bör ha affärsmässig sakkunskap,
men det är inte lika lätt att
säga, hur denna sakkunskap skall tillföras
fullmäktige. Vi veta ju att fullmäktigeinstitutionens
konstruktion är
sådan, att den speciella sakkunskap,
som representeras av bankvärlden, är
utesluten från att vara representerad i
fullmäktige. Redan när bestämmelserna
skrevos, insåg man tydligen att saken
har två sidor. Det är kanske inte så
lätt att finna personer som iiro lämpliga
att sitta i riksbankens ledning och
som samtidigt äro fullständigt fria
från förbindelser med privatbankerna.

När herr Nordenson talar om den
snabba anpassning, som bör äga rum,
kan jag mycket väl vara enig med honom
på den punkten. Alla sådana allmänna
principer bruka vara riktiga.
En snabb anpassning är önskvärd, men
jag skulle vilja säga, att när det gäller
riksbankspolitiken är väl stabilitet i
politiken minst lika önskvärd som
snabbhet när det gäller att reagera. Jag
skulle tro, att under den oupphörliga
diskussion, som har förts under många
år just om räntepolitiken, önskemålet
om stabilitet på den punkten har fått
fälla utslaget.

Vad slutligen beträffar talet om att
riksbanken har synts bli mer och mer
insnörd i den allmänna ekonomiska politiken,
vet jag inte vad man därmed
syftar på. Regeringen har uppenbarligen
möjligheter att göra sin mening gällande,
eftersom det i fullmäktige sitter
representanter för regeringens parti,
men tanken att man skulle ha en riksbank
som agerar på sin linje oberoende
av den allmänna ekonomiska politik,
som föres av statsmakterna, i detta fall
representerade av riksdag och regering,
iir, skulle jag tro, verklighetsfrämmande.
Såvitt jag vet har man i
alla länder, oberoende av vilka formella
förbindelser det finns mellan centralbankens
ledning och staten, i praktiken
kommit därhän, att den politik, som
centralbankens ledning för, har blivit
samordnad med statsmakternas politik.

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

Jag tror, att om man skulle tänka igenom
hur det skulle se ut om en riksbanksledning
skulle föra en politik och
statsmakterna en annan, så skulle man
komma till det resultatet, att detta vore
det sämsta möjliga. Man kan tänka sig,
att fullmäktiges sammansättning skall
vara sådan, att det är fullmäktige som
öva det avgörande inflytandet på statsmakternas
politik, och man kan också
tänka sig ett samarbete som innebär, att
riksbanksfullmäktige rätta sig efter
statsmakternas politik, men ett system,
där bankofullmäktige och statsmakterna
sträva i olika riktningar, tror jag skulle
visa sig vara rent omöjligt. Om man erinrar
sig vilka spörsmål det bär gäller
— frågor om en mer eller mindre
restriktiv penningpolitik, inkomstpolitik,
kreditpolitik o. s. v. — så måste man
väl inse att det inte är rimligt att tänka
sig, att statsmakterna skulle föra en
låt mig säga mycket liberal kreditpolitik
på alla de områden, där statsmakterna
kunna bestämma, under det att
riksbanken skulle försöka motverka
denna politik, eller tvärtom. Jag tror
att varje grundligt övervägande av dessa
ting bara kan leda till ett enda resultat,
nämligen att statsmakternas och
bankens politik måste samordnas.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr talman! Finansministern har sagt,
att ett upphörande av obligationsköpen
ovillkorligen måste leda till en räntehöjning.
Jag är inte alldeles säker på att
frågorna äro så oupplösligt förenade.
Man kan mycket väl tänka sig att man
slutar med obligationsköpen och tillåter
ett fall i kurserna utan att detta omedelbart
utlöser en räntestegring, men om
en räntestegring skulle bli följden så
skulle det i själva verket visa, att det naturliga
läget på marknaden är ett annat
än det som för närvarande råder och att
man alltså nu har ett konstlat läge. Jag
vill understryka, att jag inte är ensam om
den tanken, eftersom riksbankschefen
har intagit den ställningen, att man bör
upphöra med obligationsköpen, oavsett
vilka följderna av detta upphörande
bliva.

I frågan om lån menade finansministern,
att man inte borde utsätta sig för
risken av ett avslag. Jag vill då bara konstatera,
att riksbanken inte har tvekat
att förorda att man skall undersöka möjligheterna
alt få ett lån — med risk för att
få avslag, ehuru den risken var mycket
större år 1947.

Att regeringen tillsätter en person i
riksbankens ledning behöver inte innebära,
att den personen ovillkorligen skall
stå regeringen särskilt nära. Man kan
mycket väl tänka sig, att grundlagsskrivarna
ha ansett att det borde utses en
person som står helt utanför de politiska
partierna.

Finansministern säger, att jag menar
att bankofullmäktiges ordförande inte
skulle få lov att resa bort. Det får han
visst, men jag anser, att det är svårt att
avvara honom. Jag erkänner gärna, att
detta beror på hans utomordentliga kvalifikationer,
och jag förstår att fullmäktige
inte gärna vilja fatta betydelsefulla
beslut utan honom, men det medför, att
banken är handikappad i hans frånvaro.

Så kommer jag till frågan om affärsmässigheten.
Jag är på det klara med att
det inte är fråga om att välja in personer
som äro verksamma inom privat
bankrörelse, utan att det måste vara
personer som stå mera fria, men vi ha
haft många exempel på personer, som
ha varit bankofullmäktige utan alt tillhöra
riksdagen och som ha haft stor erfarenhet
och en framskjuten ställning
inom det ekonomiska livet.

Finansministern säger, att den indirekta
kontakten mellan bankofullmäktige
och regeringen är nödvändig och att
man inte får skilja bankens politik från
statsmakternas politik. Jag anser, att man
kan ha kontakt, men ändå bibehålla en
viss självständighet.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade att den i § 12 mom.
2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av
talaren överskriden.

Herr talmannen lämnade härefter ordet
till herr statsrådet WIGFORSS, som

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

anförde: Herr talman! Bara ett enda
ord!

Herr Nordenson genmälde, att lagstiftarna
mycket väl kunna ha tänkt sig att
fullmäktiges ordförande visserligen skall
utses av regeringen, men ändå mycket
väl kan stå utanför de politiska partierna.
Jag tror, att man får leta ganska
länge, innan man finner en person som
står så utanför alla de politiska partierna,
som den nuvarande ordföranden i
fullmäktige gör.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag tillåter mig att fortsätta
min replik till finansministern med
att säga, att vi stå i ett läge där det råder
motsättning mellan riksbanken och regeringen.
Riksbankschefen önskar, att riksbanken
skall upphöra med obligationsköpen,
oavsett om denna åtgärd återverkar
på räntan. Skall han då frånträda
sin uppfattning, därför att regeringen har
en annan uppfattning? Detta anser jag
icke bör ske.

Herr LINDEROT: Herr talman! Jag
tänker inte ta upp detta bankoutskottets
utlåtande i dess helhet till diskussion,
utan jag har begärt ordet därför att det
för mig och mina meningsfränder är en
politisk nödvändighet att anmäla avvikande
meningar i fråga om åtskilligt av
vad som är sagt i utlåtandet, bland annat
i fråga om de riktlinjer för den ekonomiska
politiken, som ha angivits från utskottets
sida i den avslutande delen av
utlåtandet.

Min första anmärkning gäller den terminologi,
som utskottet använder i samband
med valutapolitiken. När utskottet
förklarar, att det under år 1947 förefintliga
köpkraftsöverskottet väsentligen tog
sig uttryck i en kraftig ansvällning av
importen o. s. v., vill jag fråga utskottets
ledamöter, vad de mena med »köpkraftsöverskottet».
Det har blivit allt mera utbrett
i de ekonomiska diskussionerna här
i riksdagen liksom i skrivningarna från
regeringen och utskotten, att man använder
ekonomiska termer, som redan för
att bli begripliga för riksdagens egna
ledamöter skulle tarva särskilda defini -

tioner, givna av dem som använda termerna
i fråga. En sådan term är »köpkraftsöverskottet».
Vad förstår folk i allmänhet
med köpkraftsöverskott? Jo, man
förstår ungefär följande: hos de breda
folkmassorna, hos det stora flertalet konsumenter,
finns det ett överflöd av penningar,
som dessa penningars innehavare
inte ha någon egentlig nyttig användning
för, därför att de inte kunna
köpa varor för sitt penninginnehav. Ungefär
så tänker man när man hör och
läser ordet köpkraftsöverskott.

Är detta nu en riktig beskrivning av
förhållandet? Vi ha talat om denna sak
förut, och vi måste återigen reservera
oss, ty detta är inte en riktig beskrivning.
Det finns inte hos de breda folkmassorna
något överflöd av pengar, som
de inte kunna köpa varor för, utan det
är faktiskt, såsom vi tidigare ha framhållit,
alldeles tvärtom. De breda konsumentmassorna
ha för litet pengar för att
kunna köpa de varor, som finnas i butikerna
och av vilka det ofta finns ett
mycket stort behov. Jag behöver väl inte
närmare utreda det för vem som helst
självklara faktum, som jag här har velat
påpeka.

Efter att ha talat om denna ansvällning
av importen fortsätter utskottet på
nästa sida med att redogöra för den importreglering,
som regeringen förordnade
om den 15 mars 1947, och för vad
den ansvällning av importen, som vi ha
haft, resulterade i. Därvid skriver utskottet:
»Trots detta» — d. v. s. importregleringen
— »fick importen under de
följande månaderna en mycket stor omfattning,
vilket resulterade i en allt mer
krympande valutareserv. Anledningen
härtill var, att det varit nödvändigt att
genom relativt liberala övergångsbestämmelser
möjliggöra fullföljandet av kontrakt,
som slutits före beslutet om importreglering,
ävensom taga hänsyn till
tidigare handelsavtal.»

Ja, det är jo en mycket plausibel och
trevlig förklaring till det läge vi ha kommit
till i fråga om innehavet av valutor
och guld. I verkligheten var det ju på
det sättet, att när regeringen — alldeles
för sent — genomförde sin importreglering
den 15 mars förra året, överkorsa -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1918.

des regeringens planer av de amerikanska
förhandlare, som kommo hit och genomdrevo
en helt annan importpolitik
för Sveriges vidkommande än den som
regeringen hade avsett.

Utan att göra sig skyldig till överdrift
kan man sålunda fastställa, att vad som
försatt oss i svårigheter inte har varit
sådana orsaker, som i varje fall ytligt
sett vid läsningen av bankoulskottets utlåtande
framstå såsom de drivande. Anledningen
till svårigheterna har i stället
varit en art av underkastelse under de
villkor för handeln mellan Sverige och
Förenta staterna, som våra förhandlare
fingo finna sig i vid uppgörandet av importlistorna
från Förenta staterna förra
våren.

Statsrådet Wigforss har alldeles nyss
sökt försvara förseningen av importregleringen
genom att hänvisa till att det
under år 194G inte hade framförts några
yrkanden om en annan utrikeshandelspolitik
än den, som regeringen företrätt.
Eftersom statsrådet Wigforss just nu
kom in i kammaren, skulle jag kanske
kunna fråga honom om han anser, att
det kommunistiska partiet här i riksdagen
nu över huvud taget är utanför räkningen.
Vi ha ju dock inte bara i tal
utan också i motioner redan i januari
1946 krävt, att man skulle genomföra
den importreglering, som kom först ett
år och två månader därefter, under vilken
tid vi fingo ett importöverskott av
två miljarder kronor.

Härmed anser jag mig alltså ha gett
en riktigare och klarare framställning av
sakförhållandena än som framgår av utskottsutlåtandets
formulering.

Sedan vill jag säga några ord med anledning
av diskussionen om upptagande
av ett utländskt lån. Det kan inte råda
något tvivel om att regeringen och statsrådet
Wigforss haft rätt gent emot dem,
som redan år 1946 ville att vi skulle ta
upp ett sådant lån. Varför skulle vi då
ha tagit upp ett lån? Jo, säger herr Nordenson,
därför att vi hade det så bra
ställt att vi kunde ha fått låna. Nu är
det väl någon alldeles särskild statsekonomisk
visdom att man skall låna när
man har det bra ställt, därför att man
kanske sedan inte får låna, när man har

det dåligt ställt. Med all respekt för herr
Nordensons ekonomiska förnuft och
skicklighet vill jag säga, att jag inte känner
mig alldeles övertygad om att detta
är den riktiga metoden när man skall
försöka sköta rikets affärer. Jag tror liksom
herr Åkerberg, att resultatet av
detta inom tämligen kort tid skulle bli
bara större sorger och bekymmer än
man hade förut.

Varför ville man då på den tiden ha
ett stort utländskt lån, ett lån på hundratals
miljoner dollars? Var det av ekonomiska
skäl? Nej, man ville ha det därför
att det skulle binda oss starkare vid en
viss utrikeshandelspolitik än om vi inte
togo något lån. Det var alltså politiska
skäl som lågo till grund för denna propaganda
om upptagande av ett utländskt
lån, som vi skulle kunna få därför att vi
hade det bra ställt.

Den lilla reflexionen, herr talman,
ville jag gärna göra till diskussionen om
lån eller icke lån.

Jag övergår så till frågan om penningpolitiken
och räntehöjningen. Jag har
frågat några experter vad räntehöjningen
skulle betyda för den enskilda konsumentens
privatekonomi jämfört med
de prisstegringar, som nu tas ut genom
varuskatter och på annat sätt. Experterna
ha framhållit att skillnaden mellan
att ta pengar från folk genom varuskatter
och att ta dem genom en räntehöjning,
som medför prisstegringar, ligger
däri — och detta är ju det väsentliga i
hela saken — att varuskatter föra pengarna
till staten, under det att räntehöjningen
för pengarna till de privata bankerna,
i huvudsak till affärsbankerna. Och
för dem som stå på den ståndpunkt, som
de breda konsumentmassorna representera,
torde väl detta utgöra skäl nog för
att i nuvarande situation gå emot en
räntehöjning. Detta resonemang innebär
å andra sidan inte att jag anser de prisstegringar
försvarliga, som i form av varuskatter
och på annat sätt genomföras
från statsmakternas sida.

I slutet av sitt yttrande under rubriken
Ränte- och penningpolitiken säger
utskottet: »Det framstår i nuvarande läge
som nödvändigt, att den ekonomiska politiken
för återställande av den sam -

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

hällsekonomiska balansen med kraft fullföljes
och stödjes av alla samhällsgrupper.
»

Det var kanske framför allt denna
skrivning, herr talman, som föranledde
mig att begära ordet. Jag måste nämligen
här anmäla en helt avvikande mening,
vilken vi också vid tidigare diskussioner
här i kammaren ha företrätt
från min meningsriktning. Vi anse icke
att den ekonomiska politik, som för närvarande
genomföres, kan prisas ur de
breda massornas synpunkt. Det är därför
nödvändigt att också i detta sammanhang
ta till orda för att anföra denna
vår bestämda mening. Jag har vid
tidigare diskussioner förgäves frågat efter
det faktiska och konkreta innehållet
i uttrycket »den samhällsekonomiska balansen».
Det blir väl lika resultatlöst i
dag som tidigare, om jag frågar bankoutskottet
vad man menar. Här äro vi
återigen inne på det jag sade i början
om att man använder ekonomiska termer,
vilkas innehåll man inte kan redogöra
för och som sålunda uppenbarligen
måste vara avsedda atl förhindra den
breda allmänheten att begripa, vad det
är för ekonomisk politik, som statsmakterna
och i detta fall riksdagen rekommendera.

Den samhällsekonomiska balansen kan
jag med denna anmärkning lämna därhän.
Det är i stället helt enkelt den ekonomiska
politiken, som jag återigen vill
rikta mig mot. Herr Petersson i Karlskrona
har i dagens debatt från talarstolen
i denna kammare anfört, att någon
samhällsekonomisk balans icke kan uppnås
utan en betydande sänkning av folkets
levnadsstandard. Här är alltså
cruxet i diskussionen. Jag frågar: Vad
är det som gör det nödvändigt att sänka
folkets levnadsstandard här i landet? Det
har varit krig, säger man, och det är
kaos i Europa. Man anför en massa skäl.
Naturligtvis finns det svårigheter — om
man nu ständigt skall behöva upprepa
det — men atl inte den svenska ekonomien,
det svenska produktionslivet, den
svenska arbetsdugligheten och den svenska
företagsamheten skulle kunna samordnas
för att höja folkets levnadsstandard,
det har ännu ingen kunnat sakligt

bevisa. Man säger barn, att vi måste
sänka levnadsstandarden. Förgäves fråga
vi: varför? Man kan naturligtvis fabulera
och hitta på det ena resonemanget
hit och det andra dit, men den faktiska,
sakligt hållbara, konkreta motiveringen
för sänkningen av standarden sakna vi.
Vår mening är den motsatta, att det med
eu förnuftigt ordnad ekonomisk politik,
med insättande av våra krafter och resurser
på rätt sätt i samhällslivet och
produktionen — i distribution, planläggning,
investering o. s. v. — skall
bli möjligt att höja levnadsstandarden.
Därom har ännu icke någon kunnat anföra
och med sakskäl bevisa någon avvikande
mening.

Det är dessa kommentarer och anmärkningar
till utskottets utlåtande jag
har velat göra, herr talman. Jag avstår
från detaljdiskussion om den ekonomiska
politiken, som vi ju egentligen ha
diskuterat på samma sätt och i samma
ordalag under ungefär ett års tid. Jag
för min del tillgiver kammarens ledamöter,
att de börja se litet dystra ut och
känna sig uttråkade, ty någonting nytt i
diskussionen om vår ekonomiska politik
ha vi förgäves lyssnat efter även i
dag.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr I.inderot frågade
vad köpkraftsöverskott är. Ja, om han
inte redan vet det, behöver ju inte jag
tala om det för honom. Men det är väl
ändå berättigat att röra sig med en term
som allmänt användes, även av den tidning
som herr Linderot hyllar. Jag tror
för min del, att man inte behöver gräva
så långt i distinktionerna för att få fram
en begriplig mening bakom ordet.

Herr Linderot var ju undcrkunnig om
var felet i den ekonomiska politiken låg
— det var amerikanska underhandlare
som kommo hit och »korsade regeringens
planer». Jag vill erinra om att dessa
förhandlare hänvisade till gällande avtal,
men alt man från svensk sida verkligen
lyckades få viktiga medgivanden
om undantag från detta avtal.

Till slut förklarar herr Linderot, att
han inte är beredd att acceptera den

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

ekonomiska politik, som avtecknar sig
i utskottets utlåtande. Han betraktar den
som felaktig. Den kan inte stödjas av det
parti han tillhör. Jag vill i alla fall erinra
om att det inte är många månader
sedan herr Linderot och herr Hagberg
officiellt förklarade sig villiga att stödja
en politik av den resningen och det
innehållet. Man kan ju fråga sig vad
som har hänt under mellantiden. Jag
kan inte svara på den frågan.

Herr LINDEROT (kort genmäle): Vad
beträffar termen köpkraftsöverskott vill
jag säga, att den icke användes av vanliga
människor i ett fall som detta. De tala
i stället om anhopning av vinster, anhopning
av profit hos privatkapitalisterna.
Det är i själva verket dessa profiter
det handlar om i detta stycke och icke
om köpkraftsöverskottet, men man använder
där ändå ordet köpkraftsöverskott,
vilket icke sättes i förbindelse
med kapitalistiska profiter.

Det är riktigt att de amerikanska förhandlarna
kunde hänvisa till ett gällande
avtal, nämligen det amerikansksvenska
handelsavtalet av år 1935. Men
det finns inte föreskrivet, att vi skulle
vara tvungna att köpa så och så mycket
bilar eller så och så mycket kalifornisk
frukt eller så och så mycket plasticvaror.
Detta var föremål för underhandlingar,
och det var de amerikanska diktaten
i denna fråga som gjorde, att regeringens
planer på importreglering inte
ledde till någonting alls, för att inte säga
mera.

Till sist vill jag erinra herr Åkerberg
om att herr Hagberg och jag icke ha
varit med om denna »resning av den
ekonomiska politiken», som herr Åkerberg
talar om. Jag förmodar att herr
Åkerberg syftar på partiledarkonferenserna
med regeringen i början av år
1947. Det är i så fall inte bara några
månader utan över ett år sedan dess.
Men vi kommo ju aldrig till något slutresultat
i dessa förhandlingar, herr
Åkerberg, varför det alltså är fullkomligt
oriktigt att tala om att vi ha varit
med om resning av denna ekonomiska
politik.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Jag bara hänvisade till
att herrar Linderot och Hagberg förklarade
sig villiga att acceptera den politik,
som herrar Linderot och Hagberg i
dag fördöma.

Herr WEHTJE: Herr talman! Den

fråga det nu egentligen gäller är ju
spörsmålet om godkännande av riksbankens
och riksgäldskontorets förvaltning
under det gångna året. Man måste
nog söka hålla fast vid detta, så att man
inte vid behandlingen av bankoutskottets
föreliggande utlåtande helt kommer
över på andra områden. Längre fram, i
samband med frågan om sedelinlösningen,
finns det anledning att taga upp de
ekonomiska problemen i ett vidare sammanhang.
Detta har visserligen gjort en
begränsning av föreliggande debatt till
en nödvändighet, men man skulle dock
ha velat se något mera av preciserade
riktlinjer i utskottsutlåtandet för den
framtida penningpolitiken. Som läget nu
är hade detta otvivelaktigt varit på sin
plats.

Genomläsningen av utskottsutlåtandet
ger nära nog ett beklämmande intryck.
Det är inte bara så, att det synes råda
en viss begreppsförvirring inom utskottsmajoriteten,
när man på det hållet
anser sig kunna konstatera att den uppfattning,
som vid flera tillfällen under
det gångna året — sammanlagt åtta
gånger — kommit till uttryck i utförliga
och högst allvarliga ordalag i bankofullmäktiges
skrivelser till Kungl.
Maj :t, »överensstämmer» med de av
riksdagen godkända riktlinjerna för den
allmänna ekonomiska politiken. Fastän
det just nu finns en mycket nära kontakt
mellan regeringen och bankofullmäktige
— något som har framhållits
här under debatten — ha hänvändelserna
praktiskt taget varit utan påvisbara
resultat. Men om detta med åsiktsöverensstämmelsen
skulle vara riktigt,
vilket jag innerligt hoppas, skulle det
betyda en radikal omsvängning av tänkesättet
och uppfattningen inom riksdagens
socialdemokratiska majoritet, som
åtminstone hittills icke kommit till allmän
kännedom.

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

I skrivelsen av den 30 september 1947
tillstyrkte sålunda fullmäktige bland annat
en omprövning av redan fattade beslut
inom riksdagen, som kunde föranleda
en mera betydande utgiftsökning.
I sin nästa skrivelse av den 17 oktober
1947 framhöllo fullmäktige bland annat,
att läget motiverade en omprövning såväl
av utnyttjandet av utfösta men ej
disponerade kreditbelopp som i fråga
om återbetalningen av de krediter, som
lämnats till utlandet. Som den socialdemokratiska
majoriteten inom utskottet
tydligen gjort dessa fullmäktiges uttalanden
till sina, får man nu bara hoppas
på att dessa framställningar också
komma att visa påtagliga resultat i sinom
tid, dock inte alltför avlägsen. Såvitt
jag vet bär det enda resultatet av framställningen
om revision av handelsavtalen
blivit det, att man från svensk sida
har fått till stånd en revision av våra
förpliktelser enligt det amerikanska avtalet,
som dock av naturliga skäl inte
var något kreditavtal. Det är bara synd
att inte regeringen tagit mera notis om
framställningarna i denna punkt än att
man någon tid efteråt lämnade en ytterligare
kredit på 8 miljoner kronor til!
England i form av överdragningsrätt. I
sin sistnämnda skrivelse avvisade vidare
fullmäktige helt tanken på eu ytterligare
kreditgivning till utlandet, vilket
väl riksdagsmajoriteten nu också instämmer
i. Med hänsyn till riksdagens nämnda
inställning är det tydligt, att regeringen
behöver sättas under en effektivare
övervakning från riksdagens sida.

Vidare fäste jag mig särskilt vid ytterligare
en tydlig adress från utskottets
sida till regeringen, nämligen niir utskottet
talar om att det nu måste »stå
klart för envar, att möjligheten att öka
vår konsumtionsstandard bedömts alltför
optimistiskt». Jag vill i detta sammannang
erinra om de upprepade varningar,
som iinda sedan krigsslutet framförts
från borgerligt håll, främst av högern,
att regeringen uppenbarligen överskattade
vårt lands resurser. Med »envar»
kan sålunda enligt utskottet inte avses
annan part än regeringen, och detta
måste ju därför samtidigt innebära ett
erkännnandc av att oppositionen haft

4 Första kammarens protokoll 1''MH. \''r It).

rätt i sina varningar. Det noteras emellertid
med tacksamhet, att regeringen
tydligen i fortsättningen icke kommer
att överskatta våra resurser.

Men i andra avseenden finnas betydande
luckor i utskottsutlåtandet. Jag
hade trott, att när man granskade riksbankens
förvaltning, så skulle man taga
upp till behandling det uppenbara
missgreppet att inte medan pundet var
konvertibelt förra sommaren förvandla
våra stora pundfordringar i dollars.
Om så hade skett, så skulle vi nu haft
en 75 miljoner kronor större reserv av
hårdvaluta. Jag kan ju förstå, att regeringen
och utskottsmajoriteten velat
förbigå detta missgrepp med tystnad,
men denna anmärkningsvärda händelse
fordrar en förklaring. Medan så gott
som alla andra länder skyndade sig att
konvertera till och med sina bruttobalanser,
så gjorde Sverige ingenting. Förutom
den misslyckade trävarupolitiken
och exportprispolitiken gav denna händelse
bara ytterligare internationellt belägg
för talet om hur dumma svenskarna
äro. Förklaringen till denna händelse
får och kan inte bara vara den, att
vi blevo »lurade» av engelsmännen.

Som regeringen tydligen under de
gångna åren levat och handlat under
oriktiga föreställningar, så att man kapital!
överskattat våra ekonomiska resurser
— måhända delvis beroende på
att man saknat vederbörlig upplysning
från de underställda ekonomiska utredningsorganen
eller, om så inte varit fallet,
på att man inte varit tillräckligt
lyhörd inom regeringen för dessa upplysningar
— så borde det ha varit riksbankens
skyldighet att redan på ett tidigt
stadium ingripa och ingripa effektivt.
Inom regeringen saknade man tydligen
kännedom om det rådande köpkraftsöverskottet
inom landet vid tidpunkten
för den svenska kronans uppvärdering,
eller i varje fall förstod man
inte, att denna köpkraft skulle vända
sig mot importen. Om regeringen i tid
insett detta och dragit de naturliga konsekvenserna
därav, så att — såsom utskottsreservanterna
påpekat — hela den
inre ekonomiska politiken anpassats efter
höjningen av kronans yttre värde,

Nr 10

Onsdagen den 10 mars 1948.

skulle vi i dag inte behöva brottas med
de nuvarande oerhörda valutasvårigheterna.
Inte heller insåg man inom regeringen,
att vårt land till följd av kronans
uppvärdering och internationella
konvertibilitet skulle komma att få bära
en stor del av bördan av världens dollarbrist.
Det är ju inte oförklarligt, att
utländska exportörer kastade sig över
den svenska marknaden för att komma
över guld och dollar till ett billigare
pris och på ett lättvindigare sätt än någonstans
eljest i världen. Vi hade ju
inte heller några tullhinder av betydelse.
I så måtto är regeringens påstående
riktigt, att vårt nuvarande läge
har förorsakats av den internationella
dollarbristen, men om regeringens ekonomiska
handlande hade varit mera insiktsfullt
i enlighet med vad jag nyss
sagt, så skulle vår ekonomiska ställning
i dag ha varit betydligt bättre än vad
den är.

Den importreglering, som de ekonomiska
realiteterna trots finansministerns
dementier sent omsider tvingade
fram, ingick tyvärr också i serien
av regeringens misslyckanden. Bubblan
sprack emellertid i september förra
året, när det blev bekant att liandelskommissionen
inte ens fört några böcker
över värdet av utfärdade licenser.
Då förklarade man sig inom regeringen
genast beredd att ta krafttag, men olyckligt
nog blev det ändå inte något resultat
förrän i mitten av januari i år, då
den nya regleringen först trädde i effekt.

Det är verkligen inte att undra på att
riksbanken efter allt som skett har att
brottas med oerhörda valutasvårigheter.
Regeringens misslyckanden bli en dyr
läxa för landet, som nu måste draga åt
svångremmen hårt. Man får bara hoppas,
att det svenska folket kommer att
lära av läxan. Men för landet och dess
ekonomi hade det helt visst varit bättre,
att riksbanken, såsom konstitutionellt är
avsett, hade fått förbli ett självständigt,
av regeringen oberoende finansorgan
under riksdagens ansvar och i samband
därmed också fått bli i okvald besittning
av sina maktmedel, i första hand
diskontot.

I normala fall skulle det befintliga
köpkraftsöverskottet ha absorberats av
den växande importen för att så småningom
helt ha eliminerats under i övrigt
lika förhållanden. Detta i och för
sig önskvärda resultat förhindrades dock
genom den politik, som den ansvariga
finansledningen samtidigt genomförde,
nämligen att riksbanken för stödjande
av kursen på statsobligationerna ständigt
pumpade ut nya förstärkningar av
köpkraftsöverskottet, varigenom cirka
1 500 miljoner kronor av den löpande
statsskulden i obligationer hamnat i
riksbanken. Hade icke riksbanken på
detta konstlade sätt upprätthållit obligationskurserna,
skulle dessa ha fallit
ned till den nivå, som betingats av förtroendet
till regeringens ekonomiska politik.
Man kan därför med skäl fråga sig,
om inte den verkliga anledningen till
dessa stödköp varit den, att man velat
förhindra just detta utslag på den ekonomiska
och politiska barometern, varigenom
det allmänna misstroendet mot
regeringen kommit till uttryck.

Den stora valutareserv, som vi hade
efter kriget, är nu praktiskt taget slut.
Genom valutaförsäljningar under innevarande
år kan man således inte absorbera
det tillskott till penningmarknaden,
som fortsatta stödköp av obligationer
skulle motivera. Det är vidare att
märka, att återstoden utelöpande obligationsstock
torde uppgå till cirka 7
miljarder kronor. Det kommer därför
att kosta en hel del pengar att också i
fortsättningen stödköpa obligationer för
att förhindra att den allmänna förtroendekrisen
kommer till uttryck. Tänker
man verkligen fortsätta med obligationsköpen?
Hur skall man i fortsättningen
komma till rätta med det därigenom uppstående
köpkraftsöverskottet? Detta är
frågor som man gärna vill ha svar på,
då det ju måste framstå som klart att den
stora faran för vårt penningvärde ligger
i den förefintliga betydande spänningen
mellan efterfrågan och varutillgång.

När det gäller redovisningen av det
penningpolitiska läget har i utskottsutlåtandet
framhållits, att köpen av skattkammarväxlar
och obligationer medförde
ett sådant likviditetstillskott till mark -

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

naden, att åtstramningen genom valutaförsäljningarna
praktiskt taget balanserades.
Men därefter tillägger utskottet, att
»på grund av uttag från räkningar i
riksbanken tillfördes vidare marknaden
ytterligare betalningsmedel» utan att beloppet
därför redovisats. Summan därav
torde ha uppgått till cirka 250 miljoner
kronor, men det förbigår utskottet utan
närmare redovisning. Om man varit angelägen
om en fullständig redovisning
av penningmarknaden, borde väl denna
summa också ha omnämnts.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja taga upp ett utalande av utskottet
om möjligheten att erhålla utländsk kredit.
Även om Sverige hade fått till exempel
ett dollarlån, så anser tydligen utskottet,
att detta icke skulle »medfört annat
än en temporär lättnad, som måhända
endast framflyttat tidpunkten för
den nödvändiga skärpningen av den ekonomiska
politiken inom landet». Det är
att märka, att den socialdemokratiska utskottsmajoriteten
tydligen — och det gav
utskottets herr ordförande uttryck åt i
sitt anförande i början av denna debatt
— icke tilltrott regeringen förmågan att
hushålla med och väl använda ett utländskt
lån. Måhända är denna utskottets
förmodan riktig, men den fortsatta diskussionen
därom torde med fördel kunna
föras inom regeringspartiet.

Ett centralt problem i utskottsutlåtandet
utgöres av räntefrågan. En räntehöjning
skulle enligt utskottet ha motverkat
stabiliseringssträvandena genom att öka
kostnadstrycket. Någon redovisning av
inverkan av en räntehöjning på t. ex. hyrorna
har ej förebragts, och det hade helt
visst varit skäl att utreda om olägenheterna
blivit så dominerande. Man måste
emellertid efterlysa konsekvensen i att
samtidigt med andra medel, t. ex. genom
den ökade indirekta beskattningen, fördyra
varorna och hyrorna. Att just den
ökade bensinskatten kommer att få allvarliga
verkningar i sistnämnda hänseende
torde numera stå klart för alla.
Felet med den förda räntepolitiken är
helt enkelt det, att man i en överkonjunktur
med överfull .sysselsättning med
konstlade medel låst fast räntan på eu
nivå, som varit motiverad i ett lågkon -

junkturläge. Om man i tid hade signalerat,
att räntan skulle få variera inom
vissa gränser, även om de varit snäva,
skulle vårt läge i dag ha varit ett annat.
Man siitter sig icke ostraffat över de ekonomiska
lagarna. Det är ytterligare en
läxa, som det svenska folket fått.

Från utskottsmajoritetens sida framföres
ånyo önskvärdheten av att investeringarna
på kapitalbudgeten täckas på
annat sätt än genom upplåning. Denna
fråga har visserligen tidigare varit föremål
för debatt här i riksdagen, men den
torde med fördel kunna tagas upp igen,
eftersom den icke klarlagts. Från regeringspartiet
har framhållits, att i kampen
mot inflationen är det viktigt att skapa
ett överskott på driftbudgeten. Men sedan
tänker man använda detta överskott
till att finansiera kapitalbudgeten. Enligt
mitt sätt att se saken, kan en dylik
anordning icke ha någon inflationsbekämpande
effekt i sig. Om man för att
förenkla problemet säger, att staten med
ena handen drar in 500 miljoner kronor
från den löpande konsumtionen, som
den sedan med andra handen ger ut för
investeringsändamål, så kan resultatet
ur inflationsbekämpande synpunkt därav
sägas vara noll. Summan av efterfrågan
inom samhället minskas ju inte
alls, utan det blir endast en förändring
av efterfrågans inriktning. Om man däremot
effektivt steriliserar budgetöverskottet
och lånar pengar till kapitalbudgeten,
måste det ju bli en god inflationsbekämpande
effekt. Denna fråga vill jag
gärna ha svar på. Det räcker inte med
att hänvisa till att man i andra länder
anser ett budgetöverskott vara inflationsbekämpande.

Till sist vill jag också säga några ord
om sparandet. Om det är riktigt som det
säges i konjunkturinstitutets rapport, att
inflationstendensen i första hand stammar
från ett för lågt sparande och en för
hög investeringsverksamhet, så är det
givetvis av fundamental vikt att sparandet
ökas, att sparviljan stimuleras. Det
är ju att hoppas, att den energiska propaganda,
som satts in för att öka sparandet,
skall visa sig ge något resultat.
Det gäller ju att få fram ett verkligt
nysparande och inte ett överflyttande

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

från ett sparkonto till ett annat. Förutsättningarna
för att upprätthålla sparandet
inom de stora folkgrupperna på en
tillfredsställande nivå borde vara till
finnandes, då realinkomsterna nu överstiga
förkrigsnivåns och därtill kommer
väsentligt ökade sociala förmåner. Men
kvar stå alltjämt de allvarliga hindren
för en ökad sparverksamhet, att allmänheten
fortfarande saknar förtroende
både för penningvärdet och för framtiden.
Endast genom en målsättning för
vår ekonomiska politik, som klart tar
sikte på att återgå till ett fast penningvärde,
och en härvid följd politik, som
ej blott i vackra tal utan även i handling
visar en fast vilja att realisera detta
mål, lär ett effektivare sparande — efter
den systematiska nedvärdering av
sparandet som under många år tidigare
fått ske — kunna väntas komma till
stånd, ett sparande av den stadga och
storleksordning, som är en av grundbetingelserna
för att den eftersträvade balansen
i samhällsekonomien kan återställas.

Detta måste också på allvar komma till
uttryck i en skattepolitik, som på ett
helt annat sätt än den nuvarande beaktar
sparandets stora betydelse för samhället
och den ekonomiska utvecklingen.

Jag framhöll redan i början av mitt
anförande, att läsningen av utskottsutlåtandet
ger ett beklämmande intryck.
På mig verkar det som om utskottsmajoriteten
velat tala om sanningen, men
noga aktat sig för att tala om hela sanningen,
och därmed trott sig rädda sin
själ. Tyvärr går det nog inte på det sättet,
det behövs nog litet mera för att nå
detta resultat. Men det är inte första
gången det gått till på detta sätt, och
tyvärr har följden blivit, att man kommit
att fästa mindre och mindre vikt vid
vad bankoutskottet sagt. Man kan med
skäl tala om fromma och fåfängliga
önskningars förgänglighet.

Herr BJÖRNSSON: Herr talman! Herr
Wehtjes dramatiska avslutning gör, att
man kommer att undra, om det här gäller
att ge decharge åt bankoutskottet eller
åt bankofullmäktige. Han talade om att

bankoutskoltet håller på att förlora all
auktoritet hos den stora allmänheten,
men det gäller väl här ändå decharge
åt fullmäktige, och jag måste tacksamt
konstatera, att herr Wehtje inte yrkat
på att decharge skulle vägras. Såväl utskottet
som reservanterna ha ju konstaterat,
att vi haft vissa svårigheter att
dras med på olika områden. Varken fullmäktige
i riksbanken eller ens regeringen,
hur mäktig den än är, ha ju t. ex.
kunnat göra så mycket för att förhindra
kriget med dess ödesdigra härjningar
överallt i Europa, lika litet som de kunde
förhindra torkan förra året med dålig
skörd och brist på vattenkraft såsom
följd.

Jag skall emellertid, trots att man inte
föreslagit att decharge skulle vägras, be
att få göra en del erinringar i anledning
av vad som bär sagts från olika håll.

I reservanternas yttrande ger man apprecieringen
av kronan i mitten av 1946
en dominerande plats. Man karakteriserar
denna åtgärd såsom en vändpunkt i
vårt ekonomiska läge, och det är klart
att den var mycket betydelsefull. Den
genomfördes inte heller utan ett så sorgfälligt
övervägande inom bankofullmäktige
som över huvud taget var möjligt,
och såvitt jag minns var frågan även
föremål för omnämnande utan kritik i
utrikesnämnden. Jag vill också erinra
om att en man i så framskjuten ställning
som professor Bagge i ett föredrag i slutet
av oktober 1946 uttalade följande:
»Lönestegringarna utgöra kanske den
viktigaste faktorn i det nuvarande läget,
men också importutvecklingen kan
komma att spela en stor och ganska tråkig
roll, framför allt beroende på hur
det kommer att bli i Förenta staterna.
Vi ha nu gentemot stigande utlandspriser
använt växelkursmetoden, och det
har såvitt jag kan förstå i varje fall varit
en åtgärd i rätt riktning.» Alltså ett relativt
oförbehållsamt erkännande av att
denna åtgärd var ett steg i rätt riktning,
även om man sedan naturligtvis
krävt kompletterande åtgärder. Till detta
återkommer jag senare.

Jag skall även be att få citera ett uttalande
av herr Nordenson i en debatt
för knappt ett år sedan. Den 16 april

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

1947 säger herr Nordenson: »Den viktigaste
åtgärden under året från riksbanksledningens
sida var ju apprecieringen
av kronan. Denna avsåg att förhindra
att en prisstegring i utlandet, särskilt
i Amerika, skulle slå igenom på
vår marknad, och till någon del vanns
väl detta syfte. Men då prisstegringen
fortsatte utomlands och man där skyndade
sig att i möjligaste mån höja sina
priser gentemot oss, blevo verkningarna
inte helt de vi åsyftat.»

Herr Nordenson medgav alltså att vi
undgingo den prisstegring på 14 procent,
som skulle ha varit en följd, om vi inte
hade vidtagit denna åtgärd. Sedan påstår
herr Nordenson, såvitt jag förstår utan
grund, att amerikanarna såsom en motåtgärd
mot oss höjde priserna ytterligare.
Detta var såvitt jag kan förstå en
helt vanlig marknadsutveckling till följd
av de rådande konjunkturerna och slopandet
av priskontrollen i Amerika. I
det fallet tror jag alltså att herr Nordenson
har missbedömt situationen.

Vad kritiken främst riktat sig mot är
ju att riksbanken och regeringen ha försummat
att vidtaga vad som skulle vara
kompletterande åtgärder till denna appreciering,
och det skulle väl självfallet
ha varit en importreglering. Det tycks i
varje fall vara vad reservanterna i det
stycket mena.

Jag vill till att börja med säga, att riksbanken
märker på bokslutet för dagen,
när valuta strömmar ut eller in. Men detta
bokslut för dagen säger ingenting omedelbart
om vårt verkliga valutaläge. Det
kan göras en mängd beställningar, som
inte skola effektueras förrän om ett år.
Tätar man då på att man kan få dollar,
får riksbanken ingen aning om ett sådant
köp. En svensk köpare kan således bindas
kanske ett år i förväg. Det kan vidare
vara så, att exportörer, som få ett
tillgodohavande i dollar, vilja ha det kvar
och därför inte sälja det omedelbart,
och det kan nog också tänkas, att det
förekommer spekulation i dollar. Folk
köper dollar för fingerade affärer eller
för att över huvud taget kunna göra affärer
och lägger på det sättet beslag på
våra dollartillgångar. Vårt bokslut för
dagen säger således inte omedelbart, hur

vårt valutaläge i själva verket är, om
man skall ta hänsyn till inte bara kassaposterna
utan också skulder och fordringar
och eventuellt terminsköp. Följaktligen
kunna vi inte säga, att riksbankens
veckorapporter äro en omedelbart
fungerande väckarklocka.

När man nu säger, att vi skulle ha tagit
till importregleringen omedelbart och
kanske också omedelbart ha börjat att
låna, kan det vara skäl att tänka efter
litet närmare, vad dessa saker egentligen
innebära.

Jag skall i detta sammanhang be att
få citera en av dem som tillhörde bankofullmäktige,
när vi i fjolårets remissdebatt
diskuterade dessa ting, nämligen
herr Ivar Anderson, chefredaktör för
Svenska Dagbladet. Herr Ljungdahl hade
i ett anförande utvecklat behövligheten
av en importreglering. Han hade visserligen
enligt min mening den alltför optimistiska
tron, att en sådan skulle
kunna göras mycket enkel; till det skall
jag återkomma senare. Man skulle enligt
herr Ljungdahl inte behöva kräva hundraprocentig
rättvisa mellan olika kunder
och olika intressen, och det är ju ett
önskemål, som är mycket lätt att uttala,
men som jag inte tror är lika lätt att
realisera. Herr Ivar Anderson yttrade då
i detta sammanhang: »Det är nog nödvändigt
att vänta någon eller några månader
till, innan man kan få en klar
överblick av läget. Det är därför, enligt
min uppfattning, alldeles för tidigt att
nu komma fram med yrkanden om en importreglering.
»

Detta yttrades av högerns representant
i bankofullmäktige, och jag förmodar att
herr Nordenson inte åsyftade sin politiske
meningsfrände herr Ivar Anderson,
när han underkände vår kompetens i
bankofullmäktige. Herr Ivar Anderson är
ju visserligen både chefredaktör och filosofie
doktor, men därav kan man ju
inte obetingat dra den slutsatsen, att han
är obevandrad i ekonomiska spörsmål
eller saknar erfarenhet på detta område.

Vidare säger herr Ivar Anderson:
».lag hade inte tänkt gå in på denna fråga
nu, men herr Ljungdahls anförande
gav mig anledning att i allra största kort -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

het säga vad jag nu sagt. Hans tanke på
eu importreglering anser jag således vara
alldeles för tidigt väckt. Frågan kan bedömas
först sedan vi fått en mera bestämd
uppfattning om tendensen i vår
utrikeshandel, om vi i fortsättningen skola
behöva räkna med samma starka utströmning
av valutor eller om vi kunna
förvänta en återgång under den närmaste
tiden, vilket jag anser mycket sannolikt.
»

Detta var således högerns representant
i bankofullmäktige, som för ungefär ett
år sedan sade, att vi skulle ta det lugnt
i fråga om en importreglering.

Sedan vill jag, kanske mera skämtsamt,
nämna — eftersom herr Myrdal
ju varit på tapeten — att herr Ivar Anderson
på ett ställe säger: »Jag skulle
vilja understryka, att den nuvarande
handelsministern åtminstone tidigare
har varit en så ivrig anhängare av frihandel
— och inte bara frihandel utan
en verkligt fri handel — att han borde
vara den siste att leka med tanken på
en importreglering, som är raka motsatsen
till frihandel.» Det var det vackra
betyg han gav herr Myrdal kort efter
det att herr Myrdal hade stått och
viskat om en importreglering i Nationalekonomiska
föreningen!

Jag skall genast bekänna, att jag står
på samma ståndpunkt som herr Ivar
Anderson, när han säger, att det var
för tidigt att bedöma, när man skulle
sätta i gång en så drastisk åtgärd som
en importreglering. Det hade varit propåer
i bankofullmäktige före jul om införande
av en sådan från en av de socialdemokratiska
ledamöterna, men alla
de andra tyckte, att det inte var
lämpligt att då tillgripa en dylik besvärlig
åtgärd.

Är då en importreglering en så lekande
lätt sak att genomföra som kanske
herr Ljungdahl tänkt sig? Jag
skulle vilja be damerna och herrarna
att tänka sig vad en importreglering innebär.
Det skall först och främst finnas
ett importreglerande organ. En person,
som vill veta, om han kan få köpa
en viss vara, kan ju välja metoden
att antingen träffa ett villkorligt avtal
med någon amerikansk exportör och se -

dan gå till importregleringsorganet,
eller också kan han först gå till importregleringsorganet
och säga: »Jag behöver
köpa så och så mycket t. ex.
bomull — kan jag få valuta till det?»
Får han då ett jakande svar, kan
han börja träffa avtal. Det ligger i
sakens natur, att detta måste betyda er.
mycket besvärlig omgång, som hindrar
raska och snabba affärer. Härvidlag vill
jag säga, att utskottsreservanterna fullkomligt
klart ha preciserat läget, när
de på s. 19 i utskottsutlåtandet säga:
»Allvarlig är även den omständigheten,
att knappheten på valutor försvårar
fullgörandet av äldre, i god tro ingångna
betalningsutfiistelser, något som måste
oförmånligt påverka de utländska
säljarnas bedömning av vårt land. Ett
läge av denna art minskar de svenska
importörernas möjligheter till fördelaktiga
internationella affärer . . .» etc.
Bakom dessa rader spårar jag en i ekonomiska
ting verkligt sakkunnig, som
fört pennan. Det är säkert fullkomligt
riktigt bedömt.

Jag skulle tro att jag med detta har
visat, att en importreglering är en ytterst
vansklig sak att genomföra, om
man skall tillgodose rimliga anspråk på
opartiskhet och hänsyn till legitima intressen.
Sedan tillkommer det besynnerliga
faktum, att det blir besvärligare
att genomföra den ju större importkvoten
är. Vi kunna tänka oss att vi indela
de varor, som vi kunna köpa från hårdvalutaländerna,
i tre grupper. Den första
gruppen omfattar elementärt nödvändiga
importvaror, utan vilka vi inte
kunna räkna med normal skörd o. s. v.,
såsom konstgödsel etc., vidare fossilt
bränsle och råvaror, såsom ull, eller om
vi fått en dålig skörd, livsmedel, såsom
brödspannmål. Vi anta således, att kvoten
räcker till för att importera allt
detta, som anses oundgängligen nödvändigt
för att vi och våra kreatur skola
överleva nästa år. Sedan ha vi en grupp
däröver, som jag skulle vilja kalla nyttiga
varor, även om de inte äro absolut
nödvändiga. Dit höra t. ex. inom maskingruppen
alla maskiner, som kunna
hjälpa oss att öka vår produktion, jordbruksmaskiner
och industrimaskiner,

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

eller som kunna sätta oss i stånd att få
vår export ökad. Räcker nu inte kvoten
till för båda dessa grupper, måste
man inom den andra gruppen, den nyttiga
och lönande importen, gallra ut
vissa saker, och detta är, mina damer
och herrar, en mycket vansklig uppgift.
Om exempelvis SKF vill ha maskiner
för att kunna göra flera kullager än
man för närvarande gör, och jordbrukare
från hela Sverige samtidigt vilja
ha in traktorer, är det ju gott och väl,
om våra resurser räcka till för att tillfredsställa
båda dessa kategorier. Men
hur blir det, om resurserna inte räcka
till? Man kan inte slå sönder en maskin,
- som SKF har beställt —■ traktorerna
kan man ju möjligen ta till ett
mindre antal — men redan detta exempel
visar, hur utomordentligt svårt det
är att genomföra en dylik reglering på
ett rättvist sätt. Den tredje gruppen av
varor behöver jag väl knappast tala
om, nämligen de umbärliga varorna,
eller med ett annat namn lyxvarorna,
även om våra kvinnor påstå, att det är
ekonomiskt mycket beklagligt, att man
inte kan importera t. ex. tillräckligt
många och tillräckligt bra nylonstrumpor,
eftersom de spara så oerhört mycket
lagningssarbete.

Jag anser mig med detta ha anfört
ett gott skäl för att man inte tillgrep en
importreglering förrän man ansåg den
oundviklig, och jag undrar om inte ett
par av de herrar, som kritiserat oss på
denna punkt, nämligen herrar Nordenson
och Wehtje, skola ge mig rätt därvidlag.

Jag vill för övrigt konstatera, att under
det att man från bankofullmäktiges
sida så ofta man funnit anledning därtill
har fäst regeringens uppmärksamhet
på läget på valutafronten, så har jag
aldrig någon gång hört talas om att
handelskommissionen har gjort detsamma,
och i handelskommissionen är det
inte på långt när så stort inslag av socialdemokrater
som i bankofullmäktige.
Det kan måhända vara en sak av visst
pikant intresse i detta fall.

Nu säger man, att regeringen utom
det, att den försummat att i tid klämma
till med en importreglering, också för -

summat att ta upp lån. Herr Linderot
sade på sitt vanliga skämtsamma vis:
Varför skulle vi ta upp lån så länge vi hade
det bra — det är en princip som inte
brukar tillämpas inom privatekonomien!
När man här talar om att vi i slutet av
år 1946 borde ha börjat förhandla om
alt ta upp lån, vill jag påminna om att
vi då hade en valutabehållning av 2
miljarder i hårdvaluta, alltså i guld, dollar
och schweizerfrancs. Det fanns såvitt
jag kan förstå absolut ingen anledning
att då lägga upp ett lån. I september
1947 var det däremot sämre, men
ännu i mars 1947 hade vi över 1 miljard
i hårdvaluta, och dessutom hade vi
ju mjukvaluta, t. ex. pund. Och jag
skulle tro att vi för närvarande ha pundtillgångar
i landet — även om inte bankofullmäktige
förvalta hela beloppet
utan riksgäldskontoret en del — på
ungefär 500 miljoner kronor.

Jag tror det skulle vara mycket nyttigt,
om kammarens ledamöter ville tänka
litet på varför man skall ta upp ett
lån och hur det skall vara beskaffat. Har
man till syfte att lånet skall onödiggöra
en importreglering, då måste lånet uppenbarligen
vara mycket stort, med
hänsyn till att valutorna som bekant visat
sig smälta bort med stor hastighet,
och vidare måste det också vara ett lån
på tillräckligt lång tid för att man inte
ögonblickligen skall behöva binda de
dollarvalutor man har för att betala
amorteringarna på skulden. Nu kan man
säga, att det hade varit möjligt att ta
upp lån bos olika länder. Jag tror emellertid
att Amerikas förenta stater praktiskt
taget var och alltjämt är det enda
land, som kan ge lån av något större
belopp. Det måste då förmodligen bli ett
lån på den enskilda marknaden. Riksgäldskontoret
kan ju lägga upp ett obligationslån,
men efter vad jag har hört —
och jag har mina uppgifter från en källa,
som torde vara säker — deltar man inte
från privata bankinstituts sida i emissionen
av obligationslån, om inte de statliga
myndigheterna, och väl även centralbanksorganisationen,
medger det. Således
hade vi även i sådant fall först
måst vända oss till statliga myndigheter
i U. S. A. för att utverka tillåtelse. Se -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

dan kan man naturligtvis tänka sig, att
man via enskilda banker upptar lån, således
affärsmässiga lån hos privata banker
i Amerika.

Vi ha emellertid undersökt vilka resultat
våra svenska affärsbanker tro sig
om att kunna nå på denna väg, och det
har då visat sig, att de fått samma besked
som vi, nämligen att detta måste
ske i samförstånd med de statliga myndigheterna
i Amerika. Om detta går —
och det är väl antagligt — blir det emellertid
affärsmässig kredit, alltså kredit
mot växlar på tre eller sex månader, med
tyst medgivande måhända att de få omsättas
på kanske ytterligare sex månader
o. s. v. Det blir således utomordentligt
korta lån. Om nu en privatbank
bär i landet skall våga sig på en växelaffär
gentemot en amerikansk säljare,
måste naturligtvis banken vara säker på
att den kan få köpa dollarvaluta, när
växeln förfaller eller i varje fall när
man överenskommit, att växeln skall lösas
in. Och det betyder i praktiken ingenting
annat än att en svensk affärsbank
inte kan förmedla annan kredit
än sådan, som den kan skaffa sig täckning
för genom att köpa dollar på termin
i Sverige, att levereras då skulden
löper ut. Det kan således bli krediter
på i stort sett ett år eller någonting sådant.
Då skall lånet omsättas, och då
skola vi ha dollarvaluta stående till reds
för terminsförsålda dollar.

Om man vidare spörjer, hur stort belopp
det skulle röra sig om, skulle väl
svaret bli att det behövdes ett belopp
av storleksordningen 100 miljoner kronor
eller dylikt. Ett sådant lån kunde
naturligtvis vara användbart, om det exempelvis
förhölle sig så att våra valutor
flyta in ojämnt, så att vi hade en exportsäsong,
då valutorna komma in, medan
vi under en annan del av året, då
exporten låg nere, till övervägande delen
gjorde våra inköp. Ett sådant lån löser
emellertid inte problemet om att
undvika en importreglering. En sådan
reglering är precis lika nödvändig ändå,
och utan en mycket noggrann förfallobokföring
och affärer mellan riksbanken
och de enskilda köparna går metoden
inte att använda.

Beträffande statliga lån i stor skala i
Amerika har man att välja på två slags
.statliga lån, antingen lån som förmedlas
av en amerikansk institution, som kallas
för import- och exportbanken, vilken
står — kan man väl säga — under regeringens
inflytande, eller att förmå regeringen
att gå till kongressen och begära
ett statslån såsom nu har skett i fråga
om Marshallplanen.

Att ett statslån behöver vara av mycket
betydande storlek tycker jag visas
bara genom exemplet med det stora lån,
som England fick för en tid sedan men
som nu i dagarna är slut. Det rörde sig
om ungefär 13 miljarder svenska kronor.
Detta lån har inte visat sig på något sätt
hjälpa England från tvånget att genomföra
en importreglering. Det var dessutom
förknippat med ett mycket egendomligt
villkor, nämligen att England
skulle förbinda sig att från och med den
15 juli i fjol göra pundet konvertibelt,
d. v. s. till en överallt användbar valuta.
Och fastän England har varit Amerikas
vapenbroder i det stora kriget och såvitt
jag förstår har tagit rätt många hårda
stötar, som Amerika har sluppit att
ta, ställde Amerika upp ett sådant villkor
utan att vara berett att hjälpa England
till att uppfylla det. England måste
helt enkelt bryta kontraktet, och en del
av lånet kunde på denna grund inte tagas
ut. Sedermera har det visst träffats
en nödöverenskommelse, varigenom engelsmännen
ha fått ut de sista delarna av
detta lån.

Jag tror att det var herr Åkerberg som
redogjorde för ett lån, som Norge hade
fått, där man fick in som villkor, att lånet
fick användas endast för att betala
export från Amerika — det kan ju vara
rimligt — men dessutom att hälften av
denna export skulle gå på amerikanska
kölar. Man får åtminstone inte säga att
man har full handelspolitisk rörelsefrihet,
om man skall låna på sådana villkor.

Jag tror således, att om vi hade kunnat
få ett lån, så hade vi inte kunnat få
ett tillräckligt stort lån och ett lån med
tillräckligt läng avbetalningstid. Vi hade
dessutom säkerligen fått att dras med
villkor, som inte passade oss utan bättre
passade långivaren.

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

Härmed tycker jag jag har sagt tillräckligt
mycket för att belysa de svårigheter,
som ha varit rådande, och även
de utsikter vi skulle ha haft att få lån,
när vi nu se hur pass besvärligt det är
och hur lång tid det tar att få i gång
Marshallhjälpen.

Jag skall sedan gå in en smula på frågan
om riksbankens räntepolitik. Jag vill
då genast säga till herr Nordenson att
den omständigheten, att vår ordförande
har varit bortrest till Amerika, knappast,
tycker jag, kan klandras. Vi ha inte så
gott om duktigt folk här i Sverige, och
om riksbanksfullmäktiges ordförande är
särskilt lämplig att föra förhandlingar,
som lika mycket beröra centrala riksbanksintressen
som allmänna regeringsintressen,
så tycker jag inte, även om
herr Nordenson sätter aldrig så stort
värde på hans närvaro här, att det är
rimligt att vägra honom utresetillstånd.
Och jag kan försäkra herr Nordenson,
att efter mitt bedömande har ingenting
ändrats i fråga om bankofullmäktiges
beslut på grund av herr Hammarskjölds
frånvaro.

Det är ju som finansministern framhävde
så, att varje gång det reses ett
förslag till låt oss säga ränteförhöjning,
så är ett beslut att inte göra någon ränteförhöjning
ett beslut. Och vad beträffar
bordläggning av ärendena vill jag
påstå, att såvitt jag kan minnas ha vi
aldrig någonsin bordlagt ett ärende mot
reservation av någon fullmäktig, utan vi
ha alltid varit överens om detta.

Vad sedan själva frågan om räntan beträffar,
vill jag inte säga, att räntan inte
skulle spela någon roll, men jag kan inte
dela herr Nordensons mening att en liten
ränteförhöjning skulle ha varit eu
klok åtgärd. Det finns ett litet trick:
man kan knäcka eu nöt om man lägger
den på ett hord, lägger tummen på den
och slår med andra handen på tummen.
Om man slår tillräckligt hårt, går nöten
sönder utan att det gör ont i tummen.
Men slår man inte tillräckligt hårt, så har
man inte någon annan glädje av experimentet
än att det gör förskräckligt ont
i tummen. Ungefär så förhåller det sig
med räntan. Jag vågar inte bestrida, att
om vi hade klämt till med låt oss säga

f> å 7 procents diskonto och åtföljande
kurssättning på obligationer, så kunde
vi kanske ha »klippt» högkonjunkturen.
Men att vi inte kunna »klippa» högkonjunkturen
med eu räntehöjning av en
halv eller en procent, som det har varit
tal om, är jag fullkomligt övertygad om.
Jag kan naturligtvis inte bevisa detta
annat än med sannolikhetsbevisning;
ingen kan säga hur det skulle ha gått,
om man hade gjort det som man inte
velat göra.

Som en följd av vår uppfattning i räntefrågan
ha vi ansett oss böra skydda
kursen på svenska statens obligationer.
Herr Wehtje betraktade detta såsom någonting
fullkomligt förkastligt. Det var
två läxor, vill jag minnas han sade, som
svenska folket nu skulle få lära sig och
som han hoppades att vi skulle komma
ihåg. Den ena läxan var att regeringen
och riksbanken slarvat bort valutor genom
att inte sätta i gång importregleringen
tidigare. Den andra läxan var den,
som blev följden av att man satte sig över
alla ekonomiska lagar till den grad att
man inte låtit kurserna på obligationer
falla, vilket vore olyckligt och
skulle komma att få otrevliga återverkningar.

Ja, av den andra läxan fingo vi en
lärdom, men av motsatt slag, efter det
förra kriget, då vi först hade en högkonjunktur
och då man gick upp till T/»
procents diskonto och kursen på 5-procentsobligationerna
sjönk till (52 eller 63
kronor. Då fick svenska folket lära sig
den läxan, att det är mycket farligt att
lita på eu institution, som gör skulder
genom att låna upp hyggliga kronor av
allmänheten för att skydda landets fred
och oberoende, men sedan låter finansintressen
kapa åt sig dem till 60 öre per
krona samtidigt med att kronan hade fallit
i värde.

Jag tror åt! det skulle bli en mycket
besk läxa för svenska folket, om vi följde
herr Wehtjes recept att låta de obligationer,
som gåvos ut för försvarslånen
under krigstiden, på detta sätt falla i
värde. I det sammanhanget kan jag inte
låta bli att tala om att det i dag lär ha
varit ett litet utbud av obligationer igen,
troligen i avvaktan på eller möjligen ef -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

ter att ha fått veta, vad som skulle sägas
i dagens debatt.

Jag hörde en gång i min ungdom en
chevaleresk äldre herre hålla ett tal för
damerna, varvid han liknade kvinnan
vid havet, ty, som han sade, »liksom havet
kan bära det tyngsta skepp, kan kvinnan
bära de tyngsta bördor, men liksom
havet kommer hon i svallning vid minsta
vindpust». Jag lämnar helt därhän, om
inte samma liknelse gäller för mannen.
Men säkert är att den gäller för alla
män och kvinnor sammantagna, som ju
också kallas för folkhavet. Det är alldeles
märkvärdigt att se, hur svenska
folket under krigstiden har burit tunga
bördor utan knot och villigt offrat sina
pengar för försvarsändamål. Men nu bli
de upprörda vid minsta vindpust: om
herr Wehtje står här och viskar någonting
om att vi borde göra så och så och
om folk tror, att vi rätta oss efter honom,
så skulle han med detta kunna
ställa till ett förfärligt vattenskvalp i
folkhavet då det gäller obligationerna.
Jag hoppas emellertid att folk har klart
för sig, att vad herr Wehtje säger inte
omedelbart leder till effekt.

En utgångspunkt för sådana vindpustar,
som visat sig vara mycket farlig, är
Nationalekonomiska föreningens kateder!
Det var där herr Myrdal stod och
talade om behövligheten av importreglering.
Så blev det inte någon sådan.
Folk skyndade sig emellertid att ta detta
ad notam; man trodde att han skulle
genomföra den. Och när finansministern
häromdagen var på Nationalekonomiska
föreningen och ansågs av tidningarna
ha vacklat en aning i tron på den konstanta
räntans välsignelse, fingo vi i
riksbanken ögonblickligen över oss en
del obligationer.

Herr Åkerberg har här konstaterat,
att ordet ränta inte förekommer någon
enda gång i reservanternas förslag till
utlåtande. Det får jag väl fatta som ett
tecken på att inte bara herr Petersson
har vägrat att vara med på ett krav på
högre ränta, utan att även de högermän,
som ha varit med om reservationen, ha
sagt sig att läget nu är sådant att en
räntehöjning absolut inte är motiverad.
Konjunkturen kan man inte bedöma.

Framtidsutsikterna äro höljda i ett dunkel,
i en slöja som ingalunda behöver
vara »vävd av barmhärtighetens hand».
Men det finns många tecken, som tyda
på att vi ha passerat högkonjunkturens
toppunkt, och då är det inte lämpligt
att höja räntan ens enligt de klassiska
spelreglerna för räntans handhavande.

Jag kan således inte tänka mig att
man kan få någon majoritet för en diskontoförhöjning
i fullmäktige nu. Jag
tror att vi skulle få en mycket stark majoritet
däremot, om det till äventyrs
skulle finnas någon, som gjorde ett sådant
yrkande. Det känner jag mig övertygad
om, och även om det finns folk
som drar en annan praktiskt-kommersiell
slutsats på grund av börsmarknaden,
så anser jag mig böra säga detta.

Då frågar man sig måhända: Kan det
vara rimligt att inte höja räntan och
att på det sättet inte göra någonting? Jag
vill då svara, att här försiggår en hel del
på det ekonomiska livets område, som är
ägnat att återställa balansen. Jag kan
peka på en sådan åtgärd som importregleringen.
Det kommer naturligtvis att
bli besvärligt när det blir varubrist,
men vi hoppas att lagren äro bra mycket
större än man tror och att vi i
grund och botten bara ha förvandlat
en stor del av vårt tidigare valutainneliav
till lager.

Vidare börjar bvggnadsregleringen
säkerligen att bli kännbar; vi ha ju
sett att det har förekommit konkurser
en och annan gång inom byggnadsbranschen,
och det är väl årtionden sedan
något sådant förekom.

Vi ha också att vänta en lagstiftning
om temporär sterilisering av bolagsvinster.
Fn fullkomligt enhällig utredning
är färdig med sitt arbete därmed,
och man betraktar dess resultat som
en kompromiss, vilken jag antar kommer
att rätt snart i proposition föreläggas
riksdagen. Man väntar att denna sterilisering
under en tvåårsperiod skall
suga upp ungefär 500 miljoner kronor.

Slutligen ha vi konsumtionsskatterna,
som ju ännu inte ha hunnit verka så
värst mycket.

Jag tror att det var herr Wehtje som
sade sig inte kunna förstå, att om man

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

överbalanserade budgeten, så skulle
man sterilisera pengar. Jag skall inte
tröska om det resonemang, som jag hade
med herr Velander för någon tid sedan,
men jag vill nämna för herr Wehtje,
att tre experter, varav en är herr
Hagbergs suppleant i bankofullmäktige
och de övriga två professorer i nationalekonomi,
ha gjort en utredning angående
innebörden av begreppet köpkraftssterilisering.
Resultatet av denna
utredning finnes nu såsom en bilaga till
bankofullmäktiges offentliga protokoll,
och jag skall be att få överlämna en
avskrift av den till herr Wehtje i stället
för att nu tråka ut kammarens ledamöter
med en redogörelse för dess innehåll.

Herr talman! Visst ha vi det besvärligt,
men det kan inte hjälpas, att vi
trots alla besvärligheter på det ekonomiska
området inte ha anledning att klaga
så mycket som man gör nu. Och jag
känner mig övertygad om att när valet
i höst väl har hållits, vare sig utslaget
går åt det enå eller det andra hållet,
skola vi bli befriade från en del av de
klagomål, som nu störa oss i vardagslivet
om vi slå upp en tidning eller sitta
här och höra på debatten.

Herr WEHTJE (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle endast med några
ord vilja bemöta herr Björnsson i vad
han anförde till bankofullmäktiges försvar
för sitt handlande. Jag tycker att
han skjuter över skulden i alldeles för
stor utsträckning på omständigheter,
som ligga utanför bankofullmäktiges
kontroll. Han säger, att de svårigheter,
i vilka vi nu befinna oss, äro beroende
på att vi ha att dras med krigets efterverkningar.
Det tycker jag är att försöka
skylla från sig på ett sätt som inte
är rimligt. Vi ha väl ändå inte bara drivit
med strömmen som ett skepp med
vinddrivna segel, utan vi ha väl ändå
själva haft möjligheter att utforma vår
politik ocli vårt ekonomiska handlande.

Vi kunna ju so på ställningen i andra
länder av jämförbar storleksordning.
Se på t. ex. Schwiez, som också har stått
utanför kriget. Är inte ställningen för

Schweiz väsentligt mycket bättre än för
vårt land? Eller tag som exempel Belgien,
som till och med varit indraget i
kriget. Jag gör gällande, att belgarna
också ha det bättre än vi i vårt land,
men de ha skött sin politik på det rätta
sättet.

Jag skulle också vilja säga, att herr
Björnsson skyllde ifrån sig på ett sätt
som inte heller är rimligt när det gäller
realiserandet av våra valutatillgångar
och våra därav följande valutasvårigheter.
Han säger, att man i riksbanksfullmäktige
inte har kunnat se av de balanser,
som dagligen göras upp, när valutatillgångarna
minska. Då hade det
varit bankofullmäktiges skyldighet att
skaffa sig en sådan redovisning, att de
kunnat se att man gjort av med en valutatillgång
på ungefär 2 miljarder kronor.
Man har i sinom tid sagt till regeringen,
att åtgärder borde vidtagas, men
det har inte blivit någon effekt därav. Ett
så pass självständigt handlande får man
väl ändå kräva att bankofullmäktige skola
gå in för, att de skola kunna göra sin
mening gällande gentemot en regering,
som inte handhar den ekonomiska politiken
på ett sätt som bankofullmäktige
gilla.

Låne- och räntefrågorna äro inte utredda;
man har inte gjort klart för sig
vilken utomordentligt dålig ställning
man haft. Herr Björnsson säger, att när
valet väl är över kan allting bli frid och
fröjd igen. Men då först få vi, tror jag,
dras med de riktiga svårigheterna, ty
då ha vi levat upp även de tillgångar
som ännu finnas kvar. Nu leva vi på
våra lager, men till tiden efter valen
äro nog lagren slut.

Herr BJÖKNSSON (kort genmäle): Vi
behöva inte leva bara på våra lager,
herr Wehtje. Vi beräkna att till hårdvalutaländer
kunna exportera varor och
tjänster för 1 500 miljoner kronor om
året, och det är det vi skola leva på.
Men vår valutarereserv på 400 miljoner
kronor kunna vi såvitt jag förstår behålla
oförändrad.

Det var så mycket herr Wehtje hann
med att anklaga mig för, att jag kanske

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

glömmer bort att svara på en del. Vi ha
det inte så lätt som schweizarna, sade
han. Nej, vi äro inte världens finansiärer;
vi ha inte heller som schweizarna
olika slags flyktingar och sådana, som
ha guldreserver att lämna hos oss. Vi ha
inte heller så bra som belgarna; vi ha
inte Kongos guldlager. Vi ha en socialdemokratisk
regering, men Belgien
har också en sådan, så att den omständigheten
att Belgien i det hänseendet är
lika olyckligt lottat som Sverige tycks
inte ha haft något inflytande på denna
sak.

I ett avseende prisade herr Wehtje
Belgien, nämligen för att Belgien hade
köpt dollars för sina pund, så länge dessa
voro konvertibla. Men den möjligheten
ha belgarna inte alls haft trevligt av
utan dessa dollar ha de fått släppa i ett
senare avtal med England.

Jag har aldrig sagt att vi skulle bli
befriade från alla plågor efter valet. Herr
Wehtje sade, att vi skulle få känna på
de riktiga plågorna efter valet. Då medger
han, att de plågor, vi nu ha, inte
äro de riktiga — och det har jag misstänkt
länge.

Herr WETHJE (kort genmäle): Herr
Björnsson är den home optimisten; såsom
sådan tycker jag att han är ganska
farlig i bankofullmäktige.

Nu säger han, att vi ha det ganska väl
ställt och att vi skola sälja till Amerikas
förenta stater för så och så många miljoner
dollar. Men hela bankofullmäktiges
resonemang går ju ut på att det just
är beträffande hårdvalutorna som vi
komma att få det så utomordentligt
svårt. Det är där bristen kommer att
finnas, och det synes herr Björnsson
inte inse.

Herr BJÖRNSSON (kort genmäle): Jo,
jag är verkligen på det klara med vad
skillnaden mellan hårdvaluta och annan
valuta är. Om herr Wehtje skulle få lov
att sköta riksbanken, så skulle det gå
bra; då finge vi nog veta, när Skånska
cement köper maskiner från Amerika!
Men nu kunna vi inte veta det.

Riksbanken kan inte styra regeringen,

som herr Wehtje trodde. Det är aldrig
meningen enligt Sveriges grundlag, och
det skall herr Wehtje finna, om han
försöker läsa den lugnt och noggrant.

Det är inte heller meningen att regeringen
skall styra riksbanken. Högern
kom visserligen redan så tidigt som vid
Kreugerkraschen med en sådan kritik
och sade att det inte var tillräckligt
mycket samarbete mellan regeringen och
riksbanken. Då väcktes en motion, som
herr Domö var med om, att man skulle
organisera sambandet mellan regering
och riksbank. Men man blev väldigt snopen,
när man kom underfund med att
samarbetet hade varit så livligt, att
bankofullmäktige bokstavligen hade med
skjuts hämtat statsministern för att få
resonera med honom. Och så resulterade
det hela i att man inte organiserade
detta samband på annat sätt än det varit
ordnat tidigare, men man gjorde i stället
en reform och kallade den, som förut
var förste deputerad, för riksbankschef
och förste deputerad.

Jag är inte så farlig för vårt lands ekonomi
som herr Wehtje tror, och jag tycker
f. ö. att han såsom skåning skulle
akta sig för att göra sig skyldig till sådana
överdrifter som i dag.

Herr WEHTJE (kort genmäle): Jag
skall inte förlänga debatten, men jag
hinner kanske ifrågasätta, om det inte
hade varit lämpligt, att bankofullmäktige
vid det här tillfället hade hämtat
hela regeringen till sina sammanträden
i stället för att skriva brev, på vilka ni
aldrig fingo några svar.

Herr von HELAND: Det tycks finnas
många olika uppfattningar inom det socialdemokratiska
partiet om hur goda
förbindelserna äro mellan regeringen
och riksbanksfullmäktige. Herr Åkerberg
har deklarerat en uppfattning och finansministern
en annan, och nu sist
har herr Björnsson gjort gällande ytterligare
en uppfattning om hur det är och
hur det skall vara. Herr Åkerberg påstod
bland annat i början av sitt anförande,
att det var bankofullmäktige och
icke regeringen, som vi i dag skulle
granska. Men det är väl alldeles själv -

Onsdagen den 10 mars 19-48.

Nr 10.

klart, att med finansministerns personlige
envoyé som ordförande i riksbanksfullmäktige
kan det ibland vara svårt
att säga, vem som bär ansvaret för de
penningpolitiska åtgärderna. Finansministern
kallade detta för »förbindelse
med regeringen». Herr Björnsson gav nu
eu annan version av vad det egentligen
är.

Enligt min uppfattning är det den
från vårt håll kritiserade felaktiga handelspolitiken,
som är roten och upphovet
till vårt mycket bekymmersamma
penningläge. Både finansministern och
herr Åkerberg ansågo att det under 1940
icke funnits några krav på importreglering.
Det fanns, sade herr Åkerberg, i
stället en akut vilja till import, och herr
Åkerberg reagerade emot att man nu
efteråt kommer med andra påståenden
och för ett annat resonemang.

Men, herr Åkerberg, detta är en felaktig
historieskrivning, som jag önskar få
rätta till. Jag kan medge att herr Åkerbergs
kritik mot högern och mot folkpartiet
kan vara berättigad, men den är
icke berättigad mot vårt parti. Vi ha
nämligen opponerat oss mot den förda
handelspolitiken, främst herr Ljungdahl
och jag. Herr Björnsson läste upp gamla
protokoll för att bevisa hur man hade
ställt sig till dessa frågor tidigare, .lag
skall ta mig friheten att göra på samma
sätt som herr Björnsson. Om vi läsa
kammarens protokoll den 22 maj 194G,
så finna vi där en handelspolitisk diskussion,
där jag liksom tidigare efter
kriget var opponent mot den förda handelspolitiken.
Bland annat sade jag då:
»Med landsbygdsbefolkningens stora beroende
av skogen är det självfallet, att
vi också ha intresse för exporten. Men
intresse för exporten är inte detsamma
som att vi anse det lämpligt att exportera
mot dåliga krediter eller mot import
av onödiga varor, som skada hemmamarknaden.
»

Sedermera förekommo flera sådana
debatter, men jag skall bara taga ett par
punkter i en debatt onsdagen den 13 november
194G, där jag slutligen formulerade
den kritik, vi riktade emot handelspolitiken,
på följande siitt: »Med

hänvisning bland annat till de debatter

jag under ett par år haft i handelsfrågorna
med handelsministern här i kammaren
kan påvisas, hur vi från vårt
parti sedan länge varit på det klara med
att regeringen till skada för svenska folket
fört en alltför aktivistisk handelspolitik
under nuvarande förhållanden . . .
Under de närmaste åren kommer regeringens
handelspolitik att betyda en försämring
av förhållandena för svenska
folket med brist på varor och arbetskraft
samt oroande lönerörelser med
fortgående inflation till resultat.»

Jag beklagar att vi fått så fullständigt
rätt i vår kritik, men jag har med anledning
av herr Åkerbergs yttrande icke
kunnat underlåta att påpeka, att kritiken
från vårt håll fanns redan år 1946.

Det kan väl numera inte vara indiskret
att omtala, att dåvarande handelsministern
Myrdal en dag på sommaren
194G här i kammaren kom till mig i
min bänk och förklarade: »Ja, du kommer
att få fullkomligt rätt beträffande
importpolitiken.» Han föreslog mig då,
att jag skulle författa en mycket kort interpellation
i handelsfrågorna, så skulle
han ordna så att vi en hel dag skulle
få diskutera handelspolitiken. Inom
vårt parti skulle vi emellertid just då
ha partistämma, och eftersom det var
alldeles i slutet av riksdagen, måste jag
tyvärr avböja. Jag beklagar emellertid,
när statsrådet Myrdal uppenbarligen
redan sommaren 194G var på det klara
med att man måste reglera importen,
att detta icke också omedelbart ordnades.
Vårt penningläge hade enligt min
uppfattning varit betydligt, ja, ofantligt
mycket bättre, om så skett, än det nu
är.

Herr Björnsson sade att importreglering
— ja, det är inte så lätt att sköta.
Ja men, herr Björnsson, vad jag anmärker
på är att man efter kriget, då
vi under hela kriget hade haft en mycket
kraftig importreglering, helt plötsligt
kastades in i den ljusblå himmelen
och släppte allting löst. Hade man
släppt efter så småningom och efter
band som det kunde ske, hade det inte
varit så besvärligt med en importreglering.
Naturligtvis blev det besvärligt
därför att man ånyo måste införa

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

en importreglering, som dessutom kom
för sent och efter en upplysning nästan
ett halvt år tidigare av handelsministern
i Nationalekonomiska föreningen.
Jag förstår att herr Björnsson var en
av motståndarna, när herr Myrdal 1946
ville ordna importregleringen, men jag
ar liksom min partikamrat herr Näsgård
av den uppfattningen, att det var
herr Myrdal som hade rätt och motståndarna
inom den socialdemokratiska
regeringen och det socialdemokratiska
partiet i övrigt som hade fel, fastän
det hela sedan trasslades till genom det
omtalade för tidiga meddelandet till
Nationalekonomiska föreningen.

Herr talman! Under remissdebatten
fick jag undervisa herr Linderot om
förhållandet mellan löner och priser.
Nu begär herr Linderot ånyo en undervisning,
denna gång om vad som menas
med köpkraftsöverskott. Jag har ingen
lust att bli någon lärofader för kommunistchefen
bär i landet, och jag har inte
tänkt bli det heller, men jag tycker
dock att under denna debatt någon
måste ge herr Linderot den begärda
lektionen, och man bör naturligtvis då
göra det så pedagogiskt och så Linderotskt
som möjligt. Jag vill göra det i
form av en fråga till herr Linderot; jag
hoppas att han är här någonstans om
också inte i sin bänk, så att jag kan få
svar.

Om herr Linderot skulle sitta på en
öde ö, naken med undantag för en näsduk,
inköpt för 3 kronor 29 öre, och
med en låda, innehållande en miljon
kronor; hur skulle herr Linderot med
sitt köpkraftsöverskott kunna höja sin
levnadsstandard? Skulle herr Linderot
kunna klara livhanken, och skulle herr
Linderot kunna skaffa sig mera kläder
än näsduken, värd kr. 3:29? Ja, kapitalistiska
profitörer kanske skulle kunna
rädda herr Linderot, om de komme
dit till den öde ön med nödvändiga
varor för herr Linderots miljon. Men,
herr talman, det vore ju ruskigt för en
kommunistchef!

Herr LJUNGDAHL: Herr talman! Jag
begärde ordet för en replik till herr
Björnsson. Han gav mig det betyget, att

jag under remissdebatten i fjol en smula
lättfärdigt hade påyrkat importrestriktioner.
Jag får säga att jag blev litet förvånad
över detta, men det är väl ett exempel
på den allmänna erfarenheten, att
olika människor kunna se på saker och
ting och händelseförlopp på ungefär
samma sätt, men ändå komma till olika
resultat, när de skola dra slutsatserna
av dem.

Jag får nämligen säga, att jag är fullkomligt
ense med herr Björnsson om att
importrestriktioner är en mycket obehaglig
operation, som är både besvärlig och
svår att genomföra. Men när vi båda ha
kommit överens om detta, så drar herr
Björnsson liksom regeringen den slutsatsen,
att då skola vi inte göra någonting
alls förrän den dag då det blir absolut
nödvändigt. Jag drar den motsatta
slutsatsen: eftersom det är svårt att genomföra
dessa restriktioner, skola vi i
tid förbereda oss för dem och lägga upp
det så, att allting är klart, om vi och när
vi behöva använda dem.

Det var därför som jag under fjolårets
remissdebatt vädjade till regeringen
att förbereda detta arbete. Det är nämligen
så, att det under många år varit
min hobby att följa utrikeshandeln och
studera dess växlingar, och jag försäkrar
att det är ett mycket fängslande skådespel.
När jag såg tillbaka på 1946 års
handelsrörelser, kom jag till den slutsatsen,
att vi befunno oss i ett ganska
farligt läge. Det lät mycket, att vi hade
2 miljarder kronor i valuta, men med
den fart som handeln då hade tagit och
med vilken alla människor ute i världen,
som hade någonting att sälja, kastade
sig över vårt land, som då för tiden
var det enda land, som kunde köpa s. k.
umbärliga varor, voro 2 miljarder i själva
verket en förfärligt liten summa, och
man borde nog därför i tid se till, att
man stoppade utvecklingen och gjorde
sig i ordning för att ta det mera lugnt
och måttfullt. Det tyckte jag var klart,
och jag menade då att jag borde säga
ifrån detta. Jag valde med flit mycket
måttfulla och hovsamma ordalag, när
jag'' framförde denna lilla erinran och
hemställan till regeringen.

Jag väntade mig instämmanden från

Onsdagen den 10 mars 1918.

Nr 10.

alla vettiga och förståndiga människor,
men jag får säga att jag blev ganska förvånad,
när herr Ivar Anderson omedelbart
efter mig kom upp och sade, att det
inte fanns någon fara på taket, att det
icke var någon brådska och att vi inte behövde
tänka på detta ännu. Men just därför
att importrestriktioner äro så svåra
att genomföra måste man i god tid planera
dem. Det var min uppfattning, och
det visade sig sedan, att när ledningen
kom till den slutsatsen, att den s. k. umbärliga
importen måste stoppas, blev det
ett förfärligt, nästan chockartat slag både
för befolkningen och för myndigheterna.
Den 15 mars var ingen beredd på denna
importreglering, ingen hade gjort sig i
ordning för den, och därför blev det så
förfärligt trassligt som det blev. Men affärsmännen,
som hade följt utvecklingstendenserna
och som hade sett, att importen
måste på något sätt ordnas och
regleras, hade under tiden passat på att
teckna stora kontrakt och taga inteckningar
i vår valutareserv, vilket sedan
blev till mycket stort men både för riksbanken
och för regeringen.

Jag menar därför, att när regeringen
hade sitt valutakontor och sin handelskommission
att tillgå, skulle den i god
tid ha vidtagit åtgärder, ty regeringen
måste naturligtvis med sina informationer
vara mycket bättre rustad att draga
dessa slutsatser än jag var, som måste
söka mina informationer i pressens redogörelser
för affärsförbindelserna och
tendenserna ute i världen. Jag vill därför,
herr talman, verkligen nu säga, att
jag beklagar att regeringen icke tog hänsyn
till min lilla vördnadsfulla hemställan,
och nu måste jag väl säga, att jag
kan konstatera att regeringen på denna
punkt har gjort sig skyldig till en mycket
klar och tydlig pliktförsummelse,
som vi alla måste beklaga, kanske inte
minst regeringen. Ty vi hade stått oss
mycket bättre, om vi liade börjat att
reglera vår import i tid, så att vi fått in
de varor, som vi absolut behövde och
som vi då kunde köpa för våra pengar,
i stället för att bli mottagare och avstjälpningsplats
för den överflödiga import
som kom in 1946 och framför allt
1917.

Herr ANDERSON, AXEL IVAR: Jag
förstår att herr Ljungdahl gärna vill begagna
detta tillfälle att erinra kammaren
om att han varit mera förutseende än
de flesta. Jag måste emellertid i sanningens
intresse påpeka för honom, om
han inte upptäckt det förut, att han dock
icke var så förutseende som t. ex. bankofullmäktige,
eftersom redan i slutet av
november i en promemoria från bankofullmäktiges
ordförande — jag tror den
var daterad den 23 — gjordes betydligt
mera poängterade påpekanden än herr
Ljungdahl gjorde i sitt, som han själv
sade, mycket hovsamma anförande.

Nu var herr Ljungdahl vänlig nog att
apostrofera ett anförande som jag hade
under förra årets remissdebatt. Detta anförande
har tidigare givit,anledning till
åtskilliga kommentarer i partipolitiskt
syfte, bland annat i regeringsorganet,
som inte en, utan åtminstone fem gånger
har använt mitt anförande för att söka
bevisa, att även bankofullmäktige voro
alldeles bakom flötet och underläto att
i tid påyrka åtgärder; alltså är vad som
skett inte alls regeringens fel, utan felet
ligger på annat håll! Jag vill begagna
tillfället att här något rätta till både regeringsorganets
historieskrivning och
herr Ljungdahls.

Jag tror att herr Ljungdahl, om han
vill göra sig besväret att läsa om mitt
anförande, skall finna, att det ingalunda,
som han påstod, innebar någon förklaring
från min sida, att det inte var »någon
fara på taket». Jag gav tvärtom herr
Ljungdahl i allt väsentligt rätt i det som
han sade i den första delen av sitt anförande,
men jag tilläde att importrestriktioner
äro någonting så ytterligt allvarligt,
att man inte tillgriper det annat
än i yttersta nödfall och efter noggranna
förberedelser. Jag kunde inte vid det
tillfället tala om, hur saken behandlats
i bankofullmäktige och vilka uppfattningar
man på skilda håll hade, men
jag tror att jag i alla fall gav en liten
fingervisning, som herr Ljungdahl förstod,
att saken ingalunda var obeaktad
och att jag i princip gav honom riitt i
alt det var mycket olyckligt, att den
forcering av importen, som då på sista
tiden hade skett, i så hög grad inriktat

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

sig på vad han kallade överflödsartiklar.
Jag tror också att herr Ljungdahl erinrar
sig, att jag starkt betonade, att det
var föga nytta med sådana här offentliga
diskussioner, innan man hade saken
så förberedd, att man kunde klippa
till omedelbart, ty annars gåve diskussionen
endast stimulans till ytterligare
forcering av överflödsimporten. Detta
var bakgrunden till det inlägg jag hade,
och det var anledningen till min replik
till herr Ljungdahl vid det tillfället.

Nu hoppas jag att åtminstone herr
Ljungdahl i fortsättningen skall finna,
att det var mera som förenade oss än
som skilde oss åt. Jag vill gärna erkänna,
att herr Ljungdahl var den förste
som tog upp saken här i kammaren, men
jag är något tveksam, om det var så klokt
att göra det. Det felaktiga är naturligtvis,
att man inte tidigare vidtagit sådana
åtgärder att man, när situationen blev
uppenbart kritisk, som den faktiskt var,
då herr Ljungdahl höll sitt anförande,
var beredd att omedelbart klippa till.
Det var man emellertid inte, och då man
visste det bjöd klokheten, att man yttrade
sig försiktigare än man kunde göra,
om man inte hade kännedom om det
verkliga läget.

Herr von HELAND: Jag vill endast
erinra herr Ivar Anderson om att herr
Ivar Anderson och jag redan tidigare
än vid remissdebatten 1947 hade en diskussion
om bl. a. importfrågan med anledning
av en ledare i herr Ivar Andersons
tidning, som han vid det tillfället
ville komma ifrån genom att gå till ett
personligt angrepp.

Herr ANDERSON, AXEL IVAR: Eftersom
vi skola röra i det förflutna, kanske
herr von Heland vill erinra sig att
anförandet vid den debatten gällde en
helt annan sak. Jag tror inte att herr
von Heland i det anförande, som jag då
vände mig mot, hade berört frågan om
importrestriktionerna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propo -

sitioner, först därpå att den under behandling
varande punkten skulle läggas
till handlingarna samt vidare därpå att
kammaren skulle godkänna den av herr
Wiberg m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på punktens läggande till handlingarna,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Xordenson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att punkten 1 i bankoutskottets
utlåtande nr 6 skall läggas till
handlingarna, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Wiberg m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nordenson begärde
rösträkning, företogs nu votering medelst
omröstningsapparat. Enär emellertid
därvid befanns, att fel uppkommit
å omröstningsapparaten, verkställdes
votering medelst namnupprop; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 33.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5 och 6.

• Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 7, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning; nr

8, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag angående fortsatt
utgivning av otryckta riksdagsprotokoll; nr

9, angående användande av riksbankens
vinst för år 1947; samt

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande regleringen för
budgetåret 1948/49 av utgifterna under
riksstatens trettonde huvudtitel, innefattande
anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslagen till allmänna
indragningsstaten, jämte en i ämnet
väckt motion.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket; och

nr 16, i anledning av väckta motioner
i anledning av 1947 års riksdags beslut
rörande bestämmelsen i normalbrandordningarna
om avstånd mellan stack
och byggnad.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner
om höjning av åldersgränsen för
erhållande av tillstånd att föra automobil
och motorcykel;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 juni 1918 (nr 460)
angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar;

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående kommunal centralisering
av socialvården;

5 Första kammarens protokoll 10M. AV 10.

nr 13, i anledning av väckt motion
om ökad semesterlön åt arbetstagare;
samt

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående revision av lagen om förlängning
av tiden för vissa servitut.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i lagen
den 11 maj 1934 (nr 140) angående
köttbesiktning och slakthus, m. in.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 1, i anledning av väckt
motion om inskränkning av den s. k.
taxereducerade tiden för telefonsamtal,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. öppethållningstiderna vid vissa
telefonstationer.

Föredrogs ånyo första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2,
i anledning av väckt motion om åvägabringande
av enhetlighet i fråga om
öppethållningstiderna vid vissa telefonstationer
på landsbygden.

I en inom första kammaren väckt, till
dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 136, hade herr Mannerskantz
m. fl. hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära, att
Kungl. Maj:t ville uppdraga åt telegrafstyrelsen
att omedelbart vidtaga åtgärder
i syfte att skapa tillfredsställande
enhetlighet i fråga om öppethållningstiderna
vid de telefonstationer på landsbygden,
vilka med nu rådande system
icke hölles öppna hela dygnet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att ifrågavarande motion icke
måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

Herr MANNERSIvANTZ: Herr talman!
Jag är motionär i denna fråga, och motionen
går ut på att folk skulle kunna
ringa inbördes mellan mindre telefonstationer,
vilka alltså skulle hålla öppet
åtminstone på samma tider. Det förekommer
nu, att de hållas öppna vissa
delar av dygnet men på olika tider.
Den väsentligaste anledningen till motionen
är önskan att få så stor likhet i
detta avseende som möjligt. Därutöver
syftar den till ett ökat öppethållande. Nu
har telegrafstyrelsen sagt, att ett tillmötesgående
av motionens syfte genom att
hålla stationer med minst 99 abonnenter
öppna hela dygnet skulle kosta
200 000 kronor, om de hållas öppna endast
vardagar, och 600 000 kronor, om
öppethållandet utsträcks även till sönoch
helgdagar. Jag skulle vilja hemställa,
att telegrafstyrelsen, när den tar sig en
funderare på denna sak igen, först odh
främst försöker se till att stationerna
hållas öppna på samma tider och sedan
så småningom försöker få fram ett öppethållande
åtminstone hela vardagarna.
Att hålla stationerna öppna på söndagarna
också kan man ju tänka sig att
försöka få fram senare, när automatiseringen
hunnit längre.

Jag skall emellertid inte besvära kammaren
med att ställa något yrkande utan
har endast velat uttala dessa önskemål.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Om upphävande av förbudet mot
rundflygningsverksamhet.

Föredrogs ånyo första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 3,
i anledning av väckt motion om upphävande
eller uppmjukning av förbudet
mot rundflygningsverksamhet.

I en inom första kammaren väckt, till
dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 236, hade herr Mannerskantz
föreslagit, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att förbudet
mot rundflygningsverksamhet
måtte snarast upphävas eller, om detta

icke skulle vara rent sakligt motiverat,
åtminstone uppmjukas i enlighet med
ett av luftfartsstyrelsen framlagt förslag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att ifrågavarande motion ej måtte till
någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag vill endast konstatera, att Kungl.
Maj:t rusat iväg alldeles för hastigt, när
förbudet mot rundflygningsverksamhet
infördes, men att Kungl. Maj:t senare
kommit på bättre tankar.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen,
att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 109, 119, 125, 126, 128, 130 och
135.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 49, till Konungen i anledning av
väckt motion angående åtgärder för effektivisering
av förberedelsen till och
förandet av Sveriges handelsavtalsförhandlingar.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 59 angående höjning av
vissa postavgifter;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 15
november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
m. in.; samt

Onsdagen den 10 mars 1948.

Nr 10.

nr 73, i anledning av väckta motioner
angående tullfri införsel till riket
av maskiner och redskap för jordbrukets
behov.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 74,
till Konungen angående val av riksdagens
justitieombudsman och hans ställföreträdare; dels

ock till riksdagens förordnanden: nr

75, för revisionssekreteraren Folke
Rudewall att vara riksdagens justitieombudsman;
och

nr 76, för hovrättsrådet Sven Einar
Romanus att vara riksdagens justitieombudsmans
ställföreträdare.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 266, av herrar Bergh och Löthner,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till ersättning för skador
vållade av personer som avvikit från
vissa anstalter;

nr 267, av herr Wistrand, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av valutalagen
den 22 juni 1939 (nr 350);

nr 268, av herr Lindström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536)
samt fortsatt giltighet av samma lag;

nr 269, av fröken Andersson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536) samt
fortsatt giltighet av samma lag;

nr 270, av fru Sjöström-Bengtsson
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
536) samt fortsatt giltighet av samma
lag;

nr 271, av herr Karlsson, Gottfrid,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om försäkringsrörelse,
in. in.;

nr 272, av herr Ewerlöf in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om försäkringsrörelse,
m. m.;

nr 273, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om försäkringsrörelse,
m. m.;

nr 274, av herrar Ewerlöf och Wistrand,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om försäkringsrörelse,
in. m.; samt

nr 275, av herr Ewerlöf, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om försäkringsrörelse, m. m.

Interpellation ang. tidpunkten för skärmbildsundersökning
av värpliktiga.

Herr LUNDGREN erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Våren
1947 inträffade bland de nyinryckande
värnpliktiga vid Kungl. Västerbottens
regemente en tuberkulosepidemi. De närmare
omständigheterna i samband med
uppkomsten av denna epidemi voro i
korthet följande.

Den 21 april 1947 inryckte till första
tjänstgöring vid regementet 620 värnpliktiga.
I enlighet med gällande bestämmelser
skulle dessa skärmbildsfotograferas
för fastställande av eventuella lungförändringar,
och denna undersökning
verkställdes genom en av medicinalstyrelsens
skärmbildsbussar den 2 och 3
maj. Filmen sändes till Stockholm för
granskning, och svar erhölls från sjukvårdsförvaltningen
den 9 maj. Av svaret
framgick, att 9 man hade misstänkta
lungförändringar, och dessa remitterades
på grund härav till centraldispensären
för specialundersökning. Denna,
vilken verkställdes den 10 maj, visade
emellertid, att endast 3 man av dessa 9
misstänkta hade aktiv tuberkulos, därav
2 smittoförande. Dessa 2 smittoförande
fall hade emellertid hunnit infektera
flera kamrater, såvitt man vet tillsammans
12 man.

Orsaken till uppkomsten av denna tuberkulosepidemi
är uppenbarligen, att en
viss tid förflutit mellan inryckningen
och skärmbildsundcrsökningcn eller i
varje fall till den lid då resultatet av

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1948.

denna undersökning'' blev känd. Ett stort
antal av de värnpliktiga som inryckte
till första tjänstgöring äro tuberkulinnegativa
och såsom sådana mycket känsliga
för tuberkulos smitta. En man som
går med öppen tuberkulos kan på några
få dagar hinna smitta ner ett mycket
stort antal tuberkulinnegativa kamrater.
Det är därför av allra största vikt, att
alla med öppen tuberkulos om möjligt
omedelbart efter inryckningen gallras ut
från förbandet. För att detta skall vara
möjligt måste de värnpliktiga undersökas
omedelbart vid inryckningen. Men
detta i sin tur förutsätter, att undersökningen
organiseras på annat sätt än hittills.
Om undersökningen skall ske genom
en buss, som besöker flera olika
garnisonsorter, är det uteslutet, att undersökningen
kan utföras omedelbart vid
inryckningen, då man ju har samma inryckningstid
vid samtliga förband. Därtill
kommer emellertid, att personalen i
skärmbildsbussen icke bedömer filmen,
utan sänder denna till Stocholm för
granskning.

På de flesta garnisonsorter torde det
emellertid finnas möjligheter att anordna
skärmbildsundersökning i anslutning
till förefintliga centraldispensärer eller
sjukhus. Genom en sådan anordning bör
risken för tuberkulosepidemier av den
typ, som uppkom 1947 vid Västerbottens
regemente, avsevärt minskas.

På grund av det sålunda anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kungl. försvarsdepartementet
få framföra följande
frågor:

1. Anser statsrådet att den vid försvarsväsendet
1947 tillämpade metoden
för skärmbildsundersökning vid inryckning
till första tjänstgöring är tillfredsställande? 2.

Om så icke skulle vara fallet, är
statsrådet villig att medverka till att
skärmbildsundersökning av värnpliktiga
utföres omedelbart efter inryckningen? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om söndagskörningsförbu~

dets upphävande under påskhelgen.

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr ISAKSSON, som anförde: Herr
talman! Inför den förestående påskhelgen
har frågan om söndagskörningsförbudets
upphävande åter aktualiserats.
Med hänsyn till den oerhörda belastning,
som både järnvägar och andra allmänna
trafikmedel regelmässigt utsättas för under
helgerna, till irritation och förfång
för såväl personal som trafikanter, synes
det välbetänkt och befogat att tillfälligt
häva förbudet under den kommande
helgen. Ett dylikt förfarande skulle givetvis
medverka till en större fördelning
av trafikbelastningen och därigenom
medföra såväl lättnader som personalbesparingar
i den intensifierade helgtrafiken.

Det förtjänar erinras, att förbudets
upphävande sistlidna julhelg icke kan
sägas formellt ha ägt väsentligt andra
förutsättningar än vad nu är fallet inför
påskhelgen, som alltjämt bland stora
grupper av vårt folk betraktas såsom en
religiös högtid av största betydelse, en
högtid som man sålunda önskar kunna
tillbringa i kretsen av de sina. Jag vill
vidare framhålla, att landsbygdens befolkning
mångenstädes på grund av de
stora avstånden är förhindrad att utan
tillgång till en fri privatbilism kunna
företaga kyrkobesök i önskad omfattning
under denna betydelsefulla kyrkliga
helg.

Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om första kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet
få rikta följande fråga: Är herr statsrådet
villig att för sin del medverka till
ett upphävande av söndagskörningsförbudet
under den kommande påskhelgen?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.20 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 12 mars 1948.

Nr 10.

Fredagen den 12 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Herr statsrådet Weijne avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 86, angående bidrag till metallografiska
institutet;

nr 89, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.;

nr 96, med förslag till lag om skyldighet
för näringsidkare m. fl. att biträda
vid planläggningen av rikets ekonomiska
försvarsberedskap;

nr 100, angående anslag till jriksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap
för budgetåret 1948/49, in. in.;

nr 105, angående avskrivning av ett direktören
B. V. Orre beviljat lån;

nr 106, med förslag till lag om vissa
inskränkningar i utländsk försäkringsanstalts
rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket;

nr 111, angående godkännande av en
mellan Sverige och Nederländerna träffad
handelsöverenskommelse;

nr 113, angående radarutrustning för
statens isbrytarfartyg;

nr 114, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

115, angående avstående i vissa fall
av allmänna arvsfondens rätt till arv,
in. in.;

nr 116, angående reglering av tjänsteoch
familjepensioneringen för personal
vid Bergslagernas och därmed samförvaltade
järnvägar i anslutning till järnvägarnas
förstatligande;

nr 117, angående pension åt vissa i
.statens tjänst anställda personer in. fl.;

nr 118, angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer;

nr 120, angående eftergift av viss ogulden
arvsskatt för Fliseryds fideikommiss; nr

121, angående försäljning av vissa
under järnvägsstyrelsens förvaltning stående
fastigheter;

nr 122, angående vissa decentraliserings-
och förenklingsåtgärder inom handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 123, angående pensionsrätt för kaptenen
i livgrenadjärregementets reserv
E. A. Clementz m. in.;

nr 124, angående pension åt förre extra
ordinarie folkskolläraren P. G. Bohlins
efterlevande m. in.;

nr 127, angående reglering av vissa
tjänste- och familjepensioner;

nr 129, angående pensionsreglering för
vissa befattningshavare vid statens krisorgan; nr

131, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 132, angående anslag till sprängämnesinspektionen; nr

133, angående vissa kostnader för
allmänt kyrkomöte;

nr 134, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln in. m.;

nr 136, angående lönereglering för övningslärare
m. m.;

nr 137, angående rätt till uppskjuten
livränta för vissa professorer vid enskilda
högskolor;

nr 138, angående ändring i grunderna
för försäkring med statsbidrag mot förluster
på grund av smittsamma husdjurssjukdomar; nr

139, angående utgivande av livränta
till Elisabeth Kjellbing m. in.;

nr 141, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att tillerkänna Euossavaara

Nr 10.

Fredagen den 12 mars 1948.

—Kiirunavaara aktiebolag samt Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund
rätt till viss malmbrytning utöver i gällande
malmavtal medgivna kvantiteter;

nr 142, angående godkännande av en
mellan Sverige och Italien ingången handelsöverenskommelse
m. m.;

nr 143, angående löneklassplacering av
vissa fänrikar;

nr 144, med förslag till ny strafflagstiftning
för krigsmakten;

nr 145, angående anslag till statens sinnessjukhus:
avlöningar, m. in.;

nr 146, angående anställnings- och avlöningsförhållanden
för viss icke-ordinarie
personal vid domstolarna;

nr 147, angående granskningsrätt för
statens sakrevision i fråga om användningen
av statsunderstöd;

nr 148, angående inrättande av extra
ordinarie tjänster vid de statliga krisorganen; nr

149, angående organisationen av
rationaliseringsverksamlieten på jordbrukets
område m. m.;

nr 150, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/
47;

nr 151, angående utgivande av livränta
till T. A. B. Johansson in. fl.;

nr 152, angående anslag för budgetåret
1948/49 till avlöningar vid universiteten
i Uppsala och Lund m. in.;

nr 153, angående försäljning av vissa
fastigheter i Skara och Lund;

nr 154, angående anslag till statens
utlänningskommission;

nr 155, angående anslag för budgetåret
1948/49 till folk- och småskoleseminarierna; nr

156, angående vissa avlönings- och
pensionsförbättringar för präster in. in.;

nr 157, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1948/49 m. m.;

nr 158, angående vissa anslag till
riksförsäkringsanstalten för budgetåret
1948/49;

nr 159, angående anslag till driften
av centraldepån för blindas arbeten för
budgetåret 1948/49;

nr 160, angående ytterligare utbygg -

nad av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. in.;

nr 161, angående jordbruksförsöksverksamhetens
organisation in. in.;

nr 162, angående anslag till statens institut
för folkhälsan för budgetåret 1948/
49;

nr 163, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48;

nr 164, med förslag till lag om ändring
av anvisningarna till 29 och 36 §§
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 165, angående anslag till kommunal
upplysningsverksamhet;

nr 166, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. in.;

nr 167, angående anslag till Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
för budgetåret 1948/49 m. in.;

nr 168, angående anslag till bidrag till
Norrlands trädgårdsskola i Söråker;

nr 169, angående anslag till statens
uppfostringsanstalter för sinnesslöa för
budgetåret 1948/49;

nr 170, angående bidrag till driften
av anstalter för psykopatiska och nervösa
barn in. m.;

nr 171, angående försäljning av en
Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig
fastighet;

nr 172, angående anslag till lantmäteristyrelsen
och lantmäterikontoren i
länen för budgetåret 1948/49;

nr 173, angående svenska kyrkans deltagande
i Augustana-synodens 100-årsjubileum
och Sveriges deltagande i pionjärjubileet
i Amerikas förenta stater
1948;

nr 174, angående välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn;

nr 175, angående godkännande av en
mellan Sverige, Danmark och Norge den
den 8 mars 1948 avslutad konvention om
erkännande och verkställighet av domar
i brottmål m. m.;

nr 176, angående organisation och finansiering
av svensk reguljär luftfart
m. m.;

nr 178, med förslag rörande överflyttande
av vissa till justitiedepartementet
hörande ärenden från Kungl. Maj :t till
underordnad myndighet m. in.;

Fredagen den 12 mars 1948.

Nr 10.

nr 179, angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen
m. m.;

nr 180, angående anslag till åtgärder
mot skadegörelse av skogsinsekter; samt
nr 182, angående bidrag till utbildningskurs
för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1948/49 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från
skyldighet att återbetala för mycket utbetalta
löne- och pensionsbelopp;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 80, i anledning av Kungl. Majrts i
statsverkspropositionen beträffande kapitalbudgeten
under luftfartsfonden
gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1948/49; samt

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1948/49, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 88, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående

ersättning från kyrkofonden för övertalig
personal vid domänverket.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 109, angående överlåtelse till Åkrokens
vägsamfällighet av en lantförsvaret
tillhörig bro över Kalix älv;

nr 119, angående organisationen av
den civila sjukvårdsberedskapen;

nr 125, angående viss garanti åt sjöfolkets
erkända arbetslöshetskassa; och
nr 126, angående vissa byggnadsarbeten
för försvaret m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition,
nr 128, angående anslag till inlösen
och iståndsättande av Bogesunds
egendom.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 130, angående anslag till lån till
anordnande/ av kollektiva tvätterier; och
nr 135, angående anslag till den sociala
hemhjälpsverksamheten för budgetåret
1948/49.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herrar Bergh och Löthner
väckta motionen, nr 266, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till ersättning för skador vållade av
personer som avvikit från vissa anstalter.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den av herr Wistrand väckta
motionen, nr 267, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den
22 juni 1939 (nr 350).

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 268, av herr Lindström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i civil -

Nr 10.

Fredagen den 12 mars 1948.

försvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536)
samt fortsatt giltighet av samma lag;

nr 269, av fröken Andersson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536) samt
fortsatt giltighet av samma lag;

nr 270, av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
536) samt fortsatt giltighet av samma
lag;

nr 271, av herr Karlsson, Gottfrid,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om försäkringsrörelse,
m. m.;

nr 272, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om försäkringsrörelse,
m. m.;

nr 273, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om försäkringsrörelse,
m. m.;

nr 274, av herrar Ewerlöf och Wistrand,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om försäkringsrörelse,
m. m.; samt

nr 275, av herr Ewerlöf, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om försäkringsrörelse, m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj ds denna dag avlämnade propositioner
nr 86, 89, 96, 100, 105, 106, 111, 113
—118, 120—124, 127, 129, 131—134, 136
—139, 141—176, 178—180 och 182.

Herr Englund avlämnade en av honom
och herr Osvald undertecknad motion,
nr 276, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om försäkringsrörelse,
m. m.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgif -

ter för budgetåret 1948/49 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1948/49 till säkerhetsanstalter för sjöfarten; nr

37, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 38, i anledning av väckt motion angående
åtgärder till förhindrande av
eventuella kuppförsök mot det demokratiska
styrelseskicket, m. in.;

bankoutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av framställningar angående
pensioner eller understöd åt vissa i statens
tjänst anställda personer m. fl.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4
juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid
för ränte- och utdelningskuponger,
m. m.;

nr 18, i anledning av väckt motion om
översyn av gällande aktiebolagslag;

nr 19, i anledning av väckt motion om
viss ändring av lagen om avbrytande av
havandeskap; och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 12 december

Fredagen den 12 mars 1948.

Nr 10.

1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293),
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 16, i anledning av väckt motion om
utredning angående kompensation för
förlorad semesterersättning under värnpliktstjänstgöring;
och

nr 17, i anledning av väckt motion om
viss ändring i lagen den 20 december
1940 om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion om
nedsättning av priset för tur- och retur -

biljetter vid resor på långa avstånd å
statens järnvägar;

nr 5, i anledning av väckt motion om
ändring av taxorna vid statens järnvägar
i syfte att förbättra fraktförhållandena
i Norrland; och

nr 6, i anledning av väckt motion om
åtgärder för beredande av större bekvämlighet
åt resande barn och mödrar
med minderåriga barn å statens järnvägar.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 7.44 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

0 Första kammarens protokoll 19i8. Nr 10.

Förteckning över avgjorda ärenden m. m.

Sid.

Tisdagen den 9 mars.

.................................................................... 3

Onsdagen den 10 mars.

Ulrikesulskollels utlåtande nr 5, ang. effektivisering av Sveriges handelsavtalsförhandlingar.
..................................................... 15

Konslilulionsulskollels utlåtande nr 10, ang. ändrad lydelse av § 31 regeringsformen
........................................................... 16

— nr 11, ang. ändringar i regeringsformen m. m......................... 16

— nr 12, ang. de offentliga tjänstemännens rättsställning.................. 16

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. anslagen under andra huvudtiteln (justitiedepartementet)
.................................................... 17

— nr 7, ang. anslagen under sjunde huvudtiteln (finansdepartementet)...... 19

— nr 31, ang. fortsatt statsgaranti för exportkredit ...................... 19

— nr 32, ang. befrielse från skyldighet att återbetala för mycket utbetalta

löne- och pensionsbelopp............................................ 19

— nr 33, ang. vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet.......... 19

— nr 34. ang. anslag till luftfartens markorganisation..................... 20

— nr 35, ang. anslag till statens allmänna fastighetsfond: kommunikationsdepartementet
..................................................... 20

Bevillningsutskottets betänkande nr 17, ang. höjning av vissa postavgifter..... 20

— nr 18, ang. ändring i förordningen om provianteringsfrilager m. m....... 22

— nr 19, ang. tullfri införsel av maskiner och redskap för jordbrukets behov 22

— nr 20, ang. skatteavdrag för skogsarbetare m. fl....................... 22

Bankoulskottets utlåtande nr 6, ang. granskning av riksbankens och riksgälds kontorets

styrelse och förvaltning.................................... 24

— nr 7, ang. granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning..... 65

— nr 8, ang. fortsatt utgivning av otryckta riksdagsprotokoll.............. 65

— memorial nr 9, ang. användande av riksbankens vinst för år 1947....... 65

— utlåtande nr 13, ang. anslagen under trettonde huvudtiteln (pensionsväsen det),

utom i vad angår allmänna indragningsstaten..................... 65

Första lagutskottets utlåtande nr 15, ang. ersättning från kyrkofonden för övertalig
personal vid domänverket...................................... 65

— nr 16, ang. bestämmelsen i normalbrandordningarna om avstånd mellan

stack och byggnad................................................. 65

Andra lagutskottets utlåtande nr 10, ang. höjning av körkortsåldern......... 65

— nr 11, om ändring i lagen ang. åtgärder mot utbredning av könssjukdomar 65

— nr 12, ang. kommunal centralisering av socialvården................... 65

— nr 13, ang. ökad semesterlön åt arbetstagare.......................... 65

— nr 14, ang. revision av lagen om förlängning av tiden för vissa servitut.. 65

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, om ändring i lagen ang. köttbesiktning och
slakthus m. ......................................................

Andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 1, ang. inskränkning av den s. k. taxe reducerade

tiden för telefonsamtal.................................... 6J>

— nr 2, ang. öppethållningstiderna vid vissa telefonstationer på landsbygden 65

— nr 3, ang. upphävande eller uppmjukning av förbudet mot rundflygnings verksamhet.

.......................................................

Fredagen den 12 mars.