1948 FÖRSTA KA Al MAREN Nr 40 (Riksdagens protokoll 1948:40)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

''<åg

1948 FÖRSTA KA Al MAREN Nr 40

14—23 december.

Debatter m. m.

Tisdagen den 14 december. Sj(j

Interpellation av herr Persson, Ivar, ang. statsbidrag till vissa kurser
för jordbrukets yrkesutövare ............................ 3

Onsdagen den 15 december.

Svar på interpellationer:

av herr Persson, Karl, ang. behovet av kristidspersonal ...... 5

av herr Petrén, ang. omprövning av bensinransoneringen .... 11

av herr Domö, ang. användningen av beviljade anslag till försvarets
stärkande ........................................ 18

av herr Ericsson, Carl Eric, i anledning av hävd kvarstad å
visst ryskt fartyg ...................................... 37

av herr Näsgård, om vissa mindre dagstidningars befriande
från pappersskatt ........................................ 41

av herr Arrhén, ang. försenad leverans av skolböcker ........ 43

av herr Elofsson, Gustaf, om brottslighetens bekämpande medelst
skärpta straff ...................................... 47

Anstånd med inbetalning av kvarstående skatt.................. 61

Torsdagen don 16 december.

Svar på interpellation av herr Domö ang. åtgärder i syfte att skapa
samhällsekonomisk balans m. m........................... 75

Fredagen den 17 december.

Ang. en liandelsöverenskommelse med Spanien .................. 103

Förslag till arbetarskyddslag.................................... 107

1 Första kammarens protokoll 19b8. Nr 40.

Nr 40.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 15 december. Sid.

Statsutskottets memorial nr 244, ang. tilläggsstat I till riksstaten . . 61

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, om särskilt anstånd med
inbetalning av kvarstående skatt på grund av 1948 års taxering,
m. m................................................. 61

Bankoutskottets utlåtande nr 57, om ändrad lönegradsplacering
av befattningen som expeditionsvakt vid militieombudsmansexpeditionen
.............................................. 74

-— nr 58, ang. engångsunderstöd åt städerskan vid riksdagshuset
Ester Lovisa Tellberg, född Lindroth........................ 74

Jordbruksutskottets utlåtande nr 71, om ändrad lydelse av 27 §
förordningen ang. bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur
m. m....................................................... 74

— nr 72, ang. ersättning till djurägare vid bekämpande av sjukdomen
paratyfus hos höns .................................. 74

Fredagen den 17 december.

Utrikesutskottets utlåtande nr 22, ang. godkännande av en mellan
Sverige och Spanien träffad handelsöverenskommelse ........ 103

— nr 23, ang. godkännande av en mellan svenska regeringen och

grekiska regeringen träffad handelsöverenskommelse ........ 107

Andra lagutskottets utlåtande nr 62, ang. förslag till arbetarskyddslag
m. m................................................... 107

Tisdagen den 14 december 1948.

Nr 40.

Tisdagen den

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen;
och dess förhandlingar
leddes av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 8, 9
och 11 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet från och med denna dag
till höstsessionens slut.

Åmål den 13 december 1948.

Knut Hesselbom.

Härmed intygas, att ledamoten av
riksdagens första kammare ingenjör
Knut Hesselbom på grund av sjukdom
(ischias) är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
från denna dag till årets slut.

Åmål den 11 december 1948.

Hans Rudberg.

Leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
vidare herr Öhman för tiden
den 14—den 21 innevarande december
och herr Andersson, Elon, för tiden den
15—den 19 i samma månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 244, bevillningsutskottets
betänkande nr 63, bankoutskottets
utlåtanden nr 57 och 58 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 71 och 72.

14 december.

Interpellation ang. statsbidrag till vissa

kurser för jordbrukets yrkesutövare.

Herr PERSSON, IVAR, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
I syfte att få till stånd en vidgad utbildning
för jordbrukets yrkesutövare ha
kurser med kombinerad skriftlig och
muntlig undervisning upptagits på åtskilliga
platser i landet. Då som bekant
endast en mindre del av de i jordbruket
verksamma — det gäller såväl egna företagare
som anställda — kan beredas tillfälle
att genomgå yrkesskolor, måste
denna kompletterande utbildning vara
av stort värde. Kursverksamheten, som
handhaves av hushållningssällskap och
lantmannaskolor som huvudmän, har
särskilt innevarande vinter fått en lika
stor som glädjande omfattning. Detta
beror i icke ringa mån på den propaganda
som olika organisationer, särskilt
Lantarbetareförbundet, bedrivit för denna
form av yrkesutbildning, då de självfallet
utgått från att det allmänna haft
intresse av ökad praktisk och teoretisk
utbildning för jordbrukets utövare.
Staten har också genom betydande statsbidrag
uppmuntrat och understött anslutningen
till denna kursverksamhet.

Emellertid ha huvudmännen i dagarna
fått meddelande från lantbruksstyrelsen
att endast hälften av kurserna kan
få statsbidrag. Det kan nämnas att ansökningar
om statsbidrag inkommit för
omkring 400 kurser, av vilka de allra
flesta redan börjat sin verksamhet i förlitande
på statsbidrag. Det säger sig
självt att huvudmännen för verksamheten
kommit i en synnerligen besvärlig
situation genom lantbruksstyrelsens
meddelande. I många fall torde icke annat
återstå än att avbryta kurserna, men

Nr 40.

Tisdagen den 14 december 1948.

Interpellation ang. statsbidrag till vissa kurser för jordbrukets yrkesutövare.

en sådan utväg synes icke böra tillgripas,
då förtroendet för hela kursverksamheten
skulle komma att skadas. Det
synes rimligt att söka få till stånd en
ändring av de senast utfärdade direktiven
för statsbidragsgivningen. Detta
borde icke vara omöjligt, då anslaget till
nämnda verksamhet har karaktär av förslagsanslag.

Med stöd av det anförda får jag hemställa
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande fråga: Är
herr statsrådet villig att medverka till att
statsbidrag utgår till samtliga de kurser
med kombinerad skriftlig och muntlig
undervisning för jordbrukets yrkesutövare,
vilka redan begynt sin verksamhet
för innevarande studiesäsong?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Spanien träffad
handelsöverenskommelse; och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan svenska regeringen och grekiska
regeringen träffad handelsöverenskommelse;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 62, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till arbetarskyddslag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 4.07 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Onsdagen den 15 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till bilagda läkarintyg
anhålles vördsamt om ledighet från
riksdagsarbetet till årets slut.

Vimmerby den 13 december 1948.

Lars Lindén.

Riksdagsman Lars V. Lindén, Vimmerby,
som lider av haematuri (blod i urinen)
är på grund av denna sjukdom arbetsoförmögen
och urståndsatt att deltaga
i riksdagsarbetet till årets slut, intygas.

Västervik den 13 december 1948.

Sten Wahlqvist.

Lasarettsläkare,
med. avd. J

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. behovet av kristidspersonal.

Statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
KOCK, som tillkännagivit,
att bon hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Karl
Perssons interpellation angående behovet
av kristidspersonal, erhöll ordet och
anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Persson i Vinslöv till
mig riktat följande frågor.

1. I vad mån ha de redan slopade ransoneringarna
minskat behovet, centralt
och lokalt, av kristidspersonal?

2. Vad liar planerats för att ytterligare
förenkla och minska behovet av sådan
personal?

Till besvarande av de av interpellanten
framställda frågorna kommer jag att

i det följande redogöra för förhållandena
inom livsmedelskommissionens, industrikommissionens,
bränslekommissionens
och trafikkommissionens verksamhetsområden.

Såvitt angår livsmedelskommissionens
och underlydande organs verksamhetsområde
kan anföras följande.

Vad den första frågan beträffar må till
en början nämnas, att antalet anställda
inom livsmedelskommissionen och hos
kristidsstyrelserna vid krigsslutet 1945
utgjorde 480 respektive 1 860. Mellan
sommaren 1945 och början av 1947 sjönk
antalet anställda till 330 respektive 1 050.
Denna nedgång förklaras i huvudsak av
att många och delvis betydelsefulla ransoneringar
upphävdes under denna tid.
Under år 1945 upphävdes sålunda ransoneringarna
av koksalt och tobaksvaror
i september samt ransoneringarna
av kaffe, textilvaror och skor i november.
Hösten 1945 upphävdes även ransoneringarna
av bönor, potatismjöl, mandel,
soda-blötläggningsmedel, makaroner
och kryddor. Vid årsskiftet 1945—
1946 upphävdes äggransoneringen samt
senare under år 1946 ransoneringarna
av torkad frukt, ost och ljus. Från början
av år 1947 till sommaren 1948 har
personalstyrkan hos såväl livsmedelskommissionen
som kristidsstyrelserna
åter stigit. Antalet anställda utgjorde i
somras 420 respektive 1 200. Denna ökning
beror i huvudsak på två omständigheter,
nämligen för det första införandet
av allmänt importförbud (ävensom
kafferansonering) på våren 1947
och för det andra den skärpning av ransoneringskontrollen,
som inom livsmedelskommissionens
område genomfördes,
såvitt angår andra livsmedel än
kött, vid årsskiftet 1947—1948 samt beträffande
köttvaror i mars 1948. Som
exempel på de verkningar nu berörda
omständigheter hade på livsmedelskommissionens
personalstyrka kan nämnas,

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. behovet av kristidspersonal.

att sektionen för utrikes- och licensärenden
efter importförbudets införande
ökats med omkring 30 personer samt att
konsumtionsavdelningen och administrativa
sektionen från slutet av 1947
till sommaren 1948 ökats med sammanlagt
omkring 20 personer.

Det måste dessutom ihågkommas, att
livsmedelskommissionen även har mycket
omfattande ordinarie arbetsuppgifter
av fullt fredsmässig natur. Så är fallet
beträffande jordbruksregleringen, som
ju sedermera skall handhavas av statens
jordbruksnämnd. Den personal, som behövs
för jordbruksregleringen, måste
alltså finnas inom livsmedelskommissionen
ända till dess jordbruksnämnden
bildas. Nämnda personal kan uppskattas
till omkring 200. Den med krisregleringar
direkt sysselsatta personalen utgör
därför endast omkring 200.

Under senare halvåret 1948 har mjöloch
brödransoneringen upphävts. Då
detta förutsågs redan i somras, har sedan
dess stark återhållsamhet iakttagits
vid fyllandet av luckor, som uppstått genom
frivillig avgång. Därigenom har
personalen reducerats med IG från den
1 juli till den 1 oktober. Denna personalminskning
har alltså uttagits i förskott.
Under innevarande kvartal räknar kommissionen
med att kunna ytterligare inskränka
personalstyrkan med minst ett
tiotal personer. Kristidsstyrelsernas personalstyrka
har från den 1 juli till den
1 november minskats med omkring 130
och torde under återstoden av året komma
att minskas med ytterligare några
tiotal. Denna minskning torde icke enbart
bero på mjöl- och brödransoneringens
upphävande utan även och i nästan
lika hög grad på minskat arbete på
bränslekontoren. Systemet med produktionspremier
har nämligen avskaffats
och några avverkningsålägganden komma
ej att meddelas under innevarande
hränsleår. I det följande omnämnda ändringar
i fodersädsregleringen kunna också
i någon mån ha bidragit till personalminskningen,
men huvudsakligen torde
de ägt betydelse för kristidsnämnderna.

Mjöl- och brödransoneringens upphä -

vande betydde för övrigt för kristidsstyrelsernas
del icke så mycket som man
kanske skulle vara benägen att antaga.
En icke oväsentlig del av styrelsernas arbete
på detta ransoneringsområde bestod
i utställandet av mjöllicenser för bagerier
och konditorier. Mjöllicenser utställas
visserligen icke längre men licensiering
av socker och matfett till
nämnda kategorier av förbrukare kvarstår
alltjämt och har t. o. in. blivit mera
betungande. Genom mjöl- och brödransoneringens
upphävande har nämligen
uppstått ökad efterfrågan på sådant bröd
(framförallt kaffebröd), i vilket socker
och matfett ingå, och många företag
söka därför erhålla större tilldelning av
dessa varor. Varje ansökan om större
tilldelning föranleder en särskild undersökning.
Arbetet härmed är givetvis av
mera krävande slag än det rutinmässiga
utställandet av mjöllicenser. Så länge licensiering
av socker och matfett kvarstår,
kan man därför ej räkna med någon
större minskning av licensieringsarbetet
i anledning av mjöl- och brödransoneringens
slopande.

Sedan Kungl. Maj :t efter framställning
av bränslekommissionen i dagarna beslutat,
att de gällande bestämmelserna
för vedregleringen icke längre skola tilllämpas
å ved, som avverkats efter den
30 september 1948, komma bränslekontoren
inom kristidsstvrelserna att successivt
kunna indragas. Återstående arbetsuppgifter
kunna handläggas å styrelsernas
kansli. Härigenom torde omkring
ett hundratal personer kunna frigöras.

Någon uppgift om hela antalet hos
kristidsnämnderna anställd personal
finns icke tillgänglig inom livsmedelskommissionen.
En verkställd utredning
har emellertid givit vid handen, att kommunernas
kostnader för arvoden och avlöningar
till kristidsnämndernas olika
funktionärer under år 1947 uppgått till
sammanlagt 10 550 000 kronor. För en
stor del av landskommunerna avse dessa
kostnader i huvudsak arvoden till ordförande
och — i vissa fall — till deltidsanställda
expeditionsbiträden. Motsvarande
siffror för den gångna delen av

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40. 7

år 1948 föreligga ännu icke. Det måste
emellertid beaktas, att under sistnämnda
år upphävts vissa regleringsbestämmelser,
som tidigare medfört ett betydande
arbete för kristidsnämnderna. Sålunda
förekommer i år icke längre något avstående
av havre och blandsäd för fördelning
genom det allmännas försorg.
Den egentliga ransoneringen av dessa
spannmålsslag har även upphävts. Härigenom
ha kristidsnämnderna befriats
från arbetet dels med utställande av s. k.
leveransbesked och dels med tilldelning
av fodersäd för utfodring av husdjur.
Detta måste ha inneburit en ganska väsentlig
minskning av arbetsbördan. I vad
mån även personalstyrkan kunnat minskas
är visserligen icke möjligt att bestämt
angiva, men åtminstone för de
större kristidsnämndernas del torde en
viss reducering ha kunnat ske. Man kan
emellertid icke bortse från att arbetet
vid ett stort antal kristidsnämnder på
landsbygden i huvudsak utföres av ordföranden
själv, stundom med biträde av
någon familjemedlem.

Vad interpellantens andra fråga beträffar
torde först böra framhållas, att
i den mån ytterligare ransoneringar avskaffas,
en fortsatt minskning av krisorganens
personal givetvis också kan
väntas. Några bestämda uttalanden om
den ena eller andra ransoneringens avveckling
kunna naturligen icke här göras.
Emellertid pågå ju för närvarande
— såsom nedan tillkännagives — vissa
undersökningar rörande möjligheterna
att inom rimlig tid upplägga ett buffertlager
av tvättmedel och att därefter upphäva
tvättmedelsransoneringen. Om
tvättmedelsransoneringen anseS kunna
upphävas, torde kristidsstyrelsernas personal
kunna minskas med några tiotal.

Personalbehovet hos krisorganen kan
minskas icke blott genom avskaffande
av ransoneringar utan även genom förenkling
av bestående ransoneringar. Arbetet
med vidtagande av ytterligare förenklingar
och inskränkningar i regleringsbestämmelserna
kommer självfallet
att fortsätta i den mån försörjningsläget
medger sådana åtgärder. I detta sammanhang
torde böra nämnas, att livs -

Ang. behovet av kristidspersonal.

medelskommissionen i dagarna anbefallt
kristidsstyrelserna att företa en undersökning
rörande behovet av spannmålsombud
hos styrelserna. Enligt direktiven
för denna undersökning skall varje styrelse
överväga, huruvida spannmålsombudet
nu eller senare under budgetåret
kan helt indragas, övergå till deltidstjänstgöring,
övertaga arbetsuppgifter
från andra befattningshavare o. s. v.

Interpellanten har såsom exempel på
områden, där bestående kontrollföreskrifter
kunna slopas eller åtminstone
förenklas, nämnt bl. a. slaktdjurskontrollen
samt den fältmässiga uppskattningen
av skörden. Vad den individuella
skördeuppskattningen beträffar kommer
denna, om något fodersädsavstående
icke vidare erfordras, givetvis att förenklas
såtillvida, att någon uppskattning
av fodersädsskörden icke skall göras.
Huruvida även den individuella uppskattningen
av brödsädesskörden skall
kunna slopas, torde ännu vara för tidigt
att uttala sig om. Vad slaktgodemännen
angår torde jag få hänvisa till mitt svar
på den enkla fråga rörande detta ämne,
som ledamoten av riksdagens andra
kammare herr Sveningsson riktat till
mig.

Det förtjänar i detta sammanhang anmärkas,
att då någon befattningshavare
hos livsmedelskommissionen slutar sin
anställning kommissionen, särskilt på
senare tid, mycket noga prövat, om någon
ny tjänsteman skulle behöva anställas
eller om den avgångna arbetskraften
möjligen kunde på ett eller annat
sätt inbesparas (t. ex. genom rationalisering
av kontorsarbetet eller dylikt).
På detta sätt har en tämligen permanent
översyn av personalförhållandena
iigt rum och goda resultat i många
fall kunnat vinnas.

I det föregående har framhållits att
avskaffandet av ytterligare ransoneringar
givetvis kommer att medföra en
minskning av krisorganens personal.
Med nu rådande importrestriktioner föranleder
emellertid upphävande av ransoneringar
inom landet ofta en utökning
av den personal, som sysslar med importregleringen.
Fördelningen av im -

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. behovet av kristidspersonal.

porten av en vara bereder nämligen i
allmänhet mindre svårigheter, så länge
varan är ransonerad i konsumentledet,
eftersom man då kan automatiskt anpassa
importlicenskvantiteterna till vederbörande
importörers aktuella omsättning
inom ransoneringens ram. Släppes
ransoneringen, inställer sig däremot den
ofta vanskliga och arbetskrävande uppgiften
att finna en ny grund för kvoteringen
och att genomföra den. Då personalstyrkan
under de senaste åren på
åtskilliga avdelningar varit i knappaste
laget, kan man heller icke bortse från
att vissa arbetsuppgifter kanske tills vidare
måst eftersättas och alltså snarast
möjligt måste fullföljas i ökad omfattning.
Den för kristidsstyrelsernas kanslier
och kontrollbyråer gällande regeln,
att åtskilliga arbetsmoment skola utföras
av två samtidigt närvarande personer
— en regel som givetvis tillkommit
för kontrollens skull — verkar också
därhän, att personalavgången i senare
avvecklingsskeden blir långsammare
än tidigare.

I detta sammanhang bör jämväl beaktas,
att krisorganen på senare tid fått
och även framdeles kunna komma att
få vissa arbetsuppgifter, som icke direkt
avse ransoneringar eller krisregleringar.
Såsom exemel kan nämnas, att livsmedelskommissionen
fått i uppdrag att
genomföra restitution av skatt å bensin,
som använts för jordbrukets traktorer.
Tidigare har kommissionen bl. a. fått
utbetala av statsmakterna beslutad ersättning
för regn- och översvämningsskador
på skörden. På livsmedelsområdet
har kommissionen att svara för den
ekonomiska beredskapen. På senaste tiden
ha dessa frågor fått ägnas åtskillig
uppmärksamhet.

Jag övergår härefter till att redogöra
för förhållandena inom industrikommissionens
verksamhetsområde.

Vad angår interpellantens första fråga
må hänvisas till det mycket betydande
antal lättnader i ransoneringsbestämmelserna
som allt sedan år 1944 genomförts
inom industrikommissionens verksamhetsområde.
Såsom en konsekvens
av denna successiva inskränkning av

ransoneringssvstemet har industrikommissionens
personal i motsvarande takt
kunnat avvecklas. Det sagda må belysas
med följande uppgifter om kommissionens
personal.

Vid halvårsskiftet sommaren 1945 var
antalet anställda hos kommissionen 711.
Under det därpå följande året kunde
personalen successivt minskas så att antalet
anställda den 30 september 1946
uppgick till 247. Sålunda hade personalen
på ett år nedgått med icke mindre
än 463 eller med mer än 60 procent.
Under det därpå följande året fram till
mitten av 1947 var personalens storlek
praktiskt taget oförändrad. Den skärpta
importregleringen medförde en tendens
till ökning. Genom samtidigt vidtagna
rationaliseringsåtgärder har emellertid
ökningen kunnat begränsas så att kommissionen
trots en under det senast förflutna
året kraftigt ökad arbetsbörda
kunnat fullgöra sina arbetsuppgifter
med endast en mindre ökning av personalen.
Antalet anställda uppgick sålunda
den 1 november 1948 till 315 stycken.

Vad beträffar den andra av interpellanten
ställda frågan angående vad som
planerats för att ytterligare minska och
förenkla behovet av kristidspersonal må
framhållas, att de ständiga växlingarna
och skiftningarna i försörjningsliiget
nödvändiggöra en smidig anpassning av
regleringssystemet till det vid varje tidpunkt
aktuella läget. Inom industrikommissionen
har under kommissionens hela
verksamhetstid ägnats oavlåtlig uppmärksamhet
såväl åt ransoneringsbestämmelsernas
ändamålsenliga utformning
som åt de egna organisationsproblemen.
Sedan några månader pågår i
samråd med överrevisionen för krisförvaltningen
en genomgripande översyn
av kommissionens inre organisation
i syfte att söka minska personalen.
I början av nästa år kommer
kommissionen att tillsammans med statens
handelskommission inflytta i Svea
livgardes förutvarande kaserner. Därvid
komma de avdelningar och grupper av
de båda kommissionerna, vilka handlägga
ärenden inom samma varukategorier,

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

att förläggas i varandras omedelbara
närhet inom kasernerna. På så sätt väntar
man, att vissa organisatoriska förbättringar
vid det löpande arbetet skola
kunna genomföras. De båda kommissionernas
organisation efter sammanflyttningen
är för närvarande föremål för en
fullständig översyn av en av Kungl.
Maj :t tillsatt kommitté, krisförvaltningens
effektiviseringskommitté.

Vad därefter beträffar bränslekommissionens
verksamhetsområde vill jag
framhålla följande.

Inom bränslekommissionen har vedavdelningen
under det förflutna året varit
föremål för fortgående avveckling.
Sedan Kungl. Maj:t numera såsom tidigare
antytts fattat beslut om vedregleringens
successiva upphävande kommer
en omedelbar minskning av personalen
på vedavdelningen att bli möjlig. Den
personal på kansliets kameralbyrå, som
är sysselsatt med vedrevisions- och vedclearingfrågor
måste dock tills vidare
under en övergångstid bibehållas för
slutbehandling av de ekonomiska mellanhavanden,
som uppstått mellan kommissionen
och enskilda under regleringstiden.

Den ransonering av elkraften, som genomfördes
för vintern 1947—1948, medförde
en ansvällning av kommissionens
kraftbyrå. Våren och sommaren 1948
kunde en del av personalen på byrån
entledigas, men för efterarbete och beredskap
inför det fortfarande riskfyllda
elkraftsläget har dock en rätt stor personalstyrka
måst behållas. Våren 1949
kan en ytterligare personalminskning på
denna byrå förväntas, men inför den
bristsituation, som kan hota för vintern
1949—1950, torde en viss kader av kunnig
personal böra hållas i reserv.

Samtidigt med att personalantalet på
kraftbyrån kunde minskas våren och
sommaren 1948 förorsakade den samma
vår införda regleringen av handeln med
flytande bränslen, att byrån för flytande
bränslen inom planläggningsavdelningen
måste utvidgas och att en särskild
kontrollbyrå avseende denna handel
måste upprättas. Detta medförde en
ökning av kommissionens personal.

Ang. behovet av kristidspersonal.

På övriga avdelningar och fristående
byråer än de nu berörda torde personalstyrkan
vara så begränsad som med hänsyn
till ett effektivt arbete under nuvarande
förhållanden är möjligt. En viss
avveckling av kolhandelsregleringen torde
kunna beräknas ske, men den torde
icke komma att innebära sådan personalminskning,
som man med hänsyn till
arbetsuppgifternas inskränkning måhända
kunde vara benägen att antaga, enär
såväl kolavdelningen som berörda delar
av planläggningsavdelningen för närvarande
arbetar med en relativt liten personalstyrka.
Minskningen i arbetsuppgifternas
omfattning innebär sålunda i
första hand en avlastning i den nuvarande
personalens arbetsbörda. Det må i
detta sammanhang också nämnas, att
kommissionen söker att i personalfrågor
föra en så restriktiv anställningspolitik
som möjligt. I rationaliseringssyfte sker
en fortlöpande översyn av personalen,
varvid beaktas att om möjligt sådan arbetskraft,
som på annat håll kan insättas
i produktiva uppgifter, icke beredes
plats i kommissionen.

Den under olika tidsperioder växlande
personalstyrkan framgår av följande
uppgifter på antalet befattningshavare.
Den 1 juli 1947 utgjorde antalet befattningshavare
240, ett år senare hade det
stigit till 275, i huvudsak beroende på
bensinransoneringen. Under höstens lopp
har en successiv minskning inträtt. I
oktober i år utgjorde antalet 282, den 1
november 27G samt den 1 december 2G9.

Beträffande kolregleringen är att märka,
att i samband med den starkt minskade
kolimporten från USA och de ökade
möjligheterna att i öppna marknaden
där kunna köpa önskvärda sorteringar,
kommissionens ombudsorganisation
i New York indragits från och med
1 juli 1948.

Vad slutligen trafikkommissionens
verksamhetsområde beträffar har antalet
befattningshavare inom kommissionen
sjunkit under tiden hösten 1945—
sommaren 1948 från 75 till 59. Därefter
har ytterligare någon minskning ägt rum
så att antalet befattningshavare den 1
oktober i år utgjorde 55. Jag har härvid

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. behovet av kristidspersonal.

icke medräknat länstrafikledarna, vilka
äro 26 till antalet.

Kommissionen omhänderhar dels bensinransoneringen,
dels gummidäckslicensieringen.
Någon ytterligare minskning
av personal torde ej vara att förvänta
under den närmaste tiden, då
ifrågavarande regleringar tills vidare
måste bibehållas.

Vad beträffar bensinransoneringen
ber jag att få hänvisa till mina svar på
interpellationer av dels ledamoten av
denna kammare herr Petrén, dels ledamoten
av andra kammaren herr Birke.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Jag ber först att till statsrådet och chefen
för folkhusliållningsdepartementet
få framföra mitt tack för det utförliga
och i stort sett positiva svaret på min
interpellation. Avsikten därmed var i
första hand att den stora allmänheten
skulle få en redogörelse för vad som åtgjorts
och åtgöres för att minska kostnaderna
för alla krisregleringar och ransoneringar,
för vilka det svenska folket
självfallet inte bär någon större sympati.
Jag tror inte att det är stor överdrift
att säga, att det svenska folket fick
nästan lika stor chock, då det för en
månad sedan fick reda på att vissa ransoneringar
skulle räcka till och bestå
efter 1952, och då man för ett par dagar
sedan fick sina restskattesedlar.

I tidningarna ha vi alltsomoftast sett
uppgifter om att personalen hos de olika
krisorganen endast i mycket liten omfattning
har minskats. Av den nu lämnade
sammanställningen framgår, att
trots minskningen fortfarande mellan
2 000 och 3 000 personer äro anställda
i livsmedelskommissionen, kristidsstyrelserna,
industrikommissionen, bränslekommissionen
och trafikkommissionen.
Avlöningar och arvoden till personalen
torde inte understiga 10 å 15 miljoner
kronor årligen. När härtill lägges statsrådets
uppgift, att arvoden och avlöningar
till personalen vid de lokala kristidsnämnderna
för år 1947 belöpte sig
till 10,5 miljoner kronor, uppgå således
dessa avlöningar och arvoden till cirka

25 miljoner kronor om året. Detta är givetvis
bara en liten del av kostnaderna.
Härtill komma kostnaderna för bvggnadsregleringen,
om vilken statsrådet ju
ingenting nämnde, och alla övriga regleringar
samt kostnaderna för hyror och
andra löpande utgifter. Om till detta läggas
alla utgifter och omkostnader för
näringslivet och enskilda i samband med
regleringarna och ransoneringarna, är
det uppenbart att det här gäller en oerhört
stor ekonomisk fråga.

Jag noterar emellertid med tillfredsställelse
de försök, som gjorts att minska
personalen hos de olika kommissionerna.
I synnerhet är jag tacksam för att
ytterligare personalminskning utlovats.
Jag skall emellertid göra ett par randanmärkningar.

Statsrådet säger, att om det i framtiden
visar sig, att något fodersädsavstående
inte behöver göras, skall den individuella
uppskattningen av fodersädsskörden
inte behöva äga rum. Så pass
osäker som denna med ögonmått företagna
uppskattning är, har det nog inte
stort värde ur kontrollsynpunkt, om denna
kostsamma uppskattning ens av brödsädsskörden
kommer till stånd eller ej.
En sådan uppskattning kan till''och med
ha en verkan, motsatt den åsyftade. Om
nämligen den verkliga skörden blir större
än den uppskattade, kan det föranleda
åtminstone en frestelse att inte leverera
mer än den uppskattade kvantiteten.
Rapporter från tröskägare om tröskad
kvantitet ha säkerligen ett större kontrollvärde.

Slaktgodemännens vara eller icke vara
skall jag inte diskutera i detta sammanhang,
utan jag nöjer mig med att endast
konstatera, att ju längre en vara ransoneras,
desto mera omfattande och dyrbar
måste kontrollen bli, om ransoneringen
skall kunna uppehållas.

Beträffande bränslekommissionen säger
statsrådet, att i rationaliseringssyfte
en fortlöpande översyn sker av personalen,
vavid beaktas att om möjligt sådan
arbetskraft, som på annat håll kan insättas
i produktiva uppgifter, inte beredes
plats i kommissionen. Betyder det
att arbetskraft, som inte kan beredas

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Ang. omprövning av bensinransoneringen.

annan plats, får stanna kvar i kommissionerna
längre än som behövs?

Hela bränslekommissionen och bränsleregleringen
äro väl ändå mogna för avveckling,
ju förr dess hellre. De få kvarstående
arbetsuppgifterna på detta område
— såsom bensinransoneringen, om
den skall bestå — kunna väl övertagas
av annat organ.

Till sist vill jag framhålla, att jag
mycket väl vet, att det inte går att avskaffa
alla krisregleringar i ett slag,
men å andra sidan är det väl ändå så att
de oerhört dyrbara ransoneringarna och
regleringarna själva äro ett mycket
starkt återhållande moment när det gäller
att återställa den samhällsekonomiska
balansen, samtidigt som ransoneringarnas
så gott som enda uppgift numera
är att i någon mån upphäva de
olägenheter, som denna bristande balans
skapar. Huvudfrågan är således, om
vi skola behålla regleringarna, tills denna
balans är återställd — i vilket fall vi
säkert få behålla dem till efter 1952 —
eller om vi skola ta någon risk och avskaffa
dessa ransoneringar tidigare. I
senare fallet kunna vi säkerligen också
återvinna den samhällsekonomiska balansen
betydligt fortare. Jag tillåter mig
att förorda det senare alternativet.

Ang. omprövning av bensinransoneringen.

Ordet lämnades härefter ånyo till
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
KOCK, som meddelat,
att hon ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Petréns interpellation
angående omprövning av bensinransoneringen,
och nu yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Petrén till mig riktat följande frågor: Kunna

uppgifter lämnas om vilken valutabesparing
som i dagens läge beräknas
uppnås genom bensinransoneringen?

Kunna uppgifter lämnas, som belysa
hur stor den valutautströmning är, som
skett beroende på att bensinransonering -

en sommartid ökat bilresorna till grannländerna? Anses

de vunna erfarenheterna av
bensinransoneringen nu motivera en omprövning
av densamma?

Herr Petrén uppger inledningsvis i sin
interpellation att av många tecken att
döma efterfrågan på bensin synes ha
nedgått och att denna nedgång knappast
torde vara av tillfällig natur. Den tycks
enligt herr Petrén sammanhänga med
det höga bensinpriset och med den
starkt nedskurna byggnadsverksamheten,
som gör att många transportuppdrag
bortfalla. Den förutsedda minskningen
av köpkraftsöverskottet kan också enligt
herr Petréns uppfattning tänkas verka
återhållande på bensininköpen. Med anledning
av dessa uttalanden vill jag anföra
följande.

För att om möjligt erhålla en allsidig
belysning av frågan om bensinransoneringens
berättigande har statens trafikkommission
i slutet av november i år
frågat vissa större närings- och intresseorganisationer
om deras erfarenheter
och allmänna uppfattning av bensinransoneringen.
Fn av frågorna gällde, om
den för närvarande utgående bensintilldelningen
för bilar i nyttotrafik vore
tillräcklig. Svaret på denna fråga ger vid
handen att samtliga organisationer äro
eniga om att bensintilldelningarna äro
otillräckliga och att de sammanlagda tilldelningarna
för närvarande synas täcka
cirka 75 procent av det av organisationerna
angivna behovet.

På en fråga om eventuellt ytterligare
erforderlig bensin skulle köpas, därest
bensinransoneringen upphäves och det
nuvarande bensinpriset bibehålies, ha
svaren blivit olika. Sålunda har Sveriges
industriförbund framhållit, att man kan
räkna med att inköpen, trots det höga
priset, komma att uppgå till en avsevärd
del av de 25 procent, som skulle erfordras
för den fulla bchovstäckningen.
Sveriges lantbruksförbund anser för sin
del att vid fri handel bensinköpen i vad
gäller nyttotrafiken sannolikt komma att
äga rum i en omfattning, som svarar mot
full behovstäckning. Enahanda synpunkter
ha kommit till uttryck i yttrande

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. omprövning av bensinransoneringei

från grosshandelns utredningsinstitut. Å
andra sidan har Motormännens riksförbund
uttalat, att det höga bensinpriset
synes nödvändiggöra en rationalisering
av den privata nyttotrafiken och att, om
ransoneringen slopas, den totala förbrukningen
på grund av den eventuella
rationaliseringen sannolikt icke nämnvärt
skulle förändras.

Trafikföredragandena vid länsstyrelserna,
vilka tillfrågats av trafikkommissionen,
ha i allmänhet uttalat den uppfattningen,
att bensinpriset i och för sig
icke kommer att i någon större utsträckning
hindra en ökad förbrukning, om
handeln med bensin blir fri. Trafikföredragandena
ha vidare gjort en uppskattning
av den ökning av bensinförbrukningen,
som kan beräknas uppstå vid
slopande av ransoneringen. De flesta ha
därvid angivit denna ökning till 25—30
procent av nuvarande totala tilldelningskvantiteter.
De tilldelningar, som för
närvarande utgå, understiga i regel av
bensinförbrukarna begärda kvantiteter.
Sålunda kan exempelvis nämnas att i
ett skånelän, där särskild utredning
gjorts, tilldelningarna för närvarande utgöra
cirka 59 procent av begärda kvantiteter.
I ett västkustlän har stickprov
företagits bland 100 stycken personbilar
och 100 stycken privata lastbilar i löpande
nummerföljd, oavsett om fordonen
varit hänförda till standard- eller
behovsransonsklass, vilket prov givit till
resultat, att tilldelningarna till fordonen
uPPgå till allenast 44 procent av begärda
bensinkvantiteter. Enligt de deklarationer
som avgivits till länsstyrelserna i december
1947 och januari 1948, då höjningen
av bensinskatten redan var aktuell,
uppgick årsbehovet av bensin till
över 1 100 000 kubikmeter.

Av den lämnade redogörelsen framgår,
att flertalet av de hörda näringsorganisationerna
och trafikföredragandena i
länsstyrelserna håller för troligt, att en
ökning av bensinförbrukningen kommer
att inträda vid fri handel med bensin
till nuvarande pris. Det är givetvis mycket
vanskligt att söka uppskatta storleken
av denna ökning. En faktor, som icke
bör förbises vid denna bedömning, är

att antalet bilar avsevärt ökat sedan år
1947. Sålunda utgjorde antalet registrerade
personbilar den 31 december 1947
159 842 mot 177 489 den 1 oktober 1948,
lastbilar voro 70 746 resp. 74 349, omnibusar
5 554 resp. 6 228 och motorcyklar
143 017 resp. 157 295. Faktorer, vilka
motverka en ökning av bensinförbrukningen,
äro å andra sidan det höjda bensinpriset,
förskjutningen till brännoljedrift
inom lastbils- och omnibustrafiken
samt den minskade sysselsättningen inom
godsbiltrafiken — i första hand den
yrkesmässiga lastbilstrafiken — som blivit
en följd av byggnadsregleringen,
minskad import och andra med valutasvårigheterna
sammanhängande förhållanden.
Tillmätas dessa faktorer en väsentligt
begränsande inverkan på bensinåtgången,
kan man måhända räkna med
att årsförbrukningen av motorbensin vid
ett hävande av ransoneringen kommer
att kunna hållas nere vid 1947 års förbrukning,
som utgjorde 915 000 kubikmeter.
De uppskattningar av bensinåtgången
vid fri bensinhandel, som tidigare
omnämnts, tyda å andra sidan på
att förbrukningssiffran per år kan komma
att stiga från nuvarande 782 000 till
inemot 1 050 000 kubikmeter. Den merkostnad
i dollar- och pundvalutor, som
en ökning av bensinåtgången med åtföljande
smörjoljeförbrukning drager, uppgår
vid gällande gulfnotering till omkring
5 miljoner kronor för varje kvantitet
om 50 000 kubikmeter bensin. Härtill
komma fraktkostnader.

Genom det nyss anförda har jag lämnat
svar å herr Petréns första fråga om
vilken valutabesparing, som i dagens läge
kan beräknas uppnås genom bensinransoneringen.

Beträffande herr Petréns fråga om
storleken av den valutautströmning som
skett till följd därav, att bensinransoneringen
sommartid ökat bilresorna till
grannländerna, vill jag anföra följande.
Enligt uppgift från valutakontoret finns
icke något statistiskt material, som kan
tjäna till underlag för en beräkning härav.
Jag vill emellertid nämna att vid de
sju största tullstationerna vid norska
gränsen uppgick under månaderna maj

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Ang. omprövning av bensinransoneringen.

—september antalet till och från Norge
överförda svenska bilar förra året till
34 803 och i år till 51100. Antalet under
samma månader till och från Norge
vid dessa tullstationer överförda utländska
bilar utgjorde förra året 35 969 och
i år 34 324. Antalet till och från Malmö
och Hälsingborg överfärjade bilar av såväl
svensk som utländsk nationalitet under
månaderna maj—september uppgick
förra året till 32 181 och i år till 52 179.
Under månaderna maj—september i år
inköptes totalt, alltså ej allenast för reseändamål,
i svenska banker norska
kronor för 2 777 000 svenska kronor och
danska kronor för 1 679 000 svenska kronor.
Motsvarande statistik för år 1947
finnes ej. Att med ledning av dessa uppgifter
göra ens en ungefärlig uppskattning
av valutautströmningen är givetvis
fullständigt omöjligt. Även om det kan
antagas att bensinransoneringen bidragit
till att antalet bilresor till grannländerna
ökat och att därigenom valutautströmningen
dit varit större än tidigare,
bör man dock ha i minnet att det
här är fråga om andra valutor än sådana
som erläggas vid import av bensin.

Vad till slut angår frågan, om en omprövning
av bensinransoneringen nu är
motiverad, vill jag under hänvisning till
vad jag tidigare anfört framhålla, att
myndigheterna ha sin uppmärksamhet
riktad på de omständigheter som kunna
föranleda ändring i bestämmelserna
om bensintilldelning. Av den lämnade redogörelsen
torde emellertid framgå, att
de ökade krav på import av bensin, som
ett slopande av ransoneringen med sannolikhet
komme att medföra, icke göra
det möjligt att för närvarande avveckla
densamma.

Ilerr PETRÉN: Herr talman! Jag vill
först till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
framföra mitt
tack för interpellationssvaret och för att
jag fått taga del av det redan före plenum.

I min interpellation anförde jag en
del skäl till att efterfrågan på bensin
enligt min mening nedgått. Huvudskälen

synas mig vara det höga bensinpriset,
som verkar återhållande, minskningen
av byggnadsinvesteringarna, som i sin tur
minskar belastningen på transportapparaten,
och det successivt avtagande köpkraftsöverskottet.
Av det svar, jag erhållit,
finner jag stöd för mina synpunkter.
Jag finner att efterfrågan nu bedömes vara
mindre än vad man från regeringens
sida förutsåg, när bensinransoneringen
infördes.

Som bakgrund till bensinransoneringen
anförde folkhushållningsministern
vid interpellationsdebatten i denna kammare
i våras, att när man avsåg att medgiva
en årstilldelning av 700 000—
800 000 kubikmeter bensin, skulle därigenom
inbesparas 300 000—400 000 kubikmeter,
vilket motsvarade utländska
valutor till värde av 35—50 miljoner
kronor. Av folkhushållningsministerns
svar i dag framgår, att bensinransoneringen
nu mycket riktigt motsvarar en
årsförbrukning av 782 000 kubikmeter
men att man samtidigt beräknar, att om
bensinen vore fri, skulle förbrukningen
stiga med 130 000—270 000 kubikmeter.
Det är två gränsvärden, som angivas av
folkhushållningsministern. Det motsvarar
en valutabesparing av 13—27 miljoner
kronor. Ransoneringen har i dag
alltså knappast halva den valutabesparande
effekt som förutsågs, då den infördes.

Hur ställer det sig då med kostnaderna
för ransoneringens uppehållande.
Några fullständiga uppgifter om kostnaderna
för det allmänna och näringslivet
ha inte lämnats. Vid debatten i
våras meddelade emellertid folkhusbållningsministern,
att i de centrala kommissionerna
och länsstyrelserna sysselsattes
omkring 250 personer med bensinransoneringsfrågor.
Härvid angavs
som exempel, att i bränslekommissionen
hade nyanställts 25 personer. Jag gjorde
i går en förfrågan hos kansliet i denna
kommission och fick då uppgiften, att
nu äro där 40 personer sysselsatta med
bensinransoneringsfrågor.

Det står alltså klart, att förhållandena
i dag ur flera synpunkter inte äro sådana
som man utgick från vid ransone -

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. omprövning av bensinransoneringen.

ringens införande. Jag tror för min del
att det är hög tid att göra en analys av
läget. Jag hemställde därom i våras, eftersom
man enligt min mening redan då
kunde förutse den kommande utvecklingen.
Jag upprepar nu min hemställan,
och jag gör det, efter vad jag vill
tro, på goda grunder. Jag tror att en analys
är nödvändig för att statsmakterna
skola kunna vinna förståelse ute bland
folket för bensinransoneringen, och jag
skulle ingalunda bli överraskad, om en
sådan anlys i dag skulle visa, att ransoneringen
kan slopas.

I kostnaderna för bensinransoneringens
uppehållande ingå ett flertal poster.
En hel rad människor — enskilda och
i näringslivet sysselsatta — få offra arbetstid
på frågor, som sammanhänga
med bensinransoneringen. Vi ha tydligen
i dag ungefär 300 personer i statens
tjänst, som sysselsättas med ransoneringen.
Vid ett bedömande av kostnaderna
för ransoneringen blir det naturligtvis
inte bara fråga om löneutgifterna
för dessa personer. Av större betydelse
är att dessa och övriga tagas bort
från produktionen. Det är säkerligen
värt en hel del pengar — även i dollarvaluta
— att få dessa befattningshavare
frigjorda från arbetet på grund av ransoneringen
och överförda till produktionslivet.
När det gäller att få en licens
för import av en maskin från Amerika,
anses ett av de mest bärande skälen
vara, om man kan påvisa, hurusom man
tack vare maskinen kan frigöra arbetskraft.
Samma synpunkt synes kunna
läggas på bensinransoneringen. Kan genom
dess slopande frigöras en större
arbetsstyrka, är det värt inte så litet
dollarvaluta.

Jag behöver väl inte beröra bensinransoneringens
allmänna olägenheter.
Den har på många punkter en produktionshämmande
effekt. Även om den gått
tillbaka, finns det en viss svartabörshandel;
i varje fall förekommer det
överlåtelser av kuponger.

Jag har roat mig med att i min interpellation
kasta fram en synpunkt, som
närmast gäller bensinransoneringens indirekta
verkningar. Tack vare att vi ha

bensinransonering här i landet, har ett
stort antal bilresenärer förlagt sin semester
till grannländerna. Det är klart att
det i och för sig är önskvärt med ett sådant
utbyte de nordiska länderna emellan,
men det är inte säkert att vi ha
råd att mista valutan, i all synnerhet
som det är just valutasynpunkter som
anlagts på bensinransoneringsfrågan. I
interpellationssvaret lämnas en del sifferuppgifter
som belysa saken. Konklusionerna
äro inte dragna i svaret, och
det behövs förtydligande av uppgifterna
för att göra det. Där redovisas antalet
bilar, som passerat gränserna. Det
största antalet redovisas från Hälsingborg
och Malmö. Uppgiften därifrån av
ser emellertid såväl svenska som utländska
bilar. Jag vill nämna, att enligt en
uppgift, som jag liar fått, var antalet utländska
bilar i Sverige i år mindre än
föregående år. Beaktar man detta och
drar slutsatser av siffrorna, finner man
att det i år varit minst 18 000 fler bilar
än tidigare år som förts över gränsen till
utlandet, och såvitt jag förstår har det
väsentligen berott på bensinransoneringen.
Vad det innebär i fråga om utförsel
av valuta är svårt att säga, men
gör man det enkla antagandet att det rör
sig om några hundra kronor per bil, är
man genast uppe i miljonvärden.

Jag vill även framhålla en annan omständighet,
som kanske är den viktigaste
i detta sammanhang. Med utgångspunkt
från folkhushållningsmimisterns uppgift
att genom ransoneringen sparas ca
200 000 kubikmeter bensin, vilket enligt
de lämnade uppgifterna motsvarar
en valutabesparing av i runt tal 20
miljoner kronor, går staten miste om
skattemedel till belopp av ca 90 miljoner
kronor. Det är en inte oväsentlig
summa, när det gäller att hålla tillbaka
köpkraftsöverskottet och minska
pressen på konsumtionsvaror och importvaror,
som delvis komma från dollarländerna.

Sådan utvecklingen har blivit och, efter
vad jag tror, kommer att fortsätta,
bör den tid inte vara långt borta, då
man kan slopa bensinransoneringen.
Det kan givetvis göras gällande, att ett

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Ang. omprövning av bensinransoneringen.

sätt att åstadkomma en större valutasparande
effekt vore att skärpa ransoneringen.
Jag tror emellertid inte att en
sådan åtgärd vore lämplig. Vad beträffar
personbilar, som inte gå i nyttotrafik,
är förbrukningen redan mycket liten.
Den pressas ned inte bara av ransoneringen
utan även av sådana ting
som signalerandet av lönestopplinjen
och utdelandet av restskattesedlar. När
det gäller dessa bilar är det redan en
nedgång. Att låta en skärpt ransonering
gå ut över nyttotrafiken, kan inte vara
riktigt. En sådan skärpning skulle draga
med sig ökade kostnader.

Vi få inte glömma bort att bensinen i
och för sig är en utomordentligt svårransonerad
vara. Bensinransoneringen
bygger på behovsstatistik, på uppgifter
som den enskilde bilägaren ger om
sitt bensinbehov, och det är klart att
sådana uppgifter aldrig kunna bli fullt
riktiga.

Hur svår denna fråga är, framgår
bland annat av trafikkommissionens anvisningar
av den 27 november till länsstyrelserna.
Där anbefallas ökade kontrollåtgärder
och bland annat infordrande
av vissa nya uppgfter från bilägarna.
I enlighet med dessa anvisningar
har man nu begärt av bussägarna att
dessa skola lämna uppgift om körsträckorna
till och från garage. Det är säkerligen
svårt att lämna riktiga uppgifter
härom. Detta visar, hur osäker uppskattningen
av behovet måste bli.

Jag vill vidare erinra om att bensinransoneringen
inte är det enda medel
med vilket biltrafiken begränsas eller
regleras. Vi ha eu ransonering av bilgummi,
och i dag erhålla de två lägsta
behovskategorierna ingen tilldelning av
nya däck. Vidare är bilimporten starkt
nedskuren, vilket ytterligare begränsar
biltrafikens utveckling. Olyckligtvis ha
vi också en mycket hårt nedskuren tilldelning
av reservdelar.

Detta är tre exempel på de sätt, varpå
biltrafiken indirekt hålles nere. Det ligger
då nära till hands att fråga sig, om
det är nödvändigt att också tillgripa elt
fjärde sätt, bensinransoneringen, i synnerhet
som man i dag ute i landet mär -

ker, hur relativt liten efterfrågan på
bensin är, hur ofta man erbjudes att till
och med utan svartabörspriser övertaga
bensinkuponger.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att påpeka, hur olyckligt det är
att importen av reservdelar till bilar så
starkt har nedskurits. Ungefär hälften av
våra bilar äro av amerikanskt ursprung.
Under det år, som nu snart är till ända,
har importen av reservdelar från Amerika
uppgått till ungefär 46 procent av
vad som har uppgivits som vårt minimibehov.
Våra bilar äro till stor del nedslitna
— över hälften av bilparken är
med säkerhet från 1940 eller tidigare år
— och en stor brist på reservdelar har
redan visat sig i landet. Vissa viktiga delar
kunna inte längre tillhandahållas ute
på servicestationerna, utan måste ligga
i huvuddepåerna och därifrån ransoneras,
t. ex. bakaxlar till bilar, växellådsdrev
och mycket annat. Resultatet är att
bilar få stå och vänta på reservdelar.
Vad innebär detta? Jag skulle tro att vi
i dag lågt räknat ha 72 000 amerikanska
bilar i drift. Om var och en av dessa
bilar måste stå genomsnittligt en dag per
år i väntan på reservdelar — och det
skulle inte förvåna mig, om det vore
så i dag — så innebär detta detsamma
som att ständigt 200 vagnar måste stå
oanvända av denna orsak.

Vi veta, hur bilägarna nu börja hamstra
reservdelar. Häromdagen såg jag ett
exempel på saken: eu droskägare försökte
förvärva reservdelar till ett värde
av tiotusen kronor för att gardera sig
mot reservdelsbrist. Det är nog inte
ovanligt att både bolag och enskilda lägga
sig till med sådana lager, och därigenom
försvåras reparationstjänsten.

En inhemsk tillverkning av reservdelar
har också börjat komma till stånd,
och jag kan för min del inte se många
arbeten, som äro mindre lämpliga för
vår svenska industri, än arbetet med att
göra ersättningsdelar till importerade bilar.
Vi kunna ju inte ens tillnärmelsevis
konkurrera med amerikanerna i fråga
om kostnader vid sådan tillverkning, och
diirför måste denna verksamhet föra med
sig eu konstlad prissättning av mycket

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. omprövning av bensinransoneringen.

olyckligt slag och sluka mycken arbetskraft.

Att importen av bilar måste skäras
ned, förstår man, men vad man har svårare
att förstå är att importfirmorna
först mycket sent, och man kan många
gånger säga sporadiskt, skola få uppgift
om sina kvoter. De sammansättningsfabriker,
som vi ha här i Sverige, ha
helt enkelt svårt att planera sin rörelse,
eftersom de inte från den ena dagen till
den andra veta vad de ha att vänta. Det
blir på det viset ett osäkerhetstillstånd
både för företagen och för de anställda.

Hur det är med importförhållandena
enligt den nya importplanen, har inte
framkommit än, men såvitt jag har förstått,
finns det inga uppgifter som tyda
på att det kommer att tagas ökad hänsyn
till behovet av import av reservdelar
för våra bilar under det kommande
året. Jag skulle förmoda att tanken
tvärtom är att skära ned reservdelsimporten
ytterligare, men jag vill på den
punkten göra en hemställan om att biltrafikens
behov tillgodoses bättre. Det
är en mycket allvarlig sak att på detta
sätt dra förluster över trafikapparaten
och näringslivet. Detta är naturligtvis
en synpunkt som gäller generellt i fråga
om reservdelar.

Jag vill också lämna en uppgift, som
för några av kammarens ledamöter inte
är så ny men som nog är ny för en del
andra, nämligen att Sverige med sin
höga prisnivå på bensin mig veterligt
är nästan ensamt i Europa, bortsett från
östzonen, om att ha bensinransonering.

I Västeuropa ha vi nämligen i det avseendet
sällskap endast av Frankrike
och Italien.

Herr talman! Jag vill till sist än en
gång tacka folkhusliållningsministern
för de lämnade uppgifterna. Jag är särskilt
glad över att folkhushållningsministern
framhåller att uppmärksamheten
skall vara riktad på dessa frågor. Jag
tror att utvecklingen går mot en alltjämt
minskad efterfrågan på bensin och
att därmed förutsättningarna för ett slopande
av bensinransoneringen successivt
ökas, om de nu inte redan äro tillräckliga.

Statsrådet KOCK: Herr talman! I

många av de synpunkter, som herr
Petrén lägger på bensinransoneringen,
kan jag fullständigt hålla med honom.
Bensinransoneringen är besvärlig att
handha, och det skulle därför också vara
önskvärt att de faktorer, som kunna verka
i återhållande riktning på bensinförbrukningen,
vore tillräckligt starka för
att man skulle kunna våga sig på en avveckling
av ransoneringen.

Den valutabesparing, som man kan
räkna med att bensinransoneringen medför
vid en årlig förbrukning av ungefär
780 000 kubikmeter, är svår att uppskatta,
men det gäller, såsom herr Petrén sade,
upp till 27 miljoner kronor per år i dollar
och pund. Det kan synas vara en liten
summa, men med hänsyn till vår betalningsbalans
särskilt i fråga om dollar, äro
även belopp av denna storleksordning av
vikt.

Herr Petrén har här talat om de faktorer
som verka återhållande, men man
får inte heller glömma bort de faktorer
som verka i motsatt riktning. Bland dessa
sistnämnda faktorer är den fortgående
ökningen av antalet bilar under denna lid
av största betydelse. Vi få fler och fler
bilar, för vilka det begäres bensintilldelning.
De äro berättigade till en standardranson
och i vissa fall också efter behovsprövning
till en tilläggsranson. Jag kan
nämna, att antalet personbilar i registret
bär stigit från 158 800 till 177 500 sedan
den 1 april detta år. Antalet lastbilar
har under samma tid stigit från 70 300
till 74 300, antalet omnibussar från 5 700
till 6 200 och antalet motorcyklar från
145 000 till 157 000. En del av ökningen
kan naturligtvis härröra från fordon som
ha stått inne och som nu ha återinförts
i bilregistret, men i stor utsträckning torde
det vara fråga om nytillkomna bilar.
Här ha vi hela tiden en stigande efterfrågan,
så länge som nya bilar kunna
komma fram, och alltjämt tycks det komma
ut bilar på marknaden, dels från inhemsk
produktion och dels från den lilla
import som kan förekomma.

Av dessa orsaker vågar man inte nu
slopa bensinransoneringen. Men det är
givet att vi beträffande denna ransone -

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

ring, liksom beträffande övriga regleringar,
hela tiden med uppmärksamhet
ge akt på huruvida förhållandena ändras
så att man skulle kunna avveckla densamma.
Förhållandena kunna ju ändras
på många olika sätt, t. ex. genom en
minskad efterfrågan eller genom möjlighet
till större köp, om vår valutasituation
skulle förbättras. Men enligt våra planer
för det närmaste året kunna vi inte avsätta
mera pengar för import av bensin
än som faller inom regleringens ram.

1 fråga om reservdelarna är det givet
att man ägnar den allra största uppmärksamhet
åt problemet att tillvarataga de
importmöjligheter som finnas. Som herr
Petrén framhåller, är det en mycket svår
belastning på vår trafik, om vi lida brist
på reservdelar och bilarna för den skull
måste stå inne för reparation längre tid
än som eljest vore nödvändigt eller om
man måste tillgripa en oekonomisk tillverkning
inom landet.

Herr Petrén fäste mycket stort avseende
vid trafiken över gränserna till våra
närmaste grannländer. Det är beklagligt
att vi inte ha någon sådan statistik, när
det gäller denna trafik, att vi kunna ange,
hur mycket bensin varje bilist köper, när
han kommer över till Norge eller Danmark.
Men får man räkna med att dessa
bilister äro laglydiga personer och inte
ha med sig mera valuta än de ha rätt till,
så kunna de antingen köpa bensin därför
eller stanna längre i landet och använda
valutan för sitt uppehälle där. Således begränsas
möjligheterna att köpa bensin i
utlandet av valutatilldelningens storlek,
men det är omöjligt att beräkna hur mycket
valuta som åtgår för dessa bensinköp.
När jag ändå gav vissa siffror i mitt svar,
var det för att ange storleksordningen på
problemet. Jag tror inte det har den stora
betydelse som herr Petrén har velat tillskriva
det.

Innan jag slutar, vill jag bara återupprepa
vad jag redan har sagt tidigare, att
vi följa utvecklingen med uppmärksamhet.
Om det finns möjligheter att vidtaga
förändringar på detta område, så
komma de förändringarna också alt vidtagas.

2 Första kammarens protokoll 19X8. Nr 40.

Ang. omprövning av bensinransoneringen.

Herr PETRÉN: Herr talman! Folkhust
hållningsministern har i sitt svar ans
givit gränserna för den valutabesparing

- som uppnås genom bensinransoneringen,
s nämligen 13 miljoner kronor och 27
i miljoner kronor. Nu belystes frågan näs -

tan bara med utgångspunkt från den högl
re siffran, 27 miljoner kronor. Jag vill
r då inte underlåta att gå in på hur man

- enligt interpellationssvaret kommit fram
i till denna högre siffra. Det har man gjort

genom att fråga organisationerna vilket
t behov de ha av ytterligare bensintilldel -

ning. I de fall, jag känner till, har i det
e för ändamålet utsända frågeformuläret
r medtagits en fråga som ger läsaren ett
r intryck av att en skärpning av ransonet
ringen överväges. Det är ganska klart att
1 man i ett sådant fall — liksom för övrigt
1 alltid, då man begär liknande behovsuppi
gifter — får siffror som äro tilltagna i

- överkant. Det är väl också detta, som har
gjort att man, såvitt jag förstår, från

- början har felbedömt den valutabespaa
rande effekten av bensinransoneringen.
;t Av svaret framgick att en del av vår
r bensin importeras mot pundvaluta. Det
■, skulle vara intressant att få veta, hur stor
r denna del är. Jag har fått den uppfatt -

ningen, att den rör sig om ungefär hälfa
ten.

e Det kan också vara värdefullt att få
1, den närmaste framtiden på detta område
r i någon mån belyst. Jag skulle vara intresa
serad av att om möjligt få veta i vilken

- riktning det verkar, att raffineringsveri
ken inom landet nu utbyggas. Koppar;,
trans bygger sålunda ett stort raffinaderi,
•- som jag förmodar kan upptaga driften
). under nästa år och som, skulle jag gissa,
'', har en kapacitet av storleksordningen
å 150 000 in3 per år. Importkostnaden för
a råolja blir ju lägre än för bensin, och
I- så vitt jag har mig bekant, är det större

möjligheter att inköpa råolja utanför doli-
larområdet. Man får väl också i någon
X mån tänka på framtiden i detta sammani-
hang.

1- Jag är fullt j)å det klara med att en
å ökning av antalet inregistrerade bilar
I- kan motverka de faktorer jag förut har
nämnt. Uppenbart är, att antalet inregist -

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. användningen av beviljade anslag till försvarets stärkande.

rerade bilar hittills har ökat, men låt oss
blicka litet framåt. Det är knappast befogat
att tolka svaret så, att vi i fortsättningen
få någon mera betydande import
av bilar. I varje fall har man väl
inte anledning att räkna med en så stor
import av bilar, att den kan motverka
avgången, i det läge jag skisserat, nämligen
att vår bilpark börjar bli gammal
och försliten. Därför tror jag det är svårt
att i dag med bestämdhet säga, att vår
inregistrerade bilpark är stadd i en ökning,
som väsentligen skall kunna påverka
efterfrågan på bensin.

Statsrådet KOCK: Herr talman! Herr
Petrén frågade om proportionen av dollarköp
och pundköp då det gäller bensin.
Under 1948 har proportionen varit 150
miljoner i dollarvaluta och 120 miljoner i
pundvaluta. Dollarköpen ha således varit
något övervägande.

Råolja har hittills betalats i dollars. Det
är möjligt att Koppartrans kan få betala
sin råolja i pund, när driften kommit i
gång. Anläggningen är ännu inte färdig,
och det är osäkert, om den blir färdig
inom den tid man tänkt sig. Blir anläggningen
färdig inom den närmaste tiden,
kommer det givetvis att betyda en avlastning.
Men jag vill säga att även om
driften vid raffinaderiet kommer i gång,
dröjer det ganska länge, innan man uppnår
full kapacitet. Det är inom en sådan
industri nödvändigt att vid igångsättningen
göra en mängd justeringar och anpassningar.

Man kan naturligtvis inte räkna med
en fortgående ökning av bilparken i samma
takt som under de senaste åren, detta
på grund av importrestriktionerna och
även med hänsyn till ersättningsbehovet,
såsom herr Petrén mycket riktigt anmärkte.
Men under den period, som ransoneringen
varat, ha vi i alla fall haft
denna mycket kraftiga ökning av bilparken,
som har höjt efterfrågan på bensin
från bilisternas sida i jämförelse med
den efterfrågan, som förekom i början
av året.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag ber
att få tacka för de ytterligare upplys -

ningar som lämnats. Jag vill bara som
ett sista drag till minnesbilden foga, hur
den valutabesparande effekten i dag tydligen
är högst hälften av vad man räknade
med, då bensinransoneringen infördes,
medan kostnader och olägenheter av
ransoneringen till väsentliga delar kvarstå
och i vissa hänseenden äro större än
man i våras räknade med.

Ang. användningen av beviljade anslag
till försvarets stärkande.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som förklarat sig ämna vid
detta sammanträde besvara herr Domös
interpellation angående användningen
av beviljade anslag till försvarets stärkande,
fick nu ordet och anförde: Herr
talman! Med första kammarens tillstånd
har herr Domö till mig framställt den
frågan, om jag ville giva kammaren en
översiktlig redogörelse för regeringens
åtgärder i syfte att inom ramen av beviljade
anslag stärka det svenska försvaret
såväl i personellt som i materielavseende.

Då jag går att besvara denna fråga,
vill jag först erinra om att Sverige vid
det senaste världskrigets slut var starkare
rustat än någonsin tidigare. Inom ramen
för 1942 års försvarsbeslut hade
försvaret såväl materiellt som personellt
förstärkts så långt våra resurser medgivit.
Det var naturligt att efter krigshandlingarnas
upphörande en viss återhållsamhet
gjorde sig gällande speciellt
på materielområdet. Man ville så långt
det var möjligt tillgodogöra sig krigserfarenheterna,
innan ytterligare materielbeställningar
lades ut, och i många
fall avbröts tillverkningen av redan beställd
materiel av tidigare vedertagen
typ. Samtidigt som materielanskaffningen
på detta sätt hölls tillbaka, sökte man
att, så långt våra resurser tilläto, bedriva
forsknings- och försöksverksamhet
på försvarets område i syfte att få fram
modernare och effektivare materiel och
försvarsmetoder.

Den återhållsamhet i fråga om malerielbeställningar,
som de militära myn -

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40. 19

Ang. användningen av beviljade anslag till försvarets stärkande.

digheterna sålunda under några år iakttogo,
föranledde, att det för ett år sedan
fanns icke mindre än omkring 400 miljoner
kronor disponibla för nya materielbeställningar.
Härutöver ha för innevarande
budgetår anvisats omkring 200
miljoner kronor för materielbeställningar.
Uppenbart är att det måste möta
svårigheter att på kort tid omsätta alla
dessa anslagsmedel i färdig krigsmateriel.
I många fall ha nykonstruktioner
blivit färdiga först på allra senaste tid,
varför endast mindre försöksanskaffningar
kunnat igångsättas, i andra fall
är man icke ens färdig med konstruktionsarbetet.
Den rådande bristen på utländska
valutor har vidare verkat hämmande
på vissa materielanskaffningar.
Därtill kommer, att de svenska industrier,
som skulle tagas i anspråk för
materielbeställningar för försvaret, i
flertalet fall varit hårt belagda för civila
ändamål, varjämte tillverkningskapaciteten
i vissa fall varit för knapp för att
medgiva snabba leveranser.

De svårigheter, som sålunda förelegat
att på kort tid få fram modern krigsmateriel
för det svenska försvaret, få
dock ej överdrivas. Genom samarbete
med industrien och ett smidigt utnyttjande
av våra valutaresurser har krigsmateriel
av betydande omfattning under
senare tid tillförts försvaret. Det synes
mig icke lämpligt att här närmare redogöra
för de förstärkningar i olika avseenden
som kunnat genomföras — en
närmare redogörelse härför torde kunna
vid tillfälle lämnas riksdagens vederbörande
utskott. Vad angår de materielslag
som särskilt berörts i interpellationen
— stridsvagnsminor, infanteribeväpning,
vissa slag av ammunition, pansarbekämpningsmedel
och radar — äro
dessa i huvudsak av den art, att de av
konstruktionsskäl först på senare tid
kunnat beställas i större omfattning. Anskaffningarna
forceras emellertid så
långt omständigheterna tillåta, och avsevärda
leveranser äro att vänta under det
närmaste året.

Ehuru materielleveranser av stor omfattning
sålunda emotses under det närmaste
året, komma vissa brister i mate -

rielutrustningen att kvarstå även därefter.
Emellertid är att märka, att de av
militärmyndigheterna redovisade bristerna
delvis hänföra sig till ändrade behovsberäkningar.
Då beträffande vissa
materielslag nu redovisas större brister
än tidigare, beror detta sålunda icke på
avgång av materiel utan på ändringarna
i beliovsberäkningarna. Behovet
av materiel beräknas av de militära
myndigheterna med utgångspunkt i
gällande eller planerad organisation
och med beaktande av vad som är känt
rörande förbrukningen under krig. Med
ledning av uppgifter från det senaste
kriget ha militärmyndigheterna numera
verkställt förnyade behovsberäkningar
och därvid i många fall kommit fram till
avsevärt högre behov än som tidigare
förutsatts. Som exempel må nämnas
att behovet av stridsvagnsminor enligt
nu föreliggande beräkningar anses vara
mer än tre gånger så stort som man tidigare
räknat med. Beträffande ett annat
materielslag utgjorde behovet enligt
tidigare beräkningar 975 000 stycken,
varav 865 000, motsvarande 89 %, finnas
tillgängliga. De nya behovsberäkningarna
sluta på 2 375 000, och tillgången
har alltså genom omräkningen av behovet
gått ned till 36 %. Det ligger icke
inom möjligheternas gräns att städse
omedelbart anpassa materieltillgången
efter dessa växlande behovsberäkningar.

Interpellanten har vidare berört frågan
om tillvaratagandet av den personella
värnkraften, speciellt genom efterutbildnings-
och repetitionsövningar.
Vid bedömandet av denna fråga har regeringen
ansett, att man av arbetsmarknadsskäl
och i avvaktan på resultatet
av den pågående utredningen rörande
värnpliktsutbildningen borde gå fram
med försiktighet. Man har därför ansett
sig icke böra anordna efterutbildningsövningar
för andra värnpliktiga än sådana
som efter omskolning skola överföras
till annat truppslag än det, diir de
erhållit sin utbildning. Värnpliktiga med
lång beredskapstjänstgöring ha befriats
från omskolning. Omfattningen av omskolningsverksamheten
har bestämts av
krigsorganisationens behov. De omskol -

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. användningen av beviljade anslag till försvarets stärkande.

ningsövningar, som sålunda befunnits
erforderliga, igångsattes under oktober
och beräknas pågå i olika omgångar
fram till maj månad 1949. Vad angår repetitionsövningar
för värnpliktiga ha
dessa av arbetsmarknadsskäl varit i huvudsak
inställda under 1947 och 1948.
Avsikten är nu att i viss omfattning återupptaga
repetitionsövningar. Dessa planeras
så att de dels kunna tillgodose ett
visst behov av beredskap, dels — genom
att de anordnas i ny form såsom övningar
med stridsförband — skola kunna
ge erfarenheter för en slutlig omprövning
av den lämpligaste formen för den
utbildning som avses komplettera de
värnpliktigas första tjänstgöring.

Interpellanten berör även frågan om
vår ekonomiska beredskap och framhåller,
att det är av vikt alt organisationsstadiet
här icke blir för långt. Från
den 1 januari 1947 inrättades genom
statsmakternas beslut ett centralt organ
för den ekonomiska beredskapen i Riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap,
som från den 1 juli i år erhöll
sin definitiva organisation.

En av nämndens viktigaste arbetsuppgifter
är tryggandet av vår försörjning
med flytande bränslen i händelse av avspärrning
och krig. Nämnden har på
detta område utfört ett omfattande planläggningsarbete
och har också hos
Kungl. Maj:t föreslagit olika åtgärder i
syfte att stärka beredskapen. Bland annat
har nämnden starkt understrukit
vikten av att nya bombsäkra cisternanläggningar
byggas. Utbyggnad av de militära
anläggningarna bör enligt nämndens
mening ske med största skyndsamhet.
Sedan efter beslut av årets riksdag
statsbidrag kan utbetalas för bombsäkra
anläggningar, söker riksnämnden också
intressera kommuner och enskilda för
att för kommersiell lagring anlägga
bombsäkra cisterner på ur beredskapssynpunkt
lämpliga platser. Nämnden har
även hemställt, att en särskild investeringskvot
för cisternbyggnader måtte
fastställas för de närmaste fem åren.
Denna fråga måste emellertid ses i samband
med fastställande av investeringsbudgeten
såsom en helhet.

Vidare har riksnämnden utarbetat
och för Kungl. Maj:t framlagt förslag
rörande den import av olika varuslag,
som kan anses i första hand erforderlig
för att stärka försvarsberedskapen.
På grund av det ansträngda valutaläget
har emellertid nämndens förslag i detta
hänseende icke kunnat tillgodoses annat
än till en del

Riksnämnden har även i övrigt påbörjat
det planeringsarbete, som åvilar
nämnden. Nämnas kan sålunda, att
nämnden underställt regeringen frågan
om civila myndigheters verksamhet under
krig och därmed sammanhängande
spörsmål.

Med det anförda finner jag mig ha besvarat
interpellation^ i den omfattning
jag funnit möjlig. .Tåg anser mig nämligen
icke kunna här redogöra för de
övriga spörsmål, som berörts i interpellationen,
nämiigen om marinfartygens
beredskap och om byggandet av befästningar
m. m.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag ber att
få tacka hans excellens statsministern
för svaret. Jag tackar också för att jag
fick del av det i god tid.

Att svaret är relativt kort, har jag
ingenting att erinra emot. Inte heller har
jag någonting emot att statsministern
förklarar, att det är vissa saker i vår
försvarsberedskap, som man inte offentligt
kan dryfta. På den senare punkten
sätter jag dock ett frågetecken för hans
uttalande, att man inte skulle kunna
dryfta byggandet av befästningar och
dylikt. Denna fråga har ju ändå förts på
tal i överbefälhavarens skrivelse till Konungen
och öppet dryftats i pressen.
Man behöver ju inte lägga fram alla fakta,
men nog borde det ha varit möjligt
för regeringen att föra ett mera öppet
språk om hur man ser på denna fråga.

Jag har, herr talman, framställt min
interpellation för att ge uttryck åt det
allvar, varmed jag betraktar vårt läge
just nu. Situationen ute i världen talar
sitt tydliga språk och ställer oss inför
frågan, hur vi skola kunna bevara vår
frihet och vår utrikespolitiska handlings -

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Ang. användningen av

frihet. Min interpellation har inte framställts
i syfte att vålla regeringen obehag.
Den har, såsom jag sade, avsikten att ge
uttryck åt oro och ansvarskänsla i det
läge, som nu råder.

Ingen, som går till granskningen av
detta spörsmål med ansvar, kan förbise
att det möter mycket stora svårigheter
att lösa en del av dagens trängande försvarsproblem.
Ingen underskattar industriens
leveranssvårigheter och andra besvärligheter
i vår samhällsekonomi, då
han bedömer regeringens sätt att lösa
försvarets aktuella problem. Men det läge,
som jag nyss har talat om, gör det
uppenbart att försvaret behöver vapen,
framför allt moderna vapen, och även
soldater, som stå för landets försvar. Vi
äro alla beredda till uppoffringar för att
landet något så när snart skall återvinna
full ekonomisk hälsa, och det är klart
att man också då det gäller anslag till
försvaret måste iakttaga all möjlig varsamhet
och sparsamhet. Men därav följer
icke, att den ansvariga statsledningen
kan få förvandla försvarspolitiken
till ett led i sin ekonomiska politik. Läget
ute i världen talar ett språk, som vi
— av hänsyn till vår frihet och vår utrikespolitiska
handlingsfrihet — icke få
underlåta att lyssna till.

Mitt allmänna intryck av statsministerns
svar å min interpellation är, att
det i väsentliga delar undviker att ta
ställning och att det i viss mån också
är överslätande. Statsministern undviker
de verkligt vitala punkterna och använder
orakelspråk, så snart han kominer
in på regeringens egna insatser och avsikter.
Detta kan väl aldrig vara följden
av ett inflytande från försvarsministern,
som ju länge har odlat konsten och vanan
att säga ingenting, så att det låter
som någonting.

Ett faktum kommer emellertid fullt
klart fram i rcgeringsredogörelsen, nämligen
att försvarets ledning icke har fått
möjligheter att omvandla ens beviljade
anslag i vapen och materiel. Detta faktum
måste ses i belysning av försvarsministerns
eget, många gånger återupprepade
konstaterande, att med så nedskurna
materielanslag, som vi de senaste

beviljade anslag till försvarets stärkande.

åren haft, kunna vi inte fortsätta. Också
denna ovisshet om vad försvarsministern
egentligen avser på det ena och det andra
området är, herr statsminster, en orsak
till min interpellation.

I statsministerns svar talas om att den
återhållsamhet i fråga om materielbeställningar,
som de militära myndigheterna
under några år iakttagit, har föranlett
reservationer av omkring 400 miljoner
kronor, vartill skola läggas de 200
miljoner kronor som senare anvisats,
alltså tillsammans 000 miljoner kronor.
Jag ber då först att få säga, att redan
förefintligheten av reservationer av denna
storleksordning åskådliggör, att det
föreligger en eftersläpning i förhållande
till vad riksdagen med sina anslag till
försvarsväsendet har avsett. Man har
alltså långt ifrån kunnat fullgöra, vad
riksdagen i ett tidigare skede och under
då rådande utrikespolitiska förhållanden
ansett nödvändigt. Än mindre har man
kunnat taga hänsyn till de betydande
risker, som genom den senaste utvecklingen
blivit uppenbara.

Statsministerns svar ger lätt det intrycket,
att det är de militära myndigheterna
som underlåtit att utnyttja de
anslag riksdagen ställt till förfogande.
Men är det inte — och nu vågar jag i
en del detaljer rikta mig till försvarsministern
— regeringen som har stått
bakom besluten om i vilken utsträckning
reservationerna skulle användas?
Var det inte sfi, att man från regeringens
sida satte en spärr för användningen
av reservationsanslag? Om jag inte minns
fel, sa var det bankofullmäktige Hall och
kanske ytterligare någon, som hade till
uppgift att utreda, i vilken grad man
skulle kunna medge användandet av reservationerna
på försvarshuvudtiteln.

Statsministern säger i sitt svar vidare,
att bristen på utländska valutor har verkat
hämmande på vissa materielanskaffningar.
Ja, det är alldeles riktigt. Här
får man eu åskådningsundervisning av
mycket allvarlig art om valutatillgångarnas
betydelse för ett lands rörelsefrihet
i förhållande till utlandet. Vår valutareservs
krympning har lett till, att vi nu i
ett kritiskt läge icke kunna tillgodose

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. användningen av beviljade anslag till försvarets stärkande.

våra mycket allvarliga och trängande
behov när det gäller försvarsberedskapen.

I försvaret hänvisas vidare till att en
del svenska industrier, som skulle tagas
i anspråk för materialbeställningar för
försvaret, varit belagda för civila ändamål
och att man därför inte har kunnat
placera beställningar så som man har velat.
Jag vågar då till försvarsministern
rikta den frågan: Har man utnyttjat försvarets
egna verkstäder i all den utsträckning,
som det hade varit möjligt,
för att få fram behövlig materiel? Om
jag minns rätt, har man ju vid åtagandet
av civila leveranser en kontraktsbestämmelse
som säger, att om sådana förhållanden
skulle inträffa, att det blir
nödvändigt att taga hela verkstadskapaciteten
i anspråk för försvarets behov,
så skall man inte vara skyldig att fullgöra
de civila leveransåtagandena.

På en punkt innehåller svaret en ganska
intressant upplysning, nämligen då
det talas om att man genom ett smidigt
utnyttjande av våra valutaresurser har
kunnat i rätt hög grad tillgodose försvarets
intressen. Jag har ingen erinran mot
att man begagnar våra valutareserver på
ett smidigt sätt, men det förtjänar att
noteras, hur regeringen med denna gest
vill antyda, att det är tack vare detta
man har lyckats så bra.

Jag tillåter mig, herr statsminister, att
ytterligare något ingå på svarets detaljer.
Statsministern säger: »Vad angår de
materielslag som särskilt berörts i interpellationen
— stridsvagnsminor, infanteribeväpning,
vissa slag av ammunition,
pansarbekämpningsmedel och radar —-äro dessa i huvudsak av den art att de
av konstruktionsskäl först på senare tid
kunnat beställas i större omfattning.» Jag
vågar i anledning därav rikta den direkta
frågan till försvarsministern, om detta
även gäller granatkastare, ammunition
och radar i en sådan utsträckning som
detta svar gav intryck av.

Beträffande ammunitionen bör kanske
i detta sammanhang den randanmärkningen
göras — den understryker vikten
av att man tillser, att fullgod ammunition
finnes i erforderliga mängder —

att den svenska ammunitionen icke
snabbt kan erhållas utifrån. Vi ha ju
speciella vapen, och ammunitionen till
dem måste tillverkas inom landet, då
det inte finns ammunition av dessa typer
att köpa i utlandet, även om vi av
andra orsaker skulle ha möjlighet att
göra sådana uppköp. Detta förhållande
ger i sin tur anledning till reflexionen,
hur besvärligt det i ett ännu mera tillspetsat
läge än det nuvarande måste bli
att åstadkomma en tillräcklig beredskap.
Om man sedan många år har hopat
outnyttjade reservationsanslag och
sedan i ett ytterligare skärpt läge tvingas
att anskaffa allt som behövs, hur
skall man då i ett slag kunna åstadkomma
detta? Just detta förhållande pekar
på nödvändigheten av att vi undan för
undan hålla vår militära beredskap i
det skick, ett redan nu ganska fastlåst
och tillspetsat utlandsläge kan komma
att kräva.

I svaret säges vidare, att anskaffningarna
forceras, så långt omständigheterna
tillåta. Ja, är det inte så, att man
här också får försöka att i någon mån
råda över omständigheterna? Det rör sig
ju här om ganska tänjbara begrepp. Försvarsministern
kan säkert på olika vägar,
genom utverkande av prioritetsrätt och
på annat sätt, söka åstadkomma att vi
få just de moderna vapen, som man talar
om att vi skola ha. Jag har i min interpellation
framför allt sökt uppehålla
mig vid kraven på de mest nödvändiga
moderna vapnen, för att vi inte skola
stå oförberedda. Jag har tillåtit mig
säga, att när man från försvarsministerns
sida offentligt talar om — och man
antyder det också från regeringens sida
i detta svar — att härvidlag är allting
väl beställt och kommer att bli bra, så är
det enligt min mening en sanning med
mycket stor modifikation.

I ett följande avsnitt av regeringens
svar talas om svårigheterna att beräkna
materielåtgången. Man nämner, att behovet
av stridsvagnsminor enligt nu föreliggande
beräkningar anses vara mer än
tre gånger så stort som man för kort tid
sedan räknade med. Jag för min del vill
åtminstone härav inte dra den slutled -

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Ang. användningen av

ningen, att militärerna inte veta, hur de
vilja ha det. Jag tror snarare att detta
är en följd av den tekniska utvecklingen.
Man söker effektivisera sina försvarsmedel
genom att utnyttja krigserfarenheterna,
och ha dessa erfarenheter
ådagalagt, att man måste ha ett ökat antal
skott av visst slag per ammunitionsenhet,
så är det klart att besvärligheter sådana
som den nämnda kunna uppstå.
Men framför allt är det, såsom jag har
fattat saken, den tekniska utvecklingen
och nödvändigheten att tillgodogöra sig
de senaste erfarenheterna, som förorsaka
osäkerheten i beräkningarna av materielbehovet.

I fråga om den personella värnkraften
talar man i svaret om försiktighet när
det gäller efterutbildning och omskolning
av personalen. Detta är gott och väl,
men det synes mig, som om man inte
tillräckligt har beaktat nödvändigheten
att hålla vår beredskap någorlunda god
under alla tider av året. Nödvändigheten
att vidmakthålla en kuppberedskap kräver
att efterutbildningen och omskolningen
programenligt fullföljas, även om
detta med hänsyn till läget på arbetsmarknaden
vållar svårigheter. Det gäller
inte bara att åstadkomma en utbildning,
som erfarenhetsmässigt visar vilka linjer
man någon gång i framtiden bör följa,
utan det rör sig också om att skapa en
kuppberedskap av någorlunda betryggande
omfattning.

Vad beträffar vår ekonomiska försvarsberedskap
vet jag mycket väl vilka
svårigheter det möter att göra denna god.
Man hänvisar bland annat till valutabristen
— där kommer den återigen fram.
Man har inte de pengar som behövas
för att lägga upp vissa av de nödvändiga
förråden. Jag har ingenting att tillägga
på den punkten, men jag vill ge uttryck
för nödvändigheten att vår ekonomiska
försvarsberedskap blir färdig inte bara
på papperet. Det är ett ofrånkomligt
krav, att den blir i allra högsta grad
verklighetsbetonad och får uttryck i upplagringar
och dylikt. Man talar exempelvis
om att de militära anläggningarna
för lagring av bensin etc. måste utbyggas.
Att detta iir nödvändigt ha vi myc -

beviljade anslag till försvarets stärkande.

ket länge haft klart för oss, men hittills
har arbetet på detta område i stor utsträckning
stannat vid förhandlingar om
hur man skall förlägga dessa cisternbyggnader
så att man får in dem i den
allmänna omsättningen o. s. v. Det är
enligt min mening, herr försvarsminister,
nödvändigt att låta planerna följas
av handling när det är fråga om vår
ekonomiska beredskap. Här gäller det
inte vad riksnämnden tänker och avser
eller hur den är konstruerad, utan vad
regeringen har gjort och ämnar göra för
vår ekonomiska försvarsberedskap. Kan
försvarsministern lugna mig i avseende
på denna viktiga fråga, så skulle det
vara mig en stor tillfredsställelse.

Efter dessa randanmärkningar till
statsministerns svar på min interpellation
skall jag tillåta mig att avge några allmänna
omdömen. Jag kan icke av svaret
draga annan slutsats än att regeringen
måste göra en verklig kraftansträngning
för att övervinna alla de svårigheter,
som möta och som statsministern har pekat
på. Huruvida detta är möjligt med
nuvarande sammansättning av regeringen,
kan en utomstående icke bedöma.

Vi i högern betvivla icke, att regeringen
och regeringspartiet hysa en stark
och levande försvarsvilja. Men vi kunna
icke godtaga de avvägningar regeringen
gjort och gör mellan försvarsbehov
och andra behov. Vi måste kräva
en helt annan takt i arbetet på försvarets
modernisering och effektivisering.
Moderna vapen, ammunition och annan
nödvändig utrustning måste skaffas fram
i snabbare takl. Möjligheten att hålla en
hygglig beredskap året runt får icke
försvinna eller minskas, behovet av personal
måste fyllas genom en omskolning
och vidareutbildning i den omfattning,
som varit avsedd och varom jag nyss talade.
Då det gäller den ekonomiska beredskapen,
vilken icke är minst viktig,
måste vi gå från planerande till handling.
Förmodligen måste vi för att nå
verkliga resultat på materielsidan ge
försvaret eu viss förtursrätt vid beställningar
hos industrien. Vi måste också
ställa vära knappa valutatillgångar till

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. användningen av beviljade anslag till försvarets stärkande.

förfogande för de mest nödvändiga försvarsbehovens
täckande.

Sträng sparsamhet med försvarsanslagen
är nödvändig, men sparsamheten
får inte gå så långt, att den kan utsätta
oss för oöverskådliga risker. Det är varken
nödvändigt eller försvarligt.

F,tt modernt och starkt försvar är
själva förutsättningen för fortsatt utrikespolitisk
handlingsfrihet. Det är sant
att vi icke uteslutande med egna resurser
kunna åstadkomma alla de moderna vapen
vi behöva. Därav får man dock icke
draga de vittgående slutsatser som man
i vissa kretsar är böjd för, ty kvar står
under alla förhållanden, att det dock
till slut blir vår egen vilja och förmåga,
som kommer att fälla utslaget, om världsutvecklingen
går mot kris. På andras
hjälp kunna vi icke bygga. Ä andra sidan
är vår utrikespolitik icke ett formellt
juridiskt problem utan i högsta grad en
i råga om verklighetsbetonade åtgärder,
där målet — bevarandet av vår frihet --måste vara huvudsaken.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Beträffande
åtskilliga av de frågor, som herr Domö
ställde till regeringsbänken, är det helt
naturligt att jag hänvisar till det svar,
som jag antar att försvarsministern kan
vara i tillfälle att ge på de i och för sig
viktiga detaljspörsmål som herr Domö
tog upp. Jag skall därför inskränka mig
till att framhålla några allmänna synpunkter.

För det första vill jag med tillfredsställelse
notera herr Domös förklaring,
att det enligt hans mening inte finns
någon anledning att använda försvarsfrågan
i de partipolitiska striderna. Jag
hade heller inte det intrycket, när jag
läste herr Domös interpellation, att den
var ett försök att som man brukar säga
komma regeringen till livs, utan att den
faktiskt var ett uttryck för en helt naturlig
önskan, att riksdagen inte skulle
åtskiljas, med mindre än vi hade fått ett
resonemang omkring vårt försvars nuvarande
resurser. Jag har ingen anledning
att ändra detta omdöme nämnvärt

efter att ha lyssnat till herr Domös anförande,
fastän där väl fanns ett litet
försök att ställa regeringen på de anklagades
bänk. Det kom fram dels i
några sakuppgifter, som diskuterades,
och dels i den lilla insinuationen att inte
herr Domö var säker på att regeringen
med dess nuvarande sammansättning
verkligen skulle vara i stånd att ta de
krafttag, som enligt hans mening fordrades
för att höja vårt försvar upp till eu
efter dagens läge avpassad nivå. Men jag
går förbi det och tar fasta på den deklaration,
som herr Domö i början av sitt
anförande gav.

Jag vill säga att det icke finns ett
spår av anklagelse mot de militära myndigheterna
i mitt svar, när jag säger,
att de militära myndigheterna inte gjort
beställningar i alla de fall, då tillgång
på medel i och för sig skulle ha gjort det
möjligt. Tvärtom böra vi vara både försvarsministern
och de militära myndigheterna
tacksamma för att man inte till
det yttersta har utnyttjat riksdagens
medelsanvisningar för att inköpa omodern
materiel. Det måste väl ändå vara
en fördel att man på bägge hållen har
ansett det nödvändigt att avvakta de
tekniska framsteg, som man gjort med
ledning av krigserfarenheterna.

Det är mig angeläget att på denna
punkt alldeles bestämt säga ifrån, att det
från min sida icke finns skymten av en
anklagelse mot de militära myndigheterna
för det sätt på vilket de använt de
tillgängliga medlen. De ha därvid enligt
min mening handlat klokt, och att deras
beslutsamhet därvidlag kanske har fördröjt
vissa anläggningar, tror jag att vi i
riksdagen skola vara tacksamma för.
Inte heller finns det skymten av en anklagelse
mot de militära myndigheterna,
när jag säger att behovsberäkningarna
ändra sig från tid till annan. Jag
har bara velat säga, att om man i en situation
beräknar behovet av ett visst
vapen till, låt oss säga, en miljon och
därefter med ledning av vunna erfarenheter
under kriget kommer fram till att
behovet egentligen var två och en halv
miljon, finns det inga möjligheter för
ett litet land med dess begränsade pro -

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Ang. användningen av

duktionskapacitet att omedelbart kasta
in en och en halv miljon enheter av
denna vapentyp, så att behovstäckningen
blir lika god som när behovsberäkningen
låg på ungefär en miljon. Jag
tror att herr Domö har full förståelse
för att sådana ändrade beräkningar skola
påverka riksdag och regering när de
bedöma anslagsbehoven. Men en sådan
omläggning kan inte ske från den ena
månaden till den andra, utan här blir
det otvivelaktigt, för att begagna ett modernt
uttryck, en eftersläpning, som kan
vara besvärande men som är helt naturlig
och som enligt min mening ingen
kan läggas till last för.

De övriga ting i mitt interpellationssvar,
som föranledde kommentarer från
herr Domös sida, överlämnar jag till herr
försvarsministern att besvara. Men de
allmänna slutsatser, som herr Domö
drog, kanske jag kan få säga ett par
ord om.

Jag delar herr Domös mening, att det
är naturligt, om ett litet och fredsälskande
folk som det svenska känner en stark
oro i dessa dagar, en oro naturligtvis
främst för utvecklingen, som det dock
ligger helt utanför våra möjligheter att
utöva något inflytande på, men också
en oro för om vi själva göra tillräckligt
för att skydda oss mot dessa risker, som
utvecklingen utomlands ställer oss inför.
Jag förstår detta mycket väl, och det
finns väl ingen, i varje fall i denna kammare,
som inte delar denna oro. Men
man måste väl å andra sidan ha klart för
sig att det svenska försvaret icke är
någon obetydlig sak. Det är inte obetydliga
offer som vi lägga på det svenska
folket för att kunna upprätthålla ett
försvar av de dimensioner som vi ha.
Jag vet uppriktigt sagt inte, herr Domö,
om det finns något med oss jämförligt
folk som har visat sig förstå den oro
herr Domö talade om och dragit konsekvenserna
av den på det sätt som det
svenska folket har gjort. Jag tror inte
vi ha någon anledning att nedvärdera
de resurser, som vårt försvar har att
bjuda på, och det motstånd, som det
svenska folket med vårt nuvarande försvar
skulle kunna erbjuda mot dem som

beviljade anslag till försvarets stärkande.

eventuellt skulle vilja störa vår fred
och angripa vårt oberoende och vår frihet.

Det är självfallet att herr Domö har
rätt i att det skulle vara en fördel, om
vi hade en så god ekonomisk ställning
på alla områden, att vår handlingsfrihet
vore i varje situation obeskuren,
men här vet herr Domö precis lika bra
som vi andra att vi få avväga. Om vi
engagera oss litet kraftigare på ett visst
område, beyder det en minskad rörelsefrihet
på ett annat område, som kanske
är lika betydelsefullt för mobiliserandet
av vårt lands försvarskrafter. Jag
erinrar om den diskussion, som alldeles
nyss fördes om bensinen och bilsituationen.
Det är klart, att om man följer
herr Domös antydan om nödvändigheten
att ägna en större del av våra dollartillgodohavanden
åt inköp för försvarets
räkning, måste det i nuvarande
läge betyda en minskning av våra möjligheter
att tillgodose andra trängande
önskemål. Och här har man ett avvägningsproblem,
som inte tillhör de mest
lättlösta. Men om man granskar tingen
fördomsfritt, tror jag nog att man skall
finna att det är nödvändigt att iakttaga
en sträng sparsamhet på alla områden.
Jag noterar därför med tillfredsställelse
att herr Domö vid, som jag tror, tre tillfällen
i sitt svar också gav uttryck för
att de ekonomiska förhållandena för
närvarande kräva en exceptionellt
sträng hushållning även på försvarets
områden.

Herr statsrådet Vougt: Herr talman!
Samtidigt som herr Domö till mig riktade
några frågor, som jag nu skall försöka
besvara, tillspetsade han ett av sina
yttranden på ett sätt, som kanske föranleder
mig att till honom säga något,
som jag inte annars skulle ha sagt.

Han gjorde gällande att jag hade en
långvarig vana att säga saker och ting,
som inte innehöllo någonting. Jag vet
inte, om han försökte ge någon karakteristik
av min allmänna politiska verksamhet
— han ger ett tecken, som förmodligen
skall betyda, att lian icke me -

•26

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. användningen av beviljade anslag till försvarets stärkande.

nade detta — eller om han måhända syftade
på ett par offentliga uttalanden,
som jag har gjort på sista tiden, i vilka
jag har sagt, att man icke bör nedvärdera
vårt försvar. Om detta är förhållandet,
skall jag erkänna, att jag helt
avsiktligt har gjort dessa uttalanden,
därför att jag har velat motverka den
tendens, som särskilt högern på sista tiden
har underblåst och som tagit sig
uttryck däri, att man använt det faktum,
att jag icke gärna kan redovisa offentligt
för försvarets materieltillgångar, till
att göra gällande att försvarets utrustning
skulle vara bristfällig. Det kan icke
vara till nytta för diskussionen vare sig
i utlandet eller här hemma, att man inger
folk den uppfattningen, att vi ha det så
dåligt ställt, att vi inte skulle kunna slå
ifrån oss, om det skulle behövas, och
det finns inte något som helst skäl, varför
jag inte med all styrka skulle reagera
mot detta, ty jag anser att under
de tre år, som ha gått, sedan kriget slutade,
allt som rimligen kunnat göras inom
gränser, som ha varit på ett skäligt
sätt uppdragna, blivit gjort för att
stärka det svenska försvaret, så att det
nu i dag är avsevärt mycket starkare
än när kriget slutade, trots att det då
var starkare än någonsin förut i vår historia.
Vi togo omedelbart itu med att
stärka flygvapnet. Vi ha nu ett flygvapen,
som står på höjdpunkten i fråga
om modernitet och är synnerligen väl
trimmat och som utomlands får de högsta
lovord. Flottan har tack vare det
förutseende, som visats av regering och
riksdag under kriget, tillförts fyra betydande
enheter, två kryssare och två jagare,
och jag tror inte man kan säga,
att det är något fel på vår flottas stridsvärde.
Vad armén beträffar har problemet
varit ett annat. Det har gällt att
ompröva vad vi efter kriget borde skaffa
för att stärka våra resurser. I statsministerns
svar på den ärade interpellantens
fråga har det framhållits, att
denna omprövning nödvändiggjort, att
man dröjt med vissa beställningar, men
detta har uppenbarligen icke hindrat,
att vi i andra avseenden ha sökt att förbättra
vår utrustning inom ramen för

det möjliga, och jag kan säga, att jag
på denna punkt icke ett ögonblick tvekat
om att man borde använda alla de
möjligheter som stått till buds. Jag har
nämligen aldrig trott, att utvecklingen
efter det andra världskrigets slut skulle
leda fram mot en snabbt stabiliserad
fred, utan jag har förutsett att vi skulle
komma att leva under oroliga förhållanden.

Jag kan, herr Domö, på denna punkt
dessvärre icke ge en offentlig redovisning,
och jag anhåller att högern icke
använder denna omständighet till att
nedvärdera vårt försvar. I den mån som
det är nödvändigt att skipa rättvisa mellan
omdömena står ingen annan utväg
till buds än att statsutskottet, när den
nya riksdagen sammanträder, begär att
få en redogörelse för hela den materielhllförsel,
som efter kriget har ägt rum
för arméns del.

Så skulle jag be att få beröra några
särskilda punkter i herr Domös anförande.
Han pekade på att i statsrådsanföranden
i fjärde huvudtiteln vid två
tillfällen hade uttalats, att man icke under
en följd av år kan minska på materielen
utan att detta måste få verkningar
som äro beklagliga, eller något
dylikt — jag erinrar mig inte nu riktigt,
hur uttalandet i detalj var formulerat.
Om herr Domö vill ägna tid åt
forskningar i fjärde huvudtiteln, skall
han emellertid finna, att det också vid
upprepade tillfällen har sagts något annat,
nämligen att vi mot slutet av den
femårsplan, enligt vilken försvaret
byggts upp under kriget, funno det mycket
svårt att beräkna de kvotanslag, som
borde tillmätas för att försvaret skulle
kunna uppehålla den standard, som vi
anse erforderlig, och att vi ständigt ha
gjort jämförelser mellan kvotanslagen
och belastningsanslagen. Kvotanslagen
växte ju fram under kriget, när vi hade
denna femårsplan. Det är alldeles uppenbart
att bedömandet av kvotanslagen
kommo att påverkas av det mycket
kraftiga uppbyggnadsarbete inom försvaret,
som då försiggick, och även, förmodar
jag, av att förslitningen av materielen
under beredskapen naturligt -

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Ang. användningen av beviljade anslag till försvarets stärkande.

vis var en helt annat än under normala
fredstider. Alltnog kunde kvotanslagen
under kriget icke utan vidare betraktas
såsom normerande vid beräknandet av
de materielkvoter, vilka skulle fastställas
efter krigets slut, sedan vi gått in
i tider, då beredskapen i varje fall inte
togs ut i samma omfattning som under
kriget. Det gällde alltså att avväga, i vilken
mån dessa kvotanslag skulle bli normerande
för materielkvoterna i fred, och
därvidlag måste jag erkänna, att vi tagit
till för mycket i förhållande till vad som
har varit möjligt för de militära myndigheterna
att förbruka. Detta har sammanhängt
med att de militära myndigheterna,
av motiv som ha varit alltigenom
försvarliga, icke ha velat göra beställningar
på gammal materiel.

Jag kan tillägga att därvidlag en annan
faktor också gjort sig gällande, nämligen
att vi efter kriget i ganska hög grad ha
kunnat köpa på surplusmarknaden. Herr
Domö stannade inför ett uttryck, som
använts i statsministerns svar, där det
talats om »ett smidigt utnyttjande av våra
valutaresurser». Detta smidiga utnyttjande
av våra valutaresurser har bestått
däri, att vi i den män det gällt materiel,
som har varit fullgod, ha köpt sådan på
de marknader, där den stått att få till
ett lägre pris än om den skulle ha nyfiliverkats
här hemma eller utomlands,
och det är inte obefogat att tala om ett
smidigt utnyttjande av våra valutaresurser,
då vi på det sättet kunnat tillföra
försvaret utomordentligt värdefull materiel.
Bara för en tid sedan köptes ett
stort parti av en viss materiel, vilket för
många år framåt befriar oss från bekymmer
och kostnader på detta område,
bortsett naturligtvis från kostnaderna
för själva vården av denna materiel. I
detta fall bar alltså ett förmånligt köp
medverkat till att vissa beviljade medel
ej tagits i anspråk. När det vid 1947/48
års budgetarbete stod klart, att det blev
mycket stora reserver, drogs, som helt
naturligt är, det problemet också inför
riksdagen, vad vi skulle göra med de reserver,
som här hade staplats på varandra.
Såsom ett monument från en tid,
när bedömningen av dessa frågor var

präglad av mindre oro, finns det från
början av denna riksdag en folkpartimotion,
i vilken man begär en fullständig
spärr för alla reserver. Det yrkas
där att inga reserver skulle få användas
utan att riksdagen hade uttalat sig om
den saken. Sedan kommo händelserna i
februari och mars, och de påverkade
statsutskottet och riksdagen därhän, att
denna motion utan vidare tycks ha försvunnit
i en papperskorg eller någon annanstans.
Jag nämner detta, därför att
det för ett par riksdagar sedan ju faktiskt
var ett problem, som i hög grad
ådrog sig statsutskottets och riksdagens
uppmärksamhet, att vi hade fått reserver,
för vilka vi icke hade utlagt beställningar.
Sedan ha emellertid konstruktionerna
undan för undan kommit fram
och beställningar utlagts, så att vi fått
en mera normal anskaffning, som delvis
går på de äldre reserverna. Jag skall sålunda
öppet och ärligt erkänna, att anslagen
omedelbart efter kriget voro för
högt tilltagna. Om man hade vetat, hur
mycket de militära myndigheterna kunde
lägga ut beställningar för, skulle man
över huvud taget inte ha använt detta
system. Då skulle man inte ha tagit kvotanslag,
som man inte visste verkligen
voro behövliga. Nu ha vi också övergått
till ett annat system. Nu göres varje år
en noggrann beräkning av hur mycket
som kan komma att åtgå, och det är möjligt
att se ganska långt framåt, eftersom
leveranserna till försvaret i regel sträcka
sig över en ganska lång tidrymd. Sedan
räknar man ut, hur stora reserver
som finnas, och på det sättet få vi två
siffror, å ena sidan förbrukningen på
det anslag, som står upptaget i huvudtiteln,
å andra sidan förbrukningen av
medel på reserverna. Därigenom ha vi
fått ett grepp över (let hela, vilket jag
hoppas skall leda till att vi i fortsättningen
lättare än hittills skola kunna bedöma
dessa materielanskaffningsfrågor.

Jag kommer därmed över till frågan
om huruvida det varit riktigt eller icke
riktigt att vid en viss tidpunkt sätta en
spärr för reservationerna. Det var i slutet
av november förra året, som det
befanns nödvändigt att sätta eu spiirr för

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. användningen av beviljade anslag till

reservationerna för att få tillfälle att inventera
dem, så att materialet inte gled
en ur händerna, medan inventeringen
skedde. Utredningen gjordes på föranstaltande
av finansministern genom en
särskild utredningsman, bankodeputeraden
David Hall, som hjälpte oss att få
en klar bild av reservationerna. Men jag
vill fästa uppmärksamheten på att de
militära myndigheterna hade rättighet
att under den tid reservationsspärren varade
anmäla trängande önskemål. Det
kom under den tiden in till försvarsdepartementet
åtminstone några framställningar
ifrån de militära myndigheterna
om att trots spärren få lägga ut beställningar,
och såvitt jag kan erinra mig,
fingo de detta, när skälet ansågs vara
tillräckligt övertygande, vilket det väl
uppenbarligen var, när de ansågo det befogat
att komma med framställningar.

Spärren hävdes någon gång på våren
1948, och den kom alltså att vara ungefär
fem eller sex månader. Efter vad jag
har hört från de militära myndigheterna,
har denna spärr icke på något sätt
förhindrat eller stoppat beställningar,
som borde göras, eller över huvud taget
åstadkommit något förfång för de militära
myndigheterna i fråga om anskaffningen
av materiel. Däremot kan man
väl säga, att det är till mycket stor nytta
även för myndigheterna, att vi iia
fått eu samlad översikt, ett grepp på anslagsförbrukningen
och reservationsförbrukningen.
Detta gör det möjligt för alla
parter att arbeta betydligt lättare än
tidigare.

Sedan ställde herr Domö ytterligare
en fråga. Den måste jag nog avböja att
svara på, i dag, emedan herr Domös kollega,
riksdagsmannen och partimedlemmen
i andra kammaren herr Håstad har
riktat en interpellation till mig i deri
frågan, och den interpellationen har jag
tänkt att svara på i morgon. Det gäller
frågan, huruvida försvarets fabriksverks
verkstäder användas i tillräcklig omfattning-
Jag kan bara antyda svaret här,
nämligen att försvarets fabriksverk i stor
utsträckning har en maskinpark som är
avsedd för ändamål, vilka nu icke behöva
tillgodoses, exempelvis tillverkning av

försvarets stärkande.

patroner, och eftersom man inte kan
tillverka gevär eller andra vapen med
ammunitionsmaskiner, kan det kanske
vara riktigt att i stället göra läppstift,
som man kan tillverka med sådana maskiner.

Herr Domö stannade ytterligare inför
en punkt i statsministerns svar och frågade,
huruvida det var riktigt, att konstruktionsskäl
hämmat beställningen av
ammunition, granatkastare, radar och ytterligare
något. Ja, eftersom svaret har
blivit sådant, förhåller det sig naturligtvis
på det sättet. Vi ha ju efter kriget
köpt en hel del radar ifrån utlandet, men
vi ha försökt akta oss för att köpa sådant
som var gammalt. Nu ligga beställningar
ute, som vi hoppas få levererade, och då
kan man väl säga, att det är konstruktionsskälen
som här varit hämmande. Så
förhåller det sig också med de andra saker,
som här nämnts och som statsutskottet
kan få ytterligare upplysning om,
när det önskar.

Statsministern har redan berört frågan
om uppräkningen av de militära behoven.
Jag är den förste att ge herr
Domö rätt i att när 1946 års ammunitionskommitté
räknar upp behovet av ett
visst ammunitionsslag till tre eller fyra
gånger mer än förut beräknats, finns det
grund för detta. Det är klart att man
kan säga, att det i en framtid kan bli
ändrad målsättning beträffande behovstillfredsställelsen
på detta område, men
i varje fall för mig är ammunitionskommittén
en auktoritet med så stor sakkunskap,
att jag icke ett ögonblick vill betvivla
dess utsago. Men om vi ena dagen
ha en tillgång på 89 procent av ett visst
materielslag och sedan höja beräkningen
av behovet av detta materielslag till
mer än det dubbla, så att tillgången därigenom
sjunker till 36 procent, så är det
väl ganska underligt att komma till försvarsministern
och säga: »Se, hur illa ni
skött ert fögderi; vi ha bara en tillgång
på 36 procent.»

Vad beträffar stridsvagnsminorna, som
det varit så mycket tal om, har det skett
en tredubbling av behovssiffran tämligen
nyligen. Jag skall inte gå in på den frågan
här. Jag diskuterade den med herr

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Ang. användningen av beviljade anslag till försvarets stärkande.

Bergvall i våras, och jag har sedermera
ytterligare haft att syssla med saken. Jag
tror inte det är mycket att säga om den
frågan heller. Det har varit ett svårt
problem att komma till rätta med, då det
gällt att åstadkomma en helt ny konstruktion,
men den tidtabell beträffande
behandlingen av frågan om stridsvagnsminorna,
som finns antecknad i första
kammarens protokoll den 2 juli 1948, visar
väl ändå, att det inte finns anledning
till någon välgrundad kritik på den
punkten vare sig mot de militära myndigheterna
eller mot regeringen.

Herr Domö vidrörde även frågan om
beredskap alla tider på året. Jag skall
be att vi få återkomma till den saken i
anslutning till det utredningsarbete som
nu pågår. Jag tror icke — jag har sagt
det förut här i riksdagen — att det är
möjligt att uppställa det målet för dispositionen
av våra värnpliktsklasser, att
de skola kunna hålla kuppberedskap hela
året, och jag tror därför att man får gå
fram på andra vägar, när det gäller att
sörja för den kuppberedskap, som kan
vara nödvändig att hålla för ett litet
land under eu tid av stark spänning.

Jag vill sluta med att säga, herr talman,
att jag alltjämt vidhåller, att vår
utrustning med materiel är så pass relativt
god — utan att därför på något
sätt vara fullständig — att vi dess bättre
icke äro i det läget, att vi behöva ställa
sådana krav på det svenska näringslivet,
att vårt produktionsliv av denna anledning
skulle allvarligt störas. Detta är en
följd av den jämna tillförsel vi ha haft.
När man tränger närmare in i saken,
finner man väl för övrigt, att det är
ganska rimliga önskemål som försvaret
uppställer beträffande nyanskaffning av
vissa vapen, som vi först nu ha kunnat
börja beställa, och jag tror icke heller
att man behöver riskera att fördärva industriens
förutsättningar att på annat
sätt tjäna samhället genom att tillmötesgå
dessa krav.

Till slut vill jag ännu en gång vädja
till herr Domö. Det vore mycket bra, om
högern ville avstå från frestelsen att nedvärdera
vårt försvar för att därigenom

skapa ökat gehör för sin egen välkända
positiva inställning till försvaret. Den
tror jag nog att folk känner till i alla
fall, herr Domö! Jag är övertygad om
att folk vet, att försvarsfrågan hör till
dem, som högern satt allra främst på sitt
program. Jag vore emellertid tacksam,
om herr Domö ville tro mig på mitt ord,
när jag säger, att åtminstone regeringen
betraktar sitt arbete med försvarsfrågan
med en ansvarskänsla, som inte behöver
stå herr Domös efter.

Herr DOMö (kort genmäle): Herr talman!
Herr försvarsministern tolkade alldeles
riktigt min avsikt, när jag uttalade
mitt omdöme om hans sätt att tala: det
gällde försvarsministertiden. .lag avsåg
att säga, att han länge såsom försvarsminister
odlat konsten att säga ingenting om
någonting.

Jag är glad över vad statsministern
sade om nödvändigheten av ett effektivt
försvar. Måhända ha vi delade meningar
på åtskilliga punkter, men om huvudriktningen
äro vi säkerligen ense. Men detta
hindrar inte, att det är en angelägen sak
att offentligt dryfta på vad sätt vår gemensamma
strävan för försvaret bör tillgodoses,
och då kommer naturligt nog
försvarsministern i gluggen. Han kan inte
undgå det, särskilt som man ibland har
haft så svårt att förstå vad han menat,
Nu kom det fram, att hans ''uttalande om
att vi hade ett så utomordentligt bra
försvar gjordes med samma syfte som
Per Albin Hansson hade i sitt tal på Skansen
1939, då han sade att vår beredskap
vad god. Jag förstår Per Albin Hanssons
uttalande då, men jag förstår inte lika
bra försvarsministern Vougt, då han nu
säger, att vårt försvar är bra. Alla veta,
att vårt försvar är starkt — det är jag
den siste att vilja förneka — men det
hindrar inte, att det kan finnas brister
och defekter, som man är angelägen om
att förbättra. Se där orsaken, herr försvarsminister,
till vårt intresse för försvaret!
Det är inte fråga om misstänkliggörande,
utan om stärkande. Vi ha
ingen anledning att söka misstänkliggöra
försvaret. Det avstå vi ifrån.

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. användningen av beviljade anslag till försvarets stärkande.

Herr VON HELAND: Herr talman!
Herr Domös interpellation synes mig vara
synnerligen befogad; jag säger detta,
fastän jag ser på frågan kanske något annorlunda
än herr Domö gör. Det måste
vara oroande, att Sverige har en stor försvarsorganisation,
som saknar en modern
och tillräcklig materielutrustning.
Försvarsministern har ju själv vid upprepade
tillfällen varnat för vad följderna
komma att bli av den för den stora
försvarsorganisationen otillräckliga materielanskaffningen.
Jag förmodar, att när
försvarsministern har skrivit på så sätt,
detta icke skall tydas som en nedvärdering
av försvarskraften.

Men, herr talman, som jag flera gånger
påpekat här i kammaren, är felet inte
endast beroende på att materielanskaffningen
är för ringa, utan det verkliga
felet är, att vi 1942 tillyxade en så stor
organisation, att vi, trots miljardanslag
under kriget, aldrig kunnat fylla denna
organisation med moderna vapen och
ammunition samt med annan materiel
och manskap. Statsministern erkände
detta på ett försiktigare sätt i sitt interpellationssvar,
då han sade, att inom ramen
för 1942 års försvarsbeslut hade försvaret
såväl materiellt som personellt förstärkts
så långt som våra resurser medgivit.

Ja, herr talman, jag har tidigare konstaterat,
att vi 1945 icke voro upprustade
i den alltför stora försvarsorganisationen.
Statsministern förklarade vidare
i sitt interpellationssvar, att det efter
kriget hade rått återhållsamhet, och dessutom
redovisas att behovsberäkningarna
ändrats. Allt detta gör alltså, att det
måste vara sämre ställt och inte, som försvarsministern
säger, bättre ställt nu än
efter kriget. Det är anmärkningsvärt, att
statsmakterna och främst då regeringen
icke ha rättat till detta förhållande.

1 ett av de senaste numren av Sunt
Förnuft har statskommissarien Norberg
kritiserat hur kommittéer fullgöra sitt
utredningsarbete. Han säger bland annat,
att de fått en viss uppgift sig förelagd,
och denna söka de lösa efter bästa förmåga
men oftast utan att ägna en tanke åt

sådana centrala problem som tillgång på
arbetskraft och medel.

Denna kritik, herr talman, synes mig
just passa in på de militära myndigheterna
men icke på försvarsutredningen,
som denne statskommissarie och andra
synas tro. Försvarskommittén tog hänsyn
till medel och arbetskraft trots de
militära ledamöternas reservationer, men
regeringen och riksdagen tyckas icke ta
hänsyn till tillgången på arbetskraft, materiel
och pengar på annat sätt än att
man minskar anslagen för en organisation
som blir allt mer urvattnad. När jag
påstår detta, nedvärderar jag inte vare
sig vår försvarsförmåga eller vår försvarsmakt,
men jag har den uppfattningen,
att vi inte skapa den största effekten
för anvisade anslag.

Statsrådet Vougt anförde nyss, att efter
kriget allt som rimligtvis kan göras har
gjorts. Ja, jag vill inte göra anmärkning
på regeringens förslag i materielanskaffningshänseende,
ty jag tror inte att det
gått att frampressa mer materiel, men jag
gör anmärkning på att man inte har ändrat
organisationen så att den med den
tillgång på materiel som är möjlig har
blivit så effektiv som möjligt. För min
del är jag ytterst tacksam för att regeringen
har rustat upp flygvapnet. På den
punkten håller jag med herr statsrådet.
Jag är övertygad om att vi på den punkten
fått en verklig förbättring av vår försvarsorganisation,
och jag hoppas att regeringen
kommer att gå vidare på den
linjen. Jag tror att detta är det för dagen
viktigaste.

Min anmärkning angående den för stora
försvarsorganisationen gäller faktiskt
endast armén, men armén anses ju alltjämt
vara den viktigaste försvarsgrenen,
och därför är det inte riktigt bra, som
läget nu är. Denna ständiga försämring
av armén, vilken ju, som statsrådet i två
propositioner erkänt, måste bli följden
av det minskade materielanslaget, denna
ständiga försämring, för vilken jag åter
på det allvarligaste vill klandra statsmakterna
och militärledningen, måste enligt
mitt förmenande tillrättaläggas dels genom
ändrad avvägning mellan försvars -

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Ang. användningen av beviljade anslag till försvarets stärkande.

grenarna och dels genom en förändrad
organisation inom armén. Om denna senare
fråga voro ju inom försvarsutredningen
herrar Elon Andersson, Sven Andersson
och jag fullständigt överens. När
nu herr Sven Andersson blivit statsråd,
borde han ha bättre möjlighet att för regeringen
belysa vikten av denna fråga.
Den nya arméchefens åtgärder beträffande
lätta pansarbrigaden äro emellertid
ett steg i rätt riktning.

Det är icke enbart vapen- och materielfrågan,
som ligger dåligt till inom den
för stora arméorganisationen, utan även
manskapsfrågan. I nyss omtalade nummer
av Sunt Förnuft har samme statskommissarie
belyst även denna fråga, och
av den belysningen framgår ju, att våra
årskullars storlek omöjligt kan räcka till
för den nuvarande arméorganisationens
rekryteringsbehov. Jag vet visserligen att
statsrådet tänkt sig en omläggning, men
jag konstaterar faktum, att det för dagen,
med det system vi ha och med den nuvarande
stora arméorganisationen, föreligger
en mycket allvarlig brist beträffande
rekryteringsförhållandena. Herr
Domös interpellation vore enligt mitt förmenande
välgörande, om den kunde medverka
till att statsmakterna finge upp
ögonen för det verkliga felet. Enligt min
mening behövs det en ny avvägning mellan
försvarsgrenarna, och armen måste
snarast möjligt erhålla en sådan organisation,
att vårt land har förmåga att
fylla denna organisation med folk, materiel,
moderna vapen och tillräcklig ammunition.

Herr talman! Det kan icke vara klokt
att ha en försvarsorganisation, som vid
normal materielanskaffning kostar bortåt
1 200 miljoner kronor per år men som
år efter år får i anslag ca 800 miljoner
kronor. Det kan vidare icke vara försvarbart
att ha en försvarsorganisation
som vi icke förmå fylla personligt och
materiellt. Jag ger herr Domö rätt i att
om man har en försvarsorganisation,
skall den vara effektiv, men så är enligt
alla uppgifter som lämnats icke fallet.

Svenska folket torde väl vara enigt
om att vi nu behöva ett bra försvar, och

denna önskan borde givetvis innebära
att man får största effekten för pengarna.
Även detta borde stimulera statsmakterna
att skapa en försvarsorganisation som
vi ha förmåga att göra effektiv, men
varken regeringen eller högern synes tillräckligt
beakta detta.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Herr von Heland har, gammal kavallerist
som han är, passat på att här rida
en av sina gamla käpphästar. Jag vet inte
hur många gånger det hänt, men det
är säkerligen åtskilliga gånger som herr
von Heland har talat om inför denna
kammare och andra auditorier, att vi
ha en försvarsorganisation, som icke kan
fyllas med levande innehåll. Grunden för
detta herr von Helands omdöme är vissa
beräkningar, som på sin tid gjordes
inom försvarskommittén. Jag måste säga,
att denna uppfattning är möjligen
högst vetenskaplig, men den är i alla
fall i hög grad teoretisk. Den innebär
alltså, att man har gjort en sammanslagning
av allt som vi förfoga över inom
försvaret, ifrån kanoner, så och så gamla,
och gevär, så och så moderna, till
stolar, serviser, hus och allting, och räknat
ihop att det kostar så och så mycket,
och så har man frågat sig: Hur mycket
kräves det nu för att för varje år
ersätta detta? Man har då kommit fram
till en viss siffra, och så har man sagt,
att denna siffra ligger betydligt över vad
som nu åtgår till försvaret. Jag hävdar
nu, att detta är ett teoretiskt resonemang
utan någon verklig praktisk betydelse,
och det resonemanget kan ju gärna föras,
men det blir riskabelt, om det användes
så som herr Domö ville använda
sina argument, nämligen så att det leder
till en viss nedvärdering av våra resurser.
Jag får erinra herr von Heland om
att det förslag, som försvarskommittén
kom med för ungefär ett år sedan, icke
endast innebar att man skulle i viss mån
krympa organisationen utan också att
man skulle underlåta att utbilda eu så
stor del av varje års värnpliktskontingent,
att detta skulle leda till ett mycket

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. användningen av beviljade anslag till försvarets stärkande.

starkt försvagande av försvaret, alltså ett
otillräckligt uttagande av den levande
försvarskraften i landet. Det var detta
som gjorde, att jag icke ansåg det möjligt
att föra fram detta förslag för riksdagen,
och jag kan inte erinra mig, att det
egentligen var någon som bröt en lans
för det vid behandlingen här i riksdagen
i början av detta år. Hade försvarskommittén
försökt att krympa ihop organisationen
utan en sådan minskning
av dess stridsvärde, men i syfte att nå
en bättre överensstämmelse mellan form
och innehåll, då hade uppenbarligen detta
varit till mera gagn än det förslag som
försvarskommittén framlade.

Då herr von Heland talade om rekryteringen,
vill jag understryka, att det är
väl sant, att rekryteringen av stambefäl
till vårt infanteri varit ganska dålig även
i år, men den har varit avsevärt mycket
bättre än i fjol, och i övrigt har rekryteringen
varit fullt tillfredsställande. Vid
armén har man fått ansökningar över
behovet. Vad flottan beträffar är det litet
sämre, men vid flottan skola vi nu
rekrytera fyra gånger om året, så att
där är det ännu för tidigt att säga att
rekryteringen slagit slint.

Herr von Heland efterlyste som en naturlig
följd av sitt resonemang den utredning
om arméorganisationen, som
riksdagen begärt och som regeringen givetvis
bör effektuera. Då vill jag begagna
tillfället att säga, att sedan den nye
arméchefen den 1 oktober tillträdde sitt
ämbete — vilket kanske är en förklaring
till att tidigare inte så mycket utredningsarbete
har kunnat utföras — bär
han för kort tid sedan kommit med det
första förslag som föranletts av hans utredning
rörande arméns organisationsformer.
Det gällde de nya pansarbrigaderna.
Han kommer nu att göra en mera
djupgående utredning, och det kommer
inte att dröja många dagar innan den
är i gång. Sedan har jag tänkt mig att
riksdagens medverkan för en ytterligare
prövning av det arbetsresultat som chefen
för armén får fram skulle kunna
komma till stånd någon gång under det
kommande året, och vi få då ett bättre

underlag för att bedöma arméorganisalionen
än vi ha nu i dag.

Herr VON HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag uppskattar att herr
statsrådet försvarar sin försvarsmakt,
men samtidigt måste han tillåta att vi få
kritisera där kritik är behövlig. När herr
statsrådet säger, att mitt resonemang
grundar sig på en teoretisk spekulation,
skulle jag ju kunna ge den repliken, att
mitt resonemang skulle kunna grundas
på statsrådets egna olika anföranden,
där — som jag förmodar — statsrådet
inte bara på grund av teoretiska spekulationer
redovisar vad som kan bli följden
av för små anslag. Men jag skulle
också kunna grunda mitt resonemang
på försvarskommitténs utredning, som
baserade sig inte på militärernas spekulativa
tankegångar utan på deras uträkningar
om vad som var praktiskt möjligt
att åstadkomma inom en kostnadsram
som ungefär motsvarade vad riksdagen
hade anslagit för försvaret under en följd
av år. Man fann där, trots att vi lade
hela anskaffningen av den långlivade
materielen utanför ramen, att denna icke
kunde rymma den organisation vi
nu ha.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag måste beklaga att vårt försvar för
närvarande inte är en sådan — vad skall
jag säga? — perfekt sifferparad, som försvarskommittén
begärde, men det är lika
fullt en levande organisation, som fyller
sitt ändamål.

Det är beklagligt att herr von Heland
inte var i tillfälle att höra, vad jag nyss
anförde i en replik till herr Domö beträffande
mina påpekanden om riskerna
av för låga anslag. Jag har nu kommit
på det klara med att vi efter kriget
kunde ha haft lägre anslag, men vid dessa
yttranden hade jag inte tillräckligt
underlag för min bedömning av de anslag,
som då borde upptagas.

Herr LUNDGREN: Herr talman! När
denna kammare den 21 juni i år behandlade
försvarsfrågan, kom på grund

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Ang. användningen av beviljade anslag till försvarets stärkande.

av den långt framskridna tiden frågan
om anslag för materielanskaffning och
frågan om anslag för underhåll av materiel
för armén och marinen att bli
föremål för ganska ringa intresse. Det
är därför av betydelse att kammaren nu
genom herr Domös interpellation fått
tillfälle att något dryfta dessa problem.

Herr Domö har redan belyst statsministerns
svar på hans interpellation,
men jag tillåter mig doek att ytterligare
ta kammarens tid i anspråk för några
detaljspörsmål, särskilt som statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
är närvarande här i kammaren.

I statsverkspropositionen för budgetåret
1948/49 har Kungl. Maj:t begärt ett
anslag för underhåll av tygmateriel å
39 miljoner kronor. Arméförvaltningen
hade beräknat medelsbehovet för detta
budgetår till 43 775 000 kronor. Vissa besparingar
på detta anslag ha uppkommit
på grund av överflyttning av avlöningskostnaderna
för viss kontorspersonal och
kollektivanställd förrådspersonal från
sakanslag till avlöningsanslag, vilket beräknas
medföra besparing på underhållsanslaget
av 2,5 miljoner kronor. Dessa
besparingar motvägas emellertid av vissa
kostnadsökningar, vilka delvis sammanhänga
med löneregleringen för befattningshavare
i statens tjänst, som ökar utgifterna
rätt avsevärt. Det borde emellertid
framhållas att, i avsaknad av särskilda
medel å avvecklingsanslag, av beredskapen
föranledda renoveringsarbeten
å tygmateriel till en beräknad kostnad
av 2,(> miljoner kronor måste bestridas
av underhållsanslaget. Därigenom
måste vissa ordinarie underhållsoch
förbättringsarbeten temporärt eftersättas.
Med hänsyn till malerielens fältduglighet
och effektivitet vore det av
vikt att sålunda uppskjutna åtgärder
bleve genomförda. Därtill kommer även,
att, då särskilda avvecklingsmedel icke
heller synas komma att stå till förfogande
för budgetåret 1948/49, vissa återstående
renoveringskostnader jämväl nu
måste bestridas på ordinarie anslag.

I debatten i denna kammare rörande
detta anslag lämnade försvarsministern

3 Första Uammarcns protokoll 1''J''iS. Nr 40.

den ganska anmärkningsvärda uppgiften
att på detta anslag skulle finnas reservationer
till ett samlat belopp av icke
icke mindre än 49 miljoner kronor. Jag
tillät mig då framhålla, att dessa stora
reservationer möjligen skulle bero på att
avräkningen av anslagen i vissa fall
skedde först vid budgetårets slut. Det
vore av intresse att få veta, om man
fortfarande har dessa stora reservationer
på detta anslag. Att döma efter uttalanden
i statsverkspropositionen till
innevarande års riksdag äro alltså ännu
icke av brist på medel tre år efter krigets
slut alla renoveringsarbeten i fråga
om materiel, tillhörande förutvarande beredskapsförband,
genomförda, och detta
får väl anses såsom mindre tillfredsställande.

En sänkning av arméförvaltningens
äskanden måste ju medföra att materialvården
i motsvarande grad eftersattes
och att anskaffningen av reservdelar,
som även skall ske med medel,
som utgå från detta anslag, inte blir
betryggandle samt att iståndsättningen
av den materiel, som varit i bruk under
beredskapen, måste ytterligare fördröjas.
Det får väl anses vara mycket dålig
ekonomi att anskaffa dyrbar materiel
och sedan underhålla den på ett bristfälligt
sätt.

Av herr statsrådets och chefens för
försvarsdepartementet svar på herr
Bergvalls interpellation om stridsvagnsminorna
framgick det, att bristen på
stridsvagnsminor är mycket stor. För
att anskaffa stridsvagnsminor fordras ju
sprängämnen. I en reservation till statsutskottets
utlåtande nr 1(12 rörande försvarets
materielanslag begärde herr
.1. B. Johansson m. fl. en del ökningar i
anslaget för vissa för försvaret gemensamma
ändamål; det gällde här bland
annat ett anslag å 6,5 miljoner kronor
för anskaffande av sprängämnen. Detta
anslag avsåg import av ämnen, som
skulle möjliggöra tillverkningen av
sprängämnen inom landet. Därigenom
skulle vi ha en möjlighet att tillverka
stridsvagnsminor, och angelägenheten av
att sådana finnas i tillräcklig mängd

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. användningen av beviljade anslag till försvarets stärkande.

torde vara klar för alla. Den brist, som
råder på minor av olika slag, på handgranater
och på tyngre projektiler, kan
inte avhjälpas, om tillgång till sprängämnen
saknas. Bristen på stridsvagnsminor
kan nödtorftigt avhjälpas med
provisorisk minanskaffning liksom man
gjorde under beredskapsåren, om man
blott har tillgång till sprängämnen. Det
är därför utomordentligt betydelsefullt,
att detta behov snarast möjligt blir tillgodosett.

Jag tillåter mig, herr talman, att ytterligare
understryka en synpunkt, som
redan i någon mån har berörts av herr
Domö. Den svenska krigsmakten har alltid
—- om jag får använda det uttrycket
—- kostat på sig lyxen att ha vapen
av något annan art än den internationellt
vedertagna; man har sålunda gevär
av annan kaliber än andra länders, kanoner
och haubitser likaledes av annan
kaliber, och så är för övrigt så gott som
genomgående fallet med vår beväpning.
Detta medför i praktiken att det icke
finns möjlighet att ifrån utlandet inköpa
eller på annat sätt erhålla ammunition.
För att detta skall vara möjligt fordras
i varje fall en mycket tidsödande omställning
av maskinutrustningen i de utländska
fabriker, som skulle leverera
ammunition till oss, en omställning, som
man näppeligen kan räkna med såsom
möjlig under krig, då utländska makter
hava nog av sina egna bekymmer. Detta
nödvändiggör alltså att vi i fredstid ha
vårt behov för ett krig väl tillgodosett
och detta desto mera som stor risk förefinnes
för att våra egna verkstäder, i
den män de inte äro placerade i berg,
kunna bli bombade.

Jag har tillåtit mig att betona detta
förhållande, då det medför, att vi måste
vara försedda med egna lager på ett helt
annat sätt än om vi skulle kunna räkna
med att i ett kritiskt läge kunna inköpa
materiel och ammunition från utlandet.

Herr BERGVALL: Herr talman! Jag
finner det för min del mycket naturligt,
att vi inte avsluta denna höstriksdag utan
att få — för att använda herr statsminis -

terns ord — ett kort resonemang om en
för oss så betydelsefull fråga som försvarsfrågan.
Jag skall inte yttra mig om
huruvida det nuvarande utrikespolitiska
läget har mörknat eller ljusnat under den
tid, som har gått sedan vi senast diskuterade
samma ämne, men i varje fall har
det inte blivit enklare och mera lättöverskådligt,
utan alltmer förvirrat.

I en sådan situation ha vi väl all anledning
att räkna med att de anspråk,
fom från försvarets sida komma att
ställas på vårt folkhushålls resurser,
inte komma att minska utan att öka.
Detta lär väl vara ofrånkomligt i nuvarande
situation. Men lika klart är det
väl för oss alla, alt det trots allt finns
en gräns, över vilken vi sakna möjligheter
att gå utan att åsidosätta andra
behov, vilka även de kunna ha, om än
mera indirekt, en mycket avgörande betydelse
ur försvarssynpunkt. Det kan
finnas en del skillnader mellan de belopp,
som den ene eller den andre vill
anslå för försvarsändamål, men jag tror
att vi allesamman kunna vara fullkomligt
på det klara med att inte ens det
högsta belopp, som nämnts under den
fortlöpande diskussionen, närmar sig
det, som skulle behövas för att hundraprocentigt
tillgodose de anspråk, som
ställas ifrån militärt håll. Det finns tyvärr
en viss begränsning i våra resurser
i detta avseende. Men om det är på det
sättet, att vi, även om vi äro villiga att
sträcka oss långt och anse detta motiverat
av det faktiska läget, ändå inte
komma att kunna tillgodose allt som i
och för sig vore önskvärt och lämpligt
att tillgodose, framträder för mig den
synpunkt, som närmast är anledningen
till att jag begärt ordet i dagens debatt,
nämligen den att jag tror att det är utomordentligt
angeläget att vi få en fortgående
planmässig och systematisk avvägning
av vad vi anslå för det ena eller
det andra försvarsändamålet.

Mitt intryck av behandlingen under
vårriksdagen i år var inte att det fanns
cn sådan systematik och planmässighet,
utan att man höjde rätt väsentligt
på en punkt utan att samtidigt tänka
efter, om det inte därigenom litet läng -

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Ang. användningen av

re fram i tiden kunde bli nödvändigt
att på andra håll åsidosätta krav och
önskemål, som vore ännu mera befogade.
Jag säger icke att så skett, men jag säger
att man löper denna risk, när det
inte finns en fortlöpande systematisk
avvägning av de olika önskemål, som skola
ställas mot varandra. Det torde vara
all anledning att i allra högsta grad inskärpa
denna synpunkt under den tid
som kommer, och jag tror att speciellt
de, som äro särskilt intresserade för att
vårt försvar skall bli väl tillgodosett,
ha anledning att behjärta detta önskemål.

Sedan vill jag tillägga en sak. Jag har
nog en känsla av att försvarsministern
sköt åtskilligt över målet i sin polemik
mot herr von Heland. Jag, som i motsats
till försvarsministern är lekman på detta
område, kan i varje fall inte frigöra
mig från en känsla av att det finns åtskilligt
av konservativt vanetänkande,
som det med hänsyn till våra begränsade
ekonomiska resurser och med hänsyn
till försvarets effektivitet vore önskvärt
att vi komma bort ifrån. Och jag
tror icke att herr försvarsministerns insats
blir av verkligt central och väsentlig
betydelse, förrän han försöker komma
in på litet nya vägar. Eljest komma
vi bara i det läget, att vi alla samstämmigt
och utan reservationer måste konstatera
att våra resurser inte räcka till.

Det är dessa två synpunkter, jag i
detta sammanhang har velat inskärpa.
Jag tror inte att man utan vidare skall
avfärda de uppfattningar, som några
reservanter inom försvarskommittén ha
gjort sig till tolk för, såsom vetenskapliga
spekulationer; jag förstår för övrigt
verkligen inte att vetenskapligt betraktas
som okvädinsord — det får försvarsministern
ursäkta mig — utan jag
tycker att det borde vara ett ganska
högt betyg. De båda reservationerna voro
så korta, även den längre av dem, att
det kanske är för mjcket sagt, om man
betecknar dem såsom vetenskapliga, men
i varje fall tycker jag inte, att vi om
någon av dem böra använda ordet vetenskaplig
i förklenande mening. Jag
lämnar emellertid detta därhän — för -

beviljade anslag till försvarets stärkande.

svarsministern kanske använde detta
ord, därför att han i hastigheten inte
fann något lämpligare ord att använda.
Jag tror i varje fall att denna avvägning
och nödvändigheten att kanske göra sig
av med sådant, som det förr ansågs självfallet
att man måste ha, för att få rum
med vad som är viktigare i modern tid
är den angelägnaste synpunkten att hålla
i minnet i detta sammanhang.

Vad beträffar den vid fjolårets riksdag
berörda frågan om användningen
av vissa reservationer, som försvarsministern
talade om i sitt anförande,
skall jag bara be att få konstatera, att
redan det sätt, på vilket han uttryckte
tankegången i den motion, som han närmast
syftade på, innebar en vantolkning
av denna motion — det gällde en motion
av några enskilda folkpartister. Jag tycker
för min del att det i och för sig är
naturligt, att när det på försvarets område
ständigt står kvar stora oförbrukade
belopp — försvarsministern har själv
konstaterat att reservationer uppkommit,
därför att de anslag, som beviljats under
tidigare år, voro för stora med hänsyn
till vår möjlighet att använda pengarna
— är det inte något orimligt och oriktigt
krav eller något som är främmande för
den svenska riksdagens gamla traditioner,
att man begär att riksdagen skall få
titta på användningen av dessa stora belopp.
Och med den planmässighet i fråga
om materielanskaffningen, som enligt
vad herr statsrådet antydde i sitt anförande
här skulle komma att starkare
framträda från och med början av nästa
års riksdag, bör det bli mycket lätt alt
tillgodose dessa önskemål. .lag tror för
övrigt inte, att vad som sätter en spärr
uppåt för våra möjligheter att förbättra
det svenska försvaret är kontrollen av de
kronbelopp vi ha disponibla i form av
reservationer, utan den spärr som sättes
är av rent
gäller, hur mycket av tillgänglig fabriksutrustning,
hur mycket av tillgänglig maskinkraft
och av tillgiinglig arbetskraft
vi kunna under ett visst givet år sätta
åsido för försvarets räkning. Det är detta
realekonomiska övervägande, som jag
tror blir mera avgörande för den insats

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. användningen av beviljade anslag till försvarets stärkande.

vi kunna göra på detta område än diskussionen
om huruvida riksdagen skail
titta på några reservationer eller icke.
Jag finner det sista kravet i och för sig
naturligt och rimligt. Ett avsteg från
detta krav, att riksdagen skall se efter
vartill stora penningsummor användas,
kan vara motiverat i ett mycket skärpt
och besvärligt läge, där en sådan granskning
skulle innebära olägenhet för det
syfte, som anslagen äro avsedda att tillgodose.

Herr DOMö: Herr talman! .lag skall
be att i all korthet få göra några reflexioner
med anledning av vad som här har
yttrats.

Jag förstod inte riktigt herr Bergvall,
när han talade om att det framför allt
är en avvägning som det här gäller och
att det är detta, som är bestämmande för
hur man skall se på försvarsåtgärderna
o. s. v. Det är riktigt, att allt har sin begränsning
— det ha även försvarsutgifterna.
Vi ha också givit uttryck åt att
vi skulle vilja offra mycket på vårt försvar;
vi göra det därför att vi anse försvaret
vara nödvändigt. Men det är så att
i nuvarande läge de vanliga avvägningsprinciperna
om hur anslaget för lång tid
skall vara fördelat på det eller det sättet
få träda åt sidan. Nu är frågan, vad som
är det aktuella behovet för dagen. Jag
har underlåtit att taga upp frågan om militäranslagets
omfattning; jag har underlåtit
att framföra nya krav. Jag har endast
frågat: Vad göres i denna situation
inom ramen för nu befintliga anslag?
Vad är det som från regeringens sida
gjorts för att i bästa möjliga mån hålla
vår försvarsberedskap effektiv? Det är
detta som är den springande punkten och
inte några teoretiska resonemang om hur
det skall vara i framtiden etc. Är inte
just nu omsorgen att hålla försvaret i
bästa möjliga skick så pass dominerande,
att vi få tänja litet på vanliga avvägningsprinciper,
när det gäller takten och
omfattningen i fråga om anskaffandet av
såväl det ena som det andra. Vilja vi ha
utrikespolitisk rörelsefrihet, kräver det
naturligtvis sina offer.

Herr statsministern gav uttryck åt den
synpunkten att vi egentligen offra mera
än något annat land. Vi kanske ligga i
toppen, åtminstone relativt sett. Men när
det gäller exempelvis de individuella
medborgarnas uppoffringar för att landet
skall kunna hålla en personellt väl
övad beredskap, så skall man inte glömma
bort, att vi nu ha sänkt tiden för
värnpliktsutbildningen med åtskilliga
månader per år, under det att England
går in för en ökning av utbildningstiden
från ett till ett och ett halvt år. Denna
sak kan ju därför ses från något olika
synpunkter. Jag tror inte det räcker med
att hänvisa till att England skulle ha vidtagit
denna åtgärd för att kunna ha en
viss kolonialberedskap eller dylikt, utan
bakom den ligger den uppfattningen, att
det är självfallet att nuvarande invecklade
krigsmetoder kräva en lång övning.
På den punkten skulle jag nog — men
jag kanske skall vänta till ett annat tillfälle
— vilja resonera litet med försvarsministern
om det lyckliga i att han i förväg,
innan riksdagen gick att fatta sitt
beslut, genom sina direktiv band oss och
gjorde det omöjligt för oss att bibehålla
den första värnpliktsutbildningen vid
dess förutvarande omfattning.

Jag vill bara i all korthet dessutom
säga, att det är just tveksamheten beträffande
i vilken grad försvarsministern
sätter in sin energi på att få luckor fyllda,
att på varje enskild punkt göra det
bästa möjliga för att effektivisera, för att
få en god krigsberedskap, som har föranlett
mina kritiska anmärkningar. Jag
vet väl, att de kunna verka hårda. Jag
anser, att man i alla fall inte kan avstå
från att ställa de frågor, som jag här har
gjort, och jag tycker nog att mitt uttalande
om att statsministerns svar gav intryck
av vilja att skjuta undan och att
översläta har i hög grad blivit bekräftat
av försvarsministern under den här förda
debatten.

Jag vill sluta med att till regeringen
säga, att vi väl kunna ha olika uppfattningar
om den ena eller den andra detaljen.
Men huvudsaken just nu är att
hos oss alla finns den goda viljan att i
vårt försvar fylla ut där utfyllnad be -

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

hövs, att verkligen göra gemensamma ansträngningar
för att komma upp till en
sådan beredskap som det nuvarande hårda
läget nödvändiggör. Det tycks verkligen
vara så att vi — jag och mina meningsfränder
— där ha gripits av en
större oro och ha mera långtgående önskningar
än dem regeringen anser sig kunna
tillgodose. Men jag vill här till kammarens
protokoll slå fast, att ingen i ledningen
kan undgå sitt ansvar, om ett land
kommer i ett läge, som innebär att dess
frihet är hotad, för att han underlåtit att
göra allt vad som varit möjligt att göra.

Herr BERGVALL: Herr talman! .lag
vill för min del säga att i herr Domös
betonande av den enhetlighet i försvarsvilja,
som för närvarande finns här i
landet, har jag all anledning att instämma;
den är ett utomordentligt glädjande
faktum.

Jag begärde emellertid ordet, när herr
Domö sade att det nu inte är tid för avvägningssynpunkter,
för att påpeka att
vi i varje givet ögonblick med hänsyn
till våra begränsade ekonomiska resurser
stå i det läget att vi måste välja mellan
olika saker, som vi önska tillgodose.
Saknas planmässighet i detta val leder
detta mycket lätt därhän, att vi måste
åsidosätta sådana saker, som äro viktigare
än de vi få genomförda, och det var
detta jag avsåg med vad jag sade om avvägningen.

Därjämte kom jag vid sidan av den
speciella avvägningssynpunkten även in
på en längre syftande fråga, nämligen
den om hur vi måste utforma vårt försvar
i framtiden för att kunna få ett effektivt
försvar med hänsyn till våra relativt
begränsade ekonomiska resurser. I
det fallet kanske herr Domös och mina
vägar skilja sig. Jag tror att man måste
vandra i viss mån nya vägar. .lag tog upp
den saken, därför att hela debatten hade
svällt ut över det som omedelbart var
aktuellt i herr Domös fråga till att röra
sig riitt vida över försvarsfrågan i dess
helhet.

Herr VON HELAND: Herr talman!
Även jag önskar att i likhet med herr

Ang. hävd kvarstad å visst ryskt fartyg.

Bergvall få göra en replik till herr
Domö.

Herr Domö vädjar till försvarsministern
upprepade gånger, att när det gäller
försvaret fylla i där det behövs utfyllnad,
och lian sade sig vara tveksam
beträffande försvarsministerns förmåga
att täcka luckorna i försvaret. Med utgångspunkt
härifrån kanske herr statsrådet
kan bättre förstå mina önskemål.
Jag blir nämligen rädd, när man från
olika håll talar om att alla luckor skola
täckas, och jag befinner mig därför på
samma linje som herr Bergvall, att vi
med våra begränsade resurser måste avväga
vad vi skola göra när det gäller
försvarsfrågan. Jag tror det vore mycket
olyckligt, om vi med våra begränsade
resurser skulle följa herr Domös önskemål
och alltså stoppa till litet här och
där. Detta gäller även vårt handlande
på längre sikt, och i det avseendet är
jag av samma uppfattning som herr Bergvall,
eller — vilket jag kanske hellre
borde säga, eftersom jag i dag började
att framhålla den saken — herr Bergvall
är av samma uppfattning som jag,
nämligen den att vi måste åstadkomma
en sådan avvägning att våra resurser användas
där de bäst behövas för att största
möjliga effekt skall uppnås.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag vill
bara i anledning av herr Bergvalls yttrande
säga, att man visst skall avväga,
det kommer man aldrig ifrån. Man skall
avväga vid varje enskilt tillfälle och
även på lång sikt. Men vid den avvägningen
skall man inte glömma olika aktuella
situationers krav, även när det gäller
försvaret.

Ang. hävd kvarstad å visst ryskt fartyg.

Ordet gavs härpå till hans excellens
herr ministern för idrikes ärendena
UNDÉN, som tillkännagivit, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde besvara
herr Carl Eric Ericssons interpellation
i anledning av hävd kvarstad å
visst ryskt fartyg, och nu yttrade: Herr

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. hävd kvarstad å visst ryskt fartyg.

talman! Med första kammarens tillstånd
bär herr Carl Eric Ericsson till mig riktat
följande frågor.

Är Ers Excellens beredd att ge en
klarläggande redogörelse för de rättsprinciper,
som kunna anses gälla vid
avgörandet av frågor om skadeståndskrav
och kvarstad i fråga om ryska fartyg? Vilka

åtgärder ämnar Ers Excellens
vidtaga för att svenska intressen icke
skola bliva helt rättslösa i ifrågavarande
avseende?

Till besvarande av interpellationen får
jag anföra följande.

Enligt folkrätten är en stat i allmänhet
icke skyldig att ingå i svaromål inför
domstol i en annan stat. Ej heller kan
exekution i form av utmätning, kvarstad
el. dyl. företagas i en främmande
stat tillhörig egendom. Denna regel om
»immunitet» för staterna tillämpas i de
flesta länders rättspraxis. Svenska regeringen
har för egen del vid olika tillfällen
gjort gällande immunitet i främmande
land, när processuella eller exekutiva
åtgärder vidtagits i avseende å
svensk statlig egendom. I såväl den folkrättsliga
doktrinen som olika länders
rättspraxis ha dock skilda meningar uttalats
rörande omfattningen av de privilegier
som en främmande stat sålunda
har anspråk på. Därigenom att staterna
numera icke sällan utöva affärsdrivande
verksamhet och därvid ingå
förpliktelser i främmande länder ha immunitetsförmånerna
framstått såsom alltför
vidsträckta, och betänkligheter mot
att upprätthålla den hävdvunna immunitetsregeln
utan inskränkning ha med
ökad styrka framträtt under de senaste
årtiondena. Dessa betänkligheter ha gjort
sig gällande bl. a. i avseende å statsägda
handelsfartyg, som användas i rent
kommersiell drift. Redan efter förra
världskriget började en del stater använda
sina under kriget byggda statliga
lastfartyg till att bedriva omfattande sjöfart
i statlig regi, varvid de statliga rederiföretagen
ofta krävde immunitet för
sina fartyg utomlands.

Frågan om statsfartygs immunitet aktualiserades
på grund härav under 1920-

talet och diskuterades av olika internationella
organisationer. Den upptogs vid
en regeringskonferens i Bryssel år
1926, vid vilken jämväl Sverige var representerat.
Vid denna konferens antogs
en konvention rörande fastställande av
vissa gemensamma bestämmelser i fråga
om statsfartygs fri- och rättigheter. Konventionen
har ratificerats av ett dussintal
stater — däribland Sverige — och
trätt i kraft dem emellan. I dess första
artikel stadgas, att en stat regelmässigt
skall i fråga om sådana fordringar, vilka
grunda sig på begagnande av fartyg,
som staten äger eller nyttjar, eller på
befordran av statsägd fartygslast, vara
underkastad samma regler om ansvarighet
och samma förpliktelser, som gälla
för enskilda fartyg, fartygslaster och rederier.
I vissa i konventionen närmare
behandlade fall skall huvudregeln dock
ej tillämpas.

Med anledning av Sveriges ratifikation
av konventionen utfärdades den 17 juni
1938 lagen med vissa bestämmelser om
främmande statsfartyg m. m. I lagen 1 §
stadgas:

»Ej må ... den omständigheten, att
fartyg äges eller nyttjas av främmande
stat eller att fartygslast tillhör sådan
stat, utgöra hinder för att vid
domstol här i riket upptaga talan angående
fordran, vilken grundar sig å
fartygets begagnande eller lastens befordran,
eller för att med avseende ä
fartyget eller lasten här i riket företaga
utmätning, kvarstad eller annan
handräckning på grund av fordran
som nyss sagts.»

Den svenska lagens giltighet är såtillvida
mera omfattande än konventionen,
att den icke begränsas till konventionsländernas
fartyg utan — med vissa undantag
— är tillämplig beträffande alla
länders statsägda handelsfartyg. Det har
ansetts försvarligt ur folkrättslig synpunkt,
att på angivet sätt begränsa immunitetsregeln
även gentemot fartyg
tillhörande länder, som stå utanför konventionen.

Det är emellertid att observera, att en
viktig begränsning i den svenska lagens
liksom i konventionens tillämpningsom -

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

råde ligger däri, att den talan, som enligt
lagen kan framställas vid domstol, eller
den exekution, som lagen medgiver i
främmande statsfartyg, skall ha avseende
å fordran, vilken grundar sig å fartygets
begagnande eller lastens befordran. I det
av interpellanten omnämnda fallet var
1938 års lag otillämplig redan på den
grund, att det svenska rederiets ansökan
om kvarstad riktade sig mot ett annat
fartyg än det, vilket givit upphov till
den påstådda skadeståndsfordringen. Immunitet
kunde därför åberopas.

Interpellanten har framhållit, att det
avgjorda ärendet beträffande det sovjetryska
fartyget »Sestroretsk» är ägnat att
ingiva vissa farhågor. Han fortsätter:
»Om varje ryskt fartyg från rysk utgångspunkt
betraktas som statsägt, innebär
detta, att Sovjetunionen vid alla tänkbara
sjösituationer, t. ex. vid kollisioner,
skador å last och dylikt, kan åberopa
statlig immunitet och därigenom fritaga
de Tyska rederierna från det ansvar, som
åligger våra egna svenska rederier och
fartygsägare.» Av min redogörelse framgår,
att dessa interpellantens farhågor
äro överdrivna, då i ett stort antal fall
1938 års lag icke godkänner immunitetsinvändning.
Vidare bör märkas att, även
när vanliga processuella och exekutiva
förfaranden i vissa fall äro uteslutna,
andra vägar kunna stå öppna. Om ett
svenskt rederi anser sig ha en fordran
mot ett sovjetryskt statligt rederi eller
mot ett statsföretag i annat främmande
land, bör anspråket lämpligen anmälas
till utrikesdepartementet, som antingen
kan anvisa annan väg än ordinär process
för kravets prövning eller ock kan
å den enskilda partens vägnar göra fordringen
gällande på diplomatisk väg.

Brysselkonventionens och därmed den
svenska lagens begränsning till vissa särskilda
fall har berott på att man här är
inne på nya vägar och att man icke
kunde nå enighet om längre gående regler.
Det är knappast troligt, att man under
nuvarande omständigheter skulle
kunna uppnå internationell överenskommelse
om en utvidgning av Brysselkonventionen.
Det synes icke heller föreligga
tillräcklig grund för att i svensk

Ang. hävd kvarstad å visst ryskt fartyg.

lagstiftning nu genomföra regler, som
icke klart stå i överensstämmelse med
allmänt gällande folkrättsliga regler.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Jag skall be att till hans excellens
herr utrikesministern få framföra
mitt tack för svaret och för att jag har
fått del av detta svar i så god tid som
har blivit fallet. Jag vill också ge uttryck
åt den uppfattningen, att innehållet
i detta svar säkerligen kommer att
skingra en del missförstånd rörande lagstiftningen
på detta område, som otvivelaktigt
förefinns på många olika håll.
Man har ju särskilt fått belägg härför i
den diskussion, som har förts i pressen
om detta fall. I varje händelse ha sjöfartens
män nu från auktoritativt håll
fått veta, vad de ha att rätta sig efter
i liknande fall. Därmed är ju också den
väsentliga avsikten med interpellationen
uppnådd.

Jag vill nu betona, att jag inte hyser
det minsta misstroende emot rättsinstanserna
i vårt land. Tvärtom stå nog våra
svenska domstolar högre och döma bättre
enligt landets lagar än domstolarna i
något annat land. Däremot kan jag inte
värja mig för att man kan hysa betänksamhet
emot den nationella och internationella
lagstiftningen på detta område.
Av herr utrikesministerns svar framgår
ju också, att man på många håll har betänkligheter
mot denna lagstiftning, och
dessa betänkligheter, säger utrikesministern
i sitt svar, ha gjort sig gällande
bland annat i avseende å statsägda handelsfartyg,
som användas i rent kommersiell
drift.

.lag vill nu ett ögonblick gå in på en
del av min interpellation, som herr utrikesministern
inte bar berört. Jag skriver
där, att den 4 november överlämnades
från utrikesdepartementet till överståthållarämbetet
en démarche, vari
meddelades, att Sovjetunionens sändebud
i Stockholm till utrikesdepartementet
överlämnat en protestnot i anledning
av ifrågavarande kvarstadsbeläggande,
under framhållande att det ryska fartyget
icke ginge i affärsdrift. Det är egent -

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. hävd kvarstad å visst ryskt fartyg.

ligen den saken, som jag här vill något
beröra. Det fartyg, som det här gäller,
»Sestroretsk», går tillsammans med ett
annat, till samma rederi hörande fartyg,
som heter »Belostrov», i reguljär trafik
mellan Leningrad och London. På såväl
utgående som hemväg angöra dessa fartyg
Stockholm. De ha på dessa resor
passagerare, och de ha last, som behandlas
precis som på varje annat fartyg,
mig veterligt. De ha här en omsättning
på ungefär 100 ton per resa. Enligt
min uppfattning tyder det på att dessa
fartyg drivas i en kommersiell rörelse,
precis på samma sätt som alla enskilda
handelsfartyg. Jag vill göra denna lilla
reflexion i anledning av vad Sovjetunionens
sändebud har anfört.

Herr utrikesministern har vidare omnämnt,
att vid en regeringskonferens i
Bryssel 1926, där Sverige var representerat,
hade man tagit upp denna fråga
till övervägande och antagit en konvention
rörande statsfartygs fri- och rättigheter.
Herr utrikesministern nämner
också, att Sverige har ratificerat denna
konvention, men det skulle kanske vara
av intresse att även få veta, hur Ryssland
har ställt sig. Av den första artikeln
i denna konvention framgår, att
stater äro underkastade samma regler
som enskilda. Skyldigheten att utge skadestånd
synes emellertid vara begränsad
till fartyg och ej gälla rederier, vilket
synbarligen har utgjort anledning till
att den svenske redaren icke kunnat av
rederiet-staten utfå sin rättmätiga ersättning
genom kvarstad på annat fartyg,
tillhörande samma rederi. Man kan
ju tycka, att det är litet egendomligt, att
i en lagstiftning denna rätt har knutits
till det döda objektet fartyget och icke
till det levande och ansvariga rederiet.
Det har blivit så, men man kan ifrågasätta,
om det inte vore riktigt och rätt
att försöka få en ändring till stånd.

Jag har uttalat vissa farhågor i anledning
av de domar, som nu ha fällts i
fråga om det sovjetryska fartyget »Sestroretsk»,
och herr utrikesministern har
sagt, att mina farhågor äro överdrivna.
Jag vill gärna medge, att efter det svar,
som jag har fått från herr utrikesmi -

nistern, äro farhågorna inte så stora som
de ha varit tidigare, men att de ändock
äro befogade i betydande utsträckning
kan man väl knappast komma ifrån, då
det rederi, som det här gäller, icke med
lagens hjälp kunnat få ut den ersättning
för uppkomna skador, som det efter vanliga
normala begrepp ändå borde vara
berättigat till.

Jag vill i utrikesministerns svar ta
fasta på hans ord, att om ett svenskt
rederi anser sig ha en fordran på ett
sovjetryskt statligt rederi eller på ett
statsföretag i främmande land, bör anspråket
lämpligen anmälas till utrikesdepartementet,
som antingen kan anvisa
annan väg än ordinarie process för kravets
prövning eller ock kan å den enskilda
partens vägnar göra fordringen
gällande på diplomatisk väg. Jag är
mycket glad över detta uttalande från
hans excellens’ sida. Jag har inte varit
i förbindelse med rederiet, och jag vet
därför inte, om det gjort någon framställning
till utrikesdepartementet. Att
döma av formuleringen av hans excellens’
svar lär inte det vara förhållandet.
Jag förmodar, att då rederiet nu får kännedom
om detta svar, kommer en sådan
framställning att göras, och jag är efter
den anmodan, som ju ligger i utrikesministerns
svar här, övertygad om att
han kommer att med alla de medel, varöver
han förfogar, söka medverka till
att detta rederi får sin rätt.

Jag skulle slutligen också vilja ifrågasätta,
huruvida det inte förefaller, som
om det skulle vara ett allmänt nationellt
och internationellt intresse, att man
gjorde en översyn över lagstiftningen på
detta område. Det har ju hänt mycket
sedan 1926. Jag behöver blott peka på
de totalitära staternas ingrepp i näringslivet.
Bara det borde kunna ge anledning
till att ta upp denna fråga till ny
översyn. Jag undrar, om man inte skulle
kunna förvänta, att lians excellens
tar ett initiativ i sådan riktning. Det förefaller
mig, som om man från länder
med samma statsform som vår skulle
kunna vänta anslutning till och uppskattning
av ett sådant initiativ.

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Om vissa mindre dagstidningars befriande från pappersskatt.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Det var ett par ord i interpellantens anförande,
som föranledde mig att begära
ordet.

Interpellanten uppehöll sig vid den
immunitetsinvändning, som framställdes
av Sovjetunionens sändebud, och han
anförde då, såsom också står i interpellationer
att som stöd för invändningen
skulle ha hänvisats till att det
ryska fartyget icke ginge i affärsdrift.
Det är ett misstag. Jag vet inte varifrån
den uppgiften kommer; det är förmodligen
någon pressuppgift, som interpellanten
har använt och som inte har varit
fullt korrekt. Invändningen framställdes
på den grund, att det fartyg,
varpå kvarstad hade begärts, var ett
statsägt fartyg, och det sades ingenting
om att det inte gick i affärsdrift.

Jag vill sedan svara på interpellantens
fråga, om Sovjetunionen ratificerat
konventionen. Nej, Sovjetunionen har
inte varit med om den. De stater, som
ha ratificerat konventionen, äro förutom
Sverige följande: Belgien, Brasilien, Chile,
Estland, Italien, Nederländerna, Polen,
Portugal, Rumänien, Tyska riket,
Ungern och Norge. Ett stort antal länder,
däribland många med betydande
sjöfart, ha alltså icke ratificerat konventionen.
Jag tycker liksom interpellanten,
att det vore önskvärt, om denna fråga
kunde aktualiseras på nytt, men jag
vågar inte vara särdeles optimistisk i
det avseendet.

Om vissa mindre dagstidningars befriande
från pappersskatt.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
WIGFORSS, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Näsgårds interpellation
om vissa mindre dagstidningars befriande
från papperskatt, erhöll nu ordet
och anförde: Herr talman! I eu med
första kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Näsgård till mig
framställt följande fråga:

Har regeringen för avsikt att föreslå

ändrade grunder för pappersskattens
utgörande sedan det visat sig att ett stort
antal mindre dagstidningar blivit ålagda
att betala dylik skatt?

I anledning härav får jag anföra följande: Enligt

förordningen om pappersskatt
skall skatt inte utgå för tidningspapper,
som användes för tryckning av »allmän
nyhetstidning». Beträffande tolkningen
av detta uttryck har bevillningsutskottet
i sitt betänkande i anledning av propositionen
med förslag till förordning
om pappersskatt framhållit, att den omständigheten
att en tidning utkonnne endast
exempelvis två dagar i veckan icke
alls borde inverka på frågan, huruvida
tidningen skulle anses såsom allmän nyhetstidning
eller icke. Den avgörande
synpunkten borde i stället vara, huruvida
tidningen innehölle aktuella nyheter
av varjehanda slag, vilka inte endast
vore av intresse för vissa yrkeskategorier
utan lästes av vad man brukade
kalla »den breda allmänheten».
Gränsdragningen mellan skattepliktigt
och skattefritt tidningspapper borde uppenbarligen
göras oberoende av om nyhetsmaterialet
tillhandahölles genom
tidningarnas telegrambyrå eller anskaffades
på annat sätt.

I interpellationen har gjorts gällande
att trots nyssnämnda uttalanden många
mindre dagstidningar drabbats av pappersskatten,
ehuru det måste anses ställt
utom tvivel att ett sådant resultat av
beslutet inte varit åsyftat.

Jag utgår från att interpellanten med
sitt uttalande närmast syftat på att kontrollstyrelsen
genom beslut den 2 augusti
1948 förklarat, att tidningarna Svenska
Landsbygden, Upplandsbygden, Länstidningen
Östergötland och Sörmlandsbygden
icke äro att anse såsom allmänna
nyhetstidningar och att kontrollstyrelsen
därför inte funnit sig kunna bifalla
av Landsbygdens intressenters förening
u. p. a. gjord framställning om befrielse
från skyldigheten att erlägga skatt för
tidningspapper, som användes för
tryckning av dessa tidningar.

Kontrollstyrelsens ifrågavarande beslut
har överklagats hos Kungl. Maj:t av

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Om vissa mindre dagstidningars befriande från pappersskatt.

Landsbygdens intressenters förening.
Kontrollstyrelsen har sedermera avgivit
utlåtande i ärendet, därvid styrelsen
hemställt att föreningens framställning
inte måtte föranleda någon Kungl. Maj ds
åtgärd. Detta ärende kommer att — liksom
andra skattemål — avgöras av regeringsrätten,
och enligt vad jag inhämtat
kommer ärendet att där behandlas så
skyndsamt som möjligt.

Med hänsyn till att frågan om skattskyldigheten
för tidningspapper till
nyssnämnda tidningar sålunda för närvarande
ligger under regeringsrättens
prövning, anser jag mig förhindrad att
göra något uttalande beträffande dessa
speciella tidningar. Jag kan emellertid
nämna, att kontrollstyrelsen i ett underhandsyttrande
i anledning av interpellationen
framhållit, att styrelsen icke,
på sätt i interpellationen ifrågasatts, vid
sin prövning av ärendena fäst avseende
vid det förhållandet, att en tidning på
grund av politisk inställning vunne
spridning företrädesvis inom viss yrkeskategori.
Avgörande för skattskyldigheten
hade i stället ansetts vara, om aktuella
nyheter av varjehanda slag plägat
införas i sådan omfattning, att tidningen
kunnat betraktas såsom allmän nyhetstidning
i gängse mening och inte huvudsakligen
såsom facklig eller politisk publikation.
Ett avsteg från denna princip
skulle enligt kontrollstyrelsens mening
innebära en uppluckring av huvudregeln,
varigenom krav skulle framkomma,
att även andra kategoribetonade organ
skulle behandlas såsom sådan publikation,
för vilken skattefritt papper
finge användas.

Enligt min mening är det icke lämpligt
att — innan regeringsrätten avgjort
nyssnämnda skatteärende — upptaga till
prövning frågan huruvida jiågon ändring
av författningen är erforderlig, såvitt
angår gränsdragningen mellan skattefritt
och skattepliktigt tidningspapper.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få tacka för svaret. Statsrådet hänvisar
till att ett överklagande skett och

att ärendet i regeringsrätten kommer att
behandlas så skyndsamt som möjligt. Om
jag är rätt informerad, ha besvären först
helt nyligen överlämnats till regeringsrätten.
De inlämnades till finansdepartementet
redan den 24 augusti i år. Ett avgörande
av detta slag i regeringsrätten
brukar, uppges det, normalt ta ungefär
sex månader. Sedan är det för sent att
motionera om ändring nästa riksdag.

Ett utförligt referat har lämnats i svaret
av bevillningsutskottets motivering
till beslutet vid vårriksdagen om pappersskatten.
Jag måste säga, att om det
vid tolkningen av ett riksdagsbeslut skall
tas så liten hänsyn till ett utskotts av
riksdagen godkända motivering som i
detta fall, så tjänar det mycket litet till
för utskotten att över huvud taget förse
sina utlåtanden med motiveringar.

Jag skulle tro, att statsrådet vid närmare
eftertanke måste ge mig rätt i att
det måste vara något galet med den här
förordningen, när tidningar, som alltid
själva betraktat sig som dagstidningar
och i alla avseenden drivits som sådana,
helt plötsligt genom ett byråkratiskt dekret
finna sig klassificerade som organisationstidningar
eller tidskrifter. Pappersransoneringen
har redan hårt drabbat
de mindre tidningarna. Så mycket
värre blir det, om de nu också skola betala
pappersskatt. Det är en helt annan
sak för en stor tidning att minska sitt
format från t. ex. 32 sidor till 28 än för
en liten tidning att minska formatet från
åtta till sex sidor. Så som pappersransoneringen
tillämpas gäller det för övrigt
för de mindre tidningarna, om de ens
skola kunna hålla det minimiantal sidor,
som är en oundgänglig förutsättning
ur konkurrenssynpunkt för fortsatt utgivning.
Dessa mindre tidningar läsas
dock av åtskilliga tiotusental medborgare.

Jag förstår sannerligen inte, herr talman,
hur skatte- och ransoneringspolitiken
skall kunna sammanjämkas med de
under vårriksdagen från alla partier deklarerade
principerna i tryckfrihetsfrågan.

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Ang. försenad leverans av skolböcker.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
ERICSSON, som förklarat sig ämna
vid detta sammanträde besvara herr Arrhéns
interpellation angående försenad leverans
av skolböcker, och nu yttrade:
Herr talman! Herr Arrhén har i sin interpellation
lämnat en exemplifierad redogörelse
över sina iakttagelser beträffande
den försening i leveranserna av
skolböcker till allmänheten, som förekommit
under den gångna hösten. Han
säger sig även ha erfarit, att enligt uppgift
av bokförlagen skulle anledningen
till förseningarna vara att söka i för sent
givna eller alls icke medgivna papperslicenser
av vederbörande myndigheter.
Under hänvisning härtill har han till mig
framställt följande frågor:

1) Har statsrådet uppmärksammat de
i interpellationen berörda missförhållandena,
vilka för skolornas vidkommande
innebära ökade svårigheter att fylla en
nödvändig samhällsfunktion?

2) Om så är fallet och i den mån företeelsen
är beroende på de licensgivande
myndigheternas åtgöranden, då det gäller
tilldelning av papper, är statsrådet
beredd att utfärda direktiv, som för
framtiden möjliggöra för förlagen att i
rätt tid försörja bokhandlarna och därmed
allmänheten med i gällande undervisningsplaner
föreskrivna läroböcker ?

Som torde vara interpellanten bekant
besvarade chefen för ecklesiastikdepartementet
den 8 december i riksdagens
andra kammare en av herr Kristensson
gjord interpellation med i huvudsak samma
frågeställning. Jag tillåter mig därför
i första hand hänvisa herr Arrhén till
andra kammarens protokoll över statsrådets
Weijnes svar och den debatt som
i anslutning härtill ägde rum. Härutöver
vill jag endast erinra att leveranserna av
papper på hemmamarknaden begränsats
med början från och med år 1947 för att
åstadkomma eu ökad export. Detta har
gått ut även över bokförlagen, som alla
fått sina pappersleveranser reducerade i
lika mån, oberoende av om de trycka
läroböcker eller icke. I de handelsreglerande
bestämmelserna, som gälla för

bokförlag, tryckerier och bokbinderier,
har emellertid föreskrivits, att företräde
skulle givas åt sådant tryck, som är av
särskilt samhällsviktig art, såsom vetenskapliga
verk och yrkes- och läroböcker.

En förfrågan hos de bokförlag som i
någon nämnvärd utsträckning förlägga
läroböcker har givit vid handen att pappersåtgången
för lärobokstryck ökat med
cirka 50 procent från 1946 till 1948. Med
hänsyn till att denna ökade förbrukning
skett parallellt med den av myndigheterna
påbjudna successivt skärpta minskningen
i de totala pappersleveranserna
är det naturligt, att det kan ha uppstått
åtskilliga svårigheter enbart av denna
anledning att få fram erforderligt antal
läroböcker. Jag vill dock framhålla, att
statens bränslekommission för sin del
medverkat till att i år åstadkomma extraleveranser
av papper — utöver vad vederbörande
bokförlag jämlikt gällande
bestämmelser ägt inköpa -—■ i avsikt att
söka trygga utgivningen av läroböcker.
Det ligger emellertid i sakens natur att
dessa extraleveranser fått stå i efterhand
när det för pappersbruken gällt att hålla
avtalade leveranstider för export. Jag
kan vidare i detta sammanhang inte underlåta
att framhålla, att huvuddelen av
de bokförlag, som framställa läroböcker,
antingen framställa jämväl andra trycksaker
eller också ingå såsom eu juridisk
person i en större papperskoncern. Det synes
mig därför som om åtskillig försening
borde ha kunnat undvikas om sådana
läroboksförlag hade ägnat tillräcklig uppmärksamhet
åt föreskriften i de handelsreglerande
bestämmelserna att bl. a. läroböcker
skola givas företräde framför
annat tryck av mindre samhällsviktig
art.

Såvitt jag förstår torde det emellertid
ha varit fiera faktorer som medverkat
till de av interpellanten påtalade förseningarna.
Jag har förut nämnt att extraleveranserna
fått stå i efterhand i sådana
fall där det gällt att hålla avtalade leveranstider
på exporten. Härjämte torde
även inom de tryckerier och bokbinderier,
som framställa läroböcker, utgivningen
ha fördröjts genom ökningen av
antalet beställningar, överbeläggning av
befintlig maskinpark och svårigheter vid

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. försenad leverans av skolböcker.

nyanskaffning av maskinutrustning samt
i vissa fall personalbrist. Läroboksutgivningen
torde nog även i vissa fall ha fördröjts
något genom statens läroboksnämnds
och statens priskontrollnämnds
granskningsförfaranden. Som framgår av
vad här sagts delar jag sålunda inte den
av interpellanten återgivna allmänna
uppfattningen inom bokförlagen att ansvaret
för förseningen av skolboksutgivningen
bör läggas enbart på de »officiella
instanserna». Snarare är det nog så
att det är både myndigheter, bokförlag
och pappersbruk som böra få dela detta
ansvar.

Vad nästa år angår ha förhandlingarna
mellan myndigheterna och pappersindustrien
utvecklat sig på ett sådant sätt, att
de former för regleringen av handeln
med papp och papper som hittills tilllämpats
kunna komma att undergå mycket
radikala förändringar.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Jag ber
att få tacka för herr statsrådets svar på
min interpellation samt för den älskvärda
rekommendationen att studera andra
kammarens protokoll för den 8 december,
då ecklesiastikministern besvarade
en av herr Kristensson i den kammaren
framställd interpellation av i huvudsak
samma innehåll som min. Jag skall, herr
statsråd, begagna mig av denna möjlighet.
Det är likväl måhända signifikativt,
att denna möjlighet till nödig upplysning
inte står till buds just i dag, eftersom
också riksdagstrycket är försenat.
När herr statsrådet här hänvisar mig till
riksdagstrycket, befinner han sig alltså
i precis samma situation som läraren, då
han hänvisar till en lärobok, vilken eleven
inte kan skaffa sig, därför att den
inte tinns. Detta lilla förhållande kan
ju vara ägnat att illustrera, vad det i
det här fallet rör sig om.

Statsrådet erinrar i sitt svar om pappersransoneringens
införande 1947, då
avsikten givetvis var att åstadkomma en
ökad export. Den gick ut över bokförlagen,
oberoende av om de tryckte läroböcker
eller annat. Statsrådet gör därefter
några antydningar om orsakerna

till förseningarna, men besvarar — och
det tycker jag är någonting väsentligt —
inte min fråga, om statsmakterna äro
beredda att medverka till att de påtalade
förseningarna upphöra. För mig är
det i varje fall uppenbart, att myndigheterna,
och i detta fall främst de licensbeviljande
instanserna, ha stora möjligheter
att för förlagen underlätta att få
fram sina trycksaker. Vad förlagen härvidlag
önska kan enklast uttryckas med
några ord, som ett mindre bokförlag här
i staden använde i ett svar till skolöverstyrelsen
av den 5 oktober med en förfrågan
om anledningen till leveransförseningarna.
Man säger sig önska, att
bränslekommissionens medgivande om
överskridande av kvot för stora artiklar
ges i god tid och att pappersbruken ta
hänsyn till de säsonger, då skolböcker
måste färdigställas. I detta sammanhang
bär det i branschen ledande bokförla8cd
— det är, som bekant, Svenska bokförlaget
— betonat vikten av att man
vid årets början vet, vad man har att
röra sig med under det kommande arbetsåret.
Detta är i mitt tycke ett synnerligen
modest önskemål, ja, jag skulle till
och med vilja säga, att det är ett alltför
modest önskemål, som man därmed uttrycker.
Jag vill fråga, om inte våra
skolors utrustning med läroböcker är ett
så primärt krav — särskilt då man betänker
de ord och åthävor, som komma
till synes i den nu pågående debatten
om en reform av vårt kommande undervisningsväsen
— att pappersransoneringen
för denna del av marknaden helt
borde upphävas. Man har t. ex. i England
full frihet från pappersransoneringen,
då det gäller läroböcker. Jag antar,
att statsrådet inte delar denna sina
engelska partivänners inställning, och
jag vill begagna tillfället att beklaga det.
Var och en, som vet, vad det här siffermässigt
rör sig om, har svårt att förstå,
att det vore omöjligt i ett land, som
med rätta kan betecknas som ett av
världens centra för framställning av
papper, att tillmötesgå så blvgsamma
önskemål.

Det framgår vidare av herr statsrådets
anförande, att föreskrifter skulle

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

finnas, som gåve prioritet åt bland annat
läroböcker inom förlags-, tryckerioch
bökbinderiverksamhet. Det är klart,
att det beror på vad man inlägger för
betydelse i det uttryck, som herr statsrådet
använder i sitt interpellationssvar:
»de handelsreglerande bestämmelserna».
Dessa synas i varje fall inte ha så stor
praktisk betydelse. Jag bär förhört mig
lios bokförlagen om vad man därvidlag
kan tänkas åsyfta, och man har svarat,
att i stort sett känner man inte till någon
annan innebörd i detta uttryck än
att det måste gälla kvoteringen. Det innebär
i varje fall ingalunda, att de förlag,
som helt eller nästan helt trycka
läroböcker, ha rätt att gå låt oss säga till
Esselte och säga: »Här gäller det tryckning
av en lärobok, och den skall ha
prioritet; den skall gå före alla andra
beställningar.» Den möjligheten föreligger
alltså inte. Om åter avsikten med
uttrycket »handelsreglerande bestämmelser»
är, att om en stor koncern framställer
dels läroböcker, dels exempelvis
skönlitteratur, skall en förskjutning ske
i riktning mot de förra, då har man
nog inom åsyftade s. k. koncerner ganska
långt ställt sig dylika krav till efterrättelse.

Jag vill vidare hävda, atl inte heller
bränslekommissionens erkännansvärda
beredvillighet att bevilja extra papperstilldelning
åt läroboksförlagen bär fått
avsedd verkan, ty leveranserna av detta
papper ha fått stå i efterhand i förhållande
till exportleveranserna. Frågan är
om de böra göra det eller inte.

Jag är i tillfälle att illustrera de ting,
jag här talar om, med uppgifter från det
ojämförligt största förlaget bland dem
det här gäller, nämligen Svenska bokförlaget.
Detta förlags normala åtgång av
papper för läroboksframstiillning var
1 000 ton per år. Vid början av år 1948
erhöll förlaget som startkvot 360 ton, och
snart nog konstaterade man naturligtvis,
att man, om rimliga anspråk på bokförsörjningen
skulle kunna tillgodoses, måsle
ha extra tilldelning. Förlaget började
en skriftväxling med myndigheterna i
denna fråga den 15 januari och erhiill
den 10 februari ctl löfte från bränsle -

Ang. försenad leverans av skolböcker.

kommissionen om 160 ton extra. Pappersbruksföreningens
bekräftelse på att
leveransen kunde äga rum kom den 6
mars, men leveransen skedde först i juni.
Då hade alltså denna procedur dragit
ut över ett halvår.

Denna första extratilldelning var otillräcklig,
som framgår av den siffra, 1 000
ton, som jag nämnde. Detta föranledde
förlaget att insistera på ytterligare extra
tilldelning för att kunna fylla behovet,
och bränslekommissionen beslöt den 14
juni att medge en ytterligare extratilldelning
på 200 ton. Och det var ju mycket
bra. Bekräftelsen från Pappersbruksföreningen
kom emellertid den 10 juli,
men papperet började levereras först den
6 oktober. Så såg det alltså ut i praktiken.
För att hjälpa Svenska bokförlaget
i dess prekära situation utfäste sig Bonniers
förlag och Norstedts förlag att av
sitt papper avstå en viss kvantitet. Om
jag är riktigt underrättad gällde det sammanlagt
50 ton. Då hade man alltså hos
Svenska bokförlaget lyckats skrapa ihop
770 ton, under det att normalbehovet var
1 000 ton.

Den framtida situationen — om man
nu inte alls tänker i femårsperioder,
utan bara tänker på de närmaste åren
— ter sig nu synnerligen bekymmersam,
om man ser den mot bakgrunden av den
tillväxt av elevantalet, som pågår och
som man ju har fått en uppfattning om
genom de utredningar som ha verkställts
av skolutredningen och även av skolkommissionen.
Jag har här därutöver
framför mig en statistisk sammanställning,
verkställd av skolöverstyrelsen och
av så pass sent datum som oktober 1947,
och den visar, att vi i dag ha en sjuklassig
folkskola med 572 000 elever.
Elevantalet kommer mycket snart att
stegras med ända upp till 200 000 elever,
och detta kommer att spela en mycket
stor roll i detta sammanhang. Det kommer
alt medföra ökade krav på framställning
av läroböcker. Denna omständighet
måste återspeglas i kvoterna. Jag
nämner det bara som en liten erinran
till de instanser, som i detta fall ha att
handhava licensgivningen. Jag kan nämna
att elevantalet redan nästa år ökar

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. försenad leverans av skolböcker.

med inte mindre än 20 000 barn. Det innebär
en påfrestning, som bör beaktas
vid licensgivningen nästa år.

Herr statsrådet har naturligtvis alldeles
rätt, när han talar om anledningarna
till förseningarna, och särskilt skulle jag
vilja trycka på vad han säger om svårigheterna
att skaffa maskiner. Det är
främst valutasituationen som där inverkar.
Jag vet till exempel, att Esselte två
gånger under det här året har begärt att
få köpa en ny offsetpress, som skulle
vara av vikt för den tekniska produktion,
som det här är fråga om. Deras två
första ansökningar ha blivit avslagna,
och för närvarande ligger en tredje licensansökan
under behandling av myndigheterna.

Jag skall tillåta mig, herr talman, att
framföra några principiella synpunkter
på det här ärendet. Bränslekommissionen
har nyligen utsänt en rundskrivelse,
i vilken man inkvisitoriskt frågar förlagen
om deras förbrukning av papper
under åren 1946 och 1947 samt begär
uppgifter om vad man har tryckt under
år 1948 och vad man har för avsikt att
trycka under år 1949. Jag tycker, att det
där tillvägagångssättet ger en dålig smak
i munnen. Jag tror, att det är något av
en parallellföreteelse till det som herr
Näsgård —■ som jag avlöste vid talarpulten
— var inne på, nämligen att det
lägges i myndigheternas hand att avgöra
vad som skall publiceras och att göra
vissa bedömningar, som stå i samband
härmed. Om det vill sig illa kan detta
system urarta till en kontroll från bränslekommissionens
sida över vad förlagen
skola trycka och inte trycka. Då får man
alltså på ett sidospår in en form av statlig
censur, och en dylik utveckling skulle,
efter vad jag kan förstå, komma i konflikt
med vad man åtminstone hittills
i det här landet har ansett vara tillbörligt
på detta område.

Till slut skulle jag vilja rikta en fråga
till statsrådet. Det står i slutet av interpellationssvaret:
»Vad nästa år angår ha
förhandlingarna mellan myndigheterna
och pappersindustrien utvecklat sig på
sådant sätt, att de former för regleringen
av handeln med papp och papper, som

hittills tillämpats, kunna komma att undergå
mycket radikala förändringar.»
Jag hoppas på svar, när jag nu frågar:
Vad har herr statsrådet att säga angående
utsikterna för papperstilldelningen
nästkommande arbetsår?

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag vill gärna bekräfta att jag liksom
herr Arrhén anser det som en angelägen
uppgift att få fram det papper, som
är erforderligt för framställning av den
mängd läroböcker vi behöva. Därom råda
alltså inga delade meningar.

När vi diskutera dessa saker vill jag
naturligtvis inte hävda att den här ransoneringen
eller regleringen har samma
effektivitet som man brukar kräva av ransoneringar
i allmänhet, men pappersransoneringen
är ju ingen ransonering i vanlig
bemärkelse, utan den innebär endast
att vi tillämpa vissa generella metoder
för att minska förbrukningen av papper
på hemmamarknaden och öka exporten.
När jag säger att vi ha intagit den
ståndpunkten, så har jag därmed givit
svar på herr Arrhéns fråga, om det kan
vara rimligt att låta exporten komma i
förhand. Jag svarar alltså ja på den frågan,
men jag tillägger att vi ha givit myndigheterna
order att se till, att läroböcker,
vetenskapliga verk och annan samhällsviktig
litteratur få komma i första
hand. Jag förstår emellertid mycket väl
att frestelsen ligger nära till hands för
förlagen att i första hand använda papperet
till det slags tryck som betalar sig
bäst. När vederbörande förlag ha fått
frihet att själva disponera över den
mängd papper som myndigheterna tilldela
dem, då kan jag inte svara för själva
fördelningen. Yi ha alltså inte i våra
anvisningar sagt att det och det papperet
skall användas till det och det ändamålet.
Långt därifrån, vi ha helt enkelt
sagt att vederbörande företag under eget
ansvar få disponera det papper, som de
ha fått, på det för dem och samhället
bästa sättet.

Herr Arrhén utvecklar en liknelse i
i anslutning till min hänvisning till andra
kammarens protokoll. Han menar, att

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Om brottslighetens bekämpande medelst skärpta straff.

jag där har ett exempel på hur det ser
ser ut i det samhälle vi ha, tv det protokollet
finns inte tillgängligt. Tillåt mig,
herr Arrhén, att fråga: Beror det på pappersbristen
eller på andra omständigheter
att protokollet från den 9 december
ännu inte har kommit oss till handa? Jag
tror inte att det beror på pappersbristen
— och det är ju den vi diskutera —
ty såvitt jag vet har det inte saknats
papper till riksdagstrycket. Därför tycker
jag inte att den liknelsen passar in i
detta sammanhang.

När herr Arrhén frågar om innebörden
i mitt besked, att förhandlingarna
med pappersbruken ha kommit i ett sådant
läge att jag inte nu kan svara för
vilken ordning som kommer att gälla på
detta område nästa år, vill jag säga, att
herr Arrhén kanhända blir bönhörd på
det sättet, att de officiella myndigheterna
inte komma att lägga några hinder i
vägen för bokförlag och andra att fritt
disponera över papperet. Om vi inte få
någon uppgörelse med pappersindustrien
ha vi nämligen ingen grund för hela pappersregleringen,
och jag vill inte förorda
ett system som innebär att vi skola ransonera
papperet ungefär som vi ransonera
andra varor. .lag tror inte att ett sådant
system vore lämpligt, och därför
blir det kanske nästa år en ordning som
innebär att det blir större frihet på det
här området. Huruvida den friheten leder
till en bättre behovstäckning på vissa
speciella områden vågar jag inte uttala
mig om.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Jag är
tacksam särskilt för herr statsrådets förtydligande
på den sista punkten. I de
kretsar, som äro intresserade av dessa
frågor, diskuterar man just nu vilken väg
man skall gå i det här fallet. Den politik,
som hittills har förts på detta område,
har otvivelaktigt lett till att de billigare
papperssorterna ha försvunnit ur
marknaden, och förlagen ha då tvingats
att gripa till de dyrare sorterna. Det gäller
även en så enkel vara som blanketttrycket,
och i fråga om detta ha förseningar
och andra olägenheter uppstått.

Att få fram en större fraktsedelsupplaga
tar nu, efter vad det har berättats mig,
över ett år.

Jag tror för min del — om det inte
är förmätet att komma med ett eget omdöme
— att det skulle vara lyckligare
att lämna en större frihet beträffande
pappersförbrukningen. Och det kan väl
till och med tänkas en kombination av
de bägge vägar som jag här tidigare har
antytt, om man nämligen liksom i England
ger vissa finpapperssorter fullt fria,
alltså de finpapperssorter, som i huvudsak
användas för lärobokstryck. Det blir
antagligen litet svårt att arrangera detta;
som alltid när det gäller regleringar blir
det hela förfärligt krångligt. Jag kan inte
finna annat än att man får tillgripa något
slags kupongsystem, ty risken vore
eljest att finpapperet, som skulle släppas
fritt, komme att användas för tryckning
av skönlitteraturen.

Jag vet att vad som har framkommit
vid förhandlingarna tyder på, att tilldelningen
av papper till tidskrifter kommer
att minska med 8 procent nästa år och
att tillgången på tidningspapper kommer
att minska med 5,1 procent. För tidningspapperet
blir minskningen i absoluta
tal från 108 000 ton till 102 500 ton.
Emellertid tror jag, som sagt, att den kombination
av frihet och fortsatt reglering,
som kanske också herr statsrådet antydde,
skulle vara det lyckligaste.

Om brottslighetens bekämpande medelst
skärpta straff.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Gustaf
Elofssons interpellation om brottslighetens
bekämpande medelst skärpta
straff, fick nu ordet och anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Gustaf Elofsson frågat

1) om jag anser att den ständigt stigande
brottsligheten i vårt land är beroende
på de milda domar som tillämpas
enligt de nya straffbestämmelserna;
samt

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Om brottslighetens bekämpande medelst

2) om jag, för den händelse så skulle
vara fallet, har för avsikt att förelägga
riksdagen förslag till skärpta straffbestämmelser
för att trygga folkets och
inte minst de minderårigas säkerhet.

I diskussionen angående brottsligheten
och dess orsaker har från många håll,
särskilt i pressen, gjorts gällande att
brottsligheten här i landet under de senaste
åren ökats på ett oroväckande sätt.
Detta skulle främst gälla våldsgärningar
och otuktsbrott, men i viss mån även
förmögenhetsbrotten. Interpellationen svnes
utgå från samma uppfattning. För
att det skall vara möjligt att taga någon
ställning till de frågor som framställts i
interpellationen, nämligen om orsakerna
till denna ökade brottslighet och åtgärder
mot densamma, är det nödvändigt
att först utreda, huruvida en sådan ökning
av brottsligheten föreligger och, om
så är fallet, vilka gärningstyper denna
främst berör. En viktig fråga är även, på
vilka åldersgrupper en sådan ökning av
brottsligheten faller och då i synnerhet
om en markerad försämring föreligger i
fråga om ungdomsbrottsligheten.

För att få klarhet i dessa frågor har
jag låtit statistiska centralbyrån göra en
utredning rörande brottslighetens utveckling
under åren 1913—1947. Utredningen,
som grundar sig på rättsstatistiska
uPPgifter från domstolar och straffregistret
samt vissa uppgifter som särskilt
inhämtats från polismyndigheter, är synnerligen
omfattande och utgör en värdefull
grund för det fortsatta studiet av
hithörande frågor. Det är självfallet icke
möjligt att här lämna någon mera fullständig
redogörelse för denna statistiska
utredning. Jag vill nöja mig med att påpeka
den allmänna utveckling som kan
utläsas ur materialet samt belysa denna
genom några siffror.

Utredningen synes som helhet bestyrka
antagandet att kriminaliteten kraftigt
ökat under andra världskriget men visar
även att den numera åter är på tillbakagång.
Denna utveckling framgår tydligast
av ett diagram över antalet personer som
sakfällts av domstol i första instans för
brott mot strafflagen, med undantag av
fylleri och förargelseväckande beteende.

skärpta straff.

Man finner av detta diagram att brottsligheten
ökade vid slutet av första världskriget,
främst beroende på ökat antal
förmögenhetsbrott. Därefter följde under
20-talet eu nedgång i brottsligheten, vilken
i stort sett bibehöll sig utan större
förändringar till andra världskrigets utbrott.
Då steg kurvan raskt i höjden för
att kulminera år 1943. Från denna tidpunkt
sjunker kurvan åter; ännu har
den emellertid icke nått ned till de värden
som gällde före krigsutbrottet. Kurvan
för mord, mordförsök och dråp
samt andra misshandelsbrott följer tämligen
väl den nu beskrivna utvecklingen
av brottsligheten i dess helhet; antagandet
att dessa brott skulle ha ökat i särskild
grad bestyrkes alltsa icke. En viss,
ehuru icke särskilt utpräglad ökning av
otuktsbrotten kan konstateras. Ökningen
av brottsligheten som helhet betraktad
under andra världskriget beror väsentligen
på ökat antal förmögenhetsbrott,
särskilt bedrägeri, förskingring m. m.

Vad jag nu anfört vill jag ytterligare
belysa med några siffror. Liksom i det
nyss beskrivna diagrammet gälla siffrorna
antalet personer, som sakfällts av
domstol i första instans för brott mot
strafflagen, med undantag av fylleri och
förargelseväckande beteende. Jag väljer
härvid i jämna tal de siffror, vilka angiva
antalet dömda personer på 100 000
av medelfolkmängden — därav får man
ju den riktigaste bilden av utvecklingen.
Detta antal för år 1913 är 363. Den högsta
siffran nåddes år 1918 med 425. År
1922 har det lägsta värdet med 196, år
1943 har siffran stigit till 415 och år
1947 åter fallit till 341. I sistnämnda
siffra inräknas de personer, som erhållit
åtalseftergift. Dessa siffror visa alltså,
att om man tar hänsyn icke endast
till antalet för brott dömda personer
utan även till ökningen av folkmängden
blir förra årets tal till och med lägre än
siffran för utgångsåret 1913.

En undersökning av motsvarande siffror
för de särskilda brottstyper, som
redovisats i utredningen, visar, att misshandelsbrotten
äro färre till antalet än
år 1913 och ungefär lika många som
åren närmast före det senaste kriget.

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Om brottslighetens bekämpande medelst skärpta straff.

Gruppen våldtäkts- och otuklsbrott visar
i^ågon uppgång, om man jämför med
år 1913, men en så påtaglig uppgång,
som antagits, visar dock statistiken knappast.
Olika slag av förmögenhetsbrott ha
ökats betydligt. Särskilt gäller detta
gruppen förfalskning, bedrägeri och förskingring
m. m. Antalet för dessa brott
sakfällda personer på 100 000 av medelfolkmängden
var år 1913 19, under mellankrigsperioden
omkring 27, år 1944,
som har den högsta siffran, 85 samt år
1947 63. Anmärkningsvärda äro även
siffrorna för det brott, som betecknats
såsom »olovligt tagande och brukande»
och som i huvudsak omfattar de sä kallade
billånen. Detta brott var vid början
a,y redovisningsperioden tämligen okänt.
År 1913 har talet 0,3, och för år 1947 redovisas
29 sådana brott på 100 000 invånare.
Även om talen för dessa brott få
betraktas som ett allvarligt problem, kunna
de icke enbart ses som ett tecken på
minskad laglydnad och respekt för annans
egendom; helt naturligt sta de i
• samband med den kraftiga ökningen av
antalet motorfordon, särkilt efter krigsslutet.
Den ökning av förmögenhetsbrottens
antal jag nu påvisat motväges av en
minskning av de brott, som i statistiken
redovisats under rubriken »övriga brott».
Utvecklingen visar alltså en förskjutning
mellan olika brottstyper. Den närmare
•; innebörden härav kräver mera ingående
utredningar, och det torde ej vara
nödvändigt att i detta sammanhang ingå
på denna fråga.

1 stort sett kunna de förändringar av
brottsligheten, som statistiken visar, icke
sägas ge anledning till någon allvarligare
oro. Däremot synes man kunna göra den
f viktiga och bekymmersamma iakttagelsen,
att ungdomsbrottsligheten stigit.
Det har alltså skett en förskjutning av
brottsligheten till yngre årsgrupper. Å
andra sidan företer även ungdomsbrottsligheten
samma utveckling, som jag nyss
påpekat i fråga om brottsligheten i dess
helhet, nämligen en kraftig uppgång under
andra världskriget, följd av en långsam
tillbakagång. Denna har emellertid
ej nått tillbaka till det läge, som förelåg
omedelbart före kriget.

4 Första kammarens protokoll Nr 40.

Statistiken synes utvisa, att brottsligheten
bland ungdom under 18 år, om
man jämför med mellankrigsperioden,
avsevärt ökats. Detta framgår såväl av
de siffror, som ange de ungas procentuella
andel i samtliga brott, som av utredningen
rörande antalet sakfällda på
100 000 av medelfolkmängden. Av sistnämnda
statistik finner man sålunda, att
antalet sakfällda, som ej fyllt 18 år, under
mellankrigsperioden varierar mellan
ungefär 100 och 400 med någon ökning
mot slutet av perioden. År 1943 har denna
siffra sprungit upp till 930, varefter
den åter sjunkit till 805 år 1947.

Man kan alltså göra den iakttagelsen,
att den ökning av brottsligheten som helhet,
vilken visade sig under andra världskriget,
i högre grad beror på ökad ungdomsbrottslighet
än på brott av äldre
personer.

Om man härefter undersöker på vilka
gärningstyper ökningen av ungdomsbrottsligheten
särskilt faller, finner man,
att såväl otuktsbrotten som olika slag av
förmögenhetsbrott ökat. Jämför man sålunda
för åren 1937 och 1947 antalet
sakfällda under 18 år på 100 000 av medelfolkmängden,
finner man en uppgång
för otuktsbrott från 16 till 22, för skadegörelsebrott
från 13 till 29, för stöldbrott
från 227 till 419, för förfalskning, bedrägeri
och förskingring in. m. från 35 till
109 och för »olovligt tagande och brukande»
från 40 till 159. Sistnämnda siffra
är anmärkningsvärd. Även om ökningen
av de s. k. billånen, såsom jag tidigare
framhållit, måste ses i belysning av
motortrafikens utveckling, väcker det
uppmärksamhet, att så många av dessa
brott begås av ungdomar under 18 år.
Statistiken visar, att ungefär 1/t av de för
dessa brott dömda år 1947 bestod av personer
under 18 år.

De uppgifter jag hittills återgivit ha
grundat sig på uppgifter från domstolarna
i första instans. 1 den statistiska utredningen
förekomma även uppställningar,
grundade på uppgifter från straffregistret.
De skillnader, som här föreligga,
bero på att i huvudsak endast frihetsstraff
anmälas till straffregistret; utredningen
hänför sig alltså i denna del till

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Om brottslighetens bekämpande medelst

en grövre kriminalitet. I stort sett visa
emellertid även dessa, på straffregistret
grundade siffror samma bild av den allmänna
utvecklingen, nämligen en uppgång
av brottsligheten under krigsåren,
följd av en långsam tillbakagång under
åren därefter, samt en ökning av ungdomsbrottsligheten.
Bland övriga fakta,
som kunna utläsas ur straffregisterstatistiken,
må nämnas den betydande uppgången
av brottsligheten bland kvinnor
under 18 år; ökningen av ungdomsbrottsligheten
är således relativt taget betydligt
större bland kvinnor än bland män.
Vidare innehåller denna del av utredningen
vissa uppgifter om brottslighetens
utveckling i åldersgruppen 18—21 år.
Ehuru även här krigsåren skapat en högre
brottslighet, är tillbakagången mera
markerad. Till skillnad från åldersgruppen
under 18 år företer gruppen 18—21
år en betydligt lägre brottslighet år 1947
än vad som var fallet år 1917, som är det
första år för vilket uppgifter om denna
åldersgrupp lämnats.

Självfallet måste statistiska uppgifter
av det slag utredningen innehåller bedömas
med stor försiktighet. Felkällorna
kunna vara många. För att man skall
våga draga bestämda slutsatser krävs ett
ingående studium av alla på frågorna inverkande
omständigheter. Det må särskilt
framhållas, att statistiken avser av
domstol i första instans sakfällda personer
och alltså icke direkt hänför sig till
den verkliga brottsligheten. Å andra sidan
finnas icke några säkra hållpunkter
för att denna felkälla skulle påverka siffermaterialet
på sådant sätt, att detta ger
en felaktig bild av förändringarna i
brottsligheten.

Till komplettering av statistiska centralbyråns
utredning kunna vissa upplysningar
inhämtas även ur en av polisintendenten
Zetterquist i Stockholm på
anmodan av överståthållarämbetet utförd
undersökning av brottslighetens utveckling
i Stockholm, särskilt under de senaste
tio åren. Denna undersökning grundar
sig på uppgifter om det antal brott,
som genom anmälan eller på annat sätt
kommit till polisens kännedom.

Denna utredning från Stockholm ger

skärpta straff.

i stora drag samma bild av brottslighetens
utveckling som de uppgifter jag redan
lämnat. Man finner sålunda samma
ökning av brottsligheten under krigsperioden;
mellankrigstiden hade en lägre
brottslighet. 1 vissa hänseenden skilja
sig emellertid uppgifterna för Stockholm
från de för hela landet meddelade. Visserligen
visar kurvan för brottslighetens
utveckling även här en toppunkt år 1Ö43,
följd av en viss tillbakagång. En ny ökning
av de anmälda brottens antal framträder
emellertid under 1947 och särskilt
under de tre första kvartalen av år 1948.
Huruvida denna uppgång är av mera
tillfällig natur eller kommer att vidhålla,
kan naturligtvis icke för närvarande
bedömas. Den hänför sig nästan uteslutande
till förmögenhetsbrott, särskilt
stölder och inbrott. Tillgrepp av bilar
■ synas spela stor roll för att åstadkomma
de höga siffrorna. Däremot förete varken
misshandelsbrott eller sedlighetsbrott
någon motsvarande ökning. Anmärkningsvärt
är även att siffrorna från
Stockholm icke visa en ökad ungdomsbrottslighet
i jämförelse med brottsligheten
i övrigt. Ungdomsbrottsligheten
företer sålunda, liksom brottsligheten i
dess helhet, en ökning under krigsåren,
men någon påtaglig förskjutning av
brottsligheten till yngre åldersgrupper
föreligger icke i Stockholm.

Jag skall härefter övergå till frågan
om orsakerna till de växlingar i brottsligheten,
som utredningarna visat. Att
klargöra vilka faktorer, som i allmänhet
komma brottsligheten att öka eller minska,
är synnerligen vanskligt. Den vetenskapliga
forskningen på detta område
kan icke uppvisa säkra resultat, och man
löper därför lätt den risken att bygga
på rena antaganden. Uppenbart synes
dock vara, att en av de väsentliga orsakerna
till ökning av brottsligheten är
kriget, den allmänna brutalisering, som
framkallas därav, och de ekonomiska
krisförhållanden kriget medfört. Att detta
kan betraktas som den dominerande
faktorn bestyrkes av de statistiska uppgifterna.
Anmärkningsvärt är även att
lågkonjunktur och arbetslöshet icke,
tvärtemot vad man stundom brukar an -

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Om brottslighetens bekämpande medelst skärpta straff.

taga, framkallat någon mera betydande
öknirtg av brottsligheten. Däremot synes
man med ett visst fog kunna antaga, att
det föreligger ett samband mellan de särskilda
förhållanden, som rått under efterkrigsåren,
och brottslighetens omfattning,
särskilt i fråga om förmögenhetsbrotten.
Att brottsligheten i Stockholm
icke helt följer samma utveckling som
i landet i övrigt kan vara förklarligt med
hänsyn till denna stads särprägel i olika
avseenden.

Även om sålunda krigs- och krisförliåilandena
i världen synas ha utgjort
den viktigaste orsaken till brottslighetens
tillväxt, återstår dock den väsentliga
frågan, huruvida utredningarna kunn-A
anses giva stöd för antagandet, att
ökad brottslighet kan föras tillbaka på
bristande ändamålsenlighet i strävandena
från samhällets sida att bekämpa
brottsligheten och särskilt att motverka
ungdomsbrottsligheten. I diskussionen
om dessa frågor har stundom påståtts,
att respekten för lagen minskat genom
den nyligen genomförda humaniseringen
av straffverkställigheten, genom bestämmelserna
om villkorlig dom och om
åtalseftergift samt om behandlingen av
otillräkneliga eller förminskat tillräkneliga
personer. Såvitt jag kunnat finna
lämnar utredningen icke något bestämt
stöd för antagandet, att dessa åtgärder
medfört en ökad brottslighet. Flera av
dessa åtgärder ha för övrigt vidtagits så
nyligen, att man ännu icke kan vänta sig
att kunna avläsa deras verkningar i statistiken.
Det är synnerligen omfattande
och svårbedömda spörsmål det här gäller,
och självfallet äro de föremål för
oavlåtlig uppmärksamhet. Det bör dock
icke komma i fråga att, med stöd endast
av förmodanden om olika åtgärders inverkan
på brottsligheten och enstaka exempel,
uppge de vinningar i humanitärt
avseende som de modernare kriminalpolitiska
åtgärderna innebära.

Den ökning av ungdomsbrottsligheten,
som statistiken utvisar, utgör ett allvarligt
problem. Säkerligen kan liven denna
i viss män föras tillbaka till krigsförhållandena.
Men det torde finnas skäl för
antagandet, att även andra omständig -

heter inverkat för att åstadkomma en
förskjutning av brottsligheten till yngre
åldersgrupper. Det torde härvid väsentligen
röra sig om frågor som sammanhänga
med ungdomens uppfostran, moralbildning,
nöjesliv, yrkes- och bostadsförhållanden.
Särskilda problem uppkomma
även genom inflyttning av ungdom
till städerna, där de unga utan stöd
av sin hemmiljö lätt kunna råka ut för
dåliga inflytelser och bli indragna i
brottsliga företag. Att man på dessa områden
bör oavlåtligt sträva efter att giva
de unga stöd och hjälp och därigenom
motverka uppkomsten av brottslighet är
uppenbart.

I diskussionen om hithörande frågor
liar stundom anförts att påföljderna för
brott äro otillräckliga för att effektivt
motverka brottsligheten och att man
därför borde skärpa straffsatserna. Jag
vill gentemot detta framhålla, att strafflagens
bestämmelser i allmänhet innehålla
så vida strafflatituder, att domstolarna
måste anses äga tillräckliga möjligheter
att utdöma de straff, som i varje
särskilt fall finnas påkallade.

Vidare gör man ej sällan gällande, att
den villkorliga domen har en ogynnsam
inverkan. Man menar, att ungdomsbrottslingar
räkna med att regelmässigt få villkorlig
dom, om deras brottsliga förehavanden
skulle upptäckas, och att genom
denna föreställning laglydnaden undergräves.
Det lir ett faktum, att villkorlig
dom tillämpas i stor utsträckning, då
det gäller ungdomsbrottslingar. Den föreliggande
statistiken visar att av samtliga
år 1947 för brott som redovisats till
straffregistret i första instans dömda personer
mellan 15 och 18 år 79 c/« erhållit
villkorlig dom. Motsvarande siffror för
personer mellan 18 och 21 äro 60 % och
för personer över 21 37 %. Man hör dock
icke härav draga alltför bestämda slutsatser
rörande den villkorliga domens
inverkan på ungdomsbrottsligheten.
Fruktan för upptäckt och för ingripanden
från samhällets eller omgivningens
sida spelar säkerligen i många fall större
roll för att avhålla från brott än den
samhällsreaktion, som blir det slutliga
resultatet av en lagföring.

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Om brottslighetens bekämpande medelst skärpta straff.

Att villkorlig dom i så stor utsträckning
kommer till användning, då det
gäller ungdomliga förbrytare och särskilt
de allra yngsta, beror på en naturlig
strävan hos domstolarna att, såvitt
det är möjligt, åter göra dem till laglydiga
och dugliga samhällsmedlemmar.
Det skulle säkerligen i stort sett motverka
detta syfte, om man i stället som
regel läte ungdomar, som begått lagöverträdelser,
komma in i fängelsemiljön och
få nära kontakt med andra brottslingar,
bland vilka ofta de mest förslagna och
förhärdade bli tongivande och efter fängelsetidens
slut inleda de andra i nya
brottsliga förehavanden. Såvitt man kan
bedöma av tillgängliga utredningar är
också återfallsprocenten bland de villkorligt
dömda förhållandevis låg.

Den villkorliga domen är långtifrån
utan betydelse såsom ett ingrepp mot
den dömde. Denne ställes regelmässigt
under övervakning, och den villkorliga
domen kan i vissa fall förenas med särskilda
föreskrifter för hans tillrättaförande,
till exempel rörande hans bostadsort,
arbetsanställning eller användande
av fritiden. Enligt min mening
bör man i kampen mot ungdomsbrottsligheten
fortsätta på denna väg genom
att på olika sätt skärpa och effektivisera
kriminalvården i frihet. Denna viktiga
fråga är nu föremål för utredning av
strafflagberedningen under samarbete
med delegerade från Danmark, Finland
och Norge, och förslag i ämnet lära inom
kort bli framlagda. En brist i det nuvarande
systemet ligger däri, att övervakningen
av de villkorligt dömda icke alltid
blivit tillräckligt effektiv trots den
ganska nyligen genomförda organisationen
av skyddskonsulenter och skyddsassistenter.
Det nuvarande ekonomiska
läget lägger emellertid vissa hinder i vägen
för en eljest mycket önskvärd utbyggnad
av denna organisation. Övervakning
bör dock ej enbart verkställas
av härför anställda tjänstemän. Frivilliga
krafter göra här goda individuella insatser
— och flera äro välkomna.

Även med en effektivisering av kriminalvården
i frihet kvarstår ett behov av
anstaltsbehandling. Frågan om utform -

ning av ungdomsfängelset ingår också i
strafflagberedningens arbetsprogram.

I den offentliga diskussionen om
brottslighetens utveckling ha, såsom jag
inledningsvis nämnde, särskilt vissa
brottsgrupper trätt i förgrunden, nämligen
våldsbrott och sedlighetsförbrytelser.
Lagreglerna om dessa brottskategorier
äro — jämte andra slag av brott
mot person — för närvarande föremål
för behandling av straffrättskommittén.
Vad särskilt angår våldsbrotten visar den
förut återgivna statistiken en ganska
gynnsam utvecklingskurva — i rak motsättning
mot vad som ej sällan påståtts
på grundval av enstaka företeelser.

Beträffande sedlighetsbrotten vipar
statistiken, såsom jag tidigare nämnt, icke
heller någon särskilt oroande bild.
Bland dessa brott bör man särskilja ttå
huvudgrupper. Den ena gruppen omfattar
de grova brotten, såsom våldtäkt och
otukt med minderårig. Dessa brott medföra
mycket stränga straff. Det finns icke
anledning antaga annat än att samhällets
reaktion mot brotten i denna grupp är
effektiv. Återfall torde vara fåtaliga.

Den andra gruppen av hithörande
brott äro de lindriga sedlighetsbrotten,
såsom exhibitionism. Mot brotten inom
denna grupp är straffreaktionen relativt
ringa; de straffas med böter eller fängelse.
Ofta äro dessa brott ett tecken på.
själslig abnormitet, och fara för uppre-''
pande föreligger. Det är angeläget att,
även om gärningen icke är av svårare
beskaffenhet, gärningsmannens sinnesbeskaffenhet
undersökes och att erforderliga
åtgärder vidtagas till skydd mot fortsatt
brottslighet. Riksåklagarämbetet har
också i cirkulär den 8 november 1948
till statsåklagarna fäst deras uppmärksamhet
på att yrkande om sinnesundersökning
bör framställas i alla de fall, då
någon som gjort sig skyldig till sexuellt
angrepp mot minderårig kan befaras
återfalla i sedlighetsbrott. Frågan om
lämpligheten att kastrera hithörande sedlighetsförbrytare
är icke klarlagd; kastreringens
verkan på abnorma driftshandlingar
anses också i en del fall vara
oviss.

Till slut vill jag framhålla, att de upp -

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Om brottslighetens bekämpande medelst skärpta straff.

gifter, som nu erhållits rörande brottslighetens
utveckling och framför allt den
ökade ungdomsbrottsligheten, otvivelaktigt
ge anledning att följa hithörande
frågor med fortlöpande uppmärksamhet
och stort allvar. Men å andra sidan vill
jag även varna för alltför snabba slutsatser.
Allt är icke väl beställt, men man
bör heller icke bortse från de positiva
sidorna. En tendens till minskad brottslighet
kan spåras under de senaste åren.
Man får hoppas att lugnare och stabilare
förhållanden skola medföra att brottsligheten
fortsätter att sjunka och att särskilt
ungdomsbrottsligheten går tillbaka.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet få framföra
ett tack för det uttömmande svar,
som jag har fått på min interpellation.

När man i tidningarna läser referaten
från våra domstolar, kan man inte annat
än fyllas av bekymmer över den avsevärda
stegring som brottsligheten i vårt
land uppvisar. Orsakerna till den ökade
brottsligheten kunna vara många. Justitieministern
erinrade i sitt svar om att
brottsligheten alltid brukar stegras under
en krigsperiod och att denna ökning
efter förra världskriget fortsatte långt
efter krigets slut. Vad som i nuvarande
läge är ägnat att ingiva särskilt stora bekymmer
är emellertid det stora antalet
brott mot minderåriga barn. Nästan dagligen
hör man talas om att barn ha blivit
utsatta för de allra grövsta förbrytelser.
Herr statsrådet påpekade, att mycket
stränga straff utmätas för dylika brott
och att det visat sig att återfallssiffran
är mycket minimal. Statsrådets konstateranden
härvidlag vittna enligt min
uppfattning just om att strängare straff
för grova brott tycks vara det enda som
hjälper.

Framför allt har man anledning att
oroa sig över det stora antal stölder som
begås av ungdomar. Ofta läser man i tidningarna
om stölder, som ha förövats av
ungdomar som varit intagna på uppfostringsanstalt
på grund av något tidigare
brott men som rymt från anstalten.
Den allt överskuggande tanken hos des -

sa ungdomar tycks vara, hur de fortast
möjligt skola kunna försvinna från anstalten.
Det första de bruka göra efter
rymningen är att stjäla en bil för att
snabbt kunna komma så långt bort från
trakten som möjligt och gömma sig.
Stegringen av antalet dylika bilstölder
är faktiskt oroväckande. Statsmakterna
ha enligt min uppfattning inte ägnat
denna fråga tillbörlig uppmärksamhet,
vilket kanske i någon mån beror på att
den ersättning av statsmedel, som utgår
för brott begångna av personer som äro
intagna för skyddshemsuppfostran, har
satts mycket lågt. Om statsmakterna till
fulla värdet skulle ersätta alla de skador
och förluster, som vållas enskilda medborgare
på grund av framför allt rymlingarna
från skyddshemmen, tror jag att
man snart nog skulle vara villig att införa
andra och strängare lagbestämmelser.

Jag hörde för någon tid sedan ett typiskt
exempel på hur ungdomar kunna
resonera. En yngling rymde från det
hem där han varit intagen för skyddsuppfostran.
Han träffade en kamrat, som
han förut kände, och föreslog denne att
de skulle stjäla en bil för att köra runt
och se sig litet omkring. Den andre pojken,
som inte tidigare varit i delo med
rättvisan, ville inte vara med om någon
bilstöld utan invände: »Det kan vara
riskabelt för oss; vi kunna bli häktade,
och jag har inte lust att sitta i fängelse
bara för nöjet att åka bil en stund.»
Då sade skyddshemsynglingen till honom:
»Inte behöver du vara rädd för
den sakens skull. Ta de oss, få vi bara
en månads fängelse, och det blir nog
villkorlig dom!»

Ungdomarna nu för tiden räkna faktiskt
med att om de råka i klammeri
med rättvisan på grund av bilstöld eller
något annat brott, utmätes i regel ett så
milt straff, att de inte behöva vara rädda
för det.

Jag ivrar, herr talman, ingalunda för
att domstolarna skola utdöma otillbörligt
stränga straff, -lag önskar heller inte att
man skall kasta sådana ungdomar i
fängelse, som kanske genom en annan
behandling åter kunna I>1 i goda medbor -

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Om brottslighetens bekämpande medelst

gare. Faktum är emellertid att den stegring
som brottsligheten framför allt
bland ungdomen uppvisar är ägnad att
ingiva allvarliga bekymmer. Jag är därför
glad över att justitieministern i sitt
svar förklarade, att han följer denna fråga
med stor uppmärksamhet. Svenska
folket väntar med all rätt att myndigheterna
i den utsträckning det är möjligt
skola försöka skydda både människor
och egendom mot brottsliga handlingar.

Man kan fråga sig, vad det beror på
att brottsligheten, såsom framgick av
justitieministerns siffror, är störst bland
tonåringarna. Enligt min uppfattning är
det i stor utsträckning hemmen, som
därvid ha skulden. Många föräldrar tilllåta
barnen att vistas ute både kvällar
och nätter och upprätthålla inte den
nödvändiga ordningen och redan i hemmen.
Detta är säkerligen en bidragande
orsak till den kraftiga stegringen av ungdomsbrottsligheten.

Av statistiken att döma har det aldrig
tillförne begåtts så många brott mot
barn som just nu. Jag ser att justitieministern
skakar nekande på huvudet,
men i varje fall får man det intrycket
om man läser tidningarna. Det är för
övrigt kanske inte så lyckligt att tidningarna
på sätt som sker återge alla
brott, tv det kan tänkas ha en dålig inverkan
på svaga individer. Ofta göra
nog också tidningarna alltför stort nummer
av de brott som begås.

Jag är, som sagt, mycket glad över
att justitieministern följer utvecklingen
med stor uppmärksamhet. Jag vädjar
emellertid till honom att överväga, huruvida
inte åtgärder böra vidtagas för
att skydda allmänheten mot det stora
antal bilstölder som äger rum nästan
dagligen. Herr statsrådet erinrade visserligen
i sitt svar om att det ökade antalet
bilstölder måste ses mot bakgrunden
av den stora ökningen av bilparken
i landet sedan år 1913. Det är därför,
menade han, inte så märkvärdigt att
antalet bilstölder stegrats så kraftigt.
Man får emellertid, anser jag, inte bara
släta över med hartassen och dalta alltför
mycket med de ungdomar, som göra
sig skyldiga till bilstölder. Ofta är det,

skärpta straff.

såsom jag nyss sade, fråga om ungdomar
som redan tidigare omhändertagits på
skyddshem och som, när de komma ut
därifrån, omedelbart göra sig skyldiga
til nya brott. Även om herr justitieministern
kanske inte delar min mening, anser
jag, att de nuvarande straffbestämmelserna
i många fall äro alltför milda.
Särskilt billåneynglingarna skulle säkerligen
ha större respekt för lagen, om de
visste med sig att de hotades av frihetsstraff
om de, sedan de en gång fått villkorlig
dom, göra sig skyldiga till återfallsbrott.
Utsikten till en ny villkorlig
dom eller kanske en månads fängelse är
inte tillräckligt för att ingiva dem respekt
för lagen.

Jag skall, herr talman, inte uppehå&a
tiden längre, utan ber endast att än en
gång för uttala mitt tack till herr justitieministern
för att han med stor uppmärksamhet
följer denna fråga. Jag hoppas
livligt att hela svenska folket i en
snar framtid skall få uppleva den dag,
då brottsligheten i vårt land åter sjunker,,
vilket säkerligen kommer att bli fallet
om bara statsmakterna ägna detta problem
tillräcklig uppmärksamhet.

Herr GÖRANSSON: Herr förste vice
talman! Denna fråga har redan tidigare
i dag behandlats i andra kammaren
under en ganska lång debatt. När jag
nu har tillfälle att göra ett inlägg i
denna kammare vill jag inte låta detta
gå mig ur händerna, då det här rör sig
om en fråga, som förtjänar att bli belyst
från så många synpunkter som
möjligt.

Det finns en historia, som på sitt sätt
vittnar om hur gammalt detta problem
är. Om historien är gjord eller inte känner
jag inte till, men den går igenom
litteraturen i följande form. »I det gamla
Babylons ruiner fann man en många
tusen år gammal krukskärva, på vilken
det stod inristat: Ack, tiderna äro icke
som fordom, tv barnen lyda inte längre
sina föräldrar.» Klagomålet har gått igenom
alla kulturer och alla tider. Detta
faktum kan ge anledning till att man
kastar hela spörsmålet ifrån sig och säger:
Det är ingenting att göra åt saken!

Onsdagen den 15 december 1918.

Nr 10.

Om brottslighetens bekämpande medelst skärpta straff.

Utvecklingen får gå i den riktning som
är bestämd, och det reder sig nog! Ingenting
är emellertid farligare än en dylik
passivitet, tv ungdomsbrottslighetens
utveckling och omfattning är en fråga
som på det närmaste berör samhällets
hälsa och framtid.

När jag i dag lyssnade till debatten i
andra kammaren, kunde jag inte återhålla
den reflexionen, att det är märkligt
med vilken säkerhet man understundom
uttalar sig om dessa mycket
svåra problem. Jag skulle rent av vilja
fråga interpellanten i denna kammare,
varpå han stöder sitt påstående, att det
aldrig tidigare har förekommit att barn
blivit föremål för så många förbrytelser
som just nu. Det fordras en ytterst ingående
utredning för att kunna göra ett
dylikt påstående, och jag tillåter mig dra
i tvivelsmål, att interpellanten har några
andra kunskapskällor än tidningarna.
Och tidningarna i all ära, men deras informationer
äro ofta mångtydiga och
etydliga och ibland rent missvisande. Ju
längre man sysslar med dessa problem,
desto mer får man klart för sig, hur litet
vi egentligen veta om vad det är som
gör människor brottsliga. Detta gäller
alla de yrkesgrupper som äro engagerade
på detta område.

Det är lätt att förstå att de reformer,
som ha genomförts under de senaste
åren, ibland sättas i relation till den ökade
brottsligheten. Man har sagt, att det
är den mildare straffverkställigheten och
de mildare domarna, som ha lett fram
t ill det tillstånd, vari vi nu befinna oss.
.lag är inte säker på det. För att få ett
konkret exempel vill jag vid den statistiska
utredning, som justitieministern
nyss presenterade, anföra siffran för de
svåraste brott som vi känna, nämligen
mord, mordförsök och dråp. Dödsstraffet
avskaffades, som bekant, här i Sverige,
utom i krigslagarna, från den 1 januari
1922. Beslutet föregicks av långa
debatter i riksdagen, varvid uttalades
farhågor för att dödsstraffets borttagande
skulle medföra en allmän ökning av
antalet brott mot liv. Under perioden
1916—4920 dömdes i Sverige för mord,
mordförsök och dråp sammanlagt 58

personer. Under perioden 1926—1930,
då alltså dödsstraffet redan var avskaffat,
sjönk siffran till 56, och under den
närmast följande femårsperioden minskades
siffran ytterligare till 52. Den steg
sedan för perioden 1936—1940 till 63
och har under femårsperioden 1941—
1945 stigit ytterligare till 79.

Vad kan man utläsa ur dessa siffror?
Faktiskt är det så, att under femton år
efter dödsstraffets avskaffande visa siffrorna
för mord, mordförsök och dråp
ingen större skiftning, och i den mån en
skiftning framkommit, tyder den på nedgång
i antalet dylika brott. Sådant bör
vara ägnat att stämma till eftertanke, så
att man inte — jag beskyller ingalunda
interpellanten för att ha gjort det, men
jag tänker på mycket som har skrivits
och sagts i denna fråga — störtar fram
med kategoriska uttalanden i ett ämne,
där vi stå mycket famlande och ovissa.
Detta uttalande från min sida kräver
emellertid en komplettering, nämligen
att vi måste, när vi reformera, gå mycket
försiktigt fram just emedan vi veta så
litet om orsakssammanhanget mellan
straffsystemet och straffverkställigheten
å ena sidan och brottslighetens utveckling
å den andra.

Den nya ordningen för straffverkställigheten
började tillämpas i sin nuvarande
form den 1 juli 1946. Den utmärks
bl. a. av att vi numera hålla korttidsfångar,
däribland rattfyllerister, på öppna
kolonier, en anordning som på sin tid
uppväckte vissa betänkligheter i riksdagen,
men som har slagit väl ut. Att det
sedan i tidningarna kan förekomma uttalanden
om att denna strafform är alltför
litet avskräckande och att vistelsen
på de öppna kolonierna är »som en semester»,
är ingenting alt fästa sig vid.
Man skall f. ö. inte tro alltför mycket av
vad internerna berätta, när de komma
tillbaka. Gentemot dem inom och utom
riksdagen, som vid ärendets behandling
år 1945 hade den meningen, att den öppna
vården på kolonierna egentligen inte
skulle innebära något annat för vederbörande
än en stillsam vistelse i lyxmiljö
eller på pensionat, vill jag säga, att
de tydligen inte veta, under vilken

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Om brottslighetens bekämpande medelst skärpta straff.

knapphetens kalla stjärna som den
svenska straffverkställigheten tvingas att
fungera. Alla tankar på lyxpensionat äro
uteslutna för den som verkligen vet, hur
sparsamt pengarna flyta från statens
guldkassa, inte bara till fångvården utan
även till andra vårdsändamål.

Att vi nu sätta människor, som tidigare
vegeterade i fängelserna utan att
göra något annat än att nappa blånor
och rensa ärter, till produktivt arbete
under en tid, som ropar efter arbetskraft,
kan jag i varje fall inte med nuvarande
erfarenheter anse annat än riktigt. Sedan
medger jag naturligtvis, att det
finns åtskilligt i straffverkställighetslagen
som måhända efter hand behöver
reformeras. Den är ett stort, ja, jättestort
experiment, men ett experiment
som det är värt att göra för att vinna nya
erfarenheter och kunna pröva nya vägar.
Vi ha t. ex. nu möjligheter att bevilja
permission och frigång, och dessa
möjligheter, väl tillvaratagna, erbjuda
tillfälle för en människa, som har urspårat,
att verkligen repa sig på nytt.

Om någon frågar, huruvida återfallssiffran
sjunkit till följd av den nya
straffverkställighetslagen, måste jag svara:
Därom veta vi intet; det är något
som vi kunna bedöma först t. ex. om tio
år. Även om återfallssiffran inte skulle
sjunka är dock straffverkställighetslagen
i dess nya form ett uttryck för samhällets
strävan att försöka att på nya
vägar bereda den straffade en ny chans
att leva ett hederligt liv.

Efter verkställighetslagens tillkomst
har det på ett sätt blivit ofantligt mycket
svårare att administrera anstalter,
men det är också på ett sätt intressantare.
Och jag vill gentemot den kritik,
som det är utomordentligt lätt att rikta
mot alla typer av anstalter, säga: Inte
tro ni väl, att vi med berått mod göra
galenskaper bara för att det roar oss att
göra det? Det är det att resurserna ofta
brista, och det är också det att det är
så svårt att bedöma, vilken behandlingsform
som i det särskilda fallet är den
lämpligaste. Det är samma bedömningssvårigheter
som alltid inställa sig vid
omhändertagandet av en människa, vil -

ken kategori hon än tillhör. Tv vad i
människan är, därom veta vi mycket litet.
Hon är någonting slutet och förseglat,
och att finna nyckeln till den slutna
dörren är mycket svårt. Det är bara
vissa delar av människans själ som vi
kunna avtäcka och uttyda.

Efter detta skulle jag vilja gå (iver till
den statistik, som justitieministern presenterade
för kammaren. Det är av utomordentligt
värde, att justitieministern
har tagit initiativet till denna snabbutredning
angående brottslighetens utveckling
från 1913 och fram till våra dagar.
En utredning angående brottsligheten till
och med och med år 1939 har tidigare
verkställts av fångvårdsstyrelsen ofh
publicerades 1942. Den nu beslutade utredningen
har den förtjänsten att den
inkluderar krigsåren; observationer under
krigsåren äro alltid av ett särskilt
värde.

Justitieministern har redan sagt, att
den totala brottsligheten har stigit under
kriget. Här måste jag korrigera in*
terpellanten, som om jag tolkade hans
yttrande rätt alltjämt gjorde gällande,
att brottsligheten fortfarande stiger. Det
gör den inte numera. Den kulminerade
1943 och har sedan gått tillbaka. Men
det oroande och otillfredsställande är,
att brottsligheten går tilibaka så litet
som den gör.

Nu skall jag inte uppehålla mig vid
någon annan sida av brottsligheten än
straffregisterbrottsligheten, alltså den
svårare brottslighet som leder till frihetsberövande,
villkorligt eller ovillkorligt.
År 1922 — fyra år efter första
världskrigets slut — dömdes 3 541 personer
för straffregisterbrott, 1947 inte
mindre än 10 300. Men det är att märka,
att 1942 var antalet dömda uppe i
12 545, vilket betyder att det därefter
inträtt en sänkning med mer än 2 200.
Delar man upp de dömda på olika åldersgrupper,
är det redan sagt — och
det skall bestyrkas — att 15—18-åringarna
äro värst och att 18—21-åringarna
komma därefter. Hör röra vi vid det
verkligt ömtåliga problemet, ett problem
av den djupaste och vidaste omfattning.

Jag skall ge kammaren tre siffror att

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Om brottslighetens bekämpande medelst skärpta straff.

tänka pa. År 1922 dömdes i vårt land
för straffregisterbrott 333 ungdomar i
åldern 15—18 år. År 1937 hade siffran
stigit till 1 052, d. v. s. mer än tredubblats,
och år 1947 — tio år senare —
hade den stigit till 1 885. Att den var
högre under krigstiden — då var den
uppe i 2 256 — lämnar jag å sido, ty att
brottsligheten stiger under krig är ingenting
att särskilt orda om — men att
den nu, tre och ett halvt år efter vapenstilleståndet,
är uppe i 1 885, det är det
bekymmersamma. Siffran har alltså från
1922 till 1947 nästan sexfaldigats. Vad
18—21-åringarna beträffar äro siffrorna
gynnsammare. År 1922 utgjorde antalet
dömda i den åldern 635, och år 1947
var siffran 1 197. Det är här alltså icke
ens fråga om en fördubbling.

Inom kriminalstatistiken brukar man
dela upp de dömda i olika åldersgrupper
och skilja mellan dem som äro 15
—18 år, 18—21 år, 21—25 år, 26—30 år
etc. i femårsgrupper. Om vi överblicka
de senaste 25 åren, så låg i början på
1920-talet brottslighetens tyngdpunkt hos
21—25-åringarna. Sedan sjönk den ned
till 18—21-åringarna. Omkring 1940
övertogo 15—18-åringarna rollen att vara
kriminalstatistikens svarta får, och
inom den kategorin ligger maximibrottsligheten
uppenbarligen alltjämt kvar.

Detta är ett faktum som skall ägnas
stor uppmärksamhet. Jag skall komma
tillbaka till det strax. Jag skulle emellertid
först vilja göra en utvikning med
tanke på tidningarna. Det är inte så att
mord och dråp höra till ordningen för
dagen. Det sägs så ibland i tidningarna.
Det har redan visats av justitieministerns
statistik och av de uppgifter jag
anfört, att vi i det avseendet äro tämligen
väl ställda här i landet. Jag vill
då fråga, om det verkligen kan vara
klokt att låta den tidningsläsande allmänheten
få den föreställningen, att
brott mot liv är någonting mycket vanligt
i vårt land. Jag har den uppfattningen,
att sådant så småningom liksom
suggererar folk. över huvud måste det
vara riskabelt att inge människor i allmänhet
den uppfattningen, att brott är
någonting mycket ofta förekommande.

Jag skulle vilia göra den frågan: År
det nödvändigt, om en människa avlider
under mystiska omständigheter, att man
omedelbart på löpsedeln rapporterar
detta genom en stor rubrik om »mord»,
försiktigtvis försedd med ett frågetecken?
Kan man inte hålla tillbaka och
skriva någonting annat, som inte bidrar
till att ladda upp atmosfären, vilket ett
så fruktansvärt ord som mord gör?

Nu kommer jag till den villkorliga
domen. Det har sagts i dag, att den har
använts i en ständigt stegrad utsträckning.
Detta är inte riktigt. Den kulminerade
1944 med 4 633 villkorlig dömda
men har därefter befunnit sig i sjunkande;
år 1947 var det 3 791 som dömdes
villkorligt. Det har vidare sagts, att
den villkorliga domen slår slint, emedan
man har ett dåligt övervakningssystem
o. s. v. Det är sant att den kan slå
slint, men det är ingenting som tyder
på att den villkorliga domen skulle vara
bankruttmässig. Vi ha gjort en utredning
inom fångvårdsstyrelsen, som omfattar
två år från den nya lagens ikraftträdande;
det visar sig att återfallen under de
två åren äro 11 procent. Man kan säga
att siffran är för hög, men vi hoppas
kunna pressa ned den, bland annat genom
att förstärka skyddskonsulentorganisationen.
De yngsta äro värst när det
gäller återfallen, och därnäst komma 18
—21-åringarna. De som äro över 21 år
ha lugnat sig; hos dem flyter blodet
stillsammare.

Det som jag finner bekymmersamt
med den villkorliga domen är detta:
kan den möjligen bidraga till att inge
unga människor den föreställningen, att
man ostraffat eller relativt ostraffat kan
begå ett första brott? Så är det uppenbarligen
ibland. Jag träffar på ungdomar
på våra anstalter, som kraftigt protestera
mot att de inte fått villkorlig
dom. I)ä jag frågar dem, varför de protestera,
svara de, att »det är självklart»
att »le skulle haft villkorlig dom, eftersom
det var första gången. Om den föreställningen
vinner terräng, ligger häri
uppenbarligen en fara, men jag kan inte
för ögonblicket se någon väg, på vilken
man skall kunna lösa problemet, och

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Om brottslighetens bekämpande medelst

kan därför inte rekommendera någon
lösning. Men här är en fråga, som otvivelaktigt
förtjänar det allra noggrannaste
övervägande.

När man frågar sig, varpå det beror
att brottsligheten bland ungdomen mellan
15 och 18 år har sexfaldigats från
1922 till 1947, kan man till en del peka
på kriget, ty kriget är ju alltid den stora
moralfördärvaren. Men det räcker
inte, ty vi levde ändå länge under en
fredsperiod, och det egendomliga är att
brottsligheten bland ungdomen ökades
kraftigt under 1930-talet, då ungdomar
mellan 15 och 18 år inte hade några som
helst svårigheter att finna utkomst och
försörjning. Man kan här peka på någonting
som jag tror betyder mycket.
Det är trångboddheten, som är ett storstädernas
gissel. Jag träffade nyligen
några socialarbetare från ett annat land.
De uttryckte sin förvåning över den låga
svenska bostadsstandarden, inte i vad
gäller möblering och sådant men i fråga
om golvytans storlek. Vi röra här vid
ett av de bekymmersammaste problemen
i hela vårt samhällsarbete.

När man 1918 upplevde en topp i fråga
om ungdomsbrottsligheten, sammankallade
det dåvarande Centralförbundet
för socialt arbete i Stockholm en konferens,
som pågick två dagar. .lag hade
själv glädjen att vara med den gången
och erinrar mig en del av vad som då
sades. Jag minns att några menade, att
bara den nya skolreformen genomfördes,
skulle det ljusna och bli bättre;
man pekade därvidlag på fortsättningsskolan
som någonting som skulle ställa
hela brottslighetsfrågan i ett annat läge.

När fångvårdsstyrelsen år 1939 avlämnade
sin utredning angående brottslighetens
ökning och påvisade, hurusom
den var särskilt markerad i de yngsta
åldersgrupperna, tillsattes ungdomsvårdskommittén,
som arbetat i åtskilliga
år och framlade infe mindre än sex
betänkanden. I den debatt, som fördes
här i riksdagen 1939, rekommenderades
i båda kamrarna, att man skulle försöka
sätta i gång med olika samhälleliga
anordningar för att råda bot för det
onda. Nu är det så att ungdomsvårds -

skärpta straff.

kommitténs förslag endast delvis blivit
genomförda, men jag tror att man hänger
sig åt illusioner, om man tror att
man genom att genomföra dess förslag
skulle kunna angripa ett ont av så
djupgående beskaffenhet som det här
gäller.

Jag återvänder till 1918 års konferens
och erinrar mig att dåvarande ärkebiskopen
Söderblom framhöll, att vad
ungdomen behöver är »tyglar och vingar».
Jag tror att det ungefär tecknar de
två villkoren för ett gott och riktigt
ungdomsliv. När jag ser på dagens läge
måste jag säga mig, att vi sakna rätt
mycket av tyglarna, och incitamenten
till ett friskt handlande äro inte heller
lätta att finna. Vi ha inriktat våra ansträngningar
under många år — det är
alldeles lovligt och alldeles riktigt — på
att förebygga det andra brottet, att ta
hand om dem, som begått en brottslig
handling, och se till att de inte återfalla.
Men det viktigaste av allt är att
förebygga det första brottet. Ty när det
första brottet väl är begånget, har man
banat upp en väg, på vilken det blir
lättare att i fortsättningen begå brottsliga
handlingar.

Vad göra vi för att förebygga det
första brottet? Det är en uppfostringsfråga,
där i många avseenden stor villrådighet
råder.

För 18 år sedan nedtecknades eti uppfostringsprogram
i en svensk tidskrift.
Det hette; All uppfostrans syfte är att
skapa behärskade människor, människor
som inte säga allt vad de tänka, som
inte göra vad de skulle ha mest lust
att göra och som inte låta varje impuls
utlösa sig i handling. Detta program
anför jag här, emedan det är nedtecknat
av en man med stor erfarenhet
om det mänskliga psyket, en psykiater
med i vissa avseende mycket avancerade
åsikter. Så skrev han 1930, men i
dag förekommer det en annan förkunnelse
på det här området, som sprider
olycka. Det är som om vissa människor
i dag skulle vilja göra gällande, att det
utmärkande för en god fostran är att
den unge får följa ögonblickets ingivelser,
får »leva ut». Fyra professorer i

Onsdagen den 15 december 1918.

Nr 10.

Om brottslighetens bekämpande medelst skärpta straff.

pediatrik funno sig i våras föranlåtna
att skicka ut en gemensam deklaration
i uppfostringsfrågan, vari de sade: »Vi
se i en disciplinlös uppfostran en allvarsam
fara för det uppväxande släktet
och därmed för vårt land. Grunden till
ett rätt lydnadsförhållande måste läggas
redan i så tidig ålder, att barnet inte
kan förstå, varför det måste lyda. Äldre
barn bör man lära förstå, varför uppfostraren
skall åtlydas; utan regler och
normer är varje fostran omöjlig.»

Ungefär samma synpunkter framfördes
av Sveriges representanter vid den
internationella psykologkongressen i
London i år, och de hävdas av de''flesta
barnpsykologer och barnpsykiater i
vårt land. Jag menar att vi måste göra
dessa synpunkter kända, ty här leva
massor av människor i den föreställningen,
att ju friare uppfostran är, desto
bättre är det, och de våga egentligen
inte göra någonting av fruktan för att
lägga tyglar på sina barn. Det är ett
gruvligt missförstånd. Att över huvud
taget tala om fri fostran är en löjlighet,
ty fostran måste ju vara tvång, eftersom
fostran avser att skapa en människa,
som kan träda in i ett samhälle, och ett
samhälle är tvång.

Den rådvillhet, som kommer till synes
på detta område, ger sig också till känna
på ett annat sätt. Man ser t. ex. hur föräldrar
överhopa sina barn med gåvor,
med pengar och annat. De ha inte någonting
annat att ge dem, och då skola
de åtminstone ge dem detta. Då få vi
en ungdom med starkt uppdrivna behov,
som inte har lärt sig att njuta av
att vänta och som inte är kapabel att
njuta av små glädjeämnen. Läget är oroande.
Jag säger detta utan någon panikstämning,
men jag menar att vi måste
grundligt tänka på dessa saker, tv i
längden kan ju inte brottsligheten bland
ungdom få fortgå och öka som skett under
de senaste 25 åren.

Vi äro fullständigt eniga om att det
fanns en hel (iel i de gamla uppfostringsmetoderna,
som måste hort, men
vi måste också bli eniga om att det inte
får bli på det sättet, att uppfostran glider
föräldrarna ur händerna. Vi skola

lära oss förstå människorna — därutinnan
brister det mycket — och förstå
grunden för att de avvika från vanliga
handlingsmönster. Den förståelsen skall
spridas i så vida kretsar som möjligt.
Men det vore farligt att gå dithän att
man säger, att allting, som man förstår,
skall man också godkänna och förlåta.
Här finns en tendens i tiden att liksom
generalisera avvikelserna. Man får understundom
det intrycket, då man läser
inlägg i uppfostringsdiskussionen, att
flertalet ungdomar har behov av att leva
asocialt, att begå kioskinbrott, stjäla
cyklar och låna bilar.

Om utvecklingen inte hejdas kan den
leda till kris och upplösning. Vi måste
ta oss samman och besinna oss på den
punkten och framför allt inte reflexionslöst
falla till föga för en hel del nyheter
på det här området. I 1940-talets
samhälle är det ofantligt mycket svårare
att leva än i 1910-talets, och därför
fordras större mått av reservkrafter för
att gå in i detta samhälle. Ett demokratiskt
samhälle måste beakta detta, ty en
demokrati måste vara en kämpande demokrati,
som kämpar för hälsa och
sundhet inom sina led. Ungdomen är
själv tacksam, om någonting kan göras
åt detta, ty ungdomen är inte belåten
med de rådande förhållandena.

Jag vill till slut säga att om vi inte
kunna finna en medelväg mellan den
gamla strykpedagogiken, som vi ha utdömt,
och den rena lössläpptheten, komma
vi så småningom att få uppleva en
reaktion. Den behöver inte komma i
form av stryk eller någonting sådant,
men i form av andra ingripanden från
samhällets sida, som kunna bli nog så
skarpa och nog så allvarliga.

Herr BERGH: Herr talman! I våras
framställde även jag en interpellation,
som berörde ungdomsbrottsligheten, och
det är därför med ett alldeles särskilt
intresse som jag har försport, att frågan
också i höst interpellationsledes har
förts fram i bägge kamrarna. Jag drar
härav den slutsatsen, att det råder eu
tilltagande oro över förhållandena på
det här området.

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Om brottslighetens bekämpande medelst skärpta straff.

Eftersom jag inte bär läst justitieministerns
svar på den nu framställda interpellationen
utan endast har hört det
uppläsas, kan jag endast redovisa för det
mera allmänna intryck, som jag fick av
svaret, men mitt intryck var, att måhända
även justitieministern ser med större
bekymmer på läget nu än han gjorde
för några månader sedan. Det är inte
min mening att på något vis sätta i fråga
de slutsatser, som dragas i interpellationssvaret.
Jag är hänvisad att döma
på känn, men jag tror, att slutsatserna
voro riktiga. Man får akta sig för
snabba generaliseringar och snabba
slutsatser, inte minst när det gäller den
framkastade frågan, hur förändringarna
i strafflagstiftningen till äventyrs ha
inverkat på brottslighetens omfattning.

Att frågan från justitieministerns sida
synes vara föremål för stor uppmärksamhet,
därom vittnar också den mycket
utförliga statistiska utredning, som
han har igångsatt. Jag skulle emellertid
vilja uttrycka ett litet önskemål angående
omfattningen av denna utredning.
Såvitt jag fattat redogörelsen riktigt,
omfattar statistiken endast sådana,
som blivit lagförda vid underdomstolar
eller fått åtalseftergift. Vad ungdomsbrottsligheten
beträffar, skulle det betyda,
att en hel del förseelser falla utanför
statistiken. De ärenden, som handläggas
uteslutande av barnavårdsnämnder bli
nämligen inte redovisade i detta sammanhang,
och det är ett ganska stort
antal ärenden. För bedömande av brottslighetens
omfattning tror jag, att det
skulle vara värdefullt med en komplettering
på denna punkt.

När jag har suttit och lyssnat på denna
debatt, har jag inte kunnat komma
till annan mening än att de två enligt
min mening väsentliga synpunkter, som
framfördes i debatten i våras, fortfarande
äga den största giltighet. Den ena rör
moralbildningen och den andra rör hur
samhället, såsom man uttryckte det förr
i världen, »driver lagen».

Man kan fråga sig, vad det egentligen
är som gör, att människor ha respekt
för lagen. Jag förmodar att det
är en fråga, som herrarna av facket in -

gående diskutera. Såvitt jag som lekman
begriper, är eu lag omöjlig att
uppehålla, om den inte motsvarar ett
rättsmedvetande hos folket. En lag bör
ur den synpunkten innebära ett slags
kodifikation av detta rättsmedvetande,
samtidigt som den kanske också kan sägas
upprätthålla, befästa och inskärpa
detta rättsmedvetande, vilket senare beror
på hur lagen hålles levande. Om den
uppfattningen är riktig, förefaller det
mig, som om man måste se på hela detta
problem från två utgångspunkter.

Till en början: Hur ter sig den moralhildning,
som vår strafflagstiftning på
sätt och vis skall vara en kodifikation av?
Jag vill begagna tillfället att upprepa,
vad jag sade i våras, nämligen att vi
icke tillnärmelsevis i samma grad som
förr ha en enhetlig moraluppfattning.
Förr voro uppfattningarna i dessa ting
mera entydiga, ty då var den kristna
sedeläran allmänt godtagen, sådan den
kom till utttrvck i tio Guds bud med
deras utläggningar. Visserligen förekom
det avvikelser, och grova avvikelser,
men själva moraluppfattningen som sådan
var entydig, och så till vida vilade
lagen, i den mån det är fråga om en
kodifikation av rättsmedvetandet, på en
starkare grund än nu, då moralbildningen
är splittrad.

När den föregående ärade talaren kom
in på uppfostringsfrågorna, talade han
om att ungdomen behövde tyglar eller,
såsom han uttryckte det i våras, att uppfostran
i vissa avseenden innebär att
skapa hämningar, liksom ju den andra
sidan av uppfostran innebär att befrämja
de goda tendenserna. Det är ju i och
för sig en riktig iakttagelse. Men på
grund av den moralsplittring, som har
inträtt, blir faktiskt läget för många föräldrar,
att det är de själva, som äro
tveksamma om vad som är rätt och riktigt
i uppfostran. På detta sätt ser jag
splittringen i moralbildningen som ett
symtom på den allmänna kulturkris, som
vi utan all gensägelse leva i.

Men om den iakttagelsen är riktig,
blir ju lagstiftningens uppgift desto mera
maktpåliggande. Inte heller jag vill
draga den slutsatsen, att humanisering -

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Om brottslighetens bekämpande medelst skärpta straff.

en av vår strafflag och straffverkställigheten
är av ondo. Jag är snarare benägen
att tro motsatsen. Men det förefaller
mig, som om man ändock skulle kunna
peka på två ting i det sammanhanget.

Det ena är vad jag sade i våras, att
man på ungdomliga förbrytare anlägger
»patientsynpunkter» i väl stor utsträckning.
Jag tror att det är riktigt, att
läkarna fått ett visst inflytande, men ur
viljefostrans synpunkt — straffet syftar
väl ändå till att fostra viljan — är
det farligt att människor vänjas vid att
betrakta sig själva som icke normala,
även om man själv mycket väl kan ha
den uppfattningen, att de icke äro normala.

Det måste vidare, såsom en ärad föregående
talare sade, vara ett bestämt fel,
om ungdomliga brottslingar kunna få för
sig, att de ostraffat kunna bryta mot lagen.
Att den uppfattningen finns är uppenbart.
Det har icke varit lagstiftarens
mening, utan det beror på tillämpningen.
Det förefaller mig alltså, som om
de villkorligt straffade borde få klart
för sig vilka allvarliga ting de varit inne
på och vilka allvarliga konsekvenser de
kunna ha att vänta.

Man kan nog också peka på — det
har antytts även av justitieministern, om
jag fattade honom rätt — att här är mycket
att göra på övervakningssidan.

Skulle här behövas en förstärkning av
övervakningsorganisationen, så är det
också nödvändigt att åstadkomma den.
Mycket av de pengar, som riksdagen anvisar,
användes på sämre sätt.

Jag har velat nämna detta, eftersom
jag liksom de andra som uttalat sig i
denna fråga med oro ser på vad som
händer. Denna oro är inte grundad på
misstro mot ungdomen. Det onda har
kanske sin rot i att vi i vår välmening
inte fullt ut fylla våra förpliktelser mot
ungdomen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Med anledning av herr Göranssons
anförande skulle jag ju vilja försäkra,
att jag inte bär någonting emot
alt man upprätthåller all den humanitet

mot det svenska folket, som bör iakttagas.
Men jag är rädd för att man sträcker
humaniteten så långt, att folk mister
respekten för de värden som vi ha skapat
i vårt land.

Herr Göransson sade, att brottsligheten
gått tillbaka i stället för att tillta.
Men se vi på billånen, ifinna vi, att antalet
sådana år 1937 var 40 mot 159 år
1947. Det är väl en avsevärd ökning, och
man kan ändå befara, att ökningen fortsätter,
om man inte vidtar åtgärder också
på detta område.

Herr Göransson berättade även för oss
vad som stod inpräntat på en stenskärva
i Babylon för 2000 år sedan. Men
gick det inte så i Babylon, att murarna
rämnade och samhället förintades?

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
vill bara svara herr Elofsson, att det är
riktigt, att antalet brott av typen billån
har ökat. Men andra brott ha minskat.
Vi ha därför totalt, såsom framgick av
mitt anförande, från 1943 till nu en
minskning av straffregisterbrotten med
2 300.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 22 och 23
samt andra lagutskottets utlåtande nr 62.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 244, angående tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Ang. anstånd med inbetalning av kvarstående
skatt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 63, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om särskilt anstånd med inbetalning
av kvarstående skatt på grund
av 1948 års taxering, in. in., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 19 november 1948 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. anstånd med inbetalning av kvarstående skatt.

proposition, nr 319, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om särskilt anstånd
med inbetalning av kvarstående skatt
på grund av 1948 års taxering;

2) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr
896);

3) förordning om ändrad lydelse av
29 § 1 mom. och 33 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379) ;

4) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
samt

5) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

I det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget
till förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december
1945 (nr 896) var 47 § fjärde stycket så
lydande:

Har arbetstagare, beträffande vilken
avdragsskyldighet föreligger jämlikt 46 §
1 mom., icke till arbetsgivaren överlämnat
debetsedel å slutlig skatt eller för
arbetsgivaren uppvisat sådan debetsedel
eller ock intyg, varom ovan i andra
stycket sägs, senast den 25 januari
året näst efter taxeringsåret eller, i fall
som avses i första stycket andra punkten,
senast fem dagar efter anställningens
början, har arbetsgivaren att så
snart ske kan göra anmälan härom hos
den lokala skattemyndigheten i orten.
Därest denna haft att utfärda debetsedel,
skall myndigheten skyndsamt utfärda
ny debetsedel eller, om arbetstagaren
icke har att gälda kvarstående skatt, intyg
härom samt översända debetsedeln
eller intyget till arbetsgivaren. I annat
fall har myndigheten att skyndsamt
lämna meddelande till den lokala skattemyndighet,
som haft att utfärda debetsedel,
och har sistnämnda myndighet
att förfara på sätt nyss sagts. Ny debetsedel
eller intyg om att kvarstående
skatt icke påförts bör vara arbetsgivaren
tillhanda senast före ingången av den

månad, under vilken vederbörlig uppbördstermin
infaller.

I förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt
hade 5 § femte stycket följande
avfattning:

Under avdragsgilla skulder inbegripas
även dels ogulden slutlig skatt, som
påförts den skattskyldige på grund av
taxering under året näst före det taxeringsår,
varom fråga är, eller under något
föregående år, dels ock ogulden tillkommande
skatt, varå den skattskyldige
erhållit debetsedel under förstnämnda
år eller tidigare.

Till utskottets behandling hade överlämnats
de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I:
450 av herr Mannerskantz och 11:629
av herr Wiberg, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att 5 § femte stycket
förordningen om statlig förmögenhetsskatt
skulle erhålla förslagsvis följande
lydelse: »Under avdragsgilla skulder
inbegripas även oguldna skatter,
nämligen dels slutlig skatt, som påförts
den skattskyldige på grund av taxering
under året näst före det taxeringsår, varom
fråga är, eller under något föregående
år, dels preliminär skatt, varå den
skattskyldige erhållit debetsedel under
förstnämnda år, och dels tillkommande
skatt, varå den skattskyldige erhållit debetsedel
under förstnämnda år eller tidigare.
»

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 319 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas och i anledning av de
likalydande motionerna I: 450 av herr
Mannerskantz och II: 629 av herr Wiberg,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om särskilt anstånd med inbetalning av
kvarstående skatt på grund av 1948 års
taxering;

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr JO.

Ang. anstånd med inbetalning av kvarstående skatt.

om ändring i uppbördsförordningen den
31 december 1945 (nr 896) med den
ändring, att 47 § fjärde stycket erhölle
följande lydelse:

Har arbetstagare, beträffande vilken
avdragsskyldighet föreligger jämlikt 46 §
1 mom., icke till arbetsgivaren överlämnat
debetsedel å slutlig skatt eller för
arbetsgivaren uppvisat sådan debetsedel
eller ock intyg, varom ovan i andra
stycket sägs, senast den 25 januari året
näst efter taxeringsåret eller, i fall som
avses i första stycket andra punkten,
senast fem dagar efter anställningens
början, har arbetsgivaren att så snart
ske kan göra anmälan härom hos den
lokala skattemyndigheten i orten. Därest
denna haft att utfärda debetsedel,
skall myndigheten skyndsamt utfärda
ny debetsedel eller, om arbetstagaren
icke har att gälda kvarstående skatt, intyg
härom samt översända debetsedeln
eller intyget till arbetsgivaren. I annat
fall har myndigheten att skyndsamt
lämna meddelande till den lokala skattemyndighet,
som haft att utfärda debetsedel,
och har sistnämnda myndighet
att förfara på sätt nyss sagts. Ny debetsedel
eller intyg om att kvarstående
skatt icke skall erläggas bör vara arbetsgivaren
till handa senast före ingången
av den månad, under vilken vederbörlig
uppbördstermin infaller;

3) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 29 § 1 mom. och
33 § taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379);

4) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 4 g 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt; samt

5) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt
med den ändring, att 5 §
femte stycket erhölle följande lydelse:

Under avdragsgilla skulder inbegripas
även oguldna skatter av nedannämnda
slag, nämligen dels debiterad preliminär
skatt, som påförts den skattskyldige för

året näst före det taxeringsår, varom fråga
är, eller för något föregående år, dels
slutlig skatt, som påförts den skattskyldige
på grund av taxering under förstnämnda
år eller under något föregående
år, dels ock tillkommande skatt, varå
den skattskyldige erhållit debetsedel under
förstnämnda år eller tidigare.

På framställning av herr talmannen
beslöts att betänkandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Herr DOMÖ: Herr talman! I det föreliggande
utskottsbetänkande! föreslås
anstånd med inbetalning av kvarstående
skatt. Det är ingenting att säga om detta
annat än att det är en nödvändig och
fullt befogad åtgärd.

Jag har alltså intet att invända mot
utskottets utlåtande. Jag skulle bara vilja
tillåta mig ett par små anmärkningar.
Den skatteskuld till det allmänna, som
hundratusentals skattebetalare blivit påminda
om i julmånaden, blir inte mindre,
därför att man ökar antalet avbetalningstillfällen.
Skulden kvarstår. Därmed
få också hundratusentals människor
verkligen känna, hur hårt vårt skattetryck
är. De få dessutom erfara, hur de
nuvarande skalorna för den progressiva
beskattningen verka, hur varje extra ansträngning,
som ger inkomst, också ger
en skatt, som för många ställer frågan,
huruvida det verkligen lönar sig att ta
ett extrajobb eller arbeta på övertid.
Samtidigt har sambeskattningen blivit
en högst påtaglig verklighet för åtskilliga
tiotusentals familjer.

Det berättigade i kraven på revision
av skatteformerna framstår nu i blixtbelysning.
Redan vid vårriksdagen i år
reste högern krav på en översyn av hela
skattesystemet i syfte att få bort dess
produktionshämmande verkningar. Då
fanns endast hos högern intresse för
denna begäran. Nu kanske intresset har
spritt sig även till andra grupper?

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag vill uttala min erkänsla för det
objektiva siitt, på vilket bevillningsut -

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. anstånd med inbetalning av kvarstående skatt.

skottet har behandlat den motion som
jag har väckt och tillstyrkt den rättvisa
ordning, varom hemställts i motionen.
.Tåg skall endast till detta knyta den reflexionen,
att även Kungl. Maj :t borde
ha haft en känsla för en sak, som är så
given.

Därutöver tror jag, att det skulle ha
varit klokt och riktigt, om man vid källskattesystemets
införande hade begränsat
sig till att låta systemet gälla endast
dem som nu betala A-skatt. Då hade man
antagligen kommit ifrån många av de
besvärligheter som nu vidlåda reformen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr VELANDER: Herr talman! Omkring
den nu gällande uppbördsförordningen
har uppstått en mycket livlig
diskussion, och många erinringar ha
framförts mot densamma i olika sammanhang.
Såvitt jag förstår, bottnar kritiken
åtminstone delvis i det förhållandet,
att man väntat sig alldeles för mycket
av vad man plägar kalla källskattesystemet.
Det är dock så, att den gällande
ordningen inte utgör något källskattesystem
i teknisk mening. Det visade
sig nämligen, att man, bortsett från inkomst
av tjänst, inte kunde komma fram
till en sådan ordning, att man kunde
tala om ett uttag vid källan av den skatt,
som ålåg medborgarna. Man fick begränsa
sig till att söka åvägabringa skatteuttagen
i så nära anslutning till inkomstförvärvet
som möjligt.

När man de sista decemberdagarna år
1945 diskuterade hithörande spörsmål,
fanns det stora förväntningar på vad
som då höll på att beslutas. Från det
parti, som jag tillhör, förelåg emellertid
en bestämd reservation, vari man
varnade för att hysa alltför stora förhoppningar.
Man gick också ut ifrån att
det var ett hastverk, som då genomfördes,
och man beklagade, att det icke
hade stått ytterligare tid till förfogande
för att förbereda reformen i fråga. Nu
kan det ju hända, att en del brister komma
att avhjälpas, eftersom vederbörande
departementschef har utlovat en över -

syn av bestämmelserna. En sådan är ock
självfallet i högsta grad motiverad.

Om damerna och herrarna studera
riksdagens protokoll från de där decemberdagarna,
kunna där spåras mycket
bestämda varningar mot alltför stor optimism.
Det ligger, såsom redan antytts,
i systemets natur, att det inte är möjligt
att för stora grupper eller kategorier av
inkomsttagare i förväg i slutet av ett år
tillnärmelsevis bestämma eller ange storleken
av den inkomst, som de under ett
följande år kunna få uppbära. Utan att
inlåta mig på någon debatt härom, i synnerhet
som vederbörande departementschef
just nu inte är i kammaren närvarande,
vill jag dock göra den reflexionen
— närmast i anslutning till herr Domös
uttalanden — att när man nu rör upp
himmel och jord över källskattesystemet,
så är det i själva verket inte källskattesystemet,
rätt fattat, som man riktar
sig emot, utan det är den omständigheten,
att man via källskattesystemet
har börjat reflektera över hur pass hård
i förhållande till inkomsten den skatt är,
som medborgarna ha att utgöra. Det är
alltså skattedragarnas olust inför dessa
konstateranden, som åstadkommer den
något förvirrade kritik, som vi nu möta
varje dag. Denna opinion är säkerligen
ock, såsom herr Domö fastslog, ett uttryck
för den uppfattningen, att det
övervägande av skattesystemets verkningar
som från högerhåll ifrågasattes så
allvarligt under vårriksdagen, är i högsta
grad påkallat.

Med dessa reflexioner har jag, herr talman,
intet annat yrkande än om bifall
till utskottets betänkande.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det är
väl knappast något att förvåna sig över
vare sig i kammaren eller utanför kammaren,
att det kan bli en del svårigheter
vid tillämpningen, när man genomför
en reform i vårt uppbördssystem,
som har en sådan räckvidd som
källskattesystemet och som innebär något
fullständigt nytt och oprövat bär i
landet. Svårigheterna iiro tämligen uppenbara.
De ha infunnit sig. Man var på

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Ang. anstånd med inbetalning av kvarstående skatt.

det klara med att det skulle bli åtskilligt
gnissel i portgången, och redan då
systemet antogs uttalade man sig för att
man skulle överarbeta systemet, så fort
man kunde spåra verkningarna. Förslaget
antogs, efter vad jag kan erinra mig,
med stöd av samtliga partier. Samtliga
partier krävde också, att man skulle
ompröva systemet, när erfarenheterna
infunit sig. Och där stå vi nu.

Här har blivit en eftersläpning av
skatt på 800 miljoner kronor. Av dessa
800 miljoner äro 500 miljoner sådana,
att man inte kan komma undan dem genom
att lägga om skattesystemet, utan
härför fordras, att de enskilda skattebetalarna
själva göra sig till talesmän för
sina intressen i samband med uppbörden.
De 500 miljonerna sammanhänga
med beskattningen av näringsidkarna.
Där ha uppbördsmyndigheterna i regel
inte någonting annat att gå efter än inkomsten
för två år sedan. Kommer man
då inte med en preliminär deklaration,
gör man inga ansatser för att få skatten
uttagen efter de större inkomsterna,
räknar man konsekvent och medvetet
med att man vill ha en skattelindring
under året för att använda pengarna i
rörelsen eller på annat sätt och betala
dem senare — ja, då måste väl det vara
vederbörandes ensak. Jag begriper inte,
att man klagar över någonting som man
i de flesta fall själv har åstadkommit.

Detta gäller som nämnts 500 miljoner
av de 800. Ingen putsning av uppbördssystemet
kan avhjälpa denna eftersläpning,
för såvitt inte de enskilda skattebetalarna
själva vilja betala hela skatten
under det år de uppbära inkomsten.
Vilja de inte det, få de betala en del av
skatten ett par år efteråt, då det genom
den slutliga deklarationen blir uppenbart,
att för litet skatt betalats.

De återstående 300 miljonerna i eftersläpande
skatt bero i viss mån på förhållanden,
som redan äro försvunna. Ett
sådant förhållande är att januariskatten
år 1947 i regel var beräknad efter It)
respektive 15 procent. Vem som helst
kan ju räkna ut, att för många blev skatten
under den månaden alldeles för låg,
ocli det måste i sin tur leda till en efter 5

Förslå kammarens protokoll 191/8. Nr 10.

släpning. Om vidare löntagare få extrainkomster
av mera betydande omfattning
och inte begära att få skatteavdraget
höjt, då välja vederbörande själva
att under inkomståret betala en lägre
skatt och vänta med skatteökningen
tills deklarationen gjorts. Jag vill inte
lägga för mycket klander på den enskilde
skattebetalaren, ty när ett nytt system
införes, kan det vara rätt besvärligt för
honom att överblicka systemets verkningar.
Men nu har man ju samlat erfarenheter,
så att det bör kunna bli lättare
både för den enskilde näringsidkaren,
som betalar B-skatt, och i vissa fall även
för den enskilde löntagaren, som betalar
A-skatt, att få det som han själv vill: antingen
betala hela skatten under inkomståret
eller betala en del efteråt. Han har
i stor utsträckning själv valet i sin hand.

Vid den översyn, som man har signalerat,
skulle jag vilja framföra det önskemålet,
att man utarbetade tabeller inte
bara för kommunalskattesatser på jämna
kronor, utan också för 50-öringarna,
alltså inte bara för exempelvis 8 kronor
och 9 kronor, utan också för 8 kronor
50 öre och 9 kronor 50 öre. Det kommer
givetvis att göra det hela något tillförlitligare.

Men här har också, närmast av den
förste talaren, i debatten förts in en annan
fråga, och det var egentligen det som
gjorde att jag begärde ordet. Han förklarade,
att den kvarstående skatten visar,
under vilket hårt skattetryck vi leva.
Efter vad jag hittills har sagt visar den
bara, att vederbörande har valt att fördela
sina skatter dels på inkomståret och
dels på det år, som kommer två år därefter;
detta gäller kanske inte det övervägande
antalet fall, men väl det övervägande
antalet miljoner. Den skatt, som
erlades år 1947, beräknades ju därjämte
inte efter de nu gällande skattelagarna,
utan efter de gamla. Den 1 januari 1948
trädde de nya skattelagarna i kraft, och
det måste ju betyda, att för majoriteten
av de 70 procent av skattebetalarna, som
äro löntagare här i landet, minska skatterna.
Denna minskning ha de inte kunnat
märka vid skattebetalningen för år
1947, men jag hoppas, att de komma att

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. anstånd med inbetalning av kvarstående skatt.

märka den när det gäller 1948 års skatteredovisning.

När man över huvud taget talar om det
höga skattetrycket, är det uppenbart att
man alltid kan diskutera, hur skatterna
skola utgå och uttagas. Vad nu angår
frågan om själva summan av utgifterna
sade herr Domö för någon timme sedan
i talarstolen — i fall jag förstod honom
rätt de få stunder jag var inne — att
man i större utsträckning skulle utnyttja
landets möjligheter för att öka vår
försvarsstyrka. Sådant kostar pengar.
Hur herr Domö vill göra det utan ökade
skatter begriper inte jag. Herr Domö och
hans parti ha vidare, jämte alla andra
partier, varit med om att besluta de betydande
utgifter vi ha haft för vår sociala
politik. Och det är väsentligen dessa
två saker i förening — försvarsutgifterna
och de sociala utgifterna -—- som
bringat upp våra skatter till den höjd
de ha. Vill man få ned skatterna, måste
man också söka bringa ned antingen
försvarsutgifterna eller de sociala utgifterna,
och efter herr Domös deklaration
nyss vet man vad han kommer att välja.
Men vill man utgifterna, måste man också
vilja en motsvarande skattesumma.

Olusten inför skatterna måste alltså
vara olusten inför de dryga försvarsutgifterna
eller olusten inför de dryga sociala
utgifterna eller också — och det
är säkerligen där skon klämmer — olusten
över den fördelning av skattetrycket,
som varit till gagn för den stora massan
skattebetalare, men som något ökat trycket
för de största inkomsttagarna och
förmögenhetsägarna.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Herr Sjödahl gör gällande, att de
skattskyldiga ha sig själva att skylla, om
de fått en kvarstående skatt, som de
tycka drabbar dem hårt. Herr Sjödahl
må försöka övertyga dem om det! Jag
ger mig inte in i denna polemik mellan
herr Sjödahl och de skattskyldiga.

Men när herr Sjödahl försöker vränga
debatten dithän, att vi alla skulle vara
medskyldiga till de höga skatterna, och
åberopar både våra krav i fråga om för -

svarsutgifterna och de sociala utgifterna
som bevis härför, tillåter jag mig säga
till honom, att det har varit mycket
delade meningar om åtskilliga andra
statsutgifter än de här nämnda. Vi ha
inte intagit en sådan ståndpunkt att vi,
i den grad som herr Sjödahl gör gällande,
äro medskyldiga. Det är skäl att
här klargöra detta. De subventioner och
annat, som herr Sjödahl har varit med
om att kräva, har högern inte något ansvar
för.

Herr BERGVALL: Herr talman! .lag
begärde ordet under herr Sjödahls yttrande.
Såsom en försiktig utskottstalesman
ägnade han större delen av sitt anförande
åt den fråga, som nu tekniskt
behandlas i kammaren, nämligen källskattereformen.
Han valde där en försvarsposition,
som jag förstår och som
är mycket rimlig och naturlig.

Det är ju klart, att när man genomför
en sådan ingripande reform, måste det
bli gnissel i portgången. En del av
gnisslet beror inte bara på de myndigheter,
som handlagt uppbördsreformen,
utan också på bristande observans och
i vissa fall även avsiktliga åtgärder av
dem som betala skatten. Det är klart,
att man kan föra ett försvar på den linjen.
Jag tror sålunda inte, att det går
att genomföra omläggningen utan en del
gnissel, men jag kan inte dölja för mig,
att gnisslet, felaktigheterna och svagheterna
ändå varit tilltagna i överkant i
det här fallet. Exemplen äro legio på
felaktigheter av olika slag och på folk
som drabbas av kvarstående skatt, som
de inte rimligtvis hade kunnat förutse.
Men jag lämnar det åt sitt öde. Jag hoppas,
att vi skola komma ifrån de tekniska
olägenheter som äro förenade med
källskattesystemet, såsom det hittills har
tillämpats. Systemet som sådant är bra,
och vi få försöka komma till rätta med
det.

Men jag tror inte, att man slipper
ifrån den andra frågan, nämligen frågan
om skattetryckets effekt på den stora
allmänheten, så lätt som herr Sjödahl
ville göra gällande. Det är nog

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Ang. anstånd med inbetalning av kvarstående skatt.

första gången i vår historia som den
svenska allmänheten över huvud taget
har fått en handgriplig, tydlig, pedagogiskt
glänsande illustration av vad de
av den starka progressiviteten föranledda
höga marginalskatterna betyda redan
i relativt låga inkomstlägen. Det blir
visserligen en del förändringar, när den
nya skattereformen träder i kraft, men
knappast av avgörande natur.

Så många erfarenheter ha vi gjort de
sista dagarna, att herr Sjödahl borde
kunna medge, att vi här möta ett allvarligt
problem. Det är uppenbart, att vi
nått så högt med beskattningen, att vi
ha anledning att ta oss en grundlig funderare
på hur vi skola förhålla oss i
framtiden. Jag erkänner gärna, att alla
partier i viss mån äro medansvariga för
utgifterna och därmed också måste se
till att vi ha någonting att betala dem
med. Vi ha visserligen inte varit med
fullt så hundraprocentigt, som herr Sjödahl
vill göra gällande, men i betydande
utsträckning. Det hindrar dock inte,
att vi konstatera det ganska självklara
förhållandet, att man i dag runt om i
hela vårt land finner, att skattetrycket
är så hårt, att människorna överlag börja
känna sig ytterligt fundersamma.

Det kan vara skäl att lägga det på minnet
för framtiden. Det behöver inte betyda,
att vi inte ha pengar för vare sig
sociala reformer eller försvarsutgifter,
men det säger oss någonting om den försiktighet
som vi tyvärr måste iaktta under
de år som komma.

Jag respekterar herr Sjödahl som en
modig man. Jag tror inte, att han skulle
ha någon god marknad, om han ville gå
ut i de svenska städerna eller på den
svenska landsbygden och för dem, som
nu ha skattsedlarna i fickan, hålla det
anförande, som han hållit här i dag.
Därmed vill jag inte förringa värdet av
anförandet, ty det iir kanske de som ha
orätt och herr Sjödahl som har rätt.
Men något känna de i alla fall av vad
skatterna trycka! Och någon liten hänsyn
få vi kanske ta, herr Sjödahl, också
till deras känslor och intryck.

Herr VELANDER: Herr talman! Det
var ett uttalande av herr Sjödahl, som
jag känner mig uppfordrad att svara på.
Herr Sjödahl säger, att det är vederbörandes
ensak, huruvida de vilja avge en
preliminär deklaration och därmed undgå
att erlägga skatt, fördelad på två år,
eller att få en betydande kvarstående
skatt att betalas under det andra året
efter inkomståret. Jag tillät mig redan
i mitt förra anförande att antyda, att
det icke finns någon möjlighet att slippa
kvarstående skatt. Om man håller sig
till sådana skattskyldiga, som endast ha
inkomst av tjänst, kan man visserligen
utgå ifrån att det är möjligt att ordna
det så, att det inte blir något stort gap
mellan preliminärskatten och den definitiva
skatten, men för skattskyldiga
med blandade inkomster, rörelseidkare,
jordbrukare och skogsbrukare samt industriföretag
— de må lägga ned aldrig
så stort intresse för att exempelvis före
den 10 december 1948 åstadkomma en
preliminär deklaration — ligger det inte
inom möjligheternas ram att däri tillförlitligt
angiva eller klarlägga de faktiska
inkomster, respektive utgifter, som
de komma att tillföras under år 1949.

Därför har också från olika håll tidigare
yrkats, att från det så kallade källskattesystemet
skulle undantagas andra
skattskyldiga än de, som hade inkomst
av anställning eller tjänst. Till detta har
man då genmält, att det skulle medföra
skilda uppbördssystem för olika grupper
av skattskyldiga. Jag anser ock för
min del, att detta skäl har en viss tyngd,
men det undanskymmer inte de olägenheter
och faror man i detta sammanhang
har att räkna med.

Sedan förstår jag inte, varför herr
Sjödahl i förevarande sammanhang skall
rikta förebråelser mot högern för dess
inställning i fråga om den allmänna beskattningen.
Uppbördsförordningen är
ju eu sak för sig; den skall tillämpas
utan ändring av de gällande skattegrunderna
och med oförändrad ordning
jämväl i fråga om taxeringsförfarandet.
I samband med uppbördsförordningens
tillkomst voro dessa senare spörsmål

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. anstånd med inbetalning- av kvarstående skatt.

över huvud taget inte föremål för uppmärksamhet.
Men, när herr Sjödahl nu
riktar förebråelser mot högern och menar,
att dess ståndpunkt i fråga om beskattningen
skulle resultera i ett mindre
skatteunderlag än vad andra partier
eftersträva, så vill jag därtill säga, att
det på denna punkt föreligger en bestämd
skillnad i uppfattning mellan herr
Sjödahl och dem, som äro anslutna till
högern. Ty vi mena, att vår linje skall befordra
skatteunderlagets utveckling i en
helt annan och större utsträckning
än den fiskaliska inställning som företrädes
av herr Sjödahl och som har firat
så utomordentliga triumfer vid fastställandet
av de nu gällande skattegrunderna.
Herr Sjödahl har inte heller
fattat mycket av den diskussion, som
för närvarande föres inom och utanför
riksdagen, om han inte har spårat en
allmän olust inför den beskattning som
följer, därest människorna anstränga sig
för att söka befordra den samhälleliga
produktionen och därmed också för eget
vidkommande en inkomstutveckling i
positiv riktning.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! I den
fortsatta debatten ha ju några av talarna
uppehållit sig vid den fråga det här
gäller, nämligen uppbördsreformen.
Man har erkänt, att eftersom reformen
inte kunde bygga på några tidigare erfarenheter
och eftersom man redan från
början räknat med att den efter något
år skulle kräva åtskilliga jämkningar,
så är det inte särdeles mycket att förvåna
sig över att en översyn nu har
visat sig påkallad. Jag har för min egen
del erkänt behovet av en sådan översyn,
och jag har till och med framfört
vissa önskemål beträffande denna översyn.

Större delen av den eftersläpande
skatten, nämligen “/„ gäller näringsidkarna.
För dem har man vid beräkningen
av den preliminära skatten utgått från
deklarationer, gällande ett inkomstår
två år tillbaka i tiden. Under förutsättning
att inkomsterna betydligt ökats,
utan att vederbörande själva gjort nå -

gonting för att under inkomståret betala
högre skatt än enligt denna två år
gamla deklaration, måste den eftersläpande
skatten bli mycket stor. Av de
800 miljonerna i kvarstående skatt visar
det sig nu också att inte mindre än
500 miljoner falla på sådana skattskyldiga,
som antingen av oförstånd eller
också fullt medvetet ha uraktlåtit att
begära att få betala en skatt motsvarande
de verkliga inkomsterna under året,
och i stället föredragit att få betala en
del av skatten senare. I det fallet kan
ingen ändring eller ansning av uppbördsreformen
ha någon betydelse.

Man talar också om att många äro
olustiga inför den eftersläpande skatt
de fått. Ja, det är väl ingen som förvånar
sig över detta. Var och en skulle
väl hellre se, att han hade något att
hämta än att han har en ytterligare skatt
att betala! En icke obetydlig procent av
skattebetalarna har dock att vänta återbetalningar.
Min granne här i bänken
viskade i mitt öra, att han har 2 000 kronor
att hämta från uppbördsverket, beroende
på att han betalt in för mycket.
Om man befinner sig i den lyckliga situationen
— varuti inte jag befinner
mig — kan det ju inte bli fråga om
något egentligt gnissel. Men det har ju
gnisslats, och väsentligen har det
gnisslats i en viss del av den svenska
pressen, där man försökt utnyttja denna
uppbördsreform politiskt i så stor
utsträckning som det varit möjligt —
något som inte förvånar en uppmärksam
iakttagare av denna press’ verksamhet
under de sista åren. När man så
gjort, har man dock mycket litet sökt
lämna de skattskyldiga råd och anvisningar,
så att de inte ett följande år
skola råka ut för samma bekymmer som
de nu stå inför. Jag beklagar, att så
många skattedragare'' genom oförstånd
eller medvetet ha kommit i detta läge,
men jag tycker vi skulle kunna enas
om att på allt sätt söka hjälpa dem till
rätta, så att de inte i framtiden ännu en
gång råka i samma läge.

Herr Bergvall sade, att jag hade gett
mig in på saker, som inte sammanhängde
med uppbördsreformen, och det är

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Ang. anstånd med inbetalning av kvarstående skatt.

riktigt. Men det var inte jag som började
den debatten, utan ett betydande partis
framstående ledare. Och herr Bergvall
vill väl ändå inte hävda, att om en talare
kastar fram vissa teser, som man
från andra partiers sida anser oriktiga,
så skola dessa teser inte föranleda något
svar. En sådan höjd av personlig grandezza
kan jag tyvärr inte prestera, och
om jag känner min ärade vän herr
Bergvall rätt, så undrar jag om ens han
skulle kunna höja sig till denna grandezza.

Herr Domö sade något om att jag
vrängde debatten, men i själva verket
svarade jag bara på hans yttranden.
Hädanefter skall jag granneligen minnas,
att om man svarar på herr Domös
yttranden, så gör man sig skyldig till
ett vrängande av debatten!

I sitt sista anförande sade herr Domö
också, att högern hade varit emot en
hel del utgifter — han nämnde något
om subventioner o. s. v. Men äro dessa
utgifter av den storleksordningen, herr
Domö, att de i någon nämnvärd grad
kunna påverka de svenska statsutgifterna
och därmed skatterna?

Herr BERGVALL: Herr talman! För
att något befria herr Sjödahl från hans
oro måste jag konstatera, att han måtte
ha missuppfattat mitt anförande. Jag gav
honom nämligen i början av mitt yttrande
en stor komplimang för att han
som klok taktiker väsentligen hade sysslat
med det, som utskottets betänkande
närmast rör sig om, och att han endast i
sista delen av sitt anförande kom över
till det som, trots att det icke direkt hörde
till det föreliggande ämnet, dock var
det centrala i frågan. Jag begärde sålunda
inte alls av herr Sjödahl, att han
skulle höja sig till storheten att avstå
från att bemöta vad motståndarna anfört.
Och jag kan försäkra honom, att
jag själv inte alls eftersträvar eu sådan
storhet.

Jag komplimenterade honom som sagt
för att han ägnade så stor del av sitt anförande
åt de i bevillningsutskottets betänkande
avhandlade frågorna. Det var

mig fjärran att i detta sammanhang vilja
rikta någon förebråelse mot herr Sjödahl.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag skall
inte upptaga herr Sjödahls replik till bemötande.
Det kan vara tveksamt, om den
faller inom det område vi böra diskutera.
Jag skall låta herr Sjödahl vara
ensam i uppvisningen av »personlig
grandezza» i dessa ting, såsom han uttryckte
sig.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag begärde
nu blott ordet för att beklaga, att
jag hade missförstått herr Bergvall, samtidigt
som jag av mitt fullaste hjärta vill
tacka för hans komplimang.

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Jag beklagar att jag av debatten i
andra kammaren har varit hindrad att
höra vad som sagts i denna kammare.
Men det finns ett par saker, som det kanske
ändå är skäl att jag åtminstone antecknar
till protokollet.

Det har offentligen sagts, att även finansministern
skulle ha varit tveksam
när det gällt att framlägga källskattepropositionen.
Ja, min tveksamhet fanns
ända tills ett sådant förslag kunnat utarbetas,
som jag trodde åtminstone i stora
drag skulle motsvara behovet. Det var
av den anledningen det dröjde ganska
länge, innan denna av allmänheten under
flera år så hett åtrådda uppbördsreform
blev genomförd. Jag vågar säga,
att under sista året före propositionens
framläggande förekom mycket liten tveksamhet
i den allmänna opinionen, däremot
ganska starka klagomål över den
långsamhet med vilken man — som vanligt,
när det gällde nyttiga ting! — arbetade
inom finansdepartementet. Men
sedan man väl liade kommit fram till det
förslag, som nu är genomfört, trodde jag
att de största svårigheterna i stort sett
hade blivit övervunna, och jag är fortfarande
av den meningen. Så vitt jag kan
bedöma äro nämligen inte de svårigheter,
som nu ha visat sig, av den art att
det blir omöjligt att komma förbi dem.

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. anstånd med inbetalning av kvarstående skatt.

Jag kanske skall säga — fastän jag
förmodar att det har sagts här redan
förut — att vi väl alla kunna ena oss om
att söka upplysa den svenska allmänheten
om att den kvarstående skatt, som
man nu klagar över, inte bär någonting
att göra med den nya skattereform, som
föranledde så liaftiga strider vid 1947
års riksdag, utan att tvärtom de resterande
skatter, som nu skola uttagas, hänföra
sig till inkomsterna 1947 och sålunda
till det gamla skattesystemet. Jag
skulle tro, att redan en sådan upplysning
bör ha en viss gagnande verkan, om den
mera allmänt kunde spridas genom
pressen.

När det gäller själva uppbördsreformens
svagheter får man göra skillnad
mellan de båda slagen av skattebetalare,
rörelseidkare och löntagare. Hela skattereformen
har från början syftat till att
bringa lättnad åt löntagare. Det är alldeles
uppenbart, att rörelseidkarna relativt
litet beröras av källskattereformen.
Så svårt som det över huvud taget måste
vara för en rörelseidkare att bedöma,
vilken inkomst han under ett följande
år kommer att ha, är det inte mycket att
invända mot att han i sin preliminära
deklaration håller sig på den säkra sidan
och alltså inte tar upp en inkomst,
som kan visa sig för stor. Men under
sådana förhållanden måste rörelseidkaren
räkna med att efteråt eventuellt få
betala överskjutande skatt. Lämnar han
inte in någon preliminär deklaration,
får han betala preliminär skatt efter det
sista årets taxering, och om detta år har
visat en väsentligt lägre inkomst än det
följande året, så är det klart att han
måste få en kvarstående skatt, lika väl
som han vid inkomstsänkning kan räkna
med att få pengar tillbaka.

Jag tror alltså att vi i diskussionen om
uppbördsreformens fördelar och avigsidor
praktiskt taget kunna bortse från
rörelseidkarna. De ha det ungefär på
samma sätt som förut. Och jag skulle
inte förvåna mig över om många rörelseidkare
ha funnit det ganska naturligt
att vänta så länge som möjligt med att
betala, om jag så får uttrycka saken, en
del av skatten.

Det kanske kan intressera kammarens
ledamöter att höra, att av de ungefär
800 miljoner i kvarstående skatt, som
man nu räknar med att få in — en del
kanske man inte kommer att få in —
falla ungefär 500 miljoner på rörelseinkomst
och 300 miljoner på löneinkomst.
Av de 150 miljoner, som skola återbetalas
såsom för mycket uppburen skatt,
faller — om jag vågar en gissning, vilken
jag erkänner är mycket oviss —
ungefär hälften på vardera gruppen. Detta
skulle då betyda, att löntagarna under
år 1949 ha att inbetala 225 miljoner
utöver redan erlagd skatt. Detta är betydande
belopp, och alla måste naturligtvis
önska, att den preliminära skatten
i fortsättningen kommer att kunna uttagas
mera noggrant. Man vågar nog inte
sträcka sina förhoppningar längre än till
att uttagen av preliminär skatt under
1948 skola bli mera i överensstämmelse
med de verkliga inkomsterna, men att
man ännu ett år måste räkna med en
ganska betydande kvarstående skatt tror
jag är riktigt.

Den punkt, där det finns anledning
till självrannsakan — om man får uttrycka
det så — gäller den upplysningsverksamhet,
som bedrivits eller icke bedrivits
av myndigheterna, då närmast
från finansdepartementets sida. Redan
tidigt var det klart, att eftersom man i
januari 1947 inte hade fått skattetabeller
utan bara drog av de där tio procenten,
så skulle avdragen komma att visa sig
för låga. Det dröjde inte heller så kort
tid under 1947, innan man kom till rätta
med beskattningen av ackordsförtjänsterna.
Också där fick man alltså räkna
med att för små avdrag gjorts. Vidare
är det uppenbart att extrainkomsterna
i stor utsträckning icke blivit beskattade;
skattebetalaren har inte ansett sig
föranlåten att höja avdraget på sin ordinarie
inkomst för att därigenom också
täcka extrainkomstens beskattning. Och
slutligen ha vi sambeskattningen.

Jag vill alltså såsom en syndabekännelse
säga, att det hade varit önskvärt
att man från myndigheternas och i detta
fall finansdepartementets sida ännu
ivrigare än vi gjorde hade bedrivit en

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Ang. anstånd med inbetalning av kvarstående skatt.

upplysningsverksamhet, där vi ideligen
erinrat folk om att de inte skulle vara
övertygade om att de voro fria från skatt,
därför att det gjorts ett preliminärt skatteavdrag.
Vi kunde ha talat om alla dessa
fyra ting, och vi kunde ha gjort det
gång på gång, ty jag är den förste som
förstår att när löntagarna fått höra att
man infört ett uppbördssystem, som skall
befria dem från att långt efteråt betala
skatt på sina inkomster, ha de levat sig
in i den föreställningen att med den preliminära
skatten var allting klart. Varje
överskjutande skatt kommer då att betraktas
såsom någonting oväntat och
obehagligt, som man har anledning att
vara förbittrad över.

Det kan hända att en sådan upplysningsverksamhet
hade haft någon effekt.
Men jag är därför inte alldeles säker på
att inte många fortfarande helst velat
räkna på det gamla sättet, att en uppskjuten
utgift är en besparad utgift i någon
mån; det är alltså möjligt att de
ändå inte hade gjort något större avdrag
till sina skatter.

Jag vill inte såsom en ursäkt men såsom
en förklaring till att den upplysningsverksamhet,
som jag här talat om,
inte bedrevs alldeles i den anda, som
hade varit önskvärt, nämna det faktum,
att när vi väl hade genomfört uppbördsreformen
och börjat med skatteavdragen
växte det fram — jag vet inte vilket
uttryck jag skall använda, men jag
tror jag törs säga en ganska litet välvällig
kritik mot detta uppbördssystem.
Man sade till folk: »Ni tro väl inte att
de där tabellerna äro riktiga! Ni tro väl
inte att staten, som inte frågar efter
någonting annat än att få så mycket
pengar av er som möjligt, låter tabellerna
vara för låga! Förstå ni inte att tabellerna
äro för höga? Staten vill här
ha ett räntefritt lån från skattebetalarna.
Ja, tro ni för övrigt att staten någonsin
kommer att släppa ifrån sig ett enda
öre, som den fått i sina klor?»

Det var alltså mot denna kritik, som
gick ut på att få löntagarna att tro, att
staten skulle komma att ta ut för mycket
och att de inte kunde vara säkra på att
få någonting tillbaka, som vi fingo vän -

da oss och gång på gång understryka, att
vi ville söka komma så nära det riktiga
som möjligt, så att folk inte skulle
behöva betala in för mycket i skatt.
Därför har man försummat att tala om
att risken snarast bestod i att man skulle
få betala för litet.

Det är min förhoppning att den översyn,
som vi skola sätta i gång, skall leda
till att dessa avigsidor försvinna. Det
för låga avdraget under januari är ju nu
borta, och ackordsavdragen ha, tror jag,
nu blivit någorlunda rimliga. Extrainkomsterna
bereda de största svårigheterna.
De hustruavdrag, som nu medgivas,
komma kanske också att rätta till
det mesta, när det gäller sambeskattningen.
Det gör att man har förhoppning
om att vid en översyn i det stora
hela komma fram till det mål, som vi
alla önska nå fram till, nämligen att löntagarna,
när de betalat den preliminära
skatten, skola känna sig fria från ytterligare
skattebetalning.

Jag kan inte sluta utan att säga ett
ord om en mycket viktig sak, som denna
uppbördsreform har framkallat diskussion
om, och det är hela skattesystemets
höjd. Jag tror visserligen inte att
det är riktigt, att det är först genom denna
kvarstående skatt som folk har fått
klarhet över hur höga skatterna verkligen
äro i vårt samhälle. Jag tror nog
att den stora massan av männniskor har
fullt klart för sig, hur höga de direkta
skatterna äro. Men jag är inte lika säker
på att den stora massan av svenska
folket har fullt klart för sig, hur mycket
som betalas i konsumtionsskatter. Jag
tror således inte att den kvarstående
skatten därvidlag haft någon betydelse.
Man bör i stället tala om för folk, att
denna skatt har tagits ut efter det gamla
systemet och att från och med i år
skatterna för 98 procent av inkomsttagarna
äro lägre än förut.

Däremot är det berättigat att man
mera riktar uppmärksamheten på det
som kallas marginalskatt. När man betalade
skatten per år i efterskott var det
svårt att varje ögonblick göra beräkningar
över hur hög skatten skulle ha
varit, om man hade haft litet mer eller

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. anstånd med inbetalning av kvarstående skatt.

litet mindre i inkomst. Men när skatten
dras varje vecka kan var och en klart se,
att om han förtjänar 100 kronor ytterligare,
får han betala låt oss säga 20
kronor i skatt, och allteftersom inkomsten
stiger blir skatten 25, 30, 40, 50 procent.
Det är klart att denna insikt om
marginalskatten är en ny och jag vill
för min del gärna säga mycket nyttig
insikt, som tvingar alla medborgare att
med större allvar än förut överväga, om
de utgifter, som staten gör, kunna motivera
så höga skatter — om man alltså
föredrar en viss utgift eller om man
hellre vill ha en lägre skatt.

På denna punkt kunna självfallet inte
alla människor enas, men jag skulle tro
att det vore nyttigt, om alla på ett klarare
sätt än förut finge lov att så att
säga på sin egen person känna, vad den
ena eller den andra statsutgiften betyder.
Det är nämligen inte önskvärt i ett
demokratiskt samhälle att människorna
besluta utgifter utan att egentligen veta,
att de få lov att vara med och betala
dem. Och eftersom nu ändå så många,
mitt i all bedrövelsen, tyckas vara synnerligen
glada över att denna hårda
restskatt har träffat alla samhällslager
och att alla få vara med och betala utgifterna,
tror jag att denna nya insikt
om marginalskatten är nyttig och kan
förmå oss att ännu noggrannare än förut,
även om vi gjort det noggrant, granska
varje utgift.

Jag vill emellertid tillägga, att det i
nuvarande läge inte bara är utgifterna,
som bestämma skatternas höjd. Vi veta
allesammans att vi ha att göra med ett
samhällsekonomiskt balansproblem, som
enligt gemensam övertygelse inte kan
klaras annat än genom en överbalansering
av budgeten, som kräver skatteinkomster
av betydande omfattning utöver
vad staten behöver för sina löpande utgifter.
Det är det som gör att i nuvarande
läge inte ens ett övervägande, huruvida
statens utgifter äro tillräckligt nödvändiga
för att motivera de höga skatterna,
leder till omedelbara resultat. Det
är alldeles uppenbart att den s. k. marginalskatten
även efter den lindring, som
genmfördes år 1947, är väsentlig ock -

så vid ganska måttliga inkomster, och jag
kan för min del öppet deklarera, att jäg
inte skulle önska någonting högre än
att det vore möjligt att på ett ganska
stort stycke av skatteskalan få en lägre
marginalskatt. En dylik lägre marginalskatt
på den nedre delen av skatteskalan
— och kanske rätt högt upp — kan
emellertid inte i detta ögonblick åstadkommas
utan en sådan betydande förlust
av skatteinkomster för staten, att
en dylik åtgärd i nuvarande ekonomiska
läge icke kan övervägas.

Uppbördsreformen har framkallat
tveksamhet, men jag skulle ändå tro,
att det inte är många som önska, att vi
skulle vända tillbaka till det gamla systemet.
Den nya uppbördsreformen kom
inte till i någon väsentlig mån för att
trygga åt staten eller kommunerna de
skatter, som staten och kommunerna ha
beslutat att ta ut. Den har tillkommit
väsentligen för att bereda lättnader för
skattebetalarna, inte minst för löntagarna,
så att de, när de haft sina inkomster,
skola veta att de ha betalat sin skatt.

Jag är övertygad om att efter den
översyn, som skall företagas, och efter
den ytterligare upplysningsverksamhet,
som nu pågår, kunna vi räkna med att
uppbördsreformen skall fylla de anspråk,
som man rimligen i praktiken kan
ställa på en sådan reform, och att den
då, trots allt missnöje nu, kommer att
betraktas såsom varande till gagn för det
svenska folket.

Herr VELÄNDER: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att bekänna, att jag
på visst sätt blivit stimulerad av herr finansministerns
uttalanden. Han började
med att säga, att det enligt hans mening
inte skulle möta några oöverstigliga svårigheter
att komma förbi de olägenheter,
som man nu ansåg det gällande uppbördssystemet
vara behäftat med. Jag
hoppas, att finansministern, när han sätter
i gång sin utredning, kommer att
lyckas i det hänseendet. Men jag måste
säga, att jag för min del ställer mig mycket
tveksam till huruvida han verkligen
skall lyckas, och det föreföll mig som

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40. 73

Ang. anstånd med inbetalning av kvarstående skatt.

om finansministern själv nästan omedelbart
prutade en del på dessa förhoppningar,
då han sade, att, om rörelseidkarna
föredra att skjuta undan skattebetalningen
till året eller rättare andra
året efter inkomståret, så var det deras
ensak. Jag vill härtill upprepa, vad jag
har sagt tidigare, att det inte finns någon
möjlighet för rörelseidkare att i allmänhet
kunna vidtaga sådana anordningar
att de icke antingen få en större
eller mindre restskatt eller också ett tillgodohavande,
därför att de betalt för
mycket i preliminär skatt. Jag vill också
framhålla, att inkomst- och anställningsförhållandena
äro så skiftande i detta
land och för övrigt i alla länder, att
även, när det gäller personer, som knappast
ha någon annan inkomst än av anställning
eller tjänst, men måhända av
flera anställningar — de ha exempel
extrainkomster vid sidan av sin ordinarie
anställning — möter det stora svårigheter
att förebygga, att det inte till
slut kommer en obehaglig överraskning
i form av kvarstående skatt eller också
en behaglig överraskning i form av ett
meddelande att pengar äro att hämta på
grund av för mycket erlagd skatt. Jag
hoppes emellertid att det verkligen skall
lyckas finansministern att komma till
rätta med detta. Jag har bara velat säga,
att jag inte alls tror att det skall lyckas!

Sedan säger finansministern, att alla
äro glada över att restskatterna kommit
att drabba alla skattskyldiga. Ja, jag vet
inte hur den glädjen har manifesterat
sig! Jag har inte hört talas om någon
tillfredsställelse från något håll. Jag är
sålunda alldeles obekant med detta förhållande.

Vidare sade finansministern, om jag
nu förstod honom rätt, att denna restskatt
har haft det goda med sig, att människorna
fått sill uppmärksamhet riktad
på skattetrycket, särskilt på marginalskattetrycket,
vilket kommer att resultera
i, hoppas finansministern, att de hädanefter
bli mera försiktiga med sina
utgifter. Ja, jag undrar om en bättre kännedom
om marginalskattetrycket och
dess verkningar kommer att resultera i
att människorna bli försiktigare, när det

gäller deras utgifter. Däremot kan jag
mycket väl tänka mig, att en sådan kännedom
verkar i den riktningen, att de
inrätta sig så, att de över huvud taget
icke bli föremål för någon marginalbeskattning,
och det är en fara, som för
mig har framstått såsom mycket allvarlig.
Men jag hoppas, att finansministern
också på denna punkt får rätt och att
jag företräder en alltför pessimistisk inställning! Finansministern

hade icke, sade han,
varit tveksam, när det gällt att lägga
fram propositionen rörande källskattesystemet
för riksdagen, och det är jag på
det klara med. Jag var ju med om behandlingen
av denna proposition i bevillningsutskottet.
Finansministern tyckte
inte heller, att han skulle klandras för
att propositionen framlagts för tidigt, då
man i andra sammanhang hade beklagat
den långsamhet, som hade kännetecknat
förberedelserna till källskattereformen.
Jag har inte någon anledning att fördjupa
mig i ett resonemang härom, men
det var väl ändå så, att när vi mot slutet
av år 1945 hade att ta ställning till
propositionen, beklagade man att den,
med hänsyn till den uppläggning som
givits densamma, undergått en alltför
snabb förberedelse och att propositionen
på grund därav åtminstone i vissa hänseenden
kunde betecknas såsom ett hastverk.
Såvitt jag kan erinra mig, har heller
inte bevillningsutskottet i något sammanhang
tidigare inlåtit sig på så utomordentligt
omfattande justeringar och
omarbetningar som skedde just i fråga
om denna proposition, och ändock var
utskottet enhälligt i den meningen att det
inte hade hunnit ägna tillräcklig tid åt
propositionen och att utskottet därför,
om ytterligare tid stått till förfogande,
kanske skulle ha kommit fram till förslag
som i förhållande till propositionen
skulle ha medfört att hela reformen hade
kommit att te sig mycket bättre än nu
blev fallet.

När herr finansministern sålunda säger,
att han i vissa sammanhang klandrats
för att han haft för bråttom och i
andra sammanhang för att han varit för
långsam, när det giillt förberedandet av

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Ang. anstånd med inbetalning av kvarstående skatt.

uppbördsreformen, bör detta ses mot den
bakgrund, som kritiken i de olika sammanhangen
fallit tillbaka på.

Herr statsrådet WIGFORSS: Jag vill
inte att det missförståndet skall kvarstå,
att jag skulle ha sagt, att den enskilde
genom insikten om de höga skatterna
kunde förmås till större sparsamhet för
sin egen räkning. Det vågar jag inte uttala
mig om. Jag syftade på att därigenom
den allmänna opinionen och även
riksdagen måhända skulle inrikta sig på
större sparsamhet beträffande de offentliga
utgifterna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

57, i anledning av framställning
från militieombudsmannen om ändrad
lönegradsplacering av befattningen som
expeditionsvakt vid militieombudsmansexpeditionen;
och

nr 58, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om engångsunderstöd åt städerskan vid
riksdagshuset Ester Lovisa Tellberg,
född Lindroth.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur
m. m.; och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning till
djurägare vid bekämpande av sjukdomen
paratyfus hos höns.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 478, till Konungen
angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1948/49.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
memorial nr 244 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 481, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskilt anstånd med inbetalning av
kvarstående skatt på grund av 1948 års
taxering, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkandet nr 63 bifölles även av andra
kammaren.

Herr Sandler anmälde, att han, som den
18 sistlidne oktober av kammaren erhållit
ledighet från riksdagsgöromålen
för den tid, varunder han på grund av
uppdrag att vara medlem av svenska
delegationen vid Förenta Nationernas generalförsamling
i Paris vore förhindrad
att infinna sig vid riksdagen, begagnat
sig av nämnda ledighet under tiden till
och med den 17 nästlidne november,
varefter han den 18 i samma månad åter
infunnit sig vid riksdagen. Den 24 november
hade han för fullgörande av offentligt
uppdrag i London samt återstoden
av förutnämnda uppdrag anträtt en
resa, vilken avslutats innevarande dag.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.42 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40.

Torsdagen den 16 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Om skapande av samhällsekonomisk
balans m. m.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER,
som tillkännagivit, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Domös interpellation angående
åtgärder i syfte att skapa samhällsekonomisk
balans m. m., erhöll ordet
och anförde: Herr talman! Ledamoten
av första kammaren herr Domö har
med första kammarens tillstånd frågat
mig:

1. Anser sig Eders Excellens vara i
tillfälle att snarast lämna kammaren en
redogörelse för de åtgärder regeringen
har för avsikt att genomföra i syfte att
skapa samhällsekonomisk balans?

2. Anser sig Eders Excellens böra
giva riksdagen tillfälle att överlägga om
de medel i kreditåtstramande syfte, vilka
regeringen enligt uppgift har för avsikt
att aktualisera vid förhandlingar
med vissa näringsorganisationer?

Ledamoten av andra kammaren herr
Ohlin har med andra kammarens tillstånd
frågat mig:

Är Ers Excellens villig att inför riksdagen
under innevarande höstsession
lämna en redogörelse för regeringens
stabiliseringspolitik sådan den närmare
utformats den senaste månaden i samband
med de förhandlingar som förts
eller föras med olika fackliga sammanslutningar
eller näringsorganisationer?

De i interpellationerna upptagna
spörsmålen beröra centrala delar av vår
ekonomiska politik. En utförlig redogörelse
för regeringens bedömning av
vårt ekonomiska läge och det material,
som ligger som bakgrund till denna bedömning,
kommer som vanligt att före -

läggas riksdagen i anslutning till statsverkspropositionen.
Under sådana förhållanden
kunde det måhända synas
lämpligt att uppskjuta diskussionen om
de ekonomiska frågorna till den remissdebatt,
som äger rum inom några veckor.
Jag har emellertid i likhet med
interpellanterna ansett det vara av värde,
att riksdagen erhåller tillfälle att
kontinuerligt följa den praktiska utformningen
av regeringens ekonomiska
politik. Mitt interpellationssvar blir under
sådana förhållanden närmast en
fortsättning av den redogörelse för regeringens
ekonomiska politik, som lämnades
inför riksdagen den 3 november.

I den programförklaring, som avgavs
den 3 november, underströks i första
rummet nödvändigheten av att skapa
jämvikt mellan export och import.

Senaste siffror rörande utrikeshandeln
synas tyda på att vi äro på väg
mot en sådan balans. För oktober månad
uppkom sålunda för första gången
på lång tid ett mindre exportöverskott.
Siffror för november månad föreligga
ännu inte. Jag tillåter mig emellertid
att till kammarens kännedom lämna ett
meddelande, som jag fick för någon minut
sedan från generaltullstyrelsen och
av vilket framgår att enligt dess beräkning
importen för november uppgick
till 368,4 miljoner och exporten till 408,9
miljoner, alltså ett exportöverskott på
cirka 40 miljoner kronor. Härvid är emellertid
att observera, att i importsiffran
icke ingår värdet av tobaksimporten.
Till jämförelse kan nämnas att tobaksimporten
under oktober månad uppgick till
ett värde av cirka 5 miljoner kronor. I
dessa för visso mycket glädjande exportsiffror
ingå även fartyg för omkring 20
miljoner kronor, vilket kanske särskilt
bör påpekas. Vi ha alltså sannolikt för
oktober och november månader ett exportöverskott
på låt oss säga 30—35 mil -

Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

joner för november månad och 20 miljoner
för oktober månad.

Riksbanken har under de senaste månaderna
fått mottaga vissa tillskott till
sin valutareserv. Detta sammanhänger
dock — frånsett säsongmässiga eller tillfälliga
omständigheter — främst med att
den planerade importnedskärningen nu
börjar slå igenom. Det är en balans som
uppnåtts på en låg importnivå.

Detsamma måste även sägas om utsikterna
på detta område för nästa år, vilket
satt sin prägel på den av Kungl.
Maj:t den 3 december fastställda importplanen
för 1949, varom en kommuniké
utfärdats. Med hänsyn till det vikande
marknadsläget för vissa viktiga svenska
exportvaror har man där icke vågat räkna
med högre exportvärde för 1949 än
för 1948 eller 3,7—3,s miljarder kronor,
oaktat en viss ökning av exportens kvantitet
kunnat förutses. Tillsammans med
inkomsterna av handelsflottan, i anspråktagande
av vissa tillgångar samt
Marshallkrediter har man sålunda fått en
ram för den totala importen om närmare
4 200 miljoner kronor. Nedskärningar
ha till följd härav fått vidtagas
beträffande de allra flesta varugrupperna.
Försörjningen med bränslen och råvaror
har emellertid erhållit företräde
framför andra importbehov. Särskilt beträffande
importen från Nordamerika
måste största restriktivitet iakttagas,
trots att man räknat med fortsatta Marshallkrediter.
Importplanen förutsätter
även ett utnyttjande av de numera frigjorda
pundtillgångarna.

Importplanen är på detta stadium närmast
ett arbetsprogram för Sveriges handelspolitik.
Det faktiska handelsutbytet
regleras som bekant i stor utsträckning
av bilaterala avtal. Våra möjligheter att
realisera de svenska önskemålen beträffande
handelns omfattning och sammansättning
bestämmas därför i främsta
rummet av utgången av en serie pågående
eller förestående förhandlingar om
handelsavtal. I det sammanhanget vill
jag nämna, att en uppgörelse med vår
för närvarande viktigaste handelspartner,
nämligen Storbritannien, nu synes
omedelbart förestående och torde kom -

ma att ske på villkor, som icke äro oförenliga
med våra planer.

I regeringens programförklaring underströks
vidare nödvändigheten av en
ökning av produktionen och av exporten
samt uttrycktes förhoppningar om ett
samarbete med olika grupper inom produktionen.
Dessa frågor ha varit föremål
för fortsatta beredningar. Åt exportproblemen
har handelsdepartementet under
hösten ägnat särskilt intresse. På ett
par punkter ha i anslutning härtill särskilda
utredningsuppdrag lämnats: detta
gäller dels den viktiga frågan om en effektivisering
av det handelspolitiska utrednings-
och förhandlingsarbetet, dels
turismens bidrag till vår betalningsbalans.
Frågorna ha även tagits upp vid
regeringens överläggningar med Landsorganisationen
och med representanter
för olika näringsorganisationer. Vid de
senaste överläggningarna, som liöllos i
måndags, framlades förslag från regeringens
sida om tillsättandet av ett organ
för diskussion om möjligheterna att öka
produktionen och exporten. I detta
organ skulle ingå representanter för
statsmakterna, industrien och arbetsmarknadens
parter. Ett sådant organ
skulle bland annat genom möjligheten att
med sig kunna adjungera representanter
för än det ena och än det andra verksamhetsområdet
bli av särskilt värde,
när det gäller att framkomma med initiativ
och uppslag. Givetvis ha näringsorganisationerna
ännu icke hunnit besvara
vår inbjudan, men jag vill redan
nu uttrycka min tillfredsställelse över
den beredvillighet till samverkan om
olika konkreta arbetsuppgifter, som under
höstens kontakter visats från näringsorganisationernas
sida, oavsett de
divergenser i uppfattningen om de allmänna
riktlinjerna för den ekonomiska
politiken som föreligga. Som framgått av
de hittills förda överläggningarna föreligga
på produktionsfrämjandets område
åtskilliga frågor, som närmast böra bli
föremål för behandling vid en direkt
kontakt mellan arbetsmarknadens parter.
Jag hyser förhoppningar om ett gott
resultat av sådana direkta förhandlingar,
som utan tvivel komma till stånd.

Torsdagen den 1C december 1948.

Nr 40.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

Produktionskampanjen och övriga ansträngningar
måste bygga på medverkan
från alla grupper inom vårt ekonomiska
liv och skulle väsentligt underlättas
om kännedomen om vårt ekonomiska
läge och motiven för de åtgärder,
som detta påkallar, trängde ut till
så många som möjligt. Vid den senaste
överläggningen i måndags med representanter
för näringsorganisationerna framlades
därför förslag från regeringens sida
om jämväl ett annat organ, främst
avsett för en sådan upplysningsverksamhet,
för vilken intresse redan tidigare
yppats från näringsorganisationernas
sida.

I regeringsprogrammet påpekades vidare
nödvändigheten att hålla investeringsvolymen
innanför sparandets ram.
Detta har framtvingat försök att åstadkomma
en begränsning av investeringsverksamheten
jämfört med 1948 dels genom
byggnadsregleringen, dels genom
kreditrestriktioner.

För den byggnadsreglerade verksamheten
har numera uppgjorts en investeringsbudget
för 1949. Den för 1949 utarbetade
realbudgeten för byggnads- och
anläggningsverksamhet inom ramen för
särskilda tillstånd slutar på en summa av
1 920 milj. kr. mot ca 2 080 milj. kr. för
motsvarande byggnadsverksamhet 1948,
innebärande en begränsning i förhållande
till sistnämnda år med omkring 8 %.
Tillståndsgivningen kan, sedan tidigare
förefintliga reserver av outnyttjade tillstånd
numera till betydande del avarbetats,
hållas mera i nivå med den löpande
byggnadsverksamheten. Den för
1949 upprättade tillståndsbudgeten uppgår
sålunda till 1 840 milj. kr. mot 1 540
milj. kr. 1948 (inkl. s. k. tremannatillstånd).

Av realbudgeten för 1949 falla 990 milj.
kr. på nybyggnad av bostäder mot 1 040
milj. kr. 1948, d. v. s. en minskning med
50 milj. kr. Emedan eftersläpningen i
färdigställandet av bostäder numera i
stort selt arbetats av, beräknas antalet
färdigställda lägenheter 1949 icke komma
att uppgå till mer än 43 000 i hela
landet mot ca 55 000 1948. I övrigt faller
minskningen från 1948 till 1949 på in -

dustribyggnader, handel och samfärdsel.
Även myndigheternas investeringsverksamhet,
sjuk- och hälsovården samt vägväsendet
få vidkännas nedskärningar.

Det är nödvändigt att få en föreställning
om utrymmet för kapitalinvesteringar
också på de områden, där direkt
påverkan genom byggnadstillstånden
inte är möjlig. Regeringen har i detta
syfte inlett överläggningar med de olika
slagen av kreditinrättningar, alltså hypoteksanstalter,
banker och försäkringsbolag.
Målet är att komma fram
till en samordning, som håller kreditgivningen
inom ramen för det sparande
som kan påräknas. Tendensen att låta
kreditgivningen bli för stor får anses
alltjämt föreligga och någon form av
urval och begränsning är sålunda erforderlig.
Åtgärder ''med stöd av lagstiftning
synas knappast vara oundgängliga,
då de böra kunna ersättas
av frivilliga överenskommelser.

Beträffande resultatet av regeringens
strävanden på det statsfinansiella området
får jag för dagen nöja mig med
att hänvisa till statsverkspropositionen.
Riktlinjen för höstens budgetbehandling
inom departementen har varit att i största
möjliga utsträckning begränsa anspråken
på utgiftsökningar och att åstadkomma
största möjliga budgetöverskott. I det
aktuella läget synas möjligheter till skattesänkningar
inte finnas.

Kommunernas utgifter ha under de senaste
åren visat en stark ökning. Även
för nästa år synas kommunerna ha planerat
betydande ökningar av investeringar
och andra utgifter. Tendenserna
till sådana utgiftsökningar stimuleras måhända
av att kommunerna komma att
erhålla en betydande andel av restskatteintäkterna.
Jag vill begagna detta tillfälle
att rikta en vädjan till kommunerna
att iakttaga största möjliga återhållsamhet
i sin utgiftspolitik, att uppskjuta
planerade investeringar och att fondera
aktuella budgetöverskott, för att därigenom
bidraga till stabiliseringspolitiken.
En sådan återhållsamhet kommer att befordras
av att byggnadstillståndsgivningen
även för kommunala företag inom investeringsbudgetens
ram begränsas.

Nr 40.

Torsdagen den IG december 1948.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

Regeringens program innefattade en
stabilisering av priser och inkomster.
Prisstabiliseringen har hittills delvis
åstadkommits genom de provisoriska direktiv
som i somras (21 juli) utfärdats
för priskontrollen. Med stöd av dessa har
det varit möjligt för priskontrollnämnden
att avslå en rad prishöjningskrav
inom viktiga konsumtionsområden, exempelvis
i fråga om läder, skodon, yllevävnader,
bomullsvävnader, konfektion,
maltdrycker, bröd m. m. Om under höstens
lopp prishöjningar på dessa områden
hade genomförts, skulle de enligt
min mening ha äventyrat de pågående
strävandena till inkomststabilisering. Genom
utfärdandet av de provisoriska
skärpta direktiven för priskontrollen ha
således förutsättningarna för uppnåendet
av ekonomisk stabilitet väsentligt ökats.
Den uppnådda inkomststabiliseringen utgör
å sin sida en avgörande förutsättning
för att prisnivån i fortsättningen
skall kunna hållas stabil.

De nu tillämpade direktiven ha från
början betecknats som provisoriska.
Överläggningar ha ägt rum mellan representanter
för regeringen, priskontrollnämnden
samt handelns, industriens och
hantverkets organisationer, där man
dryftat de fortsatta riktlinjerna för priskontrollen.
Regeringen har nu tillsatt en
förhandlingsdelegation bestående av representanter
för industrien, handeln,
hantverket, löntagarna och priskontrollnämnden
under ledning av en opartisk
ordförande för att närmare pröva frågan
om de definitiva grunderna för den prisreglerande
verksamheten. Utgångspunkten
måste därvid vara att stabilitet i
prisnivån skall upprätthållas. Uppgiften
är att undersöka hur den angivna
målsättningen skall kunna förenas med
önskemålet att säkerställa angelägen produktion.

Beträffande inkomststabiliseringen
räcker det väl slutligen att hänvisa till
den för alla här kända anslutning, som
deklarerats från såväl Landsorganisationen
som TCO. Regeringens linje har därmed
erhållit ett stöd, varöver vi ha anledning
att känna tillfredsställelse. Härigenom
har en utgångspunkt skapats för

regeringens fortsatta överläggningar om
anslutning till inkomststabiliseringen
från andra inkomsttagargruppers sida.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag ber
först att få tacka hans excellens herr
statsministern för det svar jag fått på
min interpellation. Svaret ger också en
relativt god grund för en ekonomisk
överläggning. Jag tror det är ganska viktigt,
att vi koihma till tals om dessa saker
titt och tätt, eftersom läget ändrar
sig. Därför är jag statsministern mycket
tacksam för att vi ha fått detta tillfälle
till debatt om de ekonomiska frågorna.

Det är ju också åtskilligt som har ändrat
sig sedan vi senast debatterade dessa
frågor. Bestämda tecken tyda på att regeringen
i den ekonomiska politiken håller
på att orientera sig åt, som jag vill
kalla det, rätt håll. Ett av dem är de om
än senkomna försöken att åstadkomma
inkomståterhållsamhet, och ett annat är
den mera verklighetsbetonade syn på
produktionslivets problem, som nyligen
kommit till uttryck.

Jag skall ett ögonblick uppehålla mig
vid några punkter i det avgivna svaret.

Det talas i svaret om att vi ha kommit
fram till en stabilisering av export
och import. Jag fäste mig vid att statsministern
underströk, då han läste upp
detta avsnitt, att det är en balans, som
bar uppnåtts på en »låg importnivå».
Det är i själva verket en balans som ernåtts
sedan vår rörelsefrihet i hög grad
beskurits. Importplanen bygger på utnyttjandet
av de tidigare infrusna pundtillgodohavandena.
Detta betyder alltså
en ytterligare minskning av våra valutareserver.
I stället för att, om uttrycket
tillätes, »sanforisera» valutareserven, så
att den inte krymper, låter man den på
detta sätt undergå en fortsatt krympning.

Kan man verkligen av siffran för en
kort, isolerad period — oktober och
även november månader, som statsministern
nu kom med siffrorna för — dra
några bestämda slutsatser om vår handels-
och betalningsbalans? Vi veta hur
skeppningarna variera och att likvider -

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

na för dessa komma in relativt stötvis.
Man frågar sig, hur utvecklingen kommer
att ställa sig under vintermånaderna.
Vet man någonting säkert om utvecklingen
av priserna på våra stapelartiklar?
Man räknar med att nå balans
med hjälp av Marshallpengarna men på,
som jag nämnde, en »låg importnivå».
Hur kommer det att ställa sig med denna
låga importnivå, när verkningarna av
inskränkningarna slagit igenom i produktionslivet
och därigenom även för
exporten? Jag kan inte se annat än att
följden blir en balans, liknande den som
man når med en relativt tom portmonnä
då man får låta bli att skaffa sig även sådant,
som man verkligen kan anse vara
högst nödvändigt.

Herr statsministern var inne på frågan
om handelsavtalen. Jag tillåter mig stryka
under att det är nödvändigt, när nu
handelsavtalen spela en så oerhört stor
roll, att lägga all vikt vid att såväl förberedandet
av handelsavtalen som även
förhandlandet om dem sker i samråd
med personer, som äro praktiskt verksamma
i näringslivet. Detta har många
gånger förut framhållits, men det kan
inte ske för ofta.

Jag delar statsministerns tillfredsställelse
över de förhandlingsresultat, som
ha nåtts med arbetsmarknadens parter.
Det vittnar otvivelaktigt om ekonomiskt
politisk mognad att Landsorganisationen
och andra organisationer äro mäktiga
den självövervinnelse, som de gjorda deklarationerna
innebära. Jag tror också
att det är ett vittnesbörd om att man börjar
komma till klarhet om att de ekonomiska
spörsmålen inte låta sig så lätt bemästra
på schematiskt sätt och efter deklarationer
utan att man undan för undan
måste anpassa handlandet och åtgärderna
efter det föreliggande läget.
I detta sammanhang vill jag uttala min
glädje över den attityd, som regeringen
nu tycks intaga; den är inte lika självtillräcklig
och självsäker som förut.

.lag har också anledning att, liksom
statsministern gjorde, framhålla betydelsen
av att arbetsmarknadens parter och
näringslivets organisationer deltaga i ar -

betena när det gäller främjandet av vår
export, ordnandet av produktionen och
strävandena att få fram en produktionsökning.
Jag observerade speciellt, att
statsministern i detta sammanhang redovisade,
att detta samarbete skedde oavsett
de divergenser i uppfattningen om
de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken, som föreligga. Jag tror
alt det är viktigt att observera dessa ord.
Det finns skäl att även vid detta tillfälla
understryka, att när vi här debattera
de ekonomiska problemen, så göra
vi det ifrån högerns sida under framhållande
av att vi i väsentliga punkter
ha en mening, som avviker från regeringens.
Det är uppenbart, att meningarna
om hela området för den ekonomiska
politiken äro ganska olika varandra
från högerns synpunkt och från
regeringens synpunkt sett; i vilken grad
olikheter där föreligga mellan regeringen
och de övriga partierna skall jag givetvis
inte nu ge mig in på.

När herr statsministern var inne på
frågan om den byggnadsreglerande verksamheten,
framhöll han, att man måste
vidtaga ganska drastiska nedskärningar
av vissa byggnadskvoter. Jag vill i anslutning
till talet om den byggnadsreglerande
verksamheten säga, att en av de
viktigaste åtgärderna också är att söka
åstadkomma en förenkling av hela byggnadsreglerandet.
Det går inte att hålla
på som man nu gör utan att riskera, att
människorna bli uttröttade och att en
hel del onödiga besvärligheter bli följden.
Får jag hoppas, att de uttalanden
om åtgärder från regeringens sida för
att förenkla det hela, som ha kommit
till uttryck från ledamöter av regeringen,
skola bli förverkligade så snart som
möjligt? Lika väl måste man på andra
områden, där regleringar äro nödvändiga,
söka komma fram till enklare förhållanden,
till ett enklare handhavande
och ständigt ha uppmärksamheten riktad
på att inte bibehålla regleringarna
längre än vad som är absolut nödvändigt.
Meningarna kunna naturligtvis vara
rätt delade om i vilken grad de äro nödvändiga,
men om det hela tiden bakom
strävandena finns en vilja att inskränka

Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

regleringsväsendet så fort som möjligt,
så är därmed mycket vunnet.

Regeringen säger sig komma att skära
ned investeringsanslagen för vägväsendet.
Jag vill inte säga emot på den punkten.
Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att de starkt försämrade kommunikationer,
vi hålla på att få, utgöra ett hinder
för produktionen. Jag tar ett exempel
och jag ställer en fråga på den punkten.
Hur är det med våra landsvägsbroar?
Brister beträffande dem föranleda
onödigt långa transportvägar och likaså
onödigt dryga kostnader för transporten.
Dessa broar äro på sitt område
exempel på sådana där flaskhalsar, som
finnas även inom produktionslivet i övrigt.

Man minskar nu också bostadsproduktionen
med cirka 12 000 lägenheter; exportindustrierna
måste dessutom få prioritet.
Detta betyder ett starkt minskat
byggande i de flesta av våra tätorter
med därav följande ytterligare brist på
bostäder. Samtidigt subventionerar man
hyrorna och nekar absolut att låta dessa
närma sig en med hänsyn till penningvärdets
förändringar naturlig nivå. Hur
tänker man då sköta fördelningen av de
otillräckliga bostäderna — genom en
ransonering? För närvarande är ju läget
sådant att endast den, som redan har en
bostad, kan få en bostad på annan ort —
man får dem endast genom byte. Kan
detta fortsätta utan alltför svåra skadeverkningar? Herr

statsministern sade, att det är
inte möjligt att vidtaga några skattesänkningar.
Jag kan möjligen förstå detta
med hänsyn till nuvarande förhållande
mellan köpkraft och efterfrågan. Men
bakom sysslandet med skattefrågorna
måste väl särskilt under den närmaste
tiden ligga ett medvetande om att det
inte är bra som det är. Det kan inte få
fortfara att vi ha sådana skatteformer just
i en tid, då vi behöva ökad produktion
och ökad arbetsinsats, att beskattningen
är så hög och har sådana former, att den
hindrar den nödvändiga ökningen av
produktionen. Det är nödvändigt att på
detta område så fort som möjligt en
översyn kommer till stånd; man måste

sikta till en annan ordning när det gäller
beskattningen.

Kommunernas utgifter ha också observerats
i statsministerns interpellationssvar.
Statsministern riktade en uppmaning
till kommunerna att spara. En sådan
skadar naturligtvis icke. Men när
man kräver utgiftsåterhållsamhet av
kommunerna, får man också tänka något
på i vilken grad staten — jag tillåter mig
säga sä — dirigerar kommunernas utgifter.
Har regeringen veikligen tänkt
igenom, i vilken grad de senaste årens
ökningar av de kommunala utgifterna direkt
eller indirekt bero på statliga direktiv,
ny lagstiftning, nya uppgifter som
lagts på kommunerna? I mycket hög
grad ha de kommunala utgiftsstaterna
fyllts med anslag för löner till tjänstemän
av olika slag, vilka tjänstemän äro
nödvändiga, om kommunerna skola kunna
fylla sin uppgift enligt lag och författning.
Kommunerna ha ju till exempel
tvingats anställa mängder av konsulenter
och andra nya socialvårdstjänstemän.

Har regeringen undersökt, vilka de
verkliga kostnaderna äro bara för de
kommunala bostadstilläggen åt folkpensionärer,
för vilka den socialdemokratiska
partistyrelsen för något år sedan
drev en våldsam propaganda? Kommunernas
investeringar bero också i mycket
hög grad på ålägganden av staten.
Icke minst ur kommunal synpunkt är
det nödvändigt, att staten samordnar sin
ekonomiska politik och sin socialpolitik.
Det skulle vara önskligt, om man
kunde komma fram till en översikt, så
att kommunerna åtminstone i stora drag
visste, vilka uppgifter de stode inför under
de närmaste åren.

Jag skall tillåta mig säga några ord om
svarets framhållande av stabiliseringen
av priser och inkomster. Alla önska en
stabilitet i prisnivån, men frågan är om
detta kan uppnås med en priskontroll.
Det förtjänar anmärkas, att prisindex i
detta land trots priskontrollen från 1/7
1947 till 1/7 1948 steg med omkring 7
procent. Jag tror inte det räcker med en
undersökning av detaljerna i direktiven
för priskontrollen. Det är säkerligen nöd -

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

vändigt att omarbeta dessa prisdirektiv
från botten.

Jag är ense med statsministern om att
en priskontroll måste finnas, men det
gäller att söka komma därhän, att den
inte samtidigt medför en snedvridning
av produktionen. Och när man nu säger,
att det har lyckats att hålla priserna, så
kan detta, med den begränsning jag nyss
angav, vara giltigt, men man vet inte
något om i vilken grad detta har förorsakat
en snedvridning, som berövar produktionen
en väsentlig del av de mest
nödvändiga varorna.

Jag går nu in på ett par frågor, där
jag saknade besked i statsministerns svar.
Det fanns t. ex. inte ett ord i statsministerns
svar om penningpolitiken, inte
ett ord om räntesatser o. d.

Regeringen har som bekant på den senaste
tiden skärpt sin räntepolitik genom
andra kurser på obligationer än de
förutvarande, och detta var som bekant
en av orsakerna till riksbankschefens
avgång. Är saken därmed utagerad? Tänker
man alltså mot alla experter och mot
all erfarenhet fortsätta en räntepolitik,
som ökar inflationstrycket?

Det mest karakteristiska för statsministerns
svar är att det i hela svaret
icke finns ett ord om åtgärder i syfte
att stimulera det frivilliga sparandet.
Har regeringen alldeles givit upp alla
försök att få fram ett ökat sparande, så
har den också avstått från ett av de viktigaste
medlen för att åstadkomma balans.

Det nämndes en del om att investering
och sparande måste väga upp vartannat,
men om man inte får det tillräckliga
sparandet, får man ju också mindre investeringar
och därmed mindre nyttigheter
av olika slag. Om regeringen tror,
att det statliga tvångssparandet över budgeten
kan ersätta frivilligt sparande, anser
jag, att den gör sig skyldig till ett
svårt misstag. Tvångssparandet har alltid
en tendens att minska frivilligt sparande.
Det en människa tvingas att spara för
staten betraktar hon som en utgift, för
vilken hon söker kompensation antingen
i ökade inkomster eller genom att »ta

(! Förslå kammarens protokoll 10''i8. Nr 40.

ut pengar på banken». Tag exemplet med
kvarskatterna, som tydligen regeringen
betraktat som ett medel i tvångssparandets
tjänst. Mången kommer att betala
dessa med uttag av tidigare gjorda besparingar,
än flera minska sitt sparande
ungefär i samma grad som kvarskatterna
belasta deras budget. Det samhällsekonomiska
resultatet blir alltså i viss utsträckning
att frivilligt sparande bytes
ut mot tvångssparande, vilket ingen kan
vara glad åt.

Jag gör nu en sammanfattning, herr
talman.

Det är säkerligen alltför optimistiskt
att tro att regeringens medel skulle vara
tillräckliga för att åstadkomma den balans,
som är den enda hållbara grunden
för fortsatt välståndsarbete. I bästa fall
undviker man ytterligare försämringar i
läget, men det är något annat än att
räta upp det hela igen. Jag tillåter mig
säga detta, därför att jag har en viss oro
för att man överskattar möjligheterna
att genom inkomst- och prisstabilisering
nå det avsedda resultatet. Vi gå kanhända
in i en ny period — om det blir en,
som är i högre grad inflationsdrivande
än den nuvarande, därom veta vi intet.
Det hela kan till mycket stor del bero
på utvecklingen. Regeringens politik kanske
kan ha utsikt att lyckas, om det blir
en återhållsamhet ute i världen, om vissa
depressionstecken ytterligare visa sig
och stämningen tar intryck därav och
om man får en allmän betänksamhet mot
att köpa varor och dylikt. Men blir det,
som det i hög grad är att frukta, så att
den pågående rustningskonjunkturen på
grund av det spända läget i världen kommer
att fortsätta, hur kommer det då att
gå med regeringens politik?

.lag tillåter mig framhålla, att det
skulle vara bättre att från början söka
gå till grunden och snabbast möjligt
komma till något fast, på vilket vi i alla
fall skulle kunna bygga en god utveckling.
Vi ha från högerns sida under hela
krisförloppet sagt vår mening om vad vi
anse att man bör göra, och vi tänka
fortsätta denna de klara beskedens linje
utan hänsyn till enligt vår mening ovid -

Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

kommande omständigheter. Vi hålla före
att ett intensivt upplysningsarbete för
människorna om hur det verkligen hänger
ihop är det bästa. Det är bättre att
säga, även om det verkar hårt, hurudant
läget är än att försöka skjuta undan farorna.
Nu vill jag med det sista yttrandet
inte påstå annat, än att regeringen
på sistone försökt att göra detta. Det är
med tillfredsställelse som jag noterar det.
Men frågan är, om regeringen i tillräcklig
grad har sagt, vad det är som erfordras
för att det skall kunna bli ett
tillrättande av förhållandena.

I det avseendet gör jag vissa invändningar.
För mig står det klart, att utan
en ändrad skattepolitik, i synnerhet på
lång sikt, komma vi inte ur krisen. Bara
medvetandet om att man försökte komma
till rätta med nuvarande felaktigheter
beträffande våra marginalskatter och
annat skulle medföra ett ökat förtroende,
och det är framför allt förtroende på
den punkten, som det är nödvändigt att
erhålla. Vi måste komma fram till en
sänkning av åtskilliga av de direkta skatterna,
till att skatteskalorna göras om, så
att man får bättre arbets- och produktionsvilja,
och där gäller det — jag återkommer
till vad jag nyss sade ■— att
tänka på det frivilliga sparandet. Skattehindren
för detta sparande måste bort,
och man måste främja i stället för att
dämpa arbetsamhet och sparsamhet. Reglerings-
och ransoneringssystemet måste
överses och, där det är möjligt, omedelbart
lättas. Direktiven för priskontrollen
måste anpassas efter uppgiften att
öka och effektivisera produktionen. Vi
måste — för att nu ta till ett uttryck,
som jag använt åtskilliga gånger förut
— arbeta oss ut ur kommissions- och
kommandohushållningens grepp för att
kunna producera och exportera mera,
varigenom vi på nvtt kunna bygga upp
den valutareserv, som ger oss friare händer
att sälja och att köpa där det är fördelaktigast.

Principiellt tycks man nu vara medveten
om en förnuftig penningpolitiks nödvändighet
även i regeringskretsar, men
man tycks gömma sin ovilja mot att gå
till handling bakom s. k. praktiska skäl.

Det får inte finnas några praktiska skäl,
som hindra oss att rätta vår penningpolitik
efter läget i landet, ty utan förnuftiga
åtgärder till penningvärdets bevarande
komma vi aldrig ur krisen. Det
göra vi inte heller, om vi icke med hjälp
av olika medel försöka anpassa vår förbrukning
av olika varor efter den verkliga
tillgången.

Dessa två saker har jag förut talat om.
De saknas i regeringens program — man
kan inte komma ifrån att anpassningen
av konsumtionen i förhållande till tillgången
på varor är en förutsättning för
att försöken att komma ur krisen skola
lyckas. Men vi komma heller aldrig ur
krisen, om vi inte på allvar söka samordna
och koordinera dessa olika ting.

Det är uppenbart att de statliga utgifterna
måste pressas ned och att statliga
investeringsåtgärder måste vägas mot enskilda,
så att man även på denna väg
medverkar till största möjliga produktionsökning.
Staten måste driva en efter
förhållandena i samhällsekonomien lämpad
finans- och lånepolitik.

Jag vill till slut framhålla, att vi inom
högern inte tro på verkliga resultat av
något slags statlig dirigering, men vi tro
på en samordnad politik, som väcker
förtroende i alla folklager och en lust
hos individen att själv göra en insats. Vi
skulle önska, att regeringen, när det gäller
programmet emot inflation och andra
svårigheter, ville något mera fördomsfritt
spänna sina funderingar över hela
fältet och inte inskränka sig i så hög
grad som den har gjort i det nu framlagda
programmet.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Det är givet, att
om mitt interpellationssvar av herr
Domö uppfattats såsom ett försök till en
uttömmande beskrivning av hur vi betrakta
vårt ekonomiska läge för dagen,
så kan jag förstå, att herr Domö tyckte
att det fanns luckor i det. Men i interpellationssvaret
hade ju mycket bestämt
sagts ifrån att det var två omständigheter,
som gjorde, att jag ansåg mig kunna
begränsa mig till vad jag antog nu

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

speciellt intresserade kammarens ledamöter,
nämligen hur regeringen praktiskt
försökt att utforma sitt 28-oktoberprogram.
Jag hänvisade i övrigt — något
som väl alla väntade sig — till det
faktum att det i statsverkspropositionen
blir en fullständig diskussion om alla
de faktorer, som påverka vårt ekonomiska
läge. Jag ansåg det vara desto
mera naturligt att använda denna metod,
som vi ju den 3 november ganska utförligt
logo upp även de ting, som enligt
herr Domös mening nu saknades.

Jag medger att det naturligtvis är förenat
med vissa svårigheter att diskutera
vår ekonomiska politik, när man lämnar
ute statsfinanserna och därmed lämnar
utanför en väsentlig del av de ting, som
faktiskt ha inverkan på vårt ekonomiska
läge. Men det är väl ändå inte riktigt
rätt, när herr Domö förklarar att vi
»inte med ett ord beröra penningpolitiken».
Det är riktigt så till vida, att vi
inte tagit upp frågan om skattepolitiken
och inte frågan om budgetens överbalansering,
tv det är naturligt att den
diskussionen kommer upp i samband
med statsverkspropositionen. Men i övrigt
innehåller mitt interpellationssvar
en ganska klar definition på hur vi se
på penningpolitiken.

Det förhåller sig otvivelaktigt så, att
vi anse oss, liksom jag skulle tro den
alldeles övervägande delen av denna
riksdags ledamöter, ur stånd att rekommendera
en räntestegring som ett led i
åtgärderna för att begränsa investeringarna.
Jag tror att vi allesamman — kanske
också herr Domö — måste medge,
att skall man på den vägen nå en inflationsbegränsande
effekt på fler områden
än på bostadsbyggandets, d. v. s. även
på de områden, som för närvarande ligga
utanför den statliga kontrollen, får
man tillgripa en mycket hård räntestegring,
som ingen i denna kammare någonsin
har förordat.

Vad är det då man avser att vinna
med en försiktig räntestegring? Jo, den
skulle ha en effekt på bostadsbyggandet.
Det är riktigt. Men bostadsbyggandet ha
vi ändå i vår hand genom den nuvarande
i nvesteringskont rollen.

Den andra effekten skulle vara, att
riksbanken skulle slippa att köpa de
statliga värdepapperen och på detta sätt
få ett slut på den ström av pengar som
för närvarande, enligt vad man uppger,
hotar vår penningmarknad.

Jag kan försäkra herr Domö, att vi ha
ett lika starkt intresse som någon annan
av att få ett slut på denna penningutströmning.
Och vi hälsa med den största
tillfredsställelse, att det verkar som om
man därvidlag för närvarande befinner
sig på rätt väg. Jag har här i min hand
några siffror, som visa riksbankens obligations-
och skattkammarväxelköp under
olika perioder. Under tiden juli—december
i fjol köpte riksbanken obligationer
för 638 miljoner och sålde ut
skattkammarväxlar för 155 miljoner,
varigenom det blev en nettoökning av
innehavet med 483 miljoner kronor. För
tiden juli—november i år — det är alltså
en månad mindre men dock fem sjättedelar
av den förutnämnda perioden —
uppgår nettoökningen till allenast 50
miljoner kronor. Det är en betydande
skillnad mellan 483 miljoner och 50 miljoner.
Jag tillåter mig fråga om det verkligen
skulle vara rimligt, innan man har
fått klart för sig om det inte går att
komma fram på de frivilliga överenskommelsernas
väg och i ett läge, när det
börjar ljusna så pass kraftigt som dessa
siffror vittna om, att tillgripa en åtgärd,
som otvivelaktigt — även om räntehöjningen
bleve begränsad — med hänsyn
till nyssnämnda verkan på byggnadsmarknaden
skulle hota hela stabiliseringsprocessen.
Kan det verkligen vara
annat än en ren skrivbordslinje?

Vidare, herr Domö, måste jag säga,
att litet hänsyn till det praktiska livets
krav måste man ta, även om jag till min
överraskning fann, att en så praktisk
karl som herr Domö i dag varnade för
praktiska hänsyn vid handhavandet av
näringspolitik och penningpolitik. Vi
måste göra det, och den praktiska hänsyn
det gäller är just om vi för den
ovissa vinning, som man här kanske
skulle nå, skulle vilja riskera att förstöra
hela stabiliseringsprocessen. Om
jag skall vara uppriktig tror jag inte att

Nr 40.

Torsdagen den IG december 1948.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

herr Domö, om han, som han gjorde
förr, hade tillhört regeringen, hade rekommenderat
att i detta läge tillämpa en
metod, som otvivelaktigt såvitt jag förstår
är äventyrlig.

Vi vidhålla vår mening att vi få försöka
stabilisera även på denna punkt.
Men vi ha, som jag sade i mitt interpellationssvar,
försökt uppnå frivilliga överenskommelser
för att täppa till vad vi
alla vilja täppa till, nämligen detta penningutflöde,
som visserligen har minskat,
men om vilket man ändå kan säga, att
50 miljoner är 50 miljoner för mycket.

Om jag sedan får säga ett par ord om
de andra ting, som herr Domö tog upp,
vilt jag påpeka att det naturligtvis är
lätt att säga, att det är tråkigt att vi
skola få lov att leva bara på vad vi nu
ha att hushålla med. Det är givet att på
varje område, där man vill försöka göra
eu begränsning, blir det även en del
mycket berättigade krav, som icke kunna
tillgodoses. Det är egentligen trots
allt ett ganska högt betyg åt den sparsamhet,
som riksdagen och regeringen
utöva, att när man försöker att begränsa,
så visar det sig vara kolossalt svårt att
hitta de områden, där begränsningen
skall sättas in.

Det är också klart, att herr Domö har
alldeles rätt i att det vore bra, om skattebetalarna
hade råd till eller vi hade
materiella resurser till en upprustning
av vårt vägväsende. Det vore önskvärt
att vi hade råd även till en hel del andra
ting—ja, över huvud taget kan sägas,
att nästan alla de ting, som nu bli föremål
för pressning nedåt, äro ting som
äro bra att ha. Men, herr Domö, oavsett
vilken politik som har förts måste
man ändå i varje situation räkna med
de resurser, som man har, och man kan
inte komma över den gräns som de produktiva
tillgångarna dra upp. Då får
man, precis som den enskilde, leva efter
de tillgångar man har.

Herr Domö tog inte bara upp frågan
om vägväsendets upprustning, han beklagade
också att vi måste göra vissa
inskränkningar i bostadsbyggandet. Herr
Domö behöver inte lära mig att det är
beklagligt, att vi inte omedelbart kun -

na avskaffa bostadsbristen. Men å andra
sidan vill jag fastslå att det bostadsbyggande,
som vi ändå anse oss ha råd
till, sannolikt är det högsta i världen i
förhållande till invånarantalet; jag är
ganska säker på att det inte finns någon
europeisk stat, som kan ta upp en
tävlan med oss på denna punkt. Det låter
oroväckande när man säger, att vi i
fråga om bostadsbyggandet på ett år
måste gå ned från 55 000 till 43 000 lägenheter,
men av denna skillnad är beträffande
10 000—12 000 lägenheter
minskningen framkallad därav, att vi
hade detta antal lägenheter under byggnad
vid årsskiftet 1947—1948, vilka
egentligen skulle ha varit färdigställda
under föregående år, men blevo färdiga
först under 1948. Den reala minskningen
i detta hänseende är kanske 1 000
eller 2 000 lägenheter. Även detta är
ledsamt, men därtill inskränker sig ändå
den reala hoppressningen.

Så undrar herr Domö: hur skall detta
egentligen gå ihop? Regeringen ökar bostadsbristen,
och då måste den väl också
hitta på något sätt att ransonera bostäderna.
Ja, herr Domö hade redan sitt
recept färdigt. Men jag kan inte följa
det! Herr Domö menar, att om man låter
priserna stiga på det värde, som
bostaden utgör, så betyder det att ransoneringen
kommer av sig själv. Det är
den liberala —- man kanske inte skall
använda ordet liberal till högerledaren
— men i varje fall den klassiskt liberala
metoden att möta en knapphetssituation.
Vi tro inte på denna metod. Visserligen
skulle man genom den i dagens
läge kunna avskaffa bostadsbristen
på papperet, men det blir inte en
enda bostad mer byggd därför att vi
låta hyrorna stiga. Här gäller nämligen
inte den vanliga lagen om tillgång och
efterfrågan. Man kan bygga endast så
många bostäder, som det finns materialresurser
till att bygga. Det blir alltså
inte en enda bostad mera byggd, om
man höjer hyrorna —• det enda resultatet
blir att man »avskaffar» bostadsbristen
genom att stänga ute en rad av de
bostadssökande. Jag undrar återigen,
om herr Domö skulle ha rekommende -

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

rat denna metod om han hade talat från
regeringsbänken i stället för från talarstolen.
Jag tror det knappast.

För övrigt skulle jag vilja påpeka, att
enligt de expertberäkningar vi ha att
tillgå torde det knappast behöva bli
någon ökning i bostadsbristen under
det kommande året, utan man räknar
med att de 43 000 lägenheter, som färdigställas,
skola bli ungefärligen tillräckliga
för att möta de krav, som hushållsbildningen
och inflyttningen till städer
och tätorter ställa.

Herr Domö varnade — liksom även
jag gjorde det — för att dra förhastade
slutsatser av en gynnsam utveckling
av exporten och importen under oktober
och november månader i år. Men
det är väl ändå glädjande att vi på detta
viktiga område, som för övrigt är avgörande
för hela vår ekonomi, nu befinna
oss i en helt annan situation än
vad vi gjort under praktiskt taget hela
efterkrigstiden. Det måste ändå vara en
fördel att landet nu har att uppvisa ett
exportöverskott — låt vara att det bara
är 20 miljoner för oktober och 33
eller 34 miljoner för november, så måste
det väl ändå bidraga till att stärka
vår stabilitet och att öka den rörelsefrihet,
som vi bägge eftersträva.

Jag kan inte finna att herr Domö dragit
fram ytterligare några synpunkter,
som egentligen behövde föranleda någon
debatt mellan honom och mig, utöver
de ting som jag redan här har behandlat.
Det skulle möjligen vara en sak —
herr Domö beskyllde oss för att vara
»»självtillräckliga». Jag undrar emellertid
om inte en åhörare av herr Domös
beskrivningar av hur klok högern alltid
har varit och hur högern i varje situation
alltid har fört det sunda förnuftets
talan, snarast skulle få det intrycket,
att självtillräckligheten tyckas vi dela
litet var.

Herr BERGVALL: Herr talman! Det
program för den ekonomiska krisens
övervinnande, som regeringen utlovade
till tidpunkten efter valet, motsågs med
cn blandning av starkt intresse och viss

skepsis. Den skepsis, som man kände inför
det utlovade programmet, var till en
del motiverad av tidigare erfarenheter.
Jag vet inte, hur många gånger vi i denna
kammare och i andra kammaren •—
herr statsministern har säkert på den
punkten bättre minne än jag — ha hört
det med eftertryck förklaras från regeringens
sida, att »nu ha vi ett verkligt
program för krisens bekämpande». Jag
erinrar mig ännu utomordentligt levande
den debatt vi en gång hade här, då regeringsprogrammet
innefattade investeringsbegränsning,
priskontroll och subventioner
av dyra importvaror. Det gällde
då att återställa den ekonomiska balansen,
och i det syftet voro ju både priskontrollen
och subventionen av importvaror
ganska otjänliga, vilka förtjänster
de än kunna ha i andra sammanhang. Vi
ha många sådana erfarenheter.

Nu kom programmet. Jag skall villigt
erkänna, att det åtminstone partiellt blev
en positiv överraskning. Vi sluppo framför
allt de skönmålningar av vårt ekonomiska
läge och av vår ekonomiska standard,
som verkat så oerhört förbryllande
i den tidigare diskussionen från regeringssidan.
Jag erinrar om den debatt,
där statsministern talade om hur mycket
förmögnare vi hade blivit genom att vi i
dag hade flera bilar och flera telefoner
än vid krigsslutet — utan att på något
sätt omnämna, att vi i viss utsträckning
hade fått dessa nyttigheter genom att köpa
upp vår valutareserv. På den punkten
har regeringens attityd efter valet inneburit
en ändring, som jag personligen
sätter stort värde på — vi ha inte längre
fått höra några skönmålningar, man har
erkänt svårigheterna, och man har även
talat om vissa saker, som i och för sig
inte kunna vara på något sätt angenäma
att höra, men som måste föras fram.

Jag skall också erkänna, att det fanns
en annan förtjänst i oktoberprogrammet,
som inte fanns i de tidigare regeringsprogrammen.
Till oktoberprogrammet
var knuten den i anledning av Marshallplanen
utarbetade prognosen över våra
import- och exportutsikter för de närmast
kommande åren. Även om man inte
på något sätt kan bli troende i anled -

Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

ning av den översikten, innehåller den
ändå ett mycket värdefullt material. Vi
fingo vidare bestämda uttalanden om
att man måste sträva efter en lönestabilisering,
och till sist fingo vi en fullständigare
uppräkning än tidigare av de
områden, inom vilka åtgärder måste vidtas,
om vi skulle få några möjligheter
att övervinna krisen. Dessa förtjänster
hade programmet.

Jag måste emellertid säga, att i övrigt
var det ganska skelettartat. Man fick mera
höra talas om de områden, inom vilka
någonting måste ske, än om de konkreta
åtgärder, som måste vidtas på dessa
områden, för att vi skulle kunna nå
några resultat. Det sammanhängde kanske
den gången med att de politiskt ledande
krafterna inom regeringen omedelbart
efter valet voro ganska strängt
upptagna av arbetet på att stärka regeringens
parlamentariska underlag, ett arbete
som gav ett av oss alla känt resultat.

I dag ha tre månader gått efter valet,
och regeringen har haft rätt god tid på
sig att komma vidare. Jag skall villigt
erkänna, att man har kommit ett stycke
på vägen, ehuru jag på vissa punkter,
som jag kommer tillbaka till senare, tycker
att det har skett mycket litet. I ett
viktigt sammanhang har man naturligtvis
gjort ett framsteg, och det är på löneområdet.
De förhandlingar, som regeringen
har drivit med de stora arbetaroch
tjänstemannaorganisationerna, ha givit
ett resultat, som tills vidare bådar
gott för framtiden, även om man skall
vara fullt på det klara med att vi inte
äro över portgångsföret ännu och även
om man måste konstatera, att det åtminstone
på vissa fronter kan komma att ske
åtskilligt på lönesidan, även om man avtalsmässigt
klarar uppgiften ganska bra.
Men där ha vi naturligtvis gjort ett betydande
framsteg, som vi alla ha anledning
att notera med största tillfredsställelse.

Det är också klart, att det investeringsbegränsningsprogram,
som regeringen
har framlagt, ur synpunkten av den ekonomiska
krisens övervinnande är ett steg
i rätt riktning. Jag skall utan vidare,

för att inte bli missförstådd, förutskicka,
att jag är fullkomligt på det klara med
att man genom en hård investeringsbegränsning
kan nå hur långt som helst,
praktiskt taget, i fråga om att återställa
den ekonomiska balansen i landet. Man
behöver bara gå ned tillräckligt djupt.
Men här inställer sig ett annat, utomordentligt
besvärande problem, som väl
alla, och även regeringen, äro väl medvetna
om, nämligen att den långtgående
investeringsbegränsningen är förbunden
med mycket stora olägenheter och kan
innebära stora framtida påfrestningar.
Det är ett utomordentligt svårt avvägningsproblem,
som man möter, när man
skall driva investeringsbegränsningen
långt nedåt. Det finns betydande risker
för att man dirigerar investeringsbegränsningen
på ett sådant sätt, att den
i det långa loppet kan utöva ett produktionshämmande
inflytande. Det är inte
heller säkert, alt den dirigeras på ett ur
sociala synpunkter riktigt sätt. De allvarliga
olägenheter, som äro förbundna med
investeringsbegränsningen — vilken vi i
denna situation inte kunna undvika, jag
understryker detta för att inte bli missförstådd
— ökas naturligtvis mycket
snabbt, när man tvingas driva investeringsbegränsningen
långt.

Det är därför man måste beklaga, att
regeringen inte på ett tidigt stadium insåg
investeringsbegränsningens nödvändighet
eller, om den insåg den, inte hade
vilja och förmåga att genomföra den, tv
då hade vi kunnat vidta erforderliga åtgärder
utan att få dras med de mycket
betydande olägenheter, som vi nu inte
kunna slippa ifrån. Vi äro, som sagt,
alla ense om att vi inte i nuvarande läge
kunna släppa investeringsbegränsningen,
ehuru vi givetvis inte på nuvarande stadium
kunna yttra oss om klokheten och
ändamålsenligheten i den avvägning,
som regeringen kommer att göra.

Sedan måste jag konstatera, att jag i
viss mån förstår statsministerns tillfredsställelse
med att man för första gången
på mycket länge nått en balans inom vår
utrikeshandel. Men jag måste nog starkare
än han gjorde — fastän han betonade
det i interpellationssvaret — un -

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

derstryka en sak, som även herr Domö
var inne på, nämligen att det är en
ganska tråkig historia, att vi ha nått balansen
på en mycket låg importnivå. I
och för sig är det ju för övrigt ingen
konst att på importbegränsningens väg
nå en jämvikt på utrikeshandelns område,
om man har ett kortsiktigt program.
Man kan skriva ned importen på
ett sådant sätt, att balans uppstår. Man
kan göra det för en kort tid, men i längden
får man inte glömma bort, att en sådan
nedskrivning alldeles säkert måste
få även produktionshämmande effekter.
Man kan lösa ut en skruv nedåt.

Det trots allt viktigaste problemet är
naturligtvis att åstadkomma en produktions-
och exportökning, och där måste
jag säga, att vi äro inne på ett av de områden,
där regeringen har marscherat
långsamt. Om jag håller mig till statsministerns
redovisning på den punkten —
jag vet inte, om den är fullständig — så
nämner han på det handelspolitiska området,
att man tillsatt en kommitté, som
skall arbeta med effektiviseringen av det
handelspolitiska utrednings- och förhandlingsarbetet.
Denna kommitté kom
till med anledning av en riksdagsmotion,
som väcktes förra våren. Riksdagen biföll
motionen då, och kommittén kommer
i dag. Med hänsyn till dessa problems
stora betydelse kan man måhända
säga, att regeringen i varje fall inte kan
beskyllas för att ha rusat åstad utan behjärtat
värdet av den gamla maningen
att skynda långsamt. Men bättre sent än
aldrig!

Vidare har man en utredning om turismen
samt på produktionsområdet två
utredningar, som ännu inte blivit verklighet,
men om vilka man anser sig ha
god anledning tro, att de skola komma
till stånd. Det gäller ett organ för diskussion
med näringslivets och arbetsmarknadens
parter om möjligheten att öka
produktionen och exporten, och ett annat
organ, som skall syfta till att öka
kännedomen om vårt ekonomiska läge
och om de åtgärder, som detta påkallar.
•lag tycker, att bägge dessa saker äro
värdefulla, och jag hoppas de komma till
stånd, men naturligtvis tycker jag, att

man här kunde ha varit framme litet tidigare.

Jag förstår väl, att man inte kan eftersträva
någon fullständighet i dagens redogörelse,
däri ger jag statsministern alldeles
rätt. Det är ju naturligt, att man
skjuter upp diskussionen i vissa frågor
till dess statsverkspropositionen om en
månad ligger på riksdagens bord. Det är
också självfallet, att det då blir möjligt
för regeringen att prestera ett fullständigare
material än det, som kan presteras
i ett interpellationssvar.

Men även med hänsyn tagen till den
begränsningen tycker jag, att det redan
nu finns andra exempel än det nyss
nämnda att peka på, som visa, att man
skyndat mycket långsamt. Jag skall hålla
mig till priskontrollen. Jag tror, att en
prisstabilisering är nödvändig för närvarande.

Priskontrollens utformning är alltså en
mycket viktig sak. Vi fingo provisoriska
direktiv för priskontrollnämnden någon
gång i mitten av året, och jag tror inte,
att någon människa, som verkligen läst
dem, vågar påstå att det är möjligt att
tillämpa dem i praktiken. Att de åstadkomma
så pass liten olägenhet som de
göra beror säkert på att man inte över
hela linjen tillämpar dem. Nu först ha vi
fått en kommitté under opartisk ordförande
och med inslag av näringslivsrepresentanter,
som skall försöka forma ut
riktiga och ordentliga direktiv. Jag tycker
även på den punkten, att det är sent
handlat. Man kan naturligtvis klara sig
med att låta tillämpningen gå en väg och
låta direktiven stå som döda monument,
men det är ju knappast en tillfredsställande
ordning.

Det, som oroar mig i regeringens politik
i det nuvarande läget, är först och
främst den utomordentliga stelheten i det
uppdragna programmet. Det är som jag
i ett annat sammanhang uttalat karakteriserat
av ytterligt knappa marginaler.
Man har bundit lönestabiliteten vid villkoret,
att över huvud taget inga prisökningar
skola få förekomma. Jag vet inte
ens, om detta är tekniskt görligt utan att
man åstadkommer produktionshämmande
effekter, och jag vet inte, om det är

Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m

görligt att klara det, därest vi skulle få
prisrörelser utomlands, som skulle —
vilket jag inte alls vill profetera om --innebära, att vi finge en ökad påfrestning
på vår prisnivå. Jag tror personligen
inte, att man kan arbeta med så
klena marginaler, som man här arbetar
med på det ekonomiska området, utan
att utsätta sig för risker, som jag i detta
sammanhang tycker det är onödigt att
ta, speciellt som man från regeringens
sida samtidigt har sagt ifrån, att man
förutsätter »en begränsning av den omedelbara
konsumtionen». Citatet är hämtat
ur ett statsministerns anförande i
andra kammaren, vari han sade, att målet
är en standardhöjning på längre sikt
— vilket är självfallet — men att läget
nu närmast nödvändiggör en begränsning
av den omedelbara konsumtionen.

Om man arbetar med en sådan utgångspunkt,
vilket regeringen uppenbarligen
gör eftersom statsministern sade
det, tycker jag inte, att det skulle ha varit
nödvändigt att låsa programmet så
hårt med utomordentligt snäva marginaler,
som man de facto har gjort. Jag
betraktar detta som den kanske största
svagheten i den position regeringen
valt.

Jag kan sammanfattningsvis med tillfredsställelse
notera, att vad som skett
efter valet vittnar om en klarare insikt
från regeringens sida om det allvarliga
läget och om större vilja att tillgripa även
osympatiska åtgärder än man har visat
tidigare, men tyvärr samtidigt att man
tydligen på vissa punkter rätt doktrinärt
låser sig i vissa positioner och därför
riskerar en stelhet, som kan komma att
bli mycket besvärande. Kanske har man
ännu inte fått upp ögonen för vissa åtgärder
på olika områden, exempelvis
inom skatteväsendet och dylikt, som säkerligen
äro nödvändiga för att få det
återställande av förtroendet för den allmänna
ekonomiska politiken, som ytterst
är en förutsättning för att man skall få
i gång det sparande, som är nödvändigt
om vi skola komma ut ur krisen. Alla
regleringsåtgärder ge nämligen bara temporära
resultat; om ingenting sker vid
sidan av dem, kunna vi aldrig släppa

dem, ty då komma vi på nytt i samma
läge. Och för att någonting skall ske vid
sidan av regleringsåtgärderna krävs det
säkert ett mycket utpräglat sinne för att
regeringspolitiken måste åtnjuta ett allmänt
förtroende.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Det har
i och för sig varit tacknämligt för kammaren
att få den redogörelse, som statsministern
har lämnat. Jag måste dock
konstatera, att vad han hade att meddela
inte var ägnat att föra diskussionen
mycket längre än tidigare. Redogörelsen
utgjorde egentligen bara en sammanfattning
av omständigheter, som vi
redan känna till. Meningsskiljaktigheterna
om det ekonomiska programmet gälla
ju mindre de åtgärder, som man från
regeringens sida ämnar företa, än frågan,
huruvida som en totalitet betraktat
dessa åtgärder äro tillräckliga för
att åstadkomma ekonomisk balans.

Jag hade därför hoppats, att statsministerns
svar skulle ha innehållit någonting,
som hade varit ägnat att visa, på
vilka grunder regeringen stöder sig, när
den utgår från att de åtgärder, som man
nu ämnar vidta, skola vara tillräckliga
för att uppnå den ekonomiska balansen.
I ljuset av tidigare erfarenheter är det
mycket rimligt, att man äntligen får
klart belägg för vad regeringen stöder
sig på, när den anser sitt nu framlagda
program tillräckligt. Det är inte första
gången vi diskutera frågan om ekonomisk
balans. Vi ha gjort det, höll jag på
att säga, nästan ända till leda under de
senare åren. Vid varje särskild tidpunkt
har regeringen med stor självtillräcklighet
hänvisat till att den haft ett program,
som förmenats vara tillräckligt
för att återställa balansen. Men hur har
det blivit? Undan för undan har det under
dessa år visat sig, att det program
man replierat på varit otillräckligt, och
utvecklingen har gått sin väg obönhörligt
emot allt mer bristande balans.

Det är då ganska rimligt, att vi i dagens
läge fråga oss: Har man verkligt
objektiva grunder att stödja sig på, när
man gör gällande, att det program, som

Torsdagen den IG december 1948.

Nr 40.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

man nu avser att genomföra, skall åstadkomma
denna balans, som vi förgäves
lia strävat efter under de gångna åren?

Från vårt håll har det gjorts gällande,
att man skulle behöva tillgripa ytterligare
åtgärder utöver regeringens. Vi mena,
att vi nu måste ha garantier för att
vi komma i botten på problemet. Det
är säkerligen klokare att ta till litet för
mycket än att återigen ta till för litet
— för att inte säga mycket för litet.

Den fråga, som då från vårt håll särskilt
har gjorts till föremål för diskussion,
har gällt återgång till en rörlig penningpolitik.
Det har rått olika meningar
om detta förslag, och man har i det velat
inlägga mycket mer än vad vi ha
avsett från högerhåll. Man har ända in
i det sista velat göra gällande, att bakom
denna inställning låg, att räntan skulle
bli det instrument, som i fortsättningen
ensamt skulle få styra investeringarna.
Det har aldrig varit meningen. Vi ha
varit fullt på det klara med att en räntehöjning
av den omfattning, som i nuvarande
läge skulle vara nödvändig, härför
inte kan komma i fråga, utan investeringskontrollen
måste finnas vid sidan
av en mindre räntehöjning.

Vad som har stått i förgrunden för oss
har varit önskan att få en sådan rörlighet
i räntan, att vi äntligen skulle kunna
komma ifrån den anomali, som riksbankens
obligationsköp utgjort. Ingenting
torde väl ha väckt mera uppmärksamhet
i ekonomiskt initierade kretsar både
i in- och utland än att denna politik
har fått fortfara genom åren och direkt
motverka alla de åtgärder till restriktion,
som man i övrigt har syftat till.
Och detta bara därför att man har bestämt
sig för att fasthålla vid ett ränteläge
på 3 procent, då det måhända genom
en jämförelsevis obetydlig jämkning
skulle ha varit möjligt att komma
fram till en fri marknad på detta område.

Nu sade statsministern i eu replik till
herr Domö, att obligationsköpen under
det senare halvåret i år hade gått ned så
väsentligt som till 50 miljoner kronor
mot över 400 miljoner under senare
halvåret i fjol. Den siffran har jag inte

hört förut, och jag undrar, vad den i
själva verket innebär. Avser den alla
köp eller blott dem på den öppna marknaden?
Innefattar den även beloppet av
de hypoteksobligationer, som under
hand övertagits av riksbanken under
denna tid? Om jag inte är oriktigt underrättad,
har riksbanken under denna
period övertagit hypoteksobligationer
för 200 miljoner kronor under hand.
Det har ju precis samma innebörd som
riksbankens obligationsköp i den öppna
marknaden och bör givetvis också medräknas,
om man vill ge en riktig bild
av läget.

På tal om obligationsköpen tillåter
jag mig att erinra om den lag, som antogs
av riksdagen i våras och som innebar,
att man med tvång ålade aktiebolagen
att betala en viss procent av sin
vinst till riksbanken för sterilisering.
När denna fråga behandlades i riksdagen
gjorde första lagutskottet det uttalandet,
att om lagen skulle få avsedd
effekt, förutsattes det, att riksbanken
icke för egen del vidtog åtgärder, som
vore ägnade att motverka den åtstramning
som man åsyftade. Men vad har resultatet
blivit? Man har fortsatt med
obligationsköpen till belopp som vida
överstigit vad man tvångsvis indragit
från aktiebolagen. Det är inte staten
värdigt att på det sättet genom tvång
ålägga vissa företagsformer inom samhället
tunga förpliktelser i ett visst syfte
som man samtidigt motverkar genom
andra åtgärder.

Det är ur alla synpunkter högt på
tiden, att obligationsköpen upphöra. Det
säger sig självt, att varje stabiliseringsprogram
är dömt att misslyckas, så
länge man har detta hål, genom vilket
pengar utan motsvarande värde bakom
flyta ut. Sedelpressarna skapa inga värden.

Det rätta sättet att komma ifrån denna
anordning är enligt vår mening att genomföra
en justering av räntan. Det
skulle enligt experternas uppfattning
röra sig om en höjning till låt oss säga
31/2 procent i stället för 3. Den avgångne
riksbankschefen bland andra har ansett
en sådan höjning tillräcklig. En dylik

Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

åtgärd skulle säkerligen vara billigare
för det svenska folket än de åtgärder
av annat slag, som eljest skulle krävas
för att stoppa obligationsköpen.

Det är en av orsakerna till att vi förorda
en försiktig återgång till en rörlig
penningpolitik. Vi mena också, att en
sådan återgång skulle vara ägnad att förbättra
betingelserna för den ökade produktion,
som alla eftersträva, under det
att ett system med mycket restriktiva
kreditregleringar med all säkerhet skulle
verka hämmande på produktionsutvecklingen.

Jag betonar uttryckligen, att när vi
förfäkta denna mening i fråga om den
rörliga penningpolitikens betydelse, har
det inte ett ögonblick inneburit ett sneglande
åt den ena eller andra gruppens
intresse av en eventuell räntehöjning. Vi
mena, att frågan uteslutande skall bedömas
ur helhetens synpunkt; frågan gäller
om det för folket i dess helhet är en
rimligare och mindre kännbar väg att
gå än de vägar, som måhända bli nödvändiga
att beträda för den händelse
man skall försöka uppnå samma mål på
annat sätt.

Jag kommer då fram till en fråga,
som statsministern inte på något sätt
berörde i sitt interpellationssvar, men
som det hade varit anledning för honom
att gå in på. I herr Domös interpellation
stod det nämligen, att man gärna önskade
få veta, vad regeringen syftade till
vid de med olika näringsorganisationer
förda förhandlingarna om kreditrestriktioner.
Härom sade statsministern, såvitt
jag hörde rätt, ingenting annat än
alt man syftade till någon form av begränsning
av kreditgivningen. Vi ha inte
fått veta, i vilka former regeringen avser
att genom dessa förhandlingar åstadkomma
en begränsning av kreditgivningen.
Det hade varit intressant, om vi
hade kunnat få någon upplysning om
vad det är för åtgärder som man åsyftar.
Vill man reglera obligationsmarknaden
med konstlade ingrepp? Har man i
så fall betänkt vilka risker det innebär
för den obligationsmarknad, som med
stor möda byggts upp i detta land och
som det inte minst för staten har va -

rit av det allra största värde att kunna
repliera på. Denna marknad är mycket
ömtålig, och gör man inskridanden på
den med restriktioner av olika slag, är
det fara värt, att vad som till stort gagn
för landet byggts upp kan komma att
bli om inte raserat så i alla händelser
betydligt nedvärderat.

Det är ytterligare en fråga som interpellationssvaret
ger mig anledning att
ta upp, och det är statsministerns yttrande
angående kommunerna och de
restskatter, som nu komma att utbetalas
till kommunerna. Det föreföll som om
han menade, att man skulle försöka
åstadkomma en eller annan form av fondering
eller sterilisering av dessa medel
hos kommunerna. Jag har ingenting att
invända mot tanken, men jag frågar mig
bara: Är detta över huvud taget i närvarande
stund en framkomlig väg? Är
det inte så att kommunerna lagligen
vid uppgörandet av sin budget för nästa
år tagit upp såsom inkomst vad man
kan räkna med att få på detta konto. Jag
har inte kunnat utsträcka mina rechercher
längre än att jag förfrågat mig hos
Stockholms stad, hur man där har behandlat
denna faktor. Jag har fått den
upplysningen, att man självfallet vid beräkningen
av budgeten för nästa år tagit
hänsyn till denna inkomst — det är 40
miljoner kronor som Stockholms stad
kommer att få av restskattemedlen. Av
detta belopp bär man beslutat att till
skatteutjämningsfonden lägga 13,5 miljoner
kronor, och återstoden har man
tagit i anspråk för den löpande budgeten.
Det är anledning tro att andra kommuner
— åtminstone de kommuner,
som äro tillräckligt vakna för att veta,
att de i detta sammanhang ha att hämta
en inkomst — vid uppgörandet av sin
budget också tagit hänsyn till restskatten
och fört in den i budgeten. Då frågar
jag mig: Vilka möjligheter återstår
för regeringen att få kommunerna att
behandla dessa pengar på ett särskilt
sätt?

Det är således uteslutande en fråga jag
gör; jag kritiserar inte i och för sig tanken,
att man skulle försöka få kommunerna
att iaktta restriktivitet.

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

Herr andre vice talmannen: Herr talman!
Herr Ewerlöf menade, att den redogörelse
som regeringen har lämnat inte
har fört frågan framåt. Jag tycker
inte heller, att hela denna debatt har
varit så nödvändig i dag. Vi ha ju nyss
haft en remissdebatt och stå inför en remissdebatt
om några veckor. Jag finner
det därför vara väl påstridigt av herr
Ohlin att anse, att vi skulle ventilera
frågan i dag igen.

Men om nu regeringens sakliga redogörelse
inte fört frågan framåt, så tycker
jag inte heller, att de inlägg som ha
gjorts från högerns och folkpartiets sida
ha lagt ett strå till stacken. Herr Ewerlöf
ansåg nyss, att vad regeringen föreslår
inte är tillräckligt. Det omfattar ju
ändå hela nationens ekonomiska liv!
Skall inte det vara tillräckligt? Jag fick
det intrycket, att herr Domö snarare
var av den uppfattningen att det var för
mycket.

Vad herr Ewerlöf hade att komma med
och som skulle uträtta underverk, det
var rörlighet i räntan. Ja, den saken kan
man diskutera. Jag har tidigare haft den
uppfattningen, att det hade varit välgörande
med någon räntehöjning, men jag
har ju svårt för att tro, att en rörlig
ränta skulle kunna vara ett medel att
åstadkomma någon större revolution i
vår statliga ekonomi. Och i år ha ju valmännen
sagt ifrån så tydligt som helst,
att de inte vilja vara med om en räntehöjning.
Under alla förhållanden tror
jag, att en av de avgörande posterna i
regeringens här upplästa program, nämligen
stabiliseringen av lönerna, skulle ha
varit omöjlig att förverkliga om man hade
rört vid räntan i samma ögonblick.
Det ar möjligt, att fruktan för räntehöjning
är ett sådant där schibbolel, som
kanske inte är så farligt, om man vågar
la på del. Men man får ta hänsyn också
till de folkpsykologiska faktorerna.

Alt den rörliga räntan skulle ha någon
så sagolik effekt, att den ögonblickligen
skulle kunna höja produktionen, tror jag
är en ren legend. Det är väl ändå inte
den fastlåsta räntan som i dag är hindret
för produktionen. Det är ju helt andra
saker. .lag är för min del inte alls ren -

lärig i fråga om räntan, men jag anser
icke desto mindre att det är någonting
galet i den överspändhet, varmed man på
den andra sidan, som herr Ewerlöf här
närmast företrädde, omfattar tron på att
man kan åstadkomma underverk med
räntan som medel.

Herr Domö menade, att regeringen håller
på att orientera sig åt rätt håll, och
det var han ju tacksam för. Han konstaterade
också, att regeringen inte var så
självsäker som förut. Jag tycker nu inte,
att regeringen har varit så självsäker tidigare
heller. Den har ju flera gånger inbjudit
herrar Domö och Ohlin att medverka
vid utformningen av vår ekonomiska
politik, men det är herrar Domö
och Ohlin som sagt nej och regeringen
som fått stå med lång näsa. Jag undrar
vem det är som varit mest självsäker.

Sedan menade herr Domö, att vi inte
kunna fortsätta att hålla fast vid skatteformer,
som hindra produktionen. Man
kan fråga: finns det några bevis för att
de skatteformer vi ha i dag verkligen
hindra produktionen? Jag tror inte det.
Industrien vill ju ingenting annat än bygga
upp nya fabriker. Den vill producera
så mycket den någonsin kan. Vad som
hindrar den är bristande tillgång på arbetskraft
och en del andra förhållanden,
men jag har faktiskt inte hört några sakliga
bevis för att de nuvarande skatterna
skulle vara orsaken till att produktionen
inte kan komma i gång.

Det är ju inte på det sättet, att produktionen
är för liten. För närvarande arbetas
det i landet såsom kanske aldrig
tidigare. Felet tyckes snarare vara, att
man arbetar på ett felaktigt sätt, eftersom
det inte blir så mycket över till
export. Men om herr Domö verkligen
kan framlägga några bevis för att skatterna
hindra produktionen, bör han komma
med dem. Om de äro vältaliga, finns
det ingen anledning att vägra att ta hänsyn
till dem.

Vidare sade herr Domö, att ökningen
av kommunernas utgifter berott på statliga
direktiv och att det därför var oriktigt
av regeringen att ålägga kommunerna
all hålla utgifterna nere. Jag tror,
att det iir mycket svårt alt få ned utgif -

Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

terna i de kommunala budgeterna, men
kommunerna böra inte som argument mot
en nedskärning få påpeka, att staten i
åtskilliga avseenden har vållat ökningar
tidigare.

Herr Domö menade, att det inte fanns
ett ord om penningpolitiken i programmet.
Jag förstår inte, hur herr Domö,
som i god tid fått en avskrift av programmet,
har läst det. Jag tycker, att
det hela handlar om penningpolitik. Ty
vad är penningpolitik för någonting?
Det är hela den ekonomiska politiken i
landet.

Så tyckte herr Domö, att man inte
skulle fortsätta en räntepolitik, som ökar
inflationstrycket. Herr Domö kritiserade
regeringens program, men jag kunde inte
ur hans anförande läsa ut några stora
tankar. Om man bortser från räntan, som
också herr Ewerlöf rörde vid, hade herr
Domö inte något klart program att ställa
vid sidan av regeringens. Det kan vara
viktigt nog med en rörlig ränta, men jag
frågar, om ett förslag härom är tillräckligt
för att de herrar, som ha denna sak
som sin trosbekännelse, verkligen kunna
slå sig för sitt bröst så som de göra.

Beträffande skatten menade herr
Domö, att en revision av skattebestämmelserna
skulle kunna öka förtroendet
för regeringens penningpolitik. Man kan
naturligen ha delade meningar om olika
skatteformer, men jag kan inte förstå,
hur en skattesänkning skall kunna ske
i dag, när man till varje pris vill överbalansera
budgeten.

Skatterna bestämmas ju framför allt
genom de utgifter man har beslutat. I
stort sett ha vi varit ganska ense om dessa.
Våra stora utgifter avse försvaret och
folkpensioneringen och en del andra sociala
förmåner. I fråga om försvaret tror
jag, att högern snarare vill höja utgifterna
än sänka dem, och i fråga om folkpensioneringen
erinrar jag om att högern
för inte så länge sen påstod, att det
var den som hade uppfunnit det alternativ
— det högsta — som riksdagen till
sist beslöt sig för. Det är lätt att tala
om skattetrycket och påstå att det minskar
förtroendet för regeringen o. s. v.
men om man går igenom den ena utgifts -

posten efter den andra, skall man finna,
att vi nästan alla äro lika ansvariga och
att vi inte ha någon anledning att sätta
oss på våra höga hästar.

Man kan yrka på skattelättnader, men
då får man också ge anvisning på vilka
andra inkomster staten skall skaffa sig i
stället. Man kan ju minska skatten för de
skattedragare, som herr Domö tydligen
i främsta rummet intresserar sig för,
nämligen de allra största, men i så fall
får man höja skatten för de lägre inkomsttagarna.
Men det blir kanske svårt
att få dessa att gå med på en sådan linje.
Jag tror under alla förhållanden, att
herr Domös program i det stycket inte
har någon större utsikt att bli populärt
här i landet.

Herr Domö sade till slut, att han inte
trodde på någon statlig dirigering, men
om man följde hans anförande föreföll
det snarast, som om han skulle vilja ha
regeringen att dirigera ännu mera ingående
än den hade gjort. I varje fall ville
tydligen herr Ewerlöf det.

Vad herr Bergvall beträffar tyckte jag,
att det var mera ord än innehåll i hans
anförande. Han gav i alla fall det erkännandet
åt den uppgörelse beträffande lönerna,
som visserligen ännu inte är träffad,
men som tydligen är i faggorna, att
den var ett stort framsteg. Det vill jag
också understryka. Men jag skulle även
vilja ifrågasätta, om det kan tänkas någon
annan regering som skulle ha kunnat
åstadkomma det resultatet. Jag tror
inte, att en regering Ohlin — och ännu
mindre en regering Domö — skulle ha
lyckats därmed. Vi kunna då vara glada
över att valet i höstas gav det resultatet,
att regeringen inte behövde avgå, ty hade
regeringen måst avgå, skulle ett av de
väsentliga och av alla eftersträvade fundamenten
för den ekonomiska politiken
ha saknats.

Herr Bergvall talade om att investeringsbegränsningarna
verka produktionshämmande.
Det är klart att man kan
säga det, men vad som gjort investeringsbegränsningarna
nödvändiga har
varit den hårda verkligheten. Det har
ju bara gällt att laga efter läglighet. När
man inte har pengar till en utgift, får

Torsdagen den 10 december 1918.

Nr 40.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

man låta bli att göra utgiften, och när
en nation inte bär så ställt att den kan
breda ut sig åt alla håll, får den lov att
stämma både i bäcken och i ån. När
kriget slutade, drömde väl den svenska
industrien om att den skulle kunna erövra
hela världen, att den skulle kunna
överta hela den tyska industriens gamla
marknader bl. a. Vi funno ganska snart,
att det inte gick så. Vi hade sträckt benen
utanför skinnfällen. Och nu hålla
vi på att försöka lägga om hela vår politik,
inte för att på längre sikt hålla exporten
nere, utan tvärtom för att skapa
eu ny grund för en ökad export, som
kan åstadkomma den balans, som alla
vilja ha.

Det finns ingen anledning att förlänga
denna debatt, i vilken alla framföra
självklara saker. Vad som kan sägas vara
avgörande i dagens situation är, att alla
krafter inom nationen spännas, men att
döma av debatten tycker jag att det inte
sker på det allvarliga sättet. Högern säger
sig vara med, folkpartiet säger sig
vara med, men när man hörde herrar
Domö, Bergvall och Ewerlöf tala, fann
man tonfall hos dem, som tydde på att
deras hjärtan inte voro med. De glädjas
över att svårigheterna äro stora, och de
glädjas över att svårigheterna bli ännu
större. Först när oppositionen på allvar
är med, kan det bli verklig kraft i den
ekonomiska politiken.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Några yttranden, som här ha fällts, framför
allt av herrar Bergvall och Ewerlöf
och i viss mån också av herr Domö, ha
gett mig anledning att ta ordet för att
försöka göra några tillrättalägganden.

Man har från högersidan beklagat, att
regeringen inte är intresserad av en rörlighet
i räntan och i priserna, och herr
Bergvall instämde så tillvida, att han tog
upp synpunkten om rörligheten i prissättningen.
Det är naturligt att man gör
det, ty även vi på regeringens sida förstå,
att det är förenat med fördelar att
ha både en viss rörlighet i räntan och en
viss rörlighet i priserna. Det är också
klart, att vi för vår del aldrig ha tänkt,

att man i det svenska samhället skall
hålla sig med en fullkomligt fastlåst
ränta och fullkomligt fastlåsta priser för
all framtid.

Men i dagens situation är det ju så,
att en rörlighet i räntan betyder endast
en rörlighet uppåt, och en rörlighet i
priserna betyder på samma sätt endast
en rörlighet uppåt. Ränterörlighet och
prisrörlighet innebära alltså en stigande
prisnivå och stegrade levnadskostnader.
Vi skola således köpa de fördelar, som
denna rörlighet kan medföra, genom att
medge stigande levnadskostnader.

Mot det få vi då ställa ett annat önskemål,
nämligen frågan om inkomststabilitet,
frågan om att få slut på denna
rörelse uppåt, där stigande priser leda
till krav på höjda inkomster och där de
höjda inkomsterna framkalla högre priser
och så vidare i all oändlighet. Enligt
mitt sätt att se är inkomststabiliseringen,
även på kort sikt, det viktigaste.
Den är, såsom jag vid ett par föregående
tillfällen har sagt, det fasta golv vi måste
skaffa oss att stå på för att vi över huvud
taget skola komma till den ekonomiska
balans, som är vårt eftersträvade
mål.

Då ställes man inför den frågan: Är
det möjligt att genomföra en inkomststabilisering
och samtidigt medge stegrade
levnadskostnader? Vi i regeringen
som haft anledning att under de sista
månaderna överlägga och förhandla oerhört
mycket om dessa ting säga oss, att
vi icke kunna få den relativa inkomststabilisering,
som vi behöva, om vi icke
kunna trygga en stabilitet i levnadskostnaderna.
Men vi drömma heller inte om
att det skall bli stabila löner och inkomster
för all framtid. Det är klart, att
rörligheten även där skall komma tillbaka,
och därför måste ju åtgärderna
uteslutande bedömas såsom åtgärder på
relativt kort sikt.

Också jag för min del inser räntans
betydelse, när det gäller att komma till
en annan ordning i fråga om obligationsmarknaden,
men jag går inte nu in
på det problemet. .lag antar, att finansministern
kommer att närmare belysa
den saken längre fram.

Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

Vi måste alltså tänka oss den ekonomiska
politiken bedriven efter de linjerna,
att vi på kort sikt få räkna med en
hel rad restriktiva åtgärder, som medföra
en viss stelhet, men samtidigt göra
klart för oss, att dessa restriktiva åtgärder
inte iösa våra problem utan endast
skola tjäna det syftet att ge oss en andhämtningspaus,
under vilken vi kunna
låta de mera långsiktiga åtgärderna vinna
kraft. De långsiktiga åtgärderna äro
produktionsökningen och exportökningen.
Det är där som vi måste finna botemedlet,
och det är genom detta framåtskridande
i vår ekonomi som vi icke bara
skola återvinna balans utan också bli
i stånd att avskaffa de restriktioner, som
vi nu måste ha i fråga om investeringsbegränsningar,
överbalansering av budgeten,
räntepolitik och priskontroll och
sådant.

Herr Ewerlöf frågade: Är detta program
tillräckligt? Sade inte regeringen
också i fjol, att det då framlagda programmet
skulle räcka? Och hur gick det?
Jo, klagade herr Ewerlöf, vi ha mer och
mer gått emot en bristande balans. Men
det var väl ändå ett uttryck, som halkade
över tungan utan närmare eftertanke?
Ty alla tecken tyda ju på att vårt
balansläge har förbättrats under år 1948
i förhållande till år 1947. Statsministern
har här pekat på omslaget i fråga om
handelsbalansen. Man skulle kunna peka
på de stigande produktionssiffrorna, man
skulle kunna hänvisa till de stegrade insättningsöverskotten
i sparbankerna,
man skulle kunna redovisa den minskade
överrörligheten i industrien och det
mindre spända läget på arbetsmarknaden.
Men jag kan ju medge, att vi inte
under år 1948 fingo den balans som vi
räknat med. Det visar sig i den prisstegring
som har inträtt — en stor del
av den har visserligen berott på de
punktskatter, som statsmakterna beslutat,
men en del av prisstegringen får
man anse såsom ett uttryck för spänningen
mellan varutillgång och köpkraft.

Vi hade i fjol vår produktion att leva
av. Vi importerade dessutom varor för
800 miljoner kronor mera än vi sålde
för. Vi lyckades såvitt vi nu kunna se

hålla lagertillgången totalt tämligen oförändrad.
Vi hade våra investeringsbegränsningar
och vår överbalansering av
budgeten. Men allt detta tillsammans
räckte icke till för att ge den balans vi
önskade — naturligtvis på grund av att
inkomstökningen under 1948 var för stor.

Men om vi försöka översätta dessa
faktorer på 1949, hur få vi det då? Som
vi kunna se läget i dag, ha vi ju närmast
att räkna med en stegrad produktion.
Om stegringen blir större eller mindre
beror väsentligen på skördeutfallet. Men
trots allt vad man här har sagt om importbegränsningarnas
inverkan på produktionen
tror jag dock man kan våga
bedöma läget så, att med hänsyn till den
omläggning av importen, som innebär
att vi framför allt inrikta oss på råvaror
och andra liknande ting, det skall
gå att öka den industriella produktionen.

Vi få vidare genom överbalansering
av budgeten och på annat sätt ett väsentligt
större tvångssparande. Vi få en
kraftigare investeringsbegränsning, vi
få intet tvång att totalt sett öka våra
lager. Allt detta sammantaget är alltså
plusfaktorcr. Ytterligare en betydande
plusfaktor ligger i de förhandlingar om
inkomstbegränsning, som nu äro i gångbeträffande
alla medborgargrupper och
där det ser ut som om vi kunna ha förhoppning
att komma till ett positivt resultat.

Mot allt detta står allenast en minusfaktor,
och det är att vi få räkna med
en import, som är 600 miljoner kronor
mindre värd än förra året. Men lägger
man allt tillsamman tror jag väl ändå, att
man kan hysa ganska grundade förhoppningar
om att vi för år 1949 skola
kunna med de tänkta åtgärderna vinna
balans i vår inre ekonomi.

Det är klart, att det finns frågetecken.
Det finns framför allt det stora
frågetecknet för vår utrikeshandel:
skola vi kunna exportera så mycket som
vi tänkt oss, skola vi kunna få så bra
betalt för vår export som vi räknat
med? Det är svårt att hävda sig på
detta område, när alla länder nu, såsom
inledning till ansträngningarna att
återvinna ekonomisk balans, eftersträ -

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 10.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

va att skära ned sin import, eftersträva
att lägga sin import i högsta grad på
råvaror, maskiner och halvfabrikat och
undvika färdigvaror.

Det är klart, att föret är kärvt i portgången,
men jag har hittills inte sett
några tecken som tyda på att vi inte
skola komma igenom. Därför menar jag
att vi ha rätt att säga, att den politik
som vi arbeta med inger förhoppningar
om att vi under år 1949 skola nå balans
i vår inre och yttre ekonomi med det
undantaget, att vi fullt medvetet för att
inte göra importen alltför liten detta
år använda dels ett hundratal miljoner
av våra pundtillgångar och dels en nästan
lika stor summa Marshallpengar.
Men om vi inte få några Marshallpengar,
invänder kanske någon. Ja, vi ha en
plan även för den situationen. Naturligtvis
skulle det betyda vissa inknappningar,
men den summa, som vi räkna
med att få i Marshallpengar, är inte av
den storleksordningen, att det inte skulle
gå att bemästra situationen även om
vi tvingades att arbeta med detta knappare
alternativ.

Allt detta är emellertid som sagt
kortfristiga åtgärder, som vi såvitt möjligt
vilja söka komma ifrån med det snaraste.
Då stå vi inför frågan, vilka möjligheter
och metoder ha vi för att komma
fram till ökad produktion. Herr
Bergvall uttryckte ett visst förakt för
den torftighet, som interpellationssvaret
enligt hans uppfattning led av på
denna punkt. .Tåg vill för min del i det
avseendet säga, att det ju inte kunde
finnas någon anledning för statsministern
att här på nytt upprepa vad som
var föremål för överläggning i riksdagen
redan den 3 november. Det gjordes
vid det tillfället fullt klart, att regeringen
avser att använda importregleringen
och de bestående handelsregleringarna
för att tillse, att tillgängliga råvaror i
möjligaste mån utnyttjas för att öka
vår produktion och export. Det framgick
också klart, att regeringen avser
att med tillhjälp av byggnadsregleringen
gynna produktionen och exporten
både genom tillståndsgivning för produktiva
anläggningar och byggnadstill -

stånd för bostäder. Där ha vi två stora
områden för statliga ingripanden i syfte
att skapa större produktion och ökad
export.

För övrigt ha vi inom regeringen
ännu så länge inte tänkt oss att åstadkomma
den behövliga produktions- och
exportökningen genom regleringar eller
tvångsåtgärder. Vi ha desto mindre anledning
att resonera efter de tankebanorna,
eftersom vi under de gångna
månaderna ha gjort den erfarenheten,
att vi kunna få till stånd ett gott samarbete
med näringslivets olika organisationer,
där det finns möjligheter att
diskutera sig fram till gemensamma ansträngningar
utan att behöva tillgripa
tvångsmedel. Och, herr Bergvall, om
staten över huvud taget inte tänker använda
sin fiskaliska makt, är det väl inte
lätt att stiga fram här inför riksdagen
och annonsera några väldiga statsingripanden
för att uppmuntra produktionen
och exporten! Åtgärder för att
gynna produktionen och exporten måste
i stället genomföras från fall till fall,
och alla möjliga tillfällen få tillvaratagas.

Det överläggningsorgan, om vilket
statsministern talade, får i detta sammanhang
den allra största betydelse. Där
flyta nämligen samman för gemensamma
överläggningar regeringens, näringsgrenarnas
och de enskilda företagarnas
planer och ansträngningar. Vad som behöver
göras är därför att man såväl
inom det enskilda näringslivet som från
statens sida var och en på sitt håll arbetar
för att finna utvägar, varefter vi
sedan gemensamt få försöka sammansmälta
och samordna dessa ansträngningar,
så att vi uppnå bästa möjliga
resultat. .lag tror för min del att en dy1
ig produktions- och exportfrämjande
politik är av större betydelse än att vi
här stiga fram och deklarera våra avsikter
att genom ingripanden av det ena
eller andra slaget söka dra upp några
stora linjer för detta arbete. Framgången
i vårt gemensamma arbete beror i
stället på att de många små ansträngningarna
samordnas till en helhet. Jag
har den bestämda övertygelsen att vi

Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

ha möjlighet att komma fram på denna
väg, och vi skola göra vårt bästa för att
tillvarata dessa möjligheter.

Om vår politik sedan kommer att leda
till det önskade resultatet är kanske
bäst att inte göra någon spådom om.
Slutresultatet beror nämligen inte bara
på vad vi själva kunna åstadkomma här
i Sverige, utan vi äro därvidlag helt beroende
av vad som sker utanför vårt
lands gränser. I ett par anföranden här
i dag ha antytts olika möjligheter till
förändringar utomlands. Det kan, sade
herr Domö, bli en rustningskonjunktur
ute i världen som får en inflatorisk
riktning. Ja, det kan också uppstå depressionstendenser,
som verka i motsatt
riktning.

Det är enligt min uppfattning icke
möjligt att i dag här i Sverige fastslå
några riktlinjer, som skulle sätta oss i
stånd att föra en politik som skulle leda
till framgång, hur utvecklingen ute i
världen än kommer att gestalta sig. Vi
få ta läget sådant det är i dag och utgå
ifrån det men naturligtvis ständigt vara
beredda att göra de jämkningar och
omläggningar som förändringarna i situationen
kunna påkalla.

Herr BERGVALL (kort genmäle): Herr
talman! Jag delar helt statsrådet Skölds
i senare delen av hans anförande uttalade
övertygelse, att det är bättre att handla
än att bara tala. Men det hindrar väl
inte att man inför den svenska riksdagen
omtalar, hur man tänker handla, även
om detta handlingsprogram, som jag
hoppas, inte har karaktären av att man
bebådar nya statsingripanden.

Jag är vidare fullständigt ense med
statsrådet Sköld om att de restriktiva
åtgärder som vi nu nödgats tillgripa —
temporärt, som han betonade — medföra
en stelhet som, om den skulle verka
länge, vore farlig. Jag uttalade dessutom
redan i mitt förra anförande, att jag är
ense med honom om att produktionens
och exportens stegring är något mycket
väsentligt. Är man ense på dessa båda
punkter, blir det en fundamental uppgift
att tillse, att de restriktiva åtgärder,

som vi nu använda, icke bli utformade
på sådant sätt, att de öka svårigheterna
för produktionens och exportens stegring.

Jag är fullt på det klara med att vi
inte kunna få till stånd en inkomststabilisering
med fritt rörliga priser, men
jag måste säga till herr statsrådet, att
enligt mitt sätt att se behöver man inte,
därför att man inte vill ha fritt rörliga
priser och starkt stigande prisnivå, hängiva
sig åt den grad av stelhet, som tagit
sig uttryck i de direktiv som för närvarande
gälla för priskontrollnämnden
och som innebära, att inte ens en vara,
som produceras med förlust, får stiga i
pris. Detta om något måste väl vara
exempel på en reglering som verkar produlctionshämmande.

I fråga om priskontrollen i övrigt, som
jag har talat om så många gånger tidigare,
vill jag bara tillägga, att det har
väckt min stora förvåning att det har
behövts ett halvt år för regeringen att
komma underfund med att de provisoriska
direktiv för priskontrollen, som utfärdades
i mitten av detta år, behöva
ändras. Jag tror, som jag sade i mitt
förra anförande, att priskontrollen har
kunnat fungera så, som den gjort, bara
därför att man inte tillämpat dessa direktiv.

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Jag har begärt ordet bara för att
svara på ett par frågor, som herr Ewerlöf
ställde till mig, och för att dessutom
på en enda punkt ge en replik till herr
Bergvall.

Det är fullt berättigat, när herr Ewerlöf
frågar, om det är säkert att de återbetalningar,
som gå till kommunerna,
verkligen komma att vara tillgängliga
för en överbalansering av kommunernas
budgeter. Det finns ännu ingen utredning
på den punkten. Det är, såsom herr
Ewerlöf nämnde, känt att för Stockholms
stads del har större delen av dessa
medel tagits i anspråk, fastän en del
reserverats. Enstaka uppgifter, som jag
har fått från olika håll, tyda emellertid
på att kommunerna fullt naturligt under

Torsdagen den IG december 1948.

Nr 40.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. in.

dessa tider av mycket starkt stigande
skatteunderlag — en utveckling som ju
sammanhänger med många ting — icke
ha skridit till skattesänkningar i någon
nämnvärd omfattning, utan att kommunernas
budgeter mer eller mindre Öppet
iiro ganska starkt överbalanserade. Under
sådana förhållanden är det kanske
inte en alltför djärv förhoppning, om
man säger, att av de närmare 400 miljoner
kronor i återbetalning till kommunerna
av de 600 miljonerna, som man
räknar med såsom netto för återbetalningen,
kanske inte hela detta belopp
men låt mig säga omkring 300 miljoner
kronor kunna påräknas såsom kvarstående
medel, om det nämligen blir möjligt
att uppnå en överenskommelse med
kommunerna att icke utnyttja dessa
pengar. Kommunerna ha visserligen i
många fall i sina budgeter upptagit utgifter,
som man avsett skola täckas med
dessa återbetalningar, men det är därvid
i stor utsträckning fråga om bygnadsföretag
och dylikt, som man säkerligen
inte kommer att få byggnadstillstånd till
av statsrådet Sköld under de närmaste
åren. Jag erkänner emellertid, att denna
punkt är oklar och att ett mera slutgiltigt
omdöme inte kan fällas, förrän vi
ha fått in ytterligare upplysningar.

Sedan var det frågan om obligationsköpen
och vad överenskommelsen med
kreditinstitutionerna åsyftar. Statsministern
lämnade en mycket kortfattad uppgift
om det plus på 50 miljoner kronor
som riksbankens köp av både obligationer
och skattkammarväxlar har resulterat
i under de fem gångna månaderna av
det senaste halvåret. Herr Ewerlöf har
alldeles rätt i att under tiden juli—november
obligationer ha övertagits för
omkring 275 miljoner kronor. Det har
därvid varit fråga om både statsobligationer
och hypoteksbankernas obligationer.
Men när man bedömer frågan om
obligationsköpen, bör man även komma
ihåg, att medan under hela året 1945
—194G riksbankens obligationsinnehav
ökades med omkring 250 miljoner kronor
och under år 1947 med över 1 200 miljoner,
så har ökningen under år 1948 inte

7 Första kammarens protokoll 19b8. Nr 40.

uppgått till mer än något över 500 miljoner
kronor. År 1948 uppvisar alltså en
väsentlig förbättring i förhållande till
1947. När därtill kommer att inköpen av
skattkammarväxlar — som i grund och
botten innebära samma metod att släppa
ut köpkraft — ha visat sig gå tillbaka så
starkt och återbetalningarna ha varit så
stora, att man under dessa fem månader
har kommit ned till 50 miljoner kronor,
är detta ett glädjande tecken, även om
jag måste antaga att december månad
kommer att uppvisa en ny ökning av
skattkammarväxlarna.

Jag vill inte påstå att det är en retorisk
fråga, som herr Ewerlöf framställde,
då han frågade, vilken avsikten är
med överenskommelsen med kreditinstitutionerna.
Det iir en politisk fråga, som
är fullt berättigad. Herr Ewerlöf vet ju
i själva verket lika bra som jag vad överenskommelsen
åsyftar. Bakgrunden är
helt enkelt, att vi under en period, då vi
— av skäl som jag inte ytterligare skall
utlägga och som statsrådet Sköld nyss
har varit inne på — önska en stabilisering
av inkomster och därför av priser
och hyror, anse det nödvändigt att åstadkomma
en stabilisering jämväl av räntorna
och att även återföra den höjning
av räntorna, som har ägt rum ute i den
öppna marknaden, till den lägre nivå
som i övrigt gäller. Under sådana förhållanden
är det klart att vi med överenskommelsen
med kreditinstitutionerna
syfta till att institutioner, som ha obligationer
till låt mig säga tre procents ränta,
icke skola sälja dessa obligationer,
eventuellt till riksbanken, vilket det i
detta fall blir, för att sedan i stället låna
ut sina pengar till kanske 3,4 eller 3,5
procent, vilket skulle omöjliggöra den
hyresstabilisering eller i varje fall den
psykologiska stabilisering som vi eftersträva.
Det är fortfarande min förhoppning,
att det skall vara möjligt för oss
att komma fram på denna väg utan att
behöva tillgripa något slags lagstiftningsåtgärder.

Sedan vill jag, herr talman, i fråga om
räntan bara tillägga en sak, som herr
Ewerlöf och kammaren i övrigt ha hört

Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

sägas från min sida många gånger, nämligen
att jag är ganska övertygad om
att hela föreställningen om att en höjning
av räntan med en halv procent radikalt
eller i varje fall i väsentlig mån
skulle ändra hela marknadsläget icke är
hållbar. Om man inte med en halv procents
höjning av räntan åsyftar att hindra
det bostadsbyggande som staten släpper
fram, något som ännu ingen har velat
säga, betyder det bara att bostadsbyggandet
antingen måste försiggå vid
denna högre räntesats, vilket är osannolikt,
eller också subventioneras, så att
hela denna del av kapitalmarknaden ryckes
undan räntehöjningen.

Vad beträffar effekten på andra områden
av en räntehöjning med en halv procent
tror jag inte att några experter dela
herr Ewerlöfs uppfattning, att en dylik
räntehöjning skulle åstadkomma någon
minskning av det slag av investeringar
som i stor utsträckning äro mycket önskvärda,
nämligen industriens. Det innebär,
att vid 3,5-procentsnivån skulle tävlingen
om de knappa sparmedlen bli precis
lika stor som nu. Pressen uppåt från
3,5 till 4 procent o. s. v. skulle vara nästan
densamma som pressen ifrån 3 till
3,5 procent.

Till herr Bergvall, som i sitt för övrigt
mycket välvilliga yttrande ansåg, att den
väsentligaste invändning, som kan göras
mot regeringens program, är att regeringen
arbetar med ytterst knappa marginaler,
vill jag bara säga, att under dåliga
tider tvingas företagen ibland att arbeta
med knappa marginaler. Jag tror
inte att herr Bergvalls invändning på
denna punkt har någon större betydelse.
Självfallet skulle ingen på vår sida ha
något emot om det vore möjligt att arbeta
med större marginal. Med större
marginal menas här löntagarnas villighet
att finna sig i en inkomststabilisering
vid stigande priser. Man kan givetvis ha
delade meningar om utsikterna härför.
Alla veta dock, att utgångspunkten för
stabiliseringsaktionen har varit statstjänarnas
löner. När statstjänarna gjorde
sina uppoffringar första gången i våras,
förklarade de, att de vore villiga att avstå
från de tre procents lönehöjning, som

de ansågo sig ha rätt att kräva, om de
därigenom kunde bidraga till att vid årsskiftet
en allmän stabilisering kom till
stånd. Statstjänarna ha dessutom, utan
att detta sagts uttryckligen, tydligt visat
sig beredda att finna sig i en ytterligare
prishöjning som skulle bringa upp indextalet
från 163, som det var i våras,
inte bara till 166, som det nu är, utan
till 169. Jag undrar, om herr Bergvall
verkligen kan vidhålla, att en uppoffring
från statstjänarnas sida, som faktiskt innebär
att de för stabiliseringens skull
äro villiga att påtaga sig en lönesänkning,
som kanske uppgår till sex procent,
utgör en så knapp marginal, att
man kan rikta en invändning mot regeringens
politik därför att regeringen har
accepterat denna marginal. Om man vill
bedöma saken någorlunda objektivt, skall
man säkerligen finna, att vi helt enkelt
inte ha vågat försöka göra denna marginal
vidare, vilket jag inte tror att någon
annan regering heller skulle ha kunnat
göra.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara med anledning av
vad finansministern nyss anförde säga,
att jag verkligen anser mig ha stöd av
ekonomiska experter för uppfattningen,
att det i nuvarande läge skulle räcka med
en förhöjning av räntan till 3,5 procent.
Det lönar sig emellertid inte att nu upptaga
kammarens tid med det resonemang
som ligger bakom denna uppfattning.
Mitt önskemål är, att det i denna situation
skulle visa sig möjligt att göra det
ekonomiskt riktiga till det politiskt genomförbara.

Jag förstår mycket väl de invändningar,
som kunna göras mot en räntehöjning
och som gå ut på att man inte skulle ha
kunnat uppnå inkomststabilisering, med
mindre än att man utfäst sig att det inte
skall bli några ytterligare prishöjningar.

Torsdagen den IG december 1948.

Nr 40.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

Men har man inte då väsentligt överdrivit
effekten av en måttlig räntestegring?
Jag tror inte att den skulle komma att
betyda ens tillnärmelsevis så mycket för
levnadskostnadsindex som låt mig säga
någon av de punktskatter som genomfördes
under förra årets riksdag.

Man kan fråga sig, vilken åtgärd som
i och för sig skulle vara värdefullast för
vårt ekonomiska liv. Jag tror fortfarande,
att bland åtgärderna för återställande
av ekonomisk balans skulle en jämkning
av räntan innebära den minsta uppoffringen
ur folkhushållets synpunkt i
förhållande till effekten. Jag kan dock,
som sagt, herr talman, inte nu fördjupa
mig i bevisföringen för denna uppfattning.

Herr DOMÖ: Herr talman! Först vill
jag säga några ord i anledning av herr
Åkerbergs anförande. Han gjorde sig
som vanligt skyldig till en tillspetsning
av några uttalanden från min sida. Han
tillät sig säga, att jag intresserar mig
endast för fåtalets skatter och att jag
gläder mig över de svårigheter, som föreligga
för ett fullföljande av stabiliseringspolitiken.

Nej, herr Åkerberg, jag gläder mig
inte alls över dessa svårigheter. Jag beklagar
dem. Men jag beklagar också,
att den socialdemokratiska majoriteten
på grund av sin inställning i vissa fall
gör svårigheterna för sig värre än de
behövde vara.

När herr Åkerberg vidare säger, att
det inte är regeringen, som är självsäker,
eftersom den ju inbjudit även oppositionen
till samarbete, så är detta en
gammal historia, som det inte tjänar så
mycket till att tala om här. Jag vill bara
göra den randanmärkningen, att det, såvitt
vi kunde förstå, var fråga om ett
samarbete på regeringens villkor och
efter dess anvisningar. I erfarenheten om
vad det innebär ligger säkerligen en avi
i fråga om det samarbete, som nu skall
ske mellan olika näringsorganisationer
och regeringen, nämligen att det är av
vikt, alt det verkligen blir en samverkan
från olika håll, så att det hela inte kom -

mer att stanna vid att näringsorgamsationerna
endast bli borgensmän, som regeringen
söker utnyttja för vissa åtgärder.

Herr Åkerberg förklarade vidare, att
det inte var några stora tankar, som
man hyste på oppositionens håll. Han
sade, att oppositionen har räntan som
sin trosartikel, och därvid, menade herr
Åkerberg, stannade det. Jag vågar inte
jämföra storheten i tankar hos herr
Åkerberg och hos oss andra. Jag vill
bara i likhet med herr Sköld säga, att
det är små åtgärder liksom små goda
tankar tillsammantagna, som bygga upp
någonting och förmå bidraga till en god
utveckling. Det är inte heller bara fåtalets
skatter vi ha i tankarna och vilja
mildra, utan vi äro intresserade av allas
skatter; det är nämligen just de nuvarande
skatteformerna, som äro produktionshämmande
och som försvåra åstadkommandet
av ett bättre tillstånd.

Jag har inte anledning att efter finansministerns
svar till herr Ewerlöf
närmare gå in på frågan om kreditdirigeringen,
men det var med allra största
intresse jag hörde finansministern uttala
sig om de åtgärder han ämnade vidtaga
beträffande räntenivån. När herr
Sköld talade om omöjligheten att nu
ändra räntan, tänkte jag annars göra
den repliken, att det naturligtvis just nu
föreligger särskilda svårigheter att hålla
räntan fast, eftersom den officiella räntenivån
inte svarar mot den verkliga. Man
har därigenom faktiskt fått två räntenivåer.
Finansministern sade för sin del,
att han genom olika åtgärder skulle söka
pressa ned de högre räntor, som göra sig
gällande ute i det ekonomiska livet. Det
skall verkligen bli intressant att se resultatet
av finansministerns försök därvidlag.
Jag tror för min del inte, att det
kommer att bli så lätt för finansministern
att åstadkomma det av honom utlovade
konstlade ränteläget. Han måste
ju då på en redan knapp marknad tillgripa
ytterligare kreditåtstramningar,
vilka i och för sig medföra knapphet på
pengar. För att tala ransoneringsspråk
finns det ju redan nu en svart riintemarknad.
.lag bär många gånger undrat

100

Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

över hur statens lånemöjligheter skola
komma att ställa sig under den kommande
våren. Jag förstår nu, att man
räknar med en retardering i ränteutvecklingen,
så att man skall kunna konvertera,
allteftersom lånen förfalla. Skulle
det visa sig möjligt att genomföra
detta, vore det i och för sig en god lösning.
Vi vilja inte vara olyckskorpar i
vare sig det ena eller det andra avseendet,
men vi anse oss skyldiga att säga
vår uppriktiga mening.

Jag skall stanna en liten stund vid
statsrådet Skölds anförande. Det var,
herr talman, ett inlägg, som vittnade om
en ganska realistisk syn på läget. Herr
statsrådet sade emellertid inte ut allt
han tänkte. Det behöver han ju inte heller
göra — andemeningen framstår ändå
för mig mycket klar. Han avser tydligen
att söka komma fram på den skisserade
vägen, men det verkar inte, som
om han är alldeles övertygad om möjligheterna
härtill. Om svårigheter uppstå,
skulle man, menade han, laga efter
lägligheten och söka komma fram en
annan väg. Ja, det är enligt min uppfattning
ett program, som vittnar om ett
realistiskt sinne, och en politik av den
art, som läget nu kräver. Det kommer
nog att krävas självövervinnelse även
från herr Skölds sida för att komma
fram till de åtgärder, som kunna bli behövliga.
Men det är någonting, som jag
inte skall ge mig in på nu. Statsrådet
ställde i utsikt att vi skulle uppnå balans
1949. I fråga om lagerhållningen
sade han, att den i stort sett var oförändrad.
Jag vågar inte ge uttryck åt någon
bestämd mening på den punkten,
men även om lagerhållningen till storlek
och värde skulle vara ganska oförändrad,
är jag ingalunda säker på att
sammansättningen av lagertillgångarna
är av den art, som vi just behöva för
produktionsändamål och även för vissa
konsumtionsändamål. Jag är med andra
ord inte säker på att lagren i tillräcklig
omfattning bestå av kuranta varor.

Jag vill i viss mån instämma med herr
statsrådet Sköld, när han säger, att vi
småningom väl skola nå balans, om vi
kunna hejda den nuvarande utveckling -

en genom att öka produktionen och därmed
tillgången på varor. Vi måste alltså
genom framtida arbete söka fylla ut
luckorna. Men det är ganska viktigt, när
man inriktar sig på en sådan politik,
att man är tämligen säker på att de båda
linjer, som representeras av inkomster
och varor, verkligen mötas. Annars finns
det ju helt enkelt inte några förutsättningar
för att man skall kunna nå det
önskade resultatet, och det är, vilket
jag vill understryka, mycket angeläget,
att vi så snabbt som möjligt slå in på
den föreslagna vägen. Det är emellertid
just den bundenhet, som regeringen visat,
som enligt min uppfattning utgör det
största hindret för att man skall kunna
komma över till den realistiska politik,
som jag tyckte mig skymta i herr
Skölds anförande. Regeringen skapar
själv, bland annat genom egna uttalanden,
svåra hinder för att få tillräcklig
vidd över hela fältet. Varken statsrådet
Sköld eller statsrådet Wigforss förefaller
att vara doktrinär, när det gäller till
exempel penningpolitiken, men praktiska
skäl, säga de, omöjliggöra den och
den åtgärden. Vi kunna, förklaras det,
inte tillgripa andra än de och de åtgärderna,
därför att det är psykologiskt
omöjligt. Ja, det är psykologiskt omöjligt
för tillfället, därför att regeringen
genom sina uttalanden låst sig fast på
dessa punkter. Detta är en stor nackdel,
och ju fortare man kan komma fram till
ett friare och vidare bedömande, dess
bättre blir resultatet.

Jag vill sedan stanna ett ögonblick vid
riksbankspolitiken, därför att det är på
penningpolitiken och på riksbankens
skötsel, som utvecklingen på olika områden
i hög grad beror. Regeringen har
skjutit undan användandet av olika penningpolitiska
medel. En majoritet i riksbanken
följer noga regeringens intentioner.
Vi ha sett prov på varthän detta
leder genom den schism, som uppstått
inom riksbanksledningen. Den förutvarande
riksbankschefen företrädde naturligtvis
en självständig uppfattning, för
vilken han hade vissa skäl. Den uppfattningen
måste emellertid vika, när regeringen
gjorde sin mening gällande ge -

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40.

101

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

nom majoriteten i riksbanken. Det finns
tyvärr ingen jämbördighet för närvarande
mellan de krafter, som skola styra
vår penningpolitik. Majoritetens övervikt
i regeringen och i riksbanken är
så utpräglad, att några mera fria synpunkter
— om jag får uttrycka det så —
nämligen synpunkter som äro fria från
de politiska linjerna, inte kunna i tillräcklig
grad göra sig gällande. Det skulle
vara mycket vunnet om i vår penningvårdande
institution en gentemot
vissa politiska linjer självständigare
uppfattning åter kunde komma till uttryck.
Riksbankens främsta uppgift skall
ju vara att verka för ett stabiliserat penningvärde.
Det kunde genom en självständig
och fri riksbanksledning framkomma
synpunkter, som måhända, om
de framförts vid en tidigare tidpunkt,
■skulle ha medverkat till en annan och
sundare utveckling, än vad som nu blivit
fallet.

Denna sak kanske inte riktigt hör till
ämnet, men jag vill påpeka, herr talman,
att det inte går att bortse från de
nackdelar, som för närvarande äro förbundna
med vår riksbankspolitik. Vi ha
fått en erinran därom i dagarna genom
statsrevisorernas berättelse, som talar
sitt tydliga språk.

Herr talman! Jag vill till sist säga, att
det inte från oppositionens sida — i
varje fall inte från högerpartiets — kommer
att resas några hinder mot ett fördomsfritt
dryftande av de ekonomiska
frågorna. Det finns hos oss ingen bundenhet
vid doktrinära linjer. Vi vilja resonera
fritt och obundet om erforderliga
åtgärder på detta område, men vi
vilja också räkna med att den uppfattning,
som vi föra fram i fråga om de åtgärder,
som behöva vidtagas, inte skall
misstolkas på det sättet, att man utmålar
våra förslag såsom avsedda att göra det
sämre för det stora flertalet och att —
för att skydda ett fåtal — skapa pålagor
för andra. När vi tala om en rörlig
ränta, så gör man gällande att vi avse
en hög ränta — en ränta på ända upp
till 8 procent.

Vårt ekonomiska och politiska liv
skulle må väl av om man kominc ifrån

sådana fastlåsta inställningar och sådant
misstroende och om man kunde se på
dessa ting mera fritt och obundet. I den
mån denna ekonomiska debatt medverkar
till detta — och vissa tecken tyda
därpå —■ hälsar jag det med glädje, ty
på det här området behövs det sannerligen
fördomsfrihet och ordentliga
krafttag, och därtill kunna vi kanske
komma genom att ärligt och obundet
dryfta dessa frågor.

Herr andre vice talmannen (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Domö värjde
sig mot mitt påstående, att det var oppositionen,
som var självtillräcklig, genom
att påpeka, att den samverkan, som regeringen
inbjudit oppositionen till, skulle
ske under regeringens ledning. Ja, ingen
kan väl begära, att regeringen skulle överlämna
till oppositionen att göra upp
budgeten eller sköta den ekonomiska politiken.
Eftersom regeringen fått nationens
fullmakt, måste det väl anses naturligt,
att den har ledningen. Regeringens
förslag innebar emellertid, som herr
Domö torde erinra sig, att samtliga partier,
alltså även oppositionspartierna,
skulle tillsätta ledamöter i alla de institutioner
och församlingar, där budgetfrågorna
behandlades, och där göra sina
meningar gällande. Avsikten kunde naturligtvis
inte ha varit någon annan från
regeringens sida, än att regeringen skulle,
i den mån de fann det lämpligt, lyssna
till oppositionens råd och anvisningar.
Jag måste fråga, om det verkligen finns
någon enda regering i hela världen, som
gått så långt i hänsyn till oppositionen.

Jag vågar därför vidhålla mitt påstående,
att det är oppositionen, som är
självtillräcklig, inte regeringen. Självtillräcklighet
kan ju bottna i mindervärdighetkomplex,
och det är möjligt, att
herrar Domö och Ohlin ledo av mindervärdighetskomplex
i den dåvarande situationen.
Men själva sakförhållandet
kunna (le inte komma ifrån.

Ilcrr von HELAND: Herr talman! Vid
resonemanget om den inre stalibiseringen
synes man här i kammaren få allt
lugnare debatter. Herrar Domös och

102

Nr 40.

Torsdagen den 1(5 december 1948.

Om skapande av samhällsekonomisk balans m. m.

Bergvalls anföranden synas mig också ge
vid handen, att man inom högern och
folkpartiet är relativt belåten. Herr
Domö använde ju uttrycket, att han var
belåten med att regeringen orienterar
sig åt rätt håll. Detta ger mig anledning
att påpeka, att det borde vara självklart,
att det, när man skall hålla tillbaka inkomststegringar,
bör vara relativt lätt att
få den belåten, som i alla fall får behålla
tidigare uppnådd god ställning. Svårare
torde det vara att få dem nöjda, som få
stå kvar i sin sämre ekonomiska standard.
Nu redovisa offentliga handlingar
mycket tydligt inkomstutvecklingen sedan
krigsutbrottet, och av dessa många
handlingar framgår det, att större delen
av Sveriges inkomsttagare trots allt
har fått en väsentlig inkomstförbättring
— med undantag för jordbrukets folk.
Man kan alltså konstatera, att även om
man försöker slå blå dunster i ögonen
på allmänheten genom att tala om procentuella
inkomststegringar, tillhör jordbrukets
folk alltjämt dem, som ha den
ur reell synpunkt sämsta inkomststandarden
i landet. Om regeringen lyckas
bättre med underhandlingarna efter nyåret
när det gäller jordbrukets folk, än
vad den gjorde närmast efter valet, kommer
detta tydligen att bero på den stora
lojaliteten och hjälpsamheten hos jordbrukets
folk.

Jag förstår alltså belåtenheten hos
dem, som representera sådana folklager,
vilka drabbas endast på så sätt, att deras
relativt goda ställning inte mer får
förbättras, och att företrädare för dessa
grupper gilla, att löftena om en inkomstutjämning
åt likvärdig arbetskraft inte
nu komma att infrias.

Men det är ju inte enbart inkomststabiliseringen
som står i förgrunden vid
denna ekonomiska debatt utan även och
särskilt export- och importfrågorna. Jag
skall naturligtvis inte nu upprepa allt
vad jag i samband med Marshallpropositionens
behandling anförde om min tveksamhet
i fråga om det för exportpolitiken
upplagda programmet, men det synes
mig egendomligt, att dessa frågor
inte i större utsträckning tas upp till debatt,
i all synnerhet som det vore önsk -

värt, att vi inte återigen få en snedvridning
av näringslivet genom en felaktig
inriktning av produktionen. Statsrådet
Sköld var i dag själv tveksam, det vill
säga han satte ett stort frågetecken för
exportens framtida möjligheter. Jag sätter
för min del här inte bara ett frågetecken,
utan jag är nästan övertygad om
att man ser alltför ljust på möjligheterna
för vår export. Statsrådet sade emellertid,
att det inte fanns någonting, som
nu kunde ge anledning till att befara,
att de förhoppningar, som man hyser
om en ökad export, skulle kullkastas.
Jag tror för min del, att programmet
kanske kommer att kunna klaras, när
det gäller exporten under de närmaste
åren, men jag befarar, att man inom inte
alltför många år kommer att få resonera
på ett annat sätt, än man nu gör. När
alltså statsrådet Sköld säger, att vi på''
lång sikt komma att kunna öka produktionen
och öka exporten, så delar jag
hans förhoppning om en ökad produktion
på lång sikt, men däremot delar
jag icke hans förhoppning om att det
kommer att bli möjligt att öka exporten
annat än för de närmaste åren.

Herrar Domö och Bergvall beklagade
den alltför ringa importen. Ja, visst är
det beklagligt, att vi inte ha möjlighet att
importera mera. Men jag tycker verkligen,
att herrar Domö och Bergvall också
borde fundera något över våra exportmöjligheter.
Jag förstår dock, att det ur
deras synpunkt med hänsyn till de grupper,
som de representera, inte är lika
roligt för dem att fundera på frågan om
exportmöjligheterna i framtiden skola
bliva dåliga som att tala för ökade importmöjligheter.

På tal om våra exportmöjligheter torde
det även vara lämpligt att i detta
sammanhang reagera mot skogsindustriernas
strävan i dessa dagar att söka bibehålla
sina stora vinster genom att låta
trögheten vid de nuvarande försäljningarna
till utlandet omedelbart gå ut över
råvaruproducenterna, alltså skogsägarna
och dem, som arbeta i skogen. Det synes
mig, som om man ifrån skogsindustrihåll
frestar landsbygdsbefolkningens lojalitet
i alltför hög grad. Man borde kunna hysa

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

103

Ang. en handelsöverenskommelse med Spanien.

den förhoppningen, tycker jag, att av
våra exportindustrier skogsindustrierna
komma att ha de bästa förutsättningarna
att kunna leva i framtiden och att kunna
leva gott, ty dessa industrier baseras
dock på inhemska produktionsmöjligheter.
Herr talman, jag hoppas för min del,
att statsrådet Sköld måtte uppmärksamma
särskilt denna fråga. Det innebär
icke någon inre stabilisering att pressa
ned inkomsterna för skogens folk. En
sådan åtgärd kan i stället åstadkomma

oro bland jordbruksbefolkningen, kanske
i sådan utsträckning, att det skulle
kunna menligt inverka på stödet från
det hållet, när det gäller det stabiliseringsprogram,
som här är upplagt.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 1.47 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 17 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Ang. en handelsöverenskommelse med
Spanien.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition till riksdagen angående godkännande
av en mellan Sverige och
Spanien träffad handelsöverenskommelse.

Genom en den 22 oktober 1948 dagtecknad,
till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 316, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollen
över handels- och utrikesdepartementsärenden
för den 28 maj 1948 och över
handelsärenden för den 22 oktober 1948
samt med överlämnande dels av en den
1 juli 1948 undertecknad handelsöverenskommelse
mellan Sverige och Spanien,
dels ock tilläggsprotokoll jämte därtill
hörande varulistor och skriftväxlingar,
äskat riksdagens godkännande av berörda
överenskommelse.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
anfört:

»Utskottet, som under ärendets föredragning
inhämtat ytterligare upplysningar,
har konstaterat, att den föreliggande
överenskommelsen är av ramav -

talskaraktär samt att de principiella synpunkter
på avtal av denna typ, vilka
utskottet anfört i sitt utlåtande nr 6/1948,
jämväl äro tillämpliga på berörda överenskommelse.
Med hänvisning härtill får
utskottet, som icke funnit anledning till
erinran mot nu ifrågavarande överenskommelse,
hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, meddela av Kungl.
Maj :t äskat godkännande av den med
propositionen överlämnade, den 1 juli
1948 träffade handelsöverenskommelsen
mellan Sverige och Spanien.»

Herr BRANTING: Herr talman! I anslutning
till debatten i går angående
återställande av den ekonomiska balansen
vill jag säga, att visst kan man vara
tillfredsställd med att utrikeshandeln
ökar i största allmänhet, men det hindrar
inte ett visst urval i fråga om handelspartner.
Det kan väl knappast vara
ekonomiskt motiverat att låta handeln
med vissa stater uppenbarligen stå tillbaka
för att i stället mer eller mindre
specialisera sig på de två fattiga fascistregimer
som finnas i Europa. Det handelsavtal
mellan Sverige och Spanien,
som nu har förelagts riksdagen, är icke
ett normalt avtal. Det iir icke ett avtal
vilket som helst. Jag skulle för min del
närmast vara böjd för att kalla det ett
pactum turpe. Det kan synas vara ett

104

Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Ang. en handelsöverenskommelse med Spanien.

hårt omdöme, att säga att det är ett
skamligt avtal, men det skall motiveras.

Jag vill visst inte göra gällande att
vare sig Sverige eller några andra stater
under nuvarande förhållanden i någon
större utsträckning kunna tillåta sig
lyxen att anlägga s. k. ideologiska synpunkter
på utrikeshandeln. Affär är affär.
Alla måste tänka på sina materiella
fördelar. Alla handla med alla'', kapitalistiska
och kommunistiska stater ha
handelsutbyte, ibland större och ibland
mindre. Fascistregimer och demokratiska
stater bytte friskt varor före kriget.
Den gamla satsen, att guldet inte luktar,
är visserligen en cynisk lögn, men det
hindrar inte kommersen och har aldrig
gjort det. Så är det, men å andra sidan
är detta icke hela sanningen. Ibland
bryta sig andra synpunkter igenom —
politiska synpunkter.

Redan i det gamla Nationernas förbund
hade man accepterat principen
om att man kunde använda den ekonomiska
blockaden som ett visst demonstrationsmedel
eller påtryckningsmedel.
Vi minnas alla Nationernas förbunds
blockad mot Italien, när Mussolini hade
kastat sig över Abessinien. Den s. k.
non-interventionspolitiken mot det republikanska
Spanien innebar inte bara
en vapenblockad, utan var de facto en
hungerblockad mot detta republikanska
Spanien, som hade djärvheten att försvara
sig mot fascismen. Det är alltså
klart, att maximen »affär är affär» —
att vi inte kunna räkna så noga med vilka
vi göra affärer med — har fått sin
begränsning. Man har varit ense om att
s. k. högre synpunkter — hänsynen till
det allmänna intresset — ibland räknas
för mer än det omedelbara affärsintresset.

Hur är det nu med Franco-Spanien?
Det föreligger inte något internationellt
beslut om handelsblockad mot detta
land. Men man kan å andra sidan icke
heller göra gällande, att det fascistiska
Spanien internationellt sett intar en
ställning jämförbar med alla andra staters.
Tvärtom intar det en undantagsställning.
Det har på ett enastående sätt

blivit satt i särklass. Francoregimen befinner
sig i anklagelsetillstånd — Francostaten
har i staternas krets berövats
medborgerligt förtroende.

Sålunda uttalade Förenta Nationernas
generalförsamling — jag måste påminna
om det — i december 1946: »Generalförsamlingen
är övertygad om att general
Francos fascistiska regim, som
påtvingats spanska folket med våld och
med axelmakternas hjälp samt under
kriget understött dessa makter, icke representerar
spanska folket. Så länge
denna regim består, omöjliggöres spanska
folkets deltagande i det internationella
samarbetet. Generalförsamlingen
rekommenderar Förenta Nationernas
medlemsstater» — dit höra vi! — »att
omedelbart återkalla sina i Madrid
ackrediterade ambassadörer och ministrar.
» Vi besatte inte heller den lediga
ministerposten. Men meningen med återkallandet
av ambassadörerna och ministrarna
var väl icke, att viktiga överenskommelser
hädanefter skulle skötas
av underordnade diplomatiska tjänstemän,
utan meningen därmed var väl
just att man icke skulle sluta några mera
betydelsefulla avtal med Spanien.

Ett år senare — i november 1947 —
hette det från generalförsamlingen, att
beslutet av december 1946 angående
Spanien fortfarande var gällande, och
man överlämnade saken återigen till säkerhetsrådet.
I Paris i år hann aldrig
den spanska frågan tagas upp, fastän
den stod på dagordningen. Men det är
dock att notera, att alla försök, som
gjordes från Franco-Spaniens sida att
på ett eller annat sätt åla sig in i det
internationella samarbetet, avvisades.

Här är således fråga om en fascistisk
makt, som på goda grunder har blivit
satt i karantän och anklagelsetillstånd
av den högsta internationella instansen.
Det är fråga om en fascistisk terrorregim,
som har hopat brott på brott mot
de regler angående mänskliga rättigheter,
som nyligen antagits och som våra
representanter voro med om att utarbeta.
Det är med den staten, som nu det
demokratiska Sverige har ingått ett omfattande
och betydelsefullt handelsavtal,

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

105

Ang. en handelsöverenskommelse med Spanien.

det första sedan Spanien blev fascistiskt.

Jag tror, mina damer och herrar, att
det bör sägas ut, att det finns en icke
föraktlig opinion här i landet, som är
illa berörd av detta avtal och hade önskat
det ogjort. Regeringen hade enligt
denna opinions mening under förhandenvarande
förhållanden i sina mellanhavanden
med Franco-Spanien bort
ålägga sig större återhållsamhet. Jag vill
fästa uppmärksamheten på att det föreliggande
avtalet, som är ett s. k. ramavtal,
öppnar portarna för en högst väsentlig
utvidgning av det svensk-spanska
handelsutbytet.

I den kungl. propositionen finne» eu
uppställning, som visar omfattningen
av det svensk-spanska varuutbytet under
åren sedan 1938. Därav framgår det,
att hela varuomsättningen mellan de båda
länderna efter världskriget per år
har rört sig om belopp varierande mellan
64 och 94 miljoner kronor. Nu förutses,
att varuutbytet kommer att uppgå
till 115 miljoner kronor.

I avtalstexterna talas det ganska mycket
om de s. k. traditionella svenska intressena
i Spanien, respektive de traditionella
spanska intressena i Sverige.
Dessa fraser dölja det faktum, att här är
fråga om en väsentlig utvidgning av de
traditionella intressena. Om den kungl.
propositionens uppställning hade varit
litet utförligare, skulle man ha sett, att
den svensk-spanska handeln före inbördeskriget
1936—1939 rörde sig om ett
totalbelopp av omkring 40 miljoner kronor
per år. Även med hänsyn till penningvärdets
fall betyder alltså det nu
emotsedda varuutbytet på 115 miljoner
kronor, att vi i förhållande till Spanien
slå in på nya vägar och inte alls hålla
oss till de »traditionella» intressena.

Man kan inte låta bli att undra, hur
det kan komma sig egentligen att det
förfallna och enligt alla uppgifter ruinerade
Spanien nu har blivit en så åtrådd
handelspartner för Sverige; man undrar
varför det nu skall bli eu sådan fart på
de svensk-spanska affärerna. Man undrar
om det möjligen kan förhålla sig så,
att Franco-Spanien har fått löfte om

amerikanska krediter vid sidan om Marshallplanen
och att det är detta som stimulerat
det svenska intresset. Det är endast
en lös förmodan — jag har inte något
stöd därför — men är min förmodan
riktig, får detta avtal ytterligare ett internationellt
intresse.

Jag antar för övrigt att den svenska
socialdemokratiska regeringens avtal
med Francoregimen redan har observerats
av ett visst internationellt forum,
nämligen »kommittén för internationella
socialistiska konferenser» — det s. k.
Comisco — som senast sammanträdde i
Clacton den 3 december 1948. Denna
socialdemokratiska eller, om man så vill
säga, högersocialdemokratiska kommitté,
som speciellt ivrar för en västeuropeisk
union, gjorde ett uttalande som i
detta sammanhang tyckes mig intressant.
Där hette det bl. a.: »Alltmer finna
framstegets och enhetens krafter sina
planer hindrade av det faktum, att Franco
utestänger det spanska folket från deras
gemenskap. De senaste händelserna
göra det klart, att så länge Francoregimen
existerar, kommer Spanien att bli
en källa till splittring bland övriga länder,
som kan hota själva grundvalen för
en europeisk union. Därför anser Comisco,
att oppositionen mot Francoregimen
måste övergå till en mera aktiv fas. Den
uppmanar alla regeringar att behandla
avskaffandet av Francoregimen som en
fråga av högsta angelägenhet för enhetens
framsteg i Europa.» Detta är alltså
sagt häromdagen.

Jag tycker nu för min del, att kravet
på Francoregimens avskaffande kan motiveras
utan hänvisning till en västunion,
och jag är inte övertygad om att svenska
regeringen är känslig för just den
argumentationen. Men detta uttalande visar
i alla fall, att man inte kan vifta bort
alla dem som önska en skärpt politik
mot Francoregimen såsom kryptokomnninister
e. d., vilket somliga här i kammaren
bruka göra. Också denna socialdemokratiska
kommitté anser nu, att oppositionen
mot Franco måste »övergå
till en mera aktiv fas».

•lag har velat konstatera dessa förhållanden.
Man kan ieke komma ifrån att

106 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Ang. en handelsöverenskommelse med Spanien.

detta handelsavtal nu naturligtvis kommer
att tolkas såsom ett politiskt och
moraliskt stöd från Sveriges sida åt en
regim, som den demokratiska opinionen
i hela världen är enig om att fördöma.
Man kommer att säga, att hos Förenta
Nationerna hade Franco ingenting
att hämta, men i Stockholm vann han en
poäng. Hela denna historia är genant
och nedslående.

Jag ber, herr talman, att få framställa
ett avslagsyrkande. — Jag kanske får
tillägga, att de av kammarens ärade ledamöter,
som på ett mera försynt sätt
vilja antyda sin mening om detta avtal,
kunna trycka på bägge knapparna!

Herr andre vice talmannen: Herr talman!
Utrikesutskottets ordförande är
visserligen närvarande här i kammaren,
men han har inte deltagit i behandlingen
av förevarande ärende, och man kanske
inte kan begära, att han skall stiga upp
och förklara meningen med utskottets
och Kungl. Maj:ts förslag.

Jag vill upplysa om att i utrikesutskottet
sades det inte ett ord om den politiska
innebörden av detta förslag liksom
inte heller beträffande det förslag till avtal
med Grekland, som skall behandlas i
dag. Vi betraktade det som en naturlig
sak, att vi skulle ha ett handelsavtal med
Spanien, eftersom vi ha det med de
flesta andra länder. Jag tycker inte heller
om den spanska regeringen och den
spanska regimen. Men när den nu finns
och vi tydligen äro beredda att göra affärer
med Spanien, kan jag inte förstå,
att det innebar ett så stort syndafall att
också ha ett handelsavtal med Spanien.
Det verkade, som om herr Branting skulle
varit belåten, om vi inte hade ökat ut
affärerna med Spanien. Han menade
att just den här ökningen skulle vara
det syndiga. Jag tror inte ökningen har
den innebörd som han ville göra gällande.
Han antydde, att det skulle vara amerikanska
krediter, som ligga bakom Sveriges
benägenhet att sluta ett handelsavtal
med Spanien. Det har under alla förhållanden
inte lämnats några uppgifter i
utrikesutskottet om några amerikanska

krediter, och officiellt har det inte heller
nämnts något om den saken.

Jag hade också tänkt mig, att det nya
folkförbundet skulle bli en institution,
som även sörjde för att vi fingo demokrati
i världen. Men vi veta alla att det
inte blev på det sättet. Folkförbundet består
av kanske lika många antidemokratiska
stater som demokratiska. Hela Östeuropa
är ju anslutet till det nya folkförbundet,
och Östeuropa består ju av stater,
som inte godkänna demokratien utan
tvärtom mörda människor som inte äro
till lags för regimen. Alla de synder, som
den spanska regimen har på sitt samvete
och som jag livligt beklagar, ha även de
östeuropeiska regeringarna på sitt samvete.
Under sådana förhållanden tror jag
inte att man av ett så litet land som
Sverige kan begära, att det skall sätta sig
till domare i världen och bestämma, vilka
stater som äro av den natur, att de
kunna godkännas ur demokratisk synpunkt.
Vi ha ju ett handelsavtal med
Sovjetunionen, som har varit föremål för
livligt ogillande i Amerika och delvis
också i England. Den socialdemokratiska
regeringen i Sverige har avböjt att göra
något avkall på vår rätt att göra affärer
med vilka stater som helst.

Herr Branting sade, att detta var det
första avtal med Spanien, sedan det blev
fascistiskt. Jag vet inte om det är riktigt
— jag är inte tillräckligt sakkunnig
för att kunna säga det — men jag kan
intyga, att praktiskt taget hela världen
gör affärer med Spanien. Det är alltid
vanskligt, när man blandar ihop affärer
och politik. Jag viil endast erinra om att
hamnarbetarna i Oslo för inte så förfärligt
länge sedan beslöto sig för att bojkotta
spanska båtar, emedan de innehöllo,
som man sade, fascistiska varor.
Det dröjde inte länge, förrän de fingo gå
från den ståndpunkten och låta affär
vara affär och politik vara politik. Spanien
är en så ringa del av hela världssamhället,
och det finns så många mystiska
och misstänkta regimer i världen,
att det skulle överstiga våra krafter
att när det gäller att göra affärer eller
träffa handelsavtal bestämma, att i det
ena fallet kunna vi göra det, emedan det

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40. 107

är fråga om en välvilligt inställd regim,
men inte i andra fall, eftersom det är
fråga om en regim, som luktar blod eller
har antidemokratiska inslag. Vi skulle
inte få göra så värst många affärer i dag,
om vi intoge den ståndpunkten.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BRANTING: Herr talman! Det
var ju intressant att böra, att det inte
har blivit någonting upplyst om amerikanska
krediter till Spanien — ingenting
officiellt upplyst, som herr Åkerberg sade.
Det har ett visst, om också svagt intresse.

Jag tycker att det var onödigt av herr
Åkerberg att ta denna fråga till utgångspunkt
för ett angrepp på öststaterna!
Men han återkommer ju gärna till detta
tema. Han gör nu gällande att det finns
många »mystiska och misstänkta regimer»,
men att man inte kan ta någon
hänsyn till den saken, ty affärer måste
man göra! Herr Åkerberg bemötte dock
inte det väsentliga i min argumentering,
nämligen att beträffande Franco-Spanien
föreligga högst officiella bedömanden,
vilket har skapat ett alldeles speciellt
läge. Man kan inte i nuvarande situation
utan vidare jämställa Spanien med alla
möjliga andra stater, gentemot vilka inga
invändningar ha rests.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Branling begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad utrikesutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22, röstar
Ja;

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Branting begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 4.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av en mellan svenska regeringen
och grekiska regeringen träffad
handelsöverenskommelse, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 62, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till arbetarskyddslag m. in., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 oktober 1948 dagtecknad
proposition, nr 298, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) arbetarskyddslag,

2) lag om ändrad lydelse av 68 och
71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr
314) samt

3) lag om ändring i lagen den 28 maj
1886 (nr 46) angående stenkolsfyndighetcr
in. in.,

108 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

dels ock velat inhämta riksdagens yttrande
över propositionen bilagt förslag
till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan
den 30 juni 1947 (nr 304).

I det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget
till arbetarskyddslag voro 19, 20,
25, 31 och 33 §§ så lydande:

19 §.

Arbetstagare skall åtnjuta erforderlig
ledighet för nattvila. I denna ledighet
skall ingå tiden mellan klockan 23 och
klockan 5.

Från vad sålunda stadgats må avvikelse
ske, där visst arbete med hänsyn till
sin natur, allmänhetens behov eller annan
särskild omständighet måste fortgå
jämväl nattetid eller eljest bedrivas å tid
före klockan 5 eller efter klockan 23.
Har natur- eller olyckshändelse eller annan
omständighet, som ej kunnat förutses,
vållat avbrott i driften eller ock
medfört överhängande fara för sådant
avbrott eller för skada å liv, hälsa eller
egendom, må ock arbetstagare, i den mån
det är nödigt med hänsyn till berörda
förhållande, användas till arbete å tid
mellan klockan 23 och klockan 5.

Arbetstagare i överordnad ställning
må, där så finnes påkallat, användas till
arbete å tid mellan klockan 23 och klockan
5 utan hinder av vad i första stycket
är stadgat.

20 §.

När särskilda skäl föranleda därtill,
må arbetarskyddsstyrelsen medgiva att
arbetstagare användes till arbete å tid
mellan klockan 23 och klockan 5 i vidare
utsträckning än som följer av bestämmelserna
i 19 §.

Sådant undantag må ock av arbetarskyddsstyrelsen
medgivas, då det av uttalande
av arbetstagarnas sammanslut
ning eller sammanslutningar eller annorledes
framgår, att det stora flertalet av
de arbetstagare, som skulle beröras av
undantaget, finner detsamma önskvärt,
och ohälsa eller överansträngning ej skäligen
kan befaras uppkomma därigenom.

25 §.

Till arbete, som under jord bedrives
i gruva, i stenbrott eller å annan med

gruva eller stenbrott jämförlig arbetsplats,
må minderårig icke användas.

När särskilda skäl äro därtill, må arbetarskyddsstyrelsen
beträffande yngling,
som fyllt sexton år och som vid läkarbesiktning
befunnits äga god hälsa och
kroppsutveckling, medgiva undantag
från vad i första stycket är stadgat.

31 §.

Angående minderårigs arbetstid skall,
utöver vad eljest i lag eller författning
stadgas angående begränsning av arbetstiden,
gälla, att minderårig med nedan
angivna undantag icke i något fall må
användas till arbete mer än tio timmar
av dygnet eller femtiofyra timmar i veckan.

Har natur- eller olyckshändelse eller
annan omständighet, som ej kunnat förutses,
vållat avbrott i driften eller ock
medfört överhängande fara för sådant avbrott
eller för skada å liv, hälsa eller
egendom, må minderårigs arbetstid i den
mån så är nödigt överstiga tio timmar
av dygnet och femtiofyra timmar i veckan.
Om arbete utöver nämnda antal
timmar samt dess anledning, omfattning
och varaktighet åligger det arbetsgivaren
att senast inom två dygn från dess början
göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen.
Arbetet må icke fortsättas utöver
sist angivna tid, utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående
sådan ansökan skall beslut meddelas
ofördröjligen. Anmälan eller ansökan anses
gjord, när den i betalt brev avlämnats
till posten.

Då så eljest i särskilt fall prövas nödigt,
äger arbetarskyddsstyrelsen medgiva
att arbetstiden för minderårig under
kortare tid utsträckes utöver vad i första
stycket sägs.

33 §.

Minderårig arbetstagare skall för nattvila
beredas oavbruten ledighet från arbetet
under minst elva timmar varje
dygn. I denna ledighet skall ingå, om den
minderårige ej fyllt sexton år, tiden mellan
klockan 19 och klockan 6 samt eljest
tiden mellan klockan 22 och klockan 5.

Från vad sålunda stadgats skola gälla
följande undantag:

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40. 109

a) Föreligger omständighet, som
nämnts i 31 § andra stycket, Kiå minderårig,
som fyllt sexton år, i den mån så är
nödigt användas till arbete utan att stadgandet
i första stycket härovan iakttages.
Om anmälan beträffande sådant arbete
och ansökan om tillstånd att fortsätta det
skall vad i förstnämnda lagrum är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

b) Arbetarskyddsstyrelsen må, då så
finnes påkallat, medgiva att minderårig,
som ej fyllt sexton år, användes till arbete
å tid mellan klockan 19 och klockan
22, dock att härigenom avvikelse ej må
ske från föreskriften att nattvilan skall
omfatta minst elva timmar.

c) När särskilda skäl föranleda därtill,
må arbetarskyddsstyrelsen medgiva att
yngling, som fyllt sexton år och enligt
läkarintyg äger god hälsa och kroppsutveckling,
användes till arbete utan att
stadgandet i första stycket iakttages.

d) Yngling, som fyllt femton år och enligt
läkarintyg äger god hälsa och kroppsutveckling,
må efter arbetarskyddsstyrelsens
medgivande användas till flottningsarbete
i den mån förhållandena föranleda
därtill.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft 21 i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 437 av fru Flood,
nr 438 av herrar Iiolmbäck och Petrén,

nr 439 av herr Norling,
nr 440 av herr Norling,
nr 441 av herr Ericsson, Carl Eric,
nr 442 av herr Löfvander in. fl.,
nr 443 av herr Anderberg,
nr 444 av herr Velander in. fl. samt
nr 445 av herrar Åman och Arrhén
ävensom

inom andra kammaren:
nr 012 av herr Österman,
nr 613 av herr Eriksson i Sandby
in. fl.,

nr 014 av herrar Crtise och Malmborg
i Stockholm,

nr 015 av fru Ekendahl in. fl., likalv -

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

dande med motionen nr 437 i första
kammaren,

nr 610 av herr Jonsson i Skedsbvgd
m. fl., likalydande med motionen nr 442
i första kammaren,

nr 617 av herr Hagberg i Malmö, likalydande
med motionen nr 444 i första
kammaren,

nr 618 av herr Dahlgren in. fl., likalydande
med motionen nr 439 i första
kammaren,

nr 619 av herr Dahlgren in. fl., likalydande
med motionen nr 440 i första
kammaren,

nr 620 av fru Johansson i Norrköping
och herr Nilsson i Göteborg,

nr 621 av herrar Jacobsson i Igelsbo
och Johnsson i Kastanjegården, likalydande
med motionen nr 438 i första
kammaren,

nr 622 av herr Mattsson, likalydande
med motionen nr 443 i första kammaren,
och

nr 623 av herr Fahlman.

I de likalydande motionerna I: 440, av
herr Norling, och It: 619, av herr Dahlgren
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
för sin del måtte besluta, att 19 § i förslaget
till arbetarskyddslag skulle erhålla
följande lydelse:

Arbetstagare skall åtnjuta erforderlig
ledighet för nattvila. I denna ledighet
skall ingå tiden mellan klockan 23 och
klockan 5. Har natur- eller olyckshändelse
eller annan omständighet, som ej
kunnat förutses, vållat avbrott i driften
eller ock medfört överhängande fara för
sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa
eller egendom, må ock arbetstagare, i den
mån det är nödvändigt med hänsyn till
berörda förhållande, användas till arbete
å tid mellan klockan 23 och klockan 5.
Arbetstagare i överordnad ställning må,
där så finnes påkallat, användas till arbete
å tid mellan klockan 23 och klockan
5 utan hinder av vad i första stycket är
stadgat.

I motionen I: 439, av herr Norling,
hade hemställts, att riksdagen för sin del
måtte besluta, att 25, 31 och 33 S§ i samma
lagförslag skulle avfattas sålunda:

Ilo Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

25 §.

Till arbete, som under jord bedrives i
gruva, i stenbrott eller å annan med gruva
eller stenbrott jämförlig arbetsplats,
må minderårig icke användas.

31 §.

Angående minderårigs arbetstid skall,
utöver vad eljest i lag eller författningar
stadgas angående begränsning av arbetstiden,
gälla, att minderårig icke i något
fall må användas till arbete mer än 7
timmar av dygnet eller 40 timmar i veckan.

33 §.

Minderårig arbetstagare skall för nattvila
beredas oavbruten ledighet från arbetet
under minst elva timmar varje
dygn. I denna ledighet skall ingå tiden
mellan klockan 19 och klockan 6.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen — med förklaring, att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till arbetarskyddslag —
måtte för sin del antaga nämnda förslag
med de ändringarna, att 4 och 24 §§
samt slutstadgandet erhölle den lydelse,
som under punkten angivits;

B) att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen framlagda förslagen
till

1) lag om ändrad lydelse av 68 och
71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)
och

2) lag om ändring i lagen den 28 maj
1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.;

C) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen vid
granskning av det vid propositionen fogade
förslaget till kungörelse om ändring
i byggnadsstadgan den 30 juni 1947
(nr 364) ej funnit anledning till erinran;
samt

D) att motionerna I: 437—445 och II:
612—623, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom utskottets hemställan
under A), icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av, utom
andra, herrar Wistrand, Carl Eric Ericsson
och Hagård, vilka på anförda skäl
yrkat, att riksdagen måtte avslå 19 och
20 §§ i det föreliggande förslaget till arbetarskyddslag.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr NORMAN: Herr talman! I avseende
på föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 62 tillåter jag mig
hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredrages Kungl. Maj ds
förslag till arbetarskyddslag, sådant det
av utskottet förordats till antagande, paragrafvis
och, där så erfordras, styckevis,
med slutstadganden, ingress och
rubrik sist, varefter utskottets hemställan
föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Kungl. Maj:ts förslag till arbetarskyddslag,
sådant det av utskottet förordats
till antagande.

1 §•

Herr WISTRAND: Herr talman! Sedan
riksdagen sist hade tillfälle att antaga en
ny arbetarskyddslag har arbetarskyddets
idé trängt igenom hos svenska folket på
ett mycket fullständigt sätt, och det har
kanske till och med i ganska hög grad
varit befogat att det nu har kommit förslag
om en ny arbetarskyddslag. Arbetarskyddets
idé har vunnit en fast grund
i det allmänna medvetandet, och därför
råder det — jag är glad över att kunna
konstatera detta -— ingen strid rörande
de principer som ligga till grund för den
nya arbetarskyddslagstiftningen.

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

111

Det är alldeles klart att det i en sådan
lagstiftning måste ingå många bestämmelser,
beträffande vilka man måste känna
sig mycket tveksam, och det är mycket
svårt att på förhand säga vilken betydelse
dessa bestämmelser kunna komma
att få, då verkningarna av en arbetarskyddslag
kanske mer än verkningarna
av någon annan lagstiftning äro så
beroende av hur lagen tillämpas. I fråga
om tillämpningen vill jag redan på förhand
säga, att det, för att den lagstiftning,
som vi nu gå att skapa, skall ge ett
lyckligt resultat är nödvändigt att tilllämpningen
blir vidsynt och smidig och
att uppsynsorganen komma att se mera
till att lagens anda och syfte att tjäna
samhället tillgodoses än till att de någon
gång väl restriktiva ordalagen följas. De
möjligheter till dispens, som föreligga,
böra utnyttjas när produktionsverksamhetens
beskaffenhet gör detta nödvändigt,
ty det är dock ytterst på produktionens
fulla uppehållande som allt välstånd
i landet och därmed också möjligheterna
till ett verksamt arbetarskydd
vila.

Innan jag går närmare in på några
särskilda bestämmelser i denna lag vill
jag — kanske för första gången — ge
socialministern ett uppriktigt erkännande
för de ändringar han har vidtagit i
kommittéförslaget i syfte att förenkla
proceduren och att undvika onödigt
krångel och onödig byråkratisering. Dessa
ändringar äro mycket välkomna och
helt säkert mycket välgörande.

Som jag antydde skulle det finnas anledning
till anmärkningar mot lagförslaget
på ganska många punkter. Jag vill
beröra några av dessa, men i fråga om
ändringsyrkanden vill jag inskränka mig
till en enda punkt. Att jag gör denna inskränkning
betyder inte att jag inte anser
att lagförslaget också på andra punkter
skulle ge anledning till tvekan.

Exempelvis är undantagandet av statlig
och kommunal verksamhet från lagens
tillämpningsområde eu sådan punkt,
på vilken man kan hysa tvekan, men
där ha mina betänkligheter fått falla
med hänsyn till de rättsligt tekniska
svårigheterna att på det offentliga li -

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

vets eget område tillämpa en inspektion,
som i själva verket utövas av den kontrollerade
själv. Jag tror att man kan
låta betänkligheterna på det området fara,
så mycket hellre som man vågar förutsätta
att något starkare behov av inspektion
inte skall föreligga på den statliga
och kommunala administrationens
område.

En annan bestämmelse, som ger anledning
till större tvekan, är bestämmelsen
i 21 § om regelbunden veckovila i
minst 24 timmar för alla arbetare. Skulle
den bestämmelsen tillämpas utan en
mycket generös dispensgivning, så skulle
den medföra mycket betydande svårigheter,
alldeles särskilt på folkhushållets
område, därför att den i själva verket
ofta inte är möjlig att i praktiken genomföra,
exempelvis i de flesta fall när
det gäller kreatursskötare vid mindre
och medelstora jordbruk. Lagförslagets
bestämmelse, tillämpad i hela sin stränghet,
skulle alldeles säkert medföra en
mycket snabb övergång till kreaturslösa
jordbruk i stora delar av riket, och härmed
vore i själva verket vår mjölk- och
fettförsörjning starkt hotad. Nu har
emellertid utskottet uttalat sig mycket
bestämt för att dispens på detta område
bör ges generellt och utan krångel och
formaliteter, och jag har i utskottet ansett
mig kunna stanna vid att godkänna
bestämmelsen, sådan den kompletterats
genom utskottets motivering. Emellertid
vill jag inskärpa att det inte bara är beträffande
kreatursskötarna som det erfordras
en välvillig och generös praxis
med lämnande av dispens. Det finns
många andra yrkesgrupper för vilka
samma sak gäller, till exempel portvakterna
i städerna, konditoriarbetarna och
en hel del andra, som jag inte känner
mig kompetent att ens försöka att fullständigt
uppräkna. Men tillgodoses det
krav, bakom vilket också utskottet har
ställt sig, att man i detta fall skall vara
generös med dispenser, så kommer nog
inte heller den bestämmelsen att medföra
onödigt svåra rubbningar i produktionslivet.

Jag vill också i detta sammanhang något
beröra frågan om kvinnornas natt -

112 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

arbete. Förbudet mot kvinnors användande
i nattarbete under en tid av sju
timmar av dygnet synes mig i själva
verket vara ganska föråldrad. Det härrör
från en gammal bestämmelse, av vilken
vi ännu äro bundna, från en konvention
i Bern i början av 1900-talet.
Vad innebär denna bestämmelse i själva
verket? Den innebär att man, när
man använder kvinnor till arbete i två
skift, endast får disponera sjutton av
dygnets timmar som arbetstid. Det blir
alltså åtta och en halv timme för varje
skift, vilket betyder att, om arbetstiden
skall utnyttjas varje vecka, endast en
halv timmes rast kan förekomma. Jag
tror att det skulle vara ett ur social synpunkt
lyckligare arrangemang att begränsa
förbudet mot nattarbete för kvinnor
till sex timmar av dygnet och därmed
möjliggöra ett uttagande av en full
timmes rast på skiftet. Helt säkert skulle
ett sådant system på ett långt bättre sätt
tillgodose kvinnornas krav att inte bli
överansträngda i arbetet. Då vi emellertid
äro bundna av en konvention i ärendet,
så förefaller det mig i denna situation
meningslöst att yrka på en annan
bestämmelse än den som Kungl. Maj :t
har föreslagit. Jag skulle dock i detta
sammanhang vilja hemställa till socialministern
att han måtte överväga huruvida
det inte skulle finnas starka skäl
för Sverige att söka få sin konventionsbundenhet
i detta avseende upphävd och
i samband därmed taga initiativ till en
lagbestämmelse, som såväl ur produktionens
synpunkt som enligt min mening
även med hänsyn till sociala förhållanden
vore ägnad att på ett mer verklighetsbetonat
sätt tillgodose kvinnornas
skyddsbehov.

På alla de punkter som jag har berört
förefaller det mig som om man skulle
kunna träffa sådana dispositioner — i
det sista fallet så småningom, i de övriga
fallen redan från början — att ett
antagande av bestämmelserna, sådana
de äro formulerade, inte skulle behöva
ge anledning till svårare betänkligheter.
Men i ett avseende måste jag anmäla en
avvikande mening emot utskottets majoritet.
Det gäller 19 §, vilken innefat -

tar ett principiellt förbud mot nattarbete.
Här äro vi inne på ett mycket allvarligt
problem. Det är långt ifrån bevisat
att nattarbete är skadligt för arbetarnas
hälsa, och med resultatet av den undersökning,
som nyss har gjorts och som
man inte bär varit i tillfälle att taga del
av i samband med behandlingen av detta
ärende men som behandlades i tidningarna
i går, skulle snarast motsatsen
vara bevisad. Men vilken uppfattning
man än har om nattarbetets natur att
vara skadligt eller i varje fall tungt för
arbetarna, framstår det utan vidare såsom
alldeles uppenbart, att nattarbete
under alla omständigheter måste bedrivas
i en mängd fall; jag vågar inte säga
om det gäller det övervägande flertalet
av de fall där nattarbete förekommer,
men jag skulle tro det. Lagtextens
utformning ger också uttryck åt denna
uppfattning, att nattarbete i många fall
är nödvändigt. Ett generellt förbud är
därför inte möjligt att genomföra. Skulle
det genomföras, så skulle det, enligt
vad som — helt säkert med rätta — har
uppgivits nedsätta vår produktionskapacitet
på de i varje fall i dagens situation
viktigaste områdena med ungefär
eu tredjedel. Man löser alltså inte nattarbetsfrågan
genom det föreslagna förbudet.
Frågan är i själva verket olöslig.
Nattarbete måste förekomma. Det finns
ett stort antal fall där arbetet måste
fortgå dag som natt, detta inte bara inom
den egentliga produktionen vid
järnverk, i cellulosaindustrien o. s. v.,
utan också, för att nu tänka på vad som
kanske ligger allra närmast till hands,
exempelvis vid kommunikationsverken,
vid tidningarna etc.

Lagförslaget har som sagt tagit hänsyn
till detta och utan vidare förutsatt
rätt till nattarbete i de fall där arbetet
med hänsyn till sin natur, allmänhetens
behov eller annan särskild omständighet
måste fortgå nattetid, men det återstår
alltid en mängd gränsfall, där man
inte med absolut säkerhet kan säga att
det är tekniskt nödvändigt att hålla arbetet
i gång nattetid just på den avdelningen
men där det är nödvändigt ur
andra synpunkter, t. ex. för betjänande

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40. 113

av en annan avdelning, på vilken det är
ofrånkomligt att nattarbete äger rum.
Försvarets fabriksstyrelse bar särskilt
framhållit att den inom sitt erfarenhetsområde
har en del fall, där man ibland
är tvungen att intensifiera arbetet vid
en avdelning för att arbetet över huvud
taget skall kunna uppehållas vid andra
avdelningar. Vid en restriktiv tillämpning
av förbudet mot nattarbete får man
då kanske lov att i stor utsträckning
permittera arbetare från dessa andra
avdelningar endast på grund av svårigheten
att få nattarbete till stånd på den
avdelning som sitter inne med nyckelställningen
till produktionens omfång.
Det kommer alltid att finnas en mängd
gränsfall, ofta för produktionen och för
vårt lands handelsförbindelser mycket
betydelsefulla gränsfall, där nattarbete
måste förekomma, ordinärt eller framför
allt många gånger tillfälligtvis, för
tillvaratagande av stora ekonomiska
värden, men där man inte kan säga att
arbetets natur uppfyller den här paragrafens
stränga villkor för att nattarbete
utan vidare skall få äga rum. Det är
enligt min mening ytterst farligt, inte
minst i nuvarande situation, att i det
avseendet binda vår handlingsfrihet.
Den frist på två år, som utskottet har
medgivit, betraktar ju utskottet självt,
att döma av dess skrivning, inte ens
som tillräcklig — det tycker i varje fall
jag att man kan läsa mellan raderna —
för att man skall kunna komma ifrån de
nuvarande svårigheterna, och det är
nog så sant som det är tänkt. Ett uppskov
på två eller tre år ändrar ingenting
väsentligt i den saken. I någon mån
kunna vissa förhållanden beträffande
vår betalningsbalans, våra internationella
handelsförhållanden och sådant ändras,
men behovet att undvika mycket
stora ekonomiska förluster kommer inte
att ändras, och det är just dessa förluster
som man bör ha en möjlighet att
undvika och som man också världen
runt betraktar som en nödvändighet att
undvika.

Ty vad kommer det sig av, att man
inle i något annat industriland av betydelse
har vågat gå in på ett allmänt

8 Första hammarens protokoll 19b8. Nr 40.

Förslag till arbetarskyddslag m. in.

nattarbetsförbud? Det kommer sig naturligtvis
av att man är rädd om produktionen.
Man börjar inse nödvändigheten
av att inte lägga alltför stora hinder
i vägen för produktionen, att inte
införa en stelhet i den. Jag tycker att
den utveckling, som vi ha sett komma
över oss så hastigt, borde ha föranlett
större betänksamhet även i vårt land
vid denna frågas behandling. Det kan
inte vara riktigt att vi ställa oss i ett
ogynnsammare läge än de länder, med
vilka vi ha att föra en konkurrens på
kniven, anse sig kunna försätta sig i.

Skälet för ett allmänt nattarbetsförbud
har ju angivits vara nattarbetets
ogynnsamma inverkan på arbetarnas
hälsa. Som jag nyss nämnde, har statens
institut för folkhälsan verkställt
en utredning härom. Jag har liksom utskottet
i övrigt icke varit i tillfälle att
se denna utredning. Det förefaller mig
dock som om det hade varit den naturliga
vägen att avvakta resultatet av den
utredningen, innan man grepe sig an
med att införa en så vittgående bestämmelse
som den föreslagna. Utredningen
tycks ju visa, att någon större inverkan
på arbetarnas hälsa inte bar kunnat
spåras — möjligtvis en mycket osäker
trend till ökning av magsjukdomarna,
men den är så obetydlig att man kan
tveka om huruvida skiftarbetet över huvud
taget har varit den avgörande orsaken.
Är denna uppfattning av utredningens
resultat riktig — jag har bara
tidningarna att lita till — så kan man
ju inte motivera ett nattarbetsförbud
med den rent sanitära synpunkten.

En annan och kanske viktigare synpunkt
som talar för nattarbetsförbud är
naturligtvis den svårighet att få en tillräcklig
dagvila, som bostadsförhållandena
medföra för de nattarbetandes del.
Men bostadsfrågan har ju ändå på
många håll kommit i ett bättre läge på
senare tid så till vida, att man bär kunnat
märka en övergång till högre bostadsstandard,
en utveckling som jag betraktar
såsom mycket lycklig, och bostadssvårigheterna
skola väl så småningom
kunna avhjälpas. Jag tillmäter
emellertid inte heller denna synpunkt

114 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

med dagvilan så stor betydelse, tv, som
jag har framhållit, med den föreslagna
bestämmelsen når man i själva verket
inte mer än en ganska liten del av dem
som över huvud taget kunna tänkas sysselsättas
i nattarbete. Man når inte kommunikationsverken,
och man når inte
de vanligaste fallen av nattarbete inom
industrien. Att då för den relativt obetydliga
grupp som är kvar skapa bestämmelser,
som kunna verka mycket
allvarligt i avgörande situationer, förefaller
mig inte riktigt.

Det finns ju andra vägar att komma
åt skiftarbetet, om det nu skall behövas
några särskilda bestämmelser för skiftarbetarnas
del, och socialministern har
också gått in på en annan väg, nämligen
att göra en undersökning av möjligheterna
för att skiftarbetarnas arbetstid i någon
mån skall kunna nedsättas. Det förefaller
mig som om den frågan skulle ha
ett så nära samband med frågan om nattarbetsförbud,
att det icke är riktigt att
söka lösa den sistnämnda frågan utan
samband med den utredning angående
skiftarbetarnas förhållanden, som, om
jag inte är fel underrättad, överlämnades
till socialministern i går. Detta talar enligt
min mening ytterligare för att det
inte finns anledning att införa ett förbud
mot nattarbete i arbetarskyddslagstiftningen
ens i en principiell form på sätt
som man här har föreslagit. Det finns så
mycket mindre anledning därtill, som socialministern
själv i sitt yttrande till
statsrådsprotokollet har anfört, att det
icke för närvarande föreligger något
mera utbrett missbruk av nattarbete
inom Sveriges industri. När man har den
uppfattningen och när man i alla fall inte
med ett förbud kan nå det övervägande
flertalet av dem som måste arbeta på natten,
varför då gå till att föreslå och genomföra
ett förbud, om vars verkningar
man vet mycket litet men dock på förhand
kan säga, att de på bestämda punkter
komma att vara äventyrliga för produktionen?
Man kan med tämligen stor
visshet säga att farorna för missbruk
också äro betydligt mindre här i landet
än i de flesta andra länder. Härför borga
både den mentalitet, som framför allt

på arbetarskyddets område behärskar
både arbetsgivare och arbetstagare och
vilken vad båda dessa grupper beträffar
är i princip likartad, och inte minst
arbetarorganisationernas maktställning.
Några övergrepp mot arbetarna kunna
helt enkelt icke komma till stånd.

Jag skulle vilja rikta en maning till
dem som behandla dessa frågor och komma
att behandla dem i fortsättningen
inom de instanser där det slutligt avgörandet
kommer att ligga: Tillvaratag arbetarnas
legitima krav på skydd — det
är en samhällsuppgift och ett samhällsintresse
— men strö inte sand i lagren
på produktionsmaskineriet! Arbetarskyddslagen
har en stor och viktig uppgift,
och för att den i en riktig anda skall
kunna medföra välsignelsebringande
verkningar får den inte belastas med bestämmelser
av så kontroversiell natur
som bestämmelsen om förbud mot nattarbete.
När jag här använder uttrycket
»bestämmelser av kontroversiell natur»,
så menar jag att dessa bestämmelser innebära
en kontrovers mellan behovet av
en tillfredsställande produktion och kravet
på bästa möjliga arbetsförhållanden.
Det är i detta fall inte en kontrovers mellan
arbetsgivare och arbetare. Här stå
samhällets produktionsbehov och arbetarnas
krav — som i och för sig iiro mycket
förståeliga, det vill jag gärna medge

— i en motsättning, som knappast kan
lösas genom ett förbud.

Dagens situation är svår, och jag har
redan förut framhållit att man inte vinner
något väsentligt med två års uppskov.
Vi behöva helt säkert eu lång tid
framåt kunna uttaga hela vår produktionskraft,
om vårt land skall kunna uppehålla
sin levnadsstandard och sin sociala
standard, men vill man nå detta
mål — och det är ju en av de saker varom
vi alla inom Sveriges land äro ense

— så får man inte försvåra ansträngningarna
att nå fram till målet. Utvecklingen
har redan fört oss in i en ekonomisk
situation, där man åtminstone i ett
fall har nödgats uppge vad man har betraktat
som en social landvinning. Jag
tänker på den uppmjukning av nattarbetsförbudet
för kvinnor, som måste ge -

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

115

nomföras i våras och som var framtvingad
av förhållandena. Det är ingen lycklig
situation när det går så långt att man
får ta steg tillbaka igen, och på det sociala
området är en reaktion, ett steg
tillbaka från det som man har trott sig
ha uppnått, olyckligare än på något annat
område. Men just därför att det på
socialpolitikens område framför allt gäller
att värna om vad man har, att se till
att man kan försvara de steg framåt, som
man tar, så är behovet av betänksamhet
och varsamhet här större än på något
annat område inom samhällslivet.

.lag kommer, herr talman, att vid behandlingen
av 19 § yrka bifall till den
reservation, som är avgiven av mig, herr
Carl Eric Ericsson och lierr Hagård och
som innebär, att denna paragraf måtte
utgå ur förslaget till arbetarskyddslag.

Häri instämde herr Ericsson, Carl
Eric.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! De
delar av det nya förslaget till arbetarskyddslag,
som ha stått i diskussionens
centrum och som också behandlats av
herr Wistrand i hans anförande nyss,
äro de stadganden genom vilka det nya
förslaget vill inskränka möjligheterna
att använda den mänskliga arbetskraften
i produktionen, alltså stadgandena
om förbud mot nattarbete, om obligatorisk
veckovila, om förbud mot kvinnors
användande i industriellt nattarbete och
om förbud mot minderårigas användande
i arbete före viss ålder.

Beträffande samtliga dessa regler göra
sig två synpunkter gällande. För de
ifrågavarande reglerna tala hänsyn till
folkhälsan, mot reglerna talar önskvärdheten
av att hålla produktionen i samhället
på den största möjliga höjd. För
min del står jag utan tvekan på den
ståndpunkten att höjandet av folkhälsan
är det väsentliga. Det hela blir givetvis
eu avvägningsfråga, men hänsynen till
folkhälsan anser jag vara det viktigaste.
.lag tror att den utredning, som nyligen
i utdrag har offentliggjorts i pressen,
stöder uppfattningen att man bör försöka
inskränka nattarbetet. På längre
sikt är en förbättrad folkhälsa givetvis

Förslag till arbetarskyddslag m. ni.

också någonting som kraftigt främjar
produktionen.

Men detta innebär naturligtvis inte en
under alla förhållanden tillämpbar
ståndpunkt. Det finns situationer i ett
samhälle, då det är nödvändigt att tillse
att produktionen befinner sig på toppen
och är så hög som det över huvud
taget är möjligt. En sådan situation ha
vi för närvarande, och en likartad situation
kan tänkas uppkomma också i
framtiden.

En lagstiftning av den typ, som genom
propositionen förelagts riksdagen,
bör så vitt jag kan finna söka införa
bestämmelser, som ur arbetarskvddssynpunkt
på längre sikt äro så fördelaktiga
som det över huvud taget är möjligt,
utan att samtidigt ge dessa bestämmelser
en sådan form, att de i nuvarande
läge hindra produktionen eller i
framtiden kunna göra det, om ett motsvarande
läge skulle uppstå. Lagstiftningen
bör med andra ord utformas så,
att den ger möjlighet till de undantag
från reglerna, som äro behövliga.

Jag tror för min del att man kan nå
detta mål på fyra olika vägar. En väg är
genom speciallagstiftning för varje särskilt
tillfälle. Det är i själva verket vad
vi för närvarande ha. Samtidigt med att
man nu föreslår restriktioner beträffande
kvinnors användning i industriellt
nattarbete, ha vi ju en speciallagstiftning,
som i vissa hänseenden upphäver
de restriktioner vi faktiskt redan ha enligt
den gamla, i detta avseende mildare
lagstiftningen. En annan väg är genom
att i själva lagtexten göra tillräckliga undantag,
som medge hänsynstagande till
den ekonomiska situationens krav vid
varje särskilt tillfälle. En tredje väg är
genom att formulera lagen så, att man
kan meddela dispenser för varje särskilt
fall, då detta är nödvändigt. Och en
fjärde utväg, som tar hänsyn till just den
nuvarande situationen, är att införa en
lagstiftning med sådana övergångsbestämmelser,
att de nya reglerna träda i
kraft först i en framtid, som ligger relativt
långt borta.

.lag har för min del ansett ■— och den
uppfattningen kommer också till uttryck

116

Nr 40.

Fredagen den 17 december 1918.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

i den motion, som herr Petrén och jag
ha väckt i denna kammare — att den föreslagna
nya lagstiftningen i princip är
god. Jag instämmer gärna i den lyckönskan
till socialministern med anledning
av förslaget, som herr Wistrand
för en stund sedan uttalade. Ett uttalande
i den stilen står för övrigt redan
i den motion, som herr Petrén och jag
ha avgivit. Men i vissa hänseenden ha vi
kritiserat propositionen. Vi ha ansett,
att den inte i tillräcklig grad lar hänsyn
till den nuvarande ekonomiska situationen
och inte heller till att en liknande
situation kan inträffa i framtiden.
Vi ha kritiserat de föreslagna bestämmelserna
om nattarbete, om minderårigas
arbete i industriens tjänst — där
lagförslaget enligt vår uppfattning skjuter
den tidpunkt för långt fram i tiden,
då minderåriga skola kunna anställas
— och om kvinnors användande i industriellt
nattarbete, där vi dock riktade
oss blott mot att själva de tider voro
olämpliga, då det enligt lagförslaget
skulle vara förbjudet att använda kvinnor
i industriellt nattarbete.

Vad både de minderårigas och kvinnors
arbetstid angår väckte det vår uppmärksamhet
att propositionen, som var
avgiven i oktober, icke tog någon hänsyn
till besluten vid den stora konferens, som
i juli detta år ägt rum i San Francisco.
Vid denna konferens antogos fyra olika
förslag till nya internationella konventioner,
men dessa förslag berördes inte i
regeringens proposition. Det är möjligt
att man på grund av frågans läge — lagtexten
remitterades nämligen till lagrådet
redan i mars — i oktober inte hade
möjlighet att ändra på själva lagtexterna.
Men enligt vår mening hade det varit
önskligt, att man i propositionen fått se
regeringens principståndpunkt just i
dessa hänseenden.

I motionen riktades kritik mot propositionen
även på vissa andra punkter,
särskilt mot centraliseringstendensen.

Om utskottets förslag vågar jag säga,
att det ur de synpunkter, som jag nyss
har angivit, är bättre än propositionens,
och detta gäller särskilt en punkt. Regeringen
hade föreslagit att den nya lag -

stiftningen mot nattarbete skulle träda i
kraft efter en ettårig övergångstid. Vi ansågo
för vår del, att denna tid var för
knapp. Industrien behöver i nuvarande
ekonomiska läge en relativt lång tid, under
vilken nattarbete inte skall vara beroende
av dispensmöjligheter. Vi föreslogo
därför en övergångstid av tre år. Inom
utskottet gjordes naturligen både regeringens
och vårt förslag gällande, men
till slut framfördes ett kompromissförslag,
nämligen att man skulle gå halva
vägen var och alltså förorda en övergångstid
av två år. När den handen räcktes,
ansåg jag för min del, att den borde
tagas. Därmed är det också klart, att någon
reservation från min sida inte kunnat
komma i fråga på denna punkt. Eftersom
den nya lagen över huvud taget
icke skall träda i kraft förrän den 1 juli
1949, betyder förslaget om en övergångstid
av två år i realiteten, att någon fråga
om upphävande av nattarbete, där det
för närvarande utnyttjas, icke behöver
förekomma förrän efter två och ett
halvt år.

Då jag i denna del accepterat utskottets
förslag, har det emellertid också haft
ett annat motiv. Hur skall det gå efter två
och ett halvt år? Ja, då blir det givetvis
fråga om förlängning av övergångstiden,
därest så skulle vara behövligt, eller också
blir det i förekommande fall fråga om
dispens. Utskottet har framhållit, och
detta är enligt min mening mycket värdefullt,
att produktionen i nuvarande
läge icke får eftersättas. Utskottet säger:
»Enighet torde råda därom, att en ökning
av produktionen, särskilt inom exportindustrierna,
utgör den viktigaste
förutsättningen för att Sverige skall
kunna komma ur de nuvarande svårigheterna
och att det med hänsyn härtill är
angeläget att undvika varje åtgärd, som
kan verka produktionshämmande. Vill
man införa skärpta föreskrifter om nattvila,
måste dessa därför utformas så, att
de medgiva tillräckligt hänsynstagande
till den nuvarande situationen.» I detta
uttalande av utskottet ligger en klar förväntan,
att arbetarskyddsstyrelsen gör
tillämpningen av denna lagstiftning sådan,
att produktionen icke hämmas.

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40. 117

Också i ett annat hänseende gör utskottet
indirekt ett uttalande i denna
riktning. Utskottet påpekar nämligen, att
om arbetarskyddsstyrelsen skulle vägra
meddela dispenser, så kan detta överklagas
hos Kungl. Maj :t, som ju i den mest
eminenta grad har att tillse, att exporten
främjas i dagens läge och under den
framtid, som vi nu kunna överblicka. Utskottet
framhåller alltså, att det finns ett
korrektiv mot en eventuell mindre lycklig
tillämpning av den nya lagstiftningen
från den närmast ansvariga myndighetens
sida.

Vad jag nu har sagt innebär emellertid
naturligen inte, att jag i varje punkt
är helt med på vad utskottet har anfört.
Vi ha i vår motion gjort gällande, att
dispens bör lämnas för nattarbete, då så
är motiverat av starka driftstekniska
skäl. Vi ha framför allt tänkt på det fallet,
att en viss typ av arbete bedrives
med en mycket dyr maskin, en maskin
som kanske kostar miljoner kronor och
som det vore ett nationalekonomiskt slöseri
att inte ha gående ständigt. Fördelarna
av att använda maskinen nattetid
överväga alltså i mycket hög grad nackdelarna.

Nu tror jag att svårigheter i en sådan
situation i många fall inte behöva uppkomma,
ty redan lagtexten innehåller sådana
stadganden om nattarbete, att användningen
av dylika maskiner i många
fall kan ske obehindrat. Men vi anse att
om saken skulle ställas på sin spets, så
bör nattarbete tillåtas i sådana fall, då
det skulle innebära ett slöseri att inte utnyttja
maskinen. Utskottet refererar vår
motion i denna del och yttrar sedan:
»Fn företagares enskilda intresse av att
bedriva nattarbete utgör enligt utskottets
mening icke i och för sig tillräckligt motiv
för att tillåta nattarbete, hur betydande
detta intresse än skulle vara. För att
dispens skall kunna givas synes det böra
krävas, att därutöver föreligga andra omständigheter,
som kunna göra nattarbete
försvarligt. Dispensprövningen bör sålunda
innefatta en allsidig avvägning av
omständigheterna i det särskilda fallet.»

.lag skulle i anslutning till detta vilja
påpeka två saker. Den ena iir att utta -

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

landet inte innebär någon polemik mot
vår motion så till vida, som vi skulle ha
sagt att en företagares enskilda intresse
av att bedriva nattarbete skulle vara tillräckligt
motiv för att tillåta dylikt arbete,
hur betydande detta enskilda intresse
än skulle vara. Det ha vi naturligtvis
inte sagt. Den andra saken är att det
i vårt moderna samhälle inte är möjligt
att i något fall isolera en företagares enskilda
intresse av att nattarbete bedrives
från andra intressen. Rör det sig t. ex.
om användningen av en dyrbar maskin,
så är enligt vad jag kan förstå vid sidan
av företagarens enskilda intresse alltid
ett stort nationalekonomiskt intresse förknippat
med användningen av maskinen.
Det rör sig om att öka en produktion, att
skapa arbete och förnödenheter. I dessa
restskattens dagar är det kanske inte heller
alldeles ur vägen att framhålla, att
det här också rör sig om att skapa skatteobjekt.

Vi anse oss alltså genom vår motion
ha vunnit ett betydande medgivande då
det gäller bestämmelserna om nattarbete.
Man får i framtiden lita till att det
blir dispenser, i den mån sådana ur den
ekonomiska situationens synpunkt äro
behövliga, dispenser givna i den anda,
som utskottet i sitt förslag avser. Äro
dispenser däremot inte behövliga ur den
ekonomiska situationens synpunkt, anser
jag naturligtvis att sådana icke böra
givas.

Vad beträffar de två andra punkter i
vår motion, där vi kritiserat regeringens
proposition — det gäller alltså kvinnornas
användande i industriellt nattarbete
och minderårigas användande i arbete
— har utskottet efter vad jag kan
finna accepterat den synpunkt, som i
motionen har lagts på dessa arbetstidsfrågor.
Utskottet har framhållit att en
ratifikation av de regler i dessa hänseenden,
som antagits vid San Franciscokonferensen,
bör ske snarast möjligt. Det
är att hoppas, att denna ratifikation
skall kunna äga rum redan på våren,
så att den nya lagstiftningen icke kommer
att träda i kraft annat än med förändrade
bestämmelser på de båda nämnda
områdena.

Jr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

Herr talmannen kanske tillåter att jag
också ur principiell synpunkt säger några
ord i dessa båda arbetstidsfrågor. Beträffande
minderåriga tror jag för min
del icke, att det viktiga är att försöka
skjuta de minderårigas inträde i arbete
framåt i tiden till en relativt sen tidpunkt
i deras liv. Jag tror tvärtom att
det kan vara nyttigt, om de minderåriga
komma in i ett arbete vid en relativt
tidig ålder. Viktigt är däremot att
tillse, att deras arbetstid och arbetsförhållanden
bli så goda som det över huvud
taget är möjligt. Skolgång, skolarbete
o. s. v. få inte under några omständigheter
bli lidande. Jag skulle för
min del anse att man i nu angivna hänseenden
kunde skärpa de krav, som den
nya lagstiftningen på detta område uppställer,
och om San Francisco-konventionen
i vår kommer att ratificeras, tror
jag också att det blir en skärpning i
dessa hänseenden.

Vad beträffar kvinnornas användande
i industriellt nattarbete så veta ju
alla, att en opinion inom kvinnokretsar
har gjort sig gällande — jag tänker på
den hållning, som intagits av Yrkeskvinnors
samarbetsförbund, Open-door-rörelsen
och Fredrika Bremer-förbundet.
Denna opinion vill avlägsna förbuden
mot kvinnors användande i industriellt
nattarbete. Senast har statsrådet Kock i
ett yttrande till statsrådsprotokollet vid
det tillfälle, då förslaget till arbetarskyddslag
remitterades till lagrådet, givit
uttryck för en liknande uppfattning.
Jag var bara något förvånad över att
inte statsrådet Kock gav uttryck åt samma
uppfattning också då det gällde den
ännu viktigare remissen till riksdagen,
men jag föreställer mig att denna underlåtenhet
inte innebär, att statsrådet
Kock har uppgivit den ståndpunkt hon
angav vid remissen till lagrådet.

Den ståndpunkt i denna fråga, som
jag tror är den riktiga, är följande. Jag
skulle för min del under två förutsättningar
gärna vara med om att slopa förbudet
mot kvinnors användande till industriellt
nattarbete. Den ena förutsättningen
är, att de industriellt verksamma
kvinnorna verkligen äro med på saken.

Denna förutsättning föreligger emellertid
inte. Tvärtom är, enligt vad socialministern
uttalar i statsrådsprotokollet,
motsatsen fallet. Den andra förutsättningen
är, att man inom läkarkretsar
verkligen anser, att det icke finns något
skäl att upprätthålla det särskilda förbudet
mot kvinnors användande i industriellt
nattarbete. Jag har emellertid
inte kännedom om något läkaruttalande
i den riktningen. Utan att dessa båda avgörande
förutsättningar äro givna skulle
jag för min del icke våga ge min röst åt
ett förslag om upphävande av förbudet
mot kvinnors användande i industriellt
nattarbete.

Fn helt annan sak är, att det kanske
i något särskilt fall kan vara motiverat
att inte förbjuda sådant nattarbete. Då
finns det möjligheter till dispens. En
helt annan sak är också, att tiden för
kvinnors sysselsättning i industriellt arbete
på många orter är olämpligt förlagd,
men den olägenheten torde kunna
avhjälpas, om San Francisco-konventionen
under våren blir antagen och alltså
föranleder ändring i lagstiftningen. Då
kanske det också i övrigt kan bli en något
större jämställdhet mellan män och
kvinnor än enligt den lagstiftning, som
nu proponeras av regeringen.

Jag har redan nämnt, att vi i motionen
också på vissa andra punkter ha
kritiserat regeringens förslag. Det gäller
bestämmelserna om djurskötare, fastighetsarbetare
och andra, det gäller centraliseringstendenserna,
och det gäller
att tillämpningskungörelsen inte underställts
riksdagen. Jag skall här bara beröra
de två sist nämnda punkterna —
i varje fall frågan om djurskötarna antar
jag kommer att beröras senare i debatten.

Vad centraliseringstendenserna angår
tror jag att den föreslagna centraliseringen
innebär en fara, men utskottets
skrivning beträffande centraliseringen
är tillfredsställande. Den går ut på att
man skall följa utvecklingen med uppmärksamhet
och anpassa lagstiftningen
efter de resultat, som under de närmaste
åren komma att visa sig i praxis. Vad
beträffar tillämpningskungörelsen har

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

119

jag liksom utskottets övriga ledamöter
tagit del av ett förslag till kungörelse,
som är upprättat inom departementet,
och efter genomläsningen av förslaget
får jag säga, att någon större anledning
att underställa riksdagen just denna tilllämpningskungörelse
icke har förelegat.
Men tillåt mig att till detta konstaterande
foga det uttalandet, att om det i
framtiden skulle bli fråga om att i en
tillämpningskungörelse genomföra bestämmelser
av större vikt, så bör kungörelsen
i de delarna underställas riksdagen,
såsom fallet är med tillämpningskungörelser
på så många andra lagstiftningsområden.

Jag får kanske också med några ord
beröra en fråga, som inte har upptagits
i vår motion men som är föremål för
uppmärksamhet i en motion av herr
Åman och herr Arrhén. Den nya lagstiftningen
avser endast arbetares anställningsförhållanden
i rörelse. Den
statliga och kommunala förvaltningsverksamheten
kommer därigenom att
uteslutas från den nya lagen. I den
nämnda motionen föreslås, att lagstiftningen
skulle omfatta även den statliga
och kommunala förvaltningsverksamheten.
För min del har har jag haft
mycket stora sympatier för denna motion,
och anledningen till att jag inte
reserverat mig till dess förmån har närmast
varit av teknisk art, nämligen att
det är rätt vågsamt att inom ett utskott
utforma och förorda en så pass stor ändring
i förhållande till en kungl. proposition
i en lagfråga. Men jag påpekar
att utskottets skrivning innebär, att man
hör fortsätta den praxis, som har varit
gällande vid tillämpningen av den nuvarande
lagen, nämligen att all statens
och kommunernas affärsverksamhet, som
ju alltid har karaktär av rörelse, faller
under lagen. Enligt utskottets mening
skall lagen gälla för järnvägarna, för
vattenfallsverken o. s. v. För min del
tillät jag mig i utskottet föreslå — och
det är hland annat för att framhålla
detta som jag har upptagit denna fråga
— att i utskottets motivering direkt
skulle sägas, att också postverket skall
falla in under den nya lagstiftningen.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

Jag tänkte därvid bland annat på postgirorörelsen,
en typ av rörelse där det
efter vad jag tror är mycket lämpligt
att ha bestämmelser av den art som innefattas
i regeringens förslag. Utskot
tet har emellertid avvisat tanken att i
motiveringen utsäga, att postverket liksom
järnvägarna och vattenfallsverken
o. s. v. skall falla in under den nya
lagstiftningen. Jag anser, att det skulle
varit lämpligt att i motiveringen utsäga
detta, så att varje oklarhet i det hänseendet
hade undanröjts.

Herr talman! Jag har redan upptagit
tiden ganska länge. Av vad jag sagt
framgå skälen till att jag ansluter mig
till utskottsförslaget. Visserligen har jag
en del invändningar att göra mot utskottets
motivering, men jag har icke ansett
att dessa invändningar böra föranleda
en reservation. Jag tror att lagens
tillämpning i praktiken kommer att föra
till goda resultat, och jag tillåter mig
därför, herr talman, att yrka bifall till
utskottets förslag.

Statsrådet KOCK: Herr talman! Jag
skall be att i korthet få motivera den
reservation, som jag har avgivit till
statsrådsprotokollet i vad det gäller paragraferna
36 och 37 i det föreliggande
förslaget, d. v. s. stadgandena om nattarbetsförbud
för kvinnor. Jag har haft
tillfälle att studera och undersöka förhållandena
för kvinnorna på arbetsmarknaden
och har därvid funnit, att en
av orsakerna till de rådande divergenserna
mellan manliga och kvinnliga löner
på arbetsmarknaden är särlagstiftning
för kvinnor, då det gäller deras
ställning på arbetsmarknaden. Jag vill
inte säga att detta är den enda orsaken
— det finns många olika faktorer, som
verka mer eller mindre starkt — men
särlagstiftningen är en av dessa, och då
kanske alldeles speciellt nattarbetsförbudet
för kvinnor.

Jag skall här inte gå in på frågan,
om detta förbud var motiverat eller inte,
när det en gång infördes. Jag vill bara
framhålla att kvinnornas ställning på
arbetsmarknaden nu är helt annorlunda

120 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

än den var då. Men om man vill motivera
förbudet med hänsyn till kvinnornas
hälsa, är detta förbud, som endast
gäller kvinnor i industriellt arbete, också
ologiskt. Man vill skydda kvinnorna
för arbete, som kan vara menligt för
deras hälsa. Men har emellertid av
många skäl endast kunnat införa förbud
för en grupp av kvinnor på arbetsmarknaden,
som utför ett speciellt arbete.
Alla övriga kvinnor stå utanför lagstiftningen.
Medan kvinnor äro förbjudna
att deltaga även i lättare industriellt arbete,
som sträcker sig utöver den i lagen
stipulerade tiden, finns det inget
hinder för kvinnorna att arbeta i andra
yrken, vilket de också göra i stor utsträckning,
exempelvis inom kommunikationsväsendet,
inom sjukvården och i
restaurangrörelsen. I hemarbetet utnyttjades
åtminstone tidigare den anställda
arbetskraften till arbete, som ofta sträckte
sig in även på nätterna. Det har inte
varit möjligt att utsträcka förbudet till
dessa områden. Ingen bär heller haft en
tanke på att göra det, med hänsyn till
att kvinnorna fylla ett så stort behov av
arbetskraft på dessa områden. Men det
industriella arbetet har varit lättare att
komma åt. Förbudet har motiverats av
de missförhållanden, som rått inom industrien
över huvud taget under tidigare
skeden och som då särskilt kunde
anses drabba kvinnorna. Nu ha vi, såsom
jag nyss sagt, kommit fram till
andra förhållanden på arbetsmarknaden.
Kvinnorna ha en helt annan ställning.
De äro fastare organiserade, och de ha
ett stöd hos sina fackliga organisationer.
Man skulle då tycka, att tidpunkten
vore inne att upphäva detta förbud
för att ge kvinnorna den likaställning
på arbetsmarknaden, som skulle kunna
hjälpa dem fram även till en likaställning
i fråga om lönerna.

I nattarbetsförbudet ingår en bestämmelse
om oavbruten vila under 11 timmar,
och beträffande denna fråga kan
jag bara instämma i vad som sagts av
kommittén, vilken föreslagit upphävande
av denna bestämmelse, nämligen att
den »icke står i överensstämmelse med

nutida uppfattning om kvinnas rätt till
arbete eller arbetsfrihet».

En annan sak, som jag också skulle
vilja peka på, är att nattarbetsförbudet,
såsom det är formulerat, drabbar även
kvinnor i överordnad ställning, så snart
de deltaga i industriellt arbete. Vi börja
nu få kvinnliga ingenjörer inom industrien.
Om de arbeta i själva det industriella
arbetet, fabriksarbetet, måste de arbeta
enligt de bestämmelser, som lagen
fastställer, men om de arbeta exempelvis
på ritkontor eller dylikt finns det ingenting
som hindrar att de få arbeta även
nattetid. Man har svårt att förstå, att det
ena slaget av arbete skall vara mera ansträngande
för kvinnorna än det andra.

Det skulle kunna sägas mycket om
denna sak, men jag vill bara tillägga, att
det råder delade uppfattningar om nattarbetsförbudets
önskvärdhet även bland
industriens kvinnor. Jag vill också tilllägga
att i våra grannländer Norge och
Danmark har man icke något liknande
förbud för kvinnor. Man har där icke
ratificerat den internationella konventionen.
Det skulle, herr talman, ha varit en
tillfredsställelse för mig och många med
mig, om vi nu, när man inför ett allmänt
nattarbetsförbud, som stämplar nattarbetet
såsom mindre önskvärt för alla, både
män och kvinnor, hade kunnat ta steget
fullt ut och även upphävt särlagstiftningen
för kvinnorna.

I detta anförande instämde fröken Andersson.

Herr LöFVANDER: Herr talman! En
av de viktigaste frågorna i det lagförslag,
som nu ligger på riksdagens bord,
är frågan om jordbrukets inrymmande
under arbetarskyddslagen. Hittills ha ju
endast jordbrukets maskinella anordningar,
tryckkokare och dylikt, varit föremål
för yrkesinspektionens tillsyn. Jag
har för min del ingenting emot att det
blir en utvidgad arbetarskyddslag för
jordbruket — det vill jag ha sagt ifrån
— och det är inte på grund av någon
avoghet mot förslaget som sådant jag nu
tar till orda, utan det är för att säga, att

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

121

arbetsförhållandena äro så väsentligt
olika inom jordbruk och industri, att det
kommer att möta stora svårigheter i den
praktiska tillämpningen att inordna jordbruket
under samma arbetarskyddslagstiftning
som industrien och annan dylik
företagsamhet.

Jag har varit i tillfälle att deltaga i
den utredning, som har föregått det föreliggande
lagförslaget, och jag kan säga,
att jag rätt snart kom underfund med att
det är förenat med om inte omöjligheter
så dock mycket stora svårigheter att låta
lagen omfatta även jordbruket. Jag har
också i ett särskilt yttrande uttalat, att
det vore lämpligt att ha en särskild arbetarskyddslag
för jordbruket. Vi ha en
särskild arbetstidslag för jordbruket, och
det borde inte bereda några större svårigheter
att införa också en särskild arbetarskyddslag.

En anledning till dessa svårigheter är
att en stor del av arbetet inom jordbruket
består av skötsel av kreatur. Den för
jordbruket mest ödesdigra paragrafen i
det föreliggande lagförslaget är 21 g, där
det föreskrives att varje arbetstagare
skall åtnjuta en sammanhängande veckovila
av 24 timmar. Särskilt vid de mindre
jordbruken blir det svårt, jag vill nästan
säga omöjligt att ordna denna ledighet
för en kreatursskötare en dag i veckan.
Jag kan såsom ett exempel ta ett
jordbruk med två anställda, en djurskötare
och en utearbetare. Enligt lagförslaget
skall djurskötaren ha ledigt en dag i
veckan, och den dagen skall utearbetaren
gå i kostallet. Men så säger paragrafen,
att denne utearbetare skall beredas
motsvarande ledighet annan dag i veckan.
Det kommer att innebära, att vid de
mindre jordbruken med två anställda —
och det är de allra flesta nu för tiden
sedan man har gått in för denna rationalisering
och mekaniska drift — kommer
det att bli utearbete utfört endast fyra
och en halv dag i veckan. Lördagseftermiddagarna
arbetar man ju numera inte.
Hur man skall kunna förena en sådan
arbetsordning med talet om en ökad produktion
inom jordbruket kan jag inte
förstå. Samma blir förhållandet vid ilo

Förslag till arbetarskyddslag m. in.

större jordbruken, där man har större
kreatursuppfödning och större kreatursstam.
Där har man många djurskötare,
och finns det inte flera utearbetare, blir
förhållandet analogt med det inom de
mindre jordbruken.

Sedan tillkommer en omständighet,
som man kanske inte har så lätt att sätta
sig in i men som står klar för oss, som
syssla med dessa ting i praktiken, nämligen
att utearbetarna tröttna på dessa
alltför tätt återkommande kostallsturer.
Det är inte alla som ha lust och intresse
för djurskötsel, och om de inte ha det,
vantrivas de med att gå i kostall, och arbetet
blir inte utfört såsom det borde bli.
Man har vid större jordbruk försökt anställa
särskilda avbytare, alltså en man
som rycker in, när den ordinarie djurskötaren
skall ha ledigt. Men det har visat
sig svårt att få folk till detta arbete.
De ha inte något regelbundet arbete dag
för dag, utan den ena dagen äro de här
och den andra där, och det gör att de
vantrivas med sitt arbete. Vid de mindre
och medelstora jordbruken blir det därför
bonden själv som får ersätta djurskötaren,
och det är ju ingenting att säga
om det, ty han utför sitt eget arbete. Det
går till en tid, men sedan kommer denne
bonde snart underfund med att han blir
tröttkörd. Det finns mänga exempel på
jordbrukare med upp till 100 tunnland
jord, som inte under sommarhalvåret ha
en ledig dag i månaden ens. Konsekvensen
blir att dessa bönder så småningom
göra sig av med sina besättningar, och vi
få ett ökat antal kreaturslösa jordbruk.
Man har uppmärksamheten riktad på
denna fråga. Så fort man slår upp en tidning,
det må vara en facktidning eller
någon annan, får man läsa om denna tendens.
Jag har genom mejeriernas riksförening
fått uppgifter om hur antalet
mjölkleverantörer minskat under senare
år. Från 1 september 1947 till samma
tidpunkt 1948 har mjölkleverantörernas
antal i landet minskat med 3 129. I Skåne
har minskningen under sju år varit
2 088 och under nio år, alltså från 1939
till 1948, 3 909. Det är jo siffror som tala.
Man borde inte lägga stenar i vägen

122

Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

för mjölkproduktionen, men det gör
man, om det lagförslag, som nu föreligger,
blir lag och skall tillämpas i praktiken.
Om vi kunde få färska siffror för
i dag, är jag övertygad om att läget skulle
visa sig än mera skrämmande.

Det föreligger enligt min mening och
inångas med mig inte något behov av
denna utvidgning av lagen beträffande
djurskötarna. De människor, som arbeta
inom detta yrke, äro sedan gammalt inställda
på att de inte kunna få en ledig
dag i veckan, och jag tycker inte man
bör tvinga dem till att ta denna ledighet.
Jag har många exempel på kreatursskötare,
som i dessa dagar begärt att få arbeta
varannan fridag, mot ersättning naturligtvis,
och sedan timlönen för arbete
på lördagseftermiddagar och söndagar
höjts, är det ingen svårighet att få
dem att sköta detta arbete. Men enligt
denna lag kommer detta att vara förbjudet.

Den nya lantarbetstidslag, som gäller
från den 1 november i år, tillåter en
arbetstid per dag av 7 timmar 20 minuter.
Det innebär, att man skall kunna
ordna en ledighetsdag på två veckor.
Längre kan man inte komma. Jag har
svårt att förstå, att man nu genom denna
arbetarskyddslag skall ta bort denna
rättighet, som lantarbetarna ha enligt
lantarbetstidslagen.

Jag är nu beredd att möta den invändningen,
att det nya lagförslaget erbjuder
möjligheter till generell dispens
från huvudregeln om veckovila. Socialministern
har också i propositionen uttalat
sig mycket välvilligt på denna
punkt och bland annat förutsatt att generell
dispens skall kunna beviljas för
visst slag av arbete, och även utskottet,
det erkännandet vill jag gärna ge, har
varit mycket förstående och kraftigt understrukit
behovet av en dylik dispensmöjlighet.

Jag har i en motion beträffande denna
fråga föreslagit en ändring i lagtexten,
som går ut på att veckovilan för
lantarbetarna skall ordnas i enlighet
med bestämmelserna i lantarbetstidslagen.
Utskottet har inte velat tillmötesgå
min framställning, men har skrivit vad

man brukar kalla mycket välvilligt. Jag
skall be att få läsa upp de avsnitt av
utskottsutlåtandet, där denna fråga behandlas,
för att det fåtal av kammarledamöterna
som är inne i kammaren
skall få klart för sig vad utskottet sagt
med anledning av motionen. Det heter
där: »Vad djurskötarna angår vill utskottet
i detta sammanhang som sin
åsikt uttala, att genom generell, tills vidare
gällande dispens bör medgivas sådan
avvikelse från föreskrifterna om
veckovila, som föreslagits i motionerna
I: 442 och II: 616.» Den förstnämnda
motionen är den som jag har avlämnat
i denna kammare.

Med hänsyn till detta bestämda uttalande
från utskottets sida vågar jag uttrycka
den förvissningen, att arbetarskyddsstyrelsen
och Kungl. Maj:t, därest
en fråga skulle avancera dit, visa samma
förståelse för dessa problem som
andra lagutskottet i sitt utlåtande.

Jag kommer, herr talman, inte att
göra något yrkande om bifall till min
motion, utan ställer mig solidarisk med
utskottet. Motiveringen för mitt ståndpunktstagande
har jag klarlagt. Jag har
intet vidare att tillägga.

I herr Löfvanders yttrande instämde
herr Kilsson, Bror.

Herr NORLING: Herr talman! Andra
lagutskottet har i sitt utlåtande med vissa
uppmjukningar följt Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till arbetarskyddslag.
Bland arbetarna på arbetsplatserna
har man haft vissa förhoppningar
om att den nya lagen skulle på
ett bättre sätt än den nuvarande förebygga
ohälsa och olycksfall samt skapa
sundare arbetsförhållanden, men både
Kungl. Maj:ts proposition och utskottets
förslag inskränka sig i huvudsak
till en förenklad lagtext. Beträffande
t. ex. nattarbete, speciellt då inom verkstadsindustrien,
ha arbetarna såväl på
kongresser som på avtalskonferenser
framlagt krav på att nattarbete skulle
förbjudas, så att arbetarna kunde få den
nattvila som de så väl behöva efter ett
ansträngande arbete. Ingen kan förneka

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40. 123

att arbetet under natten tröttar kroppen
både fysiskt och psykiskt långt mera än
under dagtid. Därav följer att en nattarbetare
behöver mera vila och sömn
för att ställa kroppen i jämvikt än dagarbetare.
När en nattarbetare kommer
uttröttad hem på morgonen, får han gå
till vila just vid den tidpunkt då alla
andra vakna upp för att gå till sitt dagarbete.
Det är buller, stoj och skrik omkring
honom, och även mörkret, som
har en mycket stor betydelse för vilan
och sömnen, får nattarbetaren undvara.

Även om inom vissa industrier, t. ex.
järnbruken m. fl., nattarbete är nödvändigt,
bör man kunna begränsa det till
oundgängligen nödvändigt arbete, eller
med andra ord sådant arbete, där arbetsprocessens
tekniska natur kräver en
kontinuerlig drift. Nattarbete åläggs i
många fall tydligen enbart därför att
det ger företagaren en ekonomisk vinst.
Från borgerligt håll har man också i en
motion framhållit, att det är ett nationalekonomiskt
slöseri att ej tillåta treskiftsarbete,
då detta berör endast ett
fåtal arbetare. Detta underströks för
övrigt alldeles nyss här från talarstolen
av herr Holmbäck. Jag för min del undrar
om det inte är mera nationalekonomiskt
slöseri att tillåta treskiftsarbete.
Vid en undersökning, som företagits av
yrkeshygieniska avdelningen vid folkhälsoinstitutet,
har framkommit att vid
skiftarbete i regel en större procent av
arbetarna lider av magsjukdomar än vid
(lagarbete. Då människan är den viktigaste
faktorn i produktionen är det väl
ur nationalekonomisk synpunkt ingen
fördel att en onormal förslitning sker,
endast av den orsaken att det privata
profitbegäret skall tillfredsställas.

Någon direkt skärpning av förbudet
mot nattarbete föreslås inte i det nu
framlagda lagförslaget. I sitt yttrande
till statsrådsprotokollet säger departementschefen:
»Godtages förslaget, torde
det mesta av det nattarbete, som nu bedrives,
komma att omfattas av den av
kommittén föreslagna generella undantagsregeln,
och i vissa andra fall torde
förutsättningar för dispens från nattar -

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

betsförbudet föreligga. Den begränsning
av nattarbetet, som förslagets genomförande
skulle medföra, torde sålunda
komma att beröra endast en ringa del
av näringslivet.» Vidare säger departementschefen,
att de föreslagna bestämmelserna
icke iiro direkt straffsanktionerade.

Förbudet mot nattarbete är således i
den nya lagen av samma lösliga karaktär
som i nuvarande lag. En arbetsgivare
kan alltså utnyttja nattarbete liksom
hittills enligt eget gottfinnande och
val, och arbetarna ha inte annat att göra
än att som hittills finna sig i att utföra
nattarbete, om det är nödvändigt
eller inte.

Landsorganisationen har i sitt yttrande
över kommittéförslaget uttalat, att
från allt nattarbete borde begäras dispens.
Jag anser att Landsorganisationens
tankegång är riktig, och i den motion,
som jag har väckt, har också föreslagits
ett sådant tillvägagångssätt.
Jag kommer, herr talman, att vid föredragningen
av 19 § yrka bifall till motionen
nr 440 i denna kammare.

Beträffande den nya lagens skydd för
ungdom har en viss skärpning vidtagits
i Kungl. Maj:ts proposition genom en
höjning av åldersgränsen med ett år. I
detta avseende har emellertid utskottet
uppmjukat Kungl. Maj:ts förslag genom
att föreskriva, att minderåriga, som ej
fyllt eller under kalenderåret fylla 15
år, icke må användas till hantverks- eller
industriellt arbete. I praktiken innebär
denna utskottets uppmjukning i
många fall att ingen ändring sker. Dessutom
ställas stora grupper ungdom
utanför lagen, såsom minderåriga inom
jordbruket. Vidare omfattas inte av lagen
hemindustrielit arbete, arbete av
familjemedlemmar eller husligt arbete.

Se vi på de tidigare förhållandena i
Europa, var det endast Sverige och Tyskland
som tilläto tio timmars arbetstid
per dag och (it) timmar i veckan för trettonåringar.
Härtill kommer den ungdom
som inte alls har någon begränsning av
sin arbetstid, t. ex. ungdomen inom jordbruket
och i föräldrahemmen. För övrigt
har man dispensrätten för att komma un -

124

Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

der åldersgränserna 14 och 15 år i de fall
då lagen skall vara rättesnöre.

I ungdomsvårdskommitténs betänkande
finnes införd en undersökning, som
företogs vid Malmö folkskolor år 1942.
Där visade det sig, att till och med skolbarnen
under sin skoltid hade förvärvsarbete.
I Lund hade 25 procent av de
barn, som hade förvärvsarbete vid sidan
av skolan, en arbetstid per vecka av 15—
30 timmar, och i Malmö fanns det de som
hade 36 timmars förvärvsarbete vid sidan
om skolgången. Det är ganska ruskiga
förhållanden, som den nu föreslagna
lagen visserligen bromsar upp men
som den ej kan sätta spärr för så länge
dispensförfarande tillätes.

För ungdom som efter sin skolgång
kommer in i det dagliga förvärvsarbetet
betyder ju detta i de flesta fall inte att
man upphör med skolarbetet, utan det
betyder i regel att man går i skola på
kvällarna. Man kräver inom industrien,
att ungdomarna skola besitta en viss teoretisk
utbildning inom det fack eller det
yrke som de börjat arbeta i, och för att
erhålla denna utbildning får man taga
tiden i anspråk efter den slutade arbetstiden,
vilket i regel betyder en förlängning
av arbetstiden med ett par timmar
per dag. Ungdomsvårdskommittén har i
sin utredning påpekat en undersökning,
som gjorts vid statens aftonskola och som
belyser hur den ungdom har det, som vid
sidan av sitt förvärsarbete får skaffa sig
denna utbildning. Man ser i denna utredning,
att elever under 18 år kunna
ha en sammanlagd veckoarbetstid, resor
inberäknade, av 80 timmar 25 minuter
eller en arbetsdag på var och en av veckans
sex dagar, som uppgår till 13 timmar
23 minuter. Detta, om något, motiverar
väl en förkortad arbetstid för ungdomen
inom industri och handel.

Till detta kommer också, att arbetsgivarna
synas kräva, att de ungdomar,
som skola få yrkesutbildning i företagens
lärlingsskolor, även måste bevista aftonskolor.
En ASEA-chef har nämligen i en
intervju i denna fråga yttrat: »Den som
inte vill offra några kvällstimmar på teoretisk
undervisning i aftonkurser, kan
naturligtvis ej göra anspråk på de för -

måner som lärlingsskolans praktiska utbildning
erbjuder.»

En verklig förkortning av tiden för
förvärvsarbete för ungdom under 18 år
synes därför vara nödvändig. Som det
nu är, blir det endast de fysiskt och psykiskt
mest uthålliga, som stå ut med 8,5—
9 timmars daglig arbetstid under en hård
press på arbetsplatsen och sedan kunna
sätta sig på skolbänken ytterligare 2 timmar
på kvällen. Då nu i fackföreningsrörelsen
krafter äro i verksamhet för en
förkortning av arbetstiden till 40 timmar
i veckan och avtal redan ha slutits beträffande
sådan arbetstid, borde riksdagen
skydda de unga under deras utbildningstid
i hantverk och yrken och icke
tillåta att de utnyttjas för förvärvsarbeie
mer än 7 timmar om dygnet eller 40 timmar
i veckan.

Herr talman! Jag hemställer att få vid
§§ 25, 31 och 33 framföra de yrkanden
som framförts i motionen nr 439.

Fru FLOOD: Herr talman! När man
skall behandla de särskilda bestämmelser
om kvinnors arbete, som lagen innehåller,
kanske det kan ha sitt lilla intresse
att ett ögonblick titta på hur arbetarkvinnorna
själva ha sett på detta
problem genom tiderna.

Första gången en samlad kvinnokonferens
behandlade skyddslagstiftningen
var vid en konferens, som sammankallats
av Stockholms allmänna kvinnoklubb
och Kvinnornas fackförbund i januari
1907. Denna konferens var besökt
av 63 ombud från hela landet, av vilka
43 representerade fackförbund och fackföreningar,
de övriga 20 politiska organisationer.
Vid denna konferens behandlade
man bland andra frågor även
skyddslagstiftningen. En kungl. kommitté,
den s. k. yrkesfarekommittén, som tillsattes
1905, hade då framlagt ett förslag
som skulle behandlas av riksdagen. Konferensen
uttalade sig för en skyddslagstiftning,
som verksamt skulle ingripa
mot det industriella arbetets faror, man
uttalade sig för skyddsbestämmelser och
förbud för nattarbete för minderåriga
och för en utsträckt yrkesinspektion.

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

125

Särskilt yrkade man på införande av
kvinnlig yrkesinspektion, som inte fanns
på den tiden. Däremot ansåg man en
särskild skyddslagstiftning för kvinnor,
utom vad det gällde barnaföderskor, inte
gagnelig.

Från 1901 gällde en lag, som bland
annat förbjöd sysselsättandet av barnaföderskor
i industriellt arbete fyra veckor
efter barnsbörden. År 1912 utsträcktes
denna bestämmelse att gälla även två
veckor före barnsbörd. Men lagstiftarna
glömde totalt bort, att en barnaföderska
inte bara behövde vila utan även föda.
Och var skulle hon få den, när hon inte
fick arbeta? Men trots detta slogo kvinnorna
vakt om den lagen i en optimistisk
förhoppning att lagstiftarna till slut
skulle förstå, att en barnaföderska även
måste ha något att leva av, om man
tillräckligt ofta talade om det för dem.

Nattarbetsförbud ville man däremot
inte ha endast för kvinnorna. Skulle
förbud införas, vilket man inte hade något
emot — nattarbete är inte nyttigt
för vare sig män eller kvinnor — så
skulle det gälla både män och kvinnor.
Man anförde, att i de yrken där kvinnorna
vid den tiden arbetade nattetid
förekom det relativt goda löner, varigenom
dessa kvinnor sattes i stånd att genom
goda levnadsförhållanden i fråga
om mat och bostäder motverka nattarbetets
skadliga inverkan. Skulle kvinnorna
utestängas från dessa yrken, skulle
den redan hårda konkurrensen inom
andra, sämre avlönade yrken ytterligare
stiga, och särskilt skulle det bli fallet
inom hemindustrien med dess okontrollerbara,
ofta större delen av natten omfattande
arbetstid och dess dåliga förtjänster.
Man uttalade sig också för att
kvinnorna inte genom lagförbud böra
utestängas från yrken, diir de själva önska
arbeta.

Den 28 april samma år anordnade de
socialdemokratiska kvinnorna ett välbesökt
möte i Stockholm, där man opponerade
mot den kungl. propositionen,
som då hade framlagts i riksdagen, och
anslöt sig i fråga om nattarbetsförbudet
till uttalandet från konferensen i januari.
Innan detta möte hölls, hade arbets -

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

utskottet gjort förfrågningar hos styrelserna
för de fackförbund som hade
kvinnliga medlemmar för att höra deras
mening i frågan samt dessutom anordnat
möte med kvinnorna inom en del yrken.
Den övervägande meningen var
emot lagen om förbud för nattarbete
enbart för kvinnor, på samma grunder
som i resolutionen angetts.

Vid behandlingen i riksdagen föll
förslaget, men det kom igen och antogs
1909. Kvinnornas farhågor för att lagen
skulle drabba kvinnor som arbetade i yrken,
där arbetet var skapligt betalt och
arbetstiden ordnad, besannades. Detta
gäller i all synnerhet typografyrket, men
även andra yrken.

I tidningen Morgonbris nr 6 för 1911
publicerades en utredning, som gjorts
av en samorganisation av sockerbruksarbetare,
tillhörande Grov- och fabriksarbetareförbundet.
Undersökningen hade
gjorts vid skånska sockerbruk, i
Landskrona, Hälsingborg, Lund och Arlöv,
och omfattade 455 kvinnliga arbetare.
Av dessa hade 264 måst lämna sina
anställningar inom sockerbruken — alltså
en minskning på över hälften.

Sedan dess har det gjorts åtskilliga uttalanden
och framställningar till regering
och riksdag, och man försökte även
via Landsorganisationen komma till tals
med konferensen i Bern.

I början på tjugutalet fick Socialdemokratiska
kvinnoförbundets styrelse en
skrivelse från Sveriges delegation för det
internationella socialpolitiska arbetet
med begäran om yttrande över frågan
om skyddslagstiftningen i de delar, som
gällde kvinnorna. Och även i det yttrandet
sägs ifrån, att bestämmelsen om
nattarbetsförbud icke varit gynnsam för
kvinnornas möjligheter att få tillträde
till områden, där goda arbetsvillkor råda.
Man ansåg det lyckligare att arbetsmarknaden
hölls öppen även för den
kvinnliga arbetskraften, och man ansåg
att förhållandena i Sverige icke voro sådana,
att vi borde tvingas in i samma
lagstiftning i det fallet som de stora industriländerna.

År 1935 uppvaktade Stockholms fackliga
centrals kvinnosektion, Socialdemo -

126 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

kratiska kvinnoförbundet och Stockholms
kvinnodistrikt regeringen med en
skrivelse, vari protesterades mot den utvidgning
av nattarbetsförbudet, som då
var under utredning.

Under de senare åren har de kvinnliga
industriarbetarnas antal stigit avsevärt,
och vi ha där nu också ett mycket
större antal gifta kvinnor, som samtidigt
med sitt förvärvsarbete ha hem att sköta.
Vi veta och respektera, att dessa vilja
ha nattarbetsförbudet kvar, men även
om vi göra det så veta vi — som även
statsrådet Kock sagt här tidigare i dag

— att en hel del yrken, och däribland
tunga och relativt dåligt betalda yrken,
stå utanför lagen — sjuksköterskor, servitriser,
städerskor och en hel del andra

— och vi veta därför, att argumenten
från 1907, att särlagstiftningen hindrar
kvinnornas rörlighet på arbetsmarknaden
och många gånger tvingar dem in
på sämre arbetsområden, fortfarande
ha sitt berättigande. Jag tar därför fasta
på utskottets uttalande, att det förutsätter
att Kungl. Maj:t i samband med
att frågan om ratifikationen av San Francisco-konventionen
underställes riksdagen,
upptar frågan om kvinnornas
nattarbete till förnyad prövning, och
jag hoppas då också, att frågan blir föremål
för en allsidig behandling.

I 8 kapitlet av det föreliggande förslaget,
som handlar om tillsyn av lagens efterlevnad,
stadgas i 47 §, att yrkesinspektionens
befattningshavare skola utgöras
av yrkesinspektörer och dem underordnad
personal. I motion nr 437 i
första kammaren och G15 i andra kammaren
ha vi yrkat, att satsen skulle lyda:
»Inspektionens befattningshavare utgöras
av yrkesinspektörer, distriktsingenjörer,
yrkesunderinspektörer samt
socialinspektörer.» I proposition nr 184
uttalade departementschefen, att socialinspektörerna
borde intaga en mera fristående
ställning än den tekniska personalen,
och det är för att bestämmelsen
skulle komma mera i samklang med den
tankegången, som vi framlagt vår motion,
väl medvetna om att detta arbete
måste, om det skall bli till den nytta
som avses, få utföras under mera fria

förhållanden. Det är ett utomordentligt
gott arbete, de kvinnliga yrkesinspektörerna
utfört, och möjligheten för socialinspektörerna
att fullfölja det arbetet är
naturligtvis i hög grad betingat av de
förhållanden, under vilka de få arbeta.

Utskottet anser sig på grund av en
del anförda skäl icke kunna tillstyrka
motionen men förklarar, att med den
nya lagtexten icke avses någon avvikelse
från departementschefens utfästelser
i proposition 184. Jag vågar hoppas, att
detta även är departementschefens åsikt
och att detta även säges ut i den instruktion
för arbetet, som jag förmodar
kommer att utfärdas.

Jag har således, herr talman, icke något
yrkande, men jag förutsätter att departementschefens
uttalande i propositionen
nr 184 angående socialinspektörernas
arbetsförhållanden fortfarande
står fast.

Häri instämde fru Sjöström-Bengtsson.

Herr NORMAN: Herr talman! Det föreligger
i detta ärende en hel del motioner.
Av dessa och av de anföranden som
här hållits i kammaren framgår ju tydligt,
att många olika synpunkter här göra
sig gällande och att dessa kunna motiveras
med rätt så starka skäl trots att
de strida mot varandra. Här måste ske
en avvägning, varvid man får bedöma,
hur den ena bestämmelsen verkar i förhållande
till den andra, och söka göra
det bästa möjliga av det material som
man har att arbeta med.

Jag tror att utskottet i denna avvägning
har kommit till ett relativt gott resultat,
och det framgår ju också därav
att det icke framkommit så många reservationer
mot utskottets förslag. Det
har anmälts en viss tvekan mot ett eller
annat stadgande såväl av herr Wistrand
som av herr Hohnbäck, och det är klart
att övriga ledamöter inom utskottet också
ha haft en viss tvekan beträffande
både det ena och det andra. I en del
fall har kanske denna tvekan berott på
att man har ansett, att utskottsförslagets
stadganden icke ha givit tillräckligt
skydd, och i andra fall har det kanske

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40. 127

funnits en liknande tvekan soin den av
herr Wistrand och herr Holmbäck anförda.

Beträffande vad som sagts här i kammaren
är det kanske inte så mycket att
ytterligare diskutera om. Skäl och motskäl
ha redan kommit fram. Om jag börjar
ifrån slutet och gör några randanmärkningar
till vad de olika talarna
sagt, så kommer jag först till fru Floods
anförande om de synpunkter, som från
en del — kanske en ganska stor del —
av kvinnovärlden anläggas på nattarbetsförbudet.
Det ligger någonting sympatiskt
över denna inställning från kvinnornas
sida, att de icke vilja ha någon
särlagstiftning för sig själva, och ur den
synpunkten borde ju även vi karlar stödja
dem i denna deras uppfattning.

Nu har det förelegat ett alldeles särskilt
skäl till att utskottet icke har haft anledning
att taga någon principiell ståndpunkt,
nämligen det att vi äro bundna
av en konvention, som Sverige har godtagit.
Så länge vi äro det, så ha vi allesammans
inom utskottet varit eniga om
att här icke kan från utskottets sida förordas
någon lagändring. Hade inte den
bundenheten förelegat, så är det ju möjligt,
att de enskilda medlemmarnas i utskottet
inställning hade kommit fram litet
tydligare till principfrågan, om vi
här skola ha en särlagstiftning för kvinnorna
eller inte. Det är ju alldeles klart,
som här har framhållits, att ett nattarbetsförbud
för kvinnorna icke i alla avseenden
ger det skydd som man åsyftat,
då en hel del arbete är undantaget från
förbudet, arbeten som kanske äro lika
betungande och lika tröttsamma som en
hel del industriellt arbete. Sedan kan det
ju vara en omdömesfråga, hur man skall
komma till riitta med saken — om man
skall slopa det nattarbetsförbud som gäller
eller om man skall sträva efter att
skärpa det ytterligare; därom kan det
ju råda olika meningar.

Herr Norling har sagt en hel del tänkvärda
saker om nattarbetets olägenheter
över huvud taget och likaså om behovet
av att ungdomen inte får för lång arbetstid.
Det är alldeles sant, att det låter
riitt krävande för ungdomen, niir det i

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

31 § sägs, att minderårigs arbetstid skall
vara så begränsad, att den med vissa undantag
icke får utgöra längre tid än 10
timmar om dygnet eller 54 timmar i veckan.
Herr Norling har yrkat en ändring
beträffande dessa stadganden, och detta
yrkande förefaller mig i och för sig berättigat.
Nu är det ju så, att frågan om
arbetstidens reglering i stort sett ligger
under utredning, och utskottet har icke
velat ta någon ståndpunkt till spörsmålet
om hur lång arbetstid som skall tilllåtas
för en minderårig förr än utredningens
resultat föreligger. Det är således
inte någon motvilja mot det önskemål,
som herr Norling har anfört i sin
motion, som har varit motivet till att
utskottet avstyrkt den, utan det är den
hos utskotten så vanliga omtanken om
att icke riksdagen skall fatta beslut, som
binda en pågående utredning i dess arbete.
.lag hoppas för min del, att den
utredningen skall komma fram till ett
resultat som beaktar de önskemål som
här föreligga om en begränsning av minderårigs
arbetstid.

Beträffande nattarbetet har det redan
framhållits, att lagen innehåller en mer
principiell bestämmelse om förbud mot
nattarbete, men att dess bestämmelser
dock ge en ganska vidsträckt möjlighet
att fortsätta med sådant nattarbete. Detta
är ju ganska naturligt. Herr Norling,
som nu har yrkat på en skärpning av
det principiella förbudet, bär ju i alla
fall bibehållit 20 § i lagen, som stadgar
en del dispensmöjligheter.

Vi äro således eniga om att vi icke kunna
komma bort ifrån allt nattarbete,
och då är det ju en omdömesfråga, huruvida
sådant skall vara beroende av dispens
eller det som man iir på det klara
med att man inte kan komma ifrån skall
kunna få fortgå utan speciell dispens.
Utskottet bär i silt yrkande anslutit sig
till sistnämnda ståndpunkt. Vi ha beaktat
de invändningar mot en skärpning
av dessa bestämmelser, som ha
gjorts i vissa motioner, genom att påyrka
en förlängning av övergångstiden
till dess lagen vad beträffar nu pågående
nattarbete skall träda i kraft. Vi ha beaktat
de synpunkter, som ha framförts

128 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

beträffande inte bara önskvärdheten
utan också nödvändigheten av att vi nu
spänna våra krafter, så att vi kunna
nå ett bättre produktionsresultat och
därigenom komma till rätta med en hel
del bekymmersamma ekonomiska problem.

Jag tror ju för min del, att vi även
med bibehållande av den övergångstid,
som Kungl. Maj :t hade föreslagit, skulle
kunna ta hänsyn till dessa önskemål.
Men när läget är sådant som det är, så
har utskottsmajoriteten ansett, att det
inte fanns någon anledning att göra
nattarbetets fortsättande beroende av
dispens, när man i alla fall inte kan
vänta någonting annat än att förhållandena
tills vidare måste fortgå som de ha
varit. Värdet av den bestämmelse om
nattarbete, som här föreligger, är att
man bringar detta arbete under större
kontroll än vad som hittills förefunnits,
och jag tror att de olägenheter, som man
nog inte kan bortse ifrån när det gäller
nattarbetets inverkan i olika avseenden,
göra en sådan kontroll både
önskvärd och behövlig.

Herr vice ordföranden i andra lagutskottet
var litet missnöjd med att utskottet
icke hade tillmötesgått hans önskemål
att direkt räkna in postverket bland
den statliga verksamhet, som enligt utskottets
mening helt naturligt faller
inom lagens tillämpningsområde. Vi
voro allesammans på det klara med att
postverket hör till de statliga verksamheter,
som redan nu falla under lagen
och som komma att göra det i fortsättningen.
Att vi icke velat direkt räkna
upp dessa verksamheter, berodde på att
vi voro rädda för att man därigenom
kanske skulle begränsa tillämpningsområdet.
I den mån man räknar upp det
ena och det andra och det tredje, ligger
det så nära till hands att utesluta det
fjärde, som inte står, och vi voro inom
utskottet av den bestämda uppfattningen,
att tillämpningsområdet här bör vidgas
så långt som möjligt och omfatta så
många olika statliga verksamheter som
man möjligtvis kan få in under lagen.

Jag har för min del ett litet speciellt
önskemål på denna punkt. Det gäller

tullens verksamhet; inte så mycket den
direkta förvaltningsverksamheten som
detta grovarbete, om jag får uttrycka
mig så, som utföres i packhusen under
i många fall ganska ogynnsamma hygieniska
förhållanden. Det är inte bra
som det är, att en så stor arbetsplats som
ett tullhus icke inbegripes under lagen
på grund av att verksamheten icke kan
hänföras under begreppet »rörelse», och
hade vi haft litet mer tid på oss, hade
jag nog försökt att i 2 §, där tillämpningsområdet
utvidgas till vissa områden
som icke falla in under 1 §, få in
någonting också om arbetslokalerna
inom tullen. Detta vore så mycket mer
önskvärt, som det här i många fall icke
är fråga om statens egna byggnader utan
om lokaler som städerna tillhandahålla.

Nu få vi väl, såvitt jag kan förstå, nöja
oss med vad utskottet här skrivit om
önskvärdheten av att så mycket av
den statliga och kommunala verksamheten
som möjligt kommer in under lagen
och att det i övrigt sker en samverkan
mellan den nya tillsynsmyndigheten
och de statliga förvaltningsorganen,
så att det i den praktiska tillämpningen
blir den tillsyn, som här kan behövas
ur arbetarskyddssynpunkt.

Att här fortsätta den i utskottet förda
diskussionen om tillämpningskungörelsen,
om centralisering eller decentralisering,
är väl kanske inte så stor mening
i, när vi nu äro eniga om det resultat,
som vi kommit till i vårt utlåtande
och vår hemställan. Jag tror därför,
herr talman, att jag nu kan nöja mig
med att yrka bifall till 1 §.

Herr PETRÉN: Herr talman! Anledningen
till att jag uppträder i denna debatt
är att jag — för att använda 45 paragrafens
i denna lag uttryck — tillhör
dem som upplåta teknisk anordning till
begagnande. Icke oftare än vi erhålla en
ny arbetarskyddslag — den nu gällande
är av den 29 juni 1912 — tycker jag att
man bör vinnlägga sig om att få ett så lättförståeligt
språk som möjligt i lagtexten.
Vi måste ändå göra klart för oss, att denna
lag skall äga tillämpning på de flesta

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

129

av våra arbetsplatser och utgöra den anvisning,
som våra arbetsledare och de i
vårt praktiska liv arbetande människorna
skola följa.

Jag vill ge ett annat exempel. Det gäller
en paragraf, som har den innebörden,
att Konungen må föreskriva särskilda
villkor för eller helt förbjuda, att kvinnor
användas i sådant arbete, som antingen
kan medföra synnerlig fara för
olycksfall eller är särskilt ansträngande
eller hälsofarligt. Detta är innebörden av
38 §. Men hur är den formulerad? Den
lyder på följande sätt: »Finnes visst slag
av arbete medföra synnerlig fara för
olycksfall, när kvinna användes därtill,
eller vara synnerligen ansträngande eller
hälsofarligt för kvinna, må Konungen föreskriva
särskilda villkor för kvinnas användande
till sådant arbete eller förordna
att kvinna ej må användas därtill.»

Språket är enligt min mening tungt och
meningen därigenom oklar. Man har lyckats
att i samma mening fyra gånger få
in substantivet kvinna. Jag skulle emellertid
inte säga så mycket om denna paragraf,
om den inte dessutom enligt min
mening vore obehövlig. Den täckes nämligen,
såvitt jag förstår, helt och hållet
av 16 §. Detta är visserligen en lekmans
syn på lagtextfrågan, men det vore intressant,
om t. ex. utskottets ordförande
kunde ge någon förklaring på i vilket
avseende 38 § icke täckes av 16 §.

Jag skall emellertid lämna den språkliga
utformningen av lagtexten och i stället
gå över till innehållet. Det är mycket
glädjande, att vi fått en ny a,rbetarskyddslag.
Det är ett område som ligger
oss alla lika varmt om hjärtat. Det iir ett
stort arbete som kommittén har nedlagt
och i många avseenden ett förtjänstfullt
arbete, även om man skulle velat se litet
mera vidsynthet i en del fall. Enligt min
mening har departementschefen på ett
förtjänstfullt sätt anpassat lagförslaget
mera efter det läge vi ha och de samhällsekonomiska
synpunkterna, och det
är för mig också glädjande att konstatera,
att det har gjorts en hel del jämkningar
och ändringar inom olika områden
i riktning mot den motion, som herr

tf Första kammarens protokoll 1948. AV 40.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

Holmbäck och jag framfört. Jag har inte
anledning att tala länge om dessa synpunkter;
herr Holmbäck har redan utvecklat
dem bättre än jag kan göra.

Det är emellertid ett par punkter som
jag skulle vilja beröra. Det gäller först
paragraferna 19 och 20, d. v. s. förbudet
mot nattarbete. Det står enligt min mening
klart, att man så långt möjligt är
skall försöka få bort nattarbetet, då detta
är olägligt för arbetstagarna ur många
synpunkter och även samhälleligt mindre
önskvärt. Det är därför enligt mitt sätt
att se önskvärt att få en lag, som hindrar
missbruk av nattarbete. Nu framhåller
emellertid departementschefen — och
det anser jag riktigt ■— att de flesta arbeten
som nu pågå om natten äro av
den arten, att vi icke där kunna undvara
nattarbetet. Med det utgångsläget anser
jag det värdefullt, att lagtexten göres
sådan, att man icke allt för mycket behöver
lita till dispensförfaranden och
därigenom byråkratisera hela detta område.

I motionen har framförts den synpunkten,
att man borde i lagtexten införa
en bestämmelse, att särskilt viktiga
driftsekonomiska skäl få utgöra motiv
för avsteg ifrån nattarbetsförbudet. Då
man läser utskottets kommentarer får
man det intrycket, att vi genom att framställa
detta förslag om »betydande driftsekonomiska
skäl» skulle ha kastat in något
nytt moment i denna fråga. Så är
enligt min mening icke förhållandet,
utan det är närmast fråga om ett förtydligande.
De skäl som få gälla för avsteg
från nattarbetsförbudet äro ju redan enligt
lagtexten sådana saker som arbetets
natur, andra omständigheter, allmänhetens
behov etc. Det mesta av detta kan
redan i och för sig hänföras till de
driftsekonomiska synpunkterna. Det
finns enligt min mening mycket få industriella
arbetsuppgifter, som äro av
den naturen, att man icke kan, om man
bortser från de driftsekonomiska synpunkterna,
slopa nattarbetet. Jag skulle
vara riilt tacksam för att få några exempel
på när detta icke vore möjligt med
teknikens nuvarande utveckling. Det blir

130 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

alltså här till sist en fråga om de driftsekonomiska
synpunkterna; funnes inte
de, skulle vi kunna helt komma ifrån
nattarbetet. Jag tycker då att det är klarläggande
och riktigt, att man i lagtexten
sätter ut, att betydande driftsekonomiska
skäl gälla som motiv att tillåta nattarbete.

Jag vill understryka, att jag inte säger
detta därför att jag på något sätt önskar
nattarbete — tvärtom Vill jag att det
skall förekomma så litet som möjligt —
men jag tror att en sådan formulering
skulle förtydliga saken, så att man skulle
undvika eu rad dispensärenden.

Det är en annan fråga, som jag inte
heller vill underlåta att nämna. Som det
sagts förut, är ju detta inte en fråga mellan
arbetsgivare och arbetare, utan det
är väl framför allt fråga om att man ur
samhällets synpunkt måste tänka på att
produktionskostnaderna inte bli för höga.
Det är de samhälleliga synpunkterna
och vårt förhållande till utlandet som äro
avgörande.

Jag vill också påpeka, att med den
nya lagtexten komma praktiskt taget alla
dispensärenden att få gå upp till den
centrala myndigheten — arbetarskvddsstyrelsen
— även de mest obetydliga och
lokalt betonade frågorna. Om man t. ex.
önskar tillfällig dispens för en yngling,
som på sommaren kan användas vid
torvupptagningsarbeten, måste man söka
till arbetarskyddsstvrelsen för att få befrielse
från besiktningen för honom. Vi
veta, att det redan nu är ytterst svårt att
få folk att rätta sig efter de bestämmelser
som gälla minderåriga, och det är
klart att det blir svårare nu, när vi skärpa
åldersgränsen. Därför är det enligt
mitt sätt att se önskligt, att man snarare
underlättar dispensförfarandet än förlägger
det till den centrala myndigheten.
Den har ju i varje fall möjlighet att följa
yrkesinspektörernas göranden och låtanden;
redan nu lämna ju yrkesinspektörerna
månadsrapporter, där uppgifter
lämnas om de dispensärenden som äro
handlagda.

Jag har inget yrkande i denna fråga
utan har endast velat framhålla dessa allmänna
synpunkter.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Efter den debatt, som här förekommit,
kan jag yttra mig mycket kort. Utskottet
har föreslagit vissa ändringar i
Kungl. Maj :ts förslag, och för min del
vill jag endast förklara, att jag inte har
några sådana invändningar att göra mot
utskottsförslaget, att jag inte skulle kunna
acceptera det. Även med utskottsförslaget
tror jag att man kommer att få
ett instrument i arbetarskyddets tjänst,
som skall visa sig i det långa loppet vara
mycket verkningsfullt.

Det betydelsefulla beslut, som nu
skall fattas, borde kanske från min sida
beledsagas av en mera principiell
framställning om arbetarskyddet, om
dess betydelse för hälsotillståndet och
om dess betydelse för olvcksfallsfrekvensen,
men jag tror inte, att kammaren
med någon särskild tillfredsställelse
skulle se, att jag på detta sätt förlängde
debatten i en stund, då vi väl utan vidare
kunna säga att riksdagen känner
sig i uppbrottsstämning. Jag skall därför
begränsa mig till ett par punkter,
där jag tycker, att en kommentar kan
vara önskvärd.

Det har här motionerats om att tilllämpningsföreskrifterna
skulle underställas
riksdagen. Jag vill då erinra om
att den arbetarskyddskommitté, vars arbete
har varit grundläggande för det nya
lagförslaget, hade delat upp sin lag i
två avdelningar, nämligen dels lagen
om arbetarskydd och dels anvisningar,
utformade på så sätt att de skulle komma
att få lags karaktär. Jag fann, så
snart jag hade sett detta förslag, att det
var ett ur formella synpunkter ganska
orimligt förslag. Jag kunde inte inse,
att det kunde vara praktiskt och klokt
att ge anvisningarna lags karaktär, och
på det sättet ser jag också på frågan om
tillämpningsföreskrifter i fråga om denna
lag. Tillämpningsföreskrifter skola
väl vara så rörliga som möjligt; har man
gjort en fumlig formulering, som inte
leder dit man vill, skall man ha möjlighet
att rätta till det så snart erfarenheterna
visat att formuleringen inte är
bra. Om man skulle, som kommittén föreslog,
ha lagt tillämpningskungörelsen

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40. 131

inför riksdagen, hade det ju, med den
konstitution vi ha, kommit att medföra
att man måste gå till riksdagen om endast
ett ord sedermera behövde ändras
i tillämpningskungörelsen.

Jag kan inte se att en sådan omgång
— kanske man törs säga riksdagsbyråkratisk
ordning — kunde vara värd att
understödja, och detta är anledningen
till att regeringen inte har gått den vägen.
Vi ha gjort mycket få sakliga ändringar
i fråga om det förslag, som kommitténs
arbete resulterade i, men vi ha
delat upp det i en lag och i tillämpningsföreskrifter.

En annan punkt, där jag inte vill underlåta
att närmare angiva de motiv
som vi ha haft när vi i den punkten inte
ha följt kommittén, gäller statens och
kommunernas förvaltningslokaler.

Jag vet mycket väl, det kunna ju herrarna
förstå, att staten har förvaltningslokaler,
som med fog kunna utsättas för
hur hårdhänt kritik som helst; staten
tillhandahåller i en del fall kontorslokaler
av sådan beskaffenhet, att de människor,
som arbeta där, nästan få sitta
på varandra, och där det saknas det luftutrymme,
som skulle krävas. Över huvud
taget äro anordningarna ibland av
primitivaste slag. Men jag frågade mig,
när jag försökte sätta mig in i hur kommittéförslaget
skulle komma att verka:
Vem blir det, som yrkesinspektionen eller
respektive myndigheter, t. ex. arbetarskyddsstyrelsen,
skola ta för huvudet,
när de finna anmärkningsvärda
brister i fråga om statens lokaler? Om
det vore så, att ämbetsverken hade underlåtit
att hos Kungl. Maj:t göra framställningar
om nybyggen eller om grundliga
reparationer eller över huvud taget
framställningar avseende att förbättra
förvaltningslokalerna och förhållandena
för dem, som där arbeta, kunde man
naturligtvis vända sig mot vederbörande
verksstyrelses chef. Men jag tvivlar
på att det går att uppleta ett enda ämbetsverk
i detta land, som inte i åratal
gjort påstötningar beträffande de eländiga
lokaler, som de ha. Ja, då är näste
man, som skulle tagas för huvudet, regeringen.
Men jag vill fiista uppmärksam -

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

heten på att det kan i sista hand bli
riksdagen — i varje fall blir det statsmakterna.
Ty om riksdagen, därest regeringen
föreslagit en nybyggnad, sagt
nej till detta förslag, så blev följden i
alla fall att ingenting hände, vad yrkesinspektionen
än hade sagt i frågan.

Det var sådana ur rent konstitutionell
synpunkt egendomliga konsekvenser i
fråga om att ställa statens förvaltningslokaler
under yrkesinspektionens inseende,
som gjorde, att jag fann det vara
bäst att avstå från ett försök till lagstiftning
på denna punkt. Det bör kunna
ges anvisningar om att yrkesinspektionen
och ämbetsverken skola samarbeta
— något som också utskottet understrukit
— och man kommer säkerligen
att på det sättet nå åtminstone ett
lika gott resultat som om statens verk
stode direkt under lagen.

Jag är nämligen inte motståndare till
att det av staten bedrivna arbetet underkastas
samma föreskrifter som det av
enskilda bedrivna. Jag anser t. ex. att
undantaget i arbetstidslagstiftningen för
statligt arbete bör hävas; i den semesterlag,
som jag ju en gång har förelagt
riksdagen, är något undantag för statens
och kommunernas arbetare icke gjort.
Men på detta speciella fält föreföll det
mig vara nästan hopplöst att försöka
komma fram till ett liknande resultat.

Jag vill vidare säga ett ord om anledningen
till att Kungl. Maj:t inte har
föreslagit en minderårighetsgräns för
jordbruket på samma sätt som för industri
och annan verksamhet.

Jag liar sedan gammalt ställt det anspråket
— jag vill visst inte säga, att
jag alltid i mina förslag uppfyllt det,
men jag har försökt att ställa det anspråket
— att man inte skall stifta lagar,
som icke komma att efterlevas. Och
det finns ingen yrkesinspektion på jorden,
hur stor vi än göra den, som skulle
kunna klara eu inspektion av minderårighetsarbctet
inom jordbruket, där
det vid finns cirka 300 000 företagare.
Det är ju inte någon skam att resignera
inför en kontroll, som inte kan genomföras.
Det är bara att konstatera, att den
inte kan genomföras. .lag har följaktligen

132 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

för min del inte ansett mig böra i detta
sammanhang föreslå att man stiftar en
lag, som med all sannolikhet blir helt
och hållet ineffektiv.

Jag har också ytterligare ett skäl, men
det är ett skäl, som man här uppe i
Stockholm kanske anser vara väl skånskt
betonat. Det är i alla fall ett faktum, att
på betfälten i Skåne ligga hela familjerna
och arbeta. I regel är det mannen,
som åtager sig att med familjens hjälp
rensa någon ruta i ett betland, för vilket
de skola ha så och så mycket betalt, och
hela familjen hjälper sedan till att rensa
detta betland. Den mannen skulle inte
begripa, om man sade till honom: »Du
bär en son, som är elva eller tolv år.
Den får du inte ta med dig i betfälten!»

Det är sådana överväganden som ha
gjort att jag för min del har avstått från
att följa kommittén i att föreslå en speciell
minderårighetsgräns för jordbruket.

Det var dessa små kommentarer, jag
ville lämna. Beträffande produktionens
betydelse för vår standard och vårt sociallagstiftningsarbete
bär jag inte anledning
att upprepa, vad som tidigare
sagts. Jag kan inte tro att det på denna
punkt i princip finns några delade meningar
inom riksdagen eller inom denna
kammare, och jag skall som sagt därför
inte uppehålla mig vid dessa sidor
av saken.

Jag vill bara till slut konstatera, att
i det stora hela skall lagen, om den fyller
sitt ändamål, vara produktionsfrämjande.
Kunna vi minska fallen av ohälsa,
kunna vi minska den fantastiskt höga
olycksfallsfrekvens, som vi nu ha, så betyder
detta även ur den rena produktionssynpunkten
— jag skall inte tala
särskilt om de olika synpunkterna i de
enskilda motionerna — ett framsteg,
som man bör kunna uppskatta.

Jag upprepar, herr talman, att jag för
min del accepterar utskottets förslag.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag vill
först uttala min tillfredsställelse över det
framlagda förslaget till arbetarskyddslag,
till vilket jag i stort sett kan anslu -

ta mig. Jag är också tillfredsställd med
utsikterna till dess genomförande med
hänsyn till dess betydelse för arbetslivet
och för produktionen.

Men när det i dessa tider måste framstå
såsom nödvändigt att söka öka produktionen
och produktiviteten för att få
jämvikt i vår ekonomi, såväl den inre
som den yttre, är det ägnat att förvåna,
att icke hänsyn härtill tages i det nu
föreliggande förslaget, då man nu i denna
lag avser att införa förbud mot nattarbete.

Hur önskvärt det än är att sådant arbete
i möjligaste mån undvikes, är det
dock nödvändigt att man gör klart för
sig konsekvenserna av ett sådant förbud
i allmänhet. Det erkännes att ett något
mera utbrett missbruk av nattarbete inte
torde förekomma i vårt land. I själva
verket är väl förhållandet det, att praktiskt
taget intet missbruk förekommer.
Det borde väl då ha legat närmast till
hands att man åtminstone nu, i det beträngda
läge vari vi befinna oss, hade
stannat vid att något se tiden an. Med
den erfarenhet jag har från flera av de
industrier, för vilka jag arbetar, kan jag
icke finna, att bestämmelserna vare sig
kunna genomföras eller rimligen böra
genomföras.

Det sägs att de farhågor, som framförts
mot förbudets genomförande, synas
överdrivna, och man hänvisar till antingen
att det införes en allmän undantagsregel
eller att man avser att lämna
dispens. Vidare sägs det, att endast en
ringa del av näringslivet kommer att beröras
av det här föreslagna förbudet.
Detta är ju rätt så till vida, att det endast
är ett relativt litet antal företag och
endast ett begränsat antal arbetstagare,
som bli berörda, men förbudet kommer
ändock att mycket kännbart beröra stora
delar av vår industri och hela näringsgrenar,
som äro av stor betydelse för vår
iörsörjning och för vår export. Det nattarbete,
som ännu bedrives, är säkerligen
direkt påkallat av tekniska eller ekonomiska
skäl och fullt försvarbart ur samhällelig
synpunkt.

För att visa hur förhållandena ställa
sig för olika industrier vill jag ta ett

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

133

exempel från cementindustrien. Arbetet
i den centrala delen av en cementfabrik,
vid brännugnarna, måste av tekniska
skäl drivas inte bara dygnet runt utan
dessutom både söndag och vardag. Detta
är ofrånkomligt. Före och efter ugnsavdelningen
i tillverkningsprocessen arbeta
kvarnverken. Dessa drivas också
dygnet runt, men av tekniska skäl är det
där inte nödvändigt med nattarbete, och
därför skulle det enligt de nu föreslagna
lagbestämmelserna inte vidare få förekomma.
Men hur skulle det bli möjligt
att hålla arbetet i gång i det stora hela
inom fabriken, om nattarbete inte skulle
få förekomma i de av hela tillverkningsprocessen
berörda kvarnavdelningarna?
Först och främst kommer produktionen
omedelbart att gå ned med en tredjedel,
och det gäller för denna industri en
vara, på vilken det redan råder knapphet.
För att man då skall kunna utnyttja
anläggningarna i deras helhet och för
att få erforderlig tillverkningskapacitet
kommer man att behöva investera
flera tiotal miljoner kronor i byggnader
och maskiner. För närvarande är detta
inte möjligt, enär investeringarna med
all makt måste begränsas.

Men detta är inte det värsta. Om industrien
anser sig kunna ta på sig dessa
investeringar, denna ytterligare ökning
av utbyggnadskostnaden, kommer den,
när den skall kalkylera kostnader och
priser, att finna att den i fortsättningen
inte är konkurrenskraftig. På hemmamarknaden
blir den svenska industrien
tvungen att ta ut högre priser än vad
man tillämpar i andra länder, och den
export, som man nu hoppas så mycket
på, blir alldeles säkert omöjliggjord, eftersom
belastningen på den svenska industrien
genom förbudet mot nattarbete
inte drabbar de utländska företagen. De
kunna ju fullt utnyttja sina dyrbara anläggningar,
och dessa ha inte dragit så
stora kostnader som de svenska. Utlänningarna
komma att utnyttja dem dag
och natt.

.lag är fullt medveten om att man gentemot
vad jag nu har framhållit kommer
att påvisa, att man bär förutsett utvägar
för att motverka de olägenheter, som

Förslag till arbetarskyddslag ni. m.

påpekats. Först och främst finns det en
allmän undantagsregel, men under den
kommer inte det fall jag här nämnt att
kunna föras. Här kommer ju inte arbetets
natur att lägga hinder i vägen för
ett avbrytande av produktionen. Här
skulle alltså frågan bli, om det föreligger
driftsekonomiska skäl eller om, som
det säges i propositionen, den maskinella
utrustningen är mycket dyrbar. Såväl
efter departementschefens uttalande som
efter utskottets skulle emellertid sådana
fall inte föras under den allmänna undantagsbestämmelsen.

Då kan det ju länkas, att dispens
skulle kunna lämnas. Det säges ifrån, att
den möjligheten skall finnas. Men utvägen
med dispens är ingalunda tillfredsställande
för industrien. Den kommer att
medföra en osäkerhet och en ovisshet,
som omöjliggör ett ordentligt planerande
och beräknande och som måste komma
att påverka produktionen. Det kan
ju heller inte vara någon mening i att
föra in bestämmelser om förbud, som
inte skulle tillämpas i det stora flertalet
fall, utan från vilka man redan från
första början tänker sig, att det skall
lämnas dispens.

Slutligen har man ju förutsett, att en
viss övergångstid skulle ställas till industriens
förfogande för att få en mjukare
övergång. För den större industrien
komma övergångsbestämmelserna, även
när den av Kungl. Maj:t föreslagna tiden
av ett år utökats till två år, inte att
spela någon roll alls. För storindustrien,
som jag närmast tänker på, komma ju
utbyggnadstiderna att bli väsentligt längre,
och då blir det ju redan nu aktuellt
att börja tänka på en förlängning eller
på dispens.

Därtill får man ju också beakta, att
det under en väsentlig tid framåt inte
blir möjligt att tänka på så stora utbyggnader
eller kompletteringar av industrianläggningarna,
som det här kommer
att vara tal om. Regeringen har i
det nyligen framlagda förslaget till ekonomisk
långsiktsplan visat, att ända
fram till åren 1952 1953 är det inte

tanke på annat än att man får försöka
sträva efter att öka produktionen och

134

Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

produktiviteten för att vid den tiden ha
uppnått ekonomisk balans. Att man då
inom vår ekonomiska planering skulle
kunna förutse att disponera medel, arbetskraft
och material för utbyggnader
av industrien i den utsträckning, som
det här är fråga om, är fullkomligt uteslutet.

Vad jag nu har anfört och exemplifierat
från cementindustrien gäller också
för många andra betydelsefulla industrier,
bland vilka flera av våra viktigaste
exportindustrier befinna sig. Jag
skall inte närmare ange dem; jag skall
bara peka på en annan av våra viktigaste
industrigrenar, järn- och stålindustrien,
som ju också blir berörd av
detta förbud på ett mycket kännbart
sätt. Där är i långtidsplaneringen en väsentlig
utbyggnad förutsedd, för vars genomförande
ovillkorligen alla krafter behöva
anspännas. Att dessutom gå in för
att öka kapaciteten för att kunna vissa
tider på dygnet avstå från att driva anläggningarna
är helt visst uteslutet.

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till vad jag nu har anfört och yrkar bifall
till den av herr Wistrand avgivna
reservationen.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
ber att få säga, att andra lagutskottet
har ägnat denna proposition en mycket
omsorgsfull prövning, som utskottet
alltid gör. Man har kommit till det
resultatet, att propositionen var så väl
avvägd, att den kunde godtas av utskottet
och rekommenderas för riksdagen.

Den fråga, som här har förts på tal
från kvinnohåll och särskilt av statsrådet
Kock, har icke kunnat lösas på annat
sätt än Kungl. Maj :t hade föreslagit.
Utskottet har inte tagit någon sådan
ställning till detta ömtåliga problem som
statsrådet Kock. Om jag har rätt uppfattat
utskottets tanke, går den ut på
att man i fortsättningen bör lagstifta så,
att även hemmen skyddas. Jag vill bekänna,
att jag är ofantligt förvånad över
att kvinnorna här föra fram en mening,
som grundas på den numera så moderna

likställighetstanken, och driva fram den
på det opinionsbildande sätt, som sker
från visst håll, utan att man en enda
gång får höra ordet hem nämnas.

Hemmet är icke medtaget alls i denna
diskussion, och det är ju ändå det centrala
i vårt samhällsliv, det som vi
skola bygga på. Likställigheten får enligt
min mening inte drivas så långt, att
man helt enkelt glömmer bort att ge
hemmen det skydd, som de behöva ha.
Och vem är det, som skall ge hemmet
skydd, om inte modern i hemmet? Kan
man tänka sig något mera bekymmersamt
för hemmens framtid än den utveckling,
som har gått mycket raskt och
som resulterat i att man får hänga nyckeln
till bostaden på skolbarnen, så att
de kunna komma in i hemmet, när de
komma från skolundervisningen. Det
finns inte någon hemma, som tar emot
dessa barn. Har familjen då flera barn,
är problemet desto större.

Jag förstår, att detta mitt tal uppfattas
så, att jag inte vill föra den nya tidens
tänkande till torgs i vad gäller
kvinnornas ställning och krav på likställighet.
Men jag fäster utomordentligt stor
vikt vid att en arbetarskvddslagstiftning
inte bara skall vara ett skydd för
den, som arbetar inom facket och yrket,
utan den skall också få sin återverkan
på förhållandena i samhället, och det
kan den inte få, om den inte ger även
hemmen det skydd, som de behöva.

Jag skall, herr talman, inte förlänga
denna diskussion. Jag har endast velat
få till protokollet antecknad denna från
det nya talesättet avvikande mening. Jag
vill, att alla de, som syssla med dessa
ting, verkligen någon gång även börja
tala om vilken hemmens ställning blir,
om man bokstavligen genomför den likställighet,
som här har påyrkats.

Detta är, herr talman, vad jag har att
säga i denna sak.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Det är
nog riktigt som utskottets ärade ordförande
nyss anmärkte, att man här har
sökt att finna en avvägning mellan olika
intressen, men jag tvekar dock på en
punkt och undrar, om man har lyckats

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

135

finna den rätta avvägningen. Det är den
punkt, som handlar om de tre kategorierna
djurskötare, fastighetsarbetare och
floltningsarbetare. Dessa tre grupper
voro ju undantagna i det betänkande,
som ligger till grund för propositionen,
men man förde sedan in dem i propositionen,
och utskottet har i det stycket
följt denna.

Här har redan tidigare talats utförligt
om djurskötarna. Jag skall inte gå
in på den saken, jag vill beröra den
andra gruppen: fastighetsarbetarna. Åtgärderna
här kunna nog få ganska vittgående
följder med hänsyn till att det
gäller ett omfattande antal, vilket i huvudsak
består av deltidsanställda. Jag
har litet svårt att förstå, hur man skall
kunna lösa detta problem, när det heter
i lagtexten, att man skall försöka så
vitt möjligt är att låta veckovilan om
24 timmar förläggas till söndag. Det är
svårt att se, hur det skall vara möjligt
att göra detta, om man i en större stad
t. ex. har en stab av fastighetsarbetare,
som då skulle vara lediga 24 timmar.
Jag tror, att det kommer att bli mycket
besvärligt att lösa det problemet.

Sedan kan man kanske också diskutera,
om det verkligen är motiverat att
införa bestämmelsen för just denna kategori,
tv arbetaren i fråga har ju sin
anställning i ett annat företag, och i
detta skall han enligt denna lag ha
veckovila. Då frågar man sig: Skall han
ha veckovila eller kompensation på två
ställen?

Sedan kan man fråga sig, om det är
rimligt att en person, vars tjänstgöring
består i att han i en kokspanna lägger in
koks, som sedan brinner i åtta timmar —
han behöver inte göra mer än gå dit och
kasta in i pannan, och när han själv är
borta gör hans hustru eller någon annan
det — skall ha 24 timmars vila i
samband med varje söndag. Jag tror, att
bestämmelsen är avsedd för förhållandena
på arbetsmarknaden i allmänhet, där
en arbetare kontinuerligt arbetar i ett
företag. Men att tillämpa den i annan
verksamhet, där man har deltidsanställning,
förefaller mig ganska omotiverat.

Nu har visserligen departementschefen

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

sagt och utskottet i sitt utlåtande understrukit,
att dispensmöjligheter finnas,
och det är bra. Men har man tänkt på
hur dispensförfarandet kommer att gestalta
sig? Det står här nämligen, att när
dispens sökes, skall arbetarskyddsstyrelsen
höra vederbörande sammanslutningar
av arbetsgivare och arbetstagare. Om
nu arbetstagarna säga, att de inte gå med
på något undantag, förmodar jag, att saken
är avgjord och att arbetarskyddsstyrelsen
inte kan lämna dispens. Och av
sista stycket synes framgå, att om undantag
medges, skall inskränkningen i veckovilan
ersättas av »motsvarande frihet
från arbete». Då är det ju galet i alla fall.
Även om man inte finner det på något
sätt motiverat att lämna veckovila för
detta deltidsarbete med en kortare tjänstgöring
varje dag, kunna lagbestämmelserna
komma att leda till att arbetstagarna
komma att kräva kompensation på
annan tid, såvida man inte kan ge dem
varje söndag fri.

Vad blir då följen av detta? Jo, i nästkommande
avtalsförhandlingar kommer
säkert denna fråga upp. För övrigt äro ju
avtalsförhandlingar vilande nu, och det
är inte otänkbart, att man redan när avtalsdiskussionerna
återupptagas kommer
att införa ett tillägg om just denna fråga.
Då uppstår genast en ytterligare fördyring.
Man försöker på allt sätt verka för
att hyrorna inte skola bli alltför höga,
men här för man in en kostnadskrävande
bestämmelse, som med hänsyn till arten
av tjänstgöringen är skäligen obehövlig
enligt min mening.

Såvitt jag kan erinra mig ha fastighetsarbetarna
aldrig någonsin vid tidigare
avtalsförhandlingar med fastighetsägarna
krävt att få veckovila vid deltidstjänstgöring,
och jag kan inte förstå, att den
skulle behöva införas nu. Jag tror, att
bestämmelsen är alltför generell och att
de dispensmöjligheter, som man nu vinkar
med, inte komma att få den avsedda
praktiska betydelsen.

Herr talman! Såsom saken nu ligger
till, har jag inte någon möjlighet alt
ställa något yrkande, utan jag har endast
velat anföra detta för att visa att det för
just den kategori, som jag här nämnt, nog

136

Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

inte kominer att bli lätt att genomföra
bestämmelsen om veckovila.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Tiden
är långt framskriden, och jag förstår, att
kammarens ledamöter vilja gå till votering
så snart som möjligt. Jag skall därför
inte ta upp de frågor som jag hade
tänkt uppehålla mig vid, nämligen frågorna
om minderårigas och kvinnors arbete
i industriell tjänst. Vi få ju tillfälle
att komma tillbaka till dem i vår, då det
blir fråga om ratificering av San Francisco-konventionen.

Jag skall därför, herr talman, bara ta
upp en punkt. Jag vill nämligen konstatera
att det efter herr Normans anförande
står fast — vilket jag för min del icke
hade vågat tro tidigare — att enligt andra
lagutskottets mening också postverket
kommer att falla under den nya lagstiftningen.

Herr NORMAN: Herr talman! Herr
Petrén ville ha en liten diskussion med
mig om 16 och 38 §§. Han undrade, om
inte 16 § helt täckte vad som står i 38 §.
Det tror jag, att den gör. Men när vi nu
ha ett kapitel med särskilda bestämmelser
om kvinnors användande i arbete,
skadar det ju inte, att man där i fråga
om kvinnorna upprepar vad som i allmänhet
kan gälla enligt 16 §. Man får ju
lov att särskilt vårda sig om kvinnorna!

Herr Lindblom utläste nog litet för
mycket ur den paragraf, som han här
citerade beträffande veckovilan. Att bägge
parterna skola höras innebär inte, att
arbetarskyddsstyrelsen är bunden av att
en part avstyrker. Om det föreligger olika
meningar och den part, som begär
dispens, bär starkare skäl för sin uppfattning
än den andra parten, kan mycket
väl dispens medges.

I slutet av paragrafen heter det visserligen,
att inskränkning i veckovilan
skall kompenseras genom ledighet, men
också där står en reservation: »såvitt
möjligt». Jag tror därför, att det hela
kommer att ordna sig. De nya bestämmelserna
om veckovila äro ju inte så väsentligt
olika de nu gällande. Har det

inte varit några kontroverser om dessa
hittills, går det nog bra i fortsättningen
också.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Bara några ord! Herr Forslund anknöt
till vad statsrådet Kock yttrade, och eftersom
jag tog mig orådet före — i den
mån det kan betecknas så — att instämma
med statsrådet Kock, skall jag be att
få säga ett par ord.

Herr Forslund nämnde, att vi inte
länka på hemmen, när vi inta den position
som vi här principiellt inta. Jo, det
göra vi. Jag vet fuller väl, att det finns
grupper av kvinnor som hålla på principerna
och hålla på dem in absurdum,
delvis kanske därför att de inte alltid
veta vad de tala om. Jag anser mig ha
en aning rätt att tala här och en viss
erfarenhet också, eftersom jag själv fick
börja inom eu industri, när jag var 13
år gammal. Det är ett ohyggligt problem,
herr Forslund, och det gäller att
finna en medelväg, som leder fram till
målet, så att man inte skadar på något
håll. Det kan nämligen finnas problem,
som jag inte skall gå in på här men som
göra, att det kan vara värre att utestänga
kvinnorna från nattarbete än att tillåta
sådant för dem. Jag skulle kunna motivera
det närmare, men jag skall inte
här ta upp tiden med det.

Herr Forslund sade vidare, att kvinnorna
behövas i hemmen. Jag ber att få
understryka det. Men jag är visst ännu
mera gammaldags än herr Forslund, eftersom
jag anser, att ett hem består av
både far och mor. Om kvinnornas nattarbete
skall förbjudas, skola vi därför
förbjuda också fädernas nattarbete.

Dessutom är det ju ordnat så vist -—
eller ovist, hur man nu skall uttrycka
det — att inte alla kvinnor äro gifta och
att, vare sig de äro gifta eller ogifta, de
inte alltid ha barn, och slutligen att om
de ha barn, äro barnen inte alltid små.
Det finns alltså en hel grupp kvinnor,
som inte kommer in under herr Forslunds
bedömning, och vi vilja — åtminstone
i första steget — att det inte
skall vara partout ett förbud mot natt -

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40. 137

arbete, utan att vissa grupper, som statsrådet
Kock här nämnde, skola ha rätt
att arbeta på nätterna, om de anse sig
ha möjlighet till det.

För övrigt skulle jag vilja — jag höll
på att säga i anden — instämma med
herr Forslund. Men jag vill betona, att
saken har en annan sida och att den
principiella inställning som vi hävda är
en inställning på längre sikt.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, godkändes den nu föredragna
paragrafen.

2—18 §§.

Godkändes.

19 §.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag
skall under åberopande av mitt tidigare
anförande be att få yrka bifall till den
reservation, enligt vilken denna paragraf
skulle utgå ur lagen.

Herr NORLING: Herr talman! Med
hänvisning till min tidigare motivering
får jag yrka bifall till 19 § sådan den
återfinnes i motionen nr 440 i första
kammaren.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag hemställer
om bifall till utskottets förslag,
som innebär bifall till Kungl. Maj :ts förslag
beträffande denna paragraf.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den nu ifrågavarande paragrafen
yrkats l:o) att densamma skulle
godkännas; 2:o) av herr Norling, att
paragrafen skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i den av honom
väckta motionen 1:440; samt 3:o) att
paragrafen skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig sig finna propositionen på
paragrafens godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

10 Första kammarens protokoll 1948. Nr 40.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits avslag, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner 19 § av Kungl.
Maj :ts förslag till arbetarskyddslag, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wistrand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 21.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

20—24 §§.

Godkändes.

25 §.

Herr NORLING: Herr talman! Jag skall
be att få yrka bifall till 25 § sådan den
är avfattad i motionen nr 439 i första
kammaren.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på godkännande
av den under behandling varan -

138 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Förslag till arbetarskyddslag m. m.

de paragrafen samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i motionen I: 439;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

26—30 §§.

Godkändes.

31 §.

Herr NORLING: Herr talman! Jag skall
be att få yrka bifall till 31 § sådan den
återfinnes i motionen nr 439 i första
kammaren.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels att den nu föredragna
paragrafen skulle godkännas, dels
ock, av herr Norling, att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som
förordats i den av honom väckta motionen
I: 439.

Därefter gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på paragrafens
godkännande enligt utskottets förslag
vara med övervägande ja besvarad.

32 §.

Godkändes.

33 §.

Herr NORLING: Herr talman! Jag skall
be att få yrka bifall till 33 § sådan den
återfinnes i motion nr 439 i första kammaren.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på godkännande av den nu
föredragna paragrafen samt vidare därpå
att paragrafen skulle godkännas med den

lydelse, som förordats i motionen I:
439; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande
lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å lagförslaget.

Punkterna B—D.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 482, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Spanien träffad
handelsöverenskommelse; samt
nr 483, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
en mellan svenska regeringen och grekiska
regeringen träffad handelsöverenskommelse.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 485, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur
in. m.; och

nr 486, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till djurägare
vid bekämpande av sjukdomen paratyfus
hos höns.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.37 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 23 december 1948.

Nr 40. 139

Torsdagen den 23 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 14, 15,
16 och 17 i denna månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 484, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till arbetarskyddslag m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
å innevarande lagtima riksmöte.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena TJndén avlämnade Kungl.
Maj:ts skrivelse, nr 321, angående förordnande
av statsrådsledamöter att uppläsa
Kungl. Maj:ts beslut om avslutande
av innevarande års lagtima riksdag.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades bland annat, att
Kungl. Maj:t förordnat hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena Undén
att i första kammaren uppläsa
Kungl. Maj :ts öppna brev i ämnet.

Med anledning härav lämnades ordet
till hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena Undén, som i enlighet
med det honom givna uppdraget uppläste
Kungl. Maj :ts öppna brev, nr 322,
enligt vilket innevarande års lagtima
riksdag skulle avslutas denna dag.

Herr NILSSON, JOHAN, yttrade: Ärade
ledamöter! Årets riksdag, som nu avslutats,
har varit långvarig. Vid vårsäsongen
förelågo en mångfald viktiga frågor,
som krävde ingående och grundlig behandling
och upptogo riksdagens tid
långt fram på sommaren; höstriksdagen
kan ju ur arbetssynpunkt betecknas som
lindrig för det stora flertalet riksdagsmän,
men vissa framlagda ärenden ha av
de utskott, som haft sig dessa förelagda,
krävt noggrant övervägande, och tillräcklig
tid härför har varit nödvändig
innan kamrarna skolat gå till sina beslut.
Vi få hoppas, att årets riksdagsbeslut
bliva gagneliga för land och folk;
om denna önskan äro vi säkerligen alla
ense.

Även i år ha vi att konstatera det förhållandet,
att icke alla nuvarande ledamöter
av denna kammare återvända till
nästkommande riksdag. Till dem som nu
sluta tillåter jag mig att å egna och samtliga
kamraters vägnar framföra ett
varmt tack för här nedlagt arbete och
för angenämt samarbete under längre
och kortare tid.

Talmannen framför sitt särskilda uppriktiga
tack för åtnjutet förtroende och
all mottagen vänlighet.

Jag tillönskar nu till sist Eder alla en
god jul och ett gott nytt år.

Detta tal besvarades av herr HAGE i
följande ordalag: Herr talman, mina damer
och herrar! Som en av de sista på
skansen vid denna riksdagsavslutning
ber jag att till talmansbordet och särskilt
till dess förnämste medlem, talmannen
Johan Nilsson, få framföra mina
kammarkamraters vördsamma tack
för presidiets förnämliga, korrekta och
sakkunniga fullföljande — vid denna
riksdag liksom vid de föregående — av
det arbete och de uppdrag som falla på

140 Nr 40.

Torsdagen den 23 december 1948.

presidiet. Detta arbete har — särskilt
under vår- och sommarriksdagarna —
alltjämt vuxit från år till år. Det har
fullgjorts av Eder på ett sådant sätt, att
respekten och förtroendet för Edert
handhavande av dessa uppgifter ständigt
vuxit.

Yi uttala nu den förhoppningen, att
de korta arbetsfria veckor, som nu komma
att tillerkännas även Eder, skola
kunna bereda Eder en välbehövlig vila

och avspänning till gagn för det kommande
arbetet.

Tack alltså för det gångna året. Lycka
till en glad och god jul samt ett lyckosamt
1949!

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.10 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

4841 So