1948 ANDRA KAMMAREN Nr 9 (Riksdagens protokoll 1948:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 ANDRA KAMMAREN Nr 9

INNEHÅLL.

Sid.

Lördagen den 28 februari.

Interpellation av herr Liedberg, ang. förvaringen av försvarets
ammunitionsförråd.................................. 4

Tisdagen den 2 mars.

Svar på interpellationer av herr Falla ang. resultaten av den
s. k. kampen mot »Krångel-Sverige» samt av herr Ståhl ang.

åtgärder för effektivisering av krisförvaltningen.......... 6

Interpellation av herr Lager ang. arbetskonflikt vid AB Aerotransport.
......................................... 59

Onsdagen den 3 mars.

Vidgad fullfölj dsrätt i tvistemål........................ 62

Folkpensionärernas bostadsgruppering.................... 68

Förebyggande av yrkesdövhet.......................... 74

Fortskaffningsmedel för vanföra........................ 75

Anskaffning av järnvägsvagnar ........................ 77

Förvärv av billinjer.................................. 84

Sjöfolks beskattning för naturaförmåner.................. 86

Taxeringsförfarandet betr. förmögenhetsuppgifter.......... 88

Lagstiftning mot kommunala samlingslokalers uthyrande till

nazistsammanslutningar.............................. 90

Fällande dom vid minoritet för frikännande.............. 108

Sänkt folkpensioneringsålder i vissa fall.................. 117

(Förteckning över avgjorda ärenden m. in. finnes å sid. 121.)

1 —Andra kammarens protokoll 1!)48. Nr !).

Lördagen den 28 februari 1948.

Nr 9.

Lördagen den 28 februari.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
februari.

§ 2.

Herr statsrådet Danielson avlämnade
Kungl. Maj.ds propositioner:

nr 75, angående disposition av vissa
äldre anslag å sjätte huvudtiteln m. in.;

nr 76, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

nr 77, angående vissa anslag för budgetåret
1948/49 till dövstumskolorna;

nr 78, angående statlig kreditgaranti
för lån åt den som genomgått polisskola; nr

79, angående anslag till stipendier
för blivande distriktstandläkare m. fl.;

nr 81, med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
536) samt fortsatt giltighet av samma
lag;

nr 82, angående anslag till civilförsvaret
för hudgetåret 1948/49;

nr 83, angående anslag till landsfiskalerna
in. fl.: Avlöningar;

nr 84, angående anslag till statens
brandinspektion för budgetåret 1948/49;

nr 87, angående anslag till ersättning
för skador vållade av personer som avvikit
från vissa anstalter; och

nr 88, angående anslag till undersökningar
rörande levnadsvillkor och hushållsvanor
för budgetåret 1948/49.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogs den av herr Nolin vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
angående en redogörelse
för de överväganden, som föregått
utfärdandet av gällande normalpriser
på potatis.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av protokoll rörande
det svensk-franska varuutbytet
m. m.;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 9,
i anledning av väckt motion om behörighet
för landsfiskal i stad under
landsrätt att väljas till stadsfullmäktig;

statsutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under statens
affärsverksfonder gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1948/49 i avseende å postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens
vatfenfallsverk jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för postbiträdet
Ingrid Maria Johansson från
viss ersättningsskyldighet; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av
Västerås ångkraftstation;

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

Nr 9.

Lördagen den 28 februari 1948.

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 10, såvitt propositionen
avser förslag till förordning om försäljningsskatt
samt förordning om slutlig
avveckling av den allmänna omsättningsskatten
;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 18 juni 1937 (nr 481) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel; nr

13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmaterial och
livsförnödenheter;

nr 14, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 5 med förslag till förordning
om särskild automobilskatt
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 15, i anledning av väckt motion
om lindring i beskattningen av till sjöfolk
utgående naturaförmåner; och
nr 16, i anledning av väckt motion
om förbättring av taxeringsförfarandet
i vad avser förmögenhetsuppgifterna;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckt motion
angående bestämmelser om ersättning
för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden,
som handläggas av förvaltningsdomstol
eller annan offentlig
myndighet;

nr 13, i anledning av väckt motion
angående lagstiftning till förhindrande
av att kommuner förpliktas att uthyra
offentliga samlingslokaler till nazistiska
sammanslutningar; och

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser för

meddelande i kollegial domstol av fällande
dom i brottmål; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckt motion angående
utredning och förslag till ny
lag om yrkessjukdomar; och

nr 9, i anledning av väckt motion om
sänkning i vissa fall av den i lagen om
folkpensionering föreskrivna pensionsåldern.

§ 5.

Interpellation angående förvaringen av
försvarets ammunitionsförråd.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till herr LIEDBERG,
som anförde: Herr talman! Inbrotten
i de militära förråden i Sjöbo för någon
tid sedan ha på ett påtagligt sätt
aktualiserat frågan om förvaringen och
skyddet av försvarets ammunitionsförråd.
Vid detta tillfälle sprängdes nämligen
dörrarna till tre betongbunkrar,
där ammunition, sprängämnen och rökmateriel
förvarades. Gärningsmännen
tillgrepo c:a 1 500 skott kulsprutepistolammunition.

Vad som gör det särskilt angeläget
att denna fråga vinner ökad uppmärksamhet
är det faktum, att Sjöbo-förråden
till sin säkerhetskaraktär ingalunda
tillhörde de sämre. De bestodo av betongbunkrar
med järndörrar tillstängda
medelst ett lås av vederbörligen godkänd
typ. Om något sådant kan inträffa,
när det gäller förråd av denna karaktär,
måste man fråga sig hurudana riskerna
kunna vara beträffande det stora
antal förråd av sämre säkerhetstyp,
som i stort antal finnas spridda runt
om i landet. Många dylika förråd bestå
av tämligen primitiva trälokaler,
som dels i och för sig äro utsatta för
olycksfallsrisker, dels inte erbjuda
större svårigheter för kriminella element
att bryta sig in i — än mindre
för fientliga sabotörer att förstöra.
Både av civila säkerhetshänsyn och av
militära beredskapsskäl måste man allt -

Lördagen den 28 februari 1948.

Nr 9.

så finna det högst angeläget att förvaringen
av ifrågavarande viktiga materiel
anordnas på ett mera betryggande
sätt än vad som nu är fallet.

De militära myndigheterna ha också
lagt upp en organisation för omflyttning
av materielen dels till bättre förråd
på annan ort, dels till under nybyggnad
varande anstalter på samma
plats. Takten i denna omflyttning bestämmes
emellertid av möjligheterna att
erhålla byggnadstillstånd och tilldelning
av arbetskraft. Det är ett känt faktum
att denna nybyggnadsverksamhet av
ammunitionsförråd och sprängämnesförråd
i många fall, där medel nu finnas
reserverade för ändamålet, försenats
på grund av svårigheter för de
militära myndigheterna att erhålla tilldelning
av arbetskraft. Eftersom problemet
i stor omfattning är av hemlig karaktär,
kan jag givetvis icke framlägga
något konkret material till belysning
härav. Men det torde icke vara för
djärvt att efter en granskning av de förhållanden,
som råda inom andra områden
av försvarets byggnadsverksamhet,
göra gällande, att sannolikheten talar
för att analoga förhållanden föreligga
beträffande byggandet av ammunitionsoch
sprängämnesförråd.

Då man uppenbarligen kan antaga,
att de militära myndigheterna ha att
brottas med betydande svårigheter i
fråga om byggandet av ammunitionsoch
sprängämnesförråd, synes det vara
angeläget att regeringen vidtager åtgärder
för att rätta till nuvarande missförhållanden.
Åtminstone på så för vårt
försvar viktiga områden, som det i detta
fall gäller, borde regeringen utöva påverkan
på de underordnade myndigheterna,
så att av statsmakterna fattade
beslut bringas i verkställighet med all
skyndsamhet på ett område, där allvarliga
risker för olyckshändelser och
brottsliga företag föreligga.

Under åberopande av vad jag anfört
får jag anhålla om kammarens tillstånd

att till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet rikta följande
fråga:

Anser sig statsrådet kunna medverka
till att arbetskraft i sådan utsträckning
ställs till försvarsmyndigheternas förfogande,
att betryggande åtgärder snarast
kunna vidtagas för förvaring av de
förråd av sprängämnen och ammunition,
som finnas spridda över landet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1948/49; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till allmän
bostadsräkning m. m.;

från bankoutskottet:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till N. O.
H. Blom; samt

från första lagutskottet:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) om återställande av
viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. m.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

Tisdagen den 2 mars.

Kl. 3 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 24
och den 25 nästlidna februari.

§ 2.

Herr statsrådet Danielson avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition, nr 80, med
förslag till lag om ändring i strafflagen
m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Svar på interpellationer angående resultaten
av den s. k. kampen mot »KrångelSverige»
samt angående åtgärder för

effektivisering av krisförvaltningen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet DANIELSON, som anförde:
Herr talman! Herr Falla har i
en interpellation frågat mig om jag kan
lämna kammaren en översikt över de
resultat som uppnåtts i den s. k. kampen
mot »Krångel-Sverige». Vidare
undrar herr Falla vilka åtgärder som
förberedas för att åstadkomma en
vändning i pågående utveckling mot
ökad byråkratisering och medföljande
stelhet i arbets- och samhällsliv.

Herr Falla framhåller i sin interpellation,
att statsförvaltningen i Sverige
motsvarar höga anspråk i många avseenden
och att vår tjänstemannakår utmärker
sig för skicklighet och redbarhet.
Jag har själv vid åtskilliga tillfällen
givit uttryck åt samma uppfattning.
När man kritiserar byråkratismen i
statsförvaltningen bör man i rättvisans
namn hålla de goda egenskaperna i
minnet.

Herr Falla gör några uttalanden om
statsförvaltningens utökning under det

senaste årtiondet. För dessa förhållanden
redogjorde statsministern i ett
interpellationssvar i denna kammare så
sent som i maj 1947. Jag skall därför
icke nu gå närmare in på denna fråga.
Men ökningen av den administrativa
apparaten liar i stort sett varit ofrånkomlig
på grund av den allmänna utvecklingen
i samhället och vårt reformarbete
på det sociala och ekonomiska
området, om vilket alla partier
i huvudsak varit ense. Det är självfallet
ett gemensamt intresse för oss alla,
att den statliga förvaltningen icke sväller
över gränserna för vad som är nödvändigt
eller önskvärt. Jag är för min
del medveten om att förvaltningen inte
på alla områden arbetar så smidigt och
effektivt som den borde och kunde
göra. Dessa brister sammanhänga enligt
min uppfattning åtminstone delvis
med den starka centraliseringen inom
vissa delar av administrationen och
med det många gånger omständliga
utrednings- och kontrollsystem, som vi
sedan gammalt tillämpa på olika förvaltningsområden.
Man måste försöka
åstadkomma en bättre syntes av säkerhet
och snabbhet på de områden där
det nu brister.

Sedan jag utifrån denna uppfattning
inom regeringen aktualiserat en rad
rationaliseringsproblem, erhöll jag den
23 maj 1947 Kungl. Maj:ts uppdrag att
inom regeringen handlägga frågor rörande
rationalisering av den civila förvaltningen.
Detta uppdrag har självfallet
icke minskat departementschefernas
ansvar för deras ämbetsområden.
Mitt uppdrag avser icke krisförvaltningen.

Herr Falla har i sin interpellation
även berört en del krisförvaltningsproblem.
Statsministern kommer senare
i dag att i denna kammare besvara

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

en interpellation av herr Ståhl som rör
just krisförvaltningen. Jag har därför
ansett det riktigt att i mitt svar utelämna
dessa spörsmål, och jag inskränker
mig sålunda till att beträffande det
avsnittet av interpellationen hänvisa
till statsministerns redogörelse.

När det gäller att taga ställning till
frågan om förenkling av lagstiftning
och administration, är det nödvändigt
att konkretisera rationaliseringsbehovet.
Med allmänna lamentationer om
Krångel-Sverige för man inte utvecklingen
vidare. En dylik kliché kan
tvärtom vara ganska farlig i den offentliga
debatten. Den utsuddar nyanserna
och inbjuder till en generalisering, som
är i hög grad orättvis, och den får tyvärr
ej sällan ersätta en saklig argumentation.
Vill man nå ett positivt resultat,
måste man noga undersöka var
bristerna finnas, pröva möjligheterna
att avhjälpa dem och sedan vidtaga åtgärder.
Detta kan vara ett både tålmodigt
och tidskrävande arbete.

Enligt min mening var det önskvärt
att angripa rationaliseringsproblemen
på en bred bas. Detta skedde också
genom en inventering av hela den civila
statsförvaltningen med hjälp av
myndigheterna och organisationer av
olika slag. Genom ett cirkulär, som
utsändes i juni 1947, anbefallde Kungl.
Maj:t ett femtiotal centrala statsmyndigheter
samt länsstyrelserna och domkapitlen
att var och en inom sitt ämbetsområde
undersöka möjligheterna
att förenkla förvaltningsförfarandet
utan att kraven på säkerhet eftersattes.
Undersökningen skulle inriktas på såväl
författningar och andra föreskrifter,
som berörde myndigheternas verksamhetsområde,
som rådande praxis.
Särskilt skulle beaktas om detta syfte
kunde nås genom att man decentraliserade
beslutanderätten och begränsade
reinissväsendet och vidare genom att
allmänhetens uppgiftsskyldighet minskades,
t. ex. genom förenkling av blanketter.
Såsom orientering överlämnades
för kännedom en promemoria, i

vilken åtskilliga förenklingsproblem
diskuterades. Resultatet av undersökningen
skulle redovisas till justitiedepartementet.
Härvid skulle myndigheterna
redogöra för de förenklingsåtgärder
som vidtagits av myndigheterna
själva och vidare föreslå de författningsändringar
som ansågos påkallade.
I cirkuläret ålades myndigheterna att
också i fortsättningen följa dessa spörsmål
med uppmärksamhet, och framställningar
om ändring i av Kungl.
Maj :t meddelade föreskrifter skulle göras
så snart anledning därtill förelåge.

Vidare bereddes ett åttiotal organisationer
inom näringslivet och förvaltningen
tillfälle att inkomma med yttranden
i anledning av cirkuläret.

Cirkuläret överlämnades också för
beaktande till arbetande kommittéer
och utredningar — sammanlagt över
200 — vilka dessutom i en särskild
skrivelse anmodades att vid uppgörande
av förslag noga tillvarataga alla
möjligheter till förenklingar och att då
författningar utarbetas söka göra innehållet
i dessa så överskådligt och lättfattligt
som möjligt.

Samtidigt med att dessa cirkulärskrivelser
utsändes tillkallade jag i enlighet
med Kungl. Maj :ts bemyndigande
särskilda sakkunniga med uppgift att
utreda möjligheterna av en ytterligare
decentralisering inom statsförvaltningen
jämte därmed sammanhängande frågor.
Ordförande i utredningen är som
bekant landshövding Bergquist.

I augusti 1947 påbörjades en inventering
av decentraliseringsmöjligheterna
också inom kanslihuset. Till de olika
departementen utsändes en rundskrivelse
med begäran om en översyn för
alt utröna vilka förvaltningsärenden
som lämpligen kunde flyttas från Kungl.
Maj:t till underlydande verk och andra
myndigheter för avgörande.

Svaren på denna rundskrivelse liksom
på förenklingscirkuläret till myndigheterna
och organisationerna skulle
vara inkomna till den 1 oktober. Jag
var angelägen om att ämbetsverken och

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

sammanslutningarna skulle få tillräcklig
tid på sig för att kunna grundligt
överväga de frågor som berördes i cirkuläret.
I åtskilliga fall medgavs anstånd
med inlämnandet. Bl. a. fingo
länsstyrelserna en månads uppskov för
att landshövdingarna skulle få tillfälle
att först diskutera förenklingsfrågorna
på ett landshövdingemöte, som hölls
den 9 och 10 oktober. De sista svaren
från myndigheter och organisationer
kommo inte mig till lianda förrän i
januari 1948.

Det vidlyftiga material, som inkom i
anledning av denna inventering av förvaltningen,
måste självfallet bearbetas
och systematiseras för att över huvud
kunna överblickas. Denna bearbetning
skedde efter hand som materialet kom
in och resulterade i ett stort antal promemorior,
var och eu upptagande en
ämnesgrupp. Sammanlagt uppgår antalet
frågor, beträffande vilka ändringar
föreslås, till mer än 600. Förslagen
beröra vitt skilda förvaltningsområden.
Många avse endast detaljfrågor, men en
hel del äro av ganska stor räckvidd.
Det skulle föra för långt att här söka
räkna upp dem. Men jag kan nämna
några exempel. På socialvårdens område
ha föreslagits åtskilliga decentraliseringsåtgärder.
En nästan enhällig
länsstyrelseopinion vänder sig mot den
nuvarande ordningen för att få tillstånd
till yrkesmässig trafik med lastbil.
Man vill öka länsstyrelsernas befogenheter
och i motsvarande mån minska
befogenheterna för det centrala biltrafikorganet,
biltrafiknämnden. Ett
område som också berörts i ett flertal
yttranden är stadsplane- och byggnadsväsendet.
Bl. a. har samarbetskommittén
för byggnadsfrågor i en vidlyftig
dossier, som först i mitten av januari
kom på mitt bord, behandlat byggfolkets
svårigheter med den nuvarande
lagstiftningen och förordat en bättre
samordning och en förenkling av gällande
författningar på detta område.
Tullens verksamhet har föranlett flera
påpekanden, bl. a. av generaltullstyrel -

sen själv i ett vidlyftigt yttrande. Den
statliga centralupphandlingen röner på
flera håll kritik. Den sägs många gånger
föranleda onödigt besvär för myndigheterna.
Mantalsskrivningen och
folkbokföringen behandlas i en del yttranden.
På sina håll har man föreslagit
vissa jämkningar av taxeringsarbetet.
Åtskilliga förslag beröra utlänningar,
som vistas och ha sin verksamhet
i Sverige. Detta är endast några axplock
ur den rika skörden. Det må
nämnas, att de olika departementens
förslag innebära, att sammanlagt ett
hundratal grupper av ärenden, motsvarande
åtskilliga tusen konseljärenden
varje år, skulle överlämnas till de centrala
ämbetsverken eller länsstyrelserna
för avgörande. Besultatet av undersökningen
visar att den var i hög grad berättigad.

Sammanställningspromemoriorna med
de inkomna förslagen fördelades under
december för vidare beredning. Samråd
ägde därvid rum med de olika departementen.
Åtskilligt material har
överlämnats till decentraliseringsutredningen.
Till den del förslagen beröra
andra kommittéers arbetsområde ha
dessa fått hand om dem. Vissa förslag
ha skickats till vederbörande fackmyndighet
för övervägande. Men det mesta
materialet har överlämnats till de olika
departementen för alt där prövas i
vanlig ordning. Åtskilliga frågor ha
därifrån skickats på remiss. Resultatet
blir i huvudsak beroende på de avgöranden
som komma att träffas i de särskilda
fackdepartementen.

Jag kan nämna ett exempel på fördelningen
av ett ämneskomplex. Från
olika håll, framför allt från Sveriges
lantmätareförening'' och länsstyrelserna,
ha inkommit sammanlagt ett fyrtiotal
förslag om ändring i lantmäteribestämmelserna.
Efter samråd med chefen för
lantmäteristyrelsen ha förslagen fördelats
mellan detta verk och fastighetsbildningssakkunniga.
De förslag, som
lämnats till lantmäteristyrelsen, äro i
huvudsak sådana som torde kunna ge -

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

nomföras relativt snabbt, medan de
rena lagfrågorna kommit på fastighetsbildningssakkunnigas
lott. Det må för
övrigt nämnas, att de sakkunniga redan
enligt sina direktiv ha att överväga
alla möjligheter till förenklingar
och ökad snabbhet.

Ett spörsmål, som också aktualiserats
under det pågående rationaliseringsarbetet,
är bestämmelserna i instruktionerna
för ämbetsverken. I mitten
av oktober 1947 uppdrog jag åt en
utredningsman att utarbeta förslag till
verkstadga, som skulle innehålla för
verken gemensamma förvaltningsbestämmelser.
Meningen är sålunda att
åtskilliga föreskrifter, som nu ingå i
verkens instruktioner, skola brytas ut
ur dessa och sammanföras till en författning.
Syftet är i främsta rummet
att åstadkomma största möjliga enhetlighet
på detta område, men samtidigt
kommer man att söka vidga möjligheterna
till decentralisering inom verken
och i övrigt förenkla bestämmelserna.

Även på annat sätt ha försök gjorts
att rationalisera det interna arbetet hos
våra myndigheter. Som herr Falla påpekat
i interpellationen, utföra statens
organisationsnämnd och statens sakrevision
ett betydelsefullt arbete för att
få till stånd en mera rationell ordning
inom olika grenar av statsförvaltningen.
En viktig del av organisationsnämndens
arbete avser myndigheternas
kontorsorganisation. Av olika anledningar
har nämnden måst i betydande
grad ägna sin uppmärksamhet åt de
militära förhållandena. Det kommer
att dröja avsevärd tid, innan nämnden
hinner gå igenom hela den civila förvaltningen.
För att i någon mån avhjälpa
denna brist och påskynda rationaliseringsarbelet
har på mitt uppdrag
kanslichefen hos nämnden i samråd
med ordföranden utarbetat en särskild
promemoria angående möjligheterna att
förenkla kontorsarbetet bos myndigheterna.
Materialet är hämtat från de undersökningar
av civila och militära
verk, som nämnden hittills genomfört.

Promemorian innehåller vissa iakttagelser
av principiell innebörd beträffande
kontorsarbetets organisation och
använda arbetsmetoder in. in. och vidare
en del råd och anvisningar beträffande
diarieföring, korrespondens,
medelsredovisning, avlöningsbokföring,
maskinskrivningsarbetet in. m. I promemorian
ägnas stor uppmärksamhet
åt myndigheternas blanketter. Det
framhålles, att ett viktigt led i rationaliseringen
är att noggrant genomgå de
blanketter som användas, att göra en
blankettrevision. Promemorian ger
många praktiska anvisningar för en sådan
översyn.

Promemorian var avsedd att vara en
hjälp till självhjälp för myndigheterna
att organisera det inre arbetet enkelt
och effektivt. Enligt beslut av Kungl.
Maj:t skickades promemorian i början
av december 1947 till omkring 130
myndigheter. Bland dessa märkas
de centrala förvaltningsmyndigheterna,
både de civila och militära, vidare
kristidskommissionerna, länsstyrelserna
och domkapitlen.

En medveten strävan i det rationaliseringsarbete,
för vilket jag här redogjort,
har varit att å ena sidan få en
bred uppläggning och att å andra sidan
likväl i möjligaste mån få fram snabba
resultat. Det första önskemålet har jag
sökt tillgodose genom att vid inventeringarna
koppla in ett stort antal myndigheter
och, via en rad organisationer,
även allmänheten. För att myndigheternas
och organisationernas undersökningar
skulle kunna bli så grundliga
som möjligt, utmättes en avsevärd
tid för svarens avlämnande, och några
svårigheter restes inte, då man från åtskilliga
håll begärde ytterligare rådrum.

Den andra synpunkten — att trots
arbetets bredd få fram snabba resultat
— har jag sökt beakta på olika sätt. I
möjligaste mån ha myndigheterna stimulerats
till självverksamhet — genom
föreläggandet för dem i förenklingscirkuläret
att själva vidtaga de åtgär -

1(1

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

der, som lågo inom deras kompetensområde,
och genom anvisningarna
i organisationsnämndens promemoria.
Vidare ha de till kanslihuset inkomna
förslagen spritts ut för vidare beredning
på ett jämförelsevis stort antal
händer, tio departement och omkring
tio myndigheter eller kommittéer. Det
inkomna materialet är så stort, att det
helt enkelt måste fördelas på flera organ
för att åtgärder skola kunna vidtagas
inom rimlig tid. Och i direktiven
för decentraliseringsutredningen uttalades,
att utredningen borde framlägga
sina förslag efter hand, så att dessa så
snart som möjligt kunde tillgodoföras
förvaltningen. Denna linje har utredningen
också följt. I slutet av november
1947 avgav den ett principutlåtande
om decentraliseringsproblemet och
avlämnade samtidigt nio särskilda promemorior
med konkreta förslag. För
några veckor sedan följdes dessa av ytterligare
en promemoria, som behandlar
den mycket omdiskuterade tillståndsgivningen
för den yrkesmässiga
biltrafiken och som innehåller åtskilliga
förslag till förenklingar i olika avseenden.
Sedermera har utredningen
avlämnat ytterligare två promemorior.

En annan synpunkt, som jag också
velat tillgodose vid rationaliseringsarbetet,
har varit att söka få förenklingssträvandena
beaktade på ett så tidigt
stadium som möjligt. Det var med hänsyn
härtill som det särskilda kommittécirkuläret
utsändes. Däri anbefalldes,
som jag förut nämnt, kommittéerna
bl. a. att i sina förslag noga tillvarataga
alla möjligheter till förenklingar.
Effekten av detta cirkulär blir naturligtvis
svår att bedöma. Det är emellertid
att hoppas, att kommittéerna i
görligaste mån komma att arbeta i cirkulärets
anda.

Såsom torde framgå av min redogörelse
är det ännu för tidigt att redovisa
några större resultat av rationaliseringsarbetet.
Detta kommer i fortsättningen
att bestå i att ändra en mängd
olika författningar, att kanske genom -

föra ändringar i organisationen hos olika
myndigheter, att ändra förvaltningspraxis
m. m. En sak, som också bör
påpekas i detta sammanhang är, att
varje särskild reform eller åtgärd, sedd
isolerad, säkerligen ofta kommer att ge
relativt små resultat. Men tillsammantagna
kunna troligen reformerna bidraga
till att göra förvaltningen både effektivare
genom förenkling av arbetsuppgifterna
och mindre kostsam.

Det nu sagda innebär emellertid inte
att inga konkreta åtgärder kunna redovisas
redan nu. Myndigheternas svar på
cirkuläret visa att på åtskilliga håll
förenklingar genomförts av verken
själva på senaste tiden. Dessa åtgärder
torde i inte obetydlig utsträckning vara
föranledda av cirkulärets föreskrifter
och anvisningar.

Också från departementens sida ha
en del direkta verkställighetsåtgärder
vidtagits genom författningsändringar
och andra föreskrifter. .Tåg skall nämna
några exempel. Sålunda har beslut
fattats om decentralisering av sammanlagt
20 grupper försvarsärenden — representerande
omkring 2 000 konseljärenden
per år. På ecklesiastikdepartementets
område ha en del ärendesgrupper
överförts till bl. a. skolöverstyrelsen
och universitetskanslern. Beslutanderätten
beträffande bidrag till elektrifieringsprojekt
på landsbygden har av
Kungl. Maj:t överlämnats till elektrifieringsberedningen.
Vissa dispenser
från jaktstadgan ha överförts till domänstyrelsen.
Vissa ärenden enligt sjöbefälsförordningen
ha flyttats till kommerskollegium.
T.uftfartsstyrelsen och
vattenfallsstyrelsen ha fått ökad rätt att
inköpa fastigheter. Ärenden om tillstånd
att inneha radioanläggning ha flyttats
från Kungl. Maj:t till telegrafstyrelsen.
Medicinalstyrelsen har anbefallts
att göra en översyn beträffande årsredogörelser
på hälso- och sjukvårdens
område. Vidare har Kungl. Maj:t uppdragit
åt byggnadsstyrelsen att göra en
förberedande utredning angående möjligheterna
att åstadkomma förenklingar

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

i fråga om byggnadsreglerande bestämmelser
och dessas tillämpning; byggnadsstyrelsen
skall därvid samråda bl. a.
med samarbetskominittén för byggnadsfrågor.
Det sammanlagda antalet i konselj
fattade särskilda beslut i anledning
av inventeringarna uppgår för de
senaste månaderna till omkring 40.

Ytterligare författningsändringar äro
att vänta inom den närmaste tiden.
Emellertid kommer också riksdagen att
få ta ställning till åtskilliga förenklingsförslag.
I samband med statsverkspropositionen
ha anmälts vissa åtgärder,
och vidare torde flera särpropositioner
komma att framläggas med förslag om
decentralisering in. in.

Min redogörelse hittills har omfattat
det mera systematiskt bedrivna förenklingsarbetet
inom förvaltningen. Det
är givet att regeringens strävanden inte
inskränkt sig till detta. Också i olika
andra sammanhang har man sökt beakta
rationaliseringsönskemålen. Då
specialutredningar på skilda områden
tillsättas, bruka ofta direktiven anvisa
riktlinjer för eu enklare ordning. I direktiven
för butiksstängningssakkunniga,
vilka nyligen avgivit sitt betänkande,
uttalades exempelvis önskemål om
jämkningar i bestämmelserna för att
tillgodose allmänhetens intresse av en
förbättrad varudistribution. Förslag i
ämnet kommer att underställas denna
riksdag. Vad angår väg- och vattenbyggnadsväsendet,
som omnämnes i herr
Fallas interpellation, vill jag erinra om
att frågan om en ytterligare decentralisering
på detta område för närvarande
utredes av en särskild, av kommunikationsministern
tillsatt kommitté.

Också på statistikens område kunna
några exempel anföras. Då konjunkturinstitutet
på våren 1947 fick i uppdrag
att utarbeta förslag till viss utbyggnad
av den ekonomiska statistiken, framhölls
i direktiven särskilt att det vore
angeläget att belastningen på enskilda
uppgiftslämnare begränsades till ett minimum.
På hösten 1947 uppdrog socialministern
åt särskilda sakkunniga att

utarbeta förslag till omorganisation av
arbetsmarknadsstatistiken. Avsikten är
att de sakkunniga bl. a. skola undersöka
möjligheterna att förenkla uppgiftslämnandet
för företagen. Vidare har genom
beslut av Kungl. Maj :t den 13 i förra
månaden kommittékungörelsen ändrats
i syfte bl. a. att få till stånd en bättre
samordning av den statistik, som insamlas
av kommittéer i och för deras
utredningar. Det förtjänar också omnämnas,
att man inom vederbörande departement
har under övervägande ett
mera vittgående samordningsförslag,
som framlagts av industriförbundet.
Detta förslag innebär, att man skulle
inrätta en nämnd, bestående av representanter
för såväl uppgiftslämnare som
statistikinsamlande myndigheter och
organisationer, med uppgift att kontinuerligt
diskutera möjligheterna att förenkla
statistik och undvika dubbelstatistik.

Slutligen vill jag nämna att jag för
några veckor sedan med stöd av Kungl.
Maj:ts bemyndigande tillsatt en expertkommitté
för att utreda vissa frågor rörande
blankettväsendet — ett område
som f. ö. behandlats av riksdagsrevisorerna
i berättelsen till årets riksdag.
Kommitténs främsta uppgift är att på
grundval av en inventering och klassificering
framlägga förslag till normer
och anvisningar för eu rationell teknisk
utformning av statsförvaltningens blanketter.
Vidare skall den föreslå åtgärder
för att bringa dessa normer och anvisningar
till praktisk tillämpning inom
förvaltningen. Också frågorna om tryckningen,
distributionen och lagerhållningen
av de statliga blanketterna skall
kommittén behandla. Den överblick
över blankettbeståndet, som kommer att
erhållas genom inventeringen, torde
även öppna möjligheter för kommittén
att i viss utsträckning föreslå åtgärder
för att begränsa det nuvarande blankettbeståndet.

Fn glädjande iakttagelse har varit att
det på många håll hos myndigheter och
tjänstemän visats stor förståelse för ra -

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

tionaliseringssträvandena och ett verkligt
intresse att bota bristerna. Detta är
en sak som bådar gott för framtiden.
Rationaliseringsarbetet inom förvaltningen
är inte en engångsuppgift, som
kan lösas genom de nu tagna initiativen.
Det måste ständigt fortsätta, efter
hand som utvecklingen går vidare. Och
det kräver ständig medverkan av många
aktiva krafter, i ämbetsverken, i regeringen
och även i riksdagen.

Härefter yttrade:

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Ståhl frågat
mig

dels om jag uppmärksammat det växande
behovet av ett mera friktionsfritt
samarbete mellan krismyndigheterna i
deras olika former och den därav berörda
delen av allmänheten, av ökad
smidighet och snabbhet i handläggningen
av olika ärenden samt av större förståelse
för och bättre kontakt med näringslivets
organisationer, företag och
enskilda personer,

dels ock, därest så vore fallet, vilka
åtgärder jag ämnade vidtaga för att
snarast möjligt åvägabringa den effektivisering
av krisförvaltningen, som ur
denna synpunkt vore påkallad.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Som jag tidigare haft tillfälle anföra
i årets remissdebatt har jag den uppfattningen
att kristidsregleringarna icke
böra bibehållas längre än nöden kräver.
Så länge regleringarna finnas,
böra de utformas ocsh handhas på
sådant sätt, att deras syfte nås med
minsta möjliga olägenheter och besvär
för näringslivet och allmänheten.
Uppenbarligen är det härvid nödvändigt
att krisorganen vid behov intimt
samverka med varandra och att de stå
i nära kontakt med näringslivets organisationer
samt att de i största möjliga
mån söka vidtaga erforderliga åtgärder

i samförstånd med dessa. De nödvändiga
ingripandena i näringslivet ställa
givetvis stora krav på de verkställande
organen.

Dessa synpunkter ha under hela kristiden
varit ledande för krisorganens
verksamhet. Samverkan krisorganen
emellan har också förekommit i betydande
utsträckning. Såsom exempel på
dylik samverkan kan nämnas, att i prisärenden
samråd regelmässigt äger rum
mellan priskontrollnämnden och vederbörande
försörjningskommission, samt
att i frågor rörande reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft bränslekommissionen
intimt samverkar med industri-
och livsmedelskommissionerna.
Importlicensärendena behandlas sedan
september 1947 regelbundet i sammanträden
mellan representanter för handels-
och industrikommissionerna samt
priskontrollnämnden. I handläggningen
av vissa ärenden inom handelskommissionen
deltaga såsom sakkunniga representanter
för industrikommissionen, vilka
inom denna svara för motsvarande
fackområde. Det förekommer även att
någon tjänsteman hos ett krisorgan åtminstone
delvis tjänstgör hos ett annat
organ för att på så sätt kunna upprätthålla
löpande kontakt. Samarbetet underlättas
också därav, att understundom
samma person är ledamot av flera krisorgan.

Samarbetet mellan krisorganen har
givetvis mången gång uppvisat brister i
form av otillräcklig kännedom hos det
ena krisorganet om de åtgärder, som
vidtagits av ett annat. Sådana brister
ha säkerligen också förekommit i samarbetet
mellan olika avdelningar av
samma krisorgan. Krisorganens ledning
har emellertid sin uppmärksamhet riktad
på dessa frågor och följer desamma
fortlöpande. För att erhålla en
bättre samordning i fråga om lämnande
av uppgifter till krisorganen kan det
tänkas att ytterligare anstalter böra träffas.
Frågan härom är under övervägande.

Under hela kristiden har krisorga -

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

nens strävan varit att upprätthålla kontakt
med näringslivet. Uttryckliga bestämmelser
härom äro intagna i gällande
instruktioner där det stadgas, att krisorganen
böra samarbeta med näringslivets
organisationer på de områden,
vilka beröras av krisorganets verksamhet,
samt i den mån så lämpligen kan
ske utnyttja dessa organisationer för
genomförandet av krisorganet åvilande
uppgifter. Denna kontakt har tagit sig
uttryck på många sätt. Näringslivet är
sålunda representativt företrätt i krisorganens
sammansättning. Även krisorganens
tjänstemän ha i icke obetydlig
utsträckning rekryterats bland personer
med stark anknytning till näringslivet,
och dessutom ha såsom sakkunniga
till krisorganen inkallats representanter
för näringslivet. Speciella
organisatoriska åtgärder ha också vidtagits
för att befordra ifrågavarande
samverkan. Enligt instruktionerna för
krisorganen skola nämligen till desamma
vara anknutna särskilda rådgivande
organ, vilkas medlemmar till största delen
utgöras av representanter för näringslivet.
Livsmedelskommissionen har
dessutom inrättat ett särskilt handelsråd,
där olika näringsorganisationer
inom handeln äro företrädda. För att
tillgodose liknande önskemål från lokala
handelsorganisationers sida har
under 1947 inom varje kristidsstyrelseområde
bildats ett förtroenderåd med
representanter för handeln. Innan viktigare
principiella ärenden avgöras, pläga
förhandlingar äga rum med näringslivets
representanter i stor omfattning.
På vissa områden gälla regleringar, som
inte grunda sig på offentliga påbud utan
på frivilliga överenskommelser mellan
vederbörande försörj ningskommission
och branschorganisationen på det område,
varom fråga är.

De starkaste klagomålen över bristande
samarbete med näringslivet torde
ha förekommit i fråga om handelskommissionens
verksamhet efter det allmänna
importförbudets införande i mars
1947. Handelsministern gav i remiss -

debatten i denna kammare en utförlig
redogörelse för orsakerna till här föreliggande
brister och de särskilda åtgärder,
som vidtagits eller äro avsedda att
vidtagas för att avhjälpa desamma. Jag
kan här inskränka mig till att hänvisa
till handelsministerns redogörelse. Utvecklingen
får ge vid handen i vad mån
några ytterligare särskilda åtgärder från
Kungl. Maj ds sida för främjande av
samverkan mellan kommissionerna och
näringslivet äro påkallade.

Statsrådet Danielson har tidigare i
dag besvarat en interpellation av herr
Falla rörande kampen mot »KrångelSverige».
Han förbigick därvid helt krisförvaltningen
och hänvisade till mitt
svar på nu föreliggande interpellation.
Vad jag i det föregående anfört kan betraktas
som svar även till herr Falla, i
de delar han uppehållit sig vid förhållandena
inom krisförvaltningen. Jag vill
blott ännu en gång betyga, att jag är
mycket angelägen om att kristidsregleringarna
skola avvecklas, så snart det
låter sig göra, men att jag för närvarande
icke ser någon möjlighet därtill.
Vad särskilt angår herr Fallas omnämnande
av bibehållandet av köttransoneringen
som ett exempel på regeringens
ringa intresse att avveckla krisregleringarna,
må framhållas, att det stod
klart för regeringen, att ett hävande av
denna ransonering i oktober endast
skulle få temporär varaktighet. Vi ansågo
det då lämpligare att bibehålla
ransoneringen. Att vår bedömning därvidlag
visat sig vara riktig framgår därav,
att vi redan nu, trots att köttransonerna
sänkts, måste taga kött ur fryshusen
för att täcka underskott i produktionen.
Hade ransoneringen släppts
i höstas, är det mindre troligt, att vi
nu haft ett relativt stort lager av kött
i fryshusen kvar. Ett framgångsrikt
återinförande av köttransoneringen, vilket
otvivelaktigt skulle ha blivit nödvändigt,
utan lager av nuvarande storlek
skulle förmodligen icke blivit så lätt
att åstadkomma, om man velat ha någorlunda
tillfredsställande ransoner.

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

Herr FALLA: Herr talman! Jag ber
att få till statsrådet Danielson framföra
mitt tack för det utförliga svaret på
min interpellation och för det intresse
han ägnat denna viktiga fråga. Jag vill
också tacka hans excellens statsministern
för de upplysningar han i svaret
på herr Ståhls interpellation lämnat,
vilka delvis också voro riktade till mig.

Statsrådet Danielson redovisar de åtgärder
han vidtagit för att åstadkomma
förenklingar i administrationen, i första
hand en inventering av den civila
förvaltningsapparaten, igångsatt genom
ett cirkulär utsänt i juni 1947 till olika
myndigheter. Jag har ingen invändning
att göra mot detta sätt att angripa
problemet; det väsentliga är ju också,
att aktionen satts i gång och att erforderliga
åtgärder verkställas på sådant
sätt, att de kunna förväntas ge resultat.
Hittills ha ju väsentligen endast förberedande
åtgärder vidtagits. Sålunda har
material insamlats och delvis bearbetats
och systematiserats. Vidare ha ett
stort antal promemorior utarbetats rörande
olika ämnesgrupper och sedan
fördelats på resp. verk och departement
för att tjäna som underlag för
kommande förenklings- och rationaliseringsarbete.
Allt detta är ju tacknämligt,
och man får hoppas, att därav i
sinom tid skola framgå påtagliga resultat.

Statsrådet lämnar också några exempel
på direkta verkställighetsåtgärder
till förenklingar och decentraliserad
handläggning av vissa förvaltningsärenden.
Även detta är värt allt erkännande.
Sålunda bemärkes beslut om decentralisering
av 20 grupper försvarsärenden
representerande omkring 2 000 konseljärenden
per år, och att inom ecklesiastikdepartementets
område en del
ärenden överförts till bl. a. skolöverstyrelsen
och universitetskanslern o. s. v.
Även om det här endast är fråga om
småärenden, så är det otvivelaktigt ett
steg i rätt riktning. Tyvärr ha på senare
tid andra departement dragit till

sig frågor av kanske större materiell
betydelse och vidlyftigare handläggning
— jag tänker närmast på jordbruksdepartementet,
där nu ett slags jordköpsdomstol
inrättats enligt jordförvärvslagen,
en enligt en genomgående mening
bland praktiskt folk ganska onödig och
onyttig anordning.

Ett ganska väsentligt avsnitt av statsrådet
Danielsons svar innefattade vissa
uppgifter rörande det arbete som under
statens organisationsnämnds medverkan
pågår för att inom statsförvaltningens
olika verksamhetsgrenar rationalisera
kontorsarbetets organisation
och använda arbetsmetoder m. m. Det
område, som det här är fråga om, ser
väl allmänheten icke mycket av, och
det har väl knappast spelat någon roll
för uppkomsten av den allmänna opinionen
i fråga om krångligheten i det
nuvarande svenska samhället. Här är
det ju så, att statsförvaltningen i stor
utsträckning kommit efter i utvecklingen
beträffande kontorsorganisation
och arbetsteknik, och att den därför
ofta arbetar tungt, omständligt och föga
effektivt. Det gäller här att i de administrativa
organen införa sådana organisationsformer
och sådan arbetsteknik,
som man i det moderna affärs- och
industrilivet i allmänhet kommit fram
till på motsvarande arbetsområden. Men
som sagt detta rör ju mest förvaltningens
insida, under det att den s. k.
krångligheten mest framträtt utåt. Naturligtvis
är det dock mycket angeläget,
att statsförvaltningen också i detta avseende
underkastas översyn och rationalisering.

Då statsrådet Danielson vidare helt
nyligen tillsatt en expertkommitté för
att utreda vissa frågor rörande blankettväsendet
har han också min välsignelse
— det är att bemärka denna illustration
till de rådande förhållandena,
att blankettväsendet fått en sådan omfattning
och tagit sådana former, att det
skall vara nödvändigt med en expertkommitté
för att hringa någon rimlig

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

ordning och reda i det s. k. blankettraseriet.

På ett tidigt stadium av sitt svar gör
statsrådet det uttalandet, att »när det
gäller att taga ställning till frågan om
förenkling av lagstiftning och administration,
är det nödvändigt att konkretisera
rationaliseringsbehovet. Med allmänna
lamentationer om Krångel-Sverige
för man inte utvecklingen vidare.»
Jag kan helt instämma i detta uttalande,
men vill samtidigt också säga, att en i
samhällslivet mycket utbredd och starkt
kännbar företeelse även kan förtjäna att
betraktas ur principiella synpunkter
och givas en allmän karakteristik. Det
har ju också herr statsrådet själv gjort
med stor brio och under synnerlig uppmärksamhet
i olika föredrag och uttalanden
om »Krångel-Sverige». 1 den
offentliga diskussionen om detta ämne
ha undan för undan lämnats en mängd
exempel på krångliga och opraktiska
bestämmelser i myndigheternas påbud
och förordningar och om oförnuftiga
tillämpningar av dessa. Naturligtvis äro
icke alla dessa klagomål välgrundade
och vederhäftiga, men många sådana
exempel ha stått sig vid närmare skärskådande.
Jag erinrar i detta sammanhang
om den flod av brev från allmänheten,
som under rubriken »KrångelSverige»
under lång tid forsade fram
genom Afton-Tidningens spalter för något
mer än ett år sedan. Men vi behöva
icke spana efter sådana exempel i tidningarna.
Vi möta dem i samtal man
och man emellan, och vi stöta mot dem
vid skilda tillfällen, mer eller mindre
ofta allt efter arten av vars och ens
verksamhet. Ett stort rum i debatten
om krångligheten tar spritrestriktionernas
utformning, som jag emellertid nu
icke skall gå in på.

Jag vill i stället rätta mig efter herr
statsrådets önskan och lämna några
konkreta exempel på onödigt och onyttigt
krångel som borde rationaliseras
bort. Jag väljer då först infordrandet av
vissa uppgifter för statistiska bearbet -

ningar och sammanställningar. Först
vill jag säga, att jag visst icke underkänner
statistikens värde och betydelse.
Den är ofta icke bara intressant utan i
stor utsträckning nödvändig för att man
skall få erforderlig kunskap om olika
förhållanden, som man måste på det
ena eller det andra sättet göra någonting
åt. Men förutsättningen för att
statistiken skall bli till ledning och
nytta är, att primäruppgifterna äro riktiga,
och förutsättningen för att de skola
kunna vara detta är, att frågorna äro
sådana att uppgiftslämnarna verkligen
kunna ge sannfärdiga uppgifter. Jag har
som ordförande i ett sockengille att
lämna av statistiska centralbyrån genom
hushållningssällskapen infordrade uppgifter
om skörden och därmed sammanhörande
förhållanden. Jag får göra så
gott jag kan, och det vållar mig väl som
regel icke så stora svårigheter förrän
jag kommer till slutet av året och skall
lämna så att säga slutredovisning.

Man får då en blankett som den jag
nu har i handen, där man skall uppgiva
skörden per hektar av höstvete, höstråg,
vårvete, vårråg, korn, havre, blandsäd,
ärter, häst- och bondbönor, vicker, potatis,
sockerbetor, foderrotfrukter, hö
ifrån odlad jord. hö från naturlig äng,
halm av höstsäd, halm av vårstråsäd
och halm av baljväxter. Skörden per
hektar skall bl. a. angivas i kilogram
eller säckar å 100 kilogram, vilket ju
är så gott som detsamma. Uppgifterna
skola givetvis icke avse uppgiftslämnarens
personliga erfarenheter utan skola
gälla för hela det område som skall
redovisas. Och där råda som vi kunna
förstå ganska varierande förhållanden
beroende på olika jordmån och olika
arbetsmetoder. Det kan gälla arealskördar
av mycket olika storlek, men allt
detta skall man sammanföra under eu
gemensam nämnare, och det är denna
man skall redovisa. Jag vill påstå att
ingen av kvinna född kan åstadkomma
den sannfärdiga och vederhäftiga redovisning,
som här fordras. Men natur -

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

ligtvis blir redovisningen gjord. På vad
sätt? Ja, den som redovisar griper en
siffra ur luften, som han anser någorlunda
rimlig, och så får statistiska centralbyrån
denna siffra.

I en särskild kolumn till höger på
blanketten skall hela skörden inom
socknen av vissa produkter redovisas.
Det gäller klöverfrö, gräsfrö, spånadslin:
frö och tågor, hampa: frö och tågor,
rapsfrö och senapsfrö. Uppgiftslämnaren
skall således på kilogrammet
redovisa hela den kvantitet av dessa
produkter, som skördas inom hela redovisningsområdet.
Ja, jag tror nog att
statistiska centralbyrån får dessa siffror
också, men vad det kan vara för
glädje med dem förstår jag inte. Ty det
är naturligtvis siffror som sväva fullkomligt
i det blå. Den ene lantbrukaren
kan för all del vara litet vederhäftigare
och underkasta sig litet mera
möda än den andre. Men ingen uppgiftslämnare
kan åstadkomma så exakta
siffror, att han kan säga: Så här är det,
det bär står jag för. Men naturligtvis
komma dessa uppgifter in till statistiska
centralbyrån, och där sitter en massa
människor, som bearbeta alla dessa siffror
och göra statistiska sammanställningar
av dem till upplysning och ledning
för våra centralbyråkrater och
planhushållare.

I detta sammanhang kan jag nämna,
att vi förutom denna redovisning numera
ha särskilda skördekontrollörer
inom varje kristidsstvrelseområde, som
resa omkring och se på skörden och
uppskatta dess värde. För denna uppgift
fordras givetvis särskilt kvalificerade
personer. Vidare finnes inom varje
kristidsnämndsområde en skördeuppskattningsnämnd,
som skall gå till alla
gårdar på över 5 hektar åker och uppskatta
skörden. Och dessa uppgifter får
man ju också in.

Jag har här en annan blankett, som
också härrör från kungl. statistiska centralbyrån
och som skall insändas till
hushållningssällskapet. Jag såg den för
ett par månader sedan för första gång -

en. men jag vet att den varit utsänd
tidigare inom andra områden. Det är
ett mycket detaljerat och ganska kostligt
dokument. Där begär man upplysning
om tidpunkten för början av vårbruket,
för början av sådden av höstvete,
höstråg, vårvete, korn och havre
till mognad, om början av sådden av
sockerbetor och foderrotfrukter, om
början av sättningen av potatis, betessläppningen
för bete å vall, rödklöverns
blomning, första slåttern av klöver och
gräsvall, angående början av skörden
av höstvete, höstråg, vårvete, korn,
havre, sockerbetor, foderrotfrukter och
potatis. Och så vill man ha reda på
tidpunkten för början av höstplöjningen,
för avslutningen av nötkreaturens
betessäsong och avslutningen av höstplöjningen.
Vidare skall man bemärka
en fotnot, där det säges ifrån, att här
»bör angivas ett visst datum, ej t. ex. i
början av maj, i mitten av september
eller dylikt». Det skall vara en exakt
siffra som man kan räkna med statistiskt
för vidare bearbetning.

Ja, ingenting av detta är omöjligt att
få uppgifter om, om uppgiftslämnaren
är en mycket ordentlig person, som antecknar
allt vad han gör. Men uppgifterna
skola ju inte bara avse uppgiftlämnaren
själv utan hela den stora
mängden av jordbrukare inom området,
vilka här föras samman under en gemensam
nämnare. Då blir det strax betydligt
värre, särskilt som man inte får
ange en ungefärlig tidpunkt utan det
måste vara en exakt tidpunkt. Vi veta
ju att alla jordbrukare inte stå färdiga
att på en gång, på samma dag eller
timme, kasta sig över en arbetsuppgift.
Den ene griper sig an med ett visst arbete
när det blir lämpligt för honom
och den andre när det passar för hans
förhållanden. Denna tidpunkt kan växla
alltefter jordmånen och det speciella
arbete han har att utföra. Då statistiska
centralbyrån infordrar uppgift för början
av höstplöjningen, så menar byrån
uppenbarligen, att alla jordbrukare stå
precis färdiga att sätta sina plogar i

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

marken på samma dag. Det går inte till
på det sättet i verkligheten. Förhållandena
äro högst varierande. Det kan
ligga flera veckor mellan den tidpunkt
då den ene jordbrukaren börjar med
höstplöjningen och den tidpunkt då den
andre sätter i gång med densamma. Detsamma
gäller tidpunkten för avslutandet
av höstplöjningen. Men redovisningen
skall inte ske på det sättet. Det
skall precis på dagen redovisas, när
jordbrukarna inom ett visst område sätta
plogen i jorden och ta upp den igen.

Ja, det ginge väl ändå an med detta.
Men på blanketten finnes det ytterligare
en kolumn, där man skall redovisa tidpunkten
för dessa olika arbeten under
»normala år». Det får inte vara något
slarv här heller; det skall redovisas på
dagen. Man kan förresten fråga sig vad
som menas med normala år. Svaret är:
det finns helt enkelt inga normala år.
Det finns tidiga år och sena år, varma
och kalla somrar. Fm mängd variationer
förekomma — det ena året är aldrig
likt det andra. Fn varm sommar kan
vissa tider vara svalare än normalt och
en kall sommar under vissa perioder
varmare än normalt. Men för dessa normala
år, som inte finnas, skola dessa
olika arbetsprestationer redovisas.

Bland de uppgifter som skola lämnas
på denna blankett är även tidpunkten
för tjällossningen. Hur denna uppgift
skall kunna vara av någon större betydelse
har jag inte lärt mig förstå.
Rubriken står överst på blanketten, varför
denna uppgift förefaller att vara det
viktigaste av alltsammans. Men den tidpunkten
är minsann inte lätt att angiva.
Det beror på hur djupt jorden varit
frusen — om den över huvud taget
varit frusen alls — det beror på väderleken
under eftervintern och våren. Om
det kommer en mild cvklon från sydväst
med blåst och kanske regn, kan
ju tjälen drivas bort rätt tidigt. Det
beror ytterligare på vad för slags jordmån
det är fråga om. På sandjord går
tjälen tidigare ur jorden, på lerjord senare
och allra senast på mossjord. Men

allt detta skall redovisas med angivande
av ett datum. Den dagen måste tjälen
gå ur jorden enligt statistiska centralbyråns
mening, och detta skall redovisas.

Förr i världen räknade man måhända
med dylika normaldagar för olika företeelser
i naturen och för olika arbetsuppgifter
som människorna skulle utföra.
I den gamla bondepraktikan fanns
dag för dag utstakat hela förloppet av
naturens kretsgång, men ingen människa
bryr sig numera om bondepraktikan
— jag vet inte om man någonsin
har gjort det. I varje fall är den ur
våra synpunkter alldeles föråldrad. När
jag funderat över vad som kunde vara
syftet och ändamålet med denna blankett
har jag tänkt mig att statistiska
centralbyrån möjligen skulle vara beredd
att göra någon ny modell av bondepraktikan
eller revidera den gamla,
vilket egentligen är samma sak. Men
jag har svårt att föreställa mig att detta
skulle kunna lända till mycken nytta, i
varje fall för jordbrukarna. Säkert är
i alla fall, att dessa uppgifter, i den mån
statistiska centralbyrån får in dem,
komma att sätta en massa människor i
arbete. Det blir den fulla sysselsättningen
utan varje tvivel. Man kommer
där att bearbeta dessa siffror och göra
statistiska sammanställningar av dem
till glädje, ledning och underlag för våra
centralbyråkrater och planhushållare i
förekommande fall.

Jag har här ännu en blankett. Den är
inte från statistiska centralbyrån utan
från socialstyrelsen, och uppgifterna
äro infordrade genom hushållningssällskapet.
För egen del har jag inte fått
någon sådan blankett. Men jag har fått
denna från en person i ett annat län,
där den varit utsänd ett par gånger
de senaste åren. Man begär där att
få uppgifter om »anställda arbetare
under redovisningsperioden eller del
därav». Där skall uppgivas för- och tillnamn,
födelseår eller ålder, yrkesspecialitet,
om vederbörande är anställd
mot års-, månads- eller timlön eller en -

2 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 9.

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

bart ackordslön. Detta iir också lätt att
svara på. Men så skall man även redovisa
totalantalet arbetstimmar under
året för timlönsarbete och totalantalet
arbetstimmar för ackordsarbete — dock
inte i skog — under året. Detta är nog
rätt så svårt. Man behöver föra ett utomordentligt
noggrant bokhålleri över
denna arbetstid, om man skall kunna
ge en ordentlig redovisning för dessa
ting. Detta gör inte folk i allmänhet.
Möjligen kan man på någon större egendom
föra sådana anteckningar, men
denna bokföring tar så mycken tid i anspråk,
att en vanlig jäktad jordbrukare,
även om han annars har förutsättningar
därtill, inte hinner med ett
sådant utförligt bokhålleri.

Jordbrukaren skall vidare å blanketten
redovisa under året utbetald kontant
lön för tidlönsarbete, dels i form
av ordinarie lön, indextillägg inräknat,
dels i form av ersättning för övertid
och rykt, och därtill under året utbetald
ackordslön — dock ej för arbete

1 skog — semesterlön och övriga kontanta
ersättningar. Han skall uppge värdet
av under anställningstiden åtnjutna
naturaförmåner: fri kost, fria livsförnödenheter,
såsom mjölk o. dyl., fri bostad,
bränsle, potatisland, kost, logi och
tvätt och av övriga naturaförmåner.
Slutligen skall allt detta sammanföras
till en slutsumma. Sådana redovisningar
äro infordrade från en tjugondei av de
lantbrukare inom hushållningssällskapsområdet,
som ha över tio hektar åker.
Jag vågar påstå, att det skulle vara
utomordentligt sällsynt att träffa på en
lantbrukare, som har sådana anteckningar
att han kan göra denna redovisning.

Men det kommer säkerligen in svar
även på den här blanketten. Men hurudana
svar får man? Det finns för resten
ett svar på den blankett jag har i min
hand också. Där redovisas 4 arbetande,

2 män och 2 kvinnor. De äro diversearbetare
och anställda mot årslön.
Samtliga ha haft ackordsarbete under
året, den ene i 5, den andre i 2, den

tredje i 2 och den fjärde i 25 arbetsdagar.
För detta har den förste under
året erhållit en kontantlön på 40 kronor,
den andre på 16 kronor, den tredje
på 16 kronor och den fjärde på 50 kronor.
Värdet av fri kost har angivits till
respektive 5, 2, 2 och 25 kronor. Och
så kommer uppgiftslämnaren fram till
en slutsumma för dessa 4 arbetare, anställda
mot årslön och med visst
ackordsarbete, på 55 kronor för den
förste, 22 kronor för den andre, 22 kronor
för den tredje och 100 kronor för
den fjärde. Var och en ser ju utan vidare,
att det inte är någon rim och reson
i dessa uppgifter. De kunna ju på
intet sätt motsvara deras anställningsförhållanden.
Man kan kanske säga, att
sådana här tokiga svar, vilka som var
och en kan se icke kunna ha någon
verklig bakgrund, icke tagas med i
statistiken. Dem sorterar man ut, vilket
ju är mycket lätt att göra. Men tänk då
på alla andra svar, där det inte omedelbart
faller i ögonen att de äro orimliga
och oriktiga. Alla dessa andra
svar, som i alla fall äro gripna ur luften,
komma naturligtvis att ingå i socialstyrelsens
statistik och med mycken
möda arbetas samman till statistika
sammanställningar, som i fortsättningen,
som sagt, skola tjäna till ledning
för våra centralbyråkrater och
planhushållare.

Vi kanske nu kunna lämna de statistiska
uppgifterna och exempelvis övergå
till statens livsmedelskommissions
cirkulär nr 3024 av den 13 januari i år
»om handeln med levande djur samt
om fortlöpande kontroll över djurbesättningarna».
Vi möta där i början en
allmän bestämmelse, som säger oss vad
som menas med djur. Den lyder: »Med
djur avses i detta cirkulär endast nötkreatur
och svin.» Under detta finna
vi emellertid en liten anmärkning, där
det heter: »Till nötkreatur räknas även
kalvar och till svin även smågrisar.»
Detta cirkulär skulle egentligen in extenso
inflyta i kammarens protokoll.
Men det är ju rätt långt och jag skall

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

förskona både kammaren och mig själv
från en sådan uppläsning. Men några
små kommentarer till detsamma skall
jag dock be att få göra.

Om vi litet närmare betrakta det här
cirkuläret — som de flesta av kammarens
ledamöter torde ha någon kännedom
om, i varje fall i dess grunddrag
— och vad det är avsett att medföra,
blir det fullt följdriktigt ett antal nya
blanketter, som jordbrukarna och dem
i berörda hänseende närstående skola
ha reda på, läsa, begrunda och undan
för undan fylla i med data och namn
o. s. v. Man torde med visshet kunna
fastslå, att detta cirkulär inte kommer
som ett ljuvligt och glatt budskap till
jordbrukarna. Så hårt som de äro pressade
av sitt yrkes arbetskrav nutilldags,
så måste detta skrivande och plitande
fram och åter och åter och fram skapa
en känsla av olust och desperation, och
denna olust lär inte bli mindre därför
att jordbrukarna fatta detta som kränkande
för både sin yrkesstolthet och sin
ambition som medborgare.

Men låt oss se på detaljbestämmelserna.
Vid överlåtelse av djur skall för
varje djur upprättas särskilt kvitto. Men
beträffande smågrisar må i förekommande
fall flera kunna upptagas på
samma kvitto. Där skall det alltså finnas
rum för en viss modern kollektivism.
Inte så med spädkalven. Han är
en individ för sig, en personlighet, och
måste som sådan behandlas. Kalvens inträde
i livet och gång mot döden markeras
i journaler och blanketter. Och
då han, eventuellt i sällskap med någon
kamrat, byter ägare, måste denna
övergång lagligen fastställas med ett
personligt kvitto, d. v. s. ett dubbelkvitto.
Den eventuelle kamraten, vore
det också en tvillingbroder, får dock
inte trängas med sin kumpan på samma
kvitto utan skall redovisas för sig på
eget kvitto, eif dubbelkvitto. Högtidligt
och omständligt, såsom det höves i
Krångel-Sverige.

Ja, och så ha vi den mycket omtalade
slaktgodemannen. Honom blir det nog

synd om. Han torde väl få en nimbus
omkring sig liknande den som en förtida
ämbetsman, den s. k. rackarn, hade
på sin tid.

Djurägaren, lantbrukaren, skall journalskriva
den fänad han äger och så
anteckna varje förändring, som sker i
djurstallarna; slarvar han i detta hänseende,
så bryter han mot förordningen
och skall tillrättaföras. När slaktgodemannen
minst fyra gånger om året eller
annars så ofta han anser erforderligt
uppenbarar sig för att övervaka djurägaren,
skall denne lämna vad han kan
ha för händer och stå till slaktgodemannens
förfogande. Sedan slaktgodemannen
kontrollerat djurägarens uppgifter
och i sin journal infört de uppgifter
djurägaren antecknat i sin journal,
skall djurägaren med sin underskrift
på därför avsedd plats i slaklgodemannens
journal vitsorda överföringens
riktighet, om han kan det. Och
så skall han för slaktgodemannen uppvisa
kvitton å försålda eller annars
överlåtna djur etc. Slutligen finns bestämmelse
om att om djurägare vägrar
slaktgodeman tillträde till ladugård
eller annan lokal, är han förfallen till
ansvar enligt 10 kap. 23 § allmänna
strafflagen och kan vidare enligt 15 §
andra stycket kungörelsen den 17 juni
1943 vid vite tillhållas att fullgöra sin
skyldighet.

Är nu allt detta krångel nödvändigt
för vår folkförsörjnings behöriga tillgodoseende?
Är samhällets auktoritet så
svag, äro myndigheterna så i avsaknad
av möjligheter att med ordningsmaktens
hjälp och med vanliga lagliga medel
komma till rätta med på ett eller
annat ställe förekommande smussel
med köttransoneringen, att bär måste
tillgripas metoder som mera påminna
om Östeuropa än om västerländsk samhällsordning?
.lag kan inte tro det, men
jag tror att både samliällsmoralen och
regeringsmaktens auktoritet genom att
regeringen på detta sätt låter ställa landets
största yrkeskår under särskild
uppsikt av en epapolis och under fort -

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

löpande husundersökningar få en knäck
som det blir svårt att reparera.

Detta cirkulär nr 3024 är utfärdat av
livsmedelskommissionen enligt bemyndigande
av Kungl. Maj :t. Det måste sålunda
ha ingående dryftats inom regeringen
före bemyndigandet. Då ju statsrådet
Danielson framstått som krånglets
bekämpare nr 1, får man förmoda
att statsrådet sökt avstyra detta cirkulär
och däri anbefallda anordningar.
Någon reservation till statsrådsprotokollet
har veterligen dock icke avgivits.

Det är ju uppenbart att man får underkasta
sig tryck och besvärligheter
när tiden gör det ofrånkomligt. Jag
skall inte heller klaga över krigstidens
kommissionsväsen och restriktioner av
olika slag. I mångt och mycket gick det
bra, i andra avseenden gick det sämre,
men det är inte anledning att ställa sig
vid klagomuren därför att inte allt
kunde gå som under normala tider. Men
när vi kommit ut i mera rum sjö, kunna
vi inte med jämnmod finna oss i ett
fortsatt småaktigt förmvnderskap för
att det skall så vara. Vi acceptera sådana
regleringar av materiella ting som
äro nödvändiga, men vi måste sträva
efter ett annat tillstånd, och vi acceptera
inte småaktiga trakasserier, därför
att de skola höra till systemet.

Påbuden, förbuden och tillståndsgivningen
enligt ett fulländat regleringssystem
gå väsentligen via den administrativa
apparaten, och det är alltså
denna som drar på sig friktionerna och
missnöjet. Statsadministrationens och
de administrativa tjänstemannagruppernas
ansvällning under senaste halvtannat
årtionde är skrämmande.

Det är egendomligt att se hur nya
ämbetsbyråer och nya centrala ämbetsverk
tillskapas på ofta mycket
svaga motiveringar och att nästan varje
behov och varje tilltänkt åtgärd tages
till intäkt för att bygga ut den byråkratiska
apparaten. I fjol upprättades i
skolöverstyrelsen en ny byrå, vars arbetsuppgifter
då voro så begränsade att
den fick tillskapas som ett rudimentärt

organ i förhoppning att det så småningom
skulle växa ut och fylla formen. Det
skulle aldrig i den gamla goda tiden

— eller dåliga, hur ni vilja betrakta den

— ha ens kunnat ifrågasättas att gå utvecklingen
i förväg genom att tillskapa
nya administrativa organ. I år föreslås
i en kungl. proposition upprättandet av
ett nytt centralt ämbetsverk, fiskeristyrelsen,
utrustad med tre byråer och
organiserad med en ur lantbruksstvrelsen
utbruten byrå såsom kärna, trots
det att förslaget mottagits ganska kallt
av näringens egna organisationer och
trots mer eller mindre bestämda avstyrkanden
av en rad sakkunniga myndigheter.
Det hela blir inte bättre om
det är sant, som det påstås, att anledningen
till att förslaget kommit till riksdagen
just nu skulle vara, att föredragande
statsrådet i ett svagt ögonblick
råkat säga att det skulle bli eu särskild
fiskeristvrelse och sedan ansett sin ambition
kräva att fortsätta med b sedan
han sagt a. Och det blir inte bättre, cm
det är riktigt, såsom också förljudes,
att en starkt pådrivande anledning til!
det nya centrala ämbetsverkets tillkomst
skulle vara en önskan att i dess
topp placera en partikamrat, som visat
sig särskilt nitisk i det politiska fiskafänget.
Därmed må nu vara hur som
helst, vad vi sett visar hur just statsbyråkratiens
expansion, upprättandet
av nya byråer och nya centrala verk
nutilldags betraktas nästan som ett universalmedel
för alla behov och i alla
möjliga sammanhang. Naturligtvis önska
vi alla fiskerinäringen all möjlig omvårdnad
och all möjlig framgång, men
vi ha dock svårt att tro att tillskapandet
av ett nytt centralt ämbetsverk
skulle vara enda eller bästa sättet för
att vinna en god framtid för fisket, och
denna skepsis synes också sakkunskapen
dela.

Det är ett högst märkligt förhållande
just nu, att på alla samhällslivets områden,
i produktionen, i socialvården, i
hemvården, råder det en skriande brist
på både manlig och kvinnlig arbets -

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

kraft; tilldelning av arbetskraft och
material ransoneras, sjukvårdsavdelningar
läggas ned, verksamhet måste
på olika områden bromsas upp, men
den administrativa apparaten, statsbyråkratien,
endast växer och växer och
tränger fram på allt vidare områden.
En av de angelägnaste uppgifterna just
nu bör därför vara att hejda statsbyråkratiens
expansion. Den administrativa
apparaten verkar ju mest med papper,
och de som anses ha något förblivande
värde arkiveras efter det de gått sin
gång genom vederbörliga instanser och
väntstationer. Mängden av arkivalier
från statens olika verk och administrativa
organ växer nu med nästan lavinartad
styrka. I årets statsverksproposition,
åttonde huvudtiteln, refereras på
s. 4 en skrivelse av den 14 juni 1947
från riksarkivet till Kungl. Maj:t. I
denna skrivelse uttalades bland annat,
att det redan för den som ägnat blott
en flyktig uppmärksamhet åt svensk
förvaltning och svensk historisk vetenskap
måste stå klart, att de svenska
arkivinstitutionerna icke förmådde fylla
sina instruktionsenliga uppgifter. Redan
med hänsyn till nu föreliggande arbetsuppgifter
förelåge därför ett behov av
förstärkning av arkivinstitutionernas
personal. Samtidigt vore det emellertid
uppenbart, att förvaltningen stode
handfallen inför de krav, som arkivbildning
och arkivvård ställde under
nuvarande expansions- och nyorganisationsperiod.
Riksarkivet betraktade det
som sin skyldighet att så eftertryckligt
som möjligt framhålla, att det svenska
arkivväsendet just nu genomginge en
allvarlig kris. Anledningen till denna
kris vore förvaltningens expansion.
Den oavlåtligt viixande centraliseringen
och den lika oavlåtligt ökade utvidgningen
av statens verksamhet skapade,
i förening med reproduktionsteknikens
förbättringar, papper i massor, som
tidigare generationer aldrig räknat
med. — Det låter nästan som ett nödrop
detta och bör beaktas. Här få vi
från det mest vittnesgilla och auktori -

tativa håll ett vittnesbörd om hur den
administrativa pappersflöden stiger
över alla bräddar och inte längre kan
bemästras.

På knappast något område ha tvångshushållnings-
och regleringssträvandena
satt in med sådan intensitet som
beträffande bostadsmarknaden och husbyggandet.
Det började tidigt med hyresreglering,
och å andra sidan finnas
bostadssubventioner och bostadslån av
olika former. Så ha följt regleringar av
själva byggenskapen med ett dubbelverkande
system av byggnadsförbud, modifierat
av byggnadstillstånd, och ett
system av materialtilldelning respektive
materialavstängning o. s. v. Det är svårt
att redovisa alla irrgångar och väntstationer
i denna regleringslabyrint, men
några moment däri kunna anföras. För
uppförande av byggnad måste, där
byggnadsnämnd finnes, byggnadslov erhållas
av denna nämnd. För detta ändamål
måste en detaljerad ansökan ingivas
till nämnden med ett stort antal bilagor,
såsom ritning och arbetsbeskrivning,
tomtkarta, äganderättsbevis in. m.
Beroende på arten av det planerade
byggnadsföretaget utsänder därefter
byggnadsnämnden ärendet på remiss
till olika kommunala organ, såsom
brandstyrelsen, hälsovårdsnämnden etc.
Sedan återupptager byggnadsnämnden
ärendet till såväl formell som materiell
granskning och beslutar om byggnadslov.
Om alla bostadshus gäller att en avdelning
av byggnadslånebyrån skall materialgranska
ritningar och därtill hörande
handlingar.

Därefter måste byggnadstillstånd anskaffas
från statens arbetsmarknadskommission
eller i vissa fall, då det
gäller byggnader till eu kostnad överstigande
500 000 kronor, av byggnadsberedningen,
eu avdelning inom socialdepartementet.
En synnerligen detaljerad
ansökan om byggnadstillstånd skall
i förekommande fall inlämnas till det
kommunala förmedlingsorganet, som i
stad är drätselkammaren och på landet
kommunalnämnd. Dessa organ skola

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

med eget yttrande översända ansökningar
till länsarbetsnämnden, som ytterligare
prövar ärendet och med eget
yttrande översänder detsamma till statens
arbetsmarknadskommission, som
fattar beslut om byggnadstillstånd. Beträffande
bostadsbygge remitteras dock
ärendet först från statens arbetsmarknadskommission
till statens byggnadslånebyrå,
som granskar ärendet och
därefter föredrager detsamma för statens
arbetsmarknadskommission. Sedan
beslut fattats, expedieras detta direkt
till sökanden. Därest kommissionen beslutar
bordlägga ärendet tills vidare
utan angivande av någon tid för dess
återupptagande, sändes icke något meddelande
därom till sökanden, utan denne
är i så fall nödgad att själv taga reda
på hur beslutet utfallit. Bostadsbyggande
till en kostnad över 500 000 kronor
remitteras från statens arbetsmarknadskommission
till byggnadslånebvrån,
som efter granskning föredrager
ärendena i byggnadsavdelningen inom
socialdepartementet. Dessa ärenden avgöras
vid konselj, och sedan detta skett
översänder departementet en ämbetsskrivelse
till arbetsmarknadskommissionen,
som därefter expedierar beslutet
till sökanden.

När det gäller industribyggen tar
byggnadslånebyrån icke någon befattning
med ärendena, utan dessa sändas
i stället på remiss till olika centrala
kristidsorgan, i första hand industrikommissionen
och i fråga om specialbyggnader
till en på det särskilda området
befintlig kommission.

För varje kalenderår fastställas av
Kungl. Maj:t olika byggnadskvoter för
de lokala områdena; förslag därtill förberedas
av förmedlingsorganen, byggnadslånebyrån
och slutligen byggnadsberedningen.
Denna kvotering gäller
endast för bostadsbyggen. Sedan byggnadstillstånd
erhållits, måste även ansökan
göras om förtursrätt till viss
byggnadsmateriel (radiatorer, värmepannor
och kokspisar). Ansökan härom
inlämnas till det kommunala för -

medlingsorganet, som med eget yttrande
översänder ärendet till industrikommissionen.
(Förtursrätt är ej
obligatorisk men i praktiken ofrånkomligt
nödvändig.) Sedan man erhållit
byggnadstillstånd, vilket i regel tar en
tid av omkring ett halvt år, måste man,
då det gäller nyanställning av arbetskraft
för byggnadsarbete, vända sig till
arbetsförmedlingsorganet för att få s. k.
arbetstillstånd. Ansökan härom inlämnas
till arbetsförmedlingen, som med
eget yttrande vidaresänder densamma
till länsarbetsnämnden för slutligt avgörande.

Resultatet av detta stora och invecklade
regleringssystem har bland annat
blivit det, att arbetseffektiviteten på
området sjunkit. Expedieringar av materialtilldelning
etc. haka ofta upp sig,
och arbetslaget vid ett bygge blir därför
ofta urståndsatt att arbeta vidare. Arbetarna
få då gå sysslolösa i väntan på
material. Detta är en ganska vanlig företeelse.
Att dirigera om de sysslolösa
till andra nya arbetsobjekt går som regel
inte, då i varje fall fordras en lång
kedja av ansökningar, tillstånd och expeditioner
o. s. v. Folkförflyttningen
från landsbygden till städer och samhällen
har i hög grad påverkats av statens
bostadslån i samband med för
samhällena givna byggnadskvoter. Läget
är nu det, att i de flesta städer och
i många andra samhällen ha de senare
åren avsevärda områden nybebyggts
och familjer inflyttat. Där fattas nu allmänt
skollokaler för nya stora barnskaror,
något som aktualiserar för närvarande
ytterst svårlösta problem. På
landsbygden däremot ha genom folkförflyttningen
skolavdelningarna på
många håll alltmera tunnats ut, och
många lärare arbeta med ett ytterst fåtaligt
barnantal; en hel del skolor måste
läggas ned, och viss centralisering framstår
som ofrånkomlig. Därtill erfordras
dock i de flesta fall nybyggnader av
skollokaler, i viss utsträckning även av
lärarbostäder. I betydande omfattning
måste också ny- eller ombyggnad av

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

lärarbostäder och undervisningslokaler
äga rum på grund av lokalernas ålder
och dåliga beskaffenhet. Det sjunde
skolårets tillkomst har här också väsentlig
betydelse. Men allt detta är beroende
av byggnadstillstånd, och där
hromsas utvecklingen av landsbygdens
skolväsende upp under mycket besvärliga
förhållanden, under det att material
och arbetskraft dirigeras till stora
arbets- och materialkrävande skolbyggnader
i tätorterna.

Olika faktorer ha medverkat till det
bedrövliga tillstånd som är rådande på
det nu berörda området; eftersättandet
av landsbygdens behov är ganska uppenbart,
även om vissa faser i byggnadsregleringarna
skulle ha till uppgift
bland annat att tillgodose landsbygdens
legitima intressen. Den mycket
omtalade planhushållningen har på olika
områden inte kunnat sammanhållas
och har ofta gått i blindo, men detaljdirigeringarna
och regleringskrånglet
har medfört olust och oföretagsamhet.
När ute på landsbygden små förbättringar
av byggnadsbeståndet hindras i
fall där både material och arbetskraft
stå till buds, när t. ex. en småbrukare,
som vill bygga en liten tvättstuga, mötes
av byggnadsförbud och hotas av åtal,
därför att han inte gått genom byggnadsregleringens
irrgångar med blankettskrivning,
tillståndsgivning o. s. v.,
så ha vanliga människor svårt att förstå
att en sådan ordning kan vara nödvändig
och samhällsuppbyggande. Ännu
svårare torde det vara att förstå det
fina i .systemet, när helt nyligen en
chaufför får böta för att han under
omkring två timmar haft hjälp av två
kamrater med att resa upp och spika
ihop av chauffören själv färdigställda
delar till en sommarstuga. Vanliga enkla
människor som so eller höra talas om
sådana eller liknande ting karakterisera
det som oförnuftigt, och det är svårt att
motsäga en sådan karakteristik.

Förste planhushållare och dirigent
för detta system är statsrådet Ericsson,
här i kammaren också känd under det

lättare namnet »Kinna». Hans psyke
har dock uppenbarligen ingen släktskap
med den karakteristik som ges åt byggregleringarna.
Tvärtom känna vi alla
honom såsom en ganska klok och förståndig
man. Men han har tydligen
fallit offer för ett orimligt och ohållbart
system, där man från början bundit och
enkelriktat de krafter hos människorna,
som skulle ha verkat till anpassning
efter tidslägets behov och möjligheter.
Så har systemet allt eftersom friktionerna
blivit större måst tillämpas allt
vidlyftigare och strängare, så att det
blivit alltmera invecklat och svårmanövrerat.
Och så ha vi kommit dit, där
vi nu stå, med ett nästan ohjälpligt
byggnadsregleringssystem, med stora
och uppenbara missförhållanden, med
hinder och stagnation, där det borde
och kunde arbetas och byggas, och med
missriktad sådan verksamhet på andra
håll.

I interpellationssvaret har statsrådet
Danielson meddelat, att Kungl. Maj :t
uppdragit åt byggnadsstyrelsen att göra
en förberedande utredning angående
möjligheterna att åstadkomma förenklingar
i fråga om byggnadsreglerande
bestämmelser och dessas tillämpning.
Ja, det var verkligen högst av nöden påkallat.
Till de tacksamhetsbetygelser,
som jag känt mig föranlåten att ge statsrådet
Danielson för hans redovisning
av olika ting i det omfattande interpellationssvaret,
vill jag på denna punkt
foga ett särskilt starkt betonat tack.
Det är ju inte möjligt att av statsrådets
upplysning om uppdraget till byggnadsstyrelsen
få något begrepp om hur långt
han syftar med den tilltänkta revisionen
av de byggnadsreglerande bestämmelserna.
Kanske att statsrådet och
andra vederbörande ännu inte kunnat
fixera målet i denna vildvuxna snårskog.
.Tåg vill emellertid uttala en förhoppning
att denna revision må inte
endast innebära eu formell förenkling
och uppsnyggning av ifrågavarande bestämmelser
utan en radikal borttagning
av alla onödiga utväxter, att de perma -

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

nenta bestämmelserna måtte göras möjligast
enkla, överskådliga och lätthanterliga
och att en plan måtte utarbetas
för avveckling av de särskilda regleringsbestämmelser,
som tillkommit under
och efter kriget, så att vi inte behöva
släpa med dem eu dag längre än
som är oundgängligt.

Vad jag här berört av statsrådet Danielsons
svar på min interpellation gäller
svaret på min första fråga, vilka resultat
som uppnåtts i kampen mot
krånglet. Jag hade emellertid också en
andra fråga, nämligen den vilka åtgärder,
som förberedas för att åstadkomma
en vändning i pågående utveckling mot
ökad byråkratisering och medföljande
stelhet i arbets- och samhällsliv. Såvitt
jag kunnat finna, har statsrådet kringgått
den frågan. Han hänvisar till ett
interpellationssvar av statsministern i
maj 1947. Men statsrådet säger i förbigående,
att ökningen av den administrativa
apparaten i stort sett varit ofrånkomlig
på grund av den allmänna utvecklingen
i samhället och vårt reformarbete
på det sociala och ekonomiska
området, om vilket alla partier i huvudsak
varit ense.

Mot detta statsrådets yttrande vill jag
inlägga en reservation. Att en viss ökning
av den administrativa apparaten
varit ofrånkomlig på grund av den allmänna
utvecklingen är ju riktigt, men
inte att den måst expandera på sätt som
nu skett. Nog är det sant, att vi alla
velat åstadkomma nödiga sociala reformer,
men om sätten och utformningarna
ha vi ofta haft divergerande meningar.
Beträffande den ekonomiska politiken
så är det ju alla väl bekant, att
motsättningarna varit mycket betydande.
Som ett enda illustrativt exempel
kan anföras jordförvärvslagen med det
trassel och den administrativa belastning,
som den haft med sig. Över huvud
har den meningsriktning, som jag tillhör,
velat bygga samhället rymligare
och med större frihet för medborgarna.
Förmyndarstaten och tvångsregleringssamhället
behöva en stor och

starkt växande administrativ apparat.
Detta är emellertid inte vårt ideal, utan
därav följer, att våra krav på administrationens
omfattning äro begränsade
och måttliga.

I det yttrande av statsministern i maj
förra året, som statsrådet Danielson
hänvisar till, uppgavs att från 1938 till
utgången av år 1945 hade antalet heltidsanställda
tjänstemän och arbetare
inom den egentliga statsförvaltningen

— de statsägda bolagen icke inräknade

— ökat från något mindre än 150 000
till 252 000 eller med omkring 100 000.
Om därifrån föres en ökning av försvarets
fasta personal på 30 000, vid vägförstatligandet
övertagen personal på
12 000, till krisförvaltningen hörande
personal på 3 000 och vid arbetsförmedlingens
förstatligande övertagen
personal till ett antal av 2 500 eller tillsammans
47 500, skulle kvarstå en ökning
av omkring 55 000. Därifrån skulle
ytterligare frånräknas ett obestämt antal
lärare, övertagna vid förstatligande
av en del kommunala läroanstalter, och
kanske några andra smågrupper. Facit
skulle då bli en ökning av personal i
statens direkta verksamhet under dessa
sju år på i runt tal 50 000 eller kanske
något mera, förutom den personal som
övertagits med övertagna arbetsuppgifter,
och det är ju anmärkningsvärt
mycket.

Men vi behöva inte haka oss fast vid
dessa siffror, som endast äro approximativa.
Här i riksdagen ha vi, åtminstone
de som intresserat sig för riksstatens
växt och utveckling, inte kunnat
undgå att se och oroas av statsförvaltningens
mycket hastiga expansion.
Framför allt i vårt dagliga liv och vår
yrkesverksamhet ha vi allt mera måst
lystra till statsadministrationens anvisningar,
förbud och i förekommande fall
tillåtelser. Vår rörelsefrihet har blivit
allt mera inskränkt, och detta gäller
inte endast till följd av kristiden och
kristidsregleringarna.

Den yrkeskategori jag själv tillhör,
lantbrukarna, eller låt oss säga bön -

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

derna, bär nog kommit att hårdast pressas
av statsdirigering och statsförmynderskap.
Endast för några årtionden
sedan var det en allmän föreställning,
att bonden var friare och självständigare
än andra; han trodde det kanske
ofta själv, och i varje fall trodde andra
yrkesutövare och stadsbor att det var
så. Hur ofta hörde man inte då yttranden
som: Hur bra ni bönder ha det, ni
behöva inte krusa någon, ni äro herrar
på egen grund och behöva inte ta order
av någon, ni handla så som ni själva
anse bäst. Detta var fallet för några årtionden
sedan. Nu kan det inte falla
någon in att påstå något sådant. Det
var ju en överdrift även då, ty som
samhällsmedlem måste bonden lyda
samhällets lagar och förordningar på
samma sätt som andra, och han måste
av tvingande skäl ta mångahanda hänsyn
till andra. Men det låg väl ändå
något i talet om bondens frihet och
självständighet. Detta »något» har kommit
bort under senare tiders statsdirigering
och statsuppsikt. På samma sätt,
ehuru inte i så hög grad, är det på
andra områden.

•lag tror, att det är här som skon
klämmer som värst. Staten håller på att
överanstränga sig med att planera och
dirigera och administrera, och människorna
börja bli grundligt tröttkörda
på att motas hit och dit, att förbjudas
göra det och det och det, och tillhållas
att vid laga påföljd göra så och så och
så. När de så ofta finna förbuden och
påbuden opraktiska och onödiga, är det
rätt naturligt, att de reagera mot vad
de fatta som ett meningslöst krångel.
Det är här jag menar, att statsmakterna
borde ha all anledning att besinna,
om vi inte kommit så långt ut i ett
byråkratiskt regerande och reglementerande,
att vi borde ha anledning att
undersöka, om vi inte borde hellre reva
seglen än hissa än flera och köra hårdare
i en oviss kurs och eu vansklig
vind.

Det var därför jag till statsrådet Danielson
ställde frågan vilka åtgärder,

som förberedas för att åstadkomma en
vändning i pågående utveckling mot
ökad byråkratisering o. s. v. Men statsrådet
har undvikit att direkt svara på
den frågan. Om det är att fatta så att
statsrådet anser, att det är bra som det
är, och att denna utveckling bör fortsätta
på samma sätt, så måste jag på
det högsta beklaga en sådan inställning.

Slutligen är det mig en glädje att få
ansluta mig till statsrådet Danielsons
slutord i interpellationssvaret, att rationaliseringsarbetet
inom förvaltningen
inte är en engångsuppgift, som kan lösas
genom de tagna initiativen, utan att
det ständigt måste fortsätta allt efter
som utvecklingen fortskrider och att det
kräver ständig medverkan av aktiva
krafter i ämbetsverken, i regeringen och
i riksdagen. Där vill jag för min del
se det så, att vakthållningen kring statsförvaltningens
rationella organisation
innefattar inte endast strävandet att
bortrensa föråldrade former och arbetssätt
ur förvaltningsorganen utan även
att så vitt möjligt hindra en icke nödvändig
ansvällning av den byråkratiska
apparaten samt att så avgränsa och inrikta
administrationens arbete, att inte
lojala och strävsamma medborgare få
anledning att i sin verksamhet betrakta
statsadministrationen som en fientlig
makt, mot vilken man måste skydda sig
med alla tjänliga medel.

Jag tror, att ämbetsverken härvidlag
i allmänhet göra så gott de förmå. Någon
medveten strävan att bereda allmänheten
besvärligheter finns helt visst
inte. Den korrekthet och samvetsgrannhet,
som med få undantag är ett karaktärsdrag
hos den svenske ämbetsmannen.
för honom nog i regel till att taga
de sakliga och mänskliga hänsyn som
äro möjliga. Men ämbetsverken och ämbetsmännen
måste följa statsmakternas
beslut och direktiv, även när dessa
måste verka besvärliga och besvärande.

Regeringens och riksdagens ansvar i
fråga om statsadministrationens rationella
ordnande och förhållandet mellan

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

de styrande och de styrda, mellan staten
och dess organ å ena sidan och
medborgarna och deras arbete och strävan
å den andra kan inte nog ofta och
nog starkt betonas. Alldeles särskilt gäller
detta en majoritetsregering, där det
parlamentariska underlaget tycker sig
kunna till regeringen överlåta att bedöma
och ta ansvaret för anordningar,
som på det närmaste beröra folkets arbetsliv,
dess personliga integritet och
trivsel. Men riksdagen och dess majoritet
kan aldrig göra sig fri från sitt
ansvar, hur mycket den än vill skjuta
från sig på regeringen. Detta gäller
även den ofta till synes maktlösa minoriteten.
Den kan åtminstone göra sin
röst hörd och med all möjlig skärpa
kritisera vad den anser felaktigt och
skadligt. Att så sker är inte bara ett
gruppintresse utan ett hela folkets intresse.

På grund härav synes det vara mycket
angeläget, att de friktioner, som
under senare tid ofta uppstått i vårt
land mellan översåtar och undersåtar,
mellan staten och statsadministrationen
och gemene man, här tagas upp till
behandling och belysning för att erforderlig
rättelse må kunna vinnas. Den
klagan, som från olika håll och nästan
alla samhällsområden nu höres, och de
hinder, besvär och det administrativa
krångel, som ständigt möta medborgaren
i hans handel och vandel, få inte
betraktas som en kristidsföreteelse.
Administrativa regleringssystem med
förbud och tillåtelser etc. kunna aldrig
bli på det sättet samhällsuppbyggande
som när det gives rum för människornas
initiativkraft och vilja till skapande
verksamhet. Därför måste statsmakterna
se till att göra tillvaron enklare
och trivsammare för den lojale och
strävsamme medborgaren. Detta sker
bäst genom att i förlitan på hans förnuft
och goda vilja städa bort onödig
bråte av papper, cirkulär och regleringsbestämmelser,
som skapa olust och
misstämning i landet och hämma framåtskridande
och välstånd.

Herr talman! Jag vill ännu en gång
till sist framföra ett tack för svaret
på min interpellation.

Herr STÅHL: Herr talman! När jag
nu efter herr Fallas mer eller mindre,
kanske mest mindre, koncentrerade detaljgranskning
av vårt kära KrångelSverige,
som i varje fall icke vittnar
om någon större lidelse att vilja rationalisera
det offentliga trycket här i landet,
sent omsider får tillfälle att framföra
ett tack till hans excellens herr
statsministern för interpellationssvaret,
vill jag genast försäkra, att jag ingalunda
betvivlat den goda vilja, som
statsministern betygar vara förefintlig
beträffande det förbättrade samarbete,
som jag efterlyst. Jag vill inte heller
förneka, att man särskilt till en början
från kommissionernas sida sökt kontakt
med näringslivet och dess organisationer.
Jag noterar också med tillfredsställelse
den uppräkning, som statsministern
i sitt svar gjort av olika samarbetsorgan
mellan krisorganen och näringslivet.

Utöver detta måste jag emellertid
konstatera, att det positiva i statsministerns
redogörelse förefaller vara
mera av formell än reell natur. Svaret
på den första frågan, som gäller snabbheten
och smidigheten i ärendenas
handläggning, är allmänt välvilligt utan
att ge några uppslag till en verklig förbättring.
Svaret på den andra frågan,
om vilka åtgärder regeringen till äventyrs
övervägt, är positivt upplysande
endast i så måtto, att han säger, att för
en bättre samordning i fråga om lämnande
av uppgifter till krisorganen kan
det tänkas, att ytterligare anstalter böra
träffas och att frågan härom är under
övervägande. Detta är visserligen något,
men inte mycket.

I övrigt måste det tillåtas mig att
säga, att myndigheterna förefalla ha
en högre tanke om effektiviteten i kriskommissionernas
arbetsmetoder än vad
man i allmänhet kan ha, då man ute i

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

landet följer deras arbete. Visserligen
kan man inte utifrån enskilda fall av
uppenbar ineffektivitet påstå, att kommissionernas
arbete över hela linjen är
ineffektivt, men man kan inte heller
med otaliga sådana exempel för ögonen
göra troligt, att arbetet verkligen är tillfredsställande
organiserat. I remissdebatten
anförde flera talare åtskilliga
sådana fall. Jag skall också be att här
få anföra några exempel, som belysa
både hur kommissionerna i vissa fall
arbeta och hur detta arbetssätt uppfattas
av dem, som äro berörda därav.

1 ett intervjuuttalande i Svenska Morgonbladet
för den 16 januari i år yttrar
en av vårt lands större pappersgrossister,
»att det nu gått därhän, att vi snart
sakna möjligheter att leverera våra kunder
det papper vi äntligen lyckats få
loss från fabrikerna, därför att man
dör inte har fasta linjer att hålla sig
till utan varskor om eventuell efterdebitering».
Samme grossist, som jag personligen
känner som en måttfull och resonlig
man, uttalar vidare »att det är
förvånansvärt vilken brist på sakkunskap
och förståelse för näringslivets
primära behov och krav, som dokumenteras».

Detta uttalande är som bekant ingalunda
enastående i sitt slag. För någon
månad sedan blev en direktör i Stockholm
stämd av en fransk firma för att
han vägrat utlösa ett parti armbandsur
till det överenskomna priset av en halv
miljon kronor. Denna svenska firma
hade erhållit den väldiga licensen, trots
att både direktören och hans firma äro
fullkomligt okända både för grossistförbundet
och för urimportörerna, ja,
trots att firman inte ens existerar i telefonkatalogen.
En sådan licensgivning
kan ske trots att de välkända och sakkunniga
urimportörerna samtidigt fått
sina importkvoter beskurna ned till tio
procent av 1946 års nivå.

Dessa exempel har jag hämtat ur tidningarna.
Jag skall be att få berätta ett
annat exempel från min hembygd. Detta
exempel är alldeles färskt och har icke

stått omnämnt i någon tidning. En textilimportör
hade begärt och fått licens
för import av franska tyllvaror till ett
värde av 700 kronor — en relativt liten
summa alltså. När varan nådde tullen i
hans hemstad, visade sig fakturan uppgå
till tio procent mer än vad licens beviljats
för, nämligen 770 kronor. Varorna
anlände den 5 juni i fjol, och nu
började ett evinnerligt telefonsamtalande,
resande och brevväxlande för att få
ett slut på saken. Affärsmannen i fråga
känner jag som en resolut och praktisk
karl. Eftersom sändningen bestod av
flera småpaket, jag vill minnas elva
stycken, begärde importören att få lösa
ut tio för de licenserade 700 kronorna,
medan debatten kunde fortsätta ungefär
hur länge som helst om det elfte paketet.
Men kommissionen svarade blankt
nej. Så fortsatte historien, tills man äntligen
den 29 januari i år, d. v. s. över
ett halvår efter varornas ankomst till
vårt land, frigav dem — och detta endast
för de fattiga 70 kronornas skull.
Vill man, herr talman, ha ett exempel
på improduktiv statlig verksamhet,
förefaller detta vara alltför vältaligt.

En direktör Rydberg i en firma i
tryckeribranschen i Stockholm — jag
känner honom därför att jag har med
den branschen att göra — har offentligt
berättat, att hans firma den 20 september
i fjol i brev till industrikommissionen
begärde licens för import av 100
kg kopielim. På dagen tre månader
senare, d. v. s. den 20 december, kom
svaret, vilket meddelade, att vederbörande
vänt sig till fel kommission, eftersom
denna vara hörde under livsmedelskommissionen.
Samma sagesman
berättar även följande. Den 1 augusti
begärde han importlicens för 7 000 kg
klichézink från Amerika. Den 10 september
ringde industrikommissionen
och meddelade, att licensen tillstyrkts
och låg klar på kommissionen. Den 18
september begärde handelskommissionen
orderbekräftelse och uppgav samtidigt
den beviljade importlicensens nummer.
Den 11 oktober kom telegram från

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

den amerikanske fabrikanten, som begärde
rembonrs för den nu färdiga varan,
som är en ren specialtillverkning
för Sverige. Samma dag meddelade handelskommissionen,
att licensansökningen
avslagits.

Jag måste, herr talman, till kammarens
protokoll få foga även en annan
kommissionshistoria, som verkligen kan
vara värd att gå till historien. Den är
icke tidigare offentliggjord, men jag
känner till den i alla dess detaljer.

Det gällde ett parti skinn, som köptes
i en stat i Sydamerika. Beloppet var
ganska stort. Orderbekräftelse kom den
12 september 1940, och den 27 i samma
månad öppnades rembours. Denna utnyttjades
av säljaren vid årsskiftet mot
utlämnande av varukonossement. Innan
varan hann avgå från den sydamerikanska
hamnen, ladc emellertid därvarande
statliga myndigheter hinder i vägen,
varför partiet blev kvarliggande
till i början av augusti 1947. Till svensk
hamn ankom partiet den 16 september
1947 och till slutstationens tullkontor en
vecka senare, d. v. s. i slutet av september.
När köparen skulle förtulla och
hämta sitt gods, blev det emellertid
stopp. Licensen hade nämligen då förfallit.
Den hade visserligen förfallit
första gången redan den 31 januari
1946, men när köparen då skulle förlänga
den, hade svaret blivit, att detta
gjordes automatiskt. Exakt detsamma
var förhållandet den 31 mars; även då
gjorde sig köparen besvär förgiives. Då
licensen utlöpte den 30 juni, tog han
därför för givet, att den även då skulle
automatiskt förlängas. Men så var inte
fallet. Nu skulle ansökan om förlängning
ha gjorts. Efter den misslyckade
förtullningen begärdes omedelbart förlängning
av licensen. Men då var det så
dags. Efter lång väntan och många samtal
meddelades, att en förfallen licens,
som alltså inte existerade, inte kunde
förlängas. Firman i fråga begärde då
en ny licens, vilken begäran insändes i
expressbrev. Då svarades det emellertid
från kommissionen, att det ju var

omöjligt att bevilja en importlicens för
en vara, som inte bara var betald utan
som redan var importerad och låg på
hemstationen. Denna historia klarades
upp först på det sättet att mannen i fråga
fick resa upp till Stockholm och
redogöra för det hela. Han fick då det
beskedet, att han skulle skicka in en
ny licensansökan under en namngiven
adress i kommissionen, så att ärendet
icke skulle förkomma. Först därefter
blev licensen beviljad. Detta skedde den
23 november 1947.

Det förtjänar tilläggas ytterligare en
sak, som är av intresse i detta ärende,
nämligen att priskontrollnämnden ställde
sig mycket förstående, i det att den
lät firman i sitt konsumentpris på varan
inkalkylera alla dessa direkta kostnader
för resor och dylikt samt för
ränteutgifter, vilket konsumenterna alltså
fingo betala. I det brev jag fått om
denna sak heter det till sist, vilket också
kan vara värt att gå till protokollet,
eftersom det är ett typiskt resonemang:
»Då vi ha flera ärenden, som skola behandlas
av handelskommissionen, får
du på inga villkor nämna vårt namn,
om du tänker offentliggöra något om
ovanstående förhållande.» Detta lilla
uttalande avslöjar tillräckligt utan att
behöva kommenteras om den inställning,
som man — befogat eller inte befogat
— har till kriskommissionerna.

Statsministern hänvisar kanske till
sitt uttalande i svaret, att förhållandena
inom handelskommissionen tillräckligt
klarlagts av statsrådet Gjöres i remissdebatten,
varför de icke här behöva
diskuteras. Jag har noga tagit
reda på statsrådet Gjöres’ uttalanden i
remissdebatten, och jag noterar med
tillfredsställelse, att en ändring skall
ske. Den är sannerligen ytterligt välbehövlig.
Men det är inte bara inom
handelskommissionen, som frågorna
behandlats på ett egendomligt sätt.

Om man nu inte vill diskutera handelskommissionen,
skall jag be att, eftersom
statsrådet Ericsson befinner sig
i kammaren, få fråga honom, hur det

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

förhåller sig'' med följande mysterium,
som delgivits mig från bränslekommissionens
fögderi. Jag kan själv inte påstå
någonting i fallet, men jag har hört
mycket bestämda uppgifter från trovärdigt
håll.

Under handelsförhandlingarna med
Belgien vid senaste årsskifte utfärdades
i vanlig ordning offertförbud för
svenska firmor. Den 24 januari i år
meddelades, att avtalet var klart, och
den 6 februari utsände bränslekommissionen
ett cirkulär, vari meddelades,
att exportkvoter kunde sökas intill en
kvantitet för stolpar av 30 000 in3. Ingen
av de ansökningar, som då insändes,
kunde dock beviljas, enär hela
kvantiteten var fulltecknad. Enligt uppgift
skulle detta ha skett redan den 24
december i fjol, alltså medan förhandlingarna
pågingo. Övriga spekulanter
erhöllo endast det vanliga svaret, nämligen
en röd stämpel med orden: »Kommissionen
har ej funnit skäl bifalla
denna ansökan.» Jag tror, att om statsrådet
Ericsson kunde ge en förklaring
bver hur denna historia hänger ihop,
skulle inte minst virkeshandlare och
virkesexportörer vara honom mycket
tacksamma.

Tillåt mig i anslutning till uttalandet
i min interpellation om behovet av motiveringar
säga några ord om den röda
stämpeln. Jag tror, att man gjorde
klokt i att i många fall försöka ersätta
den med åtminstone någon ansats till
motivering. Man kan förstå, om näringslivets
folk anser det irriterande
att år efter år få åtnöjas med den
knapphändiga stämpelbehandlingen och
aldrig få veta någonting annat än att
det är omöjligt att få licensen i fråga.
För de stora företagen, som ha möjlighet
att låta sina anställda resa upp till
Stockholm för att hålla sig å jour med
kommissionerna, går det väl an. För de
mindre företagen känns detta verkligen
deprimerande.

Statsministern förklarar i sitt svar
vidare, att det är ganska väl sörjt för
ett rimligt samarbete mellan kommis -

sionerna och näringslivet och att uttryckliga
bestämmelser härom finnas
intagna i gällande instruktioner. Detta
är gott och väl, men med efterlevnaden
i praktiken är det stundom si och
så. Jag har mig bekant, att vid en rad
prissättningsärenden föreskriven kontakt
inte ägt rum med vederbörande
näringsorganisation. Vill man ha exempel,
kan jag här ange järntråd, termosflaskor,
högafflar och grepar, köksskåp,
aluminiumkastruller och emaljkärl,
Höganäskärl, kryddor, gasbindor m. fl.
varor. Jag skulle kunna räkna upp fler
exempel, där prissättningen gjorts
utan att representanterna för handeln
blivit hörda. Beträffande termosflaskor
kan nämnas, att det konsumentpris,
som 1943 fastställts till kr. 5: 50, i år
har sänkts till kr. 4:10, d. v. s. exakt
detsamma som inköpspriset. Det är
inte underligt, herr talman, om sådana
varor skulle försvinna ur marknaden
till men för konsumenterna.

I detta sammanhang tillåter jag mig
att även fråga, hur det blir med det
besked, som livsmedelskommissionen
skulle ge rörande de importkvota, som
skola utarbetas på grundval av de nu
senast ingångna handelsavtalen. Det
har uppgivits — jag tror även i pressen
— att man har gjort ideliga förfrågningar
hos livsmedelskommissionen.
Hittills har detta gett till resultat
endast det beskedet, att man får ge sig
till tåls. Vidare uppges priskontrollnämnden
ha underkänt de priser, som
angetts t. o. in. i avtalet. Men då man
frågat om de priser, som nämnden
kunde gå med på, har svaret blivit, att
därom kunde inte något besked ges.

•lag vill även siiga några ord om den
organisatoriska sidan rörande kommissionernas
förhållande till näringslivet.
Livsmedelskommissionens råd torde ha
fungerat relativt bra. Förr sammankallades
vidare rätt ofta trafikkommissionens
råd, medan detta numera är sällsynt.
Det senare omdömet gäller numera
också priskontrollnämndens råd,
som sammankallas ytterst sällan. En -

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

ligt en rådsmedlems egna ord till mig
saknar detta råd i verkligheten varje
reellt inflytande på ärendenas realbehandling.
Det kan omöjligen vara tillfredsställande,
att dessa näringslivets
instanser övergått till att existera på
papperet, medan krisorganen tillväxa i
makt och myndighet över det näringsliv,
som de skola tjäna.

Att ransoneringströttheten med tiden
känts allt starkare, det beror nog även
på det förhållandet, att ransoneringarna
inte bara som hittills insatts i en
bristsituation för eu viss vara, utan
även av valutapolitiska skäl. Såvitt jag
förstår, är detta en principiellt ny och
ganska farlig ransoneringsprincip, som
kan betyda första steget in i en annan
struktur för folkhushållningen än den,
som vi hittills haft. Därtill innebära
dessa åtgärder, att samhället överflyttar
de praktiska vådorna av ett penningpolitiskt
misslyckande på näringslivet,
inte minst på den förut genom
ransoneringssystemet hårt belastade detaljhandeln,
som redan förut är synnerligen
hårt drabbad genom ransoneringssystemet.
Det är därför självklart,
att dessa, om jag så får uttrycka mig,
valutapolitiska ransoneringsåtgärder
följas med verkligt bekymmer och med
stor uppmärksamhet.

Det är klart, att en mängd synpunkter
och önskemål anmäla sig, då man
resonerar om kriskommissionernas
verksamhet. Jag skall emellertid begränsa
mig till vad jag nu framhållit.
Jag kan göra det så mycket lättare,
som en rad av de synpunkter, som jag
tror att en stor allmänhet anlägger på
kriskommissionernas verksamhet, fått
ett representativt uttryck i den framställning,
som Stockholms handelskammare
i dagarna ingivit till folkhushållningsministern.

Låt mig till sist bara göra ytterligare
ett understrykande i anslutning till
vad jag tillåtit mig framhålla i interpellationen,
nämligen att det inte endast
är formerna för krisorganens arbete,
som behöva reformeras och effek -

tiviseras, utan även och allra främst
den anda, som skall ge liv och själ åt
detta arbete. Vi ha glidit in i ett system,
där — såsom en framstående man
i ett kooperativt företag nyligen sade
till mig — krisorganen ha möjlighet att
dirigera stora delar av näringslivet, att
främja dess effektivitet och utveckling
eller att bromsa upp. Men observera,
att denna väldiga maktställning inte är
förenad med något reellt, något ekonomiskt
eller affärsmässigt ansvar. Makt
utan reellt ansvar är alltid en ytterst
allvarlig sak, och därför måste vår krisadministration
mer än hittills besjälas
av en stark känsla av att vara det
svenska folkhushållets och därmed det
svenska näringslivets, jag vill gärna
säga, ringa tjänare och ingalunda dess
herrar. Endast om krisadministrationen
och dess anställda uppfatta sin
ställning på det sättet, kan något positivt
uträttas. Alltför många armar och
hjärnor måste här vara knutna till en
verksamhet, som sannerligen är föga
produktiv. Endast som tjänare, som serviceorgan,
för att nu använda ett modernt
affärsuttryck, åt det direkt produktiva
livet kunna krisorganen fylla
en uppgift i denna tid och under dessa
förhållanden, vilka jag liksom statsministern
och vi alla hoppas skola vara
snart övergående.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag skall
endast göra några allmänna reflexioner
med anledning av vad de två föregående
ärade talarna anfört, och sedan
kanske respektive departementschefer
begagna tillfället att framlägga sina synpunkter
på de olika detaljfrågorna.

Om jag då börjar med att svara på
vad herr Ståhl anförde, så vill jag genast
deklarera, att jag delar hans uppfattning
att krisförvaltningen och krisadministrationen
skola känna sig som

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

och fungera som näringslivets och allmänhetens
tjänare och icke som dess
herrar. Det tycker jag är alldeles självklart,
och jag tror också att den andan
i stor utsträckning präglar åtminstone
de ledande inom krisförvaltningen. Jag
vill också säga, att inte har det från
regeringens och krisorganens sida brustit,
när det gällt att försöka skaffa kontakter
med näringslivet. Det kan hända
att redovisningen i mitt interpellationssvar,
som jag försökte göra kort, var
något för knapphändig. .lag får därför
nu komplettera det sagda, så att det
inte blir några missförstånd på denna
punkt.

Det är inte så att kontakterna med
näringslivet äro begränsade endast till
de olika råden inom krisförvaltningen,
utan det väsentliga är, att i själva krisförvaltningens
kärna, på bestämmande
poster, sitta representanter för vårt näringsliv.
Om vi t. ex. se på industrikommissionen
med dess för hela vårt
näringsliv så inflytelserika ställning,
sitter där en utomordentligt skicklig industrimän
som chef, nämligen en av
cheferna för Bofors, direktör Sohlman.
Han har ställt sig till vårt förfogande,
och vi äro mycket tacksamma för det.
Som ledamöter återfinner man vidare
överingenjör Sundfeldt, en av våra ledande
industrikemister, samt direktör
Settergren, Sveriges industriförbunds
verkställande direktör. De äro icke
ledamöter av något påklistrat råd utan
knutna direkt till industrikommissionen
såsom ledamöter.

För var och en, som har någon förtrogenhet
med den svenska industrien,
ger ju också en enda blick på avdelningschefernas
namn en god föreställning
om att vi försökt att till industrikommissionen
knyta män, som inte
bara kunna sin sak utan som dessutom
ha möjligheter att nå kontakter med
sina respektive näringsgrenar.

Eftersom herr Ståhl själv är från
Värmland, vill jag exempelvis nämna att
direktör Diedrichs — ett namn som
ingalunda är okänt inom Uddeholms -

bolaget — sitter som chef för järnavdelningen.
Vidare är chefen för den kemiska
avdelningen, direktör Löfström,
en framstående representant för vår kemiska
industri. På läderavdelningen ha
vi direktör Hallström, ett välkänt namn
inom vår läderindustri. Direktör Paues,
chefen för textilavdelningen, behöver
heller ingen närmare presentation, lika
litet som direktör Leire, chefen för
verkstadsavdelningen. Om jag så slutligen
härtill lägger den upplysningen,
att AB Atlas Diesels f. d. chef, direktör
Jacobsson, sitter som chef för metallbyrån,
så vill jag påstå att ingen kan
göra gällande, att regeringen icke har
försökt att till industrikommissionen
knyta ledande män inom svenskt näringsliv,
män med sakkunskap, skicklighet
och möjligheter att nå kontakter.

Jag skulle kunna fortsätta min uppräkning
och nämna vilka som sitta i
priskontrollnämnden, bränslekommissionen,
byggnadsberedningen och investeringsrådet,
men jag nöjer mig med
detta tillägg till min framställning, som
torde göra det alldeles klart för alla,
att det är felaktigt när man gör gällande,
att det i krisadministrationen
sitta opraktiska, odugliga män utan kontakter
med svenskt näringsliv. Det förhåller
sig inte så.

Men jag vill gärna begagna detta tillfälle,
herr talman, till att uttrycka ett
beklagande. Vi skulle säkerligen ha nått
ännu större och bättre resultat på detta
område, om vi hade mötts av ännu
större välvilja från näringslivets sida,
när vi vänt oss dit för att nå kontakter.
De herrar, som jag här räknat upp namnen
på, ha i stor utsträckning knutits
till krisförvaltningen under kriget. Men
de nya män, som vi nu söka efter, är
det betydligt svårare att få. Det kan
hända att detta sammanhänger med eif
ganska tråkigt betraktelsesätt, som herr
Ståhl något berörde. Herr Ståhl försökte
nämligen konstruera fram en skillnad
mellan krigstidens svårigheter —■ då
bristsituationen berodde på avspärrningen
utåt och vår till följd därav

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

minskade import — och vår nuvarande
bristsituation, som beror på valutasvårigheter.
Herr Ståhl sade, att i
förra fallet var bristsituationen naturlig.
Då fann man sig i regleringar och
ransoneringar. Men nu befinna vi oss
inte i samma situation, tv nu ha vi inte
samma avspärrning, sade herr Ståhl.
Det vore mycket beklagligt om denna
ytliga och felaktiga föreställning om
Sveriges ekonomiska läge skulle vara
motivet till att vi ha så pass svårt att
från näringslivets sida nvrekrytera
tjänsterna inom krisförvaltningen. Tv
det kan icke vara någon skillnad om
bristen på varor beror på valutasvårigheter
eller om den beror på avspärrningen
under krigstid. Det måste därför
vara en angelägen uppgift för ledamöterna
av Sveriges riksdag att göra
klart för näringslivets män, att här inte
finns någon divergens, utan att läget i
dag ur ekonomisk synpunkt kanske är
lika allvarligt som under krigstiden.
Och den delen av upplysningsverksamheten
tror jag att bl. a. herr Ståhl skulle
kunna hjälpa oss med.

Sedan är det naturligtvis omöjligt för
mig att närmare ingå på de exempel,
som herr Ståhl drog fram. Jag föreställer
mig också att det är omöjligt att
göra detta i en riksdagsdebatt. Det
skulle förutsätta en kännedom om de
särskilda fallen, som man inte kan få
på annat sätt än genom att begära in
akterna i målen. Det var dock en sak i
herr Ståhls anförande, som jag hör
måste framföra en allmän synpunkt på.

Herr Ståhl nämnde att han hade fått
ett brev från en handlingskraftig importman,
som klagade över behandlingen av
ett visst licensärende. Av den skildring
som gavs förefaller det, som om handelskommissionen
skulle ha skött ärendet
i fråga på ett sätt, som kunde ge
anledning till anmärkning. Men det är
utomordentligt viktigt alt man inte slår
sig till ro med bara en anonym angivelse.
Man måste gå till botten med en
sådan affär, så att det blir klart vad
som i ärendet förevarit. Det går inte att

hålla statsförvaltningen fri från dylika
anklagelser, om man inte får dem noggrant
undersökta. Och vårt lands näringsidkare
skola inte draga sig för att
tala om när de känna sig orättfärdigt
behandlade!

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att
herr Ståhls brev var riktigt, tv jag har
själv råkat komma i kontakt med precis
samma mentalitet bland näringslivets
män. Detta är en mycket farlig sak,
som man måste komma till rätta med.
Om det skulle visa sig att en näringsidkare
blivit trakasserad, därför att han
framställt anmärkningar mot någon
kommissionstjänsteman eller mot någon
kommissions sätt att handlägga ett
ärende, så skola vi taga itu med den
tjänstemannen och den kommissionen.
Det är ett livsintresse för svensk förvaltning,
att man får klara papper på
vari anmärkningen består, så att man
antingen kan säga att anmärkningen är
felaktig och att kommissionen har
handlat riktigt, eller att kommissionen
har handlat felaktigt. En sådan affär
måste redas ut från början till slut!

Hur skulle det se ut om man inom
den militära, statliga och civila förvaltningen
skulle börja tillämpa principen
att föra fram anonyma anklagelser, som
vederbörande inte vågade stå för när
en undersökning igångsättes? Herr
Ståhls uppgift är säkerligen riktig —
jag har själv träffat på sådana exempel.
Men här ha vi återigen, herr Ståhl, ett
fall där herr Ståhl i sin tidning och
där man i alla andra tidningar skulle
kunna hjälpa oss att ta bort rädslan
för trakasserier och repressalier.

Därmed har jag bemött de erinringar,
som kommit från herr Ståhls sida.

I sitt svar till statsrådet Danielson
uppehöll sig herr Falla mest vid krisförvaltningen,
och det må kanske därför
ursäktas mig, att jag här säger några
ord även i anledning av herr Fallas
anförande.

Herr Falla talade först och främst om
de risker, som voro förbundna med att
administrationen växer. Jag har tidi -

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 8.

gare själv sagt, att det är klart att vi
skola vara försiktiga med administrationens
tillväxt, men det finns ju ändå
uppgifter, som man anser vara så viktiga,
att man inte står till svars med att
inte söka lösa dem, även om det skulle
medföra att administrationen växer.
Herr Falla tog själv ett exempel, som
han tydligen tyckte var groteskt. Han
sade att det inom skolöverstyrelsen
hade upprättats en ny hyrå, som inte
hade några ärenden att handlägga men
som ändå skulle upprättas så att säga
i förväg — man fick ju den föreställningen,
att vederbörande där skulle
sitta och vänta på att det skulle komma
in några ärenden som de skulle kunna
handlägga. Jag vet inte vad det är herr
Falla tänker på, men om det är fråga
om en byrå, som jag är skyldig till från
min ecklesiastikministertid, är det en
byrå, som inrättades, inte i skolöverstyrelsen
men i överstyrelsen för yrkesutbildning.
I detta fall godkände riksdagen,
såvitt jag vet, enhälligt ett förslag
från Kungl. Maj:t om inrättande
av en byrå för den husliga utbildningen.
Utbildningen för det husliga
yrket är ju något, som är till den grad
försummat här i landet, att det säkerligen
inte bara är miljon efter miljon
utan ännu mycket större belopp, som
gå förlorade till följd därav, för att nu
inte tala om allt annat som skulle
kunna rättas till, ifall det i våra skolor
lämnades en mer systematisk huslig utbildning.
Det var för att bygga upp
själva den organisation, som fordrades
för att åstadkomma en dylik undervisning,
som riksdagen enhälligt, såvitt jag
minns, antog ett förslag om att vrkesskolöverstvrelsen
skulle utökas med en
ny byrå. Vid utseendet av byråchef
gjorde man, såsom jag tycker, ett utomordentligt
gott val, i det att man därtill
förvärvade riksdagsledamoten Ingrid
Osvald, som nu får såsom sin huvuduppgift
ägna sig åt det, som hon
strävat efter under större delen av sitt
liv, nämligen att försöka ge Sveriges
kvinnor en grundläggande utbildning

för det utomordentligt viktiga yrke som
hushållsarbetet utgör.

Om det alltså är denna sak som avses,
måste jag bestämt reagera mot herr
Fallas skildring. Det är emellertid skildringar
av detta slag, som ha bidragit till
att allmänheten fått den föreställningen,
att regeringen upprättar byråer för att
sedan sitta och vänta på att dessa byråer
skola få någonting att göra. Nej,
det går inte till på det sättet, och skulle
administrationen ändå ha växt på ett
felaktigt sätt få vi väl gemensamt söka
komma till rätta med utväxterna. Att
man från regeringens sida iakttagit stor
försiktighet när det gäller tillväxten av
administrationen, kanske bäst framgår
av några siffror rörande krisförvaltningen,
som jag skall tillåta mig anföra.

För någon vecka sedan var en framstående
industriman — han kanske inte
tillhör de allra mest framstående industrimännen,
men det är i alla fall en
man med ett stort ansvar —- uppe och
talade med mig om en del saker och
under samtalets gång sade han: »Är det
inte förfärligt att krisförvaltningen
skall sysselsätta så många som 100 000
man?» — »Jo, det skulle det visst vara»,
sade jag, »om det förhöll sig på det
sättet, men hur mycket folk tror direktören
att det i verkligheten finns inom
krisförvaltningen?» — »Ja, är det inte
100 000, så är det väl i alla fall 90 000.»
Han blev fullkomligt stum och gick ut
ur rummet, när jag talade om för honom,
att den 1 januari 1948 utgjorde
antalet inom krisförvaltningen sysselsatta
2 663 personer. Och detta antal är,
herr talman, väsentligt mindre än det
antal personer som voro sysselsatta
inom krisförvaltningen den 1 oktober
1945, då antalet utgjorde 3 528 personer.
Just under den tid, då krisförvaltningen
skulle ha växt enligt vad man påstår,
har alltså regeringen pressat bort ungefär
1 000 anställda från krisförvaltningen.
Jag har ytterligare siffror om
den saken här, men jag skall inte trötta
med att läsa upp dem.

Det bör emellertid vara en tanke -

3 — Andra kammarens protokoll 1948. Sr 9.

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

ställare för oss alla att konstatera, hurusom
kloka människor gå omkring och
tro, att landets näringsliv varit belastat
med en krisapparat av fullkomligt
fantastisk omfattning. Hur har man
kunnat få den föreställningen? Jo, sannolikt
genom att lyssna till anföranden,
där det, utan att några siffror framlagts,
har antytts att krisförvaltningen skulle
ha alldeles orimliga proportioner. Såvitt
jag förstår, är den apparat för krisförvaltningen,
som vi för närvarande
ha, inte på något sätt för stor. Alla
exempel, som här lämnats, tyda ju också
närmast på att bemanningen av krisförvaltningen
är för liten och att ärendenas
behandling skulle ha gått mycket
fortare, till fördel både för allmänheten
och näringslivet, om man inte hade varit
så restriktiv som regeringen har
varit, när det gällt tillväxten av krisadministrationen.

Den stora ansvällningen av administrationsapparaten
på andra områden
skall jag inte här diskutera — det hade
jag tillfälle göra i första kammaren
härom dagen — men jag skulle vilja
varna våra vänner, som nu komma med
kritik, för att söka göra gällande, att
varje person i tjänstemannaställning är
en improduktiv kraft, ty det är han
inte. Det finns en mängd exempel på,
hurusom anställandet av personer i
tjänstemannaställning i själva verket
ökat de produktiva resurserna. Jag frågar
än en gång: Varför skall man envisas
med att framställa de statliga
tjänstemännen som så fullständigt omöjliga
och odugliga och byråkratiska, att
en ökning av deras antal skall behöva
tilldraga sig sådan oerhörd uppmärksamhet,
när det enskilda näringslivet
samtidigt finner med sina intressen förenligt
att öka antalet tjänstemän, kanske
i ännu snabbare takt än staten gör?

Herr Falla kom sedan in på de besvärligheter,
som byggnadsregleringen
medför, och framhöll — också herr
Ståhl snuddade vid den saken — att
även om statsrådet Ericsson var en
klok karl, så hade han ramlat in i ett

system, som band honom och ur vilket
han inte försökt komma loss. Jo, herr
talman, statsrådet Ericsson har nog försökt
komma loss ur detta system, men
det är inte så lätt. Det finns väl inte
någon, i varje fall inte någon som suttit
i byggnadsberedningen — jag har
själv haft äran sitta där från 1942 och
tills jag övertog ecklesiastikdepartementet
— som inte förstår, att om det är
någon reglering, som känts besvärlig,
så är det byggnadsregleringen, precis
som herr Falla skildrade det. Det är
klart att regleringsåtgärderna på byggnadsområdet
skapa vantrivsel; del är
inte roligt för dem, som vill bygga, att
råka ut för alla dessa hinder för sin
skaparvilja och energi. Vi ha också försökt
att hanka oss fram för att rörelsefriheten
skulle få vara så stor, som över
huvud taget vore möjligt, och vårt
största misstag, herr talman, är antagligen
just att vi länge läto tremannabyggena
vara fria för att inte sådana
fall, som herr Falla talade om, d. v. s.
mannen som kallade in sin broder som
hjälp vid bygget o. s. v., skulle behöva
förekomma. Det blev på detta sätt ett
mycket stort antal byggen, som utfördes
med tre man, men vi sade oss alt
detta var bättre än alt man skulle behöva
dragas med alla de besvärligheter,
som skulle uppstå genom att även småbyggena
lades in under administrationen
och behovsprövningen.

Under 1946 blev emellertid materialbristen
allt svårare och det framstod
som en nödvändighet att utsträcka regleringen.
Av denna anledning gjordes
på våren 1946 en undersökning av vad
det betydde att småbyggena inte lagts
in under regleringen. Statsrådet Ericsson
får väl rätta mig, om jag, när jag
talar om denna undersökning, skulle
lämna någon felaktig uppgift, tv man
kan ju glömma även sådana saker som
gjort ett mycket starkt intryck. Länsarbetsnämnden
i Malmöhus län undersökte,
jag tror att det var på en fredag,
hur många arbetare, som på kuststräckan
från Skanör—Falsterbo och till

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

Lomma — även de närvarande ledamöter,
som inte härstamma från Skåne,
kanske inte ha så svårt att tänka sig
in i hur lång den är —- voro sysselsatta
med relativt onödiga byggen, alltså med
uppförande av sommarstugor, murar
omkring sådana, gångar eller dylika
saker, och länsarbetsnämnden kom därvid
till det resultatet att antalet sådana
arbetare utgjorde 800. 800 man var inte
något litet antal i en situation, när man
överallt inom svenskt näringsliv, vid
järnbruk, jordbruk och skogsbruk,
skrek efter arbetskraft. Och hade undersökningen
utsträckts exempelvis till
Hallands- och Bohuslänskusten, där ju
badlivet är ännu mer utvecklat än nere
i Skåne, skulle siffran säkerligen ha
blivit mycket större.

Vi sade oss då, att på detta sätt kunde
det inte få fortgå. Det var visserligen
bra, att det blev snyggt och trevligt i
Lomma och Skanör, men i en situation,
där det rådde brist på bostäder, var det
väl viktigare, att all tillgänglig arbetskraft
sysselsattes med att bygga bostä der.

Visst var det synd om dem, som
ville bygga sommarstugor åt sig — det
finns väl knappast någonting som är
mer vällovligt än att stadsborna skaffa
sig sommarstugor — men dessa människor
ha ju i regel bostad på annat håll,
och för varje hundratal man, som voro
sysselsatta med dylika sommarstugebyggen,
blev det ju ett mindre antal lägenheter
iordningställda och mindre möjligheter
att skaffa vattenledning och
avlopp o. s. v. i bostäder, där sådana
ting saknades. Hur besvärligt det än
var, måste vi därför i den rådande
bristsituationen plocka in även tremannabyggena
under regleringen.

På samma sätt ha vi på område efter
område visat, att om det är någonting,
som vi motvilligt gå till, är det en utökning
av byråkratien och byråkratiens
möjligheter att ingripa ransonerande
och reglerande inom näringslivet. En
opartisk granskning av dessa års historia
torde komma att visa, att om anmärkningar
kunna riktas mot oss, så

är det just för att vi underlåtit att företaga
en sådan utökning och inte för att
vi i onödan sökt krångla till det hela.

Jag skall inte, herr talman, gå in på
frågan, varför man reglerar, ty jag tror
att innerst inne äro både herr Ståhl
och herr Falla och alla här alldeles
överens med mig om att det sker därför
att det är ont om varor och vissa
andra ting. Den reglering, som då är
nödvändig, kan man göra antingen på
det sätt, som vi gjort, eller också genom
att låta priserna stiga. Det är klart som
dagen, att om det är ont om byggnadsmaterial,
kan man också åstadkomma
en reglering genom att låta priserna
springa upp i höjden, så att bara den,
som har gott om pengar, får möjlighet
alt sätta i gång med byggen — jag betvivlar
inte att det då i stor utsträckning
blir sommarstugor och annat sådant
som kommer att byggas. Vi ha
emellertid inte velat gå den vägen. Vi
ha sagt, att vi få ta på oss obehaget
av att produktionen blir föremål för
ransoneringar och regleringar, i stället
för att gå den mindre besvärliga vägen
och genom en prisstegring låta de
ekonomiskt svagare elementen slås ut
ur priskonkurrensen.

Detta är inte, herr Falla, något uttryck
för en vilja till småaktigt förmynderskap.
Socialdemokratien vill om något
undvika att stå som förmyndare och
dirigent, när det gäller de enskilda
människornas livsföring. Vi tro att det
är oerhört viktigt, att man vidgar den
mänskliga frihetssfären och så långt det
över huvud taget är möjligt befriar människorna
från trycket av enformighet
och tristess. Och vad är det som i första
hand skapar sådan enformighet och likriktning?
Jo, det är bristen på resurser,
och för tillfället är det just bristen
på material och varor, som tvingar oss
att välja metoden med direkta ransoneringar
och regleringar, ty den ger dock
människorna långt större frihet än om
man skulle ransonera genom att låta
priserna vara den utslagsgivande faktorn.

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

Herr FALLA erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och anförde: Herr talman!
När jag gjorde anmärkning mot
tillskapandet av den särskilda byrån
var det icke, därför att jag över huvud
taget var motståndare till åtgärder på
det arbetsområde det här är fråga om.
Jag har vid olika tillfällen betonat betydelsen
av just utbildning i husligt
arbete. Skälet till att jag tog upp detta
exempel var den omständigheten, ntt
man förr aldrig skulle kunna komma
på idén att tillskapa en viss organisation,
innan man hade arbetsuppgifter
för den, att som här tillskapa en rudimentorganisation,
för vilken man först
så småningom får arbetsuppgifter. I
början hade man nämligen icke arbetsuppgifter
för den. Det framgick klart
av propositionens innehåll. Jag tror
visst, att arbetsuppgifter kunna tillkomma
i sinom tid. Jag har ingen anmärkning
att göra mot att man framskapar en
organisation, när arbetsuppgifterna göra
det nödvändigt. Vad jag velat påtala är,
att man går behovet i förväg och, så
snart man skall göra någonting, i första
hand inriktar sig på att skapa en ny
organisation, en ny byrå, ett nytt ämbetsverk,
och bygger ut den administrativa
apparaten som om det är Jet
väsentliga och det allena saliggörande.

Nu frågar hans excellens statsministern:
Varför skall man just anse del
olämpligt, att statens administration
växer, när det enskilda näringslivets
organisation med tjänstemän växer? —
han trodde att den växte fortare än
statens gör. Det är klart — jag sade det
förut i mina kommentarer till statsrådet
Danielsons svar — att statens administration
måste växa efter den naturliga
utveckling som förekommer.
Men frågan är bara, om den oerhörda
expansion, som har skett, verkligen är
nödvändig. Jag tror icke att man kan
göra den där jämförelsen mellan det
enskilda näringslivet och statsadministrationen.
Man känner ju icke närmare
till näringslivets administrativa apparat.
Man har svårt att få något mått på

den, och så ha vi ju där en teknisk och
organisatorisk utveckling, av arbetsprocesserna
som saknar motsvarighet inom
statsadministrationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr STÅHL, som likaledes på begäran
erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Statsministern koncentrerade
sitt svar till mig i följande
tre punkter:

1) Intresset för samarbete med näringslivet
dokumenterades därav, att
ledande personer inom näringslivet satts
i spetsen för olika kommissioner.

2) Den av ekonomiska skäl genomförda
ransoneringen skulle vara minst
lika nödvändig och av samma natur
som bristransoneringen.

3) Det är nödvändigt, att näringslivets
folk träder fram med sina namn,
så att man får gå till botten med saken.

Jag skulle vilja säga ett ord med anledning
av samtliga dessa punkter.

Att ledande personer inom näringslivet
satts på ledande poster i kommissionerna
är ju riktigt, men det snarast
bekräftar vad man alltid sagt på vårt
håll, nämligen att det icke är de enskilda
personerna inom krisförvaltningen
som vi diskutera utan själva
systemet, alldeles oavsett vilka personer
som sitta på dessa poster. Jag ber att
få påminna statsministern om vad som
säges i handelskammarens inlaga. Där
begär man som ledare för priskontrollnämnden
icke en privatföretagare och
icke heller en kooperatör utan en förvaltningsjurist
för att känna sig övertygad
om att rättvisa skapas.

Om den andra punkten vill jag säga
till statsministern, att det borde ligga i
öppen dag, att det är skillnad på bristransonering,
då orsakerna ligga helt
utanför våra möjligheter, vår kontroll,
såsom under kriget och avspärrningen,
och en bristransonering — jag kanske
skall säga en penningvalutaransonering
— när ransoneringen beror på en ut -

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

strömning av valutor, som ligger under
vår egen kontroll, eu ransonering om
vilken många människor i landet måste
säga, att den beror på att man icke hushållat
så med valutorna som man bort
göra. Därifrån är steget icke långt till
den sista typen av ransonering, som får
politisk karaktär, vilket icke är lyckligt.
Jag tror, att det är nödvändigt, att regeringen
gör klart för sig den väsentliga
skillnaden.

Beträffande den sista punkten vill jag,
herr talman, säga att anledningen till
att vederbörande icke vilja svara med
sina namn är, att man icke har domstolsförfarande,
utan de äro prisgivna
åt administrativt förfarande. Det hedrar
svensken, att han med en viss misstro
ser på allt administrativt förfarande
och kräver de garantier som endast en
domstol kan ge.

Härpå anförde:

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag vill till
detta bara säga, att det är ännu viktigare
att näringslivets folk får klart för
sig, att de ha felbedömt situationen,
om de tro att det för närvarande är obehövligt
med ransoneringar och regleringar.
Och om det, såsom herr Ståhl
nu gör gällande, skulle vara fråga om
en politisk bedömning från näringslivets
sida, måste man vädja till de borgerliga
partierna, på vilkas ord tydligen
näringslivets folk litar, att de i någon
mån avpolitisera debatten om vårt
ekonomiska läge. Oberoende av hur vi
kommit i detta läge, är det ingen som
gagnas av en politisering av diskussionen
om de vägar, på vilka vi skola
kunna komma ur det. Herr Ståhls inlägg
på den punkten styrker mig ytterligare
i min uppfattning, att det här
finns ett stort fält för en effektiv upplysningsverksamhet.

Vidare säger herr Ståhl, att det är
inte männen i kommissionerna som det
är fel på, utan det är .systemet som sådant
som är felaktigt. Men herr Ståhls

angreppspunkt var ju just, att de statliga
myndigheterna inte hade kontakt
med näringslivet. När jag då visar upp
att det finns en sådan kontakt, så säger
herr Ståhl, att det är fel på systemet.
Men hur skall man kunna komma
till rätta med det hela, om det är nödvändigt
att ha kvar ransoneringarna
och regleringarna och den rätta kontakten
inte kan uppnås, trots att man
låter större delen av dessa ransoneringar
och regleringar skötas av näringslivets
folk? Jag skulle gärna vilja
veta, hur herr Ståhl tänker sig att vi
skulle kunna klara den saken.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! När riksdagsman Falla uppbyggde
kammaren med en utomordentligt
ingående och noggrann jordbruksstatistisk
redovisning, kunde jag för
min del icke underlåta att göra den reflexionen,
att det fanns anledning att
fråga, varför icke herr Falla tidigare
reagerat mot statistiska centralbyråns
formulär av olika slag, som de svenska
jordbrukarna ha fått och nödgats fylla i.
Herr Falla har ju 25 riksdagar bakom
sig — jag kontrollerade i katalogen alldeles
nyss -— och har under en lång
och respektingivande riksdagstid haft
möjligheter att framföra sina synpunkter
på förevarande fråga i allra högsta
instans, även vid sådana tillfällen, då
herr Fallas egna partivänner suttit och
svarat för regerandet, vilka kanske varit
mera lyhörda för hans personliga
uppfattning än vad man kan begära att
vi skola vara. Nu tror jag emellertid,
att herr F''alla tog upp denna fråga speciellt
vid detta tillfälle därför att det
är allmänt politiskt tacknämligt från
herr Fallas synpunkter att tala om det
ok av statistik och redovisning, som enligt
vad man gör gällande skulle ligga
på svenska folket, enkannerligen jordbrukarklassen.
Det är icke på det sättet,
att de svenska bönderna råka i samvetsnöd,
när de skola fylla i dessa for -

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

mulär. Även om de äro medvetna om
att de icke till alla delar kunna ge en
exakt redovisning per kilogram, sä
lämna de ifrågavarande redovisning
med ledning av vad vi kalla en kombination
av sunt bondförnuft och de
siffermässiga kunskaper och erfarenheter
som den svenska jordbrukarklassen
ändå besitter. Jag tror man gör de svenska
jordbrukarna orätt, om man i likhet
med herr Falla vill göra gällande,
att de stå fullkomligt främmande och
frånvarande, när en blankett ifrån statistiska
centralbyrån presenteras dem.
Jag tror också, att de som sagt icke äro
offer för en sådan pedantisk subtilitet
som jag tyckte mig utläsa ur herr Fallas
anförande. Jag tror, att de fullgjort
denna skyldighet på ett sätt, som myndigheterna
kunna betrakta såsom acceptabelt.
Det är icke absolut nödvändigt
att myndigheterna få en siffermässig
redogörelse som slår rätt på kilo när.
Det väsentliga är att man får en allmän,
trolig och riktig bild av den relativa utvecklingen
från år till år. På de uppgifter
som legat till grund för denna
jordbruksstatistik ha vi, trots de bristfälligheter,
som till äventyrs vidlåda
den, byggt våra försörjningsplaner och
reglerat det svenska jordbrukets priser
och inkomster.

Herr Falla var emellertid icke enbart
ett statistiskt orakel för andra kammaren.
Han iklädde sig också skepnaden
av den andens lättmatros, som i kåserande
form underhöll kammaren med
kriskommissionernas mer eller mindre
kufiska cirkulär. Det var speciellt ett
cirkulär han fäste sig vid, nämligen
livsmedelskommissionens cirkulär om
koncentrationen av slakt och om slaktgodemän.
Jag har mången gång frågat
mig: vad är anledningen till att dessa
slaktgodemän, som lugnt och stilla flöto
in i det samhälleliga livet 1942, 1943 och
1944, nu på visst håll väcka en sådan
våldsam opposition, innan de ens hunnit
sticka in näsan i de svenska jordbrukarnas
ladugårdar? Den enda skillnaden
mellan systemet i dag och syste -

met tidigare är, att slaktgodemännen
under åren 1942—1944 fungerade oavlönade,
då däremot de slaktgodemän, de
jordbrukare som nu komma att gå ut
som slaktgodemän, skola ha ersättning
för sitt arbete.

Bakom här ifrågavarande cirkulär
ligga diskussioner, som förts mellan
jordbrukets och näringslivets organisationer,
representerade av Sveriges slakteriförbund,
Kooperativa förbundet,
Köpmannaförbundet och Sveriges slakteri-
och charkuteriidkares riksförbund
å ena sidan och livsmedelskommissionen
å andra sidan. Dessa diskussioner
fördes i oktober månad 1947. Anledningen
till diskussionerna var, att man
inom kommissionen övervägde, huruvida
det förelåg möjligheter att slopa
köttransoneringen eller icke. Man måste
då diskutera vad man vore nödsakad att
göra för att få erforderlig effekt av och
respekt för en fortsatt ransonering, om
en sådan visade sig nödvändig. I den
debatten togs det ett initiativ av jordbrukarnas,
handelns och kooperationens
företrädare. Det initiativet kan
kort och gott sammanfattas därmed, att
man begärde, att det skulle bli en slaktkoncentration
och att det skulle införas
någonting som heter slaktgodemän. Det
förslag, som ursprungligen presenterades
ifrån företagarnas sida, var längre
gående i avseende å koncentrationsönskemålen
än vad som senare blev regeringens
beslut. Man hade i nämnda förslag
även räknat med att hushållsgrisen
och hushållskalven skulle läggas in
under de mera skärpta bestämmelserna.
Under regeringens övervägande av
ärendet kom man så småningom fram
till att dessa lämpligen borde ställas
utanför. Kungl. Maj:ts fastställelse av
den organisationsmässigt träffade överenskommelsen
var ingenting annat än
en konfirmation av ett avtal som hade
träffats på basis av frivilliga förhandlingar
mellan de berörda organisationerna
och statens organ på området,
livsmedelskommissionen.

Varför är det nu nödvändigt med

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

denna skärpta kontroll? Jo, om vi
skulle bibehålla köttransoneringen, kunde
det icke få fortsätta på samma sätt
som förr efter vad som visade sig under
senare delen av 1947. Då köptes en del
levande djur vid sidan av de ekonomiska
organisationerna, vilka djur sedan
slaktades och delvis försåldes i en
handel, som vi med ett vanligt standarduttryck
bruka kalla för en svart
handel. Vi kunde icke fortsätta med ett
system, där handlandena i olika led
brusto i kupongredovisning och hade
onormalt höga svinnprocenter och följaktligen
det hela innebar en uppluckring
av ransoneringsmoralen. Vi måste,
när vi stannade för att köttransoneringen
skulle bibehållas, också se till
att kontrollen av det hela blev skärpt.
Man brukar uppskatta den svarta slakten
till 25 miljoner kilogram per år.
Det är ungefär 9 procent av den årliga
slaktkvoten. Det är enligt min mening
en ganska avsevärd kvantitet som går
vid sidan av de legala handelsvägarna.
Nu är jag medveten om att åtskilliga
säga: man hade kunnat slopa köttransoneringen
och därmed kommit ifrån
bekymmer för den skärpta ransoneringskontrollen
och slaktkoncentrationen.
Föregående höst var en utomordentligt
stark rörelse i gång för att
slopa ransoneringen av kött och fläsk.
När regeringen icke ville vara med om
detta, byggde den på vissa, jag vågar
säga sakliga grunder och siffermässiga
skäl. Vid dessa förhandlingar framlades
ett siffermaterial, som ingen bestred
riktigheten av. Ifrån alla håll vitsordades,
att det fanns anledning att sätta
tro till detta material. Enligt detta
kunde vi under 1947 och 1948 räkna
med en försörjning ifrån inhemsk produktion
av 288 miljoner kilogram kött
och fläsk, däri inräknad den s. k.
svarta slakten å 25 miljoner kilogram.
Om vi skulle slopa köttransoneringen,
kunna vi icke planera för en å två
veckor, icke ens för en, två eller tre
månader, utan vi måste rimligtvis planera
för ett helt år. Och vad är det som

ligger närmast till hands, när det gäller
att bedöma huruvida resurserna räcka
til! eller ej, om icke att gå tillbaka till
svenska folkets konsumtion av kött och
fläsk 1938, det sista året med fri konsumtion?
Befolkningsökningen från 1938
till dags dato är ungefär 9 procent.
Skulle svenska folket i dag äta lika
mycket kött och fläsk per capita som
det gjorde 1938, måste vi konstatera,
att 288 miljoner kilogram icke skulle
räcka till. Det skulle ha behövts 322
miljoner kilogram. Det fattades i runt
tal 30 å 35 miljoner kilogram. Är det
någon som tror, att köpkraften i dag
skulle ha varit så mycket mindre, att
man kunnat räkna med att denna otillräckliga
kvantitet skulle tillfredsställt
behovet? Skulle man icke i stället ha
fått en konkurrens om köttet och fläsket
med åtföljande prisstegring som
följd?

Man får icke se bort ifrån att svenska
folkets konsumtionsvanor i avseende å
kött och fläsk sannerligen icke äro statiska.
Av socialstyrelsens konsumtionsundersökningar
för år 1938 framgår med
full klarhet, att en arbetarfamilj med en
årsinkomst av låt mig säga 3 000 å 3 500
kronor har en väsentligt lägre konsumtion
av jordbrukets högklassiga produkter
— däri inräknar jag kött, fläsk,
mjölk, smör o. s. v. —• än en familj,
vars årsinkomst är dubbelt så stor. Den
sistnämnda familjen uppvisar en helt
annan konsumtionsbild än den förstnämnda
så till vida att konsumtionen av
kött och fläsk per familjemedlem där
är större.

Det har hänt något i delta land, om
man ser på inkomst- och löneutvecklingen
under de senaste sju, åtta åren.
Vi ha en jordbrukargrupp av låt mig
säga 200 000 å 300 000 småbrukare, som
ha höjt sin reala inkomst med ungefär
25 å 30 procent. Vi ha 150 000 lantarbetare,
som höjt sin reala inkomst med
samma procentsats. Detsamma gäller
100 000 skogsarbetare. Textilarbetare
och andra låglönegrupper ha även höjt
sina reallöner. Kvinnolönerna ha också

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

realiter höjts. Vi ha i dag en arbetslöshetsprocent
på 2 å 3 enheter mot 12 å
14 år 1938. Vi ha i dag icke så många
varuslag som konkurrera om köpkraften.
Våra tillgångar på matfett, kaffe
och bröd äro begränsade. Med detta
som bakgrund är det helt naturligt, att
svenska folket vid fri konsumtion av
kött och fläsk i dag icke skulle ha stannat
ens vid 1938 års konsumtion utan
säkerligen skulle ha gått utöver denna
nivå.

Våra importmöjligheter äro praktiskt
taget obefintliga. Det är endast det lilla
Danmark som kan leverera kött och
fläsk. Vi ha vissa förhoppningar om att
enligt det handelsavtal, varom förhandlingar
för närvarande pågå med våra
vänner danskarna, få en kvantitet, som
räcker till kanske något mer än en
veckas konsumtion med nuvarande ransoner.
Det är våra enda importmöjligheter,
och i övrigt äro vi hänvisade till
egna resurser. Inför denna bild kunde
det icke hjälpas, att vi måste avvisa
tanken på att slopa ransoneringen av
kött och fläsk. Vi måste ta konsekvensen
av detta ställningstagande genom
skärpt kontroll och genom koncentration
av slakten.

Jag kanske också skulle i detta sammanhang,
då jag haft anledning att vara
litet utförlig, ytterligare be att få framhålla,
att de, som yrkade på köttransoneringens
avskaffande föregående
höst, icke vågade säga, att vi vore färdiga
för en definitiv avveckling av
denna ransonering. Man sträckte sig
icke längre än till att man sade, att vi
borde ha möjligheter att vara utan köttransoneringen
i 2 eller 3 månader. Jag
vill fråga kammarens ledamöter, om det
är någon, som i dag skulle ha ansett,
att en sådan hästkur för det svenska
folket varit lämplig och erforderlig. Det
är ingen tvekan om att vi, om ransoneringen
slopats 2 eller 3 månader,
skulle ha gått in i dagens situation
praktiskt taget utan statliga lager. Nu
ha vi ändå lagertillgångar på 9 miljo -

ner kilogram, soin räcka till att en tid
framöver späda på den minskade produktionen,
så att ransonerna kunna
hållas något så när tillfredsställande.
Jag är övertygad om att vi, när vi
sedan den 1 januari ha fått ta ett par
hundratusen kilogram ur lagerhusen
varje vecka, nu skulle varit i en utomordentligt
besvärlig belägenhet, om vi
skulle ha lämnat marknaden fri under
månaderna november—december och
kanske januari.

Efter denna kanske litet utförliga redogörelse
förmenar jag, att kammaren
väl i stort sett bör vara överens med
mig om att den första förutsättningen
för att slippa slaktkoncentration och
slaktgodemän, nämligen köttransoneringens
slopande, icke var för handen.
När den måste bestå, kom som ett
brev på posten den andra förutsättningen,
att vi måste göra ransoneringen
effektiv och respekterad. I det avseendet
har enighet rått mellan myndigheterna
och jordbrukarnas organisationer
därom, att jordbrukarna ha ett starkt
intresse av att hindra den illegala svarta
handeln. Jordbrukarna ha genom sin
ekonomiska föreningsrörelse — jag har
sagt det tidigare, jag sade det i remissdebatten,
och jag är beredd att säga
det även nu — ständigt uppträtt lojalt
i fråga om respekten för ransoneringarna.
Ledningen för denna rörelse har
varit angelägen om att slakten av kött
och fläsk skall gå de legala vägarna till
konsumenterna, och Sveriges slakteriförbund
representerar 75 procent av
handeln på området. Men Sveriges slakteriförbund
och jordbrukarnas ekonomiska
föreningsrörelse ha haft, om jag
så får säga, loppor i pälsen, bestående
av dessa som opererat i periferien och
försökt utnyttja möjligheterna att vid
sidan av den legala ransoneringen göra
egna ekonomiska förtjänster. Det är
därför ganska naturligt, att myndigheterna
och jordbrukarna voro ense om
dessa ting, och vi ha ifrån båda hållen,
både ifrån jordbrukarnas ekonomiska

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

organisationers företrädare och ifrån
regeringens sida, under de sista månaderna
försökt tala om för det svenska
folket och de svenska bönderna vad innebörden
av systemet med slaktkoncentrationen
och slaktgodemännen egentligen
är. Jag ar medveten om att det har
varit ganska besvärligt. Vi ha både på
bondehåll och på regeringshåll varit utsatta
för detta krypskytte, där man försökt
att stämpla slaktgodemännen som
fläskspioner eller kalvspejare och försökt
misskreditera hela systemet.

Jag är ledsen över att behöva konstatera
att en riksdagsman som herr Falla,
som väl bör känna riksdagsämbetets
värdighet, i kammarens talarstol använder
uttryck som »rackare» och »epapolis»
i fråga om de kontrollanter om
vilka han yttrade sig. Jag tycker det
är i någon mån oanständigt. Herr Falla
frågade: Är tilltron till ransoneringarna
och till regeringen så dålig, att regeringen
mist sin auktoritet, så att den
av den anledningen behöver skärpa
kontrollen.

Jag måste konstatera — vi ha ju fått
se människorna sådana som de äro och
icke sådana som de borde vara — att
vi ha haft en svart handel med de ransonerade
varorna, icke endast sedan
denna regering kom till, utan vi ha haft
sådan handel under hela kriget, även
när herr Fallas partivänner gjorde sin
högst prisvärda tjänst i den samlingsregering
som då satt.

Herr Falla kom även in på frågan
om den blivande fiskeristyrelsen. Han
avslöjade sig därvid som ett orakel, som
vet väsentligt mycket mera i dessa frågor
än jag som föredragande statsråd.
Herr Falla påstod, att fiskarenas egna
organisationer och de enskilda fiskarena
i vårt land skulle vara kritiska gent
emot tillblivelsen av denna nya styrelse.
Så vitt jag kan erinra mig från behandlingen
av detta ärende, föreligger det
inga delade meningar på den punkten
bland fiskarena eller hos deras organisationer.
Där är det ett helt och odelat

tillstyrkande, eftersom detta är ett gammalt,
20-årigt krav från fiskarenas håll,
som jag hoppas nu skall gå i uppfyllelse.
Jag vill även omnämna, att det
icke var endast den kommitté, jag på
sin tid tillsatte, som i sin utredning
kom fram till att en fiskeristyrelse
lämpligen borde inrättas. I ärendet hördes
även den s. k. Hessleska kommittén,
som utredde fiskets efterkrigsproblem
och som tillsattes av förre jordbruksministern
herr Pehrsson-Bramstorp. Även
i denna kommitté var man fullt ense
om att en fiskeristyrelse var av nöden.
Herr Falla hade vidare reda på att bevekelsegrunden
för propositionen om
fiskeristyrelse vore den, att jag i ett
svagt ögonblick skulle ha ställt ut någon
växel på att denna nya styrelse skulle
skapas och att jag av prestigeskäl ansåg
mig böra införa den. Vidare förmenade
herr Falla, att jag skulle ha mina ögon
riktade på en väl förtjänt partivän som
skulle passa som överdirektör i den
presumtiva fiskeristyrelsen. Jag vet icke
om jag behöver dementera båda dessa
antaganden. Jag kan försäkra riksdagen
att jag betraktar det som naturligt, att
riksdagen i första hand skall avgöra
om det skall bli någon fiskeristyrelse,
innan jag har anledning sätta mig ned
och gnugga geniknölarna för att lösa
frågan om vem som skall bli överdirektör
i den nya styrelsen.

Jag vill vidare replikera herr Ståhl
på en enda punkt. Herr Ståhl gjorde gällande,
att kriskommissionen, i detta fall
priskontrollnämnden, handlat egenmäktigt
och självgott. Man fixerade, sade
han, sina normalpriser utan några föregående
förhandlingar med näringslivets
och företagslivets representanter. Han
drog fram som exempel en lång rad av
olika artiklar och uppehöll sig särskilt
vid termosflaskorna. Eftersom han tog
upp dessa, har jag under mellantiden
skaffat fram akten för att närmare kontrollera
herr Ståhls påståenden. Jag
måste tyvärr — tyvärr för herr Ståhls
del — säga, att om lians allmänna kritik

•12

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

mot kommissionerna och hans rika
flora av uppseendeväckande fall äro
lika dåligt grundade som anmärkningarna
när det gäller termosflaskorna, är
det sannerligen icke en stor anledning
att alltför mycket lägga på hjärtat vad
han har sagt. Ur akten framgår för det
första att priskontrollnämndcn redan i
maj månad 1942 fastställde stoppris på
termosflaskor och lösa glas efter förhandlingar
med fabrikanterna. Under
mellantiden gjorde emellertid fabrikanterna
något som inte är alldeles ovanligt.
Man slutade upp med att göra de
billiga flaskorna, som skulle kosta 2: 85,
och gjorde i stället uteslutande eller
praktiskt taget uteslutande någonting
som heter stålglasflaskor, för vilka man
kunde taga över 4 kronor stycket. Vidare
slutade man upp med att tillverka
separata glas. Om jag far litet illa fram
med en termosflaska, brukar ju plåtbehållaren
hålla, men det händer ju lätt
att glaset går sönder. Därför är det
ganska vanligt, att man går till sin
handlande och köper nytt glas för att
sätta in i det gamla omhöljet. Nu visade
det sig, att en av de mera prominenta
fabrikanterna slutade med att saluföra
lösa glas för att uteslutande sälja färdiga
flaskor, d. v. s. glas och plåtomhöljen.

Det var dels den här skildrade utvecklingen,
som ledde till att de billiga
flaskorna försvunno i handeln, dels det
förhållandet att separata glas icke funnos
att köpa som gav priskontrollnämnden
anledning att taga upp problemet
och titta litet på bestämmelserna på
detta område. Man gjorde då först en
undersökning i Malmö, där man köpte
upp en del flaskor för att konstatera
prisläget. Det visade sig då, att man
hade ett prisläge för dessa produkter
som i många fall gick utöver vad som
då var gängse stoppris. Då man kunde
säga på fabrikanthåll, att man saluförde
stålglasflaskor i stället för de gamla
flaskorna, gjorde priskontrollnämnden
en undersökning av merkostnaden för

tillverkning av stålglasflaskor. Prisskillnaden
var ungefär 2 kronor i handeln.
Efter kontroll av tillverkningskostnaderna
konstaterade priskontrollnämnden
att merkostnaden stannade vid 20
öre. Jag förmenar att det med detta som
bakgrund fanns ganska stor anledning
att börja intressera sig på allvar för
dessa flaskor. Den 28 oktober 1947 fördes
förhandlingar mellan priskontrollnämnden
och representanter för fabrikanterna
om vad som egentligen skulle
vara det riktiga normalpriset på varan.
Då sade fabrikanterna: All right, vi äro
beredda att gå ned till 1: 30 kronor för
glaset och till 2: 15 kronor för den färdiga
flaskan. Priskontrollnämnden kom
från sina utgångspunkter fram till att
dessa artiklar borde kunna säljas litet
billigare. Man hade som underlag för
sina beräkningar företagens räntabilitetskalkvler.
Priskontrollnämnden bjöd
följaktligen ett normalpris på 1:25 kronor
per glas, i stället för det av fabrikanterna
begärda 1: 30 kronor, och vidare
bjöd man 2: 05 kronor för den färdiga
flaskan i stället för av fabrikanterna
begärda 2:15 kronor. Priskontrollnämnden
var enig om detta ställningstagande.
Företagarnas representanter i
priskontrollnämnden hade ingen anledning
att anmäla någon som helst reservation
mot detta beslut, men eftersom
det var fråga om att införa ett normalpris
gick ärendet till Kungl. Maj :t för
godkännande. På bordet låg även till
min bedömning den besvärsskrivelse
från fabrikanterna, där de hävdade det
prisläge de föreslagit hos nämnden. Att
Kungl. Maj:t följde en enig priskontrollnämnd
mot bakgrunden av vad som i
ärendet förekommit, bör icke förvåna
någon av kammarens ledamöter, och,
förmodar jag, icke heller herr Manne
Ståhl från Karlstad.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta

Tisdagen den 2 tnars 1948.

Nr 9.

den fortsatta överläggningen i detta ärende
till kl. 8 em. I enlighet härmed ajournerades
förhandlingarna kl. 6.12 em.

Kammarens förhandlingar återupptogos
kl. 8 em.; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste
vice talmannen, som anmälde, att
överläggningen i anledning av de svar,
som lämnats av herr statsrådet Danielson
å herr Fallas interpellation angående
en översikt av de resultat, som
uppnåtts i den s. k. kampen mot
»Krångel-Sverige», samt av hans excellens
herr statsministern Erlander å herr
Ståhls interpellation angående åtgärder
för effektivisering av krisförvaltningen,
nu komme att fortsättas.

Herr STÅHL erhöll på begäran ordet
för kort genmäle samt anförde:

Herr talman! Jag begärde ordet före
middagsrasten för att replikera folkhushållningsministern
med anledning
av hans uppgifter om termosflaskorna.
Först skulle jag emellertid vilja säga
till statsministern, trots att han inte är
här, att när han försöker att komma
undan frågan om kontakten genom att
hänvisa till att en hel rad folk från näringslivet
sitter i kommissionerna, återfaller
jag på det faktum, som jag konstaterade
och som han inte bestritt,
nämligen att de råd, som äro tillsatta
och som ha till uppgift att upprätthålla
kontakten med näringslivet, inte
fungera på ett tillfredsställande sätt.
Därefter ber jag, herr talman, att med
stor tillfredsställelse få registrera statsministerns
uttalande, att även han betraktar
kommissionerna såsom varande
tjänare åt näringslivet. Nu gäller det
alltså för honom att, med den inflytelserika
ställning han har, ingjuta denna
anda i kommissionerna.

Beträffande folkhushålIningsministern
vill jag säga, att han använder det
gamla och i debatter ingalunda okända
knepet att tala om någonting annat.
Jag hade talat om detaljhandeln och
dess prissättning, medan folkhushållningsministern
talade, ehuru det kan -

ske inte märktes, om fabrikanterna och
deras prissättning. Dessutom talade vi
om två olika kvaliteter.

Slutligen, herr Sträng, ber jag att få
upplysa om, att priskontrollnämnden
så sent som i lördags gick med på det
pris, som detaljisterna begärt, vilket
skall gälla till 1 maj 1948. Detta är
kanhända bästa beviset för att detaljisterna
hade fog för sitt krav att inte
priskontrollnämnden skulle sätta priser
utan att först höra dem. Det är
kanske också bästa beviset för att folkhusliållningsministern
förirrat sig att
lämna uppgifter, som inte överensstämma
med verkligheten. När han med
sådan emfas talar om, att herr Ståhl
i Karlstad bör begripa detta, så vill jag
framhålla, att jag gärna skall åta mig
att begripa folkhushållningsministerns
uppgifter den gången det finns anledning
att sätta full tilltro till dem.

Härefter yttrade:

Chefen för folkhushållningsdeparteinentet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Jag tror nog att kammarens
ledamöter på samma sätt som jag fingo
intryck av, att vad herr Ståhl vände
sig emot i fråga om dessa termosflaskor
var att fabrikanterna inte fått diskutera
priserna med nämnden. I mitt
svar lämnade jag en redogörelse för
hur den diskussionen gått. Att herr
Ståhl skulle ha alluderat på handeln
kunde jag inte rimligen förmoda, eftersom
den tvisten aldrig har varit uppförd
på regeringsplanen. Däremot har
tvisten mellan fabrikanterna och priskontrollnämnden
varit en sådan tvist,
där man inte har kunnat lösa frågan
såsom företagarna önskat. Av den anledningen
kom ärendet upp i regeringen,
där det åtgjordes, som jag gav en
redogörelse för. Herr Ståhl nämnde,
att bakom hans resonemang låg en
tvist mellan nämnden och detaljhandeln,
i vilken parterna träffade över -

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

enskommelse i lördags. Jag måste ju
säga, att det är väl litet långsökt att ta
detta som en anklagelse mot nämnden,
när man ju blivit överens i frågan.

Herr DICKSON: Herr talman! Livet
bjuder ju på vissa missräkningar, och
jag måste erkänna, att en illusion brast
för mig efter klockan 6, då det visade
sig att inte ens det där gula anslaget,
som brukar hängas upp när vi skola få
kvällsplenum, höll streck. När vi emellertid
nu styrkta av middagen åter
samlats här skall jag avstå ifrån vad
jag tänkt göra, nämligen att stryka mig
från talarlistan, och säga ungefär vad
jag hade tänkt säga före middagen.

Här har det ju diskuterats ganska
mycket i denna fråga. En del anföranden
ha som redan påpekats varit tämligen
utförliga, och jag skall inte gå
så mycket i detalj som kanske tidigare
skett utan mera hålla mig på det principiella
planet. Vi tala om detta
Krångel-Sverige, och däri har då inbegripits
dels vår lagstiftning och dels
vår byråkratiska organisation. Jag
tror att vi här ha att göra med ett av
våra viktigare inrikespolitiska problem.
Visserligen ger ju namnet KrångelSverige
en ganska lätt touche åt problemkomplexet,
men jag tror att det är
viktigt att vi behandla det här. Vi få
komma ihåg att vår kultur, om man nu
så vill kalla det, utgör en av de yttersta
toppkvistarna på den västerländska civilisationens
träd. Vi veta inte vart det
bär nästa gång vi skjuta ett skott. Det
finns ingen erfarenhet som ger stöd i
det avseendet, utan vi arbeta oss fram
ganska mycket i det okända. Nu har
denna debatt kommit till stånd, och
den ger vid handen att man börjat tveka
om man varit inne helt och hållet
på rätt väg. Man har kört fram med
vår lagstiftning, och man har kört
fram med den byråkratiska utbyggnaden,
men nu är man tydligen ense om,
att marken kanske gungar där framme,
och man undrar, som jag nämnde, om

man kört för långt på denna väg. Jag
tror att jag nämnt tidigare här i kammaren,
att jag är ganska skeptisk i fråga
om vår lagstiftning sådan vi lagt
upp den, d. v. s. att lagstiftarna skola
kunna förutse varje tänkbar situation i
livet och ha bestämmelser för den. Jag
fruktar att en sådan anordning i samhället
kan medföra att vi få människor,
som bli mer eller mindre apatiska. De
behöva inte tänka själva, de behöva
knappast ha något ansvar, och de komma
därför inte heller att visa någon
hänsyn. Jag anser nog också att vår
lagstiftning, så detaljerad som den är,
inte har medfört vad man skulle kunna
kalla ett mera laglydigt folk än vi hade
för 50 år sedan eller ännu längre tillbaka
i tiden. Därför tror jag att det är
betydelsefullt att man tar under debatt
detta problem: Skall man inte överlåta
mera på människors omdöme hur de
skola handla och lagstifta litet mindre
och lita på att folk kan klara sig själva.
Jag kan tillägga att det är faktiskt
så komplicerat många gånger att man
behöver vara juris professor för att
känna till alla lagar — ja, det ger sig
nästan självt — men att man också
nästan behöver hålla en advokat i handen
dagen lång, om man skall kunna
klara sig i alla situationer, som kunna
uppstå.

Om det andra problemkomplexet,
byråkratien i samhällsorganisationen,
har det talats ganska mycket. .lag vill
säga, att den redogörelse, som statsrådet
Danielson gav för de åtgärder han
håller på med, verkade på mig ganska
förtroendeingivande, och hans verksamhet
kommer att av mig följas med
största intresse och med de välsignelser
han möjligen kan ha någon glädje
av. Även på det området har man gått
mycket långt, och det har talats tidigare
här i kväll om den olust, som råder
i samhället till följd av denna byråkrati
och denna organisationshypertrofi.
Nu bortser jag helt från krisförvaltningen.
Den ligger ju på oss allesamman
såsom någonting ganska nöd -

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

vändigt, det få vi ha klart för oss. Att
regeringen försöker få bort den så fort
som möjligt ha vi hört i dag och ha
ingen anledning att tvivla därpå. Men
man har en sorts osäkerhetskänsla över
att dessa ämbetsverk och över huvud
taget statens folk, som samlas här i
Stockholm för att arbeta för landets
väl, sitta här och spana efter uppgifter
att gripa sig an med. Det blir en väldig
organisation, och där anser jag nog,
att det ligger en ganska stor fara. Man
har liksom en känsla av att det t. ex.
endast är den omständigheten att kontrollen
över efterlevnaden skulle bereda
brydsamma situationer som gör, att
vi inte nu ha en förordning från medicinalstyrelsen
med tabeller och temperaturkurvor
över hur våra damer
skola vara klädda undertill på vintern
för att deras hälsa skall bevaras. Denna
lagstiftning i detalj och detta organiserande
i detalj tror jag att vi böra
akta oss för. Jag skall inte ge mig in på
några detaljer, men jag skall ge statsrådet
Danielson ett sådant tips som han
efterlyste. Jag skall göra det på slutet
nu, och jag skulle då vilja vädja till
honom att han i samråd med herr
Adolv Olsson i Gävle söker komma
överens om att avstå från att hålla kvar
bland rusdryckskommitténs arbetsmaterial
de där utomordentligt lustiga bestämmelserna
om starkölet utan släppa
denna detalj så att vi åtminstone komma
in på den rätta vägen och få en
ända att vinda vid, när det gäller att
avveckla lagar, som ingen håller, som
ingen aktar, men som dessvärre eanska
många skratta åt.

Herr OHLIN: Herr talman! Innan jag
kommer in på de mera principiella synpunkter,
som jag skall be att få anföra,
kanske jag får tillåta mig ett ord till
statsrådet Sträng. Han ursäktade sig
i sin replik med att den fråga, som
herr Ståhl diskuterade, inte hade kommit
upp på regeringsplanen och att han
inte kunde drömma om, att den skulle

komma till behandling. Har herr Sträng
inte märkt, att på grund av frågornas
formulering en lång rad åtgärder diskuterats,
som gällt myndigheters och
kommissioners funktionssätt och därmed
förbundna problem? Och vidare:
ifall det skulle vara, som det nu förefaller,
konstaterat, att priskontrollnämnden
utan hörande av vederbörande köpmän
fastställt ett pris och det så pass
sent att det tydligen inte var herr Ståhl
bekant och efter hörande av köpmännen
ändrat sig och godkänt deras ståndpunkt,
så är väl detta ett klart bevis för
att herr Ståhls kritiska påpekande varit
berättigat. .lag tycker att det under sådana
förhållanden skulle ha klätt herr
Sträng bättre att han erkänt, att herr
Ståhl tydligen hade rätt i sin kritik. Den
som hörde herr Strängs anförande på
förmiddagen måste nog tycka, att det
borde vara rätt förargligt för honom att
han tagit till storsläggan på sådant sätt
att han träffat sina egna.

Herr talman! Statsrådet Danielson
har ju lämnat en hel del värdefulla
upplysningar rörande det förberedande
arbetet på en decentralisering och förenkling
av vissa sidor i administrationen.
Jag är för min del mycket glad åt
att han ansåg sig kunna konstatera, att
han funnit intresse hos myndigheter
och tjänstemän för detta arbete. Jag för
min del har inte tvivlat på att man
skulle kunna konstatera ett sådant intresse.
Jag tror att det är av vikt att
kunna konstatera, att när man diskuterar
dessa spörsmål däri icke ligger
någon kritik mot den svenska tjänstemannakåren,
som utan tvivel är synnerligen
väl kvalificerad och plikttrogen
och i alla avseenden högtstående. Jag
har ofta vid mina resor i utlandet gjort
jämförelser mellan det svenska samhället
och andra länder och därvid trott
mig kunna konstatera, att en av orsakerna
till att vårt samhälle trots det vi
kunna kritisera kan fungera ganska bra
är den, att vi ha en hög tjänstemannastandard.
Jag håller därför med statsminister
Erlander när han säger, att

!C»

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

man skjuter över målet ifall man framställer
statstjänstemannen som improduktiva
personer, som kunna sättas i
någon sorts motsättning till näringslivets
män. Till mycket stor del är det
ju dock tjänstemännen, som bära upp
och utgöra ryggraden i del svenska
samhället och äro en förutsättning för
att vårt näringsliv kan arbeta så relativt
effektivt som det trots allt gör. Jag
tror det är rättvist att man i denna debatt
konstaterar hur viktig den insats är,
som ämbetsmän och myndigheter utföra
i det svenska samhället. Orsakerna till
att man här i alla fall har ett brännande
problem om det s. k. Krångel-Sverige
måste till väsentliga delar ligga någon
annanstans.

Orsakerna äro naturligtvis att vi kommit
in i ett interventionistiskt samhällssystem
med mängder av ingripanden,
och där det ligger i systemets natur
att det hela blir krångligare än vad någon
här skulle önska. Till väsentlig del
äro dessa ingripanden betingade av
krisförhållanden, och i den mån detta
är fallet bör man kunna få en förbättring
till stånd i den mån krisförhållandena
försvinna. Statsministern frågade
i detta sammanhang, varför det skulle
vara så egendomligt att de offentliga
myndigheterna och kommissionerna
växa och antalet anställda ökar — att
så har skett under vissa perioder är
visst, även om statsministern valde sina
siffror på ett sådant sätt att han inte just
nu fick någon ökning — när antalet
i enskild tjänst anställda växer än mer.
Men det är väl att göra en alltför enkel
jämförelse. För det första är det väl
så att tillväxten i enskild tjänst till en
del beror på de krav, som regleringssystemet
ställer på företagarna att fylla
i formulär, uppvakta kommissioner,
söka licenser, avge rapporter etc. och
att handla mindre kvantiteter än man
annars kunde göra etc. Det är väl därför
i och för sig önskvärt, att alla de
tjänstemän, som syssla med detta regleringssystem,
både enskilda och offentliga,
kunna minska igen. Men för det

andra förhåller det sig så, att tillväxten
av antalet tjänstemän inom näringslivet
till mycket stor del sammanhänger med
den tilltagande mekaniseringen, vilken
gör att maskiner överta en hel del av
det manuella arbetet. Man behöver flera
verkmästare och ingenjörer, kontorsanställda
och dylika. Detta är en viktig
ekonomisk process, som man inte kan
lämna ur sikte, ifall man gör en sådan
jämförelse som statsministern ville göra.

Men, herr talman, vad jag egentligen
hade på hjärtat var att framföra två
andra synpunkter, som jag inte märkt
kommit fram i debatten hittills, i vart
fall inte annat än i förbigående, nämligen
varför vi ha kommit in i KrångelSverige
och vilka risker, som förefinnas
för att vi kunna komma att stanna
kvar i ett sådant samhälle. Den första
synpunkten är den, att om det råder
bristande samhällsekonomisk balans
mellan varutillgång och efterfrågan så
att efterfrågan alltså är större än tillgången
pressa sig ransoneringar och
produktionsreglerande åtgärder fram.
Ty man kan, när marknaden inte är fri
med prisstegringar och lönestegringar,
som jaga varandra uppåt utan någon
som helst fysisk varubrist på världsmarknaden,
få ett tillstånd, där ransoneringar
inte kunna undvaras och därmed
inte heller produktionsregleringar.
enär man inte sörjt för den allmänna
ekonomiska balansen. Förutsättningar
för en återställning av denna allmänna
ekonomiska balans och därmed att
man undgår en hel del av regleringsapparaten
skola vi inte diskutera i dag.
Det är en fråga som vi haft uppe många
gånger tidigare och väl komma att få
återkomma till i skilda sammanhang.
Men statsminister Erlander säger i sin
replik till herr Ståhl, att det inte är
någon väsentlig skillnad, om bristen på
varor beror på avspärrning eller valutabrist.
I det avseendet vill jag instämma
i vad herr Ståhl mycket kort antydde,
nämligen att det är en väsentlig skillnad,
därför att avspärrningen ligger
utanför möjligheterna av svensk statlig

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

påverkan, medan en valutabrist till stor
del är beroende på den bristande samhällsekonomiska
balansen och den allmänna
ekonomiska politik, som förts
under senare år. På den punkten kan
regeringen alltså inte svära sig fri från
en betydande del av ansvaret för att vi
kommit i ett läge, där regleringar behövt
tillgripas. Om statsministern gärna
vill skjuta den saken åt sidan och säga,
att vi väl skola tala om att regleringarna
äro mera nödvändiga, vet jag inte
om vi kunna tillmötesgå honom mer
än att vi säga, att båda sakerna ha lika
stort intresse.

Den andra synpunkten jag ville framföra
gäller på litet längre sikt. Det är
helt enkelt den att den socialistiska
samhällstypen innebär en centralisering
och centraldirigering, medan ett liberalt
samhälle har en mera decentraliserad
karaktär. Det liberala samhället
lämnar mera åt den enskilde att göra
på egen hand, och man behöver därför
inte överlåta så mycket åt statliga monopol
eller statliga reglerande myndigheter.
I det socialistiska samhället, vars
speciella konstruktion jag inte har anledning
att ingå på här, behövs det
monopolisering eller reglering för att
man, som det så vackert heter, skall
kunna trygga samhällets intressen. Vad
som här behöver konstateras är endast,
att detta samhälles natur nödvändiggör
en
mängd myndigheter, många paragrafer
och regleringar. Tag till exempel arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, det s. k.
tjugusjupunktsprogrammet! Nog förefaller
det mig klart, att ifall vi fått vissa
punkter genomförda, t. ex. bensin- och
oljemonopolet, skulle det ha betytt en
byråkratisering av den branschen med
mera formulär och regleringar. En annan
punkt avser hyresfastigheternas
överförande i samhällets ägo. Då skulle
relationerna emellan hyresgäster och
fastighetsägare också få vissa drag av
sådan där offentlig reglering. Det skulle
icke bli några muntliga uppgörelser
mellan fastighetsägare och hyresgäster

om nödvändiga reparationer, utan det
skulle bli formulär, ansökningar och
kontraktsbestämmelser. Ifall man kommer
in på en statlig dirigering av vissa
delar av utrikeshandeln, som rekommenderats
i tjugusjupunktsprogrammet
såsom en mera permanent sak, oberoende
av kristiden, skulle även det nödvändigtvis
betyda, att kommissioner av
handelskommissionens typ finge fördela
detta långt mera än en friare handel.

Jag tror att man kan konstatera såsom
liggande utanför området för debatten,
att den socialistiska samhällstypen
innebär väsentligt mycket mera
av regleringar, ransoneringar, kontroll,
kommissionsväsen och dylikt än vad ett
mera liberalt samhälle behöver.

Jag tycker, att det är mycket välkommet,
att statsrådet Danielson intresserar
sig för detta problem om förenklingar,
som han tagit upp, ehuru jag
måste avstå från alla omdömen till dess
jag fått se resultatet. Jag vill endast
göra en liten gensaga, när statsrådet
säger, att lamentationer över krånglet
tjäna ingenting till. Jo, herr statsråd,
klagomål och, såsom vi hört mycket
ofta, berättigade klagomål ha i alla fall
en funktion att fylla: de utgöra en påtryckning,
som gör det lättare att få
fram en förändring. Statsrådet själv
skall icke beklaga sig, om han får hjälp
av det tryck från opinionen som kommer
på detta sätt. Jag kallar icke detta
för lamentationer utan för en vaksamhet,
som är naturlig i ett demokratiskt
samhälle.

Innebörden av dessa synpunkter, herr
talman, är att om man verkligen på
lång sikt vill arbeta för ett samhälle,
som utmärkes av relativt liten reglering
och kontroll, då måste man försöka
undgå centralisering och byråkratisering
genom att draga två praktiska slutsatser:
för det första att återställa,

respektive bevara, den samhällsekonomiska
balansen och för det andra att
avstå från att driva samhällsutvecklingen
i socialistisk riktning. Om man
vill definitivt avskriva de socialistiska

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

punkterna i tjugusjupunktsprogrammel
i stället för att lägga dem i lådan för
tillfället, såsom regeringen gjort, skulle
det innebära ett större steg för avskaffande
av Krångel-Sverige än det som
statsrådet Danielson kan åstadkomma.

Jag vill till statsminister Erlander
säga, att på det sättet skulle man trygga
mera frihet för medborgarna än genom
det regleringssystem som statsministern
vill tolka som ett sätt att öka medborgarnas
frihet. Om man däremot ej vill
beakta dessa båda viktiga saker, ja, då
tror jag att trots alla vällovliga ansträngningar
från statsrådet Danielson
eller andra komma vi att mot vår vilja

— och jag vill gärna säga mot regeringspartiets
vilja och önskemål —
hamna djupare in i Krångel-Sverige.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! När herr Ohlin nu fört debatten
för sin partivän Ståhls räkning får
väl detta tagas som intäkt för det kända
faktum, att herr Ohlin alltid har en
viss benägenhet att ordna och ställa

— eller kanske vi skola säga centraldirigera
— inom sitt parti.

Jag har ingenting emot att fortsätta
debatten om termosflaskorna. Herr
Ståhl anförde i sitt första inlägg såsom
ett skäl för anmärkning mot priskontrollnämnden,
att man icke tog hänsyn
till företagarna och dem som man hade
att göra med i sitt dagliga krisarbete.
Herr Ståhl anförde en rad av olika artiklar,
beträffande vilka man skulle ha
blivit illa behandlad på företagarnas
eller handelns sida, däribland kastruller
och termosflaskor. Herr Ståhl åberopade
detta såsom ett allmänt skäl för
påståendet om nämndens bristande
vilja att förhandla och pröva.

Jag lämnade min redogörelse utifrån
termosflaskornas område, eftersom det
var ett ärende som jag själv haft under
behandling. Det hade väl varit lämpligt,
om herr Ståhl talat om för oss, att
när han kritiserade priskontrollnämnden
så kritiserade han icke nämnden

för dess sätt att behandla fabrikanter
och företagare utan han kritiserade
nämnden enbart för dess sätt att behandla
handelns representanter. En
sådan förklaring hade kunnat bespara
herr Ståhl att få den redogörelse som
jag tog mig friheten giva här. Jag försäkrar
herr Ståhl, att jag var icke den
ende i kammaren som fattade herr
Ståhl på detta sätt. Jag försäkrar också,
att jag under dessa sista två månader
nästan dagligen haft överläggningar
med handelns representanter. De ha
resonerat om priskontrollnämndens behandling
av dem, när det gällt marginaler
på choklad, parfym, tvål, tvättpulver,
vetemjöl, rågmjöl, socker, kaffe,
pilsner och läskedrycker in. in. De ha
resonerat med mig om marginalerna på
praktiskt taget alla områden. Jag inregistrerar
här ett enda undantag: det
undantaget är termosflaskor.

Det kan ha sin naturliga förklaring.
Eftersom herr Ståhl talat om för oss,
att nämnden i lördags givit handelns
män vad de önskat i fråga om marginaler
för termosflaskor, ha de ej haft
anledning att tala med mig om det.

Jag måste til syvende og sidst konstatera,
att det är verkligen ett dåligt
slagträ mot nämnden att använda en
varugrupp, där företagarna av nämnden
fått vad de begärt.

Herr STÅHL erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och anförde: Herr

talman! När folkhushållningsministern
försöker betäcka reträtten i fråga om
termosflaskorna med den uppgiften, att
jag ej skulle ha talat om, att det gällde
handelspriset, konsumentpriset, kunde
jag nöja mig med att hänvisa statsrådet
Sträng till det protokoll som kommer
att föreligga. Det är emellertid så,
att jag råkat ha ett manuskript som jag
följde. För att bestyrka att jag talat
just om konsumentpriset skall jag be
att få citera den lilla mening, som
handlar om detta. Det står nämligen:
»Beträffande termosflaskor kan nämnas,
att det konsumentpris, som 1942

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

fastställdes till kronor 5: 50, i år har
sänkts till 4: 10, d. v. s. exakt detsamma
som inköpspriset. Inte underligt,
herr talman, om sådana varor skulle
försvinna ur marknaden till men för
konsumenterna!»

På detta korta avsnitt har jag sålunda
två gånger talat om konsumenterna.

Jag skall ingalunda förebrå folkhushållningsministern
om han icke så noggrant
hör varje ord som jag säger. Men
man kan diskutera lämpligheten av att
hänga upp ett så utförligt resonemang
och ett så våldsamt angrepp mot mig
på ord, som folkhushållningsministern
lyssnat på ganska förstrött.

Vad beträffar att priskontrollnämnden
ändrat sig vill jag konstatera —
och det är väsentligen detta jag vill slå
fast — att nämnden bevisligen fastställt
priset till 4: 10 utan att taga hänsyn till
vad handeln begärt, vilket det hade
varit på sin plats att nämnden gjort.

Vidare yttrade:

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
Ståhl överskattar en folkhushållningsministers
fattningsförmåga. När herr
Ståhl står och talar om konsumentpriset
på termosflaskor, menar herr Ståhl
handelsmarginalen och icke producentpriset.
Det var kontentan i herr Ståhls
inlägg. Om jag talar om att handelsmarginalen
spelar en mycket liten roll
i konsumentpriset men att en sänkning
av fabrikanternas pris från 4: 25 till
2:15 spelar en avgörande roll för konsumenterna
och konsumentpriset, då
tycker jag, att jag har ännu större skäl
att nå fram till slutsatsen, att det var
där skon klämde, när herr Ståhl framförde
termosflaskorna i sitt inlägg.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Det var valda stycken i det
brev som herr Ståhl läste upp som föranledde
mig att begära ordet. Saken är
nämligen den, att den första veckan

under riksdagen, troligen den 13 eller
14 januari, fick jag ett brev från en
importör. Jag fick onda aningar med
detsamma. Det var nästan precis den
relation som herr Ståhl lämnat i interpellationsdebatten
i dag, och de synpunkter
brevskrivaren framförde voro
ungefär desamma. Jag gjorde icke som
herr Ståhl, som rusade i väg och interpellerade,
utan jag tog reda på saken
och konstaterade, att uppgifterna voro
oriktiga från början till slut, med resultat
att jag ej interpellerade. Annars
hade det gått för mig som för herr
Ståhl med termosflaskorna.

Jag tror, att det vore nyttigt särskilt
för de nya riksdagsmännen, som sitta
här sin första period, att de innan de
rusa fram och interpellera taga reda
på om det finnes verklighet i breven
eller om de äro ovederhäftiga.

Herr STÅHL erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och anförde: Jag ber
att få säga herr Jacobson, att jag kontrollerat
innehållet i brevet och vet, att
det ej är ovederhäftigt. Beträffande
åldern på riksdagsmännen hoppas jag,
att även om man sitter den första perioden
så får man föra på tal en fråga,
som är så pass vital icke minst för den
yrkesgrupp till vilken herr Jacobson
hör men som han tydligen har mindre
förståelse för.

Jämväl herr JACOBSON i Vilhelmina
erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Det är mig en glädje
att kunna konstatera, att mina farhågor
icke besannats. Jag trodde faktiskt, att
det var samme herre som stod bakom
herr Ståhl och som sökte lura mig.

Härefter anförde:

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP: Herr
talman! Jag har icke någon anledning
att lägga mig i den principdebatt som
försiggått. Men när jag avlyssnat debat -

4 — Andra kammarens protokoll 1918. Nr 9.

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

ten, har jag konstaterat någonting som
utbildat sig under den sista tiden: man
kan märka att det är valår i år och att
det är många som vädja till valmännen.
Det gör naturligtvis också jag och
det parti jag representerar.

Men det viktigaste av allt är, att man
skall hålla sig till sanningen. Många
söka framställa saker och ting så att de
hålla sig så långt från sanningen som
de över huvud taget kunna komma.
Herr Stålil skall inte se misslynt ut!
Jag lägger mig icke i den debatt herrarna
haft. Men man läser ju i tidningarna.
I våra tidningar konstateras med
ganska stor bestämdhet — och detta
konstaterande är riktigt — att kommunisterna
i olika delar av Europa försöka
att underminera respekten för rätt
och sanning. Jag bär ju haft nöjet att
här i kammaren säga till våra kommunister,
att när de söka framställa sig
som de bästa gentemot Sveriges arbetare,
göra de sig skyldiga till en oerhörd
förfalskning och ett oerhört skryt
om sig själva.

Sedan är det en sak, att regeringen
här handlat, såsom jag tidigare sagt,
valhänt i många saker. Det är något som
vi få diskutera i annat sammanhang.
När man skall kritisera en sak, skall
man ha anledning att göra det, men
man skall icke söka kritisera någonting
som över huvud taget ej kan kritiseras.
Då kommer allmänheten till sist att icke
tro dem som söka driva en dylik kritik.

Det är ändå på det sättet, att vi leva
ej nu under normala förhållanden.
Ingen människa som sitter vid styret
kan klara upp allt på ett fullt tillfredsställande
sätt. Jag är den förste att erkänna,
att visst göra kommissionerna
en oerhörd massa misstag. Det är ju
icke underligt: när regeringen kan göra
misstag, måste man förlåta kommissionerna.

Vad jag känt mig föranledd att yttra
mig om är herr Fallas inlägg. Jag hade
icke tänkt mig, att den konservativa
idén tappat melodien så fullständigt att
man börjat draga in fullkomligt orik -

tiga saker och ting i debatten i riksdagen.
När herr Falla talade om fläskspionerna
och det ena med det andra
samt sade, att detta har regeringen genomfört,
så kan detta tal behöva något
belysas.

På hösten i fjol konstaterades av livsmedelskommissionen
och alla berörda
organisationer, att ransoneringsmoralen
var oerhört dålig, och man ansåg lönlöst
att fortsätta och ha en ransonering
på papperet som icke höll i verkligheten.
Det var varor, som gingo vid
sidan om ransoneringen i mycket stor
utsträckning. Det hade icke fallit oss
och köpenskapens representanter in att
hos regeringen begära upphävande av
köttransoneringen, om vi ej trott att
detta var möjligt. Att vi trodde detta
vara möjligt var därför att vi fingo en
utslagning av 100 000 nötkreatur mer
än normalt, motsvarande cirka 18 000
ton. När vi talade om ransoneringen
och åtgången av köttvaror, gällde detta
uteslutande kött och icke fläsk, ty det
var klart, att man icke kunde vara utan
en ransonering av fläsk. Frågan gällde
alltså kött. Vi menade, att om man finge
ransoneringen hävd och vi hade en tillförsel
på 18 000—20 000 ton mer än
normalt, så kunde vi hysa ett svagt
hopp, att det skulle kunna avlöpa tillfredsställande.
Men det är självfallet,
att man då icke borde säga till den stora
allmänheten såsom statsrådet Sträng
gjorde på ett tidigt stadium, att den
ransoneringslösa tiden måste bli mycket
kort. Varför detta? Jo, därför att
det är givet, att när människorna höra
sådant är det nästan detsamma som att
uppmana dem till hamstring.

En av förutsättningarna för ransoneringen
var alltså ganska minimal. I
varje fall menade vi, att med den dåliga
ransoneringsmoral som vi hade vore det
anledning att häva ransoneringen och
låta konsumenterna en tid framåt få
prova en fri försäljning. Om vi skulle
behöva införa ransonering på nytt,
trodde åtminstone jag och även andra,
att allmänheten skulle bli övertygad om

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

nödvändigheten härav. Det ar icke riktigt
som en del av slakteriorganisationernas
representanter och enskilda
slakterier skrivit i många tidningar, att
här fanns tillräckligt med kött och
fläsk. Det ansågo vi icke, men vi trodde
att det skulle hjälpa med den större
tillgången. Om människorna få se, att
det blir nödvändigt att återgå till ransoneringen,
kan var och en förstå varför
man måste göra detta. Då blir det
icke det där resonemanget, åt! man gör
det för ransoneringens egen skull, utan
man gör det för att de som ha ansvaret
för vår försörjning också skola ha hand
om ransoneringen. .lag har alltid beundrat
de människor som skola ha detta
svåra uppdrag. Det är en av de svåraste
uppgifter som man kan handhava
inom något område.

Vi resonerade med regeringen. Det
är givet, att motståndarna till upphävandet
av ransoneringen hade starka
skäl. Jag förstod folkhushållningsministern,
när han sade: Nödgas vi återgå
till ransoneringen, kommer en del av
den svenska tidningspressen att prata
om vilka misstag regeringen gjort. .lag
begrep, hur de kände och reagerade inför
detta. Då sades det från organisationerna,
att om vi finge ransoneringen
hävd och det därefter visade sig, att
priserna stege i höjden över hela linjen
eller alt vissa partier komme att
stiga, finge man ordna detta. Men om
det skulle visa sig, att vi inte kunna
bemästra situationen, då äro de organisationer,
som stå för denna framställning,
beredda att medverka till en ny
ransonering. Detta lämnade organisationerna
en skriftlig förbindelse på till
livsmedelskommissionen.

Det finns eu tidning som heter Medborgaren.
Det påstås, att det är unghögerns
medlemsblad. Den har intresserat
sig så mycket för ransoneringarna,
att den för en tid sedan påstod, alt det
var Bramstorp som genomfört alt det
skulle bli slaktgodemän. Det var också
en högertidning i Sundsvall som skrev
samma sak. Nog måtte högern ha lap -

pat den gamla goda traditionen som ett
verkligt konservativt parti och fullständigt
tappat melodien, när den nu i tider
som dessa försöker att använda ungefär
samma system gentemot dem som inte
äro politiskt liktänkande som det kommunisterna
använda i vissa andra länder
för att underminera samhället. Det
anses kanske vara en riktig taktik och
politik, men det tror jag inte människor
i allmänhet tro på. Sedan har det hållits
politiska möten, där mer eller
mindre vederhäftiga personer lagt fram
dessa saker.

Utgående ifrån att man skulle behöva
ha ny ransonering, skriva representanter
för de olika organisationerna, skall
innan ransonering på nötkött och kalvkött
återinföres samråd äga rum med
slakterinäringens organisationer för diskussion,
huruvida prisutvecklingen ger
anledning till ett återinförande av ransoneringen.
Ransoneringen skulle bygga
på det nuvarande ransoneringssystemet
med de ändringar, som föreslås i en bifogad
promemoria. .lag skall inte läsa
upp denna promemoria, tv det skulle
draga onödigt långt ut på tiden, men i
vilket fall som helst sägs till sist: »De
i ovannämnda promemoria nämnda
ändringarna i det nuvarande ransoneringssystemet
böra snarast möjligt företagas
i tillämpliga delar i den fortsatta
ransoneringen.» Detta skulle alltså företagas
beträffande fläsket, för vilket vi
icke kunde häva ransoneringen även
om köttet bleve fritt.

Skrivelsen är daterad Stockholm den
14 oktober 1947. Därefter heter det:
»Ovanstående kompromiss godkännes
för Slakteriförbundets delegerade med
reservation för att endast endera av
slaktgodemän respektive förbud för
hemslakt av hushållsgrisar genomföres.
» Sedan följa underskrifterna, och
jag skall kanske läsa upp namnen: För
Sveriges .slakteriförbund G. A. Holmberg.
Han var biträdd av 4 disponenter
för olika företag, men han skrev ensam
under. För Sveriges charkuteri- och
slakteriidkares riksförbund Gunnar

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

Karlsson. Han säger: »Godkännes med
reservation beträffande utformningen
av kontrollen vid slaktstation, vilken
utan att effektiviteten eftersättes bör
kunna ordnas på mera praktiskt sätt.»
D. v. s. han vill fortfarande ha kvar
kupongkrediten, som förstört ransoneringen.
Sedan är det godkänt av Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund
och Kooperativa förbundet,
alltså allesammans, men de ha velat
genomföra slaktgodemän och hushållsgrisarnas
slakt på slakterierna, d. v. s.
att hushållsgrisarna skulle föras till
slakterierna. Mot detta har slakteriförbundets
representant, direktör Holmberg,
reserverat sig. Vi togo sedan upp
etl resonemang om det hela, men statsrådet
Sträng följde inte våra som jag
tycker förnuftiga råd. Det blev intet
upphävande av ransoneringen. Men sedan,
när frågan åter blev aktuell, diskuterade
vi den gemensamt med de övriga
representanterna. Då var det två av
dessa representanter, som drogo sig undan
och sade, att de inte ville vara med
av skilda anledningar. Den ene ville
inte ha någon kontroll vid slaktstationerna.
Vi sade för vår del, att vi äro
naturligtvis beredda på att det måste
bli en skärpt kontroll — det innebar
hela skrivelsen — därom äro vi eniga
alla, men den kontrollen ville en inte
vara med om och det var den som mest
pratade om det elände, som denna kontroll
skulle medföra.

Jag tycker det är nödvändigt att redogöra
för detta i riksdagen. Man skall
naturligtvis kritisera regeringen på de
punkter, där man har en väsentligt
olika uppfattning om mycket stora frågor,
som ha betydelse för hela den politiska
utvecklingen, men inte kan den
stora allmänheten tro på människor,
som föra fram kritik över åtgärder, som
vidtagits på grund av fullständigt abnorma
förhållanden. Det kan inte vara
bärande för något politiskt parti att
handla på det sättet, åtminstone anser
jag inte detta för möjligt.

Jag vill inte föredraga hela den långa

promemorian, men där förekommer
bl. a. införandet av slaktgodemän.
Därest representanterna för de olika
partierna sin plikt likmätigt vilja följa
sanningen, vet man nu precis, hur detta
kommit till. Anledningen till att de
inte ville vara med vid de möten, som
nu anordnas av privatslaktarna, var att
jordbrukarna fingo fria priser på styckade,
d. v. s. fjärdedels, halva och hela
kroppar. Representanter för jordbrukarnas
organisationer ha samtidigt förbundit
sig att till livsmedelskommissionen
eller priskontrollnämnden anmäla
ändringar på priserna, så att priset på
ett slags kött kan öka, när priset på ett
annat slag minskar, beroende på tillgång
och efterfrågan. Den största olägenheten
med hela den stela ransoneringen
tidigare har varit att man slagit
fast vissa normer, som man inte kunnat
ändra. Det är därför som det vid sidan
av den legala handeln uppstått en handel,
som jag tror inte något parti anser
tillfredsställande under nuvarande förhållanden.
Vi leva ju ändå inte under
normala förhållanden.

Vi hade räknat med att kunna få
10 000 eller 20 000 ton kött från Danmark
utöver den kvantitet, som tillföres
marknaden på grund av den dåliga
skörden. Jag är övertygad om att det
inte skulle ha varit så svårt att få åtminstone
10 000 ton, men Europakommissionen
motsatte sig detta. Den ansåg,
att det finns andra länder, som ha
större behov av denna kvantitet. Vi ha
följaktligen inte lyckats få till stånd någon
köttimport, men det är möjligt att
vi så småningom kunna få det. Inte allenast
hos oss, utan även annorstädes, äro
förhållandena sådana, att man inte kan
göra en jämförelse och säga, att utvecklingen
är farlig. Enligt min mening kan
en regering, som när tillgången kommer
att motsvara efterfrågan vill behålla ett
system, som inte är nödvändigt för folkförsörjningen,
inte sitta kvar länge. Om
däremot en opposition skulle gå emot
bibehållandet av ett system, som är
nödvändigt för att man skall kunna för -

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

dela oundgängliga varor mellan människorna,
tror jag inte denna opposition
skulle vinna folkets förtroende. Om
den skulle överta ansvaret för utvecklingen,
skulle den vara tvungen att
handla på samma sätt. Folket skulle
då börja fråga, vad dess löften inneburit.
Jag reagerar personligen mot ett
sådant system, och jag har därför velat
förklara, att organisationerna varit fullt
medvetna om att vi kunna komma in i
sådana förhållanden, att en ransonering
på nytt blir nödvändig.

Jag vill påpeka, att det är den enskilda
handeln, representerad av Köpmannaförbundet,
Grossistförbundet och
slakteriidkarorganisationerna, som begärt,
att man skall införa slaktgodemännen.
De krävde likaså, att hushållsgrisarna
skulle slaktas på slakterierna.
När vi sedan övertygade livsmedelskommissionen
om att det inte finns någon
fysisk möjlighet att under november
och december slakta ungefär
300 000 hushållsgrisar, då släppte kommissionen
den bestämmelsen. Även representanter
för konsumenterna ansågo,
att det skulle bli abderitiska förhållanden,
om man genomförde denna bestämmelse.
Livsmedelskommissionen
hade emellertid kvar kravet på slakten
av hushållskalvarna. Vi kommo dock
inte att resonera om det, förrän hela
ransoneringen var genomförd. Slakteriförbundets
styrelse, vari olika politiska
partier äro representerade, beslöt
sedan, liksom Kooperativa förbundet
och Köpmannaförbundet, att man
borde stödja en förnuftigt genomförd
ransonering, förutsatt att det blev en
tillfredsställande kontroll, så att det
inte uteslutande blev bönderna som
skulle vara kontrollerande.

Jag vill genast säga, att det ibland
brustit även inom våra organisationer,
men detta har intet medhåll från topporganisationen
eller från några andra
organisationer. De felsteg, som förekommit
under den förutvarande ransoneringen,
skola vi inte tillvita vare sig
diversehandeln eller partihandeln eller

slakteriorganisationerna. Det är inte lätt
för den enskilde affärsmannen, som är
beroende av sina kunder, att följa ransoneringsbestämmelserna,
när den köpande
allmänheten försöker tubba honom.
Jag vill inte försvara ett sådant
handlingssätt, men vi böra ta med även
sådana saker i räkningen.

Vi ha naturligtvis inte den ringaste
önskan att få slaktgodemän, och vi ha
sagt oss, att vi kanske kunna komma i
en sådan situation, att vi för vår egen
räkning utse människor, som skola ha
en viss uppsikt, men att vi inte behöva
slaktgodemän för detta ändamål. Men
om vi skola ha slaktgodemän, komma
vi att vädja till jordbrukarna och framför
allt till föreningsjordbrukarna att
sköta den kontrollen. Den saken äro
naturligtvis de andra organisationerna
inte så kinkiga med, men när de säga,
att införandet av slaktgodemän är inledningen
till en socialisering och att
de riktigt trogna föreningsjordbrukarna
skulle medverka till en socialisering, då
tror jag att de fullständigt missta sig.
Om vi få folk även av andra typer till
slaktgodemän, såsom de ville ha, då
kommer det att uppstå ett virrvarr, som
varken konsumenterna eller producenterna
önska.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr FALLA: Herr talman! Statsrådet
Sträng hade i sitt första anförande älskvärdheten
att utnämna mig till en andens
lättmatros. Jag tror att herr Sträng
inte bär något emot att jag kvitterar
denna artighet, och jag skulle då vilja
säga att statsrådet Sträng i sitt anförande
före middagen närmast uppträdde
såsom en gamla tiders skutskeppare,
gärna andens skutskeppare, vars
vapen och argumentering både mot
lättmatrosen och mot besättningen i
övrigt mest utgjordes av den s. k. niosvansade
katten.

Statsrådet Sträng gav en redogörelse
för hur köttransoncringen genomförts,

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

vad som varit de bärande grundtankarna
och vad som gjort det nödvändigt att
få denna köttransonering. Jag skall inte
gå djupare in på den saken. Jag skall
mycket gärna erkänna, att jag inte har
penetrerat den saken så djupt som herr
Sträng har gjort. Men jag erinrar mig
mycket livligt hur i höstas, då diskussionen
pågick om detta, just Slakteriförbundet
och andra ekonomiska organisationer
med mycket stor styrka hävdade,
att det skulle gå att komma till
rätta med detta problem utan ransonering.
Jag förutsätter att slakteriorganisationerna
besitta den kunnighet och
erfarenhet på detta område, att man
får tillmäta deras yttranden ett rätt
stort värde, och det är det jag har gjort.

Sedan var statsrådet Sträng mycket
indignerad över att jag på tal om slaktgodemännen
hade sagt att de voro epapoliser.
Jag anser att det är ett adekvat
uttryck för den organisation som har
skapats, och jag tycker också att statsrådet
Sträng hade kunnat spara sin indignations
brösttoner till ett något
lämpligare tillfälle, även i betraktande
av den jämförelse jag gjorde med en
gångna tiders ämbetsman, som med ett
folkligt uttryckssätt gick under benämningen
rackaren. Denna kunde utan
tvivel vara en lika hederlig man som
vem som helst, och han var det säkerligen
i allmänhet också, men ämbetets
karaktär gjorde att det omgavs av en
sådan där nimbus som jag tror att slaktgodemännens
ämbete också kommer att
få. Jag gör detta antagande på grundval
av de många resolutioner, uttalanden
och opinionsyttringar, som kommit
från landets olika delar, men det är
ingen smädelse emot dessa människor
personligen, och jag har ingenting att
ta tillbaka.

Nu yttrade statsrådet Sträng beträffande
slaktgodemännen och hela den
apparat, som nu satts i gång, att organisationerna
på området hade velat vara
mycket strängare än vad folkhushållningsministern
och livsmedelskommissionen
nu hade varit och att folkhus -

hållningsministern och regeringen hade
måst dämpa ned de kraftigare åtgärder
som hade begärts. Frågan är, vem man
skall tro egentligen. Nyss stod herr
Pehrsson-Bramstorp här. Jag hade mycket
svårt att uppfatta innehållet i hans
anförande, men jag tyckte mig höra något
som att om man skall ha slaktgodemän,
borde man göra så och så, och
det skulle väl häntyda på att det inte
från det hållet skulle ha ställts sådana
extrema krav som statsrådet Sträng påstått.
En tidning, som jag har här, nämligen
RLF-Tidningen, skriver i en ledande
artikel, visserligen mycket skruvat
men i alla fall så att det framgår
att det varit motstånd, såvitt jag förstår,
från organisationernas sida men att de
ha blivit tvingade till det här, och då
vilja de göra det bästa möjliga av anordningen.
Man får av denna ledare
inte alls den uppfattning om tillkomsten
av kontrollbestämmelserna, som
statsrådet Sträng nyss framförde här.

Statsrådet Sträng nämnde i ett yttrande,
att han hade tagit reda på hur
många riksdagsår jaghade. Han tillmätte
det mycket stor betydelse och ansåg att
jag bort uppföra mig bättre efter 25
riksdagsår än vad jag nu gjort. Han
menade bl. a. att jag hade stått och
gycklat med blanketter, som statistiska
centralbyrån hade utsänt genom hushållningssällskapen,
och detta gyckel
tyckte han var obefogat. Jag måste säga
herr Sträng, att det förefaller mig som
om statsrådet inte riktigt skulle känna
skillnad på allvar och gyckel. Jag hade
en mycket allvarlig mening, när jag talade
om dessa blanketter och gick sakligt
igenom dem punkt för punkt, och
jag gycklade inte alls. Om det ändå verkade
litet lustigt på en del punkter berodde
det inte på mig utan på blanketterna.
Emellertid var statsrådet Sträng
mycket tillfredsställd med de uppgifter,
som statistiska centralbyrån får på
detta sätt. Han menade, att de där uppgifterna,
som jag kunde konstatera att
man till stor del får gripa ur luften
—- man kan inte få dem på annat sätt

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

— voro för honom mycket acceptabla.
Jag måste säga att en sådan anspråkslöshet,
kanske vi skola säga en sådan
intellektuell anspråkslöshet, hade jag
knappast kunnat föreställa mig att vi
skulle finna på regeringsbänken.

Sedan tyckte statsrådet Sträng, att jag
inte varit just i mitt uppträdande. De
här blanketterna, som jag visade upp,
skulle jag i första hand gjort anmärkning
mot, då vi hade den sista högerregeringen.
Det är 18 år sedan. Den
som jag tycker mest anmärkningsvärda
blanketten fick jag till årsskiftet, har
inte sett den förr, och den har inte varit
ute mer än möjligen något år tidigare.
Detsamma gäller blanketten från socialstyrelsen.
Jag tycker nog att det är att
ställa väl stora anspråk på en riksdagsman
om man fordrar, att han skall
med sin kritik och sina anmärkningar
vara 18 å 20 år före sin tid. Den andra
blanketten från statistiska centralbyrån
är ju äldre, men jag för min del har
icke haft anledning att taga befattning
med den på den tid, då vi hade högerregering
— om den över huvud fanns
den tiden. 1 vilket fall som helst anser
jag, att när man har fått dessa erfarenheter
under årens lopp, är det en
lämplig tidpunkt att taga fram dem just
nu i debatten om Krångel-Sverige.

Herr Pehrsson-Bramstorp, som nyss
stod här i talarstolen, började med att
utvecklingen på senare tid har givit oss
vissa påminnelser om att det är valår
i år. Ja, det var väl väldigt bra att herr
Pehrsson-Bramstorp fick reda på det,
så att han inte glömt bort det. Så långt
bort som hela hans tankevärld ligger
från valspekulationer och sådant hade
det annars varit fara värt att han alldeles
glömt bort det. Men, sade herr
Pehrsson-Bramstorp, man skall hålla sig
till sanningen, och han yttrade vidare,
att de konservativa tycktes alldeles ha
tappat melodien, nämligen den gamla
melodien att hålla sig till sanningen,
och han vände sig i detta sammanhang
mot mig. Jag var mycket uppmärksam
på herr Pehrsson-Bramstorps anförande

i fortsättningen, så att jag skulle få
höra, i vad mån jag talat osanning och
lämnat oriktiga uppgifter, men därav
blev ingenting. Såvitt jag kunde höra
var det icke ett ord i herr PehrssonBramstorps
anförande som gav vid handen,
att jag skulle lämnat osanna uppgifter.
Men herr Pehrsson-Bramstorp
fortsatte med att säga, att Falla har ju
t. o. m. talat om fläskspioner och sådant.
Får jag fråga herr PehrssonBramstorp,
därest han är närvarande:
När har jag talat om fläskspioner här
i kammaren eller på något annat ställe?
Jag bara ställer frågan, när jag har uttryckt
mig på det sättet, när jag har
kallat någon för fläskspion här i kammaren
eller talat om fläskspioner här
i dag. Herr Pehrsson-Bramstorps patos
i dag var ju sanningen. Skulle inte till
detta patos höra att referera ett anförande
rätt och inte tillägga mig uttalanden
som jag aldrig gjort? Men det
förefaller mig som om herr PehrssonBramstorps
kärlek till sanningen närmast
skulle vara densamma som Konjander
hade, när han älskade barn. Han
iilskade dem på avstånd och hos andra.

Herr Pehrsson-Bramstorp talade om
slaktgodemän. Såvitt jag förstod honom
ville han inte uttala något gillande där,
men tyckte att man i alla fall skulle
göra det bästa av situationen. Det var
rätt svårt att uppfatta herr PehrssonBramstorp
på den punkten, men det är
ju inte så ovanligt. Han tog inte avstånd
från detta system, men han tycktes se
det med en viss skruvad motvilja. Jag
har den bestämda uppfattningen om hela
detta system, att det är något mycket
motbjudande, i allra högsta grad motbjudande,
och det har jag givit uttryck
åt förut. Jag frågade i mitt första anförande:
Är statens auktoritet så ringa
och äro .statens i vanlig ordning tillgängliga
medel att upprätthålla lag ocli
ordning så dåliga, att man inte på normala
viigar kan konnna till rätta med
det smussel, som möjligen på en och
annan plats bedrivits med köttransoneringen,
utan måste tillgripa åtgärder,

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

som mera påminna om östeuropeisk än
om västerländsk samhällsordning? Det
var det principiellt avgörande i mitt
yttrande om anordningen med husrannsakan,
epapolis och allt detta, men på
den punkten svarade statsrådet Sträng
inte ett ord.

Härmed har jag sagt vad jag vid detta
tillfälle har haft anledning att säga.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Jag fick det intrycket, att herr
Falla inte hade någonting emot att tituleras
»en andens lättmatros». Han kvitterade
min artighet med att kalla mig
skutskeppare, och jag har för min del
ingenting emot detta epitet. Jag har en
känsla av att i en tid när det blåser
hårt — och det gör det nu — är det
tryggare med en skutskeppare än en
lättmatros som folkhushållningsminister.
Även om den niosvansade katten i
hildlig bemärkelse tas fram, sker det
nog enligt gammal skutskeppartradition
bara när det är nödvändigt.

Det är ingen tvekan om att min indignation
över herr Fallas uttryck rackare
och epapolis om slaktgodemännen
förde det goda med sig, att herr Falla
gick upp i talarstolen för att säga, att
han inte menar någonting illa med uttrycken.
Det var en ånger, som man
har anledning att respektera, och jag
tror att herr F^alla efter detta varken
här i kammaren eller annorstädes kommer
att använda orden rackare och
epapolis när det är fråga om slaktgodemännen.
Jag fick detta bestyrkt när
herr Falla vände sig mot herr PehrssonBramstorp
och sade sig vara irriterad
över att herr Pehrsson-Bramstorp lagt
i hans mun uttrycket fläskspion och
kanske något därutöver. Det är naturligtvis
en smakfråga och en fråga om
graderingarnas värde, vilket som är
mest förolämpande, att heta fläskspion,
rackare eller epapolis. Det är möjligt
att denna debatt ger till resultat att herr
Falla i fortsättningen blir försiktig med

att använda något som helst uttryck av
denna kulör, när han talar om slaktgodemännen.

Jag gjorde gällande, att regeringen
dämpat vissa önskemål, som gingo längre
i avseende på slaktens koncentration.
Herr Falla frågar då, vad han skall tro
efter att ha hört herr Pehrsson-Bramstorps
anförande. Herr Pehrsson-Bramstorp
stod nyss i talarstolen och bestyrkte
mitt anförande. Även han sade tydligt
och klart, att en del av de organisationer,
som stodo bakom den första
framställningen, ville ha slakten av hushållsgrisarna
koncentrerad till slakterierna
och slaktstationerna, något som
varken regeringen eller livsmedelskommissionen
ville vara med om.

När vi debatterade de statistiska uppgifterna
på jordbrukets område sade
jag, att hur ofullständiga dessa än kunna
vara vid vissa tillfällen — lägg märke
till den nyansen: jag svor inte på deras
ofelbarhet under alla förhållanden —
utgöra de ändå ett godtagbart underlag
för försörjningsplaner och för prissättningen
på jordbrukets område. Jag har
under de senaste åren haft tillfälle att
göra jämförelser mellan vårt lands och
andra länders jordbruksstatistik, och
jag kan tveklöst säga, att vi med det
av herr Falla kritiserade materialet inta
en ledande plats, inte bara i fråga om
statistikens utförlighet, utan också i
fråga om dess tillförlitlighet.

Herr Falla slutade sitt anförande med
att säga, att han frågat mig, huruvida
regeringens auktoritet för närvarande
är så dålig, att det är nödvändigt att
inaugurera ett system, som mera hörde
hemma i vissa ostliga länder på vårt
klot än i våra västerländskt betonade
demokratier. Detta var väl ungefär innebörden
av hans fråga. Herr F^alla sade
sig inte ha fått något svar på detta. Jag
beklagar om jag inte talade tillräckligt
högt, men jag vet, att jag svarade. Jag
sade nämligen, att människorna tråkigt
nog inte alltid äro sådana som man
önskar att de skola vara. Det har förekommit
en svart handel under hela

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

kristiden. Det förekom under de år, då
herr Fallas partivänner sutto med i regeringen,
och det har förekommit under
de år, då socialdemokraterna ensamma
burit regeringsansvaret. Den svarta handeln
kan således inte bero på något
auktoritetsmisstroende mot just den socialdemokratiska
partiregeringen, ty det
får i så fall utsträckas till alla de regeringar,
som haft bekymret att söka
åstadkomma och upprätthålla respekt
för ransonerings- och regleringsföreskrifterna.
Jag gör inte anspråk på, och
ingen kan väl heller objektivt göra anspråk
på att svenska folket skall ha en
sådan avgjort större respekt för en socialdemokratisk
regering än för en allmän
samlingsregering, att något som
förekom under samlingsregeringens tid,
nämligen svart handel, inte skall kunna
förekomma under en socialdemokratisk
partiregering. Det är att tro litet för
mycket om vår förmåga. Vi äro i detta
avseende inte mer än människor.

.lag anförde detta i mitt förra inlägg,
men jag har velat repetera det nu, eftersom
herr Falla har det intrycket, att
han inte fått något svar på sin fråga.

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP: Herr
talman! Jag har inte sagt, att herr Falla
talat osanning, utan jag sade, att vad
som står i Medborgaren inte är sant.
Den tidningen står snart så lågt, att jag
inte vill ha någonting med den att göra.
Jag vet inte om herr Falla har samma
uppfattning. Jag tycker inte det är riktigt,
vare sig herr Falla talade om fläskspioner,
epapoliser eller rackare. Det
har ansetts nödvändigt att införa slaktgodemanskapet
för att man skall få en
ordentlig kontroll, och slakteriorganisationerna
ha godkänt detta. Om då en
del jordbrukare, som vilja göra sitt
bästa för näringens utövare och för kollegerna,
anse sig böra åtaga sig slaktgodemanskapet
i en kritisk situation,
då är det oriktigt att kalla dem vare sig
rackare eller epapoliser. Herr Falla
kanske inte sade fläskspion, men jag

har för mig att det finns med i anförandet,
såvida det inte blir struket i protokollet.

Herr FALLA erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
I anledning av det sista vill jag
säga, att herr Pehrsson-Bramstorp torde
ha alldeles särskilda traditioner, mycket
större än jag, att i protokollet stryka
yttranden, som icke äro riktigt lämpliga.
Det skall bli mig ett nöje att se,
lmr herr Pehrsson-Bramstorps första
anförande kommer att ta sig ut och bli
justerat. Jag har den bestämda uppfattningen,
att herr Pehrsson-Bramstorp
särskilt ville utpeka mig för att inte ha
hållit mig till sanningen. Han var inne
på sanningen i sammanhang med mitt
anförande långt innan han nämnde
Medborgaren och högern i allmänhet.

Härpå anförde:

Herr förste vice talmannen MAGNUSSON:
Herr talman! Jag har begärt ordet
för att säga ifrån, att så långt jag
har kunnat lyssna till och följa med
denna debatt har den för mig varit en
besvikelse. Jag trodde att det skulle
bli en debatt om de alltför vittgående
reglementeringarna i samhället i övrigt
och de stora besvär med blanketter och
uppgifter, som den svenska allmänheten
utsättes för. I stället har debatten så
gott som uteslutande eller åtminstone
huvudsakligen rört sig om den skärpta
köttransoneringen och om priset på
termosflaskor. Detta är för mig en besvikelse,
och enligt min mening har det
varit eu urspåring av debatten.

Jag vilt begagna detta tillfälle att
säga ifrån, att det svenska folket i stor
utsträckning börjar tröttna på reglementeringar
och blankettskrivande och
detta oberoende av kristidsförhållandena.
.lag vill också uttala, att såsom
det svenska samhällsarbetet nu fortgår,
när vi med regeringens benägna medverkan
undan för undan skapa nya

Nr 9.

Tisdagen den 2 mars 1948.

stora ämbetsverk med uppgift att styra
och ställa inom det svenska samhället
och som man tror ställa det väl för det
svenska folket, komma reglementeringarna
att växa undan för undan, och
vårt samhälle kommer att bli ett reglementeringssamhälle,
där oerhört mycket
tid, som kunde utnyttjas för produktivt
arbete, förspilles på ofruktbart
regleringsarbete.

Jag vill särskilt till jordbruksbefolkningen
säga, att även om vi ha anledning
att foga oss efter ransoneringsbestämmelserna
i dag, vilka enligt sakens
natur hårt, och kanske hårdast, träffa
jordbrukarna som livsmedelsproducenter,
ha vi likväl anledning att tänka
efter, huruvida det inte håller på att
skapas åtgärder, vilka komma att för
jordbrukarna medföra ett regleringsoch
handlingstvång, som säkerligen
kommer att bli mycket allvarligt och
som det gäller att i tid ta avstånd ifrån,
om vi inte en vacker dag — och det
ganska snart — skola finna, att vi självmant
låtit oket läggas över vår nacke.

•Tåg vill, herr talman, uttala, att en
sund reaktion mot regleringssamhället,
det är vad vi i närvarande stund behöva.
Man har kanske gjort sig litet
lustig över blankettraseriet och ej utan
fog. Man kan inte tillmäta mig någon
.särskild intelligens eller någon särskild
lust eller förmåga när det gäller att fylla
i blanketter men kanske dock ej dummare
än andra. När jag får alla dessa
blanketter framför mig, känner jag mig
sannerligen ofta villrådig om hur de
skola fyllas i. Jag vet personer med
stor erfarenhet på detta och andra områden,
som likväl äro villrådiga, hur
man skall fylla i alla dessa blanketter.
Jag vill ta ett litet exempel, som jag
kanske borde ha anfört tidigare. Det
var en blankett, som lades mig för ögonen
helt nyligen — tyvärr har jag inte
tagit vara på den eller lagt på minnet
vad den gällde — där det stod: »Denna
blankett skall användas för barn med
flera fäder». Det förefaller mig, som
om blanketterna ofta inte skulle vara så

synnerligen väl genomtänkta, och under
sådana förhållanden finns det kanske
anledning att gyckla litet över dem.

Jag beklagar att slutet på mitt anförande
i någon mån kommit att bli ett
gycklande med blanketterna. Jag tror,
statsrådet Sträng, att blankettraseriet
nu är så utbrett, att ett hälsosamt gyckel
över dem kan behövas. Ironiens
vapen är ett av de skarpaste vapnen,
och det vore önskvärt att det kunde
stå upp en man, som har detta vapen
och som kan använda det i full utsträckning
mot blankettöverflödet. Det
kunde kanske hjälpa oss att bli kvitt
överflödet på blanketter och uppgifter.
Det skulle vara eu nyttig pappersbesparing,
och mycket skulle vinnas därigenom
att vi inte skulle behöva offra så
mycket tid däråt som nu sker. Man behöver
inte ha någon stor rörelse för
att finna, att en stor del av kontorspersonalens
arbete består just i att lämna
alla möjliga uppgifter till myndigheterna,
uppgifter, på vilkas värde man
mången gång med rätta kan tvivla.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

statsutskottet propositionen nr 75,
angående disposition av vissa äldre anslag
å sjätte huvudtiteln in. m.;

till bankoutskottet propositionen nr
76, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350);

till statsutskottet propositionerna:

nr 77, angående vissa anslag för budgetåret
1948/49 till dövstumskolorna;

nr 78, angående statlig kreditgaranti
för lån åt den som genomgått polisskola;
och

nr 79, angående anslag till stipendier
för blivande distriktstandläkare in. fl.;

till behandling av lagutskott proposionen
nr 81, med förslag till lag om

Tisdagen den 2 mars 1948.

Nr 9.

ändring i civilförsvarslagen den 15 juli
1944 (nr 536) samt fortsatt giltighet av
samma lag; samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 82, angående anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1948/49;

nr 83, angående anslag till landsfiskalerna
m. fl.: Avlöningar;

nr 84, angående anslag till statens
brandinspektion för budgetåret 1948/49;

nr 87, angående anslag till ersättning
för skador vållade av personer som avvikit
från vissa anstalter; och

nr 88, angående anslag till undersökningar
rörande levnadsvillkor och hushållsvanor
för budgetåret 1948/49.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 4, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, statsutskottets
utlåtanden nr 9, 29 och 30
samt bevillningsutskottets betänkanden
nr 10—13.

§ 6.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial,
nr 14, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
utskottets betänkande i anledning av
Kung]. Maj:ts proposition nr 5 med
förslag till förordning om särskild
automobiiskatt m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Herr talmannen meddelade, att enligt
överenskommelse mellan kamrarnas
talmän ifrågavarande gemensamma
votering komme att äga rum vid början
av kamrarnas sammanträden under
morgondagen, onsdagen den 3 innevarande
mars.

*5 7.

Föredrogos, men bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 15
och 16, första lagutskottets utlåtanden
nr 12—14 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 8 och 9.

§ 8.

Föredrogs den av herr Liedbevg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående betryggande
åtgärder för förvaring av sprängämnen
och ammunition.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Interpellation angående arbetskonflikt
vid AB Aerotransport.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LAGER, som yttrade: Herr talman!
Den strejk som pågår vid AB
Aerotransport har ett allmänt intresse.
Cirka 1 200 arbetare ha strejkat sedan
den 28 november 1947. Orsak till strejken
är, att AB Aerotransport inte velat
tillmötesgå de av arbetarna och deras
fackliga organisation ställda förslagen
till löneförbättringar. Genom strejken
har Aerotransports hela flygtrafik inställts.

AB Aerotransport (ABA) är ett statligt
bolag. Praktiskt taget hela aktiestocken
befinner sig i statens ägo. Under
de mer än 20 år som ABA existerat
och verkat har riksdagen på Kungl.
Maj ds förslag anvisat stora penningsummor
för investering i bolaget. Ett
avsevärt antal flygplan har anskaffats,
hangarer, verkstäder in. m. ha upprättats.

ABA har — trots de avbräck som vållades
av krigsförhållandena — affärsmässigt
sett utvecklats gynnsamt.

ABA hade förvärvat ett mycket gott
internationellt anseende för trafiksäkerhet
och god betjäning av trafikanterna.

Den strejk, som nu sedan mer än tre
månader lamslår ABA:s verksamhet,
hotar att spoliera vad som tidigare
byggts upp. Flygtrafiken övertages av
utländska bolag, och markorganisationen
förfaller i det att den högkvalifice -

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

rade och rutinerade personalen skingras.
Enligt vad som uppgives ha närmare
800 av de 1 200 strejkande fått
andra anställningar. De som i första
hand sugits upp på arbetsmarknaden
äro de mest kvalificerade.

Rent ekonomiskt sett måste det val,
som ABA:s ledning träffade då den tog
konflikt i stället för uppgörelse, vara en
dålig affär. Ett tillmötesgående av personalens
krav skulle ha inneburit en
höjning av lönesumman för de berörda
arbetarna med 1,9 miljoner kronor.
Uppgifter som varit synliga i pressen
om ABA:s förluster variera starkt. En
tidning har uppskattat dessa förluster
till minst 100 000 kronor per dag, vilket
skulle innebära en förlust fram till dags
dato på över 9 miljoner kronor. En
annan tidning uppskattar förlusten till
2,5 miljoner kronor. En försiktig beräkning
av löneutgifterna för anställd
i konflikten icke indragen personal, som
nu i stort sett går overksam, ger i runt
tal 2,5 miljoner kronor för strejkens tre
första månader.

Ytterligare en omständighet väcker
förvåning hos allmänheten, nämligen
det sätt på vilket förhandlingarna förts.

Arbetarparten anser att bolagsledningen
inte visat någon allvarlig vilja till
uppgörelse. Vid förhandlingarna har bolagets
ledning anlitat en enskild arbetsgivarorganisation
som biträdande part,
men inte Statens avtalsnämnd, som dock
borde ligga närmast till hands för ett
statligt bolag. Det förefaller också egendomligt
att styrelseordföranden i ABA
inte ansett sig böra deltaga i förhandlingarna
med arbetarna.

Med hänvisning till vad här framhållits
anhåller jag att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande fråga:

Vilka åtgärder har statsrådet för avsikt
att vidtaga för att åstadkomma en
lösning av konflikten vid AB Aerotransport? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 9.37 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 3 mars.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande avbevillningsutskottet
i dess memorial
nr 14 föreslagna, av riksdagens båda
kamrar godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla vad
utskottet i ifrågavarande betänkande
under A) punkterna 2)—4) samt under
B) hemställt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, vad angår A)
punkterna 2)—4), beslutat att i anledning
av de likalydande motionerna
1:12 av herr Bergvall m. fl. och II: 24
av herr Ohlin m. fl.

2) antaga följande

Förslag

till

förordning om tilläggsskatt å bensin.

Härigenom förordnas---(= ut skottet

s. 2 rad 6—rad 12 uppifrån)
—--erläggas tilläggsskatt med 10

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

öre för liter; och skola---(= ut skottet

s. 2 rad 13—rad 20 uppifrån)

— — — april 1948.

3) antaga följande

Förslag

till

förordning om tillfällig skatt å bensin,
som finnes i riket den 1 april i9\8.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För bensin, som den 1 april 1948
klockan 6 fm. finnes i riket, skall i den
ordning nedan sägs till staten erläggas
skatt med 10 öre för liter.

Är bensin----(= utskottet s. 2

rad 2 nedifrån—s. 6 rad 2 nedifrån)
---Svensk författningssamling.

4) antaga följande

Förslag

till

förordning om tilläggsskatt å vissa för
drivande av automobil använda brännoljor.

Härigenom förordnas---(= ut skottet

s. 7 rad 7—rad 13 uppifrån)

— — — erläggas tilläggsskatt med 7

öre för liter; och skola ----(= ut skottet

s. 7 rad 14—rad 20 uppifrån)
---april 1948.

ävensom vad angår B) beslutat att lämna
de likalydande motionerna 1:73 av
herr Anderberg m. fl. och II: 104 av
herr Hall m. fl., i den mån de härigenom
icke kunna anses besvarade, utan
åtgärd.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 110 Ja och 112 Nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna
voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit
av första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med

82 Ja och 61 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller

110 Ja och 112 Nej,
sammanräkningen visade

192 Ja och 173 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 2.

Justerades protokollet för den 26
nästlidna februari.

§ 3.

Herr TALMANNEN anförde: Efter
samråd med talmannen i första kammaren
och talmanskonferensen får jag
med avseende å riksdagsarbetet vid
påsktiden meddela kammaren, att, såvitt
nu kan bedömas, sista arbetsplenum
före påsk blir onsdagen den 17 mars
eller, om så erfordras, torsdagen den
18 mars. Efter påsk återupptages riksdagsarbetet
torsdagen den 1 april. Såvida
voteringspropositioner för gemensamma
omröstningar dessförinnan blivit
godkända, sammanträda kamrarna
sistnämnda dag, torsdagen den 1 april
kl. 2 eftermiddagen, varvid gemensamma
omröstningar anställas. Allt detta
under förutsättning att intet oförutsett
inträffar, som påkallar annan anordning.

§ 4.

Herr statsrådet Ericsson avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 85, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 90, angående godkännande av av -

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

lal mellan Kungl. Maj:t och kronan
samt Stockholms stad angående vissa
för järnvägsändamål avsedda markområden
i Stockholm m. m.; och

nr 91, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1943
(nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete
samt fortsatt giltighet av
samma lag.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1948 den 3 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att utse riksdagens
justitieombudsman; och befunnos
efter valförrättningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

herr revisionssekreteraren Folke Rudewall
48 röster;

i följd varav herr revisionssekreteraren
Folke Rudewall blivit till riksdagens
justitieombudsman utsedd.

Axel Lindqvist. Axel Mannerskantz.

Oscar Carlström. John Gustavson.

År 1948 den 3 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att utse en ställföreträdare
för riksdagens justitieombudsman;
och befunnos efter valförrättningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

herr hovrättsrådet Sven Einar Romanus
40 röster;

i följd varav herr hovrättsrådet Sven
Einar Romanus blivit utsedd till justitieombudsmannens
ställföreträdare.
Axel Lindqvist. Axel Mannerskantz.

Oscar Carlström. John Gustavson.

Protokollen lades till handlingarna;
och beslöt kammaren tillika, att riksdagens
kanslideputerade genom utdrag
av kammarens protokoll skulle underrättas
om valen samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna avgiva förslag
dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konung -

en med anmälan om de verkställda
valen.

§ 6.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds
proposition, nr 80, med förslag till lag
om ändring i strafflagen in. in.

§ 7.

Föredrogs den av herr Lager vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående arbetskonflikten
vid ÅR Aerotransport.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Motion om viss ändring av 54 kap. 12 §
rättegångsbalken.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 54 kap. 12 §
rättegångsbalken.

I en inom andra kammaren väckt
och till lagutskott hänvisad motion,
nr 67, av herr Hansson i Skediga, vilken
motion behandlats av första lagutskottet,
hade yrkats, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av 54 kap.
12 § rättegångsbalken, att paragrafens
första stycke utginge.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Lindberg, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
angående sådan ändring av 54
kap. rättegångsbalken, att reglerna om
summa revisibilis upphävdes.

Efter föredragning av utskottets
hemställan anförde:

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Sedan gammalt ha gällt vissa in -

Onsdagen den 3 mars 1918.

Nr 9.

skränkningar i rätten att överklaga ett
domstolsutslag hos högsta domstolen.
Enligt nya rättegångsbalken har fullföljd
av talan mot hovrätts dom gjorts
beroende av att högsta domstolen meddelar
tillstånd till fullföljd. Då förefaller
det som om denna särskilda spärr
beträffande tvister om belopp understigande
1 500 kronor vore överflödig.
Utskottet har emellertid, såväl vid behandlingen
av förslaget till ny rättegångsbalk
som i sitt utlåtande över den
nu föreliggande motionen, inte ansett
tillrådligt att upphäva denna spärr.
Men, herr talman, den väsentliga anledningen
till denna spärr, nämligen
faran för överbelastning av högsta domstolen,
är ju icke längre för handen,
eftersom högsta domstolen numera alltid
skall pröva vilka mål som få fullföljas.

Det kan tyckas att 1 500 kronor är ett
så pass litet belopp, att det är berättigat
att tala om bagatellmål, när tvisteföremålets
värde understiger det beloppet.
Men frågan om det skall anses
bagatellartat eller inte är beroende av
vad det är för part det gäller. För en
förmögen person spelar en summa av
1 500 kronor inte så stor roll, medan
den kan ha stor betydelse för en ekonomiskt
mindre bärkraftig person. Ser
man på frågan ur den synpunkten, kommer
man till det resultatet att detta är
en klasslag, som borde avskaffas. Jag
hoppas därför att riksdagen skall se till
att denna orättvisa kommer bort.

Utskottet säger i slutet av sitt utlåtande,
att om det visar sig att rättegångsreformen
leder till eu minskning
av antalet mål hos högsta domstolen,
bör det tagas under övervägande om
inskränkningarna i rätten till fullföljd
kunna mildras. Jag tycker att detta är
en mycket svag motivering. Det innebär
alltså att man skall låta denna orättvisa
fortgå, tills man tycker att det passar
att avskaffa den. Med hänsyn till
den prövningsrätt, som högsta domstolen
enligt nya rättegångsbalken har beträffande
rätten till fullföljd, anser jag

att denna spärr utan vidare skulle kunna
tagas bort.

Jag har i motionen yrkat att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av 54
kap. 12 § rättegångsbalken, att paragrafens
första stycke utgår. Emellertid anser
jag det bättre att gå på herr Lindbergs
reservation, vari yrkas en utredning
av frågan. .lag ber alltså, herr talman,
att få yrka bifall till denna reservation.

Herr LINDBERG: Herr talman! Motionären
har redan framställt yrkande om
bifall till min reservation, varför jag
inte haft någon anledning att begära
ordet enbart för att framställa ett sådant
bifallsyrkande. Jag skall emellertid
be att få säga ett par ord i anslutning
till detta ärende.

Det har ju åtminstone under den tid
som jag varit med här i kammaren varit
så, att man ogärna ändrat ett beslut som
nyligen fattats. Många motionärer ha
fått avslag med den motiveringen att
de kommit för tidigt. Beträffande den
nya rättegångsbalken är det så, att den
börjat allmänt tillämpas nu från årsskiftet,
och följaktligen har man inte
vunnit någon erfarenhet ännu om dess
tillämpning. Utskottsmajoriteten har
därför också stannat för ett bibehållande
av såväl den gamla som den nya
bestämmelsen om hinder för anhängiggörande
av mål i högsta domstolen. Utskottet
har emellertid fällt ett yttrande,
som förtjänar alt uppmärksammas, och
jag skall be att få citera det. Det står
så här på s. 25: »Skulle det visa sig,
att rättegångsreformen leder till eu mera
avsevärd minskning av antalet mål, som
dragés under högsta domstolens prövning,
och till en lindring i domstolens
arbetsbörda över huvud, bör enligt utskottets
mening tagas under övervägande
om och i vad mån nu gällande begränsningar
i riittcn att fullfölja talan
till högsta domstolen kunna mildras.»

Man har en smula svårt att förstå det
villkor, som utskottet sålunda uppstäl -

fil

Nr !).

Onsdagen den 3 mars 1948.

ler för att utskottet skall gå med på en
ändring på denna punkt. Man kan för
det första fråga sig vem det är som
skall avgöra, när frågan skall tagas upp
till ny prövning. Och på vilket sätt
menar man att högsta domstolens arbetsbörda
skall minskas? Tänker man
enbart på antalet mål, som hänskjutes
till högsta domstolens avgörande, så
kunde man kanske anse utskottets
skrivning riktig. Men är det meningen
att högsta domstolen även i fortsättningen
skall pröva huruvida målen få
fullföljas dit, har man svårt att förstå
att arbetsbördan i och för sig skulle
minskas. Därigenom kan man väl snarare
misstänka att det skall ske en ökning,
icke av den dömande verksamheten
men av den så att säga prövande
verksamheten. Skulle så vara, får man
väl inrätta någon institution, som har
till uppgift att ha hand om denna prövning.
Högsta domstolen har ju en tillräckligt
stor arbetsbörda genom den
dömande verksamheten.

Men vad utskottet syftar till är väl
helt enkelt endast att skjuta på ärendet
till en oviss framtid. Man får alltså vänta
på en ny motion i ämnet för att
kunna taga upp saken till avgörande.

För närvarande har man två olika
regler, som skola tillämpas vid prövning
av fråga om rätt till fullföljd. Men
i fråga om den ena av dessa fullföljdsgrunder
har man uteslutit mål, som röra
ett värde understigande 1 500 kronor.
Beträffande den andra fullföljdsgrunden
äro emellertid sådana mål ej uteslutna.
Högsta domstolen får sålunda
i alla fall pröva mål som ligga under
detta värde. Man frågar sig då varför
denna spärr skall finnas. Dessutom är
det ju så, att ett mål, som bara rör ett
värde av 1 500 kronor, kan ha en ofantlig
betydelse för vissa personer, ett
värde vid sidan om de 1 500 kronorna
som inte kan skattas i pengar, medan
målet för en annan person är av rent
bagatellartad karaktär. Det förefaller
mig som om den nu gällande ordningen
innebär ett hinder för den bredare all -

mänheten att få sina frågor prövade av
högsta domstolen. Jag anser därför att
denna spärr utan vidare bör tagas bort.

I min reservation har jag emellertid
icke hemställt om en omedelbar ändring,
utan jag har hemställt om en utredning
angående sådan ändring av 54
kap. rättegångsbalken, att reglerna om
summa revisibilis upphävas.

Jag skall tillåta mig, herr talman, att
citera vad en rättslärd skrev i en bok,
utgiven år 1882. Han skrev — efter att
ha redogjort för de hinder som i olika
länder rests beträffande möjligheterna
att draga olika slags tvister under olika
domstolars prövning — följande: »Mot
den angivna indelningsgrunden har
man — oavsett den uppställda gränslinjens
godtycklighet — principiellt anmärkt,
att föremålets värde ingalunda
är en tillförlitlig mätare av den svårighet
sakens utredning och prövning
kunna erbjuda; en tvist om en obetydlighet
kan vara svårare att lösa än den
som gäller stora summor. Genom införande
av denna måttstock uppställer
man i själva verket såsom regel, att det
är tvisteföremålets värde, som bestämmer
det beaktande, tvistens lösning förtjänar
från statens sida -— ett åskådningssätt,
som tagit form i benämningen
''bagatellmål'', ''bagatellprocess’.
Men ett sådant betraktelsesätt är icke
riktigt; tv rätten har ett annat värde
än penningens, och även dennas värde
är beroende av personen, från vilken
den skall tagas eller åt vilken den skall
givas. — Denna invändning» — säger
författaren, som inte är någon annan
än Ivar Afzelius — »är utan tvivel riktig».

Om dessa synpunkter voro riktiga år
1882, så äro de minst lika riktiga i dag,
trots förändringarna i penningvärdet.

Jag ber herr talman, att med det
sagda få yrka bifall till den av mig
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Häruti instämde herr Törnkvist.

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

Herr LUNDSTEDT: Herr talman!

Detta ärende faller inom en mycket stor
och kanske också svår principfråga,
som jag inte skall försöka mig på att
rulla upp, även om jag vore kompetent
därtill, vilket jag för övrigt inte anser
mig vara. Jag vågar likväl hysa den
uppfattningen, att man bör bifalla reservationen,
som ju endast utmynnar
i ett krav på skrivelse till Kungl. Maj :l
om utredning. Jag kan för min del i allt
väsentligt instämma i både motionen
och motionärens synpunkter, liksom
också i den siste ärade talarens anförande.

Man kan ha denna ståndpunkt, även
om man. så att säga teoretiskt anser, att
högsta domstolens egentliga uppgift är
att vårda rättsenheten och likformigheten
inom lagskipningen. Uppgiften
i fråga är synnerligen betydande. Man
kan säga att det är på denna uppgift,
som hela det komplex av rättsprinciper
vilar, som man med en mindre lyckad
benämning kallar för sedvanerätt. Nu
reser sig emellertid frågan: Bör man
då inte, eftersom denna uppgift har en
så utomordentligt stor betydelse, verkligen
begränsa högsta domstolens arbete
till att fullgöra denna nu antydda
funktion? Ja, detta kan förvisso diskuteras.
Det är ett teoretiskt spörsmål.
Rent logiskt skulle någon anmärkning
mot en sådan begränsning inte kunna
göras. Den skulle åstadkommas genom
ett mera snävt prövningstillstånd än det
som nu råder. Men så vitt jag förstår, herr
talman, inställer sig här eu praktisk
synpunkt, som jag skulle vilja kalla
hänsynstagandet till det svenskrättsliga
sinnet för möjligheten att i alla mål
kunna gå till högsta instans. Jag tror,
att det är en social angelägenhet av
stor betydelse, att man försöker så
mycket som möjligt tillmötesgå detta
sinnelag, detta krav från allmänhetens
sida att kunna »gå till kungs» i alla
mål. Jag tror, att ett sådant tillmötesgående
spelar en viss roll för det allmänna
förtroendet till domstolarna och
till rättsskipningen.

Nu ha vi emellertid också att taga
hänsyn till intresset att förebygga uppkomsten
av arbetsbalans i högsta domstolen.
Det kan förefalla som om det
intresset enkelt och lättfattligt skulle
kunna tillgodoses därigenom, att man
utökade högsta domstolens arbetskraft.
Att så inte har skett beror naturligtvis
inte på några ekonomiska skäl. Huvudanledningen
till att man inte gått på
den linjen är alltjämt, förmodar jag.
att man anser, att en sådan utvidgning
av högsta domstolen skulle kunna befaras
ske på bekostnad av högsta domstolens
kvalitet. Det är mycket möjligt,
att det verkligen förhåller sig på detta
sätt. Och då återstår ingenting annat,
herr talman, än att utfinna de bästa
vägar, på vilka arbetsbördan för högsta
domstolen kunde lättas. Men den frågan
vågar jag icke gå in på.

Såsom lagen nu är, ha vi emellertid
två remedier till förebyggande av arbetsbalans
i högsta domstolen. Det ena
är det, vars avskaffande det nu indirekt
är fråga om, nämligen summa revisibilis,
och det andra prövningstillståndet.
Jag vill för min del säga, att ingen av
dessa vägar synes mig vara tilltalande.
Men de ligga dock inte i samma plan;
summa revisibilis ligger såvitt jag förstår
avgjort på ett lägre plan. Tv såsom
redan betonats av de föregående
ärade talarna, kan mot summa revisibilis
den grava anmärkningen riktas, att
den i själva verket innefattar en ekonomisk
klasslag. 500 eller 1 000 eller
1 500 kronor ha dock ett helt annat
värde exempelvis för en fattig torpare
än för en förmögen människa. Detta
kan man inte komma ifrån. Hur invecklat
problemet än är och hur svår lösningen
än ställer sig menar jag, att man
får försöka lösa del på en linje, där
man helt och hållet skjutit summa
revisibilis åt sidan. Därför kan jag inte
gå med på utskottets ståndpunkt, att
man bär skall ställa sig avvaktande,
utan anser, herr talman, att riksdagen
bör bifalla den vid utskottets utlåtande
av herr Lindberg fogade reservationen.

5 — Andra kammarens protokoll 19''tS. Nr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

Herr LINDQVIST: Herr talman! Den
föregående ärade talaren professor
Lundstedt sade i en passus i sitt anförande,
att han saknade den kompetens
som kunde behövas för att rätt bedöma
den föreliggande frågan. Saknar professor
Lundstedt denna kompetens, då är
det tydligt att jag inte på något sätt
besitter densamma. Men jag är ju ändå
skyldig att som utskottets ordförande
ange några av skälen till att utskottet
har gått emot den föreliggande motionen.
Inte ens reservanten har ju ansett
sig kunna yrka bifall till densamma
utan vill hemställa om eu skrivelse till
Kungl. Maj :t om en utredning av
frågan.

Bestämmelserna om summa revisibilis
äro av gammalt datum — de ha ägt
bestånd alltsedan 1915. När frågan detta
år behandlades var jag med i lagutskottet
— jag satt då vid väggen — och
jag var också med när frågan var uppe
här i kammaren. .lag kan därför betyga,
att ingenting av vad som sagts här i
dag rörande detta spörsmål lämnades
å sido 1915. Samma synpunkter framfördes
även då. Men trots detta tillkom
lagbestämmelsen och har bestått sedan
dess.

Den ändring som herr Hansson i
Skediga vill ha genomförd gäller 54 kap.
12 § rättegångsbalken. Där stadgas, att
part inte har rätt att få ett mål prövat
i högsta domstolen, om tvisten gäller
penningar eller penningars värde och
om värdet av vad parten tappat i hovrätten
inte uppgår till 1 500 kronor.

Det var den stora eftersläpning, den
stora arbetsbalans, med vilken man
hade att brottas i högsta domstolen, som
föranledde den lagändring, som genomfördes
1915. Flera utredningar och förslag
om minskning av denna stora eftersläpning
hade redan före denna tid
varit framlagda. Alltför många mål fingo
nämligen ligga och vänta och vänta så
länge, att man allmänt sade, att sen
rättvisa —• så sen som den nu blev i
högsta domstolen — var ingen rättvisa
alls. Som kammarens ledamöter finna

av den redogörelse, som lämnas i utskottets
utlåtande, förelåg redan vid
1907 års riksdag en proposition med
förslag till minskning av arbetsbelastningen
i högsta domstolen. Efter hemställan
av lagutskottet avslog riksdagen
denna proposition, och motiveringen
för avslag överensstämmer ganska bra
med vad som sagts av de tre föregående
talarna här i dag. Utskottet sade ungefär
detsamma då. Det hette i utskottets utlåtande,
»att Kungl. Maj :ts förslag icke
syntes utskottet överensstämma med
den uppfattning rörande parters rättighet
i berörda hänseende, som hos landets
befolkning allmänt gör sig gällande».
Och så fortsatte utskottet; »Svårligen
lärer det kunna förnekas, att endast
om verkliga, tungt vägande skäl
göra sådant oundgängligen nödvändigt,
man kan anses försvarad med att använda
ett medel, vilket så lätt framstår
såsom en olikhet inför lagen. Utskottet
håller således före, att förutnämnda
åtgärder endast i sista hand böra anlitas.
»

Utskottet föreslog i stället, att man
skulle försöka få fram ett förslag, som
skulle innebära, att man hade rätt att
från fullföljden utesluta vissa klasser
av mål. Ingenting blev sedan åtgjort
i saken förrän 1913. Arbetsbalansen i
högsta domstolen var alltjämt stor, och
detta år tog riksdagens justitieombudsman
upp frågan vad som borde göras
för att få till stånd en snabbare handläggning
av domsluten i högsta domstolen.
Justitieombudsmannen gjorde en
framställning till riksdagen, som föranledde
en riksdagsskrivelse med begäran
om en ny utredning. Denna utredning
verkställdes, och 1915 kom så den
proposition, som ledde till den lagbestämmelse,
som motionären nu vill ha
avskaffad. Denna lagbestämmelse har
sedan vid olika tillfällen varit föremål
för diskussion och därvid rönt en ganska
stark kritik. Bestämmelsen i fråga
har sedan sin tillkomst 1915 varit kompletterad
med bestämmelser om särskilt
prövningstillstånd, vilket är en förut -

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

sättning för fullföljd av talan till högsta
domstolen. Men trots detta är arbetsbalansen
i högsta domstolen större än
vad den borde vara.

Skälen till att utskottet inte kunnat
tillstyrka motionen angivas i utskottsutlåtandet.
Där heter det bl. a. på ett
ställe: »De ifrågavarande inskränkningarna
i fullföljdsrätten, som tillkommit
vid olika tidpunkter, ha föranletts av
nödvändigheten att begränsa högsta
domstolens arbetsbörda. Detta har möjliggjorts
genom att vissa mål och ärenden
icke tillåtas komma under högsta
domstolens prövning. Sedan gammalt
har emellertid i vårt land möjligheten
att få sin sak prövad av Kungl. Maj :t
uppfattats som en allmän medborgerlig
rättighet. De avsteg från denna grundsats,
som omständigheterna tvingat
fram, ha gjorts med viss tvekan.»

Vi äro sålunda inom utskottet icke av
den uppfattningen, att det är någonting
eftersträvansvärt, att lagen innefattar
sådana inskränkande bestämmelser.
Men nöden har ingen lag, som det heter,
och som förhållandena för närvarande
te sig ha vi inte vågat föreslå att man
nu gör någon ändring. Det var visst
herr Lindberg som återgav utskottets
uttalande så, att det gällde att vänta
och se. Ja, vi böra vänta och se vad den
nya processordningen kan medföra. Om
den kan ha till följd, att man inte behöver
en sådan bestämmelse som vi nu
ha, så finns det väl anledning att tro,
att riksdagen då tager bort densamma.
Men så länge det visar sig, att målen
i högsta domstolen inte minska, böra vi
som sagt vänta och se.

Detta är, herr talman, i huvudsak vad
utskottet har anfört och vad jag anser
behövligt att anföra i dag. Jag vill bara
därtill lägga, att om den lagändring,
som herr Hansson i Skediga föreslår,
skulle komma till stånd, så tror jag visst
inte att den rättssökande allmänheten
skulle ha någonting att vinna därpå.

Så vill jag säga några ord med anledning
av att professor Lundstedt tog
upp det gamla talesättet om torparen.

som processar med godsägaren. Han
sade att för torparen äro 1 500 kronor
mer än för godsägaren. Ja, det var det
säkert 1915 också. Men man sade då
och man kan också säga det nu, att det
är ju inte sagt, att det är torparen som
processar med godsägaren, utan det kan
väl lika väl vara så, att det är godsägaren
som processar med torparen för att
vinna målet. Jag tror därför inte att det
kan vara riktigt att i detta sammanhang
säga, att det råder någon verklig
klasskillnad.

Herr talman! Med dessa få ord och
under hänvisning till vad utskottet i
övrigt anfört yrkar jag bifall till utskottets
hemställan och avslag på motionen.

Herr LUNDSTEDT: Herr talman! Det
kanske är onödigt att upptaga tiden
med fortsatt debatt i detta ämne. Jag
skall därför vara mycket kortfattad.

Jag kan inte erinra mig att jag förut
sett just det exempel, som herr Lindqvist
återgav. I varje fall hade jag icke
det exemplet i tankarna. Jag talade inte
om torparen och godsägaren. Jag tog
helt enkelt torparen såsom ett gammalt
och ofta använt exempel på en människa,
som tillhör de sämst ställda bland
småfolket. Och givetvis kan man uppställa
torparen och miljonären som motsatser.
Om miljonären förlorar processen
i hovrätten kan bestämmelsen om
summa revisibilis naturligtvis vara bra
för torparen. Men det kan ju också tänkas,
att torparen förlorat i hovrätten!
Det är tydligt, att andragandet av sådana
alternativ icke kan ha någon principiell
betydelse för frågan om avskaffandet
eller icke av summa revisibilis.

Jag menade icke, att jag saknade kompetens
att yttra mig i den mindre fråga,
som nu är föremål för behandling, utan
i den stora principfrågan. Det var detta
omfattande problemkomplex jag inte
ville försöka rulla upp.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lindberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr It, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 100 ja
och 86 nej, varjämte 15 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9.

Motioner om översyn av folkpensionärernas
bostadsgruppering.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om snar översyn av gällande bestämmelser
angående bostadsgruppering
för folkpensionärerna.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
25 i första kammaren av herr Hesselbom
m. fl. och nr 47 i andra kammaren
av herr Lundqvist m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att »riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att en översyn av gällande bestämmelser
i fråga om bostadsgruppering för
folkpensionärerna snarast kommer till
stånd».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Dyrortsfrågan
är ju ett ämne, vilket som
bekant kan väcka strid, eftersom det
råder så olika uppfattningar därom.

Vi motionärer ha med den föreliggande
motionen önskat få fram en rättvisare
bedömning av dyrortsfrågan, då
det gäller folkpensionärernas bostadskostnader,
än vad fallet f. n. är. Vi ha
i vår motion berört förhållandena i
Vargöns samhälle i Västra Tunhems
kommun. Detta samhälle är beläget mellan
två städer, nämligen Trollhättan och
Vänersborg. I fråga om placeringen i
dyrort för löntagare i exempelvis statstjänst
är detta samhälle placerat i dyrortsgrupp
III. Då det gäller att bedöma
bostadskostnaderna för folkpensionärerna,
är emellertid detta samhälle placerat
i grupp I.

Då man från utskottets sida sökt tolka
motiveringen för vår motion, har
man framhållit, att vi motionärer genom
detta yrkande ha velat på en bakväg
införa en ny dyrortsgraderad folkpensionering.
Så är emellertid ingalunda
fallet. Vi utgå ifrån att man här redan
har en dyrortsgradering, ehuru den
tillämpas och tolkas olika för olika
medborgare i kommunen i fråga. När
det exempelvis gäller att bestämma bostadskostnaderna
för löntagarna, går
man, såsom vi anfört i motionen, efter
andra grunder än då det gäller folkpensionärerna.

Utskottet åberopar i sin motivering
socialvårdskommitténs betänkande 1945,
där man kommer fram till en medelhyra
för s. k. A-kommuner, alltså de

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

lägsta kommunerna vid den dåvarande
dyrortsgrupperingen, av 125 kronor.
För en lägenhet om ett rum och kök
kommer man fram till en hyreskostnad
av 123 kronor. Om man skulle genomföra
samma bedömning, när det gäller
att fastställa bostadskostnaderna för
löntagarna, skulle säkerligen icke Vargöns
samhälle komma i dyrortsgrupp III.
Det förhåller sig emellertid på det viset,
att man, då man beräknar bostadskostnaden
för folkpensionärer, godkänner
praktiskt taget vilken bostad som helst.
Då det däremot gäller löntagare, rensar
man ut ett visst antal lägenheter. Det
kan vara egnahems- eller föreningslägenheter
och lägenheter med mindre
god standard beträffande utrymme, uppvärmning
o. d. Det är av den anledningen,
som man kommer till en högre
dyrortsgradering beträffande löntagare
än när det gäller folkpensionärerna.
Jag har åtminstone uppfattat det på det
sättet, eftersom man kunnat få fram en
medelhyra om 125 kronor för ett rum
och kök.

I första häftet för i år av publikationen
»Från departement och nämnder»
anför byråchefen Erland v. Hofsten
vilka beräkningsgrunder, som man tilllämpar
för löntagarna. Jag skall citera
några ord ur artikeln. Däri framhålles
bl. a. följande: »För att en dyrortsjämförelse
skall bli rättvisande måste
den avse en jämförelse mellan levnadskostnaderna
vid lika levnadsstandard.
Om exempelvis bostadbeståndet på en
ort är dåligt och följaktligen hyrorna
låga, utgör detta inte något skäl, varför
orten skall placeras lägre i dyrortshänseende.
De på orten boende bo visserligen
billigt men måste ju samtidigt
finna sig i den lägre standarden. Detta
utgör emellertid inte något skäl varför
statstjänstemän och andra löntagare,
som är anknutna till dyrortsgrupperingen,
skal! ha lägre inkomst. Dyrortsjämförelsen
bör därför som nämnts avse
den kostnad, som skulle erhållas, om
man förutsatte lika standard.»

Vad som framhålles i denna artikel iir

direkt tillämpligt på vad vi anfört i vår
motion, nämligen att bostadskostnaderna
skola vara praktiskt taget lika stora
i de båda fallen. Vargöns samhälle samt
Vänersborg och Trollhättan tillhöra
samma region, när det gäller att bedöma
bostadskostnadsläget i övrigt. Jag
vill i detta sammanhang nämna, att
HSB gjort vissa kostnadsberäkningar
för uppförande av vanliga stenhus både
i Vargön och i Trollhättan. Man har
därvid kommit fram till en hyreskostnad
för Vargöns vidkommande av kronor
25: ■— per m2. Motsvarande kostnad
för Trollhättan skulle bli kronor 24: 80.
Detta tyder ju på att det icke är billigare
att bygga ett hus i en sådan ort
som Vargön, utan det blir praktiskt
taget samma kostnad och kanske t. o. m.
något dyrare.

I utskottets utlåtande har det även
framhållits, att man bör bedöma denna
dyrortsgruppering endast efter kostnader
för hyra och bränsle. Nu är det
emellertid så, att man vid beräkning av
dyrortsplaceringen börjat tillämpa något
som heter avståndstillägg. Jag tror
nog, att man har anledning att här ta
fasta på även den saken. Ty när det
gäller äldre människor, ha de minst
lika stor anledning att besöka läkare
å närmaste tätort som någon annan. Jag
har inte nämnt detta i motiveringen till
motionen.

Jag skall i dag inte ställa något yrkande.
Som utskottet närmare framhållit,
har Kungl. Maj:t redan uppfyllt
vissa av motionens önskemål genom att
tillsätta en kommitté av särskilda sakkunniga,
som skola handlägga detta
ärende. Jag vill då endast uttrycka den
förhoppningen, att dessa särskilda sakkunniga
liksom också Kungl. Maj:t, då
man skall pröva ärenden av detta slag,
ta hänsyn till de synpunkter, som jag
här framfört. Jag tror, att det är önskvärt,
att man på detta område får eu
något rättvisare bedömning än vad som
hittills varit fallet. Beträffande den ort,
som nämnts särskilt i motionen, nämligen
Vargöns samhälle, har det redan

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

införts en viss justering i så måtto, att
Kungl. Maj :t flyttat upp hela Västra
Tunhems kommun från dvrortsgrupp
I till grupp II. Man ser alltså, att det
inte var obefogat att påtala denna sak.

Herr talman! Jag vill än en gång uttala
det önskemålet, att de, som skola
handlägga dessa ärenden, i fortsättningen
ta hänsyn till de synpunkter, som
jag här framfört. Jag har inget yrkande.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Då den föregående talaren icke ställde
något yrkande, kan jag fatta mig mycket
kort och her att i huvudsak få hänvisa
till vad utskottet anfört i det föreliggande
utlåtandet.

Jag vill emellertid tillägga, att, såsom
kammarens ledamöter väl känna till,
den nya lagen om folkpensionering
trätt i kraft den 1 januari i år ävensom
att den nuvarande bostadskostnadsgrupperingen
för folkpensionärer upphör
att gälla 1949. Det finns enligt min
mening vidare all anledning tro, att den
nu pågående utredningen i ämnet kommer
att ta hänsyn till förhållanden, vilka
kanske komma att föranleda, att en
ändring vidtages i den bostadskostnadsgruppering,
som genomfördes jämlikt
lag år 1946. Enligt den nu gällande lagen
utgår bostadstillägget efter grunder,
gentemot vilka motionärerna icke haft
något att erinra.

Herr talman! Jag har ingenting vidare
att anföra i denna sak utan hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Inte heller jag ämnar framställa något
yrkande utan vill bara påpeka några
saker. Det har varit mycket oroligt i
landskommunerna, när folkpensionerna
började utbetalas. I vårt län kom man
t. ex. underfund med, att det inte skulle
bli några bostadstillägg ute på rena
landsbygden. Ett år tidigare skulle
detta inte ha väckt så stort uppseende.

men sedan nu den nya dyrortsgrupperingen
för löntagare trätt i kraft, gör
man naturligtvis jämförelser med denna.
I hela vårt län ha statstjänarna på
landsbygden, med undantag av två
socknar, placerats i dyrortsgrupp III.
När det gäller folkpensionärerna har
hela länet, med undantag av ett par
andra socknar, placerats i dyrortsgrupp
I, där inget bostadstillägg utgår.

Jag vill peka på en sak till — jag
vet inte om herr Lundqvist uppmärksammat
det eller känner till det. Förhållandena
äro kanske annorlunda där
nere. Trots att alla statstjänare på landsbygden
i vårt län placerats i dyrortsgrupp
III, finns det för folksskollärarna
en särskild bostadsgruppering när det
gäller den hyra de skola betala för sina
tjänstebostäder. I detta fall är hela länets
landsbygd placerad i bostadsgrupp
I, alltså på samma sätt som för folkpensionärerna.
Man tycker att detta är
litet underligt, och det har väckt mycken
ovilja. Det hör visserligen inte till
den fråga vi diskutera här i dag, men
jag har velat påpeka likheten i detta
fall. Man har undrat, om man värderat
bostäderna på ett sätt, när det gäller
dyrortsgrupperingen, men på ett annat
sätt, när man fastställt bostadsgrupperingen.
Det skulle vara intressant att få
se en undersökning av dessa förhållanden,
tv nu står man rätt undrande.

Nu är det ju bekant, att man kommer
i högre dyrort på landsbygden genom
avståndstillägg och sådant. Detta skulle
ju kunna motivera att lönen ligger i
t. ex. dyrortsgrupp III och bostäderna
i grupp II, men när lönerna ligga i
dyrortsgrupp III och man betalar hyra
efter grupp I, då undrar man om det
verkligen tillämpas samma principer.
Detta har väckt en viss motvilja; kommunerna
ha kostat på tjänstebostäderna
på landsbygden så mycket, att det
blivit en riktigt god standard på dem,
och sedan får man hyra efter en bostadsstandard,
som är mycket låg.

Detta ligger som sagt på sidan om
ämnet, och jag återkommer till folkpen -

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

sionerna. När samtliga norrlandslän —
t. ex. vårt län — placerats i bostadsgrupp
I, måste man konstatera, att man
vid värdesättningen av folkpensionärernas
bostäder bortsett ifrån, att de vanligen
bo i bostäder av en lägre standard
än vad folk i allmänhet gör. Man
har skickat ut frågeformulär till en
massa folkpensionärer för att taga reda
på vad de betala i hyra, och de som
bott i egna fastigheter ha fått uppgiva
vad de taxerat sin fria bostad till. Detta
har sedan legat till grund för bedömningen.
Det är ju så att gammalt folk,
som växt upp under andra förhållanden
än vi, nöja sig med de billigare bostäder,
som stå till buds, och de måste
nöja sig med dem med hänsyn till de
små inkomster de ha. Man borde emellertid
inte bara taga sikte på detta, när
man placerar dem i bostadsgrupp, tv
det är ju detsamma som att tvinga dem
att fortfarande bo i bostäder av lägre
standard. De komma inte att få råd att
söka sig till bättre bostäder, även när
det blir tillgång till sådana. Det ligger
en orättvisa i detta.

Jag har som sagt inget yrkande, men
jag hoppas, att den kommitté, som utreder
detta, tager hänsyn till dessa förhållanden
och verkligen utgår från att
även dessa gamla människor böra ha
rätt att bo i bostäder med samma standard
som andra människors bostäder.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag vill endast säga, att allt det
som anförts i denna debatt är en alldeles
utmärkt motivering för att vi så
snart som möjligt skola avskaffa denna
dyrortsgruppering. Riksdagen kommer
framdeles att få taga ställning till motioner,
som äro väckta i detta ärende,
och jag hoppas då, att herr Lundqvist
kommer att vara med bland dem, som
vilja medverka till avskaffandet av dyrortsgrupperingen.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Den
sak, som herr Pettersson i Dahl här

påtalade, kan jag inte svara på redan
i dag, därför att dyrortsgrupperingsfrågan
i sin helhet först måste utredas.
När den saken är klar, skall jag taga
ställning till frågan. Vad jag i dag velat
påtala är den orättvisa, som ligger
i att man bedömer bostadsstandarden
olika för olika befolkningsgrupper. I
det ena fallet gäller det människor, som
ha lön, och i det andra människor, som
leva på folkpension.

•lag vill tillägga, att när det gäller en
sådan ort som Trollhättan, där vi ha
möjligheter att få ett generellt bostadstillägg
på 300 kronor, så ha vi utgått
ifrån att de särskilda bostadstillägg,
som vi från kommunens sida skola betala,
komma att uppgå till 720 kronor.
Detta visar således, att det redan vid
generellt bostadstillägg finns en klyfta
mellan vad man får och vad bostaden
verkligen kostar. Det är från dessa synpunkter
jag bedömt denna fråga i dag.

När det sedan gäller dyrortsgrupperingsfrågan
i sin helhet vill jag säga,
att när utredningen ligger på bordet och
man kan få fram en rättvisare ordning
än för närvarande, är jag villig att medverka
till detta, men jag är inte villig
att medverka till en dyrortsgradering,
som skapar nya orättvisor i stället för
dem som nu finnas.

Herr JONSSON i Skutskär: Herr talman!
Såsom ledamot av den utredning,
som handhar denna fråga, känner jag
mig skyldig att säga några ord i anled -

en känsla av att de som här yttrat sig
tro, att denna kommitté skall komma
med en nära nog definitiv lösning på
detta svåra problem. Tyvärr tror jag
inte att så kommer att bli fallet, därför
att de direktiv vi fått av Kungl. Maj:t
gå helt enkelt ut på att vi skola företaga
eu statistisk överarbetning av de
faktiska bostadskostnaderna för folkpensionärerna.
Detta tror jag inte kommer
att gc ett slutgiltigt resultat i denna
ömtåliga fråga.

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

Vi ha skickat ut frågor till ett 50-tal
kommuner i landet, vilka även lämnat
uppgifter, och vi hålla nu på med att
slutarbeta det inkomna materialet. Det
visar sig, att resultatet i stort sett överensstämmer
med 1945 års allmänna bostadskostnadsberäkning.
Jag tror således,
att det statistiska underlag vi få
fram i stort sett inte kommer att skilja
sig från det statistiska underlag, som
socialstyrelsen haft att utgå ifrån när
det gällde att fastställa de bostadskostnadsgrupperingar,
som nu gälla.

Den viktigaste anledningen till nu
rådande förhållanden är, att socialstyrelsen
utgår från en bostadskostnad på
minst 650 kronor såsom villkor för att
vederbörande kommun skall komma i
grupp II. Enligt min mening är detta en
alltför hög siffra att utgå ifrån. Det har
medfört, att nära nog hela län kommit
att hamna i grupp 1. .lag tror, att det
kommer att bli mycket svårt för oss i
kommittén att få någon ändring till
stånd på den punkten. Det får nog
ändras sedan tiden för nuvarande kungörelse
utlöpt.

Beträffande herr Fröderbergs beklagande
av att folkskollärarna blivit placerade
i grupp I förstår jag detta mindre,
ty vore jag lärare, skulle jag närmast
vara tacksam över att komma i
den gruppen. Lärarna tjäna ju på att
komma i grupp I beträffande hyresbostaden.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Beträffande det sist nämnda ber jag att
få tala om, att jag hyser en annan uppfattning.
Jag tycker att det är orätt, att
folkskollärarna äro placerade i bostadsgrupp
I, när de ha lön efter grupp III.
Jag vet nämligen, att placeringen i
grupp I, när det gäller hyrorna, stoppat
upp de förbättringar, som många av
kommunerna ämnat göra beträffande
lärarbostäderna. När man ser, att hyran
blir så låg som i grupp I, bryr man sig
inte om att rusta upp bostäderna till
någon högre standard. Detta skulle man

säkerligen göra, om man fick högre
hyra.

Sedan vill jag framställa en fråga till
herr Jonsson i Skutskär. Han sade, att
man hållit på att undersöka hyreskostnaderna
för folkpensionärerna ute på
landet. Jag vill då fråga, om ni endast
taga reda på hyreskostnaderna för de
bostäder, som folkpensionärerna för
närvarande bo i, eller om ni taga reda
på genomsnittshvran för samtliga bostäder
i resp. orter av samma storlek,
så att ni även medräkna bostäder av
högre standard än dem som folkpensionärerna
i allmänhet bo i.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Jag skall be att få säga några
ord med anledning av de erfarenheter
jag fått i egenskap av pensionsstyrelsens
ombud när det gäller tillämpningen
av den nya lagstiftningen. Det vidlåder
nog beträffande denna lagstiftning
vissa brister, som man även vid
en mycket förnuftig lagtillämpning
knappast kan eliminera bort. Hit höra
naturligtvis de brister, som här påtalats
angående bostadskostnadsgrupperingen.
Samma sak gäller beträffande
t. ex. skillnaden mellan pensionärer
i bostadskostnadsgrupperna II till V.
vilka fått bostäder i pensionärshem,
och övriga pensionärer, som få lov att
hyra i den fria marknaden. Även denna
fråga är emellertid föremål för utredning
för närvarande. Jag kan inte
finna annat än att andra lagutskottet
härvidlag gått rätta vägen, när utskottet
tills vidare föredrar att vänta och
se, tills man får fram dessa papper pa
bordet, för att sedan taga ställning till
saken.

Jag skulle emellertid i viss mån vilja
varna för att hysa för överdrivna förhoppningar
om våra möjligheter att i
ett enda drag kunna skapa fram en så
pass omfattande socialvårdslagstiftning
som den som rör hela detta område.
Jag menar då folkpensioneringen.
de särskilda barnbidragen, änke- och

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

änklingsbidragen och allt detta som
man i detta sammanhang har att syssla
med. Vi få nog i stället taga itu med
dessa frågor tid efter annan, allt efter
som erfarenhet vinnes. Vi komma aldrig
att kunna lösa dem fullkomligt, så
att man inte skall kunna påvisa brister
här och var. I mycket kommer det
dock an på att få en förnuftig tillämpning
av författningarna.

Herr JONSSON i Skutskär: Herr talman!
På herr Fröderbergs förfrågan
får jag meddela, att vår utredning endast
berör folkpensionärernas bostäder,
och detta därför att vi skola få
fram ett säkrare material för bedömandet
av pensionärernas faktiska bostadskostnader.
Vi komma alltså icke att behandla
lärarnas bostäder i detta sammanhang.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Ja, det är riktigt, att frågan om lärarbostäderna
ligger alldeles vid sidan.
Förhållandet är emellertid angående
folkpensionärerna som jag tänkte mig:
man fäster sig endast vid hyresvärdet
av de lägenheter, som folkpensionärerna
nu bebo. Vi önska, att man skall
taga hänsyn till bostäder av samma
storlek men med bättre standard, så
att folkpensionärerna skola kunna få
bo i bättre bostäder än de nu ha.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Det
är samma synpunkter som jag framfört,
då jag hänvisade till byråchefen
von Hofstcns artikel rörande dyrortsutredningen
för bostäder. Jag påtalade
angelägenheten av att man skulle rensa
ut bristlägenheterna för att därigenom
få en högre medelhyra. Beträffande
folkpensionärerna godkänner man
praktiskt taget vilken bostad som helst,
och på det sättet har man fått en medelhyra
på endast 123 kronor.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Det var en mycket intressant
redogörelse herr Jonsson i Skutskär
lämnade när han sade, att denna kommitté
endast tar hänsyn till de faktiska
bostadskostnaderna för folkpensionärerna.
Jag misstänker att det då kommer
att gå som förra gången, då vi
skulle taga ställning till de nya folkpensionerna
och i samband med detta
pensionärernas bostadskostnader. Den
gången gjordes det också en enquéte
bland de olika kommunerna om de faktiska
bostadskostnaderna, och man kom
till det resultatet, att på en stor del
av orterna på landsbygden var det inga
bostadskostnader alls. Det berodde på
att man bodde i dåliga bostäder, eller
man bodde kanske på en gård som en
gång sålts till en son e. d. Därför bodde
man mycket billigt. Nu var detta inte
i överensstämmelse med verkligheten,
ty det är väl ingen som tror, att människorna
kunna bo gratis på landsbygden.
Det är snarare på det sättet som
herr Lundqvist här talat om, att bostadskostnaderna
många gånger bli
högre än i tätorterna.

När det nu är så, som herr Jonsson
i Skutskär säger, så tror jag inte att det
är mycket att vänta av denna utredning.
Det var, herr talman, endast detta jag
ville ha sagt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om
avverkningsskyldighet; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter ä tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden;

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående arrendelindring
för vissa kronoegendomar;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående befrielse från
viss betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avskrivning av
visst i flottledsfonden ingående fordringsbelopp.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11.

Föredrogs andra tillfälliga utskottets
utlåtande, nr 1, över motion om översyn
av vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan.

Utskottets hemställan bifölls; och
skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 12.

Motion om förebyggande av yrkesdövhet.

Föredrogs andra tillfälliga utskottets
utlåtande, nr 2, över motion om förebyggande
åtgärder mot yrkesdövhet.

Efter föredragning av utskottets
hemställan yttrade

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
skall söka att med några ord redogöra
för motivet till att vi i denna fråga
inlämnat en motion.

I riksdagsberättelsen står ett sammandrag
över direktiven till de olika
kommittéer som tillsatts. Kommittén för
dövhetens bekämpande tillsattes i september
föregående år. I direktiven till
denna kommitté kan jag inte se något
nämnvärt, som anger att kommittén
skall syssla med just det problem, som
sammanhänger med yrkesdövheten. Det
står endast några ord på en rad av de

72 rader, som sammanfattningen innehåller.

Utan att vilja bygga enbart på kvantiteten
må det väl inte förtänkas mig,
om jag i detta sammanhang velat se något
mer ingående på frågan och velat
försöka att i en motion ange, vilka
problem som sammanhänga med själva
yrkesdövheten. Jag har pekat på vissa
arbeten utan att därmed vilja säga att
jag givit en uttömmande förteckning.
Jag har endast velat ge exempel på vissa
arbeten, som äro särskilt utsatta för ett
buller, som successivt förstör hörseln.
Jag har sagt, att de skyddsmedel vi nu
ha äro alldeles otillräckliga, och jag
vill tillägga, att vi i praktiken försökt
göra vad som göras kan för att få arbetarna
att använda skyddsmedel för att
därmed söka tillbakahålla en hörselförsämring.
De skyddsmedel som finnas
äro emellertid inte användbara i ordets
rätta bemärkelse, de äro inte så fulländade,
som de borde kunna göras.
Vidare har jag velat påpeka, att det
inte finns några som helst bestämmelser,
som förpliktiga en arbetsgivare att
vid ett dylikt arbete ställa erforderligt
material till förfogande för dem som
utsättas för detta buller. Detta är i stort
sett vad jag velat framhålla, och därmed
har jag också velat utvidga direktiven
för denna kommitté.

Nu säger utskottet i sitt utlåtande, att
kommittén ämnar upptaga även dessa
problem till behandling och att man
redan skulle ha gjort vissa förberedande
undersökningar. I detta hänseende
anser jag utskottets utlåtande vara positivt,
även om man kanske inte är
övertygad om att utredningen leder till
det resultat man åsyftar. Jag kan emellertid
inte förstå annat än att detta
måste innebära att frågan återkommer,
och då får man på nytt anledning att
taga ställning till dessa problem.

Jag har, herr talman, inget yrkande
att göra.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

§ 13.

Motion om invalidvagnar och rullstolar
m. in. för vanföra.

Föredrogs andra tillfälliga utskottets
utlåtande, nr 3, över motion om åtgärder
till underlättande för vanföra att
anskaffa invalidvagnar och rullstolar
m. ni.

I den till andra kammarens andra
tillfälliga utskott hänvisade motionen
11:341 hade herrar Johanson i Norrköping
och Dahlgren hemställt, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att kommittén
för utredning av ortoped- och vanförevårdens
organisation även måtte få i
uppdrag att utreda i motionen berörda
frågor avseende åtgärder till underlättande
för vanföra att anskaffa invalidvagnar
och rullstolar m. in.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 341 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr JOHANSON i Norrköping: Herr
talman! Utskottets utlåtande i anledning
av vår motion II: 341 om åtgärder
till underlättande för vanföra att anskaffa
invalidvagnar och rullstolar in. in.
är mycket kort och till synes väl motiverat.
Granskar man emellertid direktiven
till den kommitté, som har hand
om denna utredning angående ortopedoch
vanförevårdens organisation samt
de nya områden, som kommittén tagit
som sin uppgift att undersöka utanför
själva direktivens ram, så skall man
finna, att utskottets hänvisning till kommittén
inte täcker vad vi motionärer
avsett. Vi ha nämligen föreslagit, att invalider
som behöva rullstolar och invalidvagnar,
kanske bådadera, skola få
dessa kostnadsfritt i stället för som nu
till % av priset. Vidare ha vi föreslagit,
att staten direkt eller indirekt skall
medverka till konstruktionen och produktionen
av dessa vagnar och rullsto -

lar. Slutligen ha vi föreslagit, att invaliderna
kostnadsfritt skola få frakta
dessa vagnar och rullstolar på statens
järnvägar.

Ingen av dessa frågor har kommittén
i sina direktiv. Kommittén har dock,
enligt upplysning från dess sekreterare,
på grund av frågans aktualitet tagit
som sin uppgift att undersöka den förstnämnda
frågan, om ersättning för kostnaderna
till rullstolar och vagnar. Man
har tänkt sig att ersättningen skulle
utgå med något högre belopp än -U,
förslagsvis Vs. De övriga två frågorna
vi berört ha inte behandlats, och därest
man skulle fortsätta att endast arbeta
på kommitténs direktiv, skulle dessa
frågor inte bli föremål för utredning.

Utskottet har, såvitt jag förstår, undersökt
dessa frågor litet för hastigt,
även om man inhämtat sakuppgifter
från berörda myndigheter. Det finns
därför enligt vår uppfattning starka
skäl som tala för ett bifall till vår motion.
När denna kommittés betänkande
läggs fram, kan man med skäl tänka
sig, att det skall visa sig att man icke
tagit hänsyn till de två av oss här framförda
frågorna. Med tanke på de tusentals
invalider vi ha här i landet, vilka
säkerligen behöva här omnämnda saker
— rullstolar och vagnar m. m. —
för att få det lättare både hemma och i
sitt arbete, är det tämligen välbetänkt,
att man tar även dessa frågor under behandling.

Enligt arbetsskyddsnämndens utredning
i fjol förekom det här i landet
283 000 olycksfall bland de två miljoner
arbetstagare, som enligt lag äro skyldiga
att vara försäkrade. Av dessa olycksfall
utföllo 500 med dödlig utgång och inte
mindre än 3 600 med invaliditet, d. v. s.
under fjolåret blev det inte mindre än
10 nya invalider per dag! Statistiken
över antalet olycksfall och nya invalider
under ett enda år ger alltså belägg
för att detta är en fråga av tämligen
stor betydelse.

Med utgångspunkt från dessa korta
kommentarer vill jag, herr talman, yrka

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

bifall till den av oss framförda motionen.

Fru EKENDAHL: Herr talman! När
utskottet fick denna motion till behandling
beslöt utskottet att remittera
densamma till sakkunnigkommittén för
yttrande. Utskottet fick till svar mottaga
följande skrivelse. Skrivelsen lyder
— ingressen kan det kanske vara
onödigt att läsa upp, då den bara innehåller
ett bekräftande av att man fått
motionen på remiss — på följande sätt:
»De sakkunniga vilja med anledning
härav framhålla, att redan på ett tidigt
stadium av de sakkunnigas utredningsarbete
överlämnades för beaktande De
Vanföras Riksorganisations utredning
av invalidvagnsfrågan, vilken utgör
grundvalen för föreliggande motion. Ortoped-
och vanförevårdssakkunniga
komma sålunda att i sitt kommande betänkande
rörande ortoped- och vanförevården
även taga ställning till de här
framförda förslagen.»

Det är alldeles klart, att när utskottet
från den kommitté, som sysslar med hithörande
frågor, får ett sådant besked,
så kan inte utskottet, hur behjärtansvärd
man än anser själva saken vara,
tillstyrka motionen. De frågor, som motionärerna
tagit upp, komma ju ändå att
göras till föremål för den utredning
som motionärerna önska.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSON i Norrköping: Herr
talman! Jag har också gjort mig besväret
att undersöka, vilka frågor som
kommittén kommer att ta upp, och det
är tydligt att det finns flera uppfattningar
om den saken inom kommittén.
Jag har ringt sekreterare Montan i kommittén,
och han har vid två olika tillfällen
meddelat, att frågan om ekonomisk
ersättning, alltså om inköp av rullstolar,
skall kommittén ta upp till be -

handling, men inte de två andra frågor,
som vi berört i vår motion.

Av denna anledning, herr talman,
vidhåller jag mitt yrkande om bifall till
motionen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat:

tredje tillfälliga utskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckt motion om
utredning rörande verkningarna av
den pågående inflyttningen från landsorten
till städer och tätorter;

utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av protokoll rörande
det svensk-franska varuutbytet
in. in.; samt

konstitutionsutskottets utlåtande nr
9, i anledning av väckt motion om behörighet
för landsfiskal i stad under
landsrätt att väljas till stadsfullmäktig.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Anslag under statens affärsverksfonder.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under statens
affärsverksfonder gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1948/49 i
avseende å postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17, angående rullande jårnvägsmateriel.

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
(bilaga 27, punkt 17, s. 63—
77) föreslagit riksdagen att till viss i
statsrådsprotokollet angiven rullande
materiel för budgetåret 1948/49 anvisa
investeringsanslag å tillhopa 33 300 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Mannerskantz
och Bergh (I: 174) och den andra inom
andra kammaren av herrar Birke och
Sveningsson (11:265), i vilka hemställts,
att riksdagen i fråga om nyanskaffning
av elektromotorvagnar samt
person- och resgodsvagnar ville anvisa
följande investeringsanslag, nämligen
till Nyanskaffning av elektromotorvagnar
4 300 000 kronor och till Nyanskaffning
av person- och resgodsvagnar
13 970 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
för budgetåret 1948/49 anvisa följande
investeringsanslag, nämligen

Kronor

a) Ombyggnad av ånglok . . 150 000

b) Nyanskaffning av elektro lok

.................... 4 425 000

c) Ombyggnad av elektrolok 565 000

d) Nyanskaffning av räls bussar

................ 4 000 000

e) Nyanskaffning av lokomo torer

.................. 100 000

f) Ombyggnad av person och

resgodsvagnar .... 1 320 000

g) Nyanskaffning av godsvagnar
................ 7 600 000;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:174 och 11:265, såvitt de avsåge förevarande
anslag, till Nyanskaffning av
elektromotorvagnar för budgetåret 1948/
49 anvisa ett investeringsanslag av
1 500 000 kronor;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 174 och II: 265, såvitt de avsåge förevarande
anslag, till Nyanskaffning av
person- och resgodsvagnar för budgetåret
1948/49 anvisa ett investeringsanslag
av 13 640 000 kronor.

Reservationer hade vid denna punkt
avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Lindström, Mannerskantz, Hesselbom,
Lundgren, Eriksson i Stockholm,
Ward och Staxäng, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionerna
I: 174 och II: 265 i vad dessa avsåge
höjning av anslaget till nyanskaffning
av person- och resgodsvagnar med
330 000 kronor för anskaffning av
coachvagnar och att därför utskottets
hemställan under III. bort hava följande
lydelse:

»III. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:174 och 11:265, såvitt de avse förevarande
anslag, till Nyanskaffning av
person- och resgodsvagnar för budgetåret
1948/49 anvisa ett investeringsanslag
av 13 970 000 kronor.»;

2) av herr von Heland, utan angivet
yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr STAXÄNG: Herr talman! Den
reservation, som är knuten till punkt
17 i utskottsutlåtandet och om vilken
jag nu vill säga några ord, avser närmast
moment III under denna punkt.

Järnvägsstyrelsen hade för nästkommande
budgetår begärt fullmakt att
anskaffa tio stycken vagnar av en ny
typ, amerikanska s. k. coachvagnar,
vilka skulle användas som tredje klass
sittvagnar i fjärrtrafik. Denna järnvägsstyrelsens
begäran skulle emellertid
dra med sig en ökad kostnad på omkring
330 000 kr., och statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
ansåg sig därför böra avstyrka förslaget.
I statsrådets yttrande, där han sär -

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

skilt förordar en utredning, innan frågan
föres fram till riksdagen, anföres
en del erinringar mot järnvägsstyrelsens
förslag, som jag här skulle vilja
beröra.

Statsrådet framhåller att »de nya
vagnarna icke utan vidare kunna ersätta
de nuvarande i hela tågsätt». Vidare
understryker han, att den nya vagnstypen
endast kan bereda plats för cirka
GO resenärer, medan de övriga tredje
klassvagnar, som man önskar bygga,
skulle rymma omkring 78 sittplatser.
För att kunna ta med lika många resenärer
som tidigare i ett tågsätt, bestående
av s. k. coachvagnar, måste man
alltså ha flera vagnar i tågsättet. Detta
skulle dra med sig nödvändigheten av
att ha större lok, och statsrådet nämner
även, att vissa svårigheter skulle kunna
uppstå genom att bangårdarna inte
räcka till.

Statsrådet har emellertid nog med
denna sin erinran gått vid sidan om
saken, ty det är ju inte meningen att de
nya vagnarna av coachtyp skola helt
ersätta de nuvarande tredjeklassvagnarna.
De tio stycken vagnar, som det i
första omgången är fråga om, skulle användas
på det sättet, att man satte in
en eller kanske högst två i varje tågsätt
på de större och viktigare järnvägslinjerna,
alltså på södra, västra och
norra stambanorna. Det är alltså inte
avsikten, att hela tågsätt skulle sammansättas
av vagnar av denna typ.

Vidare har statsrådet som en beklaglig
sak framhållit, att insättandet av
dessa mer högklassiga tredjeklassvagnar
skulle medföra en ytterligare differentiering
av vagnsklasserna, d. v. s.
införandet av en ny vagnsklass mellan
andra och tredje klass. Detta är inte
meningen, utan det är meningen att
åstadkomma en utjämning mellan dessa
vagnsklasser, särskilt med tanke på resenärerna
på fjärrtrafiktågen, där det
nog krävs en bättre typ av vagnar än
de nuvarande tredjeklassvagnarna över
huvud taget kunna erbjuda.

På denna punkt har emellertid stats -

rådet ansett att en särskild utredning
borde företagas för att utröna, i vilken
grad andraklassresande skulle komma
att flytta över till vagnar av den nya
typen samt huruvida nuvarande tredjeklasspassagerare
ha råd att erlägga en
särskild tilläggsavgift vid begagnandet
av de nya vagnarna. En sådan utredning,
herr talman, går dock inte att
göra, innan man fått vagnar av den nya
typen tillgängliga och försöksvis kunnat
sätta in dem i tågen och på det sättet
fått klarhet om i vilken grad en överflyttning
sker och hur stor tilläggsavgiften
bör vara.

Men statsrådet önskar också, att denna
utredning skall ta upp ett annat spörsmål,
nämligen frågan om en höjning av
standarden på tredjeklassvagnarna över
huvud taget Jag finner det rätt onödigt,
herr talman, att på den punkten företa
en särskild utredning, ty jag anser att
järnvägsstyrelsens strävan ständigt bör
vara inriktad på att åstadkomma en
sådan standardhöjning. Detta har för
övrigt också redan varit fallet, ty det
har ju undan för undan skett förbättringar.
Jag kan alltså inte finna att det
behövs någon kompletterande utredning
om den saken.

Varför har då järnvägsstyrelsen begärt
att få göra ett försök med denna
nya vagnstyp? Inom statsutskottet ha vi
nog samtliga, även de som gått emot
järnvägsstyrelsens äskande, haft klart
för oss, att det är för att det statliga
järnvägsföretaget skall kunna hävda sig
i konkurrensen med andra trafikmedel.
Jag behöver bara erinra om tiden före
1939, då bilismen befann sig i full utveckling
och då järnvägsstyrelsen faktiskt
hade ganska stora svårigheter med
att kunna hålla kvar resandeströmmen
i en omfattning som var nödvändig ur
ekonomisk synpunkt. Jag har en bestämd
känsla av att det har varit tack
vare järnvägsstyrelsens mycket målmedvetna
strävan att under dessa år höja
vagnsstandarden och dylikt som statens
järnvägar lyckats inte bara behålla
en resandetrafik av tillfredsställande

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

omfattning, utan även i någon män
kunnat få tillbaka resenärer, som lämnat
järnvägarna och använt andra trafikmedel.

Det anslag, som vi bär ha att ta ställning
till, är ju inte något som för dagen
kan komma till användning. Det kommer
att dröja åtminstone tre år, innan
de nya vagnarna kunna levereras, och
om vi, såsom man får hoppas, åter gå
mot normala tider, kanske det statliga
järnvägsföretaget då åter befinner sig
i ett sådant där svårt läge, där det gäller
att ha nya och moderna vagnar till
hands för att med framgång kunna konkurrera
med andra trafikmedel.

Det är dessa synpunkter, herr talman,
som ha varit utslagsgivande för reservanterna,
när vi velat stödja järnvägsstyrelsen
i dess önskan att få göra ett
försök med den nya vagnstyp som det
här gäller, ett försök som endast skulle
dra en rätt obetydlig kostnad i förhållande
till statens järnvägars budget
över huvud taget.

Jag kan emellertid inte underlåta att
anföra ytterligare en synpunkt. Vårt
järnvägsnät blir ju alltmer förstatligat.
För närvarande kanske inte denna sak
diskuteras så intensivt som vad fallet
var för kort tid sedan, men det skulle
nog i alla fall göra ett ganska dåligt
intryck, om järnvägsstyrelsen nu —
när de grenar av järnvägsnätet, där tidigare
moderniseringar skedde i mycket
hög grad och där förbättringar genomfördes,
som även koinmo statens
järnvägar till del (det var ju ofta ömsesidiga
handtag som man gav varandra)
införlivats med det statliga
järnvägsväsendet — inte skulle få det
stöd från riksdagens sida som styrelser!
begär för alt verkställa nödvändiga
moderniseringar och förbättringar. Jag
tror att det är en synpunkt som inte
är alldeles oviktig.

Jag vill, herr talman, tills vidare nöja
mig med det anförda ocli yrkar med
hänvisning därtill bifall till den reservation,
som är knuten till förevarande
punkt i statsutskottets utlåtande.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
När statsutskottet nu går emot
järnvägsstyrelsen beträffande ett av
dess förslag under här förevarande
punkt och i stället följer Kungl. Maj:t,
så vill jag betona, att vi därmed inte
ha riktat någon kritik mot järnvägsstyrelsens
sätt att sköta statens järnvägar.
Jag skulle snarare för min personliga
del vilja säga, att jag beundrar det
sätt, varpå järnvägsstyrelsen fullgjort
sitt ansvarsfulla uppdrag under de mycket
påfrestande förhållanden, som
krigs- och krisåren medfört.

Anledningen till den ståndpunkt, som
statsutskottsmajoriteten intagit, är inte
heller den, att vi i och för sig skulle
vara motståndare till införandet av den
modernitet som de amerikanska s. k.
coachvagnarna utgöra. Yi ha över huvud
taget inte velat taga ställning till
frågan om huruvida denna vagnstyp är
lämplig eller ej, utan vi anse att frågan,
inte minst med hänsyn till bärigheten
av de ekonomiska kalkylerna, bör
bli föremål för en förnyad utredning.

Jag vill emellertid, herr talman, säga
några ord om en annan sak av principiell
innebörd som rör järnvägsstyrelsens
befogenheter. Jag anser mig böra
göra det med anledning av en passus i
reservanternas förslag till utlåtande, där
det heter på följande sätt: »Utskottet
delar motionärernas uppfattning att det
måste vara principiellt oriktigt att
järnvägsstyrelsen, ledningen för landets
största affärsföretag, förhindras vidtaga
sådana moderniseringar som styrelsen
funnit ändamålsenliga och ur
trafikanternas synpunkt önskvärda.»
När man läser detta, kan man inte få
någon annan uppfattning än att reservanterna
vilja, att alla moderniseringar,
som järnvägsstyrelsen föreslår, i princip
skola godkännas av såväl regeringen
som riksdagen. Konsekvensen av detta
skulle väl bli, att varken regeringen
eller riksdagen skulle närmare befatta
sig med dylika moderniseringsförslag,
och det leder tanken till att förslag i
dessa frågor över huvud taget inte

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

skulle behöva föreläggas riksdagen,
utan att järnvägsstyrelsen skulle få befogenhet
att själv besluta beträffande
dem.

Det kan nog, herr talman, finnas skäl
för en ökad befogenhet för järnvägsstyrelsen
— liksom måhända också för
andra statliga verk — men den frågan
bör tagas upp i ett annat sammanhang
och inte vid detta tillfälle. Jag misstänker
att spörsmålet blir aktuellt, när 1947
års järnvägssakkunnigas betänkande
kommer att behandlas av regeringen,
varefter väl riksdagen får sig förelagt
ett förslag i ärendet. Vad däremot beträffar
den här föreliggande frågan, kan
den endast bedömas med hänsyn till på
densamma direkt inverkande faktorer.

Vad är det då järnvägsstyrelsen föreslår?
Jo, järnvägsstyrelsen föreslår att
riksdagen skall bevilja anslag till inköp
av tio stycken s. k. coachvagnar av
amerikansk typ, avsedda att inplaceras
i snälltåg som gå i fjärrtrafik. Dessa
coachvagnar anses vara bekvämare än
de vanliga tredjeklassvagnarna och resan
med dem skulle betinga en viss tillläggsavgift
utöver priset för biljetten
i tredje klass, vilket skulle vara motiverat
dels av att dessa vagnar äro mycket
dyrare i anskaffning — jag skall senare
återkomma till den saken — dels av
att antalet sittplatser där inte är så stort
som i de nuvarande tredjeklassvagnarna;
det utgör cirka 60 mot nuvarande
78—86 sittplatser per vagn.

Departementschefen har emellertid
inte i nuvarande läge ansett sig kunna
gå med på detta järnvägsstyrelsens förslag,
utan föreslår i stället att det skall
byggas tio vanliga tredjeklass personvagnar,
på vilka det för närvarande råder
mycket stor brist här i landet. Vidare
anser departementschefen att förutsättningarna
för införandet av den
nya vagnstypen böra ytterligare utredas
— en sådan utredning pågår för övrigt
inom järnvägsstyrelsen för närvarande.
Därjämte gör departementschefen det
enligt min mening mycket värdefulla
uttalandet, att möjligheterna för en höj -

ning av standarden över huvud taget
när det gäller de nuvarande tredjeklasvagnarna
böra undersökas.

Inom statsutskottet ha vi, jag tror mig
kunna säga rätt ingående, behandlat
denna fråga, och majoriteten har därvid,
som nämnt, anslutit sig till departementschefens
uppfattning och ansett
att det principiella ståndpunktstagandet
till den nya vagnstypen bör anstå, tills
den pågående utredningen är klar. Vi
ha emellertid på en punkt ställt oss
tveksamma till järnvägsstyrelsens förslag,
nämligen när det gäller den tillläggsavgift
som skulle betalas vid resa
med de s. k. coachvagnarna. Hur stor
den kan bli, är det ingen som vet, inte
ens järnvägsstyrelsen själv, och det kan
ju bli fråga om 5 kronor eller 8 kronor
eller kanske 10 kronor. Vi ha varit tveksamma
på den punkten, därför att det,
i varje fall när det gäller kostnaden, ju
betyder införande av en ny prisklass
här i landet, ett slags mellanting mellan
tredje och andra klass, vilket vi
icke ha tagit ställning till, men i varje
fall ställt oss tveksamma inför. Framför
allt, herr talman, ha vi emellertid
ansett, att tiden just nu icke är lämplig
att sätta i gång denna modernisering.
När vi nu måste göra inskränkningar
i investeringsverksamheten, såväl
den statliga som den enskilda, när
det gäller ting, som äro mycket nödvändiga
och som vi vilja ha gjorda, är det
kanske icke riktigt att sätta i gång med
denna modernisering, som ju dock betyder
åtskilligt högre omkostnader än
byggandet av de vanliga tredjeklassvagnarna.
Den ekonomiska innebörden
av förslaget är egentligen följande. Vi
ha att välja mellan att bygga tio stycken
tredjeklassvagnar med 780 sittplatser
för en kostnad av 1 Vi miljon kronor
eller också tio stycken av dessa coachvagnar,
som endast ha 680 sittplatser,
för en kostnad av 2% miljon kronor.
Skillnaden är alltså 1 miljon kronor. Vi
anse icke tiden lämplig att vidtaga
denna förändring. Ur rent sakliga synpunkter
anse vi därför, att departe -

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

mentschefen har rätt i sitt förslag och
utskottet har anslutit sig till det.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Då jag anslutit mig till reservationen,
har det närmast varit därför,
att jag velat begagna tillfället att få ge
till känna en principiell anslutning till
järnvägsstyrelsens bemödanden att höja
bekvämligheten och komforten för
tredjeklassresandena på statens järnvägar.
Det är tredjeklasspassagerarna
som ekonomiskt bära upp persontrafiken.
Detta framgår ju alldeles tydligt
av Kungl. Maj:ts proposition, där järnvägsstyrelsens
framställning refereras.
Där angives, att antalet resor i tredje
klass under år 1946 var 117 miljoner.
Enligt min mening är det sålunda en
gärd av rättvisa, att man gör allt vad
som kan göras för att öka bekvämligheten
för dessa resande, särskilt som
resorna med hänsyn till vårt lands geografiska
utsträckning ju ofta bli mycket
långa. Man kan ju förstå, att för den
som skall resa hela dagen i sittvagn är
behovet av ökad komfort och bekvämlighet
trängande, och då järnvägsstyrelsen
nu framlagt ett förslag, som i sig
innebär en förbättrad vagnstyp, ansåg
jag mig böra, när jag deltog i statsutskottets
behandling av det föreliggande
ärendet, på lämpligt sätt ge min anslutning
till dessa strävanden.

Den vagnsmodell, varom det här är
fråga, är ju av amerikansk typ. Den är
beskriven i statsverkspropositionen så,
att vagnarna skola utrustas med ställbara
fåtöljer, luftkonditionering och
vissa andra särskilda bekvämligheter.
Det är visserligen sant, att det i sin tur
skulle föra med sig, att platsantalet per
vagn skulle nedgå, som statsutskottets
talesman nyss anförde, från 78 till 60,
men ekonomiskt sett har man från
järnvägsstyrelsens sida räknat med att
den komfort som skulle vinnas skulle
ersättas på lämpligt sätt genom särskild

avgift. Gentemot detta har man anfört
principiella betänkligheter. Man har
sagt, att vi ju redan ha tre vagnsklasser
på järnvägarna och haft det av ålder
ända sedan järnvägarna infördes
i vårt land. Det vore olämpligt att öka
antalet med ytterligare en. Det skulle
öka splittringen i resandenas inbördes
ställning. Jag tycker icke, att det anförda
resonemanget är hållbart. Om en
resande, som skall begagna sig av ett
trafikmedel under en längre tid och
på en längre sträcka, vill skaffa sig
bättre komfort och erlägga särskild avgift,
borde det enligt min mening icke
i och för sig ge anledning till någon
anmärkning. Reser man däremot en
kort sträcka och under en kort tid och
sålunda icke behöver använda trafikmedlet
alltför länge, är det klart, att
man kan nöja sig med mindre utrymme
och mindre komfort. Därför tycker jag
för min del, att den nämnda invändningen
icke är riktig.

Jag vill också säga, att jag icke föreställt
mig, att utvecklingen skulle bli
den, som angives i departementschefens
yttrande, nämligen att denna nya vagnstyp
skulle bli standardvagn i vårt land.
.lag tror icke det är nödvändigt att göra
den till det, utan jag tycker det skulle
räcka med att man har ett antal vagnar,
som kunna sättas in i de långtgående
tågen och sålunda tjäna det
ändamål jag förut omnämnt, nämligen
att bereda ökad komfort åt resande under
längre färd. Däremot föreställer jag
mig, att man fortfarande mycket väl
kan reda sig med ett större antal vagnar
i tågen av ungefär den typ, som numera
är förhärskande, alltså den vagnstyp,
som, såsom herr Andersson i
Malmö omnämnde, rymmer 78 sittplatser.
Det är sålunda en liten stilla invändning
jag velat göra mot detta resonemang
i departementschefens yttrande.

Sedan tog herr Andersson i Malmö
upp ett uttalande i reservationen, som
han ansåg icke hörde till detta ämne.
Han avsåg uttalandet om järnvägssty -

6 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr !).

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

relsens befogenheter, och han menade,
att den frågan borde upptagas till behandling
i ett annat sammanhang. Jag
vill för min del ge honom rätt däri, att
i och för sig hade icke den punkten
behövt vara med i reservationen. Men
som den ärade företrädaren för statsutskottets
majoritet känner till, voro två
olika förslag utskrivna på avdelningen;
det gällde att ta ståndpunkt för det ena
eller andra av dessa båda förslag, och
då jag huvudsakligen lade vikt vid den
hemställan, som reservationen innehöll,
så godtog jag den, även om jag måhända
skulle kunnat tänka mig en annan formulering
av den punkt herr Andersson
berörde.

Slutligen anförde herr Andersson i
Malmö, att i det ekonomiska läge, vari
vi befinna oss, är det icke lämpligt att
gå in för denna ökade statsutgift. Jag
förstår så väl, att man kan resonera
på det sätt som statsrådet gjort och till
vilket resonemang statsutskottets majoritet
anslutit sig, nämligen att vi ju ha
brist på resandeplatser i tågen, vi behöva
anskaffa nytt vagnmaterial för att
avhjälpa denna brist, och då är det ju
angeläget, att man väljer den vagnstyp,
som leder till nyanskaffning av
största antalet platser. Det resonemanget
kan jag som sagt för min del förstå
och jag kan också godkänna det. Men
här är det ju på det sättet, vilket också
framhållits av reservationens första talesman
i denna kammare, att på grund
av förhållandena har det blivit en så
avsevärd eftersläpning beträffande beställningen
av järnvägarnas rullande
materiel. Man hade en avsevärd reservation
på anslaget för budgetåret
1945/46, och även för efterföljande budgetår
har denna eftersläpning fortsatt.
Det kommer sålunda att dröja länge,
innan man får det nyanskaffningsprogram
omsatt i praktiken, vartill kostnaderna
skola bestridas ur det anslag,
som beviljas av årets riksdag och som
avser nästa budgetår. Man kan visserligen
göra beställningarna redan nu,
och man får ju antagligen på grund av

leveransavtal göra vissa inbetalningar,
men den huvudsakliga likvideringen
av detta kommer att ske först år fram
i tiden, när detta vagnsmateriel kan levereras.
Under sådana förhållanden
tycker jag för min del, att dagens läge
icke i och för sig behöver vara avgörande
för anslagsfrågan.

Nu har upplysts, att första kammaren
med någon rösts majoritet har godkänt
reservationen, och det kan ju vara en
tröst för talesmännen för reservationen.
Varje kammare har ju emellertid sin
rätt att ta ståndpunkt till de olika frågorna.
Jag vill bara nöja mig med att
notera detta inberättade faktum och
slutar med att instämma i det yrkande
som förut framställts av herr Staxäng.

Herr MALMBORG i Skövde; Herr talman!
Jag vill bara i korthet anföra
några synpunkter, som varit vägledande
för mig i mitt ställningstagande till
den nu föreliggande frågan.

Till en början vill jag understryka
departementschefens uttalande, att denna
frågas avgörande kräver ytterligare
utredning. Det är särskilt en punkt i
det utredningskravet, som jag tycker
har stark saklig innebörd. Jag avser departementschefens
uttalande, att det bör
utredas, huruvida statens järnvägar genom
införande av sådana vagnar kunna
öka sitt trafikunderlag. Statens järnvägar
ha ganska stora svårigheter att
tillgodose kraven från de resandes sida
i fråga om platser och utrymmen. I det
sammanhanget vill jag nämna, att antalet
disponibla sovplatser sedan 1940
nedgått med över 12 %, och samtidigt
har antalet resande i sovvagnar ökat
med över 100 %. Detta har medfört och
medför högst väsentliga olägenheter för
de resande. Därtill kommer att det finns
kombinerade andra- och tredjeklassvagnar
av mycket föråldrat slag. Vi ha
nästan ett par hundra sådana vagnar,
som använts ända sedan 1880-talet. Det
har därför länge förelegat ett behov av
att förnya den vagnparken, men det

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

har icke varit möjligt, därför att det
har varit ett ännu mer trängande behov
att tillmötesgå kraven från tredjeklasspassagerare.

Nu säger järnvägsstyrelsen i sitt yttrande,
att en förnyelse av denna vagnpark,
alltså av kombinerade andra- och
tredjeklass sittvagnar, är icke bara
önskvärd utan nödvändig, om statens
järnvägar framdeles skola ha någon utsikt
att i konkurrensen med andra moderna
transportmedel bibehålla och om
möjligt öka sin resandetrafik. Jag vill
också erinra om att trots att man sökt
i möjligaste mån tillmötesgå behovet
av nya tredjeklassvagnar, är icke detta
behov på långt när fyllt. Man får en
uppfattning om utvecklingen i fråga
om resandefrekvensen, när man hör,
att det totala antalet betalda resor i
tredje klass utgjorde 43,7 miljoner 1937
mot 117,7 miljoner 1946 och att antalet
sittplatser under tiden 1937—1946
ökat med 83,6 c,''o medan antalet resor
samtidigt ökat med 169,4 %. Det föreligger
således här ett mycket stort behov
av vagnar för att tillmötesgå den
ständiga ökningen av resandeströmmen.
Såsom tidigare anförts under debatten
här i dag, ha ju dessa föreslagna
coachvagnar ett mera begränsat utrymme
än de vanliga tredjeklassvagnarna.
De förstnämnda kunna bara ta 60 passagerare,
medan tredjeklassvagnar av
nu förekommande typ kunna ta 78.
Denna begränsning av antalet sittplatser
skall man enligt min mening icke
alldeles förbigå i detta sammanhang.

Nu är det ju här icke fråga om afl
man skall göra ett allmänt utbyte i dagsnälltågen
av nuvarande vagnar mot
coachvagnar. Det skulle medföra eu
hel del svårigheter, och den frågan är
icke aktuell. Det gäller bär mera en försöksverksamhet.
Man skulle sålunda i
tågsätten inkoppla dessa föreslagna vagnar
jämte vanliga andra- och tredjeklassvagnar.
Nu säges det, alt en sådan
anordning skulle medföra en ökad
differentiering. Jag har för min del
ingenting emot eu differentiering, men,

herr talman, jag bär kommit till den
uppfattningen, att det i första hand är
mera angeläget att söka möta elementära
behov för att tillfredsställa de resandes
anspråk. Denna uppfattning
kommer ju också till uttryck i departementschefens
uttalande, då han om utredningskravet
säger, att det bör undersökas
om och i vad mån man i stället
på längre sikt kan ekonomiskt genomföra
en allmän höjning av personvagnsstandarden
framför allt i fråga om sittplatsernas
bekvämlighet och vagnarnas
ventilation. Jag har alltså, herr talman,
den uppfattningen, att vi i första hand
böra tillmötesgå dessa behov, som jag
här i korthet angivit, vi böra söka förbättra
standarden i befintliga vagnstyper.
Det hindrar ju icke, att man
inom en icke alltför långt avlägsen
tidrymd också kan införa de här nya
vagnstyperna för att differentiera trafikmöjligheterna
och tillmötesgå skilda
behov. Men jag vill understryka vad
herr Andersson i Malmö sade, nämligen
att i dagens läge är det mera nödvändigt
att tillmötesgå de mest trängande
behoven, detta även med hänsyn till det
statsfinansiella läget. Det har visserligen
här anförts, att det gäller icke
mer än en tredjedels miljon kronor.
Det är emellertid uppenbart, att om
riksdagen i dag beslutar, att dessa vagnar
skola anskaffas, ha vi bundit oss
för hela beloppet, och det är icke
330 000 kronor utan eu miljon kronor.

Jag ber, herr talman, att i anslutning
till vad jag nu anfört få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Iiubbestad.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Johan Bernhard Johansson in. fl.
avgivna, vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Staxäng begärde
emellertid votering, i anledning

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
17 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 9, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Johan Bernhard Johansson
in. fl. vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgåvos 104 ja och 87 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkten 18, angående statens järnvägars
biltrafik.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
(bilaga 27, punkt 18, s. 77—79)
föreslagit riksdagen att till biltrafik för
budgetåret 1948/49 anvisa vissa i statsrådsprotokollet
angivna investeringsanslag
å tillhopa 9 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte för budgetåret 1948/49

I. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
anvisa följande investeringsanslag, näm -

ligen

kronor

a) Nyanskaffning av bil materiel

.................. 4 500 000

b) Lån till Svenska lastbilaktiebolaget
m. m......... 2 000 000;

II. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
till Förvärv av billinjer anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor.

Reservationer hade vid denna punkt
avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, Lundgren, Svensson
i Grönvik, Falla och Staxäng, vilka ansett,
att utskottet bort föreslå en minskning
av anslaget till förvärv av billinjer
med 1 000 000 kronor och att därför
utskottets hemställan under II. bort
hava följande lydelse:

»II. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
till Förvärv av billinjer anvisa ett
investeringsanslag av 2 000 000 kronor.»

2) av herr von Heland, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STAXÄNG: Herr talman! För
förvärv av billinjer har till järnvägsstyrelsens
förfogande innevarande år
stått ett belopp av 2 miljoner kronor.
Kungl. Maj d har för kommande budgetår
begärt en höjning av detta anslag
med 1 miljon kronor. Tillsammans blir
det alltså ett belopp på 3 miljoner kronor.
När vi reservanter ansett, att det
belopp som under innevarande budgetår
avsatts för ändamålet eller 2 miljoner
kronor bör kunna räcka även för
det kommande budgetåret, ha vi stött
oss på det förhållandet, att det förefinnes
rätt stora reservationer, ända
upp till 700 000 kronor. Det var väl av
sparsamhet, förmodar jag, och för att
icke gå in för nya investeringar, som
kammaren nyss gick emot en höjning
av ett anslag. Under sådana förhållanden
tycker jag att kammaren här skulle
gå på reservanternas linje, då man därigenom
mycket lätt skulle kunna spara
en miljon kronor. Vi reservanter ha för
det första den uppfattningen att om här
till järnvägsstyrelsens förfogande står
ett belopp av 2 700 000 kronor, är det
sannolikt att detta belopp räcker för
förvärv av just de billinjer, om vilka det
för närvarande försiggår förhandlingar.
Skulle till äventyrs icke beloppet vara
till fyllest, kan man ju fråga sig om

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

någon större skada sker därigenom.
Trafiken på billinjerna nedlägges ju
icke i och med att staten icke inlöser
dem, utan fortsätter ju i alla fall. Man
kan också med visst fog framhålla, att
det icke alltid blir förbättringar i trafiken
efter ett förstatligande. Detta
dock ej alls sagt som någon allmän regel.
Jag vill framhålla, att det finnes
olika fall.

Om man här skulle gå något saktare
fram och alltså icke göra så stora investeringar
som enligt Kungl. Maj:ts förslag,
skulle ej någon större skada ske.
Här finnes möjlighet till besparingar.
Det är på grund härav, herr talman,
som vi reservanter ansett, att det belopp
som förra året anslogs till detta ändamål
även skulle vara tillräckligt
detta år.

Jag ber att få yrka bifall till reservanternas
förslag i denna punkt.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Den
ärade reservanten har som huvudmotivering
hävdat sparsamhetssynpunkterna,
men det här är ju icke en fråga,
där man skäligen bör koppla in sådana
synpunkter i resonemanget. Det förhåller
sig så att här uppkommit ökade behov
av förvärv av billinjer i anslutning
till förstatligandet av enskilda järnvägar.
Motivet för denna åtgärd baserar
sig på allmänna rationaliseringssynpunkter,
och vad som ligger däri behöver
icke närmare definieras i denna
kammare. Vi veta, att om Kungl. Maj :t
och järnvägsstyrelsen finge realisera
det program som ligger klart och om
detta program realiserades under kommande
budgetår, skulle det krävas en
miljon kronor utöver vad Kungl. Maj:t
har bjudit. Om vi följa reservanterna
kommer det att fattas två miljoner kronor
och icke en miljon kronor som det
kommer att göra i händelse vi följa
Kungl. Maj:ts förslag. Kungl. Maj:t har
sålunda redan prutat något på det erforderliga
beloppet, och det bör också,

tycker man, reservanterna kunna nöja
sig med.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till den
av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Staxäng begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
18 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i
förevarande punkt.

Punkterna 19—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition, nr 92, angående
anslag för budgetåret 1948/49
till konstfackskolan.

Denna proposition bordlädes.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för postbiträdet
Ingrid Maria Johansson från
viss ersättningsskyldighet; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av
Västerås ångkraftstation; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 18 juni 1937 (nr 481) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel;
och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, bcklädnadsmateriel och
livsförnödenheter.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 18.

Motion om lindring i beskattningen av
till sjöfolk utgående naturaförmåner.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande,
nr 15, i anledning av väckt motion
om lindring i beskattningen av till
sjöfolk utgående naturaförmåner.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion,

II: 302, av herr von Friesen hade hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
inom finansdepartementet i syfte
att medgiva sjöfolket viss lindring i beskattningen
av naturaförmåner».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 302 av herr von Friesen om lindring
i beskattningen av till sjöfolk utgående
naturaförmåner icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr LINDBERG: Herr talman! Utskottet
har avslagit denna motion av
herr von Friesen med eu motivering
som i sin principiella del är nog så
riktig, och det finnes kanske icke heller
någon anledning att invända något mot
de principer man uttalar rörande beskattningen.
Däremot skall jag be att
få säga några ord, dels till utökning av
de krav som framgå av motionen, dels
om den källskatteuppbörd som för närvarande
pågår rörande speciellt sjömännen.

Man har ju många gånger i kammaren
talat för ett rättvisare beskattningssystem
för de svenska sjömännen. Något
sådant har ännu icke kommit till
stånd. När källskattereformen sattes i
kraft för något mer än ett år sedan, ansågs
ganska allmänt, att det var ett rättvist
uppbördssystem som sett dagens
ljus. Vad som då genomfördes var emellertid
icke egentligen någon skattereform
utan endast en uppbördsreform.
Det bär emellertid visat sig speciellt
vad det gäller sjömännen att man via
denna källskatteuppbörd dragit in avsevärt
flera skatteobjekt under skattelagarna
än tidigare varit fallet, att man
alltså tar skatt även på inkomster som
tidigare aldrig varit beskattade. Det är
klart att en sådan åtgärd måste väcka
ett visst missnöje.

En del av de frågor som i motionen
beröras ha i alla fall icke varit föremål
för någon behandling. Det beror kan -

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

ske bara på att skattebelastningen efter
den nya uppbördsreformens genomförande
skett i större omfattning än tidigare
varit fallet. Det förhåller sig ju
så, att det fortfarande föreligger stora
svårigheter för sjömännen att ombesörja
sina deklarationer och vad därmed
sammanhänger, och därför är det
också svårt för dem att komma fram
med sina yrkanden på ändring eller
restitution av för mycket erlagda belopp.

Man har efter källskattereformens genomförande
också börjat taga skatt på
något som i dagligt tal kallas för sjukersättning.
Sjömännen äro enligt gällande
lagar och författningar tillförsäkrade
viss tids fri sjukvård å rederiets
bekostnad, nämligen 6 veckor, när
det gäller sjukvård i hemlandet, och 12
veckor, när det gäller sjukvård i utlan det.

För att få en jämnare ersättning
för denna fria sjukvård har man i kollektivavtalet
bestämt dagsersättningsbeloppet.
Före källskattereformens genomförande
togs aldrig någon skatt på
denna sjukvårdsersättning, men så snart
som reformen genomförts började skattemyndigheterna
ålägga rederierna att
också dra av skatt på den förmån som
den enligt lag fria sjukvården utgör.
Därmed har man ju icke bara om jag
så får säga snuddat lagen om den fria
sjukvården i kanten, utan man har
också tagit bort en del av den rätt till
frihet från beskattning, som sjömännen
tidigare hade. Om denna sak har det
gjorts framställning från Svenska sjöfolksförbundets
stockholmsavdelning till
Kungl. Maj:t. Det är att hoppas, att rättelse
kommer att vidtas på detta område.
Det har i motionen och i detta
sammanhang också talats om Norge och
beskattningen där. Där har på ganska
kort tid genomförts en hel skattereform
för det norska sjöfolket. Fn hel reform
- således inte bara gällande sådana
frågor som naturainkomster och dylikt,
utan inkomsterna över huvud taget, som
där för sjöfolket äro beskattade efter
ett helt annat system än här i Sverige.

Nu har emellertid framställning gjorts
till Kungl. Maj:t om att en tidigare utlovad
utredning skulle sättas i gång om
sjöfolkets beskattning, och det är att
hoppas alt en sådan utredning inom en
snar framtid i varje fall påbörjas. Men
jag tycker för min personliga del att
man, trots vetskapen om att frågan om
utredning ligger hos Konungen, ändå
borde kunna bifalla herr von Friesens
motion och alltså rikta en skrivelse till
Kungl. Maj:t i de här berörda frågorna,
gärna åtföljd av de utvikningar som jag
i mitt anförande här gjort.

Jag hemställer således, herr talman,
om bifall till herr von Friesens motion.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det ämne som den von Friesenska motionen
drar upp är i och för sig av betydelse,
men det gäller här -— jag antar
att motionären vill erkänna det — tilllämpningsfrågor,
och när det gäller att
staka ut linjer i sådana frågor är riksdagen
inte lämpligaste forum. Jag erkänner
att vad herr Lindberg anfört berör
mycket betydande ting, kanske
inte minst beträffande sjukvårdsersättningen,
och det skulle ju vara ganska
önskligt om man kunde ta upp denna
fråga och få den prövad vid ett landskamrerarmöte,
i stil med vad som tidigare
förekommit efter uttalanden av
riksdagen i eu del andra tillämpningsfrågor.
Men att nu skriva till Kungl.
Maj:t och begära att regeringen skal)
ordna upp dessa tillämpningsfrågor har
icke utskottet kunnat finna vara en
lämplig väg.

Vad beträffar källskattereformen är
det utan tvivel på det sättet att det för
sjömännen, framför allt dem som gå i
utlandsfart, kan uppstå eu mångfald
komplikationer. I samband med källskattereformens
genomförande skrev
riksdagen till Kungl. Maj :t och begärde
där var riksdagen fullkomligt enig
att Kungl. Maj:t skulle ta upp frågan
i hela dess vidd och pröva, om man
inte kunde finna nya linjer för sjömän -

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

nens beskattning, närmast de sjömäns
som gå i utlandsfart.

Jag vill, herr talman, gärna stryka
under vad herr Lindberg här framhöll,
att det skulle vara önskligt att denna
utredning snarast möjligt komme till
stånd. Men den gäller inte de ting som
herr von Friesen påtalat i sin motion,
utan här gäller det ju principerna för
hela beskattningen av sjömännens inkomster.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till vad utskottet i det föreliggande
betänkandet föreslagit.

Herr von FRIESEN: Herr talman! Jag
hade ursprungligen inte för avsikt att
begära ordet vid föredragningen av
detta utskottsbetänkande, då jag aldrig
insett betydelsen av att en enskild motionär
håller någon sorts begravningstal
över en enhälligt avstyrkt motion,
men då en ärad ledamot av kammaren,
herr Lindberg, i ett intressant anförande
ytterligare utvecklat dels mina
egna synpunkter, dels också andra, har
jag inte kunnat underlåta att till dagens
protokoll yttra några ord.

Jag är mycket tacksam för den välvilliga
inställning i stort som präglar
utskottets utlåtande och som ändå mera
kom till uttryck i utskottsordförandens
anförande nyss, och jag instämmer
självfallet i de förhoppningar som han
där uttalade. Skulle jag göra någon liten
invändning mot utskottets skrivning, så
avser densamma den punkt där utskottet
talar om hur likartade förhållandena
äro mellan sjömännen och vissa andra
grupper av befolkningen. Jag vill emellertid
påpeka att sjöfolket över huvud
taget står i en särklass, jämfört med de
andra yrkesutövare, som bevillningsutskottet
säkerligen haft i tankarna, och
detta helt enkelt av den anledningen att
de befinna sig på sjön, på sådant avstånd
från hemorten, från bostaden och
från familjerna, att de under långa
tider av året ha mycket små möjligheter
att komma i kommunikation med
dessa.

Jag vill nog därför framhålla — och
det var en av huvudsynpunkterna för
mig då jag avlämnade denna motion —
att just sjöfolkets förhållanden borde
ägnas en särskild uppmärksamhet, och
man bör inte alltför långt driva jämförelsen
med andra yrkesutövare.

Jag hade ursprungligen, herr talman,
inte tänkt ställa något yrkande, men
då herr Lindberg yrkat bifall till motionen
kan jag i egenskap av motionär
självfallet inte underlåta att göra samma
yrkande. Därför, herr talman, ber jag
få yrka bifall till motionen.

Sedan överläggningen förklarats härmed
avslutad, gav herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 19.

Motion om förbättring av taxeringsförfarandet
i vad avser förmögenhetsuppgifterna.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande,
nr 16, i anledning av väckt motion
om förbättring av taxeringsförfarandet
i vad avser förmögenhetsuppgifterna.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 141,
av herrar Persson i Landafors och
Kempe hade hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
skyndsam utredning om en förbättring
av taxeringsförfarandet i vad
avser förmögenhetsuppgifterna».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 141 av herrar Persson i Landafors
och Kempe om förbättring av taxeringsförfarandet
i vad avser förmögenhetsuppgifterna
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Vi ha i vår motion begärt »att

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära skyndsam utredning om
en förbättring av taxeringsförfarandet
i vad avser förmögenhetsuppgifterna».
Bevillningsutskottet ansåg i fjol, då frågan
likaledes var uppe i riksdagen i
samband med proposition nr 212 och
i anslutning till denna väckta motioner,
»att en sådan utredning även enligt utskottets
mening vore önskvärd». Departementschefen
sade i denna proposition
bl. a., att han hade för avsikt att
inom den närmaste tiden hemställa om
bemyndigande att låta utreda denna
fråga genom särskilda sakkunniga. Med
hänsyn till vad departementschefen anfört
fann emellertid utskottet inte skäl
förorda skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet
utan avstyrkte motionerna.

Beträffande vår motion i år säger bevillningsutskottet:
»Den sålunda ifrågasatta
utredningen har enligt vad bevillningsutskottet
inhämtat på grund av
andra arbetsuppgifter, vilka ansetts
mera brådskande, ännu ej kommit till
stånd. Utskottet anser sig emellertid
med hänsyn till vad som tidigare förekommit
rörande denna fråga kunna
utgå ifrån att Kungl. Maj:t kommer att,
så snart tillfälle därtill gives, låta verkställa
berörda utredning. Vid sådant
förhållande finner utskottet ej skäl föreslå
riksdagen att till Kungl. Maj:t avlåta
skrivelse i ämnet. Utskottet avstyrker
fördenskull den förevarande motionen.
»

Mot det påpekande som utskottet här
gör, att det anser sig kunna utgå ifrän
att regeringen kommer att snarast möjligt
låta verkställa berörda utredning,
liksom mot utskottets uttalande i fjol,
att en sådan utredning vore önskvärd,
har jag givetvis ingenting att erinra. Jag
noterar med tillfredsställelse alt vi i
sak är på samma linje. Frågan är bara
om inte ett avslag på motionen kommer
att verka som om det inte vore så
angeläget med lösningen av denna
fråga. Att vår motion pekar på ett område,
där det rör sig om stora belopp

som undandras beskattning, torde vara
tämligen säkert. Vi ha i motionen intagit
ett längre citat av den av professor
Erik Lindahl utarbetade promemorian
(SOU 1942:52), och av detta material
framgår med all önskvärd tydlighet,
att det är väldiga belopp som hitintills
och tills denna utredning gjorts
ha undgått beskattning. Man kommer
ju fram till det resultatet att det, med
de beräkningsmetoder man där använder
ocli med en uppskattning av den
skattepliktiga nationalförmögenheten
här i landet, skulle röra sig om ett belopp
på ca 8 000—10 000 miljoner kronor,
som undandragits förmögenhetsbeskattning.

Nu uppstår det ju ändrade förhållanden
efter skattereformen med den
nya, fristående skatten på förmögenheter
över 30 000 kr. Det torde dock vara
av den största betydelse, alt förmögenhetsuppgifterna
snarast möjligt bli mera
tillförlitliga. Här rör det sig om väldiga
belopp, och det torde vara ett statligt
intresse av första ordningen att få
en utredning om hur det ligger till i
denna fråga. Jag tycker det finns alla
skäl att genast ta itu med denna uppgift.
Vi veta inte bestämt hur mycket
i förmögenhetsskatt staten går miste
om årligen på grund av bristfälliga och
ofullständiga förmögenhetsuppgifter,
men vi kunna konstatera att det måste
vara betydande summor. Då vi här i
riksdagen anslå 100 000 kr. om året till
propaganda för bättre skattemoral och
en hel serie av skärpta, indirekta skatter
införas vid årets riksdag, kan det
enligt min mening inte på något sätt
anses opassande att begära, att den bebådade
utredningen beträffande förmögenhetsuppgifter
och därmed sammanhängande
uppgifter sättes i gång skyndsamt
av Kungl. Maj:t.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
av mig och min medmotionär, herr
Kempe, väckta motionen för alt understryka
vikten av att det skyndsamt göres
en utredning på detta område.

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det råder ju ingen tvist om att detta
är ett område, där man niåste söka
finna nya linjer, därom var också statsskatteberedningen
fullkomligt enhällig
på sin tid. Statsrådet tog upp frågan i
fjolårets proposition och underströk att
en utredning skulle komma till stånd
sfi fort det över huvud taget förelåg
några möjligheter därtill.

Också riksdagen har understrukit
detta genom sitt beslut i skattefrågan i
fjol. Denna utredning har ännu inte
kommit till stånd, men det beror på —
som var och en borde kunna fatta -—
att finansdepartementet under de senare
tiderna haft att brottas med stora
uppgifter, som givetvis med hänsyn till
det statsfinansiella läget måst gå före
allting annat. Utskottet har inhämtat att
denna utredning skall komma till stånd,
det föreligger inga ändrade meningar
härvidlag. Jag tycker egentligen det är
orimligt när herr Persson i Landafors
förutsätter, att finansministern skulle
ha ändrat mening på den punkten och
att han därför behöver få en ny skrivelse
från riksdagen.

Jag tror således, herr talman, att motionärerna,
vare sig det blir en skrivelse
eller inte, nå det åsyftade resultatet.
Uppslaget är ju ingalunda deras
utan framfördes ursprungligen från
skattekommittén i dess betänkande. Det
är med hänsyn till alla dessa omständigheter
som utskottet har kommit till
detta ståndpunktstagande, att en särskild
skrivelse har ingen betydelse i
detta sammanhang, och utskottet yrkar
därför avslag på motionen. Jag hemställer,
herr talman, om bifall till vad
utskottet föreslagit.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 20.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande,
nr 12, i anledning av väckt motion
angående bestämmelser om ersättning
för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden,
som handläggas av
förvaltningsdomstol eller annan offentlig
myndighet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21.

Motion om lagstiftning mot samlingslokalers
uthyrande till nazister.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande,
nr 13, i anledning av väckt motion
angående lagstiftning till förhindrande
av att kommuner förpliktas att
uthyra offentliga samlingslokaler till
nazistiska sammanslutningar.

I en inom andra kammaren väckt och
till lagutskott hänvisad motion, nr 45,
hade herr Adolfsson in. fl. yrkat, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsammaste
möjliga förslag till riksdagen om sådan
ändrad lagstiftning att kommunen icke
kan förpliktas att uthyra offentliga samlingslokaler
till nazistiska sammanslutningar».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Lindberg.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr ADOLFSSON: Herr talman! Vad
vi syfta till med denna motion, som nu
föreligger till behandling, är endast en
sådan utvidgning av den kommunala
självbestämmanderätten att kommunerna
själva skola kunna bestämma,
huruvida de skola hyra ut lokaler till
nazistiska sammanslutningar eller icke.
Nu säger emellertid utskottet att sedan
i fjol har ingenting alls inträffat som

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

ger några skäl att frångå den uppfattning,
som man vid detta tillfälle uttryckte,
nämligen att man skulle avslå
vår dåvarande motion.

Jag medger att i ett avseende har naturligtvis
från utskottets synfält sett
ingenting alls inträffat, d. v. s. såtillvida
att utskottet i år liksom i fjol karakteriserar
de nazistiska sammanslutningarna
såsom politiska. I och med
detta bestrider således utskottet kategoriskt,
att det skulle ligga något kriminellt
i de nazistiska sammanslutningarnas
allmänna målsättning och syftemål.
När jag talar om de kriminella
syftemålen i denna rörelse, avser jag
inte bara kriminaliteten i själva målsättningen
utan också de absolut ofattbara,
kriminella förbrytelser, som nazismen
begått för att försöka genomföra
sin målsättning överallt ute i
Europa, bl. a. det systematiska och mest
kallblodiga mördande som hittills bevittnats
i den mänskliga historien.

Nåja, jag skall inte resonera mer om
den saken utan noterar endast att i
detta avseende har alltså ingen som
helst förändring i första lagutskottets
bedömande inträffat. Inte heller tillmätes
Stockholms stadskollegiums hemställan
till Kungl. Maj:t om en sådan
lagstiftning, som vi föreslå, någon som
helst betydelse i utskottets utlåtande,
och inte heller räknas fackföreningsfolkets
opinion med detta syfte för något.
.Men trots allt detta har dock i riksdagsbehandlingen
av denna fråga sedan i
fjol inträffat något, som första lagutskottet
borde ha observerat, i synnerhet
som vi i vår motion fäst uppmärksamhet
på detta. Om jag nu alltså bortser
från första lagutskottets fjolårsförord
för det politiska i nazismen, skalar
bort detta ur diskussionen för ögonblicket,
så grundas utskottets avslagsyrkande
främst på det påståendet, att vi
motionärer ha tolkat regeringsrättens
utslag i denna fråga felaktigt. Utskottet
sade i fjol och upprepar i år, att det
icke utan vidare kan föreligga skyldighet
för kommuner att uthyra samlings -

lokaler till politiska sammankomster,
såvida icke fråga är om sådan lokal,
till vilken bidrag erhållits av statsmedel.
Ja, i detta uttalande förelåg i fjol
och föreligger i år det första felslutet
från utskottets sida. Men jag misstänker,
att eftersom detta felslut upprepas
även i år, det måste ha varit fråga om
ett medvetet felslut. Vi påpekade den
felaktiga förutsättning, varpå fjolårets
avslagsyrkande grundades, redan i debatten
i frågan i andra kammaren i fjol.
Årets motion har alltså förts fram på
grundval av att fjolårets avslag vilade
på felaktiga förutsättningar. Detta är ju
anledningen till att vi återkommit i år.

Utskottet låtsas emellertid, att det
bara småregnar litet grand, och det har
icke ett ord att säga om dessa våra påpekanden.
Nu är det emellertid ett faktum,
vilket utskottet mycket väl vet, att
varken medborgarhuset i Stockholm
eller Liljenhoffska huset vid Medborgarplatsen
eller kommunalhuset i Alvik,
d. v. s. dessa tre lokaler om vilka
striden i första hand stått, uppförts
med hjälp av statsmedel. Icke ett enda
öre i statsbidrag har utgått, men lika
fullt har regeringsrätten ålagt Stockholms
stad och Aktiebolaget Familjebostäder
att hyra ut dessa lokaler till nazisterna.

Här föreligger alltså, såvitt jag förstår,
ett första fel. Men utgående från
sin uppfattning, att nazismen är en rent
politisk rörelse, kanske utskottet anser,
att denna plikt till uthyrning grundas
på att politiska organisationer bruka få
hyra lokaler av kommunen i dessa fastigheter.
Jag ber i så fall få erinra om
slutklämmen i utskottets fjolårsutlåtande,
nämligen att lokaluthyrning kan
vägras nazisterna, om det finnes grundad
anledning antaga, att tillämnad
sammankomst åsyftar något som strider
mot sedlighet eller allmän lag eller
kan äventyra allmän ordning och säkerhet.
Jag erinrar mig, att herr Schlyter,
som vid fjolårsbehandlingen förde
utskottets talan i första kammaren,
framhöll, att det med hänvisning till

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

dessa av utskottet angivna och av mig
nu citerade förutsättningar skulle vara
möjligt att vägra nazistiska organisationer
hyresrätt. Alltså även på detta
grundades fjolårets avslagsyrkande. Men
senare erfarenheter och mycket färska
erfarenheter för övrigt ha visat, att så
alls icke är fallet, varför jag måste
draga slutsatsen, att utskottets ståndpunktstagande
såväl i fjol som i år
hänger absolut i lösa luften, så långt de
anförda sakskälen angår.

Nu kanske emellertid invändes, att
hyr man icke ut till andra politiska
sammanslutningar, behöver man icke
hyra ut till nazisterna heller. Så tolkade
utskottet saken i fjol, och kanske man
vil! tolka det så också i år. Men om
man vill tolka det så, har man även i
detta avseende fel. Vi ha erinrat om —
jag ber att få upprepa det — att förvaltningsnämnden
i Göteborg genom
regeringsrättens utslag ålagts hyra ut
Hvitfeldtska skolan där till nazisterna,
trots att denna skola för det första icke
uppförts med hjälp av statsbidrag och
för det andra upplåtits till politiska
sammankomster endast efter en ganska
restriktiv prövning från fall till fall.
Jag vet att många gånger ha sådana
lokalupplåtelser i denna skola i Göteborg
vägrats. Men när det gäller nazistiska
sammanslutningar kan en sådan
vägran helt enkelt icke ske enligt regeringsrättens
tolkning.

Det är i hög grad stötande och kränkande
för rättskänslan, att kommunernas
befogenhet skall på detta område
vara så ringa, att kommunerna under
alla förhållanden skola tvingas att upplåta
lokaler till nazister. Vad vi föreslå
är alltså, att kommunerna själva skola
bestämma, huruvida de skola göra detta
eller ej. Överståthållarämbetet har visserligen
avstyrkt besvär av Stockholms
fastighetsnämnd i frågan, men av den
skrivelse, som avlåtits och som tillfälle
beretts mig att taga del av, förefaller
det som om överståthållarämbetet helst
velat upprepa det gamla talesättet: Härtill
är jag nödd och tvungen. Man säger

i skrivelsen beträffande delta avsnitt
av frågan bland annat, att överståthållarämbetet
har, på sätt den ovannämnda
redogörelsen utvisar och som även
framgår av ett föreliggande andra av
överståthållarämbetet avgjort besvärsmål,
haft en annan uppfattning rörande
arten och omfattningen av den kommunala
självbestämmanderätten än den
Kungl. Maj :t ansett böra inrymmas under
nuvarande kommunallagstiftning. I
fortsättningen ger överståthållarämbelet
uttryck för den uppfattningen, att
författningen borde ändras på sådant
sätt, att åt den kommunala representationen
skulle tillerkännas en mot tidsutvecklingen
svarande vidare bestämmanderätt
bland annat i detta avseende.
Det gäller framför allt den fråga om
vilken jag talat.

Jag har alltså att till slut notera, att
icke ett enda av utskottets s. k. sakskäl
håller i den här frågan. De höllo inte
i fjol och hålla inte i år. Då måste det
ju för utskottet återstå endast det skälet,
att de nazistiska rörelserna äro uteslutande
politiska rörelser, som icke
syfta till några kriminella handlingar.
Det enda skälet är alltså, att en rörelse,
som har skövlat stora delar av vår jord
och som rått och kallt och vetenskapligt
mördat flera människor än hela
vårt lands befolkning, en rörelse vars
oerhörda kriminalitet fastslagits i er.
rad domstolsutslag ute i Europa, bland
annat i Nurnberg, fortfarande skall betraktas
som en politisk rörelse och sålunda
åtnjuta alla de rättigheter, som
en politisk rörelse i allmänhet anses
böra åtnjuta, och på samma sätt som
andra rörelser äga rätt att hyra de lokaler
som kommunerna äga.

Jag vill säga att mot ett sådant
ståndpunktstagande lönar det sig kanske
icke så mycket att polemisera. Men
i överensstämmelse med den uppfattning,
som har uttryckts i det förslag,
som i detta avseende framlagts för
andra kammaren och riksdagen, ber jag
härmed att få yrka bifall till den motion
vi avgivit, nämligen motionen nr II: 45.

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

Herr LINDBERG: Herr talman! Jag
skall be att med några ord få motivera
den blanka reservation jag avgivit vid
detta utlåtande. Jag har icke varit fullt
överens med utskottsmajoriteten i denna
fråga, ty jag bar ju i gott minne,
hur man sökte efter anledningar att få
avstänga nazister på olika håll speciellt
under kriget. Jag skulle naturligtvis i
konsekvens med denna inställning också
ha varit reservant förra året. Men
det var ju så, att man då allmänt trodde,
att i och med det tyska sammanbrottet
jordmånen för det nazistiska livet
också skulle vara slut. Det har tyvärr
visat sig ingalunda vara fallet. Det
verkar som om rörelsen i stället skulle
vakna till nytt liv, växa och frodas
ganska friskt i det svenska samhällslivet.
Då är det väl allt fortfarande ett
önskemål att göra vad man kan för att
avstänga nazisterna från möjligheten
att öva sitt fördärvliga inflytande på
människorna ute i olika samhällen i
landet.

När det nu gäller en fråga som denna
att bara lämna de kommunala myndigheterna
rätt att, om de så må önska,
avstänga ett parti som det nazistiska
från de lokaler, som kommun har anslagit
medel till eller som den förfogar
över, tycker man väl ändå, att denna
hegäran icke är alltför äventyrlig. Man
har ju från olika håll givit de kommunala
myndigheterna ganska vida befogenheter.
Då frågar man sig: Skall det
då vara någon fara att lämna en större
befogenhet på detta område, nämligen
uthyrning av egna lokaler, än vad man
gjort på andra håll?

För egen del tror jag icke, att risken
är särdeles stor. Jag tror det icke, ty
kommunerna ha icke visat något större
tillmötesgående, när det gällt att bygga
folkets hus runtom i Sverige. Jag vet
icke, om kommuner äro engagerade i
folkets-husföretag någonstädes. Men i
den mån de skulle vara det skulle ju
folkets hus, bara därför att de åtnjöte
bidrag av kommunala medel, också

vara tvingade att taga in nazistiska organisationer
i sina möteslokaler.

Nu är det så, att Stockholms stad har
gjort denna framställning till Kungl.
Maj:t om vidgad självbestämmanderätt
på detta område. Jag kan förstå att det
för Stockholms stad är ganska angeläget
att en sådan framställning i största
möjliga utsträckning vinner tillmötesgående.
Det förefaller vara på det sättet,
att även om man icke från kommunens
sida använder skattemedel att bekosta
tillkomsten av sammanträdeslokaler,
utan gör som i Stockholm, där
det skett i vissa fall med användande
av donationsmedel, så skulle man vara
tvungen att till nazistiska organisationer
upplåta även sådana lokaler som
tillkommit genom donationsmedel.

Nu är det väl fråga om icke det nya
kommunallagstiftningsförslaget kommer
att föreläggas denna riksdag. Utskottet
har ju redovisat, att utredningskommittén
ej har kommit med förslag i den
riktning som motionärerna företräda.
Men det är ju ingenting som hindrar att
Kungl. Maj:t vid utarbetande av proposition
i ämnet skulle kunna göra det
i anslutning om icke till motionens yrkande
så i varje fall till det yrkande
som har framställts av Stockholms stad.

Jag tror att det således bara vore
ägnat att rätta till de här frågorna, om
man i stället för att avslå motionen
följde motionärernas yrkande, till vilket
jag ber att få yrka bifall.

Herr LINDQVIST: Herr talman! Jag
tror mig kunna säga att första lagutskottet
icke har större sympatier för
nazisterna än vad herr Adolfsson och
hans kamrater ha. Men det är icke efter
sympatitagandc man skall uthyra samlingslokaler.
Skulle man göra det, kanske
det bleve andra politiska sammanslutningar
än nazisterna som skulle bli
utestängda.

Nu säger herr Adolfsson, att nazisterna
äro intet politiskt parti, ingen politisk
sammanslutning. Därom skall jag

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

icke tvista med herr Adolfsson. Det ha
andra avgjort när det gällt att taga
ställning till dessa frågor, och det har
räknats med att nazisterna äro ett politiskt
parti. Det finnes icke mycket
mera att säga här än vad som står i
utskottets utlåtanden i fjol och i år.
Årets utskottsutlåtande hänvisar ju till
den ställning utskottet intog under fjolåret.

Nu säger herr Adolfsson liksom han
sagt i sin motion, att utskottet har felaktigt
tolkat regeringsrättens utslag. Jag
tror icke att utskottet har gjort det, herr
Adolfsson. Själv har jag, i den mån det
varit mig möjligt att bilda mig en uppfattning,
gått igenom samtliga regeringsrättens
utslag, och vårt sekretariat,
mera kunnigt än jag att läsa och förstå,
har också kommit till samma uppfattning,
både i fjol och i år.

Herr Adolfsson har väl tagit del av
det uttalande som utskottet hade i fjol
och till vilket vi hänvisat i år, men jag
är icke säker på att samtliga kammarens
ledamöter ha gjort det. Om de gjort
det skola de finna, hur klart uttalandet
i verkligheten är. Herr Adolfsson citerade
en del av detta uttalande, men
såvitt jag kunde höra hoppade han över
en liten sak. I fjol sade utskottet bland
annat följande: »I motionen har bl. a.
uttalats, att genom de i denna åberopade
utslagen av regeringsrätten fastslagits
att skyldighet skulle föreligga att
uthyra samlingslokaler till nazistiska
organisationer. Så lära utslagen emellertid
icke böra tolkas. Skyldighet kan
icke anses utan vidare föreligga att uthyra
samlingslokaler till politiska sammankomster,
såvida fråga icke är om
sådan lokal till vilken bidrag erhållits
av statsmedel enligt den förutnämnda
kungörelsen.» Så kommer, herr Adolfsson,
detta: »Men upplåtes en samlingslokal
som tillhör det allmänna till något
politiskt parti, böra andra partier icke
förmenas att på samma villkor disponera
lokalen, såvida icke grundad anledning
finnes att antaga, att tillämnad
sammankomst åsyftar något, som stri -

der mot sedlighet eller allmän lag eller
kan äventyra allmän ordning och säkerhet.
»

Sådan är tolkningen av regeringsrättens
utslag i detta fall. Det kan naturligtvis
förefalla såsom någonting oriktigt,
att en kommun som äger eu samlingslokal,
till vilken allmänna medel
ej utgått, icke skall få göra hur den
vill i fråga om uthyrning.

Men så ha vi den saken, som är så
betydelsefull, att man säger, att uthyras
lokaler till exempelvis kommunister
skola även nazister ha rätt att hyra.
Man klarar det så, att man upplåter
lokaler till alla partier och icke bara till
ett parti.

Jag tror, herr talman, att motionärerna
icke skulle ha något att vinna, ifall
det bleve den prövning som här är föreslagen
av dem. Jag tror att det är en
viktig princip, som är fastslagen på
många ställen, exempelvis när det gäller
det reglemente, som är utarbetat och
fastställt beträffande samlingslokaler
till vilka staten lämnat bidrag, där man
över hela vägen går in för att om samlingslokal
upplåtes åt ett parti, skola
också de andra partierna ha rätt att
hyra lokalen.

Med dessa få ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Jag vill understryka vad utskottets
ärade ordförande sade i första delen
av sitt anförande, nämligen att utskottet
för sin del icke har några större
sympatier för nazisterna och deras
verksamhet än vad exempelvis herr
Adolfsson har. I fjolårets motion i ärendet,
av herr Adolfsson in. fl., anfördes
att frågan skulle kunna komma att bli
föremål för behandling av 1946 års
kommunallagstiftningskommitté men att
man i motionen befarade, att med hänsyn
till det omfattande arbete som denna
kommitté hade att utföra, det skulle
komma att dröja en längre tid, innan

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

riksdagen komme att föreläggas förslag
i denna fråga. Med anledning härav ansåg
man det vara lämpligt med en speeiallagstiftning.
Men redan under fjolåret
framlades ett förslag från 1946 års
kommunallagstiftningskommitté, där det
gällde kommunernas kompetensområde.
Däri ingick också frågan om allmänna
samlingslokaler.

När kommittén diskuterat denna sak,
har den sett på detta problem på ungefär
samma sätt som första lagutskottet
gjort. Denna synpunkt har också accepterats
av den ledamot av kommittén,
som representerar det kommunistiska
partiet, nämligen riksdagsman Helmer
Holmberg, som skrivit under betänkandet
på samma sätt som övriga ledamöter
i kommunallagstiftningskommittén
gjort. Efter att hava understrukit den
av kommittén framförda synpunkten,
att det ingår i kommunernas kompetens
att lämna bidrag till allmänna samlingslokaler,
säger kommittén följande:
»Vidare bör fordras garanti i en eller
annan form för att lokalen verkligen
kommer föreningslivet i orten till godo.
Av särskild vikt i detta hänseende är
att tillhandahållandet av lokaler sker
opartiskt. Utan dylik garanti kan ej det
allmänna intresse anses vara för handen,
som utgör grunden för den kommunala
kompetensen.»

Här har även representanten för det
kommunistiska partiet understrukit
nödvändigheten av opartiskhet i denna
sak. Då måste man givetvis ställa den
frågan: Är det en så dålig överensstämmelse
i tanken inom den kommunistiska
gruppen eller är det så dålig kontakt
över huvud taget inom den kommunistiska
gruppen, att den icke kunnat
få sina synpunkter i enlighet med
herr Adolfssons motion framförda i
denna kommunallagstiftningskommitté
och därigenom kunnat framlägga dessa
synpunkter om icke i form av en anslutning
till kommitténs förslag så dock
i form av en reservation? Men någon
sådan föreligger icke från den kommunistiske
representanten. Och har den

kommunistiske representanten ansett,
att opartiskhet är nödvändig, då det
gäller att behandla frågor av detta slag,
då kan man icke förmena första lagutskottet
att ha ungefär samma mening.

Jag hemställer om bifall till första
lagutskottets förslag med hänsyn till
att frågan om kommunernas kompetens,
vari denna sak också ingår, kommer att
bli föremål för behandling under denna
riksdag.

Herr ADOLFSSON: Herr talman! Jag
hyser naturligtvis inte den uppfattningen,
att herr Lindqvist skulle sympatisera
med den nazistiska rörelsen här i
landet. Jag utgår såsom alldeles tvärsäkert
från att han inte gör det. Men
han förklarade i år liksom i fjol, att
han betraktar de nazistiska sammanslutningarna
här i Sverige som en politisk
rörelse, och grundar på detta förhållande
sin anslutning till avslagsyrkandet,
som han nyss gav till känna
från talarstolen. Det är just därpå hela
frågan hänger, nämligen att vi inte
kunna betrakta dessa sammanslutningar
som politiska sammanslutningar
utan som sammanslutningar med kriminella
syften. Det sades av den siste
ärade talaren, att kommunallagskommittén
i sitt betänkande inte haft någon
invändning att göra i denna fråga
och att därvid inte heller den kommunistiske
representanten avgivit någon
reservation till kommunallagskommitténs
yttrande på den punkt som vi nu
diskutera. Jag vet inte om vår representant
i denna kommitté önskar ta till
orda i denna debatt, men i vart fall vill
jag framhålla, att det kunde ju inte
gärna vara önskvärt att man i denna
utredning klassificerade alla sammanslutningar,
som finnas här i landet, och
inte heller de politiska sammanslutningar,
som det kan vara fråga om.
För vår del och för den representant
vi haft i kommunallagskommittén ligger
saken så till, att vi icke kunna erkänna
dessa nazistiska sammanslutning -

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

ar som politiska sammanslutningar i
egentlig mening utan betrakta dem som
organisationer, som ha kriminella syften
med sin verksamhet och som inspirationskälla
för denna verksamhet. Det
är just detta som varit det för oss avgörande.

Beträffande herr Lindqvists förklaring
nu, att det fanns möjlighet att utestänga
nazisterna från att hyra lokaler,
därest andra politiska organisationer ej
fått sådan hyresrätt, vill jag bara erinra
om vad jag sade i mitt första anförande,
nämligen att det har beträffande
Hvitfeldtska skolan i Göteborg
visat sig, att nazisterna haft en privilegierad
ställning i detta avseende. Vid
denna skola har man vid flera tillfällen
visat en restriktiv prövning, som hindrat
andra verkligt politiska organisationer
att hyra lokal där, medan regeringsrätten
ålagt styrelsen för denna
skola att tillåta nazisterna att göra det.
Detta var ett av de skäl jag angav som
bevis för att första lagutskottet i fjol
grundade sitt avslagsyrkande på felaktiga
förutsättningar, och jag gör detsamma
också i år. Jag vidhåller alltså
min uppfattning att dessa förutsättningar,
som här angivits, alltjämt inte
äga giltighet. Och herr Lindqvists uttalande
i det avseendet hänger således
fullständigt i luften.

Herr LINDQVIST erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och anförde:
Ilerr talman! Bara ett ord till herr
Adolfsson, som påstod att nazisterna
haft en privilegierad ställning i Göteborg.
Jag kan inte få fram av handlingarna
att de haft en privilegierad ställning,
och inte vill väl herr Adolfsson
påstå, att regeringsrätten givit dem något
sådant privilegium. När det gällt
Hvitfeldtska skolan har regeringsrätten
helt naturligt tolkat bestämmelserna såsom
i fråga om andra liknande lokaler.

Herr ANDERSSON i Mölndal erhöll
jämväl på begäran ordet för kort gen -

mäle och yttrade: Herr talman! Det är
ju helt naturligt att kommunallagskommittén
inte hade till uppgift att klassificera
de olika partierna, men herr
Adolfsson började sitt första anförande
i dag med att säga, att motionen innebär
en utvidgning av kommunernas
kompetensområde. Då kommunallagskommittén
i denna fråga bär behandlat
kommunernas kompetens i vad rör
allmänna .samlingslokaler, fanns det givetvis
tillfälle för den kommunistiske
representanten att framföra de synpunkter
herr Adolfsson givit uttryck
åt i dag. Men han har inte gjort det,
utan har accepterat de tankegångar
som gå igen i kommitténs förslag.

Herr DICIvSON, som likaledes på begäran
erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Här har nu
mycket talats om nazismen och nazisterna
ocli vad som berör dem. För
några år sedan voro vi väl ganska på
det klara med vad man förstod med
dessa begrepp. Men på senare tid har
en viss förbistring inträtt och detta,
tror jag, mycket tack vare den herr
Adolfsson närstående pressen. Jag har
själv ofta, det vet jag, kallats nazist,
och det skulle mycket förvåna mig om
det funnes mer än 15 medlemmar av
denna kammare, som inte någon gång
blivit påklistrade den etiketten. Kanske
denna debatt skulle kunna leda till
en bättre sakernas ordning genom att
man från herr Adolfssons håll kunde
få en något mera koncentrerad definition
på vad nazism innebär. Kunde han
till på köpet ge en definition på begreppet
demokrati, tror jag att ännu
mera skulle vara vunnet.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr ADOLFSSON erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag kanske kan ge herr
Dickson en tämligen enkel definition

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

på vad nazism är genom att säga honom,
om han lyssnar, att nazismen
exempelvis har tagit sig uttryck i att
mellan 6 och 7 miljoner judiska världsmedborgare
ha förintats i Hitlers gaskamrar.
Det är ett av många tecken
på vad nazism innebär, vilket jag också
tror, att herr Dickson har observerat.

Herr DICKSON erhöll likaledes på
begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag tackar herr
Adolfsson för denna definition på vad
nazismen innebär, men jag har ändå
inte i denna definition fått riktig klarhet
i detta avseende. Varje nazist kan
ju inte ha medverkat — i vart fall inte
våra svenska nazister — i detta tillintetgörande
av detta stora antal människor.
Jag måste återigen påminna om
att jag själv kallas nazist, men jag har
inte medverkat i sådana där saker. Jag
känner herr Adolfsson som en ganska
saklig kommunist, och han försvarar
dessa ting utifrån sina synpunkter. Jag
skall inte ytterligare gå in på ämnet,
men jag tror att herr Adolfsson ändå
ungefär vet vad jag menar.

Vidare yttrade:

Herr NILSSON i Landskrona: Herr
talman! Det torde råda en oerhört stor
okunnighet om hur svårt det är att
hyra ut samlingslokaler, detta kanske
främst därför att man på olika håll anser,
att den och den inte kan anses berättigad
att hyra exempelvis ens egen
lokal. Då vi en gång i tiden skulle ta
ställning till frågan gällde det ju om
kommunisterna som sådana skulle få
hyra i folketshuslokalerna. Att nazisterna
voro uteslutna var ju uppenbart,
men även på denna punkt kom man
att möta oerhört motstånd, detta kanske
mest beroende därpå att det går lätt att
få både nazister och kommunister på
ryggen. Vi kommo då för vår del till
det resultatet, att varje organisation,
som inte inneslöt s. k. lojala medbor -

gare, måste uteslutas från användning
av samlingslokaler, vilka voro tillkomna
och administrerade av lojala svenska
medborgare. Om vi nu skulle komma
in på samma linje, vilket jag för
min del inte har något emot, skulle vi
återigen komma in i denna virvel, tv
det finns ju så oerhört många organisationer,
som aldrig vare sig själva
byggt någon lokal eller haft några möjligheter
till det. I vår lilla stad ha vi
hundratals olika organisationer, som
hyra exempelvis i folkets hus. Det är
klart att man i många av dessa också
återfinner religiösa, såsom pingstvänner
och allt vad det är, som kan sägas
vara av sådant slag, att det inte kan
vara berättigat att låta dem komma in
i samlingslokaler, som arbetarna själva
byggt. Vi ha emellertid även här stannat
för den meningen, att lojala medborgare
måste ha rätt att hyra i den utsträckning
som lokalerna äro lediga.
Jag tror därför att om man skulle gå
in för att förbjuda något slag av sammanslutning
att hålla till i folkets hus,
så vore man återigen ute på hal is. Jag
kan ju nämna, att jag hyrt ut lokaler i
25 års tid, men det skulle inte falla mig
in att hyra ut våra lokaler till nazisterna;
det är uteslutet. Det är emellertid
möjligt för uthyrningsmannen att själv
ordna detta utan hänsyn till vad andra
saga. Men det är en sak, som jag i
detta sammanhang tycker har större betydelse,
nämligen att vi komma till insikt
om betydelsen av att vi äga lokaler
och kunna skaffa understöd åt dem.
Det nämndes här, att utslagen i överklagade
fall hade sina rötter i fullt lagliga
paragrafer. För min del finner jag
detta vara alldeles oriktigt, tv man
måste kunna läsa ut detta av lagen. Jag
säger för min del, att Gustav Möller
gjorde rätt, och så kommo vi andra efter.
Därför skulle jag med tillfredsställelse
hälsa att man kunde få bort ur
kommunallagarna denna otympliga bestämmelse
om gemensamma hushållningsangelägenhcter,
som det är så oerhört
svårt att tolka. Om vi bestämt

7 - Andra kammarens protokoll Nr .9.

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

kunde säga, att den och den är nazist
eller inte laglydig medborgare, skulle
jag för min del rösta för motionen, men
då jag vet att det är så oerhört svårt
att så göra och att realisera tanken,
tror jag att det på detta område än så
länge hör få vara som det är och att
var och en får handla efter sitt sunda
förstånd, när det gäller rätt eller skyldighet
att hyra ut samlingslokaler.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
blev uppfordrad att yttra mig av det
herr Andersson i Mölndal sade om
kommunallagskommitténs ställningstagande
till frågan om samlingslokalerna.
Kommittén har, såsom redan sagts, som
villkor för en sådan här uthyrning från
kommunernas sida krävt, att dessa samlingslokaler
verkligen skola komma föreningslivet
i orten till godo. Det är naturligtvis
en alldeles orimlig tolkning,
om man i ett sådant anspråk på opartiskhet
från kommunernas sida lägger
något sådant som att det skulle utgöra
ett likställande av de nazistiska organisationerna
med föreningslivet i stort.
Hela världen är överens om att de nazistiska
ligorna, den nazistiska organisationen
över huvud taget, äro en kriminell
rörelse och inte en föreningsrörelse
som vi önska en sådan. Denna
uppfattning hyser också folk, som är av
samma politiska mening som herr
Andersson i Mölndal, och jag trodde
inte, att det skulle behövas någon
diskussion om en definition på naziströrelse.
Det är väl också ganska
omöjligt att skriva ett kommittébetänkande
och en lag så att de inte kunna
misstolkas av dem, som äro ute för att
misstolka. Såsom jag tolkar kommunallagskommitténs
betänkande finns det
ingen motsättning mellan de synpunkter,
som äro framlagda i nu föreliggande
motion, och mina. Vill emellertid herr
Andersson i Mölndal nödvändigtvis
tolka det som försvar för de nazistiska
organisationerna, tolka det så, att även
de skola få hyra dessa lokaler, kan jag

inte göra något åt den saken. Men jag
har för min del inte tolkat kommitténs
yttrande på det sättet, och jag anser
inte heller att det skall tolkas så.

Herr ANDERSSON i Mölndal erhöll
på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag har inte sagt
att kommunallagskommittén skulle
klassificera organisationerna för att få
klarhet i om de äro politiska partier
eller kriminella element, som sammanslutit
sig. Den frågan får väl behandlas
i ett annat sammanhang. Vad jag försökt
tolka är kommunallagskommitténs
uttalande på den punkt där den säger,
att tillhandahållande av lokal skall ske
opartiskt. På den punkten har herr
Holmberg underskrivit detta betänkande
och har sålunda inte reserverat sig.
Hade herr Holmberg den meningen, att
de nazistiska organisationerna äro kriminella,
borde herr Holmberg ha framfört
den meningen i kommunallagskommittén
och sagt, att med hänsyn till att
dessa organisationer äro kriminella bör
man vid behandlingen av kompetensfrågan
på detta område för kommunerna
säga, att i sådana fall skall kommun
ha rätt att vägra uthyra lokal.

Herr HOLMBERG, som likaledes på
begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Det fanns ingen
anledning för kommittén att säga, att
kommunerna inte få hyra ut till kriminella
företag och kriminella organisationer.
Det fanns då heller inte anledning
att göra en sådan uppräkning, som
begärts av herr Andersson i Mölndal.

Herr ANDERSSON i Mölndal erhöll
på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Jag vill
bara erinra om att i fjolårets motion
nr 54 i denna kammare framfördes den
meningen, att det vore att räkna med
att kommittén skulle komma att be -

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

handla kompetensfrågan i vad den avsåg
detta spörsmål, men att man, på
grund av att det skulle komma att ta
alltför lång tid att få in ett förslag från
kommitténs sida, ansåg det nödvändigt
med en speciallagstiftning på området.
Men redan den G juni 1947 framlade
kommittén detta lagförslag, och då
visste alltså kommunisterna, när motionen
väcktes, att förslag hade framlagts
i kompetensfrågan.

Vidare yttrade:

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Det
kan väl inte råda något tvivel om var
vi inom vårt parti stå i fråga om de
nazistiska organisationerna. Vi började
redan i början av 1930-talet, då våra
partivänner'' kommo söderifrån med
sina sönderslagna ryggar, att förstå vad
diktatur innebar, och därför ordnade
vi med bojkott mot möten, som anordnades
av nazisterna. Vi vidtogo också
åtgärder, som vi ansågo gagneliga för
den fria utvecklingen. Man tog emellertid
anstöt av våra åtgärder, och man
talade om mötesfriheten och att den
måste värnas. Vi hävdade, att när det
gällde organisationer, som för den händelse
de skulle få makten i landet skulle
utestänga alla andra partier från myndigheternas
lokaler, var det riktigt och
rättvist att man mötte dem på samma
sätt som de skulle komma att uppträda
i maktställning. Herr Adolfsson sade
att ingenting inträffat sedan förra året.
Jo, det inträffar tyvärr en hel del ute
i världen, och det kan bli en tolkningsfråga
i vissa länder vad som är nazism
och vad som icke är nazism. Vårt parti
är inte bortskämt med titlar i den vägen.
Man liar vid vissa tillfällen inte
dragit sig för att betitla oss »socialförrädare».
En sådan utveckling kan också
tänkas, att man i ett land kommer
att betrakta det socialdemokratiska partiet
som en nazistisk täckorganisation,
och i så fall komma vi naturligtvis att
bli utestängda från möteslokalerna. Jag
vågar säga, att om man skulle rösta för

den kommunistiska motionen, så befinner
man sig i dåligt sällskap, ty i den
mån kommunisterna skulle få någonting
att säga till om i detta land, är det
klart, att vi socialdemokrater, liksom
de i Ryssland, komma att betraktas som
samhällsfarliga och att vi icke få ha
vare sig möteslokaler eller tidningar.
Drager man den slutsatsen, kan man
inte garna i dag följa med i detta sällskap.

Jag vill deklarera den uppfattningen,
att jag är motståndare till nazism liksom
till varje annat diktaturparti, som
vill förkväva mötesfrihet, yttrandefrihet
och tryckfrihet. Jag kan i dag icke
rösta med talesmännen för ett parti,
som jag misstänker i stort sett hyser
samma uppfattning som nazisterna beträffande
mötesfriheten, tryckfriheten
och yttrandefriheten, när de fått makten.

Herr von FRIESEN: Herr talman!
När jag begärde ordet hade den siste
ärade talaren ännu inte yttrat sig. Jag
skulle kunna instämma i praktiskt taget
allt vad han sade.

Vi ha under närmare en timme diskuterat
denna fråga i denna kammare,
och representanterna för det kommunistiska
partiet ha under denna debatt åtnjutit
hela det skydd, som svensk yttrandefrihet
över huvud taget medger. Jag
finner denna anordning vara helt i sin
ordning, och då jag begärt ordet, så är
det inte alls för att ytterligare utveckla
de mycket intressanta synpunkter på
olika kommittéers och beredningars
yttranden, som här framförts av några
av de många talare, som redan haft ordet.
Jag skulle bara vilja, med instämmande
i det föregående anförandet,
peka på att den fara, som i dag hotar
inte bara denna världsdel utan över
huvud taget hela den civiliserade världen,
den kommer icke från nazismen,
som nu har debatterats under den sistförflutna
timmen, utan den kommer
från den meningsriktning, vars repre -

100 Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

sentanter här haft det dåliga omdömet
att i denna debatt föra in sådana ord
som demokrati, kriminalisering och
andra uttryck. Det är, herr talman, den
enda synpunkt som jag ytterligare
skulle vilja föra till dagens protokoll.
Erkänner man att tryckfriheten och yttrandefriheten
existerar, så innebär inte
det att man nödvändigtvis skall visa
ett sådant dåligt omdöme, att man i
detta allvarliga läge och på detta sätt
begagnar sig av denna demokratiska
rättighet.

Jag har, herr talman, självfallet intet
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr ORGÅRD: Herr talman! Jag kan
inte underlåta att göra en kort reflexion
med anledning av denna debatt. Jag
skulle kunna reflektera på att ett långt
stycke vara med om motionens yrkande,
om detta kunde skrivas om och
göras radikalare.

Här har ju antytts att man kommer
ut på gungfly, när man i en beskrivning
tager upp ett namn på en organisation,
exempelvis nazismen. År det någon som
tror, att de nazistiska krafterna i fortsättningen
komma att uppträda under
namnet nazister? Visst inte! Sådana rörelser
uppträda under många olika
namn. Radikaliseringen skulle således
innebära, att man här skulle syfta till
ett förbud mot — som herr Adolfsson
uttryckte det — kriminella rörelser.
Herr Adolfsson ville här göra skillnad
mellan politiska organisationer och
kriminella organisationer. Varför inte
nämna en tredje: kriminella politiska
organisationer? En lag riktad mot sådana
skulle inte vara tillfällig utan
gälla för framtiden. Det vore väl rimligt
att en sådan lag skulle omfatta kriminella
politiska organisationer. Härmed
menas organisationer, som med
terror, koncentrationsläger och undertryckande
av andra människors frihet
över huvud taget rikta sig mot demokratien.
I rent självförsvar skulle demo -

kratien här kunna rucka på dessa viktiga
friheter, bl. a. då församlingsfriheten,
när dessa fientliga organisationer
använda dessa friheter för att komma
demokratien till livs och försätta dess
friheter ur spel. Det är självklart att en
lag skulle ha denna omfattning. Jag instämmer
med dem som yttrat sig tidigare
i kammaren i deras undran, om
kommunisterna själva skulle komma undan
så lätt, i synnerhet i betraktande
av den utveckling, som nu äger rum.
Bara i ostzonen i Tyskland vet man om
åtminstone nio koncentrationsläger, där
förhållandena enligt vittnesmål inte äro
ett dugg bättre än de som förekommo
i de nazistiska lägren.

Jag vill inte yrka bifall till motionen
med denna ändring, om nu kommunisterna
skulle reflektera i den riktningen,
tv det är en fråga som fordrar utredning.
Det är mycket svårt att utan vidare
gå in på detta område, som rör
de viktigaste demokratiska friheterna.
Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan. Jag ville bara höra.
om kommunisterna eventuellt skulle
vilja reflektera på att giva sitt yrkande
denna mera radikala innebörd, som jag
här antytt.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
begärde närmast ordet med anledning
av herr von Friesens i djupa brösttoner
framförda anförande.

Jag måste säga att jag inte är förvånad
över att få höra något dylikt från
det hållet, då detta skall bli det stora
slagnumret i valkampanjen. Folkpartiet
söker nu uppträda som något slags
demokratiens S:t Göran mot den kommunistiska
draken, och det är ju som
sagt inte alls förvånande.

Vad som emellertid däremot är ägnat
att väcka förvåning när det gäller folkpartiet
och herr von Friesens uppträdande,
det är denna utomordentliga fördomsfrihet,
som kommer till uttryck i
hans karakteristik av vad som är demokrati.
Nu betecknade herr von Friesen

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

101

kommunismen som den stora faran, som
alla måste koncentrera sig på att möta.
Naturligtvis har herr von Friesen under
sådana förhållanden ingenting emot att
alliera sig med de gamla nazisterna,
som kunna bli alldeles utmärkta stödtrupper
för folkpartiet i kampen mot
kommunisterna.

Dessutom förvånar det mig att herr
von Friesen aldrig har ett ord till övers
— detta gäller även hans parti och dess
press — för de förhållanden som råda
i vissa stater i Europa och som måste
betecknas såsom fascistiska. Jag tänker
exempelvis på Grekland och Spanien.
Jag har aldrig sett en ledare på senare
år -— märk väl på senare år — i exempelvis
Handelstidningen i Göteborg,
som på det riktiga sättet bedömt vad
som sker i Grekland och Spanien m. fl.
länder.

Herr von Friesen har heller aldrig
med ett ord berört utvecklingen i Amerika
i våra dagar. Amerika är ju för
närvarande hans politiska idealland —
det kan ju skifta när som helst, men
för närvarande är det så. Folkpartiet
har ju mycket stor benägenhet att skifta
åsikt. Man har ännu aldrig från vare
sig herr von Friesen eller folkpartiet i
övrigt och dess press fått höra ett fördömande
ord om de förhållanden, som
för närvarande existera i Amerika och
vilka äro allt annat än demokratiska.
Jag har inte ens sett en ledare i folkpartipressen
om negerlynchningarna i
Amerika. Inte heller har jag sett, att
Handelstidningen eller Dagens Nyheter
tagit avstånd från den s. k. oamerikanska
kommitténs verksamhet, som innebär
en oerhörd förföljelse mot allt vad
kulturpersonligheter heter i Amerika,
ja, över huvud taget mot allt som skulle
kunna betecknas som frisinne eller en
verkligt liberal åskådning. Detta tiger
herr von Friesen med. Det anses vara
förenligt med hans demokratiska uppfattning
att hålla inne med sanningen
om vad som sker i Amerika. Däremot
rasar han mot Östeuropa och finner allt
upptänkligt ont där. Jag vill inte tänja

ut debatten alltför mycket och vill därför
inte nu anföra de många exempel
som visa att den demokratiska lödigheten
hos herr von Friesen och hans
parti inte är så mycket att skryta med.

Slutligen skulle jag bara vilja säga
några ord till herr Dickson, då han
ställde in sig i de många frågarnas rad
och efterlyste en definition från vårt
håll på vad demokrati är. Den frågan
har så ofta ställts här och har så ofta
blivit besvarad, att jag finner det vara
onödigt att ytterligare upptaga tiden
med att besvara den. Jag har ingenting
emot en speciell debatt i detta ämne,
tvärtom. Jag skulle emellertid vilja rekommendera
herr Dickson, som väl tror
sig ha den rätta uppfattningen om demokrati,
att dela med sig därav till
sina partivänner om han nu har någonting
till övers. Högern betecknas ju som
ett demokratiskt parti, och då man nu
tvistar om vad som är demokrati, så
skulle det nog vara ganska behövligt att
herr Dickson gav sina partivänner en
undervisning inte bara i politisk utan
även i ekonomisk demokrati.

Herr von FRIESEN erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag hade alldeles för mig,
att debatten i dag gällde första lagutskottets
utlåtande nr 13 angående lagstiftning
till förhindrande av att kommuner
förpliktas att uthyra offentliga
.samlingslokaler till nazistiska sammanslutningar.
Nu har herr Senander, som
kommunistiska talare bruka göra när
de bli attackerade, givit sig ut på det
världspolitiska fältet.

•lag skriver inte ledare i Dagens Nyheter
eller i Handelstidningen. Då jag
i dag yttrar mig i denna fråga, talar
jag som en vanlig svensk riksdagsman.
Jag skall över huvud taget inte ytterligare
bemöta det anförande, som herr
Senander höll, och inte ingå på den
utomordentliga begreppsförvirring, som
präglade hela hans anförande. Men när
han försöker undervisa mig om vad na -

102 Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

zism är och var nazismen befinner sig,
så får jag säga, att jag har min egen
uppfattning om vad nazism är och var
med nazismen besläktade ideologier för
närvarande befinna sig i världen.

Något som jag emellertid bestämt vill
tillbakavisa är, att han försöker lära
mig något om liberalism och frisinne.
Det tror jag, herr Senander, är en sak
som jag själv är fullt kompetent att bedöma,
och vem jag än tar några lärdomar
av i detta avseende, så icke är det
av herr Senander eller hans meningsfränder
hemma eller utomlands.

Herr SENANDER erhöll likaledes på
begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag hemställer till
kammarens ledamöter att avgöra vem
som förde in debatten på avvägar. Var
det inte herr von Friesen som började
orera om var den största faran för demokratien
fanns i samband med den
helt svenska frågan om samlingslokaler
och deras disponerande av vissa organisationer? Sedan

vill jag säga, att jag inte alls
försökt undervisa herr von Friesen i
liberalism eller frisinne. Jag bara nämnde
något om saken, och hade inte herr
von Friesen varit så irriterad, hade han
nog uppfattat att jag nämnde, att man
i Amerika förföljer allt vad liberalism
och verkligt frisinne heter. Något annat
har jag inte sagt i saken. Jag vill inte
tävla med herr von Friesen i fråga om
kännedom om liberalismens idéer, men
jag känner till folkpartiets praktiska politik,
och den är sådan, att varje ärlig
demokrat måste be Gud bevara sig
för den.

Jämväl herr DICKSON erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Senander
hemställde till mig att jag skulle hålla
en lektion för högerpartiet om vad demokrati
är. Om herr Senander finge
åhöra den lektionen skulle den bereda

honom en missräkning så till vida, att
det inte komme att röra sig om den
form av demokrati, som herr Senander
brukar hänsyfta till.

Sedan sade herr Svedman till mig när
han gick förbi här nyss, att den här
lokalen borde inte uthyras för sådana
här debatter.

Herr SENANDER erhöll på begäran
ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Tyvärr uppfattade
jag inte den sista repliken, och jag vet
inte ens om den var riktad mot mig.
När talaren emellertid framhåller, att
den lektion han eventuellt skulle ge sina
partivänner i demokrati skulle bli någonting
helt annat än jag tänkt mig, dä
är jag helt överens med honom. Jag
känner nämligen till vad högermännen
mena med demokrati.

Härefter anförde:

Herr ADOLFSSON: Herr talman! Inte
heller jag uppfattade den sista repliken
från herr Dickson. Jag vill emellertid
svara på anklagelserna om att vi tala
om något annat än vad debatten skulle
gälla. I mitt första anförande talade
jag uteslutande om den motion och det
ärende, som nu föreligger. De som ledde
in debatten på andra vägar voro
självfallet de borgerliga — vilket man
kunde vänta. De taga ju varje tänkbart
tillfälle i akt här i andra kammaren
och i riksdagen över huvud för att
rikta angrepp mot det kommunistiska
partiet. Att man gör detta betraktar jag
som fullständigt självklart. Jag utgår
ifrån att så länge exempelvis högerpartiet
riktar sina huvudsakliga angrepp
mot kommunisterna här i Sverige, så
länge är också det kommunistiska partiet
på rätt väg.

Vad herr Lundqvist beträffar skall
jag inte gå in på något närmare bedömande
av hans något upprörda anförande.
Jag vill bara säga, att herr
Lundqvist sålunda inte vågar göra nå -

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9. 103

got som helst mot nazisterna av rädsla
för kommunisterna. Detta framgick av
lians anförande. Det är således av
rädsla för alltsammans detta som den
borgerliga propagandan dagligen och
stundligen och med hela sin propagandaapparat
anklagar Sveriges kommunistiska
parti. Hur långt denna propaganda
mot kommunisterna kan drivas
framgick kanske av att en ledamot av
riksdagens andra kammare vid ett
möte ute i landet beskyllde det kommunistiska
partiet och dess medlemmar
för att vara mordbrännare. På sådana
påståenden grundar man sina ståndpunktstagandcn
till det kommunistiska
partiet. När man t. ex. vet, att den
enda kända politiska mordbranden här
i landet varit riktad mot det kommunistiska
partiet och kostat fem av våra
bästa medlemmar livet, och denna
mordbrand organiserats — vilket vi
alla veta — av en högertidning, och
när man sedan för denna propaganda
mot det kommunistiska partiet, så att
detta blir utgångspunkten för alla angrepp
som förekomma i riksdagens
andra kammare, då får man verkligen
ursäkta om vi inte taga denna propaganda
så .särskilt på allvar.

När man använder denna propaganda
mot kommunisterna med anledning
av det som nyligen inträffat i Tjeckoslovakien,
då är det ett nytt exempel
på att man inte bär fattat och inte vill
fatta vad som sker i vårt eget land och
i världen över huvud taget. När man
dag efter dag, spalt efter spalt och ledare
efter ledare talar om kupper, om
kommunistisk diktatur och revolution
i Tjeckoslovakien, om att det sista svaga
ljuset i Östeuropa slocknat, osv., och
i den politiska debatten här i landet
varnar för kommunisterna just med
hänsyn till detta, då må jag säga som
herr Linderot i första kammaren för
någon tid sedan sade, att det snart över
huvud taget inte existerar några förnärmelser
som inte riktats mot det
kommunistiska partiet. Vi av torparätt
falla nog inte i farstun för denna

propaganda, var övertygade om det,
mina damer och herrar!

Vad var det som inträffade i Tjeckoslovakien?
Om herr talmannen tillåter
mig skall jag under en eller två minuter
beröra denna s. k. kommunistiska
diktaturrevolution, som innebar att det
sista ljuset i östra Europa släcktes, enligt
vad man förklarar i den allmänna
borgerliga propagandan. Jo, det var,
att ett land har börjat regeras enligt
folkets vilja och i dess intresse. Jag
hör att några skratta åt detta, men ett
skratt förändrar inte en sakfråga. Tilllåt
mig säga att, som alla naturligtvis
redan veta, det var samtliga de övriga
partiernas representanter som ingingo
i denna nya tjeckoslovakiska regering.
Den har samma parlamentariska underlag
som tidigare. Det har icke förekommit
någon blodig revolution. En
student kom av misstag att få en kula
i benet, men som alla veta bär det icke
förekommit någon blodsutgjutelse i övrigt.
Det är en revolutionär utveckling,
stödd på samtliga partier som ingå i
den nationella fronten, en utveckling i
enlighet med folkets vilja sådan den
uttryckts i val, där socialdemokrater
och kommunister erhöllo majoriteten.
Det är detta som kallas för kommunistisk
diktatur, och det är denna beskrivning
av händelserna i Tjeckoslovakien
som utgör en av grundvalarna för den
propaganda, som ständigt bedrives mot
Sveriges kommunistiska parti.

Jag kanske för övrigt får erinra om,
när herr von Friesen här talade om
nödvändigheten av att trygga tryckfriheten,
att jag för egen del under många
år varit redaktör i en tidning, som varit
transportförbjuden. Jag har varit
redaktör i en tidning, där vi haft polispåhälsning
ibland varannan dag, där
jag ibland fått skriva under direkt polisuppsikt.
Vi ha sannerligen kommit
underfund med vad tryckfrihet i vissa
fall kan komma att betyda för de vänsterpolitiska
rörelserna i ett kapitalistiskt
samhälle. Jag tycker verkligen,
måste jag säga, att de som medverkat

104 Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

till något sådant borde tala litet tystare
om nödvändigheten av att skapa tryckfrihet
än vad som nu sker ifrån herr
von Friesens sida.

Herr PAULSEN: Herr talman! Jag vill
bara säga, att skola vi framdeles ha sådana
här debatter i denna kammare,
tror jag att vi allvarligt böra tänka på
att i denna kammare taga nöjesskatt.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! För
några dagar sedan behandlades i kammaren
en kommunistisk motion, som
gick ut på åtgärder för en demokratisk
författning. På fråga förklarade då
kommunisterna, att man syftade till att
slå vakt om friheten, rätten för varje
människa att hysa sin egen åsikt, rätten
för varje människa att hysa sin
egen tro o. s. v. Det är ju mycket egendomligt
att man nu, ungefär en vecka
efteråt, får höra en precis motsatt inställning
från kommunisternas sida, en
inställning som svär mot vad de tidigare
så vackert deklarerat. Nu vill man
nämligen införa en åsiktskontroll vid
uthyrning av möteslokaler, alltså i
princip begränsa mötesrätten och församlingsrätten.
Ty det ligger ju i sakens
natur att genomförandet av ett sådant
yrkande som det kommunisterna
ställt måste leda till en åsiktskontroll
gentemot dem som anordna möten, i
princip oavsett under vilken beteckning
mötet anordnas.

När jag lyssnade till vad herr Senander
sade i sitt anförande, nämligen att
man i Amerika förföljer och förkväver
frisinne och liberalism, hade jag väntat
att få höra ytterligare några ord av
herr Senander, men de måtte ha stockat
sig i halsen på honom. Jag hade
väntat att få höra fortsättningen, nämligen
att man i Östeuropa befrämjar
och omhuldar frisinne och liberalitet.

Herr LIEDBERG: Herr talman! Det
var ett uttalande av herr Adolfsson

som föranledde mig att begära ordet.
Han beskrev nämligen de nyligen timade
händelserna i Tjeckoslovakien
som någonting som innebar att folkets
vilja äntligen hade fått göra sig gällande
i folkets intresse. Jag undrar om
han själv — det gjorde han förmodligen
inte — lade märke till hur nära
hans ord överensstämde med vad
andra regimer ha begagnat sig av, särskilt
den regim som väl främst står för
vårt medvetande som representant för

s. k. nazism här i världen. Det var precis
samma argument, och man kunde

t. o. in. peka på åtminstone formell parlamentarism
vid genomförandet, vilket
lär vara fallet i Tjeckoslovakien också.

Jag lyssnade tidigare med särskilt
intresse på vissa avsnitt ur den förda
debatten, och jag trodde att när herr
Dickson ställde frågan om en definition
på nazism, herr Adolfsson inte bara
skulle svara med vad nazismen har
åstadkommit. Jag trodde verkligen att
det skulle komma ett försök till definition,
men jag inser till fullo hur
vanskligt det hade varit att komma
med en definition, ty den skulle ju uppenbarligen
passa in på flera. När man
vet det och måste ha klart för sig, på
vilka den passar in, nämligen på dem
som äro benägna att etablera diktatur,
där makten kan gripas och tagas, så
är det ju egentligen ganska förvånande,
att den fråga, som här debatteras, har
tagits upp från just det hållet. Nu hoppas
väl alla här i landet, att tanke-,
yttrande- och pressfriheten skall få en
fristad här, och jag skulle vilja tillägga:
även mötesfriheten. Var folk kan ordna
sina lokaler är en sak för sig, men nog
hoppas jag att de här i landet, som ha
en uppfattning, också skola få tillfälle
att dryfta den.

Kampen mot kommunisterna, som
någon av herrarna särskilt angrep,
kommer väl inte bara från de borgerliga
i gemen. Jag tror att vi, som anse
oss stå på demokratisk grund, därvid
äro i sällskap med flera. Den kampen
riktar sig inte emot om herr Adolfsson

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

105

och några andra ha vissa åsikter, men
den riktar sig mot det samhälle, som
herrarna väl sträva efter. Jag har aldrig
hört något avståndstagande, varken
tidigare eller på senaste tiden, från de
företeelser som illustrera det samhället,
som jag följaktligen förstår att herrarna
arbeta för. Det är detta samhälle
som många här i landet och här
i kammaren vilja arbeta emot med all
den kraft vi ha. Ty om det samhället
skall etableras här, kommer det att finnas
varken tanke-, yttrande- eller tryckfrihet
och ej heller mötesfrihet här i
landet.

Herr ADOLFSSON erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Vad herr Liedbergs anförande
beträffar och särskilt frågan
om hur det samhälle skulle komina att
se ut, där kommunisterna skulle ha något
att säga till om, ber jag återigen
att få hänvisa till det exempel jag för
en stund sedan tog, nämligen Tjeckoslovakien,
som fortfarande enligt herr
Liedbergs mening är en diktatur.

Det är ju en väsentlig åsiktsskillnad,
det måste jag medge, mellan exempelvis
herr Liedberg och mig och således
mellan högerpartiet och det kommunistiska
partiet. Jag förstår mycket väl
att herr Liedberg anser, att det icke är
demokrati utan diktatur och våld, när
folkets majoritet, stödd såsom i Tjeckoslovakien
exempelvis av en nationell
front, styckar ut de stora godsens jord
och lämnar den i arv åt de rätta arvtagarna,
nämligen de jordhungriga
lantarbetarna och småbönderna. Det
är klart att detta från herr Liedbergs
egen horisont kan betraktas såsom diktatur
— vi kommunister betrakta det
såsom ekonomisk demokrati. Det är
demokrati inte blott betraktat såsom eu
metod, ett sätt att besluta, utan det är
demokrati också innefattande sitt väsentligaste
komplement, nämligen att
nationalförmögenheten, nationaltillgångarna
över huvud taget, skola tillhöra

dem, som egentligen borde äga dem,
d. v. s. vara eu hela landets tillhörighet.
Det är klart att herr Liedberg
måste anse det som diktatur att man
nationaliserar bankerna — socialisering
är det ju inte fråga om ännu — och
förstatligar de stora industriföretagen,
såsom skett litet varstans i de områden
ute i Europa, där fascismen och reaktionen
efter kriget drivits på flykten.
Jag förstår allt detta så väl, men jag
frågar herr Liedberg: Anser herr Liedberg
att det är demokrati exempelvis
vad som sker i dagens Grekland, där
en liten klick av härskare med stöd av
amerikanska bajonetter håller det grekiska
folket i schack? Jag förmodar att
han betraktar det som demokrati, och
jag är nästan säker på att han icke gärna
vill framhålla det som en utpräglad
fascistisk diktatur vad som existerar
i Francospanien och även i Portugal.
I varje fall drar jag den slutsatsen,
eftersom han aldrig talade om dessa
förhållanden.

Herr LIEDBERG erhöll på begäran
likaledes ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Den definition,
som intresserar mig mest i denna debatt,
uteblir konsekvent.

Vad beträffar Tjeckoslovakien erkänner
jag uppriktigt och öppet, att herr
Adolfsson och jag ha helt skilda uppfattningar
om vad som där har skett.
Herr Adolfsson tar naturligtvis med det
vanliga sättet att argumentera fram min
egenskap av godsägare och säger, att
herr Liedberg kan naturligtvis inte
anse att en styckning av jorden, ett förstatligande
av bankerna etc. är demokrati
utan något annat. Jag vill säga
rörande den saken, att vad som sker
kan man ju personligen tycka är mer
eller mindre lyckligt för samhället, men
när vi tala om demokrati eller inte demokrati
är det inte det det gäller, utan
det är helt och hållet frågan om i vilken
form det sker. Jag har ju den uppfattningen,
att de företeelser vi ha talat

106 Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

om genomföras av en minoritet och
icke under demokratiska former, möjligen
som i dåtida Berlin under en demokratisk
täckmantel, och det är därför
jag inte kan gilla det. Det är därför jag
realiter inte kan gilla ett parti, som
tycks vilja förverkliga precis samma
sak här.

Jag känner för litet till de grekiska
förhållandena för att kunna gå närmare
in på dem, och för övrigt är ju detta
ingen utrikespolitisk debatt. Jag förmodar
emellertid att de s. k. insurgenterna
under inga förhållanden kunna stämplas
som eller påsättas den vackra etiketten
sanna demokrater. Jag saknar helt
och hållet bevis för den saken. Jag känner
för litet till förhållandena i Grekland
för att kunna yttra mig om huruvida
den lagliga regimen i Grekland är
efter våra begrepp fullt demokratisk.
Men, herr talman, det återstår fortfarande
för herr Adolfsson att ge den
definition på nazismen som rent ut sagt
skiljer nazismen från kommunismen,
ideologiskt sett.

Jämväl herr FAGERHOLM erhöll på
begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Herr Adolfsson
sade på tal om förhållandena i Tjeckoslovakien,
att nationaliseringen av bankerna
o. s. v. var ett uttryck för eller i
varje fall förenligt med demokrati. Nu
skulle jag vilja fråga herr Adolfsson,
om stängningen av de borgerliga partiernas
partilokaler och möteslokaler,
alltså införandet av partiellt eller totalt
mötesförbud och åsiktskontroll,
också enligt herr Adolfssons uppfattning
är demokratiskt. Ty om det vore
på det sättet — och jag antar att herr
Adolfsson inte vill desavuera vad som
skett i Tjeckoslovakien — då måste konsekvensen
av herr Adolfssons ställningstagande
bli den, att det ur kommunistisk
synpunkt är riktigt att utnyttja
mötesförbud, församlingsförbud
etc. såsom ett medel i kampen att un -

dertrycka andra meningsriktningar.
Denna väg har utnyttjats i alla de stater,
som herr Adolfsson brukar taga ut
som mönster för demokrati. Den definitionen
på demokrati, herr Adolfsson,
godkänner i varje fall inte vi för
vår del.

Vidare anförde:

Herr LINDBERG: Herr talman! Jag
kan med beklagande uttala att denna
fråga kommit att diskuteras på sätt som
skett. Man har avlägsnat sig från själva
ämnet och givit sig ut på väldiga världsomseglingar,
från vilka man mot slutet
håller på att återvända likt de trojanska
krigarna, som voro på hemväg och seglade
mellan Scylla och Charvbdis. Jag
förstår inte vad amerikanska eller andra
förhållanden kunna ha att göra med
frågan om kommunernas rätt att uthyra
eller icke uthyra lokaler här i Sverige.

Om man nu anser att kommunerna
inte äro skickade att sköta dessa uthyrningsfrågor,
så vore det ju lika bra att
man sade ifrån, att vi våga inte till de
kommunala församlingarna överlämna
någon som helst beslutanderätt i ekonomiska
eller andra frågor. Det är bäst
att regeringsrätten eller andra få sköta
det. Det har i motionens yrkande bara
framställts följande: »att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsammaste möjliga förslag
till riksdagen om sådan ändrad lagstiftning
att kommunen icke kan förpliktas
att uthyra offentliga samlingslokaler
till nazistiska sammanslutningar».
Är det nu någonting att föra
en så lång debatt om? Är det inte i
stället på det sättet, att man borde kunna
ge kommunerna denna rätt utan att
snegla på vare sig kommunister, socialdemokrater
eller andra partier? Är det
några som i framtiden skulle gå ifrån
den väg de nu ha slagit in på och bli
samhällsfarliga, få väl också de finna
sig i att icke få hyra av kommun betald
lokal.

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

107

Herr SENANDER: Herr talman! Det
var intressant att notera, att herr Liedberg
inte berörde förhållandena i Grekland
av den anledningen att lian inte
ville uttala sig. Jag finner det intressant
därför att både lian och lians partivänner
tyckas känna till förhållandena i
östdemokratierna alldeles utomordentligt,
i synnerhet som de, omedelbart
efter det omvälvningen skett i Tjeckoslovakien,
kunna taga ställning till allt
som skett där. Det är en ganska anmärkningsvärd
enögdhet hos högern
och dess representanter.

För att om möjligt göra slut på oroliga
frågor, som av och till ställas till
oss om vår uppfattning om demokratien,
skall jag be att få läsa in i kammarens
protokoll ett av vårt parti auktoriserat
uttalande i denna fråga: »Vi anser, att
så sant som demokrati betyder folkvälde,
så är demokratin desto bättre ju
mera makt det arbetande folket besitter.
Ett beslut är demokratiskt, om det syftar
till att öka folkets inflytande över
samhället, och det parti som mest målmedvetet
kämpar för en sådan utveckling
är det mest demokratiska. I denna
vår uppfattning är vi oförbätterliga, och
nog ligger det åtskillig komik i situationen
när högerpartiet vill undervisa oss
i demokrati, högerpartiet som motsatte
sig den allmänna rösträtten ända till
den stund då det fick besked om att
det förelåg risk för myteri i Stockholms
garnison, och som i de dagar då Hitler
förberedde sitt intåg i Moskva ville förbjuda
Sveriges Kommunistiska parti.»

De första raderna i detta uttalande
visa vad vi mena med demokrati, och
försåvitt man erkänner att demokrati
betyder folkvälde, måste det också betyda
att det blir större demokrati ju
större makt folket har i ett land.

Herr LIEDBERG: Herr talman! Jag
kan inte underlåta att reagera, inte mot
den förklaring, som herr Senander nyss
läste upp —• den må stå för hans och
hans meningsfränders räkning — men

mot det vanliga uttryckssättet att somliga
människor i samhället godtagas som arbetande
och andra inte. Jag förmenar
att vi kunna göra anspråk på att vara
arbetande samhällsmedlemmar litet till
mans.

Vidare förvånar herr Senander sig
över min okunnighet beträffande Grekland.
Jag är kanske inte fullt så okunnig
om förhållandena där som herr Senander
förmodar, men jag tycker man
skall med en viss försiktighet uttala sig
om förhållandena i ett land, där inbördeskrig
rasar. Såvitt jag vet ha efter
världskriget i Grekland genomförts allmänna
val under kontroll från segrarmakternas
sida. Jag kan däremot inte
bestämt erinra mig, om i de kontrollkommissioner,
som kontrollerade valet,
Sovjet var representerat eller redan då
hade kommit till den uppfattningen, att
de forna allierade inte längre voro lämpligt
sällskap. Men om jag uttalat mig
med försiktighet, är det därför att jag
vet ännu intet land, som icke under
krig — och kanske ännu mindre under
ett inbördeskrig -—- är tvunget att göra
vissa avsteg från gängse och normala
frihetsbegrepp. Detta ha ju t. o. m. vi
här i landet måst göra, trots att vi icke
varit invecklade i krig, och detta utan
att den svenska riksdagen, som medverkat
därtill, ansett sig böra avsvära sig
sin demokratiska uppfattning.

Herr SENANDER: Herr talman! Bara
ett par ord. Jag skulle vilja hemställa
till herr Liedberg, att han, eftersom
han säger att man bör uttala sig med
försiktighet om förhållandena i Grekland,
bör utsträcka denna försiktighet
att gälla även andra länder, exempelvis
Tjeckoslovakien.

När han sedan säger, att man i länder,
där inbördeskrig råder, gör »vissa
avsteg från demokratien», tycker jag att
detta är ett ganska milt uttryck för det
faktum, att man exempelvis i Grekland
avrättar 40 å 50 personer tid efter annan
i den s. k. demokratiens namn.

108 Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1918.

Herr LIEI1BERG: Herr talman! Jag
skall be att få tala om för herr Senander,
att beträffande fallet Tjeckoslovakien
håller jag mig uteslutande till de
uppgifter som förekommit i pressen och
uttalanden av herr Senander och hans
kumpaner. Det är fullt tillräckligt —
för mig i alla händelser -— för att få en
ganska bestämd uppfattning om vad
som skett och håller på att ske där.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Adolfsson begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång'' uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Adolfsson begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
oinröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 159 ja och 16 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter lämnades på begäran ordet
till

Herr DICKSON, som yttrade; Herr
talman! Jag ber att få anmäla, att jag

fumlade med fingrarna och råkade
trycka på båda knapparna. Min mening
var att rösta ja.

Vidare anförde

Herr STJÄRNE: Herr talman! Bä
grund av ett misstag tryckte jag på fel
knapp. Jag måste säga att misstaget var
oförlåtligt.

§ 22.

Motioner om ändrade bestämmelser för
fällande dom i kollegial domstol.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande,
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser
för meddelande i kollegial domstol av
fällande dom i brottmål.

Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft två
inom riksdagens andra kammare väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
369 av herrar Hedlund i Rådom och
Jonsson i Skedsbygd och nr 49 av herr
Ståhl m. fl.

I motionen II: 369 hade yrkats, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om en allsidig och
förutsättningslös utredning av frågan
huruvida och under vilka förutsättningar
en kollegial domstol bör kunna
meddela fällande straffdom om en
minoritet inom domstolen röstar för
frikännande».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, II: 49 och II: 369, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Den ena av de motioner, som avhandlas
i förevarande utskottsutlåtande,
nämligen den som väckts av herr Jonsson
i Skedsbygd och mig, tar sikte på
det förhållandet, att i en kollegial domstol
straffdom kan komma att meddelas

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

109

med en mycket knapp majoritet. Jag
skulle tro att litet var av kammarens
ledamöter ha tagit del av uppgifter i
pressen, där det stått, att den tilltalade
dömts till så ocli så långt straff, varvid
tre ledamöter dikterat utslaget medan
två röstat för frikännande, eller fyra
ledamöter stått för domslutet, medan tre
förklarat svaranden icke kunna fällas.
Man har naturligtvis vid sådana tillfällen
icke kunnat undgå alt känna, att det
ligger en viss osäkerhet i luften. Man
räknar med att samtliga domare äro
ungefär lika väl kvalificerade. De ha
samma utbildning och äro väl ungefär
lika kloka karlar, och eftersom de sitta
i samma domstol ha de precis samma
material att grunda domslutet på. Om
då några av ledamöterna, kanske nästan
halva antalet, tycka att det är osäkert,
huruvida den tilltalade verkligen bör
fällas, får naturligtvis också allmänheten
en känsla av att det hela är osäkert.
Man kan icke hundraprocentigt lita på
att majoritetens beslut är det rätta och
riktiga.

Utskottet har enligt min mening tagit
med ganska lätt hand på detta problem.
Man har icke ens kostat på sig att medgiva,
att här är något som icke är riktigt
bra och som man borde kunna vara
med om att rätta till för så så vitt icke
betydande olägenheter på annat sätt
uppstå. I stället har man ställt sig
ganska oförstående. Det är icke utan
att det verkar som om det stode mellan
raderna: Skall jag taga vara på min
broder?

Det enda egentliga sakargument som
anföres gentemot denna motion är, att
en ändring av omröstningsreglerna för
brottmål i allmänhet icke torde kunna
komma i fråga och att mot uppställande
av särskilda regler för omröstning
i mål om svåra brott starka betänkligheter
resa sig. Det sista kan jag förstå.
Däremot har jag mycket svårt att inse,
att det skulle vara förenat med betydande
olägenheter att ändra omröstningsreglerna
för brottmål i allmänhet,
exempelvis på det sättet, att för fäl -

lande dom skulle krävas en viss kvalificerad
majoritet.

Det är kanske ändå förklarligt, att
utskottet kommit fram till en sådan
ståndpunkt. Vi ha nyss haft processreglerna
uppe till överarbetning. Vi ha fått
en ny processlagstiftning, som ju knappt
har hunnit träda i kraft. Redan den
omständigheten gör, att man känner sig
tämligen obenägen att ändra på förhållandena
eller över huvud taget föreslå,
att en ändring av vad som nu gäller
skall övervägas. Till detta kommer väl,
skulle jag tänka mig, att de jurister som
vant sig vid denna ordning för omröstning
icke finna något anmärkningsvärt
i den. Skall det bli en ändring, får
initiativet tydligen lov att komma underifrån,
från allmänheten. Den måste
göra klart för sig, om den är belåten
med den ordning som gäller. Är den
icke det, måste den begära att sakkunniga
män tillsättas för att utreda, om
en ändring är möjlig och lämplig att
genomföra.

Vi få komma ihåg, att det är en icke
oviktig sak för ett ganska betydande
antal medborgare frågan gäller. Vi hade
väl alla tillfälle att för en tid sedan
läsa en deklaration av hovrättspresidenten
Schlyter, där han fann sig kunna
konstatera, att ungefär var tjugonde
person i Sverige kommer i fängelse.
Det var en siffra som på mig verkade
chockerande, och i förbigående vill jag
säga, att jag ställde mig den frågan:
Är det kanske ändå icke på det sättet,
att lagens nät med tiden blivit litet för
finmaskigt, och kan det icke vara på
tiden, att vi börja överväga, om det icke
är lämpligt och genomförbart att klippa
upp en del av maskorna, så att icke
var tjugonde person skall råka fastna
i nätet och komma i fängelse en gång
under sill levnad? För den som redan
tidigare har tyckt att det är en oegentlig
ordning med knappa majoritetsbeslut
i sådana saker säger denna statistik
att det är särskilt angeläget att
söka åvägabringa en bättre tingens ordning
i fråga om omröstningsreglerna,

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

låt vara att enhälliga beslut äro det
ojämförligt vanligaste och att man väl
får förutsätta att i andra fall majoritetens
ståndpunkt som regel är den rätta.

Jag är på det klara med att riksdagen
kommer att följa det enhälliga lagutskottet,
men jag tror, att om utvecklingen
här i landet går i den riktningen,
att medborgarvärdet skyddas, frågan
faller framåt. Jag tror icke att svenska
folket då blir belåtet med den ordning
som nu gäller. Skulle däremot utvecklingen
komma att gå i en annan riktning,
nämligen därhän att den enskilde
icke har något värde längre utan att
staten är allt, få vi naturligtvis räkna
med att en fråga som denna kommer att
vara ganska liten och tämligen betydelselös.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få avsluta mitt anförande.

Herr STÅHL: Herr talman! Uet kanske
kan synas ganska meningslöst att
här inför en så glest besatt kammare
tala för en motion i detta ämne, när
utskottet intagit den ställning det gjort,
detta så mycket mer som jag rent principiellt
kan instämma i det resonemang
som utvecklats av herr Hedlund i Rådom.
Men då jag liksom han är övertygad
om att dessa motioner — de må
synas aldrig så hopplösa för dagen —
ha framtiden för sig och att ett samhälle,
där människovärdet hålles i ära,
kommer att arbeta de tankar i händerna,
som här äro framförda, skall jag
be att få säga ett par ord, icke minst
med hänsyn till utskottets motivering,
som jag läst med mycket stort intresse.

Den motion — II: 49 — som jag och
mina medmotionärer ha undertecknat
har ju, som de kammarledamöter, vilka
till äventyrs råkat läsa motionen, kunnat
konstatera, tagit sikte direkt på det
resningsmål, som under hösten var så
uppmärksammat och som är bekant under
namnet Esarpsmålet. När Esarpsmannen
dömdes i hovrätten, var det tre
ledamöter som fällde honom och två

ledamöter som ville att hans sak skulle
ställas på framtiden. När målet kon)
till högsta domstolen var skillnaden
den, att fem ville fälla honom, medan
två icke trodde på hans skuld. Faktum
är att denne man, som hela tiden har
bedyrat sin oskuld, på grund av att en
majoritet i en kollegial domstol kan
fälla vederbörande till livstids straffarbete
suttit inne alla dessa år, trots att
han, såsom hela folket liksom domstolen
tror, har varit oskyldig.

Utskottet har — jag vill genast taga
upp den punkten — på sidan 4 hänvisat
till att nådeinstitutet i ett sådant
fall kan träda i funktion. Men, herr talman,
jag förstår icke hur utskottet kan
föra ett sådant resonemang. För den
tilltalade som är övertygad om sin
oskuld kan icke ett nådeinstitut äga tilllämpning,
tv i och med att han begär
nåd, har han principiellt erkänt sig
vara skyldig. Jag ber utskottet och dess
ärade ordförande observera, att när
Esarpsmannen enständigt och uthålligt
vägrade att begära nåd, var orsaken den
att han var medveten om sin oskuld.
Nådeinstitutet, skulle jag vilja säga.
måste åtminstone för oss lekmän uppfattas
som ett utslag av samhällshumanitet
men absolut icke som en rättssäkerhetsregel.
Och det är ju detta som
saken härvidlag gäller. Det måste för
straffdomar av detta slag föreligga
hundraprocentig garanti — jag tvekar
icke att säga det — för att de äro befogade
om icke rättssäkerhetskänslan
skall taga allvarlig skada. År folket icke
övertygat om att domstolen verkligen
dömt rätt — och det kan det icke vara,
om det inom densamma finns en minoritet
som har en annan mening — är
domen ur allmänpreventiv synpunkt
direkt skadlig. Det är just därigenom
tilltron till våra domstolar sättes på ett
påfrestande prov. Det är klart att samma
sak gäller även om det blir en dom
på tio års straffarbete, men skillnaden
är dock den, att i det ena fallet är den
dömde inspärrad principiellt på livstid,
medan däremot i det andra fallet det

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

111

ges ett slut på den olidliga straffdomen.

Nu säger utskottet på sidan 5, att om
man skulle införa den anordning vi
föreslagit med en särskild omröstning
i skuldfrågan skulle — jag citerar ordagrant
— »en betänklig olikhet inför lagen
bliva följden». Jag skulle vilja
fråga utskottet, hur det kan gå ihop. I
Danmark finns ett sådant institut, i
Norge har man också detta institut, och
det svenska lagrådets majoritet har, såsom
utskottet också mycket riktigt redovisat,
för icke många år sedan föreslagit,
att här i landet skulle införas
samma institut. Har man i Danmark och
Norge mindre likhet inför lagen än här,
och var det lagrådets majoritets mening,
att vi skulle få en sådan olikhet
inför lagen? Jag måste verkligen säga,
att jag — med största respekt för utskottet
— icke förstår dess sätt att resonera.

Vidare heter det: »Om däremot någon
ledamot röstar för frikännande,
skulle straffet enligt motionärernas förslag
i stället bliva tio års straffarbete.
I båda fallen är den tilltalade dock i
vederbörlig ordning av domstolen förklarad
skyldig till mord.» Ja, men förutsättningen
för motionen är den, att
det skall finnas en minoritet som just
ansett — och röstat så att de angivit
att de ansett — att den tilltalade icke
är skyldig till mord. Det är alldeles
klart, att därmed har en majoritet uttalat
sig i skuldfrågan, medan minoriteten
anmält en avvikande mening.

Jag måste också få säga en annan sak
här. Det står på sidan G i utskottets utlåtande,
att följden vid tillämpning av
motionens regel kan bli, att ett avgörande
i skuldfrågan bunde domstolen
vid dess avgörande i straffmätningsfrågan.
Ja, det är precis vad motionen
avsett. Det är precis vad vi vilja, och
detta har icke utskottet på något sätt
kunnat visa vara någon nackdel.

I nästa mening heter det: »En enskild
ledamot, som röstal för frikännande,
skulle därjämte medverka till en utgång
i straffmälningsfrågan, som han icke

ansett riktig.» Denna mening är, herr
talman, av alldeles speciellt intresse.
Utskottet resonerar uppenbarligen så,
att om det bleve en omröstning, skulle
minoriteten säga, att den anser vederbörande
icke skyldig, varigenom hans
straff skulle inskränkas till tio års
straffarbete, medan om den anser mannen
helt och hållet oskyldig och yrkat
på frikännande, detta icke skulle kunna
angivas. Hur går det till nu? Jo, det
går till så, att minoriteten och majoriteten
uttala sina meningar och att minoriteten,
som anser frikännande vara
det riktiga, uttalar detta till domstolens
protokoll. Efter en ändring som den
föreslagna skulle minoriteten dels
kunna medverka till att domen reduceras
från livstids straffarbete till tio
års straffarbete, dels kunna lätta sitt
domarsamvete genom att ändå till protokollet
få antecknat, att de helst röstat
för frikännande. Jag måste nog säga,
herr talman, att när detta skall vara
ett argument mot den humanisering
som det här är fråga om, förstår jag
icke hur utskottet har tänkt.

Vad slutligen beträffar nästa stycke,
där det heter »Utskottet vill framhålla»
etc., så måste jag fråga mig, hur den
jämförelsen kan göras. Till ledning för
de ärade kammarledamöter, som kanske
icke så noga läst utlåtandet, ber
jag att få påpeka, att i det avsnittet
jämföres livstidsstraffet med samhällets
reaktion mot förvarade och internerade,
d. v. s. sådana som tagas om hand
på särskilt sött enligt lagen om förvaring
och internering, vilket ju innebär
ett tidsobestämt frihetsberövande. I utlåtandet
säger man, att om man skulle
reducera livstidsstraffet till tio år,
måste konsekvensen bli, att man också
reducerade förvaringen och interneringen
till tio år. Med anledning därav
vill jag säga, att det ju i det ena fallet
gäller sådana, som äro straffade, men
som över huvud taget äro rättskapabla,
medan det i det andra fallet gäller —
jag har skrivit upp lagens formulering
hör — »sådana, som öro oemottagliga

112

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

eller mindre mottagliga för straff». Det
är sådana som bli föremål för förvaring
och internering. Vidare säges det,
att de skola förvaras eller interneras

— för dessa gälla samma bestämmelser

— icke för att man skall straffa dem
utan för att skydda samhället mot
»människor, som genom sitt sinnestillstånd
äro vådliga för annans säkerhet
till person och egendom». Så står det
ordagrant i lagen. Det förefaller mig
som om utskottet helt och hållet har
förbisett 1 § första mom. i lagen om
förvaring, där den här skillnaden göres
alldeles klar. Jag kan därför icke förstå,
hur den jämförelsen kunnat göras.
Jag skulle vara ytterst intresserad —•
då jag menar, att detta är en så pass
väsentlig sakfråga, att den verkligen
kan vara värd åtminstone någon minuts
överläggning — av att höra, hur utskottet
har resonerat på den punkten och
hur man kan få fram en parallellism
mellan å ena sidan livstidsstraff och å
andra sidan frihetsberövande! av de
förvarade och internerade.

Herr talman! Det är väl ändå så, att
Esarpsmålet och allt som hör samman
med detta icke har spårlöst passerat
vårt svenska folk. Det har känts, som
om därigenom skada tillfogats den viktiga
del av samhällskroppen, som heter
garanti för rättssäkerhet, och jag tycker,
att det skulle vara olyckligt, om
man av formella skäl här skulle avvisa
tanken på att åtminstone undersöka
möjligheterna att åstadkomma en humanisering,
när det gäller livstidsstraff
i sådana fall, då icke domstolen är
övertygad om att den åtalade är skyldig.
Något annat gäller det ju icke.

Jag skall, herr talman, inskränka mitt
yrkande på så sätt, att jag icke yrkar
bifall till min motion, utan jag skall be
att få yrka bifall till herr Hedlunds i
Rådom in. fl. motion på det sättet —
det är ju för resten en ganska intressant
tillfällighet att vi helt oberoende av och
ovetande om varandra varit inne på
helt överensstämmande tankegångar —
att jag hemställer, att klämmen i herr

Hedlunds motion bifalles t. o. m. ordet
»straffdom», alltså med strykande av
orden »om eu minoritet av domstolen
röstar för frikännande». Jag skall be
att få tillställa herr talmannen detta
yrkande.

Herr LINDQVIST: Herr talman! När
jag suttit och hört på de anföranden
som hållits här, först av herr Hedlund
och sedan av herr Ståhl, så har jag
kommit att tänka på ett gammalt ordspråk,
som visst lyder ungefär så, att
ju mer man vet desto mer försiktig blir
man i sina uttalanden. Herr Hedlund,
som ju är juris doktor, var mycket kort
i sitt anförande, och han vågade icke
sluta med något yrkande, men herr
Ståhl, som kan allting mellan himmel
och jord, baxnade icke utan kunde ha
en längre utläggning och även sluta
med ett yrkande. Det är bra med sådana
människor, som kunna allting, och
så är det väl med herr Ståhl.

Till herr Ståhl vill jag för övrigt säga,
att jag icke förstår var herr Ståhl funnit,
att utskottet talar om nådeinstitutet.
Det finns ju ingenstans i utskottets
yttrande. Det står endast i reciten och
icke i yttrandet. Vi hade det visst med
i första förslagstrycket men vi ströko
det. Det är kanske det herr Ståhl sett
och sedan trott, att det är med. Det är
alltså ett misstag som herr Ståhl gjort
sig skyldig till därvidlag.

Ja, herr talman, jag skulle väl icke
börjat på detta sätt, men jag satt och
blev nästan förargad på herr Ståhl med
tanke på att jag icke kan så mycket
som han utan måste konstatera, att det
finns en del som äro så överlägsna.

Jag vill emellertid säga, herr talman,
att det naturligtvis är mycket olyckligt,
om en människa blir oskyldigt
dömd för ett brott, som han icke begått.
Om det finns någon sådan vet jag
icke, men det är möjligt. Men här gäller
det icke för oss, herr Ståhl, att behandla
Esarpsmålet; det ligger i hovrätten nu,
om jag icke minns fel, så att det skola

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

113

vi väl icke behandla. Jag tycker det
skulle vara att gå för långt, om vi skulle
behandla Esarpsmålet. Om det är olyckligt,
att en människa blir dömd för ett
brott, som han icke begått, så är olyckan
aldrig större än för det fall att det
är fråga om ett brott, som kan föranleda
mycket långt straff. Det nämndes
här — det var av lierr Hedlund i
Rådom — att presidenten Schlyter
skulle ha sagt i ett uttalande, att var
tjugonde person kommer i fängelse.
Men herr Schlyter har väl icke sagt,
att var tjugonde person blir dömd till
långt straff eller att flertalet av dessa
komma i fängelse oskyldiga? Det är
väl tydligt — åtminstone ser jag det så
som lekman —- att hur dugliga domare
vi än få och hur noggranna de än äro,
kan det inträffa olyckor, så att en person
blir oskyldigt dömd. Även om det
skulle bli så, som herr Ståhl vill ha
det, komme man ju icke ifrån detta,
utan det skulle ju endast bli på det
sättet, att i stället för livstids straffarbete
skulle den åtalade, om en, två
eller tre av domstolens ledamöter ville
frikänna honom, ådömas högst tio års
straffarbete. Det är naturligtvis en väsentlig
skillnad. Visst är det det. Men
vi komma icke ifrån de svårigheter, om
vilka herr Ståhl talade.

Herr Hedlund i Rådom sade i sitt
anförande, att han tyckte, att utskottet
hade tagit de här motionerna med alltför
lätt hand. Jag vill säga, att så är
icke fallet, utan utskottet har mycket
noggrant behandlat dessa frågor. Det är
allvarliga saker motionärerna ha kommit
med, och därför ha vi mycket allvarligt
behandlat dem. I början av utskottsbehandlingen
var det icke utan
att en eller annan av utskottets ledamöter
lät känslorna inför något tänkt fall,
skulle jag tro, något påverka sig så, att
de icke ställde sig bestämt avvisande.
Men sedan har ju under utskottsbehandlingen
hela utskottet kommit till
den uppfattningen, att det icke var någonting
att göra åt dessa motioner, vare
sig herr Ståhls eller herr Hedlunds, om

skrivelse för att få till stånd en närmare
utredning av dessa frågor.

Herr talman! Det här är mycket
svåra frågor. Jag skall icke gå in på
dem mera. Jag vet icke, om några av
utskottets herrar jurister vilja säga något
om detta. De äro ju mera skickade
till det än jag. Men vi ha ju alla inom
utskottet, lekmän och jurister, kommit
till den uppfattningen, att vi icke kunna
föreslå någon åtgärd på grundval av
dessa motioner utan yrka avslag på
dem, och till denna utskottets hemställan
ber jag att få yrka bifall.

Herr GEZELIUS: Herr talman! Jag
tror icke det skall vara nödvändigt att
gå in på någon längre debatt i denna
fråga och fördjupa sig i de rent juridiska
konstruktionerna. Saken är nämligen
den, att man nog ganska kortfattat
kan klarlägga svårigheterna för utskottet
och kammaren att bifalla herr
Ståhls och herr Hedlunds motioner.

Jag har en mycket djup respekt för
den känsla för humanitet och rättssäkerhet,
som alldeles säkert besjälar
lierr Ståhl, men jag måste säga, att det
lyckligtvis är ganska sällan, som riksdagen,
i varje fall första lagutskottet,
får att behandla en så föga motiverad
och så illa genomtänkt motion som
herr Ståhls. Herr Ståhl talar om att
han vill skapa garantier för rättssäkerhet
och att han vill främja en humanisering.
Men längre är saken icke klar.
Hans resonemang ledde till, som de av
kammarens ledamöter som hörde honom
säkert märkte, att han menade,
att man får finna sig i att en person
blir stämplad och dömd såsom den vilken
begått mord, även om en minoritet
anser, att vederbörande bör frikännas.
Ehuru den åtalade sålunda blivit dömd
för mord, menar herr Ståhl då han går
in på frågan om straffmätningen, att
om det är en minoritet som i skuldfrågan
varit tveksam, då kräver rättssäkerheten
och humaniteten, att vederbörande
får högst tio års straffarbete.

8 — Andra kammarens protokoll 19tH. Nr 9.

114

Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

I stället ligger väl saken så till, att
det är en väsentlig sak för svensk rättsuppfattning,
att man skapar garantier
för att det icke blir en felaktig dom i
skuldfrågan, även om det skulle gälla
endast tio års straffarbete, som herr
Stålil sade — jag vill utsträcka det:
även om det skulle gälla endast en månads
fängelse. Den domare, som ville
lätta sitt domarsamvete genom att i
skuldfrågan rösta för frikännande, bör
kunna känna sig lättad redan genom
att han följt den mycket goda domarregeln
att hellre fria än fälla. Om man
blandar ihop skuldfrågan med straffmätningsfrågan,
såsom herr Ståhl gör,
har man kränkt denna för mig mycket
viktiga princip att avgörandena i skuldfrågan
skola vara kringgärdade med
sådana garantier, att ingen oskyldig
stämplas såsom brottsling. När man
kommer in på straffmätningsfrågan, är
det omöjligt att blicka tillbaka på
skuldfrågan.

Herr Ståhl åberopade, att utskottet
talat om nådevägen. Det har icke utskottet
gjort i sitt yttrande utan endast
i reciten. Utskottet har framhållit, att
den som dömts till livstids straffarbete
för mord i regel får avtjäna endast tio
till femton års straffarbete. Om en man
för svårt brott, våldtäkt t. ex., dömts
till tolv års straffarbete, ehuru en stark
minoritet ville frikänna honom, skulle
denne man, om man går in för herr
Stålils förslag, komma i sämre ställning
än den som av majoriteten i en domstol
dömts för ett brott, som förskyllt
livstids straffarbete, då den sistnämnde
ju endast skulle kunna ådömas tio
års straffarbete. Det går icke att förena
detta.

Slutligen vill jag bara svara på en
fråga av herr Ståhl. Han begärde, att
någon i utskottet skulle klarlägga några
punkter i utskottsutlåtandet. Han talade
med förvåning om att utskottet rört
sig med de icke tidsbestämda frihetsberövande
åtgärderna och kunde icke
däri finna någon parallell till den fråga
han tagit upp. Med anledning därav

vill jag säga, att om man talar om betydelsen
av rättssäkerhet bör man, herr
Ståhl, icke glömma bort, att det tidsobestämda
straffet, internering på livstid,
kan vara en mycket hårdare straffpåföljd
än livstids straffarbete. Att de
människor som ådömas internering,
emedan de — kanske också av en enkel
majoritet — förklaras icke mottagliga
för straff, skulle ställas utanför
den föreslagna liumaniseringen, är för
mig ett avgörande skäl mot bifall till
motionen. Frågan om rättsskyddet,
rättssäkerheten, ligger på ett annat
plan, och rättssäkerheten är, även när
det gäller folks tillräknelighet eller
straffmottaglighet, icke 100-procentig i
detta land. Men vi kunna icke annat
än konstatera, att det finns mänskliga
brister och att vi måste söka skapa
garantier i detta hänseende. Dessa garantier
böra emellertid avse att i möjligaste
mån förhindra en felaktig bedömning
av frågan om en åtalads
skuld eller icke skuld till själva gärningen,
hans tillräknelighet eller icke
tillräknelighet. Detta är betydligt mera
viktigt än straffmätningen på ett år
mer eller mindre.

Det är denna påtalade sammanblandning
av skuldfrågan och straffmätningen
som för mig och säkerligen
också för utskottets majoritet varit avgörande,
när vi icke kunnat tillstyrka
en utredning på basis av herr Ståhls
motion, som visserligen uppbäres av ur
känslosynpunkt mycket föredömliga
och goda tankar men beträffande motiveringen
är fullkomligt flytande.

Jag har varit sträng i mina omdömen
om motionen, men en motionär
bör enligt min mening, om han vill angripa
rättssäkerlietsfrågorna, ha andra
utgångspunkter och komma med en
fylligare motivering, och framför allt
kan man fordra klarhet i fråga om vilka
linjer som skola följas vid utredningen.

Jag ansluter mig till herr Lindqvists
yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

115

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
När jag slutade mitt förra anförande
utan att göra något yrkande, så
berodde detta på, som herr Lindqvist
mycket riktigt sade, att jag inte vågade
ställa något yrkande. Men anledningen
till att jag inte vågade göra det var inte
den som herr Lindqvist trodde. Jag
utgick nämligen ifrån att när utskottet
enhälligt gått emot min motion, så
var det fruktlöst att framställa något
yrkande. Men det är ingalunda så att
jag, sedan jag tecknat under motionen,
kommit på tanken att de idéer som
bära upp densamma icke äro hållbara.
Som jag sade i mitt första anförande
är jag fortfarande övertygad om att
om utvecklingen i landet går i den riktningen
att vi tillerkänna människovärdet
allt större utrymme, så kommer en
motion som den föreliggande att falla
framåt.

För mitt vidkommande vill jag också
påstå, att några känsloskäl icke spelat
in i detta sammanhang. Förnuftet har
sagt mig, inte bara vid undertecknandet
av motionen utan i många år, när
jag träffat på något fall av den beskaffenhet
som jag tagit sikte på i motionen,
att här måste något vara på tok.
Jag har då frågat mig vilka det är som
ha rätt, majoriteten eller minoriteten,
och jag är ense med herr Gezelius om
att även om det bara gäller ett straff
på en månads fängelse, så äger detta
resonemang sin giltighet.

Herr talman! 1 den situation, vari
föreliggande fråga nu kommit genom
herr Slåhls yrkande, ber jag att få
hemställa om bifall till min motion.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag ber
att såväl till utskottets ärade ordförande
som lill herr Gezelius få avge den bekännelsen,
att jag ingalunda bestrider
alt känsloskäl ha spelat in vid tillkomsten
av min motion. Jag skäms inte heller
för det. Jag är nämligen alldeles
övertygad om att hela svenska folket
bär anlagt och anlägger känslosynpunkter
på de rättsfall, som vid olika tillfäl -

len passera inför oss. Sedan prövas
känslorna av förnuftet, och det som sedan
utkristalliseras är väl den rättskänsla,
på vilken ett rättssamhälle
byggs upp. På det sättet fogas sten till
sten i vårt rättssamhälle, och i det bygget
bidrager var och en efter den lilla
förmåga han har.

Jag vill också säga, att när jag talar
för en reducering av livstidsstraffet till
tio år, så menar jag därmed ingalunda
att det skulle vara betydelselöst om en
person i andra fall, även om det är
fråga om ett så ringa straff som en månads
fängelse, dömes skyldig. Jag erinrar
mig ofta och med tacksamhet vad
professor Lundstedt en gång framhöll
här i kammaren, nämligen att det är
oändligt mycket bättre att tio skyldiga
gå fria än att en oskyldig dömes. Det
tror jag är en åsikt som står sig.

Med anledning av anförandet av utskottets
ärade ordförande vill jag sedan
beträffande avsnittet om nådeinstitutet
endast påpeka, att på s. 4 i utskottets
föreliggande utlåtande finnes en utförlig
beskrivning på den saken i reciten,
och att den icke kan ha tillkommit
av en slump tar jag för givet. Jag har
inte sett något korrektur eller över huvud
taget haft tillgång till några papper
förrän utskottets utlåtande kom mig till
handa i vanlig ordning.

Vidare tycker jag nog alt herr Lindqvist,
som jag hyser all aktning och tillgivenhet
för, är onödigt hård när han
säger, att jag försöker anlägga minen
av afl kunna saker och ting så bra. Jag
har inte för ett ögonblick haft den
känslan. Däremot har jag den uppfattningen,
att när man har kommit hit
som riksdagsman, så skall man framföra
de tankar man har, även om man
inte råkar vara jurist. Nu är det för
mig en liten tröst att jag, åtminstone
principiellt, råkat vara i sällskap
inte med första lagutskottets utmärkta
jurister som herr Lindqvist —- men i
alla fall med en juris doktor från
Rådom, och det är ju inte heller så
dåligt.

Reträffande herr Gezelius’ resone -

116 Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

mang kan jag fatta mig ganska kort.
Han sade att jag blandat ihop ställningstagandet
i skuldfrågan och straffmätningen,
men jag förstår inte hur
man kunnat få den uppfattningen i utskottet.
Jag är verkligen ledsen om det
har varit orsaken till att motionen fällts.
Det första jag tog reda på när motionen
skrevs, herr Gezelius, var att man
både i Norge och Danmark har en särskild
omröstning i skuldfrågan. När jag
skrev motionen resonerade jag så,
att därest utskottet intresserar sig för
linjen att reducera livstidsstraffet, när
en minoritet av domstolens ledamöter
är tveksam i skuldfrågan, så måste man
— som lagberedningen tillstyrkte, jag
vill minnas att det var 1942 -— införa
en särskild omröstning i skuldfrågan.
Och om man gör det, så är väl all rättfärdighet
uppfylld även ur herr Gezelius’
formella synpunkt. Det ena ger
det andra med alldeles nödvändig konsekvens,
såvitt jag kan förstå.

Sedan kom herr Gezelius tillbaka till
frågan om interneringen, där han gjorde
jämförelser och sade, att en internering
på livstid är ett mycket hårdare straff
än ett vanligt livstidsstraff. Men då vill
jag fråga herr Gezelius, om det finns
någon människa, som internerats på
livstid. Det kan hända att en människa
suttit internerad hela sitt liv, men då
har interneringen, såvitt jag vet, varit
omprövad ganska många gånger, och
vederbörande är internerad på grund
av att han anses så vådlig för den allmänna
säkerheten, alt man inte kan ha
honom ute. Det är detta som gör att interneringen
på livstid icke kan jämföras
med straffet på livstid. Jag är ledsen
att i sällskap med jurister behöva
uttala mig i juridiska frågor, men mitt
lekmannaförnuft säger mig att vi här
röra oss med två olika kategorier, som
icke kunna blandas ihop.

Jag skall nu inte förlänga denna debatt
ytterligare. Jag hoppas att vi ett
kommande år skola få tillfälle att återkomma
till denna mycket allvarliga
fråga och att vi då skola ha kunnat

skriva så att herrarna i första lagutskottet,
både herr ordföranden och herr Gezelius,
kunna vara nöjda.

För dagen skall jag be, herr talman,
att få återta mitt tidigare yrkande och
i stället instämma i det yrkande som
nyss framställts av herr Hedlund i
Rådom.

Herr GEZELIUS: Herr talman! Herr
Ståhl sökte sällskap med herr Hedlund
i Rådom, och jag begärde ordet endast
för att omedelbart skilja de båda herrarna
åt. Herr Hedlund går i sin mycket
korta motion på den vägen, att det
är ganska stötande om i den domstol
som avgör skuldfrågan några ledamöter
vilja fria och majoriteten fälla den tilltalade.
Herr Hedlunds i Rådom tanke
är tydligen den, att i en enmansdomstol
är allt gott och väl. Där fäller eller
friar häradshövdingen efter sitt samvete.
Men i kollegiala domstolar skulle
man enligt herr Hedlund i Rådom
kräva enhällighet — det är väl närmast
det som åsyftas — för att få fram
en absolut skuld hos den tilltalade. Det
är på den punkten herr Hedlund i
Rådom argumenterar. Han vill ha full
enighet hos dem, som avgöra skuldfrågan.

Men detta är inte herr Ståhls uppfattning.
Herr Ståhl säger i sin motion
klart och tydligt, att han föreslår det
tillägget till lagtexten, att där det förekommer
skiljaktiga meningar om huruvida
den tilltalade är skyldig till
ifrågavarande brott eller icke, där skall
straffet vid den följande straffmätningen
nedsättas till högst tio år —
och det är något helt annat! Ty sedan
man bär godtagit ett uttalande i skuldfrågan,
där en minoritet visserligen sagt
nej men där man ändå accepterat att
den tilltalade är t. ex. mördare, säger
man vid straffmätningen, att därför att
det på den avdelning i hovrätten, som
behandlat målet, fanns en som ville
fria den åtalade får denne icke fällas
i vanlig ordning. Därför får han ådömas
högst tio års straffarbete.

Nr 9.

117

Onsdagen den 3 mars 1948.

Herrarna gå sålunda helt olika vägar
och ha kanske också olika tankar bakom
dem. Om frågan därför kommer tillbaka
ett annat år, kommer den förmodligen
inte i form av en gemensam motion,
utan den kommer väl även då
att gå fram på två vägar, trots att yrkandet
i dag är gemensamt.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till motionen
II: 369; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 23.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande,
nr 8, i anledning av väckt motion
angående utredning och förslag till
ny lag om yrkessjukdomar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24.

Motion om sänkning i vissa fall av den i
lagen om folkpensionering föreskrivna
pensionsåldern.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande,
nr 9, i anledning av väckt motion
om sänkning i vissa fall av den i
lagen om folkpensionering föreskrivna
pensionsåldern.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 316, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Jansson i Örebro m. fl. hemställt,
att »riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsamt förslag till sådan ändring i
lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
att en sänkning av pensionsåldern
till 62 år fastställdes för de arbetargrupper,
som innefattas i lag den 29
juni 1946 om förlängd semester för
vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete samt
dessutom samtliga de arbetare som i
sitt arbete utsättas för silikosfara».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr JANSSON i Örebro: Herr talman!
Andra lagutskottet yrkar avslag
på den föreliggande motionen med förslag
om en sänkning av pensionsåldern
för arbetare inom vissa yrken. Man söker
dock förgäves efter bärande skäl
för detta avslagsyrkande i utskottets
motivering. Utskottet citerar socialvårdskommitténs
uttalande, att i vissa
yrken äro arbetarna utslitna vid 60 å
65 års ålder. Detta borde motivera en
sänkning av pensionsåldern för dessa
grupper i enlighet med det i motionen
framförda förslaget.

Alla synas vara eniga om att nu gällande
åldersgräns för folkpensionen är
för hög, och från vårt håll ha vi tidigare
gjort framställning om en generell
sänkning av den fastställda åldersgränsen.
Den höga pensionsåldern har givetvis
de kännbaraste verkningarna för de
arbetargrupper, som bli utslitna i förtid.
Dessa få — liksom andra medborgare
— bidraga till folkpensioneringens
finansiering, men de kunna inte räkna
med att få samma valuta som andra av
pensionen, då det måste antagas att hårt
och hälsofarligt arbete tidigt nedsätter
arbetsförmågan och kanhända även förkortar
livslängden.

Vad som kommit mig att uppmärksamma
denna fråga är de förhållanden,
varunder gruvarbetarna arbeta och leva.
De utföra sitt samhällsnödvändiga arbete
under jorden, i arbetslokaler som
av naturliga skäl inte kunna göras sunda.
Deras arbete skapar själva grundvalen
till hela vår storindustri, men deras
eget öde blir oftast ohälsa och en
för tidig ålderdom. Vad som kan sägas
om gruvarbetarna i detta avseende kan
också sägas om vissa andra arbetargrupper,
främst de som innefattas i lagen
av den 29 juni 1946 om förlängd semester
för vissa arbetstagare med sär -

118 Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

skilt pressande eller hälsofarligt arbete
samt dessutom de som i arbetet utsättas
för silikosfara.

Utskottet uttalar också som sin mening,
att en lägre pensionsålder än 67
år skulle för dessa arbetstagare vara
befogad, men anser att svårigheterna
för en differentiering äro så betydande,
att utskottet inte kan förorda en sådan.
Det förefaller mig som om utskottet härvid
överdrivit svårigheterna. Riksdagen
har lagstiftat i långt mera komplicerade
frågor. Naturligtvis är det riktigt då utskottet
framhåller, att det torde vara
praktiskt taget omöjligt att genomföra
en differentiering av folkpensionsåldern,
som kan tillgodose rimliga anspråk
på rättvisa. Men kan man inte
nå fullständig rättvisa, så är det väl
ändå ett framsteg att avlägsna de värsta
orättvisorna, och jag anser att möjlighet
därtill finnes i detta fall.

Utskottet pekar också på möjligheten
för dessa arbetare att ordna sin förtidspensionering
genom frivillig pensionsförsäkring.
Ja, teoretiskt föreligger den
möjligheten för alla. Men enbart det förhållandet,
att en obligatorisk folkpensionering
genomförts, utgör en antydan
om att inte alla medborgare ha möjligheter
att ekonomiskt säkra sin ålderdom.
Det är också oftast de mest arbetsamma
och de mest sparsamma medborgarna
som på grund av låga inkomster
inte ha denna möjlighet. Framför
allt gäller detta gruvarbetarna vid de
mellansvenska malmfälten, där arbetstillgång
och löner fluktuera efter konjunkturerna.
Oftast saknas i verkligheten
de ekonomiska möjligheterna att genom
frivillig försäkring ekonomiskt
säkra ålderdomen.

Herr talman! Med vad jag anfört ber
jag att få yrka bifall till förevarande
motion.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Som kammarens ledamöter ha sig bekant
antog riksdagen så nyligen som
1946 ändrade bestämmelser för folk -

pensioneringen. Man hade då tillfälle
att ingående behandla just det av motionären
berörda spörsmålet, och man
övervägde både när propositionen om
folkpensionsreformen förbereddes och
när frågan sedermera var föremål för
riksdagens behandling, huruvida det
vore möjligt att sänka pensionsåldern
från gällande 67 år till en lägre gräns.
Men som kammarens ledamöter veta är
detta en ekonomisk fråga med långtgående
konsekvenser. Efter de överväganden
som vid detta tillfälle gjordes
ansåg man att man för tillfället inte
kunde gå under den förut gällande åldersgränsen
67 år.

Jag vill i detta sammanhang, herr talman,
erinra om en omständighet, som
väl är bekant både för motionärerna
och för kammarens övriga ledamöter,
nämligen att den folkpensionering som
vi ha i detta land torde vara den bästa
som genomförts i något land i världen.
Därmed vill jag naturligtvis inte alls
förneka, att det skulle varit önskligt,
att den hade varit ändå bättre och att
man också hade möjlighet att sänka
pensionsåldern. Men de omständigheter,
som gjorde att riksdagen år 1946 icke
ansåg sig kunna gå längre än den
gjorde, ha enligt utskottets mening alltjämt
giltighet. Utskottets ledamöter ha
icke ansett att tillräckliga skäl förebringats
för att ändra ett riksdagsbeslut,
som fattats så sent som 1946 och som
vi just nu ha börjat tillämpa i och med
att den högre pensionen utgår från
1948.

Jag vill vidare, herr talman, erinra
om att pension kommer att utgå betydligt
tidigare, när en svensk medborgare
på grund av invaliditet icke är arbetsför.

Jag ber, herr talman, att med vad jag
nu i korthet anfört få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr JANSSON i Örebro: Herr talman!
Det är just av den anledningen
att riksdagen icke ansett sig kunna bi -

Onsdagen den 3 mars 1948.

Nr 9.

119

falla det yrkande som framställdes i en
motion från vårt håll, när reformen genomfördes,
som jag hade hoppats kunna
avhjälpa denna brist i vårt reformarbete
genom att försöka ernå en lägre
pensionsålder för just de arbetare, vilka
faktiskt bli utslitna i förtid och vilka
— något som också kan hända — inte
komma att få så lång livstid tack vare
sitt arbete som eljest kunde bli fallet.

Det kan i detta sammanhang inte bli
fråga om några större utgifter. Jag kan
knappast tro att man behöver räkna
med att man av statsfinansiella skäl
inte skulle kunna gå med på en sådan
förbiittring av reformen.

Det är ju riktigt att vissa av de arbetarkategorier
jag åsyftar kunna erhålla
invalidpension. Men jag har också betraktat
denna fråga ur rättvisesynpunkt.
Jag anser inte att man genom invalidpension,
som är behovsprövad, ernår
samma fördelar som en ålderspension
ger.

Jag ber därför, herr talman, att få
vidhålla mitt yrkande om bifall till
motionen.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag skulle till motionären i denna fråga
vilja säga, att det är lätt att säga tulipanaros
men det är svårare att göra den.
Hur skulle man genomföra den differentiering,
som motionärerna eventuellt
ha tänkt sig, för att skipa en verklig
rättvisa? Man kan givetvis gå in för en
sänkning av pensionsåldern i dess helhet,
vilket skulle vara det enda rätta
och radikala. Men att differentiera på
det sättet som motionären såvitt jag kan
förstå av hans senaste anförande avser,
nämligen att man skulle utbryta vissa
grupper ur det stora sammanhanget och
för dem stadga en lägre pensionsålder,
skulle säkert vid den praktiska tillämpningen
visa sig synnerligen olämpligt
och olyckligt.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr JANSSON i Örebro: Herr talman!
Jag sade redan i mitt första anförande
och jag vill återupprepa det
nu, att det är alldeles riktigt att man
inte på detta sätt kan skipa fullständig
rättvisa. Men jag betraktar det ändå som
ett framsteg om man skulle kunna avskaffa
de största orättvisorna. Dessutom
har jag i motionen åberopat just det
förhållandet, att man mäktat genomföra
en differentiering i fråga om lagstiftningen
om semester och fått till stånd
bestämmelser om förlängd semester för
vissa arbetargrupper. Jag trodde då att
det skulle vara möjligt att genomföra
en sådan differentiering även på det
område det här gäller.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 25.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 5 med förslag till förordning
om särskild automobilskatt,
m. m.;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 10, såvitt propositionen
avser förslag till förordning om försäljningsskatt
samt förordning om slutlig
avveckling av den allmänna omsättningsskatten; nr

63, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 18 juni 1937 (nr 481) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper; nr

64, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt tullfrihet

120 Nr 9.

Onsdagen den 3 mars 1948.

för Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel;
och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter; samt
från jordbruksutskottet:
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående arrendelindring
för vissa kronoegendomar;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från viss
betalningsskyldighet till kronan; och
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avskrivning av
visst i flottledsfonden ingående fordringsbelopp.

§ 26.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.42 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Förteckning över avgjorda ärenden,

Sid.

Lördagen den 28 februari.

.............................................................. 3

Tisdagen den 2 mars.

.............................................................. 6

Onsdagen den 3 mars.

Bevillningsutskottets memorial nr 14, ang. tilläggsskatt å bensin m. m. (gemensam
omröstning).............................................. 60

Protokoll ang. val av justitieombudsman och hans ställföreträdare ...... 62

Första lagutskottets utlåtande nr 11, ang. ändring av 54 kap. 12 § rättegångsbalken
...................................................... 62

Andra lagutskottets utlåtande nr 6, ang. översyn av bostadsgrupperingen för

folkpensionärema.............................................. 68

— nr 7, ang. fortsatt giltighet av lagen om avverkningsskyldighet ...... 73

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tilläggsstat II: jordbruks ärenden.

..................................................... 73

— nr 3, ang. arrendelindring för vissa kronoegendomar................ 74

— nr 4, ang. befrielse från viss betalningsskyldighet till kronan ........ 74

— nr 5, ang. avskrivning av fordringsbelopp i flottledsfonden .......... 74

Andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 1, ang. hälsovårdsstadgan........ 74

— nr 2, ang. förebyggande åtgärder mot vrkesdövhet ................ 74

-— nr 3, ang. underlättande för vanföra att anskaffa invalidvagnar och rullstolar
m. m................................................... 75

Tredje tillfälliga utskottets utlåtande nr 2, ang. inflyttningen från landsorten

till städer och tätorter ........................................ 76

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, ang. det svensk-franska varuutbytet in. m. 76
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, ang. behörighet för landsfiskal i stad

under landsrätt att väljas till stadsfullmäktig...................... 76

Statsutskottets utlåtande nr 9, ang. anslag till postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk ........................ 76

— nr 29, ang. befrielse från viss ersättningsskyldighet ................ 86

— nr 30, ang. utbyggnad av Västerås ångkraftstation ................ 86

Bevillningsutskottets betänkande nr 10, ang. förordningar om försäljningsskatt

samt om slutlig avveckling av den allmänna omsättningsskatten...... 86

— nr It, ang. fortsatt giltighet av förordningen ang. rätt för Konungen att
meddela bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper 86

—- nr 12, ang. fortsatt tullfrihet för Svenska röda korset för viss materiel 86

— nr 13, ang. fortsatt tullfrihet i vissa fall för Föreningen Rädda barnen 86

—- nr 15, ang. lindring i beskattningen av till sjöfolk utgående naturaförmåner
...................................................... 86

9 — Andra kammarens protokoll 19''iH. Nr !).

122

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 16, ang. förbättring av taxeringsförfarandet

i vad avser förmögenhetsuppgifterna.............................. 88

Första lagutskottets utlåtande nr 12, ang. parts ersättning i mål och ansök ningsärenden

vid förvaltningsdomstol in. fl. offentliga myndigheter. ... 90

— nr 13, ang. lagstiftning mot att kommuner förpliktas att uthyra offentliga
samlingslokaler till nazistiska sammanslutningar ................ 90

— nr 14, ang. ändrade bestämmelser för fällande dom i brottmål vid kollegial
domstol ................................................ 108

Andra lagutskottets utlåtande nr 8, ang. ny lag om yrkessjukdomar...... 117

— nr 9, ang. sänkning i vissa fall av pensionsåldern enligt lagen om folkpensionering
.................................................. 117

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1918
816455