1948 ANDRA KAMMAREN Nr 8 (Riksdagens protokoll 1948:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 ANDRA KAMMAREN Nr 8

INNEHÅLL.

Sid.

Lördagen den 21 februari.

Interpellationer av:

fru Sandström ang. lönegradsplaceringen av högre biträden

i statsförvaltningen .............................. 5

herr Spångberg ang. rådjurens skyddande mot hundar .. 7

herr Håstad om krigsfångarnas hemsändande .......... 7

Tisdagen den 24 februari.

Svar på interpellation av herr Andersson i Falun ang. tilldelningen
av spannmål för framställning av maltdrycker m. m. 11
Interpellation av herr Vigelsbo ang. olägenheterna av väggrusning
vintertid...................................... 16

Onsdagen den 25 februari fm.

Svar på interpellation av herr Johansson i Torp ang. möjlighet
för icke båtägande fiskare att erlägga A-skatt ...... 18

Svar på interpellation av herr Dahlgren ang. skatteavdrag för

onormal förbrukning av arbetskläder.................. 19

Kommunindelningen.................................. 22

Lekmannarepresentant i justitieombudsmannainstitutionen .. 31

Revision av statsförfattningen.......................... 34

Anslag till allmän bostadsräkning m. m................. 39

Skärpt bensinskatt m. m. (forts, följer).................. 45

Onsdagen den 25 februari em.

Skärpt bensinskatt m. m. (forts.)........................ 82

Interpellation av herr Johnsson i Kastanjegården ang. skydd
mot olycksfall vid militärkolonncrs framförande ........ 134

1—Andra kammarens protokoll Nr S.

Nr 8.

Innehåll.

Sid.

Torsdagen den 26 februari.

Skärpta varuskatter.................................. 135

Valutapolitiken ...................................... 144

Domarförsäkran utan religiös prägel .................... 146

Tingshusbyggnadsskyldigheten.......................... 151

Interpellation av herr Nolin om normalprissättningen å potatis 156

(Förteckning över avgjorda ärenden m. m. finnes å s. 159.)

Lördagen den 21 februari 1948.

Nr 8.

Lördagen den 21 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
februari.

§ 2.

Herr statsrådet Sköld avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 50, med förslag till lag om försäkringsrörelse
m. m.;

nr 67, angående beredande av täckning
för viss i lotsstyrelsens räkenskaper
redovisad brist;

nr 69, angående anslag till täckande
av vissa kostnader för Svenska skifferoljeaktiebolagets
verksamhet;

nr 70, angående anslag till fiskredskapsförsäkring; nr

71, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 24 § förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur;
och

nr 72, angående anslag till avsättning
till försäkringsinspektionens fond m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds
proposition nr 68, med förslag till lag
angående utsträckt tillämpning av lagen
den 4 juni 1943 (nr 274) om förlängd
giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger,
m. m.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 396 av herr Slakt m. fl. och

nr 397 av herr Senander in. fl.;
till behandling av lagutskott motionen
nr 398 av herr östlund m. fl.; samt
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 399 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

nr 400 av herr Skantze m. fl.,
nr 401 av herr Utbult m. fl.,
nr 402 av herrar Ljungqvist och
Hjalmarson,

nr 403 av herr Adolfsson m. fl.,
nr 404 av herr Staxäng m. fl.,
nr 405 av herr Johansson i Torp
in. fl.,

nr 406 av herrar Skantze och Nilsson
i Göingegården,

nr 407 av herr von Friesen m. fl.,
nr 408 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.,

nr 409 av herrar Andersson i Ronneby
och Olofsson i Höganäs,

nr 410 av herr Lundberg m. fl.,
nr 411 och 412 av herr Jacobsson i
Igelsbo in. fl.,

nr 413 av herrar Jacobsson i Igelsbo
och Bränholm,

nr 414 av herrar Jacobsson i Igelsbo
och Stjärne,

nr 415 av herr Dickson in. fl.,
nr 416 av herr Staxäng m. fl., och
nr 417 av herr Senander m. fl.

§ 5.

Föredrogs den av fru Möller vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående byggnadstillstånd
för om- och tillbyggnad av
byggnader, avsedda som hem för kroniskt
sjuka.

Kammaren biföll denna anhållan.

Lördagen den 21 februari 1948.

4 Nr 8.

§ <i.

Föredrogs den av herr Persson i
Landafors vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
utredningen av frågan om återförande
i kronans hand av vederbörande
nyttjanderättshavares rätt till de
s. k. gruvskogarna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Hansson i
Skegrie vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
folkhusliållningsdepartementet angående
prissättningen på jordbrukets produkter,
in. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr ö, i anledning av väckt motion om
visst tillägg till 1 § lagen rörande ny
indelning av riket i borgerliga kommuner; nr

7, i anledning av väckt motion om
förstärkning av justitieombudsmannainstitutionen
med lekmannarepresentanter;
och

nr 8, i anledning av väckta motioner
om tillsättande av en kommission för
utarbetande av förslag till en tidsenlig
och demokratisk författning;

statsutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

27, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

ställning angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1948/49; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till allmän
bostadsräkning in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 5 med förslag till förordning
om särskild automobilskatt,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 10, såvitt propositionen
avser förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 25 maj
1941 (nr 251) om varuskatt samt förslag
till förordning angående ändring i
förordningen den 30 juni 1943 (nr 477)
om skatt å vissa pälsvaror, jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande
för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.;

nr 4, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående rätt
för änkefru Julia Paulina Björck att
viss tid hyresfritt bebo vaktmästarbostaden
inom riksbankens avdelningskontors
fastighet i Halmstad; och
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående livränta till N. O.
H. Blom;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckt motion om
sådan lagändring, att den försäkran,
som avgives vid tillträdande av domaruppdrag,
icke får religiös prägel;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den
29 juni 1945 (nr 520) om återställande
av viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. m.;

nr 10, i anledning av väckta motioner

Nr 8.

Lördagen den 21 februari 1948.

angående tingshusby ggnadsskyldighe ten;

och

nr 11, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 54 kap. 12 § rättegångsbalken; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
om snar översyn av gällande bestämmelser
angående bostadsgruppering för
folkpensionärerna; och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) om avverkningsskyldighet;

jordbruksutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1947/48, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden;
andra tillfälliga utskottets utlåtanden:
nr 1, över motion om översyn av
vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan;

nr 2, över motion om förebyggande
åtgärder mot yrkesdövhet; och

nr 3, över motion om åtgärder till
underlättande för vanföra att anskaffa
invalid vagnar och rullstolar m. in.;
samt

tredje tillfälliga utskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckt motion om
utredning rörande verkningarna av den
pågående inflyttningen från landsorten
till städer och tätorter.

§ 9-

Interpellation angående lönegradsplaceringen
av högre biträdestjänster i statsförvaltningen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fru SANDSTRÖM, som anförde: Herr
talman! Våren 1947 antog riksdagen elt
av Kungl. Maj:t framlagt förslag till
reglerad befordringsgång för den lägre
biträdespersonalen inom statsförvaltningen.
Därigenom åstadkoms en någorlunda
tillfredsställande anordning för
en enhetlig lönesättning av denna personal
i rekryteringsgraderna; efter 7

års tjänst erhålles ordinarie tjänst i nuvarande
8:e lönegraden. 1944 års personalutredning,
vars betänkande i ämnet
låg till grund för Kungl. Maj:ts förslag,
hade emellertid begränsat sin
prövning av biträdespersonalens anställnings-
och avlöningsförhållanden
till skriv- och kontorsbiträdesgraderna
och gick ej in på frågan om den fortsatta
befordringsgången, närmast till
kanslibiträdes-, kontorist- och kansliskrivartjänster.
Personalutredningen erinrade
emellertid om att 1939 års tjänsteförteekningssakkunniga
(som år 1942
lade fram vissa begränsade förslag till
revision av tjänsteförteckningen till då
gällande lönereglemente) icke fullföljt
revisionen i vad den avsåge uppflyttning
av kontorsbiträdestjänster till
kanslibiträdestjänster. Personalutredningen
framhöll i sitt betänkande att
behovet av högre biträdestjänster givetvis
borde bedömas efter förekomsten av
mera kvalificerade arbetsuppgifter.
Denna bedömning borde ej ske så
strängt, att resultatet bleve alltför starka
krav på enbart kvalificerade uppgifter
för att kanslibiträdestjänster skulle
få inrättas. En någorlunda liberal bedömning
av förutsättningarna för inrättande
av dylika tjänster vore önskvärd
för att skapa bättre befordringsmöjligheter
för verkligt dugliga befattningshavare.
Detta vore, betonade utredningen,
av betydelse icke minst såsom
en sporre till goda arbetsprestationer.

Någon månad innan riksdagen antog
förslaget om reglerad befordringsgång
fick finansministern bemyndigande tillkalla
en sakkunnig för utredning angående
behovet av högre biträdesbefattningar
inom statsförvaltningen. I sitt
anförande till statsrådsprotokollet uttalade
statsrådet bl. a. följande: »I likhet
med såväl 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga
som 1944 års personalutredning
håller jag före, att en tillfredsställande
differentiering mellan
olika befattningshavare med hänsyn till
kompetens och arbetsuppgifter skall

Nr 8.

Lördagen den 21 februari 1948.

kunna ske med anlitande av befattningarna
såsom kanslibiträde, kontorist och
kansliskrivare i de nuvarande lönegraderna
A 7, A 9 och All.

Utredningen torde i första hand böra
taga sikte på att klarlägga, vilka förutsättningar
i fråga om kompetens och arbetsuppgifter
som böra föreligga för
att en befattning bör placeras i någon
av nämnda lönegrader. Därefter torde
en genomgång i reglerande syfte böra
göras av verkens personalförteckningar,
varvid jämväl bör eftersträvas en sådan
sammansättning av personalbeståndet,
alt rimliga befordringsförhållanden
uppkomma. Det kan dock beträffande
denna personal icke ifrågakomma att
fastställa någon mera automatisk befordringsgång.

Även frågan om befattningshavarnas
fördelning på ordinarie och icke-ordinarie
tjänster bör bliva föremål för
övervägande. I allmänhet har hittills
ansetts böra upprätthållas en viss proportion
mellan ordinarie och ieke-ordinarietjänster
åtminstone i de lägre biträdesgraderna.
I fråga om de nu avsedda
befattningarna bör för varje kategori
undersökas, huruvida särskild
anledning föreligger att endast låta
vissa befattningshavare erhålla ordinarie
anställning.

Därest utredningen ger vid handen,
att någon befattning, som för närvarande
tillhör högst lönegraden All, bör
placeras i högre lönegrad än den sistnämnda,
torde förslag i dylikt hänseende
böra framläggas.»

Bland den stora personalkategori, som
skulle komma alt beröras av 1947 års
biträdesutredning, väcktes givetvis ljusa
förhoppningar om en snar lösning
av deras speciella löneproblem. Det visade
sig emellertid, att även andra uppdrag
anförtrotts utredningsmannen, varför
utredningen knappast påbörjats ännu
på senhösten.

På försommaren uppmanades ämbetsverken
att i sina förslag till stat för
budgetåret 1948/49 visa stor återhållsamhet
och icke begära uppflyttningar

i lönegrad av befattningshavare, så
framt detta icke kunde motiveras av
ändrade arbetsuppgifter. Dessa direktiv
följdes väl också av ämbetsverken, som
emellertid, med hänsyn till den pågående
utredningen om behovet av högre biträdestjänster,
i regel icke alls i sina
statskrivelser gjorde framställning om
inrättande av t. ex. kanslibiträdestjänster,
ehuru starka skäl på många håll
hade kunnat andragas härför med hänvisning
till den förändring av arbetsuppgifterna
i kvalificerande riktning,
som ägt rum under de senaste tio åren.
Särskilt inom vissa verk har proportionen
mellan antalet kontorsbiträdestjänster
och högre biträdestjänster blivit
mycket ogynnsam.

1947 års biträdesutredning kan kanske
betraktas såsom en begränsad
tjänsteförteckningsrevision. Det är emellertid
icke blott biträdespersonalen som
är i behov av en dylik revision. Även
andra kategorier statstjänstemän, vilkas
arbetsuppgifter fått ett annat och mera
kvalificerat innehåll än tidigare, torde
ur rättvisesynpunkt böra bli föremål
för en tjänsteförteckningsrevision. Den
förra revisionen, verkställd av 1939 års
sakkunniga i frågan, anses på statstjänstemannahåll
som skäligen misslyckad
och torde närmast ha varit av teknisk
natur.

Den förra året genomförda löneregleringen,
som för stora grupper av
statsanställda icke ens blev ett återställande
av reallönen från tiden före
andra världskriget, kommer att betraktas
som en halvmesyr, om den icke snarast
följes av en fullständig tjänsteförteckningsrevision.
Man kan i detta sammanhang
erinra om att kommunaltjänstemännen
i Stockholm, som fingo sin
lönereglering per 1 januari detta år,
innan årets slut även skola få sina lönegradsplaceringar
omprövade.

Med anledning av vad ovan anförts
får jag hemställa om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få rikta följande
frågor:

Lördagen den 21 februari 1948.

Nr 8.

1. Kan man förvänta, att den påbörjade
utredningen rörande de högre biträdestjänsterna
påskyndas, eventuellt
genom att utredningsmannen erhåller
biträde i sitt arbete?

2. Föreligger möjlighet för att översynen
kan slutföras och resultatet därav
komma till uttryck i de anslagspropositioner,
som äro avsedda att framläggas
senare under riksdagen?

3. Har herr statsrådet för avsikt att
inom den närmaste tiden vidtaga åtgärder
för en mera allmän tjänsteförteckningsrevision
?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation om rådjursbeståndets
skyddande mot hundar.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SPÅNGBERG, som yttrade: Herr
talman! Sedan några år tillbaka har
man under vintermånaderna sett notiser
i tidningarna om rådjurens kamp
mot hundplågan. Under innevarande
vinter ha dessa notiser så gott som dagligen,
ibland flera notiser om dagen,
återkommit i pressen. Från skilda håll
har sålunda meddelats hur rådjur drivits
av hundar tills de tröttas ut, varefter
hundarna kalasat på de ännu levande
djuren. Många rådjur ha påträffats
under förhållanden, som visat, att
de haft en lång dödskamp under det
hundarna slitit köttstycken ur deras
levande kroppar.

För att belysa dessa djurtragedier ber
jag få citera några utdrag ur tidningsnotiser
under senaste veckorna:

»Två hundar jagade rådjuret i skogarna
vid samhället. Rådjuret blev så
småningom utmattat och lade sig på
marken. Hundarna började då att frossa
på det stackars djuret tills det lyckades
krypa ner i ett intilliggande vattendrag
och drunknade.»

»En person var på söndagseftermiddagen
ute och gick, då han hörde ett
fasansfullt dödsskri från ett djur . . .

Då han sökt sig fram till platsen upptäckte
han ett nyss dödat rådjur, som
hade hela bakdelen söndersliten och
uppäten . . .»

»En person hörde ett tjut från sjön
och anade att det var fråga om hetsjakt
på rådjur. Han begav sig utåt sjön
och fick sina aningar besannade. Två
hundar hade jagat rådjuret tills det var
utmattat, varefter måltiden börjat. Hundarna
hade ätit en del av djuret, så att
inälvorna börjat komma fram, och ändå
levde djuret.»

Så kan man läsa notis efter notis.
Ofta sluta dessa med en undran om hur
länge detta hemska djurplågeri skall
fortsätta eller om ingenting kan göras
från myndigheternas sida för att stävja
detsamma.

Som exempel på med vilken uppmärksamhet
här påtalade rådjurstragedier
följas kan nämnas hur i en folkskola
i Värmland i samband med lektioner
i djurskydd samlats tidningsklipp
med notiser av samma slag som
ovan citerade. Detta material har läraren
tillställt undertecknad med en enträgen
vädjan att i riksdagen söka göra
något i syfte att få slut på det fruktansvärda
djurplågeri, som rådjursbeståndet
för närvarande är utsatt för.

Med vad sålunda anförts anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande fråga:

Har statsrådet observerat det djurplågeri
rådjursbeståndet i vissa delar av
landet är utsatt för av lösa och kringströvande
hundar, och kan man vänta
några åtgärder i syfte att åstadkomma
bättre skydd åt vårt ur flera synpunkter
värdefulla rådjursbestånd?

Denna anhållan bordlädes.

g IT

Interpellation om krigsfångarnas hemsändande.

Herr HÅSTAD erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Det

Nr 8.

Lördagen den 21 februari 1948.

andra världskriget med dess genomförande
av det totala kriget medförde
förflyttningar av individer, folkgrupper,
ja, hela folk i en utsträckning, som
saknar motstycke i världshistorien och
som konstituerat ett av efterkrigstidens
allra vanskligaste problem. Sammanlagt
beräknas mer än 12 miljoner människor
av skilda orsaker ha tvingats lämna
sina hemland under kriget, i huvudsak
genom deportation till tvångsarbete.
Genom ett mycket energiskt arbete från
de enskilda staternas och internationella
organisationers sida har den övervägande
delen av dessa »displaeed persons»
efter kriget återbördats till sina
hemorter. Kvar stå enligt tillgängliga
uppgifter ungefär 1 600 000 personer,
som av skilda orsaker ej kunnat återvända
till sina hemländer; antingen äro
de formellt statslösa eller vägra att
återvända till sina ursprungsländer. Av
dessa är det dock cirka 500 000 som
flytt redan före världskrigets utbrott
och som befinna sig, förutom i Sverige,
i Frankrike, England m. fl. länder, där
de delvis assimilerats utan att erhålla
medborgarskap. Drygt 1 miljon flyktingar
ute i Europa eller Asien vänta
sålunda fortfarande på att få sitt öde
slutgiltigt avgjort — repatriering i
egentlig mening synes kunna komma i
fråga blott för en begränsad del av
dessa. Den 1 juli 1947 befunno sig
047 000 av dessa flyktingar fortfarande
i läger på skilda håll. Vid denna tidpunkt
övertogs ansvaret för organiseringen
av all repatrierings- och utvandringsverksamhet
liksom för lägerhållning
och allmän tillsyn av flyktingar
av den under Förenta Nationernas
auspicier tillkomna organisationen International
Refugee Organization (IRO),
i avvaktan på slutgiltig ratificering av
lRO:s konstitution närmast av ett interimsorgan,
Preparatory Commission
for the International Refugee Organization
(PCIRO). Denna verksamhet var
tidigare splittrad på ett stort antal
olika organ. PCIRO :s arbete synes ha
inneburit en klar framgång och utgör

ett gott hopp för framtiden för de under
dessa organ sorterande flyktingarna.
Sålunda repatrierades under juli
1947 ca 6 500 personer, under augusti
ca 7 400. Utvandring till andra länder
än ursprungslandet ordnades under
juli för 12 000 och under augusti för
9 200 personer. Vid PCIRO:s session i
Geneve i slutet av oktober beräknade
man att de närmaste tre månaderna
kunna ombesörja emigration för 00 000
flyktingar, varjämte skilda länder förklarat
sig villiga att motta 332 000
immigranter.

Om civilflyktingproblemet sålunda
genom internationella åtgärder synes
stå inför en tämligen tillfredsställande
lösning inom rimlig tid, ge alla tecken
vid handen anledning till allvarlig oro
för lösningen av ett med detta nära
besläktat problem, nämligen frågan om
krigsfångarnas återsändande. Detta är
så mycket mera märkligt som regler för
krigsfångars behandling och repatriering
sedan lång tid varit kodifierade i
internationella konventioner, senast i
1929 års Genévekonvention angående
krigsfångars behandling. Några motsvarande
regler för civilfångar och flyktingar
föreligga praktiskt taget icke, en
brist som under det gångna kriget visat
sig i hög grad ödesdiger.

Genévekonventionens artikel 75 innehåller
en generell klausul om fångars
hemsändande »inom kortaste möjliga tid
efter fredsslutet», varjämte föreskrives
att krigförande skola helst redan i
vapenvileavtalet överenskomma om
fångars hemsändande och i annat
fall snarast möjligt efter vapenvilan
träda i förbindelse med varandra för
överenskommelse av denna art. Den
säregna form som gavs åt den tyska
kapitulationen med efterföljande ockupation
utan fredsföredrag och utan
rättskapabel tysk centralmyndighet synes
ej ha förutsetts vid ifrågavarande
artikels utformning. Något avtal om
ömsesidig fångutväxling synes ej ha inryckts
i den hastigt tillkomna kapitulationsakten
med följd att någon formell

Lördagen den 21 februari 1948.

Nr 8.

förpliktelse till omedelbart hemsändande
av de tyska krigsfångarna icke
ansetts föreligga — de allierade fångarna
blevo givetvis omedelbart repatrierade
genom ockupationsmakternas
egen försorg.

Följden synes ha blivit en stark försening
av repatrieringen av fångar ur
axelmakternas trupper. Enligt en sammanställning
av de senaste kända krigsfångesiffrorna
i den amerikanska RödaKorstidskriften
The Red Cross Courier
för några veckor sedan (nr 7 1948)
funnos under 1947 i runt tal 2% miljon
fångar fortfarande kvar i de allierades
händer. Av dessa höll Storbritannien
257 000 tyskar (oktober 1947), Frankrike
300 000 tyskar (oktober 1947),
Ryssland 890 532 tyskar (april 1947)
och 828 000 japaner (november 1947),
Jugoslavien 80 000 tyskar (juli 1947)
och 100 000 österrikare (juli 1947), Polen
50 000 tyskar (juli 1947) samt
Tjeckoslovakien 100 000 tyskar (juli
1947). Siffrorna måste med hänsyn till
källans karaktär anses vara de bästa
tillgängliga, och då de grunda sig på
de kvarhållande makternas egna uppgifter
äro de med stor säkerhet ej
hållna i överkant.

Kvarhållandet av fångarna tycks i de
allra flesta fall vara betingat av segrarmakternas
arbetskraftsbrist i förening
med det enorma återuppbyggnadsbehovet.
Krigsfångarna utnyttjas sålunda i
olika former som ett tvångsvis disponibelt
arbetskraftstillskott. Några säkra
exempel på dålig behandling ha ej
framkommit — under kriget synas på
det stora hela taget, tack vare gällande
konventioner, krigsfångar ha behandlats
bättre än civilfångar. Den materiella
standarden är dock troligen i åtskilliga
fall direkt ödeläggande, varjämte
tvånget och isoleringen i längden
måste verka undergrävande på fångarnas
psykiska hälsa. Här bör dock beaktas,
afl formerna för tvångsarbetet,
isoleringsgraden och de materiella vill -

koren spänna över en mycket vid skala
för de skilda länderna.

Över huvud taget måste principen
med oreglerat skadestånd i form av
tvångsarbete från krigsfångar efter
fientligheternas upphörande anses stå
i den mest påtagliga motsättning till
såväl andan som bokstaven i 1929 års
Genéve-konvention angående krigsfångar.
Denna konvention är visserligen
icke ratificerad av Sovjetunionen
men är enligt artikel 82 icke desto
mindre giltig för övriga i kriget deltagande
signatärmakter, här närmast de
västallierade.

Vid utrikesministerkonferensen i
Moskva på våren 1947 enades ministrarna
om en överenskommelse, enligt
vilken repatrieringen av alla tyska
krigsfångar skulle vara avslutad senast
den 31 december 1948. Hemsändandet
skulle ske enligt en plan, uppgjord inom
det allierade kontrollrådet i Tyskland.
Den frist på mer än l1/* år, som vid
överenskommelsen utsattes, kan omöjligen
vara betingad av transportsvårigheter
eller dylikt. Enligt uppgift från
personer, som haft tillfälle att närmare
studera frågan, fortskrider repatrieringen
trots överenskommelsen mycket
långsamt, och de hemsända befinna sig
i många fall i framskridna sjukdomsstadier
och äro i stor utsträckning arbetsodugliga.

Krigsfångefrågan synes inom Förenta
Nationerna blott ha tilldragit sig begränsad
uppmärksamhet. De internationella
humanitära organisationerna ha
emellertid med eftertryck pekat på
missförhållandena. Orsaken härtill är
icke minst, att möjligheterna till humanitärt
krigsfångearbete av vanlig typ
de jure äro sämre nu än under kriget.
Internationella Röda-Kors-kommittén i
Geneve har sålunda vid flera tillfällen
efter krigets slut riktat uppmaningar
till regeringarna alt utan tidsutdräkt
ombesörja fångarnas rcpatricring. Senast
har kommittén i en skrivelse av
den 28 november 1947 enträget vädjat

Nr 8.

Lördagen den 21 februari 1948.

till alla regeringar och Röda Korsets
nationalförbund att på varje sätt medverka
till en snabb lösning av krigsfångeproblemet.

I skrivelsen påpekas bl. a., hur mer
än 2V2 miljoner unga män mer än två
år efter krigets slut äro inspärrade
bakom taggtråd och under beväpnad
bevakning, utan möjligheter till enskilt
liv och med ytterst små möjligheter till
kommunikation med sina anhöriga, funderas
speciella anlag ej tagas till vara
och hur de isoleras från vanlig mänsklig
och samhällelig gemenskap. Kommittén
understryker vidare det folkriittsstridiga
i att kvarhålla krigsfångar
för tvångsarbete efter fientligheternas
upphörande. Denna »appell till världssamvetet»,
som den amerikanska RödaKors-tidskriften
kallar skrivelsen, har i
särskilda resolutioner varmt tillstyrkts
av bl. a. USA:s och Sveriges nationella
Röda-Kors-förbund.

Vi ha under den gångna hösten praktiskt
taget dag för dag kunnat följa den
internationella situationens skärpning.
Svårigheterna för stormakterna att
komma till tals även på mindre betydelsefulla
punkter ha blivit alltmer påtagliga.
Även om alla goda krafter verka
för en avspänning, måste man realistiskt
räkna med att de sista av de dörrar,
som förmedla kommunikationer
mellan de forna allierade, kunna slå
igen. Det är en angelägenhet av högsta
ordningen att de intressen, som arbeta
i mänsklighetens namn, få komma till
tals, innan så sker. Dels måste det senaste
krigets fruktansvärda sår i möjligaste
mån läkas, dels måste humaniteten
få en ny, stark plattform för sitt
arbete i det tänkbara nya krig, som
ingen önskar men alla tänka på.

Det måste i detta läge vara vårt lands
uppgift att fullfölja sina humanitära
traditioner genom en aktiv och tveklös
insats vid sidan av de internationella
hjälporganisationerna för att värja res -

terna av en mellanfolklig rättsordning
och den grundläggande respekten för
människovärdet. Den skrivelse i krigsfångefrågan,
som den internationella
Röda-Kors-kommittén riktat till världens
regeringar, får ej för oss bli enbart
ett intressant arkivnummer. I
augusti i år sammanträder just i dessa
lokaler en internationell Röda-Korskonferens
i syfte bl. a. att diskutera och
föreslå huvudlinjerna för en ny konvention
om fångars och flyktingars behandling,
där erfarenheterna från det
andra världskriget skola bli vägledande.
Det vore enligt mitt förmenande en åtgärd,
ägnad att inför världen tala om
att vi valt sida — mänsklighetens —
om regeringen gjorde den internationella
Röda-Kors-kommitténs yrkande i
krigsfångefrågan till sitt i en hänvändelse
till alla de makter, som fortfarande
kvarhålla krigsfångar.

Under hänvisning till vad sålunda
anförts får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till hans excellens
ministern för utrikes ärendena få rikta
följande frågor:

1. Vilka överväganden ha inom regeringen
föranletts av Internationella
Röda-Kors-kommitténs i Geneve ovannämnda
skrivelse av den 28 november
1947?

2. Är Eders Excellens villig att i anslutning
till ifrågavarande skrivelse förorda
en hänvändelse från regeringens
sida till de stater, som ha avgörandet i
sin hand, om hemsändande snarast
möjligt av de krigsfångar, som ännu
kvarhållas i fångenskap?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 48, i anledning av väckt motion
med förslag till lag om förvärvande av
svenskt medborgarskap i vissa fall;

Tisdagen den 24 februari 1948.

Nr 8.

från första lagutskottet:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 1 § rättegångsbalken;
samt

från andra lagutskottet:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med

särskilda bestämmelser om fastighetsbildning
inom vissa områden av stad,
in. m.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.24 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 24 februari.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 17 och
den 18 innevarande februari.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr
Norup, som vid kammarens sammanträde
den 7 innevarande februari med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
förhindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
den 23 i denna månad åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition, nr 45, angående
pension åt framlidne italienske
ministern i Stockholm Alberto Bellardi
Ric.cis änka.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Svar på interpellation angående spannmålstilldelningen
för maltdryckstiilverkning
ni. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som
anförde: Herr talman! Med kammarens

tillstånd har herr Andersson i Falun
frågat mig, om jag vore villig att inför
riksdagen lämna en redogörelse för nu
tillämpade grunder vid tilldelningen av
spannmål för framställning av maltdrycker,
särskilt vid de skattepliktiga bryggerierna,
samt om jag ansåge, att läget
i fråga om vår försörjning tilläte en
fortsatt användning av livsmedel vid
framställning av alkoholhaltiga drycker
för berusningsändamål. Med anledning
härav får jag anföra följande.

Såsom framgår av vad min företrädare
i ämbetet den 15 juni 1946 anfört
i första kammaren såsom svar på en
interpellation av herr Lindblom av i
stort sett samma innehåll som den nu
ifrågavarande ha under den gångna
kristiden bryggerierna erhållit viss tilldelning
av korn för tillverkning av
maltdrycker. Denna tilldelning har för
varje tillverkningsår bestämts till viss
kvantitet, som avvägts med hänsyn dels
till de inom landet disponibla tillgångarna
på korn, dels de behov, som
måste täckas av dessa tillgångar. Tilldelningen,
som under tillverkningsåren
1935—40 utgjorde i genomsnitt 32 000
ton per år vid skattepliktiga och 9 300 ton
vid skattefria bryggerier, har under tillverkningsåren
1940/41—1946/47 hållit
sig till cirka 18 500 ton vid de skattepliktiga
bryggerierna och omkring

Nr 8.

Tisdagen den 24 februari 1948.

5 400 ton vid de skattefria. Produktionen
har emellertid under dessa år visat
högre siffror beroende på att bryggerierna
vid krisens inträde hade vissa
lager av malt, som kunde tagas i anspråk,
samt därutöver kunnat inköpa
vissa kvantiteter importerad malt. Produktionen
har sålunda under åren 1940
—47 motsvarat en genomsnittförbrukning
av korn vid de skattepliktiga bryggerierna
av omkring 22 700 ton och vid
de skattefria omkring 5 800 ton.

För att minska förbrukningen av korn
bär genom överenskommelser med bryggerierna
stamvörtstyrkan hos maltdrycker
av klass II nedbringats från
omkring 10 procent före kriget till
maximum 8,2 procent.

För tillverkningsåret 1947/48 ha de
skattepliktiga bryggerierna erhållit en
tilldelning av allenast 11 000 ton korn
och de skattefria 5 000 ton eller tillhopa
16 000 ton, utgörande 8,8 procent
av fjolårets totalskörd av korn. För att

1 någon mån upphjälpa bristen på malt
har livsmedelskommissionen till de
skattepliktiga bryggeriernas förfogande
ställt 6 000 ton råsocker, som importerats
från Danmark. Vidare har kommissionen
lämnat medgivande till import
av 2 000 ton malt från Danmark samt

2 000 ton malt från Polen. Dessutom
pågå förhandlingar med Danmark om
inköp av ytterligare malt.

Av nu anförda siffror framgår, att
spannmålstilldelning till de skattepliktiga
bryggerierna för innevarande tillverkningsår
är avsevärt lägre än vad
den varit tidigare under kristiden med
undantag av tillverkningsåret 4941/42,
då emellertid bryggerierna ännu hade
stora lager malt. Att gå längre ned i
tilldelningen anser jag icke tillrådligt.
I bryggerinäringen är investerat mycket
kapital och åtskilliga personer äro för
sin utkomst beroende av dess verksamhet.
För övrigt anser jag icke pilsnertillverkningen
vara en tillverkning av
alkoholhaltiga drycker för berusningsändamål.
Även om det förekommer, att
pilsner användes som berusningsmedel,

använder det stora flertalet pilsnerkonsumenter
denna dryck som en lämplig
måltidsdryck utan den avlägsnaste
tanke på att berusa sig med densamma.

Interpellanten berörde även den nu
återupptagna punschtillverkningen. Beträffande
denna vill jag endast framhålla,
att livsmedelskommissionen icke
lämnat Vin- & spritcentralen någon särskild
tilldelning av socker för punschtillverkning.
Däremot importerade Vin&
spritcentralen under första hälften av
1947 vissa sockerprodukter från Cuba,
motsvarande ungefär 210 ton rent socker.
Härav har hittills omkring 160 ton
använts vid punschtillverkningen. Jag
kan nämna, att denna import icke belastat
vår internationella kvot i fråga
om socker — inom parentes kan nämnas,
att den internationella kvoteringen
av socker nu upphört — och att licens
för importen beviljades vid en tidpunkt,
då valutaförhållandena icke ansågos
lägga hinder i vägen därför. Några särskilda
åtgärder för att förmå Vin- &
spritcentralen att inställa punschtillverkningen
har jag icke ansett nödvändiga.

Härmed tror jag mig ha besvarat interpellantens
frågor.

Vidare yttrade:

Herr ANDERSSON i Falun: Herr talman!
Först får jag tacka herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet
för det lämnade svaret.

Det är riktigt att min interpellation
har enahanda syfte som den interpellation,
som herr Lindblom framförde i
första kammaren år 1946. Att samma
spörsmål nu ånyo har ställts beror ju
på att livsmedelslaget sedan dess har
försämrats i så avsevärd grad, att frågan
om spannmålens användning måste
få en alldeles särskild aktualitet.

Det framgår av statsrådets svar, att
tilldelningen av inhemskt korn till
skattepliktiga bryggerier är väsentligt
mindre än under normala år. Detta är
ju gott och väl. Men samtidigt ha dessa
bryggerier i stor omfattning kunnat

Tisdagen den 24 februari 1948.

Nr 8.

hålla sig skadeslösa genom import av
råvaror. Sålunda ha de för löpande tillverkningsår
fått importera 4 000 ton
malt, och ytterligare sådan import säges
vara planerad. Man undrar då, om
detta slag av import är något som ligger
alldeles vid sidan av den övriga
spannmålsimporten och om den kunnat
företagas alldeles oavsett denna. Eljest
borde det väl vara så, att vad som produceras
inom landet av livsmedel och
vad som importeras bör betraktas som
hörande till hela folkhushållet och användas
på bästa sätt ur allmän försörjningssynpunkt.
Det förefaller som om,
när importmöjligheter av detta slag erbjudas,
dessa möjligheter borde användas
för att köpa sådana varor som bäst
äro ägnade att öka folkhushållets tillgång
på oumbärliga livsmedel.

Men svaret innehåller en annan uppgift
av stort intresse, nämligen att livsmedelskommissionen
har ställt icke
mindre än 6 000 ton importerat råsocker
till de skattepliktiga bryggeriernas
förfogande. Här ställer sig frågan på
samma sätt: är denna sockerimport möjliggjord
endast för att hjälpa bryggerinäringen,
eller kunde sockerkvantiteten
ha importerats för att exempelvis öka
hushållens ransoner? En kvantitet på
(i miljoner kilogram gör nära nog 1 kilogram
per invånare, och jag föreställer
mig att landets husmödrar skulle ha betraktat
en sådan höjning av svltsockerransonen
i höstas som synnerligen värdefull.

När man hör talas om denna stora
sockertilldelning till bryggerierna, förvånas
man över livsmedelskommissionens
välvilja mot bryggerierna. Denna
välvilja står i skarpaste kontrast till
den avvisande hållning som i regel möler
låt mig säga en hönsgårdsägare, om
denne försöker få några nävar korn
mera åt sin hönsbesättning.

För en lekman är det inte möjligt att
bedöma råsockrets värde ur bryggerisynpunkt,
vad det kan motsvara per
ton malt, men av redogörelsen förefaller
det mig som om de skattepliktiga

bryggerierna tack vare import av malt
och en generös tilldelning av socker
kunnat hålla sin produktion såväl
kvantitativt som kvalitativt på samma
nivå som under de senaste åren. Jag
noterar härvid att maltstyrkan hålles
vid 8,^ procent i stället för tidigare normalt
10. Härav följer ju också en lägre
alkoholhalt än den vanliga. Men jag
anser att man genom en mera restriktiv
råvarutilldelning skulle kunna pressa
malthalten och därmed även alkoholhalten
något lägre innan man tangerar
skattegränsen. Härigenom skulle riskerna
för att maltdrycker användas som
berusningsmedel minska och statsrådets
utsago att pilsnern huvudsakligen användes
för annat syfte vinna i styrka.
Jag vill erinra om att under krigsåren,
närmare bestämt 1941, nedbringades
malthalten till 7 procent, vilket svarar
mot en alkoholhalt av 2,1 procent, under
det att den nuvarande malthalten
svarar mot en alkoholhalt av 2,5 procent.
Man har alltså en icke obetydlig
ytterligare marginal att skära ned maltlialten
och därmed alkoholhalten. Därmed
når man det dubbla syftet att spara
råvaror, som kunna användas på annat
och bättre sätt, och att minska pilsnerns
rusgivande egenskaper.

Nu säger statsrådet emellertid, att
ytterligare inskränkningar i öltillverkningen
inte äro tillrådliga bland annat
med hänsyn till det kapital, som är investerat
i bryggerinäringen, och med
hänsyn till de i hanteringen anställda.
Det borde ju för mig som vän av den
enskilda företagsamheten vara glädjande
att folkhushållningsministern har sådan
omsorg om kapitalets förräntning,
men så länge som bryggerierna utdela
12 å 15 procent på aktiekapitalet kan
inte jag se att det är någon fara. Jag
skulle ur allmän kapitalistisk synpunkt
finna det fullt nöjaktigt även om utdelningen
skulle stanna vid hälften.

Vad arbetarna angår är det ju ett
gammalt och vanligt argument, som
man städse får höra, när det har ifrågasatts
att göra någon begränsning i bryg -

Nr 8.

Tisdagen den 24 februari 1948.

gerihanteringen, att man inte skall
äventyra de anställdas levebröd. Men
tillåt mig säga, att i dagens läge är detta
ett ovanligt tandlöst argument. Nu råder
brist på arbetskraft på snart sagt
alla områden, och skulle en och annan
bli ledig genom en minskad omsättning
för bryggerierna, får han lätteligen anställning
i för folkhushållet nödvändigare
produktionsgrenar.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! De siffror jag anförde i interpellationssvaret
utgöra enligt mitt förmenande
ett klart bevis för att myndigheterna
varit så restriktiva vid tilldelningen
av råvaror för maltdryckstillverkning
som man kan begära. Före
kriget tilldelades de skattepliktiga och
de skattefria bryggerierna i genomsnitt
40 000 ton, men under sistlidet år
har denna kvantitet reducerats till
16 000 ton.

Nu har man soulagerat bryggerierna
genom att ge dem en extra tilldelning
av 6 000 ton importerat råsocker, och
man kan naturligtvis då i likhet med
herr Andersson i Falun fråga sig, om
det inte skulle ha varit lämpligare att
använda denna sockerkvantitet till en
extra tilldelning till hushållen av ett
kilo per person och år. Jag tycker
emellertid inte att dessa möjligheter
att använda sockret äro riktigt jämförbara,
eftersom det importerade råsockret
till praktiskt taget hela sin
kvantitet använts för industriändamål.
Detta socker har nämligen tidigare under
1947 stått så mycket högre i pris
än det inhemska betsockret, att vi
inte skulle ha kunnat släppa ut det till
hushållen utan en speciell subventionering.
Inom parentes sagt har dess
bättre prisutvecklingen under den allra
senaste tiden varit sådan, att världsmarknadspriset
på socker i dag inte är
högre än det inhemska priset, utan snarare
något i underkant. För den nu
behandlade frågan gällde emellertid
den jämförelse jag nyss anförde. Vi

köpte socker utifrån till så högt pris,
att vi inte utan speciella subventioner
kunde släppa ut det till hushållen.
Det återstod då möjligheten att använda
denna sockerkvantitet för industriella
ändamål, och det var den möjligheten
vi utnyttjade. Sockret fick användas
för tillverkning av marmelad, saft,
läskedrycker och maltdrycker. Avvägningsproblemet
gällde, huruvida vi
skulle ha litet mer marmelad och litet
mindre maltdrycker, eller, som det nu
blev, litet mer maltdrycker och litet
mindre marmelad. Det kan finnas olika
uppfattningar om vilken avvägning
som är den bästa. Det är möjligt att
herr Andersson i Falun föredrar mera
marmelad och mindre maltdrycker.
För egen del är jag tämligen neutral.
Jag är inte beredd att säga, vilken avvägning,
som ur folkhushållningens
synpunkt är att föredra.

Jag tror inte heller att man, såsom
herr Andersson gjorde, kan säga, att
staten är relativt generös med råvarutilldelningen
till bryggeriindustrien
samtidigt som den snålar på några nävar
foder till de fattiga människor,
som bedriva hönsskötsel. Det är inte
obekant för herr Andersson, att hönsskötselns
väldiga expansion är vårt
stora försörjningsproblem i dagens läge.
Vi ha ju ökat vårt hönsbestånd från 8
miljoner före kriget till 10 miljoner i
dag. Beståndet av unghöns har samtidigt
ökat från 2 miljoner till 4 miljoner.
Det är ju känt för varje jordbrukssakkunnig
medlem av denna kammare
— och till dem räknar jag herr Andersson
— att hönsen äro våra sämsta
foderförädlare. Det är väl detta som
legat bakom livsmedelskommissionens
åsikt, att man inte bör dela ut foder
till hönsbesättningarna i sådan utsträckning,
att vi inte kunna täcka det
nödvändiga behovet av vissa andra
försörjnings viktiga spannmålsförnödenheter.
Jag kan tillägga, att det inte
skett någon ökning av maltdrycksframställningen
samtidigt med denna
ökning av hönsstammen, utan att pro -

Tisdagen den 24 februari 1948.

Nr 8.

duktionskurvan för maltdrycker snarare
visar någon retardering.

Detta var några kommentarer till
herr Anderssons anförande. Vi komma
väl aldrig att bli riktigt sams om denna
sak. Herr Andersson ser på maltdryckstillverkningen
ur sina mera asketiskt
betonade synpunkter, medan jag ser på
den ur mina mera toleranta synpunkter.
Jag tror inte det går att komma
fram till någon enighet oss emellan på
denna punkt, men vi få väl finna oss i
att ha litet skilda uppfattningar.

Herr ANDERSSON i Falun: Herr talman!
Trots vad folkhushållningsministern
här förklarade tillåter jag mig
fortfarande anse, att det är bättre att
anförtro spannmålen åt hönsen än åt
bryggerierna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott propositionen,
nr 50, med förslag till lag om
försäkringsrörelse in. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 67, angående beredande av täckning
för viss i lotsstyrelsens räkenskaper
redovisad brist; och

nr 69, angående anslag till täckande
av vissa kostnader för Svenska skifferoljeaktiebolagets
verksamhet;

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

70, angående anslag till fiskredskapsförsäkring,
och

nr 71, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 24 § förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående
bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur;
samt

till statsutskottet propositionen
nr 72, angående anslag till avsättning
till försäkringsinspektionens fond
in. in.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 6—8,
statsutskottets utlåtanden nr 17, 27 och
28, bevillningsutskottets betänkanden nr
8 och 9, bankoutskottets utlåtanden nr
3—5, första lagutskottets utlåtanden nr
8—11, andra lagutskottets utlåtanden nr
6 och 7, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 2—5, andra tillfälliga utskottets utlåtanden
nr 1—3 samt tredje tillfälliga
utskottets utlåtande nr 2.

Föredrogs den av fru Sandström vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående inplaceringen
i lönegrad av de högre biträdestjänstcrna
inom statsförvaltningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Spångberg vid
kammarens nästföregående samman
träde gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående bättre
skydd åt rådjursbeståndet mot lösa och
kringströvande hundar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs den av herr Ilastad vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående åtgärder för
hemsändande av krigsfångar, som ännu
kvarhållas i fångenskap.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 8.

Tisdagen den 24 februari 1948.

§ 10.

Interpellation om olägenheterna av väggrusning
vintertid.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr VIGELSBO, som anförde: Herr
talman! En företeelse som för landsbygdens
vägtrafikanter blivit alltmer
besvärlig är den grusning av vägarna,
som vintertid förekommer för att bilarna
skola obehindrat och utan att behöva
minska farten kunna befara desamma.
Denna grusning medför att
transporter med häst och vinterfordon
försvåras och i vissa fall helt omöjliggöras.
Under senaste lördagen förekom
sådan grusning av vägarna på vidsträckta
områden inom östra Västmanland.
Det råder i denna trakt alltjämt
ett mycket gott vinterföre, varför vägarna
nu äro mycket livligt trafikerade.
På grund av omfattande skogsavverkningar
utgöres det transporterade
godset huvudsakligen av skogsprodukter,
vilkas framforsling till förädlingsindustrien
torde vara något ganska
betydelsefullt.

Sådan grusning av de allmänna vägarna
förekommer nu som regel varje
vinter. Från jordbrukar- och skogskörarhåll
ha upprepade framställningar
gjorts till vägförvaltningar och
länsstyrelser om att en ändring måtte
ske, dock alltid med negativt resultat.
Anledningen till att vi denna gång med
förhoppning om större framgång återkomma
till saken är att den uppfattningen
under senaste tiden bibringats
oss, att myndigheterna speciellt i år ha
ett visst intresse dels av att få fram så
mycket virke som möjligt, dels av att
transporterna i största möjliga omfattning
ske med häst och inte med bensindrivna
transportmedel.

Jag tillåter mig således hemställa om
kammarens medgivande att få till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framställa följande fråga:

Har statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på ovan angivna förhållande,
och vilka åtgärder ämnar statsrådet
vidtaga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående godkännande av
protokoll angående det svensk-isländska
varuutbytet;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Bulgariska Folkrepubliken
ingången handelsöverenskommelse
in. m.; och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll rörande varuutbytet mellan
Sverige och Tjeckoslovakien; samt

från statsutskottet:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom pro -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

priebalanser i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående täckande av viss
genom valutakursförändring uppkommen
medelsbrist.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.25 em.

In fidem
Gunnar Brilth.

Onsdagen den 25 februari.

Kl. 11 fm.

§ I I

enlighet med kammarens därom den
18 innevarande februari fattade beslut
företogos nu val av dels tjugofyra valmän
för utseende av riksdagens justitieombudsman
och hans ställföreträdare,
dels ock sex suppleanter för dessa
valmän; och anställdes först val av
valmän.

Därvid avlämnades 163 röster, samtliga
med partibeteckningen »Gemensam
lista» och upptagande namnen på följande
personer i nu angivna ordning:

herr Lindqvist,

» förste vice talmannen Magnusson,

» Eriksson i Stockholm,

» Ryberg,

» Fast,

» andre vice talmannen Carlström,
» Olsson i Mellerud,

» Gezelius,

» Berg,

» Hammarlund,

» Hermansson,

» Dickson,

fru Gustafson,

herr Johansson i Stockholm,

» Lindberg,

» Mosesson,

» Landgren,

» Werner,

» Holm,

» Östlund,

» Lindahl,

» Gustafsson i Lekåsa,

herr Jacobson i Vilhelmina och
» Bylander.

Dessa personer hade alltså utsetts till
valmän.

§ 2.

Anställdes val av sex suppleanter för
de valmän, som av kammaren fått i uppdrag
att utse riksdagens justitieombudsman
och hans ställföreträdare.

Därvid avlämnades 113 godkända
valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande
namnen på nedan nämnda personer
i följande ordning:

herr Gavelin,

» Karlsson i Granebo,

» Jonsson i Skutskär,

» Carlsson i Bakeröd,

» Severin i Gävle och
» Johnsson i Kastanjegården.

Dessa personer hade alltså utsetts till
suppleanter för sagda valmän.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående
de i paragraferna 1 och 2 här ovan omförmälda
valen.

§ 4.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 73, angående tullfrihet för byggnadsmaterialier
in. in. för anläggning av

•)

Andra kammarens protokoll /.94S. Nr S.

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

en regleringsdamm i Neaälven in. in.;
och

nr 74, angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Svar på interpellation angående möjlighet
för icke båtägande fiskare att erlägga
utskylder genom A-skatt.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Johansson i Torp tagit upp
frågan om den lämpligaste formen för
fiskarenas skattebetalning. Interpellanten
har framhållit att även fiskare, som
inte ägde del i båt eller fångstredskap
men som deltoge i fisket mot andel i
vinst, genomgående påfördes B-skatt.
Interpellanten har vidare framhållit, att
till följd av de starka fluktuationerna i
inkomsthänseende och svårigheterna att
på förhand beräkna inkomsten det för
dessa skattskyldiga ofta rådde en bristande
korrespondens mellan inkomst
och skatt. Med anledning härav har herr
Johansson till mig framställt följande
frågor:

1. Har herr statsrådet observerat de
av mig påpekade säregna förhållanden,
som råda i fråga om icke båtägande
fiskare?

2. Har herr statsrådet för avsikt att
låta verkställa utredning om möjligheterna
till en justering av författningen,
så att denna yrkesgrupp beredes möjlighet
att erlägga sina utskylder genom
A-skatt?

I anledning härav får jag anföra följande.

Enligt anvisningarna till 46 § uppbördsförordningen
är en person, som
avlönas uteslutande genom andel i
vinst, att betrakta som självständig företagare.
Uppbär en fiskare, som inte äger

del i fiskebåt eller fiskeredskap, ersättning
endast genom andel i vinsten, är
han alltså, liksom båtägaren, att betrakta
som självständig företagare. Båtägaren
är därför inte skyldig att vid
utbetalning av ersättning till sådan
fiskare göra löneavdrag för skatt. Den
sistnämnde måste i följd härav erlägga
preliminär B-skatt; A-skatt kan enligt
nuvarande regler inte komma i fråga.

Det är tydligt att de förhållanden,
under vilka fiske bedrives, medföra att
B-skatt inte är en i allo lämplig skatteform
för de ifrågavarande skattskyldiga.
Även om B-skatten påföres med
ledning av preliminär självdeklaration,
som avgives av den skattskyldige, kan
denne givetvis inte förutsäga, hur fisket
under inkomståret kommer att utfalla
och hur stor inkomst han kommer att
uppbära. Liknande svårigheter att i förväg
bedöma inkomstens storlek föreligga
emellertid för alla skattskyldiga,
som uppbära inkomst i form av vinst;
beträffande fiskarena äro likväl svårigheterna
särskilt framträdande. Det
bör dock framhållas att de olägenheter,
som äro förenade med påföringen av
B-skatt, till en del undanröjas därigenom
att den skattskyldige har möjlighet
att få B-skatten jämkad, då han
under inkomståret finner att inkomsten
blir en annan än den han i den
preliminära självdeklarationen beräknade.
Att denna möjlighet till rättelse
också utnyttjas framgår bl. a. av att
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, enligt vad länsstyrelsen under hand
meddelat mig, föregående år medverkade
till en allmän jämkning av
B-skatten för fiskare i länet. Om så
skulle visa sig erforderligt avser länsstyrelsen
att även detta år medverka till
att en dylik allmän jämkning av fiskarenas
B-skatt kommer till stånd.

Även om några svårare olägenheter
sålunda inte behöva uppstå vid tilllämpning
av de nuvarande reglerna,
vill jag likväl inte bestrida, att det
kunde vara fördelaktigt för de ifrågavarande
fiskarena, om de i stället finge

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

erlägga preliminär A-skatt. För att möjliggöra
en dylik anordning erfordras
emellertid att uppbördsförordningen
ändras så att A-skatt i vissa fall får beräknas
även å annan inkomst än tjänsteinkomst
och att skyldighet i sådana
fall ålägges den, som utbetalar ersättningen,
att göra avdrag för skatt. Det
bör dock enligt min mening inte komma
i fråga att redan nu upptaga till prövning
spörsmålet om en dylik utvidgning
av A-skattens tillämplighetsområde och
därmed av arbetsgivarbegreppet enligt
uppbördsförordningen. Dessa frågor
torde i stället få upptagas i samband
med den allmänna översyn av det nya
uppbördssystemet, som förutsiittes skola
i sinom tid komma till stånd.

Härpå yttrade:

Herr JOHANSSON i Torp: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet få
framföra mitt tack för det svar som
här lämnats. Jag är visserligen fullt
medveten om att de svårigheter som
yppats i fråga om fiskares inbetalning
av B-skatt, av vilka svårigheter jag hade
en del särskilda fall i speciell åtanke,
då jag framställde min interpellation,
till en del äro beroende på obekantskap
med de nya bestämmelserna, liksom
också att en justering av författningen
är en i flera hänseenden komplicerad
sak. Detta var anledningen till
att jag gick ifrån min ursprungliga avsikt
att motionsvägen draga frågan inför
riksdagen. Att emellertid något bör
göras åt saken är min fulla övertygelse,
och därom har även statsrådet visat
sig vara enig med mig. Jag styrkes i
denna övertygelse av ett uttalande i ett
brev, vilket jag fått ifrån en häradsskrivare
i Bohuslän, som jag konsulterat
i saken. Han säger i detta brev, att
ingen skulle bli gladare än han, om
någon justering av de nuvarande bestämmelserna
kunde ske, detta på grund
av de erfarenheter han hade i saken.
Då nu herr statsrådet tillkännagivit ett
positivt intresse för saken, som jag

tacksamt noterar, vill jag bara uttrycka
den förhoppningen, att resultatet av
den allmänna översynen av författningen
måtte komma under riksdagens
prövning snarast möjligt.

Herr UTBULT: Herr talman! Interpellanten
har bara berört en sida av
saken. Han säger i interpellationen:
»Jag åsyftar sådana fiskare som icke
äga del i båt eller fångstredskap utan
medfölja mot andel i vinsten.» Han
återkommer till detta på ett par ställen
i interpellationen och går förbi den
andra gruppen av fiskare, alltså båtägare
och fiskelottsägare, vilka vid åtskilliga
tillfällen komma i precis samma
situation som icke båtägare. Jag skulle
i detta sammanhang kunna ta upp och
påvisa en del fall, där en båtägare
kommit i en sämre och värre situation
än en icke båtägare och på grund av
denna B-skatt måst sälja sin båt och
gå i land för att kunna klara skatten.
Om herr finansministern har möjlighet
att låta bestämmelserna om A-skatt bli
tillämpliga på icke båtägare, så torde
det finnas möjlighet att tillämpa Askattebestännnelserna
även på båtägare.
Båtägare och icke båtägare dela nettovinsten
precis lika, och bägge parter
iiro, så långt jag förstår, i samma situation.
Jag hoppas därför, att detta kommer
att beaktas den dag finansministern
låter verkställa en översyn av kiillskattereformen,
så att alla grupper
komma med i utredningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Svar på interpellation angående skatteavdrag
för arbetskläder.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Dahlgren — under hänvisning
till att avdrag för skatt gjordes å sådan

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

särskild ersättning för onormal förbrukning
av arbetskläder, som enligt
avtal utginge till svetsare, briinnare, nitare
m. fl. — till mig framställt följande
frågor:

1) Har herr statsrådet observerat de
av mig påtalade förhållandena i fråga
om tillämpningen av den nya skatteuppbördsförordningen
?

2) Om så skulle vara fallet, har herr
statsrådet för avsikt att meddela nya
direktiv, som skulle innebära rättelse i
förenämnda fall?

I anledning härav får jag anföra följande.

Ersättning för förstörda arbetskläder
anses — liksom annan beklädnadsförmån
eller ersättning därför — såsom
skattepliktig inkomst enligt kommunalskattelagen.
Enligt regeringsrättens
praxis torde avdrag för förstörda arbetskläder
i allmänhet vägras, och detta
även om den skattskyldige till stöd för
avdragsyrkandet åberopar att förslitningen
är onormalt stor på grund av
arbetets art. 1 följd härav skall enligt
nu gällande regler preliminär A-skatt
beräknas jämväl å särskild ersättning
för onormal förbrukning av arbetskläder.

Jag vill icke bestrida, att vissa billighetsskäl
kunna åberopas till stöd för
en lagändring på denna punkt. Skulle
emellertid avdrag vid taxeringen i princip
medgivas för kostnad för onormalt
stor förslitning av arbetskläder, skulle
det säkerligen visa sig att beskattningsmyndigheterna
finge svårt att i det enskilda
fallet avgöra, vad som vore att
anse som onormal förslitning. Taxeringsförfarandet
skulle sålunda ytterligare
tyngas och antalet skatteprocesser
öka. Därtill kommer att, såvitt jag för
närvarande har mig bekant, en eventuell
avdragsrätt i allmänhet skulle avse
belopp av så pass ringa storleksordning
att avdragsrätten vore av mindre betydelse
för vederbörande skattskyldiga.
På grund härav och då man — särskilt
vad angår frågor vilkas reella betydelse
är ringa — bör eftersträva för -

enklingar och icke ytterligare påbyggnader
av det praktiska taxeringsarbetet,
är jag för min del icke beredd att förorda
en utsträckning av avdragsrätten
till att avse kostnad varom nu är fråga.

Vidare yttrade

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framföra mitt
tack för det lämnade svaret på den av
mig framställda interpellationen.

Vad sedan innehållet i svaret beträffar
är jag varken glad eller tacksam
över detsamma. Det framgår ju klart
och tydligt, att finansministern icke anser
ändringar behövliga på det speciella
område, varom interpellationen rör sig.
Jag har ställt frågan varför ersättning,
som vederbörande arbetare erhåller för
förbrända kläder och kläder som förstörts
av oljor och liknande preparat,
vilka ersättningar tidigare varit fria
från skatt, nu skall påläggas skatt, och
jag har i interpellationen anfört, att
man tidigare i huvudsak fått yrkanden
om avdrag i detta hänseende godkända
vid taxeringarna, och i de fall, där så
icke blivit fallet, har man efter besvär
åstadkommit ändring. Följaktligen har
man tidigare fått skattebefrielse, under
det att man enligt den nya uppbördsförordningen
måste betala källskatt,
som utgår med en tiondedel, tack vare
en speciell överenskommelse som har
träffats.

Jag har i interpellationen åberopat
10 § i uppbördsförordningen, där det
i första stycket säges: »Preliminär Askatt
skall icke beräknas å ersättning,
som vid kommunal tjänst anvisas för
vissa med tjänsten förenade kostnader,
ej heller å ersättning, som vid enskild
tjänst anvisas för sådana kostnader,
därest icke ersättningen väsentligen
överstiger vad som skäligen kan anses
vara erforderligt för kostnadernas bestridande.
» Jag har i interpellationen
sagt, att de ersättningar det här gäller
utgå för totala förluster av arbetskläder,
och följaktligen bör enligt min

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

mening denna paragraf kunna tillämpas.
Det kan icke bli tal om att det
här skulle vara fråga om ersättning,
som skulle överstiga kostnaderna. Detta
är ganska naturligt och framstår ännu
klarare, om jag säger, att de arbetare
det här gäller samtliga sortera under
verkstadsavtalet och därmed som arbetsgivare
ha Verkstadsföreningen, som
ju icke är obekant för sin ekonomiska
politik, vilken är av den innebörden,
att arbetarna alltid, även i detta speciella
fall, få kämpa för vartenda öre de
skola ha i ersättning för de förluster
de gjort. Därtill kommer i detta fall, att
skattemyndigheterna också skola få en
del av denna ersättning, i detta fall
en tiondedel. Jag anser icke, att talet
om att taxeringsförfarandet ytterligare
skulle betungas är ett vägande argument
mot att ta bort de orättvisor jag
här sökt påtala.

Finansministern säger vidare i sitt
svar, att den eventuella avdragsrätten
skulle avse belopp av så pass ringa
storleksordning, att avdragsrätten vore
av ringa betydelse för vederbörande
skattskyldiga. Detta är ju helt beroende
på med vilka ögon man ser på saken.
Om man — det vill jag säga utan att
på något sätt vara elak — ser på saken
med en finansministers ögon, vilken är
van att röra sig med avsevärda belopp,
kan nu ifrågavarande belopp anses
ringa, men om man ser på frågan ur
arbetarnas synpunkt, vilka måste skaffa
sig ersättning för dessa kläder, kan det
för dem vara betydande belopp, även
om finansministern kallar dem ringa.
Det är således en pålaga som är kännbar
för en arbetstagare. Även om den
summa av 45 kronor per kvartal, som
jag anfört som högsta ersättning, icke
är så stor, blir det naturligtvis kännbart,
när en arbetstagare skall behöva
köpa dessa extra arbetskläder. Man blir
ännu mera betänksam, när därtill kommer
att, som jag tidigare sagt, detta äten
minimiersättning och absolut icke
någon överkompensation. .lag menar, att
man bör förstå, att även om beloppet

icke är så stort, är det kännbart, när
skattemyndigheterna sedan skola —
ganska orättvist, som jag ser det hela
— taga en tiondedel därav i skatt med
litet hopp för skattebetalarna att någon
gång i framtiden kunna få detta åter.
Man skapar faktiskt en statens räntefria
bank på det sättet.

Vad sedan beträffar de utbetalningar
som sortera under verkstadsavtalets
§ 13 ligger det annorlunda till. Där är
situationen kanske ännu svårare, därför
att det är fråga om ganska obestämbara
arbeten. I regel är det fråga
om kortvariga sådana. Det kan gälla
ett par dagar eller någon vecka, ytterst
sällan någon längre tid, men förstörelsen
kan vara så mycket större under
denna relativt korta tid. Jag känner
själv till fall, där det bara gällde ett
par dygn, då ersättningen uppgick till
50 kronor, och jag vet ett fall, som inträffat
ganska nyligen, där en arbetstagare
på grund av att han regelbundet
flyttade till sådana besvärliga arbeten,
icke bara beträffande kläder utan också
mycket svåra arbeten, i ersättning fått
180 kronor på två månader. När man
vet, att ersättningarna icke äro tilltagna
i överkant, förstår man, att det blir
kännbart för vederbörande, att skattemyndigheterna
också skola ha en del
därav.

Finansministern säger, att man skall
eftersträva förenklingar och icke försvåra
taxeringsarbetet, och anför detta
som argument för att ingen ändring
skall äga rum. Jag kan icke godtaga ett
sådant argument. Jag måste erkänna,
att jag icke är någon jurist och att jag
icke har några juridiska kunskaper,
men jag anser, att § 10 i uppbördsförordningen
bör tolkas på det siitt jag
angivit. Skulle så icke vara fallet är jag
glad över att jag icke har några juridiska
kunskaper. Jag tycker, att det är
egendomligt, att när vi leva i eu period,
då arbetarna marschera framåt, vi ändå
skola behöva konstatera, att eu arbetsgivare
har ganska stor rätt att göra avdrag
han har den fria avskrivnings -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

rätten — under det att en arbetstagare
icke ens har rätt att befrias från skatt
för ren förstörelse. Nu har finansministern
ställt sig avvisande, men jag har
den förhoppningen, att han icke skall
vara alltför ståndaktig, utan att vi skola
så snart möjligheter yppa sig kunna
återkomma i denna fråga och vinna
rättelse.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition, nr
45, angående pension åt framlidne italienske
ministern i Stockholm Alberto
Bellardi Riccis änka.

§ 8.

Föredrogs den av herr Vigelsbo vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående olägenheterna
för landsbygdens vägtrafikanter
av att vägarna grusas vintertid.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Motion om visst tillägg till 1 § lagen
rörande ny indelning av riket i borgerliga
kommuner.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckt motion
om visst tillägg till 1 § lagen rörande
ny indelning av riket i borgerliga
kommuner.

Uti en inom andra kammaren väckt,
till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 247, av herr Ståhl m. fl. hade
hemställts, »att riksdagen beslutar antaga
ett tillägg till Lag rörande ny indelning
av riket i borgerliga kommuner,
den 21 juni 1946, 1 §, av följande
innebörd: Dock må sammanläggning

icke ske mot befolkningens uttalade me -

ning i de fall, då nuvarande kommun
därav skulle lida mer avsevärt ekonomiskt
men, då den nybildade kommunen
skulle få sitt förvaltningscentrum
förlagt till tätort belägen i annan kommun,
eller då kommunen på grund av
stort ytinnehåll och geografiska betingelser
i övrigt skulle bli uppenbart svåradministrerad;
samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta härför lämpad
lagtext».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STÅHL: Herr talman! Anledningen
till denna motion är, såsom också
angives på s. 9, att kommunindelningen
nu, sedan den kommit över i
lillämpningsmyndigheternas händer, på
många håll löper risk att erhålla en helt
annan, och rent av drastisk karaktär
än den som avsågs vid lagens antagande.

Det var ju rätt många av oss här i
riksdagen, som under debatten 1946 uttalade
farhågor för att den här lagen
skulle vålla stora svårigheter, och jag
tror, att vi tyvärr nu, sedan den har
förts ut i praktiken, måste konstatera,
att dessa farhågor ha besannats värre
än man då kunde tänka sig. Man har
åtminstone på många håll det intrycket,
att det moderna centraliseringsraseriet
är på väg att fira triumfer även här.
Det måste nämligen konstateras, när
man ser på de praktiska förslag som
föreligga, att man i verkligheten gått
mycket längre än vad lagtexten och utskottets
motivering kunde ge anledning
till. Det blir på många håll stora och
svåradministrerade enheter, som bli
ytterst otympliga, där det blir omöjligt
för människorna att få den kontakt med
varandra som behövs, om den kommunala
självstyrelsen skall kunna fungera.
Nu säger man, och det antydes även i
utskottsutlåtandet, att ingenting finns
stadgat i lagen om att sådana otympliga

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

kommuner skulle bildas. Nej, formellt
är det riktigt, men det värsta är, att det
icke heller finns stadgat, att sådana
kommuner icke skola kunna bildas. Det
är just kautschukkaraktären hos bestämmelsen,
som har gjort, att man icke
med tillräcklig kraft kan göra gällande,
att bildande av sådana alltför stora och
otympliga kommuner, som vi ha talat
om i motionen, står i strid mot lagens
mening. Det förefaller mig som om de
centraliseringsivrande myndigheterna
ha för sig, att de skola skära till rocken,
så att det, som det hette förr i världen,
finns något att växa i, och så blir det
oerhörda besvärligheter och irritationsmoment.
Jag skulle nog vilja säga, att
den här tillämpningen av lagen direkt
strider mot vad som avsågs, när lagen
antogs. Det framgår icke minst av det
stora antal underskrifter som finns på
motionen. Låt mig bara ange några
siffror beträffande de nya kommunala
enheterna.

Jag kan nämna att vi i det län jag
representerar enligt den gamla indelningen
hade en genomsnittlig ytvidd
per kommun av 220 kvkm. Enligt det
nu föreliggande förslaget komma vi upp
till ett genomsnitt av 461 kvkm, alltså
betydligt över genomsnittet i itc övriga
Svealandslänen, där den nya siffran
överensstämmer ungefär med vår gamla.
Men inte nog med detta. Enligt det förslag
som föreligger komma vi att få kommuner,
som omfatta 1 450 kvkm och
med en folkmängd, inte på minst 2 000
eller helst omkring 3 000, som ansågs
lämpligt när lagen antogs, utan på
13 000 invånare, och detta i en avlägsen
ödebygd med ett relativt litet tätortscentrum
i mitten. En kommunalman,
som bor i ena utkanten av denna nya
kommunbildning, skulle för att bevista
sammanträdena på tätorten ha att tillryggalägga
5 mils bilväg, 6 km:s körväg
och 3 km:s gångväg. Jag tror verkligen
att utskottet tagit litet för lätt på
denna fråga när det säger, att en kommunindelning
av denna typ i stort sett
överensstämmer med vad riksdagen ut -

talat sig för. Det är alldeles självklart
att den kommunala självstyrelsen under
de förhållanden som jag relaterat i
många fall blir en illusion, för att inte,
herr talman, säga en ren fiktion.

Därtill kommer att tillämpningsmyndigheterna
icke i den utsträckning, som
faktiskt var förutsatt i utskottets motivering
när lagen antogs, ha tagit hänsyn
till befolkningens vilja. Det står
helt i överensstämmelse med riksdagens
beslut att man understryker, att
den omstöpningsprocedur som vår kommunala
indelning nu genomgår och som
är lagd i händerna på myndigheter,
som icke behöva taga ett avgörande intryck
av kommunernas och befolkningens
önskemål, måste ske på ett ur befolkningens
synpunkt tillfredsställande
sätt.

Den andra huvudfråga, herr talman,
som vi ha berört i motionen, gäller förläggningen
av förvaltningscentra. Utskottet
kostar på denna viktiga angelägenhet
en mening av följande lydelse:
»Vad angår frågan om förläggandet av
de nybildade kommunernas förvaltningscentrum
bestämmes detta av kommunerna
själva, varför föreskrifter härom
icke kunna lämnas av indelningsmyndigheterna.
» Detta uttalande visar
hur pass stor kontakt man har med
verkligheten. Jag skulle ha kunnat lämna
utskottet en redogörelse för tre fall,
som äro drastiska nog, några fall, där
förhållandet kommer att te sig på det
sättet, att den nybildade kommunen
kommer — såsom någon i detta fall har
sagt - åt! hängas som en jättesele runt
omkring eu tätort, en köping i något
fall, en stad i ett annat. Det är alldeles
självklart att kommunerna då icke kunna
de fakto bestämma var förvaltningscenlrum
skall ligga, utan detta blir med
nödvändighet den köping eller den stad.
som redan är belägen i mitten av den
nya kommunen.

Det är alldeles givet att invånarna i
eu sådan kommun säga sig: Här tvingas
vi att resa till staden eller köpingen för
alt sköta den kommunala förvaltningen.

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Det är alldeles självklart att dessa förvaltningar
med det växande tjänstemannavälde,
som vi på det här sättet
få, komma att förläggas till tätorterna.
Det kommer att bli en allmän sugning
inemot tätorterna ifrån landsbygden. —
Jag skall i det fallet hänvisa till ett
yttrande från en kommun i Värmland,
belägen långt borta vid norska gränsen.
Det heter där: »Samtliga kommuner ha
sedan gammalt ett naturligt centrum i
sin mitt, ofta omkring sockenstugan,
där det också uppstått ett affärscentrum,
där det finnes poststation, bank
och andra inrättningar, där ålderdomshemmet
har en naturlig förankring i
bygden och där över huvud kommunernas
liv sammanstrålar.» Yttrandet är
återgivet i en av Värmlands läns centralkommitté
i kommunsammanslagningsfrågan
avgiven skrivelse till länsstyrelsen,
och kommittén tillfogar i
detta sammanhang: »Vid tillskapandet
av storkommuner komma dessa centralhärdar
att försvinna eller mista mycket
av sin betydelse för bygden. Storkommunernas
centra komma aldrig, på
grund av avstånd och förbindelser, att
kunna ersätta dessa ute i periferierna
naturligt framvuxna samlingspunkter.»
Jag tror att detta är en oändligt mycket
riktigare karakteristik av situationen
än den som utskottet med förvånande
lätt hand försökt att göra. Jag skulle
vilja tillägga, herr talman, att här är
faktiskt den sista resten av den gamla
typiska svenska bygdesuprematicn gentemot
den moderna uppsnickrade tätorten
på väg att gå förlorad. Det gäller
här inte bara en förvaltningsfråga eller
en ekonomisk fråga utan ett kulturvärde
av allra väsentligaste slag med djup
förankring i gammal svensk bygdekultur.

Utskottet säger i slutet av sitt utlåtande:
»Ett tillägg till 1946 års indelningslag
i den av motionärerna föreslagna
lydelsen skulle följaktligen kunna
föranleda osäkerhet om tolkningen
av förut givna direktiv rörande sammanläggningsarbetet.
» Jag skulle till

detta vilja säga, att i de punkter, där
det gäller att hålla sig till vad riksdagen
skrev vid lagens tillkomst, kan icke
skapas någon osäkerhet genom det av
motionärerna föreslagna tillägget. Även
i det avseendet vågar jag göra gällande
att det föreligger en missuppfattning
från utskottets sida. Däremot kommer
en sådan komplettering att uppamma,
inte osäkerhet utan en rättvridning på
de punkter, där tillämpningsmyndiglieterna
handlat stick i stäv mot den
tanke, som låg bakom kommunindelningslagens
genomförande. Därför kan
jag inte heller förstå att denna av utskottet
anförda synpunkt kan ha någon
relevans, i synnerhet då ännu ingenting
åtgjorts i denna fråga. Det väsentligaste
måste väl vara, att det ännu finns
tid att rätta till de missgrepp, som bär
äro på väg att begås. På många håll i
vårt land föra kommunerna en envis
och uthållig — jag skulle faktiskt vilja
säga hjältemodig strid för sin existens
mot den alltmer övermäktiga centraliseringslustan.
Tyvärr förefaller det som
om denna strid skulle vara hopplös.
Med utskottets sätt att skriva — jag
hade knappast väntat eller ens hoppats
på ett bifall — har jag, herr talman,
faktiskt den känslan, att dörren definitivt
har slagits igen för kommunerna i
deras strävan att kunna kräva hänsyn
till sina önskemål. Nu få kommunerna
i stället inskränka sig till att gå nådevägen,
att vädja till de höga centrala
instanserna om största möjliga hänsyn.
Jag måste säga, att hur motbjudande
det än är att gå den vägen och hur
stridande det än är mot den kommunala
självstyrelsens djupaste idé, nämligen
att kommunerna skola styra sig själva,
så är det i det läge, vari man nu är
försatt, alldeles nödvändigt att man vädjar
till i första hand kammarkollegiet
och i andra hand Kungl. Maj :t att taga
tillbörlig hänsyn till kommunernas
önskningar, vilka hittills i alltför hög
grad ha åsidosatts.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till motionen.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

Herr HiEGGBLOM: Herr talman! Det
skulle ur motionärernas synpunkt tydligen
vara synnerligen olyckligt, om
herr Ståhls tolkning av utskottsutlåtandet
skulle godkännas såsom den riktiga
och ligga bakom konstitutionsutskottets
formulering av utlåtandet. Det är att
observera att konstitutionsutskottets uttalande
med anledning av motionen
ingalunda börjar på sista sidan i utlåtandet,
med stycket närmast före avslagsyrkandet.
Yttrandet börjar redan
på första sidan och innehåller ett upprepande
av de mycket detaljerade undantagsbestämmelser,
som konstitutionsutskottet
1946 utformade och som
också riksdagen antog. Att dessa bestämmelser
nu så noga upprepas är från
konstitutionsutskottets sida ett sätt att
markera att de skola gälla och att de
institutioner som ha att ta hand om
konnnunindelningen i fortsättningen,
kammarkollegium och Kungl. Maj :t,
skola beakta dessa av riksdagen beslutade
bestämmelser.

Inom utskottet voro nog erfarenheterna
om hur den första instansen, nämligen
länsstyrelserna, hade handlagt
kommunalindelningen, rätt varierande.
Det framlades erfarenheter om länsstyrelser,
som till synes hade rättat sig
efter riksdagsbeslutets intentioner. Men
det fanns även rätt betydande erfarenheter
om länsstyrelser, som inte hade
beaktat det beslut som riksdagen fattat.
När länsstyrelsernas förslag till kommunindelning
slutar på 914 kommuner
och det nu finnes 2 382, kan man nog
i stort sett säga, att länsstyrelserna gått
väsentligt längre än riksdagens beslut
avsåg. Vid en föredragning i utskottet
av ett kammarråd från kammarkollegium
blottades, att enligt det föreliggande
förslaget i flera län endast tiotalet
kommuner skulle få behålla sin nuvarande
storlek. På fråga huruvida man
för dessa kommuner gjort undantag
från minimiregeln blev svaret, att det
i regel var kommuner som på grund av
nuvarande storlek inte behövde omläggas.
Detta säger ju rätt mycket om med

vilken hård hand länsstyrelserna i
många fall gått fram gentemot den nuvarande
kommunindelningen. Det kan
erinras om att såväl propositionen som
det av riksdagen fattade beslutet siktar
till att nybilda kommuner med omkring

3 000 invånare och med minimum 2 000.
Detta har tillämpats på det sättet alt
medeltalet för kommunernas invånarantal
i flera län skulle bli omkring

4 000, i vissa fall ända upp till 4 800.
Som herr Ståhl sade förekomma till och
med planer på att bilda stora kommuner
med över 10 000 invånare.

Om dessa förslag skulle gå igenom
betyder det i många fall, att samhällsbildningar
med månghundraåriga anor
skulle upplösas genom dekret från
tjänstemän, som i regel sakna de inföddas
kontakt med de orter och den befolkning
det gäller och förståelse för
den tradition, som gestaltar bygdernas
liv. Man skall inte förvåna sig över om
befolkningen i dessa bygder, som känner
bjgdens gestaltning som sitt arv
och eget, inte kunnat underlåta att
harmas, när den sett hur bygdens framtida
gestaltning inte får bestämmas av
bygdens egen befolkning. T en tid då
man talar om demokrati, varmed ju
menas folkets rätt att självt bestämma
över sina angelägenheter, är det rätt
märkvärdigt att man när det gäller en
inom en kommun fast sammansvetsad
befolkning, som oavsett partitillhörighet
enat sig om att kommunen skall
bevaras, inte tillerkänner folkets demokratiska
rättighet att bestämma över
gestaltningen av sin bygd något värde
utan låter tjänstemän bestämma utan
hänsynstagande till folkmeningen. Detta
var ju ingalunda innebörden av riksdagens
beslut.

Vad som torde ha medverkat till
konstitutionsutskottets slutliga ställningstagande
och kanske också i viss
grad till att ingen reservation fogats till
detta utlåtande var en föredragning
från kammarkollegiums sida, vid vilken
det klargjordes, hur man där såg
på saken. Föredraganden försäkrade,

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

att inom kammarkollegium skulle riksdagens
anvisningar självklart beaktas.
Han försäkrade att länsstyrelsernas förslag
inte alls okritiskt följdes utan kritiskt
granskades, varvid nya lösningar
kombinerades och underställdes kommunerna
för förnyat yttrande.

I fråga om kommunstorleken gavs
från den föredragandes egen sida uttryck
åt åsikten, att blott i undantagsfall
någon kommun skulle mot sin vilja
kunna tvingas in i kombinationer med
över 3 000 invånare. Vederbörande ansåg
vidare, att ett avstånd på över 2 mil
till kommunens centrum innebar så
stora besvär för kommuninvånarna, att
det var motiverat att inte bilda större
kommuner. Vidare försäkrades, att
kammarkollegium skulle taga hänsyn
till en utpräglad folkmening, och i den
mån denna inte hade kommit till synes
i hos kammarkollegium föreliggande
handlingar, funnes det en möjlighet för
kommunerna att genom besök hos kammarkollegium
bevisa förefintligheten av
en sådan folkmening.

Nu trodde vi nog i likhet med herr
Ståhl att garanti mot en olämplig kommunindelning
var skapad när riksdagen
fattade sitt beslut, till vilket länsstyrelserna
ju borde taga hänsyn. Det
har emellertid på många ställen kunnat
konstateras, att länsstyrelserna inte
taga tillbörlig hänsyn till kommunernas
önskemål. Ett löfte av en ledamot av
kammarkollegium om en hänsynsfullare
tillämpning av bestämmelserna är
naturligtvis inte en tillräckligt betryggande
garanti. Med de uppgifter som på
det sättet lämnades lät emellertid
konstitutionsutskottet sig nöja. Om sådana
synpunkter på kommunstorleken
bleve normgivande, att ingen kommunmedlem
skulle ha mer än två mil till
centrum ocli ingen kommun mot sin
vilja skulle kunna tvingas in i större
kombinationer än med ett invånarantal
på högst 3 000, som kommunindelningslagen
siktade till, skulle väl en betydande
del av de besvärligheter, som
ligga bakom motionens tillkomst, vara

undanröjda. Nu angivna förhållanden
gjorde som sagt att någon reservation
inte bifogades konstitutionsutskottets
betänkande.

Det fanns även ett ytterligare skäl
till att ingen reservation avgavs. Då
detta betänkande klart och tydligt ord
för ord underströk riksdagens beslut av
år 1946, förelåg en viss risk för att en
reservation skulle kunna tolkas så som
om det inte skulle råda full enighet om
att detta beslut även i fortsättningen
skall gälla såsom rättesnöre för myndigheterna.
Detta är anledningen till att
jag för min del inte reserverat mig och
att jag nu, herr talman, ber att få yrka
bifall till konstitutionsutskottets förslag.

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Det
skall gärna erkännas att det föreligger
ett egendomligt förhållande, när utskottets
ledamöter och motionärerna
äro fullt eniga i sak men utskottet likväl
hemställer om avslag på motionen.
Att det råder en sådan enighet framgick
också tydligt av den siste ärade talarens
anförande, i vilket han uppträdde
både som motionär och utskottsledamot,
dock utan att i sistnämnda egenskap
ha behövt reservera sig. Herr
Hseggbloms av alla kända inställning i
fråga om de små kommunernas rätt att
göra sig gällande borde vara en garanti
även för herr Ståhl att konstitutionsutskottet
1946 skrev på ett sådant sätt, att
kommunerna borde ha kunnat känna
sig tillfredsställda.

Däremot är det ju sant vad som här
har sagts — och det är ju detta som
åstadkommit all denna ovilja och dessa
stora motsättningar ute i länen — att
i varje fall en del av länsstyrelserna
antingen inte ha läst vad riksdagen
har skrivit eller också inte bry sig om
vad riksdagen har beslutat. Det föreligger
exempel på att vissa länsstyrelser
mot kommunerna ha utövat en press,
som står i fullständig strid mot vad som
är utsagt ifrån riksdagens sida, nämligen
att största möjliga hänsyn skall tagas
till den folkmening som finnes i

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

respektive kommuner. Herr Ståhl kan
därför ha rätt när han säger, att man
i det avseendet har anledning att hysa
större farhågor än man hade skäl att
förmoda, när kommunindelningslagen
antogs. Men detta beror icke på att lagen
är oklart skriven. Det är sant att
de däri givna direktiven äro mycket
elastiskt utformade. Men såsom konstitutionsutskottet
angav skedde detta därför
att dessa direktiv inte böra skrivas
på ett sådant sätt att det blir en schablonmässig
lösning av frågorna. De som
vilja ha en stor kommun skola ha rätt
att få en sådan — det finns ju sådana
trakter där det passar. Jag representerar
själv en kommun med över 6 000
invånare, och vi vilja inte ha denna
kommun delad. Likaväl som man enligt
min mening bör taga hänsyn till önskemålen
hos synnerligen små kommuner
bör man i andra fall, där andra förutsättningar
föreligga, taga hänsyn till
önskemålen hos en befolkning, för vilken
det passar att ha en större kommun
med flera tusen invånare.

Vad beträffar frågan om förläggningen
av förvaltningscentrum är det
väl ändå knappast önskvärt, herr Ståhl,
att det finns någon särskild föreskrift
om att indelningsmyndigheterna skola
lägga sig i den saken. Det har mycket
tydligt sagts ifrån från utskottets sida,
att indelningsmyndigheterna inte ha
med den att göra, utan att det är en
kommunens egen angelägenhet. Detta
är ett språk som jag tycker man borde
förstå, och det borde inte vara nödvändigt
att krångla till det hela med ett
förbud i det avseendet. De olägenheter
som herr Ståhl berört kunde ju ordnas
genom någon bestämmelse om kommunens
arrondering, vilket emellertid
knappast synes behövligt. Det vore att
göra det onödigt krångligt i ett land,
som man ju från många håll gärna vill
kalla för Krångelsverige.

Herr Ståhl säger att det inte finns
något i lagen som förbjuder bildande
av stora kommuner. Det är riktigt, och
ett sådant förbud vilja vi väl heller inte

ha. Jag nämnde förut såsom exempel
min egen kommun. Om man skulle förbjuda
bildande av kommuner av större
storlek, t. ex. mer än 7 000 invånare,
då skulle väl länsstyrelserna ögonblickligen
misstolka detta och förklara för
vederbörande kommunrepresentanter
att riksdagen faktiskt sagt, att kommuner
med ett invånarantal av 6 000 eller
7 000 äro mycket lämpliga kommunenheter.
Så har i varje fall jag funnit att
vissa tjänstemän söka tolka vad riksdagen
säger, när det inte står i överensstämmelse
med deras egna önskningar
om hur en fråga skall lösas. En
sådan föreskrift skulle alltså bara försvåra
det hela.

Det finns i direktiven mycket klara
bestämmelser om att exempelvis två
kommuner, som vardera ha en befolkning
av över 2 000 personer, inte borde
sammanslås med varandra. Tyvärr ha
vi flera exempel på att länsstyrelserna
sökt sammanslå även sådana kommunenheter.
Redan den kommitté som utredde
frågan om kommunindelningen
skrev beträffande denna minimibestämmelse,
att dess innebörd borde i första
hand uppfattas så, att en redan befintlig
kommun med 2 000 invånare och
nöjaktig skattekraft finge lämnas utanför
nyindelningen, om icke mindre
grannkommuner måste tilläggas densamma
för att man skulle kunna få till
stånd en rationell indelning av angränsande
område. Det uttalades sålunda
klart, att en kommun med över 2 000
invånare får taga emot en mindre kommun,
om det är nödvändigt att sammanslå
denna med den nya kommunenheten,
men bestämmelserna innebära att
två sådana kommuner på 2 000 invånare
icke skola sammanslås mot befolkningens
önskan. När befolkningen motsätter
sig en sådan sammanslagning,
borde länsstyrelserna alltså förstå, att
ett försök att driva igenom en sammanslagning
strider mot riksdagens
direktiv.

Men så finns det ju bestämmelser om
undantag från den nu angivna regeln.

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Konstitutionsutskottet föreslog nämligen
en uppmjukning, innebärande att icke
blott ökommuner eller kommuner med
jämförliga kommunikationssvårigheter
kunde bilda undantag från minimiregeln,
utan att även i andra fall, där
mera betydande olägenheter skulle uppkomma
genom en sammanslagning, avvikelser
från den uppställda regeln
kunde äga rum. Utskottet yttrade vidare:
»Huruvida en kommun med

mindre invånarantal än 2 000 kan anses
äga förutsättning att på ett tillfredsställande
sätt fylla de anspråk, som böra
ställas på en kommunal förvaltningsoch
självstyrelseenhet, må i förekommande
fall prövas med hänsyn tagen
icke blott till befolkningstal och skatteunderlag
utan även till andra faktorer
såsom geografiska betingelser, bebyggelser
och kommunikationsförhållanden,
existerande indelningar, befintligheten
av lämpligt beläget administrativt centrum,
de ekonomiska och kulturella förbindelsernas
inriktning m. in.» Här har
man sålunda uppräknat de olika problemställningar
som kunna uppkomma
ute i en bygd. Man skall taga hänsyn
till sådana förhållanden som att en
by skiljes från en annan by genom skogar,
berg, mossar, vattendrag o. s. v.,
liksom man skall taga hänsyn till den
folkmening som gör sig gällande. Tydligare
än utskottet gjort kan man knappast
skriva, om man vill få fram kommunenheter
av skilda storlekar allt eftersom
befolkningen önskar och förhållandena
i orten göra det lämpligt. Det
är klart att man måste taga största
hänsyn just till folkmeningen, ty det är
ju kommunrepresentanterna som skola
resa till styrelsesammanträden i folkskolestyrelse,
fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd
o. s. v. Och ingen vill väl
bestrida nödvändigheten av att människorna
ute i bygderna ha kontakt med
dessa styrelser i förvaltningscentrum.
Det bör finnas representanter från kommunens
alla orter i dessa styrelser, eljest
ha de icke tillräcklig kännedom om
bygden. Betydelsen härav får man en

livlig uppfattning om, när man läser i
tidningarna om missförhållanden på
grund av armod och fattigdom, vilka
uppkommit just genom bristande kontakt
med bygden hos de kommunala organen.

Nu möter man ofta hos länsstyrelserna
— vi ha gjort det inom landstinget
i Värmland — det resonemanget, att
det ju dock är föreskrivet att den nya
kommunen skall fylla de anspråk som
kunna ställas med hänsyn till huvudsyftet
med reformen. Ja, detta är alldeles
klart. Men en mycket viktig sida
av reformen är ju att folket verkligen
skall få möjlighet till bekväm kontakt
med kommunens administrativa centrum.
Man har ibland anfört skolformen
som skäl för kommunsammanslagning.
Om man nu skulle ändra på indelningen,
så att invånarna från att ha
haft skolor, samlingslokaler o. s. v.
bekvämt belägna i stället finge dem
t. ex. 2 mil därifrån, är det då meningen
att man exempelvis skall skjutsa
barnen denna långa väg för att de skola
kunna gå i skolan? Jag frågade föredraganden
från kammarkollegium i
konstitutionsutskottet, hur han exempelvis
såg på en kommun med en storlek
av låt oss säga 700—800 personer
— alltså långt under den gräns som
reservanterna år 1946 ville sätta — som
genom skogar, vattendrag, mossar och
obändig mark är skild från annan bebyggelse.
Han förklarade att han för
sin del ansåg att i en kommun med
nyss angivna geografiska förhållanden
en befolkning på t. ex. 700 personer skulle
kunna bilda en kommunenhet. Man kan
alltså komma till sådana resultat på
grundval av lagen med tillhörande direktiv.
Om tjänstemännen på länsstyrelserna
tillsammans med landshövdingarna
verkligen ville sätta sig in i vad riksdagen
sagt, tror jag inte det är någon
svårighet för dem att förstå den språkliga
formulering, som finns i konstitutionsutskottets
utlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 25 februari 1918 fm.

Nr 8.

Herr STÅHL erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Det skulle vara frestande att diskutera
denna sak i detalj med herr
Spångberg, men jag skall avstå från att
göra det. Jag skall i stället nöja mig med
att uttrycka min stora tillfredsställelse
över att utskottet har menat det som
herr Hseggblom och även herr Spångberg
här har talat om, när utskottet författat
sin text. Det må väl i alla fall
vara en förlåtet, om man har svårt att
förstå det, eftersom texten säger snarast
motsatsen till vad utskottet enligt
herrarnas utsago har menat. .lag skall
inskränka mig till den reflexionen att
utskottet — vars förmåga att tolka och
tyda grundlag jag på intet sätt känner
mig benägen att ifrågasätta — under sin
prästerlige ordförandes av sjukdom föranledda
frånvaro dock icke tillämpat
den gamla klassiska regeln: Ditt tal
skall vara ja, ja och nej, nej, vad därutöver
är är av ondo.

Jag skall till sist, herr talman, be att
få ändra det yrkande jag ställde i mitt
första anförande. Jag yrkar att riksdagen
måtte besluta antaga ett tillägg till
1 § lagen rörande ny indelning av riket
i borgerliga kommuner av följande lydelse:
»Dock må sammanläggning icke
ske mot befolkningens uttalade mening
i de fall, då nuvarande kommun därav
skulle lida mer avsevärt ekonomiskt
men, då den nybildade kommunen
skulle få sitt förvaltningscentrum förlagt
till tätort belägen i annan kommun,
eller då kommunen på grund av stort
ytinnehåll och geografiska betingelser i
övrigt skulle bli uppenbart svåradministrerad.
»

Vidare anförde:

Herr WERNER: Herr talman! .lag
skulle kunna nöja mig med att instämma
med vad herr Ståhl yttrade i sitt inledningsanförande.
Men jag skall begagna
tillfället att göra några reflexioner.

Trots att utskottets talesmän här uppträtt
såsom försvarare av de synpunk -

ter som kommit till uttryck i motionen,
kvarstår dock en beklämmande känsla
av maktlöshet mot den centraliseringsprincip
som nu slagit sina klor även i
den kommunala självstyrelsen. Man
skulle ha känt sig lugnare, om man
kunnat skönja några resultat av den
här omnämnda undantagsregeln, när
det gällt länsstyrelsernas förslag till ny
kommunindelning. Men länsstyrelserna
ha i stället följt lagtextens ordalydelse
och även direktiv, som möjligen givits
centralt och som icke stå i överensstämmelse
med den undantagsbestämmelse
som utskottets talesmän nu med sådan
styrka understryka.

Det är alldeles klart att eu sammanslagning
av kommuner har sin uppgift
att fylla i stora delar av landet, där
kommunerna bilda så små enheter att
de kanske mest äro att likna vid bybildningar
och icke kunna ordentligt uppehålla
en kommunalförvaltning. Men
att sedan schablonmässigt följa en regel
beträffande invånarantalet, en regel
som inte tar hänsyn till geografiska
förhållanden, kommunens bärkraft
o. s. v., måste vara oriktigt. Man har
kanske gjort gällande, att bakom den
folkopinion som i vissa län kommit till
synes ligger en viss agitation, där man
försöker att på konstlad väg få fram en
opinion mot riksdagens beslut rörande
kommunindelningen. Jag kan betyga att
det finns så starka sakliga grunder fölen
stark folkopinion, att man bland
riksdagsmännen söker undvika att tala
om denna sak till valmännen. Dessa ha
i stället frågat sig vad det är för representanter
som de skickat till den
svenska riksdagen.

Det är förhållandena inom Värmlands
län som kanske på ett alldeles särskilt
sätt ge belysning åt tillämpningen av
den undantagsbestämmelse som utskottet
nu åberopar. Detta län är sönderskuret
av långsträckta sjösystem och
skogsbälten, varjämte länet saknar tvärgående
vägförbindelser. Odlingen har
samlats kring vissa centrala områden,
där sedan kommuner bildats. En mång -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

fald av dessa kommuner ha ett invånarantal
av 1 500—2 000 med ett skatteunderlag
av 15—20 000 skattekronor
och en areal av upp till 50 000 hektar
eller mer. Det är givet att det måste
stöta på svårigheter att sammanslå dessa
kommuner till större kommunala bildningar
med lämpliga kommunala förvaltningscentra.
Man måste förstå folket,
när det reagerar mot ett ingrepp
som icke är betingat av någon nödvändighet.
Om det förhåller sig så, att det
bakom dessa ingrepp ligger en önskan
att centralisera för att skapa lämpliga
betingelser för den framtida skolorganisationen,
så böra vi göra klart för oss
att denna skolorganisation i alla fall
aldrig kan hållas inom den nya kommunindelningens
gränser. De högre
klasserna komma att bilda ett större
skoldistrikt, som går utöver kommungränsen,
varför det där måste bildas
en ytterligare organisatorisk samarbetsform.

Jag måste beklaga att så liten hänsyn
tagits till den folkopinion som gjort sig
gällande, och jag kan endast uttrycka
den förhoppningen att denna folkopinion,
i den mån den står på fullt saklig
och hållbar grund, måtte beaktas vid
den slutliga behandling som denna viktiga
fråga kommer att underkastas hos
kammarkollegium och Kungl. Maj :t. Här
måste större hänsyn tagas till folkets
egna behov och önskemål. Man bör inte
enbart taga hänsyn till de kommunala
förvaltningsorganens och de centrala
myndigheternas bekvämlighet. Det kan
ju finnas någon gammal utsliten änka,
som tackar alla goda makter om hon
slipper fara flera mil för att komma
till tals med någon kommunal myndighet,
när hon skall få ut ett barnbidrag
eller utnyttja någon annan av de sociala
välfärdsanordningar som uppbäras
av den kommunala organisationen.
Den kommunala förvaltningsformen har
en stor uppgift att fylla i svenskt demokratiskt
liv, och det är en folkets rätt
att få möjlighet att utan större besvärligheter
draga nytta härav.

Jag ber till sist, herr talman, att få
instämma i det yrkande om ändring av
lagtexten som nu framställts av herr
Ståhl.

Häruti instämde herr Pettersson i
Rosta.

Herr THORELL: Herr talman! Alla
känna vi ju till, att vi i dag ha en lång
och hård arbetsdag framför oss. Kammarens
ledamöter hålla mig därför säkert
räkning för om jag förkortar mitt
anförande så mycket som möjligt. Jag
skall således försöka göra mitt till att
inte förhala tiden så mycket. Jag vill
begränsa mig till att ge några repliker
till herr Ståhl. Hela denna fråga har
ju nu penetrerats så grundligt, att jag
kan nöja mig med att bara beröra ett
par detaljer.

Till herr Ståhls tröst vill jag säga,
att man inom utskottet nästan enhälligt
kunnat ansluta sig till syftet med herr
Ståhls motion. Herr Ståhl har emellertid
nu sagt, att utskottet hade missuppfattat
vissa saker i motionen. Det förhåller
sig emellertid i verkligheten så,
att det inte är utskottet utan motionärerna
själva, som missuppfattat denna
fråga. De två väsentliga saker, som
motionärerna yrka på, äro nämligen
redan förutsedda.

Herr Ståhl har här framhållit, att
han yrkat på att det skulle ges möjlighet
till visst undantag från bestämmelserna,
då nuvarande kommun skulle
lida mer avsevärt ekonomiskt men. Jag
vill upplysa herr Ståhl om att det redan
nu finns bestämmelser härom beträffande
ersättning in. in. till dylika kommuner.
Jag skall emellertid inte upprepa
den saken här, ty den som är intresserad
kan närmare läsa härom i utskottsutlåtandet.

Vidare har man i motionen framfört
visst yrkande beträffande förläggningen
av förvaltningscentrum, d. v. s. det fall
då en kommun skulle få sitt förvaltningscentrum
förlagt till en tätort, belägen
inom annan kommun. Ja, även

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

detta har besvarats i utskottsutlåtandet.
Herr Ståhl anförde ett exempel om att
det låg en nybildad kommun runtomkring
ett större samhälle. Bestämmelserna
innebära emellertid inte, att vederbörande
äro tvungna att lägga sitt
centrum till det samhället. Kommunen
i fråga kan fortfarande bestämma vart
den vill förlägga sitt förvaltningscenIruin.

•lag vill betona, att utskottet haft
minst lika stort intresse som motionärerna
för att på ett rättvist och skäligt
sätt lösa olika uppkommande problem.
Detta framgick för övrigt även av herr
Haeggbloms anförande. Utskottet har
visst inte missuppfattat denna fråga,
utan utskottet bär penetrerat den ordentligt.
Utskottet utgår även ifrån att
vad som framhållits i utskottsutlåtandet
fullständigt täcker de direktiv, som i
denna fråga givits länsstyrelserna, kammarkollegium
och i sista hand Kungl.
Maj:t. Om man sedan inom Värmlands
län och eventuellt andra län — vilket
vi haft på känn inom utskottet — icke
följer dessa direktiv, så böra väl vederbörande
åtminstone efter dagens debatt
ha fått en klar fingervisning om tolkningen
av bestämmelserna. Man får väl
förutsätta, att dessa länsstyrelser icke i
fortsättningen komma att gå fram på
samma halsstarriga sätt, som hittills synes
ha varit fallet.

Herr talman! Jag biträder yrkandet
om bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Med kännedom om hur skiftande
olika länsstyrelser ansett sig kunna
tolka de direktiv, som gällt för kommunsammanslagningen,
är det icke underligt,
att man känt en viss oro inför
hur övriga myndigheter skulle komma
att ställa sig till de problem, som de ha
att lösa. När jag läste konstitutionsutskottets
utlåtande i denna fråga, fick
jag, liksom tydligen även andra här,
den uppfattningen, att direktiven genom
vad utskottet här skrivit i verkligheten
inte blevo så mycket klarare i jämförel -

se med vad tidigare uttalats. Men när
jag fick höra herrar Haeggbloms och
Spångbergs uttolkningar av utskottets
utlåtande, kände jag mig ganska tillfredsställd
beträffande den fortsatta behandlingen
av detta ärende. Särskilt
herr Haeggblom redogjorde tydligt och
rätt detaljerat för de synpunkter i frågan,
som inför utskottet framförts från
kammarkollegium. Den tolkning, som
herr Haeggblom här gjorde, får väl betraktas
som auktoritativ beträffande innebörden
av konstitutionsutskottets utlåtande.
Jag vill emellertid starkt understryka,
att det bör bli fastslaget, att
den tolkning, som herrar Häggblom och
Spångberg här ha gjort av utskottsutlåtandet,
blir den allmänt vedertagna,
så att kommunsammanslagningsärendena
i fortsättningen handläggas efter
dessa riktlinjer. Under denna förutsättning
tror jag, att man förhållandevis
lugnt kan avvakta den framtida utvecklingen
på detta område.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till det av herr Ståhl under
överläggningen framställda yrkandet;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10.

Motion om förstärkning av justitieombudsmannainstitutionen
med lekmannarepresentanter.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckt motion
om förstärkning av justitieombudsmannainstitutionen
med lekmannarepresentanter.

Uti en inom andra kammaren väckt,
till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 246, av herr Johansson i Stockholm
hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om snabb utredning
och att förslag till sådan grundlagsändring
föreliigges innevarande års riks -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

dag att antagas som vilande för vidare
grundlagsenlig behandling att justitieombudsmannainstitutionen
förstärkes
med lekmannarepresentanter och att
därav föranledda förslag till lagändringar
senast föreläggas 1949 års riksdag».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Spångberg.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! När jag för tre år sedan väckte
en motion med samma yrkande som i
årets motion, anfördes från konstitutionsutskottets
sida, att man nyss hade
ökat JO:s lön och förlängt hans valbarhetsperiod.
Det sista beslutet är i förbigående
sagt för övrigt en reform baklänges.
I år däremot avstyrker man
motionen med en hänvisning till att JOoch
MO-institutionerna skola utbyggas
genom att kvalificerade personer med
specialkunskaper på skilda områden
skola tillföras ombudsmännens byråer.
Inte heller i det avseendet anser jag, att
något är vunnet, under förutsättning
nämligen att denna nya expertis skall
fortsätta som hittills med silning av
juridiska petitesser, medan man sväljer
kamelerna.

Det har dock inträffat något ganska
väsentligt, sedan jag förra gången motionerade
i denna fråga. En av riksdagen
tillsatt kommission har arbetat i
tre år och skrivit tre tjocka luntor med
anmärkningar rörande ting, som JO
egentligen hade bort vara den förste att
behandla. Det förvånar mig, att riksdagen
icke finner det anmärkningsvärt,
att de frågor, som vållat så mycket arbete
för en av regeringen tillsatt kommission,
i ytterligt ringa grad varit föremål
för JO:s uppmärksamhet, trots att
JO enligt grundlagen skall vara en väktare
över medborgarnas välfärd till liv,
frihet och egendom.

Förra gången väcktes motionen mot
slutet av de svarta åren. Det mesta av
det material, som Sandlerkommissionen
behandlat, förelåg redan då. Det förelåg
exempelvis utförligt dokumenterade
anmälningar till JO, undertecknade av
två svenska riksdagsmän, om övergrepp
utan någon som helst hållbar motivering
mot enskildas personliga frihet.
Dessa anmälningar ha endast lett till
att JO kommit med sin vanliga lapp:
Kan till ingen åtgärd föranleda. Vi ha
vidare haft sådana ärenden, som att
norska frihetskämpar utlämnats till
Gestapo, till tortyr, och död, och att
svenska medborgare trakasserats på alla
möjliga sätt på grund av sina antifascistiska
åsikter, medan det nazistiska spioneriet
fick arbeta mycket fritt. JO har
icke funnit någon anledning att anmärka
mot dessa ting.

För cirka 100 år sedan gick den dåvarande
JO med stor skärpa till anfall,
när den dåvarande konungen försökte
skapa en blygsam motsvarighet till den
hemliga polis, som vi hade under krigsåren
och väl ha alltjämt. Under krigsåren
utförde statsrådet Möller i stor
utsträckning sådant, som Karl XIV
Johan bara började med i smått. JO
gjorde emellertid ingenting annat än
att han kallade upp den hemliga polisens
chef och lät honom svara på kritiken
i JO:s ämbetsberättelse och där
lät honom själv intyga, att han skötte
sig synnerligen förträffligt.

Vad sysslar då JO med i stället för att
ägna sig åt de saker, som Sandlerkommissionen
fick reda upp till slut? Ja,
när det gäller anmälningar av detta
slag, gör sig JO icke mycket besvär,
även om det tar mycket lång tid att få
svar. En annan ledamot av denna kammare,
herr Lager, ingav i januari 1945
en anmälan till JO om att en legalt utkommande
tidnings prenumerantregister
utlämnats till polisen från poststationerna
ute i landet. Det tog inte
mindre än tre år, innan JO i januari
1948 kunde skicka en liten tryckt lapp:
Kan till ingen åtgärd föranleda.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

Jag upprepar min fråga: Vad sysslar
egentligen JO med? Ja, när vi förra
gången behandlade denna fråga, voro
vi mitt uppe i dessa upprörande ting,
som sedan utretts av Sandlerkommissionen.
Då voro de stora huvudpunkterna
i JO-berättelsen: en utredning om
en flicka, som stulit 10 kronor, eu stöldaffär
beträffande ett vedlass, som aldrig
blivit stulet, samt en 22 sidor lång berättelse
om till vilken grad av berusning
fem flickor i Köping hunnit, när
de festat av sina avdankade fästmän.
I år har JO, vilket redan antytts i motionen,
bl. a. sysslat med att göra anmärkning
mot en stins i västra Sverige
för att han icke låtit en engelsk dam
gå på tåget, sedan det satt sig i gång.

Jag tar mig friheten att även i år citera
den kritik av JO, som brukar anföras
utanför riksdagen. Förra gången
jag motionerade i denna fråga, kunde
jag anföra en mycket frän kritik av en
av våra främsta grundlagsexperter, som
för övrigt brukar ta upp en mycket
hård tävlan med herr Lundstedt på den
yttersta högerkanten bland vår juridiska
expertis. Jag syftar här på professor
Halvar Sundberg, som från sina utgångspunkter
påvisat en hel rad grundlagsstridiga
saker, som begåtts utan att
JO ingripit. I dag kan jag citera en annan
känd jurist, rådmannen Cervin i
Göteborg, som årligen brukar göra eu
egen kritik av JO:s ämbetsberättelse.
För året är denna kritik tryckt i Stockholms-Tidningen
av den 14 februari.
Då jag anser, att rådman Cervins kritik
är mycket bra, skall jag tillåta mig
att citera honom. Rådman Cervin anför
bl. a. följande:

»JO har således åtalat endast fyra
personer, mot vanligen 10—12. Detta
är ett bottenrekord. Blott två fall är
redovisade i årsberättelsen och avser,
det ena eu polismästare med ett olaga
kvarhållandc och det andra en kommunalborgmästare
med ett uppseendeväckande
beteende. Polismästaren blev
frikänd men kommunalborgmästaren,
som i en tidning infört kungörelse, att

han anmält aktade skattebetalare till
åtal för deras hundars lösaktiga framfärd
i stadens planteringar, fick böta
150 kronor, vilket kan anses lagom för
en dumbom. För de övriga två åtalen
redogöres ej i berättelsen men det tredje
torde avse en stadsfiskal, som återtagit
sin talan mot några bilägare, vilka parkerat
fel i en stad. Detta ansåg JO allvarligt
nog för ett åtal, men stadsfiskaen
frikändes härom dagen enligt tidningarna.
JO:s åtal ogillas tämligen
friskt av domstolarna.

Bland tidigare anhängiggjorda, under
1947 slutförda åtal skymtar vi kära bekanta,
vilka vi omnämner endast med
hänsyn till all den kraft som tämligen
onödigt spillts på de mest mönstergilla
utredningar från JO:s sida. Epileptikern
t. ex. som anhölls för förment fylleri
av en poliskonstapel, har nu manglats
slut av jurisprudens och medicin.
Medicinen har kommit till det resultatet,
att det varit omöjligt för polismannen
att avgöra, huruvida ''de påtalade
gång- och talrubbningar, som S. företett
vid anhållandet, varit att hänföra
till medicinpåverkan eller alkohol’.
Detta enkla faktum borde ju lämpligen
ha konstaterats i början och icke alldeles
i slutet av ärendet. Polismannen
är nu frikänd i HD.»

Rådman Cervin kommer till det resultatet,
att JO verkligen gjort en hemställan
till regeringen, som var ganska
motiverad. — I ett annat fall har rådman
Cervin speciella anmärkningar att
framställa. Fallet gäller bötesindragning
och bötesförvandling. Härom anför
rådman Cervin följande: »JK t. ex.
har tidigare funnit erforderligt att göra
vissa undersökningar rörande lagens
tillämpning och han är väl nu hemmastadd
på området. Så tycks emellertid
JO icke vara och han har här dabhat
sig ganska ordentligt. Vi, som sysslar
därmed och hunnit förvärva en viss, i
detta fall förargelseväckande kompetens
på området, har med häpnad funnit,
att JO gjort en ordentlig bock nederst
på sid. 180 och överst på sid. 181 i bc -

3 Andra kammarens protokoll Nr S.

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

rättelsen när han räknar ut att vissa
böter medför ett förvandlingsstraff på
24 dagar. Tjugoåtta (28), bästa JO!
Något dylikt såg vi icke tillförne i JO:s
berättelser.»

Man måste verkligen instämma med
rådman Cervin. När JO inskränker sig
till att i sina berättelser syssla med
hundarnas förehavanden i planteringarna
och med graden av fylleriföreteelser
samt med straffutmätningen på dessa
förseelser, så borde han åtminstone
känna till fylleriböternas utmätning.

Jag har anfört detta som ett exempel
för att visa, att JO-ämbetet, framför allt
under de sista åren, blivit något helt
annat än vad riksdagen en gång avsett.
För stora grupper av svenska
medborgare spelar JO-institutionen inte
längre någon som helst roll. Man anser
nämligen, att det är lönlöst att
vända sig dit. För egen del tror jag
inte, att någon förbättring kommer att
inträda genom tillsättande av den expertis,
som utskottet här talar om. Vi
motionärer ha i stället yrkat på att lekmannainflytandet
borde bli större.

Gamle borgmästaren Lindhagen, som
man ibland lyssnade litet förstrött till
i riksdagen, framförde en gång den enligt
min mening riktiga motiveringen,
alt JO borde vara en folktribun mot
godtycket hos domare, polistjänstemän
och övriga ämbetsmän. Tyvärr har JO
nu endast fått beklädas med en jurist
i karriären, som sysslar med dessa petitesser;
detta t. o. m. i en tid, när så
viktiga saker borde ha upptagits till
granskning av honom, som de ärenden,
med vilka Paulsson-kommissionen
sedan fick arbeta i tre år.

Rådman Cervin framhöll i sin artikel,
att man tyvärr inte kunde vänta
sig någon förbättring i dessa avseenden.
Riksdagen har flera gånger sysslat
med JO, men JO är, för att citera
rådman Cervin, fortfarande »en ängslig
kapten på sin skuta».

Jag fortsätter med att citera rådman
Cervin: »Felet är nog, att riksdagen
själv eller rättare dess majoritet sedan

lång tid själv icke slagit vakt om de
medborgerliga rättigheterna. Den kan
ju då icke hysa grundad förhoppning
om att dess ombudsman skall rätta till
vad den själv försummar.» Ja, däri ligger
nog den främsta orsaken till att det
är så svårt att få gehör för några motioner
i dessa frågor, trots att många
riksdagsmän under hand medge, att
mycket starka motiveringar kunna anföras
för en ändring.

Rådman Cervin slutar sin artikel med
följande: »Det är beklagligt, att så är
förhållandet, men skulle riksdagen än
en gång komma med klagomål över
JO, är det skäl för dem att besinna sin
egen skröplighet.» Rådman Cervin hoppas
för egen del, att riksdagen skall
krya på sig. Jag kan emellertid efter
mina erfarenheter under dessa år och
trots att här finns en blank reservation
till konstitutionsutskottets utlåtande
tyvärr inte dela denna rådman Cervins
förhoppning.

Jag förstår, att den nuvarande riksdagssammansättningen
är något för
bunden av samlingsregeringens förehavanden.
Det återstår emellertid att hoppas,
att JO-ämbetet en gång i framtiden
skall få en innehavare, som har ambition
att återföra ämbetet till vad det
en gång var. Jag hoppas vidare, att en
riksdag med en annan sammansättning
än denna skall ta upp dessa saker till
mer allvarlig behandling.

Herr talman! Trots att jag således
inte delar rådman Cervins förhoppning,
att riksdagen skall krya på sig,
ber jag att få yrka bifall till motionen.

Herr von FRIESEN: Herr talman!
Med hänsyn till att andra mer viktiga
ärenden i dag stå på kammarens föredragningslista,
skall jag avstå från att
här motivera utskottets ställningstagande
i denna fråga. Med dessa korta ord
skall jag därför endast yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

§ 11.

Motioner om utarbetande av förslag till
en tidsenlig och demokratisk författning.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 8, i anledning av väckta
motioner om tillsättande av en kommission
för utarbetande av förslag till
en tidsenlig och demokratisk författning.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 145
i första kammaren av herrar Linderot
och Öhman och nr 244 i andra kammaren
av herr Lager in. fl. hade hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om tillsättande av en kommission för
utarbetande av förslag till en tidsenlig
och demokratisk författning».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr LAGER: Herr talman! Som motivering
för sitt avslagsyrkande på vår
motion om en allmän översyn av författningen
anför utskottet, att det under
de senaste femton åren avstyrkt
fyra liknande framställningar. Avslagsyrkandena
1936, 1937 och 1940 äro i
stort sett av samma innehåll som det
utlåtande, som här föreligger till behandling,
d. v. s. de innehålla en hänvisning
till tidigare avslag.

Den ursprungliga motiveringen för
utskottets ståndpunkt skrevs 1933. Den
rörde dock i huvudsak regeringsformen.
Utskottet ville den gången inte
vara med på en ändring av det skälet,
att regeringsformen ansågs väl svara
mot svensk tradition och hävd. Den
som läst vår motion finner ganska lätt,
att i motiveringen till vårt förslag ha
vi inte fiist det största avseendet vid

regeringsformen. Också i andra stycken
anser jag att utskottets avstyrkande
är svagt grundat. Även om de femton
år som gått, sedan det ursprungliga avslagsyrkande!
skrevs, inte kunna anses
som någon lång tid när det gäller en
författning i ett land som vårt, så måste
man väl ändå erkänna, att det svenska
samhället ändrats avsevärt under denna
tid. Se vi på landets näringspolitiska
struktur finna vi, att arbetarklassen
vuxit i antal, så att den numera
utgör majoriteten av befolkningen. Arbetarrörelsens
talmässiga styrka bär
vuxit ännu snabbare tack vare en mera
allmän uppslutning i arbetarrörelsens
organisationer. Det faktum, att representanter
för arbetarrörelsen stått i
spetsen för regeringen praktiskt taget
oavbrutet under de senaste femton
åren, säger ju också en del. Och arbetarrörelsen
har en annan uppfattning''
om statens förpliktelser gentemot medborgarna
än vad grundlagsstiftarna för
140 år sedan hade och rimligen kunde
ha.

Å andra sidan har också den kapitalistiska
grunden i vårt land förändrats.
Truster, monopol och karteller
spela en helt annan roll nu än tidigare.
Ibland utgöra dessa truster, karteller
och monopol sådana maktfaktorer,
att de kunna ställa statsmakterna i
mycket allvarliga svårigheter. De allra
senaste årens erfarenheter säga ju en
en del härvidlag. Dessutom hämma
dessa monopol, truster och karteller en
utveckling av produktivkrafterna. Den
av arbetarrörelsen ledda statsmakten
måste tillgodose de breda folkmassornas
intressen gentemot monopolen och
trusterna och även ha möjligheter att
bryta deras makt. Ett av medlen i detta
hänseende är att upprätta statliga
produktiva företag eller att statsmakten
övertar produktiva företag, en metod
som författarna av arbetarrörelsens
efterkrigsprogram helt accepterat. Antalet
statliga produktiva företag ökar ju
också, och det finns ingenting som tyder
på att denna utveckling kommer

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

att brytas. Men denna utveckling kunde
grundlagsstiftarna inte förutse.

Även på andra områden av samhällslivet
har det inträtt förändringar, som
äro av genomgripande natur. Vi ha i
motiveringen till motionen pekat på en
del sådana förändringar. Jag skall inte
här upprepa dem. Låt mig bara erinra
om att ett grundlagsfästande av exempelvis
kvinnornas likställighet med
männen står i god överensstämmelse
med vad det överväldigande flertalet
av det svenska folket tänker. Det är
också bekant, att det många gånger är
svårt för dem, som ha att författa lagtexter
och tolka författningar och förordningar,
att bringa dessa i överensstämmelse
med grundlagens bokstav.
När man skall övervinna dessa svårigheter
infinner sig ganska lätt frestelsen
att tumma på grundlagens bokstav
och försöka omtolka grundlagen. Det
är ju inte meningen, ty grundlagen
skall tagas efter bokstaven.

Utskottet har också som stöd för sitt
avslagsyrkande anfört, att en del av de
revisionskrav vi framfört i motionen
antingen varit föremål för riksdagens
behandling under senare år eller ligga
under utredning. Det förhållandet behöver,
såvitt jag förstår, inte utesluta,
att man gör en allmän översyn av författningen.
Vid årets riksdag föreligga
några förslag till grundlagsändringar.
Om den av alla åstundade reformeringen
av riksdagens arbetsformer också
kommer upp till behandling vid denna
riksdag, lär grundlagsändringarnas antal
öka rätt väsentligt. Enligt en uppgift,
som jag fått från ganska initierat
håll, menar man att en sådan reformering
av riksdagens arbetsformer kommer
att draga med sig ändringar av
inte mindre än 55 grundlagsparagrafer.

Jag tycker alltså, att dessa omständigheter
snarare tala för att man borde
underkasta grundlagarna en allmän
översyn. Ju längre man väntar, desto
fler bli förslagen om ändringar i detaljerna.
Ordningen beträffande grundlagarna
är ju den, att sådana ändringar

kunna genomföras endast vart fjärde
år såvida man inte vill tillgripa möjligheten
att upplösa riksdagen. Man
kan således i framtiden vänta sig att
ett allt större antal detaljspörsmål som
röra grundlagen hopar sig, och när det
gäller sådana saker som de här behandlade
vore det ju enligt min mening
mera praktiskt att lösa dem i ett sammanhang
och inte försöka finna lösningar
från fall till fall.

Utskottet rekommenderar slutligen
eu partiell och fortlöpande reformering
av grundlagen. I och för sig har jag
ingenting att invända däremot. Jag
kan dock inte förstå att en sådan uppfattning
behöver ställas i motsättning
till förslaget om en allmän översyn
eller till förslaget att tillsätta en författningskommission.
Kan det inte vara
lika lämpligt eller kanske till och med
mera ändamålsenligt att vi i fortsättningen
kontinuerligt kunna få fram
förslag till reformer från ett och samma
organ, såsom exempelvis skett på
straffrättens område?

Jag har, herr talman, med dessa ord
bara velat bemöta den mycket kortfattade
och summariska motivering, som
utskottet lämnat för sitt avslagsyrkande.
Jag ber att få yrka bifall till den
av mig m. fl. väckta motionen.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Det är riktigt som den föregående
talaren omnämnde, att frågan om
allmän grundlagsrevision varit föremål
för riksdagens behandling under de senare
åren, och att riksdagen vid varje
sådant tillfälle avslagit framställningar
härom med den motiveringen, att en
grundlagsrevision är en sak, som man
inte kan lösa i ett sammanhang, utan
att den skall ske på de partiella reformernas
väg.

Vad angår de speciella områden motionärerna
peka på i sin motion, så ha
de redan varit föremål för riksdagens
bedömande vid tidigare tillfällen, eller
också äga de aktualitet i samband med
pågående utredningar. Så är det exem -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

pelvis med frågan om införandet av ett
enkammarsystem. Den behandlades senast
vid 1932 års riksdag och avvisades
av riksdagen. Jag skulle i detta
sammanhang vilja fråga herr Lager,
när han talar om det intresse arbetarrörelsen
har för en grundlagsrevision,
om han i dagens läge skulle vara intresserad
av att avskaffa första kammaren.
Han kanske i stället kan vara
mycket belåten med densamma i dag.

När det gäller domstolarnas organisation
ha vi fått den nya rättegångsbalken,
som från och med den 1 januari
i år infört lekmannainflytandet
vid rådhusrätterna i vissa mål. Man
kan på detta sätt räkna upp den ena
frågan efter den andra, som står anförd
i motionen, och som antingen nyligen
varit föremål för riksdagens prövning
eller också äger aktualitet i annat
sammanhang. Det är därför, herr talman,
som jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen MAGNUSSON:
Herr talman! Det finns anledning
att rikta den frågan till motionärerna
vad de mena med en tidsenlig och demokratisk
författning. Om det är
exemplen från öster eller från Mellaneuropa
som föresväva motionärerna,
tror jag vi ha all anledning att be Gud
bevara oss från sådan demokrati.

Herr FAGERHOLM: Herr talman!

Den kommunistiska motionen mynnar
ut i en hemställan om förslag till utarbetande
av en tidsenlig och demokratisk
författning. Jag skulle vilja börja
med att fråga herr Lager om han är
av den uppfattningen, att förhållandena
i vårt nuvarande samhälle inte äro demokratiska.
Om så icke är förhållandet,
vilka krav skall man då ställa på
en demokrati?

Sedan skulle jag vilja fästa uppmärksamheten
på ett avsnitt i den kommunistiska
motionen. Det står: »Varje

människa måste garanteras rätten att,
oberoende av härkomst eller trosbekän -

nelse, fri från förföljelse leva sitt liv.»
Även här skulle jag vilja ställa en fråga
till herr Lager. Är det endast ett förbiseende
eller en lapsus att där inte står
»oberoende av härkomst, politisk uppfattning
eller trosbekännelse, fri från
förföljelse leva sitt liv»? Inlägger herr
Lager, med andra ord, i begreppet en
rätt demokrati också rättigheten för
varje människa att fri från förföljelse
hysa sin politiska uppfattning.

Det var, herr talman, dessa frågor
jag ville rikta till herr Lager.

Herr LAGER: Herr talman! På den
första frågan, som herr Fagerholm
ställde till mig, om jag anser den nuvarande
författningen demokratisk eller
icke, skulle jag vilja svara, att den nuvarande
författningen är demokratisk,
men att den icke är så god att den
inte kan förbättras. Det finns dock åtskilliga
element från gamla reaktionära
tider, som leva kvar i denna författning.
Herr Fagerholm vill väl ändå inte
påstå, att t. ex. den ärftliga monarkien
är en modern inrättning, som motsvarar
det folk i allmänhet — och jag förmodar
också stora delar av högerpartiet
— uppfattar som demokrati.

Med anledning av den andra frågan
om det är en lapsus eller ett förbiseende
från vår sida, att det icke uttryckligen
står skrivet i motionen att
folk, oavsett sin politiska uppfattning,
skall få leva sitt liv oantastat, vill jag
lugna herr Fagerholm. Vi mena, att
folk fritt skall få hysa sin politiska uppfattning.
Om några under dessa grundlagars
och denna demokratiska författnings
tid skulle kunna klaga över att
de blivit förföljda på grund av sina
politiska åsikter, så är det väl i huvudsak
vi kommunister och våra meningsfränder.
Såvitt jag vet ha herr Fagerholms
meningsfränder icke utsatts för
några politiska förföljelser. Jag antar
då, att han icke söker sina meningsfränder
bland de små nazistiska juntor,
som faktiskt varit ålagda några månaders
transportförbud på sin tidning,

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

men i övrigt ända in i senaste tid
ganska ostörda fått verka.

Varför vi skrivit att vi önska en tidsenlig
och demokratisk författning är
närmast för att det inte skall uppstå
några missförstånd om vår inställning
till demokratien. Härmed anser jag mig
också ha besvarat herr förste vice talmannens
fråga.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
förstår att man var ivrig understryka,
att kommunisterna önska att få en demokratisk
författning. Denna iver är
ju förklarlig med hänsyn till de misstankar
i annan riktning, som ligga
ganska nära till hands.

Jag konstaterar att herr Lager säger,
att vi ha en demokratisk författning,
men att den behöver förbättras och rättas
till på en del punkter. Detta kunna
alla vara mer eller mindre ense om.
Jag skulle nu vilja fråga herr Lager:
Betyder nu detta ert yrkande om att vi
skola ha en demokratisk författning ett
avståndstagande från eller godkännande
av de typer av demokratiska författningar,
som föreligga exempelvis i Polen,
i Rumänien, i Bulgarien o. s. v.? År
det den typen av demokratisk författning
ni åsyfta i motionen?

Herr LAGER: Herr talman! Jag trodde
att det framgick av motionens text och
av det lilla anförande, som jag höll här,
att vi önska en demokratisk, modern
och tidsenlig författning, uppgjord i
överensstämmelse med svenska förhållanden
och med hänsynstagande till
svensk tradition och svensk hävd. Jag
tror att man kan låna från författningar
i skilda länder både i öster och väster.
Tidigare grundlagsstiftare ha inte varit
främmande för sådana lån. Om jag inte
är alltför fel underrättad ha principerna
för våra nuvarande grundlagar
lånats från en fransk filosof, och ingenting
ont i det. Dessa voro ju tidsenliga
på sin tid.

I övrigt önska vi endast precis det
som står i motionen, nämligen att riks -

dagen hemställer hos regeringen, att
denna tillsätter en kommission för att
göra en översyn av författningen. Vi ha
inte alls föreslagit, att regeringen eller
riksdagen skall besluta uppdraga åt
kommunistiska partiet att utarbeta en
författning för Sverige. Vi ha bett att
regeringen skall tillsätta en sådan kommission,
och då har väl herr Fagerholm
förmodligen också vissa garantier för
att få sina meningar företrädda.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
får tacka herr Lager för de förklaringar
han här lämnat. Jag ber att få notera,
att det kommunistiska partiet här i Sverige
med dessa små justeringar säger
sig avse att rätta till det hela och få
fram en demokratisk författning. Ni påstå
sålunda att man inte skall kopiera
utländska mönster. Man skall gå fram
med varsamhet och endast taga det som
är värdefullt och nyttigt i det speciella
fallet. Förvisso ett intressant klarläggande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1947/48, i
vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande,
nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

ställning angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1948,49.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Anslag till allmän bostadsräkning m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr
28, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till allmän bostadsräkning
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t under femte huvudtiteln (punkt
7, s. 17—23 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 3 januari 1948) föreslagit riksdagen
att till Allmän bostadsräkning m. m.
för budgetåret 1948 49 anvisa ett reservationsanslag
av 340 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 2 (bilaga 4, punkt 1, s. 13—
15 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för samma
dag) föreslagit riksdagen att till Allmän
bostadsräkning m. m. å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/48
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 260 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förenämnda
förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Löfvander in. fl. (I: 84) och den andra
inom andra kammaren (II: 156) av herr
Pettersson i Dahl in. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
icke bifalla den av Kungl. Maj:t i propositionen
nr 2 föreslagna utvidgningen
av bostadsräkningens hushålls- och inkomststatistik
samt att vederbörande utskott
måtte föreslå en motsvarande
minskning i det på tilläggsstat II för
budgetåret 1947/48 äskade anslaget,

dels ock två likalydande motioner,
väckta inom första (1:83) respektive
andra kammaren (II: 134) av samma
motionärer, i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att den av

Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
föreslagna utvidgningen av bostadsräkningens
hushålls- och inkomststatistik
icke måtte komma till stånd och att
vederbörande utskott måtte föreslå en
motsvarande begränsning av det för
budgetåret 1948,49 äskade anslaget.

Utskottet bemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 84
och 11:156 samt 1:83 och 11:134 till
Allmän bostadsräkning m. m. anvisa

a) å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947,48 under femte huvudtiteln
ett reservationsanslag av 260 000
kronor,

b) för budgetåret 1948 49 under
femte huvudtiteln ett reservationsanslag
av 340 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Andrén, Mannerskantz, Gustav Emil Andersson,
Ohlon, Falla, Rubbestad, Pettersson
i Dahl, Persson i Svensköp och
Birke, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna 1:84 och 11:156
samt 1:83 och 11:134 till Allmän bostadsräkning
m. m. anvisa

a) å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48 under femte huvudtiteln
ett reservationsanslag av 150 000
kronor,

b) för budgetåret 1948,49 under
femte huvudtiteln ett reservationsanslag
av 190 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! 1
här förevarande utskottsutlåtande behandlar
statsutskottet två framställningar
från Kungl. Maj:t. Den ena framställningen
gäller ett anslagsäskande på
tilläggsstat för budgetåret 1947/48 om
260 000 kr. och den andra framställningen
avser ett anslag på 340 000 kr.
under femte huvudtiteln för nästkom -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

mande budgetår. Båda de belopp, som
sålunda begäras, skulle användas för att
bestrida kostnaderna för den s. k. bostadsräkningen.

Vad denna bostadsräkning beträffar,
har ju riksdagen redan tidigare tagit
ståndpunkt till frågan om omfattningen
av densamma och därtill hörande undersökningar.
Det skedde dels genom
beslutet av år 1945 beträffande hushållsstatistiken,
dels genom beslutet år
1946 om inkomststatistiken. Riksdagen
har också för ändamålet beviljat ett anslag
av 1 835 000 kr., men det har nu
visat sig, att detta belopp inte räcker
till. Vad är då orsaken till detta? Jo,
den väsentligaste orsaken är den, att
regeringen har vidgat området för bostadsstatistiken.
Ursprungligen var avsikten,
att statistiken skulle omfatta en
folkmängd av 1,1 miljoner, men nu har
man till nära det tredubbla, d. v. s. till
3,1 miljoner, ökat det antal invånare,
för vilka uppgifter skola lämnas om
hur hushållen äro sammansatta, både
när det gäller medlemmarnas kön, ålder
och civilstånd, samt om hur inkomsterna
totalt fördela sig.

Det är denna utökning av statistikens
omfattning som vi reservanter inte vilja
vara med om. Vi anse att det mycket
väl går för sig att ute i de olika kommunerna
göra upp byggnadsplaner utan
att det sker någon sådan finkamning i
statistiskt avseende, som nu är ifrågasatt.

Del är ju också så, att det inte bara
kostar pengar att göra upp all denna
statistik, utan det tar även en mängd
människor i anspråk. När propositionen
skrevs, var det inte mindre än 209 personer
som sysslade med denna statistik.
Hur stort antalet är för dagen, vågar jag
inte säga, men det är självklart, att skall
det ske en sådan finkamning, som man
nu vill göra, krävs det åtskilligt med
folk för arbetet och det kommer också,
som sagt, att kosta mycket pengar.

Vi reservanter anse att riksdagen enhälligt
borde gå in för att göra den besparing
på detta område, som otvivel -

aktigt kan ske utan att några berättigade
intressen eftersättas. Kostnaderna
för den utökning av arbetsprogrammet,
som jag här talat om, beräknas för innevarande
budgetår uppgå till 110 000
kr. och för nästkommande budgetår till
150 000 kr. Även om det sålunda inte
rör sig om några stora summor jämfört
med statens utgifter i stort, skulle man
dock genom en sådan begränsning till
de ursprungliga arbetsuppgifterna, som
reservanterna föreslå, uppnå en besparing,
som kan ha stor betydelse i nuvarande
kritiska läge.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till den reservation som är bifogad
utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herrar
Birke och Dickson.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Den 9 juli förra året diskuterade
kammaren mycket utförligt frågan
om de åtgärder, som från samhällets
sida borde vidtagas för främjande av
bostadsförsörjningen. Det utskottsutlåtande,
som då låg på kammarens bord.
var enastående i så måtto, att det innehöll
icke mindre än sexton reservationer.
Under den diskussion, som fördes
i ärendet, framhöll jag för min del, att
meningsskiljaktigheterna i och för sig
inte exemplifierades av antalet reservationer,
utan att det i huvudsak var två
olika åskådningar som stodo mot varandra.
Den ena var den som företräddes
av regeringens ståndpunkt, att samhället
på ett helt annat sätt än tidigare
måste påtaga sig ansvaret för bostadsförsörjningen,
och den andra var den.
som representerades av dem, vilka ansågo
att samhället icke borde i den utsträckning,
som föreslogs från regeringens
sida, ingripa på bostadsförsörjningens
område.

Den tvistefråga, som nu uppkommit,
står enligt min mening i anknytning till
den debatt, som fördes föregående år.
Det är samma åskådningar, som nu stå
emot varandra och som givit det ut -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

slaget, att i det föredragna utskottsutlåtandet
finnas två olika ståndpunkter,
företrädda dels av, i stort sett, ena hälften
av statsutskottet, som har biträtt
Kungl. Maj:ts förslag om anvisande av
de belopp på tilläggsstat och på nästa
års budget, varom den föregående talaren
här talat, dels av reservanterna
inom utskottet vilka vilja pruta ned anslaget
till ett belopp som endast skulle
svara mot viss del av de med bostadsräkningsstatistiken
förenade göromålen.

Hela denna fråga måste, såvitt jag
förstår, ses i anslutning till ett beslut,
som träffades samma dag som det beslut
jag här tidigare erinrat om, d. v. s.
den 9 juli 1947, och enligt vilket kommunerna
ålades att upprätta bostadsförsörjningsplaner.
Detta beslut har sedermera
trätt i tillämpning fr. o. m. ingången
av innevarande år. På grund av
den sålunda utfärdade lagen ha kommunerna
nu behov av att för uppgörandet
av sina bostadsförsörjningsplaner
få tillgång till den statistik, som enligt
fjolårets riksdagsbeslut skall tillhandahållas
av det ämbetsverk som sysslar
med bostadsräkningen.

Ett nedprutande av det anslag, som
nu begäres, skulle alltså föra med sig
besvärligheter för kommunerna i olika
avseenden, när de skola fullgöra den
skyldighet, som lagenligt åvilar dem att
upprätta bostadsförsörjningsplaner, och
jag kan inte inse, att det kan vara förenligt
med riksdagens intentioner vid
fjolårets behandling av frågan att gå
den väg som reservanterna vilja gå.

Såsom även från reservanternas sida
framhållits, är anslagsökningen betingad
av två orsaker, nämligen dels utökningen
av statistikens omfattning,
dels i samband med den allmänna löneregleringen
genomförda löneökningar
och därmed sammanhängande åtgärder.
Vid fastställandet av reservationens anslagsbelopp
säger man sig ha tagit hänsyn
till de löneökningar, som äro en
ofrånkomlig följd av den allmänna
löneregleringen och vissa andra saker,
men däremot vill man icke vara med

om den kostnadsökning som sammanhänger
med utökningen av arbetsprogrammet.
Jag vill framhålla, att denna
utökning av arbetsprogrammet delvis
är beroende av redan fattade beslut,
som ju måste sättas i verkställighet
men i samband med vilka några medel
icke ha anvisats utan endast det uttalandet
har gjorts, att kostnaderna få bestridas
av de anslag för bostadsräkningsstatistikens
bearbetande, som äro
beviljade eller komma att beviljas.

Det är således klart, att medel nu
måste beviljas även för den utökning
av statistikens bearbetande, som följer
av redan fattade beslut.

Såsom reservanten framhöll, skali
bearbetningen av bostadsräkningsmaterialet
från år 1945 ske på två olika sätt:
dels skall man uppgöra en ingående
hushållsstatistik, vilket enligt myndigheternas
uppgift är absolut nödvändigt
för upprättandet av de bostadsförsörjningsplaner,
varom jag nyss talat, och
dels skall man lämna en rätt fullständig
inkomstredovisning. Däremot är det
inte fråga om att företaga någon ny
uppgiftsinsamling. Det material, som
skall bearbetas, finns redan insamlat
genom de blanketter, som ifylldes och
avlämnades i samband med mantalsskrivningen
1945. Tvisten gäller således
i vilken omfattning materialet skall
bearbetas, och för min del anser jag,
att det i nuvarande läge är klokt att så
mycket som möjligt utnyttja det material,
som finns, och att alltså underkasta
det den bearbetning som Kungl.
Maj:t har föreslagit.

Den ärade reservanten framhöll vidare,
att för statistikuppgifternas bearbetning
hade det funnits anställda 209
personer, men att han inte kunde säga,
hur många personer, som i dag voro
sysselsatta med detta arbete. Av Kungl.
Maj:ts proposition framgår emellertid,
att antalet anställda den 1 februari 1948
beräknades vara 150, sålunda ett avsevärt
mindre antal än de 209, som voro
anställda vid den tidpunkt då socialstyrelsen
ingav sin skrivelse. Jag kan allt -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

så fullständiga den föregående ärade
talarens uppgift med att tala om att
antalet anställda nu torde vara omkring
150. Enligt den plan, som finns, skall
emellertid den 1 juli 1948 antalet ha
nedgått till 70. Den 1 januari 1949 räknar
man med ett personalantal av 45,
och på våren 1949 skall det återstå endast
ett tiotal anställda.

Dessa siffror finnas i den kungl.
propositionen och borde ju vara kända,
särskilt för statsutskottets ledamöter.

Det är således inte fråga om att för
denna arbetsuppgift binda någon större
personalstyrka, utan arbetet är upplagt
på ett sådant sätt, att personalstyrkan
redan nu är under avveckling.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning
i övrigt till statsutskottsmajoritetens
motivering få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag skulle inte ha behövt yttra
mig i debatten här, då ju herr Rubbestad
såsom talesman för reservanterna
lämnat en redogörelse för vad reservationen
innebär, men utskottets talesman,
herr Eriksson i Stockholm, fällde
ett par uttalanden som jag tycker inte
böra få stå helt oemotsagda.

Herr Eriksson i Stockholm började
sitt anförande med att redogöra för
fjolårets debatt i bostadsfrågan. Det
fanns ju då en mängd reservationer fogade
till utskottsutlåtandet, men enligt
herr Erikssons mening skulle det vara
i huvudsak två olika uppfattningar som
stodo mot varandra. Jag kan inte riktigt
hålla med herr Eriksson om att det
skulle vara fråga om någon sådan skillnad
i själva åskådningssättet. På alla
håll voro vi ju överens om att samhället
bör, i den mån det är möjligt, intressera
sig för och även aktivt medverka till
bostadsförsörjningens ordnande. Det
var endast i fråga om den praktiska tilllämpningen
som vi hade olika uppfattningar,
och det är ju också en sådan
fråga som det här gäller.

Jag skulle vidare vilja fråga herr
Eriksson i Stockholm: Vad har egentligen
det beslut, som fattades i fjol, med
den föreliggande saken att göra? Det
var ingalunda så, herr Eriksson, att vi
genom det beslut, som fattades i fjol,
godkände en utvidgning av bostadsstatistikens
omfattning, utan det är en
tanke som har kommit fram senare.
Sedan riksdagen sålunda biträtt Kungl.
Maj :ts förslag, har socialstyrelsen ansett
att bostadsstatistiken bör utökas.

Jag har också mycket svårt att begripa,
hur denna utvidgning av bostadsstatistiken
skall kunna förmånligt inverka
på bostadspolitiken och bostadsförsörjningen
här i landet. Såsom framgår
av de handlingar, som äro fogade
till propositionen, liksom av yttranden
i samband med behandlingen här inom
riksdagen, skall materialet bearbetas så
pass grundligt, att arbetet inte kan vara
färdigt förrän om rätt många år — det
har sagts tio år, men det är ju möjligt
att tiden kan minskas något; det kan
väl inte någon med säkerhet uttala sig
om. I varje fall är det fråga om en så
pass lång tidrymd, att det knappast är
möjligt att nu lägga upp bostadsförsörjningsplaner
med tanke på att använda
detta material. Över huvud taget kan
det ifrågasättas, om man, när man om
tio år eller så, verkligen får taga del
av materialet, kan ha någon nytta av
den minutiöst bearbetade statistiken.

Under den debatt, som vi hade i utskottet,
framhölls av en representant
för första kammaren, att de prognoser,
som man ute i de olika orterna brukar
göra — det veta nog allesammans som
sysslat litet med dessa saker — när ett
företag kommer och vill slå sig ned på
en plats och börja en ny verksamhet, i
allmänhet stämma förbluffande bra
med den bostadsstatistik som redan
finns. Även den saken gör, att jag har
mycket svårt att begripa, att det finns
någon anledning att nu utvidga statistiken.

Vidare är det ju ändå så, att alla
krafter, som kunna lösgöras, böra sys -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

.seisättas inom produktionen, och därtill
kommer att vi här i riksdagen tidigare
ha, såsom herr Eriksson i Stockholm
vet, reagerat mot den oerhört
kraftiga ansvällning, som statistiklämnandet
undergått, och de rent skadliga
verkningar som detta i en del fall kunnat
ha. Den opposition, som här kommit
till uttryck, får alltså även ses som
en reaktion mot allt det blankettraseri,
som nu råder, ja, mot det Krångelsverige
som fullständigt håller på att ta
död på en stor del av näringslivet.

När läget är sådant och när alla
armar, som kunna undvaras, behövas
inom produktionen, inte bara för att
bygga bostäder utan också för att åstadkomma
andra nyttiga saker, då frågar
man sig, om det verkligen är klokt att
lägga ned så mycket arbete och pengar,
som här föreslås, på en utvidgning av
bostadsstatistiken. Det skulle mycket
väl kunna ske en besparing på sammanlagt
260 000 kr., och även om detta,
såsom herr Rubbestad också framhöll,
kanske inte är så stort belopp i förhållande
till statens utgifter i övrigt, så är
det dock så pass mycket pengar, att det
finns all anledning att göra denna besparing.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
hoppas att jag inte skall behöva nämnvärt
förlänga debatten. Jag vill bara att
kammaren skall ha klart för sig, att den
utvidgning av bearbetningen av de insamlade
uppgifter, som nu föreslås,
sker i kommunernas intresse. Riksdagen
bar ju beslutat, att kommuner av
en viss storleksordning skola uppgöra
bostadsförsörjningsplaner, och det här
framlagda förslaget betyder — såsom
också understrukits av herr Eriksson
i Stockholm — ingenting annat än att
man hjälper kommunerna att upprätta
dessa bostadsförsörjningsplaner. Det
kan man naturligtvis underlåta att göra
och i stället överlämna till kommuner -

na att själva söka sammanställa sina
prognoser under utnyttjande av det material
som insamlats.

Den fråga, som skall besvaras i dag,
är alltså helt enkelt den, huruvida riksdagen,
i konsekvens med beslutet om
åläggande för kommunerna att upprätta
bostadsförsörjningsplaner, vill
hjälpa dem i detta arbete eller inte. Vill
man hjälpa dem, skall man gå på utskottsmajoritetens
linje. Vill man vägra
hjälpa dem, skall man följa reservanterna.
Det är den enkla frågeställningen.

Herr MOSESSON: Herr talman! Jag
skall be att få lämna en upplysning, låt
vara att den ligger litet på sidan. Den
avdelning av statsrevisionen, som jag
tillhörde, vände sig till socialstyrelsen
för att fråga, hur långt socialstyrelsen
kommit med det material, som inhämtades
vid bostadsräkningen 1939. Vederbörande
i socialstyrelsen syntes vara
rätt generade, när de måste lämna den
upplysningen, att materialet icke var
färdigt. När sålunda arbetet bedrivits
så många år och ännu icke kunnat
redovisas klart, är det givet, att det
resultat man till slut får fram icke har
annat än rent historiskt värde. Jag
skulle verkligen vilja ifrågasätta, huruvida
icke herr statsrådet med sitt sinne
för realia ville vara vänlig att vaka
över att icke så mycket statsmedel går
åt till undersökningar, som egentligen
icke leda till något praktiskt resultat.

Jag kommer att rösta för reservationen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Materialet
finns redan. Det har herr Eriksson
i Stockholm upplyst om. Det är
bara fråga om i vilken utsträckning
det skall bearbetas, och enligt upplysningar
jag nyss inhämtat från experten
på området, så kommer denna bearbetning
nu att verkställas ort för ort och
bli färdig efter hand, och man räknar
med att under 1949 skulle det hela föreligga
färdigt.

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Herr
statsrådet ville göra gällande, att frågeställningen
vore, om vi ville hjälpa
kommunerna att göra bostadsförsörjningsplaner
eller icke, och att den som
gick in för reservationen icke ville vara
med om detta, under det att den som
gick på utskottets linje ville hjälpa kommunerna.
Jag vill säga herr statsrådet,
att det är nog en alltför stor förenkling
av problemställningen. Uå propositionen
framlades, var statsrådet själv
av den meningen, att en begränsning
till 1 100 000 invånare var tillräcklig
för det ändamål som behövde fyllas. Del
är alltså på senare tid som statsrådet
kommit till en annan uppfattning, nämligen
att denna utvidgning behöves. Vi
reservanter stå på den gamla linjen, att
det mycket väl bör räcka med det som
beslöts 1945 och 1946, och att någon
utvidgning därav icke behövs. Särskilt
i nuvarande tid, när man har ont om
pengar och ont om folk, skall man icke
vidta extra åtgärder, som kosta pengar
och folk. Vi tro, att det blir möjligt
för kommunerna att uppgöra bostadsförsörjningsplaner
med tillhjälp av det
begränsade utredningsmaterial, som
från början var förutsatt.

Sedan vill jag tillägga, att syftet är,
att dessa bostadsplaner skola ha avseende
på en tidrymd av 10 år. Det är självklart,
att vad som är aktuellt i dag och
t. o. m. när denna utredning är färdig
1949, kan vara helt förändrat för dessa
kommuner 1959. Då är det helt andra
faktorer, som icke gå att statistiskt belysa,
vilka äro av större värde, nämligen
hur konjunkturutvecklingen har
blivit i landet, hur exempelvis industrien
på orten i fråga har utvecklats,
hur folkmängden har ökats och sådana
saker, vilka ha större betydelse och som
kommunerna bäst själva kunna bedöma,
oavsett denna statistik.

Jag vidhåller yrkandet om bifall till
reservationen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Hela

denna argumentation, utbyggd för övrigt
i mycket hög grad, har man redan
gått igenom i första kammaren, som fattat
sitt beslut för betydligt över en timme
sedan. Det föreliggande förslaget är
ju föranlett av det beslut, som fattades
vid 1947 års riksdag. Då beslöt man att
ålägga kommunerna att upprätta bostadsförsörjningsplaner.
Det är alltså
icke här fråga om någon förändrad
ståndpunkt utan det är helt enkelt insikten
om att när man har material,
skall man utnyttja det, så att de kommuner,
som skola upprätta bostadsförsörjningsplaner,
kunna få glädje av det.
Dessa kommuner beräknas omfatta över
3 miljoner invånare.

Den stora svårigheten är att göra upp
den grundläggande planen. Denna plan
skall sedan undan för undan, sannolikt
varje år, revideras, men den revisionen
har då grundmaterialet klart och skall
bara ta hänsyn till de förändringar, som
man har kunnat spåra, och det får utföras
av kommunerna själva. När man
nu skall lägga upp själva grundstommen
till den långsiktiga bostadsförsörjningsplanen,
vore det mycket opraktiskt att
icke utnyttja det material som finns och
låta de sakkunniga myndigheterna, socialstyrelsen
och byggnadslånebvrån.
utföra denna bearbetning i samarbete.

Jag får säga, att jag tror, att reservanterna
ha missförstått sammanhanget i
hela denna sak.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Herr Pettersson i Dahl har frågat
mig vad fjolårets beslut på bostadsfrågans
område har med dagens debatt
om detta anslag att göra. Jag tycker, att
sammanhanget är alldeles klart, och det
framhöll jag i mitt förra anförande.
Fjolårets riksdag beslöt ju ålägga kommunerna
att svara för bostadsförsörjningen,
och det sades i den proposition,
som då förelädes riksdagen, att genom
kommunernas försorg borde en inventering
av vissa delar av bostadsbeståndet
genomföras, och så tillädes det.
alt för att underlätta genomförandet av

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

inventeringen borde socialstyrelsen tillhandahålla
vissa utdrag ur bostadsräkningen.
Det är sålunda allenast för att
socialstyrelsen skall kunna fullgöra denna
sin skyldighet mot kommunerna,
varom 1947 års riksdag talade, som denna
statistik måste bearbetas i den omfattning
här föreslås. Enligt min mening
är sammanhanget så klart —• det
har också påpekats av statsrådet, sedan
herr Pettersson i Dahl framställde sin
fråga — att jag tycker det borde vara
klart för kammarens ledamöter.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Frågeställningen skulle väl egentligen
vara, om det är nödvändigt för
en kommun, som skall upprätta bostadsförsörjningsplan,
att ha granskat
praktiskt taget vartenda hushåll i kommunen,
eller om en kommun kan göra
en lika hållbar plan utan denna noggranna
granskning. Kan en kommun
göra en mera noggrann bostadsförsörjningsplan,
om den får uppgift om hur
många pilsner det dricks i kommunen,
hur många, som gå på biograf, och hur
många som födas utom äktenskapet?
Om sådana uppgifter kunna ha någon
inverkan på bostadsförsörjningsplanen,
äro de naturligtvis av mycket stort värde,
men jag föreställer mig, att de kommunala
myndigheter, som skola upprätta
bostadsförsörjningsplaner, se på
de reella förhållandena, ungefär som de
tro att de komma att utvecklas, och så
bygga de sin framtida bostadspolitik
på dessa förhållanden utan att gräva i
dessa gamla luntor, som jag tror ingen
människa blir glad åt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 116 ja och 93 nej varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15.

Förslag till förordning om särskild automobilskatt,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande,
nr 8, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 5 med förslag till
förordning om särskild automobilskatt,
in. in., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 3 januari 1948 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 5, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
alt antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om särskild automobilskatt; 2)

förordning om tilläggsskatt ä bensin; 3)

förordning om tillfällig skatt å
bensin, som finnes i riket den 1 mars
1948; samt

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

4) förordning om tilläggsskatt å vissa
för drivande av automobil använda
brännoljor.

Till utskottets behandling hade överlämnats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 12
av herr Bergvall m. fl. och 11:24 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte avslå det i proposition
nr 5 framlagda förslaget till förordning
om särskild automobilskatt»;

2) de likalydande motionerna I: 33
av herr Gustaf Elofsson m. fl. och
II: 58 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
må med avslag å propositionen nr 5, i
skrivelse till Iiungl. Maj:t hemställa om
föranstaltande av en förutsättningslös,
skyndsam utredning rörande åtgärder,
varigenom penningtillgång och varumängd
bättre komma att motsvara varandra,
samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kan föranleda»; 3)

de likalydande motionerna I: 34
av herr Gustaf Elofsson in. fl. och
II: 59 av herr Jonsson i Skedsbygd
in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, att skatten å motorfordon,
som framdrives med fast, inhemskt
bränsle, skall utgå endast med hälften
av det belopp som skall erläggas för
fordon drivet med flytande bränsle»;

4) de likalydande motionerna I: 36
av herr Linderot m. fl. och II: 105 av
herr Hagberg i Luleå m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 5»;

5) de likalydande motionerna I: 73
av herr Anderberg m. fl. och II: 104 av
herr Hall in. fl., vari hemställts, att riksdagen,
med godkännande av de av konsumtionsskatteberedningen
angivna förutsättningarna
i fråga om upphävandet
av det s. k. söndagsförbudet och regleringen
i övrigt av motorfordonstrafiken,
måtte

a) avslå Kungl. Maj :ts förslag till förordning
om särskild automobilskatt;

b) bifalla propositionens förslag till
förordning om tilläggsskatt å bensin
med den ändring att skatten fastställes
till 27 öre per liter;

c) bifalla propositionens förslag till
förordning om tillfällig skatt å bensin,
som finnes i riket den 1 mars 1948, med
den ändring att skatten fastställes till
27 öre per liter; samt

d) bifalla propositionens förslag till
förordning om tilläggsskatt å vissa för
drivande av automobil använda brännoljor
med den ändring att skatten fastställes
till 20 öre per liter;

C) de likalydande motionerna I: 114
av herr Sundelin och II: 194 av herr
Svensson i Ljungskile m. fl.;

7) de likalydande motionerna I: 175
av herr Domö m. fl. och II: 237 av herr
Håstad m. fl., vari hemställts bland annat,
att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 5; samt

8) motionen II: 199 av herr Edberg.

Till behandling i detta sammanhang

hade utskottet jämväl upptagit vissa
andra inom riksdagen väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarandc
proposition nr 5 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, i anledning
av de likalydande motionerna 1:73 av
herr Anderberg m. fl. och II: 104 av
herr Hall in. fl.:

1) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om särskild
automobilskatt,

2) antaga följande förslag till förordning
om tilläggsskatt å bensin.

Härigenom förordnas, att för bensin,
som till riket införes eller här tillverkas,
skall — utöver skatt varom förmäles
i förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit — till staten erläggas tillläggsskatt
med 27 öre för liter; och
skola de i nämnda förordning meddelade
bestämmelserna rörande skatt å
bensin jämväl tillämpas i fråga om sålunda
utgående tilläggsskatt.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

Denna förordning träder i kraft den
1 april 1948.

3) antaga av utskottet framlagt förslag
till förordning om tillfällig skatt
å bensin, som finnes i riket den 1 april
1948.

1 § i denna förordning hade följande
lydelse:

1 §.

För bensin, som den 1 april 1948
klockan 6 f. in. finnes i riket, skall
i den ordning nedan sägs till staten
erläggas skatt med 27 öre för liter.

Är bensin blandad med annan vara,
skall vid skattskyldighetens bestämmande
hänsyn tagas till den myckenhet,
varmed bensin ingår i blandningen.

4) antaga följande förslag till förordning
om tilläggsskatt å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor.

Härigenom förordnas att för brännoljor,
som avses i förordningen den
3 maj 1935 (nr 142) angående skatt
å vissa för drivande av automobil använda
brännoljor, skall — utöver skatt
enligt nämnda förordning -— till staten
erläggas tilläggsskatt med 20 öre
för liter; och skola de i nämnda förordning
meddelade bestämmelserna
tillämpas jämväl i fråga om sålunda utgående
tilläggsskatt.

Denna förordning träder i kraft den
1 april 1948.

B) att följande motioner, nämligen:
de likalydande motionerna I: 12 av
herr Bergvall m. fl. och 11:24 av herr
Ohlin m. fl.,

de likalydande motionerna 1:33 av
herr Gustaf Elofsson m. fl. och 11:58
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,
de likalydande motionerna 1: 34 av
herr Gustaf Elofsson in. fl. och 11:59
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,
de likalydande motionerna I: 35 av
herr Linderot m. fl. och 11:41 av herr
Adolfsson m. fl.,

de likalydande motionerna I: 36 av
herr Linderot m. fl. och II: 105 av herr
Hagberg i Luleå m. fl.,

de likalydande motionerna I: 114 av
herr Sundelin och II: 194 av herr
Svensson i Ljungskile in. fl.,

de likalydande motionerna 1:175 av
herr Domö m. fl. och II: 237 av herr
Håstad m. fl., i vad desamma avse
propositionen nr 5, samt

motionen II: 199 av herr Edberg,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Veländer, Wehtje, Hagberg
i Malmö och Henriksson, vilka
hemställt, att riksdagen måtte avslå såväl
Kungl. Maj :ts proposition nr 5 som
utskottets föreliggande förslag;

II) av herrar Gustaf Elofsson, Hammarlund
och Jonsson i Skedsbygd,
vilka hemställt,

A) att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna I: 33 av
herr Gustaf Elofsson m. fl. och II: 58
av herr Jonsson i Skedsbvgd m. fl., de
likalydande motionerna 1:36 av herr
Linderot m. fl. och 11:105 av herr
Hagberg i Luleå m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 175 av herr
Domö m. fl. och 11:237 av herr Håstad
m. fl. i vad mån de båda sistnämnda
berörde propositionen nr 5,
avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 5,

B) att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna 1:34 av
herr Gustaf Elofsson m. fl. och 11:59
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl. antaga
följande förslag till förordning angående
ändrad lydelse au 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt.

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen
den 2 juni 1922 om automobilskatt
skall erhålla följande ändrade lydelse.

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1918 fm.

5 §.

Skatt utgår---tvåhundratjugu fyra

kronor.

För motorfordon, som är inrättat för
och drives med generatorgas, framställd
av inhemskt fast bränsle, utgår
skatt med hälften av de i denna paragraf
stadgade skattesatserna.

Denna förordning träder i kraft å
dag, som av Kungl. Maj :t bestämmes.

C) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna 1:12 av
herr Bergvall m. fl. och 11:24 av herr
Ohlin m. fl.,

de likalydande motionerna 1:35 av
herr Linderot m. fl. och 11:41 av herr
Adolfsson m. fl.,

de likalydande motionerna I: 73 av
herr Anderberg m. fl. och II: 104 av
herr Hall m. fl.,

de likalydande motionerna I: 114 av
herr Sundelin och II: 194 av herr
Svensson i Ljungskile m. fl., samt

motionen II: 199 av herr Edberg,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad i reservationen
anförts, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

III) av herrar Petrén och Sandberg,
vilka hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 5 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, i anledning
av de likalydande motionerna I: 12 av
herr Bergvall m. fl. och II: 24 av herr
Ohlin m. fl.:

1) avslå Kungl. Maj:ts förslag till
förordning om särskild automobilskatt;

2) antaga i reservationen framlagda
förslag till förordning om tilläggsskatt
å bensin, likalydande med utskottets
förslag med den ändring, att tilläggsskattesatsen
skulle utgöra 10 öre för liter;

3) antaga ett i reservationen intaget
förslag till förordning om tillfällig skatt
å bensin, som finnes i riket den 1 april
19^8, ävenledes likalydande med ut -

skottets förslag med den ändring, att
skatten skulle utgå med 10 öre för liter;

4) antaga ett i reservationen framlagt
förslag till förordning om tilläggsskatt
ä vissa för drivande av automobil
använda brännoljor, likalydande
med utskottets förslag med den ändring,
att skatten skulle utgå med 7 öre
för liter.

B) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna I: 73 av
herr Anderberg m. fl. och 11:104 avherr
Hall m. fl.,

de likalydande motionerna 1:33 av

--— (= utskottet) — — — utan

åtgärd.

IV) av herr Ekman, utan angivet
yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Högerpartiet är ense med finansministern
därom, att i det allvarliga
statsfinansiella och penningpolitiska
läge, som vi nu stå mitt uppe i, bör en
avsevärd överbalansering av driftbudgeten
äga rum. Anledningarna till att
vi befinna oss i detta verkligt bekymmersamma
predikament skall jag icke
här gå in på, även om jag nog måste
medge, att det skulle vara ganska lockande
att göra det.

För att nå nämnda syfte, alltså eu
avsevärd överbalansering av driftbudgeten,
har högern också biträtt de avfinansministern
tidigare föreslagna
skärpningarna av den indirekta beskattningen
i vad de avse sprit och vin, tobak,
läskedrycker, maltdrycker, biografbiljetter,
totalisatorvinster, tips- och
lotterimedel osv. Högern har sålunda
medverkat till de av riksdagen hittills
fattade besluten i dessa hänseenden.
Och vad innebära dessa beslut? Jo, de
innebära en ökad intäkt till statskassan
av omkring 195 miljoner kronor. Med
detta belopp, 195 miljoner kronor, har
budgeten sålunda redan nu överbalanserats.
Vidare kommer högern att bi -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

träda förslaget om skärpning av varubeskattningen.
Den beräknas ge omkring
33 miljoner kronor. Den sammanlagda
överbalanseringen medelst
dessa åtgärder, som jag nu bär har
nämnt och som även högern är med
om, uppgår sålunda till omkring 228
miljoner kronor, om vilket ansenliga
belopp således, såvitt jag kunnat finna,
ingen större meningsskiljaktighet råder
eller behöver råda.

När finansministern föreläde riksdagen
sitt förslag om den avsevärda överbalansering,
som det här gäller, förklarade
han, som vi nog alla komma
ihåg, att den ifrågasatta —• vi måste ju
medge detta, och det gör finansministern
själv — mycket starka ökningen
av den indirekta beskattningen borde,
som det hette, »i huvudsak avse endast
mera umbärliga varor». Den angavs vidare
syfta till, jag citerar alltjämt statsrådets
uttalande, »åtgärder, som leda
till en uppsugning och sterilisering av
köpkraft».

När man håller detta i minnet, så
tycker jag, att det ligger nära till hands
att uppställa för sig följande två frågor:
1) Är den verksamhet som här avses,
alltså bilismen, av mera umbärlig
natur? 2) Kan den beskattning som här
föreslås antagas leda till uppsugning
och sterilisering av köpkraft? Även
denna andra fråga tycker jag är nog så
viktig. Kort och gott: Går det att infoga
det här förelagda avsnittet av
skärpningarna av den indirekta beskattningen
i det uppställda programmet
för inflationens bekämpande? Vars
och ens ståndpunktstagande till det
förslag, som vi nu ha före, måste, såvitt
jag kan se, självklart bli helt avhängigt
av det svar, man får på dessa
två frågor.

Redan i konsumtionsskatteberedningen
gavs, jag vill påpeka detta, enhälligt
till känna tveksamhet, huruvida en
ökad beskattning av bilismen kunde
jämställas med övriga samtidigt framlagda
förslag till inflationens bekämpande
medelst skärpt beskattning av

mer umbärliga objekt. Redan där var
man sålunda tveksam, huruvida detta
avsnitt gick att infoga i det stora programmet.
Denna tveksamhet från konsumtionsskatteberedningens
sida har
högst avsevärt förstärkts inom bevillningsutskottet,
och —■ det vill jag understryka
—- även bevillningsutskottets
socialdemokratiska majoritet är nu beredd
att medge att, som det heter i
dess utlåtande, »en skärpt beskattning
av motorfordon och drivmedel till
dessa fordon — i motsats till övriga av
beredningen tillstyrkta skatteskärpningar
—■ i viss mån kunde komma att
drabba även icke umbärliga varor,
ävensom att en beskattning av motortrafiken
givetvis komme att få återverkningar
på stora delar av näringslivet».
Detta skriver alltså majoriteten själv i
det nu föreliggande utlåtandet.

Man kan icke säga, att majoriteten
med detta visar någon starkare tro på
lämpligheten av det nu föreliggande
förslaget. Enligt min mening har majoriteten
själv redan genom detta uttalande
givit ett grundskott åt ett av de
av finansministern anförda motiven för
skatteskärpningen på motorismen. Efter
detta uttalande från den socialdemokratiska
majoritetens sida lär det, tycker
jag, komma att bli mycket svårt att
här i kammaren hävda den meningen,
att det här är fråga om en beskattning
av mera umbärlig verksamhet. I varje
fall skall jag med stort intresse lyssna
till den talare, som eventuellt vågar stå
upp här och förklara, att det är fråga
om en beskattning på verksamhet av
mera umbärlig karaktär.

Jag övergår så, herr talman, till frågan
nr 2, alltså till frågan om huruvida
det är möjligt att genom en beskattning
av denna karaktär nå fram
till resultat av inflationsbekämpande
karaktär. Majoriteten är även på denna
punkt icke så litet tveksam. Majoriteten
säger sig vara medveten om att den
skärpta beskattningen, jag citerar,
»självfallet på grund av stegrade transportkostnader
måste återverka på pro -

4 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 8.

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

duktionskostnaderna», men tillägger
majoriteten, »dessa ökade kostnader för
transportväsendet, handeln och näringslivet
i övrigt böra givetvis slå igenom
i konsumentpriserna». Majoriteten
stannar dock icke härvid. Den är
— kanske en smula överraskande för
någon — beredd att gå ännu ett steg
längre. Den säger sig förutsätta, att
»statens priskontrollnämnd beaktar
detta, och endast i sådana fall, där
vinstmarginalen i något fall inom produktionen
eller inom distributionen är
större än vad som kan anses skäligt,
bör övervältringen» — ett ganska otrevligt
ord, herr talman — »av skatteskärpningarna
begränsas».

Detta är utskottsmajoritetens egen
formulering. Saken är såvitt jag kan
se fullkomligt klar: prishöjningen skall
få slå igenom i konsumentpriserna.
Och vad ännu mer anmärkningsvärt
är: priskontrollnämnden får inte lov

att förhindra detta, även om den så
skulle vilja! Det ha vi nämligen utskottsmajoritetens
eget ord på. Jag tror
inte någon här vågar bestrida, att utskottsmajoritetens
deklaration på den
punkten måste fattas så som jag här
framlagt saken.

Men tyvärr gör majoriteten i sitt resonemang
halt och på stället vila vid
detta konstaterande och förefaller inte
vara vidare pigg på att diskutera konsekvenserna
av en dylik prisförhöjande
utveckling, som den alltså själv tillråder.
Enligt min mening utgör detta
en anmärkningsvärd svaghet i majoritetens
utlåtande. Det hade dock varit
av ganska stort intresse att erfara, hur
majoriteten tänkt sig utvecklingen, sedan
man på detta sätt direkt tillrått ett
prisgenomslag i fråga om konsumentpriserna,
ett genomslag som inte ens
priskontrollnämnden alltså får försöka
att förhindra.

För oss inom högern synes det ofrånkomligt
att föra resonemanget vidare
en liten bit. Alltså: Hur kommer en
stegring av konsumentpriserna som utskottet
direkt tillråder — jag upprepar

det ännu en gång —- att verka? Bensinskatten
är enligt utskottets direkta anvisning
en skatt på mjölk, massaved,
bränsle, byggnadsmaterial — kort sagt
på större delen av både exportproduktion
och hemmaförbrukning. Den kommer
således att till övervägande del
träffa livsmedel och andra oumbärliga
varor. Jag understryker detta. På grund
härav, genom att den träffar livsmedel
och träffar oumbärliga varor, kan självfallet
det av finansministern angivna
syftet, att undantaga livsmedel och
andra oumbärliga varor från skärpt
beskattning, icke nås. Man kan icke
både träffa dem och icke träffa dem
på en gång, man måste göra det ena
eller det andra. Som vi från vårt håll
påpekat i vår reservation, ge tidigare
erfarenheter vid handen, att en stegring
av levnadsomkostnaderna ganska
snabbt brukar leda till krav på kompensation
i lönehänseende. Fn sådan
effekt kan befaras inträda vid ett godtagande
av de mycket avsevärda skatteskärpningar,
som här föreslagits. I alla
händelser saknas visshet om att så inte
kommer att bli fallet, då ju majoriteten,
som sagt var, inte givit sig in på
några mer detaljerade resonemang på
detta naturligtvis ömtåliga, men dock
betydelsefulla avsnitt av denna sak.

Utskottet framhåller visserligen att,
som det heter, en »kontrollerad prisstegring»
icke beräknas medföra en
fortsatt inflation. Ja, vad menas med
en kontrollerad prisstegring? Man fastslår
termen, men man ägnar intet intresse
åt att analysera dess verkliga
innehåll. Men när man framhåller att
en kontrollerad prisstegring inte beräknas
medföra en fortsatt inflation,
bortser man efter allt att döma ifrån
att de väsentliga kostnadselementen
i produktionen, exempelvis arbetslönen
samt därtill kanske minst hälften av
alla varor, över huvud taget inte kunna
kontrolleras. Jag vill här inom parentes
anmärka på den övertro på priskontrollens
verksamhet, som vunnit en
sådan utbredning här i landet. Pris -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

kontrollen i och för sig är ett ganska
skröpligt instrument, och dess möjligheter
iiro självfallet begränsade, därest
densamma inte skall växa ut till en
apparat av fullkomligt fantastisk omfattning.

Enligt vår mening kunna således de
samhällsekonomiska verkningarna av
den av utskottet förordade skärpta beskattningen
bli såväl höjda priser på
livsmedel och andra oumbärliga varor
som också en hämmande belastning på
produktionen. Eller med andra ord, och
detta är ju det centrala i hela problemet:
prisspiralen kommer åter i rörelse,
lönerna jaga priserna, priserna
jaga lönerna. Det inflationsbekämpande
syftet har alltså icke uppnåtts genom
en beskattning av denna karaktär. Härmed
har jag försökt besvara den fråga
nummer två, som jag uppställde för ett
ögonblick sedan.

Denna proposition är ett ganska
märkligt aktstycke. Således har ingen
som helst utredning i propositionen förebragts
rörande de samhällsekonomiska
konsekvenserna av ett eventuellt
bifall till densamma. Vilken anledningen
kan vara till denna förtegenhet —
den påminner mig om salig Moltkes legendariska
motvilja mot att tala —känner
jag inte till; möjligen kan den bero
på den utomordentliga brådska, med
vilken denna angelägenhet drivits fram.
Som man kanske erinrar sig, var det
först den 3 december förra året som
finansministern tillkallade de sakkunniga,
vilka fingo i uppdrag att syssla
med denna fråga, men redan den 3 januari,
alltså exakt en månad senare,
var man klar att dagteekna propositionen
i ärendet. Det arbete, som på
denna mycket begränsade tid kunnat
utföras, har naturligtvis inte kunnat bli
alltför grundligt, men så har också propositionen
blivit som den blivit och besannat
den gamla satsen som säger, att
hastverk är lastverk.

Under utskottsbehandlingen frågades,
huruvida ingen som helst dylik utredning
rörande de samhällsekonomiska

konsekvenserna vidtagits. Det föreföll
ganska egendomligt, att man inte skänkt
någon som helst uppmärksamhet åt
denna mycket väsentliga sida av problemet.
Det meddelades då att inom
priskontrollnämnden verkställts viss
undersökning rörande begränsade avsnitt
av prisfältet. Denna undersökning
förelåg i form av en promemoria inom
finansdepartementet. Föredragningen av
denna promemoria ägde rum inför bevillningsutskottet.
Det frågades, varför
inte denna promemoria var redovisad
uti propositionen. Det upplystes då,
mina damer och herrar, att det gick
inte, därför att den var hemligstämplad!
Herr talman, kan det verkligen
vara en rimlig ordning att på basis av
en hemligstämplad promemoria, som
inte ens tillställts bevillningsutskottets
egna ledamöter i avskrift, tillråda riksdagen
— detta var ju meningen — att
antaga en lagstiftning av denna vitt
syftade omfattning? Jag måste till mina
utskottskamraters heder säga, att de
allmänt reagerade, när det blev klart
att denna promemoria var hemligstämplad
och sålunda icke kunde, utan
att den röda stämpeln toges bort, delges
riksdagen. Därför var man också
beredd att medverka till igångsättandet
av vissa utredningar för att få de
samhällsekonomiska konsekvenserna något
belysta.

Hela utskottet medverkade sålunda
till införskaffande av upplysningar från
statens priskontrollnämnd, men, mina
damer och herrar, denna gång i form
av en icke hemligstämplad promemoria;
vidare ifrån statistiska centralbyrån,
Sveriges lantbruksförbund och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund.
Dessutom har, herr talman, ett omfattande
och, så vitt jag förstår, vederhäftigt
utredningsarbete på eget initiativ verk
ställts av ett anmärkningsvärt stort antal
organisationer på näringslivets och
motorismens områden. Samtliga dessa
utredningar, såväl de genom utskottets
försorg verkställda — delta framgår av
handlingarna i dag — som de, vilka ut -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

förts på enskilt initiativ, bestyrka att
en skärpt beskattning av bilismen komtned
att medföra prisökningar i olika
bänseenden. Detta utredningsmaterial
är, som sagt, i huvudsak redovisat i utskottsutlåtandet,
och jag vill gärna ge
utskottets ärade ordförande en eloge för
det sätt, på vilket han härvid gått tillväga.
Genom att så stort utrymme beretts
för alla dessa utredningar ha ju
riksdagens ledamöter fått större möjligheter
att bedöma detta projekt än de
skulle haft, därest de endast haft tillgång
till den knapphändiga kungl. propositionen.

Genom att dessa på privat initiativ
igångsatta eller genom bevillningsutskottets
försorg igångsatta utredningar
sålunda redovisats, har det ganska
egendomliga inträffat att bevillningsutskottets
betänkande i frågan blivit
ungefär dubbelt så digert som den
kungl. propositionen i samma ärende.
Naturligtvis borde Kungl. Maj:t och
icke utskottet och ännu mindre enskilda
personer ha satt i gång dessa utredningar
till belysande av problemet.
Kungl. Maj:t skulle ju ha redovisat allt
detta i propositionen, innan densamma
överlämnades till riksdagen. Det är,
tycker jag, en ytterst otillfredsställande
ordning att riksdagen på detta sätt i
efterhand skall komma och ta reda på
konsekvenserna av det eller det förslaget,
som Kungl. Maj:t lägger fram.
Dessa konsekvenser borde Kungl. Maj:t
själv redovisa i sina förslag till riksdagen.
Vad jag här påpekat bestyrker
enligt min mening ganska kraftigt den
lättvindighet, med vilken man har gått
till väga från Kungl. Maj :ts sida i denna
fråga.

Jag. skulle här, herr talman, vilja
skjuta in ett par korta reflexioner kring
utskottsmajoritetens s. k. 27-öreslinje.
Först och främst bör det kanske påpekas
att höjningen av bensinpriset inte
kommer att stanna vid det belopp, som
majoriteten nu föreslår, utan på grund
av bolagens och återförsäljarnas stegrade
kostnader av olika slag kommer

det att ökas med ytterligare minst 3 öre
per liter, enligt vad sakkunskapen uppger.
Höjningen skulle alltså bli 30 öre
och icke 27 öre. Och vidare: man torde
väl vara allmänt ense därom, hur än
diskussionen i dessa frågor har gått,
att inom motorismen under alla omständigheter
finns åtminstone en sektor,
vars karaktär av oumbärlighet över
huvud taget inte behöver diskuteras,
och det är den sektor som avser den
hundraprocentiga nvttobilismen, d. v. s.
lastbils-, omnibus- och drosktrafiken.
Det finns väl ingen i denna kammare
som anser sig kunna förklara, att denna
trafik kan karakteriseras i större eller
mindre grad såsom umbärlig. Vi måste
alla vara ense om att i varje fall den
är oumbärlig. Men, herr talman, just
denna trafik, alltså denna otvivelaktigt
oumbärliga sektor inom motorismen,
den träffas ju alldeles orimligt hårt av
åtgärderna att lägga hela skattehöjningen
på bensinen. Däremot blir det
relativt lättare för den s. k. lyxbilismen,
i den mån det nu finns någon sådan, att
undandra sig de ökade bördorna. Men
inte kan det vara därtill som utskottsmajoriteten
syftat, då den nu förordat
en skärpning just av bensinskatten.
Det kan väl inte ha varit av hänsyn
till de s. k. vrålåken, som man velat
undvika en höjning av fordonsskatten
och i stället lagt hela skatteökningen på
bensinen.

Jag tror knappast, herr talman, att
jag gör mig skyldig till någon överdrift
om jag förmodar, att utskottsmajoriteten
— jag känner dock kamraterna
i utskottet mycket bra •—- med
icke ringa olust gått med på det här
föreliggande förslaget. Denna olust kan
avläsas i skilda sammanhang. Uppenbarligen
söker nu majoriteten någon
tröst i sin uttalade förhoppning, att
denna oformliga och svagt motiverade
särbeskattning skall vara av tillfällig
natur och att frågan om dess fortbestånd
skall underställas 1949 års riksdag.
Ja, herr talman, detta med »tillfällig
natur», vad skola vi säga om

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

detta? Vi höjde bilbeskattningen ganska
kraftigt hösten 1945. Sålunda ökade
man bensinskatten från 12 till 18 öre,
d. v. s. med 50 procent. Vi tyckte det
var en kraftig höjning, men mot bakgrunden
av vad som nu ifrågasattes var
det en ganska blygsam siffra. Nu är
man beredd att höja beskattningen
från 18 till 45 öre, d. v. s. med 150
procent! Aptiten växer som bekant,
medan man äter.

Men för att gå tillbaka till hösten
1945, vad sade bevillningsutskottet den
gången? Jag har just i dag varit i riksdagsbiblioteket.
Det skaffade mig en
hemlig glädje nästan att studera vad bevillningsutskottet
skrev på hösten 1945,
när denna höjning av bilbeskattningen
genomfördes. Det står att läsa i bevillningsutskottets
betänkande nr 02 till
1945 års höstriksdag. I detta aktstycke,
som jag rekommenderar till genomläsning,
förklarade sig utskottet vilja —
nu citerar jag ordagrant — »starkt understryka,
att den i propositionen föreslagna
avvägningen av skattesatserna
allenast har en provisorisk karaktär».
Observera, mina damer och herrar, nästan
exakt samma formulering som man
använt i det utskottsbetänkande, vi i
dag ha framför oss! Men hur har det
gått? Har det blivit någon sänkning av
den 1945 beslutade och då såsom »tillfällig»
angivna höjningen av motorskatterna?
Naturligtvis inte. Det är inte
bara så att man har bibehållit denna
skattehöjning, utan i dag är man beredd
att öka på den på ett sätt som
framgår av de siffror, som jag nämnt
och som i fråga om bensinen innebär
en förhöjning med 150 procent. Efter
dessa erfarenheter får jag säga, att jag
för min del numera har mycket svårt
att tro på de där utskottsformuleringarna
om »allenast provisorisk karaktär».
Fastmera är jag tämligen övertygad
om att finns det över huvud taget
något beständigt i denna obeständiga
värld, så är det ett av den svenska riksdagen
i laga former högtidligen beslutat
provisorium!

Nu liksom förra gången hänvisar
man till finansministerns bestämda uttalanden
om de nya skatternas tillfälliga
karaktär. Finansministern hade en
diktamen av den beskaffenheten 1945.
Och han har en diktamen av precis
samma beskaffenhet i år. Jag kan inte
hjälpa det, herr talman, men jag börjar
onekligen bli en smula misstänksam emot
finansministern, när han uttalar sig på
detta sätt. Förr i världen brukade det
heta — någon kanske kommer ihåg
frasen från sin allmänna historia: Förliten
eder icke på furstar! Jag skulle
vilja säga: Förliten eder icke på finansministrar!
Till slut ytterligare ett par
ord. Förmodligen kommer man nu från
utskottets sida att säga, att högern icke
har något alternativ, när partiet nu
yrkar rent avslag. Ja, det där talet om
bristen på alternativ, det börjar vi nu
känna igen. Det kommer tillbaka med
regelbundenheten hos ett urverk. Man
frågar efter de kritiserandes alternativ,
som om oppositionen vore skyldig att
ta på sig regeringens uppgift, när en
fråga blir särskilt obehaglig. Hur ofta
har icke bevillningsutskottet efter en
ingående och saklig prövning funnit sig
förhindrat att rekommendera riksdagen
att godtaga den eller den propositionen,
fast jag medger, att det var vanligare
längre tillbaka i tiden än under de senaste
åren — varför en ändring skett
skall jag icke nu uppehålla mig vid.
Men icke har man för den sakens skull
krävt några alternativ. Det är på senaste
tiden som denna modernitet givit
sig till känna i riksdagsarbetet. Om en
kungl. proposition faller under bordet
genom att riksdagen säger nej till densamma,
då får Kungl. Maj:t rätta sig
efter förhållandet och ta det sålunda
uppkomna läget under övervägande. Så
har man gått till väga tidigare, och jag
kan icke so någon anledning varför
icke detta tillvägagångssätt skulle kunna
praktiseras även i fortsättningen.

Regeringen serverar konsumtionsskatteberedningens
förslag undan för
undan, innan beredningen avslutat sitt

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

arbete, ja, herr talman, medan denna
beredning alltjämt är ute på jakt efter
nya skatteobjekt, om den nu kan finna
några sådana. Jag skulle möjligen kunna
förstå det hela, därest regeringen av
psykologiska skäl ginge så till väga. Särskilt
illasmakande medicin brukar man
ju ge patienten teskedsvis, men detta
är förmodligen icke den verkliga förklaringen
till regeringens tillvägagångssätt.
Anledningen är nog den, att regeringen
icke bär någon fast plan för sitt
handlande. Den kan ej överblicka det
hela. Icke desto mindre kommer regeringen
och kräver alternativ av oppositionen.
Jag tycker nog, herr talman,
att regeringen med detta ständiga tal
om alternativ söker göra det något väl
lätt för sig.

Inom högern anse vi, att varken propositionen
eller utskottets förslag bör
bifallas. Vi mena, att den föreslagna,
ytterligt skärpta beskattningen av motorismen
kommer att motverka sitt syfte
och sålunda näppeligen kan ingå som
ett medel i en inflationsbekämpande
politik. Vi anse dessutom — jag har
icke uppehållit mig vid den saken något
vidare men får kanske anledning
att återkomma därtill — att denna beskattning
synnerligen orättvist träffar
en dock ganska begränsad grupp av
medborgare. I det belopp på omkring
400 miljoner kronor, som de hittills
föreslagna indirekta skatterna röra sig
om, ingå pålagorna på motorismen med
nära 180 miljoner kronor eller med —
noga räknat — 178,5 miljoner kronor,
d. v. s. med mellan 43 och 44 procent
av de 400 miljoner kronorna. Om utskottets
27-öreslinje i dag vinner riksdagens
bifall betyder detta, mina damer
och herrar, att specialbeskattningen av
motorismen för nästa budgetår kommer
att uppgå till icke mindre än sammanlagt
388 miljoner kronor, d. v. s. nära
400 miljoner kronor. Om vi nu hålla
i minnet, att det samlade skatteuttaget
i årets förslag till riksstat, alltså
de direkta och indirekta skatterna in. m.,
uppgår till omkring 4 000 miljoner kro -

nor, innebär detta — den siffran kan
vara av visst intresse att komma ihåg
— att motorismen ensam skall svara
för nära tio procent av detta väldiga
belopp. Sedan har motorismen att i
vanlig ordning bära sina övriga skatter.
En sådan ordning och en sådan särbeskattning
av en begränsad grupp anser
jag för min del icke vara rättvis och
ej heller samhällsekonomiskt försvarbar.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den av herr Velander m. fl. avgivna
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde
herrar Hjalmarson, Thorell, Nolin,
Skantze, Hseggblom, Nilsson i Göingegården,
Olson i Göteborg, Sefve,
Ljungberg, Staxäng, Dickson, Larsson
i Karlstad, Falla, Gezelius, Holmström,
Stattin och Andersson i Gisselås samt
fru Boman.

Herr SANDBERG: Herr talman! Syftet
med det framlagda och de kommande
förslagen till skärpt, indirekt beskattning
är ju att genom dessa åtgärder
uppsuga en del av den köpkraft
som är för stor i förhållande till tillgången
på varor. Därmed är ju icke
sagt, att köpkraften i och för sig är för
stor, men förhållandet mellan köpkraftens
storlek och varutillgången är icke
tillfredsställande. Genom denna indragning
av köpkraft erhålles en överbalansering''
av budgeten, vilken överbalansering
man eftersträvar att göra så stor
som möjligt.

Man är i stort sett i princip enig om
en anordning av detta slag såsom en
av de åtgärder, som böra ifrågakomma
i det nu rådande ekonomiska läget, då
det gäller att uppnå en bättre samhällsekonomisk
balans. Även folkpartiet anser
alltså att budgeten bör på den väg
varom här är fråga överbalanseras med
betydande belopp. Men vi kunna icke

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

anse oss bundna av någon viss på förhand
fixerad summa i detta hänseende.
Det får bli beroende på prövningen av
de olika förslag till skattehöjningar som
föreligga eller som komma att ytterligare
framläggas. Huru stor den summan
blir, som man slutligen kan komma till.
om den blir 500 miljoner kronor, som
från konsumtionsskatteberedningens majoritet
uppsatts som ett önskemål, eller
någon annan summa, vet man icke nu.
Detta tal, 500 miljoner, har icke för oss
varit något heligt tal eller något ofrånkomligt
minimum. Givetvis hade det
varit önskvärt, om man även med hänsyn
till slutresultatet kunnat överblicka
alla de förslag som här kunna komma
i fråga. Det är därför att beklaga att
1947 års konsumtionsskatteberedning,
som tillkallades först den 3 december
1947, haft så kort tid på sig för sitt
arbete. Om så ej varit fallet utan man
hade tillmätt en längre tid för denna beredning,
är det väl sannolikt att propositionen
ej sett ut så som den nu
gör; dessutom hade man haft möjlighet
att taga ställning till samtliga skattehöjningar
på en gång, vilket ju obestridligen
skulle varit mycket lämpligt
och nyttigt.

Den skärpta beskattningen av motortrafiken
är även den tänkt som ett led
i kampen mot inflationen. .Tåg skall
emellertid inte nu närmare gå in på
frågan om denna beskattnings effekt i
nämnda hänseende. Jag vill endast säga,
att med den utformning förslaget fått
såväl i propositionen, som dock är
övergiven av alla, som i utskottsmajoritetens
förslag, kan den inflationshämmande
verkan snart i viss mån komma
att motverkas genom krav på lönekompensationer.

Det föreliggande förslaget överensstämmer
icke med finansministerns uttalande
i samband med tillsättandet av
nämnda konsumtionsskatteberedning. Då
framhöll han nämligen, att skatteskärpningarna
i huvudsak borde avse endast
mera umbärliga varor. Motortrafiken
kan ju icke sägas tillhöra de mera um -

bärliga tingen, och sannolikt kunna
också större delen av de varuslag, vilka
ganska snart komma att träffas av prisökningar,
hänföras till oumbärliga varor.
Så är givetvis fallet med åtskilliga
matvaror som komma att fördyras genom
en stark höjning av skattebelastningen
på motortrafiken. Denna trafik
är till allt övervägande del ett oumbärligt
hjälpmedel för samfärdseln och näringslivet.
Biltransporterna ha fått en
allt mera ökad omfattning och betydelse,
icke minst är detta fallet när det
gäller lantbruks- och skogsbruksprodukter.
Denna fråga angår också i hög grad
landsbygden, ty just för dem som där
bo och verka betyder det så ofantligt
mycket att genom bilismen kunna underlätta
samfärdseln och bryta isoleringen.
En starkt kännbar fördyring av
transportväsendet kommer därför att
få betänkliga återverkningar på stora
delar av näringslivet samt innebära
orättvisor särskilt mot vissa folkgrupper.

Utskottet framhåller att därest de nu
ifrågasatta skatteskärpningarna genomföras,
böra de ökade kostnaderna för
transportväsendet, handeln och näringslivet
i övrigt givetvis slå igenom
i konsumentpriserna. Ja, även om så
sker bliva emellertid verkningarna av
en starkt höjd beskattning därför ingalunda
likformiga eller rättvisa. Yrkesmannen
inom biltransportväsendet kan
måhända hållas skadeslös genom att
taxorna höjas, men det är svårare och
i många fall omöjligt för stora grupper
enskilda yrkesutövare att erhålla kompensation
för de ökade omkostnaderna.
För att kunna väl utnyttja tiden och arbetstillfällena
och på bästa sätt betjäna
sina kunder äro dock dessa enskilda
bilägare beroende av de friare transportmöjligheter
som följa innehavet av
en egen bil. Det ligger vidare i sakens
natur, att fördyringen av nödvändighetsvaror
blir störst i de delar av landet
där transporterna — dels därför att
man har så få järnvägar, dels därför att
avstånden från järnvägsstation till kon -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

sument äro så stora — i stor utsträckning
måste ske med bilar. Den glesa
bebyggelsen över huvud taget medverkar
till att alla transporter bli långa och
dyrbara.

Sådana förhållanden som jag här antytt
råda framför allt i Norrland. Verkningarna
i nu berörda hänseende framgå
också klart av flera av från olika
korporationer erhållna yttranden, som
finnas bifogade utskottets betänkande,
och även av den utredning som utskottet
självt låtit införskaffa. Det är också
klart, att de verkliga olägenheterna av
dessa fördyringar särskilt framkomma
i händelse av en kraftigt höjd beskattning
av motortrafiken.

Jag skall icke upptaga tiden med att
giva många exempel på fall, där ökning
kan beräknas ske av priset för varor
och tjänster. Men jag erinrar om hur
man t. ex. i lantbruksförbundets beräkningar
kommit fram till att en höjning
av bensinskatten med 20 öre per liter
skulle innebära en kostnadsökning av
0,63 öre per liter konsumtionsmjölk. En
skattehöjning med 27 öre skulle betyda
en höjning av priset på konsumentmjölk
med ungefär 0,S5 öre. Till allt
detta kommer att man nog får räkna
med att åtskilligt flera fördyrande moment
komma med i samband med denna
skattehöjning. Den slutliga fördyringen
genom nu ifrågasatta stora skatteskärpning,
exempelvis när det gäller priset
per liter mjölk, blir nog icke så liten.
Den blir troligen åtskilligt större än de
siffror jag här angivit. Skogsägareföreningen
räknar med att transportkostnaderna
för timmer komma att stiga med
10 procent vid en körsträcka av 80 km.
Från sakkunnigt håll inom lastbilstrafiken
uppgives vidare att t. ex. vanlig
norrlandsved av björk som transporterats
per bil 6 mil för ilastning på järnväg
skulle, sedan den sänts till Stockholm,
här betinga ett pris som innebär
en höjning med 10 procent av det gällande
priset.

Som jag och det parti jag tillhör ser
på frågan, måste man räkna med all -

varliga olägenheter på olika sätt särskilt
vid starkt höjd beskattning av motortrafiken.
Jag betonar, att man särskilt
i händelse av att höjningen blir
betydande måste räkna med att olägenheterna
komma att framträda i sin fulla
styrka. Å andra sidan kunna vi, som
jag förut nämnt, icke bortse från angelägenheten
av att åstadkomma en betydande
överbalansering av budgeten till
den kraft och verkan detta hava kan
på den samhällsekonomiska balansen.
Man tvistar ju om bästa sättet att använda
de genom skattehöjningarna indragna
medlen. Jag skall icke lägga mig
i den tvisten. Jag tror emellertid, att
man i alla händelser icke kan ställa sig
alldeles likgiltig inför det rådande läget
och behovet av åtgärder för det
ekonomiska lägets förbättring. En rent
negativ inställning anser jag icke vara
riktig i detta fall. Vi måste söka tillvarataga
alla möjligheter för att öka
skatteintäkterna och uppnå den ekonomiska
verkan vi åsyfta. Vill man ingenting
alls göra på nu ifrågavarande skatteområde,
bör man kunna visa på andra
utvägar, som kunna tänkas vara politiskt
framkomliga och som verkligen
åtminstone i någon mån giva ett resultat,
som motsvarar de uteblivna skatteintäkterna.
Det är mycket beklagligt, att
vi befinna oss i det läget, att vi måste
tillgripa skatteåtgärder av det här ifrågavarande
slaget. Men då man nu är där
man är — jag skall ej diskutera frågan
om orsaken till detta — då kan man,
menar jag, icke fullt bortse från lägets
krav. Enligt min mening måste det bli
fråga om en avvägning mellan å ena
sidan främst angelägenheten av en överbalansering
av budgeten i inflationshämmande
syfte och å andra sidan de
icke önskvärda återverkningarna på bilismen
och näringslivet av en skärpt
beskattning. Därvid måste man givetvis
noga beakta att verkningarna bliva
olika vid de olika skatteobjekt, som
kunna komma i fråga. Det är möjligt,
att man icke helt kan undgå att träffa
även icke umbärliga varor. Detta kan

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

komma att visa sig även i fortsättningen
av dessa skattefrågors behandling. Men
om man måste överväga att även i viss
mån träffa de mera oumbärliga tingen
med en höjd indirekt beskattning, då
måste man gå fram med mycket stor
försiktighet. Det är detta som enligt
min mening skett varken i propositionen
eller i utskottets förslag.

I de likalydande motionerna I: 12 och
II: 24 har folkpartiet yrkat avslag på
förslaget om höjd skatt på personautomobiler,
då en sådan skattehöjning
skulle ha blivit i alldeles särskilt hög
grad orättvis och olämplig. Utskottet
har också som synes med en viss tvekan
avstyrkt fordonsskatten. I den
punkten äro vi sålunda på samma linje.
Men då utskottsförslaget innebär att
skatten på bensin höjes utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit — intäkterna
skola täcka även den uteblivna fordonsskatten
— eller med 27 öre per liter och
för viss brännolja i motsvarande grad
med 20 öre, då kunna vi självfallet icke
vara med. Jag vill också säga, att jag
icke kunnat tänka mig en höjning till
något mera avsevärt belopp av bensinskatten,
varför en kompromiss knappast
varit möjlig.

En betydligt mindre långtgående höjning
av bensinskatten än enligt utskottsförslaget
ha vi dock ansett oss
kunna under vissa förutsättningar
acceptera. Förutsättningarna ha varit:
körrestriktionernas upphävande, ingen
utstampning, bensintilldelning til! alla
bilar och att de nu influtna skattemedlen
så snart som möjligt komma vägväsendet
till godo. Utskottet har uttalat
sig positivt i dessa punkter. Vad beträffar
körrestriktionerna har den frågan
kommit i ett nytt läge genom vad som
uttalats i samband med den bebådade
bensinransoneringen. Jag vill för övrigt
gärna understryka utskottets uttalande
i berörda punkter med undantag av en
punkt, till vilken jag återkommer. Vidare
vill jag ånyo framhålla angelägenheten
av att de medel, varom här är
fråga, komma vägväsendet och dess

fortsatta utveckling till godo så fort
som möjligt. I detta sammanhang vill
jag även understryka det uttalande som
gjorts i propositionen och i utskottets
utlåtande att den nu ifrågavarande
skattehöjningen allenast är av tillfällig
art. Nu vet jag väl att man, som redan
nämnts här, har anledning hysa en viss
skepsis i fråga om möjligheten att realisera
denna fromma önskan att skattehöjningen
endast må bli av tillfällig art.

Erfarenheten är ju icke precis den
bästa i fråga om möjligheterna att realisera
dylika önskningar. Det händer ju,
att utvecklingen blir en annan än man
trott och hoppats. Dessa bestämda uttalanden,
som dock nu göras och vilka
jag vill understryka, böra ändå ha ett
visst värde.

Beträffande vad utskottet sagt i fråga
om en eventuell räjongbegränsning vid
en blivande bensinransonering, kan jag
emellertid icke instämma i. Jag tror att
en räjongbegränsning bör undvikas.

En måttlig höjning av skatten enbart
på drivmedel får icke de tråkiga verkningar
som skulle bli följden vid ett
bifall till propositionen eller utskottets
förslag. Jag tror icke, att man kan säga,
att några nämnvärda hämmande eller
snedvridande verkningar på produktionen
kunna komma av en så måttlig
skattehöjning som den vi föreslagit.

Innan jag kommer till slutorden vill
jag sticka in några ord om ett par saker.
Den ena saken gäller restitution av skatt
på bensin, som användes för framdrivande
av traktorer eller i yrkesmässigt
bedrivet fiske. Det har gjorts yrkanden
i den riktningen i ett flertal motioner.
Utskottet talar om saken på s. 38 och
framhåller, att utskottet ämnar först i
ett senare betänkande framlägga sin
ståndpunkt i dessa restitutionsfrågor. Vi
komma sålunda att senare få tala om
denna sak ytterligare. Men jag vill redan
här för min del framhålla, att det rör
sig om en mycket betydelsefull sak och
att det är nödvändigt att trots de svårigheter
av teknisk art som uppenbarligen
föreligga ändå finna en väg för

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

att möjliggöra restitution av skatt för
bensin, som användes enbart för jordbrukets
eller fiskets behov. Utvecklingen
i fråga om traktortyper bar
under senare tid gått i den riktningen,
att det är högst angeläget, att denna
fråga tages upp och får en positiv lösning.

Den andra saken som jag här vill beröra
är den fråga, som bondeförbundet
berört i sin reservation, där det yrkats
bifall till motionerna om vissa lättnader
i bilbeskattningen i det fall att man
övergår till gengasdrift. Jag ställer mig
för min del ej avvisande till den tanken.
Men jag tror ej, att folk i någon
mera avsevärd omfattning kommer att
övergå till gengasdrift. Skulle så bli
fallet, får frågan ur nationalekonomisk
synpunkt större betydelse, och hela
saken blir mera tveksam. Vad jag vill
säga är emellertid, att denna sak dock
icke är av den storleksordning, att det
är skäl att, såsom bondeförbundet gör,
hänga upp ett avslagsyrkande på densamma,
för den händelse nämligen att
man i övrigt vill tillmäta någon betydelse
åt strävandena att genom skattehöjningar
åstadkomma en viss verkan
till förbättring av den samhällsekonomiska
balansen.

Det för mig och det parti jag företräder
viktigaste skälet för en viss
skattehöjning är, som jag förut framhållit,
att söka bidraga till att åstadkomma
en önskvärd förbättring i den
ekonomiska balansen. Men även andra
synpunkter tala för att en måttlig höjning
kan komma i fråga. En viss prishöjning
bidrager i sin mån till större
sparsamhet med ifrågavarande drivmedel.
De nyligen företagna höjningarna
av järnvägsfrakterna innebära, att
en mindre höjning av bilfrakterna ej
rubbar konkurrensförhållandena de
båda trafikmedlen emellan till bilismens
nackdel.

Genom den av oss föreslagna höjningen
av bensinskatten med 10 öre per
liter och av skatten på vissa brännoljor
med 7 öre per liter gives i alla fall

ett icke föraktligt bidrag till den eftersträvade
överbalanseringen, nämligen
med minst ca 05 miljoner kronor. Detta
kan, förmena vi, ske utan att alltför
stora olägenheter för de av skatteökningen
beroende inträda. Vi mena
därför, att i innevarande allvarliga läge,
där man kräver åtgärder av olika slag
mot inflationen, är vårt förslag sakligt
motiverat. Det är ett uttryck för det ansvar,
som man måste känna, om man
ej låter de taktiska beräkningarna förhindra
ett sakligt ståndpunktstagande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Petrén och undertecknad
vid utskottets betänkande fogade
reservationen. Jag vill till detta
ytterligare lägga, att om vår reservation
skulle bli utslagen och ej nå fram till
slutvoteringen, kommer jag att på grund
av de synpunkter jag här framlagt rösta
för rent avslag. Jag tror, att det parti
jag tillhör intar samma ställning.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
När man av omständigheterna tvungits
att följa med alla de olika detaljerna
i den här föreliggande frågan i den
allmänna debatten, fått mottaga massor
av skrivelser och fått läsa mängder av
resolutioner, som ha haft i stort sett
precis samma utseende som om de varit
gjorda på ett och samma ställe efter en
och samma mall, har man svårt att
värja sig för den tanken, att man ifrån
visst håller framför allt har varit intresserad
av att göra den här föreliggande
skattefrågan till en stor fråga.

Det är massor av överord som ha
förekommit i denna debatt. Jag skulle
kunna anföra prov på dem. Jag nöjer
mig med att som exempel nämna, att
på något ställe har man förklarat, att
det är »ett överlagt mordförsök mot det
svenska näringslivet».

Jag måste nog säga, att det har icke
förvånat mig så mycket. Men, herr talman,
när jag häromdagen i en tidning
såg, att en framstående ledamot av bevillningsutskottet
på ett stort folkmöte
i Göteborg hade uppmanat de männi -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

skor, som där voro samlade, att se till,
att alla de, som ej stode på avslagsståndpunkten,
skulle kastas ur riksdagen
i höst, då frågade jag mig, om icke
debatten kommit ut på ett plan, där den
ej borde vara.

Nu skall jag icke irritera herr Hagberg
i Malmö med att fråga honom hur
han skall ordna den där utkastningen.
Ty det blir ju icke bara fråga om att
kasta ut socialdemokrater; han måste
också kasta ut folkpartisterna i denna
kammare och eventuellt också en del
bondeförbundare. Det är möjligt, att det
skulle vara idealiskt att ha en kammare
här, som bestode av bara höger
och kommunister. Jag bara funderar
på om herr Hagberg har tänkt, hur det
skulle verka. I varje fall bör det ju, om
herr Hagberg skall utföra sin föresats
i vad gäller herr Ohlin och hans parti,
betyda ett rivande av alla broar omedelbart
och i ett sammanhang och ett
uteslutande av alla möjligheter till valkartell.
Jag vet ju icke, om herr Ohlin
är intresserad av att ha en sådan broder
i valkartellen.

Det må emellertid bli med den saken
hur det vill. Jag tycker, herr talman, att
vi skulle kunna behandla denna fråga
precis så som vi behandla alla andra
skattefrågor eller lagfrågor, d. v. s. resonera
lugnt och stilla. Om man har
baktanken, att man skall driva bort den
socialdemokratiska regeringen, och om
man vill byta ut den nuvarande riksdagsmajoriteten,
så tycker jag ju, att
bensinfaten icke precis skulle lämpa sig
som argument.

Låt oss, herr talman, fråga lugnt och
stilla, varför denna fråga har kommit
upp! Vad är det för anledning att vi i
dag diskutera den? Vad är det för syfte
med det hela? Då ha vi fått en grundval,
där vi kunna diskutera verkligt sakligt.
Jag förstår ju, att den som i det
avseendet icke vill vara med om någonting
har sin plattform klar. Men man
kan ju också pröva om det skall vara
10 öre, 20 öre eller om det skall vara
27 öre i skatt?

Jag vill också i detta sammanhang
säga herr Hagberg, att när han talar
om hastverk såsom lastverk tillkommer
det ju ej mig att döma. Jag skall över
huvud taget icke försöka att utreda orsakerna
varför konsumtionsskatteberedningen
ej kunde börja sitt arbete förrän
den 10 december och av omständigheterna
tvingades att, om riksdagen skulle
få detta förslag i någorlunda hygglig
tid, arbeta tio dygn en suite. Men jag
tror, att om det varit andra som skulle
gjort det, så hade det kanske icke blivit
mindre hastverk och därigenom också
lastverk.

När herr Hagberg sedan plockade
fram promemorian, som uppvisades i
bevillningsutskottet, vill jag ingalunda
förmena honom att göra detta. Men
han skulle ju ha kunnat tillägga — tv
den upplysningen fick han i bevillningsutskottet
— att denna promemoria
från priskontrollnämnden var uppgjord
på det sättet, att man hade räknat
med olika skattesatser och hur de
skulle verka på det ena och det andra
avståndet och på den ena eller den
andra varan. På basis av detta hade
priskontrollnämnden räknat ut, att
kostnaden för transporten skulle stiga
med den eller den summan i det ena
eller det andra fallet.

Jag vet ju icke, herr Hagberg, om
herr Hagberg har den uppfattningen,
att det bort vara konsumtionsskatteberedningens
och Ivungl. Maj :ts sak att
lägga fram denna promemoria i propositionen
för allmänheten och därmed
sätta sig i det läget, att man måste hli
den underordnade parten vid de eventuella
förhandlingar, som skulle upptagas
om fraktökning. Jag tror, att man
skall ha klart för sig, att läget hade
blivit sådant. Det synes mig, att när
denna skatt slår igenom och man börjar
förhandla om prisförhöjningar, skall
det vara tvenne parter, en part på vardera
sidan om bordet, av vilka den ene
icke från början har haft tillgång till
papper om den andres ståndpunktstagande.

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Jag skall icke här uttala mig om herr
Hagbergs stora olust. Skulle det förvåna
någon av kammarens ledamöter,
om en gammal motståndare till indirekta
skatter känner olust att sitta först
som ordförande i konsumtionsskatteberedningen
och sedan som ordförande
i bevillningsutskottet i detta sammanhang?
Det är klart: nog känner man
olust inför detta. Men, herr Hagberg,
utgångspunkten har ju varit, att man
här ifrån ömse sidor skulle vara beredd
att göra ett offer i ett större intresses
tjänst. Det, som för mig är det
märkvärdigaste, är att alla de gamla
protektionisterna och anhängarna av
indirekta skatter känna det så mycket
olustigare än vi andra.

Herr talman! Redan i remissdebatten
hade jag tillfälle att uttala mig om en
del av dessa ting. Jag tillät mig då,
med hänvisning till den från folkpartiet
väckta motionen om en omläggning
av denna skatt, att säga, att jag på intet
sätt var doktrinär i denna fråga och
att jag på intet sätt av några prestigeskäl
skulle hindras att gå till en allsidig
prövning och taga hänsyn till alla
de skäl som man från olika håll skulle
kunna prestera.

Jag tror, att det föreliggande betänkandet
från bevillningsutskottet har visat,
att vi samtliga, som utgöra majoriteten,
ha arbetat utifrån den utgångspunkten.
Personligen hyser jag än i dag
en rätt stark tvekan om förslaget om
fordonsskattens fullständiga borttagande
är fullt rättvist mot nyttotrafiken.
Men, herr talman, jag har vid mera än
ett tillfälle under alla dessa uppvaktningar
som ägt rum försökt att få ett
besked om det fanns några olika meningar
inom bilismen i den här föreliggande
frågan. Särskilt vid den stora
uppvaktning, som 22 organisationer
hade för bevillningsutskottets presidium,
tillät jag mig fråga. Jag sade:
»Jag förstår, att ni kunna vara eniga,
när det gäller det rent negativa ståndpunktstagandet;
således ni vilja ingenting
ha av detta. Men äro nyttotrafi -

kens och personbilstrafikens representanter
lika eniga när det är fråga om
en situation, där det gäller att taga positiv
ställning? Det gäller således, att
något kommer att ske. Äro edra intressen
då likformiga?»

Jag har under de tre veckor som
gått sedan den tiden icke fått något
svar på den frågan. Då följdes den av
en mycket bestämd tystnad. Det var
först i går kväll klockan tio som jag i
radio fick konstaterat, att lasttrafikbilägarna
hade, precis som jag misstänkte,
ett annat intresse än de andra. Men,
herr talman, det är litet för sent att
giva tillkänna den uppfattningen, när
det hela är färdigt.

Hur verkar nu den här föreslagna
skatten, 27 öres skatt på bensin och
20 öres skatt på brännolja? Man gör
särskilt från avslagsyrkarnas sida gällande,
att det är förfärliga ting som
kunna inträffa. Ett genomförande av
denna skattehöjning skulle, såsom det
säges på visst håll, komma att hämma
produktionen. Den skulle kunna snedvrida
produktionen. Den visar framför
allt en utvecklad fientlighet mot
bilismen.

Herr talman! Ingenting av detta är
riktigt. Med utskottets klart uttalade
mening om att den nya skatten bör få
»slå igenom», som utskottet skrivit,
borde klarhet vara vunnen, att några
ökade bördor är det här icke fråga om
att lägga på nyttotrafiken. De uppgifter
från olika håll som utskottet har
inhämtat visa ju också, att genomslaget
icke skulle komma att medföra någon
större börda för konsumtionen än
någon av de andra föreslagna vägarna.

När jag tittar på högerreservationen
och vad som i den säges om farligheten
i att denna indirekta skatt får slå
igenom och att den skulle verka inflationsbefrämjande,
så må det ju tilllåtas
mig om jag ler, när detta säges av
det parti, som alltid har satt de indirekta
skatterna före de direkta. Jag har
icke begärt något alternativ, ty jag har

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

under debatten i utskottet alldeles tillräckligt
fått klart för mig vad som är
högerns alternativ. Att högern icke
klart och tydligt talar om vad det är
beror väl på att saken bränns en smula,
och att man därför helst icke vill tala
om den i detta sammanhang. I fråga
om den skatt det här gäller kan ju inte
vara tal om, att den som kör egen bil
skall kunna välta över den på konsumenterna.
Under sådana förhållanden
är det ju orimligt att man inom det
parti, där man vill föra fram en ny
omsättningsskatt, som utan tvivel skulle
mer än fördubbla bördorna för konsumenterna,
samtidigt talar om de stora
faror, som skulle följa med denna beskattning.

Herr talman! Vi ha under de debatter,
som hittills förts i detta ärende, på
de flesta håll varit eniga om att budgeten
skall överbalanseras. Vi ha varit
överens om att i det avseendet måste
sådana mått och steg vidtagas, som
kunna komma att betyda något. Vi ha
vidare varit överens om att i detta
sammanhang bör den direkta beskattningens
väg icke beträdas, och vi ha
slutligen varit praktiskt taget överens
om att engångsskatten icke kan fylla
den uppgift, som enligt vår mening indragningen
skall fylla. Jag erinrar
också om att herr Skoglund i Doverstorp
redan i remissdebatten framhöll,
att det nu gäller att ta hårda tag. Vilka
vägar stå i det avseendet öppna för
oss? Ja, såvitt utskottet kunnat utröna
äro de tre. Antingen kan man återuppväcka
omsättningsskatten, införa en
allmän produktionsbeskattning eller
ock slutligen genomföra vad man kallar
en punktbeskattning. Det har, herr
talman, varit intressant att under den
senaste månaden här i huset få höra
alla de beklaganden, som från skilda
håll framförts över att omsättningsskatten
avskaffades, och under debatten
i utskottet ha vi fått bevittna den
ena bekännelsen efter den andra, att
man icke var med på det riksdagsbeslutet.
Det är att beklaga att det icke

blev någon votering den gången, som
skulle kunnat ge klart belägg för hur
det förhöll sig i det avseendet under
såväl våren som hösten 1946. Om jag
inte minns fel, herr talman, tävlade
under 1946 års valrörelse alla partier
utan åtskillnad i att övertyga svenska
folket om vem som hade de största meriterna
i fråga om omsättningsskattens
avskaffande. Nu är omsättningsskatten
borta, och vi må ha vilken uppfattning
som helst om densamma. För oss har
spörsmålet mest gällt, om vi för att
råda bot på ett för tillfället svårt läge
skola återinföra omsättningsskatten.
Jag tror att vi kunna vara överens om
att därest vi skola återinföra omsättningsskatten,
så måste den göras permanent
och inte till en skatt, som
måste omprövas varje år därför att den
är av tillfällig natur. Det synes mig att
omsättningsskatten minst av allt vore
lämpad för en sådan anordning.

Om vi skulle välja en allmän produktionsbeskattning,
skulle det betyda att
vi måste vänta att avgöra detta spörsmål
till nästa år vid den här tiden, ty
det är väl knappast troligt att man
skulle kunna skapa en sådan beskattning
på kortare tid än så. Inför problemet
att kunna överbalansera budgeten
ha vi därför kommit till det resultatet,
att det finns bara en enda väg, nämligen
den som Kungl. Maj :t har valt och
som blivit kallad punktbeskattning. Det
är givet att här reser sig frågan: Men
behöver man nu just på bensin och
brännoljor ta ut ett så stort belopp som
i runt tal 179 miljoner kronor och därmed
öka bensinskatten med 27 öre? Jag
tror, herr talman, att det är nödvändigt.
Enligt min uppfattning är svagheten
med tioöreslinjcn den, att den
tar bort 110 miljoner. Nu säger någon:
Men om svagheten är den att man med
denna linje tar bort 110 miljoner, så
måste det innebära att de 500 miljoner,
som Kungl. Maj:t talat om, är ett heligt
tal, som icke får rubbas. Herr talman!
Enligt min uppfattning äro dessa 500
miljoner inte ett heligt tal, men där -

G 2

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

emot är summan minimum, om man
över huvud taget vill åstadkomma ett
resultat, som har något värde. Sedan
denna proposition framlades och man
började diskutera vad som kunde anses
vara skäligt och icke skäligt i detta avseende
höll konjunkturinstitutets chef,
professor Lundberg, ett föredrag i Örebro,
och såvitt jag kan döma av referaten
i stockholmstidningarna hävdade
han då, att dessa 500 miljoner, som
skulle dragas in till statskassan genom
indirekta skatter, vore ett för lågt belopp
om man ville nå önskat resultat.
Han framhöll enligt vad som framgick
av tidningsreferaten, att det måste bli
fråga om ett belopp väsentligt högre än
500 miljoner. Jag frågar mig: Vad är
en väsentlig höjning på 500 miljoner?
Ja, det måste nog, såvitt jag förstår,
vara ett belopp, som ligger något mellan
700 och 800 miljoner. Därför anser
jag nu, sedan alla dessa ting framkommit
i debatten, att det skulle vara orimligt
att helt enkelt säga: Vi stanna icke
vid 500 miljoner utan vid 400, ja, kanske
vid 300 och lita på att någon allvis
försyn klarar upp allt det andra. Under
alla de år jag varit i tillfälle att delta i
riksdagsarbetet, har jag utgått ifrån att
riksdagen måste so till att man inte
gent emot den kan säga: När ett förslag
förelegat, som avsett att fylla ett visst
bestämt ändamål, har det icke kunnat
fullföljas därför att riksdagen sneglat
på ovidkommande ting. Man har kunnat
ändra på en och annan detalj, men
när det gällt att åstadkomma resultat
har det synts mig, att riksdagen för sitt
anseendes skull varit pliktig att fylla
det minimum, som det kunnat vara
fråga om.

Herr talman! Om vi genomföra det
här föreliggande förslaget få vi ett belopp
på 400 miljoner kronor. Jag kan
försäkra kammarledamöterna, både dem
som tillhöra majoritetspartiet och dem
som tillhöra oppositionen, att jag ägnat
många, många stunder åt att försöka
räkna ut var vi skola ta de återstående
hundra miljonerna. Det problemet hål -

ler konsumtionsskalteberedningen på
att brottas med. Det är inte någon lätt
sak, och jag skulle vilja säga mina kammarkamrater,
att det måhända blir icke
mindre obehagliga ting än dem, som vi
i dag ha att ta ställning till.

Man har sagt, att detta är en obehaglig
fråga, men jag tror som sagt att herrarna
och damerna i fortsättningen få
vara beredda på att ta ståndpunkt --om vi nu skola komma till något resultat
— till frågor, som äro minst lika
obehagliga som denna. När jag nu funnit
att det fanns ett positivt intresse
för dessa saker, har jag frågat mig vilka
nya vägar anhängarna av tioöreslinjen
kunna visa på. Ja, när det gäller att
plocka fram pengar kan man ju alltid
visa på något lämpligt sätt. Då vi stredo
om omsättningsskatten sade anhängarna
av den, att det var det billigaste
sättet att plocka in de pengar, som behövdes.
Jag har försökt göra klart för
mig vad folkpartiet skulle kunna bjuda,
utöver vad konsumtionsskatteberedningen
kan komma med, för att i någon
mån fylla ut de 110 miljonerna; ja, herr
Ohlin, jag är verkligen mycket intresserad
av den saken. Jag har försökt att
gissa vad man i det avseendet tänkt sig,
och kanske har det varit en sockerskatt.
Men en sockerskatt på 10 öre
skulle ge 27,5 miljoner, medan en sockerskatt,
som skulle fylla det hål, som
motsvaras av tioöreslinjen, skulle kräva
en skatt av 40 öre per kilogram. Det
kan naturligtvis sägas, att man kan ta
in hälften på sockret och resten på något
annat, som man kan ge sig ut att
leta efter. Ja, det är ju klart, men jag
vill bara framhålla, att riksdagen även
i den gamla goda tiden, då det icke
fanns någon arbetarmajoritet här i riksdagen,
trots att läget var mycket svårt,
alltid värjt sig mot sockerskatten. Jag
tror för min del att man skall kunna
trolla »minst med båda knäna på en
gång» för att man skall kunna genomföra
den skatten, med andra ord att den
är utesluten. Men under sådana förhållanden
finns det ett hål i dessa beräk -

Onsdagen den 25 februari 1918 fm.

Nr 8.

ningar, herr talman, som jag icke kan
finna några möjligheter att fylla.

Herr Hagberg i Malmö slutade sitt
anförande med uttalandet, att man inte
skall förlita sig på furstar och ännu
mindre på finansministrar. Nej, det
skall man naturligtvis inte göra, men
man skall heller inte lita på alla partiledare.
När man står inför en situation,
där det gäller att handla, skall man förlita
sig på sitt sunda förnuft och inte
vältra över ansvaret på andra. I dag
befinna sig riksdagens kamrar i den
situationen.

Herr talman! För egen del har jag
kommit till det resultatet, att mitt sunda
förnuft bjuder mig att hemställa om
bifall till vad bevillningsutskottet föreslagit
i sitt föreliggande betänkande.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HAGBERG i Malmö, som på begäran
erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Till bevillningsutskottets
ärade ordförande skulle jag
vilja säga följande. Man må ha vilken
uppfattning man vill om den gamla,
numera avskaffade omsättningsskatten,
men den skilde sig dock från den nya
omsättningsskatt, som man nu på omvägar
försöker genomföra och som man
döpt till punktskatt, därigenom att den
— och det skola vi icke glömma -—
icke träffade livsmedel och andra oumbärliga
varor, eller med andra ord icke
fördyrade dem. Men den beskattning,
som riksdagen i dag måhända kommer
att besluta, kominer att fördyra såväl
livsmedel som andra oumbärliga varor,
en fördyring, som utskottsmajoriteten
t. o. m. förordat.

Herr Olsson i Gävle bekräftade med
sitt anförande förefintligheten inom såväl
finansdepartementet som inom bevillningsutskottet
av en hemligstämplad
promemoria från priskontrollnämnden,
men han förmenade i det sammanhanget,
att det skulle ha varit orimligt
att nämnden utåt talat om efter vilka
grunder man gått, när man räknat ut

(i 3

konsekvenserna av ett bifall till förslaget.
Ja, den saken förstår jag, men vad
jag inte förstår är att priskontrollnämnden
inte skulle ha kunnat framställa sin
syn på detta problem under sådana former
att det varit möjligt att publicera
det hela i propositionen. Det har nämligen
visat sig att priskontrollnämnden
senare efter utskottets anmodan varit
oförhindrad att offentligen ge tillkänna
sin uppfattning om dessa ting, som
t. o. in. finns redovisad i utskottsbetänkande!.
Jag skulle vara intresserad
av att få besked om hur man inom
nämnden kan ha resonerat i dessa två
exakt lika fall.

Till slut endast ett ord. Herr Olsson
i Gävle säger, att vi skola resonera lugnt
och stilla. Vad är det? — skulle jag
vilja säga med den gamla katekesens
ord. Jo, det att man »resonerar lugnt
och stilla» betyder numera på majoritetens
språk att man accepterar allt vad
vår nådiga regering behagar föreslå.

Herr OLSSON i Gävle erhöll likaledes
på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Det är givet att
man kan diskutera motiven för den
gamla omsättningsskatten, men den som
1940, när denna skatt infördes, röstade
mot densamma, kan inte nu acceptera
en ny omsättningsskatt. En allmän omsättningsskatt
drabbar konsumtionen
ungefär dubbelt så hårt som den nu
ifrågasatta bilskatten, och för människornas
levnadsstandard betyder det
avsevärt mycket mera, om man plockar
folket på skatt på praktiskt taget alla
varor.

Sedan har jag, herr talman, ingen
anledning att försvara priskontrollnämnden.
Konsumtionsskattesakkunniga
ha heller ingenting att säga till om,
när det gäller hur priskontrollnämnden
skall göra. Denna promemoria fingo vi,
när vi hade beställt den, och det var
inför promemorians utseende som vi
ansågo det vara fullkomligt klart att
den inte kunde läggas fram för den

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

part, med vilken priskontrollnämnden
skulle förhandla.

Jag vet inte, om herr Hagberg har
fått den erfarenheten från bevillningsutskottet
i år, att det är värre än det
varit förut. Jag tror inte det kan vara
på det sättet. Herr Hagberg erkände ju
förut, att jag tillhörde åtminstone de
mot olika synpunkter relativt tillmötesgående,
och jag tror inte någon kan
säga att där använts den metoden, att
man slagit näven i bordet och sagt:
acceptera ni inte vad som här ursprungligen
är föreslaget, så resonera vi
över huvud taget inte med er. Jag tror
inte någon har använt den metoden, i
varje fall inte i bevillningsutskottet.

Vidare yttrade:

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr
talman! Jag skulle först vilja säga till
utskottets värderade ordförande, att vad
jag kommer att säga här inte är på
något sätt influerat av några motororganisationer
eller deras ställningstagande
till denna fråga. Jag tillkännagav
detta redan i utskottet. Min ställning
i denna fråga är helt och hållet
grundad just precis på vad utskottets
ärade ordförande för sin del sade: mitt
eget omdöme.

Även om man inser betydelsen av att
det i nuvarande valutapolitiska läge är
nödvändigt att vidtaga åtgärder av sådan
natur att varutillgång och köpkraft
bättre motsvara varandra, nödgas man
dock, när det gäller att välja åtgärder
för att söka stabilisera förhållandena,
utöva en viss kritik. Det bör enligt min
mening tillses, att de åtgärder man beslutar
sig för, verkligen bidraga till att
åstadkomma förbättring på längre sikt
och att åtgärderna inte komma att så
småningom neutraliseras eller rent av
verka i motsatt riktning.

Beträffande de av utskottet hittills
föreslagna och av riksdagen godkända
skattehöjningarna på spritdrycker, tobaksvaror
och vissa nöjestillställningar
och höjda skatter på s. k. umbärliga
varor råder knappast någon tvekan om

att åtgärderna, även om olika meningar
kunna göra sig gällande beträffande riktigheten
uti att belasta en viss del av
konsumtionen, dock komma att bidraga
till indragning av s. k. umbärlig köpkraft.
Helt annorlunda ställer sig problemet
när förslag framlägges om att
genom en ytterligare hård beskattning
belasta en så betydelsefull näringsgren
som bilismen dock utgör i vårt samhälle.
Verkningarna av en sådan beskattning
måste medföra en höjd prisnivå
på alla de produkter, som fraktas
med detta transportmedel. I samhället
av i dag utgöra biltransporterna en så
omfattande del av hela transportapparaten,
att knappast någon produkt är
opåverkad av biltransportkostnadernas
höjd. Särskilt är detta fallet med våra
livsmedel samt tungt virke, såväl råvarorna
som de förädlade produkterna.
Mjölken hämtas numera i allt större utsträckning
vid lantgårdarna medelst bil,
och transporterna av mejeriprodukter
till avsättningsplatserna ske i ännu
högre grad med samma transportmedel.
Man torde utan överdrift kunna säga,
att endast genom att bilen övertagit
dessa tidsödande transportuppgifter har
det varit möjligt för vårt jordbruk att
hålla produktionen vid den storlek som
nu är fallet.

I kanske lika hög grad gäller detta
beträffande virkestransporterna. Råvarorna,
ved och sågtimmer, hämtas numera
ofta på skogsvägarna långt inne i
skogarna. De snabba biltransporterna
ha möjliggjort att avverkningarna kunnat
bedrivas i större utsträckning än
om transporterna såsom förut skulle utföras
med dragare. Den på detta sätt
frigjorda arbetskraften har fått ägna sig
åt skogsarbete, vilket ytterligare bidragit
till att avverkningarna kunnat genomföras.
Skola nu dessa transporter belastas
med så avsevärt högre kostnader
som föreslås i den kungl. propositionen
eller kanske i ännu högre grad genom
den av utskottets majoritet föreslagna
höjningen av bensinskatten med 27 öre
per liter, blir kostnaden avsevärd. Om

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

man eliminerar arbetslönerna vid
transportkostnadernas beräkning, när
det gäller att uppföra ett enfamiljshus
i stockholmstrakten, och endast håller
sig till de renodlade kostnaderna för
hållande av bil, finner man att dessa
kostnader belöpa sig till 5,6 procent av
den totala byggnadskostnaden. Man beräknar
således, att enbart kostnaderna
för inköp, ränta och amortering, för
reparationer och underhåll samt försäkringar
och skatter belöpa sig till denna
procentsats. Om man sedan söker analysera,
huru mycket av dessa kostnader
som belöper på drivmedel, i detta
fall bensin, torde det svara mot ungefär
V< av den totala kostnaden, således
ungefär 1,4 procent.

Dessa beräkningar äro utförda vid
gällande bensinpris i Stockholm, 38 öre
per liter. Om då skatten höjs med 27
öre per liter plus 1 öre i ökade omkostnader
till 66 öre, kommer man fram till
att ungefär 1 procent av den totala
byggnadskostnaden skulle hänföra sig
till skattestegringen. Även om man är så
generös att man räknar med att endast
Vs av kostnaden för hållande av bil
belöper på drivmedel, kommer man i
alla fall fram till att en höjning av bensinskatten
med 27 öre plus 1 öre i högre
omkostnader för bensinfirmorna medför
en höjning av byggnadskostnaderna
med 0,88 procent.

Jag har velat anföra dessa siffror för
att visa hur det ställer sig på detta område,
där det huvudsakligen gäller
tunga transporter. Uträkningen är gjord
av en ingenjörsbvrå här i Stockholm,
och jag har ingen anledning förmoda
annat än att siffrorna äro tillförlitliga.
De måste dock vara ungefärliga. Man
kan nämligen inte komma till ett resultat
som stämmer för varje bostadsbygge,
ty kostnaderna för ett sådant bero på
många faktorer, såsom avstånd och det
material som användes. I dessa kostnader
har icke medräknats transport av
schaktmassa eller planering av tomten.

Enligt av Mejeriernas riksförening
gjord utredning beräknas stegringen av

kostnaderna för konsumtionsmjölken i
Stockholm till 0,63 öre. Om det nu är
så som utskottet förutsätter, att konsumenterna
skola bära denna ökning,
blir det väl inte en höjning med 0,63
öre, utan jag förmodar att det blir en
höjning med 1 öre per liter. Jag har
personligen ingen invändning att göra
emot detta. Mjölken är ju ett så pass
allsidigt och billigt födoämne, att höjningen
kan vara motiverad ur den synpunkten,
men jag har ett starkt minne
av hur man brukar reagera på konsumenthåll
för varje liten höjning av
mjölkpriset. Själv betalar jag gärna något
öre mera för min frukostmjölk och
anser mig i alla fall ha gjort en god
affär.

Herr talman! Jag har kanske gjort
en onödig utvikning, när jag rört mig
med stockholmsförhållanden, men jag
har inte kunnat underlåta att delgiva
kammaren dessa siffror för att visa, hur
enligt min uppfattning en höjning av
bensinskatten av den storleksordning,
som utskottet har föreslagit, skulle slå
igenom i priserna.

Skola nu. såsom utskottet tycks förutsätta,
de ökade kostnaderna för transporterna
bäras av konsumenterna, uppstår
genast frågan hur dessa ställa sig
i fråga om kompensation i form av
högre löner. Vårt statliga lönesystem
är ju så utformat, att lönernas höjd är
beroende av levnadskostnadsindex.
Medföra de ökade levnadskostnaderna
lönehöjningar, innebär ju detta att man
pumpar in köpkraft till staten genom
bensinskattehöjningen men pumpar ut
densamma i samma takt genom löneförhöjningar,
och man kan då fråga sig
vad man vunnit. Resultatet måste då bli
fortsatt inflationistisk utveckling mot en
högre prisnivå.

Det förefaller egendomligt att man
nu från utskottets sida vill föreslå åtgärder,
som verka fördyrande på livsmedel
och hyror, då dessa poster voro
undantagna från den nu avskaffade allmänna
omsättningsskatten. Går man
däremot den andra vägen och låter pro -

- Andra kammarens protokoll 1948. Nr 8.

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

ti 6

ducenterna bära de ökade omkostnaderna,
måste följden otvivelaktigt bli
en minskad produktion. Det är givet,
att om inte produktionen blir lönande,
upphör man med eller inskränker densamma.
Då har man på detta sätt medverkat
till en minskad varutillgång och
kanske även försämrade möjligheter till
export, och då har man i varje fall inte
bidragit till att hejda en inflationistisk
utveckling. .lag iir emellertid inte övertygad
om att utskottets skrivning på
denna punkt är allvarligt menad, när
utskottet skriver att de ökade kostnaderna
givetvis böra slå igenom i ökade
varupriser, tv utskottet är i samma
stycke färdigt alt göra en reservation
och förväntar att priskontrollnämnden
i vissa fall bör begränsa denna övervältring
av skatteskärpningarna. Man
frågar sig i förbigående, om priskontrollnämnden
inte efter alla dessa år
lyckats bemästra sina problem, utan att
det ännu finns marginaler att gå in på.

Vid vårt ställningstagande till den
föreslagna skattehöjningen ha vi emellertid
haft anledning att beakta även
andra synpunkter. Man talar och skriver
i dessa dagar — ja kanske inte så
mycket nu som för ett par tre år sedan
— om jordbrukets rationalisering. Ett
led i denna rationalisering, som jordbrukarna
i viss utsträckning själva genomfört
och i allt högre grad måste
genomföra på grund av bristen på arbetskraft
och kostnaden för densamma,
är ökad maskinell utrustning. Eu mycket
stor del av dessa maskiner drivas
med bensin eller andra brännoljor. Just
nu planeras en större import av bensindrivna
traktorer från England, maskiner
som vi kunna köpa utan att anlita
vår knappa hårdvaluta. Men möjligheten
att använda dessa för jordbruksdrift
sammanhänger intimt med priset
på drivmedlen. Med ett bensinpris på
omkring 68—70 öre per liter blir driften
så dyr, att densamma icke blir ekonomisk.
Samma är förhållandet med en
hel del av den redan befintliga maskinparken.

I detta sammanhang uppkommer
även frågan om beskattningen av den
bensin, som användes av fiskerinäringens
utövare. Visserligen sägs det,
att restitution efter vanliga grunder bör
utgå, men som alla i denna kammare
veta utgår inte denna restitution till
fiskarena själva utan användes till för
fiskerinäringen gemensamma ändamål,
såsom byggande av mindre bryggor, inseglingsfyrar
till fiskehamnar, vägförbättringar,
telefonledningar in. in. Men
dessa förbättringar, vilka visserligen
äro synnerligen värdefulla, komma icke
alla fiskare till godo utan endast dem,
som kunna betjäna sig av de vidtagna
anordningarna. Den nu av utskottet
föreslagna skattehöjningen betyder de
facto att fiskerinäringens utövare få betala
ett pris av omkring 70 öre per
liter för av dem förbrukad bensin. Bensinskatten
är ju avsedd att finansiera
vägväsendets utbyggnad och underhåll,
men man kan väl näppeligen påstå alt
traktorerna och ännu mindre fiskarenas
båtar orsaka något slitage på vägarna.
Det framstår för såväl jordbrukare
som fiskare såsom fullständigt
orimligt, att de skola för den bensin de
förbruka erlägga inte mindre än 45 öre
per liter i skatt.

I riksdagen föreligga motioner om
skatterestitution för i såväl jordbruket
som fisket använd bensin, men dessa
äro icke ens behandlade i utskottet. Utskottet
har visserligen sagt, att dessa
frågor kunna lösas fristående från
övriga i detta betänkande omförmälda
frågor. Utskottet har hittills alltid hemställt
om avslag på motioner om restitution
av bensinskatt. Utskottet har därvid
alltid stannat inför svårigheterna
att kunna tekniskt lösa denna fråga.
Svårigheterna måste enligt vårt förmenande
bli större i och med att man
höjer bensinskatten. Skillnaden i pris
mellan den skattefria och den skattebelagda
bensinen blir ju större, och det
finns därför ännu mera anledning att
vara misstänksam i fråga om möjligheterna
att åstadkomma en lösning. Det

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

är därför som vi inom utskottet velat
ha klarhet på denna punkt, huruvida
utskottet och riksdagen äro villiga att
gå med på en sådan restitution, innan
vi vågade oss på en skattehöjning.

Utskottet förutsätter att i och med
genomförandet av den föreslagna skattehöjningen
de inskränkningar i biltrafiken
som vidtagits, t. ex. söndagskörningsförbudet
och körtillståndsprövningen
för de fordon, som allt sedan
kriget varit avregistrerade, nu böra slopas.
Utskottets uttalande på denna
punkt hälsas säkerligen med största tillfredsställelse
av i första hand landsbygdens
folk. Automobilen har där
blivit ett hjälpmedel att bryta isoleringen.
Automobilen är ett nödvändigt
transportmedel antingen det nu gäller
att komma i förbindelse med närmaste
trafikled eller körslor och transporter
i jordbruket. Söndagskörningsförbudet
har drabbat framför allt landsbygden
synnerligen hårt. Likaså måste det
framstå såsom en synnerligen stor
orättvisa mot många bilägare, som solidariska
mot samhället lämnat sitt bilgummi
till staten, att icke få körtiilstånd
och kunna bruka sina bilar.
Stora värden ha säkerligen gått till
spillo genom att avregistrerade bilar
rostat ned och blivit obrukbara eller att
i många fall avsevärda skador tillfogats
dem.

Men då uppställer sig genast frågan,
hur den enligt transportplanen tillgängliga
bensinen skall fördelas på bilparken.
Givetvis måste man, såvida
man inte medvetet vill skada produktionen,
se till att transportapparaten —
lastbilar, bussar, traktorer och jordbruksmaskiner
i övrigt samt fiskebåtar
jämte det tekniska behovet av bensin
i första hand bli tillgodosedda. Enligt
en inom finansdepartementet den
10 december 1917 upprättad promemoria
beräknades bensinförbrukningen
under 1947 uppgå till 810 000 kubikmeter.
I verkligheten torde den kanske
ha varit något större, men jag skall
hålla mig till dessa officiella siffror.

Om man då räknar med de kvantiteter,
som övriga nödvändiga transpormedel
förbrukade under fjolåret, så kvarstår
att 145 284 personbilar förbrukade
290 000 kubikmeter bensin. Om man nu
håller sig till de angivna sifforna och
således bortser från den ökade användning
av bensin för jordbrukets behov,
som ovillkorligen kommer att inträda,
och från den avsevärda ökning av
droskbilstrafiken, som måste uppstå
därigenom att många bilägare tvingas
anlita droskbilar, när bensintilldelningen
till de privata personbilarna
minskas, är det likväl uppenbart, att
såvida man inte vill vidtaga nedskärningar
i lastbils- eller busstrafiken,
kommer det endast att finnas en kvantitet
av 130 000 kubikmeter tillgänglig
för personbilarna. Om man låter de bilar,
som nu stå upp-pallade, få körtillstånd,
komma ytterligare cirka 20 000
bilar att sättas i trafik. Personbilsparken
skulle därigenom ökas till 165 000,
och på dessa skulle fördelas en kvantitet
av 130 000 kubikmeter bensin, d.v.s.
på varje bil skulle komma något mer
än en tredjedel av den bensinmängd,
som förbrukades under 1947. Det är
därför uppenbart att det måste företagas
inskränkningar, och folkhushållningsministern
har ju redan talat om att
ransonering och eventuellt räjongbegränsning
måste införas.

Man frågar sig då, huruvida det skall
vara absolut tvunget att nedskära bensinförbrukningen
till en så låg nivå.
Bensinimporten representerar ju bara
ett par procent av den årliga importsumman.
Varje ingrepp i trafikapparaten
kan medföra skadeverkningar, som
mer än uppväga den besparing, som
åstadkommes. Om man räknar med ett
importpris för bensinen av 9 öre per
liter, så skulle valutaminskningen fölen
ökad import av 200 000 kubikmeter
endast bli 18 miljoner kronor. Om man
låter denna bensinmängd förbrukas av
de svenska bilarna, ger detta redan med
nuvarande skatt på bensin eu inkomst
till statskassan av 36 miljoner kronor.

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Jag ifrågasätter, om inte detta ur statsfinansiell
synpunkt vore en bättre väg
att få in pengar till statskassan.

För mig står det emellertid klart att
varje ingrepp i en så viktig näringsgren
som vår transportapparat kan
medföra stora skadeverkningar. Lika
villiga som vi äro att medverka till åtgärder,
varigenom ren okynneskörning
eller s. k. lyxåkning stävjas, om och i
den mån detta är möjligt, lika klart
framstår det för oss, att det kan ligga
en stor fara i att åstadkomma hämningar
i näringslivet. Det är därför vi
i vår motion återigen pekat på möjligheterna
att använda inhemskt bränsle
för drift av motorfordon, om inte bensinimporten
kan ökas.

Vi kunna i detta sammanhang inte
underlåta att påpeka, att vi redan för
två år sedan vid omläggningen av automobilbeskattningen
föreslogo, att man
genom skattelättnader för gengasdrivna
fordon borde söka åstadkomma fortsatt
gengasdrift i den utsträckning, som
kunde vara möjlig. Detta skulle ha varit
värdefullt även ur beredskapssynpunkt.
Härigenom skulle man även ha skaffat
sig ökad erfarenhet på området, en erfarenhet
som säkerligen skulle ha medfört
ytterligare framsteg och förbättringar
i konstruktionen av de använda
aggregaten. Dessutom skulle naturligtvis
vår handelsbalans ha varit gynnsammare
i dag, om ett antal motorfordon
drivits med inhemskt bränsle i
stället för med importerat.

För oss framstod det alltså redan för
två år sedan som en angelägenhet av
stor betydelse att inte helt bli beroende
av import för att kunna uppehålla driften
i en så viktig näringsgren som biltrafiken
utgör. Riksdagen avslog emellertid
dessa motioner. I den situation,
som nu uppstått, ha vi återkommit med
framställning om skattelättnader för de
fordon, som lämpligen kunna drivas
med generatorgas. På grund av under
kriget vunna erfarenheter är det allmänt
erkänt, att så är fallet beträffande
lastbilar och omnibussar, för -

sedda med tillräckligt kraftiga motorer
och sysselsatta med trafik på långa avstånd.
Trots att de flesta bilägare avmonterat
sina gengasaggregat och låtit
dessa förstöras, sedan bensinskatten
sänktes vid krigets slut, finns det många
lastbils- och bussägare som varit förtänksamma
nog att tillvarataga dessa.
Genom att i enlighet med vår motion
bereda skattelättnader för gengasdrivna
fordon, skulle man vinna en bensinbesparing,
som kunde komma den övriga
trafiken till del. Det skulle dessutom
vara synnerligen värdefullt att
inom landet ha en stomme av fordon,
som kunde framföras med inhemskt
bränsle. Beroendet av utlandet för
bränsleimport skulle minskas och vår
handlingsfrihet på detta område utökas.
Vi se ju redan vilken oro Förenta
staternas införande av exportstopp på
olja åstadkommit. Världens oljetillgångar
måste ju vara begränsade, och
en skärpt politisk situation kan lätt
medföra totalt importstopp. Det synes
oss ur alla synpunkter klokt att åtminstone
i någon mån frigöra sig från beroendet
av utlandet. Ett ytterligare skäl
att söka åstadkomma ökad gengasdrift
är att den nu uppkomna valutakrisen
av alla tecken att döma icke kommer
att bemästras i brådrasket.

Man kommer kanske att invända, att
gengasdriften skulle tära på våra vedtillgångar
och alt vi inte ha råd till
detta. Men förhållandet är ju att gengasbränsle
kan hämtas långt inne i skogarna
från trakter, varifrån man på
grund av dåliga kommunikationer eller
långa avstånd icke med fördel kan
transportera annat bränsle. Dessutom
betyder den kvantitet, som kan tagas i
anspråk för en begränsad gengasdrift
av den omfattning det här är fråga om,
ytterst litet om ens någonting alls ur
bränsleförsörjningssynpunkt.

Det blir i alla fall — som vanligt, höll
jag på att säga — landsbygden som
får bära den största bördan, om den
föreslagna skattehöjningen går igenom.
De långa avstånden göra att frakterna

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

där bli särskilt betungande och att varje
ökning av frakten känns hård. Jag är
inte ensam om denna ståndpunkt. Jag
erinrar om att Kooperativa förbundet
i en skrivelse till utskottet påtalat detta
förhållande och att det därvid särskilt
pekat på de stora avstånden i Norrland
och Mellansverige. Samma invändning
gäller emellertid delvis även beträföfande
de södra delarna av landet, särskilt
skogstrakterna. Även om man tilllåter
att frakterna, såsom man uttrycker
det, få slå igenom i priserna, så
sker detta genom en utjämning, varigenom
de leverantörer, som ha de drygaste
transportkostnaderna, erhålla
samma belopp som de, vilka ha billigare
frakt. Lantbruksförbundet har i
sin skrivelse uppskattat ökningen av
transportkostnaderna för mjölk till genomsnittligt
0,18 öre per kg. Även om
jag inte är övertygad om att denna
siffra kommer att hålla, så skulle ju,
förutsatt att denna ökade transportkostnad
finge slå igenom i priserna, de
leverantörer, som få betala upp till och
över ett halvt öre mera i frakt, inte
få mer i kompensation än vad fraktökningen
i medeltal uppgår till, nämligen
0,18 öre per kg.

Bilen är ett transportmedel som blivit
alltmer nödvändigt för landsbygden.
Den har delvis brutit isoleringen och
gjort det möjligt för landsbygden att i
nuvarande tider fullgöra sin viktiga
funktion i vårt samhälle. Vi ställa oss
därför ytterst betänksamma, när det
kommer förslag, motiverade ur rent
statsfinansiell synpunkt, att belasta
bilismen med kostnader, som den rätteligen
ej bör bära. Finansministern har
ju vid ett tidigare tillfälle sagt, att bensinskatten
inte bör vara ett enda öre
högre än som motiveras av bilarnas
andel i vägkostnaderna. Om det hade
varit så, att de föreslagna medlen skulle
tagas i anspråk för ett omedelbart
iståndsättande av våra i stort sett mycket
dåligt underhållna statliga vägar,
hade frågan legat på eit något annat
plan. Så är emellertid icke fallet.

Finansministern har i den kungl. propositionen
uttalat, att syftet med de
föreslagna åtgärderna är att åstadkomma
en minskning av förbrukningen
av drivmedel och därigenom en besparing
av utländsk valuta. Enligt finansministern
syftar den sålunda föreslagna
skattehöjningen till att man skall kunna
undvika eljest nödvändiga åtgärder av
annat slag till minskning av bensinförbrukningen.
Vi ha förut sökt förklara
varför vi inte anse denna väg via biltrafiken
lämplig redan när det gäller
att åstadkomma ett statligt budgetöverskott.
I och med beslaget på bensin
och folkhushållningsministerns förklaring,
att en bensinransonering är nödvändig,
faller även det senare motivet.

Ja, herr talman, jag har här sökt att
i korthet ge en överblick över de motiv,
som legat till grund för vårt ställningstagande
i denna fråga. Av det sagda
framgår, att vi hyst och alltjämt hysa
starka betänkligheter mot att vidtaga en
så kraftig höjning av skatten å fordon
och drivmedel för dessa, att bilismens
driftskostnader skulle komma att avsevärt
påverka prisnivån och därmed
även levnadskostnaderna. Prishöjningarna
skulle ju särskilt drabba livsmedel
och bostäder.

Vi tillkännagåvo i utskottet, att vi
helst sett, att man tagit upp samtliga
förslag om att skapa ett budgetöverskott
och om andra inflationsbekämpande
åtgärder, och jag har tidigare
fört fram denna mening även i kammaren.
Vi förklarade emellertid också,
att vi under vissa villkor voro villiga
att medverka till någon höjning av bensinskatten,
dock under uttryckligt villkor
att söndagskörningsförbudet hävdes,
enär detta särskilt hårt drabbar
landsbygden, att körtillståndsprövningen
slopades och att de, som önska
använda ersättningsbränsle, finge möjlighet
att göra detta genom skattesänkning
å fordonen, såvida man inte ville
höja importkvantiteten så mycket, att
bensintilldelningen inte bara på papperet,
utan också i verkligheten medger

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

körtillståndsprövningens slopande. För
oss var det även av största vikt att få
klarhet, huruvida restitution skulle
medges jordbrukets och fiskets utövare
för den skatt de skulle erlägga på
brännolja och bensin. Om vi fått klarhet
på dessa punkter, skulle kanske
även vi varit villiga att medverka till
någon höjning av bensinskatten i fullt
medvetande om att även bilismen bör
bära någon liten del av de bördor vi
måste påtaga oss i den nu uppkomna
situationen.

Herr talman! Med det anförda har
jag sökt i någon mån motivera vårt
ställningstagande, och jag ber att få
yrka bifall till den av herr Elofsson
m. fl. avgivna reservationen, vilken
under A) innefattar yrkande om avslag
på den kungl. propositionen samt under
B) yrkande om bifall till motionerna
I: 34 och IT: 59.

Häruti instämde herr Andersson i
Dunker, Pettersson i Norregård, Svensson
i Vä, Norup, Johnsson i Skoglösa,
Larsson i Luttra, Ryberg, Gustafsson i
Lekåsa, Onsjö, Carlsson i Bakeröd,
Werner, Pettersson i Bosta, Jansson i
Aspeboda, Persson i Norrby, Jönsson i
Hossbol, Johansson i Norrfors, Stenvall
och Gustafson i Vimmerby.

Herr KRISTENSSON: Herr talman!
Bilismen har under krigets dagar haft
att kämpa med stora svårigheter. Övervägande
antalet bilar stodo då stilla.
Gengasbilarnas antal var omkring 70 000.
När nu bilarna på nytt börjat rulla på
våra vägar, drabbas denna trafik av ett
hårt slag, ty både Kungl. Maj :ts proposition
och bevillningsutskottets förslag
innebära ett hårt bud för motorfolket.

Riksdagen har tidigare uttalat sig för
den principen, att bilismen skall bära
sin del av vägkostnaderna. Denna princip
är riktig, och den bör i normala
tider och i det långa loppet vara den
enda grunden för den särbeskattning,
som bilismen är föremål för. Det för -

slag som nu föreligger har kommit från
en helt annan utgångspunkt. Här gäller
det en kamp emot inflationen, och man
vill använda en höjd bilbeskattning för
detta ändamål. Folkpartiet har för sin
del uttalat sig för den tanken, att man
genom en tillfällig höjning av de indirekta
skatterna skulle åstadkomma
prishöjning på varor, som i sin tur binder
en del av köpkraftsöverskottet. Man
använder alltså priserna som en regulator
på detta överskott. Från högerns
sida vänder man sig emot denna tankegång.
Det förefaller mig knappast rimligt,
eftersom man umgås på högerhåll
med tanken på en låg omsättningsskatt.
Tanken bakom denna är ju densamma,
nämligen att åstadkomma en prishöjning
och därmed binda en del av köpkraftsöverskottet.
Men när denna tanke
föres över till bilismen måste jag säga,
att jag känner mig synnerligen tveksam,
tv olägenheterna med en höjd
skatt på bilismen äro många och stora.
Prisökningen kommer att gå över vida
fält, liksom ringar på vattnet. Även livsmedelspriserna
öka i någon mån. Jag
kan förstå oron inom jordbruk, handel
och industri för att dessa kostnadsökningar
inte omedelbart skola slå igenom
i prisökningar, utan att man där
under en övergångstid själv får bära
dessa ökade kostnader. Men samma oro
kan man säga är berättigad när det
gäller den produktionsskatt, som leker
herr Henriksson i hågen, ty även denna
skatt slår igenom i många mellanled
inom produktionen, och man har anledning
att befara att en del av kostnadsökningen
kommer att stanna där.
För övrigt har jag svårt att tänka mig
hur exportindustrien skall kunna få
kompensation för de ökade kostnader
som uppstå genom dyrare transporter.
Vissa yrkesgrupper komma inte heller
att få kompensation. Jag tänker på de
arbetare, som företaga resor till och
från arbetsplatsen med bil eller motorcykel.
Man kan också ha anledning att
befara, att en del av de investeringar,
som äro gjorda eller pågå inom vårt

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

näringsliv, visa sig felaktiga, att kalkylerna
inte hålla streck därför att transportkostnaderna
stiga. Jag tror också
att det var ett riktigt påpekande som
den föregående ärade talaren gjorde,
att denna börda av högre bensinbeskattning
huvudsakligen får bäras av vår
landsbygd med de stora avstånd, som
man där har.

Olägenheterna iiro alltså stora, och
inånga av dessa olägenheter bli, såsom
herr Sandberg påpekade, större i samma
mån som skatten når upp till högre
belopp. Bevillningsutskottet har för
sin del uttalat sig för en överbalansering
av budgeten med 500 miljoner, och
utskottet säger, att detta torde vara det
lägsta tänkbara belopp för att ett positivt
resultat skall kunna nås på denna
väg. Herr Olsson uttryckte samma sak
genom att påstå att 500 miljoner är minimum,
om man vill nå ett resultat, som
har något värde. Jag vill emellertid
erinra om att detta inte är den enda
väg man har att gå, om man vill kämpa
mot inflationen. Den vägen enbart för
ingalunda till målet. Man står inte här
som Herkules inför skiljevägen — man
har många vägar att beträda, ty det är
många faktorer, som inverka på händelseförloppet.
Jag tror för min del,
att en mildare priskontroll i vissa hänseenden
mot näringslivet skulle vara
på sin plats och kunna medföra en
prisstegring, som kunde vara berättigad
och som kunde fylla samma ändamål,
nämligen att binda en del av köpkraftsöverskottet.
Vidare ha vi det stora fältet
av inflationsbekämpande åtgärder,
vilka inånga gånger diskuterats här i
riksdagen, nämligen på investeringarnas,
sparandets, kreditpolitikens och
lönepolitikens områden. Jag har inte
någon vördnad, herr Olsson i Gävle, för
talet 500 miljoner i detta sammanhang.
Det förefaller mig vidare orimligt att
en så stor andel av antiinflationskampens
bördor skall läggas på bilismen
och näringslivet, som bevillningsutskottets
förslag innebär.

Herr Olsson i Gävle talade om att

folkpartiet möjligen umgås med planer
på att föreslå en sockerskatt. Jag vill
till herr Olsson i Gävle säga, att detta
påstående får stå helt för herr Olssons
egen räkning. Vi ha ingalunda inom
folkpartiet diskuterat införande av någon
sockerskatt.

Har herr Olsson i Gävle helt glömt
ett uttalande i december månad av konsumtionsskatteberedningen,
där han
själv är ordförande, i vilket uttalande
det heter: »Skulle emellertid de fortsatta
undersökningarna utvisa, att en
skärpt indirekt beskattning i den omfattning,
som förut angivits, icke är
praktiskt genomförbar, vill beredningen
erinra om all den utvägen självfallet
står till buds att genom upplåning
täcka eventuellt underskott på kapitalbudgeten.
» Konsumtionsskatteberedningen
och dess ordförande ha alltså
själva varit inne på tanken, att de 500
miljonerna icke är något bindande tal.
Om man icke kan finna praktiska vägar
att ta in detta belopp genom indirekt
beskattning, får man enligt min mening
nöja sig med mindre belopp.

Men om man helt säger nej till denna
höjning av bilbeskattningen för dagen,
så innebär det, att statens inkomster
av detta skatteobjekt komma att
minska. Man motarbetar då direkt den
överbalansering, som man på nästan
alla håll anser önskvärd. Jag vill erinra
om att man på högerhåll tidigare
vänt sig mot underbalansering av budgeten.
Och inte nog med detta utan
om det nu, när bensintillgången är
knapp och konsumtionen därför liten,
icke företages någon höjning av bensinskatten.
så blir resultatet att mindre
medel flyta in för täckandet av vägkostnaderna.
Men vi äro väl alla överens
om att vägunderhållet blivit eftersatt
och att det i framtiden kommer att
bli nödvändigt att lägga ned mycket
pengar på våra vägar.

Det är ur dessa synpunkter som jag
för min del gått in för vad vi kalla
tioöreslinjen, d. v. s. en tillfällig höjning
av bensinskatten med It) öre. Jag

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

vill understryka att det endast får vara
fråga om en tillfällig åtgärd. Det är av
största vikt att denna extra beskattning
borttages, så snart tiderna bli mer
normala, när alltså inflationshotet upphör
och bensinimporten blir rikligare.

En sådan höjning av bensinskatten
kan också bidraga till större sparsamhet
med bensin, ty den stimulerar till
en mer ekonomisk och återhållsam körning.
Jag har också tidigare varit inne
på den tanken, att om man går med på
en viss höjning av bensinskatten, kan
man sätta större kraft bakom bl. a. kravet
på att få bort det förbud mot söndagskörning,
som nu finns och som
särskilt utgör en börda för landsbygden.

Enligt min mening har bondeförbundet
i denna fråga intagit en vacklande
hållning. I den reservation, som är avgiven
från bondeförbundshåll, säger
man, att man skulle ha kunnat gå med
på en höjning av bensinskatten, under
förutsättning att man hade fått igenom
sina motionsledes framställda förslag.
När det gäller frågan om att minska
fordonsskatten för gengasdrivna fordon
till hälften, heter det nämligen i reservationen:
»Då emellertid vårt yrkande
om befrielse från halv avgift för gengasdrivna
fordon icke bifallits, ha vi
icke kunnat gå med på en höjning av
bensinskatten.» Av detta uttalande att
döma verkar det som om man ville göra
hela sitt ställningstagande avhängigt av
motionens öde. Om man hade fått igenom
motionen, hade man alltså varit
villig att gå en bit på den väg, som herr
Vigelsbo för sin del beträdde i konsumtionsskatteberedningen,
när han var
med om att uttala sig för både en höjning
av bensinskatten med 20 öre och
det förslag till höjning av fordonsskatten,
som propositionen senare innebar.

Det är framför allt föregående talare,
herr Jonsson i Skedsbygd, som har ett
gammalt intresse för gengasen, och
trots att gengasaggregaten för närvarande
rostat ute i våra bygder, så behåller
herr Jonsson detta sitt intresse

för gengasen. Gammal kärlek rostar
inte.

Vad herr Jonssons resonemang beträffar,
skulle jag vilja framhålla att
med gengasdrift medverkar man inte
till en överbalansering av budgeten,
vilket ju är det som varit det primära
för ställningstagandet i denna fråga.
Vidare vill jag påpeka att under kriget
förekom det en investering i gengasdrift,
som uppgick till inte mindre än
mellan 400 och 500 miljoner kronor.
Det är under nuvarande konjunkturer
icke lämpligt att en liknande investering
sker. Jag vet att herr Jonsson invänder,
att det är inte hans önskan att
en så stor investering i gengasdrift
skall förekomma. Jag vill därför också
erinra om att det finns ett annat skäl
mot en övergång till gengasdrift, vilket
gäller också vid en mindre sådan investering,
nämligen att det icke kan
vara nationalekonomiskt försvarbart att
inrikta en del av vår trafik på gengasdrift.
Bensinen kostar för närvarande i
svensk hamn 90 kronor per in3 eller 9
öre per liter. 1 m3 bensin motsvaras vid
gengasdrift av 9 m* ved. Jag har sett
en beräkning, som går ut på att denna
mängd ved och den arbetskraft, som
behövas för att vedmängden skall komma
till användning vid gengasdrift,
skulle, om pappersmasseindustrien i
stället finge taga hand därom, kunna
innebära producerandet av inte mindre
än 1,35 ton sulfitmassa med ett exportvärde
av 1 040 kr.

Jag är fullt medveten om, herr Jonsson
i Skedsbygd, att man mot denna
kalkyl kan rikta den invändningen att
vid gengasdrift kan användas sämre
ved än som är möjligt inom pappersmasseindustrien.
Kvar står dock det
förhållandet, att det inte är nationalekonomiskt
försvarbart att övergå till
gengasdrift ens i mindre skala. Vi böra
i stället inrikta oss på att använda våra
råvaror, vårt kapital och vår arbetskraft
för framställning av exportvaror
och därigenom få möjlighet att köpa
bensin utifrån. Annorlunda var det un -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

der krigets dagar, då man inte kunde
importera bensin, hur gärna man än
ville göra det.

Däremot ansluter jag mig gärna —
såsom också herr Sandberg gjorde —
till den föregående talaren, då han önskade
restitution av den bensinskatt,
som betalas av lantbrukarna i samband
med traktordrift. Jag hoppas att det
skall gå att lösa detta problem på ett
praktiskt sätt. Att så sker, är av betydligt
större vikt än att de gengasplaner,
som herr Jonsson i Skedsbygd givit uttryck
åt, bli förverkligade.

Jag vill i detta sammanhang framhålla
vikten av att även det yrkesmässiga
fisket erhåller full restitution av
den bensinskatt, som där utgår.

Till sist vill jag, herr talman, beklaga
att vi ha kommit i det läget, att man i
importplanen för innevarande år räknar
med en bensinkvantitet av endast
650 000 in3. Jag skall emellertid inte
här gå in på frågan om vad som är den
direkta orsaken till detta läge. Om man
säger att det skulle behövas ytterligare
— jag tar nu med vilja till en ganska
hög siffra — 300 000 in3 för att restriktioner
och ransoneringar helt skulle
kunna undvikas, så skulle för denna
import erfordras ett belopp av 27 miljoner
kronor. Så mycket skulle nämligen
denna bensinmängd kosta i svensk
hamn. Staten skulle med nuvarande beskattning
på detta få en skatteinkomst
på hela 54 miljoner kronor. Importen
kommer dels från dollarområdet, dels
från sterlingområdet. Jag är fullt medveten
om att det för närvarande råder
stor trängsel mellan varorna i importplanen,
men det är också klart att alla
siffror i importplanen inte kunna vara
alldeles exakta, och jag vill för min del
vädja till regeringen och vederbörande
myndigheter att göra allt vad göras
kan för att bensinimporten skall kunna
ökas. Detta är ett gemensamt intresse
för staten, bilismen och näringslivet.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som är avgiven
av herrar Petrén och Sandberg.

Häruti instämde herrar Stjärne, Bränholm
och Fröderberg.

Herr JONSSON i Skedsbvgd erhöll på
begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag hoppas att
herr Kristensson observerade, att jag
sade att först om tillräcklig kvantitet
bensin icke kunde införskaffas, borde
man lämna möjlighet för de bilister,
som så önskade, att övergå till gengasdrift.
Det skulle alltså bli en frivillig
övergång i syfte att utöka den tillgängliga
kvantiteten drivmedel, vilket ju
måste vara någonting som skulle komma
oss alla till godo.

I anledning av herr Kristenssons beräkning,
när det gäller frågan om vilken
mängd ved som skulle svara mot
en viss mängd bensin, vill jag framhålla
att herr Kristensson nog knappast
är fackman tillräckligt för att bedöma
den saken.

Jämväl herr KRISTENSSON erhöll på
begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! I mitt föregående
anförande var jag mycket angelägen att
betona, att även om det endast gällde
att i mindre skala övergå till gengasdrift,
så vore detta icke försvarbart
ur nationalekonomisk synpunkt. Jag
erinrade om att våra begränsade tillgångar
av arbetskraft, kapital och råvaror
böra inriktas på att få till stånd
så stor export som möjligt, tv endast
därigenom kunna vi öka importen, och
i detta fall är det ju just importen av
bensin som är det väsentliga.

Min anmärkning står alltså kvar, trots
att herr Jonsson påpekar, att hans mening
var att övergång till gengasdrift
endasi borde ske i mindre utsträckning.

Härpå anförde

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! I
likhet med utskottets ordförande kan
jag vittna om att det inte känns så särskilt
muntert att behöva lägga ytterligare
skatt på bensinen, utan alt det
hela snarare är i viss mån olustbeto -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

nät. Men man får ju inte bara tänka
på vad som är tilltalande eller ägnat
att skapa popularitet, ty vad det här
framför allt gäller är att bekämpa den
företeelse, som väl alla äro eniga om
att man måste bekämpa, nämligen bristen
på samhällsekonomisk balans. Det
är givetvis uteslutande med tanke på
nödvändigheten att utfinna medel för
att återställa denna balans som vi ha
gått med på det skatteförslag som här
framlagts.

Jag skall nu först, herr talman, något
beröra verkningarna av skatteförslaget.

Herr Hagberg i Malmö förklarade att
det saknades uppgift om de samhällsekonomiska
verkningarna av detta förslag.
Jag tror inte att det föreligger
någon brist på dylika uppgifter, men
jag är å andra sidan övertygad om att
de beskrivningar av de samhällsekonomiska
verkningarna, som t. ex. herr
Jonsson i Skedsbygd och flera andra
ha givit, äro i någon mån överdrivna.
Jag skall inte nu uppehålla mig vid de
subtila beräkningar, som herr Jonsson
i Skedsbygd kom med, och jag skall
över huvud taget avstå från all procenträkning,
som egentligen är ett osvikligt
medel att fördunkla saker och ting, utan
jag skall endast hålla mig till konkreta
ören. Och när det gäller beräkningar
av det slaget, äro de upplysningar, som
vi fått av Kooperativa förbundet och
vilka stämma med priskontrollnämndens
uppgifter, ytterst värdefulla. Av
dessa upplysningar framgår, att om man
nödgas transportera en vara hela 38
mil med bil, d. v. s. 19 mil i vardera
riktningen, så stiger priset för varje
kilogram av varan med 0,88 öre. Naturligtvis
är också 0,88 öre ett rätt stort
belopp i detta sammanhang, men, märk
väl, det gäller i detta fall en sträcka av
den respektabla längden 38 mil. Vid en
transport på 10 mil sjunker genast den
fördyring, som blir en följd av bensinskattens
höjning med 27 öre, till 0,23
öre per kilogram, d. v. s. den utgör inte
fullt 1U öre per kilogram. Det är den
faktiska kostnadsökning som kan in -

träda såsom en följd av transporternas
fördyring. Det är klart att även detta
utgör en extra pålaga, men jag vill bestämt
hävda att det endast är i fråga
om mycket tunga och mycket billiga
varor, som det är oförmånligare med
en höjning av bensinskatten än t. ex.
med den av högern förordade lågprocentiga
omsättningsskatten. Jag har
roat mig med att räkna ut att så snart
priset på en vara överstiger 29 öre per
kilogram, är det förmånligare med den
bensinskatt, som nu föreslås, än med
en allmän omsättningsskatt på 3 %. För
varor, som ligga högre i pris, minskas
givetvis undan för undan betydelsen
av bensinskatten.

Det kan kanske också vara av intresse,
när man, såsom herr Jonsson i
Skedsbygd gör, vill tillskriva bensinskattens
höjning skulden till den förestående
indexhöjningen, att se hur det
ställer sig beträffande en sådan vara
som skodon. Ett par skor väger väl
ungefär 1 kg. Genom höjningen av bensinskatten
skulle alltså priset på ett par
skor efter 38 mils transport stiga med
0,88 öre. Inför man i stället en omsättningsskatt
på 3 %, skulle prisökningen,
om jag räknar med att ett par skor kostar
30 kr., utgöra 90 öre. Av dessa siffror
framgår väl ändå, att man inte får
överdriva verkningarna av den skattehöjning
som här föreslås.

Nu vill jag ingalunda sticka under
stol med att en obehaglig och mindre
tilltalande konsekvens av denna skattehöjning
är, att det är de avlägset boende
som drabbas relativt hårdast. Det skulle
naturligtvis ha varit mycket önskvärt,
att man hade kunnat åstadkomma en
ändring härutinnan, men det har varit
praktiskt outförbart, och vi ha inte,
hur mycket vi än behjärta dessa människors
öde, kunnat finna, att detta
motskäl varit så starkt, att man av den
anledningen borde ha avstått från den
mycket stora inkomst, som ökningen
av bensinskatten dock ger staten.

Jag vill också vända mig mot ett påstående,
som redan tidigare har fram -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

förts och som här upprepades av herr
Hagberg i Malmö med mycken emfas
liksom nu även senast av herr Kristensson,
nämligen påståendet att den
föreslagna höjningen av bensinskatten
skulle utgöra ett slag mot bilismen. Herr
Hagberg beledsagade detta påstående
med en uppgift om att det skulle bli
fråga om eu särbeskattning på 388 miljoner
av en viss grupp, vilket vore alldeles
orimligt.

Detta är, herr talman, en beskrivning
av läget som inte på något sätt stämmer
med verkligheten. Utskottet har bestämt
sagt ifrån att nu liksom hittills
skall ökningen av beskattningen tagas
ut i form av högre taxor. Det är enligt
utskottets mening fullt naturligt att det
måste bli en taxehöjning för droskbilarna
liksom att en lastbilsägare
hädanefter kommer att ta mer betalt
per ton transporterad vara än han gjort
tidigare. Det är ju precis samma sak
som i princip redan nu äger rum.
Ingen vill väl göra gällande att den nuvarande
beskattningen av bilismen bäres
av de bilägare som driva yrkesmässig
trafik eller som i övrigt använda
sina bilar för nyttotrafik, utan det är
ju beställarna av transporterna och
tjänsterna som få betala denna skatt.
En firma, som har egen lastbil, slår
naturligtvis ut kostnaderna för lastbilen
på de varor, som firman producerar
eller säljer, och det kommer man
att göra i framtiden lika väl som hittills.
Följaktligen blir det i yttersta hand
konsumenterna som få betala kalaset.
Så har det varit hittills, och säkerligen
få konsumenterna finna sig i att göra
det även för framtiden. Det tjänar sålunda
inte någonting till att komma
med sådana överdrifter i fråga om beskrivningen
av verkningarna av bensinskattehöjningen
som man bär gjort.

Herr Jonsson i Skedsbygd ifrågasätter
att det skulle vara allvarligt menat
från utskottets sida, när utskottet säger
att skattehöjningen skall slå igenom i
priserna. Ja, det är allvarligt menat,
men därmed är naturligtvis inte sagt

— det bör jag kanske samtidigt erinra
om — att vilka krav som helst på prisstegringar
komma att accepteras. Herr
Jonsson i Skedsbygd anför att kostnaderna
för mjölken skulle komma att
stiga med 0,63 öre per liter, men han
förutsätter samtidigt att mjölkpriset
skulle få stiga med ett öre. Där ha vi
ett typiskt exempel på de överprishöjningar,
som det kan bli fråga om, och
jag tror nog att man får gå litet försiktigt
fram vid förhandlingarna om
prishöjningar. Det kan ju mycket väl
tänkas att mjölkpriset får lov att stiga
med ett öre, men i många andra fall
bör man nog undvika att skrida till
överprishöjningar på grund av höjningen
av bensinskatten.

Det var med en viss förvåning jag
hörde herr Hagberg i Malmö så kraftigt
försvara den föreslagna fordonsskatten.
Herr Olsson i Gävle bär redan
påmint om att på den punkten en omsvängning
i opinionen synes ha ägt
rum. För min del vill jag bekänna, att
jag i det allra längsta var ytterst tveksam
om huruvida man borde lägga hela
bördan på bensinen eller ej. Vi ha emellertid
inom utskottet, då vi själva ha
trott och också fått oss förklarat, att
det bland allt vad motorfolk heter skulle
finnas en enhällig opinion till förmån
för ett slopande av fordonsskatten och
överförande av hela beskattningen på
bensinen, sökt övervinna våra betänkligheter
mot ett dylikt tillvägagångssätt.
Nu kommer den ene talaren efter
den andre med den upplysningen, att
det skulle råda ganska delade meningar
bland motorfolket på den punkten. Det
är beklagligt att detta inte kommit fram
på tidigare stadium, så att det åtminstone
hade varit möjligt att pröva även
en sådan linje.

Herr Jonsson i Skedsbygd hade
några allmänna funderingar om ökad
bensinimport, och herr Kristensson var
också inne på samma tanke, att genom
en ökning av importen med 300 000
nr'' fordonen skulle kunna utan begränsning
få bensin och att statsverket

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

skulle tjäna ganska mycket på att få in
hög skatt på den summa som importen
skulle kosta, vilket skulle vara ett relativt
litet belopp på 27 miljoner kronor.
Ja, det är en fråga, som naturligtvis
kommer att prövas i annat sammanhang
och som bevillningsutskottet
givetvis icke haft anledning att syssla
med. Jag vill emellertid bara med anledning
av detta uttalande göra vissa
reflexioner. En sådan vidgad bensinimport
betyder ju visserligen kanske
icke så många miljoner, men det är ju
alldeles klart, att när det råder valutaknapphet,
måste det ena behovet vägas
mot det andra. Tro icke mina ärade
kammarkolleger, att det finns behov,
vilka kunna täckas genom import
för 27 miljoner kronor, som äro mycket
angelägnare än en import av ytterligare
300 000 in3 bensin''? Skulle det
visa sig, att en sådan bensinimport är
möjlig utan att andra viktigare behov
få eftersättas, så tror jag icke alls att
någon enda instans, vare sig regeringen
eller någon myndighet, är så förtjust i
bensinransonering, att den kommer att
upprätthållas, om den icke eljest är påkallad
av omständigheterna och behovet.
Jag vill emellertid bara erinra om
att en utökning av bensinförbrukningen
med 300 000 m3 också aktualiserar
ytterligare investering i bilar. Det är
alldeles uppenbart, att det skulle bli en
helt annan förslitning av bilparken, en
ökad import av bilar och bildelar, behov
av ökad personal för reparationer
o. s. v. Det är en mycket vidlyftigare
härva än man tycks göra det till i denna
debatt.

Herr Jonsson var också inne på frågan
om restitution av bensinskatten för
vissa ändamål. Det är en fråga, som
ligger under prövning, och jag tror
icke att någon i utskottet har anledning
att principiellt sätta sig mot ett
tillmötesgående på den punkten, ifall
det skulle visa sig, som herr Kristensson
sade, möjligt att praktiskt genomföra.
Dock vill jag säga, att det verkar
ganska långsökt, när man tar dessa

icke behandlade motioners öde till förevändning
för att inta en fullkomligt
negativ hållning gentemot bensinskatten.
Det verkar med förlov sagt, herr
Jonsson i Skedsbvgd, som de obotfärdigas
förhinder och ingenting annat.

Herr Kristensson var inne på en sak,
som jag också skulle vilja beröra. Han
säger, att dessa femhundra miljoner
kronor kunna icke vara något heligt
tal, ty detta medel kan icke vara det
enda vi ha för att bekämpa inflationen.
Det är så rätt som det är sagt, ty det
kan ju icke vara herr Kristensson obekant
— han nämnde det ju själv —
att detta är endast ett led i regeringens
stora antiinflationsprogram. I detta ingår
mycket annat, som herr Kristensson
alldeles riktigt sade. Det är fråga
om investeringsbegränsningar, ökad
sparsamhet, återhållsamhet i lönepolitiken
samt utdelningsbegränsning. Det
är också icke minst fråga om importoch
exportplanens genomförande i enlighet
med de upplagda linjerna, som
är alldeles nödvändigt för att hela antiinflationsprogrammet
skall gå i lås.

Emellertid vill jag säga, att om vi
hoppas på en verklig framgång i strävandena
att återställa den samhällsekonomiska
balansen, så få vi naturligtvis
icke behandla de övriga punkterna
på samma sätt som man behandlar
denna, ty om vi hesitera på varje
annan punkt, som man gör här, och
dra oss tillbaka, så snart det blir ett
obehagligt program, så kunna vi icke
hoppas på att lyckas med vår antiinflationspolitik.
Jag kan icke underlåta
att säga, att det förefaller ganska egendomligt
att just på den punkt, där riksdagen
kan träda till och göra en insats,
visar man så litet kurage, så litet mod,
att man icke vågar ta detta skatteförslag.
Man förebär visserligen en hel del
skäl, men jag vågar ändå säga, att man
sneglar på varandra och ser mest på
de taktiska synpunkterna. Det är icke
vidare lovande för fortsättningen, om
man börjar på detta sätt.

Herr Kristensson fällde också ett ytt -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

rande, som jag måste ta upp, ehuru jag
delvis berört det tidigare. Han säger
nämligen, att detta blir en börda på
bilismen och näringslivet. Ja, man kan
naturligtvis tillspetsa saker och ting,
men jag har ju redan visat, att bilismen
drabbas icke i någon högre grad
än den gjort tidigare, utan allt går ut
över den som använder bil. Vad näringslivet
beträffar är det riktigt, som
herr Kristensson sade, att exportindustrien
i vissa fall har svårt att kompensera
sig för de ökade kostnaderna, men
när det gäller produktion på den inhemska
marknaden är det ju alldeles
uppenbart, att konsumenterna få bära
även den kostnadsökningen, och näringslivet
bör sålunda kunna uthärda
de pålagor som här ifrågasättas.

Jag skulle också vilja beröra en sak,
som har berett mig mycket stor besvikelse,
nämligen det bud från folkpartiet
om en höjning av bensinskatten
med 10 öre som här avgivits. När jag
läste folkpartiets motion, fann jag en
passus i denna, som ingav mig förhoppningen,
att man åtminstone skulle
sträcka sig till en höjning av bensinskatten
med 20 öre. I denna motion
står det nämligen följande: »Till frågan
huruvida denna bör göras så stor
som 20 öre per liter eller utgå med
lägre belopp vilja vi f. n. ej taga bestämd
ställning, då en avvägning i förhållande
till andra inkomstmöjligheter
eller eventuella besparingsmöjligheter
för statskassan bör ske efter ett närmare
övervägande.» Jag hade förutsatt,
att detta övervägande skulle äga rum
innan denna fråga måste avgöras, men
jag har icke kunnat märka, att man
från folkpartiets sida har kommit med
några som helst överväganden för att
öka inkomstmöjligheterna för statskassan,
utan på den punkten iakttar man
fullkomlig tystnad. Jag liar därav dragit
den slutsatsen, att det icke fanns
några möjligheter att komma med förslag
till några inkomstökningar, och
vid sådant förhållande borde man enligt
min mening ha accepterat den höj -

ning av bensinskatten med 20 öre per
liter, som regeringen föreslagit.

I fråga om det andra ledet i denna
passus, nämligen att någon besparing
för statskassan skulle kunna åstadkommas,
bär det visserligen givits vissa
livsyttringar från folkpartiets sida. Sålunda
ha i motioner från folkpartiets
sida på tjugo punkter framställts yrkanden
om höjda statsutgifter. Beloppen
äro visserligen blygsamma. Det
rör sig om cirka 5 miljoner kronor.
Emellertid borde både ökningarnas antal
och beloppets storlek ge vid handen,
att folkpartiet rimligen borde uppgivit
hoppet om att i någon större omfattning
kunna åstadkomma utgiftsbesparingar
för statskassan, som kunde
onödiggöra denna skatt för att åstadkomma
den nödiga överbalanseringen.
Allt, som inträffat sedan denna motion
skrevs, borde sålunda ha bjudit folkpartiet
att åtminstone acceptera en
höjning av skatten med 20 öre, när det
nu fick igenom sitt yrkande om avslag
på förslaget om höjning av fordonsskatten,
som, om jag fattat motionen
rätt, var huvudsyftet med densamma.
Men när man fick det, tycks aptiten ha
vuxit, och man bortsåg från alla ekonomiska
realiteter och stannade vid
det verkligt egendomliga budet om en
höjning av bensinskatten med endast
10 öre. Det är en så stor prutning, att
man knappast kan anse budet vara
menat såsom ett allvarligt alternativ till
det förslag som framlagts av regeringen.

Det skulle naturligtvis vara en hel
del mera att tillägga. Det vore kanske
ganska behövligt att gå in i närmare
detaljer om dessa skatters ekonomiska
verkningar och framför allt då på den
sida av saken som rör prisfördyringar.
Jag skall emellertid nöja mig med vad
jag har sagt och endast slutligen tilllägga,
att vi ha biträtt detta förslag därför
att vi tro, att regeringens allmänna
antiinflationsprogram bör genomföras
i dess helhet. Vi sätta nämligen
så stort värde på att komma i samhälls -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

ekonomisk balans, att vi äro beredda
att påtaga oss mycket svåra pålagor
för att nå detta. Och jag måste säga,
att när man här lyssnar till motståndarna
till detta förslag, så får man ett
starkt intryck av att alla dessa deklamationer
om att penningvärdets bevarande
i nuvarande situation är den politiskt
viktigaste uppgiften är en munnens
bekännelse och ingenting annat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KRISTENSSON erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Sundström
säger, att folkpartiet borde ha stannat
för förslaget om 20 öres höjning av
bensinskatten. Det kan väl ändå icke
ha undgått herr Sundström, att folkpartiet
aldrig föreslagit 20 öres höjning
av bensinskatten. Vi ha varit alldeles
främmande för en sådan tanke.
Jag vill säga, att diskussionen mellan
herr Sundström och mig tycks röra
sig mest om de femhundra miljonerna.
Jag har sagt, att detta icke är något
bindande tal, och jag har åberopat ett
uttalande från konsumtionskatteberedningen,
där man varit inne på samma
tankegång, och jag vidhåller denna
uppfattning. Herr Sundström och jag
äro ju överens om att detta är en av
de vägar man kan gå. Många vägar
skola föra till målet.

Till sist vill jag säga herr Sundström,
att det icke är taktiska synpunkter som
gjort, att folkpartiet valt sin tioöreslinje.
Detta har skett därför att vi känna
ansvar inför det allvarliga läge, i
vilket vårt land för närvarande är. Det
är detta som gjort att vi valt att gå
denna väg. Vi ha gjort det ur sakliga
synpunkter, icke taktiska.

Herr SUNDSTRÖM erhöll likaledes på
begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag har icke
sagt, att folkpartiet bundit sig för 20
öres förhöjning av bensinskatten. Men
jag har sagt, att när folkpartiet säger,
att man skall ta under övervägande en

höjning av denna skatt till 20 öre, om
man icke kan öka inkomsterna och
minska utgifterna i erforderlig grad,
men folkpartiet icke visat något livstecken
när det gäller en ökning av inkomsterna
eller minskning av utgifterna,
så har jag läst motionen så, att
folkpartiet vid sådant förhållande vore
förpliktat att gå med på en höjning
av bensinskatten till 20 öre.

Jag medger, att de femhundra miljonerna
icke äro något heligt tal. Men
skall man nagga programmets alla
punkter på samma sätt som i detta fall,
blir resultatet ganska klent.

Herr Kristensson säger också, att
man avgivit tioöresbudet under ansvar.
Jag konstaterar, att då uppskattar man
ansvaret mycket lågt.

Jämväl herr SANDBERG erhöll på
begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Med anledning
av att herr Sundström berörde folkpartiets
ställning i fråga om storleken av
den ifrågasatta skattehöjningen, vill jag
erinra om att jag inom konsumtionsskatteberedningen,
där jag haft tillfälle
att deltaga i arbetet, reserverat mig mot
tanken att i detta sammanhang fixera
någon viss bestämd summa, och jag har
också här förklarat, att de 500 miljonerna
icke för oss varit något heligt
tal. För övrigt tycker jag, att det är
att driva saken alldeles för långt, när
man, som herr Sundström här gjort,
vill söka deducera fram, att i vår
motion skulle ha givits på hand en
höjning av skatten med 20 öre. Frågan
om var man slutligen skall stanna ha
vi ju lämnat helt och hållet öppen.

Härefter anförde

Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Mänskligheten strävar ju ständigt efter
att med hjälp av tekniken förbättra
människornas livsbetingelser. Man har
strävat efter att skapa nya och billigare
hjälpmedel, förbättrade och billigare
transportmedel, allt i syfte att göra
det möjligt för alla att komma i åtnju -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

tande av ting, som tidigare varit förbehållna
fåtalet. När man så kommit
långt fram på vägen mot det eftersträvade
målet kommer staten och säger:
Det är lyx, det får Ni icke använda utan
att betala straffskatt. Därmed vrider
man utvecklingen i ett handtag bakåt,
och de åtrådda hjälpmedlen bli åter
otillgängliga. Det förefaller mig som om
det nu föreliggande skatteförslaget vore
ett exempel på detta slag av utveckling
i samhället.

Motorismen har blivit ett ovärderligt
hjälpmedel för människorna i produktionen,
i distributionen och i den enskildes
arbetsinsats. Den förklaras nu
vara en umbärlig lyx och skall straffbeskattas.
Man frågar sig varför. Något
svar på frågan varför just motorismen
skulle vara att betrakta såsom särskild
lyxvara har icke lämnats. För övrigt
går ju det här förslaget stick i stäv mot
tidigare principer för motorismens beskattning.
Herr Hagberg i Malmö har
redan erinrat om vad bevillningsutskottet
i ett tidigare betänkande yttrat på
den punkten. Jag vill erinra om att
även finansministern yttrat sig i ämnet
och förklarat, att motorismen icke skall
beskattas med ett öre mer än vad som
är nödvändigt för att täcka kostnaderna
för motorismens slitage av vägarna.
När man mot bakgrunden av dessa tidigare
uttalanden skall försvara det nu
framlagda förslaget till beskattning av
motorismen, säger man, att de skatter
vi nu ta in skola komma vägväsendet
till godo i en framtid. .lag frågar emellertid
nu, liksom jag gjort i utskottet:
Hur skall detta gå till? Om man tar in
dessa 178 miljoner kronor ifrån bilismen
och använder dem för att betala
investeringar på kapitalbudgeten, hur
skall då motorismen i framtiden få
nytta av pengarna? Är det meningen,
all man skall skaffa fram dem genom
liv hård beskattning, eller på vilket sätt
skall detta ske? Man kan ju icke åter
trolla fram det, som man eu gång har
förbrukat. Det vore av mycket stort intresse
att få veta, hur man tänkt sig

den saken. Man kan icke vara nöjd
med enbart ett platoniskt uttalande,
utan man vill ju också veta hur löftet
skall infrias.

Den allra allvarligaste bristen i det
nu föreliggande förslaget är enligt min
uppfattning avsaknaden av utredningar
om skattens verkningar. Redan under
vårt arbete i konsumtionsskatteberedningen
tillät jag mig efterlysa en utredning,
som skulle visa, hur en så hård
beskattning av motorismen skulle
verka ur samhällsekonomisk synpunkt,
på vilket sätt den skulle slå igenom i
hela prisfältet och på vilket sätt den
skulle kunna verka störande och snedvridande
på produktionen. Det kom
ingen sådan utredning. Det enda vi
fingo se i det hänseendet var den här
tidigare diskuterade promemorian från
priskontrollnämnden. Den sade inte
mycket; den innehöll egentligen endast
uträkningar rörande hur mycket taxorna
skulle behöva höjas i viss yrkesmässig
trafik. Men detta ger ändå
icke någon verklig bild av hur denna
beskattning kommer att verka ur samhällsekonomisk
synpunkt. Inte heller
propositionen innehåller någonting härom,
och utskottet har självfallet inte
haft möjligheter att verkställa den saknade
utredningen. Till utskottet har inkommit
en del material, som redovisas
i utskottsbetänkande! och som i någon
mån belyser hur genomslaget och verkningarna
skulle te sig på ett fåtal punkter.
Jag vill emellertid påpeka att dessa
beräkningar äro gjorda på grundval av
regeringens 20-öreslinje och icke på
grundval av utskottets 27-öreslinje. Man
får därför icke heller av dessa utredningar
den riktiga uppfattningen om
skattens verkningar.

Beträffande skattens verkningar på
produktionen, som ju i många sammanhang
berörts under debatten, säger utskottet,
att utskottet icke kan »ansluta
sig till den från olika håll anförda åsikten,
att en skärpt beskattning av bilismen
skulle verka hämmande på produktionen».
Ja, icke heller detta uttalande

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

styrkes av någon analys av vad som
kan komma att ske. Även om utskottet
till slut kommit därhän, att utskottet
bestämt har förklarat, att det förutsätter
att den skärpta beskattningen skall slå
igenom i priserna, så har man därmed
inte klarlagt eller löst frågan hur beskattningen
kommer att verka inom
själva produktionsprocessen. Vi måste
komma ihåg att en produktion är baserad
på vissa beräkningar rörande de
kostnadselement man har att räkna
med och vilka transportmedel man
skall använda — detta senare kanske
även har påverkat produktionens förläggning.
Om en företagare, som har
gjort upp sina kalkyler under vissa förutsättningar,
plötsligt ställes inför en
helt annan situation till följd av en
mycket kraftig beskattning, har jag
mycket svårt att förstå hur man kan
påstå att icke detta måste verka både
hämmande och försvårande på produktionen.
Jag vet att det t. o. m. finns
fall, där en produktionsanläggning,
uppbyggd på nuvarande förutsättningar
i fråga om transportkostnaderna, praktiskt
taget blir värdelös efter höjningen
av beskattningen. Det är gott och väl i
och för sig, att man är på det klara
med att skatten kommer att slå igenom
i den allmänna prisbildningen. Men när
riksdagen i dag beslutar denna skattehöjning
vet man, som jag förut framhållit,
icke hur det kommer att se ut,
när verkningarna ha nått hela prisfältet.

Tidigare i dag har frågan om den
allmänna omsättningsskatten diskuterats
som ett alternativ till den föreslagna
skattehöjningen. Jag tillät mig för min
del att föra fram både denna och andra
frågor till diskussion i konsumtionsskatteberedningen
men under den förutsättningen,
att man verkligen skulle
göra en utredning om hur den ena eller
den andra skatteformen skulle verka
i praktiken. Det är ju först sedan man
kunnat utröna dessa verkningar som
man kan välja mellan olika alternativ.
Vi ha redan sett att den föreslagna

skattehöjningen beträffande mjölken
kommer att få ett genomslag som betyder
lika mycket som en lågprocentig
omsättningsskatt, och samma förhållande
kommer säkerligen att göra sig
märkbart på en hel del andra punkter.
Man kan i det sammanhanget fråga sig,
om verkligen detta förslag är så pass
grundligt prövat att det är lämpligt att
genomföra.

Herr Sandberg framhöll i sitt anförande
att han anslutit sig till reservationen
om 10-öreslinjen och att han
icke ville vara med om det avslagsyrkande,
som framställts från högern och
bondeförbundet. Vidare sade han att
hans ståndpunkttagande var grundat
på sakliga skäl och icke betingat av
några taktiska synpunkter. Jag måste
bekänna, att jag har mycket svårt att
riktigt förstå dessa sakliga skäl. Vad
är det som säger, att just folkpartiets
10-öreslinje är en riktig lösning? Jag
tror tvärtom att man från näringslivets
sida är alldeles speciellt rädd för 10-öreslinjen, av det skälet att man icke
tror sig ha någon möjlighet att i de besvärliga
underhandlingarna med priskontrollnämnden
få en tioöring på bensinen
att slå igenom i priserna. Man
befarar i stället att följden av 10-öreslinjen
kommer att bli att hela beskattningen
lägges på företagsamheten, som
sålunda får betala de 65 miljoner kronorna.

Jag kan inte heller förstå att ifrågavarande
linje i princip kan betyda något
annat än det som utskottsmajoriteten
företräder. Om jag fattade herr
Ohlin rätt, när han stred sin strid för
omsättningsskattens avskaffande, så var
hans argumentering då att den skulle
avskaffas huvudsakligen av sociala skäl.
Den skatt som nu föreslås är ju, det har
majoriteten medgivit, en omsättningsskatt
bakvägen. Men det är en skatt
som kommer att drabba på ett sätt,
som vi ännu inte ha klart för oss. Jag
frågar därför: Är denna skatt mera
smaklig? Såsom tidigare påpekats kommer
den ju att direkt drabba både livs -

Onsdagen den 25 februari 1948 fm.

Nr 8.

medel, byggnadsproduktion och en hel
mängd oumbärliga förnödenheter, vilka
icke drabbades av den gamla omsättningsskatten.
Jag har mycket svårt att
se var den principiella skillnaden kommer
in, om man lägger sociala synpunkter
på detta problem.

Herr Olsson i Gävle framhöll bl. a.,
att om man nu avslår utskottets förslag
om höjd bensinbeskattning, så får man
ett hål i beräkningarna, ett hål i planen.
Herr Sundström var inne på samma sak
och frågade hur denna brist skulle täckas.
Ja, frågan är först och främst, om
den plan, som från regeringens sida
lagts upp, kan anses vara någonting
som i och för sig icke går att rubba på,
eller om man inte kan ompröva densamma
från andra utgångspunkter.
Vidare är det alltfort en fråga om att
beträda de lämpligaste vägarna. Vad
mig beträffar tror jag ingen kan beskylla
mig för att ha underlåtit att peka
på alternativ och att begära prövning
av vilket alternativ som är det bästa.
Jag har nämligen den bestämda uppfattningen
att en ökad beskattning av
motorismen är en i högsta grad olämplig
väg att beträda.

Sedan nämnde herr Kristensson någonting
om en produktionsskatt, som
han sade lekte mig i hågen. Jag är inte
medveten om att den lekt mig i hågen
mer än andra alternativ. Jag har tillåtit
mig att i konsumtionsskatteberedningen
framföra en sådan skatt såsom ett av de
alternativ man borde pröva, men jag
har redan där deklarerat, att jag anser
den vägen ganska betänklig på grund
av de svårigheter den kommer att medföra
och den förskottsbetalning i hela
distributionskedjan som den innebär.
Det var endast ett försök att ställa upp
alternativ, så att vi över huvud taget
skulle få diskussionsutgångspunkter.
Men när ingen lyssnar på eller vill
pröva alternativen utan alla gå sin egen
linje till dess man kommer till slutet
och sedan frågar var alternativen finnas,
då har jag mycket svårt att följa
med i galoppen.

Herr Sundström var också inne på
frågan om prisstegringarna och drog
fram ett exempel om ett par skor. Men
jag får ju säga att hans exempel var
ganska misslyckat ur många synpunkter.
Ty om man skall undersöka vad
den ökade bensinbeskattningen kommer
att betyda för produktionen, så
skall man ju inte bara se efter vad som
sker när man flyttar ett par skor från
fabriken eller leverantören till detaljisten,
utan man får också lov att tänka
på hela den transportkedja, som under
produktionsprocessen erfordras för att
åstadkomma detta skopar. Och då kanske
bilden blir en annan.

Herr Sundström förklarade också
med patos i slutet av sitt anförande att
han tyckte att de, som nu yrka avslag
på Kungl. Maj:ts och bevillningsutskottets
förslag, visade dåligt kurage och
litet mod. Jag tycker det är litet anspråksfullt
att säga att någon visar brist
på mod därför att han inte hoppar ut
i luften och accepterar ett förslag, som
efter en grundlig prövning befinnes
vara olämpligt. Jag anser snarare att
det är brist på kurage att inte pröva ett
förslag, som kommer från finansministern,
och säga att förslaget i fråga är
olämpligt, varför det icke bör av riksdagen
bifallas.

Herr talman! Jag har med dessa synpunkter
velat ansluta mig till yrkandet
om bifall till den av herr Velander
m. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Ljungqvist och Fcihlmctn.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen i detta
ärende till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.15 em.

In fidem
Gunnar Britth.

0 — Andra kammarens protokoll 19''i8. Nr 8.

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Onsdagen den 25 februari.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet och leddes därvid förhandlingarna
till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att prosten Harald Hallén vårdas härstädes
från den 11/2 1948 för urinvägsåkomma
och ännu kvarligger och under
denna tid varit och fortfarande är
till riksdagsarbete oförmögen, intygas.

Karolinska sjukhuset den 23/2 1948.

Lars Holmberg.

Leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Hallén ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 11 innevarande februari tills
vidare.

§ 2.

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Andersson i Tungelsta,
som vid kammarens sammanträde den
3 innevarande februari med läkarintyg
styrkt sig från och med den 31 januari
vara tills vidare hindrad att deltaga i
riksdagsgöromålen, samt herr Svensson
i Ljungskile, som vid sammanträdet den
17 innevarande februari likaledes med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sina platser i
kammaren.

§ 3.

Förslag till förordning om särskild automobilskatt,
m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande bevill -

ningsutskottets betänkande, nr 8, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
5 med förslag till förordning om särskild
automobilskatt, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr von SETH, som anförde: Herr
talman! I det här föreliggande utlåtandet
från bevillningsutskottet med förslag
till förordning om särskild automobilskatt,
m. m., är det en sak jag
vill ge utskottet ett erkännande för.
Det är, att utskottet inte, i likhet med
finansministern, redan från början betraktat
bilen som någon sorts lyxvara.
I Kungl. Maj ds proposition, där det
har yrkats på höjda skatter för vissa
skönhetsmedel, såsom parfymer och
håroljor o. d., sticker finansministern
plötsligt in bilen, som han därmed betraktar
som en lyxvara. Jag hade även
tillfälle att yttra detta i remissdebatten,
att han jämställer bensinen med parfymer
och håroljor. Så lätt har dock inte
utskottet tagit på saken.

Man blir emellertid ändå betänksam,
när man läser igenom utskottsbetänkandet.
I sin lovliga strävan att få fram
skatteobjekt under rubriken umbärliga
varor, vilka man kan belägga med ökad
skatt, har utskottet kommit till det resultatet,
att man anser hela biltrafiken
umbärlig och bensinen som en umbärlig
vara. Jag tror inte att man i dessa
tider behöver orda mycket om att bilen
inte är någon lyxvara utan tvärtom.
Det är ju naturligtvis så, som på alla
andra områden, att de finnas som
kunna missbruka en bil och missbruka
den dyrbara bensinen. Detta är emellertid
enstaka fall, och vill man beskatta
hårdare, så träffar man inte
dessa människor, som säkerligen ha det

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

så ställt, att bensinen inte kan bli för
dyr för dem. De ha bärkraft nog att
klara dessa bördor. Men bilismen över
huvud taget kan inte bära hur stora
pålagor och bördor som helst. Det är,
herr talman, ingen överdrift att säga,
att bilen är en nyttighet som varit av
utomordentlig betydelse för den utveckling,
som ägt rum i vårt land under
de sista 30 åren. Man kan säkerligen
säga, att bilen, tillsammans med en
mångfald andra faktorer, bidragit till
att höja den sociala standarden i vårt
land och bidragit till de ekonomiska
framsteg, som vi ha kunnat glädja oss
åt. Därtill vill jag betona, att bilen betytt
oerhört mycket när det gällt att
lätta de svårigheter, som vårt land utsatts
för under det sista världskriget
och under beredskapstiden. Man kan
verkligen fråga sig hur det skulle ha
sett ut i vårt land, om vi inte haft gengasen
och om inte bilarna transporterat
livsmedel från producenterna till konsumenterna.
Hur skulle över huvud taget
hela samhällslivet ha kunnat fungera,
om inte bilarna bidragit till detta?

Från den synpunkt jag företräder
måste man därför beteckna det som en
grov otacksamhet och nästan som ett
hån mot bilismen, att man nu helt och
hållet vill glömma vad en sund bilism
betyder i ett samhälle och vill lägga
på sådana bördor på denna, att hela
samfärdseln kommer att försvåras. Inte
minst för landsbygden har bilismens
genombrott helt enkelt betytt en revolution.
Isoleringen har brutits inte endast
i obygderna uppe i Norrland, utan i
hela vårt land. Inte minst i det län jag
företräder, Jönköpings län, med sina
stora avstånd har bilismen betytt oerhört
mycket för att människorna på
landsbygden skola ha kunnat komma i
kontakt med städerna och där sälja
sina varor och på så sätt haft en dräglig
existens.

Här ha ju de föregående talarna anfört
exempel, och jag skall därför endast
nämna ett par siffror, som belysa
vad en ökad skatt på bensin med 27

öre per liter skulle innebära för våra
livsmedel. Sveriges lantbruksförbund
har räknat ut, att inte mindre än 2 822
lastbilar dagligen användas för intransport
av mjölk. Den sammanlagda körsträckan
är 17 118 mil — icke kilometer
— per dag. Om bensinen skulle höjas
med 20 öre per liter innebär detta
en kostnadsökning motsvarande cirka
5 miljoner kronor per år. Skulle bensinen
höjas med 27 öre innebär detta
givetvis en ytterligare kostnadsökning.
Den kommer att stiga till över 6 miljoner
kronor. Detta gällde alltså endast
mjölkens transport från producenterna
till mejerierna -— inte direkt till konsumenterna.

Här föreligger vidare ett yttrande
från Ströms konsumtionsförening, där
man drar fram en del siffror. Man påpekar
vad en höjning av bensinpriset
skulle innebära för fraktkostnaderna,
inte bara för jordbrukets produkter
utan för praktiskt taget alla de produkter,
som äro viktiga för samhällsmaskineriet.
Man har kommit fram till häpnadsväckande
siffror — avstånden äro
ju stora i Norrland. Förutom den
ökning som de höjda järnvägsfrakterna
medfört — järnvägsfrakterna höjdes
från och med den 1 januari 1948 —
kommer ett höjt bensinpris att innebära,
att exempelvis fraktkostnaderna
för en säck cement, som skall fraktas
från Strömsund till Jormvattnet, höjs
från 2 kronor 50 öre till 2 kronor 90
öre eller med hela 40 öre per säck.

När det gäller alla våra produkter
kan man på detta sätt få fram hur kostnadsökningarna
sätta in, vilket antingen
medför minskade inkomster för jordbrukarna
eller ökade livsmedelspriser
för den konsumerande delen av vår befolkning.
Ja, herr talman, det går ju
så långt, att man redan i Stockholm diskuterat,
att ett höjt pris på bensin och
brännoljor kommer att förorsaka höjd
kommunalskatt i Stockholm. Stockholms
stads trafikväsen kan nämligen
inte bära sina egna kostnader, utan
subventioneras i viss grad av skattedra -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

garna. Därigenom kan en höjning av
bensinpriset komma att medföra en höjning
av kommunalskatten i Stockholm.

När man diskuterat vår valutafråga
och våra penningpolitiska frågor inom
landet, har ju regeringen varit alldeles
särskilt mån om att försvara den nuvarande
räntan. Man har inte velat gå
med på en räntehöjning, särskilt av det
skälet att man velat hålla byggnadskostnaderna
vid en viss nivå, så att
inte dessa komma att höjas. Jag skulle
vilja fråga finansministern om inte en
höjning av byggnadskostnaderna blir
ofrånkomlig, om det här föreliggande
förslaget i bevillningsutskottets betänkande
nr 8 går igenom. Det är ju klart,
att vi få avsevärt höjda kostnader för
praktiskt taget all den materiel, som
skall transporteras till ett bygge, åtminstone
för all den tunga materielen.

Det är ju väl att vi i vårt land ha en
sådan levnadsstandard, att många yrkesutövare,
inte minst de små yrkesutövarna,
kunna begagna sig av bilen
som framkomstmöjlighet till sin arbetsplats.
Studerar man statistiken över inköpta
bilar under år 1938 finner man
exempelvis, att det är ett icke obetydligt
antal skogsarbetare, som köpa bilar
och använda dem som fortskaffningsmedel.
Skola nu icke skogsarbetarna
själva betala dessa ökade driftkostnader,
så komma givetvis dessa att belasta
skogsprodukterna och i det långa
loppet även byggnadskostnaderna. Jag
skall litet längre fram taga upp frågan
vad det betyder för en stor grupp av
människor att över huvud taget kunna
ha bil för att därigenom inte hindras i
sin rörelse.

Jag vill nu först upplysa om att man
haft ett flertal sammanträden inom
olika organisationer. När i förrgår lastbilägarna
voro samlade kunde man
där meddela, att man från priskontrollnämndens
sida sagt, att man med säkerhet
inte hade någonting emot att
transportpriserna höjdes därest drivmedlen
skulle fördyras. Det är ju givetvis
gott och väl att lastbilägarna i för -

sta hand bli kompenserade för denna
drivmedelsfördyring. Men denna prisstegring
måste dock slås ut på andra
människor, och det blir då konsumenterna
inom den ena eller andra gruppen
som förr eller senare få betala
detta.

Om man vidare ser efter i den ovannämnda
statistiken vilka människor
som ha bilar i vårt land så finner man,
att det inte bara är de rika som ha det,
utan i kanske det stora flertalet fall
har man bilen såsom en möjlighet att
kunna tjäna sitt levebröd och för att
förbättra sina ekonomiska möjligheter.
Inte minst när det gäller landsbygden
spelar ju biltrafiken en oerhört stor
roll. Där har ju bilen blivit så oumbärlig,
att man knappast kan tänka sig att
bo på landsbygden och där driva jordbruk,
skogsbruk, handel eller annan
näring utan att ha tillgång till motorfordon
och billiga transporter.

På tal om detta kan jag inte underlåta
att komma in på det s. k. söndagsförbudet,
som varit en hämsko för utvecklingen.
Vid första påseendet kan
det se ut, som om detta förbud varit
ägnat att spara bensin utan att på något
sätt hindra människorna i deras yrkesutövning.
Jag har emellertid haft tillfälle
att läsa inlagor från sådana personer,
vilkas kundkretsar voro hemma
endast på lördagar och söndagar. Följaktligen
hade det blivit ett oerhört stort
avbräck i deras rörelse att de inte fått
använda bilarna under den förbjudna
tiden. Det är visserligen riktigt att en
del bilar fått körtillstånd, fått denna
lapp med det eftertraktade S-märket.
Många kategorier ha emellertid inte fått
detta. När det gäller landsbygden, så
har det inte ansetts vara tillräckliga
skäl att man vill besöka vänner och
släktingar, att man vill fara till kyrkan
eller att man vill besöka kulturella sammankomster
o. d. Det finns många
skogsarbetare som haft motorcyklar och
i vissa fall bilar, och vilka förut åkt
hem på lördagskvällarna och åkt tillbaka
till arbetet tidigt på måndagsmor -

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

gonen. De ha inte fått något söndagstillstånd,
men de ha inte heller velat
stanna i skogen över helgen utan ha
tvingats fara hem redan på fredagskvällen
för att hinna uträtta sina ärenden,
och sedan ha de inte farit tillbaka
förrän på måndagen. Därigenom har
både lördagen och måndagen gått förlorade
för arbetet.

Utskottet har på sidan 33 i betänkandet
diskuterat, huruvida dessa prisökningar
skulle verka hämmande på
produktionen. Utskottet säger, att det
inte kan ansluta sig till den från olika
håll anförda åsikten, att en skärpt beskattning
av bilismen skulle verka hämmande
på produktionen. Jag måste,
herr talman, anmäla en i hög grad avvikande
mening från utskottsmajoriteten
i detta fall. Jag erkänner villigt att
det inte är så lätt att på alla områden
bevisa, att en prisökning på bensinen
och söndagsförbudet hämmat produktionen.
Klart står emellertid, att många
människor ha blivit hindrade i sitt arbete.
Jag vill bara peka på, att vi t. ex.
måste taga vara på de möjligheter som
finnas då det gäller att skaffa fram vår
ved och vår massa för export. För dessa
varor och även för andra trävaror ha
avverkningsmöjligheterna redan nu försvårats
genom söndagsförbudet. Det
kommer att läggas ytterligare hinder i
vägen om dessa prishöjningar skulle
komma till stånd.

Det har delvis •— men jag anser inte
tillräckligt — talats om gengasens betydelse
i detta sammanhang. Jag måste
för min del säga, att gengasen avfärdats
av utskottet på ett alltför lättvindigt
sätt. Gengasen var en oerhört betydelsefull
faktor under kriget. Även
om vi kanske nu, med hänsyn till råvarubristen,
inte ha samma möjligheter
att skaffa fram drivmedel för gengasaggregaten,
bör man inte utan vidare
slå bort möjligheten att åter i viss
utsträckning taga gengasveden till heders.
I det anförande folkhushållningsministern,
statsrådet Sträng, höll i remissdebatten
betonade han, att genga -

sen inte kunde komma till användning
igen, därför att vi inte hade möjligheter
att förse bilarna med ved eller kol
för bränsle. Som skogsägare och som
medlem av styrelsen för en av landets
större skogsägarföreningar skall jag be
att från denna plats få göra det meddelandet,
att vi ha möjligheter att få
fram mindervärdigt virke, av vilket
man kan göra både gengasved och gengaskol.
Därigenom kunna vi i viss utsträckning
bidraga till att gengasen
åter kommer till heders. Den möjligheten
finns ju inte minst för skogsägarföreningarna
själva när det gäller
transporter av ved och virke och andra
trävaruprodukter, och den möjligheten
finns givetvis för alla de många bilägare
på landsbygden, som själva kunna
skaffa fram sitt gengasbränsle av
mindervärdiga produkter.

Det har här i dag förut sagts i debatten
av herr Olsson i Gävle, att någon
av högertalarna skulle ha gjort sig
skyldig till överord när han sade, att
regeringens förslag om denna skärpta
beskattning på bilar och bensin var ett
överlagt mordförsök på ett av näringslivets
viktigaste samfärdsmedel. Jag
ber att få erkänna, herr Olsson, att det
är jag som är »syndaren» och upphovsmannen
till detta uttryck, som jag
fällde vid ett tidigare stadium i denna
debatt. Innan jag slutar, herr talman,
skall jag be att med några ord få motivera
denna min inställning.

Om vi se hur förhållandena varit sedan
krigsutbrottet måste vi ändå säga,
att det enskilda näringslivet och de enskilda
bilägarna bidragit till att klara
trafiksituationen genom att göra ekonomiska
uppoffringar och värdefulla
insatser vid utexperimenterandet av
gengasaggregaten och genom att driva
fram dessa som värdefulla hjälpmedel
i trafiken. Hur ha då bilisterna lönats
för detta? Utan alt på något sätt använda
några överord kan man konstatera,
att de från statsmakternas sida
utsatts för trakasserier ideligen. Det
började med att bildäcken beslagto -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

gos. När dessa skulle få återköpas vid
krigets slut fick man genomgå mycket
svåra prövningar, innan man kunde få
tillbaka sina lämnade däck, och man
måste betala ett avsevärt högre pris
för dem än man fått när de måste lämnas.
År 1946 höjdes sedan bilskatterna,
och samma år kom man även med
ett ytterligare irritationsmoment gentemot
bilismen genom att man då började
planlägga ett statligt oljemonopol.
Åtminstone för närvarande tycks emellertid
denna dossier ha hamnat i någon
skrivbordslåda. Finansministern
har emellertid säkert denna utredning
till reds för att användas på nytt, när
ett lämpligt tillfälle yppar sig. År 1947
införde man så dessa körrestriktioner,
som inte bara varit till förfång för bilismen
utan även, vilket jag särskilt vill
understryka, bidragit till att skapa förakt
för lagar och förordningar.

På statsrådsbänken sitter nu bara
statsrådet Ericsson. Jag vill omnämna
för honom och be att han vidarebefordrar
till regeringens övriga ledamöter,
att det tyvärr förhåller sig på det viset,
att människorna nu inte längre
reagera mot lagbrott, när folk bryter
mot förordningar, som uppenbarligen
äro stridande mot medborgarnas friocli
rättigheter. I mitt eget län finns
det i denna dag tyvärr bilar, som
framföras utan körtillstånd både under
lördagar, söndagar och övriga dagar.
Herr Andersson i Falun bekräftade för
övrigt detta under remissdebatten.
Medborgarna reagera således inte mot
lagbrott då det gäller dessa förordningar.
Man menar, att är vederbörande
beroende därav för sin bärgning, så
må han köra bil trots förbudet. När
man nu skapar sådana här bestämmelser
på olika områden, där människorna
inte längre reagera mot uppenbara
lagbrott, då måste det vara något fel
med det hela. Då äro vi inne på farliga
vägar.

Sedan kom så i höstas förbudet mot
lördags- och söndagskörning, och nu
kommer som kronan på verket rege -

ringens förslag om den skärpta bilbeskattningen.
I betraktande av alla de
hinder, som således lagts i vägen för
bilismen, må det väl vara tillåtet för
dem som ha motsatt åsikt mot regeringen
att hävda, att det här föreligger
ett överlagt mordförsök mot ett av
näringslivets viktigaste samfärdsmedel.
Jag skall således villigt erkänna, att jag
fortfarande står för mitt tidigare yttrande
härom.

Herr Wigforss anförde i en intervju,
som han beviljat tidningen »Motor»,
några synpunkter, som många gånger
citerats. Jag skall emellertid tillåta
mig att även här citera vad han yttrade.
Herr Wigforss sade: »Bensinen
får inte bli ett öre dyrare än nödvändigt.
Bensinpriset skall stå i direkt
proportion till vägkostnaderna. Bilismen
får inte belastas för att ge staten
extrainkomster.» Herr Wigforss har
dessutom till yttermera visso satt sin
namnteckning under denna intervju,
vilken han således godkänt.

Herr talman! För att icke ytterligare
förlänga denna debatt anser jag det
inte nödvändigt att ingå på de allmänna
skatteförhållandena i denna fråga
och hur vi skola kunna klara valutaproblemet
o. s. v. Dessa frågor ha i
debatten förut berörts av två högertalare.
Jag nöjer mig därför med att
avsluta mitt anförande med att hemställa
om bifall till den reservation,
som är fogad till detta utlåtande av
herr Velander m. fl. och vari avslag
yrkas på Kungl. Maj:ts proposition.

Härefter yttrade:

Herr LÖVGREN: Herr talman! Jag
tycker nog att föregående talaren använde
litet för starka ord, när han påstod,
att det här skulle vara fråga om
ett mordförsök mot bilismen. I verkligheten
är det väl så, att det här gäller
en indirekt omsättningsskatt, som
är oändligt mycket enklare att uppbära
än om man skulle införa en omsättningsskatt
av den typ, som vi tidigare
haft.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

Rent principiellt har jag, om det är
nödvändigt att taga in dessa pengar till
statskassan, ingen invändning att göra
mot skatteförslaget. Jag vet nämligen,
att denna skatt kommer att slå igenom
på produktionen eller varudistributionen
och lämna distributörerna ganska
oskadda. Det har väl ännu aldrig inträffat
att exempelvis en tullförhöjning,
som höjt priserna på en vara, medfört
några verkliga skador för distributörerna.
Tvärtom har det väl alltid varit
så, att distributörerna vid sina kalkyler
tillgodogjort sig även räntan på
själva tullbeloppet. Konsumenten har
således för varan fått betala ett belopp
motsvarande tullförhöjningen och något
därtill.

Om vi skola se realistiskt på denna
fråga, så få vi väl i alla fall erkänna,
att det här är fråga om ett av de enklaste
sätten att taga in dessa pengar
till statskassan. Den nu framlagda
skatten är ju inte tillnärmelsevis så besvärlig
och omständlig som en omsättningsskatt,
vilken skall redovisas från
alla de hundratusentals affärer, som
finnas i vårt land.

Rent principiellt har jag således
ingen invändning att göra. Jag har
emellertid en saklig invändning att
framställa. När man nu ensidigt inför
en skattehöjning på drivmedel, så
medför detta automatiskt en högre
kostnad för de distrikt i landet, som
ha större våglängder än de tätare bebyggda
distrikten. Södermanlands län
med en befolkning, som är obetydligt
mindre än Norrbottens län, har exempelvis
1 700 km vägar. Norrbottens län
åter bar mellan 7 000 och 8 000 km
vägar. Där ha vi alltså en måttstock
på hur olika skatten kommer att drabba
olika landsdelar. Man kan väl inte
komma ifrån att det är en orättvisa, att
de glest befolkade landsdelarna på det
sättet får en mycket mer kännbar belastning
än de centralare delarna av
landet med relativt korta våglängder.

Det finns emellertid en möjlighet för
regeringen att ge dessa landsdelar en

kompensation för den orättvisa, som
ligger i själva strukturen för denna
skatteökning. Om jag tar ett exempel
från mitt eget län, så ha vi några
hundra broar, vilka äro så svaga, att
vi icke kunna tillåta bilarna att där
köra med fulla laster. Vi ha inom länet
åtminstone 300 sådana broar, som
snabbt behöva ombyggas för att tåla en
tyngre trafik. Jag hade för några veckor
sedan att ta ställning till en fråga
rörande en busslinje. En del av busslinjen
kunde bära all den trafik, som
bussen kunde ta, nämligen 28 passagerare.
Men en del av linjen var just
på grund av broarnas tillstånd sådan,
att länsstyrelsen var tvungen att på
grundval av de uppgifter vi hade fått
från vägförvaltningen sätta ned passagerarantalet
till 16.

Jag kan nämna ytterligare ett exempel.
Häromdagen hände det, att en
bro rasade under en buss. I det fallet
gällde det en bro, som vägförvaltningen
enständigt flera gånger hade begärt
att få bygga om. Medelstilldelningen
var emellertid så liten, att detta hade
vägrats. Nu när bron har rasat under
fordonet, blir det ju ofrånkomligt att
bygga om den.

Jag resonerar alltså på följande sätt
i denna fråga. Från mina utgångspunkter
kan jag nog säga, att jag betraktar
det som litet orättvist, att vi i
Norrland med våra långa transportvägar
skola betala denna pålaga om 27
öres höjning på bensinskatten. Men
jag tror, att om man inom regeringen
vill belijärta de framställningar, som
göras från vägförvaltningarna i Norrbotten,
Västerbotten och Jämtland —
jag vet nämligen, att broarna äro lika
dåliga i hela övre Norrland — och om
man i snabbare takt än hittills renoverar
brobeståndet, så att man kan
köra med fulla laster på vägarna, då
få vi i Norrland i verkligheten en kompensation
för skattehöjningen. Denna
kompensation kominer visserligen inte
tätorterna till godo, utan den blir till
fördel i första hand för samhällena i

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

periferien. I och för sig är det emellertid
rättvist att så sker.

Jag har alltså begärt ordet för att
framhålla, att vi i Norrland med stort
tålamod skola finna oss i denna skattepålaga,
därest vi som ett tillägg till de
ordinarie anslagen för renovation av
brobeståndet kunna såsom kompensation
för den nu föreslagna otillbörliga
pålagan på trafiken i våra landsdelar
erhålla extra anslag till snabbare renovation
än hittills av brobeståndet.
Det är naturligtvis en mycket stor
nackdel för oss att på våra vägar nödgas
framföra bilar, där den tillåtna
lastförmågan måste nedsättas till två
tredjedelar eller kanske hälften av lastkapaciteten.

Det är alltså enligt min mening ett
rättfärdigt krav från vår sida, att finansministern,
även om han eljest är
hårdhänt mot de övriga departementscheferna,
när det gäller dessa ting,
skulle kunna behjärta denna synpunkt.
Även om man vill begränsa kapitalinvesteringarna,
är det här fråga om en
sådan kapitalinvestering, som man kan
göra med stort lugn även i den nu
föreliggande situationen. Om man vill
skjuta in arbetsmarknadspolitiska synpunkter
på denna fråga, skulle jag
vilja säga, att i de bygder, där man
har dessa enkla vägar och svaga broar,
finns det arbetskraft, som är latent.
Där finns nämligen småbrukare och
andra, vilka icke gå ut och ta arbeten
på den öppna arbetsmarknaden,
utan de sköta i första hand sina småbruk.
Men om det ges tillfälle att reparera
upp en kommunikationsled genom
en brobyggnad eller att förstärka
en väg för att därigenom förbättra
möjligheterna att på ett billigare sätt
få de förnödenheter, som behövas i den
bygden, då finns det alltid arbetskraft
tillgänglig härför.

Herr talman! Detta var allt vad jag
ville säga i denna sak. Jag kan således
acceptera de föreslagna skatteskärpningarna,
men jag vill, att regeringen

skall behjärta de synpunkter, som jag
här framfört.

Herr ADOLFSSON: Herr talman! I
den debatt i denna fråga, som hittills
förts här i dag, liksom i den ena av de
borgerliga reservationerna, där bensinskatten
kritiserats, har man genomgående
utgått ifrån, inte så mycket att
detta förslag medför nya prisstegringar
utan framför allt att dessa prisstegringar
kunna komma att medföra vissa
krav från löntagarnas sida på kompensation.
Jag tror för min del, att i det
sist nämnda förhållandet ha vi huvudskälet
till de borgerligas ståndpunktstagande
i denna fråga. Tillsammans
med rent taktiska beräkningar blir detta
en inte så särdeles liten kaka att ha
till hands i valrörelsen.

När jag nu ber att få yttra mig på
den kommunistiska riksdagsgruppens
vägnar, vill jag säga, att jag för min del
skulle vilja bedöma denna fråga från
helt andra utgångspunkter än vad som
hittills varit fallet i denna debatt. Jag
vill göra detta även med risk att bli en
ensam ropandes röst i denna öken.

Här har nu regeringen lagt fram en
hel rad förslag till prisstegringar och
till faktiska och omedelbara försämringar
av folkets levnadsstandard. Man
har lagt fram förslag till en statligt organiserad
prisfördyringsoffensiv, som
går ut över det fattigare svenska folket.
Prisfördyringsoffensiv är det riktigaste
uttryck man kan använda. Utan att
darra på manschetten, för att nu erinra
om vad bevillningsutskottets ordförande,
herr Adolf Olsson, yttrade i
en tidigare skattedebatt, har riksdagsmajoriteten,
d. v. s. de borgerliga partierna
och det socialdemokratiska partiet,
godkänt dessa många statligt ledda
försämringar av vårt svenska folks levnadsstandard.
Denna riksdagsmajoritet
har föredragit att bara rycka på axlarna
åt de kommunistiska avslagsyrkandena
beträffande alla dess indirekta
skattepålagor.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

Det enda som förekommit mellan de
borgerliga partierna och det socialdemokratiska
partiet i dessa frågor har
varit att man smågrälat om hur stora
skatteökningarna för det svenska folket
skulle bli. Att dessa skatteökningar
till varje pris måste genomföras, därom
har det icke stått någon diskussion mellan
de borgerliga partierna och det
socialdemokratiska partiet.

När nu det här föreliggande förslaget
om tilläggsskatt på motorfordon,
bensin och brännoljor framlades av regeringen,
så rusade en råd socialdemokratiska
motionärer fram och 1''öreslogo
något som är ännu värre, nämligen
att lyxbilismen skall skonas och att
nyttotrafiken i stället skall beskattas så
mycket hårdare, med resultat att beskattningen
av det svenska folket i allmänhet
kommer att bli ännu större. På
det viset lyckas man således genomföra
ännu något större prisstegringar på det
svenska folkets livsmedel, på de bostäder,
som vårt folk måste begagna, på
det bränsle, med vilket man måste
värma upp sina bostäder o. s. v. Under
sådana förhållanden behöver ju
inte utskottets majoritet längre darra
på manschetten inför lyxbilismen, ty
jag förmodar väl, att lyxbilismen under
alla förhållanden måste vara nöjd
med den föreslagna ändringen av regeringens
förslag. Det erkännes ju allmänt,
åtminstone såvitt jag har kunnat finna,
i samtliga de anföranden, som förekommit
här i dag, och har även anförts
både i reservationerna och i utskottsutlåtandet,
att denna tilläggsskatt
på bensin kommer att dra en rad andra
prisstegringar med sig. Särskilt gäller
detta prisstegringar på folkets absoluta
nödvändighetsvaror.

Man har här alltså funnit på ett synnerligen
effektivt sätt att befrämja de
prisstegringar, som man har sagt och
fortfarande säger sig bekämpa. Men bevillningsutskottet
tröstar sig ju nu med
att det i detta fall bara är fråga om kontrollerade
prisstegringar. Ja, det kan ju
alltid vara en tröst för ett tigerhjärta,

att de statliga myndigheterna själva
kontrollera effektiviteten i den prisfördyringspolitik,
som man bedriver.
Men jag måste, indignerad som man
blir när man yttrar sig i dessa frågor,
tillåta mig uttala en farhåga för att den
allmänna prishöjningsoffensiv, som en
höjning av bensinskatten ovillkorligen
för med sig, kommer att till väsentlig
del ligga utanför myndigheternas kontroll.
Detta gäller särskilt, när bevillningsutskottet
så generöst har framhållit,
att de höjda transportpriserna
helt enkelt skola slå igenom i konsumentpriserna.

Jag vill på den kommunistiska riksdagsgruppens
vägnar fråga: Vad är det
nu för sorts politik man här vill ha
genomförd? I åratal har det sagts, ja,
det har sagts till leda i alla möjliga och
omöjliga sammanhang, att vårt stora,
helt överskuggande problem är faran
för prisstegringar. Det har sagts i tidningarna,
från talarstolarna och från
riksdagens tribun, att arbetarna måste
visa en stark återhållsamhet i fråga om
de krav på löner, som de skulle vilja
ställa i avtalsrörelserna. Det har vidare
sagts, att om de svenska arbetarna inte
göra detta, så kommer någonting som vi
absolut måste undvika, nämligen prisstegringarna.
De skulle i så fall komma
som ett brev på posten. Arbetarrörelsens
cfterkrigsprogram talar om något
annat. I den allmänna debatten under
de senaste åren av kriget talades det
om väsentligt förbättrade förhållanden
för det svenska folkets stora massa.
Förlåt om jag säger, att det förefaller
som om man handlade som vissa prelater,
vilka bjuda menigheten en himmel,
som de sedan flytta längre bort undan
för undan allteftersom menigheten försöker
närma sig den. Det synes mig att
det just är detta som sker. Det finner
man, om man söker ställa de givna löftena
i relation till de praktiska handlingar
som förekomma.

Det heter, att varubrist är anledningen
till att man genomför dessa åtgärder.
Jag har alltid varit nyfiken på vilka

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

viktiga konsumtionsvaror det kan vara
som det råder brist på i vårt land. Jag
vet, att det anses råda brist på kött,
på bröd och på socker och vissa andra
viktiga konsumtionsvaror, men i fråga
om dessa regleras dock tillgång och
efterfrågan via de ransoneringar som
vi fortfarande ha att släpa på. Vilka
andra konsumtionsvaror av viktigare
karaktär råder det för närvarande brist
på i vårt land? Jag skulle vara mycket
tacksam, om jag kunde få svar på den
frågan. På ett sådant svar hänger ju
hela den inflationsreligion, som fått utgöra
motivet till de ständiga skatteskärpningar
och prisstegringar som nu
förekomma. Jag vet mycket väl, att det
finns konsumtionsvaror till högre pris
än de standardiserade eller hårdare
priskontrollerade. De strängt priskontrollerade
varorna dragas ur marknaden,
det är sant. Men då är felet icke
varubrist utan den snedvridna produktion
och den ohämmade spekulation,
som tillåtits i vårt land. Det är mot
sådant och icke mot det fattiga folkets
levnadsstandard man bör rikta sig.
Samtidigt som man förmår arbetarna
att avstå från nämnvärda löneökningar
går man i spetsen för att ovillkorligen
driva upp priserna på folkets livsförnödenheter
och de varor som folket i
övrigt behöver men som karakteriseras
som i viss mån umbärliga. Vad arbetarna
erhållit genom de senast träffade avtalsuppgörelserna
suges upp till sista
öret av de prisstegringar, som av staten
organiserats och av riksdagen beslutats
under januari månad. Jag måste säga,
att vanstyrets män i den svenska ekonomiska
diktaturen, den svenska storfinansen,
ha spelat högt, och de ha
använt folkets möjligheter att resa sig
efter krigsårens mödor och bördor som
insats. I detta spel om vårt folks möjligheter
att resa sig ha de vunnit, emedan
den svenska riksdagen och regeringen
tillåtit att detta spel bedrivits.
Så stå arbetarna med två tomma händer,
sedan bolagsvinsterna på ett år
ökat med genomsnittligt 72 procent, en

vinstökning, som icke ansetts böra leda
till sänkta priser utan i stället till ökade
priser.

När det nu föreslås höjd bensinskatt
som ett led i den politik som framkallar
ytterligare prisstegringar, hävdas
alltjämt — och det skola vi tro på! —
att det är en politik i folkets intresse.
Vi kunna verkligen icke fatta, att det
finns någon politisk eller nationalekonomisk
klokskap i att man skall söka
skydda folkets levnadsstandard genom
att systematiskt sänka denna standard.
Herr Olsson i Gävle, bevillningsutskottets
ordförande, signalerade från denna
plats tidigare i dag, att ännu obehagligare
saker vänta det svenska folket
i fråga om indirekta skatter. Det kan
verkligen icke hjälpas, att man icke
känner någon större lust att skämta från
talarstolen när man diskuterar hithörande
angelägenheter. I stället känner
man en stark förbittring över att en
sådan politik över huvud taget kan lanseras
och tolereras. Ännu mer förbittrad
blir man över att en dylik politik
säges vara i folkets intresse, en folkets
politik. De begränsningar vid uttalande
av omdömen, som jag med hänsyn
till gängse parlamentariskt uttryckssätt
måste ålägga mig, utgöra ett hinder för
mig att på ett rätt sätt kunna karakterisera
denna politik. Om jag säger, att
den är en blodig drift med vårt svenska,
arbetande och fattiga folk, har jag med
hänsyn till parlamentariskt uttryckssätt
ändå icke sagt vad jag egentligen
har velat säga, särskilt med tanke på
att en stor del av vårt folk knappt kan
tillfredsställa ens de mest elementära
behoven. De som tala så mycket om det
köpkraftsöverskott, som måste steriliseras
eller konfiskeras, skulle enligt
min mening må synnerligen väl av att
företaga en liten turné ut till de många
tusen och åter tusen fattiga hem i detta
land, där man fortfarande får kämpa
för livet för att tillfredsställa de elementära
livsbehoven. Köpkraften är så
fördelad, att det är för litet på den ena
sidan och för mycket på den andra.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

Det är i detta ungefär så som i den
gamla historien om den rike och välnärde,
voluminöse mannen, som är ute
och rör sig i friska luften för att skaffa
aptit till maten, och om den fattige
som är ute och härjar och knogar för
att skaffa mat till aptiten. Här finns
i det ena fallet icke något köpkraftsöverskott,
i det andra ett mycket för
stort köpkraftsöverskott.

När nu prisstegringar skola bekämpas
genom systematiska, statligt organiserade
prisstegringar och standardförsämringar
för folket och utan egentliga
ingripanden åt andra hållet, där
det stora köpkraftsöverskottet finns,
måste det påpekas — även om det icke
sker med glädje när man tillhör och arbetar
inom svensk arbetarrörelse — att
det är en socialdemokratisk regering
som gör detta och att en borgerlig regering
knappast skulle våga föreslå en
sådan utplundring av det svenska folket
som det här är fråga om. Det är en
politik som kommer att hämma sig, var
övertygade om det. Ty den står isolerad
från de många fattiga hemmens
gråa verklighet.

Kommunisterna ha i motioner yrkat
avslag på dessa förslag till organiserade
prisstegringar och till den statliga oneutralitet
i lönekampen, som bland annat
tar sig uttryck däri, att löneökningarna
»ätas upp» av dessa statligt organiserade
prisstegringar. Det kommunistiska
avslagsyrkandet åtföljes av ett alternativ.
Jag vet, att herr Hagberg i
Malmö tidigare i dag kritiserade socialdemokratien
för att den av den borgerliga
oppositionen krävde ett alternativ
till det förslag som nu framlagts. Jag
måste säga, att den borgerliga oppositionen
naturligtvis har ett alternativ,
även om det icke framlagts öppet. Den
har ett alternativ, men om det är ett
alternativ i verklig mening skall jag
icke för ögonblicket yttra mig om, då
man med en rad åtgärder vid genomdriva
att ytterligare en del av det fattiga
folkets köpkraft skall konfiskeras.
Visst vet den svenska högern vad den

vill i dessa avseenden, och vi som representera
det kommunistiska partiet
veta också vad vi vilja i frågan.

Jag skall av tidsskäl icke räkna upp
alla våra förslag till lösning av de frågor,
som nu så ofta diskuteras. Vi ha
både muntligen och skriftligen framlagt
dem här i riksdagen och på annat
sätt. Men en enda sak vill jag beröra,
nämligen den engångsskatt på de större
förmögenheterna som vi föreslagit och
som nu avfärdas synnerligen lättvindigt
i det föreliggande utlåtandet av bevillningsutskottet.
Jag ber att få påpeka,
att samtliga partier säga sig principiellt
vara med om att sterilisera köpkraftsöverskottet,
medan det endast är kommunisterna
som i praktisk gärning
vilja sätta in just där detta köpkraftsöverskott
finns. De andra partierna
vilja alla — ja, jag skall kanske medgiva,
för att man icke skall demagogisera
med anledning av vad jag säger,
att det föreligger en liten tvist i fråga
om bensinskatten — konfiskera en del
av den köpkraft, som efterfrågar mat,
kläder, bostäder, bränsle och andra
saker som höra till livets nödtorft. Inflationsfaran
kan enligt vår mening icke
ha med denna köpkraft att göra. Vi
vilja att man i stället skall taga en liten
del av det överflödskapital, som jag
nyss talade om, detta spekulationskapital
som jagar ute på marknaden. De
andra partierna vilja sätta in där köpkraften
täcker huvudsakligen de nödvändigaste
behoven. Man talar om dessa
500 miljoner — det gjordes senast av
herr Olsson i Gävle — som en magisk
siffra som under alla förhållanden
måste uppnås, en siffra som är så magisk
att den tydligen icke ens får överskridas
genom att man tager ut den
engångsskatt på de stora förmögenheterna,
som vi kommunister ha föreslagit.
Bevillningsutskottet säger, att
det är i hög grad tvivelaktigt, om en
engångsskatt skulle kunna medföra någon
betydande uppsugning av köpkraftsöverskott.
Denna formulering är
något dunkel, men den får väl ändå

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

anses innebära, att utskottet frånkänner
den kapitalistiska spekulationen
några som helst betydande verkningar
i avseende å de frågor som nu diskuteras.
Det är dock den kapitalistiska
spekulationen, som genom sin snedvridning
av produktionen och sina av
staten okontrollerade investeringar i
jätteformat just åstadkommit de besvärligheter,
som man menar att svenska
folket skall sota för genom nya och omfattande
indirekta skatter. Investeringarna
uppgingo i fjol till 6,2 miljarder,
och därav har staten kontrollerat bara
40 %. Resten har möjliggjorts genom
placering av överflödskapitalet i sådan
produktion som ur profitsynpunkt
är mest lönande, varvid bortsetts från
de samhälleliga och samhällsekonomiska
synpunkterna.

Jag erinrar också om att professor
Lindahl för någon tid sedan förklarade,
att privatförmögenheterna här i
landet numera måste uppskattas uppgå
till 25 miljarder kronor. Andra ha
gissat, att de skulle uppgå till ungefär
35 miljarder. Men även om vi hålla oss
till professor Lindahls hypotes, kunna
vi konstatera, att det blivit en ökning
under krigsåren med icke mindre än
150 %. Och ändå är det då bara fråga
om redovisade förmögenheter. Jakten
efter lukrativa investeringsobjekt och
s. k. sakvärden är de stora förmögenheternas
bidrag till arbetet att söka
åstadkomma ekonomiskt kaos till skada
för det svenska folket nu och till skada
för dess politiska strävanden på längre
sikt. En engångsskatt på dessa stora
förmögenheter på sätt vi föreslagit
skulle vara ett medel att dämpa den kapitalistiska
spekulationen. Även andra
förslag till åtgärder framläggas i vår
motion, vilken jag hänvisar till.

Nu darrar bevillningsutskottet icke
alls på manschetten, när det föreslår
prisstegringar i stället för kamp mot
prisstegringarna. Jag vet, att argumenten
innebära, att efter 1940 års principbeslut
i engångsskattefrågan har all
rättfärdighet uppfyllts genom fjolårets

beslut att uttaga skärpt förmögenhetsskatt
och införa kvarlåtenskapsskatt.
Jag skulle mycket gärna vilja veta, hur
ett beslut att taga ut en del icke av den
under krigsåren samlade förmögenheten
utan av den fortsatta förmögenhetsökningen
skulle kunna vara ett medel
att finansiera de utgifter som uppstodo
under krigsåren. Så vitt jag kan förstå
de ekonomiska sammanhangen, kunna
aldrig någonsin dessa krigsårens utgifter
gäldas med den skärpta förmögenhetsskatt,
som riksdagen beslutade i
fjol. Den ökade avkastningen räcker
icke ens till att betala de extra räntekostnader
som uppstå för staten till
följd av att engångsskatten icke togs ut
under krigsåren.

Vi ha i den kommunistiska motionen
anfört tre skäl för en engångsskatt. För
det första tala rättviseskälen fortfarande
med samma styrka som förut för
en sådan skatt. För det andra är denna
den riktiga metoden att verkligen få de
stora förmögenhetsägarna i stället för
det fattiga folket att ge sitt bidrag till
krigsårens utgifter. För det tredje —
och det är i nuvarande situation det
viktigaste — är engångsskatten ett
lämpligt alternativ till den utpumpning
av folket som genomföres och ett bra
motgift mot prisstegringar.

Innan jag, herr talman, slutar mitt
anförande vill jag säga, att när det nu
är så att man vill ha prisstegringar i
stället för t. ex. en av de åtgärder vi
föreslagit, nämligen engångsskatt på de
stora förmögenheterna, vilken skulle
motverka prisstegringar, motverka den
kapitalistiska spekulation som är huvudanledningen
till prisstegringarna
och snedvridningen av produktionen,
kan jag i fördragsamhetens namn kanske
försöka förstå utskottets bevekelsegrunder,
men aldrig, aldrig i livet kommer
jag att acceptera dem. Aldrig! De
stå i absolut motsats till de elementäraste
kraven i arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
som Sveriges arbetare i
val och på annat sätt gett sin anslutning.

Onsdagen den 25 februari 1948 cm.

Nr 8.

Det formella skälet att ingen lagtext
beträffande engångsskattefrågan producerats
av bevillningsutskottet, gör att
jag icke gärna kan yrka bifall till vår
motion om uttagande av en engångsskatt,
men i liela den här diskuterade
frågan i övrigt yrkar jag å den kommunistiska
riksdagsgruppens vägnar
och i enlighet med vår motion rent avslag
på utskottets hemställan och även
på regeringsförslaget. Jag gör det —
det kanske jag får tillägga, herr talman
—■ i konsekvens med uppfattningen,
att prisstegringar knappast kunna
med fördel bekämpas med oavlåtliga
prisstegringar och att folkets levnadsstandard
icke gärna kan komma att
höjas genom att man oavlåtligt och organiserat
sänker denna folkets levnadsstandard.

Herr HALL: Herr talman! Ett av de
uttryck som förekommit i debatten om
bilbeskattningen i dag lyder, att de 500
miljoner som regeringen önskat i särskild
skatt inte få anses representera
något heligt tal. Det är väl så, att samma
yttrande kommer igen i dag, som vi
hörde i årets remissdebatt och som väl
närmast får täcka en reträtt undan den
otrevliga föreställningen, att det ekonomiska
läget skulle påkalla något alldeles
särskilt starkt ingripande från
statsmakternas sida. Det är inte min
mening, att Sveriges ekonomiska läge
är sådant, att det är erforderligt att tillgripa
några åtgärder, som kunde tyda
på panik. Det är icke alls min mening
att framställa det nuvarande ekonomiska
läget såsom i särskilt hög grad
krisbetonat, men det är å andra sidan
nödvändigt, att statsmakterna och folket
få klart för sig, att utan vissa begränsningar
i konsumtionen och utan
att man ålägger sig eu viss ekonomisk
försiktighet kunna inte de nuvarande
svårigheterna övervinnas.

Om man ser den av regeringen begärda
summan på 500 miljoner kronor
utifrån de synpunkter som det allmän -

na läget gör det angeläget att man anlägger,
kan man ingalunda påstå, att
summan är tilltagen i överkant. Snarare
äro väl dessa 500 miljoner en något
för liten summa för att spela rollen av
ensam regulator. Meningen är självfallet
inte, att man skall bekämpa de förefintliga
inflationstendenserna enbart
genom beskattning. En rad andra åtgärder
äro förvisso nödvändiga, och
dessa åtgärder komma, förmodar jag,
att föreläggas riksdagen undan för undan
fram över våren. Men om man på
varje punkt ifrån oppositionens sida
anmäler samma betänkligheter som angående
bilskatterna, att man vill ge bara
eu liten bit och helst inte något alls,
då är det klart, att även om åtgärderna
bli många komma de att bli föga verksamma.
Det är därför, såsom jag ser
saken, nödvändigt, att man inte på
denna första punkt i fråga om beskattningen
sviktar från riksdagens sida.
Man måste hålla hårt på att det belopp
som här krävs också i verkligheten
blir uttaxerat. De som ha en annan
mening om var vårt skattetryck skall
läggas, böra ju rimligen kunna leverera
denna mening, men det tjänar ganska
litet till att väja inför den nu föreslagna
skattehöjningen utan att ange
något alternativ. Från min sida är det
icke någon tvekan om att, då regeringen
gjorde det valet att begära dessa 178
miljoner kronor, så var det ett gott val,
helt enkelt därför att det säkerligen är
omöjligt att på något annat skatteobjekt
placera en sådan stor skattebelastning
med så ringa skadeverkningar, som
fallet blir när det gäller bilismen.

I diskussionen ha också förekommit
några antydningar om att den importplan
som uppgjorts skulle kunna jämkas
till förmån för bilismens intressen
och att man inte skulle behöva tillgripa
alltför drastiska nedskärningsåtgärder i
syfte att begränsa åtgången av bilbränsle.
Även på den punkten har jag
en radikalt annan uppfattning än oppositionen.
Jag vill erinra om att den
svenska bilismen under 1917 krävde

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

190 miljoner kronor i valutor, om man
bara räknar in importen av bilar, reservdelar
och bränsle. Lägger man därtill
importen av gummi, kommer man
till en summa av sammanlagt något
över 200 miljoner kronor. Den som har
sett importplanerna för 1948, den vet,
att 200 miljoner kronor är en mycket
väsentlig summa. Det är en summa som
är så pass stor, att det är otänkbart, att
man skulle kunna låta bli att se över
den, när man måste skära ned importen
i allmänhet. Här måste man alltså
gå till ett val, vilken av bilismens produkter
som skall skäras ned. Man måste
fråga sig: kan man avstå från all bilimport,
all import av reservdelar till
förmån för bränslet, eller måste man pruta
på alla de ting som bilismen behöver
för att kunna uppehålla sin drift? Denna
avvägning har förvisso farit hårdast
fram mot bilimporten och importen av
reservdelar. Men trots detta har man
icke haft någon annan möjlighet än att
skrida till en nedskärning även av importen
av bilbränsle.

Vad är det nu som man har att föreslå
till ytterligare nedskärning utanför
bilismens område, om man tänker sig
en större bensinimport än den som regeringen
beräknar? Jag har inte hört
någon uppgift om att man vill ställa sig
i ansvar för nedskärning av någon annan
import. Jag har sett de där importlistorna
och funderat över dem mången
gång under de sista månaderna, och
det enda som jag har hört från allmänhetens
sida, det enda som jag hört från
industriens sida och från importhandelns
sida är, att deras kvot är alldeles
för lågt beräknad. Alla kräva en större
tilldelning av valutor. Det är också utan
tvivel på det sättet, att importen av maskiner
och vissa råvaror är hårt nedskuren
i importplanen, där det talas
om att det kominer att bli ytterst svårt
att få till stånd en ytterligare jämkning
i de redan fastställda kvoterna. Jag vill
därmed icke ha sagt, att det blir möjligt
att hålla bensinimporten vid den
kvantitet som nu beräknas. Ett kvartal

av året kommer att gå, innan nedskärningsåtgärderna
på allvar komma att
sätta in. Jag föreställer mig inte, att det
är möjligt att under de närmaste åren
få till stånd en stark stegring av bensinimporten,
detta alldeles oberoende
av förhållandena ute i världen, som
kunna medföra att det helt enkelt inte
går att tillföra landet de bensinkvantiteter
som vi skulle önska, även om vi
vore beredda att offra de valutor som
denna import skulle kräva.

I detta läge har jag som motionär i
ärendet varit ganska angelägen om att
man till stöd för den sparsamhet som
är nödvändig också har ett något högre
pris på bilbränsle än vad man för närvarande
har. Man skulle kunna säga,
att ett sådant pris som stöd för sparsamhetssträvandena
inte är lika nödvändigt,
om man har en ransonering
som den som regeringen har annonserat.
Men jag är övertygad om att även
en bensinransonering behöver bakom
sig ha ett högre bensinpris för att icke
myndigheterna skola bli alltför starkt
pressade utav dem som önska extra
tilldelning av bensin utöver de en gång
fastställda grundkvantiteterna. Det är
helt enkelt inte möjligt, att man i ett
valutasvagt land kan föra över allt
större och större delar av godsbefordringen
från järnvägarna till den valutakrävande
bilismen. Den utvecklingen
kan i betydande utsträckning bromsas
genom ett högre bensinpris, och denna
uppbromsning är i nuvarande läge absolut
nödvändig.

De motionärer som fått precis vad
de velat av utskottet behöva inte ta upp
någon diskussion om detaljerna i utskottets
förslag. Jag har bara att uttala
min och mina medmotionärers tillfredsställelse
med att bevillningsutskottet
accepterat våra linjer beträffande
fordonsskatten, respektive bensinskatten.
Jag är angelägen om att betona, att
mellan regeringen och de socialdemokratiska
motionärerna icke rått någon
meningsskiljaktighet om skatternas
storlek. Divergenserna ha helt och hål -

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

let hänfört sig till sättet för beloppens
uttagande.

Jag inregistrerar med tillfredsställelse
att bevillningsutskottet nu gjort
vissa uttalanden som tyda på att den
gamla uppfattningen om att en fordonsskatt
under alla förhållanden är
nyttig för den s. k. nyttotrafiken börjar
vackla. Det är icke en dag för tidigt,
att man på denna punkt kommer
till en revision av en uppfattning som
aldrig har kunnat stödjas med något
siffermaterial utan som hela tiden har
varit ett mer eller mindre löst antagande.
Jag skall, herr talman, inte så
här sent på kvällen trötta kammaren
med några försök att göra beräkningar
över hur olika metoder för bilskatternas
uttagande verka i olika fall. Vi ha
dess värre i vårt land icke ett officiellt
siffermaterial, som gör det möjligt att
i varje särskilt fall bevisa, hur olika
slag av bilbeskattning verka. Så långt
ha emellertid de beräkningar som utförts
i detta sammanhang kommit, att
man vågar påstå, att för den egentliga
nyttotrafiken och den trafik som är
absolut nödvändig för näringslivets
uppehållande i landet är fordonsskatten
en mycket tvivelaktig affär. Det
skulle eventuellt kunna visa sig, att
större delen av det gods som fraktas i
landet blir litet grand billigare, om bilskatterna
för framtiden uttagas endast
genom att bränslet belastas. I varje fall
är det högst sannolikt, att när man en
gång gör sig det besväret att räkna
fram ordentliga siffror i detta avseende,
då skall det icke kunna visas, att varorna
i landet fördyras med ett enda
tiondels öre mera, om man låter skatterna
uttagas på enbart bränslet än om
man som nu fördelar dom på fordon
och bränsle.

Den synpunkten har ingen betydelse
i detta sammanhang, då ingen har föreslagit,
att lastfordonen skulle belastas
med ytterligare beskattning. Men jag
tror, att det är riktigt, att nu, då en
så avsevärt skärpt beskattning måste
påläggas bilisterna, detta sker i sådana

former, att man inte för framtiden
binder sig hårdare för en olämplig
skatteform än man redan nu är bunden.
Det står alldeles klart för mig och
mina medmotionärer att man bör ta
upp en diskussion härom redan nu, och
den diskussionen får väl fortsätta vid
den tidpunkt, då det kan bli möjligt att
avveckla en del av de nuvarande bilskatterna.
Denna avveckling bör då enligt
min mening skötas på det sättet, att
man först avvecklar de nu bestående
fordonsskatterna och därefter ser vad
man kan göra i övrigt. Går man på den
vägen i framtiden, är jag övertygad om
att man får en riktigare anpassning av
den svenska bilismen efter våra möjligheter
och behov än den man nu har.
Denna anpassning har uppenbarligen
varit sådan, att den uppfostrat en
bilism av sådan storleksordning, att
våra valutatillgångar inte förmå att
bära den.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få instämma i de bifallsyrkanden
till utskottets förslag som redan framställts.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag vet
inte, om det kan anses vara mödan värt
att här i kväll taga upp till bemötande
den argumentering herr Adolfsson här
anfört å det kommunistiska partiets
vägnar. Jag skall emellertid för ovanlighetens
skull göra en enda observation
till hans resonemang. När han säger,
att det svenska folket inte kan tillfredsställa
de mest elementära behov och att
det därför inte är befogat att indraga
någon överflödig köpkraft — han tror
att någon sådan inte finns — då skulle
jag vilja be herr Adolfsson att ett litet
ögonblick tänka på vad som skett i det
land som han betraktar som ett idealland,
nämligen Ryssland. Levnadsstandarden
är där oerhört mycket lägre än
i Sverige, och i alla fall har man där
funnit det nödvändigt att genom nya
radikala åtgärder hindra köpkraftsöverskott.
Diir lär ju inte finnas någon kapitalist,
utan det har varit de breda folk -

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

lagren som fått bidraga till denna köpkraftsindragning.
Om herr Adolfsson
spekulerar litet över, att man där ansett,
att man för att skapa jämvikt på
varumarknaden inte kunnat undgå att
vidtaga vissa köpkraftsbegränsande åtgärder,
så kan det hända, att han har
litet lättare att förstå, hur problemet
ligger till i Sverige. Jag kan också
erinra om att man för ett par år sedan
i Ryssland genomfört mycket väsentliga
prisstegringar.

Herr talman! Efter de anföranden
som hållits här i kammaren av herr
Sandberg och herr Kristensson och
vilka, såvitt jag kan bedöma, varit klargörande
och övertygande, är det icke
nödvändigt för mig att gå in på ett
mera systematiskt resonemang om skälen
för och emot de olika ståndpunkterna.
Jag hänvisar till dessa båda talare.
Jag vill emellertid beröra ett par
spörsmål.

Bakgrunden för ett ställningstagande
när det gäller en beskattning sådan som
den föreslagna måste enligt min mening
vara ett fasthållande vid tanken, att
bilismen icke får lov att vara någon
mjölkko. Bilismen måste erkännas vara
ett produktionsmedel. Detta är en något
annan inställning, tror jag, än den
som finansministern har brukat företräda.
Jag minns — 1939 var det väl —
när finansministern var inne på någon
speciell skatt på den s. k. lyxbetonade
delen av biltrafiken. Det förefaller mig,
att det vilar ett drag av konservatism
över finansministerns attityd rörande
det moderna produktionsinstrumentet
bilen, som om han bildat sig en mening
om denna sak liksom om så många
andra redan under detta århundrades
första årtionde — utan tvivel var bilen
då en lyxartikel — och sedan på denna
punkt icke ändrat sin inställning.

Den uppfattning som jag nu företräder
föranledde folkpartiet för ett par
år sedan att ta initiativet till den deklaration,
som också godkändes av riksdagen,
att biltrafiken genom beskattning
endast skall bära sin del av de

totala vägkostnaderna. Det är viktigt
att nu slå fast, att den ståndpunkt vi
företräda i dag icke avser att i minsta
mån stå i strid med vår tidigare, principiella
deklaration, vars betydelse för
den svenska biltrafiken kan komma att
visa sig vara ganska stor.

Varför ha då vi i folkpartiet anslutit
oss till förslaget om en tillfällig höjning
av bensinbeskattningen med 10 öre? Ja,
en orsak är det allmänna ekonomiska
läget, som är så allvarligt, att man icke
kan avvisa skatteåtgärderna endast därför,
att de ur många synpunkter äro
otrevliga. Men härutöver vill jag framför
allt hänvisa till ett annat skäl, nämligen
behovet av medel för vägväsendets
egen utveckling. En nedskärning av
bensinkonsumtionen till 650 000 m3
skulle med nuvarande skatt inte ge mer
än 117 miljoner kronor om året. Lägger
man därtill fordonsbeskattningen, 80
miljoner kronor, blir det tillsammans
en summa, som understiger 200 miljoner
kronor. Så dåliga som våra vägar
för närvarande äro tror jag dock, att
de under åtskilliga år framåt i genomsnitt
komma att tarva en större summa
än den här nämnda. Jag kan härvidlag
hänvisa till innevarande års budget, vilken
upptar anslag för ifrågavarande
ändamål på tillsammans 239 miljoner
kronor. Även om det ekonomiska läget
nu icke möjliggör ett omedelbart utnyttjande
av dessa medel, så måste det
ändå ur bilismens egen synpunkt vara
till stor fördel, om man genom en relativt
jämn belastning i pengar räknat
redan nu kan ta ut så pass mycket, att
ett antal miljoner kronor samlas i en
fond, som sedan kan tillgripas så snart
omständigheterna tillåta att man offrar
mera på vägarnas iståndsättande.

Naturligtvis kan man här anföra även
andra skäl, men jag skall inte närmare
ingå på dem. En viss prisstegring bidrar
utan tvivel till sparsamhet med
användande av bensin och ökar därmed
utsikterna till en framtida avveckling
av regleringsapparaten. På detta område
tror jag det är av vikt att man tar

Onsdagen den 25 februari 1948 ein.

Nr 8.

en måttlig prisstegring till hjälp, vilken
också kan motverka den tendens till
övergång från järnvägs- till biltrafik,
som annars skulle kunna bli en följd
av de taxeliöjningar för järnvägstrafiken,
som nyligen genomförts. Det är
synd att det ekonomiska läget blivit sådant,
att regeringen inte anser sig kunna
importera för två—tre tiotal miljoner
kronor mera bensin. Om detta varit
möjligt, hade vi utan skattehöjning
kunnat få in ganska många tiotal miljoner
kronor extra av bilskatter till statskassan,
och näringslivet hade då kunnat
till fullo använda det produktionsinstrument
som bilen utgör.

Om man jämför 1946 och 1947 års
import av en lång råd mindre nödvändiga
varor med den import av bensin,
som vi nu enligt regeringens uppskattning
inte ha råd med, så undrar jag om
det inte i dag framstår som alldeles
klart för alla — utom möjligen för herr
statsministern — att det var en mycket
dålig hushållning att släppa in
denna mängd mindre nödvändiga varor
och på grund därav komma i ett läge,
som inte tillåter oss att inköpa den erforderliga
kvantiteten bensin. Herr
statsministern sade för bara några veckor
sedan, att det var alldeles för tidigt
ännu att uttala sig om huruvida det
verkligen varit en klok hushållning
eller inte att använda alla valutor till
de varor, som vi konsumerat eller lagt
upp i lager. Det läge, vari vi nu befinna
oss i fråga om bensinimporten,
förefaller mig att vara det kanske tydligaste
tecknet på ovilligheten att lära
av utvecklingen.

Nu frågar man på socialdemokratiskt
håll: »Varför kunna inte ni i folkpartiet
vara med om en skattehöjning av 27
öre?» Jag hänvisar där till vad herrar
Sandberg och Kristensson redan anfört.
Det förefaller mig som om de
skatteförslag som nu delvis iiro genomförda,
delvis behandlas i dag och delvis
väl komma att genomföras, inte
kunna anses utgöra en klok och väl genomförd
avvägning av den s. k. punkt -

beskattningen. Det hela har karaktären
av hastverk, beroende på att finansministern
inte redan i somras, när vi
från vår sida uttalade mycket allvarliga
ord här i riksdagens kamrar, beslöt sig
för att tillsätta den utredning, som sedan
fick så kort tid att arbeta på. Det
är denna finansministerns dröjande
hållning som är den yttersta förklaringen
till att här föreliggande fråga
har fått behandlas, först i kommittén
och sedan i kammaren, på ett sätt som
inte kan bidraga till en avvägning, där
alla omständigheter tagas i betraktande.
Jag förstår därför mer än väl den olust,
som bevillningsutskottets ärade ordförande,
herr Adolv Olsson, gav uttryck
åt. Inte ens herr Hall, som man väl får
beteckna som dagens segerherre, verkar
särskilt glad eller entusiastisk över
den seger, som han enligt tidningarna
väntas inhösta. Det verkar som om finansministern,
kanske på grund av att
bevillningsutskottet frångått hans eget
förslag, i viss mån hade tagit sin hand
ifrån den långa debatten här i dag och
överlåtit till kammarens socialdemokrater,
som varit olydiga, att sköta
denna sak själva bäst de kunna.

Herr Olsson i Gävle påstår nu att ett
budgetöverskott på 500 miljoner kronor
är ett minimum och att vi äro tvungna
att redovisa, hur detta skall åstadkommas.
Vi kunna inte lita på att försynen
skall skaffa fram de pengar, som vi
inte själva besluta om, säger han. Men
när herr Olsson i Gävle talar om försynen,
så menar han väl regeringen. Åtminstone
har hans tidigare attityd närmast
varit den, att regeringen är någon
sorts försyn, som man skall följa. I dag
har han dock för en gångs skull avvikit
från den ståndpunkt som regeringen
företrätt i sin proposition. Därför är
det inte så förvånande att han nu säger,
att man inte skall lita på furstar,
finansministrar eller partiledare utan
endast på sitt eget sunda förnuft. Men
nu inträffar det märkliga att bevillningsutskottets
ordförande i dag inte
ens tycks lita på sitt eget sunda förnuft,

Andra kammarens protokoll 19''f8. Nr S.

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

d. v. s. det som han litat på som ordförande
i konsumtionsskatteberedningen.
Där var han nämligen med om
att skriva, att om man inte med praktiskt
genomförbara åtgärder kan skaffa
fram 500 miljoner kronor, så får man
nöja sig med mindre. Ja, herr Olsson
i Gävle, det är precis samma uppfattning
som jag företräder. Det har sagts
att 539 miljoner kronor inte är något
heligt tal. Nej, det är det verkligen
inte. Det kan hända, att man kanske
får nöja sig med något mindre — precis
som konsumtionsskatteberedningen
under herr Olssons i Gävle ordförandeskap
skrev.

När det gäller att bekämpa inflationen
måste man enligt min mening fasthålla
vid att budgetöverskottets roll är
begränsad — precis som herr Hall påpekade.
Regeringen försöker i de ekonomiskt-politiska
diskussionerna varje
gång trolla bort det faktum, att det huvudsakligen
är de åtgärder, där riksdagen
inte har direkt beslutanderätt,
som äro avgörande för den s. k. samhällsekonomiska
balansen. Om det inte
vore på det sättet, hur skulle man då
någonsin kunnat hejda en inflation under
sådana tider, då alla voro överens
om att budgeten bara behövde vara i
balans? Det måste ha inneburit att alla
också voro ense om att det var de andra
åtgärderna, nämligen skapandet av
jämvikt på kapitalmarknaden — utan
något tvångssparande genom budgetöverskott
— som var det väsentliga.
Men medan jag år 1946 ansåg att budgetöverskottet
kanske kunde undvikas
helt och hållet måste jag nu medge, att
situationen blivit så allvarlig, att man i
dag knappast kan undvara ett väsentligt
budgetöverskott som ett hjälpmedel.
Det är på grund av denna åskådning
som vi i folkpartiet icke vilja stanna vid
de skattehöjningar på 200—250 miljoner
kronor som redan äro beslutade,
utan anse att man bör försöka komma
ett stycke till upp emot den gräns som
finansministern tänkt sig, vilken gräns
för övrigt är alldeles godtyckligt vald.

När herr Adolv Olsson frågar vad
folkpartiet har för skatteförslag att
komma med utöver det framlagda, vill
jag till att börja med svara, att vi väl
få vänta och se vad konsumtionsskatteberedningen,
där lierr Olsson i Gävle
själv är ordförande, kommer med. Vi
kunna ju nämligen inte taga ställning
till hans egna förslag innan de äro
framlagda. Herr Sandberg sitter med i
den beredningen och har alltså möjlighet
att där göra sin röst hörd.

Herr Olssons i Gävle spekulationer om
sockerskatt få, som herr Kristensson
redan påpekat, stå för hans egen räkning.
Det skall bli intressant att se om
han kommer med ett sådant förslag.

Herr Sundström påpekade, att i den
motion som avgivits från folkpartihåll
har det sagts, att man gärna vill göra
en avvägning mellan andra inkomstmöjligheter
än bilbeskattningen och
vissa möjligheter att skära ned utgifterna.
Men, säger herr Sundström, folkpartiet
har ju i dag inte redovisat någon
sådan avvägning. Nej, det är riktigt.
Men vi ha, på grund av finansministerns
långa dröjsmål med att tillsätta
den grundläggande utredningen på området,
ännu inte fått fram de förslag på
andra indirekta skatter, som regeringen
efter utredning i kommittén kommer
att lägga fram. Hur skulle vi då kunna
göra en avvägning i dag? Då frågan om
bilbeskattningen emellertid icke kan
uppskjutas, ha vi inte velat undandraga
oss att taga ställning, men vi ha inte
i nuvarande läge kunnat göra någon
närmare avvägning.

När herr Sundström säger att vi bara
föreslagit utgiftshöjningar, så gör han
sig skyldig till ett förbluffande misstag.
Jag erinrar om att vi på vissa punkter,
t. ex. när det gäller försvarshuvudtiteln,
ha föreslagit ganska väsentliga utgiftsreduktioner.

Herr talman! Jag skall inte här ingå
på att diskutera ransoneringsspörsmål,
som ligga litet vid sidan om dagens
debatt. Men eftersom representanter för
regeringen nu äro närvarande, skall jag

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

ändå tillåta mig att uttala det önskemålet,
att man vid uppläggningen av
ransoneringen inte skall glömma bort
motorbåtarna, trots att de icke kunna
anses tillhöra den extremt nyttobetonade
trafiken. I många fall spela nämligen
dessa motorbåtar en mycket stor
roll, när det gäller att bereda människor
glädje under semestern och sommaren,
och de draga relativt litet bensin.
Jag tror inte att man skall låta
nyttosynpunkter dominera så helt, att
man inte tar vissa hänsyn, även om de
ur mera krass synpunkt kunna betraktas
som en aning irrationella.

Innan jag slutar skall jag be att få
säga några ord om den ståndpunkt, som
intagits av bondeförbundet och högern,
eftersom den avviker från vår. Det
skulle vara dålig nationalekonomi för
bildriftens del att nu stimulera till ökad
användning av gengas. Herr Kristensson
har redan påvisat detta och hänvisat
till de sakkunnigas utredning.
Herr Jonsson i Skedsbygd kan därför
knappast bara skjuta det sagda åt sidan
med påståendet att herr Ivristensson
inte är expert på området. Det går ju
an att anlita andra experter — vilket
också skett i detta fall.

Det visar sig — det har redan påpekats,
men jag upprepar det — att
gengasen kostar i arbetskraft och material
så mycket, att det motsvarar en
utebliven export på i runt tal tio gånger
så mycket som den spar in. Det är
därför betydligt bättre ekonomi att använda
arbetskraft och råvaror för framställning
av exportvaror, t. ex. pappersmassa,
och att sedan anviinda en liten
del av de på det sättet inkomna valutorna
till inköp av bensin. Den klokaste
linjen är alltså att öka exporten
så mycket som möjligt och köpa så
mycket bensin som möjligt samt att låta
tanken på en utökad gengasdrift vila.

Om man vill förstora den frågeställning
som här föreligger, så vill jag säga,
att ett eller ett par tiotusental gengasbilar
i råvaror, arbetskraft och utebliven
export skulle kosta ungefär lika

mycket som ett par hundra tusen kubikmeter
bensin, d. v. s. hela den mängd
som vi nu skulle behöva för att kunna
undvara bensinransoneringen.

Jag tror därför inte att den ståndpunkt,
som herr Jonsson i Skedsbygd
å bondeförbundets vägnar intagit på
denna punkt, är väl genomtänkt. Nu invänder
kanske herr Jonsson i Skedsbygd
att han bara menade, att först
när vi se att vi icke kunna importera
tillräckligt med bensin skola vi utvidga
gengasdriften. Ja, men den mängd
bensin vi kunna införa är ju beroende
på bl. a. hur mycket pappersmassa vi
kunna exportera. Därför måste vi konsekvent
avstyrka en utökad användning
av gengas, så länge det är möjligt att
med eljest förbrukad råvara öka vår
export av pappersmassa. Av herr Jonssons
i Skedsbygd argumentering står
då endast kvar, att om och när den tidpunkt
kommer, då vi icke kunna köpa
mera bensin genom att öka exporten
av t. ex. pappersmassa, då, men först
då, skola vi överväga att öka gengasdriften
i landet.

Det är verkligen intressant att på
detta lilla teoretiska alternativ, på
denna lilla nubb så att säga, hänger nu
bondeförbundet upp hela sin omsvängning
från en ståndpunkt, som var välvillig
till en måttlig höjning av bensinbeskattningen,
till yrkandet om avslag.
Man säger nu, att om man inte
kan få garantier för skattelindring för
gengastrafiken, som herr Jonsson i
Skedsbygd efter sin argumentering i
dag skulle vilja använda blott i ett tänkt
framtida läge, så vill man inte vara
med om en måttlig höjning av bensinskatten.
Man hänvisar också till osäkerheten
om man kan få vissa restitutioner
av bensinskatt, men med litet god vilja
på ömse sidor tror jag att man där
skulle kunna komma till tals med regeringen.
I varje fall kan detta inte vara
någon stor fråga. Det förefaller mig en
smula ansträngt när bondeförbundet
efter en argumentering, som slutar i en
vilja att ta en måttlig skattehöjning,

100 Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

sedan svänger om på en så svag grund
och stannar vid ett formellt avslagsyrkande.

Vad sedan högerpartiets ståndpunkt
beträffar, så förefaller mig den vila
bl. a. på ett förbiseende av vissa förut
anförda synpunkter, som jag här inte
skall upprepa. Man har från högerhåll
framhållit, att de kostnadsstegringar,
som förorsakas av en höjd bensinbeskattning,
komma att slå i genom i lönerna
och därigenom verka inflationsbefrämjande.
När ett sådant argument
kommer från ett parti, som sedan länge
anses bestå av omsättningsskattens vänner,
är det en smula överraskande. När
omsättningsskatten avskaffades och därigenom
levnadskostnaderna sänktes —
eller, rättare sagt, en levnadskostnadsstegring
undgicks — sade man icke från
högerhåll, att detta var bra, tv därigenom
slapp man de lönestegringar,
som vi annars skulle fått. Men nu intar
man en ställning, som uppenbarligen
rimmar illa med den man intog när omsättningsskatten
var på tal.

Herr Henriksson har inte ändrat mening
utan talar om en allmän omsättningsskatt
som skulle ge 300 miljoner
kronor eller mera och han leker också
med tanken på ett alternativ av en produktionsskatt
av samma storleksordning.
Men, herr Henriksson, om ifrågavarande
skatter genomföras, så måste
de ju höja levnadskostnaderna betydligt
mer än de skatter, som här äro på tal,
vilket måste återverka mera på lönebildningen
och verka mera inflationsbefrämjande!
Så förefaller det åtminstone
vid ett enkelt betraktelsesätt. Jag
kan därför icke finna något annat än
att högerns ena ståndpunkt slår ihjäl
den andra.

Herr Hagberg i Malmö har i dag
framfört den synpunkten att bilskatten
drabbar livsmedlen, vilket den gamla
omsättningsskatten icke gjorde. Detta
skulle vara skillnaden mellan de båda
skatterna. Men i nästa ögonblick finner
man att högerpartiet genom herr Henriksson
— det har även skett tidigare

i tidningsartiklar, i tal o. s. v. — stöder
en omsättningsskatt, som skall drabba
även livsmedlen. Herr Hagbergs tankegångar
äro för mig fördolda, om han
menar att hans ord skola vara ett argument
för högerns ståndpunkt. Om det
sagda däremot är menat mera som en
kuriositet, som ett bidrag till den ekonomiska
historien om den gamla omsättningsskatten,
så kanske det ter sig
annorlunda.

Såvitt jag kan se är högerns utgångspunkt
den, att eftersom skatter som
höja livsmedelskostnaderna också ta sig
uttryck i lönestegringar och därmed befrämja
inflationen, så skola inga indirekta
skatter få höjas, utan i den mån
man skall ha ett budgetöverskott — och
även högern önskar ju ett sådant —
skall man tillgripa direkta skattehöjningar,
ty de höja ju icke priserna. Jag
undrar om detta är högerns linje i vår
finanspolitiska debatt: att undvika indirekta
skattehöjningar och bara använda
sig av de direkta? Men även
direkta skatter framträda ju i vår levnadskostnadsindex,
märkligt nog, och
återverka kanske därigenom på lönebildningen.
Konsekvensen blir kanske
att vi icke skola ha några skattehöjningar
alls och inget budgetöverskott
alls — men det är en ståndpunkt som
åtminstone inte förut intagits av högerpartiet.

På en del håll i högerpressen, t. ex.
i huvudorganet, intar man för övrigt
den ännu enklare hållningen att prisstegring
är inflation och att man inte
kan bota inflation med inflation.
Samma argument framfördes av herr
Adolfsson alldeles nyss. Denna allians
mellan högerns huvudorgan och herr
Adolfsson i argumenteringen är ju av
intresse att bevittna. Mig förefaller detta
tal om att man inte skall bemöta inflation
med inflation, d. v. s. med prisstegring,
vara det mest förenklade av alla
argument som anförts i denna debatt.
Ty det är väl ändå uppenbart, att om
man vill skapa jämvikt mellan tillgång
och efterfrågan på varor, så måste man

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8. 101

antingen minska efterfrågan eller åstadkomma
att utbudet, i pengar räknat,
har högre värde. Om detta högre värde
erhålles genom att staten får en summa
pengar, som icke leder till ökade utgifter
från statens sida, så åstadkommes
bättre balans.

Jag tror, herr talman, att det skulle
vara mycket värdefullt ur synpunkten
att få ordning och klarhet i debatten
om detta viktiga spörsmål i framtiden,
om man från högerhåll, t. ex. genom
herr Skoglund i Doverstorp, ville taga
klart avstånd från det uppenbart oriktiga
argument, som nu så många gånger
under de senaste två veckorna förekommit
i högerpressen, nämligen det
uppenbart oriktiga argumentet att man
inte kan bota inflation med inflation.

Ytterligare en anmärkning till herr
Henriksson. Han säger att en liten höjning
av bensinskatten är det farligaste
av allt, därför att man inte kan vara
säker på att priskontrollen kommer att
gå med på den prishöjning som en sådan
höjning påkallar t. ex. inom trafikföretagen.
Härpå vill jag svara att
om man kommer beväpnad med ett uttalande,
i vilket både regeringspartiet
och oppositionspartierna instämt, innebärande
att en skattehöjning som höjer
omkostnaderna bör slå igenom i priserna,
tror jag det är det bästa argument
man kan ha hos priskontrollnämnden.
Och det kan mycket väl vara
så, att medan man tidigare haft andra
kostnadsstegringar, för vilka man inte
lyckats påkalla priskontrollens intresse,
kan man, när därtill kommer en kostnadshöjning
av denna art, ha en möjlighet
att komma till tals med priskontrollnämnden,
som man alltså inte
förut hade.

Sedan frågar herr Henriksson om den
fördyring av varorna, som åstadkommes
även med en måttlig höjning av
skatten, är mera smaklig ur social synpunkt
än omsättningsskatten, som folkpartiet
gick emot. På detta vill jag
svara med en hänvisning till att 65
miljoner kronor är en vida mindre be -

lastning än 300—400 miljoner kronor.
Men jag vill också svara med en motfråga
till herr Henriksson. Är en börda
i form av en ny allmän omsättningsskatt
på 300—400 miljoner kronor mera
smaklig ur social synpunkt — och även
högerpartiet anlägger ju sociala synpunkter
— än en skattehöjning med
65 miljoner kronor?

Det sista argumentet, som anföres av
högerpartiet och som jag något skall
beröra är, att ett budgetöverskott inte
verkar, om inte pengarna steriliseras.
Detta argument har redan från olika
håll i kammaren bemötts. Jag har läst
högermotioner och artiklar i högerpressen
och hört anföranden av högermän
både i första och andra kammaren, och
jag kan alltjämt inte finna att man på
högerhåll bemött de argument som anförts
mot denna högerns uppfattning.
Det förefaller som om man nödgas erinra
högern, som på detta sätt upprepar
sina egna argument i stället för att
bemöta vad som anföres mot dem, om
en av Englands konungar. Jag minns
inte om det var Karl II eller Jakob II
— det var i varje fall en man som det
slutade illa för. Han hade för vana att
när han sagt något, som mötte gensaga
vid hovet, upprepa vad han först sagt,
och därmed ansåg han sig ha bemött
sina meningsmotståndare. Historien lär
oss att denna metod inte är tillrådlig
ens för konungar, och den är det väl
knappast heller för politiska partier.

Därför menar jag att det skulle vara
bra för den fortsatta debatten, om vi
kunde få ett klart besked på denna
punkt, som jag skall tillåta mig, herr
talman, att helt kort formulera: Om
man genom vissa skattehöjningar åstadkommer
för det första att staten inte
ger ut mer pengar än den eljest skulle
göra och för det andra att skattebetalarna
för sina ändamål ge ut mindre
pengar - alltså utöver skattebetalningarna
förstås än förut, har man då
inte fått en minskning av den totala
varueftcrfrågan ?

För att kunna svara nej på den frå -

102 Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

gan, måste högerpartiet kunna peka på
någon annan grupp av människor i
samhället, som på grund av dessa skattehöjningar
föranledes att öka sin efterfrågan,
eventuellt lika mycket som
de andra minskat den. Men —- och
detta är den springande punkten —
vilka äro dessa grupper, som skulle öka
sin efterfrågan? Nu säger man kanske
att om staten tar upp direkta eller indirekta
skatter och därför lånar mindre
på kapitalbudgeten än den eljest skulle
ha gjort, blir kapitalmarknaden lättare,
och då kan det hända att någon annan
lånar mer än han eljest skulle ha
gjort. Då svarar jag att det är riksbankens
sak att se till att kapitalmarknaden
inte blir lättare. Följaktligen
kommer man till den slutsatsen att det
som högerpartiet möjligen syftar till är
att tvinga riksbanken att vidtaga vissa
speciella åtgärder, kanske inte så mycket
för att hindra kapitalmarknaden att
bli lättare men snarare för att hindra
inträdande av ett helt ändrat läge på
kapitalmarknaden. Men är det så att
man på högerhåll önskar detta, är det
bättre att man säger klart ifrån, att
man vill tvinga riksbanken att vidtaga
vissa åtgärder. Men man vill inte säga
detta direkt utan använder sig av denna
omväg och säger i stället, att staten
skall använda pengarna till att köpa
obligationer hos riksbanken, varefter
staten skall placera obligationerna i
marknaden. Mycket enklare vore att
säga att staten kan låna mera eller staten
kan sätta in pengar i riksbanken
och riksbanken sedan sälja obligationerna.
Är det så att man på högerhåll
inte menar att man vill tvinga riksbanken
att vidtaga vissa åtgärder, då, herr
talman, förstår jag inte annat än att
hela detta resonemang från högerhåll
är oriktigt.

Herr talman! Med den utgångspunkt
jag nu försökt ange och med hänsyn
till dagens verkliga ekonomiska läge
ha vi stannat för att acceptera en skattehöjning
med 10 öre. Då vi anse detta
vara en beklaglig men den i dagens

läge bästa avvägningen, äro vi också
villiga att stå för den linjen och försöka
så vitt möjligt få den igenom. Och
jag tillåter mig uttala den förhoppningen
att det skall finnas åtskilliga frimodiga
ledamöter av regeringspartiet,
som inte bara skola känna olust inför
de 27 örena — det tycks nästan alla
göra — utan skola vara villiga att
stödja en mera måttlig skattehöjning på
10 öre. Jag tror att åtskilliga av dem
kanske i själ och hjärta hysa en viss
sympati därför. Inom bondeförbundet
bör man inte ha några större svårigheter
att stödja 10-öreslinjen, även om
man inte velat själv ta ansvar för denna
linjes framförande. Vad högerpartiet
beträffar har det föredragit att
ställa sig vid sidan om ett försök att
åstadkomma en lägre beskattning än
den som regeringen vill åstadkomma.
Enligt min mening är det knappast
klokt av ett parti att ställa sig vid sidan
om debatten på detta sätt. Jag vill
därför också efterlysa, i dag eller i en
nära framtid, upplysning av högerpartiet,
huruvida högerlinjen bara är att
säga nej eller om dess linje är införande
av omsättningsskatt och genomförande
av en räntehöjning. Jag har blivit
något överraskad över att man på
högerhåll både i denna kammare och
i första kammaren och även i pressen
så skarpt angripit folkpartiet. Jag undrar
om inte förklaringen därtill kan
vara, att man inom högerpartiet med
anledning av partiets negativa hållning
har en liten aning av dåligt samvete.
Man ser att folkpartiet tar på sig obehaget
att intaga en ståndpunkt som
man vet inte är populär, och man försöker
därför förebygga intrycket att
det är mer förtroendeingivande att
faktiskt föreslå det som man vill gå
med på, när det gäller frågan om var
pengarna skola tagas, än att vända åt
sidan med allmänna talesätt.

Herr talman! Den enda utvägen att
skydda bilismen från den absurt stora
höjning som utskottsmajoritetens förslag
innebär är naturligtvis att i dag

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8. 103

stödja förslaget om en höjning med 10
öre. Jag tillåter mig att uppmana dem
som inte önska 27-öreshöjningen att,
därest det blir tillfälle därtill, stödja
folkpartireservationens förslag om 10
öres höjning. Om valet i slutvoteringen
skulle komma att stå mellan 10 öre
och 27 öre, och om någon av dem som
närmast sympatisera för rent avslag
underlåter att i den situationen stödja
10-öreslinjen, så hjälper han därigenom
fram till majoritet förslaget om 27 öres
höjning. — På regeringsbänken finner
man det naturligtvis förtjusande om
man kan få några ledamöter från andra
partier, som äro villiga att hjälpa regeringen
på detta sätt. Jag förstår att
redan blotta tanken härpå framkallar
lustkänslor inom regeringspartiet. Eljest
ha ju lustkänslorna inte varit så
dominerande hos regeringspartiets ledamöter
i dag, och jag unnar dem
gärna detta lilla nöje. — Den som eventuellt
skulle avstå från att i valet mellan
27 öre och 10 öre stödja den senare
linjen, när han inte önskar den
höga beskattningen, hjälper ju i verkligheten
fram denna högre beskattning
och visar att han inte eftersträvar en
ur saklig synpunkt så bra lösning som
möjligt. Han förefaller i stället vilja
föra en demonstrationspolitik genom
att fasthålla vid rent avslag. Skulle det
göras ett försök till en sådan politik
vid voteringen senare i natt, tror jag
inte alt bilismens folk kommer att ha
svårt att under kommande dagar genomskåda
en sådan attityd. I varje fall
lovar jag att vi på vårt håll skola göra
vårt bästa för att bilismen skall få den
situationen klar för sig.

Jag ber därför att få yrka bifall till
den reservation som avgivits av herrar
Petrén och Sandberg.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr OLSSON i Gävle, som på begäran
erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Om herr Ohlin

hade följt med mitt anförande i eftermiddag
ordentligt och i dess helhet,
skulle han ha kommit underfund med
att det inte fanns någon skillnad mellan
det förnuft som jag försökt använda
i skatteberedningen och det som
jag använt i bevillningsutskottet. Jag
angav vissa skäl för den ändring som
skett. Fanns det ingen möjlighet, med
det läge som vi hade i skatteberedningen,
att komma till annat resultat, så
fanns det ju inte. Men sedan skatteberedningens
förslag framlagts har ju
framlagts bilagan till finansplanen med
redovisningen av det där »gapet», som
herr Ohlin så gärna talar om. Vidare
har konjunkturinstitutet ytterligare understrukit
behovet av väsentliga höjningar
av de summor, som skola tagas
ut. Jag tror alltså inte att det är så stor
fara med mitt förnuft i detta sammanhang.

Så väntar jag ju inte något annat av
herr Ohlin än att han skall följa den
gamla satsen: vänta och se. Det är klart
att vi kunna vänta och se och lita på
att skatteberedningen skall komma
med dessa förslag. Men jag tror inte
— jag sade det i mitt första anförande
och jag betonar det ännu en gång —
att man kan vänta förslag som sträcka
sig över ytterligare 100 miljoner kronor.
Det blir alltså under alla förhållanden
en lucka på 110 miljoner
kronor.

Herr Ohlin vill göra sockerskattsprojektet
till mitt uppslag. Nej, herr
Ohlin, uppslagsgivaren står herr Ohlin
mycket närmare än han står mig.

Så skulle jag, herr talman, vilja säga
en sak till. Herr Ohlin och jag ha varit
överens när det gällde att avskaffa
omsättningsskatten. Herr Ohlin hade i
höstas en polemik i Svenska Dagbladet
med vår gemensamme vän herr Ivar
Anderson, och jag kan till övervägande
delen skriva under vad herr Ohlin där
framhöll. Men jag skulle vilja säga herr
Ohlin att lika säker som jag är på att
vi hade rätt när vi togo bort omsättningsskatten,
lika säker är jag på att

104 Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

10-öreslinjens seger inte kan betyda
annat än en beställning på en ny omsättningsskatt.

Herr SUNDSTRÖM erhöll likaledes på
begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Herr Ohlin förklarade
att orsaken till att ingen avvägning
av nya inkomster och eventuella
besparingar hade kunnat ske var
den, att konsumtionskatteberedningen
inte hade hunnit framlägga sitt förslag
i så god tid att hela området hunnit
överblickas. Men, herr Ohlin, detta förhållande
var känt, när herr Ohlin
skrev sin motion. Och om det hade varit
så nödvändigt att få hela förslaget,
innan man tog ställning, borde ju folkpartiet
ha förenat sig med högern om
förslaget till ett särskilt utskott för behandlingen
av hela detta problemkomplex.
Men folkpartiet motsatte sig
detta förslag. Följaktligen kan herr
Ohlins förklaring på den punkten inte
anses fullt tillfredsställande.

Jag ber även att få understryka rtt
jag mycket väl observerat, att folkpartiet
framställt önskemål om att besparingar
skola göras på militärbudgeten.
Men dessa önskemål äro uppförda på
listan över nya anslag under en rubrik,
som man skulle kunna kalla fromma
önskningar. Till yttermera visso har
inte angivits något belopp, med vilket
folkpartiet vill sänka militärutgifterna.
Så mycket är väl säkert att det i nuvarande
utrikespolitiska läge är alldeles
hopplöst att på den vägen kunna
få kompensation för de 110 miljoner
kronor, som fattas av de för överbalansering
av budgeten erforderliga 500
miljonerna.

Jämväl herr HENRIKSSON erhöll på
begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Det har sina svårigheter
att föra en fruktbärande debatt,
när den som man argumenterar
mot endast lyssnat till hälften av vad
man sagt. Jag vill inte tro att detta varit
medvetet. Jag vill emellertid söka klara

ut vem som slagit sig själv i huvudet,
herr Ohlin eller jag.

Herr Ohlin ville ha bort omsättningsskatten
och bidrog verksamt till att
den kom bort. Han vill nu inte införa
den igen. Men herr Ohlin vill vara med
om att beskatta bensinen. Då är mitt
resonemang följande. Genom en beskattning
av bensinen kunna vi inte
undgå att träffa såväl livsmedlen som
byggnadsproduktionen. I det läget kommer
resonemanget om omsättningsskatten
in. Man har framhållit att man inte
ville ha en allmän omsättningsskatt därför
att man ej ville beskatta livsmedel
och bostäder. Jag frågar då: Äro nu
socialdemokrater och folkpartister beredda
att vara med om en beskattning,
som träffar även dessa varor?
Då så synes vara fallet säger jag: Låt
oss se vilket alternativ som ur olika
synpunkter är mest förnuftigt, att gå
denna väg eller att gå in för en allmän
skatt, låt oss se på de olika möjligheterna
att göra en avvägning. Det är mitt
resonemang, herr Ohlin.

Slutligen berörde herr Ohlin mitt yttrande
beträffande 10-öreslinjen. Jag
nämnde att man inom näringslivet är
rädd för att med den linjen få betala
alltihop själv. Herr Ohlin säger att om
man kommer beväpnad med utskottets
utlåtande, så skall den saken klaras.
Efter detta uttalande av herr Ohlin kan
jag inte tro att han någonsin fört en
förhandling med priskontrollnämnden.
Jag vill erinra herr Ohlin om vad som
skedde med pilsnern. Jag vill också erinra
om att när jag i konsumtionsskatteberedningen
begärde ett uttalande om
vad som skulle ske på prisfältet, svarade
man: »Det ha vi inte något att
säga till om, utan det är priskontrollnämnden.
» När handelns organisationer
uppvaktade finansministern och ställde
samma fråga, svarade han: »Det kan jag
inte svara på, det är priskontrollnämndens
sak.» Om priskontrollnämnden sålunda
är en högre myndighet än alla
andra — och det har ju också visat sig
vid förhandlingarna med nämnden

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

105

vilka svårigheter som möta — tror jag
nog att denna ängslan beträffande genomslaget
på priserna är berättigad.

Herr JONSSON i Skedsbygd, som
likaledes på begäran erhöll ordet för
kort genmäle, yttrade: Herr talman!
Jag hade inte tillfälle att höra första
delen av herr Ohlins anförande, men
däremot hörde jag senare delen. Jag
hade sålunda tillfälle att taga del av
hans förtvivlade försök att värva proselyter
för 10-öreslinjen. Han säger att
vår ståndpunkt hänger i luften. Men
det är att märka att vi hade olika utgångspunkter.
Folkpartiet hade en motion,
i vilken det sägs att man kan gå
med på en höjning av bensinskatten,
under det att från bondeförbundet förelåg
en motion, undertecknad av de
flesta av partiets ledamöter, där det
yrkades rent avslag. Vi ha förklarat oss
villiga att medverka till en höjning av
bensinskatten, men förutsättningen var
inte bara att vi skulle få klarhet i fråga
om gengasdriften, utan lika viktigt var
att få veta, huruvida det var möjligt för
jordbrukets och fiskets utövare att få
restitution av den skatt som de skulle
komma att betala.

Bensinskatten är ju avsedd att täcka
vägunderhållskostnaderna och vägbyggnadskostnaderna.
Man kan ju inte
påstå, att en fiskare med sin båt sliter
några vägar och knappast att en traktor
gör det heller. Herr Ohlins linje,
som han verkar så mycket för, betyder
att en fiskare skall betala 28 öre per
liter bensin, som han förbrukar i sin
näringsutövning, och lika mycket blir
det för en jordbrukare. Vi anse, att det
inte är för mycket begärt att vi få
klarhet om att det finns möjlighet att
få restitution på denna skatt, så att
rättvisa på det sättet kan skipas. Det
är dessa orsaker som gjort att vi inte
varit beredda att följa med på 10-öreslinjen.

Jämväl herr HAGBERG i Malmö erhöll
på begäran ordet för kort genmäle

och anförde: Herr talman! Herr Ohlin
sade, att de, som vilja motverka 27-öreslinjen,
böra i slutloppet rösta för
10-öreslinjen. Bäste professor Ohlin, jag
skulle vilja vända på steken en liten
smula och säga följande: De, som verkligen
vilja motverka 27-öreslinjen, böra
rösta för avslagslinjen. Ty, herr Ohlin,
på avslagslinjen stå redan nu tre av
denna kammares grupper, nämligen högern,
bondeförbundet och kommunisterna.
Om även folkpartiet nådigst sluter
upp på avslagslinjen, blir det alltså
fyra grupper för den linjen. Sannolikheten
talar då i ännu högre grad för att
avslagslinjen skall kunna segra i denna
kammare.

Jag skall inte ytterligare uppehålla
mig vid herr Ohlins karakteristik av
10-öreslinjen annat än på det sättet, att
jag om denna 10-öreslinje anser mig
kunna fälla samma omdöme som kommit
till synes i en av folkpartiets stora
huvudstadstidningar i kväll, då nämnda
tidning karakteriserar 10-öreslinjen såsom
»den måttliga men principiellt förkastliga
höjningen med 10 öre».

Herr OHLIN erhöll även på begäran
ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Hagberg i Malmö
tycks inte ha tänkt igenom voteringssituationen
riktigt. Skulle det vara så,
att det i slutvoteringen blir avslag på
27-öreslinjen, har det redan meddelats
från folkpartihåll, att vi komma att
rösta för avslag. Herr Hagbergs i Malmö
uppmaning är alltså onödig och frågan
redan besvarad. Men skulle det bli en
slutvotering mellan 10 öre och 27 öre
blir det fråga om, huruvida högern,
bondeförbundet och kommunisterna föredra
10 öre eller 27 öre; det skall bli
intressant att se. Det är där jag givit
uttryck åt förväntningen, att man skall
stödja 10-öreslinjen.

Herr Henriksson förbigick omsorgsfullt
den fråga, som jag framför allt
ställde til! honom, nämligen att om en
höjning av beskattningen med 10 öre
tar in 65 miljoner kronor och därmed

106 Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

i viss mån höjer livsmedelskostnaderna,
verkar höjande på arbetskostnaderna
och skapar inflation, så måste väl då
enligt högerns resonemang en omsättningsskatt,
som höjer priserna med 300
å 400 miljoner, verka än mera höjande
på lönerna och främjande på inflationen.

När herr Henriksson sedan talade
om svårigheterna för priskontrollen vill
jag framhålla, att herr Henriksson själv
framförde tanken på en produktionsskatt,
d. v. s. en omsättningsskatt i
högre led, där man för praktiskt taget
alla varor skulle vara hänvisad till att
komma överens med priskontrollnämnden,
ifall man inte ville att de olika
leden själva skulle bära det hela. Nog
måste väl herr Henriksson medge, att
det är lättare att komma till tals med
priskontrollnämnden i fråga om ett
mindre antal varor än i fråga om alla.

Till herr Jonsson i Skedsbygd skulle
jag vilja säga, att när han talade om
att bondeförbundets utgångspunkt var
en annan än folkpartiets, så glömde han
bort, att i den parlamentariska kommitté,
som tillsattes, insatte bondeförbundet
herr Vigelsbo, som helt och fullt
anslöt sig till regeringspropositionen.

Vidare anförde:

Chefen för finansdepartementet herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Jag vet inte om jag vågar blanda mig i
den familjeträta, som uppstått mellan
de fyra olika oppositionspartierna inbördes.
Jag tvekar så mycket mera som
jag är tacksam mot herr Ohlin för att
han tillåtit mig att göra mitt anförande
kortare än det eljest skulle ha blivit
genom att han själv skänkt sin nationalekonomiska
auktoritet åt mina tidigare
lekmannauttalanden om högerns ståndpunkt
i fråga om steriliseringen av
sparmedlen. Jag skall därför inte uppta
tiden med att klara det första steget i
denna debatt om bensin- eller bilbeskattning.
Det första steget är nämligen
att man godtar uppfattningen, att en
överbalansering av budgeten är ett

hjälpmedel i kampen mot prisstegringar,
även om denna överbalansering
icke sker på sådant sätt att de sparade
medlen steriliseras eller läggas i byrålådan.
Jag tror att de frågor herr Ohlin
ställde snarast äro litet mera invecklade
än dem jag framställde. Jag skulle
snarare vilja upprepa den fråga som
ställdes av herr Ohlins meningsfrände
i första kammaren herr Elon Andersson,
när han sade: Är det nödvändigt
att sparmedel, som framtvingas av staten,
steriliseras och inte få användas till
produktiv investering, skola då inte
också andra enskilda besparingar, som
folk sätter in i bank, hos försäkringsbolag
o. s. v., också steriliseras för att
de skola kunna göra nytta i kampen
mot inflationen? Jag tror att svaret är
klart.

Men jag skall vända tillbaka till frågan
varför vi ta ut skatter. Det lönar
sig ju inte mycket att här tävla om vilken
olust man känner inför det ena
eller andra skatteförslaget. Att herr Hall
här uttryckt olust inför en bensinskatt
på 27 öre, förstår jag mycket väl. Jag
skulle mycket väl kunna uttala min
olust med att man höjer bensinskatten
med 10 öre, detta till skillnad från herr
Ohlin, som tycks vara tillfredsställd
med denna höjning.

Det är ju så, att alla dessa skatter ha
vi inte för våra synders skull utan för
att vi med dem skola kunna åstadkomma
något, som vi, när vi väga det ena mot
det andra, finna vara fördelaktigt. I
vanliga fall ha vi relativt lätt att väga.
Om vi vilja genomföra en statsutgift
vare sig den avser folkpensioner eller
barnbidrag eller en försvarsreform, så
måste vi räkna med att så och så
mycket kommer det att kosta och fråga
oss om vi äro villiga att ta ut den
skatt, som kan täcka utgiften. Vi måste
väga skattebördan mot förmånen av
statsutgiften. Nu stå vi emellertid i ett
mycket besvärligare läge, nämligen att
ta ut ökade skatter, som vi inte kunna
väga mot förmånen av vissa utgifter,
utan helt enkelt för att minska folks

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8. 107

konsumtion. Jag förstår mycket väl, att
därvid delade meningar kunna uppstå.

Men äro vi överens om att överbalansering
behövs, återstår egentligen bara
avvägningsfrågan, nämligen hur stor
denna överbalansering rimligen bör
vara. Herr Ohlin har så rätt i att 500
miljoner kronor är en löst framkastad
siffra. Jag tror att remissdebatten väl
gjorde klart för oss alla, att beräkningarna
om det s. k. inflationsgapet äro
synnerligen vanskliga och att därför allt
tal om en miljard eller en och en halv
miljard bygger på så osäkra grunder,
att det med allt skäl kan uppstå delade
meningar om hur mycket man så att
säga skall kasta in i det gapet. Emellertid
förhåller det sig så att hur mycket
man bör kasta in bör väl ha något sammanhang
med hur pass allvarlig man
anser situationen vara. Och ända tills
diskussionen om denna bilbeskattning
upptogs, har jag fått det intrycket att
oppositionen — visserligen inte den del
av oppositionen, som kommer från kommunistisk
sida utan från högern, folkpartiet
och bondeförbundet — ansett att
regeringen var ett åtminstone litet stycke
för optimistisk i sitt bedömande av
situationen och alltså inte fullt insåg
lägets allvar, och att det var den borgerliga
oppositionens uppgift att inprägla
hur bekymmersamt läget var och hur
långtgående våra ingrepp därför måste
vara. Det är naturligtvis under sådana
förhållanden litet egendomligt att, när
vi komma med våra förslag på en punkt
av vårt program, mötas vi visst inte av
förklaringen, att det där är gott och väl
men det är alldeles för litet, utan tvärtom
möter man alla upptänkliga och
icke upptänkliga skäl mot att gå så långt
som regeringen föreslår. Men även om
jag sålunda erkänner, att jag inte kan
övertyga vare sig herr Ohlin eller någon
högerman eller bondeförbundare om att
det är nödvändigt att skapa en så stor
överbalansering som vi föreslagit, konstaterar
jag att regeringen ansett läget
så pass allvarligt, att inte mycket mindre
bör komma i fråga.

Emellertid räcker det inte med att
bara vara överens om att en ganska betydande
överbalansering behövs. Man
skall naturligtvis också göra klart för
sig, om den behöver ske just på det
sätt regeringen föreslagit. Om man ifrån
oppositionens sida sagt, att vi godkänna
regeringens utgångspunkter men
vi anse att genomförandet icke är det
riktiga, om man sagt sig ha den uppfattningen,
som herr Ohlin här och flera
gånger tidigare givit uttryck åt, nämligen
att regeringsförslaget är ett hastverk,
därför att kommittén haft för kort
tid att arbeta på och inte haft möjlighet
att överväga olika alternativ, och
om man sedan dragit den slutsatsen, att
vi skola undersöka andra vägar, så
skulle jag ganska bra ha förstått både
herr Ohlin och andra. Men så har man
inte gjort. Jo, man har sagt att vi skola
undersöka andra vägar, men vilka dessa
alternativa vägar skulle vara har man
lämnat oss i fullständig okunnighet om.
Det är samma sak som när det har gällt
hela programmet för bekämpande av
prisstegringen. Regeringen har lagt upp
en rad aktionslinjer, vilka man kan diskutera.
Man kan säga, att stegen inte
äro tillräckligt stora, att det kan tagas
andra steg, och att man gentemot dem
kan ställa upp andra alternativ. Vi ha
förgäves frågat efter sådana alternativ.
Man har sagt, att det är inte oppositionens
sak att säga vad som skall ske.

Jag skall emellertid inte ta upp den
diskussionen här. När man däremot
kommer till en rent konkret fråga, där
vi äro överens om att en överbalansering
behövs, och vi äro ju överens om
den åtgärden — jag undantar kommunisterna,
som i detta fall svikit sina
vapenbröder och gå på förmögenhetsskattevägen
och även inkomstskattevägen,
medan man både inom högern,
folkpartiet och bondeförbundet torde
vara överens om att denna överbalansering
inte bör ske genom höjning av
inkomstskatten utan genom skatt på
konsumtionen - - är det då för mycket
begärt att man från regeringens sida

108 Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

frågar, visserligen icke efter detaljerade
förslag om att det och det skall göras,
men däremot om vilka antydningar oppositionen
har att ge om de andra
möjligheter, som kunna finnas?

Ja, den lilla trätan här senast har
avslöjat en sak, som jag inte vill karakterisera
med det gamla talesättet om
bondens ko, men när herr Ohlin kom
att bli i tillfälle att ge herr Henriksson
ett litet slag, kunde han inte underlåta
att fråga: vad vill herr Henriksson och
högern sätta i stället för dessa 65 miljoner,
som vi komma med genom vårt
förslag till höjning av bensinskatten?
Jag undrar om det inte var en mycket
älskvärd oförsiktighet att medge att
man verkligen kan ha skäl fråga kritikerna:
Vad vilja ni sätta i stället? Så
länge man på oppositionens sida inte
gör en inventering av de abstrakta möjligheter
som finnas få vi nog säga, att
regeringens förslag är det enda allvarligt
framlagda.

Nu finns det en punkt, där jag kanske
inte har samma mening som oppositionen
men som jag inte kan underlåta
att uttala. Jag tror nämligen inte
att allt detta är i behov av djupgående
undersökning. Jag tror inte att någon
djupgående undersökning rörande dessa
olika konsumtionsskatter skulle kunna
leda till annat resultat än det man efter
en kort överblick av möjligheterna kan
välja. Jag är inte säker på att en grundlig
undersökning av vagnskattens och
bensinskattens verkningar på olika håll
skulle föranlett någon sinnesändring
hos de partier, som här tagit ståndpunkt.
Jag tror att det skett på andra
och jag vill gärna säga mycket respektabla
skäl. Men jag tror inte man skulle
ändra sig på grundval av en mera ingående
undersökning.

Vi veta att när skattekommittén började
sitt arbete, förelåg en inventering
från kontrollstyrelsens sida av olika
möjligheter, där alla möjliga konsumtionsartiklar
voro uppradade. Man hade
en liten kortfattad utredning om hur
stora försäljningssummorna voro och

hur mycket man skulle kunna vinna
med en skatt, som svarade mot 20 procent
av försäljningssumman. När kommittén
fått se denna lista, kom man
ganska snart till den uppfattningen, att
en hel rad av dessa ting ville man inte
reflektera på. Man strök exempelvis
radioapparater och elektriska apparater
av olika slag, och man strök textilvaror
och skodon, åtminstone de flesta,
o. s. v. Jag tror därför att det är mera
ett argument, som kan föras fram i diskussionen
därför att det låter något,
när man säger, att man borde ha gjort
en grundlig undersökning, som tillåtit
en avvägning. Jag tror att den avvägningen
kan ske genom ett omdöme, som
man ganska hastigt kan bilda sig, och
detta omdöme bildade man sig i skattekommittén,
och det omdömet har regeringen
bildat sig.

Jag beklagar att man inte inom oppositionspartierna
har ansett sig kunna
någorlunda snabbt bilda sig ett omdöme
och komma fram med förslag till
andra skatteformer eller till en beskattning
av andra varor än regeringen föreslagit.
Hade man gjort det kan jag försäkra,
att man från regeringens sida
inte hade varit ovillig att överväga vilka
ändringar som helst, som i stort sett
skulle ha lett till att vi fått en ungefär
lika stor överbalansering som vi här
önska.

Det är detta som gör att jag för min
del, och jag förmodar, ja, jag vet att regeringen
i dess helhet är villig att
acceptera den ändring i regeringsförslaget,
som kommit från utskottet. Det är
inte därför, att jag för min del skulle
anse detta senare riktigare. Jag vidhåller
tvärtom, att om jag helt på egen
hand kunnat bestämma skulle jag ha
sagt, att det är riktigare att ha en viss
höjning av vagnskatten vid en höjning
av bilbeskattningen. Jag kan med tillfredsställelse
påpeka, att inom den inte
minst nyttiga delen av bilismen, nämligen
lastbilstrafiken, tycks man under
de sista dagarna ha kommit till samma
resultat, nämligen att om nu bilismen

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8. 109

skall belastas med en ytterligare beskattning,
borde den fördelas på något
sätt mellan en höjd vagnskatt och en
höjd bensinskatt. Men lika väl som herr
Ohlin här vädjar att även de, som inte
tycka om hans 10-öreslinje, skola sluta
sig till folkpartiet för att få fram ett
positivt resultat, är det klart att jag
säger, att för att komma fram till den
summa, som jag tror är önskvärd ur
överbalanseringens synpunkt, är jag
villig att acceptera den överflyttning
av skatten från vagnarna till bensinen,
som här är föreslagen.

Om denna sak kanske jag får lov att
säga några ord, eftersom det kan hända
att den kommer upp i fortsättningen.
Det är två ändamål, som en höjd beskattning
skulle fylla. Det ena är att
skaffa statskassan medel för en överbalansering.
Det andra är att vara ett
stöd vid begränsningen av bensinförbrukningen
och därmed valutaförbrukningen.
Om man där väger vagnskatt
och bensinskatt mot varandra är det
klart, att resultatet blir beroende på hur
man uppskattar en hög vagnskatts verkningar.
Om den skulle leda till att
många avstode från att ha bil, skulle
därmed en besparing av bensin uppstå
men också en sänkt statsinkomst. Om
man går in för enbart en bensinbeskattning,
är det sannolikt att man får behålla
flera bilar i bruk och sålunda får
ökade statsinkomster. Däremot kommer
det antagligen att medföra en sparsammare
körning. Från dessa båda synpunkter,
som man sålunda här har att
anlägga, är det tveksamt, till vilken slutsats
man egentligen kan komma. Då
har det för mig varit av en viss betydelse,
att jag icke kan bortse från att
en del av biltrafiken utan tvivel ej är
vad man brukar kalla för nödvändig.
Jag säger det därför att jag viil komma
in på talet om bilismens nödvändighet.

Skola vi verkligen här behöva resonera
om bilismens nödvändighet? Vi
kunde ju lika gärna diskutera, huruvida
järnvägarna äro nödvändiga. Det
finnes ingen människa som sagt, att

järnvägstransporter tillhöra de umbärliga
tingen, men därför kan man mycket
väl tänka sig, att vissa järnvägstransporter
och vissa järnvägsresor icke äro
alldeles nödvändiga utan till och med
äro av lyxkaraktär. Är det verkligen till
och med i detta — låt mig säga —
upprörda ögonblick omöjligt för bilismens
försvarare att gå med på, att även
en del av bilåkningen hör till det som
skulle kunna undvaras?

Lägg märke till, att därför att man
säger detta så säger man icke, att det
är någonting ont som man egentligen
vill ha bort. Man skall ej förväxla det
umbärliga med vad som borde försvinna.
Skulle vi taga bort allt umbärligt,
all lyx, skulle vi förlora åtskilligt
av det vi mest sätta värde på i livet.
Men det är en annan sak att säga, att
om människor tillåta sig att äga bil enbart
för att ha det något mera bekvämt
eller ha mera nöje, så är det sannolikt,
att vederbörande är i det ekonomiska
läget att han gott skulle kunna betala
en något högre skatt och därigenom
lätta något på den beskattning av nyttotrafiken,
vilken, enligt vad vi äro överens
om, bör hållas så låg som möjligt.

Låt mig här svara på en fråga som
framställts. Jag har för några år sedan
fullt avsiktligt förklarat, att enligt min
mening bör icke beskattningen på bilismen
göras högre än som är nödvändigt
för att täcka de kostnader som vägväsendet
kräver. Den ståndpunkten har
jag i dag, precis som då jag uttalade
detta. Men det förslag som här föreligger
är icke någon avvikelse därifrån.
Vad som här begäres är nämligen ej,
att bilismen skall avstå någonting till
andra ändamål än vägväsendet. Vad som
begäres är endast att biltrafikanterna
skola betala något i förskott av det,
som under en följd av år ändå kommer
att utkrävas. Lägg märke till att detta
försiggår redan nu: på grund av brist
på arbetskraft och andra omständigheter
ha vi under det sista året icke kunnat
utnyttja alla bilskattemedel för vägväsendet.
Vart taga de pengarna vägen?

Ilo Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Jo, de reserveras; de ligga och vänta
på att komma till användning senare.
Kanske icke alla erinra sig, att under
krigsåren var det tvärtom så, att bilismen
icke kunde täcka vägkostnaderna
utan man fick låna från den allmänna
budgeten. Den skulden ligger där och
tynger. Det kan nog hända, att åtskilliga
av bilismens företrädare undra,
vad som en gång skall ske, om man
skall göra upp den gamla skulden. Om
jag får ha något inflytande eller över
huvud taget kommer att syssla med
dessa ting, får jag säga: Låt oss skriva
av denna gamla skuld! Det lönar sig
ej att taga ut den; den har betalats av
den allmänna budgeten. Låt oss börja
på nytt! Det som nu kan samlas i ladorna
genom en något högre skatt på
bilar kommer i stället i fortsättningen
till användning.

Med detta har jag i grund och botten
sagt det jag vill säga. Så länge man icke
från annat håll har fått fram förslag,
som i det stora hela skulle kunna fylla
den uppgift, som regeringen anser att
en överbalansering av budgeten bör
fylla, så länge är regeringens förslag
det som bäst svarar mot situationen.
Om man vill kan man nöja sig med
mindre; jag har redan sagt, att det är
en omdömesfråga. Det kan man alltså
göra, men man kan svårligen göra det
och samtidigt förklara, att regeringen
är för optimistisk och vi behöva ideligen
varna regeringen för det bekymmersamma
läge i vilket vi befinna oss.

Regeringen har lagt fram en plan för
bekämpande av prisstegringen. Den har
en rad olika moment. En del av dem
ligger utanför riksdagens bestämmanderätt;
det har herr Ohlin rätt i. På de
punkterna får man söka utöva det inflytande
man kan utan att ha några
statliga maktmedel till sitt förfogande.
Jag behöver ej upprepa vilka dessa
punkter äro. Men en av de punkter,
där riksdagen har sitt avgörande inflytande,
är frågan om överbalansering av
budgeten och det därmed förbundna
tvångssparandet. Jag tror, att man kan -

ske i det nuvarande läget borde hålla
regeringen någon rökning för att den
ej har valt den mest lättframkomliga
och populära linjen. Ty ingen kan dölja
för sig, att icke bara 27-öreslinjen utan
också 10-öreslinjen och alla andraskatter
som vi redan beslutat lägger man
icke fram för att behaga väljarna: man
lägger fram dem därför att man anser
dem vara nödvändiga led i en politik,
som skall tjäna ett visst syfte. Därför
är man villig att taga på sig de besvärligheter,
som följa med uppgiften att
försöka övertyga folk om att det i längden
är till gagn för dem själva att de
göra dessa uppoffringar för ögonblicket
för att därigenom åtminstone i någon
mån vara säkra om att kunna trygga
penningvärdet.

Regeringen är villig att taga detta ansvar
på sig. Regeringen vet mycket väl,
att det för oppositionen är en mycket
lätt sak att gå ut till väljarna och skapa
missnöje. När alla de fyra oppositionspartierna
äro eniga att göra det, veta
vi mycket väl, att svårigheterna bli
stora för oss, men vi kunna icke vika
från den linje vi valt. Vi anse, att i
detta program för bekämpande av prisstegringen
och skydd åt penningvärdet
bör ingå en ganska väsentlig överbalansering
av budgeten. Därför hoppas
vi, att båda kamrarna skola godtaga,
icke som jag sade i första kammaren
regeringens linje utan det förslag, som
efter överläggningar kommit fram från
utskottets majoritet.

Herr TALMANNEN: Det är ytterligare
tolv talare antecknade på talarlistan.
Det råder en allmän önskan att komma
till beslut i kväll. Skall det bli möjligt,
måste de efterföljande talarna fatta sig
kort. Jag kan säga, att efter vad som
hittills anförts är jag viss om att varje
ledamot är på det klara med hur han
skall rösta. Jag tror också, att folket i
landet kan förstå vars och ens röstning.

Herr OHLIN erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och yttrade: Herr tal -

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8. 111

man! Jag väntade mig finansministerns
replik med anledning av min fråga till
högern. Men finansministern förbisåg
en viktig sak: jag begärde ej av högerpartiet,
att det skulle göra upp den allmänna
plan mot inflationen, som regeringen
ständigt begärt av oppositionen,
utan jag hänvisade till de halvkvädna
visorna om omsättningsskatten och dylikt
och begärde en närmare precisering
på den punkten liksom i fråga om
räntehöjningen. Det är stor skillnad,
herr finansminister!

Finansministern förbigick i sitt yttrande
hela den del av kampen mot inflationen,
som ligger utanför budgeten
och som, enligt vad vi äro överens om,
är huvudsaken. Där ha vi i två år fått
höra från regeringen detsamma som i
dag: att vi ha intet alternativ etc.,
fastän vi kunnat påvisa alternativ beträffande
investeringsverksamheten och
förutsättningarna för sparandets uppehållande.
Herr finansminister! Vi ha
säkert förlorat ur inflationssynpunkt
mer än ett hundratal miljoner kronor
på minskning av sparandet i landet på
grund av — det är min övertygelse fastän
jag icke kan bevisa det — den atmosfär
som regeringen skapat genom
sin allmänna politik, bland annat sin
skattepolitik. Detta har finansministern
glömt bort.

När han frågade, vilka andra skatter
vi påvisat, vill jag svara honom, att
finansministern själv erkände, att 500
miljoner kronor är ej annat än en lösligt
framkastad siffra. Det är tänkbart,
att vi för vår del komma att stanna
något därunder utan att därför i minsta
mån förlora möjligheten att beträffande
de allmänna åtgärderna för samhällsekonomisk
balans av den ansvariga regeringen
begära ett program som håller.
Denna uppgift är så stor, att det ej har
något avgörande inflytande, om man
liar några tiotal miljoner mer eller
mindre i budgetöverskott. Herr Adolv
Olsson säger, att om det skulle fattas
100 miljoner kronor, är det en beställning
på en ny omsättningsskatt. Det

visar bara, att medan som väntat finansministern
säger, att 500 miljoner
kronor är en löst framkastad siffra, så
ha de 500 miljoner kronorna för herr
Adolv Olsson blivit ett heligt tal, som
man måste hålla på och effektuera, även
om det skulle innebära att man måste
införa en ny omsättningsskatt.

När finansministern frågade, om ej en
del av bilåkningen är lyx, vill jag svara:
Naturligtvis men dock en så pass liten
del, att jag tror att erfarenheten liar
visat, att det är omöjligt att drabba den
speciella delen med någon väsentlig
skattehöjning. Därför måste för praktiska
ändamål understrykas vad finansministern
1939 och senare icke alltid
haft ögonen öppna för, nämligen att
till den överväldigande delen är bilismen
nyttotrafik.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRÖM i Kramfors: Herr
talman! Inom arbetarrörelsen har sedan
årtionden tillbaka rått enighet om
att indirekta skatter äro orättvisa. Under
tidigare skeden har även det nuvarande
regeringspartiet med skärpa
hävdat, att de existerande indirekta
skatterna borde avskaffas och motstånd
resas mot nya sådana. Skatter på livsförnödenheter
betraktades med rätta
som en hänsynslös svältukas mot de
mindre och minsta inkomsttagarna.
Detta är naturligtvis riktigt också i dagens
läge.

De nu föreslagna nya skatterna på
bensin utgöra intet undantag. Till sina
verkningar komma de att medföra en
allvarlig sänkning av de sämst ställdas
levnadsstandard. Icke heller i detta fall
liksom i fråga om de redan beslutade
nya indirekta skatterna avses ju i
främsta rummet en minskning av konsumtionen
av de beskattade varorna,
utan avsikten är att, som man säger,
sterilisera överflödig köpkraft. Prisstegringen
på de skattebelagda varorna avser
alltså att minska penningtillgången
för de breda folklagren för inköp av

112 Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

andra livsviktiga förnödenheter. Arbetare
i stad och på landet skola tvingas
att konsumera mindre bröd, mjölk,
smör och andra för livsuppehället viktiga
varor. Att detta i många fall skulle
medföra ett undergrävande av hälsotillståndet
stör tydligen ej de nya skattefogdarnas
goda sömn.

För det järnvägsfattiga och glest bebyggda
Norrland utgör den redan nu
existerande skatten på bensin och andra
drivmedel för motorfordon en orättvist
hård beskattning till förmån för de
södra delarna av landet. För de flesta
orter, som ligga innanför det direkta
kustbältet i Norrland, är redan det nuvarande
bensinpriset 4—6 öre dyrare
än i nollzonen. Norrland, som i stor utsträckning
saknar järnvägar, är nödsakat
lita till landsvägarnas motortrafik.
Norrland har icke något fritt val av
billigaste kommunikationsmedel. Det
torde därför vara uppenbart för alla,
att redan de existerande skatterna på
bensin i särskilt hög grad drabba just
denna landsända.

Vid mera högtidliga tillfällen bruka
alla partier deklamera sitt avståndstagande
från de orimligt höga fraktkostnader,
som lamslå ett rationellt
uppbyggande av det norrländska näringslivet.
Det är icke bara det halvstatliga
sockerbolaget — vilket som bekant
tar 9 öre mera per kilo av norrlandsbefolkningen
än av stockholmarna
— som anser sig kunna brandskatta
Norrland.

Ur Norrlands synpunkt skulle det
därför enligt min mening ha varit fullt
naturligt, om alla norrländska representanter
i riksdagen enhälligt hade motsatt
sig de nya skattepålagor, som nu
ligga på riksdagens bord.

Även om regeringsförslaget om ökad
fordons- och bensinskatt i och för sig
betyder en orättvis beskattning av de
mindre inkomsttagarna i allmänhet och
norrlandsbefolkningen i synnerhet, gick
dock detta förslag icke så långt i orättvisa,
att det icke skulle kunna komma
fram ett ännu längre gående. Det kom,

framfört av herr Hall och några andra
socialdemokratiska riksdagsmän.

Om vi se på regeringsförslaget, skulle
detta för Norrlands del ha inneburit,
att våra 18 419 personbilar fått erlägga
fordonsskatt med 4 942 242 kronor. Av
hela landets personbilpark har Norrland
omkring 12,4 %. Av Sveriges hela
bensinförbrukning sluka emellertid de
långa avstånden och de stora backarna
i Norrland hela 16 procent. Enligt regeringens
förslag skulle Norrland ha
fått erlägga 20,8 miljoner kronor i bensinskatt.
Tillsammans med fordonsskatten
blir detta ett skatteuttag på 25,74
miljoner kronor på de norrländska
kommunikationerna.

Herr Halls av bevillningsutskottet tillstyrkta
förslag att slopa den särskilda
fordonsskatten och i stället taga ut en
bensinskatt på 27 öre per liter kommer
att medföra, att de norrländska kommunikationerna
i stället tvingas erlägga
28,os miljoner kronor i bensinskatt,
d. v. s. en ökning utöver regeringsförslaget
med 2,34 miljoner. Att han är anhängare
av en ännu hårdare belastning
på de norrländska kommunikationerna
är i och för sig icke så märkvärdigt.
Men att han lyckats värva norrländska
socialdemokratiska riksdagsmän som
undertecknare av sin motion är faktiskt
ägnat att förvåna. Som undertecknare
av herr Halls motion finna vi nämligen
bland andra socialdemokratiska norrlandsrepresentanter:
herrar Verner

Hedlund, Harald Kärrlander, Erik Severin,
Sigurd Lindholm och Grym.

Herr Hedlund är också ledamot av
norrlandskommitten. I den egenskapen
liar han i annat sammanhang energiskt
framfört krav på fraktlättnader för
Norrland vid årets riksdag. Att herr
Hedlund dels framförts motion med förslag
om vissa trafiklättnader för Norrland,
dels även undertecknat en annan
motion till årets riksdag med förslag,
att norrlandskommitténs förslag till
fraktlättnader och ändrad zonindelning
omedelbart borde tillämpas för att därmed
underlätta utbyggnaden av det

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8. 113

norrländska näringslivet visar enligt
min mening en förunderlig inkonsekvens
i herr Hedlunds olika förslag.
Å ena sidan begär man fraktlindringar
och bättre kommunikationer åt Norrland,
och å andra sidan understöder
man kravet på att Norrlands kommunikationer
genom en bensinskatteökning
på 27 öre per liter skola åläggas en extra
beskattning av 2,3:; miljoner kronor.
För att vara välvillig mot herr Hedlund
måste man väl utgå från att han utan
att närmare övertänka konsekvenserna
för Norrlands vidkommande av ett antagande
av herr Halls förslag bedårats
av herr Halls sällskap och kanske också
känt litet skadeglädje inför utsikterna
att få ge sina partivänner i regeringen
en bakläxa. Att det Hallska ändringsförslaget
skulle drabba de norrländska
kommunikationerna särskilt
tungt har herr Hedlund kanske inte
kommit att tänka på. Att herr Kärrlander
från Ångermanland liksom herr
Grym från Norrbotten finnas med bland
undertecknarna av denna motion kan
kanske förklaras med att också de låtit
överrumpla sig av herr Halls påstående,
att hans förslag skulle innebära en
mera rättvis avvägning av skattepålagorna.

Det är uppenbart att herr Halls förslag
för Norrlands vidkommande är det
större onda, som Norrlands befolkning
har anledning be Gud bevara sig för.
Utan att på något sätt vare sig försvara
eller förklara allt vad bilismens folk
har presterat i denna fråga får jag
dock säga, att de enligt min mening
framfört mycket tungt vägande skäl
för avslag på förslaget om skatt på bilismen.
Herr Hall anförde nyss, att bilskatterna
skulle medföra mycket ringa
skadeverkningar för bilismen. Det är
möjligt att herr Hall har kommit fram
till detta konstaterande med utnyttjande
av de siffror han sjiilv har räknat fram.
För att kunna avfärda de invändningar,
som gjorts av bland annat lasttrafikens
organisationer och som dessa baserat
på sina kalkyler, har herr Hall också

låtit utarbeta vissa beräkningar till stöd
för sina förslag. När herr Hall utan
vidare avfärdar de beräkningar, som
anförts av lasttrafikens folk, med en
enkel hänvisning till att dessa icke äro
trovärdiga, vore det kanske på sin
plats att närmare studera de kalkyler
herr Hall överlämnat till vissa av riksdagens
ledamöter. I en PM som herr
Hall låtit distribuera har han råkat ut
för den malören att omräkna de 372
ton bensin, som lastbilarna enligt
bränslekommissionen förbrukade under
1947, till 372 miljoner liter. Detta kan
naturligtvis betraktas såsom olycksfall
i arbetet, men det är uppenbart att man
har en mycket felaktig beräkningsgrund
om man, såsom herr Hall tycks göra i
sina beräkningar, utgår från att ett ton
bensin är lika med en miljon liter. Bensinens
specifika vikt vid plus 15 grader
Celsius är 0,725. Detta innebär, att
den kvantitet på 372 miljoner kg, som
lastbilarna förbrukade under 1947, blir
530 miljoner liter omräknat i liter och
inte 372 miljoner. Därest man använder
dessa riktigare siffror i sina kalkyler,
torde man komma fram till helt andra
resultat.

De 158 miljoner liter, som herr Hall
har räknat bort från lastbilstrafiken under
föregående år, äro inte så alldeles
betydelselösa vid framräknandet av
lastbilstrafikens omkostnader, när priset
på bensin ökas med 27 öre per liter,
om riksdagen nu följer utskottsmajoritetens
förslag. Om jag begagnar herr
Halls siffror om lastbilarnas bensinförbrukning
under 1947, finner jag, att
lastbilstrafiken genom en höjning av
bensinskatten med 20 öre skulle belastas
med en merutgift av 100 miljoner
kronor, och herr Halls 7 öre därutöver
skulle, om man räknar med samma
bensinförbrukning som under 1947, betyda
en merutgift på ytterligare 37,i
miljoner för den direkta nyttotrafiken.

Med hänsyn till dessa verkliga skadeverkningar
på de norrländska kommunikationerna
anser jag det, herr talman,
vara en enkel gärd av rättvisa

8 — Andra kammarens protokoll ID4S. Nr 8.

114 Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

om riksdagen nu avslår det föreliggande
förslaget om höjning av bensinskatten.

Herr NILSSON i Kristinehamn: Herr
talman! .lag skall tillåta mig anknyta
några reflexioner direkt till vad den
siste ärade talaren anförde. Hans kritik
av det Hallska förslaget kan i vissa
stycken utan tvivel vara befogad. Jag
ber emellertid att få fästa hans uppmärksamhet
vid att vad som kommit
ett så stort antal ledamöter av riksdagen
och i varje fall av bevillningsutskottet
att ansluta sig till herr Halls
linje, som slutligen kommit att bli utskottets
förslag, det torde ha varit det
förhållandet, att en bensinransonering
stod såsom ett spöke invid horisonten.
Man måste i rimlighetens namn medge,
att om man skulle ha följt regeringens
förslag, mot vilket jag ursprungligen
var mera sympatiskt stämd än till det
Hallska förslaget, nämligen att höja
fordonsskatten med de, åtminstone för
de tyngre biltyperna, mycket betydande
belopp, som föreslagits, måste ju
konsekvensen kräva, att man skulle
kunna garantera betalarna av dessa betydande
fordonsskatter tillgång till
drivmedel i fortsättningen.

När det blev klart att möjligheterna
att tillgodose bilisterna med drivmedel
i den utsträckning, som de kunde anse
erforderlig, inte förelåg, då förlorade
givetvis också tanken på en höjning av
fordonsskatten den största delen av
den attraktion, som den möjligen tidigare
kunde ha haft. Annars medger
jag, att regeringens uppläggning av saken
i propositionen, där man laborerat
med höga fordonsskatter, från vilka
dock lastbilarna skulle befrias, ur nyttotrafikens
synpunkt vore förmånligare
än det förslag, som bevillningsutskottet
har kommit till.

Medan jag polemiserar mot herr
Nordström i Kramfors, skulle jag också
vilja göra ett par små erinringar mot
hans resonemang om de indirekta skatterna,
vilka han betecknade som reak -

tionära och som arbetarrörelsen alltid
skulle ha bekämpat. Det är riktigt att
så är fallet. Men det förefaller mig litet
underligt, att herr Nordström, som representerar
det kommunistiska partiet,
så ivrigt förfäktar denna ståndpunkt.
Han kan inte vara ovetande om att
man i den stat, som är modellen för
hans politiska ställningstaganden i allmänhet,
har en helt annan inställning
till de indirekta skatterna än den herr
Nordström här gör sig till tolk för.
Om man får tro uppgifter, som nyligen
publicerats i Nyheter från Sovjetunionen,
finansierar man där inte mindre
än 65 procent av hela statsbudgeten
med indirekta skatter. Om jag inte
minns fel, tar man ut icke mindre än
289 miljarder rubel i indirekta skatter.
Därtill kommer att de små direkta skatter
man har inte ens iiro progressiva,
utan alla inkomsttagare få betala samma
procentsats, oavsett om de iiro direktörer
med betydande inkomster
eller om de äro små inkomsttagare. Vad
som är reaktionärt här hemma, det är
i högsta grad radikalt i Sovjetunionen.
Om herr Nordströms politiska åsikter
komma att vinna en än större anslutning
i vårt land, få vi kanske uppleva
den dag, när herr Nordström uppskattar
dessa radikala tongångar från Sovjetunionen
i skattepolitiskt avseende i
högre grad än han för ögonblicket gör.

För övrigt är det intressant att notera,
att när kommunisterna nu öppnat
den andra front mot regeringen,
som, om jag inte minns fel, herr Linderot
signalerade för ett par år sedan,
så ha de, såsom man mycket väl kunde
vänta sig, råkat hamna på precis
samma linje som högern. Visserligen ha
de en självständig motivering, men jag
föreställer mig, att de själva vid närmare
eftertanke icke fiista så stort avseende
vid denna motivering. Deras
förslag om en engångsskatt är ju någonting
som jag inte behöver gå alltför
mycket in på. Det har från flera
håll, kanske inte så mycket i denna debatt
som tidigare i pressen, påpekats,

Onsdagen den 25 februari 1918 em.

Nr 8.

115

att man genom en förmögenhetsskatt
av denna art inte i första hand skulle
dra in till statskassan de pengar, som
man är mest angelägen om att dra in.
Det är i stället de rörliga medel, som
varje människa förfogar över, som äro
åtråvärda, när man söker hejtla inflationen
genom en köpkraftsindragning.

Därtill kommer emellertid — det
tycker jag även kommunisterna borde
ta någon liten hänsyn till — att förslaget
om engångsskatten såsom ett
praktiskt alternativ i vår skattepolitik
i fjol fördes ur världen för den närmaste
tiden. Då beslutade nämligen
riksdagen att dels höja den vanliga
förmögenhetsskatten och dels införa
en kvarlåtenskapsskatt. Mot dessa
alternativ stod då det kommunistiska
förslaget om en engångsskatt. Sådana
som de politiska konstellationerna äro
i riksdagen för närvarande kan man
uppenbarligen inte det ena året genomföra
sådana skatteskärpningar, som
man gjorde förra året, och därvid säga
ifrån, att man betraktar dessa skärpningar
som ett alternativ till en engångsskatt,
för att året därpå införa
även engångsskatten. Något litet av
konsekvens och fasthet får ju lov att
lysa igenom även i den politik, som
bedrives i riksdagen under ett valår.

Jag beklagar för övrigt, att herr
Adolfsson, som i allmänhet är en mycket
resonabel man, lät locka sig till
att använda överord av den storleksordning,
som han gjorde tidigare under
dagen, när han såsom representant
för det kommunistiska partiet talade
om att det är fråga om en utplundring
av folket, om att lyxbilismen skall skonas
genom den höjning av bensinskatten,
som föreslagits av bevillningsutskottet,
o. s. v. Det är överord, som jag
tycker det är onödigt att använda i
detta sammanhang. När man jämför
de argument, som kommunisterna anföra
emot de indirekta skatter, som
föreslås i de olika motionerna, med de
argument, som framfördes i beredningen
och senare i en motion av kommu -

nisterna, får man i varje fall inget intryck
av att det är något så förfärligt
utarmat folk, som kommunisterna
ömma för. Det säges bland annat, att
man inte kan gå med på en höjning av
skatten på choklad och konfektyrer,
därför att sådana höjningar skulle
hårdast drabba de barnrika familjerna.
Är tillståndet så gott i vårt land, att
choklad och konfektyrer i någon större
utsträckning ingå i de barnrika familjernas
diet, då tror jag det är ganska
orimligt att samtidigt göra gällande,
att här försiggår under socialdemokratisk
ledning en systematisk utplundring
och utsugning av detta folk.

Överorden komma emellertid inte
bara från den kommunistiska sidan.
Här ha sagts många överord även på
andra håll. Jag skulle emellertid vilja
uttala den förhoppningen, att vi efter
dagens debatt skola slippa höra ett argument,
som flera gånger anförts här
i dag, nämligen att det är fråga om en
skatt på bilismen, att motorfolket, således
en liten grupp medborgare, skola
bära tyngre bördor än vad alla andra
behöva bära. Genom de uttalanden,
som bevillningsutskottet har gjort här,
har det klarlagts, att det icke är fråga
om någon skatt på bilismen. Lika litet
som man kan säga, att den nöjesskatt,
som utgår på biografbiljetter, är en
skatt på film eller på kinematografapparater,
lika litet kan man säga, att en
skatt, som lägges på de tjänster, som
bilismen utför och som få betalas av
dem som ta tjänsterna i anspråk, är
en skatt på bilismen. Det vore önskvärt,
att detta förhållande klart sloges
fast, tv därmed skulle möjligheterna
— som herr Ohlin trodde vara ganska
stora — att fortfarande hålla opinionen
bland motorfolket samlad mot riksdagens
beslut, konnna att i ganska avsevärd
grad minskas. Med dessa ord,
herr talman, tillåter jag mig yrka bifall
till bevillningsutskottets förslag.

Herr SEVERIN i Stockholm: Herr
talman! Jag skall vid denna sena tim -

116

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

me barn ta upp ett enda av de många
problem, som sammanhänga med denna
skattefråga. Jag ber de efterföljande
talarna från högerpartiet att söka lämna
mig en lösning av det problemet.

Här har det från motståndarpartierna,
framför allt från högern och bondeförbundet
— och naturligtvis också
från kommunisterna, vilka inta en särställning
— angivits som motiv för avslagsyrkandena,
att denna skatt skulle
komma att slå igenom på varupriserna
och sålunda framkalla en prisstegring.
Jag skulle vilja fråga, huruvida man är
alldeles säker på att man genom att
undvika denna höjning av bensinskatten
undgår en prisstegring, huruvida,
med andra ord, inte en prisstegring i
alla händelser skulle framkallas av det
föreliggande lcöpkraftsöverskottet. Denna
fråga riktar jag framför allt till högern
och bondeförbundet, inte till
kommunisterna. Kommunisterna anse
ju, att det inte föreligger något köpkraftsöverskott.
Den omständigheten,
att inkomsterna i landet tredubblats sedan
före kriget, medan industriproduktionen
under samma tid stigit med
blott 25 procent, anse de vara fullkomligt
betydelselös för prisnivån och inflationstrycket.

Denna uppfattning har jag emellertid
inte mött från högern och inte heller
från bondeförbundet. Talesmännen för
dessa båda partier ha tvärtom varit
övertygade om att det föreligger ett
väsentligt köpkraftsöverskott och att
detta framkallar ett inflationstryck och
driver upp priserna, så länge det kan
få verka. Det är också min åsikt, att
priserna så småningom komma att drivas
i höjden, om detta köpkraftsöverskott
får finnas kvar. Ingen priskontroll
i världen kan hindra priserna att
stiga, så länge människorna ha så mycket
mer pengar än varor som vad fallet
nu är.

Såsom alla veta kommer köpkraftsöverskottet
att öka ytterligare i år. Vi
hade ju nämligen i fjol ett importöverskott
på 1,7 miljarder kronor, vilket vi

betalade med förut uppsparat kapital.
Något sparat kapital står oss icke
längre till buds. Hela köpkraften kommer
sålunda under detta år att vända
sig mot vår egen produktion.

Tror man, att man under dessa förhållanden
kan undgå en prisstegring?
Skillnaden mellan den prisstegring,
som framkallas av en bensinskattehöjning,
och den, som framkallas av det
ständigt malande köpkraftsöverskottet,
är följande: en av en bensinskattehöjning
framkallad prisstegring är en engångsföreteelse.
Den är slut i och med
att dessa 178 miljoner dragits in till
staten. Denna summa existerar sedan
inte som köpkraft och kan inte längre
medverka till en prisstegring. Om överskottet
inte dras in till staten, komma
priserna att stiga, och denna prisstegring
ger då upphov till en vinststegring,
som i sin tur ger upphov till en
lönestegring, som i sin ordning ger
upphov till en ytterligare ökning av
köpkraftsöverskottet, vilket ger upphovtill
en ny vinststegring o. s. v. Det är
den vanliga inflationsspiralen.

Om man gör invändningar mot dessa
försök att sterilisera den överskjutande
köpkraften, så verkar man i grund
och botten för en fortsatt inflation —
det är det ofrånkomliga resultatet. Det
är sålunda motsägelsefullt att å ena sidan
frukta för köpkraftsöverskottets
prisstegrande verkningar och å andra
sidan vägra varje medverkan till dess
indragande.

Här har man sedan ett år tillbaka
talat om nödvändigheten för svenska
folket att sänka sin standard. Nu tror
jag inte alls det är nödvändigt att ställa
någon uppmaning till svenska folket
att sänka sin standard, ty svenska folkets
standard sänkes ändå utan några
uppmaningar därtill. Vi kunna inte
konsumera mer än vi producera, och
när vi, såsom för närvarande är fallet,
icke till vårt förfogande ha mer än resultatet
av vår egen produktion, så få
vi nöja oss med att konsumera det och
leva på den standard som detta möj -

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8. 117

liggör, och den kommer att vara lägre
än den var under 1947, då vi hade ett
importöverskott att också förtära. Svenska
folkets standard kommer således att
sänkas utan att man ställer några uppmaningar
därtill. Ur den synpunkten
anser jag det vara felaktigt att betrakta
dessa skattehöjningar, som äro avsedda
till sterilisering av köpkraft, såsom
ett offer. Det är inget offer. Endast
rent formellt kan det betraktas såsom
ett offer. I verkligheten är det en vinst
såtillvida att man undgår en spridning.
Man steriliserar inte hela köpkraftsöverskottet
med dessa skatter
men man steriliserar en del och minskar
sålunda inflationstrycket i samma
mån och därmed också en fortsatt
prisstegring. Men när man i alla fall
har mässat om nödvändigheten för
svenska folket att sänka sin standard
och försökt intala medborgarna, att de
i samhällssolidaritetens namn skola gå
med på denna sänkning, så har man
väl i varje fall inte tänkt sig att uppnå
en sådan sänkning av hela svenska folkets
standard utan att någon av dess
enskilda medborgare får känning därav.
Sådana illusionstrick kunna visserligen
vara trevliga nog att iakttaga,
men jag tycker faktiskt att det läge,
som vi befinna oss i, är så pass allvarligt
att man skall avstå från dylika
prestationer i denna fråga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Det har framställts en hel del frågor,
som bl. a. riktats till högerpartiet. Herr
Ohlin riktade ju sin vana trogen en hel
kaskad frågor åt olika håll, och kanske
flertalet denna gång just voro avsedda
för högern. Jag skall här försöka att
svara på några av dessa frågor. Det är
omöjligt att ingå på dem i detalj. Jag
skall försöka göra det i ett sammanhang
och då även litet gå in på den
fråga, som berördes av den siste ärade
talaren.

När man från socialdemokratiskt håll
med sådan oerhörd skärpa har efterlyst
ett alternativ till regeringens politik
och till det förslag, som den socialdemokratiska
majoriteten i bevillningsutskottet
nu förordat, så kunna vi ju
inte låta bli alt fråga oss: alternativ till
vad? Man får ju nästan det intrycket,
att den skärpta skatten på motortrafiken
skulle utgöra så att säga själva
höjdpunkten i det socialdemokratiska
antiinflationsprogrammet. Så kan det
dock inte rimligtvis förhålla sig, ty de
förslag som vi här i dag diskutera, äro
i alla fall bara en detalj i ett sådant
program.

Det har ju sagts här, att den höjda
bensinskatten är ett led i åtgärderna
för att åstadkomma ett tvångssparande.
De socialdemokratiska talare, som uppträtt
här före finansministern i dag, ha
gång på gång upprepat att just 500 miljoner
är den lägsta summa som vi behöva
taga in genom ett tvångssparande.
Finansministern däremot ansåg sig inte
för närvarande vara i stånd att lägga
fram allt det material som erfordrades
för att bedöma den riktiga avvägningen
av ett tvångssparande, och det måste
ju, herr talman, också vara på det sättet,
så länge vi inte ha någon som helst
preciserad redovisning av flertalet övriga
poster i den samhälleliga balansräkningen.
Principerna för prispolitiken,
penning- och kreditpolitikens utformning,
löneregleringarnas omfattning,
den samlade sparvolymens storlek,
storleken av den beräknade lagerförtäringen
osv., allt detta är ju bara
några exempel på frågor, i vilka ingen
som helst verklig klarhet råder, och
bevillningsutskottets majoritet har ju
upptagit påståendet om de 500 miljonerna
som lägsta gräns för tvångssparandet
utan att ens vilja gå in på någon
som helst närmare diskussion om
dess allmänna ekonomiska bakgrund.

Nu är det ju meningen att dessa 500
miljoner skola användas till de statliga
kapitalinvesteringarna. Jag vill då bara
först stryka under, att det ju inte råder

118 Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

några som helst delade meningar om
att dessa investeringar böra finansieras
av sparade medel. Vad man kan fråga
sig är emellertid: varför behöver

det just vara tvångssparade medel?
Antag att riksdagen inte skulle godkänna
bensinskatteförslaget, som beräknas
ge 180 miljoner, utan antag att
riksdagen nöjer sig med att tvångsspara
bara de återstående 320 miljonerna!
Jag skulle då vilja fråga: Kan man då
inte taga ut de 180 miljonerna genom
en ökning av det enskilda sparandet,
som sedermera på vanligt sätt lånevägen
ställs till statens förfogande? Jag
vill bara här understryka, att den som
svarar nej på den frågan uppenbarligen
är djupt pessimistisk om möjligheterna
att återställa människornas förtroende
till landets ekonomiska ledning.

Naturligtvis är det möjligt att denna
pessimism är befogad, om man inte för
att återställa den samhällsekonomiska
balansen vill annat än i minsta möjliga
utsträckning anlita de allmänt verkande
medel, som penning-, kredit- och
prispolitiken ställer till förfogande.
Men det är inte rimligt att säga, att de
som starta från andra premisser än socialdemokraterna
skola vara tvungna
att acceptera deras konklusioner.

Jag skall inte alls, herr talman, närmare
uppehålla mig vid frågan, huruvida
ett tvångssparande via den indirekta
beskattningen har samma verkningar
på den samhällsekonomiska balansen
som vad det enskilda sparandet
har. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på en enda synpunkt som främst
ligger på det psykologiska planet. Även
om det till äventyrs från samhällets synpunkt
inte föreligger någon skillnad
mellan de här båda sparformerna, så
är ju skillnaden mycket stor från den
enskildes synpunkt. Om jag köper några
liter bensin och i fortsättningen får betala
1 krona mer för denna varukvantitet,
så betraktar jag ju inte det som
ett sparande utan som en merutgift,
men om jag exempelvis sätter in 1

krona på postsparbanken, så betraktar
jag inte det som en utgift utan som en
del av en behållen inkomst. Det är ju
det som gör skillnaden så stor och medför
risk att ett tvångssparande utlöser
kompensationskrav från många medborgargruppers
sida.

Man kan naturligtvis då fråga sig,
som också flera talare förut varit inne
på, om inte denna risk föreligger, man
skulle kanske vilja säga vid nästan alla
inflationsbekämpande åtgärder. Jag
skulle härtill bara vilja svara, att risken
är väl ändå uppenbarligen mycket
större än eljest om åtgärderna, som fallet
är med bensinskatten, med särskild
tyngd drabba mycket ömtåliga områden
och människorna inte heller kunna inse,
att åtgärderna äro nödvändiga för
att få fram den erforderliga varukvantiteten.

Inom högern ha vi emellertid inte tagit
någon som helst doktrinär ställning
till frågan om tvångssparande. Vi ha
tvärt om i avsevärd utsträckning givit
vår anslutning till ett sådant sparande
via den indirekta beskattningen på sådana
områden, där riskerna för ogynnsamma
konsekvenser synas oss vara
relativt ringa.

Så oklara som de allmänna förutsättningarna
nu äro för vår ekonomiska
politik ha vi emellertid varit angelägna
om att söka finna en väg för användningen
av de tvångssparade medlen,
som verkligen kan få en oomtvistlig
och påtaglig effekt i syfte att minska
köpkraftsöverskottet. Det är därför som
vi ha föreslagit att medlen skola användas
till avbetalning av den i riksbanken
placerade delen av statsskulden.
För detta förslag finns det även
ett självständigt motiv, nämligen önskvärdheten
av att vi äntligen taga åtminstone
ett första steg för att sanera
riksbankens affärer. Jag skulle också
vilja fästa uppmärksamheten på att precis
samma förslag som här har framlagts
från vårt håll har förordats av
professor Erik Lindahl i sista numret
av Sparbanksföreningens tidskrift. Han

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8. 119

säger nämligen där, att den åtgärd som
ligger närmast till hands för regeringen,
är att genom skatter uppsuga köpkraften
hos konsumenterna och sedan
exempelvis genom inlösen av statsobligationer
i riksbankens ägo sterilisera
de influtna medlen.

Man kan då säga, att här säger den
ene nationalekonomiske auktoriteten ett
och den andre, exempelvis herr Ohlin,
något annat, men det är ju, herr talman,
inte första gången som det varit
nödvändigt för oss vanliga lekmän att
så gott det varit möjligt efter rent praktiska
överväganden välja ståndpunkt
mellan olika experters uppfattningar,
och det är vad vi här gjort. Därjämte
ha vi föreslagit, att de statliga kapitalinvesteringarna
skola enligt hävdvunna
principer finansieras med lånemedel,
samtidigt som vi också betonat angelägenheten
av att en sådan ekonomisk
politik föres, att dessa medel i görligaste
mån komma fram ur ett verkligt
nvsparande, så att den samhällsekonomiska
balansen gynnsamt påverkas.
Självfallet förutsätter det en annan riksbankspolitik
än den nuvarande, och det
iir något som vi verkligen aldrig på
vårt håll ha stuckit under stol med.

Så bara ett litet ord till frågan om
den föreslagna skatteskärpningens inverkan
på produktionen. Det är väl
ändå så att hela frågan om skattens
inverkan på produktionen i sista hand
hänger tillsammans med frågan om den
totala kostnadsbelastningen av bilismen
i förhållande till andra trafikmedel. I
detta hänseende har jag sett att man
har gjort ett mycket intressant påpekande
i folkpartiets motion, där det på
grundval av olika siffror, som jag inte
här hinner anföra, påvisas att bilismen
redan nu är mycket hårt belastad i förhållande
till andra samfärdsmedel. Det
framhålles även i fortsättningen av folkpartiets
motion, alt konsekvensen av
dessa olika överväganden borde, för atl
nu citera ordagrant, snarast bliva etl
yrkande om avslag å allt vad som föreslås
i proposition nr 5. Folkpartiet

stannar ju för en annan avvägning, men
när vi inom högern hålla fast vid avslagslinjen
förefaller det knappast som
om detta från folkpartiets egna utgångspunkter
skulle kunna betecknas, för att
nu citera herr Ohlin, som en mera demonstrationspräglad
ståndpunkt, eller
som, för att citera herr Sandberg, dikterat
av taktiska synpunkter. För egen
del utgår jag givetvis ifrån att enbart
sakliga motiv ha varit utslagsgivande
för folkpartiets avvägning i den här
skattefrågan. Liksom herr Hagberg i
Malmö har också jag läst dagens nummer
av Aftonbladet, och där sägs att
alla sakskäl utan undantag skulle tala
för avslagslinjen. Men när det dessutom
framgår av Aftonbladet — något som
herr Hagberg inte påpekade — att folkpartiets
förord för tioöreslinjen enbart
skulle vara betingat av rent taktiska
överväganden, då betraktar jag det
självfallet som en intern angelägenhet
för partiet att klara ut den saken.

Om jag till sist, herr talman, bara
får sammanfatta så här mot slutet av
debatten våra skäl för avslagslinjen, så
skulle jag vilja göra det på följande
sätt.

Skattehöjningen medför en kostnadsfördyring,
som påverkar alla led i produktionen
och som bl. a. kommer att
utlösa en väldig och rent improduktiv
förhandlings- och utredningsapparat
inom näringslivet med hänsyn till de
kommande överläggningarna med priskontrollnämnden,
och jag vet att man
inom näringslivet med djup olust ser
fram häremot. Höjningen kommer dessutom
att få oberäkneliga och irrationella
verkningar. Den kommer sannolikt
att på nytt sätta kompensationsskruven
i rörelse, och den kommer slutligen att
hårdast drabba de landsdelar, som redan
förut äro ogynnsammast ställda i
kominunikationshiinseende.

Utskottet försöker trösta oss med att
skärpningen av bensinskatten skall bara
vara av tillfällig natur. Detta påpekande
stiills, herr talman, i en mycket intressant
belysning av vad som uttalas

120 Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

i den Hallska motionen, som ju ligger
till grund för hela utskottsbetänkandet.
Det säges nämligen i denna motion, att
de nuvarande svårigheterna visserligen
ibland bedömas optimistiskt såsom relativt
snabbt övergående. En sådan uppfattning
är, heter det, knappast realistisk.
Efter att ytterligare ha utvecklat
detta tema, framhålla motionärerna,
att regleringar och skattläggningar, som
nu genomföras, därför måste konstrueras
på sådant sätt att de tåla en längre
tids tillämpning.

Jag tror, herr talman, att detta är en
mycket verklighetsbetonad syn, men
denna framtidsbedömning utgör för mig
ett ytterligare skäl för anslutning till
avslagslinjen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Velander in. fl. avgivna
reservationen.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
tillhör dem som röstat för avslag, när
det gällt samtliga de skattehöjningsförslag
som hittills framlagts. Jag skall be
att med några ord få belysa de skäl
som ha föranlett detta ståndpunktstagande.

Jag skall inte gå in på detaljer. Jag
tror nämligen att saken nu är belyst
från alla de synvinklar som tänkas
kan. Som huvudgrund för mitt avslagsyrkande
har stått att jag förmenar
att om en regering ställer krav på folket,
krav på ökade pålagor, krav på
sänkt levnadsstandard, krav på högre
priser, så måste detta också motsvaras
av att folket i sin tur ställer krav på
regeringen. Det primära kravet är, så
vitt jag kan finna, att regeringen presterar
ett sådant handlingsprogram för
bekämpande av inflationen, som kan
vinna allmänt förtroende och godkännas
av experterna. Sedan detta program
är förebragt bör man, anser jag, pröva
de uppoffringar, som man kan taga
på sig.

Något sådant allmänt och förtroendeingivande
handlingsprogram har, så

vitt jag kunnat finna icke presterats.
Icke heller har jag kunnat finna att den
nationalekonomiska expertisen eller
expertisen bland praktiska finans- och
affärsmän ansett regeringens antiinflationsprogram
tillräckligt. Jag fick ett
ytterligare belägg för detta under dagens
debatt, när t. ex. herr Adolv Olsson
sade att konjunkturinstitutets chef
finner 500 miljoner kronor vara för
litet, och när herr Severin försäkrade
att det kommer att bli prisstegringar,
hur vi än bära oss åt i denna skattefråga,
eftersom köpkraftsöverskottet är
för stort.

Jag nödgas sålunda konstatera, att
den generalplan eller — om jag får uttrycka
saken så — de hårda tag som
bland folket och bland experterna kunna
väcka tro på att regeringen verkligen
avser att få situationen i sin hand
ännu icke kommit till synes. Det är ett
handlingsprogram vi behöva, ett handlingsprogram
som måste stå över partitaktiska
eller valtaktiska funderingar.
Annars är det risk för att svenska folket
förlorar respekten för politikerna
över huvud taget.

Det finns emellertid ett par andra
skäl, som motiverat mitt avståndstagande
från de framlagda förslagen. Regeringen
åsyftar att med tvångsupplånade
eller tvångssparade medel finansiera
statens investeringar, om jag förstår
saken rätt. Jag är medveten om att när
jag nu ger mig in på det området, jag
kan vänta en upplysande föreläsning
från professor Ohlins sida, men jag
gör det i alla fall. Jag kan nämligen
icke begripa, att det är en sterilisering,
att man tager in 500 miljoner och sedan
använder dem för investeringar.
Så mycket måste väl ändå herr Ohlin
medgiva, att ur synpunkten av önskan
att minska inflationsgapet vore det
bättre att icke använda pengarna för
.statens investeringar utan att i stället
helt och hållet sterilisera dem. Sedan
är det alldeles givet, att dessa frågor
måste ses i samband med den allmänna
finans- och riksbankspolitiken, men det

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

121

skulle föra för långt att här gå in på
den saken.

En annan synpunkt, som jag icke
tycker är tillräckligt belyst i dagens debatt,
är distinktionen mellan umbärliga
och oumbärliga varor. Jag förmenar,
att denna distinktion är en fiktion.
Det är en fiktion att på detta sätt
försöka dela upp de mänskliga behoven
i olika avsnitt. Det avgörande ur
denna synpunkt är naturligtvis, i vilken
omfattning en viss vara ingår i den
allmänna konsumtionen. Jag kan icke
förstå, att t. ex. en höjning av tobakspriserna,
som medför att husfadern i
en familj får använda mer pengar för
cigarretter eller tobak som ingår i hans
vanliga konsumtion, är mindre kännbar
för familjen än en höjning av potatis-
eller mjölkpriset. Utgift är ju
dock utgift. Hela detta resonemang om
»umbärliga» varor är konstlat och hela
den plan för inflationens bekämpande,
som dessa skatteförslag innebära, skulle
ju kunna sättas ur kraft på ett mycket
enkelt och speciellt sätt, nämligen
om alkoholisterna, nikotinisterna och
bilisterna bleve nykterister, antinikotinister
och fotgängare. Då försvunne
hela den budgettekniska vinsten, över
huvud taget menar jag, att en punktbeskattning
av detta slag, varvid man
söker utifrån allmänna värderingar dela
vipp de mänskliga behoven, icke är rationell
och måste verka slumpartat.

De invändningar, som ha kunnat riktas
mot de tidigare indirekta skatterna,
kunna i ännu högre grad riktas mot
förslaget om fordons- och bensinskatten.
Jag tror icke att det är många, som
vilja påstå att bilismen är en lyxföreteelse.
Det skulle i så fall vara personer
med de mest utpräglat doktrinära
tänkesätt, som i privatbilisterna se rikemän
eller rikemäns söner, som bila
omkring från det ena näringsstället till
det andra, till badstränderna o. s. v.
Den uppfattningen är verklighetsfrämmande.
Jag tycker, att ohållbarheten i
distinktionen mellan umbärliga och
oumbärliga varor klart framträder när

man i detta sammanhang för in privatbilismen
som en lyxföreteelse. Därtill
kommer, att, så vitt jag kan finna,
den föreslagna beskattningen, och särskilt
den av herr Hall och utskottet
förordade, är olycklig ur den synpunkten
att den drabbar en hel rad av leden
i produktionen och distributionen
och att sålunda en höjning av priset
på bensin kan få till stånd en kumulativ
verkan på totalresultatet — slutpriset.
Detta är alltid mycket farligt.

Herr talman! Jag skall icke uppehålla
mig längre vid dessa frågor. Jag
vill bara avslutningsvis anknyta till det
som bl. a. herr Severin anförde. Han
sade, att vi ha ett köpkraftsöverskott,
som medför prisförhöjningar, och att
huruvida dessa genomföras på det ena
eller andra sättet är av mindre betydelse.
Det är detta resonemang som jag
för min del icke kan godkänna, detta
att vi skola taga köpkraftsöverskottet
som något givet. Vilja vi gå till botten
med frågorna är huvudsaken att få bort
den primära faktorn här, nämligen
köpkraftsöverskottet. Detta innebär en
sänkning av folkets levnadsstandard.
Men det är bättre att taga den och göra
det med öppna ögon, m. a. o. genom
effektiva åtgärder, även om det svider
till, än att på det sätt regeringen föreslår
taga litet här och litet där för att
på det sättet kanske bara förlänga
plågan.

Herr talman! Av den orsaken, att jag
för min del icke vill medverka till att
man sänker levnadsstandarden och går
med på prisförhöjningar utan att samtidigt
garantier skapas för åtgärdernas
effektivitet, ber jag att få instämma i
yrkandena om bifall till den av herr
Velander in. fl. avgivna reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av kammarens förh
andlingar.

Herr HAMMARLUND: Herr talman!
Då snart 20 talare ha haft ordet i denna
fråga faller det mig naturligtvis icke

122

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

in att rulla upp frågan i hela dess vidd
igen. Jag vill endast ge några små
glimtar för att motivera mitt ställningstagande
i bevillningsutskottet.

Utskottets ärade ordförande nämnde
i sitt anförande, att vissa personer försökt
göra frågan till en stor fråga, vilket
ordföranden menade att den icke
var, då den förhöjda bensinskatten fick
slå igenom för lastbilsägarna men icke
för personbilägarna, såsom han uttryckte
sig. Nu är det ju så, att tusentals
personbilägare använda sin bil i
produktionens tjänst. Med andra ord:
de ha rationaliserat sina gårdar, sitt
hantverk och sin affärsrörelse. Det blir
då en stor orättvisa gentemot dem. Hur
menar herr ordföranden i bevillningsutskottet,
att saken skall ordnas upp?
Skola vi bygga om våra personbilar till
små lastbilar för att få nytta av löftet
att det förhöjda bensinpriset skall slå
igenom eller hur skola vi förfara?

Herr Nilsson i Kristinehamn var nyss
inne på ungefär samma sak. Han sade,
att det har klarlagts att detta icke är
en skatt på bilismen. Men då skulle det
vara mycket intressant att få veta av
herr Nilsson i Kristinehamn, hur man
tänkt ordna frågan med dessa kategorier,
som jag nyss nämnde.

Vidare nämnde ordföranden i bevillningsutskottet,
att det skulle bli ännu
obehagligare för vårt svenska folk när
de sista 100 miljonerna skulle tagas
ut. Han alluderade på att man möjligen
skulle kunna tänka sig en sockerskatt.
Men är regeringens PM om hur billigt
vi skulle kunna köpa socker från
mjukvalutaländerna riktig och icke
gjord för att slå blå dunster i ögonen
på de skånska patronerna, så varför
icke taga ut skillnaden mellan det billigare
importerade sockret och det dyra
svenska? Det gåve pengar i statskassan
enligt regeringens eget resonemang, och
samtidigt skulle åtgärden hälsas av
landsbygdens folk med glädje, eftersom
ransonen är för liten för syltning och
bakning i lanthushållen och vi äro villiga
att betala ett pris t. o. m. utöver

det nuvarande, om vi kunna få extra
socker.

Herr Ohlin skämtade över bondeförbundets
tal om gengasen och trodde
visst, att hela vår inställning hängde på
denna lilla sak. Herr Jonsson i Skedsbvgd
har redan svarat herr Ohlin. Jag
vill tillägga, att folkpartisten herr Sandberg
var den varmaste förespråkaren
för gengasen i utskottet. Men i voteringen
sprack folkpartiet, en icke ovanlig
företeelse, och denna votering i utskottet
gjorde på mig ett mycket dåligt
intryck. Jag tänkte, att de borgerliga
ingenting lärt och ingenting glömt sedan
de hade majoritet i riksdagens
andra kammare. Det var en upprepning
av vad som skedde i gamla tider,
då de hade majoritet och då det var så
att majoriteten var intet värd när det
gällde en jordbruksfråga. Och jag har
dystra aningar om vad som kommer
att ske i framtiden.

1 pressen har riktats kritik mot en
del personer, som ej varit tillräckligt
förhandlingsvilliga när det gällt en
kompromiss i bensinfrågan. Men i utskottet
har det sagts av en ärad ledamot,
att man på ett visst håll redan
hade bestämt sig för en ytterligare beskattning
av bensin med 27 öre litern
när vi från vårt håll liksom trevade
efter litet samförstånd. Jag förstår icke
resonemanget — det rimmar icke riktigt.
Jag hade trott, att det var i bevillningsutskottet,
som frågan skulle avgöras.

Jag tillät mig säga i utskottet, att jag
skulle kunna tänka mig kunna gå med
på denna uppmjukning av de föreslagna
restriktionerna som utskottet
skrivit om — märk väl en rimlig bensinbeskattning
— om jag finge vissa
önskningar uppfyllda, särskilt beträffande
en sak som låg mig varmt om
hjärtat, nämligen restitution av skatt
i fråga om bensin som direkt användes
i jordbruket. Jag tänkte på de bensindrivna
traktorerna, och då jag visste,
att de traktorer som vi förvänta inom
den närmaste tiden få importerade från

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

128

England äro bensindrivna, var jag särskilt
intresserad av den saken. — Inom
parentes vill jag nämna — om herr talmannen
tillåter — att det vore lyckligt
för vårbruket här i landet, om statsrådet
Sträng ville bevista några auktioner
i Skåne i dessa dagar och konstatera,
att gamla traktorer och maskiner
kosta en tredjedel mer än de nya skulle
kosta om de funnes. Då kanske han
finge an annan uppfattning än den han
gav uttryck åt i sitt interpellationssvar
i första kammaren häromdagen rörande
jordbrukets maskinbehov.

Under nuvarande förhållanden och
med den nu gällande bensinskatten är
det dyrare att driva traktorer med bensin
än med övriga drivmedel. Blir det
en förhöjd skatt, blir det orimligt dyrt.

Bevillningsutskottet bordläde denna
för mig så betydelsefulla fråga i stället
för att genast knäcka den. I och med
detta svalnade mitt intresse för att i
kompromissens tecken lösa skattefrågan.

Herr Sundström nämnde i dag i sitt
anförande, att det verkade långsökt och
att det var de obotfärdigas förhinder
att bondeförbundarna gingo på avslag,
därför att de icke fingo sin vilja igenom
när det gällde restitution av bensinskatt
på bensin för bensindrivna
traktorer. Frågan vore emellertid bordlagd
och låge bra till, sade herr Sundström.
Men vi önskade svart på vitt.
Bensinskatten på bensindrivna traktorer
kan gå upp till 18 kronor om dagen,
en skatt som andra jordbrukare med
andra drivmedel slippa ifrån. En sådan
utgift är ju icke så bagatellartad
för en jordbrukare som den kanske är
för herr Sundström och mig. Det är
ju så med oss båda, att vi ha inkomster
på två håll, och vi kanske kunde
tåla en dylik åderlåtning. Men det är
icke samma förhållande med jordbrukarna
ute i landet. Förresten är det ju
snart vår. Människorna som skola planera
för framtiden böra ju ha besked
så fort som möjligt, i synnerhet om de

skola inköpa dessa från England importerade
traktorer.

Om det sätt, varpå bevillningsutskottet
har löst denna stora fråga, kan man
använda ganska starka ord. Det skulle
vara smakligare, menade man, för vårt
svenska folk med 27 öre per liter i ytterligare
bensinskatt än den påtänkta fordonsskatten,
vilken ju faktiskt på några
veckor skulle ha slagit ihjäl huvudparten
av vår personfordonspark till obotlig
skada för det svenska jordbruket
och den svenska landsbygden. Det har
talats mycket om dessa 500 miljoners
överbalansering av budgeten, och många
talare ha sagt att de 500 miljonerna icke
för dem vore ett heligt tal. Nej de äro
icke något heligt tal för mig heller.
Men vi kunna kanske tänka oss även
andra möjligheter att skaffa fram
pengar. Vi voro nog litet för tidigt ute
när vi kommo med skattelättnader. Det
var om något en Döbelns medicin, som
vi inte hade anledning att taga in.

För övrigt måste jag säga, att det
måste vara ett underligt handelshus,
kanslihuset, som icke kan fundera ut
något bättre. En enskild firma skulle
slicka sig om munnen om den kunde
köpa för 9 öre litern och sälja för 39
öre litern. Det allmänna kan kanske
också lära sig handla som en enskild.
Om man haft stora utgifter eller små
inkomster någon gång under sin livstid,
har man ju måst lära sig spara.
Det är en mycket god regel att man
skall vända på slanten två gånger innan
man ger ut den. Sparsamhetsmentaliteten
måste slå igenom även i den
svenska riksdagen. Det duger icke längre
att låta agitatorer resa runt i bygderna
och lova människorna längre semester
och större sociala reformer. I
stället borde man säga ifrån till vårt
svenska folk, att vi måste ha en paus
i alla reformsträvanden och att vi få
arbeta mera för att få det ännu bättre i
framtiden.

Jag tillät mig säga i bevillningsutskottet,
att när vi skola beskatta våra medmänniskor,
böra vi gå fram litet för -

124

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

siktigare och i etapper. Lägger man på
ett för stort lass på en gång, orkar vederbörande
icke med lasset utan tröttnar.
Så oförståndigt brukade jag själv
handla i min gröna ungdom, då jag på
lediga stunder utförde transporter med
mulåsna. Lastade jag på 1 000 kg, rörde
mulan icke linorna en gång, men lastade
jag på 500 kg och lät mulan draga
lasset några meter, kunde jag sedan
lasta på ytterligare 500 kg och mulan
orkade draga hela lasset utan någon
större ansträngning. Likadant är det
här. Skulle man lägga på en fordonsskatt
sådan som den tilltänkta, orkade
ingen med bördan utan man utmanade
i stället löjet. På samma sätt verkar en
hög bensinbeskattning. Man är i dag så
säker på att bensinen icke kan bli för
dyr, eftersom det är ett livsvillkor för
den svenska landsbygden att ha tillgång
till bensin. Det må så vara. Men
hur är det med biografbiljetterna? När
vi för någon tid sedan behandlade skatten
på dem, voro vi icke då lika säkra
på att de voro något som man kunde
beskatta hur högt som helst? Vi veta nu
alla, att staten redan börjar få in mindre
pengar än förut därför att folket ute
i samhällena tycker att biografbiljetterna
äro för dyra.

Bevillningsutskottets ärade ordförande,
herr Olsson i Gävle, yttrade, när
han slutade sitt anförande, att hans sunda
förnuft bjöd honom att yrka bifall
till utskottets förslag. Mitt sunda förnuft
bjuder mig att yrka bifall till herr
Elofssons m. fl. reservation.

Herr ANDERSSON i Falun: Herr talman!
Jag förmodar att de flesta här i
kammaren äro ense om att den föreslagna
bensinskatten i sig själv är orimligt
hög. Men frågan, huruvida man kan
stanna vid en lägre skatt på bensin,
har här sammankopplats med frågan
om storleken av det belopp, som man
genom vissa indirekta skatter vill taga
in till statskassan. Trots bestridanden
från skilda håll kvarstår nog intrycket,
att beloppet 500 miljoner blivit ett he -

ligt tal. Det har blivit ett magiskt belopp,
som man icke vågar pruta på, och
ändå är det icke, såsom fallet brukar
vara, valt för att täcka en brist i budgeten
utan för att överbalansera den
och sterilisera en del av köpkraftsöverskottet.
Man kan undra, om talet varit
lika heligt, om finansministern stannat
vid 400 miljoner eller till äventyrs gått
upp till 1 000 miljoner. Något sakligt
argument för att just 500 miljoner skola
tagas in har icke anförts, och finansministern
själv har medgivit, att siffran
är tämligen godtyckligt vald. Under
sådana förhållanden kan det absolut
icke föreligga någon trängande nödvändighet
att höja bensinskatten på det
sätt majoriteten tydligen avser. Det är
ingalunda klarlagt, att icke andra utvägar
erbjuda sig till sterilisering av köpkraft.
Själv var jag livligt tilltalad av
förslaget att ytterligare höja spritskatten,
ett förslag som dock icke vann riksdagens
bifall.

Även om man alltså medgiver att det
ur penningpolitisk synpunkt är önskvärt
att öka de indirekta skatterna, är
det därför icke sagt, att ökningen ovillkorligen
skall göras så hög, och ännu
mindre att den behöver läggas på biltrafiken.
Men om vi ha utgått ifrån såsom
från en självklar sak, att ett bifall
till den kungl. propositionen skulle inbringa
de beräknade miljonerna, ha vi
gjort oss skyldiga till en felbedömning.
Finansministern kan i dag vara glad,
att hans eget förslag icke bifalles utan
att propositionen i dess ursprungliga
skick fallit under bordet. Ty om förslaget
om höjningen av fordonsskatten
skulle ha bifallits av riksdagen, är det
självklart, att ett mycket stort antal
bilar skulle ha avställts. Fn gallupundersökning
bland motorägarna har gett
till resultat, att bara 10 % av personbilbeståndet
skulle ha blivit kvar i så
fall. Även om den siffran är något överdriven,
kan man utgå ifrån att åtminstone
hälften av personbilbeståndet
skulle ha ställts av och att detta speciellt
blivit fallet beträffande tyngre

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

125

motorfordon, alltså de ur skattesynpunkt
mest inkomstbringande. Under
sådana omständigheter kan man diskutera,
huruvida icke ett bifall till den
kungl. propositionen hade inneburit eu
sådan reduktion av de av finansministern
önskade 500 miljonerna, att vi
inom folkpartiet, som ville gå med på
en reduktion av 100 miljoner, kunde ha
räknat oss vara kvitt med honom.

Under ett tidigare skede av diskussionen
om bilbeskattningen anfördes
som skäl för ökade pålagor på bilismen,
att man ville minska förbrukningen
av bensin och bilförnödenheter för
att minska åtgången av valutor. Men
sedan regeringen bestämt sig för att
införa bensinransonering, finns det icke
något skäl att lägga importpolitiska
synpunkter på skattefrågan. Importkvantiteten
kommer att bestämmas av
den tilldelning ransoneringen i sinom
tid kommer att ge bilägarna, och skattefrågan
kan ju nu ses som en renodlad
fråga om i vad mån bilismen skall särbeskattas
för att minska köpkraften hos
allmänheten. Jag för min del finner det
orimligt, att den skall drivas så långt
som majoriteten avser, och när jag anslutit
mig till folkpartiets linje om en
höjning av bensinskatten med 10 öre, är
det bara med hänsyn till det beträngda
läget och angelägenheten av att någonting
i varje fall får försökas.

Jag har emellertid icke begärt ordet
enbart för att säga detta, utan jag vill
lämna ett litet bidrag till den ständigt
pågående diskussionen, huruvida bilismen
är en överklassföreteelse eller ej
och huruvida det icke är så, att bilismen
numera är ett behov för stora befolkningsgrupper
och jämväl för folk
i blygsammare ekonomiska villkor. Jag
har så mycket större anledning till
detta som finansministern i en diskussion
— eller kanske det var i ett föredrag
— här i Stockholm skall ha fällt
ett yttrande av ungefär följande innebörd:
Det kunde nog hända, att det
vore en hel del arbetare, som kunde ha
nytta av att ha bil för att färdas till

och från arbetet, men det vore icke så
många, men antalet direktörer som åkte
till och från arbetet vore desto större.
Det slog mig, att detta uttalande icke
kunde vara grundat på fakta, och jag
företog en liten undersökning av det
material, som hos länsstyrelsen i Falun
stod mig till buds.

Rätteligen skulle jag gjort en sådan
undersökning av yrkesfördelningen avseende
hela beståndet av personbilar,
men jag hesiterade inför det faktum,
att det är icke mindre än 8 500 ansökningar
om bilar, som vi ha under bearbetning
för den tidigare planerade utgallringen.
I stället valde jag att gå till
de ansökningar om körtillstånd, som
inkommit sedan mars 1947, då körtillståndstvånget
infördes. Jag tror, att man
även av det materialet får en nöjaktig
belysning av vad det är för slags kategorier
av folk som önska förvärva
en bil. Enligt min mening kan detta
siffermaterial i vissa hänseenden vara
säkrare att hålla sig till än själva bilbeståndet,
alldenstund ju en bilägare
kan stå i registret både 10 och 20 år
och under tiden hinna byta yrke. Under
tiden sedan mars 1947 hade inkommit
2 177 ansökningar om körtillstånd. Dessa
fördelade sig på olika yrkesgrupper
på följande sätt: affärsidkare och egna
företagare 695, tjänstemän i allmän och
enskild tjänst 471, arbetare, förmän och
verkmästare inom alla yrken 443, hantverksidkare
221, jordbrukare, egna företagare
164, handelsresande och agenter
139, direktörer och chefspersonal inom
näringslivet 44. Av de ansökningar jag
haft tillfälle att undersöka var det alltså
10 gånger så många arbetare som direktörer,
som begärt att få sätta in bil.
Jag beklagar, att icke finansministern
är närvarande, så att han kan få ta del
av dessa på fakta grundade upplysningar.
De kanske kunde ge honom anledning
att en annan gång vara litet
försiktigare, när det gäller att knipa
applåder från en mötespublik.

Slopandet av fordonsskattehöjningen
är ju att hälsa med glädje, men det

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

12(i

kan absolut icke förplikta någon att
därmed binda sig för en bensinskatt
som ger lika mycket. Kravet på att
hålla beloppet av de indirekta skattehöjningarna
uppe i den av finansministern
valda siffran kan icke få drivas
så långt, att man går till uppenbara
orimligheter, och en bensinskatt av
45 öre litern måste anses ligga långt
utanför det rimligas gränser. I likhet
med föregående talare fruktar också
jag, att löftena om att denna skattehöjning
blir av tillfällig natur icke kunna
tas på allvar. Det är säkert att befara,
att vi få ha kvar denna skatt åtskilliga
år framåt.

Herr Sundström i Skövde var mycket
besviken över folkpartiets hållning i
denna fråga, och det föreföll som om
han hade några anspråk på att folkpartiet
skulle ha följt regeringens linje
i fråga om bensinskatten. Jag måste uttrycka
min stora förvåning över att
han icke deklarerat någon besvikelse
i avseende på bondeförbundets hållning
i denna fråga. Bondeförbundsrepresentanten
i konsumtionsskatteberedningen
borde ju ha ingivit herr Sundström
ganska vackra förhoppningar.
Herr Vigelsbo biträdde ju majoritetens
förslag både i fråga om fordonsskatten
och bensinskatten. Men som sagt uttryckte
herr Sundström ingen besvikelse
för bondeförbundets vidkommande.
.lag tolkar detta på det sättet, att
han icke väntade sig något annat från
det hållet.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få instämma i det yrkande, som
förut framställts, om bifall till den av
herrar Petrén och Sandberg avgivna reservationen.

Herr SVENINGSSON: Herr talman!
Jag skall följa önskemålet att fatta mig
kort.

1 denna fråga om bensinskatten ha
anförts många olika synpunkter. När
man för några månader sedan började
tala om varuskatter eller konsumtionsskatter
för att sterilisera köpkraften,

sades det, att endast umbärliga varor
skulle skattbeläggas. Nu frångår man
tydligt och klart den principen. Man
är från utskottsmajoritetens sida på det
klara med — och så måste det vara —
att denna höjning av bensinskatten
kommer att slå igenom i högre varupriser,
men det blir säkert, som en del
föregående talare befarat, så, att det
blir en del bilägare, vissa grupper, som
icke kunna få någon kompensation för
denna höjda bensinskatt. Och när vi
nu få dessa nya höjda varupriser, när
alltså varupriserna komma att stiga,
komma krav att framföras ifrån olika
grupper i samhället om kompensation
för höjda levnadskostnader. Med hänsyn
härtill och med hänsyn till utvecklingen,
sådan den redan är, tycker jag,
att ett genomförande av föreliggande
förslag skulle leda till att inflationens
krafter släppas lösa i ännu högre grad
än tidigare varit fallet. Förslaget verkar
således i rakt motsatt riktning mot
vad man avsett.

Det var med stor uppmärksamhet jag
under årets remissdebatt lyssnade till
det anförande av hans excellens statsministern,
där han talade om hur krisens
bördor skulle fördelas och sade,
att detta var ett stort avvägningsproblem.
Jag trodde, att man inom regeringen
ansträngde sig för att denna fördelning
skulle bli så rättvis som möjligt.
Den principen tillämpas tydligen
icke längre. När de nya skatterna på
sprit, tobak och nöjen debatterades här
i riksdagen för några veckor sedan,
lyssnade jag med lika stort intresse på
ordföranden i bevillningsutskottet, herr
Olsson i Gävle, då han uttalade den förhoppningen,
att dessa nya skatter icke
skulle komma att träffa, som han uttryckte
det, livets nödtorft, mat, höstäder
och kläder. Nu är man på det klara
med att denna bensinskatt just kommer
att träffa vad man den gången kallade
för livets nödtorft, mat, bostäder och
kläder. Hur mycket här än talats om
behovet och nödvändigheten av att
denna skatt införes, så är jag för min

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

127

del motståndare till den jämväl av den
anledningen, att den, som det framhållits
även av många andra talare, träffar
landsbygden mycket mer än städerna
och tätorterna. Här i Stockholm
och i en hel del andra städer och tätorter
har man många kommunikationsmedel
att välja på, men det har man
icke på de flesta platser ute på landsbygden.

Om vi få denna bensinskatt den 1
april och samtidigt en hård bensinransonering
— den har ju utlovats till den
tidpunkten ungefär, och det har i tidningarna
nämnts om att det skall bli
en grundtilldelning av ungefär 40 å 45
liter i månaden för en medelstor bil —
tror jag resultatet blir, att många, framför
allt jordbrukare, som nu nätt och
jämnt ha råd att hålla sig med en personbil,
tycka att det blir alldeles för
dyrt per sträckmil, om de endast kunna
köra 250 eller 300 mil om året. Resultatet
blir att många bilar konuna att avregistreras.
Man bidrar icke därmed på
något sätt att öka trivseln på landsbygden,
utan man gör det ännu mörkare
och ännu dystrare där ute. Det blir
säkerligen också så dyrt att åka trafikbil,
då ju taxorna måste höjas, att icke
ens det fåtal trafikbilar som nu finns
ute på landsbygden kunna vara kvar i
trafik. Det kommer att verka på det
sättet, att det blir ännu värre på lördagar
och söndagar.

Ja, herr talman, för min del kan jag
icke tänka, att riksdagen, folkets förtroendemän,
skall anta ett förslag, som
är så olyckligt och som kommer att
föra med sig så många skadeverkningar
som just detta skatteförslag. Därför ber
jag, herr talman, att få instämma i yrkandet
om bifall till reservationen av
herr Velander in. fl.

Herr BIRKE: Herr talman! Det är
icke länge sedan riksdagen senast behandlade
förslag om höjning av bilskatterna.
Det var så sent som i december
1945. Då höjde man, som alla riksdagens
ledamöter känna till, fordons -

skatten med 40 % och bensinskatten
med 50 %. Motiveringen för denna höjning
var den andel i vägkostnaderna
som bilväsendet skulle betala. För övrigt
var man då, som herr Hagberg i
Malmö påpekat, angelägen att uttala, att
denna höjning skulle vara av tillfällig
karaktär.

Nu har man motiverat en höjning av
bilskatten med att man skall åstadkomma
en överbalansering av budgeten.
Det räcker icke med att balansera den,
utan man skall överbalansera den. Jag
skall icke gå in på det spörsmålet. Jag
skall bara framhålla, att bevillningsutskottet
nu liksom förra gången, 1945,
säger, att skatten skall vara tillfällig.
Jag tror icke det är så värst många som
tro på det, i vart fall komma icke bilisterna
att tro på det, så länge vi ha
statsrådet Wigforss som finansminister.
Herr Hagberg citerade vissa uttalanden
av finansministern, det gjorde även
herr von Seth, och jag skall tillåta mig
citera vad finansministern sagt angående
motorfordonsskatten, nämligen vad
finansministern sade i propositionen nr
352 till 1945 års riksdag. Där har
finansministern framhållit, att sedan
länge den principen tillämpats i vårt
land, att motortrafiken skall genom särskild
beskattning gälda endast den kostnad,
som denna trafik orsakar vägväsendet.
Vidare sade finansministern, atl
under kriget har man icke kunnat göra
det, men anledning torde saknas att vid
utformningen av de beskattningsregler,
som vid inträdande fredsförhållanden
borde gälla med avseende å motorfordonstrafiken,
tillämpa annan princip
än nyss berörda. Denna ståndpunkt har
finansministern nu övergivit. Han har
i flera sammanhang uttalat, att lyxtrafiken
är av mycket stor omfattning, och
han har också sagt, att efter kriget kommer
den lyxtrafiken att utvecklas högst
avsevärt. Nu är det emellertid på det
sättet, alt man har gjort ganska noggranna
undersökningar om vad man
skall kunna kalla för lyxtrafik, och då
har man kommit fram till att det är

128 Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1918 em.

endast ungefär 8 % av trafiken som är
lyxtrafik. Jag tror därför att man kan
lämna den praktiskt taget ur räkningen.
Jag skall inte närmare motivera bilens
stora betydelse för näringslivet i dess
helhet. Men det förslag, som nu är framlagt
och som innebär en våldsam höjning
av skatten på motorfordon, betyder
— det vill jag understryka — att
man så att säga kommer att sätta hjul
under inflationen, som då kommer att
skjuta fart. Hela motorismen står enig
mot dessa skattehöjningar. Motorfolket
har belyst deras skadeverkningar i flera
inlagor, vilka, som utskottets ordförande
omnämnde, ingått till utskottet.

Utskottet medger att de höjda bensinpriserna
komma att slå igenom i den
allmänna prisnivån. För min del tycker
jag att det är ganska klart att bilismen
inte ensam skall svara för dessa skattehöjningar.
Det är för övrigt ett ganska
märkvärdigt tänkesätt som gör sig gällande
i dylika frågor. Jag skall belysa
detta med ett exempel. I städerna transporterar
man folk med spårvagnar likaväl
som man på landet vidarebefordrar
folk med bussar. Likväl har ingen framfört
det förslaget, att man skulle lägga
fordonsskatt på spårvagnar. Det borde
väl vara lika orimligt att lägga en sådan
skatt på buss- och biltrafiken.

Den höjda bensinskatten kommer särskilt
att drabba droskägare och de yrkesbilister
som bedriva lastbilstrafik.
Jag är övertygad om att priskontrollnämnden,
när den skall gripa sig an
med att fastställa de nya taxorna för
biltrafiken, helt säkert kommer att vilja
övervältra en del av kostnadsökningen
på bilismen. I motsats till herr Ohlin
tror jag inte att det skall gå så lätt att
genom förhandlingar få taxorna höjda.
Det kommer helt säkert att bli ganska
besvärligt.

Finansministern har i propositionen
gjort ett uttalande, vartill även utskottet
anslutit sig, nämligen att man inte
skall använda dessa skatter till vägunderhållet.
Härigenom göres ett avsteg
från tidigare praxis. Slitaget på

vägarna har varit ganska stort, och sedan
staten övertog vägunderhållet ha
vägarna blivit ganska dåliga. Man kan
säga, att bilarna slitas mest genom vägarnas
dåliga beskaffenhet och därför
få undergå annars onödiga reparationer.
Man skulle rentav kunna säga att
det är en kapitalförstöring som här
äger rum. Genom att man nedprutar
kostnaderna för vägbeläggningen bli
dessa reparationskostnader ovanligt
höga. Någon har räknat ut — det omnämnes
också i propositionen — att om
man belägger vägar för 25 miljoner kronor,
spar man 6V2 miljoner kronor i
årliga omkostnader på grund av att slitaget
då blir mindre. I Amerika är man
på det klara med vad vägarna betyda
för landet. En tidskrift skrev nyligen,
att det är vägarna som dominera utvecklingen
i världen och att goda vägar
befrämja välståndet. Det är väl ingen
som vill göra gällande någonting annat
än att man i Amerika finner den högsta
levnadsstandarden i världen. Man är
där också allmänt överens om att det
är just de goda vägarna, som äro den
främsta anledningen till välståndet.
Här i Sverige går vår regering den
motsatta vägen. Man sänker levnadsstandarden
genom att införa restriktioner
för biltrafiken, och man tror sig
därigenom kunna få rikets finanser
upphjälpta. Genom förbudet mot söndagskörningar
har naturligtvis inte någon
bensin sparats, tv många ha fått
lov att använda droskbilar i stället. Därigenom
har man i synnerhet på landsbygden
fått ödsla med bensin.

Nu skall det också bli en bensinransonering.
Jag tror att en sådan kommer
att bli ytterst besvärlig att genomföra.
Jag förstår inte varifrån man skall
få kunnigt folk och inte heller var man
skall få lokaler. Det verkar emellertid
som om man ovillkorligen skall ha den
fulla sysselsättningen inom krisförvaltningen,
ty den tilltar ju i stället för att
avvecklas. Man kan verkligen fråga sig
om det är absolut nödvändigt med en
bensinransonering. Jag skulle, herr tal -

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8.

129

man, vilja ifrågasätta om det inte vore
möjligt att låta importplanerna genomgå
en överarbetning för att undersöka
om man inte i desamma kunde inrymma
den kvantitet bensin som behövs för att
göra bensinransoneringen överflödig.
Det behövs ju endast en import för
ytterligare 16 till 18 miljoner för att
man skulle kunna slopa bensinransoneringen.
Dessutom skulle denna ökade
import medföra — det har visst sagts
här förut i dag — en inkomst för statskassan
på ungefär 36 miljoner kronor.
Om bensinransoneringen nu kommer
att införas, hoppas jag emellertid att
den genomföres på ett sådant sätt, att
den skapar så litet irritation som möjligt.
Man bör t. ex. få flytta över tilldelningen
från den ena perioden till
den andra, så att man på det sättet
kan spara ihop bensin för att företaga
nödvändiga resor. Det är vidare ett önskemål
från bilismens sida, att den räjongbegränsning,
som tidigare var införd
för lastbilarna, inte skall komma
tillbaka.

Jag skall, herr talman, inte fortsätta
längre utan ber att få yrka bifall till
den reservation, som är anförd av herr
Velander m. fl.

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP: Herr
talman! Jag skall inte inlåta mig på
den fråga, som praktiskt taget alla talare
berört i dagens debatt, nämligen
huruvida den här föreslagna skatten
kommer att medföra indragning av
köpkraftsöverskott eller ej. Jag tycker
att den saken är ganska enkel. Om
det blir en höjd bensinskatt och denna
skatt inte slår igenom i priserna för
andra varor och tjänster utan endast
drabbar dem som använda fordonen,
blir det inte många som få minskad
köpkraft. Slår skatten däremot igenom,
kommer en viss del av köpkraftsöverskottet
att indragas.

Vad jag funnit vara intressant i dag
är att clet varit en särskild geist över
debatten. Inte minst när jag såg professor
Ohlin uppe i talarstolen fick jag

det intrycket, att han riktigt trodde på
allt vad han själv sade. Han trodde sig
ha funnit ett Columbi ägg med den där
10-öreslinjen, och den uppfattning som
andra hade i bensinskattefrågan var enligt
hans mening fullkomligt abderitisk.
Jag minns särskilt att herr Ohlin gycklade
litet med dem som mena att det i
dessa besvärliga tider, då det är svårt
att skaffa valuta till import av bensin,
kunde vara skäl i att åstadkomma en
lindring i skatten för gengasdrivna bilar.
Det var ju inte fråga om något
tvång att använda gengas, utan det
gällde ju att uppmuntra dem som utföra
längre transporter att använda
gengasbilar och på det sättet spara
bensin för att det därigenom skulle bli
mera kvar av den varan åt andra som
behövde använda bil för andra ändamål.

Jag begärde emellertid närmast ordet
för att klarlägga min syn på denna
fråga från början. Jag har varit angelägen
om att få det abderitiska tillstånd
upphävt, som varit rådande ända sedan
körtillståndsprövningen infördes i
mars månad 1947. Vi veta att ungefär
18- till 20 000 bilar ha varit uppställda
och att vederbörande innehavare inte
ha fått lov att använda dessa bilar. Men
det var inte fråga om att i fortsättningen
begränsa de uppställda bilarna till
dessa 18- till 20 000, utan tankegången
var ju att avregistrera omkring 100 000
bilar och sedan låta de andra köra så
fritt de över huvud taget ville.

Det var naturligtvis detta herr Birke
åsyftade när han sade, att någon ransonering
av bensin skola vi inte ha.
Herr Birke förfäktar alltså ilen ståndpunkten,
att en viss kategori av svenska
folket skall få lov att använda de
kvantiteter bensin vi disponera över
för praktiskt taget både nyttiga och
onyttiga körningar och att andra inte
skola få använda sina bilar. Jag tycker
inte att det är riktigt att tillämpa ett
sådant systern gentemot samhällsmedborgarna,
och följaktligen reagerar jag
mot detta system. När det därför blev

9 — Andra kammarens protokoll 19^8. Nr 8.

130 Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

fråga om att införa bensinransonering
— det förelåg ju en utredning i denna
fråga — och de olika partierna tillfrågades
huruvida de icke ville delta i gemensamma
överläggningar om liur man
skulle ordna saken i fortsättningen, förklarade
vi från det parti jag representerar
att vi voro villiga att deltaga i ett
dylikt resonemang för att verkligen
söka utröna vad man skulle kunna
åstadkomma.

När jag hörde professor Ohlin säga
i dag, att de som inte rösta för 10-öreslinjen behandlade bilägarna och
dem som köra bil ganska vårdslöst och
att han inte skulle glömma att framföra
detta till väljarna, tyckte jag nog att
detta smakade en smula skrämselpolitik.
Herr Ohlin menar väl inte, att det
är många i denna kammare, som bry
sig om sådan där skrämselpolitik. Jag
skall emellertid inte kritisera förslaget
om en höjning med 10 öre, ty vi ha
den uppfattningen inom det parti jag
representerar, att man bör vidta positiva
åtgärder i detta ärende och inte
som högerpartiet stå fullständigt negativ
och säga, att man inte vill någonting.
Å andra sidan är emellertid bilen
ett så nödvändigt trafikmedel i rationaliseringens
tjänst, att vi, speciellt
med hänsyn till de långa avstånden på
landsbygden, anse den höjning med 27
öre, som utskottet föreslår, vara för
stor. Även propositionens förslag om
en särskild vagnsskatt och eu höjning
av bensinskatten med 20 öre per liter
skulle enligt vår mening utgöra en alltför
tung belastning. Men om man, såsom
herr Ohlin anser, skall söka att
nedbringa höjningen under 27 öre och
därmed bespara bilisterna större utgifter,
så borde man väl gått med på att
medverka i eu gemensam överläggning
om problemet. Om man gjort det, skulle
vi kanske ha enats om en höjning inte
med 10 öre, men måhända med ett belopp,
som låg över 10 men väsentligt
under 27 öre. Jag kan då med samma
skäl säga, att de, som inte velat medverka
i eu sådan överläggning, ha, om

nu utskottets förslag går igenom, åsamkat
trafikanterna och bilägarna en mycket
större utgift än som varit nödvändigt,
om man från början hade genomtänkt
problemet och försökt nå en
kristlig överenskommelse.

Jag har den uppfattningen, att den
höjning, som utskottet här föreslagit,
blir en alltför stor belastning för bilismen,
med hänsyn till dess betydelse. Ä
andra sidan menar jag, att de som bo
på landsbygden böra få fortsätta att
köra, men det hade inte ens herr Sveningsson
hjärta för. Det är självklart,
att det finns privatbilar i rätt stort antal
även på landsbygden och ägas bland
annat av sådana, som bo på en ort och
arbeta på en annan. Det var detta problem
jag tyckte det vara angeläget att
undersöka. Jag tror vi hade gjort de
enskilda bilägarna en tjänst och samtidigt
bidragit till den rationalisering,
som införandet av biltrafik utgör, om
vi före utskottsbehandlingen hade mera
ingående prövat frågan. Jag är inte någon
vän av ransonering, och jag anser
att man bör försöka undvika en sådan.
Men när man nu talar om ransonering,
kan det väl inte bortresoneras, att om
man kommit överens om en skattehöjning
som varit lägre än den nu föreslagna
på 27 öre men ändå något större
än den som nu finns och kanske t. o. m.
något större än professor Ohlins magiska
10 öre, då hade man väl, sedan
skatten ökats, lättare kunnat få en ökning
av bensinimporten, därest det
över huvud taget blir möjligt att få
bensin utifrån. I så fall skulle vi ju
för varje ökning av den importerade
bensinkvantiteten ha fått ökade inkomster
till statskassan och på det sättet
kunnat överbalansera budgeten. Om vi
kunde importera 200 000 m3 utöver de
650 000 som räknas med, så skulle någon
ransonering av nämnvärd omfattning
inte behöva ifrågakonnna. Det var
emellertid en sak som vi kunde undersöka
gemensamt. Jag yttrade också den
gången, när de andra inte ville vara
med, att jag kände mig flyttad tillbaka

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8. 131

till början av 1930-talet, när man inte
ville undersöka någonting över huvud
taget.

Som frågan nu ligger till kan jag inte
biträda utskottets förslag om en höjning
av bensinskatten med 27 öre per
liter. Det är följaktligen möjligt, att
jag kommer att rösta för herr Ohlins
magiska tioöring, men jag gör det i så
fall inte av fruktan för att han skall
utmåla mig som farlig mot bilisterna,
ty i så fall kan jag utmåla honom som
lika förskräcklig, därför att han inte
övervägt en höjning med annat belopp
än 10 öre som ändock blivit mindre än
27 öre.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Jag förstår att kammaren önskar
sluta sina förhandlingar så fort som
möjligt, och jag skall därför vid denna
timme inte gå in på något längre penningpolitiskt
resonemang.

När jag hört på en del anföranden,
har jag fått en känsla av att man här
försöker framställa det spörsmål vi diskuterat
som något både större och annorlunda
beskaffat än det i verkligheten
är. Det är ju inte här fråga om
att vi skola skaffa fram en viss penningsumma
för att täcka ofrånkomliga
utgifter, utan vi äro överens om att frågeställningen
är hur man skall kunna
skaffa fram pengar för en överbalansering
av driftsbudgeten, som sedan kan
komma kapitalbudgeten till godo.

Såvitt jag har förstått -— och jag har
lyssnat till finansministerns anföranden
i båda kamrarna — är finansministern
inte alldeles tvärsäker, när han yttrar
sig på denna punkt. Han går icke i god
för, att en sådan överbalansering ovillkorligen
och säkert kommer att medföra
vissa bestämda verkningar. Finansministern
hänvisar till att de flesta
andra länder, där det finns ett utpräglat
inflationshot, ha tillgripit en överbalansering.
Han utgår från att man gör
det därför att man hoppas på gynnsam -

ma verkningar, och han menar att man
borde kunna räkna med liknande här.

Finansministern erkänner att inför
den våldsamma spänningen mellan köpkraft
och varutillgång en summa på 100
miljoner i ena eller andra riktningen inte
har någon avgörande betydelse. Man bär
här resonerat som omvihögermän skulle
ställa oss avvisande till tanken på en
överbalansering av budgeten. Det är ju
alldeles felaktigt. Jag ser, att hans
excellens statministern ler — han erkänner
alltså utan vidare den saken.
Vi ha ju varit med om att rösta för
införande av de särskilda skatter, som
föreslagits tidigare under denna riksdag
och som skulle medföra en överbalansering
av budgeten med 200 å 300
miljoner.

Kvar står alltså frågan, huruvida vi
på sätt som här föreslagits skola taga
ut även dessa 178 miljoner. Vi ha nu
sagt oss, att pengarna komma att tagas
ut i sådan form, att vi äro mer än
tveksamma, huruvida åtgärden kommer
att verka i gynnsam riktning. Vi anse
en risk föreligga för att den föreslagna
bensinskattehöjningen och den höjning
av bilfrakterna, som måste följa därav,
komma att få så skadliga verkningar att
dessa kanske helt neutralisera den väntade
goda effekten av en överbalanserad
budget och rent av ge utslag i ogynnsam
riktning.

Såvitt jag kan förstå ansåg finansministern
det vara så svårt att överblicka
detta problem, att han inte alls
var så tvärsäker på lämpligheten av en
höjning av bensinskatten som en del
andra talare varit. Under sådana förhållanden
tycker jag man inte borde använda
så starka ord som man gjort Jag
tänker framför allt på herr Ohlins anförande.
Förlåt, herr Ohlin, men jag
tyckte det var en mycket moraliserande
ton. Herr Ohlin frågade hur högern,
som inte vill gå med på en skärpt bensinskatt,
tänkte alt man skulle skaffa
fram återstoden av det belopp, varmed
man avsett att överbalansera budgeten.
Jag måste säga detsamma som finans -

132 Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

ministern sade för en stund sedan,
nämligen att den frågan kan riktas även
till herr Ohlin. Herr Ohlins förslag
skulle ju bara ge 65 miljoner kronor,
och då fattas det fortfarande över 110
miljoner.

Herr Ohlin vände sig även till herr
Henriksson och gjorde en jämförelse
mellan de sociala verkningarna av den
föreslagna bensinskatten och en omsättningsskatt
på 400 miljoner. Jag vill
då fråga herr Ohlin: Det kan väl i ett
sådant sammanhang bara bli fråga om
jämförelsen vid ett uttag av 65 miljoner?
I så fall skall man inte tala om en
omsättningsskatt på 400 miljoner, utan
om en på 65 miljoner. Såvitt jag förstod,
ledde herr Ohlins argumentering
närmast till att man borde stanna för
27-öresförslaget. Samtidigt förklarade
emellertid herr Ohlin, att om tioöreslinjen
slogs ut, skulle han liksom högern
och bondeförbundet rösta för avslag.
Detta tyder väl ändå på att vår linje
står herr Ohlin väsentligt närmare än
27-öreslinjen? Jag ser en nick, som betyder
instämmande, och jag noterar det
med tacksamhet. Man är ju aldrig riktigt
säker på var herr Ohlin är.

För vår del äro vi, herr talman, övertygade
om att skälen för ett klart avslag
äro övervägande, och vi komma utan
tvekan att rösta för avslag. Slås sedan
vårt yrkande ut och vi ha att välja mellan
10- och 27-öresalternativen, då kan
det hända, att vi för vår del går på 10-öreslinjen. Men jag vill säga herr Ohlin,
att vi gör det icke därför att vi agse
10-öreslinjen vara riktig, utan enbart
därför att vi betrakta den som mindre
skadlig än 27-öreslinjen.

Jag skall inte nu fortsätta att resonera
om allt herr Ohlin frågade om — det
skulle föra för långt. Herr Ohlin framförde
slutresonemanget i sitt anförande
närmast som ett förmaningstal, och
han hänvisade till det allvarliga läget
och talade om den stora ansvarskänsla,
som präglar honom i detta ögonblick.
Jag vill till detta bara säga, att åtminstone
på mig imponerade detta mycket

måttligt. Utan att hemfalla till några
stora deklarationer vill jag bestämt
säga ifrån, att även vi handla under
ansvar. Herr Ohlins uppträdande erinrade
mig närmast om och uppväckte
minnen från min första tid som riksdagsman.
Jag tänker främst på Carl
Gustaf Ekman. Det verkade som om
herr Ohlin nu försökte axla hans kappa
och genom ett strongt uppträdande och
genom att ömsom hota och ömsom locka
tvinga de övriga partierna att mötas
just på hans linje. Jag tror, herr Ohlin,
att det i dagens läge finns angelägnare
uppgifter än att försöka sig på sådana
övningar. Jag är inte ens säker att de
lyckas.

Herr talman! Jag instämmer i de yrkanden
om avslag som här ha framförts.

Härmed var överläggningen slutad.

På därå av herr talmannen given proposition
biföll kammaren till en början
vad utskottet i punkten A) under 1)
hemställt.

Beträffande utskottets hemställanden i
punkten A) under 2)—4) gav herr talmannen
härpå propositioner på 1) bifall
till vad utskottet hemställt; 2) bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herrar Petrén och Sandberg avgivna reservationen;
samt 3) avslag å utskottets
hemställan i dessa delar; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sandberg begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den med 2) betecknade hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde herr Hagberg
i Malmö votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen an -

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

Nr 8. 133

gående punkten A) mom. 2)—4) i bevillningsutskottets
betänkande nr 8 antager
bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den av herrar Petrén och Sandberg
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
yrkandet om avslag å utskottets ifrågavarande
förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Henriksson begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 139 ja och 85
nej. Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i den
av herrar Petrén och Sandberg avgivna
reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) mom. 2)—4) i utskottets förevarande
betänkande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den av herrar
Petrén och Sandberg avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämn -

da voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 111
ja och 113 nej.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt i punkten A) under
2)—4) med den ändring däri, som
föreslagits i den av herrar Petrén och
Sandberg avgivna reservationen.

I avseende å punkten B) i utskottets
hemställan gav herr talmannen först
propositioner beträffande motionerna
I: 34 och II: 59, nämligen dels på bifall
till utskottets hemställan i denna
del, dels ock på bifall till punkten B) i
den av herr Gustaf Elofsson m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Jonsson i Skedsbygd begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, såvitt angår motionerna I: 34
och II: 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
puöktcn B) i den av herr Gustaf Elofsson
m. fl. avgivna reservationen.

134

Nr 8.

Onsdagen den 25 februari 1948 em.

126 ja och 71 nej, varjämte 19 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan beträffande motionerna
I: 34 och II: 59.

På av herr talmannen därå given proposition
biföll kammaren härefter utskottets
hemställan under punkten B)
i övrigt.

§ 4.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren måtte besluta, att motionstiden
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 50, med förslag till lag
om försäkringsrörelse, m. m., skall utsträckas
till det sammanträde, som infaller
närmast efter 20 dagar efter propositionens
avlämnande.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 5.

Interpellation angående militära skyddsföreskrifter
mot olyckor vid marschkolonners
framförande.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHNSSON i Kastanjegården,
som anförde: Herr talman! Under kriget
hade de militära övningarna stor
omfattning, och det pågick en forcerad
utbildning av rekryter. Icke sällan hände
det därvid att dödsolyckor timade.
Men även under nu rådande förhållanden
inträffa ofta olyckor. Särskilt
vintertid bringa tidningarna bud om
att militär personal omkommit.

I skövdetrakten inträffade nyligen
(den 23 februari) under en brigadövning
att en motorcyklist, som skulle
köra om en bilkolonn, dödades av en
från motsatt håll kommande terrängbil.
Vid ungefär samma tid i fjol (den 12
februari) inträffade ävenledes i skövdetrakten
en olycka som fick dödlig utgång.
Det var en reservofficersaspirant
som råkade komma mellan två stridsvagnar
och därvid klämdes till döds.

Dessa fall torde inte vara isolerade.
Olyckshändelser inträffa relativt ofta
vid övningar i större förband, även om
de lyckligtvis mera sällan få dödlig utgång.
Att döma av det ovan relaterade
synes det som om den fara, som föreligger
vid de militära marschkolonnernas
framförande, ej i tillräcklig grad
beaktas. Särskilt vintertid med det halkiga
väglag, som då är vanligt, måste
faran anses avsevärd.

Med anledning av vad ovan anförts
anhåller jag härmed att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande två frågor:

1) Äro de militära skyddsföreskrifterna
så utformade att betryggande
garanti förefinnes att olyckor vid militära
marschkolonners framförande såvitt
möjligt kunna undvikas?

2) Vilken form har kontrollen över
att gällande föreskrifter ute på vägarna
efterföljas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.46 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 26 februari 1948.

Nr 8. 135

Torsdagen den 26 februari.

KI. 2 em.

§ 1.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

bevillningsutskottet propositionen,
nr 73, angående tullfrihet för byggnadsmaterialier
m. m. för anläggning av en
regleringsdamm i Neaälven m. m.; samt

till bankoutskottet propositionen, nr
74, angående pension åt vissa i statens
tjänst anställda personer.

§ 2.

Föredrogs den av herr Johnsson i
Ivastanjegården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet angående
de militära skyddsföreskrifterna till förhindrande
av olyckor vid marschkolonners
framförande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Skärpta varuskatter.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande,
nr 9, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 10, såvitt propositionen
avser förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om varuskatt samt
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 30 juni 1943
(nr 477) om skatt å vissa pälsvaror,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 3 januari 1948 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 10, hade Kungl. Maj:t, un -

der åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga — förutom annat
-— vid propositionen fogade förslag till

1) förordning angående ändring i
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt; samt

2) förordning angående ändring i
förordningen den 30 juni 1943 (nr 477)
om skatt å vissa pälsvaror.

Till utskottets behandling hade överlämnats
ett antal i anledning av propositionen
väckta motioner.

I motionen I: 176 av herr öhman hade
hemställts, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 10
måtte avslå däri innefattat förslag om
höjning av skatten på choklad och konfityrer,
statistiskt nr 298—302, från gällande
skattesats 40 procent till 60 procent.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr
10, i de delar varom nu vore fråga, icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 25 maj 1941
(nr 251) om varuskatt med vissa närmare
angivna ändringar;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 30 juni 1943
(nr 477) om skatt å vissa pälsvaror med
vissa av utskottet angivna ändringar;

B) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna I: 175 av

herr Domö m. fl. och II: 237 av herr
Ilåstad m. fl., i vad desamma avsåge
propositionen nr 10 i nu förevarande

136 Nr 8.

Torsdagen den 26 februari 1948.

del, motionen 1:74 av herr Wistrand,
motionen I: 176 av herr öhman, motionen
II: 197 av herrar Mosesson och
Kristensson, samt motionen II: 297 av
herrar Rirke och Jacobsson i Igelsbo,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Velander, Wehtje, Henriksson
och Olson i Göteborg; samt

2) av herrar Henriksson och Olson i
Göteborg, vilka föreslagit sådan ändring
av den vid förordningen om varuskatt
fogade varuförteckningen, såvitt anginge
choklad- och konfityrvaror, att
skattesatsen för dylika varor, beräknad
i procent av beskattningsvärdet, skulle
utgöra 50 i stället för såsom i propositionen
föreslagits 60.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BIRKE: Herr talman! Då jag har
avgivit en motion i detta ärende, skall
jag tillåta mig att säga några ord. Det
skatteförfarande som regleras av varuskatteförordningen
skiljer sig vida från
det allmänna beskattningsförfarandet.
Frågan huruvida skatteplikt föreligger
eller icke skall nämligen i första hand
avgöras, icke av offentlig myndighet
utan av den skattskyldige själv. Om han
därvid misstager sig i sin bedömning,
bli konsekvenserna för honom allvarliga
nog.

Sedan gammalt är det erkänt, att utformningen
av skattelagstiftningen påkallar
en särskild varsamhet, eftersom
en rubbning av skattegrunderna påverkar
konkurrensförhållandena. I alldeles
särskild grad gäller detta givetvis om
en skatt sådan som den nu ifrågavarande,
vilkens tillämpning kan alldeles
omstörta förutsättningarna för en viss
närings utövande. Den första och viktigaste
förutsättningen för författningens
tillämpning måste på grund av vad
nu anförts vara, att gränserna för skatt -

skyldighetens omfattning angivas med
sådan tydlighet, att den enskilde näringsutövaren
icke tvingas att bära
extra risker, allenast därför att han finner
det ovisst, huruvida författningstexten
medför skattskyldighet för honom
eller icke.

Det skall gärna medges, att det nu
föreliggande förslaget i vissa avseenden
skapar klarhet över förhållanden
som tidigare varit omstridda. Sålunda
har i propositionen uttryckligen framhållits,
att pikerings- och garneringsgeléer
icke böra underkastas varuskatt.
Denna fråga, som enligt hittills gällande
lagstiftning varit föremål för rättegång,
varvid domstol i två instanser — i motsats
till kontrollstyrelsen och regeringsrätten
— funnit skatteplikt icke föreligga,
kan därför för framtiden avföras
från dagordningen. Det må emellertid
anses tillåtligt att peka på en konsekvens,
som synes ligga nära till hands,
av den ståndpunkt som intagits i propositionen.
Om man i detta ögonblick
konstaterar, att tillräckliga skäl icke föreligga
att för framtiden belägga dylika
geléer med skatt, så synes samma skäl
tala för att kronan aldrig borde hava
gjort några anspråk på skatt för dylika
produkter gällande. Det synes med
andra ord föreligga goda skäl för att
kronan med avseende å sina anspråk
för det förgångna intar samma position
som med avseende å sina anspråk för
framtiden, d. v. s. att kronan avstår
från sina omstridda skatteanspråk beträffande
dessa produkter. En sådan inställning
synes icke allenast vara den
enda konsekventa utan också den som
bäst överensstämmer med skälig hänsyn
till den producent, som drabbats
av ett från kronans sida framställt anspråk,
vilket kronan förklarar sig icke
vilja för framtiden vidhålla.

I andra avseenden innebär däremot
det nu föreliggande förslaget enligt min
mening på intet sätt ett förtydligande
av gällande författning utan ökar tvärtom
riskerna för feltolkningar, som
kunna komma att hårt drabba närings -

Torsdagen den 26 februari 1948.

Nr 8.

137

utövarna. Särskilt gäller detta om den
skatteplikt, som införts för s. k. ersättningsmedel
för olika varor. Vad är
egentligen ersättningsmedel, och vad är
en ny självständig produkt? Det är en
fråga varom man kan ha mycket olika
meningar bland både näringsutövarna
och myndigheterna. Jag skall tillåta mig
att ta ett enda exempel. År nylon ersättningsmedel
för silke eller för bomull
eller för båda två? Eller är det ersättningsmedel
endast för silke men
icke för bomull, eller endast för konstsilke
men icke för äkta silke? Eller är
det icke något ersättningsmedel alls
utan en ny självständig produkt? Tydligt
är, att frågan huruvida en viss produkt
är att anse såsom ersättningsmedel
för någonting annat eller såsom en
självständig nyskapelse kan vara föremål
för olika meningar och att det därför
i många fall måste vara obilligt att
låta den enskilde näringsutövaren bära
alla de ekonomiska risker som äro förenade
med en i god tro skedd, av myndigheterna
sedermera ogillad tolkning.

I ett avseende innebär utskottets utlåtande
ett klarläggande, som man i
rättssäkerhetens intresse har anledning
att med tillfredsställelse notera. Såsom
framhållits i motion nr 297 kan man
icke undgå att finna, att Kungl. Maj :t
i motiveringen till det nu föreliggande
förslaget sökt engagera riksdagen i den
nu pågående rättstvisten mellan ett enskilt
bolag och kronan därigenom att
Kungl. Maj:t uttalat en tolkning av nu
gällande författningsbestämmelser som
ansluter sig till kontrollstyrelsens uppfattning
och att därför riksdagens auktoritet
skulle kunna åberopas för
samma tolkning, för den händelse ingen
invändning mot densamma gjordes från
riksdagens sida. Med tillfredsställelse
finner jag, att utskottet i detta avseende
uttryckligen framhåller, att utskottet
med avseende å den fråga som nu är
föremål för rättegång mellan kronan
och det enskilda företaget saknar anledning
att taga ställning i annat hänseende
än till frågan, huruvida dessa

varor framdeles böra vara skattepliktiga
eller icke.

Vad jag nu anfört, herr talman, utgör
några randanmärkningar till bevillningsutskottets
nu föreliggande betänkande,
föranledda av den av mig och
min medmotionär väckta motionen. Jag
har därmed velat understryka vikten av
att näringslivets intressen icke genom
bristande klarhet i författningstexten
utsättas för onödiga risker utöver dem
som varuskattesystemets utformning i
sig själv innebär. Erfarenheterna från
exempelvis den rättegång mellan kronan
och ett enskilt företag, som förut
omnämnts, visa tydligt och klart, att
det är en lång väg man har att gå för
att få rättelse. Det är nu sju år sedan
rättegången började, och det är först i
dessa dagar, som hovrätten har fastställt
rådhusrättens dom, men frågan
är ju icke definitivt avgjord ännu. Då
emellertid utskottets utlåtande och förslag
i viktiga avseenden innebär ett
accepterande av de synpunkter som jag
här framfört, har jag, herr talman, anledning
att nu icke framställa något
yrkande.

Herr FAHLMAN: Herr talman! Med
en viss tillfredsställelse har jag på sidan
33 i bevillningsutskottets betänkande
nummer 8 observerat, att utskottet förutsätter
att skatteskärpningarna jämte
ökade kostnader för transportväsendet,
handeln och näringslivet i övrigt skola
slå igenom i konsumentpriset. Jag citerar:
»Utskottet förutsätter sålunda, att
statens priskontrollnämnd beaktar detta,
och endast i sådana fall, där vinstmarginalen
i något led inom produktionen
eller distributionen är större än vad
som kan anses skäligt, bör övervältringen
av skatteskärpningarna begränsas.
» Nu är det emellertid väl sörjt för
att man inte alltför länge skall få behålla
sin optimistiska livssyn. Vid den
kontakt jag haft med priskontrollnämnden
har man förklarat sig icke vara
bunden av ett sådant uttalande. Man
har givit mig den föreställningen, att

138 Nr 8.

Torsdagen den 2(i februari 1948.

tidigare lämnade instruktioner iiro sådana,
att riksdagen i ett viktigt avseende
kan avkopplas.

Det finns anledning antaga, att nämnden
även i här berörda fall skall tilllämpa
tidigare praxis, en praxis som
går ut på att i intet fall medgiva full
kompensation i prissättningen för varustegring
och omkostnadsökning. Alldeles
särskilt hårt drabbar en sådan åtgärd
småföretagen, om de få sina priser
fastställda efter kalkyler, lämnade
av industriföretagen. Det kräves ingen
närmare förklaring till att storindustrien
kvantitativt äger en större konkurrenskraft.
Hantverket bör medgivas
rätt att kvalitativt deltaga i konkurrensen,
men detta förutsätter förståelse för
olikheten i produktionsformerna och
därmed sammanhängande prissättning.
Det kan inte vara statsmakternas mening
och ej heller ett samhälleligt intresse,
att hantverket går ut ur den nu
rådande krisen med en sänkt kvalitetsproduktion
och dåligt ekonomiskt underlag.
Den i dag förda prispolitiken
torde — om den inte snart ändras —
föra med sig överraskningar av föga
väntat slag.

Priskontrollnämnden är för hela vårt
näringsliv av den vikt, att man måste
ställa stora fordringar på kunnighet och
omdöme hos densamma. Tyvärr har den
kontakt jag haft med nämnden icke givit
mig något bestående intryck i detta
avseende. Detta ger mig anledning tro,
att nämnden icke fäster tillbörligt avseende
vid riksdagens önskan att låta
skatten och de verkliga kostnaderna slå
igenom i konsumentpriset.

Flera av regeringspartiets talare ha
under bensindebatten deklarerat, att
det icke skall ankomma på näringarna
att bära de ökade kostnader som följa
på de nu senast beslutade indirekta
skatterna. Det må nu ankomma på
samma parti att tillse, att priskontrollnämnden
anser sig skyldig att respektera
riksdagens uttalade önskan. Näringslivets
representanter ha vanligtvis
inför nämndens tjänstemän fått finna

sig i den föga angenäma ställningen av
delinkventer. Om vi skulle i detta sammanhang
bedöma det politiska världsläget,
så äro vi sannolikt på marsch
mot en allmännare uppfattning om
lämpligheten härav. Yi ha emellertid
här i landet ännu icke alldeles hunnit
vänja oss vid den självtillräcklighet som
lägges i dagen eller förmått inse, att
konflikter lösas eller samförstånd uppnås
utan att parterna äro likställda.

Choklad och andra sötsaker ha sedan
länge varit en daglig förbrukningsvara,
en vara som inte minst i tider av kris
och nödläge har en stimulerande uppgift.
Det kan inte vara riktigt att belägga
ett sådant närings- och njutningsmedel
med en onormalt hög skattesats.

Med anledning av vad jag anfört om
den befogenhet priskontrollnämnden
anser sig äga finner jag det alltför betänkligt,
att skattehöjning på choklad
och konfityrer fastställes enligt föreliggande
förslag. Jag tillåter mig därför,
herr talman, att yrka, att den vid förordningen
om varuskatt fogade förteckningen
skall, såvitt angår statistiskt nr
298—302, hava oförändrad lydelse.

Fru RöNN-CHRISTIANSSON: Herr

talman! I motion nr 176 i första kammaren
hemställes, att skatten på choklad
och konfityrer inte måtte höjas. På
detta svarar utskottet kort och gott, att
i princip har utskottet inte något att
invända mot prisstegringar på nämnda
varor, och utskottet föreslår därför att
motionen i fråga måtte avslås.

Mot denna utskottets princip ställa
vi principen, att folk inte skall behöva
vidkännas prisstegringar, som i realiteten
betyda en standardsänkning. Jag
förmodar att utskottet anser att choklad
och konfityrer äro lyxvaror och
alltså umbärliga varor. Här behöver väl
knappast diskuteras, huruvida barnen
tycka om gotter eller inte, ty det är ju
ett bekant faktum att de göra det. Till
detta kan fogas att en chokladkartong
många gånger hör till livets små ljusglimtar
för patienterna på våra sjuk -

Nr 8.

139

Torsdagen den 26 februari 1948.

hus. Men om inte gotterna redan äro en
lyxföreteelse bli de det efter de nu föreslagna
skattehöjningarna. Det blir då
troligen endast barnen i de välsituerade
hemmen, som komma att få smaka
gotter. Barnen i fattigmansfamiljerna
liksom de medellösa patienterna på
sjukhusen måste säkerligen avstå från
att konsumera choklad, hur rimlig denna
önskan än kan vara.

Statsmakterna ha ju tagit olika initiativ
för att lätta bördorna för barnfamiljerna,
men genom andra beslut
förringar man nu värdet av de förstnämnda
åtgärderna. Till de åtgärder,
som verka i försämrande riktning, höra
förutom prisrabatternas slopande även
prisstegringarna. Genom att exempelvis
fördyra chokladen utarmar man de
allmänna barnbidragen. Motiveringen
till dessa barnbidrag var ju just att
barnfamiljernas standard skulle höjas,
och till en sådan höjning av standarden
räknar jag också att gottpåsen till
barnen blir lika vanlig i de sämre
ställda familjerna som i de mera välsituerade.

I motiveringen till den motion, som
jag här talat om, nr 176 i första kammaren,
hänvisar riksdagsman Öhman
till det uttalande, som han gjort i konsumtionsskatteberedningen
och vilket
också är publicerat som bilaga till proposition
nr 5. Jag ber att här få understryka
de synpunkter, som sålunda
framförts av riksdagsman Öhman, och
i konsekvens därmed ber jag att få
yrka bifall till hans motion.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
1 dag skulle vi ju kunna taga upp en
debatt om choklad, smink, puder och
allt vad som finns här under de olika
rubrikerna och hålla på ungefär som
vi gjorde med bensinen under gårdagen.
Men jag tror icke, att det tjänar
mycket till. Alla de argument, som
från ömse sidor anförts under de tre
å fyra skattedebatter om de indirekta
skatterna som vi ha haft, skulle bara

komma att återupprepas. Det är självfallet,
’ att man, när man kommer in
på ett skatteförslag sådant som det här
föreliggande, kommer ihåg och har
som utgångspunkt, att denna skatt har
funnits förut, samt endast talar om de
justeringar som ske i samband med
det nu föreliggande förslaget. Det har
således funnits en skatt på choklad
uppgående till 40 %, men vi skola komma
ihåg, att denna skattesats är beräknad,
icke på utförsäljningspriset utan
på tillverkningspriset. Även på alla de
andra varorna har det utgått en särskild
omsättningsskatt. De förändringar
som nu föreslås äro, att man
med hänsyn till vad som redan gjorts
i fråga om spriten m. m. vill lyfta
upp vissa av dessa essenser och en
del andra saker i en högre grupp, så
att det blir en motsvarighet till våra
övriga beslut.

Jag skulle därför vilja säga till fru
Rönn-Christiansson, att har icke användningen
av choklad och gotter varit
en lyx, sedan vi infört denna särskilda
omsättningsskatt, så torde den icke heller
bli en lyx när vi genomfört denna
skärpning av beskattningen. Den verkar
nämligen icke så hårt med hänsyn
till att det är på produktionspriset och
icke på utförsäljningspriset som skatten
lägges.

Man kan naturligtvis diskutera som
herr Birke gjort och säga, att på grund
av att det blir många gränsfall i fråga
om de varor som det här gäller kommer
det alltid att uppstå tvistigheter,
och det är ju också anledningen till att
utskottet har avstyrkt de motioner som
väckts om tallbarrsolja, lazarol och någon
annan vara. Man förklarar bestämt
från kontrollmyndigheten, att undantar
man dessa varor, därför att de kunna
användas till särbehandling o. s. v., så
är man genast inne på den linjen, att
ibland de andra medlen också finnas
de som kunna användas på samma sätt.
Då skulle man ha i ena fallet en vara
som är skattefri och i det andra en
vara med 40 procents skatt, ehuru

Torsdagen den 26 februari 1948.

140 Nr 8.

dessa varor användas för samma ändamål.

Det kan ju glädja mig, att herr Birke
är nöjd med vad utskottet skrivit. Det
är alltid roligt med människor som inte
ha stora krav, men jag måste säga, att
om herr Birke är nöjd, så har han inte
anledning till det i detta sammanhang.
Det är nog inte riktigt att lägga in den
tolkning i vad utskottet skrivit, som
herr Birke här gjort. Utskottet har
ingalunda tagit ställning till frågan om
vilken som är den högsta myndigheten
i fråga om huruvida skatteplikt föreligger
eller inte, om det är regeringsrätten
eller en civil domstol. Det är en sak
som får klaras ut vid ett annat tillfälle
än vid behandlingen av dessa skattefrågor.
Utskottet har ansett, att det icke
vill uttala någon mening, som på något
sätt kunde betyda ett ståndpunkttagande
i den civilprocess som har förts
mellan det bolag som det här är fråga
om och kronan. Där får man avvakta
det slutliga ståndpunkttagandet inte
bara från rådhusrätten och hovrätten
utan även från högsta domstolen.

Låt mig sedan, herr talman, till sist
säga, att den sammanlagda ökningen
av de konsumtionsskatter, som ingå
här, uppgår till 33 miljoner kronor.
Det övriga utgöres av sådana skatter
som riksdagen förut har beslutat, som
redan nu utgå och således inte äro
några nya skatter.

Till herr Fahlman skulle jag vilja
säga, att jag icke skall yttra mig om
vad priskontrollnämnden kommer att
göra vare sig i denna fråga eller i
andra, men jag tror, att det är orimligt
att resa det kravet, att utskottet
eller riksdagens majoritetsparti skall
tjänstgöra såsom någon sorts övervakningsinstitution
över priskontrollnämnden
för de delar av vårt näringsliv
eller de riksdagsmän som äro missbelåtna.
Där bör det väl ankomma på
varje ledamot av riksdagen som har
någonting att anmärka i något avseende
att bevaka sina intressen och se
till, att riksdagens beslut genomföras

efter de linjer som riksdagen har angivit.
Därvidlag har herr Fahlman precis
lika stor uppgift att fylla som någon
annan av kammarens ledamöter,
och det går inte att flytta över den på
någon viss person, han må tillhöra det
eller det partiet eller utskottet. Där få
vi nog alla medverka.

Herr talman! Med hänvisning till vad
här anförts och med betonande av att
det här till väsentlig del rör sig om
skatter som redan utgå och att det nya
i detta skattekomplex avser i runt tal
33 miljoner kronor, som skulle tillföras
den summa med vilken vi räkna,
när vi tala om de 500 miljoner kronorna,
ber jag att få hemställa om bifall
till vad bevillningsutskottet i det
här föreliggande betänkandet har föreslagit.

Fru RÖNN-CHRISTIANSSON erhöll
på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Utskottets talesman
upplyser här att den beskattning, som
nu skulle ske, endast utgör en justering.
Tillåt mig då fråga: Varför måste
denna justering ske uppåt? Om man
sätter priset på en vara så högt, att
inte flertalet har råd att köpa denna
vara, måste den ju få etiketten lyxvara.
Vore det inte bättre, herr Olsson i
Gävle, att använda sin skicklighet och
kunnighet på ett sådant sätt, att man
hjälper till att förbilliga en sådan vara
som exempelvis choklad och göra det
möjligt även för flertalet barnfamiljer
att konsumera den? Om jag inte misstar
mig, ha också läkare uttalat att
barn böra ha gotter.

Herr FAHLMAN erhöll likaledes på
begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Om jag förstod
herr Olsson i Gävle rätt, förutsatte han
att jag skulle ha uppgivit, att priskontrollnämnden
hade begått mannamån.
Det har jag inte gjort, ty något sådant
kan naturligtvis inte komma i fråga.

Om nu riksdagen bestämmer att en
sak skall ordnas på ett visst sätt, så

Torsdagen den 26 februari 1948.

Nr 8.

141

skall det väl inte ankomma på enskilda
riksdagsledamöter att se till, att
åtgärden i fråga blir verkställd, utan
det måste ju finnas andra organ, som
ha till uppgift att göra detta. Och under
gårdagens debatt kom det dock
fram tydliga och rätt anmärkningsvärda
belägg för att, förhållandet mellan
priskontrollnämnden och trafikanterna
i denna nämnd inte är sådant
som det borde vara. Det finns därför
säkerligen skäl till att närmare granska,
hur priskontrollnämnden sköter
sitt arbete. Jag vet att många av dem,
som haft kontakt med priskontrollnämnden,
äro villiga att vittna om, att
det i varje fall är mycket besvärligt
att träffa en rättvis överenskommelse.

Jämväl herr OLSSON i Gävle erhöll
på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Ibland får man
verkligen svar i stil med »god dag —
yxskaft» — jag kan inte karakterisera
det svar som jag nu fick från göteborgsbänken
på något annat sätt.

Jag har inte sagt att choklad skulle
vara en lyxvara. Det var fru RönnChristiansson,
som i sitt första anförande
talade om att därest inte choklad
redan nu var en lyxvara, så blev den
det efter skattehöjningen. Vad jag tilllät
mig säga var: Är icke choklad en
lyxvara nu, så blir den det inte heller
efter den skatteökning, som det är meningen
att genomföra. Det är ju något
helt annat.

Vidare undrar jag, om det är möjligt
för talarinnan på göteborgsbänken att
mobilisera våra läkare och tandläkare
för den mening som hon här givit uttryck
åt. Om jag inte tar fel, ha läkarna
i regel en helt annan uppfattning
om sötsakernas värde för barn, sjuka
o. s. v.

Till herr Fahlman vill jag säga, att
jag liar inte begärt att han som enskild
riksdagsman skulle övervaka priskontrollnämnden,
men när han här gav uttryck
åt den uppfattningen, att majoritetspartiet
och dess riksdagsmän hade

skyldighet att göra detta, så invände
jag bara att herr Fahlman har precis
lika stora skyldigheter som vi i det
avseendet.

Fru RÖNN-CHRISTIANSSON, som på
begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Om herr
Adolv Olsson anser att chokladen är för
dyr, då borde han kunna medverka till
att den blir billigare. Det är ju detta
som vi för vår del syfta till.

Vad sedan beträffar talet om att läkarna
anse, att folk äter för mycket
snask, så finns det väl knappast någon
anledning för en lekman att nu ge sig in
på en debatt om den saken. Det väsentliga
är ju här den frågan, huruvida
flertalet människor över huvud taget
kunna inköpa någonting av gotterna,
sedan dessa belagts även med den nu
föreslagna skatten.

Jämväl herr OLSSON i Gävle erhöll
på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag tycker ju
inte att avståndet mellan våra platser
i kammaren är så långt att det inte
skulle vara möjligt för fru Rönn-Christiansson
att höra vad jag säger.

Jag säger: Är inte chokladen redan
nu en lyxvara, så blir den det inte heller
efter den skattehöjning, som man
nu vill genomföra. Anser fru RönnCliristiansson
att chokladen redan är
en lyxvara, fortsätter den alltså att vara
en lyxvara. För min del anser jag det
inte. Fn 50-öres chokladkaka kommer
att öka i pris med 4 öre. Detta förändrar
väl knappast läget, när det gäller
att bedöma om choklad är lyx eller
icke lyx.

Härefter anförde:

Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Då mitt namn återfinnes under båda de
reservationer, som äro fogade till utskottets
betänkande, skall jag be att få
säga några ord.

I den reservation, som är avgiven av
herr Velander in. fl., hänvisas endast
till den reservation, som bcvillningsut -

142

Nr 8.

Torsdagen den 2G februari 1948.

skottets högermän hade fogat till bevillningsutskottets
betänkande nr 1,
som avsåg det första skatteförslaget tillhörande
samma komplex som det här
gäller. Jag skall inte heller nu närmare
ingå på denna reservation, utan hänvisar
endast till vad vi tidigare anfört
i saken.

I den reservation nr 2, som är fogad
till utskottets betänkande av mig och
herr Olson i Göteborg, yrka vi, att skattesatsen
för chokladvaror sättes till
50 % i stället för av bevillningsutskottet
föreslagna 60 %. Jag skall i all korthet
lämna en motivering för detta förslag.

Redan när frågan om skattehöjningar
behandlades i konsumtionsskatteberedningen
i december månad lämnade jag
det meddelandet, att råvarupriserna
inom chokladfabrikationen hade stigit
så mycket, att man hade anledning
räkna med en prisförhöjning för den
färdiga produkten på omkring 15 %.
Jag föreslog därför att en närmare undersökning
av saken skulle företagas,
ty om det förhöll sig så som uppgivits,
ansåg jag att en skattehöjning av den
omfattning, som var föreslagen, nämligen
med 20 %, skulle vara för stor. Jag
påpekade även att vid en uppräkning av
priserna med 15 % skulle en skatt på
50 % ge lika mycket som en skatt på
60 %, beräknad på de gamla varupriserna.
Någon sådan närmare undersökning
gjordes emellertid inte, och beredningen
tillstyrkte en skatt på 60 %,
varvid jag för min del dock reserverade
mig för en skattesats av 50 %.

När frågan kom till bevillningsutskottet,
gjorde jag där samma påpekande
och begärde, att man skulle hos priskontrollnämnden
införskaffa uppgifter
om de nya priserna. Priskontrollnämnden
svarade, när en sådan framställning
gjordes, att nämnden icke funne
lämpligt att meddela bevillningsutskottet
vad de nya priserna skulle bli.
Man meddelade endast, att från chokladfabrikanternas
sida hade framställts
yrkande om en prisförhöjning på cirka
13 %.

Jag vill nämna detta för att styrka

vad jag under gårdagens debatt tillät
mig framhålla, nämligen att det förefaller,
som om priskontrollnämnden numera
vore en överordnad myndighet
både i förhållande till Kungl. Maj :t och
riksdagen.

Läget är alltså det, att man beträffande
priserna på chokladvaror kan förvänta
en höjning med bortåt 15 %, och
stannar man då vid en skattesats av
50 %, så skulle man få in lika mycket
pengar som vid en skatt på 60 %, beräknad
efter de gamla priserna. Chokladvarorna
äro också redan så hårt beskattade,
att en skattehöjning med 20 %
på ytterligare höjda priser skulle verka
rätt orimlig. Herr Olsson i Gävle sade
något om att en 50-öres chokladkaka
hädanefter skulle komma att kosta 54
öre. Jag vill påpeka för honom, att en
chokladkaka, som nu kostar 45 öre,
torde efter pris- och skattehöjningarna
komma att kosta ungefär 60 öre.

Med den motivering, som jag sålunda
anfört, vill jag herr talman, yrka bifall
till vårt reservationsvis framförda förslag
om en skattesats för chokladvaror
på 50 % i stället för 60 %.

Vidare hade jag, herr talman, hoppats
att kunna antingen till finansministern
eller folkhushållningsministern
få ställa en fråga. Ingen av dem är nu
här, och jag får ställa min fråga till
den tomma regeringsbänken. Det gäller
sättet för förordningens ikraftträdande.
Enligt utskottets förslag skall
förordningen träda i kraft den 1 mars.
Vi ha i dag den 26 februari. I morgon
är det fredag och då torde frågan behandlas
i konselj. Man får väl förmoda,
att ärendet sedan expedieras antingen
på fredag eftermiddag eller på lördag.
På söndag är det den sista februari och
på måndag den 1 mars, då förordningen
skall träda i kraft. Jag vill meddela,
att varken priskontrollnämnden eller
departementet ännu ha träffat erforderliga
anstalter för förordningens
ikraftträdande. Man frågar sig från näringsorganisationernas
sida, hur det då
skall vara tekniskt möjligt att genomföra
det hela till på måndag. Det är

Torsdagen den 26 februari 1948.

Nr 8.

143

ju dock tusentals artiklar det här gäller,
och priserna skola ändras, prislistor
och andra meddelanden sändas ut.
Man kan inte tänka sig annat än att
förhållandena måste bli rätt kaotiska
till en början

•lag hade därför hoppats att från representanter
för regeringen kunna få
ett svar på den frågan, om det verkligen
anses möjligt att genomföra skattehöjningen
redan den 1 mars. För min
del kan jag inte finna, att det vore någon
riksolycka, om man sköte på ikraftträdandet
t. ex. fjorton dagar för att
bereda möjlighet till en ordentlig handläggning
av alla de angelägenheter som
måste ordnas i samband med skattehöjningen.

Fru NORDGREN: Herr talman! Bland
de varor, för vilka varuskatt skall erläggas
och för vilka skatten nu föreslås
höjd från nuvarande 40 % till CO %,
befinna sig även marsipan, mandelmassa
och annan liknande massa. Jag
skall inte här uttala mig om det berättigade
i denna höjning liksom inte heller
om huruvida de varor, som det gäller,
kunna betraktas som umbärliga
eller oumbärliga. Vad jag vill påtala är
den ojämnhet i beskattningen, som består
däri, att fabriksmässig tillverkning
av mandelmassa belägges med 60 % skatt
medan det står varje konditor fritt att
själv bereda mandelmassa utan att behöva
erlägga ett öres skatt därför. Jag
vet att orsaken till detta är, att det är
förenat med stora svårigheter att kontrollera
den tillverkning, som konditorer
eller liknande näringsidkare bedriva i
detta avseende. Men detta hindrar inte,
att det är en ganska orimlig gränsdragning
som här göres.

Det har som en motivering anförts,
att tillverkningen av mandelmassa i
icke fabriksmiissiga former måste bli
begränsad, därför att sockret är ransonerat.
Ja, det iir riktigt att sockret är
ransonerat, men man kan jo inte gå
och kontrollera, hur konditorerna använda
sill sockertilldelning. Det är väl

ingenting som hindrar att de för brödbakning
använda t. ex. en sådan oransonerad
vara som dansk konsthonung
och i stället spara sockret till de dyrare
och finare bakverken och till mandelmassetillverkning.
Nu har det ju
visserligen, trots ojämnheten i beskattning,
kommit in så pass mycket skatter
på mandelmassetillverkning, att
man förstår att konditorerna varit
tvungna att hålla igen på sin egen tillverkning;
knappheten på socker har
tydligen varit för stor. Men statsrådet
Sträng har ju offentligen uttalat, att det
finns stora utsikter att sockret blir fritt
kanske redan till hösten. Det lär visst
också finnas vissa möjligheter att köpa
socker från mjukvalutaländerna. Hur
ställer det sig då med mandelmassetillverkningen?
Jag har under hand fått
den upplysningen av dem som sysslat
med dessa skattefrågor, att frågan om
skatten på här ifrågavarande varor då
skulle komma att tagas upp till förnyad
omprövning.

Herr talman! Jag skulle vara tacksam,
om detta verifierades från de håll,
där man lämnat dessa upplysningar.
Här är det ju två ting det gäller: för
det första får staten inte in några skatter
på den skattefria mandelmassan och
marsipanen, och för det andra bör ju
varje samhällsmedborgare bliva behandlad
lika inför lagen, även om det
här endast är fråga om en liten kategori
företagare. Man kan inte säga att
så sker, när en företagare får betala
60 % i skatt och en annan går fullständigt
fri från skatt.

Herr talman! Jag vet, att det inte tjänar
någonting till att begära några ändringar
och har därför intet yrkande,
men jag har velat få detta anfört till
protokollet, därför att jag anser att det
vore lyckligt, om det här sades ut att
en omprövning av ifrågavarande beskattning
verkligen blir företagen i och
med sockerransoneringens upphörande.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
För att intet missförstånd skall råda
vill jag bara påpeka, att den siffra, 4

144

Nr 8.

Torsdagen den 26 februari 1948.

öre, som jag nämnde är kontrollmyndighetens
siffra på skattehöjningen. Sedan
är det klart, att den framställning,
som fabrikanterna gjort om höjning av
priset men om vilken vi intet veta, kan
komma att förändra dessa 4 öre. Det
är möjligt, men så länge priskontrollnämnden
inte tagit ställning till detta
kunna vi inte räkna med det såsom ett
faktum.

Jag har velat säga detta för att ingen
skall tro, att vi äro så vilse på detta område
därigenom att herr Henriksson
lämnar en uppgift och jag en annan.
Båda kunna bli riktiga, men i dagens
situation är det min som är riktig.

Herr FAHLMAN: Herr talman! Jag
skall bara be att få instämma i vad fru
Nordgren yttrat. Ingen skulle högre
önska en sådan ordning än just den näringsorganisation,
som närmast har ansvar
för dessa spörsmål. Detta är en
oerhört viktig fråga med hänsyn till
rättvisekraven, och det är ytterst önskvärt
att det på detta sätt kunde ordnas
så, att det blev likställighet över hela
detta yrkesområde.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan,
2:o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föreslagits i den av
herrar Henriksson och Olson i Göteborg
avgivna reservationen; samt 3:o) bifall
till de under överläggningen framställda
yrkandena om bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
att skatten på choklad och konfityrvaror
skulle bibehållas oförändrad; och
blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 4.

Förlängning av bemyndigande för riksgäldsfullmäktige
att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande,
nr 3, i anledning av framställning från

fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för
fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr WIBERG: Bankoutskottet handlägger
för närvarande de sedvanliga
decliargefrågorna, och dechargebetänkandet
torde om ett par veckor ligga
på kammarens bord. Kammaren får
därefter tillfälle till en penningpolitisk
debatt.

Jag har ej heller begärt ordet för att
nu frammana en sådan debatt utan därför
att jag ansett att det ur skilda synpunkter
kunde vara önskvärt att något
beröra innebörden av den framställning
som det nu är fråga om liksom också i
vilken omfattning det bemyndigande
som hittills gällt begagnats.

Vad nu innebörden angår framgår
redan av utskottets hemställan, att riksbanken
skulle kunna komma i en situation,
då det vore önskvärt för riksbanken
att i valutavårdande syfte kunna
förfoga över skattkammarväxlar eller
motsvarande skuldförbindelser från
riksgäldskontoret. Genom att riksbanken
skulle kunna sälja sådana förbindelser
på den allmänna marknaden
skulle riksbanken ha möjlighet att
åstadkomma en åtstramning på kapitalmarknaden,
vilket i en given situation
kunde vara av värde. Det är alltså fråga
om att till riksbanken överlämna ett
penningpolitiskt vapen, och ur denna
synpunkt får man väl fastslå, att det
bemyndigande det nu gäller är både
rikligt och välbetänkt.

Det är inte heller fråga om en ny
fullmakt utan tvärtom om förlängning
av en gammal, vilken visserligen varit
tidsbegränsad men förlängts riksdag
efter riksdag. Jag har gått tillbaka i
tiden och funnit, att bemyndigandet
gällt mer än tio år. Det är möjligt att
det varit gällande redan före 1937,
men denna tidrymd ligger så långt tillbaka,
att den inte omfattas av min ut -

Torsdagen den 2(i februari 1948.

Nr 8.

145

redning. Jag bär funnit, att under åren
1937—1941 ha fullmakterna inte tagits
i anspråk. Däremot skedde efter krigsutbrottet
under budgetåret 1941/42 en
ändring. På rekvisition av riksbanken
överlämnade riksgäldskontoret i december
1941 och i april 1942 tre månaders
skattkammarväxlar på 50 respektive
100 miljoner kronor till riksbanken.
Samtliga dessa växlar återställdes efter
förfallodagen till riksgäldskontoret.

Påföljande budgetår 1942/43 överlämnades
likaledes av riksgäldskontoret
förbindelser till riksbanken. Den 1 oktober
1942 hemställde nämligen riksbanken
att riksgäldskontoret skulle
överlämna skuldförbindelser på sammanlagt
500 miljoner kronor med den
tekniska utformning, som senare skulle
angivas, och i anslutning härtill överlämnade
också riksgäldsfullmäktige i
januari 1943 skattkammarväxlar å 60
miljoner kronor, varav hälften med 3
och hälften med 6 månaders löptid. I
februari samma år överlämnades vidare
en förbindelse, vari riksgäldskontoret
utfäste sig att tillhandahålla riksbanken
treprocentiga statsskuldförbindelser
med 6 års löptid på 50 miljoner kronor.
Härav sålde för övrigt riksbanken i
valutavårdande syfte till sparbanker
för 42,8 miljoner kronor, vilket belopp
riksbanken i april 1943 samtidigt med
återställande av riksgäldskontorets nyssnämnda
förbindelse inbetalade till riksgäldskontoret
som likvid för obligationer
av 1943 års treprocentiga statslån
av den 15 april. Men för särskilt ändamål
erhöll riksbanken också vid olika
tillfällen under budgetåret 1942/43
skattkammarväxlar till ett sammanlagt
belopp av 50,:: miljoner, förfallande till
betalning den 31 juli 1943. Vid budgetårets
utgång den 30 juni 1943 utgjorde
sammanlagda beloppet av utfärdade,
icke återställda skattkammarväxlar 75,::
miljoner kronor.

Under påföljande budgetår överlämnades
likaledes skattkammarväxlar.
Den 1 juli 1943 erhöll riksbanken sålunda
skattkammarväxlar för 50 miljo -

ner kronor. Av detta belopp sålde riksbanken
växlar för 26,r, miljoner till
sparbankerna. Vidare fick riksbanken
för särskilda ändamål vid olika tillfällen
även under detta budgetår — delvis
dock på grund av omsättning —
skattkammarväxlar å tillhopa 82,0 miljoner.
Därutöver övertog riksbanken
bl. a. mot likvid 3-procentsstatsobligationer
av den 15 april 1943 och 372-procentsobligationer
av den 1 november
1943 samt mottog därjämte från sparbanker
och centralkassor för jordbrukskredit
insättningar på konto, vilka
överlämnades till riksgäldskontoret.

Under det därpå följande budgetåret,
1944/45, överlämnades till riksbanken
skattkammarväxlar å tillhopa
37,4 miljoner, och vid sidan av bemyndigandet
har riksbanken även i marknadsreglerande
syfte övertagit obligationer
avseende vissa statslån. På samma
sätt förhöll det sig under budgetåret
1945/46. Då erhöll riksbanken
skattkammarväxlar, vilka emellertid endast
uppgingo till 17 miljoner kronor,
men vid sidan av bemyndigandet fick
riksbanken även detta budgetår mot
likvid vissa obligationer likaledes avseende
statslån.

Vi komma så fram till budgetåret
1946/47 och det nu löpande budgetåret
1947/48. Under denna i det närmaste
avslutade period har det till riksgäldsfullmäktige
lämnade bemyndigandet
inte utnyttjats. Detta har naturligtvis
berott på att riksbanken inte ansett
sig vara i behov av att utnyttja fullmakten
till att erhålla skattkammarväxlar
eller motsvarande förbindelser i
valutavårdande syfte. Den frågan sammanhänger
i sin tur givetvis med riksbankens
syn på det allmänna läget på
kapitalmarknaden och med räntepolitiken
och obligationsköpen och annat,
som jag i detta sammanhang inte skall
ingå på.

■lag skall, herr talman, inte nu göra
några reflexioner på basis av de faktiska
uppgifter jag lämnat. .lag har
emellertid förutsatt, att det för kamiua -

10 Andra kammarens protokoll tÅr S.

146 Nr 8.

Torsdagen den 26 februari 1948.

rens ledamöter kunde vara av värde
att få en bild av huru i praktiken nu
ifrågavarande årligen återkommande
bemyndigande begagnats.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bankoutskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till N.
O. H. Blom.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6.

Motion om domarförsäkran utan religiös
prägel.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande,
nr 8, i anledning av väckt mo-''
tion om sådan lagändring, att den försäkran,
som avgives vid tillträdande av
domaruppdrag, icke får religiös prägel.

I en inom andra kammaren väckt och
till lagutskott hänvisad motion, nr 30,
vilken behandlats av första lagutskottet,
hade herr Johansson i Stockholm hemställt,
att »riksdagen för sin del måtte
besluta om sådan lagändring, att den
försäkran som avgives vid tillträdande
av domaruppdrag icke får någon religiös
prägel, och att utskottet måtte utarbeta
erforderlig lagtext».

Utskottet hemställde, att ifrågavarande
motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av fru Gustafson utan angivet yrkande;
samt

2) av fru Lindström och herr Johansson
i Stockholm, vilka ansett utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av ifrågavarande motion måtte
besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till sådan
ändring av rättegångsbalken att blivande
domare kunde välja mellan att avlägga
domareeden jämlikt nuvarande lydelse
och att avgiva en högtidlig försäkran
utan religiösa moment.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Det är givetvis tillkomsten av
1 500 nya nämndemän, som aktualiserat
frågan om det religiösa momentet
i domareden. Tidigare när det bara
gällde ämbetsdomare var det inte samma
stora fråga.

Utskottet har ju angivit, att av 1 500
nämndemän ha 178, alltså mer än l/10,
anfört betänkligheter, och säkert skulle
antalet vara vida större, om det inte i
dessa frågor utbildat sig en viss slentrian,
i det att man dels inte vet om
att det finns alternativ, dels rent vanemässigt
upprepar de gamla formuleringarna.
Det ligger också en viss
dualism däri, att i vanlig rättegång kan
man avgiva en högtidlig försäkran utan
att det däri ingår något religiöst moment.

När det gäller nämndemännen finns
det visserligen ett alternativ: efter särskild
hänvändelse till Kungl. Maj:t kan
man i stället få rätt att avgiva en högtidlig
försäkran, men det föreligger den
skillnaden, att också i detta nya alternativ
förekommer den formuleringen,
att domaren skall döma efter Guds och
Sveriges lag.

Jag antager, att om bara de där två
orden uteslutits, hade detta ämne inte
blivit någon fråga att väcka motion
om. Men det har förekommit — jag
tror det var i Lidköping -— att de nyvalda
nämndemännen, även sedan de
fått tillstånd att använda detta alternativ
vid avläggande av eden, icke ansett

Torsdagen den 2G februari 1948.

Nr 8.

147

sig böra avgiva försäkran i de ordalagen.
Jag kan inte finna, att det ens
ur ärligt religiös uppfattnings synpunkt
kan vara önskvärt, att man använder
dessa begrepp såsom en ren upprabbling
av ord, som inte betyda något för
vederbörande. Jag tycker det skulle
vara stötande för en religiös känsla.

Å andra sidan har det anförts gentemot
min motion, att religiösa människor
dock borde få avlägga eden på
det sätt de anse bäst. Jag har i så måtto
tagit intryck av dessa argument, att jag
trots att jag i motionen föreslagit en
enhetlig ordalydelse i utskottet frångått
detta förslag och förenat mig med
fru Lindströms reservation, vilket alltså
betyder, att bägge alternativen skola
finnas, men att den högtidliga försäkran
skall befrias från det återstående
religiösa momentet.

Beträffande själva kärnpunkten —
att försäkran vid tillträdandet av domarbefattningen
bör ha en karaktär av
högtid och allvar — tror jag alla äro
överens, men jag anser, att högtiden
och allvaret bli större, om försäkran
avgives i sådana former, att vederbörande
verkligen är med om ordalagen
i densamma.

Det har anförts, att den nya rättegångsbalken
är så ny, att man inte bör
ändra den i onödan, men dels har första
lagutskottet redan ändrat på sina
håll, dels gäller det ju kanske bara två
ord. Med all respekt för första lagutskottets
traditionella ovilja att ändra
så mycket i bestående lagtext tycker
jag ändå, att det inte är så farligt om
man, även om rättegångsbalken är ny,
skulle våga sig på att — eftersom den
nu funnits i två år — ändra ett ord om
året. Det är ju ändå en ganska moderat
reformtakt.

Jag är säker på att Kungl. Maj:t icke
har någon möjlighet att i dessa enskilda
fall påverka vederbörandes hjärtan
och njurar. Det blir alltså en tämligen
formell omprövning, som äger
rum där. Även om utskottet varit välvilligt
nog att hänvisa till dissenterlags -

kommittén, som i sitt arbete kan tänkas
taga upp problemet, menar jag, att
den bästa lösningen dock vore den,
som jag med frångående av mitt tidigare
yrkande biträtt i den avgivna reservationen.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
yrka bifall till reservationen.

Herr SWEDBERG: Herr talman! Det
är med livligaste intresse jag tagit del
av utskottets och reservanternas yttranden
i detta ärende och sökt bilda mig
någon uppfattning om innebörden i de
olika förslagen. Jag har därvid kommit
till det resultatet, att förevarande ärende
är både mer komplicerat och av betydligt
större vikt än det första intrycket
kanske ger vid handen. Det är en
fråga om samvets- och religionsfrihetens
praktiska tillämpning i vårt samhällsliv.
Men det är därjämte och inte
mindre en fråga om den kristna religionens
ställning i och betydelse för detta
samhällsliv.

När det gäller frågan om samvetsoch
religionsfriheten förefaller det mig
som om den rent sakliga skillnaden
mellan utskottets och reservanternas
förslag inte vore särdeles stor. Faktum
är ju att möjligheten för tillträdande
domare att välja mellan att avge den
obligatoriska, äldre domareden med
religiös prägel eller en högtidlig försäkran
på heder och samvete redan i
nuvarande författning är garanterad.
Den väsentliga skillnaden är att reservanternas
förslag innebär en förenkling
i själva förfarandet därigenom att vederbörande
inte skulle bli nödsakad
att hos Konungen anhålla om att få utbyta
eden emot försäkran, varvid regeringen
således också skulle bli befriad
från att ta befattning med dessa ärenden.
Även om nu gällande bestämmelser
inte kunna anses alldeles tillfredsställande
därför att de i viss mån komma
att ställa den samvetsömme eller
den religiöst indifferente i en viss särställning,
kan det väl ändå knappast
rimligen hävdas att de kunna vara ägna -

148 Nr 8.

Torsdagen den 26 februari 1948.

de att kränka någons samvete i egentlig
mening.

På en punkt förefaller det mig emellertid
som om utskottets resonemang
skulle innehålla en viss inkonsekvens.
Det är ju så att domareden och domarförsäkran
båda inrymma en utfästelse
att »döma efter Guds och Sveriges lag».
Det förefaller mig vara påfallande inkonsekvent
att förutsätta, att den som
har allvarliga betänkligheter mot att
avge ett löfte under edens form, d. v. s.
under åberopande av Gud och hans
ord, dock skulle vara redo att förbinda
sig att döma efter Guds lag. Man kan
ju fråga sig, vad Guds lag praktiskt kan
betyda för en människa som över huvud
taget inte tror på någon gud.

Utskottet säger följande: »I det återgivna
uttrycket torde icke böra inläggas
annat än en förpliktelse för den blivande
domaren att vid sidan av lagens uttryckliga
föreskrifter i sin domargärning
iakttaga även de allmänt humanitära
moralbud,'' som utformats under
den kristna etikens inflytande.» Och
utskottet fortsätter: »Ett löfte att lägga
dessa normer till grund för den dömande
verksamheten synes utskottet kunna
avgivas av envar oavsett religiös uppfattning.
»

•lag tror emellertid, herr talman, att
saken inte är fullt så enkel. Det är
knappast något tvivel om att reservanterna
ha rätt när de säga, att det ges
exempel på att enskilda personer reagerat
emot att avge löfte att lägga dessa
normer till grund för sin dömande
verksamhet. Den inkonsekvens som sålunda
förekommer i utskottets motivering
är såvitt jag kan se en påtaglig
svaghet, en svaghet som för övrigt utskottet
självt tydligen är medvetet om.
Det heter nämligen vidare i utlåtandet:
»Frågan, huruvida med hänsyn till
domareförsäkrans natur någon jämkning
av edens och försäkrans ordalydelse
i denna del är erforderlig, kan
väntas komma att beaktas av dissenterlagskommittén
under dess fortsatta utredningsarbete.
»

För övrigt noterar jag med odelad
tillfredsställelse den positiva syn på den
kristna religionens och den kristna
etikens ställning i och betydelse för
vårt samhällsliv, och särskilt nu i detta
fall för vårt rättsväsen, som utskottet
redovisar. Utskottet slår nämligen klart
vakt om de kristna moralbegreppen
som normerande för hela vår rättsordning.
Och dessa begrepp kunna enligt
min mening aldrig ersättas av något
annat. Att eliminera dem är liktydigt
med att riva upp själva grundvalarna
för vårt demokratiska rättssamhälle.
När man liar denna principiella inställning
är det ytterligt motbjudande att
ge så mycket som ett litet finger åt
krafter, om vilka man har anledning
förmoda, att de inte skulle tveka att
införa reformer och vidta åtgärder som
skulle äventyra eller i varje fall försvaga
förankringen i den kristna etiken.
Men vidhållandet av de kristna moralbegreppen
nödvändiggör väl inte absolut
bibehållandet av eden såsom sådan
eller i detta särskilda fall det ifrågavarande
uttrycket »Guds lag» i den högtidliga
försäkran. Det är ju som bekant
inte endast ateister och religiöst
indifferenta människor, som hesitera
och reagera mot den religiöst präglade
edsformen. Det är talrika genomärliga
och övertygade kristna människor här
i vårt land — det har ju klart framgått
av den utredning som förebragts i utskottet,
efter vad jag försport — liksom
också ute i den stora världen, t. ex.
inom kväkarnas allmänt aktade sällskap,
som på grund av sin religiösa inställning
vägra att avlägga eden. Här
är det tydligen fråga om en avvägning,
en allt annat än lätt avvägning emellan
skilda, var för sig riktiga och betydelsefulla
synpunkter.

Det bör enligt min mening prövas,
om det inte kan vara möjligt att finna
någon form för högtidlig försäkran som
på något sätt anknyter till den kristna
etikens bud utan att behålla uttrycket
»Guds lag», som tydligen för många
numera ej har den betydelse som ett

Torsdagen den 2G februari 1948.

Nr 8.

149

sådant uttryck tidigare haft bland vårt
folk.

När jag i dag i denna kammare torde
komma att rösta på utskottets förslag
har jag, herr talman, haft behov av att
deklarera att detta inte innebär, att jag
frånkänner de synpunkter som framförts
av reservanterna allt berättigande.
Jag kommer att rösta för utskottets förslag
därför att jag i likhet med utskottsmajoriteten
förväntar, att dissenterlagskommittén
skall beakta den förevarande
saken och lyckas finna en lösning, som
om möjligt tillgodoser både det enskilda
samvetets legitima krav och religionsfrihetens
höga princip utan att
äventyra vårt rättsväsendes fasta förankring
i kristen grundsyn och i den
kristna etiken.

Herr LINDQVIST: Herr talman! Det
förefaller mig som om motionären, herr
Johansson i Stockholm, tagit litet för
lätt på denna nog så viktiga och allvarliga
fråga. Och tar man del av herr
Johanssons motion och av den reservation
som han avgivit tillsammans med
fru Lindström, finner man att herr Johansson
hade en annan uppfattning när
han skrev motionen än han har efter
utskottsbehandlingen. Han erkänner ju
också att han bättre kunde överväga
och bedöma saken när han hade tillfälle
att göra det i utskottet. I reservationen
tar han avstånd från vad han
har sagt i sin motion. Jag ber att få
fästa uppmärksamheten vid att herr
Johansson i reservationen bl. a. anför:
»Motionären synes mena, att domareeden
helt bör avskaffas och för alla fall
ersättas med försäkran. Då den förbindelse,
som domare har att avgiva
vid början av sin verksamhet, torde
böra anknyta till vad vederbörande anser
högst och mest förpliktande, är
uppenbart att den, för vilken religionen
har betydelse, bör med ed bekräfta
sin förbindelse. Utskottet kan därför
icke dela motionärens nyssnämnda mening.
» Så säger herr Johansson som
reservant.

Vi ha, som kammarens ledamöter väl
sett, mycket noggrant behandlat denna
motion, trots att den är skriven på sådant
sätt, att man skulle tro att det
vore eu mycket liten och betydelselös
sak det gäller. Herr Johansson har nöjt
sig med att skriva vad som står här på
denna papperslapp — utskottet har lämnat
en fullständig historik över hur
denna fråga tidigare behandlats, ty den
är ju inte ny. Då utskottet fått uppmärksamheten
fäst vid det förhållandet,
att dissenterlagskommittén sysslar med
denna fråga har utskottet ansett att det
skulle vara oriktigt, om vi i vårt svar
på herr Johanssons motion skulle lägga
fram direktiv och riktlinjer för dissenterlagskommittén
och dess arbete. Vi
ha ansett det vara riktigare att låta det
anstå med ställningstagandet tills denna
kommitté, som ju arbetar med frågor
på detta område, lagt fram sitt förslag.
Och då vi avvisat motionen ha vi således
inte gjort det därför, som herr
Johansson sade, att denna lag är så ny,
utan huvudskälet är, som var och en
kan se, att vi ansett oss böra hänvisa
till att dissenterlagskommittén arbetar
med ärendet, varför vi få ta ställning
till detsamma när kommitténs förslag
framlagts.

Med dessa få ord, herr talman, ber
jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen MAGNUSSON:
Herr talman! Jag tar mycket
ogärna till orda i denna sak. Jag gör
det dock efter att uppmärksamt ha lyssnat
till herr Swedbergs i många avseenden
utmärkta och tänkvärda anförande,
men då han gjorde gällande att utskottets
utlåtande gav uttryck för en
viss motsägelse, gjorde sig också herr
Swedberg skyldig till vissa motsägelser
eller förbiseenden. Jag instämmer till
fullo i hans uttalande, att han med tillfredsställelse
noterar utskottets positiva
syn på den kristna moralens betydelse.
Och han tillägger: Att eliminera denna
torde vara att ge ett finger åt krafter,

150

Nr 8.

Torsdagen den 20 februari 1948.

som vilja försvaga och förneka den
kristna etikens betydelse.

Jag tyckte nog att herr Swedberg i
sitt anförande stundom var inne på uttalanden,
som nästan förde honom till
väl starka sympatiuttalanden för krafter,
vilka onekligen söka förringa, ja,
borttaga den kristna etikens inflytande
på den nuvarande samhällsordningen
och icke minst för vår rättsskipning.
Jag är övertygad om att det inte var
herr Swedbergs mening att så göra, men
jag skulle vilja säga att det är nog inte
bara så att dagens läge kräver, av herr
Swedberg och mig och många andra,
att vi skola möta olika krav med full
förståelse, utan det kräver nog också
av oss att vi se till att den förståelsen
inte går så långt, att vi uppoffra eller
släppa försvaret av stora och omistliga
religiösa värden.

Jag hoppas att herr Swedberg och
jag äro ense om den saken, och jag
hoppas också att röster till värn för de
religiösa värdena inte skola tystna inom
Sveriges riksdag, där bland andra jag
antagligen inte så länge till kommer att
ha tillfälle tala.

I detta anförande instämde herr
Staxäng, fru Boman och herr Östlund.

Herr SWEDBERG: Herr talman! Jag
tror att herr förste vice talmannen och
jag i allt väsentligt äro på samma linje.
Men vi äro det knappast i ett hänseende.
Herr förste vice talmannen sade nämligen,
att jag skulle ha uttalat mig — i
varje fall fattade jag innebörden i hans
uttalande så — förringande om den
kristna etikens värde eller uttalat mig
så att det kunde uppfattas som en viss
eftergift inför krafter, som hota den
kristna etiken.

Jag måste säga att jag inte rätt kan
förstå, vilket mitt yttrande som kan tolkas
på det sättet. Jag menar nämligen
att ett av kristendomens största och
oförytterligaste värden är samvets- och
religionsfriheten. Den är grundad i
den kristna etiken. Och ingen tribut åt
detta värde kan enligt min mening

äventyra kristen grundsyn och livssyn
och förankringen i allmänhet i kristen
etik.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Herr Lindqvists anförande förändrade
för mig den gamla uppfattningen
att man helst bör fatta sig kort.
Jag ansåg mig på detta lilla utrymme
ha sagt det väsentliga i denna fråga och
anser då att det inte varit något större
värde med att använda mycket flera
ord. Själva grunden finns ju, det finns
ett alternativ, och jag önskade bara ur
detta få bort det återstående, religiösa
moment, som i övrigt är borttaget vid
liknande högtidliga försäkringar. Vidare
säger herr Lindqvist att jag hävdar en
annan uppfattning i reservationen än
i motionen. Ja, är det inte utskottsarbetets
mening att sammanjämka ståndpunkter?
När jag fann att åtskilliga
ledamöter voro på min linje i stort sett
och beredda att gå mig till mötes ett
långt stycke på vägen, ansåg jag att det
borde bli en gemensam reservation.

Till herr Magnusson skulle jag gärna
vilja ställa frågan: Vilka omistliga religiösa
värden gå förlorade, om en
nämndeman som inte tror på Gud inte
rabblar upp de där två orden? Jag kan
inte finna att det är någon stor tillgång
för vare sig kyrkan eller frikyrkorna.
Är det inte snarare en eftergift
åt slentrianen, som ärliga, religiöst
tänkande människor borde komma bort
ifrån?

Till herr Swedberg vill jag säga att
jag antar att alla människor — i varje
fall utanför sinnessjukhusen — vägledas
av en etik, en moral, samvete eller vad
vi vilja kalla det, som kanske i många
avseenden kan sammanfalla med bergspredikans
moral, utan att alls vila på
religiös grund. Vill någon frånkänna
ateister och agnostiker en i många hänseenden
hög moral? Jag säger inte alla,
men att det finns framstående människor
utanför alla religiösa uppfattningar,
som i moraliskt avseende äro
mycket högststående, torde vara svårt

Torsdagen den 2(5 februari 1948.

Nr 8. 151

att bestrida. Det framgår också av den
utredning, som regeringen lagt fram,
att bland dessa 178 funnos både kommunister
och socialdemokrater, sådana
som trodde på ett högsta förnuftigt väsen,
sådana som voro pingstvänner och
andra frikyrkliga o. s. v. Men det är
givet att många flera ställde sig tveksamma.

Utskottet har anfört, att ortlen Guds
lag är ett samvetsbud, som fått sin utformning
i den kristna etiken. Det har
sagts, inte här men tidigare, att det är
bergspredikans ord, som härvidlag varit
vägledande. Men jag har rådfrågat den
juridiska expertisen, som tvärtom hävdat,
att rättshistoriskt sett de orden
återgå på Moseböckerna. Men i Moseböckernas
lag ingår, om jag inte alldeles
glömt min barndoms katekes, ett
bud som säger, att man inte skall missbruka
Herrens sin Guds namn. Många
frireligiösa ha också tagit illa vid sig
att behöva gå denna ed eller att avge en
försäkran med religiöst innehåll, eftersom
det även på andra ställen i bibeln
finns stöd för en sådan uppfattning.

Herr SWEDBERG: Herr talman! Jag
vill inte neka mig att närmast i anledning
av herr Johanssons i Stockholm
senaste yttrande bestämt och uttryckligt
förklara, att jag väl tror att det
finns etiska och moraliska grundsatser
av värde och betydelse ulan att de behöva
vara förankrade i kristendomen.
Men enligt min uppfattning är den
kristna etiken ojämförlig och oersättlig.
Det är därför jag i dag tillåtit mig
tala som jag gjort.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den av fru Lindström
och herr Johansson i Stockholm avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Johansson
i Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av fru Lindström och herr Johansson
i Stockholm avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande,
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) om återställande av
viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Motioner angående tingshusbyggnadsskyldigheten.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande,
nr 10, i anledning av väckta motioner
angående tingshusbyggnadsskyldigheten.

Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft två inom
andra kammaren väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 03, av herrar
Ericsson i Sörsjön och Hallberg
och nr 207 av herrar Werner och Rubbeslad.

I motionen 11:207 yrkades, att »riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
hemställa att Kungl. Maj:t måtte vidtaga

152

Nr 8.

Torsdagen den 2(> februari 1918.

åtgärder för att tingshusbyggnadsskyldigheten
på landsbygd och i städer utan
magistrat övertages av staten; samt att
Kungl. Maj:t i samband härmed måtte
i proposition till riksdagen föreslå
lämplig ordning för statens handhavande
av denna uppgift jämte förslag angående
statens övertagande på skäliga
villkor av tingslagens egendom och
skulder».

Utskottet hemställde, att förevarande
två motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

1) av herr Werner; samt

2) av herr John Wiktor Jonsson.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr WERNER: Herr talman! Frågan
om tingshusbyggnadsskyldighetens utgörande
har gång efter annan varit föremål
för överläggningar hör i riksdagen.
Som bekant åvilar tingshusbyggnadsskyldigheten
och kostnaderna
för hållandet av tingslokal kommunerna
och därmed dessas skatteunderlag.
Måhända kan man säga, att storleken av
hittillsvarande kostnader i detta avseende
inte varit alltför framträdande,
men med den nya rättegångsreformens
genomförande har ju kravet på tingslokalerna
liksom också kraven på nya
tingshusbyggnader vuxit. Vi kunna kanske
vara överens om att rättsvården är
en staten åvilande uppgift, och i det
läge, som uppstått i och med den nya
rättegångsreformens genomförande, kan
det ju tänkas, att krav på nya byggnader
för rättsliga ändamål kunna komma
att i mycket hög grad ställas på det
kommunala ofta känsliga och svaga
skatteunderlaget. Besinna bara vad det
betyder om ett tingshus, som numera
kostar mellan V-i och 1 miljon kronor,
skall byggas av en tingshusbyggnadsmenighet,
som disponerar ett skatteunderlag
på endast 100 000 å 200 000 skattekronor.

Dylika tankar ha givit anledning till
att jag och min medmotionär, herr Rubbestad,
i en motion hemställt, att frågan
skulle underställas Kungl. Maj:t
med begäran om förslag avseende statens
övertagande av tingshusbyggnadsskyldigheten.
Det kanske kan vara en
mindre lönande uppgift att söka förmå
första lagutskottet att i alltför hög grad
intressera sig för en ren kommunalskattefråga,
och ur den synpunkten kan
jag måhända göra mig den förebråelsen,
att motionen inte skrivits på sådant sätt
att den hänvisats till bevillningsutskottet,
där den ju egentligen hör hemma,
eller också till statsutskottet. Nu har ju
också första lagutskottet avvisat motionen.

Utskottet gör gällande, att det är av
värde för rättsvården att man kan anknyta
till det lokala intresset även i
fråga om skyldigheten att bygga lokaler
för tingshusändamål. Jag måste ju säga,
att rättsvårdens anknytning till de lokala
förhållandena sker på ett helt annat
sätt än genom skyldigheten att bygga
tingshus. Det är ju genom nämnden
rättsvårdens anknytning till lekmannainflytandet
sker.

Med tanke på de förändringar, som
numera inträtt på rättsvårdens område,
kan man näppeligen vara till freds med
att denna ojämna belastning skall fortbestå,
detta i all synnerhet som staten
på olika sätt, exempelvis när det gällt
skolväsendet, trätt emellan för att hjälpa
kommunerna att bygga. Skola då
kommunerna ensamma svara för tingshusbyggnadsskyldigheten?
Det nuvarande
förhållandet är inte tillfredsställande,
utan på ett eller annat sätt måste
det komma till en reglering i detta avseende,
antingen så att staten helt övertar
tingshusbyggnadsskyldigheten och
därav betingade kostnader, eller också
så att staten garanterar ett visst statsbidrag
i förhållande till skatteunderlagets
bärkraft per invånare.

Herr talman! Jag tillåter mig med
hänsyn till den förändring, som inträtt
i själva sakfrågan, och med hänsyn till

Torsdagen den 26 februari 1948.

Nr 8.

153

önskvärdheten av att denna del av den
kommunala beskattningen snarast kommer
under riksdagens behandling för
att här regleras, hemställa om bifall till
motionen 11:207, vars yrkande är av
följande lydelse, nämligen att »riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ville
hemställa att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
åtgärder för att tingshusbyggnadsskyldigheten
på landsbygd och i städer utan
magistrat övertages av staten; samt att
Kungl. Maj :t i samband härmed måtte
i proposition till riksdagen föreslå
lämplig ordning för statens handhavande
av denna uppgift jämte förslag angående
statens övertagande på skäliga
villkor av tingslagens egendom och
skulder».

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Jag skall be att få säga endast
några få ord, innan herr talmannens
klubba faller för yrkandet om bifall till
utskottets hemställan.

Jag har tillsammans med herr Hallberg
i denna kammare väckt en motion,
i vilken vi hemställt om skrivelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om utredning
rörande de former, i vilka de
tinghusbyggnadsskyldiga skola handlägga
sina angelägenheter. Det är inte min
avsikt att här redogöra för innehållet
i denna motion. Jag anser nämligen, att
detta kan vara rätt så onödigt, då första
lagutskottet har givit sin anslutning till
de allmänna synpunkter på frågan, som
framförts av motionärerna.

Yad jag här tänkt säga några ord om
är frågan om förutsättningarna för
åstadkommandet av en utredning av
denna fråga. Utskottet hemställer emellertid,
att såväl den av herrar Werner
och Rubbestad liksom också den av herr
Hallberg och mig väckta motionen inte
måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd, och utskottet gör detta under
hänvisning till det uttalande, som gjordes
vid fjolårets riksdag och som innebar,
att Kungl. Maj :t skulle överväga att
vid lämplig tidpunkt framlägga förslag
till eu mera fullständig lagstiftning på

här ifrågavarande område. Personligen
var jag vid motionens avlämnande fullt
medveten om det uttalande, som gjordes
i fjol, men den erfarenhet, som jag har
förvärvat under mitt arbete i riksdagen,
säger mig, att en departementschef
inte kan vara bunden på samma sätt avett
uttalande i en motivering som han
måste bli av en regelrätt skrivelse till
Kungl. Maj d med begäran om utredning.
Jag vill vidare hänvisa till det förhållandet
att redan 1936 förelåg en fullständig
utredning med förslag rörande
tingshusbyggnadsskyldighetens ordnande.
Men denna utredning har man
sedan ingenting gjort åt, utan den ligger,
förmodar jag, fortfarande bland åtskilliga
andra papper i departementet.
Med den uppfattning jag har i frågan
har jag emellertid för närvarande ingenting
annat att göra än att ta fasta på
vad första lagutskottet sagt och hoppas
på att vederbörande departementschef
måtte verkställa utredning rörande det
spörsmål, som aktualiserats i den avherr
Hallberg och mig väckta motionen.

Vidkommande därefter det av herrar
Werner och Rubbestad aktualiserade
spörsmålet om statens övertagande av
tingshusbyggnadsväsendet så övervägde
jag nog för min del att ta upp även den
frågan i motionen med eu begäran om
utredning även av denna sak. Det gjordes
emellertid ett uttalande förra året,
som jag tyckte lade hinder i vägen för
att nu aktualisera spörsmålet om tingshusbyggnadsskyldighetens
övertagande
av staten. Vederbörande departementschef
sade nämligen då följande: »Jag
anser mig icke i detta sammanhang böra
gå närmare in på frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten
i hela dess vidd
men vill framhålla, att det ur skattcutjämningssynpunkt
är tvivelaktigt om
den fördel, som skulle vinnas genom
tingshusbyggnadsskyldighetens avskaffande,
är av någon större betydelse.»
För egen del vill jag emellertid säga, att
jag ingenting har emot att den fråga,
som herrar Werner och Rubbestad berört
i sin motion, blir föremål för över -

154

Nr 8.

Torsdagen den 26 februari 1948.

vägande samtidigt med den av mig
väckta.

Herr talman! Jag har för min del
icke något yrkande.

Herr LINDQVIST: Herr talman! Jag
skall fatta mig mycket kort. Utskottets
sekreteriat har ju nedlagt ett stort arbete
för att för kamrarna redogöra för
hur denna fråga ligger till och hur det
har varit tidigare. Jag vill påminna
dem av kammarens ledamöter, som ha
tagit del av denna historik, att detta
är en mycket gammal fråga. Redan vid
riksdagarna 1872 och 1873 var ju frågan
om tingshusbyggnadsskyldigheten under
omprövning, men den har ännu
icke lett till det resultat, som motionärerna
vilja ha. Sedan den tiden har
frågan varit föremål för omprövning
vid olika tillfällen. Kommunalskatteberedningen
gick av rent principiella skäl
in för att staten skulle övertaga tingshusbyggnadsskyldigheten.
Den ville icke
påstå, att det betydde så mycket ur
skattesynpunkt, men då det här var
fråga om en statsverksamhet som rättsskipningen
ansåg kommunalskatteberedningen,
att det vore principiellt riktigt
om staten övertoge detta. Kommunalskatteberedningen,
vilken herr Werner
tillhörde, erinrade dock, att skall
staten övertaga tingshusbyggnadsskyldigheten
på landet bör därmed också
följa, att staten övertager byggnadsskyldigheten
för de byggnader i städer,
som användas för domstolsväsendet. Så
har det sagts även från andra.

Under fjolårets riksdag hade vi i utskottet
ett förslag, som gällde vissa bestämmelser
rörande denna sak. Därvid
uttalade utskottet liksom så många andra
gjort, att utskottet ansåge, att den
hittillsvarande decentraliseringen av
domstolslokalernas förvaltning varit av
värde. Detta skulle jag kunna närmare
utveckla men jag skall icke göra det.
Jag har bara velat taga upp detta för
att visa, hur svårt det är att bilda sig
en egen uppfattning. Som ledamot av
kommunalskatteberedningen uttalade en

ledamot av utskottet sig för statens
övertagande; i riksdagens utskott skrev
samme ledamot i fjol under på att det
varit av stort värde, att det varit denna
decentralisering i fråga om tingshuslokaler.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
dessa få ord. Jag hänvisar till vad utskottet
anfört i fråga om herr Werners
motion och likaså beträffande den av
herrar Ericsson i Sörsjön och Hallberg
framförda motionen. När utskottet icke
velat biträda en skrivelse, trots att utskottet
har den uppfattning som denna
senare motionär givit uttryck åt, är det
därför, såsom herr Ericsson i Sörsjön
säger, att utskottet, enär riksdagen så
nyligen uttalat sig. ansett det obehövligt
att ånyo gå till Kungl. Maj:t
därmed.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr WERNER: Herr talman! Herr
Lindqvist måste ha blivit offer för ett
misstag, när han citerade kommunalskatteberedningen,
som obetingat föreslog
statens övertagande av tingshusbyggnadsskyldigheten
men icke sådant övertagande
av magistratsstädernas byggnadskostnader.
Jag skall söka fatta mig
kort och bara citera några ord. Beredningen
skrev nämligen: »Även om tingshusbyggnadsskyldigheten
i enlighet
med beredningens förslag blir överförd
å statsverket, torde man följaktligen
nödgas låta anstå med motsvarande åtgärd
beträffande städer med magistrat
i avvaktan å en allmän reglering av dylika
städers skyldigheter och rättigheter.
» Så säger beredningen, att en sammankoppling
av dessa frågor är icke
nödvändig och att städerna ha rättigheter,
som väl kompensera städerna för
kostnaden för rådhusrättsbyggnad. Beredningen
ansåg därför, att det var
mest trängande att få tingshusbyggnadsskyldigheten
på landet överförd
till staten.

Jag har bara velat rätta till det misstag
herr Lindqvist gjorde.

Torsdagen den 2(i februari 1948.

Nr 8.

155

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Det
var delvis för att säga samma sak som
herr Werner omnämnde som jag begärde
ordet, nämligen för att meddela,
att kommunalskatteberedningen ansåg
icke nödvändigt att frågan om städernas
skyldighet att liålla domstolslokaler
löstes på samma gång som frågan
om tingshusbyggnadsskyldigheten i
landsbygdens tingslag. Städernas rättigheter
och skyldigheter ligga på ett helt
annat plan. Det upplyses ju också i utskottets
utlåtande, att justitieministern
meddelat, att man så snart som möjligt
skall taga upp en utredning på detta
område.

Beträffande tingslagens byggnadsskyldighet
vill jag bara säga, att jag
förvånar mig över att man går så hårt
mot denna sak, som utskottet här gör.
Då man skrev i fjol var det en mycket
mera välvillig inställning till saken än
vad man finner nu. Nu skriver utskottet,
att det ser saken främst ur rättsvårdens
synpunkt och att det icke vill,
att några åtgärder skola vidtagas, därför
att det menar att denna byggnadsskyldighet
på ett helt annat sätt gör
rättsväsendet förankrat i bygden. Mot
detta måste jag reagera. Jag tror, att
rättsväsendet kommer att betjänas lika
väl och hållas i lika hög helgd i bygden
även om man slipper betala denna skatt
till tingshusen.

Vad som bör påkalla en förändring
är just det nya uppbördsförfarandet,
som gör det synnerligen besvärligt för
beskattningsmyndigheterna vid uträkningen
av debetsedlarna. Vi se i utskottets
utlåtande, hur olika skattetrycket
faller på de olika tingslagen.
I 27 stycken tingslag betalas icke ett
öre i skatt. Mellan 2 och 10 öre betalas
i 120 tingslag. 23 stycken tingslag ha
en utdebitering, som växlar mellan 11
och 20 öre, medan 7 tingslag ha en utdebitering
överstigande 20 öre. I det
tingslag, där skatten är högst, går den
till 67,5 öre per skattekrona. Bara denna
torra uppgift tycker jag skulle giva
vid handen, att det är nödvändigt att

få ett ändrat förhållande, som ger litet
mer rättvisa än vad nu är fallet.

Framför allt är uträkningen betungande
för skattemyndigheterna. Det
är mängder av längder som måste föras
för varje inkomsttagare här i landet.
Dessa längder äro av en kolossal omfattning.
Dem skulle man få bort, om
man överlämnade till staten att taga
hand om det hela. Jag skulle närapå
tro, att den inkomst man nu får går åt
för just denna uträkning beträffande
skatteuppbörden.

Ur alla synpunkter tycker jag därför
att det är skäl att gå in för att få
en utredning till stånd. Därför ber jag
att få yrka bifall till det förslag, som
framställts av herr Werner.

Herr LINDQVIST: Jag hade inte tänkt
begära ordet för polemik med herr
Werner. Men då även herr Rubbestad
säger, att jag icke läst rätt i kommunalskatteberedningens
uttalande, tillåter
jag mig läsa upp följande: »Därest
den ovan utvecklade tankegången fullföljes
beträffande städer med magistrat,
leder detta till att de lokaler, som där
motsvara tingshus och häradsfängelse,
böra tillhandahållas eller åtminstone
bekostas av staten.»

Ja, så säger konununalskatteberedn
ingen.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets förevarande hemställan,
dels ock på bifall till motionen
11:207; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rubbestad begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Torsdagen den 26 februari 1948.

156 Nr 8.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 207.

§ 9-

Interpellation angående normalprissättningen
å potatis.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NOLIN, som anförde: Herr talman!
Med giltighet från den 7 februari
i år har livsmedelskommissionen
med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
och i samråd med priskontrollnämnden
utfärdat bestämmelser om
normalpriser på potatis. Tillgången på
potatis är för årstiden mycket god. Någon
risk för en bristsituation under våren
synes icke behöva befaras. Den något
låga potatisskörden i fjol uppväges
av att brännvinstillverkningen av
potatis inställts för året samt av att lagringsförlusterna
till följd av att potatisen
i höstas inlagrades i välbärgat
skick torde bli lägre än normalt. Den
milda vintern synes icke heller ha medfört
att några nämnvärda partier frostskadats.
I allmänhet lågo icke heller
potatispriserna på någon för årstiden
anmärkningsvärt hög nivå, i varje fall icke
på de större konsumtionsorterna. Den
vidtagna prisreglerande åtgärden förefaller
därför synnerligen förvånansvärd
och olycklig för hela utvecklingen
på potatismarknaden för närvarande.
En prisreglering uppfattas gärna av
både producenter och konsumenter såsom
tecken på en väntad bristsituation
och föranleder därför återhållsamhet
med utbuden i väntan på bättre priser.

Såväl bland odlarna som handelns
män har införandet av normalpriser
väckt stark irritation och framkallat

olustkänslor, då man har svårt att förstå
ändamålet med denna reglering.
Därest åtgärden syftat till att sänka
konsumentpriserna, torde nämligen
välgrundad anledning föreligga att draga
i tvivelsmål, om det avsedda syftet
i realiteten uppnåtts. På grund av den
genomförda normalprissättningen, som
endast i fråga om s. k. standardiserad
potatis — ett ganska omständligt och
för närvarande i mycket ringa omfattning
praktiserat försäljningssätt —
medgiver kvalitetsbetalning, kommer
icke den förstklassiga matpotatisen ut
på marknaden, vilken i stället tillföres
sämre kvaliteter, givetvis till förfång
för i sista hand konsumenterna. Effekten
av prisregleringen blir sålunda icke
alls den väntade, utan konsumenterna
tvingas i stället att ge ett förhållandevis
högt pris för lägre kvaliteter med
stort svinn, under det att den prima
potatisen undanhålles marknaden. De
införda normalpriserna ha sålunda förorsakat
en kvalitetsnivellering, som
hindrar odlarna att erhålla skäligt pris
för sin prima potatis och som i sista
hand medför ökade utgifter för konsumenterna.
Detta får anses vara en olycklig
konsekvens, som icke kan ligga i
vare sig producenters eller konsumenters
intresse. En dylik utveckling av
vår potatisodling och potatishandel synes
icke onödigtvis böra understödjas.

Det är svårt att frigöra sig från den
uppfattningen, att man här gått till verket
utan att i tillfredsställande grad ha
undersökt den aktuella situationen på
potatismarknaden. Lika motiverad som
en prisreglerande åtgärd kan vara, dä
en verklig bristsituation kan tänkas
uppkomma, lika omotiverad är den i
nuvarande läge, då tillgången mer än
väl motsvarar efterfrågan.

Under hänvisning till vad jag sålunda
anfört anhåller jag om andra
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet
få rikta följande fråga:

Är herr statsrådet villig att lämna
en redogörelse för de överväganden,

Torsdagen den 26 februari 1948.

Nr 8.

157

som föregått utfärdandet av gällande
normalpriser på potatis?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 50, till Konungen, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
10, såvitt propositionen avser förslag till
förordning angående ändring i förord -

ningen den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt samt förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
30 juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa
pälsvaror.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

159

Förteckning över avgjorda ärenden m. in.

Sid.

Lördagen den 21 februari.

....................................•......................... 3

Tisdagen den 24 februari.

.............................................................. 11

Onsdagen den 25 februari fm.

.............................................................. 18

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, ang. tillägg till lagen rörande ny indelning
av riket i borgerliga kommuner .......................... 22

— nr 7, ang. förstärkning av justitieombudsmannainstitutionen med lek mannarepresentanter

.......................................... 31

—• nr 8, ang. förslag till en tidsenlig och demokratisk författning...... 34

Statsutskottets utlåtande nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II i vad avser

socialdepartementet............................................ 38

— nr 27, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond................ 38

— nr 28, ang. anslag till allmän bostadsräkning m. m................. 39

Bevillningsutskottets betänkande nr 8, ang. förordning om särskild automo bilskatt,

m. in. (forts, följer) .................................... 45

Onsdagen den 25 februari em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 8, ang. särskild automobilskatt, m. in. (forts.) 82

Torsdagen den 26 februari.

Bevillningsutskottets betänkande nr 9, ang. ändring i förordningarna om varuskatt
samt om skatt å vissa pälsvaror .......................... 135

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. förlängning av bemyndigande för riks gäldsfullmäktige

att till riksbanken överlämna skattkammarväxlar m. m. 144
—• nr 4, ang. hyresfri upplåtelse av riksbanksvaktmästarbostaden i Halmstad 146

— nr 5, ang. livränta till N. O. H. Blom............................ 146

Första lagutskottets utlåtande nr 8, ang. domarförsäkran utan religiös prägel 146

— nr 9, ang. fortsatt giltighet av lagen om återställande av viss från ockuperat
land härrörande egendom, m. m........................... 151

nr 10, ang. tingshusbyggnadsskyldigheten.......................... 151