1948 ANDRA KAMMAREN Nr 6 (Riksdagens protokoll 1948:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 ANDRA KAMMAREN Nr 6

INNEHÅLL

Sid.

Lördagen den 7 februari.

Interpellationer av:

herr Lundqvist, ang. försäljningen av AB Osram-Elektra verken

............................................ 5

herr Dickson, ang. priset å vissa maltdrycker.......... 5

Tisdagen den 10 februari.

Svar på fråga av herr Persson i Svensköp rörande äkta makars

beskattning........................................ 7

Svar på fråga av herr Kristensson angående utsträckt inbe talningstid

för fordonsskatten........................ 8

Interpellation av herr Fahlman angående stipendier för lärlingsutbildning
utom hemorten........................ 10

Onsdagen den 11 februari.

Utgifter å driftbudgeten: för flera huvudtitlar gemensamma

frågor............................................ 13

Utgifter å tilläggsstat II: justitie-, inrikes-, kommunikations-,

ecklesiastik- och folkhushållningsdepartementen.......... 13

Statsverkets andel i totalisator-, tips- och lotterimedel .... 13

Skatteavdrag för pensionsavgifter ...................... 15

Justitie- och militieombudsmännens ämbetsförvaltning...... 15

Lagfaren domares ålder .............................. 15

Lagfartsförteckningars avskaffande...................... 19

Upphävande av 5 § kyrkolagen m. m................... 19

Arrendators ersättning för vissa förbättringar av fastighet .. 19

Lag om rätt för arrendator att bortföra stråfoder ........ 19

1.— Andra kammarens protokoll 1948. Nr 6.

Nr 6.

Innehåll.

Sid.

Interpellationer av:

herr Gustafsson i Bogla, angående den andliga vården vid

fång vårdsanstalterna.............................. 20

herr Kempe, angående den stigande arbetslösheten bland

byggnadsarbetarna, m. m........................... 20

herr Dahlgren, angående tillämpningen av den nya skatte uppbördsförordningen

............................ 22

herr Östlund, angående viss ändring av gällande bestämmelser
om yrkesmässig slakt........................ 23

Lördagen den 7 februari 1948.

Nr 6.

Lördagen den 7 februari

kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 31 sistlidna
januari och den 3 innevarande
februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att ledamoten av riksdagens andra
kammare Hildur Nygren på grund av
sjukdom (pharyngobronchitis acut.)
icke kan deltaga i riksdagens arbete
under tiden 4/2—11/2 48 intygas.

Stockholm den 5 februari 1948.

Hjördis Nilsson,
leg. läkare.

Härmed intygas att riksdagsmannen
Bengt Samuel Norup är intagen på karolinska
sjukhusets kir. klin. för akut
bukåkomma (pancreatitis ac.) och tills
vidare (åtminstone 2 veckor) är oförmögen
till riksdagsmannaarbete.

Karolinska sjukhuset den 6 februari
1948.

Nils Hultengren,
t. f. avd.-läk.

Kammaren beviljade herr Norup ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare
från och med den 6 innevarande
februari.

§ 3.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 48, angående stöd åt fiskerinäringen
m. m.;

nr 49, angående inrättande av en
fiskeristyrelse med statens fiskeriförsök
m. in.;

nr 51, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den

18 juni 1937 (nr 481) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper;

nr 52, angående fortsatt tullfrihet för
Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel; nr

53, angående fortsatt tullfrihet i
vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter; nr

58, med förslag till lag om sambruksföreningar
m. m.;

nr 59, angående höjning av vissa
postavgifter;

nr 62, angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom m. m.;

nr 63, med förslag till lag om ändring
i lagen den 11 maj 1934 (nr 140)
angående köttbesiktning och slakthus
m. m.; och

nr 64, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § 3 mom. lagen
den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj ds å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid: till

statsutskottet propositionerna:

nr 39, angående befrielse för postbiträdet
Ingrid Maria Johansson från viss
ersättningsskyldighet;

nr 43, angående utbyggnad av Västerås
ångkraftstation;

nr 46, angående vissa frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet; och

Nr 6.

Lördagen den 7 februari 1948.

nr 47, angående befrielse från skyldighet
att återbetala för mycket utbetalta
löne- och pensionsbelopp;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

54, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 55, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas; och

nr 56, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) om avverkningsskyldighet;
samt

till utrikesutskottet propositionen nr
57, angående godkännande av protokoll
rörande det fransk-svenska varuutbytet
m. m.

§ 5.

Föredrogs den av herr Engström vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern i anledning
av den tilltagande utflyttningen
från Gotland till fastlandet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Persson i
Svensköp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet i anledning
av indragningen av koncessionen
för Malmö—Genarps järnväg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggs -

stat II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att vidtaga
åtgärder för ökning av statsverkets andel
i totalisator-, tips- och lotterimedel,
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning; nr

2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning; nr

3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 1 § rättegångsbalken; -

Lördagen den 7 februari 1948.

Nr 6.

Interpellation angående försäljningen

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om upphävande
av 17 § förordningen den 16
juni 1875 (nr 42) angående lagfart å
fång till fast egendom; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om upphävande
av kap. 5 kyrkolagen m. m.;
samt

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt
för arrendator att bortföra stråfoder.

§ 8.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr LUNDQVIST, som anförde: Herr
talman! Frågan om avveckling av tyska
intressen i vissa svenska företag har
tid efter annan tilldragit sig allmänhetens
intresse. Det synes angeläget, att
denna avveckling verkställes på sådant
sätt, att ifrågavarande företag placeras
på fasta händer, att de nya ägarna äro
kapabla att bevara och utveckla dessa
företag och att vidare dessa ägare kunna
förutsättas icke komma att utnyttja
företagen i syfte att bygga ut en monopolställning,
utan tvärtom låta dem medverka
till uppehållande av en effektiv
konkurrens. Såvitt jag kunnat förstå,
ha sådana synpunkter också varit vägledande
för regeringens sätt att handhava
dessa frågor. Det väckte därför
på många håll tillfredsställelse, att regeringen
lämnade Kooperativa förbundet
tillfälle att inköpa Osram-Elektraverken.
Genom en sådan placering av detta
företag skapades nämligen garantier för
att in- och utländska monopolintressen
icke skulle komma att få inflytande på
företaget.

När emellertid Kooperativa förbundet
omedelbart efter övertagandet av Os -

av AB Osram-Elektraverken.

ram-bolaget sålt detsamma till en grupp
av enskilda intressenter, har detta väckt
förvåning inom vida kretsar. Om man
också kan utgå ifrån att Kooperativa
förbundet haft goda skäl för denna nya
försäljning, har förfarandet dock väckt
till liv åtskilliga frågor. Man har allmänt
föreställt sig, att försäljningen till
Kooperativa förbundet skulle innebära
en fast placering av företaget. Eftersom
detta nu icke varit fallet, reser sig
spörsmålet, huruvida företaget nu fått
en fast placering eller om tilläventyrs
nya försäljningar kunna tänkas, varigenom
företaget eventuellt skulle komma
att helt eller delvis tillhöra intressenter,
som icke motsvara de uppställda
kraven. Jag utgår ifrån att de nuvarande
ägarna motsvara dessa krav; redan
på denna punkt synes dock en förklaring
från regeringshåll vara av
värde.

Under åberopande av vad jag ovan
anfört anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet Kock få
rikta följande fråga:

Kan det anses säkerställt att AB Osram-Elektraverken
nu är och i framtiden
kommer att vara placerat hos
ägare, som icke företräda vare sig tyska
intressen eller in- och utländska monopolintressen
på här ifrågavarande
marknad?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Ordet lämnades på begäran till
Herr DICKSON, som yttrade: Herr
talman! I en den 3 januari 1948 dagtecknad
proposition nr 7 föreslog Kungl.
Maj:t bl. a., att skatten å maltdryck av
andra klassen skulle höjas från förutvarande
30 öre per liter till 39 öre
och att höjningen skulle träda i kraft
den 1 innevarande månad. Detta skulle
betyda en skattehöjning av 3 öre per
pilsnerflaska om 1U liter. Syftet med
höjningen av denna indirekta skatt sades
vara att densamma skulle ingå såsom
ett led i kampen mot inflationen

Nr 6.

Lördagen den 7 februari 1948.

Interpellation i anledning av priskontrollnämndens beslut i fråga om priset å vissa
maltdrycker.

genom att minska balansen mellan köpkraft
och varutillgång. Propositionen
snabbehandlades av riksdagen, som den
28 januari biföll bevillningsutskottets
hemställan om bifall till propositionen
i berörda del.

Förutsättningen för riksdagens bifall
måste anses ha varit den, att det ovan
angivna syftet därmed skulle realiseras.

Den 2 februari utfärdade priskontrollnämnden
i anledning av riksdagens
beslut nya bestämmelser angående
utförsäljningspriserna å bl. a. pilsner,
vilka meddelades genom annonsering i
dagspressen. Enligt detta priskontrollnämndens
beslut höjdes pilsnerpriset
med 2 öre vid utförsäljning i detaljhandeln.
Beträffande övrig pilsnerkonsumtion
vidtogos inga höjningar. Priset å
restauranger och kaféer skulle således
bibehållas vid den tidigare nivån. Förordningen
angående de höjda skattesatserna
hade emellertid trätt i kraft redan
den 1 februari. Detta medförde bl. a.,
att bryggeriernas marginal sänktes med
1 öre och restaurangernas och kaféernas
med 2 öre genom priskontrollnämndens
beslut.

I dag har emellertid i pressen meddelats,
att priskontrollnämnden med
ändring av sitt tidigare beslut genomfört
en generell höjning av pilsnerpriset
med minst 3 öre att tillämpas från
och med den 9 februari.

Den förutsättning, som riksdagen utgick
från vid sitt ovannämnda beslut,
infriades således icke genom priskontrollnämndens
första meddelande. Att
priskontrollnämnden senare ändrat sig
torde ha berott på starka påtryckningar.
Man kan emellertid fråga sig,
hur priskontrollnämnden på sätt som
skett egenmäktigt kunnat sätta sig över
riksdagens beslut. Den frågan bör givetvis
riktas till det statsråd, som är
ansvarigt för priskontrollnämndens
verksamhet.

Med anledning av vad således anförts
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande
frågor:

Hur är det möjligt, att priskontrollnämnden
på sätt som skett kunnat sätta
sig över ett riksdagens beslut?

Ämnar herr statsrådet vidtaga sådana
åtgärder, att något dylikt ej kommer
att upprepas i fortsättningen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under
riksstatens första huvudtitel, avseende
anslagen till hov- och slottsstaterna; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 2 § avlöningsreglementet
den 15 juli 1944 (nr 540) för
personal i det allmänna civilförsvaret;
samt

från andra lagutskottet:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 15 juni 1934 (nr 265)
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;
och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen om
ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under hemvärnstjänstgöring.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 10 februari 1948.

Nr 6.

Tisdagen den 10 februari

kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 4 innevarande
februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att redaktör Gunnar Adolfsson på
grund av sjukdom är förhindrad deltaga
i riksdagsarbetet före den 17 dennes,
intygas.

Malmö den 9 februari 1948.

Sven Ådahl,
leg. läkare.

Att fru Disa Västberg, född den 17
maj 1891, Stockholm, på grund av kärlsjukdom
är förhindrad att deltaga i
riksdagens arbete fr. o. m. 9 februari—
11 mars, intygas.

Hultafors den 6 februari 1948.

Isak Unhäll,
leg. läkare.

Kammaren beviljade fru Västberg
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 9 innevarande februari
till och med den 11 nästkommande
mars.

§ 3.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr CO, angående anslag till bidrag
till ersättning åt vissa förrättningsmän
enligt lagen om enskilda vägar; och

nr 61, angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid
domänverket.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som anförde:
Herr talman! Herr Persson i Svensköp
har frågat mig, om jag vore i tillfälle
att meddela när sambeskattningssakkunniga
väntades ha slutfört sitt uppdrag
eller om något förslag i ämnet
komme att föreläggas årets riksdag.

Till svar får jag meddela att jag under
hand av de sakkunnigas ordförande
inhämtat, att med hänsyn bland annat
till det omfattande statistiska utredningsarbete,
som erfordras för att belysa
de hithörande spörsmålen, de sakkunniga
icke räkna med att kunna
framlägga något förslag i ämnet förrän
under senare hälften av detta år.

Härpå yttrade:

Herr PERSSON i Svensköp: Herr
talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för finansdepartementet för
det lämnade svaret.

Frågan om grunderna för äkta makars
beskattning har ju vid olika tillfällen
under de senaste åren varit föremål
för riksdagens behandling. När
sambeskattningssakkunniga tillsattes
1946, beräknade man, att de sakkunnigas
uppdrag skulle vara slutfört under
år 1947. Frågan om äkta makars beskattning
fick i den stora skattereformen
vid fjolårets riksdag en provisorisk
lösning på så sätt, att sambeskattningen
bibehölls, men ett skattefritt
avdrag vid statsbeskattningen infördes
för förvärvsarbetande gift kvinna och
motsvarande avdrag vid kommunalbeskattningen
höjdes till 300 kronor.

Nr 6.

Tisdagen den 10 februari 1948.

Svar på fråga rörande äkta makars beskattning. — Svar på fråga angående inbetalningstiden
för fordonsskatten.

Därmed har man emellertid icke på
något sätt löst frågan om lättnader i
skattehänseende för gift kvinna, som
arbetar i mannens rörelse, t. ex. i jordbruk.
Varje förslag om införande av
avdragsrätt för denna stora kategori
förvärvsarbetande kvinnor avvisades
av bevillningsutskottet under hänvisning
till att de sambeskattningssakkunniga
i en promemoria, som bifogats
skattepropositionen, förklarat sig skola
under sitt fortsatta arbete uppta även
den frågan till prövning. Utskottet underströk
emellertid i sitt utlåtande ganska
kraftigt det obilliga i en sådan kategoriklyvning
och förklarade sig dela
den uppfattningen, att därest skattefritt
avdrag för förvärvsarbetande gift kvinna
skulle förekomma, borde det medges
även gift kvinna, som deltar i mannens
förvärvsverksamhet. Man torde
nog kunna säga, att den kategori förvärvsarbetande
gifta kvinnor, varom
här är fråga, kanske förnämligast inom
jordbruk och handel, med en viss otålighet
inväntar det utredningsresultat
som sambeskattningssakkunniga kunna
komma till i sitt arbete.

En annan sak, som också förtjänar
påpekas, är, att skattemyndigheterna
vid uppgörande av källskattetabellerna
icke lämnat någon vägledning för avdragens
storlek i de fall, då sambeskattning
skall ske. Detta har fört med
sig, att då gift kvinna sammanbor med
mannen och båda ha förvärvsarbete,
den situationen uppkommit, att deras
sammanlagda skatteavdrag enligt källskattetabellerna
icke täcker den verkliga
skatten för årets inkomst. Även
med hänsyn till detta förhållande är
det önskvärt, att det snart blir resultat
av de sambeskattningssakkunnigas arbete.

Herr BLADH: Herr talman! Det viktigaste
är, synes det mig, att man, när
frågan slutligen skall avgöras, har kommit
fram till den bästa och mest till -

fredsställande lösningen. Det viktigaste
är då icke, att man forcerat fram ett
resultat. I avvaktan på en god lösning
av spörsmålet föreslog som bekant
Kungl. Maj:t i våras, att riksdagen
skulle besluta genomföra ett provisorium,
d. v. s. ett tillfälligt avdrag, som
senare kunde justeras. Det skulle icke
vara bindande i något avseende, varken
i fråga om principen eller i fråga
om beloppets storlek.

Nu visade det sig, när de sakkunniga
skulle börja behandla saken, att vad
man förut anade besannades, nämligen
att frågan var synnerligen komplicerad.
Vi äro fullt medvetna om att när vi
skola lägga fram ett förslag, detta bör
stödjas av så många fakta som möjligt
och att också statistiska beräkningar
böra bifogas. En sådan statistisk beräkning
pågår för närvarande. En man
är anmodad att göra den och har åtagit
sig uppgiften, och så fort han är
färdig och olika alternativ hunnit prövas,
komma de sakkunniga att framlägga
sitt förslag. Att bara forcera
fram det är icke det bästa sättet. Vi
äro litet var medvetna om att ingen tid
får försittas och att det icke får bli
något dröjsmål i onödan. Ett så tillfredsställande
resultat som möjligt är
vad vi böra eftersträva. Detta är hela
förklaringen till att förslag icke redan
föreligger från de sakkunniga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som anförde:
Herr talman! Herr Kristensson har till
mig riktat följande fråga:

För den händelse regeringen icke
har ändrat mening i fråga om en förhöjning
av fordonsbeskattningen frågas,
huruvida regeringen har för avsikt
att utsträcka inbetalningstiden för den
nuvarande fordonsbeskattningen, så att
bilägare icke behöva inbetala denna

Tisdagen den 10 februari 1948.

Nr 6.

Svar på fråga angående inbetalningstiden för fordonsskatten.

före den 15 februari utan kunna vänta
därmed till dess beslut fattats om den
samlade fordonsskattens höjd.

Postförskott å bilskattekvitto skall
författningsenligt utsändas till vederbörande
bilägare i god tid före den 1
februari. Bilskatten inbetalas därefter
under tiden den 1—15 februari. Myndigheternas
arbete med uppbörden är
sålunda till en väsentlig del redan slutfört,
varjämte åtskilliga bilägare redan
inbetalat sin skatt.

Den föreslagna särskilda automobilskatten
torde, därest den av riksdagen
antages, inte kunna träda i kraft förrän
den 1 april i år. Någon nämnvärd
avregistrering av bilar i anledning av
den föreslagna nya skatten kan sålunda
inte antagas ske förrän den 1 april,
vilket betyder att praktiskt taget alla
bilägare ha att betala den vanliga automobilskatten
åtminstone för första
kvartalet 1948. Den enklaste och mest
arbetsbesparande utvägen synes då
vara att låta uppbörden av den vanliga
automobilskatten fortgå i föreskriven
ordning och att därefter restituera den
på återstoden av året belöpande skatten
till sådana bilägare, som i anledning
av den nya skatten avregistrera
sina bilar till den 1 april.

Härpå yttrade

Herr KRISTENSSON: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet för svaret
på min fråga.

Om regeringsförslaget beträffande
fordonsskatten går igenom, komma säkerligen
många bilägare att avregistrera
sina bilar. Många få då nämligen
icke råd att hålla bil. Det finns många
bilägare med svag ekonomisk bärkraft
som ha köpt använda och ofta tunga
vagnar, och för dem kommer skattehöjningen
att bli avsevärd. Också höjningen
av bensinskatten kommer i någon
mån ■— fastän i mindre utsträckning
— att inverka så, att personer avregistrera
sina vagnar. De ha varken

råd eller lust att fortsätta med en dyrbar
körning.

Nu säger finansministern, att förfarandet
med uppbörd under vanlig tid
icke kommer att medföra några större
svårigheter för myndigheterna. Jag
måste erkänna, att min tanke, när jag
lämnade fram denna fråga, delvis var
den, att det för de statliga myndigheterna
skulle vara något bekvämare med
ett uppskov, tills beslut var fattat angående
bilskatternas höjd, än med
restitution till en stor mängd bilägare.
Jag skall dock gärna erkänna, att jag
förstår statsrådets synpunkter. Kvar
står emellertid, att det för den enskilde
bilägaren skulle vara fördelaktigt med
ett uppskov till den tidpunkt, då bilbeskattningen
slutligen fastställts, så
att han hade större möjlighet att bedöma
sin förmåga och sin lust att hålla
sin bil i gång.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

jordbruksutskottet propositionerna: nr

48, angående stöd åt fiskerinäringen
m. m.; och

nr 49, angående inrättande av en fiskeristyrelse
med statens fiskeriförsök
in. m.;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

51, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den
18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för
Konungen alt i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper;

nr 52, angående fortsatt tullfrihet för
Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel;
och

10 Nr 6. Tisdagen den 10 februari 1948.

Interpellation angående stipendier till ungdom, som önskar genomgå lärlingsutbildning
utom hemorten.

nr 53, angående fortsatt tullfrihet i
vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter;

till behandling av lagutskott propositionen,
nr 58, med förslag till lag om
sambruksföreningar m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen,
nr 59, angående höjning av vissa
postavgifter;

till statsutskottet propositionen, nr
62, angående ersättning i vissa fall i
anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen,
nr 63, med förslag till lag om ändring
i lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående
köttbesiktning och slakthus
m. in.; samt

till behandling av lagutskott propositionen,
nr 64, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § 3 mom.
lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket, m. m.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter
statsutskottets utlåtanden nr 13, 14, 18,
19, 21 och 23, bevillningsutskottets betänkanden
nr 6 och 7, första lagutskottets
utlåtanden nr 1—5 samt andra lagutskottets
utlåtanden nr 3 och 4.

§ 8.

Föredrogs den av herr Lundqvist
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till statsrådet fru Kock, angående försäljningen
av AB Osram-Elektraverken.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs den av herr Dickson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
i anledning av priskontrollnämndens
beslut i fråga om priset å
vissa maltdrycker.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Avlämnades följande motioner, nämligen
av:

herr Persson i Norrby m. fl., nr 381,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 32, angående anslag till jordbruksekonomisk
undersökning, m. m.;
och

herr Dickson, nr 382, i anledning
av Kungl. Maj:ts- proposition, nr 34,
med förslag till skogsvårdslag m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr FAHLMAN, som anförde: Herr
talman! I Kungl. Maj :ts proposition
nr 1 till 1946 års riksdag anförde dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet
under punkten 8:251 (sid.
475—490), att spörsmålet om stipendier
till ungdom, som önskar genomgå
lärlingsutbildning utom hemorten, vore
betydelsefullt samt att departementschefen
förutsatte, att överstyrelsen för
yrkesutbildning upptoge detsamma och
framlade de förslag, som överstyrelsen
komme att finna motiverade. Riksdagen
uttalade i sin skrivelse 1946:8 punkt
246, att den i likhet med departementschefen
ansåge, att det betydelsefulla
spörsmålet om stipendier till ungdom,
som önskar genomgå lärlingsutbildning
utom hemorten, borde upptagas till
övervägande av överstyrelsen för yrkesutbildning.

I sina anslagsäskanden för nästkommande
budgetår har överstyrelsen för

Tisdagen den 10 februari 1948. Nr 6.

Interpellation angående stipendier till ungdom, som önskar genomgå lärlingsutbildning
utom hemorten.

yrkesutbildning hemställt, att Kungl.
Maj :t täcktes föreslå riksdagen att anvisa
ett förslagsanslag av 200 000 kronor
till stipendier till ungdom, som
önskar genomgå lärlingsutbildning
utom hemorten. I årets statsverksproposition
är emellertid den av överstyrelsen
för yrkesutbildning sålunda
gjorda hemställan icke föremål för något
omnämnande.

Jag tillåter mig understryka det för
det svenska hantverkets framtid utomordentligt
betydelsefulla problem, som
den alltjämt bristande rekryteringen
till flertalet hantverksyrken utgör. Svårigheterna
att intressera för hantverket
lämplig ungdom att underkasta sig den
härför erforderliga lärotiden hava under
senare år alltmer tilltagit. Givetvis
har rådande högkonjunktur med rika
arbetsmöjligheter inom olika delar av
samhällslivet härvidlag spelat en betydelsefull
roll, men det bör iliågkommas,
att hantverkets rekryteringssvårigheter
äro av gammalt datum. Hantverket har
sålunda dragits med dylika svårigheter
även under tider, då genom befolkningens
ökning nya kadrer av ungdom tillförts
produktionslivet. En av de avgörande
faktorerna för frågan om rekryteringen
till lärlingsutbildningen inom
hantverket är otvivelaktigt huruvida
den enskilde kan få ekonomisk möjlighet
att genomgå en lång och för flertalet
jämförelsevis dyrbar utbildning.
Såsom överstyrelsen för yrkesutbildning
i sin hemställan anfört, torde icke
de löner, som inom vissa yrken enligt
kollektivavtalen eller träffade överenskommelser
kunna utgå, möjliggöra för
en fullständigt obemedlad elev att taga
plats som lärling, särskilt om utbildningen
icke kan meddelas i hemorten.
Jag vill härtill anmärka, att staten ju
visserligen utger bidrag till hantverksmästare
för utbildning av lärling, vilka
bidrag sedan budgetåret 1946/47 utgå
med 900 kronor för fullständig utbildning
av varje lärling, men att ifråga -

varande bidrag, vilket också bekräftas
av verkställda undersökningar, icke på
långt när motsvara de för arbetsgivaren
i samband med lärlingsutbildningen
uppkommande kostnaderna. I själva
verket hava under senare år trots
den propaganda, som på området utförts
av hantverkets organisationer,
icke obetydliga svårigheter uppstått att
intressera arbetsgivarna för lärlingsutbildning
i erforderlig omfattning. Orsaken
härtill är i första hand att söka
i de ekonomiska uppoffringar, som lärlingsutbildning
medför för arbetsgivaren.

Såsom överstyrelsen för yrkesutbildning
vidare anfört, får frågan om stipendier
till ungdom, som önskar genomgå
lärlingsutbildning utom hemorten,
betraktas som ett led i de allmänna
strävandena att bereda alla ungdomar,
oberoende av hemort och föräldrarnas
ekonomiska ställning, lika möjligheter
till utbildning. Stipendierna
skulle sålunda i vissa hänseenden fylla
samma syfte som de grundstipendier,
som enligt beslut av 1946 års riksdag
kunna tilldelas elever vid läroverk och
liknande skolor.

Förutom stipendium har överstyrelsen
jämväl ansett, att ersättning bör
utgå för resekostnader vid anställningens
tillträdande. Särskilt för ungdom
i vissa delar av Norrland torde nämligen
sistnämnda utgift ofta bliva mycket
betungande.

Givetvis bör samhället icke lämna
stipendier åt ungdom, som tager lärlingsanställning
utom sin hemort, om
lämplig utbildning kan beredas därstädes.
Medverkan av den offentliga arbetsförmedlingen
torde därför i varje
särskilt fall krävas.

Enligt överstyrelsens hemställan skulle
stipendierna icke böra begränsas till
hantverksutbildning utan även avse annan
yrkesutbildning inom näringslivet,
främst då inom den egentliga industrien.
Såvitt jag kan förstå, skulle

Nr 6.

Onsdagen den 11 februari 1948.

Interpellation angående stipendier till ungdom, som önskar genomgå lärlingsutbildning
utom hemorten.

emellertid stipendierna framför allt få
sin betydelse för utbildningen inom
hantverket och den därmed besläktade
mindre industrien.

överstyrelsens anslagsberäkning är
grundad på att ca 1 000 lärlingar årligen
skulle beräknas komma i fråga
för stipendierna, dock att man under
första året torde behöva räkna med
högst 300 stipendier. Stipendiebeloppet
skulle uppgå till 55 kronor per månad,
motsvarande 500 kronor per läsår, vilket
är det belopp, efter vilket de vanliga
skolstipendierna utgå.

Även om jag till fullo inser de svårigheter
av statsfinansiella skäl, som
hava föranlett departementschefen att
avstå från att framlägga proposition i
ärendet, har jag dock velat fästa hans
uppmärksamhet på det utomordentligt
angelägna behov, som det här är fråga
om. Riksdagen lämnade ju också 1946
ett klart besked om sin inställning till
frågan. Statens anslag till yrkesutbildningen
äro ännu så länge av en blygsam
storleksordning jämförda med
kostnaderna för annan utbildning. I
nuvarande läge, då det framför allt gäller
att stimulera till ökad produktivitet,
måste emellertid åt yrkesutbildningen
rent principiellt ägnas ett särskilt
intresse. Det synes mig därför
vara ett ovist sparsamhetsnit att be -

skära möjligheterna att förbättra och
bredda yrkesutbildningen i landet.

Under åberopande av vad sålunda
anförts får jag hemställa om kammarens
medgivande att till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
framställa följande spörsmål:

1. Vilken är statsrådets motivering
för att överstyrelsens för yrkesutbildning
framställning om anvisande av
anslag till stipendier till ungdom, som
önskar genomgå lärlingsutbildning
utom hemorten, ej gjorts till föremål
för proposition till årets riksdag trots
det stora behovet av förbättrad och
vidgad praktisk yrkesutbildning?

2. Har statsrådet för avsikt att verka
för att senare erforderligt anslag till
dylika stipendier äskas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Larsson i Stockholm under
12 dagar från och med den 11 innevarande
februari.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.19 em.

In fidem
Gunnar B ritt h.

Onsdagen den 11 februari

kl. 11 fm.

§ I Herr

statsrådet Weijne avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 65, angående
anslag för budgetåret 1948/49 till
överstyrelsen för yrkesutbildning.

Denna proposition bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

jordbruksutskottet propositionen,

Onsdagen den 11 februari 1948.

Nr 6.

Ökning av statsverkets andel i totalisator-, tips- och lotterimedel.

nr 60, angående anslag till bidrag till
ersättning åt vissa förrättningsmän enligt
lagen om enskilda vägar; och

till behandling av lagutskott propositionen,
nr 61, angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal
vid domänverket.

§ 3.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till jordbruksutskottet följande på
bordet liggande motioner, nämligen:

nr 381 av herr Persson i Norrby
m. fl.; och

nr 382 av herr Dickson.

§ 4.

Föredrogs den av herr Fahlman vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående stipendier
till ungdom, som önskar genomgå
lärlingsutbildning utom hemorten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; -

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 6, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med hemställan om
bemyndigande för Kungl. Maj :t att vidtaga
åtgärder för ökning av statsverkets
andel i totalisator-, tips- och lotterimedel,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 3 januari 1948 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 9, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, hemställt
om riksdagens bemyndigande för
Kungl. Maj :t att vidtaga åtgärder för
ökning av statsverkets andel i totalisator-,
tips- och lotterimedlen på nedan
angivna sätt, nämligen

1) genom överföring till statsverket
av — utöver de belopp som enligt hittills
gällande föreskrifter skulle till
statsverket överföras — ytterligare
10 % av insatserna vid totalisatorspel,
vilken ändring borde träda i tillämpning
den 1 april 1948;

Nr 6.

Onsdagen den 11 februari 1948.

Ökning av statsverkets andel i totalisator-, tips- och lotterimedel.

2) genom höjning av priset för deltagande
i av Aktiebolaget Tipstjänst anordnade
tippningstävlingar från 25 till
30 öre för varje råd, vilken höjning
borde genomföras från och med den
1 juli 1948; samt

3) genom höjning av priset för lottsedel
i Svenska penninglotteriet aktiebolag
från 10 till 12 kronor för varje
lottsedel, vilken höjning borde gälla i
fråga om lottsedlar som komme att försäljas
till dragningen i maj 1948 och
senare dragningar.

Till utskottets behandling hade överlämnats
ett antal motioner.

I den i anledning av propositionen
väckta motionen II: 109 av herr Hagberg
i Luleå m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå förevarande proposition.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med avslag
å motionen II: 109 av herr Hagberg i
Luleå m. fl., bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 9; samt

2) att de likalydande motionerna
I: 175 av herr Domö m. fl. och II: 237
av herr Håstad m. fl., i vad desamma
avsåge propositionen nr 9, måtte, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet i sitt betänkande anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Veländer, Axel Ivar Anderson,
Hagberg i Malmö och Henriksson;
samt

2) av herr Sandberg, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid:

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
I serien av objekt för skärpt beskattning
utgöra totalisator-, tips- och
lotterimedlen en del. I motionen II: 105
bar kommunistiska gruppen angivit huvudmotiveringen
till att vi motsätta oss

och yrka avslag på denna skärpta beskattning.

Herr talman! Till denna motivering
ber jag att få hänvisa, och jag yrkar
bifall till vår motion II: 109, vilket innebär
avslag å bevillningsutskottets förslag
till skärpt beskattning i fråga om
totalisator-, tips- och lotterimedel.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag skall nöja mig med en enkel hemställan
om bifall till vad bevillningsutskottet
här föreslagit. Det är bara att
konstatera, att inte ens den kommunistiske
representanten i skatteberedningen
kunde på dessa punkter prestera den
motivering som använts i fråga om de
andra. Det kan ju knappast sägas att ett
genomförande av detta förslag på något
sätt sänker levnadsstandarden för
dem som därav beröras.

Jag hemställer alltså, herr talman, om
bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Den huvudmotivering och de synpunkter
som framförts av den kommunistiska
gruppen rikta sig mot hela
denna rad av förslag till extra beskattning.
Denna motivering gäller även
detta avsnitt i den långa serien. Det
är uppenbart att denna extra beskattning
gör sig kännbar över hela linjen,
och man kan inte rycka ut en särskild
grupp och lägga särskilda synpunkter
på den. Beskattningen innebär ju över
hela linjen att den blir kännbar för dem
som skola vara med och deltaga i kostnaderna.
Den allmänna motiveringen
gäller sålunda även detta avsnitt av den
extra beskattningen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag väntade bara på detta konstaterande.
Det ger mig anledning att i min
tur konstatera, att det på kommunistiskt
håll på fullt allvar betraktas som en
sänkning av levnadsstandarden för det
arbetande folket att man inte får bedriva
»spel och dobbel» till de förutvarande
priserna.

Onsdagen den 11 februari 1948.

Nr 6.

Ändrad lydelse av 4 kap. 1 § rättegångsbalken.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets förevarande hemställan
dels ock på avslag såväl därå
som å Kungl. Maj:ts förslag i ämnet;
och biföll kammaren vad utskottet
hemställt.

§ 7.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande,
nr 7, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogos och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning; och

nr 2, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

§ 9.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande,
nr 3, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 kap. 1 § rättegångsbalken.

Genom en den 9 januari 1948 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 19, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till
lag om ändrad lydelse av 4 kap. 1 §
rättegångsbalken.

Detta förslag var av följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Härigenom förordnas, att 4 kap. 1 §
rättegångsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

4 KAP.

1 §•

Lagfaren domare skall vara svensk
medborgare och hava avlagt för behörighet
till domarämbete föreskrivna
kunskapsprov.

Ej må — — — i konkurstillstånd.

Den som ej fyllt tjugufem år må utöva
domarämbete allenast i den begränsade
omfattning Konungen bestämmer.

Om kunskapsprov och villkor i övrigt
för utövande av domarämbete förordnar
Konungen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
— med förklaring, att riksdagen funnit
ändring böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget —
måtte för sin del antaga nedan angivna
förslag till lag om ändrad lydelse
av 4 kap. 1 § rättegångsbalken:

(Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, att 4 kap. 1 §
rättegångsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

4 KAP.

1 §•

Lagfaren domare skall vara svensk
medborgare och hava fyllt tjugufem år
samt hava avlagt för behörighet till domarämbete
föreskrivna kunskapsprov.

Ej må---i konkurstillstånd.

Angående behörighet för den som ej
fyllt tjugufem år att fullgöra domaruppgift
av mindre omfattning samt om
kunskapsprov och villkor i övrigt för
utövande av domarämbete förordnar
Konungen.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Olsson i Mellerud,
Berg och Lindberg.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag har inte deltagit i överläggningen
inom utskottet i detta ärende.
Men jag kan inte underlåta att nu passa

Nr 6.

Onsdagen den 11 februari 1948.

Ändrad lydelse av 4 kap. 1 § rättegångsbalken.

på tillfället att uttala att det är mycket
anmärkningsvärt, att första lagutskottet
funnit sig föranlåtet att formulera om
det lagförslag som riksdagen nu har att
behandla. Kungl. Maj:t föreslår att
tingsnotarier som inte fyllt tjugofem år
skola vara behöriga att fullgöra vissa
domaruppgifter. Rättegångsbalken medger
inte utan denna lagändring att detta
får ske. Första lagutskottet, som delar
Kungl. Maj:ts uppfattning, finner att
Kungl. Maj:ts formulering av paragrafen
inte är tillfredsställande, och därför
skriver man om paragrafen. Både
Kungl. Maj:ts förslag och första lagutskottets
förslag äro acceptabla. Det är
min uppfattning. Men vad jag reagerar
mot, det är att första lagutskottet på
mindre än en timme finner sig kapabelt
att skriva om en lag, som varit föremål
för så mycken sakkunnig utredning som
denna lag varit innan Kungl. Maj :t lämnade
den ifrån sig. Inom departementet
beredes lagstiftningen av lagbyrån, departementschefen
granskar resultatet,
och så går det till lagrådet, som yttrar
sig över det. Det är sålunda en mycket
grundlig förberedande behandling som
detta lagförslag som alla andra lagförslag
undergått. Men så kommer det till
första lagutskottet, och där är man beredd
att på ett par timmar skriva om
lagen med motivering att den av Kungl.
Maj :t formulerade lagen inte är tillräckligt
tydlig. Jag frågar mig vart det skall
bära hän, om första lagutskottet och
även andra utskott, som ha med lagstiftning
att skaffa, så där på stående fot
skriva om lagarna. Jag reagerar mot
detta, eftersom det inte alltid är sagt
att första lagutskottet träffar rätt när
det formulerar om lagarna. Om jag
haft tillfälle att sitta i utskottet vid behandlingen
av ärendet — jag satt vid
väggen — så skulle jag ha anslutit mig
till reservanterna och yrkat bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
ehuru det kanske är hopplöst att vinna
kammarmajoritet, att med hänvisning till

vad jag anfört få yrka bifall till den
formulering av paragrafen som Kungl.
Maj:t föreslagit.

Herr LINDBERG: Herr talman! Under
detta utlåtande finnas antecknade tre
reservanter, bland dem undertecknad.
Vi ha reserverat oss på samma grund
som herr Hedlund i Östersund nu angivit.
Vi ha ansett att Kungl. Maj:ts
förslag borde godtagas och att en sådan
där obetydlig ändring inte borde göras.
Den av utskottet föreslagna lydelsen är
inte ägnad att göra lagtexten ett enda
dugg klarare och tydligare än Kungl.
Maj :ts förslag.

Vi ha inte velat skriva någon mera
utförlig reservation, då ju frågan är
av mindre betydelse. Men vi anse som
sagt att det är en smula klåfingrigt av
lagutskottet att ändra på Kungl. Maj:ts
förslag, särskilt som man har anledning
förmoda att frågan i departementet varit
föremål för särskilt noggrant övervägande.
Den omständigheten att en
ledamot av utskottet varit av den uppfattningen,
att Kungl. Maj:t utan lagändring
skulle ha rätt att besluta i
dessa frågor, alltså genom bestämmelser
i domsagostadgan, är ju i och för
sig icke något motiv för att man skall
skriva om lagen.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr LINDQVIST: Herr talman! Herr
Hedlund, som yrkade bifall till Kungl.
Maj:ts förslag, vet mycket väl att jag i
sak har samma uppfattning som han.
Jag hade också från början för avsikt
att anmäla reservation mot utskottsmajoritetens
förslag. Men då det, såvitt jag
kan se, endast är fråga om en omskrivning,
som ingenting betyder i sak, bär
jag ansett det onödigt att man tog upp
en strid om denna fråga. Jag tror herr
Hedlund ger mig rätt i att det i sak
ingenting betyder, om man tar Kungl.
Maj:ts förslag eller utskottets förslag.
Då nu utskottsmajoriteten stannat vid

Onsdagen den 11 februari 1948.

Nr 6.

Ändrad lydelse av 4 kap. 1 § rättegångsbalken.

denna ändring, anser jag att man bör
godtaga den.

Jag hemställer därför, herr talman,
om bifall till utskottets förslag.

Herr LJUNGQYIST: Herr talman! Jag
anser också att denna fråga inte är av
så stor betydelse, att man behöver taga
upp någon mer ingående debatt om densamma.
Gentemot herr Hedlund i Östersund
vill jag emellertid säga, att det
förefaller som om sakkunskapen varit
delad. Det är såvitt jag förstår just på
grund av den uppfattning, som hystes
av juristerna inom första lagutskottet,
som utskottet gick på den linje som utskottet
gjort. Man ville hålla fast vid
huvudregeln om tjugofemårsgränsen för
lagfaren domare och sedan medge
Kungl. Maj:t att göra undantag från
denna huvudregel. Man tyckte inte om
att huvudregeln inte var skarpt fixerad,
vilket den inte var i Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Lindqvist har enligt min uppfattning
rätt när han säger att skillnaden
är obetydlig. Jag har för min del
röstat med majoriteten inom utskottet,
och jag har gjort det av det skälet att
jag tyckte argumenteringen övervägde
till förrnån för den uppfattning som
juristerna inom första lagutskottet hävdade.
Någon större fråga är det som
sagt inte.

Jag yrkar bifall till första lagutskottets
förslag.

I detta anförande instämde herr
Gustafsson i Lekåsa.

Herr RYLANDER: Herr talman! Jag
bär inte haft tillfälle att deltaga i första
lagutskottets beslut i denna fråga, ehuru
jag var med under ett förberedande stadium
av behandlingen. Därvid framställde
jag yrkande om bifall till Kungl.
Maj:ts förslag. Jag vill därför nu instämma
i yrkandei om bifall till propositionen.
Jag gör delta desto hellre
som jag anser, att någon erinran av betydelse
icke kan göras mot Kungl. Maj :ts
förslag. Gentemot vad utskottets ärade
2 — Andra kammarens protokoll 1948.

ordförande anförde om att det bara är
fråga om en omskrivning, som i sak
ingenting betyder, skulle jag vilja säga
— utan att närmare ingå på saken —
att det synes mig vara en god regel, att
ett utskott och kanske i all synnerhet
första lagutskottet, när det bara är fråga
om en omskrivning, som i sak ingenting
betyder, följer det förslag, Kungl.
Maj:t efter en ingående prövning framlagt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till propositionen.

Herr LINDBERG: Herr talman! Med
anledning av herr Ljungqvists anförande
skall jag be att få säga ytterligare
ett par ord. När utskottet först behandlade
frågan var man överens om att
godkänna Kungl. Maj:ts förslag. Det
blev alltså preliminärt beslutat att så
skulle ske. Vid det sammanträde, där
detta preliminära beslut fattades, var
man även överens om ett visst skrivsätt
i motiveringen. När sedan utskottet
sammanträdde till justering, hade man
emellertid helt och hållet gått ifrån det
gamla preliminära beslutet. På yrkande
av en ledamot, som vid det första sammanträdet
icke hade något att invända
mot förslaget, beslöt utskottets majoritet
att göra denna ändring. Man tycker
nog att det är en smula oegentligt att
det går till på det sättet vid behandlingen
av ett ärende.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag hade egentligen inte tänkt taga till
orda i denna fråga. Jag antog, att utskottets
förslag skulle gå igenom utan
vidare, och eftersom det bara gäller en
formuleringsfråga, ansåg jag inte erforderligt
att yttra mig. Men då det nu
uppstått diskussion om saken, anser jag
det vara min skyldighet att deklarera
min ståndpunkt.

Nr 6.

Onsdagen den 11 februari 1948.

Ändrad lydelse av 4 kap. 1 § rättegångsbalken.

Här föreligger ingen oenighet i sak.
Alla äro ense om att de unga notarierna
i domsagorna skola få utföra vissa
mindre domaruppgifter. Vad man tvistar
om är bara hur detta skall uttryckas
i lagen. För närvarande står det på
följande sätt i rättegångsbalken: »Lagfaren
domare skall vara svensk medborgare
och hava fyllt tjugofem år .. .».
Någon ytterligare lagbestämmelse härom
finns inte. När vi i departementet
fingo vår uppmärksamhet riktad på
denna sak, tyckte vi, att även om man
förut utan någon undantagsbestämmelse
i lag ansett det möjligt för Kungl. Maj:t
att medgiva notarier under tjugofem år
att utföra vissa domaruppgifter, så borde
man nu införa en uttrycklig föreskrift
härom, eftersom rättegångsbalken
är en ny och modern lag, på vilken man
har större krav i fråga om tydlighet än
som kan ställas på äldre författningar.
Kungl. Majrts förslag formulerades så,
att man tog bort det absoluta kravet på
att domare skall ha fyllt tjugofem år
och i stället satte till ett särskilt stycke,
där det står, att den som ej fyllt tjugofem
år får utöva domarämbete endast i
den begränsade omfattning som Konungen
bestämmer. Första lagutskottet har
velat ändra detta på så sätt, att utskottet
bibehållit regeln om att domare skall
ha fyllt tjugofem år. Det ser alltså ut
som en absolut bestämmelse, men för
att möjliggöra vad man vill komma fram
till, har utskottet i ett senare stycke
tillagt följande: »Angående behörighet
för den som ej fyllt tjugofem år att fullgöra
domaruppgift av mindre omfattning
----— förordnar Konungen.»

När det blev olika meningar inom
utskottet om hur denna sak skulle ordnas,
var utskottets ärade ordförande,
herr Lindqvist, älskvärd nog att uppsöka
mig och fråga om min mening. Vi
voro ju överens om hur det skulle vara
i sak, och beträffande formuleringen
sade jag honom, att jag tyckte Kungl.
Maj:ts förslag var klarare och bättre,
men att jag inte ville öppna någon tvist

om rena formuleringsfrågor. Om utskottet
nödvändigt ville ha en annan formulering,
skulle jag därför inte sätta
mig emot det.

Därmed trodde jag saken var klar.
Men när nu frågan ändå kommit upp
och flera ledamöter av kammaren yttrat
sig till förmån för Kungl. Maj:ts förslag,
kan jag inte underlåta att framhålla, att
jag fortfarande anser detta innefatta eu
bättre formulering än utskottets avfattning.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag skulle beträffande den omformulering
av paragrafen som skett
inom första lagutskottet kunna nämna,
att de personer inom utskottet som ville
formulera om paragrafen hävdade att
Kungl. Maj :t, oberoende av vad som nu
står i rättegångsbalken, skulle kunna
göra undantag för unga tingsnotarier
och ge dem behörighet att utföra vissa
domargöromål. Men så blev det klart
påvisat för dem att så icke var förhållandet
och att därför en ändring av
rättegångsbalken borde ske. Då böjde
de sig, men deras kärlek till formulering
av rättegångsbalken — och deras
benägenhet att vara Konungen överlägsen
— tvang dem att i alla fall göra om
Kungl. Maj:ts förslag. Det är därför utskottets
förslag ser ut som det gör.

Jag vill göra kammaren uppmärksam
på att här är en allvarlig sak att beakta.
I första lagutskottet är det inte så
värst många jurister, men de som äro
där äro mycket duktiga — och jag höll
på att säga mycket farliga. Att då överlåta
till första lagutskottet, som mest
består av lekmän, att skriva om Kungl.
Maj:ts lagar kan ha sina vanskligheter.
Detta är det egentliga skälet till att jag
yrkar på att kammaren skall följa Kungl.
Maj:ts förslag. I sak vill ju inte utskottet
på något sätt skilja sig från Kungl.
Maj :t.

Jag vidhåller alltså alltjämt mitt yrkande
att Kungl. Maj:ts formulering av
lagtexten blir antagen.

Onsdagen den 11 februari 1948.

Nr 6.

Ändrad lydelse av 4 kap. 1 § rättegångsbalken.

Herr LJUNGQVIST: Herr talman! Som
kammarens ärade ledamöter finna ha
juristerna något delade meningar i denna
sak. Jag kan inte elda upp mig till
något absolut bestämt ståndpunktstagande,
och jag yttrade mig inte heller
i utskottet. Men jag skulle vilja fråga
första lagutskottets här närvarande ledamöter
en sak: Var det inte så att
man även i den första skrivningen var
ense om att den i propositionen föreslagna
lagändringen syntes utskottet
innebära en längre gående fullmakt för
Kungl. Maj:t att dispensera från bestämmelsen
om lagfaren domares ålder
än som av motiveringen till lagändringen
påkallades? Jag måste medge att
jag inte så särskilt intresserat åhörde
juristernas invecklade resonemang i det
avseendet, men jag har ett bestämt
minne av att utskottets ledamöter voro
ense om att Kungl. Maj:ts lagformulering
sträckte sig längre än motiveringen
påkallade. Med begagnande av det
lekmannaförnuft som jag till äventyrs
kan ha kom jag då till den slutsatsen,
att det vore riktigare att ha en huvudregel
som fixerade 25-årsåldern men i
en senare passus i paragrafen medge
Kungl. Maj:t att göra undantag därifrån.
Jag tycker det är ett ganska enkelt och
självklart ståndpunktstagande, och jag
har därför ingen anledning att frångå
mitt yrkande om bifall till första lagutskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall till Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet oförändrat; och
fann herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ljungqvist begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren beträffande
första lagutskottets förevarande

utlåtande nr 3 bifaller Kungl. Maj:ts
förslag i ämnet oförändrat, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan i berörda utlåtande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet oförändrat.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:
första lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
upphävande av 17 § förordningen den
16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart
å fång till fast egendom; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
upphävande av kap. 5 kyrkolagen
m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 kap. 17 § lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom; och
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
rätt för arrendator att bortföra stråfoder.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Herr Gustafsson i Lekåsa avlämnade
eu av honom och herr Otisjö under -

Nr 6.

Onsdagen den 11 februari 1948.

Interpellation angående den andliga vården vid fångvårdsanstalterna.

Interpellation angående den stigande arbetslösheten bland byggnadsarbetarna, m. in.

tecknad motion, nr 383, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 54, med
förslag till lag om fortsatt giltighet av
allmänna förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293).

Vidare avlämnades följande motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 34, med förslag till skogsvårdslag
m. ni., nämligen

nr 384 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.;

nr 385 av herr Persson i Norrby;
nr 386 av herr Rubbestad m. fl.;
nr 387 av herr Heeggblom m. fl.; och
nr 388 av herr Persson i Svensköp
m. fl.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 12.

Ordet lämnades på begäran till
Herr GUSTAFSSON i Bogla, som anförde:
Herr talman! Under tidigare år
har det vid statens anstalter för fångvård
liksom i regel vid samhällets korrektionsinrättningar
av olika slag ansetts
av betydelse att internerna fostrades
även i karaktärshänseende och därmed
återinpassades i samhället som
dettas lojala och nyttiga medborgare.
Ordnad själavård genom särskilt anställda
präster samt skolundervisning
genom lärare upprättades. Det torde
också vara klart, att härigenom för åtskilliga
lagöverträdare vid straffets avtjänande
beretts tillfälle till en inre
samling och fördjupning, som gjort deras
liv bättre och lyckligare för både
dem själva och deras närmaste. En kristen
påverkan har ej sällan visat sig vara
enda vägen för en lagöverträdare att
varaktigt bli en redbar och samhällsnyttig
person, varjämte möjligheten att
äga tillgång till en religiös personlighet
mången gång i mörka och bittra stunder
för den internerade är till tröst och
hjälp. Man är alltså beredd att säga, att
en genom samhället självt ordnad och
uppehållen själavård i våra fångvårdsanstalter
måste äga betydelse.

Genom de olika åtgärder som under
senare år företagits å straffverkställighetens
område har det gamla fångvårdssystemet
i väsentliga avseenden förvandlats.
I mångt och mycket har denna
utveckling varit till gagn. Att de
stora fängelserna ersatts av kolonier
med möjlighet till en mera individualiserad
arbetsfostran, torde kunna betecknas
som en god utveckling. Det har
dock sagts, att härunder behovet av
andlig vård och fostran kommit att
försummas. Det måste dock vara uppenbart,
att en fångvård, som genom
omläggning till smärre anstalter, ändå
blir så mycket kostsammare än tidigare,
icke bör försumma de möjligheter, som
en ordnad andlig vård av internerna
skänker. Av denna anledning ber jag
därför att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framställa
följande frågor:

1. Är det herr statsrådet bekant om
fångvårdsmyndigheterna numera finna
en ordnad själavård eller kristlig påverkan
i övrigt i fångvårdsanstalterna
av mindre betydelse än tidigare?

2. Om det alltjämt anses av vikt, att
andlig vård beredes de internerade,
huru tänka sig vederbörande denna
böra utformas för framtiden och vad är
i detta hänseende redan utfört, särskilt
inom de nya vårdformerna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Ordet lämnades på begäran till

Herr KEMPE, som yttrade: Herr talman!
Regeringens åtgärd att begränsa
investeringarna inom byggnadsindustrien
har inte bara ökat bekymren
hland de bostadslösa utan också framkallat
en omfattande arbetslöshet bland
byggnadsarbetarna. Lägets allvar på
bostadsmarknaden framgår i någon mån
av en artikel i det senaste numret av
tidningen Stockholm, vilken utgives av
Stockholms stadskollegium. Tidningen
skriver: »Stockholms stads bostadsför -

Onsdagen den 11 februari 1948. Nr 6.

arbetslösheten bland byggnadsarbetarna, m. m.

Interpellation angående den stigande

medling bär liggande 21 000 ansökningar
om bostad, vilka för närvarande
icke kan tillgodoses. Redan behovet av
bostad för ett mycket stort antal bostadslösa
är så betydande att man
måste tala om eu verklig bostadsnöd i
Stockholm. Härtill kommer att många
familjer bebor lägenheter som inte fyller
rimliga krav på utrymmesstandard
och är olämpliga ur hälsosynpunkt.»

Samtidigt med att det råder en verklig
bostadsnöd i Stockholm äro, enligt
uppgift från byggnadsfackföreningarna,
över 3 000 byggnadsarbetare arbetslösa.
Hur stor arbetslösheten är bland byggnadsarbetarna
i hela landet har det icke
varit möjligt att erhålla uppgift om.
Informationer från ett flertal större och
medelstora städer visa dock att arbetslösheten
bland byggnadsarbetarna är i
stigande. Regeringens restriktiva politik
att inskränka byggnadsverksamheten
har resulterat i att trots arbetskraftsbristen
på andra håll tusentals byggnadsarbetare
gå arbetslösa. Visserligen
ingick i regeringens plan att dirigera
över arbetskraft från byggnadsverksamheten
till andra näringsgrenar, men
detta har till en del misslyckats, vilket
man också kunde förutse med kännedom
om förhållandena inom byggnadsfacken.
Medan de yngre arbetarna lätt
absorberas av andra industrigrenar, ha
de äldre och medelålders byggnadsarbetarna
givetvis svårare att byta eller
erhålla anställning.

För övrigt har en stor del av industrien
numera tillräckligt med arbetskraft.
Så synes förhållandet vara i
Värmland, vilket framgår av en artikel
i Nya Wermlands-Tidningen, där man
framhåller följande: »Det finns nämligen
bara två industrier i länet — järnverken
i Storfors och Nykroppa — som
f. n. kan ta emot ytterligare arbetskraft
och även där rör det sig om relativt
sett små arbetsstyrkor. Övriga industrier
ha fullt jobb med att sysselsätta
sina egna arbetare. Och skogen kan
inte heller ta emot så många byggnads -

arbetare — 500-600 man på sin höjd —
när väderleksförhållandena blivit mera
gynnsamma.» Med all rätt frågar man
sig, om vi ha råd att låta tusentals arbetare,
som intet annat önska än att
få bygga bostäder, vara sysslolösa.

Statsmakterna ha vid upprepade tillfällen
framhållit behovet av att öka
produktionen av nyttigheter. Bostäder
tillhöra väl om något nyttoproduktionen.
Byggnadsindustrien utgör en nyckelindustri,
och på många orter i landet
kan man inte, även om det finns tillgång
på arbetskraft, öka arbetarantalet
inom industrien, handeln och jordbruket
utan att först bygga bostäder.
Under sådana förhållanden synes det
mig, som om regeringen borde ompröva
frågan om restriktionerna på detta område,
vilka under senare tid medfört en
stark begränsning av investeringarna i
produktionen av såväl bostäder som
skolor, sjukhus och övriga sociala och
kulturella inrättningar.

Enligt Finanstidningen ha vi en total
eftersläpning av 20 000 lägenheter vid
senaste årsskiftet mot 10 000 lägenheter
vid årsskiftet 1916—47. Till avsevärd
del är detta säkerligen ett resultat av
den senare tidens restriktiva bostadspolitik.
Är angivna siffra riktig, fordras
det verkliga krafttag för att taga igen
denna eftersläpning. Den begränsade
tillgången på material utgör i sig själv
en regulator i fråga om byggnadsproduktionen.
Vad regeringen därför borde
överväga i denna situation är hur alla
de hinder, som stå i vägen för att i
snabbast möjliga tempo kunna likvidera
bostadsbristen, skola kunna övervinnas.
Kontrollen över byggnadsmaterialproduktionen
bör skärpas, så att den produktionsapparat
som finns utnyttjas till
hela sin kapacitet samtidigt som regeringen
bör ta initiativ till utbyggande
av denna viktiga produktionsgren.

På de platser i landet, vilka i dag
redovisa arbetslöshet bland byggnadsarbetarna,
bör det vara möjligt att öka
byggnadstillståndsgivningen för att ge

22 Nr 6. Onsdagen den 11 februari 1948.

Interpellation angående tillämpningen av den nya skatteuppbördsförordningen.

de arbetslösa full sysselsättning. Det
finns enligt byggnadsarbetarnas egna
uppgifter även många arbetsobjekt som
kräva ringa materialåtgång.

Med stöd av vad som anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
frågor:

1) liar statsrådet uppmärksammat,
att den skärpta investeringsbegränsningen
och regleringen inom byggnadsproduktionen
medfört en stigande arbetslöshet
bland byggnadsarbetarna?

2) Är statsrådet beredd att i anledning
av arbetslösheten bland byggnadsarbetarna
och den alltjämt rådande bostadsbristen
upptaga till omprövning
den restriktiva bostadspolitik, som under
senare tid utformats, och därmed
öka byggnadskvoten av bostäder?

3) Kan det förväntas några initiativ
från regeringen i syfte, dels att åstadkomma
en effektivare kontroll av byggnadsmaterialproduktionen,
så att hela
dess kapacitet utnyttjas, och dels en
utbyggnad av denna produktion inom
de områden, där materialbristen är
störst?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr DAHLGREN, som anförde: Herr
talman! Vissa grupper av verkstadsarbetare
ha genom såväl lokala avtal som
riksavtal fått möjlighet att erhålla ersättning
för onormal förbrukning av arbetskläder.
Så är fallet med svetsare, brännare,
nitare in. fl., som genom lokala
uppgörelser erhålla ersättning kvartalsvis
för kläder som bränts eller slitits
sönder i en utsträckning, som ligger
över det normala. De av mig kända
högsta ersättningsbeloppen i dylika fall
utgöra 45 kronor per kvartal. Enligt

verkstadsavtalet § 13 utgår ersättning
för arbetskläder, som förstörts genom
smörja, oljor och liknande preparat.
Dessa ersättningar ha, liksom ersättning
för förslitning av egna verktyg, enligt
den tidigare gällande skatteuppbördsförordningen
varit fria från skatt. Dylika
ersättningar angåvos i resp. arbetares
självdeklaration, men avdrogos
sedan under rubriken »Utgifter för inkomsternas
förvärvande». I vissa fall
kunde inträffa, att taxeringsnämnderna
inte följde den praxis som var gällande,
men sedan vederbörande överklagat
nämndens beslut medgavs skattefrihet.

Då lagen om skatt vid källan började
tillämpas, medförde detta att skatt även
kom att utgå på de ersättningar, som
här angivits och vilka tidigare varit
skattebefriade. Vid framställning till
centrala uppbördsnämnden om skattebefrielse
å de ersättningar här angivits
har hänvisats till avgiven förklaring av
liäradsskrivaren i Ale-Vättle fögderi
(nämdens meddelande nr 44/1947) vari
säges att »angivna ersättningar skola
enligt 32 § kommunalskattelagen i vederbörande
arbetstagares självdeklarationer
redovisas som intäkt. Om och
i vad mån avdrag för motsvarande kostnader
för fullgörande av tjänsten må
äga rum måste prövas vid den årliga
taxeringen». — »Det i 10 § uppbördsförordningen
medgivna undantaget från
inkomstberäkningen för preliminärskatteavdrag
kan icke anses tillämpligt
i förevarande fall.»

Jag kan inte dela den uppfattning
som företrädes i detta nämndens yttrande.
De ersättningar, som utgå i de
fall jag här påtalat, utgöra kompensation
för de totala förluster arbetarna
åsamkats vid vissa arbetens utförande.
Dessa ersättningar äro enligt gällande
praxis inte beskattningsbara, varför det
enligt min mening inte bör göras källskatteavdrag
på desamma då dessa utbetalas.

Med vad jag här anfört anhåller jag
om andra kammarens tillstånd att till

Onsdagen den 11 februari 1948. Nr 6.

Interpellation angående viss ändring av gällande bestämmelser om yrkesmässig slakt.

statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande frågor:

Har herr statsrådet observerat de av
mig påtalade förhållandena i fråga om
tillämpningen av den nya skatteuppbördsförordningen
?

Om så skulle vara fallet, har herr
statsrådet för avsikt att meddela nya direktiv,
som skulle innebära rättelse i
förenämnda fall?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15.

Herr ÖSTLUND erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Enligt de
nya bestämmelser angående yrkesmässig
slakt, som livsmedelskommissionen
med Kungl. Maj :ts bemyndigande meddelat
i sitt cirkulär nr 3012, kommer
kommissionen i samband med genomförandet
av ifrågavarande bestämmelser
att föreskriva ett slopande av den hittills
föreliggande rätten för djurägare
att själv nedslakta kalv med levande
vikt av högst 50 kilogram, för vilken
slaktlicens erhållits. Nedslaktningen
finge efter bestämmelsernas ikraftträdande
endast ske hos slakteritillståndsinnehavare.
Bestämmelsen gäller i likhet
med övriga föreskrifter i ifrågavarande
cirkulär för hela södra och mellersta
Sverige samt för Norrland inom en
rayon av två mil kring varje kontrollslakteri.

Genom att på detta sätt rätten till
hemmaslakt av kalvar slopats, komma
jordbrukarna att drabbas av ett tidsödande
krångel vid slakt för hushållsförbrukning
och att i samband härmed
få vidkännas onödiga kostnader. Dessa
olägenheter komma att göra sig särskilt
starkt gällande i norrlandssocknarna
med deras besvärliga vägförhållanden.
Antalet uttagna slaktlicenser för kalvar
är i dessa trakter ganska betydande,
varför ett bibehållande av de nuvarande
slaktbestämmelserna skulle betyda avsevärda
besparingar i fråga om transportkostnader.
Skellefteå sockens kris -

tidsnämnd och kristidsstyrelse, vilka i
skrivelse till livsmedelskommissionen
begärt bibehållande av de nuvarande
bestämmelserna, ha sålunda anfört, att
i genomsnitt 100 å 150 slaktlicenser för
mindre kalvar uttas varje månad inom
kommunen.

De nya bestämmelserna innebära
enligt mitt och mångas förmenande en
oskälig press på våra jordbrukares vilja
till lojalitet mot givna föreskrifter.
Orimligt hårda och enligt den allmänna
meningen onödiga förbud kunna bidraga
till att uppluckra ransoneringsmoralen
och den allmänna respekten
för lagar och förordningar. Jordbrukarna
ha hittills i allmänhet lojalt rättat
sig efter de givna bestämmelserna för
hemslakt, varför en skärpning av föreskrifterna
icke är motiverad från dessa
utgångspunkter.

Ur kontrollsynpunkt är knappast någonting
vunnet genom den ifrågavarande
skärpningen, särskilt som kontroll
av djurinnehavet torde kunna ernås
genom det tilltänkta återinförandet av
den i och för sig omstridda slaktgodemannainstitutionen.

Med anledning av vad sålunda anförts
får jag hemställa om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet få
rikta följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att förorda
en sådan ändring av gällande bestämmelser
för slakt, att husliållsslakt av
kalvar under 50 kg levande vikt måtte
få ske enligt samma bestämmelser som
gälla för slakt av hushållsgrisar?

Denna anhållan bordlädes.

§ IG.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 2G, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Majd att vidtaga
åtgärder för ökning av statsverkets an -

Nr 6.

Onsdagen den 11 februari 1948.

del i totalisator-, tips- och lotterimedel;
och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1918

816311