1948 ÄNDRA KAMMAREN Nr 39 (Riksdagens protokoll 1948:39)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

RF*

tWj

1948 ÄNDRA KAMMAREN Nr 39

4—9 december.

Debatter in. m.

Tisdagen den 7 december.

Sill.

Svar på interpellationer av

herr Mosesson ang. tolkningen av §§16 och 17 folkbokföringsförord ningen

..............................................

herr Nordström i Kramfors ang. viss ändring av nöjesskatteförordningen
..............................................

Onsdagen den 8 december.

Svar på interpellationer av

herr Kristensson ang. bristen på läroböcker.................... 13

herr Utbult ang. åtgärder för rensning av visst område av Skagerack

från minor............................................ ''32

herr Pettersson i Ersbacken ang. beredande av ökat skydd för mark -

ägare vid vissa vattenregleringar .......................... 26

Förordning ang. taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal
eller ecklesiastik indelning, m. m....................... 30

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande................ 31

Ändrade bestämmelser om änkepension i lagen om folkpensionering 40

Torsdagen den 9 december.

Val av eu fullmäktig i riksbanken..............

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 4 december.

Avsägelse av riksbankschefen Rooth............................

Onsdagen den 8 december.

Statsutskottets utlåtande nr 243, ang. utgifter å tilläggsstut I (avskrivning
av nya kapitalinvesteringar) ..........................

Andra kammarens protokoll t!)''iS. Nr till.

Nr 39.

Innehåll.

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, ang. förordning ang. taxering
och debitering av skatt vid ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning,
m. m........................................... 30

Andra lagutskottets utlåtande nr 60, ang. ändring i lagen om allmän

sjukförsäkring.......................................... 3]

— nr 61, ang. ändrad lydelse av lagen om folkpensionering ........ 40

Torsdagen den 9 december.

Protokoll ang. val av en fullmäktig i riksbanken .............. 46

Lördagen den 4 december 1948.

Nr 39.

Lördagen den 4 december.

Kl. 2 em.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 27
nästlidna november.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:

Till Herr Talmannen i Riksdagens
Andra Kammare.

Åberopande bilagda läkarintyg får
jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
tills vidare från riksdagsarbetet.

Uppsala den 3 december 1948.

V. Lundstedt.

Professor Anders Vilhelm Lundstedt
är sedan 29/11 1948 intagen å Akademiska
Sjukhuset i Upsala för operation
och är därför tills vidare oförmögen
att infinna sig i riksdagen.

Upsala 2/12 48.

Sven Engquist.

Leg. läkare

Kammaren beviljade herr Lundstedt
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 29 nästlidna november
tills vidare.

§ 3.

Herr talmannen anmälde, att riksbankschefen
Ivar Rooth, som den 4
juni 1948 av riksdagen utsetts till fullmäktig
i riksbanken för valperioden
1948—1951, i skrivelse1 denna dag anhållit
om entledigande från detta uppdrag.

1 Skrivelsen finnes såsom bilaga fogad vid
detta protokoll s. 4.

Kammaren biföll denna anhållan
samt beslöt, att val av en fullmäktig i
riksbanken för återstoden av nämnda
valperiod skulle anställas och uppdrog
verkställigheten härav åt de vid denna
riksdag av kammaren redan utsedda
valmännen och suppleanterna för utseende
av riksdagens fullmäktige i riksbanken
jämte deras suppleanter.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den på kammarens bord
liggande motionen nr 629 av herr Wiberg.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtande nr 243, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser avskrivning av nya
kapitalinvesteringar;

bevillningsutskottets betänkande nr
62, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till förordning angående
taxering och debitering av skatt
vid ändring i kommunal eller ecklesiastik
indelning, in. m., jämte en i
ämnet väckt motion; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
dels ock i ämnet väckta motioner; och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § 4 mom.
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering.

Nr 39.

Svar på interpellation ang. tolkningen av

§ G.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens .skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr 471, i anledning av Kuugl. Maj ds
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående inter-europeiska betalningar
och kompensationer in. in.;

från bevillningsutskottet;

nr 470, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Schsveiz för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet
samt beträffande skatter å
kvarlåtenskap; samt

från statsutskottet:

nr 463, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tillläggsstat
T till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser

december 1948.

§§ 16 och 17 folkbokföringsförordningen.

utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

464, i anledning av Kungl. Maj ds
.proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

465, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilliäggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 466, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor om
befrielse från betalningsskyldighet till
kronan.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.08 em.

In fidem
Per Bergsten.

Bilaga.

Till riksdagen.

Under hänvisning till vad här nedan
anföres får jag härmed anhålla om entledigande
från mitt uppdrag som bankofullmäktig.

Regeringens ekonomiska program bär
lagts fram i åtta allmänt hållna punkter.
Det är emellertid först när man fått
klart för sig, vad detta program, omsatt
i konkreta termer, betyder, som man
kan bilda sig eu uppfattning om och
hur snart den stabilisering av vårt ekonomiska
läge kan åstadkommas, som
alla sträva efter. Jag skulle i korthet
vilja på följande sätt sammanfatta min
syn på läget och vad som bör göras.

För att skydda penningvärdet måste

inre och yttre balans skapas. Bristen på
balans i vår ekonomi består bl. a. i
att efterfrågan på varor och tjänster
är större än tillgången,

att det icke i den utsträckning som
är nödvändig råder jämvikt mellan priser
och löner,

att produktionen är för liten,
att exporten är för liten
samt att investeringarna äro större
än sparandet.

Produktionen, exporten och sparandet
måste därför ökas. En förutsättning
för att dessa mål skola kunna nås är
bl. a. att produktionen icke avbrytes av
strider på arbetsmarknaden och att lönerna
icke stiga. Därför bör man med
stor tillfredsställelse hälsa landsorganisationens
förklaring, att den är beredd

Lördagen den 4 december 1948.

Nr 39.

att medverka til! att återställa balansen,
i vårt ekonomiska liv genom sin rekommendation
till fackförbunden att på
oförändrade villkor förlänga nu gällande
avtal. Å andra sidan medför enbart
en lönestabilisering icke en lösning avvara
ekonomiska problem. Den skapar
endast ett visst andrum, som måste utnyttjas
för att genomföra de åtgärder,
som kunna leda till inre och yttre balans.
Detta resultat kan endast nås, om
samtidigt åtgärder på andra områden
vidtagas, bl. a. följande.

1) Den löpande budgeten måste under
de närmaste åren överbalanseras så
mycket, att överskottet räcker till att
bestrida samtliga statsutgifter och dessutom
att årligen återbetala förslagsvis
ett par hundra miljoner kronor av de
krediter, som riksbanken lämnat til!
riksgäldskontoret, eller att inlösa motsvarande
belopp av de statsobligationer,
som riksbanken inköpt på marknaden.

Överbalanseringen bör i första hand
åstadkommas genom en nedskärning avstatsutgifterna.
För att nå detta mål är
det bl. a. nödvändigt dels alt avstå från
nya utgifter, dels att tills vidare uppskjuta
vissa redan beslutade men ej genomförda,
kostnadskrävande åtgärder.

Även kommuner, näringslivet och enskilda
måste förmås att väsentligt minska
sina investeringar och att begränsa
sina övriga utgifter så mycket som möjligt.
Inom åtskilliga kommuner, bl. a.
Stockholm, har detta ännu icke beaktats.

Som ovan antytts, erhåller riksgäldskontoret
f. n. icke tillräckliga medel
från statskontoret för att kunna bestrida
alla sina utgifter. Vid nuvarande
penningknapphet och vid den fastlagda
räntenivån kan det erforderliga beloppet
icke upplånas på marknaden. Riksbanken
bär därför tid efter annan nödgats
lämna riksgäldskontoret korta krediter.
Avsikten har varit, att dessa skulle
återbetalas vid nästa skattetermin.

Riksgäldskontoret har emellertid icke
alltid kunnat fullgöra den programenliga
återbetalningen. Sannolikt blir

för att redan beslutade utgifter skola
kunna betalas — i varje fall under tiden
t. o. m. februari 1949 en ytterligare
ökning ofrånkomlig.

2) Investeringarna ha under åtskilliga
år varit väsentligt större än sparandet.

Ett ungefärligt uttryck för den brist
på balans, som råder på kapitalmarknaden,
har man i den nettoökning av
obligationer, som riksbankens bokförda
obligationsinnehav utvisar. Under 1947
uppgick denna nettoökning till 958 milj.
kr. och under de elva första månaderna
1948 till 558 milj. kr. En betydande
del därav bestar av stadshypotekskassans
och hypoteksbankens obligationer,
delvis övertagna direkt från dessa institutioner.

För närvarande äro ett stort antal
byggnader färdiga, där inteckningarna
av olika skäl ännu kvarligga hos den
bank eller kommun, som finansierat
bygget. För att inom ramen för sparandet
få utrymme för både lånen i dessa
byggnader och lånen i nu pågående
resp. framtida byggen, måste självfallet
under en övergångstid byggnadsverksamheten
i dess vidaste bemärkelse
vara lägre än sparandet.

3) Enligt min mening torde — om
man i övrigt vidtager de åtgärder, som
äro erforderliga för att åstadkomma balans
— utan större köp från riksbankens
sida ett jämviktsläge på obligationsmarknaden
kunna uppnås vid en
kursnivå icke alltför långt under den
nuvarande.

Även den räntehöjning, som en så
begränsad kurssänkning innebär, skulle
säkerligen föranleda uppskov med åtskilliga
investeringar, som skulle ha
gjorts vid den nuvarande räntenivån.
Näringslivet kommer att söka minska
sina lager, både genom ökade försäljningar
och försiktigare inköp.

En räntehöjning kommer alt stärka
tilltron till penningvärdet och därmed
åstadkomma den viktigaste förutsätt -

Xr 39.

Lördagen den 4 december 1948.

ningen för ett ö-kat sparande. Intet kan
så stärka penninginstitutens sparpropaganda
som en räntehöjning.

Vid diskussionerna om en räntehöjning
har som skäl däremot framhållits,
att en hyresstegring i så fall ej kunde
undvikas och att denna i sin tur skulle
leda till krav på löneförhöjningar. Ett
studium av läget visar emellertid, att
man ej hör överdriva den inverkan på
hyrorna, som eu mindre räntehöjning
skulle få.

4) Importen har hittills väsentligt
överstigit exporten. Försök att uppnå
balans mellan import och export enbart
genom en ytterligare nedskärning
av importen medför, som regeringen
framhållit, allvarliga olägenheter. Balansen
måste därför åstadkommas genom
en ökning av produktionen, i första
hand för export. Olika åtgärder
måste vidtagas för att främja varuexporten
och den »osynliga» exporten.
Bl. a. måste produktionskostnaderna i
vissa fall sänkas. Vidare måste ju importen
och förbrukningen av konsumtionsvaror,
liksom i England, minskas
till förmån för de varor och maskiner,
som äro nödvändiga för att uppehålla
eller öka exporten resp. för att inom
landet framställa vissa varor, som f. n.
importeras från utlandet. Därvid måste
man självfallet bl. a. spänna alla krafter
för att såvitt möjligt åstadkomma
balans i våra betalningar till och från
hårdvalutaländerna.

Med det ovanstående har jag icke avsett
att lämna någon fullständig redogörelse
för allt som enligt min mening
bör göras för att åstadkomma ekonomisk
balans. Det är endast några viktiga
-— kanske de viktigaste —• av de
åtgärder, som böra vidtagas. Det räcker
emellertid icke att göra det ena eller
det andra. Enbart en lönestabilisering
eller en verklig överbalansering av budgeten
eller eu väsentlig minskning av
investeringarna eller en minskning av
konsumtionen eller starkt begränsade
obligationsköp eller en räntehöjning le -

der icke till målet. Endast genom att
samtidigt angripa problemet från bl. a.
alla dessa utgångspunkter och genom
att söka åstadkomma en samverkan mellan
alla grupper i samhället kan man
med relativt lindriga ingrepp på de
olika områdena nå det av alla önskade
resultatet: en stabilisering av penningvärdet.

Underlåter man att tillgripa åtgärder
på ett område, måste kraftigare ingrepp
göras på andra. Det dröjer då säkerligen
längre, innan det åsyftade resultatet
nås, och det blir också svårare
att återgå till mera fria ekonomiska
förhållanden.

Under en övergångstid kan någon
höjning av levnadsstandarden icke ifrågakomma.
Fråga är i stället, om och i
vilken utsträckning vi liksom engelsmännen
måste finna oss i vissa inskränkningar,
innan vi genom egna
krafter och genom den hjälp, som erhålles
tack vare Marshallplanen, kunna
stabilisera kronans värde och skapa den
väsentligt ökade valutareserv, utan vilken
en återgång till ett friare handelsutbyte
icke är möjlig.

Om den hittills förda politiken fullföljes,
torde man för att motverka resultatet
av det utflöde av pengar, som
blir en oundviklig följd därav, icke
kunna undvika skärpta regleringar och
åtgärder, vilka medföra menliga konsekvenser
för bl. a. det obligationssystem,
som uppbyggts till gagn för
staten, kommuner och enskild verksamhet.

Riksbankens uppgift i dessa frågor
sammanhänger främst med obligationsköpen
och räntan samt kreditgivningen
till riksgäldskontoret. Den linje, som
jag under diskussionerna i fullmäktige
sökt följa under de senaste åren, har
i korthet sammanfattats i en härvid
fogad promemoria.

Under mer än ett år har jag muntligen
och skriftligen framlagt mina synpunkter
i första hand för fullmäktige
men även för finansministern och

Lördagen den 4 december 1948.

Nr 39.

bankoutskottet. Men jag har misslyckats
i mina försök att samla majoritet i
fullmäktige för min uppfattning.

Jag har icke vunnit anslutning till
den ekonomiska politik, för vilken jag
gjort mig till tolk. Jag kan icke medverka
i den riksbankspolitik, som nu
skall inaugureras. Det har därför icke
återstått mig annat än att inlämna min
avskedsansökan.

Stockholm den 4 december 1948.

Ivar Roolh.

Bilaga till Ivar Rooths skrivelse till

riksdagen den 4 december 1948.

Från början av hösten 1946 har jag
arbetat för en åtstramning av kreditmarknaden.
Därför avstyrkte jag —
alltifrån det förslaget framlades i
bankkommittén — den lagändring,
som genomfördes i december 1946, varigenom
det blev möjligt för bankerna
att öka sin utlåning. Så snart denna
lag antagits, föreslog jag, att man
skulle söka träffa en överenskommelse
med bankerna om frivilliga kreditbegränsningar.

Den 12 september 1947 innehöll en
av Stockholmstidningarna en artikel,
som utlöste stora utbud av obligationer.
I enlighet med fullmäktiges direktiv
köpte riksbanken dessa obligationer.
Vid fullmäktiges sammanträden
den 14 och 15 september 1947 föreslog
jag, att riksbanken skulle i huvudsak
upphöra att köpa obligationer. Förslaget
avslogs. Regeringen underrättades
den 15 september om den i riksbanken
förda diskussionen. Frågan behandlades
upprepade gånger under hösten
1947 och våren 1948 i fullmäktige.

Då fullmäktige icke ville acceptera
mitt ursprungliga förslag om en väsentlig
inskränkning av obligationsköpen
och att man skulle godtaga den
stegring av bl. a. obligationsräntan, som
blev en följd därav, framställde jag
den It mars 1948 följande kompro -

missförslag: Köpkursen för statens

långa 3 % obligationer sänkes till
95''h % och övriga kurser anpassas i
enlighet därmed. Detta skulle ha betytt
en höjning av den effektiva räntan på
de långa 3 % statsobligationerna med
''''It c/c till 31U %• Fullmäktiges majoritet
godtog icke förslaget.

I maj 1948 träffade finansministern
med livförsäkringsbolagen en överenskommelse,
att de under en sexmånadersperiod
icke skulle minska sitt innehav
av statens och hypoteksinstitutens
obligationer. Vissa uttalanden,
som gjordes under den därefter följande
diskussionen, skapade oro på obligationsmarknaden.
Jag ansåg det därför
icke längre möjligt att åstadkomma
stabilitet på marknaden genom
nyssnämnda kompromissförslag om en
köpkurs på 9572 % på vissa statsobligationer.
Vid fullmäktiges sammanträde
den 2 juli 1948 yrkade jag därför
på att riksbanken i huvudsak skulle
upphöra med obligationsköpen och att
räntan skulle höjas med 7= %• Även
detta förslag avvisades av fullmäktiges
majoritet.

Under valrörelsen gjorde de tre
största partierna uttalanden för en
oförändrad ränta. I förhoppning att
kunna utöva något inflytande på den
ekonomiska politik, som därefter skulle
fastställas, tog jag kort efter valet
kontakt med partiledarna för att möjligtvis
få fram vissa åtgärder, som enligt
min mening borde vidtagas för att
så snabbt som möjligt återställa den
inre och yttre balansen och därigenom
bidraga till en stabilisering av penningvärdet.

Det visade sig emellertid, att jag icke
kunde vinna tillräckligt gehör för dessa
synpunkter. Regeringen ansåg visserligen,
att riksbankens obligationsköp borde
minskas för att därigenom åstadkomma
en ökad åtstramning av penning-
och kreditmarknaden. Detta borde
dock ske på så sätt, att fullmäktige vid
ett oförändrat ränteläge skulle medver -

Nr 39.

Tisdagen den 7 december 1948.

ka vid förhandlingar med olika penninginstitut
om återhållsamhet med utbud
och om köp av guldkantade obligationer.
Då enligt min mening denna väg
icke var framkomlig, framställde jag
den 14 oktober 1948 i fullmäktige följande
förslag.

Riksbanken borde förklara sig beredd
att medverka vid de ifrågasatta förhandlingarna
endast under den förutsättningen,
att riksbanken i huvudsak kunde
upphöra med obligationsköpen. Då
detta icke var möjligt vid den gällande
effektiva räntan på guldkantade obligationer,
borde köpkursen för dessa 3 %
obligationer sänkas till omkring 90 %,
och diskontot och övriga räntor i samband
därmed höjas med Va %. Vid förhandlingar
med penninginstituten skulle
man söka förmå dem att lämna sin
medverkan. Fullmäktiges majoritet beslöt
emellertid att uttala sig för att bibehålla
en oförändrad räntenivå.

Som förutsättning för att den av mig
angivna vägen skulle leda till det åsyftade
målet har jag -—- som närmare
framgår av skrivelsen till riksdagen -angivit, att samtidigt vissa andra åtgärder
skulle vidtagas.

Vid fullmäktiges sammanträde den 11
november 1948 fattades ett beslut, som
kommer att medföra höjning av köpkursen
för vissa obligationer; ett beslut
som emellertid ännu ej trätt i kraft. Jag
delade icke majoritetens uppfattning,
att man därigenom skulle skapa tilltro
till att 3 % läget kunde hållas, utan
framhöll, att åtgärden sannolikt skulle
tvinga riksbanken till större köp av
dessa obligationer, än om kursen icke
hade höjts. Jag anmälde därför min reservation
mot beslutet och meddelade,
att jag skulle inlämna min avskedsansökan.

Ivar Rooth.

Tisdagen den 7 december.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 30
nästlidna november och den 1 innevarande
december.

§ 2.

Svar på interpellation ang. tolkningen
av §§ 16 och 17 folkbokföringsförordningen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som anförde:
Herr talman! I en med andra kamma -

rens tillstånd framställd interpellation
har herr Mosesson till mig framställt
följande fråga:

Anser herr statsrådet de nu gällande
bestämmelserna i g§ 16 och 17 av folkbokföringsförordningen
tillämpliga i
fråga om dop, som blivit utfört av person,
tillhörande svenska kyrkan även
om dopförrättaren icke är präst inom
svenska kyrkan?

Såsom svar får jag anföra följande.

De nämnda paragraferna i folkbokföringsförordningen
upptaga bl. a. bestämmelser
dels angående anmälan av
förnamn för barn, som ej blivit döpl
inom svenska kyrkan, dels ock angå -

Tisdagen den 7 december 1948. Nr 39.

Svar på interpellation ang. tolkningen av §§ 16 och 17 folkbokföringsförordningen.

ende tillägg av ytterligare förnamn vid
dop, förrättat eller bekräftat inom .svenska
kyrkan.

Den fråga, interpellanten ställt, avser
rätta tolkningen av uttrycken »inom
svenska kyrkan döpt» samt »dop, förrättat
eller bekräftat inom svenska kyrkan».
Interpellanten anser för sin del, att man
vid tillämpningen av de ifrågavarande
bestämmelserna inte bör göra någon
skillnad mellan dop, förrättat av präst
inom svenska kyrkan, och dop förrättat
av befattningshavare hos inomkyrkliga
trossammanslutningar. Emellertid har
interpellanten samtidigt hänvisat till att
vissa präster inom svenska kyrkan tolkat
författningen på annat sätt.

Vid besvarande av interpeilantens
fråga anser jag mig böra begränsa mitt
uttalande til! vad som åsyftades med
nyssnämnda uttryck vid utarbetandet
av 1946 års proposition med förslag till
folkbokföringsförordning. Jag lämnar
sålunda åsido, huruvida författningsbestämmelserna
helt överensstämma med
eller i viss mån avvika från vad som
förut gällde i dessa hänseenden. Inte
heller finner jag anledning yttra mig
över den praxis, som för närvarande är
rådande.

Vid utarbetandet av propositionens
bestämmelser i nu förevarande del avsågs
med uttrycken »inom svenska kyrkan
döpt» och »dop, förrättat eller bekräftat
inom svenska kyrkan» endast
dop enligt svenska kyrkans ordning och
alltså inte dop, förrättat av person —
exempelvis pastor i frikyrkoförsamling
— som visserligen tillhör svenska kyrkan
men som inte är präst inom samma
kyrka.

Jag vill i detta sammanhang upplysa
om att jag i anledning av interpellationen
inhämtat yttrande från riksbyrån
för folkbokföringen, som i sin tur hört
ett antal kyrkobokföringsinspektörer i
saken. I samtliga yttranden tillkännages
en liknande uppfattning angående de
ifrågavarande bestämmelsernas rätta in -

nebörd som den, åt vilken jag nyss gav
uttryck.

Att vissa invändningar kunna riktas
mot en dylik restriktiv ståndpunkt i
frågan vill jag inte bestrida. Jag vill
emellertid tillägga, att lagstiftningen på
detta område inte kan anses avslutad
genom tillkomsten av folkbokföringsförordningen.
Såsom framgår av 1946 års
proposition i ämnet, uttalade jag vid
framläggandet av förslaget till folkbokföringsförordning,
att det med hänsyn
till dissenterlagkommitténs pågående arbete
inte syntes lämpligt att då ingå i
prövning av frågan huruvida dop, förrättat
inom främmande trossamfund,
borde i förevarande hänseende likställas
med dop inom svenska kyrkan. Det
är sålunda förutsatt, att en ny prövning
av hithörande spörsmål skall ske i samband
med behandlingen av det förslag,
som dissenterlagkommittén i sinom lid
kommer att framlägga.

Härefter yttrade

Herr MOSESSON: Herr talman! Jag
ber att få tacka statsrådet för vänligheten
att svara. Jag är inte i allo tillfredsställd
med svaret, och jag vill med några
ord motivera denna min mening.
Herr statsrådet går ju på sätt och vis
udenorn och menar, att vi få anledning
att återkomma till denna fråga. Jag skall
strax nämna något om det.

Låt mig emellertid först ge ett litet
exempel på hur det var innan den
nuvarande folkbokföringsförordningen
blev lag. I den då gällande författningen
stod det. att om i kyrkoboken ett
namn hade blivit inskrivet för ett barn
och dopbevis sedan företeddes, enligt
vilket utöver det inskrivna namnet ett
eller flera namn hade blivit givna i dopet,
skulle även detta eller dessa namn
införas i kyrkoboken, oavsett vem som
utfärdat dopbeviset. Det var således sak
samma, om det var ett dop förrättat av
präst i svenska kyrkan eller ett dop
förrättat av frikyrkopastor.

Nr 39.

Svar på interpellation ang. tolkningen av

I en av våra länslasaretts barnbördshusavdelningar
födde en hustru en
gosse, och då, såsom ofta brukar ske på
sådana där barnbördshus, dop skulle
förrättas där, frågade man, om hennes
gosse också skulle döpas. »Nej», svarade
hon, »han skall döpas av vår pastor
hemma. Han skall heta Karl-Gunnar.»
På grund av något missförstånd skrev
man ifrån sjukhuset till pastorsexpeditionen,
att gossen skulle heta Karl. När
ett par veckor senare dopbeviset företeddes,
stod det i detta, att gossen fått
i dopet namnet Karl-Gunnar. Kyrkoherden
vägrade emellertid att skriva in
detta tillagda namn Gunnar. Han sade:
»Dec står här, att man på lasarettet sagt,
att han skall heta Karl.» Då skrev fadern
till mig och frågade, hur de skulle
göra, och jag svarade: »Författningen är
tydlig. Gå till kyrkoherden och bed honom
att skriva in det namn barnet fått
i dopet.» Sedan fick jag ett brev från
fadern, där han talade om att kyrkoherden
sagt: »Nej, jag skriver inte in Gunnar.
» Fadern frågade vidare i brevet:
»Vad skall jag nu göra?» Jag övertygade
mig både hos statistiska centralbyrån
och hos vår främste då levande expert
på kvrko- och folkbokföringsfrågor
om att kyrkoherden hade fel, och
jag skrev sedan till fadern: »Gå till
kyrkoherden och säg, att han skall skriva
in det namn barnet fått i dopet.»
För säkerhets skull skrev jag också ett
brev till biskopen. I brevet framhöll jag,
att jag aldrig besvärat J. O. och heller
aldrig komnie att göra det för en sådan
liten sak, ty det vore sådant, som borde
kunna ordnas på annat sätt, och bad
biskopen vara vänlig att skriva till
kyrkoherden. Jag fick ett mycket vänligt
brev från biskopen, i vilket han
sade, att kyrkoherden efter hans anvisning
hade följt författningen, och när
fadern, som inte visste om detta, kom
till kyrkoherden för tredje eller fjärde
gången, visade kyrkoherden, att han
skrivit in fullständiga namnet. Då gäll -

december 1948.

§§ 16 och 17 folkbokföringsförordningen.

de således, att dopbeviset var det avgörande.

Nu säger statsrådet i 1946 års proposition
att vad som gällde före skall i
huvudsak gälla även efter det denna
lag om folkbokföring blivit antagen.
När jag och andra, som vore med här i
riksdagen, när propositionen behandlades,
läste den, kunde vi väl inte tänka
oss, att detta skulle bli någon kyrkopolitisk
fråga. Jag förmodar, att herr statsrådet
betraktade det som en enkel bokföringssak.
Men i varje fall blev det uttryck
som skrevs i propositionen: »döpt
inom .svenska kyrkan» eller »dop, förrättat
eller bekräftat inom svenska kyrkan»
sådant, att det för visso kan tolkas
på olika säti.

Den kyrkoherde, som jag talade om
och som vägrade skriva in det namn
som gavs i dopet, är nu inspektör för
kyrkobokföringen. Denne inspektör kommer
att av statsrådets svar bliva styrkt
i sin uppfattning, att hans förfarande
var riktigt; han har nu fått statsrådets
auktorisation på sin bättre rätt. Förut
hade han ingen rätt alls.

Nu säger herr statsrådet, att när dissenterlagkommittén
kommer med sitt
förslag till lag, skall denna fråga tagas
upp. Jag tillåter mig fästa herr statsrådets
uppmärksamhet på att statsrådet i
propositionen 1946 säger, att det är frågan
om dop, förrättat inom främmande
trossamfund, som dissenterlagkommittén
skall ägna uppmärksamhet åt och
komma med förslag om. Herr statsråd,
här är icke fråga om dop förrättat inom
främmande trossamfund, ty de inomkyrkliga
äro ju inte några främmande.
Således anser jag för min del att det
hade varit möjligt att härvidlag giva
dem rätt, som skriva in det fullständiga
namnet efter dopbeviset. De tolka författningen
på det sätt som förr skedde.

När jag talade med riksbyrån i telefon
om detta — om jag får tillåta mig
nämna det — var det en kamrat, prosten
Hoppe, som hörde detta samtal och

Tisdagen den 7 december 1948.

Nr 39.

Svar på interpellation ang. viss ändring av nöjesskatteförordningen.

han kom till mig och sade: Jag hörde
vad du sade i telefon och jag skall be
att få säga att det aldrig fallit mig in
att tveka ett ögonblick, när ett bevis om
dop företes, att skriva in det fullständiga
namnet. —• Men, som sagt, vi få väl
återkomma till denna fråga.

Jag vill nämna för herr statsrådet
och för kammarens ledamöter, att dissenterlagkommitténs
ledamöter äro och
från första stund ha varit fullt eniga
därom att i kyrkoboken skall efter detta
icke göras någon annan anteckning —
i födelse- och dopboken alltså —■ än om
dopet blivit förrättat av en svenska kyrkans
präst eller av annan. Och eftersom
man hyst denna mening hoppas jag att
denna fråga skall lösas, även om det
efter detta naturligtvis blir en hel del
trassel innan vi komma därhän, att vi
fått en lagändring till stånd.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. viss ändring
av nöjesskatteförordningen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Nordström
i Kramfors — under hänvisning
till vissa i interpellationen anförda
exempel på tillämpningen av 1945 års
förordning om nöjesskatt — till mig
framställt följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat de
svårigheter, som den nuvarande lydelsen
av nöjesskatteförordningen, i av
mig anförda exempel, medför för sådana
ideella organisationer som vid
olika tillfällen anordna festtillställningar? Har

statsrådet i så fall för avsikt att
vidtaga nöjaktiga åtgärder för att snarast
möjligt föreslå sådana förändringar
i nöjesskatteförordningen alt de av mig
påtalade olägenheterna elimineras?

Inledningsvis vill jag nämna, att jag
i anledning av interpellationen låtit infordra
yttranden i ärendet från riksräkenskapsverket
och några länsstyrelser.

I interpellationen beröres tillämpningen
av två bestämmelser i nöjesskatteförordningen,
nämligen

1) bestämmelsen att nöjesskatten vid
danstillställning, där utskänkning av
alkoholfria drycker må äga rum, skall
beräknas på en minimiavgift av 1 krona
50 öre; och

2) bestämmelsen att ideell organisation
inte får åtnjuta skattebefrielse enligt
15 § för nöjestillställning, i vilken
dans ingår till huvudsaklig del.

Vad den förstnämnda bestämmelsen
angår vill jag till en början erinra om
vissa uttalanden i 1945 års proposition
med förslag till nöjesskatteförordning.
I propositionen uttalades, att bestämmelsen
om nöjesskatt å restaurangdans
är avsedd att gälla även i fråga om sådana
danstillställningar som anordnas i
en folkpark eller i en folketshuslokal
och att den omständigheten, att vid
dylika danstillställningar serveringstvång
ej föreligger, inte bör medföra
att bestämmelsen om nöjesskatt sättes
ur kraft. I propositionen anfördes vidare,
att då nöjesskatten vid danstillställningar
i folkparker samt i folketshuslokaler
och andra dylika samlingslokaler
bleve något lägre enligt propositionsförslaget
än enligt tidigare gällande
författning, saknades anledning
att överväga särskilda regler om nöjesskatten
för sådana tillställningar. Dessa
uttalanden föranledde ingen erinran
från bevillningsutskottets sida.

Jag vill vidare framhålla, att ideella
organisationer genom ifrågavarande
stadgande inte berövats möjligheten att
bestämma den faktiska inträdesavgiften
vid sina tillställningar till ett lägre belopp
än 1 krona 50 öre. För en inträdesavgift
på t. ex. 75 öre skulle skatten
utan stadgandet om den fingerade minimiavgiften
ha blivit 12 öre; för att

Nr 39.

Tisdagen den 7 december 1948.

Svar på interpellation ang. viss ändring av nöjesskatteförordningen.

täcka sin merutgifi på grund av nyssnämnda
stadgande behöver en arrangör
inte höja inträdesavgiften med mer än
skillnaden mellan skatten för 1 krona
50 öre (vilken skatt uppgår till 23 öre)
och dessa 12 öre — eller till 8(3 öre med
lämplig avrundning. Avgiften behöver
alltså ingalunda höjas till 1 krona 50
öre. Verkningarna av minimiavgiftsregeln
kunna därför knappast anses såsom
särskilt betungande för de ideella
organisationerna.

.lag vill i fråga om den nu avhandlade
bestämmelsen tillägga, att det
väsentliga syftet vid införandet av nöjesskatt
å restaurangdans var att beskatta
danstillställningar på lokaler med
servcringstvång. Men det ansågs redan
från början, att en osäkerhet i tillämpningen
skulle uppkomma, om bestämmelserna
begränsades till att gälla enbart
dylika tillställningar; skattskyldigheten
gjordes därför oberoende av om
servcringstvång förelåg eller icke. Enligt
vad riksräkenskapsverket anfört i
sitt remissyttrande äro enligt ämbetsverkets
mening dessa farhågor för tilllämpningssvårigheter
fortfarande lika
motiverade.

Det bör i detta sammanhang vidare
påpekas, att bestämmelserna så som de
utformats äro tillämpliga även vid danstillställningar,
där utskänkning faktiskt
icke förekommer. Bestämmelserna äro
sålunda tillämpliga, så snart utskänkning
i lokalen må äga rum samtidigt
med danstillställningen.

Vad härefter angår bestämmelsen i
15 § nöjesskatteförordningen att skattebefrielse
inte får åtnjutas för nöjestillställning,
i vilken dans ingår till huvudsaklig
del, vill jag först erinra om att
vid tillkomsten av ifrågavarande bestämmelse
det i huvudsak rådde enighet
om det berättigade i ett dylikt undantagsstadgande.
Diskussionen bör alltså
endast gälla frågan om bestämmelsen
i praktiken tillämpats på ett tillfredsställande
sätt. Beträffande tolkningsfrågan
uttalades i 1945 års nöjesskaltepro -

position, att vid bedömning av vad som
skall anses vara en tillställnings huvudsakliga
innehåll avgörande betydelse
bör tillmätas frågan, vilken del av tillställningen
som för den besökande allmänheten
ter sig som den väsentliga,
och att följaktligen hänsyn icke uteslutande
skall tagas till vilken tid som går
åt för de olika delarna av tillställningen.
I brist på andra bestämningsgrunder
lär man emellertid ofta få förutsätta, att
den del av viss nöjestiliställning, som
tagit den längsta tiden i anspråk, också
för den besökande allmänheten tett sig
som den väsentliga och därmed till
huvudsaklig del ingått i nöjestillställningen
i fråga. Xöjesskattekonlrollen
inom riksräkenskapsverket har hittills,
enligt vad ämbetsverket upplyst, inte
givit upphov till mer än enstaka anmärkningar
i detta avseende, vilket
synes tyda på att tillämpningssvårigheterna
inte varit stora. I icke ringa utsträckning
har förmodligen vägledning
kunnat hämtas från den praxis, som utbildats
vid prövning av liknande frågor
enligt tidigare gällande nöjesskatteförordning.
Dansen lär sålunda, enligt vad
riksräkenskapsverket uppger, i allmänhet
betraktas som huvudsak i förhållande
til! t. ex. sång- eller akrobatuppträdanden
men däremot praktiskt taget
aldrig i förhållande till teater och revvföreställningar
av normal längd.

Som en sammanfattning av det anförda
vill jag uttala, att enligt min mening
några starkare skäl för en ändring
av nöjesskatteförordningen i de av interpellanten
påtalade hänseendena icke
för närvarande kunna anses föreligga.

Vidare yttrade

Herr KEMPE: Herr talman! Da interpellanten,
herr Nordström i Kramfors,
icke haft tillfälle infinna sig vid dagens
plenum får jag på hans vägnar tacka
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på anterpellationen.

Onsdagen den 8 december 1948.

Nr 89.

Svar på interpellation ang. bristen på läroböcker.

Även om svaret är något upplysande
beträffande tolkningsförfarandet i fråga
om nöjesskatteparagraferna, förmodar
jag att interpellanten icke kan känna
sig helt tillfredsställd med detsamma.
Det är nog trots allt ett faktum att man
tolkar dessa bestämmelser något olika
på skilda orter i landet och att en del
myndigheter äro mycket formella och
mekaniska i sin tillämpning av nöjesskattebestämmelscrna.
Jag vet av egen
erfarenhet hur lokala myndigheter mycket
olika värdera exempelvis möten, där
film samtidigt visas. Vid dessa möten
är föredraget i allmänhet det väsentligaste
och filmen naturligtvis endast
ett komplement. Men tar filmen längre
tid än föredraget anse en del landsfiskaler
att man skall ta ut nöjesskatt.

På den punkten framhåller ju statsrådet
i sitt svar följande, som jag tycker
är mycket klarläggande i detta fall:
»Beträffande tolkningsfrågan uttalades
i 1945 års nöjesskatteproposition, att
vid bedömning av vad som skall anses
vara en tillställnings huvudsakliga innehåll
avgörande betydelse bör tillmätas
frågan, vilken del av tillställningen som
för den besökande allmänheten ter sig
som den väsentliga och att följaktligen
hänsyn icke uteslutande skall tagas till
vilken tid som går åt för de olika delarna
av tillställningen.» Detta tror jag
som sagt bör bli klarläggande för en
hel de! myndigheter ute i landet.

Det finns trots allt utan tvivel skäl
för en översyn av tillämpningsbestämmelserna
då det gäller nöjesskatt. Riksdagens
mening då förordningen om nöjesskatt
behandlades var väl ändå att
man skulle underlätta de ideella organisationernas
verksamhet. Detta har enligt
interpellantens mening icke överallt
blivit fallet, och därför ansåg han att
regeringen borde ta ett initiativ för att
skapa större klarhet och enhetlighet på
detta område för att därmed eliminera
missförhållanden.

Jag hoppas dock på interpellantens
vägnar att statsrådet, trots att han för
dagen icke ansett tillräckligt starka skäl
härför föreligga, uppmärksamt följer
utvecklingen vad det gäller tillämpningen
av nöjesskattebestämmelserna
och inom en näraliggande framtid vidtar
de åtgärder, som enligt interpellantens
uppfattning äro nödvändiga till
skydd för de ideella föreningarnas verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

8 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtande nr 243, bevillningsutskottets
betänkande nr 02 samt andra
lagutskottets utlåtanden nr 60 och Öl.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.23 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 8 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Svar pa interpellation ans. bristen på
läroböcker.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd
har herr Kristensson till mig riktat
följande frågor:

1) Vad är anledningen till den brist

Nr 39.

Onsdagen den 8 december 1948.

Svar på interpellation ang. bristen på läroböcker.

på läroböcker, som förelegat denna
hösttermin?

2) Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga för att en försening av
framställningen av läroböcker för framtiden
skall kunna undvikas?

De av interpellanten berörda spörsmålen
voro på ett relativt tidigt stadium
av höstterminen föremål för myndigheternas
uppmärksamhet. I en cirkulärskrivelse
den 5 oktober 1948 ställde
sålunda skolöverstyrelsen till ett antal
bokförlag, vilka leverera läro- och läseböcker
för skolväsendet, i huvudsak
samma frågor som interpellanten nu
riktat till mig. Av de inkomna svaren
bekräftas, att vissa svårigheter i höst
förelegat att i tid och i erforderlig omfattning
kunna leverera efterfrågade
läroböcker. Ett förlag meddelar sålunda,
att, medan intill augusti månads utgång
nya upplagor av cirka 130 böcker färdigställts,
vid terminens början återstodo
ett tjugutal böcker, varav tillgängliga
upplagor icke kunde täcka hela
behovet. Av dessa färdigställdes under
september 8 och under förra hälften av
oktober 5 böcker. Ett annat förlag meddelar,
att beträffande förlagets böcker
svårigheter egentligen blott förelegat
beträffande Roths atlas nr 1 för de allmänna
läroverken, vilken blivit avsevärt
försenad. I övrigt meddelas, att i
den män leverans icke kunnat ske till
höstterminens början sådan likväl i allmänhet
kunnat komma till stånd under
september månads förlopp.

Det är givet att en dylik brist på vissa
läroböcker vid höstterminens början —
även om den tydligen icke haft den
omfattning, som man på sina håll varit
benägen att tro — är ägnad att bereda
svårigheter och olägenheter vid undervisningen.

Förseningen i bokleveranserna har
från förlagens sida angivits till väsentlig
del bero på att licenser för papperstilldelningen
utfärdats sent och att leveranserna
av papper från pappersbruken
dröjt alltför länge. Såsom exempel på

det sistnämnda må beträffande ett förlag
framhållas, att papper, varå licens
erhållits i februari respektive juli, levererats
från pappersbruken först under
juni respektive oktober. På grund härav
hade tryckningen av cirka 75 böcker,
vilka den 1 juni förelegat i tryckfärdigt
skick, måst uppskjutas i avvaktan på
pappersleverans. Dessa förhållanden ha
i sin tur medfört att belastningen på
tryckerier och bokbinderier blivit alltför
stark, varav följt en ytterligare förskjutning
av framställningsprocessen.
Arbetet på tryckerierna och bokbinderierna,
som lida brist på arbetskraft,
har ofta måst koncentreras till sommaren,
då arbetskapaciteten på grund av
semestrarna är mindre.

En annan omständighet, som i viss
mån synes ha bidragit till bristen på
vissa läroböcker, är, att upplagornas
storlek på grund av pappersransoneringen
begränsats under vad som eljest
varit normalt, vilket många gånger medfört
en tidsödande omtryckning. Väntade
förändringar i kursplanerna ha
måhända också i någon mån gjort förlagen
benägna att begränsa upplagornas
storlek.

Vidare må i detta sammanhang erinras
om att åtgången på skolböcker
för varje år avsevärt stegras med hänsyn
till den fortgående ökningen av
elevantalet. Medan antalet lärjungar i
den obligatoriska skolans normalklasser
1—7 läsåret 1945/46 utgjorde 510 000,
beräknas motsvarande siffra för innevarande
läsår till 572 000 samt för
läsåren 1949/50—1956/57 till 590 000.
632 000, 664 000, 709 000, 727 000.

764 000, 776 000 och 792 000. Det är
givet att denna starkt ökade efterfrågan
på skolböcker i förening med den allmänna
stegring i bokproduktionen, som
kan förmärkas, måste på tryckerierna
ställa krav, som de icke äro i stånd att
möta utan ökning av de maskinella resurserna,
vilket i sin tur med nuvarande
begränsade importmöjligheter stöter på
stora svårigheter.

Onsdagen den 8 december 1948.

Nr 39.

Svar på interpellation ang. bristen på läroböcker.

Av den lämnade redogörelsen för anledningarna
till den försenade leveransen
av vissa läroböcker torde framgå,
att de åtgärder, som under rådande förhållanden
kunna vidtagas för att om
möjligt förhindra en upprepning, främst
böra taga sikte på att åstadkomma
en så snabb licensgivning och leverans
från pappersbruken som möjligt.
I särskilda skrivelser den 15 november
1948 till statens bränslekommission och
till Svenska pappersbruksföreningen har
skolöverstyrelsen framhållit angelägenheten
av att i nämnda hänseenden allt
göres för att avhjälpa svårigheterna.
Vidare har överstyrelsen i skrivelser
till bokförlagen framhållit vikten av att
från deras sida alla åtgärder vidtagas
i samma syfte. Det torde få förutsättas
att från olika håll gemensamma allvarliga
ansträngningar komma att göras i
syfte, att till ett kommande läsår en försening
av leveranserna av läroböcker
till skolorna skall kunna om möjligt
undvikas eller i varje fall till omfattningen
avsevärt begränsas. För skolarbetets
behöriga gång är detta otvivelaktigt
en viktig förutsättning.

Vidare anförde:

Herr KKISTENSSON: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet för
svaret på min interpellation.

Innevarande hösttermin har i våra
skolor rått en allvarlig brist på läroböcker,
vilket också framgår av herr
statsrådets svar. Jag har flera exempel
på detta förhållande från min egen hemtrakt,
men jag skall inte återge dem,
eftersom jag vet att liknande förhållanden
också förekommit på andra håll i
vårt land; det är alltså en känd företeelse.
Givetvis bär detta i hög grad
försvårat lärarnas arbete och gjort undervisningen
mindre effektiv. Aktiebolaget
Svenska Bokförlaget svarar för
framställningen av en stor del av läroböckerna.
I juni månad i år — närmare

bestämt den 1 juni — hade detta förlag
75 böcker tryckfärdiga, vilkas tryckning
uppskjutits av brist på papper. Flertalet
av dessa böcker hade legat tryckfärdiga
sedan mars månad, och enligt
vad man uppgivit från förlaget skulle
situationen varit än svårare, om man
inte fått låna papper från andra företag.
Vid höstterminens början hade,
såsom herr statsrådet också uppger —
ifrågavarande förlag ungefär 20 böcker
som inte voro färdigställda.

Jag har frågat statsrådet efter orsakerna
till den brist på läroböcker, som
rått denna höst. Jag har frågat efter orsakerna
därför att man bör känna till
dem för att kunna finna en väg ut ur
svårigheterna. Herr statsrådet återger
i det avseendet en uppgift från förlagen,
att papperslicenserna kommit sent
och att leveranser av papper från bruken
dröjt för länge. I det fall herr statsrådet
omnämnde i svaret hade leveransen
från pappersbruket dröjt tre å fyra
månader. Vidare uppger herr statsrådet
att pappersransoneringen verkat så, att
böckerna måst tryckas i för små upplagor,
vilket förorsakat en tidsödande
omtryckning och även medfört ökade
kostnader för förlagen. För framställningen
i vårt land av läroböcker åtgå
under innevarande år omkring 1 500
ton papper. Hela pappersförbrukningen
i vårt land är för närvarande 420 000
ton. För nästa år måste man räkna med
en än större förbrukning, men också
då kommer pappersåtgången för läroböcker
att ligga under en halv procent
av den årliga pappersförbrukningen i
vårt land. När åtgången på papper för
läroböcker är så pass ringa i förhållande
till hela förbrukningen, förefaller det
ganska egendomligt att pappersransoneringen
skall behöva lägga hinder i
vägen för en sä nödvändig produktion
som den nu ifrågavarande. Fn försening
av böckerna med eu eller någon månad
innebär ju inte en besparing av papper,
ty förr eller senare måste ju ändå böckerna
komma fram. Det förefaller som

!(>

Nr :!!).

Onsdagen den .S december 19-18.

Svar på interpellation ang. bristen på läroböcker.

om det på detta område funnes något
fel i den nuvarande planhushållningen,
något fel i pappersransoneringen.

Herr statsrådet uppger vidare som eu
bidragande orsak till nuvarande läge,
att åtgången av skolböcker väsentligt
ökat, framför allt på grund av det växande
barnantalet, och herr statsrådet är
nog vänlig att i sitt svar ange den stigande
kurvan för barnantalet. Allt detta
har man emellertid kunnat förutse, jämväl
i fråga om pappersransoneringen. 1
detta sammanhang pekar herr statsrådet
på att den maskinella utrustningen vid
tryckerierna inte är den bästa, men just
därför är det synnerligen angeläget att
produktionen av läroböcker flyter jämnt
under året. För att så skall kunna ske
är det nödvändigt att pappersleveranserna
successivt pågå och att man får
en stor del av dessa leveranser redan
under första halvåret. Det har av något
förlag framkastats den tanken, att man
skulle från ransonering fritaga finpapperet
till böcker. Utan att taga ställning
till detta förslag skulle jag vilja säga.
att om man inskränkte det hela till att
gälla uteslutande finpapper till läroböcker,
vore saken värd ett övervägande.
.Tåg vet att svårigheter här erbjuda
sig, tv flera förlag trycka både läroböcker
och andra böcker, och det är
möjligt att de kontrollåtgärder, som
måste vidtagas, bli så omfattande, att
man fördenskull måste avskriva eu sådan
lösning, ålen om denna linje att
frige finpapper till läroböcker från ransonering
inte redan är prövad av myndigheterna,
förefaller det mig som om
man skulle kunna överväga en sådan
utväg. Jag säger detta utan att för min
del på minsta sätt uttala mig för en sådan
lösning.

De åtgärder, som under rådande förhållanden
skulle- kunna tänkas för att
vi skulle kunna komma ur nuvarande
svårigheter, anser herr statsrådet framför
allt vara snabbare licensgivning för
papper och snabbare leverans från pappersbruken.
Herr statsrådet åberopade

i det sammanhanget en vädjan från skolöverstyrelsen
till bränslekommissionen,
Svenska pappersbruksföreningen och
förlagen att man från deras sida ville
gemensamt sträva efter att få svårigheterna
avlägsnade. Jag skulle emellertid
vilja ifrågasätta om detta är tillräckligt.
Förlagen ha ju redan tidigare upplyst
såväl bränslekommissionen som
pappersbruken om situationen utan att
svårigheterna övervunnits. Kanhända
kan det på detta område behövas andra
direktiv för pappersransoneringen. Jag
skulle i vart fall vilja ge uttryck åt min
förvåning om herr statsrådet i denna
sak inte har trätt i kontakt med och
samrått med handelsministern. Om herr
statsrådet gjort det, vore jag tacksam
att få veta något närmare om resultatet
av dessa överläggningar.

Herr talman! Då jag här efterlyser
effektivare åtgärder i detta avseende,
gör jag det givetvis därför att jag anser
det synnerligen angeläget att kommande
år förhindra ett upprepande av en sådan
brist på läroböcker, som rått under
denna hösttermin.

Fröken NYGREN: Herr talman! Jag
vill i detta sammanhang i korthet peka
på en fråga, som ligger den nu förevarande
mycket nära. Den har visserligen
inte berörts i interpellationen och
inte heller i skolöverstyrelsens skrivelser
till bränslekommissionen och förlagen,
men den är inte desto mindre
mycket viktig i sammanhanget. Det gäller
nödvändigheten av att se till att det
finns tillräckligt med papper även till
skriv- och räkneböcker, till ritblock och
.dylikt. Att vi inom skolöverstyrelsen
inte togo upp den frågan i det här sammanhanget
berodde pa att det inte ingått
några klagomål över någon brist
i det avseendet. Men nu upplyser man
från Skriv- & Ritboksaktiebolaget, som
svarar för den absolut största delen av
denna förbrukningsmateriel för skolornas
räkning, atf man hyser mycket ail -

Onsdagen den 8 december 1948.

Nr 39.

Svar på

varliga farhågor för att man ett kommande
år inte skall kunna klara leveranserna.
På grund av god lagerhållning
har det hittills gått i lås, men nu
ha lagren smultit samman, och på efterfrågan
på materiel börjar även barnkullarnas
ökning att i mycket hög grad
inverka. Jag förutsätter att man från
skolöverstyrelsens sida kommer att ta
upp frågan till ny behandling och göra
erforderlig framställning. Jag har dock
velat beröra den i detta sammanhang.
För den händelse att från regeringens
sida skulle givas vissa direktiv till
bränslekommissionen, är det nödvändigt
att man uppmärksammar att det
gäller inte bara läroböckerna utan också
skriv- och ritböcker och liknande
materiel. Ty om det skulle uppstå allvarlig
brist på den sortens materiel,
skulle det alldeles säkert komma att visa
sig vara en minst lika stor fara för
undervisningen som den här påtalade.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Jag
finner anledning framhålla ett par ting

1 anledning av den förda debatten. Jag
vill till att börja med poängtera, att
den ransonering, som vi ha på papper,
inte är konstruerad på ett sådant sätt,
att man på den kan ställa samma krav
på effektivitet som på andra. Jag håller
med herr Kristensson om att det är
något fel i planhushållningen, men jag
vill fråga om han är beredd att rekommendera
en verkligt effektiv ransonering
på detta område.

Vi ha lagt upp regleringen av pappersförbrukningen
på det sättet, att
man gått fram efter eu del ganska summariska
och generella regler. Vi syfta
till en minskad förbrukning av papper
på hemmamarknaden, dock inte av den
anledningen att det skulle råda brist
på papper i landet utan helt enkelt därför
att vi anse oss behöva sälja mera
papper på export. Det är alldeles

2 — Andra kammarens protokoll 19''iS.

interpellation ang. bristen på läroböcker.

uppenbart att man skulle kunna tänka
ut ett system, där de anspråk, som härvidlag
ställas på effektivitet, mycket
verkningsfullt skulle kunna tillgodoses.
Man skulle kunna tillämpa ett beslagsförfarande
i fråga om pappersproduktionen
och för detta ändamål tillsätta
tjänstemän i tillräcklig utsträckning. Så
mycken tilltro har jag till tjänstemännen,
att jag tror att de skulle kunna
klara en sådan arbetsuppgift, men det
hela skulle enligt vårt sätt att se bli
en för stor apparat. Därför ha vi gått
fram efter en annan linje och sagt, att
behovet av läroböcker, vetenskapliga
tidskrifter och övrig samhällsviktig litteratur
vilja vi söka tillgodose med erforderligt
papper, men förlagen få arbeta
tämligen fritt. Man har sagt att tilldelningen
av papper blir så och så stor,
men att förlagen, när de fått sina kvantiteter,
måste se till att de och de behoven
bli täckta, bland annat i fråga
om läroböcker. Myndigheterna ha sökt
gå till mötes alla rimliga anspråk, som
kommit fram från förlagshåll, genom
extraleveranser av papper. Pappersförbrukningen
för lärobokstryck har emellertid
stegrats från ca 900 ton år 1946
till ungefär 1 400 i år. Motsvarande behov
för nästa år uppskattas till omkring
2 100 ton.

Det är inte riktigt att säga, som herr
Kristensson gjorde, att det borde vara
rätt lätt att klara av det hela, därför
att bokförlagen, om jag fattade herr
Kristensson rätt, fingo bara en halv
procent av allt det papper som förbrukas.
Det är nu inte så, utan bokförlagen
få, om jag minns rätt, något mellan
8 000 och 9 000 ton. Vi ha litat på att
bokförlagen även under en friare form
av reglering skulle kunna tillgodose
ifrågavarande anspråk på lärobokstryck,
men i fall av behov har bränslekommissionen
härjämte tillfört förlagen
extra papperskvantiteter. Jag förutsätter
att bränslekommissionen följer dessa
ting med uppmärksamhet och tar upp
underhandlingar med Svenska pappers Vr

H9.

Nr 39.

Onsdagen den 8 december 1948.

Svar på interpellation ang. bristen på läroböcker.

bruksföreningen för att leveranserna
skola kunna klaras.

Jag vill emellertid påpeka, att om
bokförlagen på bästa sätt följt de anvisningar,
som vi givit i fråga om denna
reglering, så hade de svårigheter inte
behövt förekomma — i vart fall inte
alla — som nu kommit till synes. Men
det är alldeles uppenbart att när ett
förlag har att välja mellan olika ting i
fråga om användningen av papper, det
väl ofta blir så, att den efterfrågan, som
finns från allmänhetens sida på förströelselitteratur
och andra tryckalster,
vill man gärna tillfredsställa, men att
man, när det gäller läroböcker och liknande
går till myndigheterna och säger,
att man inte har något papper, och
hemställer att det måtte framskaffas.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman! I
den nu pågående debatten skall jag be
att få ta upp till behandling ett näraliggande
spörsmål. Det var med stort
intresse jag tog del av herr statsrådets
meddelande, huru åtgången på böcker
till skolorna stiger år från år. Detta
förhållande är emellertid säkert inte
beroende enbart på ökningen undan för
undan av årskullarna skolpliktiga barn,
utan har samband också därmed, att
det sedan den fria skolmaterielen infördes
har blivit en helt annan förbrukning
av all skolmateriel vid skolorna
än tidigare.

Läroböckerna vill jag dela upp i två
grupper, nämligen dels de böcker, som
under hela läsåret alltid äro kvar i
klassrummet och som inte få föras därifrån,
och dels de böcker, som barnen
ta med sig hem för läxläsning. De böcker,
som finnas kvar i klassrummen, ha
förut ärvts från klass till klass, så länge
de varit snygga och rena och läraren
inte haft särskild anledning att gallra
ut dem, och i fråga om läxböckerna
har det varit vanligt, att yngre syskon
fått ärva äldre syskon, om nämligen

bokens författare varit densamma och
innehållet i stort sett överensstämt med
den nyare upplagans. Men i och med
att den fria skolmaterielen kom till har
man på många håll infört den principen,
att alla barn undan för undan
skola ha nya böcker, och det även om
ett äldre syskon haft samma bok men
inte haft användning för den, då det
kommit upp i en högre klass. Det skall
med andra ord vara nytt undan för
undan åt alla barn! Jag har för min
del inte kunnat godkänna denna princip.
Eftersom vi nu skola leva sparsamt
även på detta område, skulle det
vara av intresse att få höra herr statsrådets
och chefen för ecklesiastikdepartementet
mening i saken. Det kan ju
hända att jag härvidlag är ute i ogjort
väder och att något cirkulär utsänts i
saken, men det skulle vara mycket intressant
att få höra herr statsrådets inställning
i frågan.

Herr KRISTENSSON: Herr talman!
Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
yttrade nyss — och därom
är jag ense med honom — att när
vi ha en pappersransonering, som lägger
hinder i vägen för framställningen
av läroböcker, fungerar denna ransonering
inte på ett tillfredsställande sätt.

Herr statsrådet sade, att vi måste gå
in för en exportoffensiv, och även i det
avseendet har jag samma uppfattning
som han. Men denna exportoffensiv
bör enligt min mening inte få lägga
hinder i vägen för produktionen av
läroböcker i vårt land. Vidare torde
man kunna säga, alt därigenom att
tryckningen av läroböckerna uppskjutes
en å två månader, får man inte mera
papper för export och alltså inte heller
mera främmande valuta in i landet.

Herr statsrådet gjorde gällande att
jag på något sätt skulle ha sagt, att det
hela var lätt avklarat. Jag sade i stället
i fråga om förslaget att undantaga läro -

Onsdagen den 8 december 1948.

Nr 39.

Svar på interpellation ang. bristen på läroböcker.

böckerna från ransoneringen, att jag
inte visste vilken väg som var den rätta.
Jag tror nämligen att man i detta avseende
kan hysa vissa betänkligheter,
och jag har alltså inte ansett vägen vara
lätt.

Jag vill vidare fästa herr statsrådets
uppmärksamhet på att när jag nämnde
att i år vid framställningen av läroböcker
åtgått ungefär 1 500 ton papper,
så satte jag denna siffra i relation till
hela vår pappersförbrukning i år, som
uppgår till omkring 420 000 ton. Och
med vetskap om att för nästa år beräknas
en pappersförbrukning för läroböckernas
del — märk väl: inte böcker
i allmänhet — av cirka 2 000 ton, sade
jag, att denna siffra motsvarade knappt
en halv procent av hela vår årliga pappersförbrukning.
Till framställning av
böcker över huvud taget torde — jag
har fått uppgiften från bränslekommissionen
— för närvarande åtgå cirka
10 000 ton papper.

Det råder för närvarande brist på
läroböcker, och en hel del upplagor
måste tryckas om, därför att de visat
sig vara för små. Men, herr statsråd,
denna brist skjutes nu bara över till
nästa år. 1949 måste emellertid ännu
flera böcker tryckas än detta år på
grund av det ökade barnantalet, om
nuvarande principer skola följas. Därför
menar jag att man i tid bör tillgripa
effektiva åtgärder så att den brist på
läroböcker, som vi kunna konstatera
denna höst, inte inträder också nästa år.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag skall icke med den ärade interpellanten
diskutera pappersransoneringens
teknik; det gör säkert handelsministern
mycket bättre. Men jag vill ändå till interpellanten
säga, att när han uppträder
och slår larm, så har den centrala
skolmyndighet, som har att övervaka
dessa saker, gjort detta tidigare. Även

utan interpellantens medverkan hade
alltså denna sak blivit uppmärksammad.

Interpellantens partichef ler. Förmodligen
tycker han att det är opåkallat att
i detta sammanhang blanda in skolöverstyrelsen
och tala om vad ett verk som
centraldirigerar gör. Jag vet inte om
leendet betyder det. Det kanske interpellanten
själv kan uttolka i ett senare
anförande.

Sedan väntade jag att precis de synpunkter
som herr Fröderberg anförde
skulle komma fram; de ha också kommit
fram i pressen. Där har man nämligen
sammanställt de fria läroböckerna
med bristen på läroböcker. Om man
icke direkt sagt det har man dock liksom
antytt, att staten alltid reglerar och
ordnar så klumpigt, att man icke kan
göra detta system med fria läroböcker
tillräckligt smidigt utan att tillförseln
stoppas upp.

Låt mig säga en sak! Om det finns
något statsbidrag som är enkelt, så är
det statsbidraget till fri undervisningsmateriel;
det utgår nämligen med tio
kronor per elev och år. Kommunerna få
sedan hushålla hur de själva vilja; de
ha ingen redovisningsskyldighet. Allt
som sker är att inspektören vid sina besök
kontrollerar att eleverna få läroböcker.
Följaktligen finns det ingen anledning
att blanda ihop dessa saker. Jag
kan meddela, att även den punkt, där
herr Fröderberg anmärkte, ha myndigheterna
tidigare uppmärksammat. Det
har kommit ut ett cirkulär, att skoldistrikten
kunna låta syskon övertaga
böcker som äro välskötta. Följaktligen
är även den saken väl ordnad.

Slutligen skulle jag vilja säga, att då
det gäller böcker som förvaras i lärorummen,
finns ingen anledning till att
de skola förnyas hastigare nu än tidigare.

Jag vill sluta med att säga att detta
är en allvarlig sak. Den som har ansvaret
för skolväsendet är helt naturligt
angelägen att man gör det bästa möjliga
för att undanröja bristerna. Jag tror

Nr 39.

Onsdagen den 8 december 1948.

Svar på interpellation ang. bristen på läroböcker.

också att de svårigheter, som nu uppstått
och som uppmärksammats, komma
att avhjälpas och att bättre förhållanden
skola inträda.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet för
att han underströk just detta, att syskon
kunna ärva läxböcker och att det icke
finns någon anledning att byta böcker
i klassrummen tätare än förr. Men det
är ju detta som gjorts; det vet jag av
erfarenhet och det ville jag ha fram.

Nu hoppas jag, att var och en, som
hört herr statsrådets svar, för det med
sig till sitt skoldistrikt och gör det känt.

Jag vet mycket väl, att de tio kronor,
varmed staten bidrager för varje barn,
icke ge plats för slöseri. Men när propositionen
framlades betraktades det som
en naturlig sak på de flesta håll, att
skoldistrikten skulle tillskjuta bristen.
Jag vet att på många håll går kostnaden
till det dubbla. Man byter verkligen
om böcker. Icke blott varje barn skall
ha nya läxböcker, utan även böckerna
i klassrummen förnyas med ny årskull.
Det vet jag av erfarenhet. Men jag hoppas
att vi kunna taga fasta på detta
statsrådets yttrande och stödja oss på
detsamma, när vi vilja få dem där ute
i kommunerna att taga litet reson i
dessa frågor.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Det är klart
att kommunerna skola skjuta till vad
som fattas. Men jag vill fråga herr Fröderberg:
skola vi införa en centraldirigering
med detaljerade bestämmelser
eller böra kommunerna också i fortsättningen
få sköta detta på samma fria
sätt som hittills?

Herr KRISTENSSON: Herr talman!
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
sade, att skolöverstyrelsen
varit inne på detta ärende tidigare
än interpellanten. Jag har icke på
något sätt, herr statsråd, gjort gällande,

att jag är den förste som anmärkt på
detta. Men jag tycker dock att saken är
så väsentlig, att jag haft skäl draga fram
den här i riksdagen.

Det synes av svaret framgå, att det
är själva systemet, stelheten och trögheten
däri, som åstadkommer att man
icke får papper i rätt tid för tryckning
av böckerna. Det tycks vara den väsentliga
anledningen till bristen. Jag tycker
att detta är värt att uppmärksammas
från statsrådens sida.

Det allvarliga med detta är, att jag
icke är övertygad om att det räcker
med den maning som från skolöverstyrelsen
riktats till vederbörande parter.
Jag är icke övertygad att det räcker
med denna fromma önskan, utan jag
tror att man måste efterlysa mera effektiva
åtgärder. Det är därför jag hoppas
att denna interpellation ändå kan leda
till resultat. Det är av största vikt att
ifrågavarande brist försvinner och att
man nästa år och kommande år icke
behöver möta samma situation på detta
område.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! För
att kammarens ledamöter inte skola få
den uppfattningen, att myndigheterna
nu genomföra denna handelsreglering
på det sätt som herr Kristensson ville
göra troligt, nämligen att de bara skjuta
på leveranserna, måste jag säga ett
par ord.

Det förhåller sig ju icke på det sättet,
att bränslekommissionen går ut
ifrån att om man får vänta flera månader,
man kan spara mera papper. Att
man icke förfar så bevisas av vad jag
anförde tidigare, när det gällde extra
tilldelning till förlagen.

Vidare tror jag att det icke bara är
pappersbrukens fel att icke pappersleveranserna
i vissa fall kommit i tid.
Såvitt jag har mig bekant ha förlagen
själva ibland haft mycket svårt att besluta
sig, när det gällt kvaliteter och

Onsdagen den 8 december 1948.

Nr 39.

Svar på interpellation ang. bristen på läroböcker.

liknande ting, i tillräckligt god tid för
att leveranserna skulle kunna gå perfekt.

Här är sålunda ett förhållande som
man undan för undan söker rätta till.
Eftersom vi veta, att papperskvantiteten
till lärobokstrycket är relativt
ringa, jämfört med hela vår pappersförbrukning,
är det icke fråga om
annat än att vi kunna tillgodose önskemålet
att ge denna papperstilldelning
prioritet före andra leveranser. Det är
också så, som statsrådet Weijne framhållit,
att vi ökat framställningen av
skolböcker och liknande ting. Den som
ser på årets bokflod kan icke göra gällande,
att den är ett uttryck för större
och större pappersbrist. Vi ha faktiskt
sökt undan för undan se till att vi kunnat
tilldela förlagen papper. Men jag
erkänner gärna, att alla önskemål som
framkommit icke kunnat tillgodoses.
Det sammanhänger med andra synpunkter,
som jag icke här skall beröra.

Herr FRÖDERBERG: Herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
tog en ton emot mig som om han
trodde att jag ville komma åt honom
på något sätt. Icke alls! Herr statsrådet
har blivit en allt större och större auktoritet
för skolfolket i landet. Det är
på denna auktoritet jag vill stödja mig,
och därför har jag varit angelägen att
få ett uttalande av herr statsrådet.

Sedan vill jag bara säga, att jag är
icke för centralisering på något sätt utöver
den ganska starka kontroll som
redan finnes över dessa medels användning.
Jag är övertygad, att ett uttalande
här, som blir spritt, har mycket, mycket
bättre verkan.

Som sagt, jag understryker att jag
bara velat ha herr statsrådets stöd för
min uppfattning, som jag anser vara
riktig. .lag tackar honom uppriktigt för
vad han här sagt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Jag har aldrig
tvivlat på folkpartiets välvilja. Jag för -

står att det är idel välvilja mot regeringen
som ligger bakom interpellationen!
Men däremot skulle jag ha varit
tacksam om herr Fröderberg velat svara
mera direkt på min fråga. Vi ha nämligen
ett statsbidragssystem som ger
kommunerna full frihet. Vill herr Fröderberg
bevara detta, så att kommunerna
skola få behålla sin frihet, eller
vill han ha mera reglerande bestämmelser?
Det är den saken som jag tycker
det skulle vara intressant att få veta.
För oss, som äro »centraldirigerande»
socialdemokrater, är det väldigt bra att
veta var socialliberalerna stå på denna
punkt.

Herr KRISTENSSON: Herr talman!
Jag vill erinra om att i ett av de fall
herr statsrådet talade om i interpellationssvaret
begärde, enligt de uppgifter
jag fått, förlaget i april månad underhandlingar
om ökad kvottilldelning av
papper. Det fick licens i juli. Det var
samma förlag som hade 75 böcker liggande
tryckfärdiga den 1 juni. Flertalet
av dessa böcker hade legat tryckfärdiga
sedan mars månad. Det hela hade
uppehållits av brist på papper. Först i
oktober månad fick förlaget den leverans
av papper, som det hade licens
på i juli.

Jag vill erinra om att herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
i sitt svar uppger, att åtgärder på
detta område skola sättas in beträffande
licensgivningen, så att man får den snabbare.
Jag vet inte om jag uppfattade
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
rätt, då han ansåg att här
förelåge intet fel från bränslekommissionens
sida, utan allt vore väl beställt.
Jag hoppas att herrar statsråd i detta
fall kunna komma på samma våglängd
och samma linje, så att vi få en snabbare
licensgivning av bränslekommissionen,
samt att man överväger om det
finnes något fel i direktiven, så att papperet
kan levereras snabbare från bruken.
För närvarande har man viss till -

Nr 39.

Onsdagen den 8 december 1948.

Svar på interpellation ang. åtgärder för rensning av visst område av Skagerack
från minor.

delning per kvartal med vissa undantag
från dessa bestämmelser. Det kanske
finnes anledning för det statsråd, som
ansvarar för pappersransoneringen, att
se litet närmare på direktiven, huruvida
man ej kan göra dem fylligare, så att
man slipper svårigheter av detta slag.

Herr FRÖDERBERG: Jag vill först
upplysa herr statsrådet om att jag talade
icke för folkpartiet utan som enskild
gammal lärare och kommunalman
från en landskommun.

Sedan har jag bara att upprepa vad
jag nyss sade: Jag vill icke ha någon
ändring i de bestämmelser som redan
finnas om statsbidrag till skolmateriel.
Vad jag ville var bara att få detta auktoritativa
uttalande om användningen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Mitt
sista inlägg syftade till att för herr Kristensson
förklara att inom bränslekommissionen
arbetar man icke så att man
skjuter ifrån sig. Herr Kristenssons inlägg
gjorde i varje fall på mig det intrycket,
att han ville göra gällande att
myndigheterna skjuta ifrån sig, de söka
bara komma ifrån för stunden, och då
hlir det så mycket svårare sedan. Det
var detta jag ville bemöta.

När man säger, att det är fel på direktiven,
tror jag icke detta. Det är
klart att man kan säga, att en viss
mängd finpapper kan man taga undan.
Det tror jag också att man kan få bruken
med på. De svenska pappersbruken
äro ingalunda ovilliga att sälja på hemmamarknaden.
Men när direktiven ge
vederbörande försörjningsmyndighet
möjlighet att ingripa då det är nödvändigt,
d. v. s. då det tillämpade systemet
icke fungerar, har detta resulterat i att
man tagit loss nya kvantiteter undan för
undan till speciella ändamål. Det är på
detta sätt man hittills klarat situationen
någorlunda bra. Vi ämna fortsätta på
detta sätt.

Herr KRISTENSSON: Herr statsrådet
och jag äro överens om att det finnes
något fel i den nuvarande ransoneringen,
när den lägger hinder i vägen på
detta område. Finnes det fel måste det
ansvariga statsrådet vara angelägen att
finna felet. Jag kan icke anvisa någon
väg, men jag vore tacksam, om herr
statsrådet vill använda all sin energi för
att hitta detta fel. Det bör givetvis då
finnas möjlighet till rättelse.

Jag slutar med att uttala den förhoppningen,
att det också skall vara möjligt
för statsråden att med förenade krafter
på detta område förhindra ett upprepande
av de nuvarande svårigheterna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
rensning av visst område av Skagerack
från minor.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! I en med
andra kammarens tillstånd till mig
framställd interpellation har herr Utbult
berört riskerna för sjöfarten och
fisket från ett under kriget utlagt minbälte
i västra delen av Skagerack samt
framställt följande fråga:

Kan statsrådet ställa i utsikt att sådana
åtgärder komma att vidtagas, att
ifrågavarande område av Skagerack
kommer att effektivt rensas från minor?

Med anledning av vad i interpellationen
anförts om förekomsten av minor
inom förevarande område vill jag något
uppehålla mig vid anordningarna för
mineringen och de åtgärder som vidtagits
till skydd mot denna.

I samband med ockupationen av
Norge i april 1940 lade tyskarna ut en
minspärr i västra Skagerack mellan
Danmark och Norge. Minbältet kompletterades
sedermera vid olika tillfällen
under åren 1940—45. Sammanlagt torde

Onsdagen den 8

Svar på interpellation ang. åtgärder för
från minor.

under dessa år i minbältet ha utlagts
omkring 12 700 minor inom ett område
av ungefär Skånes storlek. Inom det
område norr om Hanstholmens fyr på
danska västkusten, där den av interpellanten
omnämnda sprängningen av motorfartyget
Brasil ägde rum, hade utlagts
två linjer minor till ett sammanlagt
antal av omkring 475 stycken.

Minorna i Skagerackbältet voro av
tre huvudtyper, nämligen hornminor,
antennminor och avståndsminor. Gemensamt
för dessa minor är att de anbringas
på varierande djup med wire
och ankare, som vid utläggningen automatiskt
inställer minan på avsett avstånd
från vattenytan. I fråga om alla
tre mintyperna sker utlösningen på
elektrisk väg. En hornmina avfyras så
att ett fartyg som stöter mot minan böjer
något av hornen varvid utlösning
sker. Antennminan som huvudsakligen
användes mot ubåtar är försedd med en
omkring 20 meter lång antenn som hålles
sträckt ovanför minan med en särskild
boj. Avfyring sker när ett järnfartyg
kommer i kontakt med antennen.
De avståndsminor som förekommit i
mineringen torde ha varit s. k. magnetnålsminor.
Avfyringsanordningen i en
sådan mina utgöres av en rörligt upphängd
magnetnål. När ett järnfartyg
kommer i närheten av minan, attraheras
nålen av fartygets järnmassa och
sluter en tändström till laddningen.

Efter krigets slut företogs under ledning
av en internationell minsvepningscentral
i London minsvepning i de olika
farvatten, där minor utlagts under
kriget. Svepningsområdena fördelades
därvid mellan de deltagande länderna.
Hela Skagerackområdet tilldelades Danmark
och Norge. Sverige fick på sin lott
västkusten, kustområdet runt Skåne och
stora delar av Östersjön. För svepningsarbetct
funnos tillgängliga noggranna
minkartor med angivande av de linjer
utefter vilka minorna utlagts. Minsvepningen
i de svenska farvattnen utfördes

december 1948. Nr 39. 23

rensning av visst område av Skagerack

synnerligen omsorgsfullt, och det är
känt, att så skedde även annorstädes.
Upprepade kontrollsvepningar av de genom
minkartorna kända eller eljest lokaliserade
minlinjerna ha ägt rum. Sedan
svepningsarbetena avslutats och
protokollen över dessa granskats hos
den internationella minsvepningscentralen,
har ett internationellt organ för
sjöfartsvägarnas angivande i anslutning
till minsvepningar förklarat stora delar
av de svepta områdena minfria. Detta
gäller bl. a. det område, där sprängningen
av Brasil inträffade.

Inom Skagerackområdet, där såväl
danska och norska som tyska minsvepare
deltogo, påträffades emellertid under
svepningsarbetet endast några
hundratal minor, och av de omnämnda
475 minorna utanför Hanstholmens fyr
uppsveptes endast en. Detta förhållande
förklaras av att minorna efter hand
lossnat från sina förankringar och kommit
på drift. Så har varit fallet icke
blott inom det ifrågavarande området i
Skagerack utan även när det gällt andra
minbälten. Intill den 1 oktober i år ha
enbart vid svenska västkusten av marindistriktet
där desarmerats eller
sprängts 3 830 minor. De flesta av dessa
ha sannolikt härstammat från Skagerackspärren,
medan ett mindre antal
torde ha kommit från minfält i Nordsjön.
Även på andra länders kuster vid
Nordsjön och Engelska kanalen ha tusentals
minor drivit i land. Vid danska
och norska kusterna torde minst
omkring (i 000 minor ha oskadliggjorts.
Att minorna lossnat från förankringarna
har främst berott på att wirarna genom
rostbildning småningom försvagats.
Det är självfallet att dylika drivande
minor, vilkas förekomst inom
oberäkneliga områden icke kan förhindras
genom den mest omsorgsfulla
svepning, innebära stora risker för sjöfarten.
Man nödgas även räkna med att
ett icke obetydligt antal minor blivit
kvar inom de svepta områdena till följd

Nr 39.

Onsdagen den 8

Svar pa interpellation ang. åtgärder för

från minor.

av att de legat på havsbottnen och därigenom
icke fastnat i svepningsanordningarna.
Sålunda ha säkerligen en del
minor vid utläggningen icke frigjorts
från sitt ankare utan fastlåsta vid detta
sjunkit till bottnen. De kunna sedermera
antingen ha frigjorts från ankaret
genom wirens sönderrostning eller med
wiren fastsittande vid ankaret stigit upp
från bottnen i samband med bottenfiske
eller stark sjöhävning. Det synes antagligt,
att Brasil träffats av en sådan förankrad
mina.

Såsom interpellanten omnämnt ha anmälningar
om förekomsten av förankrade
minor inom Skagerackområdet i
en del fall gjorts till svenska marinmyndigheter
av svenska fiskare. Rapporter
härom ha omedelbart avgivits
till myndigheterna i det land, som den
internationella minsvepningscentralen
tilldelat området i fråga i minsvepningshänseende,
eller sålunda enligt vad förut
angivits Danmark eller Norge. Områden,
inom vilka minor sålunda rapporterats
påträffade, ha genom de internationella
organen i London riskförklarats,
och åtgärder ha vidtagits för
röjning av minorna. Fyra sådana fall
ha inträffat i Skagerack. Efter företagen
kontroll ha områdena åter öppnats
för trafik.

Oaktat de omfattande åtgärder, som
genom internationell samverkan vidtagits
för minröjning, måste det sålunda
beklagligtvis konstateras, att vissa risker
för sjöfarten och fisket alltjämt förefinnas
genom drivande eller kvarliggande
förankrade minor. Dessa risker
ha också upprepade gånger framhållits
av svenska myndigheter. Vaksamhet
mot minfara är även i fortsättningen av
nöden.

När jag förut något berörde det internationella
minsvepningsarbetet nämnde
jag, att svepningsområdena fördelats
mellan de deltagande länderna och att
därvid hela Skagerackområdet tillde -

december 1948.

rensning av visst område av Skagerack

lats Danmark och Norge. Det är naturligt,
att fördelningen av svepningsområdena
skedde i princip så, att de olika
länderna skulle svara för sina egna
hemmavatten. Lika litet som minsprängning
av ett danskt fartyg inom svenskt
område skulle tänkas ge danska myndigheter
anledning att företa minsvepning
inom detta svenska område, lika
litet kan en sådan olycka, som drabbar
ett svenskt fartyg på danskt område,
tänkas föranleda åtgärder från svensk
sida inom det danska området. Den av
interpellanten framställda frågan, om
jag kan ställa i utsikt åtgärder för effektiv
rensning av minor inom det berörda
området i Skagerack, måste jag
därför besvara så, att särskilda åtgärder
i detta hänseende från svenska
myndigheters sida icke äro möjliga. Enligt
vad jag inhämtat ha de danska
myndigheterna icke för avsikt att verkställa
förnyad minsvepning med anledning
av Brasilolvckan.

Vidare anförde:

Herr UTBULT: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet för svaret på min
interpellation.

Emellertid känner jag mig icke belåten
med slutklämmen i statsrådets svar,
nämligen att ingenting kommer att göras
från vare sig svensk eller dansk
sida för att få till stånd en ny undersökning
om befintliga förankrade minor
i de ifrågavarande farvattnen. Jag
hade trott, att denna fråga var av så
vital betydelse för svensk sjöfart och
svenskt fiske, att en ny kontrollsvepning
bort komma till stånd, vare sig
denna skulle ha företagits av svenska
eller av danska minsvepare eller av
båda gemensamt.

Av statsrådets svar framgår, att i den
s. k. Skagerackspärren utlagts omkring
12 700 minor, och inom ett visst mindre

Onsdagen den 8 december 1948. Nr 39.

Svar på interpellation ang. åtgärder för rensning av visst område av Skagerack
från minor.

område norr om Hanstholmens fyr på
danska västkusten, där den omnämnda
minsprängningen av motorfartyget Brasil
ägde rum, hade utlagts omkring 475
minor. Av de omnämnda 12 700 minorna
påträffades av danska, norska och
tyska minsvepare sammanlagt endast
några hundratal minor, och av de
nämnda 475 minorna uppsveptes endast
en — säger en — mina. Trots dessa
dåliga resultat ha områdena förklarats
för minfria, och sjöfarten har dirigerats
över dessa områden.

Att så få minor påträffats förklaras
av att minorna efter hand lossnat från
sina förankringar och kommit på drift.
Detta är till stor del riktigt, men ett
faktum är att ett ganska stort antal
minor legat kvar för sina förankringar,
och det är dessa minor som gång efter
annan observerats och påträffats av
våra fiskare under fiske i dessa farvatten.
Vid ett tillfälle hade danska fiskare
rapporterat minor nordnordväst om
Hanstholmen, vilket resulterade i att
per radio även här i Sverige kungjordes
att ett nytt minbälte upptäckts på
nämnda plats.

Fram till den 23 oktober, då motorfartyget
Brasil minsprängdes, hade
våra fiskare vecka efter vecka påträffat
förankrade minor inte bara på ett ställe
utan på ganska stora områden. Vid ett
tillfälle kom en fiskebåt upp i förankrade
minor två gånger på en dag med
cirka 15 distansminuters avstånd. En
annan båt påträffade förankrade minor
fem veckor i sträck under fiske.

1 statsrådets svar framhålles bland
annat, att trots vad som gjorts för att
avlägsna minorna det beklagligtvis
måste konstateras, att risker för sjöfarten
och fisket alltjämt föreligga och att
vaksamhet mot minfaran även i fortsättningen
är av nöden.

Som jag påpekat i min interpellation
ha våra fiskare varit mycket vaksamma
under fisket, framför allt i det område

av Skagerack, som det i detta sammanhang
är fråga om, och de ha hellre
låtit sin fiskredskap gå förlorad än de
utsatt sig för faran att bli minsprängda.
Vad beträffar sjöfarten i övrigt så kunna
ju inte gärna ångfartygen, som gå
sin väg rakt fram, vara vaksamma på
annat sätt än mot flytande minor och
under dagsljus.

Då nu statsrådet konstaterat, att några
åtgärder för vidare rensning från
minor på det ifrågavarande området i
Skagerack icke komma att vidtagas vare
sig från svensk eller från annat lands
sida, får man utgå ifrån, att därest
vi få en del hårda stormar i Skagerack
under vintern, kvarblivna förankrade
minor komma att slita sig loss, så att
minorna äro borta till våren, då våra
fiskare på allvar skola taga upp sitt
fiske igen på ifrågavarande område.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! För att
inte den ärade interpellanten skall tro,
att jag är okänslig för de synpunkter
han framhållit, vill jag säga, att jag
givetvis djupt beklagar, att det inte
är möjligt för oss att på nytt svepa
de områden, där svepning skulle kunna
anses behövlig och möjlig. Det är
emellertid så, att detta arbete måste
utföras med hjälp av minsvepare, och
dessa kräva en viss personal, som vi inte
ha tillgång till. Skulle vi nödgas ta
sådan personal i anspråk, skulle det
i stor utsträckning bli fiskarbefolkningen
på Västkusten som finge släppa
till sjömän och reservbefäl. Det är just
svårigheten att få folk, både i Sverige
och på andra håll, som gjort att man
måst inskränka minsvepningen, sedan
den stora och avgörande svepningen
efter kriget ansetts avslutad.

överläggningen var härmed slutad.

26 Nr 39. Onsdagen den 8 december 1948.

Svar på interpellation ang. beredande av ökat skydd för markägare vid vissa vatten

regleringar.

§ 3.

Svar på interpellation ang. beredande
av ökat skydd för markägare vid vissa
vattenregleringar.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Pettersson i Ersbaeken till mig
framställt en interpellation som ger uttryck
för önskemålet, att lagen den 20
oktober 1939 med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering
snarast möjligt skall sättas ur tillämpning.

När denna lag tillkom — kort efter
krigsutbrottet — var syftet därmed att
snabbt bereda möjlighet till ökat tillgodogörande
av vattenkraft och därigenom
till besparingar i förbrukningen
av kol och annat bränsle. Lagen innefattar
av denna anledning vissa lättnader
i förhållande till vattenlagens
regler. Den praktiskt viktigaste skillnaden
gäller behandlingen av ersättningsfrågor.
Enligt vattenlagen skall vattendomstolen,
när den ger tillstånd till ett
företag, samtidigt därmed fastställa ersättning
för de skador och olägenheter,
som företaget i olika hänseenden kan
medföra, och dessa ersättningar skola
utbetalas, innan företaget får igångsättas.
Vid meddelande av tillstånd till tillfällig
reglering enligt 1939 års lag äger
däremot vattendomstolen, där det kräves
för att undvika dröjsmål med regleringen,
uppskjuta prövningen av uppkomna
ersättningsfrågor till en senare
tidpunkt. Stadgandet härom kompletteras
dock med vissa bestämmelser till
de skadelidandes skydd, delvis tillkomna
genom en lagändring år 1943. Om
det kan antagas, att en sakägare kommer
att lida skada eller intrång som
medför svårighet för honom att vinna
sin utkomst eller att fullgöra honom
åvilande förpliktelser, skall sålunda

ersättning till honom helt eller delvis
fastställas på förhand. Vattendomstolen
kan också eljest, i avbidan på närmare
utredning, utdöma belopp, som med
hänsyn till omständigheterna kan anses
skäligt, i avräkning på den ersättning
som slutligen bestämmes. I övrigt skall
vattenrättsdomaren tillse, att ersättning
bestämmes så snart ske kan.

1939 års lag är en s. k. fullmaktslag.
Förordnande om dess tillämpning kan
meddelas för viss tid eller tills vidare.
Den 20 oktober 1939 — samtidigt med
lagens utfärdande — meddelades förordnande
om dess tillämpning tills vidare.

I skrivelse den 30 maj 1947 anhöll
riksdagen, att Kungl. Maj:t ville till
övervägande upptaga frågan, huruvida
förordnandet om tillämpning av 1939
års lag kunde upphävas. Interpellanten
har nu erinrat om denna framställning
och i anslutning därtill frågat, huruvida
jag anser nuvarande lagbestämmelser
rörande exploatering av vattenkraft
ge tillräckligt skydd för markägarna
eller — om denna fråga besvaras nekande
— huruvida jag är villig att
medverka till att riksdagens beslut snarast
effektueras.

Jag kommer i det följande endast att
sysselsätta mig med frågan om möjligheten
att sätta 1939 års lag ur tillämpning.
För den händelse interpellanten
med sin första fråga — rörande det
skydd som genom nuvarande bestämmelser
om exploatering av vattenkraft
beredes markägare — skulle ha åsyftat
även bestämmelserna i själva vattenlagen,
vill jag emellertid erinra om att
särskilda sakkunniga i december 1945
tillkallades för att behandla frågor om
ändringar i vattenlagen. 1 september
1947 avlämnade de sakkunniga en promemoria
med förslag till vissa ändringar
i lagen, men åtskilliga framställningar,
som överlämnats till de sakkunniga,
ha ännu icke av dem slutbehandlats.
Dit hör bl. a. riksdagens skri -

Onsdagen den 8 december 1948. Nr 39.

Svar på interpellation ang. beredande av ökat skydd för markägare vid vissa vattenregleringar.

velse den 13 juni 1947 med begäran om
utredning av frågan om gottgörelse till
bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar,
m. m.

Beträffande 1939 års lag vill jag vitsorda,
att bestämmelserna om behandlingen
av ersättningsfrågor äro principiellt
betänkliga. För normala förhållanden
måste det sägas vara en riktig
ordning, att ersättningar för skada till
följd av ett vattenbyggnadsföretag bestämmas
och betalas innan företaget
igångsättes. Det avsteg från vattenlagens
regler i detta hänseende, som 1939
års lag innebär, kan endast försvaras
med en hänvisning till de mycket allvarliga
problem, som kriget och därmed
sammanhängande förhållanden
medfört för kraftförsörjningen. Olägenheterna
av en tillämpning av 1939 års
lag minskas dock avsevärt i den mån
vattendomstolarna begagna sig av möjligheten
att utdöma provisoriskt bestämda
ersättningar. Efter vad jag har mig
bekant sker detta i stor utsträckning,
särskilt vid Norrbygdens vattendomstol,
som handlägger flertalet av de
större och mera ingripande tillfälliga
regleringarna. I fråga om det av interpellanten
omtalade målet om regleringen
vid Avesta Storfors i Dalälven,
vilken reglering utövats under en följd
av år utan att ersättningar utdömts,
torde särskilda förhållanden föreligga,
sammanhängande bl. a. därmed, alt den
före regleringen gällande dämningsrätten
är tvistig. Behandlingen av detta
mål bör därför icke anföras såsom något
typfall för den provisoriska lagens
tillämpning. Målet visar dock alt denna
lag stundom kan leda till en beklaglig
minskning i det skydd för den jordbrukande
befolkningen, som under normala
förhållanden bör upprätthållas.

Vad jag redan sagt torde tillräckligt
tydligt visa, att jag har stor förståelse
för önskemålet att 1939 års lag snarast
möjligt skall siittas ur tillämpning. Vi

måste emellertid hålla i minnet, att
kraftsituationen alltjämt är ansträngd
och lätt nog kan ytterligare skärpas.
Visserligen har sedan krigets början
arbetet på tillgodogörandet av landets
vattenkraft bedrivits i forcerat tempo,
men efterfrågan på elektrisk kraft har
ökat ännu snabbare än tillgången. I
väsentlig mån har detta berott på att
den elektriska kraften i allt större utsträckning
tagits i anspråk för industriella
behov, ej minst inom utpräglade
exportnäringar såsom malmbrytning
och metallindustri, pappersmasse- och
pappersindustri samt kemisk-teknisk
industri. Ökningen i efterfrågan på
elektrisk kraft kommer med säkerhet
att fortsätta under de närmaste åren,
och utbyggnadsverksamheten pågår alltjämt
utan avmattning. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att i den nyligen
framlagda s. k. fyraårsplanen —
som särskilt tar sikte på möjligheten
att öka vår export — betecknas den
fortsatta utbyggnaden av vattenkraften
som en av de viktigaste grundvalarna
för utvecklingen av större produktion
och effektivitet. Denna utbyggnad skall
därför enligt planen tillmätas en hög
prioritet i programmet för höjande av
våra produktiva resurser.

Vid bedömande av kraftsituationen
bör man också observera värmekraftens
minskade roll för kraftförsörjningen.
Tidigare har det varit möjligt
att under vattenbristtider fylla ut kraftbristen
med värmekraft. Den omfattande
utbyggnad av vattenkraft, som ägt
rum sedan krigsutbrottet, har emellertid
försiggått utan någon motsvarande
ökning av värmekraftverken. I nuvarande
situation är det därför icke möjligt
att mer än delvis kompensera bristande
vattentillgång med ökad värmekraftproduktion.
Härav följer, att det
under torrår kan bli nödvändigt att tillgripa
konsumtionsbegränsande åtgärder,
som sannolikt måste gå ut även
över exportindustrien, .lag behöver inte

28 Nr 39. Onsdagen den 8 december 1948.

Svar på interpellation ang. beredande av ökat skydd för markägare vid vissa vatten
regleringar.

närmare utveckla, vilka allvarliga störningar
detta skulle medföra för den
forcering av exporten, om vars nödvändighet
i dagens läge alla torde vara
ense. Någon nämnvärd ökning av värmekraftreserver
kan man inte räkna
med för de närmaste åren. Det är ju
också av kända skäl nödvändigt att
hålla kolförbrukningen på så låg nivå
som möjligt, och det är därför önskvärt
att icke behöva anlita värmekraft
i större utsträckning.

Med hänsyn till de omständigheter,
som jag här berört, bör man enligt min
mening icke i nuvarande läge inskränka
möjligheterna att snabbt genomföra behövliga
vattenregleringar. Jag vill i
samband därmed påpeka, att regleringsföretagen
i huvudsak endast kräva insats
av arbetskraft och inhemskt byggnadsmaterial
och icke — såsom kraftstationerna
— tillika anstränga verkstadsindustrien.
I stort sett kunna regleringarna
också genomföras utan anlitande
av utländsk valuta.

Vid 1946 års riksdag antogos vissa
tilläggsbestämmelser till slutstadgandet
i 1939 års lag. Dessa bestämmelser taga
sikte på den situation som uppkommer,
då förordnandet om lagens tilllämpning
upphäves. Ett särskilt stadgande
syftar till att möjliggöra en smidig
avveckling av de många tillfälliga
regleringar, som äro avsedda att efterföljas
av permanenta regleringar. Det
ligger nära till hands att fråga, om icke
dessa övergångsbestämmelser innefatta
tillräckliga garantier för att kraftförsörjningen
icke skall behöva lida avbräck
genom att förordnandet om tilllämpning
av 1939 års lag upphäves. Om
man endast hade att taga hänsyn till
regleringar, som äro avsedda att bli
bestående för framtiden, kunde man
möjligen anse så vara förhållandet. Då
jag överväger konsekvenserna av att
redan nu upphäva förordnandet tänker
jag emellertid icke blott på sådana regleringar.
Jag avser i stället en sådan

situation, som förelåg exempelvis förra
vintern. Efter en torr sommar och höst
var fyllnadsgraden i regleringsmagasinen
låg, och det blev nödvändigt att
tillgripa kraftransonering. I detta läge
var det av stort värde att med stöd av
hastigt utverkade tillstånd enligt 1939
års lag kunna utnyttja vissa vattenmagasin
hårdare än de ordinarie regleringsbestämmelserna
tilläto. Enligt
min mening vore det icke försvarligt
att i nuvarande läge avhända sig möjligheten
att i händelse av en ny utpräglad
vattenbristperiod tillgripa liknande
provisoriska åtgärder.

Jag har förut nämnt, att det föreligger
ett förslag till ändringar i vattenlagen,
avgivet av särskilda sakkunniga i september
1947. Bl. a. föreslås däri vissa
uppmjukningar av det i vattenlagen
föreskrivna förfarandet i ansökningsmål.
Förslaget torde emellertid i dessa
delar knappast innebära något mera
väsentligt utöver en legalisering av den
praxis, som redan nu tillämpas vid vattendomstolarna
i mål, som handläggas
enligt den ordinarie vattenlagen. När
det gäller att snabbt kunna genomföra
angelägna regleringar, kunna sålunda
de föreslagna nya bestämmelserna i vattenlagen
icke ersätta 1939 års lag.

Enligt min mening kräver alltså läget,
att förordnandet om tillämpning av 1939
års lag får gälla ännu någon tid. Emellertid
måste man givetvis på allt sätt
söka minska olägenheterna härav för
dem, som beröras av regleringarna,
främst den jordbrukande befolkningen
i regleringsområdena. I fråga om sådana
regleringar, som äro avsedda att
bestå för framtiden, är det sålunda angeläget,
att meddelade tillstånd enligt
1939 års lag icke slentrianmässigt förnyas
utan snarast möjligt utbytas mot
tillstånd enligt vattenlagen, så att engångsersättningar
för skada och intrång
av regleringarna bli fastställda och utbetalade.
Där tillfällig reglering utövas
under en följd av år, är det också vik -

Onsdagen den 8 december 1948. Nr 39.

Svar på interpellation ang. beredande av ökat skydd för markägare vid vissa vatten
regleringar.

tigt, att vattendomstolarna utan alltför
stor försiktighet begagna den av lagen
anvisade möjligheten att utdöma förskottsersättningar.

Härpå anförde

Herr PETTERSSON i Ersbacken: Herr
talman! Den brist, som 1939 uppstod
på elektrisk energi, måste givetvis fyllas,
och för att möjliggöra detta tillkom
1939 års lag. De missförhållanden, som
därefter uppstått, ha sin grund i en
synnerligen olycklig politik från vattenfallsstyrelsens
sida. Styrelsen har
nämligen icke lagt sig vinn om en fullt
motiverad utbyggnad av vattenkraften.

I detta avseende må påpekas den skillnad
som föreligger mellan å ena sidan
den vattenkraftspolitik, som förts av
vattenfallsstyrelsen, och å andra sidan
den som förts av Stockholms stad.

Som läget nu är utgöra de enligt
1939 års lag lämnade regleringstillstånden
huvudparten. Detta innebär, att det
stora flertalet dagsaktuella regleringar
är av tillfällig art, och som en följd
härav äro icke skadorna i nämnvärd
grad reglerade. För sökandena är det
en mycket stor ekonomisk fördel att få
en reglering enligt 1939 års lag förlängd
period efter period utan att behöva
ersätta den uppkomna skadan.
Denna situation är mycket typisk beträffande
Avesta Storfors. Vid senaste
behandling av frågan om reglering av
Avesta Storfors erhöll sökanden det
tredje tillståndet enligt 1939 års lag
och samtidigt en väsentligt förhöjd
dämningsrätt. De särskilda förhållanden,
som förefinnas i detta mål, utgöra
kanske icke ett typfall för den provisoriska
lagens tillämpning men ett gott
exempel på de skadliga konsekvenser,
som den provisoriska lagen har för
markägarna. Det kan ifrågasättas, om
det icke finns anledning att i någon
form söka att väsentligt öka sökandens
intresse för att få fram en definitiv

reglering. Som exempel må anföras det
förslag, som framförts i RLF:s remissyttrande,
nämligen att det första tillståndet
enligt 1939 års lag skulle behandlas
såsom hittills, men vid begäran
om förlängning enligt samma lag skulle
regleringen avgiftsbeläggas på ett sådant
sätt, att sökanden icke hade någon
ekonomisk fördel av ett sådant tillstånd.

Jag instämmer helt i de synpunkter
som framförts angående önskvärdheten
att snarast möjligt få fram mesta möjliga
elektriska energi ur våra vattendrag.
Främsta återhållande faktorn är
emellertid den till ytterlighet ökade
arbetsbörda, som kommit att påvila
vattendomstolarna och som omöjliggör
för dessa att hinna avverka målen i
den takt, som är önskvärd och nödvändig,
om en känsla av rättssäkerhet hos
markägarna skall finnas kvar. Norrbygdens
vattendomstol har visserligen
utökats till tre avdelningar, men detta
är ingen tillräcklig lösning. Skall det
bli tal om någon lättnad i arbetsbördan
och en något så när rimlig tid för
målens behandling, måste Norrbygdens
vattendomstol ytterligare väsentligt utökas
liksom också vattenöverdomstolen.
Som det nu är hinna icke domstolarna
att i tillräcklig grad bedöma regleringsfrågorna
efter den provisoriska lagen,
och därför kan icke bestämmelsen om
förhandsbetalning för skador få önskvärd
tillämpning.

Jag konstaterar slutligen, att de särskilda
sakkunniga, som i december 1945
tillkallats för att behandla frågor om
ändringar i vattenlagen, i september
1947 avlämnat en PM rörande vissa
ändringar, men att andra framställningar
föreligga, bl. a. riksdagens skrivelse
av den 13 juni 1947, som icke slutbehandlats
av de sakkunniga.

Med hänsyn till frågornas mycket
stora betydelse, sedd mot bakgrunden
av att rcgleringsarbeten pågå i nästan
alla vattendrag i Norrland, är det myc -

Nr 39.

Onsdagen den 8 december 1948.

Förordning ang. taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal eller
ecklesiastik indelning, m. m.

ket viktigt att dessa sakkunniga taga
ställning till det förslag som framförts.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
243, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Förordning ang. taxering och debitering
av skatt vid ändring i kommunal eller
ecklesiastik indelning, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 62, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående taxering och debitering
av skatt vid ändring i kommunal
eller ecklesiastik indelning, m. m., jämte
en i ämnet väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr SKÖLDIN: Herr talman! Det är
inte för att göra någon erinran mot
bevillningsutskottet som jag har begärt
ordet, utan närmast för att ställa en
fråga till utskottets ordförande.

Det finns anledning att befara, att bestämmelserna
i detta betänkande komma
att bli föremål för felaktiga tolkningar,
om vi inte få klarhet på en viss
punkt. Man kan nämligen befara att
folk föreställer sig, att bevillningsutskottet
accepterat den mening, som kommit
till uttryck i den väckta motionen,
nämligen att Stockholms stad är universalarvinge,
som det ordagrant heter
i motionen, till restskatter från inkorporerade
områden. Man gör i motionen

gällande, att Stockholm får övertaga
samtliga skulder från dessa områden.
Det förhåller sig emellertid inte på det
sättet. Sundbybergs stad har fått övertaga
en skuld för ett prästgårdsbygge
på 13 710 kronor, och därutöver får staden
även övertaga en skuld från Duvbo
municipalsamhälle på 70 350 kronor. Jag
nämner dessa siffror endast för att belysa
vederhäftigheten hos motionären
i detta avseende.

Då man, som jag sade, kan befara att
bevillningsutskottets betänkande tolkas
så, att utskottet accepterat de synpunkter,
som motionären framfört, nämligen
att det tillkommer Stockholms stad att
överta alla dessa restskatter, vore jag
tacksam för att få ett klart besked av
bevillningsutskottets ordförande om vad
utskottet anser om denna fråga. Personligen
tycker jag visserligen det är uppenbart
hur uttalandet bör tolkas, men
eftersom det kan tänkas uppstå tvist
på denna punkt, vore det bra om man
kunde få ett besked antecknat till riksdagens
protokoll.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Den proposition vi nu behandla
har föranletts av uppbördsreformen.
Det är förklarligt att en så genomgripande
omändring av systemet för upptagande
av skatt medför vissa besvärligheter
och att det fordras vissa kompletteringar.
Det som mest intresserar skattebetalarna
är nog den tilläggsskatt till
1947 års skatt, som många nu begåvats
med.

Jag har tänkt mig att med herr talmannens
tillåtelse ställa en fråga om
hur stort det belopp är, som nu skall
tas ut av 1947 års skatt. Om finansministern
hade varit närvarande, kanske
jag skulle kunnat få svar på den frågan.
Jag tror det är nödvändigt att man uppger
siffran för att hindra att det sprids
felaktiga uppgifter bland människorna.
Det är en allmän uppfattning, att det

Onsdagen den 8 december 1948.

Nr 39.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande.

rör sig om ett mycket stort belopp,
men ingen vet exakt hur stort det är.
■Tåg liar hört en uppgift, som jag inte
håller för otrolig men som jag inte kunnat
kontrollera, att det rör sig om mellan
800 och 1 000 miljoner kronor, alltså
att det skall tas ut ytterligare nära
en miljard i skatt.

Då finansministern inte är närvarande,
kan jag alltså inte få något svar,
men jag upprepar, herr talman, att det
vore bra om man vid första lämpliga
tillfälle ville klargöra denna sak för
svenska folket.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag begärde ordet närmast i anledning
av den fråga som herr Sköldin ställde.

Bevillningsutskottets här föreliggande
förslag innebär ingen saklig ändring av
den kungl. propositionen. Vad det innebär
är endast att de fall, i vilka Kungl.
Maj :t tidigare meddelat beslut, icke
skola behöva underkastas ny prövning
av Kungl. Maj:t.

Spångatvisten, som herr Sköldin här
drog upp, intresserar mig mycket litet,
och jag tänker inte alls lägga mig i den.
Kungl. Maj :t eller någon annan myndighet
får väl utreda, huruvida det beslut
Kungl. Maj:t fattat i inkorporeringsfrågan
är av sådan karaktär, att den nya
förordningen icke behöver tillämpas.
Det tillkommer icke bevillningsutskottet
att göra den tolkningen. Jag vill
emellertid påpeka för herr Sköldin, att
utskottet i slutet av sitt betänkande gör
en rätt kraftig korrigering av motionärens
uppfattning om landstingets andel
i skatten.

Jag skulle kunna nöja mig med att
säga detta, men jag vill med anledning
av herr Skoglunds fråga meddela, att
kammaren på onsdag skall behandla
propositionen om uppskov med den
efterkommande skatten och att vi då
kanske kunna få klarhet på den punkt
herr Skoglund vidrörde. Jag vill emellertid
säga, all de siffror jag har hört

väsentligen understiga de av herr Skoglund
här nämnda.

Överläggningen var härmed slutad.
Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Uppskov med sjukförsäkringslagens
ikraftträdande.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 22 oktober 1948 dagtecknad
proposition, nr 308, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att
antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
.sjukförsäkring.

Kungl. Maj :ts berörda förslag innefattade
i huvudsak anstånd med sjukförsäkringslagens
ikraftträdande till den
1 juli 1951.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra i
anledning av densamma väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionen I: 447 bifalla förevarande proposition,
nr 308; samt

B. att motionerna 1:448 samt 11:625
och 11:626, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet i
sin motivering anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGÅRD: Herr talman! I en inlerpellationsdebatt
i denna kammare

Nr 39.

Onsdagen den 8 december 1948.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande.

för en tid sedan angående uppskov
med kommunindelningens genomförande
framkastades frågan om man inte i
sammanhang med ett sådant uppskov
också måste tänka sig en förändring
beträffande tidpunkten för ikraftträdandet
av sjukförsäkringen i dess nya
obligatoriska form. Det har nu kommit
ett svar på den frågan, kan man säga,
i form av den proposition som nu föreligger.

I samband med behandlingen av detta
ärende har jag för min del yrkat, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att de synpunkter beträffande
organisationen av socialförsäkringen
som framföras i det senast
avgivna betänkandet angående arbetslöshetsförsäkring
— det avlämnades
någon gång under sistlidna september
månad — skulle göras till föremål för
särskilt beaktande vid det fortsatta arbetet
för tillrättaläggande av sjukförsäkringen.
Jag har varit angelägen att
betona nödvändigheten av att man på
detta tidiga stadium tar upp frågan om
den samordning, som där är föreslagen
mellan olika former av socialförsäkring,
sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring,
folkpensionering och den blivande moderskapsförsäkringen.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen
jag betonar nödvändigheten av
att man, när man går vidare på reformsträvandenas
väg, inte försummar att ta
upp frågan om hur detta skall ske, vilka
former som skola användas för det blivande
arbetet på detta område. Det har
emellertid lika många gånger uraktlåtits
att ta hänsyn härtill. Denna synpunkt
har jag ansett så viktig, att jag
inte kunnat låta bli att i detta sammanhang
stryka under en begäran om att
den allvarligt måtte upptas till prövning.
Utskottet har på den punkten helt
och hållet understrukit det önskemål
jag för min del uttryckt, varför jag kan
anse, att jag vunnit mitt syfte och egentligen
inte har något yrkande om särskild
skrivelse.

I fråga om övriga motioner skulle jag
egentligen avstå från att yttra mig, eftersom
jag inte gjort något yrkande på
dessa punkter, men jag vill i alla fall
i ett par avseenden göra några reflexioner.
Jag vill säga —- vilket kanske låter
underligt — att jag inte kan godtaga
den allmänna mening, som framträder,
nämligen att om man genomför fri sjukhusvård,
skulle tillströmningen till sjukhusen
bli oerhört stark. Jag kan i det
sammanhanget åberopa följande fakta.
Vi ha redan nu fri sjukhusvård i mycket
stor utsträckning. Sjukkassorna ha
nått den omfattningen, att man nu har
bortåt fyra miljoner försäkrade, om försäkringstagarnas
barn medräknas. Det
betyder, att cirka 60 % av medborgarna
redan ha fri sjukhusvård. Till detta
kommer den inte obetydliga del som
genom fattigvårdens och barnavårdens
ingripande har fri sjukhusvård. Hur
stor procent som totalt redan nu tillförsäkras
fri sjukhusvård kan jag inte
med visshet uttala mig om, men nog är
det bortåt tre fjärdedelar av hela antalet
medborgare. Att återstående 25 %
eller mindre av medborgarna skulle ha
så förfärligt stark åstundan att söka sig
till sjukhusen är inte tänkbart. Jag säger
detta endast för att i min ringa mån
försöka belysa saken.

Det hindrar emellertid inte, att man
måste tänka igenom problemet synnerligen
noga, även om man inte får stirra
på svårigheterna alltför mycket. Hur
nödvändigt det än är att utbygga sjukhusen
på ett helt annat sätt än vi för
närvarande förmå göra eller under den
sistförflutna tiden kunnat göra, är det
kanske i alla fall inte någon absolut förutsättning
för att kunna genomföra sjukförsäkringen,
även om det är högeligen
önskvärt. Man nödgas nog låta de ansvariga
läkarna fortsätta sin sovring av
det klientel, som strömmar till sjukhusen.

Det finns emellertid andra skäl att
göra reflexioner i detta sammanhang.
Jag måste då först beklaga den avvikel -

Onsdagen den 8 december 1948.

Nr 39.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande.

sen från det ursprungligen uppgjorda
förslaget beträffande sjukförsäkringen,
att vi byggde upp försäkringen på två
skilda linjer, av vilka den ena innebär
ett slags enhetshjälp på 3 kronor 50 öre
om dagen och på vilken lägges en
andra, som utgör en ny anordning, som
ytterst bygger på frivillig anslutning.
•lag måste ännu en gång beklaga denna
utveckling. Emellertid är det väl inte
möjligt att för ögonblicket göra något
åt den saken. Socialministern bär tyvärr
bundit sig ganska starkt vid denna
anordning och kan givetvis inte nu
rygga.

Det ekonomiska läget utgör en verklig
anledning att uppskjuta igångsättandet
av den nya obligatoriska försäkringen,
och ett uppskov kan anses nödvändigt
även av andra skäl. Ur allmänt
social synpunkt är det emellertid önskvärt,
att man inte skjuter alltför länge
på genomförandet av den obligatoriska
försäkring varom preliminärt beslut
fattats vid 1946 års riksdag. Den utgör
nämligen en nödvändig del av det stora
reformprogram, som är uppgjort och
som vi alla anslutit oss till. Det framgår
klart, att utskottet inte för sin del
är främmande för ytterligare uppskov,
som måhända nödvändiggöres av andra
anordningar vi velat genomföra i olika
avseenden. Utskottet har inte velat
binda sig på den punkten utan antytt,
att om och när detta framstår som nödvändigt,
må frågan ånyo upptagas. Därför
har jag, herr talman, inte något
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! I
fråga om anpassningen av den nya
sjukförsäkringen till det förslag, som
socialvårdskommittén senare har kommit
med, särskilt i sammanhang med
arbetslöshetsförsäkringen, skall jag inte
alls ingå i någon saklig debatt. Om jag
skall fortsätta att handhava socialdcpar 3—Aiulru

kammarens protokoll 1948.

tementets angelägenheter kommer jag
för min del inte att ta ståndpunkt till
den frågan, förrän hela materialet föreligger,
d. v. s. när vi fått in remissvaren.
Det kan tidigast bli någon gång
fram på våren, och det kan mycket väl
hända, att det blir ytterligare något
uppskov, då ärendet i varje fall inte
kan föreläggas 1949 års riksdag. Men det
är klart som dagen, att det förslag, som
där föreligger, skall studeras med den
omsorg, som vi över huvud taget kunna
lägga ned på ärendet, och då får man se
vad resultatet kan bli.

Jag är herr Hagård tacksam för att
han vill hjälpa till att slå sönder det
som man försöker göra till en dogm här
i landet, nämligen att den fria sjukhusvården
skulle bli en så enorm belastning
på våra sjukhus, att den över
huvud taget inte kan tänkas vara möjlig
att genomföra. Det är inte bara sjukkassemedlemmarna,
som de facto ha fri
sjukhusvård — de betala indirekt genom
sina avgifter, men när sjukdomen
är akut, ha de inga utgifter för sjukhusvård
— och de, för vilka kommunerna
på grund av deras ekonomiskt svaga
ställning måste betala. Vi ha praktiskt
taget fri förlossningsvård. Avgiften i
detta fall, en krona, avser hara betalning
för kosten. Vi ha i två län en allmän
sjukhusavgift på en krona, nämligen
i vårt sydligaste län, Malmöhus
län, och vårt nordligaste län, Norrbottens
län. Det är väl ingen som inbillar
sig, att om man även tar bort den kronan,
skulle det komma att innebära en
förfärligt stor belastning på sjukhusen
där nere i söder och där uppe i norr.

Över huvud taget täcka ju sjukhusavgifterna
inte alls de kostnader, som
varje patient medför för sill sjukvård.
•lag har bara velat notera dessa fakta,
därför att de ju måste ha ett avgörande
inflytande på frågan, huruvida man
verkligen skall kunna vänta sig en så
fantastisk ökning av belastningen på
sjukhusen vid genomförande av den fria
sjukvården, som det ganska allmänt

Nr 3.9.

Nr 39.

Onsdagen den 8 december 1948.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande.

talas om och som tidningarna ofta nog
påstå. För min del tror jag inte på det.
Vad sinnessjukhusen beträffar är visserligen
sjukhusvården inte där fri, men
det förhåller sig dock på det sättet, att
om personer bli sinnessjuka, bli de, om
det över huvud taget finns plats för
dem, remitterade till sinnessjukhus. Videt
akuta fall, måste sinnessjukhusen ta
hand om dem. Det antal, som där kan
komma i fråga, blir väl inte större, om
man har en fri sjukhusvård än om man
har en mer eller mindre betald sjukhusvård.
Med vad jag nu sagt har jag lämnat
den ena av de upplysningar jag velat
ge i detta sammanhang.

Den andra är, att engelsmännen, som
ha genomkämpat ett nära sexårigt krig,
ha genomfört sin nya sjukförsäkring,
inte bara med fri sjukhusvård utan
dessutom med allmänt fri läkarvård.
Jag måste säga, att det nog skulle vara
rätt egendomligt, om det svenska samhället
inte skulle kunna orka med en
reform av den försiktigare beskaffenhet
vi fattat beslut om, då engelsmännen
anse sig kunna orka med sin mera omfattande
reform på området. Den har
trätt i kraft innevarande år. Det är min
avsikt att låta ordna en studieresa till
England för att där undersöka, hur systemet
fungerar. Det kan hända, att jag
misstar mig, men jag har en allmän
känsla av att tillgången på sjukhusplatser
i förhållande till folkmängden ingalunda
kan vara större i England än i
Sverige. Engelsmännen ha kanske större
tillgång på läkare, men jag skulle tro,
att deras sjuksköterskebrist är av ungefär
samma storleksordning som vår.
Även engelsmännen ha haft att kämpa
med praktiskt taget alla de svårigheter,
som man här argumenterar med för att
visa, att ett ganska långt uppskov med
sjukförsäkringens genomförande är
nödvändigt. Därför är det min tro, att
man kan lära sig mycket av de erfarenheter
engelsmännen ha gjort, både i
själva portgången och sedan reformen
tillämpats någon tid. Det tjänar ingen -

ting till att göra någon studieresa förrän
nästa år, men resultatet kan komma
med i det material, som skall ligga till
grund för statsmakternas slutliga bedömande
av frågan, om man inom relativt
kort tid kan genomföra den nya
sjukförsäkringen eller behöver längre
uppskov.

Jag har velat lämna dessa upplysningar,
därför att jag tror, att det är
önskvärt att det kommer in andra synpunkter
i diskussionen om vilken belastning
det är fråga om än de man i
regel fått anförda.

Herr ÖSTERMAN: Herr talman! Det
är inte min mening att inlåta mig på
någon längre sakdebatt i de frågor, som
aktualiseras genom propositionen nr
308. Det var emellertid bland annat
ett yttrande av statsrådet, som gjorde
att jag skulle vilja säga några ord.

Statsrådet sade, att det blivit en
dogm, att man anser att den fria sjukvården
kommer att medföra väsentligt
större krav på vårdplatser och att det
alltså blir en större belastning för sjukhusen.
Jag måste ju säga, att jag i viss
mån tror på den dogmen, om vi nu
skola kalla det så, trots de skäl statsrådet
förebragte för en motsatt uppfattning.
Och om man går till sjukförsäkringspropositionen
1946, så förefaller
det mig, som om departementschefen
själv i någon mån hade skattat åt
dessa vanföreställningar, som det väl
skulle vara fråga om. Där säger departementschefen
bland annat följande: »Jag
är ingalunda främmande för att en
utsträckning av sjukförsäkringen till att
omfatta hela folket kan komma att ställa
ökade anspråk på såväl läkarvården
som sjukvården i övrigt och att vissa
svårigheter härutinnan kunna uppstå
åtminstone under en övergångstid.» Vidare
säger han på nästa sida: »Med nuvarande
tillgång på vårdplatser skulle
däremot påfrestningarna på sjukhusen
bli alltför stora, om en dylik helt kost -

Onsdagen den 8 december 1948.

Nr 39.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande.

nadsfri vård genomfördes redan från
och med år 1948.»

Genom de motioner som nu ha väckts
i frågan har, tycker jag, hela problemet
fått en mera allsidig belysning än
i propositionen, där som motiv för
uppskov endast anföres en rent formell
grund, fördelen att samordna sjukförsäkringsreformen
med den nya kommunindelningen.
Jag skulle här bara
vilja tacka utskottet för att man tagit
så allvarligt på problemet om våra
bristande sjukvårdsresurser och för att
man på ett så grundligt sätt kompletterat
det material som kan påverka frågans
bedömning. Särskilt värdefullt synes
det mig vara, att man så långt det
varit möjligt för de senaste decennierna
fram till 1946 redovisat sjukhusens
platstillgång och behov av utbyggnad
under olika förutsättningar. Jag skall
inte närmare redogöra för innehållet i
ifrågavarande tabeller, som var och en
kan studera på s. 11 och 12 i utlåtandet.

Resultatet bekräftar emellertid i allo
de farhågor som upphovsmännen till
motionerna 1:447 och 11:625 hyst angående
svårigheterna att genomföra den
avgiftsfria sjukvården vid den föreslagna
tidpunkten. Det finns nämligen ingen
anledning att anta, att den svagt
nedåtgående tendensen i kurvan över
platsantalet per 1 000 invånare — det
är ju det viktigaste i detta avseende —•
som började 1944, av några yttre förhållanden
skall vändas till att bli uppåtgående
under den närmaste tiden.
Tvärtom. Och på s. 12 kan man inhämta,
att den nödvändiga ökningen
av antalet vårdplatser under decenniet
1950—60 enligt medicinalstyrelsens beräkningar
är 6 500 vid kvalitativt status
([ilo och 11 000 vid 5 % standardförhöjning.

De slutsatser utskottet dragit av dessa
premisser förefalla vara ganska lika
motionärernas. Jag syftar t. ex. på sådana
uttalanden som »Några mera på -

tagliga förbättringar i nämnda hänseenden
ha knappast inträtt under tiden
efter sjukförsäkringslagens antagande»
och »Allvarliga brister föreligga sålunda
alltjämt i fråga om vårdmöjligheterna»
etc. Man har emellertid med varm
hand överlämnat åt departementschefen
att fullfölja saken i dess yttersta
konsekvenser, vilka man tydligen kan
förutse kunna komma att bli ett år
efter år upprepat uppskov, om ingenting
ändrar sig till det bättre. Självt anser
sig utskottet inte kunna uttala sig
om tidpunkten för den fria sjukvårdens
förverkligande. Utskottet säger sålunda
ordagrant: »De olika omständigheter,
som kunna föranleda ytterligare uppskov
med sjukförsäkringsreformen,
få i stället prövas allteftersom de
uppstå, var och en i sitt sammanhang.»
Jag vill bara påpeka, att ett sammanhang
inte kan brytas, nämligen det mellan
den fria sjukhusvården och själva
sjukförsäkringsreformen, detta i motsats
till vad herr Ilagård ansåg. Det uttalade
departementschefen klart i propositionen
1946. Jag skall inte orda ytterligare
om det.

I slutet av utlåtandet säger utskottet,
sedan det påpekat, att de osäkerhetsmoment,
som för närvarande förefinnas,
i och för sig kunde tala för att
man uppsköte bestämmandet av tidpunkten
för sjukförsäkringslagens ikraftträdande,
följande: »Emellertid skulle
en sådan anordning skapa en allmän
ovisshet bland dem, som förbereda reformen.
» Är det verkligen möjligt, att
ovissheten blir mindre genom utskottets
»kanske» än genom motionärernas bestämda
»sedan»? Allt tyder på att utskottet
varit snubblande nära bifall till
motionerna, och ifall det om något
år skulle bli fråga om uppskov på längre
sikt, behöver inte utskottets sekreterare
överanstränga sig med att kompilera
ihop en ny motivering. Han kan ta den
gamla ordagrant.

Jag har intet yrkande.

Nr 39.

Onsdagen den 8 december 1948.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande.

Herr ADOLFSSON: Herr talman! Jag
begärde ordet för att yrka avslag på
Kungl. Maj:ts förslag, och jag ber att
med några ord få beröra anledningen
till att jag ställer ett sådant yrkande.

När lagen om allmän sjukförsäkring
genomfördes vid höstriksdagen 1946
sades det i propositionen, att konturerna
till den nya kommunindelningen
borde skönjas, innan reformen kunde
föras ut i livet. Detta var skälet till att
ikraftträdandet av lagen redan vid det
tillfället uppsköts till den 1 juli 1950.
Med hänsyn till den argumentation man
hade för detta föreföll det hela tämligen
rimligt, och den grupp jag tillhör
hade i stort sett intet att invända
däremot. Nu äro konturerna till den
nya kommunindelningen så skönjbara,
att Kungl. Maj :t räknar med att kunna
fatta förberedande beslut under hand
nästkommande höst och i början av år
1950. När så är fallet, måste väl ändå
skälen från Kungl. Maj:ts sida för uppskov
med reformens genomförande vara
helt andra än de tidigare nämnda.
Frågan gäller, såsom socialministern
nyss antydde, icke sjukhusens kapacitet
och utbyggnad. Eftersom det nu
föreslagna uppskovet med denna ganska
betydande sociala reform ligger fullkomligt
i linje med regeringens allmänna
program för den närmaste tiden,
vågar jag förutsätta, att kommunindelningsskälet
har tillkommit som ett nödargument
och ingenting annat. Det
s. k. stabiliseringsprogrammet förutsätter
ju sänkt levnadsstandard för de
breda folklagren. Det är ett försakelsens
evangelium för dem, som alltid
bruka försaka, en försakelsevecka som
skall sträcka sig över fyra år i första
hand, och det är tydligt att man anser,
att valutgången givit förtroendevotum,
icke bara när det gäller reformstopp,
lönestopp och allmän åtstramning för
det fattiga, arbetande folket, utan även
i fråga om uppskjutande av sådana sociala
reformer, varom riksdagen redan
har beslutat.

När jag läst de motioner i detta ärende,
som förekommit, och lyssnat på debatten
här, har jag icke kunnat frigöra
mig från den känslan, att bakåtsträveriet
vädrar morgonluft här i landet, då
man icke ens anser sig böra göra halt
inför de sociala reformer, som vi ha
beslutat skola verkställas vid en viss
tidpunkt, nämligen den 1 juli 1950.
Typiskt därvidlag är ju, att det föreligger
motioner från folkparti- och högerhåll
om att sjukförsäkringsreformens
ikraftträdande skall uppskjutas ännu
längre än regeringen föreslår, ända till
1955 föreslås det på det ena hållet och
till eu obestämd framtid på det andra.
Typiskt är också, att under den lilla
debatt som hittills förts, utskottet kunnat
få stort beröm både av herr Hagård
och den senaste talaren och att det
förutsättes att ytterligare uppskov utan
vidare skall kunna ifrågakomma utan
att man egentligen har någon annan
argumentation därför än kommunindelningens
genomförande. Jag tycker
att de borgerliga motionerna och argumentationerna
överensstämma synnerligen
väl med den sociala syn som
tog sig uttryck i den borgerliga reservationen,
när sjukförsäkringsreformen
förelädes den svenska riksdagen år
1946. Där uttalade man farhågor för att
vårt svenska folk vid reformens genomförande
skulle få lika god inkomst vid
sjukdom som eljest och att detta skulle
komma att leda till ökat sängliggande,
om jag så får uttrycka mig. Eftersom
sjukpenningen skall per individ räknat
utgöra 3 kronor 50 öre för dag, har jag
väl lov att säga, att denna ståndpunkt
hade ett synnerligen starkt tycke av
annodazumal. Trots detta passar den
mycket bra också 1948. 3 kronor 50 öre
är vad vi betala för den allra enklaste
middag här nere i riksdagshusets restaurang.

Jag förstår, att det föreslagna uppskovet
väl överensstämmer med politiken
att överbalansera statsbudgeten
genom att taga mera från folket, detta

Onsdagen den 8 december 1948.

Nr 39.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande.

som är den enande linjen i den aktuella
ekonomiska politiken. Ett beslut enligt
regeringens förslag här kommer nämligen
att innebära, att statskassan tillföres
ett belopp av ett par hundra miljoner,
vilka efter riksdagsbeslutet 1946
skulle ha tillförts de medborgare som
råka i sjukdom.

Jag kan icke se att det finns några
giltiga skäl — endast formella — för
en politik sådan som denna, och det är
därför som vi kommunister yrka avslag
på regeringens förslag. Vi kunna kanske
göra det så mycket mer om vi anknyta
till vad socialministern nyss anförde,
att engelsmännen, som genomlevt och
genomkämpat ett nära sexårigt krig,
redan fört ut sin sjukförsäkringsreform
i det praktiska livet, en reform av samma
karaktär som den höstriksdagen
1946 beslöt här i Sverige.

Jag kanske bara får tillägga, att även
om kommunindelningsbesluten i några
fall skulle dröja till början av 1950,
måste det ändå finnas tid och möjlighet
att ordna sjukförsäkringen i de
kvarvarande fall som det skulle vara
fråga om. Vi ha kunnat iakttaga, att
statsmakterna och de underlydande organen
kunna handla synnerligen snabbt
i bra mycket krångligare frågor än denna,
särskilt när det gäller att få fram
nya skatter och sådant. Jag är övertygad
om att det skulle vara möjligt att
handla snabbt också i detta fall.

Med hänvisning till vad jag nu anfört
ber jag, herr talman, att få yrka avslag
på Kungl. Maj:ts proposition nr 308. ''

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Jag begärde ordet närmast för
att framföra några synpunkter till statsrådet
Möller. Han hade tydligen icke
tillfälle närvara längre — jag ser, att
statsrådsbänken är tom.

Det är många intressanta spörsmål i
fråga om socialvården, som diskuteras
i det andra lagutskottets utlåtande, som
vi nu behandla. Jag har under tio års

tid tillhört socialvårdskonunittén. Nu
har jag lämnat kommittén. Jag har dessbättre
icke blivit avsatt, utan jag kan
använda ordvändningen i de gamla
hedervärda orlovssedlarna, att jag på
egen begäran frånträtt min befattning.
Och jag har all anledning att tacka
socialministern för det förtroende jag
rönt under de år som varit.

När socialvårdskommittén kom till,
uppfattade jag det så -— jag hade också
samma uppfattning under de år jag deltog
i dess arbete -— att vad vi skulle
åstadkomma var i första hand förbättringar
på det sociala området men även
i jämbredd därmed en bättre samordning
liksom förenklingar och rationalisering
av arbetsformerna i den mån
det var möjligt. Det var alltför många
organ, ansåg man, som den hjälpsökande
skulle behöva vända sig till, och
det var därför för stat och kommun
svårt att få någon överblick över hur
det tillgick på det ena eller det andra
området. Jag vill här säga ut, att jag
funnit att det utförts ett mycket aktningsvärt
arbete inom kommittén. Jag
har tidigare i kammaren framfört min
uppskattning av kommitténs ordförande
— det var i samband med folkpensionsreformens
genomförande. Jag
har den allra största högaktning för det
mycket energiska och intensiva arbete
han utfört, egentligen en gärning så
stor att den överstiger en persons krafter.
Jag tror också att sekretariat och
övriga som inkopplats på arbetet liksom
kommitténs ledamöter gjort sitt
bästa. Men — och här kommer ett men
— jag har den erinran att göra, en
erinran som jag tidigare framfört i
debatten här i kammaren, att kommittén
icke varit tillräckligt informerad
från socialdepartementet och finansdepartementet.
Från socialministerns
och finansministerns sida har icke
ställts tillräcklig expertis till kommitténs
förfogande eller lämnats de upplysningar,
som varit nödvändiga för att
en kommitté av denna storleksordning

Nr 39.

Onsdagen den 8 december 1948.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande.

skulle kunna infoga sitt arbete i en
större samhällsekonomisk ram. Icke
heller har socialministern varit angelägen
om att delgiva kommittén vad
som rört sig på andra närliggande områden
— jag tänker bl. a. på hälsovården
och på bostadsområdet. Herr talman,
vad jag här velat påtala är att
genom denna otillräckliga kontakt, om
jag så får uttrycka mig, mellan olika
utredningar har resultatet av socialvårdskommitténs
elvaåriga arbete —
jag kom med först ett år efter det kommittén
tillsatts — icke blivit den bättre
ordning man förutsatte och hoppades
på, utan snarare — vågar jag säga —
i långa stycken motsatsen.

Vad jag här sagt har icke någon
direkt anknytning till vad som uttalas
i utskottsutlåtandet angående vissa
kommunala organ —• den saken anser
jag mera röra en detalj.

Jag erkänner statsrådet Möllers stora
sociala intresse, och uthållighet i den
uppgift, som han ansett sig böra genomföra,
men jag är lika angelägen att säga
ut, att han icke lyckats åstadkomma
vad jag i detta sammanhang betraktar
som nödvändigt, nämligen ett bättre
samarbete och en samordning på det
sociala området. Och vad jag nu vill
komma till är, att socialministern borde
använda den andhämtningspaus, som
nu på grund av finansiella skäl och
genom förhållandena på byggnadsområdet
tycks uppstå, till att skaffa sig
en bättre överblick över sitt verksamhetsområde.
Jag tror att han då bl. a.
skulle finna, att dagens mest angelägna
uppgift i fråga om sociala åtgärder
icke är att öka de kontanta
penningbidragen och hitta nya former
för penningutdelning, utan att taga
bättre hand om de direkt vårdbehövande,
att ordna för åldringar och
sjuka, att se till att sinnessjukvården
blir sådan, att vi ha heder av den, ja,
över huvud taget att tillse att de oförmögna
människorna få den personliga
omsorg som — jag vågar säga det, herr

talman — i många fall nu icke finns.
Jag befarar att socialministern icke haft
sin uppmärksamhet tillräckligt riktad
på den uppgiften.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
En diskussion beträffande den
obetydliga sak, som kammaren nu har
att besluta i, borde väl närmast vara
överflödig. Vi synas ju nämligen vara
eniga om att ett uppskov på ett år är
nödvändigt. Något därutöver ha vi för
ögonblicket icke att besluta om.

När man emellertid nu här bl. a.
tolkat utskottets utlåtande på ett sätt,
som icke stämmer med verkligheten,
vill jag fästa uppmärksamheten vid ett
par saker.

Herr Österman trodde, att utskottet
hade varit snubblande nära att gå på
bifall till motionerna om ett uppskov
till år 1955. Jag vill försäkra, att utskottsmajoriteten
icke alls befunnit sig
i närheten av det årtalet. Vad det här
gäller är att svara på Kungl. Majrts begäran
om ett uppskov med sjukförsäkringslagens
ikraftträdande från den 1
juli 1950 till den 1 juli 1951. Det är allt.

Jag vill icke alls här påstå, att det
skulle vara lättare att genomföra lagen
1951 än det kan vara 1950. Men därom
veta vi ingenting för närvarande. Jag
ställer den möjligheten öppen, att det
kan behövas ett längre uppskov. Jag
tillhör de människor, som icke tro mer
än det de veta, och jag vet icke, om
det är absolut omöjligt att genomföra
denna sak år 1950. Jag vet heller icke
om det blir svårare eller lättare år 1951.
Det få statsmakterna se när den dagen
kommer. Emellertid måste vi ju tro
Kungl. Maj:t och framför allt statsrådet
Möller, när han begär ett uppskov med
genomförandet av lagen. Då ha vi skyldighet
att känna oss övertygade, att
han för sin del funnit starka skäl tala
för det. Längre behöva vi icke gå. Det
står riksdagen och Kungl. Maj:t fritt
att redan nästa år pröva saken på nytt

Onsdagen den 8 december 1948.

Nr 39.

Uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande.

och i det sammanhanget också kanske
ägna sig åt de samordningsfrågor, som
här varit på tal och som man icke torde
kunna komma förbi.

Jag har sålunda ingen anledning att
göra annat än hemställa om bifall till
utskottets förslag. Men det roar mig i
alla fall — nej, icke roar mig, det vore
synd att säga, men jag har icke kunnat
undgå —• att höra på vad en bolsjevik
säger här. När herr Adolfsson försäkrar
sig icke kunna förstå, att det skulle
finnas skäl för ett uppskov, har jag
bara att anmärka, att det tror jag. Jag
tror, att han icke förstår den saken.
Men det kan icke hjälpas, tv det är väl
mer än det som han icke begriper och
aldrig kommer att lära sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Falun: Herr talman!
I debatten i denna fråga hösten
1946 uttalades starka tvivelsmål om
möjligheten att få tillräckligt antal sjukhusplatser
till den tid, då den fria sjukhusvården
skulle genomföras. Det förnämsta
skälet till att man bestämde en
så lång övergångstid var, så vitt jag
minns rätt, just antagandet att kravet
på sjukhusplatser skulle ökas vid genomförd
fri sjukhusvård och att man
icke på en kortare tid än den föreslagna
övergångstiden skulle hinna
fylla behovet. Motivet om den nya
kommunindelningen framkom även då,
men det fördes fram som ett andrahandsskäl
för den långa övergångstiden.

Nu konstaterar utskottet att läget i
dag är lika ovisst, och sanningsenligt
konstateras, att allvarliga brister alltjämt
föreligga i fråga om vårdmöjligheterna
på sjukhusen. Det signaleras
nu en ny eventualitet, som förut icke
på allvar diskuterats, nämligen att man
skulle få lov att införa den nya sjukförsäkringen
utan att samtidigt införa
den fria sjukhusvården på grund av
bristen på vårdplatser.

Läget för det närmaste året ter sig
synnerligen mörkt. Enligt en uppgift
i utskottsutlåtandet skulle det finnas ett
nvbyggnadsbehov för sjukhus av 200
miljoner anmält. Därav torde, som det
står, icke mer än omkring 35 miljoner
komma i åtanke vid fördelningen av de
olika kvoterna. Tillåt mig säga, att jag
icke för min del kan godtaga en så
långt gående beskärning av byggnadsbehovet
för allmänna ändamål, som
skymtat i den s. k. investeringsplanen.
Det är alldeles självklart, att en investeringsbegränsning
är oundgänglig.
Det är icke om den saken jag diskuterar.
Men frågan är, vilka ändamål man
i första hand skall tillgodose. Jag tvekar
icke att säga, att man borde bättre tillgodose
behovet av allmänna lokaler,
även om det skulle ske på bostadsbyggandets
bekostnad. Vad är det för ändamål
det här är fråga om? Det är sjukhus
och skolor —- för att nämna dem
för vilka det är sämst ställt. Det är
ändamål, som varit samhällsändamål
sedan lång tid tillbaka, i fråga om vilka
staten har åtagit sig att jämte kommunerna
svara för genomförande av vissa
uppgifter. Det måste väl närmast vara
genant för stat och samhälle att konstatera
och göra veterligt för alla, att
man icke längre kan fullgöra sina
åtaganden, icke ställa tillräckligt antal
sjukhusplatser till förfogande för sinnessjuka,
icke bereda tillräckligt antal
vårdplatser på kroppssjukhusen o. s. v.
Och varför? Jo, därför att vi måste
bygga mindre än förut, och därför att
vi skola bygga så mycket annat. Behovet
av bostäder må vara aldrig så
trängande. Det är dock enskildas behov
som därvidlag tillgodoses. Jag vill icke
säga annat än att det föreligger stora
svårigheter även på detta område, men
vi få icke vara blinda för att bakom
bostadsbristen skymtar bl. a. en standardböjning,
och där är det konkurrensen
mellan kommunerna om skatteobjekten
och tävlan mellan industrierna
atl draga till sig arbetskraften, som spe -

Nr 39.

Onsdagen den 8 december 1948.

Ändrade bestämmelser om änkepension i lagen om folkpensionering.

la in och öka bostadsbristen på vissa
orter. Hela denna tävlan mellan företagen
om arbetskraft medför en snedbelastning
av arbetsmarknaden. Ty
människorna skola tagas från andra
arbeten och andra orter, och det blir
brist där, varifrån de flytta, även om
behovet av arbetskraft tillgodoses på
de ställen dit de fara. I stället för att
vara så lyhörd för önskemålen om bostadsbyggande
från de kommuner, som
resa de starkaste kraven och från de
industrier, som ropa högljuddast, borde
staten se till att i något större utsträckning
tillgodose sina egna önskemål, de
verkliga samhällsändamålen. Jag skall
inte här leverera någon svartmålning
av hur det står till exempelvis beträffande
sinnessjukvården. Det borde vara
bekant för alla, fastän det ju är en sak,
som man inte gärna talar om. Det är
ingenting mer eller mindre än en fläck
på hela vår sociala omvårdnad, att det
skall fattas mer än 5 000 vårdplatser på
sinnessjukhusen och tusentals vårdplatser
på kroppssjukhusen, så att sjukdomsfall
få lov att avvisas även om behovet
av vård är aldrig så trängande.
Det kan för resten i dessa tider av
arbetskraftsbrist inte vara god ekonomi
att visa njugghet mot sjukvården. Meningen
med sjukhusen är ju att göra
människorna friska och arbetsdugliga.
När det gäller kroppssjukhusen är ju
omsättningen av de vårdbehövande ganska
hastig. Ett mycket stort antal människor
kan genom sjukhusvård i rätt
tid återställas och bli till nytta. Är det
då god ekonomi att driva en sådan politik,
att det råder en ständig knapphet
på sjukhusplatser med risk att människor
inte kunna botas och sålunda
antingen do i förtid eller i varje fall
på grund av långvarig ohälsa bli oförmögna
att försörja sig och göra nytta?
Jag kan för min del inte fatta, att detta
är förståndig politik.

Meningen med mitt inlägg var att
framhålla, att det är angelägnare att
bygga sjukhus och skolor än att bygga

bostäder. Sedan få de som ivra för forcerat
bostadsbyggande säga vad de
vilja. Däremot har jag inte sagt — det
betonar jag ytterligare eu gång — att
man skall öka investeringarna. Jag är
lika på det klara med som regeringen,
att detta i nuvarande läge inte går. Nu
kommer väl alltid någon att säga, att
dessa ting äro föremål för uppmärksamhet
och att det pågår utredningar beträffande
sinnessjukvården. Dessvärre
är ingen närvarande på regeringsbängen,
men tillåt mig, herr talman, säga,
att det är inte utredningar, som behövas.
Här behövas åtgärder och snara
åtgärder.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag därå;
och biföll kammaren vad utskottet
hemställt.

§ 7.

Ändrade bestämmelser om änkepension
i lagen om folkpensionering.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 3 § 4 mom.
lagen den 29 juni 194C (nr 431) om
folkpensionering.

Genom en den 8 oktober 1948 dagtecknad
proposition, nr 302, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden föreslagit riksdagen
att antaga följande förslag till ändrad
lydelse av 3 § 4 inom. lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering: 3

§.

4 mom. Änka, som vid mannens frånfälle
fyllt femtiofem år och varit gift
med honom minst fem år, äger, såframt

Onsdagen den 8 december 1948.

Nr 39.

Ändrade bestämmelser om änkepension i lagen om folkpensionering.

hon ej eljest åtnjuter folkpension, rätt
till folkpension i form av änkepension.
Ingår hon nytt äktenskap, upphör rätten
till änkepension.

Till änka, som fyllt femtiofem år,
må, om hon uppnått denna ålder under
samma kalenderår som det, varunder
mannen avlidit, eller när eljest särskilda
skäl föranleda därtill, änkepension utgå,
oaktat hon vid mannens frånfälle ej
fyllt femtiofem år.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte bifalla förevarande proposition,
nr 302.

Reservation hade avgivits av herrar
Wistrand och Hagård, vilka föreslagit,
att förevarande lagrum skulle erhålla
följande lydelse:

3 §.

4 mom. Änka, som vid -----rätten

till änkepension.

Till änka, som fyllt femtiofem år,
må, om hon uppnått denna ålder under
samma kalenderår som det, varunder
mannen avlidit, änkepension utgå, oaktat
hon vid mannens frånfälle ej fyllt
femtiofem år.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Frågan
om att bereda ett mera systematiskt
stöd åt den stora medborgargrupp, som
änkorna utgöra, är som bekant en nyhet
i svensk sociallagstiftning. Denna
lagstiftning har dock icke tillämpats
längre än sedan den 1 januari i år. Man
får kanske omedelbart medge, att bestämmelserna
i detta avseende, på det
sätt de nu äro inplacerade inom folkpensioneringens
ram, inte i allo äro
lyckade. Redan innan lagen hade trätt i
kraft framkommo ju också ett stort antal
förslag om ändringar i lagförslaget,
och på dagen sex månader efter det att

lagen hade börjat tillämpas tillsatte
Kungl. Maj:t på riksdagens begäran en
ny kommitté för att speciellt utreda
detta spörsmål.

Jag kanske även kan säga, att meningarna
voro rätt så delade, när förslaget
ursprungligen framkom. Meningsskiljaktigheterna
gällde givetvis inte,
huruvida det skulle förefinnas en sådan
hjälpform utan under vilka former man
skulle tillskapa densamma. Först och
främst gällde det då att bestämma sig
för till vilken ålder man skulle gå för
att tilldela vederbörande änkepension.
När man stannade för åldern 55 år var
det en avgörande synpunkt, att det vid
denna ålder måste anses besvärligt för
den efterlevande hustrun att komma in
i arbetslivet igen. Vidare framfördes
krav på att änkan skulle ha varit förenad
i äktenskap med mannen under
fem år, vilket också gav anledning till
diskussion och viss eftertanke.

Varje skarp gränsdragning, vare sig
det gäller tid eller belopp, för ju med
sig vissa svårigheter. Den förefaller
utan vidare orättvis för dem, som ligga
i den angivna gränsens omedelbara närhet.
Därför tänkte sig socialvårdskommittén
att avhjälpa dessa svårigheter
genom en trappstegsformad anordning.
På ett tidigt stadium av arbetet inom
kommittén föreslogs, att man skulle vidtaga
den första utbyggnaden redan vid
53-årsåldern och då ge änkan 1/3 av det
pensionsbelopp, som upptogs i förslaget.
Det närmast följande steget var att
man skulle ge änka, som var 54 år vid
mannens död, 2/3 av beloppet i änkepension.
Först vid uppnådda 55 år
skulle hela beloppet utgå. Kommittén
framlade dock aldrig detta förslag på
grund av att pensionsbeloppen skulle
bli för små.

Nu har Kungl. Maj:t föreslagit en uppmjukning
av den bestämmelse, som för
närvarande gäller, och föreslagit, att,
om mannen går bort under det kalenderår,
varunder hustrun fyller 55 år,
skall hon erhålla änkepension, även om

Nr 39.

Onsdagen den 8 december 1948.

Ändrade bestämmelser om änkepension i lagen om folkpensionering.

bon inte uppnått denna ålder vid mannens
frånfälle. Så långt är allt klart och
tydligt. Man gör emellertid det tillägget,
att »när eljest särskilda skäl föranleda
därtill» änkepension må utgå fastän
änkan ej uppnått 55 år vid mannens
frånfälle. Härmed har man enligt min
uppfattning givit sig ut på ett gungfly
och bereder framför allt dem, som syssla
med tillämpningen av bestämmelserna,
mycket stora svårigheter. Visserligen
har Kungl. Maj:t i propositionen
givit vissa antydningar om innehållet i
detta begrepp »när eljest särskilda skäl
föranleda därtill». I själva verket kan
man här gå hur långt som helst, rent
teoretiskt i varje fall, och även yngre
änkor skulle kunna bli delaktiga i denna
förmån, en kategori, som man inte
åsyftat att stödja, när lagen infördes.
Man avsåg som sagt endast att bistå sådana
änkor, som hade svårigheter att
anpassa sig i arbetslivet efter mannens
bortgång. Man ville till en början samla
erfarenhet och gå fram med största försiktighet.

Utskottet har offrat ganska mycken tid
på att försöka finna en uppmjukad bestämmelse,
som ändå innebar en viss
fasthet och en bestämd ledning vid tilllämpningen
av lagen. Men i det avseendet
har utskottet kapital! misslyckats.
Det har inte varit möjligt att med sådana
här utgångspunkter åstadkomma
en bestämmelse, som är tydlig och klar.
Utskottet har dock i sitt resonemang
strukit under, att man skall gå fram
synnerligen restriktivt vid prövningen.
Det är därför av viss betydelse vem som
verkställer denna prövning. Det är de
lokala organen, pensionsnämnderna,
men utskottet har dessutom rekommenderat
pensionsstyrelsen att, som man
säger, »med uppmärksamhet följa» pensionsnämndernas
tillämpning av denna
lagändring. Det betyder egentligen, fastän
det inte står utskrivet, att för att ett
ärende av denna art skall kunna komma
på pensionsstyrelsens bord, så måste
beslutet överklagas av det ombud för

pensionsstyrelsen, som är närvarande
vid sammanträdet. Det är som sagt inte
utskrivet i utskottets yttrande, men det
måste vara underförstått. Jag vet inte
om man på detta sätt kan få den likformighet,
som man eftersträvar och som
måste vara eu nödvändig förutsättning
för att kunna skapa rättvisa. Observera,
mina damer och herrar, att det i detta
fall är inte mindre än 2 613 olika myndigheter,
som skola pröva ärendena,
och det är åtminstone teoretiskt möjligt
att lika många synpunkter kunna
läggas på en fråga.

Vi ha på ett annat ställe i sociallagstiftningen
en liknande bestämmelse.
Det är i § 65 fattigvårdslagen, där det
säges, att då synnerliga skäl tala mot
bifall till ett ersättningsanspråk, skall
detta icke vinna bifall. Men därvidlag
är det väl att märka, att de ärenden det
här gäller prövas av länsstyrelserna. Det
är således ett mycket ringa antal instanser,
som här äro prövningsorgan,
vilket medför att det hela blir mera likformigt;
i varje fall finnas möjligheter
att skapa likformighet och rättvisa.

Den reservation, som är bilagd utskottsutlåtandet,
går ut på att man inte
skall ställa de tillämpande myndigheterna
i de svårigheter, jag nyss antydde
och inte heller lämna plats för det godtycke,
som man kan befara. Reservanterna
mena, att den uppmjukade bestämmelsen
bör godkännas till sin första
del, alltså när det gäller huvudsyflet,
men att resonemanget om att änkepension
må utgå när särskilda skäl föranleda
därtill icke skall medtagas.

Man kan tydligen utgå ifrån att det
är ett provisorium som nu föreslås. Den
.särskilda kommitté, som är tillsatt för
utredning av detta spörsmål, kan ganska
snart väntas komma fram med sitt slutresonemang,
och då blir det anledning
för riksdagen att återigen taga itu med
denna fråga. När man skriver en lag är
det av allmän betydelse, att man gör
den så klar och tydlig, att den inte kan
vålla de tillämpande myndigheterna

Onsdagen den 8 december 1948.

Nr 39.

Ändrade bestämmelser om änkepension i lagen om folkpensionering.

några svårigheter. Den vaga formulering,
som denna lag enligt det föreliggande
förslaget skulle få, ger plats för
en hel del olika uppfattningar. Det kan
inte vara riktigt att riksdagen lägger
upp sin lagstiftning på ett sådant sätt,
att man avsiktligt vållar svårigheter.

Herr talman! Jag kan nöja mig med
att anföra detta. Jag vill givetvis yrka
bifall till den reservation, som är bilagd
utskottets utlåtande.

Fru JOHANSSON i Norrköping: Herr
talman! Jag tror inte man behöver göra
så förfärligt stor sak av detta utskottsutlåtande.
Utskottet har genom sitt förslag
endast försökt komma till rätta
med en del missförhållanden, som ha
funnits sedan lagen trädde i kraft. Det
dröjde inte så värst länge efter lagens
ikraftträdande förrän man kom på det
klara med att det i en hel del fall, på
vilka lagen icke ägde tillämpning, var
lika berättigat att låta vederbörande
komma i åtnjutande av änkepension
som i de fall som föllo under lagen.
Men genom att man hade fastställt den
regeln, att vederbörande skulle ha fyllt
55 år vid mannens död, kommo dessa
fall utanför lagen. På andra lagutskottets
förslag skrev riksdagen förra året
till Kungl. Maj:t och begärde, att man
skulle försöka komma till rätta med
dessa orättvisor genom att tillägga en
bestämmelse av innehåll att då särskilda
skäl förelåge skulle änka kunna
få pension utan att hon fyllt 55 år vid
mannens frånfälle. Nu har ju Kungl.
Maj:t föreslagit den ändringen i gällande
bestämmelser, att en änka, som
fyller 55 år inom det kalenderår, då
mannen dör, skall kunna få pension,
och även tillmötesgått utskottets begäran
att då särskilda skiil därtill föreligga
en änka skall kunna få pension,
även om hon blivit änka vid tidigare
ålder. Det har då för Kungl. Maj:t varit
utslagsgivande, att en kvinna som
blivit änka vid tidigare år och varit

upptagen av att sköta om barnen, när
hon blivit 55 år och barnen blivit
vuxna har lika svårt att ''anpassa sig
på arbetsmarknaden som de som blivit
änkor vid 55 års ålder.

Nu tycker jag att utskottet har utformat
bestämmelserna på ett ganska
snävt sätt, och jag var vid förslagets
behandling inom utskottet mycket beiänksam.
Utskottet har nämligen skrivit
att man bör kunna se till, att det inte
förflyter så lång tidrymd mellan änkeståndets
inträdande och till dess änkan
får rätt till pension och att man därvid
bör hålla sig till två år. Det är någonting
som är — jag höll på att säga — en
förfuskning av den begäran som utskottet
kom med förra året. Jag har emellertid
inte reserverat mig, därför att jag
hoppas att man, när man börjar tilllämpa
dessa bestämmelser, inte ovillkorligen
skall hålla på dessa två år,
som det talas om i utskottets utlåtande.
Om man tillämpar dessa bestämmelser
med förstånd, kan man komma till rätta
med de orättvisor, som nu äro rådande
på detta område.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru NORDGREN: Herr talman! När
änkepensionslagstiftningen kom till,
voro vi nog litet var medvetna om att
den inte var tillfredsställande, sådan
som den utformats. Uttrycket änkepension
är för övrigt missvisande, då det
inte var fråga om någon pensionering
av änkorna — därtill är ju beloppet alldeles
för ringa — utan det endast gällde
att ge de kvinnor som bli änkor
vid så pass hög ålder som 55 år ett litet
bidrag till deras försörjning. Det är
givet att det är vissa olägenheter förenade
med den utformning lagen fått,
då det satts en strikt åldersgräns av
55 år vid mannens frånfälle. Det mest
otillfredsställande är, enligt min uppfattning,
att man fastställde en viss bestämd
dag såsom gräns för rätten till

Nr 39.

Onsdagen den 8 december 1948.

Ändrade bestämmelser om änkepension i lagen om folkpensionering.

pension. Det första fall som kom till
min kännedom gällde en kvinna, som
blev änka två dagar före sin 55-årsdag
och på grund härav gick miste om sin
pensionsrätt.

Herr Hagård anförde, att det kanske
varit bättre att göra en smidigare övergång
i enlighet med vad reservanterna
inom socialvårdskommittén föreslagit.
Detta förslag innebar att man skulle ge
änkorna ett mindre bidrag om änkeblivandet
inträffade vid 53 års ålder, och
ett något större, om det inträffade vid
54 års ålder. Jag tror emellertid inte
att en dylik anordning varit bättre. Det
var nämligen så, att enligt detta förslag
skulle den som blev änka vid 53 års
ålder få uppbära endast 200 kronor om
året, och bidraget skulle utgå med detta
lilla belopp icke endast intill dess hon
blev 55 år utan ända till 67 års ålder,
alltså inte som herr Hagård framhöll,
tills änkan blev 55 år, troligen ett minnesfel
från hans sida. Detta ansåg majoriteten
inom socialvårdskommittén
vara ett så obetydligt belopp, att det
icke kunde spela någon större roll för
vederbörandes försörjning. Även departementschefen,
liksom utskottet och
riksdagen, var av samma uppfattning.

När man sätter en viss åldersgräns,
blir det ju alltid vissa fall som komma
att ligga alldeles intill denna gräns, och
det ter sig då orättvist för dem som
komma utanför. Detta gäller var man
än sätter gränsen. Därför tycker jag det
är av betydelse att vi få ett tillägg till
lagen, som medger att änkepension kan
utgå, »när eljest särskilda skäl föranleda
därtill». Det är klart att det blir
svårt att draga upp några bestämda
riktlinjer för hurudana dessa särskilda
fall skola se ut. Jag tycker emellertid
att utskottet därvidlag funnit en relativt
god lösning''. För min del skulle jag
nog ha varit betänksam mot detta tilllägg,
om vi icke redan förut hade ett
liknande stadgande, nämligen i 8 §
folkpensioneringslagen i fråga om hustrubidrag.
Det bör väl inte vara svårare

att tolka det nu föreslagna tillägget till
bestämmelsen angående änkepension än
det är att tolka denna bestämmelse om
hustrubidrag.

Jag begärde ordet närmast med anledning
av ett yttrande, som fälldes av
herr Hagård. Han sade att det egentligen
vore onödigt att göra någon ändring
nu, därför att den kommitté som
tillsatts kunde väntas snart bli färdig
med sitt förslag. Jag måste här bestämt
säga ifrån, att detta av flera skäl
icke torde kunna förväntas. Om herr
Hagård ser efter i propositionen, skall
han finna att det inte bara är bär berörda
fråga, kommittén fått att utreda,
utan en hel rad andra frågor, som ha
samband med densamma. Alla dessa
frågor höra intimt samman med varandra.
Anledningen till att denna proposition
nu har lagts fram är just den,
att man inte under några förhållanden
kan räkna med att kommittén skall bli
färdig med sitt arbete så snart att förslag
kan läggas fram för nästa års riksdag.
Det är då fullt rimligt att man försöker
åstadkomma en förbättring, som
tar bort de största orättvisorna. Därför
har jag ansett mig kunna ansluta mig
till propositionen.

Om man ville vara en smula elak,
skulle man ju kunna säga till herr Hagård,
att han hade haft möjlighet att
biträda en motion, som undertecknad
väckte vid vårriksdagen. Denna motion
gick ut på att man, som ett provisorium,
borde utsträcka pensionsrätten
till att gälla, om änkan uppnått 55 års
ålder under samma kalenderår som det
varunder mannen avlidit, alltså samma
yrkande, som nu framföres i en reservation
av herrar Wistrand och Hagård.
Det fanns, såvitt jag minns, inte någon
reservation till förmån för den motionen
den gången.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag ber
att såsom replik till fru Nordgren få

Onsdagen den 8 december 1948.

Nr 39.

Ändrade bestämmelser om änkepension i lagen om folkpensionering.

säga, att jag utgått ifrån att den kommitté,
som har att utreda dessa frågor
och i vilken fru Nordgren är ordförande,
skulle ha möjlighet att bryta ut
denna speciella del och ge statsmakterna
tillfälle att ordna frågan på ett
mera tillfredsställande sätt redan under
den allra närmaste tiden.

Vad beträffar frågan om min delaktighet
i andra lagutskottets utlåtande
i våras så har jag icke haft något med
detta att göra. Jag vill erinra om att när
denna fråga behandlades i utskottet,
skedde det under uppbrottsstämning.
Trots alla försök som gjordes att undvika
forcering, blev förslaget kanske
inte så noga övervägt som det borde ha
varit.

Fru NORDGREN: Herr talman! Det
finns ingen möjlighet för kommittén att
bryta ut denna detalj, ty den sammanhänger,
som jag förut anfört, intimt
med vissa andra frågor, såsom försörjningsbidrag
till änkor med minderåriga
barn m. fl. Vidare föreligger frågan
om huruvida de särskilda barnbidragen
skola utgå utan inkomstprövning. Det
är en hel rad av problem, som äga sådant
samband med varandra, att man
inte kan tänka sig att bryta ut här berörda
fråga. Den enda fråga som kan
tänkas få tagas upp separat är frågan
om omskolning av änkor för återinpassande
av dem i förvärvsarbete.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskotttet:

nr 476, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående taxering och debitering av
skatt vid ändring i kommunal eller
ecklesiastik indelning, m. m., jämte en
i ämnet väckt motion; samt

från jordbruksutskottet:

nr 473, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan domänstyrelsen och Göta
Kanalbolag rörande dispositionen av
vissa öar i Vättern m. in.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.42 em.

In fidem:

Gunnar Britth.

Nr 39.

Torsdagen den 9 december 1948.

Torsdagen den 9 december.

Kl. 2 em.

§ 1.

Val av en fullmäktig i riksbanken.

Föredrogs följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1948 den 9 december sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt
§§ 71 och 73 riksdagsordningen
utse en fullmäktig i riksbanken för
återstående delen av valperioden 1948
—1951 efter herr I. Rooth, som avsagt
sig; och befanns efter valets slut hava
blivit utsedd till

fullmäktig

för återstående delen av valperioden
1948—1951:

herr Böök, Klas Erik, envoyé,

med 31 röster.

Oscar Olsson. Hjalmar Svensson.

J. B. Johansson. 0. Malmborg.

Herr talmannen lämnade härefter på
begäran ordet till

Herr OHLIN, som yttrade: Herr talman!
Man har på olika håll fått det intrycket,
att under senare tid en tendens
framträtt, som innebär ett allt starkare
inflytande från regeringens sida på
riksbankens penningpolitik. Med anledning
härav och i anslutning till den
förändring av riksbankens ledning,
som nyligen ägt rum och som nu förestår,
vill jag — utan att närmare ingå
på de komplicerade spörsmål, som beröra
relationerna mellan regering och
riksbank — framhålla vikten av att de
betydande värden, som äro förbundna
med riksbankens fria ställning som
penningvårdande myndighet, bevaras.

Vidare anfördes ej. Protokollet lades
till handlingarna; och skulle riksdagens
kanslideputerade genom utdrag av
kammarens protokoll underrättas om

detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag till
dels förordnande för den valde dels
ock skrivelse till Konungen med anmälan
om det försiggångna valet.

§ 2.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 477, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar; från

bankoutskottet:

nr 472, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsreglering
för vissa förutvarande anställningshavare
vid av staten övertagna enskilda
trafikföretag m. fl. ävensom efterlevande
till sådana anställningshavare jämte
en i ämnet väckt motion; samt

från andra lagutskottet:

nr 474, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring;
och

nr 475, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § 4 mom. lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 194S
817949