1948 ANDRA KAMMAREN Nr 34 (Riksdagens protokoll 1948:34)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948 ANDRA KAMMAREN Nr 34

22 oktober—4 november.

Debatter m. m.

Sid.

Fredagen den 22 oktober.

Interpellation av herr Hagberg i Luleå ang. vissa utrikespolitiska
spörsmål................................................ 4

Onsdagen den 27 oktober.

Interpellationer av

herr Ståhl ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m......................................... 6

herr Utbult ang. åtgärder för rensning av visst område av Skagerack
från minor ...................................... 7

Tisdagen den 2 november.

Svar på interpellationer av

herr Wiberg ang. av riksdagen begärd utredning för effektivisering

av den handelspolitiska förhandlingsapparaturen.............. 9

herr Hagberg i Luleå ang. vissa utrikespolitiska spörsmål ........ 11

Interpellationer av

herr Kristensson ang. bristen på läroböcker.................... 22

herr Kempe ang. bristen på arbetskraft vid järnbruken.......... 22

herr Sefve ang. övervakning av att statliga institutioner följa
priskontrollnämndens direktiv............................ 23

Onsdagen den 3 november.

Ang. regeringens ekonomiska politik............................ 24

(Med forts. s. 88.)

Interpellationer av

herr Mosesson ang. tolkningen av §§ IG och 17 folkbokföringsför ordningen

............................................ 85

herr Nordström i Kramfors ang. viss ändring av nöjesskatteför ordningen

............................................ 8G

1 —Andra kammarens protokoll ID''18. Nr 34.

Nr 34.

Innehåll.

Torsdagen den 4 november.

Sid.

Ang. regeringens ekonomiska politik (Forts.).................... 124

Interpellation av herr Hansson i Skegrie ang. jordbrukets traktorförsörjning
............................................ 164

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 27 oktober.

Val av valmän med suppleanter för utseende av militieombudsman
och hans ställföreträdare ................................ 5

Tisdagen den 2 november.

Protokoll ang. fullmaktsgranskning .......................... 8

Onsdagen den 3 november.

Protokoll ang. val av militieombudsman med ställföreträdare...... 124

Fredagen den 22 oktober 1948.

Nr 34.

Fredagen den 22 oktober.

Kl. 4 em.

i i Upplästes

och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna läkarintyg: Till

Herr Talmannen i Riksdagens
andra kammare.

Härmed intygas, att ledamoten i riksdagens
andra kammare herr A. Pehrsson-Bramstorp,
som sedan den 14 8 vårdas
å medicinska kliniken i Lund för
blodtryckssjukdom, på grund av denna
sin sjukdom avråtts från att deltaga i
årets höstriksdag.

Lund den 14/10 1948.

Vördsamt
Knut Liedholm
t. f. professor.

Kammaren beviljade herr PehrssonBramstorp
ledighet från riksdagsgöromålen
tillsvidare fr. o. m. den 18 oktober.

§ 2.

Herr statsrådet Vougt avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 303, angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49;

nr 304, angående godkännande av internationell
överenskommelse rörande
flygsäkerhetstjänsten på Island; och

nr 305, angående förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § 3 mom.
förordningen den 18 maj 1934 (nr 168)
angående postverkets ansvarighet för
försändelser och medel, som mottagits
till postbefordran.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilan -

de propositioner; och hänvisades därvid till

statsutskottet propositionen nr
300, angående vissa frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;
och

till behandling av lagutskott propositionen
nr 302, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § 4 mom.
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering.

§ 4.

Föredrogs den av herr Pettersson i
Ersbacken vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående beredande
av ökat skydd för markägare
vid vissa vattenregleringar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Svensson i
Stenkyrka vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
av riksdagen begärd utredning om ett
mera enhetligt detaljhandelspris på
socker.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Wiberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående rätt att vid taxering

Nr 34.

Fredagen den 22 oktober 1948.

Interpellation ang. vissa utrikespolitiska spörsmål.

åtnjuta avdrag för medlemsavgifter till
s. k. branschorganisationer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Interpellation ang. vissa utrikespolitiska
spörsmål.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HAGBERG i Luleå, som anförde:
Herr talman! Vid de svenska, danska
och norska försvarsministrarnas möte i
Oslo den 15 oktober, vari även parlamentarisk,
militär och administrativ expertis
från de olika länderna deltog, beslöts
tillsätta en gemensam utredning
för att klargöra möjligheterna och förutsättningarna
för en försvarssamverkan,
varmed väl bör förstås försvarsallians,
mellan de tre länderna. Förutom
fyra militära och civila sakkunniga
från varje land, som tillsattes vid
Oslokonferensen, skall respektive lands
försvarsdepartement utse militära och
civila sakkunniga efter behov. »Den
skandinaviska försvarskommittén», som
det heter i kommunikén, skall omedelbart
börja sitt arbete, och försvarsministrarna
ha givit uttryck för förhoppningen
att det skall slutföras så fort som
möjligt.

Allt detta synes mig stå i strid mot
regeringens tidigare förklaringar, att
den vill föra en alliansfri politik. I regeringens
deklaration den 22 oktober
1945 heter det bland annat: »Men skulle
mot förmodan inom denna organisation
— Förenta Nationerna — visa sig en
tendens till uppdelning av stormakterna
i två läger, måste vår politik vara
att icke låta oss drivas in i en sådan
gruppering eller blockbildning.» I det
socialdemokratiska förstamajmanifestet
detta år uttrycktes samma tanke:

»Vi avvisar anslutning till varje militärt
block av stater.»

Den försvarsallians mellan de skandinaviska
länderna som nu förberedes
handlar sålunda om en ny politik, som
riksdagen icke debatterat eller tagit
ställning till. De uttalanden som gjorts
från ledande anglosaxiskt och norskt
håll peka dessutom på att dessa betrakta
en skandinavisk allians som ett medel
att infoga hela Skandinavien i det
»atlantblock», som Brysselmakternas
hlock redan utgör kärnan i och som
dessutom tänkts förbinda USA, Kanada,
Skandinavien, Spanien, Portugal, Västtyskland
och eventuellt Italien. Även
detta ställer regeringens tidigare neutralitetsdeklarationer
och försäkringar
att den vill undvika engagemang i några
blockbildningar i ett egendomligt ljus.

Det synes mig därför nödvändigt att
regeringen inför riksdagen belyser åtminstone
huvuddragen av konferenserna
mellan utrikesministrarna i Stockholm
den 8—9 september och försvarsministrarna
i Oslo den 15 oktober och
därvid klargör konsekvenserna i utrikespolitiskt
avseende av de beslut, som
nu fattats och ytterligare förberedas.

Med hänvisning härtill hemställer jag
om kammarens tillstånd att till herr
statsministern få framställa följande
spörsmål:

Varför har den svenska regeringen
frångått den tidigare proklamerade alliansfria
politiken, och vilka äro de utrikespolitiska
konsekvenserna av de
beslut som fattats i Oslo och dem som
ytterligare förberedas som en följd
därav?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.07 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 27 oktober 1948.

Nr 34.

Onsdagen den 27 oktober.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 18 och
den 20 innevarande oktober.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herrar
Larsson i Östersund och Ekdahl, vilka
vid kammarens sammanträde den 18
innevarande oktober med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrade att
deltaga i riksdagsgöromålen, åter intagit
sina platser i kammaren, herr Larsson
den 25 oktober och herr Ekdahl
denna dag.

§ 3.

Herr statsrådet Vougt avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 307, angående ersättning, i anledning
av sjukdom, som drabbat vissa elever
vid tandläkarhögskolan i Stockholm; nr

308, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring; och

nr 309, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 15 §§ lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

I enlighet med kammarens därom
den 18 innevarande oktober fattade beslut
företogos nu val av dels tjugofyra
valmän för utseende av riksdagens militieombudsman
och hans ställföreträdare
dels ock sex suppleanter för dessa
valmän; och anställdes först val av valmän.

Därvid avlämnades 151 godkända
valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagan -

de namnen på nedan nämnda personer
i följande ordning:
herr Lindqvist,

» förste vice talmannen Magnusson,
» Eriksson i Stockholm,

» Rgberg,

» Fast,

» andre vice talmannen Carlström,
» Olsson i Mellerud,

» Gezelius,

» Jonsson i Skutskär,

» Hammarlund,

» Hermansson,

» Dickson,
fru Gustafson,
herr Johansson i Stockholm,

» Lindberg,

» Mosesson,

» Landgren,

» Werner,

» Holm,

» Östlund,

» Lindahl,

» Gustafsson i Lekåsa,

» Jacobson i Vilhelmina och
» Rylander.

Dessa personer hade alltså utsetts till
valmän.

§ 5.

Anställdes val av sex suppleanter för
de valmän, som av kammaren fått i uppdrag
att utse riksdagens militieombudsman
och hans ställföreträdare.

Därvid avlämnades 121 godkända valsedlar,
samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen
på nedan nämnda personer i följande
ordning:
herr Gavelin,

» Karlsson i Granebo,

» Forsberg,

» Carlsson i Bakeröd,

» Severin i Gävle och

» Johnsson i Kastanjegården.

Nr 34.

Onsdagen den 27 oktober 1948.

Interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottsligheten m. m.

Dessa personer hade alltså utsetts till
suppleanter för sagda valmän.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag angående
de i §§ 4 och 5 här ovan omförmälda
valen.

§ 7.

Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj ds å kammarens bord vilande proposition,
nr 303, angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49 hänvisades propositionen, såvitt
angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos var efter annan
följande på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
304, angående godkännande av internationell
överenskommelse rörande flygsäkerhetstjänsten
på Island; och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 305, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 8 § 3 mom. förordningen
den 18 maj 1934 (nr 168) angående
postverkets ansvarighet för försändelser
och medel, som mottagits till
postbefordran.

§ 8.

Föredrogs den av herr Hagberg i Luleå
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående vissa utrikespolitiska spörsmål.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Avlämnades följande motioner, nämligen
av;

herr Österman, nr 612, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 298, med
förslag till arbetarskyddslag m. m.; och

herr Eriksson i Sandby m. fl., nr 613,
likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 298.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. undersökning av
orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr STÅHL, som anförde: Herr talman!
Under de senaste månaderna har
pressen praktiskt taget dagligen meddelat
om förbrytelser i olika delar av
vårt land. Inte minst sexualbrott mot
minderåriga ha talrikt förekommit. En
i Stockholm utkommande tidning ger
säkerligen uttryck åt en mycket vidsträckt
opinion, då den framhåller, att
»vi kommit långt ner i utförsbacken,
när huvudstadens mödrar av fruktan
för ''fula gubbar’ inte kan låta sina barn
leka ensamma ute mitt på ljusa dagen,
och när vart dygn bjuder på nya mord,
rån, överfall och andra våldsdåd». Det
har under den långvariga pressdiskussionen
om denna våg av brottslighet
uppgivits, att särskilt personbrotten
uppgått till ett större antal än tidigare,
en uppgift som emellertid också bestritts.
Även om denna fråga har ett
icke obetydligt teoretiskt intresse, framstår
det som uppenbart, att de nu aktuella
våldsdåden oavsett statistiken
både i antal och till sin art äro allvarliga
nog för att stämma de ansvariga
till eftertanke.

Det är ju en av vårt samhälles primära
uppgifter att bereda skydd för
sina medborgare till liv och egendom.
Då de trygghets- och rättsvårdande
myndigheterna alla sina ansträngningar
till trots visa sig icke helt i stånd att
bemästra denna sin viktiga uppgift, synes
det oundgängligt att fråga efter orsakerna
härtill. Många sådana orsaks -

Onsdagen den 27 oktober 1948. Nr 34.

Interpellation ang. åtgärder för rensning av visst område av Skagerack från minor.

komplex torde kunna anges. Dit hör
utan tvivel den uppluckring av respekten
för liv, egendom och moraliska normer,
som följer stora krig i spåren.
Mycket tyder också på att den innevarande
lågkonjunkturen för ideella,
religiösa och etiska värden, i viss mån
en avigsida av den allmänna inriktningen
på pekuniär vinning och praktisk
materialism, skapat en andlig atmosfär,
som i sin mån verkar förråande
och nedbrytande på ideella livsnormer.

Om härvidlag strängare moraliska
livsprinciper bleve följden som reaktion
mot brottsvågen, vore detta att
hälsa med tillfredsställelse. Farligare
vore, om en i och för sig sund reaktion
mot det onda skulle utan en grundlig
kartläggning av orsakerna slå över i
krav på avskaffande av de många humaniserande
åtgärder, som under senare
år införts i svensk lagstiftning, i
straffmätning och strafftillämpning. Det
finns därför anledning att i diskussionen
om detta samhällsonda fråga sig,
vilka verkningar man hittills kunnat
iaktta av olika sådana åtgärder: det
ökade antalet åtalseftergifter, de mildrade
formerna för straffverkställigheten
i form av villkorlig frigivning, ändrade
principer för tillämpning av villkorlig
dom, inrättande av öppna anstalter,
uppmjukning av övervakningen även
vid de slutna anstalterna, de nya reglerna
för straffriförklaring, som genomförts
genom ändringarna av strafflagens
kap. 5 §§ 5 och 6, eventuellt ändrad
praxis för utskrivning av straffriförklarade
o. s. v. Skulle allmänheten få det
intrycket, att hela serien av humaniserande
åtgärder på straffrättens område
bidragit till den nu aktuella vågen av
våldsdåd, kan kravet på återgång till
äldre och strängare regler föranleda en
omprövning.

Självklart är, att ett uttömmande svar
på dessa vittomfattande och mycket
svåra spörsmål icke kan ges utan djuplodande
studier av sociologisk och kriminalpsykologisk
art. Det är en uppgift

för inträngande vetenskaplig forskning.
Icke förty är det nödvändigt att de
praktiskt samhällsvårdande myndigheterna
långt innan sådana forskningsresultat
kunna föreligga bilda sig en
mening om och deltaga i eller söka
verka upplysande på opinionsbildningen
i dessa frågor. Det är närmast denna
synpunkt, som synes mig tala för att
den nu aktuella brottsligheten uppmärksammas
även i riksdagen.

Med stöd av vad jag sålunda anfört
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få rikta
följande frågor:

1. Har herr statsrådet övervägt att
snarast igångsätta en undersökning av
orsakerna till den våg av brottslighet,
som på senare tid måst inregistreras
och som för allmänheten ter sig som en
ökning av personförbrytelsernas antal?

2. Har herr statsrådet vidtagit eller
planerat åtgärder för att söka motverka
våldsdåden och hos den stora massan
av laglydiga medborgare återställa den
av allt att döma i någon mån rubbade
känslan av trygghet och effektivt samhällsskydd? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11.

Interpellation ang. åtgärder för rensning
av visst område av Skagerack från minor.

Ordet lämnades på begäran till

Herr UTBULT, som yttrade: Herr talman!
På våren 1940, närmare bestämt
omkring den 10 april, utlades minbälten
i västra delen av Skagerack. Samma
natt som ifrågavarande minbälten utlades
blevo två stora fiskebåtar minsprängda,
varvid 12 man gingo bort.

Längre fram under kriget och även
efter dess slut gingo flera fiskebåtar
bort genom minsprängningar, och ett
stort antal fiskare omkommo.

Ett minbälte utlades på ett av de allra
bästa och fiskrikaste fiskevattnen i
Skagerack.

Nr 34.

Tisdagen den 2 november 1948.

Interpellation ang. åtgärder för rensning

Efter krigets slut företogos en del
minsvepningar på ifrågavarande områden,
och det sägs, att dessa områden
ha förklarats minsvepta och minfria.
Detta framgår ju också därigenom att
sjötrafiken numera har sina kurser över
dessa områden.

Att inga minsprängningar förekommit
på dessa områden under de senare åren,
får väl mera anses som ett under, alldenstund
våra svenska fiskare under
fiske i dessa farvatten ha kunnat konstatera,
att en hel del förankrade minor
ha varit tillfinnandes i åberopade farvatten.

Fiskredskap i mängder ha gått förlorade
under fiske därstädes, och att
inte någon fiskebåt har blivit minsprängd
där torde till stor del bero på
att fiskarna genom de minsprängningar,
som tidigare förekommit, ha varit mycket
varsamma i sitt fiske. I de flesta
fall ha de låtit fiskredskapen gå förlorade
hellre än att utsätta sig för risken
att komma för nära minorna.

Fiskredskap för hundratusentals kronor
ha härigenom gått förlorade.

Det torde inte ha varit okänt för
myndigheterna i Sverige att det funnits
en del förankrade minor på området i
fråga, alldenstund fiskelagen i de allra
flesta fall ha haft redskapen krigsförsäkrade,
varigenom rapporter ingått till
krigsförsäkringsnämnden om ersättning

av visst område av Skagerack från minor.

för i minfältet förlorade fiskredskap,
och anmälan har också gjorts till de
marina myndigheterna om förekomsten
av förankrade minor. Det betänkligaste
är att inte sjöfarten beordrats taga andra
vägar än just över minområdet.

Minsprängningen av ångfartyget Brasil
natten till den 23 oktober under den
orkanartade stormen nord om Hanstholm
på Danmarks västkust bevisar
ju riktigheten av fiskarnas påpekanden
om befintligheten av minor. Att såväl
båt som besättning kunde räddas i hamn
under de svåra förhållanden, som då
voro rådande, berodde väl i första hand
på sjömännens rådiga ingripande samt
i andra hand på ren tur.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få framställa följande
fråga:

Kan statsrådet ställa i utsikt att sådana
åtgärder komma att vidtagas, att
ifrågavarande område av Skagerack
kommer att effektivt rensas från minor?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
11.33 fm.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 2 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren ankomna
protokoll angående den i § 32
riksdagsordningen föreskrivna fullmaktsgranskningen: PROTOKOLL,

hållet inför statsrådet och chefen

för justitiedepartementet den 2 november
1948.

Till justitiedepartementet hade den
30 oktober 1948 från överståthållarämbetet
inkommit fullmakt för advokaten
Sonja Branting-Westerståhl, vilken vid
ny röstsammanräkning blivit utsedd så -

Tisdagen den 2 november 1948.

Nr 34.

Svar på interpellation ang. av riksdagen begärd utredning för effektivisering av
den handelspolitiska förhandlingsapparaturen.

som ledamot av riksdagens andra kammare
i stället för avgången ledamot av
samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Vid detta protokoll var fogad den
däri avsedda fullmakten för advokaten
Sonja Branting-Westerståhl att inträda
såsom ledamot av kammaren för tiden
till den 1 januari 1949.

Herr talmannen meddelade, att fru
Branting-Westerståhl intagit sin plats i
kammaren.

§ 2.

Justerades protokollen för den 22
och den 27 sistlidna oktober.

§ 3.

Hans excellens herr statsministern
Erlander avlämnade Kungl. Maj ds skrivelse,
nr 311, angående muntligt meddelande
till riksdagen.

Av nämnda skrivelse, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Maj:t prövat lämpligt,
att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordning till riksdagen muntligen
gjordes meddelande av sådan beskaffenhet,
som i sagda paragraf avsåges,
ävensom förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren
av statsrådet och chefen för finansdepartementet
och i andra kammaren av
statsministern.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:
I anslutning till den nu föredragna skrivelsen
får jag meddela, att enligt överenskommelse
med hans excellens herr
statsministern det i skrivelsen avsedda
meddelandet kommer att lämnas vid
morgondagens sammanträde.

§ 4.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena Undén avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition, nr 306, angående
godkännande av avtal mellan
Sverige och Schweiz för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande skatter
å inkomst och förmögenhet samt
beträffande skatter å kvarlåtenskap.

Denna proposition bordlädes.

§ 5.

Svar på interpellation ang. av riksdagen
begärd utredning för effektivisering av
den handelspolitiska förhandlingsapparaturen.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som anförde:
Herr talman! I en inom andra kammaren
väckt interpellation har herr Wiberg
till mig riktat följande frågor:

Vad är anledningen till att den av
riksdagen begärda utredningen för
effektivisering av den handelspolitiska
förhandlingsapparaturen ännu icke
igångsatts?

Vid vilken tidpunkt kan denna utredning
beräknas bliva igångsatt?

I anledning härav får jag svara följande
:

Ifrågavarande riksdagsskrivelse överlämnades
till handelsdepartementet. Dåvarande
chefen för handelsdepartementet
förberedde den begärda utredningens
igångsättande på försommaren.
Emellertid hade statsutskottet vid årets

Nr 34.

Tisdagen den 2 november 1948.

Svar på interpellation ang. av riksdagen begärd utredning för effektivisering av
den handelspolitiska förhandlingsapparaturen.

riksdag i utlåtande den 9 mars 1948
(nr 3; s. 3 f.) framhållit önskvärdheten
av att så snart förhållandena det medgåve
utrikesförvaltningen bleve föremål
för översyn. I skrivelse den 17 mars
1948 (nr 3), som överlämnats till utrikesdepartementet,
hade riksdagen
lämnat detta uttalande utan erinran och
anmält, att den fattat beslut i överensstämmelse
med vad utskottet i utlåtandet
föreslagit. Eftersom en utredning
enligt den först nämnda riksdagsskrivelsen
kunde komma att beröra personalbehovet
inom utrikesdepartementets
handelsavdelning och jämväl särskilda
frågor om utrikesrepresentationen
i främmande länder, ansågs det
böra övervägas, huruvida de i riksdagens
anförda båda skrivelser åsyftade
utredningarna lämpligen kunde företagas
i ett sammanhang. Ytterligare hade
särskilda sakkunniga i ett den 20 maj i
år avgivet betänkande rörande vissa
utrikeshandelsfrämjande åtgärder ifrågasatt
en omprövning av utrikesförvaltningen
i vad avser handläggningen
av kommersiella och handelspolitiska
spörsmål.

Efter fortsatt beredning av ärendet
har Kungl. Maj:t i konselj den 29 oktober
på föredragning av chefen för handelsdepartementet
bemyndigat denne att
tillkalla sakkunniga för att utreda frågan
om lämpliga åtgärder ägnade att
effektivisera förberedelsen till och förandet
av Sveriges handelsavtalsförhandlingar
jämte därmed sammanhängande
spörsmål. Tillika har Kungl. Maj:t
medgivit, att samma sakkunniga erhålla
i uppdrag att jämväl företa utredning
av de särskilda frågor berörande utrikesförvaltningen,
som utrikesministern
må överlämna till dem.

Härpå yttrade

Herr WIBERG: Herr talman! Jag ber
att till hans excellens herr utrikesministern
få rikta ett tack för svaret på min

interpellation. Dess väsentliga innebörd
är, att regeringen den 29 oktober bemyndigade
handelsministern att tillkalla
sakkunniga för verkställande av
bl. a. den av riksdagen begärda skyndsamma
utredningen, vilken varit föremål
för min interpellation. Förfarandet
har sålunda nu satts i gång. Därmed
har — såsom jag föreställer mig — en
ny fas inträtt, under vilken man avser
att icke »skynda långsamt». Det är ju
fråga om mycket betydelsefulla spörsmål.
Jag utgår naturligtvis ifrån att
såväl utrikesministern som handelsministern
delar den uppfattning, åt vilken
ett enhälligt utrikesutskott och en enhällig
riksdag i mars månad gåvo uttryck.

Av interpellationssvaret framgår vidare,
att samma sakkunniga, som skola
pröva frågan om lämpliga åtgärder, ägnade
att effektivisera förberedelserna
till och förandet av Sveriges handelsavtalsförhandlingar,
också kunna erhålla
i uppdrag att företaga utredning
beträffande spörsmål berörande den
direkta utrikesförvaltningen. Att även
en sådan översyn i och för sig är behövlig,
därom hehöver icke råda någon
meningsskiljaktighet. Möjligen kan man
fråga sig, om det verkligen är det lyckligaste,
att alla dessa mycket omfattande
och betydelsefulla angelägenheter hänskjutas
till en och samma kommitté.
Det är ju klart, att åtskilliga skäl tala
till förmån för att detta är lämpligt.
Därmed är dock icke sagt, att icke
andra tungt vägande skäl tala till förmån
för motsatsen. Man får ju hoppas,
att det i praktiken kommer att visa sig,
att den metod för utredningarna, som
regeringen valt, är lämplig. Jag förutsätter,
att kommittén finner sig oförhindrad
att komma med delbetänkanden,
så att onödig tidsutdräkt undvikes.

Men det är tydligt, att då nu handelsministern
i fredags erhållit bemyndigande
att tillkalla sakkunniga, som
skola handlägga principiella och vik -

Tisdagen den 2 november 1948. Nr 34.

Svar på interpellation ang. vissa utrikespolitiska spörsmål.

tiga spörsmål, berörande icke endast
våra handelsförhandlingar utan också
utrikesdepartementet såsom sådant,
därmed endast en viss del genomförts
av vad som erfordras för att effektuera
riksdagens önskemål. Det återstår nu
för handelsministern att göra ett klokt
och välbetänkt personval. Naturligtvis
är detta en fråga som handelsministern
kan avgöra efter eget gottfinnande. Jag
skulle emellertid gärna vilja uttala den
förhoppningen, att handelsministern beaktar
den stora erfarenhet i fråga om
skötseln av internationella affärer, som
finnes inom näringslivet. Jag är också
förvissad om att handelsministern har
detta alldeles klart för sig och också
fäster avseende därvid, vilket väl torde
komma att leda till att handelsministern
påbörjar konversationer med näringslivets
organisationer.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. vissa utrikespolitiska
spörsmål.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
I en inom denna kammare framställd
interpellation har herr Hagberg i Luleå
till statsministern framställt en fråga,
som statsministern överlämnat till mig
för besvarande. Frågan lyder:

»Varför har den svenska regeringen
frångått den tidigare proklamerade
alliansfria politiken och vilka äro de
utrikespolitiska konsekvenserna av de
beslut som fattats i Oslo och dem som
ytterligare förberedas som en följd
därav?»

Såsom kammarens ledamöter torde
erinra sig lämnade jag vid sammanträdet
den 29 juni detta år en redogörelse
för de överväganden som bestämt regeringen
att upptaga till prövning frågan
om en samverkan mellan de skandinaviska
länderna på försvarets om -

råde. Under de skandinaviska ministerkonferenser,
som ägt rum i september
och oktober, ha överläggningarna
om igångsättande av den förut bebådade
utredningen avslutats. I vartdera landet
har en utredningskommitté blivit
utsedd.

Jag hänvisar i övrigt interpellanten
till andra kammarens protokoll för den
29 juni, där mitt anförande i denna
fråga är återgivet.

Vidare yttrade:

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr utrikesministern
för svaret på min interpellation,
även om jag icke förstår finessen i att
statsministern anser frågan, om Sverige
skall upprätta militärallians med andra
makter, vara så departementsbetonad
och specialiserad, att den icke tillhör
hans gebit.

Jag bör väl kanske också tacka för
att utrikesministern varit vänlig nog
att låta mig taga del av svaret på förhand.
Detta är nämligen en ny, mycket
angenäm erfarenhet i mina mellanhavanden
med utrikespolitikens främste
nuvarande målsman. Både han och jag
ha förresten en gemensam erfarenhet
av att överraskningstaktiken kan ha
sina sidor.

Om jag alltså är glad över att ha
kommit på mera parlamentarisk basis
med utrikesministern, är jag icke glad
över svaret. Ty om jag begär en upplysning
om åtminstone huvuddragen av
vad som försiggått på konferenserna
mellan utrikesministrarna den 8 och
den 9 september och mellan försvarsministrarna
den 15 oktober samt konsekvenserna
av Oslobeslutet den 15 oktober,
kan jag väl knappast vara tillfredsställd
med en hänvisning till vad
utrikesministern sade i riksdagen den
29 juni i år, i all synnerhet som man
väl näppeligen då kunde — och förresten
icke heller försökte — klara ut
vad de danska och norska utrikesministrarna
och försvarsministrarna

Nr 34.

Tisdagen den 2 november 1948.

Svar på interpellation ang. vissa utrikespolitiska spörsmål.

och deras delegationer resonerade om
tre resp. fyra månader senare.

Detta, jag måste använda uttrycket
orakelmässiga, sätt att svara har naturligtvis
intet samband med regeringspressens
öppna inviter att avlysa all
diskussion om alliansspörsmålen tills
man är färdig med den skandinaviska
försvarsutredningen. Utrikesministerns
principiella hävdande av att utrikespolitiken
måste föras i offentlighetens
ljus och hans omsorg om att alla besked
skola vara korrekta, klara och entydiga
har snart blivit ett ordstäv i
detta land, där regeringspartiet åtminstone
haft den hemliga diplomatiens
avskaffande såsom en högtidlig programpunkt.

Herr talman! Jag delar icke utrikesministerns
mening, att han den 29 juni
uttömt problemet om den nya politiken
i alliansfrågan. Eftersom detta datum
dock tycks vara det enda, som i detta
sammanhang har intresse för utrikesministern,
tvingas jag att själv följa
honom så långt tillbaka i tiden. Så till
vida har han ju rätt, att det den 29
juni 1948 verkligen talades om att man
borde undersöka möjligheterna för ett
militärt samarbete mellan de tre skandinaviska
länderna. Men det var också
symboliskt, tycker jag, att den förklaringen
stoppades in i utrikesministerns
försvar av sitt förslag om Sveriges anslutning
till den i Paris etablerade
Marshallorganisationen, vilken fråga
just då behandlades. Jag hade tydligen
icke riktigt uppfattat regeringens fina
känsla för det nära samband mellan
Sveriges anslutning till Marshallorganisationen
och en skandinavisk militärallians
som genom detta arrangemang
manifesterades. Det strider dock icke
på något sätt mot min uppfattning, att
dessa två olika saker ha nära samband
med varandra. Jag har själv mer än en
gång hävdat, att Marshallplanen politiskt
och militärt syftar till ett försök
att svetsa ihop ett antal stater för
blockbildning i krig.

Min fråga, varför regeringen frångått
den tidigare proklamerade alliansfria
politiken, besvaras alltså av utrikesministern
med en hänvisning till förklaringen
den 29 juni. Den motivering
till den nya politiken, som där ges, är
att vi skulle stå starkare i en anarkisk
värld, om vi förenade våra krafter med
Norges och Danmarks. Men det kan
icke vara ett reellt skäl. Med en sådan
motivering vore det naturligast, att man
inginge allians med den allra starkaste
staten. Att Sverige skulle bli militärt
starkare genom att ingå allians med
Norge och Danmark, med det större
försvarsområde det skulle medföra, tror
väl ingen på allvar.

Det väsentliga för ett sådant ståndpunktstagande
borde ändå vara, att de
tre länderna vilja och kunna föra
samma utrikespolitik. Utrikesministern
har förklarat, att Sverige vill föra en
neutral politik i händelse av en stormaktskonflikt,
och vi ha för vår del
funnit en sådan ståndpunkt mycket
skälig. Men han konstaterar den 29 juni,
att »neutralitet är ett svårsmält ord i
Norge och Danmark». Jag är av den
uppfattningen, att han inte gärna kan
tro, att dessa båda länders styresmän
kunna eller vilja föra en neutral politik
i det stormaktskrig, som man för närvarande
räknar med som en möjlighet.

I så fall har Sverige tagit initiativ till
en militärallians med länder, som det
måste räkna med som krigförande i
detta tänkta krig. Men då blir ju också
konsekvensen, att neutralitetsdeklarationerna
äro tomma ord, att man räknar
med att Sverige måste delta i kriget
på sina allierades sida.

I medvetandet om att neutraliteten är
ett svårsmält ord för dessa båda länder
avstår den svenska regeringen jämväl
från försök att vinna dem för den i
vissa sammanhang hävdade — skall jag
använda uttrycket — svenska linjen.
Inga försök ha under överläggningarna
gjorts, heter det den 29 juni, »att öva
påtryckning på eller ens att övertala

Tisdagen den 2 november 1948. Nr 34.

Svar på interpellation ang. vissa utrikespolitiska spörsmål.

varandra att följa en viss politik.» Denna
ståndpunkt vidhåller utrikesdepartementet
så sent som den 26 oktober detta
år, att döma av följande TT-meddelande:
»På TT:s förfrågan dementerar
utrikesdepartementet kategoriskt uppgiften
i ett Londontelegram till New
York Times om att Sverige skulle försöka
förmå Norge och Danmark att avstå
från anslutning till en Atlantpakt
genom att garantera de båda ländernas
territoriella integritet.»

Sveriges regering förbereder alltså
en allians med länder, som antas komma
att tillhöra västblocket, utan att ens
försöka övertala dem att avstå från
deltagande i något stormaktsblock. I
den nu auktoriserade förklaringen av
den 29 juni säges det visserligen, att
man skall iaktta en avvaktande hållning
i fråga om utrikespolitikens problem
till dess utredningen är klar. Men
det säges också, att det, även om utredningen
icke behöver vara en bindande
handling, är givet, att ett svenskt
initiativ på detta område förutsätter
en önskan och en förhoppning om ett
positivt resultat.

I samband med Oslokonferensen den
15 oktober förklarade vidare den danske
försvarsministern enligt TT och
Norsk telegrambyrå: »Jag tror absolut,
att vi skola lyckas finna en grundval
för ett militärt samarbete mellan Sverige,
Norge och Danmark.» Man kan
av detta bara draga en slutsats, nämligen
att regeringen i förväg är besluten
att skapa en allians i klart medvetande
om att våra länder utåt företräda
skiljaktiga meningar om den utrikespolitik
som alliansen skall tjäna.

I förklaringen den 29 juni säger utrikesministern,
att vederbörande regeringar
varit ense om att inte forcera
frågan utan ta tillräcklig tid på sig för
fortsatta diskussioner. Men vid konferensen
i Oslo, diir man hastigt och
lustigt tillsatte eu gemensam försvarsutredning,
förklarade de tre försvarsministrarna,
att kommittén borde för -

söka genomföra sitt arbete snarast möjligt.
I strid mot den uppfattning, som
väl förklaringen den 29 juni uttryckte,
att man skulle diskutera, ta god tid på
sig och låta frågan mogna, har man
alltså snabbt gått till handling. Det
vittnar om samma oroande lätthet att
ta och byta ståndpunkt som när utrikesministern
den 9 februari i en intervju
förklarade, att Sverige är villigt
att delta i Bevinplanen under förutsättning
att den grundar sig på Marshallplanen.

I min interpellation har jag erinrat
om tidigare förklaringar från regeringen
och dess parti att föra en alliansfri
politik och icke låta sig indragas i
några som helst blockbildningar. Nu är
man i färd med att skapa ett militärt
block. Amerikanerna ha icke gjort någon
hemlighet av att de betrakta Norge
som den säkra makten i sitt västblock
och att de anse en skandinavisk allians
vara det enklaste sättet för att även
draga med Sverige. Det är ingen hemlighet
att de ha baser på danskt område
och att Norge och Danmark gjort
sig beroende av västmakterna för sin
militära reorganisation. Jag tolkar det
korta och undvikande svaret som en
bekräftelse av att det handlar om en
ny politik.

Det handlar, herr talman, om en
mycket allvarlig politik, en politik, som
jag skall låta herr statsministern själv
karakterisera. »Vi skola komma ihåg»,
sade statsministern den 29 juni, »att
när det gäller ett försvarsförbund är
det inte fråga om samma sak som ett
kulturellt utbyte, lnir viktigt det än är,
eller ett ekonomiskt utbyte eller en utväxling
av arbetskraft mellan det ena
landet och det andra, utan det är
fråga om liv och död. Det är en fråga
om liv och död för våra pojkar, ty i
stor utsträckning ha vi för närvarande
ändå i Norden de svenska försvarsresurserna
att lita till.» Så långt statsministern.

Just detta, att det giillcr liv och död

Nr 34.

Tisdagen den 2 november 1948.

Svar på interpellation ang. vissa utrikespolitiska spörsmål.

för våra pojkar, för hela vårt folk, och
att man nu är i färd med att forcera
fram den skandinaviska försvarsutredningen
är anledningen till att jag har
väckt denna interpellation. Jag anser
icke, att denna utredning arbetar i fredens
tjänst. De som trots allt vilja arbeta
för och tro på en fredlig samlevnad
mellan folken, kunna icke önska
annat än att hela detta beslut tages upp
till skyndsam omprövning.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Interpellanten var litet missnöjd, dels
därför att jag och icke statsministern
svarade på interpellationen, dels därför
att svaret enligt hans mening var undvikande.

Jag måste säga, att interpellationen
onekligen väckte någon förvåning. Man
fick nästan det intrycket, att herr Hagberg
icke var närvarande, när dessa
frågor senast debatterades i riksdagen.
I sin interpellation säger nämligen herr
Hagberg, att den försvarsallians mellan
de skandinaviska länderna, som nu
förberedes, innebär en ny politik, som
riksdagen icke debatterat eller tagit
ställning till. Eftersom vi hade debatten
den 29 juni, då jag bebådade tillsättandet
av en utredningskommitté i
vart och ett av de tre länderna, förefaller
det märkvärdigt att herr Hagberg
anser att riksdagen icke debatterat
den fråga han i interpellationen avsåg.
Dels hade riksdagen debatterat den i
samband med förslaget om riksdagens
godkännande av vår anslutning till den
nya Parisorganisationen, dels hade
riksdagen dessförinnan givit en ganska
tydlig meningsyttring.

Vad beträffar den omständigheten,
som herr Hagberg också anmärkte på,
att debatten om dessa frågor ägde rum
i samband med debatten om den nya
Parisorganisationen — han såg däri
något symboliskt och avskräckande -—-vill jag erinra om att det förelåg en

överenskommelse mellan partiledarna,
att man skulle ha en utrikespolitisk
debatt och att denna lämpligen kunde
anknytas till behandlingen av något
utlåtande från utrikesutskottet om en
utrikespolitisk fråga. Det blev då denna
fråga, vartill den allmänna utrikespolitiska
debatten anknöts. Jag är ledsen
att behöva skingra herr Hagbergs
uppfattning om symboliken i att de
båda frågorna kommo upp i ett sammanhang.

Herr Hagberg anmärkte vidare på
som någonting mycket märkvärdigt,
att det både den 29 juni och i annat
sammanhang sagts, att Sverige icke vill
utöva påtryckning på Norge eller Danmark
i fråga om dessa länders utrikespolitiska
kurs. Jag förstår herr Hagberg.
Han är inne på sådana tankebanor,
att det för honom är naturligt, att
ett land övar påtryckning på ett annat
land och får bestämma dess utrikespolitik.
Men jag tror, att det för oss andra
i riksdagen är i sin ordning, att det
icke övas någon påtryckning, utan att
varje land får självständigt, efter eget
omdöme, föra den politik det anser
vara den riktigaste för landet i fråga.

Jag hänvisade alltså till debatten den
29 juni därför att jag ansåg, att det
då gavs ett svar på det väsentliga i herr
Hagbergs frågor. Herr Hagberg säger,
att man icke kunde den 29 juni ha
någon uppfattning om vad som skulle
förekomma på en konferens i september
eller oktober. Nej, det är klart.
Men om vi den 29 juni förklara, att
vi hålla på att resonera med våra
grannländer om tillsättandet av utredningskommittéer
och att vi måste taga
tid på oss till att förbereda denna åtgärd,
och om vi sedan, när konferenserna
kommit till stånd, skicka ut kommunikéer
om att vi enats om att tillsätta
utredningskommittéer, så äro ju
konferenserna bara ett fullföljande av
det som jag redogjorde för i debatten
den 29 juni. Man brukar icke offentligt
redogöra för vad som sägs under mi -

Tisdagen den 2 november 1948. Nr 34.

Svar på interpellation ang. vissa utrikespolitiska spörsmål.

nisterkonferenserna, utan man brukar
skicka ut kommunikéer, där resultatet
angives, och så ha vi också gjort i
detta fall.

Jag skulle också mycket väl ha kunnat
i mitt svar hänvisa till en annan
tidigare riksdagsbehandling. Jag påminner
om att riksdagen antog ett uttalande
av statsutskottet i samband med
behandlingen av vissa försvarsfrågor,
vari riksdagen gav sin anslutning till
den politik, som regeringen tidigare rekommenderat,
nämligen att vi ville stå
utanför stormaktsblocken. Herr Hagberg
kan alltså i tidigare riksdagsbehandlingar
finna ett ganska uttömmande
svar på de frågor, som han önskade
få besvarade.

Jag har ofta hört det resonemanget
från kommunistiskt håll, att ett försvarssamarbete
mellan sådana länder
som de skandinaviska nödvändigtvis
för med sig att vi inträda i ett stormaktsblock.
Detta är en ståndpunkt,
som kommunisterna här i Sverige beslutat
sig för att lansera. Jag har ibland
undrat, hur de ställa sig till varjehanda
försvarsavtal, som förekomma
mellan stater som ha kommunistisk regim.
Jag har exempelvis framför mig
ett avtal mellan Ungern och Jugoslavien,
där det heter, att om Tyskland
eller vilken annan makt det vara må
skulle anfalla någon av de höga kontrakterande
parterna, så att deras oavhängighet
eller territoriella integritet
sättes i fara, skall den andra parten
utan dröjsmål lämna militär och annan
hjälp till den förra. Liknande tvåsidiga
avtal finnas ganska många. Jag har
ytterligare en eller två texter framför
mig, om det intresserar herr Hagberg
att veta det. Jag undrar därför, om hans
inställning, när det gäller samverkan
mellan Sverige, Norge och Danmark, är
en annan än den han och hans meningsfränder
ha när det gäller försvarsavtal
mellan andra jämnstora
stater.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag hoppas att herr utrikesministern
icke uppfattade min lilla fundering
om att statsministern anser en fråga
som denna om en militärallians så expertbetonad,
att den behöver överlämnas
åt fackmannen på detta område,
såsom ett undervärderande av hans
möjligheter att ingå i diskussion på
denna fråga. Jag interpellerade emellertid
statsministern, icke för att jag
ansåg att icke utrikesministern mycket
väl kunde besvara frågorna, utan därför
att jag tyckte, att man genom att vända
sig till regeringschefen mera markerade,
att det var en fråga som berörde
hela regeringen, icke ett enskilt statsråds
departementsområde.

Vi behöva nog icke diskutera så mycket
huruvida vad som förekom den 29
juni täcker det spörsmål jag här drog
upp. Jag har naturligtvis icke begärt
av statsministern, att han skall ge en
detaljerad redogörelse för vad som
skedde på dessa konferenser i september
och oktober, men jag har uttalat
den meningen, att vi i alla fall kanske
borde kunna få veta huvuddragen av
vad som förekom och det som regeringen
anser sig kunna meddela. Nu
säger hans excellens utrikesministern,
att det inte är vanligt, att man talar om
för offentligheten vad som försiggår på
sådana konferenser, utan man nöjer sig
med en kommuniké ■—• det gjorde man
även i detta fall — kanske man skulle
kunna säga med en ganska intetsägande
kommuniké. Kommunikén om beslutet
den 15 oktober var så till vida betydelsefull
som man talade om att man i
alla fall igångsatt en utredning. Jag påpekade
i min första kommentar till
interpellationssvaret, att det för mig
var en överraskning, att man, efter det
att utrikesministern så sent som den 29
juni förklarat, att vi skulle ta god tid
på oss att diskutera denna sak och icke
förhasta oss, så snart var färdig att
etablera en gemensam skandinavisk för -

Nr 34.

Tisdagen den 2 november 1948.

Svar på interpellation ang. vissa utrikespolitiska spörsmål.

svarsutredning. Det var för mig som
sagt mycket överraskande.

Jag vill icke bestrida, att en överenskommelse
träffats mellan regeringen
och partiledarna om att man skulle i
samband med behandlingen av frågan
om Sveriges anslutning till Marshallorganisationen
även kunna ta upp denna
fråga till behandling. Jag var själv
icke närvarande, då denna överenskommelse
träffades, men jag tror man kan
säga, att regeringen icke är utan inflytande
på en överenskommelse om vilka
frågor som skola behandlas i en dylik
debatt, så att de frågor den föredrager
att blanda in i en debatt om Sveriges
anslutning till Marshallorganisationen
också komma att upptas i sådant sammanhang.
Jag för min del — jag upprepar
det — ser en viss symbolik i det
förhållandet, att det råkade sammanfalla
så precis, att när vi behandlade
frågan om Sveriges anslutning till Marshallorganisationen,
vi också skulle behandla
den särskilda frågan om en
skandinavisk försvarsallians.

Herr utrikesministern säger, att det
är svenska regeringen främmande att
»öva påtryckning» på de stater, med
vilka man nu förhandlar om en försvarsallians.
Detta är ju en mycket generös
attityd, som man mycket väl kan
förstå. Om det gällde mycket viktiga
frågor, då det gäller frågan om krig
eller fred, frågan om vi skola binda oss
militärt, politiskt vid andra makter,
tycker jag icke längre, att det är ett
uttryck för generositet och god sed, att
regeringen uraktlåter att övertyga sig
om huruvida man är överens om grunddragen
i den politik som skall föras.

Utrikesministern förklarade ju redan
den 29 juni, att man inte var överens
om grunddragen. Kan en sådan väsentlig
fråga som att man i Norge och Danmark
tycker, att neutralitet är mycket
svårsmält, vilket, om vi uttrycka det på
ett mera realistiskt sätt, innebär, att
man i Norge och Danmark betraktar det
som naturligt, att dessa länder skola

delta i krig på västmakternas sida, kan
den vara likgiltig för det svenska ståndpunktstagandet?
Kan verkligen eu regering
utan vidare bortse från sådana faktorer
och trots dessa behandla frågan
om en militärallians? Jag citerade herr
statsministerns uttalande, att detta är en
allvarlig sak, därför att det gäller liv
och död, och jag måste säga, att den
där generösa attityden att avstå från att
övertyga om att man skall kunna åstadkomma
en gemensam utrikespolitik, om
man skall göra en gemensam försvarsallians,
har jag helt andra ord för att
karakterisera än sådana ord som att
man är generös eller tolerant eller hänsynsfull
mot andra.

Herr utrikesminister! Frågan gäller
icke heller om Ungern, Tjeckoslovakien
eller andra länder eller länder på västsidan
skola ha rätt eller icke rätt att
sluta sig samman med andra länder.
Den saken vill jag icke här ge mig in
på att diskutera, tv det är dessa folks
egen angelägenhet. Frågan gäller, om
Sverige skall sluta militärallians med
andra länder, som inte vilja föra en
neutralitetspolitik i händelse av krig,
som icke vilja genomföra den politik,
som svenska regeringen sagt sig vilja
föra i händelse av ett stort krig. Det är
den frågan det här gäller. Jag tror att
det besked utrikesministern givit som
svar på denna fråga bara kan öka oron
inför de åtgärder som vidtagits.

Till slut återstår bara en enda fråga.
Den gäller herr utrikesministerns förklaring,
att ett skandinaviskt block ju
icke är liktydigt med att Skandinavien
skall komma in i ett västblock, att dessa
frågor kunna och böra hållas mycket
strängt isär. Ja, men nu leva vi ju i en
tid, då det nästan inte går en dag utan
att telegrambyråerna kabla ut uttalanden
av statsmän i Förenta staterna, i
England, i Frankrike och i andra länder,
där man hävdar, att Sveriges medverkan
i ett skandinaviskt block kommer
att föra in Sverige i kriget på västmakternas
sida.

Nr 34.

Tisdagen den 2 november 1948.

Svar på interpellation ang. vissa utrikespolitiska spörsmål.

Jag skulle kunna ta många exempel,
men jag skall bara erinra om ett enda,
som kammarens ledamöter säkert ha
lätt för att erinra sig. Jag avser ett Reutertelegram
av den 7 oktober, där det
förklarades, att Förenta staterna hade
protesterat i London mot att Sverige
hade fått köpa Vampires, men sedan
hade Förenta staterna godkänt det engelska
beskedet, i vilket det heter, att
»Sverige och hela det skandinaviska
blocket när allt kom omkring skulle
kunna bli inlemmade i den västeuropeiska
regionala försvarspakten».

Om man alliså nu dag efter dag och
vecka efter vecka bedriver en sådan
propaganda och gör sådana politiska
ståndpunktstaganden, som leda alla
tankar till de förhoppningar, som man
på västmaktshåll knyter till att en skandinavisk
allians skall bli medlet att föra
in Sverige i det tänkta kriget på västmakternas
sida, får herr utrikesministern
verkligen ursäkta, om man tar en
viss hänsyn därtill och inte utan vidare
kan skriva under på hans förklaring,
att en sådan blockbildning icke medför
några faror för att Sverige skall dragas
in i ett större politiskt sammanhang.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Hagberg har ytterligare strukit under,
att han tycker det är en riktig politik
att öva påtryckning på de skandinaviska
grannländerna. Jag undrar om
herr Hagberg skulle anse det vara en
lika riktig politik, om de skulle vilja
öva påtryckning på Sverige. Den som
själv inte vill bli utsatt för påtryckning
har all anledning att inte öva sådan
själv, om det nu finns några möjligheter
att göra det.

Vad beträffar Norges och Danmarks
hållning tror jag inte att herr Ilagberg
är befogad eller i stånd att ange hur
den hållningen i sinom tid kommer att
utformas. Vi ha nu satt i gång en utredning.
Alla som känna till våra parla 2—Andra

kammarens protokoll L948.

mentariska och konstitutionella förhållanden
begripa, att igångsättandet av en
utredning inte är detsamma som ett
ståndpunktstagande i själva sakfrågan.
Om regeringen skulle komma till den
uppfattningen, att ett försvarsförbund
är möjligt och kan förordas, kommer
självfallet frågan att i sinom tid föreläggas
riksdagen. Regeringen fattar inga
hemliga beslut i frågor av den arten.

Beträffande spekulationerna i pressen
tror jag inte att vare sig herr Hagberg
eller någon annan bör fästa för
mycket vikt vid dem. Det finns en ovanligt
rikhaltig ryktesflora i tider som
dessa, och det kastas ut alla möjliga påståenden
och spekulationer. Ibland får
man det intrycket, att de tidningsmän
som skicka omkring sina telegram verkligen
föreställa sig, att de demokratiska
länderna i världen fatta sina beslut under
privata konferenser mellan utrikesministrarna.
Och så är ju ändå inte
fallet.

Herr WIBERG: Herr talman! Jag skall
tillåta mig ett kort inlägg i denna debatt.

Det är ganska signifikativt, att det
just är kommunisterna som gå till angrepp
mot den svenska regeringens beslut
att undersöka möjligheterna att i
samråd med Danmark och Norge stärka
vår militära och därmed också vår politiska
ställning. Det är emellertid felaktigt
av kommunisterna att tro, att vi
bär i Sverige icke äro fullt på det klara
med vad deras syften och önskemål i
verkligheten äro. Herr Hagberg i Luleå
har ju själv på sin tid ganska tydligt
givit till känna vad kommunisterna här
i landet verkligen vilja.

Anledningen till att jag har begärt
ordet är närmast den, att jag velat fästa
uppmärksamheten på ett anförande,
som under gårdagen hölls i det engelska
underhuset av sir Stafford Cripps och
som återgivits i dagens tidningar. Det
är ett anförande, som jag tror är väl
förtjänt av att beröras i denna debatt.

Nr 34.

Tisdagen den 2 november 1948.

Svar på interpellation ang. vissa utrikespolitiska spörsmål.

Han var där inne på åtskilliga av de
spörsmål, som herr Hagberg i Luleå i
dag har vidrört. Jag är alldeles förvissad
om att namnet Stafford Cripps inte
är obekant för herr Hagberg. Cripps betecknas
i en tidning, utan tvivel med
fog, såsom den forne folkfrontspolitikern
och sovjetvännen.

Jag skall tillåta mig att läsa upp några
korta rader, innehållande referat av
detta anförande: »Det kalla kriget, som
enligt Cripps lika gärna kan översättas
med Kominforins ekonomiska sabotage,
är för närvarande mer än någonsin
intensifierat till Västeuropa, därför att
situationen där även Kominforms hjälp
förutan är allvarlig nog. Sovjets kampanj
mot Marshallplanen» — fortsätter
Cripps — »går ut på att skapa störningar
i de västeuropeiska ländernas
näringsliv, och slutmålet är helt enkelt
att framkalla kaos, ett syfte som man
ämnar nå genom att släppa loss Kominforms
femtekolonnare, just nu så aktiva
i alla demokratiska länder. Taktiken är
underminering genom strejker, försök
att genomföra ekonomiskt ohållbara
idéer, underblåsande av missnöje vid
oundvikliga tillfälliga brister på vissa
varor och förnödenheter samt angrepp
på försvarsåtgärder, som ha till uppgift
att skydda de demokratiska länderna
från övergrepp utifrån eller inifrån.»

Den omständigheten, att herr Hagberg
i Luleå, eller rent av Moskva, kanske
inte med blida ögon ser att de skandinaviska
länderna undersöka, om förutsättningar
äro för handen att gemensamt
åstadkomma ett starkare försvar
mot övergrepp inifrån eller utifrån, kan
ju icke vara någon anledning för oss
att falla undan. Det bör väl vara fullkomligt
klart, att vårt land och utan
tvivel även de andra skandinaviska länderna
ha för avsikt att till det yttersta
försvara sig i händelse av anfall. Kan
man genom samverkan uppnå en starkare
ställning, så bör väl detta ur vår
synpunkt vara något som är önskvärt.
Jag kan heller inte finna annat än att

den utredning, som regeringen här har
medverkat till att igångsätta, i och för
sig är fullt riktig. När kommunisterna
nu genom den kommunistiske gruppchefen
i denna kammare, herr Hagberg
i Luleå, tillkännage sitt missnöje, bör
detta såtillvida vara av värde för det
svenska folket som det visar, att vi ha
dubbel anledning att överväga såväl nu
ifrågavarande som andra åtgärder till
stärkande av vår militära och politiska
ställning.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Utrikesministern och jag behöva
inte här diskutera huruvida man skall
avstå från att öva påtryckning mot
andra länder. Vi måste väl resonera
om denna fråga utifrån det konkreta
sammanhanget. Regeringen vidtar här
åtgärder med mycket allvarliga utrikespolitiska
perspektiv och i medvetande
om att vi icke föra samma politik — åtminstone
inte utåt ha deklarerat samma
politik — som dessa andra länder.
Samtidigt framställer man det som en
dygd att man icke försöker övertyga
vederbörande länder, med vilka man
vill göra en försvarsallians, att gå in
för samma politik som den man själv
vill genomföra. Anser man nu detta
vara en föredömlig politik, måste jag
säga, att det är något av det mest verklighetsfrämmande
som jag någonsin erfarit.

Naturligtvis har utrikesministern
rätt i att man inte utan vidare kan bedöma
utrikespolitikens olika spörsmål
endast på grundval av vad som förekommer
i pressen. Men man kan inte
avstå från att taga intryck av uttalanden,
som exempelvis göras av den
svenske utrikesministern om den svenska
utrikespolitiken, liksom av uttalanden
av andra länders utrikesministrar.
Jag skall endast taga ett enda exempel
och — eftersom utrikesministern här
säger att jag inte kan bedöma den norska
och danska hållningen — erinra

Tisdagen den 2 november 1948. Nr 34.

Svar på interpellation ang. vissa utrikespolitiska spörsmål.

om vad den norske utrikesministern
själv bär deklarerat angående den norska
utrikespolitiken. Den 1 maj i år
säger han i Trondheim, enligt ett meddelande
av norska telegrambyrån:
»Norge vill inte ställa sig utanför överläggningar
om ett närmare samarbete
åt väster, vare sig politiskt eller ekonomiskt,
och Bevins förslag att konsolidera
Västeuropa är ett steg mot en ny
jämvikt.» Han säger i Malmö den 4 juni
i år: »Det är lika bra att öppet konstatera,
att det i dag icke finns någon gemensam
nordisk linje i det utrikespolitiska
huvudspörsmålet, i varje fall på
kort sikt.»

Så sent som den 12 oktober uttryckte
han i Bryssel enligt ett Reutertelegram
sin tillfredsställelse med Marshallplanen
och förklarade sig vara anhängare
av ekonomiskt och militärt samarbete
med de övriga skandinaviska länderna.
Han sade att det var nödvändigt att
Norge ansluter sig till Atlantmakterna
och samtidigt upprättar ett gott grannförhållande
till Sovjetunionen. I ett
senare tillrättaläggande av detta mycket
uppseendeväckande telegram har
han sagt samma sak i något försiktigare
ordalag men samtidigt meddelat, att
Norge är djupt medvetet om sin solidaritet
med västmakterna och känner sig
som en Atlantmakt. Det är väl, herr utrikesminister,
ändå något annorlunda
när det gäller uttalanden av en ledande
statsman, av utrikesministern i det
land, med vilket man nu håller på att
undersöka möjligheterna av en militärallians,
än när det gäller olika telegram
med mer eller mindre välgrundade
kannstöperier från olika utrikespolitiska
bedömare.

Det gäller den svenska regeringens
politik. .lag kan inte låta bli att fråga,
vad som har inträffat, huruvida det är
någon anledning att fiista någon vikt
vid de gjorda uttalandena, om jag håller
i minnet, att herr utrikesministern
så sent som den 7 april detta är förklarat,
att det här i .Sverige varit en

djupt rotad mening, att vi böra hålla
oss utanför allianser, om herr statsministern
några dagar därefter deklarerat,
att vi böra hålla oss fria från allianser
och engagement, som skulle göra
vårt land till en bricka i det utrikespolitiska
maktspelet, och man sedan
några månader därefter är beredd att
tillsätta en utredning för att klarlägga
betingelserna för en militärallians.

Sedan säger högermannen Wiberg,
att han tycker det är signifikativt, att
kommunisterna slå alarm i en sådan
här fråga. Ja, det är ju inte så länge
sedan vi levde under det andra världskrigets
tryck. Det var också då signifikativt,
att det just var kommunisterna
som i varje land gingo i spetsen, när
det gällde försvaret av respektive länders
nationella självständighet. Vår
hållning i detta land gick inte ut på ett
underkännande av strävandena att hålla
landet utanför kriget, utan vår kritik
var hela tiden baserad på de eftergifter
i fråga om neutraliteten, som regeringen
då gjorde sig skyldig till.

Herr Wiberg säger, att det ju ändå
handlar om att vi skola förstärka vår
ställning. Jag vill i detta sammanhang
fästa uppmärksamheten på att chefen
för flygvapnet i ett uttalande förklarat,
att om vi bara nödtorftigt skulle täcka
det svenska territoriet med jaktflyg,
skulle vi behöva åtminstone 25 jaktflottiljer.
Målet för den närmaste tiden är
10 jaktflottiljer. Den danske försvarsministern
har nyss förklarat, att om
Danmark endast skulle återställa den
militära standard, som Danmark hade
1939 och som, enligt vad alla veta, var
mycket blygsam, skulle man på en gång
behöva investera ytterligare 2 miljarder
kronor. Jag tror att det är ett illusionsmakeri,
sådana som de militära
kraftförhållandena i dag äro i de skandinaviska
länderna, att göra gällande
att Sverige skulle stärka sin ställning
genom att åtaga sig att även försvara
Danmarks och Norges territorier. Det
skall vara någon måtta på självkäns -

Nr 34.

Tisdagen den 2 november 1948.

Svar på interpellation ang. vissa utrikespolitiska spörsmål.

lan, även om den inte i och för sig är
skadlig.

Jag skulle vidare vilja säga, att det
för mig är en överraskning att Stafford
Cripps skulle vara någon vän av Sovjetunionen
eller anhängare av en folkfrontspolitik.
Jag tror att politiker, som
utan vidare äro beredda att framställa
arbetarnas kamp för att försvara sina
existensvillkor — tag de franska arbetarna,
som ha en månadslön på 215
kronor och gå ut i strid för att få en
litet större kaka — som riktad mot staternas
existensmöjligheter och syftande
till att desorganisera dessa, politiker
som göra detta äro fullständigt främmande
för de tankegångar, som åtminstone
kommunisterna äro bärare av.

Herr WIBERG: Herr talman! Vi glömma
väl alla så småningom mer eller
mindre fort vad som händer och sker.
Men låt mig påminna herr Hagberg i
Luleå om vilken inställning kommunisterna
överallt i världen hade till det
nazistiska Tyskland alltsedan kriget
började ända fram till den 22 juni 1941.
Låt mig vidare, när herr Hagberg nu
avser att anslå de nationella tongångarna,
påminna herr Hagberg om det
svenska kommunistpartiets uttalande i
den broschyr, som på sin tid utgavs i
anledning av kommunistpartiets 20-årsjubileum. Det hette där: »Sveriges
kommunistparti skall i fortsättningen
som hittills visa obrottslig trohet mot
Lenins och Stalins världsparti, den
kommunistiska internationalen, och
kämpa på grundval av dess program
och dess riktlinjer.» När herr Hagberg
nu intresserar sig för Sveriges försvarsproblem,
låt mig då fråga herr Hagberg:
Har herr Hagberg möjligen ändrat
ståndpunkt sedan den tidpunkt, då
herr Hagberg här i kammaren gjorde
följande uttalande: »Kommunisterna

säga klart ifrån, att det finnes bara ett
fosterland, som de arbetande massorna
kunna offra liv och blod för, nämligen
Sovjetunionen.»

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Jag skall inte delta i diskussionen
med herr Hagberg i Luleå. Jag
skall endast begagna detta tillfälle att
understryka önskvärdheten av att de
förhandlingar, som föras med våra
båda nordiska grannländer, fullföljas
och avslutas utan tidsutdräkt. Om det
under dessa förhandlingar framkommer,
att det finns skiljaktiga uppfattningar,
få vi ta ställning till den saken
när — som utrikesministern säger —
frågan skall redovisas. Vi ha ingen anledning
att på grund av obestyrkta
uppgifter avbryta ett sådant försök till
samarbete.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Denna debatt har nu kommit in på helt
andra frågor än dem som interpellationen
har gällt. Jag måste då, herr
talman, be om ursäkt för om jag ändå
anser mig förpliktad att beröra de
ovidkommande frågor, man dragit in i
denna debatt, som gäller huruvida Sverige
skall ingå militärallians med de
andra skandinaviska länderna.

Herr Wiberg var inte medlem av
denna kammare 1941 och 1940, i varje
fall inte 1940 om jag minns rätt. Hade
han varit det, skulle han ha vetat, att
den kommunistiske talesmannen under
remissdebatten vid urtima riksdagen
hösten 1940 vände sig mot regeringen
med den motiveringen, att man nu för
en politik, som innebär att Sverige håller
på att anpassa sig till Nazi-Tyskland
och bildligt talat håller på att
vingla in i det tyska livsrummet. Det
var bara från kommunistiskt håll som
sådana varnande uttalanden då gjordes
i denna kammare. Det parti, som herr
Wiberg representerar, var helt enigt
med de övriga partierna i den dåvarande
samlingsregeringen om denna
politik, som kommunisterna då bekämpade
och karakteriserade på nyss angivet
sätt.

Sedan kan jag inte förstå att det är
någonting komprometterande för det

Tisdagen den 2 november 1948. Nr 34.

Svar på interpellation ang. vissa utrikespolitiska spörsmål.

kommunistiska partiet, att det i samband
med sitt 20-årsjubileum förklarar,
att det förblir troget mot marxismens
och leninismens teori och principer.
Men det anses tydligen inte vara riktigt
parlamentariskt att vara principfast.
För vår del ha vi inte ansett det
vara någonting att skämmas för att
man står fast vid den åskådning som
man har bekant sig till. Detta är för
mig själv det viktigaste skälet till att
jag tillhör det parti som jag har tillhört
i mer än 30 år. Ty detta parti är troget
de idéer det omfattade och den fana
det hissade redan när partiet skapades.

Överläggningen var härmed slutad.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

statsutskottet propositionen, nr
307, angående ersättning i anledning av
sjukdom, som drabbat vissa elever vid
tandläkarhögskolan i Stockholm; samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

308, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring; och
nr 309, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 15 §§ lagen
den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

§ 8.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott följande på bordet
liggande motioner, nämligen:
nr (512 av herr Österman; och
nr 013 av herr Eriksson i Sandby
m. fl.

§ 9.

Föredrogs ilen av herr Slähl vid
kammarens nästföregående samman -

träde gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående undersökning
av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Föredrogs den av herr Utbult vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående åtgärder för
rensning av visst område av Skagerack
från minor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ IT

Avlämnades följande motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 298, med förslag till arbetarskyddslag
in. in., nämligen

nr 014 av herrar Cruse och Malmborg
i Stockholm;

nr 615 av fru Ekendahl m. fl.;
nr 610 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl.;

nr 617 av herr Ilagberg i Malmö;
nr 618 och 619 av herr Dahlgren
m. fl.;

nr 620 av fru Johansson i Norrköping
och herr Nilsson i Göteborg;

nr 621 av herrar Jacobsson i Igelsbo
och Johnsson i Ivastanjegården;
nr 622 av herr Mattsson; och
nr 623 av herr Fahlman.

Vidare avlämnade herr Utbult en av
honom in. fl. undertecknad motion, nr
624, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 303, angående utgifter å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1948/49.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Nr 34.

Tisdagen den 2 november 1948.

Interpellation ang. bristen på läroböcker.

kraft vid järnbruken.

§ 12.

Interpellation ang. bristen på läroböcker.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr KRISTENSSON, som anförde:
Herr talman! Det har under den hösttermin,
som nu pågår vid skolorna,
varit brist på åtskilliga läroböcker. En
del böcker ha kunnat levereras först
flera veckor efter skolarbetets början
och fortfarande föreligger det brist på
vissa läroböcker. Detta har givetvis i
hög grad försvårat undervisningen och
gjort, att skolarbetet i vissa ämnen blivit
försenat. Det är märkligt, att samtidigt
som vi i vårt land planera för
skolans utbyggnad, det på detta område
föreligger missförhållanden, som minska
möjligheterna för vår nuvarande
skola att bedriva ett effektivt arbete.
Vare sig det är pappersransoneringen
eller den långa leveranstiden från pappersbruken
eller andra orsaker som
lagt hinder i vägen för framställning av
böckerna i rätt tid, böra dessa missförhållanden
dock kunna avhjälpas.

Med stöd av vad sålunda anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Vad är anledningen till den brist
på läroböcker, som förelegat denna
hösttermin?

2. Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga för att en försening av
framställningen av läroböcker för
framtiden skall kunna undvikas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Interpellation ang. bristen på arbetskraft
vid järnbruken.

Ordet lämnades på begäran till

Herr KEMPE, som yttrade: Herr talman!
I en rapport till regeringen har

— Interpellation ang. bristen på arbets 1948

års järnbruksutredning uppmärksammat
att vid järnbruken förelåg
den 1 juli 1948 en arbetskraftsbrist
av icke mindre än 4 500 arbetare, om
nuvarande råvarutillgång och avsättningsmöjligheter
helt skulle kunna utnyttjas.
Utredningen konstaterar vidare
att omsättningen av arbetskraften vid
vissa järnbruk uppgått till nära 100
procent av den totala arbetsstyrkan.
Orsaken till den stora omsättningen av
arbetskraften, säger utredningen, är
rådande goda sysselsättningsmöjligheter
på arbetsmarknaden, där järnbruken
på grund av en relativt låg lönesättning
i jämförelse med andra arbetsområden
icke med framgång kunnat
konkurrera om arbetskraften.

Vid 1946 års höstriksdag påtalade jag
i en interpellation de missförhållanden
som voro rådande vid järnbruken. Svaret
på denna var synnerligen positivt,
och det bekräftade till alla delar de
synpunkter jag framhållit i interpellationen.
Två år ha emellertid förflutit
sedan dess, men förhållandena vid järnbruken
synas vara ungefär desamma.
Arbetskraftsbristen är lika skriande
som för två år sedan och bostadsbristen
lika bekymmersam.

Järnbruksutredningen har i sin rapport
givit vissa anvisningar för att i
någon mån komma till rätta med bostadsbristen,
varjämte rekommenderats
att ge järnbruksorterna byggnadstillstånd
till uppförande av folkrestauranger,
folketshus, badhus, tvättinrättningar,
idrottsanläggningar, lekplatser,
barnträdgårdar m. m. Genomförandet
av dylika åtgärder skulle utan tvivel
skapa större trivsel för folket på dessa
orter. Jag förutsätter dock att de måste
kompletteras med en radikal förändring
av lönepolitiken för att kunna eliminera
bristen på arbetskraft. Järnbruken
böra utan större svårigheter kunna
höja lönerna för de anställda. Om järnbruksföretagen
i fortsättningen icke
visa positivt intresse för en lönepolitik,

Tisdagen den 2 november 1948. Nr 34. 23

Interpellation ang. övervakning av att statliga institutioner följa priskontrollnämndens
direktiv.

som kan stimulera till rekrytering av
arbetskraft i tillräcklig omfattning och
därmed åstadkomma en höjning av produktionen,
måste ett operativt ingripande
från samhällets sida vara motiverat.
I dag är det nämligen i första hand ett
samhälleligt intresse att järn- och stålproduktionen
ökar. Regeringen har därför
anledning att vidtaga åtgärder som
kunna påverka lönepolitiken. Några
principiella betänkligheter kunna väl
knappast åberopas, sedan regeringen
både i fjol och i år sökt att öva inflytande
på fackföreningsrörelsen att
bedriva en återhållsam lönepolitik.
Har man möjligheter att ingripa i en
för arbetarna negativ riktning, bör det
också finnas möjligheter att ingripa i
positiv riktning.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få rikta följande
frågor:

1) Kommer regeringen med anledning
av järnbruksutredningens redovisning
av arbetskraftsbristen vid järnbruken
att vidtaga några omedelbara åtgärder
i anslutning till utredningens
anvisningar?

2) Har regeringen därvid övervägt
några åtgärder i samband med årets
avtalsuppgörelse som kunna medverka
till en väsentlig förbättring av löneläget
för de anställda vid järnbruken?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Interpellation ang. övervakning av att
statliga institutioner följa priskontrollnämndens
direktiv.

Herr SEFVE erhöll på begiiran ordet
och anförde: Herr talman! I maj i år
hade ett företag ett lager av zink för
sin tillverkning av galvaniserade artiklar
för ca fem månaders behov, vilket
ansågs normalt. I augusti förelåg behov
av att fylla på detta lager, motsva -

rande behovet för ytterligare ca tre
månader framåt. Det visade sig då
omöjligt att inköpa denna kvantitet.
Företagets förutvarande zinkleverantörer
kunde endast meddela att man hoppades,
att situationen beträffande zink
kanske skulle förbättras i början av
september.

Då emellertid så ej skedde, satte sig
företaget i förbindelse med riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap
med anhållan om att få inköpa ca 400
ton zink, motsvarande företagets förbrukning
under ca 2% månader, från
nämndens beredskapslager. Efter någon
tid erhölls svar från nämnden, vari
företaget erbjöds att få låna hälften av
den önskade kvantiteten mot ett till
nämndens förfogande ställt garantibelopp,
beräknat efter kr. 1: 60 per kg
på nämndens lager. Bland villkoren i
övrigt märkes en bestämmelse om att
3 % ränta skulle erläggas å motvärdet
av lånekvantiteten efter ett pris av
1: 60 per kg. Det effektiva värdet skulle
således enligt nämndens kontraktsförslag
komma att överstiga till och med
1: 60 per kg. För den händelse rätt
framdeles skulle medgivas företaget att
inköpa ovannämnda lånekvantitet i fast
räkning, måste det förbinda sig att erlägga
vid försäljningstillfället gällande
marknadspris i Sverige, dock lägst kr.
1: 60 per kg på riksnämndens lager.

Vid det tillfälle, då denna offert avgavs,
var det av priskontrollnämnden
fastställda maximipriset endast kr.
1:12, fritt vissa domicilorter. Det av
riksnämnden offererade innebar således
ett överpris av inemot 50 % över maximipriset.
Att riksnämnden någon tid
senare satte ned sitt pris med 20 öre
förbättrar icke nämnvärt saken, då även
detta pris innebar ett överskridande.

Det är möjligt, att vad sålunda förekommit
är blott ett enstaka fall, men
det kan också tänkas, att riksnämnden
förfarit på samma sätt i andra fall och
beträffande andra varor. Det kan ju i

24 Nr 34. Onsdagen den 3 november 1948.

Interpellation ang. övervakning av att statliga institutioner följa priskontrollnämndens
direktiv.

viss mån vara förståeligt, att statliga
tjänstemän i sin verksamhet äro angelägna
om att tillvarataga sin arbetsgivares,
statens, intressen även beträffande
prissättningen på bästa sätt, men
de böra likväl därvid vara bundna av
samma prisnormer som gälla för det
enskilda näringslivet. Genom ett offentligt
klargörande härav kunna sådana
situationer, som här relaterats, för
framtiden undvikas.

Men ännu en omständighet i detta
sammanhang är av stort principiellt
intresse. Här har varit fråga om en
vara, som icke tillverkas inom landet,
utan som måste köpas utifrån. I ett
dylikt fall är det av synnerlig vikt,
att icke priskontrollnämndens prissättning
helt enkelt omöjliggör en nödvändig
import. Just beträffande dylika
världsmarknadsvaror måste prissättningen
inom landet anpassas efter
världsmarknadspriserna. I annat fall

kan vår försörjning med varan i fråga
hotas och landet vid försenade inköp
lida stora ekonomiska förluster på
grund av en stigande prisutveckling på
världsmarknaden.

Med anledning av vad sålunda påtalats
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet få framställa
följande fråga:

Är statsrådet villig effektivt tillse, att
även statliga institutioner i sin verksamhet
följa de prisdirektiv, som priskontrollnämnden
utfärdar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.20 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 3 november.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att herr
Andersson i Falun, som vid kammarens
sammanträde den 18 oktober 1948
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 2.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som framförde det i Kungl.

Maj:ts skrivelse nr 311 avsedda meddelandet
till riksdagen, så lydande:
Herr talman! Det är naturligt, att regeringens
första möte med riksdagen
efter valet kommer att domineras av
samma frågor, varom striden stod under
valrörelsen. Sedan valutslaget närmare
klarlagt det politiska läget, torde
förutsättningar finnas för ett lidelsefriare
meningsutbyte kring de ekonomiska
problemen.

Regeringen har ansett det angeläget
att söka skaffa fram ett så fullständigt
material som möjligt för ett sådant meningsutbyte.
Kammarens ledamöter ha
under den sistförflutna veckan haft
möjligheter att ta del av konjunktur -

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

institutets senaste rapport samt av den
till organisationen för europeiskt ekonomiskt
samarbete avgivna regeringsrapporten
om Sveriges ekonomiska
politik under närmaste femårsperiod.
Vidare har under de senaste dagarna
av trycket utgivits den sakkunnigutredning,
som legat till grund för regeringens
rapport till Paris, och slutligen har
regeringen publicerat mitt anförande
til! statsrådsprotokollet den 28 oktober,
där jag i åtta punkter angav målsättningen
för regeringens ekonomiska
politik. Regeringen hade hoppats att i
dagens debatt kunna förelägga riksdagen
även en proposition om det europeiska
betalningssystemet, men då diskussion
ännu pågår om kreditvillkorens
tekniska utformning, har detta tyvärr
icke blivit möjligt.

Materialet har varit i hög grad omfattande,
men jag vågar ändå förutsätta,
att kammarens ledamöter haft
möjlighet att ta del av detsamma och
att jag därför icke behöver ingå på
något försök till skildring av den ekonomiska
situationen. Jag vill i stället
anknyta till några uttalanden från regeringsbänken
vid vår senaste ekonomiska
debatt i riksdagen den 3 juli i år.
Det framhölls då från regeringens sida,
att det vore nödvändigt att åstadkomma
inre och yttre balans. En skärpning av
importregleringen hade visat sig ofrånkomlig,
bland annat på grund av att
avsättningen på Förenta staterna av
vår viktigaste exporlartikcl dit, pappersmassan,
hade begränsats. Svårigheterna
att åstadkomma balans på utrikeshandelns
område skärptes av bristande
balans inom landet. Den inre balansen
borde åstadkommas genom att inkomster
och priser stabiliserades vid nuvarande
nivå. Mindre angelägna investeringar
borde begränsas. Produktion och
sparande borde ökas. Dessa mål skulle
uppnås genom frivilliga överenskommelser
om inkomststabilisering mellan
näringslivets parter, fortsatt priskontroll,
fortsatt överbalansering av budge -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

ten, bland annat genom de av riksdagen
beslutade höjda indirekta skatterna,
skärpt byggnadsreglering, sterilisering
av bolagsvinsterna samt åtstramning
på kreditmarknaden. I avvaktan på
verkningarna av den här angivna politiken
ansåg sig regeringen icke böra
förorda ytterligare åtgärder. Sedan
denna deklaration avgavs ha fyra månader
förflutit. Det föreligger därför
vissa möjligheter att åtminstone delvis
bedöma resultaten av den förda politiken.

De rapporter, om vilka jag nyss erinrat,
ge vid handen, att vi befinna oss
närmare den ekonomiska stabiliteten än
vad vi gjorde för ett år sedan. Till en
begränsad del kan detta hänföras till
ändrade yttre förhållanden. Det skall
emellertid konstateras, att den oväntat
snabba utvecklingen av det brittiska
näringslivets exportförmåga har inneburit
en värdefull tillgång för vårt land.
Genom densamma ha verkningarna av
den nödtvungna nedskärningen av importen
från dollarländerna kunnat
mildras genom ökad import från England.
I stort sett är det emellertid förhållanden
inom vårt land som föranlett
den ökade stabiliteten. Jordbrukets
skörderesultat har blivit långt
gynnsammare än under fjolåret, vilket
medfört en väsentlig förbättring av vårt
ekonomiska läge. Det bör likaledes konstateras,
att de farhågor, som vi alla
hyste under föregående höst för en nära
nog katastrofartad utveckling på kraftförsörjningens
område, visade sig överdrivna.
Kraftförsörjningen har i stort
sett varit relativt god.

Vid sidan av de nu nämnda omständigheterna
har otvivelaktigt den av regeringen
förda politiken bidragit till
utvecklingen. En av de avgörande faktorerna
har varit investeringsbegränsningen.
Enligt de undersökningar, som
arbetsmarknadsstyrelsen verkställt, voro
den 1 augusti 1947 sysselsatta inom
byggnadsindustrien 198 500 man. Motsvarande
siffra var den 2 augusti 1948

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

151 800. Det innebär en minskning med

46 700 personer. Minskningen är fördelad
efter hela landet med cirka
13 000 på landsbygden och cirka 34 000
i tätorterna. Jag behöver inte påpeka
för denna kammare, att varje uppskattning
av antalet sysselsatta inom byggnadsindustrien
är behäftad med betydande
felkällor. Det är därför möjligt,
att minskningen av antalet sysselsatta
inte är fullt så stor som de angivna

47 000, men att en betydande minskning
har ägt rum ligger utom varje
tvivelsmål. Denna minskning har emellertid
icke föranlett arbetslöshet. Skulle
så ha blivit fallet, hade resultatet av
investeringsbegränsningen varit i hög
grad nedslående, eftersom det viktiga
är att vi för närvarande hålla produktionen
uppe vid en så hög nivå som
möjligt och icke ha råd med någon arbetslöshet.
Inskränkningen i byggnadsverksamheten
har närmast inneburit,
att byggnadsverksamheten sommaren
1948 icke på sätt som tidigare varit fallet
dragit till sig arbetskraft sysselsatt
inom andra näringsgrenar. Resultatet
har blivit en väsentligt mindre ansträngd
arbetsmarknad, vilket framgår
av de undersökningar, som arbetsmarknadsstyrelsen
företagit.

Sammanfattningsvis kan beträffande
läget på arbetsmarknaden sägas, att de
stora företagen inom våra nvckelindustrier
för närvarande ha lättare att få
arbetskraft än förut, även om fortfarande
arbetskraftssituationen vid järnbruken
inger bekymmer. Vidare har
överrörligheten väsentligt minskats. Den
lättnad som inträffat på arbetsmarknadssituationen
framträder tydligt inom
såväl jordbruk som skogsbruk. Inom
jordbruket har den pågående mekaniseringsprocessen
ävenledes bidragit till
att minska behovet av arbetskraft.

En följd av den bättre fördelningen
av arbetskraften är ett effektivare utnyttjande
av våra produktiva resurser.
Minskningen av rörligheten stegrar
produktiviteten och medför en minsk -

ning av olycksfallen. God tillgång på
arbetskraft inom nyckelindustrierna
möjliggör en bättre materialförsörjning,
vilket i sin tur medför en stegring av
produktionen per arbetstimma. Enligt
konjunkturinstitutets beräkningar skulle
produktionen per arbetstimma ha stegrats
väsentligt under såväl 1947 som
1948. De farhågor för en stagnation av
produktivitetsutvecklingen som uttalats
förefalla alltså ha varit överdrivna. Enligt
konjunkturinstitutets rapport har
den svenska industriens produktionsvolym
under 1947 och 1948 stegrats i
ungefärligen samma takt som produktionsvolymen
stegrats i Förenta staterna
och Kanada. Vid en jämförelse
med europeiska länder visar det sig,
alt produktionsvolymen i Sverige sedan
1937 stegrats med 43 %, i Norge med
29 %, i Danmark med 27 % och i England
med 25 %. I Belgien ligger den
alltjämt 4 % under förkrigsnivån. Även
om viss osäkerhet vidlåder dessa siffror
och även om det alltid föreligger
risker vid sådana internationella jämförelser,
torde man dock kunna konstatera,
att den svenska industriens utveckling
väl tål jämförelse med utvecklingen
i andra länder.

Den förbättrade ekonomiska balansen
inom landet framträder icke allenast
på arbetsmarknaden. Det kan konstateras,
att läget på materialmarknaden
särskilt för vår byggnadsindustri
är väsentligt gynnsammare än tidigare.
Det förefaller därför som om väntetider
och övriga med materialbristen sammanhängande
produktionsrubbningar i
stor utsträckning ha kunnat elimineras
inom byggnadsindustrien. Byggnadskostnaderna
torde därför närmast ha
en svag tendens i sjunkande riktning.

Även på andra områden anser sig
konjunkturinstitutet kunna konstatera
tecken på ett begynnande omslag och
en viss återhållsamhet i efterfrågan.
Detta torde åtminstone delvis vara ett
resultat av den förda investeringspolitiken,
av kreditbegränsningarna samt

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

givetvis också av den indragning av
köpkraft, som ökad konsumtionsbeskattning
inneburit.

Den förda politiken har sålunda under
innevarande år fört oss närmare
den ekonomiska balansen. Det vore
emellertid farligt att tro, att jämvikt
redan hade uppnåtts. De gjorda framstegen
kunna snabbt äventyras. Ett målmedvetet
fullföljande av stabiliseringspolitiken
ter sig därför såsom oundgängligt.
Vår utrikeshandel utvisar alltjämt
underskott. Vi köpa alltjämt mera
från utlandet än vad som kan betalas
med vår export, varför en del av vår
investeringsverksamhet och lagerhållning
bestrides genom minskning av valutareserven
och övriga tillgodohavanden.
De försämrade avsättningsförhållandena
av vår viktigaste exportartikel,
pappersmassan, på Förenta staterna
nödvändiggöra en kraftig inskränkning
av den för vårt näringsliv betydelsefulla
Amerikaimporten.

Om den nu nämnda underbalanseringen
av vår utrikeshandel vore framkallad
av tillfälliga orsaker, skulle en
hårdhänt nedskärning av importen,
även med risk att denna kan temporärt
medföra rubbningar av vår produktion,
måhända vara en framkomlig väg. Det
bör emellertid fastslås, att allvaret i
Sveriges ekonomiska läge framför allt
beror på att vi icke liksom under 1930-talet kunna betala en väsentlig del av
vår stigande standard genom ökade uttag
ur skogarna. Under 1930-talet ökades
uttagen ur skogarna så, att Sverige
varje år tillfördes i nuvarande priser
tillskott på mellan 50 och 75 miljoner
kronor utifrån. Detta var en mycket
väsentlig grund för välståndsökningen.
Under kommande tider torde man få
räkna med minskade uttagningsmöjliglieter.
Här antyddes en strukturförändring
i förutsättningarna för vår export,
som nödvändiggör att vi få undersöka
på vilka viigar som den fortsatta välståndsutvecklingen
skall tryggas.

1 regeringens för kammarens Sedamö -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

ter tillgängliga rapport till organisationen
för europeiskt ekonomiskt samarbete
i Paris har denna fråga ägnats
särskild uppmärksamhet. Regeringens
rapport bygger på en utredning, som
verkställts av tre experter med chefen
för Industriens utredningsinstitut, professor
Ingvar Svennilson, som ordförande.
En jämförelse mellan regeringens
fyraårsprogram och utredningen,
som även offentliggjorts för ett par dagar
sedan, visar, att regeringen accepterat
experternas kalkyler.

Utgångspunkten för detta långtidsprogram
är bristen i vår betalningsbalans
gentemot utlandet. Lösningen av
detta problem har i första hand sökts
genom en ökning av vår export. Vårt
lands läge är sådant, att vi icke utan
allvarliga olägenheter för vår försörjning
och vår levnadsstandard kunna
låta tillförsel av bränslen och råvaror,
färdigfabrikat och maskiner från utlandet
minskas mera avsevärt.

Experterna ha i samråd med företag
och branschorganisationer undersökt
möjligheterna att åstadkomma den erforderliga
exportökningen. Resultatet
har blivit att både experterna och regeringen
bedöma det som möjligt, att
en ökning av exportens volym med ungefär
en fjärdedel mellan 1947 och
1952/53 skall kunna åstadkommas.
Denna nås inte utan betydande ansträngningar.
Den förutsätter en kraftig
produktionsökning i vårt land. Den
förutsätter i viss utsträckning att den
inhemska efterfrågan på produkter, som
kunna exporteras, hålles tillbaka. Den
torde kräva att målmedvetet arbete
nedlägges på att vinna inträde på och
behålla utländska marknader för ett
antal tämligen starkt specialiserade alster
av exempelvis svensk verkstadsindustri.
Eu samverkan mellan statsmakterna
och exportörerna torde utgöra
eu förutsättning för att programmet
över huvud taget skall kunna förverkligas.
Utredningsmännens kontakt
med företag och organisationer på ex -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

portområdet utgör därvid en grund,
som jag hoppas skall visa sig värdefull
för vidare samverkan.

Jag saknar anledning att här närmare
referera det föreliggande fyraårsprogrammet,
eftersom kammarens ledamöter
haft tillfälle att taga del av expertutredningen.
Jag vill endast dröja vid
en enda slutsats av utredningen, som
jag tror är av särskild vikt för den allmänna
ekonomiska politikens uppläggning.
Utredningen visar att vi under
de närmaste åren måste ägna en betydande
del av den produktionsökning,
som kan uppnås, åt exportökningen, åt
att åstadkomma balans i betalningarna
till utlandet. Det kanske inte blir så
lätt. Investeringsbehoven äro på många
områden betydande. Utrymmet för en
fortsatt allmän standardhöjning blir
därför begränsat. En produktivitetsstegring
i den takt, som var normal för
mellankrigsperioden, skulle sålunda enligt
experternas kalkyler möjliggöra en
höjning av den genomsnittliga konsumtionen
per individ fram till 1952/53
med endast omkring 5 91. Endast om
vi lyckas åstadkomma en starkare produktivitetsstegring
än vad vi tidigare
haft kan enligt dessa kalkyler en större
förbättring uppnås.

Å andra sidan stå vi inför risker,
som jag inte vill fördölja. Experterna
ha utfört sina kalkyler på grundval av
1947 års genomsnittliga priser för såväl
import- som exportvaror. Det torde
också föga löna sig att nu spekulera
över den framtida prisutvecklingen.
Omslag i konjunkturläget ute i världen
kan mycket väl komma att inträffa
under den närmaste fyraårsperioden.
Priserna kunna börja falla. Man kan
kanske därvid hoppas, att ett allmänt
prisfall skall, om det kommer, drabba
inte bara våra exportvaror utan även
importvarorna. Skulle det bli större för
exportvarorna, försämras givetvis vårt
lands läge.

Den slutsats regeringen dragit av arbetet
med fyraårsprogrammet är, att

uppgiften att åstadkomma balans under
denna period i våra betalningar gentemot
utlandet bör kunna klaras. Jag
har redan förut sagt det men upprepar,
att det främst måste ske genom en
exportökning, som måste bygga på en
produktionsökning. Jag säger ännu en
gång att under en följd av år är utrymmet
för ytterligare standardhöjningar
starkt begränsat. Men genom att nu inrikta
våra ansträngningar på att först
och främst återställa balansen i betalningarna
gentemot utlandet skapa vi
grunden för fortsatt framstegsarbete. Ju
mera vi koncentrera våra ansträngningar
härpå under de närmaste två
åren, dess större förutsättningar ha vi
att med framgång kunna fullfölja desamma.
Uppgiften ligger väl i linje med
det program, som regeringen presenterade
denna kammare i diskussionen
den 3 juli.

När regeringen bedömt möjligheterna
till en exportökning så pass gynnsamma,
att vårt land 1952 skulle kunna befinna
sig i ekonomisk jämvikt med utrymme
för — jag betonar det — en
betydande investeringsverksamhet och
med möjligheter till ett stigande välstånd,
är emellertid regeringen, som
jag också framhållit, fullt medveten om
de hinder som exportoffensiven möter.
Innan exporten kommit upp i önskad
nivå föreligger nödtvånget att skära
ned importen så att på det sättet jämvikt
mellan export och import inträder.

De överväganden, för vilka jag nu
redogjort, utgöra bakgrunden till det
regeringsprogram, som framlades i
mitt anförande till statsrådsprotokollet
den 28 oktober i år. Jag behöver kanske
inte läsa upp detta regeringsprogram
ännu en gång''. Jag publicerade det
för redan ungefär en vecka sedan. Jag
vill emellertid erinra om att det börjar
med ett påpekande av vad som låg
till grund för den socialdemokratiska
regeringens politik när den tillträdde
1945. Jag vil! erinra om att i väsentliga
avseenden har den målsättning,

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

som då angavs skola vara bestämmande
för regeringens politik, fullföljts. Denna
målsättning var full sysselsättning och
eu rättvisare inkomstfördelning. De
gynnsamma resultaten skola emellertid
inte dölja, att svårigheter inträffat för
svensk ekonomi.

I mitt uttalande till statsrådsprotokollet
i samband med regeringsombildningen
skildrade jag vidare vari dessa
svårigheter bestått ungefärligen på det
sätt, som jag nyss tillåtit mig att göra.
Jag framhöll sedan, att dagens mest
trängande uppgift för den ekonomiska
politiken var att försöka komma till
rätta med de risker och svårigheter,
som framkallats av rubbningarna i den
inre och yttre balansen. På grundval
av detta formulerade jag sedan regeringens
politik i åtta punkter.

Den första punkten handlade om nödvändigheten
att skapa jämvikt mellan
export och import. Den andra punkten
handlade om hur man skulle uppmuntra
exportintressena. Den tredje punkten
handlade om den nödvändiga produktionsökningen
och den fjärde om sambandet
mellan enskilt näringsliv och
samhälle. Den femte punkten talade om
att målet är en standardhöjning på
längre sikt, men att läget nu nödvändiggör
närmast en begränsning av den
omedelbara konsumtionen. Den sjätte
punkten slog fast, att investeringsvolymen
måste hållas inom ramen för sparandet.
Detta betyder en restriktiv kreditpolitik.
Men denna restriktiva kreditpolitik
skulle föras utan räntehöjning.
Den sjunde punkten talade om de allmänna
investeringarna. Det framhölls,
att även där måste man iakttaga en betydande
sparsamhet och att en överbalansering
av budgeten måste upprätthållas.
Den åttonde punkten slutligen
handlade om nödvändigheten av en stabilisering
av priser och penninginkomster.
Vi sade där, att de skenbara uppoffringar,
som en sådan stabilisering
innebär, utgöra medborgarnas gemensamma
bidrag till den kraftansträng -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

ning, som är ofrånkomlig, om en säker
grund skall kunna läggas för ett fortsatt
ekonomiskt framåtskridande.

Jag tror, herr talman, att det är
ganska nödvändigt att fastslå, att detta
program i åtta punkter, kanske inte ord
för ord men i sina huvuddrag, varit
underställt 1948 års väljare. I den valbroschyr,
som det socialdemokratiska
partiet utgav till valet, skildrade jag
förutsättningarna för en sund ekonomisk
politik i detta land. Jag skall inte
trötta kammaren med att läsa upp den
cn och en halv sida, där detta skildras.
Jag kallade den politiken en stabiiiseringspolitik.
Denna politik innefattade
alla de element, som nu ingå i
dessa åtta punkter. Jag slutade min diskussion
om stabiliseringsprogrammet
med följande ord: »För den som inte
gör sig möda att tänka igenom sammanhangen
kanske denna regeringens stabiliseringslinje
ter sig föga lockande.
Men vi ha att välja mellan att gå den
och en prisstegring, som måste pressa
svenska folkets standard långt djupare
än de av regeringen föreslagna åtgärderna.
Det tredje alternativet är
depression och arbetslöshet som återställare
av den ekonomiska jämvikten.
----»

Jag tror således, att det är angeläget
fastslå, att den kraftansträngning, som
nu regeringen manar vårt folk att deltaga
i, är i full linje med den politik,
som presenterades av regeringspartiet
inför 1948 års väljare.

En förutsättning för att denna produktionsfrämjande
stabiliseringspolitik
skall lyckas är en samverkan mellan
näringslivets parter och samhället. Nu
efter valet borde det finnas förutsättningar
för en öppen diskussion om de
bästa vägarna för att befrämja en sådan
samverkan. Det ligger i sakens natur
att från näringslivets sida önskemål om
ökad rörelsefrihet komma att framföras
vid sådana överläggningar. Vi äro inte
rädda för det önskemålet. Även enligt
regeringens mening bör den ekono -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

miska politiken präglas av en uppriktig
och målmedveten strävan att öka den
rörelsefrihet, som i sig själv utgör en
viktig stimulans för produktionen. Vi
äro villiga att taga upp eller, kanske
vågar jag säga, fortsätta förutsättningslösa
diskussioner av alla de uppslag till
förbättringar och förenklingar i det
under nuvarande förhållanden tyvärr
nödvändiga regleringssystem, som representanter
för det enskilda näringslivet
anse sig ha anledning att förorda.

Det finns en del av näringslivet, som
jag här gärna skulle vilja behandla med
några ord, nämligen den del därav, som
löntagarnas organisationer representera.
Deras viktigaste bidrag till den nu
önskade samverkan är viljan att medverka
till inkomststabilisering. Löntagare
och samhälle ha ett gemensamt
intresse av stabil sysselsättning och
stabila priser. Men i nuvarande läge
utgör inkomststabilisering en förutsättning
för båda dessa önskade element.

Jag tror mig våga konstatera, att det
inom fackföreningsvärlden finns ett påtagligt
intresse av att medverka till att
söka undanröja de hinder, som eventuellt
kunna föreligga för produktionsökningar.
Produktionsökningens väg till
ekonomisk jämvikt ter sig för arbetarrörelsen
naturlig. Två ting är det emellertid
angeläget att i detta sammanhang
slå fast. För det första: löntagarnas
villighet att medverka måste bli beroende
på hur prisstabiliseringen lyckas.
Om priserna stiga, komma helt naturligt
krav att framställas på stigande
löner. Det andra som jag tror är av vikt
att fastslå är att produktionsökningen,
som ju skall åstadkommas genom allas
våra gemensamma ansträngningar, inte
får leda till att ökade företagarvinster
slå sönder de resultat, som vinnas genom
stabiliseringspolitiken.

Det borde, ärade kammarledamöter,
finnas förutsättningar för en betydande
politisk samling kring de väsentliga
dragen i den här skisserade regeringspolitiken.
Det skulle i varje fall vara en

av de väsentligaste uppgifterna för dagens
debatt att klarlägga, huruvida det
inom riksdagen finns gehör för en politik
efter dessa linjer, eller om det finns
ett alternativ till den politik, som förordas
av regeringen.

Utanför riksdagen antydas understundom
vissa alternativ till regeringspolitiken.
Man förordar i stället för regleringar
automatiskt verkande medel.
Investeringsbegränsningen bör enligt
dessa talesmän uppnås genom räntestegring,
och konsumtionsbegränsningen
bör komma till stånd genom en
allmän prisstegring, enklast åstadkommen
genom den allmänna omsättningsskattens
återinförande. Vi ha inom regeringen
givetvis diskuterat båda dessa
ting, men enligt regeringens mening
föreligga mycket små möjligheter att
åstadkomma en ekonomisk jämvikt med
anlitande av dessa vägar. Vi leva dock,
herr talman, i ett land, där löntagarnas
och böndernas intresseorganisationer
ha styrka, vilja och förmåga att bevaka
sina uppdragsgivares intressen. Räntestegring
och hyresstegring, allmän prisstegring
genom omsättningsskatten skulle
automatiskt utlösa krav på inkomstkompensationer
från både arbetare, bönder
och tjänstemän. Såvitt vi kunna bedöma,
skulle ett vidtagande av dessa
åtgärder medföra antingen ett sammanbrott
för stabiliseringspolitiken eller
långvariga konflikter inom jordbruk,
handel och industri. Jag tror att det
vore av stor vikt, om det vid dagens
debatt kunde bli klart, huruvida riksdagsmajoriteten
på denna avgörande
punkt fortfarande står på regeringens
stabiliseringslinje eller om det finns
resonans i Sveriges riksdag för försök
att bryta sönder densamma.

Herr talman! Jag skall sluta med att
konstatera, att riksdagen kommer in
även direkt i stabiliseringspolitiken inte
bara genom att ge klarhet om de allmänna
linjerna. Direkt kommer riksdagens
medverkan att krävas framför allt
vid budgetbehandlingen. Här har signa -

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

lerats en hård sparsamhetspolitik.
Detta medför, att inånga i och för sig
berättigade krav på samhällsförbättringar
få vänta. Detta betyder också, att
angelägna statliga investeringar få anstå.
Stabiliseringspolitiken kommer att
ställa krav på oss alla.

Vidare anförde:

Herr OHLIN: Herr talman! Svenska
folket har ett viktigt andrakammarval
bakom sig. Det är naturligt, att när
riksdagen för första gången samlas till
en allmän debatt efter ett sådant val,
några allmänna reflexioner knytas till
valets utgång.

Det stora valdeltagandet är enligt
min uppfattning utomordentligt glädjande.
Det innebär en förstärkning av
demokratien i vårt land, ty en verklig
demokrati förutsätter, att ett flertal
medborgare — inte bara en liten minoritet
— intresserar sig för och gör sina
insatser i vårdandet av samhällets angelägenheter.
Det ligger mycken sanning
i följande ord, som general Eisenhower
nyligen uttalade: »Vidaste möjliga
medborgerliga insiktsfullhet och ansvarskänsla
äro lika nödvändiga i vårt
komplicerade samhälle som blotta läskonsten
var före den industriella revolutionen.
»

På socialdemokratiskt håll har man
bedömt valresultatet som en seger. Till
en början betecknades i den socialdemokratiska
pressen även folkpartiet
som ett parti med framgång vid valet.
Men under de senaste veckorna har socialdemokratien
i sin press framträtt
som ensam segerherre. Det skulle alltså
ha varit oppositionen, som förlorat valslaget,
om man får tro den socialdemokratiska
tidningspressen, ty alla kunna
ju icke segra. Att den demokratiska
oppositionen ökat sitt mandattal från
100 til! 110 mandat, medan regeringspartiet
minskat sin representation, tillmötes
ingen betydelse. Man kan undra

Ang. regeringens ekonomiska politik.

vad ett sådant illusionsmakeri skall
tjäna till.

Statsminister Erlander har uttalat,
att valutgången huvudsakligen var en
ommöblering inom den borgerliga valkartellen.
Sanningen är emellertid den,
att de tre demokratiska oppositionspartierna
ökat sin andel av väljarkåren
från 1944 med närmare en åttondel eller
från något över 42 procent till 47,5
procent. En jämförelse mellan den demokratiska
oppositionens och socialdemokratiens
röstsiffror vid de senaste
fem valen saknar inte intresse. År 1940
hade socialdemokratien i runt tal
340 000 fler röster än denna opposition.
Nästa val hade övervikten sjunkit
till 200 000 och vid valet därpå till
130 000 röster. Vid 1946 års val hade
övervikten gått ned till 10 000 röster,
och vid årets val hade övervikten helt
försvunnit och förbytts i en minoritet
på över 50 000 röster. För första gången
sedan 1934 års val ha de tre oppositionspartierna
sammanlagt erhållit
flera röster än socialdemokratien.

Den som närmare studerar en serie
av denna art för att därigenom bilda
sig en mening om relationerna mellan
socialdemokratiens och den demokratiska
oppositionens styrka, har väl anledning
draga den slutsatsen, att herr
Erlander kan säga sig: En sådan seger
till, eller jag kanske skall säga: En sådan
ommöblering till i den borgerliga
kartellen, och jag är förlorad!

Den psykologiska förklaringen till
socialdemokratiens reaktion efter valet
är väl, att de socialdemokratiska ledarna
gripits av en känsla av lättnad över
att tillbakagången i förhållande till oppositionen
blev mindre än vad man
väntat och befarat. Jag kan mycket väl
förstå denna reaktion. Även från vårt
håll hade man väntat en större tillbakagång
för socialdemokratien än med tre
mandat.

Denna valutgång sammanhänger naturligtvis
i hög grad med sammanbrottet
för kommunisterna. Valet var en

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

stor seger för svensk demokrati. Socialdemokratien
och den demokratiska
oppositionen ha väl tillsammans äran
av detta resultat, även om en hel del
socialdemokratiska tidningar under
större delen av 1947 iakttogo en förbluffande
tystlåtenhet beträffande kommunismen
på samma sätt som partiledningen
— med statsministern och finansministern
i spetsen — gjorde under
fjolåret.

Det är nog inte möjligt att förneka,
att det särskilt är den liberala pressen,
som genom sin intensiva upplysningskampanj
om kommunismen och om östblockets
inre förhållanden har den
största äran av att kommunisterna besegrats
vid årets andrakammarval. Den
socialdemokratiska regeringen har en
särskild anledning till tacksamhet gentemot
den liberala pressen — en tacksamhet,
som inte alltid framträder så
tydligt — därför att denna press så effektivt
hjälpt till att framkalla det kommunistiska
nederlaget, vilket tillförde
socialdemokratien ett stort antal röster
vid valet. På det sättet kompenserades
en del av de säkerligen betydande förluster,
som socialdemokratien led genom
väljares övergång till särskilt folkpartiet.

Trots sammanlagt mindre antal röster
än den demokratiska oppositionen
fick regeringspartiet, som bekant, två
andrakammarmandat mer än oppositionen.
Jag har för några veckor sedan
konstaterat, att det tydligen är dessa
slumpens skördar, som utgöra den fasta
grund, på vilken regeringen Erlander
nu vilar. Eller är det möjligen på eftersläpningen
i fråga om mandatfördelningen
i första kammaren? Statsministern
har nyligen yttrat sympatier för
ett parlamentariskt styrelsesätt. Vad
slags parlamentarism tänker han på?
Det kan väl aldrig vara förstakammarparlamentarism?
Det skall bli intressant
att jämföra, vad statsministern kan
ha att anföra i denna fråga med vad
herr Hjalmar Branting och herr Per

Albin Hansson på sin tid uttalade i
samma ämne. Jag utgår ifrån att regeringen
inte vill fortsätta i Z. Höglunds
fotspår och räkna med kommunistiskt
stöd för sin politik.

Folkpartiet intar i dag till regeringsfrågan
samma ställning som under valkampanjen.
Vi anse läget både utåt och
inåt så allvarligt, att en samverkan i
regeringen mellan de fyra demokratiska
partierna vore naturlig. Sedan de
tre icke socialistiska partierna nu visat
sig vara lika starka som socialdemokraterna,
skulle en sådan regeringssamverkan
trygga maktfördelningen och
hänsynen åt alla folkgruppers önskemål
och synpunkter. Det under senare
år rubbade förtroendet inom vida folklager
skulle kunna återställas och en
lösning av de närmaste årens svåra
problem underlättas. Vi beklaga, att
den svenska socialdemokratien icke
kan höja sig över hänsyn av andra slag
och acceptera en sådan demokratisk
ordning, som jag tror motsvarar lägets
krav och önskemålen hos det svenska
folkets flertal. Att folkpartiet ur egen
synpunkt icke är angeläget att inträda
i regeringen för närvarande, säger sig
självt. Vi skulle då inför opinionen lätt
ha framstått sem ansvariga för den utveckling
som till stor del beror på den
socialdemokratiska regeringens misstag
och bristande handlingskraft de senaste
åren.

Det socialdemokratiska partiets avvisande
av tanken på en allmän demokratisk
samling och ett samarbete i regeringsställning
är ett viktigt politiskt
faktum. Då partiet har 112 mandat i
andra kammaren mot oppositionens
110, finns på vår sida intet att tillägga.
Vi i folkpartiet vilja nämligen icke
upptaga något slags samarbete med
kommunisterna. Jag vågar räkna med
att högern och bondeförbundet därvidlag
inta samma ställning. Det komma
deras talesmän att klargöra. Vi kunna
därför icke åberopa regeringspartiets
minoritetsställning i andra kammaren

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

som skäl till en regeringsförändring
mot det socialdemokratiska partiets
önskan.

En sak är emellertid klar. En stark
regering kan näppeligen byggas på en
så svag grund som den på vilken regeringen
Erlander nu vilar, och det är
man tydligen väl medveten om på socialdemokratiskt
håll. Här finns naturligtvis
förklaringen till att socialdemokraterna
visade sig så ytterst angelägna
att få bondeförbundet med i regeringen.
Statsrådet Sköld lovade i valkampanjen,
att socialdemokraterna
skulle genom sin valseger »befria de
borgerliga från problemet med regeringsbildningen».
Men efter valet måste
han i alla fall besvära bondeförbundet,
trots att han några veckor tidigare på
det drastiska språk som är honom eget
hade uttalat om sju ledande bondeförbundspolitikers
förkunnelse: »Vad de
ge är i stället en tröstlös fattigdom; deras
kritik liknar mest goddag — yxskaft,
när den över huvud taget har
någon mening.» Märkvärdigt nog tycks
bondeförbundet inte ha fattat, att detta
var inledningen till ett frieri och en
inbjudan till just en del av dessa talare
att genom sitt stöd i den socialdemokratiska
regeringen förstärka denna,
bland annat på jordbruksministerns
post. För oss i folkpartiet har herr
Skölds uttalande ett visst intresse. Vi
veta nu, hur ett parti i oppositionsställning
skall uppföra sig för att finna
nåd inför regeringspartiet.

Välviljan mot bondeförbundet under
förhandlingarna efter valet var i den
socialdemokratiska pressen mycket
framträdande. Det ängsliga, nästan ödmjuka
intresse med vilket man granskade
bondeförbundsförliandlarnas minspel
efter varje sammanträde och den
tacksamhet man visade inför varje litet
leende på herr Hedlunds eller herr
Gränebos läppar stod i skärande motsättning
till den socialdemokratiska
pressens vanliga attityd. Att läsa dessa
kommentarer kring bondeförbundsför -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

handlarnas fysionomier förljuvade min
tillvaro i Paris till och med mer än
Morgon-Tidningens kåserier om valsegern.
Det tycktes mig, som om den socialdemokratiska
pressen på något sätt
ett slag föll ur rollen som valsegrare.
Först sedan bondeförbundet givit ett
avböjande svar på inviten återfann man
sin gamla hållning.

Enligt min mening var det naturligt
och välbetänkt, att bondeförbundet beslöt
sig för att icke inträda i en regering,
där dess inflytande skulle blivit
ringa och säkert långt mindre, än när
man verkade i oppositionsställning
med de ökade möjligheter valutgången
givit de tre demokratiska oppositionspartierna.
Den socialdemokratiska pressen
har antytt, att förhandlingarna resulterade
i något slags halv uppgörelse
om samverkan i riksdagen mellan regeringspartiet
och bondeförbundet.
Såvitt jag kunnat se, ha inga dylika
meddelanden influtit i bondeförbundspressen.
Jag hoppas att bondeförbundets
talesmän under dagens debatt
komma att upplysa oss om hur det förhåller
sig i denna sak.

Det har omtalats i pressen, att frågan
om valsystemet dryftats mellan de förhandlande
parterna. Syftet skulle vara
att överflödiggöra en kartell mellan de
mindre partierna vid valen. Vi i folkpartiet
ha många gånger visat oss intresserade
för en lösning av detta spörsmål.
Att vi i år gynnats av valsystemet
bär icke i minsta mån ändrat vår inställning.
Pressmeddelanden ha gett
intryck av att socialdemokraterna icke
ställt sig avvisande till tanken på en
reform av detta slag, som otvivelaktigt
ur demokratisk synpunkt skulle innebära
en vinning. Den skulle bl. a. försvåra
oberättigade försök att framställa
de politiska motsättningarna i vårt
land som om det gällde ett borgerligt
block å ena sidan och arbetargruppen
å andra sidan. Reformen skulle alltså
bidraga till renare och klarare linjer i
den svenska politiken. Jag hoppas, att

3 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 34.

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

regeringspartiet är villigt att acceptera
en förutsättningslös utredning av hela
spörsmålet.

En av de stora vinsterna av årets
valutgång är val, att den skapade trygghet
mot en socialiseringspolitik i, som
jag vill kalla det, statsrådet Wigforss’
anda. Att finansministern helst skulle
vilja bedriva en politik som steg för
steg omdanade samhället i socialistisk
riktning, det veta vi. Både genom förstatligande
och genom en permanent,
centraldirigerad planhushållning är det
som han enligt en nyligen publicerad
skrift önskar en sådan omdaning av
samhället. Han är för övrigt icke ensam
därom i det socialdemokratiska
partiet. Vi veta, att han har många anhängare.
Jag skall bara citera, vad en
av riksdagens ledamöter, herr Elowsson,
för icke länge sedan uttalade i
Kristianstads Läns-Demokraten. Han
skrev: »Naturligtvis är ägandet och

självbestämmandet betydelsefulla ting
för trivseln här i världen, men eftersom
det moderna samhället inte kan
realisera sådana drömmar för var och
en, så måste denna primärdrift tillfredsställas
i gemensam äganderätt i
stället. Med ett ord kan det uttryckas
i socialisering. Vi socialister ha redan
genomfört detta program i våra föreställningar.
» — Herr Elowsson talar
tydligen för det socialdemokratiska
partiet, åtminstone enligt egen mening.
— »Vi bara betrakta jorden och vad
därpå är och fisket i Kattegatt som vår
gemensamma egendom. Det är bara de
formella omständigheterna vid överlämnandet
som bereder oss en smula
huvudbry.» Ja, detta uttalande är vältaligt
nog, även om man förgäves frågar
efter konkretiseringen av det huvudbry
som herr Elowsson talar om
och som väl borde ha givit några resultat,
som skulle kunna offentligen debatteras.

Var statsministern står i dessa spörsmål
är fortfarande ovisst. Det tydligaste
uttalande han gjort i saken är i en

skrift som han såsom 34-årig riksdagsman
utgav, men han tog nyligen i radio
avstånd från det med upplysningen
att det gjordes av en omogen student.
I valkampanjen vägrade han att ge närr
mare upplysning om den mogne politikerns
och partichefens inställning. I
stort sett avböjde det socialdemokratiska
partiet varje egentlig diskussion
av detta spörsmål under valkampanjen.
Det är därför uppenbart, att regeringen
inte kan åberopa något mandat från
folket för att under den kommande
fyraårsperioden bedriva en socialiseringsbetonad
politik. I motsats till regeringsförklaringen
1945 vid regeringsbildningen
och 1946, när herr Erlander
blev statsminister, innehåller statsministerns
förklaring, sådan den för några
dagar sedan publicerades, inte, såvitt
jag kan märka, någonting om socialiseringspolitik.
Och när statsministern
i dag vidrörde 27-punktsprogrammet
som underlaget för de andra regeringsförklaringarna,
hänvisade han icke
heller till de socialistiska punkterna i
detta program. Jag vill ta fasta på
denna viktiga omständighet, att dessa
socialistiska punkter i 27-punktsprogrammet
kunna anses avförda från den
aktuella politiken. Jag exemplifierar
detta med frågorna om förstatligande
av olje- och bensinhandeln samt försäkringsväsendet.
Strävandena att omdana
samhället i socialistisk riktning,
av vilka detta 27-punktsprogram endast
angav de första stegen, äro således
skrinlagda tills vidare.

För oss i folkpartiet framstår detta
som en stor vinst. Finansminister Wigforss
sade för några år sedan, som jag
tror att jag förut erinrat om, till kommunisterna,
att om man bara kunde
skaffa tillräckligt stor majoritet för de
socialdemokratiska och kommunistiska
partierna, som båda vilja socialisering,
skulle man nog få se, att det blev allvar
av med socialisering. Yi kunna
nu konstatera, att dessa ansträngningar
att skaffa tillräckligt stor majoritet för

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

socialiseringspolitiken misslyckats. Det
är väl då naturligt, om jag också konstaterar,
att de liberala krafternas förstärkning
i vårt politiska liv är ett av
de avgörande hindren för en sådan
socialiseringslinje. Den fortsatta framstegspolitiken
får under fyraårsperioden
bedrivas efter väsentligen socialliberala
linjer.

Vi på vår sida ha oupphörligen angivit
de riktlinjer för den politik på
lång sikt som vi vilja förorda. När vi
ha efterlyst de socialistiska alternativen
till detta program, ha vi emellertid
icke erhållit någon närmare upplysning.
Vi se i denna avvisande attityd,
när de principiella politiska långsiktiga
problemen diskuteras, ett tecken till
en inre osäkerhet inom den svenska
socialdemokratien. Sanningen är den,
att den socialistiska åskådningen i den
socialdemokratiska formen befinner sig
i upplösning, medan på idéfronten den
sociala liberalismen är på frammarsch.
Därför är också det socialdemokratiska
partiet, trots en aktningsvärd mobilisering
av röstreserver vid årets val,
ett parti på retur. Ingenting bevisar
detta bättre än att man avböjer en
principiell diskussion om arten av det
socialistiska samhälle, som man i femtio
år haft som ledstjärna för sin verksamhet.

Jag övergår nu till regeringsförklaringen
och den fyraårsplan som publicerats
för ett par veckor sedan. Denna
fyraårsplan har tillkommit på framställning
från Marshallorganisationen, och
jag vill för min del beteckna den som
mycket nyttig. Jag beklagar endast, att
den inte kommit några månader tidigare.
Då hade mycket av den socialdemokratiska
valförkunnelsen varit annorlunda
och mer realistiskt. Denna
fyraårsplan klargör ett faktum som
förut kanske inte var lika uppenbart.
Den visar ju bland annat, att den inhemska
överkonjunktur för vilken vår
egen ekonomiska politik är ansvarig
bär cn väsentlig del av skulden till den

Ang. regeringens ekonomiska politik.

mindre lyckliga utvecklingen. Regeringen
har tidigare gjort försök att
vältra över den dominerande delen av
ansvaret på händelser i utlandet, men
vi se nu, att i regeringens egen analys
kan detta påstående icke längre vidhållas.

På det hela taget tror jag man får
säga, att denna fyraårsplan är något
väl optimistisk, och detsamma gäller
tonfallet och tonvikten i statsministerns
anförande i dag. Statsministern
valde ur konjunkturinstitutets rapport
ut framför allt alla de gynnsamma faktorerna
— dem kan man alltid peka
på i ett komplicerat läge — men han
gick med mycket lätt hand förbi de
allvarliga konstateranden och varningar,
som konjunkturinstitutet också
framställt. Statsministern sade — det
var väl egentligen kvintessensen av hans
analys ■—• att vi nu äro närmare ekonomisk
balans än för ett år sedan. Vi
ha ökad stabilitet, sade han till och
med. Jag vill då erinra om att valutareserven
har gått ned till ett minimum
— jag skall icke gå närmare in på de
säsongförändringar som äga rum på
hösten — och att landet har satt sig
i skuld i förhållande till en del främmande
länder. Vi leva alltså fortfarande
vad den yttre balansen beträffar
över våra tillgångar med en hastighet,
som konjunkturinstitutet inregistrerar
med siffran 600 miljoner om året.

Om det nu skulle vara så, som jag
hoppas att det är, att inflationstrycket
är något svagare än tidigare men alltjämt
består och vi samtidigt ha en
mycket smalare marginal inom vilken
vi kunna arbeta, är det då alldeles
riktigt att karakterisera detta läge som
en förbättring? Om en man lever över
sina tillgångar men genom en viss inkomstökning
möjligen lever över sina
tillgångar litet mindre hastigt än förut
och samtidigt har förbrukat större delen
av sina reserver, är det då säkert,
att man rättvisligen kan beskriva hans
ställning som förbättrad?

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Kanske jag får lov att läsa en mening,
som står i konjunkturinstitutets
rapport men som icke riktigt passar
in i statsministerns framställning av
vårt läge. Den belyser vad jag menar.
Konjunkturinstitutet säger: »Skäl kunna
anföras för uppfattningen att de
orsaker som synas förklara dämpningen
i inflationskonjunkturen under 1948 till
stor del äro av tillfällig och övergående
natur.» Sammanställningen av dessa
risker med reservernas hopkrympning
visa tydligt, tror jag, att vårt läge allt
fortfarande är mycket allvarligt.

Beträffande fyraårsplanens i övrigt
rätt optimistiska antaganden skall jag
här endast peka på att man hoppas, att
inkomsterna från sjöfarten skola komma
att ökas under perioden. Man fäster
tydligen inte någon väsentlig vikt
vid de stora fallen på fraktmarknaden.
Även exporten av fartyg från varven
anser man skall ökas, tydligen inte endast
under de närmaste två å tre åren
utan även på längre sikt. Mig förefaller
detta vara två mycket optimistiska
antaganden. I fråga om avsättningsmöjligheterna
utomlands för en
starkt ökad export räknar man med
möjligheter som icke närmare motiveras.
I fråga om bytesförhållandena i
utrikeshandeln, som för närvarande
äro synnerligen gynnsamma men hålla
på att undergå en försämring, tycks
man inte ha beaktat de stora risker som
där inställa sig. Statsministerns förklaring
på denna punkt förefaller mig
inte helt vara utslag av någon försiktighet
att räkna något litet i underkant
i ett läge där riskerna för en ur svensk
synpunkt ogynnsam utveckling dock
äro så stora som i dag. Men det finns
även andra antaganden som äro optimistiska.
Min slutsats är denna. Jag
hoppas, att dessa optimistiska antaganden
så långt det är möjligt skola visa
sig riktiga och välgrundade, men tron
att de samtliga skola visa sig riktiga
förefaller mig överoptimistisk. Om nu
icke samtliga äro riktiga, få vi räkna

med en mindre gynnsam utveckling än
den rapporten upplinjerar.

Yad den nyttiga skildringen i övrigt
beträffar kan jag icke underlåta att
komma med en varning mot att sätta
alltför stor tilltro till den bild som här
målas. Jag erinrar om den också nyttiga
finansplan för sex år, som finansministern
framlade 1946 och som redan
visat sig ha mycket liten kontakt med
verkligheten. Det finns en betydande
risk, om man utgår från en sådan prognos
som den som gjorts och anpassar
åtgärderna därefter — nämligen om det
är stelt verkande regleringsåtgärder
som äro avsedda att driva fram utvecklingen
en viss väg —■ att dessa åtgärder
kunna bli till hinders, ifall det
visar sig, att utvecklingen på vissa väsentliga
punkter måste gå en annan
väg. Det viktigaste av allt är därför
att skapa en sådan rörlighet och anpassningsförmåga
för näringslivet som
kan ge goda resultat, ifall utvecklingen
blir en annan än den väntade. Låt oss
icke glömma, att det är i huvudsak det
enskilda initiativet som får uppgiften
att här åstadkomma det nödvändiga.
När statsministern i sitt anförande talade
så många gånger om regeringen
och regeringen och så få gånger om
näringslivet, så undrar jag, om detta
var uttryck för en riktig känsla av arbetsfördelningen
mellan de politiska instanserna
och näringslivet. Om det är
så att det enskilda initiativet här får
huvuduppgiften, gäller det att se till,
att människorna uppmuntras till initiativ.
Det vore enligt min mening
mycket önskvärt, att man, när det gäller
olika sidor av skattelagstiftningen,
utdelningsbegränsning, vinststerilisering,
priskontroll och annat, ville beakta
dessa hänsyn, naturligtvis vid sidan
av de sociala.

Statsministern har nu framlagt sitt
program, uppdelat i åtta olika punkter.
När jag läste dessa åtta punkter,
gjorde jag den reflexionen, att det verkar
som om statsministern skulle ha

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

funnit på en list. Han har tydligen funderat
ut ett, såsom det kan förefalla,
mycket skickligt förfaringssätt. Han
tycks ha tänkt ungefär så här: »Om vi
ta och skriva av punkt för punkt allt
det, som folkpartiet föreslog redan år
1946 och under första hälften av 1947,
och om folkpartiet sedan sin vana troget
kommer med kritik, så kunna vi
avslöja, att programmet inte är något
annat än en förteckning på folkpartiets
egna krav, och då står folkpartiet där
med lång näsa.» Om man resonerat på
det sättet, så är det verkligen ganska
listigt uttänkt.

Jag skall nu be att få ta kammarens
tid i anspråk för att visa, att statsministerns
punkter inte äro något annat
än en uppräkning av påpekanden
och krav, som från vår sida framförts
redan före halvårsskiftet 1947. Jag hoppas
att kammaren ursäktar mig, om jag
inte därvid anför alla de ordagranna
citat, som jag omsorgsfullt samlat; det
skulle säkerligen ta alltför lång tid. Jag
skall emellertid gärna, om så önskas, i
ett senare anförande lägga fram detta
material. Att jag uppehåller mig vid
denna sak beror därpå, att det socialdemokratiska
partiet, denna gång med
ett visst understöd från högerpartiet,
har predikat, att folkpartiet icke framlagt
några riktlinjer för den ekonomiska
politiken.

Statsministerns åtta punkter, som logiskt
sett måhända snarare äro fem
punkter, skall jag, när jag här går in
på dem, beröra i fem olika avsnitt.

För det första heter det, att man
eftersträvar en stabilisering av priser
och penninginkomster. Kammaren vet,
hurusom vi från vårt håll — jag vill
inte alls bestrida, att från bondeförbundet
och högern framförts liknande
tankar, men jag går inte in på den
saken här, utan håller mig till folkpartiet
— redan under sommaren och
hösten 1946 gång efter gång förordat
samling, genom rundabordskonferenser
eller dylikt, för alla folkgrupper

Ang. regeringens ekonomiska politik.

kring ett program, som just gick ut på
att åstadkomma en sådan stabilisering
efter vidtagandet av de inkomsthöjningar,
som i rådande läge voro möjliga.
Jag gjorde sålunda i oktober 1946
det uttalandet, att alla grupper borde
erhålla den största möjliga reella inkomstförbättring,
som vore förenlig
med en fast prisnivå. Statsministern
har senare svarat, att det då inte fanns
förutsättningar för en stabilisering utan
inkomsthöjningar, men det har heller
inte föreslagits. Förslaget gick tvärtom
ut på att man i samband med de lönehöjningar
och andra inkomsthöjningar,
som år 1946 voro möjliga att genomföra
med bevarad prisnivå, skulle försöka
skapa grund för en allmän inkomst-
och prisstabilisering.

För det andra talar statsministern om
att investeringsvolymen måste hållas
inom ramen för sparandet. Hur många
gånger jag har i ungefär samma ordalag
upprepat den saken här i kammaren
vet jag inte, men det är åtskilliga
dussintal gånger, med början redan tidigt
under år 1946. Jag har tidigare
hänvisat till något dussintal sidor citat,
som bekräftat detta, och jag skall därför
inte nu ingå därpå. Jag vill endast
understryka, att man från vårt håll
redan i juni 1946 framhöll, att en anpassning
av investeringarna efter sparandet
vore, möjligen vid sidan av
en inkomststabilisering, den centrala
punkten i hela den ekonomiska politiken
mot inflationen. Finansminister
Wigforss gjorde då gällande, att prisstegringarna
i utlandet vore den dominerande
och primära orsaken, vilket
från vår sida bestreds.

Våra krav vid denna tidpunkt, alltså
under år 1946 och början av år
1947, på att investeringarna skulle
anpassas efter sparandet, mötte åtskillig
kritik på socialdemokratiskt
håll, och man sade bl. a.: »Jaså, nu vill
folkpartiet reducera byggnadsverksamheten.
» När jag i dag hörde statsministern
med ett tonfall av stolthet hänvisa

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

till minskningen av byggnadsarbetarnas
antal, kan jag inte underlåta att erinra
mig denna kritik, som tidigare framfördes
mot oss just för att vi krävde en
hårdare beskärning av byggnadsverksamheten.
Och man kan inte heller underlåta
att erinra sig, hurusom antalet
byggnadsarbetare under åren 1946 och
1947 undergick en ökning, trots att det
ju från olika håll, bl. a. från exporthåll,
redan då rekommenderades en försiktig
minskning av antalet sådana arbetare.

När statsministern nu säger — enligt
min uppfattning nog med all rätt —
att den minskning av investeringarna,
som ägt rum i år, har lett till att överrörligheten
på arbetsmarknaden har
minskat och att produktionen per
timme har växt, så är detta resultat
naturligtvis ett starkt argument för att
man borde ha tillgripit denna politik
på ett tidigare stadium, såsom från
oppositionshåll — inte bara från folkpartihåll
-—- rekommenderades redan
för ett par år sedan.

För det tredje, säger statsministern,
måste man söka åstadkomma en ökning
av sparandet, och det skall då ske framför
allt på två vägar. Dels skall det åstadkommas
en produktionsökning och
samtidigt en begränsning av konsumtionen,
dels skall budgeten överbalanseras.

Herr statsminister! Jag tillåter mig
att ställa den frågan: vad innebär

egentligen detta uttryck »en begränsning
av konsumtionen»? Ibland användes
det som ett begrepp liktydigt med
att en skärpning skall undvikas, ibland
som ett begrepp liktydigt med att en
mindre sänkning av konsumtionen bör
ske. Det är av värde att få veta vad det
betyder i det sammanhang som det här
gäller. Men framför allt är det av värde
att få ett svar på den frågan, hur man
skall, om produktionen växer — något
som vi väl alla anse utomordentligt
önskvärt —- kunna förhindra att växande
löner och arbetsinkomster liksom
växande inkomster även för affärsdri -

vande ta sig uttryck i ökad konsumtion.
Jag tror att alla här i riksdagen
äro intresserade av närmare upplysningar
på den punkten. Vikten av en
ekonomisk politik, som uppmuntrar
sparandet, har ju från oppositionshåll
så ofta framhållits, att jag inte behöver
hänvisa till offentliga uttalanden därom.
Det finns emellertid sådana uttalanden
i anslutning till inflationsdebatten redan
t. ex. av den 25 juni 1946.

Vad sedan frågan om en överbalansering
av budgeten beträffar, så ansåg
man på vårt håll år 1946 icke att ett
sådant budgetöverskott vore nödvändigt.
Vi ansågo också, att försöken att
skapa ett dylikt då skulle ha inflytande
på lönebildningen och därför inte få
avsedd verkan. Vi tro inte heller nu att
det skulle ha behövts något budgetöverskott,
om man redan år 1946 inskridit
mot de inflationsdrivande krafterna. I
juni 1947 förklarades emellertid från vår
sida, närmast av herr Bergvall i första
kammaren — debatten där ägde rum
den 28 juni, två dagar tidigare än motsvarande
debatt i andra kammaren —
att om regeringen önskade ta ett krafttag
för att bekämpa inflationen, vore
vi villiga medverka till skapandet av
ett budgetöverskott, något som vi som
bekant också gjorde under den förflutna
riksdagen.

För det fjärde talar statsministern
om en effektivisering av produktionen
och säger, att »produktionshämmande
moment i regleringssystemet böra undanröjas».
Den 3 december 1946 gjorde
jag följande uttalande: »Det är alltså
viktigare än någonsin att undanröja
alla produktionshämmande faktorer.» Vi
veta också, att av samtliga oppositionspartier
har upprepats och åter upprepats
vikten av att man inte bara talar om
detta, utan även verkligen för en sådan
politik, att man uppnår resultat.

Statsministern fortsätter med att säga,
att investeringarna höra fördelas under
hänsynstagande till vikten av en effektivisering
av produktionen. Det är ock -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

så något som bl. a. i de tre borgerliga
partiledarnas yttrande i mars 1947 mycket
bestämt påyrkades.

Vidare talar statsministern om behovet
av ett nära samarbete mellan statsmakterna
och näringslivets ekonomiska
och fackliga organisationer. Det är väl
något som alla torde ha varit överens
om ända sedan diskussionen i dessa frågor
började.

För det femte kommer statsministern
in på frågan om en ökning av exporten.
Jag kan därvidlag nöja mig med att
hänvisa till oppositionsledarnas förklaring
i mars 1947, men jag vill göra det
tillägget, att den ogynnsamma utveckling,
som vår utrikeshandel undergått
under det senaste året, har givetvis
medfört, att vikten av en exportoffensiv
i dag framstår såsom ännu större än
den kanske gjorde för ett par år sedan.

Det vore av värde att höra vad man
inom regeringspartiet anser vara nytt
i regeringens program, nytt framför allt
också i den meningen att det avviker
från de krav som från oppositionshåll
ha framställts redan på ett mycket tidigt
stadium. Då vi inom oppositionen framfört
våra krav, ha vi alltid fått till svar:
»Ja, men detta är allmänna talesätt och
inte något program.» Men när nu statsministern
i sina åtta punkter lägger
fram samma saker, få de namn och
heder av att vara ett program, fastän
man måste konstatera, att det ges mycket
litet detalj anvisningar om hur de
avsedda resultaten skola uppnås. Enligt
min mening — jag vill gärna betona
det — är det av vikt för bedömning av
relationen mellan regering och opposition,
att regeringen framlägger vissa
riktlinjer. Om oppositionen inte kan
godkänna dem, skall oppositionen deklarera
sina riktlinjer. Båda dessa saker
ha skett, fastän med den skillnad i tidsavseende
som jag nyss erinrat om. Men
dessutom ankommer det naturligtvis på
regeringen, som ju har hela den administrativa
apparaten och utredningsväsendet
till förfogande, att utarbeta

Ang. regeringens ekonomiska politik.

detaljförslag på de olika punkterna, något
som oppositionen endast i undantagsfall
kan göra.

Att regeringen sålunda steg för steg
har närmat sig ett accepterande av tankegångar,
som från oppositionshåll
framförts på ett tidigt stadium, måste
givetvis hos oss väcka djup tillfredsställelse.
Men för folkpartiets del ha vi
dock flera invändningar att göra mot
den hittillsvarande politiken. Jag skall
sammanfatta dem i fyra punkter. Hitintills
ha åtgärderna kommit för sent.
De ha inte varit tillräckliga för att återställa
den ekonomiska balansen — det
hävdar inte ens statsministern. Det har
varit en alltför regleringsbetonad inställning,
som framskymtat, och man
har inte tillräckligt beaktat viktiga psykologiska
omständigheter, t. ex. när det
gällt sparande och produktion.

Det torde vara uppenbart, inte minst
efter statsministerns skildring i dag, att
om man år 1946 hade gjort ett allvarligt
försök att genomföra den politik, som
nu skisseras, skulle landets läge i dag
ha varit långt bättre än det är. Vi skulle
ha haft en helt annan internationell
likviditet och valutareserv, som ju är en
beredskapsåtgärd bl. a. mot arbetslöshet.
De investeringar, som ägt rum under
de sista två åren, skulle inte i den
grad, som nu är fallet enligt experternas
mening, vara investeringar till nytta för
produktionen på hemmamarknaden,
vilka endast i begränsad utsträckning
kunna användas för den numera mycket
nödvändiga exportproduktionen. Vi
skulle inte ha haft den utveckling, som
försvagat sparviljan på sätt som alla
känna till. Att den förda politiken inte
varit tillräcklig för balansens återställande
är uppenbart. Jag bara erinrar
om att från oppositionshåll har hela
tiden krävts en tillräcklig politik -—
jag vill stryka många streck under
ordet tillräcklig. Vi ha sagt, att det är
möjligt, ja, t. o. m. givet, att investeringsverksamheten
en tid måste begränsas
mer än regeringen gjort. Om man

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

gör det och därmed återställer balansen,
får man längre fram möjlighet till
större investeringar i form av byggande
av skolor, bostäder, sjukhus och sådant
än som blir möjligt, om man fortsätter
efter den hittillsvarande linjen!

Innan jag slutar skall jag be att få
göra ett par korta reflexioner till frågan
om vilka upplysningar, som regeringsprogrammet
lämnar rörande metoderna
för att åstadkomma de avsedda
resultaten. Vad konsumtionsbegränsningen
och sparandeökningen beträffar
har jag inte kunnat finna några andra
konkreta åtgärder än att man säger, att
matfetts- och sockerransoneringarna
skola bibehållas även efter fyraårsperiodens
slut. Men hur tänker man sig, att
sparandet skall kunna öka med 700—
800 milj. kr. om året? Enligt min uppfattning
har sparandet under de sista
två åren snarast befunnit sig i sjunkande
— jag varnar för att man tolkar
sparstatistiken, som är mycket svårtolkad,
i annan riktning. Om sparandet
alltså snarast har varit sjunkande, på
vilken grund baserar man sina förhoppningar
om en ökning av sparandet med
700—800 milj. kr. om året, ifall den
väntade stegringen av nationalinkomsten
tyvärr endast kan beräknas bli relativt
liten?

Från vårt håll har ju rests spörsmålet
om speciella lättnader i skattehänseende
för sparare, och jag vill för min del,
med syfte både på produktions- och
sparandeökningen, uppmana regeringen
att företaga en förutsättningslös utredning
rörande möjligheterna att sänka
den s. k. marginalbeskattningen av inkomster
av olika slag. Jag tror att åtgärder
av denna art skulle, även om
de av statsfinansiella skäl f. n. inte
kunna gå vidare långt, ha gynnsamma
psykologiska verkningar och rent av
bidraga till att skapa en bättre atmosfär
i landet.

Vad investeringsbegränsningen beträffar
vill jag ge regeringen ett erkännande
för att man, såsom det förefaller,

äntligen på allvar tagit itu med att
minska krånglet vid byggnadsregleringens
handhavande, utan tvivel en
mycket svår men också ytterst angelägen
uppgift. Från vår sida måste vi
hävda, att vid all byggnadsverksamhet
konkurrens bör äga rum på lika villkor
och att därför direktiven böra vara sådana,
att man inte på omvägar pressar
fram de offentliga driftsformerna i de
fall då de enskilda driftsformerna skulle
arbeta bättre.

I samband med investeringsbegränsningen
kommer naturligtvis räntepolitiken
på tal. Jag vill därvidlag endast
anföra, att vi i folkpartiet fasthålla vid
samma ståndpunkt som vi tidigare intagit.
I ett yttrande i mars detta år har
jag hänvisat till ett yttrande av bankofullmäktiges
vice ordförande herr Hall,
där han angav att bankofullmäktige
eftersträva ett någorlunda stabilt läge
men att bankofullmäktige icke ansett
att man skulle spika fast varje räntesats,
utan att man förbehåller sig vissa
justeringsmöjligheter inom ramen för
vad som kan kallas för någorlunda stabilt
ränteläge. Jag tilläde, att detta överensstämmer
med vad jag för min del
tror vara en klok politik för närvarande.
Jag hänvisar för övrigt till ett
yttrande den 3 juli 1948 såsom ett uttryck
för den mening, som jag fortfarande
företräder.

Det har försports, att finansministern
och regeringen skulle umgås med planer
att förhandla med livförsäkringsbolag,
sparbanker och andra obligationsinnehavare
om att de inte skola
sälja sina obligationer — de skulle bindas
ganska hårt i det avseendet — och
att man i bakfickan har ett lagstiftningshot,
d. v. s. en lag som förbjuder
sådan försäljning av obligationer. Skulle
den upplysningen vara riktig, att regeringen
ens ett ögonblick överväger en
tvångslagstiftning av detta slag, skall jag
be att för min del få deklarera, att jag
tror att det vore en olycklig väg. Sådana
åtgärder måste deklassera de

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

svenska statsobligationerna. Vem vill
köpa sådana obligationer, om man riskerar
att få över sig en lagbestämmelse,
som förhindrar försäljning? Jag varnar
regeringen för att beträda en så farlig
väg.

Jag tror för övrigt att en sådan åtgärd
skulle stå i strid med statsministerns
förklaring i dag om att man skall
försöka begagna sig av relativt enkelt
verkande åtgärder. Även planerna på
att affärsbankernas kreditgivning skulle
i detalj regleras genom olika täckningsbestämmelser
för olika slag av krediter
förefalla mig knappast rimma väl med
statsministerns förklaring i dag.

Vad produktionsökningen beträffar
vore det av värde, om informationer
kunde lämnas om på vilka vägar regeringen
anser sig kunna åstadkomma
den överföring av arbetskraft mellan
olika arbetsplatser, som blir nödvändig.
Detta problem måste vara oerhört svårt,
i varje fall långt svårare än om det hade
angripits redan år 1946. Man får inte
förbise, att den importreglering, som
säkert måste bestå flera år framåt, tenderar
att skapa ökade möjligheter till
produktion för avsättning på hemmamarknaden,
vilket medför risk för att
sådana företag draga till sig arbetskraft,
som egentligen skulle behövas för exportproduktionen.

I anslutning till frågan om produktionsökning
vill jag till sist också säga,
att det iir inte likgiltigt, hur priskontrollen
lägges till rätta. Vi äro alla
överens om dess nytta och nödvändighet,
men det är angeläget att man beaktar
just det förhållandet, att den inte
bör hämma produktivitet och produktion.
Det har sagts mig, att de nuvarande
instruktionerna, de s. k. provisoriska
direktiven, innebära följande. Om
ett exportföretag efterkommer regeringens
uppmaning och ökar sin export
och därigenom ökar sin vinst på exportproduktionen,
riskerar det, att för den
del av produktionen, som säljes på hemmamarknaden
och som kanske produ -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

ceras med förlust, får det inte höja
priserna. Direktiven innebära nämligen,
att om företagets vinstresultat i dess
helhet inte är allför ogynnsamt skall
man i fortsättningen kunna begära även
produktion till ren förlust på hemmamarknaden.
Ökad export kan alltså leda
till att företaget självt får bära en ökad
förlust på hemmamarknaden, ifall kostnaderna
för hemmaproduktionen skulle
stiga något. Ett sådant arrangemang
kan omöjligt vara en stimulans för näringslivet
att göra sitt yttersta att öka
exporten. Jag vore tacksam, om det
spörsmålet kunde tas upp till övervägande.

Herr talman! Till sist ytterligare endast
en punkt rörande exportökningen.
Jag måste konstatera, att ett mycket allvarligt
övervägande rörande utsikterna
till en väsentlig ökning av den svenska
exporten under de närmaste fyra, fem
åren inte har kunnat leda mig till regeringens
relativt optimistiska slutsats.
Statsministern angav inte heller i dag
några omständigheter, som kunde berättiga
till en större optimism. Jag tror,
att man på många håll inom näringslivet
inte hyser förtroende för handläggningen
av exportproblemen inom
regeringen och att det skulle varit
klokt, om statsministern hade sörjt för
att en med exportaffärer väl förtrogen
man associerats med regeringskretsen,
eftersom exportproblemet får så avgörande
betydelse under de närmaste åren.

Enligt mitt sätt att se är huvudsvårigheten
för en ökning av export av varor,
där konkurrensen är mycket intensiv
och blir ännu mera intensiv, den
omständighet som konjunkturinstitutet
klargör: mätt i svenska kronor ha sedan
förkrigstiden lönerna stigit i Sverige
med 100 %, i Förenta staterna med
80 % och i England med 55 %. Någon
anledning att tro, att effektiviteten i
den svenska industrien skulle ha stigit
eller under nuvarande förhållanden
skulle fortsätta att stiga så mycket snabbare
än i Förenta staterna eller Eng -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

land har man knappast. Vi ha dessutom
att räkna med en ur svensk synpunkt
ogynnsam strukturförändring genom
avtagande export av skogsindustriernas
produkter. När det gäller att
arbeta in nya artiklar på världsmarknaden
blir det ofta en fråga om priser
och kostnader, och de svenska kostnaderna
äro uppenbarligen redan nu i
många fall för höga, trots att vi för närvarande
ingalunda ha den exportvolym,
som vi måste eftersträva.

Jag har därför efter mycket omsorgsfullt
övervägande icke kunnat komma
till någon annan slutsats än den, att utvecklingen
visar, att höjningen av kronans
värde år 1946 med omkring 17 %
inte visat sig vara berättigad. Den kunde
blivit berättigad under andra omständigheter,
som då voro svåra att bedöma,
men den har visat sig vara icke
berättigad. Därför tror jag inte vi komma
ifrån att gå tillbaka i fråga om kronans
yttre värde, kanske inte genom att
föra dollarkursen tillbaka fullt till den
nivå, 4:20, som den intog under ungefär
ett dussin år, men någon nivå i närheten
därav. En sådan anpassning av
kronans yttre värde efter de faktiska
kostnadsförhållandena är nämligen den
avgörande förutsättningen för tillräcklig
framgång i exportoffensiven. Även
ur importsynpunkt tror jag att den får
betraktas som naturlig. Såvitt jag kan
se skulle en sådan förändring av valutakurserna
inte behöva utöva något mera
väsentligt inflytande på levnadskostnaderna.
Jag är emellertid i alla fall medveten
om att den skulle medföra allvarliga
svårigheter bland annat med hänsyn
till de avtal, som i somras träffades
med tjänstemännen. Detta avtal lämnade
ju en mycket smal marginal för justering
av levnadskostnaderna. Jag är därför
inte blind för att en sådan åtgärd,
som jag här förordat, kommer att möta
svårigheter, men jag tror det blir ännu
större svårigheter, om man går och hoppas
på en sådan utveckling som den,
som regeringen räknar med, utan att

vidtaga erforderliga åtgärder. Det är
bättre att se svårigheterna i ögonen och
lägga en grund, som håller för den
framtida politiken, än att uppskjuta
den. I de stora uppgörelser rörande
pris- och lönestabilisering som förestå
gör man klokt i att inte operera med
alltför smala marginaler. I varje fall är
det inkonsekvent att ha en övervärderad
krona, när man går att ordna en
exportoffensiv.

Jag har ansett det nödvändigt att beröra
detta spörsmål i dag, innan regeringen
vid stundande förhandlingar måhända
binder sig på ett sätt, som skulle
kanske ytterligare försvåra eller omöjliggöra
nödvändiga åtgärder. Den offentliga
diskussionen har redan börjat
inom affärslivet och är ytterst livlig.
Eftersom alla valutatransaktioner äro
lagligt reglerade, bör spekulation i varje
fall vara i huvudsak utesluten. Därför
är en offentlig diskussion om denna åtgärd,
som jag tror är nödvändig för att
åstadkomma den erforderliga anpassningen,
fullt motiverad. Naturligtvis är
det i alla fall önskvärt, att regeringen
och riksbanken inte dröja att ta ställning
till detta viktiga spörsmål.

Herr talman! Jag har flera gånger
snuddat vid spörsmålet om återställande
av förtroendet inom de folkgrupper,
där detta förtroende tyvärr blivit rubbat
under senare år, inte minst inom
näringslivet. Jag skall be att få citera
några ord, som professor Svennilson,
regeringens expert, skrev för några dagar
sedan: »Kanske det heller icke skulle
skada att försöka återställa något av
det förtroende mellan regering och näringsliv,
som helt gått förlorat sedan
Per Albin Hanssons dagar. Man kan väl
knappast vänta sig, att en företagsamhet,
vars kompetens och samhällsanda
saknar erkännande och uppmuntran,
skall känna sig särskilt stimulerad att
uppbåda den fantasi, det initiativ och
den ansträngning, som nu behöves för
att få en snabb och kraftig utveckling
åt rätt håll.» Jag är glad åt den deklara -

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

tion statsministern gjorde i dag, som
tycktes vittna om en vaknande insikt
om betydelsen av att regeringen här
skrider från ord till handling.

Det är — jag skall sammanfatta —
tydligen angeläget, att svenska folket
lämnas närmare upplysningar om på
vilka vägar regeringen tänker gå fram
vid realiserande av det program, vars
allmänna riktlinjer och syftning vi på
vårt håll inte ha någon anledning att
ta avstånd ifrån. Jag hoppas regeringen
någorlunda snart kan slutföra de förhandlingar
med Landsorganisationen,
som förefalla vara en nödvändig förutsättning
för att regeringen skall lämna
allmänheten nödvändiga upplysningar
icke bara beträffande löneproblemen
utan även beträffande politiken i stort.
På vårt håll kommer man som hittills
att ta saklig ståndpunkt till de förslag,
som komma från regeringen. Den socialdemokratiska
pressen bär ofta beskyllt
oss för att gå emot alla regeringens förslag,
men jag konstaterar, att statsministern
och finansministern i radiodiskussionen
i februari tvärtom gjorde gällande,
att vi godkänt praktiskt taget
alla regeringens förslag. Jag vill konstatera
att, i den mån de förelagts riksdagen,
bär folkpartiet i större utsträckning
än bondeförbundet och högern här
i riksdagen givit stöd åt regeringsförslag,
avsedda att vrida utvecklingen i
önskad riktning, t. ex. i fråga om beskattning
av bensin med 10 öre eller i
fråga om pappersbeskattningen. Högern
bär, förefaller det mig, ofta talat om
den sträva politiken men någon gång
tvekat, när det gällt dess realiserande.

Vår strävan skall vara att medverka
till en politik som tillgodoser de uppställda
kraven, som kunna karakteriseras
i orden åtgärder, såvitt möjligt i tid,
tillräckliga åtgärder, icke onödigt regleringsbetonade
åtgärder, och en politik,
som beaktar de psykologiska reaktionerna
i alla folkgrupper. I den mån
regeringens politik inte uppfyller dessa
krav, förbehålla vi oss vår rätt att fram -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

föra kritik. Det är för övrigt inte bara
vår rätt utan vår plikt. Samverkan förutsätter
en kompromissvilja. Den första
förutsättningen är alltså, att det socialdemokratiska
partiet är villigt att under
riksdagsbehandlingen modifiera regeringsförslagen,
ifall detta är nödvändigt
för att få en samlande lösning. Om
regeringsförslagen betraktas som heliga,
där intet väsentligt får ändras, komma
naturligtvis motsättningarna att skärpas.
Folkpartiets strävan är att medverka
till att vårt land övervinner de ekonomiska
svårigheterna och till en fortsatt
demokratisering av det svenska samhället.
De begränsade ekonomiska resurserna
lägga tyvärr hinder i vägen
för mera kostnadskrävande sociala reformer
under de närmaste åren, men
åtskilligt bör kunna uträttas även på
det sociala fältet. På undervisningsväsendets
område vänta stora uppgifter.
Att här bereda så långt möjligt alla lika
chanser och de mindre bemedlade steg
för steg ökade möjligheter är en viktig
sida av demokratiseringen.

Vi önska en utveckling, som bryter
ned gamla privilegiepositioner, som
sakna social mission i vår tids samhälle.
De böra för varje år bli allt mindre.
Det är inte berättigat att indela vårt
folk i skilda klasser. De som i svensk
politik vilja konservera nationens sönderdelning
i två grupper, arbetare och
borgare, måhända därför att de tro sig
därav ha partitaktiska fördelar, representera
en konservativ, ja t. o. m. reaktionär
inställning. De försvåra medvetet
eller omedvetet — jag hoppas det är
omedvetet — en förstärkning av demokratien.
När en framträdande socialdemokratisk
riksdagsman nyligen bekände,
att han under valkampanjen
började känna något av det gamla klasshatet,
kunde man endast förvånas och
beklaga. Den svenska liberalismen, folkpartiet,
vänder sig med all kraft mot
sådana reaktionära föreställningar. Vi
vilja medverka till att de brister steg
för steg undanröjas, som i det förflutna

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1348 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

framkallat klyftor och motsättningar
inom folket. Folkpartiet står i svensk
politik ingalunda till höger om socialdemokraterna.
Tvärtom. Det är ett faktum.
Vårt parti har genom ett mera
radikalt hävdande av frihetskravet och
en del andra demokratiska tankegångar
representerat och representerar en
vänsterståndpunkt, mera konsekvent än
den socialdemokratiska, som ännu i
mycket präglas av konservativ 1800-talssocialism
och föråldrat klasstänkande.

Det förefaller, herr talman, som om
de senaste åren en ökad bitterhet och
skärpta motsättningar framträtt i vårt
politiska liv. Att avbryta denna utveckling
anse vi i folkpartiet vara en angelägen
uppgift. Vi äro beredda till de
hänsyn, som därvid kunna vara motiverade.
Men vi kunna inte avstå från en
bestämd kritik av regeringens politik,
där vi finna den bristfällig. Kritisk belysning
av regeringspolitiken är, som
jag nyss sade, en av oppositionens
främsta uppgifter. Vill regeringspartiet
medge detta, vill man söka samlande
uppgörelser i riksdagen och vill man
sluta upp med den kampanj av misstänkliggörande
av motståndarnas avsikter
— det är en viktig sak som jag tror
att herrarna och damerna i det socialdemokratiska
partiet väl skulle kunna
ägna åtskilligt övervägande — vill man
uppfylla dessa krav, vill man medge
oppositionens plikt att kritisera och vill
man söka samlande uppgifter i riksdagen,
så skall den politiska atmosfären
undergå en önskvärd förbättring, och
då skola också möjligheterna till politisk
samverkan ökas. Det är i främsta
rummet på dessa ting det beror, om
den svenska demokratien under de närmaste
åren skall kunna arbeta under
gynnsammare förutsättningar än hittills
efter kriget.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Jag tror att vi kunna ge statsministern
det erkännandet, att han inte
drivit fram någon onödig forcering av

det politiska skeendet efter valet. Först
en månad i enrum med bondeförbundet,
sedan efter ytterligare fjorton dagars
betänketid en hoplappning av den
gamla regeringen. Riksdagen tycks ha
smittats och glidit in i samma takt.
Den samlades på statsministerns kallelse
den 18 oktober, men först efter
två och en halv veckas mediterande
sker nu den första överläggningen mellan
regering och riksdag.

Valutgången har ju herr Ohlin tagit
upp till diskussion. Jag har nog närmast
uppfattat den som att vi ha två
segrare men ingen vinnare. Det förefaller
åtminstone mig så. Statsministern
räknar sig som segrare, därför att han
—• om än med minskad säkerhetsmarginal
— dock lyckades hålla sitt parti
kvar i regeringsställning, och herr Ohlin
kan också med skäl känna sig som segrare
efter framgången för sitt parti.
Däremot har ingendera av dem lyckats
åstadkomma ett tillräckligt betryggande
regeringsunderlag för att kunna framstå
som verklig vinnare. För det parti
jag företräder blev valet en allvarlig
motgång. Den saken är klar, och den
ämnar jag inte bortförklara.

Efter valet, sedan löftenas tid är förbi
och svenska folket återvänt till den
hårda ekonomiska verkligheten, tror
jag vi kunna iaktta följande: Regeringen
har fått klart för sig och säger ut, att
vi äro inne i just den otillfredsställande
ekonomiska utveckling, som högern
varnat för. Och vad mer? Jo, att det
starkt reviderade handlingsprogram,
som regeringen nu förordar för att
komma ur krisen, innefattar, som också
den föregående talaren påpekat, i mycket
väsentliga hänseenden sådant, som
förts fram från borgerligt håll redan
vid överläggningarna med regeringen
1947 men som då underkändes. Jag
tyder detta som ett bevis för vår politiska
linjes inneboende styrka. Jag kan
ju också säga herr statsministern, att
vi alltså i vissa hänseenden ha kommit
varandra närmare efter valet.

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

I fråga om de särskilda åtgärder, som
erfordras för att uppnå en bättre avvägning
av den ekonomiska balansen,
förefinnas dock fortfarande betydande
skiljaktigheter mellan regeringen och
oss. Jag tänker då närmast på penningpolitiken.
Regeringen förefaller alltjämt
vilja lita till regleringar och statliga
direktiv och avvisar en rörligare
penningpolitik, vilket enligt vår mening
kommer att förlänga krissvårigheterna.
Jag återkommer till det senare.
Efter vad det sagts mig har ju
dock finansministern i ett yttrande i
första kammaren för en stund sedan
inte längre varit så tvärsäker på den
punkten.

Herr Ohlin har här uppehållit sig
vid statsministerns försök att skaffa
sig garanter för sin politik i bondeförbundet.
Jag har inga kommentarer att
göra. Förhandlingarna mellan de båda
kontrahenterna ha ju förts bakom
stängda dörrar, och jag förmodar att
så bruka frierier gå till även i vår mera
frigjorda tid. Skälen för avslaget ha
herrarna försynt nog behållit för sig
själva, och jag anser det skulle vara
ogrannlaga att forska mera efter detta.

Folkpartiet har tydligen inte varit
lika åtråvärt ur statsministerns synpunkt.
Varje närmande från herr Ohlins
eller folkpartiets sida har kallsinnigt
avvisats, och detta har, om jag uppfattat
det rätt, gått åtminstone några folkpartiet
närstående tidningar på nerverna.
Det var inte utan intresse jag
läste den ljusröd-social-liberala kvällstidningen
här i Stockholm för ett par
dagar sedan, där man i en ledare, betitlad
»Taktik», meddelade råd och anvisningar.
Jag förmodar det var inför
dagens debatt dessa anvisningar gjorts.
Jag antar också, att de i första hand
voro riktade till det egna partiet. Enligt
dessa anvisningar borde man undvika
att skjuta på herr Wigforss, även
om anledning för dagen funnes för
kritik, och man borde akta sig för hård
kanonad emot regeringen. Jag vet inte

Ang. regeringens ekonomiska politik.

riktigt om jag här skall söka gissa till
vilken den sista anmaningen riktar sig.
Detta visar i alla fall prov på mycket
stor anpassningsförmåga från tidningens
sida. Nu vet jag att herr Ohlin säger,
att han inte har något ansvar för
vad folkpartitidningarna säga, och jag
skall inte heller försöka påstå att han
står bakom sådana uttalanden.

Men socialdemokraterna vilja inte
heller vara med om en samlingsregering.
Detta avvisades utan vidare. Slutresultatet
blir att riksdagen även i dag
möter en regering Erlander, om än något
omstuvad och pålappad. Huruvida
omflytningen inom regeringen och nyförvärvet
av den socialdemokratiske
partisekreteraren betyder en förstärkning
eller inte kanske det är för tidigt
att döma om. Få av regeringens ledamöter
ha väl annars i så hög grad åtnjutit
riksdagens förtroende som förre
handelsministern Gjöres. Enligt, jag
höll på att säga, andre vice talmannen
i första kammaren — jag menar emellertid
närmast örebro-Kurirens talesman,
men han har ju också goda underrättelser
från den socialdemokratiska
partistyrelsen — är det meningen att
konsultativa statsrådet Sköld skall användas
för småsysslor i olika departement.
Tillåter kammaren att jag talar
rent ut: är det något, som statsrådet
Sköld förefaller att vara alldeles oanvändbar
till, så är det som springpojke.
Jag undrar om han skulle kunna skaffa
ett enda intyg rörande sin lämplighet,
om han skulle söka en sådan syssla.
Han har nog väsentligt större förutsättningar
att befalla och dirigera, och får
han fritt utveckla dessa medfödda och
varför inte också erkänt upptränade
egenskaper vid fullgörandet av sitt
uppdrag som samordningsminister för
ekonomien, kommer han säkert att låta
höra av sig i flera olika sammanhang.
Jag skulle nästan våga säga, alt han då
kanske kommer att spela en betydligt
större roll i den ekonomiska politiken
än t. o. in. statsministerns åtta punkter.

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Huruvida en regering av den konstruktion,
som den nuvarande har, och med
det jämförelsevis svaga underlag, åtminstone
i denna kammare, som den
stöder sig på, är den regering som behövs
för att samla vårt folk till gemensamma
kraftansträngningar, kan man
fråga sig; detta återstår emellertid att se.

Statsministern har i dag vädjat om
samförstånd och samarbete. Han har
också hyllat enskild företagsamhet på
ett sådant, nästan hängivet sätt, att det
ligger nära till att fråga, om regeringen
är på väg att söka inträde i Industriförbundet.
Ett är klart: utsikterna att
lyckas bero i hög grad på regeringens
villighet att ta hänsyn till grupper och
meningsriktningar, som inte äro representerade
i regeringen, men det beror
också på i vilken utsträckning regeringen
känner sig bunden att fullfölja
sitt socialiseringsprogram. I sistnämnda
hänseende förklarade statsministern
under valrörelsen — jag var nämligen
en mycket uppmärksam åhörare vid ett
av hans första framträdanden — att
första framstöten gällde banker och
försäkringsföretag, andra företag skulle
prövas efter hand. Jag tror det vore
klokast av statsministern att skjuta sådana
projekt åt sidan, ty de komma
med all säkerhet att motverka just den
produktionsökning, som statsministern
säger sig så angeläget eftersträva.

Efter dessa mer allmänna reflexioner
skulle jag vilja övergå till det ekonomiska
program, som regeringen överlämnat
till Marshallorganisationen i
Paris och som väl är avsett att bli den
ledstjärna, efter vilken vi skola styra
vår ekonomiska kurs under några år
framåt.

Med undantag av Morgon-Tidningen,
som såg synnerligen ljust på situationen
sedan man tagit del av konjunkturinstitutets
rapport, ha alla andra jag har
sett, som skrivit eller yttrat sig härom,
varit ense om att i denna rapport avtecknade
sig betydande svårigheter,
som kunde komma att allvarligt hota

vår levnadsstandard, om vi inte spänna
våra krafter till ökad produktion och
med all makt sträva efter att återställa
den ekonomiska balansen. Man har,
som det också sagts av statsministern,
känning av att det inte längre är fråga
om en »säljarnas marknad».

Det förefaller vara i hög grad på
det av konjunkturinstitutet framlagda
grundmaterialet, som den Svennilsonska
tremannakommittén lagt upp sitt långtidsprogram
för Sveriges ekonomiska
politik. Huvudproblemet synes vara,
såsom det också sagts här i dag, hur
vi skola kunna återställa jämvikten i
vår internationella betalningsbalans.
Det allmänna intryck man får vid genomläsandet
är, att det behövs stor
skicklighet och inte så litet god tur,
om exportindustrien skall kunna fullgöra
den uppgift den får sig förelagd.
Därutöver måste vi nog vara överens
med Vår Herre, att han gynnar jordbruket
med goda skördar, inte bara som
på sista tiden under ett eller annat år
utan flera år i följd.

Jag har stannat vid vissa punkter i
långtidsprogrammet och skulle liksom
en föregående talare vilja ställa en och
annan fråga i det sammanhanget. Från
sjöfartshåll ha olika talesmän framhållit
risken av att man inte skulle kunna
åstadkomma en sådan ökning av fraktintäkterna,
som de sakkunniga räknat
med, och den saken kommer säkerligen
att påtalas här i riksdagen av
dem, som mera behärska sjöfartsområdet
än jag. Den tänkta överflyttningen
av 20 000 arbetare till exportindustrien
är inte heller någon enkel åtgärd, liksom
ej heller att under fyra år öka det
svenska näringslivets produktivitet med
inte mindre än 10 procent. Beträffande
denna överflyttning av arbetskraft vore
det mycket intressant att höra, hur det
skall tillgå.

Härvidlag skulle jag först och främst
vilja säga ett varningens ord. I den
Svennilsonska utredningen skymtar
perspektivet, att det framför allt är

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

storindustrien, som skall förses med
denna arbetskraft. Snälla herr planhushållningsminister,
glöm inte att även
de mindre och medelstora industrierna
ha en stor uppgift att fylla!

Sedan kan man fråga sig: Vilka möjligheter
har regeringen att åstadkomma
en sådan överflyttning? Ja, i den socialdemokratiska
tidskriften Tiden, som
jag är en rätt trogen läsare av, diskuterade
man just dessa frågor för några
månader sedan. Jag vill minnas att särskilt
en författare var inne på den möjligheten,
att man kunde undandraga
råvaror och byggnadstillstånd för företag,
som man inte ville gynna, och på
det sättet framkalla en arbetslöshet, som
skulle tvinga människorna över till
andra yrkesgrupper. Jag vet inte hur
långt regeringen är redo att följa sådana
funderingar. Jag måste säga att
detta enligt min uppfattning är ett
oerhört svårbedömligt fält, och jag
emotser med intresse men på samma
gång icke utan oro, hur regeringen
skisserar upp linjerna för det sätt, varpå
ingripandet skall ske.

Beträffande vår försörjning med livsmedel
litar man till att jordbruket skall
klara den saken. Det svenska jordbruket
skall under åren fram till 1952/53
komma upp till 8‘/s procents högre avkastning.
Ja, det beror givetvis på under
vilka förhållanden jordbruket kommer
att få arbeta, i vilken utsträckning
det kommer att ha arbetskraft tillgänglig
och om det går att erhålla gödningsämnen
och maskiner. Produktionsökningen
är i stor utsträckning framkalkvlerad
på ökad användning av gödningsämnen.
Om jag stannar ett ögonblick
vid den punkten, är det därför
att den i så stor utsträckning sammanfaller
med vår ekonomiska försvarsberedskap
i övrigt.

Vilka bättre möjligheter ha framkommit
för att tillförsäkra jordbruket gödningsämnen?
Kvävet är såvitt jag vet
föremål för internationell kvotering
och fördelning, och liittilldags har i

Ang. regeringens ekonomiska politik.

alla händelser inte jordbruket kunnat
få vad det anser nödvändigt och önskvärt
i fråga om kväve. Rörande kali
är ju läget sådant, att livsmedelskommissionen
ånyo lagt det under ransonering,
därför att tillgången är otillräcklig.
Jag har fått den upplysningen, att
vi bara förfoga över 2/3 av vad som anses
vara erforderligt. Beträffande superfosfaten,
är denna visserligen fri, men om
vederbörande statsråd på jordbrukets
och försvarets områden ville ägna importen
av råfosfat uppmärksamhet,
komma de säkerligen att finna hur begränsad
vår lagertillgång av både råfosfat
och färdig vara är. Jag skulle
tro att vi ha ungefär 1/3 av årsförbrukningen.
Det skadar inte att vi samtidigt
också beakta vikten av att inköpsmöjligheterna
hållas öppna i olika väderstreck
och inte satsa på inköp ifrån
endast ett håll.

Jag vet inte i vilken utsträckning
handels-, folkhushållnings- och jordbruksministrarna
— och varför inte
också försvarsministern — intressera
sig för denna i hög grad betydelsefulla
beredskapsfråga. Men när nu statsrådet
Sköld, för att citera herr Åkerberg,
»går lös i olika departement» och som
väl avsikten är skall svara för det ekonomiska
programmet, hoppas jag, att
han har denna sak i åtanke när han
vandrar omkring.

Avsättningsmöjligheterna för exportvaror
och möjligheterna att få ut gynnsamma
priser äro likaså en svårbedömbar
fråga, som kan komma att bereda
oss stora överraskningar.

Jag är dock villig erkänna att uppgörandet
av denna prognos eller detta
långtidsprogram, hur vi nu vilja kalla
det, dock i all sin osäkerhet har den
fördelen med sig, att vi tvingas övertänka
våra möjligheter på ett annat sätt
än tidigare. Tänk om regeringen varit
villig alt redan vid årsskiftet 1940/47,
medan vi ännu hade två miljarder i valutatillgångar
och stora möjligheter att
få ut goda priser på exportmarknaden,

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

göra en sådan uppställning i stället för
i juli 1948!

Statsministern har i dag talat om »regeringens
raka handlingslinje» i den
ekonomiska politiken. När jag läste
statsministerns programförklaring från
förra konseljen, plockade jag fram
strödda anteckningar, som jag hade
kvar från förhandlingarna 1947, och
jämförde dem med regeringens åtta
punkter. Jag kom då till den slutsatsen,
att regeringen på flera avsnitt
kommit rätt nära vad som den gången
framfördes från borgerligt håll; sedan
är det fråga om tillämpningen. Uppenbarligen
söker regeringen i sitt s. k.
ekonomiska program -— kanske det är
felaktigt att kalla det så, jag skall gärna,
herr statsminister, säga regeringens
ekonomiska program — ge ett intryck
av hårdare linjer, en beslutsamhet
som är avsedd att leda till resultat.
Jag tror vi böra välkomna detta som ett
hälsotecken, om det bara inte så småningom
inskränkes till allmänna resonemang.

Jag har tyvärr så många gånger här
i kammaren citerat A. T:s redaktör,
herr Severin, att jag är riktigt ledsen
om jag komprometterar honom på något
sätt. Han skrev emellertid en ledare
den 15 oktober, som avslutades
med följande uttalande: »Skola vi återvinna
balansen och kunna avskaffa
krisregleringarna utan att äventyra
penningvärdet, måste vi i alla händelser
igenom ekluten. Ju förr vi komma
igenom ju lättare.» Jag tror det är alldeles
rätt sagt, och jag ber att få instämma.

Jag tillåter mig också några randanmärkningar
till själva regeringsprogrammet.

I punkt 1) har, som vi både läst och
hört statsministern återgiva, regeringen
framhållit önskvärdheten av att öka
exporten. Man anser detta riktigare än
att hårt skära ned importen, även om
detta medför att mängden av inhemska
varor minskar. Ja, många betrakta

detta säkerligen som ett hårt bud, men
det torde ändå vara en riktig linje att
arbeta efter.

I punkt 2), om jämvikt i balansen
mellan export och import, utsäges att
exportindustrien måste få en viss förtursrätt
i fråga om byggnader och viktiga
maskiner. Jag har nog i årets valrörelse
förkunnat, att jag trodde detta
vara en möjlighet som måste övervägas.
Men den fråga jag ställer mig är:
Hur skall man kunna kontrollera och
begränsa maktfullkomliga kommissioner,
så att vederbörande företag inom
näringslivet inte bli ställda under en
fullständig statsdirigering i detalj?
Skulle så ske kan den ena villan bli
värre än den andra. Kan man lita på
lierr Skölds praktiska handlag, så att
maktutövningen inte tjusar i sådan
grad, att en dylik dirigering kommer
att leva kvar som ett självändamål? Det
föreföll mig som om statsministern i
sitt anförande här apropå denna sak
redan kände tvivlet ute ifrån landet
och sökte besvara en fråga härvidlag
redan på ett tidigt stadium. Han försäkrade,
att man avsåge att ge näringslivet
ett ord med i laget.

Punkt 3): fortsatt stegring och effektivisering
av hela produktionen och
utrymme framför allt för företag med
hög produktivitet. Får jag fråga regeringen:
Skall uttalandet i punkt 3 läsas
i samband med vad som står på
s. 10 i det ekonomiska program som
tillställts Marshallorganisationen? I denna
redogörelse till Paris säger regeringen:
»I detta sammanhang bör ock
betonas att investeringsutvecklingen i
Sverige, frånsett allmännyttiga företag
och vissa statsägda industrier, huvudsakligen
bestämmes genom enskilda
initiativ inom industri och handel. Det
är regeringens uppgift att skapa förutsättningar
för denna företagsamhet
och ett gynnsamt utgångsläge för en
investerings- och produktionsutveckling,
som leder till en allmän ekonomisk
balans.» Jag menar att vi i denna

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

punkt få utläsa regeringens erkännande
av vad den enskilda företagsamheten
dock verkligen uträttat.

Det där med företrädesrätt för företag
med hög produktivitet låter säga
sig, men jag tror det är en svårutförd
sak. Kan inte många gånger en investering
i ett icke högproduktivt företag
men som har möjlighet att höja sin
effektivitet ibland medföra bättre resultat
än om man redan från början
siktar på att endast de, som nått denna
fulländning, skola ha förtursrätt? Här
vill jag säga: Tänk er för! »Produktionshämmande
moment i regleringssystemet
böra undanröjas.» Ja, det är
blygsamt uttryckt. Riktpunkten bör ju
vara att dessa regleringsbestämmelser
så fort som möjligt göras överflödiga.

Punkt 4: samarbete mellan statsmakterna
och olika grupper för att nå nödvändiga
produktions- och exportökningar.
Såvitt jag vet skrev riksdagen
och förordade detta på bankoutskottets
tillstyrkan redan 1946, och sedan har
statsministern med växlande framgång
sökt kontakt åt olika håll. Jag hoppas
att han får större framgång i fortsättningen
än han haft hittills. Jag tror
att han gått till förhandlingarna alltför
bunden för att ha utsikt att nå ett
resultat.

Punkt 5: en politik efter dessa linjer
skapar förutsättningar för en standardhöjning
på längre sikt. Men det säges
också att detta nödvändiggör eu begränsning
av den omedelbara konsumtionen.
Det är denna fråga om en begränsning
av den omedelbara konsumtionen,
som jag gärna skulle vilja ha
närmare besked om från regeringshåll.
Det förefaller mig endast vara en ny
omskrivning för nödvändigheten att begränsa
inkomsttillflödet och minska
konsumtionen, och då kommer frågan:
Hur skall detta gå till? Är det indirekt
beskattning som regeringen i det fallet
tänker på?

Statsministern sade mycket bestämt
för en stund sedan här i kammaren,

Ang. regeringens ekonomiska politik.

att regeringen går aldrig med på en allmän
omsättningsskatt, som medför en
prisfördyring. Får jag fråga: Har inte
regeringen redan vidtagit åtgärder i
samma syfte? Vad är det för något annat
som regeringen har gjort, när den
på olika punkter höjt omkostnaderna?

I detta utomordentliga blå häfte har
regeringen redovisat till Paris vad regeringen
har föresatt sig på detta område;
jag kanske får lov att citera: »Inkomstskatterna
ha sänkts och den allmänna
omsättningsskatten som infördes
under kriget har upphävts, till lättnad
för de lägre inkomsttagarna.» Sedan
följer: »I syfte att uppnå det önskade
budgetöverskottet trots skattesänkningarna
och de ökade utgifterna för sociala
ändamål ha konsumtionsskatterna
nyligen höjts för ett antal varor, såsom
spritdrycker, tobak, papper och
bensin.»

Jag anser att man kunde ha fortsatt
och talat om att man höjt avgifterna
för post, telegraf, järnvägsbiljetter
o. s. v. Allt detta betraktar jag som
kostnadsfördyring. Det är väl mera en
lämplighetsfråga på vad sätt man enklast
och riktigast åstadkommer denna
eftersträvade inkomstbegränsning. Detta
betraktar jag icke som en principfråga,
utan det är i stor utsträckning
en lämplighetsfråga. Jag anser, att flera
av dessa punktskatter verka på ett mycket
diskutabelt sätt och därför ha vi
från högern motsatt oss dessa.

Statsministern framhöll i vilken utsträckning
regeringen lyckats och att
spänningen mellan köpkraft och varor
nu vore mindre: alltså, vi vore inne i
ett bättre läge. Han åberopade hur man
genom nedskärning av investeringarna
och på olika sätt nått fram till detta
goda resultat. Det föreföll mig som om
statsministern glömde en sak, som jag
vill minnas att någon av nationalekonomerna
Svennilson eller Lundberg
redovisat i dessa redogörelser, nämligen
att vi ha också haft en prishöjning
med ca sju procent. Det har såvitt jag

4 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 84.

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

förstår också jämnat ut denna skiljaktighet.

Sedan blir det fråga om nedskärningar
i fråga om uppförandet av allmänna
byggnader och bostadsbyggnader.
Regeringen tänker sig tydligen en
icke oväsentlig minskning av kvoten
för både bostadsbyggnader och framför
allt allmänna byggnader. Jag kommer
då tillbaka till den gång, då jag
var åhörare av statsministern under
valrörelsen. Statsministern hävdade
icke utan framgång, att talet om vanstyre
var obefogat. Han frågade retoriskt:
Är det vanstyre att bygga bostäder?
Han fick till och med applåder
på detta. Man kan lika gärna fråga sig:
Vad är det nu, när regeringen är inne
i den hårda verkligheten och valrörelsen
är över? Regeringen är tvungen att
redovisa, att den redan under 1948 skurit
ner byggnadskvoten ganska avsevärt
— framför allt veta stockholmarna
om det — och att regeringen har för
avsikt att också i fortsättningen komma
med minskat bostadsbyggande. Jag
använder icke ordet »vanstyre», men
jag måste säga, att det hänger illa samman
med den förklaring statsministern
gav vid det tillfället.

Så äro vi framme vid en restriktiv
kreditpolitik utan räntehöjning. Det
uppehöll sig statsministern särskilt vid.
Ja, en räntehöjning är intet självändamål.
Men nog förefaller det mig att
man vacklar på flera håll och är villig
att resonera och säga, att vi kommit i
ett sådant läge, att även en ränteökning
kan diskuteras. Det har, som jag sade
nyss, i första kammaren uppfattats så,
att själve finansministern icke vore
tvärsäker på den punkten.

Vad vi från vårt håll vilja ha närmare
uppgifter om är för det första,
på vad sätt regeringen vill främja sparandet,
för det andra vilka regleringsoch
tvångsåtgärder som ifrågasättas för
att hålla en fast ränta, samt för det
tredje, hur eventuella tvångsingripan -

den komma att inverka på produktionen.

Riksgäldsfullmäktige ha också avgivit
ett vittnesbörd om hur det står till
på penningmarknaden. Det är säkerligen
ej regeringen obekant, men det har
mig veterligen icke åberopats, i alla
händelser ej i denna debatt. Riksgäldskontoret
har skrivit till Kungl. Maj:t.
Riksgäldsfullmäktiges ledamöter komma
från olika politiska partier. Riksgäldskontoret
framhåller, att det endast
med stor svårighet kan ombesörja
att tillhandahålla de affärsdrivande
verken det kapital de behöva. Riksgäldskontoret
förutser att det kommer
att brista omkring 200 miljoner kronor.
Det framhåller vidare nödvändigheten
av att tänka på att statslån till
ett belopp av omkring 300 miljoner kronor
skola konverteras nästa år. Riksgäldskontoret
säger ut, att det ser ingen
möjlighet att inlösa dessa lån med ny
upplåning i marknaden. Alltså, för en
konvertering av desamma äro utsikterna
synnerligen små om ens befintliga.

Sedan följer en redogörelse för hur
riksgäldsfullmäktige se på detta. De
sammanfatta det på följande sätt: »Såsom
sammanfattning av det nu anförda
få fullmäktige i anledning av den föreliggande
remissen framhålla, att riksgäldskontoret,
så länge nu rådande förhållande,
att kontoret praktiskt taget
saknar möjlighet att upptaga lån i
marknaden kommer att bestå — i den
mån överskott å driftbudgeten icke föreligger
•— huvudsakligen är hänvisat
till upplåning i riksbanken för att kunna
fullgöra sina utgifter.»

Enbart riksgäldsfullmäktiges rapport
i detta hänseende säger oss ju ungefär
hur pass illa vi befinna oss i penninghänseende.

Herr Ohlin förklarade å sitt partis
vägnar, att det stode kvar vid tidigare
ståndpunkter och icke gärna ville diskutera
någon räntehöjning. Herr Ohlin
använde också orden, att man »ville

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

hålla ett någorlunda stabilt ränteläge».
Jag vet ej vad herr Ohlin menade med
detta, om det är en linje på 3,3 eller 3,4
procent; jag förmodar att det ej är
3,5 procent. Den saken skall jag icke
diskutera; vi få återkomma till den under
debatten.

Jag skulle endast vilja säga statsministern,
att vi ämna icke från vår sida
ställa oss vid sidan om strävandena att
åstadkomma utjämning i handelsbalansen
och återställa den inre balansen.
Men vi önska veta på vilket sätt det
skall ske. Vi vilja nämligen förbehålla
oss att få bedöma verkningarna av tilltänkta
åtgärder.

Jag har tagit kammarens och talmannens
tid alldeles för länge i anspråk.
Jag skulle dock med talmannens tilllåtelse
vilja säga några ord om någonting,
som icke direkt hänger samman
med det ekonomiska programmet, men
ändock har ett visst sammanhang. Jag
tänker då på att vi ha andra livsfrågor,
som vi icke heller få skjuta åt
sidan. Det är framför allt utrikesfrågorna
och försvarsproblemet. De ha ju
visat sig ha aktualitet och måste tillmätas
ett intresse som kanske aldrig
förr.

Det är mig icke bekant, om regeringen
har för avsikt att bereda höstriksdagen
tillfälle till överläggning om
den internationella politikens utveckling
och de slutsatser, som vi för vårt
land skola draga av densamma. Det finnes
skäl både för och emot en sådan
debatt. Men å andra sidan måste den
allmänna opinionen beredas tillfälle att
diskutera huvudlinjerna för vår utrikespolitik.
Man kan annars riskera en
rådvillhet i opinionsbildningen, som
kan giva rum för mer eller mindre
från verkligheten frigjorda strömningar.
Ingen kan ju undgå att observera den
starka försämring i den internationella
utvecklingen som ägt rum.

Den svenska diskussionen anknyter
sig för närvarande närmast till frågan
om samverkan i en eller annan form

Ang. regeringens ekonomiska politik.

mellan de nordiska länderna: Danmark,
Norge och Sverige. Regeringen
har ju genom en särskild delegation
öppnat förhandlingar och kommer väl
så småningom att i den ena eller andra
formen redovisa resultatet av dessa
överläggningar. Alla äro ju medvetna
om de svårigheter som möta. Men alla
äro vi också — och jag tillät mig understryka
detta från denna plats i går
— mycket starkt intresserade av att
den inledda kontakten leder till positiva
resultat. Med den sammansättning
den svenska delegationen fått måste
även de meningsriktningar, som stå
utanför, erhålla tillfälle att taga ställning
till kärnproblemen. Jag förutsätter
att det är regeringens avsikt att
så skall bli förhållandet.

Vad försvarspolitiken beträffar blevo
ju besluten förra året i försvarsfrågan
i stort sett ett antal provisoriska lösningar.
Över huvud taget är denna
metod att improvisera så pass allvarliga
ting som försvarsfrågor någonting
i och för sig förkastligt. Det gäller emellertid
icke endast innebörden i de beslut
riksdagen fattade; det är också
fråga om på vilket sätt och i vilken
omfattning dessa beslut sättas i verket.
I det avseendet förefaller det mig finnas
skäl för vägande invändningar mot
en del av vad försvarsministern har
åstadkommit. Efterutbildningsövningarna,
som dock tillmättes en mycket stor
betydelse, ha uppenbarligen ej organiserats
på sådant sätt, att det svenska
försvaret fått den största nyttan av
dem. Vad materielförsörjningen beträffar
tror jag icke, att den blivit vad
riksdagen räknat med.

I detta sammanhang skulle jag vilja
ställa en direkt fråga till försvarsministern.
Den gäller reservationerna på
försvarets huvudtitel. Fortsätta dessa
att stiga? Skulle så vara fallet ha vi i
realiteten varit med om en nedrustning
av en helt annan omfattning än
riksdagen räknat med.

Det är andra frågor som man skulle

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

kunna taga upp. Jag skall dock inte här
upptaga tiden med dem. Det är bl. a.
befästningsfrågorna. Det som jag närmast
ännu en gång skulle vilja understryka
är den ekonomiska försvarsberedskapen
och vikten av att vi beakta
dessa spörsmål. Vi ha fått en ny organisation
för dessa frågor i riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap,
som ännu tydligen i vissa avseenden
befinner sig i planeringsstadiet. Jag är
väl medveten om att det icke går att
här i riksdagen lämna någon detaljerad
offentlig redogörelse för hur det ligger
till på detta område, om vi ha det bra
ordnat eller mindre bra. Men vi måste
i stora drag ha klart för oss hur det
ligger till för den svenska industriens
och det svenska näringslivets del vid
ett avspärrningsläge. Vi måste också
veta, om vi ha tillräckliga förråd av
krigsmateriel och varor, nödvändiga
för försvaret. Vi måste också veta någonting
om hur det förhåller sig med
flytande bränslen och lagringsmöjligheterna.
Jag understryker ytterligare
vad jag tidigare sagt om råfosfat, konstgödsel
och andra för jordbruket nödvändiga
varor.

Varken vår möjlighet till självständig
utrikespolitik eller vår förmåga att
stärka vårt försvar i den omfattning
det internationella läget kräver kan
isoleras från den samhällsekonomiska
situationen. I själva verket är samhällsekonomisk
stabilitet den nödvändiga
förutsättningen både härför och för
en inrikespolitik, som kan skänka människorna
trivsel och trygghet.

Regeringen har på olika områden
lagt fram betydande reformprojekt, och
nya sådana lära vara att vänta. Det
gäller området för kulturell upplysning
och det gäller på det sociala området.
Men låt mig här påtala en sak: det
hjälper icke att bara lägga fram ett
stort förslag, ena riksdagen om en målsättning
och fatta ett beslut. Det gäller
också att beslutet skall kunna genomföras.
Visserligen får regeringen förde -

len av att framstå såsom reformvänlig
men behöver icke samtidigt taga konsekvenserna
av denna sin reformvänlighet,
om man fattar ett beslut, som icke
på många år kan fullföljas.

Jag skall icke göra någon invändning
mot en planering på längre sikt av
samhällsarbetet. Det kan vara klokt
att inrikta ansträngningarna mot ett
mera fjärran liggande mål. Men metoden
får icke användas i vilken utsträckning
som helst. Först och främst kan
det allvarligt diskuteras, om det är riktigt
att binda riksdagens handlingsfrihet
för framtiden på sådant sätt. Att
det är förmånligt för ett regeringsparti
i vissa situationer, icke minst före ett
val, kan man givetvis förstå. Det har
kommit fram en tendens att låta dagens
bekymmer försvinna i framtidsförhoppningarna.
Socialministern yttrade i valrörelsen,
att ålderdomshemmen skulle
förvandlas till pensionat för gamla och
utslitna människor. Det är precis samma
tanke som en fullständigt enig socialvårdskommitté
sökt utforma och
framlagt förslag om. Det är samma
fråga som jag tidigare ett par gånger
tagit upp just från denna talarstol. Hur
börjar läget te sig just nu? Jag anser, att
det avtecknar sig på sådant sätt, att
jag icke kunnat undgå att taga upp det
i en debatt sådan som denna i dag.
För lång framtid lära vi få räkna med
en stark återhållsamhet i byggandet av
nya ålderdomshem och uppförandet av
alla de specialanstalter, som krävas för
att avlasta de nuvarande ålderdomshemmen.
I stor utsträckning har den
karaktär, som man tänkt sig att ålderdomshemmen
ute i bygderna skulle få,
förryckts genom nödvändigheten att
där inhysa fysiskt och psykiskt sjuka
människor. Det är beklagligt.

Vi ha vid höstriksdagen fått en proposition
om uppskjutande av sjukförsäkringsreformens
ikraftträdande. Det
kanske icke är det enda exempel på
sådana propositioner, som vi måste
räkna med under de närmaste åren.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

Jag har velat föra denna sak på tal.
Jag vet, att denna fråga diskuteras och
att den intresserar många människor.
Låt oss se till, att avståndet mellan
beslutens fattande och deras utförande
i livet icke blir alltför långt!

Insikten att alla våra möjligheter att
hävda vår självständighet och förbättra
vår standard hänga samman med möjligheterna
att skapa samhällsekonomisk
balans bör vara ett starkt skäl för regeringen
att på allvar taga itu med den
uppgiften. Jag har förklarat, herr statsminister,
att också vi äro beredda att
på allvar pröva det program, som regeringen
här lagt fram. Men liksom en
föregående talare här motser jag regeringens
förslag till åtgärder för programmets
genomförande. Ty det är
icke orden, det är icke vad som står
på papperet, som är det väsentliga,
utan det är vad som skall föras ut i
livet. Jag är av den uppfattningen —
och många med mig — att skola vi
gå igenom de ansträngande år, som vi
se framför oss, böra vi handla på sådant
sätt att det icke blir någon onödig
tidsutdräkt. Riktpunkten bör vara klar,
vi vill fram till ett samhälle som icke
på samma sätt som det nuvarande är
bundet av regleringar och bestämmelser,
ett friare samhälle, som har möjlighet
att giva vårt folk en god levnadsstandard.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Inledningsvis berörde herr Ohlin
årets riksdagsmannaval, och förmodligen
var det också anledningen till att
även herr Skoglund i Doverstorp med
några ord berörde samma händelse.
Med hänsyn härtill måhända det är på
sin plats, att vi, när vi på vårt håll
den här gången inte kunna räkna oss
till vinnarna, också utveckla några synpunkter
just på årets val. Detta val

Ang. regeringens ekonomiska politik.

bjöd ju på överraskningar i dubbel
måtto. Folkpartiets stora framgångar
—■ främst på kartellbrödernas bekostnad
-— voro ju inte väntade, och det
var väl heller icke förutsett, att socialdemokraterna
skulle stå sig så pass bra
som de gjorde.

Ett glädjeämne var ju den stora tillbakagången
för det kommunistiska partiet.
Herr Ohlin ville nog tillskriva
folkpartipressen den huvudsakliga äran
av att kommunisternas mandatantal decimerades
till inemot hälften. Jag är
för min del icke så övertygad om att
de vänsterbetonade element, som tidigare
röstat med kommunisterna, främst
hämta sin visdom och sina råd från
den liberala pressen. Jag tror att vi,
om vi skola vara ärliga, nog böra medge,
att uttalanden av ledande socialdemokrater
och främst då statsministern,
däri man tagit avstånd från kommunisterna,
också spelat en betydande
roll i det sammanhanget. Även vi på
vårt håll äro nog förmätna att mena,
att vårt skarpa fördömande både här i
riksdagen, ute i agitationen och i radiodebatterna
av kommunismen icke har
blivit verkningslöst i detta sammanhang.
Bondeförbundet fick vidkännas
en minskning av sitt mandatantal med
fem stycken. Två av dessa kunna ju
sägas ha gått förlorade redan före valet
på grund av mandatminskning i ett
par län, och den övriga minskningen
tillskriva vi den omständigheten, att
våra valmän undan för undan flytta
från landsbygden. Alla veta vi ju, att
det är en ganska jämn ström av människor,
som lämna landsbygden och
bege sig till tätorterna. Vi ha visserligen
inga siffror klara ännu beträffande
den procentuella andel vi äga i landsbygdens
valmanskår, men, såvitt man
överslagsvis kan bedöma, ligger det väl
så till, att vår andel i landsbygdens
valmanskår icke har gått tillbaka utan
är ungefär oförändrad.

De förhandlingar, som för några
veckor sedan fördes mellan det social -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

demokratiska partiet och bondeförbundet
om en regeringskoalition, ba här
tidigare berörts. Man har konstaterat,
att förhandlingarna icke ledde till något
resultat, men att i pressen gjorts
antydningar om att en överenskommelse
om ett samarbete på annat sätt
kommit till stånd. Härom kan jag icke
säga annat än att det konstaterades
överensstämmelse i åsikter på vissa
punkter men icke på alla. Det är ju
självklart att vi på punkter, där vi äro
överens, komma att rösta på samma
sätt också i fortsättningen. Den kolorerade
folkparti-aftonpressen -—• jag tror
att det var någon som kallade den så
här — har ifrågasatt om det kan stämma
väl överens med folkpartiets värdighet
att gå i valkartell med ett sådant
parti som bondeförbundet. Ja, vi ha
ju alltid på vårt håll hållit styvt på att
det är fråga om en teknisk valkartell,
och, såvitt vi kunnat se, har man nog
även på folkpartihåll tidigare hyst den
meningen. Nu skulle vi emellertid vara
angelägna få höra, om det verkligen är
folkpartiets mening, att det icke är
lämpligt att gå i valkartell med oss. Jag
tror att man i det avseendet skall finna,
nu liksom tidigare, att bönderna icke
äro hågade att truga sig på någon.

Målet för den närmaste tidens ekonomiska
politik måste ju vara ett återställande
av den ekonomiska balansen.
Det krävs såväl yttre som inre balans.
Export och import måste väga någorlunda
jämnt, och tillgången på varor
måste också någorlunda svara mot
efterfrågan inom landet. Endast den
förra frågan, d. v. s. balansen i förhållandet
till utlandet, är föremål för
direkt ställningstagande i det ekonomiska
långtidsprogram, som regeringen
i dagarna presenterat. Att så är förhållandet
beror naturligtvis på att programmet
utarbetats huvudsakligast i
syfte att överlämnas till organisationen
för det europeiska ekonomiska samarbetet.
Hållpunkter för ett bedömande
av regeringens syn på vad som bör

göras för att nå inre jämvikt har man
alltså icke i vidare mån än som framgår
av de åtta punkterna, vilka statsministern
talat om här i dag. Här har
man då investeringsbegränsning, sparsamhet
med statens medel och sparsamhet
med allmänna medel över huvud
taget, överbalansering av budgeten samt
pris- och lönestopp.

Herr Ohlin var angelägen att betona,
att flertalet av dessa frågor tidigare
förts på tal av oppositionen. Jag
hade icke tänkt att här närmare tvista
om vem som först råkade nämna dessa
saker, men eftersom frågan har förts
på tal, tycker jag att jag bör understryka,
att man inom det socialdemokratiska
partiet vid något tillfälle medgivit,
att det var herr Pelirsson-Bramstorp,
som väl tidigast här i riksdagen
förde denna sak på tal i den offentliga
debatten.

I den offentliga debatten om det s. k.
långtidsprogrammet, som redan förts,
har man sagt, att det är resultatet av
ett önsketänkande, och i tidningspressen
har man gjort gällande, att förutsättningarna
komma att ändras i så hög
grad, att programmet saknar värde. Det
är möjligt att utvecklingen i vissa hänseenden
bedöms alltför optimistiskt. En
ökning av nationalproduktionen med
10 procent under en så pass kort tid,
som det här är fråga om, är icke någon
liten prestation i nuvarande situation.
Och vad som framför allt framkallar
betänkligheter i detta avseende är just
det förhållandet, att produktionsökningen
förutsätter ett betydande tillskott
av arbetskraft, samtidigt som det
konstateras, att någon nämnvärd ökning
av befolkningen i arbetsför ålder icke
är att vänta. Redan nu är ju förhållandet
det att viktiga exportindustrier icke
kunna arbeta med full kapacitet just
därför att tillräcklig arbetskraft saknas.
På dagens föredragningslista hos
denna kammare ha vi också bland annat
en interpellation av herr Kempe
angående arbetskraftstillgången inom

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

järnindustrien. Det är möjligt att man,
när denna interpellation besvaras, kan
få denna fråga något närmare belyst.

Klart är att de myndigheter, som ha
att besluta i investeringsfrågorna, måste
i dessa investeringsbegränsningarnas
tider vid tillståndsbeviljandet ta hänsyn
till huruvida redan färdiga anläggningar
fått sitt arbetskraftsbehov täckt,
och i det sammanhanget — alltså när
man talar om möjligheterna att åstadkomma
en produktionsökning —- är det
viktigt att understryka angelägenheten
av att det då och då företas en undersökning
och översyn av regleringsväsendet
inklusive priskontrollen i syfte
att söka finna lättnader och en successiv
avveckling därav. Vi ha klart för oss,
att det pågår ett visst arbete i den riktningen,
och vi notera det med tillfredsställelse.

Vad den andra huvudanmärkningen
mot programmet beträffar, nämligen
att förhållandena äro så föränderliga,
att programmet icke skulle ha någon
uppgift att fylla, kan om den sägas,
att programmet i vart fall måste ge en
ledning vid bedömandet av frågan om
hur mycket som bör göras och vad
som lämpligen bör vidtas i dagens läge
för att man skall kunna nå den balans,
som man strävar efter, och att det därför
otvivelaktigt måste vara väsentligt
bättre att ha ett program än att vara
utan ett sådant. Man kan i detta sammanhang
naturligtvis icke bortse ifrån
de risker, som ligga just däri, att förändringar
sannolikt komma att inträda.
Den största risken kanske ligger däri,
att exportpriserna kunna komma att
sjunka i högre grad än importpriserna.

Balans i utrikeshandeln vilja de sakkunniga
nå dels genom en ökning av
exporten och dels genom en under flera
år begränsad import. Men därigenom
kommer till en början varutillgången
inom landet tydligen att minska, och
man frågar sig då vad som bör göras
för att närma tillgång och efterfrågan
på varor inom landet till varandra. Äro

Ang. regeringens ekonomiska politik.

de åtgärder, som antydas i de åtta
punkterna, där överbalanseringen av
budgeten förutsättes stanna vid nuvarande
läge, i detta sammanhang tillfyllest? Eftersom

vi som nämnts redan ha ett
köpkraftsöverskott, är det nödvändigt
att vi så långt det är möjligt se till att
de nominella inkomsterna icke öka i
annan mån än som möjliggöres av en
förbättrad varuförsörjning för den inhemska
konsumtionen. I det avseendet
äro vi överens med vad som sägs i de
åtta punkterna. Den förbättring av
varuförsörjningen, som man kan tänka
sig, blir emellertid på sin höjd mycket
blygsam under den närmaste tiden, och
därför måste man utgå från att inkomsterna
i stort sett stabiliseras.
Denna stabilisering måste i princip
gälla över hela linjen för både företagare
och löntagare. Vi tillämpade under
de sista krigsåren ett pris- och
lönestopp, som hade goda verkningar.
Undantag från detta pris- och lönestopp
medgavs då för folkgrupper, som
blivit efter i inkomsthöjningen. Det
torde denna gång finnas något mindre
utrymme för höjningar av låga inkomster,
men en stabilisering kan givetvis
icke genomföras så strängt, att alla förbättringar
bli uteslutna.

Det är också av vikt att utgångsläget
för olika yrkesgrupper är sådant, att
påfrestningarna under stopperioder
icke bli alltför stora. Man kan säkerligen
utgå från att det blir nödvändigt
att höja löneförmånerna för viss arbetskraft,
som man vill locka över till
exportindustrierna, och på liknande
sätt är det önskvärt att prisförbättringar
medgivas för sådan produktion,
som man vill stimulera, .lag tänker i
sistnämnda avseende bland annat på
mjölkproduktionen. Det finns allvarlig
risk för att densamma kommer att stagnera
på grund av bristande lönsamhet,
och det är därför önskvärt att stimulera
den med prisförbättring. Det är
svårt att tänka sig möjligheten av ett

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

genomförande av den i programmet
ifrågasatta produktionsökningen på
cirka 8,5 procent om icke lönsamheten
för mjölkproduktionen ökas och nedslaktningen
av djurbesättningarna på
grund av hrist på arbetskraft upphör.
En mjölkransonering skulle till exempel
icke vara något särskilt lockande
framtidsperspektiv, och en förbättring
av mjölkpriset bör kunna leda till ett
snabbare hävande av matfettsransoneringen.

De sakkunniga, som upprättat detta
program, ha ju varit synnerligen pessimistiska
ifråga om möjligheterna att
kunna avskaffa ransoneringarna av
livsmedel, och de räkna med att vi
ännu 1952/53 måste ransonera förbrukningen
av såväl matfett och socker som
av kött och fläsk. Det är svårt att säga
om den prognos över utvecklingen av
den inhemska jordbruksproduktionen
och framför allt efterfrågan på livsmedel,
som de sakkunniga ställt upp, kommer
att visa sig hållbar eller icke. Vid
en ytlig granskning verkar det dock,
som om de differenser mellan den inhemska
produktionen av särskilt kött
och fläsk samt efterfrågan på dessa livsmedel,
som de sakkunniga kalkylerat
med, skulle vara väl stora. Man har
svårt att förlika sig med den tanken, att
våra viktigaste livsmedel under ytterligare
fyra å fem år skulle behöva ransoneras.
Kommer det verkligen att förhålla
sig så, att ransoneringen icke kan
slopas utan en betydande import och att
vi icke hava valuta att betala denna
import med, ja, då är ingenting att göra
åt saken. Men det måste, därom äro väl
alla ense, vara en angelägen sak att man
söker undvika ett sådant läge. Här är
man som ju så ofta eljest i fråga om de
samhällsekonomiska problemen inne på
en avvägningsfråga. En så långvarig
ransonering som här ifrågasatts måste
komma att fräta hårt på ransoneringsmoralen,
och det kan uppstå risk för
att ransoneringssystemet icke riktigt
håller. Även för jordbrukarnas ekono -

miska organisationer måste denna långvariga
ransonering innebära påfrestningar.

I det framlagda ekonomiska programmet
har betonats, att skogsnäringen
kommit i ett annat läge än tidigare.
Sedan numera reserverna av orörda
skogar förbrukats har avverkningen
måst anpassas efter den årliga tillväxten
i skogarna. Uttalandet föranleder
emellertid vissa kommentarer till undvikande
av att läget betraktas som mörkare
än det verkligen är. Att avverkningarna
i Norrland nu måste begränsas,
sedan den gamla skogen i stort sett
har tagit slut, är väl känt och har varit
förutsett i decennier. Ett glapprum har
uppstått, innan den nya produktionen
å markerna kommit så långt, att nya
skördar av tillväxtens storlek kunna tas
ut där.

Men man får i detta sammanhang icke
glömma bort, att samtidigt som den
orörda skogens exploaterande i norr
minskat virkesförrådet där, har i landets
södra delar en betydande ökning
av förrådet inträtt. Detta innebär, att
när man nu i norr måste begränsa avverkningarna
för att där få fram ett
bättre virkesförråd, så kan man, utan
att minska det i mellersta och södra
Sverige förefintliga virkesförrådet, där
öka avverkningarna. Det gäller då att
se till att virket verkligen kommer till
de förädlingsindustrier, som behöva
det. I viss mån är det säkerligen fråga
om ett ganska omfattande transportproblem,
men jag tror att man skall
kunna lösa det på ett relativt tillfredsställande
sätt. Om man nämligen beaktar,
att en väsentlig kompensation för
detta virkes transportkostnader kan vinnas
därigenom, att fabrikerna i större
utsträckning än hittills få tillfälle att utnyttja
sin fulla kapacitet, är det icke
något orealiserbart projekt med en viss
omflyttning av virket i syfte att uppehålla
en större produktion. Jag tror
emellertid att det fordras något friare
former för virkeshandeln, om man skall

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

kunna underlätta en sådan anpassning.

I detta sammanhang får man icke förbise
den omständigheten, att vi numera
framställa trämassa även av lövved.
Den veden är emellertid svårflottad och
bör därför transporteras på annat sätt.
Bilvägar äro här nödvändiga. På många
håll innebär detta förhållande naturligtvis
en investering, som i nuvarande
läge är alltför långfristig. Men på åtskilliga
håll är det även i nuvarande
läge en förnuftig investeringspolitik att
anlägga enklare vägar för att man skall
kunna tillvarata just lövveden. Det finns
säkert en viss dold arbetskraft ute i
skogsbygderna, som man skulle kunna
utnyttja för ett sådant ändamål liksom
för att över huvud taget underlätta
kommunikationerna där.

En sak, som mycket uppmärksammats
och mycket kritiserats i den ekonomiska
debatten, har varit riksbankens
uppköp av statsobligationer. Från
1945/46 fram till 1947/48 har riksbankens
köp av sådana obligationer uppgått
till ungefär 2 900 miljoner kronor
netto. Avsikten med dessa köp har som
bekant varit att stabilisera ränteläget.
Verkningarna av köpen ha inneburit en
avsevärd kreditexpansion. På hösten
1946 fanns relativt begränsade möjligheter
till kreditexpansion för affärsbankerna,
men då infördes nya bestämmelser,
som väsentligt ökade bankernas inlåningsrätt.
Samtidigt blev det möjligt
för affärsbankerna att omvandla sina
obligationsinnehav i kontanter efter i
huvudsak fasta kurser. Därmed förelåg
förutsättningar för en fortsatt betydande
kreditexpansion. Man kan med
skäl fråga sig, om en penningpolitik av
denna art var klok i ett läge av utpräglad
högkonjunktur. Vid en restriktiv
penningpolitik hade investeringsverksamheten
inte kommit att ta så stor
omfattning som skett, och de senare
genomförda nedskärningarna hade inte
behövt bli så hårda. Man har svårt att
undertrycka den reflexionen, att riksbankens
köp av obligationer i stor skala

Ang. regeringens ekonomiska politik.

bidragit till att försämra penningvärdet.
Trots dessa omfattande köp har man
icke kunnat hindra att räntenivån i viss
utsträckning stigit. Den genomsnittliga
förräntningen av industrilån har stigit
med en halv procent sedan början av
1947, och för olika slag av kortfristiga
lån har räntan också stigit. Jag är ense
med dem, som mena, att räntan icke nu
kan användas som ett vapen mot inflationen
— detta skulle nämligen förutsätta
en räntehöjning med flera procent
— men det torde vara nödvändigt
att riksbankens köp av obligationer
icke får fortsätta som hittills. Kunna
dessa köp stoppas utan räntehöjning,
så bör den vägen anlitas. Genom beslut
av riksdagen skall som bekant sterilisering
ske av bolagens vinstmedel i viss
omfattning. De medel, som skola steriliseras,
insättas på räkning i riksbanken.
Om pengar komma att strömma ut
genom köp av obligationer, uteblir ju
effekten av vinststeriliseringen. Motsvarande
synpunkter kan man anlägga
på det s. k. budgetöverskottet. Att ta in
pengar till statskassan i syfte att sterilisera
köpkraft och i nästa stund ge ut
dem för obligationsköp är irrationellt.

Det ekonomiska programmet antyder
på intet sätt, huruvida regeringen under
den period det är fråga om kommer
att fullfölja några socialiseringsplaner.
Dessa planer äga visserligen inte ett
sådant direkt samband med det ekonomiska
programmet, att man av den
omständigheten, att projekten saknas
där, kan draga den slutsatsen, att de
lagts åt sidan. Men frågan är ändå av
stor vikt för den ekonomiska stabiliseringen.

Vad som nu behövs är nämligen ett
samhällsuppbyggande arbete, där alla
känna sig intresserade av att medverka.
Några experiment äro nu mer än någonsin
olämpliga och böra helt skjutas
åt sidan. Det är för övrigt mycket som
talar för att genomförda förstatligandeprojekt
i vissa andra länder skola utfalla
så, att de komma att bli varnande

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

exempel för oss. Vi få därför hoppas att
regeringen inte kommer att i en nära
framtid aktualisera några förslag till
förstatligande av näringslivet. Statsministern
underströk ju i sitt anförande
just det behov av samförstånd med näringslivet,
som jag nyss talade om.

Rationaliseringen av jordbruket har
ju på sina håll, ehuru åtgärderna naturligtvis
äro önskvärda och lovvärda,
åstadkommit en viss irritation, närmast
då beroende på en bristande kontakt
mellan rationaliseringsorganen och
jordbrukarna. Jag tror, att om tillfälle
beredes jordbrukarna att mera effektivt
framlägga sin syn på saken, rationaliseringsarbetets
bedrivande icke
komme att förorsaka en sådan irritation.

Skolreformens bebådande har helt
naturligt utlöst en omfattande debatt.
Meningarna ha här, som så ofta eljest
när det gäller stora projekt, gått isär.
En god undervisning är givetvis en
ofrånkomlig sak för vårt folk. Endast
med en sådan kan vårt lilla land tillräckligt
hävda sig. Men man förstår
också de varnande röster som mena,
att när vi så sent som i år på de sista
platserna i landet genomfört den 7-åriga skolan, är det för tidigt med ett
beslut om en 9-årig skola. För dem som
bo där blir det praktiskt taget ett hopp
från 6 till 9 år. Det är säkert fel att
göra gällande, att ett sådant resonemang
innebär någon negativ tanke i
fråga om undervisning. Snarare är det
en realistisk syn på problemen, som
bottnar dels däri, att, enligt vad alla äro
ense om, reformen icke kan genomföras
på många år och dels däri, att
man tycks vara på det klara med att
åtskilliga undersökningar om hur undervisningen
lämpligen bör läggas äro
nödvändiga innan reformen kan genomföras.
När man alltså vet, att det dröjer
många år innan saken kan genomföras
och att denna tidpunkt blivit ännu mer
avlägsen på grund av de ekonomiska
svårigheterna, frågar man sig, om det

ändå inte vore klokt att först utföra de
nödvändiga försöken och därefter taga
ställning till principfrågan.

Bondeförbundet, som anser att det i
valrörelsen begränsat sin kritik till vad
som varit sakligt berättigat och undvikit
att i valtaktiskt syfte påbörda regeringen
ansvaret för sådana regleringar
och ransoneringar etc., vilkas borttagande
kan påyrkas endast av dem som
handla mot bättre vetande, är alltjämt
berett att sakligt och med utgångspunkt
från sina i valprogrammet fastslagna
idéer pröva de förslag, som komma att
framläggas.

Helt allmänt torde kunna sägas, att
ett undanskjutande av tanken på ökad
statsdrift och ett bättre beaktande av
jordbruksnäringens behov —■ särskilt
mjölkproduktionens svårigheter —
skulle innebära att bondeförbundet i
åtskilliga hänseenden kan stödja regeringen,
framförallt i dess strävanden att
uppnå ekonomisk balans.

Herr FAST: Herr talman! Denna remissdebatt
börjar som en eftersläckning
till valrörelsen. Det kanske därför
är lika bra att man får klara upp
en del ting, så att man sedan kan lägga
valrörelsen åt sidan och gripa sig
an med de uppgifter, som nu förestå
och som äro av ganska allvarlig karaktär.
Det är ju inte onaturligt, att när
riksdagen sammanträder omedelbart
efter ett andrakammarval, man berör
de politiska konsekvenserna av detta
val. Det är således icke fråga om någon
anmärkning ifrån min sida. Att
man sedan bedömer läget litet olika, är
ju inte heller i och för sig så onaturligt.

Vad som emellertid i någon mån förvånat
mig är de borgerligas rätt samstämmiga
krav, framfört i olika sammanhang,
liksom också det gjorts här
i dag, om bildandet av en samlingsregering.
Om det hade varit så, att man
hade velat ha till stånd en sådan regering,
borde ju detta fått en avspegling

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

i valrörelsen, och det kan man väl ändå
inte påstå, att så varit fallet. Tvärtom
gjorde man enligt min mening inte
minst från folkpartihåll allt vad som
var möjligt för att klyftan skulle bli så
djup och så bred som möjligt mellan
de borgerliga och socialdemokraterna.
Nej, avsikten i valrörelsen var väl ändå
något annat. Man trodde att det skulle
vara möjligt — jag gör inte heller här
några förebråelser —■ att pressa tillbaka
socialdemokraterna, så att de borgerliga
skulle kunna behärska och leda
politiken i vårt land. Hur det sedan
skulle vara möjligt att få till stånd ett
handlingsdugligt program i det nuvarande
läget, med de skiftningar som ju
ändå finnas i rätt väsentliga ting inom
det borgerliga lägret, hade ju blivit de
borgerligas ensak att utreda, därest valet
hade givit en sådan anvisning.

Jag har gjort detta påpekande endast
för att visa, att om det skulle uppstått
betydande svårigheter att tillskapa ett
sådant handlingsprogram i det borgerliga
lägret, så är det självklart, att de
blivit ändå större om man vidgat denna
ram till att omfatta alla de demokratiska
partierna. Jag erinrar om i
förbigående och utan all bitterhet -—-jag har nått den ålder, att jag kan vara
med om att genomkämpa en valrörelse
utan att känna någon som helst bitterhet
och taga både nederlag och framgång
med ganska stort lugn — att den
framställning, som i valrörelsen gjordes
av det socialdemokratiska partiets
politik ju var sådan, att alla de svårigheter,
som man hade att kämpa med
och framför allt sådana som voro av
den natur, att de verkade inskränkande
på den enskilde medborgarens rörelsefrihet
och sålunda voro ägnade att
vara impopulära, framställdes såsom
varande resultatet av den socialdemokratiska
vanstyrespolitiken. Man glömde
alldeles bort det internationella
sammanhangets betydelse, ländernas
utarmning av kriget, handelns bundenhet,
omöjligheten att använda andra

Ang. regeringens ekonomiska politik.

länders valutor vid import från ett annat
land, och man bortsåg också från
den allmänna nedslitning, som blivit
resultatet både inom den svenska industrien
och jordbruket och inom de
svenska hemmen, när kriget var slut,
och som ledde till och måste leda till
en ganska väsentlig import av nödvändiga
varor, när sådana funnos att köpa.

När man har gjort denna erinran
kanske man också säger: Men då var
det inte heller rimligt att man trädde
i underhandlingar med bondeförbundet!
Jag vill då erinra om att bondeförbundets
valrörelse intog i vissa och
mycket väsentliga avseenden en annan
ställning. Tonen var dock en helt annan.
Vidare vill jag erinra om, att vi
haft erfarenheter från samarbete under
tvenne perioder och under olika former,
ett samarbete, som enligt mitt och
jag tror också partiets förmenande kan
betraktas såsom gynnsamt och såsom
varande för landet gagneligt. Det har
givits och tagits nödig hänsyn till varandra
i detta samarbete. Man hade sålunda
här en utgångspunkt och trodde,
att en regeringssamverkan skulle vara
möjlig. Jag uttalar den förhoppningen,
att på de punkter, där det visat sig att
överensstämmelse rådde, det skall bli
möjligt att från fall till fall här i riksdagen
fortsätta detta samarbete, och
ingenting motsäger i herr Hedlunds deklaration
i dag, att icke så skulle kunna
bli fallet.

Rent principiellt tillhör jag dem,
som icke äro anhängare av samlingsregeringar
utom i alldeles särskilda lägen.
Jag medger gärna, att läget i världen
och även för vårt vidkommande kan
bli sådant, att en samlingsregering är
absolut ofrånkomlig, men jag menar,
att läget i dag icke är av denna beskaffenhet.
Jag erinrar om att den senaste
samlingsregeringen tillkom med hänsyn
till det då pågående kriget och de förhållanden,
som i anledning därav förelågo,
men jag erinrar också om den allmänna
olust, som insmög sig bland

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

medborgarna rent politiskt sett under
det sista skedet av denna regerings tillvaro.
Jag erinrar vidare om hurusom
oppositionen självklart måste avtrubbas
på ett ganska väsentligt sätt, även
om oppositionen ingalunda upphör mot
en regering.

Jag har velat göra denna deklaration,
ty jag tror att opposition är ganska
nyttig för vårt politiska liv och
vårt demokratiska samhälle. Detta hindrar
givetvis icke att denna opposition
förs på ett sådant sätt, att den blir
fruktbringande för politiken.

Vad jag nu sagt innebär ingalunda
något underskattande av värdet och betydelsen
av största möjliga samling omkring
de åtgärder för krisens bekämpande,
som alltjämt äro erforderliga.
Tvärtom finner jag det vara av allra
största värde, om, med bortseende från
valrörelsen, samlingen omkring nödvändiga
åtgärder kunde göras så bred
som över huvud taget är möjligt. Men
detta nödvändiggör, vilket herr Ohlin
också gärna medgav, i och för sig icke
bildandet av en samlingsregering, utan
kan komma till stånd i riksdagen omkring
åtgärder, som man gemensamt
finner vara erforderliga. Men jag vill
säga, herr talman, att för att man skall
ha en sådan samling och den skall bli
fruktbringande, så erfordras att oppositionen
dels sakligt prövar av regeringen
framlagda förslag, dels också
söker att komma med positiva motförslag
i de punkter, där man har en avvikande
mening gentemot regeringen.
Men det krävs också något mera, som
jag i detta sammanhang vill understyka,
och det är att man avstår ifrån att
genom en politisk agitation motverka
de åtgärder, som man vet vara erforderliga
men som man agitatoriskt ifrån
oppositionens sida mycket väl skulle
kunna politiskt använda sig av och slå
mynt av därför att åtgärderna verka
hämmande på rörelsefriheten både för
enskilda medborgare och grupper av
medborgare och kräva offer av alla.

Valet utvisar emellertid att trots dessa
utnyttjanden av de impopulära åtgärder,
som regeringen vidtagit och, enligt
vad man i det i valrörelsen framlagda
programmet signalerade, fick lov
att ytterligare vidtaga, så stod väljarkåren
ganska väl emot denna agitation.
Jag vill ingalunda förringa den betydande
framryckning, som folkpartiet
gjort i valrörelsen, men det måste ju
komma såsom salt i glädjebägaren, att
de flesta valvinsterna ändå gjordes
från de borgerliga kartellbröderna, och
det var väl inte meningen. Folkpartiet
har ju framhållit, att det tagit en betydande
del av sina nya väljare från
socialgrupp III. Jag vill icke bestrida,
att så varit fallet, men även om så skett,
säger det i och för sig icke så värst
mycket. Socialgrupp III är ingalunda
någon enhetlig grupp. Men vad jag däremot
på fullgoda grunder har anledning
att bestrida är, att nämnda parti
har vunnit några nya väljare, som det
är lönt att tala om, ifrån de fackligt
organiserade arbetarnas led. Herr Ohlin
ville här göra gällande, att folkpartiet
hade den största förtjänsten av att
kommunisterna gått tillbaka vid valet.
Jag skulle vilja fråga herr Ohlin, huruvida
han verkligen tror därpå. Det går
nämligen icke att bekämpa kommunismen
med allmänna valtal och icke ens
med en mycket spridd skriftlig propaganda,
utan det får ske på ett annat
sätt, och det är nog herr Ohlin medveten
om. Det är i första hand en uppgift
icke minst för fackföreningsrörelsen.
Det inflytande vi ha på den svenska
fackföreningsrörelsen behöva vi
utåt kanske tala mindre om. Den kamp,
som vi föra mot kommunisterna, är för
oss naturlig, och därför behöva vi icke
ständigt och jämt tala härom.

Emellertid vill jag säga, att det fanns
en punkt, som ju ändå var gemensam
både för kommunisterna och för folkpartiet,
och det var att man försökte
utnyttja det missnöje, som krisläget ju
ändå hade möjlighet att framkalla. Jag

Onsdagen den 3

tror uppriktigt sagt att det var en icke
så liten del av de kommunistiska väljarna,
som sprungo direkt över och röstade
med folkpartiet. Jag hoppas bara,
att herr Ohlin inte får alltför mycket
besvär med denna grupp, som hoppat
över från kommunisthåll till att understödja
folkpartiet. Det är ju alltid så,
att om man gjort vinster vid val och
man har kunnat skickligt —• jag använder
ordet skickligt, det är ju ett beröm
åt herr Ohlin — utnyttja de möjligheter,
som krisläget skapat, så uppstår
alltid sedan en fråga, om man har möjlighet
att behålla vad man har vunnit.
Därvidlag gör jag intet uttalande, utan
det får framtiden själv utvisa. Men att
kommunisterna misslyckats i sin missnöjespolitik
på sätt som skett, var säkerligen
beroende därpå, att man tyckte
att även missnöjesrösten lät så främmande
för svenska förhållanden.

Kommunisternas försök att skapa
missnöje i anledning av Marshallsamarbetet
vann icke gehör, vilket gläder
mig, och det kommer heller icke att
göra det i fortsättningen. Men nog gör
man vad man kan för att vanställa
både avsikten med Marshallplanen och
det amerikanska inflytandet vid planens
genomförande. Man försöker också
i samband med detta Marshallsamarbete
på kommunistiskt håll misstänkliggöra
landets utrikespolitik. Man
förmenar, att det rent av är en tidsfråga,
när Sveriges anslutning sker till
det s. k. västblocket. Jag känner inte
till — och jag tror att jag i detta sammanhang
har reda på alla de uttalanden,
som ägt rum från både regeringens
och partiets sida —- någon ändrad
hållning beträffande regeringens eller
det socialdemokratiska partiets ståndpunkt
i denna fråga. Jag känner icke
till att det trots vissa tidningsuttalanden
har skett någon ändrad hållning i
den svenska riksdagen ens i det borgerliga
lägret.

Kommunisternas tillbakagång vid valet
var ingen överraskning för mig.

november 1948 fm. Nr 34. 61

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Snarare finner jag det överraskande att
det fanns så många väljare i vårt land,
som röstade kommunistiskt under rådande
förhållanden. Man får dock inte
räkna med att alla dessa väljare sympatisera
med kommunisternas motstånd
mot Marshallsamarbetet eller ännu
mindre att de äro anhängare av kommunisternas
diktaturideologi. Många
vore helt enkelt missnöjda med en hel
del ting, och ibland tar sig missnöjet
sådana underliga uttryck.

Det har framhållits, att socialdemokraterna
nu inte ha bakom sig majoritet
i andra kammaren. Men även om
detta är sant, gäller detsamma om den
borgerliga sidan, och man måste ju ta
hänsyn till att socialdemokraterna ha
majoritet vid gemensamma voteringar.
Därmed har jag ingalunda velat ge underlag
för en förstakammarparlamentarism
— det vill jag säga ifrån för
att herr Ohlin inte skall göra någon
anmärkning mot mig på den punkten.
När man nu jämför hela det borgerliga
lägrets mandatantal med socialdemokraternas,
är det onekligen intressant
att fråga sig, huruvida de borgerliga
verkligen bilda något enhetligt block.
Herr Ohlin var i dag angelägen att
säga, att han inte önskar ett borgerligt
block mot socialdemokraterna ■— det
var i samband därmed han efterlyste en
valreform, som skulle onödiggöra valallianser.
Men om man nu intar en
sådan ståndpunkt, då har man också
frångått uppfattningen om att de borgerliga
utgöra ett enhetligt politiskt
block. Erfarenheterna från de senaste
årens riksdagsarbete visa ju också, att
det inte finns ett sådant enhetligt
block.

Regeringens deklaration i fråga om
krisens bekämpande bygger väsentligen
på det bedömande av vårt ekonomiska
läge som återfinnes dels i konjunkturinstitutets
promemoria och dels
i det ekonomiska långtidsprogram, som
skall överlämnas till organisationen för
ekonomiskt samarbete i Europa. Det

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

har på vissa håll sagts, att regeringens
syn på läget är alltför optimistisk, men
det har också uttalats, även på borgerligt
håll, åtminstone i tidningarna, att
den rent av skulle vara alltför pessimistisk.
Det är väl ändå så, att läget
bedömes ljusare eller mörkare allt eftersom
vederbörandes grundsyn är optimistisk
eller pessimistisk. Vem som
får rätt, det beror i väsentlig grad på
hur det ekonomiska tillfrisknandet i
Europa fortskrider. Även förhållandena
i Sverige påverkas i hög grad av huruvida
det nuvarande labila tillståndet
skall fortsätta, som man inte kan kalla
vare sig krig eller fred. Ingen kan heller
med säkerhet förutsäga, huruvida
Förenta staterna gå mot en fortsatt inflation
eller mot en vikande konjunktur.
Utvecklingen i Amerika påverkar
givetvis utvecklingen i Europa. Det är
självklart att dylika eventualiteter kunna
få stor betydelse för den ekonomiska
utvecklingen även i vårt land. Vi måste
sålunda alltid vara beredda att anpassa
våra åtgärder efter förändringarna i
världsläget.

När det gäller den yttre balansen tror
jag i likhet med regeringen att vi
måste skära ned importen ytterligare
till dess exportoffensiven har lämnat
mera synbara resultat. Våra strävanden
måste givetvis gå ut på att genom ökning
av exporten nå balans så snabbt
som möjligt, men medan vi innan balansen
återvunnits måste hålla importen
nere, måste vi givetvis ge företräde
åt import av råvaror och maskiner för
exportindustrien och jordbruket för att
öka produktionen i dessa näringar. Jag
förstår mycket väl, att det kommer att
bli svårt att tillgodose dessa önskemål
när handelsavtalen skola göras upp,
men vi måste likväl sträva att uppnå en
sådan begränsning.

Den exportökning, som förutsatts i
regeringens långtidsprogram, är inte
så omåttligt stor, att den inte skulle
kunna genomföras, men en förutsättning
är att vi kunna avsätta våra ex -

portvaror till sådana priser, att framställningskostnaderna
till fullo täckas.
Men för att exportoffensiven skall lyckas
krävs det givetvis medverkan från
industrien och från arbetarnas organisationer.
Vi ha så till vida ett gott utgångsläge
för en exportoffensiv som vi
inte behöva ha elransonering och som
vi inom relativt kort tid kunna öka vår
elkraftförsörjning, även om utbyggnaden
kommer att kosta oss en del hårdvalutor.

Både för den yttre och den inre balansen
är det av den allra största betydelse
att lugnet på arbetsmarknaden
kan upprätthållas. När vi se de rent
politiska störningarna på arbetsmarknaden
ute i världen, då förstå vi, hur
viktigt det är med arbetsfred. Jag är
övertygad om att de svenska fackorganisationerna
skola inse betydelsen av
stabiliseringsarbetet för arbetarnas del
och därför också lämna sin medverkan.

Om man skall upprätthålla en stabil
lönenivå, är det också nödvändigt att
varupriserna hållas stabila. Härför kräves
att även alla andra grupper solidariskt
lämna sin medverkan. Varken företagarna
eller handelns män kunna i
längden vara betjänta av att uppnå sådana
tillfälliga vinster, som försvåra
eller omöjliggöra stabilitetens uppnående.
Det förefaller mig självklart att
man inte kan undvara priskontrollen,
om man vill hålla priserna stabila. Om
man också i likhet med regeringen finner
en investeringsminskning önskvärd,
kan man inte heller kräva avskaffande
av investeringskontrollen. Detsamma
gäller byggnadsregleringen, eftersom vi
inte kunna tillgodose alla önskemål om
att få bygga. Vilja vi hålla priserna stabila,
kunna vi inte undvara hyresregleringen.
Inte heller kunna vi undvara
ransoneringen av de allra nödvändigaste
bristvarorna. Om man finner
dessa regleringar principiellt ofrånkomliga,
då bör man försöka tala om,
varför vi måste behålla dem i stället för
att utnyttja dem som ett argument mot

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

regeringen och säga att de äro självändamål
och att regeringen behåller
dem för att trakassera allmänheten.

Man kan hoppas att lusten att spekulera
i en ändrad politik skall minska nu
efter valet. Jag tänker därvid på den
spekulation i en räntehöjning, som förekommit.
Såvida jag har uppfattat saken
rätt har ju kravet på en räntehöjning
inte omfattats av majoriteten
inom det borgerliga lägret. Det framgår
också av deklarationerna under dagens
debatt, att så inte är fallet. Trots
detta funnos de som trodde, att räntan
skulle höjas väsentligt, om det bleve
borgerlig majoritet i andra kammaren.
Att en räntehöjning av många goda
skäl, som jag inte behöver redogöra för
här, icke är önskvärd utesluter emellertid
inte att det behövs en fortsatt
åtstramning av kreditgivningen. Denna
måste emellertid, det vill jag starkt betona,
handhas med stor varsamhet
för att inte obestridliga samhällsvärden
skola spolieras.

Av det framlagda långtidsprogrammet
framgår, att regeringens krispolitik
ingalunda varit misslyckad, utan haft
ganska god effekt. När vi bedöma verkningarna
av denna politik, få vi inte
döma alltför kortsiktigt, sedan bara
några månader förflutit, ty verkningarna
visa sig ju först på längre sikt.
Av prognosen framgår också klart att
1949 kanske blir det allra besvärligaste
året att komma igenom.

Det ekonomiska programmet innebär
ingenting annat än ett fullföljande av
de deklarationer, som lämnats av regeringen
och av socialdemokratiska talare
i valrörelsen. Herr Ohlin förklarar
nu, att detta ekonomiska program innehåller
just vad folkpartiet fört fram.
Jag erinrar mig i detta sammanhang
hur det var när vi diskuterade efterkrigsprogrammet
med kommunisterna.
De bekämpade programmet så länge
som möjligt, men sedan började de
plötsligt hävda, att det var de som gjort
upp eftcrkrigsprogrammet. Det är gläd -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

jande att man inom folkpartiet anser
det ekonomiska långtidsprogrammet
vara så bra, att man rent av säger, att
det är folkpartiets program. Jag undrar
emellertid om så är fallet. Varför
skulle man i så fall behövt skärpa tonen
i valrörelsen så som man gjort. Det var
ju i huvudsak just med detta program
som socialdemokraterna gingo ut i valrörelsen.

Programmet innebär, att man inte
kan vidta en del sociala åtgärder i den
takt, som vore önskvärd. Jag tänker
därvid främst på uppförande av byggnader
för sociala ändamål, utvidgning
av sjukvården och uppförande av bostadshus.
Det är därför så mycket mera
nödvändigt att de mest behjärtansvärda
företagen inom de olika grupperna bli
tillgodosedda i första hand.

Om man kunde mobilisera och öka
hela folkets sparkraft, skulle genomförandet
av programmet underlättas väsentligt.
Jag har lika litet som någon
annan möjlighet att lämna något recept
på hur detta skall kunna ske, men jag
tror det inte är utan betydelse att man
fortsätter med en aktiv och organiserad
sparkampanj. Jag tror emellertid att
man inom det borgerliga lägret väsentligt
överskattar inverkan på sparandet
av en räntehöjning eller en ändring av
beskattningen. Som regeringen deklarerat
kan man också som ett led i sparandet
inte undvara en kraftig överbalansering
av den statliga budgeten,
med ett högre belopp snarare än med
ett lägre än det som avsatts för innevarande
budgetår.

Mycket skulle också vara vunnet om
man kunde få kommunerna att medverka
vid programmets förverkligande
genom att dels låta bli att sänka kommunalskatten
och dels uppskjuta sådana
investeringar, som inte äro alldeles
oundgängliga, och i stället lägga
upp stora reserver, som utan tvivel
kunna vara av mycket stort värde i
händelse att vi råka ut för en lågkonjunktur
på grund av förhållandena ute

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

i världen. Jag är medveten om att kommunernas
medverkan i och för sig inte
betyder så värst mycket härvidlag, men
det är de små tingen som tillsammans
betyda allt.

Av största betydelse för vår stabiliseringspolitik
blir givetvis också den verkan,
som Marshallplanen kan komma
att få, kanske inte så mycket för oss
direkt som för återställandet av Europas
ekonomi. Det kan av denna anledning
inte vara ett svenskt intresse att
motsätta sig det ekonomiska stabiliseringsarbete,
som bedrives inom Marshallplanens
ram. Ett misslyckande kan
endast vara till glädje för de grupper,
som politiskt spekulera i ett stigande
elände och ett ökat kaos. Tyvärr visar
läget i vissa länder, att sådana spekulationer
förekomma på många håll.

Det var enligt mitt förmenande välbetänkt
att regeringen vid sin komplettering
uppdrog åt ett statsråd att samordna
åtgärderna för krisens bekämpande.
Jag är övertygad om att ingen
tog herr Skoglunds anspelning på allvar,
att han endast skulle få sköta småsysslor
utan en verklig samordning.
Jag anser också att personvalet var
utomordentligt lämpligt, och jag instämmer
helt och hållet i vad herr Skoglund
därvid anfört. Regeringen har genom
denna åtgärd klargjort, vilken vikt den
fäster vid stabiliseringsprogrammet. Jag
är för mitt vidkommande övertygad,
och därmed vill jag sluta, herr talman,
om att den socialdemokratiska riksdagsgruppen
kommer att helt understödja
regeringens försök att stabilisera
vår ekonomi både inåt och utåt.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag läste i den socialdemokratiska
tidskriften Tiden, att för socialdemokraterna
blev valet en strålande
seger. Nu förmodar jag, att socialdemokraterna
inte ha någonting emot att för
all framtid vinna strålande segrar, och
jag vill för min del säga, att jag har

heller ingenting emot att socialdemokraterna
fortsätta att vinna strålande
segrar av det slaget, som innebär minskat
mandatantal och minskad relativ
andel av valmanskåren. För folkpartiet
kan man enligt Tiden inhämta, att valutgången
var mycket betänklig. Den
innebär ju, som vi veta, att samtliga de
andra partierna förlorade och folkpartiet
ensamt ökade sitt mandatantal
och sin andel av valmanskåren, och vi
ha givetvis ingenting emot att även i
fortsättningen få uppleva betänkliga val
av det slaget. När man nu inte kan bestrida
den ökade uppslutningen omkring
liberalismen, så försöker man i
olika vändningar att göra gällande, att
resultatet skulle dock vara betänkligt,
därför att de nya rösterna kommo mest
ifrån högern. Nu har ju herr Fast här
nyligen bättrat på saken och talat om
att en del kanske också kom ifrån
kommunisterna. Man får väl, om det
över huvud taget skall bli någon ordning
på debatten om demokratien, förutsätta,
att de väljare som rösta på ett
parti i huvudsak ställa sig bakom det
partiets program och intentioner, oavsett
vad de tidigare ha tyckt och tänkt.
Det är därför tämligen obefogat att alltför
mycket syssla med varifrån rösterna
komma.

Jag tror emellertid inte att det finns
så värst mycket av tröstegrunder för
socialdemokraterna att hämta ens på
det här området. I det län jag kommer
ifrån ökade högern med några
hundra röster och samlade något över
14 000 röster, medan folkpartiet ensamt
ökade med 17 000 röster, och det
lär ju knappast gå att inbilla någon,
att högern samtidigt kan behålla sina
något över 14 000 röster och skicka
17 000 röster till folkpartiet. Det finns
naturliga hinder för sådana operationer
på valfältet. Det blir väl så småningom,
i varje fall så långt det är möjligt, klarlagt,
hur det varit med de olika strömningarna
inom väljarkåren. För närvarande
tror jag man kan gå ut ifrån att

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

de flesta av folkpartiets nya väljare ha
kommit vänster ifrån, om man nu kan
säga, att socialdemokratiska partiet står
till vänster om folkpartiet. Det beror
nämligen på vad man lägger in i begreppet
höger och vänster. Den saken
har diskuterats tidigare här i dag. I
varje fall ha en mängd röster kommit
från annat håll än från högern.

Här har som sagt varit fråga om
vad som är höger och vänster. Jag tror
inte att det begreppet alltid passar in
på de politiska uppställningarna. I vissa
frågor kanske man med begagnande av
den gamla terminologien mycket väl
kan tala om höger och vänster och beteckna
socialdemokratien och liberalismen
tillsammans såsom vänstern. Men
det finns också frågor, där den gamla
terminologien inte passar, och så är
fallet, ifall man ställer socialismen och
liberalismen såsom olika idériktningar
emot varandra. Det är, såvitt jag förstår,
inte alls på det sättet, att socialismen
skulle representera något mera
radikalt eller något, mera framstegsvänligt
än vad en liberal hållning gör. Enligt
vår mening är det tvärtom, när det
gäller dessa frågekomplex, alldeles oberättigat
att säga, att vi skulle stå längre
till höger än socialdemokraterna. Det
är helt enkelt två alldeles självständiga
linjer, som man därvidlag får ta i betraktande.

Herr Hedlund i Rådom har läst i tidningarna,
att någon tidning satt i fråga,
om man från folkpartiets sida i fortsättningen
skulle vilja gå i kartell med
bondeförbundet, och han har med anledning
av detta tidningsuttalandc här
ställt den frågan. Det var nu inte Expressen,
som först förde fram frågan,
utan det var Eskilstuna-Kuriren, men
det kan kanske göra detsamma. Jag är
för min del överens med herr Hedlund
om att frågan om karteller är en teknisk
fråga. Kartellsamverkan grundlägger
inga politiska förpliktelser. Det har
för övrigt alltid varit på det sättet inom
liberala partiet, åt! denna fråga har

5 — Andra kammarens protokoll 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

behandlats från val till val, och i sista
hand avgöra de olika valkretsarna vad
som skall ske på detta område. Jag
tror för min del inte att det har hänt
någonting egentligen nytt på detta område,
utan den saken kommer väl i
fortsättningen att behandlas på samma
sätt som hittills. Det mest önskvärda
vore emellertid, att man komme ifrån
hela detta kartellförfarande, och det
skulle vara intressant att få besked
ifrån bondeförbundet, ifall man på den
kanten ännu har kommit så långt, att
man skulle vilja vara med om att göra
de politiska kartellerna överflödiga.
Visserligen är bondeförbundet alltjämt,
även nästa år, överrepresenterat i förhållande
till sitt röstetal, men det är
inte säkert, att det alltid kommer att
få behålla den förmånliga ställningen.
Det vet man ingenting om, och i varje
fall vore det väl från olika synpunkter
bäst, att var och en finge sitt.

Här har frågats vad som egentligen
hände under förhandlingarna mellan
bondeförbundet och socialdemokraterna.
På socialdemokratiskt håll framförde
man såsom en tillgång, att man
kunde ena sig om en gemensam kommuniké,
när det hela var slut. Jag tycker
inte det var någon så stark prestation,
eftersom ingenting stod i denna
kommuniké. Det stod ju absolut ingenting
annat än att man var överens på
vissa punkter och oense på andra. Men
det visste man förut. Vi veta ju mer
än så, nämligen att man kan konstatera
enighet på vissa punkter och oenighet
på andra även mellan andra partier —
om man jämför partierna två och två.
Det behövs inte tre veckors undersökning
för den saken. Sedan har man
stiillt frågan, om de tilltänkta koalitionspartierna
lovat varandra något
under hand i form av fortsatt samarbete
i riksdagen. På det liar herr Hedlund
för bondeförbundets del svarat, att bondeförbundet
skall rösta med socialdemokraterna
i de frågor, där de äro
eniga med dem. Jag har inte något upp Nr

34,

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

drag att tala å folkpartiets vägnar — jag
talar bara för egen del — men jag tror
inte det är någon risk att säga om folkpartiet,
att vi komma också att rösta
med socialdemokraterna, i den mån vi
äro överens med dem. Det göra vi utan
några förhandlingar.

För övrigt har man diskuterat, en
smula försiktigt kanske, om valrörelsen
och dess utformning, och på socialdemokratiskt
håll söker man nu göra gällande,
i någon mån här och ännu mera
i pressen, att på folkpartiets sida har
förts en så hård valkampanj, att det
inte lämpligen kan bli något samarbete.
Jag tror att det är en mycket olycklig
linje i svensk politik, ifall man börjar
att införa rena känsloreaktioner såsom
argument för vem man skall samarbeta
med eller inte. Så länge jag minns och
för övrigt långt innan jag fanns till,
ha partierna i valrörelserna mätt sina
krafter med varandra, och det har visst
inte alltid varit så lena tonfall vare sig
från socialdemokratiskt håll eller från
andra håll. Men när valet är över, är
det ju allas gemensamma förpliktelse
att på bästa sätt söka realisera folkviljan.

Det har funnits, skulle man kunna
säga, ett par genomgående drag i agitationen.
Vi på folkpartiets sida ha beskyllt
socialdemokraterna för att vara
socialister. Det få vi naturligtvis erkänna.
Men det är ju inte så gott att
undvika, eftersom det står i flera olika
slags program, att socialdemokraterna
äro ett socialistiskt parti. Att påpeka
detta uppfattades emellertid många
gånger ute på valfältet som cn ganska
elak insinuation. Detta skulle man
kunna alldeles komma ifrån genom att
stryka bort socialiseringen från programmet.
Då kommer för övrigt även
mycket annat att förändras i svensk
politik. Socialdemokratiska partiet kommer
kanske att bli mera framstegsvänligt
då.

På socialdemokratiskt håll har man
i mycket stor utsträckning genomgåen -

de beskyllt folkpartiet för att gå andra
ärenden än det gett sig ut för att företräda.
Det tycker jag för min del är en
fulare beskyllning. Alltså, vi ha beskyllt
socialdemokraterna för att de
skulle vilja följa sitt program; de ha
beskyllt oss för att vi skulle göra något
annat än det som står i vårt program.
Jag läste en lång litania i tidskriften
Tiden om valagitationen och vad som
hörde samman därmed, och man kände
sig på socialdemokratiskt håll förföljd
och misshandlad. Jag får säga, att det är
styvt gjort att kunna skriva en hel
artikel i det ämnet utan att ens snudda
vid vad som förekom på socialdemokratiskt
håll i fråga om beskyllningar emot
folkpartiet, t. ex. herr Molanders insats
i det fallet.

Jag skulle vilja beröra denna sak
också av en annan anledning. Jag satt
den 5 september tillsammans med en
talrik publik och lyssnade till statsrådet
Sträng nere på Hönö i Bohuslän.
Då framförde statsrådet Sträng inför
400 personer praktiskt taget precis
samma beskyllningar mot folkpartiet
som Morgon-Tidningen och herr Molander.
Jag vägrade för min del att
över huvud taget diskutera saken. Jag
trodde naturligtvis inte på uppgifterna,
men när ett statsråd stiger fram inför
hundratals personer och vittnar, så vill
man ju inte bara gå upp och säga vad
man tror, utan man vill gärna veta
någonting bestämt, och därför fick beskyllningen
vara oemotsagd. Jag har
inte sedan sett eller hört, att statsrådet
Sträng, som med sin statsrådsauktoritet
uttalat detta inför en stor publik,
på nugot sätt beklagat det. Det tycker
jag för statsrådsämbetets skull vore riktigt
att göra.

Annars tror jag inte att man skall ta
frågan om valagitationen alltför hårt.
Låt mig läsa några ord av biskop Berggrav.
Han fick rikliga tillfällen att fundera
över samhällsfrågor under den
tid han satt i fängelse, och han gjorde
det också. Han hade en omfattande kun -

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

skap, och han hade personligt närgående
erfarenheter. Bland annat skrev han
en bok, »Staten och människan», och
där behandlade han även frågan om
demokrati och valrörelse, och jag ber,
herr talman, att få läsa några rader ur
den bok, som denne vittnesgille man
skrivit. Han skriver: »Det har ofta påpekats,
att saklighet och besinning sitter
trångt under politiska val. Detta är
ingen egendomlighet för vår tid. Fenomenet
är känt ända från antiken. Maktlystnaden
är inte den enda orsaken. Ett
moment av spel och spänning, ja, hart
när av folknöje, uppträder alltid i samband
med val. Om därtill också hetsiga
känslor piskas upp, kan snart alla sakmördande
instinkter vara lösa. Valtider
och valmentalitet erbjuder dessutom
farligt goda chanser för olika typer,
som eljest är hänvisade till svarta börsen:
de småsinnade, sladdrande, ihåliga
— de fräcka, de halvsanna, de
lömskt agiterande — de högljudda, tanketomma,
bestickande. Man kan i valtider
komma att tänka på Machiavellis
ord, att homo politicus tillhör pöbelsläktet.
Att välja synes vara en karikatyr
av att vilja.»

Efter denna beskrivning av en valrörelse
ger emellertid Berggrav underligt
nog alls inte uttryck åt någon pessimistisk
syn på det hela. Han menar,
att det där ta vi inte så djupt, och säger:
»Undantag förekommer, men regeln
är, att ju mer upplyst ett folk är,
och ju längre det har varit under politisk
fostran, desto lättare kan det reagera
sunt vid valen. Folk har närmast
ett leende till övers för alla teatergesterna
och all den komiska rekvisita,
som ett val för med sig... Det kräves
bara, att folkets sundhet har en viss
standard, så att tingen omedelbart bli
satta på sin rätta plats, och att folk
reagerar mot fula överdrifter och undanber
sig, att allvarliga ting dragés
ned på ett simpelt plan.» Sedan kommer
Berggrav till det han menar vara
kärnpunkten i alltsammans. Det är att

Ang. regeringens ekonomiska politik.

själva valhandlingen är ren, som han
säger, att var och en har möjlighet att
rösta efter sin övertygelse, att rösta
fritt och opåverkat utan risk för
spioneri eller repressalier av något
slag, och jag tror nog, att om man betraktar
demokratien i de länder, som
ha någorlunda goda förutsättningar för
demokrati, man får ge Berggrav rätt i
att man visserligen kan ha anledning
att här försöka moderera framfarten,
men att man å andra sidan inte skall
underskatta den allmänhet, som dock
måste vara i stånd att ganska självständigt
bedöma dessa saker.

Men det finns en annan fara, som
också påpekas i Berggravs framställning,
nämligen att makten på ett eller
annat sätt tages ifrån väljarna och de
representanter som väljarna utsett,
d. v. s. att man låter den politiska makten
på en sidoväg hamna någon annanstans
än där den enligt konstitutionen
skall finnas. Jag har för min del tidigare
i motsvarande sammanhang givit
uttryck åt uppfattningen, att det är
principiellt alldeles oriktigt att politisera
fackliga organisationer. Ifall man
först ställer kravet, att alla medlemmar
i en viss yrkesgrupp skola tillhöra den
fackliga organisationen och sedan
hänger på kravet, att denna organisation
skall tillhöra ett visst parti, har
man kommit bort ifrån det självständiga
fria stånd punktstagandet, som hör
till demokratien. Det är säkerligen på
lång sikt ett allmänt intresse, om svensk
demokrati skall bevaras frisk, att man
låter partierna vara suveräna inom sitt
område, att man aktar sig för att koppla
in andra organisationer i de politiska
partiernas ställe. Jag skall inte,
herr talman, säga mer om det val som
liar varit ocli vad därmed sammanhänger.

Den ekonomiska situation som föreligger
och den utveckling, som har ägt
rum under de tre senaste åren, ge mig
anledning att på eu punkt se tillbaka.

När den socialdemokratiska regering -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

en tillträdde år 1945, publicerades ett
mycket omfattande socialt reformprogram.
Morgon-Tidningen skrev den 11
september 1945, att det icke skulle bli
någon förhalning av de sociala reformerna.
En tid av fyra eller fem år
vore tillräcklig för att genomföra dem.
Dessa löften kommo igen gång efter
annan under den närmaste tiden. Även
socialminister Möller gav uttryck åt
samma tankegångar. Från folkpartiets
sida framförde man i remissdebatten
1945 — kanske även tidigare — att det
var nödvändigt att försöka klarlägga
de närmaste årens sannolika inkomster
och utgiftskrav, att se efter vad man
hade råd att göra under de närmaste
åren, att sedan gruppera reformerna i
den ordning man ansåg dem vara angelägna
och att skjuta på framtiden det
som icke kunde finnas någon ekonomisk
grundval för. Detta blev ju också
så småningom regeringens linje i och
med det försök till flerårig budget, som
vi fingo på våren 1946.

När vi nu se tillbaka på det hela,
måste vi erkänna att denna begränsning
av programmet var alldeles nödvändig.
Den fråga vi nu stå inför är
ju den, om vi orka med att fullfölja
vad som är beslutat. Sjukförsäkringsreformen
ha vi redan delvis fått ställa
på framtiden. Det finns inom den nuvarande
socialdemokratien en benägenhet
att tvinga fram principbeslut för
lång tid framåt. Jag tror man i detta
fall går för långt. Det är dock icke vår
uppgift att besluta, hur kommande
riksdagar skola handla eller hur det
svenska folket på 1950-talet, 1960-talet
eller 1970-talet skall ha det. 1 första
hand är det vår uppgift att klara dagens
problem. Vi skola naturligtvis
göra det med sikt på framtiden men
samtidigt ge så stor rörelsefrihet som
möjligt åt dem som komma efter och
ha uppgiften att sörja för sig på samma
sätt som vi sörja för oss. Det har
tydligen varit svårt för den socialdemokratiska
regeringen att samarbeta

sitt sociala och sitt ekonomiska program.
Jag vet icke, om den lyckats
med den uppgiften ännu, även om ansatser
i den riktningen gjorts.

Vad vi nu stå inför är ett trängande
behov av kraftanspänuing och ökad
produktion. Vi fattade i våras ett beslut
om skärpning av lantarbetstidslagen,
som alls icke var nödvändig i dagens
läge och som icke kommer att
främja produktionen. Vi ha nu att besluta
om en arbetarskyddslag, som i
många fall kanske kommer att tvinga
fram skyddsanordningar och krav på
byggnader och sådant som är svårt att
genomföra under nu rådande förhållanden.
Jag vill icke på något sätt underskatta
behovet i och för sig, men
om nu krafterna skola spännas och
produktionen ökas och om det är fråga
om, huruvida vi över huvud taget kunna
genomföra vad vi redan beslutat,
vore det då icke skäl i att vara en smula
försiktig med att fatta nya beslut,
som kunna bli till hinder för produktionen? Jag

skall icke så mycket uppehålla
mig vid det ekonomiska material som
här framlagts. Promemorian till organisationen
för europeiskt ekonomiskt
samarbete fattade jag, när jag läste den,
som ett försök att få denna organisations
representanter att se på Sveriges
ekonomiska förhållanden så som vi
önska att de skola se dem. Detta är i
och för sig ett vällovligt syfte, men jag
tror icke att det är så mycket att hämta
ur promemorian för den inrepolitiska
debatten i Sverige. Det står också
direkt utskrivet, att den utgör en
sammanställning av redan existerande
program. Den innehåller, säger man,
icke fixerade mål utan illustrativa
exempel på vart man hoppas nå på fyra
år, och den vilar, såsom det här sagts
förut, på en råd antaganden. Låt oss
hoppas, att de alla gå i uppfyllelse!
Man får dock räkna med att en hel del
annat också kan hända.

I konjunkturinstitutets rapport kan

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

man inhämta, att produktivitetsökningen
per timme inom svensk industri under
åren 1939—1947 har varit 0,o procent
årligen, medan den under föregående
åttaårsperiod var 2,7 procent. Det
har alltså varit en mycket ringa produktivitetsökning.
Motsvarande siffror
på jordbrukets område visa, att framstegstakten
där varit 1,5 procent per år
mot 2,5 procent under 1930-talet. Detta
har konstaterats tidigare. Även i föregående
rapport från konjunkturinstitutet
fick man belägg för att produktivitetsökningen
varit mycket begränsad.
Under sådana förhållanden förefaller
det självklart, att det icke finns rum
för några generella höjningar av levnadsstandarden.
Vi ha alla varit överens
om att den ökade produktion, som
kunde frambringas, skulle i första hand
användas för sociala reformer och för
att lyfta upp de lägst avlönade grupperna.
Men att därutöver genomföra
någon väsentlig generell höjning av den
reella standarden vore att lyfta sig
själv i håret. Hur lyckat ett försök därtill
är, uppleva vi dagligen. Jag tror
icke att någon — inte ens LO — kan
hindra, att en inkomststegring, som innebär
att köpkraften blir för stor, på
olika vägar ätes upp av prisstegringen.
Och detta är ju vad konjunkturinstitutet
undan för undan konstaterat i efterhand.
Nu konstaterar man en prisstegring
på 7 procent och säger samtidigt
att indexredovisningen troligtvis
är bristfällig. Det är väl obestridligt,
att det hade varit politiskt klokare, om
man tidigare gått försiktigare fram beträffande
inkomstbildningen. Vad man
fick innebar ju endast, att man tog ut
i förskott. Detta förskotterande innebär
problem och svårigheter i det ekonomiska
systemet, som oavbrutet för
med sig krav på regleringar och tvång
med minskad effektivitet som följd.

Jag skall icke trötta med citat, men
annars är det rätt lärorikt att gå tillbaka
och studera det sätt, varpå den
nuvarande finansministern behandlade

Ang. regeringens ekonomiska politik.

dessa problem för ett eller annat år sedan,
då han med sina svävande och
glidande formuleringar gled undan
från hela problemet och förklarade, att
man icke kunde veta vad det fanns för
utrymme för reella standardhöjningar,
utan att erfarenheten finge visa detta.
Ja, allt kan man naturligtvis icke veta,
men läget var dock redan då sådant,
att en finansminister med stor sannolikhet
borde ha kunnat tro en hel del
om saken. Det är givet, att en annan
hållning, ett annat tonläge, från finansministerns
sida vid det laget hade varit
att föredraga. Nu är det ju som det
är, och nu stå vi inför uppgiften att
skapa ett pris- och lönestopp, ifall den
ekonomiska utvecklingen skall kunna
bemästras. Det är mycket viktigt, att
man här icke arbetar med alltför smala
marginaler. Något litet chansbetonad
får väl den ekonomiska utvecklingen
vara. Det lär icke vara möjligt att hålla
allt i de olika detaljerna så snävt, att
man icke kan göra några prisanpassningar
inom näringslivet för att få det
hela att gå åt rätt håll. Jag hörde nyligen
ett yttrande — jag lämnar därhän,
om det är riktigt i sak, men det
verkar mycket sannolikt — om att man
hade höjt priset på tallolja men vägrade
höja priset på såpa därför att den
är en indexvara med resultat att tillverkningen
av såpa gått tillbaka. Jag
tror icke att det går att hålla på millimeterrättvisa
i en sådan utsträckning,
att vissa mindre anpassningar icke kunna
genomföras.

Jag skall, herr talman, bara be att
få taga upp en liten sak till. Det gäller
de taxor för våra lantbruksnämnder,
som vi nu ha fått enligt svensk
författningssamling nr 348 i år. Enligt
bestämmelserna skall det finnas tvä
taxor, en tariff A och en tariff B för
de tjänster lantbruksnämndernas funktionärer
göra jordbrukarna. Tariff A
gäller dom som kunna få bidrag, tariff
B dem som icke få sådant. B-taxan är
dubbelt så hög som A-taxan. Om alltså

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

en person, för att kunna söka bidrag,
påkallar tjänstemännens hjälp med att
göra upp en plan och sedan icke får
bidraget som han hoppats på, så är det
icke bara detta att han icke får bidraget,
utan han får också betala dubbelt
så mycket för den plan han anskaffat
för att kunna söka bidraget. Hela anordningen
med två taxor tror jag är
tämligen onödig. Jag vet icke vad den
skall tjäna till — om det icke skall
vara för att statsrådet Danielson, som
skall avskaffa Krångel-Sverige, skall få
litet mer att studera. Vidare äro taxorna
ganska höga. Enligt tariff B kostar
det 20 kronor i grundbelopp och 14
kronor per hektar att få en täckdikningsplan
utarbetad. För en täckdikesplan
på en hektar blir det alltså en
kostnad av 34 kronor, ett belopp som
är bra tilltaget. Vill man ha en plan
för en gödselvårdsanläggning plus en
siloanläggning på en icke alltför stor
gård, går det lätt enligt tariff B upp till
150 kronor. Jag skall icke trötta med
detaljerade siffror. När det gäller en
rätt måttlig gård har jag räknat med
att man kommer upp till 154 kronor,
om tariff B tillämpas, medan det enligt
tariff A blir bara hälften eller 77 kronor.
Sedan finns det paragrafer för
alla detaljer om hur räkningen skall
utfärdas, hurusom den skall upptaga
särskilda poster för ersättning för varje
särskild sak, hur beloppet skall avrundas
ned till jämna kronor, hur räkningen
skall delgivas den betalningsskyldige,
hurusom vederbörande inom
fjorton dagar kan få rikta anmärkningar
mot den, hurusom den skall vara
betald inom trettio dagar och hurusom
lantbruksnämnden har rätt — och förmodligen
också skyldighet —- att genom
utmätning skaffa sig betalning,
ifall man icke fått likvid inom fyra
veckor från det kravet bevisligen kommit
vederbörande till handa. Jag satt
med i utredningen rörande en del av
detta område, och det gick väl icke en
dag utan att man betonade, att dessa

lantbruksnämnder skulle få frihet att
handla självständigt, att de skulle betros
med uppgiften att köpa och sälja
jord i betydande omfattning och att
självständigt fatta ekonomiska beslut av
betydande räckvidd. Men när det nu
gäller att skriva en räkning behöver
man en förordning med 14 paragrafer
därom. Jag undrar hur det går med
självständigheten för lantbruksnämnderna
och den psykologiska reaktionen
ute i bygderna, om man skall gå fram
på det sättet. Här är början till en
byråkratisering av betydande mått.
För övrigt tycker jag, att om statsmakterna
skola bevilja miljoner för jordbrukets
rationalisering, borde de kunna
ganska billigt ställa rådgivningen
till jordbrukarnas förfogande. Vad här
behövs är egentligen intet annat än sådana
avgifter, som hindra okynnesrckvisitioner.
Det behövs icke så stora
avgifter för att jordbrukarna icke skola
besvära tjänstemännen i onödan. Får
en jordbrukare bidrag, skulle man kunna
draga av kostnaden för planen på
bidraget och icke hålla på med att
driva in dessa räkningar efter alla
konstens regler.

Herr talmannen återtog no ledningen
av förhandlingarna.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag hade i går en sammanstötning med
utrikesministern om den nya kurs regeringen
nu håller i utrikespolitiken,
då den, efter att ha förklarat att den
vill föra en alliansfri politik, är i färd
med att förbereda en militärallians med
Danmark och Norge, en allians som
man på goda grunder kan säga kommer
att bli ett bihang till västblocket.

I denna remissdebatt vill jag först
ägna uppmärksamheten åt ett par andra
problem, som ha samband med den
stora huvudfrågan om fredens bevarande.
En amerikansk professor förklarade
för några månader sedan, att
USA:s resurser nu möjliggöra do -

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

dandet av 80 miljoner ryssar på 24
timmar, och han tilläde, att när frågan
står, om man skall börja kriget nu eller
om tre år ■— varför då vänta i tre år?
Nästan varje vecka kommer det amerikanska
telegram som meddela nya upptäckter
för att rationalisera och effektivisera
massmördandet. Man har, säger
man, radioaktivt material för att
förinta allt liv på vår planet. Man kan
torka, frysa och gasa ihjäl folk, man
kan sprida de mest fulländade epidemier,
i jämförelse med vilka pesten var
rena hantverket. Allt detta är naturligtvis
propaganda och fantastiska överdrifter.
Men det är mycket alarmerande,
att dessa vildar med eller utan professorstitlar
skola tillåtas att så nära
efter andra världskriget sprida en sådan
krigspropaganda, att öppnare än
någonsin Hitler predika det nutida krigets
djävulslära, och att man i detta
land har en stark press, som följer
i dessa spår. Yi tro för vår del att det
är cn sak, som inte bara angår amerikanerna
och deras presumtiva motståndare.
Det blir en svår uppgift att
hålla något europeiskt land utanför en
ny världsbrand. Det är mycket som
talar för att ett nytt världskrig skulle
bli odelbart. Därför tror jag att dagens
viktigaste uppgift, som dominerar de
övriga, är att förhindra utbrottet av ett
sådant krig.

Fjolårets riksdag beslöt en upprustning,
som om den fullföljes kommer att
höja försvarsutgifterna till 1 200—1 300
miljoner kronor om året. Denna upprustning
motiverades med den internationella
oron och upprustningen. I
enlighet med det resonemanget kommer
ju den tilltagande spänningen och upprustningen
att aktualisera nya svenska
rustningsökningar. Detta kommer att
lägga mycket tunga bördor på folket
och pressa ned levnadsstandarden.

Nu föreslår emellertid Sovjetunionen
i Förenta Nationerna, att de ledande
stormakterna skola reducera sina
försvarskrafter under året med eu tred -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

jedel. Det är ingen tvekan om att en
sådan åtgärd skulle bana vägen för en
verklig internationell avspänning, och
även om den inte direkt berörde de
svenska rustningarna, skulle den indirekt
beröra vår försvarspolitik på ett
fördelaktigt sätt. Förenta staterna och
England ha sagt nej till detta förslag,
och det utskott som behandlat förslaget
har avvisat detsamma — helt enkelt
därför att Förenta Nationernas politik
nu alltmer tenderar att bli Förenta staternas
politik. Sverige bär såvitt jag
vet inte uttryckt någon mening, men
även tigandet uttolkas i detta fall såsom
stöd åt USA, ett stöd åt det nya
krigets krafter.

Ännu tydligare har Sverige manifesterat
en mening, när det gäller atombomben.
President Truman gjorde vid
bombardemanget av Hiroshima gällande,
att atombomben motsvarade förstörelsekraften
hos 20 000 ton trotyl. Amerikanerna
förklarade själva i september
1945, att de i Hiroshima hade förintat
92 000 människor, varav väl kvinnor
och barn torde ha representerat
minst två tredjedelar. Om jag nämner
att under alla flygbombardemang av
England dödades 60 000 människor och
under de båda krigen i Finland genom
flygbombardemang dödades 43 människor,
kan denna siffra, 92 000 enbart
i Hiroshima, ge en aning om vad det
nu gäller. Dessa människor krossades,
brändes eller förintades genom radioaktiv
strålning, som till och med dödade
fostren hos överlevande kvinnor.
Det har sagts att den flygare som fällde
bomben sedan gick i kloster och nu har
begivit sig till Japan som missionär.
Men den främst ansvarige därvidlag,
den nu återvalde presidenten Truman,
som lär vara cn mycket stor pamp i sin
baptistförsamling, tycks inte ha besvärats
av några sådana samvetsbetänkligheter.

Man har gjort en undersökning på
grundval av det amerikanska materialet
— vilken man naturligtvis får ta

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

med en nypa salt — och enligt denna
undersökning skulle en atombomb över
Stockholm, fälld en förmiddag över Hötorget
utan att befolkningen varnats
och särskilda åtgärder vidtagits, kunna
förinta 120 000 människor.

Ja, herr talman, man kan naturligtvis
ha mycket skilda meningar om
atombombens verkningsförmåga, och
jag tror att uppgifterna äro mycket
överdrivna. Men man kan inte tvista
om att atombomben är fruktansvärd
som massutrotningsmedel mot civilbefolkningen
och nu användes som ett
politiskt påtryckningsmedel, som ett
trumfkort i den psykologiska krigföringen.

Redan i januari 1946 beslöt Förenta
Nationerna tillsätta en kommission för
att förbereda förstöring av befintliga
atombomber och kriminalisering av
deras användning i krig samt kontroll
för att trygga genomförandet av ett
sådant beslut. Men ännu efter 30 månader
har man icke kommit ur fläcken.

Vad gäller då meningsskiljaktigheten?
Den gäller icke kontrollen, ty därom
äro alla överens. Tvistigheterna på det
området avse endast kontrollens befogenheter
och syften. Nej, meningsskiljaktigheten
gäller, huruvida atombomberna
skola förstöras och förbjudas och
om den samtidigt föreslagna kontrollen
skall bevaka detta eller om man skall
uppskjuta ett beslut om förstöring av
atomvapnen och förbud mot deras användning
till en avlägsen framtid och
tillsätta en kontroll med helt andra
syften än att kontrollera en förstöring
och en kriminalisering av atombomben.

Nu har Sovjetunionens representant
återigen föreslagit åtgärder för att förinta
och förbjuda atomvapnen samt
för kontroll av atomenergien. Ingen lär
kunna bestrida att ett sådant beslut
skulle få en väldig betydelse för att
avlägsna krigsfaran och minska krigshysterien,
att det skulle vara ett beslut
i fredens intresse. Enligt min mening
äro länder som Förenta staterna och

Sovjetunionen genom sin väldiga omfattning
relativt känslolösa för ett
atomvapenkrig, samtidigt som de ha resurser
för att driva ett sådant. Det är
de geografiskt små, tättbebyggda och
starkt industrialiserade länderna, de
länder som ligga i skarven mellan de
stora världsmakterna, som löpa den
största risken i händelse av ett atomkrig.
Sverige är ett av dessa länder,
och därför har Sverige allt att vinna
på att atomvapnen förstöras och atomkrigföringen
kriminaliseras.

Men den svenska delegationen i Förenta
Nationerna har genom landshövding
Sandler bekämpat detta förslag att
förstöra och förbjuda atomvapnen. Det
är en handling som inte kan försvaras,
den är direkt fredsfientlig, direkt krigsfrämjande.
Och om atomkrigets fasor
skulle hemsöka oss, bör det icke glömmas
att Sveriges representanter i Förenta
Nationerna medverkade därtill genom
att rösta mot förintande av atomvapnen.

Det är också betecknande att de högljuddaste
anhängarna av Sveriges anslutning
till ett västblock samtidigt äro
mycket intresserade av en skandinavisk
allians. Anledningen härtill är att man
betraktar en skandinavisk allians som
ett medel att köra in Skandinavien i
västblocket, in i den aggressiva krigspolitiken
och in i det nya kriget, där
våra länder i så fall bli uppmarschområden
och krigsskådeplatser.

Vi kunna för vår del på dessa grunder
inte godkänna en sådan allianspolitik.
Vi tro att Sverige bör som förut
upprätthålla en alliansfri politik och
efter måttet av sina krafter stödja fredssträvandena,
sträva efter att minska
rustningarna och avföra atomvapnen
ur makternas krigsarsenaler. Vi tro att
en sådan politik bäst gagnar vårt lands
fred och självständighet. Och vi anse
att Sverige som ett led i en sådan politik
bör uppsäga Marshallavtalet och
vidtaga åtgärder i enlighet med Förenta
Nationernas tidigare beslut om åt -

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

gärder mot den krigspropaganda som
gör sig bred även i vårt land.

Härefter skulle jag vilja övergå till
att säga några ord om det nya regeringsprogrammet.
Vi ha ju till helt nyligen
haft ett regeringsprogram, arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, vars
mål sades vara att skapa ett i grunden
nytt samhälle och utveckla produktionen
i socialistisk riktning. Nu har den
gamla regeringen, som påstår sig ha fått
väljarnas förtroende att fortsätta, presterat
ett helt nytt program. Arbetarrörelsens
efterkrigsprogram har fått
dela det öde, som drabbade socialiseringsprogrammet
efter det första
världskriget. Det nya regeringsprogrammet
har en helt annan innebörd. I den
uppställda fyraårsplanen, vari fastslås
att investeringarna i industri och handel
huvudsakligen skola dirigeras av
privatintressen, säges regeringens uppgift
vara att tillse att det råder gynnsamma
förutsättningar för denna privata
företagsamhet. Att herr Ohlin konstaterade
den fullständiga anammelsen
av folkpartiets ståndpunkter i dessa
frågor och inte längre ids sätta denna
regering i samband med några socialiseringsåtgärder,
vittnar om en förmåga
att begripa vad det är som skett.

Det har i dag av en av regeringspartiets
talesmän i första kammaren talats
om att det inte bara är folkpartiets
program som regeringen nu gjort till
sitt utan att även högern gör anspråk
på att det är dess tidigare program som
nu blivit regeringens program.

I motiveringen för detta program säger
statsministern i dag att vi nu ha
kommit närmare ekonomisk stabilitet
och ekonomisk balans än tidigare. Om
man vore närmare en ekonomisk stabilitet
— jag förstår nu inte hur en
verklig ekonomisk stabilitet skulle kunna
upprättas under kapitalismens anarkiska
förhållanden, men om man nu
vore det — måste man ju fråga sig vad
det då är för anledning att rekommendera
svenska folket så drastiska åtgär -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

der som här förordas. Det sades av
statsministern att detta program kräver
offer av det svenska folket, en sänkning
eller försämring av dess existensvillkor
och försörjningsbetingelser. Men
han tror också, att man om några år
skall komma över i ett läge, där en
motsatt utveckling skulle vara möjlig.
Om några år! Ja, jag hörde också att
han utgick från att vi om några år
kanske ha kris både i vårt land och i
andra länder. När vi skulle börja »draga
nytta» av den standardsänkning
man nu vill genomföra, då utgår man
alltså från att vi kanske ha en ny kris.

Det är de amerikanska dollarprinciperna
som helt dominera denna fyraårsplan.
Att såsom här förordas minska
importen med över 7 procent och öka
exporten med över 25 procent förutsätter
ju verkligen en begränsning av
den omedelbara konsumtionen, varom
det talas i det nya regeringsprogrammets
punkt 5. Men jag frågar om vårt
land kan ha behov av en sådan politik
på lång sikt. För vårt land äro
stora importöverskott naturliga. Vi ha
under de senare åren haft omkring 700
miljoner i osynliga valutainkomster genom
frakter och annat. Kan det då
vara behov av en politik på lång sikt.
som går ut på att åstadkomma ett handelsutbyte,
där import och export av
varor nästan balansera varandra. Något
sådant behov har icke förelegat tidigare.
Och om de huvudsakliga ekonomiska
faktorer som förelegat tidigare
ändå trots allt fortsätta att gälla
— även om, till följd av uraktlåtenheten
att vidtaga åtgärder mot kapitalisterna
i enlighet med efterkrigsprogrammct,
en valutauttömning ägt rum — ifrågasätter
jag vad det finns för grund till
ett så drastiskt program.

Vi ha själva under flera år krävt åtgärder
för en planmässig hushållning.
Då har det avvisats av samtliga fyra
partier. I år ha både högern och folkpartiet
uttalat sin sympati för en flcrårsplan.
Högerns talesman herr Skog -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

lund har efterlyst varför man inte för
åtskilliga år sedan genomförde en sådan
plan. Och även folkpartiet uttalade
genom sin talesman sin sympati för
planen. Men när vi krävt en verklig
hushållningsplan, då har man med
olika argument vänt sig mot ett sådant
förslag. Det har till och med av en
socialdemokratisk talesman gjorts gällande,
att planhushållning och femårsplaner
äro »ryska påfund», som vi i
Sverige för all del böra akta oss för att
lägga oss till med.

Men nu skall det i alla fall bli ett
slags planhushållning, framtvingad av
den amerikanska regeringen. Den fyller
en helt annan funktion än de planer
som vi tidigare krävt, och den skiljer
sig från den klassiska femårsplanens
principer sådana dessa utformats framför
allt i Sovjetunionen. Femårsplanen
i Sovjetunionen förutsätter en höjning
av reallönerna med minst 48 procent.
I Tjeckoslovakiens femårsplan är motsvarande
ökning 40—50 procent och
ökningen av den inhemska konsumtionen
60 procent. Regeringens fyraårsplan
förutsätter emellertid närmast en
sänkning av levnadsstandarden. Jag
tänker därvidlag inte bara på att man
vill låsa fast lönerna, medan priserna
höjas, och gör detta under namn av
»stabilisering av priser och inkomster»,
som det talas om i regeringens programpunkt
nr 8. Det bär i dag vittnats
om att det från fackföreningsrörelsens
ledning finns intresse för en sådan politik.
Herr Åkerberg i första kammaren
har till och med förklarat, att något sådant
kan inte något borgerligt parti
utan endast socialdemokratien genomföra.
Jag tänker som sagt inte bara på
dessa lönepolitiska frågor, utan jag tänker
även på sådana ting som att man
skall minska bostadsbyggandet med 30
procent, att man inställer skolbyggen —
trots att årskullarna i mitten av 1950-talet väntas bli tre gånger så stora som
de voro i början av 1930-talet — att
man inställer sjukhusbyggen, att man

håller nere investeringarna i vägbyggen
i kanske ett 10-tal miljoner, medan
de voro uppe i 85 miljoner under 1930-talet. Jag tänker också på att medan
man nu i många länder slopar ransoneringarna
utgår regeringen från som
självfallet att man ännu 1952—1953 skall
ha kvar ransoneringarna på för folket
nödvändiga produkter. Det är ju en
plan som inte syftar till att förbättra
folkets levnadsvillkor, att höja massornas
levnadsstandard, utan en plan
som bara kan nå ett enda resultat, nämligen
att öka kapitalisternas ekonomiska
makt och deras vinster. Naturligtvis
kan det vara en fördel för de länder
som få mottaga den svenska exportoffensiven,
men dessa fördelar få också
betalas av det arbetande folket.

Statsministern säger i det nya regeringsprogrammet,
att löntagarna i stort
sett återvunnit vad som under krigsåren
förlorats i reell levnadsstandard.
Men det framgår av konjunkturinstitutets
uppgifter att den totala produktionsvolymen
under samma tid ökat
med 43 procent, att industriens produktionsvolym
under tiden 1939—1947 ökat
med 27 procent, medan antalet arbetstimmar
bara ökat med 15 procent och
medelprestationen per arbetare ökat
med omkring 13 procent. Detta vittnar
om en relativ försämring av de arbetande
massornas läge. Och vi ha då
ännu mindre möjlighet att tänka oss
att kunna medverka till den ytterligare
inte bara relativa utan också absoluta
försämring av massornas levnadsstandard,
som denna fyraårsplan förutsätter.

Därmed vill jag naturligtvis inte säga
att allt är av ondo i denna plan —■ i
den mån man kan använda en så anspråkfull
beteckning som plan om densamma.
Men jag tror det finns anledning
frukta att de tolerabla punkterna
komma att omstuvas av den amerikanska
regeringen. Vår överkontrollör
bär i Stockholm, Mr. Haskell, har nämligen
förklarat, att planen skall gå till

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 31.

Marshallorganisationen i Paris för
granskning och för att nödvändiga förändringar
skulle aktualiseras. Herr Fast
har nyss uttryckt sin tillfredsställelse
med att vi kommunister inte vunno gehör
för vår kritik av Marshallplanen i
den nu genomförda valrörelsen. Men
det är mycket troligt, att Sveriges arbetare
när de komma underfund med det
nya i Sveriges läge, att Sveriges ekonomiska
politik inte avgöres i dess huvudstad
utan avgöres i Washington, komma
att reagera på ett annat sätt.

Jag ifrågasatte nyss om man kunde
använda beteckningen plan för denna
s. k. fyraårsplan. Det finns nämligen
så mycken löslighet och otillförlitlighet
i detta slag av planläggning, som riksdagen
nu har fått taga del av. Konjunkturinstitutet
exempelvis, som gjort upp
sin rapport i anslutning till fyraårsplanen,
är mycket pessimistiskt i sina förutsägelser
om den närmare framtiden
och ser början till en kris i USA och
något liknande även i vårt land redan
under 1949. Konjunkturinstitutets chef,
professor Lundberg, har nyss i cn intervju
förklarat att läget är mycket
dystert. Det har han sagt varje år. Vid
årsskiftet tyckte han att det var så prekärt,
att den enda trösten var att alla
nationalekonomer voro eniga därom.
Och då antog han, att det måste väl
ändå vara något fel på prognosen. Och
den var också felaktig. Man hade gjort
upp en importplan på 4 miljarder, men
det tycks bli nära 5 miljarder. Man räknade
också exporten i underkant. Man
räknade vidare fram ett stort svalg mellan
köpkraft och varutillgång, vilket vi
i dag ha mycket svårt att upptäcka. Det
kanske kan ytterligare illustrera lösligheten
i prognosen att årets diagnos
ställts under sådana förutsättningar som
att skörden skulle bli betydligt sämre
än normalt, alt vi skulle få svår vattenbrist
och att importen av råvaror och
bränsle för industrien skulle bli så
knapp att industrien skulle drabbas av
restriktioner på elektricitet. Knappast

Ang. regeringens ekonomiska politik.

någonting av detta stämmer med verkligheten.
Men man lyckades dock —
och jag undrar om inte detta var det
väsentliga — att måla en tillräckligt
svart bakgrund för att skrämma arbetarmassorna
till passivitet i lönefrågor.

Jag läser ut samma syfte även denna
gång men med det tillägget, att regeringen
numera öppet och målmedvetet
går in för att låsa fast arbetslönerna,
trots att vi ha en högkonjunktur som
aldrig någonsin tidigare. Detta finner jag,
herr talman, vara en reaktionär politik,
och jag finner det fullt naturligt att herrar
Domö, Skoglund och Ohlin och
hans kollega i första kammaren herr
Elon Andersson helt kunde ansluta sig
till denna politik. Det är inte ett sådant
slags planhushållning vi ha önskat.
Lika litet som vi skulle vilja bygga
egyptiska pyramider vilja vi en produktionspolitik
som enbart syftar till att
öka utsugningen av de arbetande massorna.
En planhushållning måste komma,
men den skall ha progressiv mening,
den skall syfta till att tillfredsställa
massornas behov i stället för det
rika fåtalets profithunger. Då får den
en verklig mening ur folkets synpunkt
och blir ett medel till framåtskridande.

.lag tror det var många som vid krigsslutet
inte kunde föreställa sig att vi år
1948 liksom de besegrade staterna
skulle ha cn amerikansk kontrollkommission
i Sverige. Dess chef, Mr. Haskell,
gladde pressen vid sin hitkomst
med att förklara att han ville lära svenskarna
demokrati. Det var kanske en
vink om det slags demokrati som praktiseras
i hans eget land. Han och hans
många medarbetare ha kommit hit för
att stanna i fyra år till en början! De
känna sig inte alls som gäster. Jag tror
att denna plan men även en del annat
redan börjar verka så, att förtjusningen
över dessa främmande fogdar blivit något
blandad. Därvid syftar jag naturligtvis
inte på de borgerliga partierna,
även om ett och annat kritiskt tidningsuttalande
liar gjorts från det hållet. Om

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Marshallpolitiken äro ju partierna som
sådana tydligen fullt ense med regeringspartiet.

Därför tror jag också att talesättet
opposition kontra regering nu har förlorat
reell betydelse, åtminstone om
man därmed vill uttrycka en verklig
motsättning, en verklig alternativ politik
och ett alternativt program. Regeringschefen
har i många tal under valrörelsen
triumferande förebrått de borgerliga,
att de inte ha ett verkligt alternativ
till regeringens ekonomiska politik.
Den reella skillnaden mellan storfinansens
och regeringens ekonomiska
program har han framhållit vara, att
storfinansen vill höja räntan, vilket
regeringen påstås vara motståndare till.
Det är en inställning'' som jag hoppas
att regeringen kommer att vidhålla även
under de närmaste åren även om den
rimmar mycket dåligt med det faktum,
att sådana statliga organ som riksbanken,
riksförsäkringsanstalten och postsparbanken
redan ha höjt räntan.

I förhandlingarna om en samregering
med bondeförbundet visade det sig
också, att de i valpropagandan framhävda
motsättningarna inte ansågos
vara så betydelsefulla. De överläggningar
som då fördes liksom debatten
i dag, där folkpartiets ledare återigen
har krävt en samlingsregering, ha ju
visat att några större politiska meningsskiljaktigheter,
som skulle hindra de
borgerliga partierna att regera samman
med socialdemokratien, i dag inte föreligga.
Det är för övrigt inte bara i inrikespolitiska
huvudfrågor ett sådant
faktiskt samförstånd föreligger utan
detta gäller i lika hög grad om den nya
utrikespolitiken, om Marshallpolitiken
och den skandinaviska allianspolitiken.

Därför gäller inte den borgerliga
oppositionen i verkligheten principer,
ett verkligt alternativ. Den är av mera
personlig och partimässig natur. Herr
Ohlins viktigaste invändning mot Erlander-regeringen
har ju varit, att den
inte har tillräckligt förtroende — man

kan tillägga, hos innehavarna av den
ekonomiska makten i vårt land. Det han
hade att tillägga utöver regeringens
program innebar ju inte ett alternativ.
Han säger att regeringsprogrammet har
kommit sent och att det är otillräckligt.
Med denna otillräcklighet avsåg han
såvitt man kunde förstå inte något
annat än att han ville skriva upp den
amerikanska dollarn för att vi skola få
betala ännu mera för de amerikanska
varorna. Han säger vidare att det förekommer
så mycket byråkratiskt krångel
i detta land. Det undrar jag för min del
inte på. Det är ju naturligt, när regeringen
har placerat folkpartister och
högermän, alltså folk med borgerlig
åskådning, i majoritet i de flesta statliga
organ. Slutligen fann han att regeringen
saknar psykologisk blick men
att den eljest skulle ha ställt sig på folkpartiets
ståndpunkt i den ekonomiska
politik, som regeringens nya program
innebär. Man behöver bara referera
dessa invändningar för att konstatera
att det inte är några invändningar utan
i verkligheten ett konstaterande av ett
faktiskt samförstånd, öven om man har
maskerat det med diverse talesätt.

Det är möjligt att en rent borgerlig
eller borgerlig-socialdemokratisk regering
skulle ha större förtroende hos
storfinansen än den nuvarande regeringen,
men jag tror inte att det beror
på att denna storfinans betvivlar den
nuvarande regeringens goda vilja att
genomföra vad man i sak är överens om
utan på att man menar att socialdemokraterna
ändå äro litet mera beroende
av arbetarklassen och därför inte kunna
anses fullt pålitliga. Detta medför att
det nog kan uppstå situationer även
framdeles där en rent borgerlig front
står mot regeringen.

Bondeförbundets talesman har nyss
förklarat, att han och hans parti vilja
rösta med regeringen i alla de frågor,
där de äro eniga med regeringen, och
en talesman för folkpartiet har även
givit uttryck åt samma uppfattning.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

Skall man ge uttryck åt meningar i sådana
ting skulle jag vilja säga att jag
tvivlar inte heller på att vi komma att
rösta med regeringen i de frågor, där
vi äro eniga med densamma. Jag vill
gå längre och säga, att i varje fråga,
där ett arbetarintresse står mot ett kapitalistiskt
intresse, där framåtskridande
och utveckling står mot stillastående
och reaktion, i varje punkt där
det gäller även det blygsammaste
sociala, kulturella eller politiska framsteg,
komma kommunisterna inte att
tveka om hur de skola rösta.

Men mycket talar för att det blir kommunisternas
uppgift att ensamma mot
de övriga partierna representera ett
alternativ i politiken. Och om vi därvid
komma att vara åtta eller femton i
denna kammare, ändrar det inte det
faktiska förhållandet, att våra möjligheter
att utöva påtryckning eller öva
inflytande på den politik som föres består
i det tryck, vi kunna skapa ute hos
de arbetande massorna. Det består icke
i någon möjlighet att vare sig kunna
kohandla med regeringen och de övriga
partierna eller att övertala dem att föra
en sådan politik som vi gilla.

Innan jag sätter punkt skulle jag även
vilja säga ett par ord om det nyss avslutade
valet, som ju redan har kommenterats
av flera talare under debatten.
Jag kanske först får syssla med
herr Fast, som inför dessa deklarationer
från olika partirepresentanter om att
det var speciellt deras förtjänst, att
kommunisterna slogos tillbaka i detta
val, ville framför allt tillskriva socialdemokratien
förtjänsten därav. Han var
till och med så manhaftig, att han menade,
att den där saken bör man även
framdeles överlämna åt socialdemokratien,
då den är mest kapabel att klara
kommunisterna, .lag tycker att det är
litet hjärtlöst av herr Fast att missunna
de borgerliga partierna att delta i denna
kamp. Jag fruktar i varje fall, om
jag ser saken litet mera internationellt,
att det blir svårt för herr Fast att bc -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

röva president Truman, utrikesminister
Marshall, Franco, Churchill, de Gaulle
och alla Al Caponcr eller till och med
påven deras anspråk att stå i spetsen
när det gäller kampen mot kommunismen.

Och tänk på senator Mundt i amerikanska
kongressen! Han liar själv vittnat
om att han är allergisk inför allt
som är rött, att han inte tål se en röd
plyschmatta och att han blir alldeles
ifrån sig, när han tänker på att det
finns röda hjärtan. Ja, dessa anspråk på
att framdeles få klara kommunismen ha
ju också gjorts av andra. Jag skulle kunna
nämna Hitler och Goebbels för att
bättre illustrera de anspråk som socialdemokratiens
talesman här ställt att få
åt sitt parti monopolisera kampen mot
kommunismen. Jag tror att herr Fast,
om han tänker igenom saken, kanske
kommer underfund med att det kan
finnas viktigare uppgifter än att ställa
sig i bräschen när det gäller kampen
mot kommunismen. Jag tror framför
allt att man inte skall gripas av hybris
inför ett valresultat. Ty kampen mot
kommunismen har förts i många år med
växlande framgång, vilket ju inte hindrar
att kommunismen i dag, internationellt
sett, är en världsmakt i jämförelse
med vilken socialdemokratien ter sig
mycket blygsam och periferisk.

Det nyss genomförda riksdagsvalet
visade, att samma bistra vindar, som
blåst över våra nordiska grannländer,
även påverkat den svenska folkopinionen.
Jag vill inte förneka att en tydlig
reaktionär förskjutning ägde rum, även
om den inte gav de borgerliga den
åtrådda majoriteten. Jag tror att i det
avseendet är den svenska opinionen
numera stabiliserad.

I tider av reaktion är det ju alltid
arbetarrörelsens vänster, som trängs
hårdast. Våra resurser voro, alldeles
oberoende av rent objektiva faktorer,
inte tillräckliga för att försvara de förut
erövrade positionerna. Våra motståndare
— det vill jag gärna erkänna — voro

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

mycket listiga. Allt som vi inom arbetarklassen
avsky, det som vi säger oss
vilja bekämpa, ofrihet, otrygghet, minoritetsvälde,
det bär man framställt som
socialismens typiska kännetecken. Det
första land som genomfört socialismen
genom historiens väldigaste revolution,
har framställts som ett land av slavläger,
dess fria arbetare som världens
mest förtryckta parias. De länder, som
med fredliga medel omvandlas till socialistiska,
har man presenterat som
rättslöshetens hemvist, tyranniserade av
blodtörstiga minoritetsdiktaturer. De
män som svikit sina folk och gått i
främmande fientliga makters tjänst har
man framställt som hjältar. Jag hade
kanske för min del inbillat mig att motståndskraften
mot denna propaganda,
som ju inte var något annat än en repetition
av den tidigare Goebbelska propagandan,
skulle vara större än den
visade sig vara. Men vi ha fått lära läxan
vilken fruktansvärd makt tryckfriheten
kan vara i samvetslösa kapitalisters händer.
Herr Ohlin har här talat om den
liberala pressens stora förtjänster därvidlag.
Ja, denna press, som äges av ett
ganska lätt räknat antal kapitalister,
har verkligen åstadkommit stora ting,
när det gäller att göra svart till vitt.

Men jag är också ganska övertygad
om att sådana segrar, som man har vunnit
med en dylik propaganda, inte komma
att bli långvariga. Det finns två goda
skäl för en sådan förvissning. Det första
är den nya kurs, det faktiska samförstånd
mellan regeringen och arbetarklassens
naturliga motståndare, som har
åstadkommits och uttryckes i regeringsprogrammet
och fyraårsplanen. Regeringen
höll i stort sett sina positioner,
bl. a. därför att arbetarna trodde att
alternativet var cn Ohlinregering. I samma
mån som regeringen nu slår in på
en öppet borgerlig kurs, underminerar
den också grundvalen för hundratusenden
svenska arbetares ståndpunktstagande.
Ty att ge stöd åt de imperialistiska
krafterna genom en allians- och

Marshallpolitik är ingen hållbar grund
för att försvara en erövrad position
bland de svenska arbetarmassorna.

Det andra skälet är att socialdemokratien
nu kapat de sista förtöjningarna
vid en socialistisk åskådning. Jag tror
inte det var någon tillfällighet, när statsministern
i en radiodebatt före valet
karakteriserade tidigare socialistiska
bekännelser såsom ungdomliga förlöpningar.
Jag undrar om det inte var så,
att behovet att utåt manifestera hur
fjärran från en socialistisk åskådning
det nuvarande regeringspartiets ledare
i verkligheten är blev herr Erlander
övermäktigt.

Jag tror inte heller att det var någon
tillfällig opportunism som gjorde, att
regeringen vid förra remissdebatten
ställde de partiskiljande frågorna åt sidan.
De partiskiljande frågorna äro just
de frågor som ha med socialistisk målsättning
och antikapitalistisk politik att
göra, de frågor där de borgerliga attackerat
regeringen. Även det socialdemokratiska
valmanifestet sköt dessa frågor
åt sidan. Man gör det inte minst i detta
nya program, där man föreslår att man
skall uppskjuta förverkligandet av redan
fattade beslut i fråga om sjukvårdsreformen.
Man skjuter de sociala och
kulturella frågorna i bakgrunden. Om
man inför den oerhörda ökningen av
barnkullarna, som jag redan talat om,
inställer skolhusbyggena, när situationen
redan nu är prekär, då kan man
inte på allvar tro att det finns någon
tanke på att inom en överskådlig tid
förverkliga exempelvis det reformförslag
som utarbetats i skolfrågan och
som syftar till en väsentlig förbättring
av den svenska ungdomens utbildningsmöjligheter.
Jag tror att man kan säga,
att i de vallöften regeringen gav finns
det inte mycket, som inte skulle ha
kunnat framföras av de borgerliga partierna
och som även framförts av dem.

Vi komma för vår del icke att vilja
vara med om vare sig lönestopp eller
reformpaus. Vi skola försöka hålla de

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

goda reformkraven vid liv. Det är dock
möjligt att det endast kommer att ges
en teoretisk möjlighet att vandra en liten
bit tillsammans med det nuvarande
regeringspartiet. Det väsentliga är —
och detta vill jag sluta mitt anförande
med — att det i dag i vårt land endast
finns ett parti, som representerar socialistiska
målsättningar. Det är det
kommunistiska partiet. Socialdemokratien
är ett arbetarparti, men det är ett
borgerligt arbetarparti. Om nu herr
Ohlin tycker att man redan kommit så
långt, att han pretenderar på att få taga
platsen till vänster om detta arbetarparti,
så är det en sak som han får
kämpa med socialdemokratien om. I
själva sakfrågan tror jag de äro överens.
Jag tror därför för min del att det valresultatet
till trots inte finns någon anledning
att misströsta om möjligheten
att bland de svenska arbetarna finna
ett tillräckligt stöd för en aktivitet, som
riktar sig emot de nya principerna för
den svenska politiken, så som dessa utformats
i regeringens nya program och
i dess fyraårsplan.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag föreställer
mig att alla kammarens ledamöter
med stort intresse lyssnade till detta
helhjärtade och varmhjärtade anförande
av en representant för det enda parti
i Sveriges riksdag, som hävdar vårt
lands oberoende. Jag föreställer mig att
man med ett betydande intresse lyssnade
till åtskilliga av hans fraser. Han
sade bland annat, att det kommunistiska
partiet i Sverige hade lärt sig
läxan. Jag antar att herrarna på den
kanten äro rätt vana vid att läsa på
läxor och lärt sig läxan om vad tryckfriheten
innebär för risker för det kommunistiska
partiet. Det förstå vi. Jag
tror dock att det vore ännu betydelsefullare
för herr Hagberg i Luleå att lära
sig att motståndet, som herr Hagberg
märkt inom den svenska arbetarvärl -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

den ända sedan den tid det kommunistiska
partiet kastade masken och
förklarade, att friheten och demokratien
inte hade något värde i och för sig,
kommer att växa och sopa bort hela
partiet, om det inte på nytt slår om och
på allvar försöker realisera demokratiens
principer. Svensk arbetarrörelse
är demokratisk. I det ögonblick ett
parti svävar på målet när det gäller de
nämnda punkterna går det som det gått
i årets valrörelse.

Det kommunistiska bakslaget vid valen
har ingenting med folkpartipressens
kampanj att göra. Tvärtom, herr
Ohlin! Folkpartiets tidningar ha i stor
utsträckning hjälpt kommunisterna genom
att ständigt tala om deras inflytande
och deras betydelse. Att försöka
påstå att ordföranden i Sveriges socialdemokratiska
arbetarparti och landets
statsminister icke dragit upp klara
skiljelinjer mellan socialdemokraterna
och kommunisterna, det är, herr Ohlin,
ett stöd för kommunisterna. Det är
att åt kommunisterna ge ett sken av anständighet,
vilket är alldeles onödigt.
När herr Z. Höglund i Stockholm tar
position för demokratien hälsas detta
icke med tillfredsställelse, utan man leker
alltjämt i folkpartipressen med den
illusionen, att det inom socialdemokratien
finns starka grupper, som innerst
inne ha eu kommunistisk uppfattning.
Detta är ett stöd och ingenting
annat åt kommunismen.

Hur känslig herr Hagberg i Luleå är
för det nationella oberoendet skall jag
be att få illustrera med ett litet exempel.
Han var upprörd över att det i det
tryckta ekonomiska regeringsprogrammet
på s. 10 står en passus, där det
talas om det enskilda näringslivet, att
det iir regeringens uppgift att skapa
förutsättningar för den enskilda företagsamheten
samt skapa ett gynnsamt
utgångsläge för investerings- och produktionsutvecklingen,
som leder till en
allmän ekonomisk balans. Detta framställer
herr Hagberg såsom en ny sak,

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

som tydligen regeringen på order utifrån
infogat i regeringens ekonomiska
program, en sak som man i varje fall
inte vågat tala om före 1948 års val.
Herr Hagberg! Denna passus är praktiskt
taget ordagrant hämtad ur regeringens
deklaration på sommaren 1947.
Såvitt jag kan se är det endast något
»och» eller »samt», som inte är likalydande.
På den tiden hade emellertid
inte det kommunistiska partiet lärt sig
läxan att man med noggrann uppmärksamhet
skulle observera allt som hände
med Marshallorganisationen. Nu följer
ni emellertid bättre med, vad det nu
beror på.

Jag skulle även vilja säga till herr
Hagberg i Luleå, att det är någonting
ganska fantastiskt att komma och göra
gällande, att det inte är nödvändigt att
återställa balansen i vår utrikeshandel.
Om man inte har pengar att köpa varor
för, hur tror herr Hagberg då att
man skall skaffa dessa pengar? Om valutareserverna
sjunka, finns det då någon
dold källa som vi inte känna till,
men som herr Hagberg är van att anlita?
Finns det några möjligheter att
komma förbi nödvändigheten av att
skapa jämvikt mellan det man köper
och det man säljer? Vi befinna oss i
denna situation, och detta nödvändiggör
en hushållning med våra resurser,
så att de räcka till det som är nödvändigt.
Vi anse visst inte att den plan vi
här lagt fram i alla avseenden är tillfredsställande.
Det är en plan, som tar
hänsyn till den faktiska situationen,
och den är inte alltid tillfredsställande.
Kan herr Hagberg ge någon anvisning
på hur man skulle kunna fortsätta med
ett stigande underskott i vår utrikeshandel,
hur man skulle kunna driva en
investeringsverksamhet och en byggnadsverksamhet
utan hänsyn till våra
materiella resurser? Det skulle vara intressant
inte endast för de svenska ekonomerna
utan även för hela världens
ekonomer att få veta det.

Jag lämnar herr Hagberg i Luleå.

Jag har ett par andra saker att säga
också. Jag vill först till herr Hedlund
i Rådom säga, att jag med tacksamhet
och glädje noterar, att bondeförbundet
enligt hans mening kommer att fasthålla
vid de punkter, om vilka bondeförbundet
och socialdemokraterna nått
enighet. Någonting annat hade vi självfallet
aldrig tänkt oss. Jag kan försäkra
herr Hedlund, att på de punkter
där vi under förhandlingarna ansågo
oss kunna göra vissa eftergifter till
bondeförbundet stodo dessa i överensstämmelse
med det socialdemokratiska
partiets uppfattning, och vi komma att
följa den politik vi då ansågo oss kunna
rekommendera.

Herr Ohlin och jag bruka ju inte
alltid ha så lätt alt komma överens.
När herr Ohlin talade om saklighet,
log andra kammaren. Jag är rädd för
att andra kammaren även skulle le om
jag sade, att av alla människor är herr
Ohlin den, som jag närmast skulle vilja
samarbeta med. Jag misstänker att ett
sådant uttalande i varje fall skulle föranleda
ett småleende av samma typ,
som det som mötte herr Ohlin. Det är
dock uppenbart, att vi för närvarande
ha andra uppgifter att ägna oss åt än
att hålla på med dessa orddueller, som
väl ändå inte kunna roa mer än ett
ganska begränsat antal av de svenska
medborgarna. Jag skall därför i allt
väsentligt avstå från en polemik. På
några punkter måste jag dock i all
stillsamhet reagera.

Herr Ohlin säger att regeringsprogrammet
är ungefär detsamma som
folkpartiets program; felet är bara att
det kommit en aning för sent. Då vill
jag fästa herr Ohlins uppmärksamhet
på vad jag sade i mitt inledningsanförande
i dag. Regeringsprogrammet är
förelagt väljarna, och det bygger på regeringens
deklaration av den 3 juli.
Programmet i dess mest impopulära delar
— det gäller här frågor, som enligt
herr Ohlin äro mycket väsentliga ■—
hade trätt i funktion långt före valet.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

Jag kan redovisa verkningarna av investeringsbegränsningen
såsom de tedde
sig fram till den 2 augusti, före valen
alltså. Punktbeskattningen, den indirekta
beskattningen, fördyringen av
vissa varor, antogs av 1948 års riksdag,
som var en valriksdag, överbalanseringen
av budgeten, som var en annan
av huvudpunkterna, bar framförts av
oss, icke i allmänna ordalag, utan i
konkreta regeringsförslag. Ibland ha vi
fått stöd för våra förslag, men ibland
bär det socialdemokratiska partiet, för
att verkligen åstadkomma någonting
som liknar en överbalansering, ensamma
mot en borgerlig och kommunistisk
front drivit igenom skatter avsedda att
skapa just det, som herr Ohlin nu anser
önskvärt att vi skapa, nämligen en
kraftig överbalansering av budgeten.
Vi drogo oss inte för en nedskärning av
importen, vilket exempelvis föranledde
kaffe- och bensinregleringarna. Vi drogo
oss inte för detta trots att det var
valår.

Om jag inte tänkte fullfölja min avsikt
att vara så snäll i dag skulle jag
läsa upp stycken ur folkpartiets valpropaganda.
Det är en ganska ruskig
läsning, men jag skall lägga den här åt
sidan så länge. Folkpartiets valpropaganda
gav faktiskt människorna det intrycket,
att folkpartiet inte var med om
dessa åtgärder. Den gav faktiskt människorna
det intrycket att det rådde en
strid om systemet. Det fanns de som
talade om vanstyre.

Vi skola inte fördjupa oss vidare i
denna diskussion. Jag tror att det är
lika bra att vi konstatera, att den politik,
som vi nu tyckas få allmänt gillande
för, presenterades inför Sveriges
riksdag våren 1948 och underställdes
de svenska väljarna. Sedan kunna vi
väl, herr Ohlin, låta historiens gudinna
avgöra vem av oss som tänkte först och
vem som tänkte sist. Det kan bli små
intressanta avhandlingar om den saken.

Några praktiska frågor kanske jag får

Ang. regeringens ekonomiska politik.

lov att taga upp. Herr Ohlin frågar:
Vad mena ni med det som står i regeringsprogrammet
om en begränsning
av konsumtionen? Ja, vi syfta på att vi
måste vidtaga sådana åtgärder, som
pressa ned konsumtionen. Papperet är
t. ex. ett fall. Då man måste avstå eu
större del för export blir det en press
nedåt på den svenska papperskonsumtionen.
Vi signalera ökad export av trä,
och därför blir det nödvändigt att spara
på den inhemska förbrukningen. Det
är möjligt att riksdagen kommer att få
taga ställning till förslag om inskränkningar
i den allmänna service, som staten
håller sina medborgare med. Jag
tänker t. ex. på telefonnätets utbyggnad,
där man otvivelaktigt skulle kunna
tänka sig en långsammare takt. Den
köpkraft som där sparas draga vi in
genom en beskattning, som medvetet
syftar till en överbalansering. Jag vet
inte om det är klart uttryckt, men det
är åtminstone så klart jag kan göra det
på de sekunder jag använt till att klargöra
saken. Herr Ohlin frågade vidare
om försäkringsväsendets statsobligationer
och sade att han hoppades, att regeringen
inte tänkte vidtaga några
tvångsåtgärder för att förmå försäkringsbolagen
alt hålla kvar de obligationer,
som de skaffat sig. Nej! Vi hoppas
på frivilliga överenskommelser.
Men jag vill inte avskriva tanken på att
statsmakterna som en yttersta utväg ha
möjlighet till en lagstiftning. Jag tror
dock, att man skall kunna komma
långt med frivilliga förhandlingar.

Både herr Ohlin och herr Skoglund
frågade, hur regeringen tror sig kunna
klara problemen om överföring av arbetskraft.
Det är klart, att man här berör
en mycket svår sak. Jag har i min
hand en promemoria från arbetsmarknadsstyrelsen,
där man talar om vad
som faktiskt skett vid en rad av våra
stora nyckelindustrier. Fn del av dessa
industrier iiro på väg mot bättre förhållanden.
Alla industrier ha emeller -

— Andni kammarens protokoll 1948. Nr 34.

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

tid inte lyckats så bra som exempelvis
Norrbottens Järnverk. Där redovisade
man en ökning i arbetarantalet
från 370 till 570, vilket emellertid endast
är en procent av de 20 000 arbetare,
som det iir fråga om. .lag tror, att
man under alla förhållanden utan vidare
kan konstatera, att en ökning av
arbetarantalet vid våra nvckelindustrier
är på väg litet varstans i landet.

Regeringen har tillsatt en kommitté
under landshövding Olssons ledning.
Denna kommitté arbetar i samförstånd
med industrien. Kommittén har lagt
fram ett första förslag till åtgärder för
att underlätta rekryteringen av arbetskraft
till järnbruken, vilka här kanske
ha den avgörande positionen. Utredningen
föreslår i detta sitt första förslag,
att man skall gynna bruksorterna
vid fastställande av byggnadskvoter. Så
sker också numera. Det är emellertid
nödvändigt inte bara inom bruksorterna
utan också på andra orter, dit exportnäringar
äro förlagda. En särskild
inventering pågår för närvarande —
den skall vara färdig inom den allra
närmaste tiden — beträffande byggnadsplanerna
på järnbruksorterna. Hittills
äro tre av länen inventerade. I två
av dessa är planeringen mycket gynnsam
enligt vår mening, i det tredje länet
mindre gynnsam. Nu ämnar regeringen
taga upp förhandlingar med industrien
för att se på vilka vägar man
skall kunna pressa fram bättre och effektivare
bostadsförsörjning, vilket är
den springande punkten. I morgon
sammanträder järnbruksutredningen
med representanter för arbetsmarknadsstyrelsen
och bostadsstyrelsen för
att behandla dessa ting.

Det är självfallet, att i de överläggningar,
som regeringen för med Landsorganisationen,
intar denna fråga en
central plats. Jag kan inte för dagen
säga någonting om vilka uppslag, som
där diskuteras. Men så mycket kan jag
säga, att vilka lösningar man än kommer
med, så inte kommer det att bli

någon tvångsdirigering av arbetskraft.
Man skall i stället försöka göra järnbrukshanteringen
åtråvärd, så att den
får möjligheter att draga till sig det
folk, som behövs.

En sak i herr Ohlins anförande måste
jag verkligen beklaga, och det var att
han enligt min uppfattning, utan att
det egentligen förelåg någon anledning,
tog position i devalveringsfrågan. Detta
tvingar mig att göra en deklaration, där
jag vill fastslå, att varje tal om en ensidig
devalvering av den svenska kronan
bör avvisas. Enligt regeringens
uppfattning skulle en dylik devalvering
föra med sig en prishöjning, som
skulle spränga i luften vår strävan att
nu uppskjuta kraven på löneförhöjningar.
En ensidig svensk devalvering
skulle dessutom sätta i gång eu
kapplöpning mellan exportländerna för
att vinna oberättigade förmåner. Den
fråga, som herr Ohlin kastat in i debatten,
är enligt min mening en allmäneuropeisk
fråga. Jag hoppas, att
man inom folkpartiet vid närmare
övervägande kommer att finna detsamma,
och att man skall upphöra att
leka med tanken på en ensidig svensk
devalvering.

I det sammanhanget vill jag säga ett
par ord till herr Skoglund. Han talade
om räntan. Jag vill där hänvisa till vad
jag sade i förmiddags. Jag tror inte,
att en räntehöjning skulle vara ett stöd
för stabiliseringspolitiken utan i stället
ett hot däremot. Jag skall inte trötta
kammaren med att ånyo anföra skälen
för denna vår ståndpunkt. Jag redovisade
dessa skäl i mitt anförande i förmiddags.

Sedan hade herr Ohlin en del resonemang
om valutgången och dess parlamentariska
konsekvenser. Det förefaller
nästan som om herr Ohlin inte
riktigt vill acceptera, att valutgången
innebar en socialdemokratisk framgång.
Jag skall inte tvista om ord. Men
nog tycker jag, att det är en framgång,
att det socialdemokratiska partiet efter

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

den beskjutning, kan man väl säga, om
man inte vill begagna ett hårdare ord,
som partiet och regeringen voro utsatta
för, ökar med 350 000 röster. Vad lierr
Ohlin inte tycks ha observerat är detta.
Det socialdemokratiska partiet har i tre
valrörelser haft en svagt vikande tendens.
Vi veko något 1942, och vi veko
sedan ungefär lika mycket både 1944
och 1946. För första gången på fyra
valrörelser vändes nu kurvan uppåt,
och vi uppnådde ungefär 1944 års positioner.
Om vi kunna hålla på på det
sättet, äro vi nöjda. Om vi 1950 komma
upp till 1942 års resultat och 1952 till
1940 års resultat, då sitter jag med 134
mandat i andra kammaren, och det
tycker jag är en ganska god framgång.
Det är nästan mer än att ha 57 mandat.
Men vi behöva inte tvista om detta vare
sig herr Ohlin eller jag. Jag är ju en
blygsam lärjunge, han en stor profet
inom nationalekonomien. Det är alltid
så för nationalekonomer att det är frestande
att göra prognoser om framtiden.
De slå emellertid nästan alltid
fel. Verkligheten ensam avgör hur det
kommer att gå.

När herr Ohlin vill göra gällande,
att vi befinna oss i ett sådant läge, att
den socialdemokratiska regeringen fått
sin politik underkänd, då undrar jag,
om inte herr Ohlin skulle studera dagens
debatt. Det är inte så enigt på den
borgerliga kanten, och man kan inte
betrakta de borgerliga partierna som
ett block. Det finns betydande divergenser.
Herr Skoglund förordar räntehöjning.
Herr Hedlund vill inte ha någon
räntehöjning. Herr Skoglund frågade
maliciöst herr Ohlin, om han med
rörligheten för räntan tänkte sig en
riintefot på 3,e eller 3,.''! %. Frågan om
räntans storlek är en avgörande punkt
för varje regering, som går till anfall
mot krisen. Spörsmålet härom är inte
någon liten detaljfråga. Eftersom oppositionen
inte är enig i denna fråga,
tycker jag, att man skall vara försiktig,
när man talar om den starka bor -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

gerliga uppslutningen gentemot regeringens
politik. På denna avgörande
punkt finns det tydligen inte någon
borgerlig uppslutning.

Därmed är jag inne på vad jag sagt
många gånger förut, nämligen att en
regering, i synnerhet under en kristid,
måste hållas samman av en enhetlig
uppfattning i de väsentliga tingen. När
landets frihet eller landets oberoende
är i fara, sjunka alla andra frågor ned
till oväsentligheter. Det finns då bara
en sak, som är väsentlig. Då är det
lätt att brygga över klyftor mellan olika
partier. Men i en krissituation har all
erfarenhet visat, att det inte är så lätt
att få samling kring en ekonomisk
politik.

Min store företrädare, Per Albin
Hansson, lyckades inte få till stånd en
sådan samling. Tvärtom försiggick under
1930-talets ekonomiska kris en bitter
strid mellan högern och folkpartiet,
å ena sidan, samt bondeförbundet och
socialdemokratien, å den andra sidan.
Denna strid slutade praktiskt taget inte
förrän koalitionsregeringen kom till
1936. Även då var det upprörda tider.
Varför? Ja, nog behövde landet samling
då precis som nu, men det var en
ekonomisk kris, som härjade, och det
var svårt att åstadkomma samling. Det
var svårt att finna de vägar, där de
olika intressegrupperna kände, att deras
intressen voro beaktade.

Det har nu varit lika besvärligt som
i början av 1930-talet att uppnå en
samling, som vi emellertid ändå inte
sluta att eftersträva. Jag tror, att det
nära nog skulle vara det dummaste
man kunde göra om man, innan man
lyckats uppnå samling om programmet,
tog med i en samlingsregering personer
med vitt skilda åsikter om grundfrågorna
i kriskampen. Vilken handlingskraft
och vilka möjligheter att
verkligen på allvar staka ut riktlinjerna
för en ekonomisk politik skulle eu dylik
samlingsregering få? Nej, jag tror, att
insikten om att vi, när allt kommer om -

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

kring, kanske ändå sitta i samma båt
får mogna till sig undan för undan.
Sedan få vi se, hur läget utvecklar sig.

Avslutningsvis vill jag passa på att
rätta till ett missförstånd. Som avslutning
på detta anförande kanske det inte
kan förefalla så lämpligt, men jag har
velat klara upp ett missförstånd, som
både herr Ohlin och herr Hagberg i
Luleå levat högt på.

Herr Ohlin uppgav i radiodebatten
före valet, att jag hade sagt någonting
om den socialistiska samhällsåskådningen,
som jag uppriktigt sagt tyckte
lät ganska omoget. Jag frågade varifrån
han hade fått detta citat. Han svarade,
att han hämtat det ur Svensk uppslagsbok.
Det måste emellertid vara ett misstag.
De rader, som herr Ohlin citerat
och som jag förklarade vara uttryck
för en omogen students uppfattning,
är inte skrivna av mig, utan de äro
skrivna av Arnold Ljungdal. Däremot
har jag en artikel i socialiseringsfrågan
strax innan, och den står jag
för, även om jag, genom den träning
som man numera fått i att finna täckningar
för ståndpunkterna, kanske
skulle ha formulerat den litet annorlunda.
Men jag står för innehållet.

Anledningen till att jag tog avstånd
från det citat, som herr Ohlin ville tillskriva
mig, var att den uppfattning, som
där presenterades, föreföll mig underlig.
Under studenttiden hade jag många
gånger försökt bekämpa just den uppfattning,
som där kom till uttryck. Jag
har letat fram ur gamla papper ett anförande,
som jag höll 1930. Där hävdade
jag, att detta tal om att socialisering och
socialism nödvändigtvis förutsätta överförande
i samhällets ägo ingenting hade
att göra med realiteter. Det är kvardröjande
naturrättsliga föreställningar,
som spöka. Det är icke vem som äger
företagen som är av avgörande betydelse,
utan det är hur man sköter dem.
Detta är min uppfattning fortfarande.
På den punkten, herr Ohlin, har det
socialdemokratiska partiet säkerligen

precis samma inställning, som jag hade
för aderton år sedan.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Flertalet punkter nödgas jag
uppskjuta att bemöta till ett längre anförande,
som väl blir i morgon.

Låt mig bara säga, att statsministern
inte gjort något försök — och ingen
annan heller — att bestrida det av mig
gjorda påståendet — jag är beredd alt
ytterligare dokumentera detta — nämligen
att regeringsprogrammet består
av en samling punkter, som samtliga
förts fram från oppositionshåll redan
före halvårsskiftet 1947. Statsministern
sade, att vi skulle låta historiens gudinna
få avgöra vem som tänkt först. Men
herr statsminister, detta är ett alltför
bekvämt sätt att söka komma ifrån ansvaret,
om man under ett eller två år
dröjt med en politik, som borde ha
genomförts tidigare, och om man genomfört
den trevande och halvt i stället
för med den kraft, som läget krävt.

Jag vill i alla fall slå fast, att den
kampanj, som man från socialdemokratiskt
håll bedrivit mot folkpartiet om
att vi inte skulle ha haft några klara
linjer, den kampanjen får efter detta
fullständigt avblåsas.

Sedan sade statsministern, att programmet
förelagts väljarna, men folkpartiet
gav Sveriges folk intryck att
man inte var nöjd därmed. Jag har redan
förut påpekat, herr statsminister,
att program allena verka icke. Vi ha
satt in vår kritik på fyra punkter, nämligen
att denna politik icke genomförts
i tid, att den icke genomförts tillräckligt
så att balansen verkligen kunde
återställas, att den präglats i viss mån
av regleringsmentalitet samt att den genomförts
med otillräckligt beaktande
av vissa psykologiska faktorer. Det är
icke programmet som sådant, utan det
är handlingarna, herr statsminister, som
äro avgörande. Det är sunt, om man
försöker hålla fast därvid i diskussio -

Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Nr 34.

Interpellation ang. tolkningen av §§

nen, så att vi i dag icke tala uteslutande
om program.

§ 3.

Herr statsrådet Sköld avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 310, angående godkännande av
avtal mellan domänstyrelsen och Göta
Kanalbolag rörande dispositionen av
vissa öar i Vättern in. m.; och

nr 312, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 61 § 1 mom. lagen
den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,
in. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande i anslutning till det av
hans excellens herr statsministern Erlander
lämnade meddelandet angående
regeringens ekonomiska politik, beslöt
kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta överläggningen
i detta ämne till kl. 7.30
em., då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 5.

Herr Österman avlämnade en av honom
och herr von Friesen undertecknad
motion, nr 625, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 308, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring.

Denna motion bordlädes.

§ 6.

Interpellation ang. tolkningen av §§ 16

och 17 folkbokföringsförordningen.

Ordet lämnades på begäran till

16 och 17 folkbokföringsförordningen.

Herr MOSESSON, som anförde: Herr
talman! Tillämpningen av 1946 års
folkbokföringsförordning har i viss
fråga, som här närmare skall belysas,
blivit osäker och skiftande, och jag anser,
att ett auktoritativt uttalande av
det statsråd, som framlagt propositionen
nr 255 vid 1946 års riksdag rörande
folkbokföringen, vara bättre än besvär
och diskussioner ägnat att klarlägga
avsikten med förordningen. Spörsmålet
gäller anteckning av namn, som
blivit givet i dopet, ifall dopet förrättats
av pastor i inomkyrklig trossammanslutning.

Enligt den förordning, som gällde
innan den nuvarande folkbokföringen
infördes, kunde tillägg göras i födelseoch
dopboken, om barnet i dopet fått
ytterligare namn än det, som redan i
boken var antecknat. Avseende fästes
därvid ej, huruvida dopet var förrättat
av präst i svenska kyrkan eller annan
dopförrättare.

Någon principiell ändring av tidigare
stadgande i berörda avseende avsåg
lagstiftaren uppenbarligen icke. På s.
183 i propositionen nr 255 säges: »Vidare
stadgas, att förnamn, vilka efter
författningsenlig anmälan blivit införda
i födelse- och dopboken, ej må ändras
på annat sätt än genom tillägg av
namn, som vid dop möjligen bliva utöver
de i boken redan införda namnen
någon givna. •— — — Liknande bestämmelser
hava upptagits i kommittéförslaget.
Dessa bestämmelser torde i
huvudsak ej innefatta ändring i vad
som nu gäller.»

De delar av §§ 16 och 17 i den nu
gällande folkbokföringsförordningen,
som här iiro relevanta, lyda så:

g 16. Barns födelse så ock, därest
barnet lever och ej blivit inom svenska
kyrkan döpt, förnamn för barnet skall
så snart ske kan och senast inom sex
veckor efter födelsen anmälas hos pastor
i barnets vistelseort. —---—

§ 17. 1 mom. Förnamn, som uppenbarligen
kan väcka anstöt eller åtlöje,

86 Nr 34. Onsdagen den 3 november 1948 fm.

Interpellation ang. viss ändring av nöjesskatteförordningen.

må ej i födelse- och dopbok införas;
dock att pastor ej må vägra att införa
namn som givits i dop, förrättat eller
bekräftat inom svenska kyrkan; ändock
att pastor för egen del anser att namnet
ej bort givas.

2 mom. Förnamn, som blivit efter
vederbörlig anmälan i födelse- och dopbok
infört, må ej ändras; ej heller må
ytterligare förnamn tilläggas med mindre
namnet givits vid dop, varom i 1
mom. förmäles. — — —

Som föräldrar numera äro angelägna
att så snart som möjligt erhålla personkort
för ett nyfött barn, anmäla de i regel
barnets födelse på pastorsexpeditionen
kort efter födelsen. Det namn,
som skall stå på personkortet, uppgives
då. Stundom anmäla de att barnet
i dopet erhåller ett fullständigare namn.
Om så ej sker, frågar ofta prästen, om
det uppgivna namnet senare skall fullständigas
med ytterligare namn. Stundom
införes det uppgivna namnet utan
samtal om eventuellt tillägg. Inkommer
bevis om att dop förrättats, inskrivas
de ytterligare namn, som barnet
kan ha erhållit vid dopet. De flesta
kyrkobokförare göra ingen åtskillnad
mellan dop, förrättat av präst i svenska
kyrkan, och dop förrättat av befattningshavare
inom trossammanslutning
inom svenska kyrkan. Men vissa präster
vägra att införa det namn, som barnet
erhållit i dopet, såvitt ej dopförrättaren
är prästvigd inom svenska
kyrkan.

Att såsom vissa vägrande kyrkobokförare
mena hemställa till riksbyrån i
statistiska centralbyrån om rätt att få
det i dopet givna namnet inskrivet
skulle ju innebära en omständlig procedur.
Då vore ju en lagändring bättre.

Med hänvisning till det ovan citerade
yttrandet i propositionen nr 255, synes
mig intet annat behövas än att en bekräftelse
gives av den som skrivit propositionen
om att med den nya folkbokföringsförordningen
ingen väsent -

lig ändring skulle införas i jämförelse
med den äldre förordningen om anteckning
om dop.

Med stöd av vad här anförts, anhåller
jag om andra kammarens tillåtelse
att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande
fråga:

Anser herr statsrådet de nu gällande
bestämmelserna i §§ 16 och 17 av folkbokföringsförordningen
tillämpliga i
fråga om dop, som blivit utfört av person,
tillhörande svenska kyrkan, även
om dopförrättaren icke är präst inom
svenska kyrkan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Interpellation ang. viss ändring av nöjesskatteförordningen.

Herr NORDSTRÖM i Kramfors erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Även om den vid 1945 års riksdag
antagna förordningen om nöjesskatt
på vissa områden medförde en
viss förenkling av beräkningarna för
skattens uttagande, är det uppenbart,
att det alltjämt finnes så tillkrånglade
och svävande bestämmelser i detta
stycke att de medge en mängd godtyckliga
tolkningar av förordningen.

Vid riksdagsbehandlingen 1945 kunde
faktiskt utläsas en tämligen enhetlig
önskan att skapa entydiga och koncisa
regler för nöjesskattens uttagande för
att i största möjliga utsträckning undvika
en godtycklig tolkning från de
verkställande myndigheternas sida.
Lika enhetlig tycktes mig också meningen
vara om behovet av markerade
lättnader i skattehänseende för idrottsliga
och andra ideella organisationer.

I vissa avseenden har dock även den
nya förordningen kommit att medföra
mycket betungande konsekvenser för
sådana ideella föreningar som vid ett
eller annat tillfälle anordna festtillställ -

Onsdagen den 3 november 1948 fm. Nr 34.

Interpellation ang''.

ningar vid vilka även dans förekommer.
Även om de ideella organisationerna
vid anordnade fester ha möjlighet
att erhålla skattebefrielse i enlighet
med bestämmelserna i § 15, har å
andra sidan en avsevärd belastning
ålagts även dessa föreningar i enlighet
med bestämmelserna i §§ 5 och 8 om
nöjesskatt å s. k. restaurangdans.

Flertalet ideella organisationer torde
vilt anordnandet av olika festtillställningar
eftersträva att ge både sina
medlemmar och allmänheten nöjesprogram
av en högre kvalitet än vad som
annars är brukligt, och speciellt på
landsbygden försöka nog föreningarna
att ge dessa festprogram till lägre inträdesavgifter
än vad de fasta nöjesetablissemangen
erbjuda.

Genom att nöjesskatten i fråga om
tillställningar, där de besökande under
festens gång äga möjlighet att inköpa
alkoholfria drycker, har fastställts så
att skatten beräknas efter en minimiavgift
av kr. 1: 50 ha de ideella organisationerna
och Folketshusföreningarna
berövats möjligheten att för sina
festprogram uttaga en lägre inträdesavgift
än dessa kr. t: 50, enär de tvingas
att betala nöjesskatt efter denna minimiavgift.

Därest föreningarna vilja ge ett festprogram
till en lägre inträdesavgift än
kr. 1: 50, tvingas de att betala den
högre nöjesskatten ur sin egen kassa
bara därför att de ge de besökande
möjlighet att inköpa en flaska sockerdricka
eller annan alkoholfri läskedryck.

Vid de flesta nöjeslokalerna i vårt
land, Folkets hus, ordenslokaler och
dylika, har väl sedan gammalt varit
brukligt att försälja alkoholfria läskedrycker
men absolut inte pilsner. Vid
en hel rad av dessa lokaler har också
under årens lopp skapats en speciell
serveringsorganisation som inte uthyres
till föreningarna vid deras tillställningar.
utan lokalägarna själva förbehålla

viss ändring av nöjesskatteförordningen.

sig rätten att ombesörja eventuell servering,
även då lokalen i övrigt är uthyrd
till annan förening.

Om nu en förening anser sig ha möjlighet
att bjuda de besökande ett festprogram
av högre kvalitet till ett inträde
av låt oss säga 50 eller 75 öre
bli de ändock avkrävda nöjesskatt efter
ett inträde av kr. 1: 50, trots att de
själva inte haft någon servering i lokalen.

På många platser har även bestämmelsen
i § 15 om skattebefrielse för
ideell organisation upp till ett belopp
av 500 kr. gjorts illusorisk genom
landsfiskalernas eller de lokala myndigheternas
rigorösa tolkning av begreppet
»festens huvudsakliga innehåll».
På en del platser tolka landsfiskalerna
detta så att om det över huvud
taget förekommer dans vid en festtillställning,
så berövas organisationen
rätten till skattebefrielse, eller på andra
ställen står man med klockan i hand
och utmäter de olika programpunkternas
tid, och om också ett mycket gott
kulturellt program skulle upptaga en
tid av 2 timmar och 25 minuter, under
det att den efterföljande dansen kommer
att räcka i 2 timmar 30 minuter,
så berövas föreningen därmed rätten
till skattebefrielse.

Jag har svårt att tro, att detta var
regeringens och riksdagens mening vid
den nu gällande skatteförordningens
tillkomst. Av diskussionen vid lagens
tillkomst fick jag tvärtom den uppfattningen
att riksdagen var besjälad av eu
önskan att underlätta de ideella organisationernas
verksamhet genom vissa
lättnader även i skattehänseende. Med
nu tillämpad praxis är det uppenbari,
att denna riksdagens önskan inte har
följts, utan tvärtom har praktiken visat
att eu hel rad svårigheter reses i vägen
för de ideella föreningarnas verksamhet.

Då jag är av den uppfattningen att
detta inte kan ha varit de lagstiftande

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

myndigheternas mening får jag därför
hemställa om andra kammarens tillstånd
att till chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, framställa
följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat de
svårigheter som den nuvarande lydelsen
av nöjesskatteförordningen, i av
mig ovan anförda exempel, medför för
sådana ideella organisationer som vid
olika tillfällen anordna festtillställningar? -

Har statsrådet i så fall för avsikt att
vidtaga nöjaktiga åtgärder för att snarast
möjligt föreslå sådana förändringar
i nöjesskatteförordningen att de av
mig påtalade olägenheterna elimineras?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 3 november.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

(Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen i anledning av det
av hans excellens herr statsministern
i enlighet med Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 311 vid förmiddagens sammanträde
lämnade meddelandet nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut skedd anteckning ordet till

Herr WIBERG, som anförde: Herr talman!
Efter statsministerns anförande
före middagspausen har jag ingen anledning
att gå in på de utrikespolitiska
överväganden som framfördes'' av herr
Hagberg i Luleå. Jag skall därför inskränka
mig till att något beröra vissa
av de ekonomiska spörsmål som äro
huvudämnet för dagens debatt.

Under det sista året har det ekonomiska
läget i vårt land inte förbättrats.

Jag måste sålunda anmäla en avvikande
mening mot statsministerns enligt min
åsikt något för optimistiska bedömning.
Statsministern åberopade som ett av
huvudargumenten för att inflationstrycket
nu icke skulle vara så stort som
tidigare den industriella produktionsökning
som ägt rum i England, eller
kanske rättare sagt den import som
Sverige har kunnat få till stånd från
England under det sista året. Naturligtvis
har statsministern alldeles rätt
i att denna import har hjälpt till att
för tillfället göra inflationstrycket
mindre kännbart, men vi måste nog ha
klart för oss, att det är fråga om en
engångsföreteelse, som i sin tur varit
möjlig endast därigenom att vi ha konsumerat
en betydande del av vår värdefulla
pundreserv. Så till vida har
emellertid läget klarnat, att den farliga
illusionen att man genom lönestegringar
och ökade sociala förmåner kan
skapa ett ständigt stegrat välstånd för
folkets breda lager nu har börjat ge
vika. Men uppenbart är, att ett lönestopp,
som i sin tur förutsätter ett absolut
prisstopp, inte alls innebär någon
lösning. Man kan inte komma ifrån att

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

inflationsgapet består och att det måste
överbryggas. Varken genom dagens debatt
eller genom regeringens deklarationer
nu och tidigare har det blivit
klarlagt, hur regeringen vill åstadkomma
detta. Naturligtvis skulle detta inflationsgap
kunna överbryggas med olika
medel eller genom en kombination
av olika metoder. Man har emellertid
anledning att i första hand ställa frågan:
På vilket sätt avser regeringen att
åstadkomma den konsumtionsbegränsning
som måste vara en integrerande
del av strävandena att genomföra ett
sådant överbryggande?

Statsministern har i dagens debatt
som tänkbar konsumtionsbegränsande
åtgärd omnämnt en minskning beträffande
konsumtionen av papper och trä.
Jag föreställer mig, att regeringen inte
åsyftar att nöja sig därmed. Det ligger
ju mycket nära till hands att anta, att
regeringen i verkligheten har för avsikt
att för riksdagen framlägga förslag
till en utökning av punktbeskattningen.
Regeringen har som bekant kategoriskt
avvisat en allmänt verkande åtgärd i
form av en allmän omsättningsskatt.

Man får nu efter den deklaration regeringen
har gjort i dag hoppas, att
regeringen verkligen vill på ett klokt
och förnuftigt sätt söka genomföra en
politik som kan leda till den ordning
på det ekonomiska området som måste
åstadkommas, om inte en mycket långvarig
standardsänkning skall bli följden.
Statsministern anslog ju också i mycket
hög grad samförståndstoner; jag
tror, att jag inte missförstår honom,
om jag uppfattade hans mening så, att
partiskiljande och splittrande frågor
skulle skjutas åt sidan. Ja, detta är nog
gott och väl, men man kan inte låta
bli att fråga sig, om meningen är, att
man endast för tillfället skall skjuta
sådana spörsmål åt sidan. Kanske är
tankegången den, att man, när läget
väl förbättrats, omedelbart skall återkomma
och fortsätta på det sätt som
hittills har skett.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Inom det parti, som jag representerar,
hysa vi nog inte alltför stor uppskattning
av den ekonomiska politik
som förts här i landet, framför allt under
de senaste åren. Inom näringslivet
har man för övrigt funnit, att viljan att
förstå näringslivets problem och en beredvillighet
att förutsättningslöst förhandla
med näringslivets representanter
åtminstone hittills ha lyst med sin
frånvaro, och det är ju dock, vilket
regeringens talesmän i dag ha medgivit.
på näringslivets arbetsbetingelser och
på dess förmåga till anpassning det
framför allt beror, om den produktionsökning,
som är en av de oundgängliga
förutsättningarna för att svårigheterna
skola kunna övervinnas, skall komma
till stånd.

Det kan inte heller tillräckligt ofta
understrykas i denna kammare, att det
är allt annat än lyckligt, då statsmakterna
genom olämpliga regleringar ingripa
i den ömtåliga mekanism som det
här är fråga om. Man skall inte heller
endast tänka på det dagsaktuella problemet
att undanröja inflationstrycket
och dess verkningar, utan man måste
även beakta det ännu mer bekymmersamma
problemet att på längre sikt
bevara jämvikten i vår betalningsbalans
och bygga upp en ny valutareserv,
som i sin tur är en nödvändig betingelse
för vår handelspolitiska frihet. En åtstramning
av kreditmarknaden har redan
nu blivit följden av att tidigare
likvida reserver i det stora hela utnyttjats.
Det ger ett påtagligt belägg
för riktigheten i att anpassa de finansiella
resurserna efter de reella produktionsmöjligheterna.
En ökning av
kreditgivningen förutsätter med andra
ord, att en lika stor ökning av sparandet
samtidigt kommer Ull stånd.

I regeringens program framhålles
också, att en begränsning av mindre
nödvändiga investeringar förutsätter en
restriktiv kreditpolitik. Från högerns
sida ha vi på ett mycket tidigt stadium
tagit upp frågan om åtgärder, som

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

skulle medföra en förändring av läget
på kreditmarknaden. Vi ha som bekant
förordat allmänt verkande åtgärder
framför en utvidgning av regleringsapparaten.
Vi ha gång efter annan
hävdat, att riksbankens enorma obligationsköp
borde upphöra. Vi ha tyvärr
ännu icke fått stöd hos något annat
parti.

Det är nu ett faktum, att vår uppfattning
om vad som är nyttigt för landet
torde delas icke endast av riksbankens
ledning utan även, såvitt man kan förstå,
av praktiskt taget samtliga ekonomiska
experter. Före kriget var riksbankens
innehav av obligationer och
skattkammarväxlar obetydligt, ungefär
100 miljoner kronor. Enligt sista rapporten
per 31 oktober 1948 uppgick
beloppet till mer än 3 100 miljoner kronor,
varav obligationer för bortåt 2 000
miljoner. Enbart under 1948 har obligationsportföljen
ökats med ungefär
550 miljoner kronor. Tidigare ha, som
vi känna till, bankofullmäktige försvarat
obligationsköpen med att parallellt
därmed en utströmning av guld och
valutor ägde rum, varigenom en lättnad
av kapitalmarknaden icke bleve
följden av riksbankens åtgärder.

När denna fråga debatterades i våras,
hade oppositionen tillfälle att
framföra sina invändningar mot resonemanget,
varför jag inte nu skall gå
närmare in på denna sak. Jag vill dock
understryka, att man aldrig kan komma
ifrån att obligationsköpen i och för
sig innebära en utpumpning av betalningsmedel
och att resonemanget inte
ens från bankofullmäktiges majoritets
synpunkt är hållbart i och med att det
inte längre äger rum någon minskning
av valutareserven — för övrigt helt enkelt
därför, att valutareserven är av så
ringa storleksordning, att en minskning
praktiskt taget inte är tänkbar.

Den starka kritik mot bankofullmäktiges
obligationspolitik, som framförts
både inom och utom riksdagen, har
fortfarande fullt fog för sig. I allt vi -

dare kretsar tycks man numera ha kommit
till insikt om att så är fallet. Man
ser ju nu, hur t. o. in. folkpartipressen
börjar lansera helt andra åsikter än före
valet. Herr Ohlin tycks också befinna
sig på glid, att döma av de erinringar
om tidigare uttalanden i räntefrågan
som herr Ohlin i dag har framfört.
Emellertid är man ju i detta ögonblick
alltjämt icke på det klara med vad
folkpartiet i verkligheten åsyftar. Jag
tror också, att det skulle vara av intresse
för den fortsatta diskussionen i
denna mycket betydelsefulla sak, om
folkpartiledaren herr Ohlin i debatten
skulle vilja klart och tydligt tala om,
huruvida folkpartiet är berett att förorda
ett upphörande av obligationsköpen,
även om följden skulle bli en
räntestegring.

Om det nu verkligen är så, att folkpartiet
befinner sig på glid, tycks detta
ännu icke ha vunnit insteg hos folkpartiets
representanter i bankoutskottet
och, såvitt känt är, inte heller i bankofullmäktige.
Riksdagen bör ha rätt att
få klarlagt, i vad mån meningarna
inom bankofullmäktige äro delade. Jag
hoppas också, att vi skola få tillfyllestgörande
upplysningar under debatten.

Herr Hedlund i Rådom var i sitt anförande
även inne på frågan om obligationsköpen.
Herr Hedlund framhöll, att
ökningen i fråga om riksbankens obligationsinnehav
kunde uppskattas till
ungefär 2 900 miljoner kronor. Naturligtvis
har herr Hedlund, när han
nämnde den siffran, också inkluderat
skattkammarväxlar. Herr Hedlund i
Rådom framhöll, att man med skäl
kunde fråga, om det verkligen har varit
klokt att under en utpräglad högkonjunktur
föra en politik, som innebar
köp av obligationer respektive övertagande
av skattkammarväxlar till dessa
avsevärda belopp. Herr Hedlund ville
i denna politik se en viss skuld till den
inflation, vars existens man inte kan
komma ifrån. Han uttryckte en mycket
deciderad mening. Han framhöll näm -

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

ligen, att om obligationsköpcn kunna
stoppas utan räntehöjning bör detta
ske. Men han sade nästan i samma andetag,
att räntan inte får användas som
vapen mot inflationen. Jag kan för min
del inte inse annat än att herr Hedlund
därmed avhänder sig ett vapen och
låser sina positioner på sådant sätt,
att ett upphörande av obligationsköpen
i verkligheten inte kan äga rum. Jag
skulle också vilja fråga herr Hedlund,
om han verkligen menar, att bankofullmäktige
inte få upphöra med obligationsköpen,
även om detta skulle komma
att medföra en låt oss säga förhållandevis
obetydlig höjning av räntan.

Jag skall, herr talman, något beröra
regeringens ekonomiska program. En
större mängd av den inom landet tillverkade
varumängden skulle enligt regeringens
önskemål komma att användas
för export än för närvarande. Den
avgörande frågan, som man måste
ställa sig, måste naturligtvis bli, på vilka
vägar regeringen avser att uppnå
detta mål och vilka metoder regeringen
vill använda för ändamålet. Statsministern
talade om en samverkan mellan
regeringen och exportörerna. Vad döljer
sig i praktiken bakom detta uttryck?
Tidigare bär det ju inte alls
varit fråga om någon sådan samverkan
eller ökad rörelsefrihet. Om jag inte
missminner mig, ingår som ett led i
arbetarrörelsens efterkrigsprogram, det
s. k. 27-punktsprogrammet, en statlig
dirigering av utrikeshandeln. Får
man uppfatta statsministerns uttalande
i dag så, att det socialdemokratiska partiet
nu slutgiltigt har skrinlagt varje
tanke på att i en framtid underkasta
utrikeshandeln en statlig dirigering?
Är syftemålet med andra ord något
annat än vad man tidigare har preciserat? Vidare

är det tydligen regeringens
mening, att exportintressena skola erhålla
förmånsrätt vid kreditgivningen.
Huru har regeringen tiinkt sig fördelningen
av de förefintliga kreditmöjlig -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

heterna mellan byggnadsverksamheten,
produktionen för export, tillverkningen
för landets eget behov m. in.? Sådana
konkreta spörsmål som dessa äro nog
så betydelsefulla, att det borde vara
ganska angeläget, att regeringen lämnade
litet närmare upplysningar på dessa
punkter än som hittills skett.

Regeringen har vidare framhållit, att
den har klart för sig vikten av ett nära
samarbete mellan statsmakterna, näringslivet
och de ekonomiska och fackliga
organisationerna. Det är ju alldeles
klart, att ett sådant .samarbete är önskvärt.
Från det håll jag representerar
ha vi under den senaste tiden vid upprepade
tillfällen understrukit vikten av
att en dylik samverkan kommer till
stånd. Jag skulle också vilja till regeringen
ställa spörsmålet: När är det
regeringens avsikt att igångsätta diskussioner
om möjligheten att genomföra
en sådan samverkan? Räknar regeringen
med att en uppgörelse med
Landsorganisationen om ett lönestopp
skall komma till stånd, och avser regeringen
att man omedelbart därefter
skall ta itu med konversationer med
olika organisationer och då i främsta
rummet med näringslivets?

Ett oeftergivligt villkor för att något
resultat skall kunna uppnås är emellertid,
att diskussionerna få bli förutsättningslösa.
Jag tillåter mig understryka,
att statsministern i dag också utlovat,
att överläggningarna skulle bli fullkomligt
förutsättningslösa. Statsministern
talade t. o. in. om en öppen diskussion
med eu ökad rörelsefrihet för näringslivet
som syfte. Jag är alldeles förvissad
om att man från näringslivets sida är
mycket intresserad av att erfara, hur
regeringen i praktiken tänkt sig detta,
jag tror att man inom näringslivet också
är helt inställd på alt såvitt möjligt eu
samverkan skall komma till stånd. Å
andra sidan kan man nog inte förtänka
vederbörande, om de gärna vilja veta
vad det i verkligheten är fråga om. När
statsministern var inne på dessa frågor,

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

nämnde han att ökade företagsvinster
inte få slå sönder stabiliseringssträvandena.
Jag skulle därför till statsministern
vilja rikta frågan: Innebär detta,
att man från regeringens sida överväger
att till höstriksdagen eller kanske till
vårriksdagen komma med förslag om
en ny lagstiftning av krigskonjunkturskattelagstiftningens
typ eller något sådant?
Det vore vidare av värde att få
ett besked om regeringens bedömning
beträffande sparandets storlek och vilken
investeringsvolym som regeringen
räknar med skall vara möjlig.

I detta sammanhang skulle jag något
vilja beröra herr Ohlins anförande i
dag. Herr Ohlin har i dag liksom tidigare
framhållit investeringsbegränsningen
som kärnpunkten i ett antiinflationsprogram.
Begränsning med tillhjälp
av automatiskt verkande medel
har herr Ohlin både tidigare i riksdagen,
i valrörelsen och nu i dag tagit
avstånd ifrån. Ett någorlunda stabilt
ränteläge, som herr Ohlin här talat om,
kan ju inte gärna innebära annat än
närmast ett accepterande av begreppet
kreditbegränsning utan räntehöjning.
Men regeringens avsikt att enligt punkten
6 i 8-punktsprogrammet åstadkomma
investeringsbegränsning via kreditrestriktioner
i, som regeringen uttryckt
saken, samarbete mellan riksbanken
och kreditföretagen, har herr Ohlin
också tagit avstånd från och varnat för.
Jag skulle därför vilja uttala den undran,
hur man från folkpartiets sida anser,
att detta spörsmål skall kunna
lösas. Vad avser regeringen för övrigt
med samarbete mellan riksbanken och
olika kreditföretag? År det meningen
att, om detta samarbete inte kan åstadkommas,
en räntehöjning bör göras,
eller har regeringen möjligen låst sig
så fullkomligt, när det gäller räntan,
att en ändring av räntesatserna inte
under några som helst förhållanden är
tänkbar? Är det vidare så, att regeringen
lika väl som tydligen var

fallet i förhållande till försäkringsbolagen
i bakfickan har en lagstiftning
gentemot kreditinstitutionerna för den
händelse dessa inte godvilligt skulle
vilja gå med på vad regeringen till
äventyrs skulle önska?

Jag tror också det kan vara skäl att
till sist något beröra budgetprinciperna.
Vi äro väl på det klara med att folkpartiet
under 1946 fram till den 28 juni
1947 hävdade som sin uppfattning att
en överbalansering av budgeten inte
var nödvändig. Jag anser alltjämt att
denna uppfattning icke var riktig. Nu
betonar regeringen, att en överbalansering
av budgeten bör äga rum av
ungefär nuvarande storleksordning. Jag
skulle för egen del vilja hävda den meningen,
att inte ens en överbalansering
av nuvarande nivå är tillräcklig. Överbalanseringen
bör vara av sådan storleksordning
att den räcker inte endast
till betalning av alla kapitalutgifter utan
också till avbetalningar på riksgäldskontorets
skuld till riksbanken. Det är
visserligen sant, att under de två sista
budgetåren den statliga upplåningen
har varit förhållandevis obetydlig, men
vi äro ju väl medvetna om att detta
beror i allt väsentligt på de mycket betydande
reservationer som förefinnas.

Jag har, herr talman, tillåtit mig att
ställa ett flertal spörsmål, i främsta
rummet till regeringen, i den förhoppningen
att det nu eller vid ett tillfälle
längre fram skall klargöras, mer än vad
hittills varit möjligt, vad regeringen
verkligen åsyftar. Ett program mer
eller mindre generellt utformat, sammanfattat
i ett antal vaga punkter, kan
naturligtvis tolkas på skilda sätt. Vad
som blir avgörande är naturligtvis, hur
detta program kommer att tillämpas
och vad det realiter innebär. Jag tror
också, att det skulle vara av värde, om
man från regeringens sida ville tala
om för riksdagen och för svenska folket,
huruvida man funderar på att vidtaga
sådana eftergifter exempelvis på

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

skatteområdet, som man från oppositionens
sida vid så många tillfällen betonat
vara önskvärda.

Härefter yttrade:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Den föregående ärade talaren berörde
bankofullmäktiges inställning till
den känsliga frågan om obligationsköpen
och den inte mindre känsliga frågan
om räntan. Herr Wiberg talade,
tyckte jag, i detta sammanhang om
bankofullmäktige som ett kollektiv, om
jag så får uttrycka mig. Jag trodde
annars, att det var ganska känt, att det
i dessa spörsmål inte föreligger någon
enstämmig mening inom bankofullmäktige.
Sedan september i fjol förefinnas
inom bankofullmäktige — vilket jag
anser mig oförhindrad meddela från
kammarens talarstol — en majoritet
och en minoritet. Minoriteten har sedan
något mer än ett år tillbaka vid upprepade
tillfällen krävt ett upphörande
av obligationsköpen med klar blick för
att konsekvensen därav måste bli en
räntehöjning. Jag anser mig också oförhindrad
att vid detta tillfälle meddela
kammarens ledamöter, därest de inte
äga kännedom därom, att minoriteten,
som alltså krävt obligationsköpens upphörande,
består av riksbankschefen och
undertecknads ringhet.

Tidigare i dag har statsministern enligt
min uppfattning riktigt framhållit
räntan som det centrala problemet i den
stora debatt som här föres. Under sådana
förhållanden kan det kanske vara
av ett visst intresse med ytterligare
några ord i räntefrågan. Jag gör det
bl. a. därför, att agitationen från visst
håll i denna fråga både under och efter
valrörelsen enligt min mening har
karakteriserats av en förenkling i framställningen
och av överdrifter i argumentationen,
som jag tycker att man
måste reagera ganska starkt emot. Denna
erinran bör givetvis riktas mot

Ang. regeringens ekonomiska politik.

majoritetspartiet, men jag tror, att man
har rätt att med inte mindre skärpa
rikta en sådan erinran även mot folkpartiet.

Nu har det visserligen inträffat — vilket
herr Wiberg för övrigt påpekade —
att efter valet, sedan faran är över,
den ena folkpartitidningen efter den
andra mer eller mindre försiktigt kryper
fram och anger meningar och tongångar
i räntefrågan, vilka tyda på att
man nu, ej ter den 19 september, har en
annan uppfattning i detta viktiga spörsmål
än man hade före denna betydelsefulla
dag. Kammaren har ju fått konstatera
i dag, att t. o. m. folkpartiledaren
— herr talman, jag använder med avsikt
termen folkpartiledaren, ty med
hänsyn till vad som ägt rum tidigare
i dag är det, tror jag, av en viss betydelse
att inte använda termen »oppositionsledare»
— såvitt jag förstår har
givit till känna någon liten förståelse
för att man kanske borde taga under
övervägande en justering av räntan.

Var folkpartiledaren och var folkpartiet
befinna sig i räntefrågan är emellertid
litet svårt att säga, liksom det ofta
är ganska svårt att avgöra, var folkpartiet
i själva verket befinner sig i det
ena eller andra spörsmålet, men om
man har följt debatten tror jag, att man
är på den säkra sidan om man säger,
att folkpartiet i räntefrågan för ögonblicket
opererar i markerna någonstädes
mellan 3 % och 31/.i %.

Medan jag uppehåller mig vid herr
Ohlins anförande, kanske också ett annat
uttalande skulle kunna göras. Herr
Ohlin talade något om rimligheten av
en devalvering av den svenska kronan.
Jag fattar det så som om han hade vissa
sympatier för en sådan åtgärd. Jag
måste då säga, att jag för min del inte
kan dela en sådan uppfattning. Jag tror
tvärtom, att en isolerad devalvering av
den svenska kronan skulle leda till
ganska betänkliga konsekvenser för vår
inhemska prisnivå. I det fallet vill jag

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

gärna instämma i det uttalande, som
statsministern här tidigare i dag gjorde.

För att nu återgå till vad som i någon
mån ägde rum under och även efter
valrörelsen i räntefrågan borde det kanske
vara lämpligt att erinra om att ett
av de mest gouterade och säkert också
mest publikknipande argumenten mot
eu räntehöjning — kammarens ledamöter
känna säkert väl igen dessa tongångar
— var, att en räntehöjning
skulle vara i den s. k. storfinansens intresse,
denna kära gamla »storfinans»,
som är så värdefull att taga till i valrörelserna
vart annat år.

En räntehöjning skulle vara till förmån
för kapitalisterna, sade man, men,
ärade kammarledamöter, hur förhåller
det sig egentligen med den saken? Vad
är sanning i en sådan propaganda? Om
man nu med kapitalisterna menar de
större företagarna, förhåller det sig väl
snarare så — detta måste ju dock vara
uppenbart för alla kammarens ledamöter
— att dessa ha ett större intresse av
låga räntor, ty det är ju de som äro de
stora låntagarna på kapitalmarknaden,
medan småspararna ha allt möjligt intresse
av högre räntor. Därigenom få de
ju billigare försäkringar, billigare pension,
bättre avkastning på sina små kapital
o. s. v. Jag tror, att man med framgång
skulle kunna hävda den meningen,
att den lågränteperiod, som vi ha haft
här i landet från mitten av 1930-talet
och som vi alltjämt ha, ur kapitalmarknadssynpunkt
varit gynnsammare för
de s. k. kapitalisterna än för spararna.

Jag skulle gärna vilja peka på ett aktuellt
exempel, som säkert åtskilliga av
kammarens ledamöter fäst sig vid. Damerna
och herrarna sågo helt säkert
härförleden en annons i tidningarna, i
vilken AB Götaverken utbjöd ett obligationslån
av sedvanlig typ, men för detta
lån fick man betala, inte 3 % utan
3‘/2 % ränta. Tror nu någon, som verkligen
vill försöka sätta sig in i den här
saken, att det av »storfinansen» och
»kapitalisterna» behärskade AB Göta -

verken med någon särskild glädje betalar
detta pris för de upplånade pengarna?
I Götaverkens intresse hade naturligtvis
legat att få sina pengar så billigt
som möjligt, tv varje uppgång i det pris,
som ett industriellt företag får betala
för de pengar det lånar, betyder ju ökade
omkostnader för företaget. Det gick
emellertid inte att få ett lån billigare
än till 3*/2%; kapitalmarknaden är inte
längre sådan. Ett lån av denna typ, som
man för bara ett halvår sedan kunde
få för 3 %, kostar alltså nu 31 /2 %, och
för egen del skulle jag inte bli överraskad,
om det inom ytterligare något halvår
kanske kommer att bli ännu dyrare.

Jag övergår nu till en annan grupp,
som man har anledning att syssla med
i detta sammanhang, nämligen spararna.
I det spirituella anförande, som statsministern
höll omedelbart före middagsrasten
— jag måste verkligen
komplimentera honom för det — gjorde
han emellertid ett uttalande, som jag
inte kunde dela, ehuru jag i andra ting
sympatiserade med hans framställning.
Statsministern sade, att han för sin del
inte ville vara med om en räntehöjning.
Han menade, att en sådan skulle utgöra
ett hot mot och inte ett stöd för stabiliseringen.
Inom parentes vill jag anmärka,
att jag levat i den föreställningen,
att det var riksbanken och bankofullmäktige,
som bestämde över räntan,
och inte regeringen, men det är
kanske en förlegad uppfattning. Jag är
i alla fall av den åsikten, att en rimlig
räntehöjning långt ifrån att utgöra ett
hot mot stabiliseringen tvärtom skulle
vara ett stöd för densamma.

Det talas i dessa dagar så livligt om
nödvändigheten av att öka sparandet.
Jag är ense med denna sparpropaganda,
och jag är övertygad om att, skola vi
kunna få till stånd en stabilisering,
måste ett av de väsentliga medlen naturligtvis
vara ett intensifierat sparande,
men är det verkligen någon i
denna kammare, som nu, sedan valrörelsen
är avslutad, tror, att man kan

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

få de breda lagren att lyssna till dessa
i och för sig som jag sade ytterligt välmotiverade
sparparoller, som nu åter
gå ut över landet? Är det någon som
tror, att man kan få människorna att
lyssna till dessa i nuvarande ränteläge?
•lag för min del tror det inte, och jag
måste tyvärr säga, att erfarenheten, i
varje fall hittills, har givit mig rätt på
den punkten. Skall folk spara — vilket
jag anser, att de skola, och vilket jag
anser vara alldeles nödvändigt i nuvarande
situation — måste de också ha
bevis på att det lönar sig att spara.

Det finns ytterligare en grupp, som
man enligt min mening också borde
säga några ord om i detta sammanhang,
nämligen försäkringstagarna. Man
tänker mycket litet på dem och deras
betydelse, när man talar om räntan
och räntehöjningen. Vi ha ju, ärade
kammarledamöter, över 4 miljoner livförsäkringar
i detta land; det betyder
inte, att vi ha 4 miljoner livförsäkringstagare,
utan antalet livförsäkringar är
4 miljoner. Hur skall man, mina damer
och herrar, om den allmänna penningpolitiken
medför, att avkastningen för
dessa miljontals försäkringstagare blir
lägre, få dem att spara vidare via försäkringsskyddet?
En justering uppåt
av räntenivån betyder, att de hittillsvarande
försäkringstagarna få bättre
försäkringsskydd. Ingen kan bestrida
detta mitt påstående. Och för eventuellt
nytillträdande försäkringstagare betyder
det billigare försäkringsskydd.

Nu kommer man, herr talman, med
det stora huvudargumentet mot räntehöjning,
ett argument, som även statsministern
varit inne på, nämligen räntehöjningens
förmodade stegrande inverkan
på hyrorna. Jag måste säga, att
på den punkten har agitationen gjort
sig skyldig till alldeles orimliga överdrifter.
Låt oss se, hur den saken rent
objektivt tar sig ut. Jag skall försöka
anföra några synpunkter på räntehöjningens
inverkan på hyrorna, som jag
för min del tror äro riktiga, och jag

Ang. regeringens ekonomiska politik.

skulle vara intresserad, om någon av
kammarens ledamöter kunde försöka
bevisa, att de äro oriktiga.

En räntehöjning av Va % — det är
ju en sådan man hela tiden diskuterat
— kommer först och främst inte att
få någon inverkan på den ojämförligt
största delen av de hus, som sedan
slutet av 1930-talet byggts med stöd
av bl. a. tertiärlån och räntegaranti
från staten. Den saken kunna vi väl
vara överens om. Jag går vidare. Däremot
kommer sannolikt hyran i äldre
hus att i viss utsträckning påverkas av
en sådan räntehöjning. Det är ju uppenbart,
att läget är olika för hus med
obundna lån och med bundna lån. I
det förra fallet, alltså för hus med
obundna lån, höjas samtliga inteckningsräntor
med 1/2 %. Om man dessutom
skall räkna med */2 % högre förräntning
på det i fastigheten insatta
kapitalet, betyder detta jämte de höjda
inteckningsräntorna en höjning av hyran
med cirka 7 % av nu utgående
hyror.

Men gå vi nu över till det senare fallet,
hus med bundna lån, behöver man
räkna med */» % högre ränta endast
på de obundna lånen och på det egna
kapitalet, alltså en lägre höjning av
hyran än 7 %. I Stockholm anses, som
väl åtskilliga här känna till, omkring
2/s av bottenlånen i bostadshus löpa
med en räntesats som är bunden för
viss tid. I andra städer är en mindre
del av bottenlånen räntebundna. I de
fall, där inteckningar till två tredjedelar
av fastighetsvärdet äro räntebundna,
innebär detta, att hyreshöjningen behöver
uppgå till cirka 2 %. Denna hyreshöjning,
som jag nu talat om, som
alltså kan pendla mellan lägst 2 och
högst 7 %, d. v. s. för en 2 000-kronors
lägenhet från 40 till 140 kronor per år,
är enligt min mening inte av den storleksordningen,
särskilt om den ses i
relation till de ökade utgifter, som blivit
eu följd av den under året införda
indirekta beskattningen, vissa beslutade

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

subventioner och uppgörelsen om jordbrukspriserna,
att den rimligen kan
väcka sådana betänkligheter, som anförts
i den allmänna debatten och som
jag här talat om. Härtill kommer, att
hyrorna i äldre hus ligga inte oväsentligt
lägre än hyrorna i nyare hus, och
en hyreshöjning av den omfattning,
jag här berört, skulle endast utjämna en
del av denna skillnad. I längden är det,
såvitt jag förstår, inte möjligt att här
i landet hålla olika hyresnivåer för i
huvudsak likartade lägenheter.

•lag har skaffat mig några exempel
på hur en räntehöjning med Va 1c skulle
inverka i vissa konkreta fall. Jag skall
inte återge detta synnerligen detaljerade
siffermaterial för kammarens ledamöter,
men jag vill säga, att om
någon är intresserad skall jag självfallet
mycket gärna ställa det till förfogande.
.Tåg skall ta bara ett enda exempel,
som synes mig ganska karakteristiskt
för situationen. Uträkningarna äro
gjorda av en högt ansedd, objektivt
verkande värderingsman här i Stockholm.
Det gäller en fastighet i huvudstaden,
byggd 1929. Det är fråga om
ett bostadshus med centraluppvärmning,
varmvatten och badrum. Hyrorna
äro i genomsnitt 28 kronor per in2, taxeringsvärdet
875 000 kronor och köpeskillingen
910 000 kronor. Nu räkna
vi med en räntehöjning av Vs %■ Vad
betyder detta i en fastighet av denna
storleksordning och med dessa hyror?
Jo, för att fastighetsägaren skall erhålla
samma överskott i kronor på sin insats
måste hyrorna höjas med 3 000 kronor
eller från 65 000 till 68 000 kronor,
d. v. s. med 4,o %. Om fastighetsägaren
också skall erhålla Va lo högre avkastning
på sitt i fastigheten insatta kapital,
måste hyrorna ökas med ytterligare
1 250 kronor eller 1,9 In till 69 250 kronor
eller tillhopa 6,5 1c.

Övriga exempel som jag har här —
och jag trotsar verkligen någon att bestrida
riktigheten av dessa exempel —
gå i samma riktning.

Kort sagt, herr talman! Vi veta alla,
att regeringens politik gått ut på att
hålla nere hyrorna på 1939 års nivå,
medan i själva verket en uppgång av
hypoteksräntan med */2 1c icke skulle
ha stegrat levnadskostnaderna — ty det
är ju dessa man talar om i detta
sammanhang — med ens så mycket
som 1 c/c.

Till slut, herr talman, bara några reflexioner
av mera allmän karaktär. Vi
ha ju här av statsministern fått veta,
i två olika sammanhang, att regeringen
motsätter sig med olika medel en förändring
av räntenivån. I stället är det,
såvitt man kan förstå, meningen att
tillgripa en direkt statsdirigering via
riksbanken av kreditgivningen i banker
och andra penninginrättningar. Enligt
min mening är ej detta en lycklig utväg.
Jag finner det vara ganska uppenbart,
att det icke kan förhålla sig på
det sättet. Jag är därjämte i allra högsta
grad osäker om den vägen över huvud
taget är framkomlig. Ränteläget är
nämligen, som dock de allra flesta i
denna församling väl veta och som jag
redan tillåtit mig antyda, på väg uppåt,
trots och alldeles oavsett statsmakternas
ansträngningar att hålla det nere.

Jag skall i detta sammanhang be att
få anföra ytterligare ett intressant fall,
alldeles färskt. Jag hämtar det ur en
aktad kollega i Malmö, nämligen den
socialdemokratiska tidningen Arbetet,
som i lördags meddelade följande, som
jag tycker smått uppseendeväckande
upplysningar. Artikeln har till rubrik:
»Kooperationen höjer räntan inom rörelsen.
» Artikeln är helt kort. Jag tror,
att det kan ha sin betydelse att få
den intagen i kammarens protokoll vid
ett tillfälle som detta, då vi diskutera
dessa fundamentala ting. Artikeln lyder
på följande sätt: »En rätt egendomlig
åtgärd har — enligt vad Arbetet erfarit
— vidtagits inom Kooperativa förbundet.
Oberoende av det allmänna
diskontot har KF :s styrelse och förvaltningsråd
beslutat höja räntan på

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

kontokuranträkning från 1,5 procent
till 2,5 procent i de fall konsumtionsföreningarna
äro förskottsbetalande och
från 3,5 procent till 3,75 procent i de fall
föreningarna häfta i skuld. Vid fastighetslån
inom 60 procent av taxeringsvärdet
har räntan höjts från 3 procent
till 3,25 procent och vid lån över 60 procent
av taxeringsvärdet från 3,5 procent
till 3,75 procent. Ränteförändringen gäller
endast KF:s egna medel och icke
Kooperativa förbundets sparkassa, där
räntan är densamma som vid sparbankerna
i allmänhet.»

Herr talman! Vad betyder detta? Jo,
det betyder ingenting annat än att konsumentkooperationen
här i landet funnit
angeläget att anpassa sig till det
ränteläge, som i verkligheten är för
handen och som är någonting helt
annat än det artificiella ränteläge, som
regeringen, så länge det nu går, söker
hålla vid liv med mer eller mindre invecklade
konstgrepp.

Ränteläget är — jag vill understryka
det ännu en gång — på väg uppåt. Jag
tror, att ytterligare ett litet påpekande
kanske kan intressera kammarens ledamöter.
Det har under det senaste halvåret
blivit klart, att en tendens är för
banden att kredittransaktioner, även
ganska betydelsefulla sådana, numera
flyttas bort från bankdiskarna och försiggå
direkt mellan låntagare och långivare.
Vad är nu detta? Jo, det är
ingenting annat än en svart marknad.
I en sådan svart marknad föreligga
givetvis inga som helst möjligheter till
kontroll vare sig över krediternas omfattning
eller över räntans höjd.

Jag skulle direkt till statsministern
vilja rikta den frågan: Anser statsministern
en dylik utveckling inom den
svenska kapitalmarknaden vara sund
och i överensstämmelse med allmänt
intresse?

I detta sammanhang kan jag icke underlåta
att helt instämma med riksgäldsfullmäktiges
ordförande, förre generaldirektören
örne, då han i det liv 7

— Andra kammarens protokoll 1''J''iS.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

ligt observerade talet i Umeå härförleden
sade ifrån att det var fel, att icke
flertalet politiska partier vågade se
sanningen om räntan i ögonen.

Herr talman! Alla äro vi väl ense om
en sak, som ju också statsministern här
i dag ett par gånger understrukit, nämligen
att vad vi främst av allt behöva
är en expansion, en expansion av export
och produktion. Men jag skulle
vilja fråga: Kan man skapa en expansion
av exporten, kan man skapa en
expansion av produktionen genom ständigt
nya regleringar? Talar ej i stället,
ärade kammarledamöter, all erfarenhet
för att det är precis raka motsatsen
som inträffar? Ha vi icke just i tidningarna
i dag, onsdagen den 3 november,
observerat kommerskollegii senaste
siffror, enligt vilka produktionsvolymen
under 1947 steg bara 2%? Det
är ju en mycket ringa ökning i en tid,
när vi kanske mer än någonsin tidigare
i vår moderna historia äro beroende av
en stegring i den svenska produktionen.

Statsministern talade i dag — alldeles
riktigt enligt min mening — om
nödvändigheten av att öka rörelsefriheten
för näringslivet. Han knöt därvid
an till regeringens deklaration häromdagen
om de åtta punkterna. Jag har
rätt svårt att förstå, att man kan tala
om nödvändigheten av ökad rörelsefrihet
för näringslivet, en ökad rörelsefrihet
som skulle stimulera produktionen,
samtidigt som man signalerar en
lång rad nya restriktioner och regleringar
för precis samma näringsliv.
Man kan, såvitt jag förstår, icke göra
båda sakerna på en gång. Man får välja
den ena eller den andra vägen.

Så till slut, herr talman! Det är, såsom
jag ser på dessa ting, icke tillräckligt
att överbalansera budgeten eller minska
investeringarna eller minska konsumtionen
eller upphöra med obligationsköpen
och höja räntan. Vill man så
snabbt som möjligt och med minsta
möjliga ingrepp åstadkomma inre och
yttre balans — och det vilja vi viil

Nr U.

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

alla som äro här församlade — måste
enligt min mening problemet angripas
samtidigt från dessa och åtskilliga
andra synpunkter. Avstår man från ingripande
på ett område, exempelvis
ränteområdet, och försöker lösa problemet
endast efter de andra linjerna,
så innebär detta, herr talman, i bästa
fall att det dröjer längre innan balansen
nås, och att de åtgärder som man
måste göra på övriga områden då bli
väsentligt mera ingripande än eljest
hade varit fallet.

Den skada, som skett därigenom att
man alltför länge dröjt med att vidtaga
de erforderliga åtgärderna, kan väl
icke nu till någon väsentligare del rättas
till. Däremot är det nödvändigt att
snarast möjligt sätta i gång arbetet att
återställa den ekonomiska balansen och
att, ärade kammarledamöter, återställa
den på så bred front som möjligt. För
att få ett resultat och för att få det så
snabbt som möjligt är det självfallet,
att man måste ha med alla grupper i
samhället. Jag vill gärna säga som en
liten utvikning, att det är med sympati,
som jag ser på regeringens strävanden
i så måtto. Det är likaledes nödvändigt,
att alla gå till denna diskussion och
detta arbete utan förutfattade meningar,
och — det vill jag starkt understryka —
utan att känna sig bundna av de mer
eller mindre oförsiktiga löften, som man
givit under valrörelsen.

Herr STÅHL: Herr talman! Sedan jag
suttit och hört på herrar Wibergs och
Hagbergs i Malmö tolkning av folkpartiets
inställning i räntefrågan, så må
det vara mig tillåtet att göra en liten
randanteckning till detta. Jag har kanske
det intrycket, att vi inom folkpartiet
böra vara lika vittnesgilla som högerns
medlemmar om den hållning som
folkpartiet intagit i räntefrågan. Det
förvånade mig när jag satt och hörde
på deras uttalanden, att de kunde antyda
några glidningar eller skiftningar

i denna vårt partis hållning, såsom det
här göres gällande.

Jag har tolkat — och jag tror att det
är en ganska riktig tolkning — folkpartiets
hållning i räntefrågan så, att vi
ha anslutit oss till vad man här kallat
en lågräntepolitik men utan att fixera
något magiskt tal. När jag nu konfronterade
denna min uppfattning om folkpartiets
politik i räntefrågan med herr
Ohlin, bekräftade han detta och tilläde
— vilket jag gott kan meddela — att
vad han här sade i dag i räntefrågan
var citerat direkt ur ett anförande, som
han höll här i kammaren i mars månad,
jämte en hänvisning till vad han
sade i debatten den 3 juli. Jag tror därför
icke, att det går att med framgång
göra gällande, att det efter valet skulle
inträtt en ny hållning i denna fråga
från folkpartiets sida.

Det var ett par andra reflexioner
som föranledde mig att begära ordet i
denna debatt. Jag tror att vi alla med
mycket stort intresse lyssnade till statsministerns
mycket energiska understrykande
av en sak, som han återkom
till i båda sina anföranden. Det åttapunktsprogram,
som regeringen nu
framlagt, hade, sade han, varit underställt
1948 års väljare. Statsministern
ville uppenbarligen därmed ha sagt, att
regeringen hade sina väljares förtroende
för det nu framlagda programmet.
Denna fråga kan ju sägas vara ett mellanhavande
mellan regeringen och dess
väljare, som vi andra icke ha med att
göra. Men den som följde valrörelsen
på nära håll kunde nog ej undgå att
lägga märke till, att det var en annan
paroll som man förde fram med betydligt
större bokstäver än det åttapunktsprogram
som statsministern här har talat
om.

Det var samma paroll som mötte oss
i jätteinskription i vartenda samhälle
hela landet över. På den stod det:
»Vrid ej klockan tillbaka! Rösta med
Arbetarpartiet: Socialdemokraterna!»

Till yttermera visso fingo väljarna un -

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

der valrörelsen från regeringspartiet
ett löfte om tre veckors semester, ett
löfte, som, om det över huvud taget
skulle ha någon mening, väl ändå måste
ha tagit sikte på att förverkligas under
den fyraårsperiod som kommer.
Bakgrunden till dessa deviser ha vi väl
litet var uppfattat på det sättet, att det
var en outsagd antydan att om man
röstade med de partier, som icke stode
bakom regeringen, skulle man vrida
klockan tillbaka: då skulle man stoppa
upp den sociala utvecklingen, och man
skulle motverka, som det heter, en fortsatt
standardhöjning i landet. Den självklara
innebörden av detta i sin tur
måste vara, att endast ett fortsatt socialdemokratiskt
regerande skulle garantera
en fortsatt reformpolitik.

Jag skall ju icke göra anspråk på att
kunna bedöma stämningen bland de
socialdemokratiska väljarna lika bra
som regeringens ledamöter eller partiets
riksdagsmän. Men nog skulle det
vara ganska begripligt, om de, som gått
till val på dessa deviser, nu taga sig för
huvudet och fråga sig, hur det egentligen
hänger ihop, när de läsa alla de
hårda restriktiva förutsägelser, som
presenteras i åttapunktsprogrammet.
Där finnes ju i grund och botten mycket
liten plats för sociala reformer, särskilt
under de första två åren men av
allt att döma även under den kommande
fyraårsperioden. Här kan man icke
komma ifrån, Eders Excellens, att man
får ett intryck av en bristande inre
konsekvens i det socialdemokratiska
partiets politik och att framför allt dess
attityd emot väljarna visar en bristande
konsekvens, som onekligen är en rätt
allvarlig sak för det politiska livet över
huvud, eftersom demokrati förutsätter
förtroende.

Herr Skoglund i Doverstorp har i debatten
redan påmint om verkningarna
av detta åttapunktsprogram på vissa sociala
områden. Han talade om ålderdomshemmen.
Vi ha sedan riksdagen
sist var samlad haft en pressdiskussion

Ang. regeringens ekonomiska politik.

om läget vid en stor del av de statliga
sinnessjukhusen. Jag tror ej att det är
någon överdrift, om jag karakteriserar
vad som där avslöjats som rent skrämmande
interiörer. Vi hade ingen aning
om att det kunde se ut så på statliga
sinnessjukhus, som inrymma tusentals
patienter, i detta sociala mönsterland.
Vi som ha befattning med landstingens
angelägenheter veta ju hur det är ställt
vid kroppssjukliusen, vilket skriande
behov vi ha av kronikerhem och andra
anstalter för socialvård. Ute i kommunerna
känna vi också ett överhängande
behov av lokaler och byggnader, icke
minst för skolorna. Över huvud taget är
det ett faktum, att vår socialvård lider
av enorma svårigheter, svårigheter,
som uppenbarligen ej komma att avhjälpas
så som vi hoppats.

Det var väl i den situationen som devisen
»Vrid ej klockan tillbaka!» kastades
ut. Så kommer nu åttapunktsprogrammet.

Herr statsministern har här i en replik
tidigare i dag sagt, att man kan
överlåta till historiens gudinna att bedöma
och avgöra vem som först kom
på idén med de här för regeringen nya
riktlinjerna. Ja, det låter i och för sig
ganska generöst att avstå det till henne.
Men jag undrar ändå, herr statsminister,
om ej detta är en viktigare fråga
än att den bör på detta sätt raljeras
bort. Ty det står ju ändå fast, att om
dessa åtgärder satts in, icke nu utan för
två år sedan, hade vi av allt att döma
icke kommit in i det läge, där hela vår
sociala standardhöjning fått sättas på
svältkur på detta sätt. Jag kan ej förstå
annat än att det är en ytterst väsentlig
sak, detta, att åttapunktsprogrammet,
om vi kalla det så, kommer så sent.
Det drabbar sjuka och i svårigheter
ställda medborgare i mycket hög grad.

Här har från flera talare konstaterats,
att vad som säges i punkten 7 i
åttapunktsprogrammet rörande det enskilda
näringslivet skall man hälsa med
tillfredsställelse. Det vill också jag göra.

100 Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Regeringen säger ju själv, att det är
dess uppgift att skapa förutsättningar
för denna företagsamhet. Jag måste
konstatera, att detta på ett ganska angenämt
sätt kontrasterar mot motsvarande
punkter i det tidigare regeringsprogrammet,
27-punktsprogrammet, som
nu tycks vara en avlagd kostym. Jag
måste emellertid också säga, att om man
nu vill anlägga en positiv och uppbyggande
attityd gentemot det enskilda
näringslivet, så är det alldeles nödvändigt
att detta näringsliv får erfara detta
i praktisk handling. Jag har, som statsministern
nog erinrar sig, redan tidigare
haft tillfälle att med honom här
diskutera statsorganen och deras uppträdande
gentemot näringslivet. Jag
skall i detta sammanhang be att få exemplifiera
med ett par fall hur det i
detta avseende fortfarande är ställt.

Jag har sett i tidningarna, att regeringen
i en konselj i somras — jag har
antecknat den 21 juli 1948 — utfärdade
nya riktlinjer för kommissionernas
verksamhet. Det heter ordagrant så här:
»Myndigheterna böra låta sig angeläget
vara att på lämpligt sätt upprätthålla
god kontakt med näringslivet och dess
organisationer.» Det är en utmärkt formulering
för en sanning, som här i
riksdagen många gånger understrukits.
Men nog är det väl då, Eders Excellens,
litet egendomligt, om jag nu får hålla
mig till det fall, som ligger mitt yrke
nära, att samtidigt som man i England,
Danmark och till och med i Finland
går i författning om att avsevärt, eller
i vart fall mer eller mindre avsevärt,
lätta på pappersransoneringen, måste
de svenska statsmakterna avisera vår
dagspress sannolikheten av en skärpt
pappersransonering. Jag vet icke om
statsministern känner till den konferens,
som hållits i England mellan
pressmän från olika länder, där man
diskuterade pappersransoneringens
verkningar såsom censur. Jag tror att
det är ett faktum, som man icke kan
komma ifrån. Att konstatera detta är

icke dikterat av partipolitisk oppositionslusta
— det vill jag gärna understryka.
Tidningar tillhörande statsministerns
eget parti såsom Aftontidningen,
Ny Tid och Arbetet, för att nu
nämna de främsta, ha många gånger
uttalat sin oro i samma riktning. Men
detta är kanske ändå icke det allvarligaste,
utan det som är mera oroväckande
är de normer, som tillämpas för
tilldelningen av papper till en del periodiska
tidningar och tidskrifter. Som
kammarens ledamöter känna till utarbetade
1947 års sakkunniga mycket bestämda
normer för papperstilldelningen.
Man indelade företagen i olika
grupper, och tidningar och tidskrifter
hänfördes till skilda kategorier. Nu visade
det sig emellertid, att den publikationsnämnd,
som under bränslekommissionen
har hand om detta — jag talar
här icke på något sätt i egen sak —
vidtog den uppseendeväckande åtgärden
att flytta en förströelsetidning som
Folket i Bild ur dess grupp och till en
annan med högre tilldelning, och det
utan att de övriga tidningarna i samma
grupp fingo följa med. Nog är det väl,
Eders Excellens, en händelse som ser ut
som en tanke, att denna tidning någon
tid efteråt såldes till det socialdemokratiska
partiets förlag; det ser i vart
fall icke trevligt ut. Man erinras om det
gamla uttrycket att Caesars hustru icke
ens får misstänkas. Pappersransoneringen
som sådan har jag självfallet
aldrig någonsin vare sig i riksdagen
eller i min tidning opponerat mig mot.
Jag anser, att tidningarna liksom andra
företag måste finna sig i inskränkningar
och ransoneringar, men man måste
hålla på att en ransonering skall tilllämpas
på ett omutligt rättvist sätt, så
att den icke får karaktär av en subjektiv
värdering och lätt kan framstå som
mannamån och godtycke.

På tal om kommissionsväsendet läste
vi ju för icke så länge sedan i tidningarna
om någonting som gick under
namnet »martyravtalet». Jag har anled -

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34. 101

ning att beröra den saken då jag ju varit
inne på liknande företeelser tidigare
bär i riksdagen. Detta avtal innebar,
som kammarens ledamöter torde
erinra sig, att handelskommissionen
fick ta på sig skulden för förseelser,
som andra kommissioner begått. Det är
klart att man måste säga sig, att detta
är ett ytterst betänkligt system, ty det
strider mot den ansvarighetsprincip,
som måste vara grundläggande i svensk
förvaltning. Det kan icke på detta sätt
få smyga sig in ett smussel om var de
olika förseelserna begåtts, och jag måste
ta för givet att man från regeringens
sida tillser att sådana där hemliga
avtal icke förekomma i fortsättningen.

Jag skall be att få ta ytterligare ett
fall; det är alldeles dagsaktuellt och
ligger för närvarande på regeringens
bord för prövning. Jag anför det mot
bakgrunden av de direktiv jag nyss
läste upp och som regeringen utfärdade
i juli i år, nämligen att kommissionerna
skola vinnlägga sig om samarbete
med näringslivet och dess organisationer.
Priskontrollnämnden har helt
nyligen handlagt ett för landets bageriidkare
mycket viktigt ärende om prissättningen
på matbröd. I själva sakfrågan,
om priserna äro rimliga och
riktiga, skall jag icke yttra mig. Jag
är icke bageriidkare och kan icke ha
någon mening om den saken. Min kritik
måste i stället drabba de krisorgan,
som icke uppträda på ett sätt, som vittnar
om samarbetsvilja utan om lust att
befalla och bestämma. Den 9 september
i år höjdes efter förhandlingar i
vanlig ordning priset på mjukt matbröd
och kaffebröd. Den 2 oktober, alltså 28
dagar efteråt, framlades av priskontrollnämnden
förslag om sänkning av
priset på matbröd med anledning av
att ransoneringen hade upphävts. Och
därom är ingenting att säga. Den 12
oktober sammanträdde man igen och
då hade förslagen preciserats, och så
skulle bageriidkarna överväga dem.
Den 13 oktober, alltså dagen därpå, kal -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

lades bageriidkarna helt hastigt till ett
sammanträde, och då förelädes dem ett
helt nytt förslag, som de icke tidigare
sett, och det krävdes från nämndens
sida att detta förslag skulle godkännas
vid sittande bord. Till sist lyckades
man emellertid utverka uppskov till
dagen därpå. Då vände man sig till
livsmedelskommissionen, som har att i
sista hand fastställa priserna, för erhållande
av anstånd, så att man skulle
kunna hinna räkna om detaljerna i förslagen,
och den 15 oktober medgav livsmedelskommissionen
anstånd till den 19
i samma månad. Den 19 oktober fastställdes
emellertid emot bageriidkarnas
protester de av priskontrollnämnden
fixerade priserna. Det allra märkligaste
är emellertid, att samma dag, alltså den
19 oktober i år, som priset på brödet
sänktes, vidtogs en höjning av mjölpriset
med det visserligen ringa beloppet
av 25 öre per deciton. Detta skedde
utan att man under förhandlingarna
med bageriidkarna sagt ett ord om att
man hade några planer i den vägen.
Det är väl ändå självklart, att denna
höjning av mjölpriset måste ha varit
föremål för övervägande, åtminstone
under några dagar i förväg, och då
hade det väl varit rimligt att den part,
som skulle komma att drabbas av prishöjningen,
när vederbörande ändå voro
samlade hos nämnden, hade fått veta
vad som var i görningen. Det fick man
nu icke, och priset fixerades. Nu har
man för att få rättelse gått till Kungl.
Maj:t. Jag uttalar mig som sagt, herr
talman, icke om vilket pris som är rimligt
— del kan jag icke och vill icke
— men det vill jag säga till folkhushållningsministern,
som nu har kommit in
i kammaren, att detta sätt att umgås
med näringslivet, såvitt jag kan förstå,
icke kan stå i överensstämmelse med de
direktiv, som jag nyss nämnde utfärdades
för kommissionerna den 21 juli i är.
Jag är angelägen framhålla — detta
utan kritiklusta utan uteslutande för
att åstadkomma en förbättring — att

102

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

regeringen måste se till att det blir en
ny anda i kommissionerna att förhandla
och resonera än som nu besjälar
kommissionernas umgänge med näringslivet.

Jag skall be att med några ord få
beröra en annan liten sak i samband
med den diskussion, som förts här i
dag. Här har sagts, att man från oppositionens
sida har fört ett hårt och
våldsamt språk mot regeringen. Jag
skall icke diskutera den saken, men jag
skulle vilja säga, att så som man i
många fall gått fram från statens och
regeringens sida mot de enskilda medborgarna
behövs det sannerligen icke
något hårt språk för att väcka en viss
misstämning. Jag har här i min hand,
herr talman, en ansökan om valutalicens
från en enkel firma långt borta
på den värmländska landsbygden på
ett så blygsamt belopp som 15 dollar,
som skulle skickas till en anförvant i
Förenta staterna. Denna inköpsanmälan
•— jag skall kanske icke säga när
den är dagtecknad, ty då skulle den
ju kunna identifieras —• måste man
tycka var en ganska rimlig begäran.
Det står i den att det var fråga om en
gåva och att den icke var förknippad
med någon motprestation från mottagarens
sida. Denna lilla och rimliga
begäran återkom från valutakontoret
med röd stämpel: »Kan ej medgivas.»
Jag tror att man, och då icke minst den
nye handelsministern, måste förstå, att
när sådana här röda stämplar komma
ut över landet, frågar man sig där: Ha
vi verkligen kommit så långt, att det
icke finns möjlighet att skicka ens ett
så litet belopp som detta? Då upphöra
de hårda orden, och i stället är det
gärningarna själva som tala. Jag har i
min verksamhet denna sommar och
höst fått ett antal brev, som utskickats
från valutakontoret och i vilka man i
sin klappjakt efter utlandsvalutor, till
och med mycket blygsamma belopp,
skickar de strängaste hotelser om åtal
därest icke vederbörande konvertera i

svensk valuta. Jag kan försäkra regeringens
ledamöter, att när man går
fram så hårt fiskaliskt i så små saker
som det här gäller, då verkar detta på
ett sätt, som icke är till gagn för statsmakterna
och ej heller stärker förtroendet
till dem. Jag tror att det vore
riktigt och klokt att observera detta
och att gå fram med ett visst mått av
lämpor så att man slipper denna rent
fiskaliska framfart.

Herr talman! Även om man, som här
gjorts från oppositionens sida, accepterar
detta 8-punktsprogram, måste man
göra det utan entusiasm, därför att det
går så hårt ut över en rad av åtgärder
såsom byggnadsföretag och reformer,
som behövt vidtagas här i landet. Och
entusiasmen blir ännu mindre därför
att det kommer så sent att det drabbar
långt hårdare än vad det annars skulle
behövt göra. Jag skulle också vilja
säga, att när man accepterar detta program
så måste man få hoppas att det
innebär, att det program, som regeringen
har proklamerat som regeringsprogram
under den period, som vi nu äro
inne i, nämligen 27-punktsprogrammet,
därmed är likviderat. Man kan, såvitt
jag förstår, icke acceptera 8-punktsprogrammet
och samtidigt hålla fast vid
27-punktsprogrammet.

Om jag får sluta mitt anförande med
att även beröra valet, så tror jag mig
kunna säga, att valet, vars innebörd
här har varit föremål för många kannstöperier,
på en punkt varit ganska
klarläggande. Det har nämligen, såvitt
jag kan förstå, inneburit, att strömmen
på vad vi skulle kunna kalla den socialistiska
sidan har gått från den yttersta
vänstern in mot mitten; den saken
är fullkomligt klar, det visar icke
minst kommunisternas decimering. Men
även på den andra sidan är utvecklingen
mot mitten lika klar. Vad innebär
detta om icke en anvisning från väljarnas
sida, att man vill ha en politik i resonlighetens
tecken och icke en socialistisk
politik.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34. 103

Och eftersom statsrådet Sträng nu
sitter här vill jag till sist säga, att man
vill veta, om det skall bli som herr
Sträng utlovade i sitt förstamajtal, nämligen
att om socialdemokraterna skulle
vinna valet skulle näringslivets män
komma att tala i lufttomt rum. Jag tror
att statsrådet Sträng vad beträffar
8-punktsprogrammet hör till dem som
måste revidera sin uppfattning ganska
väsentligt och bryta med hela den politik,
som han så sent som den 1 maj
gjorde sig till tolk för. Jag tror att det
är ytterst lyckligt för det svenska folkhushållet
att det blir statsrådet Sträng,
som får ändra mening därvidlag. Samtidigt
beklagar jag emellertid, att detta
program kommit alltför sent. Vad man
nu från oppositionens sida vill och har
rätt att begära från regeringens sida är,
att tillämpningen av detta program
skall bli sådan att man från fall till fall
visar hänsyn och förståelse för det
svåra läge, som vi befinna oss i.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Ståhl tillkännagav,
att folkpartiets linje i räntefrågan
var oförändrad, och han meddelade
att han för säkerhets skull förfrågat
sig i saken hos folkpartiordföranden
och då fått veta, att så var fallet.
Folkpartiet, sade herr Ståhl vidare,
diskuterar räntefrågan utan att binda
sig för något magiskt tal. Vad betyder
detta, herr Ståhl? Betyder det, att vi
stå inför ett nytt utslag av samma upphöjda
politik, som i våras i fråga om
bensinbeskattningen tog sig uttryck i
den ryktbara s. k. tioöreslinjen?

Jag citerade generaldirektör örnes
bekanta uttalande i Umeå, där han förklarade,
att tyvärr icke alla de politiska
partierna ville se sanningen i ögonen
i räntefrågan. Nu finner jag att
efter den 19 september den ena folkpartitidningen
efter den andra har fått
en annan uppfattning i dessa ting. Jag
skall citera ett enda uttryck för denna,

Ang. regeringens ekonomiska politik.

skola vi säga »justering». Det är en av
folkpartiets mera betydande landsortstidningar,
som uttalar sig sålunda: »Så
som den ekonomiska utvecklingen i
vårt land hittills gått efter kriget, synes
allt flera skäl tala för att herr Örnes
mening slutligen visar sig vara
mera välmotiverad än de alltför försiktiga
politikernas undanvikande och
tänjbara tal.» Det kan väl, herr Ståhl,
icke vara så, att denna aktade folkpartitidning
riktar kritiken av »försiktiga
politikers undanvikande och tänjbara
tal» också mot mycket högt ställda
personer inom det egna partiet?

Till slut bara ytterligare ett litet påpekande.
Såvitt jag kan förstå, vill inte
folkpartiet —- man har i varje fall inte
fått klarhet på den punkten — vara
med om någon räntehöjning. Jag skulle
direkt till folkpartiets ordförande vilja
rikta den frågan: Om man inte vill
vara med om en räntehöjning och om
man inte vill vara med om några kreditrestriktioner
genom de s. k. fysiska
kontrollerna, hur tänker man sig då
kunna begränsa investeringarna?

Herr Ohlin är ju professor i nationalekonomi
och bör således ha lätt för
att ge svar på denna fråga.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara säga till herr Hagberg
i Malmö, att han bör citera riktigt.
Han säger här, att jag sagt att folkpartiet
inte vågar diskutera räntefrågan.
Vad jag sade var, att folkpartiet har
både före och efter valet — det sade
jag i eu replik till herr Hagberg —
haft exakt samma linje i räntefrågan,
och för att verifiera detta konstaterade
jag här, att vad herr Ohlin tidigare
sagt var ett upprepande av ett anförande,
som han höll i mars i år.

Vad sedan den ena eller andra tidningen
har sagt vet faktiskt inte jag.

104 Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Men herr Hagberg i Malmö är ju liksom
jag tidningsman och vet väl, att vi
inte springa varken till den ene eller
andre och fråga, vad vi få säga i våra
tidningar. På det sättet skall man således
inte argumentera.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Jag vet inte vilken
folkpartitidning, man mest skall fästa
sig vid. Jag trodde, att den, jag just
citerade, har någon betydelse. Det har
den kanske inte. Då skall jag be att få
citera en tidning, som i varje fall anses
stå folkpartiets ordförande utomordentligt
nära och som i förrgår skrev
följande rörande förutsättningarna för
den av alla så livligt önskade väsentliga
ökningen av sparandet: »Om detta skall
lyckas, måste emellertid spararnas intressen
också tillvaratas. För den
stora massan försäkringstagare är det
ett intresse att deras pengar placeras
så, att de ge högsta möjliga avkastning,
naturligtvis med tillgodoseende av
den säkerhet, som är stadgad i lag.»

Detta kan väl inte tydas mer än på
ett sätt, därest nu inte herr Ohlin låter
dementera även detta uttalande, som
dock står att läsa i Stockholms-Tidningen.

Chefen för jordbruksdepartementet
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag skall inte uppbygga kammaren med
någon repetition av mitt förstamajtal
i Uppsala, men eftersom tydligen redaktör
Ståhl har förälskat sig i uttrycket
»i lufttomt rum» och anfört det,
jag tror det är andra eller tredje gången
här i kammaren, så vill jag bara göra
den anmärkningen, att om man rycker
ur ett par ord ur sitt sammanhang och
viftar med dem, kan man i regel få
åhörarna att tro någonting, som är diametralt
motsatt vad vederbörande talare
egentligen sagt. Det kan nog var och en
av kammarens ledamöter kanske av egen
erfarenhet ge mig rätt uti. Men jag
skall ge redaktör Ståhl ett råd. Om han

läser Morgon-Tidningen, Arbetarbladet
eller Arbetet av den 10 maj i år, så
finns där en redogörelse, som jag signerat,
i vilket sammanhang uttrycket
»i lufttomt rum» förekommer. Om herr
Ståhl läser den redogörelsen, behöver
han inte besvära kammaren med en
tredje eller fjärde repetition av detta
uttryck.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall säga till statsrådet
Sträng, att det är varken tredje eller
fjärde, det är inte ens andra gången
som jag använder detta uttryck här i
kammaren, utan första gången. Vidare
skall jag be att få säga, att jag höll mig
till det utskickade TT-referatet av herr
Strängs Uppsalaföredrag, och så pass
lång erfarenhet har jag i det här fallet
att Jag vet, att TT-referat bruka vara
auktoriserade. Om sedan statsrådet
Sträng den 10 maj i stället för den 2
maj har behövt göra en särskild förklaring
till ett visst antal tidningar, är
det en sak, som jag icke kan hjälpa.

Chefen för jordbruksdepartementet
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
I det TT-referat, som är auktoriserat
av mig, finns icke uttrycket »i lufttomt
rum». Däremot gjorde den journalist,
som Uppsala Nya Tidning hade sänt
till mötet, ett alldeles speciellt referat,
som sedan cirkulerade i den svenska
pressen. 1 detta referat finns uttrycket
»i lufttomt rum» utryckt ur sitt sammanhang
och följaktligen så funtat, att
det ger allmänheten en helt annan uppfattning
om innebörden än vad det
egentligen skulle vara.

Herr HALL: Herr talman! Herr Ståhl
har anfört några klagomål mot valutakontorets
styrelse, och jag skall först
be att få säga några ord om dem.

I den kontroll av till landet ankommande
valutor, som måste ske, är det
en självklar sak, att man åtminstone
inte från början kan skilja på små och

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

105

stora belopp. Det skulle ju bara medföra,
att den som vill ha in valutor till
landet, delar upp dem i små poster
och därigenom får in ungefär vad han
vill ha utan att därmed få någon försäljningsskyldighet
till riksbanken.
Men om man hittar något fall, där en
statlig myndighet uppenbarligen har begått
ett misstag, som inte är alltför
stort men som ändå kan vara av betydelse
för den som drabbas av det, så
är det en bra metod, att den enskilde
riksdagsmannen går till denna myndighet
och försöker klara upp det. Vi
ha alla under vår riksdagstid haft
hundratals sådana ärenden att utreda
hos statliga myndigheter, och jag kan
inte erinra mig att jag i något fall
kommit med berättigade klagomål utan
att det också har företagits en rättelse.
De statliga myndigheterna, även kommissionerna,
äro icke mera omöjliga
att ha att göra med än att det mycket
väl går för sig att få en rättelse, om det
finns verkligt sakliga skäl för det, och
i andra fall skall man ju inte ha någon
rättelse.

.lag tycker nog, att sedan nu valrörelsen
är utkämpad, kunna vi bordlägga
den del av valpropagandan, som går
ut på att utmåla kommissionsväsendet
såsom särskilt ogint emot den svenska
allmänheten. Det har inte till uppgift
att vara det, och jag är övertygad om att
vad valutakontorets styrelse beträffar
försöker man vara så tillmötesgående
som möjligt mot allmänheten. Men detta
kanske inte är någon viktigare sak i
detta sammanhang.

Det ekonomiska program, som regeringen
framlagt, innefattar ju bland
annat försök till en förbättring av landets
exportmöjligheter. Det är därför
naturligt, att det under dagens överläggning
kommit att bli tal om de olika
metoder, som man kan använda, när
man vill befrämja exporten. I stort sett
råder väl också en samstämmig mening
i riksdagen om de medel, som härvidlag
kunna komma till användning. Det

Ang. regeringens ekonomiska politik.

är såvitt jag har kunnat uppfatta bara
på en enda punkt, som en bestämd meningsmotsättning,
som därtill är mycket
svår att överbrygga, har kommit till
uttryck. Det är i herr Ohlins anförande,
där han, såvitt jag hann anteckna rätt,
säger att höjningen av kronans värde
icke har visat sig berättigad, och därför
trodde han att vi måste gå tillbaka.
Jag har inte antecknat fortsättningen,
men jag tror inte att den är ägnad att
ge någon i det väsentliga annan bild
av herr Ohlins meningsyttring på den
punkten.

Vi ha ju varit angelägna om att i
olika sammanhang undvika en diskussion
om växelkurserna, därför att en
sådan diskussion regelmässigt medför
spekulationer av olika slag. Det ligger
i det nuvarande lägets natur, att den
som innehar valutor ändå behärskas av
en viss tröghet, när det gäller att överlämna
dessa valutor till riksbanken.
Varje yttrande, som kan tolkas som om
statsmakterna vore på glid, när det gäller
växelkurserna, är därför direkt ägnat
att försvåra den politik, som riksbanken
bedriver. Jag måste därför beklaga,
att herr Ohlin på detta sätt tagit
upp frågan om växelkurserna, men
eftersom den nu en gång kommit upp,
är det nödvändigt att det ges mycket
bestämda deklarationer. Statsministern
har givit en sådan deklaration för regeringens
räkning. Herr Hagberg i Malmö,
min kamrat i bankofullmäktige, har
också sagt sin mening om saken, och
den överensstämde helt med den mening,
som statsministern tillkännagav.

Vad är det nu man tror att man
skulle vinna med en förändring i växelkurserna?
Såvitt man avser en förändring
av samtliga växelkurser, menar
man väl att man skulle vinna större
möjligheter att exportera, därför att
våra varor skulle bli billigare räknat i
andra länders valutor. Men jag vill erinra
om att ett sådant förbilligande sker
bara under en kort tid, medan en motsvarande
fördyring av importvarorna

106

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

slår igenom på den svenska marknaden.
När man har kommit några månader
framåt från det datum, då man förändrade
växelkurserna, har den inhemska
prisnivån drivits upp till en nivå, där
svårigheterna att exportera äro ungefär
lika stora som de voro vid utgångsläget.
Växelkursförändring är en medicin,
som hjälper för dagens huvudvärk men
som icke sätter en i något bättre läge
inom en framtid, som ligger något mera
avlägsen.

Formellt är ju Sverige obundet, eftersom
Sverige icke anslutit sig till Bretton-Woodsöverenskommelsen.
Sverige
kan sålunda inom rimliga gränser förändra
sina växelkurser, men ingen tror
väl att den omständigheten, att vi stå
utanför formella förpliktelser, skulle fritaga
oss ifrån repressalieåtgärder från
utlandet, om vi försökte att tränga oss
in på eller bevara exportmarknader
genom manipulationer med vår valuta.
Sannolikt skulle dessa mycket snabbt,
snabbare än den inhemska prisnivån
reagerade, ha framkallat repressalieåtgärder
från utlandet, som gjorde vår
export kanske ännu svårare än vad den
för dagen kan vara.

Om man med ett yrkande om växelkursförändringar
avser att därmed skulle
exportsvårigheterna åtminstone beträffande
vissa begränsade marknader
vara undanröjda, måste jag anmäla en
alldeles bestämd reservation. Det finns
kanske i vissa länder ett motstånd mot
export på grund av att de svenska varorna
äro dyra, men det väsentliga motståndet
ligger ju på helt andra områden.
Valutasvårigheterna ute i världen spela
därvidlag den förnämsta rollen. Man
har helt enkelt ingenting att köpa för i
en stor del av de stater, till vilka Sveriges
exportvaror normalt bruka gå, och
detta är ju det verkligt starka hindret,
när det gäller en utvidgning av exporten.
Man övervinner icke denna totala
valutabrist i dessa stater genom
prisjusteringar på 10, 15 eller 20 procent,
ty där är det mycket starkare

krafter som verka än hänsynen till dessa
priser. Den medicin, som herr Ohlin
har förordat, måste vi sålunda från
riksbankens sida bestämt taga avstånd
ifrån.

Utan att på något sätt vilja lägga
band på diskussionen skulle jag vilja
vädja till kammarens ledamöter att
tänka sig mycket noga för, innan man
tar upp en diskussion om växelkursförändringar.
Jag tror att det är en av
de punkter, som vi måste nita fast ordentligt,
om vi över huvud skola ha
några förutsättningar att driva en politik
med syfte på en allmän stabilisering
av våra ekonomiska förhållanden.

Därefter har ju riksbankens politik
beträffande obligationsköpen kommit
att spela en mycket framträdande roll
i synnerhet i den senare delen av den
debatt, som kammaren nu sysslar med.
Jag vet inte för vilken gång i ordningen
vi diskutera obligationsköpen, och jag
vet heller inte om det finns någon synpunkt,
som man kan avvinna denna
diskussion, som vi icke ha ventilerat
här många gånger förut. Om någon säger,
att ett upphörande av riksbankens
handel med obligationer skulle vara
något medel, som påverkar penningmarknaden
på det sättet att den bleve
mindre livlig eller mera stram, skulle
jag nog närmast vilja säga, att det påståendet
är ungefär lika riktigt som om
man säger, att riksbanken icke skall
lämna ut hundralappar, men femtiolappar
kan den lämna ut hur mycket som
helst. Det är väl ändå alldeles klart, att
om man upphör att köpa obligationer
men i stället redislconterar växlar eller
på annat sätt ingriper på penningmarknaden
med samma belopp, så har man
åstadkommit precis samma sak i båda
fallen, d. v. s. man har försett penningmarknaden
med ett visst belopp.

Att ställa frågan om obligationsköpen
är således inte att ställa ens en halv
fråga utan en tredjedel eller en fjärdedel
av frågan. Vill man få någon ordning
på diskussionen, måste man ställa

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34. 107

hela frågan, hur riksbanken skall förhålla
sig till penningmarknaden, och
då måste ju kravet i stället bli, att riksbanken
icke skall köpa något och icke
belåna något. Ställer man frågan på det
sättet, har man fått den riktigt ställd,
men då får väl ändå herrarna ursäkta
att vi svara med en motfråga: Vad i
herrans namn skola vi då ha en riksbank
till? Det är väl ingen som tror, att
om riksbanken slutar att ingripa på
marknaden, denna då kommer att inställa
sig på någonting, som kan kallas
för naturligt marknadsläge eller ett naturligt
ränteläge, som man till och med
fantiserar om? I samma ögonblick som
riksbanken släpper obligationskurserna
och låter dem driva, så är det andra
krafter som taga hand om obligationskurserna
och sätta dem och bestämma
dem. I samma ögonblick som riksbanken
förklarar sig neutral till ränteläget,
komma ju inga underbara feer, som
kunna kallas för marknadsläget, och
taga hand om ränteläget och lägga det
tillrätta, utan det uppenbarar sig bara
våra gamla bekanta, bankdirektörerna
och försäkringsdirektörerna, och besluta
hur stor räntan skall vara. Så enkelt
är det med den saken. Den som tror att
marknadsläget fungerar på något annat
sätt, har ingen föreställning om penningmarknaden,
tv den får aldrig sköta
sig själv utan där är det alltid några
människor eller institutioner som bestämma,
och något naturligt marknadsläge
och någon naturlig ränta finns inte.

Om man anläggar denna mycket enkla
och, jag vågar påstå, riktiga syn på
saken, får man kanske ett riktigare perspektiv
på vad det är som riksbanken
gör. Innan man drar några slutsatser,
kanske man emellertid också skall försöka
få något begrepp om, huruvida det
är riktigt när man säger, att riksbanken
numera förser marknaden med så mycket
pengar, att det är omöjligt att få
den stramhet på penningmarknaden,
som ur inflationsbekämpande synpunkt
skulle vara önskvärd. Jag vill då först

Ang. regeringens ekonomiska politik.

ställa frågan: Har någon, som känner
till dagens penningmarknad, kunnat
undgå intrycket att den redan är mycket
stram? Jag tror det inte. Det är
svårt att få låna pengar i Sverige i dag,
helt enkelt beroende på att sparandet
icke står i riktig proportion till investeringarna.
Så länge detta är fallet komma
vi att ha en stram penningmarknad,
såvida icke riksbanken pumpar ut mycket
pengar. Om vi ta i betraktande den
väldiga investeringsverksamhet som är
i gång och den stora ökning av varulagren
som skett under de senaste åren,
då förstå vi den nuvarande stramheten
på penningmarknaden. De 200 å 300
miljoner kronor, som ställts till marknadens
förfogande under 2V2 år, ha icke
kunnat motväga stegringen i efterfrågan
på betalningsmedel.

Jag tror det är riktigare att angripa
problemet från den andra sidan, den
rent materiella sidan. En ytterligare åtstramning
av penningmarknaden skulle
betyda minskade investeringar och
minskad lagerhållning. Det är alltså på
den vägen man måste angripa problemet.
Penningpolitiken är ett av de medel,
med vilka man kan skruva ned investeringsverksamheten
och hindra en
onödigt stor lagerhållning, men man
skall inte tro att den är det viktigaste
medlet att styra den ekonomiska utvecklingen
i ett reglerat samhälle.

Jag hade tillfälle att i våras i en liknande
diskussion påpeka, hur det skulle
gå, om vi reglerade import och investeringar
enbart med penningpolitiska medel.
Det råder ingen tvekan om att allt
vad vi kalla för lyx- och överflödsvaror
skulle komma i förtur, ty man är regelmässigt,
oberoende av ränteläget och
växelkurserna, villig att betala mest för
dessa ting. På det området skulle säkerligen
företagsamhet och affärer kunna
fortgå ganska obehindrat. Trycket på
penningmarknaden skulle i stället främst
vila på sådana varor, som vi anse nyttiga.

En ekonomi sådan som vår kan helt

108 Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

enkelt inte regleras med räntan. Medlet
är här litet för trubbigt och verkar alltför
klumpigt. Detta utesluter självfallet
inte, att man i framtiden kan komma
att begagna även en mindre räntejustering
för att reglera penningmarknaden.
Men mot en förändring av ränteläget
nu talar dessutom alldeles bestämt, att
en sådan ändring icke låter inpassa sig
i ett program, som till sitt huvudsyfte
har en stabilisering av ekonomien.

Den predikan, som vi vid många tillfällen
hört om hur ofarlig en räntejustering
är, har också upprepats här i dag.
Jag skall inte göra några sakliga invändningar
mot vad som sagts, fastän
jag nog tror att herr Hagberg i Malmö
framställer saken litet oskyldigt. I verkligheten
kommer ju ändå en ränteförändring
att drabba på relativt ömtåliga
punkter, och den kommer nödvändigtvis
att få rent ekonomiska följdverkningar
av ogynnsamt slag, som det kan
bli mycket svårt att neutralisera.

Det allt avgörande härvidlag är, att
om man inte kan övertyga de stora folkgrupperna
om att vi äro beredda att
hålla en ekonomisk stabilitet på alla
områden, så lära dessa folkgrupper icke
vara villiga att ta på sig den uppoffring,
som det ändå innebär att i ett
gynnsamt läge inte ta ut de priser eller
löner, som man kan utvinna. Jag vet
inte om högern är beredd att till bönder,
arbetare och tjänstemän säga, att
dessa utan någon kompensation skola
finna sig i de levnadskostnadsfördyringar,
som en räntehöjning medför.
Nog bör man ha mycket starka skäl för
att framföra ett sådant krav. Om det
inte finns något skäl att anta, att en
räntehöjning skulle i nämnvärd grad
kunna hjälpa oss ur några andra ekonomiska
svårigheter, vore det väl orimligt
att riskera en uppgörelse om stabilisering
av priser och löner, bara därför
att man bär med sig en gammal
dogmatisk föreställning om att en inflationskonjunktur
skall mötas med
räntestegring.

Såvitt jag förstår är det ofrånkomligt
att man träffar ett avgörande på denna
punkt. Man kan välja det ena eller det
andra, men inte bådadera. Väljer man
räntestegringslinjen, väljer man bort
stabiliseringslinjen. Det är detta som är
det avgörande, och jag tror inte man
bör tvivla ett ögonblick på att de små
svårigheter, som eventuellt kunna vara
förenade med ett bibehållande av nuvarande
räntenivå, skola tas med jämnmod,
om man genom lugn på räntefronten
kan vinna en allmän stabilisering
av vår ekonomi.

Herr DICKSON: Herr talman! Vid
denna tid på kvällen är ju ganska mycket
sagt, men jag skall försöka skrapa
ihop några rester av argument, som
inte varit framme i debatten förut och
som möjligen kunna ha sitt värde.

Jag skall först tala några ord om
detta val, som nu många glädja sig åt
och som andra äro bekymrade över.
Vilkendera kategorien som har mest
grundad anledning att visa sina känslor
kan ju göra detsamma i sammanhanget.
Det är dock ganska makabert att tänka
sig, att ett sådant val som detta är resultatet
av ett ställningstagande från
en massa människor, av vilka 94 procent
inte ha någon aning om vad det
hela gäller. Av de återstående 6 procenten
— jag har ändå huggit till den
siffran ganska hövligt, jag tror den är
mindre — är det bara 10 procent, som
ha en mera klar bild av de svåra begrepp
som valet har rört sig om.

Antingen man nu skall glädja sig eller
vara bekymrad har man nog samfällt
en känsla av att det är någonting irrationellt
som hänt. Valet var ett ganska
märkligt val och bjöd på många förbryllande
moment. Strax före valet
observerade jag på en klipphäll inte
långt från mitt hem, på en sådan där
slät klipphäll, som klistret biter så bra
på, fem affischer, ett från vart och ett
av våra politiska partier. På var och en

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

109

av dessa affischer, uppsatta i geometrisk
ordning och orörda av kontrahenterna,
stod ordet »frihet».

Man stöter där återigen på ett irrationellt
begrepp, vilket är skada, eftersom
frihet är ett gångbart och värdefullt
ord. Liksom många andra har det i den
politiska diskussionen mist sin valör,
beroende på att det användes i olika
bemärkelser. När frihet i vissa personers
mun betyder detsamma som ofrihet
och demokrati är lika med diktatur,
då stöta vi på samma utveckling som
övergått begreppet »att föra väsen», vilket
är detsamma som att föra oväsen.
Man kan fråga sig, om det inte rent av
behövs nya ord för dessa värdefulla och
användbara begrepp. Kanske Svenska
akademien t. ex. skulle kunna fundera
över den saken.

Ett resultat av valet är att regeringen
Erlander sitter kvar, numera helt lättad
på varje praktisk erfarenhet i ekonomiska
ting. Det är i och för sig tråkigt,
men det kan ju kompenseras av
ett rådfrågande. Jag förstod också av
statsministerns anförande, att man skall
hålla kontakt med andra och söka hjälpas
åt för att gemensamt komma fram
till ett resultat.

Den saken må vi sålunda gå förbi
utan vidare kommentarer. Däremot
talade statsministern om regleringspolitiken,
som skulle vara kvar. Jag fattade
inte säkert, om det bara gäller för
tillfället. Det är väl oundgängligt att ha
ännu till en tid kvar en del ingrepp
i vår frihet — nu använder jag ordet
frihet i den bemärkelse, som väl de
flesta av oss ännu använder. Men skulle
det vara så att regleringspolitiken och
ingreppen i den enskildes handlingsfrihet
skola bestå för längre tid mera
principiellt, då tycker jag inte om det
längre. Jag är rädd för att den doktrinära
socialismen i varje fall leder till
en centraldirigering med en byråkratiscring
som följd.

Och nu, herr talman, skall jag citera
tidningen Expressen. Den hade på sin

Ang. regeringens ekonomiska politik.

löpsedel för några dagar sedan följande
ord: »En enda mans felgrepp lamslog
hela Stockholm». Det var någon som
tagit fel på en elektrisk knapp, och
det blev tråkigheter i spårvägsdriften
o. s. v. av detta. Det ligger en djup
symbolik i det där uttrycket, och jag
skall upprepa det ännu en gång: »En
enda mans felgrepp lamslog hela Stockholm».

Har man folk som sitta i Stockholm
och skola styra hela landet, är det fatalt
om de göra missgrepp. Det är fatalare,
om det är eu man som håller alla trådarna
i sin hand och gör missgrepp, än
om organisationen är decentraliserad,
och de missgrepp vi andra vanliga småpåvar
ute i landet göra, sprida sina
verkningar bara i en liten cirkel men
lämna landet i dess helhet orört. Det
är där faran av en centralisering ligger.
Jag hoppas att den svenska socialdemokratien
skall kunna modifieras under
samarbete med andra meningsriktningar,
så att utvecklingen inte går åt
det hållet. Jag menar med andra ord att
en decentraliserad ordning är mer
idiotsäker än en centraliserad. Vi vilja
inte ha flera ämbetsverk nu, om vi
kunna slippa dem. Det var ju en stor
föräldraglädje inom det styrande partiet
under våren, då vi fingo många nya
ämbetsverk med så långa namn, att det
rent av är svårt att hålla dem alla i
minnet. Om vi inrätta centrala ämbetsverk
för allting, kan det få sådana tråkiga
verkningar som jag här antytt.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga ett par ord om statsrådet Danielsson.
Jag ser honom inte här, men det
är vänliga ord jag skall säga, så det gör
detsamma om han själv hör dem. Jag
tror hela svenska folket med stor sympati
bar följt eller försökt följa hans
arbete. Detta sker ju rätt mycket i det
fördolda, och även resultaten äro väl
ännu så länge fördolda, men det beror
nog ärligt talat delvis på att regeringen
inte är ensam skyldig till allting. Regeringen
kan inte avveckla allt, som blivit

110 Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

bestämt och beslutat i detta rum och
i någon mån i rummet i andra ändan av
huset. Riksdagen har stor skuld i att vi
ha det så krångligt. Det borde vi komma
ihåg, så att det inte blir värre. Det
skulle behövas litet kraftigare instrument
i operationerna än dem statsrådet
Danielsson hittills har tagit till. Han
försöker operera bort kräftsvulster med
nagelpetare, och det går inte riktigt bra.
Man får ha slipat stål till sådant.

Det har i dag ordats mycket om det
ekonomiska programmet. Vi få alla hoppas,
att regeringen och svenska folket
och riksdagen tillsammans skola nå
framgång i försöken att få ekonomien
på fötter igen. Personligen fick jag ett
gott intryck av statsministerns deklaration
och av hans första anförande. Det
var en del punkter, som kanske kräva
förklaring. Man kan inte se, vart det
leder. Det är möjligt att det blir tråkigare
sedan, men i princip var det
ganska gott. Det vore glädjande om vi
i samförstånd kunde lösa dessa svåra
problem. Vi vilja ju alla nå en högre
standard. Jag skulle emellertid vilja
säga ett varningens ord till dem, som
ivra för att denna höga standard skall
nås hastigare än som är möjligt.

Finge jag be de närvarande tänka sig
samhället symboliserat av en snabblöpare,
som rusar mot målet, en högre
levnadsstandard. Vi stå alla, eller åtminstone
fyra partier, och heja på honom
för att det skall gå så fort som
möjligt. Då tar någon i välmening och
knuffar löparen i ryggen för att det
skall gå ännu fortare. Eftersom denne
rör benen så fort han kan, faller han
omkull av den välmenta knuffen, så att
ankomsten till målet därigenom blir
uppskjuten. Jag tror det kan vara nyttigt
att tänka på denna bild ibland. Vi
vilja alla att svenska folket skall få en
högre standard, men det tar sin tid, och
det behövs arbete och sparsamhet för
att komma fram.

Jag hade lovat herr von Seth att bara
hålla på en viss tid, och den är nu ute.

Jag skall sluta med att säga, att om jag
finge framställa ett yrkande, skulle det
vara om att kammarens ledamöter ville
lägga på minnet vad jag här yttrat.

Herr von SETH: Herr talman! Då
kommunikationsministern är närvarande
här, skall jag be att få taga upp vad
som står på sidan 24 i denna blå bok.
Där står beträffande offentliga investeringar:
»Nybyggnad och underhåll av
vägar ha varit starkt begränsade alltsedan
krigets början. Ehuru investeringsbehovet
därför är trängande, kan det
endast tillgodoses i begränsad utsträckning
under den behandlade perioden.»

Då jag är intresserad av vägväsendet
och delvis engagerad däri, blev jag och
många med mig, när vi läste tidningarna
den 29 oktober, rädda för att man
nu skulle starkt begränsa vägunderhållet
igen. Jag vill gärna ge kommunikationsministern
och hans statssekreterare
det erkännandet, att de vägarbeten och
vägförbättringar, som fingo utföras sistlidna
sommar, ha varit utomordentligt
betydelsefulla och säkerligen ha bidragit
till att åter sätta vägväsendet i det skick
det bör vara. Nu vet man emellertid
icke, hur man skall tyda dessa punkter.
Skall vägväsendet få stå tillbaka endast
i fråga om nybyggnader, eller skall det
också göras inskränkningar när det gäller
förbättringar, framför allt permanentbeläggningar
av riksvägar och
större vägar? Det skulle vara värdefullt,
om statsrådet ville, när han finner så
lämpligt, delge riksdagen hur han tänkt
sig programmet. Då man emellertid
ingenting vet därom, tror jag att vi icke
nu, när det gäller att gynna alla produktionsfrämjande
faktorer i samhället,
behöva hysa tvivel om att vägförbättringar
äro produktiva företag. I den
mån man kan förbilliga transporterna,
gynnar man ju både näringslivet som
sådant och alla dess olika grenar. Icke
minst för landsbygdens del, för jordbruket
och kanske ännu mer för skogs -

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

111

bruket, äro goda vägar av stor betydelse.

Jag har velat påpeka detta därför att
det väckt ganska stor undran, hur man
skall tyda dessa ord på sidan 24 i promemorian.
Jag hoppas som sagt, att
man vid tillfälle skall kunna få reda på
hur det kommer att bli på detta område.

Vad beträffar regeringens här framlagda
ekonomiska program, som sträcker
sig fram till åren 1952—1953, så
står det i punkt 4: »För att nå denna
nödvändiga produktions- och exportökning
krävas ansträngningar av alla
grupper i samhället och ett nära samarbete
mellan statsmakterna och näringslivets
ekonomiska och fackliga
organisationer.» Man kan då, herr talman,
fråga sig, hur man skall kunna nå
detta samarbete. Jag gör genast den
reflexionen, att om det skall kunna bli
ett nära samarbete, bör förtroendet mellan
näringslivet och statsmakterna skapas.
Man bör söka undanröja de faktorer,
som motverka ett sådant förtroende.
Jag tror icke att jag gör mig skyldig till
någon överdrift när jag påstår, att förhållandet
mellan regeringen och näringslivet
på grund av den under de
senaste åren förda regeringspolitiken
ingalunda varit ett prov på ett gott samarbete.
Socialiseringsplanerna ha utgjort
ett hinder, och framför allt har
skattepolitiken lagt tunga bördor på näringslivet
och förvisso icke uppmuntrat
till vare sig produktionsökning eller
sparande eller ökade insatser från de
enskilda medborgarnas sida för att
gagna produktionen.

Jag har ingen anledning att här gå
in på olika områden, men ett område
vill jag några ögonblick dröja vid, det
område där jag har min huvudsakliga
verksamhet, nämligen skogsbruket.
Statsministern lade framför allt i sitt
första anförande i dag stor vikt vid att
vi måste öka exporten av vårt virke och
av våra för utlandet begärliga skogsprodukter.
Hans excellens konstaterade,
att Norrlands resurser uttagits ut -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

över den normala tillväxten och att
man nu får räkna med att vi måste
spara virke när det gäller byggnader,
spara träprodukter över huvud taget
och även —- i vårt skogrika land —-både spara papper och bära ransoneringen
av papper. Om man är intresserad
av skogen och skogsskötseln frågar
man sig: Ha vi inga möjligheter
i vårt land att kunna utöka uttagen av
skogsprodukter och att framför allt
öka uttagen av de skogens produkter,
som ge den värdefulla pappersmassan
och det värdefulla virket? Saken ligger
så, jag skulle vilja säga väl till, att vi
i mellersta Sverige befinna oss i den
situationen, att skogarna där äro satta
i ganska gott skick. Man producerar
mer nu än man gjorde för ett par årtionden
sedan. Och när det gäller landskapet
Småland ha vi det så lyckligt
ställt, att vi säkerligen ännu ha sådana
tillgångar på moget virke, att vi skulle
kunna taga ut något mer än den årliga
tillväxten. Men om vi gå till de enskilda
medborgarna och genom höga priser
och andra lättnader uppmuntra dem att
taga ut sin skog i större utsträckning
under den kommande treårsperioden,
stöter man omedelbart på det s. k.
skatteproblemet. Vad man än företager
sig i dag i det svenska samhället i fråga
om handel, näringar och företagsamhet
över huvud taget, måste man först
se efter vad herr Wigforss bestämmer
i saken. Skattetänkandet har gått var
och en i blodet, och vi ha i dagens
samhälle kommit in i den fullkomligt
absurda situationen, att de personer
vid de större eller mindre företagen,
som borde ha mest att säga till om,
nämligen produktionsledarna, disponenterna,
direktörerna, överingenjörerna,
icke bestämma hur produktionen
skall läggas. Det göra i stället skatteexperterna.
Skattetänkandet går igenom
allt vad medborgarna företaga sig, och
det måste så vara, om man över huvud
taget skall kunna, jag måste använda
uttrycket klara livhanken. Jag är icke

112

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

övertygad om att regeringens ledamöter
verkligen satt sig in i hur oerhört
stor skada vår nuvarande finansminister,
herr Wigforss, gör när det gäller
att hindra ett förtroendefullt samarbete
mellan näringslivet och statsmakterna,
när det gäller att hindra sparandet
och medborgarnas möjligheter
att sätta in sina bästa krafter till samhällets
fromma.

Jag har låtit en skatteexpert räkna
ut hur skatterna beräknas för en skogsägare,
som ingalunda hör till vad man
kallar de större inkomsttagarna. Jag
tager som exempel en skogsägare, som
har cirka 10 000 kronors beskattningsbar
inkomst. Genom sparsamhet och
idoghet har han förbättrat sin skogsmark,
hans redskap och inventarier ha
ökat i värde, och han har en behållen
förmögenhet av 320 000 kronor. Skulle
han nu exempelvis kunna avverka mer
än det årliga uttaget, får han ytterligt
litet över, sedan de olika skatterna lagts
ihop. Lägger han till sin inkomst 100
kronor utöver de 10 000, får han i marginalskatt
när det gäller den statliga
inkomstskatten betala 24 %. Kommunalskatt
och landstingsskatt räkna vi ju
i allmänhet till 10 7c, och det hela blir
sålunda 34 7c. Nu tänker någon: Men
varför står von Seth här och skriker
om att skatterna äro så betungande? Jo,
den statliga skatten på förmögenheten
kommer till. Har mannen, som jag nyss
sade, en inkomst på 10 000 kronor och
en förmögenhet på 320 000 kronor, behöver
han endast skatta för 30 gånger
sin inkomst, d. v. s. för en förmögenhet
på 300 000 kronor, men ökar han
inkomsten med bara 100 kronor, blir
det en ytterligare skatt på förmögenhet
på ett kapital, som motsvarar 30 gånger
inkomsten, d. v. s. 3 000 kronor. Samtidigt
som han får ökad skatt på den
förvärvade hundralappen utöver de
10 000, får han extra statlig skatt på
förmögenhet på 3 000 kronor, och efter
en procentsats av 18 %o, d. s. v. 1,8 %,
går denna till 54 kronor. När alltså

denne skogsägare, som ingalunda hör
till de större inkomsttagarna, i samhällets
intresse försöker göra ett större uttag
på sin skog, straffas han med att
få betala skatt med 88 kronor på varje
hundrakrona.

Det ligger då nära till hands att göra
den reflexionen, att när vi skola spänna
alla krafter för att öka produktionen
och, framför allt när det gäller det
skogliga området, söka få till stånd
ökad export av värdefulla varor, är det
nuvarande skattesystemet en käpp i
hjulet för en sund utveckling och är
finansministern, som i sig förkroppsligar
det nuvarande skattesystemet, ett
hinder för den ökade produktionen och
för skapande av förtroende och samarbete
mellan näringslivet och regeringen.
Det var säkerligen många, som
när regeringen nu ombildades hade
hoppats på att vi skulle få en ny finansminister
och att det därigenom skulle
beredas möjligheter att få skattesystemet
reviderat. Det är min fasta tro,
herr talman, att i skogen och dess produkter,
som år 1947 bidrogo med mer
än hälften av vår samlade exportvolym,
finnas dolda reserver för vårt land,
som möjliggöra att vi få in ökad valuta
och därigenom få till stånd en ökad,
nödvändig import från utlandet. Men
så länge vi ha det nuvarande systemet
■— systemet Wigforss — finns det ingen
möjlighet att skapa det förtroende,
som är förutsättningen.

Jag ser att statsrådet Ericsson har
lämnat sin plats, men jag skulle vilja
till sist säga, att de ingrepp, som regeringen
gjorde när det gällde att reglera
förhållandena mellan köparna och säljarna
av skog förra året, voro till stor
skada och skapade en mycket stark
irritation hos skogsägarna. Vi äro alla
fullt på det klara med att köparna behöva
sina organisationer och säljarna
sina. Vi ha i dag tyvärr ett sådant samhälle,
att organisationerna få regera
alltför mycket. Men jag skulle vilja allvarligt
lägga det statsråd på hjärtat,

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

113

som nu övertager statsrådet Ericssons
roll, att vid uppgörandet av årets avtal
om virkespriserna och om övriga skogens
produkter sådana bestämmelser
icke genomföras, att framför allt de
stora virkeskartellerna gynnas till förfång
för Sveriges skogsägare.

Herr LAGER: Herr talman! Utöver
den mera allmänna karakteristik och
kritik, som herr Hagberg i Luleå här
underkastat regeringsprogrammet och
den s. k. fyraårsplanen, en kritik som
jag helt ansluter mig till, skulle jag
vilja göra ett par randanmärkningar till
planen.

Planen har ju, såsom det redan sagts,
tillkommit på framställning av Marshallorganisationen
i Paris, och det är
väl detta som också förklarar dess innehåll.
Den avser att åstadkomma rätt
väsentliga förändringar i vårt lands
ekonomiska liv. Bl. a. fäster man sig vid
vad som sägs om industriens och exportens
strukturella förändring. Exporten
av stapelvaror kommer i fortsättningen
att spela en relativt mindre roll,
och exporten av framför allt högförädlade
industriprodukter förutses ökad.
Därom är naturligtvis ingenting ont att
säga. Det innebär att industrialiseringen
fortskrider och skapar gynnsammare
förutsättningar för en höjd levnadsstandard
åt folket. Men det innebär
också, att det svenska folkhushållet blir
betydligt mera känsligt för konjunkturerna
utomlands. 1 rapporten till Marshallorganisationen
erkännes också
detta med uttalandet att tyngdpunktsförskjutningen
i fråga om exporten
från stapelvaror till produkter av mera
differentierat slag, som hädanefter äger
rum, kommer att öka beroendet av väl
inarbetade marknader.

Med cn sådan riktpunkt för utvecklingen
av landets produktion och export
tycks regeringen ha dragit alldeles
felaktiga slutsatser i fråga om utrikeshandelns
fördelning på olika de 8

Andni kammarens protokoll 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

lar av världsmarknaden. Om det förhåller
sig så, att den svenska exporten
blir mer och mer beroende av väl inarbetade
marknader, som det tager tid
att arbeta upp och som måste underhållas
väl, bjuder ju försiktigheten att
man söker arbeta upp dylika marknader
i de delar av världen, som icke drabbas
av ekonomiska kriser. Sådana
marknader finnas, men icke på det håll,
dit regeringen anser att vår export nu
skal! dirigeras, utan i rakt motsatt väderstreck.
I och med elimineringen av
det kapitalistiska produktionssystemet
ha både Sovjetunionen och Östeuropas
folkdemokratier avlägsnat själva grundorsaken
till de ekonomiska kriser, som
känneteckna den kapitalistiska världen.
Dessa länder befinna sig i snabb ekonomisk
utveckling, ett förhållande som
också erkännes i konjunkturinstitutets
rapport, där det heter, att »de redovisade
produktionsindextalen för de östeuropeiska
länderna visa hän på en
väsentligt starkare industriell expansion
under efterkrigstiden än i Västeuropa».
De östeuropeiska ländernas
ekonomiska struktur förefaller ju bjuda
gynnsamma möjligheter för svensk export.
Med undantag av Tjeckoslovakien
voro dessa länder svagt industrialiserade
före kriget. Sedan dess har
- och det gäller också Sovjetunionen
— kriget åstadkommit en fruktansvärd
förödelse och skapat behov av just sådana
produkter, som enligt regeringen
numera skulle upptaga större del av
landets export. Det synes i varje fall
mig, som om det borde vara naturligt
att man gjorde ansträngningar för att
just här finna de nya marknaderna. Betraktar
man emellertid regeringens program
för utrikeshandeln, finner man att
regeringen tager sikte på minskning av
exporten till Sovjetunionen och de östeuropeiska
länderna och förutser en
markerad stegring av exporten på de
amerikanska staterna. Mot en fördubblad
export på de amerikanska länderna
jämfört med 1938 svarar eu minsk Nr

34.

114

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

ning av exporten på den grupp länder,
som redovisas under rubriken
»Andra» och torde domineras av de
stater jag nämnde, med 5 % jämfört
med 1938. Medan man således förutser
ökat beroende av fasta, väl inarbetade
marknader för de svenska industriprodukterna,
vrider man medvetet utrikeshandeln
bort från de marknader, som
skulle kunna bli en stabil grund för
framtiden, hän mot marknader som ligga
i den ekonomiska krisens riskzon.

I detta sammanhang kan det vara berättigat
att ställa den frågan, hur det
står till med de svensk-ryska handelsförbindelserna.
Skall man döma av siffrorna
för utrikeshandeln, har regeringen
avskrivit de utsikter att öka handeln
med Sovjetunionen, som förutsågos i
uppgörelserna om miljardkrediten. Vid
miljardkreditens lämnande räknade
man med en svensk export till Sovjetunionen
till ett värde av i genomsnitt
200 miljoner kronor per år under en
femårsperiod med tyngdpunkten förlagd
till senare delen av denna period.
Då plansiffrorna för utrikeshandeln
visa en sänkning inte endast i jämförelse
med 1938 utan även med 1947,
kan man inte tolka detta på annat sätt
än att det ingångna avtalet inte kommer
att fullföljas i beräknad omfattning. En
bekräftelse på detta var ju också förre
handelsministern Gjöres uttalande här
om dagen i Oslo. Där sade han, att
några sovjetbeställningar utöver de 280
miljoner, som redan kontrakterats,
knappast vore att vänta, enär den
svenska industrien inte hade möjligheter
att ta emot några sådana.

Den andra randanmärkningen jag
ville göra gäller investeringspolitiken
och då speciellt byggnadsverksamheten.
I rapporten till Marshallorganisationen
och i regeringsförklaringen heter
det, att produktionen av bostäder
och byggnader för allmänt bruk skall
avsevärt begränsas, och att den förutsatta
produktionen av bostäder beräknas
täcka det behov som folkökningen

skapar. Till ersättningsbyggen blir
ingenting över. Det öppnar ju dystra
perspektiv, ty bostadssituationen är
verkligen mycket kritisk, åtminstone i
de större städerna och i vissa tätorter.
Läget i Stockholm exempelvis är sådant,
att det ju knappast är troligt, att
de kommunala myndigheterna ha möjligheter
att med användande av hittills
möjliga medel bemästra det, framför
allt inte om tillståndsgivningen i fortsättningen
skall bli inte bara lika
restriktiv som hittills utan stramas åt
ännu mera.

En ytterligare reducering av bostadsbyggandet
i Stockholm kommer sannolikt
att framkalla krav på t. o. m. en så
besvärlig historia som bostadsransonering.
Enligt de senast redovisade siffrorna
utgör antalet svåra fall i Stockholm
2 500, och bostadsansökningarna
på den kommunala förmedlingen uppgingo
i mitten av augusti i år till
27 000, vilket berör cirka 75 000 människor
eller 10 procent av stadens befolkning.
Bostadsbehovet i Stockholm
uppskattas av de kommunala myndigheterna
för nästa år till mellan 10 000
och 11 000 lägenheter, under det att
man med säkerhet vet, att 4 000 lägenheter
kunna bli byggda. Kravet på bostadsransonering,
i händelse det uppkommer,
är således ganska naturligt,
tv det är ju i alla fall viktigare, att arbetande
människor få möjlighet att
leva ett något så när ordnat familjeliv
än att 30-rumsvillor skola stå tomma
och vänta på att deras ägare skola avlägga
besök vart annat eller vart
tredje år.

Också den förutsatta inskränkningen
av uppförande av skolor och sjukhus
måste vi opponera oss emot. Redan nu
är det trångt och besvärligt i skolorna
i tätorterna, och värre blir det, ty barnkullarna
bli ju större med åren. Jag
tror inte, att det är klokt att skära ned
byggnadsverksamheten på sätt som här
är förutsatt, inte ens från de synpunkter,
som regeringen anlägger.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

115

Till sist, herr talman, bara ett par
ord med anledning av statsministerns
här tidigare i dag avgivna deklarationer
om den svenska arbetarrörelsens
förhållande till demokratien och hans
eget förhållande till socialismen. Statsministern
bad oss kommunister betänka,
att den svenska arbetarrörelsen är
demokratisk. Påpekandet är alldeles
onödigt, eftersom vi aldrig bortsett från
detta förhållande eller förnekat det.
Den svenska arbetarrörelsen är, hoppas
jag, så demokratisk, att den inte avstår
från de krav som rests i efterkrigsprogrammet
på demokrati inom näringslivet,
trots att regeringen har tappat bort
det fullkomligt i den nya regeringsförklaringen.
Jag får kanske kvittera statsministerns
omtänksamhet gentemot oss
med att göra det påpekandet, att den
svenska arbetarrörelsen inte bara är
demokratisk, den har också en mycket
stark och levande socialistisk tradition
och känsla, och denna känsla tror jag
inte kommer att försvinna. Så långt
våra krafter tillåta, komma vi att sörja
för den saken, och i det stycket kanske
de räcka en bra bit.

Arbetarnas uppfattning om socialismen
och dess verkliga innebörd skiljer
sig emellertid helt och hållet från
den uppfattning, som statsministern
deklarerat här i dag. Det var inte han
utan doktor Arnold Ljungdal, som formulerat
den definition på socialismen,
som statsministern i en radiodebatt betecknade
som uttryck för ungdomlig
förvillelse. För att inga missförstånd
skulle uppstå, gav emellertid statsministern
en ny formulering, hur han
själv ser på socialismen, i det att han
förklarade, att det avgörande inte är
vem som äger företagen utan hur man
sköter dem. Med detta har, så långt jag
kan begripa, statsministern kanske
ännu klarare avgränsat sig från socialismen,
ty en hörnpelare i den socialistiska
uppfattningen är, att de avgörande
produktionsmedlen skola överföras

Ang. regeringens ekonomiska politik.

i allmän ägo. Detta är en förutsättning
för socialismen.

Herr statsministern avgränsar sig
emellertid inte bara från socialismen.
Han tar i samma andedrag avstånd från
det program, som hans eget parti formulerade
så sent som 1944. I detta heter
det i själva inledningsraderna: »Socialdemokratiens
mål är att så omdana
det borgerliga samhällets ekonomiska
organisation, att bestämmanderätten
över produktionen lägges i hela folkets
händer, flertalet frigöres från beroende
av ett mindretal kapitalägare och den
på ekonomiska klasser byggda samhällsordningen
lämnar plats för en gemenskap
av på frihetens och likställighetens
grund samverkande medborgare.
» Och litet längre ned i samma
program karakteriseras den borgerliga
samhällsordning man vill avskaffa med
bland annat följande ord: »Det avgörande
kännetecknet på den borgerliga
hushållningen är nämligen icke att enskilda
besitta egendom, men att äganderätten
och rätten att bestämma över
de väsentliga delarna av samhällets
materiella produktionsmedel ligger i ett
mindretals händer, medan ett flertal är
utestängt från delaktighet i denna
äganderätt och vinner en otrygg bärgning
såsom av kapitalets ägare anställda
lönearbetare.»

Jag kan inte finna annat än att herr
statsministern med sin nya deklaration
beträffande socialismen i dag inte bara
har grävt en avgrund mellan sig själv
och socialismen utan också eu avgrund
mellan sig själv och det socialdemokratiska
partiprogrammet.

Herr KRISTENSSON: Herr talman!
Här har i dag försäkringsföretagens innehav
av statsobligationer diskuterats.
Herr statsministern uttalade den förhoppningen,
att det skulle vara möjligt
att träffa en frivillig överenskommelse
med försäkringsföretagen, så att de

11C

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

också i fortsättningen en tid framåt
skulle behålla dessa obligationer. Men,
sade herr statsministern, om det inte
går att träffa en frivillig överenskommelse,
kan det bli nödvändigt att som
en yttersta konsekvens tillgripa en
tvångslagstiftning. Försäkringsföretagens
ledning måste vaka över försäkringstagarnas
intresse, att det blir en
god förräntning av det stora kapital
som samlas ihop från många håll. Man
måste vaka över detta inom ramen för
de krav på säkerhet som ställas av lagen,
och som övervakas av försäkringsinspektionen.
Jag vill erinra om att försäkringstagarna
i stor utsträckning
höra till de små spararna i samhället
och vidare att försäkringsskyddet fallit
i hög grad genom penningvärdets
reducering. Jag kan förstå, att regeringen
i nuvarande penningpolitiska
läge vill träffa en överenskommelse
med försäkringsbolagen, som går ut på
att förlänga det nuvarande avtalet på
denna punkt, men jag betraktar en
tvångslagstiftning på detta område som
synnerligen olycklig.

Det hade behövts en stor produktionsökning
för att möjliggöra den utveckling,
som i vårt land har pågått
efter kriget och som har bestått i att
den enskilde och det allmänna har
ökat konsumtionen mer än tidigare,
samtidigt som den enskilde och det allmänna
investerat mer än förut. Denna
produktionsökning har inte varit möjlig
att åstadkomma. Därför ha vi hamnat
i nuvarande läge, där för mycket pengar
jagar för litet varor, överkonjunkturen
innebär i sig själv produktionshämmande
moment såsom bristen på
råvaror och överrörligheten hos arbetskraften.
Om också denna har något
minskat på sista tiden, finns den dock
kvar. Om en överkonjunktur varar så
länge som nu har varit fallet, medför
den att produktionen inriktas på hemmamarknaden,
därför att man räknar
denna som tryggare än exportmarknaden.

Då vi nu här i dag diskuterat vägen
ur krisen ha vi varit överens om väsentliga
ting. Vi ha varit överens om,
att investeringsbegränsningar nu måste
tillgripas, att åtskilliga planer måste
stoppas i säcken. Man kan beklaga
detta inte minst med tanke på bristen
på bostäder och behovet av sociala och
samhällsnyttiga inrättningar som sjukhus
och vårdhem. Inte minst angeläget
är det att vi få ett ökat antal vårdplatser
för vården av kroniskt sjuka och
psykiskt sjuka. Beträffande denna investeringsbegränsning
har regeringen i
fyraårsprogrammet uttalat, att det är
regeringens uppgift att skapa förutsättningar
för enskilt initiativ inom industri
och handel. Jag är tacksam för
detta uttalande från regeringens sida.
Jag vet inte, om man kan räkna detta
som ett löfte från regeringen att inte
tillgripa socialiseringsåtgärder inom
näringslivet under de närmaste fyra
åren. Måhända har man funnit, att
denna del av socialismens ideologi inte
passar i dessa osäkra tider.

Vidare äro vi från olika håll överens
om att exporten måste ökas för att få
plats för nödvändig import. Det är givet,
att detta måste befrämjas genom
statliga åtgärder, men lika viktigt är,
att det enskilda initiativet här får göra
sig gällande. Det behövs nya exportgrenar,
det behövs nya produkter, som
kunna exporteras, och man behöver
bryta nya marknader, ofta i hård konkurrens
med andra länder. I fråga om
denna exportoffensiv skriver regeringen
i sitt långtidsprogram, att det är angeläget,
att arbetskraft, som kan komma
att friställas, inte sugs upp av service-
och småindustrier på hemmamarknaden
utan tillföres de industrier,
vilkas produktion är av särskild betydelse
för Sveriges ekonomiska balans.
Jag anser, att detta uttalande i stort sett
är riktigt, men jag är orolig över att
man särskilt pekar ut småindustrien,
tv det finns en hel del småindustri, som
är synnerligen produktiv och nödvän -

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

117

dig för hemmamarknaden, och dessutom
får man inte glömma, att de stora
företagen i regel från början varit små.

Även om vi från vårt håll alltså gå
med på att man under nuvarande förhållanden
använder strukturregleringar
såsom investeringsbegränsning och
priskontroll för att bekämpa inflationen,
vill jag dock betona, att det föreligger
stor risk för att man behåller
dessa strukturregleringar alltför länge.
Det finns dock ett samhälle bortom krisen,
där enligt mitt sätt att se dessa
strukturregleringar inte höra hemma.
Allt mänskligt är behäftat med fel, men
när statliga regleringar innebära misstag,
få de betydligt större följdverkningar
än när enskilda företag göra
fel. Vidare kunna dessa statliga regleringar
lätt leda till en stark spärr mot
ny företagsamhet. Det är inte lätt för
statliga kommissioner att avgöra vilka
nya företag som äro bärkraftiga och
vilka som inte äro det. Jag är övertygad
om att i nuvarande läge behöva
våra företag största möjliga rörelsefrihet,
men jag anser det ändå väsentligare
att betona, att dessa strukturregleringar
snarast möjligt böra försvinna,
då krisen väl är över, så att framåtskridandet
kan fortsätta i raskare takt och
därmed grunden läggas såväl för en ökning
av levnadsstandarden som för nya
sociala framsteg.

För ett litet land som vårt är det helt
naturligt, att man behöver stor import
och stor export. Vi ha ett stort intresse
av en friare världshandel. Det är inte
lätt för en liten nation alt knäcka nötter
med de stora, när det gäller att upprätta
bilaterala handelsavtal. I Havannastadgan
har man nu gjort upp en
teckning till en friare världshandel,
men den är förenad med många reservationer,
när det gäller en övergångstid.
Jag tycker emellertid ändå, att
denna stadga tänder ett svagt hopp om
en friare världshandel, och jag är av
den bestämda uppfattningen, att dessa

Ang. regeringens ekonomiska politik.

planer på allt sätt böra stödjas från
svenskt håll.

Herr HJALMAItSON: Herr talman!

Statsministern sade i sitt anförande här
i dag, att regeringen accepterat den produktionsplan,
som är utarbetad av de
ekonomiska experterna. Däremot förefaller
det ju knappast som om regeringen
skulle ha accepterat de rekommendationer
i fråga om medlen att genomföra
denna plan, som lämnats av
samma experter. Jag ser, herr talman,
för min del saken så, att vad det nu
framför allt gäller är att försöka återställa
de rörliga elementen i vår ekonomi.
Det förutsätter en kursändring framför
allt på tre områden, nämligen i
fråga om prispolitiken, räntepolitiken
och skattepolitiken, och syftet med
denna kursförändring är ökad produktion
och sparande och att stimulera
konkurrensen för att därmed lätta den
överbelastning av vår ekonomi, som vi
för närvarande ha att dragas med. Om
målsättningen äro vi, såvitt jag kunnat
förstå, om jag bortser från kommunisterna,
allesammans överens. Diskussionen
gäller däremot medlen, och jag
skall be att få göra ett par randanmärkningar
på den punkten.

När man ifrån vårt håll gång på gång
understrukit angelägenheten av att vi
skola få större smidighet i fråga om
priskontrollen, så kan detta självfallet
betyda prishöjningar i fråga om vissa
artiklar. Men detta är inte detsamma
som en ökad kostnadsbelastning för
folkhushållet i dess helhet. Fn prisjustering
kan vara villkoret för att undanröja
kostnadsfördyrande flaskhalsar.
Den kan också vara villkoret för
att exempelvis våra husmödrar skola
slippa springa ur affär i affär för att
skaffa sig vissa nödvändiga varor, och
även husmödrarnas tid representerar
ett ekonomiskt värde. Men det är inte
bara detta. Det måste i fortsättningen

118 Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

bli en helt annat vilja än nu till förnuftigt
samarbete hos priskontrollnämnden
i förhållande till näringslivet. Jag vill
för min del stryka under vad herr
Ståhl tidigare yttrat på den punkten.
Jag har, herr talman, i våras under en
debatt i denna kammare haft tillfälle
att exemplifiera och dokumentera bristen
på detta samarbete, och jag måste
beklagligtvis säga, att det har under
den tid, som sedan dess gått, inte skett
någon ändring till det bättre. Det råder
på detta område oefterrättliga förhållanden.

Statsministern betonade regeringens
goda vilja att söka lätta på regleringarna
i de fall det var möjligt och att skapa
så gynnsamma förutsättningar som möjligt
för ett gott samarbete mellan myndigheterna
och näringslivet. Jag tror, att
det i närvarande stund knappast finns
något område, där det är så angeläget
att man snabbt ingriper för att få en
bättring till stånd, som när det gäller
samarbetet mellan priskontrollnämnden
och näringslivet.

Priskontrollnämnden har också varit
inne på en tankegång, som jag här bara
skulle vilja beröra något, nämligen tanken
att man skulle särskilt gynna företag
med stor produktivitet. Det är en
tankegång, som i annan version återfinnes
i statsministerns åtta punkter. Av
andra uttalanden synes framgå, att denna
inställning framför allt skulle komma
att gå ut över den mindre företagsamheten.
Jag vill fråga: Hur förhåller det
sig egentligen med denna sak? Efter
vilka principer tänker regeringen, att
man skall bedöma produktiviteten? Jag
vågar nämligen för min del påslå, att
det är omöjligt för en statlig myndighet
att bedöma denna fråga fullt objektivt.
Jag tror att det är mycket stora risker
för godtycke och rättsosäkerhet, om
man ger sig in på de linjer som priskontrollnämnden
tidigare varit inne på.
Svårigheterna att här finna en rättvis
bedömningsgrund belysas för övrigt på
ett intressant sätt i en artikel i sista

numret av tidskriften Tiden. Det är en
artikel, som behandlar den statliga företagsamheten.
Det framhålles där, att när
man skall bedöma den statliga företagsamhetens
produktivitet måste man taga
hänsyn till en mångfald olika faktorer,
till löner, arbetarantal, produktion, investeringar,
skatteförhållanden, subventioner,
vinster o. s. v. Det sägs, att det
sannerligen inte är gjort i en handvändning
att få fram objektiva normer för
en sådan bedömning. I artikeln uttalas
en förhoppning om att man snart skall
kunna få en sammanställning, som kan
skapa en grundval för ett dylikt bedömande.

När svårigheterna att bedöma produktiviteten
äro så stora i statens egen
verksamhet, hur besvärligt skall det då
inte vara för statens representanter att
rättvist bedöma produktiviteten hos företag
inom den privata sektorn. Detta
är något som berör kärnpunkten i den
aktuella debatten. Det är vidare att märka
att vad vi skola värdesätta är inte
produktiviteten i förfluten tid utan produktiviteten
i framtiden. Vi skola säga
så här: Sätt in en investering i det eller
det företaget, så få vi därigenom en
större effekt än om samma investering
sättes in i andra företag inom samma
bransch. — Jag tillåter mig upprepa
frågan: Efter vilka normer tänker man
handla i praktiken vid tillämpningen
av denna princip?

Så ett ord om skatte- och räntepolitiken.
Jag vill se denna i samband med
dess verkningar på företagsamhet och
sparande. Vår allvarligaste invändning
mot skattepolitiken sådan den hittills
förts har ju varit den, att den har kommit
att hämma uppbyggandet av ny företagsamhet.
Vi begärde i våras från
vårt håll en översyn av skattesystemet
för att få till stånd en undersökning av
dess verkningar på produktionen. Särskilt
fäste vi i det sammanhanget uppmärksamheten
på marginalskattens inverkan
på företagsamheten. Herr Ohlin
framförde nu denna tanke och utveck -

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

119

lade önskvärdheten av — om jag fattade
honom rätt — att man modifierar
marginalbeskattningen med hänsyn till
dess inverkan på produktionen. När vi,
herr talman, från vårt håll i våras framförde
förslaget om översyn av skattesystemet,
förenade sig folkpartiet med
socialdemokraterna om att avslå vår
framställning. Herr Ohlin talade i dag
om att det var angeläget för statsministern
att överväga om det inte bör finnas
samstämmighet mellan program och
handling. Det förefaller mig som om
herr Ohlin borde ha anledning att taga
sig en funderare på om inte detsamma
i minst lika hög grad gäller om folkpartiet.

Jag skall emellertid inte närmare gå
in på detta. Jag vill endast fästa uppmärksamheten
på att det har kommit
till ett nytt moment, när det gäller att
hedöma beskattningens inverkan på ny
företagsamhet, nämligen källskattesystemet.
Jag skyndar mig att framhålla att
jag självfallet inte är motståndare till
detta system med skatt vid källan, men
däremot är jag inte nöjd med dess verkningar
i fråga om nystartade företag.
Tidigare var det ju så att ett nytt företag
under det första året inte alls drabbades
av någon skatt. Först efter låt oss
säga tre år fingo nystartade företag på
allvar känna av beskattningen. Vad
denna andhämtningspaus, om jag får
använda det uttrycket, betydde för nystartade
företag ligger i öppen dag. Nu
däremot drabbas de nystartade företagen
redan vid starten av beskattningen
i hela dess tyngd. Detta utgör åtminstone
för mig ytterligare ett skäl att begära,
att man skall vara beredd att taga
skattesystemet under omprövning i syfte
att öka rörligheten och stimulera nybildningen
av företag.

Så till sparandet. I sista numret av
Skandinavbankens kvartalstidskrift har
lämnats ett par intressanta uppgifter om
utvecklingen av det synliga sparandet,
det vill säga det sparande som sker i
banker och försäkringsföretag. Man har

Ang. regeringens ekonomiska politik.

kommit fram till att den reella ökningen
av det synliga sparandet åren 1937—
1947 — omräknat i 1937 års penningvärde
— har varit 15 procent. Enbart
efter en förräntning av 2 resp. 2,5 procent
skulle sparkapitalet på 10 år ha
ökat med 22 resp. 28 procent. Under
den angivna tidrymden borde vidare
sparandets tillväxt i förhållande till
folkökningen ha utgjort 9 procent. Det
synliga sparandet har alltså under åren
1937—1947 icke ens varit hälften så
stort som enbart räntan och folkökningen
borde ha föranlett. Under mellankrigstiden
hade vi i vårt land en
produktionsökning med omkring 3 procent
per år. Detta motsvarar en ökning
av kapital och inkomst med minst 35
procent för varje årtionde.

Mot denna bakgrund ter sig sannerligen
inte en stegring av det synliga sparandet
med allenast 15 procent som särskilt
imponerande. Man kan nu säga att
det synliga sparandet inte är kongruent
med det sparkapital som arbetar
inom företagen. Detta är naturligtvis
riktigt. Men det synliga sparandet
har i alla fall varit alldeles otillräckligt,
eftersom vi allesammans veta att
efterfrågan på konsumtionsvaror i nuvarande
läge väsentligt överstiger våra
produktiva resurser.

Hur tänker man sig nu inom regeringen
att man skall kunna stimulera
sparandet? Jag kan därvid, herr talman,
inte gå förbi räntefrågan. Min ärade
vän herr David Hall framhöll att det
inte finns någon naturlig prisbildning
på kapital; om det inte sker några statliga
ingripanden, skulle det i själva
verket vara bankdirektörerna och försäkringsdirektörerna
som fixerade räntan.
Jag ser inte herr Hall i kammaren
just nu. Men han får inte bli ledsen på
mig, om jag säger, att när han framhöll
att hans uppfattning var enkel men riktig,
kan jag nog ge honom rätt i att den
var enkel men knappast i att den var
riktig. Bakom ränteändringarna ligga ju
för alla uppenbara impulser på mark -

120 Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

naden. Man behöver bara kasta en blick
på den nuvarande situationen för att
inse detta.

Nu säger man ofta från socialdemokratiskt
håll att räntan inte har någon
betydelse för sparandet. Om man i stället
ville säga att räntan är endast en
bland många av de faktorer, som ha betydelse
för sparandet, skulle jag ha lättare
att förstå saken. Inom sparbankerna
har man gjort en intressant jämförelse
mellan insättningar och uttag under
tiden 1890—1947. Om man då bortser
från de båda inflationsperioderna
under och närmast efter de båda världskrigen,
har man kommit fram till följande
resultat. Under tiden fram till
första världskrigets utbrott steg insättningsöverskottet
regelbundet. Under
hela denna tid översteg räntan 4 procent.
Under tiden mellan världskrigen
däremot ha uttagen i sparbankerna varit
större än insättningarna. Under denna
tid sänktes räntan till 2,5 procent.
Under åren 1930—1932 översteg räntan
4 procent. Under åren 1935- 1939 höll
sig räntan däremot vid omkring 2,5
procent. Från den första av dessa tidsperioder
till den senare sjönk det samlade
insättningsöverskottet med 16 procent.

Jag vet att det är mycket vanskligt
att röra sig med sådana siffror. Men jag
måste ändå fråga mig, om man verkligen
med detta material för ögonen kan
hävda att den ersättning spararna få
för sin prestation saknar betydelse för
sparandets storlek.

Givetvis är det emellertid inte enbart
förräntningen som påverkar sparandet.
En annan faktor är beskattningen. Det
ger mig till sist anledning till följande
erinran. I våras väcktes från högerhåll
en motion med begäran om en snabb
utredning om möjligheterna att stimulera
sparandet genom att bevilja skattefrihet
för tidsbundet sparande upp till
ett visst belopp per år. Bevillningsutskottet
framhöll att en sådan skattefrihet
visserligen kunde vara förenad med

vissa risker men att det kunde vara
värt att i detta fall taga någon risk för
alt uppnå en stimulerande effekt på det
frivilliga sparandet. Bevillningsutskottet
förutsatte också att Kungl. Maj:t
skulle ha sin uppmärksamhet fast på
detta spörsmål. För min egen del är jag
övertygad om att man genom att bereda
skattefrihet till viss gräns för tidsbundet
sparande eller för sparande till
visst bestämt ändamål skall kunna nå
god effekt. Jag vill nu fråga, om man
har att från regeringen vänta något förslag
på detta område. Om så inte är fallet,
vad tänker regeringen göra för att
ge det frivilliga sparandet den ekonomiska
stimulans som det uppenbarligen
måste ha för att bli effektivt? På den
punkten måste jag tyvärr säga, att jag
tyckte att statsministerns besked —
hur intressant anförandet i övrigt i
många hänseenden än var — var ganska
ofullständigt.

Herr MATTSSON: Herr talman! I det
av regeringen framlagda svenska ekonomiska
programmet för åren 1947—
1952/53 ha många beaktansvärda synpunkter
och förslag framförts, som därest
de föreslagna åtgärderna verkligen
komma att genomföras, innebära goda
uppslag till en stabilisering. Men liksom
det ifrån vårt håll på ett tidigt
stadium efter det kriget slutades sades
ifrån, att såväl löneutvecklingen som
vissa investeringar vore så ensidigt inriktade,
att de komme att medföra en
farlig utveckling för vårt land och folk,
så vågar jag för min ringa del nu förutsäga,
att realiserandet av det uppgjorda
programmet icke kommer att
leda till avsedd effekt, därest icke vissa
för landsbygden vitala frågor på ett
annat och bättre sätt komma till sin
rätt och bli lösta. Jag syftar då i första
hand på jordbruk och skogsbruk samt
på vägväsendet. Ett fortsatt eftersättande
av dessa för vårt land så vitala
näringar kommer även att ytterligare

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

121

påskynda den så olvcksbringande flykten
från landsbygden.

Regeringen säger i det framlagda programmet:
»Det är regeringens uppgift
att tillse, att gynnsamma förutsättningar
råda för denna företagsamhet och att
ett gynnsamt utgångsläge föreligger för
en investerings- och produktionsutveckling,
som leder till en allmän ekonomisk
halans. Målet är att år 1952/53
uppnå synlig och osynlig export av
sådan storlek att balans i Sveriges betalningar
gentemot utlandet uppnås,
utan att lånevägen behöver tillgripas.»
Under rubriken »Övriga offentliga investeringar»
säges i utredningen beträffande
vägväsendet: »Nybyggnad och

underhåll av vägar ha varit starkt begränsade
alltsedan krigets början. Ehuru
investeringsbehovet där är trängande,
kan det endast tillgodoses i begränsad
utsträckning under den behandlade
perioden.»

Det är, herr talman, med anledning
av de av mig här citerade uttalandena
i det framlagda programmet som jag nu
närmast vill ta upp vägfrågorna ur
produktionsfrämjande synpunkt, då såväl
jordbruks- som kanske framförallt
skogsproduktionen i stora delar av vårt
land är så beroende av flera och bättre
vägar.

I syfte att minska utgifterna för investeringar
skulle vägbyggnadsverksamheten
i fortsättningen endast tillgodoses
i begränsad utsträckning. Ja,
på vägbyggandets område har man varit
med om begränsningar tidigare. Vid
början av det andra världskriget beskars
denna verksamhet högst väsentligt.
Del var egentligen endast vägar
och broar av betydelse för rikets försvar,
som byggdes. Då ansågs inskränkningen
befogad, eftersom biltrafiken
minskade til! följd av de restriktioner,
som måste införas. Ehuru vägbyggandet
är en fråga på mycket lång sikt, inskränktes
sålunda vägbyggandet med
hänsyn till en med samma måttstock

Ang. regeringens ekonomiska politik.

mätt tillfällig nedgång i vägtrafiken.
Nu har vägtrafiken återigen kommit
upp i samma nivå som före kriget, och
behovet av att bygga vägar för rikets
försvar har nu inte samma angelägenhet.

Då det omedelbara behovet att bygga
för riksförsvaret betydelsefulla vägar
och broar icke längre förelåg, avtog
denna verksamhet men efterträddes
icke av vägbyggande för andra mera
normala behov. Väg- och brobyggnadsverksamheten
har sålunda nu under
snart ett decennium varit synnerligen
minimal, och vårt vägnät har icke kunnat
följa med i den eljest pågående utvecklingen.
Vägarna äro nämligen endast
en av faktorerna i landsvägstransporten.
Den andra faktorn är bilen,
och denna har icke stått stilla i utvecklingen.
De tekniska förbättringarna
äro avsevärda. I fråga om lastbilar och
bussar ha de fört till allt större enheter.
Detta är i nuvarande läge på arbetsmarknaden
av synnerligen stor betydelse,
emedan därigenom arbetskraftsbehovet
för utförande av ett visst
transportarbete minskas. Vårt vägnät
är emellertid i det skick, att dessa förbättringar
av fordonen icke kunna utnyttjas.
Ehuru själva vägarnas bärighet
ofta är otillfredsställande, är det
dock i första hand broarna, som ofta
icke tillnärmelsevis kunna bära de
ökade hjultrycken. Många broar i vårt
land äro ju av trä och ha i många fall
icke byggts för tung trafik. Allteftersom
tiden lider angripas de av röta och
bli ännu mindre lämpade för detta
ändamål. Många exempel på trafikhindrandc
broar kunna anföras. Jag hade
för kort tid sedan tillfälle att se en
karta som visade framkomligheten på
vägarna i ett av våra skogs- och industrilän.
Av kartan framgick, att broarna
minskade framkomligheten för lastbilar
i stora delar av länet, ja, til! vissa
skogrika trakter kunde man över huvud
taget inte komma med lastbil. Vilket

122

Nr 34.

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

hinder detta innebär för möjligheterna
att utnyttja våra naturtillgångar är
klart.

Man har kommit till det resultatet, att
vår produktion måste ökas. För att en
sådan ökning skall vara möjlig måste
en rationalisering genomföras. I produktionskostnaderna
— eller om man
så vill produktionsarbetet — ingå emellertid
transporterna till högst väsentlig
del. Landsvägstransport är nödvändig
inom de flesta produktionsgrenar men
kanske främst i fråga om skogs- och
jordbruksprodukter. Ett av de medel
som böra tillgripas för att — jag understryker
det särskilt — öka produktionen
är därför att förbättra och förbilliga
landsvägstransporterna. Detta är
emellertid icke möjligt utan en förbättring
av vårt vägnät och i första
hand en ökning av dess bärighet.

Men det är emellertid icke endast
en ökning av bärigheten hos det befintliga
vägnätet, som är av nöden. Det
erfordras även en utvidgning av detta
vägnät, något som kanske i allra högsta
grad biivit eftersatt under 1940-talet.
Behovet av nya vägar är mycket stort
i vårt land, och det är icke enbart fråga
om vägar av stor längd till mycket avlägsna
bygder — ett vägbyggande, vars
ekonomi av mången kanske ställes i
tvivelsmål. Nej, behov föreligga även
av nya vägar av mindre längd till bygder,
vilka på ett mera verksamt sätt än
nu skulle kunna lämna sitt bidrag till
folkhushållet, om de finge sin vägfråga
ordnad. Jag behöver väl här icke närmare
beröra det ofta omvittnade behovet
av vägar för att genom den därmed
ökade trivseln förhindra en icke
önskvärd avflyttning från landsbygden,
en avflyttning som i många fall hotar
att lägga eljest produktiva bygder
helt öde.

I fråga om förstärkning av vägnätet
har man genom de av riksdagen under
senare år anvisade särskilda anslagen
nått goda resultat. Denna upprustning
av vägarna bör fortsätta och helst ut -

ökas. Ett mycket stort behov av hel
ombyggnad och nyanläggning av vägar
finns dock också. Trots att även på
detta område en viss om än obetydlig
ökning skett under det senaste året, är
vägbyggnadsverksamheten på landsbygden
för närvarande blott cirka en
tiondedel av vad den var på 1930-talet.
Det vägbyggande som kunnat inrymmas
inom denna starkt begränsade ram har
emellertid till huvudsaklig del kommit
att avse vägar och gator, som betingats
av bostadsbyggande. Det är ju naturligt
att man vill ha vägar till de nybyggda
bostäderna. Men vägbyggandet
för förbättring av förhållandena för
den trafik, som egentligen ingår som
ett led i produktionen, har därför kommit
att bli synnerligen minimalt.

Jag vill starkt framhålla, att vägbjoggandet
är ett av de medel, som behövs
för att möjliggöra en ökad produktion
och därför i möjligaste mån bör utökas.
Att över huvud taget nu begränsa en
verksamhet, som för närvarande är så
uppenbart underdimensionerad, förefaller
icke möjligt. En sådan åtgärd
skulle på många områden få synnerligen
allvarliga konsekvenser. Jag skulle
vilja säga, att det är lika viktigt att
nu bygga vägar för vårt ekonomiska
försvar som det under kriget var med
vägbjoggande för vårt militära försvar.

Flera och bättre vägar är också det
första som i många trakter måste komma
till stånd innan man kan tänka
på att där vidtaga andra rationaliseringsåtgärder
och för att befolkningen
över huvud taget skall stanna kvar i
dessa trakter. Jag vill, herr talman, med
ett exempel beljsa hur allvarlig denna
fråga redan är på sina håll.

I mitt län ha vi en kommun, där det
finns 170 jordbruk med skog och med
över 2 har odlad jord. I Ve av dessa
eller 29 stycken finnes icke någon
kvinnlig person, i ytterligare 12 finnes
ingen kvinna som är under 70 år.
Detta innebär att det i 41 av dessa
170 jordbruk om något år inte kom -

Onsdagen den 3 november 1948 em.

Nr 34.

123

mer att finnas någon kvinnlig person,
någon kvinnlig hjälp. Och hur går det
med befolkningsutvecklingen i dessa
bygder? Redan nu skulle det här erfordras
en giftermålsfrekvens, som vore
9 gånger större än den är för närvarande,
om denna jordbruks- och skogsbygd
icke snart helt skall bli avfolkad.
Men jag frågar: Med vilka skall den
manliga befolkningen i denna trakt
kunna gifta sig, då det i första hand
är flickorna som lämna dessa bygder,
vilkas synas vara bortglömda av såväl
regering som riksdag?

Denna flykt från landsbygden skall
jag, herr talman, be att få belysa med
ett par andra exempel. Under min
ungdom strävade de flesta ynglingarna
från jordbrukarhemmen efter att bli
självständiga och oberoende bönder.
Hur är det nu? Vi veta, att landsbygdens
ungdom i allmänhet icke har tillgång
till de högre skolor som finnas i
städerna och följaktligen icke kunna
ta de examina, som meritera till högre
tjänster utan få i allmänhet tävla om
tjänster i de lägre lönegraderna eller
också bli vanliga arbetare. Det är enligt
min mening eu ur samhällets synpunkt
farlig tendens, att så många ungdomar
sträva efter att komma bort från
det hårda arbetet och jordbruket och
söka skaffa sig en lättare tjänst med
pensionsrätt.

Då vi från landstingets sida med ett
par års mellanrum ledigförklarade vaktmästarbefattningar
vid ett landstingets
sjukhus, var det den ena gången över
100 sökande och den andra gången
över 50 sökande. Bland dessa befann
sig också en cirka 30-årig lantbrukarson,
som jag personligen väl kände, med
god praktisk erfarenhet och utbildning
som jordbrukare, gift med en kunnig
och präktig 28-årig lantbrukardotter
— således ett par ungdomar som enligt
min övertygelse skulle ha blivit särskilt
lämpliga för att driva ett jordbruk.
Samtidigt söktes dessa befattningar av
en annan person i ungefärligen samma

Ang. regeringens ekonomiska politik.

ålder som den förstnämnde och som jag
också kände. Han hade genomgått
lantmannaskola, kontrollassistentkurs,
sedan praktiserat i många år som kontrollassistent
och var förlovad med en
lantbrukardotter. Dessa ungdomar, som
säkerligen skulle lyckats bättre än
många såsom jordbrukare, strävade och
längtade således efter att komma bort
från jorden och det hårda arbetet för
att få en så underordnad plats som en
andre vaktmästarbefattning.

Alla veta vi väl, vilken stor betydelse
den svenska skogen haft och har och
säkerligen också kommer att få i framtiden
för bibehållandet av vårt folks
höga levnadsstandard och för vår så
viktiga export. Under 1947 svarade ju
skogens produkter för inte mindre än
55 procent av exporten och tillförde
oss största delen av den så betydelsefulla
hårdvalutan.

Våra skogstillgångar hålla på att ta
slut, säga och tro många. Statsministern
var i sitt anförande i dag också inne
på denna fråga, och nog är det en
sorglig verklighet att vi på stora skogsarealer
— kanske särskilt i Norrland
— försummat att vidtaga nyplanteringsoch
föryngringsåtgärder för skogens
återväxt. Ja, även i mitt län finnas tiotusentals
hektar skogsmark, som behövde
planteras för att ge bättre avkastning.
Men var är folket som skulle utföra
dessa nödvändiga produktionshöjande
arbeten? Väl ha vi där hemma
i länet tagit hårt på skogen under krigsåren
för att tillgodose vårt folks bränsleförsörjning
och nu de tre sista åren
även av de större dimensionerna skog,
men likväl finnes det hos oss enligt
den nu avslutade riksskogstaxeringens
preliminära uppgifter över 50 procent
större skogstillgång än vid den förra
riksskogstaxeringen år 1923.

Då jag står i begrepp att snart lämna
riksdagen och denna kammare, har
jag, herr talman, velat framföra mina
synpunkter på de allvarsamma problem
som här i dag diskuteras och på de

124

Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

åtgärder som måste vidtagas. Det ankommer
i första hand på regeringen
och den svenska riksdagen att mera allvarligt
taga hänsyn till dessa synpunkter,
som jag vet delas av många tiotusentals
personer därute på landsbygden
och som jag tror äro av utomordentligt
stor betydelse för vårt land
och folk.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen i förevarande
ämne till morgondagens plenum
kl. 11 fm.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1948 den 3 november sammanträdde
kamrarnas valmän för att utse
riksdagens militieombudsman; och befunnos
efter valförrättningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

herr rådmannen Erik Anton Wilhelmsson
43 röster,

i följd varav herr rådmannen Erik
Anton Wilhelmsson blivit till riksdagens
militieombudsman utsedd.

Axel Lindqvist. Oscar Carlström.

Gustaf Velander. L. Tjällgren.

År 1948 den 3 november sammanträdde
kamrarnas valmän för att utse en
ställföreträdare för riksdagens militieombudsman;
och befunnos efter valförrättningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

herr hovrättsrådet Karl Hugo Henkow
39 röster,

i följd varav herr hovrättsrådet Karl
Hugo Henkow blivit utsedd till militieombudsmannens
ställföreträdare.

Axel Lindqvist. Oscar Carlström.

Gustaf Veländer. L. Tjällgren.

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna avgiva
förslag dels till förordnanden för de
valda dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om de verkställda
valen.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 4 november.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Ang. regeringens ekonomiska politik.
(Forts.)

Herr talmannen anmälde, att den från
gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen i anslutning till det i
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 311 avsedda,

av hans excellens herr statsministern
Erlander då framförda meddelandet nu
komme att fortsättas; och lämnades
därvid enligt förut gjord anteckning
ordet till

Herr OLSON i Göteborg, som anförde:
Herr talman! Det socialdemokratiska

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

125

partiet har visat sig äga en egenskap
som är väl förenlig med detta partis
ställning som regeringsparti och dess
politiska ansvarsställning i allmänhet.
Det är en egenskap, som är av allra
största betydelse för vårt lands välfärd.
.lag syftar på det socialdemokratiska
partiets förmåga att i allvarliga situationer
lära om. Det måste vittna om en
djup ansvarsmedvetenhet, att då landet
försatts i ett sådant läge att doktrinerna
inte längre hålla, gå in för åtgärder,
som innebära ett uppgivande av egna
positioner och ett accepterande av andra
partiers rekommendationer. Så skedde
när vårt land — bristfälligt rustat
som det var — stod inför risken att
dragas in i världskriget, och så har
skett nu, när det svenska folkets välstånd
och den svenska folkförsörjningen
står på spel.

Ingen kan undgå att finna, att helt
andra toner ljuda ur det nu framlagda
programmet, än näringslivets folk under
lugnare skeden varit vana vid att
höra, när mästrandet och ingripandet
i det enskilda företagarlivet inte inneburit
någon omedelbar och synbar risk
vare sig för dem, som åstadkommit
dessa ingripanden, eller för produktionsresultatet
i stort. Då talades det
om den misshushållning, som karakteriserar
det kapitalistiska systemet, samt
dettas oförmåga att helt frigöra och
fullt utnyttja produktionskrafterna.
Hela det system, som visat sig mäktigt
att utlösa och ställa till mänsklighetens
förfogande produktionskrafter, genom
vilka nationalinkomsten bragts att stiga
med 2,5 procent om året och som möjliggjort
en flerdubbling av folkets välstånd
sedan industrialismen tagit fart,
hela detta system ansågs inte vara bättre
värt än att det borde vrakas och ersättas
av en socialistisk produktionsordning.
Den stegvisa utvecklingen i
denna riktning understöddes genom utmålande
av den enskilda företagsamheten
såsom grundande sig på och helt
och hållet betingad av profitlust, och

Ang. regeringens ekonomiska politik.

detta i den grad, att det i vida kretsar
förbisågs, att företagsamhetens huvuduppgift
icke var att producera vinster
utan varor och att detta skedde på ett
ganska tillfredsställande sätt.

Nu låter det annorlunda och med
verkligheten mera överensstämmande.
Nu vidgås utan vidare i samband med
investeringsutvecklingen i Sverige att
denna huvudsakligen bestämmes genom
enskilda initiativ inom industri och
handel. Det tillägges: »Det är regeringens
uppgift att tillse, att gynnsamma
förutsättningar råda för denna företagsamhet
och att ett gynnsamt utgångsläge
föreligger för eu investerings- och
produktionsutveckling, som leder till
en allmän ekonomisk balans.» Vad är
nu detta annat än ett högerkrav, som
vi i valrörelse efter valrörelse predikat!
Jag vet inte hur många gånger jag själv
oemotsagd konstaterat hur den socialdemokratiska
näringspolitiken lider av
en hopplös självmotsägelse. Jag skall i
korthet säga några ord om detta.

Med alla statsdrivna verk och all
statskontroll och all statsdirigering vi
ha i vårt land står det i alla fall fast,
att den dag som i dag är basera sig
vår folkförsörjning, vårt välstånd, våra
välfärdsinrättningar på den enskilda
företagsamhetens system. Det ligger sålunda
i hela folkets intresse — framför
allt gäller detta de fattigare — att detta
system fungerar på effektivaste sätt och
är produktionskraftigt. Varje börda
lagd på företagsamheten vilken skulle
vålla en minskning eller ett uteblivande
av reala förnödenheter, som skola
tjäna människorna till uppehälle eller
trevnad, träffar ytterst folkets breda
massa. Brister det i kvantiteten av de
varor och tjänster, som skola tjäna
samhällsförsörjningen, så kunna inga
löneökningar, inga skattegåtgärder,
inga organisationer — inte ens själva
LO — göra något för att förbättra folkets
standard. Ett huvudmål för svensk
politik har därför måst vara att i allt
görande och låtande ha som ögonmär -

126 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

ke att främja men inte hämma företagsamheten.

Den socialdemokratiska politikens
inre självmotsägelse tolkas kanske bäst
med den iakttagelsen, att man med socialminister
Möller i spetsen planerar
åtgärder som innebära ett omfattande
disponerande av landets produktion,
samtidigt som man med finansminister
Wigforss i spetsen knäsätter en massa
åtgärder, som måste beskära omfånget
av denna produktion. Felet och svårigheterna
i läget ligga väl däri, att vi
sålunda i det stora hela ha en borgerlig
produktionsordning men en inflytelserik
finansminister, som aldrig upphör
att tro, att det är möjligt alt på
denna produktionsordning tillämpa socialistiska
läror. Socialismens inställning
till den fria näringsverksamheten
tycker jag mången gång påminner om
anekdoten om mannen, som försökte
vänja sin häst av med att dricka och
sedan förklarade, att hade inte hästen
dött, så skulle han ha vant honom av
med att äta också.

Ja, det klingar nu helt andra toner.
Statsministern yttrade i går i sitt sista
anförande före middagspausen, att det
har ingen betydelse vem som äger företagen
utan hur man sköter dem. Ja,
man kan lika bra säga, att det inte har
någon betydelse vem som äger produktionsmedlen
utan hur de skötas. Detta
har hittills varit ett högerns och näringslivets
argument mot den socialdemokratiska
socialiseringsivern, och
bakom detta argument har legat övertygelsen
att den enskilda företagsamheten
med sin rörlighet och anpassningsförmåga
och sin relativa frihet
från byråkrati och korruption har vida
större möjligheter att handha produktionsmedlen
rationellt och smidigt än
någon form av samhällsägda företag.
Det är något nytt att nu ha fått denna
sats uttalad av regeringens och det socialdemokratiska
partiets ledare.

Herr Lager bekymrade sig i går i ett
anförande för hur statsministern kan

få detta att rimma med det socialdemokratiska
partiprogrammet. Herr Lager
synes ha svårt att förstå, att det
kan finnas tillfällen då landets väl går
före partitaktik. Jag för min del gläder
mig å näringslivets vägnar åt detta
statsministerns uttalande. Jag hoppas
att det är ett exempel på att statsministern
på denna punkt lärt om, vilket i
så fall öppnar samförståndsmöjligheter
med näringslivet, som kunna bli mycket
välsignelsebringande.

Jag har låtit mig berättas att statsministerns
danska kollega, statsminister
Hedtoft, i ett tal häromdagen inför
200 näringsmän undslapp sig ett uttalande
om det enskilda initiativet som
fundament för folkets försörjning och
väl. När det sedermera blev diskussion
om detta uttalande justerades det så,
att det enskilda initiativet ändrades till
det personliga initiativet. Om detta berodde
på att han kände sig ha råkat i
kollision med sitt partis program,
d. v. s. att han fann det senare uttrycket
»det personliga initiativet» bättre
svara mot de socialdemokratiska linjerna
än »det enskilda initiativet», det
lämnar jag därhän. Jag hoppas emellertid
nu att statsminister Erlander inte
skall justera de upplysta och mot företagsamheten
välvilliga uttalanden jag
nyss citerat.

Jag vill gärna taga fasta på ett annat
uttalande som statsministern gjorde i
går under förmiddagen, när han var
inne på samarbetet mellan näringslivets
representanter och regeringen.
Han förklarade därvid att regeringen
var benägen att beakta olika önskemål,
och han omnämnde därvid också rörelsefriheten.
Han yttrade: »ökad rörelsefrihet
utgör i sig själv en viktig
stimulans för produktionen.» Jag vill
säga, att på basis av detta uttalande
finnas säkerligen nya och stora möjligheter
till samförstånd. Vid tidigare tillfällen
när samarbetstanken varit uppe
har näringslivet kanske mer än som varit
önskvärt erinrats om sin samarbets -

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

127

partners allom bjudande makt och
myndighet. Man har erinrats om ett
tyskt uttryck, som på originalspråket
lyder: Willst du nicht mein Bruder
sein, schlag’ ich dir den Schädel ein!
Detta är inte något genomgående förhållande,
men vi kunna inte komma
ifrån att hotet ofta skymtat i samarbetstankarna.
Hotet måste avlysas från
samarbetet. Påtryckningar genom förtäckt
hot om samhällsingripanden,
skärpta regleringsåtgärder, skärpt prisreglering
o. d. böra undvikas, om man
vill skapa en god samarbetsatmosfär.

Statsministern omnämnde även fackföreningarnas
redobogenhet att, som
han uttalade, »medverka till att undanröja
de hinder, som finnas för produktionsökning».
Det fanns emellertid ett
par villkor härför, som innehöllo både
orättvisemoment och produktionshämmande
moment, och måste motverka
själva syftet med det gemensamma arbetet.
Statsministern yttrade: »Produktionsökningen
får icke leda till att ökade
företagsvinster slå sönder de resultat,
som vinnas av stabiliseringspolitiken.
» Innebär nu detta, att det notoriska
misstänkliggörandet av vinsterna,
med bortseende från dessas produktionsstimulerande
betydelse och deras
riskuppvägande uppgift, skall fortsätta
och att dessa vinster skola förföljas och
beslagtagas nära nog som förbrutet
gods? Det finns fog för denna fråga.
Det hade varit ett gynnsamt tillfälle nu,
synes det mig, för regeringen att begagna
förhandlingarna med fackföreningarna
till klargörande av dessa begrepp.
En skattepolitik som beaktar
vinstens betydelse och nödvändighet är
i grunden till allas bästa. Detta är en
omständighet som våra upplysta arbetare
väl förstå, om den framföres från
så auktoritativt och kunnigt håll som
regeringen.

•lag frågar vidare: Innebär detta villkor
om vinsterna, att ägare av aktier
- - såväl små som stora — skola kvarbliva
i den särställningen, att de få

Ang. regeringens ekonomiska politik.

mindre kompensation för penningvärdets
fall än alla andra?

Vad jag nu har sagt innebär förvisso
inte ett undervärderande av den utfästelse
om medverkan till undanröjande
av produktionshämmande hinder, som
fackföreningsrörelsen gjort. Det är att
hoppas, att fackföreningsrörelsen skall
lyckas ålägga sina medlemmar erforderligt
tålamod i dagens läge, eftersom
resultatet av en produktionsökning —
åstadkommen genom gemensamma ansträngningar
— naturnödvändigt kommer
arbetarna till godo. Det är något
att tänka på, att varje förmån, som betalas
med en hämning av produktionen,
i det långa loppet måste betalas av arbetarna
själva.

Ja, herr talman, det vore mycket mer
att säga om det dokument, som heter
»Svenskt ekonomiskt program, överlämnat
av svenska regeringen till Organisationen
för europeiskt ekonomiskt
samarbete». Efter all den öppna eller
tysta samt ofta nedsättande kritik, som
till vardags beståtts svenskt företagarväsende
när det gällt att motivera hela
serien av socialiseringsutredningar och
andra i näringsverksamheten ingripande
lagar, måste det verka upplyftande,
när vår socialdemokratiska regering
nu skall redovisa sitt fögderi inför ett
utländskt forum, att erfara hur all socialism
är så gott som bortblåst. Den
optimism som genomgår rapporten baserar
sig så gott som helt på tilltro till
vårt företagarväsens förmåga. Dess
prestationsduglighet förlitar man sig
till, och regeringen vill tillse att gynnsamma
förutsättningar råda för denna
företagsamhet.

Det vill sannerligen gynnsamma
förutsättningar till för att den svenska
sjöfarten — för att nu taga ett exempel
— efter en femårsperiod skall ha ökat
sin nettoinkomst med 30 miljoner dollars
om året, vilket förutsatts i programmet.
En tidigare insikt om betydelsen
av gynnsamma förutsättningar
för sjöfarten skulle möjligen ha varit

128

Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

anledning att inte just nu pålägga den
svenska rederinäringen en kostnadskrävande
och längre gående sjöarbetstidslag
än något annat land ansett sig
ha råd till.

Ur detta svenska ekonomiska program
framlyser med tydlighet vad som
varit, låt mig kalla det näringshögerns
patos i alla tider: det är inte sociala
anordningar, bidrag och subventioner
som äro det primära för ett folks välfärd,
utan ett sunt och väl fungerande
näringsliv. När jag i går lyssnade till
finansministern en stund i medkammaren
och hörde honom försvara regeringen
genom att tala om, hur vi genomfört
en standardförbättring genom
höjning av lönerna, genom jordbrukspriserna
och genom sociala förmåner,
verkade han på mig som den siste på
skansen. När skola vi få höra herr Wigforss
säga, att det är det svenska företagarlivet
som genomfört den välståndshöjning
och den standardförbättring,
som vårt folk kommit i åtnjutande
av?

Vidare yttrade:

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Det program som i går presenterades
för riksdagen av regeringen, har
nog mottagits med välvilja av det svenska
folket. Jag tror att hela svenska folket
väntar, att någonting göres, så att
vi komma ur det kriselände, som efterkrigsförhållandena
skapat. Hela svenska
folkets önskan är säkerligen, att man
får till stånd en fullständig samling
kring detta program för att fortast möjligt
lösa de frågor, som höra samman
därmed.

När man läser igenom detta program,
kan det tyckas att där uppställts ganska
stora fordringar i fråga om produktionsökning
för att få till stånd ökad
export. Vi måste emellertid besinna, att
vårt land i alla fall har en mycket stor
produktionsförmåga. Vi ha ett starkt
jordbruk, vilket man ju tagit hänsyn

till i programmet. Vi ha vidare en mycket
högt utvecklad industri, och vi ha
stora skogstillgångar. Det gladde mig i
går att höra herr Hedlund i Rådom,
som ju är ordförande i Skogsägareföreningarnas
riksförbund, tala om skogen.
Han nämnde därvid visserligen, att
Norrlands skogar äro hårt ansatta. Han
meddelade emellertid, att tillgången på
skog i södra och mellersta Sverige ökat
högst väsentligt trots de stora uttag,
som där skett under kriget. Där finnas
således stora rikedomar gömda, vilka
kunna utnyttjas för att stärka vårt lands
både yttre och inre ekonomiska ställning.

Jag vill här för egen del deklarera,
att jag finner det synnerligen beklagligt,
att det hittills inte skett någon
politisk samling för krisfrågornas lösande.
Det är min stora önskan att en
sådan skall komma till stånd. Jag är
säker på att den nuvarande statsministerns
företrädare i ämbetet i detta läge
inte skulle ha backat tillbaka för att
vidtaga åtgärder för uppnående av en
sådan samling. Jag är alldeles förvissad
om att så skulle ha skett. När bondeförbundet
nu senast förordade en
samlingsregering, märkte man, att detta
förslag mottogs med välvilja i nästan
hela den svenska pressen. Då emellertid
någon samlingsregering nu inte tycks
komma till stånd, få vi likväl inte draga
oss för att på olika sätt gemensamt
söka lösa de svåra frågorna. Vi få väl
hoppas, att den nuvarande regeringen
är besjälad av en ärlig önskan att så
sker.

En av orsakerna till den nuvarande
stora misstron i samhället har till stor
del sin grund däri, att herr Ohlin inte
varit den vän av svensk ekonomis återuppbyggnad,
som han borde ha varit.
Han har genom sin kritik sått frön till
mycken misstro, som säkerligen burit
synnerligen dålig frukt. Herr Ohlin
skulle ju i går försöka att ge även bondeförbundet
en överhalning. Han använde
sig då av statsrådet Skölds ord.

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34. 129

Herr Ohlin kunde väl inte själv kläda
sina tankar med egna ord i det fallet.
Jag måste säga, att sedan herr Andersson
i Falun släppte ledningen av folkpartiet,
har folkpartiets pondus sjunkit
liögst väsentligt. Ett riksdagsparti måste
ju i alla fall bygga på någorlunda reella
grunder. Så tycks emellertid inte vara
fallet med folkpartiet nu.

Vi ha ju här i riksdagen blivit så
vana vid att jämt och ständigt bara
höra raljant kritik, framför allt från
folkpartiets håll. Det är nog nödvändigt
att vi nu försöka skapa förtroende utåt.
Svenska folket betalar inte sina skatter
för Sveriges riksdag för att få läsa
långa referat i tidningarna om ständig
kritik, utan man väntar sig ett handlande
av Sveriges riksdag.

I går behandlades även frågan om
räntehöjning. Herr Hjalmarson är, vad
jag kan se, tyvärr inte här just nu. Jag
skulle emellertid vilja erinra honom om
ett tillfälle 1934, när han i Uppsala stod
och lovsjöng den ståndpunkt i räntefrågan,
som intogs av högern och de
folkfrisinnade. Trots att räntan på 1930-talet var uppe i 8—9 %, ansåg sig herr
Hjalmarson då vid en medborgarfest i
Odinslund i Uppsala kunna lovsjunga
den dåvarande höga räntan, och han
kritiserade bondeförbundet och socialdemokratien
för vad som skedde 1933.
I går var herr Hjalmarson inne på samma
linje. Jag kan inte förstå, att herr
Hjalmarson inte inser vilket svårt läge
som skulle uppstå för de skuldsatta i
händelse av en räntehöjning. En höjning
av räntan skulle ju i nuvarande
läge få en nästan katastrofal inverkan
på byggenskapen, och hyrorna skulle
höjas. Men om man med berått mod
kanske önskar ett riktigt virrvarr här i
Sverige för att på det sättet söka få till
stånd en ändring, så tror jag i alla fall
att man räknat fel. Det finns länder i
dag, där den kritik, som såtts under
många år, nu verkligen bär frukt på så
sätt att samhällenas grundvalar börja
darra. Vi böra därför vara försiktiga.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

Jag ansluter mig till den mening som
i går hävdades av herr Hall och även
av bondeförbundets nuvarande ledare,
herr Hedlund i Rådom, att ränteläget
i möjligaste mån bör bibehållas.
Vi få inte glömma, att en fast ränta
ger en ekonomisk stabilitet, som är av
stort värde. Ett rubbande av ränteläget
skapar ovisshet. Då kan snart en verklig
depression komma, där folk inte vågar
köpa därför att man spekulerar i
att varorna skola falla i pris mer och
mer. Till sist stannar då det ekonomiska
livet av nästan helt och hållet. Så hade
vi det efter förra världskriget. Ingen vill
väl få tillbaka den olyckliga tid, som vi
då hade? Med en sådan depression kommer
det att följa arbetslöshet och försvagad
köpkraft, vilket får återverkningar
inte minst för jordbrukets produkter.

Det är nödvändigt att vi börja förstå,
att det inte går så lätt att rubba
på de ekonomiska lagarna. Herr Hagberg
i Malmö sade i går, att det inte
fanns någon kapitalets och företagarnas
önskan om höjda räntor. Herr Hjalmarson
var inne på ungefär detsamma.
Ja, men varför talar man då om höjda
räntor? Inte är det väl de fattigare i
samhället som begära högre räntor?

Ett av de anförda skälen för en höjd
räntefot är att man därigenom skulle
öka insättningen i bankerna av sparkapital.
Jag vill då påstå, att sparandet
hade säkerligen ökat i detta land, bara
inte denna oerhörda kritik jämt och
ständigt pumpats ut inför svenska folket
både genom pressen och anföranden
av ledamöter här i riksdagen. Förtroendet
till samhället har nu sjunkit
alltför mycket. Det är skörden av den
usla sådd, som gjorts från vissa håll.

Jag fann det särskilt beklagligt i går,
när herr Ohlin nu igen försökte, som
han alltid gör, att trampa på andra partier.
Jag har försökt studera varifrån
den röstökning, som folkpartiet fick i
senaste valet, verkligen kommit. Jag tror
nu, att denna röstökning kanske kom -

9—Andra kammarens protokoll 19fi8. Nr 34.

130 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

mit från den grupp, som också jämt
kritiserar. Det vore måhända klokt, att
den gruppen helt och hållet flyttade
över till folkpartiet. Det kan måhända
inte bli fallet, eftersom man väl även
på det hållet har vissa fordringar.

Vad som behövs i dagens läge är att
vi samlas kring det framlagda programmet
och att vi gemensamt försöka lösa
svårigheterna. Vi kunna lämpligen studera
förhållandena i England. England
har haft mer bekymmer än vi här i
Sverige kanske någonsin komma att få.
Inte desto mindre ha engelsmännen genom
verkliga kraftansträngningar fått
i gång sin export. De ha nu fått en valuta,
som snart räknas till hårdvalutorna.

Alla partier här i landet böra därför
gemensamt försöka öka förtroendet både
inåt och utåt genom helhjärtade insatser
för att vi skola kunna komma ur
krisen. Vi kunna vara glada åt. att vi
här i landet, som jag nämnde förut, ha
ett starkt jordbruk och en stark industri.
Vi ha vidare en skicklig arbetarstam
och en god ledning därav samt
stora naturtillgångar. Vi böra därför
försöka att på allt sätt ställa våra naturrikedomar
och produkter därav till
mänsklighetens tjänst även utanför våra
gränser. Då kanske vi återigen skulle
få erfara vad Sverige verkligen förmår
producera.

Utlänningar, som komma till vårt
land, uttrycka alltid, enligt uttalanden
i tidningspressen, sin förvåning över
vilket lyckligt folk vi äro. Själva äro
vi emellertid beredda att svärta ned
Sverige. Jag beklagar ännu en gång denna
ständiga kritik mot vårt eget land.
Jag förstår mig kanske inte så mycket
på politik. Man kanske blir en riktig
politiker först om man bara kritiserar.
Detta har emellertid inte varit min politiska
linje, utan ärlighet har varit den
linje, som jag velat följa. Jag hoppas
därför för egen del, att ärligheten skall
besjäla såväl denna höstriksdag som
kommande riksdagar.

Herr talman! Till sist vill jag uttala
en önskan till statsministern. När nu
svenska folket inte fått den samlingsregering,
som folket säkerligen skulle
ha hälsat med tillfredsställelse, så vill
jag vädja till statsministern att ofta
kalla in partiledarna till gemensamma
överläggningar för att försöka få till
stånd enighet i de väsentliga frågorna.
Svenska folket väntar detta av den som
innehar statsministerposten. Det är ett
stort ansvar som härvidlag vilar på
statsministern. Jag är säker på att ett
sådant initiativ från hans sida skulle
utgöra en verklig lättnad för det svenska
folket. Det svenska folket är stolt
över att dess land trots allt är ett rikt
land. Det landet har statsministern att
styra. Det gäller nu bara att få skutan
på rätt köl igen. För egen del tror jag,
att detta kan gå ganska lätt, om vi bara
uppnå enighet om vad som skall göras
för vårt kära fosterland.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Skälet
till att jag nu begärt ordet är att herr
Skoglund i Doverstorp under gårdagens
debatt ställde ett par frågor till mig.
Jag ansåg mig emellertid inte böra avbryta
gårdagsdebatten, vilken väsentligen
rörde sig kring de ekonomiska
frågorna, med att, i den mån jag kunde,
ge honom svar på dessa frågor. Jag
tänkte mig också möjligheten av att
någon annan av kammarens ledamöter
skulle intressera sig för mitt ämbetsområde.
Då så inte varit fallet och då nu
herr Skoglund begärt ordet för andra
omgången, vill jag nu lämna de svar
jag kan på hans frågor.

Frågorna voro tre till antalet, och
jag vill genast säga, att jag inte är
beredd att nu lämna något svar på en
av dem. Det är den fråga som gäller
i vilken mån befästningsarbeten nu utföras
eller ha utförts i vårt land. Däremot
skall jag taga upp de båda andra
frågorna. Det gäller dels de nu pågåen -

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

131

de efterutbildningsövningarna, dels materielläget
vid armén.

Jag vill först säga, att jag blev ganska
förvånad, när herr Skoglund gav frågan
om efterutbildningsövningarna en
tämligen negativ formulering. Han sporde
mig huruvida jag kunde betyga, att
dessa övningar ägde rum på sådant sätt,
att de kommo till bästa militära nytta.
Jag är som sagt förvånad över frågans
formulering, ty jag är nog lycklig att
kunna säga, att varken från de militära
myndigheterna eller från de värnpliktiga,
som inkallats till efterutbildningsövningar,
ha hittills —- peppar, peppar
— kommit några klagomål. Jag
tycker att vi i själva verket lyckats få
till stånd dessa övningar på ett sådant
sätt, som i nuvarande läge är synnerligen
smidigt och bra.

Jag har haft tillfälle att under de
gångna åren ett par gånger beröra frågan
om efterutbildnings- och repetitionsövningarna,
och jag vill erinra
kammarens ledamöter om att regeringen
på våren 1947 i ett programuttalande
rörande nödvändigheten av att
samla våra krafter för en stor produktiv
insats sade ifrån, att den på grund
av arbetsmarknadsskäl icke ämnade
taga i anspråk värnpliktiga för efterutbildnings-
och repetitionsövningar i
större omfattning under 1947 och 1948.
Jag vill vidare erinra om att vi i början
av 1947 hade vissa repetitionsövningar.
Det visade sig då, att dessa övningar
icke kunde anordnas så, att
man kunde säga att de motsvarade den
uppoffring ur produktionssynpunkt,
som de måste medföra. Vi gjorde några
ganska tråkiga erfarenheter på fälttjänstövningarna
i Norrbotten. Detta
gjorde att jag för min del sade mig, att
det var nödvändigt att efter kriget
göra en översyn över möjligheterna att
ordna repetitions- och efterutbildningsövningarna
på ett smidigare sätt. Jag
sade mig att det inte kunde vara skäligt
att utan vidare taga ut en hel iildre
åldersklass bara därför, att den nått den

Ang. regeringens ekonomiska politik.

ålder, då den skall genomgå efterutbildningsövningar,
och detta utan att
fråga sig om vi verkligen kunde göra
detta på ett sådant sätt, att det försvarade
sig med hänsyn till ekonomiska
uppoffringar och med tanke på produktionen.
Frågan om repetitions- och
efterutbildningsövningarna ligger därför
för närvarande under utredning
inom den kommitté, som tillkom med
anledning av riksdagsbeslutet i våras.

Nu har det emellertid från de militära
myndigheterna anmälts, att det är
nödvändigt att fylla de luckor som uppstå
i vår mobiliseringsorganisation genom
att äldre värnpliktiga lämna värnpliktsåldern.
Det är för att fylla dessa
luckor som de nu pågående efterutbildningsövningarna
äro anordnade. Framför
allt gäller det att taga ut värnpliktiga
till övningar som medföra en omskolning,
genom vilken de förvärva den
utbildning som är nödvändig för att de
skola kunna fylla sin uppgift inom
mobiliseringsorganisationen. I år gäller
det årsklasserna 1929, 1930 och
1931. När vi undersökte dessa årsklasser
funno vi å ena sidan, att de reduceras
mycket starkt genom 180-dagarsregeln.
Denna innebär, att värnpliktiga
som haft 180 dagars beredskap befrias
från dessa övningar. Å andra sidan
fanns det anledning att fråga sig varför
det i dessa årsklasser fanns värnpliktiga,
som över huvud taget inte gjort
någon beredskap eller endast ett mindre
antal dagars beredskap under kriget.
Förklaringen är den, att det i dessa
årsklasser finns ganska många, som
tillhöra uppskovsgrupper, d. v. s. man
anser att det är nödvändigt att — i
händelse av mobilisering och krig —
taga dem i anspråk i deras civila tjänster.
De kunna således inte gå in i linjetjänst,
utan man får taga dem i anspråk
för hemvärnstjänst, där de kunna utföra
en sådan tjänst vid sidan om sin
civila syssla. Vidare kunde man säga
sig att det kunde vara i högsta grad
problematiskt att till efterutbildnings -

132 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

övningar taga ut äldre värnpliktiga,
som ha en ganska god grund -— det
kan bland dessa finnas många, som ha
100 dagars eller 150 dagars beredskap
-— men om vilka man inte kan veta, att
de i krig kunna tagas i anspråk i vår
mobiliseringsorganisation.

När vi på detta sätt granskat dessa
tre åldersklasser kommo vi fram till det
antal värnpliktiga, som täcker de behov
de militära myndigheterna uppställt.
Vid de efterutbildningsövningar, som
för närvarande pågå, omskolas sådana
värnpliktiga, som tidigare icke varit
vid luftvärnet, till tjänst vid denna försvarsgren.
Sådana övningar pågå alltså
vid våra luftvärnsförband.

Jag kan glädjande nog säga, att det
är ett mycket ringa antal av de värnpliktiga
som givit in ansökan om att
bli befriade från dessa efterutbildningsövningar.
En förklaring till detta är att
de militära myndigheterna gjort uttagningarna
i samråd med arbetsmarknadens
organisationer, med arbetsmarknadsstyrelsen,
och att man har spritt
ut efterutbildningsövningarna över hela
innevarande vinterhalvår — de börja
i oktober och sluta fram på våren, och
de enskilda värnpliktiga ha möjlighet
att välja vid vilken tidpunkt de helst
vilja bli inkallade. Såvitt jag hittills
kunnat finna fungerar detta system
mycket bra, och jag är därför något förvånad
över att herr Skoglund fått informationer,
som skulle tyda på någonting
annat.

Jag skall därefter övergå till den
andra frågan. Den gällde huruvida anslagsreservationerna
inom försvaret ha
ökats under den tid, som förflutit sedan
vi senast behandlade dessa saker, eller
kanske jag skall säga under året. Om
dessa reservationer ökats, d. v. s. om
anslagna medel icke tagits i anspråk,
måste det betyda -— så föllo herr Skoglunds
ord — att en verklig nedrustning
har ägt rum. Det är väl ändå att ta till
i överkant. Vad som kan sägas, i den
mån nu reservationerna ha ökat, är att

förbättringen av försvarets materielutrustning
icke har kunnat fortskrida i
den takt som vi hade önskat och planerat.
Det torde kanske också förhålla sig
så, att reservationerna ökats under
innevarande år, men det beror — det
skall jag gärna erkänna — på att vi
alltjämt stå i det läget, att vi icke kunna
i tillräckligt snabb takt få fram det som
vi hade hoppats kunna inrymma i
tillverkningsprogrammet för innevarande
år.

Emellertid skall jag anföra några synpunkter
som visa att vi ändå stå oss
ganska väl. Under den tid femårsplanen
tillämpades — det sista budgetåret var
1946/1947 — begagnade man sig av
kvotanslag, d. v. s. man tog varje år
upp det anslag, som vid planens uppgörande
beräknats såsom nödvändigt
för att anslagsbehovet, när det gällde
förnyelse av materielen, skulle kunna
täckas så att säga hundraprocentigt.
När vi efter kriget skulle söka få klarhet
om vilka anslagsbelopp som rimligen
borde föreslås riksdagen, så funno
vi att det var mycket svårt att få fram
de verkliga belastningssiffrorna. Vi hade
då en upplupen reservation från femårsplanen,
som för arméns del — jag vet
att herr Skoglund särskilt intresserar
sig för armén — uppgick till 145 milj.
kr. Det är detta som har gjort, att jag
sedermera har kunnat minska på materielanslagen,
i förvissning om att det
ändå skall vara möjligt att anskaffa all
den materiel som det över huvud taget
är möjligt att få fram.

Vad som emellertid har varit avgörande
i detta sammanhang är, att vi ha
befunnit oss i en tid, som har präglats
av teknisk nyorientering. Det har varit
alldeles tydligt — därom har det inte
funnits någon som helst tvekan hos de
militära myndigheterna — att det
sämsta som man kunde göra vore att
skaffa vårt försvar materiel som icke
motsvarar tidens tekniska krav. Detta
har medfört att vi i vissa avseenden
ha måst dröja med förnyelse av vapen -

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

133

utrustningen. Under innevarande år ha
vi emellertid på två väsentliga punkter
kommit över dessa nyprövningssvårigheter.
Chefen för armén har haft en
kommitté i arbete — den har haft namnet
infanterikommittén — som i början
av detta år avgav sitt utlåtande och som
fick chefens för armén beslut på de
vapen, som för arméns huvuddels vidkommande
borde anskaffas i syfte att
modernisera och nyupprusta vår armé.
Jag kan nämna att kommittén kom till
den övertygelsen, att gevären borde i
ganska stor omfattning undan för undan
ersättas med kulsprutepistoler.
Kommittén stannade för detta efter en
viss tvekan mellan olika vapen. Vidare
höra granatgevär och raketgevär nu
till de nykonstruktioner, av vilka beställningar
ha gjorts. I dessa avseenden
kommer arméns utrustning sålunda att
undergå en modernisering, som fyller
tidens krav.

Den andra utredning, som företagits,
gällde luftvärnet. Såsom alla veta har
det efter kriget mycket undrats över på
vilket sätt luftvärnet skulle göras fullt
ägnat att motsvara de nya anspråk, som
utvecklingen inom flygtekniken medfört.
Även när det gäller de förbättringar,
som därvidlag böra vidtagas, ha
vi kommit så långt i klarhet som man
för närvarande kan göra, och med utgångspunkt
därifrån ha beställningar
utplacerats och materiel börjat att
komma fram.

Till sist vill jag erinra om att vi inom
försvaret ju inte allenast skaffa oss nya
saker, utan vi göra oss också av med
gammalt, och jag får kanske nämna, att
ett av arméns större anslag därigenom
uppvisar en betydande vinst detta år. I
samband med nyanskaffning av bilar ha
vi sålt de gamla bilarna, och denna
affär har gått med vinst, samtidigt som
arméns fordonsutrustning blivit biittre
än vad den tidigare var.

I detta sammanhang kan jag också
nämna, att vi under ganska lång till
efter kriget ha varit en mycket trägen

Ang. regeringens ekonomiska politik.

kund på den surplusmarknad, som uppstod
när de stora krigförande makterna
började sälja ut av sin materiel. Det har
naturligtvis där delvis varit fråga om
gammal materiel, som man icke funnit
lämplig att köpa, men det har också
funnits materiel, som det skulle ha tagit
åratal för oss att tillverka och som är
fullt modern och väl fyller sin plats i
den svenska militära utrustningen. Vi
ha sålunda helt nyligen gjort ett synnerligen
billigt och förmånligt inköp av
bromateriel, som förser oss fullt ut med
vad vi behöva på detta område och befriar
oss från rätt stora utgifter, som
vi skulle ha fått, om vi inte kunnat
komma över materiel på detta sätt.

Det var dessa svar som jag ville lämna.
Jag ber om ursäkt, ifall de blivit
längre än kanske herr Skoglund anser
nödvändigt, men jag har i alla fall velat
göra dem tämligen uttömmande.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Även om min fråga angående
efterutbildningsövningarna inte var formulerad
på det sätt som enligt statsrådets
mening hade varit det riktiga,
kan jag i alla fall konstatera att den
gav anledning till ett mycket utförligt
svar från försvarsministerns sida, och
jag tackar honom för detta. Mina frågor
här få ses mot bakgrunden av alt vi
för närvarande befinna oss i en tid, då
det kommer ett kallt luftdrag utifrån,
som gör det naturligt att man undrar i
vilken utsträckning våra försvarsmyndigheter
ha vidtagit de förstärkningar
av försvaret som krävas. Att döma av
vad statsrådet här anfört, sker det nu
en hel del i det avseendet.

Efterutbildningsövningarna tillmättes
mycket stor betydelse vid de resonemang,
som i våras fördes omkring försvarsfrågan.
Det var, efter vad jag vill
minnas, framför allt värnpliktiga från
flyget och flottan som man ansåg borde
omskolas, när de kommo upp i den högre
åldersgruppen. Jag har emellertid

134

Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

haft det intrycket — jag erkänner gärna
att det inte är tillräckligt kontrollerat
— att sådan omskolning icke skett i
den utsträckning, som man hade hoppats
och som var avsedd. Det har visserligen
tagits in ett icke obetydligt antal
värnpliktiga till omskolning, men
jag har för mig att det huvudsakligen
varit infanterister och därutöver sådana,
som varit specialutbildade på ett
visst vapen och som också behöva en
viss träning för annan tjänst, när de
komma upp i högre åldersklass.

Jag skall låta mig nöja med statsrådets
svar, men jag vill i alla fall vädja
till honom, att han särskilt måtte intressera
sig för det avsnitt av våra försvarsanordningar
som efterutbildningsövningarna
utgöra.

Vad beträffar min fråga om anslagsreservationerna,
så var den kanske litet
dolsk. Jag ville nämligen på den vägen
försöka få statsrådet att närmare redovisa
för materielanskaffningen. Statsrådet
har här redogjort för i vilken utsträckning
det varit möjligt att få fram
beställningar o. s. v. Det som emellertid
kanske i första hand intresserade mig
var spörsmålet i vilken utsträckning
tilltänkt import hade kunnat fullföljas,
något som ju också borde avspegla sig
i förbrukningen av anslagna medel. Jag
vill, när statsrådet här talar om att det
inte bara gällt att skaffa materiel, utan
också att skaffa sådan materiel, som
motsvarar tidens krav, erinra om att
då vi senast vid vårriksdagen sysslade
med försvarsfrågan, framgick det, att
det var just importerad materiel, som
kunde väntas tillfredsställa tidens krav.
Det har senare framkommit olika uppgifter
om hur denna import har lyckats,
men jag förstår mycket väl att det av
olika skäl är svårt för statsrådet att nu
här i riksdagen lämna en redogörelse
på den punkten. Riksdagen kanske vid
ett annat tillfälle kan i någon form få
en sådan redogörelse. Jag har emellertid
velat betona, att enligt min uppfatt -

ning frågan om importen är en av de
viktigaste, när det gäller nyanskaffning
av materiel.

Statsrådet ville också visa, att försvaret
numera inte bara kostar pengar,
utan även börjar gå med vinst på vissa
avsnitt. Han talade sålunda om att det
hade uppkommit en betydande behållning,
när man sålt gamla bilar och köpt
nya i stället. Då uppställer sig emellertid
omedelbart den frågan, om affären
gick med vinst även för dem som köpte
arméns gamla bilar. Men det är ju en
annan sak.

När jag i går begärde ordet, var det
kanske närmast för att uppehålla mig
vid en del av vad statsministern yttrade
i sitt anförande på eftermiddagen.

Regeringen fick ju under gårdagens
debatt många frågor från skilda håll,
och jag förstår att det kan vara svårt
att svara på dem alla. Men jag har nog
också det intrycket, att regeringen över
huvud taget inte är särdeles intresserad
av att svara på frågor rörande de åtgärder,
vilka behöva vidtagas för att
man i praktisk handling skall kunna
omsätta det uppskisserade ekonomiska
programmet. Jag skall inte fortsätta utfrågningen
av statsministern, men jag
vill dock tillåta mig att här komma med
några synpunkter.

En fråga, som jag ställde i går men
som jag inte har fått något svar på —-det är kanske därför att den, såsom jag
framhöll, lämpligen borde besvaras av
flera statsråd — var frågan i vilket läge
den ekonomiska försvarsberedskapen
befinner sig. Den ekonomiska försvarsberedskapen
är enligt min mening av
sådan betydelse, att jag gärna skulle ha
velat få något uttalande om hur det för
närvarande ligger till med denna beredskap.

I en replik till herr Ohlin i går eftermiddag
framhöll statsministern, att han
vidhöll sin socialistiska uppfattning,
men samtidigt erkände han, om jag uppfattade
honom rätt, att han växt till i

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34. 135

ålder och visdom och kommit till den
uppfattningen, att man inte längre kunde
ta alldeles bokstavligt på det gamla
socialdemokratiska programmet om
överförande i samhällets ägo av naturrikedomar,
jordegendomar m. m. sådant.
Statsministern hade i stället nått fram
till en modernare uppfattning, nämligen
att det inte var äganderätten i och för
sig som var det enda saliggörande, utan
att det väsentliga var frågan om på
vilket sätt egendomsinnehavet utnyttjades
och sköttes. Detta skulle vara en
mer tidsenlig linje för socialdemokratien
att kontrollera detta.

I detta avseende skiljer sig statsministern
fördelaktigt, måste jag säga, från
herr Hagberg i Luleå. Jag erinrar mig i
detta sammanhang en debatt här i kammaren
— det var väl år 1946. Åren 1945
—46 verkade man alldeles särskilt angelägen
om att komma med så många
motioner som möjligt angående socialisering
av olika grenar av svenskt näringsliv.
Det var ju socialdemokraterna,
som i flertalet fall stodo för detta motionerande,
men vid en tidpunkt när
de voro mera återhållsamma, kommo
kommunisterna med flera motioner som
gingo i samma riktning. Från kommunistiskt
håll frambars sålunda en motion
om förstatligande av gruvindustrien
och denna närstående industrier. I den
debatt, som ägde rum om denna motion,
framhöll den socialdemokratiske talesmannen
synpunkter, som jag måste erkänna
lågo ganska nära dem, som kommo
till uttryck i statsministerns yttrande
i går. Herr Hagberg däremot förklarade,
att från hans sida var man
inte alls belåten med en sådan ståndpunkt,
utan vad det gällde var att utan
vidare överföra äganderätten till staten.
Äganderätten skulle över huvud taget
inte ligga hos enskilda personer, utan
måste förbehållas samhället. Riksdagen
fattade, mot de borgerligas reservation,
beslut om eu utredning beträffande
gruvindustrien, men det som bör obser -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

veras var, att beslutet denna gång träffades
på en kommunistisk motion med
stöd av den socialdemokratiska gruppen.

Detta är emellertid något som jag nu
inte skall uppehålla mig vid alltför
mycket. Jag vill endast säga statsministern,
att jag inte delar någon gammalliberal
uppfattning, som säger att de
ekonomiska krafternas fria spel skall
få fortgå obehindrat, med åsidosättande
av hurudant resultatet blir för de enskilda
människorna. Men å andra sidan
vill jag inte vara med om att skapa ett
tillstånd, där vi bli så bundna av statliga
föreskrifter och statlig överhöghet,
att vi på det sättet låsa näringslivet och
kanske också minska möjligheterna att
skapa en högre levnadsstandard för folket.
Det är däri som jag ser ett betydande
riskmoment.

Regeringen har, såvitt jag förstår,
under ett par tre år konsekvent avböjt
att i kampen mot inflationstendenserna
tillgripa mera generellt verkande medel
för att motverka inflationen. Men vill
man inte tillgripa sådana medel, måste
man ju lita till åtgärder sådana som en
direkt styrning, i flera fall i detalj, av utrikeshandeln,
av anläggningsverksamheten,
produktionen, konsumtionen och
även av — något som man inte gärna har
velat säga ut, men som börjar att skymta
i diskussionen — arbetskraften. Jag
gör mig emellertid då den frågan: Äro
de politiska maktinnehavarna och deras
rådgivare så förutseende, så allvisa och
så ekonomiskt kunniga, att de inte komma
att göra misstag och felbedöma en
konjunkturutveckling eller en utveckling
på det ekonomiska området? Nej,
det kunna de inte vara, ty de äro ju
inte mer än människor de heller. Och
skall allting handläggas så koncentrerat
och så ceniralt som eu sådan styrning
förutsätter, så kommer en felbedömning
i den statliga hjärntrusten att
få så mycket mer förödande verkningar
för samhället.

Det är från dessa utgångspunkter som

136 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

jag menar, att det aldrig kan föreligga
samma risker i ett samhälle, som är
mindre statsdirigerat och där flera hjärnor
kunna försöka finna en lösning på
de olika frågorna.

Det är det ena skälet. Det andra skälet
är att detta statsdirigerade samhälle
blir så tungrott, att det inte kan förmå
människorna att prestera bästa möjliga
resultat. Jag skall inte, herr talman,
uppehålla tiden med att här ge några
exempel, men ett faktum är, att vi redan
på vissa områden äro inne i de
mest underliga förhållanden. Detta gäller
inte minst den nuvarande byggnadsregleringcn,
men den kommer kanske
att förbättras — statsrådet Sköld nickar
bifall och det är alltså tydligen han som
skall ta hand om den saken. Jag gratulerar
honom, och jag måste säga att jag
gläder mig mycket åt att hans stora
energi där får ett tillräckligt stort arbetsfält.
Han skall säkerligen, när han
närmare börjar studera förhållandena,
finna att det är mycket på detta område,
som bör bortrensas. Han kommer
säkerligen också — något som jag skall
återkomma till — att få mottaga en rätt
stor ström av besökare, som ha önskemål
att framföra, om han nu inte på
något sätt skrämmer bort dem.

Det som är ett verkligt krux i den nuvarande
utvecklingen och, som jag skulle
vilja tala med statsministern om, är
att regleringsorganen och de politiska
instanserna hota att i flera hänseenden
bli de nästan enda saliggörande. Det
blir en oerhört stark press på moralen.
Jag har en mycket hög tanke om de
svenska ämbetsmännen — även de som
finnas i kommissionerna — men de äro
där utsatta för bearbetning, jag tror
dock ingalunda i form av bestickning
på något sätt, men folk söker upp vänner
och vänners vänner och bekanta
för att försöka få fram sina ärenden
eller åtminstone erhålla tillfälle till samtal
med vederbörande för att få redogöra
för sitt ärende. Jag skrev för en
liten tid sedan en tidningsartikel, och

jag har sällan på pränt satt några ord
som gingo så ur hjärtat som den gången.
Det var, när jag skildrade hur den möderne
kommunalmannen för närvarande
får utnyttja sin tid och hur han
måste uppvakta olika myndigheter. Detta
går också igen inom näringslivet.

Jag vet inte, om det är ogrannlaga
att berätta, hur det gick till vid en stor
festlighet som jag för ett par år sedan
deltog i, inbjuden som representant för
det landsting jag tillhör. Vid de hyllningar,
som där framburos till biskop,
landshövding och alla de stora var det
en man som ägnades en hyllning som
övergick alla andra. Det var en man,
till vilken man framförde sin tacksamhet
för att han haft tillgång till och utnyttjat
alla de kanaler vilka behövdes
för att hos olika kommissioner och hos
de politiskt maktägande skaffa fram
byggnadstillstånd och -material.

Ett annat fall! Jag talade för tre veckor
sedan med en kommunal tjänsteman
och förtroendeman i en medelstor
svensk stad, som beklagade sin stads
öde i jämförelse med en grannstad, som
han ansåg hade lyckats bättre med sin
utveckling. Han sade att vad hans stad
saknade men den andra hade, var en
man med tillräckligt gehör hos myndigheterna
och med de förbindelser som
behövdes för att få fram vad stadens
utveckling oundgängligen krävde, och
så tilläde han: Vi skulle helst ha en riksdagsman! Hela

denna utveckling betraktar jag,
herr statsminister, som olycklig. Den är
ett led i ett större skeende, där vi kunna
komma in i en samhällsordning som
kan bli bestående under en lång, kanske
icke överskådlig tid, under vilken
människorna få lov att arbeta under sådana
här former. Jag skulle vara mycket
glad, om statsministern ville säga, att
han förstår mina tankar och att han är
motståndare till en sådan ordning som
jag fruktar. Men med den nuvarande
utvecklingen ligger det snubblande nära
att det skapas en icke önskvärd sam -

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

137

hällsordning och att denna kan bli bestående.
Det är detta, herr talman, som
jag velat framföra vid detta tillfälle.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag hörde
med tillfredsställelse herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet lämna
upplysningar rörande utredningar om
vissa militära spörsmål, särskilt det om
repetitionsövningarna, ett spörsmål som
enligt min mening har stor aktualitet
och betydelse.

Jag skall med anledning av debatten
be att få göra några randanmärkningar
och lämna svar på några framställda
frågor. Vad herr Hedlund i Rådom beträffar
vill jag först konstatera, att det
av hans intressanta anförande framgick,
att man på bondeförbundshåll
icke ansåg sig ha lämnat några som
helst löften eller träffat någon överenskommelse
med socialdemokraterna.
Herr Hedlund förklarade ju: De åsikter
vi ha uttalat här komma vi naturligtvis
att hålla på även i framtiden, och vi
komma att handla i överensstämmelse
med dem. Det var det enkla och i och
för sig upplysande innehållet i hans
förklaring, upplysande framför allt genom
det som icke sades men som sedan
antyddes i statsministerns uttalande.
Statsministern sade: Vi i det socialdemokratiska
partiet komma naturligtvis
för vår del — jag tror att det är
riktigt återgivet, jag antecknade ordalagen
— att på de punkter, där det
förelåg en överenskommelse, hålla oss
till den. »På de punkter där det förelåg
en överenskommelse» — varför talar
statsministern om överenskommelse?
Kammaren förstår genast skillnaden
mellan den förklaring som herr Hedlund
lämnade och det uttryckssätt som
statsminister Erlander använde. Jag
tror att det är eu ganska intressant
skillnad, den är bl. a. ett vittnesbörd
om den angelägna attityd som den socialdemokratiska
regeringen gång på
gång visar i sina relationer till bonde -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

förbundet, något som jag förmodar
endast kan glädja bondeförbundet.

Beträffande herr Hedlunds fråga till
mig rörande ett tidningsuttalande om
bondeförbundets deltagande i kartell
med de övriga oppositionspartierna vill
jag hänvisa till vad herr Waldemar
Svensson uttalade i gårdagens debatt.
För oss är valkartellen ett tekniskt
arrangemang och icke någon politisk
allians. Jag har uppfattat det så, att
man inom bondeförbundet har precis
samma inställning. Det förefaller mig
därför, att någon betydelse icke kan
tillmätas sådana kommentarer som utgå
från en annan utgångspunkt. Vi i folkpartiet
komma att fasthålla vid denna
attityd, att valkartellen ingenting annat
är än ett tekniskt arrangemang att använda
så länge det är nödvändigt. Jag
har redan i går påpekat, att vi mycket
livligt hoppas, att den efter vad det
sagts välvilliga attityd till problemets
upptagande utan förutfattade meningar,
som de socialdemokratiska representanterna
intagit vid förhandlingarna med
bondeförbundet, icke kommer att försvinna.
Skulle de informationer man på
denna punkt erhållit vara oriktiga och
socialdemokraterna alltså icke ha denna
inställning, då vore det kanske värdefullt,
om vi finge veta det först som sist.

Jag måste till statsministern framföra
ett beklagande av att jag har i ett anförande,
på grund av omständigheter
som jag inte skall beröra här men för
vilka jag naturligtvis är ansvarig, förväxlat
ordalagen i två artiklar rörande
socialiseringsfrågan, av vilka han är
författare till den ena. Jag vill emellertid
tillägga, att innehållet i den artikel
som har flutit ur statsministerns penna
är, så vitt jag kan förstå, detsamma
som innebörden i det yttrande jag hänvisade
till. Jag måste därför be att få
läsa upp vad som står i den av statsministern
underskrivna: »Enligt socialistisk
uppfattning omöjliggör den moderna
produktionstekniken produktionsprocessens
ledning av enskilda, av

138

Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

varandra oberoende företagare.---

En dylik planhushållning behöver emellertid
icke innebära, att den enskilda
äganderätten på alla punkter upphäves.
På åtskilliga områden innebär otvivelaktigt
privat äganderätt så betydelsefulla
fördelar, att intet skulle vinnas
genom dess upphävande. Så anses vara
fallet t. ex. inom det mindre jordbruket.
»

Nu är det alldeles klart, att statsministern
menade, att det inte bara var
det mindre jordbruket utan förmodligen
en lång rad andra områden som detsamma
gällde. Det är å andra sidan
också klart, att när statsministern uttalade
att privat äganderätt på åtskilliga
områden innebar betydelsefulla
fördelar, så ligger däri, att den privata
äganderätten på många andra områden
inte gör det. När statsministern nu här
förklarar, att han allt fortfarande företräder
denna uppfattning, så kommer
det han där uttalar att ha ett större
politiskt intresse än det annars skulle
ha haft. Man kan ju här anse fastslaget,
att enligt statsministern ett ganska vittgående
upphävande av äganderätten till
produktionsmedlen är motiverat. Jag
skall icke söka pressa statsministerns
formulering. Jag nöjer mig med detta
allmänna konstaterande, som förefaller
obestridligt.

Det är viktigt att jämföra detta med
det som tidigare kunnat konstateras,
nämligen att socialiseringspolitiken icke
är aktuell under närmaste fyraårsperiod
enligt regeringsförklaringens tystnad på
denna punkt. Men jag kan icke därav
dra den slutsatsen, att en principiell
diskussion i socialiseringsfrågan bör
upphöra. Jag tror, att när man har den
principiella inställning som statsministern
företräder och som allt fortfarande
finns i det socialdemokratiska
partiets program, är det angeläget att
vi få en någorlunda konkret men principbetonad
diskussion om spörsmålet,
så att opinionen kan mogna under de
tider som gå till den dag, då det är

möjligt att det socialdemokratiska partiet
ånyo beslutar att aktualisera dessa
frågeställningar. Jag kan icke förstå
att man på något håll skall vara obenägen
för en sådan diskussion.

Beträffande valkommentarerna skall
jag, herr talman, icke ta upp tiden med
att närmare polemisera mot vad som
här sagts. Jag skall bara tillåta mig en
liten observation. Hans excellens statsministern
uttalade, om jag nu icke missförstod
honom, att han var mycket
nöjd med att socialdemokratien gått
framåt med, jag tror det var 350 000
röster. Om det kan uppnå samma framgång
nästa gång, skulle enligt statsministerns
uttalande — om jag fortfarande
icke missförstod honom — det
socialdemokratiska partiet återkomma
med så där 134 ledamöter i denna kammare,
d. v. s. komma tillbaka till det
maximiantal från fordom som jag förmodar
står i ett förklarat ljus. Men,
herr statsminister, utan att vilja göra
någon som helst prognos eller dra ut
några sifferserier, får jag lov att säga,
att om statsministern räknar med en
fortsatt framrvckning av socialdemokratien
i framtiden med utgångspunkt
från att om det går lika bra med valet
nästa gång, så blir det så och så, får
väl statsministern också ta hänsyn till
den mycket större framryckningen
inom den demokratiska oppositionen.
Det är väl ändå av en viss betydelse,
hur det är med relationen mellan de
icke-socialistiska partierna och det social-demokratiska.
De förras ökning
från 1944 har varit ungefär 180 000 röster
större. Om man alltså jämför dessa
båda grupper, den icke-socialistiska och
den socialdemokratiska, finner man en
relativ försvagning med 180 000 röster
för den senare. Skulle detta inträffa en
gång till — jag upprepar att det icke
är någon prognos eller profetia som jag
vill komma med utan en komplettering
av statsministerns uttalande — så blir
det icke 134 mandat utan en väsentlig
minskning av nuvarande mandatantal.

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34. 139

Jag vill visst icke bestrida att herr Erlander
visat en aktningsvärd strävan att
göra kammarens debatter behagliga genom
små humoristiska poänger. Jag
tror att det uppskattas på olika håll.
Men jag måste säga med herr statsministerns
tillåtelse, att det är en risk
för överansträngning med poänger som
skapats med så ensidiga antaganden
som att valresultatet skall medföra röstökning
för det ena partiets vidkommande
men icke för de andras. Det är
då kanske inte så mycket vunnet med
den förtjusning som statsministerns
märkvärdiga konklusion framkallade på
de socialdemokratiska bänkarna, vilkas
anspråk vid detta tillfälle tydligen icke
varit så högt satta.

Beträffande statsministerns svar på
de konkreta punkterna noterar jag, att
han i fråga om vägarna att öka sparandet
hänvisade till bl. a. att papperskonsumtionen
skulle reduceras. Nu är
det ju så, att det sparande som här
skall åstadkommas måste på ett eller
annat sätt framträda i en skillnad mellan
några människors eller något företags
inkomster och förbrukning. Jag
undrar, om statsministern tänkt sig att
beskärningen av papperskonsumtionen
skulle leda till en prissänkning, t. ex.
för tidningar, så att enskilda sedan
skulle kunna spara mera pengar, eller
om han bara tänker, att de företag som
äga tidningarna skulle få större vinst
och spara dessa pengar. På ett eller
annat sätt måste sparandet redovisas.
Det är icke tillräckligt med det i och
för sig riktiga påpekandet om en minskad
papperskonsumtion.

Beträffande överbalanseringen av
budgeten förklarade statsministern som
svar på min fråga, hur sparandet skulle
komma att ökas, att överbalanseringen
skulle bibehållas. Men om överbalanseringen
skall bibehållas, kan väl detta
endast leda till att det offentliga sparandet
också bibehålies. Skall det bli
en verkligt inre konsekvens i statsministerns
förklaring, måste den inne -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

bära, att överbalanseringen skulle väsentligt
ökas. Det står i regeringsförklaringen,
att överbalanseringen skall
bibehållas i minst lika stor omfattning
som tidigare. Betyder detta uttryck »i
minst lika stor omfattning», att man avser
att öka överbalanseringen så mycket,
att detta kan ge ett väsentligt bidrag
till den stora ökning av sparandet
som regeringens fyraårsplan räknar
med? I avsaknad av positivt svar
på den punkten måste jag konstatera,
att vi icke ha fått någon vidare upplysning
om på vilka grunder regeringen
kan våga räkna med en så stor ökning
av sparandet som den gjort i fyraårsplanen.

I fråga om överförande av arbetskraft
förklarade statsministern, att man
skall, t. ex. när det gäller ökning av arbetskraften
vid järn- och stålindustrien,
sträva efter att göra arbetet där åtråvärt.
Jag sympatiserar med en sådan
inställning. Det vore emellertid bra att
få veta, på vilka vägar detta skall ske
inom ramen för en lönestabiliseringspolitik.
Jag vill göra det tillägget, att insikten
om att det är lämpligt att locka
människorna till insatser av detta slag
genom att göra insatserna åtråvärda,
den insikten tror jag att regeringen
kunde få tillfälle att tillämpa, och i en
vid utsträckning, även när det gäller
andra i näringslivet verksamma personer
än arbetare. Jag har alltså på denna
punkt ingen kritik utan endast ett konstaterande
av denna konsekvens.

Statsministern har i förklaringen angivit
och här vidrört frågan om råvarutilldelning
och byggnadstillstånd såsom
metoder att påverka näringslivet i önskad
riktning. Jag måste härtill knyta
den reflexionen, att det är av vikt, att
statsministern erinrar sig sin förklaring,
att regeringen är villig att försöka
göra de statliga ingripandena och regleringarna
om möjligt mindre ingående.
Nu giiller det ju att på alla sätt framkalla
en expansion av produktionen
och exporten, och en expansion kan

140 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

man inte reglera fram. En expansion
kan man endast åstadkomma genom
uppmuntran. Jag tror att detta måste
vara en ledstjärna för regeringens handhavande
av regleringsspörsmålen, en
ledstjärna kanske icke minst för statsrådet
Skölds verksamhet, om han skall
kunna uppnå de eftersträvade resultaten.

Jag vill göra det tillägget, att det är
önskvärt, att regleringarna ordnas på
sådant sätt, att de mindre företagarna
icke komma i ett ogynnsammare läge
än de större. Det går lätt så, när statliga
myndigheter skola reglera, att det
är lättast att göra upp med ett begränsat
antal stora företag. Det kommer att
tarvas en särskild vaksamhet, om regeringen
vid sina försök att här åstadkomma
en exportexpansion skall kunna
undgå att icke gynna de större företagen.
Jag ber alltså att få uttala önskemålet
om en särskild vaksamhet på
denna punkt.

Statsminister Erlander förklarade, att
den liberala pressen icke hade hjälpt
till i kampen mot kommunismen, såsom
jag hade angivit. Den hade tvärtom
givit det kommunistiska partiet stöd.
Ja, jag får lov att beteckna delta uttalande
som ett sådant där överord som
icke sällan förekommer i politiska debatter.
Ty nog vet väl statsministern i
alla fall mycket väl, att den liberala
pressen, i motsats till stora delar av
den socialdemokratiska pressen, t. ex.
under år 1947 förde en oerhört intensiv
kampanj mot kommunismen. Det
kan väl dessutom inte bestridas, att en
press med den stora spridning som den
liberala pressen har genom sina mycket
upplysande skildringar av vad som
utspelar sig bakom järnridån i en del
östeuropeiska satellitstater har bidragit
till att för Sveriges folk klargöra hur
ett kommunistiskt system arbetar i
praktiken, och att detta är en av de huvudfaktorer
som bidragit till folkets
ändrade inställning. Jag skall icke här
trötta med någon statistik över antalet

ledare, som olika socialdemokratiska
tidningar riktat mot den demokratiska
oppositionen och mot kommunismen
— jag har emellertid en del siffror —
liksom jag ej heller skall erinra om den
ringa uppmärksamhet som statsministern
i sina tal ägnade kommunismen
under fjolåret.

Statsministern förklarade, att mitt påpekande
beträffande borgarrådet Z.
Höglund var alldeles oberättigat. Jag
hade uttryckt en förvissning om att regeringen
icke skulle känna sig manad
att gå i borgarrådet Höglunds fotspår
och bygga sin politik på stöd från kommunismen,
vilket denne obestridligen
gör. På detta svarade statsministern,
t. o. m. i indignerad ton, att herr Höglund
uttalat en klar bekännelse till demokratien.
Jag måste svara herr statsministern
med herr Skölds yttrande:
»Detta är ju goddag — yxskaft!» Det
är inte fråga om att det från det ena
eller andra partiet uttalas bekännelser
till demokratien, det är fråga om samverkan
med ett parti, som icke är demokratiskt.
Herr Höglund talar om att
arbetarpartierna skola bestämma, och
det socialdemokratiska huvudorganet,
Morgon-Tidningen, har för endast några
veckor sedan uttalat den åsikten, att
eftersom arbetarpartierna ha majoritet
och de borgerliga oppositionspartierna
äro i minoritet i Stockholms stadsfullmäktige,
är det naturligt att arbetarpartierna
ha två platser i presidiet och de
borgerliga endast en. Det är med denna
motivering som man tilldelar kommunisterna,
det minsta partiet, en presidiepost
med förbigående av ett av de
större oppositionspartierna. Nog vittnar
väl detta resonemang tydligt om att det
finns reminiscenser t. o. m. i de bästa
kretsar från tankegångar, som herr
Höglund mycket ofta företräder.

Låt mig ta ett exempel, som kanske
bättre skall klargöra för statsministern
innebörden av vad jag nyss uttalat. Antag
att statsministern hade gått med sitt
åttapunktsprogram före dess offentlig -

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

141

görande till kommunisterna och fått
dem att godkänna detta program som
riktlinje för politiken under två år. Antag
vidare att statsministern offentligt
uttalat, att sedan kommunisterna intagit
denna ställning hoppas jag också på
vissa möjligheter till samverkan med de
borgerliga partierna. Då skulle statsministern
ha förfarit på precis samma sätt
som herr Höglund år 1946 förfor i
Stockholms stadsfullmäktige i fråga om
kommunisterna. Skulle det vara oriktigt
att kritisera detta såsom elt bevis
på samarbete mellan det demokratiska
regeringspartiet och de odemokratiska
kommunisterna? Skulle ett enkelt uttalande,
som kallas för en bekännelse till
demokratien, från den socialdemokratiske
stockholmsledarens sida, utan alla
slutsatser eller hämningar i fråga om
samarbete med demokratiens fiender,
vara tillräckligt? Nej, herr statsminister,
det är de politiska handlingarna
som här äro avgörande, inte någon sådan
där förklaring som herr Höglund
avgav vid partikongressen, innan han
fick statsminister Erlanders välsignelse.
Jag tror att statsministern med fördel
kan spara de indignerade tonfall, som
han använde beträffande vår rysliga
behandling av Höglundsfrågan, till något
annat tillfälle, då det är mera motiverat.
Det enkla faktum kvarstår, att
den socialdemokratiska kommunalpolitiken
i Stockholm bidragit till att ge
den svenska kommunismen en prestige,
som den inte annars skulle haft, andra
synpunkter att förtiga.

Herr talman! Jag tror inte det lonar
sig att vi här diskutera valpropagandan.
När allt kommer till allt får den väl
betraktas såsom tillhörande det förflutna.
Jag skall inte ta upp någon polemik
mot statsministern på den punkt,
där han säger att folkpartiets valpropaganda
var »ruskig». Men jag måste med
anledning av denna anmärkning liksom
med anledning av de socialdemokratiska
kammarbänkarnas reaktion i går

Ang. regeringens ekonomiska politik.

göra ett enda litet uttalande, tämligen
allmänt och utan all konkretisering.

Den kampanj som det socialdemokratiska
huvudorganet förde två veckor
före valet förtjänar — jag är övertygad
om att varenda ledamot av denna kammare
innerst inne delar denna mening
— utan tvekan att betecknas som misstänkliggörande
av ett slag, som icke bör
få förekomma i svensk demokrati. Att
komma med beskyllningar och dag
efter dag vägra att lägga fram material,
varigenom denna beskyllnings sanningslöshet
kan bevisas, är en metod
som icke bör få förekomma. Det måste
på något håll bland de ansvariga ha
funnits en ond tro, eftersom man inte
ville tillåta oss att påvisa beskyllningarnas
oriktighet utan drog ut på saken
dag efter dag. Hade beskyllningarna varit
riktiga, hade man ingenting att förlora
på att de blevo bevisade som sanna,
men om beskyllningarna misstänktes
vara osanna hade man mycket att
vinna på att dra ut på saken så nära
valtillfället som möjligt, vilket också
skedde. Jag tror, herr talman, att det
inte finns någon som kan bestrida att
detta var en kampanj av det slag, som
icke bör få förekomma inom den svenska
demokratien.

Herr Fast uttalade sin tillfredsställelse
över att vi på vårt håll funnit det socialdemokratiska
programmet mycket
bra, och han erinrade om att det var
detta program som regeringspartiet
framförde under valkampanjen. Till
detta vill jag säga att vår kritik under
valkampanjen framför allt gick ut på
att bedöma regeringens handlingssätt.
Man kommer inte ifrån detta genom att
tala om de nu framlagda åtta punkterna.
De innebära en för sen tillämpning av
vissa tankegångar, en otillräcklig tilllämpning
av vissa tankegångar, för
mycket rcgleringsbetonade på vissa
punkter, och ett icke tillräckligt beaktande
av psykologiska faktorer. Nu få
vi se om regeringen i framtiden kom -

142

Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

mer att följa dessa riktlinjer på ett sätt,
som mera motsvarar lägets krav. Vårt
partis attityd är beroende av regeringens
handlingar, inte utav ändringar
eller kompletterande formuleringar av
programmet.

Herr Fast gjorde också gällande att
kommunisternas bekämpande först och
främst var en angelägenhet för den
fackliga rörelsen och att det var fackföreningarna
som hade den dominerande
förtjänsten av kommunisternas
bakslag. Jag vill visst inte bestrida att
fackföreningarna härvidlag gjort en
mycket aktningsvärd insats vid sidan
om den jag förut omnämnt. Men när
herr Fast i nästa ögonblick säger, att
kommunisterna uppenbarligen förlorade
en hel del väljare, som gingo till
folkpartiet, och inte trodde att socialdemokratien
fått något större antal sådana
röster, får jag lov att säga att herr
Fasts resonemang innebär, att de socialdemokratiska
fackföreningarna hjälpte
folkpartiet till dessa förutvarande
kommuniströster. Jag undrar om herr
Fast verkligen på allvar kan mena detta.
Jag tror det är ett faktum att flertalet
av dem som övergåvo det kommunistiska
partiet gingo till socialdemokratien.
Jag kan inte se att socialdemokratien
har den minsta anledning att anse
detta vara på något sätt komprometterande
eller olämpligt. För min del anser
jag det tvärtom som ett stort framsteg,
att många väljare överge det kommunistiska
partiet och gå till den svenska
socialdemokratien med dess demokratiska
inställning, som vi ofta betygat
utmärker partiets överväldigande
flertal.

Jag måste nu säga några ord till
svar på de frågor, som framställdes
från högerhåll. Herr Hagberg i Malmö
var vid ett par tillfällen så ivrig att
instämma i statsministerns anförande,
ett anförande som ju till mycket stor
del bestod av polemik mot folkpartiet,
att jag inte kan undertrycka en liten
reflexion. Då statsministern nu fått kor -

gen av herr Hedlund i Rådom skulle
han kanske ha bättre utsikter, om
han vände sig till herr Hagberg. Herr
Hagberg frågade: Om man inte vill
acceptera en räntehöjning och acceptera
restriktioner på kapitalmarknaden,
hur menar man då inom folkpartiet
att man skall kunna få till stånd
en minskning av investeringarna?

På detta vill jag svara på samma sätt
som jag gjorde tidigare i år: Vi måste
för närvarande ha en tillståndsgivning
som begränsar viktiga delar av investeringarna.
Skulle man inom högerpartiet
anse att en räntehöjning med en
halv procent skulle överflödiggöra
detta, vore det av ytterst stort värde
att få detta belyst, men jag förmodar att
högern menar att en räntehöjning endast
skulle komplettera tillståndsgivningen.
Vidare måste man enligt min
mening gå fram med försök till överenskommelser
med industrien om en
frivillig återhållsamhet i fråga om vissa
delar av dess investering. För det tredje
slutligen skall jag i fråga om kapitalmarknadens
mera tekniska utformning
be att få läsa upp vad jag sade den 3
juli till svar på frågor från herrar Hagberg
och Wiberg, nästan precis samma
frågor som de framställde i går.

Jag uttalade där, att om riksbanken
skulle sluta att köpa obligationer skulle
obligationskurserna börja falla. »Men
om man då utan att ha någon bestämd
inställning till räntenivån bara skulle
köpa till lägre kurser än dagens, så
kan man framkalla de förväntningar
om ytterligare kursfall, som herr Pehrsson-Bramstorp
och herr Wigforss berörde.
Därför tror jag det är nödvändigt
att gå en annan väg, nämligen att
deklarera villighet att inköpa obligationer
till med en gång något sänkta
kurser men inom ramen för en räntestabiliseringspolitik,
så att investerarna
kunna känna sig övertygade om att
kurserna inte ytterligare komma att
sjunka, utan att utsikter finnas till en
gradvis skeende kursstegring på obli -

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

143

gationerna på längre sikt. Då skapas
nämligen ett sådant tekniskt marknadsläge,
att försäkringsföretagen bli mera
hågade att köpa än att sälja obligationer.
Men det är klart att detta kräver
en fast hand hos centralbankens ledning.
Det är en gammal erfarenhet. I
utlandet, där man har mera kännedom
om dessa ting än här i landet, vet man
att det inte är räntenivåns absoluta
höjd utan rörelseriktningen som är avgörande
för affärerna på obligationsmarknaden.
Om man förfar på detta
sätt, tror jag det kan vara möjligt att
skapa ett sådant läge beträffande obligationerna,
att riksbanken kan åstadkomma
en viss stramhet på penningmarknaden
hos affärsbankerna och
andra genom att man kompletterar
dessa åtgärder med bestämmelser rörande
affärsbankernas kassareserver hos
riksbanken.» Jag har ingen anledning
att i dag ändra denna förklaring, som
ger uttryck för min inställning.

Jag måste emellertid härtill foga det
tillägget, att hans excellens herr statsministerns
förklaring i går, att man
inte var beredd att avstå ifrån att
hota med vissa regleringsåtgärder på
kapitalmarknaden, inger mig vissa betänkligheter.
Jag tror det är ganska farligt
att tillgripa åtgärder, som i verkligheten
komma att kompromettera
statsobligationerna, när det i stället
gäller att på detta område göra detsamma
som beträffande arbetstillfällena
inom järnindustrien: söka göra dem
åtråvärda. Och det bli de om marknaden
kan räkna med en tendens snarare
till kursstegring än till kurssänkning.
Det gäller att skapa de tekniska förutsättningarna
för detta.

När man nu från högerhåll denna
gång, liksom oräkneliga gånger förut,
i pressen liksom i kammaren hänvisat
till något enstaka tidningsuttalande
från någon folkpartiet närstående tidning,
som har en annan inställning i
räntefrågan än den partiets riksdagsgrupp
företräder, och säger, att här

Ang. regeringens ekonomiska politik.

är tydligen folkpartiet på glid, så kan
jag, herr talman, än en gång — jag vet
inte för vilken gång i ordningen —
bara upprepa att dessa tidningar bilda
sig sin egen mening och ha icke frågat
efter min. De ha en annan åsikt än jag.
Punkt och slut. Jag vill tillägga, att
jag anser det vara utomordentligt viktigt
att opinionsbildningen försiggår
just på det sättet. Därför tror jag det
vore välkommet om man inom högern
kunde för framtiden mer utgå ifrån
vad partiets ansvarshavande instanser
uttalat och mindre försökte att pressa
enstaka tidningsuttalanden.

Jag måste göra ett tillägg beträffande
herr Wiberg. Han förklarade nämligen
att högern eller åtminstone han själv
ansåg, att man borde ha större överbalansering
än den nuvarande, och han
tog avstånd ifrån min förklaring om
överbalanseringens obehövlighet 1946.
Jag skulle vilja fråga herr Wiberg —
jag ser honom tyvärr inte i kammaren
för ögonblicket — hur det kan komma
sig att högern i riksdagen bara var
med om åtgärder, som skulle skapa
hälften av det budgetöverskott som regeringen
föreslog? Hur går det ihop
att rösta endast för hälften av budgetöverskottet
och sedan säga, att vi
vilja att det skall vara större? Det
framlades nämligen intet förslag från
högerpartiet härom. Jag ser att herr
Skoglund är närvarande, och kanske
kan han tala om hur man kan lösa
denna gåta utan att föreslå att vi skola
införa omsättningsskatt. Vi läste alla
med förstoringsglas reservationen till
bankoutskottets betänkande i somras.
Högerreservanterna skrevo där ingenting
om att de ville föreslå eu omsättningsskatt.
Gå vi alltså efter högerns
förslag under förra riksdagen, blir det
ett mindre budgetöverskott än det beslutade,
inte ett större. I detta sena
skede av debatten blir jag inte alls
förolämpad om herr Skoglund underlåter
att svara; han kan säkerligen göra
det vid ett senare tillfälle under denna

144 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

riksdag. Jag ber emellertid att få erinra
herr Skoglund om en viktig fråga,
som jag skulle vilja formulera så: Vari
bestod egentligen denna, senare så uppreklamerade
»sträva» högerlinje, om
vi bedöma den med utgångspunkt från
högerns handlingssätt under 1948 års
riksdag? Vilka voro de förslag som
framlades från högern och som skilde
ut högern såsom det parti, vilket ville
företräda en strävare linje och säga
folket sanningen, medan de andra partierna
därvidlag utgjorde någon sorts
ohelig allians? Innan vi ha fått svar
på den punkten må det ursäktas oss,
om vi inte ta de högtidliga tonfall,
med vilka man från högersidan talar
om att högern har varit det enda parti
som företräder denna »sträva linje»,
riktigt på allvar.

Herr talman! Till sist skall jag be att
få säga några ord med anledning av
herr Halls yttrande rörande ett eventuellt
återförande av den svenska kronans
yttre värde, inte precis tillbaka
till det värde den hade före 1946 men
någonstans inte alltför långt därifrån.
Jag erinrar om att med den hårda
kontroll över valutatransaktionerna,
som nu finns, äro riskerna för en spekulation
naturligtvis starkt begränsade.
När herr Hall säger att folk inte bör
få det intrycket att statsmakterna äro
på glid, kan jag i viss mån hålla med
honom. Vi ha denna lagliga reglering
som håller en fast hand över marknaden.
Jag tror emellertid det är nödvändigt
med en offentlig debatt i detta
spörsmål för att åstadkomma den förskjutning
i opinionen, utan vilken ett
ändrat beslut icke kan träffas. Detta
problem måste belysas så att folk, som
kanske inte sysslar med dessa ting dagligdags,
får klart för sig vilka de avgörande
skälen äro. Vidare är det önskvärt
— och det tror jag överensstämmer
med herr Halls mening — att det
härvid inte dragés ut alltför långt på
tiden, utan att ett bestämt beslut blir
träffat någorlunda snabbt.

Herr Hall påstod att det inte är någon
mening med att valutans yttre värde
anpassas på ett sätt som överensstämmer
med kostnadsnivåerna, vilket
mitt förslag innebar. Han sade ungefär
så här: Efter några månader har den
inhemska prisnivån drivits upp så att
svårigheterna att exportera äro nästan
lika stora som förut. Jag vågar säga,
herr Hall, att detta påstående är oriktigt
och t. o. m. väsentligen oriktigt —
det finns alltför många exempel på
motsatsen. Det är klart att resultatet
här beror på vilken ekonomisk politik
som föres.

Får jag erinra herr Hall om att Storbritannien
ökat sin export till omkring
40 % över förkrigsvolymen, medan vi
i Sverige ha en export som ligger vid
ungefär % av förkrigsvolymen. Jag tror
att herr Hall skall få svårt att finna några
experter som vilja intyga, att detta
inte har något samband med att Storbritannien
håller ett värde på pund
sterling som är avpassat efter just sådana
syften jag här angivit. Herr Hall
talade också om risken för repressalieåtgärder;
jag vet inte om han åsyftade
Förenta staterna. Någon reaktion
tror jag man alltid får räkna med vid
förändring av valutakurser. Det visade
sig i hög grad 1946, att sådana åtgärder
framkalla sura miner på en del håll.
Herr Hall vet vad som skedde i Schweiz
och på andra håll 1946, men man skall
inte ta dessa sura miner alltför allvarligt.
Det är en sak som går över.
När det gäller att anpassa en valutas
värde efter det värde den haft under
en mycket lång period —- och kanske
inte ens gå tillbaka ända dit — innebär
det en korrigering av ett relativt
kortvarigt experiment. Då ligger frågan
till på ett helt annat sätt än i andra
fall. Nu inser jag, att det är lätt att
få ett eller annat uttalande från Paris,
att de eller de staterna skulle anse, att
en ändring av kronkursen skulle verka
störande på samarbetet där nere. Det
är ganska självklart, att de tycka, att

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

145

o et är lugnare ur deras synpunkt, om
vi stanna kvar där vi äro. Men jag tror,
att man kan hänvisa till de grundprinciper
som alla stater enats om som gått
in i den internationella monetära fonden,
och det ha ju flertalet stater. Där
anges det uttryckligen, att det ur penningpolitisk
synpunkt kan vara en fördel,
om staterna sträva efter att anpassa
sina valutors yttre värde efter
kostnads- och konkurrensförhållandena,
men man varnar mot att det tas alltför
stora steg. Man anger t. o. m. på ett
ställe en rörlighet inom gränsen för
10 % och under vissa betingelser ännu
större förändringar. En storleksordning
av 10 % är väl kanske vad som
för Sveriges del närmast kan övervägas,
detta sagt utan att jag på något sätt
vill binda mig vid något procenttal.

Man får ju inte glömma, att de senaste
årens erfarenheter mycket tydligt
visa, att det är något som är skevt i
fråga om den svenska ekonomiens relationer
till andra länder. Under år
1948 ha vi importerat för mycket, inte
bara från Förenta staterna utan även
från en del andra länder. Det har varit
en mycket stark tendens till brist i
vårt varuutbyte exempelvis med Belgien,
Schweiz och Storbritannien. Det
är klart, att man kan rätta till detta
med speciella åtgärder, och sådana försök
pågå. Jag hoppas de komma att bli
framgångsrika. Men själva tendensen
är tämligen signifikativ. Naturligtvis
beror förhållandet på bristande leveransmöjligheter
från de svenska exportindustriernas
sida, att de ha sina orderböcker
fyllda. Detta är ett huvudfaktum.
Men å andra sidan ha vi, när
det gäller åtskillig export t. o. m. av
skogsindustriens produkter, inte kunnat
få de önskade beställningarna från
utlandet.

.lag tror alltså, att det är nödvändigt,
om vi vilja återställa den yttre balansen
— och det är lika viktigt som att
återställa den inre balansen — att man
strävar dels efter mindre förbrukning

Ang. regeringens ekonomiska politik.

och ökad produktion här hemma, dels
efter antingen en kostnadssänkning i
Sverige eller en anpassning av valutan.
Jag har inte hört någon som trott, att
en kostnadssänkning av väsentliga
mått, vilket ju bland annat skulle innebära
lönereduktioner, skulle vara praktisk
politik. Åtminstone anser jag inte
det. Den yttre balansen måste återställas,
och på lång sikt står valet mellan
arbetslöshet och depreciering. Det är
klart att vi kunna återställa den yttre
balansen, om vi föra en så hård kreditpolitik,
att vi få minskad sysselsättning
och minskad efterfrågan i Sverige.
Därigenom tror jag att det skulle gå.
Jag är inte säker på det, men det skulle
alltid hjälpa ett stycke. Om man emellertid
inte vill ha arbetslöshet, får man
anpassa kostnadsnivån genom ett normalt
valutaläge. Ty att det inte är rådligt
att använda exportpremier äro vi
väl alla överens om.

Nu kanske någon säger: Man kan
använda importrestriktioner i stället
och få den yttre balansen på det sättet
och ändå bibehålla full sysselsättning.
I de expertutlåtanden som kammaren
fått ta del av den senaste veckan argumenteras
emellertid bestämt emot ett
sådant resonemang, och enligt min mening
med all rätt. Det går inte i längden
att med importrestriktioner undgå,
att även exporten kommer att få sämre
och sämre betingelser, bland annat av
den anledningen, att det blir sysselsättningsmöjligheter
här i Sverige vid tillverkning
av varor, som skola ersätta
de utestängda importvarorna. Trots
priskontrollen kommer sådan tillverkning
att löna sig ganska bra, och dit
lockas då arbetskraft, som annars med
större fördel skulle gå till exportindustrien.
Med andra ord: försöker man
återställa den yttre balansen, inte med
mera naturliga medel utan genom en
permanent och hård importrestriktionspolitik,
får man en växande dirigering
av hela näringslivet.

Låt oss göra en jämförelse med den

10 — Andra kammarens protokoll 1948. Xr 34.

146

Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

inre balansen. Det är ju två saker som
det varit fel på i den ekonomiska politiken:
vi ha inte haft inre balans mellan
sparande och investeringar och inte
yttre balans mellan vad vi levererat
till utlandet och vad vi vilja köpa därifrån.
Frånvaron av den inre balansen
erkännes ju vara en av orsakerna till
att vi för närvarande ha så mycket regleringar
av det svenska näringslivet.
Alldeles samma sak gäller beträffande
den yttre balansen. Återställes ej en
yttre balans genom en valutaställning,
som svarar mot kostnads- och konkurrensförhållandena,
får man ersätta den
med permanenta importrestriktioner eller
exportpremier, och intetdera är väl
hållbart i längden, exportpremier inte
ens på kort sikt. Det är klart att det
finns en väg ur nöden: man kan spekulera
i inflation i utlandet. Men jag
undrar, om det inte vore mycket oförsiktigt
att göra den spekulationen. Jag
tror alltså att återställande av yttre balans
är ett viktigt villkor för att kunna
undgå en växande reglering.

Jag är inte blind för att en depreciering
skulle åstadkomma en fördyring
på vissa punkter, dock relativt liten i
förhållande till valutans anpassning.
Dessa fördyringar komma visserligen
att leda till svårigheter vid vissa förhandlingar.
Men det är min bestämda
övertygelse, att det är bättre att söka
lägga en fast grund som håller ett par
år framåt än att träffa uppgörelser
inom så smala marginaler, att den allra
minsta prisstegring i utlandet skulle
leda till att våra priser och levnadskostnader
stiga utöver den kritiska punkten,
så att riksdagen sättes inför tvånget
att bevilja väldiga subventioner. Jag
erinrar om att det redan nu är en mycket
smal marginal mellan det pristal,
124, som är den kritiska punkten i avtalet
med statstjänstemännen, och nuvarande
pristal. Det är nämligen 122.
Är det någon som vågar basera vår politik
på att det inte kommer att ske
prisstegringar i utlandet som bringa

vår prisnivå upp till 124? Jag tror det
vore oförsiktigt att spekulera i detta.
Det innebär, att man under alla omständigheter
måste se detta problem i
ögonen och eftersträva en sådan överenskommelse
med löntagarorganisationerna
som motsvarar deras intresse
och samtidigt är i landets intresse. Det
tror jag inte är att balansera på en så
smal marginal som den nuvarande.
Skulle regeringen inte acceptera denna
politik utan nästa år komma med propositioner
om att vi skola bevilja subventioner
på 200, 300 eller 400 miljoner
kronor för att hålla prisnivån nere
under den kritiska punkten, kommer
jag inte att underlåta att erinra om att
det är konsekvensen av att man opererar
med för liten säkerhetsmarginal.
Inom högerpartiet fäster man stor vikt
vid användningen av allmänt verkande
medel på kapitalmarknaden för att
undgå regleringar. Det är egendomligt,
att högerpartiet inte dragit den analoga
slutsatsen, att en naturlig anpassning
av valutan efter kostnadsrelationerna
också är ett sätt att undgå regleringsekonomiens
tillväxt och permanentning.
Det dröjde, herr talman, ganska
länge, innan man till fullo insåg den
inre balansens betydelse. Jag hoppas
att det inte dröjer lika länge, innan det
blir en allmän insikt om att den yttre
balansens återställande med någorlunda
automatiskt verkande medel i stället
för regleringar också är en viktig sak.

Herr talman! Som inte precis sammanfattning
av debatten men i alla fall
som två viktiga resultat av gårdagens
och dagens kammardebatt vill jag anteckna
följande: Efter det att det blivit
konstaterat, att man inom oppositionen
på ett mycket tidigt stadium framlagt
förslag om åtgärder av alla de slag som
finnas i statsministerns nya program,
får man anse det konstaterat, att denna
debatt, som under två års tid förts under
mottot: »Här är vårt program, var
är ert alternativ?», måste ges en annan
prägel. Jag tror det är värdefullt. Vår

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

147

kritik — det har jag så tydligt redovisat
— gäller regeringens handlande eller
underlåtenhet att handla, inte så
mycket programformuleringarna såsom
sådana. Men det är klart, att formuleringar
ha betydelse i den mån de påverka
handlandet, och den betydelsen
hoppas jag, att de nya regeringsformuleringarna
skola få, de formuleringar,
som arbetat sig fram så småningom.
Skulle regeringen vilja åstadkomma vad
man utan överdrift kan beteckna som
i någon mån en nyorientering genom
att föra en politik efter dessa riktlinjer,
om vilka det dock tydligen i mycket
väsentligt råder enighet, kommer detta
naturligtvis att på vårt håll hälsas med
glädje och även ha konsekvenser för
relationerna mellan regeringspartiet
och oss. Men å andra sidan komma vi
naturligtvis som oppositionsparti att
försöka vaka över att regeringens handlingssätt
överensstämmer med intentionerna.

Den andra slutsatsen av denna debatt
är väl, att socialiseringspolitiken tills
vidare är avskriven som sådan. Vi ha
fått en regeringsförklaring utan socialistiska
programpunkter efter en valdebatt
utan socialiseringsdebatt. Jag anser
att dessa båda ting — dels tilltagande
enighet om programmet och ökade
förhoppningar om att regeringens
handlingar skola stå i bättre överensstämmelse
med dess tankegångar än
hittills och dels socialiseringsfrågans
avskrivning — vara mycket goda resultat
av den s. k. socialdemokratiska
valsegern och av det nederlag som oppositionen
säges ha lidit. Jag kan för
min del instämma med statsministern,
att jag har ingenting emot flera sådana
nederlag.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Det vore
mycket att säga både med anledning
av herrar Skoglunds och Ohlins anföranden
här i dag och vad som inträf -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

fat under gårdagskvällens debatt i
denna kammare. Jag vet emellertid, att
andra sysselsättningar vänta kammarens
ledamöter, och därför skall jag
begränsa mig till bara ett par av de
reflexioner, som det kunde vara anledning
att göra.

Jag vill då till en början genast med
beklagande konstatera, att herr Ohlins
lek i går med devalveringen av den
svenska kronan var genomtänkt. Det
tvingar mig än en gång att deklarera,
att det inte kommer att löna sig för
spekulanter att med utgångspunkt från
herr Ohlins anförande spekulera mot
den svenska kronan. Vi skola göra vårt
yttersta för att hålla kronkursen. Jag
vill säga till herr Ohlin: England befinner
sig precis som Sverige i en
situation, då det vore frestande att
bryta sönder stabiliseringspolitiken genom
devalvering, men gör inte detta,
trots att Englands läge uppenbarligen
är betydligt svårare än det svenska. Jag
skall icke ta upp någon utförligare diskussion,
men vill påpeka att en ensidig
svensk devalvering måste betyda kostnadsökningar.
Man får välja mellan den
ena eller den andra linjen, antingen regeringens
stabiliseringslinje eller kostnadsstegringslinjen
i kampen mot inflationen.
Jag hälsar med tillfredsställelse,
att på denna punkt råder samling
i Sveriges riksdag mellan högern — enligt
herr Hagbergs deklaration i går —
bondeförbundet och socialdemokraterna
och att folkpartiet står ensamt.

Jag skulle gärna ha velat haft tillfälle
att mera utförligt ta upp ett resonemang
med herr Skoglund om hans
som alltid intressanta synpunkter om
vart vi glida hän i vårt, som han tyckte,
alltför väl reglerade samhälle — eller
kanske det var al It för dåligt reglerade
samhälle. Det skulle inte vara svårt för
herr Skoglund och mig att finna en
gemensam grundval för resonemanget.
Jag har själv suttit som ordförande i
byggnadsregleringen. .lag vet precis
vilka svårigheter diir finnas. Hur skick -

148 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

lig den man än är, som vi ha placerat
där, veta vi, att han kommer att begå
misstag. Det kan inte hjälpas. Det är
nämligen riktigt, som herr Skoglund
säger, att det finns ingen möjlighet att
med säkerhet avgöra, om en investering
är klok eller klokare än en annan investering.
Men vi måste ju välja även
här den ena eller den andra linjen.

Herr Skoglund rekommenderar automatiskt
verkande medel i större utsträckning.
Varje uppslag att frigöra,
varje uppslag att decentralisera, som
icke bryter med den grundläggande
principen, att vi skola försöka hushålla
så med tillgängliga resurser, att investeringarna
hålla sig inom sparandets
ram, tror jag mig kunna försäkra, att
både byggministern och statsministern
komma att mottaga med den största tillfredsställelse.
Men vad vi säga det är
ju det, att de automatiskt verkande regleringarna
för en investeringsbegränsning
äro räntestegring och kostnadsfördyring.
Räntestegring och kostnadsfördyring
samtidigt bryta stabiliseringslinjen.
Om vi skola gå stabiliseringslinjen,
så kunna vi inte laborera med
andra automatiskt verkande regleringar
än sådana, som ligga innanför de på
det sättet givna riktlinjerna. Det är
detta som är svårigheten och som gör,
att herr Skoglunds och min gemensamma
önskan att få bort så mycket
som möjligt av inskränkningarna, av
regleringarna, hämmas av den fråga
som kommer: Vad sätta vi i stället?

Det presidentval som förrättades i
Förenta staterna i förrgår fick en sensationell
utgång. Jag är ganska övertygad
om att det fick denna sensationella
utgång därför att Truman tog
upp en kamp mot prisstegringar, vars
verkningar amerikanerna hade fått tillfälle
att studera. Han gick till val —
enligt mångas mening vanvettigt modigt
-— för ransoneringar och regleringar till
skydd för amerikanska folkets levnadsstandard.
Han vann valet. Herr Dickson
kanske säger, att det beror på att

de inte begrepo vad de gjorde. Men
det begrepo de nog. De hade sett vart
de automatiskt verkande medlen lett
under de två år de prövats.

Men som sagt, herr Skoglund, i grunden
äro vi överens. Försök att ta bort
så mycket som går. Jag tror inte att
herr Sköld kommer att skrämma en
enda som kommer med ett vettigt
uppslag.

Herr Ohlin hade en del intressanta
reflexioner om mina frierier och de
följder som dessa frierier eventuellt
kunna avsätta. Vad det kommer att bli
av dem få vi väl se i framtiden. Jag vill
bara säga, att han lägger in för mycket
i herr Hedlunds och mina deklarationer,
när han tror, att det finns en skillnad
mellan dem. Det kan hända, att
jag uttryckte mig på ett felaktigt sätt.
Jag ville säga precis detsamma som herr
Hedlund, nämligen att det som vi hade
nått enighet om som gagneligt för både
arbetare och bönder och därmed enligt
vår mening för hela vårt folk ämna vi
inte gå ifrån, därför att det inte blir
någon regeringssamverkan. Så fattade
jag herr Hedlund, och så vill jag, att
vad jag sagt skall uppfattas och ingenting
därutöver.

Vi hade t. ex. ett resonemang om
att avskaffa ett valsystem, som kanske
på lång sikt kan föra till nationens
uppdelning i två stora grupper, en
under högerns eller folkpartiets ledning
— det kan man spekulera om, men
jag tror inte det spelar så stor roll —
och en under socialdemokratisk ledning.
En förändring av valsystemet
skulle möjliggöra även för mindre partier
att behålla sin rörelsefrihet. Ur
detta kan spira ut någonting, som kan
bli av värde för vår demokrati. I så
fall komma socialdemokraterna precis
som de gjort under överläggningarna
att anstränga sig för att skapa ett nytt
valsystem. Vi ha inte förlorat vårt intresse
för den saken, därför att det
inte blev någon regeringssamverkan.
Det är ett exempel. Jag skall inte tala

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

149

om andra ting. Men det är klart att på
alla punkter, där man nådde en uppfattning
om vad som skulle vara klokt
att göra, ändra vi inte denna uppfattning
utan hålla på den. Vad vi accepterade
under överläggningarna såsom
rimligt och klokt, tror jag det är en
vettig politik att fullfölja.

Jag skall inte ge mig in på den diskussion
om den stockholmska kommunalpolitiken,
som herr Ohlin ägnade så
stor uppmärksamhet åt. Det kanske jag
kan få tillfälle att göra vid något annat
tillfälle. Men jag återvänder till det där
citatet. Ett misstag kan begås. Herr
Ohlin uppger, att jag skrivit en artikel.
Iierr Arnold Ljungdal har skrivit den
i stället. Jag vet inte vem som var mest
smickrad av misstaget. Det var ett misstag,
som inte är mycket att fästa sig
vid sedan herr Ohlin medgivit, att det
var ett misstag. Men herr Ohlin säger,
att den artikel jag hade skrivit var
sådan, att den var nästan likadan som
den Ljungdal skrivit. På det sättet vill
herr Ohlin ge kammaren den föreställningen,
att det var helt naturligt att
blanda ihop artiklarna. Detta herr
Ohlins påstående gör, att jag skall tala
om vad som faktiskt förekommit. Det
kanske inte är så odelat angenämt. I
radiodebatten sade herr Ohlin följande:
»Statsministern har själv skrivit
så här: ''Socialism är den politiska
åskådning eller teori, som kräver det
nuvarande samhällets ersättande med
en planmässigt organiserad kollektivhushållning.
Det utesluter produktionsprocessens
ledning av enskilda av varandra
oberoende företagare.’» Detta enligt
stenogrammet ifrån radiodebatten.
Hur har denna konstruktion kommit
till? Jo, på det sättet att herr Ohlin
har tagit första satsen i herr Ljungdals
artikel och därefter en halv sats ur min
artikel i socialiseringsfrågan. Detta kan
inte vara ett misstag, utan det är något
annat. Och vidare, herr Ohlin, genom
bortplockandet av en sals blir det en
annan mening i mitt yttrande än vad

Ang. regeringens ekonomiska politik.

detta var avsett att ha. Jag skrev, och
det trodde jag var en självklar sak, att
produktionsteknikens utveckling omöjliggör
att näringslivet ledes av enskilda
av varandra oberoende företagare. Av
hela sammanhanget framgår att vad jag
syftade på var det självklara förhållandet,
att samhällets ekonomiska mekanism
gör att den enskilda människan
och den enskilde företagaren äro beroende
av andra. Vi ha inte längre att
göra med självhushållande familjehushåll
eller grupper, som kunna laborera
för sig själva utan att ta hänsyn till
andra. Att detta och ingenting annat
var meningen i mitt anförande framgår
av nästa sats, ty där talar jag om prisbildningen.
Prisbildningen hade visat
sig icke vara en tillräcklig regulator
mellan dessa skilda företagsenheter,
som på grund av produktionsteknikens
utveckling tvingas till ett samarbete.
Det är väl ändå något annat än det, som
herr Ohlin lagt i mun. Jag har påpekat
ett som jag tycker självklart förhållande,
nämligen alt produktionsteknikens
utveckling, maskinerna, skeppsfarten,
allt detta gör människorna i sin
levnad allt mer och mer sammanvävda
med varann. Företagen kunna därför
inte längre operera såsom fullt självständiga
enheter, vilket bonden kunde
göra på den tiden, när det inte fanns
ett sådant varuutbyte. Den liberala
ideologien utgår från att prisbildningen
kan utgöra den vägledning, som behövs
för företagen. Den socialistiska kritiken
säger: ja, det kan ju hända, men den
vägledningen köper man till priset av
djupgående kriser. Och det är också
min nästa sats. Jag fortsätter: Den tanken
har uppstått att komplettera — jag
använder inte det ordet men menar det
i varje fall — prisbildningen med en
planhushållning, där den enskilda äganderätten
inte utan vidare avvisas. Jag
tar mycket riktigt det där exemplet om
det mindre jordbruket, men det betyder
inte att jag avskriver varje annan
form av enskild äganderätt. Och sedan

150

Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

fortsätter jag: »Som exempel på försök
till planhushållning, som stegrar
näringslivets effektivitet och höjer
massornas levnadsstandard, kan nämnas
den ramhushållning, där staten verkar
framför allt genom penning- och
finanspolitik, stöd åt för samhället betydelsefulla
näringsgrenar, prisregleringar
samt socialpolitiska ingripanden,
såsom bostadspolitik, arbetslöshetspolitik
m. in.»

Herr Ohlin! Detta är något annat
än den uppfattning, som herr Ohlin
velat konstruera genom att först ta fil.
lic. Arnold Ljungdals inledning och
sedan en halv sats ur min artikel. Skulle
vi inte kunna överlåta åt andra att arbeta
med sådana metoder; jag tycker
att både herr Ohlin och jag stå litet för
högt för att använda dem? Självfallet
hade jag inte tagit upp dessa ting så
utförligt, om inte herr Ohlin så välvilligt
inbjudit till en granskning.

Beträffande socialiseringsfrågan bär
jag många gånger sagt min mening. Jag
har under valrörelsen vid åtskilliga tillfällen
sagt den, bl. a. i mitt tal i Hälsingborg
den 4 augusti. Det finns intet
spår av sanning i det påstående, som
göres från kommunistiskt håll och som
åberopas av herr Ohlin, nämligen att
vi rubbat vår uppfattning. Den som är
intresserad av att se var det socialdemokratiska
partiet står kan läsa arbetarrörelsens
efterkrigsprogram: moti veringen

på s. 187—189. Där finns
en analys både av våra principer och
de avväganden, som skola till då man
skall förena kravet på standard, trygghet
och effektivitet med kravet på bibehållen
frihet. Detta står på några sidor,
som om tiden tillåtit jag gärna velat läsa
in i kammarens protokoll. Det är fullkomligt
klart var det socialdemokratiska
partiet står i denna fråga.

Låt mig sluta med att säga, att de
förhoppningar, som jag tillät mig uttala
i går i början av denna debatt, ha i
stora stycken infriats. Det har efter
valet blivit ett lugnare meningsutbyte

om de avgörande ekonomiska frågorna.
Det hälsa vi självfallet med tillfredsställelse.
Herr Ohlin säger, att det program
vi framlagt är folkpartiets gamla program.
Det var väl synd att jag inte skrev
det åt herr Ohlin under valrörelsen: då
hade folkpartiet inte behövt gå ut i valrörelsen
utan alternativ.

Jag skall inte störa den, som jag hoppas,
spirande samlingen med att alltför
närgånget efterforska källorna till intresset
nu för en samverkan. Jag vill
bara med anledning av en sak, som
sades av herr Elon Andersson i första
kammaren i går, där han beklagade att
inte detta program lagts fram för ett
par år sedan, säga att det program, om
vilket det nu ser ut att bli en praktiskt
taget enhällig samling, hade den borgerliga
oppositionen tillfälle att ta del
av på våren 1947. Det var inte socialdemokratiens
fel att inflationskonferenscn
vid den tidpunkten sprängdes. Mycket
hade varit annorlunda i svensk politik,
om vi den gången mötts i samma
anda, vari vi mötts i dessa dagar. Det
är riktigt som herr Ohlin säger, att det
är gärningarna som skola avgöra; de
vackra talesätten kanske inte leda till
något resultat. Vi skola å vår sida anstränga
oss till det yttersta för att fullfölja
de linjer, som vi ha lagt fram, och
försöka att på grundval av dessa linjer
skapa den stabilitet, som eftersträvas.
Vi ha ju också kunnat redovisa vissa
resultat, som jag tillät mig göra i går,
då jag konstaterade, att man litet varstädes
i nationen börjar märka att vi äro
på väg fram emot ett bättre sakernas tillstånd.
Det är en förutsättning för att
folk i alla samhällsgrupper och i alla
samhällsklasser skall känna att det lönar
sig att ta krafttag. Så länge stabiliteten
liksom stannar på långt avstånd
och svårigheterna bara torna upp sig
verkar det förlamande på handlingskraften
och handlingsviljan, men när
man ser att första steget dock lett till
resultat verkar det stimulerande. Jag
vågar hoppas, att det som präglat denna

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

151

första debatt under höstriksdagen innebär
ett löfte om att regeringen kommer
att få stöd, inte bara när det går bra
utan också när det börjar blåsa emot.
Det är lätt att tala om det bär programmet
i allmänna ordalag, det är lätt att
tala om stabilisering och inskränkning
av investeringsverksamheten, när man
slipper ha något med detta att göra. Det
kommer emellertid att bli många negativa
sidor, som träda fram under 1949.
Skulle vi inte kunna vara överens om
att försöka hålla ihop, inte bara nu utan
också när det verkligen behövs, när det
verkligen blir påfrestningar? Om jag får
tolka de inlägg som här gjorts som ett
löfte på den punkten är jag liksom herr
Ohlin fullt tillfredsställd med dagens
debatt.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Här har varit ett meningsutbyte
mellan statsministern och herr
Ohlin i frågan om vart de tidigare kommunistiska
väljarna tagit vägen. Ingendera
tycks vilja kännas vid dessa
ganska hjältemodiga proselyter. Jag
skall göra ett försök att sprida ljus över
detta problem, och jag vill då be kammaren
erinra sig vad som hände under
debatten i går, då åtminstone jag blev
mycket överraskad över att höra herr
Ohlin fastslå, att folkpartiet numera ligger
till vänster om socialdemokraterna.
Överraskningen kompletterades, fastän
kanske på annat sätt, genom att herr
Svensson i Ljungskile sade ungefär
samma sak. Rent logiskt borde man väl
av detta kunna finna stöd för statsministerns
teori, att dessa före detta kommunister
skulle ha gått till folkpartiet,
dör det ju för övrigt finns utrymme för
många meningsskiftningar, och att vederbörande
sålunda inte hoppat över
folkpartiet och så långt åt höger som
till socialdemokraterna.

I samband härmed kanske det är av
intresse att det blir sammanfattat i
kammarens protokoll den ganska märk -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

liga företeelse som i går inträffade,
nämligen att tre stycken folkpartister
— utom de förra även herr Ståhl, som
ansåg att det hela försköt sig från höger
och från vänster in mot mitten, sålunda
också från socialdemokraterna mot
mitten, mot folkpartiet — att, säger jag,
alltså tre folkpartister yttrade sig i en
och samma fråga men därvid inte mer
än två olika meningar redovisades.

Slutligen skulle jag med glädje vilja
inregistrera den kärvare linje, som
statsministern i sina slutord gjort sig
till tolk för.

Herr SKOGLUND i Doverstorp (kort
genmäle): Herr talman! Jag gjorde mig
kanske i mitt förra anförande skyldig
till det felet att jag inte tillräckligt preciserade
vad jag ville ge uttryck åt. Min
avsikt var att säga herr statsministern,
när han nu övergått från det gamla
socialdemokratiska programmet till ett
nyare att det numera tydligen finns
andra vägar för att få ett lika hårt
grepp över företagsamheten, näringslivet
och människor med goda tillgångar
genom statliga direktiv, skatteformer
och förordningar av olika slag
som man tidigare ville uppnå genom
att överföra egendom direkt i statens
ägo. Jag förmenade vidare, att om man
inte såg upp kunde den nuvarande krishushållningen
förlängas och direkt
glida över och bli det instrument, som
man i detta avseende skulle kunna använda
sig av.

Herr statsministern ansåg, att vi mycket
lätt borde kunna komma överens,
och han utlovade därvidlag såväl sin
egen som statsrådet Skölds medverkan
till ett uppsnyggande av byggnads- och
en del andra regleringar. Ers excellens!
Min mening var att vi inte skulle begränsa
oss till sistnämnda spörsmål,
utan att det gällde en målsättning på
längre sikt. Om statsministern och jag
kunde komma överens om alt det
socialiserade samhället icke alldeles sä -

152

Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

kert är den mest önskvärda formen för
ett samhälle — och säkerligen icke heller
den mest lyckosamma — och att
den inte heller bör skapas genom att
vi snöra in människorna genom en rad
författningar och regleringar, tror jag
att vi skola kunna komma fram till en
fruktbärande diskussion. Herr talman!
Det var detta jag med mitt första anförande
ville ha sagt.

Beträffande mitt lilla skämtsamma inpass
om statsrådet Sköld vill jag säga
herr statsministern, att jag inte är rädd
att söka förbindelse med statsrådet
Sköld; det är faktiskt roligare att träffa
en karl, som kan ge besked, än en som
är alltför artig.

I fråga om det program, som nu lagts
fram, säger herr statsministern att om
den borgerliga oppositionen på våren
1947 varit beredd att acceptera ett program
av enahanda slag som det nu
framlagda, skulle vi utan vidare ha kunnat
nå ett resultat. På den punkten
skulle jag vilja säga, att om inte regeringen,
och därmed statsministern, är
beredd att lägga in mera i dessa åtta
punkter, som nu äro uppsatta, än de
åtgärder regeringen var beredd att
vidta 1947, ja, då är det hela bara ett
stycke papper, som inte kan medföra
avsett resultat.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill rekommendera herr statsministern
att studera Englands ekonomi
och därvid beakta, att England har en
relativt låg kostnadsnivå tack vare den
valutareform, som där genomförts och
som är en förklaring till att Englands
export ligger långt över förkrigstidens
och inte långt under.

Med anledning av herr statministerns
uttalande om ett felaktigt citat vill jag
framhålla, att jag redan i ett tidigare
anförande framfört ett beklagande. Jag
skall nu närmare förklara detta citats
tillkomst, eftersom det tycks intressera
herr statsministern. Jag hämtade citatet

ur en serie uttalanden av socialistiska
författare. Jag är den första att erkänna,
att jag borde ha undersökt och kontrollerat
det så, att det inte skett någon
sammanblandning av två citat; jag
borde med andra ord ha gått till själva
källan. Jag har bara en liten ursäkt,
nämligen att förberedelsen för radiodiskussionen
blev för kort på grund av
valdebattens häftighet och min sjukdom.
Jag beklagar som sagt detta misstag,
men jag måste med anledning av
herr statsministerns uttalande säga:
Ingen torde vara så dum — för att inte
beröra andra aspekter — att han tror
att det skett avsiktligt. Statsministerns
antydan är en av de mest orimliga jag
hört. Det borde vara uppenbart, att det
inte kan vara fråga om annat än ett
misstag. Jag har som sagt beklagat det
hela, men jag vidhåller att båda de berörda
uttalandena äro utslag av samma
socialistiska åskådning. När herr statsministern
säger att citatet ger ett intryck
av helt annat slag än som avsetts,
så vill väl ingen bestrida att herr Ljungdal
är en rättrogen socialist, och det
betyder att herr statsministern ställer
sig långt därifrån. — Han går så långt
att han säger, att det är ett självklart
förhållande, som han givit uttryck åt.
Observera, ärade kammarledamöter, att
det här är fråga om en artikel om socialisering
och att själva kvintessensen
med socialiseringen av herr statsministern
angivits som självklar. Jag har
flera gånger tidigare i dag sagt, att detta
yttrande ingalunda är självklart; från
liberal synpunkt är det i varje fall inte
självklart. Detta yttrande, som herr
statsministern anser självklart, är enligt
vår mening uttryck för en socialistisk
tankegång. Jag har emellertid för att
undanröja det missförstånd, som möjligen
uppkommit, läst upp det riktiga
yttrandet, vars innebörd kammaren
själv får bedöma.

Herr statsministern sade, att det är
lätt att nu tala i allmänna ordalag, men
han undrade om vi, när det kommer

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

153

till handling, komma att ha samma uppfattning
och inta samma ståndpunkt
som i dagens debatt. Låt mig svara herr
statsministern en sak. Vi ha under de
senaste två åren krävt investeringsbegränsning
och gång efter annan mötts
av den repliken, även av herr statsministern:
»Jaså, folkpartiet vill reducera
byggnadsverksamheten?» — Nu
undrar jag, om vi inte kunna vara
överens om att den kritiken mot oss
inte går att använda i framtiden.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Det självklara, herr Ohlin,
är vad alla människor tycka vara självklart.
Om enkla och självklara ting
kunna framställas som uttryck för en
speciell socialistisk åskådning, skulle
socialismen vara den enda förnuftiga
åskådningen. Det självklara i min artikel
var, att vi människor och företagare
äro beroende av varandra tack
vare den moderna produktionstekniken.
Det skall fordras en kolossal liberal
fanatism för att ej tycka att detta
är självklart. Något annat har jag icke
sagt vara självklart.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag skall icke ingå på tolkning
av statsministerns yttrande på annat
sätt än att jag vill påpeka att han skrev,
att en planhushållning icke behöver innebära
att den enskilda äganderätten
på alla punkter upphäves; på åtskilliga
områden innebär otvivelaktigt den privata
äganderätten fördelar etc. Den som
överväger detta uttalandes innebörd
kan själv draga slutsatser.

Jag begärde ordet för en annan reflexion.
Statsministern sade: Kanske

kan av de resonemang som förts mellan
bondeförbundet och regeringspartiet
rörande ändring av valsystemet
komma fram någonting som kan leda
till ökade möjligheter för de mindre
partierna att existera utan valkarteller.
Jag vill taga fasta på detta yttrande.
Om det är så att statsministern är vil -

Ang. regeringens ekonomiska politik.

lig att i framtiden taga konsekvenserna
av sitt yttrande i dag, menar jag att
det är ett av de mest betydelsefulla uttalandena
i denna debatt. Det kan nämligen
betyda, att regeringspartiet övergivit
sin negativa inställning och är berett
att acceptera en utredning, genom
vilken man skulle klargöra en valreforms
förutsättningar. Det kan icke
gärna vara på någon annan väg som
man hoppas få dessa förutsättningar
belysta än genom en sådan utredning.
Jag hälsar detta som ett stort framsteg.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Det är några repliker, som statsministern
gav i går, som gjort att jag begärt
ordet ännu en gång i detta sena skede
av remissdebatten. Han sade i går i en
raljant vändning, att det kommunistiska
partiet tyckes vara det enda som
konsekvent hävdat Sveriges oberoende.
Jag skulle vilja säga, att det är en mycket
vanlig iakttagelse, att den raljerande
ofrivilligt låter ett mindervärdeskomplex
bestämma sitt ordval. Kan det
icke förhålla sig så, att herr Erlander
i stilla stunder tänker tillbaka på det
faktum, att det är närmare 500 år sedan
Sverige sist hade främmande fogdar
och att det behövdes revolutioner
för att befria landet från dem? Tv är
det ej ett nytt fogdevälde, när representanter
för främmande makt skola
kontrollera vår ekonomi, vår produktion,
vårt penningväsen, våra skatter
och vår socialpolitik? Har icke detta
godkänts på regeringens förslag mot
kommunisternas röster? Kunde någon
vid krigsslutet ha trott, att vi 1948
skulle ha en amerikansk kontrollkommission
i Sveriges huvudstad, precis
som de besegrade makterna ha i sina
huvudstäder?

Jag tror att herr Erlander med lugnt
samvete kunde säga, att det icke är av
inre övertygelse som man gjort kovändningen
i alliansfrågan efter det
regeringen så sent som i april tog av -

154

Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

stånd från Sveriges engagemang i
några slags blockbildningar och allianser.
Jag tror att den amerikanska senatens
beslut i maj detta år att Marshall-länderna
böra sammanslutas i regionala
block också har något med denna
kovändning att skaffa.

Sådana konkreta frågor som jag ställde
i mitt anförande som frågorna, varför
Sverige ej stöder nedrustningssträvandena
i Förenta Nationerna och varför
Sverige motsätter sig förstöring av
atomvapen och kriminalisering av deras
användande, dem förbigår herr Erlander
med tystnad. Jag vägrar tro att
regeringen ej önskar internationell
nedrustning eller att den skulle önska
atomkrigets fasor. Men jag kan icke
förklara detta ståndpunktstagande med
annat än att den låtit hänsyn till främmande
makt bestämma detta fredsfientliga
handlingssätt. Jag tror ej att det
var mindervärdeskomplex som i detta
fall föranledde statsministerns tystnad;
jag tror att det var dåligt samvete,
känslan av alt handlingssättet ej kan
försvaras.

Med detta gör jag naturligtvis icke
ett försök att karakterisera regeringens
ledamöter personligen eller vederbörandes
personliga bevekelsegrunder. Jag
tvivlar icke alls på att de personligen
önska att Sverige skall hålla sig utanför
ett nytt krig, att Sverige skall kunna
genomföra en neutralitetspolitik,
därest katastrofen skulle komma. Ja,
jag tror att många andra också, till och
med herrar Skoglund och Ohlin, i själ
och hjärta måste önska detsamma.

Men när man söker att politiskt bedöma
människornas handlande och
reaktioner, så tar man ej hänsyn till
om de äro hyggliga människor, goda
familjefäder eller trevliga prissar i
största allmänhet; man tar hänsyn till
deras konkreta handlingar.

Jag hörde just härom kvällen i radio,
när de nordiska statsministrarna efter
att ha förhandlat om vår politik litet
mera personligt talade om sina intres -

sen. Ja, jag kanske till och med förstod
herr Erlanders förkärlek för »deckare»,
där han är alldeles likgiltig för om
rättvisan eller boven skall segra. Jag
kan väl tänka mig herr Hedtoft sjunga
våra gamla goda svenska sånger. Jag
kan till och med föreställa mig herr
Gerhardsen vandrande på de norska
fjällen och i skogarna de enda gånger
då han får vara människa — fast jag
skulle naturligtvis önska att han vore
mera mänsklig i sin politik. Till och
med den isländske statsministerns troskyldiga
förklaring, att vederbörande
träffas bara för att de trivas så oerhört
bra med varandra, dessa ledare för de
fyra nordiska staterna — allt det där
kan jag mycket väl tänka mig in i. Jag
kan till och med förstå herr Erlanders
barnsliga förtjusning över de gnägg
som de mindre självsäkra av hans
åsiktsfränder då och då tillföra kammarens
förhandlingar.

Men det betyder icke, att jag kan
godkänna att vederbörande, om de
också ha det bästa personliga uppsåt
och äro de bästa människor personligen,
driva in landet i en politik som
öppnar kriget och atomkriget som perspektiv.
Det är någonting helt och hållet
annat. Om dessa frågor teg statsministern
i går.

Och skulle han vilja replikera, att
han anser att dessa problem böra ventileras
vid en senare utrikesdebatt,
skulle jag vilja fråga: Varför tog han
då upp frågorna om kommunisternas
ställning till demokratien? Ty demokratien
berördes egentligen ej av några
talare under gårdagens debatt. Han talade
om kommunisternas skumma inställning
och att jag i förklaringar till
valet uppehållit mig vid den makt som
tryckfriheten ger i händerna på samvetslösa
kapitalister. Han antydde vidare,
att kommunisterna kastat masken,
när de förnekade att friheten och
demokratien hade ett värde i sig. Men,
herr Erlander, är icke tryckfriheten ett
fruktansvärt vapen i kapitalistiska hän -

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

155

der? Hela den socialdemokratiska pressen
konstaterar i sin valanalys pressens
oerhörda betydelse och nödvändigheten
att bygga ut den socialdemokratiska
pressen. Jag tror att det också måste
vara statsministerns mening. Han har
ju redan åtskilliga gånger ställts till ansvar
för socialdemokratiska aktioner i
syfte att driva ut den borgerliga pressen
ur arbetarhemmen. Socialdemokrater
och kommunister ha i många år
samlat majoriteten av det svenska folket.
Men den borgerliga minoriteten
eller, rättare sagt, en liten klick kapilister
i denna minoritet äger nära 85
procent av pressen. Skulle de icke behärska
pressen, bokförlagen och andra
propagandamedel skulle de borgerliga
partierna icke ens komma upp till hälften
av sin nuvarande styrka. En kapitalist,
Kreuger, äger två av Stockholms
största tidningar och ett antal landsortstidningar,
en annan, Bonnier, två
av Stockholms största tidningar. En
enskild människa bestämmer vad som
skall skrivas eller icke skrivas i tidningar,
varav miljoner människor äro
beroende för sin information. Det är
billiga småknep, herr Erlander, att beteckna
mitt karakteriserande av pressen
i kapitalistiska händer som uttryck
för misstro mot demokratien.

Vi äro mycket angelägna om tryckfriheten;
det ha vi många gånger bevisat.
Ty den är ett medel i arbetarklassens
emancipation, även om den är
ett vapen i kapitalisternas händer. Jag
tror att man även i vårt land borde
pröva en sådan lagstiftning som den
franska, vilken förbjuder enskilda kapitalister
att äga tidningar och i stället
ger detta monopol åt politiska och
folkliga organisationer. Jag förstår, att
för statsministerns nya socialism, vilken
innebär att det ej har någon betydelse
vem som äger företagen utan
bara hur de skötas, måste ett sådant betraktelsesätt
vara rena hädelsen, et i
konservativt kvarblivande vid gamla
Marxska för att icke säga Brantingska

Ang. regeringens ekonomiska politik.

eller till och med Wigforsska tankecirklar.

Herr Erlander sade, att kommunisterna
kastat masken när de förklarat,
att frihet och demokrati icke ha värde
i sig. Jag antar att han syftade på debatten
i Konserthuset mellan honom
och Sven Linderot. Jag trodde att statsministern
den gången fick en läxa om
faran av att vara vårdslös med citat.
Gårdagen övertygade mig att denna
vårdslöshet är nästan notorisk. Det var
icke alls frågan om frihet och demokrati
som den lilla episoden gällde; det
var enbart demokrati. Det var icke heller
fråga om huruvida demokratien har
politiskt värde, utan det var fråga om
demokratien som filosofiskt begrepp,
om de! Kantska värdet i sig. Vill verkligen
herr Erlander göra sig löjlig inför
allvarligt tänkande människor med att
hundra år efter Kant övertaga hans filosofi,
må det vara hans ensak. Det stämmer
icke illa med den nya definitionen
av socialismen, vilken ingen kapitalist
i världen kan ha något att invända
emot. De äro som bekant mycket noga
med hur deras företag skötas. Deras
krav är att de skola skötas så rationellt
som möjligt.

Men låt mig taga demokratien som
politiskt begrepp! I det gamla Grekland,
där ju demokratiens vagga stod,
innebar demokratien vissa politiska rättigheter
för en del av befolkningen, medan
slavarna voro helt utestängda från
sådan rätt. Roms patricier hade en demokrati,
men plebejerna voro utestängda.
Taga vi dagens skilda meningar om
demokrati, finna vi att Förenta staterna,
som i går vid presidentvalet mönstrade
mindre än hälften av de 95 miljonerna
röstberättigade och där negrerna icke
ha vanliga medborgarrättigheter, anses
vara en västerländsk demokrati, medan
de östeuropeiska länderna, där mer än
90 procent av väljarna delta i de politiska
valen, icke anses vara demokratier.
Demokrati anses vidare de länder
ha, där ett fåtal kapitalister äger natur -

15G Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

rikedomar, industrier och banker men
där arbetarklassen är maktlös när det
gäller det ekonomiska livet, medan de
länder, där naturrikedomar, industrier
och banker i enlighet med det socialdemokratiska
partiprogrammet blivit samhällelig
egendom, icke godkännas som
demokratier utan tvärtom framställas
som motsatsen till demokratier.

Demokratien är ur kommunistisk synpunkt
en mycket viktig sak även i den
begränsade borgerliga meningen med
tryckfrihet, yttrandefrihet, församlingsfrihet
etc. Ty tack vare en sådan demokrati,
ännu begränsad till det politiska
och, låt mig säga, juridiska området,
underlättas arbetarklassens kamp
för att fullända demokratien så att folket
skall få makten och äganderätten
till de för folkets försörjning avgörande
produktionsmedlen.

Man lever icke bara av bröd, men
man lever ej utan bröd. Det var dessa
enkla fakta om det dagliga brödets, om
bostadens, om klädernas, om alla dessa
materiella tings sammanhang med demokratien
som Sven Linderot ville understryka.
Om herrar Erlander och
Skoglund i Do verstorp säga, alt de äro
demokrater, säga vi: Det är mycket bra,
men tala om för oss, om ni menar att
er demokrati nu betyder lönestopp och
reformpaus, att vår ekonomiska politik
skall bestämmas i Washington och icke
i Stockholm? Skola vi föra en alliansfri
politik och hålla oss utanför ett eventuellt
stormaktskrig eller upprätta allians
med länder som ämna liera sig
med västblocket?

Här är också anledningen till att vi
ej vilja renodla vår ekonomiska debatt
från utrikespolitiken och landets styrelsesätt
i allmänhet. Vi ha nämligen
den meningen, att det finnes ett nära
samband mellan regeringens slopande
av efterkrigsprogrammet, som skulle
skapa ett i grunden nytt samhälle och
utveckla produktionen i socialistisk
riktning, samt det nya Marshallprogrammet
med lönestopp, reformpaus

m. m., där regeringens uppgift säges
vara att skapa så gynnsamma betingelser
för privatkapitalismen som möjligt.
Det kunde kanske från statsministerns
nuvarande synpunkt tidigare funnits
anledning till den nya standardsänkningskursen.
Men när han i går konstaterade,
att den ekonomiska samhällsbalansen
förbättrats och att vi kommit
närmare vad han kallade ekonomisk
stabilitet — vilket inom parentes sagt
åtminstone jag uppfattar som struntprat
— då är det mindre skäl från
hans utgångspunkter att nu slå in på
standardsänkningsvägen.

Det förklarar också varför vi utgå
från att det ej är inrikespolitiska överöverväganden
som ha lett regeringen
till den nya kursen utan att det har
ett nära samband med den nya utrikespolitiken.

Herr Erlander ville ha reda på hur
vi skola kunna importera utan att exportera,
detta i anledning av min invändning
att man skall eftersträva balans
mellan import och export. Vi hade
1947 ett inseglingsnetto på 520 miljoner
kronor från främmande länder. Vidare
gåvo svenska kapitalplaceringar i utlandet
och andra dolda källor ytterligare
ett par hundra miljoner kronor i främmande
valutor. Detta är den konventionella
grundvalen för att Sverige i regel
kunnat köpa mera från utlandet än det
sålt, dock icke så mycket som de allra
senaste åren.

Jag vill ställa en fråga i detta sammanhang
till den frånvarande statsministern,
som tydligen nu har viktigare
saker för sig än att lyssna på de invändningar
man kan göra mot hans resonemang.
Inser han då icke, att man
måste undra över varför svenska folket
skall underkasta sig en sänkt levnadsstandard?
Det borde ändå icke vara
meningen att dessa stora inkomster
skola läggas på kistbottnen eller användas
till turistutflykter till andra länder
eller eventuellt för att de svenska kapitalisterna
skola köpa sig in i främ -

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

157

mande länders näringsliv och därmed
ännu hårdare länka vårt land vid det
imperialistiska blocket.

Sedan vill jag till slut, herr talman,
bara konstatera, att statsministern slagit
in öppna dörrar, när han utgått
ifrån att jag förebrått honom för att i
valrörelsen icke i stort ha företrätt
samma program som i dag. Jag hävdade
nämligen, att han gjort detta, vilket
även stenogrammet kommer att visa.
Denna debatt har därjämte visat, att
samtliga borgerliga partier vilja taga åt
sig äran av att före regeringen ha lanserat
regeringens program. Jag förstår,
att statsministern inför detta tycker att
vederbörande inte behöver uppehålla
sig vid vem som sagt vad först utan i
stället nu bör komma överens om att
man skall genomföra vad man blivit
ense om.

Den enda dissonans, som här förelegat
beträffande regeringen, högern och
bondeförbundet å ena sidan och folkpartiet
å den andra, gäller frågan om
man skall höja dollarns värde i förhållande
till kronan. Alla veta ju, att detta
skulle innebära att vi få färre varor för
de pengar vi lägga ut vid inköp från
främmande länder. Alla veta också, att
det skulle innebära att svenskarna finge
mindre betalt för de varor, som Sverige
exporterar till utlandet. Allt detta är
självklara ting. Men för herr Ohlin ligger
saken till på ett annat sätt.

Jag är verkligen ganska tillfredsställd
med den förklaring, som har givits från
regeringschefens sida, att man icke
skall gå in för att höja räntan och icke
gå in för att skriva ned den svenska
kronans värde. Men jag upprepar vad
jag sade i går: Varför tillåter man då
att statliga organ höja räntan? Dessutom
— det kan jag inte låta bli att
säga i detta sammanhang — varför diskuterar
man redan såsom en möjlighet
alt Sverige skall skriva ned kronvärdet,
därest det sker i samförstånd med övriga
Marshallstater? Är det ett uttryck
för att förhandlingar redan föras därom

Ang. regeringens ekonomiska politik.

och att detta krav, som vi varnade för,
när vi behandlade det svensk-amerikanska
Marshallavtalet detta år, redan har
bringats till aktualitet? Om Sverige genomför
en sådan nedskrivning, om det
också sker i samförstånd med de 16
Marshallstaterna — det blir ju snart 17
eller 18, om vi räkna med Västtyskland
och Spanien — ändrar det ju den svenska
kronans relation till den amerikanska
dollarn. Om den oerhörda import,
som Sverige har haft från Amerika under
det sista året, kommer att fortsätta,
är det påtagligt att det är rena förlusten
för Sverige och rena vinsten för amerikanarna,
om man följer herr Ohlins
rekommendation.

Herr Ohlin hade ett argument, och
det var att det nuvarande höga kronvärdet
skapar svårigheter för den svenska
konkurrensen på den internationella
marknaden. Låt oss taga just den
näring, som hårt har drabbats av denna
konkurrens, nämligen cellulosaindustrien.
Där ha exportpriserna jämfört
med mitten av 30-talet stigit med bortåt
500 procent. Det faller inte herr Ohlin
in att man kanske skulle minska
dessa marginaler, som ge åt kapitalisterna
oerhörda profiter, för att därigenom
möjliggöra en fortsatt hög export? Det
enda som han, som nu säger sig vilja
fria till de svenska arbetarna, kan tänka
sig är att man pressar ned arbetarnas löner
eller också skriver upp dollarns
värde för att stärka konkurrensförmågan
!

Med detta har jag sagt vad jag tänkte
ytterligare säga i denna remissdebatt.
Jag vill bara till slut konstatera beträffande
statsministerns uttalande i går,
att han redan i tonen, i sättet att argumentera,
markerat å ena sidan samförståndet
med de tre borgerliga partierna
och å andra sidan den ökade klyftan
inom den svenska arbetarrörelsen. Det
var bara mot kommunisterna, som herr
statsministern i går tog sig ton, medan
han i övrigt försäkrade, att nu skulle
man vara snäll eftersom de borgerliga

158 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

nu voro så snälla mot regeringen. Jag
tror att det bekräftar vad jag sade, att
endast kommunisterna företräda ett alternativ
till lönestoppets och reformpausens
politik. Även om jag personligen
inte är glad över att det blir bittrare
toner mellan de svenska arbetarpartierna,
inser jag till fullo, att det är
att tillskriva detta förändrade politiska
läge, som nu har inträtt.

Men jag skulle vilja säga även detta
— och jag hoppas att det finns kanaler,
varigenom det framföres till rätt
adress — att det är mycket farligt för
en arbetarminister, när han bara kan
ryta åt vänster. Det är inte minst farligt
bland de svenska arbetarna, när
detta bringas till deras kännedom. Det
är inte vi — och det understryker jag
till sist — som ha ändrat politiken. Det
är socialdemokratien, det är dess regering,
som har ändrat politiken, och det
är detta som regeringens nya program,
som dess 4-årsplan och som statsministerns
uppträdande i går bära ett mycket
talande vittnesbörd om.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Man kan ju förstå,
att både kammaren och läktarna
kunna vara trötta på denna debatt, som
nu dragit ut så långt på andra dagen,
och jag skall inte uppehålla kammaren
så synnerligen länge med framförandet
av de synpunkter, som jag ändå anser
mig böra ha till riksdagens protokoll i
denna debatt.

Man har från alla håll varit tämligen
överens om att man under de
här dagarna har kommit fram till en
viss avspänning, och man siktar om
möjligt till ett samarbete för att gemensamt
bekämpa det krisläge, som vi äro
inne i. Jag behöver inte uttala, att jag
för min del är ganska glad över denna
inställning, därför att jag under val -

striden i mina föredrag, då jag varit
inne på just möjligheterna att komma
till rätta med våra ekonomiska problem,
har sagt, att hur än valet utfaller
tror jag det blir nödvändigt för samtliga
partier, som kalla sig svenska, att
hjälpas åt för att föra oss ut ur det
nuvarande läget. Det är nämligen på
det sättet, att vårt folk nu börjat tröttna
på att höra talas om att vi skola försöka
stabilisera kronan och att vi skola
försöka komma ifrån den fortsatta inflationen.
Man kräver säkerligen nu att
så snart som möjligt därjämte någonting
sker, tv faran av att fortsätta på
vägen utför har blivit uppenbar för alla.

Denna min inställning hindrar naturligtvis
inte, att jag i fråga om det
nu framlagda åttapunktsprogrammet
kan ha vissa funderingar, om detta
program verkligen kan leda dit man
vill komma. Om det är såsom herr statsministern
i går sade, att vi ha kommit
ett gott stycke på väg mot stabilisering
genom de åtgärder, som regeringen vidtagit,
så har troligen inte folket ute i
landet ännu märkt så mycket av detta.

Det är nog fråga om huruvida man
inte i den här tvådagarsdebatten har
gått förbi vissa punkter, som man inte
gärna vill uppehålla sig för mycket
inför, därför att det är obehagligt för
oss att tala om dem och obehagligt för
människorna ute i landet att konfronteras
med vad som måste till för att vi
skola återvinna den samhällsekonomiska
balansen. Herr statsministern
och även herr Fast talade i går om
»rätlinjigheten» i regeringens politik.
När man nu tvistar om huruvida det
program, som föreligger, är vårt eller
socialdemokraternas, vill jag för min
del erinra om att därest man utgår
ifrån vad som lovades i valstriden från
socialdemokratiskt håll, så har nog regeringen
nu nödgats gira betänkligt från
de lättvindiga linjer som då proklamerades.
Jag antecknade ett avsnitt ur
ett anförande, som herr statsministern
höll vid något tillfälle under valstriden

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34.

159

och där han bland annat i fråga om
reformpolitiken sade, »att mycket har
redan uträttats, men vi stå endast i början
av omdaningsarbetet». Jag skulle
förmoda, att det inte vore så oävet, om
statsministern i dag ville säga, att då
det gäller saneringsarbetet har visserligen
något uträttats, men vi stå endast
i början av det arbete, som här måste
till för att rättelse skall kunna ske.

Jag har här i riksdagen vid åtskilliga
tillfällen — jag skall ändå inte för
mycket tala om den snö, som föll i fjol
— givit till känna som min mening, att
med den ekonomiska politik och lönepolitik,
som vi ha fört, skulle vi komma
in i det läge, där vi nu stå. Det kan
inte hjälpas, att även om jag varit
tämligen ensam om att säga det, så är
förhållandet i alla fall, att det har gålt
såsom jag vid upprepade tillfällen har
siat om att det kunde gå. Jag har sagt,
att när hela världen ligger i spillror
omkring oss, kunna vi inte här i landet
få det så utomordentligt bra, även om
det naturligtvis är önskvärt att vi
kunna behålla standarden och för all
del även öka den. Det skulle ju bli
»skördetid», sades det i början, då
regeringen tillträdde, men jag undrar
om inte skördearbetet nu har blivit er.
smula ansträngande för oss alla.

Här har den föregående talaren herr
Hagberg i Luleå fört den gamla förkunnelsen,
att man kan höja lönerna
och sänka priserna. Man kan tvärs
emot naturlagarna lyfta sig själv i håret,
då det gäller dessa ting. Vi ha väl i
alla fall klart för oss, att inte ens han
kan tro, att det finns någon möjlighet
i detta avseende. Jag tillät mig att
exemplifiera den saken redan under
remissdebatten, då jag frågade herrarna
på den kanten, varför man inte vid statens
järnvägar och Stockholms spårvägar,
då man gick in för lönereglering
över lag, kunde om inte sänka priserna
så åtminstone låta bli att höja dem. Jag
fick aldrig något svar på den frågan.

Man kan inte komma förbi, att därest

Ang. regeringens ekonomiska politik.

inte regeringen och vi allesammans
kunna övertyga svenska folket om nödvändigheten
av vad som nu måste till,
med andra ord få folket att förstå det
ekonomiska sammanhanget, utan vi alltfort
hålla på att glida utför på den
vägen att penningvärdet försämras, priserna
stiga och inflationen fortgår, då
kommer detta att torpedera hela regeringsprogrammet.
Det är min absoluta
övertygelse. Jag menar att just på detta
område hade man alldeles för litet att
säga i går, då det gällde att tala om åtgärderna.
Här talade man om en halv
procents räntehöjning, investeringshistorierna
och allt detta, som vi meniga
i landet inte kunna sätta oss så noga
in i. Men jag måste säga att en halv
procents räntestegring kan nog inte ha
eu så väldig verkan, att svenska folket
börjar på att storspara för den sakens
skull. Har man inga andra linjer för
att komma fram till en sanering av
läget, hlir det nog inte så mycket av.

Om man studerar de aktstycken, som
man nu fått från regeringen, så finner
man i konjunkturinstitutets uttalande,
att man där har den uppfattningen, att
även om vi nu ha kommit i ett något
bättre läge än tidigare, blir 1949 ett
mycket besvärligt år. De farhågor, som
man kan hysa i det fallet, bero bland
annat på att kostnadsnivån i Sverige
under senare år har drivits upp så
snabbt i jämförelse med andra länder,
framför allt England och Förenta staterna.
Längre ned i samma rapport får
man veta, att löneutvecklingen här i
förhållande till förkrigstiden har ökat
med 30 procent mer än i England och
med 10 procent mer än i Förenta staterna.

Nu talar man om att öka exporten,
och all det är alldeles nödvändigt att
hålla importen nere vid 1947 års nivå
— att sänka den därunder går ju inte,
tv vi måste ha vissa råvaror för industrien.
Men utsikterna att kunna nå
fram till de utländska marknaderna
med våra exportvaror bero på den löne -

160 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

politik och det prisläge, som vi här i
landet fastställa. Vi kunna i detta avseende
handla så, att vi icke komma
ut på dessa marknader utan bli utestängda.
Jag menar alltså, att det är
mycket, mycket viktigt, att regeringen,
då den nu har börjat resonera med
organisationerna och lovat att fortsätta,
kan få dessa att inse hur läget kan bli
fram över, om man inte ger efter i
någon mån på sina krav.

När man i åttapunktsprogrammet talar
om dessa saker, så säger regeringen,
att vi kunna inte mycket göra, ty det
är organisationerna som bestämma. Det
har herr Wigforss sagt redan förut på
tal om dessa saker. Jag går med på att
det är en mycket svår uppgift för regeringen
att här verkligen kunna vinna
framgång, ty uppfattningen att organisationerna
främst ha att bestämma
lönerna råder inte bara här i riksdagen.
Här ha vi ju egentligen inte att
bestämma om statens befattningshavares
löner. Det ha organisationerna genom
förhandlingar gjort förut. Inom
landstingen och kommunerna ha vi heller
ingenting att bestämma om, när det
gäller lönerna, tv det ha organisationerna
ordnat upp, och vi ha bara att
godkänna det. Jag måste nog säga, att
man känner sig en smula rädd för vari
utvecklingen skall bära hän, om det i
fortsättningen blir så, att huvudmännen,
om jag får kalla dem så, ingenting
ha att säga till om i fråga om utgifterna,
utan den saken dirigeras från
organisationerna. Om inte här sker en
förnuftigare inställning, komma vi så
småningom fram till ett allas krig mot
alla på lönemarknaden, som slutligen
leder till kaos, och sedan är jag rädd
för att diktaturen dyker upp efteråt
liksom i andra länder, där man gått
ifrån det demokratiska systemet.

Jag skall emellertid inte fördjupa mig
i detta resonemang här i dag, men jag
tror att statsmakterna icke kunna stå
intresselösa inför en sådan utveckling.

Jag vill ånyo understryka min inner -

liga förhoppning om att vi gemensamt
skola ta krafttag för att bekämpa krisen.
Jag hoppas också att vi skola gemensamt
hos folket sprida den upplysning,
som är nödvändig härför. Om vi
inte på detta sätt förbereda folket, kanske
det inte blir så lätt att genomföra
detta program. Så länge svalget mellan
varutillgång och köpkraft är omkring
1 000 miljoner kronor är det naturligtvis
inget hopp om att vi skola kunna
få balans i vår inre ekonomi, och det
är på denna balans som jämvikten mellan
import och export ytterst beror.

Slutligen skulle jag vilja säga ett par
ord om den historiekrivning om valutgången
som förekommit från skilda
håll i går och i dag. Socialdemokraterna
ha visserligen förlorat några platser i
riksdagen men ändå vunnit valslaget.
Högern har visserligen förlorat ganska
mycket, men det beror på att väljarna
inte begripit vad valet rört sig om. Bondeförbundet
har, enligt vad dess talesman
herr Hedlund i Rådom sade i går,
förlorat emedan folket ger sig i väg från
landsbygden — att så är fallet är jag
den förste att beklaga.

Jag vill nu beträffande dessa uttydningar
säga, och jag riktar mig till herr
Dickson, som ofta uppträder som rolighetsminister
här i kammaren, att jag
tror det skulle ha gått bättre, om högern
varit höger i detta val, men herr Dickson
har inte varit med så länge i riksdagen,
att han minns när högern var
höger. Jag tror också det hade gått
bättre för bondeförbundet, om det hade
varit klasspartiet bondeförbundet. Inte
ens de gamla väljarna kunde tro, att
dessa utsvävningar skulle lyckas, då
man försökt få med först landsbygdens
folk och nu till och med stockholmarna.
Bondeförbundet har visserligen hållit
uppe sitt röstetal, men det har stagnerat
i jämförelse med folkpartiet och socialdemokraterna,
och det är naturligtvis
tråkigt för bondeförbundet.

Vad kan det då bero på att folkpartiet,
»som inte har några riktlinjer» och

Nr 34. 161

Torsdagen den 4 november 1948.

som enligt herr Hansson i Skediga bara
består av kverulanter, kunnat få några
väljare på landsbygden? Ha alla folkpartiets
bönder givit sig i väg från
landsbygden eller blivit kverulanter? I
min hemtrakt åtminstone ha inte alla
givit sig i väg, utan det finns en hel
del kvar.

Den stora ökningen av vår väljarkår
vid det senaste valet visar i alla fall,
herr Hansson i Skediga, att de där kverulanterna
ha förtroende för herr
Ohlins folkpartipolitik. Kanske beror
det på att vi inte gått samma vingliga
vägar som bondeförbundet, som först
var ett bondeparti, sedan ett landsbygdsparti
och som nu också är ett
stadsparti. Vi ha hållit fast vid att alla
klasser skulle kunna ansluta sig till oss.
Den politiken har vunnit framgång i
detta val, det kan herr Hansson i Skediga
skriva upp.

När herr Hansson i Skediga sedan
ger sig på att försöka hyfsa folkpartiet
och dess ledare, tror jag han tagit sig
vatten över huvudet. Det är en uppgift,
som han knappast går i land med trots
sina många motioner och interpellationer
och vackra tal. Röstsiffrorna från
herr Hanssons län visa också, att hans
resonemang är uppåt väggarna. Bondeförbundet
ökade där från 11 151 röster
år 1946 till 11 562 vid detta val, medan
folkpartiet ökade från 12 135 till 18 516.
(Denna statistik innefattar ej poströsterna.
)

Resonemanget är orimligt också rent
sakligt. Herr Hansson sade ju, att man
inte kan lita på herr Ohlin och hans
parti, men när bondeförbundarna tillfrågades,
om de ville vara med i regeringen,
svarade bondeförbundet, att
man ville ha de övriga partierna med,
sålunda även herr Ohlins parti, som
bara består av »kverulanter». Skulle vi
inte kunna komma överens, herr Hansson
och jag, som äro årsbarn, att vi
böra tänka litet på vad vi säga och inte
bara låta känslorna ta överhand, eller

11 — Andra kammarens protokoll 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

också ge oss i väg härifrån, innan vår
omdömesförmåga blir alldeles slut.

Det är ytterligare en sak jag vill
säga. I åttapunktsprogrammet vädjar
man till småindustrien att släppa till
folk till de stora exportindustrierna för
att exporten skall kunna ökas. Det där
låter ju säga sig, och vi få naturligtvis
gå den vägen, om det är absolut nödvändigt.
Emellertid ha vi åtminstone
nere i Småland småindustrier, som också
röra sig på världsmarknaden. Det
går t. ex. klädnypor och en hel del
andra artiklar från Västbo ut till hela
världen. Det kanske därför inte alls är
så hälsosamt att hålla tillbaka småindustrien
och försöka få dess folk över
till storindustrien. Dessutom är det lätt
att säga, att man skall överföra arbetarna
till exportindustrierna, men det
är litet besvärligare att genomföra det.

Ja, herr talman, Jag har nu sagt vad
jag ansåg mig ha anledning att säga i
denna debatt. Jag vill än en gång upprepa,
att jag anser det nödvändigt att
de svenska partierna hålla samman i
denna fråga, oavsett vad som skiljer
dem i andra frågor. Herr statsministern
sade ju också i går, att han trodde
saken skulle mogna till för ett bättre
samarbete. Den lilla efterslängningen i
dag ganske inte vittnar om att det skulle
kunna ske så snart, men jag tror i alla
fall att det kommer att ske. Det är den
enda vägen för oss att gå, om vi skola
göra vad hela svenska folket väntar på:
gå från ord till handling.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Min årskamrat herr Carlström
tyckte att jag inte borde åta mig att,
som han ordagrant sade, försöka hyfsa
folkpartiets ledare. Det finns emellertid
ingen som tänkt göra det, och herr
Carlström säger ju själv, att det inte
går — jag ger honom rätt i det.

Herr Carlström sade vidare, att folkpartiet
är ett fast parti. Jag tyckte

Nr 34.

162 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Ang. regeringens ekonomiska politik.

kammaren klart och tydligt visade vad
den anser om den saken när herr Dickson
sade, att tre folkpartister bara hade
två olika meningar. Folkpartisternas
uppträdande här i kammaren är ju inte
något bevis för fasthet.

Grundtonen i mitt inlägg angående
folkpartiets ledare var att det ständiga
gnatet om Sveriges uselhet gjort att förtroendet
sjunkit. Detta är kanske orsaken
till att sparandet är så litet nu.
Man är inte mycket kär i Sverige, om
man ständigt kommer med kritik och
aldrig ser några ljusa sidor.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Herr Hansson i
Skediga säger, att man inte får föra
någon kritik om man är kär i Sverige.
Jag trodde det var så, och det erkännes
ju från alla håll, att det är kritiken som
renar luften i vårt politiska liv. Herr
Erlander sade ju i går, att det inte är
bra med en samlingsregering just därför
att det inte blir någon kritik. I vissa
utrikespolitiska lägen kan det naturligtvis
vara nödvändigt med en samlingsregering,
det erkänner jag, och det kan
hända att det läge vi nu äro inne i
också kan göra en sådan nödvändig.

Herr Hansson talade också om att
folkpartiet har olika meningar i vissa
frågor, men jag tycker han inte bör
kasta sten när han sitter i glashus. Vi
ha inte låst fast våra åsikter på alla
punkter för att hålla en strikt likriktning
inom partiet. Om det hade varit
så i folkpartiet, skulle inte jag vara med
där. Jag vill ha rum även för särmeningar,
det har jag aldrig stuckit under
stol med. Å andra sidan har jag ingen
lust att kritisera i onödan, det torde
framgå av mitt anförande nyss.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Visst är det bra med kritik, men
det måste vara någon fason på den.
När man gång på gång i timslånga anföranden
bara kommer med kritik, då
kan inte resultatet därav utebli.

Herr Carlström vände sig också mot
vad jag sagt om folkpartiet, men jag
använde bara hans egna och herr Dicksons
ord.

Det var dessa ord jag ville säga. Jag
har ingenting emot att det förs kritik,
men den skall vara saklig och någon
gång ta slut. Jag tror hela kammaren
börjar reagera mot folkpartiledaren.
Det var bättre fason på den tiden Andersson
i Falun var partiledare. Det
var synd att ni körde bort honom. Herr
Ohlin kunde gärna ha varit kvar i
första kammaren.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Om jag jämför
intresset för »kverulanten» herr Ohlin
med intresset för herr Hansson i Skediga,
som så ofta uppträder i kammaren,
tror jag nog herr Ohlin klarar sig.
Man för ju inte kritik bara för att få
tjafsa om alla möjliga ting som herr
Hansson gör, ty det kommer man inte
långt med. Det får lov att vara någon
märg i kritiken om den skall ha någon
betydelse. Nu ser jag gärna att vi i viss
mån avspänna kritiken för att vi skola
kunna uträtta någonting i denna svåra
situation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition, nr 313, angående
pensionsreglering för vissa förutvarande
anställningshavare vid av
staten övertagna enskilda trafikföretag
m. fl. ävensom efterlevande till sådana
anställningshavare.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 306,
angående godkännande av avtal mellan
Sverige och Schweiz för undvikande av

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34. 163

dubbelbeskattning beträffande skatter å
inkomst och förmögenhet samt beträffande
skatter å kvarlåtenskap.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna: nr

614 av herrar Cruse och Malmborg
i Stockholm;

nr 615 av fru Ekendahl m. fl.;
nr 616 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl.;

nr 617 av herr Hagberg i Malmö;
nr 618 och 619 av herr Dahlgren
m. fl.;

nr 620 av fru Johansson i Norrköping
och herr Nilsson i Göteborg;

nr 621 av herrar Jacobsson i Igelsbo
och Johnsson i Kastanjegården;
nr 622 av herr Mattsson; och
nr 623 av herr Fahlman; samt

till jordbruksutskottet motionen nr
624 av herr Utbult m. fl.

§ 5.

Föredrogs den av herr Kristensson
vid kammarens sammanträde den 2 november
gjorda, men då bordlagda anhållan,
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående bristen
på läroböcker.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Kempe vid
kammarens sammanträde den 2 november
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående bristen på arbetskraft
vid järnbruken.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Sefve vid
kammarens sammanträde den 2 november
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
angående övervakning
av att statliga institutioner följa
priskontrollnämndens direktiv.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen,
nr 310, angående godkännande av avtal
mellan domänstyrelsen och Göta Kanalbolag
rörande dispositionen av vissa
Öar i Vättern m. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionen,
nr 312, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 61 § 1
mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
om fattigvården, m. m.

§ 9-

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den på kammarens
bord liggande motionen nr 625 av
herrar Österman och von Friesen.

§ 10.

Föredrogs den av herr Mosesson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående tolkningen av
§§ 16 och 17 folkbokföringsförord ningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11.

Föredrogs den av herr Nordström i
Kramfors vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bord -

164 Nr 34.

Torsdagen den 4 november 1948.

Interpellation ang. jordbrukets traktorförsörjning.

lagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet, angående viss
ändring av nöjesskatteförordningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12.

Interpellation ang. jordbrukets traktorförsörjning.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HANSSON i Skegrie, som anförde:
Herr talman! Under senaste

halvåret ha möjligheterna att tillmötesgå
jordbrukets efterfrågan på traktorer
och tillhörande redskap till synes
varit ganska beskurna. Inom jordbrukarkretsar
råder därför också en viss,
ej oberättigad oro och undran över
hur de närmaste framtidsutsikterna på
ifrågavarande område te sig. Många
jordbrukare, som för ganska lång tid
sedan beställt nya traktorer, främst av
amerikanskt fabrikat, vänta ännu på
leverans, och vederbörande säljare kan
oftast ej lämna besked om när sådan
kan ske. I de fall där en gammal traktor
avses att utbytas mot en ny, tillskyndas
vederbörande ägare ofta betydande
omkostnader i form av oekonomiskt
underhåll av en utsliten maskin,
vartill kommer den tidsförlust,
som bruket av en försliten traktor i
regel medför.

Med hänsyn till den förkortning av
lantarbetstiden, som årets riksdag genomfört,
medges knappast dylika tidsförluster,
utan i stället måste arbetet
under såväl vår- som höstbruket än
mera intensifieras, om inte denna arbetstidsförkortning
skall få negativa
följder. Av samma orsak planera också
många jordbrukare, även på relativt
små gårdar, att nu övergå från hästtill
traktordrift. En ganska stor efterfrågan
på traktorer torde därför komma
att föreligga under den närmaste
tiden.

Visserligen har en viss import, främst
av engelska traktorer, medgivits och
ställts i utsikt, men därmed tillfredsställes
sannolikt ej den förefintliga efterfrågan.
Dels har ej tillräckligt antal
av dessa kunnat införas, och dels torde
efterfrågan ej tillfredsställas ur kvalitativa
synpunkter. De engelska traktorerna
i all ära, men alla dessa passa
ej svenska förhållanden och kunna i
allmänhet ej mäta sig i bruksvärde med
de amerikanska. En hänvisning till
denna importmöjlighet kan därför ej
godtagas som fullt tillfredsställande.
En import även av amerikanska märken
torde vara nödvändig. Tyvärr ställer
den bristande tillgången på dollarvaluta
vissa hinder i vägen. Man frågar
sig emellertid, om ej möjlighet till ökad
tilldelning av dollarvaluta för denna
import kunde beredas genom omläggning
av annan import, där bruksvärdet
på varor från olika länder är mera
likartat.

Med tillfredsställelse kan noteras, att
den inhemska tillverkningen av traktorer
ökat betydligt under senare tid.
Samtidigt med denna stegrade inhemska
produktion måste emellertid konstateras
en ökad export av svenska traktorer.
Även om man härigenom söker
öppna framtida marknader för svenska
industriprodukter måste man, inför
det svenska jordbrukets stora behov
av dessa maskiner, ställa sig frågande
till det nationalekonomiskt riktiga
i denna export. De svenska traktorerna
utgöra en god ersättning för
de uteblivna amerikanska. Under alla
förhållanden ställer man sig denna
fråga: »Sker denna svenska traktorexport
mot dollarvaluta?» Om så är
fallet kan exporten betraktas som en
utbytesaffär, om så ej är fallet sker
en förlust ur bruksvärdesynpunkt.

Om en ökning av det svenska jordbrukets
produktion skall kunna ske
under de närmaste åren, vilket man
kalkylerar med i regeringens stabiliseringsprogram,
trots minskad arbetstid

Torsdagen den 4 november 1948.

Nr 34. 165

Interpellation ang. jordbrukets traktorförsörjning.

och sannolikt fortsatt minskad tillgång
på arbetskraft, måste en snabb och tillräcklig
försörjning med maskinella
hjälpmedel ställas till förfogande.

Med hänvisning till ovanstående
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet få
framställa följande fråga:

Har statsrådet möjlighet att inför
riksdagen lämna en redogörelse för den
rådande situationen beträffande jord -

brukets traktorförsörjning och för i
vilken mån olika behov härvid kunna
tillfredsställas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.46 em.

In fidem
Gunnar Britth.